Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

o

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1947:3 KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

ELKRAFTUTREDNINGENS REDOGÖRELSE NR 1

REDOGÖRELSE FÖR

DETALJDISTRIBUTÖRERNA SAMT DERAS RÅKRAFTKOSTNADER OCH PRISER VID DISTRIBUTION AV ELEKTRISK KRAFT Inledande

översikt

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologisk

förteckning

1. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushlllens tvättarbete. Hseggström. 284 s. S. 2. Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten pä fiskets område. Antonsons, Göteborg. 825 s. Jo. 8. Elkraitutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. Hseggström. 126 s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynneliebota stäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, 3o. = jon brukedepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1947:3 KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

ELKRAFTUTREDNINGENS REDOGÖRELSE NR 1

REDOGÖRELSE FÖR

DETALJDISTRIBUTÖRERNA SAMT DERAS RÅKRAFTKOSTNADER OCH PRISER VID DISTRIBUTION AV ELEKTRISK KRAFT Inledande

översikt

STOCKHOLM 1947 SVENSKA T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E T

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse

till d e p a r t e m e n t s c h e f e n

5 Inledning K a p . I.

9 K o r t översikt a n g å e n d e p r o d u k t i o n e n och d i s t r i b u t i o n e n elektrisk k r a f t i Sverige

av

Kraftförsörjningen i allmänhet 11 Kraftföretagens ekonomiska förhållanden 15 Särskilda prispåverkande produktions- och distributionsförhållanden 17 K a p . II.

A l l m ä n n a r i k t l i n j e r för u n d e r s ö k n i n g e n av k r a f t p r i s e r n a

K a p . III.

P r i s s ä t t n i n g p å elektrisk k r a f t

22 Allmänna principer för tariffsättningen Tariffernas uppbyggnad och klassificering A. Energitariffer B. Effektavgiftstariffer C. Grundavgiftstariffer D. Ackordstariffer

25 28 32 37 40 42

K a p . IV.

Grundläggande undersökningsmaterial

44 K a p . V.

Detaljdistributörerna

51 K a p . VI.

Distributörernas råkraftkostnader

K a p . VII.

Allmänt om råkraftanskaffning Medelpris för råkraft Kedjehandel

56 58 59

D i s t r i b u t ö r e r n a s m e d e l p r i s vid d e t a l j d i s t r i b u t i o n

62:

4 Kap. VIII. Engångsavgifter

70 Sammanfattning

7 Förklaringar till vissa förkortningar och begrepp

74 Bilaga 1. Landsbygdselektrifieringens omfattning Bilaga 2. Tariffkort Bilaga 3. Tariffernas typnummer

^

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Kommunikationsdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 18 december 1942 statsrådet och chefen för kungl. handelsdepartementet att tillkalla högst åtta utredningsmän för att verkställa utredning rörande möjligheterna att genom satens medverkan på ett mera planmässigt sätt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. På grund härav tillkallade departementschefen den 23 januari 1943 f. d. landshövdingen S A E Hagströmer, agronomen G G Brandin, Sanda, österhaninge, kommerserådet N P Malm, belysningschefen i Örebro civilingenjören P H Y Persson, lantbrukaren D Svensson, Björnås, Långås, överdirektören och souschefen i vattenfallsstyrelsen N E Sylwan, sekreteraren i svenska vattenkraftf öreningen civilingenjören E G J Up mark och vattenrättsingenjören vid Norrbygdens vattendomstol S O G Zickerman att verkställa ifrågavarande utredning och framlägga därav föranledda förslag samt uppdrog åt Hagströmer att i egenskap av ordförande leda utredningsarbetet. Sedan Hagströmer avlidit, tillkallades den 8 juli 1943 landshövdingen E F L Lindeberg att deltaga i och såsom ordförande leda ifrågavarande utredningsarbete. Utredningsmannen Brandin avled i november 1945. Vid konstituerande sammanträde den 17 mars 1943 antog utredningen benämningen »elkraftutredningen av år 1943». Utredningsmännen ha därefter sammanträtt in pleno ytterligare två gånger under år 1943, sex gånger under år 1944 och sju gånger under vartdera av åren 1945 och 1946. Enligt medgivande av chefen för handelsdepartementet har elkraftutredningen vid utförandet av sitt uppdrag anlitat biträde av vissa hos vatten-

fallsstyrelsen anställda personer. Överdirektören Åke Rusck är sedan den 1 mars 1943 förordnad såsom kanslichef hos utredningsmännen. Kraftverksdirektören Gösta Nilsson har varit knuten till utredningen tidigare såsom sekreterare och sedan den 1 juni 1945 såsom biträdande kanslichef. Den omedelbara planläggningen och ledningen av det tekniska utredningsarbetet har intill den 1 juli 1944 hanhafts av civilingenjören M O Westerberg och därefter av civilingenjören Sven Meiton. Å kansliet tjänstgöra f. n. dessutom tre från lägre teknisk läroanstalt utexaminerade ingenjörer och två skrivbiträden. Vidare har e. o. länsnotarien Birger Carle förordnats att från och med den 1 juni 1945 som juridisk sekreterare biträda utredningen. För fullgörandet av det vittomfattande utredningsuppdraget och närmast för att få ett sakligt underlag till den fortsatta diskussionen har det varit nödvändigt att i första hand vinna kännedom om, i vilka hänseenden missförhållanden råda beträffande produktionen och distributionen av elektrisk kraft. Särskilt undersökningen av de villkor, på vilka distributionsföretagen anskaffa och avsätta elektrisk energi, förutsätter ett vidlyftigt utredningsarbete med insamling och sammanställning av företagens tariffer och beräkning av ett därpå grundat genomsnittspris, som kan användas för jämförelse mellan de olika företagens kraftpriser och samtidigt möjliggöra ett bedömande av den rådande prisnivån för elkraft. Det h a r synts elkraftutredningen angeläget, att resultatet av det la i många avseenden grundläggande avsnitt av utredningsuppdraget redan nu överlämnas till departementschefen och i samband därmed publiceras i tryck i form av en redogörelse för varje län angående distrinutionsf öre tagen och deras priser på elektrisk kraft. Redan det i länsredogörelserna framlagda materialet bör genom att det kommer till såväl distributionslöretagens som råkraftleverantörernas och konsumenternas kännedom bidraga till förenhetligande av de vid detaljdistributionen tillämpade villkoren och rationellare utnyttjande av den elektriska kraften. För den konsulterande verksamhet, som bedrives genom elektriska länsföreningar eller eljest, torde redogörelserna få stort värde. Vidare är det för ett ingripance i en eller annan form från det allmännas sida en förutsättning, att de i redogörelsen angivna uppgifterna finnas tillgängliga. På därav av elkraftredningen den 19 mars 1946 gjord framställning msddelade Kungl. Maj:t den 29 november 1946 tillstånd till tryckning av ifrågavarande redogörelser. Genom ändring i kungl. stadgan angående statsdepartementen har utredningen från och med den 1 januari 1947 underställts chefen för kungl. kommunikationsdepartementet. Elkraftutredningen får härmed överlämna en första del av sitt betinkande, innefattande en inledande översikt rörande förutnämnda avsnitt av

utredningen, i vilket redogörelse länsvis kommer att lämnas för de företag, som distribuera elektrisk kraft till allmänheten, samt för dessa företags priser vid inköp och försäljning av kraft. På nuvarande utredningsstadium är elkraftutredningen icke beredd att framlägga några slutgiltiga förslag ifråga om detaljdistributionen av elektrisk kraft. Utredningen har funnit ett ställningstagande böra anslå, tills samtliga länsredogörelser och en på grundval därav sammanställd riksredogörelse äro utarbetade. Den närliggande frågan om standardisering av tarifferna vid detaljdistribution företrädesvis på landsbygden har nyligen slutbehandlats och elkraftutredningen framlägger i denna fråga ett särskilt betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. Slockholm den 2 januari 1947.

ERIK LINDEBERG NILS MALM

P H YNGVE PERSSON

J F DANIEL SVENSSON

EINAR SYL WAN

ERIK UPMARK

GUSTAF ZICKERMAN /

Åke Rusck Birger Carle

Inledning I elkraftutredningens uppdrag att verkställa utredning rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft ingår enligt givna direktiv såsom en förstahandsuppgift att klargöra, i vilka hänseenden missförhållanden eventuellt råda beträffande produktionen och distributionen av elektrisk kraft samt vilka orsakerna till dessa missförhållanden äro. Jämsides med pågående undersökningar bland annat av spörsmålen angående råkraftförsörjningen och av landsbygdselektrifieringens speciella problem har utredningsarbetet hittills främst varit inriktat på vissa frågor rörande detaljdistributionen. Härutinnan har arbetet till väsentlig del ägnats åt en undersökning av de villkor, på vilka distributionsföretagen anskaffa och avsätta elektrisk kraft. Eftersom distributionsföretagens tariffer, dvs. bestämmelserna rörande avgifter för kraftleveranser, kunna vara sammansatta på de mest skiftande sätt och de särskilda företagen dessutom vanligen använda flera alternativa tariffer, kunna jämförbara kraftpriser för de olika företagens samlade distribution icke omedelbart utläsas ur tarifferna. Elkraftutredningen har enligt direktiven verkställt en systematisk sammanställning av hos landets samtliga distributörer förekommande tariffer. På grundval av det insamlade materialet ha gällande medelpris å elektrisk kraft hos de olika förelagen kunnat uträknas och vidare har ett särskilt jämförelsepris, beräknat under förutsättning av samma förbrukningsintensitet inom alla distributionsområden, kunnat fastställas. Resultatet av undersökningen rörande distributionsföretagen och deras priser vid anskaffning och avsättning av elektrisk kraft inom landets olika delar kommer att framläggas i form av en redogörelse för varje län, innehållande bl. a. förteckning över samtliga detaljdistributörer i länet, uppgifter om råkraftleverantörer, tariffer, beräknade medelpris och förekommande kedjehandel i samband med distributörernas råkraftanskaffning, vidare redogörelse för distributionsföretagens organisation och storlek samt de av dessa företag tillämpade tarifferna inom detaljdistributionen, uppgifter om vissa för de olika företagen karakteristiska genomsnittsvärden, särskild granskning av företag med höga medelpriser vid distribution av kraft samt slutligen redogörelse angående förekommande engångsavgifter (inträdes-

10 och anslutningsavgifter) hos distributionsföretagen i länet. Av särskilt intresse äro de beräknade medelpriserna på elektrisk kraft hos olika företag, enär man med ledning av dessa medelpriser kan direkt få en ungefärlig jämförelse mellan kostnaden för elektrisk kraft hos olika distributionsföretag utan att behöva taga närmare kännedom om de ifrågakommande tariffernas uppbyggnad och verkningar. Elkraftutredningen har för avsikt att på grundval av materialet till samtliga länsredogörelser sedan dessa färdigställts utarbeta en översiktlig sammanställning avseende hela landet. Av denna riksredogörelse kommer att framgå eventuella skiljaktigheter i olika delar av landet ifråga om detaljdistributionens organisation, företagens storlek, använda tariffsystem, kraftförbrukningens omfattning, råkraftleverantörernas och detaljdistributörernas genomsnittspriser m. m. Ur länsredogörelserna kan för varje distributionsföretag utläsas det genomsnittspris, som den eller de av företaget tillämpade tarifferna medför, och jämförelse verkställas mellan likartade företag. Elkraftutredningen håller för troligt, att redan offentliggörandet av länsredogörelserna är ägnat att verka för rättelse av eventuella missförhållanden, särskilt sådana som bero på olämpliga tariffer. I särskilt betänkande framlägger elkraftutredningen förslag till standardtariffer vid detaljdistribution av elektrisk kraft. Tariffinventeringen har även stor betydelse för fullföljandet av elkraftulredningens uppdrag i andra avseenden. Sålunda böra vissa undersökningar av verkningarna av införandet av standardtariffer kunna göras med ledning av tariffredogörelserna. Vidare kan därur vinnas underlag för bedömandet av vissa landsbygdselektrifieringen berörande frågor, t. ex. angående elektrifieringens omfattning och krafttillgången på landsbygden. Det ligger i sakens natur, att det vidlyftiga material, som insamlas och bearbetas i och för tariffinventeringen, i stor utsträckning måste framläggas i koncentrerad och översiktlig tabellform och att framställningen med hänsyn till ämnets tekniska natur i vissa delar lätt kan bli svårförståelig för icke tekniskt skolade läsare. För att underlätta förståelsen av länsredogörelserna lämnas i föreliggande inledande översikt en del allmänna synpunkter, som ha beröring med prisbildningen inom den elektriska kraftförsäljningen, ävensom en redogörelse för det grundläggande arbetsmaterialet och principerna för dess bearbetande. Den följande framställningen är sålunda avsedd att tjäna till vägledning vid studiet av elkraftutredningens länsredogörelser.

Kap. I Kort översikt angående produktionen och distributionen av elektrisk kraft i Sverige Kraftförsörjningen i allmänhet Intill slutet av 1800-talet var den svenska industrien för att kunna tillgodose sitt behov av drivkraft i stor utsträckning bunden till vattenfallens omedelbara närhet. Sedan elektrisk kraftöverföring till avlägsna orter möjliggjorts, började kring sekelskiftet en ny epok inom industriens historia. De första kraftverken voro av naturliga skäl knutna till en viss industri, men redan på ett tidigt stadium tillkommo även fristående elektricitetsverk, som levererade kraft för allmänhetens behov. Kraftverksbyggandet fick stor omfattning och som företagare ställde sig icke blott bolag och enskilda personer utan även många kommuner. Enligt beslut vid 1906 års riksdag började också staten uppträda som företagare på vattenkraftområdet, och därmed var grunden lagd till statens valtenfallsverk. Karakteristiskt för utvecklingen är, att utnyttjandet av de svenska vattenkrafttillgångarna skett genom såväl enskilda som kommunala och statliga intressen, ibland i samverkan, ibland i fri konkurrens. Vid sidan av stora statliga, kommunala och enskilda företag för distribution av kraft finnes en mängd smärre bygdekraftverk, de flesta tillkomna under krigs- och krisåren 1916—1921, med enskilda eller småbolag som ägare. Dessutom finnas såväl stora som små kraftföretag huvudsakligen avsedda för tillgodoseendet av kraflbehovet vid ägarens industrier. Numera svarar statens vattenfallsverk (inkl. verkets andel i produktionen i vissa endast delvis statsägda kraftstationer) för omkring 36 °/o av den totala energiproduktionen i landet. Eftersom staten äger de största outnyttjade vattenkrafttillgångarna, k a n man vänta att den statliga andelen i kraftproduktionen kommer att öka i fortsättningen. På de rent kommunala kraftverks företagen komma endast omkring 6 °/o, men det är härvid att märka, att kommuner ofta stå som delägare i stora som aktiebolag organiserade kraftföretag. Som exempel k a n nämnas Sydsvenska kraftaktiebolaget, vari flera sydsvenska städer ha del, samt Aktiebolaget Svarthålsforsen och Lanforsens kraftaktiebolag, i vilka Stockholms stad äger aktiemajoriteten.

12 Industrier med produktion huvudsakligen för eget behov alstra omkring 24 °/o och de enskilda distributionsföretagen cirka 34 % av den totala p r o duktionen. Samköming äger för närvarande rum mellan flertalet av landets kraftstationer. Härigenom har möjlighet skapats att, samtidigt som totala produktionen avpassas efter det föreliggande sammanlagda kraftbehovet i Ilandet, produktionen i de särskilda kraftverken kan på bästa sätt avvägas efter rådande vattentillgång och regleringsmöjligheter. Man kan säga, att Sverige med undantag för Gotland ur kraftförsörjningssynpunkt är praktiskt taget en enhet. Utomstående äro bland de på distribution inriktade företagen en del smärre företag eller mindre grupper av sådana företag, som icke ha någon som helst förbindelse med andra kraftföretag. Den utbyggda vattenkraften i Sverige motsvarar för närvarande en årlig produktion av över 13 000 miljoner k W h (kilowattimmar). Den totala utbyggnadsvärda vattenkraften beräknas vara ungefär tre gånger så stor som den nu utbyggda. I Svealand och Götaland äro vattenkrafttillgångarna nästan helt utnyttjade. Utbyggnaderna måste därför förläggas allt längre mot norr. Redan nu överföras omkring 3 500 milj. k W h från Norrland till mellersta och södra Sverige. Av den totalt alstrade elektriska energien producerades tidigare normalt 8 å 10 % i värmekraftstationer. Ångkraftandelen varierade allt efter vattentillgång och konjunktur säsongmässigt mellan de ungefärliga gränsvärdena 5 och 1 5 % . Under kriget har denna andel kunnat nedpressas till omkring 2 °/o. En betydande del av värmekraften härrör från industrier, som för sin tillverkning behöva fabrikationsånga och som utnyttja den erforderliga ångan för produktion av elektrisk kraft i mot trycksanläggningar. Under kriget har cellulosaindustriens produktion av mottryckskraft gått ned väsentligt. Utvecklingen av landets totala produktion av elektrisk energi framgår av diagrammet i fig. 1. Från att år 1915 ha varit 1 805 miljoner k W h har den år 1925 stigit till 3 673, år 1935 till 6 895 och år 1945 till 13 526 miljoner kWh. Under varje tioårsperiod har produktionen sålunda i stort sett fördubb täts. Den snabba utvecklingen av produktionen hänger huvudsakligen samman med storindustriens uppsving. Bland kraftförbrukarna intar nämligen storindustrien en dominerande ställning såsom avnämare av omkring 70 °/o av den totalt nyttiggjorda kraften. Förbrukningen för elektrisk järnvägs- och spårvägsdrift utgör 1 0 % och för s. k. borgerliga behov (belysning samt kraft till hushåll, lantbruk, hantverk och småindustri) i runt tal 20 % av den totala konsumtionen. Landets energiomsättning fördelad på producent- och konsumentgrupper åskådliggöres i fig. 2.

13 Milj. WWW

14 0 0 0

eooo

4OO0

ISM*

IS

Fig. 1. Produktionen

2o

es

av elektrisk

«0

\9AS

kra\t i Sverige åren 1912—1915

Konsumentgrupper

Producentgrupper

Staten

3fc*/.

70%

Industri

Konwurvaio företet) fefi*''^ tooVo 10% järriyögar 1

Enskilda di sir* 3 V/, ; kutionsf ört\a

20'/= Borgerliga

. 13% Stader 5*

Industrier

ZA%

mm Förluster

Fig. 2. Landets

energiomsättning

fördelad

på producent-

och

konsumentgrupper

Lorxiib.

14 Av ifrågavarande tre stora konsumentgrupper falla storindustrien och de elektriska trafikmedlen utanför det område, som närmast är föremål för elkraftutredningens förevarande undersökningar angående kraftpriserna. Icke ens hela den borgerliga förbrukningen har omedelbart intresse, enär undersökningen i första hand skall avse den svenska landsbygden. Av de 2 0 % av landets nyttiggjorda energi, som förbrukas för borgerliga behov, falla ungefär 15 på förbrukning inom städer och köpingar. Att landsbygden — och därmed avses i detta sammanhang även mer eller mindre stadslik nande tätorter — sålunda endast tar omkring 5 % av landets totala energikonsumtion i anspråk innebär emellertid ej, att kraft icke skulle finnas tillgänglig på landsbygden. Enligt de uppgifter, som i samband med 1944 års allmänna jordbruksräkning infordrats angående landsbygdselektrifieringens omfattning, äro 71 % av jordbruksfastigheterna i Sverige åtminstone belysningselektrifierade. Av landets åkerareal är 7 6 % belysningselektrifierad och minst 58 % därjämte motorelektriferad. Av de bostadshushåll, som äro belägna på jordbruksfastigheter, äro 7 9 % elektrifierade. Medräknas samtliga hushåll, som ej äro belägna i städer eller köpingar, kan elektrifieringsgraden på Sveriges landsbygd uppskattas till 8 1 % . Av de oelektrifierade hushållen, vilkas antal beräknats utgöra omkring 150 000, torde ungefär en tredjedel ligga inom områden med mycket gles bosättning, där en elektrifiering ej kan anses genomförbar med rimliga kostnader. En redogörelse för den undersökning av landsbygdselektrifieringens omfattning, som verkställts på grundval av ovannämnda uppgifter i 1944 års allmänna jordbruksräkning, lämnas i bilaga 1. Därav framgår, att elektrifieringsgraden torde ha blivit något underskattad vid undersökningen. Storkraftföretagen ha ofta icke själva hand om detaljdistributionen av elektrisk kraft till konsumenterna. I samband med landsbygdens elektrifiering ha distributionsföretag i stor omfattning organiserats som ekonomiska föreningar. Även andra organisationsformer förekomma (se sid. 53). 1 den mån ett distributionsföretag ej disponerar tillräcklig egen kraftkälla köpes kraft, vanligen vid högspänning (1500—20 000 volt), från statliga, större kommunala eller enskilda kraftföretag vid lämplig transformatorstation på producentens kraftnät och därifrån överföres kraften medelst distributionsföretagets eget ortsnät till abonnenterna och tillhandahållas dessa vid förbrukningsspänning (127—220—380 volt). Stundom händer, att en distributör, som själv köper råkraft, återförsäljer kraft till en eller flera underdistributörer. Bland de smärre kraftverksföretagen är dock direktdistribution resel.

15 Kraftföretagens ekonomiska förhållanden Eftersom de många kraftverken i landet under årens lopp vuxit upp under högst skiftande naturliga, tekniska och ekonomiska betingelser, måste också de olika företagens kostnader för elkraftens framställning och distribulion bli varierande. Det är härvid att märka, att då det gäller kraftbehovet för hushåll, lantbruk, hantverk och dylik förbrukning, där behovet på varje plats är relativt litet, den dominerande rollen för självkostnaden och därmed för konsumtionspriset spelas av överföringskostnaderna för kraften. Ett företags anläggningskostnader avse för ett vattenkraftverk med tillhörande distributionsnät huvudsakligen kostnaderna för fastigheter och vattenrätt (vattenregleringar, vattenbyggnader och kraftstalionsbyggnad), maskinell utrustning i kraftverket (turbiner, generatorer och instrumentering), distributionsanläggningar (kraftledningar, transformator- och andra understationer) samt diverse kostnader under byggnadstiden. För ett distributionsförelag, som inköper all råkraft, inskränkas anläggningskostnaderna till att i huvudsak avse distributionsanläggningarna. Kostnaderna för distributionsnätets utbyggande ha särskilt i trakter med gles bebyggelse en avgörande betydelse för ett distributionsföretags ekonomiska bärkraft. Årskostnaderna för ett företag utgöras i regel av dels ränta och avskrivningar på anläggningskapitalet, dels ock årliga driftkostnader (administration, drif I personal, förbrukningsmateriel, inköp av råkraft m. m.) samt kostnader för underhåll av anläggningens permanenta delar. Det har visat sig, att årskostnaderna vid ett företag med tillräckliga resurser normalt icke ökas i samma grad som den levererade energimängden. Kostnaden för en ytterligare levererad k W h (ökningskostnaden) minskar med stigande belastning. Självkostnadskurvan har därför den form, som åskådliggöres i fig. 6 (sid. 33). Ett vattenkraftverk utbygges vanligen väsentligt större än den närmast avsedda kraftförbrukningen kräver, detta med hänsyn till förefintliga krafttillgångar, lokala byggnadsförhållanden och väntad ökning av kraftförbrukningen. För ett distributionsföretag, som ej har egen kraftstation, gäller på motsvarande sätt, att det redan från början bör dimensionera sina kraftledningar och transformatorer så, att de kunna bära en väsentligt högre belastning än den vid anläggningen omedelbart aktuella. Som en följd härav måste distributionsföretagen ofta under den första tiden räkna med en sämre räntabilitet. Relativt gynnsamt ställda härvidlag äro dock sådana företag, vilka huvudsakligen avsätta kraft inom större städer eller samhällen med storindustri och som därför kunnat koncentrera sig till ett eller några få till omfånget begränsade områden. På egentliga landsbygden ställa sig distributionskostnaderna betydligt högre dels på grund av de i för-

y20O

Fig. 3. Schematisk

bild över kraftöverföringen

till

kV

landsbygden

Från en mellansvensk kraftstation föres kraft vid en spänning av 50 å 130 kV (kilovolt) — för tillförsel till ett eller flera län — genom landslinjer (primärlinjer), vilka stå i förbindelse med sekundärstationer, där kraften transformeras till 20 å 40 kV spänning. Sekundärstationerna förläggas på ett avstånd från varandra av i runt tal 50 km, ofta i närheten av större

17 hållande till antalet förbrukare långa ledningarna, dels till följd därav, att för lantbrukets behov krävas relativt stora effekter, med påföljd att ledningar och transformatorer måste dimensioneras rikligt i förhållande till den förekommande energiförbrukningen. Ett företags självkostnader, inberäknat en marginal för företagarrisk och eventuell vinst, måste givetvis täckas genom motsvarande inkomster. Tarifferna böra utformas och avgifterna avvägas så, att en ökad konsumtion av elkraft tillförsäkrar företaget en inkomstökning svarande mot kostnaderna för den tillkommande leveransen.

