Redogörelse i sammandrag för utredning rörande planering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå kommun

f°

NC

<

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 4 7 : 33 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

REDOGÖRELSE I SAMMANDRAG FÖR

UTREDNING RÖRANDE PLANERING AV JORDBRUKET OCH SKOGSBRUKET I NEDERTORNEÅ KOMMUN På uppdrag av Statsrådet jordbruksdepartementet

och Chefen för

verkställd

mätare H. Wetterhall jämte

av bitr.

tillkallade

samråd med Hushållningssällskapet vårdsstyrelsen

i Norrbottens

S T O C K H O L M 19 4 7

Kungl. överlant-

experter i och Skogslän.

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologisk 1. Kollektiv vätt. Betänkande med förslag att underlätta hushillens tvättarbete. Haeggström. xv. 284 s. S. 2. Betänkand! angående liskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område, /ntonsons, Göteborg. 325 s. J o . 3. Elkraftutndningens redogörelse nr 1. Bedogörelse för detaljdistrbutörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. 5v. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. Betänkand; med förslag till standardtariffer för detaljdistrbution av elektrisk kraft. Haeggström. 126 s. K. 5. 1944 års mlitärsjukvårdskommittés belänkande. Del 2. Beckmai. 170 s. Fö. 6. Betänkancu med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna n. m. Idun. 64 s. K. 7. Belänkanuj med förslag angående lantmäteripersonalens orgaiisation samt avlöningsförhållanden m. m. Marcus. Ii2 s. J o . 8. Betänkand; med förslag angående Qskets administration m. n. Kihlström. 155 s. J o . 9. Betänkancc om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3 Tandläkarinstitutens organisation m. m. Beckman. 166 s. E. 10. Betänkance med förslag rörande civilförsvarets organisation n. m. Beckman. 262 s. S. 11. 1910 års stolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utrednng och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. Idun. 148 s. E . 12. Ungdomers fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betärkande del 4. V. Petterson. 392 s. J u . 13. Betänkaiue med utredning rörande riksräkenskapsverkets organisation. Marcus. 114 s. F i . 14. Handeln ned olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutrednngen 1945. Haeggström. 343 s. 4 pl. F o . 15. 1941 års lirarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. Sv. Tryckeri AB. 370 s. Fi. 16. Förslag til konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål n. m. Norstedt. 24 s. J u . 17. Stöd åt Uvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommittéis betänkande del 5. V. Petterson. 144 s. J u . 18. Kommittéis för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag aigående yrkesvägledning och yrkesutbildning

förteckning för partiellt arbetsföra m. m. Katalog o. Tidskriftstryck. 324 s. S. _ ; 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och kommunala tjänster samt sådana yrken och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. V. Petterson. 287 s. S. 20. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 15. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. AIvsborgs län. Beckman. 48 s. K. 21. Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning ocn förslag angående särskilda barnbidrag och bidragsforskott m. m. V. Petterson. 114 s. S. 22. Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående handel med skrot, lump och begagnat gods. bv. Tryckeri AB. 125 s. H. _ 23. 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med forslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. Marcus. 24. Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. Norstedt. 220 s. S. 25. 1945 års akademikerutredning. Norstedt. 64 s. *" 26. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. Idun. 599 s. S. 27. Betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande vissa helgdagar. Katalog och Tidskriftstryck. 75 s. E. 28. Stuveriverksamheten i svenska hamnar. Haeggström. 110 s. H. 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. Haeggström. 118 s. H. 30. Betänkande med förslag till lag om regionkommuner m. m. Beckman. 214 s. S. 31. Betänkande med förslag angående utbildning av befäl för handelsflottan m. m. Idun. 264 s. H. 32. Utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola. V. Petterson. 150. s. 1 karta. J o . 33. Redogörelse i sammandrag för utredning rörande planering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå kommun. 180 s. 6 pl. 1 karta. J o .

Anm. On särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokUäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits. 1. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. - joraTuksdepartanentet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947: 33 .1 O R D B R U K S 1) E l'A K T E M E N T E T

REDOGÖRELSE I SAMMANDRAG FÖR

UTREDNING RÖRANDE PLANERING AV JORDBRUKET OCH SKOGSBRUKET I NEDERTORNEÅ KOMMUN På uppdrag av Statsrådet och Chefen för jordbruksdepartementet

Kungl.

verkställd av bitr. överlant-

mätare H. Wetterhall jämte tillkallade experter i samråd med Hushållningssällskapet

och Skogs-

vårdsstyrelsen

i Norrbottens

VICTOR P E T T E R S O N S

BOKINDUSTRIAKTIEBOLXG

STOCKHOLM 1917

län.

Innehållsförteckning. Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. jordbruksdepartementet

5 Kap. I. Kort karakteristik av kommunen

9 Kap. II. Speciella förhållanden, som prägla näringslivet i kommunen Läget vid gränsen till Finland l ä g e t vid Haparanda stad Industrifrågan i kommunen Trafikförbindelser Elkraftför sörj ningen Kap. III. Markens naturliga beskaffenhet m.m Geologisk beskrivning Klimat

10 10 11 12 14 15 18 18 20

Kap. IV. Regionindelning inom socknen

21 Kap. Y. Bebyggelse, skolor, inre kommunikationer. — Vattenförsörjning och avlopp

22 Kap. VI. Demografiska uppgifter

26 Kap. VII. Befolkningens levnadsstandard och sociala förhållanden

28 Kap. VIII. Jordbruket Allmän beskrivning av jordbruket, hämtad ur näringsutredningens material Utvecklingsmöjligheterna genom torrläggning och nyodling Täckdikningen Jordbrukets maskinutrustning Husdjursskötseln Renskötseln Betesfrågan Allmänna synpunkter på jordbruket i Nedertorneå Den ekonomiska föreningsrörelsen

30 30 36 43. 44 46 51 51 54 58

Kap. IX. Skogsbruket

61 Historik Allmän beskrivning av skogarna Avsättningsförhållanden för skogsbruket Inventering av områdets skogstillgångar Avverkningsplan och skogsvårdsprogram Åtgärder för förbättring av avsättningsförhållandena Övriga rekommendationer Sammanfattning Kap. X. Fisket Inlandet Kustfisket Kombinationen jordbruk-fiske

61 62 63 64 65 71 72 74 80 80 82 86

Kap. XI. Kombination av jordbruk med andra näringsgrenar

88 OQ

Småindustri och hantverk Råvarutillgången ' " Utredningsmannens synpunkter (hemslöjd, hantverk, småindustri, yrkesutbildning) Flottningen Tillgång på och behov av arbetskraft Seskaröindustrien Jordbrukets egen arbetskraft Diversearbetarna Sammanfattning Kap. XII. Fastighetsindelningen

l

90 *4

99 107

Fastighetsindelningens struktur Fastighetsindelningens uppkomst och utveckling Äganderättens fördelning på olika kategorier Jordbruksfastigheternas storleksfördelning

l

~"

I21

Kap. XIII. Principdiskussion av riktlinjerna för yttre rationalisering Lämplig storlek och sammansättning på brukningsenheter Bysamhällenas xitformning Sktfteslagen

]

-1

I Of

Den produktiva marken Kap. XIV. De olika byarna c ... . haivis . , . , , . . . . Karsikkojarvi (Övriga byar redovisas icke i detta sammandrag.)

140 150

Kap. XV. Sammanfattning av huvuddragen av de brister, som vidlåda näringslivet

153 Kap. XVI. Överblick över förslag till förbättringsåtgärder

15t

»

Kap. XVII. Allmängiltiga erfarenheter från utredningsarbetet Allmänna synpunkter Byggnadskapitalets betydelse vid omreglering; behovet av ändrade regler för värdering

18t

>

och bidragsgivning

Till H e r r S t a t s r å d e t och Chefen för Kungl. j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t .

Den 31 m a j 1946 b e m y n d i g a d e Kungl. Maj:t chefen för j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t att tillkalla en u t r e d n i n g s m a n att i s a m r a d m e d h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e t och s k o g s v å r d s s t y r e l s e n i N o r r b o t t e n s län företaga en p l a n e r i n g a v j o r d b r u k e t och s k o g s b r u k e t i N e d e r t o r n e å k o m m u n och avgiva förslag a n gående lämpliga förbättringsåtgärder. I det y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t , v a r m e d statsrådet a n m ä l d e b e r ö r d a ä r e n d e , a n f ö r d e s följande: »Sedan åtskilliga år tillbaka gestalta sig försörjningsmöjligheterna för befolkningen i Nedertorneå kommun i Norrbottens län i påfallande grad ogynnsamnia. Orsakerna till nu föreliggande ekonomiska svårigheter torde få sökas dels i en omfattande industrinedläggelse dels i en mångenstädes bristfällig beskaffenhet och utrustning av brukningsdelarna inom jordbruket. Med åberopande bland annat av dessa omständigheter har kommunalfullmäktige i berörda kommun i skrivelse den 14 november 1945 hemställt om snar hjälp till ordnande av bättre försörjningsmöjligheter för befolkningen därstädes. över framställningen ha yttranden inhämtats av lantbruksstyrelsen eller hörande avvederbörande hushållningssällskap, av domänstyrelsen efter hörande av statens skogsindustrier, egnahemsstyrelsen, länsstyrelsen samt norrlandskommittén. Jag torde i detta sammanhang få anmäla att norrlandskommittén senare i skrivelse den 11 maj 194fJ föreslagit att Nedertorneå kommun jämte möjligen angränsande delar av Karl Gustavs och Nederkalix kommuner måtte göras till föremål för planeringsåtgärder avseende en effektivisering av både skogsbruket och jordbruket inom dessa områden. I likhet med norrlandskommittén anser jag det synnerligen angeläget, att klarhet vinnes om möjligheterna att bereda befolkningen i Nedertorneå tryggad sysselsättning och bättre bärgning i jordbruket och skogsbruket samt om vilka åtgärder som i detta syfte kunna bli erforderliga. En planering utifrån dessa utgångspunkter av nu berörda områden av näringslivet inom sagda kommun synes därför snarast böra igångsättas. Givetvis äro motsvarande problem för handen även på andra håll. En dylik planering torde emellertid åtminstone tills vidare böra begränsas till Nedertorneå kommun. Där vunna erfarenheter kunna sedermera bliva av betydelse för planering jämväl på andra håll. Vid planeringen torde i första hand böra närmare klargöras vilken jordbrukstyp med hänsyn till storlek och ägosammansättning som i framtiden bör eftersträvas. På grund av den talrika förekomsten av ofullständiga jordbruk synes vidare böra utredas vilka åtgärder som lämpligen böra vidtagas för att genom arealkompletteringar skapa

6 bärkraftiga brukningsdelar. Möjligheterna att genom nyodling och sammanläggning av ofullständiga jordbruk åstadkomma brukningsdelar tillräckligt stora för att tjäna såsom underlag för en tryggad försörjning och jämn sysselsättning för innehavarna och deras familjer böra sålunda undersökas såsom ett led i den här förordade jordbruksplaneringen. Även om det förvisso icke skulle vara tillrådligt att uppmuntra en mera omfattande nyodlingsverksamhet inom landet i dess helhet, synes emellertid inga berättigade invändningar kunna resas mot att inom de nordligaste delarna av landet och där andra kompletteringsmöjligheter saknas, nyodling företages såsom ett medel att förstärka befintliga jordbruksfastigheter. Eftersom tillräcklig inkomst av enbart jordbruk i dessa delar av landet endast mera undantagsvis kan vinnas, torde de förtjänstmöjligheter och arbetstillfällen skogen kan erbjuda beaktas. Frågan om förstärkning av ofullständiga jordbruk genom anskaffande av skogsmark från statens domäner, från bolagsskogar eller från större skogsbruk i enskild ägo torde i detta sammanhang böra tagas under övervägande. Vid planläggningen av jordbruket bör man vidare eftersträva en förbättring av nuvarande arronderingsförhållanden och ett nedbringande av transporterna genom sammanförande av ägorna i lämpliga brukningsfigurer och genom utformning av rationella väg- och dikesnät. Möjligheterna att höja standarden i jordbruket genom förbättringsåtgärder av olika slag såsom täckdikning, betesförbättring och stenröjning samt förbättring av byggnadsbeståndet böra också uppmärksammas. Härjämte synes det närmare böra utredas huruvida och i vilken utsträckning nya dikningsföretag böra igångsättas och kultiveringsåtgärder vidtagas i skogsvårdsbefrämjande syfte. Härigenom skulle ju icke endast en stegring av produktiviteten inom skogsbruket kunna vinnas utan dessutom ökad sysselsättning kunna beredas befolkningen inom kommunen. I den mån så erfordras för bedömande av stödjordbrukets existensmöjligheter torde betingelserna för den framtida utvecklingen inom övriga områden av ekonomisk verksamhet, däribland småindustri och hemslöjd, böra klarläggas. I övrigt synes vid den här förordade planeringsverksamheten av 1942 års jordbrukskommitté avgivna P. M. angående utvecklingsplanering på jordbrukets område (SOU 1946 : 18) böra beaktas och i tillämpliga delar kunna tjäna till vägledning.» J ä m l i k t o v a n n ä m n d a b e m y n d i g a n d e tillkallade s t a t s r å d e t s å s o m u t r e d n i n g s m a n b i t r ä d a n d e ö v e r l a n t m ä t a r e H. C. B. W e t t e r h a l l , v a r j ä m t e j o r d b r u k s k o n s u l e n t e n Otto Kivijärvi och e. l a n t m ä t a r e K. E. S a n d s t r ö m förordn a d e s att b i t r ä d a s å s o m e x p e r t e r . Efter f r a m s t ä l l n i n g av u t r e d n i n g s m a n n e n h a r s t a t s r å d e t dels den 3 juli 1946 f ö r o r d n a t l ä n s s k o g v a k t a r e J. O. Nivå att b i t r ä d a u t r e d n i n g s m a n n e n vid u n d e r s ö k n i n g av s k o g s m a r k e r m . m . dels den 24 s e p t e m b e r 1946 f ö r o r d n a t k o n s u l e n t e n h o s S v e n s k a vall- och m o s s k u l t u r f ö r e n i n g e n B. A h l s t r ö m att b i t r ä d a m e d a n a l y s e r av vissa o d l i n g s m a r k e r . Den 6 d e c e m b e r 1946 m e d d e l a d e K u n g l . Maj:t tillstånd för u t r e d n i n g s m a n n e n att för statistisk b e a r b e t n i n g t a g a del a v s j ä l v d e k l a r a t i o n e r i viss u t s t r ä c k n i n g . U t r e d n i n g e n p å b ö r j a d e s d e n 13 j u n i 1946. Såväl vid u t r e d n i n g e n s b ö r j a n s o m vid dess a v s l u t a n d e h a ö v e r l ä g g n i n g a r hållits dels i H a p a r a n d a m e d r e p r e s e n t a n t e r för olika delar av k o m m u n e n dels i s a m t l i g a b y a r . U n d e r u t r e d n i n g e n h a r e p r e s e n t a n t e r för k o m m u n e n och u t s e d d a o m b u d för de olika b y a r n a h e l a tiden m e d v e r k a t . U t r e d n i n g s m a n n e n h a r vid ett flertal tillfällen g j o r t resor till k o m m u n e n och h a r vistats d ä r s a m m a n l a g t 30 d a g a r

7 De båda experterna ha utfört fältarbeten under en tid av tillsammans cirka 5 arbetsmånader. Vidare liar agronom Ahlström gjort undersökningar på fältet i 10 dagar. Länsskogvaktare Nivå har under 2 2/s månader verkställt inventering av skogsmark. Utredningen har verkställts under fortlöpande samråd med skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapet, vilka närmast företrätts av länsjägmästaren S. Lindroth respektive t.f. sekreteraren E. Arwidsson. Lantbruksingenjören G. von Heideken har verkställt omfattande undersökningar rörande torrläggningsmöjligheterna och torrläggningsnämnden i dess helhet har i detta sammanhang under 3 dagar besiktigat ifrågasatta torrläggningsföretag inom kommunen. Rikets allmänna kartverk har levererat dels fotokartor över hela kommunen, dels de sammanställningskartor, vara fastighetsindelningen redovisas. På begäran av utredningsmannen har kartverket vidare uppdragit åt förste statskartografen R. Nerström att under en vecka stå till förfogande för överläggning på platsen angående kartmaterialets användning. Därigenom har sådan samordning skett att ytterligare rekognoscering av odlingsmarker icke erfordras vid upprättande av ekonomisk karta. Norrbottens läns landstings näringsutredning har ställt ett värdefullt material — primäruppgifter såväl som statistisk bearbetning — till förfogande och åtskilliga överläggningar med näringsutredningen har hållits. Sveriges geologiska undersökning, som sommaren 1946 företog fältarbeten inom kommunen, har ställt nyupprättad geologisk karta med beskrivning till förfogande. Utredningen har skett under fortlöpande samråd med landshövdingen. Vidare ha överläggningar hållits med fastighetsbildningssakkunnigas ordförande, norrlandskommittén, statens arbetsmarknadskommission och länsarbetsnämnden, egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnden, statens forskningskommitté för lantmannabyggnader, Tornedalskommunernas förbund, Norrbotten-i småindustriförening, distriktslantmätaren i distriktet m.fl. Överläggning vid besök på platsen har förts med bland andra överdirektören och chefen för egnahemsstyrelsen, norrlandskommittén, statsgeologen G. Ekström samt agronomen Lennart Hjelm vid statens forskningskommitté för lantmannabyggnader. Till utredningsmannen har från jordbruksdepartementet överlämnats — för att tagas i övervägande vid fullföljande av utredningsuppdraget — en framställning från Nedertorneå kommun och Svenska sågverksindustriarbetareförbundets avdelning nr 118 om åtgärder för tryggande av kontinuerlig drift vid Sandviks sågverk jämte därtill hörande remissyttranden. Till utredningen har remitterats vissa ärenden dels från Torneå domsagas ägodelningsrätt och dels från länsstyrelsen i Norrbottens län. Vid sammanträde i Luleå den 10 februari 1947 hölls inför landshövdingen

8 slutlig överläggning med skogsvårdsstyrelsen, hushållningssällskapet, ombud för Nedertorneå kommun, representanter för torrläggningsnämnden, egnahemsnämnden, iånsarbetsnämnden, näringsutredningen m.fl. Utredningsmannen har dels hos Rikets allmänna kartverk gjort framställningar, som lett till att fältarbetena för upprättande av ekonomisk karta företagas inom Nedertorneå och Karl Gustavs kommuner innevarande år, dels hos landsting och hushållningssällskap väckt den fråga, som resulterat i kungl. kungörelsen den 21 februari 1947 (nr 32) om betesreglering inom Nedertorneå och Karl Gustavs socknar, dels till jordbruksdepartementet ingivit framställning rörande ordningen för undersökning av vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna i kommunen, varefter erforderlig samordning av sagda fråga med jordbruksutredningen skett, dels gjort framställning till kraftverksdirektören vid Norrbottens kraftverk. vilken därefter igångsati utredning rörande förbättrad elkraftförsörjning i kommunen.

Härmed får jag vördsamt till Herr Statsrådet överlämna sammandrag i tryck av redogörelsen för utredningen. Luleå den 11 mars 1947. Hans

Wetterhall.

9 Kap. I. Allmän karakteristik av k o m m u n e n . Nedertorneå är landets nordligaste kustkommun och gränsar i öster mot Haparanda stad och republiken Finland, i norr mot Karl Gustavs och i väster mot Nederkalix kommun. Till kommunen hör Seskarö, som är belägen omkring 3 km från närmaste med fastlandet anknutna landsväg. Kommunen har en total areal av 42 700 hektar, varav cirka 1 800 hektar åker och 27 000—30 000 hektar produktiv skogsmark 1 , allt i runda tal. Skogen går vid kusten ända ner till havet och den för norrlandskusten i övrigt karakteristiska kustslätten saknas således här. Längs kustlandsvägen förekommande odlade områden utgöras av moränmarker och mindre torvmarksområden. I kustbyarna är jordbruket därför föga utvecklat, bebyggelsen är agglomererad och befolkningen tager en avsevärd del av sin försörjning från fiske, stuveri- och flottningsarbeten. Kommunens jordbruksbygder äro Torneälvens västra strand och Keräsjokidalen med sina sammanhängande odlade områden och i viss utsträckning odlingsbara marker. Bebyggelsen är i dalgångarna utspridd längs landsvägarna,. Dalgångarna äro relativt smala och innehålla endast smala bälten av finare älvsediment. I övrigt utgöres kommunen av ett i topografiskt avseende enhetligt, mycket svagt kuperat och mestadels skogbevuxet område, som från en höjd av 50 meter sänker sig mot kusten. De högsta åsarna inom området höja sig endast 20—30 meter över den omgivande terrängen. Skogsområdet utmärker sig för stora försumpade områden, som bilda långsträckta myrstråk, vilka löpa från inlandet ned mot kusten, parallellt med älvarna. På Seskarö drives ett sågverk, som äges av Statens Skogsindustrier och f.n. sysselsätter ett 100-tal man. Annan industriell drift i större skala förekommer ej inom kommunen och jordbruket utgör jämte skogsbruket och fisket den huvudsakliga förvärvskällan. I kyrkligt avseende bildar kommunen tillsammans med Haparanda stad en församling, inom vilken Seskarö och kommunen i övrigt utgöra särskilda kyrkobokföringsdistrikt. En kyrka finnes i Haparanda stad och en på Seskarö samt ett kapell i Säivis.

1 Jfr not vid kap. IX.

10 Kap. II. Speciella förhållanden, som prägla näringslivet i kommunen. Läget vid gränsen till Finland. Genom 1809 års fred kom Torne älv alt utgöra riksgräns i nedre Tornedalen. Dessförinnan hade bosättningarna på ömse sidor älven varit mycket nära knutna till varandra genom släktband och genom gemensamma intressen samt gemensam kultur, och ännu består ett nära samband. Den klyvning av bygden, som gränsdragningen innebar, hade dock givetvis avgörande betydelse för utvecklingen, och de särpräglade förhållandena kunna i avsevärd utsträckning härledas från denna klyvning. Sedan lång tid tillbaka har arbetskraften varit lägre betald och produkterna och varorna i allmänhet billigare på finska sidan än på den svenska. Deita förhållande, vars orsaker icke här kunna närmare utvecklas, har mycket starkt påverkat näringslivets utformning i kommunen. Åtskilliga varor ha kunnat inköpas till låga priser från Finland. Särskilt må framhållas, att man tidigare köpt hö i stor utsträckning och sålunda delvis baserat mjölkproduktionen i tornedalskommnnerna på hö från Finland. Detta har givetvis medfört åtskilliga ekonomiska fördelar för vissa jordbrukare, dvs. sådana som icke kunnat lillgodose foderbehovet genom egen produktion. För de jordbrukare däremot, som producera hö även till avsalu, har importen därav från Finland varit till skada. Dock har tillgången exempelvis på hö från Finland varit ojämn och därför utgjort ett osäkert underlag för mjölkproduktion i kommunen. En mera djupt ingripande och mera allvarlig följd av prisförhållandena har varit att bland annat jordbruksprodukter såsom mjölk, kolt, smör osv. kunnat säljas av finnarna direkt till konsumenterna på svenska sidan, varför avsättningsmöjligheterna för de svenska jordbrukarna varit starkt beskurna. Detta har givetvis också inverkat så att försäljningspriserna för de svenska jordbrukarna hållits oskäligt nere. Genom jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse ha de berörda olägenheterna för tornedalskommunernas del vad beträffar jordbruksprodukter nu i det väsentliga undanröjts. För mjölk, som levererats till mejeriet i Haparanda, erhålles nämligen samma pris som vid de övriga mejerierna i länet. Dessutom ha de speciella förhållandena under krigstiden samt varuknappheten i Finland medfört att den berörda s.k. fria gränshandeln, innebärande rätt för gränsbefolkningen till införsel av vissa varor för eget behov, nu har

11 en relativt liten omfattning. Den legala exporten, som stoppades från Finlands sida, då världskriget utbröt, har dock genom nya bestämmelser från den 15 september 1946 ånyo öppnats. Även om jordbruket nu icke lider avsevärt men av den fria gränshandeln, så måste under rådande förhållanden hantverk och småindustri kraftigt hämmas av konkurrensen från Finland. Tornedalskommunernas förbund har innevarande år haft hithörande frågor under övervägande, men vid sammanträde den 8 december 1946 har dess verkställande utskott föreslagit, att nu rådande bestämmelser härvidlag tills vidare skola få vara oförändrade. — I anslutning härtill har utredningsmannen icke ansett anledning föreligga att nu föreslå några ändrade bestämmelser. Det anförda måste emellertid beaktas vid bedömandet särskilt av småindustriens förutsättningar i Nedertorneå. Vid framtida förändringar av förhållandena i Finland kan frågan givetvis aktualiseras.

Från finska sidan har billig arbetskraft i viss utsträckning kunnat lejas till arbete å svenska sidan, bl.a. i jordbruket. Alltjämt sker en inflyttning speciellt av kvinnor från Finland till kommunen; omfattningen framgår av befolkningsutredningen här nedan. Av dessa inflyttade kvinnor gifta sig flertalet och bilda familj. I sådana hem, där hustrun icke behärskar svenska språket, bli barnen givetvis vana att ha finskan som talspråk. Genom skolgången få de lära sig svenska språket, och förmågan att uttrycka sig i skrift blir helt knuten till svenskan. Förhållandena i hemmet och den ständiga kontakten över gränsälven, som icke hindrat de gamla släktbanden att bibehållas, medföra dock en bestående tvåspråkighet: en relativt ordfattig svenska och — som talspråk — »tornedalsfinskan», som kan betecknas som en dialekt i förhållande till högfinska språket. Om sådan jordbrukarungdom exempelvis vill söka yrkesutbildning utanför Tornedalen, blir språksvårighet lätt en hämmande faktor. Den befolkning, som har »tornedalsfinskan» som talspråk, har givetvis också svårigheter att tillgodogöra sig vad press och litteratur kan bjuda. Det är nödvändigt att dessa förhållanden beaktas, då det gäller att genom upplysningsverksamhet bereda väg för ett rikare näringsliv och icke minst då det gäller att genom yrkesutbildning bereda ungdomen möjligheter till kvalificerat arbete.

Läget vid Haparanda stad. Efter fredsslutet 1809 fanns på svenska sidan ingen handels- och industriort i nedersta Tornedalen. Så småningom anlades Haparanda köping, som ar 1842 fick stadsrättigheter. Sedan Haparanda sålunda avskildes, har Neder-

12 lorneå kommun ingen tätort, som kunde betecknas som centralort för kommunen. Den enda samhällsliknande tätorten är Seskaröbebyggelsen, som emellertid är geografiskt avskild från kommunens fastlandsdel. Ingen av de stora fastlandsbyarna bar utvecklats till centrum för handel, industri eller dylikt utan även efter köpings- ocb stadsbildningen bar nästan allt vad till sådana näringsgrenar hör dragits till staden. Staden har fått förmånen att även av jordbruket direkt föranledda anläggningar, bland vilka särskilt mejeriet är av betydelse, förlagts dit. Till och med landskommunens förvallningsbyggnad har uppförts inom staden. Haparanda stads existens och dess utveckling ha sålunda bidragit till all kommunens utveckling i vissa avseenden barnmats. Det naturliga framåtskridandet mot ett differentierat näringsliv med inslag även av hantverk. industri m.m. har visserligen icke helt uteblivit men har gått sakta och tycks nästan ha stagnerat. Landskommunens befolkning har huvudsakligen blivit hänvisad till jord- och skogsbruk, flottning och fiske samt till en större träindustri (Seskarö. se nedan). Kommunen har givetvis blivit känslig för konjunkturerna vid denna industri, särskilt som försörjningsmöjligheterna vid jord- och skogsbruk äro begränsade såsom framgår av det följande. — Av vad som anförts rörande gränshandeln framgår, att jordbrukarna tidigare endast i relativt ringa utsträckning kunnat betrakta staden som avsättningsort för jordbruksprodukter. A andra sidan råder dock givelvis ett oupplösligt ekonomiskt samband mellan staden och den omgivande bygden. 1 flera avseenden synes intressegemenskapen tilltaga. Som aktuella exempel kan utöver skolväsendet nämnas, att vatten- och avloppsfrågornas lösning torde kräva samgående. Det har varit under diskussion om icke släden och landskommunen med fördel kunde sammanföras till en kommun; för närvarande torde del icke vara tillräcklig anledning att taga upp detta spörsmål, varför frågan nu endast omnämnes.

Industrifråfjan i kommunen. Kommunens utveckling har starkt påverkats av de industriföretag, som igångsatts inom kommunen. Är 18G8 startades ett sågverk i Salmis, ungefär 10 km från Haparanda, vilket sysselsatte c:a 100 man. Driften nedlades å r 1906 och sågverket nedrevs totalt år 1909. I Salmis finns alltjämt en avsevärd bosättning. Befolkningen där är till större delen beroende av industriarbete (flottning och stuveri m.m.). Är 1895 startades å Seskarö Granviks sågverk, som kom att sysselsätta i medeltal 450 man. Driften nedlades 1924, varefter sågverket såldes och nedrevs. Är 1894 hade det ännu kvarvarande sågverket å Seskarö, Sandviks såg-

13 verk, igångsatt driften med 4 ramar och en arbetsstyrka av 250 man. Driften inställdes 1927, men efter år 1929 fattade riksdagsbeslut och efter ombyggnads- och moderniseringsarbeten igångsattes driften ånyo i statlig regi år 1932, varigenom. 200—800 arbetare erhöllo sysselsättning. Under senare år har driften ytterligare inskränkts, så at I antalet sysselsatta arbetare för närvarande uppgår till c:a 100 man. Sedan år 1942 uppehälles driften av AB Statens Skogsindustrier. Sågverksdriften på Seskarö har tidigare medfört säsongarbeten av betydande omfattning (särskilt stuveri- och transportarbeten) även för befolkningen i kustbyarna på fastlandet. Sålunda har bebyggelsen och uppklyvningen av fastigheter för åstadkommande av småjordbruk särskilt i Säivis men även i viss mån i Nikkala och Salmis betingats av arbetstillfällena å Seskarö. Inskränkningen av driften å Seskarö har medfört en succesiv minskning av folkmängden där. År 1925 funnos å Seskarö 1 350 personer, vid utgången av ar 1945 1 100 och vid utgången av 1946 1 010. (Seskaröinduslriens framtida omfattning och därmed sammanhängande åtgärder äro föremål för fortsatt utredning av Norrlandskommittén, och behandlas därför icke närmare här.) Som en följd av utvecklingen hitintills har dels en del av Seskarö-befolkningen i brist på arbetstillfällen på Ön börjat konkurrera med befolkningen på fastlandet om arbetstillfällena där, dels kustbyarnas befolkning och särskilt Säivisborna mist en väsentlig del av sina tidigare utkomstmöjligheter. Råvaran till Seskaröindustrien tages endast till ringa del från skogarna i kommunen, och produkterna fraktas till vidare förädling vid anläggningar utanför kommunen. Ehuru Seskaröindustrien uppenbarligen varit en betydande drivkraft i kommunens utveckling, torde det ekonomiska .sambandet mellan Seskarö och kommunen i övrigt under nuvarande förhållanden få betecknas som tämligen lösligt. Så länge en I ryggad sysselsättning för Seskaröbefolkningen saknas, ligger i de relaterade förhållandena ett frö till motsättningar mellan de båda kommundelarna. De minskade arbetstillfällena ävensom det förhållandet, att avflyttningen särskilt omfattat arbetsföra personer, har tagit sig uttryck i ökat behov av socialvård bland befolkningen, vilket avhandlas i kap. VII nedan.

14 Trafikförbindelser. (Se karta nr 1.)

järnväg JSzLSsltnje

Karta nr 1 a. N eder tor ned kommun. — Kommunikationer. Kommunens utsträckning framgår av karta 1 b.

Nedertorneå kommuns trafikförbindelser utåt utgöras av dels järnvägslinjen Haparanda—Karungi med anslutning till Karungi—Boden och Karungi—Övertorneå, dels järnvägslinjen Haparanda—Torneå, dels busslinijerna Haparanda—Kalix och Haparanda—Karungi. Bussförbindelserna med Kalix upprätthållas med tre turer dagligen i vardera riktningen. På Haparanda—Karungi köras fyra turer dagligen i vardera riktningen under vardagarna, då skolgången i läroverket pågår och eljest två turer dagligen; söndagar gå inga sådana turer. Dessutom finnes å sträckan Haparanda—Kalix en godsbillinje, som upprätthåller trafik med två turer per vecka i vardera riktningen. En viss godstrafik båtledes sker över Haparandahamn, belägen inom Nikkala by. Förbindelsen mellan Haparanda och Haparandahamn upprätthålles nu genom lastbilsfrafik. Genomgående fraktberäkning mellan järnvägs- och biltransport förekommer icke. Från orten ha tidigare framställts önskemål om anläggande av järnvägsspår mellan staden och hamnen. Då frågan om ostkustbanans framdragande även i Norrbottens kustland ännu står öppen, lärer anläggande av järnväg å sträckan Haparanda—Haparandahamn hörn anstå under förutsättning att godsöverföringen ordnas genom stambillinje eller på annat tillfredsställande sätt och med genomgående fraktberäkning. De inre kommunikationerna se karta 1 b och kap. V.

15 Karla

1 b. Inre

kommunikationer.

Komb. buss- och lastbilslinje Säivis—Sangijärvi—Avajärvi—Lomträsk—Haparanda. Komb. buss- och lastbilslinje Keräsjoki—Nikkala—Haparandra. Busslinje Haparanda—Nikkala—Revässaari—Seskarö. (Grenväg NikkalaH a p a r a n d a hamn).

Elkraftförsörjniiigen. Elkraften distribueras inom ett område (Seskarö) direkt från Statens vattenfallsverk (Norrbottens kraftverk) ocli i övrigt genom Ekfors Kraftaktiebolag, Haparanda stad, Säivis belysningsförening, Harrioja belysningsförening, Sangis belysningsförening, Sangis älvdals belysningsförening och Keräsjoki älvdals belysningsförening. De olika distributionsområdena framgå av kartan nr 2. Från ortsbefolkningen ävensom från ledande män i kommunen och från vissa organisationer har framhållits, dels att elkraften inom vissa delar av kommunen trots relativt billig råkraft är så dyr, att såväl användning av

16 Karta nr 2. Elkraftens

distribution.

el-motorer vid jordbruket som utbyggnad av småindustri därigenom avsevärt försvåras, dels att elkraftleveransen på vissa håll är ojämn och osäker samt att anläggningarna (ledningar m.m.) äro av dålig kvalitet. Bestämda krav på omedelbara förbättringar ha framförts, och därvid har föreslagits inlösen och ev. förstatligande åtminstone inom de områden, där förhållandena äro minst tillfredsställande. Den nuvarande splittringen på många distributionsföretag är icke ägnad att tillgodose konsumenternas berättigade krav på jämn och säker leverans av elkraft på likartade villkor för kommunens olika delar. En omläggning av distributionens organisation synes påkallad. För de längst i väster belägna bosättningarna (Sangijärvi, Naartijärvi, Långträsk) kan måhända en anslutning till Kalixbygdens leverantörer vara lämplig, men i övrigt borde gemensam organisation för kommunen i dess helhet övervägas. Ett samgående med Haparanda stad, som redan har kraftdistribution inom en del av kommunen, kan därvid ifrågakomma. Målet bör vara att sprida ut de fasta kostnaderna

17 lör elnätet på samtliga förbrukare, så alt elkraften kan erhållas till samma pris inom kommunens olika delar. Vad energitaxorna beträffar bar utredningsmannen hos Norrbottens elförening hemställt om utredning särskilt avseende jämförelse mellan Ekforstaxan och vissa andra taxor, men föreningen bar under hand meddelat, att en jämförelse mellan olika taxor är svår att utföra till följd av att taxorna äro konstruerade efter skilda principer. — Den år 1944 fastställda taxan för Ekfors kraftaktiebolag upptager förutom grundavgifter och mätarhyra en förbrukningsavgift för belysningsenergi och motorström om 15 öre per kilowattimme; för hushållsström (kokström) tiden 1/5—1/9 är kilowattpriset 5 (ire. För motorkraft till småindustrier m.m. utgår avgift efter särskilda avtal från fall till fall. — Ar 1946 uppgjorda taxor för andra distributörer i länet upptaga en energiavgift av normalt 10 öre per kilowattimme, dock med fallande skala i vissa fall vid stor förbrukning. Vid jämförelse jämväl med standardtarilfer enligt nedan nämnt betänkande 1 synes framgå att kraven på taxerevision äro väl grundade. Kraftverksdirektören vid Norrbottens Kraftverk har på framställning av undertecknad utredningsman igångsatt särskild utredning rörande elkraftförsörjningen i Nedertorneå kommun. Därvid torde åtgärder komma att vidtagas, syftande iill införande av taxa, analog med den normaltaxa för landsbygdsdistributionen, som Elkraftutredningen nyligen föreslagit (se Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft 1 : Statens offentliga utredningar 1947:4).

1 Ur betänkandet må anföras; Normaltariffen är såsom av huvudbilagan framgår sammansatt — förutom av en engångsavgift, som avvägs i förhållande till anläggningskostnaden — av tre årligen återkommande avgifter, i huvudbilagan sammanfattade under benämningen strömavgifter, nämligen •n abonnentavgift per mätpunkt, en grundavgift per tariffenhet och en energiavgift per .Wh. Förslaget innebär ej blott att tariffens form utan även en del av de i tariffen ingående ivgifterna standardiseras. Genom att sålunda två av strömavgifterna för normala fall kunnat fixeras, nämligen abonnentavgiften till 5 k r o n o r pr år vid enfas- och 10 kronor pr år vid trefasanslutning och energiavgiften till 6 öre pr kWh, blir grundavgiften den enda variabla strömavciften i tariffen.

18 Kap. III. Områdets naturliga beskaffenhet. Geologisk beskrivning. F ö r d e n a l l m ä n n a geologiska b e s k r i v n i n g e n h a r u t r e d n i n g s m a n n e n från Sveriges Geologiska U n d e r s ö k n i n g erhållit dels en ö v e r s i k t s k a r t a över j o r d a r t e r n a i n o m största delen a v N e d e r t o r n e å socken ( k a r t a n r 3), dels ock en av fil. lic. E r i k F r o m m f ö r f a t t a d redogörelse för de geologiska f ö r h å l l a n d e n a . K a r t a n och den geologiska b e s k r i v n i n g e n u t g ö r a p r e l i m i n ä r a s a m m a n s t ä l l n i n g a r f r å n d e n j o r d a r t s k a r t l ä g g n i n g i N o r r b o t t e n , som Sveriges Geologiska U n d e r s ö k n i n g för n ä r v a r a n d e h a r u n d e r a r b e t e . Redogörelsen återges h ä r i sammandrag. 1.

Berggrunden. Berghällar av måttlig storlek äro ganska jämt fördelade över hela socknen. Berggrunden uppbygges inom ungefär % av arealen av enhetliga, brunaktiga till grå syeniter och dioriter. Längst i väster anstå utlöpare av den s.k. Kalixseriens bergarter, i främsta rummet grönstenar och orena karbonatstenar och dessutom lerskiffer och kvartsit. 2. Jordarternas fördelning och uppträdande. Jordarternas fördelning måste ses mot bakgrunden av att hela området under lång tid efter istiden legat under Östersjöns yta. Havssediment kunna sålunda påträffas inom alla representerade höjdskikt. I mera utsatta lägen ha bränningarna vid den fortskridande landhöjningen åstadkommit en kraftig ursköljning och omlagring av äldre bildningar. a. Moränen är områdets mest utbredda jordart och det viktigaste underlaget för skogen. Områdets morän är så gott som överallt av »normal» typ med övervägande mo och sand, medan grus samt finare beståndsdelar än mo förekomma endast i måttlig mängd. På höjderna har dock i regel ett y2—1 ni mäktigt ytskikt av moränen en utpräglat grusig-sandig sammansättning, emedan de finare beståndsdelarna blivit bortsköljda av bränningarna. I de mest exponerade lägena har moränen ofta blivit fullständigt omlagrad till klapper, grus och sand. Moränen är i Nedertorneå som regel måttligt sten- och blockhaltig. Landskapet får sin prägel av moränens topografiska utformning. Större delen av området karakteriseras av flacka, breda moränryggar i riktning NNV—SSO, vilka ge kartbilden ett påfallande strimmigt utseende. I den västligaste delen av området är moränen småkullig med i allmänhet rätt låga oregelbundna ryggar och kullar. Utmed kustlandsvägen Vuono—Salmis—Pelli finnes en del odlad mark på moränen. Älven är i regel den vanliga sandiga-moiga moränen. b. Isälvsavlagringar äro relativt sällsynta. Grusförekomsterna inom dessa torde ej i allmänhet ha något större ekonomiskt värde. På norra delen av Palovaara vid Haparanda finnes dock en stor grusförekomst som är av betydelse för betongindustrien. c. Havs- och älvsediment. Svallgrus påträffas ofta på höjder, som varit starkt utsatta för bränningarnas verksamhet. Det kan ha en viss betydelse för lokal grustäkt.

20 Sand och grovmo förekomma som älv- och bäcksediment. Grovmo uppbygger t.ex. lägre områden vid Torne älv samt Keräsjokis delta vid Nikkala. De finkorniga sedimenten, finmo, mjäla och lättlera, ha avsatts i lugna havsfjärdar och vikar. De förekomma sålunda ofta i stora sammanhängande fält i dalgångarna och på lägre områden. Den vanligaste typen torde vara lerig finmo, som här och var övergår i mjäla och lättlera. inom stora delar av det enligt karteringsprinciperna som finmo betecknade området har det konstaterats, att finmon ligger som ett ytligt lager, medan lättlera vidtar på större djup. Alla de tre nämnda jordarterna äro svara tjälskjutningsoch flyt jordar. De nu behandlade finkorniga sedimenten synas ofta ha haft en avsevärd halt av svaveljärn och andra sulflder. På lägre, sankt belägna områden ha sulfiderna bevarats ända upp till nära markytan, vilket framgår av jordens svarta färg. J synnerhet när grundvattenytan på ett dylikt område sänkes genom dikning, utsättas sulfiderna för oxidation och en extremt sur markreaktion uppkommer, som inverkar högst menligt på odlingsmöjligheterna. Dylik »ahmjord» har observerats NO om Vuono, vid Nikkala och Ylikoski samt N om Säivis. Verklig gyttjelera (»grynlera») har observerats blott helt lokalt V om Vuono. Mellanlera har påträffats några fall och har då visat sig vara glaciallera, vilande direkt på moränen. Den tycks ha en ganska ringa mäktighet och har iakttagits i markytan blott på ett par ställen inom kommunen (Kukkolaforsen, Neder Vojakkala, Haapasaari). d. Torvmarkerna fylla många av terrängens sänkor, särskilt i skogsområdena med deras dåliga naturliga dräneringsmöjligheter. Myrarnas form och storlek beror sålunda till stor del på topografien. I större delen av Nedertorneå äro myrarna stora och långsträckta, i det småkulliga området i väster däremot mindre och starkt flikiga. Vegetationen utgöres i stort sett av två huvudtyper: dels rismossar(tuvbildande vitmossor. åtskilliga ris, såsom ljung, kråkris, skvattram, odon m.m., ofta martallar), dels starrmossar (icke tuvbildande vitmossor, halvgräs, såsom tuvsäv, tuvdun och starrarter, på blötare partier ofta dyfräken, vattenklöver m.m.). Rismossevegetationen representerar en torrare typ och förekommer på många mindre myrar och här och var i kantpartierna på de större. Utbildningen som strängmyr (smala revlar med torrare stanmosse- eller med rismossevegetation, som avgränsa blöta myrpartier) är ej ovanlig. Myrarnas ytor äro i kusttrakten obetydligt lutande eller nästan plana; i kommunens inre delar luta myrarna ofta något upp mot fastmarkskanten till följd av försumpning genom det från sidorna tillrinnande ytvattnet och ytliga grundvattnet.

Klimat. O m m a n a n t a r , alt v e g e t a t i o n s p e r i o d e n u n g e f ä r s a m m a n f a l l e r m e d den tid, då m e d e l t e m p e r a t u r e n ä r lägst + 8 ° . vilket a n t a g a n d e visat sig väl s t ä m m a överens m e d v e r k l i g h e t e n , ä r d e n n a s längd i N o r r b o t t e n s l ä n s k u s t l a n d 145 d y g n mot 195 d y g n i s ö d r a G ä s t r i k l a n d , 215 d y g n i L i n k ö p i n g och 240—250 d y g n i S k å n e (SOU 1946: l ö sid. 8). V e g e t a t i o n s p e r i o d e n s k o r t h e t k o m p e n s e r a s emellertid i icke r i n g a g r a d av det större antalet s o l s k e n s t i m m a r u n d e r s o m m a r e n . Enligt i L u l e å - o m r å d e t u t f ö r d a o b s e r v a t i o n e r var antalet s o l s k e n s t i m m a r d ä r u n d e r j u n i m å n a d 340 m o t 250 i M a l m ö . Den l j u s m ä n g d , s o m infaller mot en i det fria v ä x a n d e p l a n t a , torde i a l l m ä n h e t v a r a lika m e d eller möjligen obetydligt m i n d r e i N o r r b o t t e n än i sydligaste Sverige.

21 Kap. IV. Regionindelning inom socknen. För utredningsarbetet har kommunen indelats i regioner, som nedan angivas. (Jämför kartan nr 4.) I fråga om de naturliga förutsättningarna är givetvis förekomsten av odlad och odlingsbar jord bestämmande för jordbruksbygdens utsträckning. Jord bruks jorden utgöres dels av finare sedimentära jordarter, som återfinnas å Torneälvs och Keräsjokis strandsluttningar samt i förutvarande havsfjärdar och vikar i Vuono, Xikkala och Säivis, dels även av torvmarker, som i långa stråk fylla terrängens sänkor inom skogsområdet. Bland de övriga förutsättningar, som sätta sin prägel på jordbruket, har möjligheten abt kombinera jordbruket med fiske vid kusten och med skogsarbete i skogsbyarna varit vägledande vid regionindelningen. De särskilda förhållandena på Seskarö ha föranlett att ön som en region för sig skiljes från socknen i övrigt. 1. Torne älvdals byar. (Övre och Nedre Vojakkala, Mattila, Haparanda, by.) I Tornedalen ligger den gamla jordbruksbygden. Jordbruket utgör den viktigaste näringsgrenen och förutsättningarna för självständigt jordbruk äro i allmänhet goda. 2. Kustbygden. (Byarna Vuono och Nikkala med bosättningen Salmis.) Jordbruket kombineras vanligen med andra förvärvskällor. Fisket har en avsevärd betydelse. På grund härav äro de självständiga och bärkraftiga jordbrukens antal litet. 3. Keråsjokidalens bosättningar med undantag av centrala Nikkala. (Bosättningarna Joki, Keräsjoki, Parviainen, Vittiko, Haapasaari inom NikkalaKeräsjoki skifteslag samt Kattilasaari.) Keräsjokidalen är en jordbruksbygd under utveckling med goda naturliga förutsättningar. Ett framträdande behov av yttre rationalisering har föranlett att denna, jordbruksbygd icke sammanförts med Tornedalen i en region. 4. Säivis (jämte bosättningarna Sattaoja och Harrioja). Jordbrukets förutsättningar äro snävt begränsade. Försörjningen har till väsentlig del grundats pä stuveri- och andra arbeten, huvudsakligen i anslutning till industrien på Seskarö. Byn är uppdelad i småfastigheter. 5. Skogsbygden. (Sangijärvi [under Säivis skifteslag], Naartijärvi, Långträsk, Akusjärvi, Leipijärvi, Karsikkojärvi.) Jordbrukarna äro beroende av sysselsättning i andra yrken. ö. Seskarö betraktas som en särskild region med från kommunen i övrigt skiljaktiga naturliga och ekonomiska förutsättningar. Dess näringsliv får sin prägel av sågverksrörelsen och jordbruket har mycket ringa omfattning.

22 Kap. V. Bebyggelsen, skolor, inre kommunikationer. — Vatten och avlopp. Bebyggelsens gruppering framgår av kartan nr 4. De odlade områdena ligga i stort sett i anslutning till bosättningarna. Jfr karta nr 15. — Endast Seskarö har samhällskaraktär. Tornedalen präglas av »landsvägsbebyggelse» utan längre avbrott. I Keräsjokidalen ligga gårdarna även längs landsvägen men i mindre grupper. 1 Säivis och Nikkala har småbruksbildningen lett till en relativt tät bebyggelse, och i Salmis finnes en agglomeration som en rest från sågverkstiden. Byggnadsreglerande bestämmelser eller planer äro icke utfärdade för någon del av kommunen. Folkmängden i de större bosättningsområdena var, enligt uppgifter från kommunen, jämförda med mantalslängden, år 1946 följande: Seskarö Tornedalsbyarna Vuono Nikkala Säivis Keräsjoki (med Kattilasaari) Långträsk Naartijärvi

1 1 0 ° ( h a d e V 1 1 9 4 7 nedgått till 1 010) TS 898 l därav cirka 200 i Salmis 987J 54()

391 125 1° 9

Skolförhållaiuleii. Inom socknen finnas 12 folkskolor, fördelade som kartan visar. Å kartan har även skolformerna angivits. Från Harrioja är skolskjuts (13 barn) ordnad till Säivis skola. Skolbarnen från Sangijärvi (3 st.) äro inackorderade å Vojakkala arbetsstuga. Likaså äro å arbetsstugan inackorderade övriga skolbarn, som ha lång skolväg. Dessa barn äro hemmahörande i Sattaoja (6 barn), Nedre Keräsjoki (16 barn), Vanhatalo i Leipijärvi (3 barn) och Karsikkojärvi (13 barn). I Nedre Vojakkala är lantmannaskola under uppförande. För annan yrkesutbildning stå en del platser vid verkstadsskolan i övertorneå till nedertorneåungdomens förfogande.

23 J0//-1 Gttsiavs

.sorA

Karta nr 4. Bosättningarnas

gruppering

Snedstreckade områden = odlad mark. Horisontalstreckade områden = odlingsbar mark. Bebyggelsen ligger i stort sett i anslutning till de odlade Skolor: Ses kar ö ( Nikkala j Vojakkala Mattila \ Vuono { Salmis Säivis Kattilasaari Keräsjoki Västra Nikkala Naartijärvi | Långträsk j

A-form

(7 resp. (i

AB 1-form (5

B 1-form (vardera B la-form

(h

(1

läraravdeln.)

läraravdeln.)

B 2-form (vardera BIi 3-form

läraravdeln.)

läraravdeln.)

läraravdeln.)

läraravdeln.)

D 1-form (vardera

läraravdeln.)

m. ni.

områdena.

24 Kommunikationer inom kommunen. (Se karta nr 1.) Trafikförbindelserna utåt, som avhandlats i kaj). II, tjäna i viss utsträckning även den inre trafiken, [nom kommunen ombesörjes reguljär person- och godstrafik dessutom a v ytterligare tre busslinjer och en godsbillinje. Å linjen Haparanda Eleväsaari— Seskarö med gtenväg till Haparandahamn upprätthålles trafiken med :>4 turer fram och åter per vecka. Vintertid gå bussarna fram till Seskarö och sommartid sker omlastningtill motorbåt i Reväsaari. Skogsbyarnas behov av kommunikationer tillgodoses av busslinjen Sangijärvi —Aavajärvi—Lomkärr—Haparanda, som trafikerar sträckan med en kombinerad buss och lastbil. Denna är stationerad i Säivis och gör en rundtur varje vardag, huvudsakligen för den dagliga mjölktransportens skull. Linjen Keräsjoki—Nikkala—Haparanda trafikeras med kombinerad buss och lastbil, som gör 12 turer fram och åter till Haparanda per vecka. En godsbil gör dessutom tre turer i veckan på linjen Haparanda Säivis—Haparanda. De reguljära förbindelserna inom kommunen nå icke fram till byn Långträsk, belägen vid allmänna vägen Björkfors- Aavajärvi—Lomkärr och intill gränsen mot Nederkalix kommun. Långträskborna äro i stället hänvisade till förbindelser (iver Kalix; mellan Kalix och Björkfors (5 km från Långträsk) finns bussförbindelser med dagliga turer, och två gånger i veckan sträckas dessa bussturer ut till Långträsk.

I stort sett är behovet av trafikförbindelser inom kommunen tillfredsställande fyllt. Särskill bör framhållas, att samtliga vid allmän väg belägna byar utom Långträsk ha daglig" avsättning av mjölk ordnad; genom av producemföreningen tillämpade regier betalas mjölken med samma pris på alla avhämtningsställena. Om man ser endast till avsättning och prissättning äro förutsättningarna för mjölkjordbruk sålunda lika goda inom kommunens olika delar, med reservation endast för Långträsk och de små bosättningarna. som icke ligga vid allmän väg. Beträffande de senare (Karsikkojärvi, Leipijärvi, Vuononoja) har anledning framkommit att ifrågasätta en förflyttning. Endast om sådan icke anses böra ske, rekommenderas förbättring av vägar och ordnande av mjölktransporter för dessa bosättningar.

Vatten försörj nincj oeli a v l o p p . Gemensamma ledningar för vatten och avlopp förekomma icke någonstädes inom socknen, och de enskilda anordningarna äro synnerligen bristfälliga. Antalet jordbruk med ledningar för vatten och avlopp såväl i boningshus som ladugård uppgick år 1944 enligt den av näringsutredningen verkställda inventeringen till endast 9 stycken. Hela antalet boningshus med vattenledning utgjorde enligt samma källa 10 st. och motsvarande antal ladugårdar 65. Vattenförsörjnings- och avloppsfrågan kräver en snabb lösning. Därmed

25 skulle en inre r a t i o n a l i s e r i n g av synnerlig betydelse för j o r d b r u k e n ske. F r å gan ä r ä v e n d i r e k t f ö r k n i p p a d m e d den y t t r e r a t i o n a l i s e r i n g e n . A n l ä g g n i n g s k o s t n a d e r n a för l e d n i n g a r m . m . ä r o så b e t y d a n d e , att de icke rimligen b ö r a investeras vitan u t r e d n i n g o m lokalisering av bebyggelsen, som a v h a n d l a s i kap. VIII. Sedan k o m m u n e n å r 1945 gjort f r a m s t ä l l n i n g o m s t a t s b i d r a g till u t r e d n i n g ang. v a t t e n - och a v l o p p s f r å g o r n a s o r d n a n d e h a r Kungl. väg- och vattenb y g g n a d s s t y r e l s e n i y t t r a n d e anfört, att ett samgående mellan Haparanda stad och de närmast staden belägna bebyggelseområdena inom kommunen torde bli nödvändigt på grund av svårigheterna att erhålla lämpliga vattentäkter, att med hänsyn till de anmärkningsvärt höga anläggningskostnaderna, det kan ifrågasättas, om vattenförsörjningen inom samtliga nu avsedda bebyggelseområden lämpligen bör ordnas på föreslaget sätt. att behovet av förbättrad vattenförsörjning synes vara mycket stort inom alla områden och att en utredning, huru frågan skall kisas, under alla förhållanden bör verkställas, därvid såvitt möjligt bör klarläggas i vilken ordningsföljd de skilda anläggningarna skola utföras. Sålunda torde få räknas med en parallellskeende successiv utbyggnad av ett flertal eller samtliga anläggningar, varvid i första hand de mest angelägna delarna av varje anläggning skulle utföras. För att en dylik utbyggnadsplan skall kunna följas är det därför nödvändigt att samtliga anläggningar projekteras i ett sammanhang, vilket även synes nödvändigt av den anledning, att det på grund av de speciella svårigheterna att inom kommunen anskaffa lämpliga vattentäkter icke kan i förväg bedömas i vilken omfattning för skilda bebyggelseområden gemensamma vattentäkter böra utnyttjas, att i anslutning till en blivande vattentäktsutredning — därvid även Haparanda stads vattenbehov torde beaktas bör verkställas ny bedömning av de erforderliga vattenanläggningarnas omfattning jämte uppskattning av anläggningskostnaderna, varvid speciell hänsyn bör tagas till önskvärdheten av att den specifika kostnaden ej uppgår till eller överstiger 1 000 kronor per invånare. U n d e r t e c k n a d u t r e d n i n g s m a n h a r framlagt förslag o m den o r d n i n g , i vilk e n k o m m u n e n s olika delar skulle bli föremål l ö r n y s s b e r ö r d specialutr e d n i n g . Statens a r b e t s m a r k n a d s k o m m i s s i o n h a r i a n s l u t n i n g härtill den 17/8 1946 dels beviljat s t a t s b i d r a g m e d 7 0 % av k o s t n a d e n ( b e r ä k n a d till 74 000 k r o n o r ) för g r u n d v a t t e n u n d e r s ö k n i n g a r i n o m k o m m u n e n s a m t för p r o j e k t e r i n g av vatten- och a v l o p p s a n l ä g g n i n g a r å S e s k a r ö och för b e b y g g e l s e o m r å d e n a u t m e d T o r n e ä l v e n , dels vidtagit å t g ä r d e r för fortsatt s a m r å d mellan u n d e r s ö k n i n g a r n a och j o r d b r u k s u t r e d n i n g e n . F ä l t a r b e t e n a för u n d e r s ö k n i n g a r n a ifråga p å b ö r j a d e s 1946 och ä r o ä n n u icke slutförda.

26 Kap. VI. Demografiska uppgifter. F o l k m ä n g d e n i n o m k o m m u n e n u p p g i c k den 1 j a n u a r i 1947 till 4 399 pers o n e r eller 2,4 °/o av t o t a l b e f o l k n i n g e n p å länets l a n d s b y g d . U n d e r å r e n 1930—47 h a r f o l k m ä n g d e n u n d e r g å t t d e f ö r ä n d r i n g a r , som f r a m g å av följ a n d e s a m m a n s t ä l l n i n g av f o l k m ä n g d s u p p g i f t e r för den 1 j a n u a r i resp. år. År Folkmängd 1930 1935 1940 1945 1946 1947

4 491 4 459 4 519 4 593 4 542 4 399

F o l k m ä n g d e n h a r således ö k a t o a v b r u t e t till å r 1945 e h u r u icke i s a m m a t a k t s o m i länets l a n d s b y g d i g e n o m s n i t t . I n o m k o m m u n e n u p p g i c k folkökn i n g e n i g e n o m s n i t t till 0,3 °/o för å r e n 1940—45 m o t 0,8 °/o för länets l a n d s b y g d i sin h e l h e t . Efter å r 1945 h a r en m i n s k n i n g av f o l k m ä n g d e n i n t r ä t t . H u r in- och u t f l y t t n i n g a r i n v e r k a t p å f o l k m ä n g d e n s f ö r ä n d r i n g , f r a m g å r av n e d a n s t å e n d e s a m m a n s t ä l l n i n g av k y r k o b o k f ö r i n g s u p p g i f t e r . FolkÅr Födda Döda Inflyttade Utflyttade mängdsförändring 1937 111 55 106 140 +22 1938 .... 115 63 126 204 — 22 1939 122 58 81 200 — 55 1940 98 40 107 160 + 5 1941 128 57 111 141 + 41 1942 i 113 42 112 186 — 3 1943 122 41 164 215 + 30 1944 118 40 173 225 + 26 1945 122 37 190 302 — 27 1946 131 38 197 433 f—143 Summa

1 180

1 367

2 206

—130

Av siffrorna f r a m g å r således, att utflyttningen tidigare ö v e r v ä g t inflyttn i n g e n , m e n att f o l k m i n s k n i n g e n uteblivit före å r 1945 p å g r u n d av att födelsesiffrorna k r a f t i g t överstigit dödssiffrorna. Efter å r 1945 h a r utflyttningen d o c k fått s å d a n a p r o p o r t i o n e r , att f o l k m ä n g d e n börjat m i n s k a . U t v e c k l i n g e n h a r m e d f ö r t e n k r a f t i g tillväxt i de l ä g r e å l d e r s g r u p p e r n a . Vid 1940 å r s a l l m ä n n a f o l k r ä k n i n g u t g j o r d e relativa a n t a l e t b a r n u n d e r 15 å r i n o m N e d e r t o r n e å k o m m u n 35,5 °/o. Som j ä m f ö r e l s e k a n n ä m n a s , att m o t -

svarande siffra för hela länets landsbygd var 30,8 och för rikets landsbygd i sin helhet 22,6 °/o. Av befolkningen i kommunen den 1 januari 1945 voro 2 358 män och 2 235 kvinnor. Detta innebär en övertalighet av 1 056 män per 1 000 kvinnor eller densamma som för rikets landsbygd i sin helhet. Könsproportionen bland vuxna ogifta personer var 691 kvinnor per 1 000 män, vilket innebär ett betydande underskott av kvinnor. För rikets landsbygd var proportionen 770 vuxna ogifta kvinnor per 1 000 vuxna ogifta män. Underskottet av kvinnor täckes i betydande omfattning genom inflyttning av kvinnor från Finland i samband med giftermål. En bearbetning av mantalslängden för Nedertorneå socken för år 1946 har beträffande antalet i Finland födda, inom socknen mantalsskrivna personer givit följande. Antalet i Finland födda personer som år 1910 voro mantalsskrivna i Nedertorneå socken. Män Kustbyarna Tornedalsbvarna Övriga bvar Summa

Ogifta kvinnor 38 18 0

Suram

00 17 3

Gifta kvinnor 150 02 31

254 97 34

305 Av 385 i Finland födda, inom kommunen boende personer voro således 305 kvinnor och 80 män. De till kustbyarna inflyttade männen äro företrädesvis sågverksarbetare, fiskare och jordbruksarbetare. De inflyttade ogifta kvinnorna äro i dessa byar vanligen hembiträden. De till älvdalsbyarna inflyttade männen äro hemmansägare och jordbruksarbetare under det att de ogifta kvinnorna företrädesvis äro mjölkerskor och hembiträden. Inflyttningen till övriga byar inom socknen är uteslutande föranledd av giftermål. Enligt uppgifter, sammanställda efter 1940 års folkräkning, fördelade sig befolkningen inom kommunen vid 1940 års utgång i olika yrkesgrupper på sätt nedanstående sammanställning utvisar: Hela folk- Antal mängden yrkesverksamma Jordbruk med binäringar 2 177 738 Industri och hantverk 1 392 427 Samfärdsel 281 97 Handel 112 07 Allmän förvaltningstjänst och fria yrken 231 97 Husligt arbete 92 08 Ospecificerad verksamhet 234 41 Summa 4 519 1 535

28 Kap. VII. Befolkningens levnadsstandard och sociala förhållanden. Av den kommunala statistiken för aren 1930—39 framgår att medeltalet hjälpsökande arbetslösa per månad under denna period var lägst år 1939, då det uppgick till 77 och högst år 1931 med 279 hjälpsökande, motsvarande respektive 1,7 och 0,7 procent av den totala befolkningen. Av undersökningar, som i december 1945 verkställdes inom Norrlandskonvmittén, har framgått att antalet inom kommunen boende arbetsföra män i åldern 18—65 år. vilka med nuvarande arbetskraftbehov på platsen icke kunna påräkna annan Inkomst iin av tillfälliga arbeten i öppna marknaden och för sitt uppehälle äro beroende av omfattande åtgärder från det allmännas sida eller i större utsträckning ligga sina anhöriga till last, kan beräknas till 302. Dessa redovisade övertaliga fördela sig med 170 på Seskarö, 107 på Nikkala och Säivis >amt 25 på kommunen i övrigt. Fördelade på olika åldersgrupper uppgår antalet ofullständigt sysselsatta män till: På Seskarö

På f istlandsdelen

I hela kommunen

i

Ålder

hela ant.

därav fam.förs.

hela ant.

därav IV.ni.förs.

hela ant.

därav fam.förs.

