Landsbygdens elkraftförsörjning undersökningar rörande tekniska, organisatoriska och ekonomiska förhållanden samt jordbrukets eldrift

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1953:1

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

Landsbygdens elkraftförsörj ning Undersökningar organisatoriska

rörande

tekniska,

och ekonomiska

samt jordbrukets

förhållanden

eldrift

Elkraftutredningens redogörelse nr 3

STOCKHOLM 1953

Statens offentliga utredningar 1953 Kronologisk

förteckning

1. Valkretsa- vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkonröstnings- och valsättutrednings betänkande. 4. Killström. 36 s. J u . 2. Betänkanie med förslag till fiskeristadga m. m. Kihlström. 9£ s. Jo. 3. Betänkanie med förslag till åtgärder för stödjande av hästa-eln m. m. Victor Petterson. 77 s. J o . 4. Nordisk mssfrihet. Betänkande nr 4. Victor Petterson. 28 s U. 5. Lättnaden i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordislca länderna. Victor Petta-son. 45 s. U. G. Generellt metoder och fysiska kontroller inom investeringpolitiken. 229 s. Idun. S. 7. Läkaruthldningen. Victor Petterson. 394 s. E. 8. Utredninj om fastighetsbeskattningen. Marcus. 136 s. Fi. 9. Förslag till lagstiftning om insemination. Katalog och Tidämftstryck. 143 s. J u . 10. Förband och bygd. Victor Petterson. 180 s. F ö . 11. Betänkaide med förslag till allmänna riktlinjer för den teritoriella pastoratsindelningen och törsamlingsprS terliga organisationen ra. m. Berlingska Boktryckeris, Lund. 336 s. E . 12. Fakta on olja. Gernandt. 80 s. H. 13. Landsbyjdens elkraftförsörjning. Gernandt. 120 s. K.

Anm. On särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynmelsebok stäverna til det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o — jord bruksdepatementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1953:13

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

Landsbygdens elkraftförsörjning Undersökningar organisatoriska

rörande

tekniska,

och ekonomiska

samt jordbrukets

förhållanden

eldrift

Elkraftutredningens redogörelse nr 3

GERNANDTS BOKTRYCKERI S T O C K H O L M 19 5 3

Innehåll

Skrivelse

till departementschefen

5 Inledning Första kapitlet. Landsbygdsnätens

7 tillstånd

10 Andra kapitlet. Organisatoriska och ekonomiska förhållanden Företagens organisationstyp och förbrukarantal Företagens kraftanskaffning Allmänna förutsättningar Råkraftkostnader Kedjehandel Företagens kraftavsättning Allmänt Specifik energiförbrukning och medelpris Engångsavgifter Företagens ekonomiska förhållanden

15 15 20 20 22 30 35 35 36 45 51

Tredje kapitlet. Jordbrukels eldrift Jordbrukets elinventering år 1945 Utvecklingen av jordbrukets eldrift åren 1945—1950 Utvecklingstendenser vid jordbrukselektrifieringen

55 56 64 74

Sammanfattning

77 Bilaga 1. Tillståndet hos landsbygdens detaljdistribution åren 1947 och 1951 Bilagor 2—4. Landsbygdsföretagens organisation och storlek Bilaga 5. Landsbygdsföretag med fristående anläggning Bilaga 6. Försäljning av råkraft Bilaga 7. Kedjehandel med råkraft Bilaga 8. Normaltariffens utbredning och tillämpning Bilagor 9—10. Företagens detaljdistribution Bilaga 11. Förekomst av elspis på landsbygden och i städerna Bilaga 12. Landsbygdens bostadslägenheter, fördelade på egentlig landsbygd och tätorter Bilaga 13. Jämförelse mellan folktäthet och företagsstorlek Bilaga 14. Engångsavgifter Bilaga 15. Anslutningsavgifter samt tariffer hos några av de största landsbygdsdistributörerna Bilaga 16. Landsbygdsföretagens ekonomiska förhållanden enligt vissa tidigare verkställda utredningar Bilaga 17. PM beträffande jordbrukets framtida behov av elektrisk kraft . .

80 89 94 96 99 100 101 103 104 105 107 108 110 113

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Kommunikationsdepartementet

För att kunna i enlighet med sitt uppdrag bedöma möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt trygga särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft har elkraftutredningen av år 1943 genomfört ett flertal särskilda undersökningar rörande olika kraftförsörjningsförhållanden. Redogörelser för sådana undersökningar ha tidigare publicerats i vissa fall, då detta ansetts kunna gynnsamt påverka utvecklingen. Sålunda ha utgivits en redogörelse för elektrifieringens utbredning på den egentliga landsbygden år 1950 (SOU 1951: 14), betänkande med förslag till standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft (SOU 1947:4), och redogörelse för en inventering av detaljdistributionsföretagens antal, storlek, organisation och deras tariffer m. m. i form av en inledande översikt, "Elkraftutredningens redogörelse nr 1 "(SOU 1947: 3) samt en serie under åren 1947—1950 utgivna länsredogörelser, "Elkraftutredningens redogörelse nr 2". Den redogörelse nr 3, som elkraftutredningen härmed överlämnar, utgör en översiktlig sammanställning av vissa undersökningar rörande detaljdistributionen i hela riket, därvid speciellt landsbygdens förhållanden belysts. Avsikten med denna redogörelse är att — i den mån det medelst statistiskt material är möjligt -— i överskådlig form ange bakgrunden till de problemställningar, som elkraftutredningen kominer att behandla i sitt nuvudbetänkande. Stockholm den 16 december 1952. Erik

Lindeberg

P. H. Yngve Persson

J. F. Daniel

Einar Sylwan

Erik Gustaf

Svensson

Upmark

Zickerman /

Gösta Nilsson Birger Carle 5

Inledning

För att få en överblick över elkraftdistributionen särskilt på landsbygden har elkraftutredningen utfört en del undersökningar, baserade på uppgifter, som under åren 1943—1945 inhämtades från samtliga distributionsföretag i riket. Undersökningarna omfattade såväl distributionsföretagens kraftanskaffning och kraftavsättning som vissa för företagen utmärkande organisatoriska förhållanden. Härigenom erhöllos upplysningar om bl. a. råkrafttariffer, som användes vid tiden för uppgifternas lämnande, medelpris för inköpt råkraft och förekommande kedjehandel i samband med distributörernas råkraftanskaffning, de av distributörerna tillämpade tarifferna inom detaljdistributionen och vissa för de olika företagen karakteristiska genomsnittsvärden samt förekommande engångsavgifter hos distributionsföretagen. Den snabba utveckling, som sedan nämnda år försiggått på näringslivets olika områden, har även gällt distributionen av elkraft. Många små distributionsföretag ha upphört som självständiga enheter och gått upp i större företag. Vidare ha nya tariffer införts i betydande omfattning för såväl distributionsföretagens inköp som försäljning av kraft. För att möjliggöra en bedömning av utvecklingen efter tiden omkring år 1944 har elkraftutredningen sedermera företagit en kompletterande undersökning, grundad på upplysningar, som inhämtats våren 1951 från ett antal större råkraftsäljande och detaljdistribuerande kraftföretag samt vissa konsulterande ingenjörer. Genom denna undersökning, som sålunda direkt berört endast en del av den totala detaljdistributionen och som dessutom endast omfattat vissa begränsade frågor, ha dock grunddragen i den pågående utvecklingen rörande detaljdistributionen på landsbygden kunnat konstateras. Ovannämnda undersökningar ha huvudsakligen varit inriktade på detaljdistributionsföretagens organisatoriska och ekonomiska förhållanden. Vid ett bedömande av landsbygdens elkraftförsörjning spela emellertid även de tekniska förhållandena en betydande roll. För att få en klarare uppfattning om detaljdistributionsnätens tillstånd och överföringsförmåga begärde elkraftutredningen på hösten 1947 vissa uppgifter från inspektörerna i statens elektriska inspektion. De avgivna rapporterna, som i första hand grundade sig på statsinspektörernas erfarenheter från besiktningsresor under åren före 1948, kompletterades på elkraftutredningens begäran av statsinspektörerna under år 1951. I föreliggande redogörelse lämnas till en början en översikt över tekniska 7

förhållanden utmärkande för detalj distributionen på landsbygden, översikten är i huvudsak baserad på statsinspektörernas ovannämnda rapporter. Som huvuddel av denna redogörelse lämnas vidare — på grundval av de sammanställningar av den förstnämnda undersökningens resultat, som uppgjorts länsvis 1 — en samlad översikt över vissa omkring år 1944 rådande organisatoriska och ekonomiska förhållanden vad beträffar detaljdistributionen av elektrisk kraft. Jämsides därmed lämnas uppgifter avseende år 1950, vilka framkommit vid den kompletterande undersökningen och belysa de mellanliggande årens utveckling i mera väsentliga frågor. Huvudvikten är lagd vid landsbygdsdistributionen och materialet redovisas i stor utsträckning länsvis, varigenom jämförelser mellan de olika länen eller landsdelarna kunna göras. Vissa uppgifter rörande städernas kraftförsörjningsförhållanden ha medtagits närmast för att möjliggöra en del översiktliga jämförelser. Rörande principerna för de kompletterande undersökningarna och noggrannheten i de för år 1950 beräknade värdena i föreliggande tabeller m. m. bör följande nämnas. Undersökningarna stöda sig på upplysningar, som erhållits från företag eller personer inom varje län med god kännedom om inträffade förändringar rörande detalj distributionen inom respektive län eller mindre område. Upplysningarna ha i första hand gällt vilka företag, som av någon anledning upphört, exempelvis genom att de uppgått i annat företag. Däremot ha de som regel icke berört de förändringar i företagens storlek, som berott på exempelvis genom nyelektrifieringar tillkomna förbrukare. Med hjälp av de sålunda erhållna uppgifterna ha siffervärdena avseende förhållandena år 1950 beräknats. Dessa värden få därför anses vara ungefärliga men dock tillräckligt noggranna för att belysa utvecklingen. Det bör observeras, att en fullt riktig uppfattning om prisnivån för den detaljdistribuerade kraften inom ett visst företags område icke kan erhållas utan att hänsyn tages även till vid nyanslutning eller eljest erlagda avgifter av engångsnatur. Som i den fortsatta redogörelsen framhålles, föreligga emellertid vissa omständigheter, som göra det svårt att vid ett översiktligt bedömande av gällande priser medräkna dylika avgifter. I jämförelse med de övriga avgifterna för den elektriska kraften äro som regel avgifterna av engångsnatur av mindre betydelse genomsnittligt sett för ett större område och variationerna i engångsavgifternas genomsnittliga storlek påverka icke nämnvärt jämförelser av prisnivån olika län eller landsdelar emellan. (För att kunna jämföra engångsavgifter med avgifter av årskostnadsnatur måste givetvis även de förstnämnda omräknas till årskostnader.) Då engångsavgifter äro normala inom landsbygdsdistributionen, i S a m m a n s t ä l l n i n g a r n a finnas tillgängliga i stencilupplaga inom elkraftutredningens kansli. För flertalet län h a på grundval h ä r a v dessutom tryckts m e r a koncentrerade länsredogörelser, utgivna som elkraftutredningens redogörelser nr 2: 1—19 och 25 ingående i statens offentliga utredningar (SOU 1947:20, 35, 40, 48, 54, 57; 1948:6, 15, 25; 1949:10, 29, 42; 1950:1, 18).

är det emellertid uppenbart att de höja den beräknade prisnivån för detaljdistribuerad kraft på landsbygden, vilket självfallet bör beaktas vid jämförelser med stadsförhållanden, där engångsavgifter knappast förekomma annat än i ytterområden. För omfattningen av de undersökningar, som lett till de ovan berörda länssammanställningarna, och för de allmänna principerna vid materialets bearbetning har närmare redogjorts i den inledande översikt, som framlagts såsom elkraftutredningens redogörelse nr 1 (SOU 1947:3). Där har redogjorts för tariffernas uppbyggnad, benämning och klassificering, detaljdistributörernas organisationsformer m. m. Vidare ha där klarlagts åtskilliga i elkraftutredningens redogörelser förekommande speciella beteckningar och uttryck, vilka återfinnas här. Den inledande översikten förutsattes därför tjäna till vägledning även vid studiet av föreliggande redogörelse. Som tredje avsnitt av denna redogörelse lämnas slutligen vissa undersökningsresultat och synpunkter rörande speciellt jordbrukets eldrift. Inom detta område har på elkraftutredningens föranstaltande skett en undersökning, benämnd jordbrukets elinventering. En redogörelse för elinventeringen publicerades år 1947 såsom Jordbrukstekniska institutets meddelande nr 208. Undersökningens ändamål var att genom direkta studier vid ett representativt antal jordbruk göra en ungefärlig bestämning av eldriftens omfattning och därmed förenade kostnader samt att söka fastställa vilka faktorer, som främst kunde anses hämma fortsatt utveckling av jordbrukets eldrift. Fältarbetet ägde rum huvudsakligen under år 1945. År 1950 insamlades kompletterande uppgifter om förekomsten av några viktigare utrustningsdetaljer samt rörande energiuttagning och energiavgifter. I och med kompletteringen blir det möjligt att studera det aktuella läget på några avsnitt, som äro av särskilt intresse, och även säkrare bedöma den framtida utvecklingen på jordbrukselektrifieringens område. För bedömning av eldistributionens utveckling under tidsperioden 1945— 1950 kan även den redogörelse för landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950, som elkraftutredningen tidigare framlagt (SOU 1951:14), tjäna till ledning. Det är av intresse att konstatera den snabbhet med vilken utvecklingen skett under senare hälften av 1940-talet. Verkställda stickprov visa att man för de därefter följande åren har att räkna med en fortsättning av denna utveckling.

FÖRSTA KAPITLET

Landsbygdsnätens tillstånd

De redogörelser, vilka elkraftutredningen såsom inledningsvis påpekats hösten 1947 och våren 1951 begärde av inspektörerna i statens elektriska inspektion, avsågo i första hand uppgifter angående "dels tillståndet ur drifts- och säkerhetssynpunkt hos de anläggningar på landsbygden, som distribuera den elektriska kraften från den punkt, där den mottages som råkraft, till de enskilda förbrukarna, dvs. hos de distributionsnät, som vanligen ägas och omhänderhas av kooperativa distributionsföreningar, enskilda distributörer och någon gång av kommunala företag; dels frågan om i vad mån samma anläggningar i befintligt skick eller med måttliga, även i nuvarande läge genomförbara förstärkningar på ett nöjaktigt sätt kunna åtminstone under en del år framåt tillgodose det föreliggande behovet av elkraft inklusive den tillväxt i detta, som man under samma tid får räkna med". Statsinspektörernas rapporter refereras i bilaga 1 (s. 80). Som ett underlag för bedömandet av statsinspektörernas uppgifter må följande nämnas. Detaljdistributionen på landsbygden handhaves av distributionsföretag av olika organisationstyp och med högst varierande storlek och ekonomiska resurser. (Dessa förhållanden belysas närmare nedan, s. 15.) I stor utsträckning omhänderhar en råkraftleverantör distributionsnätet fram till eller till och med en s. k. bygdetransformator, under det att ett medelstort eller mindre detaljdistributionsföretag svarar för distributionen över ortsnätet med tillhörande lågspänningsnät. I vissa bygder har elektrifieringen lösts genom att råkraftleverantören dragit fram överföringsledningar till varje enskild ortstransformator och distributionsföretaget (transformatorlaget) har därigenom befriats från kostnader för högspänningsnät. Dylika företag äro genomgående mycket små. På andra håll omhänderhar det råkraftdistribuerande företaget även detaljdistributionen fram till konsumenterna. Enligt uppgifter, som lämnats av de råkraftinköpande distributionsföretagen i landet, är den spänning, vid vilken företagen inköpa sin råkraft. mycket växlande. Av de drygt 2.000 företag, som omkring år 1944 lämnat uppgifter om mottagningsspänningen (försäljarens leveransspänning), ha angivits mera än ett 60-tal olika mottagningsspänningar från 110 volt till 75 kilovolt. I flertalet fall sammanföll mottagningsspänningen med något av 10

värdena 220 eller 380 volt respektive 1,5, 3, 5, 6, 10 eller 20 kilovolt. Det må påpekas att det i och för sig är tekniskt riktigt att mottagningsspänningen är beroende på de inköpta råkraftbeloppens storlek, men att dock en högre grad av standardisering borde vara möjlig. En något större enhetlighet torde numera ha utbildat sig. Förhållandena ha också lett fram till en stor splittring i fråga om använda spänningssystem för kraftens distribuering. Ortsspänningen är dock i allmänhet 3, 6 eller 10 kilovolt. 1 Även 1,5 och 5 kilovolt förekomma i avsevärd utsträckning. Valet av 1,5 kilovolt dikterades ursprungligen av en önskan att kunna ansluta större motorer, tröskmotorerna, direkt till ortslinjerna utan transformering. Denna spänning för ortsnätet har emellertid oftast visat sig otillräcklig efter hand som elektrifieringen utsträckts till glesare bebyggda områden eller då belastningsintensiteten ökat. Ortsspänningen 1,5 kilovolt har därför på många håll beträffande äldre nät ersatts med 3 eller 6 kilovolt. Exempelvis inom vattenfallsverkets försörjningsområden har övergång från 1,5 till 3 kilovolt understötts från verkets sida genom bidrag till kostnaderna för nätens ombyggnad. För landsbygdselektrifieringen i övre Norrland användas på grund av den i jämförelse med landets sydligare delar glesare bebyggelsen förhållandevis höga spänningar. Ortsledningarna i kustlandet utföras vanligen för 10 kilovolt men i inlandet för 20 kilovolt. Förbrukningsspänningen är normalt antingen 220/127 eller 380/220 volt. Den förra spänningen är förhärskande inom äldre distributionsnät. Att såväl 220 som 380 volt använts såsom huvudspänning beror på den olika uppfattning man tidigare haft och delvis ännu har om 380 volt spänningens livsfarlighet. Under de senaste 10—15 årens elektrifiering har dock 380/220 volt vanligen använts. Vid utbyggnad av ett distributionsnät uppkomma en mängd avvägningsfrågor beträffande nätets dimensionering, såsom val av spänning, vilket i sin tur inverkar på erforderliga ledarareor, antalet transformatorstationer och deras placering etc. Om exempelvis för lågspänningsnätet väljes 380 volt, kan nätet sträckas ut längre än vid 220 volt, varigenom antalet transformatorstationer kan nedbringas. Denna avvägning påverkas av ett flertal faktorer, t. ex. bebyggelsens täthet och förbrukningens storlek. Eftersom en väsentlig del av landsbygdselektrifieringen genomförts i bristhushållningens tecken — brist på materiel under de båda världskrigsperioderna, då landsbygdselektrifieringen varit som intensivast, och brist på intresse och ekonomiska resurser hos konsumenterna under mellankrigstiden — är det förklarligt, om distributionsnäten från början i många fall blivit underhaltiga i fråga om såväl planering som materiel och utförande. I såväl högspännings- som lågspänningsledningar, byggda under senaste krigsåren, ha stål-, stålkoppar- och i någon mån stålaluminiumledningar ingått. Dessa få i En schematisk framställning av kraftöverföringen

återfinnes i SOU 1947:3, s. 16.