Särskilda prispåverkandc produktions- och distributionsförhållanden Distributionsföretagens inköpspris för råkraft påverkas av självkostnaderna för produktionen av kraft och kraftens överförande t. ex. via landsledningar, sekundärstationer, bygdeledningar och ortstransformatorer för inmatning på distributörens ortsnät. (Se fig. 3.) Konsumtionspriset röner inflytande icke blott av nu nämnda kostnader utan även av distributionsföretagets självkostnader, som väsentligen hänföra sig till kapital-, driftoch underhållskostnader för distributionsnätet med tillhörande transformators tationer. E n uttömmande redogörelse för alla på prisbildningen inverkande faktorer kan självfallet ej här komma ifråga. En schematisk framställning av vissa förhållanden inom produktionen och distributionen kan emellertid vara av intresse vid bedömande av orsakerna till kraftprisernas nivå och växlingar. Det är givetvis ett ekonomiskt intresse för leverantören liksom för hela landet, att den naturtillgång, som vattenkraften utgör, utnyttjas i största möjliga grad. Krafttillgången i ett vattenfall beror dels på vattenföringen, dels på fallhöjden. Vattenmängden i de svenska vattendragen kunna vara mycket olika från tid till annan. Till följd härav varierar produktionskapaciteten hos ett kraftverk med årstiderna. Betydande variationer olika år emellan kunna även förekomma. städer. På den schematiska bilden tillföres kraft även från en norrländsk kraftstation genom avtappning från den därifrån utgående stamlinjen (med lägst 120—130 kV spänning), vilken är avsedd för överföring av kraft över hela landet. Från sekundärstationen sprides kraften genom bygdelinjer (sekundärlinjer) till tätorter eller större industriföretag. Till bygdelinjerna äro anslutna tertiärstationer, som normalt ligga på ungefär 10 km avstånd från varandra. Vid tertiärstationerna hämta distributionsföretagen på landsbygden sin råkraft och vanligen äges det därifrån utgående ledningssystemet — stundom även själva tertiärstationen — av vederbörande distributionsföretag. Här transformeras kraften till 1,5 å 10 kV (normalt 3 eller 6 kV) och överföres på ortslinjer (tertiärlinjer) till kvartärstationer. Efter transformering till lågspänning (220—380 volt) föres kraften via gårdsledningar (kvartärlinjer) med en högsta längd av omkring en km till de olika förbrukarna. 2

18 Huru vattenmängden i en älv k a n växla under loppet av ett år åskådliggöres av diagrammet i fig. 4. rrrVs

500 -

Jon.

Fig. 4. Diagram

Febr Mors April Moj Juni Juli

utvisande

Aug. Sept. OWr. Nov. Dec

variationerna i vattenmängd en oreglerad norrländsk älv

under ett normalår

för

Vattentillgångens växlingar återverka stundom direkt på priserna för elektrisk kraft. För att stimulera till större uttagning under den säsong, då vattentillgången är god, tillämpas ibland ett särskilt lågt energipris under denna tid. Om sålunda tillgången på vattenkraft och därmed på elektrisk energi i stort sett är beroende av växlingarna i vattenföringen i landets floder, så är å andra sidan efterfrågan på elkraft också varierande under olika tider av året likom under olika tider på dygnet. Behovet av belysningsenergi är naturligtvis väsentligt lägre under sommarmånaderna, behovet av industrikraft är störst under normal arbetstid på dagen osv. Huru det samlade behovet av elkraft inom ett visst distributionsområde kan växla under dygnets olika tider liksom under skilda årstider belyses av diagrammen i fig. 5, av vilka det ena kan anses typiskt för ett industrisamhälle eller en stad och det andra för ett område på egentliga landsbygden.

19 Effekt

Slodsforeiag

100%-,

Vintervardag

SommarYordag Som morsöndag

6 klockan

Vintervarda< Tröskdag S o m m a r var dqg S Oro m a rsé ndaQ

6 klockan Fig. 5. Diagram över karakteristiska dygnsvariationer i kraftuttagningen årstider dels inom en stad, dels på landsbygden

under

olika

De här återgivna diagrammen äro endast slumpvis valda exempel. Förhållandena äro givetvis skiftande inom olika orter och vid olika årstider.

20 En utjämning i belastningsförhållandena (sammanlagring) kan i viss mån ernås genom särskilt avpassad prissättning. Om exempelvis ett lägre pris tillämpas för energi, som uttages endast nattetid (nattkraft), då belastningen på kraftverket normalt är låg, kan en ökning av nattkraftuttagningen ernås. I stället för att på detta sätt söka anpassa belastningen efter variationerna i vattenkrafttillgången, inriktar man sig emellertid normalt på att anpassa produktionen efter kraftbehovets växlingar. Eftersom man ej har någon möjlighet att i erforderliga mängder lagra (ackumulera) den elektriska kraften såsom sådan, är man hänvisad att i stället söka magasinera det tillrinxiande vattnet, så att vattenkraften står till förfogande vid de tider, då det är tjänligast. En sjöreglering tillgår i allmänhet så, alt genom en fördämning över utloppet från en sjö vattnet innehålles under vattenrika perioder för att möjliggöra ökad avtappning, när den naturliga vattenföringen i vattendraget sjunker under en viss gräns. Utom en sådan årsreglering förekommer vecko- och dygnsreglering genom att vattnet under nätter samt sön- och helgdagar kan innehållas för att man på söckendagar, då fabrikerna äro igång, eller på kvällen under belysningstid skall kunna uttaga så mycket större effekt. Om regleringsmöjligheter saknas, måste nian givetvis vid de tillfällen, då hela kraften ej kan finna avsättning, låta motsvarande vattenmängd släppas förbi kraftverket. Olägenheterna av den växlande vattenföringen under olika årstider liksom av den ojämna belastningen på ett kraftverk under skilda tider av dygnet och året kan sålunda i större eller mindre grad mildras tack vare regleringsmöjligheterna. Dessa möjligheter äro emellertid icke obegränsade. Ett kraftverk kan bli så hårt belastat, att det blir hänvisat att erhålla krafttillskolt från annat håll genom råkraftinköp. Om företaget har regleringsmöjligheter vid det egna kraftverket, kan inköpet ofta förläggas till råkraftleverantörens lågbelastningstid och därför ske på förmånligare villkor. Under förutsättning att toppbelastning hos två eller flera olika företag förekommer under skilda tider, kan en utjämning av belastningsförhållandena dessa kraftverk emellan uppnås genom samköming. På samma sätt kan ett kraftutbyte ske mellan företag med olika variationer i vattentillgång, t. ex. på grund av att vårfloden infaller under olika tider i skilda landsdelar. Genom att det för tillfället kraftrikaste företaget avstår kraft till övriga företag, som ha behov av krafttillskott, vinnes en rationell utjämning i vattenreglering och belastning de samkörande företagen emellan. Ovan berörda omständigheter utgöra exempel på några av de faktorer, som öva inflytande på produktionskostnader och råkraftpris. Att konsumtionspriset på elektrisk energi ofta är mångdubbelt högre än produktionskostnaden vid kraftverket förklaras därav, att kostnaderna för kraftens överföring från kraftverket ända fram till varje förbrukare spela en oerhört stor roll, i synnerhet då det gäller förbrukningen på landsbygden. Förutom

21 att kraftledningsnätet med dess förgreningar till de spridda konsumenterna där blir särdeles vidsträckt, måste transformatorer och ledningar utföras i relativt kraftiga dimensioner för att kunna behärska högsta förekommande belastning. I praktiken innebär detta vanligen att ledningssystemet måste dimensioneras med hänsyn till den belastningstopp, som på landsbygden regelmässigt inträffar under tröskningstiden och som är oproportionerligt hög i förhållande till landsbygdsuttagningen under övriga tider på året. (Jämför fig. 5.) Med de långa avstånden följer också, att strömförlusterna i distributionsnätet bli avsevärda. Inom glesbebyggda trakter kunna kostnaderna för ledningssystemet vara så höga, att en elektrifiering icke är ur rent ekonomisk synpunkt försvarlig. Här möta emellertid även jordpolitiska och socialpolitiska överväganden, som höra nära samman med det allmänna spörsmålet om näringslivets olika förhållanden på landsbygden.

Kap. II Allmänna riktlinjer för undersökningen av kraftpriserna Elkraftutredningens undersökning av distributionsföretagens inköps- och försäljningspriser på elektrisk kraft omfattar hela landet och gäller samtliga företag, som distribuera kraft till allmänheten för detaljkonsumtion såväl i städer som på landsbygden. Undersökningen avser främst förhållandena på landsbygden, men jämväl städerna ha medtagits, enär eljest på åtskilliga håll den landsbygd, som ligger omkring en stad och förses med kraft från stadens elverk, skulle förbises. Under begreppet landsbygd ingå för övrigt många stadsliknande samhällen. Genom att även städerna medtagits har det blivit möjligt att göra en jämförelse mellan stads- och landsbygdsföretagens kraftpriser. Undersökningen grundar sig på uppgifter, som inhämtats från distributionsföretagen. På några undantag när hänföra sig uppgifterna genomgående till år 1943 eller — för vissa län — år 1944. Produktionskostnaderna upptagas icke till granskning i detta sammanhang. Utredningen omfattar distributionsföretagens råkraftanskaffning endast om och i den mån företagen täcka sitt kraftbehov genom inköp. Allmänna synpunkter angående företagens råkraftinköp och därvid förekommande kedjehandel avhandlas nedan i kap. VI. Då undersökningen av kraftpriserna inom detaljdistributionen endast avser förbrukningen för borgerliga behov, ha praktiskt taget alla tariffer för högspänningskraft, varmed här avses kraft med högre spänning än vanlig förbrukningsspänning (220—380 volt), ävensom förekommande specialtariffer för kraft till industrier uteslutits. För att möjliggöra en jämförelse mellan de olika företagens kraftpriser, vilka som förut nämnts debiteras enligt tariffer med ytterst skiftande uppbyggnad, erfordras i första hand kännedom om, vilka olika typer av tariffer som förekomma. Svenska elektricitetsverksföreningen har i en sammanställning över tariffer, den s. k. Tariffboken, utarbetat en klassificering av inom städer och vissa större samhällen förekommande tariffer medelst en indelning av tarifferna efter deras art och användningsområde. Detta klassificeringssystem har elkraftutredningen funnit ändamålsenligt även vid

23 bearbetning av landsbygdstarifferna. Genom tariffernas klassificering kunna tariffer av samma typ jämföras och man kan vidare få en uppfattning om vilka tarifftyper, som kunna användas för ett givet ändamål, t. ex. belysning eller motordrift. Tariffernas olika uppbyggnad och verkningssätt framgå av den följande redogörelsen i kap. III. För att få fram ett jämförbart värde på kraftpriset hos olika företag erfordras en bearbetning av de från distributionsföretagen inkomna uppgifterna angående antalet abonnenter inom varje tariff, dessa abonnenters energiförbrukning samt bruttoinkomsten av försåld energi enligt tariffen ifråga. Ur uppgifterna kan det verkliga genomsnittspriset bestämmas, dvs. j)i"iset per k W h för den kraft, som under ett visst år försålts efter tariffen ifråga. Vidare kan den specifika energiförbrukningen, dvs. den genomsnittliga uttagningen per abonnent eller hushåll beräknas. Noggrannare kan den specifika energiförbrukningen bestämmas, om hushållen graderas i förhållande till sin storlek genom att angivas med ett särskilt värde, beräknat med hänsyn till antal rum, åkerarealens storlek eller dylikt. För utredningens ändamål har införts begreppet förbrukningsenhet såsom en för hela landet gemensam måttenhet för gradering av konsumenthushållen efter deras storlek, dvs. deras elektrifieringsbehov. Den specifika energiförbrukningen uttryckes sålunda såsom den genomsnittliga uttagningen per förbrukningsenhet. En jämförelse mellan de olika företagens genomsnittspriser kommer att avse den årliga kostnaden för elektrisk kraft vid den rådande energiuttagningen inom företagets kraftavsättningsområde. Stegras denna förbrukning, blir emellertid medelpriset ett annat. Tarifferna medge nämligen i regel ett lägre pris vid större uttagning. Den ytterligare avgift en abonnent får betala, om han ökar sin förbrukning med 1 kWh, benämnes fortsättningspris. Med användning av de ovan angivna värdena, nämligen det verkliga genomsnittspriset, fortsättningspriset och den specifika energiförbrukningen, är det möjligt att direkt uträkna det medelpris, som varje företags tariffer skulle ha lett till vid en viss förutsatt specifik energiförbrukning inom förelagets distributionsområde. I kap. VII nedan lämnas en närmare redogörelse för principerna vid beräkningen av medelpriserna, nämligen det verkliga genomsnittspriset {mt) och det genomsnittspris, som skulle uppkomma, om uttagningens intensitet vore lika hög inom alla distributionsområden i landet (m 2 ). Vid beräkning av medelpriserna har hänsyn ej kunnat tagas till de på landsbygden vanliga engångsavgifter, som konsumenterna få erlägga såsom bidrag till anläggningskostnaderna i samband med installationen av elektrisk kraft. Dessa avgifter ägnas därför i länsredogörelserna en särskild granskning. Allmänna synpunkter på engångsavgifternas betydelse lämnas i kap. VIII nedan.

24 Utredningen har vid beräkningen av medelpriserna ej heller kunnat taga hänsyn till den omständigheten, att de tidigare utgående årliga avgifterna eventuellt varit särskilt höga eller låga. I det förra fallet kan anläggningen ha snabbt amorterats, varigenom möjliggöres ett förhållandevis lågt kraftpris. 1 det senare fallet kan måhända amortering och även underhåll ha eftersatts, vilket förr eller senare kan komma att medföra ett förhöjt pris. Sedan medelpriserna för de olika företagen fastställts, kunna de företag, som tillämpa höga priser, gallras ut och specialundersökas. Att en distributör tillämpar höga kraftpriser kan härledas ur en mängd tänkbara orsaker, såsom höga anläggningskostnader — t. ex. då kraftstation eller ledningsnät anlagts under dyrtid eller om ledningsnätet är särskilt utsträckt genom stor spridning av abonnenterna — höga driftkostnader, underhaltigt ledningsnät, otillräcklig krafttillgång för företag, som leverera energi endast från eget kraftverk, brister i företagets organisation eller ledning — t. ex. genom avsaknad av ekonomisk eller teknisk sakkunskap —, strävan efter höga vinster av rörelsen, högt pris på inköpt råkraft, exempelvis på grund av fördyrande kedjehandel, eller tillämpning av tariffer, som icke sporra till förbrukning i sådan omfattning, att företagels kapacitet rationellt utnyttjas. En fullständig kännedom om samtliga orsaker till höga kraftpriser kan vinnas endast genom en ingående utredning om företagens ekonomiska förhållanden. Vissa allmängiltiga slutsatser kunna emellertid dragas genom undersökning av det föreliggande materialet. En närmare undersökning på grundval av ytterligare uppgifter angående företagens ekonomiska och tekniska förhållanden kan emellertid i vissa fall visa sig nödvändig. En så långt gående granskning synes knappast kunna genomföras centralt och lorde ej inrymmas i elkraftutredningens uppdrag.

Kap. III Prissättning på elektrisk kraft Allmänna principer för tariffsättningen Betalning för elektrisk kraft utgår i form av olika avgifter enligt av distributören uppgjord taxa eller tariff. I det följande användes genomgående beteckningen tariff som en gemensam benämning på de för en kraftleverans fastställda avgiftsbestämmelserna. Vid distribution av elektrisk kraft gäller liksom vid all försäljning, att priset i längden ej kan understiga distributörens självkostnader och ej överstiga vad konsumenterna äro villiga att betala. Trots att distributionsföretagen i själva verket intaga en viss monopolsi ällning inom sina olika distributionsområden, så kan denna likväl ej utnyttjas till att taga vilka priser som helst. Detta förhindras nämligen av att det finnes konkurrens t. ex. från fotogen för belysning, från förbränningsmotorer för drivkraft, från ved och koks för kokning osv. 1 De obestridliga fördelar den elektriska energiformen besitter ha gjort den framgångsrik i tävlan med andra former för tillgodoseende i första hand av belysning och drivkraft, men i allt vidare omfattning även av olika värmebehov. Utvecklingen har medfört, att ständigt nya användningsändamål för elektrisk energi kunnat tillgodoses, varvid kraftpriserna, i den mån distributörens självkostnader det tillåtit, anpassats bl. a. efter elektricitetens allmänna konkurrensförmåga inom olika områden. Man kan iakttaga, att den praktiska prissättningen i stor utsträckning skett med hänsynstagande till energiens användningssätt genom att särskilda tariffer utformats för energi till exempelvis motordrift, matlagning och andra speciella värmeändamål, resulterande i lägre pris per kWh än de rena belysningstarifferna. Grundvalen för priset på elkraft och därmed indirekt för tariffernas utformning måste emellertid i första hand bli självkostnaderna. Av den före1 För innehavare av elektrisk starkströmsanläggning, till vilken tillstånd lämnats av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat, gäller dessutom, att han är skyldig underkasta sig prisreglering enligt stadgandet i 2 § 6 mom. lagen den 26 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

26 gående framställningen (kap. I) framgår, att självkoslnaden röner inflytande av ett flertal var för sig svårberäkneliga och svårbestämbara faktorer. En analys av den totala årliga självkostnaden för elkraftförsörjningen inom ett distributionsområde ger vid handen, att den teoretiskt sett kan uppdelas i 1) en fast kostnad 2) en kostnad, beroende av antalet abonnenter 3) en kostnad, beroende av uttagen maximieffekt 4) en kostnad, beroende av uttagen energimängd. Dessa fyra kostnadselement kunna ingå i självkostnaden i de mest växlande proportioner. En gruppering av självkostnaderna kan även ske efler något andra linjer. Som ett särskilt kostnadselement skulle exempelvis kunna införas en kostnad beroende av genomsnittsavståndet mellan de enskilda konsumenterna. Spridningen varierar redan för olika slag av tätbebyggelse, men än mer mellan tätbebyggelse och rena landsbygden. Vid den ovannämnda uppdelningen måste spridningskostnaden huvudsakligen inläggas i den under 1) angivna fasta kostnaden. Den under 2) upptagna kostnaden avser uppmätning och debitering av energien och är alltså i stort sett oberoende av spridningen och energiuttagningen. De övriga under 1), 3) och 4) angivna kostnaderna kunna även uppdelas endast i två grupper, nämligen en med energiförbrukningen rörlig del, energikostnaden, ( = 4) ovan), och en fast del, restkostnaden, som är i stort sett oberoende av energiuttagningen. Ehuru intet enkelt samband råder, är restkostnaden dock beroende av den av abonnenterna uttagna effektens storlek. Eftersom självkostnaderna måste utgöra grundvalen för försäljningsprisets storlek, borde teoretiskt sett tarifferna innehålla mot kostnadselementen svarande tariffelement. Vid uppdelning av självkostnaderna på ovan först nämnda sätt skulle alltså en tariff innehålla en fast grundavgift, en abonnentavgift, en effektavgift och en energiavgift. En tariff med denna fullständiga uppbyggnad skulle emellertid fordra alltför omfattande mätanordningar och vara alltför invecklad för att kunna tillämpas vid den praktiska tariffutformningen inom detaljdistributionen. I verkligheten ha detalj tarifferna regelmässigt en enklare uppbyggnad genom att ett eller flera tariffelement uteslutits och företagets självkostnader i stället fördelats på övriga i tariffen ingående avgifter. Detaljtarifferna uppvisa också ofta större eller mindre avvikelser från vederbörande distributionsföretags självkostnadskurva. Till en början voro tarifferna av mycket enkelt slag. Tämligen allmänt förekommo ackordstariffer med ett fast årspris per installerad lampa, per watt lampeffekt, per motorhästkraft eller någon annan med installationen sammanhängande enhet. En fördel med ackordstariffen var att man slapp ifrån mätare, vartill kom att tarifftypen var lätt att fatta för allmänheten. En annan vanlig tarifftyp var den enkla energitariffen med uppmätning av

de förbrukade energikvantiteterna för de olika ändamålen — belysning, motordrift, värme — var för sig och debitering med fixa pris per kWh. De nu nämnda tarifftyperna voro användbara och försvarliga så länge energidistributionen var jämförelsevis litet utvecklad och huvudsakligen bestod av energileveranser till några få abonnenter med enhetlig förbrukning. När sedan den elektriska energikonsumtionen, från att ha avsett endast belysning i bostäder, butiker, kontor o. d. samt till motordrift i hantverk och industri, vidgades till att omfatta de mest olikartade former av icke blott belysning utan även motordrift och en mångfald värmebehov inom hem, handel, jordbruk, hantverk och industri, blev det allt svårare att få fram lämpliga tariffer genom påbyggnader på det äldre systemet. Den historiska utvecklingen av prissättningen på elektrisk kraft skall här ej närmare beröras. Mer eller mindre metodiskt har tariff sättningen inom detaljdistributionen utbildats i riktning mot att åstadkomma en tariff så beskaffad, att avgifterna vid ökad energiuttagning automatiskt anpassas efter ökningen i leverantörens självkostnader. Demia självkoslnadsprincip överensstämmer även med kundens värdesättning av den elektriska energien: vid en låg förbrukning för högvärdigt ändamål, exempelvis belysning, är han villig att betala ett förhållandevis högt pris per k W h ; skall hans behov av värmeenergi även tillgodoses, speciellt för kokning, måste och kan även priset för den tillkommande förbrukningen sältas lägre per k W h . I detta stadium ligger det nära till hands att uppmäta hela energileveransen med gemensam mätare och debitera densamma enligt lägsta energipriset, varvid merkostnaden för belysningsenergien och i viss mån även för motorkraften tages ut i form av en grundavgift, utslagen på en lämplig tariffenhet. I fråga om råkrafttarifferna har en efter självkostnaderna anpassad utformning sedan länge förefunnits. Härvidlag ha vattenfallsstyrelsens normaltariffer varit normerande även inom områden där vattenfallsstyrelsen icke ombesörjer råkraftleveranserna. På åtskilliga håll, särskilt hos vissa mindre råkraftleverantörer, förekomma emellertid fortfarande råkrafttariffer med en utformning, som icke möjliggör införandet av rationella detaljdistributionstariffer. I fråga om utformningen av detaljdistributionstarifferna ha betydelsefulla insatser gjorts från olika håll, bl. a. från Svenska elektricitetsverksföreningens sida. I många fall ha företagsledningarna, särskilt inom de större företagen, befrämjat utvecklingen genom att med stöd av sin tidigare erfarenhet utarbeta nya och förbättrade tariffsystem. Inom en mängd distribulionsföretag på olika håll i landet har emellertid någon reformverksamhet på detta område ej bedrivits. Utvecklingen har sålunda lett fram till en synnerligen rikhaltig och skiftande flora på tariffområdet. Den av elkraftutredningen verkställda tariffinventeringen visar, att Sve-

28 riges omkring 3 700 distributörer tillsammans ha inemot 11000 tariffer. Många av dessa äro visserligen lika eller likartade, men flertalet skilja sig dock från varandra i åtminstone något avseende. Denna bristande enhetlighet i tariffernas uppbyggnad försvårar i hög grad en jämförelse mellan kraftpriserna. För att övervinna dessa svårigheter måste tarifferna analyseras och klassificeras med hänsyn dels till förekomsten av olika tariffelement, dels tilll energiens användningsändamål (belysning, motordrift, värme, matlagning e t c ) .