18 30 31-40 41-50 51 -65

85 36 22 27

13 23 13 23

82 32 11 7

8 16 7

167 68 33 34

21 3'.) 20 30

110 Summa

7 Något överskott på kvinnlig arbetskraft föreligger icke inom kommunen. Den efterfrågan på kvinnlig arbetskraft, som uppstår till följd av utflyttning av kvinnor, tillgodoses däremot, i likhet med vad fallet är för (ivriga kommuner inom Tornedalen, genom inflyttning av iinska kvinnor och någon motsvarighet till det för rikets landsbygd i allmänhet gällande underskottet på kvinnlig arbetskraft linnes ej. Kommunens nettokostnader för arbetslöshetsåtgärder varierade under åren 1930 -39 mellan 3 : 41 kronor per skattekrona år 1934 och 9: 30 kronor åv 1937. De totala kostnaderna för arbetslöshetsåtgärder inom kommunen under nämnda tidsperiod varierade mellan 13: G0 kronor per skattekrona år 1938 och 30:81 kronor år 1930. Några exakta uppgifter om arbetslöshetskostnaderna för senare år ha icke erhållits, men arbetslösheten har genom de av kriget förorsakade förhållandena efter år 1940 icke annat än tillfälligtvis varit av större omfattning. De minskade arbetstillfällena ha tagit sig uttryck i ökat behov av socialvård bland befolkningen. Av en för år 1941 verkställd utredning rörande fördelningen av det under

29 nämnda år i fattigvårdsunderstöd till inom kommunen boende utbetalade beloppet 130 900 kronor framgår att 50 800 kronor utbetalades till inom fastlandsdelen boende personer, motsvarande en kostnad av 15: 84 kronor per innevånare inom nämnda kommundel, mot SO 100 kronor till personer bosatta i Seskarö, dvs. utslaget på samtliga öns innevånare <>4: 31 kronor per person. År 1945 voro totala utgifterna för den öppna socialvården 174 968 kronor, varav föll på Seskarö 84 020 kronor, på Säivis 17 659 kronor. på Nikkala 28 758 kronor och på Salmis 13 882 kronor. På återstående del av kommunen belöpte sålunda 30 643 kronor. Till följd av de stora kostnaderna för fattigvård och det dåliga skatteunderlaget inom kommunen är den kommunala utdebiteringen bland de högsta i hela landet. År 1939 hade av landets kommuner endast Överkalix och Råncå kommuner högre utdebitering än Nedertorneå. Det statliga bidraget till skattelindring har följaktligen varit betydande under den angivna perioden. Den relativa frekvensen understödstagare är ävenledes hög, med mot slutet av 30-talet i genomsnitt var tredje person uppbärande kommunalt understöd i någon form. Ar 1938 var det relativa antalet understödstagare som högst och uppgick då till 40 % av befolkningen. Därefter har antalet nedgått och utgjorde år 1945 28 % av invånareantalet. Denna höga understödsfrekvens har delvis sin grund i den industriella arbetslöshet, som rått och råder på Seskarö) och i vissa kustbyar, men är ändock anmärkningsvärt hög om hänsyn ta ges till tillståndets varaktighet. Del ä r givet alt d e n n a o n o r m a l t stora socialvård b i d r a g i t till att höja utd e b i t e r i n g e n i n o m k o m m u n e n . Då frågan o m å t g ä r d e r , m o t i v e r a d e av m i n s k a d i n d u s t r i e l l drift, ä r u n d e r u t r e d n i n g i n o m N o r r l a n d s k o m m i t t é n , skall h ä r e n d a s t u n d e r s t r y k a s , a t t de t y n g a n d e s k a t t e r n a h a en så h ä m m a n d e inv e r k a n på j o r d b r u k e t s u t v e c k l i n g och f r ä m s t p å m ö j l i g h e t e r n a till u t b y g g n a d och n y e t a b l e r i n g av s m å i n d u s t r i i n o m k o m m u n e n , att en a v s e v ä r d a v l a s t n i n g av s k a t t e t r y c k e t p å t a g l i g e n ä r en n ö d v ä n d i g f ö r u t s ä t t n i n g för en u p p b l o m s t ring av n ä r i n g s l i v e t i n o m k o m m u n e n . Enligt u t r e d n i n g s m a n n e n s m e n i n g föreligger b ä r a n d e skäl för att s o c i a l v å r d e n tills v i d a r e u n d e r en ö v e r g å n g s p e r i o d b e s t r i d e s av s t a t s m e d e l till s t ö r r e del ä n n u . B o s t a d s f ö r h å l l a n d e n a i N e d e r t o r n e å k o m m u n k a n b e d ö m a s m e d l e d n i n g av d e n i n v e n t e r i n g av s a m t l i g a j o r d b r u k i n o m k o m m u n e n , som företagits i n o m landstingets n ä r i n g s u t r e d n i n g . Ku s a m m a n f a t t n i n g av i n v e n t e r i n g e n s h u v u d resultat l ä m n a s längre fram under k a p . VIII. B e t r ä f f a n d e de å t g ä r d e r , som a n s e t t s erforderliga för att f ö r b ä t t r a bon i n g s h u s e n , k a n f r a m h å l l a s , att å de 289 j o r d b r u k , för vilka å t g ä r d e r för f ö r b ä t t r i n g av b o n i n g s h u s e n ansetts erforderliga, h a r r e p a r a t i o n föreslagits i 174 fall, o m - och t i l l b y g g n a d i 56 fall och n y b y g g n a d i 59 fall. Enligt uppgift från egnahemsnämnden i Norrbottens län ha under tiden 1 jan. 1935— 22 okt. 1946 inom Nedertorneå kommun beviljats 587 bostadsförbättringsbidrag med ett sammanlagt belopp av 481 490 kronor, däribland 246 bidrag med ett sammanlagt belopp av 44 360 kronor till elektriska installationer. Antalet beviljade nybyggnadslån under samma tid är 144 stycken med ett sammanlagt belopp av 243 000 kronor.

30 Kap. VIII. Jordbruket. Allmän beskrivning av jordbruket, hämtad ur näringsutredningens material. Vid utredningen har den av landstingets näringsutredning hösten 1944 verkställda jordbruksinventeringen varit av stort värde. Det av näringsu(redningen hopbragta statistiska materialet är synnerligen rikhaltigt och såväl primärmaterialet som näringsutredningens egen sammanställning av huvudresultaten ha vid många tillfällen under utredningens gång tjänat som ledning. En sammanfattning av de viktigaste uppgifterna återkommer i följande framställning. Jorden Landarealens fördelning på olika ägoslag inom socknen återges nedan enligt 1044 års allmänna jordbruksräkning. Åker 1 808 hektar Slåttcräng 1 147 » Kultiverad betesäng 9 » Annan betesäng 1 900 » Skogsmark 29 904 » Övrig mark 7 900 » Summa landareal 42 728

»

Jordbrukens storleksfördelning framgår av tabell 1, som bygger på redovisningen av åkerarealer enligt 1945 års fastighetstaxering. Tabell

VIII: I. Antalet

jordbruk i Nedertorneå med nedanstående enligt 19A5 års fastighetstaxering.

Hektar åker — 0,25 0,25—1,0 1,0 — 2,0 2,0 — 5,0 5,0 — 7,5 7,5—10,0 10,0 —15,0 15,0—20,0 20,0—30,0 30,0 — uppgift saknas

Antal jordbruk 16 71 92 175 02 24 17 4 — 1 6 Summa

åkerareal

31 Uppgiften rörande det största jordbruket avser totalarealen av Haparanda stads fastigheters åkerinnehav i stadens omgivningar. Dessa åkrar utarrenderas till jordbrukare inom och utom staden. Av den inom socknen redovisade arealen odlad jord, 1 870 hektar 1 enligt näringsutredningen, utgöres 1 308 hektar av fastmark och 562 hektar av myrmark. Arealen odlingsmark, som hösten 1944 låg under pågående odling, uppgick enligt näringsutredningen till 111 hektar. Enligt samma källa beräknas 234 hektar ha uppodlats under åren 1940—44. Av de allmänna jordbruksräkningarna framgår, att åkerarealen i Nedertorncå socken ökat från 1 433 hektar år 1937 till 1 808 år 1944. Av hushållningssällskapet erhållna uppgifter rörande den genom av sällskapet förmedlade statsbidrag understödda nyodlingsverksamhcten visa, att under åren 1940—44 planlagda nyodlingsföretag fullföljts beträffande 92 hektar, motsvarande en genomsnittlig nyodling av 18,5 hektar årligen. Den odlade arealen är i stort behov av grundförbättringsåtgärder. Av jordbrukarnas egna uppgifter till näringsutredningen framgår, att grundkalkning erfordras å nära halva den odlade arealen och täckdikning å en tredjedel. För 313 hektar åker måste i första hand avloppsdikena förbättras och för 221 hektar erfordras dessutom grävning av öppna tegdiken. Stenröjning har angivits såsom önskvärd å 152 hektar. Påförande av mineraljord å myr har föreslagits beträffande 119 hektar. Beträffande inägojordens arrondering framgår av tabell 2, att den odlade arealen till över 50 % ligger inom y2 km:s avstånd från gårdarna. Brukning på mycket långa avstånd förekommer i stor utsträckning. Tabell

VIII: 2. Antal Avstånd från gården inom y2 km yz— 1 km 1— 2 km 2— 4 km 4— (i km över G km

hektar

odlad jord pä olika

avstånd

från

gården.

Areal odlad jord i hektar 1 035 375 180 140 50 41

. Ingen. Inom Nedertorneå socken ha redovisats 1 203 hektar äng på olika avstånd från gården. En tredjedel av ängsarealen ligger inom en km från gården men 200 äng hektar brukas på ett avstånd av 5—10 km från gården och en mindre areal, 15 hektar, brukas på ett avstånd av över 20 km. Antalet jordbruk inom socknen med ängsslåtter på den egna fastigheten eller till fastigheten hörande urfjällar utgjorde vid näringsutredningens inventering 296. Under tidigare år har ängsslåttern haft stor betydelse för vinterfoderförsörjningen men har på senare tid börjat gå tillbaka mer och mer. Rörande de från ängarna bärgade foderkvantiteterna framgår av tabell 3 att de i många fall äro betydande. Av socknens samtliga jordbruk ha 24 % bärgat mer hö än 4 000 kg. Motsvarande siffra för länets kustbygd är 8 % och för inlandsbygden 24,3 %. Nedertorneå socken skiljer sig således från övriga kustsocknar genom ängsslåtterns stora omfattning. 1 En del åker är mycket svag. Enligt jordbrukskonsulentens uppskattning kan endast 1 500 hektar med fördel brukas som åker.

Tabell VIII: 3. Antal jordbruk i Nedertorneå socken med nedanstående kvantiteter bärgat ångshö under medelgott år. Antal jordbrukare 172 58 47 42 46 108

Antal kg 0 1 000 1—2 000 2—3 000 8—4 000 4 000— Summa antal jordbruk

468 De ängar, tabellen avser, utgöres mestadels av blöta myrängar, som ieke kunna slås med slåttermaskin. Bärgningsarbetet är således oerhört arbetskrävande. Med nutida dagsverkslöner blir ängsslåttern på många håll förlustbringande och måste upphöra på grund härav. Utvecklingen torde inom en nära framtid medföra att ängar, som icke kunna slås med slåttermaskin, och ieke heller äro av synnerligen god beskaffenhet, helt upphöra att skördas. Detta måste medföra en motsvarande minskning av kreatursantalet eller ock en uppodling av odlingsmark till åker med motsvarande produktionsförmåga. Konst göds elanvändningen. Användningen av konstgödselmedel är obetydlig, vilket framgår av tabell 4, som utgör en sammanställning av näringsutredningens siffror. Av hela antalet jordbruk är det endast omkring 12 %, som redovisat användning av bränd kalk. De flesta jordbruk av dem, som överhuvudtaget använda någon bränd kalk, förbrukade under normala förhållanden 1 000—1 500 kg per år.

Tabell VIII: 4. Antal jordbruk i Nedertorneå socken med nedanstående antal kg använd bränd kalk, kali-, fosfat- och kvävegödselmedel under normalår före kriget. Antal kg

Bränd kalk Kali Fosfat Kviive

410 290 275 305

100 300

300 500

11 6 20

124 103 113

33 46 20

500— 1 000

1 0001 500

1 500

3 2 36 4

34 3 3 4

21 1 3 2

Antal jordbruk 468 468 468 468

Behovet av kalk måste emellertid vara betydligt större än vad dessa uppgifter över förbrukade kalkmängder tyda på. Jordarna äro i kustlandet starkt alunhaltiga och fordra efter torrläggning och bearbetning stora kalkmängder i form av grundkalkning och därefter betydande underhållskalkning. Även (ivriga jordar behöva kalkas i stor utsträckning. I vilken omfattning kalkning är ekonomiskt motiverad kan dock icke närmare avgöras utan fleråriga gödslings- och kalkningsförsök.

Bild 1. En av de större Tornedalsgdrdarna (10—12-kors, undantagsvis något större). Förutom en ganska rymlig mangårdsbyggnad finns en fristående byggnad (skymd på bilden) om rum och kök, som användes som bostad sommartid. Byggnadsbeståndet på »familjejordbruken» är förhållandevis gott. Dock har nybyggnad av boningshus på var femte gård och ladugård på var tredje gård ansetts behövlig.

Bild 2. Mindre gård, vanlig i Keräsjokidalen. — / Keräsjokidalen äro jordbruken under utveckling. Bebyggelsen är ganska anspråkslös och ladugårdarna vanligen byggda för 5—7 kor. På 22 av de 34 ofullständiga jordbruken ha innehavarna ansett nybyggnad av ladugård behövlig. — Möjligheterna till nyodling upp till bärkraftiga enheter äro ganska goda, men medför givetvis behov av nya och större ekonomibyggnader.

Bild 3. Del av Såivis by. — Byn består av ett sextiotal småjordbruk med kraftig ägosplittring; det öppna området i förgrunden är fördelat på nio fasligheter, jfr karta nr 13. Observera att även strax intill gårdarna höskörden läggs in i smålador. — Den halvglesa bebyggelsen gör gemensamma anläggningar dyra. — Brist på jordbruksjord och brist på inkomstkällor vid sidan av jordbruket gör en radikal förändring nödvändig (kap. XIV.).

Bild 4. Säivis: ekonomibyggnad av vanlig typ, låg och omodern. Vattnet tages från en gammal brunn intill ladugården. En stor del av ladugärderna fylla på grund av ålder och förfall endast nödtorftigt sin uppgift. År 19U anmäldes att fullständig nybyggnad av ladugård behövdes på 205 av socknens jordbruk, därav 34 i Säivis. En upprustning av de befintliga småjordbrukens samtliga ekonomibyggnader skulle emellertid icke lösa byns ekonomiska och sociala problem utan tvärtom konservera påtagliga missförhållanden (kap. XIV).

33 Beträffande övriga konstgödselmedel framgår att sådana användas å endast y3 av hela antalet brukningsdelar. Där konstgödsel kommit till användning äro de förbrukade kvantiteterna i regel mycket små. Utrymme för en avsevärt ökad användning av konstgödselmedel finnes således. I vilken utsträckning en ökad användning av konstgödselmedel är ekonomiskt motiverad kan emellertid icke närmare angivas utan markkartering och försöksverksamhet. Våxtp ro auktionen. Brödsäd odlas i relativt obetydlig omfattning i Nedertorneå. Vårvete förekom år 1943 på ett jordbruk och råg på ett. Korn odlades däremot på mer än hälften av antalet jordbruk. På 10 % av antalet jordbruk betecknades konrproduktionen som tillräcklig för eget behov. Av övriga sädesslag odlades havre på 36 jordbruk, av vilka endast 3 hade tillräcklig produktion. Blandsäd odlades å endast ett jordbruk. Socknen är således icke på långt när självförsörjande beträffande spannmål. Långt betydelsefullare är produktionen av vallhö. Endast G % av jordbruken sakna produktion av vallhö, och 13 % ha produktion för avsalu. På det stora flertalet jordbruk är emellertid produktionen otillräcklig. Potatisodling förekommer däremot i en omfattning som är tillräcklig för det egna behovet. Dessutom produceras potatis till avsalu å 81 jordbruk. Växtodlingen är således mycket ensidig och produktionen otillräcklig beträffande samtliga växtslag utom potatis. Ordnade växtföljder äro långt ifrån vanliga. Hö, grönfoder, korn och potatis äro de grödor, som vanligen förekomma. Havre odlas endast å 8 % av jordbruken mot 30 % för kustbygden i övrigt. En väsentlig förbättringkunde åstadkommas genom införandet av ordnad cirkulationsdrift. Detta kommer givetvis att bli möjligt i den mån jordbruken förstoras och deras ägare helt ägna sig åt jordbruket. Men även vid de jordbruk, som icke förstoras, borde en mera differentierad vaxtproduktion kunna införas. Särskilt borde rotfrukter odlas i större utsträckning, än som nu är fallet. Djuren. Vid jordbruksinventeringen ha uppgifter rörande kreaturshållningen å de särskilda jordbruken insamlats. Dessa uppgifter ge vid handen att mer än hälften av samtliga jordbruk saknade häst. Endast 19 jordbruk, dvs. 4 % av samtliga, hade mer än en häst. 90 jordbruk eller nära 20 % av samtliga saknade kor. Antalet jordbruk som hade 9 kor och däröver uppgick till 26 stycken eller omkring 5 % av samtliga. Tabell

VIII: 5. Antal jordbruk med nedanstående antal kreatur som hölls vintern 19A3—44.

Antal djur

3 Hästar ; Unghästar och föl . . ! Kor Ungnöt och kalvar . .

243 447 90 191

206 19 28 154

17 1 78 82

2 67 28

av olika

slag,

9—

5cS

48 8

1 28 3

8 Den vanligaste formen av bete var skogsbete. Endast 157 jordbruk voro oberoende av skogsbete. På 191 jordbruk varade skogsbetesgången över 60 dagar och på 30 jordbruk 3

34 kortare tid. En avlysning av skogsbetet skulle således innebära att betesanläggningar finge utföras å en stor del av dessa sammanlagt 221 jordbruk. Kulturbeten förekom på 9 jordbruk. I övrigt torde betesmarkerna ha utgjorts av strandängar och bäckängar samt en del bättre hagmarker. — Se vidare under betesfrågan nedan. De kvantiteter foder av olika slag, som under normalår före kriget inköptes för husdjurens räkning av de olika jordbruken, ha även redovisats. Vad de inköpta kvantiteterna hö beträffar har, förutom de kvantiteter vall-, grönfoder- och ängshö, som inköpts på öppna marknaden, såsom inköpt betraktats även sådant hö, som köpts på rot. Mer än hälften av samtliga jordbruk ha redovisat inköp av hö. I 62 fall ha de inköpta kvantiteterna överstigit 5 000 kg. Havre och blandsäd ha inköpts i något större utsträckning än hö. Mer än % av samtliga jordbruk redovisa inköp av dessa fodermedel. Åbyggnader m.tn. Jordbrukarnas bostadsförhållanden ha varit föremål för näringsutredningens inventering. Redovisningen av densamma möjliggör en jämförelse av förhållandena inom Nedertorneå socken med förhållandena i länet i övrigt. Av tabell 6 framgår att 38 brukningsdelar saknade byggnader. Bland dessa ingå de 14 obebyggda lägenheterna i Haparanda by, vilka sambrukas med fastigheter i Haparanda stad. För övrigt var den relativa förekomsten av obebyggda fastigheter icke större än för länet i dess helhet. Så bör påpekas, att i tabellerna redovisats rum plus kök av den anledningen, att gårdar förekommit, som saknat kök eller som bestått av enbart kök eller haft mer än ett kök. Om kök räknas som en rumsenhet, kan tabellerna sålunda anses belysa bostädernas storlek räknat i rumsenheter. Tabell

VIII: 6. Antal

jordbruk i Nedertorneå socken med nedanstående rum plus kök hösten 19AA. Antal rum Antal plus kök jordbruk 0 38 1 3 2 130 3 162 4 62 5 44 6 28 uppgift saknas 1 Summa

antal

468 De vanligaste förekommande bostadsstorlekarna äro 1 och 2 rum och kök eller motsvarande. 28 % av jordbruken ha boningshus om 1 rum och kök, 46 % ha 2 rum och kök och 13 % ha 3 rum och kök. Boningshusens storlek stiger givetvis med jordbrukens storlek. 15 % av jordbruken ha boningshus om mer än 3 rum och kök under det att motsvarande siffra för länets kustbygd är 18,6 % och inlandsbygd 11 6. Det genomsnittliga antalet rum och kök eller motsvarande, som för hela länet uppgår till 3,3, är för Nedertorneå socken 3,0.

35 Boendetätheten har här definierats som antal boende per eldstad och kök har därvid räknats som en eldstad. Medan i länets kustbygd antalet boende per eldstad understiger 2 på 81 % av .jordbruken är motsvarande siffra för Nedertorneå 68 %. För inlandsbygden är motsvarande siffra 63,2 %. Betraktas lägenheter med mer än 2 boende per eldstad som trångbodda, ett mått, som ofta användes vid bostadsundersökningar, är i inlandsbygden bostadslägenheterna på 28 % av jordbruken trångbodda, medan ej fullt hälften så stor andel eller 13,7 % äro trångbodda i kustbygden. I Nedertorneå är motsvarande siffra 24 %, Xäringsutredningen framhåller i detta sammanhang, att ett närmare studium av förhållandena torde ge vid handen, att i verkligheten en trångboddhet råder i jordbrukarbostäderna i Norrbotten, som är större än tätorternas. Den har emellertid en annan karaktär. Den är följden av ett utbrett förfall och en låg teknisk standard. I de stora bostäderna finnes ofta kallrum utan eldstäder och även rum, som trots befintligheten av eldstäder äro obeboeliga på grund av husstommens bristfälligheter. En »stor» bostad reduceras på så sätt ofta till en åtskilligt »mindre». En allmän uppfattning om tillståndet hos boningshusen på de olika jordbruken erhåller man av uppgiften att det allmänna tillståndet hos boningshusen i Nedertorneå är gott i 165 fall, mindre gott i 178 fall och dåligt i 87 fall. Vid bedömningen av det allmänna tillståndet har tagits hänsyn till i vilket skick grund, stomme, tak, dörrar o.d. befinner sig. Det mindre goda tillståndet på boningshuset kan i många fall föras tillbaka på att bostadsbeståndet är tämligen ålderstiget. De åtgärder, som ansetts erforderliga för att förbättra boningshusen ha även redovisats. Av socknens samtliga jordbruk ha å 288 föreslagits åtgärder; därav reparation å 174, om- och tillbyggnad å 56 och nybyggnad å 59 jordbruk. Proportionen är härvidlag i stort sett densamma som för övriga kommuner inom länet. Ekonomibyggnaderna. Ekonomibyggnader, varmed i detta sammanhang avses ladugård och stall med tillhörande utrymmen, saknas på 62 jordbruk i Nedertorneå. Om man frånräknar de 14 mindre jordbruk i närheten av Haparanda stad, vilka sambrukas med fastigheter i staden och på grund härav äro obebyggda, blir antalet 48 eller drygt 10 % av samtliga jordbruk. Relationen är densamma som för länet i dess helhet. Det allmänna tillståndet hos ekonomibyggnaderna uppges vara dåligt å 45 % av samtliga, mindre gott å 26 % och gott å 29 %. Ekonomibyggnadernas genomsnittliga ålder och fördelningen på olika åldrar är i stort sett densamma som för övriga kommuner i länet. Jordbrukarna ha vid näringsutredningens inventering givit uttryck åt sin önskan a t t höja standarden på ekonomibyggnaderna. Sålunda önskas i Nedertorneå åtgärder beträffande ladugård och foderlada å 303 jordbruk, därav nybyggnad å 205, om- och tillbyggnad å 22 och reparation å 76. I 55 % av antalet jordbruk, i vilka nybyggnad av ladugård önskas, är den önskade ladugården avsedd för 4—8 kor och i 40 % för 10 kor eller därutöver. Antalet jordbruk, som önska åtgärd i stall, uppgår till sammanlagt 279, därav nybyggnad å 228, om- och tillbyggnad å 7 och reparation å 44. Förslagen om nybyggnad avse stall för en häst i 33 %, för två hästar i 58 % och för fler än två i 9 % av samtliga. Av 406 jordbruk försedda med ekonomibyggnader hade 156 gödselhus och 162 urinbrunn. Gödselhus förekom således å endast 33 % av samtliga jordbruk i Nedertorneå. Motsvarande siffra för länets kustbygd är 53 % och inlandsbygd 39,9 %. Gödselvården synes inom länet vara mest eftersatt i Tornedalen. I tornedalskommu-

36 kerna förekom gödselhus å jordbruken endast & 32 % av samtliga under det att motsvarande siffra för länet i dess helhet med undantag av Tornedalen utgjorde 53 %. Inventeringens resultat är att nybyggnad av alla slag av ekonomibyggnader erfordras på omkring ."50 % av samtliga nu bebyggda jordbruk.

Utvecklingsmöjlighcterna g e n o m torrläggning och nyodling. Direktiven för den utredning, som här redovisas, innehöllo följande: »Även om det förvisso icke skulle vara tillrådligt att uppmuntra en mera omfattande nyodlingsverksamhet inom landet i dess helhet, synas emellertid inga berättigade invändningar kunna resas mot att inom de nordligaste delarna av landet och där andra kompletteringsmöjligheter saknas, nyodling företages såsom ett medel att förstärka befintliga jordbruksfastigheter.» Vid utredningens igångsättande visade det sig att jordägarna hade ett mycket starkt intresse för betydande utvidgningar av jordbruksjorden på sina fastigheter. Med ganska få undanlag deklarerade jordbrukarna sin önskan att stanna vid sina jordbruk och förhoppningarna om bättre utkomstmöjligheter voro starkt knutna till tanken på nyodling. Enligt det av näringsutredningen år 1944 sammanbragta materialet skulle då inom kommunen finnas 1 670 hektar åker och 2 549 hektar odlingsbar jord, av vilken 1 954 hektar lämpligen borde odlas. En hastig överblick över arealen odlad och odlingsbar jord. fastigheternas nuvarande storlek och befolkningslägel visade, att huvuddelen av den jord, som ansetts odlingsvärd, behövde tagas i anspråk om utvidgning av jordbruken skulle kunna ske tillnärmelsevis i den utsträckning, som önskades. Någon tillförlitlig närmare utredning rörande odlingsmarkernas läge och beskaffenhet fanns icke. Det må framhållas, alt konstaterade stora missgrepp, som lett till all för ändamålet olämplig mark redan odlats, manade till synnerlig omsorg vid klassificering av markerna ur odlingssynpunkl. Med hänsyn till det anförda ha de tillkallade experterna utfört fältundersökningar, omfattande kommunens hela landareal, för klarläggande i detalj av odlingsmöjligheterna. Därutöver har en expert från Svenska Vall- och Mosskulturföreningen (konsulenten Bror Ahlström) efter fältundersökningar och analyser av jordprov givit ett utlåtande rörande vissa myrmarker; därvid har medtagits dels vissa representativa myrmarker, dels samtliga där tvekan om värdet ur odlingssynpunkt kunde föreligga. Ahlströms utlåtande samt de av utredningens experter upprättade beskrivningarna över odlingsmarker bifogas. Från Ahlströms sammanfattning hämtas följande: »Som slutomdöme kan framhållas, att ehuru dessa myrar, jämförda med myrar från sydligare trakter, i flera fall kan synas magra och hava relativt lågt odlingsvärde, så motsvara de godkända arealernas värde fullt ut värdet hos övriga myrar, som odlats inom Norrbottens kustland, och äro de därför lika väl förtjänta att odlas som dessa.»

:$7

Uppodling av myrmarkerna förutsätter att torrläggning Törst kommer till utförande. Beträffande torrläggningsverksamheten ha betänkliga missgrepp och därav följande felinvesteringar förekommit under de senaste årtiondena, och inom Nedertorneå kommun förekomma åtminstone ett par exempel på att kostsamma, med statliga medel utförda torrläggningar medfört direkt försämring. Det gäller områden, där man tidigare fått en tämligen riklig ängsslätter, men där en torrläggning, som icke medfört tillräcklig sänkning av grundvattenytan, medfört ait växtligheten blivit betydligt mindre och på en del områden helt försvunnit. Ahmbildningen medför ofta svårbemästrade problem vid utnyttjandet av torrlagda områden särskilt i kustbygden i Norrbotten. Härvidlag kan hänvisas till vad Ahlström anför! beträffande Kyläjärvi vid Säivis. För förebyggande av nya misslag och för klarläggande av kostnaderna för ifrågasatta torrläggningar har statens lantbruksingenjör (G. von Heideken) för utredningens räkning gjort preliminära fältundersökningar och överslagsberäkningar.Detaljutredning av alla projekt har givetvis icke i detta sammanhang kunnat ifrågasättas. Ä kartbilagan nr 15 redovisas en överblick över resultatet av odlingsmarksinventeringen. Med hänsyn särskilt till alt bedömningen av odlingsmarkerna berör en livsfråga för vissa byar, är en sammanfattande redogörelse påkallad för de fall, där som odlingsvärda preliminärt godtagna områden under utredningens gång uteslutits med hänsyn till torrläggningskostnader, olämpligt läge eller dylikt. Därjämte intages i sammanfattningen sådana områden, där ett slutligt ställningstagande kräver detaljerade kostnadsberäkningar.

Ntiurtijärvitrtisket (Alanen Naartijärvi). Sjön är genom tidigare utgrävning torrlagd, men den gamla sjöbotten är alltjämt mycket vattensjuk. Användes för foderproduktion (slåtteräng). Belägen omedelbart intill bosättningen i Naartijärvi, där jordhungern är stor. Det vore därför av synnerligen stor betydelse för byn, om sjöbottnen kunde torrläggas fullständigt och odlas; ytterligare odling utan föregående torrläggning vore meningslös. Genom torrläggningen skulle vinnas cirka 58 hektar god — mycket god odlingsmark. Öppen avdikning, innefattande kanal genom träsket till en längd av cirka 1 500 meter samt erforderligt utlopp av 4 300 meter överslagsvis beräknat till en kostnad av 3W 000 kronor. Alternativt anläggande av pumpverk i utloppet samt upptagande av kanal genom träsket:

38 Anläggningskostnad för pumpverk Driftskostnader, kapitaliserade Kanal genom träsket

.>0 000: — 60 000: — 27 000: — Summa 137 000: —

Närmare undersökning rörande torrläggning avstyrkt av torrläggningsnämnden. Torrläggningen är enligt ut redningsmannens mening icke ekonomiskt genomförbar. Övre Aavajoki och

Simunajänkkä.

Myrområden vid Aavajoki-bäcken; den odlingsbara marken består av tre områden, av vilka de två norra om tillsammans 45 hektar betecknats som god — mycket god odlingsmark och det södra om 76 hektar som mindre god odlingsmark. Cirka 3 km från närmaste bosättning, Naartijärvi. I norra området (Övre Aavajoki) har redan ungefär 10 hektar odlats; det äges och brukas av fastighetsägare, bosatta i Leipijärvi, Haapasari och Nedre Vojakkala, dvs. 10—25 km från odlingsområdet. Torrläggning av hela området överslagsvis beräknat till en kostnad av 78 000 kronor. Torrläggning av delar av de norra områdena torde kunna göras för lägre kostnad; närmare undersökning i och för torrläggning tillstyrkt av torrläggningsnämnden. Ny bosättning på fastmark intill del norra området har ifrågasatts. Utredningsmannen anser dock icke detta böra rekommenderas, eftersom resultatet skulle bli en grupp på några få gårdar (3—4), ett par eller åtminstone en kilometer från allmän väg. Området kunde emellertid tänkas bli använt som tillskottsjord till jordbruken i Naartijärvi. Detta förutsätter dock att Naartijärviborna få förvärva odlingsområdena i fråga, och att — förutom torrläggningen — väg bygges. H irv ivuoma. Vid specialundersökningen befunnen bestå av dels mindre god—god odlingsmark, dels (och huvudsakligen) av ej odlingsvärd mark. Uppenbart att torrläggnings- och vägkostnader skulle bli orimligt höga i förhållande till vad som kunde utvinnas, varför närmare undersökning befunnits icke motiverad. K a i v o sj ä n k k ä. På gränsen mellan ej odlingsvärd och mindre god odlingsmark. Bör redan med hänsyn till beskaffenheten och än mer med hänsyn till kostnadsfrågan icke redovisas som odlingsmark. Säivijärvi. Tidigare vattentäckt område, beläget inom Säivis bys område, cirka fyra km från Säivis bosättning och cirka två km från Sangijärvi. Har tidigare givit en betydande foderavkastning (slätter). Tidigare utförd utgrävning, utförd som beredskapsarbete

39 med dryga kostnader, liar icke givit tillfredsställande torrläggning till resultat. Foderproduktionen har starkt minskats, och odling utan ytterligare vattenavledning är icke möjlig. Jorden består av starr- och mosstorv av växlande djup och är åtminstone i vissa delar bemängd med svaveljärn, som nedsätter odlingsvärdet. Genom torrläggning skulle kunna utvinnas cirka 126 hektar odlingsmark, som dock icke klassificerats högre än mindre god för huvuddelen och mindre god—god för en begränsad del. En fördjupning av avloppsgraven, som delvis sprängts genom berggrund och delvis byggts med slänter av stenblock, skulle draga höga kostnader. Området är splittrat på en mängd fastigheter i Säivis och Sangijärvi, och uppodling borde föregås av en radikal omreglering av fastighetsindelningen. Oaktat behovet av tillskottsjord för Säivis och även för Sangijärvi är trängande, har utredningsmannen icke kunnat föreslå torrläggning och odling av Säivijärvi. Liimpijärvi. Tillsammans cirka 40 hektar god—mycket god odlingsmark, belägen i tre områden nordost om Säivijärvi. Skulle kunna utgöra välbehövlig tillskottsjord till de små jordbruken i Sangijärvi. Torrläggning skulle förutsätta fördjupning av avloppskanalen från Säivijärvi, vilket enligt vad nyss sagts icke kunnat rekommenderas. Torrläggningsnämnden har funnit uppenbart, att torrläggningskostnaderna skulle bli alltför stora, och har därför avstyrkt vidare utredning. Anm. Norr om Lumpijärvi belägna s.k. Sangijärvi-Ronning, innehållande cirka 36 hektar god odlingsmark, bör utnyttjas för Sangijärvi del och har för övrigt redan delvis uppodlats. I likhet med torrläggningsnämnden har utredningsmannen funnit, att Lumpijärvi icke bör upptagas som odlingsprojekt. Aakimyrä. Mycket blött kärr 1 å 2 km väster om Säivis. Vid detaljundersökning befunnen vara mindre god odlingsjord, varför torrläggnings- och odlingskostnader icke böra nedläggas. Aakimyrä upptages sålunda icke som odlingsmark. Kyläjärvi. U r t a p p a t t r ä s k , beläget o m e d e l b a r t intill den t ä t a b o s ä t t n i n g e n i Säivis o c h delvis odlat. A v l o p p s k a n a l e n h a r senast g r ä v t s för 15 år s e d a n o c h h a r d r a g i t d r y g a k o s t n a d e r . K o n s u l e n t e n A h l s t r ö m s u t l å t a n d e återges b e t r ä f f a n d e K y l ä j ä r v i i k a p . XIV. K o s t n a d e r n a för y t t e r l i g a r e t o r r l ä g g n i n g h a överslagsvis b e r ä k n a t s s å l u n d a : Alt. 1. F ö r d j u p n i n g av befintligt d i k e till det d j u p h a v e t s v a t t e n s t å n d m e d giver, v a r i g e n o m en fullt tillfredsställande t o r r l ä g g n i n g av m a r k e r n a e r h å l l e s v i d m e d e l v a t t e n s t å n d i h a v e t — d o c k ej tillräcklig g a r d e r i n g för h ö g v a t t n e t s skadeinverkan 32 000 k r o n o r . Alt. 2. A n l ä g g a n d e av p u m p v e r k i u t l o p p e t s a m t u p p t a g a n d e av k a n a l i n o m avdikningsområdet.

40 Anläggningskostnad för pumpverk Driftskostnader, kapitaliserade Kanal, längd 1 450 meter

25 000: — 12 000: — 18 000: — Summa 50 000: —

I b å d a a l t e r n a t i v e n t i l l k o m m e r givetvis k o s t n a d e r för d e t a l j d r ä n e r i n g . Genom l a n d h ö j n i n g e n ö k a s så s m å n i n g o m m ö j l i g h e t e r n a för en effektiv torrläggning. Den areal, som skulle k u n n a u t v i n n a s , u t g ö r c i r k a 72 h e k t a r . P å g r u n d av den s t a r k a a l u n b i l d n i n g e n t o r d e m a n få r ä k n a m e d att det t a r ett p a r decennier efter t o r r l ä g g n i n g e n och odlingen, i n n a n a v k a s t n i n g e n från de u t v u n n a m a r k e r n a k a n bli m a x i m a l . O m h ä n s y n toges endast till k o s t n a d e r n a för t o r r l ä g g n i n g , odling, väga n l ä g g n i n g m . m . å ena s i d a n och a l s t r i n g s b å t n a d e n å a n d r a sidan skulle projektet otvivelaktigt t ö r a s av från v i d a r e d i s k u s s i o n . E m e l l e r t i d b e r e d e r Säivis f r a m t i d a utveckling s å d a n a svårigheter, att varje t ä n k b a r möjlighet b ö r ö v e r v ä g a s ; i valet m e l l a n att skaffa tillskottsjord g e n o m en k a p i t a l k r ä v a n d e t o r r l ä g g n i n g och att b e r e d a b e f o l k n i n g e n tillfälle all bli j o r d b r u k a r e p å a n n a n plats k a n t o r r l ä g g n i n g s a l t e r n a t i v e t visa sig v a r a e k o n o m i s k t försvarligt, och därtill k o m m e r a t t b e t y d a n d e vikt i detta fall m å s t e läggas vid sociala och a n d r a h ä n s y n . Av skäl, som n ä r m a r e f r a m g å vid b e h a n d l i n g e n av Säivis i det följande, h a r u t r e d n i n g s m a n n e n funnit sig b ö r a i l i k h e t m e d t o r r l ä g g n i n g s n ä m n d e n r e k o m m e n d e r a en d e t a l j u t r e d n i n g r ö r a n d e k o s t n a d e r n a för i a n s p r å k t a g a n d e av Kyläjärvi för o d l i n g s ä n d a m å l . D e n n a u t r e d n i n g b ö r givetvis o m f a t t a icke blott k a n a l i s e r i n g u t a n även d e t a l j d r ä n e r i n g , v ä g a n l ä g g n i n g å r , o m r e g l e r i n g av f a s t i g h e t s i n d e l n i n g e n samt o d l i n g s k o s t n a d e r m . m . Se v i d a r e u n d e r Säivis. Kortejånkkä, Lampijänkkä och Isojänkkä (eller Länssiisovuoma) äro tre myrar väster om Keräsjokidalens bosättningar, innehållande tillsammans 160 hektar odlingsmark, vilken klassificerats dels som mycket god (Kortejänkkä) och dels som mindre god—god (Lampijänkkä och Isojänkkä). Inom två av myrarna har viss odling redan skett. Med hänsyn till kostnaderna för väganläggningar ävensom utdikning är det dock med tvekan, som dessa myrar upptagas som odlingsvärda. Fortsatt odling bör också föregås av omreglering av fastighetsindelningen. Först sedan odlingsmöjligheterna i de närbelägna delarna av själva Keräsjokidalen fullt utnyttjats, bör som en sista utväg till komplettering av befintligt jordbruk sagda myrar tagas i anspråk. Tervajänkkä är en cirka 2 km öster om Keräsjoki belägen myr, vilken innehåller cirka 124 hektar mark, beträffande vilken odling kan ifrågakomma. Övervägande delen av myren är mindre god som odlingsmark, men viss del kan betecknas som god. Enär för jordbruk lämpad fastmark i närheten saknas, bör bosättning vid Tervajänkkä icke komma ifråga, utan myren bör i händelse av odling brukas från fastigheter med bosättning i Keräsjokidalen. Den odlingsbara marken är emellertid belägen inom fastigheter under Mattila by och en genomgripande ändring av fastighetsindelningen måste därför föregå odling av myren. — Med hänsyn till terrängen torde ev. väg få dragas till myrens norra

41 del. Avståndet bosättning (Joki) — odling torde bli cirka 4 km elter väg räknat. E t t större avloppsdike finns redan genom myren, och ansökan om syneförrättning för torrläggning av myren ligger hos lantbruksingenjören. — Området har nu hänförts till den kategori, för vilken utredning om kostnaderna bör föregå ett slutligt ställningstagande. Odlingsmarken i närheten av och söder om Haapasaari omfattar cirka 260 hektar och kan med hänsyn till den naturliga beskaffenheten betecknas som god odlingsmark. För komplettering av de befintliga jordbruken på platsen behöver endast en mindre del. uppskattningsvis cirka 60 hektar, disponeras. Den övriga delen skulle kunna utnyttjas för anläggande av nya jordbruk — uppskattningsvis ett tiotal — åt sådana jordbrukare i kommunen, som nu inneha jordbruk med alltför begränsade utvecklingsmöjligheter. Emellertid utgöres den övervägande delen av odlingsmarken av myrmark. Den är — såsom kartan utvisar — till stor del belägen på mark tillhörig Nedre Vojakkala, under det att bosättningen måste förläggas till Keräsjokidalen och huvudsakligen på mark till Keras joki och Nikkala skifteslag. En anläggning av nya jordbruk förutsätter skogstilldelning åtminstone till husbehov. Den närliggande skogsmarken är uppdelad på ett stort antal fastigheter, tillhörande dels Nedre Vojakkala och dels Mattila. Förutsättningarna för frivillig försäljning av skogsmarken i fråga ha befunnits vara ytterligt små. Med gällande lag ligger den omreglering av fastighetsindelningen, som sålunda måste gå före exploatering av området för att skapa nya jordbruk, knappast inom gränsen för det möjliga. Odlingsmarken ifråga beröres av en större syneförrättning, som redan handlägges av lantbruksingenjören. Vid en preliminär överslagsberäkning har lantbruksingenjören emellertid funnit, att fullt tillfredsställande torrläggning, varigenom ett par hundra hektar odlingsmark skulle utvinnas, skulle draga en kostnad (avseende endast upptagande av huvudavloppen) på cirka 180 000 kronor. Alternativt kan en partiell torrläggning ifrågakomma, varigenom vissa områden odlad mark och odlingsbar mark förbättras. I avvaktan på den pågående syneförrättningens slutresultat kvarstå de ifrågavarande markerna under rubriken odlingsmark, varvid dock i nedanstående sammandrag reservation med hänsyn till torrläggningsfrågan göres. I trakten av Karsikkojärvi samt mellan Karsikkojärvi och Vojakkala finnas några mindre områden odlingsbar mark (mindre god—god) om tillsammans cirka 67 hektar, vilka med hänsyn till den obetydliga arealen för varje område, jämförd med kostnader för behövliga väganläggningar m.m., och även till det mindre gynnsamma läget icke upptagits som odlingsmark.

De verkställda undersökningarnas resultat framgår i stora drag i följande sammanfattning över den mark, som kan komma i fråga till uppodling. Uppodlingen bör ifrågakomma endast om marken utnyttjas för brukande från bosättningarna på följande sätt:

42 Bosättning, från vilken marken efter event, odling bör brukas

Odlingsmark enligt utredningen ha

Långträsk Naartijärvi Sangijärvi Säivis-Sattaoja Harrioja Aava (under Nikkala) Nikkala Keräsjokidalen (utom Nikkala) vartill kommer mark, som med tvekan och som sista utväg måhända kan tagas i anspråk Leipijärvi Vuono Salmis Tornedalsbyarna

356 27 206 — 387

Summa

1 522 1

Mark, som möjligen kan odlas. Detaljutredning om kostnaderna för torrläggning m.m. bör dock läggas till grund för slutligt ställningstagande 60

36 48 — 39 106 300

256 I avseende på odlingsmarkernas beskaffenhet fördelar sig den i första kolumnen redovisade odlingsmarken sålunda: ha mindre god 54 mindre god—god 274 god 796 god—mycket god 398

Möjligheten att u t n y t t j a o d l i n g s m a r k e n b e h a n d l a s n ä r m a r e i efterföljande a v s n i t t r ö r a n d e de s ä r s k i l d a b y a r n a m . m . Det m å d o c k r e d a n n u a n t e c k n a s , a t t o d l i n g s m a r k e r n a vid T o r n e d a l e n , i V u o n o och i K e r ä s j o k i d a l e n r ä c k a till för k o m p l e t t e r i n g av befintliga j o r d b r u k i d e n u t s t r ä c k n i n g s å d a n k o m p l e t t e r i n g i n o m ö v e r s k å d l i g f r a m t i d k a n f ö r v ä n t a s bli aktuell, att n å g o n n y a n l ä g g n i n g av j o r d b r u k i n ä m n v ä r d o m f a t t n i n g icke k a n i f r å g a k o m m a a n n a t ä n vid H a a p a s a a r i (där s å d a n n y a n l ä g g n i n g m e d h ä n s y n till v a d som r e d a n a n f ö r t s d o c k icke k a n a n s e s a k t u e l l ) , s a m t att i k u s t b y a r n a i övrigt o c h i s k o g s b y a r n a o d l i n g s m a r k e n icke r ä c k e r till för k o m p l e t t e r i n g a v j o r d b r u k e n i den utsträckning, som jordägaren önskat. De till n ä r i n g s u t r e d n i n g e n å r 1944 l ä m n a d e u p p g i f t e r n a (2 549 h a odlingsm a r k ) återspegla s å l u n d a s t a r k t ö v e r d r i v n a f ö r h o p p n i n g a r . 1

Varav mark, som endast med tvekan och i nödfall kan ifrågakomma 356 hektar.

43 Det måste därför understrykas, att förestående sammandrag redovisar de maximala odlingsmöjligheterna. Med hänsyn till den rådande ägosplittringen i socknen är det först efter genomgripande omreglering av fastighetsindelningen, som stora delar av odlingsmarkerna i fråga kunna tagas i anspråk. Det torde vara välbetänkt att räkna med att områdena icke bli tillnärmelsevis hundraprocentigt utnyttjade inom överskådlig tid.

Täckdikning en. 1 Enligt utredningsmannens mening bör förbättrings verksamheten i första hand inriktas på effektivt utnyttjande av den mark, som redan är odlad. Nyodling bör redan med hänsyn till kostnaderna sättas i andra rummet. Därtill kommer, att nyodlingen i regel måste förläggas till områden på längre avstånd från brukningsccntrum än den redan odlade jorden. Vad täckdikning betyder för minskning av driftskostnader och för ökad avkastning från produktionsområdena behöver icke här utvecklas. Från en del håll i kommunen har emellertid framförts tvivel på nyttan av täckdikning, troligen under intryck av ett och annat mindre väl utfört företag. Enligt utredningsmannens mening behövs det och bör också göras ett krafttag för att åstadkomma en allmän täckdikning i jordbruksbygderna och främst i Tornedalen. I många fall torde där separat täckdikning för varje brukningsenhet kunna ske. men i andra fall torde gemensam planläggning av dikessystemet för flera enheter bli påkallad. Vill man nå en samlad effekt inom överskådlig tid blir samtidig planering för täckdikning av större område nödvändig. En sådan planering, varvid en del ägoutbyten m.m. för samordning av dikessystem och fastighetsindelning bli aktuella, torde icke kunna åstadkommas enbart på enskilt initiativ. På grund av det anförda föreslår utredningsmannen, dels att täckdikningen i Nedertorneå kommun främjas med avskrivningslån efter samma procent av totalkostnaden, som gäller eller kommer att bestämmas för nyodlingsbidrag, dels att om möjligt redan innevarande år en täckdikningsplan för större delen av Tornedalsbyarnas odlade jord upprättas genom hushållningssällskapets försorg. Därvid torde förutsättas att jordägarna bestrida kostnader för hantlangningen. De marker som i rsta hand böra bliva föremål för täckdikning, äro belägna i byarna Mattila och Nedre Yojakkala ävensom i Haparanda by och omfatta en areal av sammanlagt omkring 410 hektar odlad jord samt ca 185 hektar odlingsmark. Jordarten utgöres till övervägande del av mjäla samt lerblandad och moblandad mjäla, vilken är i behov av fullständig dränering samt väl lämpar sig för täckdikning. Jordens lutning är delvis svag men torde dock vara tillräcklig för täckdikning. 1

Utarbetat av jordbrukskonsulenten Y. Anjon.

44 Avloppsförhållandena äro i allmänhet gynnsamma. De flesta markerna ha tidigare varit föremål för torrläggning med bidrag från statens avdikningsanslag. Vissa av de härvid upptagna avloppsgravarna torde emellertid böra fördjupas för a t t tillräckligt avlopp för täckdikning skall kunna erhållas men detta torde icke behöva draga allt för höga kostnader. Någon närmare beräkning av kostnaderna härför har emellertid icke kunnat göras. • Med hänsyn till den mångåriga erfarenhet, som vunnits av täckdikning inom Norrbottens län, bör till ledningsmaterial användas tegelrör. Undantag härifrån utgöra de torvmarker, där torvens djup är så stort att ledningsmaterialet icke kommer att ligga i den underliggande fastmarks jorden och där ledningsmaterialet bör utgöras av trätrurnmor. Detta torde emellertid utgöra undantagsfall. Med l e d n i n g av d e u n d e r å r 194(5 å N o r r b o t t e n s läns h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p v e r k s t ä l l d a p l a n l ä g g n i n g a r n a av ett stort a n t a l t ä c k d i k n i n g s f ö r e t a g , k u n n a k o s t n a d e r n a för t ä c k d i k n i n g b e r ä k n a s till följande b e l o p p p e r h a : Grävningskostnad Rörkostnad Övriga kostnader

140 180 300 Summa kronor 620

Jordbrukets maskinutrustning.' Beträffande f ö r e k o m s t e n a v större j o r d b r u k s m a s k i n e r h a följande gifter k u n n a t e r h å l l a s för olika o m r å d e n i n o m s o c k n e n .

Arealen odlad jord, hektar Antal brukningsdelar Antal Ilastar Traktorer Självbindare Dubbelrensande tröskverk

,

upp-

Tornedalsbyarna

Keräsjokidalen

Kustbvarna Vuono— Nikkala

700 133 79 3 1

248 52 32 2

491 137 75 1

—

—

3 I övriga b y a r i n o m s o c k n e n , dvs. Säivis och s k o g s b y a r n a , finnas 4 t r a k t o r e r och 3 d u b b e l r e n s a n d e t r ö s k v e r k . N å g r a s j ä l v b i n d a r e finnas icke. J o r d b r u k e n i n o m k o m m u n e n ä r o m e r e n d e l s av en så ringa storlek, att n å g o n y t t e r l i g a r e m e k a n i s e r i n g å de e n s k i l d a b r u k n i n g s d e l a r n a i a l l m ä n h e t icke ä r e k o n o m i s k t m o t i v e r a d . E n m e r a rationell a n v ä n d n i n g av m i n d r e j o r d b r u k s m a s k i n e r är d ä r e m o t erforderlig p å m å n g a h å l l för att en b ä t t r e j o r d b e a r b e t n i n g skall bliva möjlig. B ä t t r e h a n d r e d s k a p o c h m e r a ä n d a m å l s enliga m i n d r e j o r d b r u k s m a s k i n e r ä n de n u vanliga b ö r a anskaffas. F ö r att förbilliga dylik m a s k i n a n s k a f f n i n g t o r d e g e m e n s a m m a s k i n a n v ä n d n i n g i ett 1

Av jordbrukskonsulenten Gunnar Olsson.

45 stort antal fall vara möjlig, i all synnerhet på de mindre brukningsdelarna. Så kan exempelvis en såmaskin väl brukas gemensamt av 5 å 6 jordbrukare. då de vanligen ha ganska små arealer att beså med stråsäd. Smärre maskinföreningar eller maskinhållare hava säkerligen härvidlag en stor uppgift att fylla. Anskaffningen av dessa mindre jordbruksmaskiner får anses vara en nödvändig åtgärd vid övergången från primitivt jordbruk till mera normalt bedrivet sådant. En ytterligare mekanisering av driften torde vara motiverad endast vid de större jordbruken. Dessutom torde det vara ekonomiskt motiverat att nyodlingen bedrives med anlitande av maskinella hjälpmedel. Då flertalet bärkraftiga jordbruk äro belägna i Tornedalen och dessutom nyodlingsverksamheten i denna del av socknen under ett flertal år framåt kommer att ha en betydande omfattning, vore det lämpligt att i denna del av socknen förlägga en maskinstation. Den lämpligaste platsen för en sådan torde vara den nya lantmannaskolan i Neder Vojakkala. Även Keräsjokidalen har goda förutsättningar för jordbruk. Avståndet från Neder Vojakkala till Keräsjoki är omkring 10 km och då vägförbindelse mellan byarna numera linnes, kan maskinstationen betjäna även jordbruken i Keräsjokidalen. För att möjliggöra en önskad snabbare nyodling erfordras särskilda traktorer samt lör nyodling lämpliga plogar och harvar. De nu tillgängliga trak torerna äro icke tillräckliga för att fylla behovet av traktordragkraft. Det kan dessutom förutsättas att dessa traktorer icke äro tillräckligt kraftiga eller utrustade med sådana redskap, att nyodlingen kan bedrivas med önskad effekt. Toppbehovet av slåtlermaskiner under höslåttern synes lämpligast kunna tillgodoses genom ett flertal lämpligt placerade maskinhållare runtom i socknen. Därför föreslås icke anskaffning av slåtterapparater till maskinstationen. Anskaffningen av självbindare till maskinstationen torde däremot vara försvarlig med hänsyn till att en dylik med åren kommer att få en alltmera ökad användning, allteftersom jorden blir täckdikad. Då förekomsten av tröskverk för närvarande synes motsvara behovet men en ökad spannmålsodling är att förvänta, bör även ett dubbelrensande tröskverk ingå i maskinstationens utrustning. Maskinstationens utrustning skulle sålunda enligt det ovanstående bli följande: Traktorer 2 st. Nyodlingsplogar 2 » Vanliga traktorplogar . . . . 2 » Tallriksharvar 2 » Täckdikningsplog 1 » Självbindare 1 » Tröskverk 1 »

46 K o s t n a d e n för dessa m a s k i n e r blir n a t u r l i g t v i s i h ö g g r a d b e r o e n d e av, h u r stora m a s k i n e r n a ä r o . R ä k n a r m a n m e d t r a k t o r e r o m c i r k a 35 h k r , p l o g a r och h a r v a r av n o r m a l storlek, 5 fots s j ä l v b i n d a r e s a m t ett 600 m m : s t r ö s k v e r k t o r d e k o s t n a d e n för o v a n n ä m n d a m a s k i n u t r u s t n i n g m e d n u v a r a n d e p r i s e r u p p g å till c i r k a 30 500 k r o n o r . F ö r tillgodoseende av K e r ä s j o k i d a l e n s och k u s t b y g d e n s b y a r m e d m a s k i n s t a t i o n e n s r e d s k a p b ö r det k a n s k e ifrågasättas, att u n d e r a r b e t s s ä s o n g e n p l a c e r a d e n ena t r a k t o r n m e d r e d s k a p i en substation, exempelvis i N i k k a l a , vilket a r r a n g e m a n g b ö r v a r a ä g n a t att m i n s k a t r a n s p o r t e r n a och i övrigt m e d v e r k a till ett ä n d a m å l s e n l i g a r e b e d r i v a n d e av v e r k s a m h e t e n . Det b ö r till sist f r a m h å l l a s , att den föreslagna u t r u s t n i n g e n vid m a s k i n s t a t i o n e n e n d a s t t ä c k e r det o m e d e l b a r a behovet. M a s k i n s t a t i o n e n b ö r l ä n g r e f r a m u t b y g g a s i den m å n den y t t r e r a t i o n a l i s e r i n g e n f o r t s k r i d e r och helst så, a t t n y o d l i n g s v e r k s a m h e t e n skall k u n n a b e d r i v a s fristående från de övriga jordbruksarbetena.

Husdjjursskötseln. 1 E n l i g t n ä r i n g s u t r e d n i n g e n s k r e a t u r s r ä k n i n g f u n n o s å r 1944 i n o m Nedertorneå k o m m u n 1 703 vuxna nötkreatur 249 hästar 192 svin 181 får N å g o n s t ö r r e f ö r ä n d r i n g i d j u r a n t a l e t h a r icke inträffat s e d a n n ä m n d a å r . N ö t k r e a t u r s k ö t s e l n i n o m N e d e r t o r n e å m å s t e för n ä r v a r a n d e b e t r a k t a s s å s o m f ö r h å l l a n d e v i s extensiv. Visserligen h a r T o r n e d a l e n s e d a n g a m m a l t r y k t e o m sig att h a goda m j ö l k d j u r och detta r y k t e b ö r p å intet vis f ö r n e k a s , m e n av siffror över l e v e r a n s e r n a till mejeriet att d ö m a ä r m e d e l a v k a s t n i n g e n p e r k o för n ä r v a r a n d e f ö r h å l l a n d e v i s låg. Av tillgängliga kontrollresultat framgår att produktionen åtminstone inom de kontrollerade besättningarna ökat högst avsevärt. Under senaste kontrollåret omfattade den fullständiga kontrollen inom nedre Tornedalens kontrollkrets 32 besättningar med sammanlagt 257 kor och medelavkastningen var 2 672 kg mjölk, 3,82 % fett och 102 kg smörfett. Kontrollåret 1938—39 hade man inom samma område 29 besättningar med 243 kor i fullständig kontroll, varvid medelavkastningen per ko var 2 376 kg mjölk, 3,6 6 % fett och 87 kg smörfett. Den totala utfordringen var under senaste året för dessa kontrollerade djur i medeltal 2 159 foderenheter, varav 266 foderenheter kraftfodermedel, under det att motsvarande siffror för året 1938—39 var 1 971 foderenheter, varav 219 foderenheter kraftfodermedel. Detta visar att man under de senaste åren genom intensivare utfodring med bättre slag av hemmaproducerat grovfoder lyckats få fram en avsevärd förbättring av mjölkproduktionen per ko räknat. 1

Av husdjurskonsulenten Erik Arwidsson.

47 Det är synnerligen svårt att beräkna medelproduktionen per djur av samtliga djur inom socknen. En viss beräkningsgrund har erhållits genom granskning av de uppgifter, jordbrukarna själva lämnat beträffande sina djurs produktion, då ansökningar inlämnats för erhållande av oljekraftfoderlicens. Dessa uppgifter visa, att genomsnittliga produktionen ej skulle uppgå till fullt 1 900 kg. Det borde vara möjligt att på förhållandevis kort tid höja denna medelavkastning upp till 2 600 kg, eller lika med det senaste årets resultatet för de A-kontrollerade djuren. En förutsättning härför är emellertid, att kreatursantalet nedbringas för möjliggörande av intensiv utfordring och rationell betesdrift. Länets husdjurskonsulent har funnit anledning utgå från, att djurantalet tills vidare borde hållas vid högst 1 200 mjölkkor. Beräknat efter en eftersträvad och uppnåelig medelavkastning av 2 600 kg skulle detta giva en mjölkproduktion av något över 3 miljoner kg årligen, varvid med säkerhet kan räknas med att mejeriet kunde tillföras mer mjölk från enbart Nedertorneå socken än från hela mejeriområdet för övrigt. Skummjölks- och vassletillgången skulle då bli mycket riklig. Ökningen av medelavkastningen per ko erbjuder emellertid på grund av brukningsdelarnas ringa storlek i och för sig icke tillräckliga möjligheter för de enskilda jordbrukarna att trygga sin existens enbart genom inkomsterna från mjölkproduktionen. För socknen i dess helhet innebär det däremot en ökning av bruttoinkomsten från jordbruket av betydande storleksgrad. För att emellertid här kunna lämna förslag till åstadkommandet av jordbruk av sådan storleksordning att de lämna full försörjning åt brukarna genom endast mjölkförsäljning bör man vid sidan om den beräknade medelproduktionen, 2 600 kg per ko och år, fastslå hur stort djurantalet bör vara. År 1946 gjordes en beräkning över mjölkproduktionens lönsamhet inom Norrbottens län, varvid även utsändes frågeformulär till ett antal utlottade jordbrukare inom länet. Av 20 stycken inkomna uppgifter rörande arbetskraftåtgången i ladugårdar med 10 å 20 kor framgår att den till manstimmar reducerade arbetskraftåtgången uppgår till i runt tal 7,5 timme per dag under stallfoderperioden. Häri ingår då erforderlig lid för mjölk- och fodertransporter och dylika med kreaturens skötsel sammanhängande arbetsuppgifter. Vidare ingår i detta arbete skötseln av ungdjur och hästar samt i vissa fall av svin, får eller höns i mindre skala. Av detta framgår att en man torde h a full sysselsättning även vintertid utan förvärvsarbete om han har en kreatursbesättning om 10 till 12 kor. Förutsattes att den kvinnliga arbetskraften omhänderhar mjölkningen skulle härigenom så mycken tid vinnas för den manliga arbetskraften att nödiga ved- och hötransporter medhunnes utan att mer än en manlig arbetskraft erfordrades härför. Möjligt är även att genom användandet av mjölkningsmaskiner kvinnlig arbetskraft i vissa fall helt skulle kunna undvaras. För att kunna hålla en besättning om 10 a 12 mjölkkor vid den ovan

48 nämnda medelprodiiktionen och alltså erhålla en total mjölkproduktion av cirka 30 000 kg per år erfordras emellertid jordbruk om 12 å 15 hektar åker i hög kultur. 1 Givet är att endast ett fåtal av de nuvarande jordbrukania inom Nedertorneå, även vid en rätt långt gående överföring av befolkning till andra yrken, kan erhålla så stora jordbruk. Det är härför nödvändigt att även inrikta sig på en differentierad animal produktion, som redan tidigare påpekats. Hästuppfödning. Erfarenheter från hästpremieringar i Haparanda visa, att man i Nedertorneå har möjligheter att få fram goda djur. Är 1946 visades dock för premiering endast 9 stycken, nämligen 3 ungston och G ston. Intet av stona visades med föl vid sidan. Någon hingstförening finns ej inom socknen. Många gånger ha avelsston, oftast av undermålig kvalitet, inköpts från andra delar av landet. Det må emellertid erkännas, att några av länets förnämsta hästar härstamma från Nedertorneå. Dettn förhållande ger belägg för påståendet, att hästaveln kan och bör utvecklas. El t 40-tal avelsston inom socknen kunde med säkerhet behövas. De stora summor, som årligen gå från länet för import av hästar borde kunna stanna inom länet om jordbrukarna i större utsträckning ginge in för hästuppfodring. En sådan uppfödning torde vara lämplig endast å större gårdar med en odlad areal av 10 hektar eller mer. Hushållningssällskapet har sedan några år tillbaka ett ungstobete i Nedre Kukkola i Karl Gustavs socken. Detta bete är avsett att för jordbrukarna underlätta en rationell uppfödning och motionering av ungston. Betet är långtifrån fullständigt utnyttjat och stora möjligheter finnas att fördubbla betesarealen om så skulle erfordras. Svinskötseln. Av de 192 svin, som år 1944 funnos inom socknen, voro flertalet gödsvin, vilka nästan samtliga inköpts såsom smågrisar från andra orter. Inom socknen har under senaste år funnits endast ett fåtal avelssuggor i Salmis by. Erfarenheterna visa emellertid, att smågrisproduktionen är lönsam. Detta har för övrigt konstaterats på alla platser inom länets kustbygd, där smågrisproduktion förekommit. Smågrisproduktionen (ävensom fläskproduktion) lämpar sig uppenbarligen mycket bra på de små brukningsdelarna, där man endast producerar mjölk för den egna konsumtionen och där huvudparten av den odlade arealen alltså kan utnyttjas för odling av fodersäd. Med den stora folkmängd, som finnes inom socknen, borde det vara motiverat, att produktionen av gödsvin mer än fördubblades. Fläsk kan finna avsättning 1 Ang. den erforderliga arealen med hänsyn till genomsnittliga förhållanden i Nedertorneå se kap. XIII.