till en del betraktas som kristidssurrogat, som förr eller senare måste utbytas, men användningen har denna gång skett med större urskillning och större sakkunskap än under första världskriget 1 . Utöver ovanstående gäller givetvis här såväl som på andra områden, att vår nuvarande uppfattning om vad som är lämpligt stöder sig på de gångna årens erfarenheter. De bristfälligheter, som vidlåda äldre anläggningar, få därför också ses mot bakgrunden av teknikens ståndpunkt vid tiden för anläggningarnas utförande. Om distributionsnätens överföringsförmåga på många håll är otillräcklig, måste detta också ses i samband med det under utvecklingens gång starkt ökade behovet av elkraft, icke minst på landsbygden. På överbelastade distributionsnät kan spänningen som regel ej hållas så konstant som är önskvärt. När spänningen är för hög, kunna lampor och radioapparater gå sönder; när den är för låg, starta anslutna motorer dåligt och kokplattor bli otillräckligt varma. Hastiga, upprepade spänningsvariationer göra, att de elektriska lamporna blinka på ett för ögat obehagligt sätt; en motor, som startas eller stoppas, kan, om nätet är svagt, verka mycket störande på belysningen osv. Upprepade strömavbrott uppstå lätt på klena nät genom att smältsäkringar eller andra brytorgan utlösas vid för hög belastning. Exempelvis smältsäkringar, som av säkerhetshänsyn ej kunna dimensioneras så som vore önskvärt med hänsyn till rådande belastningsförhållanden, måste ideligen bytas. Driftstörningskostnaderna kunna bli avsevärda för distributionsföretaget liksom i än påtagligare grad driftstörningsolägenheterna för abonnenterna. Bristande överföringsförmåga hos landsbygdsnäten kan göra det omöjligt att ansluta större motorer, elektriska spisar och andra större belastningsobjekt och över huvud taget hämma en önskvärd intensifiering av landsbygdens elektrifiering. Av statsinspektörernas i bilaga 1 refererade rapporter framgår, att landsbygdsföretagens anläggningar år 1947 ofta icke voro i tillfredsställande skick sett från drifts- och säkerhetssynpunkt och att nätens överföringsförmåga bedömdes som i regel otillräcklig. Speciellt betraktades bristerna hos de genomgående klent dimensionerade ortstransformatorerna och lågspänningsledningarna som påtagliga. Distributionsspänningen var, med hänsyn till nätens utsträckning och belastning, enligt statsinspektörerna på många håll för låg och anläggningarnas underhåll ofta i hög grad eftersatt. Statsinspektören i västra distriktet, som var något mera positiv i sitt omdöme än de övriga tre statsinspektörerna, framhöll, att standarden på distributionsanläggningarna inom distriktet, vilken intill slutet av 1930-talet i allmänhet varit låg, till stor del förbättrats, men att dock speciellt de små i Stålaluminium som ledningsmaterial i kraftledningar ställer speciella fordringar på konstruktionernas utformning, arbetets utförande, verktyg etc. Där materialet har använts av mindre företag utan nödig kännedom om de speciella förutsättningarna föreligger därför risk för otillräcklig kvalitet på kraftledningarna.

kooperativa företagens anläggningar ej heller nu fyllde tidens krav vare sig ur drifts- eller säkerhetssynpunkt och att företagen torde få mycket svårt att själva ställa anläggningarna i sådant skick, att de hjälpligt kunde tillfredsställa väntad ytterligare efterfrågan på kraft. Några egentliga förändringar i berörda avseenden från 1947 till 1950 kunna ej utläsas av statsinspektörernas kompletterande redogörelser, även om det påpekas, att på sina håll omfattande ombyggnader och förstärkningar av anläggningarna utförts. Det framhålles genomgående, att företagen som regel icke förmått underhålla och förbättra sina anläggningar i den takt, som varit önskvärd på grund av den kraftiga belastningsökningen. De reserver i överföringsförmåga — eventuellt förbättrad genom mindre kostsamma åtgärder — som tidigare funnits, synas i hög grad vara utnyttjade för närvarande. Statsinspektören i västra distriktet framhåller en hel del förändringar — bl. a. avveckling av en mängd småföretag — vilka bidragit till märkbara förbättringar i vissa avseenden, men påpekar, att näten även nu i stor omfattning äro underdimensionerade. Som orsak till de rådande förhållandena, vilka synas vara sämst vid de mindre företagen, ange statsinspektörerna bl. a. en allmän brist på teknisk sakkunskap och tekniskt-ekonomiskt omdöme hos de lekmän eller lekmannasammanslutningar, som äga och driva distributionsanläggningarna. Det påpekas, att fast anställd teknisk personal i stor utsträckning saknas eller att den personal, som finnes, är otillräcklig eller mindre väl kvalificerad. De företagen åliggande periodiska besiktningarna bli ofta icke verkställda i vederbörlig ordning och de utomstående organ, som i viss utsträckning anlitas härför, hinna icke med att göra vad som vore önskvärt. Av statsinspektörernas yttranden framgår också tydligt, att den besiktningsverksamhet, som statsinspektörerna själva bort utföra i enlighet med sina tjänsteåligganden, under senare år fått inskränkas i hög grad på grund av brist på tid och hjälppersonal. Som en starkt bidragande orsak till de rådande förhållandena inom landsbygdsnäten anges den brist på materiel och arbetskraft, som förelegat under en lång följd av år, och de under den senaste tiden starkt ökande materiel- och arbetskostnaderna. Även företag, som ha god vilja att förbättra sina anläggningar, kunna genom materieloch kapitalsvårigheter bli hindrade härifrån. Förhållandena anses ha tillspetsats i allt högre grad, i den mån tidsenliga tariffer börjat tillämpas, vilka uppmuntra till ökad förbrukning och därmed även till ökad anslutning. En starkt bidragande orsak till eftersläpningen ifråga om distributionsanläggningarnas underhåll och förstärkning torde vidare ha varit det förhållandet, att man vid införandet av normaltariffen ofta fastställt grundavgiften till ett alltför lågt belopp, varför inkomsterna icke varit tillräckliga för att finansiera vare sig ett tillräckligt underhåll eller nödiga förstärkningar. 13

Med hänsyn till det ovan sagda synes det elkraftutredningen uppenbart att — även om flera företag, särskilt de större, underhållit och förbättrat sina anläggningar på ett tillfredsställande sätt — distributionsnäten hos ett stort antal landsbygdsföretag knappast för närvarande äro i det skick, att de kunna tillgodose de ökade behov, som kunna förväntas under de närmaste åren. Ett fortsatt intensifierat rationaliseringsarbete genom förnyelse, omläggning och förstärkning av landsbygdsnäten och höjning av distributionsspänningen till lämplig standardspänning är sålunda ett önskemål, som elkraftutredningen vill starkt understryka. Genom att landsbygdselektrifieringens tillkomst och utbredning i allmänhet berott av lokala initiativ och sålunda skett områdesvis vid skilda tidpunkter och under mycket växlande betingelser har självfallet den planmässighet saknats, som måste förutsättas för en väl genomförd standardisering av den elektriska materielen. Klart är, att det hade varit fördelaktigt ur fabrikations-, anläggnings- och driftsynpunkt, om en längre gående standardisering av spänningar, apparatstorlekar och apparatutförande kunnat genomföras icke blott inom de olika kraftföretagen för sig, vilket i rätt stor utsträckning skett, utan även mellan de olika företagen. Förekommande olikheter i spänningssystemen ha emellertid medfört praktiska svårigheter att få till stånd ett mera genomgripande förenhetligande. Enligt givna direktiv ingår i elkraftutredningens uppdrag även att undersöka de elektriska system- och standardiseringsfrågorna. Dessa frågor ha upptagits till behandling av den på elkraftutredningens initiativ tillkomna samarbetskommittén för landsbygdsnätens standardisering. Genom denna kommittés försorg ha hittills utarbetats normer för ortstransformatorer, varigenom viktiga data och utförande av dessa i distributionsnäten ingående betydelsefulla anläggningsdelar standardiserats. Dessutom har framlagts förslag till standard för såväl ortstransformatorstationer som linjemateriel för ortsnät och lågspänningsnät. Kommittén håller f. n. på att utarbeta en handbok omfattande vissa tekniska råd och anvisningar rörande landsbygdselektrifieringen, varigenom förutsättningarna för en rationalisering och ett ökat förenhetligande inom detta område icke oväsentligt torde förbättras.

ANDRA KAPITLET

Organisatoriska och ekonomiska förhållanden

Företagens organisationstyp och förbrukarantal I elkraftutredningens redogörelse nr 1 (SOU 1947: 3, s. 51 o. f.) ha företagen uppdelats i grupper efter den organisationstyp de tillhöra enligt följande uppställning: ekonomisk förening underhållsförening aktiebolag (s. k. kraftaktiebolag eller elektriskt aktiebolag, ej industri) industri av enskild person drivet företag statligt företag kommunalt företag speciellt företag. Denna uppdelning kommer att tillämpas även i förevarande framställning. För att ernå bättre överskådlighet i tabeller och diagram ha dock merendels vissa företagstyper sammanslagits till större huvudgrupper. Till föreningar ha sålunda hänförts såväl distributionsföreningar som underhållsföreningar. Vidare ha statliga, kommunala och speciella företag i flertalet fall sammanslagits till en särskild grupp (betecknad "annat företag" eller "övriga föret a g " ) . Till statligt företag har räknats statens vattenfallsverk i de fall, då verket genom sina lokalförvaltningar bedriver detaljdistribution. Däremot ha statliga distributionsföretag i bolagsform hänförts till aktiebolagen. På samma sätt ha kommunägda bolag förts till gruppen aktiebolag och ej till kommunala företag. Beträffande företagens redovisning på olika län samt summering till riksvärden bör följande framhållas. Varje detaljdistributör återfinnes normalt som ett "företag" i det län, där administrationsorten är belägen. Detta gäller även om distributionsområdet till en del skulle sträcka sig in i annat län. Undantag från denna regel ha emellertid gjorts i vissa fall. Sålunda ha storföretag med en flera län omfattande distribution uppdelats på de olika länen och redovisats som ett "företag" i varje län. Exempel härpå äro statens vattenfallsverk och Sydsvenska kraftaktiebolaget. Vidare har i vissa fall en detaljdistributör redovisats som flera "företag" inom samma län, nämligen om distributionen bedrives inom flera från varandra helt avgränsade områden. Exempel härpå äro statens vattenfallsverk i Norrbottens län och AB Skandinaviska elverk i Göteborgs och Bohus län. Så är även fallet med de stadsföretag, som bedriva en omfattande landsbygdsdistribution. 15

För att göra uppdelningen mellan städer och landsbygd så fullständig som möjligt har nämligen, i den mån särskilda uppgifter förelegat, landsbygdsdistributionen redovisats skild från stadsdistributionen. Exempel härpå äro Linköping och Ludvika. I flera fall har emellertid städernas landsbygdsdistribution måst inräknas i stadsdistributionen. — Det är 25 detaljdistributörer, som på ovannämnda sätt redovisats som 107 "företag". Någon korrektion härför har ej gjorts i föreliggande tabeller. I bilagorna 2—k- (s. 89—93) redovisas undersökningsresultaten beträffande landsbygdsföretagens organisationstyp och storlek åren 1944 och 1950. Med ledning av detta material ha de mera koncentrerade tabellerna 1 och 2 samt bilderna 1, 2 och 3 uppgjorts. Som framgår av tabell 1 och bild 1 utgjordes såväl år 1944 som 1950 det största antalet landsbygdsföretag av föreningar, men deras procentuella andel av företagen har dock under nämnda tidsperiod nedgått från 60 till 58 %. Föreningarna utgjorde under 1944 även den grupp, som hade det högsta sammanlagda förbrukarantalet, 38 % av samtliga förbrukare på landsbygden. Aktiebolagen kommo emellertid icke långt efter med 33 %. År 1950 hade rollerna härvidlag växlat, så att aktiebolagen vad förbrukarantalet beträffar utgjorde den största gruppen med 36 %, medan föreningarna hade 33 % av landsbygdens förbrukare. Av tabell 1 framgår dessutom tydligt, att aktiebolagen äro tämligen få till antalet men ha en proportionsvis stor del av förbrukarna, dvs. de äro genomsnittligt förhållandevis stora, medan företagstypen "enskild person" är relativt väl företrädd vad antalet företag beträffar (ca 13 %) men mycket obetydlig vad antalet förbrukare angår (3 % ) . Företag av sistnämnda typ äro sålunda förhållandevis små. I övrigt kan konstateras, att gruppen statliga, kommunala och speciella företag ökat något i betydelse under sexårsperioden, vilket främst beror på statens ökade detaljdistributionsverksamhet. Företagstypernas lokala fördelning redovisas i bilaga 3 (s. 90). Härav

Tabell 1. Landsbygdsföretagens och förbrukarnas fördelning på företag av olika organisationstyper åren 19H och 1950 Företagens organisationstyp

Aktiebolag Industri Enskild person Annat företag (statligt, komm u n a l t eller speciellt) . Summa

16 Procent av antalet landsbygdsföretag

Procent av antalet förbrukare

60 9 11 14

58 9 13 13

38 33 16 3

33 36 16 3

1944 1950 Landsbygdsföretagen fördelade på olika organisationstyper och storleksgrupper

Teckenförklaring Förbrukare per företag

1944 1950 J£2 1950 1944 1950

///1 / //

m i n s t 1000

/////A V////A

Förening Aktiebolag Industri

Enskild person

Övriga

500-1000 200-500 20-200

Förbrukarna på landsbygden fördelade på företag'av olika organisationstyper och storleksgrupper

Förening Aktiebolag Industri

Bild 1. Landsbygdsföretagens

Enskild person

3-20

Övriga

organisationstyp och storlek år 1944 och 1950

framgår exempelvis, att föreningarna år 1944 bildade den till antalet största företagsgruppen i samtliga län utom Jönköpings, Kronobergs och Gotlands. År 1950 hade undantagen utökats med Kalmar, Blekinge och Gävleborgs län. Företagstyperna förening, aktiebolag, industri och enskild person äro representerade i alla län utom Gotlands, där landsbygdsdistributionen h a n d h a s av ett enda företag (AB Gotlands kraftverk). 17

Då det är av speciellt intresse att få belyst i vilken utsträckning föreningar förekomma i de olika länen, visas i bild 2 den relativa förekomsten av detaljdistribution genom elektriska distributionsföreningar på den svenska landsbygden dels år 1944, dels år 1950. Det kan konstateras, att föreningsdriften är förhållandevis vanlig inom län, där förekomsten av mindre, lokala kraftkällor är ringa eller där större kraftföretag på ett relativt tidigt stadium byggt överföringsnät för försäljning av råkraft. På platser med små, lätt utbyggbara fall har vattenkraften mångenstädes sedan gammalt tagits i anspråk för drift av kvarnar och smärre industrier. Vid dessa utnyttjades tidigt möjligheten att alstra elektrisk kraft, till en början huvudsakligen för eget behov. Om tillgången på vattenkraft det medgav, utsträcktes elektrifieringen ej sällan genom kvarnägarens eller industriidkarens försorg även till den kringliggande bygden. På detta sätt ha flera distributionsföretag av den typ, som här benämnts industri och enskild person, uppstått. Även en del kraftaktiebolag leda sitt ursprung från sådana företag. I tabell 2 visas landsbygdsföretagens fördelning på olika storleksgrupper åren 1944 och 1950. Som framgår av tabellen och även av bild 1 finnes inom gruppen med de minsta företagen, till vilken hänförts företag med färre än 20 förbrukare, ett icke ringa antal företag, men sammanlagda antalet förbrukare är litet. För gruppen med de största företagen gäller däremot, att företagen äro få, men deras sammanlagda antal förbrukare utgör en avsevärd andel av det totala antalet. Utvecklingen från 1944 till 1950 har lett till en markerad ökning av denna andel, nämligen från 45 till 50 %. Förekomsten av mindre företag kan studeras med hjälp av kartan på bild 3, vilken visar den andel, som företag med mindre än 200 förbrukare ha i totala förbrukarantalet. Högst ligger Västerbottens län, där förekomsten av småföretag dock minskat betydligt sedan 1944, och lägst — frånsett Gotland — Blekinge län. Utvecklingen efter år 1944 har sålunda inneburit en tydlig minskning av antalet småföretag och en ökning av de större företagen, speciellt be-

Tabell 2. Landsbygdsföretagens och förbrukarnas fördelning på företag av olika storlek åren 1944 och 1950 Företagens storleksgrupp Antal förbrukare per företag

3 — 20 20— 200 200— 500 500—1.000 minst 1.000 Summa

18 Procent av antalet landsbygdsföretag

Procent av antalet förbrukare

20 50 18 7 5

18 45 21 9 7

1 14 21 19 45

1 11 20 18 50

Bild 2. Förekomst av elektriska distributionsföreningar

åren 1944 och 1950

träffande deras totala förbrukarantal. Detta sammanhänger med att råkraftföretagen i tämligen stor utsträckning övertagit små återförsäljande företag. Företrädesvis har detta skett när småföretagen haft svårigheter att vidmakthålla tillfredsställande distributionsförhållanden. Råkraftföretagen 19

Tabeli 3. Stadsföretagens och förbrukarnas fördelning på olika år 1944 Företagens organisationstyp Kommunalt företag Aktiebolag Industri Förening Summa

organisationstyper

Procent av antalet stadsföretag

Procent av antalet förbrukare

75 18 6 1

87 11 2 0

ha därigenom utökat sin från början i vissa fall tämligen obetydliga detaljdistribution. Sammanslagningar sinsemellan av angränsande små och mindre bärkraftiga företag ha däremot icke skett i samma omfattning dels tydligen beroende på att det under nuvarande förhållanden icke finnes något egentligt organ, som kan tänkas ta initiativet till och genomdriva dylika rationaliseringar, dels förmodligen också beroende på ett växande intresse från råkraftleverantörens sida att själv ta hand om detaljdistributionen. (Jfr med sammandraget av statsinspektörernas uttalanden, s. 12 och bilaga 1.) Den statliga detaljdistributionen, inklusive statliga bolag, beräknas vid slutet av år 1944 ha omfattat 21.000 landsbygdsförbrukare, dvs. 2,3 % av samtliga förbrukare hos landsbygdsföretagen. Under de följande åren ökade den statliga verksamheten på detta område tämligen starkt beroende på att vattenfallsverket övertog detaljdistributionen från ett betydande antal distributionsföretag. Vid slutet av år 1950 hade den statliga detalj distributionen, inklusive statliga bolag, vuxit till att omfatta 50.000 landsbygdsförbrukare eller i runt tal 5 % av samtliga. För stadsföretagen, som år 1944 utgjorde totalt 130 stycken med ett totalt förbrukarantal av 1.089.800, framgår av tabell 3 den procentuella fördelningen samma år på olika företagstyper. Stadsföretagen drivas till största delen direkt i kommunal regi. Det kommunala inflytandet på distributionens handhavande är avsevärt även inom flera av de företag, som här redovisats som icke kommunala. Sålunda äro kommuner huvuddelägare i en stor del av aktiebolagen. Vidare ha vissa kommuner genom sin ensamrätt att förfoga över gatumark o. d. fått möjlighet att öva inflytande över distributionen även då distributören är ett icke-kommunalt företag. Företagens kraftanskaffning Allmänna förutsättningar

För kraftanskaffningen kunna distributörerna ha sörjt på ettdera av följande sätt: a) uteslutande medelst produktion i egna anläggningar (självförsörjande företag) 20

Förbrukare, som erhålla elkraft från småföretag (företag med högst 200 förbrukare) i förhållande t i l l t o t a l a antalet förbrukare inom länets landsbygd.