Tariffernas uppbyggnad och klassificering I den av Svenska elektricitetsverksföreningen utgivna Tariffboken, som utgör en sammanställning av inom städer och vissa större samhällen förekommande tariffer, har genomförts en systematisering av tarifferna med avseende på deras uppställning och benämning. För att känneteckna tarifferna har dessutom använts ett klassificeringssystem bestående av en sifferkombination innehållande tre siffror. Denna systemaliseringsmetod har visat sig ändamålsenlig för tariff inventeringen, och de principer, som använts i Tariffboken, ha i huvudsak upptagits vid den av elkraftutredningen verkställda systematiseringen av landsbygdsdistributörernas tariffer. En närmare redogörelse för systemets uppbyggnad lämnas längre fram. De till utredningen inkomna tariffuppgifterna från distributörerna sammanföras på tariffkort, vilka äro uppställda så, att de medgiva en analys av varje tariff enligt nämnda principer. (Se bilaga 2.) Ett särskilt kort upplägges för varje tariff. En undersökning av tariffernas uppbyggnad ger vid handen, att avgifterna för elektrisk kraft huvudsakligen kunna på sätt ovan antytts utgå efter fyra olika beräkningsgrunder, nämligen dels såsom fasta avgifter i form av abonnentavgift och grundavgift, dels såsom förbrukningsavgifter i form av effektavgift och energiavgift. Abonnentavgiften (stundom kallad »mätningsavgift») utgår med ett visst belopp per år för varje abonnent eller mätare. Den avser i allmänhet att täcka kostnaderna för hållande av mätare åt abonnenten, för avläsning av mätare samt för debitering och inkassering av avgifter o. d. (De förbrukare inom en elektrisk distributionsförenings verksamhetsområde, som ej ingått som medlemmar i föreningen, bruka i motsats till medlemmarna kallas abonnenter. Abonnentavgift bör emellertid självfallet erläggas av såväl medlemmar som abonnenter.) Abonnentavgift utgår såsom varande en fast avgift oberoende av energiuttagningens omfattning. Till sitt belopp är den jämförelsevis obetydlig. Vid enfasanslutning till nätet brukar den utgå med mellan 3 och 6 kronor, vid trefasanslutning med mellan 9 och 15 kronor,

29 allt under förutsättning att endast mätare med enkelt räkneverk användes. Ifrågakommer mer än en mätpunkt eller specialmätare, sättes abonnentavgiften vanligen högre. Ofta förekommer, att särskild abonnentavgift icke debiteras, t. ex. då mätare saknas eller bekostas av förbrukaren själv. Frånvaron av abonnentavgift kan också förklaras därmed, att distributionsföretaget inräknar sina kostnader för mätare och dylikt i grundavgiften. Grundavgiften debiteras liksom abonnentavgiften utan hänsyn till förbrukningens omfattning och är sålunda även den en fast avgift, men i motsats till abonnentavgiften står den i visst samband med kraftleveransens art och omfång. Dess storlek är icke lika för alla abonnenter, utan beroende av vederbörande abonnents elektrifieringsbehov. Den utgår nämligen med ett visst belopp för varje elektrifieringsenhet eller tariffenhet. Tariffenheten (te) är en särskilt konstruerad enhet, som avser att tjäna som ett mått på abonnentens allmänna konsumtionsförmåga (elektrifieringsbehov). Någon enhetlig norm för tariffenhetsberäkning finnes icke. Antalet tariffenheter kan vara baserat på anläggningens storlek (uttryckt i rumsantal, golvyta eller odlad jordbruksareal) eller på installationens omfattning (t. ex. antalet ljuspunkter eller installerade motorhästkrafter). Olika kombinationer av dessa värderingsgrunder kunna också förekomma. Inom statens vattenfallsverks mellansvenska avsättningsområde, centralblocket, användes ett tariffenhetssystem, det s. k. CB-systemet, som har vunnit tillämpning i stora delar av mellersta Sverige även utanför centralblocket. Enligt detta pålägges varje lägenhet först 2 grundenheter, vartill lägges 1 enhet för varje rum eller kök inom lägenheten. En bostad om tre rum och kök motsvarar sålunda 6 tariffenheter. För jordbruksfastigheter tillämpas ofta en tariffenhetsberäkning, som grundar sig icke endast på bostadens utan även på åkerarealens storlek. Antalet hektar odlad jord utgör nämligen ett relativt tillförlitligt mått på en gårds behov av elektrisk kraft samt är dessutom ett mått på gårdens ekonomiska bärförmåga. I CB-systemet räknas 1 tariffenhet per hektar odlad jord, dock minst enligt bostadsnormen ökat med V? lariffenhet per hektar. Om exempelvis den ovannämnda bostaden ingår i en jordbruksfastighet med tio hektar odlad jord, blir sålunda antalet tariffenheter lika med 11. Som mått på konsumtionsförmågan ifråga om affärsoch yrkeslokaler o. d. användes ofta den installerade effekten, dvs. den effekt, för vilken den ifrågavarande apparaten är inrättad och varom uppgift finnes påstämplad apparaten (märk ef fekt). Så kan t. ex. tariff enheten beräknas för belysning i förhållande till påbörjat 100-tal watt belysningsanslutning och för motorer efter påstämplat antal hästkrafter. Detta system med den installerade effekten som tariffenhetsgrund är det äldsta och alltjämt ofta förekommande beräkningssättet för fastställande av grundavgift även för rena belysningsabonnenter. Det har för abonnenten den fördelen jämfört med en av den installerade effekten oberoende grund-

avgift, att den som av någon orsak icke önskar använda sig av de fördelar en mera fullständig elektrifiering innebär, får en motsvarande sänkning av sina grundavgifter. De effektberoende grundavgifterna motverka emellertid åstadkommandet av en rationell gårdselektrifiering. Abonnenten frestas alt avstå från rationella belysningsanordningar och att i stället installera endast några få ljuspunkter, varigenom antalet tariffenheter hålles nere och grundavgiften alltså blir lägre. Ifråga om motorer blir förhållandet likartat; installerandet av flera eller kraftigare motorer motverkas av en effektberoende grundavgift. På grund av de anförda förhållandena kunna de effektberoende grundavgifterna icke anses lämpliga. Det är att märka, att själva benämningen »tariffenhet» ofta icke alls förekommer i distributionsföretagens tariffuppgifter. Delta är särskilt förhållandet då grundavgiften utgår direkt i förhållande till någon enkel elektrifieringsenhet, t. ex. med ett visst belopp per rum eller ljuspunkt. Vid den systematiska bearbetningen av tariffuppgifterna har i sådana fall den ifrågavarande elektrifieringsenheten likväl betecknats såsom tariff enhet. Då tariffenheterna avse att vara likvärdiga konsumtionsenheter, oavsett förbrukningens art och ändamål, blir det sammanlagda antalet tariffenheter inom ett distributionsområde ett uttryck för områdets totala konsumtionsförmåga, liksom det sammanräknade antalet tariffenheter för en viss abonnent anger storleken av dennes samlade konsumtionsförmåga. Effektavgiften utgår oberoende av energiuttagningens omfattning och hänför sig såsom namnet anger till effekten; den debiteras med andra ord per k W (kilowatt) eller hk (hästkraft). Med effekt avses i detta sammanhang medelbelastningen under en bestämd tidrymd, vanligen en kvarts timme. Effektavgiften blir av olika karaktär allt eftersom den avser abonnerad eller uttagen effekt. (Hänför den sig till den installerade effekten, går den in under begreppet grundavgift, varvid den installerade effekten — märkeffekten — ligger till grund för tariffenhetsberäkningen. Någon uppmätning av effekten kommer i detta fall ej ifråga.) Om avgiften avser den abonnerade effekten, medför detta, att en viss övre gräns för effektuttagning fastställes. Genom särskild mätare registreras överförbrukningen. Effektavgift för abonnerad effekt utgår med ett visst belopp per abonnerad k W och den kompletteras i regel av en energiavgift, som är låg så länge förbrukningen håller sig inom den abonnerade effekten men hög vid överförbrukning. Man kan även använda strömbegrånsare eller självbrytare, som omöjliggör uttagning över viss effektgräns (effektspärr). Om effektavgiften utgår efter den uttagna effekten, måste denna mätas och detta sker genom en mätare med effektregistrering, vilken visar den högsta medelbelastning, som förekommit vanligen per 15-minutersperiod

31 (kvartstimmes maximalmätare). Denna effektavgift är sålunda rörlig direkt med den uttagna effekten. Avgiften brukar ofta utgå efter medelvärdet av de fyra högsta månadsvärdena, avlästa på en kvartstimmes maximalmätare. Enär effektavgiften förutsätter relativt dyrbara mätare, är den ganska sparsamt förekommande inom detaljdistributionen. Vid försäljning av högspänd kraft tillämpas däremot ofta effektavgift. Den ingår sålunda regelmässigt som beståndsdel i råkrafttarifferna. Energiavgiften är en typisk förbrukningsavgift, som utgår i förhållande till energiuttagningen med ett visst belopp i öre per kWTh. För uppmätningav energien användas kilowattimmätare. På grundval av tariffernas elementära sammansättning ha dessa klassificerats och i enlighet med den i Tariffboken använda metoden betecknats med en sifferkombination bestående av tre siffror, av vilka den första upplyser om förekomsten av abonnent- och grundavgift, den andra om effektavgift och den tredje om energiavgift samt huru dessa avgifter utgå. De fasta avgifterna anges sålunda medelst en gemensam siffra, vilket innebär, alt abonnentavgift, som förekommer vid sidan av grundavgift, ej särskilt utmärkes. Detta är emellertid av underordnad betydelse, då abonnentavgiften ej spelar någon avgörande roll för angivande av tariffens typ. Genom kombinationen av tre siffror kan man karakterisera en tariff dels med avseende på dess uppbyggnad, dvs. vilka tariffelement — fast avgift, effektavgift och energiavgift — som finnas företrädda i tariffen, dels ock huru dessa avgifter beräknas. Siffran 0 betyder, att den avgift, siffran representerar, icke förekommer i tariffen och siffrorna 1—9 ange olika sätt för avgifternas beräknande. Sifferkombinationen ger emellertid ej upplysning om storleken av de i en tariff ingående avgifterna och ej heller om däri eventuellt förekommande garanti- och minimivillkor. De olika siffrornas innebörd framgår av bilaga 3. I bilaga 1 till länsredogörelserna identifieras varje företags tariffer genom ifrågavarande sifferkombination, tariffens * typnummer». Bland de vanligast förekommande detalj tarifferna kunna fyra olika grundtyper urskiljas, alltefter de avgiftsformer, som förekomma i tarifferna. Härvid bortses från abonnentavgiften. De fyra huvudgrupper av tariffer, som här åsyftas äro: A. tariffer med endast energiavgift (energitariffer), B. tariffer med effektavgift jämte energiavgift, men utan grundavgift (effektavgiftstariffer), C. tariffer med grundavgift jämte energiavgift och eventuellt även effektavgift (grundavgiftstariffer) samt D. tariffer utan energiavgift (ackordstariffer). Samtliga i landet förekommande detaljtariffer kunna hänföras under någon av dessa huvudgrupper.

32 A.

Energitariffer

Bortsett från eventuellt förekommande abonnentavgift innehålla energitarifferna endast avgift för förbrukad energi (kWh). Grundavgift och effektavgift förekomma icke. Tariffens benämning och typnummer härledas av de olika sätt, varpå energiavgiften beräknas. Typnumrets tredje siffra kommer sålunda att variera mellan 1 och 9, beroende på hur energiavgiften utgår. Första och andra siffrorna, som representera fast avgift resp. effektavgift, bli alltid 0, utom för det fall, att abonnentavgift förekommer, då första siffran blir 1. Till energitarifferna hänföres en serie av tariffer, som benämnes och sifferbetecknas på följande sätt: Benämning Enkel energitariff Enkel blocktariff Polygontariff Utnyttjnings tariff Tidspärrtariff Säsongtariff Tidgränstariff Stegrabattariff Energitariff av special typ

Typnummer 001 eller 101 002 » 102 003 » 103 004 » 104 005 » 105 006 • 106 007 » 107 008 » 108 009 » 109

I det följande lämnas en närmare beskrivning av de olika energitarifferna. Enkel energitariff

(001 eller 101)

Enligt den enkla energitariffen betalar konsumenten ett visst pris i öre per kWh för all den energi, som han förbrukat enligt kilowattimmätaren. Priset per k W h är detsamma oavsett uttagningens storlek och oavsett förbrukningens art. En grundläggande princip för prissättningen vid ett företag bör vara, att tarifferna givas sådan form, att de i lämplig utsträckning följa företagets självkostnader. Det faktum, att stigande belastning, t. ex. genom att den genomsnittliga energiuttagningen per hushåll växer, normalt icke ökar ett distributionsföretags självkostnader i samma proportion som belastningen stiger, bör sålunda medföra, att ett lägre pris sättes på meruttagningen. Att distributörens självkostnader relativt sett minskas vid större uttagning av energi bör återspeglas i detaljtarifferna genom att dessa göras progressiva, dvs. medge lägre energipris vid stigande förbrukning. Denna grundsats är viktig även ur den synpunkten, att en utsträckt användning av eldrift därigenom befordras. Den enkla energitariffen fyller icke detta krav. Förhål-

kr

ig. 6. Principdiagram utvisande kostnadskurvan för den enkla energitariffen abonnentavgift jämförd med självkostnadskurvan

utan

landet mellan tariffens kostnadskurva och självkostnadskurvan framgår av fig. 6. Den enkla energitariffens kostnadskurva ansluter sig till självkostnadskurvan tämligen väl vid låg förbrukning, särskilt om tariffen även innehåller abonnentavgift. Vid ökad förbrukning blir avvikelsen från självkostnadskurvan allt större. Denna tariff är alltså i tillämpningen icke ägnad att sporra till ökad användning av elektrisk energi. Den är emellertid mycket rikligt förekommande inom landsbygdsdistributionen. Då kravet på att kunna till ett överkomligt pris använda strykjärn, dammsugare, kokapparater, kylskåp o. d. gjort sig mera gällande, har den enkla energitariffen i stor utsträckning övergivits eller kompletterats med andra tariffer. Enkel blocktariff

(002 eller 102)

Den enkla blocktariffen utmärkes därav, att avgiften för förbrukad energi sättes lägre för den förbrukning, som överstiger ett visst angivet antal k W h per år. Avgiften säges vara »blockad», varvid energipriset intill dess förbrukningen uppnått en viss gräns, dvs. inom första blocket, är högre än för meruttagningen, som ligger inom andra blocket. Ingenting hindrar att avgiften är blockad i flera steg (se fig. 8). Gränsen mellan blocken är lika för alla förbrukare inom distributionsområdet, varför tariffen särskilt gynnar sådana förbrukare, som ha en stor total energiförbrukning räknat i k W h per år. Fördelen av tariffens progressivitet kan emellertid icke komma de mindre konsumenterna till godo. Även en relativt högt driven elektrifie3

ringsstandard behöver för dem icke betyda, att förbrukningen når över gränsen till ett block med lägre energipris. Den enkla blocklariffen är ganska vanlig inom detaljdistributionen.

Polygontariff

(003 eller 103)

Den nackdel, som vidlåder den enkla blocktariffen därigenom, att blockni ngen sker endast efter den totala energiförbrukningen och att denna tariff sålunda gynnar de stora abonnenterna, har undanröjts genom införande av tariffer uppbyggda enligt den s. k. polygonprincipen. Det ulmärkande för denna princip är, att energipriset faller med stigande s p e c i f i k förbrukning, dvs. förbrukning per tariff enhet (te). Antalet tariff enheter bestämmes för varje abonnent på sätt som tidigare angivits (sid. 29). Om — såsom ofta är fallet — för en bostadsabonnent räknas en tariffenhet för varje rum i lägenheten, blir det alltså årsförbrukningen per rum, som lägges till grund för debiteringen. Detta betyder exempelvis, att en abonnent med ett rum endast behöver ha förbrukat en femtedel så mycket energi som en abonnent md fem r u m för att komma i åtnjutande av ett lägre pris per k W h för överskjutande förbrukning. Polygontariffen befordrar sålunda en utsträckt användning av eldrift även hos de mindre konsumenterna. Av energiförbrukningen kan exempelvis första delen eller blocket debiteras till ett pris av 25—40 öre/kWh, ett följande block till 10—15 öre/ kWh och överskjutande förbrukning till ett ännu lägre pris, 5—8 öre/kWh. kr/t«

kWh/te Fig. 7.

Principdiagram

ulvisande förhållandet självkostnadskurvan

mellan

polygontariffen

och

35 Förhållandet mellan självkostnadskurvan och polygonlariffens kostnadskurva framgår av principdiagrammet i fig. 7. Polygonprincipen har kommit till allt större användning i samband med grundavgiftsdebitering såsom närmare skall beröras vid beskrivningen av grundavgiftstarifferna.

Utnyttjningstariff

(004 eller 104)

Enligt en utnyttjningstariff är avgiften för förbrukad energi (kWh) blockad efter utnyttjningstiden, dvs. för energiuttagningen över en viss utnyttjningstid tillämpas en lägre avgift per k W h . Med utnyttjningstid menas den tid i timmar per år, under vilken hela effekten skall vara påkopplad för att samma energikvantitet skall uttagas, som i verkligheten uttages under året vid olika tillfällen och med olika apparater. Utnyttjningstiden uträknas sålunda såsom det totala antalet k W h dividerat med den uttagna effekten. Utnyttjningstariffen premierar långtidsuttagning men befrämjar icke ökad anslutning. Den förekommer mycket sällan inom detaljdistributionen. Däremot tillämpas den ganska ofta vid försäljning av råkraft.

Tidspärrtariff

(005 eller 105)

Tidspärrtariffen är en vanlig enkel energitariff, dvs. avgiften utgår med ett visst pris i öre per k W h för all förbrukad energi, men uttagningen är mellan vissa klockslag omöjliggjord eller icke tillåten. Abonnenten h a r sålunda ej tillgång till elektrisk kraft under vissa på förhand bestämda tider av dygnet. Genom att energiuttagningen sker på tider, då belastningen i övrigt är låg, kan avgiften per k W h sättas lägre än normalt. Tariffen tilllämpas t. ex. för energi till värmeackumulerande bakugnar med uttagning endast nattetid.

Säsong tariff

(006 eller 106)

Utmärkande för säsongtariffen är, att energipriset är olika under skilda tider av året. Under sommartid, då tillgången på vattenkraft vanligtvis är god och uttagningen av energi låg, tillämpas ofta lägre kraftpriser. Härigenom möjliggöres t. ex. för många hushåll att under sommartid använda elektriska kokplattor för matlagning m. m. Säsongtariffen är ganska allmänt förekommande. Såväl sommar- som vinterpriserna kunna var för sig vara blockade såsom vid enkel blocktariff, polvgontariff eller utnyttjningstariff.

36 Tidgränstariff

(007 eller 107)

Enligt en tidgränstariff utgår energiavgiften med olika pris per k W h under olika delar av dygnet. I syfte att ernå en jämnare utnyttjning av kraften tillämpas ett högre energipris under sådan tid av dygnet, då det allmänna kraftbehovet är stort, s. k. högtarifftid, och ett lägre under övrig tid, lågtarifftid. Energipriserna under hög- resp. lågtarifftid kunna vara blockade var för sig enligt någon av ovan angivna principer. För tillämpning av tidgränstariff erfordras en mätare med flera räkneverk, som genom ett ur inkopplas i tur och ordning vid vissa på förhand bestämda klockslag. Om antalet räkneverk är två, talar man om dubbeltariff. Användas tre räkneverk och sålunda tre olika prislägen för energien under dygnet föreligger trippeltariff osv. För företag med begränsade krafttillgångar och som äro beroende av kraftverk med små eller inga möjligheter att under nätterna magasinera vatten för dess utnyttjande under dagar och kvällar, då behovet normalt är störst, kan en dubbeltariff med lägre pris för »nattkraft» verka utjämnande på uttagningen. Dubbeltariffen är företrädesvis representerad i södra Sverige men synes alltmer komma ur bruk.

Stegrabaltariff

(008 eller 108)

Såsom ovan nämnts innebär blockning, att avgiften är lägre för den energimängd, som förbrukas utöver en viss bestämd gräns. Priset är högst för den energi, som ligger inom första blocket, lägre inom andra blocket osv. och den totala avgiften erhålles som summan av energikostnaderna inom vart och ett av blocken. I stället för blockning kan användas »steg-

kWh

kVh Biocknmg

Fig. 8. Grafisk framställning

Stegn.ng

av skillnaden

mellan blockning och stegning

ning» av priset, vilket innebär, att hela den förbrukade energimängden betalas efter ett lägre pris, när förbrukningen överstiger ett visst gränsvärde. Skillnaden mellan stegning och blockning framgår av fig. 8. Stegrabattariffen är en energitariff, där avgiften för hela den förbrukade energimängden sänkes i de fall, då förbrukningen överstigit ett visst gränsvärde. Stegningen kan givetvis ske i flera steg. Ett vanligt sätt att ange stegning är att en viss rabatt i procent på räkningens summa medgives, då denna summa uppgår till visst belopp. Stegrabattariffen har ej kommit till någon avsevärd användning.

Energitariff

av specialtyp

(009 eller 109)

Tariffer, som — bortsett från eventuell abonnentavgift — innehålla endast avgift för förbrukad energi och där avgiften beräknas enligt någon annan metod än ovan angivna, kunna tänkas förekomma i undantagsfall.

B.

Effektavgiftstariffer

Liksom energitarifferna innehålla effektavgiftstarifferna en energiavgift och eventuellt även en abonnentavgift, men dessutom förekommer här en effektavgift. I den karakteristiska sifferkombinationen för dessa tariffer tariffernas typnummer — kan alltså liksom beträffande energitarifferna första siffran vara 1 eller 0, beroende på om abonnentavgift förekommer eller ej. Den tredje siffran kan vara 1—9, alltefter den metod, som användes för beräkning av energiavgiften. Typnumrets andra siffra, som avser effektavgiften, kan vara 1, 2, 3, 4, 5 eller 9, beroende på vilket av nedan angivna sätt effektavgiften utgår. Inom ifrågavarande grupp särskiljas tre olika huvudarter av tariffer, nämligen effekttariffer, effektspärrtariffer och effektgränstariffer. Inom varje art finnas underarter, betingade av energiavgiftens typ. Dessa underarter benämnas effekttariff av blocktyp, effekttariff av polygontyp, effektgränstariff av säsongtyp osv. Teoretiskt sett finnes inom ifrågavarande grupp ett mycket stort antal tariffer, men i praktiken förekomma ej alla tänkbara kombinationer av effekt- och energiavgifter. För samtliga dessa tariffer med både effekt- och energiavgifter gäller, att de ej äro alltför vanliga inom detaljdistributionen, eftersom de fordra uppmätning av såväl effekt som energi. De vanligast förekommande effektavgiftstarifferna betecknas på följande sätt:

benämnas och siffer-

38 Benämning Effekttariff Effekttariff av blocktyp » av utnyttjningstyp . . . . » av säsongtyp » med tidsgräns Effektspärrtariff Effektgränstariff av blocktyp » av utnyttjningstyp » av säsongtyp . . . .