49 icke endast inom socknen utan i hela länet, som är ett stort underskottsområde i avseende å fläsk. Det borde ej vara omöjligt komma upp till en produktion av åtminstone 500 gödsvin om året, vilket med nuvarande fläskpriser skulle öka bruttoomsättningen med cirka 65 000 kronor årligen. För produktion av 500 grisar per år erfordras emellertid minst ett 30-tal modersuggor, varför även smågrisproduktionen bör utökas. Smågrisproduktionen inom Norrland är ju också avsevärt mera lönsam än fläskproduktionen. Inom vissa delar av Norrbotten fördyras visserligen smågrisproduktionen på grund av bristande tillgång pä hemmaproducerad fodersäd. Sedan gammalt har det också varit brukligt att kustbygdens jordbrukare producera smågrisar, som i mån av tillgång finna en strykande åtgång i inlandet. Man behöver då ingalunda hälla smågrisproduktionen nere vid socknens eget behov av smågrisar. Med erfarenhet från den nuvarande omfattningen av importen av smågrisar till länet, speciellt då till Tornedalen, kan påstås att avsättningen av något f 000-tal smågrisar borde vara synnerligen lätt att ordna. 50 å 60 tnodersuggor skulle alltså med nödvändighet erfordras för ett något så när tillfredsställande utnyttjande av denna möjlighet at! vinna bättre försörjning av jordbruket. Fårskötseln. Enligt ovan anförda kreatursräkning' finnes inom soeknen ej mera än cirka 180 får. I förbigående kan nämnas att inom soeknen äro endast tre stycken baggföreningar i verksamhet, varjämte ytterligare en bildats. Dessa fyra föreningar torde utnyttjas till ungefär hälften av soeknens tackantal. En utveckling av fårskötseln, speciellt med hänsyn till de betesmöjligheter, som odiskutabelt finnas i Nedertorneå skärgård, är naturligtvis möjligt att genomföra. Emellertid synes det kunna ifrågasättas, huruvida en utökning av fårskötseln är ekonomiskt lönande i samband med en rationalisering av jordbruket, vilket medför en förhöjd kvalité på foderskördarna. Vid användning av sämre foderslag till nötkreaturen ratas i regel betydande del av fodret och kan detsamma då med fördel användas till fåren. Att däremot utfodra får med i huvudsak stråfoder från odlade och i hög kultur varande vallar är från inga synpunkter att rekommendera. Under alla förhållanden synes fårskötseln inom socknen ej kunna beräknas få någon avgörande betydelse dä del gäller att finna vägar för förbättrade existensmöjligheter för soeknens befolkning.

Hönsskötseln. Denna binäring erbjuder en av de absolut största möjligheterna till en differentierad produktion, emedan den möjliggör tillfredsställande inkomst från jordbrukel även för innehavare av förhållandevis små brukningsdelar. För 15—20 år sedan hade hönsskötseln inom Nedertorneå socken en synnerligen stor omfattning och ett flertal besättningar på 300—400 höns funnos. Tyvärr gav denna produktion då ett ekonomiskt bakslag, vilket emellertid till stor del måste anses bero på en dålig organisation. Så gott som samtliga ägare till större hönsbesättningar ordnade själva med kläckning och upp4

50 födning för nyrekrytering. Ägghandeln var ordnad genom privatpersoner och de två organisationerna inom socknen konkurrerade dels med varandra, dels hade de en överväldigande konkurrens från andra delar av landet. För närvarande finnes endast en hönsbesättning av någon betydelse, nämligen hos A. Ahlmark, Haparanda. Denna besättning skötes rationellt och producerar avelsdjur i stor skala, vilket naturligtvis under de senaste årens ökade efterfrågan på avelsdjur i hög grad bidragit till att förbättra det ekonomiska resultatet. Erfarenheterna från andra delar av länet talar för. att just fjäderfäskötseln och produktionen av ägg kan bli en synnerligen inkomstbringande rörelse för de små jordbrukarna som ha förhållandevis god tillgång på arbetskraft. Här måste emellertid vägar sökas för åstadkommande av en säkrare grund för produktionen i form av organiserad avsättning och god planläggning av produktionen. Beträffande det senare måste förutsättas att vissa producenter går in för djuruppfödning, medan andra uteslutande ägna sig åt produktionen av konsumtionsägg och alltså göra inköp vid rekrytering. Beträffande själva avsättningsorganisationen kräves ett samgående av hela länets äggproducenler, men dessutom erfordras statens stöd för åstadkommande av garantier för att konkurrens söder ifrån om möjligt förhindras. Detta stöd torde bäst kunna erhållas genom producenternas anslutning genom länsorganisation till Riksförbundet för ägghandeln. Speciellt för de små jordbruken under 5—6 hektar måste fjäderfäskötseln anses vara en god utväg för skapandet av tryggare existensmöjligheter.

För åstadkommande av här ovan berörda intensifiering av den animala produktionen kräves emellertid ej endast en rationellare skötsel av jordbruken, en förbättring av byggnadsbeståndet och tillgång på arbetskraft, utan därjämte en intensifierad upplysningsverksamhet för att möjliggöra för jordbrukarna i gemen att erhålla kunskaper om de olika produktionsriktningarna, deras förutsättningar och ekonomiska möjligheter. Ej endast inom Nedertorneå utan i hela länet synes upplysningsverksamheten på husdjursskötselns område ha blivit tillbakasatt på grund av bristen på husdjursutbildade tjänstemän hos hushållningssällskapet inom detta vidsträckta län. Sedan ökad anslutning till kontrollföreningen genom ökad propaganda erhållits komma emellertid kontrollassistenter med små och begränsade arbetsdistrikt att kunna anställas. Dessa komma i personlig konlakt med jordbrukarna och böra genom specialinstruktioner från hushållningssällskapet kunna åstadkomma mycket för den animala produktionens utveckling och differentiering. Först i samband med en mycket utökad kontrollverksamhet synes det motiverat att ifrågasätta ett eventuellt anställande av ytterligare husdjursinstruktörer för fortsatt upplysningsverksamhet på de olika till husdjursskötseln hörande frågorna.

51 Av senaste å r s b e r ä t t e l s e över å t g ä r d e r till b e f r ä m j a n d e av n ö t b o s k a p s a v e l n f r a m g å r , att i n o m s o c k n e n finnas 8 t j u r f ö r e n i n g a r , av vilka 6 t i l l k o m m i t u n d e r de två s e n a s t e å r e n . Antalet i f ö r e n i n g a r n a t e c k n a d e m e d l e m m a r u p p går till 208 och m e d l e m m a r n a s k ö a n tal till 929. Det a n t a l kor, s o m b e t j ä n a s av t j u r f ö r e n i n g a r n a , u t g ö r alltså e n d a s t n å g o t över hälften av s o c k n e n s totala k o a n t a l , v a r f ö r m a n k a n förutsätta, att en betydligt ö k a d a n s l u t n i n g till f ö r e n i n g a r n a m å s t e k o m m a att ske. Antalet j o r d b r u k a r e , som ä r o a n s l u t n a till k o n t r o l l v e r k s a m h e t e n , u p p g å r till 96. H ä r i i n r ä k n a s f ö r u t o m de till den fullständiga k o n t r o l l e n a n s l u t n a även de, som ä r o m e d i ofullständig k o n t r o l l och i p r o v m j ö l k n i n g s r i n g a r . F l e r t a l e t t j u r f ö r e n i n g a r h a varit i v e r k s a m h e t e n d a s t ett fåtal år, varför m a n icke p å m å n g a å r k a n r ä k n a m e d att h a n å t t målet, en h o m o g e n p r o d u k t i o n s r i k k r e a t u r s s t a m . D j u r m a t e r i a l e t i n o m s o c k n e n h a r goda p r o d u k tionsanlag, s o m b ö r a t i l l v a r a t a g a s g e n o m ett f ö r b ä t t r a t avelsurval. Intresset h ä r f ö r h a r t i d i g a r e varit v a c k l a n d e och f ö r e n i n g a r n a s v e r k s a m h e t h a r tidvis varit n e d l a g d . S e d a n t j u r b e s i k t n i n g s t v å n g e t från och m e d d e n 1 april 1945 t r ä d d e i k r a f t , k a n m a n r ä k n a med, att t j u r f ö r e n i n g a r n a s v e r k s a m h e t k o m m e r att bli m e r a v a r a k t i g och v ä c k a större intresse b l a n d j o r d b r u k a r n a .

Renskötseln. Inom kommunen finnas en del renägare, huvudsakligen i Sangijärvi. Renarna ingå i den s.k. Liehittäjägruppen, som omfattar cirka 1 100 renar, tillhöriga ägare från Nedertorneå, Karl Gustavs, Hietaniemi oeli Nederkalix socknar. Renarna i gruppen vistas sommartid i Hietaniemi och Karl Gustavs socknar men under vintern, vanligen oktober—mars, inom Nedertorneå kommun. Från en del håll, särskilt skogsägarna, göres gällande att renarna göra sådan skada på skogen och på en del inägor (odlade intäkter m.m.) att renarna borde helt avskaffas. Från andra håll, speciellt renägarna, uppges att renarna äro till direkt nytta ur skogsvårdssynpunkt, och att i övrigt eventuella skador tillfullo ersättas. Bland fackmännen råder delade meningar. Utredningsmannen har icke ansett frågan vara av sådan vikt, att en närmare utredning därav borde få fördröja framläggandet av denna utredning. Så länge korna beta på skogen, torde renarnas skadegörelse knappast kunna objektivt fastställas. Sedan skogarna betesfredats, kan det vara anledning att närmare överväga frågan om renarna.

Betesfrågan. 1 1 länet g j o r d a e r f a r e n h e t e r 2 tala för att b e t e s a n l ä g g n i n g a r b ö r a if r å g a k o m m a e n d a s t å o d l a d j o r d i n ä r h e t e n av g å r d a r n a . I g e n g ä l d för den å k e r , s o m m å s t e t a g a s i a n s p r å k för b e t e s a n l ä g g n i n g , k a n e r s ä t t n i n g s o d l i n g ske 1

Utarbetat av jordbrukskonsulenten Johan J:son Westas. - Skogsbetets nuvarande omfattning se sid. 33 samt kartan nr ö.

52 Karta nr 5. Skogsbetets omfattning. Med pilar har utmärkts, åt vilket håll korna från de olika bosättningarna bruka gå pä skogsbete. De grova linjerna markera de ungefärliga gränser, till vilka betesgången utsträckes. — / det i nordöstra delen av kommunen belägna område, inom vilket betesgång icke markerats, släppas korna från några få gårdar (Akusjärvi, Leipijärvi, Karsikkojärvi).

på längre avstånd. En minskning av vinterfoderproduktionen torde dessutom kunna undvikas genom intensivare skötsel av åkerjorden. Den areal bete. som erfordras per fullvuxet nötkreatur (inklusive nödigt antal ungdjur och hästar), har beräknats till 0,25—0,33 hektar. Betesvallarna kunna i dessa trakter ej ligga mer än 4—6 år innan tuvighet uppträder. Det är därför lämpligt att inordna betesarealen i någon växtföljd, t.ex. enligt följande: 1. Stråsäd eller grönfoder med insådd, 2. Vall I: slås till hö, återväxten betas, 3. » II: betas (ev. tidig slätter till A.I.V.-foder och därefter bete) 4. » III: betas, 5. G.

» IV: » V:

o3 I delta fall utgör den effektiva betesarealen 4A> av den i betesväxtföljden ingående arealen. Om man räknar med att per fullvuxet nötkreatur erfordras €ii effektiv betesareal av 0,so hektar, blir den per nötkreatur erforderliga, i betesväxtföljd inordnade åkerarealen 0,4.-. hektar. Vid planering av betesanläggningarna bör hänsyn tagas till sannolik minskning av kreatursantalet, möjligheten till sammanslagning av jordbruk, erforderliga ägoutbyten och utflyttningar m.m. Som en möjlig utväg kan en uppdelning av betena ifrågakomma, så att de mjölkande korna beredas bete i närheten av gården medan sinkor, ungdjur och hästar erhålla sina beten på något avstånd från gården. Skötseln av dessa senare beten och tillsynen av djuren kan förenklas genom anordnande av gemensamhetsbeten. Att i detalj utforma något program för dessa torde ej i detta sammanhang vara nödvändigt. Så mycket kan dock tilläggas, att sammanslutningen bör ha formen av en förening eller enkelt bolag med noggrant utformade stadgar, och att en därtill utsedd person bör ha ansvaret för betenas skötsel och eftersyn av djuren. Detta sätt att anordna bete för ungdjur, hästar och sinkor är som bekant prövat på flera ställen i landet. I Norrbottens län finnas genom Hushållningssällskapets försorg anordnade betesgårdar för unghästar. I tornedalsbyarna, Vuono och Keräsjokidalens byar torde betena i allmänhet kunna anläggas intill gårdarna. Även Nikkala by har möjlighet att anlägga beten intill gårdarna eller inom rimligt avstånd från desamma. I Salmis och Säivis är däremot tillgången på odlingsmark icke tillräcklig för erforderliga ersättningsodlingar. För övrigt är den nuvarande produktionen av vinterfoder otillräcklig för kreaturshållningen på dessa orter. En rationalisering fordrar i första hand, att kreatursantalet nedbringas. Grunderna för statsbidrag till betesanläggningar synas böra vara desamma, som tillämpas vid betesreglering med bidrag ur norrländska skogsproduktionsanslaget. Enligt gällande lag kan mark för ersättningsodling utbrytas endast för det antal kreatur, som kan vinterfödas i fastigheterna. Utredningsmannen finner icke skäl föreligga att för betesanläggning i Säivis och Salmis frångå denna princip. I dessa byar bör mark för betesanläggningar ställas till disposition genom en intensivare jordanskaffningsverksamhet. I byarna Sangijärvi och Naartijärvi måste man räkna med att en del av betena placeras på något avstånd från gårdarna. Om möjligt bör mjölkkobetena förläggas hemma vid gårdarna medan ungdjursbetena, gärna i form av gemensamhetsbeten, placeras på utskiften. Ungefärlig kostnadsberäkning Förutsättningar:

för anläggning av betesvall pä odlad jord.

Areal 1 hektar Äldre vall, som skall omläggas. Nödig torrläggning förut genomförd.

54 Jordarten: den för knstbygden vanliga finmomjälablandningen. I kostnadsberäkningen är medtaget 2 ton kalk. I de fall man genom utförda försök eller markkartering vet att kalkbehov ej föreligger uteslntes givetvis kalkningen. Kostnadsberäkning; Bearbetning: Kalkning: Gödsling:

Frö: Stängsel:

Oförutsedda

plöjning, harvning. planering, sådd och upptagning av 200: — vattenfåror 150: — 2 ton kalk inklusive spridning . . . . 30 ton naturlig gödsel . . . å 6 : — 180 1 dt kalksalpeter ä 25: — 25 4 dt superfosfat å 15: — 60 2 dt 4 0 % kalisalt a 22:— 44 309: 120: 30 kg å 4: — Elektrisk nätansluten apparat . . . . 125: — Stängsel (enkel tråd på klena stolpar) 1 000 m å 0,5 kronor 150: — 275 96 kostnader Summa Kronor 1 150

På framställningar från landstinget och hushållningssällskapet, tillkomna på förslag av utredningsmannen, har kungl. kungörelse den 21 februari 1947 (nr 32) om betesreglering inom Nedertorneå och Karl Gustavs socknar utfärdats.

Allmänna synpunkter på jordbruket i Nedertorneå. 1 Jordbruket i Nedertorneå befinner sig med hänsyn till vinterfoderförsörjningen i ett övergångsskede. Under tidigare årtionden har vinterfodret till största delen skördats från s.k. självväxande slåtterängar. Maskinella hjälpmedel ha därvid icke kunnat komma till användning. Behovet av mänsklig arbetskraft har därför varit mycket stort under höbärgningstiden. Med stigande arbetslöner under senare årtionden har därför den ena slåtterängen efter den andra lämnats åt sitt öde. Men alltjämt skördas en del 1

Av jordbrukskonsulenten Otto Kivijärvi.

foder på sådana ängar, även om utbytet icke står i rimlig proportion till arbetskostnaderna. Ehuru en betydande nyodling förekommit ha de därigenom utvunna skördarna icke motsvarat den fodermängd som tidigare skördats på slåtterängarna. Ej heller har i allmänhet någon minskning av djurantalet ägt rum i förhållande i 111 fodertillgången. I stället har foderbehovet kompletterats genom inköp av stora mängder foder. För Nedertorneå socken är således en mycket kraftig minskning av kreatursantalet nödvändig såvida icke en mycket omfattande nyodling kommer till stånd. För att belysa den nuvarande fodersituationen kan nämnas, att genom Norrbottens lantmannaförbunds fdial i Haparanda fodervaror under år 1940 försålts inom kommunen till följande kvantiteter: 130 ton hö 220 » foderspannmål 210 » kli och oljekraft foder 50 » betfor 45 » fodermelass 90 » fodercellulosa Därutöver har en hel del fodermängder försålts genom andra affärsorgan såsom konsumtionsföreningarna. I Säivis by hölls år 1946 var 4:e eller 5:e nötkreatursenhet på inköpt foder. Även inom andra delar av kommunen inköpes betydande mängder foder såväl goda som dåliga foderår. För tillgodoseende av de högmjölkande kornas äggvitebehov kan ett förhållandevis obetydligt inköp av koncentrerade äggviterika fodermedel såsom oljekraftfoder vara motiverat. Men växtodlingen vid jordbruket bör vara så inriktad, att behovet av även högvärdiga fodermedel blir tillgodosett utan nämnvärt inköp. I detta avseende bör särskilt beredning av ensilage-foder såsom A.I.V.-foder äga rum. Djurantalet bör givetvis anpassas efter tillgången på hcmmaproducerade fodermedel. Jordbruket i kommunen bedrives i stort sett extensivt. Produktionsmedel såsom konstgödsel och kalk användas alltför ringa. Hävden på jorden, särskilt beträffande de gamla vallarna, är icke tillfredsställande. Skötseln av jordbruket åsidosattes betänkligt, enär inkomstmöjligheterna från andra förvärvskällor äro gynnsammast under den tid, då jordbruket bäst behöver sin man. Så är fallet med fiske, flottnings- och vägarbeten. Så länge jordbruket bedrives i kombination med andra näringsgrenar förblir i regel intresset för detsamma av underordnad betydelse. Åkerarealen vid de för jordbruksdrift lämpade jordbruken bör därför högst avsevärt utökas genom sammanläggningar och nyodling, så att den del av befolkningen, som med allvar och intresse ägnar sig däråt också kan förvänta sin utkomst därav. Ägosplittringen och de dåliga arronderingsförhållandena måste avhjälpas.

56 En ökad såväl praktisk som teoretisk yrkeskunskap måste därjämte anses såsom grundvillkoren för en tillfredsställande lönsamhet för jordbruk. Därtill erfordras undervisningsverksamhet i form av kurser, demonstrationer och propaganda. På detta område har hushållningssällskapet en mycket stor uppgift att fylla. Tyvärr ha hushållningssällskapets tjänstemän i så stor utsträckning anlitats för andra uppdrag såsom förmedling av statsbidrag för skilda ändamål, att deras ursprungliga uppgift såsom rådgivande och undervisande tjänstemän blivit åsidosatt. Ett påtagligt behov föreligger av en betydande utökning av den rådgivande och undervisande verksamheten. Ungdomar, som ämna ägna sig åt jordbruk, böra tillägna sig tillfredsställande yrkeskunskap. Såsom ett viktigt komplement till den jordbruksutbildning, som kominer att meddelas vid den avsedda lantmannaskolan i Nedre Vojakkala, bör en tids jordbrukspraktik på föredömligt skötta jordbruk inhämtas. Det är nämligen i det praktiska utförandet av förekommande arbeten, som det ofta brister. För att stimulera intresset för dylik praktikanttjänstgöring bör understöd i form av premier eller stalsstipendier utgå.

Av de till Norrbottens läns hushållningssällskap beviljade statsanslagen för produktionsbefrämjande åtgärder ha medel utgått bl. a. till s.k. demonstrationsjordbruk. Härmed avses jordbruk, vilkas ägare enligt överenskommelse med hushållningssällskapet förbundit sig att utföra förbättringsåtgärder av olika slag. För utförande av grundförbättringsåtgärder ha statsbidrag utgått med högst 50 % av den beräknade kostnaden dock med högst 1 500 kronor per år. Resultaten av denna verksamhet ha i stort sett varit goda. I de flesta fall ha jordbrukarna på kort tid genomfört många förbättringsåtgärder. Exemplet har tjänat som förebild för andra jordbrukare i orten. Detta gäller framför allt i fråga om betesanläggningar men även beträffande utfodring, jordbearbetning och växtodling i övrigt. Dylika demonstrationsjordbruk ha hittills i första hand placerats i länets övre bygder, men med hänsyn till jordbrukets ståndpunkt i Nedertorneå vore demonstrationsjordbruk i socknen väl motiverade.

De hittills vunna erfarenheterna av trädgårdsväxtodling i Norrbotten äro mycket goda. Trädgårdsmästaren Gunnar Hietala i Torakankorva, cirka 10 mil norr om Haparanda, har trots det nordliga läget kommit till mycket goda resultat vid sina trädgårdsanläggningar. I Nedertorneå socken borde förutsättningarna för trädgårdsskötsel vara minst lika goda som på nyssnämnd

57 ort. Trädgårdsskötseln är emellertid föga utvecklad inom kommunen och intresset därför synes vara lamt. Genom utläggning av s.k. demonstrationsträdgårdsbruk borde ett visst intresse för trädgårdsskötsel kunna uppammas. För att möjliggöra dylika anläggningar borde ersättningar av statsmedel utgå antingen efter samma grunder som ifråga om demonstrations jordbruken eller ock i form av förmånliga lån utan återbetalningsskyldighet. Med hänsyn till de naturliga betingelserna synes det lämpligt att demonstrationsjordbruk förläggas i Tornedalen och Keräsjokidalen och demonstrationsträdgårdsbruk i Nikkala och Säivis byar. På de sedan gammalt välbävdade mullbaltiga »åkerlapparna» synes trädgårdsbruk i viss begränsad omfattning lämplig i Säivis och Nikkala. Läget vid Bottniska viken är gynnsamt. Av största betydelse i sammanhanget är dessutom att dessa byar ha ett överskott av arbetskraft, som kunde utnyttjas.

Potatisproduktionen borde kunna få en betydligt större omfattning än den för närvarande har. Potatisen avsattes nu endast i trakten och avpassas efter det lokala behovet. — Den potatis, som odlas inom socknen, är i regel av mycket god kvalitet och kunde utan svårighet finna avsättning söderut, där kvalitetspotatis efterfrågas. En förutsättning för produktion för export är att avsättningen organiseras och lagringsfrågan löses. Se under Föreningsrörelsen nedan.

Enligt föreliggande uppgifter utgör den odlade arealen i kommunen c:a 1 800 hektar, varav dock med hänsyn till beskaffenhet och läge högst 1 500 hektar med fördel kan brukas. Den nu odlade arealen skulle räcka till högst ett hundratal 15-hektars jordbruk. Brukningsenheterna kunna ingalunda nedbringas till så litet antal även om sannolikt endast ett litet antal stödjordbruk äro motiverade, men det är uppenbart att det nuvarande antalet enheter (468 st.) är mycket för stort. De såsom jordbruksjord lämpliga markerna äro i huvudsak koncentrerade till den östra halvan av kommunen dvs. Torne- och Keräsjoki älvdalar. I den västra halvan däremot och i kustbandet utom Vuono by äro förutsättningarna för jordbruk mycket små. Där måste sökas andra utkomstmöjligheter än av jordbruk åt den till synes rotfasta befolkningen.

58 Den e k o n o m i s k a föreningsrörelsen. Mejeriorganisationen i länet har utvecklats från lokala föreningar, omfattande byar eller i bästa fall en socken, vilka så småningom sammanslutits och anslutits länsorganisationen, producentföreningen. Nedertorneå mejeriförening bildades 1925, trädde i verksamhet 1926 och anslöt sig till producentföreningen 1939. Mejeriet ligger i Haparanda. Första verksamhetsåret (1/11 1926—31/10 1927) mottog mejeriet drygt y2 miljon liter mjölk. År 1939 var antalet leverantörer 423 stycken och den invägda mjölken 2 486 600 kg och år 1945 visade bokslutet 462 leverantörer och 2 677 550 kg invägd mjölk, för vilken leverantörerna uppburit 834 226 kronor. Anslutningen är sålunda i det närmaste hundraprocentig. Norrbottens Lantmannaförbund, som vid utgången av 1946 hade 4 500 medlemmar i hela länet, har beträffande Nedertorneå kommun vuxit ut från 54 medlemmar år 1935 till 269 medlemmar vid utgången av 1946, utgörande cirka 60 % av antalet jordbruk. Förutom konstgödsel, vallväxtfrö, kraft foder m.m. har förbundet nu tagit försäljning av jordbruksmaskiner på sitt arbetsprogram. Slakteriföreningen, som liksom mejeriföreningen har synnerlig betydelse i gränssocknarna, började sin verksamhet år 1937. Antalet anslutna driftsenheter har ökats från 199 år 1937 till 249 år 1946, motsvarande cirka 55 % av samtliga enheter. Omsättningen genom föreningen utgjorde år 1946 15 550 kg kött, motsvarande 1,89 % av totala invägningen i länet; producenterna uppburo i likvid 26 230 kronor. Leveranserna äro sålunda små. Tjurföreningar, kontrollföreningar m.m. ävensom organisation av ägghandeln ha behandlats under husdjursskötseln. Skogsägareföreningen redovisar i hela länet 4 167 inregistrerade medlemmar men i Nedertorneå kommun endast 88 stycken, motsvarande cirka 20 % av socknens brukningsenheter. Anslutningen är sålunda liten, vilket är väl förklarligt. De 190 brukningsenheterna i Keräsjokidalen, Säivis, skogsbyarna och å Seskarö äro i regel skogfattiga och endast ett dussin av dem äro anslutna till föreningen. Den väsentliga förklaringen är dock att söka i de skogliga förhållandena (se kap. IX). — Avsättningen genom skogsägareföreningen har också varit obetydlig. Dess värde för hela kommunen (medlemmar och icke-medlemmar) åren 1942—45 varierade mellan 65 000 och 110 000 kronor årligen, och år 1946 gick det ner till några tusen kronor, tydligen beroende på den hårda konkurrensen om virket med åtföljande mycket förmånliga priser sista året.

J o r d b r u k s n ä r i n g e n s u t v e c k l i n g och speciellt m a r k n a d s o r g a n i s a t i o n e n ä r givetvis i h ö g s t a g r a d f ö r e n i n g s r ö r e l s e n s a n g e l ä g e n h e t , och å t g ä r d e r för effektivisering d ä r a v b ö r a enligt u t r e d n i n g s m a n n e n s m e n i n g k o n s e k v e n t a n k n y t a s till de e k o n o m i s k a f ö r e n i n g a r n a . Speciellt i N e d e r t o r n e å k o m m u n ä r en m y c k e t l å n g t g å e n d e s a m v e r k a n n ö d v ä n d i g . F ö r e n i n g s r ö r e l s e n s i n s a t s e r bli d ä r a v av a v g ö r a n d e betydelse. Efter s a m r å d m e d f ö r e n i n g a r n a s l e d a n d e r e p r e s e n t a n t e r vill u t r e d n i n g s m a n n e n f r a m h å l l a de väsentliga s y n p u n k t e r n a beträffande Nedertorneå k o m m u n .

59 Mejeriföreningens uppgift just i gränskommunerna kan knappast överskattas. Konkurrensen från Finland, som tidigare avsevärt inverkat på den lokala marknaden, har särskilt gällt konsumtionsmjölken, vilket givetvis verkat nedkallande på priserna. Även om konsumenterna återigen i ökad utsträckning skulle köpa mjölk från Finland, sedan en ändring i det nuvarande exceptionella läget möjliggjort leveranser därifrån, inverkar detta föga på jordbruket i Nedertorneå, eftersom produktpriset där tack vare föreningsrörelsen blir delsamma som i länet i övrigt. Organisationen med dagliga mjölktransporter gör att jordbrukarna i kommunens olika delar med få undantag kunna leverera till mejeriet. — Mejeriföreningen måste betecknas som ett livsvillkor för jordbruket i kommunen. Den torde redan nu kunna betecknas som förebildlig. Slakteriföreningen kunde måhända vinna ökad anslutning och omsättning om en slakteristation inrättades inom kommunen eller närliggande kommun. En omfattande potatisodling, inriktad särskilt på försäljning av matpotatis av hög kvalitet, borde kunna förbättra driftsresultatet avsevärt för åtskilliga jordbrukare, speciellt i kustbygden. En utveckling i sådan riktning är huvudsakligen en organisationsfråga, berörande avsättning och lagring. —• Vad lagringen beträffar är det delade meningar om större lagerhus bör ifrågakomraa eller om en organisation, som löser frågan om successiva transporter från producenternas potatiskällare, är att föredraga. Som grund för bedömandet är en undersökning av lagringslokalers tekniska utförande med hänsyn till Norrbottensförhållandena påkallad. Utredningsmannen föreslår, att ett praktiskt försök anordnas i anslutning till den lantmannaskola, som är under uppbyggnad i Vojkkala; därigenom skulle även upplysningsverksamheten för Tornedalens del bli väl ordnad på detta område. Organisation av potatishandeln är angelägen även för andra delar av länet. Huruvida lantmannaförbundet skall taga frågan på sitt program eller saken ordnas på annat sätt torde bli föreningsrörelsens sak att bedöma. En omläggning till bär- och grönsaksodling kan bli räddningen för en del småjordbruk, speciellt i kustbygden, vilka eljest icke torde ha möjligheter att bestå. Även i denna del blir upplysning, specialutbildning och organisation avgörande. Om produktionsmöjligheterna utnyttjas, vore industriell anläggning (ex. djupfryseri) tänkbar. I anslutning till den ovan uttalade meningen om föreningsrörelsens roll ha riktlinjerna dragits upp icke minst för den yttre rationaliseringen (kap. XIII). Samverkan bör emellertid sträcka sig längre än till marknadsorganisationen. Bysamhällenas utbyggnad bör underlätta för jordbrukarna att »vara ekonomiskt samman». Som kompliment till den ekonomiska föreningsrörelsen (enligt vedertagen terminologi) kan betraktas sammanslutningar för elkraft-

distribution, vattenförsörjning, maskinhållning, väghållning, drift av tvättstugor etc. — Vad skogen beträffar är en kraftig utveckling av skogsägareföreningen visserligen behövlig och mycket önskvärd men ingalunda tillräcklig. Organisationen måste där — vad Xedertorneå beträffar — sträcka sig icke blott till avsättning utan även till skogsvård m.m. samt till avverkningarna. Föreningstanken måste där drivas till en långtgående gemenskap, såsom avhandlas under XIII.

61 Kap. IX. Skogsbruket. 1,2 Historik. För skogsbrukets utformning inom Norrbottens kustland har intill år 1925 den för de två nordligaste länens kustlandsdelar särskilda s.k. dimensionslagstiftningen varit bestämmande. 1874 års riksdag antog sålunda en första förordning angående åtgärder till förekommande av överdriven avverkning av ungskog, vilken stadgade visst förbud mot utskeppning av klenare virke. Sagda förordning gjordes till föremål för översyn vid 1882 års riksdag oeh ersattes därvid med en ny förordning, som doek med en del jämkningar och tillägg bibehöll den äldre förordningens bestämmelser. 1903 års riksdag förehade åter frågan till behandling oeh i juli samnia år utfärdades en moderniserad förordning, som dock ej skilde sig från den förut gällande. Den för ifrågavarande trakter införda principen om skydd för vissa lägre dimensioner stadfästes ännu en gång av statsmakterna, ehuru nu i annan form. Den 18 juni 1915 utfärdades nämligen förordning om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, vilken gemenligen gått under namnet dimensionslagen. Förordningen föreskrev bl.a., att avverkning av barrträd, som ej var torrt, och som enligt lagen vore att anse såsom undermåligt, fick äga rum allenast efter vederbörligt tillstånd. Beträffande åtgärder för återväxt efter företagen avverkning innehöll lagen endast bestämmelse därom, att, därest förrättningsmannen ansåge detta nödvändigt, vissa träd tills vidare skulle överhållas såsom fröträd, samt att föreskrifter härom skulle lämnas vid förrättningen. Dimensionslagarna ledo, ur skogsvårdssynpunkt betraktade, av allvarliga brister. De skyddade i många fall skog, som borde avverkas och medgåvo i andra avverkningav skog. som bort sparas. De saknade vidare effektiva bestämmelser för återväxtens tryggande och husbehovsavverkningarna tillätos ske utan några restriktioner. Lagstiftningen måste under sådana omständigheter ha verkat avsevärt hämmande på intresset för en ändamålsenlig vård av skogsinnchavet. Först efter beslut av 1924 års riksdag inordnades förevarande områden under 1928 års allmänna skogsvårdslag. Samtidigt inrättades skogsvårdsstyrelse i länet oeh öppnades därmed möjligheter för en skogshushållning och en skogsvård enligt moderna principer. Skogarna i Nedertorneå — i varje fall i dess östra hälft, som ansluter till den sedan ålder tätare bebyggelsen — voro hire avvittringen såsom ingenmansland föremål för en sällspord vanvård. Skogarna saknade i egenskap av råvarukälla andra värden än de, som voro betingade av husbehovet. För detta ändamål torde befintlig tallskog i helt övervägande grad ha kommit till användning och därför blivit föremål för en planlös avverkning, som lett till utrotning på stora arealer. Omfattande skogseldar voro årligen förekommande företeelser, förorsakade understundom av naturfenomen men sannolikt oftare av befolkningen själv i medvetna syften. Bränderna voro ägnade att förbättra skogsbetet, på vilket kreaturens sommarutfodring helt var baserad, och motiverades 1 Detta kap. utarbetat av Skogsvårdsslyrelsen i Norrbottens län genom jägmästaren Björn Gederslum. -Enligt jordbruksräkningen år 1944 är den produktiva skogsmarkens areal 29 900 hektar. Arealräkningen å folokartor, verkställd år 1940, har givit resultatet 27 600 hektar. Skillnaden förklaras delvis av att betydande områden stå på gränsen mellan skogsmark och improduktiv mark. — Visserligen ligger 1946 års uträkning sannolikt närmast sanningen, men då den icke grundats på fältundersökning över hela kommunens areal, har i kap. om skogsbruket jordbruksräkningens uppgifter icke frångåtts.

62 även i icke oväsentlig mån av det ända inemot 1870-talet gängse svedjebruket. Den vid tiden för avvittringen rådande skogsbristen i vissa delar av socknen och vederbörlig hänsyn till avvittringsstadgans bestämmelser om nödiga skogsanslag var en starkt bidragande orsak till utformningen av byarnas skogsområden liksom till den så gott som fullständiga frånvaron av kronoparker inom kommunen. På 1870-talet länkades utvecklingen i viss mån in på nya banor. Svedjebruket förbjöds och en första föreskrift om skogarnas tillgodogörande — den ovannämnda 1874 års förordning — utfärdades. Dimensionsblädningen blev nu den vedertagna avverkningsformen i den mån avsaluavverkningar förekommo. För husbehovsavverkningarna, som till en början helt dominerade, funnos som nämnts inga restriktioner inskrivna i lagen. De fram till år 1925 av lagstiftningen betingade övliga skogsbruksmetoderna torde ha föranlett en fortsatt utarmning och försämring av tallförekomsterna och bidragit till uppkomsten av ytterligare förvildade hyggestrakter oeli mindervärdiga restbestånd framför allt i den östra hälften av socknen. Frånvaron av storskogsbruk såsom vägvisande exempel på rationellare brukningsmetoder torde också ha bidragit till skogsägarnas bristande intresse för omvårdnaden av sina skogstillgångar. Först i och med att skogarna år 1925 inordnades under allmänna skogsvårdslagen och skogsvårdsstyrelsens överinseende och kontroll kan man tala om en begynnande skogsvård i nutida mening. Denna har främst varit inriktad på införandet av rationellare avverkningsmetoder, beståndsvård, föryngringsåtgärder och dikningar av försumpade marker. Verksamheten har till största delen och beträffande åtgärder, som utförts med bidrao från de statliga skogsvårdsanslagen, helt bedrivits i skogsvårdsstyrelsens regi. Det bör konstateras, att denna verksamhet varit av relativt mindre omfattning, vilket förhållande måste härledas ur det bristande skogsvårdsintresse, som är en naturlig följd dels av den långt gångna ägodelningen och ägornas otympliga figuration, dels av det historiskt och i någon mån även biologiskt betingade otillfredsställande skogstillståndet. Följande tablå är ägnad att belysa storleksordningen av denna skogsvårdsverksamhet. Siffrorna äro sammanställda av skogsvårdsstyrelsens statistiska material och avser tiden 1925 1945. Röjning i tätväxande ungskog 450 ha Gallring i yngre skog 4 350 » Annan avverkning 8 150 » Hyggesrensning med bidrag 1 140 » Skogsodling ] . ;i » Skogsdikning 070 » Allmän beskrivning över skogarna Områdets geologiska och topografiska förhållanden beskrivas på annan plats. Här skall endast antecknas vissa konstateranden, som äro av betydelse för det allmänna skoastillståndet. Området kännetecknas dels av den ringa höjden (iver havet, dels av landskapets i allmänhet flacka struktur. Den helt övervägande landarealen är belägen under 50 mö.h. med enstaka moränhöjder i socknens nordvästra delar uppskjutande till ea 80 mö.h. (Värtivaara, Röytävaara, Hirvivaara). Hela landmassan har först i sen kvartärgeologisk tid genom landhöjningen stigit ur Bottenhavet och alla moräner äro därför i sina ytlager mer eller mindre ursköljda, givetvis mest i mot söder exponerade åsar och höjdpartier. Sådana geologiska och topografiska förhållanden bruka i det angränsande kustlandet merendels återspeglas i skogsbeståndets sammansättning. Terrängens bottenplan med dess anrikning av finmaterial karakteriseras av bestånd, där granen är dominant, medan uppskjutande moränryggar oftast krönas av bestånd, där tallen överväger. För-

63 hållandena i Nedertorneäs västra delar verifiera denna iakttagelse. Det är däremot intressant i detta sammanhang, att på hemskiftesskogarna i områdets östra hälft (trakterna omkring Keräsjoki och öster därom) även de ursvallade höjdpartierna mångenstädes erövrats av en oftast marvuxen och improduktiv granskog. Detta förhållande torde till icke ringa grad vara betingat av historiska företeelser, som ovan berörts. Det mot Nederkalix vettande västra gränsområdet (Säivis—Naartijärvi—Sangijärvi— Långträsk m.fl.) karakteriseras av en i kullighet kuperad terräng. Öster därom är landskapet som nämnts synnerligen flackt med t y åtföljande dåliga avrinningsförhållanden och högt grundvattenstånd. Soligena myrar och försumpade marker intaga följdenligt relativt stora arealer och äro ofta av sådan karaktär, att de icke genom dikningsingrepp kunna överföras till produktivt skick eller bibringas en ökad produktivitet, även där de av flackheten betingade tekniska svårigheterna äro överkomliga. Skogsmarkens geologiska underlag är i allmänhet icke anmärkningsvärt. Augit- och hornbländehaltiga bergarter anstå å Säivisnäshalvön men ha en lokalt begränsad betydelse. Här återfinnes den bördigaste skogsmarken inom området, varpå bland annat smultronförekomster indikera. Det relativt goda skogstillståndet i områdets västligaste delar torde ha påverkats genom grönstensförekomster i moränerna, emanerande från den s.k. kalixseriens bergarter. I övrigt äro moränerna av normal beskaffenhet. Jordmånsbildningen är av utslagsgivande betydelse för skogsmarkens större eller mindre svårföryngrighet. Nedertorneåområdet intar i detta avseende ett efter nordnorrländska förhållanden gynnsamt läge, såsom en övergångszon mellan en kontinental och en subhumid klimatzon. Frånsett lokalt betingade modifikationer torde man också kunna säga att skogsmarkerna i allmänhet karakteriseras av godartade rähumusformer av ringa mäktighet och relativt svag urtvättning av vittringsprodukter i det översta markskiktet. De friska och torra skogsmarkerna inom området äro också i gemen tämligen lättföryngrade och där rigorösa föryngringsmetoder måste tillgripas, motiveras detta vanligen med bristen på lämpliga fröträd. Av trädslagen är granen förhärskande inom området och dominerar som ovan nämnts även stora arealer, där tallen rätteligen borde äga bättre hemortsrätt. Tallförekomsterna äro koncentrerade till områdets västligaste delar samt Nikkalahalvön och Seskarö. Pä Bredvikshedens isälvssediment är tallen allenarådande. Björken förekommer i allmänhet insprängd i granskogarna, framför allt där dessa äro mera vattenpåverkade. Frånsett de västligaste delarna av Nedertorneå är skogen gemenligen av dålig kvalitet, vilket omdöme måste sägas gälla samtliga trädslag. Detta påtagliga förhållande torde sannolikt kunna härledas ur en sedan långliga tider kontinuerlig utarmning av arvmassan. AvsäUningsförhällanden för skogsroduktcr Förutom Torneälven finnes inom området icke någon reglerad flottled. Keräsjoki har vid olika tillfällen använts för virkestransportcr men är pä grund av deltabildningarna vid mynningen och den ojämna vattentillgången i sitt nuvarande skick mindre lämpad att användas såsom flottled. Det viktigaste leveransområdet blir under dessa betingelser Bottenviken, ehuru det ringa vattendjupet även här medför begränsade möjligheter. I de östra delarna äro sålunda flottläggningsmöjligheterna inskränkta till Salmis och Haparandahamn medan i de västra delarna Säivisviken, Bredviken och Seskarö erbjuda gynnsammare förhållanden. Bristen på användbara flottleder kompenseras dock av tillgängen till ett synnerligen väl utbyggt vägnät. Detta som delvis anlagts för militära ändamål år visserligen icke till alla delar intaget under allmänt underhåll men kommer likvisst i förekommande fall att nyttiggöras för skogsbrukets transportbehov. Detta måste sålunda med någon komlettering sägas vara väl tillgodosett. (Jfr karta nr 7.)

64 Inventering av områdets skogstillgångar. Metodik. Den skogliga inventeringen har skett genom besiktning på marken och okulär uppskattning med tillhjälp av flygkarta i skala 1:10 000. Den inventerade arealen omfattar 10 530 ha produktiv skogsmark och 50 ha dikningsbara impediment, representerande ungefär 1/8 av områdets totala areal sådana marker. De områden, som gjorts till föremål för inventering, ha utvalts i avsikt att erhålla möjligast representativa material med hänsyn till naturförhållanden, skiftesläggning, avsättningsläge m.m. (Se karta nr 0.)

Karta nr (1. Ungefärliga omfattningen av de områden, som beträffande skogsmarken omfatta!.

fältundersökningarna

Inventeringen på marken har avsett följande data, nämligen huggningsklass, bonitet. trädslagsblandning, åldersklass, slutenhet, bestockning (kbm per ha) avverkningsprocent, det beräknade utbytets fördelning på sortiment samt åtgärdsförslag, allt hänfört till med hänsyn till den tillämpade uppskattningsmetoden möjligast enhetliga bestånd. Vid indelningen i huggningsklasser har vid fältarbetet använts de klasser, som angivits och definierats i anvisningar till 4 § i Kungl. Maj:ts kungörelse den 21 april 1933 med bestämmelser angående förrättning enligt 7 § 2 mom. lappmarkslagen, och som av skogsvårdstyrelsen i allmänhet tillämpas vid indelningsförrättningar. Denna indelningsgrund har valts med hänsyn till möjligheten att i viss inan utnyttja materialet vid efterföljande arbeten för bildande av skogsvårdsområden. Huggningsklasserna enligt denna indelning (I—V) ha därefter för jämförelse omförts till de av riksskogstaxeringen tillämpade, mer detaljerade klasserna (A—E). Denna omföring har skett på rummet, varvid de ursprungliga heterogena bestånden med stöd av på marken antecknad procentuell åldersklassfördelning m.m. uppdelats på liera huggningsklasser (A—E). De två redovisningarna av huggningsklasser äro således icke fullt likvärdiga. För de överslagsberäkningar, som framläggas är den gjorda indelningen dock tillfyllest. Boniteten har uppskattats såsom normalbonitet enligt skalan för 1945 års fastighetstaxering. Trädslagsblandningen har antecknats i tiondelar tall, gran och lövskog med avseende på beståndets kubikmassa. Åldersklasser och slutenheter ha antecknats främst såsom kontrollfaktorer visavis vissa övriga uppgifter. Bestockningen har antecknats i

Bild 5. 80-årig oröjd granskog med lövinblandning, karakteristisk beståndstyp särskilt för östra Nedertorneå. — Dylika mindervärdiga bestånd upptaga avsevärda arealer, där av allt att döma tallen bättre borde kunna uttmjttja ståndortens produktionsbetingelser, medan granen ieke ens genom starka genomhuggningar kunnat bibringas en nöjaktig produktivitet. Jfr bild (i och 7. (Haparanda bys skog vid Harrioja.)

Bild (i. Samma bestånd som föregående, genomgallrat 1928 med uttag av 56 °lo av kubikmassan och 10 °lo av stamantalet. Diametertillväxtcn, som efter några års anpassningstid började visa en måttlig reaktion för gallringaingreppet, har under de sist förflutna 5 åren åter börjat tyna.

Bild 7. Denna bild är tagen i det omedelbara grannskapet av föregående bestånd. Här har margranskogen avverkats och föryngring inletts under skärm av vid avverkningstillfället befintliga tallöverståndare.

•f*t-

t V* &

Mid 8. Ett minnesmärke från »dimensionslagens* era. Typiskt skräpskogsbestånd frän Vuono bg strax väster om Haparanda.

7ii7c/ 9. Inte alltid är björken i Nedertorneä av mindervärdig Bilden här ovan visar ett bestånd av delvis ganska förnämlig (Haparanda bys skog vid Harrioja.)

Bild 10. De svallade moränmarkerna visar en självsådd tallföryngring,

coreaceatyp. ämnesbjörk.

äro gemenligen mycket lätiföryngrade. Bilden uppkommen efter hyggesrensning år 1927 (Keras jokidalen).

65 uppskattade kbm f.m. per ha, varvid provuppskattningar i representativa bestånd liksom skogsvårdsstyrelsens provytor använts såsom normer. Avverkningskvantiteter ha anteeknats i procent av totala kubikmassan bland annat med stöd av provgallringar. Utbytesfördelningen har anteeknats i procent timmer, sulfat- och sulfitved samt brännved. Även för dessa bedömanden ha provuppskattningar företagits. För varje bestånd har angivts det aktuella åtgärdsbehovet, avseende hela eller delar av beståndsarealen. De på detta sätt insamlade data ha sedermera, sedan de på flygkartan avfattade bestånden arealräknats, omräknats till kvantitetsuppgifter m.m. per bestånd och därefter sammanställts för hela den inventerade arealen. De härvid framkomna resultaten ha sedan utjämnats och stratifierats. Resultat. De vid den skogliga inventeringen erhållna resultaten framläggas i nedanstående tabeller. Följande kommentarer torde vara på sin plats. Skogsmarkens fördelning pä olika ägarekategorier framgår av tabell 1 samt på annan plats återgiven karta (nr 11). Skogsmarkens fördelning pä olika honiteter redovisas i tabell 2. Den vid undersökningen framkomna medelboniteten angives till 1,68. På grundval av materialet från senaste riksskogstaxering har medelboniteter beräknats för vissa taxeringsområden. För området Tore, Nederkalix, Överkalix, Nedertorneå, Karl Gustav, Hietaniemi och Övertorneå socknar har den normala medelboniteten enligt denna beräkning angivts till 1 55. Till grund för fastighetstaxeringen har sedermera en mera differentierad beräkning gjorts gällande. Enligt denna skulle för Nedertorneå en genomsnittlig medelbonitet om 1.6 0 vara normerande. Denna siffra ansluter nära till utfallet vid 1938 års fastighetstaxering, då medelboniteten kom att uppgå till 1,61. Det torde icke finnas anledning att icke godtaga den vid förevarande inventering framkomna normala boniteten 1,6 6. Som jämförelse kan nämnas att medelboniteten för Norrbottens kustland enligt riksskogstaxeringen beräknats till 1,62. Nedertorneå socken skulle sålunda representera ett tämligen gott genomsnitt. Beträffande skogsmarkens fördelning pä huggningsklasser (tab. 3 och 4) är den stora förekomsten (nära 60 procent), av gallringsbestånd (huggningsklass C) påfallande och större än vad som av riksskogstaxeringen redovisas för övriga enskilda skogar i kustlandet (47,7 % ) . Iögonfallande är vidare den relativt stora förekomsten av rest- och skräpbestånd (huggningsklass E), vilket förhållande torde få anses såsom indikerande för skogsbrukets allmänna standard inom området. I tabell 5 redovisas bl.a. skogsförrådets fördelning på huggningsklasser och trädslag. Enligt denna skulle den genomsnittliga bestockningen uppgå till 50 kbm per ha,vilken kvantitet bör ses mot bakgrunden av riksskogstaxeringens medeltal för det taxeringsområde i vilket Nedertorneå ingår, vilket medeltal angivits till 63 kbm per ha. Den relativa skogstillgängen är sålunda att anse såsom påfallande låg. Vad trädslagsblandningen beträffar har inventeringen givit vid handen att 39 procent av skogsförrådet skulle utgöras av tall och 45 procent av gran. Härtill bör anmärkas att tallförrådet sannolikt blivit överskattat, beroende på att de mera deciderade tallområdena ingått i undersökningsmaterialet med relativt för stora delar.

Avverkningsplan och skogsvårdsprogram. Den skogliga å t g ä r d s i n v e n t e r i n g e n s r e s u l t a t t o r d e l ä m p l i g e n givas f o r m e n av en a v v e r k n i n g s p l a n och ett s k o g s v å r d s p r o g r a m . Det vid i n v e n t e r i n g e n

66 framkomna aktuella åtgärdsbehovet har i första hand tagils till utgångspunkt för denna planering. Vad först avverkningsberäkningen beträffar, har förekomsten i stor utsträckning av mindervärdiga bestånd ansetts böra föranleda till föryngringshuggningar jämväl i skogar av biologiskt ung ålder. Framför allt gäller detta avsevärda arealer av cirka 80-åriga granskogar å marker, där av allt att döma tallen bättre borde kunna utnyttja ståndortens produktionsbetingelser, medan granen, som det visat sig, icke ens genom starka genomhuggningar förmått bibringas ens en nöjaktig produktivitet. Skogsvårdsstyrelsens provytor vid Harrioja äro ägnade att belysa detta förhållande. Till föryngringshuggning har vidare föreslagits till huggningsklass D 3 (V) och E (V och I) hänförda bestånd av gammal skog och restbestånd, medan en del äldre eller olikåldriga bestånd, som hänförts till huggningsklasserna D 1 och D2 (IV), ansetts böra genomhuggas eller lämnas utan åtgärd. De genom föryngringshuggningar — trakthuggningar eller luckhuggningar — uppkomna föryngringsytorna skulle enligt denna beräkning komma att uppgå till drygt 8 000 ha. Den helt övervägande delen av avverkningsprogrammet avser gallringar i yngre skog. Sådana huggningar ha föreslagits å cirka 16 000 ha, varvid dock icke inräknats gallringar inom huggningsklass B (II), varifrån gallringsutfallet normalt icke torde kunna nyttiggöras annat än i undantagsfall. Överståndarhuggningar ha föreslagits inom huggningsklasserna A, B och C (I, II och III). Ett omedelbart realiserande av avverkningsplanen skulle betyda ett utfall av cirka 440 000 kbm och beröra en areal om cirka 25 000 ha. Räknat på totala skogsmarksarealen och skogsförrådet skulle det innebära en avverkning om 15 kbm per ha och 29 procent av virkesförrådet. Avverkningsprogrammet sådant det här skisserats anses vara omedelbart lönande för skogsägaren under förutsättning av normala priser på industrisortiment och brännved och skulle sålunda icke tarva några särskilda incitament för att kunna förverkligas, om detta förverkligande sker i en lagom avpassad takt. Detta skall närmare diskuteras i det kommande. Skogsvårdsprogrammet måste emellertid komma att omfatta även sådana åtgärder, som dels omedelbart föranledas av avverkningarna, dels också avse en restauration av sedan ålder vanhävdade marker, röjningar i tätväxande ungskogar och grundförbättrande företag. Det har sålunda förutsatts, att icke endast enligt lag föreskrivna åtgärder efter avverkning böra åvägabringas, utan tar programmet sikte på möjligast effektiva ingrepp och metoder avsedda att snabbt försätta skogarna i bästa produktion. Föryngringsåtgärderna komma härvid först i blickfältet. De genom avverkningsprogrammets genomförande tillkommande föryngringsytorna ha som nämnts beräknats till cirka 8 000 ha (tabell 6). Härav beräknas åtmin-

67 stone hyggesrensning bliva erforderlig för återväxtens tryggande å cirka 7 000 ha. Denna åtgärd följer av den i lagen stadgade reproduktionsplikten. Där på grund av markens karaktär eller bristen på lämpliga fröträd effektivare och kostsammare föryngringsåtgärder anses böra tillgripas för ett snabbt åstadkommande av en fullgod reproduktion, är det utredningens åsikt, att dessa åtgärder böra komma till stånd genom bidrag från det allmänna. Det måste nämligen förutsättas, att en ifrågasatt skyldighet att vidtaga sådana åtgärder med hänsyn till skogsbrukets relativa lönsamhet griper utöver, vad som i lagen stadgas om pliktighet att efter avverkning sörja för en nöjaktig återväxt inom skälig tid. Detta betraktelsesätt överensstämmer även med den praxis, som av skogsvårdsstyrelsen i länet tillämpas vid bedömandet av hithörande frågor. Sådana relativt kostsamma föryngringsåtgärder ha föreslagits i form av markberedning, bränning, sådd och plantering å arealer, som uppgå till 5 100 ha, häri även inräknade sådana äldre hyggen, för vilka reproduktionsplikt icke kan föreskrivas (tabell 7). För hyggen, som tillkommit före den nuvarande skogsvårdslagens ikraftträdande, gäller icke laglig reprodukiionsplikt, och till återväxtåtgärder å sådana marker är skogsägaren berättigad till bidrag från de statliga skogsvårdsanslagen. Sådana äldre hyggen, vilka äro i behov av rensning och/eller annan föryngringsåtgärd, ha uppskattats till en areal av cirka t 700 ha. Ungskogar på ett tidigare utvecklingsstadium, som vid genomhuggningar icke lämna avsättningsbart gallringsutfall, bli endast i undantagsfall föremål för vård, därest icke statliga bidrag ställas till förfogande för bestridande av åtgärdskostnaderna. Inventeringen har uppskattat sådana tätväxande ungskogar (huggningsklass B), som äro i behov av skogsvårdande röjningar, till cirka 1 400 ha. Impedimenta torvmarker, som enligt för statens skogsutdikn ; ngsanslag gällande normer (med hänsyn till biologisk karaktär och beräknad kostnad) äro att anse såsom genom dikning omförbara till produktiv skogsmark förefinnas till mycket liten areal, sammanlagt cirka 150 ha. Dessa dikningsbara torvmarker utgöras i samtliga fall av kärraktiga växtsamhällen. Den relativt ringa förekomsten av sådana marker är givetvis i hög grad beroende av de i allmänhet rådande dåliga avrinningsförhållandena. Försumpade skogsmarker, vilka främst genom skyddsdikningar mot översilande myrar anses böra kunna försättas i bättre produktion, ha uppskattats till cirka 1 300 ha.

Avverkningsplan och skogsvårdsprogram äro sammanförda i högra delen av tabell 5 samt tabellerna 6 och 7. Möjligheterna till ett rationellt genomförande av förevarande planering bli givetvis i

68 första hand beroende av två faktorer, nämligen tillgången till för skogsbruket lämpad arbetskraft samt skogsägarnas ekonomiska förmåga att vidtaga sådana åtgärder, som icke äro omedelbart lönande. Vad först beträffar arbetskraftbehovet möter åtminstone vad rör själva avverkningsplanens genomförande synnerliga svårigheter att med ens närmelsevis exakthet kunna beräkna detta. De siffror, som här framläggas, äro sålunda att anse såsom närmast hypotetiska tal, avsedda att möjliggöra en om än grov kalkyl. E t t omedelbart genomförande av de på det aktuella huggningsbehovet beräknade avverkningarna har beräknats erfordra 285 000 mansdagsverken och 05 000 hästdagsverken. Med hänsyn till de praktiska möjligheterna att effektivt utnyttja arbetskraften även vid ett organiserat planmässigt avverkningsarbete torde det vara berättigat att höja dessa beräkningar till respektive 300 000 och 100 000 dagsverken. Efter avverkning erforderliga åtgärder, vilka följa av lagstadgad reproduktionsplikt, beräknas på samma sätt till 20 000 dagsverken. Övriga åtgärder för en effektivare och snabbare reproduktion och ökad produktivitet beräknas kräva ytterligare G0 000 dagsverken. Den totala arbetsåtgången skulle sålunda uppgå till nära 400 000 dagsverken. Av dessa skulle 45 000 dagsverken vara att anse såsom rena sommararbeten, som icke lämpligen kunna utföras på annan tid än under perioden juni—oktober. I vilken omfattning detta arbetskraftsbehov kan täckas av den för skogsarbete normalt tillgängliga arbetskraften — främst då jordbrukets egen stadigvarande arbetskraft — framgår av den av utredningen på annan plats lämnade redovisningen för hur denna arbetskraft sysselsattes undersökningsåret 1944. På 567 män över 16 år belöpte cirka 28 000 dagsverken på skogsarbete inom och utom den egna fastigheten medan cirka 15 000 dagar redovisats såsom arbetslösa. Totaliter sett skulle sålunda avverknings- och skogsvårdsprogrammet väl kunna genomföras med jordbrukets egen arbetskraft under en tioårsperiod. Ser man emellertid till hur den för skogsarbete tillgängliga arbetskraften fördelas på olika årstider, finner man, att normalt endast något hundratal dagsverken utföras i skogen under 4 y2 sommarmånader samt att under tiden 16 maj—30 september endast 1 614 dagar redovisats såsom arbetslösa. Tillgången till arbetskraft för de rena sommararbetena skulle alltså nned ledning av denna statistik inskränkas till 1 700—1 800 dagsverken per år mot för em tioårsplan erfordsrliga 4 500 dagsverken. Härvid har dock icke tillgången till lösarb>etare tagits med i beräkningen. En fördelning av denna kategoris sysselsättning på olika årstider har icke kunnat presteras. På grundval av den deklarerade inkomsten torde man dock vara berättigad antaga, a t t lösarbetarna förete en mycket ofullständig sysselsättning, och att sysslolösheten till en del måste vara för handen även under sommarmånaderna. Härtill kommer att under undersökningsåret 1944 militära försvarsanläggningar och bränsleförsörjningen erbjödo lockande extraordinära arbetstillfällen av väsentlig storleksordning, som numera icke stå till buds, och att dessa arbeten då drogo till sig icke endast lösarbetare utan jämväl en hel del av den arbetskraft, som betecknats såsom jordbrukets egen. Man torde därför kunna räkna med en fullt tillräcklig tillgång till arbetskraft även för de nödvändiga sommararbetena i skogarna. Arbetskraftstillgången skulle sålunda icke innebära något hinder för en eventuell 10-årsplan. Tvärtom kan det sägas, att avallt att döma man för den närmaste framtiden inom kommunen har att räkna med en akut arbetslöshet, för vilken en planmässig och intensifierad skogsvårdsverksamhet just under denna övergångstid bör kunna bli av icke ringa betydelse. E n på här diskuterade premisser grundad kalkyl skulle alltså giva vid handen att en tämligen omfattande restaurering av kommunens skogar skulle gå att genomföra under en mycket måttlig tidsrymd, förslagsvis tio år. En återhållande faktor måste dock i detta sammanhang påtalas, nämligen de icke obegränsade möjligheterna att till lönande priser avyttra avverkningsutfallet. Som redan inledningsvis nämnts äro skogarna i

69 Nedertorneå, oavsett deras sammansättning med avseende på trädslag m.m., gemenligen av mycket dålig kvalitet. En beräkning av de eventuella awerkningskvantiteternas fördelning på sortiment (tabell 5) utvisar också att endast 40 procent av utfallet mot normalt 60 procent skulle vara användbart som industriråvara, medan resten skulle vara att anse såsom brännved och liknande mindervärdiga sortiment (F.h.t. :s sortimentsklass IV). Denna beräkning är möjligen alltför pessimistisk framförallt med hänsyn till industriernas eminenta råvarunöd och de framtida lindringar beträffande fordringarna på kvalitet och minimidimensioner, som därav göras sannolika. Ändock måste avseende fästas vid att en osedvanligt stor del av avverkningsutfallet komme att utgöras av brännved och liknande sortiment, och att den snävt begränsade och lätt mättade vedmarknaden icke kan tänkas absorbera vedkvantiteter utöver en viss gräns. Den årliga lokala brännvedsförbrukningen skulle med andra ord komma att inverka på avverkningstakten och därmed också på skogsvårdsprogrammets genomförande. Till stöd för ett sådant bedömande kunna användas dels cn »undersökning angående skogsavverkningen år 1937», som utarbetats av statistiska centralbyrån på grundval av 1938 års virkestaxering till skogsaccis, dels en preliminär beräkning av den genomsnittliga husbehovsförbrukningen av brännved i Norrbottens kustland, grundad på av skogsvårdsstyrelsen år 1944 insamlat material. Enligt virkesdeklarationerna skulle sålunda inom Nedertorneå socken år 1937 för avsalu ha avverkats 3 800 fm3 brännved. Husbehovsförbrukningen torde kunna beräknas enligt nedanstående. Brukningsenhet ha åker

Antal

st.