Bild 3. Förekomst av landsbygdsföretag med högst 200 förbrukare åren 1944 och 1950

b) medelst produktion i egna anläggningar och dessutom inköp (delinköpande företag) c) uteslutande medelst inköp (totalinköpande företag). 21

Tabell 4. Landsbygdsföretag och förbrukare, som erhöllo kraft uteslutande från företaget tillhörig kraftanläggning, fördelade på företag av olika storleksgrupp, åren 1944 och 1950 Företagens storleksgrupp Antal förbrukare per företag 3— 20 20— 200 200—1.000 minst 1.000 Samtliga

storleksgrupper

Procent av antalet landsbygdsföretag i storleksgruppen

Procent av antalet förbrukare i storleksgruppen

35 20 7 4

31 15 4 1

33 17 6 3

28 11 4 1

|

Utvecklingen har medfört, att kraftföretagen i allt större utsträckning blivit anslutna till riksnätet eller, i enstaka fall, till ett lokalt samkörningssystem. Inom de flesta delar av landet finnas dock ännu distributionsföretag, vilkas anläggningar saknar dylik förbindelse och som alltså täcka sitt energibehov uteslutande medelst produktion i egna vattenkraftstationer eller värmekraftverk. I bilaga 5 (s. 94) redovisas antalet företag och förbrukare, som åren 1944 och 1950 erhöllo kraft enbart från fristående anläggning. Med ledning härav har den mera koncentrerade tabellen 4 samt kartorna bild 4 gjorts upp. Tabell 4 visar, att en relativt stor del av småföretagen (med färre än 200 förbrukare) fingo kraft från fristående kraftanläggningar såväl år 1944 som 1950, medan en relativt obetydlig del av de medelstora och större företagen hade sin kraftanskaffning ordnad på detta vanligtvis mindre fördelaktiga sätt. Ungefär samma iakttagelse kan göras, om man utgår från förbrukarsiffrorna. Bild 5 visar i vilken utsträckning statens vattenfallsverk, exklusive statliga aktiebolag, står som råkraftleverantör till landsbygdsföretagen i de olika länen. Förhållandena ha härvidlag icke ändrats nämnvärt mellan åren 1944 och 1950. Statliga råkraftleveranser förekomma, som framgår av bilden, i större eller mindre omfattning i alla län utom i sex av de sydligaste. Råkraftkostnader

Statens vattenfallsverks råkrafttariffer ha under de senaste decennierna i viss utsträckning tjänat som förebild för de icke-statliga kraftleverantörernas råkrafttariffer. 1 Olikheter förekomma emellertid i en del avseenden, vilket bidrar till att detaljdistributörernas råkraftkostnader uppvisa vissa skiljaktigheter. Från elkraftutredningens undersökningar rörande totalinköpande och delinköpande företags råkraftförsäljning omkring år 1944 sammanfattas 1 Rörande de a l l m ä n n a principerna för tariffsättningen hänvisas till elkraftutredningens redogörelse nr 1 (SOU 1 9 4 7 : 3 ) . I elkraftutredningens h u v u d b e t ä n k a n d e k o m m a bl. a. de använda råkrafttarifferna att något m e r a ingående b e h a n d l a s .

Bild 4. Förekomst av fristående kraftanläggningar åren 1944 och 1950 vissa uppgifter i bilaga 6 a och 6 b (s. 96—97). Den kompletterande undersökningen för år 1950, som endast omfattar vissa företag, redovisas på motsvarande sätt i bilaga 6 c (s. 98), dock endast i vad det gäller totalinköpande 23

Företag med r å k r a f t t i l l f ö r s e l från s t a t e n s v a t t e n f a l l s v e r k , i procent av samtliga företag inom l ä n e t s landsbygd.

Teckenförklaring

100 H | Delinköpanae III företag Totalinköpande företag

Län: BD=Norrbottens AC=Västerbottens Z=Jämtlands Y=Västernorrlands X=Gävleborgs W=Kopparbergs S=Värmlands T=örebro U=Västmanlands C=Uppsala B=Stockholms

D=Södermanländs E=östergötlands I=Gotlands R=Skaraborgs P=Älvsborgs 0=Göteb.och Bohus F=Jönköpings G=Kronobergs H=Kalmar N=Hallands K=Blékinge L=Kristianstads M=Malmöhus

Delinköpande företags förbrukare Totalinköpande företags förbrukare Förbrukare vid företag med råkrafttillförsel från statens vattenfallsverk, i procent av samtliga förbrukare inom länets landsbygd.

Bild 5. Statens vattenfallsverks råkraftleveranser till landsbygdsförelag år 1944 företag. I diagrammen bilderna 6 och 7 har priset per k W h för inköpt råkraft, avseende åren 1944 respektive 1950, angivits för de totalinköpande distributionsföretag, vilka erhålla sin råkraft från statens vattenfallsverk. 24

Med ledning härav har för vartdera året uppritats en medellinje, vilken sålunda utvisar medelpriset m 0 som funktion av inköpt årsenergi vid leverans från statens vattenfallsverk. I diagrammen bilderna 8 och 9 har motsvarande gjorts beträffande vissa angivna större privata och kommunala råkraftleverantörer, vilka tillsammans svara för ca 70 % av den råkraft för detaljdistribution, som levereras av icke-statliga råkraftleverantörer. Medellinjerna i dessa diagram visa sålunda medelpriset m 0 genomsnittligt för alla dessa företag under respektive år. Diagrammen ha begränsats uppåt till 1,2 milj. kWh, varför kurvorna i huvudsak endast omfatta råkraftförsäljning till landsbygdsföretag. De delinköpande företagen ha ej medräknats vid de jämförelser, som bilderna 6—9 avse, enär prisförhållandena för dessa företags råkraftinköp variera i hög grad och icke äro jämförbara vare sig sinsemellan eller med de totalinköpande företagens. Den egna kraftkällans storlek och befintliga vattenregleringsmöjligheter ha exempelvis stor betydelse för storleken och karaktären på det krafttillskott, som ett delinköpande företag måste täcka genom inköp, och därmed också för medelpriset på den inköpta kraften. Spridningen kring genomsnittsvärdet av medelpriset m0 vid ett och samma kraftbelopp beror vad de statliga leveranserna beträffar till stor del på växlande utnyttjningstider för effekten. Vad de enskilda företagen angår, bidrar till spridningen — som här är avsevärt större — givetvis även den omständigheten, att uppgifterna härröra från företag med skiftande tariffer. I bild 10 ha för att underlätta en jämförelse de fyra genomsnittskurvorna sammanförts till ett diagram. Det resulterande energipriset är mestadels starkt beroende av leveransernas omfattning, vilket tydligt framgår av diagrammen. Detta har sin naturliga förklaring med hänsyn till självkostnaderna för kraftens tillhandahållande (se närmare därom i SOU 1947:3, s. 58—59). Av diagrammen framgår vidare, att medelpriset sjunkit avsevärt från år 1944 till år 1950 vid leverans från såväl statliga som icke-statliga råkraftleverantörer. Prissänkningen är emellertid störst för de icke-statliga leveranserna, som år 1944 genomsnittligt lågo y2 å 1 öre högre i pris än de statliga. Som följd härav voro år 1950 de genomsnittliga råkraftkostnaderna ungefär desamma vid statliga och icke-statliga leveranser. Som i redogörelse nr 1 (SOU 1947:3, s. 58—59) framhållits, kan medelpriset m 0 icke utan vidare användas för att jämföra olika företags priser för råkraft. Då emellertid de här undersökta leveranserna endast avse totalinköpande landsbygdsföretag, för vilka uttagningsförhållandena äro något så när likartade, kan det i detta fall vara tillåtet att göra en jämförelse de olika genomsnittskurvorna emellan. I bild 11 har den resulterande genomsnittliga priskurvan för år 1950 återgivits med annan uppdelning av diagrammets horisontella axel. Kurvan har utsträckts till att omfatta även råkraftieveranser av största förekom25

i

.

fl >

,

m

. •• •

Vi C O

+»

AS

• i •

>

.[•:

•

•

CO

••

:o +»

I>

:

•

•

•

•

*:

V H

+>

: • \

• .

•

''. '• / •".

"" •

• .'i

£

""/'

.•

B t""

[riv : • •

•

w

. • ••

: .'

:1> 0 °* 0) CO h

:o

26 H

,.* . ^-"C •v . i-H r-i

O r-\

2 -*

• ••

.•

•8 fe S5

U

«

-a

to

C

u

.O,

-5

fl >

a, -ii

CD

Q)

O

o OS

t—

>

\JD

3 ^ *e. ""O C< fe "a «*!

o

is

o

«"5

LP» •l

o

b « a o, *© ^ :

[a o

>*m O

tn

: •K»

o

fe

5 27

•H

xl

W)

rC

^1 CD

C

CD 0) H

•cd

X

.

•r-J rH •H

B

•w O) C

c

oo

3 O 03 CÖ 03

Hfl3

S 0

bO d „ O H H U C5 CO CD M > ^ : o © CD o> a Hpq pq Q) 03 «* bOT» •o T3 PQ -H pq w ö >> p> ^

pq << $4 >H co

S3 co bO

g

s

I

CO

bO JH

t

Wi

9 X

CO H - O CD CO >• •P H CO W

3crt

CD pq

O

co co o

3CH » CD

SiW .M rH1£>crtM rH

(1)

H r H »CO 03 co co CD 0} a, Q) T 3 T* > o Q< P CO o C CD o <H P <H b0 cö bd CD CO o to C * ft B H • H co 01 f - l o C 0 co CD C C CD CD co 4-> crt CD o • H CO M -s- 3

u

b

.* fl

CO £> X O

>

Ö CO CO

o

el •p

iH 0

g

£

:o <N •P

ft ft

ft

EH 1 PP CÖPP

AS

ens ångs Kr KrAB

H •H 03

M o <H • J^ Sri <D 3 p q

<

•• ft CD ft :o p

ft > 0

M*< bO P . ^ i O 0 CO O 0 03 0 CO (-i r-\ <H i d CO H CO 03 a a x » H C d 00 3 T » d O rH ft ft O CD CD U > Ä :0 0 CD co a H pq pq co 03 T3 H 13 PQ - H t><^pq -4 M>HCO

•S

H P

S3

'a

ft

H

A!

2?

X

«5 «5 O

O;

03 ft

0 >

•

P H pqn

43 fe

CO CxJ. - < W

:

§ « o

AS

•5 o

5 29

mande storlek samt försäljning av detaljdistribuerad kraft, allt i syfte att ge en totalbild av det resulterande energiprisets naturliga variation med hänsyn till energiuttagningens storlek och leveranspunktens läge i det totala överföringssystemet. I hela registret förekommer en betydande spridning mellan individualvärdena. Den vänstra delen av kurvan (upp till ca 50.000 kWh/år) har uppkonstruerats med hänsyn till rådande detaljtariffer och med beaktande av längre fram i denna redogörelse redovisade undersökningsresultat. Denna del av medelkurvan är sålunda statistiskt sett mindre noggrann än medelkurvan i övrigt och har därför streckats samt försetts med en övre och en nedre gränskurva för någorlunda normalt pris vid ogynnsamma resp. gynnsamma förhållanden. Det är att märka att en uttagning understigande 200 kWh/år får betraktas som exceptionellt låg. Vid studium av kurvan å bild 11 bör beaktas att leveransen av ett större energibelopp norraalt sker i en punkt i distributionsnätet, som distributionstekniskt ligger närmare kraftkällan eller det primära överföringssystemet. Köparen av denna energi får därför svara för den som regel erforderliga fortsatta distributionen med därav följande kostnader för överföring och transformering av kraften. Som exempel på de verkliga överföringskostnadernas fördelning på överföringens olika delar visas i nedanstående bild 12 nämnda kostnader per överförd kWh för en tänkt kraftöverföring från en större kraftstation i övre Norrland till en konsument i Mellansverige. Av exemplet framgår tydligt att större delen av överföringskostnaden hänför sig till distributionen på bygde- och detaljdistributionsnäten och att överföringsavstånden inom dessa nät ha stor inverkan. Kedjehandel

Det är ej ovanligt, att en råkraftleverantör själv i större eller mindre grad täcker sitt behov av råkraft genom inköp och att råkraften sålunda blir föremål för kedjehandel. Med kedjehandel i vidsträcktaste bemärkelse avses här alla sådana fall, då försäljning av råkraft till ett distributionsföretag ej sker direkt från den ursprunglige råkraftleverantören. Såsom ursprunglig råkraftleverantör betraktas därvid varje företag, som antingen erhåller all sin energi från egen kraftkälla eller tillhör något av de till stamlinjenätet anknutna storkraftföretagen. Kedjehandel i nämnda vidsträckta bemärkelse behöver ej verka fördyrande. Den kan tvärtom i vissa fall leda till ett förbilligande av råkraften. De allmänna synpunkterna på kedjehandel med råkraft ha närmare berörts i redogörelse nr 1 (SOU 1947:3, s. 59—61). I länssammanställningarna ha förekommande kedjehandelsfall skärskådats ur den synvinkeln, att inköpspriset för sista företaget i kedjan jämförts med det pris, som företaget skulle fått erlägga, om det i stället köpt sin kraft direkt från den ursprunglige råkraftleverantören. Sistnämnda pris har beräknats med ledning av gällande medelpriser för sådana direktköpande företag, som köpa närmast motsvarande energimängder från samme ursprunglige råkraftleverantör. Denna metod har givetvis ej möjliggjort 30

"B Bi

:G

B

A!

•5 °B

•"2 E *-' B5

ås fi

»

•° s y*> *« B AS B AS

B

•S j3 o

fe AS

2 5i

~ r—

i

i

—i-

! i

i1

•rj.-«l

ax

1 f •H •H •P

o

(H

3 > -O H C CD • H CO

1 O CC - P 4-> O 00

•H

a rH

1 1G (0 CD

ustri •ibuti rid s by J

c-o rH -H

a

rH G •H

P H (.0 •H=0 CD T3 a^

i

Ti

II

1 St Norma i_ f ö r e t

?H tf (3£

O O

q

"~T"WG"" •H 5H

o

SH-PTJ

• H : O - Q

,

XS^-I CO 33 T 3 V G G ^ O CtS T3-HrH H

G

°3

rH

i

• P CD bO CO M >->

CO 3

i

/ 'iJ•

l\

•rl 3»0 .Q

OH'.

/ 1' ft r •

TD

cd

>

1 0

G C

vo s u

:o

H

!

c •H

i _ -

1 P bO S3 •.y

-G

i

i .*K

/

i' ^f 1

*

O

yj

M

# \ * If 1 / fl' L,

Jr S\ !

^< / 'T / / •

/

1/

o

3 S« ?s

a

y

/

\ r jf

1•

^

i' /

/ / o:o / i J /

i

-a .0

/ i i

bO rH CÖ CD-

O

%i .CO

-o -i oq

:0

!

O O

/ 1 I / i1 /i

G -

3 —.Q -T3

/ * /f II * 1 ' II

i

.Q

•H

o

G 33

to C

_

•p CO

o o

<H

bO

O

G

> x M O O o o r- <M C M \ \ \ o o o o CO

3 ^l U CD p a

t -

OJ t<A

i i

w G •H

^s.

•G 0 CD r-\

CD T-3

0 G

•<->

•H rH

•n

rH

•H H CD •Ö

0 •1-3

bC

G

co

o<

p

co bO •0

ft o

rH

> X

> O

o

a •H

VD

co t<>

G

^ .o >

M

o m o be rH rH

AS A!

ft :o

S

G

•H

•H rH

co -0 0 0

O CM

\lI

f^*

l'

<D •ra

a

O

p0 co

«H U CD

> :o

O O O rH

t. O

B

B

"B t-,

Xa

G •H

X

c—

"B B

O

O

en

B.

B c, B

Si

o o CO

o o C\J

»O

^

B

£

«-, «, AS B o o c—

•"2 BB B ÖS i :

B B AS

o o VO

r

^*

•~^..

;o C u "B B

2 ^

cs c

CO

«<5

o o

•<-: G

•H H

o A;

<-*•.

r^

1 P

co

> M O

co to

L

co

eq

•B V n ö j

p m tq.so: i

i

i

ett exakt bedömande av i vilken utsträckning kedjehandeln som sådan verkat fördyrande, enär ofta stora variationer finnas även inom de direktköpande företagens medelpriser. En noggrann undersökning huruvida kedjehandeln verkat prisuppdrivande eller ej skulle ha förutsatt en ingående teknisk-ekonomisk utredning för varje särskilt fall, vilken givetvis icke kunnat ske genom elkraftutredningens försorg. Det har emellertid ansetts önskvärt att ha tillgång till en förteckning över alla förekommande fall av kedjehandel för att underlätta senare eventuella undersökningar. I anslutning till de befintliga förteckningarna av kedjehandelsfallen ha även vissa kommentarer gjorts, baserade på tillgängligt undersökningsmaterial. Förekommande kedjehandelsfall ha i länsredogörelserna uppdelats i skenbar kedjehandel och övrig kedjehandel. Skenbar kedjehandel har exempelvis ansetts föreligga, om den av en återförsäljare med egen kraftstation inköpta tillskottskraften är så obetydlig i förhållande till hans egen kraftproduktion, att inköpspriset för tillskottskraften uppenbarligen ej återverkat på försäljningspriset. Vidare ha till skenbar kedjehandel hänförts sådana fall, där återförsäljaren är en samköpsförening eller ett dotterföretag till vederbörande råkraftleverantör eller där sista ledet i kedjan är en underhållsförening. Detsamma har gällt, om sista ledet strängt taget varit att anse som en slutlig konsument, t. ex. gårdar och industrier, som distribuerat elkraft endast till ett fåtal anställda. Såsom övrig kedjehandel ha redovisats resterande fall av kedjehandel i vidsträcktaste bemärkelse. För att ge en uppfattning om i vilken utsträckning "övrig kedjehandel" — alltså den typ av kedjehandel, som kan verka prisuppdrivande — h a r förekommit inom de olika länen vid tiden för uppgifternas lämnande, (som regel år 1944) har tabellen i bilaga 7 (s. 99) sammanställts. I samma tabell har även angivits det antal av samma kedjehandelsfall, som kvarstår år 1950 enligt uppgifter, som elkraftutredningen erhållit vid senare kompletterande undersökningar. Som framgår av bilagan har — vad antalet fall beträffar — kedjehandeln varit och är fortfarande vanligast i Norrbottens, Kopparbergs, Skaraborgs, Älvsborgs och Malmöhus län. En markant nedgång i antalet fall från år 1944 till 1950 kan dock konstateras beträffande flertalet län. Rörande totalsiffrorna för landet märkes särskilt, att antalet kedjehandelsfall med två eller flera mellanled under nämnda tidsperiod har nedgått avsevärt, nämligen från 52 till 23. Det bör uppmärksammas, att även inom gruppen "övrig kedjehandel" fall förekomma, där kedjehandeln ej verkat prisuppdrivande, och att det som regel ej varit möjligt för elkraftutredningen att med bestämdhet säga i vilka fall kedjehandeln haft sådan verkan.