Typ nummer 011 eller 111

012 014 016 017 031 042 044 046

112 114 116 117 131 142 144 146

De tre huvudtyperna av tariffer inom ifrågavarande grupp skilja sig i avseende på sättet för effektavgiftens beräknande, vilket i sin tur i regel beror på huru effekten uppmätes.

Effekttariffer

(01., 11., 02., 12.) 1

Den i en effekttariff ingående effektavgiften kan beräknas endera efter maximalt uttagen effekt (kW) eller per abonnerad effekt med en per k W beräknad s. k. straffavgift vid överskridande av den abonnerade effekten. I förra fallet blir andra siffran i tariffens typnummer 1 och i senare fallet 2. För tillämpning av en effekttariff fordras två mätare, dels en med effektregistrering, som visar den högsta belastning, som förekommit sedan maximalvisaren återställdes till nolläget — i regel en kvartstimmes maximalmätare —, dels ock en vanlig kilowattimmätare för uppmätning av energien. Vid beräkning av effektavgiften kan effekten bestämmas antingen såsom den högsta kvartstimmeseffekten under året eller såsom medelvärdet av de t. ex. 4 högsta månadsavläsningarna på en kvartstimmesmätare. Inom detaljdistributionen användes effekttariff med avgiftsberäkning efter maximalt uttagen effekt egentligen endast för småindustrier. Ofta är till tariffen fogad en garantibestämmelse att effektavgift skall utgå med visst minimum. Den andra effektavgiftstypen med avgiftsdebitering direkt efter abonnerad effekt med straffavgift för därutöver uttagen effekt förekommer knappast alls inom detaljdistributionen. Effekttariffens typ, benämning och typnummer bestämmes i övrigt av hur den vid sidan av effektavgiften utgående energiavgiften beräknas. Utgår energiavgiften på samma sätt som vid den enkla energitariffen, kallas tariffen endast effekttariff (typnummer 011 eller 111). Beräknas energiavgiften såsom vid den enkla blocktariffen, användes benämningen effekt1

En punkt i ett typnummer kan utbytas mot vilken siffra som helst (utom 0 såsom tredje siffra) utan att typen ändras.

39 tariff av blocktyp (typnummer 012 eller 112), om energiavgiften utgår på samma sätt som vid säsongtariff benämnes tariffen effekttariff av säsongtyp (typnummer 016 eller 116) osv.

Effektspärrtariffer

(03., 13.)

En effektspärrtariff innehåller en effektavgift, som utgår efter abonnerad effekt (kW) med spärr, dvs. uttagning över gränsen för abonnerad effekt är omöjliggjord genom s. k. strömbegränsare eller självbrytare. Andra siffran i tariffens typnummer är 3. Energiavgiften beräknas enligt någon av de ovan under A. angivna metoderna. I praktiken torde knappast någon annan effektspärrtarifftyp förekomma än den, där energiavgiften utgår efter antalet förbrukade k W h såsom vid den enkla energitariffen, sålunda med typnummer 031 eller 131.

Effektgränstariffer

(04., 14., 05., 15.)

Den i en effektgränstariff ingående effektavgiften bestämmes efter abonnerad effekt med olika energipris under och över gränsen, dvs. man abonnerar på en viss effekt och betalar ett jämförelsevis lågt pris för den energi, som uttages inom en effekt, som är lägre än den abonnerade och ett betydligt högre energipris, om den abonnerade effekten överskrides. Andra siffran i typnumret är 4 eller — om tariffen innehåller bestämmelser om särskild effektavgift för överstigande effekt — 5. För att skilja den energi, som uttages under effektgränsen (bottenkraft) från den energi, som uttages över denna gräns (toppkraft) användes s. k. siibtraktionsmätare. Denna mätare är så beskaffad, att den, inställd på en viss effektgräns motsvarande bottenkraften, uppmäter för sig de kWh, som ligga över denna effektgräns. I regel uppmätas också samtliga kWh, även om det icke behöves för debiteringen. Så är t. ex. fallet vid statens vattenfallsverks bygdetaxa, där ingen kWh-avgift utgår för bottenkraften. Energiförbrukningen kan, som vid alla tariffer med effektavgift, utgå efter någon av de under A. angivna beräkningsmetoderna. Om energiavgiften beräknas som vid den enkla energitariffen, benämnes tariffen endast effektgränstariff (typnummer 041 eller 141). Denna kan ha t. ex. följande uppställning. (Abonnentavgift Effektavgift Energiavgift: under gränsen över »

20 kr./år) 120 kr./kW/år 5 öre/kWh 15 öre/kWh

40 Denna tarifftyp kompletterad med en garantibestämmelse om visst minimiabonnemang är ganska vanlig, speciellt vid råkraftförsäljning. Beräknas energiavgiften som vid utnyttjningstariffen, uppkommer en effektgränstariff av utnyttjningstyp (typnummer 044 eller 144) med uppbyggnad enligt följande exempel. (Abonnentavgift Effektavgift

20 kr./år) 120 kr./kW/år

Energiavgift under gränsen: första 2 000 kWh/kW/år övrig förbrukning Energiavgift över gränsen

6 öre/kWh 4 öre/kWh 15 öre/kWh

Effektgränstariffer med tidspärr (typnummer 045 eller 145) och effeklgränstariffer av säsongtyp (typnummer 046 eller 146) förekomma även någon gång i praktiken.

Kombinerade

tariffer

(09., 19.)

De möjliga fall, då den vid sidan av energiavgift utgående effektavgiften bestämmes på något annat sätt än de ovan angivna, hänföras under den gemensamma benämningen kombinerade tariffer med andra siffran 9 i typnumret.

C. Grundavgiftstariffer

(2 . ., 3 . ., 4 . ., 5 . ., 6 . .)

Grundavgiftstarifferna, som alltid innehålla grundavgift och energiavgift, kunna därjämte upptaga abonnentavgift och effektavgift. Sistnämnda avgift förekommer emellertid mycket sällan och andra siffran i grundavgiftstariffens typnummer är därför oftast 0. Energiavgift och eventuellt förekommande effektavgift beräknas enligt de metoder, som beskrivits ovan under A. och B. Det sätt, på vilket dessa avgifter utgå, angives av tredje resp. andra siffran i typnumret. Som ovan nämnts (sid. 29) är grundavgiften en fast avgift, som utgår per tariffenhet och år. Beräkningssättet är mycket skiftande hos olika företag. Första siffran i grundavgiftens typnummer varierar mellan 2 och 6, alltefter det sätt, på vilket tariff enhetsberäkningen sker (se bilaga 3). Första siffran blir om tariffenheterna beräknas efter antal rum 2, våningsyta 3, areal odlad jord 4, ansluten effekt 5 och vid kombinationer av dessa stor-

41 heter 6. (Är första siffran O eller 1 innebär detta, att grundavgift icke utgår, är den 7, 8 eller 9 är tariffen av ackordstarifftyp.) Då grundavgiftstariffen förutom grundavgift och eventuell abonnentavgift endast innehåller en enkel energiavgift, kallas den vanligen endast grundavgiftstariff (typnummer 201, 301, 401, 501 eller 601). Grundavgiftstariffernas benämningar ange eljest, huru effekt- och energiavgifterna utgå men ej hur tariffenheterna beräknas. En grundavgiftstariff av blocktyp (lypnummer 202, 302, 402, 502 eller 602) innehåller alltså en grundavgift och en energiavgift, vilken utgår på samma sätt som vid den enkla blocktariffen, en grundavgiftstariff av polygontyp (typnummer 203, 303, 403, 503 eller 603) innehåller en grundavgift jämte en energiavgift, vilken utgår som vid polygontariffen osv. Av nedanstående princip dia gram, fig. 9, framgår huru kostnadskurvan för en grundavgiftstariff förhåller sig till självkostnadskurvan. Kr/te.

— Fig. 9. Principdiagram

över kostnadskurvan för en grundavgiftstariff självkostnadskurvan

kWh /te jämförd

med

Liksom vid den enkla energitariffen utmärkes energiavgiften med en rät linje, men denna börjar vid grundavgiftstariffen på ett visst avstånd, motsvarande grundavgiftens storlek, från den horisontala axeln. Lutningen av tariffens kostnadslinje är beroende av energipriset. Genom att variera energiavgiften och grundavgiften kan tariffens kostnadslinje få vilken lutning och vilket läge som helst i kostnadsdiagrammet. En närmare anslutning till självkostnadskurvan kan åstadkommas genom en serie tariffer på sätt diagrammet i fig. 10 utvisar.

42 Fig. 10. Principdiagram

för ett system med grundavgiftstariffer självkostnadskurvan

järnfört

med

Alltefter sin beräknade energikonsumtion kan en abonnent välja antingen en enkel energitariff med ett högt energipris (t. ex. 25—40 öre/kWh) eller en grundavgiftstariff med en relativt låg grundavgift och en energiavgift av måttlig storlek (10—15 öre/kWh) eller också en grundavgiftstariff med en hög grundavgift och ett lågt energipris (5—8 öre/kWh). E n dylik serie av alternativa grundavgiftstariffer ger i princip samma resultat som en polygontariff med blockdebitering. Systemet med flera alternativa grundavgiftstariffer har emellertid ur åtskilliga synpunkter visat sig vara att föredraga framför polygontariff erna och detta system har vunnit stor användning särskilt för bostäder i städer och större samhällen.

D. Ackordstariffer

(. . 0)

Ackordstarifferna kännetecknas därav, att någon energiavgift ej utgår. Den uttagna energimängden uppmätes icke. Abonnenten betalar endast en fast årsavgift, som kan bestämmas på flera olika sätt. Om årsavgiften utgår per ansluten lampa (ljuspunkt) eller lampeffekt (watt, normalljus), blir tariffens typnummer 700. Fastställes årsavgiften efter installerad motoreller apparateffekt eller efter själva apparatens typ (t. ex. hydrofor eller separator), blir typnumret 800. Stundom utgår årsavgiften på annat sätt, exempelvis i förhållande till den elektrifierade fastighetens areal eller helt enkelt per gård (typnummer 900).

43 För det fall att årsavgiften bestämmes efter abonnerad lampeffekt eller apparateffekt, kan man kontrollera, att den abonnerade effekten ej överskrides genom strömbegränsare (effektspärr) eller kopplingsur (tidspärr). I en ackordstariff med effektspärr (typnummer 070, 170, 080, 180) utgöres sålunda årsavgiften av en effektavgift efter abonnerad effekt med spärr. Ackordstarifferna kunna icke anses vara ändamålsenliga. E n ackordstariff med årsavgift per ljuspunkt föranleder lätt konsumenten att i möjligaste mån begränsa antalet ljuspunkter. Å andra sidan bli distributörens inkomster icke högre, om abonnenten ökar utnyttjningstiden beträffande de installerade ljuspunkterna. Ackordstarifferna tillhöra det tidigaste elektrifieringsstadiet. Ehuru de måste anses otidsenliga, tillämpas de alltjämt i ganska stor utsträckning, särskilt av småföretag på landsbygden.

Kap. IV Grundläggande undersökningsmaterial För att kunna genomföra en inventering av förekommande tariffer för inköp och försäljning av elektrisk kraft för allmän distribution är det i första hand nödvändigt att ha tillgång till ett register över samtliga distributionsföretag i landet. Någon fullständig förteckning över distributörerna, vilka — frånsett de statliga och kommunala — kunna vara såväl industri- och kraftbolag, ekonomiska föreningar och andra sammanslutningar som enskilda personer, har tidigare icke funnits. Beträffande städerna och vissa större samhällen ha upplysningar kunnat erhållas ur den av Svenska elektricitetsverksföreningen utgivna Tariff boken. För landsbygdens del har elkraftutredningen måst lita till ett flertal olika källor för att erhålla uttömmande material till ett distributörsregister. Därvid har i första hand använts en inom kommerskollegium uppgjord förteckning över sådana innehavare av koncessionerade starkströmsanläggningar, som kunde förutsättas bedriva allmän distribution. Denna förteckning, som upptog omkring 3 000 distributionsföretag, visade sig emellertid vara ofullständig. För att erhålla fullständigt källmaterial till ett distributörsregister har elkraftutredningen från samtliga kommunalordförande i landet inhämtat uppgifter om namn och adress på de företag och personer inom vederbörande kommuner, vilka tillhandahålla delägare eller utomstående elektrisk kraft för belysning, motordrift m. m. eller förvalta de för detta ändamål erforderliga anläggningarna. Uppgifterna avse sålunda jämväl sammanslutningar, vilka icke själva uppbära avgifterna för den försålda kraften utan vilkas verksamhet inskränker sig till att underhålla de gemensamma anläggningarna såsom transformatorer, ledningsnät o. d. Det material, som frambragts genom kommunalnämndsordförandenas förmedling, har på många håll visat sig vara givande. Utredningen har vidare i samband med distributörsregistrets uppläggande tagit del av dels vissa genom Bränslekommissionens kraftbyrå infordrade uppgifter från Centrala driftledningens blockchefer angående kraftleverantörer, som äro anslutna till rikets stamlinjenät, dels Svenska elektricitetsverksföreningens omfattande uppgifter angående förefintliga kraftanläggningar utöver dem, som innefattas i Tariffboken, dels ock vattenfallsstyrelsens förteckning över de områden, där sty-

45 relsen bedriver detaljdistribution i egen regi, samt de distributionsföretag, till vilka styrelsen levererar råkraft. Som komplement till och för kontroll av det insamlade materialet ha vidare upplysningar inhämtats ur den av kommerskollegium år 1931 utgivna publikationen Sveriges utbyggda vattenkraft med de tillägg och ändringar däri, som senare årligen offentliggjorts i Svenska vattenkraftföreningens publikationer, samt ur de av 1917 års elektrifieringskommitté uppgjorda, i Statens offentliga utredningar intagna förteckningarna över anläggningar för produktion och distribution av elektrisk kraft i de olika länen i landet. I en del fall ha handelskalendern och telefonkatalogen använts för att lokalisera och identifiera företag. Slutligen kan nämnas, att förtydliganden och kompletteringar särskilt av kommunalnämndsordförandenas uppgifter i viss utsträckning skett genom telefonförfrågningar. Åtgärder ha även vidtagits för att införskaffa uppgifter angående företag, som ny- eller ombildats under utredningsarbetets gång. Av undersökningen framgår, att i Sverige finnas i runt tal 3 700 företag, som till allmänheten distribuera elektrisk kraft för detaljkonsumtion. De grundläggande uppgifterna för inventeringen av förekommande tariffer vid inköp och försäljning av elkraft insamlas medelst utsändande till samtliga distributörer av en uppgiftsblankett, som med tillhörande anvisningar har följande innehåll:

46 ELKRAFTUTREDNINGEN POSTADRESS ELKRAFTUTREDNINGEN, KUNGL. VATTENFALLSSTYRELSEN, STOCKHOLM C TELEFON (NAMNANROP): V A T T E N F A L L

Uppgifter till Elkraftutredningen angående förbrukningsavgifter m. m. för elektrisk kraft Distributionsföretagets

postadress:

tel

i

k o m m u n av

Uppgiftslämnarens namn:

'lån -

1. Distributionen sker inom följande kommuner: (se anvisning 1)

2. Den elektriska kraften erhålles: (se anvisning 2) a) från egen kraftstation, belägen i (ort, samhälle e. d.)

nom

k o m m u n av

län

b) från (namn och adress pä råUraftlevcrantör)

3. Uppgift om förefintliga distributionsföretag lämnas som bilaga 1 (se anvisning 3). 4. Bestämmelser angående de avgifter, som distributionsföretaget får erlägga vid inköp av råkraft bifogas som bilaga 2 (se anvisning 4). 5. Bestämmelser för anslutning och underhåll bifogas som bilaga 3 (se anvisning 5). 6. Bestämmelser angående förbrukningsavgifter (tariffer) bifogas som bilaga 4 (se anvisning 6). 7. Uppgift om antalet förbrukare m. m. bifogas som bilaga 5 (se anvisning 7). 8. Exempel på utfärdade räkningar för olika slag av tariffer och förbrukare bifogas som bilaga 6 (se anvisning 8).

den

(underskrift)

G e n o m l ä s a n v i s n i n g a r n a före

ifyllandet!

47 ELKRAFTUTREDNINGEN

Detta blad kan frånskiljas

före

insändandet

Anvi lingar Anvisning 1 Om distributionen sker inom flera län anges länet inom parentes efter kommunen. Om distributionen sker inom skilda områden, lämnas särskild uppgift för varje område, såvida icke tariffer och andra bestämmelser äro lika. Anvisning 2 Om elektrisk kraft eihålles från flera egna kraftstationer eller från flera rå kraftleverantörer angivas samtliga. Anvisning 3 Elkraftutredningen har för avsikt att utsända detta formulär till samtliga distributionsföretag och har därför sammanställt en förteckning över dessa. Del har emellertid visat sig omöjligt alt med tillgängliga uppgifter få förteckningen fullständig Därför lämnas i bilaga 1 uppgift om namn och adress på alla de företag, sammanslutningar och enskilda inom Eder trakt (kommun), vilka distribuera kraft direkt till enskilda förbrukare eller vilka underhålla härför erforderliga anläggningar, I ex ledningsnät. Anvisning 4 Hör lämnas en fullständig redogörelse för den tariff, som gäller vid distributionsföretagets inköp av råkraft. Detta kan lämpligen ske i form av ett utdrag ur kraftleveranskontraklel. Dessutom skall angivas, hur stora årliga avgifter, som för närvarande erläggas till råkraftleverantören, samt hur många kilowattimmar (kWh), som årligen inköpas. Anvisning 5

b) Erlägger nytillträdande förbrukare särskild anslutnings- (inträdes-) avgift? I så fall: Hur beräknas den'' Ar den lika för delägare (medlemmar) och övriga förbrukare (abonnenter)? c) Erlägges ny anslutnings- (inträdes) avgift, om en fastighet övergår till ny innehavare? I så fall, hur beräknas den? d) Erlägga förbrukarna (vid behov) särskilda avgifter eller naturaprestationer för. att täcka reparations- och underhållskostnader ni. ni.? I så fall Betalas de enbart av den förbrukare, vars anläggning reparerats, eller Fördelas kostnaderna på alla förbrukare'.' t så fall, hur? Anvisning (i Finnas de tariffer, som distributionsföretagel tilllämpar, i tryck, insändas dessa Finnas de i form av protokoll, avtal c d , insändes utdrag härav. Komplettering skall härvid ske så, att nedanstående frågor a - j bliva besvarade Eljest lämnas en redogörelse för tarifferna, vilken lämpligen får formen av svar på nedanstående frågor. Härvid bör man behandla en tariff i laget och besvara frågorna a - j för denna tariff och därefter upprepa förfarandet med nästa tariff osv. Om förbrukningsaugifler eller andra förhållanden äro olika för delägare (medlemmar) och övriga förbrukare (abonnenter) skall delta anginas i varje särskilt fall. a) Äro avgifterna helt beroende av antalet brukade kilowattimmar (kWh)?

för-

Om förbrukare utan mätare (ackordsförbrukare) finnas, redogör för hur deras avgifter beräknas.

a) Ages och underhålles någon del av distributionsanläggningen (t. ex. lågspänningsledniiigarna) av förbrukarna?

b) Utgår avgiften efter förbrukade kilowattimmar (kWh)?

I så fall, gäller detta såväl för delägare (medlemmar) som för övriga förbrukare (abonnenter)?

Hur stort år priset per kilowattimme (kWh)? Är det olika under dygnet eller under året? Ar det lägre vid större förbrukning?

I så fall:

48 Erlägges utöver avgiften för förbrukade kilowattimmar (kWh) någon annan avgift, som är oberoende av förbrukningens storlek, »fast avgift»? I så fall: Hur stor är denna avgift? Erlägges den i form av mätarhyra, abonnentavgift e. d.? F.rlägges den i form av effektavgift? Erlägges den i form av grundavgift (per tarifTenhet eller per andel)? I så fall, redogör för hur tarilTenheterna (andelarna) beräknas. d) Finnas garantiavgifter? Om en minimiavgift måste erläggas, hur litet kraft man än förbrukar, redogör för hur den beräknas. e) Erhålles rabatt vid större förbrukning? I så fall, redogör för hur den beräknas. f) För vilket eller vilka tariffen avsedd?

förbrukningsobjekt

är

Exempel på förbrukningsobjekt: belysning, småapparater,elektrisk matlagning, motorer, varmvattenberedare, vårmekaminer etc. g) Finnes någon begränsning beträffande rätt att ansluta och använda förbrukningsobjekt? I så fall, redogör för om begränsningen gäller anslutna lampor, motorstorlek e. d., eller om vissa apparater, motorer m. m. endast få begagnas viss tid av dygnet eller av året.

h) För vilket eller vilka slag av förbrukare är tariffen avsedd? Exempel på olika slag av förbrukare: bostadslägenheter, lantgårdar, butiker, hantverk, industri, sågar, kvarnar, etc. i) Förekomma ytterligare några villkor eller förmåner? Exempel: särskilda avgifter för amortering av lån, nu utgående kristillägg; återbäring av vinst eller återbetalning av insatser. j) Är tariffen stadd på avskrivning? I så fall, vad är orsaken härtill? Anvisning 7 För varje tariff skall svar lämnas på följande frågor, varvid en relativt grov uppskattning är tillräcklig. a) Ungefär hur många förbrukare använda sig avta riffen? b) Ungefär hur många kilowattimmar (kWh) per år levereras sammanlagt enligt tariffen? c) Ungefär hur stora sammanlagda avgifter erläggas årligen enligt tariffen? Anvisning 8 Här bifogas som exempel avskrift av utfärdade räkningar för tariffer, gällande för olika förbrukningsobjekt såsom belysning, matlagning, motorer e. d. och för olika slag av förbrukare, t. ex. bostadslägenheter, lantgårdar, butiker e. d. Räkningarna skola utvisa samtliga slag av avgifter, som kunna förekomma under året. Det bör framgå, om räkningarna avse kvartal, tertial eller annan tidsperiod.

Tillägg:

9. Uppgift om antalet elektrifierade hushåll (bifogas som bilaga 7). Inom vissa distributionsföretag förekommer, att flera hushåll äro anslutna till samma mätare. Detta är fallet om t. ex. en större jordbrukare inköper elektrisk kraft från distributionsföretaget åt både sig själv och sina anställda. Han räknas då som en förbrukare, men representerar flera elektrifierade hushåll. Samma blir förhållandet då en husägare inköper elektrisk kraft till hela sin fastighet och sedan distribuerar kraft till sina hyresgäster. Då Elkraftutredningen är intresserad av antalet elektrifierade hushåll, anhåller Utredningen om svar på följande frågor: a) Förekommer att någon av de i bilaga 5 (se anvisning 7, a) uppgivna förbrukarna motsvarar flera elektrifierade hushåll? b) Om så är fallet, hur många elektrifierade hushåll finnas, som ej äro räknade som förbrukare i bilaga 5 (Eventuellt får denna siffra uppskattas).