Årlig brännvedsförbrukning lm 3 per enhet

Årlig brännvedsförbrukning lm 3 total

0,25— 2 2 — 5 5 —10 10 -

197 196 80 22

32,0 35,5 39,0 46,7

6 304 6 958 3 120 1 027

S:a och medeltal Fm 3

35,1 22,8

17 409 11490

Den totala brännvedsförbrukningen skulle alltså uppgå till cirka 15 300 fm3 per år. Då den vid avverkningarna utfallande veden beräknats till cirka 256 000 fm3 skulle detta innebära, endera att avverkningsplanen icke lämpligen borde realiseras på kortare tid än 15 år, eller ock vid fall av en tioårig awerkningsplan att 100 000 fm3 till industrisortiment icke duglig ved såsom icke avsättningsbar måste lämnas kvar i skogen. Det förra alternativet synes avgjort vara att föredraga, när man, som här är fallet, så gott som uteslutande rör sig med bondeskogar. Med h ä r o v a n d i s k u t e r a d e f ö r u t s ä t t n i n g a r skulle a l l t s å a v v e r k n i n g s p l a n e n b ö r a förverkligas i n o m loppet av 15 år, m e d a n det egentliga s k o g s v å r d s p r o g r a m m e t b ö r k u n n a g e n o m f ö r a s u n d e r 10 å r . Detta skulle i n n e b ä r a en årlig a v v e r k n i n g o m 29 000 k b m , m o t s v a r a n d e 1 k b m p e r h a . Arbetstillfällen i f o r m a v s k o g s a r b e t e skulle u n d e r de första 10 å r e n e r b j u d a s till 280 000 d a g s v e r k e n eller 28 000 d a g s v e r k e n p e r å r v a r a v 4 500 d a g s v e r k e n u n d e r s o m m a r m å n a d e r n a . U n d e r de sista 5 å r e n skulle arbetstillfällena i skogen m i n s k a s till 20 000 d a g s v e r k e n p e r å r i h u v u d s a k u t g ö r a n d e v i n t e r a r b e t e n .

70 Som ytterligare kommentar till ovan angivna avverkningsprogram bör här understrykas, att det alls icke innebär några exceptionellt stora uttag ur skogarna. En jämförelse mellan det ovan angivna årliga uttaget om 29 000 kbm och 1937 års deklarerade avverkning om 51 000 kbm, vari husbehovs virket icke ingår, kan tjäna som lämplig illustration till de föreslagna avverkningarnas relativa storleksordning. Det bör härvid dock observeras att 1937 var ett rekordår beträffande avverkningarna i dessa trakter, då säkerligen det mesta och bästa av den avverkningsbara skogen föll för yxan. Återverkningarna härav spåras i det nuvarande låga skogskapitalet. För skogsprogrammets fördelning över 15 år talar ytterligare det förhållandet, att därigenom skulle vinnas en jämnare framtida avkastning från skogarna, vilket är av betydelse icke minst med hänsyn till kommunens skattebehov. Någon avsevärd nedgång i skogsavkastningen ens under ett kortare intervall torde även i fall av en mera forcerad avverkningstakt icke behöva befaras. De helt övervägande utvecklingsbara skogsbestånden komma att verka utjämnande i detta avseende. Den onormalt stora förekomsten av sådana skogar i 70—80 årsåldern skulle snarare peka hän mot en kritisk tidpunkt ett halvsekel bort. Man får emellertid förutsätta, att vid denna tid skogarna skola ha ernått en sådan väsentligt ökad produktivitet, att därigenom en befarad brist på balans mellan avverkning och skogsförråd skall motverkas. En jämförelse mellan den nuvarande genomsnittliga bestockningen om 50 kbm per ha och de 75 kbm per ha, som för beräknad bonitet och däremot svarande omloppstid är att anse såsom normalförråd, talar härvid sitt tydliga språk. Största delen av det egentliga s k o g s v å r d s p r o g r a m m e t ä r a v s å d a n n a t u r , att det k r ä v e r i n v e s t e r i n g a r av a r b e t e och k a p i t a l , u t a n att detta för den e n s k i l d e s k o g s ä g a r e n k a n sägas v a r a e k o n o m i s k t l ö n s a m t . Den l å n g a o m loppstid, m a n h ä r m å s t e r ä k n a m e d , i n n e b ä r b l a n d a n n a t att å t e r b ä r i n g p å n e d l a g d a p r e s t a t i o n e r icke k a n f ö r v ä n t a s i n o m r i m l i g tid. F ö r e v a r a n d e slags å t g ä r d e r h a tidigare så gott s o m u t e s l u t a n d e k o m m i t till s t å n d g e n o m b i d r a g f r å n d e statliga s k o g s v å r d s a n s l a g e n och f r a m f ö r allt u n d e r tider, d å brist p å a n d r a m e r a l ö n a n d e arbetstillfällen varit r å d a n d e . De statliga b i d r a g e n till s k o g s v å r d a n d e å t g ä r d e r å de e n s k i l d a s k o g a r n a h a i a l l m ä n h e t u p p g å t t till högst 50 °/o av den av skogsvårdsstyrelse.n g o d k ä n d a k o s t n a d e n för företaget. Även n ä r det så k a l l a d e n o r r l ä n d s k a s k o g s p r o d u k t i o n s a n s l a g e t å r 1945 gjordes g ä l l a n d e j ä m v ä l för k u s t l a n d e t , b e g r ä n s a d e s — i m o t s a t s till för l a p p m a r k e n g ä l l a n d e regler — b i d r a g s b e l o p p e n s storlek m e d ett p a r u n d a n t a g till o v a n a n g i v n a p r o c e n t s a t s . Det t o r d e m e d d e n relativt k a p i t a l s v a g a j o r d b r u k a r b e f o l k n i n g , det h ä r ä r fråga o m , v a r a en o f r å n k o m l i g f ö r u t s ä t t n i n g för det skogliga p r o g r a m m e t s f ö r v e r k l i g a n d e , att det a l l m ä n n a på ett helt a n n a t sätt ä n tidigare å t a g e r sig a t t b ä r a k o s t n a d e r n a för alla s å d a n a å t g ä r der, som icke för den enskilde m e d f ö r o m e d e l b a r v i n n i n g . Det skäliga h ä r i a c c e n t u e r a s av den o m s t ä n d i g h e t e n , att det n u v a r a n d e icke n ö j a k t i g a skogstillståndet till icke r i n g a g r a d ä r en följd a v en f ö r å l d r a d skogslagstiftning, s o m varit g ä l l a n d e ä n d a in i sen tid, och att s t a t e n s å l u n d a ä r i viss m å n m o r a l i s k t a n s v a r i g för de p å t a l a d e m i s s f ö r h å l l a n d e n a . Det skall h ä r icke d i s k u t e r a s , h u r u v i d a staten i s å d a n a fall bör i k l ä d a sig hela k o s t n a d e n , för vilket i n å n g a s k ä l synes tala, eller o m ett differentierat b i d r a g s f ö r f a r a n d e , i

71 likhet m e d v a d s o m t i l l ä m p a s b e t r ä f f a n d e n o r r l ä n d s k a s k o g s p r o d u k t i o n s a n slaget i l a p p m a r k e n , b ö r k o m m a till a n v ä n d n i n g . U n d e r b å d a förutsättn i n g a r n a b ö r den o r g a n i s a t i o n s b y g g n a d , s o m lagts till g r u n d för d e n n a n ä m n d a a n s l a g s v e r k s a m h e t —• b i l d a n d e t u n d e r vissa villkor av s k o g s v å r d s f ö r e n i n g a r och s k o g s v å r d s o m r å d e n — väl k u n n a g ö r a s t i l l ä m p b a r . Skogsbetets a v l y s a n d e o c h e r s ä t t a n d e m e d s o m m a r u t f o r d r i n g p å rationella k u l t u r b e t e n b l i r m e d h ä n s y n till de p l a n e r a d e k u l t u r å t g ä r d e r n a en given förutsättn i n g och en f ö r s t a h a n d s å t g ä r d , som k o m m e såväl skogen s o m j o r d b r u k e t till godo.

Åtgärder för förbättring av avsättning sförhållandena. M ö j l i g h e t e r n a att u t f ö r a de s k o g s v å r d s å t g ä r d e r , s o m h ä r föreslagits, ä r o givetvis i hög g r a d b e r o e n d e a v a v s ä t t n i n g s f ö r h å l l a n d e n a . Inledningsvis har nämnts, att Torneälven är den enda reglerade flottleden inom området. En del virke från Långträsk by och angränsande skogar levereras på Sangisälven, men i övrigt äro leveransorterna att finna på sådana platser vid kusten av Bottenviken, där vattendjupet medgiver flottläggning. Som också nämnts har Keräsjoki vid några tillfällen använts såsom flottled men det ojämna vattenståndet och den uppgrundade mynningen försvårar avsevärt transporterna. En eventuell reglering av Keräsjoki skulle dels säkerligen ställa sig mycket kostsam, dels i första hand komma de i norr angränsande skogarna i Karl-Gustavs socken till båtnad. En diskussion härom torde därför böra inordnas i ett annat sammanhang. Järnvägen Haparanda—Karungi torde normalt icke äga nämnvärd betydelse för avsättningen av skogsprodukter. Med här skisserade avsättningsförhållanden blir tydligtvis tillgången till bilfarbara vägar av stor betydelse för skogsbrukets lönsamhet. I detta avseende är Nedertorneå kommun synnerligen lyckligt lottad och företer ett rikt förgrenat vägnät, som i den östra hälften tillgodoser alla skäliga krav, med möjlighet till transport i såväl väst—östlig riktning till Torneälven som i nord—sydlig riktning till Bottenviken. Endast beträffande området mellan landsvägen Sangijärvi—Aavajärvi i väster och landsvägen utmed Keräsjoki i öster finner man trakter, där framkörningsavstånden börja närma sig en vändas väg. E n k o m p l e t t e r i n g av det befintliga v ä g n ä t e t m e d e l s t f r a m d r a g a n d e t av e n skogsbilväg från k u s t l a n d s v ä g e n s t r a x n o r d o s t o m H a r r i o j a g å r d a r n a i n o r d lig r i k t n i n g u p p till t r a k t e n öster o m sjön S i m u n a l a m m i skulle m e d relativt s m å k o s t n a d e r t i l l s k a p a m y c k e t g o d a t r a n s p o r t m ö j l i g h e t e r även för dessa s k o g a r . D ä r e s t d e n n a väg k o m m e till s t å n d skulle tillfälliga b a s v ä g a r i n g e n s t ä d e s b e h ö v a f r a m d r a g a s över l ä n g r e a v s t å n d ä n 4 k m och i a l l m ä n h e t ej l ä n g r e ä n 2,5—3 k m . Den h ä r föreslagna b i l v ä g e n H a r r i o j a — S i m u n a l a m m i h a r r e k o g n o c e r a t s p å m a r k e n . Den s k u l l e få en l ä n g d a v c i r k a 8 k m m e d ett b å t n a d s o m r å d e o m c i r k a 3 500 h a . E n ö v e r s l a g s b e r ä k n i n g h a r givit vid h a n d e n att a n l ä g g n i n g s k o s t n a d e r n a skulle u p p g å till c i r k a 50 000 k r o n o r , avseende p e r m a n e n t terr a s s e r a d bilväg a v l ä g r e k l a s s m e d 3,4 m b r e d d .

72 Karl. Gustavs

socken.

BcttOcJvjiirLgcir* ^^— AZLmcLr^icu? ——— Sk&gjlrfudg Föreningen skogöbil^äg ****** cykj&Ls&g socken ?&>>&> Sdiruid^grcirts g ^ Bdinnri-icnzräde förröreslagcn. SsajgsbLäAXg "- TnzrLspor-oiJ^trtajxg

\ ^ y

B o t t r t U k o . vx~ke-rv.

tjfapamjido ,-•

Korta nr 7. Transportriktningar

i skogen, skogsvägar m. m.

V ä g n ä t e t i östra delen av s o c k n e n , m e l l a n K e r ä s j o k i - l a n d s v ä g e n i v ä s t e r och ä l v l a n d s v ä g e n i öster, l a n d s v ä g e n K a t t i l a s a a r i - K u k k o l a i n o r r och k u s t l a n d s v ä g e n i söder ä r icke intaget u n d e r a l l m ä n t u n d e r h å l l . Det t o r d e t a r v a r e p a r a t i o n e r p å en hel del p u n k t e r , i varje fall o m s o m m a r t r a n s p o r t e r skola k u n n a bli möjliga. Dessa r e p a r a t i o n s k o s t n a d e r h a överslagsvis b e r ä k n a t s till cirka 2 000 k r o n o r . K o s t n a d e n för det årliga u n d e r h å l l e t av dessa v ä g a r h a r u p p s k a t t a t s till 4 öre p e r l ö p m e t e r .

Övriga rekommendationer. Åtgärder

med avseende

på ägolottcrnas

utformning.

Om den långt drivna hemmansklyvningen och den oformliga anordningen främst av skogsägorna i form av kanske milslånga skiften av mycket ringa bredd talas i kap. X I I och X I I I . Att på dylika skogstegar utöva en tillfredsställande skogsvård låter sig ofta icke göra. E n omreglering av fastighetsbildningen måste under sådana förutsättningar ur skogsvårdssynpunkt sett vara ett synnerligt önskemål. Den rådande

73 skiftesläggningen har enbart tagit fasta på likställighet fastigheterna emellan beträffande deras andelar i näraliggande och avlägset belägna marker, medan tekniskaekonomiska hänsyn åsidosatts. I s y n n e r h e t t o r d e s k o g s v å r d e n på de ofta milslångt b o r t b e l ä g n a ulskiftena h a blivit l i d a n d e h ä r a v , m e n även h e m s k i f t e n a e r b j u d a m e d avseende p å d e r a s a r r o n d e r i n g o l ä m p l i g a b r u k n i n g s d e l a r . D ä r en o m s k i f t n i n g b ö r ifrågasättas, vilket ä r fallet m e d h e m s k o g a r n a till de s t ö r r e skifteslagen i k o m m u n e n s ö s t r a hälft, e r b j u d e r n u m e r a det m y c k e t inventiöst tilltagna vägnätet skiftesmöjligheter, som k u n n a tillgodose även l å n g t g å e n d e k r a v p å r a t i o n e l l a r r o n d e r i n g . V a d beträffar utskiftena ä r dessa s å s o m r e d a n n ä m n t s m e r e n d e l s l å n g t a v l ä g s n a och k o m m a e n d a s t i u n d a n t a g s f a l l ifråga för h u s b e h o v s l ä k t . I dylikt fall torde ett g e m e n s a m t s k o g s b r u k u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g av en ä n d a m å l s e n l i g skötsel av skogen k u n n a b e r e d a d e l ä g a r n a avsevärt förm å n l i g a r e betingelser och b ä t t r e a v k a s t n i n g , ä n o m v a r och en själv skall b r u k a och förvalta sin skog. Möjligheterna till en s t ö r r e r e g e l b u n d e n h e t och stabilitet i s k o g s h u s h å l l n i n g e n ö k a s samtidigt, v a r m e d följer att s k o g s ä g a r n a l ä t t a r e k u n n a b e r e d a s en j ä m n i n k o m s t av skogen. Det synes otvetydigt att b i l d a n d e t av g e m e n s a m h e t s s k o g a r av b y a r n a s u t s k i f t e s o m r å d e n b ä s t m o t svarar jorddelningslagstiftningens stödskogskrav. Det ligger i sakens natur att skogssamfälligheterna icke böra tilltagas alltför små; mindre än 500 ha produktiv mark har sålunda icke ansetts såsom en lämplig enhet. I de flesta fall torde denna minimiareal väsentligt komma att överstigas. I förekommande fall, där de olika jordägarnas skogsinnehav är så knappt att gemensamhetsskog icke kan bildas genom tillskott av skogsmark från delägarna, men stödskogsbehovet likvisst är för handen, bör det tagas under övervägande att genom köp eller på annat sätt förvärva en fristående fastighet och dymedelst tillskapa en gemensamhetsskog. Förefintligheten av Haparanda stads skogar torde möjligen kunna bereda vägar till ett sådant syftemål. Då delägarna skola ha andel i den samfällda skogen efter markens naturliga beskaffenhet och avkastningsförmåga utan avseende på det tillfälliga skogsbeståndet, blir följaktligen ett likvidförfarande nödvändigt för att reglera ojämnheterna beträffande den ståndskog, som den ene eller andre delägaren låter ingå i samfälligheten. Denna ståndskogslikvid torde i en del fall kunna helt finansieras genom skogsvårdsmässiga avverkningar på samfälligheten. I andra fall åter torde erfordras statens medverkan för att möjliggöra ståndskogslikviden. Hur och i vilken utsträckning detta bör ske liksom hur eventuella fastighetsköp för samfällighctsbildning skola finansieras, faller utom ramen för denna del av framställningen. V a d a n g å r hemskogsskiftenas lämpliga storleksordning skall det väsentliga f r a m h å l l a s . Det m å s t e a n s e s v a r a ett b e s t ä m t ö n s k e m å l u r flera synp u n k t e r sett, att dessa s k o g a r , från vilka h u s b e h o v s v i r k e t helt eller h u v u d s a k l i g e n h ä m t a s , icke tilltagas så s m å , alt h u s b e h o v e t tvingar till för k o r t a o m l o p p s t i d e r eller till a n v ä n d n i n g av h ö g v ä r d i g r å v a r a för m i n d e r v ä r d i g a ä n d a m å l . D ä r detta f ö r h å l l a n d e ä r för h a n d e n , m å s t e det sägas i n n e b ä r a e n m i s s h u s h å l l n i n g m e d p r o d u k t i o n s m e d l e n , som för n ä r v a r a n d e och i det k o m -

74 mande med hänsyn till skogsindustriernas råvarunöd icke är försvarlig. Utgår man från jordbruk om 15 hektar odlad jord bör man räkna med en total husbehovsåtgång om cirka 50 kbm per år. Härav kan 40 kbm beräknas utgöras av brännved och liknande. Enligt grunderna för fastighetstaxeringen skall av den normala avkastningen 40 °/o hänföras till sortiment klass IV (avfallsvirke och löv). Av en normal avkastning om 1,68 kbm per ha skulle sålunda 0,oe kbm utgöras av brännvedsortiment o.d. För att tillgodose normjordbrukets behov av husbehovsbränsle utan att ädlare sortiment härför tagas i anspråk skulle följaktligen erfordras en minimiareal skogsmark av normal avkastning om cirka 60 ha.

Sa mmaiif attning. Skogsbruket i Nedertorneå socken är ett så gott som rent bondeskogsbruk, vars naturliga förutsättningar äro minst lika goda som i det övriga kustlandet, vilket framgår av företagna bonitetsundersökningar och de relativt mycket goda avsättningsförhållandena. Skogstillståndet måste detta till trots betecknas såsom otillfredsställande, karakteriserat av i förhållande till markens produktionsförmåga i allmänhet alltför låga virkeskapital samt eftersatta skogsvårdsåtgärder. Orsakerna härtill kunna vara mångahanda; starkt bidragande synas vara vissa historiska företeelser och den för dessa skogar intill sen tid gällande dimensionslagstiftningen samt framför allt den långt gångna hemmansklyvningen, ägosplittringen och skiftenas figuration, allt samverkande till att undergräva postamentet för ett levande skogsvårdsintresse. När nu statsmakten anbefallt en förbättringsplanering av näringslivet i Nedertorneå socken, kommer givetvis skogen i förgrunden såsom en viktigdel av försörjningsunderlaget framför allt för den jordbrukande befolkningen. För den skogliga planläggningen har utredningen därför ansett sig böra uppställa mål, som icke blott fylla lagens minimikrav på skogsvård — en skälig reproduktionsskyldighet och skydd för den yngre skogen mot irrationella huggningar — utan innebära även sådana åtgärder, som avse tillvaratagandet av alla befintliga produktionsmöjligheter. Först då detta mål är nått, kan skogen sägas fylla sin plats såväl i bygdens som den enskilda skogsägarens hushållning. Till grund för åtgärdsförslagen har lagts en inventering av kommunens skogstillgångar. Denna har skett i form av en okuläruppskaltning av de för skogstillståndet avgörande faktorerna på ungefär en tredjedel av den sammanlagda skogsmarksarealen. På grundval av härvid framkomna data, avseende det aktuella tillståndet och åtgärdsbehovet, har sedan upprättats en avverkningsplan och ett skogsvårdsprogram.

75 Tabell IX: 1. Skogsmarkens fördelning å ägarekategorier Ägare Kronan Kyrkofonden Haparanda stad Enskilda Summa 1

Enligt

jordbruksräkningen år

Areal ha

0/

30 300 1 520 28 050

1 5 94

29 900 1

1944.

Tabell IX: 2.

Tabell IX: 3.

Skogsmarkens fördelning å boniteter Bonitct (skatte)

Areal har

Skogsmarkens

1,00 1,25 1,50 1,75 2,00 2,50

1 610 1 380 12 530 6 220 7 710 450

5,4 4,6 41,9 20,8 25,8 1,5

Summa

29 900

100,0

fördelning klasser

Normal medelbonitet enligt ovan

1,66

Ideal ovan

2,66

Areal ha

O'

A B C D1 D2 D3 E

2 420 1 350 16 980 930 570 2 690 4 960

8.1 4,5 56,8 3,1 1,9 9,0 16,6

Summa

29 900

100,0

i

huggnings-

Hkl

enligt

Normal medelbonitet enligt . 1938 års f.h.t

i

(enligt riksskogstaxeringen)

0/ ,0

;

medelbonitet

/o

'

Tabell IX: 4. Skogsmai •kens fördelning å huggnir igsklasser (enligt skogsvårdsstyrelsen) Hkl

Areal ha

0/

I II III IV V

3 890 1 790 19 440 2 690 2 090

13 6 65 9 7

Summa

29 900

/o

/o

76 Tabell IX: 5. Skogsmarkens och skogsförrådets fördelning Huggningsklass

Beräknad total kubikmassa t.m. p.b.

Areal

Trädslag Ha

0/ /O

Tall

0/

/o

Gran

0/

/o

Lövskog

0/

Summa

o/ /O

per ha

/o

I II III IV V

3 890 1 790 19 440 2 690 2 090

13 34 570 6 10 840 65 383 310 9 98 900 7 55 380

45 15 36 64 47

31 900 28 490 529 920 43 610 44 580

41 41 50 29 38

11 070 31 130 151 420 11 270 17 610

14 44 14 7 15

77 540 70 460 1 064 650 153 780 117 570

5 5 72 10 8

20 40 55 57 56

S:a och medeltal

29 900

100 583 000

678 500

222 500

1 484 000 100

50 Av inventeringsresultatet framgår att å en areal produktiv skogsmark om 29 900 ha förefinnes ett skogskapital om 1,48 miljoner kbm f.m.p.b. motsvarande 50 kbm per ha, till tre fjärdedelar utgörande yngre skog. Till avverkning har föreslagits 436 000 kbm, motsvarande 20 % av virkesförrådet eller 15 kbm per ha. Avverkningarnas omfattning har i mycket bestämts av förefintligheten av restbestånd av otillfredsställande slutenhet och karaktär samt därav att även yngre improduktiva granskogar ansetts böra föryngringshuggas. Genom föryngringshuggningar uppkommande hyggen ha beräknats till 8 100 ha, varav reproduktionsåtgärder i form av hyggesrensning ansetts erforderliga å 7 100 ha. Äldre hyggestrakter, för vilka reproduktionsplikt icke kan göras gällande (uppkomna före den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande), men för vilkas försättande i produktivt skick särskilda åtgärder äro nödvändiga, ha uppskattats till en areal av cirka 1 700 ha. För åstadkommande av ett effektivt och snabbt resultat av föryngringsarbetet är icke enbart hyggesrensning att anse som tillfyllestgörande. Härför erfordras sådana mera kostsamma metoder, som icke skäligen kunna göras avhängiga den i lagen inskrivna reproduktionsplikten. Dylika åtgärder — markberedning eller bränning i eller utan samband med sådd eller plantering — ha ansetts erforderliga på en areal av 5 100 ha äldre och yngre hyggestrakter. Röjningar i tätväxande ungskogar, icke lönsamma med hänsyn till att röjningsutfallet icke kan betala kostnaden, men nödvändiga ur beståndsvårdssynpunkt, ha föreslagits till en areal av cirka 1 400 ha. Dikningar av impedimenta torvmarker och försumpade skogar ha till sist föreslagits beträffande en beräknad båtnadsareal om nära 1 500 ha.

77 Beräknad o/ avverk/o ning av m 3 /ha kbm p.b. m 3

Beräknade avverkningsbelopps fördelning å sortiment

Timmer

%

Sulfat

%

Sulfit

%

Ved

0/ /o

31 020 16 910 255 400 49 200 83 470

40 24 24 32 71

8 9 13 18 40

1 860 340 15 320 9 350 22 540

6 2 6 19 27

1 550 170 17 880 6 400 4 170

5 1 7 13 5

5 270 680 53 630 13 770 26 710

17 4 21 28 32

22 340 15 720 168 570 19 680 30 059

72 93 66 40 36

436 000

30 170

100 060

256 360

59 För avverkningsplanens genomförande har beräknats en tid av 15 år. medan för det egentliga skogsvårdsprogrammets förverkligande en lid av 10 år ansetts tillräcklig. Utslagsgivande för dessa beräkningar ha varit dels lillgången till för skogsbruket lämpad arbetskraft, främst då i vilken mån denna kan tänkas tillgänglig för erforderliga sommararbeten, dels möjligheterna att avsätta de vid avverkningarna utfallande virkeskvantiteterna. Beträffande arbetskraftsbehovet har detta summariskt uppskattats till inalles 380 000 minsdagsverken och 100 000 hästdagsverken. Med hänsyn till befintliga tillgångar till arbetskraft — jordbrukets egen och lösarbetarna —- skulle en fördelning av programmet utöver 10 år icke vara nödvändig. Ett beaktande av den onormalt stora del av avverkningen, som kommc alt utfalla i form av brännved och likvärdiga sortiment, för vilka avsättningsmöjligheterna äro begränsade, har emellertid ansetts böra föranleda, all själva avverkningsprogrammet utsträckes över 15 år. Detta skulle innebära en årlig avverkning om 29 000 kbm, motsvarande 1 kbm per ha samt en årlig sysselsättning i skogarna om 28 000 dagsverken under de första 10 åren varav 4 500 under sommarmånaderna, samt 20 000 dagsverken under de därpå följande 5 åren. Största delen av det egentliga skogsvårdsprogrammel är av sådan natur, att det icke kan åläggas skogsägarna. Därtill komme det att erfordra investeringar av arbete och kapital, som icke i de nuvarande ägarnas tid kan beräknas lämna återbäring. Ett förverkligande av denna del av planeringen måste därför förutsätta att staten helt eller till en större del bekostar åtgärderna. För en dylik statlig kapitalinsats i det enskilda skogsbruket torde

78 erfordras bestämda garantier för, att de tillhandahållna medlen verkligen komma till bästa användning och leda till åsyftat resultat. Sådana garantier synas innebäras i en organisation av skogsvårdsverksamheten i enlighet med för så kallade »norrländska skogsproduktionsanslaget» gällande bestämmelser. Enligt dessa göres skogsbetets avlysning och ersättande med sommarutfodring på kulturbeten till absolut villkor för verksamheten i övrigt. En organisation under sådana förutsättningar kan därför sägas inbegripa rationaliseringsåtgärder även på jordbrukets område och på så vis erbjuda en utgångspunkt för saneringsarbetet i stort. Skogsbrukets avsättningsförhållanden äro goda. Avsättningsorterna äro Torne- och Sangis älvar samt Bottenviken. Ett för Norrbottens förhållanden synnerligen inventiöst vägnät underlättar transportmöjligheterna. Endast ett mindre område i socknens västra hälft är i förevarande avseende i någon mån missgynnat. En mindre bilväg med nord-sydlig sträckning skulle här väsentligt förbättra avsättningsläget. Till allmänt underhåll icke intagna vägar torde tarva en del reparationer, vilka dock ur kostnadssynpunkt äro av underordnad betydelse. I den skogiiga planeringen möta ständigt sådana problem, som sammanhänga med den långt gångna hemmansklyvningen och skogsskiftenas oformliga anordning, som mångenstädes i hög grad försvåra ett effektivt skogsvårdsarbete. Utredningen har beträffande dessa spörsmål bland annat ifrågasatt en omskiftning av hemskogarna och en sammanslagning av utskogarna till gemensamhetsskogar. Hemskogarna, vilka äro att anse såsom rena husbehovsskogar, finge därvid icke tilltagas så små, att husbehovet tvingade till användning av industrivirke för mindervärdiga ändamål. Med utgångspunkt från ett normjordbruk och normal skogsavkastning skulle en beräknad minimiareal uppgå till 60 ha. Utskiftenas sammanslagning till gemensamhetsskogar skulle bland annat medföra en större regelbundenhet och stabiliiet i skogshushållningen och medgiva en jämnare inkomst från skogarna och på så vis bäst motsvara jorddelningslagstiftningens stödskogskrav.

79 Tabell IX: 6. Det på inventeringen grundade avverkningsprogrammet samt beräknad dagsverksåtgång

ha

Mansdagsverken

Häsldagsverken

8 100 16 700

135 000 150 000

45 000 50 000

24 300

283 000

95 000

Areal

Åtgärd

Föryngringshuggning (Trakthygge, Avv. av restbestånd) Gallring (ljushuggning)

luckhuggning

Summa

Tabell IX: 7 Behov av åtgärder för reproduktion och grundförbättring m.m. samt beräl aiad dagsverksåtgång Åtgärd Bidragsberättigade

Areal ha

Mansdagsverken

1 670 480 430 4 180 30 150 1 340 1 420

5 700 2 800 2 000 26 800 400 2 100 9 900 7 300

9 700

57 000

7 100

18 000

16 800

75 000

åtgärder:

Sådd

Summa Åtgärder föranledda av

reproduktionsplikt:

Summa summarum

80 Kap. X. Fisket. Inlandet. 1 Fisket i insjöarna är av obetydlig omfattning och täcker i allmänhet endast de närmast boende hushållens behov. Fiskbeståndet i sjöarna Ö. Akusjärvi och Karsikkojärvi är f.n. till största delen spolierat genom sprängningar för försvarsändamål under beredskapstiden.

Fisket

i

Torneälven

I den inom socknen fallande delen av Torneälven bedrives husbehovsfiske eker gädda. abborre och sik, huvudsakligen av jordägarna. Årliga värdet av detta fiske torde kunna uppskattas till 2 000 kronor. I Torneälven bedrives dessutom ett tämligen betydande laxfiske, nämligen vid Kiviranta karsinapata. I mindre utsträckning fiskas därvid även sik. Rätten till laxfiske i Torneälvens svenska sida anses tillhöra svenska staten, och jämlikt en konvention mellan svenska och finska staterna år 1927 (med ändringar år 1933) skall laxfisket i gränsälven brukas samfällt för de båda staterna. Kiviranta påta skall kunna nedläggas på ansökan därom av gränsälvens flottningsförening, vilken i så fall skall lämna staterna skälig ersättning härför. Under tidigare år har Mattila-Vojakkala fiskeförening utom Kivirantapatan även drivit Suumisaari laxfiske. De senaste åren har dock detta fiske varit nedlagt såsom icke lönande. Fångsten av lax och laxöring i de båda fiskena framgår av tabell X : l .

Tab. X: 1. Laxfisket i Torne älv inom Nedertorned kommun. Uppgifterna avse svenska sidan och sålunda hälften av totalfångsten. År 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1

Avkastning i kg. Kiviranta Suumisaari 5 18!) 8 240 5 705 20 005 3 890 3 513 7 209 17 033 8 180 16 154 13 426

10 142 14 446

Enligt fiskerikonsulenten Erik Mattson.

2 075 2 031 963 491 30 — — — — — — —

81 Fiskerätten vid de fasta laxfiskena till Kiviranta och Suumisaari skall för fem år i sänder hembjudas hemmansägarna i svenska byarna Mattila samt Nedre och Övre Vojakkala och i de motliggande finska byarna Kiviranta och Vojakkala. För utövande av fisket äro jordägarna inom ovannämnda svenska byar sammanslutna i en ekonomisk förening, Mattila-Vojakkala fiskeförening n.p.a. Medlemmarna erlägga vid inträdet en insats av 10 kronor. Beroende på hemmanets storlek kan ägaren teckna från en till högst fem dylika andelar. Årsavgiften är 1 kr. per andel. Fisket bedrives gemensamt av den svenska föreningen och motsvarande förening på finska sidan, Tornion Lohenpyyntikuntta. Enär patan är belägen på finska sidan, användes enbart finsk arbetskraft och även föreståndaren är finne. Den svenska föreningen anställer blott en svensk kontrollant. Föreståndaren för (utom vanlig bokföring) detaljerade uppgifter om dagsfångsterna och dessa läggas till grund för rapporter till resp. länsstyrelser. Fisken har under normala förhållanden sålts än i Sverige, än i Finland, beroende på fördelaktigaste avsättningsmöjligheter. De senaste åren bar fångsten sålts i Sverige. Av fångsterna av lax och taimen äro föreningarna enligt 4 § i kontraktet med resp. länsstyrelser skyldiga att undantaga 1/10 in natura att lika fördelas mellan staternas tiondeberättigade. För svenska sidans del tillämpas detta så, att tionderätten säljes av länsstyrelsen till högstbjudande före fiskesäsongens början. Antingen kan då fiskeföreningen förvärva tionderätten, vilket mestadels skett, eller också kan, såsom skett år 1946, en utomstående Förvärva den. I så fall hämtar denne dagligen sin del av fångsten. Sedan den finska föreningen efter fiskesäsongens slut avdragit, vad den är skyldig leverera i tionde till finska staten, fördelas återstoden av inkomsterna lika mellan föreningarna. Svenska föreningen inlevererar därpå till länsstyrelsen i Luleå 10 % av bruttointäkten intill 3 500 kg. och 30 % av värdet av överskjutande fångst. Ar 1915 inbetalades enligt dessa bestämmelser över 13 000 kronor till länsstyrelsen (se tabellen nedan). Av nettot överfördes under tidigare år en del till en reservfond, men då denna numera uppgår till det bestämda beloppet, 2 500 kronor, ha under de senaste tio åren praktiskt laget hela nettot fördelats bland medlemmarna. Enligt vad fiskcriföreningens styrelse meddelat är antalet delägare, som sålunda tecknat andel, 90 stycken, och antalet tecknade andelar utgör 191. Rätten att teckna andelar brukar utnyttjas av alla därtill berättigade, dvs. ägarna till mantalsatt jord inom förcnämnda byar. För andelsteckningen gäller: — 1 / 1 0 mantal må tecknas 1 andel

för fastighet med mindre än » »

» »

» »

YIG—2/i« */ M — 3 / 16

* »

* »

* »

andelar »

»

»

»

/ 1 6 —V™

»

»

*

'

)}

/ 16

»

»

»

»

»

»

»

över

4 Brutto- och nettoinkomsterna under den senaste tioårsperioden framgår av tabell X:2. Vid uppställandet av tabellen ha summorna omräknats till svenska kronor, även när de utbetalats i finskt mynt. Att märka är, att de senaste årens ovanligt stora fångster tillsammans med goda avsättningsförhållanden skapat netton, som äro avsevärt högre än det vanliga. — Vinsten år 1945 motsvarar enligt det anförda en utdelning av cirka 190 kronor per andel. Utdelningen per jordbruksfastighet skulle sålunda variera mellan 190 och 950 kronor.

82 Tab. X: 2. Sammanställning

av inkomster

och utgifter vid Kiviranta

laxpata.

Uppgifterna avse svenska sidan, alltså Mattila-Vojakkala fiskeförening. År

Bruttoinkomst

1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

12 097: 13 4 754:03 18 438:36 4 940:71 4 121: 20 6 966: 42 17 411: 16 23 808: 55 72 560:10 37 596: 06 58 225: 25 59 120:40

Omkostnader för fiskets bedrivande 2566: 06 2 927: 22 2 984:49 4179: 44 1 759: 08 1 038: 43 2 292: 60 5 246:17 5 991:83 6 213: 46 6 861: 24 8 895:18

Arrenden och avgift för tionderätten 2 947: 32 881:81 5 003: 87 1 524:13 462:12 1 356: 80 5 040: 56 4 237: 38 16 656: 21 12 006:23 13 608:66 13 847: 62

Vinst för utdelning bland medlemmarna 6 483: 75 945: — 10 450: — Förlust 762: 86 1 900:— 4 571: — 11 078: — 14 325: — 49 912:06 19 376: 37 37 755: 35 36 377: 60

Utredningsmarm en Av det anförda framgår, att fisket i Torneälven praktiskt taget saknar betydelse som arbetsobjekt för befolkningen på svenska sidan. Däremot ger fisket en avsevärd kontant inkomst för jordbrukarna. Från jordägarna på svenska sidan har statens rätt till fisket ifrågasatts, varför utredning härom nu påyrkats. För den händelse statens rätt till fisket skulle vara obestridlig, har yrkats, att villkoren för arrendeupplåtelsen skulle göras avsevärt gynnsammare för jordägarna. — Det ankommer på jordägarna att i vanlig ordning göra sina rättsanspråk gällande. Rättsfrågan utvecklas därför icke här. 1

Kustfisket. I Haparanda skärgård bedrives omfattande fiske, som har en stor ekonomisk betydelse för Nedertorneå kommun. Såväl kvantiteten av fångsterna som priserna variera betydligt år från år. Med ledning av uppgifter, lämnade av fiskeriintendenten Paul Eneqvist. har resultatet under tiden 1935—1945 belysts i tab. X : 3 och X:4 samt diagrammen nr 1—3.

1 För närvarande handlägges vid Pajala och Korpilombolo tingslags häradsrätt ett av alimänne åklagaren anhängiggjort mål mot en person i Kangos ang. olovligt fiske i Lainio älv i Junosuando socken, i vilket mål frågan om rätten till fiske inom Torne älvs fiskeområde beröres. överiantmälaren har i yttrande den 20 mars 1947 anfört bl.a., att laxfisket i Torne älv ej synes hava varit av ålder kronan förbehållet.

83 Bruttovärde (100,0004a! kr.)

Fiskmängd (ton)

Beteckningar: 1J-- - * lax - laxöring • sik • strömming I diverse fisk

\ \ \ % t Diagram 1 (kap.X). Kustfisket 1935—1945; Fångstmängden i ton.

Diagram 2 (kap.X). Kustfisket 1935—1945; Bruttoinkomsten.

Bruttoinkomst (100,000*tal kr.) Samtliga kustbyar

t Nikkala

Seskarö <—i—, Haparanda // Vuono ->—~T-*I Säivis

i \ l \ i \ x \ \ \\

Diagram 3 (kap. X). Kustfisket i Nedertorneä kommun 1935—1945. Bruttoinkomstens fördelning på olika byar.

«S4 Tab. X: 3. Kustfisket i kom inu ii.

Nedertorneå

Fångstmängd m. m. vikt

Ar 1935 1936 1 937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

ton 127 97 87 73 95 65 117 135 205 177 325

Tab. X: ). Kustfisket i Nedertorneå kommun 1935—1945. Fördelningen på de olika byarna. 1 Fångstmängd

bruttovärde kronor 180 000: — 156 000: 159 0 0 0 : 138 000: 171 000: 150 000: 496 000: 939 000: 1 132 000: 884 000: — 1 433 000: —

Haparanda Vuono Nikkala Seskarö Säivis

vikt ton 180 141 835 313 82

bruttovärde kronor 632 000: — 575 000: — 3 303 000: 1 267 000: 61 000:

Fisket i Haparanda skärgård utgör — ined oväsentliga undantag tillhörighet till kust- och skärgårdsbyarna. Genom awittringen ha såväl öar, bolmar och skär som vattenområden med fiske fördelats mellan byarna. Vanligen ha byarna fått vattenområdena utanför respektive landområden, men avsevärda undantag finnas. Sålunda har Nikkala by bland annat holmarna Sarvenmaat och Kokkotöyrö vid gränsen till Finland; Vuono har fiske vid Torne älvs mynning, vid Nikkala och utanför Vuonos »Bredviksskifte» vid Säivis. Detta förhållande, som bör ses mot den historiska utvecklingen redan före awittringen, synes icke bereda olägenheter vid fiskets utövande. Inom varje by är fisket samfällt med delaktighet efter mantal. Fisket utarrenderas för sexårspcrioder genom offentliga auktioner. Dessa perioder omfatta samma tider för alla kustbyarna (Haparandaby, Vuono, Nikkala, Säivis). varigenom fördelar beträffande fiskets organisation m.m. påtagligen vinnas. Inom varje by indelas vattenområdena i arrendelottcr, som utbjudas var för sig. För belysande av den ekonomiska betydelse, som arrendeinkomsterna för fiskerätten har för jordägarna i de olika byarna, har nu utredning rörande arrendeavgifterna iT>r nu löpande arrendeperiod, som omfattar tiden till och med 1948, samt rörande delaktigheten verkställts. Haparanda bys fiskevatten inbringa sammanlagt 16 605 ki'onor per år i arrenden. Denna inkomst fördelas på 25 delägare, som äga från J/16 till 1J„ mantal. Den årliga utdelningen per fastighet varierar mellan 419 och 3 355 kronor. — På Haparanda stad i dess egenskap av fastighetsägare belöper 5 067 kronor, på den ecklesiastika fastigheten (prästbordet) 1 077 kronor, på enskilda personer bosatta i Haparanda stad 6 35(5 kronor, på fastigheter i bolags ägo 93 kronor och på fastighetsägare bosatta i socknen 2 982 kronor. Det är således högst 17 % av arrendcintäktcrna, som kunna räknas som stöd åt jordbruken; i själva verket blir procenttalet än lägre, enär en del andelsberättigade fastigheter icke böra hänföras till jordbruk. — I vissa fall har fisket tidigare skilts från jordbruket genom sådan delning, att mantalet och därmed andelen i fisket kommit att vara fäst vid fastighet, som omfattar endast ett mindre jordområde. Vuono bys fiske inbringar sammanlagt 34 361 kronor per år i arrenden. Denna inkomst fördelas på 51 delägare, och utdelningen för fastigheterna varierar mellan 15:20 och 3 004: 14 kronor. Arrendeinkomsterna komma huvudsakligen jordbrukare tillgodo. 1

Fördelningen enligt fiskeriföretagamas bosättningsort.

85 Nikkala och Keräsjoki skifteslag får av fiskearrendena en sammanlagd årlig inkomst på 8 635 kronor. Denna inkomst fördelas på 130 delägare, och utdelningen för fastigheterna varierar mellan 9: 85 kronor lör 1J1U mantal och 354 kronor för 1ji mantal. Säivis hy har av sitt fiske en årlig arrendeinkomst på blott cirka '225 kronor. Fisket utövas dels av yrkesfiskare, dels av personer med fisket som binäring; därjämte sysselsattes vid fisket en del liskeriarbetare. Gränsen mellan yrkesfiskare och andra är mycket obestämd. Det är till stor del jordägare i kustbyarna, som arrendera fisket, och för inånga av dessa blir fisket uppenbarligen den största inkomstkällan. Vid studium av de officiella uppgifter, som lämnas till hushållningssällskapet, framgår att fördelningen mellan de båda kategorierna fiskeri företägare varierar betydligt olika år. En undersökning avseende arbetsåtgången är 1944 redovisas i tab. X I : S och 9. Följande uppgifter komplettera bilden av fiskerinäringen på orten. Enligt på hushållningssällskapet tillgängliga, från orten inkomna uppgifter var antalet fiskeriföretagare år 1944 följande: Antal personer Yrkesfiskare med liske som binäring i Haparanda stad 2 3 i Yuono 8 5 i Nikkala 42 26 å Seskarö 15 18 i Säivis 8 Fiskena fördelades på olika arrendatorer sålunda: Haparandabys

fiske är fördelat på åtta arrendelotter. Arrendatorer bosatta i Antal lotter Arrendesumma Salmis 1 3 000 Nikkala 0 13 505 Haparanda 1 00

Vuono

fiske

är fördelat på fjorton lotter. Arrendatorer bosatta i Antal lotter Haparanda 3 Vuono (inräknat en person, som driver jordbruk i Vuono men själv hor i Haparanda) 4 Nikkala 5 Säivis 1 Seskarö 1

Arrendesumma 8 665

9 700 10 106 05 5 805

Nikkala-Keräsjoki fiske, som indelats i sjutton arrendelotter, arrenderas regelmässigt av Nikkalabor; ett par undantag (utarrendering till Seskaröbor) förekomma dock. Av det anförda framgår sålunda, att fiskaryrket har en kraftig tyngdpunkt i Nikkala. Fiskeriföreningar m.m. Av fiskeriföretagarna ha bildats två sammanslutningar. Nikkala flskförsäljningsförening (registrerad) omfattar huvuddelen av yrkesfiskarna i Nikkala ävensom fiskare från Vuono och Seskarö. Nikkala fiskeriförening (ej registrerad) har sju medlemmar. Ett mindre anta! yrkesfiskare (enligt uppgift på orten 4 å 5) stå utanför föreningarna.

86 Utredningsmannen: Fisket lämnar så stor avkastning, att större anläggningar för fiskens tillvaratagande m. m. äro väl motiverade. Under sommaren och hösten 1946 liar arbeten påbörjats för anläggning av ett djupfryseri för fisk i Nikkala. För ändamålet har bildats ett bolag, vars delägare samtliga äro ortsbor. Någon direkt samorganisation mellan fiskförsäljningsföreningarna och bolaget föreligger icke. Med hänsyn till viklen av att råvaran för fryseriets drift blir tryggad, har ansträngningar 1 gjorts att åstadkomma elt direkt samgående. Delta har ännu icke uppnåtts, men numera ingår i bolaget som delägare medlemmar från de båda föreningarna. Under utredningen liar även diskuterats anläggande av rökeri samt konservfabrik för fisk. Förutsättningarna för sådana anläggningar synas vara gynnsamma och företagsamhet och intresse för saken finns bland ortsborna. De ifrågasatta industriella anläggningarna skulle icke sysselsätta något större antal arbetare. De skulle emellertid få en avsevärd ekonomisk betydelse för bygden. Förutom den direkta inkomsten av rörelsen skulle vinnas, att fisken icke behövde avyttras just vid den tid, då tillgången är störst, utan kunde lagras. Därmed skulle även fiskerif öret ägarna kunna erhålla jämnare och förmånligare pris. Det har redan framhållits, att del för tryggande av en jämn drift vid anläggningarna är av vikt, att råvarutillgången garanteras. Det vore ändamålsenligt att fiskerif öreningarna samman slötes till en och denna bleve intressent i blivande industrianläggningar, som ha fisk som råvara.

Kombinationen jordbruk-fiske. De ovan anförda uppgifterna visa, atl utdelningen av arrendeavgifter för de samfällda fiskena är så stor, att den för en hel del jordbrukare möjliggör en avsevärt högre levnadsstandard än som kunde nås om fisket icke vore äganderättsligt knutet vid hemmansdelarna. Kombinationen av sysselsättning dels med fiske och dels med jordbruk bereder givetvis svårigheter, eftersom fisket har högsäsong under vegetationsperioden, då jordbrukets behov av arbetskraft är som störst. Fisket är givetvis 1 Landshövdingen har hösten 1946 hållit sammanträde med representanter för föreningarna och bolaget har därvid lagt fram förslag till lösning av organisationsfrågan. Bolaget, som insett fördelarna av att ha föreningarna som mcdintressenter, har öppnat möjlighet icke blott för föreningsmedlemmar utan även för föreningarna som sådana att gå med i bolaget. Fiskeriinspektören Berg har i samråd med utredningsmannen haft överläggningar med bolagsledningen rörande fryseriets anläggning, anskaffande av elkraft m. m. Detta har lett till att den tekniska utrustningen nu torde bli fullgod. Temperaturen i frysrummet kan nedbringas till —40° och den frusna varan bör då få högsta kvalitet.

87 en orsak och kanske den väsentliga orsaken till att jordbruksfastigheterna t.ex. i Nikkala äro små. Intresset för fisket leder också i många fall otvivelaktigt till att jordbruket eftersattes. För en ensam jordbrukare är det icke möjligt aft förena yrkesmässigt fiske med annat jordbruk än ett stödjordbruksbetonat. Och då fisket kan ge avsevärt högre avkastning än jordbruket, är det naturligt att jordbruket blir en bisyssla. Men ser nian på en kustby i dess helhet, kommer kombinationen i en annan belysning. Vid ett jordbruk, avpassat för en familj, kan man i verkligheten icke räkna med en »normalfamilj», utan man måste räkna med att tillgången på arbetskraft blir utsatt för variationer, som inträffa så småningom men bli mycket kraftiga. Så länge brukaren är ung och barnen äro små, måste han själv klara jordbruksarbetet. Då barnen börja nå vuxen ålder, kan det en lid bli många armar att tillgå. När den nya generationen blir mogen att sörja för sig själv, minskas arbetskraften i hemmet, och åtminstone under nu rådande konjunkturer inträffar del ofta, att en aldrig brukare blir ensam arbetare vid sitt jordbruk. — Det system med utarrendering av fiske, som utformats i kustbyarna i kommunen, synes medge en ganska smidig anpassning av arbetskraften. De jordägare, som ägna sig väsentligen åt fiske, kunna avväga sina arrendeåtaganden efter tillgången på arbetskraft. Den lösning av kombinationen fiske-jordbruk, som sålunda vuxit fram som en naturlig utveckling, torde vara lycklig. Särskilt som yrkesfiskarna med egna jordbruk nå en standard som ligger avsevärt högre än vad jordbrukarna i denna landsända vanligen kunna uppnå, är det icke anledning att ifrågasätta någon annan lösning.

88 Kap. XL Kombination av jordbruk med andra näringsgrenar. 1. »Kombinationsarbeten» (utöver skogsbruk och fiske). Småindustri och hantverk. Ar 1946 funnos följande förelag: T or ned a Is by ar na ö v r e V o j a k k a l a : lappslöjd, där företagaren vanligen sysselsätter .sex anställda. Slöjdalstren sandas huvudsakligen till Göteborg för försäljning. N e d r e V o j a k k a l a : legosåg. Driften har så småningom gått tillbaka och uppehälles nu endast sporadiskt och i obetydlig skala. M a t t i l a : byggnadssnickeri, där företagaren oeli en broder till honom äro sysselsatta. Bland produktionen har förekommit fioler och gevärskolvar. H a p a r a n d a b y : Cementgjuter i, anlagt år 1944 å mark, ägd av Haparanda stad men belägen inom Nedertorneå kommun. Produktionen är helt beroende av eementtillgången. Företaget, som under säsongen 1946 (1/5—15/11) sysselsatt nio arbetare, kan med fördel drivas i denna omfattning för att tillgodose den lokala marknaden. Kustbyarna. I V u o n o finnes ingen industri, frånsett en legosåg av mindre betydelse. N i k k a l a : Båtbyggcri sysselsätter innehavaren och en son till honom året om. Snickerifabrik sysselsätter några stycken anställda. Exportsåg för sliperstillverkning drives vid Haparandahamn och sysselsätter sommartid 15 ä 80 man; dessa äro till större delen hemmahörande i Långträsk och bo under sågarbetet i barack vid Haparandahamn. Svårighet att få råvaror till rimliga priser har framträtt på sista tiden. Vidare finnes en såg för byns husbehov. — Tillverkning av laxkar bedrives i liten skala (familjens arbetskraft) av en Nikkalabo. — Djupfryseri för lax är under anläggning; se kap. X. S ä i v i s : Laxkar tillverkas i liten skala av en hemmansägare som tidvis har en medhjälpare vid tillverkningen. — En snickerifabrik, inriktad på byggnadssnickeri, drives av tre bröder. — En Säivisbo tillverkar s.k. höstolar. — En Sattaojabo tillverkar korgar. kvastar m.m. för försäljning. Seskarö. Båtbyggcri. En företagare med en broder till medhjälpare bygger sedan lång tid båtar, dock endast som vinterarbete, huvudsakligen för försäljning på orten. Kapaciteten har uppgivits vara ett tiotal båtar per år. — Snickerifabrik finnes, där utöver innehavaren en man är sysselsatt året runt och därutöver tidvis 4—7 man.

89 I byarna med fiskarebefolkning, särskilt Nikkala, förekommer ett omfattande arbete med tillverkning för eget behov och reparation av fiskredskap, speciellt då nätbindning. Ö n s k c ni å l fr å n o rtsb ef o I k n i n gen. Inom kommunen röra sig förhoppningarna främst kring träet som råvara vid utbyggnad av större eller mindre industri ävensom hantverk. Som särskilt önskvärt har nämnts båtbyggeri (lämpligen utbyggt kring det nuvarande båtbyggeriet å Seskarö), samt såg. hyvleri och möbelindustri. I kommunens framställning om planering av näringslivet framfördes önskemålet om sulfitindustri inom kommunen, varvid trakten vid Haparandahamn angivits som lämplig. Säivis byamän ha nu hävdat att en sulfitfabrik i Säivis vore en lämplig lösning av byns försörj ni ngsproblem. Beträffande lokaliseringen av industri m.m. liar inom Torncdalsbyarna och Keräsjokidalen påyrkats endast mindre anläggningar, avsedda att i någon mån skapa fyllnadsarbeten åt mindre jordbruk men främst att tillgodose det lokala behovet av alster, särskilt sådana som behövs för jordbruket. 1 Långträsk har småindustri ansetts påkallad för att bereda tryggad sysselsättning åt männen, som nu till väsentlig del taga arbeten pä avlägsna platser; i övrigt har i skogsbyarna icke annat än hantverk o.dyl. ifrågasatts. I kustbyarna, särskilt Säivis och Salmis ävensom Nikkala, stannar problemet icke vid att ordna fyllnadsarbete åt småjordbruken genom hantverk eller småföretag.

Råvarutillgången. Industriell utveckling är givetvis beroende av ortens råvaror. Träindustrin kommer därför i förgrunden för intresset. Under rubriken ilottning redogöres nedan för flottgodset pä Torne älv. Statens Skogsindustrier har för Seskarö under de senaste 4 åren enligt bolagets uppgift fått en timmertillförsel av endast cirka 1 250 standards per år. I övrigt går råvaran till olika träindustrier, främst Munksunds AB, Mo och Domsjö AB, Fiskeby AB, Holmens bruk, Sävenäs-Örviken, Skarins Söner, Ankarsviks Ångsåg och Törefors AB. En mindre del går till enskilda småföretagare. — Avkastningen från skogen inom kommunen är belyst i kap. IX. För den närmaste 10-årsperäoden räknas med ett utfall av 29 000 kbm per är. Fisket särskilt i kustbygden är tillräckligt givande för att bli underlag för industri för frysning, rökning och konservering (kap. X). Jordbruksprodukterna kunde — efter en i och för sig önskvärd differentiering av jordbruksdriften — utnyttjas industriellt, varvid frysning och konservering av bär och grönsaker samt event, stärkelsefabrik främst borde ifrägakomma. Under utredningen har ifrågasatts tegel fabrikation i trakten av Mattila, och på framställning har statsgcologen Gunnar Ekström vid Sveriges geologiska undersökning gjort ingående undersökningar Sammanfattningsvis kan sägas att lerfyndigheterna som äro belägna inom Mattila, under ett ytlager om 0,3 ä 0,5 m, vilket måste avrymmas, innehålla ett lager lättlera om 0,6 a 1,0 meter och därunder 0,8 å 0,9 m mellanlera. Mattilaleran har i genomsnitt en något lägre lerhalt än tegelleran vid Sangis tegelbruk i angränsande Nederkalix socken och star på gränsen för vad som är användbart för tegelfabrikation. Innan ett event, tegelbruk anlägges, bör en försöksbränning etc. göras vid Försökstegelbruket i Svedala. I övrigt synes råvaror för industri icke finnas att tillgå inom kommunen. På orten har framhållits möjligheten att bygga upp industri för förädling av halvfabrikat, framställda i Finland.

90 Utredningsmannens synpunkter.

Allmängiltiga synpunkter på frågan om hantverk, industri m.m. å landsbygden har nyligen lagts fram i utredning om jordbruksbefolkningens möjligheter till sysselsättning utom jordbruket, verkställd av amanuensen Sven Grundström på uppdrag av 1942 års jordbrukskommitté och publicerad som Statens offentliga utredningar nr 78/1940. De där framlagda synpunkterna, särskilt i kap 22—27, böra bli vägledande vid behandlingen av hithörande problem i Nedertorneå kommun och kunna omsättas på de lokala förhållandena där i följande korta sammanställning. Vad hemslöjd beträffar synes vävnad vara en aktuell gren. Då man nu knappast har en levande tradition att bygga på, behövs framför allt undervisning samt föreningsorganisation, som kan hålla intresset levande och trygga avsättningen. Särskilt med hänsyn till att endast en hemslöjdskonsulent finns för länet torde lokala bygdeombud vara en förutsättning för uppblomstring av hemslöjd. Det ligger dock i sakens natur att hemslöjden måste utvecklas så småningom. Hemslöjdens omfattning blir för övrigt helt beroende av alt arbetsbördan för kvinnorna i jordbrukarhemmen lättas: så länge kvinnorna sköta både hemmet och ladugården behöva de icke söka arbetsobjekt för några lediga stunder. Hantverket måste huvudsakligen inriktas på produktion för lokalt behov. Särskilt inom de större byarna i kommunen behövs byhantverkare, särskilt för reparations- och underhållstjänst. För jordbrukets speciella hantverksservice och för avlastning av ineffektiva hemarbeten är det angeläget och nödvändigt att hantverket utvecklas. Som fyllnadsarbete åt jordbruket torde hantverket icke få avsevärd betydelse, särskilt som det är viktigare att jordbrukarbefolkningen har tillgång till välutbildade hantverkare, bosatta ute i jordbruksbyarna, än att jordbrukels arbetskraft erhåller fyllnadsarbete av den ringa omfattning, som kvalificerat hantverk erbjuder. Enligt Iveroth 1 var antalet sysselsatta inom hantverket år 1931 i genomsnitt för hela rikets landsbygd 2 , 8 % av folkmängden; frånräknas de större tätorterna blir siffran givetvis lägre för den egentliga landsbygden. Genom hantverket kan således sysselsättningen tryggas endast för en liten del av arbetskraften. Inom överskådlig tid torde antalet hantverkare inte komma alt ökas med mer än ett par tiotal, och även en sådan ökning torde förutsätta impulser eller ekonomiska insatser från det allmänna. Vid övervägande av den önskvärda och möjliga utvecklingen av småindustri i kommunen bör man icke räkna endast med den sysselsättning, som det ena eller andra företaget kan bereda. Från Grundströms utredning må citeras: »En utvidgad företagsamhet skapar bättre samhälleliga förhållanden genom höjd 1

Iveroth, Axel: Småindustri och hantverk i Sverige, Stockholm 1943.