Företagens kraftavsättning Allmänt

Efterföljande redogörelse för distributionsföretagens kraftavsättning utgör närmast en sammanfattning av resultaten av elkraftutredningens undersökningar rörande specifik energiförbrukning och medelpriser vid detaljdistribution. De framlagda tabellerna och bilderna avse i första hand förhållandena omkring år 1944. Någon kompletterande undersökning i dessa avseenden för att i siffror klargöra de följande årens utveckling har ej gjorts. Det är dock klart, att även på detta område en betydande utveckling skett, i synnerhet på landsbygden, varvid även den ökade användningen av moderna detaljtariffer kan ha inverkat. Elkraftutredningens undersökningar ha klart visat, att prissättningen tidigare ofta varit hämmande för ökad elanvändning. I de frågor, som framställts till ett antal råkraft- och detaljdistribuerande företag vid de kompletterande undersökningarna om förhållandena år 1950, ingick även frågan i vilken utsträckning den av elkraftutredningen år 1947 rekommenderade normaltariffen kommit till användning vid det egna företaget och de återförsäljande kundföretagen. Denna undersökning har ytterligare kompletterats genom att Svenska elverksföreningen i februari 1952 insamlat uppgifter beträffande standardtariffernas utbredning och tillämpning, främst på landsbygden. I bilaga 8 (s. 100) lämnas en sammanställning av resultaten av nämnda detaljundersökningar som, ehuru de äro långt ifrån fullständiga, torde ge en tämligen god bild av rådande förhållanden. Sammanställningen ger vid handen att normaltariffen nu tillämpas i förhållandevis stor omfattning och att införandet skett tämligen likformigt över hela landet, dock med en viss reservation för områden, där man redan förut tillämpat likvärdiga tariffer. Speciellt inom de delar av landet, där utvecklingsfrämjande tariffer av liknande typ hittills använts i mindre utsträckning, skapas härigenom möjligheter till sänkt medelpris för detaljdistribuerad kraft och ökad specifik energiförbrukning, varigenom också förutsättningar skapas för en utjämning över hela landet beträffande dessa förhållanden. Ytterligare en reservation rörande normaltariffens införande får dock göras med hänsyn till det förhållandet, att denna tariff på vissa håll tillämpas med en del tillläggsbestämmelser av sådan art, att man där i realiteten infört andra tariffer, som, speciellt i avseende på nyanslutning, kunna vara av mindre gynnsam karaktär. Av bilaga 8 framgår bl. a. vilka grundavgifter, som tillämpades av de olika företagen vid tiden för uppgifternas lämnande. Grundavgifterna varierade som synes mellan 7 och 10 kr./Nte. Det må i detta sammanhang påpekas, att normaltariffen icke avser att standardisera grundavgiften. Denna bör nämligen vid varje företag bestämmas så, att den tillsammans med de standardiserade abonnent- och energiavgifterna täcker företagets totala 35

årskostnader för den detaljdistribuerade kraften. I många fall torde missuppfattningar i detta avseende ha förelegat och man har ansett sig skyldig att välja en bestämd grundavgift, exempelvis den, som statens vattenfallsverk tillämpar (8:50 kr./Nte år 1952). Om självkostnaderna därigenom icke blivit täckta, har företaget eventuellt kompenserat sig genom att taga ut extra engångsavgifter av något slag. Detta har givetvis icke varit avsikten med normaltariffen. I anslutning till det ovan sagda må tilläggas, att ett relativt högt genomsnittspris för den detaljdistribuerade kraften från en elektrisk distributionsförening med normala råkraftkostnader ingalunda behöver innebära en olämplig tariffsättning hos företaget i fråga, förutsatt att priset håller sig inom normala gränser. Genom att hålla lämplig höjd på intäkterna för distributionsverksamheten kan en sådan förening, utan att nya engångsavgifter behöva ifrågasättas, underhålla och successivt förstärka sitt nät på ett ändamålsenligt sätt, vilket ofta försummas vid företag av denna typ. (Se redogörelserna för nätens tillstånd, s. 13, och företagens ekonomi. s. 54.) Elkraftutredningen kommer icke i detta sammanhang att vidare ingå på frågan om standardtarifferna och de justeringar och kompletteringar av dessa, som kunna ha visat sig erforderliga med hänsyn till de gångna årens erfarenheter. Vissa undersökningar för bedömande av denna fråga utföras nämligen för närvarande inom Svenska elverksföreningens tariffkommitté i samarbete med elkraftutredningen och det är utredningens avsikt att återkomma till denna fråga. Specifik energiförbrukning och medelpris

För att göra det möjligt att jämföra i vilken omfattning detalj konsumenterna hos olika företag förbruka elenergi erfordras en enhetlig, siffermässig bestämning av den specifika energiförbrukningen. För utredningens ändamål har därför på ett relativt tidigt stadium införts begreppet förbrukningsenhet ( F ) . Den enskilde förbrukaren representerar det antal förbrukningsenheter, som motsvarar summan av antalet rum och antalet hektar odlad jord med ett tillägg till summan av 2 enheter. 1 Den specifika förbrukningen kan då anges som antalet kilowattimmar per förbrukningsenhet (kWh/F). Vidare har använts benämningen det verkliga medelpriset, vilket betecknats ;m och beräknats som ett företags sammanlagda intäkter av detaljdistribuerad energi — exklusive intäkter genom engångsavgifter — dividerad med energimängden. Jämförelsepriset mz avser ett företags medelpris omräknat till en bestämd förbrukningsnivå, nämligen 65 kWh/F (se SOU 1947:3, s. 62—69). l Antalet förbrukningsenheter förhåller sig till antalet normaltariffenheter melsevis som 4: 3.

tillnär-

Jämförelsepriset mz utgör sålunda det medelpris, som ett företags tariffer skulle medföra vid en förutsatt specifik energiuttagning av i genomsnitt 65 kWh/F. Jämförelsepriset uträknas med hjälp av det verkliga medelpriset nii, den rådande specifika energiuttagningen och det rådande fortsättningspriset efter en särskild formel. Det har i den inledande översikten konstaterats, att ms-priset i olika fall kan ge värden, som icke äro fullt rättvisande. Uppenbart är sålunda, att jämförelsepriset måste bli mindre exakt ju mera den verkliga elektrifieringsnivån avviker från den förutsatta (65 kWh/F). En viss osäkerhet i m2-värdet kan därför uppstå i fråga om områden med utpräglat hög specifik energiförbrukning. Här blir i verkligheten ;n2-priset av mindre värde, eftersom det avser ett redan passerat elektrifieringsstadium. I den mån det ändock användes för jämförelse med ett område med en avsevärt lägre verklig förbrukningsintensitet, ger det som regel ett för högt jämförelsepris åt det område, som har den större förbrukningsintensiteten. Av det ovan sagda framgår sålunda, att n\2 får användas med försiktighet vid prisjämförelser mellan olika områden med vitt skilda värden på den genomsnittliga specifika energiuttagningen. Det är i föreliggande översikt dock användbart för att ge en allmän överblick av prisläget på landsbygden inom de olika länen. De i länssammanställningarna upptagna resultaten av elkraftutredningens undersökningar rörande specifik energiförbrukning och medelpriser vid detaljdistribution äro sammanfattade i de här bifogade bilagorna 9 och 10 (s. 101—102) avseende landsbygdsföretag resp. stadsföretag. Bilderna 13—16 visa grafiskt hur den specifika energiförbrukningen och medelpriset mi variera mellan de olika länen. Den specifika energiförbrukningen för landsbygden i dess helhet utgjorde omkring år 1944 ca 75 kWh/F och det verkliga medelpriset nu var på landsbygden vid samma tid 14 öre/kWh. För städerna voro motsvarande genomsnittssiffror 140 kWh/F resp. 12 öre/kWh. I det följande skola förhållandena på landsbygden något närmare kommenteras. 1 Såväl medelpriset m\ som energiuttagningen per förbrukningsenhet (kWh/F) visa stora variationer vid jämförelse mellan de olika länen. Låg förbrukning åtföljs som regel av högt kraftpris. Det är naturligt, att energiuttagningen för olika ändamål i de skilda länen påverkats av tariffernas utformning och kraftanläggningarnas standard. Därutöver ha emellertid med säkerhet även vissa andra faktorer haft inflytande, främst kanske dylika av geografisk art. En påfallande hög förbrukningsnivå för landsbygden visar Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län. Detta torde 1 Den i bild 11 visade kurvan över det resulterande energiprisets beroende av energiuttagningens storlek omfattar även detaljdistribuerad kraft (den vänstra delen av kurvan upp till ca 50.000 kWh/år). Denna del av kurvan stöder sig emellertid icke på någon detaljerad undersökning. Den är i huvudsak uppkonstruerad med hänsyn till rådande detaljtariffer med beaktande av vad som i denna redogörelse anföres om medelpriset för detaljdistribuerad kraft och engångsavgifternas betydelse.

Varje stapel motsvarar ett län. Bredden på länsstapeln motsvarar årsförbrukningen inom länets landsbygd.

öre/kWh 25

n n G

20 K

h H

15-

n

1 z

AC Y

Län: BD=No rrbo 11 en3 ÅC=Väs t erbo 11 ens Z=Jämtlands Y=Västernorrlands X=Gävleborgs W=Kopparbergs S=Värmlands T=Örebro U=Västmanländs C=Uppsala B=Stockholms D=Södermanlands E=östergötlands I=Gotlands

10 R=Skaraborgs P=Älvsborgs 0=Göteb.och Bohus P=Jönköpings G=Kronobergs H=Kalmar N=Hallands K=Blekinge L=Kristianstads . M=Malmöhus 100

m i l j . kWh

Bild 13. Verkligt medelpris (nu) för detaljdistribuerad kraft år 1944 Landsbygds företag. (Distribution enligt ackordstariff ej medtagen.) framför allt få tillskrivas den höga utnyttjningsgraden inom landsbygdstätorterna i dessa län, vilken avspeglas i ett omfattande utnyttjande av elspis, bilaga 11 (s. 103). Tätorterna — till avsevärd del förorter till Stockholm och Göteborg — ha här jämförelsevis stor andel i den totala landsbygdsbefolkningen, vilket förstärker deras inverkan på totalresultatet för länen. Län, där enligt bilaga 11 elkraften jämförelsevis mycket nyttjas för elektrisk matlagning, ha också i regel hög specifik förbrukning. Att de sydligaste länen genomgående visa relativt låg förbrukning synes, förutom den inverkan den begränsade krafttillgången, tariffutformningen och anläggningarnas beskaffenhet under årens lopp har haft, även — speciellt vad Malmöhus län beträffar — kunna stå i samband med en jämförelsevis lägre användning av elektrisk drivkraft för jordbruksändamål, i sin tur beroende på speciella driftförhållanden inom jordbruket i denna landsdel. Inom andra 38

Län: BD=Norrbottens AC=Västerbottens Z=Jämtlands Y=Västernorrlands X=Gävleborgs W=Kopparberga S=Värmlands T=Örebro

U=Väs t m a n l a n ds C=Uppsala B=Stockholms D=Södermanland3 E=Östergötlands I=Gotlands B=Skaraborgs P=Älv8borgs

0=Göteb.och Bohus F=Jönköpings G=Kronobergs H=Kalmar N=Hallands K=Blekinge L=Kristianstada M=Malmöhus

kWh/F Varje s t a p e l motsvarar e t t län. Bredden på l ä n s s t a peln motsvarar a n t a l e t f ö r b r u k n i n g s e n h e t e r inom l ä n e t s landsbygd.

100 BD t£

1 Bild

14. Specifik

energiförbrukning

(kWh/F)

år 1944.

milj.

P

Landsbygdsföretag

län s y n e s en f ö r h å l l a n d e v i s l å n g t g å e n d e e l e k t r i f i e r i n g vid j o r d b r u k , h a n t v e r k och s m å i n d u s t r i v ä s e n t l i g t h a m e d v e r k a t till a t t f ö r b r u k n i n g e n ä r j ä m förelsevis stor. I n o m N o r r l a n d s l ä n e n b i d r a r e l b e l y s n i n g e n s l å n g a u t n y t t j n i n g s t i d i sin m å n till a t t ö k a d e n specifika f ö r b r u k n i n g e n . S ä r s k i l t g ä l l e r d e t t a N o r r b o t t e n s o c h V ä s t e r b o t t e n s l ä n . F ö r b r u k n i n g s n i v å n för h u s h å l l e n synes v a r a låg p å d e n egentliga l a n d s b y g d e n i de b å d a n o r d l i g a s t e l ä n e n m e n h ö g i vissa t ä t o r t e r . F ö r a t t se i vad m å n l a n d s b y g d s f ö r e t a g e n s s t o r l e k och o r g a n i s a t i o n s t y p k a n h a i n f l y t a n d e p å f ö r b r u k n i n g s i n t e n s i t e t e n o c h m e d e l p r i s e t för d e n Tabell 5. Genomsnittliga

antalet förbrukare år 1944 vid s. k. topprist'öretag olika storlek på jämförelsepriset m%

(Genomsnittliga antalet förbrukare vid samtliga Jämförelsepris /no i öre/kWh, m i n s t

med

landsbygdsföretag var 307.)

m l öre/kWh

Län: BD=Norrbottens AC=Västerbottens Z=Jämtlands Y=Västernorrlands X=Gävleborgu W=Kopparbergs S=Värmlands T=Orebro •

U=Västmanlands C=Uppsala A=5tockholms stad B=Stockholms län D=5ödermanlands E=Östergötlands I^Gotlands R=Skaraborgs P=Alvsborg

0=Göteb.och Bohus P=Jönköpings G=Kronobergs K=Kalmar Ä=Hallands K=Biekinge L=Zristianstads M=Malmöhus

30 Varje stapel motsvarar ett län. Bredden på länsstapeln motsvarar Årsförbrukningen inom länets städer.

25-

20 C"

n n K El

15-

Ti 10BD AC

5-

O

milj.kWh

Bild 15. Verkligt medelpris (nu) för detaljdistribuerad kraft år 1944. Stadsföretag detaljdistribuerade kraften ha vissa sammanställningar och bilder framställts. Bild 17 visar klart, att prisnivån tenderar att sjunka vid ökande företagsstorlek. När jämförelsepriset m« vid ett företag uppgått till 20 öre/kWh eller häröver, har det i länsredogörelsen betecknats som topprisföretag. I tabell 5 ha sådana företag graderats efter höjden av ;ri2. Topprisf öretagen äro i allmänhet, som synes av tabellen, mindre än genomsnittsföretaget. Vidare gäller, att ju mera utpräglad toppriskaraktären är desto mindre är i allmänhet företaget. 40

Varje stapel motsvarar ett län. Bredden på länsstapeln motsvarar antalet förbrukningsenheter inom länets städer

kWh/F

250 Län: 3D=Norrbottens AC=Västerbottens Z=Jämtlands Y=Västernorrlaads X=Gävleborgs '/^Kopparbergs S-Värmlands T=Orebro U=Västmanlands C=Uppsala A=Stockholms stad B=Stockholms län D=Södermanlands E=Cstergötlands I=Gotlands R=Skaraborgs P=Älvsborgs 0=Göteb.och Bohus F=Jönköpings G=Kronobergs H=Kalmar N=Hallands K=Blekinge L=Kristianstads M=f(*almöhus

200-

milj. F Bild 16. Specifik

energiförbrukning

(kWh/F)

år 1944.

Stadsföretag

Tabell 6 visar i vilken utsträckning företag av viss organisationstyp äro att hänföra till topprisföretag. Av denna tabell framgår, att det förhållandevis största antalet topprisföretag är att finna inom av enskild person drivna företag, medan företag med extremt höga priser {mz större än 40 öre) skulle vara vanligast inom gruppen "annat företag". Det rör sig dock härvid om ett så obetydligt antal, absolut sett, att de procentuella jämförelsesiffrorna icke få tillmätas någon betydelse. I övrigt kan icke någon större skillnad i förekomsten av topprisföretag olika företagstyper emellan konstateras. Ovannämnda uppgifter rörande topprisföretag hänföra sig till förhållandena omkring år 1944. Då någon allmän undersökning rörande priserna för detaljdistribuerad kraft icke utförts senare, är det icke möjligt att med större noggrannhet säga vilka förändringar i prisförhållandena, som där41

M cd •H OJ

:o <H

^ 5-20

20-50

50-100

^

100-200 200-500 500-1000 minst 1000

S t o r l e k s g r u p p e r , förbrukare per f ö r e t a g 50

Teckenförklaring 45

m-^ore/kV/h

u

1 4 55 u

€

:o *H

minst 20

ackords pris

Staplarna för ackordspris ingå icke i den procentuella fördelningen utan ange endast s t o r l e k e n jämförd med de övriga

3 - 25 c -I 20 H CO

+»

5 4 15 - 10

3-20

z EL*. 50-100 100-200 200-500 500-1000 minst 1000

20-50 S t o r l e k s g r u p p e r , förbrukare p e r f ö r e t a g

Bild 17. Verkligt medelpris (mx) för detaljdistribuerad kraft år 1944 inom olika storleksgrupper av landsbygdsföretag 42

Tabell 6. Topprisf öretagens fördelning på olika organisationstyper år 1944 Samtliga landsbygdsföretag antali

Företagens organisationstyp

Förening Aktiebolag Industri Enskild person Annat företag (statligt, komm u n a l t eller speciellt) Samtliga 1

företagstyper

Häri ingå ej företag med

Därav i procent med jämförelsepriset minst 20 öre

25 öre

30 öre

1.773 271 314 275

19 23 28 46

7 16 17 29

3 3 8 13

35 öre

mz

40 öre

ackordstariffer.

efter skett beträffande dessa företag. Dock har elkraftutredningen genom 1950 års kompletterande undersökning konstaterat, att av de omkring år 1944 totalt existerande 664 topprisföretagen 196 stycken bortfallit, dvs. i allmänhet uppgått i större företag, som icke äro av toppriskaraktär. Det h a r också konstaterats, att avvecklingen av topprisföretag genom att andra företag övertagit distributionsverksamheten varit förhållandevis vanligast bland de minsta företagen. Det har i det föregående berörts, att geografiska förhållanden sannolikt ha ett visst inflytande på förbrukningsintensitet och medelpris för detaljdistribuerad kraft. I första hand kan detta sägas gälla vid jämförelser mellan ren landsbygd å ena sidan och landsbygdens tätorter å andra sidan, varvid det är tydligt, att tätorterna stå i en avsevärt gynnsammare ställning. 1 Med ledning av allmänna bostadsräkningen år 1945 har i bilaga 12 (s. 104) framlagts en tabell, visande bostadslägenheternas fördelning på egentlig landsbygd och landsbygdens tätorter i de olika länen. Värdena avse bostadslägenheter belägna utom orter, vilka voro städer den 1 januari 1946, och gälla alltså i stort sett samma områden som i elkraftutredningens underrate// 7. Bostadslägenheternas fördelning på egentlig landsbygd och landsbygdens tätorter enligt allmänna bostadsräkningen år 1945

Antal

Egentlig landsbygd Tätorter med a) 200—1.000 invånare . b) 1.000—5.000 Summa Landsbvgden

Procent av antalet bostadslägenheter på landsbygden

745.000 177.000 214.000

65 16 19

i En mera ingående redogörelse för de skilda betingelserna i elektrifieringsavseende på ren landsbygd och i tätorter kommer att ingå i elkraftutredningens s l u t b e t ä n k a n d e .