49 Medelst detta formulär erhålles svar på en hel del frågor av stort intresse för tariffinventeringen, vilka icke kunna anses ha blivit nöjaktigt besvarade genom det för elkraftutredningen tillgängliga materialet från den taxeundersökning, som verkställts inom kommerskollegium under år 1942. Denna undersökning hade haft en mera begränsad uppgift, nämligen att åstadkomma underlag för den taxeprövning, som enligt bestämmelse i 1902 års elektricitetslag numera ankommer på kommerskollegium att verkställa, då klagomål över för höga strömpriser ingivas till ämbetsverket. För att få ett ur elkraftutredningens synpunkt fullständigt och enhetligt underlag för tariffinventeringen har utredningen sett sig nödsakad frångå tanken på ett direkt fullföljande av den av kommerskollegium föranstaltade undersökningen. De till elkraftutredningen inkomna uppgifterna avse genomgående år 1943 eller — för vissa län — år 1944. Undantag från denna regel förekomma dock beträffande ett obetydligt antal företag, t. ex. där räkenskapsåret icke sammanfaller med kalenderåret eller ock uppgifter för det ifrågavarande året av annan anledning ej kunnat lämnas. De inkomna svaren ha i stor utsträckning visat sig otillfredsställande, varför kompletterande upplysningar ha måst inhämtas i flertalet fall, särskilt då det gällt vissa smärre företag och sådana industrier, som ha en jämförelsevis obetydlig distribution till allmänheten och där det ofta brister ifråga om tillgång till teknisk-ekonomisk sakkunskap i hithörande frågor. Stundom har av inkomna uppgifter framgått, att vederbörande företag icke bedriver detaljdistribution, t. ex. större gårdar med egen kraftstation eller industriföretag, som avsätta kraft endast för den egna rörelsen. Sådana företag ha givetvis icke medtagits i förevarande undersökning. För att åstadkomma ett överskådligt och lätthanterligt arbetsunderlag av det vidlyftiga material, som de inkomna uppgifterna utgöra, överföras dessa på tariffkort, ett för varje förekommande tariff. Då de flesta distributörer ha flera tariffer att välja på — i genomsnitt omkring 3 per företag — kommer tariffkortens antal att överstiga 10 000. Tariffkortets uppställning har utformats efter en omfattande statistisk undersökning av en mångfald tariffer av olika uppbyggnad och för skilda användningsområden. För att göra kortet så användbart som möjligt såsom tariffbeskrivning har utrymmet för text och förklaringar måst inskränkas till ett minimum och förkortningar ha måst användas i stor utsträckning. Genom sin starkt koncentrerade form bli tariffkorten svårförståeliga för icke initierade. De ha emellertid i första hand till syfte att tjäna som underlag för bearbetning av de insamlade tariffuppgifterna. Tariffkortets utseende och principerna för dess ifyllande framgå av bilaga 2. I en rundskrivelse till samtliga länsstyrelser den 1 april 1943 begärde elkraftutredningen svar på vissa angivna frågor angående den elektriska kraftförsörjningen. De inkomna svaren, som i regel varit åtföljda av yttran-

50 den från vederbörande hushållningssällskap, egnahemsnämnder och eventuellt förefintliga elektriska länsföreningar, innehålla flera upplysningar och synpunkter, som kunna vara av värde vid bedömanden, vartill tariffinventeringen inom de olika länen kunna ge anledning. Insamlandet av de för tariffinventeringen erforderliga uppgifterna har skett etappvis län för län. Det bearbetade materialet framlägges i en särskild redogörelse för varje län. I de fall, då ett företags distributionsområde ingår i mera än ett län, har verksamheten i sin helhet redovisats i redogörelsen för det län, där företagets administrationsort är belägen. Undantag från denna regel har dock gjorts beträffande vissa större, i de särskilda länsredogörelserna angivna företag, t. ex. statens vattenfallsverk och Sydsvenska kraftaktiebolaget, som ha en betydande distribution jämväl inom ett eller flera andra län än det, där administrationsorten finnes. Dessa företags detaljdistribution har uppdelats och varje länsredogörelse innehåller sålunda uppgifter om den inom vederbörande län till allmänheten för detaljkonsumtion avsatta kraften. De avvikelser från länsindelningen, som nödvändiggjorts med hänsyn därtill, att vissa smärre företags distributionsområden icke följa länsgränserna, ha icke någon inverkan på resultatet ur statistisk synpunkt.

Kap. V Detaljdistributörerna Den förteckning över detaljdistributörer, som finnes intagen som bilaga 1 till varje länsredogörelse, upptager samtliga länefs såväl städer som landsbygd betjänande kraftleverantörer, som ha sin administrationsort i länet eller eljest därinom ha avsevärd avsättning av kraft, allt under förutsättning att leveransen helt eller delvis avser elektrisk energi för direkt detaljkonsumtion, dvs. allmänhetens förbrukning för borgerliga behov (belysning samt kraft till hushåll, jordbruk, småindustri och hantverk). Uteslutna äro alltså bl. a. dels företag, som endast leverera råkraft, dvs. kraft — i regel med högre spänning än vanlig förbrukningsspänning — som inköpes av en eller flera distributörer, dels företag, som lämna kraft endast till industrier med så stor förbrukning att specialtaxor, s. k. industritariffer, tillämpas (industriell kraft). Uteslutna äro därjämte dels sådana detaljdistributörer, som tillgodose lägre antal än tre förbrukare och vilka alltså ej kunna anses bedriva distribution till allmänheten, dels ock sådana företag som tillhandahålla kraft endast till vissa anställda utan kontant vederlag (frikraft). Förteckningen upptar ej allenast de företag, som idkat distributionsverksamhet under det år, de införskaffade uppgifterna avse, utan även därefter tillkomna företag, i den mån upplysningar därom kunnat erhållas. I städer och sladsliknande samhällen handhaves ofta distributionen och därmed sammanhängande spörsmål av ett kommunalt organ, t. ex. styrelsen för stadens elektricitetsverk eller en s. k. affärsverksstyrelse. Den omständigheten att elkraftförsörjningen sålunda är en kommunal angelägenhet torde i princip utgöra garanti för en skälig prissättning. Möjlighet förefinnes emellertid för fullmäktige att bestämma ett pris, som betydligt överstiger självkostnaderna, varigenom en indirekt beskattning av konsumenterna kommer till stånd. Elkraftdistributionen på landsbygden handhas antingen av det kraftproducerande företaget självt genom direkt distribution till konsumenterna eller också av mellanliggande distributörer. Direktdistribution är regel bland småföretag och bland industrier, som vid sidan av sin kraftproduktion för den egna rörelsens ändamål förse den kringliggande bygden med elkraft. Även de stora kraftföretagen tillämpa emellertid på sina håll en omfattande direkt

52 detaljdistribution, t. ex. inom vissa delar av vattenfallsstyrelsens och Sydsvenska kraftaktiebolagets avsättningsområden. De lokala distributionsföretagen på landsbygden ha i mycket stor utsträckning organiserats såsom ekonomiska föreningar. Dessa fylla vanligen sitt kraftbehov genom inköp från något större kraftföretag. Denna organisationsform har understötts av flera av de stora kraftproducenterna. Vattenfallsstyrelsen har utarbetat ett förslag till stadgar för elektriska distributionsföreningar utan personlig ansvarighet, vilka ha till ändamål att distribuera elektrisk kraft till medlemmar och abonnenter. Enligt detta förslag skall varje medlem inneha det antal andelar i föreningen, som enligt vissa av föreningen fastställda normer bestämmes med hänsyn till omfattningen av och ändamålet med den av medlemmen ägda eller brukade fastigheten eller dess elektriska anläggning. Vid inträde i föreningen erläggas vissa engångsavgifter, beräknade i proportion till antalet andelar. Föreningen bekostar i huvudsak ledningarna fram till respektive fastigheter samt transformatorer och mätare och dessa förbli föreningens egendom. Varje medlem har däremot att själv bekosta den elektriska anläggningen inom av honom innehavd fastighet. Denna anläggning blir alltså icke föreningens tillhörighet. Systemet med lokala distributionsföreningar innebär bl. a., att elektrifieringen kan genomföras under medverkan av personer med god kännedom om bygdens förhållanden och att konsumenterna kunna tillgodose sina intressen i den kommunala självstyrelsens anda. Ifrågavarande anordning med underdistributörer på landsbygden i form av lokala ekonomiska föreningar tillämpas förutom av vattenfallsstyrelsen i stor utsträckning av bl. a. Kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors, Yngeredsfors kraftaktiebolag och många av de stora bruksföretagen. Även inom Sydsvenska kraftaktiebolagets avsättningsområde — södra Sverige med en nordgräns ungefär i linjen Halmstad—Västervik — handhaves landsbygdsdistributionen delvis av ekonomiska föreningar. På många håll föreligger den tendensen att småföretagen genom försäljningar uppgå i de större distributionsföretagen. I ett mindre antal fall, särskilt inom Sydsvenska kraftaktiebolagets detaljdistributionsområde, har en särskild organisationsform tillämpats, nämligen en ekonomisk förening, som har till ändamål att åt sina medlemmar ombesörja och bekosta utbyggande, skötsel och underhåll av elektriska distributionsanläggningar samt att träffa avtal om elektrisk energileverans åt medlemmarna med användande av nämnda anläggningar. E n förening av denna art benämnes här underhållsförening. Enär föreningen icke själv ombesörjer detaljdistributionen, är den icke att betrakta som ett fristående distributionsföretag i vanlig mening. I södra Sverige, där denna organisationsform är jämförelsevis vanlig, gäller som regel att sedan underhållsföreningen på egen bekostnad utbyggt ledningsnätet detta överlåtes till kraftleverantören

53 (Sydsvenska kraftaktiebolaget), som ombesörjer detaljdislributionen ävensom underhållet av ledningsnätet. Föreningen betalar sedan till kraftleverantören en årlig avgift, avsedd att täcka underhållskostnaderna. På andra håll bibehåller föreningen äganderätten till anläggningen och ombesörjer själv underhållet. Medel till förräntning och amortering av anläggningskapitalet och till underhållskostnaderna erhåller föreningen genom utdebitering på medlemmarna av en viss årlig avgift för varje andel, varmed medlem ingått i föreningen. En andel motsvarar i regel en ljuspunkt, på varje motorhastkraft belöper vanligen 4—6 andelar. Om en medlem i en underhållsförening önskar installera nya förbrukningsobjekt, som kräva en förstärkning av ledningsnätet, bekostas förstärkningen av föreningen, som i sin tur vanligen uttager hela kostnaden av vederbörande medlem. Systemet med underhållsföreningar, som medför en onödig splittring ifråga om betalning för elkraften, synes vara under successiv avveckling. Vid den statistiska bearbetningen av detaljdistributörernas uppgifter angående inköpt råkraft, försåld energi, antal konsumenter, tillämpade tariffer osv. har det varit av intresse att lära känna, huru dessa värden fördela sig på foretag med olika organisationsformer. Såsom framgår av länsredogörelserna ha de olika detaljdistributörerna inordnats under någon av följande typer av företag: statligt företag, kommunalt företag, aktiebolag ekonomisk förening, underhållsförening, industri och enskild person. Företagsformen för enstaka företag, som ej kunnat inbegripas under någon av dessa organisationstyper, har rubricerats såsom speciell företagsform. Såsom statligt företag redovisas endast statens vattenfallsverk. Kraftleveranserna inom statens, dvs. Trollhätte, Älvkarleby, Motala, Norrbottens Övre Norrlands och Mellersta Norrlands kraftverks verksamhetsområden' avse till överväldigande del kraft till industrier, elektrifierade järnvägar samt underdistributörer. Endast inom enstaka områden på landsbygden, där svårigheter mött att få till stånd eller bibehålla elektriska distributionsföreningar, ombesörjer vattenfallsstyrelsen detaljdistribution för borgerliga behov under egen förvaltning. Tarifferna fastställas av vattenfallsstyrelsen och den lokala ekonomiska och tekniska skötseln av företaget handhaves av styrelsens tjänstemän vid vederbörande lokalförvaltning. De kommunala företagen utgöras företrädesvis av stadselverk. Utöver den i länsredogörelserna redovisade försålda energien för borgerliga behov leverera stadselverken vanligen energi i betydande omfattning till industriförtag inom distributionsområdet. De kommunala företagen ha i regel tillgång till god teknisk sakkunskap. Under rubriken aktiebolag ha upptagits endast sådana aktiebolag, vilkas huvudsakliga verksamhet är att tillhandahålla elkraft, vare sig denna helt eller delvis alstras i bolagets egna kraftstationer eller i sin helhet inköpes.

54 Dessa företag betecknas ofta som kraftaktiebolag eller elektriska aktiebolag. | Sådana aktiebolag, som i huvudsak driva industriell verksamhet, ha upptagits under beteckningen industrier. Till gruppen aktiebolag kunna hänföras flera av de största kraftföre- I tagen i landet. En del av dem äro huvudsakligen inriktade på leverans avindustriell kraft och råkraft till underdistributörer, andra kunna dessutom , ha en betydande detaljdistribution för borgerliga behov. Till sistnämnda kategori höra t. ex. Sydsvenska kraftaktiebolaget, Yngeredsfors kraftaktiebolag, Östersunds elektriska aktiebolag, Smålands kraftaktiebolag och Aktie- j bolaget Gotlands kraftverk. De stora kraftaktiebolagen ha självfallet goda resurser i fråga om ekonomisk och teknisk sakkunskap, som komma även den lokalt betonade distributionsverksamheten till godo. Annorlunda ställer det sig med många av de smärre kraftaktiebolag, vilkas verksamhet ofta inskränker sig till elektrifiering av den närmaste landsbygden kring ett litet, av aktiebolaget drivet kraftverk. Dessa små företag ha vanligen ingen eller mycket begränsad tillgång på sakkunskap inom företagets ledning. Den ekonomiska föreningen är den vanligast förekommande typen av distributionsföretag. En dylik förening är som ovan antytts organiserad enligt kooperativa grunder med insatser av medlemmarna i förhållande till elektrifieringsbehovets storlek. För distributionsföreningarna föreligga i allmänhet samma svårigheter i fråga om tillgång på sakkunnig ledning som för de smärre kraftbolagen på landsbygden. De föreningar, som köpa kraft från staten eller de större kraftbolagen, torde ha det bättre ordnat i förevarande avseende, delvis tack vare att råkraftleverantören tillhandagår med sakkunniga råd och anvisningar. Men även beträffande sistnämnda kategori kunna brister föreligga i avseende på företagens tekniska och ekonomiska skötsel. Underhållsföreningarnas organisation har tidigare närmare beskrivits. Dessa föreningar köpa eller sälja icke själva någon elkraft. De avgifter, som uppbäras av föreningen, avse att täcka — förutom ränta och amortering på eventuellt lånat anläggningskapital — kostnaderna för underhåll av ledningsnätet. Energiavgifterna erläggas direkt till kraftleverantören, som också handhar detaljdistributionen. Underhållsföreningen är sålunda icke ett distributionsföretag i egentlig mening, men denna företagsform har på grund av sin speciella karaktär likväl redovisats särskilt. Som industri har betecknats varje företag, som huvudsakligen drives för industriändamål, oavsett om företaget är organiserat som aktiebolag eller under annan bolagsform. Utmärkande för denna grupp av distributionsföretag är sålunda, att produktion eller inköp av råkraft för distributionsändamål endast sker såsom en utökning av kraftanskaffningen för det egna industriella behovet.

55 Som följd av en naturlig utveckling förhåller det sig ofta så, att stora industriföretag med egen kraftkälla tillgodoser den kringliggande bygdens behov av elkraft. Flera storindustrier ha en detaljdistribution för borgerliga behov, som kan mäta sig med de stora kraftaktiebolagens. Som exempel kunna nämnas Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag, Aktiebolaget Bofors, Uddeholms aktiebolag och Avesta jernverks aktiebolag, vilka alla ha en avsevärd direktdistribution till allmänheten. Många storindustrier leverera dessutom råkraft till olika distributionsföretag. Ett flertal smärre industribolag på landsbygden ha en distributionsverksamhet, som endast tillgodoser energibehovet hos de vid företaget anställda eller ett på annat sätt begränsat antal konsumenter. Uppenbart är, att åtminstone de små industriföretagen endast i undantagsfall ha tillgång till en för elektrisk distributionsverksamhet anpassad sakkunskap. Under rubriken enskild person ha upptagits sådana distributionsföretag, som äges av privatpersoner. Oftast utgöras dessa företag av kvarnrörelser, som lämna kraft för elektrifiering av närliggande trakt. Organisation och förvaltning inom dessa företag äro i många fall av primitivaste slag. De företag, som icke tillhöra någon av föregående organisationstyper, ha inordnats under beteckningen speciella företagsformer. Här redovisas främst sådan detaljdistribution, som handhaves av järnvägsstyrelsen, lotsstyrelsen, militära organisationer och sjukhusdirektioner och som närmast avser att tillgodose vederbörande personals behov av elektrisk energi.

Kap. VI Distributörernas råkraftkostnader Allmänt om råkraftanskaffning En hel del detaljdistributörer äro självförsörjande, dvs. de täcka hela sitt kraftbehov genom produktion vid egen kraftstation. Det stora flertalet distributionsföretag inköpa emellertid den för rörelsen erforderliga kraften från Statens vattenfallsverk eller något av de stora kraft- eller industriaktiebolagen. Av de ursprungligen självförsörjande företagen ha många, sedan den egna kraftkällan blivit otillräcklig, övergått till att i större eller mindre utsträckning komplettera krafttillgången inom det egna kraftsystemet genom inköp av s. k. stödkraft. Kvantiteten inköpt kraft kan i många fall överstiga den energimängd, som produceras vid den egna kraftkällan. Om behovet av krafttillskott är relativt litet och endast beroende på en mer eller mindre tillfällig vattenbrist, talar man i stället om reservkraft. Allt eftersom ett distributionsföretag helt eller delvis inköper kraft utifrån, har för enkelhetens skull på dem införts beteckningarna »totalinköpande» och »delinköpande» företag. De förra sakna egen kraftkälla, de senare komplettera kraften från det egna kraftsystemet genom inköp av stödkraft eller reservkraft. Som ovan nämnts är det vanligtvis något storkraftföretag, som levererar råkraft till detaljdistributörerna. Under de sista årtiondena har samköming mellan så gott som landets samtliga kraftföretag av någon betydelse kommit, till stånd. Medelst flera stamlinjer, dvs. ledningar för 120—130 kV (kilovolt) eller högre spänning, sammanbindas landets olika delar. Härigenom möjliggöres överföring av mycket höga kraftbelopp de olika kraftföretagen emellan och därmed en utjämning av växlande krafttillgångar och ömsedig reserv m. m. Storkraftföretagen äro undantagslöst och de mindre och medelstora företagen till väsentlig grad anknutna till stamlinjenätet. Vid sidan av de nämnda kraftföretagen förekomma såsom leverantörer av råkraft till distributionsföretag ett flertal mindre företag med egna kraftstationer utan förbindelse med stamlinjenätet. Energiomsättningen vid dessa företag är emellertid obetydlig. Två eller flera sådana fristående kraftverk

57 äro i några fall sinsemellan sammanslutna till en lokal samkörningsenhet, som sålunda bildar ett samkörande kraftverksblock utan förbindelse med de stora stamlinjerna. Stundom förekommer att ett distributionsföretag, även om det är totalinköpande, jämsides med sin detaljdistribution bedriver engrosdistribution, dvs. levererar kraft till underdistributörer, industrier eller liknande. Dylika leveranser fullgöras vanligen vid högre spänning än förbrukningsspänning. Av det sagda framgår, att någon bestämd gränslinje ej kan dragas mellan kategorierna råkraftleverantörer och detaljdistributörer. Många av de stora kraftproducerande företagen bedriva även detaljdistribution och flera företag, vars egentliga ändamål är detaljdistribution, försälja även elkraft engros, ehuru givetvis i mindre skala. De råkraftleverantörer, som icke tilllika bedriva detaljdistribution i större eller mindre omfattning, äro i själva verket lätt räknade. Råkraftleverantörerna företräda därför i huvudsak samma företagsformer som distributörerna, nämligen statliga och kommunala företag, aktiebolag, industrier, ekonomiska föreningar och enskilda personer. Distributionsföretagen inköpa vanligen kraft med en spänning av 1 500— 20 000 volt vid lämplig transformatorstation på leverantörens högspänningsnät. Villkoren för en råkraftleverans bruka regleras genom kraftleveranskontrakt mellan leverantören och distributionsföretaget. I bilaga 1 till varje länsredogörelse lämnas för de total- och delinköpande distributionsföretagen uppgifter om råkraftleverantör, inköpt mängd (kWh) råkraft och det beräknade medelpriset därför (öre/kWh). För de självförsörjande företagen ha råkraftkostnaderna, dvs. deras produktionskostnader, ej kunnat undersökas. Beträffande underhållsföreningarna gäller som ovan nämnts (sid. 54), att de ej själva inköpa någon energi. De detaljdistribuerande industriföretagens råkraftpriser sakna egentligt intresse, eftersom den ojämförligt största delen av den inköpta råkraften användes i den egna rörelsen och följaktligen inköpes på de skiftande speciella villkor, som kunna gälla för industriell kraft. Utanför undersökningen av råkraftpriserna ha därför lämnats dels alla självförsörjande distributionsföretag, dels ock distributionsföretag, som tillhöra grupperna underhållsföreningar och industrier. Den i bilaga 1 till länsredogörelserna intagna uppgiften om inköpt råkraft avser vederbörande företags hela inköp, oavsett om en del därav avsättes engros såsom högspänd kraft till återförsäljare eller industrier. Huru stor del av den inköpta råkraften, som distribueras till allmänhetens förbrukning, framgår även av nämnda bilaga. Om ett företag endast har detaljdistribution, utgöres skillnaden mellan inköpt och försåld energi av förluster, som uppstå vid nedtransformering och överföring av elkraften. Dessa förluster kunna variera mellan ganska vida gränser, huvudsakligen bero-

58 ende på ledningsnätets längd och dimensionering. Normalt hålla sig förlusterna mellan 15 och 30 °/o av den inköpta råkraftmängden. Varje distributionsföretag inköper i regel all sin råkraft enligt en enda tariff. Stundom förekommer emellertid särskilda tillsatstariffer för kraft, som levereras enligt särskilt tilläggskontrakt eller som är avsedd till något speciellt ändamål. Engrostarifferna äro i princip uppbyggda på samma sätt som detaljtarifferna (se kap. III).