91 materiell och kulturell standard. En differentiering av näringslivet har alltid visat sig medföra ett bättre utnyttjande av sysselsättningsmöjligheterna än vad ensidigt inriktade produktionsområden kunna åstadkomma. — Det är viktigt att klargöra, a t t en utbyggnad av jordbruksbygdernas bysamhällen, en utveckling, som allmänt anses mycket önskvärd bl.a. för att hålla kvar landsbygdsbefolkningen i hemorten, knappast är ekonomiskt genomförbar utan en viss industrialisering.» Att icke blott h a n t v e r k u t a n även s m å i n d u s t r i e n d a s t fått en b l y g s a m o m fattning i N e d e r t o r n e å k o m m u n m å s t e ses mot b a k g r u n d e n av de h ä m m a n d e faktorer, som inledningsvis berörts, n ä m l i g e n k o n k u r r e n s e n av prisbilliga finska v a r o r ( g r ä n s h a n d e l n ) , s u g k r a f t e n från H a p a r a n d a stad, h ö g a elkraftk o s t n a d e r , höga skatter, relativt h ö g a k o s t n a d e r för frakter m . m . (biltransporter) vid a v s ä t t n i n g u t a n f ö r k o m m u n e n . Även o m i f r å g a s a t t a å t g ä r d e r (reglering av e l d i s t r i b u t i o n e n , s k a t t e l i n d r i n g , ä n d r i n g av frakttariffer) k o m m a till g e n o m f ö r a n d e , ä r o s ä r s k i l d a å t g ä r d e r p å k a l l a d e för att m o t v e r k a de k v a r stående svårigheterna. 1 första h a n d bör från k o m m u n e n s sida ett m å l m e d v e t e t a r b e t e o r g a n i s e r a s för att tillvarataga och stödja de initiativ, som d y k a u p p . E n m e d l ä n e t s s m å i n d u s t r i f ö r e n i n g direkt s a m v e r k a n d e k o m m u n a l f ö r e t a g a r e n ä m n d eller s m å i n d u s t r i k o m m i t t é skulle h a en betydelsefull uppgift att fylla. Särskilt o m k o m m u n e n i n t r ä d d e som intressent i elkraft- och v a t t e n f ö r s ö r j n i n g s f ö r e n i n g a r b o r d e dess m ö j l i g h e t e r att s k a p a g y n n s a m m a r e f ö r u t s ä t t n i n g a r för i n d u s t r i betonade anläggningar ökas. Bristen på f ö r e t a g a r e i n o m k o m m u n e n är påtaglig. Detta b ö r f ö r a n l e d a , a t t den föreslagna k o m m i t t é n i n r i k t a r sig på att o r d n a den y r k e s u t b i l d n i n g o c h den p r a k t i k , som ä r första f ö r u t s ä t t n i n g e n för att b y g d e n s u n g d o m skall k u n n a g ö r a sig g ä l l a n d e i y r k e n , som n u icke alls eller i r i n g a u t s t r ä c k n i n g ä r o f ö r e t r ä d d a . S t i p e n d i e r och eventuella f a m i l j e b i d r a g u n d e r u t b i l d n i n g o c h u n d e r p r a k t i k på f r ä m m a n d e ort h ö r a ställas till förfogande. Beträffande yrkesutbildningen h a r en lokal k o m m i t t é å r 1944 föreslagit en k o m m u n a l v e r k s t a d s s k o l a för H a p a r a n d a stad, Karl Gustafs och Nedert o r n e å k o m m u n e r . E n i n v e n t e r i n g visade, att det då i sagda k o m m u n e r f a n n s cirka 500 u n g d o m a r i å l d e r n 16—20 år, som s a k n a d e m ö j l i g h e t att själva eller m e d m å l s m ä n s h j ä l p skaffa sig y r k e s u t b i l d n i n g . 1 N e d e r t o r n e å var antalet s å d a n a u n g d o m a r : Tornedalsbyarna Vuono-Nikkala Keräsjoki Säivis-Harrioja Skogsbyarna Seskarö

Pojkar

Flickor

Summa

15 30 10 25 12 61

23 29 4 7 8 40

38 59 14 32 20 101

92 Även med beaktande av att en del ungdomar kunna hänvisas till centrala verkstadsskolan i Övertorneå är yrkesutbildningen påtagligen otillräcklig. Brist på yrkesutbildning har en ogynnsam inverkan även på jordbrukets utveckling. Ungdomar från latliga hem har inte mycket annat att välja på än gå hemma och hjälpa till i jordbruk m.m., och det ler sig då lör dem rättvist och enklast att så småningom klyva jordbruket. — Då denna utväg nu icke längre står öppen, tvingas en del ut i andra yrken. Utan yrkesutbildning blir det vanligen endast grovarbete med förhållandevis låg lön alt välja på. Yrkesutbildning är enligt utredningsmannens mening en av de viktigaste utvägarna till differentiering av ortens näringsliv och till sociala förbättringar. Utredningsmannen förordar stöd ät kommunal verkstadsskola genom skattelindringsbidrag till yrkesundervisning i enlighet med de grunder, som gälla för folk- och fortsättningsskoleväsendei.

Några företag, som i första hand böra komma till stånd, skola här anges. Avlastning av arbetsbördan i hemmen är en förstahandsuppgift att lösa. Anläggning av tvättinrättningar bör därför snarast komma till stånd. Då frågan i större sammanhang behandlas i ett av befolkningsutredningen i januari 1947 framlagt betänkande, skall här endast framhållas, all dylika inrättningar synas motiverade främst för Tornedalsbyarna (förslagsvis i Mattila eller Vojakkala), och för Nikkala. Den önskade träindustrien, nämligen sag- och hyvleri m.m. måste betecknas som väl motiverad och kunde lämpligen förläggas till kustbygden (Säivis eller Salmis). Den disponibla arbetskraften inom kommunen är rätt väl förtrogen med träarbeten, och avsättning på orten kan påräknas. Byggnadsverksamheten är så livlig, som byggnadstillstånden medge, och med hänsyn till den nuvarande bebyggelsens beskaffenhet kan någon avmattning icke förutses. Byggnadsvirke tages nu huvudsakligen från andra orter, enligt uppgift mest från Statens skogsindustriers anläggningar i Kalix, varvid biltransporter m.m. medföra en viss fördyring. Vad båtbyggerier beträffar finnas kunniga yrkesmän och en utvidgning av denna verksamhet bör kunna påräknas. De anläggningar, som ha fisk till råvara (djupfryseri, rökeri, konservfabrik), synas ha goda framtidsutsikter. Koncentrering av fiskförädling till Nikkala förordas. Tegelbruk i Mattila, som redan före utredningen övervägdes av intresserade personer, har ieke kunnat förordas av småindustriföreningen i länet, bland annat med hänsyn till att den korta sommaren medger endast relativt kort driftsperiod varje år. Vad som nu utretts rörande råvaran ger anledning till tvekan inför projektet, Med hänsyn titt svårigheterna att fylla behovet av byggnadstegel på orten bör doek ett eventuellt enskilt initiativ till tegeltillverkning enligt utredningsmannens mening stödjas.

93 Även om en viss utvidgning och nyanläggning av småindustri kan tillkomma genom initiativ från företagare inom kommunen, understött av upplysningsverksamhet, kommunal medverkan samt nu tillgängliga låneformer, hör betydelsen av sådana nya arbetsobjekt icke överskattas. Sysselsättning för ytterligare ett femtiotal man i småindustrien inom ett decennium torde höra betecknas som en mycket optimistisk tanke. — Vill man inom ett fåtal år ordna tryggat arbete på orten l.ex. för den del av befolkningen i Säivis, som icke varaktigt kan försörja sig på jordhruket, måsle kraftigare medel användas. En annexindustri. där halvfabrikat från en större industri bearbetades speciellt i sådana delar, där manuell arbetskraft fordras, kunde vara vn lösning.

Flottningen. Enda flottleden, som berör Nedertorneå kommun, är Torne älv. Beträffande produkterna från skogarna inom kommunen kan flottning icke ifrågakomma utan de transporteras landsvägsledes. Enligt de uppgifter rörande de anmälda flottgodsmängderna i Torne och Muonio älvar åren 1936 1944, som lämnats i vederbörande flottningsföreningars årsberättelser, har virkestillsläppningen från svenska sidan i medeltal uppgått till (5 9G5 000 kbfot, fördelat på 3 040 000 kbfot sågtimmer och slipersämnen, 2 100 000 kbfot sulfitved och 1 705 000 kbfot sulfatved, motsvarande en tillverkning av 9 650 standards sågade trävaror och slipers samt 12 TOO ton sulfit- och 10 400 ton sulfatniassa, allt i runda tal. Det som flottning rubricerade arbetet är huvudsakligen sortering. Det genom Torne älv flottade virket passerar sorteringsverket i Haparanda, där år 1940 nittiofem man från Nedertorneå kommun sysselsattes, motsvarande ungefär -f3 av hela arbetsstyrkan. Arbetstiden räckte frän mitten av juni till omkring 15 oktober. I Salmis finnes ett mindre sorteringsverk, där under tiden juni—omkring 15 november ett trettiotal man arbetade, huvudsakligen Ncdertorneåbor. Med timmerbärgning i skärgården sysselsattes ett trettiotal Ncdertorneåbor under sommaren; arbetet brukar pågå från den tid, då öppet vatten börjar, till mitten av september. Flottningsarbetet brukar årligen ha ungefär den omfattning som ovan angivits för 1940. Flottningsarbctarna rekryteras från socknens olika delar, men huvudsakligen från Tornedals- och kustbyarna se t a b . X I : 8, 9. Bland flottningsarbctarna brukar återfinnas en hel del småjordbrukarc eller jordbrukarsöner; de beredas tillfälle att i olika omgångar taga ett par veckors skördepermission från flottningsarbetet. Utredningsmannen: E n ä r flottningsarhetet ungefär sammanfaller med vegetationsperioden, inger kombinationen jordhruk-flottningsarbete betänkligheter. En ensam småjordbrukarc kan givetvis icke bli flotlningsarbetare utan att jordbruket eftersattes. Erfarenheterna jämväl från länets övriga delar visa också att kombinationen med flottningsarbete stundom resulterat i vanskött jordbruk.

94 E m e l l e r t i d blir flottningsarbetet en god a r b e t s t i l l g å n g för de g å r d a r , d ä r en eller flera a r b e t s f ö r a söner finnes h e m m a . Genom s m i d i g a n p a s s n i n g k a n å t m i n s t o n e en del av de flottningsanställda hjälpa till i j o r d b r u k e t vid arbetst o p p a r n a särskilt i s k ö r d e t i d e n .

2. Tillgång på och behov av arbetskraft. Såsom tidigare framhållits k o m b i n e r a s j o r d b r u k e t i n o m k o m m u n e n i betydande omfattning med förvärvskällor utom jordbruket. Jordbrukets manliga a r b e t s k r a f t k o n k u r r e r a r m e d d i v e r s e a r b e t a r n a o m de för dessa a r b e t a r k a t e g o r i e r tillgängliga arbetstillfällena. E n överblick över behovet av ocli tillgången på m a n l i g a r b e t s k r a f t för olika s y s s e l s ä t t n i n g a r inom k o m m u n e n ä r d ä r f ö r n ö d v ä n d i g för k l a r l ä g g a n d e t av speciellt de m i n d r e j o r d b r u k a r n a s existensmöjligheter. F ö r att a v g r ä n s a p r o b l e m e t ä r det lämpligt att i första h a n d redovisa storleken av den a r b e t a r s t a m , som enligt nu tillgängliga uppgifter kan beräknas k o m m a att h a i n d u s t r i a r b e t e året r u n t , dvs. S e s k a r ö i n d u s t r i n s fasta arbetss t y r k a . D e n n a a r b e t a r k a t e g o r i s p r o b l e m u t r e d a s icke i detta s a m m a n h a n g . Den kategori av a r b e t a r e , som u t r e d n i n g e n n ä r m a s t avser, ä r j o r d b r u k e l s m a n l i g a a r b e t s k r a f t . D e n n a s sysselsättning u n d e r ett a r b e t s å r h a r synnerligen i n g å e n d e r e d o v i s a t s vid den av l a n d s t i n g e t s n ä r i n g s u t r e d n i n g v e r k s t ä l l d a jordb r u k s i n v e n t e r i n g e n , v a r s resultat ställts till u t r e d n i n g s m a n n e n s f ö r f o g a n d e . D e s s u t o m h a r n ä r i n g s u t r e d n i n g e n s u n d e r s ö k n i n g av d i v e r s e a r b e t a r n a s självd e k l a r a t i o n e r i viss u t s t r ä c k n i n g k o m m i t till a n v ä n d n i n g vid b e d ö m n i n g e n av diversearbetarnas sysselsättningsförhållanden. Seskaröindustrins arbetskraftbehov. Inledningsvis har nämnts, att Sandviks sågverk på Seskarö vid nuvarande driftsomfattning sysselsätter en fast arbetarstam om cirka 90 man. Enligt yttrande i november 1945 från AB Statens Skogsindustrier över en framställning från Svenska Sågverksindustriarbetarförbundets avdelning 118 Seskarö angående utvidgning av driften skulle en begärd utvidgning av årsproduktionen från 6 000 till 8 000 standards icke medföra någon avsevärd ökning av den angivna arbetsstyrkan 90 man. I skrivelse till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 25 november 1946 har Nedertorneå kommunalnämnd och sågverksindustriarbetareförbundets avdelning 118 framfört farhågor för driftsomläggning, syftande till successiv minskning, och begärt åtgärder för tryggande av kontinuerlig drift med två skift vintertid och ett skift på sommaren. Av remissyttrande den 17 december 1940 från Statens Skogsindustrier framgår, att bolaget till en i Karlsborg uppförd hyvlerianläggning sammanfört all den hyvling, som rationellt bör ske av bl.a. vid Sandvik producerade sågade varor, samt att den särskilda sågning, som bolaget i fortsättningen avser att bedriva i Sandvik för beredande av en råvaruform för den fortsatta förädlingen i Karlsborg ej kommer att nödvändiggöra särskilt stuveriarbete i Sandvik enär överföringen till Karlsborg kommer att utföras med pråmar, som lastas av sågverkets egen lastarepersonal. Till följd härav erfordras — enligt bolaget — för den av bolaget drivna rörelsen icke stuvarepersonalen från Seskarö.

95 Beträffande omfattningen av sågningen vid Sandvik har bolaget anfört: »Med hänsyn till de sociala skäl, som på sin tid ansågos motivera ett upprätthållande tills vidare av viss sågverksrörelse på Seskarö, är det icke bolagets avsikt att nu ifrågasätta en avveckling därav. Därest det emellertid vid ytterligare prövning av Kungl. Maj :t beflnnes lämpligt, att en avveckling av sågverksrörelsen vid Sandvik nu eller senare bör ske, är bolaget för sin del berett att därvid noga beakta den nu anställda ordinarie personalens fortsatta försörjning antingen genom anställning vid bolagets övriga industrianläggningar eller genom bidrag till en skälig ekonomisk kompensation i varje särskilt fall.» Mot b a k g r u n d e n av vad som s å l u n d a a n f ö r t s r ä k n a s i det följande med, att den a r b e t s f ö r a b e f o l k n i n g e n p å S e s k a r ö m e d u n d a n t a g av den n u v a r a n d e s t y r k a n om c i r k a 90 m a n vid S a n d v i k s s å g e n för n ä r v a r a n d e b u v u d s a k l i g e n ä r h ä n v i s a d att finna sin u t k o m s t g e n o m a n d r a a r b e t e n p å S e s k a r ö ä n vid s t o r i n d u s t r i n s a m t g e n o m k o n k u r r e n s m e d befolkningen på fastlandet. A r b e t a r n a vid S a n d v i k s s å g v e r k f ö r u t s ä t t a s h a en s t a d i g v a r a n d e a n s t ä l l n i n g och h a således icke i n r ä k n a t s i den kategori av d i v e r s e a r b e t a r e , v a r s syssels ä t t n i n g s f ö r h å l l a n d e n n ä r m a r e utredes n e d a n . Jordbrukets

egen

arbetskraft.

J o r d b r u k a r f a m i l j e r n a s egen a r b e t s k r a f t i n v e n t e r a d e s vid n ä r i n g s u t r e d n i n g e n s j o r d b r u k s i n v e n t e r i n g 1944. T o t a l a a n t a l e t a r b e t a r e över 16 å r f r a m g å r a v t a b . X I : 1. Tab. XI: 1. Antal

arbetare

över 16 år tillhörande

Älanliga Antal arb. Antal jordbruk 0 1 2 3 4 5

brukarens

familj.

K vinnligj i Antal arb. Antal jordbruk

55 308 63 37 4 1

0 1 2 3 4 5

manliga kvinnliga

567 488

83 302 64 18 1

—

Summa 1 055 Dessutom funnos anställda 17 män och 75 kvinnor. (Behovet av kvinnlig arbetskraft har till stor del fyllts genom inflyttning av kvinnor från Finland. Sålunda utgjorde antalet kyrkobokförda, från Finland inflyttade kvinnor 305 och från Finland inflyttade män 79.) Vid n ä r i n g s u t r e d n i n g e n s u n d e r s ö k n i n g h a r den m a n l i g a a r b e t s k r a f t e n s förd e l n i n g p å olika slag av a r b e t e n u t o m och i n o m den e g n a fastigheten angivits. U p p g i f t e r n a b e t r ä f f a n d e de 567 m a n l i g a a r b e t a r n a , t i l l h ö r a n d e b r u k a r n a s e g n a familjer, h a s a m m a n s t ä l l t s i t a b . X I : 2.

96 Tab. XI: 2. Den manliga arbetskraftens användning. (Avser de 567 män 16 år, som 19': 'i tillhörde jordbrukarnas egna familjer).

över

Antal dagsverken utom fastigheten inom fastigheten skogsarbete: jordbruksarbete 71 61G huggning 8 392 nyodling 4 561 körning 5 061 18 45!} skogsbruk 15 127 flottning 7 335 byggnadsarbete 3 800 jordbruk 2 683 hemslöjd 669 vägarbete 8 355 95 773 sågarbete 1 004 byggnads- och snickeriarbete . . . 4 212 jakt och fiske 5 348 övrigt lönearbete 18 430 fridagar 3 804 egna företag 12 586 sjukdom 5 970 offentliga uppdrag 17 955 arbetslöshet (fullständig) 5 461 81 013 arbetslöshet (partiell, reducerad till heldagar) 9 399 29 977

Fiskeriarbetet hör, såsom det nu bedrives, närmast till arbete utom fastigheten. Då fiskerätten emellertid är bunden till fastigheterna (kap. X) har fiskeriarbetet här ovan hänförts varken till arbete utom eller arbete inom fastigheten. J o r d b r u k e t s egen a r b e t s k r a f t h a r endast till 48,6 % av den disponibla tiden (sedan fri- och s j u k d a g a r a v r ä k n a t s ) u t n y t t j a t s i n o m den egna fastigheten. F i s k e t h a r tagit 2 , 7 % , a n d r a a r b e t e n u t o m fastigheten 41.i °/o och arbetslösheten h a r o m f a t t a t 7,o °/o. Beträffande det å de egna f a s t i g h e t e r n a redovisade antalet d a g s v e r k e n m å f r a m h å l l a s alt de icke avse verkligt effektiv! arbete. Behovet av arbetskraft k u n d e säkerligen n e d b r i n g a s genom en rationalisering av j o r d b r u k e t Lex. g e n o m f ö r b ä t t r i n g av a r r o n d e r i n g e n , o m l ä g g n i n g av f o d e r p r o d u k l i o n e n I r a n a r b e t s k r ä v a n d e ä n g s h ö p r o d u k t i o n till rationell v a l l h ö p r o d u k t i o n och inf ö r a n d e av effektivare a r b e t s m e t o d e r g e n o m y r k e s u t b i l d n i n g av j o r d b r u k a r n a . U n d e r l ö n e a r b e t e u t o m fastigheten ä r i n r y m t de b e f ä s t n i n g s a r b e t e n , som p å g i n g o vid u n d e r s ö k n i n g e n m e n s e d e r m e r a u p p h ö r t . J o r d b r u k a r n a s arbetstid vid b e f ä s t n i n g s a r b e t e n a ä r icke särskilt r e d o v i s a d ; o m de deltogo i sagda a r b e t e n i s a m m a p r o p o r t i o n som d i v e r s e a r b e t a r n a , vilket ä r s a n n o l i k t , skulle de h a n e d l a g t cirka 8 000 d a g s v e r k e n på b e f ä s t n i n g s a r b e t e n . Det för jordbrukets arbetskraft redovisade totala antalet arbetslöshetsdagar var 14 860, motsvarande full arbetslöshet för 50 manliga arbetare eller cirka 9°/o av jordbrukets manliga befolkning. Detta var läget 1944, d å det var exceptionellt god tillgång p å väl b e t a l d a a r b e t e n . Arbetet u t o m den egna fastigheten u t g j o r d e s till e n d a s t 1 6 % a v skogsarbete. E n del d ä r a v utgjordes av a r b e t e u t o m k o m m u n e n . — Av arbetet

97 inom den e g n a fastigheten åtgick i g e n o m s n i t t p e r m a n 27 a r b e t s d a g a r till skogsarbete. ( V a r i a t i o n e r n a mellan de olika b y a r n a f r a m g å av t a b . X I : 8, som k o m m e n t e r a s nedan.) Vid ett stort a n t a l j o r d b r u k utgjorde skogsarbetet icke tillräckligt fyllnadsai bete u n d e r v i n t e r h a l v å r e t . Av tal). X I : 3 f r a m g å r att e n d a s t 22 °/o av jordb r u k e n h a d e m a n l i g a r b e t s k r a f t i s k o g s a r b e t e u t o m fastigheten, och t a b . X I : 4 visar, att e n d a s t o m k r i n g hälften av j o r d b r u k e n h a d e m a n l i g a r b e t s k r a f t i skogsarbete i n o m den egna fastigheten. Tab.

XI: 3. Skogsarbete fastigheten.

utom

Vid 361 jordbruk » 77 » » 26 »

Tab.

egna

Vid 228 jordbruk » 190 » » 45 » » 4 » » 1 »

0 man 1 » 2 »

)>

»

»

»

»

»

XI: i. Skogsarbete fastigheten.

inom

egna

0 inan 1 2 3 5 »

468 F ö r s ä r s k i l j a n d e av a r b e t s k r a f t s f r å g a n mellan egentliga j o r d b r u k å e n a sidan och s m å j o r d b r u k å a n d r a s i d a n h a r n u gjorts en överblick över sysselsätt ningen, fördelad efter f a s t i g h e t e r n a s s t o r l e k s o r d n i n g . Den av k o m m u n e n s r e p r e s e n t a n t e r år 1944 g j o r d a s k ö n s m ä s s i g a g r u p p e r i n g e n följes. E n del en beter, som n u icke k u n n a b e t e c k n a s s o m j o r d b r u k , och d ä r f ö r icke k u n n a i n r y m m a s u n d e r f ö r e n ä m n d a g r u p p e r , h a uteslutits, varför s l u t s u m m o r n a ä r o lägre än enligt t a b . X I : 2. Tab.

XI: 5. Arbetskraftens

utnyttjande

vid jordbruk

av olika

Antal

dagar

Utom

fastigheten

Inom

fastigheten

skogsarbete

annat arbete

skogsarbete

jordbruk (inkl. ny; odl. och

storlek.

Fiske

i nybyggn.) Familjejordbruk: antal dagar . . Ofullständiga antal dagar 0

/

Stödjordbruk : antal dagar o/ . /o

140 1,0

1 812

2 013

9 505

13,0

14,5

68,5

3,0

4 137

20 684

9 132

41 002

25,8

11 ,4

51,0

8 235

40 057

3 641

i 18 342

10,0

48,7

4,1

oo.,)

jordbruk: ,

-\

•>

1 880

3 465 4.3

2 844

9 006

3,4

ll,o

98 Det av jordbrukarna nedlagda arbetet utanför de egna fastigheterna faller sålunda till nästan exakt 1/s på ofullständiga kombinerade jordbruk och till cirka 2/s på rena stödjordbruk. (Med ofullständiga jordbruk har här tydligen avsetts mellanformer mellan familjejordbruk och stödjordbruk. Nämnda grupp inrymmer såväl större bestående småbruk som större övergångsjordbruk.) Arbetslösheten pekar på att de s.k. stödjordbruken icke ha tillräckliga arbetstillfällen utom fastigheterna och sålunda till en del borde hänföras till övergångs jordbruk. Arbetskraftsbalansen mellan olika årstider. Beträffande säsongvariationerna i sysselsättningen för jordbrukets egen manliga arbetskraft har med ledning av näringsutredningens material vissa slutsatser kunnat dragas. Inventeringsresultat åskådliggöras i diagram. Det siffermässiga underlaget återfinnes i tabellbilaga XI: 7 (efter texten i detta kap). Beteckningar: ~~| arbetslöshet skogsarbete övrigt arbete jakt och fiske j | flottning jordbruksarbete Nederlulea socken j ordbruksarbete intaget för jämförelse

K t i X ^ X i , ^ ^

$ $ $

Sysselsättningen av jordbrukets manliga arbetskraft under olika årstider: den procentuella fördelningen på olika slags arbeten, enligt näringsutredningens inventering 1/10 1943—30/9 19U. — Summan (100 °/o) motsvarar 567 arbetare.

Den manliga arbetskraftens sysselsättning i egna jordbruk motsvarade enligt diagrammet full sysselsättning för 20 °/o av arbetareantalet under januari, februari och mars månader och 51 °/o under sommaren. Som jämförelse kan tagas Nederlulea kommun, där motsvarande siffror äro 36 °/o och 57 °/o.

99 Den i n o m k o m m u n e n s j o r d b r u k r e d o v i s a d e a r b e t s l ö s h e t e n fördelades enligt n ä r i n g s u t r e d n i n g e n p å följande sätt u n d e r året. Senhösten Förvintern Midvintern Förvåren Sommaren

1/10—15/11 16/11—31/12 1/1 — 3 1 / 3 1/4—15/5 16/5 — 3 0 / 9

1943 1943 1944 1944 1944

1 131 d a g a r 2 924 (i 481 2 710 1 014

U n d e r s o m m a r e n föreligger en m y c k e t obetydlig arbetslöshet. H ä r bör dock u n d e r s t r y k a s , a t t befästnings- och e v a k u e r i n g s a r b e t e n a (för u n d e r s ö k n i n g s året lågt b e r ä k n a d e till 5 000 dagsverken) n u m e r a bortfallit och att arbetstiden u n d e r n u v a r a n d e f ö r h å l l a n d e n icke u t n y t t j a s m e d ö n s k v ä r d effektivitet. Även o m allt det skogsarbete, s o m u n d e r s ö k n i n g s å r e t utfördes av diversea r b e t a r e (se t a b . X I : 0), skulle h a utförts av j o r d b r u k e t s egen a r b e t s k r a f t , så h a d e u n d e r v i n t e r n tydligen k v a r s t å t t n å g o n arbetslöshet för j o r d b r u k e t s arl>etskraft. Diversearbetarna. D i v e r s e a r b e t a r n a taga vanligen olika a r b e t e n alltefter s ä s o n g v ä x l i n g a r n a , och n å g o n direkt uppgift r ö r a n d e a n t a l e t fullgjorda d a g s v e r k e n i olika y r k e s g r e n a r föreligger icke. E m e l l e r t i d h a r l a n d s t i n g e t s n ä r i n g s u t r e d n i n g u r 1945 års deklarationsuppgifter sammanställt diversearbetarnas inkomster, avsee n d e i n k o m s t å r e t 1944, m e d u p p d e l n i n g efter i n k o m s t k ä l l o r n a . År 1944 f u n n o s 410 m a n l i g a a r b e t a r e (Seskarösågverkets fast a n s t ä l l d a o r ä k n a d e ) , men ; s j ä l v d e k l a r a t i o n e r föreligga e n d a s t för 403 av d e m . S a m m a n s t ä l l n i n g e n a v s e r dessa 4 0 3 o c h återfinnes i tab. X I : G. Tab. XI: 6. Diversearbetarnas

totala

sysselsättningar

inkomst år

i kronor

från

19'I'I.

Huggning Körning Flottning Jordbruksarbete Fiske Vägarbete Såg- oeh stuveriarbetc Byggnadsarbete och snickeri Befästningsarbeten m.m Övrigt lönearbete, namng » » ej namng

70 420 80 210 132 520 05 090 40 322 10 800 42 900 62 110 123 440 52 430 108 330 Summa 750 632

Antal arbetare Inkomst per arbetare

403 1 803

olika

100 Inom vägarbete, såg- och stuveriarbetc, byggnadsarbete och snickeri samt befästningsarbete ha avtalsenliga löner erhållits. Dagsinkomsterna torde ha uppgått till 10—20 kronor. I flottningsarbete har förekommit både timpenning och ackordslön. I genomsnitt torde dock dagsinkomsterna även i fiottning ha uppgått till 10—20 kronor. Dagsinkomsterna inom fiske och jordbruksarbete äro varierande; exempel på höga dagsinkomster finnes även inom dessa grenar. Genomsnittet torde dock ligga mellan 12—10 kronor. Dagsinkomsterna i skogsarbete i Nedertorneå ha troligen varit lägre än i andra arbeten. Genomsnittet uppskattas till 14 kronor för huggare och 12 kronor för arbetare vid körning (dock ej körare). På grund av dessa uppgifter uppskattas här den erhållna dagsinkomsten för diversearbetarna till i genomsnitt 16 kronor. Med ledning härav kan antalet arbetsdagar approximativt uppskattas. Det statiska materielet måste uttolkas med försiktighet, särskilt som det omfattar endast ett år. En del av diversearbetarna äro sannolikt jordbrukarsöner, som bo hemma hos föräldrarna och måhända hjälpa till vid arbeten på gården utan att uppbära kontantlön: deras bostadsförmåner och ersättningar in natura torde icke alltid bli deklarerade. Vidare äro en del av diversearbetarna ägare till bostadsegnahem, och enligt vad kommunens represen tanter uppgivit förekommer det. att sådana egnahemsägare ha en ko eller smådjur ehuru den odlade jorden är så ringa (under 1 hektar) att lägenhetsägarna icke hänförts till jordbrukare. Sådana egnahemsägare arbeta givetvis i viss utsträckning på den egna fastigheten. — Trots dessa reservationer torde — med hänsyn till vad som under utredningen erfarits på orten — den föreliggande statistiken ge en rätt god bild av läget. Den genomsnittliga å r s i n k o m s t , som n ä r i n g s u t r e d n i n g e n s statistik s å l u n d a visar, ä r 1 863 k r o n o r , vilket skulle m o t s v a r a icke fullt 120 a r b e t s d a g a r . H ä r t i l l bör r ä k n a s 20 sön- och h e l g d a g a r s a m t tio f r i d a g a r (semester), s o m b ö r a fålla i n o m a r b e t s p e r i o d e n . D e s s u t o m m å s t e finnas en m a r g i n a l för viss friktionsarbetslöshet för d i v e r s e a r b e t a r e vid växling m e l l a n olika a r b e t e n , och o m d e n n a u p p s k a t t a s till n å g o t över en m å n a d , så blir resultatet, att de a n g i v n a 120 a r b e t s d a g a r n a skulle m o t s v a r a e n d a s t h a l v a a r b e t s å r e t . Det a n f ö r d a k u n d e i n b j u d a till slutsatsen, att det a r b e t e , som u n d e r s ö k n i n g s å r e t utfördes av c i r k a 400 d i v e r s e a r b e t a r e , skulle k u n n a u t f ö r a s a v o m k r i n g 200 m a n . a r b e t a n d e hela året, och att en kraftig m i n s k n i n g av a n t a l e t d i v e r s e a r b e t a r e skulle m e d f ö r a en r e k o n s t r u k t i o n a v n ä r i n g s l i v e t i k o m m u n e n . Så enkelt är p r o b l e m e t emellertid icke i v e r k l i g h e t e n . Med stöd j ä m v ä l av de k o m m u n a l a m y n d i g h e t e r n a s k ä n n e d o m o m säsongv a r i a t i o n e r n a i sysselsättningen k a n fastslås, att de a r b e t s f ö r a diversea r b e t a r n a i regel k u n n a p å r ä k n a full sysselsättning s o m m a r t i d och att arbetslösheten så gott som helt faller u n d e r v i n t e r h a l v å r e t . D i v e r s e a r b e t a r n a k o n k u r r e r a p å g r u n d h ä r a v m e d j o r d b r u k e t s egen a r b e t s k r a f t o m arbetstillfällena i skogsarbetet i n o m k o m m u n e n . Vintertid utgöres en a v s e v ä r d del av det a r b e t e , s o m hitintills f u n n i t s att tillgå, av skogsarbete inom a n d r a k o m m u n e r . T o r n e d a l e n s b e f o l k n i n g synes allt m e r och m e r överge b r u k e t att söka sig s k o g s a r b e t e i f r ä m m a n d e k o m -

101 muner. Man föredrar att stanna hemma och — i den mån lönande skogsarbete i hemorten icke finns — utföra allehanda småsysslor. Detta gäller givetvis icke blott diversearbetarna utan i än högre grad den jordbrukande befolkningen. Även om någon del av arbetskraften flyttar till andra orter, kvarstår problemet hur sysselsättning vintertid skall tryggas för den arbetskraft,, som oundgängligen måste finnas för jordbruk, fiske, flottning m.m. Sysselsättningens

variation inom kommunens

olika delar.

Även om överblicken över hela kommunen ger en bild av det allmänna läget, måste rekommendationerna för utvecklingen bygga på de särpräglade förhållandena inom de olika byarna. De i tab. XI: 2 och XI: 6 intagna uppgifterna om sysselsättningen fördelas på de olika regionerna i tab. XI: 8 (jordbrukets egen arbetskraft) och tab. XI: 9 (diversearbetarna). Av dessa tabeller kan byarnas produktionsinriktning rätt väl utläsas, och de äro därför avsedda som underlag för den efterföljande avhandlingen om de särskilda byarna. I detta sammanhang göres här endast några kommentarer. Inom den egna fastighetens skogsbruk sysselsattes den manliga arbetskraften i de skogrika Tornedalsbyarna i genomsnitt cirka 30 dagar per man, men i den likaledes skogrika byn Yuono endast 8 ä 9 dagar. Detta torde återspegla det förhållandet, att tillgången till lönsamt arbete i Vuono är god. Såväl jordbrukarna som diversearbetarna i Tornedalen och Vuono hade endast i obetydlig utsträckning arbete i främmande skog. — I Nikkala arbetade jordbrukarna i genomsnitt 51 dagar i egen skog och 13 dagar i främmande skog. — I Säivis och skogsbyarna hade jordbrukarna endast 12—14 dagars arbete i egna skogar och 29 respektive 60 dagar i främmande skogar. Det anförda belyser, att skogarna i västra delen av kommunen ha liten betydelse som arbetsobjekt för ägarna (Tornedalsbyarna och Vuono) men stor betydelse som arbetsobjekt för skogsbyarna och i viss mån även för Säivis. Av diversearbetarnas huggningsarbete svarade Seskaröarbetarna för hälften:: detta måste innebära att Seskaröborna i avsevärd utsträckning vintertid ta. arbete på fastlandet. Tabellerna visa dessutom klart, att tyngdpunkten i fiskerinäringen ligger i Nikkala. Av de för jordbrukets manliga arbetskraft redovisade fiskedagsverkena utföras 68 % av nikkalabor och av lösarbetarnas inkomster av fiske uppbäras 55 °/o av nikkalabor. Tabellerna ge även belägg för uppfattningen, att försörjningsproblemen äro mest framträdande i Seskarö, Säivis och Nikkala, där inslaget av diversearbetare är särskilt stort. Det är tydligt, att Seskaröbefolkningen icke kan vinna tryggad utkomst genom överflyttning till jordbruk och skogsbruk inom fastlandsdelen av kommunen.

102 Sammanfattning. Den manliga arbetskraftens sysselsättning är ofullständig. Vid av norrlandskommittén år 1945 verkställda undersökningar har uppgivits, att 302 inom kommunen boende arbetsföra män voro att betrakta som övertaliga, enär de icke kunde påräkna annan inkomst än av tillfälliga arbeten i öppna marknaden och för sitt uppehälle voro beroende av omfattande åtgärder från det allmännas sida eller i större utsträckning lågo sina anhöriga till last. Dessa övertaliga fördelades med 170 på Seskarö, 107 på Nikkala och Säivis samt 25 på kommunen i (ivrigt. Hälften av dem utgjordes av män i åldern 18— 30 år. Vid näringsutredningens inventering har framkommit, att den för jordbrukets manliga arbetskraft redovisade arbetslösheten var relativt obetydlig under sommaren men mycket betydande under övriga tider av året. Jordbrukets arbetskraftsbehov var mycket ojämnt under olika lider av året. — För diversearbetarna är vinterarbetslösheten troligen ännu mer utpräglad än för jordbrukets arbetskraft. Flertalet övertaliga arbetare återfinnas bland diversearbetarna. De förbättringsarbeten, som erfordras inom jordbruket, är till största delen sådana, som måste utföras barmarkstiden. Förbättringsåtgärderna inom skogen kunna till avsevärd del utföras även under vinterhalvåret; den vid jordbruket knutna arbetskraften synes i huvudsak tillräcklig även för det skogliga programmet. För kommunens sammanlagda arbetskraft kan enbart igångsättande av förbättringsarbetena i skogen icke ge en tillfredsställande tillgång på vinterarbeten. Utjämning av arbetskraftsbehovet under året är givetvis önskvärd och i viss mån möjlig, i den riktningen verkar (ivergäng från arbetsförslösande höbärgning a självväxande ängar till vallhöproduktion, insättande av manlig arbetskraft i ladugårdsarbetet, maskinanvändning särskilt under arbetstopparna, ökning av skogsproduktionen etc. I anslutning härtill kan arbetsbalansen förbättras genom att jordbruk i största möjliga utsträckning förslärkas till full bärkraft (jfr kap. VIII och XIII). Icke blott sammanslagning utan även nedläggande av sådana småjordbruk, som icke ha varaktig tillgång till fyllnadsarbeten, måste förordas; jordbrukets volym måste sålunda anpassas till arbetstillfällena. Arbetstillfällena vintertid kunna vidare i någon mån ökas genom småindustri, men för att nå större effekt bör man försöka organisera hemindustriell sysselsättning för större förelags räkning. Vidare kan ifrågakomma att genom gynnsamma Iransport- och förläggningsanordningar stimulera iiedertorneåborna att åtaga sig skogsarbete inom andra delar av länet under vintertiden. Med hänsyn till jordbrukets och skogsbrukets begränsade förutsättningar

103 i kommunen vore det emellertid olyckligt att ensidigt bygga näringslivet på dessa näringsgrenar med »kompletteringsarbeten». En låg levnadsstandard med tilltagande avflyttning, som i dessa gränstrakter vore särskilt betänklig, måste betaras. Den på orten hävdade meningen, att en ökad industriell utveckling är nödvändig, är väl motiverad. För den kvinnliga arbetskraften äro arbetstillfällena nu i stort sett begränsade till hemarbete och ladugårdsarbete. Den låga bostadsstandarden, avsaknaden av vatten- och avloppsanläggningar och av moderna hjälpmedel för hemarbetet samt den orimligt stora arbetsbördan för kvinnan i 'Fornedalens jordbrukarhem, där ladugårdsarbetet av ålder betraktats som kvinnans angelägenhet, förklarar väl den stora avflyttningen av unga kvinnor från kommunen. Enligt 1940 års folkräkning var antalet vuxna ogifta män 677 och vuxna ogifta kvinnor 468. 1 Haparanda stad var förhållandet omvänt eller 390 ogifta män på 446 ogifta kvinnor. De unga kvinnorna flytta emellertid icke företrädesvis till Haparanda utan längre söderut. Könsproportionen bland vuxna ogifta personer är i Nedertorneå kommun betydligt mer oförmånlig än för rikets landsbygd i dess helhet (Nedertorneå har proportionen 691 kvinnor/1 000 män, rikets landsbygd 770 kvinnor/1 000 män). I stället för de avflyttande svenska flickorna ha årligen ett antal fmskor inflyttat. Följderna av denna flyttningsrörelse ha i någon mån berörts i kap II, och en uttömmande diskussion av frågan faller icke inom ramen för utredningsuppdraget. — Den omständigheten, att finskorna åtminstone hittills synts benägna att godtaga förhållanden, som de svenska kvinnorna vilja flytta ifrån, har visserligen lättat svårigheterna att få kvinnlig arbetskraft men kan dock verka ulvecklingshämmande på jordbruket. Det vore icke lyckligt att acceptera, att gränstrakterna genomsnittligt behållas vid lägre bostadsstandard och lägre hemkultur än t.ex. kustlandet och älvdalarna i länet i övrigt. Anställning av lejd arbetskraft från Finland torde nu i det närmaste vara stoppad, och inflyttning av kvinnor sker nu huvudsakligen i samband med giftermål. Man bör icke bygga målsättningen i Nedertorneå på antagandet, att jordbruken varaktigt skola få bristen i kvinnlig arbetskraft täckt från Finland. De nu berörda förhållandena göra det till en angelägenhet av ytterlig vikt, att i första hand åtgärder sättas in för att underlätta hemarbetet och skapa förbättrad hemstandard, så att kvinnornas arbete underlättas. Som en andra åtgärd, motiverad icke minst av befolkningspolitiska synpunkter, bör hemindustrieli sysselsättning för kvinnorna beredas. Även om det just nu är mest angeläget att minska arbetsuppgifterna för kvinnorna, är det nödvändigt att öppna möjligheter för val mellan olika sysselsättningar för det uppväxande

104 släktet. Endast genom kombination av de angivna åtgärderna torde avflyttningen av kvinnorna kunna motverkas tillräckligt.

Då landstingets näringsutredning avslutat den pågående bearbetningen av det insamlade materialet, torde en mer djupgående analys av befolkningsfrågan m.m. vara möjlig. Tabell XI: 7. Totala antalet arbetsdagar för jordbrukets manliga arbetskraft under olika säsonger och inom olika sysselsättningar, enligt jordbruksinventeringen år 19'iA. senhösten 1/10— 15/11 1943

förvintern 16/11— 31/12 1943

Utom fastigheten: Huggning Körning Flottning Jordbruksarbete Vägarbete Såg- och stuveriarbete . . . Byggnads- och snickeriarbete Övrigt lönearbete Eget företag Offentligt uppdrag

993 138 1 123 687 455 173 979 2 328 1 641 1 690

2 096 418 511 124 193

Summa Inom fastigheten Eget skogsbruk . Eget jordbruk . . Nyodling Byggnadsarbete . Hemslöjd Summa Övrigt: Jakt och fiske . . Fridagar Sjukdom Full arbetslöshet Halv arbetslöshet Totalsumma

mid-

förvåren 1/415/5 1944

sommaren 16/5— 30/9 1944

474 2 109 1 425 2 436

4 425 3 678 634 322 516 247 727 4 503 3 180 4 741

707 707 685 341 554 157 527 1 780 1 507 2 829

171 120 382 209 637 427 505 710 833 259

10 207

9 786

22 973

9 794

28 253

1 013 8 975 2 235 695 61

3 917 6 582 182 550 95

7 526 10 378 57 359 255

2 547 7 053 285 501 110

124 38 628 1 802 1 695 148

12 979

18 575

10 496

42 397

545 394 642 514 617

424 717 676 1 144 1 780

1 057 1 160 1 813 2 003 4 478

1 055 452 857 1 142 1 568

2 262 1 081 1 982 658 956

25 898

25 853

52 059

25 364

77 589

vintern 1/131/3 1944

105 « 1 £ ^ p £ OT

ON v© S O t - Ifi O CN r>eO H (N

eO

o !•<

CM

• * i H

M IO W fl? CN eo LO n rH H

I O

m eo o j eo CN

"S

LO

C i *—1

f» cs

•"f

•a

r^ CO CO

ro

CO O

t"~

—

<

3 2 3 t

C

—

M1

SC

O

o>

r^ O t"» O

CO CO

o CO

—

OJ

oo

r-

e»

o

o> o\ eo

0C X

IH

i a>

se *

•3

o

«o

-c

CO CO X

CO

^ .o

CN t ^

l-H VO

^j

--/.

oCS

I O

O A

L

g

-g

=J

£

0 0

[ ^

-t

CO

r-

C-4

cr-

CM

*

CO CM

>o

C l

* H

X

• *

ro

1^ L.O

o

t-

C l

ejs

«

—>

o (M

CO

LO CO

*fi o>

,_H

OO 0 0 CM

CO CO

CO

*->

SC

c v cu

cS

SO CS SC

U5 :/] Cu

:cS

T3

CO

CO

C i

CO CO lO

t ^ 0 0

cc C l

_

CO ^H

CM CO

CN CN

ci

o vH

O LO

d X

x

ci

^H

, H

"C 'i.

c/)

O

11 C! £ o

,

c

C l 0 0

Si ~ C5

o

O

-f CO

oc

o

% i

O i CN

o

LO lO CM

z

X

-r

OC

I O

o> o

•* •*

CO LO CN

pH

o

O

*-c

ve

C l C l C l

X CO

- * CM

Cl

o

X

cr.

i-»

teM H iO

oo

E c/3

«*

I O

oo m

b* - * I H eo

O C\ o> eo SCV5 fl so O VO H Ol p H H

o

P H

eo P H

O CM v* H

O

i-l

03 PH

CM

x

CO

O

CO CM

o os a CO CO

I"»

OS

O 2 | <g J , -o £

CO

LO

c c

X ^

O r^

- f

CN

"O

•o

C

?C

HH

CS

CO

rH

H<

53 Ös

JB se

=—! 3 o P

•S

j

-;

i

£ $ a t "SC

seT «> > , g ex °cs BB . s >• - 0 co

CO

oc co

Bi

CO

-r

-

1 -

CO

•>*

x

CO

- t

O

-i o

E CO SC

—

LO

CC

P H

CO

i

C

o

-f

-o

O-

1 ^

se .£ c

»rj

eo

C l

iO

i.O

A

eo es so N

OC - t

-#

CM

co ^ CO

-C4

-t-

cr

cc

CM

~

'. *> £

O

t-

CS

CO o c«e r» C O o

IO

I O

Cl CO i.O

•^

-1

eo eo

c CO

cr

«

cr r^ cc

O

c» cr

o

^ CJ

i-~ CO

CM

CO

eo m

a

CM

CO

•o -o a cr

1 —

i-

vr

f » O

IC

-^ r-

<3

c£

^

-. o

Cu ^ 5

^c 3

1|IM

<->

-o 'H

CJ

Q J9

2 P

»CS

o"

F H

1/3

OLO

CJ

0 CJ

^

—

C

'u

o

C

cS

°

O

c/3

ert

M

£

i—1

CS

.•

*3

ri

°cS

BB

="

cs i2 eo c H

•d

o c

V H

cfl CJ

O «

tH [ö 3 £ "5 £

^ 4

i % c

r-

c c ?

t1

y

:o c/

> 2

•7

jCS

HH

^w/

^

rt

CJ

£

o

fee oo

<—; cS

c/o cs

'OC CS

fcH CJ

cS

»4* -^

£ C/2

^ ._ « « : ^

2 t/5

c

v

-A

IH CJ

1 ! :

£

_ "

CJ

2'£. CJ >H

•

3 !

1 1

•g 2 i CJ

1 ! P o CO

°cs

£ SC CS

T3 CO

fl

Ä

'" i "cj

•PH

c/5

ci;

1 g tci

C i

ea 'C o

o '£ o OH

CO CS

•cd

'> -O £

CJ CO CJ

Bi

cS

fl g -o

'73

!

CS

•f

!

•9 !

cS

5 3 CC

i 1

cc

CJ CO

T3 "O

o

•4rj

09 CS

i is -^ - 3 cs CJ J

CO

"3

>ä s i o CO X 3 T ) CO Å

— CJ

CS CA CS

cc 73

d £ ia

r: CC -O

£

— >-3 "3 CS

t.

IH

CS

S

CO

jO /"V

-o

t-

a)

-o

CJ

CO

p>

J_, / - \

=0

CS

"Ö - o

3 BJ3 £ : 0 cS o co - o •J~,

vo I O

CJ

£ räS "C t* H 0 \r. o

o CB ed

PH

^ H

c

cd

^s

eo

VD

"£

CC

•S ®

>

CO CJ

•'O

"™*

cd

•o o

CJ

=3 C =2 §

pH

tON

i

-o H ^cs

;o

t>»

"S "5

CJ

_Cv

io t»

i 1 {

?j « «

I 1 !

:0

O O B

v - '

"5 "O! CO

CJ

PH

K

Crs

o

£

t-

CO LO CO

IO

iO

CO

in

Ifi

CO

C/3

.r

•O

CJ

•BP

Ö

CJ

eo

3 eo

M CS

-o

O

=3 —

4* -f? -3 a3 O (-

os

?„

99 u

o o

^

CO

CN

i

CS

? "S

os

"Q c

—

"ÖC ej

c

cS -t

i

V.

CM

•6 -Q

t» IO I-H

-c*

**j

j

o

^§

:£

CO CJ SC

3 CJ*

25 <0

CO

CJ

o

rO

CO

<: ca 1 TA : 0

£

cd o _sp cS

CJ

H -O p t d cS H SO cS CJ c:

e3

•s -ä -a -c

CJ

-O

-O'

cS

rH

^

o o

£

'S ** TJ o" 0 CJ

-^

c

ej

" **

1 CJ

!

a-iB^BUSuiofui

lod

Burning

CO

e

O

O

iC

CD

o

•*

CO CO O C71

ve eN

tO CO

"* ^ » i "-1 -1

»-I

O o O »o se 9

CN O CO M

® S eN • *

eo

eN t -

NO

O SD i n -N t » • * l-H CN SN

SO

o

O

o O cc O CN -f ec ec CD CO o so CM

O

c

o

• S u u i u u to -*

'9}3qjB3UQl l o U A O

~. co 00c-.

er. U5 r-« SO 90 »c

CN

O

PH

CN CO

«N

c

CO CN LO O

e CO 03 l-H

O

•.olIUIBU

o O

C2 O CD -^

'ajaqjBauci ISUAQ

C O CM I-I-- CO ^ OJ

Ul III ajaqjBsSuTujsBjaa

cc

""

o

o

c

ec cc

c

cc

o

|

o

o

o

C5 iO

• *

" * CC

o

o

O

I.O

CN

C5

CN SO

O o o l> - t -t" ICC

o

CD 0 0 T-t CO

o Os

-f

t^ o

CN

o ICC

I>

-uaAnjs ipo -Sys

CN

CN l-H

CC

cO

CD CO

CO CC

(^ -f

CM

O

a]oqjB

cc

o O o

CD >0 O CD CN CN

ai3qjBspBii8§Å"a

-f

O M

CO CN CO 0 0

os

CM

ua^oius qoo

Q

o

ro

S

CO CN

OS

PH

CO

O

opqiBlfteA

O O

T*

, -

y->

US

00 CC c

o

o

C^ CD

CN

O SO |

O

g^SIJ

c o

O

-f

y-l

<T.

ICC

co

o

-t

PH

o

t^-

CN CN

1«

se

CN C

er*

CC

>cc

CO

O C CO C 00 CN - * 0C

oiaqjBs^niqiof

O CD

gUTUJlOIJ

c o o y

o

CC cc t^. CC

^-i a : "* CC

c o a: c

O

UC

CO

cc

cc

c

\T.

cc K

c

as CN

se

-t

o

c

o

c

00 IC CN CN CN C-

~

e

9\

o

Iff»

SO

o

CN W CN CO PH

o c c oo C >C c X ic

gUIUJOJJ

C

CT CC

o o

•[>iui) guiuSgnn

•** CN

-t rf

C CN

Ifi

-+ r-

C

c

< ~ CC CC

OC

m

> "^ et O b' > E c

SJ

— •

t-i

:o3

T-<

CC

so t-

CO

uc

CO

CO

T-

o 03

cc

E

i 3

C cS

-i

,C

-a o C c

r "C

O

o

as i>

03 Cfl

t-l

pH

CN O CO

c/D

_c:

3 O

O C: CO cc CN r t

cd

o u

CO o r - CC CN C-

-1 ic

iC

c <~ C c c- C C

(SSB[{I}3fnUIBJ

oaBjaqjB \v\uy

C? C

c

D t*

'S •i

c

t

"5 5 "K :C

•a 9 '> 'DJ f ä > <- ,3 V- c/" or > !* 3 C

107 Kap. XII. Fastighetsindelningen.1 Den nuvarande fastighetsindelningen. Kartan bild 15 visar fastighetsindelningens huvuddrag. För att icke överskådligheten skall äventyras ha icke alla småfastigheter redovisats.

Karta nr 8. Den genom avvittringen tillkomna fastighetsindelningens

huvuddrag.

Den yttre ramen för fastighetsindelningen inom de olika skifteslagen blev bestämd genom avvittringen på 1820- och 1830-talen, då gränserna mellan de olika byarna uppdrogos. Se karta nr 8. Innehavet av odlad jord och slåtter1

Enligt utredning av c. lantmätare L. öjborn.

108 äng, vilket legat till g r u n d för b e s t ä m m a n d e t av h e m m a n e n s m a n t a l , bibehölls i allt väsentligt vid a v v i t t r i n g e n . S k o g s m a r k tilldelades som regel i p r o p o r t i o n till m a n t a l e n . Den utveckling, som de olika b y a r n a n å t t vid t i d p u n k t e n för avvittringen, blev s å l u n d a b e s t ä m m a n d e för tilldelningen i skog och a n n a n mark. I fråga om markinnehav dominera Tornedalsbyarna samt Vuono mycket starkt och även Nikkala är tämligen väl lottat. Till sagda byar hör sålunda tillsammans 20 000 hektar produktiv skogsmark, fördelad på 251 brukningsenheter, under det att de övriga byarna tillsammans ha cirka 5 000 hektar, fördelat på 190 brukningsenheter. De som bärkraftiga jordbruk betecknade 25 enheterna i Tornedalsbyarna, Vuono och Nikkala innehålla i genomsnitt över 200 hektar produktiv skogsmark vardera, under det a t t motsvarande medeltal för Keräsjokidalen och Säivis är cirka 88 hektar. Medräknas samtliga brukningsenheter, är medeltalet skogsmark per fastighet i Tornedalsbyarna 100 hektar. i Vuono-Nikkala 63 hektar, i Keräsjokidalen 33 hektar, i Säivis 18 hektar och i skogsbygdens småbyar 26 hektar. Utmärkande för fastighetsindelningen är, att de stora byarnas skogsområden (Yojakkala och Mattila) med obetydliga avbrott sträcka sig tvärs genom kommunen från Torne älv i öster till Nederkalix sockengräns i väster. Även Haparanda by och Vuono by ha huvuddelen av sin skogsmark i västra delen av kommunen; Vuonos skogsskiften inrama snävt; Säivis by. Skogsmarkerna äro, särskilt vad beträffar Vojakkala, Mattila och i viss mån även Keräsjoki-Nikkala uppdelade i långsmala skiften. B y a g r ä n s e r n a såväl som s e n a r e t i l l k o m n a g r ä n s e r i n o m b y a l a g e n h a i storl sett d r a g i t s f r a m — särskilt i s k o g s m a r k e n — u t a n b e a k t a n d e av t e r r ä n g f ö r h å l l a n d e n a och n a t u r l i g a g r ä n s e r s å s o m v a t t e n d r a g och m y r s t r å k . Skiftena gå s å l u n d a miltals m e d r a k a g r ä n s e r över m y r a r och s k o g s o m r å d e n . (Se k a r t a n r 15.) Vid avvittringen v a r v ä g n ä t e t föga u t f o r m a t . De a l l m ä n n a v ä g a r n a ha i stor u t s t r ä c k n i n g o m l a g t s eller n y a n l a g t s efter a v v i t t r i n g e n . Fastighetsindeln i n g e n är d ä r f ö r i stort sett fristående från det n u v a r a n d e n ä t e t av a l l m ä n n a vägar. Den rättsliga f a s t i g h e t s i n d e l n i n g e n a n k n y t e r s å l u n d a m y c k e t litet till den n a t u r l i g a s t o m m e n av v a t t e n d r a g , v ä g a r m . m . F a s t i g h e t s i n d e l n i n g e n ä r u p p e n b a r l i g e n s t a r k t h i n d r a n d e för den ö n s k v ä r d a u t v e c k l i n g e n av j o r d b r u k e t och s k o g s b r u k e t ; detta gäller i särskilt h ö g g r a d s k o g s b r u k e t .

De p r i m ä r a skiftena, som n ä s t avvittringen bildat r a m e n för den fortsatta fastighetsbildningen, ä g d e r u m för o m k r i n g 90 å r sedan, alltså p å en tid med helt a n d r a h u s h å l l n i n g s f o r m e r och m e d helt a n d r a f ö r u t s ä t t n i n g a r ä n v å r tids. J o r d b r u k e t s p r o d u k t i o n b a s e r a d e s u n d e r d e n n a tid p å skogsbete för k r e a t u r e n u n d e r s o m m a r e n och p å från s j ä l v v ä x a n d e b ä c k - och m y r ä n g a r s a m t ä n g s h o l m a r b ä r g a t h ö . S e d a n b r u k e t att s a m l a foder f r å n a v l ä g s n a ä n g a r

109 JJeéafo uivLsarlcLe. 7>7-ryd/7.ar zn07rz. JiapezretTtda, 6ys shoo

VLLOTZO

t. j>'i1Wca.LcL

Söi_M\\.oMu

J3&te

cfczuzpa^

Karta nr 9. UrfjåUarna längs vattendragen framiruda som pärlband pä kartan. (Åtskilliga sådana urfjällar ligga spridda i kommunen, ehuru de knappast kunna skönjas ä sammanslällningskarian nr 15.) — UrfjåUarna omfatta huvudsakligen slåtterängar och utgöra en relikt från äldre tider. Att nu ta foder från urfjällarna innebär vanligen ett betänkligt slöseri med arbetskraft.

110 numera börjat försvinna, kvarstår dock äganderätten till dessa ängar fortfarande som en relikt från äldre tider. Sådana slåtterängar förekomma överallt i socknen i stort antal, ofta såsom urfjällar inom andra byar. I Keräsjokis och Aavajokis dalgångar framträda dessa urfjällar längs vattendragen som pärlband på kartan. Kartbild 9 visar ett exempel (å sammanställningskartan nr 15 kunna dessa detaljer endast med svårighet utläsas). Byarna Mattila och Nedre Vojakkala äga i Torneälven ängsholmar, som fortfarande lämna riklig avkastning. De avbärgas årligen trots att de i vissa fall ligga på avsevärt avstånd från gården. Den ursprungliga skiftesläggningen blev normerande även för de sekundära klyvningarna. På sina håll uppkom en förtätad bosättning och en ytterligt långt gående uppdelning av de ursprungliga skiftena i smala remsor såväl i inägoskiftena som skogsskiftena. Många hemman i kommunen och särskilt hela Säivis by utgöra typiska exempel på för långt driven parcellering. De utdikningsområden, som finnas inom socknen, ha likaledes i enlighet med tidens sed delats upp i smala remsor. Kartbild 10 visar ett exempel. I tornedalsbyarna ligger jordbruksjorden i stort sett samlad mellan älven och järnvägen. Fastighetsgränserna gå i stort sett i öst-västlig riktning och bilda i regel lämpliga ägoområden. Till sina huvuddrag är fastighetsindelningen sådan, att omskifte icke behöver tillgripas för förbättring av densamma utan erforderliga omläggningar borde med fördel kunna genomföras successivt. Genom nyodlingar, som sedan all närbelägen lodlingsmark i den egna fastigheten tagits i anspråk i vissa fall utsträckts till mera avägsna odlingsmarker, har olämplig arrondcring uppkommit. Som ett extremt fall kan n ämnas, a t t en fastighet i Neder Vojkkala har odlingar i Simunajänkkä, dit avståndet 1 ängs landsvägen är cirka 2.J km. Haparanda by intar en särställning beträffande fastighetsindelningen. En avsevärd del av åkerjorden är uppodlad i ett stort antal smålägenheter, vilka ägas och brukas av stadsbor, som ha egna ladugårdar och stall inom staden. Denna kreaturshållning inom staden är givetvis dömd att försvinna och de nämnda åkerlägenheterna blir därmed disponibla för de egentliga jordbrukarna inom socknen i den mån marken icke tages i anspråk för bostadsbebyggelse. Den nuvarande fastighetsindelningen i stadens omgivningar kommer sannolikt icke att bli bestående. I Vuono by har parcelleringen gått längre än som är lämpligt ur jordbrukssynpunkt Dels ha fastigheterna blivit för små och dels ha också ägoskiftena fått en olämplig konfiguration. Ehuru bristerna äro påtagliga, är intresset för genomgripande förändringar ganska ljumt hos byborna. Detta torde ha sin grund i a t t inkomstnivån redan nu ter sig tillfredsställande för jordägarna. Varje fastighet liar andel i värdefulla fiskevatten och flertalet fastigheter ha relativt gott om skogsmark. Dessutom är det sommartid rätt god tillgång på arbete (fiske m.m.). som är så pass lönande a l t jordbruket synes vara ett andrahandsintresse. Nikkala-Keräsjoki skifteslag visar prov på en i många avseenden olämplig fastighetsindelning. Till gårdarna i centrala Nikkala höra odlingar långt upp i Keräsjokidalen. Fastigheterna i Salmis ha mycket mager jordmån på hemägorna men ha odlingsvärda marker vid Keräsjoki på 3—5 km:s avstånd. Arronderingsförhållandena utgöra således ett hinder för en utveckling av dessa fastigheter även om de innehålla odlingsvärda marker. Parcelleringen liar i Nikkala gått längre än som är förenligt med en rationell

Ill

Karta nr 10. Torrläggningsområdet i Kyläjärvi (tidigare helt vattentäckt vik, numera ofullständigt torrlagd). — Utdikningsområdena ha ofta avsatts som samfällda vid primärskiftena, men sedermera delats upp mellan delägarna. Det är meningslöst att kosta på ytterligare torrläggning, odling etc., såvida icke fastighetsindelningen samtidigt förbättras radikalt.

jordbruksdrift. I Keräsjoki ha fastigheterna i regel tillgång till närbelägen odlingsmark, men deras utvecklingsmöjligheter äro f.n. starkt begränsade genom bristen på skogsmark. Skifteslaget är på ett olyckligt sätt inklämt mellan angränsande byar, vilket utgör ett avgörande hinder för Keräsjoki-fastigheternas utveckling. Överhuvudtaget kunna de närmast öster om Keräsjoki befintliga odlingsmarkerna icke utnyttjas förrän en överföring av äganderätterna till desamma sker och en omläggning av fastighetsindelningen kommer till stånd. Odlingsmarkerna böra tillhöra brukningsdelar med gårdsplatser i Keräsjoki och icke som nu är fallet i Mattila och Vojakkala. Som allmänt omdöme om

112 jordbruket i Keräsjokidalen kan sägas, att det i sin utveckling är kraftigt liämmat främst av den rådande fastighetsindelningen. Säivis by behandlas utförligt längre fram. Fastighetsindelningen måste betecknas som bedrövlig i denna by. Parcelleringen har gått så långt den överhuvudtaget kunnat gå. Samtidigt har en oerhörd .ägosplittring uppkommit med resultat att ett flertal fastigheter ha sina små ägor på flera olika håll och dessa ägor dessutom ha en ur brukningssynpunkt olycklig form. Inom skogsbyarna ligga fastigheternas ägor relativt väl samlade men parcelleringen har satt en snäv gräns för utvecklingen. Komplettering av fastigheterna vore önskvärt, emedan arbetstillfällena i de kringliggande skogarna vid hittills rådande förhållanden icke utgöra tillräcklig inkomstkälla. Möjligheterna att förstärka fastigheterna äro emellertid små, enär tillgången på odlingsvärda marker är dålig. Som ett exempel på vilka utvägar som väljas, kan nämnas, att en jordbrukare i Naartijärvi sambrukar sin fastighet i denna by med en större areal odlad jord i Kattilasaari på cirka 10 km:s avstånd. P å 1940-talet h a r c i r k a 580 h e k t a r s k o g s m a r k i n o m viss del av k o m m u n e n f ö r v ä r v a t s av Kungl. Maj:t och K r o n a n för m i l i t ä r a ä n d a m å l , s o m a v n u m e r a träffade dispositioner alt d ö m a icke s y n a s k r ä v a besittning av m a r k e n för all f r a m t i d . A n d r a o m r å d e n , d ä r p e r m a n e n t a a n l ä g g n i n g a r m o t i v e r a ständig besittningsrätt, h a r f ö r v ä r v a t s p å a r r e n d e för viss l ä n g r e tid. S a k s k ä l e n för de s å l u n d a v i d t a g n a å t g ä r d e r n a ä r o icke för u t r e d n i n g s m a n n e n k ä n d a . K r o n a n s f ö r v ä r v h a m ä r k b a r t försvagat en del j o r d b r u k s f a s t i g h e t e r . Avg r ä n s n i n g e n av de f ö r v ä r v a d e o m r å d e n a är helt b e t i n g a d av det speciella ä n d a m å l e t och a r r o n d e r i n g e n ä r u r s k o g s b r u k e t s s y n p u n k t olämplig.