I

1 — • — I

90 100 £

Bild 18. Bostadslägenheter på egentlig landsbygd och landsbygdens tätorter enligt allmänna bostadsräkningen år 1945 sökningar förts till landsbygd. Med stöd av dessa siffror ha tabell 7 och bild 18 sammanställts. Den senare visar mera åskådligt bostadslägenheternas procentuella fördelning. Summan av landsbygdslägenheterna faller till ungefär en tredjedel inom tätorter, men andelen varierar avsevärt från län till län. I exempelvis Örebro län utgör den ca 40 % och i utpräglade jordbrukslän, såsom Skaraborgs och Jämtlands län, ca 20 %. Bild 18 ger sålunda en antydan om i vad mån de i medelvärdena för landsbygden i sin helhet medräknade tätortsvärdena ha kunnat påverka siffrorna på specifik energiförbrukning och medelpris för de olika länen. Med hänsyn till de ökade elektrifieringskostnaderna och det sämre utnyttjandet av anläggningarna vid glesare bebyggelse vore det naturligt med ett högre jämförelsepris m2 i län eller landsdelar med lägre folktäthet, under förutsättning — med tanke på det tidigare sagda — att skillnaden i företagsstorlek samt skillnaden i genomsnittlig råkraftkostnad icke vore alltför 44

Tabell 8. Landsbygdsföretagens och -förbrukarnas fördelning på företag av olika storleksgrupp år 1944 inom de 12 tätare bebyggda, respektive de 12 glesare bebyggda länen F ö r b r u k a r e per företag Länsgrupp nr

Invånare per km2

Jämförelsepris m2 öre/kWh

3—20

1 2

20—200

200—500

500—1.000

minst 1.000

Landsbygdsföretag inom storleksgruppen i procent av samtliga landsbygdsföretag inom länsgruppen

5 Förbrukare, tillhörande landsbygdsföretag inom storleksgruppen, i procent av samtliga landsbygdsförbrukare inom länsgruppen 1

stor. I avsikt att belysa i vad mån företag med höga genomsnittspriser äro lokaliserade till län med gles bebyggelse på den rena landsbygden har tabellen i bilaga 13 (s. 105) sammanställts. För landsbygden i varje län har uträknats antalet invånare per km 2 land med avdrag för fjäll, myr o. d.1 Länen ha ordnats efter fallande folktäthet. Fördelningen på större och mindre företag är mycket växlande även beträffande län, som äro inbördes ungefär lika tättbefolkade. Någon möjlighet att konstatera, att ett högre jämförelsepris som regel följer med lägre folktäthet inom län med ungefär lika fördelning av företagen på olika storleksgrupper, finnes icke, utan det är uppenbart, att de högsta värdena på 7712 äro att finna inom län i södra Sverige med förhållandevis hög folktäthet. En viss förklaring till detta förhållande ligger naturligtvis i rådande olikheter i bebyggelsens utbredning samt i det faktum, att råkraftkostnaden i södra Sverige varit högre än i övriga delar av landet. Om de 12 tätare befolkade länen sammanföras i en grupp (nr 1) och de övriga 12 i en annan (nr 2), erhållas för de båda länsgrupperna de genomsnittssiffror, som framgå av tabell 8. Det råder en jämförelsevis stor överensstämmelse i företagens fördelning på olika storleksgrupper i de båda länsgrupperna. Skillnaden i de genomsnittliga värdena på jämförelsepriset m.2 för de båda grupperna är som synes obetydlig. Engångsavgifter

I samband med anslutning till distributionsnätet ha abonnenterna på många håll att erlägga en engångsavgift, vilken har till syfte att i större 1 Egentligen borde undersökningen, som ovan n ä m n t s , avse enbart den rena landsbygden. Det tillgängliga m a t e r i a l e t h a r dock icke tillåtit en sådan begränsning, varför landsbygdens t ä t o r t e r måst medtagas vid uträkningen av befolkningssiffrorna. Detta inverkar dock icke avgörande på resultatet.

eller mindre utsträckning täcka företagets kostnader för distributionsanläggningen. Genom att uttaga engångsavgift blir det principiellt möjligt för företaget att tillhandahålla elkraft till lägre årliga avgifter än som annars vore tänkbart. I städer och andra tätorter, där ett gemensamt distributionsnät kan utbyggas i takt med samhällets utveckling enligt stads- och byggnadsplaner, blir anläggningskostnaden per förbrukare ganska enhetlig. Där är kapitalanskaffningen för elektrifieringens genomförande i regel en kommunal angelägenhet. Några engångsavgifter vid anslutningen till nätet uttages vanligen ej hos stadsföretagen, bortsett från förekommande servisavgifter, som erläggas av fastighetsägaren. Annorlunda ställer det sig inom landsbygdsdistributionen, där avstånden i allmänhet äro långa mellan de olika förbrukarna. För kapitalanskaffning till de jämförelsevis höga anläggningskostnaderna uttaga landsbygdsföretagen vanligen en icke obetydlig engångsavgift vid anslutningen till distributionsnätet. Detta har också bidragit till att göra det möjligt för dem att tillämpa tariffavgifter i övrigt, som ligga på ungefär samma prisnivå som i städerna. De kooperativa distributionsföretagen uttaga i regel engångsavgift av medlemmarna i form av insats eller inträdesavgift, beräknad i relation till det antal andelar (tariffenheter), varmed medlemmen ingår i föreningen. Hos andra distributionsföretag brukar engångsavgiften utgå i form av en anslutningsavgift. Med ledning av de — låt vara i många fall ofullständiga — uppgifter om förekommande engångsavgifter, som inhämtades i samband med elkraftutredningens inventering av distributionsföretagens tariffer omkring år 1944, har i bilaga 14 (s. 107) gjorts en sammanställning rörande de av de olika företagen tillämpade principerna för uttagande av engångsavgift. I denna sammanställning bortses helt från skillnaden i engångsavgiftens karaktär av insats i en förening respektive anslutningsavgift. Som framgår av sammanställningen tillämpas ett flertal skilda huvudprinciper för beräkning av engångsavgift. Ett förhållandevis stort antal företag har emellertid icke lämnat någon uppgift i berörda avseende, vilket ofta kunnat bero på att nyanslutningar på senare tid icke förekommit och att man nu icke h a r kännedom om vilka principer, som tillämpades när engångsavgifterna voro aktuella. En stor grupp av företag tillämpar metoden att taga ut engångsavgifter som ett fast belopp per enhet, men de enheter, som därvid användas, äro som framgår av bilaga 14 b mycket varierande. Såväl effektberoende som icke effektberoende enheter förekomma liksom även kombinationer av båda dessa slags enheter. Förhållandevis många företag låta engångsavgifterna bestämmas av anläggningskostnaderna i varje särskilt fall. Förhållandena kompliceras ytterligare därav att medlemmarna i distributionsföreningar ofta icke inbetalat hela sitt insatsbelopp kontant, utan 46

detta har till en större eller mindre del gäldats medelst revers, som föreningen sedan kunnat använda som säkerhet för lån. I vissa fall har därefter medlemmen årligen till föreningen betalat amortering på oguldet insatsbelopp jämte ränta. I andra fall åter har reversen uteslutande lagts som säkerhet för föreningens lån, vilket amorterats och förräntats genom de löpande kraftinkomsterna. Vid ett bedömande av vilket tillägg till de taxeenliga kraftavgifterna, som skulle kunna anses motsvara erlagda engångsavgifter, uppstår frågan, huruvida tillägget borde avse enbart ränta på beloppet eller jämväl amortering av detsamma. De omständigheter, som i det individuella fallet kunde tala för det ena eller andra beräkningssättet, ha självfallet varit synnerligen skiftande, beroende på om vederbörande konsument själv fått upptaga ett amorteringslån för att erhålla medel till att betala engångsavgiften med eller om han disponerat kontanta tillgångar för ändamålet, om prestationen till större eller mindre del gjorts in natura, om elektrifieringen medfört en mot engångsavgiften svarande värdeökning av hans fastighet, som kanske direkt framkommit vid ett byte av ägare kortare eller längre tid efter elektrifieringen, etc. Ser man emellertid rent principiellt på frågan, torde det vara riktigt att antingen räkna endast med räntan men låta räntekostnaden kvarstå oavsett hur lång tid som förflutit sedan engångsavgiften betalades eller också räkna med såväl ränta som amortering under en viss period, t. ex. 25 år, men därefter helt bortse från någon inverkan av engångsavgiften på de taxeenliga kraftavgifterna. Enligt det sistnämnda betraktelsesättet skulle engångsavgifternas betydelse för det stora flertalet konsumenter numera ha väsentligt minskats eller helt bortfallit. I detta sammanhang kunna de uppgifter om distributionsföretagens ekonomiska läge, som anföras å s. 51—54 och i bilaga 16, vara belysande. Det framgår därav att den gynnsammare utvecklingen av landsbygdselektrifieringen sedan svårigheterna efter det första världskriget övervunnits för många företag medfört, att det upplånade anläggningskapitalet kunnat amorteras snabbare än som varit ekonomiskt nödvändigt eller från början planlagt. För företag i glest bebyggda trakter, där anläggningskostnaderna varit oproportionerligt höga och utvecklingsmöjligheterna ogynnsamma, kunna dock företagens anläggningskostnader alltjämt ha stor betydelse även i de fall, där företagen ej längre befinna sig i startperioden. En annan svårighet vid bedömningen av det mot tidigare erlagda engångsavgifter svarande tillägget till de kraftpris, som redovisats vid elkraftutredningens undersökning, utgör den omständigheten, att man icke utan ingående företagsekonomiska utredningar för de olika distributionsföretagen skulle kunna avgöra, i vilken mån den aktuella taxan är tillräcklig för att även täcka kostnaderna för ett så omfattande underhåll, att en total förnyelse av anläggningarna över huvud taget icke aktualiseras. Detta torde emellertid vara fallet vid ett icke oväsentligt antal distributionsföretag, 47

varvid sålunda någon anledning icke finnes att förutsätta förnyade engångsavgifter eller taxehöjningar, som motiveras av att en viss amorteringsperiod för ursprungligen erlagda engångsavgifter går till ända. Å andra sidan förekommer det också, att gällande taxor ej äro tillräckliga i detta avseende. Särskilt gäller detta de kooperativa distributionsföretagen. De i det föregående redovisade kraftpriserna, beräknade som medeltal för de olika länen, innefatta endast de avgifter, som förbrukarna haft att betala enligt företagens gällande taxor, i förekommande fall med tillägg av utgående underhållsavgifter. Det hade givetvis varit önskvärt, att även engångsavgifternas inverkan kunnat medtagas vid beräkningen av medelpriserna. Som framgår av det nyss anförda, skulle emellertid detta ha tvingat till omfattande undersökningar och i många fall rena antaganden beträffande tidpunkten för varje förbrukares anslutning, engångsavgifternas storlek, naturaprestationernas värde, gällande räntefot under olika tider osv. De från företagen inkomna uppgifterna om engångsavgifter äro också i många fall ofullständiga eller osäkra. Företagens nuvarande ledning saknar ofta möjlighet att lämna klara besked angående de ursprungliga inträdesoch anslutningsavgifterna. Det har likväl sitt stora intresse att kunna direkt jämföra kraftavgifterna inom olika områden även om man nödgas bortse från engångsavgifterna. Eftersom kraftpriserna ovan redovisats såsom medeltal för hela län eller områden bestående av ett flertal län, torde variationerna hos engångsavgifternas storlek och tidpunkt för uttagandet näppeligen heller kunna väsentligt rubba förutsättningarna för de jämförelser av prisnivån på landsbygden, som gjorts i föregående avsnitt. Vid jämförelser mellan förhållandena för enskilda förbrukare och även i vissa fall för samtliga förbrukare inom begränsade distributionsområden kunna dock engångsavgifterna ha en betydande inverkan, beroende på principerna för deras uttagande, elektrifieringskostnaden och strömförbrukningens storlek, vilket må belysas med några exempel med varierande förutsättningar. Som exempel på en relativt låg engångsavgift kan väljas 30 kr./Nte, dvs. den engångsavgift som gällde inom vattenfallsverkets detaljdistribution år 1950. Vid 4 % ränta motsvarar den ett tillägg till grundavgiften av 1:20 kr./Nte och år om endast räntan medräknas, respektive 1: 90 kr./Nte och år vid amortering med konstant annuitet under 25 år. I motsvarande taxa var grundavgiften 7: 50 kr./Nte och år och energiavgiften 6 öre/kWh, vartill kom en abonnentavgift av 10 kr/år. Vid den mycket låga strömförbrukningen 25 kWh/Nte och år, dvs. praktiskt taget enbart för belysning, blir det resulterande energipriset enligt taxan ca 40 öre/kWh och det mot engångsavgiften svarande tillägget 4,8 respektive 7,6 öre/kWh. Vid den mera normala energiförbrukningen av 100 kWh/Nte blir det taxeenliga energipriset 14,5 öre/kWh och tilläggen 1,2 respektive 1,9 öre/kWh. Räknar man slutligen med en rätt långt utvecklad strömförbrukning, t. ex. 250 kWh/Nte, som 48

ingalunda är något ovanligt värde nu för tiden, blir energipriset 9,4 öre/kWh och tilläggen 0,5 respektive 0,8 öre/kWh. Som ett annat exempel kan väljas en engångsavgift av 100 kr./Nte, dvs. en avgift som vid 1950 års förhållanden ungefär motsvarade den gräns för anläggningskostnaden, vid vilken statsbidrag började utgå. Denna engångsavgift motsvarar ett tillägg till grundavgiften av 4 kr./Nte och år om endast ränta beräknas, och 6: 40 kr./Nte och år om amortering under 25 år antages ske. Det taxeenliga energipriset blir givetvis detsamma som i föregående exempel. Det mot engångsavgiften svarande tillägget till energipriset ökas emellertid till 4,o respektive 6,4 öre/kWh vid förbrukningen 100 kWh/Nte och år samt 1,6 respektive 2,6 öre/kWh vid förbrukningen 250 kWh/Nte och år. Siffrorna för det lägsta förbrukningsstadiet ha ej anförts i detta fall, eftersom den anläggningskostnad, som här antagits gälla, bör förutsätta en normal trefaselektrifiering, som sålunda är dimensionerad icke enbart för belysning utan även för motordrift och elkokning. Vid den restelektrifiering av glesbygdsområden eller elektrifiering av enstaka, avsides belägna gårdar, som förekommit under senare år och ännu pågår, kunna anläggningskostnaderna uppgå till mycket höga belopp per Nte. För att elektrifiering i dylika fall över huvud taget skall komma till stånd måste man härvid ofta trots utgående statsbidrag räkna med väsentligt högre engångsavgift än vad som angivits i de föregående exemplen. Därvid ökas givetvis det mot engångsavgiften svarande tillägget till grundavgiften eller till det resulterande energipriset i motsvarande mån, dvs. vid oförändrad förbrukning i direkt proportion till engångsavgiftens storlek. Genom det av elkraftutredningen år 1947 framlagda förslaget till standardtariffer har utredningen avsett att åstadkomma en viss systematisering även av engångsavgifterna. Enligt normaltariffen skall engångsavgiften utgå med visst belopp per Nte. Storleken bestämmes principiellt av de verkliga genomsnittliga kostnaderna för utbyggnad av distributionsanläggningen. Det betonas, att vid beräkning av den genomsnittliga anläggningskostnaden så stort område som möjligt bör medräknas. Vid speciella förhållanden, t. ex. om en abonnent önskar kabelservis i nät, där friledningsservis är normalt, eller om anläggningskostnaden är särskilt hög, förutsattes, att skälig förhöjning av den eljest normala engångsavgiften må göras. För nytillkommande abonnent inom äldre distributionsområde utgår enligt normaltariffen samma engångsavgift per tariffenhet, som tidigare erlagts av de ursprungligen anslutna abonnenterna, dock med sådan modifiering, som kan anses skälig med hänsyn tagen till väsentligt ändrad prisnivå eller på annat sätt ändrade kostnadsförhållanden. Den i elkraftutredningens betänkande med förslag till standardtariffer uttalade principen, att engångsavgiften bör utgå per Nte och i största möjliga utsträckning vara utjämnad och lika för alla abonnenter inom företaget, oberoende av i

de individuella anslutningskostnaderna och tidpunkten för anslutningen, har emellertid vid den praktiska tillämpningen icke helt genomförts. Till komplettering av de uppgifter om tillämpade engångsavgifter, som framlagts i bilaga 14, lämnas i bilaga 15 (s. 108) en av Svenska elverksföreningen år 1949 uppgjord sammanställning över anslutningsavgifter vid nyelektrifiering hos vissa större landsbygdsdistributörer. Avvägningen av anslutningsavgifternas storlek bör ses mot bakgrunden av statsbidragsreglerna. Statsbidrag utgick vid den tidpunkt, som bilaga 15 avser, normalt för den del av anläggningskostnaden, som låg mellan 90 och 180 kr. per CB-enhet (motsvarande 112: 50 och 225 kr. per Nte), dock .endast om anläggningskostnaden översteg 120 men ej 240 kr. per CB-enhet (150 respektive 300 kr. per Nte). För de fall, där anläggningskostnaden låg mellan 120 och 180 kr. per CB-enhet, begränsades sålunda företagens egen insats per CB-enhet till skillnaden mellan 90 kr. och anslutningsavgiften. Vid högre anläggningskostnad än 180 kr. per CB-enhet funnos synbarligen inga enhetliga regler för kostnadsfördelningen. Ofta torde företagen ha räknat ined att kostnaden för varje särskild nyanläggning helt eller till väsentlig del skulle täckas genom engångsavgifter jämte bidrag från stat och komm u n eller genom regleringsavgifter o. d. Det är tydligt, att engångsavgifterna variera avsevärt såväl mellan de olika företagen som inom dessas distributionsområden. Detta har självfallet sin grundorsak i att kostnaderna för utbyggnad av distributionsanläggningen kunna vara mycket olika inom tätare och glesare bebyggelse. Härtill kommer emellertid, att de olika företagen tillämpa olika principer för kapitalanskaffningen. Vid kooperativa företag utgör engångsavgiften — i form av insats eller inträdesavgift — den enda eller huvudsakliga formen för kapitalanskaffningen. Vid distributionsföretag, som icke äges av konsumenterna, utgör förekommande engångsavgift — i form av anslutningsavgift — ett konsumenternas bidrag till företagets anläggningskostnader, vilket i regel täcker endast en del av företagets kapitalbehov. Där anslutningsavgifterna förekomma uttagas de vanligen av vederbörande abonnent i samband med att hans fastighet anslutes till elnätet. Med hänsyn till att skiftande taxe- och finansieringssystem ännu tillämpas på olika håll förekommer emellertid att även senare särskilda avgifter av engångsnatur uttagas av abonnenterna, t. ex. i samband med att nätet förstärkes eller att abonnent utökar sin elanslutning eller övergår till ny tariff. De av elkraftutredningen framlagda standardtarifferna äro som tidigare nämnts för närvarande föremål för en allmän översyn, som verkställes i samarbete med Svenska elverksföreningen. Därvid undersökes även möjligheterna av att åstadkomma mera enhetliga regler angående anslutningsavgift. Elkraftutredningen avser att återkomma till detta spörsmål i kommande betänkande. 50

Företagens ekonomiska förhållanden Om ett distributionsföretag har god ekonomisk ställning kunna givetvis förutsättningarna för en förstklassig distribution vara goda. Omvänt kan sägas, att om distributionen är underhaltig — exempelvis på grund av brister i fråga om krafttillförsel, distributionsnät eller sakkunnig ledning — förutsättningarna för god företagsekonomi äro ogynnsamma. Eftersom en betydande del av landsbygdselektrifieringen kommit till under dyrtider med brist på materiel och arbetskraft, ha många landsbygdsföretag tidvis ställts inför betydande ekonomiska svårigheter. Dessa. förhållanden ha i olika sammanhang varit föremål för offentliga utredningar. År 1924 verkställdes sålunda av särskilda inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga "Utredning beträffande de elektriska distributionsföretagens ekonomiska svårigheter och möjligheterna för dessas avhjälpande" (SOU 1924:52). Vidare ha undersökningar angående landsbygdsföretagens ekonomiska förhållanden skett i samband med utredningar angående vattenfallsstyrelsens landsbygdstaxor åren 1925 och 1932 (SOU 1925: 18 och 1933: 8) och genom vattenfallsstyrelsen i yttrande år 1936 över betänkande angående folkförsörjning och arbetsfred (SOU 1935: 65). I bilaga 16 (s. 110) refereras de väsentligaste resultaten av ovannämnda utredningar. Härav framgår, att landsbygdsföretagens ekonomiska förhållanden från att åren närmast efter första världskriget ofta ha varit ansträngde successivt förbättrats under mellankrigstiden. Under 1930-talet betraktades det aktuella ekonomiska läget, enligt såväl 1932 års utredning som 1936 års undersökningar, såsom för flertalet landsbygdsföretag gynnsamt. Tiden närmast efter ovannämnda utredningar uppvisade i stort sett goda ekonomiska konjunkturer, vilket bör ha återspeglat sig i distributionsföretagens ekonomiska förhållanden. Stegringen av elkraftförbrukningen på landsbygden medförde bl. a. sänkta medelpriser för råkraften och ökad utnyttjning av distributionsanläggningarna. Fram till slutet av 1930-talet var dessutom materieltillgången god och byggnadskostnaderna måttliga, varigenom förutsättningarna för erforderlig successiv förstärkning av näten voro goda. Annorlunda blevo emellertid förhållandena under de senare krigsåren och under efterkrigstiden. Den tilltagande knappheten på materiel och de stigande byggnadskostnaderna medförde då en eftersläpning beträffande anläggningarnas såväl underhåll som förstärkning och sålunda en minskning av den marginal i nätens överföringsförmåga, som tidigare fanns. (Jfr med redogörelsen för nätens tillstånd, s. 12.) Genom den alltj ä m t starkt ökande elkraftförbrukningen torde emellertid landsbygdsföretagens ekonomiska ställning även under denna utvecklingsperiod ha snarare förbättrats än försämrats, rent balanstekniskt sett. Å andra sidan torde penningvärdesförsämringen under senare år ha verkat ogynnsam på ekonomien, särskilt som taxehöjningar försvårats genom prisstoppet. 51

Tabell 9. Vissa distributionsföretags resterande låneskuld åren 1931 och 1948 Procentuell andel därav, som År

Antal undersökta företag

hade skuld per CB-enhet uppgående till voro skuldfria

1—10 kr.