Medelpris för råkraft Medelpriset vid inköp av råkraft, betecknat m0, har beräknats med ledning av distributörens uppgifter om totalt erlagda avgifter och inköpt energimängd. Vid beräkningen av m0 h a r alltså hänsyn tagits till kristillägg på avgifterna enligt förekommande index- och kolklausuler i leveranskontraktet. Medelpriset m0 kan icke utan vidare användas för en jämförelse mellan de olika företagens genomsnittskostnader för råkraft. Detta sammanhänger med att m 0 -värdet är ett rent medelpris, beräknat utan hänsyn till kraftbeloppets storlek och utnyttjning i de särskilda fallen. Ersättning för råkraft utgår vanligen enligt en effektavgiftstariff. En stor del av kraftkostnaden utgöres därvid av avgiften för effekten och denna avgift utgår oavsett i vilken utsträckning energi verkligen uttages. Ett företag, vars avsättning medger en någorlunda jämn uttagning dygnet och året runt, utnyttjar sålunda sitt kraftabonnemang väl och råkraftpriset per k W h räknat (m0) blir lägre. Om däremot företagets abonnentstock är så sammansatt, att kraftuttagningen blir ojämn med tillfälliga topputtagningar och dessemellan ingen eller obetydlig förbrukning, utnyttjas abonnemanget dåligt och kostnaden per k W h för råkraften blir relativt hög. För ett företag med eget kraftverk, där vattenbrist tidvis inträder, kunna förhållandena bli desamma beträffande företagets uttagning av och kostnader för reservkraft. Ju större förbrukarnas antal är ju bättre möjligheter har i allmänhet distributionsföretaget att åstadkomma en sammanlagring, dvs. en utjämning i belastningen. På liknande sätt gäller, att om av två företag med lika stor avsättning för borgerlig förbrukning det ena dessutom har en betydande leverans av industriell kraft, bör detta företag kunna bättre utnyttja sitt kraftabonnemang, under förutsättning att — såsom är regel — industrikraften uttages under arbetstid, då den borgerliga förbrukningen är lägre än under belysningstid. De större distributionsföretagen, som vanligtvis tillgodose industraliserade städer och tätorter, ernå sålunda en lägre råkraftkostnad per k W h räknat (m0) icke blott därför att deras inköp vanligen avse större energimängder, utan också för att de ha längre utnyttjningstid

59 än små landsbygdsföretag, vars abonnenter kanske huvudsakligen använda energi för belysning om kvällarna under den mörka årstiden. (Jämför diagrammen i fig. 5.) Av det anförda framgår, att medelpriset m0 för olika företag är i hög grad beroende av det inköpta kraftbeloppets storlek och uttagningsätt. Vid bedömandet av distributionsföretagens inköpspriser för råkraft böra dessa omständigheter iakttagas. En direkt jämförelse mellan m 0 -värdena är lämplig endast beträffande sådana företag, som ha något så när likartade avsättningsförhållanden. Detta kan emellertid sägas vara fallet med det stora flertalet landsbygdsföretag. De delinköpande företagens inköp kunna avse reservkraft (vid tillfällig vattenbrist) eller stödkraft (vid mera permanent behov). Storleksförhållandet mellan den inköpta kraften och den kraft, som produceras vid det egna kraftverket, kan variera mellan mycket vida gränser. Priset på den inköpta råkraften röner inflytande ej endast av den energimängd och effekt, som uttages, utan även av den rådande belastningen på leverantörens kraftsystem under de tider, då kraften uttages. Har distributionsföretaget regleringsmöjligheter vid det egna kraftverket, kan inköpet såsom ovan nämnts (sid. 20) ofta ske på förmånligare villkor. Det kan mycket väl hända, att ett distributionsföretag, vars egna kraftsystem saknar regleringsmöjligheter, för inköpt reservkraft betalar ett medelpris (m 0 ), som är högre än företagets egna genomsnittliga försäljningspris (mi).

Kedj eliandel Det förekommer icke sällan, att ett företag är såväl abonnent på som leverantör av råkraft. Flera distributionsföretag, även totalinköpande, leverera vid sidan av sin detaljdistribution kraft engros till en eller flera underdistributörer. Råkraften blir sålunda föremål för kedjehandel. Den naturliga förklaringen härtill är, att vid elektrifieringens utsträckande till bygder allt avlägsnare från kraftkällan anslutning skett till det geografiskt närmast belägna kraftledningsnätet, varigenom man undvikit eller uppskjutit utbyggandet av särskilda matningsledningar genom förut elektrifierade områden. Med kedjehandel i vidsträcktaste bemärkelse avses här alla sådana fall, då ett detaljdistribuerande företag inköper råkraft från en leverantör, som själv är abonnent på råkraft (total- eller delinköpande). Direktköp föreligger då råkraft erhålles direkt från den ursprungliga råkraftleverantören, dvs. ett företag som antingen producerar all sin energi vid egen kraftkälla eller i varje fall tillhör något av de till stamlinjenätet anknutna storkraftföretagen. Kedjehandel i nu nämnda vidsträckta mening behöver ej innebära att några oskäliga mellanhandsvinster förekomma. De länkar i kedjan, som

60 förmedla råkraftens överförande från den ursprungliga råkraftleverantören till den slutliga detalj distributören, benämnas här för undvikande av varje missförstånd »mellanled». Till kedjehandel definierad på ovannämnda sätt hänföras exempelvis jämväl följande specialfall: 1 :o) Om ett mellanled har egen kraftkälla, avser dess inköp ofta reservkraft, som kan betinga ett relativt högt pris, medan priset för försåld råkraft kan bestämmas med hänsyn till självkostnaderna för produktionen vid den egna kraftstationen. De delinköpande företagen utgöra sålunda ofta ej mellanled i egentlig mening. Av praktiska skäl räknas emellertid här i allmänhet en förut självförsörjande råkraftleverantör såsom mellanled i och med att h a n anskaffar krafttillskott utifrån såsom stödkraft eller reservkraft. Producenten av tillskottskraften blir då att anse såsom ursprunglig kraftleverantör beträffande åtminstone någon del av den råkraft, som försäljes till distributören. 2:o) Om ett företag, exempelvis en industri, som på grund av stor energiomsättning erhåller råkraft till lågt genomsnittspris, avsätter en del härav till en distributör, kan detta eventuellt ske för lägre pris än det distributören skulle fått betala vid direktinköp från den ursprungliga råkraftleverantören. 3:o) Ha flera distributörer bildat en sammanslutning för gemensamt inköp av råkraft, anses denna samköpsförening vara ett mellanled i kedjehandeln. Föreningen kan dels genom gemensamma anläggningar exempelvis för transformering, dels genom sammanlagring av belastningen erhålla ett något lägre genomsnittspris för medlemmarna än det var och en skulle fått betala vid inköp var för sig. I den kedjehandelsundersökning, som framlägges i länsredogörelserna, inbegripas samtliga fall av kedjehandel i vidsträckt bemärkelse. Vissa fall av s. k. »skenbar kedjehandel» behandlas emellertid helt summariskt. Om återförsäljaren exempelvis är en samköpsförening eller ett dotterföretag till vederbörande råkraftleverantör, betraktas kedjehandeln som skenbar. Detsamma gäller om sista ledet i kedjan strängt taget är att anse som en slutlig konsument, t. ex. gårdar och industrier, som distribuera elkraft endast till ett fåtal anställda. En underhållsförening kan givetvis icke betraktas som mellanled vid råkraftförsäljning, eftersom råkraftleverantören själv ombesörjer detaljdistributionen. Även detta fall betecknas som skenbar kedjehandel. Under rubriken »övrig kedjehandel» granskas närmare sådana fall, som ej omedelbart hänföras till skenbar kedjehandel. Som av det förgående framgår behöver ej heller till denna kategori hörande kedjehandel verka prisuppdrivande. Några fullt objektiva slutsatser i fråga om kedjehandelns prisuppdrivande verkan kunna givetvis icke dragas utan en ingående teknisk-ekonomisk utredning för varje särskilt fall. Varje kedjehan-

61 delsfaU kommenteras emellertid mot bakgrunden av enbart det material, som stått till elkraftulredningens förfogande. Därvid har använts följande schematiska undersökningsmetod. Inköpspriset (m0) för sista företaget i kedjan jämföres med det pris företaget skulle fått erlägga, om det i stället köpt sin kraft direkt från den ursprunglige råkraftleverantören. Sistnämnda pris beräknas med ledning av gällande medelpris för sådana direktköpande företag, som köpa närmast motsvarande energimängder från samma ursprunglige råkraftleverantör. Denna metod möjliggör givetvis ej ett exakt bedömande av i vad mån kedjehandeln som sådan verkat fördyrande, enär ofta stora variationer finnas även inom de direktinköpande företagens medelpriser. Dessutom är metoden användbar endast då den ursprunglige råkraftleverantören har ett så stort antal direktköpande abonnenter, att de erbjuda tillräckligt jämförelsematerial. I praktiken innebär detta att blott den kedjehandel, som stammar från storkraftföretagen, kan med nöjaktig tillförlitlighetsgrad granskas enligt ifrågavarande metod. Även av råkrafttarifferna kunna dock vissa slutsatser dragas. Kedjehandelsundersökningen avser endast att söka utröna, i vad mån kedjehandeln som sådan verkar fördyrande på råkraftpriset. Ett högt råkraftpris kan emellertid även ha sin grund i en mängd andra förhållanden. De olika prisuppdrivande faktorerna kunna inverka med varierande styrka, varför förefintligheten och betydelsen av en eventuell mellanhandsvinst ej kan bedömas separat. Den i varje länsredogörelse lämnade förteckningen över samtliga förekommande kedjehandelsfall med tillhörande kommentarer torde emellertid lämpa sig som underlag för och underlätta senare mera ingående undersökningar av sådana fall, där mellanhandsvinsten kan misstänkas utgöra en dominerande prisuppdrivande faktor. Ett högt råkraftpris medför givetvis ofta ett högt konsumtionspris. I den mån föreliggande undersökningsmaterial tillåter, granskas kedjehandeins inverkan på konsumtionspriset i samband med en särskild undersökning av distribulionsföretag med höga medelpriser {m2), de s. k. topprisföretagen. fSe nedan sid. 69.)

Kap. VII Distributörernas medelpris vid detalj distribution Med den mångfald tariffer av olika uppbyggnad, som tillämpas inom den elektriska detaljdistributionen, är det omöjligt att bedöma prisläget på elkraft inom olika orter enbart genom att direkt jämföra vederbörande förelags tariffer. En jämförelse måste i stället grunda sig på tariffernas verkningar vid en viss typ av leveranser och m a n har sålunda att för varje ort eller distributionsområde söka fastställa det resulterande priset, dvs. det pris, som de där gällande tarifferna leda till. Det enklaste sättet att bestämma ett visst distributionsföretags medelpris på elektrisk kraft för borgerlig förbrukning är att direkt ur företagets uppgifter om under ett år för sådant ändamål totalt försåld energi och därför totalt uppburna avgifter uträkna vad varje k W h i genomsnitt kostat. Ett på detta sätt beräknat medelpris benämnes här det verkliga medelpriset och betecknas aii. För att fastställa detta fordras sålunda ingen kännedom om företagets tariffer, men mt anger dock det pris, som företagets tariffer leda till (det resulterande priset) under nu rådande förbrukningsförhållanden. Det verkliga medelpriset är icke utan vidare lämpligt att använda vid jämförelse mellan olika företags kraftpris. Medelpriset mx påverkas nämligen sv i vilken omfattning och på vilka sätt elkraften utnyttjas inom de olika distributionsområdena. För att få olika företags medelpriser jämförbara, böra de alltså hänföras till avsättningsförhållanden, som äro så likartade som möjligt. Man k a n härvid använda sig av olika metoder. Enligt »normalgårdsmetoden», som tidigare kommit till användning vid en av Svenska elektricitetsverksföreningen verkställd undersökning av landsbygdstariffer i Örebro län, beräknas kraftkostnaden för en serie standardförbrukare. Man kan t. ex. behandla en mindre och en större lantgård samt en mindre och en större bostadslägenhet och för var och en av dessa kategorier räkna med en kraftförbrukning motsvarande exempelvis tre olika elektrifieringsstadier. Kraftkostnaden skulle på detta sätt uträknas för 12 olika fall beträffande varje företag med tillämpning av den för varje särskilt fall lämpligaste av företagets tariffer. Bortsett från svårigheten att få fram ett enhetligt uttryck för en normalgård, som kan anses typisk för alla delar av landet, blir denna metod mycket tidskrävande att genomföra och resultatet dessutom svåröverskådligt.

63 Enligt en annan metod, »normalföreningsmetoden», kunde man beräkna kraftkostnaden enligt olika tariffer vid ett distributionsföretag med en abonnentstock som ar sammansatt på ett visst på förhand bestämt sätt och sålunda kan tänkas representera olika förbrukarkategorier och olika elektrifieringsstadier. Denna metod lider emellertid liksom normalgårdsmetoden av den svagheten, att den ej återger priserna på orten under de där verkligen rådande förhållandena i fråga om förbrukningens omfattning och abonnentstockens sammansättning. I ännu högre grad an vid normalgårdsmetoden kräves en minutiös specificering av förbrukarnas förhållanden, exempelvis beträffande bostädernas utformning, produktionsinriktningen, motorinstallation, kraftförbrukningens fördelning under olika delar av dygnet och året osv. Den metod elkraftutredningen använt, kallad normalprismetoden, grundar sig på den inom varje avsättningsområde faktiskt förekommande förbrukningen för borgerliga behov. Några antaganden beträffande abonnentstockens sammansättning och elektrifieringsnivån behöva sålunda ej göras. Metoden innebär med andra ord, att det verkliga medelpriset mx lägges som grundval för beräkningen, men att detta värde på sätt nedan närmare beskrives omräknas till en bestämd enhetlig elektrifieringsnivå. För ett företag med progressiva tariffer sjunker medelpriset mt vid stigande förbrukning. Om förbrukningen per hushåll eller annan enhet, dvs. den specifika förbrukningen, är hög inom ett distributionsområde, medför sålunda detta ett lägre medelpris mt, än om elektrifieringsnivån varit låg. För alt medelpriserna skola vara fullt jämförbara måste det förutsättas, att den specifika energiuttagningen är lika hög inom de jämförda områdena. För den skull har uträknats ett särskilt medelpris, betecknat ma, som är ägnat att användas som jämförelsepris och som anger vederbörande företags medelpris per försåld k W h vid en viss förutsatt specifik energiuttagning, lika för alla distributionsområden. Det är att märka, alt medelpriserna m1 och m2 icke avse att vara ett uttryck för vad en enstaka abonnent får betala. Även om abonnenten har en uttagning, som motsvarar genomsnittet för samtliga förbrukare inom distributionsområdet, behöva mt och m2 ej överensstämma med abonnentens genomsnittspris per kWh. Ett enligt normalprismetoden uträknat medelpris utvisar nämligen distributionsföretagets genomsnittliga inkomst per kWh av företagets samlade avsättning för olika borgerliga behov och denna inkomst återspeglar uppenbarligen endast det medelpris, som gäller inom avsättningsområdet såsom helhet betraktat. För att möjliggöra beräkningen av medelpriset m2 erfordras en metod, enligt vilken den specifika energiförbrukningen inom varje område kan bestämmas. Ur uppgifterna om totalt levererad energi och antalet förbrukare kan den specifika energiförbrukningen uttryckas i antal kWh per förbrukare eller hushåll Detta varde blir emellertid ej tillräckligt noggrant, eftersom man därvid skulle förut-

64 sätta, att abonnentstocken vore sammansatt av stora och små hushåll i samma pro- i portioner hos alla distributionsföretag. Detta mått för den specifika energiförbrukningen skulle alltså lätt bli missvisande, eftersom vissa distributionsområden utgöras av bygder med t. ex. huvudsakligen stora lantgårdar, medan i andra områden abonnenterna övervägande bestå av småförbrukare. Ett noggrannare mått erhålles, om man uttrycker den specifika energiförbrukningen i antal k W h per tariffenhet. Såsom tidigare nämnts (sid. 29) h a r emellertid begreppet tariffenhet en mycket skiftande innebörd inom olika distributionsområden i landet. För att räkna ut antalet tariffenheter inom ett visst distributionsområde erfordras en ytterst ingående kännedom om de lokala förhållandena. Utredningen är sålunda hänvisad att söka åstadkomma en för hela landet gemensam enhetsberäkning och grunda denna beräkning på sådana uppgifter, som kunna hämtas ur officiell statistik. F ö r e l k r a f t u t r e d n i n g e n s ä n d a m å l h a r a n v ä n t s en m å t t e n h e t för g r a d e r i n g a v k o n s u m e n t h u s h å l l e n s storlek, s o m g r u n d a r sig p å statistiska u p p gifter a n g å e n d e h u s h å l l e n och s o m d ä r f ö r ä r l ä m p l i g s o m g r u n d v a l vid b e r ä k n i n g e n a v d e n specifika e n e r g i f ö r b r u k n i n g e n i n o m olika d e l a r av landet. D e n n a m å t t e n h e t b e n ä m n e s f ö r b r u k n i n g s e n h e t (F) och d e n specifika energiförbrukningen uttryckes sålunda genom antalet k W h per förbrukningsenhet (kWh/F). En nära till hands liggande möjlighet hade varit, att definiera förbrukningsenheten på samma sätt som CB-enheten (se sid. 29) och uträkna denna med ledning av ovannämnda statistiska uppgifter. Det visade sig emellertid, att beräkningen kunde avsevärt förenklas, om enheten bestämdes på det något avvikande sätt, som nedan angives. Liksom tariffenheten avser förbrukningsenheten att vara ett mått på abonnentens elektrifieringsbehov, men meningen är ej att denna enhet bör komma till användning i praktiken vid tariffenhetsberäkning för enskilda förbrukare. Förslag till en sådan allmängiltig tariffenhet framlägges visserligen år 1947 av elkraftutredningen i särskilt betänkande angående standardisering av landsbygdstarifferna, men då arbetet med tariffredogörelserna upptogs förelåg ännu inga resultat av denna specialutredning. Förbrukningsenheten h a r sålunda h ä r bestämts endast med tanke på bebehovet att vid medelprisberäkningen ha ett mått på den genomsnittliga storleken av samtliga hushåll inom ett helt distributionsområde. Beräkningen av antalet förbrukningsenheter grundar sig på samtliga inom ett distributionsområde förefintliga abonnenters elektrifieringsbehov med hänsyn till antal rum och areal odlad jord. Varje konsumenthushåll inom området åsättes det antal förbrukningsenheter (F), som motsvarar 2 grundenheter med tillägg av antalet rum (R) och arealen odlad jord i hektar (A). Formeln för beräkningen blir alltså för varje konsumenthushåll F=2+#+A För ett visst område kan antalet förbrukningsenheter i genomsnitt per hushåll (Fm) uträknas med ledning av antalet rum i medeltal per hushåll (.Rn), antalet invånare i medeltal per lägenhet, dvs. det genomsnittliga antalet hushållsmedlemmar (i), total åkerareal (AQ) och antalet invånare (lo) enligt följande formel:

65 Fm = 2 -f- Rn -j- i • iio Ur Årsbok för Sveriges kommuner ha upplysningar om total åkerareal (Ao) och antal invånare (lo) erhållits kommunvis. Uppgifter om antalet rum i medeltal per hushåll (Rn) och antalet invånare i genomsnitt per lägenhet (i) ha hämtats ur Särskilda folkräkningen 1935/3C, del VII, vars uppgifter hänföra sig till, beträffande landsbygden grupper av län och beträffande städerna efter invånareantal ordnade grupper av städer. Det genomsnittliga antalet förbrukningsenheter per hushåll (Fm) skall hänföras till vissa bestämda distributionsområden, vilka ej alltid följa kommungränserna. 1 den mån ett företags distributionsområde omfattar endast en del av en kommun och denna del ej h a r samma karaktär i fråga om åkerareal per invånare som hela kommunen i genomsnitt, kan en viss avvikelse uppkomma. Detsamma gäller om medelvärdena för distributionsområdet ifråga om antal rum och antal invånare per hushåll avvika från motsvarande genomsnitt för vederbörande läns- eller stadsgrupp. De avvikelser från de särskilda områdenas medelvärden, som den tillämpade metoden kan innebära, torde som regel ej nämnvärt kunna påverka medelpriset m?. Det h a r vidare förutsatts, att varje lägenhet motsvaras av ett hushåll ävensom att hela det av distributionsföretaget uppgivna antalet förbrukare är av hushållstyp. Med hushåll ha alltså jämställts samlingslokaler, butiker, lokaler för hantverk, som ej bedrives i förening med ägarens bostad, och andra dylika utrymmen, för vilka statistiska uppgifter saknas. Något större fel torde emellertid ej uppkomma härigenom, enär — åtminstone i fråga om landsbygden — dels förekomsten av dylika lokaler i förhållande till antalet hushåll är ganska lika inom olika områden, dels den specifika energiuttagningen för dessa lokaler är av samma storleksordning som hushållens. För att utröna förhållandet mellan förbrukningsenhet och CB-cnhet h a r ett antal distributionsföreningar inom vattenfallsstyrelsens verksamhetsområde undersökts. Därvid h a r antalet förbrukningsenheter befunnits vara i genomsnitt något större än antalet CB-enheter. Förhållandet är av naturliga skäl icke konstant utan växlar från fall till fall. överslagsvis kan man räkna med att antalet förbrukningsenheter normalt är ett eller annat tiotal procent större än antalet CB-enheter. D e n av e l k r a f t u l r e d n i n g e n a n v ä n d a m e t o d e n alt b e r ä k n a den r å d a n d e specifika e n e r g i f ö r b r u k n i n g e n ( k W h / F ) i n o m ett visst företags distribut i o n s o m r å d e i n n e b ä r s å l u n d a ett f a s t s t ä l l a n d e a v h u r u stor a n d e l a v företagets u n d e r ett visst å r försålda energi ( k W h ) , s o m b e l ö p e r p å v a r j e förb r u k n i n g s e n h e t (F), d ä r v i d v a r t och ett a v det u p p g i v n a a n t a l e t f ö r b r u k a re ä s a t t s det m e d e l t a l f ö r b r u k n i n g s e n h e t e r , s o m d e n officiella s t a t i s t i k e n s m e d e l v ä r d e n för b y g d e n i fråga o m r u m och å k e r a r e a l p e r h u s h å l l m. m . givit a n l e d n i n g till. D e n specifika e n e r g i f ö r b r u k n i n g e n ä r ett u t t r y c k för elektrifieringsniv å n i n o m ett o m r å d e . F ö r att få f r a m ett v ä r d e , som k a n a n s e s m o t s v a r a en p å u t v e c k l i n g e n s n u v a r a n d e s t å n d p u n k t n o r m a l specifik e n e r g i f ö r b r u k n i n g företog elkraftutredningen, i n n a n tariffinventeringen påbörjades, en stickprovsundersökn i n g b e t r ä f f a n d e ett flertal l a n d s b y g d s f ö r e t a g i n o m o l i k a delar a v l a n d e t . 5

66 Denna gav till resultat, att en specifik energiförbrukning av 65 kWh/F kunde antagas motsvara en rimlig elektrifieringsnivå för landsbygdens del. Jämförelsepriset m2 har i anledning härav bestämts såsom det medelpris, som ett företags tariffer skulle medföra vid en förutsatt specifik energiutlagning av i genomsnitt 65 kWhjF. Som ovan nämnts innebär en ändring av den specifika energiförbrukningen inom ett område, där progressiva tariffer tillämpas, att medelpriset nii ändras. För att beräkna medelpriset vid en specifik energiuttagning av 65 kWh/F (mz) inom ett dylikt distributionsområde, där den rådande specifika energiuttagningen är en annan, bestämmes till en början fortsättningspriset beträffande varje tariff. Fortsättningspriset för en tariff utgöres av priset per k W h för den förbrukning, som ligger mellan den rådande uttagningen enligt tariffen och den uttagning enligt samma tariff, som skulle ske, om elektrifieringsnivån inom området motsvarade 65 kWh/F. Förekomma flera tariffer inom ett företag, fastställas först fortsättningspriserna för var och en av tarifferna, varefter det resulterande fortsättningspriset för hela företaget uträknas genom sammanvägning av de enskilda tariffernas fortsättningspriser. Vid beräkningen av fortsättningspriset ha stundom vissa antaganden måst göras, särskilt då det gällt företag, beträffande vilka föreliggande uppgifter varit i ett eller annat avseende ofullständiga. De enkla förutsättningar, som sålunda i undantagsfall varit nödvändiga för fullföljandet av beräkningarna, grunda sig i allmänhet på erfarenhetsvärden eller undersökning av förhållanden inom andra liknande företag och torde ej medföra någon nämnvärd osäkerhet beträffande slutresultatet. Beräkningen av de särskilda tariffernas fortsättningspris har genomförts enligt följande principer. Vid de enkla energitarifferna användes energipriset som fortsättningspris. Detta gäller även säsong- och tidsgränstariffer, varvid dock hänsyn måste tagas till energiförbrukningens fördelning på olika årstider resp. olika tider på dygnet. Denna fördelning har utrönts genom undersökning av rådande förhållanden inom ett större antal företag med dessa tariffer. Beräkningen av fortsättningspriset vid block-, polygon- och stegrabattariffer fordrar kännedom om hur de enskilda abonnenternas förbrukning förhåller sig till medelförbrukningen för hela företaget vid olika elektrifieringsnivåer. Även för detta fall har undersökning skett av ett flertal företag och på grundval därav ha spridningskurvor kunnat fastställas, vilka använts för bestämningen av fortsättningspriset. Vid grundavgiftstariffer, där tariffenheterna icke äro effektberoende, har energipriset använts som fortsättningspris. Vid effektberoende grundavgiftstariffer har hänsyn även måst tagas till den ökning av antalet tariffenheter, som förutsattes vid ökad förbrukning. Detta har gjorts medelst erfarenhetsvärden beträffande utnyttjningstider för olika förbrukningsobjekt. Vid effekttarifferna har, då icke särskilda skäl till annat föranlett, utnyttjningstiden antagits vara konstant och fortsättningspriset satts lika med det för tariffen gällande medelpriset. Ackordstarifferna äro vanligen stadda på avskrivning eller förekomma i obetydlig omfattning. De ha därför ej medtagits vid beräkning av det resulterande fortsättningspriset. Det resulterande fortsättningspriset beräknas på basis av de enskilda tariffernas