E t t s t u d i u m av den utveckling, som lett till den b e d r ö v l i g a a r r o n d e r i n g e n och den olyckliga parcelleringen, ger l ä r d o m a r av v ä r d e för p l a n e r i n g e n a v den yttre r a t i o n a l i s e r i n g e n . Det ä r av desto större intresse m e d h ä n s y n till att u t v e c k l i n g e n fortsatt i s a m m a r i k t n i n g ä n d a till för n å g o t å r s e d a n och p å en del håll — dock icke i N e d e r t o r n e å k o m m u n — alltjämt fortsätter i s k y d d av g ä l l a n d e lagstiftning. E n historisk överblick l ä m n a s d ä r f ö r i n ä s t följande avsnitt. Den ä r b e l y s a n d e för h u v u d d r a g e n i utvecklingen långt utanför Nedertorneå kommun.

Fastighetsindelningens uppkomst och utveckling. Redan under hörjan av 1400-talet fanns bygrd på ömse sidor om Torne älv. Såsom socken nämndes Tornoå redan år 1403. År 1618 skilde man på Övertorneå och Nedertorneå socknar ocli ur den senare växte så småningom Karl Gustafs socken fram. Nedertorneå socken erhöll sin sluth'era utformning, dels genom Kungl. Majrts beslut den 18 december 1782, varigenom Karl Gustafs socken avskildes från Nedertorneå socken, dels genom fredsslutet med Ryssland efter 1808—1809 års krig, då riksgränsen förlades till Torne älv. Genom gränsdragningen i älven kommo byarna längs denna att

113 uppdelas, och reglerades slutligt på 1820-talet äganderättsförhållandena mellan delarna genom ägoutbyte över riksgränsen. Ungefär samtidigt eller den 10 februari 1824 utfärdades stadga för awittringsverket i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilken stadga närmast tog sikte på landets kolonisering. Redan under 1780-talet hade avvittring igångsatts i Nedertorneå och Karl Gustafs socknar, men blev denna dock ej fullbordad annat än vad beträffar Seitenkari ( = Seskarö) by. I Nedertorneå socken igångsattes avvittringen ånyo omedelbart efter tillkomsten av 1824 års stadga och pågick till år 1839, då Konungens Befallningshavande meddelade sitt utslag. Utstakningsförrättningen avslutades år 1847. Denna avvittring omfattade hela socknen med undantag för Seitenkari by, vilken såsom förut a w i t t r a d befriades från att ingå i denna avvittring. Vid tiden för den senare avvittringens igångsättande fanns i Nedertorneå socken (enl. 1825 års specialjordebok): 114 skattehemman, 20 kronohemman, 4 boställsfastigheter och 5 krononybyggen eller lägenheter, som ännu icke ingått i skatt. Fastigheterna voro geografiskt fördelade sålunda: Över och Neder Vojakkala Mattila Haparanda by Vuono Nikkala Säivis Keräsjoki Seskarö Skogsbyarna

26 st. 21 » 8 » 22 » 28 » 11 » 9 » 4 » 14 »

Under avvittringens gång hade konstaterats, att skogsmarken i Nedertorneå socken icke räckte till för den tilldelning, som hemmanen enligt bestämmelserna i avvittringsstadgan kunde vara berättigade till. På grund härav förordnade Kungl. Maj :t den 4 oktober 1834, att den av kronan inlösta Torneå stads skogsmark samt insyningarna på denna skulle få fördelas mellan hemmanen i socknen och Haparanda köping. Socknens ägomassa kom på så sätt att uppdelas mellan dessa. Samtidigt bestämdes att Haparanda köping för erhållande av vedbrand och mulbete skulle erhålla en vidd svarande mot ett mantal, häri ej inräknat mantalet för hemmanet Haparanda nr 2, som kronan förskottsvis inköpt för anläggande av köpingen på annan plats än som förut varit avsett. 1 — Haparanda köping tilldelades därvid efter överenskommelse i avräkning för dess andel bl.a. ägor som förut tillhört Torneå stad. — De a w i t t r a d e områdena ha sedermera benämnts Haparanda donationsjord (1 mantal). Vid avvittringen utstakades skogsskiftena i så nära anslutning som möjligt till inrösningsjorden. De stora bosättningarna vid Torne älv samt Vuono och Nikkala representerade tillsammans cirka 90 % av kommunens mantal och fingo skog i förhållande därtill. De enstaka bosättningar, som företagits i de inre delarna av socknen och som blivit skattlagda, kommo härvid a t t hänföras till de byar, inom vars utskogar de voro belägna. Genom detta förfaringssätt ha skifteslagen kommit att omfatta dels mark, som anslagits till byarna, och dels mark, som anslagits till vissa enstaka hemman. *Enl. Kungl. Maj:ts beslut den 20 maj 1812 skulle en stad; benämnd Karl Johans stad, anläggas vid nuvarande platsen för Karl Johans kronopark. Anläggningen där avstannade emellertid, och i stället byggdes Haparanda upp på nuvarande plats, sedan plankarta för bebyggandet upprättats år 1828.

114 De enstaka hemmanen kommo sålunda att ligga som enklaver i byarna, vilket förhållande blev allt mer framträdande, när de vid de senare laga skiftena fingo sina ägor utbrutna i anslutning till inrösningsjorden. Avvittringen berörde icke inägojorden, som till läge och omfattning redan var bestämd. Detta gällde även urfjällarna. Skogens dåliga beskaffenhet i vissa delar av socknen, vilket indirekt bidragit till skiftesläggningen vid avvittringen, belyses och förklaras av landshövdingen P. H. Widmark i »Underdånig berättelse innefattande ekonomiska och statistiska upplysningar om Norrbottens län, samlade under embetsresor år 1859»: »När man färdas efter den allmänna kustvägen genom länet, så väcker det uppmärksamhet att man icke finner någon duglig skog, utan allenast å afbrända eller af verkade marker, sådana små, kortväxta och omogna träd, hvilka knappast äro tjenliga till vedbrand. E t t dylikt förhållande inträffar äfven in i landet invid de större floderna och intill bebyggda trakter, der skogen dels är uppbränd, dels mycket uthuggen och all gröfre skog måste således sökas på större afstånd från gårdar och byar samt efter sidovattcn. Den fullkomliga okunnighet om och liknöjdhet för all skogshushållning, hvilken är allmän, icke blott i Norrbotten, utan äfven i Norrlands öfriga landskaper, torde få antagas äga sin egentliga förklaringsgrund dels deruti att skogarna varit oafvittrade och oskiftade, dels i den omständigheten att de hittills icke haft egentligt värde, utan blott utgjort ett medel för tillfällig arbetsförtjänst.» Beträffande speciellt Tornedalen anför han: »Ehuru de upplysningar, jag under denna resa i nämnda hänseende kunde vinna, äro ganska ofullständiga, så trodde jag mig dock förmärka, att Tornedalen är den minst skogrika i länet, dels i anseende till det nordliga läget, dels därföre att denna dal mera än de öfriga är uppfylld af stora kärrtrakter, dels emedan på ingen annan trakt så stor vårdslöshet råder med antändande av skogseldar. Efter hela denna dal är skogsafverkningen till afsalu dels ingen, dels inskränkt till några få punkter, och det oaktat är det sannolikt här, som skogsbrist i en framtid snarast kan komma att inträffa. Genom Pajala och Öfver-Torneå socknar, där nämnde elf är riksgräns, var skogen temmeligen spard och bibehållen på ryska sidan, när den vid svenska stranden dels bestod af buskar, dels var uppbränd, och härtill uppgavs orsaken vara den, att afvittring och skifte å Finska statsverkets bekostnad redan för flera år sedan blivit verkställde, när deremot skogen på svenska sidan ännu är oafvittrad och oskiftad. I Carl Gustafs och en del av Neder-Torneå socknar, måste vedbrand och byggnadsvirke hemtas på 1 y2 k 2 mils afstånd från gårdarne, och till Haparanda stad erhålles byggnadsvirke på 18 mils afstånd från Pajala genom fiottning utför elfven».

Avvittringen återspeglade näringslivets dåtida krav. Vid jordbruket rådde naturahushållning, och tyngdpunkten låg starkt vid animal produktion. En övervägande del av fodret togs på självväxande ängar, vilket då ställde sig förmånligt. Det förekom ofta. att sakägarna framför allt sökte trygga besittningen av myrar och ängar, som numera äro nästan värdelösa, under det att skogstilldelningen, såsom landshövding Widmark framhållit, för dem syntes vara av underordnad betydelse. Inom skifteslagens ram ägde under de följande decennierna laga skiften rum för utbrytning av de särskilda hemmanen. Vid tiden för dessa förrättningar gällde efter varandra 1827 års och 1866 års skiftesstadgor, varest ingående regler givits för bl.a. skiftesläggningen. Redan i 1 § i skiftesstadgan möta de två viktigaste principerna för laga skifte, nämligen kravet på rättvisa och bekvämlighet. Då liksom nu var man bunden till det andelstal med vilket sakägaren ingick i förrättningen.

115 Samtidigt med den första skiftesstadgan utfärdades en hemmansklyvningslag och jordavsöndringsinstitutet infördes. Vissa besutenhetskrav blevo dock alltjämt gällande. Den fria jorddelningen lagfästes genom 1881 och 1896 års lagar, av vilka den förstnämnda möjliggjorde klyvning av hemman till hur små hemmansdelar som helst och den senare beredde jordägaren möjlighet a t t praktiskt taget hur som helst stycka sin fastighet. Lagstiftningen gav uttryck för den liberala jorddelningspolitik, som arbetat sig fram under trycket av 1800-talets starka befolkningstillväxt. Inskränkningarna i rätten till klyvningen började anses direkt skadliga, då de hindrade fortsatt bosättning. Uppodling och nybildning av jordbruk, som kunde taga emot en del av befolkningsöverskottet, blev en väsentlig punkt i befolkningspolitiken, särskilt då emigrationen började få skrämmande omfattning. Vad Nedertorneå socken beträffar, så fastställdes laga skiften å skifteslagen mellan åren 1858 och 1886 och därvid utbröts 180 hemman eller hemmansdelar, vartill kommer Seitenkari skifteslag om 5 hemman. Vad skiftesläggningen beträffar, så var den bunden till de redan givna skifteslagen, inom vilka enligt skiftesstadgans bestämmelser de enskilda hemmanen fingo sin utformning, ofta med det resultatet, som ovan angivits, nämligen de långa och smala skiftena. I samband med ifrågavarande laga skiften ha, där det visat sig möjligt, ägoutbyten företagits för reglering av urfjällsägorna, men fortfarande ligga åtskilliga sådana ägor insprängda i andra byars områden. Den fortgående befolkningstillväxten under 1800-talet medförde ett trängande behov av expansion av näringslivet. Det blev av naturliga skäl framför allt från bosättningarna i Nikkala, Säivis och Salmis (inom Vuono och Nikkala skifteslag), som arbetarstammen måste rekryteras till de sågverk m.m., som anlades i slutet av 1800-talet. Vid sidan av arbetet i sågverken önskade man för vinnande av en tryggad tillvaro kvarbliva vid jordbruket. Den nyblivna rätten till fri jorddelning möjliggjorde en sådan utveckling. Samtidigt som befolkningen i byarna växte, tilltog därför jorddelningen kraftigt. Man kan i detta avseende konstatera en påtaglig skillnad mellan byarna i socknens södra delar, där jordbruksfastigheterna genom långt driven parcellering fingo karaktären av småjordbruk, och de egentliga jordbruksbyarna Mattila och Vojakkala, i vilka jorddelningen erhöll en relativt begränsad omfattning. Pareelleringen i kustbyarna medverkade till sådan organisation av näringslivet, som under den industriella utvecklingen i början av 1900-talet ansågs önskvärd. Med driftsnedläggningen vid industrien, särskilt på 1920-talet följde försörjningssvårigheter och då befolkningstillväxten alltjämt höll sig hög, var det i denna nya situation naturligt att falla tillbaka på jordbruken och söka utvidga dem. Nyodlingen tilltog och kom att äga rum på allt större avstånd från byn, eftersom jorden och odlingsmarken i de centrala delarna började tryta. Inom skifteslagen förekommo s.k. utdikningslägenheter, som vid laga skiftet undantagits som samfällda. Inför den tilltagande bristen på lättodlade marker, tog man dessa utdikningslägenheter i anspråk varvid första åtgärden blev torrläggning och uppdelning, så att varje delägare fick sin lott. Den planlösa utvidgningen av jordbruksarealen har sålunda medverkat till en alltmer försämrad arrondering med ökande ägoavstånd och ökande antal ägoskiften.

G e n o m 1926 å r s j o r d d e l n i n g s l a g t i l l k o m m o visserligen restriktiva b e s t ä m melser r ö r a n d e j o r d d e l n i n g e n , m e n i n r o t a d e t ä n k e s ä t t och t r y c k e t av förs ö r j n i n g s s v å r i g h e t e r n a h a gjort att dessa b e s t ä m m e l s e r e n d a s t så s m å n i n g o m

116 trängt igenom. Av statsmakterna uppmuntrad nybildning av småjordbruk, icke minst arbetarsmåbruksverksamheten, bar för övrigt utgjort en kraftigt uppmjukande faktor. Genom 1937 års ändring av jorddelningslagen samt en skärpt tillämpning av densamma har parcelleringen genom legala förrättningar visserligen hämmats, men en tendens till privat fastighetsbildning genom sämjedelning m.m. har framträtt i stället. Särskilt med hänsyn till näringslivets ensidiga inriktning och till de små möjligheterna att få yrkesutbildning på orten är det oundgängligen nödvändigt att restriktionerna för fastighetsbildningen förbindas med positiva åtgärder. Avslag på sökt fastighetsbildning bör regelmässigt följas av förslag till lösning av sakägarnas legitima önskemål. På så sätt kunna de enskilda initiativen gripas i flykten och inriktas på en uppbyggande verksamhet. Enbart genom restriktioner kan utvecklingen icke ledas. De aktiva åtgärder, som böra ifrågakomma, sträcka sig givetvis betydligt utanför fastighetsbildningens område.

Äganderättens fördelning på olika kategorier. (Karta nr 11.) Nedertorneå socken innehåller cirka 44 200 hektar. Vid avvittringen fördelades socknens ägovidd på byarna inom densamma med undantag för ett mindre område, Karl Johans kronopark nu om cirka 113 hektar, samt Haparanda »donationsjord», vilken i huvudsak omfattade södra delen av Seskarö och ett skogsskifte väster om Nikkala skifteslag. Kungl. Maj:t och Kronan har sedermera, bortsett från det område, som disponeras för järnvägen från Haparanda, förvärvat sammanlagt cirka 580 hektar för försvarsändamål. (Återfinnes ej på kartan.) Under ecklesiastik förvaltning befinner sig ett hemman i vardera Haparanda och Mattila byar om sammanlagt cirka 518 hektar, och Nedertorneå kommun har i sin ägo ett hemman om cirka 270 hektar. Den största jordägaren i socknen är Haparanda stad, som inklusive donationsjorden innehar cirka 1 690 hektar. Övriga fastigheter ägas i huvudsak av jordbrukare. Ett fåtal fastigheter om sammanlagt cirka 750 hektar brukas av annan än ägaren. Av ovanstående framgår att cirka 4 000 hektar eller cirka 10 °/o av socknen äges av andra än jordbrukare. Det bör dessutom nämnas, att jordbruket synes vara ställt på avskrivning på en del fastigheter, som fortfarande brukas av ägaren. Hit kan hänföras bl.a. en del småfastigheter, som äges av stadsbor.

117 at 'ctuztEgaria •

>JJJ

1\etcc.}ming<ir

£ckl&sLcLstik.JorcL £•:•:••.! Khonoparts.

Karla nr 11. Äganderättens fördelning. Bolagsinnehav förekommer är — bortsett från markförvärv för militära ändamål — inskränkt i södra delen av Nikkala.

icke. Kronans mark till ett litet område

Vissa uppgifter från näringsutredningens inventering 1944 belysa situationen: Ar 1944 uppgivet antal brukningsenheier Antal jordbruk utan kor » » » bostadshus » » » ekonomibyggnader » » » manlig arbetskraft » » » kvinnlig arbetskraft

468 90 38 . 62 55 83

Utredningsmannen har funnit anledning förvänta, att en del av dessa fastigheter inom relativt kort tid komme att utbjudas till försäljning och därvid lämpligen kunna disponeras som kompletteringsjord.

118 a

r H

CO

v©

CM

rH

>

o

CM i

o"

r H CO

CM

lO

UO

1 0

Tfl

eo

O

eft

XJ c

»ca

t > r H

•-i Tjl

•a

f l

O )

N

P H

l~

TJI CO

CM CM

r H CM

O CM

T f r H

V9

^ CO

P H

co O*

CO CD P Q

B

Li O

Q5

p *

u ca

m

to

H

©

1 CM

TJI

CO

rH

O C*

:ca •a

I

t -

CO

Tjl

co

rH

V *

ca "2 C ca

t -

CO

05*

pH

CN

i-H

rn

o

r-

oo

LO

O CO

O i CO

l O

©

CM

tCO

o\ es

CO l O

so "S O ca •* G

N 00 00

I N O CM

• * r -1

CO Tji

TJI

r-~

r -I

00 O

CM

r^ LO

l O CM

r -< r-

"rt

O) OJ

I O CN)

os

Tji*

CO

CO CO

l > 0 \

t»

lO

00 TJI

©> o\ \e

<N

eo

T »

0 1 T f H

0 C i 00

CM

r H

rO O

t^

l O

CC

Ifl

n CO Tji

H

x 0 r H

N

t ^ 0 CM

0 0

O *

eo

M

t - 0 in eo TJI \o eo e?\ cM H

Ifl

1 0

t> P H P H

1 0 l >

co

OS CM

0 rH CM r— 0 rH CO lO

r^ co co os 0C Tf

r^

eo 10 co

C5

I O

c

C/3

-<

TJI

co l O r H

co 1—1 0

OJ

ON

0 5

cN

co CO CO

P H

rH PH

t-~

CO CM

t ^ CO

<*

h CO H M M m N CHO O 09 w r i VO

ca C/3

CA l-H

P H

I D CO

- * 1H

CO CO

eo

0 0 H

H

H

[

*~*

-fl G

o eo

CO

CO I O

CM

TJ<

i O CM rH

l O CO CM

<M

o*

O 03

CO CO

O CM

1-1

CO r-

pH S 0

O:

<3\

Tji

ctO

C

:«3 3

r H 00

1 5 CM

T f

^ CO

• *

US TJI

«a

P H

T* Tji'

t^TJI

CO t ^

r CO

CO CM

1 0 t-" I O

C CO

CO 1.

H >>

rt r H

G

—

CO CM

rH CM

Tjl

CM rH

T * J >

I.O CM

CM CM

O l — ^—1

I O

O

CO

t^

co

t-»

>r

O

r-

O CM

O r-

CM

O CO

rH

| > CO

M

rH

o

°«!

M

CO

C^

CO

rH

"S b -; ca

CN CM

rH

CO

rH

i

•M

rH

J >

CM -t1 CM

eo

OM

CO"

CO rH

CO CN VO

g

CM CO

OX)

c a

G

ac

a "C 0)

:ca

c

OJ

PQ

s

CO

"en

ca

c

ca

0)

c .2

hi

"a .o

>

"So 5

S

0?

rc

C

> >

£

C

p*

' c t C C

c3

z

Q.

t»

' .2 ••c. IT.

a

c

vi O

T?

T+

CO

r—

c\

00 CO

ca G

sC

Vc c c S

E- >

0. JV

fe* ; c co

cc

-Tj

>| | a s 00 er

CD

0! T j

OC CO

-t

K

r H

cc

1-

CM

CN

CO

Tt

UO

G G 3

co

T?

Cs PH

CD

ca

s

^ ^

« pa

a

-ii! OC

C

CD

~->

.0

c,

CS

-1 )

.2 H 'Se CH

•a t,

•cc

c c/

"-3^

s c

i •-

fc, E- > fcc

uH

c «I "31)

cc

C

4s

cat

"3 CD *S

.<

ca rH

r^

co

Tt

LO

CC

G G 9 0 0

119 ©

CM

i-i

O

CO

CM CO

CO

• * *

O

•*

•*

O

•*

O» I l

N

O

oe w

cc

-t •-«

H •«*

•* co

IM 00

d «-<

«N eo

*# « W PH

eo t N W *f N Csl

—

-o

c

vo o M f » ^

o w

v© * N

-*

c

OJ

CM

f»

m

CM CO

i -< <-

>n m

©

>o

-rf

W y-l

Tp

*#

o

«tf

CM

<M

i> •* N

•*

CM

-p

m

l~-

t^

CM

oc o © m

CO m

-

<< in i -« © © l O CO - - i

VÄ CN ©0

CO

»-<

1 PH Tfi

CM TJ-

o

ON

oc

b« N

-<p r»

©

co

va

< CM

co

co

tVÄ

CM

CM CO

pH

< oc m o O

PH

-+

CO CM

^ ( i eo t > ON i-H eo eo t v» Cq N

t»

00 CO

i-

o- ) CM 0 0

•*

CM

"*

CO

N

VÄ

CM

©

©

00 PH

i—i

r-~ i— co co -p

C1

PH

<* •N-

CO t-

CM Y-i

CO r-

rp

CM

-p CO i*

O [ ^ ^ 1

m m

c: O -^ M

SN

CM

MS ©

M

vo ©

CM

ON

5N

©

m

r~ oo

© •"*

03 CO

TC co »-

<

O

M

ON pH

O eo

<*

-^ h-

CM

ON in pH CO

eo "*

^

O ©

co

T- <

O • *

—< O CO

in CM t~>

00 T-

CM *

©

*-p co

i- t

co CM rp

-* O CO

•© CO

co o co m

PH

00 PH

in <N

m

H

3D

m

eo PH ON pH

i eo «0

— -f

'-,

•* c co c

00 T-

05 CO

OC T*

OC

ON pH

"* «

•*

a

!N

ve

N

OC

M

rn

00 CM

O [^ CM

H

CO 0 0 CN » CM T-

r-l N

CO CO VÄ

^*<

i*

m

i-<

o m co co T- • m oo m r- Ci H n CM eo

^H

vo

o

O

CM CM

pH

CO

c

OJ

co

O

OC

w

o

CM

lO

CO

in H

O

co oo t--

CM

•>*

CM

b» t>CM

-rf

O

* 00

00 00

Ifl T-

C

r-

CO

CO

in

i-i CO m

—,

tr* a> i-i c m oo 00

r-

a ir

C OI

t~

00 1

00 PH

C^I

PH

:

C c to

T

r 1

>• £ 1

-a

"C c C i-

i c

>

-i

w

-r

CL

.i:

'

> ir

! '••T> J-

ec

1-0

.

CO

g E

•5

03 0

a (5 <u

• * *

Cl

TZ

0 V c

.1" -/

c 5

i c

c/ t C

-* c/

c

cr

t/

k- r •

PH

*

l«

ec

g B 3 t/1

• :=

c

" • -

'' v

er

v

i^

0;

,c k, -j

-+

£H

-3

a

P-

T-

Cv

e-

g g 3 ca CN o

H

CO

-*

ec

t-i

"* "# ^o B c y:

-

ö

tc: c c

tä

h ^

OJ

"e3

r^ 0C CM

O

CM

*!

0 Cl

.3

°c o

c -- i

a

3 VÄ

VÄ

c/

120 Jordbruksfastigheternas storleks!ördelning. En uppdelning av näringsutredningens primärmaterial från jordbruksinventeringen har gjorts dels i storleksgrupper och dels i regioner inom socknen. Resultatet av denna uppdelning av materialet redovisas i tab. XII: 1. I denna har redovisats endast 441 brukningsenheter av de 468, som upptogos vid näringsutredningens inventering. En utgallring har nämligen skett av 27 brukningsdelar, vilka på grund av olika skäl icke ansetts böra betraktas som särskilda brukningsenheter.

121 Kap. XIII. Principdiskussion av riktlinjerna för yttre rationalisering. Lämplig storlek och sammansättning på brukning senheter. Under det sista decenniet ha flera utredningar ingående sysslat med frågan om jordbrukets lönsamhet samt sambandet mellan brukningsdelarnas storlek, jordbrukets ekonomiska resultat och jordbrukarefamiljernas inkomster. Bedömandet har därvid väsentligen grundats dels på räkenskapsmaterial och räntabilitetsundersökningar vid jordbruk av olika typer, dels på kalkyler rörande sysselsättningsgraden. En undersökning av förstnämnda arten avseende speciellt Nedertorneå kommun har icke kunnat komina i fråga redan av den orsaken, att räkenskapsresultat kunnat uppbringas endast beträffande enstaka jordbruk i kommunen. Dessutom har av det förut anförda framgått, att jordbruket nu med få undantag kompletteras med andra inkomstkällor, varför räntabilitetsundersökningar avseende endast jordbruksdelen av rörelsen bleve föga belysande. Vidare har utredningen visat, att brukningsenheterna övervägande ha en så låg rationaliseringsgrad, att en statistisk bearbetning av de ekonomiska resultaten med nuvarande brukningsformer skulle ha ett mycket begränsat värde, då det gäller att ge rekommendationer för brukningsenhelernas lämpliga sammansättning. Utredningsmannen har icke velat taga på sitt ansvar att grunda ställningstagandet på kalkyler med hjälp av det tillgängliga materialet av ovan nämnd art. I syfte att dels vinna kännedom om den levnadsstandard, som de nuvarande jordbruken av olika storleksgrupper kunna bereda sina brukare, dels få jämförelser mellan de olika byarna i kommunen och därmed klarlägga var behovet av förbättringsåtgärder är störst, har utredningsmannen med vederbörligt tillstånd gjort en undersökning rörande den taxerade inkomsten år 1945 vid de jordbruk, för vilka uppgifter kunnat erhållas. Klassificeringen i storleksgrupper hade vid näringsutredningen år 1944 gjorts av kommunala förtroendemän med god ortskännedom. Enligt därvid tillämpade grunder skulle familjejordbruken vara sådana, som lämnade brukaren sysselsättning huvudsakligen inom fastigheten och en skälig inkomst, ofullständiga jordbruk sådana, där förbättring av försörjningsmöjligheterna ansågs behövlig, och stödjordbruk sådana småjordbruk, vars innehavare hade erforderliga arbetstillfällen utanför fastigheten. I stort sett innehåller gruppen familjejordbruk fastigheter med 7 kor eller mera, gruppen stödjordbruk upp till 3—1 kor

122 och gruppen ofullständiga jordbruk mellanstorleken i avseende a djurbestånd. Eftersom huvudvikten ligger på mjölkproduktion, kan djurbesättningen ge en rätt god bild av fastigheternas storlek. För de undersökta fastigheterna, som torde vara representativa för kommunen, ha inkomsterna fördelats sålunda: Taxerad inkomst 0—

1 000 familjejordbruk ofullständiga jordbruk . Stödjordbruk Summa

1 000— 2 000— 2 000 3 000

3 000— 5 000

5 000— 7 000

7 000— 10 000

10 000— 15 000

över 15 000

—

—

—

4 6

30 21

32 29

37 42

11 11

8 2

2 1

1 1

2 Totalsumma 254 st. I de två högsta klasserna, omfattande inkomster över 10 000 kronor, återfinnes sålunda ett s.k. familjejordbruk, 3 ofullständiga och 2 stödjordbruk. Förklaringen är här att söka i kombinationen med fiske i kustbyarna. Redan det anförda visar dock, att en klassificering efter storleksordning är ytterligt vansklig. Det måste också understrykas att icke mindre än 59 av de 125 ofullständiga jordbruken redovisat inkomster över 3 000 kronor och att av familjejordbruken åtta redovisa inkomster över och åtta inkomster under 3 000 kronor. Härvidlag kan icke fisket tagas som huvudsaklig förklaring till den rätt egenartade fördelningen. Särskilt med beaktande av byarnas särdrag är en överblick av fördelningen på de olika byarna av intresse. Taxerad inkomst 0—

1 000 Tornedalsbyarna . . . Vuono Nikkala . . . . Säivis med Harrioja och Sattaoja . . Kerasj okiHaapasaari Skogsbyarna

1 000— 2 000— 2 000 3 000

3 000— 5 000

5 000— 7 000

7 000— 10 000

10 000—

15 000

över 15 000

1 1 4

5 3 15

8 8 12

16 13 17

9 9 5

2 3 4

2 1 1

— —

—

—

1 2

10 8

14 11

5 8

— —

— —

— —

— —

2 Det ekonomiska resultatet är anmärkningsvärt likartat för tornedalsbyarna och Vuono, ehuru arronderingsförhållandena äro avgjort sämre i Vuono. En rätt väsentlig förklaring torde vara de avsevärda kontantinkomsler, som

123 vuonofastigheterna ha av arrende för fiske. Vad Nikkala beträffar så återspegla tubellens siffror de goda inkomsterna för de jordägande fiskeföretagarna och de dåliga inkomsterna för små jordbrukarna med ofullständig sysselsättning; själva jordbrukens storlek och sammansättning synes i många fall vara likartad för stora och små inkomsttagare. I Säivis redovisa jämnt hälften av de undersökta jordbruken inkomster över 3 000 och hälften inkomster under 3 000 kronor, vilket nära ansluter sig till fördelningen inom hela kommunen. Förklaringen torde vara att beredskapstiden givit Säivisborna relativt goda sysselsättningsmöjligheter, vilka dock icke synas vara att påräkna för framtiden. Som jämförelse kan antecknas, att av samtliga inkomsttagare i Säivis 132 redovisat taxerad inkomst under 3 000 kronor och endast 45 över 3 000 kronor. Jordägarna synas sålunda i Säivis ha det relativt väl ställt i förhållande till diversearbetarna. Det anförda torde visa, att beträffande Nedertorneå kommun råder det icke något påtagligt samband mellan brukningsenheternas storlek och jordbrukarfamiljernas inkomster, varför frågan om lämplig sammansättning av brukningsenheter icke kan på ett avgörande sätt anknytas till arealer eller andra storlekssiffror. Enligt utredningsmannens mening bör arbetskraftsbehovet under året tagas till utgångspunkt vid målsättningen. Utredningen har visat, att den manliga arbetskraften inom kommunen visserligen är ofullständigt utnyttjad, men att något överskott av arbetskraft icke föreligger sommartid. Möjligheten att erhålla lejd arbetskraft till jordbruket är under sommaren mycket begränsad. Som regel bestämmes därför i verkligheten den övre gränsen för jordbrukets storlek av tillgången på arbetskraft inom jordbrukarens familj. I de fall där brukaren har inkomst från någon lönande förvärvskälla utom jordbruket är den för jordbruket disponibla arbetskraften icke alltid tillräcklig för att sköta ett jordbruk av basjordbrukets storlek. Det väsentliga i förbättringsverksamheten blir under sådana förhållanden att effektivisera jordbruket genom åstadkommande av en jordbruksstruktur, lämplig med hänsyn till de naturliga förutsättningarna, arronderingsförhållanden, förefintliga kombinationsmöjligheter och arbetskraftens jämna sysselsättning under arbetsåret. Det bör här understrykas att den nuvarande strukturen kännetecknas av ett överflöd av små jordbruk och att fortsatt jorddelning för bildande av jordbruk av lägre grad än familjejordbruket icke bör tillåtas och icke heller skulle stå i överensstämmelse med gällande jorddelningslag. Eftersom de flesta jordbruken i kommunen äro inriktade på mjölkproduktion, som även för framtiden måste få en avsevärd volym, har mjölkjordbrukets lämpliga storlek särskilt övervägts. Det skall redan här understrykas, att »sysselsättningsprincipen» icke ensam dikterat resultatet utan att avvägning gentemot andra synpunkter skett, särskilt då med hänsyn till vad nedan sägs om skogens utnyttjande.

124 »Familjejordbruket.» I k a p VIII (husdjursskötseln) h a r h u s d j u r s k o n s u l e n t e n återgivit resultatet av en g e n o m h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e t å r 1946 gjord u n d e r s ö k n i n g r ö r a n d e a r b e t s å t g å n g e n vid j o r d b r u k . Vid en b e s ä t t n i n g p å 10—12 k o r j ä m t e u n g d j u r , h ä s t (eller h ä s t a r ) och s m å d j u r skulle u n d e r stallfoderperioden den till m a n s t i m m a r r e d u c e r a d e a r b e t s k r a f t s å t g å n g e n v a r a 7,5 a r b e t s t i m m a r per dag, mjölk- och f o d e r t r a n s p o r t e r o.d. i n r ä k n a d e . Ang. erforderlig areal för sådant jordbruk jfr. kap. VIII (husdjurskötseln). Enligt jordbrukskonsulenten Kivijärvi bör man i Nedertorneå kommun räkna med 16—20 hektar åker enligt följande kalkyl. Vid ett jordbruk med 10 kor får man med hänsyn till rekryteringen räkna med minst tre ungnöt. Långt ifrån alla ungnöt, som födas upp, bli produktiva kor utan en del gallras ut av en eller annan anledning t.ex. sterilitet. Dessutom erfordras minst en häst. Antalet nötkreatursenheter (n.e.) måste därför beräknas till minst 18, däri är icke inräknade vare sig får, svin eller höns. Vid utfodring med tillfredsställande mängder kraft- och saftfoder torde den årliga förbrukningen av hö icke behöva beräknas högre än 2 500 kg per n.e., men därest utfodringen skall äga rum i det närmaste uteslutande med hö blir förbrukningen därav 3 000 kg per år och n.e. Vid t.ex. en sju-årig växtföljd med högst fem-åriga vallar blir det emellertid möjligt att producera en del rotfrukter, ensilage-foder och något spannmål, varför förbrukningen av hö icke torde behöva beräknas högre än 2 500 kg per år och n.e. Även om skörden från vallarna kan bli mycket god torde det vara klokt att inte beräkna högre medelskörd än 3 500 kg hö per hektar, då däri beräknats ingå en del femåriga vallar. — Det kan nämnas, att enligt »Sveriges officiella statistik» utgjorde skörden av hö från odlad jord under åren 1935—1944 i medeltal 3 190 kg per hektar för hela riket och 3 290 kg för Norrbottens län. Enligt angivna beräkningsgrunder erfordras för 13 n.e. (13 x 2 500 = ) 32 500 kg hö per år och för att producera denna mängd erfordras (32 500 : 3 500 = ) 9,3 hektar vall dvs. fem skiften om 1,8 5 hektar vardera. Därtill komma de två övriga skiftena i den sjuåriga växtföljden om vardera 1,85 hektar med rotfrukter, potatis, stråsäd osv., vilket innebär en åkerareal av sammanlagt 13,0 hektar. Men därutöver tillkommer erforderlig areal för bete, som får beräknas till 3 å 4 hektar. Man bör därför beräkna en åkerareal av minst 16 hektar vid ett 10 kors jordbruk. Erfarenheterna ha nämligen visat, att betena i regel böra förläggas på odlad jord i Norrbotten. I vissa fall kan en sex-årig växtföljd vara att föredraga med fem-åriga vallar och det sjätte året s.k. vallföryngring dvs. omedelbart efter plöjningen av vallen på nytt insådd i vall. Vid en sådan växtföljd, som dock icke kan omfatta hela åkerarealen, kan jordbruket drivas till att producera mera hö, men å andra sidan blir tillgången på mera koncentrerade fodermedel mindre, varför man får räkna med större förbrukning av hö än 2 500 kg per n.e. och år. För ett 10 kors jordbruk får således även i detta fall en åkerareal av minst 16 hektar anses såsom erforderlig. Vid ett 12 kors jordbruk bör den erforderliga åkerarealen efter motsvarande beräkningsgrunder beräknas till 18 a 20 hektar, vari såsom i förra fallet arealen betesvall inräknats. Under f ö r u t s ä t t n i n g dels att a r b e t s t o p p a r n a p å s o m m a r e n a v l a s t a s g e n o m viss m a s k i n a n v ä n d n i n g , dels att l a d u g å r d s a r b e t e t u n d e r l ä t t a s särskilt g e n o m att l a d u g å r d a r n a h å l l a s på en god s t a n d a r d och g e n o m att m j ö l k n i n g s -

125 maskiner användas, dels ock att skog åtminstone till husbehov kan erhållas å den egna fastigheten har hushållningssällskapet ansett 10—12-korsbruket vara lämpligt som familjejordbruk. I familjen finnes ju vanligen förutom mannen åtminstone någon partiell arbetskraft. Som regel bör arbetet vintertid kunna organiseras så, att med gårdens arbetskraft skog till husbehov kan avverkas. — Hushållningssällskapets uppfattning återspeglar väl de synpunkter, som jordbrukarna i kommunen själva framfört under utredningens gång. Jordbrukarna ha enstämmigt och med kraft framhållit att tillgång till egen skog är oundgängligen nödvändig för jordbruken (rena stödjordbruk undantagna). Skogsvårdsstyrelsen har i kap IX utvecklat sina synpunkter på omfattningen av den skog. från vilken husbehovet av skogsprodukter skall tillgodoses. Till förebyggande av misshushållning genom att högvärdig råvara användes för husbehov rekommenderas att skogen till brukningsenheterna i fråga tilltages så, att den årliga tillväxten normalt uppgår till minst 90 a 100 fastkubikmeter. Den del därav, som utgör brännvedssortiment o.d., skulle då täcka husbehovet. För denna avkastning skulle i genomsnitt fordras 60 hektar produktiv skogsmark per brukningsenhet. Utredningsmannen delar skogsvårdsstyrelsens här återgivna mening. Visserligen kan husbehovsskog till jordbruken av den omfattning, som skogsvårdsstyrelsen förordat, innebära ett avsteg från den sammansättning, som sysselsättningsprincipen teoretiskt leder till, men i praktiken följer därav inga märkbara svårigheter. Vintertid finns det nämligen god tillgång på arbetskraft, som kan utnyttjas i skogsarbete. I realiteten kommer detta i många fall icke att betyda någon tyngande merutgift, eftersom en hel del av de lönearbelare, som sommartid arbeta vid flottning, fiske o.d., äro hemmaboende jordbrukarsöner, som ha svårt att finna arbete på vintern. Därtill kommer att det skogliga tillståndet, såsom framgår av vad som sagts under skogsbruket, är sådant, att avkastningen först efter flera decennier kan närma sig vad som svarar mot den normala produktionsförmågan. Den föreslagna skogsmarkstilldelningen torde för de närmaste årtiondena ge föga utöver husbehovet, och avkastningen under övergångstiden torde huvudsakligen bli sortiment, som lämpligen kunna användas för husbehov. Den önskvärda skogstillgången är, såsom nedan utvecklas (se: Större enheter än familjejordbruk), något annat än den lägsta godtagbara. Med hänsyn till svårigheten att anskaffa skogsmark för kompletteringsändamål bör enligt utredningsmannens mening i denna kommun husbehovsskog — ined beaktande av skogsvårdsstyrelsens synpunkter — vid nybildning av familjejordbruk godtagas som lägsta mål för förbättringsåtgärderna. Det är av betydelse att reducera diskussionen om komplettering med skogsmark till frågans rätta omfång. Bland de nu befintliga ofullständiga jordbruken finnas ett flertal, som ha skog avsevärt över husbehovet och som genom

126 utvidgning av den odlade jorden, stundom genom odling på egna marker, kunna bringas upp till önskad sammansättning. Många övergångsjordbruk i Tornedalen och Vuono ha sådan sammansättning, att skogen vid en sammanslagning av två sådana enheter skulle nå upp till eller överstiga sådan riklig husbehovsskog. De fall, där komplettering med skogsmark blir nödvändig för att de egentliga jordbruken skola bli försedda med »riklig husbehovsskog» kunna beräknas till endast ett par tiotal fall. Frågan om förstärkning av jordbruk med skog är sålunda i Nederlorneå kommun ett problem av ganska liten omfattning och överskuggas kraftigt av övriga problem rörande fastighetsindelningen i skogen. Då utredningsmannen nu förordar 10—12 kors jordbruk med »riklig husbehovsskog», producerande minst 90 fastkubikmeter per år, avses därmed endast, att de jordbrukare, som själva sträva efter att bygga ut sina fastigheter till denna typ, böra tillförsäkras bistånd därtill med alla de medel, som det allmänna ställer till förfogande för förbättring av jordbruk. Det kan knappast nog kraftigt understrykas, att detta icke får uppfattas som en rekommendation att stöpa om flertalet brukningsenheter efter den formen. En sådan missuppfattning kunde leda utvecklingen in på äventyrliga linjer, och kommunen skulle därigenom kunna komma in i större svårigheter än de nu rådande. Till diskussionen av mjölkjordbrukets storlek måste fogas åtskilliga reservationer. Enbart mjölkjordbruken kunna icke utgöra underlag för lösningen av kommunens problem, utan det väsentliga är att skapa förutsättningar för ett differentierat näringsliv. Det gäller givetvis att nå fram till en blandningav fastigheter med olika storlek och sammansättning, avpassad icke blott efter jordbrukets produktionsinriktning utan även efter andra näringsgrenar, som mer eller mindre äro knutna till den fasta egendomen. Större enheter än

familjejordbruk.

Med fortsättning av diskussionen om fastigheters sammansättning skall som första reservation kombinationen jordbruk-skogsbruk ytterligare behandlas. Det bar tidigare visats (kap. XII) att huvuddelen av skogsmarken i kornmunnen tillhör jordbrukarna, och att åtskilliga av jordbruksfastigheterna ha skog avsevärt över det minimum (rikligt husbehovsskog), som ovan avhandlats. Ett stort skogsinnehav är en ekonomisk tillgång, som icke bör underskattas. Åtminstone i Övre Norrland är det verklighetsfrämmande att betrakta »bondskogen» främst som ett arbetsobjekt med uppgift att trygga arbete för gårdens arbetskraft inom fastighetens gränser år efter år. Det är därför icke motiverat att sätta en övre gräns för »stödskog» på grundval av kalkyler över hur stor årsproduktion, som skulle kunna sysselsätta gårdens arbetskraft vid likformiga uttag år efter år. Den långa omloppstiden, de stora

127 omkostnaderna vid utdrivning av små poster med flera skäl ha nämligen lett till en annan rytm i skogsbruket. Man tar ett ordentligt uttag, låter sedan skogen växa till, måhända med undantag för uttag av husbehovsved genom gallringar o.d., och tar sedan nästa uttag efter några år. Tidpunkten för de större uttagen avpassas givetvis gärna efter konjunkturerna. Mellanperioden brukar jordbrukaren då taga arbete i främmande skog. Detta möjliggör även ett effektivt utnyttjande vintertid av de större jordbrukens hästar. Det torde vara anledning att räkna med sådant system även för framtiden. Det ger jordbruksföretagen ekonomisk ryggrad, det ger fortlöpande användning av arbetskraften för skogens skötsel och möjliggör god skogsvård. Det vore givetvis icke till gagn för jordbruksnäringen om skogen skildes av, så att vid jordbruken bleve kvar endast skog av standardstorlek, beräknad efter teorier om sysselsättning, vilka icke svara mot skogsbrukets och skogsarbetets organisation i verkligheten. Fastigheter med rikligt skogsinnehav äro ett inslag i fastighetsindelningen, vilket i allmänhet bidrar att ge näringslivet en gynnsam struktur och därför bör bibehållas. Detta kan ske desto lättare, som jordbrukarna i kommunen för närvarande äro synnerligen obenägna att avhända sig skogsmark. 1 Detta gäller även för avlägsen skogsmark, som nu lämnar ingen eller ringa behållen avkastning. — För närvarande är ju det skogliga tillståndet överlag dåligt, och det dröjer utan tvivel lång tid, innan skogen kan börja lämna en jämn avkastning. Utredningsmannen lämnar sist i detta kap. förslag, syftande till att åstadkomma en radikal förbättring av skogsvården med bibehållande av det äganderättsliga sambandet med jordbruksfastigheterna. Även beträffande själva jordbruket äro större enheter än 10—12-korsbruket väl motiverade i en del fall, nämligen då erforderlig arbetskraft står till förfogande. Ett par sådana jordbruk finnas redan i kommunen; nuvarande begränsade tillgång på arbetskraft jämte de höga arbetslönerna utgöra garanti lör att inslaget i fråga icke blir för stort. I ett par fall har en variation av tvåfamiljsbruk föreslagits av jordbrukare. Man har tänkt sig att envar skulle ha sin fastighet och driva den för sig, men att ladugården skulle byggas gemensam, varigenom djurskötsel m.m. kunde organiseras med minimum av arbetsåtgång och brukarna ibland kunde frigöra sig från ladugårdsarbetet. Strävandena i denna riktning böra enligt utredningsmannens mening stödjas kraftigt. 10—12 korsbruket ställer givetvis stora fordringar på arbetsduglighet hos brukaren. Exempel finns redan på att sådant jordbruk skötes av man och kvinna, varvid tiden icke räcker för skogs- eller annat arbete i nämnvärd I

I Norrbotten, särskilt i skogskommunerna, minskas antalet skogrika skogsjordbruk oavbrutet genom hemmansklyvningar i skydd av gällande lag och i någon mån genom skogsmarksöverlåtelser. Strukturförändringen, som enligt utredningsmannens mening ar skadlig, förtjänar att u p p m ä r k s a m m a s .

128 utsträckning. I allmänhet torde dock innehavarna av sådana ävensom större jordbruk räkna med hjälp i arbetet av familjemedlemmar (uppväxande barn, åldringar etc), och generationsväxlingar med åtföljande variationer i tillgången på arbetsföra personer kunna då medföra, att man under en del perioder måste lita till lejd arbetskraft eller ändra kreatursstammens storlek, produktionen och driften etc. Ett anmärkningsvärt stort antal jordbrukare ha uttalat sin önskan att bringa upp sina jordbruk minst till sagda storlek och helst något därutöver. Mindre enheter än familjejordbruk

(Kombinerade

jordbruk

m.m.).

Emellertid är utveckling till sådan storlek att förvänta endast i ett begränsat antal fall. De personliga kvalifikationerna (nedsatt arbetsförmåga till följd av ålder etc.) sätta givetvis i verkligheten gränsen lägre i en hel del fall. Men framförallt bestämma möjligheterna till andra inkomstkällor utvecklingen. Utredningen har visat, att kombinationen exempelvis med fiske för mången ger en väsentligt högre standard än vad det rena mjölkjordbruket kan bereda. I viss utsträckning kan inriktning på potatis-, grönsaks- och bärodling, på svinavel, på hönsskötsel etc, ge gott resultat på jämförelsevis små arealer. Flertalet av de ofullständiga, skogfattiga jordbruken i skogsbygden bli även för framtiden beroende av arbeten i främmande skog (se vidare nedan: Den produktiva marken). Att uppställa några allmängiltiga regler för jordbruksfastigheternas storlek vore därför meningslöst. Oavsett alla rekommendationer kommer det givetvis att finnas alla mellanformer och dessa ha till ett visst antal en nyttig funktion att fylla. Antalet mindre jordbruk är emellertid påtagligen för stort, och det gäller att åstadkomma en lämplig avvägning av större och mindre jordbruk. Avvägningen av antalet jordbruk av olika storlek. I stora drag står det klart, huru långt förändringar i avseende å jordbrukens storleksordning kunna och böra genomföras. I kommunen funnos år 1944 något över 30 jordbruk, som betecknades som familjejordbruk, ehuru flertalet av dem enligt brukarnas egen mening voro i behov av utvidgning. De flesta av dessa torde kunna utvecklas till sådana mjölkjordbruk, som förordats ovan. Med beaktande av vad som sagts beträffande jordbruksjordens omfattning och utvidgningsmöjligheter, kreatursstammens önskvärda begränsning m.m. och särskilt med stöd av den kännedom som vunnits om jordbrukarna och deras inställning, vore det enligt utredningsmannens meningtänkbart, att antalet 10—12-kors eller större jordbruk under en mansålder ökas till omkring 60, och det vore avgjort verklighetsfrämmande att räkna med högre antal än 80. Bildandet av sextiotal 10—12-kors jordbruk skulle medföra en minskning av antalet jordbruk i mindre storleksordningar, dels genom utvidgning

129 av jordbruksjorden inom fastigheternas egna gränser och dels genom sammanslagningar. Hur stor kan och hör minskningen av småjordbrukens antal bli? Frågan kan belysas genom granskning bland annat av odlingsmöjligheterna och av tillgången på fastigheter, där jordbruket redan ställts på avskrivning. Avgörande blir det faktiska läget vid småjordbruken och de sociala hänsyn, som därmed träda i förgrunden. 1. I de egentliga jordbruksbygderna (Tornedalen och Keräsjokidalen) skulle den önskvärda kompletteringen huvudsakligen kunna ske genom förbättring av redan odlad jord och genom nyodling, och sammanslagning skulle endast i undantagsfall behöva ske. I kustbyarna, särskilt Säivis och Nikkala, blir sammanslagning dock i en del fall nödvändig. Under förutsättning att nyodling i första hand användes som kompletteringsmetod, har en överslagsberäkning givit vid handen, att de tänkta 60 självständiga jordbruken skulle kunna bildas av dels ett trettiotal enheter, som redan nu betecknas som familjejordbruk, dels ett sextiotal mindre jordbruk. Den totala minskningen av antalet brukningsenheter, som bleve nödvändig för ombildningen till ett sextiotal självständiga jordbruk, skulle sålunda vara inemot 30 stycken. 1 2. Emellertid kan man icke räkna med alt utvidgningen av jordbruken i fråga i verkligheten sker i främsta rummet genom nyodling. Fastighetsindelningen lägger betydande hinder i vägen, och även om dessa undanröjas, blir nyodling, som delvis förutsätter torrläggning, en kostsam metod för anskaffande av kompletteringsjord. Det blir ofta en billigare och enklare utväg att förvärva redan odlad jord. Exempelvis för ordnandet av kulturbeten nära gården är förvärv av närliggande jord givetvis en god utväg. — En förnuftig jordbrukare, som vill utvidga sin fastighet, väljer givelvis den enklaste lösningen. Om man låter utvecklingen ha sin gång och endast stimulerar den med stöd åt dem som vilja utvidga sina fastigheter, är det sannolikt, att utöver det under 1. angivna antalet minst ett trettiotal fastigheter men sannolikt flera komina att förvärvas som kompletteringsjord. Därvid har räknats huvudsakligen med sådana fall, där nuvarande ägaren icke är arbetsför jordbrukare. 2 Mot att dylika fastigheter genom sammanläggning behållas för eller återföras till jordbruksproduktion torde inga sakliga erinringar kunna resas. 3. De sålunda skisserade åtgärderna komma uppenbarligen icke att i erforderlig grad råda bot för de svårigheter, som ha sin grund i att ett stort antal jordbrukare nu äro bundna vid ofullständiga jordbruk och icke kunna 1

Vid näringsulredningens inventering 1944 redovisades 4G8 brukningsenheter. Utredningsmannen har nu vid 1946 års inventering utgallrat 27 st., som av olika skäl (avsaknad av odlad mark, total avsaknad av byggnader, s a m m a n k ö p etc.) icke kunna uiräknas som jordbruksenheter. Då här talas om minskning av antalet enheter, avses minskning i förhållande I ill det sålunda reducerade antalet (4441st.) — Jfr not 2. 2 De angivna kvarstående 441 enheterna företedde bl.a. följande brister enligt 1944 års inventering: manlig arbetskraft över 16 år saknades å 51 enheter, kvinnlig arbetskraft över 16 år å 55 enheter, bostadshus å 17 enheter, ladugård å 41 enheter och kor å 65 enheter. 9

130 påräkna varaktig tillgång på arbete utanför fastigheten. Sanering av kommunens näringsliv förutsätter att de ofullständiga jordbrukens antal minskas kraftigare än vad som skulle bli fallet enligt alternativen 1 och 2. Det är desto mindre anledning att tveka inför åtgärder i denna riktning, eftersom en del brukningsenheter redan äro i sådant tillstånd, att jordbruksdriften är på avskrivning. 1 Utöver vad som framgår av not 1 nedan bör antecknas, att brukarna själva år 1944 föreslogo nybyggnad av ladugård på 205 enheter. I en enda by — nämligen Säivis, där nyodlingsmöjligheterna äro små — borde enligt brukarnas mening nybyggnad av ladugård ske på icke mindre än ett trettiotal små jordbruk. Det kan givetvis icke vara anledning att i en trakt med små möjligheter till biinkomster söka bevara alla dylika jordbruk genom upprustning, som skulle kräva kapitalinvestering i det närmaste lika mycket som en nyanläggning. Det vore att med konstlade medel vrida utvecklingen på sned. — Vissa jordbruk, tillsammans ett tiotal, ha så ogynnsamt geografiskt läge, att förutsättningarna för deras bibehållande är små. De kunna givelvis icke ingå i sammanläggning, syftande till bildande av bärkraftiga jordbruk, utan nedläggande av dessa brukningsenheter bör sättas som huvudalternativ. Vid granskningen av förhållandena i de olika byarna har sammanräkning skett av de brukningsenheter, som uppenbarligen icke kunna räknas bereda sina innehavare en tillnärmelsevis godtagbar levnadsstandard och som med hänsyn till belägenhet, byggnadernas dåliga skick, olämplig arrondering och andra samverkande faktorer icke rimligen kunna byggas ut till för framtiden bestående fastigheter. Resultatet av sammanräkningen är tjugo å trettio enheter, utöver de under 2 avsedda enheterna. Med beaktande av det anförda skulle efter en övergångstid antalet jordbruk inom kommunen blir högst omkring 360, varav omkring 60 10—12-korseller något större enheter och övriga av lägre storleksklass. Bland dessa cirka 300 mindre enheter skulle en del — dock sannolikt blott en liten del — efter driftsomläggningar (bär-, grönsaks-, potatis-, smågrisproduktion etc.) kunna bli självständiga och bärkraftiga. De övriga småjordbruken skulle givetvis komma i ett avsevärt förbättrat läge. Konkurrensen om arbetstillfällena skulle bli mindre skarp till båtnad för de bestående småbruken, och kombinationen med andra inkomstkällor, främst fiske och skogsarbete, skulle kunna ge åtskilliga av dem en standard, lika hög som eller högre än »mjölkjordbrukens». Utöver förenämnda antal kominer att finnas ett avsevärt inslag av smålägenheter, närmast hänförliga till bostadsegnahem men med någon obetydlig produktiv mark. Nuvarande antalet sådana belyses av att vid jordbruksräkningen 1944 redovisades — utöver de enheter, som näringsutredningen samma år fann anledning att betrakta som jordbruk — ett hundratal fastigheter med åkerarealen under 1 hektar. 1

Jfr not å föreg. sida.

131 1 fråga om driftsinriktning och därmed storlek och sammansättning av jordbruk komma de olika byarna givetvis att få en mycket skiftande karaktär. De självständiga »mjölkjordbruken» måste till övervägande delen förläggas till Torne- och Keräsjokidalarna, men med hänsyn till de välordnade transportförhållandena finnas förutsättningar för sådana brukningsenheter inom samtliga bosättningar, som ligga vid allmän väg, med reservation tills vidare för Långträsk. I övrigt hänvisas till avsnitten om de olika byarna. Den skisserade strukturen förutsätter viss nyodling, överslagsvis beräknad till 4—500 hektar, 1 och skulle sålunda — oaktat en viss minskning av djurantalet bör ske — i realiteten innebära utvidgning av jordbrukets volym, motiverad av de speciella förhållandena på orten. Minskningen i antalet brukningsenheter utgör i det väsentliga accepterande av det faktiska läge, som utvecklingen skapat. De personer, som ännu äro bundna vid de på avskrivning ställda jordbruken, böra i första hand komma i fråga till övertagande av andra jordbruk inom kommunen eller till den servicetjänst, som jordbrukets utveckling gör aktuell. Med stöd av inkomna anbud om försäljning kan utredningsmannen i någon mån angiva sådana möjligheter. Det är icke osannolikt, att den ovan angivna volymen för Nedertorneå kommuns jordbruk skulle innebära en lämplig avvägning mellan jordbruk av olika storleksordning. Den bör enligt utredningsmannens mening utgöra arbetsprogram för den första etappen, förslagsvis avseende en tioårsperiod, av förbättringsverksamheten i kommunen. Då åtgärder i anledning av det anförda skola övervägas, är det av vikt att hålla fast vid att det i Nedertorneå kommun icke är komplettering av fastigheter, som är den väsentliga orsaken till att antalet brukningsenheter måste minskas. Orsakssammanhanget är ett annat. Den långt drivna parcelleringen, industriarbetets nedgång och bristen på sådana utvecklingsmöjligheter, som inom rimlig lid skulle kunna lösa den nuvarande generationens problem, prägla vissa delar av kommunen. Av humanitära och sociala hänsyn vore det oförsvarligt att icke bereda sådana småjordbrukare, som i sitt nödläge själva söka utvägar att bygga upp sin existens på annan yrkesverksamhet eller på annan ort, erforderligt stöd i deras strävan. Detta är den brännande frågan, som icke kan skjutas på framtiden. Kompletteringen av jordbruk till större enheter blir en andrahandsuppgift på längre sikt och blir delvis en följdverkan till att vissa småjordbruk icke kunna upprätthållas.

1 Ungefär motsvarande erforderlig belesareal då skogsbetet bringas att upphöra.

132 Bysamhällenas utformning. Den yttre rationaliseringen i Nedertorneå kommun är icke blott en fråga om jordbrukens storlek utan innefattar ett problem av betydligt större räckvidd. Inledningsvis har framhållits, att kommunen icke har någon egen centralort och att någon sådan knappast kan växa fram, eftersom Haparanda stad övertagit rollen av en sådan. Den differentiering av näringslivet, som enligt utredningsmannens mening är en ofrånkomlig förutsättning för ekonomiskt uppsving inom kommunen och icke minst för jordbruksnäringens utveckling, måste medföra ett tilltagande inslag av bostadshus, affärer, verkstäder, samlingslokaler etc. företrädesvis i de större byarna. Det är av vikt att en avvägning mellan jordbrukets intressen och tätortssynpunkterna sker i tid. Jordbruket bör skyddas mot spoliering till följd av slumpvis tätnande bebyggelser, som tar produktionsområdena i anspråk, tränger undan jordbruket och ställer jordbrukarna inför tvånget att så småningom taga upp nya odlingar allt längre ut i periferien. Blandningen av jordbruks- och annan bebyggelse bör inte få resultera i att en storby förvandlas till ett halvutnyttjat, oekonomiskt och föga trivsamt bebyggelseområde, som börjar likna en tätort men inte har förutsättningar att fylla ut den stora ramen. Utvecklingen inom de norrbottniska storbyarna visar, att en lokalisering av bebyggelsen 1 är nödvändig för att en sund och harmonisk utbildning av det till tätort tenderande jordbrukssamhället skall nås. En markdispositionsplan för de större byarnas bebyggelseområden med tonvikt på jordbruket bör skisseras och därvid bör bland annat bestämmas, vilka områden, som skola detaljplaneras för tätbebyggelse. Detaljplaneras bör jämväl de centra, där gemensamma anläggningar (skolor, samlingslokaler, tvättstugor, verkstadshus, idrottsplatser etc.) avses att placeras. — För de delar av storbyarna, i vilka avsedd exploateringför bostadsbyggande etc. icke motiverar detaljplanering, borde för bebyggelsen gälla vissa allmänna föreskrifter, syftande att främja grannsämja, trivsel och hygien och ställda under tillsyn av en kommunal nämnd. Utomplansbestämmelser enligt gällande lag äro enligt utredningsmannens mening icke lämpliga för de stora jordbruksbyarna. 2 Valet bör stå mellan antingen en stadga, gällande landsbygden i dess helhet, eller också lokalt utfärdade föreskrifter, som skilja sig från utomplansbestämmelser därutinnan, att de bli tillbörligt avpassade för jordbrukets bebyggelse. Det är för den yttre rationaliseringen av synnerlig vikt, att prövningen av förrättningar inom sådana jordbruksbyar bibehålles hos fastighetsbildningsmyndigheterna. — Detta är emellertid en fråga av allmän räckvidd och icke ett specialproblem för Nedertorneå kommun. i E n år 1946 verkställd utredning i anslutning till ett praktiskt försök har publicerats /Wetterhall-Hansén, Jordbruk och tätbebyggelse, Svensk lantmäteritidskrift 5/1946). 2 ' Jfr riksdagsrevisiorernas berättelse för tiden 1/7 1945—30/6 1946, del I sid. 156 ff.

133 Den aktuella vattenförsörjnings- och avloppsfrågan är med hänsyn till de stora anläggningskostnaderna tillräckligt motiv för dispositionsplaner, genom vilka risken för felinvesteringar kan minskas. Att särskild undersökning i frågan pågår och samordnats med jordbruksutredningen framgår av kap. V. Vad beträffar Tornedalen så föreligger ett aktuellt behov av bostadsbebyggelse bl.a. för i kommunens tjänst anställd personal. Enligt utredningsmannens mening vore en direkt förortsbebyggelse till Haparanda icke önskvärd; denna synpunkt synes för övrigt omfattas även av stadens och landskommunens ledande män. En exploatering i mindre skala för bostadsbebyggelse synes lämplig inom Maltila eller möjligen i någon av de närliggande byarna. Denna detaljfråga torde lämpligen tagas under övervägande sedan det förebådade förslaget till byggnadslag framlagts. I övrigt bör dispositionsplan utarbetas för Nikkala, som synes bli en centralpunkt för fiske och jordbruk i kommunens mellersta del samt för Säivis, som trots sina nuvarande svårigheter torde förbli en centralpunkt för kommunens sydvästra del.