10—20 kr.

20—30 kr.

30—40 kr.

över 40 kr.

7 För att erhålla en uppfattning om landsbygdsföretagens ekonomiska ställning har elkraftutredningen verkställt en stickprovsundersökning omfattande 136 företag. Undersökningen avsåg förhållandena den 1 januari 1948. På grund av svårigheten att erhålla erforderliga uppgifter från annat håll härstammar undersökningsmaterialet huvudsakligen från föreningar inom vattenfallsverkets försörjningsområden (45 tillhörande Trollhätte kraftverk, 38 Älvkarleby kraftverk, 26 Motala kraftverk, 4 Norrbottens kraftverk och 3 övre Norrlands kraftverk). Av företagen utanför vattenfallsverkets områden ligga 7 i Kronobergs län, 6 i Kopparbergs län, 4 i Göteborgs och Bohus län och 3 i Västernorrlands län. Resultatet av en undersökning — omfattande 123 av dessa företag — angående företagens resterande låneskuld framgår av tabell 9, vari låneskulden ställts i relation till det antal tariff enheter (CB-enheter), som vederbörande företag representerade. För jämförelsens skull ha motsvarande uppgifter för den 1 januari 1931 enligt 1932 års utredning medtagits. Enligt 1932 års utredning ansågs vid dåvarande prisnivå den normala anläggningskostnaden i genomsnitt för föreningarna uppgå till ca 40 kr. per CB-enhet. Av de undersökta företagen hade 11 % en låneskuld, som översteg den sålunda beräknade nybyggnadskostnaden för normala föreningsanläggningar. Den ekonomiska ställningen ansågs särskilt ansträngd endast för 3 % av föreningarna, vilkas låneskuld med mer än 50 % översteg normal anläggningskostnad. En motsvarande överslagsberäkning gällande förhållandena 1948 ger vid handen, att anläggningskostnaderna i genomsnitt stigit betydligt och för normala föreningsanläggningar vid dåvarande standard torde ha överstigit 100 kr. per CB-enhet. Inget av de undersökta företagen hade en låneskuld, som uppgick till detta belopp. Högsta låneskulden, 72 kr. per CB-enhet, gällde ett norrlandsföretag, som startat år 1941. Vid jämförelser mellan 1931 och 1948 års värden i ovanstående tabell bör beaktas att på grund av penningvärdets fall en låneskuld på ett och samma helopp var väsentligt mindre betungande år 1948 än år 1931. För bedömande av distributionsföreningarnas ekonomiska ställning beräknade 1932 års utredning jämväl förhållandet mellan resterande skuld52

Låneskuld fl av anläggningskostnaden

Företagens skuldbelopp i fl av deras anläggningskostnad har ordnats efter s t o r l e k . Varje företag har markerats med så s t o r hor i s o n t a l längd i resp. kurva, som dess anläggningskostnad utgör i fl av a l l a företagens sammanlagda.

90 100 fl Anläggningskostnad

Bild 19. Resterande låneskuld i % av anläggningskostnaden hos ett antal företag inom valtenfallsverkets centralblock åren 1926, 1928 och 1931, samt motsvarande hos ett antal andra undersökta företag i olika delar av landet år 1948 summa och anläggningskostnaden. Detta förhållande, uttryckt i procent, uträknades för flertalet av de undersökta föreningarna för vart och ett av åren 1926, 1928 och 1931. Resultatet åskådliggöres i diagrammet bild 19, där de tre översta kurvorna ange föreningarnas skuldbelopp i procent av deras ursprungliga anläggningskostnad. Kurvornas inbördes ställning ger upplysning om den amorteringstakt, som föreningarna tillämpat. För jämförelse har i diagrammet inlagts en motsvarande kurva för de 123 i elkraftutredningens undersökning ingående företagen. Det är att märka, att dessa företag icke äro desamma som avses med de tre övre kurvorna och delvis äro företag utanför vattenfallsverkets försörjningsområde. Åtskilliga av dessa företag ha vidare genomfört omfattande till- eller ombygg53

nåder av distributionsnäten och kostnaderna därför ha medräknats i anläggningskostnaderna. Av diagrammet kan dragas den slutsatsen, att för distributionsföretagen i allmänhet låneskulden i förhållande till anläggningskostnaderna år 1948 var relativt obetydlig. Av de 14 undersökta företag, som då hade en återstående låneskuld överstigande 20 % av anläggningskostnaden, hade åtminstone 11 under den närmast föregående 1 O-årsperioden verkställt genomgripande om- eller tillbyggnad av näten. (För de tre återstående saknas uppgifter i detta hänseende.) Låneskuldens storlek behöver emellertid ej vara utslagsgivande för ett företags ekonomiska ställning. Ofta ha nämligen företagen avsevärda tillgångar utöver värdet av deras anläggningar. En undersökning av företagens likviditet har skett genom att skillnaden uträknats mellan likvida tillgångar i form av kassa- och banktillgodohavanden samt utestående fordringar (inberäknat medlemmarnas insatsreverser) å ena sidan och låneskulden å andra. Det visar sig därvid, att de likvida tillgångarna år 1948 överstego skulderna för icke mindre än 74 % av de undersökta företagen. Det stora flertalet företag uppvisade emellertid obetydliga saldon, vare sig tillgångarna eller skulderna övervägde nämnvärt. Det synes, som om företagen strävat efter att medelst taxeregleringar balansera skulderna mot tillgångarna, dvs. vara skuldfria men samtidigt utan nämnvärda disponibla tillgångar. Av undersökningen synes framgå, att företagens rent balanstekniska ekonomiska ställning år 1948 genomgående var god. Det måste emellertid ytterligare betonas, att en bokföringsmässigt sett god ekonomisk ställning kan uppkomma på bekostnad av distributionsnätens underhåll. En ingående undersökning angående behovet av reparationer och förstärkningar av näten tillhörande speciellt ifrågavarande undersökta företag har ej kunnat genomföras. Av vederbörande uppgiftslämnare — råkraftleverantörer och konsulenter — ha näten på ett par undantag när bedömts såsom "normala" såväl beträffande underhåll som förmåga att taga en rimlig belastningsökning. Med hänsyn till vad som anförts i statsinspektörernas i bilaga 1 refererade rapporter angående distributionsanläggningarnas tillstånd kan det antagas, att undersökningsmaterialet ej är tillräckligt representativt i detta avseende. Av naturliga skäl ha för undersökningen av företagsekonomien utvalts företag med ordnad bokföring, en omständighet som antyder, att de i undersökningen ingående företagen i allmänhet ligga på en högre nivå än genomsnittet. De senaste årens utveckling i fråga om materieltillgång och byggnadskostnader å ena sidan och landsbygdens elkraftbehov å andra har på många håll lett till ökad eftersläpning i fråga om underhåll och erforderlig förstärkning av landsbygdsnäten. Det finnes därför många småföretag med till synes ordnad ekonomi, vilkas ställning dock är så ogynnsam, att erforderlig upprustning av distributionsnäten ej kan ske utan stora svårigheter. 54

TREDJE KAPITLET

Jordbrukets eldrift

Inom många grenar av näringslivet har en stark intensifiering av elkraftens utnyttjande ägt rum under senare år. Följande översikt, som endast avser jordbruket, inledes med ett referat av den förut (s. 9) omnämnda redogörelsen för jordbrukets elinventering år 1945. Därpå följer ett på kompletterande uppgifter baserat avsnitt angående jordbrukets eldrift år 1950, varvid jämförelser göras med tillståndet år 1945. Slutligen upptages den framtida utvecklingen till diskussion och bedömande. Materialet till den kompletterande undersökningen år 1950 har tillhandahållits genom vederbörande kraftdistributörer. Utöver uppdelningen av de undersökta jordbruken i olika storleksgrupper enligt elinventeringens metod har materialet sammanställts med hänsyn till jordbrukens belägenhet inom olika kraftförsörjningsområden. Elinventeringens material synes väl ägnat att tjäna som underlag vid bedömande av utvecklingstendenserna och har också utnyttjats för detta ändamål. De prognoser angående jordbrukets kraftbehov, som framlagts av Centrala driftledningen i dess årsberättelse för driftåret 1950/51 (s. 42—57: "Elkraftbehovens utveckling under tioårsperioden 1950—60"), ha sålunda delvis baserats på resultat från elinventeringen. De i det följande framlagda beräkningarna angående jordbrukets framtida kraftbehov avvika i vissa detaljer från Centrala driftledningehs. Hänsyn har nämligen tagits till re-

Tabell 10. Elektrifieringens omfattning (Undersökningsår 1945) Procent av brukningsdelarna inom gruppen Storleksgrupp Elektrifierade för Enbart belysning

Nr

Åkerareal, ha

Beljsning och kraft

I II III IV V VI VII

2— 5 5— 10 10— 20 20— 30 30— 50 50—100 över 100

47 71 79 98 94 100 97

35 20 10 2

alla över 2

21 Vindelektrifierade

Oelektrifierade

1 2

18 8 9

3 3

100 100 100 100 100 100 100

100 Summa

Tabell 11. Elektrisk utrustning i mangårdsbyggnad (Undersökningsår 1945) Storleksgrupp, nr

I

II

III

IV

V

VI

VII

Åkerareal, h a

2—5

5—10

10—20

20—30

30—50

50—100

över 100

Antal undersökta brukningsdelar

62 1 24

110 1 28 1 1 15 79 2

84 3 28 1 2 27 68 9

46 6 11 3 6 18 41 8

29 1 15 2 3 16 29 3

39 9 15 9 14 31 35 14

30 11 11 20 16 28 29 15

Därav u t r u s t a d e med radio elspis kylskåp

elkamin

3 41 7

s u l t a t e n av 1950 å r s k o m p l e t t e r a n d e u n d e r s ö k n i n g och a n d r a n y a r e farenheter.

er-

J o r d b r u k e t s elinventering år 1945 Elinventeringen omfattade över 400 gårdar av växlande storlek (dock med minst 2 ha åkerareal) och med sådan fördelning över hela landet, att ett representativt material erhölls. I tabell 10 ges en uppställning över elektrifieringens omfattning. 1 När en fastighet väl blivit elektrifierad kommer elkraften i normala fall till användning för såväl bostadshushåll som jordbruksdrift. Elutrustningen för dessa båda områden har så vitt möjligt redovisats var för sig. I fråga om belysningen i bostäder varierade medeltalet ljuspunkter, inberäknat vägguttag för de olika storleksgrupperna mellan 9 och 34 i mangårdsbyggnaderna. I de anställdas bostäder var medeltalet omkring 5 ljuspunkter. Den övriga elektriska utrustningen i bostadshushållen framgår av tabellerna 11 och 12. För att få en uppfattning om den utökning av lanthushållens utrustning med belysning och apparater, som närmast skulle kunna komma ifråga, h a r elinventeringen gjort en uppskattning med ledning av de önskemål, som framställts av de undersökta gårdarnas brukare. Uppskattningen har gjorts genom omräkning av siffror från de undersökta gårdarna till att avse alla gårdar inom riket. Ett sammandrag återges i tabell 13. Elinventeringens undersökning angående elutrustning för jordbruksdriften visar, 1 Enligt den undersökning av landsbygdselektrifieringens omfattning, som gjordes i s a m b a n d med 1944 års a l l m ä n n a j o r d b r u k s r ä k n i n g (se bilaga 1 till elkraftutredningens redogörelse n r 1, SOU 1 9 4 7 : 3 ) , voro 71 % av jordbruksfastigheterna belysningselektrifierade och 42 % d ä r j ä m t e motorelektrifierade. Alltså voro 29 % e n b a r t belysningselektrifierade. Eftersom jordbruksräkningen redovisar fastigheter och elinventeringen brukningsdelar äro emellertid siffrorna från de båda u n d e r s ö k n i n g a r n a inte direkt j ä m f ö r b a r a . För övrigt gäller jordbruksräkningen alla jordbruksfastigheter medan elinventeringen endast medtagit brukningsdelar över 2 hektar.

Tabell 12. Elektrisk utrustning i de anställdas (Undersökningsår 1945)

hushåll

Storleksgrupp, nr

I

II

III

IV

V

VI

VII

Åkerareal, ha

2—5

5—10

10—20

20—30

30—50

50—100

över 100

Antal h u s h å l l , utom brukarens, sammanlagt för de undersökta brukningsdelarna

—

216 14 17 2

41 Därav u t r u s t a d e med

— kokplatta

.. j

— köksmotor

3 115

elkamin

Tabell 13. Önskemål

om utökning av elektricitetens (Undersökningsår 1945)

användning

I tabellen anges antalet fall i 1.000-tal, vid vilka brukaren enligt elinventeringens uppskattning i första hand önskade ökad utrustning. I—II

III—V

VI—VII

Alla

Åkerareal, ha

2—10

10—50

över 50

över 2

Antal brukningsdelar i 1000-tal

86 Belysning Elkokning Elkamin Strykjärn Tvättmaskin Kylskåp Dammsugare Hushållsapparater

20 101 4 13 2 2

4 32 2

0,5

2 5

0,4 0,9

Storleksgrupp, nr

, , , ,

296 2 0,5

0,6

0,6

24 135 6 13 4 8

0,7

att det genomsnittliga antalet ljuspunkter i ekonomibyggnaderna utgjorde 3 i den minsta och 30 i den största storleksgruppen. Den sammanlagda motoreffekten utgjorde i medeltal I 6 kW på gårdar i storleksgrupp II 7 III 12 IV 12 V 16 VI 16 36 VII

(2—5 ha) (5—10 ha) (10—20 ha) (20—30 ha) (30—50 ha) (50—100 ha) (över 100 ha)

Tabell 14. Sätt för utförande av olika (Undersökningsår 1945)

arbeten

Tabellen anger antalet fall i procent av totalantalet fall där arbetet utförcs. (Tabellen visar alltså den rent numerära fördelningen men ej arbetsmängdens fördelning.) Alla storleksgrupper. Arbete (Beteckningarna E, A, H och U förklaras i texten nedan)

E

A

H

U .

Tröskning T r a n s p o r t : hö „ helsäd „ halm ,, spannmål P u m p n i n g av gödselvatten Gröpning Krossning av fodersäd Skärning av hackelse „ „ rotfrukter Mjölkning Klippning av k r e a t u r Vedkapning Vedklyvning Slipning Vattenuppfordring: ekonomibyggnader ,', bostäder

61 10 3 29 1 61 17 15 40 3 18 64 60 11 14 19 19

34 3 o 15

2 87 95 56 99 39

-— — — — —.

— —

82 85

.— .— 1

— 6

— .—. — 6

— 1 1 —

54 97 82 36 34 89 85 65 69

•

—

— — .— — •

—

•

—

15 12

Medeleffekten för brukningsdelar i storlekar 10—100 ha (grupperna III—VI) ökar sålunda obetydligt med gårdsstorleken. Motoreffekten per ha blir naturligt nog hög för de mindre gårdarna. Elektrisk varmvattenberedare för ekonomibyggnad påträffades i intet fall på gårdar med mindre areal än 10 ha, medan däremot flertalet gårdar med större areal än 100 ha hade sådana. Elstängsel förekom sällan på mindre gårdar och ej ens i grupp VII (över 100 ha) hade mer än omkring hälften av gårdarna elstängsel. Elektrisk lokaluppvärmning och ventilation i ekonomibyggnader påträffades endast i 6 resp. 8 fall, därav i grupp VII 3 resp. 6 fall på 31 undersökta. Elinventeringen har vidare undersökt användningen av eldrift vid olika arbeten inom jordbruket. En väsentlig del av de s. k. inomgårdsarbetena kan tekniskt utföras med hjälp av elmotorer. Vid inventeringen har beträffande varje sådant arbete undersökts på vad sätt det utföres. Fältarbeten äro icke alls medtagna. Med ledning av de gjorda iakttagelserna har sammanställts bl. a. tabell 14, som upptager olika inomgårdsarbeten och anger — räknat i förhållande till totalantalet fall, där arbetet överhuvud förekommer — det procentuella antalet fall, där arbetet utföres med hjälp av elmotor (E), med hjälp av annan motor än elmotor, t. ex. traktor eller stationär förbränningsmotor (A) och med handkraft (H) samt där arbetet utföres utanför den egna gården på plats, där bättre utrustning finnes, t. ex. vid kvarn eller lagerhus (U). Beträffande vattenuppfordring föres till sistnämnda grupp sådana fall, där självtryck finnes eller där gården kunnat anslutas till allmänt vattenledningsnät. Vissa arbeten, t. ex. tröskning är nästan helt motoriserade. Andra åter, t. ex. gröpning och krossning utföres nästan helt utom gården. Vissa, framförallt transporter, mjölkning, vedklyvning och vattenuppfordring utföres i långt övervägande antal fall alltjämt för hand. Undersökningen visar, att eldriften, som förut påpekats, nått längst i de största 58

Tabell 15. Önskemål

om utökning av elektricitetens (Undersökningsår 1945)

användning

I tabellen anges antalet fall, i 1.OOO-tal, för vilka brukaren enligt elinventeringens uppskattning i första hand önskade ökad elanvändning. Storleksgrupp, nr

I—II

III—V

VI—VII

Alla

Åkerareal, h a

2—10

10—50

Över 50

Över 2

Antal brukningsdelar i 1000-tal

86 Tröskning Pressning T r a n s p o r t : hö „ helsäd „ halm „ spannmål . . . . P u m p n i n g av gödselvatten Rensning Betning Gröpning Skärning av hackelse . . . . ,. „ rotfrukter . . Mjölkning Klippning Vedkapning Vedklyvning Slipning Vattenuppfordring Torvströrivning Elstängsel Varmvatten

34 1 5 7 2 0,8 4

13 37 0,8 32

36 2 64 87 10 2 7

0,8

0,3

12 17 0.6

0,9

3 2 4 2

1 0.9 0,6 0,5 1

14 9 3 20 1 6 4 32 29 0,6 0,7 14

2 0,2

0,2

0,i 0,2

0,1 0,i 1 0,6

0,1 0,i 1

41 1 18 26 3 4 3 9 2 28 46 3 52 1 42 6 97 117 11 3 22

brukningsdelarna och endast i liten omfattning kunnat införas i de minsta. På grund av de mindre brukningsdelarnas dominerande ställning inom jordbruket återstår därför både många och i energihänseende betydande arbeten, vilka alltjämt utföras för hand. Elinventeringen har gjort en uppskattning angående de arbeten inom jordbruksdriften, som enligt brukarnas önskemål närmast kunna vara i åtanke för ökad eldrift på samma sätt som tidigare skett beträffande lanthushållens elutrustning. Resultatet är sammanfattat i tabell 15. Elinventeringen inhämtade även uppgifter om energiförbrukningen på de undersökta gårdarna. Medelvärdet av alla gårdarnas förbrukningstal beräknades till 70 kWh per ha och år 1 . Den sammanlagda energiförbrukningen för alla brukningsdelar över 2 ha beräknades till 220 milj. kWh, dvs. 2 % av landets totala konsumtion 2 . Med stöd av de uppgifter om förbrukningens fördelning på olika objekt, som erhölls vid undersökningen, har elinventeringen på sätt tabell 16 utvisar gjort en 1 Enligt elektrifieringskommitténs beräkningar 1920 utgjorde totala energiförbrukningen för jordbruket, inberäknat hushållen, i vissa undersökta områden av Malmöhus och Kristianstads län samt Älvkarleby kraftverks distributionsområde ca 27 kWh per hektar. 2 Såsom av elkraftutredningens redogörelse nr 1 (SOU 1947:3, s. 14) framgår, faller på landsbygdsföretagens förbrukare 5 % av den totala konsumtionen. Av landsbygdens elkonsumtion skulle sålunda 2/5 falla på rena j o r d b r u k e t och 3/5 på övriga konsumenter.