07 fortsättningspris. Eftersom man för varje företag h a r uppgift om den energimängd, som levereras enligt varje tariff, ligger det närmast till hands att beräkna det resulterande fortsättningspriset som medelvärdet av de enskilda tariffernas fortsättningspris, vägt med hänsyn till energiuttagningen enligt de olika tarifferna. Detta s. k. proportionella fortsättningspris torde emellertid bli för högt, eftersom vid stegrad förbrukning en del abonntenter kan antagas övergå till tariffer med högre fast avgift och lägre energiavgift, alltså med lägre fortsättningspris. När elektrifieringsnivån höjcs, inträder alltså en förskjutning i energifördelningen tarifferna emellan. Del proportionella fortsättningspriset tar ingen hänsyn till detta förhållande och är sålunda i viss mån missvisande vid mera avsevärd ändring i uttagningen. Man kan å andra sidan ej utgå ifrån, att vid en högre elektrifieringsnivå samtliga förbrukare komma att använda sig av den av företagets tariffer, som ger det lägsta fortsättningspriset. Även vid en hög genomsnittlig specifik energiförbrukning finnas nämligen abonnenter med låg förbrukning, som använda sig av tariffer med låga fasta avgifter och höga energiavgifter. Dessutom medför övergången till tariffer med låga energiavgifter som regel ökade fasta avgifter. Efter prövning av olika metoder för beräkning av ett resulterande fortsättningspris, som nära överensstämmer med verkliga förhållanden, h a r elkraftutredningen funnit, att det resulterande fortsättningspriset bäst beräknas som aritmetiskt medelvärde av det proportionella fortsättningspriset och det lägsta förekommande fortsättningspriset enligt någon av företagets allmängiltiga tariffer. Sistnämnda fortsättningspris får alltså ej hänföra sig till en tariff med inskränkt användning vare sig beträffande förbrukare eller användningsändamål. Eftersom det nuvarande medelpriset mi är beräknat ur företagens uppgifter angående inbetalda avgifter och levererad energi, innefattar det även utgående bränsleoch kristillägg. Dessa tillägg ha därför inräknats i fortsättningspriset. Vid den praktiska tillämpningen av ovanstående grundprinciper för beräkning av det resulterande fortsättningspriset ha vissa allmänna antaganden stundom måst tillgripas, särskilt då fullständiga uppgifter ej erhållits från företagen. Ibland ha uppgifter ej lämnats på energiförbrukningens fördelning på de olika tarifferna. Vägning h a r då skett efter antalet förbrukare per tariff. Därvid h a r emellertid måst iakttagas, att en vägning efter antalet förbrukare endast kan ske beträffande tariffer, avsedda för samma användningsändamål. Energiuttagningen per förbrukare är nämligen mycket olika enligt exempelvis en belysningstariff och en värmetariff. I de fall uppgifter ej heller lämnats på förbrukarnas fördelning på olika tariffer, h a r den förutsatta ökningen av förbrukningen antagits till lika delar falla på belysning, motorer och i förekommande fall matlagning och värme. För förbrukning enligt tariffer av tidspärrtyp måste en reduktion ske i förhållande till den beräknade andel av året tariffen gäller. J ä m f ö r e l s e p r i s e t m 2 k a n fastställas m e d k ä n n e d o m o m det verkliga m e d e l p r i s e t mu d e n r å d a n d e g e n o m s n i t t l i g a specifika e n e r g i f ö r b r u k n i n g e n (Wi) och det r e s u l t e r a n d e f o r t s ä l t n i n g s p r i s e t (d) enligt följande f o r m e l : m.2 • 65 = m, • W\ + Clle1

'

^(65-1^)

\\\ m, = - - - - ( m ! - ^ + d 6o

I b i l a g a 1 till l ä n s r e d o g ö r e l s e r n a l ä m n a s för varje d i s t r i b u t i o n s f ö r e t a g u p p g i f t e r bl. a. o m m e d e l p r i s e r n a i ö r e / k W h för i d e t a l j d i s t r i b u t i o n försåld

68 energi, dels vid rådande specifik energiförbrukning (m^, dels vid en förutsatt specifik energiförbrukning av 65 kWh/F (m 2 ), ävensom om medelpriset för inköpt råkraft (m0). Förhållandet mellan inköps- och försäljningspris kan vara mycket olika hos olika företag. Konsumtionspriset påverkas nämligen i så väsentlig grad av andra faktorer än inköpspriset för råkraft — särskilt de stora och i olika trakter starkt skiftande kostnaderna för hela distributionsapparaten — att en jämförelse mellan skillnaderna i inköps- och försäljningspris (m0 och « i j hos olika förelag icke ger ett rättvist utslag. Detaljdistributionspriset ma återspeglar den nuvarande prisnivån inom varje distributionsområde. Att ett företag har ett högt /nuvärde kan ofta ha sin grund i att den specifika energiförbrukningen inom området är låg. Detta i sin tur beror i många fall på att företaget tillämpar tariffer, som ej stimulera till ökad förbrukning. En jämförelse mellan uppgifterna i kolumnerna 7 och 10 i länsredogörelsernas bilaga 1 angående den specifika energiförbrukningen inom ett visst område och de där tillämpade tarifftyperna kan i detta hänseende ofta vara upplysande. Att elkraften inom ett distributionsområde ej utnyttjas i normal omfattning kan emellertid ha sin grund även i andra omständigheter, t. ex. bristande kännedom om elkraftens användningsmöjligheter, svag ekonomi eller bristande företagsamhet hos befolkningen eller andra rent praktiska hinder för genomförande av behövlig elektrifiering av bostäder, jordbruk o. d. Vid förevarande tariffundersökning bortses från sistnämnda svårbedömliga faktorer och i stället förutsattes, att en elektrifieringsnivå av 65 kWh/F kan uppnås inom alla distributionsområden. Om medelpriset vid denna nivå (m>) alltjämt är högt, kan m a n i allmänhet utgå ifrån, att berättigade anmärkningar kunna framställas mot förelagets prispolitik. Det är emellertid icke omöjligt att ett dylikt förelag kan ha nyligen infört för det stora flertalet förbrukare förmånliga tariffer och att det höga medelpriset endast beror på, att verkningarna av de nya tarifferna under en övergångsperiod ej hunnit göra sig gällande. Är den rådande elektrifieringsnivån inom ett område högre än 65 kWh/F, blir det verkliga medelpriset m^ i regel lägre än m 2 , men därmed är ej sagt, att prisnivån är tillfredsställande. Eftersom vissa allmänna anlaganden måst göras vid beräkningen av jämförelsepriset nu, kan detta pris i enstaka fall ge värden, som icke äro fullt rättvisande. Uppenbart är, att jämförelsepriset måste bli mindre exakt ju mera den verkliga elektrifieringsnivån avviker från den förutsatta (65 kWh/F). En viss osäkerhet i m^-värdet kan därför uppstå ifråga om områden med utpräglat hög specifik energiförbrukning, vilket företrädesvis gäller vissa städer. Här blir jämförelsepriset m2 av mindre intresse, eftersom det avser ett redan passerat elektrifieringsstadium. I allmänhet torde dock de antaganden, som måst göras, icke medföra större osäkerhet i nio-värdena än ett eller annat öre/kWh. Det ligger i sakens natur, att en enda siffra

69 (m-) icke kan giva en absolut riktig bild av tariffernas mångskiftande verkningar. För en noggrann jämförelse mellan två företag måste man därför gå tillbaka till de av företagen tillämpade tarifferna och ägna dem en ingående granskning. De beräknade m 2 -värdena äro dock tillräckligt noggranna för alt ge en allmän överblick av prisläget hos olika företag och för att möjliggöra en utgallring av sådana företag, som i prishänseende ligga särskilt högt. Medelprisberäkningen grundar sig på företagens uppgifter angående försåld energi. Dylika uppgifter ha emellertid ej stått att erhålla i de fall, där ackordstariffer tillämpas och energien alltså ej uppmätes. (Likställd med ackordstariff är i detta hänseende en effektgränstariff, enligt vilken ingen energiavgift utgår för den förbrukning, som faller under gränsen.) I vissa fall, där endast en obetydlig del av avsättningen debiteras efter ackordstariff, kan den därpå belöpande energimängden med tillräcklig noggrannhet uppskattas, så att en medelprisberäkning för företagets hela avsättning möjliggöres. Däremot kunna medelpriserna mt och m2 icke fastställas för sådana företag, vilkas hela eller huvudsakliga distribution sker enligt ackordstariffer. De företag, som sålunda falla utanför undersökningen, äro emellertid i regel fåtaliga och ha oftast en obetydlig avsättning. I varje länsredogörelse upptagas de företag, vilkas jämförelsepris m2 äro särskilt höga (»lopprisföretagen»), till särskild granskning i de avseenden det för elkraftutredningen tillgängliga materialet medgiver. Sålunda undersökes bl. a. topprisföretagens organisationsformer, deras geografiska belägenhet, huru de anskaffa sin råkraft, om kedjehandel förekommer, ävensom storleken av deras råkraftinköp och deras medelpriser för råkraft. Ifråga om distributionsförhållandena undersökes vidare antalet förbrukare hos lopprisföretagen och vilka tarifftyper de tillämpa. I förekommande fall lämnas med stöd av tillgängligt undersökningsmaterial även en särskild redogörelse för vissa förhållanden rörande de företag, som ha ackordstariffer och därför falla utanför medelprisundersökningen. Som förut angivits hänföra sig uppgifterna i länsredogörelserna huvudsakligen till förhållandena år 1943 eller — för vissa län — år 1944. Vid denna tid tillämpade ett stort antal företag såväl på landsbygden som i städerna kristillägg, varierande mellan 5 och 20 % antingen på samtliga eller på vissa av tariffernas avgifter. I många fall har detta kristiilägg senare slopats eller reducerats. I vissa andra fall har fullständig tariffomläggning skett. Den fortskridande utvecklingen medför givetvis, att de i länsredogörelserna anförda siffrorna på många håll kunna få begränsad aktualitet. Detta gäller dock i mindre mån medelvärdet m2, som är avsett att användas vid jämförelse mellan priserna på olika orter. Detta jämförelsepris påverkas ej på samma sätt som mx av ändringar i förbrukningsförhållanden o. d., eftersom det hänför sig till en viss förutsatt elektrifieringsnivå.

Kap. VIII Engångsavgifter 1 samband med anslutning till distributionsnätet ha abonnenterna på många håli alt erlägga en engångsavgift, vilken har till syfte att i större eller mindre utsträckning täcka företagets kostnader för distributionsaniäggningen. I undantagsfall kan en avgift av liknande art utkrävas av abonnenterna utan samband med anslutning, t. ex. om anläggningskapitalet helt eller delvis gått förlorat genom bristande underhåll av ledningsnätet, förskingring eller annan särskild orsak. I städer och andra tätorter, där ett gemensamt distributionsnät kan utbyggas i takt med samhällets utveckling enligt stads- och byggnadsplaner, blir anläggningskostnaden per förbrukare ganska enhetlig. Där är kapitalanskaffningen för elektrifieringens genomförande i regel en kommunal angelägenhet. Några engångsavgifter vid anslutningen till nätet förekomma därför vanligen ej hos stadsföretagen. Annorlunda ställer det sig inom landsbygdsdistributionen, där avstån den i allmänhet äro långa mellan de olika förbrukarna. För att trygga kapitalanskaffningen till de jämförelsevis höga anläggningskostnaderna uttaga landsbygdsföretagen vanligen en icke obetydlig engångsavgift vid anslutningen till distributionsnätet. Detta har också gjort det möjligt för dem att tillämpa förbrukningsavgifter, som ej nämnvärt avvika från prisnivån i städerna. De kooperativa distributionsföretagen uttaga i regel engångsavgift av medlemmarna i form av insats eller inträdesavgift, beräknad i relation till det antal andelar (tariffenheter), varmed medlemmen ingår i föreningen. Hos andra distributionsföretag brukar engångsavgiften utgå i form av en anslutningsavgift. Engångsavgiftens storlek och sättet för dess uttagande varierar högst betydligt. Stundom kan en inträdesavgift åtminstone delvis utbytas mot naturaprestationer, t. ex. leverans av stolpar, röjning av skog, körslor. Vanligen behöver en föreningsmedlem icke betala hela sitt insatsbelopp kontant, utan detta kan till en viss del gäldas medelst revers, som föreningen sedan kan använda som säkerhet för lån. Medlemmen betalar därefter årligen till föreningen amortering på oguldet insatsbelopp jämte ränta därå, såvida ej, så-

71 som ofta är fallet, reversen uteslutande är avsedd att läggas som säkerhet för föreningens lån och betalning ej utkräves i den mån lånet k a n amorteras och förräntas genom föreningens kraftinkomster. Givet är, att engångsavgifterna ha sin huvudsakliga betydelse vid startandet av ett företag. Senare tillträdande konsumenter få vanligen inträda som medlemmar genom att betala en engångsavgift enligt samma grunder, som gällt för de ursprungliga medlemmarna. Detta innebär bl. a., att avgiftens storlek bestämmes i förhållande till förbrukarens elektrifieringsbehov och alltså utgår med ett bestämt belopp för varje på visst sätt beräknad konsumlionsenhet, t. ex. i förhållande till antalet CB-enheter, rum, ljuspunkter, hästkrafter hos de motorer, som installeras, eller hektar odlad jord på den faslighet, som elektrifieras. Enär det ibland kan vara svårt för en nyansluten förbrukare att erlägga stadgad inträdesavgift i föreningen, medgiva en del föreningar anslutning såsom abonnent hos föreningen, och förbrukningsavgifterna sättas då något högre för abonnenten för att täcka förräntning och amortering av inträdesavgiften. Ett icke ovanligt tillvägagångssätt är att en nytillträdande konsument själv får bestrida alla nödiga anläggningskostnader i anledning av anslutningen. Ibland behöver abonnenten endast bekosta en del av anläggningen, medan företaget svarar för återstoden. Vissa företag tillämpa återigen bestämda fasta avgifter, som äro oberoende av anläggningskostnaden. På andra håll fastställes engångsavgiften individuellt från fall till fall. Vid distributionsföretag av kooperativ natur utgör engångsavgiften den huvudsakliga formen för kapitalanskaffningen. Vid företag, som icke ägas av konsumenterna, täcker däremot engångsavgiften i regel endast en del av kapitalbehovet. Som av det ovan sagda framgår kan storleken av engångsavgiften vara olika icke endast för olika företag utan även för skilda områden inom samma företag, beroende på kostnaderna för distributionsnätets utförande. Inom tätorter kan en enhetlig avgift tillämpas, medan vid spridd bebyggelse en förbrukare, vars anslutning fordrar särskilt höga anläggningskostnader, ofta måste erlägga förhöjd engångsavgift. Det är i allmänhet endast de större företagen, som tillämpa enhetliga engångsavgifter. Att storleken av engångsavgifterna är så växlande synes stå i samband med föreningarnas skiftande ekonomiska förhållanden. Allt eftersom ett företag hunnit konsolideras, kan det givetvis tillämpa frikostigare villkor beträffande engångsavgifterna. Någon undersökning av distributionsföretagens nuvarande ekonomiska förhållanden har elkraftutredningen ej i detta sammanhang verkställt. Det torde emellertid vara uppenbart, att de engångsavgifter, som fastställdes för täckande av anläggningskapitalet, i stor utsträckning blivit slutbetalade beträffande sådana föreningar, som tillkommit före 1930-talet. Den intensivaste föreningsbildningen ägde rum redan under åren 1917—1920. Lands-

bygdselektrifieringeii beräknas för närvarande vara genomförd till i runt tal 85 °/o. Visserligen förekommer alltjämt nybildning av distributionsföretag, men förutsättningarna äro numera i viss mån andra, bl. a. på grund av möjligheten att erhålla statsbidrag i sådana fall, då anläggningskostnaderna bli särskilt höga. Vid den utredning, som verkställdes av särskilda inom jordbruksdepartementet år 1923 tillkallade sakkunniga beträffande »de elektriska distributionsföretagens å landsbygden ekonomiska svårigheter och möjligheterna för dessas avhjälpande» (Statens offentliga utredningar 1924: 52) framgick, att av då förefintliga distributionsföretags sammanlagda anläggningskostnad 36 °/o amorterats redan den 1 januari 1923. Enligt 1930 års krafttaxesakkunniges betänkande beträffande vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk kraft till abonnenter på landsbygden (Statens offentliga utredningar 1933: 8) hade 334 undersökta föreningar inom vattenfallsstyrelsens verksamhetsområde den 1 januari 1931 i genomsnitt amorterat 70,5 % av sina anläggningskostnader. De sakkunnige uppskattade, att med rådande amorteringstakt 90 % av de undersökta föreningarna skulle vara skuldfria omkring år 1940. Det fastslogs också, att en påtaglig förbättring i genomsnitt räknat inträtt i distributionsföreningarnas ekonomiska förhållanden sedan år 1923, särskilt ifråga om nedgången av deras årskostnader för förräntning och amortering av anläggningskostnaderna. Den gynnsamma utvecklingen av landsbygdselektrifieringen har sålunda för många företag medfört, att det upplånade anläggningskapitalet kunnat amorteras snabbare än som varit ekonomiskt nödvändigt eller från början planlagt. Därmed har engångsavgifternas betydelse minskats eller bortfallit. För små företag i glest bebyggda trakter, där anläggningskostnaderna äro oproportionerligt höga och utvecklingsmöjligheterna ogynnsamma, kunna engångsavgifterna emellertid alltjämt ha stor betydelse även i de fall, där företagen ej längre befinna sig i startperioden. I länsredogörelserna har vid beräkningen av de karakteristiska medelpriserna på elkraft för olika företag endast tagits hänsyn till de avgifter, som förbrukarna betala enligt företagens gällande tariffer, samt till eventuellt utgående underhållsavgifter. Det hade givetvis varit önskvärt, att även utgående engångsavgifter kunnat medtagas i beräkningen av medelpriserna. Ett hänsynstagande till dessa avgifter skulle emellertid ha tvingat till omfattande undersökningar och i många fall rena antaganden beträffande tidpunkten för varje förbrukares anslutning, engångsavgifternas storlek, naturapres tal ionernas värde, gällande räntefot under olika tider osv. De från företagen inkomna uppgifterna angående engångsavgifterna äro också i inånga fall ofullständiga eller osäkra. Företagens nuvarande ledning saknar ofta möjlighet att lämna klara besked angående de ursprungliga inträdesoch anslutningsavgifterna.

73 Enär det sålunda icke varit möjligt att taga hänsyn till engångsavgifterna vid beräkning av medelpriserna, lämnas i länsredogörelserna en särskild översikt angående dessa avgifter.

Sammanfattning I förestående redogörelse har elkraftutredningen till en början lämnat en summarisk översikt av kraftförsörjningen i Sverige med en del exempel på förhållanden inom produktionen och distributionen, som kunna öva inflytande på priset för elektrisk kraft. Redogörelsen behandlar i övrigt det insamlade undersökningsmaterialets omfattning och de av elkraftutredningen använda riktlinjerna vid inventeringen av tarifferna. Ett systematiskt klarläggande av de många förekommande tariffernas uppbyggnad och innebörd har framlagts. Vidare har redogjorts för huru en förteckning över samtliga i landet förekommande företag för detaljdistribution åstadkommits och huru företagens uppgifter sammanställts för att bilda underlag vid en länsvis gjord undersökning angående företagens organisation samt deras anskaffning och avsättning av kraft. Ifråga om kraftanskaffningen ha bl. a. formerna för undersökningen av kedjehandel beskrivits. Beträffande detaljdistributionen har uppmärksamhet i första hand ägnats åt huru företagens uppgifter om försåld energi och inkomst därav samt antalet förbrukare inom vederbörande distributionsområde använts för fastställande av de olika företagens medelpriser vid försäljning i detaljdistribution till allmänheten dels under verkligen rådande avsättningsförhållanden, dels under för utsättning av en viss enhetlig elektrifieringsnivå. Detta sistnämnda medelpris är avsett att användas vid jämförelse mellan de olika företagens kraftpriser och ger möjlighet att för särskild granskning avskilja de företag, som ha höga priser (topprisföretag). Slutligen har också lämnats några allmänna synpunkter på engångsavgifternas betydelse. Denna inledande översikt är avsedd att tjäna som ledning vid studiet av de särskilda länsredogörelserna, vari specificerade uppgifter lämnas om de olika företagens inköp och försäljning av elektrisk kraft och därav följande medelpriser m. m. Med stöd av länsredogörelsernas uppgifter om gällande och beräknade medelpris kan ett bedömande göras av priserna på elkraft inom olika distributionsområden. Det är avsett att sedermera på grundval av uppgifterna i länsredogörelserna utarbeta en riksredogörelse, av vilken en överskådlig bild av förhållandena inom landet i dess helhet kan erhållas.