Skiftcslagen. Bosättningarnas gruppering, som i det väsentliga är given, blir avgörande för möjligheterna att uttnyttja de produktiva markerna. Att jordbruksjorden bör arronderas så, att avstånden från brukningscentra nedbringas till minsta möjliga, är en självklar huvudregel. — Vad skogsmarkerna beträffar bli utdrivningsförhållandena utslagsgivande. I princip bör fastighetsindelningen vara betingad av den stomme, som vattendelare, flottleder, vägsystem etc. bilda. Nu är emellertid fastighetsindelningen i skogsmarken inom kommunen, såsom tidigare klargjorts, i stort sett icke ansluten till sagda stomme. Ä kartan nr 12 ha nu skisserats huvuddragen av den indelning, som med hänsyn till terrängförhållandena och befintliga anläggningar borde vara normerande vid en radikal omreglering. 1 Inom området 1 falla de skogsområden, i vilka skogen på det rika skogsvägnätet tas ut direkt till Tornedalsbyarna och Vuono (huvuddelen av Tornedalsbyarnas och Vuono hemskogar). Området II innefattar de skogsområden, som lämpligen utdrivas mot Keräsjokidalen—Nikkala; i södra delen (vid Aava) har dock den bestående fastighetsindelningen ansetts utgöra tillräckligt skäl för en kompromiss, som icke medför någon väsentlig avvikelse från principen, eftersom utdrivningen där sker mot kustlandsvägen. Området III innefattar den mer utpräglade skogsbygden; de allmänna vägarna utgöra skogens transportvägar. — Gränserna mellan de tre områdena äro anslutna till terrängen. 1 Utkastet har befunnits överrenstämma med grunddragen i den törsta avviltringen (1780talet), som dock icke blev fullföljd; jfr kap. XII.

134 Karta nr 12. Utkast, visande hur skifteslagsindelningen i princip borde utformats för att ansluta till terrängförhållanden, bosättningar, transportriktningar i skogen etc. — Överensstämmer med grundtanken i den första, icke fullföljda avvittringen (1780-talet).

Utredningsmannen föreslår icke en omreglering i ett sammanhang i enlighet med det som ovan skisserats. En så genomgripande åtgärd ligger för övrigt långt utanför det möjliga enligt gällande lag. Utkastet har ändock framlagts såsom ett klarläggande underlag för den fortsatta diskussionen. — Det bör framhållas, att Keräsjokidalen näppeligen kan utvecklas till en jordbruksbygd med drägliga arronderingsförhållanden med mindre de inom området II fallande delarna av Neder Vojakkala och Mattila byar få förvärvas av eller tillbytas Keräsjokiborna. För en rationalisering på långt sikt kan skissen vara till viss vägledning.

Den produktiva marken. Allmänt. God arbetseffekt och lönsamhet förutsätter att tomgång och tidsspillan reduceras till minsta möjliga. Den yttre rationaliseringens uppgift är att göra

135 fastighetsindelningen till ett gynnsamt underlag för organisation av arbetet. Detta förutsätter att stommen av vägar, diken etc. är väl utformad och ansluten till bosättningarna samt att de produktiva markerna inom densamma fördelas i lämpliga brukningsområden. Utgångsläget i Nedertorneå är såtillvida gynnsamt, som vägnätet är rikligt och i huvuddragen tillfredsställande. Utbyggnad behövs av dels en skogsbilväg i västra delen av kommunen och broar över Keräsjoki, dels de finare maskorna i nätet, speciellt odlingsvägar. Garantier för ett planmässigt utbyggande av de senare, som böra planläggas successivt, skapas lämpligen genom att vägförrättningar och därmed sammanhängande bidragsverksamhet organisatoriskt infogas under de organ som skola svara för den yttre rationaliseringen. Vad Nedertorneå beträffar är detta provisoriskt ordnat genom att aktuella ärenden hänskjutits till utredningsmannens bedömande. En detaljredovisning av dessa spörsmål kan icke inrymmas i denna redogörelse. Inägojorden. Erforderliga förändringar beträffande inägojorden behandlas i avsnitten om de olika byarna. Allmänt gäller, dels att övergång från skogsbete till kulturbete samt — vad Tornedalen beträffar — täckdikning enligt utredningsmannens mening bör planeras och genomföras utan dröjsmål och att den detaljplaneringen bör lägga grunden för förbättringar av fastighetsförhållandena i jordbruksjorden, dels att de talrika urf jällar, som icke förtjäna att användas för .foderproduktion, böra överföras till omgivande fastigheter. Skogsmarken. Att genomgripande åtgärder beträffande skogsmarken äro påkallade framgår av redogörelsen för de skogliga förhållanden (kap. IX) och fastighetsindelningen (kap. XII). S k o g s a v k a s t n i n g e n s h ö j a n d e kräver stora kapital- och arbetsinsatser, som icke kunna göras som en engångsåtgärd utan måste ske systematiskt under en lång följd av år. Uppbyggnadsarbetet förutsätter, såsom skogsvårdsstyrelsen framhållit, en långt gående samverkan mellan skogsägarna eller grupper av skogsägare. De enskilda skogsägarna lära icke i allmänhet kunna själva bestrida hela kostnaden, och vid insats av allmänna medel bör rimligen krävas sådan organisation, att en samlad effekt av investeringarna åtminstone kan anses sannolik. — D e n fortlöpande s k o g s v å r d e n förutsätter också samverkan. Detta är skogsvårdsstyrelsens arbetsfält. Självfallet är att skogsvårdsområden snarast bör bildas. Men skogsvårdsstyrelsens mening, att ett godtagbart reultat icke kan förväntas med mindre de hämmande verkningarna av ägosplittringen upphävas, är uppenbarligen riktig. För a v s ä t t n i n g e n (utnyttjandet av virkesskörden) behövs samver-

136 kan, vilket är skogsägareföreningens uppgift. Alt anslutningen till föreningen icke är tillfredsställande torde återfalla på skogshanteringens låga nivå och sålunda indirekt i någon mån på ägosplittringen. A v v e r k n i n g s a r b e t e t kräver långt gående samverkan. Upptagande och öppethållande av körvägar blir mycket oekonomiskt så länge envar skoter sitt. I Nedertorneå äro produktionsområdena utformade genom myrstråk och vattendrag, huvudsakligen orienterade i nord-sydlig riktning, och fastighetsgränserna gå över skog och myrar, huvudsakligen i öst-västlig riktning. Med nuvarande fastighetsindelning kan rationalisering av avverkningarna icke genomföras utan betydande inskränkningar i de enskilda skogsägarnas dispositionsrätt beträffande skogsmarkerna. Skogarna i västra delen av kommunen tillhöra till väsentlig del de i östra delen av kommunerna boende jordbrukarna och ha betydelse för ägarna som inkomstkällor men föga betydelse som sysselsätlningsreserv för den egna arhetskraften. Under nuvarande förhållanden har skogsbygdens folk ett stor! antal arbetsgivare att vända sig till i avseende å skogsarbete, men knappas! någon arbetsgivare med så mycket skog att arbetet kan bli kontinuerligt år efter år. För de små skogsbyarna är det ett vitalt intresse att arbetstillfällen år efter år kunna påräknas i närliggande skogar. Blir detta tryggat, så blir deras försörjningsläge gynnsamt. — Mot den sålunda skisserade bakgrunden blir målsättningen en fast organiserad samverkan. Den yttre rationaliseringen bör övervägas med detta mål för ögonen. De åtgärder av större omfattning, som kunna ifrågakomma, behandlas nedan.

Komplettering av jordbruk m e d skog. För de små skogsbyarna, som nästan sakna egen skog, kunde komplettering av fastigheterna med skog (enligt »sysselsättningsprincipen», tillämpad så att brist i inägor kompenseras med skog) te sig som en bestickande lösning. Men med hänsyn till vad ovan (sid. 127) sagts om rytmen i skogsbruket medför en sådan komplettering under här rådande förhållanden icke att skogsjordbrukets innehavare i praktiken kan arbeta året runt och år efter år inom den egna fastigheten. Han blir fortfarande beroende av arbete på kringliggande skogar, som på grund av ägosplittring m.m. utgöra en osäker arbetsreserv. Enbart en arealkomplettering skulle icke upphäva de nuvarande olägenheterna, som ha sin grund i arronderingen. De hinder, som i praktiken möta vid komplettering med skog, måste beaktas. Flertalet av de små jordbrukens innehavare ha icke medel att förvärva stora skogsområden. Med en skuldsättning motsvarande köpeskillingen blir jordbrukens ekonomiska läge knappast förbättrat. Vid överläggningar med

137 skogsbyborna har framkommit, att endast ett fåtal, nämligen de större småjordbrukens ägare, reflektera på skogsmarksförvärv, om ren subvention icke kan påräknas. — Skogsmark blir mycket sällan till salu, och en allmän komplettering med skog skulle förutsätta omfattande tvångsåtgärder gentemot de nu bestående skogrika jordbruken. En allmän komplettering av skogsbygdens fastigheter med skog skulle enligt utredningsmannens mening icke vara ägnad att lösa de föreliggande problemen. Den är icke heller genomförbar med gällande lagbestämmelser och bleve det ej heller genom de bestämmelser, som jordbmkskommittén skisserat. — Däremot är komplettering med skog av ett begränsat antal fastigheter i kommunens olika delar behövlig och lämplig. De på fastlandet belägna skogarna i allmän ägo eller i icke jordbrukares händer äro tillräckliga för att fylla behovet av tillskottsskog. Utredningsmannen utgår från att de små skogsområden, som tillhöra staten, kommunen och kyrkan, bli disponibla. Haparanda stads skogar å fastlandet böra därnäst komma i åtanke. Med de lättsmedel, som föreslagits i proposition innevarande år. torde erforderlig kompletteringsskog kunna anskaffas i denna kommun.

Omarrontiering av skogsmarkerna måste med hänsyn till den komplicerade fastighetsindelningen få formen av omskifte. Därmed skulle förutsättningarna för brukning kunna förbättras och ökat intresse för skogsvården kunna förväntas. Men omskifte löser problemen endast till en del. Storbyarnas skogsinnehav kominer givetvis alltjämt att till avsevärd del ligga på stort avstånd från ägarnas gårdsplatser. Envar kräver givetvis att få husbehovsskog i hemtrakten och dessa krav, som näppeligen kunna lämnas utan avseende, hindra »enskiftessystem» i skogsmarken. I regel torde lösningen bli ett hemskogsskifte och minst ett utskogsskifte. Skiftena bli små, och även om ett exceptionellt tätt vägnät skulle utbyggas, förbli möjligheterna till ekonomiskt skogsbruk starkt begränsade genom parcelleringen. — Jämn sysselsättning för skogsbygdens folk blir icke genom omskifte säkrad. Beträffande hemskogarna vid och mellan Torne- och Keräsjokidalarna (I och II å karta nr 12) kan ett omskifte med anslutning till det täta vägnätet ge ett gott resultat. Uredningsmannen förordar för denna del av skogsmarken omskifte såsom en ändamålsenlig utväg. Det blir dock en andrahandsuppgift i förhållande till västra kommundelen, där behovet av förbättringsåtgärder är avsevärt starkare men där nedan diskuterade lösning måste övervägas. Det är icke tänkbart att omskifte av skogarna i fråga enligt gällande lag skulle komma till stånd. Radikala ändringar i reglerna för skifteslagsindel-

138 ning och skiftesvitsord måste avvaktas.

och radikal

förenkling

av

förrättningsförfarandet

Kostnaderna äro i och för sig icke avskräckande mot bakgrunden av det resultat, som kan vinnas.

Bildande av gemensamhetsskog ar. Den samverkan, som en rationell lösning av de särpräglade problemen i Nedertorneå förutsätter beträffande skogsbruket i västra delen av kommunen, omfattar praktiskt taget alla åtgärder och allt arbete i skogen. Om därtill skogsbyarnas intresse av årligen återkommande arbeten i skogen beaktas, bör en form av gemensam förvaltning allvarligt övervägas. Bildande av allmänning av liknande slag som i andra delar av länet torde kunna avföras från diskussionen. Skogsägarna vilja givetvis icke avstå från möjligheten att direkt få del av avkastningen från skogen i förhållande till sina andelar. Ett sammanförande av huvuddelen av skogsområdena i västra kommundelen till en gemensamhetsskog eller flera sådana vore enligt utredningsmannens mening avgjort att föredraga. Därmed skulle skapas gynnsamma betingelser för återuppbyggandet av skogen, för skogsvård och rationellt skogsbruk. Relativt jämn arbetstillgång för skogsbygdens befolkning och möjlighet att överblicka arbetskraftsåtgången skulle vinnas. Skogarna skulle stå kvar under skogsvårdsstyrelsens överinseende; anlitande av skogsvårdsstyrelsens personal som expertis borde kunna möjliggöra en relativt billig förvaltning. — Skogsmarken skulle fortfarande äganderättsligt vara förenad med jordbruken; de nuvarande ägarna skulle ha andel i gemensamhetsskogen och gemensamt utöva bestämmanderätten däröver. Husbehovet skulle •— liksom hittills i huvudsak skett — tillgodoses på de kvarvarande enskilda skiftena. Mot bildande av gemensamhetsskog kan anföras, att ägareintresset måhända avtrubbas och att lediga strödagar icke så lätt kunna utnyttjas i skogen. Dessa anmärkningar kunna emellertid även riktas mot de nu bestående förhållandena. Frågan om gemensamhetsskog har ingående dryftats med jordbrukareskogsägare i kommunen, med representanter för den ekonomiska föreningsrörelsen och med lokala myndigheter. Särskilt har övervägts möjligheten att genom kombinerade åtgärder, nämligen omskifte, bildande av skogsvårdsområden och utbyggnad av föreningsrörelse skapa en betryggande organisation av skogsbruket med bibehållande av enskilda skogsskiften. En samverkan under bestämmelser, som trygga uppbyggnadsarbetet, synes emeller-

139 tid binda dispositionen så, att skillnaden från gemensamhetsskog blir illusorisk. Gemensamhetsskog kan enligt gällande lag icke bildas genom sammanförande av delar av fastigheter såsom här ifrågasatts. Lagregler därom äro enligt utredningsmannens mening påkallade. Frågan lär redan tidigare vara under övervägande av fastighetsbildningssakkunniga, varför den icke här behöver utvecklas ytterligare. Det är icke anledning att på nuvarande stadium fatta ställning till frågan om omskifte eller gemensamhetsskog i det aktuella fallet. Enligt utredningsmannens mening bör nämligen efter lagstiftning i ämnet gången bli den, att omreglering begäres och det sedan vid förrättning tages till avgörande, huruvida det enda eller andra alternativet skall förverkligas. Avgörandet lärer sålunda väsentligen komma att bero på markägarens bestämmande. Det finnes givetvis starka motiv för att kräva en genomgripande yttre rationalisering, innan avtal om skogsvård m.m. träffas med ägarna och innan kapitalinvesteringar göras. Det är emellertid synnerligen angeläget att åtgärder snarast sättas in för höjande av skogsavkastningen. Enbart planläggning och kontraktering av skogsvårdsområden och därmed sammanhängande betesanläggningar för hela kommunen måste räknas taga ett par år i anspråk, även om särskild personal avdelas för ändamålet. Utredningsmannen föreslår, att sådan detaljplanläggning utan dröjsmål företages beträffande den östra delen av kommunen. Västra delen kan lämpligen anstå något år, och då torde åtminstone kunna bedömas om ändrad lagstiftning kan förväntas och bör avvaktas för den delen. — Planläggning av betesanläggningar och .skogsvårdsområden, vid vilken de för bidrag ur norrländska skogsproduklionsanslaget gällande bestämmelserna givetvis bör vara normerande, torde göra frågan om omregleringar inom inägojorden aktuell.

140 Kap. XIV. De olika byarna. (Av u t r y m m e s s k ä l redovisas h ä r e n d a s t s a m m a n d r a g av u t r e d n i n g e n rör a n d e två b y a r , d ä r p r o b l e m e n ä r o av a l l m ä n t intresse.)

Säivis by. Bebyggelsens gruppering m.m. Bebyggelsen med bl.a. skola, affärer och föreningshus är i huvudsak koncentrerad till Säivis gamla by, belägen vid gamla kustlandsvägen men cirka 1,5 km från den nuvarande huvudvägen Kalix-Haparanda. Vid nya landsvägen, 1,5 ä 2 km från Säivisbyns gamla centrum, har bosättning börjat inom s.k. Selänpohja och gruppen omfattar nu sju familjer. Säivis centrala del och Selänpohja äro bl.a. beträffande fastighetsindelningen så sammankopplade, att de böra behandlas tillsammans vid planeringsarbetet. Vidare finns inom Säivis rågångar en bosättning om sex brukningsenheter i Sattaoja, nordväst om Selänpohja och cirka 1,5 km norr om nya landsvägen, och en bosättning om 15 brukningsenheter i Harrioja, vid allmänna landsvägen cirka 2 km öster om Selänpohja. Slutligen bör nämnas Sangijärvi, som a w i t t r a t s tillsammans med Säivis men av ålder varit en särskild enhet och behandlas i ett avsnitt för sig. Sattaoja, Harrioja och Sangijärvi behandlas icke i detta sammanhang. Jordbrukens storlek. Av de 62 brukningsenheter, som finnas inom Säivis med Selänpohja, kan en betecknas som bärkraftigt jordbruk och två som stående på gränsen till verkliga jordbruk men i behov av utvidgning av jordbruksjorden. De övriga äro ofullständiga jordbruk eller stödj ordbruk. De 59 mindre jordbruken innehöllo enligt näringsutredningens jordbruksinventering 1944: areal per brukägoslag areal ningsenhet i genomsnitt åker, fastmark 54 0,9 » myrmark 60 120 1,1 2,0 slåtteräng 113 1,9 betesmark 157 2,6 produktiv skogsmark 634 10,7 annan avrösningsjord 186 3,2 Summa 1 210

20,4

På dessa mindre jordbruk höllos 14 hästar och 133 kor, dvs i genomsnitt 2,2 kor per enhet.

141 Sangtj^r ^ - V ^ C ^ T ' ' \.\ . \

" "":•. \

\

V'"'

Säiyi* by

Karla nr 13. Stiivis bi;.

142 Den produktiva marken. Åkern är geografiskt fördelad så, att i anslutning till byns centrum ligger 55 å 60 hektar åker (vartill komma vissa delar av utdikningsområdet Kyläjärvi, vilka för tillfället brukas som åker ehuru brukningen är uppenbart oekonomisk), och vid Selänpohja ligger cirka 55 hektar åker. Återstående delar av den vid näringsutredningen upptagna åkern (angiven till 152 hektar) utgöras dels av spridda mindre områden, dels av marker, som på grund av sin låga avkastning rätteligen icke böra benämnas åker. Ängen torde till avsevärd del avse äng i Säivijärvi och å myrar, där bärgningen blir dyr. Ängsslåttern torde stå på avskrivning. Byns skog ligger inom relativt kort avstånd. Endast 5 fastigheter ha egen skog över husbehovet, 8 skog ungefär till husbehovet och 49 under husbehovet (en del småfastigheter ingen skog alls). Odlingsmöjligheter. Odlingsmarken har varit föremål för specialundersökning, (kap. VIII, se särskilt Säivijärvi och Kyläjärvi). — Den odlingsmark, som utan större förarbeten skulle kunna odlas ligger i trakten av Selänpohja-Sattaoja och omfattar cirka 40 hektar. Denna areal skulle icke ens räcka till för ordnande av bete i den utsträckning, som med bibehållande av nuvarande djurantalet skulle erfordras vid avlysande av skogsbetet. — I övrigt äro utvecklingsmöjligheterna för jordbruket i byn i huvudsak begränsade till torrläggningsområdet Kyläjärvi. Kyläjärvi ligger i nära anslutning till inägojorden i Säivisbyns centrum, varför den lämpligen skulle kunna användas för komplettering eller utbyggnad av vissa där befintliga ofullständiga jordbruk. Det för torrläggning ifrågasatta området omfattar ca 72 hektar. Kostnaderna för fullständig torrläggning (utan detalj dränering) ha enligt vad som närmare belysts i kap. VIII, uppskattats till 50 000 kronor, och erforderliga odlingsvägar till Kyläjärvi ha vid en år 1942 verkställd förrättning enligt lagen om enskilda vägar kostnadsberäknats till 19 160 kronor. En reviderad kostnadsberäkning av år 1946 har emellertid givit resultatet 37 610 kronor. Utnyttjandet av marken för odlingsändamål kräver dessutom en fullständig omreglering av fastighetsindelningen. Vad som kan utvinnas framgår av konsulenten Ahlströms utlåtande:

Kyläjärvi. »Urtappat träsk. Den nuvarande vegetationstypen är grässtarräng, ängsull- och fräkenkärr, samt i de torrare delarna slyskog. Delvis förekommer rätt mycket vitmossa eller björnmossa. Här och var nakna ytor, som uppstått genom att vegetationen dödats av efter torrläggningen utfällda sulfat- och järnföreningar (s.k. alunjord). Jordarten: Överst ligger ett 5—20 cm tjockt lager gyttjig fräkenstarrkärrtorv, därunder 30—50 cm starkt gyttjeblandad mjäla, något moig, eller mjälgyttja och underst ligger gyttjig blåsvart lera (troligen Litorinalera). Den mörka färgen beror på lerans höga halt av svaveljärn. Närmast avloppsgraven och den genomflytande bäcken finnes i regel ett sandlager på 40—60 cm djup. Dess tjocklek uppgår till ca 10 a 20 cm. Vid nuvarande torrläggningsgrad är den övervägande delen av träskbottnen ej odlingsbar eller odlingsvärd. Därtill bidrager ej endast de hydrologiska förhållandena utan även jordens kemiska sammansättning. För närvarande kan ej grundvattenytan inom de lägre liggande delarna av träsket sänkas tillräckligt djupt för att möjliggöra odling, enär bottnen ligger obetydligt över havets nivå. Vid hastig tillrinning efter regn och när sydöstlig vind driver havsvattnet in mot kusten stiger vattenytan i avlopp och kanaler och därvid även grundvattenytan i marken. Därigenom uppstår svårigheter att bruka marken, inom lägre liggande delar omöjliggöres t.o.m. all odling. De kemiska egenskaperna

143 hos jorden försvårar odlingen ytterligare. Genom hydrolys och oxidation uppstår av svaveljärnet fri svavelsyra, sulfater och järnoxider. Dessutom förekomma aluminiumkalcium-, magnesium- och natriumsulfater samt klorider. Under torrperioder uppstår dessutom genom den uppåtgående vattenströmningen vid avdunstningen en transport av lösta salter till markytan, där de utfällas och anrikas. Genom nederbörden nedtvättas salterna visserligen ganska snabbt till grundvattnet och bortföres genom detta. Men i Kyläjärvi står grundvattnet ganska nära markytan och då fallet är ganska svagt blir uttvättningen icke effektiv. Dessutom kan grundvattenståndet icke regleras utan stiger vid stigande vattenstånd i gravarna och därigenom föres salterna ånyo upp till markytan. Den bildade svavelsyran och aluminium äro rena växtgifter, järnföreningarna binda fosforsyran så kraftigt att växterna lida brist härpå. Genom anhopningen av salterna erhåller jorden också olämplig struktur. Jordens reaktion (pH-värde), som under anaeroba förhållanden i marken torde hålla sig omkring eller obetydligt under neutralpunkten, förskjutes genom saltbildningen starkt åt det sura hållet. Vegetationen försvinner och nakna, sterila fläckar uppstå. Markytan lyser under torrperioder vit av saltkristaller. I dessa fläckar finnas på Kyläjärvi mängder av järnutfällningar. De högst belägna områdena inom Kyläjärvi kan odlas nu, därför att här står grundvattenytan så lågt att uttvättningen av salterna kan ske, medan de lägst liggande områdena ej kunna odlas därför att grundvattnet ständigt står för högt och samtidigt en viss alunbildning äger rum. På nivåer, som ligga däremellan, kan inget växa, därför att alunbildningen där är rikligast. För stora delar av Kyläjärvi betyder de företagna torrläggningsåtgärderna direkt försämring, enär man tidigare åtminstone kunde få en relativt riklig starrslåtter. Denna är nu inom vissa ytor betydligt mindre eller helt försvunnen. Då kapital redan nedlagts för torrläggning av träsket som under nu rådande tillstånd icke kan utnyttjas, föreslås undersökning av möjligheterna för fullständig torrläggning genom invallning av området. Går detta att genomföra, kan och skall grundvattenytan hållas på en bestämd nivå och icke tillåtas stiga upp emot bearbetningslagret. Det finnes då utsikter att de genom oxidationen bildade salterna rätt snart uttvättas och marken kan bära gröda. Metoden att direkt neutralisera svavelsyreöverskottet är otänkbar. Det framgår tydligt av analysresultaten (här uteslutna). Det är därför bättre att under några år hålla marken öppen och genom bearbetning av markytan påskynda oxidationen och uttvättningen. Eventuellt kan man odla vissa grödor, t.ex. havre. Först därefter blir det lämpligt med kalkning, dels för att ersätta den kalk, som gått förlorad genom uttvättningen, dels och för att neutralisera återstående syror och bereda lägre och högre organismer bättre livsbetingelser. I detta tillstånd, men först då, kommer marken att bli ett synnerligen värdefullt tillskott av odlingsjord för jordbruken i Säivis.» S o m a l l m ä n t o m d ö m e k a n sägas, alt o d l i n g s m ö j l i g h e t e r n a ä r o h å r t utn y t t j a d e och att m a n u n d e r g å n g n a å r ä v e n l y r a t a v s e v ä r t k a p i t a l och arbete i t o r r l ä g g n i n g s - och o d l i n g s l ö r e t a g , vilka s e d a n visat sig v a r a f e l b e d ö m d a . Misslyckad t o r r l ä g g n i n g och långt d r i v e n ägosplittring h a gjort, att b å t n a d e n blivit obetydlig (Kyläjärvi) eller t.o.m. att f ö r s ä m r i n g inträffat (Säivijärvi). I Säivis, Sattaoja och Harrioja höllos enligt inventeringen 1944 tillsammans 235 kor. Enligt jordbrukskonsulenten uppgår antalet nötenheter enbart i Säivis nu till 270, däri inräknat hästar. Det hemmaproducerade fodret räcker icke på långt när till det nuvarande djurantalet. E n undersökning har visat att det år 1946 för förbrukning inom Säivis inköptes fodermedel motsvarande cirka 110 000 foderenheter, därav cirka 20 ton hö från Haparanda. Approximativt kan uppskattas, att ungefär var femte ko hölls på inköpt foder. Visserligen måste en del oljekraftfoder alltid köpas för att äggvite-

144 behovet för de högmjölkande djuren skall tillgodoses, men storleksordningen av inköpen är orimligt hög. — Den arbetsförslösande och dyrbara ängsslåttem går automatiskt mot minskning, varigenom egenproduktion av foder avtar. Slutligen bör nämnas, att betet till övervägande delen är skogsbete. År 1944 redovisades för Säivis och Harrioja tillsammans 6,370 betesdagar å odlad mark och 14 000 betesdagar å annan mark (skog, landsvägskanter m.m.), motsvarande cirka 30 respektive 65 dagar per ko. E v e n t u e l l n y o d l i n g k a n visserligen så s m å n i n g o m ö k a f o d e r p r o d u k t i o n e n , m e n del ä r u p p e n b a r t , att a n t a l e t k o r i Säivis n u bör m i n s k a s avsevärt. Byggnadernas beskaffenhet. Jordbrukets nuvarande läge belyses även därav, att enligt 1944 års inventering inom Säivis med Selanpohja (tillsammans 62 brukningsenheter) fullständig nybyggnad av ladugård ansågs behövlig på icke mindre än 34 brukningsenheter. Bostadsbeståndet var bättre, ehuru det såsom tidigare framhållits är bristfälligt; nybyggnad föreslogs på 5 gårdar, om- och tillbyggnad på 18 och reparation på 20 stycken. Manlig arbetskraft saknades på 5 gårdar och kvinnlig på 9. Tolv brukningsenheter voro utan kor. Fastighetsindelningen. Det har förut (kap. XII) angivits, att Säivis utvecklats från en bosättning på 10 gårdar med självhushåll (1830-talet) till en småbruksby, vars existens baserats på industriarbete, huvudsakligen i anslutning till Seskaröindustrin. Fastighetsindelningen har följt denna utveckling. Byn utgör ett skolexempel på den förut beskrivna utvecklingen mot tilltagande ägosplittring. Klyvningen och trängseln i byns centrum har drivit fram odling ute i periferin även där förutsättningarna varit mindre gynnsamma. Nu ha icke mindre än 19 brukningsenheter med bosättningarna i byns centrala del en avsevärd del av sin åkerjord i Selänpohjaområdet. De som samfälligheter vid laga skiftena undantagna utdikningslägenheterna ha tagits i anspråk och uppdelats i ett stort antal smålotter. — Kartan nr 13 vittnar bäst om det nuvarande läget. Befolkningen.

Sysselsättning

och

levnadsstandard.

R e d a n det a n f ö r d a visar, att en n y o r g a n i s a t i o n av näringslivet i Säivis till väsentlig del m å s t e b y g g a p å a n n a t f ö r s ö r j n i n g s u n d e r l a g ä n j o r d b r u k och s k o g s b r u k . Befolkningen h a r j u också sedan g a m m a l t varit i n r i k t a d på a n d r a n ä r i n g s g r e n a r , och det vore ödesdigert att o m h u l d a illusionen, alt en större del av de j o r d ä g a n d e d i v e r s e a r b e t a r n a skulle n å en tillfredsställande s t a n d a r d g e n o m att falla t i l l b a k a p å j o r d b r u k e t p å platsen. E n överblick över befolkning, l e v n a d s s t a n d a r d m . m . ä r n ö d v ä n d i g före s t ä l l n i n g s t a g a n d e t till b y n s utveckling. I Säivis (inkl. Sattaoja och Harrioja) voro år 1946 540 personer mantalsskrivna, åldersoch könsfördelningen var följande: födda år: män kvinnor

1856— 1866— 1876— 18861865 1875 1885 1895 2 14 18 12 1 9 13 22

1896— 1906— 1916— 1926— 1936 S:a 1905 1915 1925 1935 1945 34 41 47 67 62 297 30 30 27 48 63 243

145 Enligt en av kommunalkontoret gjord sammanställning utgjorde jordbruksågarna och deras hemmavarande familjemedlemmar 296 personer, andra egnahemsägare (bostadsegnahem o.dyl.) och deras familjemedlemmar 103 personer och övriga 141 personer. Jordbruksägarna och andra egnahemsägare voro tillsammans 104 stycken. Enligt näringsutredningens inventering, avseende förhållandena 1944, utgjorde den m a n l i g arbetskraften tillhörande jordbrukarfamiljerna 70 man och diversearbetarna cirka 50 man. Sysselsättningen i olika yrkesgrenar framgår av tab. X I :8 resp. X I .J. Några allmänna kommentarer återfinnas i kap. X I . - Jordbrukarnas arbetskraft sysselsattes 10 363 dagsverken, motsvarande ungefär 50 % av totala nedlagda arbetstiden, i arbete utom den egna fastigheten. Arbetslöshet redovisades tillsammans i 3 194 dagar motsvarande i genomsnitt 45 dagar per man. I det egna jordbruket åtgick i genomsnitt 116 dagar per man och i den egna skogen i genomsnitt 13 ä 14 dagar per man. - Diversearbetarna arbetade till mer än */, på befästningsarbeten, och det är anledning att uppskatta småjordbrukarnas andel i befästningsarbetena till ungefär samma omfattning I övrigt dominerade bland de specificerade arbetena skogsarbete, jordbruksarbete och byggnadsarbete. o De taxerade inkomsterna enligt 1945 års taxeringslängd grupperade sig pa följande satt beträffande hela befolkningen i Säivis 1 inunder 1 0 0 0 - 2 0 0 0 - 3 0 0 0 - 4 0 0 0 - 5 0 0 0 - 0 0 0 0 - 7 0 0 0 - 8 0 0 0 - S :a komst:

2 000

3 000

4 000

5 000

6 000

7 000

8 000

9 000

antal..

132 stycken, motsvarande cirka 75 % av hela antalet, hade sålunda inkomst under 3 000 kronor. Beträffande jordbrukarna ha undersökning av 74* fall givit följande resultat: inkomst: under 1 0 0 0 - 2 0 0 0 - 3 0 0 0 - 5 0 0 0 - 7 0 0 0 1000 2 000 3 000 5 000 7 000 10 000 antal . . 3

1 Genomsnittet ligger alltså avsevärt högre än för hela befolkningen. Av jordbrukarna ha endast 55 % inkomster under 3 000 kronor. ,...*, Som jämförelse kan nämnas, att medeltalet för samtliga diversearbetare enligt tab. X I : 9 var 1 853 kronor; i kap. X I gjorda reservationer böra emellertid beaktas. Befolkningens svårigheter återspeglas även i socialvårdsstatistiken. Som exempel kan nämnas, att under 1945 som fattigvårdsbidrag i Säivis by utbetalades närmare 18 000 kronor, fördelade på 48 familjer om tillsammans 124 personer. Härtill kan fogas, a t t Säivisborna äro återhållsamma beträffande framställningar om socialhjälp. Man tycks i det längsta söka klara sig på de små resurser, som de små jordbruken ge. Norrlandskommittén har i yttrande anfört, att det i Säivis och Nikkala tillsammans finns något över hundra arbetsföra män i åldern 1 8 - 6 5 år, vilka under nuvarande forhållanden icke kunna påräkna annan inkomst än av tillfälliga arbeten i öppna marknaden och som därför äro beroende av omfattande åtgärder från det allmännas sida eller i allt större utsträckning ligga sina anhöriga till last. Av dessa äro cirka 45 hemmahörande i Säivis; 40 av dem äro under 35 år. 1

Yrkesfördelningen bland de 177 redovisade personerna var ungefärligen: jordbruksinnehavare 70, diversearbetare 50, tjänstemän, egna företagare etc. 24, pensionärer och andra åldringar 33. 2 Övriga jordbruksägare äro sterbhus o. dyl. 10

146 Radikala förbättringar

erforderliga.

De kraftiga inskränkningarna i de arbetstillfällen, som utgjort underlagen för byns tillväxt, ha skapat det nuvarande nödläget. Befolkningen, som till stor del är bunden av fastighetsinnehavet, har haft alltför stora förhoppningar på jordbruket. På kort sikt ha de små jordbruken kunnat bidraga till atl hjälpa upp situationen; av inkomstsiffrorna att döma har det varit bättre att ha ett litet, dåligt jordbruk än inget jordbruk alls. På längre sikt är emellertid jordinnehavet och de överdrivna förhoppningarna därpå till hinders för en utveckling till det bättre. Rotfastheten i byn har gjort, att icke blott de nuvarande jordbrukarna utan även deras barn envist stanna kvar vid de små jordbruken. Alltjämt dyka ansökningar om ytterligare klyvning upp och endast genom den restriktiva lagstiftningen hindras en fortgående parcellering. Det är allvarlig risk att byns avtynande medför dels en långvarig ekonomisk belastning för kommunen och dels allt mer framträdande sociala missförhållanden. En radikal förändring av byns struktur är uppenbarligen behövlig. Industriens

betydelse.

Ortsborna själva ha satt industriell expansion som ett huvudönskemål för Säivis del. Säivisbosättningen skulle då behållas som en småbrukarby med industriarbete såsom huvudsaklig inkomstkälla. En viss utveckling av hantverk och småindustri kan visserligen förväntas komma till genom initiativ från orten, stött av lån och bidrag enligt gällande bestämmelser, men särskilt på grund av bristande yrkeskunnighet torde blott en liten del av byborna bli hjälpta på den vägen inom överskådlig tid. Endast genom en annexanläggning, vid vilken halvfabrikat tillverkas åt något företag på annan ort, eller genom ett självständigt industriföretag torde försörjningsfrågan kunna lösas tillfredsställande. Lokalisering av större industrier ligger utanför ramen för ifrågavarande utredning. Utredningsmannen delar emellertid uppfattningen, att Säivis icke kan bibehållas vid nuvarande folkmängd med mindre än att sysselsättning med industriarbete ordnas. En eventuell industri torde absorbera arbetskraft året runt och lärer icke lämpligen kunna kombineras med andra jordbruk än rena stödjordbruk. Jordbrukets

driftsinriktning.

Vad jordbruket i övrigt beträffar står möjligheten öppen dels att övergå till arbetskrävande drift vid en del småjordbruk, dels att genom sammanslagning och nyodling bilda bärkraftiga mjölkjordbruk. I Säivis centrala del kan en omläggning av driften till potatis-, grönsaksoch bärodling med fördel ske. Detta förutsätter — förutom utbildning, organisation av avsättningen m.m. — rätt betydande kapitalinvesteringar. Därför torde endast ett fåtal enheter i byn på detta sätt kunna bli bestående jordbruk. Bildandet av bärkraftiga mjölk jordbruk i Säivis möter avsevärda svårig-

147 heter. I ett par fall pågå dock redan underhandlingar om sammanköp. Högst 12 bärkraftiga jordbruk torde kunna åstadkommas. Aktiv jordförmedling m.m. Den första etappen vid uppbyggandet av mjölkjordbruk bör vara ordnande av bete å kultiverad mark för de utvecklingsbara fastigheterna; därmed vinnes en omedelbar förbättring av jordbruksdriften, samtidigt som skogen fredas. Flertalet fastigheter kunna icke ordna bete inom sina egna gränser, och bristen på välbelägen, omedelbart odlingsbar mark gör att en allmän reglering av betesfrågan icke nu kan genomföras. Den naturliga lösningen är förvärv av jord från de småjordbruk, som redan stå på avskrivning. En aktiv jordförmedling, i första hand syftande till att genom sammanslagningar skapa förutsättning för betesfrågans lösning, är nödvändig. I de fall då en fastighet förses med betesmark genom statlig förmedling och med statliga bidrag (avskrivningslån), bör enligt utredningsmannens mening undantagslöst krävas en förbindelse, att sagda fastighet icke vidare skall utnyttja skogsbete. Med beaktande jämväl av att kreatursstocken i byn med hänsyn till tillgången på hemmaproducerat foder måste nedskäras kraftigt, bör en allmän betesreglering inom ganska kort tid bli möjlig. Vid en sådan reglering bör man givetvis hålla fast vid regeln, att bete skall iordningställas endast för de kor, som kunna vinterfödas på respektive fastigheter. Den föreslagna aktiva jordförmedlingen bör givetvis främja sammanslagning av övergångs jordbruk även om betesfrågan icke träder i förgrunden. Avvägning av avskrivningslån. Med hänsyn till jordbrukens låga standard och byggnadsbeståndets bristfällighet kunde det förefalla som om metoden med förvärv av övergångsjordbruk för kompletteringsändamål lätt borde leda framåt, men i verkligheten ligga saluvärdena på de illa utrustade småfastigheterna hindrande högt Ull följd av trängseln i byn och efterfrågan på odlad jord. Det blir en svår uppgift att medverka till överlåtelser utan att saluvärdena därigenom trissas upp ytterligare. Hithörande frågor belysas i kap. XVII (se särskilt typfall 3 b) därunder), och utredningsmannen förordar på anförda skäl en fullständig inventering av byggnadsbeståndet i byn samt en därpå grundad omprövning av avvägningen av avskrivningslån i samband med den yttre rationaliseringen. I avvaktan på resultatet av sådan utredning föreslår utredningsmannen, att för Nedertorneå kommun medgives utanordnande av bidrag enligt enahanda bestämmelser, som enligt bestämmelserna för den av lokala jordnämnderna i Västernorrlands och Norrbottens län bedrivna verksamheten må beviljas till genomförande av vissa arronderingsåtgärder i Norrland. 1 — Förda underhandlingar ha visat, att med de relativt blygsamma 1

Kungl. brev Ull egnahemsstyrelsen den 25 maj 1945.

148 belopp, som skulle kunna utgå (högst 2 000 kronor i varje särskilt fall), redan nu ett par önskvärda sammanslagningar skulle kunna genomföras. Kyläjärvi: event, torrläggning och omarrondering. Uppskattningen av maximiantalet bärkraftiga mjölkjordbruk till 12 byggde på förutsättningen att bl.a. Kyläjärvi skulle odlas. Torrläggningen av Kylä-

i-- —

V j é k - klt

• V»VPX-

jtörrz avlovpjTcan&L •

/'.

'/

gräns far faatigheta dkercc?:. ceding ssTdffe enligt i^Bccsict (vnims forbriJusjiasoTn,

Karta nr 14. Utkast till disposition av åker och odlingsmark efter event, torrläggning av s. k. Kyläjärvi i Säivis by (jfr kartorna 11 och 13). Den för jordbruksändamål användbara marken skulle enligt utkastet fördelas på åtta fastigheter (betecknade I—VIII), vilka skulle erhålla G å 9 hektar jordbruksjord inom Kyläjärvi. Området är nu fördelat på ett sextiotal fastigheter.

149 järvi och byggandet av erforderliga odlings vägar skulle knappast kunna försvaras, om endast alstringsbåtnaden jämfördes med de uppskattade kostnaderna. Med hänsyn till den sociala båtnad, som skulle kunna vinnas genom att den vid jordbruken bundna arbetskraften inom kort kunde inriktas på ett uppbyggnadsarbete, som så småningom skulle resultera i en varaktig bärgning för de verkliga jordbrukarna i byn, bör torrläggningen dock tagas under övervägande. Utredningsmannen förordar därför en detaljundersökning genom syneförrättning. Därvid måste beaktas, att ett godtagbart resultat förutsätter en genomgripande omreglering av fastighetsindelningen åtminstone inom torrläggningsområdet, avseende såväl sammanköp av mark som omarrondering. Kartan nr 14 innehåller ett utkast till omreglering. En torrläggning, ledande blott till en mindre förstärkning av de talrika övergångsjordbruken eller medverkande till fastlåsande av de nuvarande gränserna, bör icke på något sätt stödjas med allmänna medel. — Företagets genomförande blir beroende av de bidrag, som ställas till förfogande, och av jordägarnas benägenhet att medverka till omreglering. I sistnämnda avseende kan avgörande besked icke fås annat än vid förrättningsmässiga överläggningar, varvid sakägarna sedan en plan över fastighetsbildningen utvisats kunna träffa bindande avtal. Utredningsmannen förordar därför att lantbruksingenjörens syneförrättning ävensom förrättning angående odlingsvägar sammankopplas med den för omreglering erforderliga lantmäteriförrättningen. 1 Kan därvid icke överenskommelse träffas om en tillfredsställande lösning, bör givetvis hela projektet skrinläggas.

Omskifte? Fastighetsindelningen i Säivis är sådan, att man med fog kunde ifrågasätta omskifte av hela byn för att skapa ett gott utgångsläge för förbättringsåtgärderna. Med den nuvarande splittringen i små ägolotter kan ett omskifte emellertid icke förordas. Med omskiftet sammanhängande byggnadsföretag och andra förbättringsåtgärder skulle sannolikt medföra att den bestående parcelleringen konserverades. Enligt utredningsmannens mening bör i denna by sammanköp till större enheter komina i första hand. Om det icke visar sig möjligt att i samband därmed successivt nå en förbättrad arrondering, bör frågan om omskifte tagas under förnyat övervägande. Dispositionsplan för lokalisering av bebyggelse m.m. (Jfr kap. XIII.) Byn har efter anläggningen av den nuvarande kustlandsvägen kommit i »bakläge» och en viss förskjutning i riktning mot nya vägen är naturlig. 1 I Ytterbyn i Nederkalix socken pågår under utredningsmannens ledning upprättande av fastighetsbildningsplan i samband med ett större torrläggningsföretag. Medel till försöksverksamheten ha den 29 juni 1946 ställts till förfogande av Statsrådet och Chefen för kungl. jordbruksdepartementet. Uppläggningen här ovan av åtgärderna beträffande Kyläjärvi •ansluta sig till Ytterbyförsöken.

150 Trakten kring vägförgreningen i den centrala bosättningens norra del (sydligaste bukten av den gamla häradsvägen) synes lämplig som framtida centrum, där skola, samlingslokaler, ev. verkstadshus etc. kunde förläggas. Platsen ligger trafiktekniskt väl till och ligger lämpligt till även för Selänpohja, där en ytterligare bosättning torde vara att förvänta. Det synes vara goda förutsättningar för Säivis att med centrum på den angivna platsen hävda sig som centralort för sydvästra delen av kommunen. — Den befintliga skolan, som har alltför liten skoltomt, står inför en snar ombyggnad och en flyttning torde då bli aktuell. Vägsträckan Säivis—Selänpohja bör snarast byggas om fullständigt för att få en trafiktekniskt godtagbar sträckning. Dessa förestående anläggningar ävensom vatten- och avloppsnätet böra göras med tanke på utformningen av byns centrum. Avveckling

av ofullständiga

jordbruk.

De åtgärder, som kunnat ifrågasättas, skulle först efter en lång tidsrymd kunna leda till drägliga förhållanden för den till jordbruket knutna befolkningen i Säivis. Det må erinras om att torrläggningen av Kyläjärvi först efter ett par decennier kan beräknas resultera i fullgod avkastning, och alt det är mycket tveksamt om torrläggning överhuvud taget kan genomföras. Men för att skaffa befolkningen i byn utkomstmöjligheter och för att utnyttja arbetskraften där erfordras omedelbara åtgärder. Avveckling av de ofullständiga jordbruk, som svältföda sina innehavare, är förutsättningen för sanering av näringslivet i byn. Den saneringen bör sättas i gång nu och utan att sammanslagningar o.d. avvaktas. Ev. uppbyggande av bärkraftiga jordbruk blir närmast en följdverkan. En sådan utveckling skulle otvivelaktigt ske så småningom, om utvecklingen finge gå ostörd vidare. Det dåliga byggnadsbeståndet (nybyggnad av ladugård behövlig på 34 gårdar) talar ett tydligt språk. Det bör enligt utredningsmannens mening vara uteslutet, att upprustning av flertalet av dessa småjordbruk genom nybyggnad skulle få ske med stöd av allmänna medel. Utan sådant stöd torde det endast vara en tidsfråga, när jordbruken i fråga måste läggas ner, men övergångstiden synes med hänsyn till befolkningens rotfasthet kunna bli mycket lång, troligen flera årtionden. Av sociala skäl kan ett låtgå-system med långsamt avtynande av jordbruken icke godtagas. De statliga åtgärderna böra i första hand ge erforderligt stöd åt de säivisbor — jordägare såväl som andra — som under nuvarande förhållanden icke kunna förvänta rimliga förtjänster på orten och som själva vilja grunda sin existens genom övergång till annan verksamhet eller genom flyttning till annan ort. Utöver vad som tidigare sagts om jordförmedling böra jordanskaffningsorganen vara beredda att inlösa fastigheter. — För den del av jordbrukarna, som verkligen kan och vill sköta jordbruk, bör anvisandet av sådana i främsta rummet komma i fråga. I någon mån kan detta ske inom

151 k o m m u n e n , och i övrigt b ö r n ä r b e l ä g n a orter i enlighet m e d b e f o l k n i n g e n s egna ö n s k e m å l väljas. U t r e d n i n g s m a n n e n föreslår, att a n g r ä n s a n d e Karl Gustavs k o m m u n och speciellt K e r ä s j o k i d a l e n d ä r i n o m u n d e r s ö k e s . — E n del av j o r d ä g a r n a h a r emellertid föga intresse för r e n t j o r d b r u k och torde icke reflektera p å e g n a b ä r k r a f t i g a j o r d b r u k . F ö r d e n n a befolkningsg r u p p bör u t k o m s t e n o r d n a s g e n o m ö v e r g å n g till a n d r a n ä r i n g a r . — E k o n o m i s k t stöd för s å d a n ö v e r g å n g t o r d e v a r a u n d e r ö v e r v ä g a n d e av n o r r l a n d s kommittén.

Den individuella p l a n e r i n g , s o m u p p e n b a r l i g e n ä r p å k a l l a d i Säivis icke m i n s t m e d t a n k e p å y t t r e rationalisering, k a n företagas först då den e k o n o m i s k a k a r t l ä g g n i n g e n s o m m a r e n 1947 l ä m n a r u n d e r l a g . Den b ö r v ä x a f r a m successivt i a n s l u t n i n g till b y g g n a d s i n v e n t e r i n g , t o r r l ä g g n i n g s u n d e r s ö k n i n g , l ö s n i n g av a k t u e l l a fastighetsbildningsfrågor etc. U t r e d n i n g e n bör d ä r f ö r — i a v v a k t a n p å t i l l k o m s t e n av r a t i o n a l i s e r i n g s o r g a n — fortsättas i d e n n a del.

Karsikkojärvi. Denna skogsby ligger inom Neder Vojakkala skifteslag ocli består ursprungligen av två hemman, Iso Karsikkojärvi och Vähä Karsikkojärvi, vardera om 1/1B mantal. Iso Karsikkojärvi är f.n. uppdelad i fyra mantalsfastigheter om vardera 1/iS mantal. Från Vähä Karsikkojärvi har avskilts dels en bostadslägenhet och dels en odlingslott om cirka 7 hektar, som ligger omkring två km från fastighetens brukningscentrum och nu brukas av en lägenhetsinnehavare i Över Vojakkala by. Dessutom ha från byn angränsande hemman i Neder Vojakkala avskilts tvenne småbruksfastigheter, för vilkas bebyggande arbetarsmåbrukslån erhållits. Karsikkojärvi by har således fem mantalsfastigheter, två småbrukslägenheter och en bostadslägenhet. Fastigheternas storlek och sammansättning m.m. framgår av följande sammanfattning av uppgifter dels ur näringsutredningens primärmaterial och dels ur mantals-, inkomst- och fastighetstaxeringslängder. Av sammanställningen i fråga framgår att den totala arealen odlad jord inom byn uppgår till omkring 11 hektar. Vid undersökning har densamma befunnits utgöras av cirka 4 hektar myrjord och 7 hektar mager sandjord. Den utgör således icke fullgod åker. Med hänsyn till den ofullständiga sysselsättningen å brukningsdelarna vore en utvidgning av dessas åkerareal önskvärd. Vissa mindre arealer odlingsmark av mindre god beskaffenhet tinnes att tillgå. Arealen odlingsmark uppgår till 13 hektar. En mindre förstärkning av dessa brukningsdelar genom nyodling är således möjlig. De kunna emellertid icke utvecklas till avsevärt större bärkraft utan komma endast att utgöra stödjordbruk i kombination med andra förvärvskällor. Fastigheternas sammanlagda taxeringsvärde enligt 1946 års taxering utgör 28 000 kronor. Beträffande jordbruket uppgives att i byn finns en häst och 16 mjölkkor. Mjölkproduktionen överstiger husbehovet men då avståndet till uppsamlingsställe för mjölk uppgår till omkring 8 km kan icke daglig mjölkleverans till mejeri ifrågakomma. Den

152 nuvarande mjölkproduktionen upprätthålles till stor del med tillhjälp av inköpta fodermedel. Den årligen inköpta fodermängden uppgavs år 1944 för byn i dess helhet vara 19 300 kg hö och 2 000 kg havre. Utfodringen är troligen mycket svag varför man kan räkna med att den inköpta fodermängden utgör omkring hälften av det förbrukade vinterfodret. Befolkningens sammansättning är enligt vad som inhämtats följande: gifta, arbetsföra män ogifta, » » gifta, » kvinnor ogifta, i » barn under 16 år pensionärer

5 7 6 2 34 6 Summa 60

Barn och pensionärer utgöra 2/3 av hela befolkningen. Den arbetsföra befolkningens möjligheter att försörja dessa äro små dels på grund av jordbrukens ringa bärkraft och svårigheter att avsätta jordbruksprodukterna och dels på grund av svårigheter att erhålla annat arbete vid sidan av jordbruket. Den sammanlagda inkomsten av jordbruksfastigheterna i byn utgör enligt 1946 års inkomstlängd 4 580 kronor. En sammanställning av näringsutredningens uppgifter och ur 1946 års inkomst längd hämtade uppgifter ger följande beträffande sysselsättningen inom och utom fastigheterna. arbetsdagar å jordbruksfastigheterna 1 460 nettoinkomst av jordbruket arbetsdagar i annat arbete utom jordbruksfastigheterna 731 nettoinkomst från annat arbete arbetslöshetsdagar 808 Summa 2 999 dagar

4 580 eller

3 : 14/dag

9 020 eller 12: 88/dag 13 600 kronor

Dessutom bo såsom hyresgäster å en fastighet i byn tvenne från Finland inflyttade arbetare, som gift sig med tvenne i byn födda och uppvuxna kvinnor. Dessa arbetare äro de största inkomsttagarna i byn. De hämta sin inkomst från flottning, byggnadsarbete, lastarbete, dikesgrävning, vedhuggning m.fl. arbetsuppgifter huvudsakligen i Haparanda och Mattila. Deras sammanlagda nettoinkomst uppgår till 5 820 kronor. Av d e uppgifter, som k u n n a t e r h å l l a s , f r a m g å r således att u t k o m s t m ö j l i g h e t e r n a ä r o m y c k e t s m å i K a r s i k k o j ä r v i . De k u n d e otvivelaktigt bli något b ä t t r e o m b y n fick en vägförbindelse m e d V o j a k k a l a , vilken k u n d e h å l l a s ö p p e n även vintertid. D ä r i g e n o m k u n d e en u t v i d g n i n g av j o r d b r u k e t för m j ö l k p r o d u k t i o n e n till avsalu bliva möjlig. De n a t u r l i g a f ö r u t s ä t t n i n g a r n a för en s å d a n utveckling ä r o emellertid m y c k e t s m å . Möjligheterna att e r h å l l a sysselsättningar u t a n f ö r de egna fastigheterna s y n a s icke heller v a r a tillfredsställande. De y n g r e arbetsföra m ä n n e n k o m m a s a n n o l i k t att söka sig n e d till b y g d e n för att e r h å l l a s t a d i g v a r a n d e a r b e t e n . De k o m m u n a l a m y n d i g h e t e r n a s inställning att icke bevilja ytterligare lön och b i d r a g för b y g g a n d e av b o s t a d s e g n a h e m i b y n k o m m e r även att p å s k y n d a en utveckling, s o m leder till b y n s

153 avfolkning. Om byns befolkningstal reduceras till vad som kan vara motiverat med hänsyn till de föreliggande sysselsättnings- och försörjningsmöjligheterna inom och i närheten av byn, måste en sammanslagning av brukningsdelarna till endast en eller två fastigheter bli följden. Detta medför i sin tur att byn måste anses vara för liten för att motivera ett vägbygge å en 6 km lång vägsträcka. Den rationellaste utvägen synes vara att möjliggöra en förflyttning av hela byns befolkning ned till bygden, antingen i Tornedalen eller Keräsjokidalen.

154 Kap. XV. Sammanfattning av huvuddragen av de brister, som vidlåda näringslivet i k o m m u n e n . Arbetskraften är i stor utsträckning illa utnyttjad. Se kap. X I . En väsentlig orsak härtill, vilken ined hänsyn till de naturliga förutsättningarna är svår att upphäva, ligger i näringslivets ensidiga inriktning på under sommarhalvåret infallande säsongarbeten. Jordbruket har ett utpräglat toppbehov av arbetskraft under vegetationstiden och en betydande arbetslöshet för den manliga arbetskraften under vintern. Även fisket och flottningen kräva arbete främst under den isfria tiden. Målsättningen måste inriktas på gynnsammare arbetskraftsbalans mellan olika årstider. Den kvinnliga arbetskraften har en orimligt tung arbetsbörda. Alla tänkbara åtgärder för besparing och underlättande av arbetet i jordbrukarhemmen böra stödjas kraftigt, och ladugårdsarbetet bör avlastas från kvinnorna. Den kraftiga utflyttningen av kvinnlig arbetskraft från kommunen måste ses mot bakgrunden av de nu rådande levnadsförhållandena. Även sommartid slösas arbetskraft bort av orsaker, som framgå av efterföljande punkter. 1. Bland bidragande orsaker till att näringslivet alltjämt har en ensidig inriktning må nämnas läget vid Haparanda stad med dess dragningskraft på småindustrier m.m., läget vid gränsen till Finland (»fria gränshandeln»), av omfattande socialvård härrörande höga skatter samt relativt dyr elkraft, vilket allt verkar återhållande. (Kap. II.) 2. Förädlingsverksamhet i industriell skala är avsevärt mindre än vad som vore önskvärt. Seskaröindustrin har krympt samman och någon utvidgning därav synes icke vara att förvänta. Övriga industriinslag äro, såsom kap. X I utvisar, av obetydlig omfattning. Råvarorna från skogsbruk, jordbruk och fiske inom kommunen ha endast i ringa omfattning förädlats inom kommunen. Hantverk och hemslöjd ha fört en tynande tillvaro. Den kvinnliga arbetskraften har haft föga annat än hushålls- och ladugårdsarbete att välja på. 3. Bosättningarna ligga delvis spridda, vilket medför att behövliga anläggningar bli relativt dyra. Skolfrågan måste för en del småbyar ordnas genom skolskjutsar, inackordering på skolhem el.dyl. (Kap. V.) Även i de större byarna är tillgången på samlingslokaler o.dyl. otillräcklig. Gemensamma tvättstugor finnas ännu icke och ej heller i nämnvärd utsträckning verkstäder o.dyl. för jordbrukets service. Några bosättningar, av vilka Karsikkojärvi med 60 personer är den största, ha icke väg farbar hela året. 4. Vattenförsörjningen och avloppsfrågan är endast i ett fåtal fall tillfredsställande ordnad. (Kap. V.) 5. Bostadsstandarden är låg. En mycket stor del av jordbrukarnas bostäder är i behov av reparation eller nybyggnad. I åtskilliga fall saknas grund och är golvisolationen otillfredsställande. Dock är närmare 40 % av det totala bostadsbeståndet uppfört efter 1930. (Kap. VIII.) 6. Jordbrukets produktionsinriktning är alltför ensidig; det är huvudsakligen mjölk, som säljes. — Kreatursantalet är för stort i förhållande till foderproduktionen, och

155 husdjursskötseln baseras till stor del på inköpt foder. Dessutom hämtas vinterfoder alltjämt från lågproducerande slåtterängar, som ge dåligt utbyte av arbetsinsatserna. Häst-uppfödning, smågrisproduktion och hönsavel äro tämligen eftersatta. — De naturliga förutsättningarna för potatis-, grönsaks-, jordgubbs- och annan bärodling äro icke utnyttjade. (Kap. VIII.) 7. Produktionsområdenas utnyttjande. — Betydande delar av den odlade jorden ligga i ganska dålig hävd. Täckdikning har verkställts endast på ett fåtal gårdar. Jordbruksmaskiner finnas icke i önskvärd utsträckning. Gemensam maskinanvändning har i någon mån försökts genom hushållningssällskapets försorg men har icke ännu slagit igenom. Ordnade betesmarker finnas endast i ringa utsträckning; på en del håll ligga de kultiverade betena ovårdade och tuviga. Skogsbetet dominerar inom större delen av kommunen. (Kap. VIII.) 8. Ekonomibyggnaderna äro i stor utsträckning undermåliga. Gödselhus och urinbrunnar saknas på flertalet jordbruk, och gödselvården är i regel på en mycket låg nivå. Ensilageberedning förekommer endast undantagsvis. (Kap. VIII.) 9. Jordbrukens struktur. Det övervägande antalet jordbruk karaktäriseras av otillräckliga innehav av odlad jord. Uppfattningen att jordbrukarnas stora barnkullar böra stanna vid jordbruket på orten har, understödd av statliga åtgärder (lån, bidrag m.m.), resulterat i en orimligt djupgående klyvning av fastigheterna. (Kap. XII.) Betydande kapitalinvesteringar ha under de senaste åren gjorts i strävan att utveckla jordbruken genom nyodling m.m. Utvecklingen i denna riktning hindras dels av den nuvarande fastighetsindelningen, dels av att vidlyftiga torrläggnings- och vägbyggnadsarbeten måste föregå odlingen. Endast genom gemensamma insatser av ett flertal jordägare kunna sådana företag genomföras. Vissa påbörjade arbeten kunna på grund av orimligt höga kostnader icke fullföljas. (Kap. VIII.) 10. Inägojordens arrondering är långt ifrån tillfredsställande. Enär ägosplittringen till väsentlig del uppkommit genom den långt drivna parcelleringen, kan erforderliga förbättringar icke åstadkommas enbart genom omarrondering, utan sammanläggning till större enheter bör komma i första rummet. — I Tornedalen och skogsbyarna torde fastighetsindelningen i inägorna kunna tillrättaläggas genom successiva åtgärder. I kustbyarna, särskilt i Säivis, är ägosplittringen mer svårbemästrad. I Keräsjokidalen kunna odlingsmöjligheterna icke utnyttjas rationellt utan genomgripande förändringar i fastighetsindelningen. (Kap. XII.) 11. Skogsmarken är i regel söndersplittrad av fastighetsgränser på ett sätt, som kraftigt motverkar rationellt skogsbruk. Fastighetsindelningen är i det närmaste fristående från det naturliga system, som vägar, vattendrag, myrstråk m.m. bilda. (Kap. XII.) 12. Avrösningsjorden består till avsevärd del (närmare »/,) av myrar. Den produktiva skogsmarkens bonitet är genomsnittligt något bättre än för Norrbottens kustland. Det skogliga tillståndet lämnar mycket att önska; skogsmarken lämnar nu icke tillnärmelsevis den avkastning, som vid rationellt skogsbruk vore möjlig. Skogsvården är — tydligen sedan århundraden — eftersatt. Skogsbeståndet är frånsett de västligaste delarna av kommunen dåligt; den relativa skogstillgången är påfallande låg. (Kap. IX.) — Erforderliga förbättringsåtgärder förutsätta en långtgående samverkan mellan olika skogsägare ävensom betydande kapitalinvesteringar. Avverkningarna drivas föga rationellt, vilket återfaller på ägosplittringen och det skogliga tillståndet. Trots det påfallande behovet av arbetsinsatser i skogen äro arbetstillfällena vintertid för skogsbyarnas befolkning osäkra eller otillräckliga. 13. Behovet av förbättrad yrkesutbildning är påfallande. Detta gäller såväl jordbruk som småindustri och hantverk. Det är icke tillräckligt att utbildningskurser anordnas, utan

156 praktik på föredömligt skötta företag behövs också. Möjligheterna härtill inom kommunen äro nu mycket begränsade. 14. För näringslivets organisation har den ekonomiska föreningsrörelsen visserligen gjort betydande insatser betr. avsättningen. Mjölkproduktionen är sålunda välorganiserad. På andra områden, särskilt ägg-, potatis-, grönsaks- och bärproduktion, torde dock bristen på marknadsorganisation vara ett väsentligt hinder för en önskvärd utveckling. Lagringslokaler av större omfång finnas icke. Frörenseri finnes varken i Nedertorneå eller närliggande kommuner. — En gemensam fiskeriorganisation saknas, vilket försvårar utbyggande av förädlingsindustri med fisken som råvara. — I frågan om skogsvård, avverkning, avsättning och förädling av skogsprodukter synes samverkan hittills ha stannat vid svaga ansatser.