Tabell 16. Rimlig förbrukning vid gårdar med omfattande eldrift enligt vid tiden för elinventeringen år 1945 kWh per år

bedömande

Gårdens åkerareal, h a Tröskning T r a n s p o r t : hö 1 „ helsäd | „ halm „ spannmål Pumpning av gödselvatten Rensning av s p a n n m å l Betning Gröpning Krossning av fodersäd Skärning av hackelse „ „ rotfrukter Mjölkning Klippning av k r e a t u r Vedkapning Vedklyvning Slipning Pumpning av g u m m i r i n g a r Vattenuppfordring Varmvattenberedning i ladugård Belysning m. m Elspis i b r u k a r e n s hushåll Arbetarbostäder

100 30

450 100

(ingå r i tröskning) 10 50 5 5 5 10 5 5 100 200

10 5 100 20 15 5 5 100

500 500 2.000

20 10 200 5 40

25 5 5 300 1.000 900 3.000

50 750 200 200 15 20 10 300 50 40 20 300 10 60 35 10 10 500 1.700 1.600 3.000 200

Summa u t a n elspis och varmvatten

2.330 Summa med elspis och varmvatten

4.330 9.030

kWh per ha och år

resp.

78 211

87 181

beräkning av rimlig förbrukning för olika uppgifter vid vad man på dåvarande stadium bedömde såsom relativt omfattande eldrift vid brukningsdelar med 10, 30 resp. 50 ha åker. Härvid ha praktiskt taget alla arbeten tänkts vara elektrifierade, vilket normalt blott sällan är fallet. Transporten av hö och helsäd (otröskad säd) antages ske med hiss eller elevator. Användes s. k. injektorfläkt blir energiförbrukningen avsevärt större. Beräkningarna förutsätta vidare att lämplig motorstorlek användes för de olika arbetena och att arbetsmaskinerna utnyttjas någorlunda effektivt. Användes olämpliga motorer och utnyttjas maskinerna m i n d r e väl, vilket ofta sker, kan förbrukningen bli betydligt större. Även om värdena i tabell 16 blott få betraktas som rimliga exempel, framgår det att flertalet maskiner kräver mycket ringa årlig energitillförsel. Detta beror delvis på att effektbehovet ofta är litet men framförallt på att den årliga driftstiden är kort. Belysningsenergien uppgår vid de minsta gårdarna, u n d e r 10 ha, ofta till 70—80 % av totalenergien för att sjunka till 40 % eller m i n d r e vid de medelstora gårdarna om 50 å 100 ha. Dessa värden äro givetvis underkastade stora variationer. Belysningsenergien utgör normalt större delen av totalenergien ju sämre eldriften är utnyttjad på gården. Det framgår vidare av tabell 16 att full användning av elspis och delvis också 60

Tabell 17. Ungefärlig,

effektiv

drifttid per år av olika maskiner om 30 ha åker

Tröskverk Hiss för hö eller säd Spannmålsfläkt Gödselvattenpump Rensmaskin Betningsmaskin Gröpkvarn Hackelsemaskin Rotfruktsskärare Mjölkningsmaskin Maskinsax för kreatur Kapsåg Klyvmaskin Slipsten Luftkompressor Vattenpump

vid ett

jordbruk

ungefär 30 t i m m a r „ 15 „ „ 30 „ 2 „ „ 20 „ „ 10 „ „ 50 „ „ 15 „ „ 10 „ „ 800 „ „ 10 „ „ 20 „ „ 20 „ „ 10 „ „ 10 „ „ 600 „

av varmvattenberedare utövar en väsentlig inverkan på förbrukningen. De vid inventeringen gjorda iakttagelserna ge en antydan om att förbrukningen vid fullt genomförd elkokning uppgår till ca 1,4 kWh per person och dag eller 500 kWh per år. Detta värde är något högre än det som brukar anges för elkokning i hushåll inom samhällen. Värdet får naturligtvis icke betraktas som säkert. Skillnaden är rimlig om hänsyn tages till att bakning utföres i större omfattning i ett lanthushåll och att matlagning där endast i obetydlig grad baseras på inköpta, helt eller delvis färdiga matvaror. I detta sammanhang bör det påpekas att vidgad användning av elenergi kan tillkomma. Skulle artificiell bevattning börja användas i större skala, vilket väl dock knappast är troligt ifråga om flertalet gårdar med nu vanlig jordbruksproduktion, får man enbart för detta arbete räkna med en årsförbrukning som lätt kan uppgå till omkring 400 kWh per ha bevattnad areal. Användning av maskinell utgödsling kan medföra viss förbrukning osv. Enligt vad som nu synes sannolikt kommer emellertid ingenting av detta att ha nämnvärd betydelse jämfört med användning av energi för värmeändamål. Beträffande tröskningen är det sannolikt att man bör räkna med en viss tillbakagång av eldriften i samband med ökad användning av traktorer för drift av tröskverk och med ökad skördetröskdrift. Med ledning av de uppgifter, som framkommit vid studiet av energiförbrukningen kan man överslagsvis beräkna den årliga, effektiva användningstiden för ett flertal av jordbrukets stationära maskiner. Kännedom härom är av betydelse då eldriftens ekonomi diskuteras. I tabell 17 angives antalet effektiva driftstimmar per år för några vanliga maskiner vid en gård om 30 ha. Av tabell 17 framgår, att drifttiden för flertalet maskiner är mycket kort. Dessa förhållanden ge ett klart intryck av jordbrukets svårigheter att ekonomiskt utnyttja de maskinella hjälpmedlen. Elinventeringen har slutligen gjort en undersökning av kostnaderna för eldrift inom jordbruket. Uppgifter om inträdesavgiftens storlek har härvid medtagits i den utsträckning detta varit möjligt. Avsikten h a r emellertid icke varit att närmare studera denna fråga. Tabell 18 ger en sammanställning över erhållna värden på engångsavgifterna. 61

Tabell 18. Inträdesavgift i medeltal vid vissa av de gårdar, utrustade för såväl kraft som belysning Storleksgrupp Åkerareal Nr ha I II III IV V VI VII

2— 5 5— 10 10— 20 20— 30 30— 50 50—100 över 100

som år 1945

voro

Kostnad kr./ha 67 78 57 55 55 36 42

Övriga kostnader för eldriften ha uppdelats på installation, motorer och energi. För var och en av dessa poster har kostnaden såsom framgår av tabell 19 utslagits på den förbrukade energimängden. Det "resulterande priset" 1 för förbrukare av elenergi per kWh vid jordbruk över 2 ha var i medeltal ca 24 öre. Frånräknades de gårdar, som endast hade belysning men ej drivkraft, blev medelvärdet ca 22 öre. Dessa medelvärden ange alltså vad en jordbrukare i medeltal fick betala per kWh elenergi. De ange däremot icke medelpriset per kWh eftersom de jordbruk som ha stor förbrukning i regel ha lägre pris per kWh. Deras pris utövar genom den större förbrukningen större inflytande på medelpriset. Man kunde approximativt beräkna totalkonsumtionen i alla jordbruk över 2 ha till 220 milj. kWh per år och den totala kostnaden till 34 milj. kronor. Detta gåve ett medelpris per kWh av 15 öre 2 . Av jordbrukets kostnader för eldrift är installationskostnaden en av de viktigaste. Elinventeringens kostnadskalkyler hänför sig till den år 1946 rådande installationsstandarden och prisnivån. Medelkostnaden för en installation för såväl belysning som drivkraft beräknades till omkring 60 kr. per ha åkerjord för större gårdar. Kostnaden per hektar visade sig helt naturligt större ju mindre areal gården hade. Sålunda beräknades den utgöra vid en areal av 30 ha 80 kr., vid 20 ha 100 kr. och vid 10 ha 150 kr. per ha. Flertalet gårdar h a r en åkerareal under 10 ha och medelinstallationskostnaderna för lantbruket i sin helhet visade sig som nämnts bli ca 150 kr. per ha. Vid val av enklare material eller enfasinstallation i stället för trefas minskades kostnaden, dock ej väsentligt. Elinventeringen undersökte också vad årskostnaden för installationen betydde om den slogs ut på det antal kWh som normalt förbrukades. Därav framgick, att de minsta gårdarna pr kWh räknat hade större kostnader för installationen än för energien. Till detta kom sedan kostnaden för motorutrustningen, som uppgick till ungefär hälften av installationskostnaden. De viktigaste av de faktorer, som verka hämmande på eldriftens vidare utveckling inom jordbruket, skulle enligt inventeringsmännens uppfattning vara: hög installationskostnad hög kostnad för anskaffning av maskiner brist på kapital (särskilt vid mindre gårdar) högt energipris dåliga byggnader (i vilka det icke är lönt att ordna elinstallation) okunnighet eller brist på företagsamhet. 1

Häri i n r ä k n a s icke "engångsavgifter, installation eller m o t o r e r " . Enligt elkraftutredningens undersökning utgjorde m o t s v a r a n d e medelpris (ni\) samtliga förbrukare hos landsbygdsföretag 14 öre/kWh (se s. 37). 2

för

Tabell 19. Installations-, motor- och energikostnader (Undersökningsår 1945)

Storleksgrupp

Nr

Åkerareal ha

I II III IV V VI VII

2— 5 5— 10 10— 20 20-^- 30 30— 50 50—100 över 100

Sammanfattning

Installation

Motorer

Summa installation och motorer

per

kWh

Energi

Summa installation, motorer och energi

26 25 23 18 18 14 12

70 55 42 34 29 24 21

Öre per kWh 32 20 12 10 7 6 5

12 10 7 6 4 4 4

av 1945 års elinventerings

44 30 19 16 11 10 9

resultat

I ett slutkapitel sammanfattar elinventeringen de erhållna resultaten och anger huvudlinjerna för den fortsatta utvecklingen av jordbrukets eldrift. Elenergien har redan tagits i anspråk för omfattande uppgifter inom jordbruket och blivit en faktor av största betydelse. Jordbrukets eldriftfrågor ha i allmänhet fått en god lösning i Sverige men markanta brister finnas. Särskilt de små gårdarna ha icke kunnat införa eldrift i nämnvärd omfattning. Vissa slag av arbeten äro överhuvudtaget icke alls eller blott obetydligt elektrifierade vid alla slag av jordbruk. Hit hör lastning och lossning, inomgårdstransporter, utfodring av djur, rykt, utgödsling samt vattenpumpning. Belysningen är vidare ofta långt ifrån tillfredsställande. Elvärme för matlagning och vattenvärmning har gjort framsteg men är ännu blott genomförd i ringa grad. Tariffvillervallan skapar osäkerhet och irritation. Skötseln och underhållet av de elektriska anläggningarna äro ofta bristfälliga. Det är angeläget att elenergien kan utnyttjas mera för möjliggörande av sådan arbetsavkastning att erforderlig produktion kan åstadkommas med den personal som står till förfogande och på billigaste sätt. Möjligheterna för energileverans äro inom vissa områden ej tillfredsställande och böra förbättras. Betydande okunnighet om eldriftens möjligheter och begränsning, om lämpligaste sätt att utnyttja eldriften, om vilken utrustning som passar osv. förekommer i avsevärd omfattning. Denna faktor verkar med säkerhet, direkt och indirekt, hämmande på vidare utveckling. Utrustningsdetaljer, som verkligen passar under i jordbruket rådande arbetstekniska förhållanden, finns ej alltid. De starkast verkande hämmande faktorerna äro emellertid av ekonomisk art. Inventeringen har visat att de göra sig mest gällande i de mindre brukningsdelarna. För belysning och småkraft torde energipriset icke betyda så mycket som kostnaderna för installation och motorer m. m. För användning av elvärme och kraft i större omfattning är dess inverkan däremot stor. Kostnaderna för anskaffning av arbetsmaskiner verkar i hög grad hämmande på den vidare utvecklingen av eldriften. Det är osannolikt att mera avsevärd förbättring på eldriftens område skall kunna åstadkommas om icke alla här nämnda faktorer angripas. De viktigaste åtgärderna i ett fortsatt arbete äro därför enligt elinventeringen: 63

1. Upplysningsverksamhet riktad till jordbrukare, distributörer, kraftproducenter, installatörer och tillverkare av elmaterial. 2. Teknisk utveckling av material. 3. Minskning av kostnaderna för eldrift. Som allmän princip måste gälla att arbetena i helt annan omfattning än vad som hittills varit fallet skall inriktas på förhållandena vid de mindre brukningsdelarna, där tyngdpunkten i svenskt jordbruk nu ligger. Utvecklingen av jordbrukets eldrift åren 1945—1950 I tabell 20 och å bild 20 återges totala antalet brukningsdelar över 2 ha i hela riket inom olika storleksgrupper enligt 1944 års jordbruksräkning. I bilden äro även gårdarna inom resp. grupper geografiskt fördelade på de tre regioner, vari landets naturliga jordbruksområden pläga indelas. I tabellen anges det ursprungliga antalet för undersökning uttagna brukningsdelar vid 1945 års elinventering. Då en del av dessa sedermera nedlagts eller upphört som självständiga brukningsenheter, kvarstod år 1950 för vissa grupper ett något lägre antal. Utöver det i tabell 20 upptagna antalet tillkomma några brukningsdelar, vilka undersökts i de fall då den vid uttagningen först påträffade gården varit oelektrifierad. Tabell 20 upptar även antalet inventerade jordbruk, som befunnits oelektrifierade åren 1945 resp. 1950. I några fall erhölls 1945 den elektriska energien från vinddrivna elverk. Jordbruken i fråga ha i tabellen medtagits bland de oelektrifierade. De äro numera i samtliga fall anslutna till distributionsnät. Antalet oelektrifierade gårdar, som ingår i materialet, har minskat med omkring en tredjedel. Elektrifieringstempot inom grupp I är påfallande långsamt. För hela egentliga landsbygden har under åren 1945 till 1950, som framgår av redogörelsen för landsbygdselektrifieringens utbredning (se SOU 1951: 14, s. 16), antalet oelektrifierade bostadshushåll minskats med över hälften. Det är möjligt, att tempot varit något långsammare vid jordbruksfastigheter, men elinventeringens material är för litet för att medge några säkra slutsatser angående nyelektrifieringarnas omfattning. Tabell 20. Antalet förefintliga resp. elinventerade jordbruk och dessas elektrifieringsförhållanden åren 1945 och 1950

Nr

Åkerareal ha

Brukningsdelar enl. 1944 års jordbruksräkning, totalt i riket antal

I II III IV V VI VII

2— 5 5— 10 10— 20 20— 30 30— 50 50—100 över 100

107,800 94.800 58.500 17.000 10.700 5.100 2.300

Storleksgrupp

64 Inventerade brukningsdelar antal 1945 1950 Därav u t a n Därav utan Totalt Totalt elljus elljus 74 112 87 46 30 38 32

13 10 10 o 1

71 110 86 44 30 38 32

12 4 6 1 1

Antal •brukningsdelar i 1000-tal

Beteckningar Norra Sverige Södra mellerst Sverige sta**

'i I

i

Skogs-o.dalbygder

Slättbygder

Storleksgrupp I II III IV V VI VII

VI VII

Hektar åker 2-5 5-10 10-20 20-30 30-50 50-100 över 100

Storleksgrupper

Bild 20. Fördelningen av Sveriges jordbruk på storleksgrupper och regioner enligt 1944 års jordbruksräkning För de undersökta jordbruken har fastställts, huruvida man den 1 juli 1950 utnyttjade elkraften för motor, spis, kokplatta resp. för vattenvärmare i ladugården. Uppgifterna äro sammanställda i tabell 21 och åskådliggöras på bilderna 21—23 medelst stapeldiagram. Bilderna visa läget såväl år 1945 som år 1950. Endast elektrifierade jordbruk äro medtagna. De större brukningsdelarna ha helt naturligt en relativt omfattande elmotordrift, vilket återspeglas i diagrammen på bild 21. Båda diagrammen visa förekomsten av elmotordrift inom jordbruket. De skilja sig från varandra endast därigenom att stapelbredden i det övre diagrammet är proportionell mot antalet gårdar i varje storleksgrupp men i det undre mot åkerarealen i gruppen. Den förra metoden ger en riktigare bild av den omfattning i vilken jordbrukarfamiljerna överhuvud fått hjälp genom elmotorer. Den senare ger en bättre bild av den omfattning i vilken den totala arbetsvolymen kunnat överföras från handarbete till eldrift. Vid samtliga brukningsdelar med över 30 ha åker (grupp V—VII) var elmotordrift av något slag införd redan år 1945. Av jordbruken med 20—30 ha åker (grupp IV) hade år 1945 ca 95 % elmotor. Siffran har sedermera stigit till 100 %. Av elektrifierade brukningsdelar inom grupp I ha många alltjämt icke tagit elkraften i an5

Tabell 21. Förekomst av viss utrustning vid de elinventerade jordbruken år 1950 Storleksgrupp, nr

I

II

III

IV

V

VI

VII

Åkerareal, h a

2-5

5-10

10-20

20-30

30-50

50-100

Över 100

38 37

93 57

84 51

47 33

30 25

39 31

31 28

Antal u n d e r s ö k t a elektrifierade brukningsdelar . . . Därav med elkraft för motordrift därav medelst kokplatta vattenvärmning

49 8

3 34 0

14 37 0

13 20 11

10 15 9

18 13 9

20 8 24

språk för motordrift. Det har för övrigt redan framgått att antalet helt oelektrifierade gårdar inom denna grupp ännu är betydande. Elektrisk matlagning i jordbrukshushållen förekom år 1945, såsom stapeldiagrammen på bild 22 visar, i ganska liten omfattning. Elspis påträffades visserligen ej sällan vid de större gårdarna men blott sporadiskt vid de mindre. Den kompletterande undersökningen angående förhållandena år 1950 visar att elspis då användes vid omkring 5 % av gårdarna med åkerarealen 2—5 ha, som utgöra den minsta gruppen. Frekvensen ökar tämligen likformigt med gårdsstorleken och uppnår vid de största egendomarna 65 %. Att en omfattande anskaffning av elspisar ägt rum kan man direkt se av diagrammet. Kokplattorna fylla delvis samma uppgift som elspisarna men torde som regel blott vara i bruk sommartid. Av bild 22 framgår att kokplattorna redan år 1945 fått en viss spridning även inom de mindre storleksgrupperna. Här har sedan dess antalet gårdar med kokplatta ytterligare ökat. På de större gårdarna ha kokplattornas antal reducerats, enär de i viss utsträckning ersatts av elspisar. Elektriska vattenvärmare i ladugården tillhöra såsom nämnts också den elutrustning, vars utbredning nu studerats. Av bild 23 framgår att det ännu endast är vid de större egendomarna, som de kommit i mera allmänt bruk, men beträffande medelstora gårdar kan en snabb frammarsch iakttagas. Vid gårdar med mindre åkerareal än 10 ha påträffades elvattenvärmare icke i något enda av de ca 180 år 1950 undersökta fallen och det kan därför anses klarlagt, att elektrisk vattenvärmning vid småbruken ännu ej fått någon utbredning av betydelse. I redogörelsen för landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950 (SOU 1951: 14) ingår en sammanställning över elektrifieringsgraden inom olika försörjningsområden. Givetvis kunde det vara av intresse att få kännedom om de skiljaktigheter som eventuellt råda mellan olika block även i fråga om intensiteten av elkraftens utnyttjande. Föreliggande undersökningsma66

fl Stapelbredden proportionell med antalet jordbruk

100 90

%

I

i

i

60 50

Teckenförklaring

D

Z:

4-0

Ar 1945 Ar 1950

30 20 10 Storleksgrupp I

100 II

III

IV

V

S t o r l e k s - Hektar grupp åker

VI VII

I II III IV V VI VII

Stapelbredöen proportionell med åkerarealen

90 80

rf

70 -j

-i

40 i

5-10 10-20 20-30 30-50 50-100 över 100

100 fl = s a m t l i g a elektrifierade jordbruk inom gruppen

i

60 50

2-5

I 1

20 10 -

Storleksgrupp I Bild 21.