74 Förklaringar till vissa förkortningar och begrepp Särskilda förkortningar och beteckningar, som förekomma i text eller tabeller: F förbrukningsenhet ha hektar hk hästkraft kV kilovolt ( = 1000 volt) kW kilowatt kWh kilowattimme

m0 mx m2 te

medelpris vid inköp av råkraft verkligt medelpris vid detaljdistribution beräknat medelpris vid detaljdistribution (jämförelscpris) tariffenhet

Följande begrepp återfinnas med närmare förklaring å nedan angivna sidor i texten: abonnentavgift anslutningsavgift borgerliga behov bottenkraft CB-enhet effekt effektavgift energiavgift engångsavgift fortsättningspris frikraft förbrukningsenhet grundavgift industriell kraft kedjehandel medelpris m0 » "h » m2

28 70 12 39 29 30 30 31 70 23,566 51 23, 64 '29 51 59 58 23, 62 23,66

mellanled i kedjehandel nattkraft polygonprincipen progressiv tariff reservkraft råkraft samköming sammanlagring specifik energiförbrukning stödkraft tariffenhet toppkraft topprisföretag typnummer för tariff ursprunglig råkraftleverantör utnyttjningstid värmekraft ökningskostnad

60 20 34 32 56 51 20 20 23, 63 56 29 39 69 31 59 35 12 15

Bilaga

1 Landsbygdselektrifieringens omfattning I samband med 1941 års allmänna jordbruksräkning infordrades för clkraftutredningens räkning vissa uppgifter angående landsbygdselektrifieringens omfattning Det utsända formuläret inrymde sålunda frågor om elektrisk kraft användes a vederbörande jordbruksfastighet för belysning, som drivkraft, för matlagning eller for varmvattenberedning. Vidare erhölls uppgift om antalet bostadshushåll å varje brukningsdel samt i vilken utsträckning dessa hade tillgång till elektrisk kraft ävensom vissa upplysningar om i bruk varande motorers antal och effekt m. m Genom statistiska centralbyråns försorg ha dessa uppgifter statistiskt bearbetats genom sammanställningar kommunvis och länsvis samt inom olika storleksgrupper efter jordbruksfastigheternas åkerareal i län och vissa naturliga jordbruksområden. En summarisk sammanställning av materialet lämnas i följande tabeller A och B. En del av de däri upptagna procenttalen kunna antagas ha blivit avsevärt hö^re om redovisning skett för brukningsdelar i stället för fastigheter. Detta gäller framfor allt den i tabell B angivna elektrifieringsgraden för jordbruksfastigheter i de större storleksgrupperna. Ett flertal av de redovisade fastigheterna ligga nämligen i sambruk, varför inånga av dem äro icke alls eller blott ofullständigt bebyggda och sålunda ha redovisats som oelektrifierade. Det är även sannolikt, att uppgiftslämnarna i många fall uppgivit, att elektrisk kraft använts som drivkraft endast om större motorer t. ex. för tröskning, målning och sågning förekommit på fastigheten men icke medräknat en del smärre elkraftdrivna maskiner (pumpar, mjölkningsmaskiner, fläktar o. d.). Vid en på elkraftutredningens initiativ tillkommen undersökning, benämnd »jordbrukets elinventering», h a r man också kommit till åtskilligt högre siffror i fråga om motorelektrifieringen.^ Anledningarna härtill kunna även sökas däri, att elinventeringens stickprovsundersökning hänförde sig till senare tidpunkt (1945-1916) än jordbruksräkningen och endast avsåg förhållandena vid brukningsenheter med minst 2 ha åker. Tabell A utvisar elektrifieringsgraden för jordbruksfastigheterna såväl i de olika länen som i de naturliga jordbruksområdena, nämligen dels södra och mellersta Sveriges slättbygder, dels samma landsdelars skogs- och dalbygder, dels ock norra Sverige (Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västcrnorrlands län, Hälsingland av Gävleborgs län, mellanbygden och fjällbvgden av Kopparbergs län samt norra Värmland). Av tabellen framgår, att 71 % av alla jordbruksfastigheter i landet åtminstone äro belysningselektrifierade samt att 42 % därjämte använda elektrisk kraft för motordrift, 5 % för matlagning och 2 % för varmvattenberedning. Av länen intar Gotlands län en särställning med en över hela linjen avsevärt lägre elektrifieringsgrad än landet i övrigt. I Uppsala län är belysningselektrifieringen av jordbruksfastigheter mest utbredd; därefter följa Västernorrlands, Hallands och Skaraborgs län. De lägsta procentsiffrorna för fastlandet gälla Blekinge och Kalmar 1 Elinventeringens undersökningsresultat kommer att publiceras av Jordbrukstekniska institutet.

76 T3

^

ii

^

a

x

H

t e t-

oj

co -t oo

ii

co Ci m

co oo co

00 CM oo

co o» H

c ; y-> i-O CD kfl -H 0O i.O 00

CO •-! C5 CO CO CM I— CN t ^ oo m o

CO CO

-N 90

O c

1^ O K

O

5N

co

co

F-

oc

CM

o

M

Tf

C4

rt

H

O

X

X

00 F-

l~-

i-

cc

o co o o

r» cc

^H

«

N

w

cc oo

2 g ed •-« Q) r^4

i^

r

« O ^ O r - ' - | C M C O C t ^ - C 5 i ^ r o C 5 0 0 e v j m i ^ i — ' . - » » - H C O C O C O C O C O O C C O H r t O H - t N O C 0 1 t O ^ I > t B C I -H C^ — ( C 0 ' - I > 0 O 0 0 0 0 C 5 ' - 1 » N ? ) rt r-i CM i-i CM i-< CM I N

C O O C M O - ^ C O i O O O O H S i n i o n n o o o M N H i O O J O N I N ' * r f —' CO CO O FrH .-I T-l <M CM »-I ~H

o o m c M C 3 c o c o i o o c M c o o o c o o t ^ t ^ - - t i o c o i — ' i ^ c O c D C O C O C M C O C O ^ i O i r a c o r - c O c O

o Ä S 5°

t-»

C-- 00

F»

F-

-Q

C3 c3

— M

T!

«H

O C O F - 0 0 cD O i—' F~ CM r » C M i O O O - H C 5 C O C O C M i n C 5 C O i O C M I> O O 05 O O O C O O - H C S C M O O C i m C M C M C O C M C M H rt OJ M ^ - # OS r-l O CO CM B O I 1 (O tO O) • * J < C 0 C 2 C M l ^ 0 0 C 0 0 C C 0 O c 0 - * O c ^ - ^ O i o o c o c M m m - P O J O C M O C i O c O O i - i O c O i - i F T f C O C l O O O C C O C O C O CM i - i ^H CM CO

rn

co

^

iO F »

i f S t ^ C M O c O - f c O O O C

( j j i H H - t ^ r t n i n w w o : i r j c D C D K O l O C M C M i - i i - H i — C M C O

.c « H T3

co

co CO

O^

m F-

o o e o F - F - c s r - c o o c o c o F » F » « O F » « O F - F - O Ö F »

- f O F- o oo - f CO CO CM LO CO F -

i 3 rf i ^ i > - t H o r> ifl co - * CM o i> . - ( C M o o o o c s c M i n i n o uo CM O CD C i oo o o co co O F - C S O - t i - i e D i - i m » » O ' t x t D o ^ ^ o i H w c o c a ' t H m ,_, . ^ ,_, , - « C I N r H r H ^ I N C ! : - '

O Fo oo

-f o o co CM

CO CM O co »o co ^ ^ o co >o r^ i - i CM H

m 2 J2 * •o c 2 .a .s c ca .Q M

3 c .5 •3 6 c c/3 P oo

o

P

2 M "5 5 g 3 rt 'C

^

^ To

se

cA n ~

i-< CM o o t ^ oo oo o CM CM

.

cu

CU

K».

:d

u

-3

o .|P

D

ä ? .C S3 <« v .-5 o ?? «^ o s Ä o o .* o w A os s- % c r. ^ -P. fe -P rt <" •» ?! ^ £ &< ri; «i -- 3J

?. s

> o > «

>

>-s

Q 7.

77 län. De relativt flesta jordbruken med elektrisk motorkraft förekomma i Skaraborgs län samt vidare i Västmanlands, Uppsala och Södermanlands län. I sydöstra Götaland ä r antalet jordbruksfastigheter med elektrisk drivkraft anmärkningsvärt lågt; i Blekinge, Kristianstads, Kalmar och Kronobergs län är sålunda blott omkring var femte gård motorelektrifierad, medan genomsnittet för fastlandet i övrigt är varannan gård. Elektrisk matlagning förekommer ej någonstädes i större utsträckning. Av jordbruksfastigheterna i Malmöhus och Hallands län använda dock 13 % och i Göteborgs och Bohus län 11 % elkraft för detta ändamål. Elektrisk varmvattenberedning förekommer företrädesvis i länen kring Mälaren, ehuru även h ä r i obetydlig omfattning (G å 7 %). Om elektrifieringsgraden i stället för till antalet jordbruksfastigheter hänföres till åkerarealen 1 , bli procentsiffrorna något högre. Som av tabell A framgår erhålles därvid för hela riket en cleklrifieringsgrad av 7G % beträffande belysning och 58 % beträffande motordrift. Högst är denna elektrifieringsgrad i Skaraborgs län, där <S3 % av hela åkerarealen belöper på fastigheter, som äro åtminstone belysningselektrifierade, och 77 % av åkerarealen ingår i fastigheter med elmotordrift. Lägst ligga Gotlands län (31 resp. 20 %) och Blekinge län (68 resp. 32 %). Inom de särskilda jordbruksfastigheterna finnas ofta flera bostadshushåll. Sålunda redovisas för de 419 232 jordbruksfastigheterna i landet 480253 bostadshushåll. Av dessa äro 79 % elektrifierade. I Uppsala län använda 91 %, i Västmanlands och Gävleborgs län 86 % samt i Skaraborgs och Västernorrlands län 85 % av jordbrukens bostadshushåll elektrisk energi. För Gotlands län är motsvarande siffra endast 36 %. Av fastlandslänen ligga Blekinge, Kalmar, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län sämst till i fråga om jordbrukshushållens elektrifieringsgrad (05-69 %). Samtliga ovan angivna värden grunda sig på uppgifter från 1944 års jordbruksräkning. De bostadshushåll på landsbygden, som ej tillhöra jordbruksfastigheter, äro sålunda ej medtagna i förestående beräkningar. För att få en bild av elektrifieringens omfattning på hela landsbygden h a r i de två sista kolumnerna i tabell A angivits dels uppskattat totalt antal hushåll, som ej ingår i städer eller köpingar, dels ock den beräknade elektrifieringsgraden i fråga om hushållen. Det totala antalet hushåll h a r i tabell A angivits med senaste officiella uppgifter om antalet hushåll på landsbygden i varje län, nämligen enligt »Folkräkningen den 31 december 1930, del I», efter avdrag av antalet hushåll i köpingar. Beräkning h a r därefter skett av huru många av dessa hushåll, som äro belägna i municipalsamhällen och andra befolkningsagglomerationer av stadslik eller tättbebyggd natur på landsbygden med minst 200 invånare. Hushållen i dessa tätorter ha antagits vara elektrifierade till 100 %, medan samma elektrifieringsgrad, som framkommit ur 1944 års jordbruksräkning beträffande hushållen inom jordbruksfastigheterna, antagits gälla även för den återstående landsbygd, som ej ingår i tätorterna. Den sålunda beräknade elektrifieringsgraden för Sveriges hela landsbygd utgör M %. Den ifrågavarande extensiva elektrifieringen h a r kommit längst i Uppsala län, där 93 % av hushållen använda elektrisk energi; därnäst följa Stockholms län (92 %) samt Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län (90 %). Även Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Södermanlands, Jönköpings, Hallands och Älvsborgs län uppvisa en elektrifieringsgrad, som överstiger medeltalet för hela landet. Den lägsta elektrifieringsgraden uppvisar Gotlands läns landsbygd, där endast 41 % av hushållen äro elektrifierade. Av fastlandslänen äro de lägst elektrifierade Kalmar län (71 %), Blekinge län (72 %) och Kronobergs län (75 %). 1

Åkerarealen är beräknad enligt Statistisk årsbok för Sverige 1942.

78 Skillnaden i elektrifieringens omfattning inom de tre kategorierna naturliga jordbruksområden i landet synes icke vara anmärkningsvärt stor. I södra och mellersta Sveriges slättbygder äro 87 % av hushållen elektrifierade, i samma landsdelars skogs- och dalbygder 81 %. Norra Sverige uppvisar en elektrifieringsgrad av 85 %. dvs. något över genomsnittet för hela landet. De naturliga jordbruksområdena inom de olika länen uppvisa emellertid stora variationer i fråga om elektrifieringsgrad. I följande uppställning ha angivits dels de områden, där elektrifieringsgraden är särskilt hög (90 % eller däröver), dels de områden, som uppvisa den lägsta elektrifieringsgraden (under 70 %). Då det i detta sammanhang kan vara av intresse att se, om något samband r å d e r mellan befolkningstätheten och elektrifieringsgraden, har för de olika områdena tillika uträknats antalet invånare per km 2 .

Invånar per km

Västernorrlands län: kustlandet Gävleborgs län: Gästrikland Kopparbergs län: östra Dalarne Uppsala län Malmöhus län: slättbygden Stockholms län Värmlands län: slättbygden Älvsborgs län, södra delen: dalbygderna Gävleborgs län: Hälsinglands kustland Hallands län: slättbygden » » : norra Halland Kristianstads län: slättbygden Skaraborgs län: Falbygden Västerbottens län: kustlandet Västmanlands län: slättbygden Älvsborgs län, södra delen: södra höglandet Örebro län: slättbygden

Elektrificringsgrad % 95 94 94 93 92 92 92 92 91 91 91 91 90 90 90 90 90

Kalmar län, norra delen: skogsbygden » » , södra » : » Östergötlands län: södra kustlandet Västernorrlands län: silurområdet Kalmar län, norra delen: norra kustlandet Älvsborgs län, norra delen: södra höglandet Blekinge län: skogsbygden Västerbottens län: inlandet Kalmar län, södra delen: norra kustlandet Gotlands län

68 68 68 64 63 61 60 60 56 41

14 18 17 4 15 16 28 1 23 15

Naturligt

jordbruksområde

18 18 20 19 70 29 21 38 14 33 26 58 27 8 18 17 29

På hela landsbygden (exklusive köpingar) finnas i runt tal 1 000 000 hushåll, av vilka omkring 150 000 äro oelektrifierade. Omkring en tredjedel av dessa oelektrifierade hushåll beräknas ligga i trakter med mycket gles bosättning, där elektrifiering ej kan anses genomförbar med rimliga kostnader.

79 B _c

SM 1—

*••

^.o

ec

CD

CM

00 CM

—i

1^

i—i

CO

CO

-*

m e o o F - o o o c o c s c s c s

en i»

O

°cS

A 3 vi

en -i

3 H

'O

.Q T3

O

"—i

C

CM F» CM lO CO CD CO F~ —« I— O s r ^ c o c D c o - r c o C i C M i f l C O " + C O O C O C D O I ^ C D O C O - ^ - * F - C 5 C M - f O C 5 C O C O l O - * O F - C M « M i - l C M

15 «

O

S

ca

a

oo »0 CM O C9 •v?

C

ii a •? "°

o

il

TH

!J1

e->

K

—

O

C"

c"

C

c"

-f CO

t?l

- * " C O - * - - f - f I - ~ ^ > O C C O «-( i-« t - i Cfl

vO

8s

r ^ O O C - f O O C l - f v O O O • — i i - i c O i C c D c O F - F - c O

iM

7 ^° o-

0C CO •"+ F -f 0 0 i—l « rt t - ^ L O C D c D F - t ^ o O O C O O l ^

<-i

CO

<M O»

ci

> ac W> ...o

O

^ 2o

.Bf

T3

T.

M

C3

E c

C5

en

t i

— -^ E 3 £^ l

-*

> •—

T3

-0 IH

O

1-5

öp >*

_*

h«

<D

i §

O O -f Fl O i-i -t> 0 0 l A 00 F - O O O O e M C O i r j F - C S » © C i i - l C O C O C M C O ^ C M O C l C O C M C O C O - + F - O C O C O C O CO l O i-H O CO CM i-i

(JI

eo ej en •*

<- J Ci

ci

3 h ta

ed £

<y °C3 C

V

8 E

: : : : : : : :

SjS *

s

,

*

ft

Ä

*

:

:

*

M

« O O 0) o o o o o o JJi-lCMlOi-iCMCOiOi-li—i

s II

1 1 1 II

t ^ o i - H C M i n o o o o CT :ca H N n io

_3 o"

U 2f x

°

80 I tabell B lämnas uppgift om elektrifieringsgraden beträffande jordbruksfastigheter och därinom befintliga bostadshushåll i hela landet, därvid fastigheterna uppdelats i tio grupper efter den odlade arealens storlek. Av tabellen kan en genomgående tendens utläsas, att ju större fastigheterna äro, desto vanligare är det, att de ha tillgång till elkraft. Icke ens hälften av fastigheterna i den minsta storleksgruppen (lägenheter m. m.) äro belysningselektrifierade, medan av fastigheterna i de större storleksgrupperna omkring 80 % ha infört elektrisk belysning. Elmotordrift förekommer endast hos 7 % av lägenheterna och stiger därefter till omkring 70 % i fråga om fastigheter över 20 ha. Elektrisk matlagning och varmvattenberedning redovisas i obetydlig och ungefär lika omfattning för fastigheter under 10 ha; eljest stiga relationstalen även beträffande dessa elektrifieringsdetaljer med fastigheternas storlek. Som tidigare nämnts torde de angivna procenttalen särskilt för fastigheter i de större storleksgrupperna ha blivit ännu högre om de hänförts till brukningsdelar i stället för till fastigheter. Elektrifieringsgraden inom jordbrukshushållen visar en stigande kurva från 56 % i fråga om lägenheter m. m. till över 90 % beträffande fastigheter större än 20 ha. Inemot hälften av jordbruksfastigheterna i landet ha en åkerareal av mellan 2 och 10 ha och omkring tre fjärdelar av bostadshusållen inom dessa fastigheter äro elektrifierade. Uppgifterna i tabell B avse hela landet i genomsnitt. Motsvarande beräkningar ha även gjorts länsvis och därav framgår, att tendensen är genomgående densamma i samtliga län. Undantag utgör egentligen endast gruppen lägenheter m. m., som i en del län h a r en avsevärt högre elektrifieringsgrad än småjordbruken. Sålunda uppvisa bostadshushållen inom gruppen lägenheter m. m. en högre elektrifieringsgrad än jordbruk med upp till 10 ha åker i Hallands, Västmanlands, Uppsala och Östergötlands län. Elektrifieringens omfattning på landsbygden inom de olika länen enligt ovannämnda beräkningar åskådliggöres å bifogade karta.

81 Landsbygdselektrifieringens omfattning i olika lån

82 Bilaga 2

Tarii't'korl

1 1

ml ab alla tariffkort År

T a

Abovg.

' *o»

• 2 tas

f f e r

r 1

3 fos j

|

kr.

Govg.

]& Effavg. Block

Ovra • gräns t*! kr./,'. Övre

[

Biutrymmen

1 !

I

Bra k W h

i 6v»r

grämer

! under vinter l å g t o r Ifftld

kWh Sr.kWh

gränsen

i i

1 1 1 1 >

1 1

m-,

m\

:

<

m«

n e r S v e r s k l u t a n d a ....

eller enligt

i

Bostader

Klass

|

I | Por påbörjade

e

'

Bele

Övre grönt h

1 1

Antal

km

T e.

ennvg. kr./

Gar.

ho odiod jord i lip kW tlnd öppen ekar | Imp hk > I\e 1 lip W ansl. Per påbörjad» Imp cbonn. kW onsl. med utnyttjningstid Per påbörjade hk abonn. enligt nodanstaende

te-

te/|eJ-

.

te'bete4-

! te-L e te

te^ke

i ..te/

+

j

J

i

Mln.

Steg c m

1 1

te'ye-t

O u r . gräns Steg ] Block ! Te o övre

|

.

Ke

m-

Effe.

i

i

riock

Rum utan uppvärmningsanordning

>

1 Kommer

^

1 Hall 1 Junglru- 1 Alkov 1 - . i Försluga 1 Källare ! Garage | Sommar1 Veranda i kammare 1 Mattrå 1 B a ° ' « m 1 Korridor 1 Vind i TvSrtsl- 1 tum

e

IIBBIUIIWIM

Övre gräl» Sreg Block

|

e>

Rum Kök

j

|

kr.,. övre

Arsovg. g r ä n s "Stil kr,. Enovg.

E n h e t e r R

|

I

tt>/

e M a x . . ...

fb 1

kWh |

kr.

1 Det vid tariffinventeringen använda tariffkortet är uppställt så, att alla tänkbara tariffer kunna redovisas på detsamma. För varje tariff upplägges ett kort. Tariffkortet är uppdelat på tre avdelningar: en allmän del, en tariffdel och en cnhetsdel. Den allmänna delen (de två översta raderna) är avsedd för uppgifter om vederbörande företags registernummer och namn m. m. samt ifrågavarande tariffs benämning och typnummer. I tariffdelen anges de i tariffen ingående kostnadselementen. Tariffdelen är indelad i flera fält för anteckning om abonnentavgift, grundavgift, effektavgift, årsavgift och energiavgift ävensom garantiaATgift. F ö r varje avgift finnas kolumner, som tillåta angivande av flera priser, vilket är nödvändigt vid blockning, stegning osv. I dessa fall angivas gränserna i den övre raden och priserna i den undre. Särskilda kolumner finnas för anteckning om energiavgift över och under effektgränsen vid effektgränstariffer, under olika årstider vid säsongtariffer (med angivande av data) och under olika tider av dygnet vid dubbeltariffer ävensom för anteckning om blockning, stegning osv. Även i fråga om garantiavgifterna finnes plats för uppgifter om blockning eller anteckning om särskilda garantibestämmelser.

83 I fråga om grundavgiftstariffer anges i enhetsdelen huru tariffenheterna beräknas. Här införas uppgifter om h u r förekommande rumsenheter (Be), ytenheter (Ye), jordenheter (Je) och effektenheter (Effe) definieras samt huru dessa olika enheter sammansättas till tariffenheter (Te). Slutligen kunna h ä r även anges gällande garantier vid tariffenhetsberäkningen. Bumsenhetsbestämmelserna anges på kortet genom att antalet enheter per utrymme införes i vederbörande ruta (t. ex. 1 enhet per rum, % enhet per hall). Ytenheterna anges i m 2 beträffande såväl bostäder som ev. andra utrymmen (yrkeslokaler o. d.), vilka kunna indelas i olika klasser. Förekommer jordenhetsberäkning, införes det antal ha eller tunnland odlad jord resp. öppen åker, som belöper på varje jordenhet. Effektenheterna äro uppdelade på belysningsenheter (Be) och kraftenheter (Ke). Om kraftenheterna äro blockade efter utnyttjningstid (h), finnes plats för närmare uppgifter härom. I raden »Te» anges h u r de ovanstående enheterna sammansättas till tariffenheter. (Här upptagas t ex. de två grundenheter, som utgå enligt CB-systemet). Även h ä r finnes möjlighet införa specificerade uppgifter om det sålunda uppkomna antalet tariffenheter ä r blockat. Nedersta raden till höger är avsedd för uppgifter om antalet förbrukare, försåld energimängd och influtna avgifter enligt ifrågavarande tariff. På baksidan av tariffkortet kunna anteckningar göras om speciella villkor (kristillägg o. d.).

84 Bilaga 3

Tariffernas typnummer Första siffran

(Fast

avgift)

0 Ingen fast avgift 1 Endast abonnentavgift 2 Grundavgift (per tariffenhet) efter antal rum ;* » » » » våningsyta (m-) -1 » » » » areal odlad jord (ha) 5 » » » » ansluten effekt (hk, kW) (i )> » » » bestämmelser utgörande en kombination av 1 och 5 eller dessa kombinerade med 2 eller 3 7 Årsavgift efter ansluten ljuspunkt, lampa, lampeffekt, ljusstyrka eller ljusflöde. (Ackord) 8 » » » motor- eller apparateffekt (hk, kW) eller hänförd till viss apparat. (Ackord) i) » fastställd på annat sätt.

Andra siffran 0 1 2 ,'j 4 5 6 7 8 9

Ingen effektavgift Per maximalt uttagen kW » abonnerad kW' med straffavgift för överstigande kW » » » » spärr » » » » olika energipris över och under gränsen » » » » bestämmelser utgörande en kombination av 2 och 4 — Årsavgift efter abonnerad lampeffekt med spärr. (Ackord) » » » apparateffekt med spärr. (Ackord) Effektavgift fastställd på annat sätt.

Tredje 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9

(Effektavgift)

siffran

(Energiavgift)

Ingen energiavgift Energiavgift per kWh Blockning enligt kWh/år » » kWh/te/år » » kWh/kW/år (kWh/hk/år) Uttagning endast viss tid Energiavgiften olika under året » » » dygnet Babatt efter förbrukningens storlek Energiavgift fastställd på annat sätt.

Statens offentliga utredningar 1947 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Industri.

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

Statens oob kommunernas finansväsen.

Kommunikationsväsen.

Politl.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi ooh socialpolitik. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushallens tvättarbete. [1]

Försäkringsväsen.

Kyr ko väsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Halso- ooh sjukvård.

Allmänt näringsväsen. Elkrattutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [8] Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. [4]

Försvarsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten pä fiskets område. |2J

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1047 Ivar Haamtröms Boktryckeri A. B. 470230