157 Kap. XVI. Sammandrag av förslag till förbättringsåtgärder. Allmänna synpunkter. Kommunalfullmäktiges framställning år 1945 om snara åtgärder för ordnande av bättre försörjningsmöjligheter för kommunens befolkning har visat sig grundad på starka sakskäl. En reorganisering av näringslivet bör snarast påbörjas, och därvid böra tre huvudpunkter vara vägledande: 1. För den manliga arbetskraften bör bästa möjliga arbetskraftsbalans mellan olika årstider åstadkommas; detta är här liktydigt med tryggad tillgång på lönsamt arbete vintertid. 2. Kvinnornas orimligt tunga arbetsbörda bör underlättas, främst genom förbättring av arbetsförhållandena i hemmen och genom avlastning av ladugårdsarbete m.m. 3. Även om kraftiga förbättringsåtgärder sättas in på jord- och skogsbruk, bli arbetstillfällena i andra näringsgrenar än det egentliga jordbruket och skogsbruket av avgörande betydelse för befolkningens sysselsättning och försörjning. Differentiering av näringslivet i kommunen bör kraftigt understödjas. För att skapa allmänna förutsättningar för en uppblomstring av näringslivet bör bland annat de av industrinedläggelse förorsakade exceptionellt höga fattigvårdsutgifterna avlyftas, elkraftdistributionen förbilligas, genomgående laxeberäkning sjöfart—billinjer—järnväg genomföras och den s.k. fria gränshandeln uppmärksamt följas; gränshandelns hämmande inverkan på hantverk, småindustri m.m. bör föranleda kraftigt stöd till företagarna i gränstrakterna. — Beträffande elkraftförsörjningen har på framställning av utredningsmannen särskilda åtgärder redan igångsatts. Se kap. II.

Förbättring av sociala förhållanden (bysamhällenas organisation, bostadsstandard, vattenförsörjning m.m.) 1. Den bristfälliga bostadsstandarden bör med all kraft förbättras. Vid jordbruken ha cirka 260 åbyggnader betecknats som varande i mindre gott eller dåligt tillstånd. Den om- och nybyggnadsverksamhet, som erfordras.

158 blir uppenbarligen i hög grad beroende av lån och bidrag av allmänna medel; jfr kap. VIII och XVII. 2. I kap. XIII har framhållits att i de större byarna en lokalisering av bebyggelsen är behövlig; byarna böra förses med gemensamma anläggningar för kulturell och ekonomisk samverkan och särskilt för modern jordbruksservice. Tornedalsbosättningarna böra därvid i stort sett bibehållas, varjämte vissa områden böra disponeras för exploatering för tätare bebyggelse. Keräsjokidalens bosättningar böra förtätas, och i kustbosättningama Säivis och Salmis måste den sämsta bebyggelsen helt nedläggas, såvida icke avsevärd industriell utveckling skulle dyka upp och radikalt förändra sysselsättningsmöjligheterna. Säivis bör dock planeras som en centralpunkt för kommunens sydvästra del. Av ekonomiska men främst av sociala skäl måste beträffande en del mindre bosättningar förflyttning av befolkningen övervägas, nämligen där arbetstillfällena äro otillräckliga och skolfrågan, vägfrågan m.m. icke kunna nöjaktigt ordnas. Hit hör Karsikkojärvi samt några enstaka bosättningar. 3. Vattenförsörjnings- och avloppsfrågans lösning är av grundläggande betydelse för rationalisering icke minst av hushålls- och ladugårdsarbete. Särskild utredning härom pågår och är, särskilt med hänsyn till lokaliseringsfrågans inverkan på anläggnings- och underhållskostnaderna, anknuten till den här redovisade utredningen, se kap. V. 4. Gemensamma tvättstugor, helst i anslutning till badinrättningar, böra lämpligen anläggas i Tornedalsbygden och i Nikkala. 5. Samlingslokaler böra uppföras i de större byarna. — Anläggningar för hantverk, industri m.m. beröras nedan. Jordbrukets produktionsinriktning och omfattning. 1. Jordbruket kommer uppenbarligen även för framtiden att vara inriktat huvudsakligen på mjölkproduktion. Enär denna bör baseras på hemmaproducerat foder bör antalet kor emellertid nedbringas avsevärt; detta gäller även om nyodlings- och förbättringsmöjligheterna tillvaratagas. Koantalet bör enligt husdjurskonsulenlen nedskäras till omkring 1 200 kor; jordbrukskonsulentens utredning visar att antalet i varje fall icke bör vara högre. Genom omsorgsfull gallring av kreatursbeståndet, förbättrad utfodring, rationell betesgång och intensivt avelsarbete bör mjölkproduktionen trots 25— 30 % minskning av koantalet kunna ökas rätt avsevärt, nämligen till omkring 3 milj. kg årligen. För effektivt utnyttjande av produktionsmedlen och särskilt för höjning av de små jordbrukens standard måste dock en differentierad jordbruksproduktion sättas som mål. De väsentliga riktlinjerna härför anges i efterföljande punkter.

159 2. Hästuppfödningen bör utvecklas. Ett 40-tal avelsston kunde behövas inom kommunen. 3. Enär Tornedalen och även länet i dess helhet är underskottsområde i fråga om smågrisar och fläsk bör smågrisar och — så långt fodersädodlingen medger — fläsk produceras i ökad omfattning. För de små brukningsenheterna i kustbyarna skulle sådan produktion få stor ekonomisk betydelse; särskilt i östra delarna av kommunen skapar närheten till mejeriet i Haparanda goda betingelser. Antalet modersuggor, som nu är endast några få, bör höjas avsevärt (enligt husdjurskonsulenten eventuellt till 50 a 60). Ett l 000-tal smågrisar borde utan svårighet finna avsättning; produktionen torde emellertid bli fördelad även på närliggande socknar. En gödsvinsproduktion av 500 grisar per år torde kunna komma i fråga; fodersädproduktionen sätter som sagt gränsen. 4. Hönsskötseln och äggproduktionen, som tidigare haft avsevärd omfattning men fått bakslag, bör utvidgas kraftigt. Det är främst organiserad avsättning och god planläggning av produktionen, som erfordras. Stöd bör lämnas i samband med anslutning genom länsorganisation till Riksförbundet för ägghandeln. — Vid sammanträde i mars 1947 har interimsstyrelse valts för återupplivande av den tidigare verksamma länsorganisationen. 5. Potatisodling för avsalu bör, särskilt i kustbyarna, främjas genom att avsättningen organiseras och lagrings- och transportfrågorna lösas. 6. Trädgårdsskötsel (grönsaker, jordgubbar m.m.) har goda förutsättningar i Säivis och Nikkala och intresset bör uppammas genom demonstrationsträdgårdsbruk och upplysning. Enär anläggningarna äro relativt kapitalkrävande, bli förmånliga lån (även avskrivnings-) behövliga.

Produktionshöjande åtgärder betr. jorden. 1. Av den uppgivna åkerarealen, omkring 1 870 ha, torde icke mer än omkring 1 500 ha nu med fördel kunna brukas som jordbruksjord. Den (ivriga åkern bör antingen förbättras eller också icke alls brukas som åker. 2. Torrläggningsfrågan blir avgörande för jordbrukets utvidgning. En omfattande undersökning, i sammandrag återgiven i kap. VIII, har blottat redan gjorda, betänkliga felinvesteringar. Allmänt kan sägas, att torrläggningskostnaderna bli så höga, att företagen i regel böra komina till stånd endast då social båtnad motiverar investeringarna. Kraftigt tilltagna bidrag bli givetvis då nödvändiga. — Bland mer betydande företag, som dock böra genomföras, må nämnas ett i Nikkala och ett i Keräsjokidalen. — Närmare utredning rörande Kyläjärvi i Säivis m.fl. har föreslagits i kap. VIII. 3. Nyodling kan teoretiskt ske av rätt betydande arealer men i de flesta fall blir torrläggning först behövlig. Utnyttjandet av odlingsmarkerna kräver

160 även så genomgripande omarronderingar, att de icke med nu gällande rättsmedel synas kunna genomföras. — Den areal, som med bidrag enligt gällande regler, förstärkta med utlåning av maskinell utrustning på förmånliga villkor, kan tänkas komma till stånd under 10 å 15 år, har uppskattats till 400— 500 hektar, vilket ungefär motsvarar den för betesanläggningar behövliga arealen. Nyodling bör inriktas på förstärkning av befintliga jordbruk. Endast i undantagsfall, t.ex. några fall i Keräsjokidalen, är nyanläggning av jordbruk tänkbar. Nyodlingen medför anläggning av odlingsvägar och av broförbindelser över Keräsjoki. En genomgripande odlingsmarksinventering redovisas i sammandrag i kap. VIII. 4. Täckdikning bör få en framträdande plats i förbättringsprogrammet. Effektivt utnyttjande av redan odlad jord bör sättas före dyrbara odlingar. I första hand föreslås upprättande av täckdikningsplan i ett sammanhang för Tornedalsbyarna (cirka 400 hektar åker jämte en del kompletteringsodlingar). För att övervinna de betänkligheter, som kunna möta mot en gemensamt eller åtminstone samtidigt utförd täckdikning, och för att snabbi skapa förutsättningar för maskindrift och allmän uppryckning av jordbruket föreslås vidare avskrivningslån efter samma procenttal av totalkostnaden, som gäller eller kommer att gälla för nyodling. — Täckdikningsförsök avseende lämpliga dikesavstånd m.m. böra snarast igångsättas. Dikesavstånden synas kunna göras betydligt större (30—40 meter) än som hittills varit vanligt. — Täckdikningskostnaden har beräknats till minst 620 kr./ha; skola hittills vanliga dikesavstånd användas bör man räkna med cirka 800 kr./ha. 5. Stenröjning har ifrågasatts på cirka 150 ha med kostnaden cirka 800 kr./ha. En del av dessa åkrar torde dock böra igenläggas, därest de icke kunna utnyttjas såsom bete. Stenröjningen bör begränsas till att avse åstadkommande av lämpliga brukningsområden. 6. Jordkörning (mineraljord på myrjord) synes erforderlig för cirka 100 ha; kostnaden cirka 500 kr./ha. 7. Kalkning måste ske i stor omfattning på de sura och alunhaltiga jordarna, som förekomma rikligt. Under vilka förutsättningar kalkning är ekonomiskt motiverad bör klarläggas genom försöksverksamhet. 8. Markkar tering bör läggas till grund för kalknings- och gödslingsförsöken och även för de fortsatta åtgärderna. 9. Betesfrågans ordnande är en förstahandsuppgift. Bete bör genomgående ordnas å odlad jord i närheten av gårdsplatserna. För betesarealen bör ordnas särskild växtföljd. Gemensamhetsbeten för sinkor, ungdjur och hästar är tänkbart. Den för bete avsedda arealen bör, efter nedskärning av nuvarande djurantalet, vara inemot 600 ha. Ungefärlig kostnad för anläggning av betesvall å odlad jord 1 150 kr./ha. — I kustbyarna bör jordanskaffningen

161 inriktas på förmedling av förvärv av småfastigheter, som kunna användas för komplettering av andra med betesmark.

Jordbrukets tekniska utrustning. 1. Ekonomibyggnaderna måste i stor utsträckning förnyas. Utvidgningen av jordbruk medför behov av nybyggnad av större ekonomibyggnader än de nuvarande; behovet för en tioårsperiod kan uppskattas till ett trettiotal nybyggnader av 10—12 kors ladugårdar och ombyggnad eller reparation av ett liknande antal. Nybyggnad eller genomgripande ombyggnad av mindre ladugårdar under samma tid bör utföras å 150—200 enheter. — Enär medelstillgången för ladugårdsförbättringsbidrag motsvarar blott en liten bråkdel av ansökningarna, böra anslagen därtill höjas. 2. Statlig medverkan till inlösen av överflödiga byggnader vid sammanslagningar bör lämnas i ökad utsträckning. 3. Vid upprustningen böra gödselstadsanläggningar konsekvent ordnas. 4. Maskinstation för större maskiner föreslås i anslutning till lantmannaskolan i Vojakkala. Första anskaffningskostnad cirka 30 000 kr., se kap. VIII. Såmaskiner och andra mindre maskiner böra anskaffas genom mindre sammanslutningar. 5. Mjölkningsmaskiner böra hållas vid alla »mjölkjordbruk». (1 Åtgärder för elkraftfrågans rationella lösning äro redan igångsatta. 7. Frörenseri för nedre Tornedalen bör anläggas i Nedertorneå eller Karl Gustavs kommun. 8. Lagring av potatis bör utredas genom försök med lagringslokaler, lämpligen förlagt till lantmannaskolan i Vojakkala. — En intensifierad potatisodling kan eventuellt bilda underlag för stärkelsefabrikation. 9. För trädgårdsprodukter (grönsaker och bär) bör djupfrysning ifrågakomma. I någon mån kunde detta ordnas vid djupfryseriet för fisk i Nikkala (se nedan). Jordbrukets yrkesutbildning. 1. Genom lantmannaskolan, som är under uppbyggnad i Vojakkala, bli möjligheterna till yrkesutbildning goda. 2. Därutöver bör praktik vid jordbruk — även utom kommunen — möjliggöras. Intresset bör stimuleras genom premier eller statsstipendier. 3. Demonstrationsjordbruk bör anläggas i Tornedalen och Keräsjokidalen, och demonstrationsträdgårdsbruk i Nikkala och Säivis. 4. Upplysningen genom hushållningssällskapet, vilken är helt beroende av personaltillgången, bör kraftigt intensifieras. Beträffande husdjursskötseln il

162 bör ökad anslutning till kontrollföreningen med åtföljande ökning av kontrollassistenter eller instruktörer vara lösningen. 5. Praktisk vägledning i maskinanvändning bör meddelas vid lantmannaskolan (maskinstationen). Skogsbruket. I skogen erfordras genomgripande förbättringsåtgärder, som i många fall överstiga markägarnas möjligheter. Med hänsyn till råvarulaget vore det icke försvarligt att låta produktionsmedlen ligga outnyttjade i framtiden. Möjligheterna att genom arbete vintertid i skogen förbättra arbetskraftsbalansen mellan olika årstider måste också tillvaratagas till det yttersta. Utredningsmannen förordar radikala förbättringsåtgärder för tillvaratagande av alla produktionsmöjligheter i skogen, även om investeringarna delvis lämna resultat endast på mycket lång sikt. 1. Som resultat av skogsvårdsstyrelsens utredning framlägges avverkningsplan för 15 år och egentligt skogsvårdsprogram, avsett att förverkligas på 10 år. Sammanfattning därav återfinnes i kap. IX. — De statliga investeringarna böra sammanknytas med frågan om omreglering av faslighelsindelningen, se nedan. 2. Skogsbetet bör snarast möjligt bringas att upphöra genom betesreglering med bidrag ur norrländska skogsproduktionsanslaget. Som förberedelse härtill har den framställning gjorts, som resulterat i kungl. kung. den 21 februari 1947 nr 32 om betesreglering inom Nederlorneå och Karl Gustavs socknar. — De omfattande arbetena torde kräva viss förstärkning av skogsvårdsstyrelsens personal, varom utredningsmannen gör framställning till kungl. skogsstyrelsen. Betesanläggningar med lämpligt läge kunna icke ordnas utan omfattande byten eller överlåtelser av mark, varför lantmätare måste inkopplas vid betesregleringen. 3. Skogsvägnätet bör utbyggas med en 8 km lång bilväg ä cirka 50 000 kronor (kap. IX, karta nr 7). — Skogsvägarna böra inordnas i fortlöpande underhåll. 4. Praktisk utbildning i skogsbruk m.m. bör ordnas genom exkursioner och föredrag under skogsvårdsstyrelsens ledning. Riktlinjer för den yttre rationaliseringen ha sammanfattats i ett särskilt kapitel (XIII), varför här endast ett par huvudpunkter antecknas. 1. Beträffande jordbrukets struktur är det väsentliga att nå fram till en lämplig avvägning mellan antalet fastigheter med olika storleg och sammansättning, avpassade icke blott efter den nuvarande inriktningen (mjölkproduktion) utan efter en differentierad jordbruksproduktion ävensom

163 etter andra näringsgrenar, som mer eller mindre äro knutna till den fasta egendomen. 2. Som »mjölkjordbrnk» rekommenderas — med utgångspunkt från effeklivt u I nyttjande av arbetskraften — 10 a 12 kors-jordbruk med minst så stor skogsareal, att den del av avkastningen, som utgör brännvedssortiment o.d. täcker husbehovet. Inom överskådlig tid torde antalet sådana enheter kunna ökas till 00 å 70. — Komplettering med skog blir behövlig endast i ett fåtal fall. Bolags- och kronoskogar (frånsett områden för specialändamål) finnas icke, men de skogar, som tillhöra enskilda icke-jordbrukare, kyrkan och Haparanda stad täcka väl kompletleringsbehovet. 3. Antalet mindre jordbruk är uppenbarligen mycket för stort; ang. sysselsättningsgrad m.m. se sid. 95 ff. Av humanitära och sociala hänsyn vore det oförsvarligt att icke bereda sådana småjordbrukare, som nu förgäves söka varaktig sysselsättning och rimlig levnadsstandard, möjlighet att bygga upp sin existens på annan yrkesverksamhet eller på annan ort. Minskningen av antalet småjordbruk avhandlas närmare å sid. 128 ff. 4. Bysamhällenas centra böra disponeras med tanke på gemensamma anläggningar (punkt B: 2—5 ovan samt sid. 132 ff). 5. Genomgripande omreglering av fastighetsindelningen i inägorna synes påkallad i Säivis och även i Keräsjokidalen, där odlingsmöjligheterna eljest endast kunna utnyttjas i liten utsträckning. Tills vidare bör utvecklingen dock inriktas på åstadkommande av större enheter och en successiv förbättring av arronderingen. — I övrigt torde omarrondering i inägojorden kunna ske genom successiva byten och överlåtelser. Beträffande skogsmarken rekommenderas för del av kommunen omskifte och för annan del bildande av gemensamhetsskog. Sid. 137 ff. En genomgripande förändring av fastighetsindelningen, syftande till långt driven samverkan i avseende å skogsvård och skogsbruk, är en ofrånkomlig förutsättning för att investeringarna enligt skogsvårdsprogrammet skola ge ett nöjaktigt resultat. Sådan omreglering kan icke genomföras förrän lagreglerna om fastighetsbildningen reviderats. Bl.a. fordras nya regler för skifteslagsindelning, skiftesvitsord, värdering och likvider samt bildande av gemensamhetsskog. Beviljandet av statliga bidrag till tekniska anläggningar och förbättringsåtgärder, som sammanhänga med dylik omreglering, bör givetvis inkopplas som moment i förrättningsförfarandet. Utvecklingsmöjligheter för hemslöjd, hantverk och industri. 1. För hemslöjden bör bildas en lokal organisation, som håller intresset levande och tryggar avsättningen. I första hand synes vävnad kunna ifrågakomma.

164 2. Hantverket bör inriktas dels på jordbrukets speciella service, dels på avlastning av ineffektiva hemarbeten. 3. För småindustrin, som har speciella svårigheter att kämpa med (kap. II), bör en kommunal företagarenämnd eller småindustriförening bildas. I första hand böra befintliga företag utbyggas, särskilt båtbyggerier, tillverkning av fiskredskap, snickerier (byggnads- och möbel-). Den föreslagna gemensamhetsskogen bör ge ökad råvarubas för orten. 4. Fisket, som ger jordbruksbefolkningen en betydande del av dess inkomster, möjliggör även industri. Nikkala bör göras till ett centrum för fiskförädling. Utöver djupfryseri, som redan är under anläggning, kan rökeri och konservfabrik ifrågakomma. 5. Yrkesutbildning: Utredningsmannen förordar stöd åt kommunal verkstadsskola genom skattelindringsbidrag i enlighet med de grunder, som gälla för folk- och fortsättningsskoleväsendet. Jfr sid. 92. Genom den föreslagna företagsnämnden bör stipendier för praktik vid företag på andra orter utdelas. Arbetskraften (kap. XI). Efter ifrågasatt minskning av antalet småjordbruk torde de återstående jordbrukarna i Nedertorneå kunna påräkna en något så när tillfredsställande sysselsättning, dock under förutsättning att skogsbruket blir effektivt organiserat och i huvudsak förbehållet jordbrukets arbetskraft. För en del av de småjordbrukare, vilkas önskemål om utvidgning av jordbruken eller om andra utkomstkällor icke kan tillgodoses inom kommunen, kan eventuellt ifrågakomma överflyttning till angränsande Karl Gustavs kommun, där betingelserna synas gynnsammare och avsevärda investeringar för torrläggning m.m. redan gjorts. Utredningen bör därför utsträckas åtminstone till vissa delar av sagda kommun, varom förslag göres i särskild framställning. För diversearbetarna kvarstå avsevärda försörjningssvårigheter. Särskilt vintertid är bristen på lönsamt arbete nedslående. — Lösningen av Seskaröbefolkningens problem bör uppenbarligen icke sökas i överflyttning till jordbruk eller skogsbruk å kommunens fastlandsdel. För att bereda befolkningen från kustbygden, speciellt Säivis och Salmis, rimlig ekonomisk bärgning har man att välja mellan industriell utveckling, varvid annexanläggningar till större industrier närmast torde kunna tänkas, eller avflyttning av viss utsträckning till arbetsfält på annan ort. Slutord. Huvuddelen av den nuvarande jordbrukargenerationen torde med utnyttjande av förbättringsmöjligheterna kunna vinna sin utkomst genom jordbruk och därmed förenlig annan verksamhet. För framtiden kan som

165 regel endast en i varje syskonkrets bli kvar vid faderns jordbruk. Detta bryter starkt mot den hävdvunna uppfattningen, att ungdomen regelmässigt borde stanna vid jordbruket och genom hemmansklyvning åtföljd av nyodling skapa underlag för sin existens. Därmed träda två frågor i förgrunden: dels utbildning i andra yrken, dels underlättande av inlösen av jordbruk på en hand vid arvskiften m.m.

Beträffande kostnaderna lämna följande resultat av överslagsberäkningar för nedan angivna åtgärder åtminstone en ungefärlig uppfattning. Bostadsbyggnader vid jordbruket (Ny-, om- och tillbyggnad, reparation) Ekonomibyggnader,D:o AIV-silos .VV.1!-.'}[":; t?Qn .' ..V Jordförbättringar m.m. Täckdikning, främst Tornedalen och Keräsjokidalen, tillsammans 1 000 ha Nyodling 500 ha, inklusive torrläggning Stenröjning Jordkörning Betesanläggningar Yäganläggningar odlingsvägar 300 000 utfartsvägar (om bosättningarna genomgående bibehållas) 115 000 skogsvägar, cykelstigar 60 000

2 000 000 2 500 000 500 000

800 000 700 000 25 000 75 000 575 000

475 000 7 650 000

Vattenförsörjning och avlopp har icke ännu kostnadsberäknats men torde för hela kommunen böra uppskattas till 5 å Skogsvårdsprogrammets förverkligande

6 000 000 7 200 000

Kostnaderna för yttre rationalisering bli beroende av arbetsmetoderna, som bli helt beroende av pågående utredningar. Som hållpunkt kan nämnas, att omreglering i ett sammanhang av 2k av kommunens areal enligt nu gällande metoder och taxa kunde beräknas draga en förrättningskostnad av cirka 175 000 kronor och en kostnad för hantlangning och materiel om ungefär samma summa. Förenklade metoder, användning av fotokartor och övergång till gemensamhetsskog borde var för sig nedbringa kostnaderna avsevärt. Förverkligande av de skisserade förbättringsåtgärderna inom jordbruket

166 under en 10-årsperiod har beräknats kräva cirka 28 000 dagsverken per år (vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar icke inräknade). Avverkningsoch skogsvårdsprogrammet fördelas lämpligen på 15 år med 28 000 dagsverken årligen under de första 10 åren och 20 000 årligen under de följande fem åren. Beräkning av de statliga investeringar, som erfordras, har utredningsmannen ansett böra anstå i avvaktan på de nya bestämmelser, som äro att förvänta om avskrivningslån m.m. Under 10-års perioden 1936—1945 utbetalades för den öppna socialvården i kommunen 1 727 000 kronor och närmare 500 000 kronor i bostadsförbättringsbidrag. År 1946 beviljades barnrikelån om tillsammans 428 000 kr. samt bostadsförbättringsbidrag om 105 000 kr. Mot bakgrunden härav synes förbättringsprogrammet icke ekonomiskt avskräckande.

167 Kap. XVII. Allmängiltiga erfarenheter från utredningsarbetet. Allmänna synpunkter. Den här redovisade utredningen har huvudsakligen haft karaktär av regional planering enligt 1942 års jordbrukskommittés terminologi. Utredningen rörande de olika byarna står dock på gränsen till individualpianering, och i vissa fall har individualpianering skett för lösning av aktuella frågor. Utredningsmannen avser att i avvaktan på avgörandet i frågan om särskilda rationaliseringsorgan tills vidare detaljbearbeta de frågor, som böra lösas utan dröjsmål. Den av 1942 års jordbrukskommitté avgivna P.M. angående utvecklingsplanering å jordbrukets område (SOU 1946: 18) har varit en god vägledning. Dock har del visat sig nödvändigt att ge större utrymme, än vad exemplen i sagda P.M. synas utvisa, åt utredning rörande andra näringsgrenar än jordbruk och skogsbruk. Det är — såsom i nyssnämnda P.M. sid. 8 anförts — i praktiken icke möjligt att lösa jordbrukets anpassningsproblem med åtgärder, som uteslutande ta sikte på denna näringsgren. Den yttre rationaliseringen måste inriktas på att organisera näringslivet med den differentiering, som särskilt i Övre Norrland med dess av klimatet betingade kraftiga växlingar i arbetssäsongerna är nödvändig. För att göra det ekonomiskt möjligt att genomgående förbättra de sociala förhållandena på landsbygden måste planeringen få karaktären av en oupphörlig strävan mot en rationell lokalisering av bebyggelsen. Kostnaderna för vattenförsörjning och avlopp m.fl. gemensamma anläggningar kunna i betydande grad hållas nere genom en förutseende planläggning av bebyggelsen. Den mänskliga arbetskraften är det produktionsmedel, som träder i förgrunden vid utvecklingsplaneringen. Det material, som landstingets näringsutredning tillhandahållit, har möjliggjort en överblick dels över arbetskraftens sysselsättning inom olika yrkesgrenar, dels över arbetskraftens utnyttjande under olika säsonger samt arbetslöshetens omfattning och karaktär (kap. XI). Undersökningen rörande sysselsättningen av jordbrukarfamiljernas arbetskraft har givetvis lämnat ett gott underlag för lösandet av den förelagda uppgiften, men det bör framhållas, att överblicken rörande diversearbetarnas sysselsältningsförhållanden, vilken först på ett sent stadium av

168 utredningen blivit tillgänglig, har lett till väsentliga korrigeringar av de preliminärt skisserade riktlinjerna. — Näringsutredningens material, som omfattar hela Norrbottens län, bör utnyttjas omedelbart, för utredning särskilt rörande skogsarbetets organisation och utjämnning av arbetsförbrukningen mellan olika årstider; därmed får man nyckeln till fortsatt planering. Det ligger i sakens natur, att utvecklingsplaneringen bör ske i nära samverkan med arbetsmarknadskommissionen och länsarbetsnämnderna. Av skäl, som anförts i direktiven för utredningen, har en ingående inventering av den produktiva marken skett. De omfattande åtgärder, som erfordras för att nå fram till ett godtagbart tillstånd i avseende å skogsvård och skogsbruk i undersökningsområdet, ha motiverat det omfattande fältarbetet i skogen. Som regel torde man dock kunna inskränka fältarbetena till mindre arealer och stratifiera resultaten eller också använda tillgängligt resultat från riksskogstaxering m.m. Vad åter odlingsmark ävensom odlad mark beträffar bör åtminstone för Övre Norrlands del en ingående undersökning regelmässigt läggas till grund för planering rörande jordbruket. Förstärkning av jordbruk sker alltjämt i avsevärd utsträckning genom nyodling, och därvid böra givetvis endast verkligt odlingsvärda marker komma ifråga. Talrika misstag, som icke blott inneburit slöseri med allmänna medel utan även lett enskilda jordbrukare in på projekt, vilka redan från början varit dömda att misslyckas, mana till synnerligen omsorgsfull prövning, speciellt då det är fråga om myrmarker, som först måste torrläggas. I denna del har utredningen i Nedertorneå givit resultat, vilket mycket väsentligt avviker från de av ortsbefolkningen skönsmässigt uppskattade uppgifter, som influtit i näringsutredningens material år 1944. Det har varit ifrågasatt, att odlingsmarksinventering skulle verkställas av Rikets allmänna kartverks personal i samband med rekognosceringen för ekonomisk karta, och att resultatet skulle införas å de kartor, som utgivas i tryck. Utredningsmannen har funnit den av rekognosceringspersonalen hittills gjorda okulärbedömningen av mark ur odlingssynpunkt väl avvägd. Odlingsmarken måste emellertid utväljas med hänsyn till torrläggningskostnader, läge i förhållande till tänkbara bosättningar m.m. och i stor utsträckning erfordras kemisk analys som underlag för slutligt ställningstagande. Som exempel må nämnas, att mark, som bedömts som mycket god odlingsmark vid okulärbesiktning och där odling för övrigt påbörjats, befunnits icke kunna med fördel utnyttjas utan torrläggning, som i detta fall skulle kostat 5—6 000 kr/ha. Noggranna undersökningar med åtföljande kostnadsberäkningar äro uppenbarligen nödvändiga, och för detta måste experter taga ansvaret. Att utan sådana undersökningar publicera kartredovisning av odlingsmarker vore ägnat att förleda till snedvriden odlingsverksamhet. Det är givetvis angeläget att man undviker att belasta den officiella kartan med detaljer, som i hög grad härröra från subjektivt bedömande. Ur dessa synpunkter och med hän-

169 syn även till det angelägna i att den ekonomiska kartans upprättande icke fördröjes bör markinventeringen utföras av särskild personal och resultatet redovisas på kartupplagor, avsedda att användas och hållas tillgängliga av rationaliseringsorganen; rekognosceringen bör lämpligen till tiden samordnas med kartverkets fältarbeten. Regional planering kan till avsevärd del utföras med ledning av statistiskt material. För Norrbottens del lämnar det av landstingets näringsutredning samlade och statistiskt bearbetade materialet ett rikhaltigt underlag. Undersökningarna på ort och ställe bli ändock utslagsgivande. Förbättringsförslag växa lämpligen fram genom att ortsbefolkningens förslag samlas in, kostnadsberäknas, överarbetas och sovras. -— Då markinventering ifrågakommer, erfordras givetvis kartunderlag. Då man kommer in på frågor rörande yttre rationalisering, kan ett översiktligt kartverk upptagande fastighetsindelningen icke undvaras. Den nya ekonomiska kartan utgör ett förstklassigt arbetsunderlag för planering. Vid nedertorneåutredningen ha av Rikets allmänna kartverk tillhandahållna fotobilder i skala 1:20 000 visat sig med fördel kunna användas för markinventeringen. Resultaten ha sedan införts å fotokartor i skala 1:10 000. Å dessa har fastighetsindelningen inlagts med ledning av å lantmäterikontoret förvarade akter, varvid dock detaljer utan betydelse för det hittills bedrivna utredningsarbetet utelämnats. Arbetet har ändock blivit omfattande. Underlag för fortsatt verksamhet erhålles genom att Rikets allmänna kartverk redan få veckor efter utredningens påbörjande igångsatt förarbeten för ekonomisk kartläggning av kommunen; efter fältarbeten sommaren 1947 färdigställes den ekonomiska kartan. Det vore givetvis värdefullt om all planering kunde ske med en aktuell ekonomisk karta som underlag. Regional planering bör dock icke uppskjutas endast på grund av att ekonomisk karta ännu under avsevärd tid saknas för stora områden. Det är en trängande nödvändighet att åtminstone för övre Norrlands del få fram en för olika bygder differentierad målsättning till underlag för kapitalinvesteringar, fastighetsbildning m.m. Den individuella planeringen får icke givas formen av en engångsplanering i detalj av landsbygden i dess helhet utan bör sättas in successivt allteftersom förbättringsåtgärder bli aktuella. Dock är särskilt beträffande jordbruksbyarnas centrala delar en planläggning, avseende dels gemensamma anläggningar, dels markdisposition (urskiljande av områden för jordbruk, bostadsbebyggelse, industri etc.) nödvändig. De problem, som härvid framträda, ha hittills i beklagligt hög grad försummats. För jordbrukarbefolkningens del främjas ekonomisk samverkan och sociala förbättringar genom bosättning i större byar, men önskemålen om rimliga avstånd från gårdsplatserna till ägorna sätta en gräns för jordbrukssamhällenas gårdsantal, och behovet av utrymme kring gårdsplatserna för jordbruksdriften sätter en gräns för tätheten i sådana samhällen. Differentiering av näringslivet medför ökat behov

170 av mark för annat ändamål än för jordbruk i byarnas centrala delar, ocli detta såväl som övergång till större brukningsenheter medför en förändring av bysamhällenas struktur. Avvägningen mellan de olika intressena för fram till lokaliseringsproblem, som måste lösas genom planläggning från fall till fall. Jordbrukssynpunkterna måste givetvis tillmätas en avgörande betydelse. Den individuella planeringen i övrigt bör ske i direkt fortlöpande växelverkan med verkställighetsåtgärder. Detta gäller särskilt den yttre rationaliseringen. Vid successivt skeende förbättringsåtgärder kan det vara lämpligt att — utöver planläggning av stommen av kollektiva anläggningar — skissera upp detaljerade individualplaner som diskussionsunderlag. Man måste dock fasthålla, att planeringen icke skall göras som en engångsåtgärd utan bör skrida framåt allteftersom förbättringsåtgärder bli aktuella. Valet mellan olika alternativ till lösningar förknippas i praktiken vanligen dels med avtal mellan berörda jordbrukare (överlåtelser, byten m.m.) dels med låne- och bidragsfrågor. Under successivt avgörande av sådana frågor bör slutresultatet kristalliseras ut ungefär på det sätt som redan nu sker vid lantmäteriförrättningar för ägoutbyten, skiften m.m. Endast på det sättet kan man nå en intresserad medverkan från jordbrukarna själva. En planering i detalj som tar sikte på en mer obestämd framtid väcker lätt misstro och motverkar därmed sitt syfte. För att nå effekt är det av synnerlig vikt att såväl planläggande, verkställande som lånebeviljande myndigheter äro beredda att under förhandlingar med jordägarna snabbt lämna bindande besked. Uppskovsoch remissförfarande äventyrar ofta resultatet. Den som skall verkställa yttre rationalisering bör ha vidsträckt bemyndigande att avgöra därmed sammanhängande bidragsfrågor m.m. Vid större fastighetsreglering i ett sammanhang måste den individuella planeringen bli ett led i förrättningsförfarandet. Därvid framträder såsom nödvändigt, att de statliga insatserna (bidrag m.m.) inkopplas såsom led i förrättningsförfarandet. De statliga insatserna böra givetvis inriktas på sådana åtgärder, som den enskilde icke kan genomföra, dvs. i första hand på anläggningar för kollektivt bruk. Främst genom lagstiftning rörande fastighetsbildning (kap. XIII) bör möjligheten ökas för ett kollektiv av jordägare att även mot bestridande av enskilda åstadkomma sådana anläggningar. Även den statliga låne- och bidragsverksamheten bör i första hand främja kollektiva anläggningar ävensom gemensamma förbättringsåtgärder. Som exempel kan hänvisas till vad som för Nedertorneå föreslagits beträffande täckdikning (kap. VIII), betesreglering och skogsvård (kap.IX). Med statliga insatser för den yttre rationaliseringen följer risk för stigande fastighetsvärden till skada för jordbruksnäringen. Fördelarna tillfalla därmed i realiteten dem som lämna jordbruken i stället för dem som stanna

171 kvar. Till förebyggande av detta bör den statliga verksamheten helst ske såsom jordförmedling direkt mellan köpare och säljare. Då de statliga organen inträda som köpare blir förhandlingsläget ogynnsammare. Lämpligen böra tillfällena gripas på så sätt, att avslag på begärd fastighetsbildning, som befmnes olämplig, åtföljes av förslag till annan lösning i förening med finansieringsplan. Detta borde stödjas av lagbestämmelse, att förvärv av fastighetsdel bleve lagligen gällande endast under förutsättning att fastighetsdelen ifråga kan utbrytas genom laga förrättning. Därmed skulle sammanköp på en hand efter arvskifte väsentligt underlättas.

Bycjtjiiadskapitalets betydelse vid omrecjlerincj. Den yttre rationaliseringen förutsätter förändringar i bebyggelsen. I samband med förbättringar i arrondering blir det i en del fall nödvändigt att flytta brukningscentrum, vilket medför fullständig nybebyggelse, och vid utökning av brukningsenheter genom sammanläggning eller genom uppodling av större omfattning kan det bli nödvändigt att uppföra nya ekonomibyggnader. Under nyss berörda förutsättningar uppkommer även frågor om ersättning för byggnader, som blivit överflödiga eller onyttiga. Med hänsyn till byggnadsvärdenas och byggnadskostnadernas storlek blir finansieringen av byggnadsverksamheten ävensom av inlösningen av överflödiga byggnader av avgörande betydelse vid förverkligandet av vad som planeras; lösas icke dessa frågor tillfredsställande, måste man räkna med att förbättringsåtgärderna i det väsentliga stanna på papperet. — Det anförda leder in på omfattande spörsmål: dels principerna för värdering av byggnader till grund för uppgörelse av de ekonomiska mellanhavandena mellan vederbörande jordägare och till grund för bidragsgivning, dels avvägningen av bidragen av allmänna medel. I intetdera fallet kan byggnadsvärdena behandlas fristående, utan de måste ses som delar av det fasta kapitalet till jordbruksföretagen. Hithörande frågor äro föremål för utredning dels genom den kommitté, som under fastighetsbildningssakkunniga behandlar vissa frågor om fastighetsvärden i samband med ändringar i fastighetsindelningen, dels av Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader. Det är givetvis icke anledning att här gå in på frågekomplexet i dess helhet, men under utredningens gång har utredningsmannen kommit i kontakt med en del konkreta fall, som väl visa problemställningen särskilt vad gäller statsbidrag. Ett flertal jordägare ha nämligen hänvänt sig till utredningsmannen för att få anvisningar i anledning av preliminärt avtalade förvärv av tillskotts jord. Efter samråd med representanter för nyssnämnda kommittéer ävensom med Kungl. egnahemsstyrelsen har det befunnits lämpligt att i korthet framlägga de praktiska erfarenheterna. Som bakgrund bör nämnas de möjligheter till avskrivningslån eller bidrag, som nu kunna komma ifråga i samband med byggnadsföretag på landsbygden.

172 Direkt subverition kan — vare sig fastigheten ifråga är föremål för yttre rationalisering eller icke -— erhållas genom barnrikelån för bostadsbyggande, genom premielån och genom bidrag till ladugårdsförbättringar. Premielån, som beviljas i samband med jordbrukslån, är enligt beslut av 1946 års riksdag i regel maximerat till 4 000 kronor, men egnahemsstyrelsen kan efter prövning i varje särskilt fall medge att avskrivningslånet får uppgå till högst 6 000 kronor. Bidrag till ladugårdsförbättringar kan utgå med högst 400 kronor per kreatursenhet, dock att, då särskilda skäl därtill äro, bidrag må utgå med högst 500 kronor per sådan enhet. Samtliga nyss nämnda bidrag utgå efter behovsprövning. Statsbidrag till utflyttning vid laga skifte kan i vissa fall utgå. I samband med laga skifte kan delägare åläggas utflyttning, varvid utflyttningskostnaderna fördelas mellan sakägarna enligt särskilda regler. Rättsförhållandena mellan sakägarna i anledning av inlösen av byggnader och utflyttning regleras genom 14 kap. 3 och 4 §§ jorddelningslagen. Då utflyttning ifrågakommer, blir i praktiken första frågan om gemensamma byggnader finnas, i vilket fall 14 kap. 4 § jorddelningslagen blir tillämplig: »Tillhöra byggnader eller anläggningar gemensamt flera delägare, åt vilka utläggas särskilda ägolotter, och kunna de med eller utan mellanavgift i penningar lämpligen fördelas mellan dessa delägare, eller finnes, där byggnadsplatsen tilldelats någon av dem, lämpligt, att övriga delägares andelar helt eller delvis inlösas av honom, söke förrättningsmännen åvägabringa överenskommelse mellan delägare om fördelning eller inlösen av byggnaderna eller anläggningarna. Kunna ej delägarna enas härom, skola förrättningsmännen bestämma i frågan, dock att delägare icke må mot sitt bestridande åläggas lösa flera eller större byggnader eller anläggningar än för bruket av hans ägolott tarvas. Äro förhållandena sådana att gemensamma byggnader eller anläggningar ej lämpa sig för fördelning eller inlösen, efter vad nu sagts, hänvise förrättningsmännen delägarna att enligt föreskrifterna i lagen om samäganderätt hos domstol begära förordnande, som där avses j i fråga om den gemensamma egendomen.» För utflyttning av de byggnader, som därefter tillhöra utflyttande delägare enskilt, gäller reglerna i 14 kap. 3 § jorddelningslagen: »Förrättningsmännen hava att värdera kostnaden för verkställande av föreskriven utflyttning till belopp, vartill utgifterna för utflyttningen prövas uppgå. Föreligger vederhäftigt anbud att inlösa byggnad till visst pris, och prövas byggnadens avyttrande till sådant pris och uppförande i dess ställe av ny jämngod byggnad medföra mindre kostnad för skifteslaget än byggnadens flyttning, beräknas ersättningen efter kostnaden för uppförande av ny byggnad med avdrag av det bjudna priset. Är byggnad så gammal eller eljest bristfällig, att ombyggnad eller bättrande av brister ändå varit av nöden, varde den beräknade utflyttningskostnaden därefter jämkad.» Statsbidrag till utflyttning må beviljas enligt Kungl. kungörelsen den 22 juni 1928 nr 295 i dess ändrade lydelse enligt kungl. kungörelsen den 30 mars 1935 nr 83, som i 8 § innehåller: »Till bestridande av de kostnader, som äro förenade med utflyttning , som beslutas vid skifte — må utgå bidrag med högst hälften av den kostnad, vartill åtgärdens verkställande vid förrättningen blivit av förrättningsmannen uppskattad. Bidrag till utflyttning och väganläggning må ej utgå, med mindre åtgärden är till gagn ur jordbrukssynpunkt samt förrättningsmännen prövat utflyttningen vara erforderlig för beredande av lämplig jorddelning eller väganläggning vara föranledd av förrättningen och huvudsakligen påkallad för tillgodoseende av ändamål, som med densamma avses.» Av förarbetena till jorddelningslagen framgår, att de berörda bestämmelserna ursprung-

173 ligen utformats för egentliga laga skiften.1 Så var förhållandet före jorddelningslagen, och i skiftesstadgekommitténs betänkande år 1911 föreslogs icke bidrag till utflyttning vid klyvningsskiften. Som grundsats för rättsförhållandet mellan sakägarna kan från 1911 års betänkande anföras: »I vilket fall som helst må ej den utflyttade delägaren på de övrigas bekostnad erhålla sina byggnader försatta i bättre skick än före skiftet.» De relaterade bestämmelserna för inlösen av byggnader, jämkning av utflyttningskostnader m.m. äro också ägnade att, i överensstämmelse med nyssnämnda grundsats, hålla utflyttningskostnaderna nere på lägsta möjliga nivå. Eftersom statsbidrag till utflyttning är maximerat till viss del av beräknad utflyttningskostnad, blir den principiella inställning, som återspeglas i 14 kap. 3 och 4 §§ jorddelningslagen, normerande även för statsbidragens avvägning. Det är med andra ord så, att statsbidrag i princip utgår endast för att hjälpa sakägarna att »komma isär» men icke för att subventionera nybyggnad eller förbättring av byggnader i dåligt skick. — Det må understrykas att hjälpen ifråga icke sträcker sig så långt att husflyttningen sker på statens bekostnad — minst halva kostnaden skall stanna på sakägarna. Bidrag till inlösen av överflödiga byggnader kan utgå enligt 43 § egnahemskungörelsen (kung. den 7 juni 1940 nr 589 angående den statliga egnahemsverksamheten): »Om vid förvärv av tillskottsjord till ofullständigt jordbruk byggnad å tillskottsjorden blir överflödig för jordbrukets behov och icke kan finna lämplig användning, må vederbörande egnahemsnämnd bevilja ägaren av det ofullständiga jordbruket, vare sig han för förvärvet av tillskottsjorden erhåller egnahemslån eller icke, bidrag av statsmedel utan återbetalningsskyldighet, motsvarande högst skillnaden mellan det värde, som kan antagas hava av köpeskillingen belöpt å byggnaden, samt det minskade värde, byggnaden prövas hava erhållit efter tillskottsjordens sammanläggning med den ursprungliga fastigheten.» Syftemålet med bestämmelserna ifråga är synbarligen att den värdeminskning, som vid yttre rationalisering följer av att byggnader bli överflödiga eller mindre användbara, i vissa fall skall kunna täckas med allmänna medel. Vid ett första ögonkast förefaller det, som om nyssnämnda 43 § möjliggör 100-procentig ersättning för värdeminskning och det kan ju synas nog högt. Men det ä r skäl alt se n ä r m a r e p å f r å g a n dels o m b i d r a g 2 enligt de g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r n a verkligen regelmässigt t ä c k a v ä r d e m i n s k n i n g e n i b y g g n a d s k a p i t a l , dels o m t ä c k n i n g av h e l a v ä r d e m i n s k n i n g e n u t g ö r tillräcklig stimulation för att en f ö r b ä t t r i n g s v e r k s a m h e t av n ä m n v ä r d o m f a t t n i n g skall k u n n a f ö r v ä n t a s . De p r a k t i s k a e x e m p l e n n e d a n m å u t g ö r a svar. 1

Möjligheten att lämna statsbidrag till utflyttning vid klyvningsskiften infördes första gången genom kungörelse den 31 december 1920 nr 912. Förslaget därom framlades först av lantmäteristryrelsen i utlåtande den 22 januari 1912 (tryckt hos Palmqvist A. B. 1915) över nyssnämnda 1911 års förlag. I utlåtandet anfördes (sid. 392): »De sekundära delningarna.. .eller var man hittills kallat laga hemmansklyvningar, åsyftade icke endast samma ändamål, jordens lämpliga och rättvisa fördelning och därigenom jordens utveckling, utan befordrade därjämte ett annat i socialt hänseende viktigt statsintresse, bildande av nya brukningsdelar.» 2 Enligt officiella uppgifter äro de bidrag, som enligt egnahemsmyndigheternas nuvarande praxis utanordnas med stöd av 43 § egnahemskungörelsen, blygsamma (genomsnittligt 1 000 ä 2 000 och endast i undantagsfall över 3 000 kronor). Vid studium av fall från Norrbottens län har utredningsmannen funnit vägande skäl för annan storleksordning på dylika bidrag. Bedömningen bör grundas på utredning rörande förhållandet mellan byggnadstekniskt värde och driftsekonomiskt värde, varom nedan sägs.

174 Typfall / . A v o m a r r e n d e r i n g b r u k n i n g s c c n t r n ni.

föranledd

flyttning

av

I Norrbotten finns det åtskilliga storbyar, där gårdsplatserna ligga ganska tält och ägosplittringen är mycket stor. Med tilltagande trängsel har följt att nya odlingsområden tagits i bruk på allt större avstånd från byns centrum. En effektiv förbältring kan i en del fall nås genom att några gårdar flyttas ut till odlade områden utanför byns centrala del. Genom sammanköp eller byten av odlade utskiften samt kompletteringsodling i erforderlig utsträckning kunna de utflyttade gårdarna få jordbruksjorden samlad nära gårdsplatserna, och rationaliseringen kan drivas långt utan att sammanslagning av jordbruk behöver tillgripas. Därmed kan också ökat utrymme vinnas för de i byn kvarboende. — I dylika fall blir det primära, alt en jordbrukare övertygas om det lämpliga i att flytta ut och köper samman jord vid den nya boplatsen om hans egen mark där inte räcker till. Genom nybyggnad på den nya platsen bli hans innehavda byggnader överflödiga; i detta fall kan någon ersättning enligt A3 § egnahemskungörelsen icke erhållas. Som en sekundär åtgärd följer väl vanligen försäljning av det gamla gårdsskiftet med byggnaderna. Enär säljaren ofta inte har andra spekulanter än grannarna att räkna med, kommer valet icke sällan att stå mellan att slumpa bort skiftet till lågt pris eller behålla det utan att det kan nyttjas effektivt. Eftersom bidrag enligt: nyssnämnda paragraf kan beviljas endast till köparen av tillskottsjord och skall utgå med del av köpeskillingen, blir det ofta icke möjligt att få täckning för värdeminskningen för arronderingstransaktionen i dess helhet. Visserligen vore det tänkbart, att köpeskillingen för gårdsskiftet med statsbidraget i sikte sattes högt; köpeskillingen skulle med andra ord på papperet anges till vad köparen vill ge plus det beräknade statsbidraget för byggnadernas värdeminskning. Men en dylik metodik skulle inbjuda till spekulation i statsbidrag och medverka till stigande saluvärden och bör därför icke främjas. — Det bör öppnas möjlighet alt lämna bidrag direkt till den utflyttande även vid frivillig omarrondering. Även om i det nyssnämnda fallet full ersättning för överflödiga byggnader utgår, kan den utflyttande i realiteten komma i ett försämrat ekonomiskt läge. Nybyggnadsvärdena överstiga numera avsevärt fastigheternas saluvärden, och fastighetsvärdena påverkas endast i liten utsträckning av byggnadsbeståndets beskaffenhet. 1 Av kapitalinvesteringen vid en total nybyggnad för ett jordbruk bör därför en rätt avsevärd del omedelbart avskrivas. Vid aktiv verksamhet för påskyndande av rationalisering finner man givetvis, att jordbrukarna medverka endast om de få påtagliga fördelar av föreslagna åtgär1 Se närmare Meddelanden från Slalens forskningskommitté för lantmannabyggnader nr 1, sid. 35 ff. Enligt där redovisad undersökning utgjorde nybyggnadskostnaderna i procent av fastigbeternas saluvärden vid bokföringskontrollerade egendomar i n o r r a Sverige år 1943: i gruppen 2—10 ha 2 3 7 % , i gruppen 10—20 ha 1 8 8 % .

175 der. En direkt subvention för nedskärning av den icke räntabla toppen av nybyggnadskostnaderna torde normalt bli en förutsättning för sådan frivillig omarrondering, som föranleder nybyggnad. Premielån kan enligt gällande bestämmelser ifrågakomma; det synes rimligt, att de ladugårdsförbättringsbidrag, som kunde ifrågakommit för upprustning av ladugården på den gamla boplatsen, finge beviljas till nybyggnadshjälp. — Som grund för bedömning av storleksordningen på bidragsbehovet kan anföras, att enligt av egnahemsnämnden i länet gjorda koslnadsförslag ett bostadshus av »barnrikelyp» nu kostar cirka 20 000 kronor och ekonomibyggnad för ett 10—12 kors jordbruk 30 000 å 40 000 kronor. Typfall 2. U t v i d g n i n g a v j o r d b r u k s j o r d e n föranleder nybyggnad. Ett med det föregående likartat fall inträffar då ett jordbruk med bibehållande av brukningscentrum utvidgas avsevärt, t.ex. genom tillköp av odlad jord. Om ladugården rymmer 6 kor, men fastigheten efter utvidgning skall hålla 10—12 kor, blir en utvidgad — och vanligen en ny — ladugård erforderlig. Om fördelen av utvidgningen skall tillvaratagas, bör byggnadsfrågan icke skjutas på framtiden, och en omedelbar, betydande kapitalinsats blir sålunda nödvändig. Premielån kan enligt gällande bestämmelser komma ifråga. Vill man stimulera till ökad takt i rationaliseringen, måste emellertid för sådana fall icke blott subvention med hänsyn till de höga byggnadskostnaderna utan även frågan om avskrivning av den gamla byggnadens bruksvärde tagas under övervägande. Typfall 3. S a m m a n s l a g n i n g a v ö v e r g å n g s b r u k . a) Två övergångsjordbruk böra lämpligen sammanslås; det enas ägare har redan lämnat jordbruket eller definitivt bestämt sig för annan verksamhet. Redan genom alt ett svagt jordbruk överges av sin ägare kunna åtminstone ekonomibyggnaderna bli överflödiga eller mindre användbara. I sådant läge sker rationalisering genom sammanläggning redan nu rätt ofta utan några statliga bidrag alls. I varje fall bör nyssnämnda 43 § medge det ekonomiska stöd av allmänna medel för sammanköp, som skäligen kan ifrågasättas. b) Två övergångsjordbruk böra lämpligen sammanslås. Ingen av ägarna är benägen att lämna jordbruksnäringen. I en by med övervägande ofullständiga jordbruk och utan kompletteringsmöjligheter genom nyodling inträffar det att samtliga småbrukare ropa efter utvidgning av sina brukningsenheter och att ingen vill lämna sitt jordbruk. Jordhungern medför då relativt höga saluvärden. Det är i sådant läge icke möjligt att avgörande klassificera vissa enheter som övergångsjordbruk, vilka skola utvidgas och därefter bestå, och döma andra att tjäna som tillskottsjord för de förstnämnda. Som exempel kan tas två småjordbrukare, som båda finna sin nuvarande tillvaro ganska hopplös och båda anse, att enda

176 utvägen är att en av dem söker sin utkomst på annat håll och att de håda jordbruken sammanslås till ett. Även om man frånser den naturliga rotfastheten vid det innehavda jordbruket, så ha fastigheterna för innehavarna ett högre värde än vad man vid en rent ekonomisk värdering kommer till. Det är för dem ett mycket svårt beslut att lämna den jord, som visserligen tvingar dem kvar på en oskäligt låg levnadsstandard men dock ger dem en viss trygghet, för att starta på nytt på annat håll. Önskan att stanna kvar och jordhungern medför givetvis höga saluvärden. Man måste vara beredd att betala höga pris både för tillskottsjord och för medföljande byggnader. Särskilt blir detta fallet om man söker stimulera till ökad takt i rationaliseringen. Det är uppenbart, att bestämmelserna om bidrag till inlösen av överflödiga byggnader sådana de nu tillämpas icke ge det stöd, jordbrukarna behöva för att under ovan antydda förutsättningar utvidga sina jordbruk.

Som sammanfattning kan sägas följande. Låter man förbättringarna gå fram så långsamt, att större utvidgningar, utflyttningar m.m. ske allt eftersom byggnadsbeståndet på grund av ålder och beskaffenhet ändå måste förnyas, så äro måhända de nuvarande bidragsreglerna i stort sett tillfyllest. Men resultatet blir som hittills ett lappverk. Vid yttre rationalisering kan man inte regelmässigt förbättra en fastighet i sänder; plockar man ur fastighetsindelningens lapptäcke samman bitar till en lämplig fastighet, så måste detta ofta kombineras med en serie utbyten och överlåtelser berörande de kringliggande fastigheterna. En tänkbar utväg vore väl, att det statliga jordförmedlingsorganet på längre sikt behölle »restområden» men det kan av lätt förstådda skäl icke rekommenderas som regel. Vill man nå resultat av nämnvärd betydelse, kan man inte underlåta att stimulera jordbrukarna till samordnade förbättringsåtgärder, även om därigenom gamla men inte helt uttjänta byggnader måste kasseras tidigare än som eljest vore nödvändigt. Och därmed träda de berörda frågorna om värdering och om avvägning av statsbidrag i förgrunden. De antydda problemen bottna i förhållandet mellan byggnadstekniskt värde och driftsekonomiskt värde. 1 Sambandet mellan byggnadstekniskt värde och driftsekonomiskt värde är ofullständigt känt; allmänt kan sägas, att det byggnadstekniska värdet omedelbart efter en nybyggnad avsevärt överstiger det driftsekonomiska men att värdena i fråga närma sig varandra då byggnaderna börja bli gamla. Erforderligt klarläggande för den praktiska tillämpningen torde bäst vinnas genom utredning i anslutning till studium av i praktiken uppträdande fall. Det må slutligen understrykas, att bidrag m.m. icke böra avvägas enbart med hänsyn till nyssnämnda värden. Omregleringen av fastighetsindelningen 1

Se sid. 4 i medd. nr 1 från Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader.

177 bör regelmässigt medföra ökat bruksvärde hos de berörda jordbruken. Detta bör givetvis beaktas vid avvägningen av avskrivningslån. Frågan om insatser av allmänna medel har övervägts av 1942 års jordbrukskommitté, som föreslagit avskrivningslån till förbättring, om — eller nybyggnad av ekonomibyggnader (Statens offentliga utredningar 1946:46, sid. 146—149). Kommittén, som hänvisat till att kostnaderna för nyuppförande av ekonomibyggnader å en brukningsdel med en åkerareal av cirka 15 hektar enligt uppgift från egnahemsstyrelsen för närvarande i genomsnitt uppskattas till 20—25 000 kronor, har ifrågasatt, att avskrivningslån beträffande ekonomibyggnader skulle under en period av 25 år kunna utgå med 25 % av den beräknade kostnaden upp till en sammanlagd kostnadssumma av 10 000 kronor, och därefter avtagande procent, dock att avskrivningslån normalt skulle få utgå med högst 5 000 kronor under hela perioden. Åtminstone för Övre Norrlands del synes en omprövning av jordbrukskommitténs förslag påkallad med hänsyn såväl till de av Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader framlagda resultaten som till det ovan anförda.

Finansieringen av förändringar i byggnadskapitalet (kassation och inlösen av byggnader, flyttning, förbättring, nybyggnad etc.) blir en dominerande faktor vid det praktiska arbetet med yttre rationalisering. Därvid bör bl.a. tillses att reglerna för avskrivningslån m.m. vid successiv rationalisering (utförd genom ägoutbyten, avstyckningar, sammanläggningar etc.) bringas i samklang med reglerna för utflyttning m.m. vid laga skifte eller den förrättningsform, som kan komma att ersätta laga skifte. De ovan berörda spörsmålen måste klarläggas och nya normerande bestämmelser för värdering, bidragsgivning m.m. utfärdas innan statliga åtgärder i större omfattning sättas in. Det är enligt utredningsmannens mening därvid nödvändigt, att erfarenheterna från praktisk verksamhet, där problemställningen och svårigheterna bäst framträda, tillvaratagas och utnyttjas vid sidan av teoretiska utredningar. I byn Säivis äro omedelbara förbättringsåtgärder påkallade, och byn erbjuder en provkarta på svårlösta problemställningar. Utredningsmannen föreslår, att en inventering och värdering av byggnadsbeståndet i byn redan våren 1947 företages förslagsvis genom Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader. Resultatet bör användas vid lösningen av de fall, som redan äro aktuella och i samband därmed torde lämpliga studieobjekt kunna erhållas såväl för nyssnämnda kommitté som för den under fastighetsbildningssakkunniga arbetande värderingskommittén. För underlättande av arbetet synes rimligt och lämpligt, att de för lokala jordnämndernas verksamhet stadgade bidragsreglerna tills vidare få tillämpas inom byn. I avvaktan på lantbruksnämnds inrättande är någon särskild organisation för ändamålet icke påkallad. Den yttre rationaliseringen står redan nu under överlantmätarens inseende, och samordningen med andra myndigheter och organ kan tillfälligt ordnas genom samråd.

Karta nr 15. Fastighetsindelningen.

— Odlad mark

oeh odlingsbar

mark.

Tornedalsbyarna, Vuono oeh Keräsjoki-Nikkala dominera fullständigt i skogen. Jfr kartan nr 8. — Ägosplittringen illustreras tämligen väl; den har emellertid nu gått så långt, att den icke i detalj kunnat återges på kartan. —Fastighetsgränserna gå raklinjigt och stelt över skog och myr; de produktiva skogsområdena ävensom odlingsområdena stympas. Vägarna (jfr kartorna 1 oeh 7) ha byggts ut till ett fristående system, i stort sett utan sammanhang med fastighetsindelningen. Beteckningsätt: Gul färg = åker. Röd täckande färg = mark, som utan särskild svårighet kan odlas. Röd streckning = mark, som event, kan odlas, dock först efter betydande kapitalinvesteringar för torrläggning, vägbyggnad m. m.

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d .

Vattenväsen. Skogsbrak. B e r g s b r u k .

Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m. m. [16] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Industri.

Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsverkets organisation. [13] 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. [23] H a n d e l och sjöfart.

Kommunalförvaltning. Betänkande med förslag m. m. [30]

till lag om

Statens och k o m m u n e r n a s

regionkommuner

finansväsen.

Politi.

Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet ai oljeutredningen 1945. [14] Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning ang. har del med skrot, lump och begagnat gods. [22]

Kommunikationsvägen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvätlarbete. [1] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. [18] Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och kommunala tjänster samt sådana yrken och befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. [19] Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning och förslag ang. särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. m. [21] Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. [24] Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [20] Stuveriverksamheten i svenska hamnar. [28] Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. [29] Hälso- och sjnkvård. Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [3] Betänkande med förslag till standardtarifler för detaljdistribution av elektrisk kraft. [4] Eikraftutredningens redogörelse nr 2: 15. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län. [20]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen, Andlig odling i övrigt.

Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium Kiruna m. m. [6] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. n Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. [9] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8 Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogisk anordningar inom skolväsendet. [11] Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommittén betänkande del 4. [12] 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag til lönereglering för övningslärare. [15] Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskoni mittens betänkande del 5. [17] 1945 års akademikerutredning. [25] Betänkande med förslag till ändrad ordning beträfland vissa helgdagar. [27] Betänkande med förslag angående utbildning av befäl fö handelsflottan m. m. [31]

Fast egendom. J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r .

Försvarsväsen.

Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på flskets område. [2] Betänkande med förslag ang. lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. [7] Betänkande med förslag ang. fiskets administration m. m. [8] Utredning med synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola. [32] Redogörelse i sammandrag för utredning rörande planering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå kommun. [33]

1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. [£ Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organiss tion m. m. [10]

Utrikes ä r e n d e n .

Stockholm 1947. Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag 22956

Internationell rätt.