II

m

IV

V

Förekomsten av elmotordrift

VI

VII

inom rikets

jordbruk

t e r i a l ä r e m e l l e r t i d ej t i l l r ä c k l i g t o m f a t t a n d e för a t t en u p p d e l n i n g p å a l l a de skilda elblocken lämpligen skulle k u n n a genomföras. Uppgifterna o m f ö r e k o m m a n d e e l u t r u s t n i n g , v i l k a å t e r g i v i t s i tabell 2 1 , h a d ä r f ö r specificer a t s blott p å v i s s a s t ö r r e f ö r s ö r j n i n g s o m r å d e n , n ä m l i g e n å e n a s i d a n s t a t s -

Teckenförklaring j År 1945 W\ Ar 1950 Storleksgrupp I

II

100 fl

III

IV

V VI VII Stapelbredden proportionell med antalet jordbruk

samtliga elektrifierade jordbruk inom gruppen

100 90 80

Storleks. srrupp

KOKPLATTA

I II III IV V VI VII

70 60H 50

2-5

5-10 10-20 20-30 30-50 50-100 över 100

JI J

40 30 20H ID

Storleksgrupp I

• Hektar åker

i II

III

IV

V VI VII

Bild 22. Förekomsten av elektrisk matlagning vid jordbrukshushållen 68

i riket

100 # = s a m t l i g a e l e k t r i f i e r a d e jordbruk inom gruppen

90 80

Teckenförklaring

•

Ar 1945 Ar 1950

70 Stapelbredden proportionell med antalet nötkreatur

6050 40 3020" 10

V

rJ

S t o r l e k s - Hektar grupp åker I 2-5 II 5-10 III 10-20 IV 20-30 V 30-50 VI 50-100 VII över 100

» 0 IV V VI VII III Storleksgrupp I II Bild 23. Förekomsten av vatlenvärmare för ladugårdarna i riket blocket och å andra sidan blocken av enskilda företag. De sistnämnda blocken redovisas dels tillsammans, dels uppdelade på sydblocket och övriga block av enskilda företag. Uppdelningen är genomförd i tabellerna 22 och 23. I sistnämnda tabell ha gårdarna sammanförts i endast tre storleksgrupper och siffrorna över förekomsten omräknats i procent. Såsom redan av tabell 21 framgått har man blott inom de mindre storleksgrupperna funnit jordbruk, som icke använda elkraft för motordrift. Tabellerna 22 och 23 visa, att mindre jordbruk utan elmotordrift oftare påträffats inom sydblocket än inom övriga enskilda block och statsblocket. Jämförelsen utfaller på likartat sätt i fråga om utnyttjandet av elektrisk kraft för matlagning vid de mindre brukningsdelarna. Vid större egendomar kan någon påtaglig skillnad däremot icke iakttagas härutinnan. Siffrorna i tabellerna 22 och 23 visa vidare att elektrisk vattenvärmning är betydligt vanligare inom statsblocket än inom blocken av enskilda företag. För de undersökta jordbruken har ur inkomna uppgifter bestämts energiförbrukningen i kilowattimmar per hektar åker. Såväl förbrukning vid jordbruksdriften som inom bostadshushållen ingår. Tabell 24 ger för olika storleksgrupper medeltalen av antalet kilowattimmar per hektar beträffande brukningsdelarna såväl tillsammantagna som fördelade på förut angivna kraftförsörjningsområden. Tabellen avser åren 1945 och 1949. 69

Tabell 22. Viss utrustning år 1950 vid kraftförsörjningsområden, Beteckningar i fråga om blocken av enskilda företag: Storleksgrupp, nr

I

II

III

Åkerareal, h a

2—5

5—10

10—20

Kraftförsörjningsområde

v.

"S C/3

o £t

Block av enskilda företag

u o A

B

Block av enskilda företag

u o C

v. es

Block av enskilda företag

w

3v. a

A

B

C

C/3

A

B

C

20 C/2

Antal undersökta brukningsdelar

64 Därav med elkraft för motordrift 18 20 58 3 17 13 44 35 22 40 20 20 matlagning 17 20 15 41 5 3 23 14 13 28 9 16 därav medelst elspis .... 2 1 0 1 4 4 0 4 8 6 3 5 medelst k o k p l a t t a . 15 19 5 14 37 12 3 15 9 22 6 9 vattenvärmning 0 0 0 0 3 0 2 0 0 0 8 1

Vid de minsta gårdarna (gruppen 2—5 ha åker) är uttagningen i kilowattimmar per hektar hög. Detta förklaras av att en viss mängd elenergi åtgår för de vanliga hushållsändamålen oavsett jordbrukets storlek. Anmärkningsvärt låga förbrukningstal för bägge åren framkomma inom grupp II, särskilt beträffande sydblocket. Någon bestämd förklaring härtill kan knappast lämnas. Bland de faktorer, som sannolikt kunna ha medverkat, må nämnas, att inkomsten av jordbruket ofta är mycket knapp inom denna storleksgrupp, där dessutom möjlighet till biinkomster kanske saknas. Särskilt för dessa ekonomiskt svaga jordbruk verka även de speciella avgifter av engångsnatur, som en del företag utkräva vid ökad elanslutning, hämmande för vidgad användning av elkraft. Bortsett från vad som här anförts beträffande de mindre brukningsdelarna äro siffrorna tämligen lika inom skilda storleksgrupper. Riksmedeltalet för år 1945 kan beräknas till ca 70 kWh/ha och för år 1949 till något över 100 kWh/ha. Ökningen under mellanliggande år är alltså avsevärd. De inventerade jordbruken inom statsblocket uppvisade år 1945 för varje storleksgrupp genomgående högre förbrukning i medeltal än den inom blocken av enskilda kraftföretag. Detta gällde fortfarande år 1949. Vid en jämförelse mellan sydblocket och övriga block av enskilda företag framgår bl. a. att för jordbruk med mindre åkerareal än 20 ha äro siffrorna i stort sett lägre inom sydblocket. För de större egendomarna, där undersökningsmaterialet efter uppdelningen är mycket begränsat och delvis ofullständigt, kan någon 70

de elinventerade jordbruken fördelade på förekomst i absoluta tal A = samtliga, B = sydblocket, C = samtliga utom sydblocket IV

V

VI

VII

20—30

30—50

50—100

över 100

o o o

"3 M oo

Block av enskilda företag

3 Block av enskilda företag

[/i

v.

<A

"5

A

B | C

A

B

27 19

20 14

12 8

8 6

18 15

12 10

12 10

C

C/3

Block av enskilda företag

o o N C/3

Block av enskilda företag

u o

3 a

A

B

G

16 16

23 15

11 5

12 10

A

B

C

16 16

15 12

11 9

C/3

C/3

5 3

6 8

7 12 8

7 3

7 3

3 12

1 5

1 2

8 1

9 3

11 5

6 4

3 2

9 6

9 7

—

4 3

3 Tabell 23. Viss utrustning år 1950 inom olika storleksklasser av jordbruk fördelade på kraftförsörjningsområden, ur elinventeringen beräknad förekomst i procent Beteckningar i fråga om blocken av enskilda företag: A = samtliga, B = sydblocket, C = samtliga utom sydblocket Storleksgrupp, nr

I—II

III—V

VI—VII

Åkerareal, ha

2—10

10—50

över 50

Kraftförsörjningsområde

Statsblocket

Block av enskilda företag A

därav medelst elspis . . . . medelst kokplatta . Vattenvärmning

B

Statsblocket

Block av enskilda företag A

C

B

Statsblocket

Block av enskilda företag A

C

B

C

84 64

60 36 81 39 18 58

99 69

96 93 100 63 57 71

100 100

100 100 100 71 64 81

7 57 0

5 0 10 34 18 48 0 0 0

18 51 25

28 32 35 25 8 8

63 37 84

47 50 44 24 14 37 47 32 69

21 50 7

bestämd tendens däremot icke utläsas till högre förbrukningsintensitet i det ena eller andra av de båda .områdena. Den sammanlagda mängden elenergi, som förbrukats vid jordbruk med över 2 ha åker, kan för år 1949 uppskattas till ca 360 milj. kWh, dvs. 2% % av hela den i riket samma år nyttiggjorda elenergien. I summan, som avser 71

Tabell 24. Förbrukningsintensitet åren 1945 och 1949 vid de elinventerade jordbruken, i medeltal för hela riket och för vissa kraftförsörjningsområden Beteckningar i fråga om blocken av enskilda företag: A = samtliga, B = sydblocket, G = samtliga utom sydblocket Energiförbrukning i medeltal vid inventerade brukningsdelar, kWh/ha

Storleksgrupp

1945 Nr

Åkerareal ha

I II III IV V VI VII

2— 5 5— 10 10— 20 20— 30 30— 50 50—100 över 100

Hela riket

130 55 60 75 70 85 85

Statsblocket

180 65 70 80 80 105 100

1949 Block av enskilda företag A

B

80 45 45 60 55 70 75

60 100 40 55 45 40 65 60 55 50 100 80 60

Hela riket

Statsblocket

C

Block av enskilda företag A

210 95 100 95 105 120 100

245 120 120 100 110 145 120

B

C

180 130 210 85 55 90 80 70 95 90 95 75 90 90 110 80 125 80 85 60

nettoförbrukningen, ingår även uttagningen vid jordbrukens bostadshushåll. Undersökningen beträffande förbrukningsintensiteten vid medelstora och mindre jordbruk visar att denna varierar betydligt inom olika kraftförsörjningsområden. Bild 24 avser att belysa den skillnad, som härutinnan synes råda mellan sydblocket och riket i övrigt. (Gotlandsblocket har dock ej medtagits.) Bilden gäller endast brukningsdelar med 5—20 ha åker. De undersökta gårdarna äro fördelade på fyra avsnitt med hänsyn till förbrukningen i kilowattimmar per hektar år 1945 resp. 1949. Antalet gårdar är omräknat i procent av totala antalet inom vartdera blockområdet. Vid jämförelse mellan åren 1945 och 1949 framgår, att en allmän förskjutning av gårdarna från lägre till högre förbrukningsavsnitt ägt rum. Inom sydblocket låg år 1945 ett relativt stort antal gårdar inom de lägre förbrukningsavsnitten. Detta gällde alltjämt år 1949, trots att en utveckling mot högre förbrukning kan iakttagas. I tabell 25 och bild 25 angives den resulterande kostnaden per kWh för elkraft år 1949 i medeltal för olika storleksgrupper av jordbruk inom vissa kraftförsörjningsområden. För riket i sin helhet utgjorde medeltalet 19 öre/kWh mot ca 24 Öre/kWh år 1945 (jämför s. 62). Kraftkostnaden ligger något lägre för jordbruken inom statsblocket än inom blocken av enskilda företag. Vid sydblocket äro siffrorna med vissa undantag högre än vid de övriga enskilda blocken och väsentligt högre än inom statsblocket. 1 Förutom dessa medeltal, som ange vad varje enskilt jordbruk i medeltal får i Motsvarande undersökning för år 1945 om kraftkostnaderna för j o r d b r u k inom olika block h a r ej gjorts. Av bilaga 9 samt bilderna 13 och 14 framgår emellertid att för de sydliga länen då gällde ett relativt högt medelpris för detaljdistribuerad energi liksom en relativt låg specifik förbrukning.

100 20

100 kWh/ha

60 40 2 Off O

i

a SYDBLOCKET

100 20

1Q0 kWh/ha

60 40 20 O

I

QZL

ÖVRIGA FASTLANDS BLOCK

Bild 24. Fördelningen av elinventerade gårdar av storleken 5—20 ha åker efter förbrukningens intensitet åren 1945 och 1949 inom sydblocket resp. övriga fastlandsblock

Tabell 25. Resulterande kostnad för elkraft år 1949 vid elinventerade jordbruk i medeltal för hela riket och för vissa kraftförsörjningsområden Beteckningar i fråga om blocken av enskilda företag: A = samtliga, B = sydblocket, C = samtliga utom sydblocket Storleksgrupp

Nr

I II III IV V VI VII

Åkerareal ha

2— 5 5— 10 10— 20 20— 30 30— 50 50—100 över 100

Kostnad i medeltal vid undersökta öre/kWh

gårdar,

Block av enskilda företag Hela riket

20 20 16 14 14 14 10

Statsblocket

18 16 15 13 13 12 9

A

B

C

22 24 17 15 15 14 12

25 26 17 15 15 17 13

20 22 18 14 13 8

betala per kWh, förtjänar även medelpriset för hela jordbrukets sammanlagda förbrukning att anföras. Detta medelpris har erhållits genom att jordbrukets totala kostnad för elkraft under året dividerats med summan av förbrukade kilowattimmar. Det utgjorde år 1949 ca 12 öre/kWh mot ca 15 öre/kWh år 1945 (se s. 62). Vid beräkning av 1949 års medelpris har man utgått från en kostnadssumma av 44 milj. kronor och den förut angivna energimängden, 360 milj. kWh. Utvecklingstendenser vid jordbrukselektrifieringen Behovet att mera effektivt utnyttja tillgänglig arbetskraft samt strävan efter ökad trivsel utövar ett avgörande inflytande på användningen av elenergi inom jordbruket. Givetvis inverka också andra faktorer, dock ej med tillnärmelsevis samma styrka. De två huvudfaktorernas inverkan sammanhänger intimt med konjunkturutvecklingen. En allmän högkonjunktur förvärrar alltid arbetskraftsituationen inom jordbruket och kommer därför att utlösa en ökning av elanvändningen. En sådan möjliggöres också därigenom att med ett bättre konjunkturläge följer en bättre penningtillgång inom jordbruket. En lågkonjunktur har motsatt verkan och måste alltså beräknas medföra en uppbromsning i fråga om utvecklingen av jordbrukets eldrift. Förändring av prisrelationen mellan å ena sidan elenergi och å andra sidan övriga aktuella drivmedel och bränsleslag påverkar jordbrukets val. Teknisk utveckling inom områden där elenergien eller med denna konkurrerande energiformer finna användning kan, liksom också brist på den ena eller andra energiformen, på ett avgörande sätt påverka den omfattning i vilken elenergi användes. En prognos beträffande jordbrukets eldrift under tiden fram mot år 1960 torde böra utgå från den förutsättningen att bristen på arbetskraft fortsätter, att prisrelationen icke förskjutes mera påtagligt samt att helt nya användningsmöjligheter för elenergi icke i väsentlig grad komma att göra sig gällande. Hänsyn måste tagas till den kända omständigheten att flertalet av jordbrukets maskiner m. m. har endast kort årlig användningstid. Trots detta kan en övergång till eldrift i många fall möjliggöra en arbetsbesparing av betydande räckvidd, t. ex. därigenom att den möjliggör enmansarbete. Även om numera flertalet brukningsdelar inom jordbruket har tillgång till elenergi, är utnyttjandet av denna med nu kända tekniska hjälpmedel mycket ofullständigt. Detta gäller särskilt brukningsdelar med 5—10 ha åker (storleksgrupp II), dvs. de minsta jordbruken i egentlig mening. Såsom inledningsvis nämnts har Centrala driftledningens prognoser såvitt avser jordbrukets eldrift baserats på undersökningar i anslutning till elinventeringen. Resultatet har sammanställts i en av civilingenjören O. Joachimsson utarbetad promemoria beträffande jordbrukets framtida 74

S t o r l e k s - Hektar grupp åker I II III IV V VI VII

öre/kFn 30 20

_| i—i II

in

2-5

5-10 10-20 20-30 30-50 50-100 över 100

m m m IV

VI

VII

STATSBLOCKET

öre/kWh 30 ?0 10

% II

i

III

fa IV

11 I VI

VII

SYDBLOCKET

öre/kWh 30 20 10

i b

II

i III

IV

I 1

VI

VII

ÖVRIGA BLOCK

B/W 25. Resulterande kostnad för elkraft år 1949 i medeltal för olika leksgrupper av jordbruk inom vissa kraftförsörjningsområden

stor-

behov av elektrisk kraft, som återges i bilaga 17 (s. 113). Elkraftutredningen kan i allt väsentligt ansluta sig till denna promemoria. Med ledning av nuvarande utvecklingstendenser kunna följande allmänna synpunkter på den kommande utvecklingen särskilt framhållas. Krav på väsentligt effektivare belysning i såväl rena jordbruksdriften som i hemmen kommer otvivelaktigt att oavbrutet göra sig gällande. Ifråga om motordriften kan man räkna med en väsentlig ökning i samband med mekanisering av inre transporter t. ex. av hö, säd, halm, rotfrukter och gödsel. Beaktas bör dock dels att energiförbrukningen härför ej blir särskilt stor, dels att en partiell övergång till s. k. lösdrift i kreatursstallarna är tänkbar och har motsatt inverkan på elanvändningen. 75

Den maskinella mjölkningen kommer obetingat att öka väsentligt. Skärning av foder samt av ströhalm kommer troligen att ökas betydligt om än långsamt. Icke minst gäller detta i samband med ensilering. Att vattenpumpning i allt större omfattning kommer att ske med hjälp av elmotorer är ställt utom allt tvivel. Däremot skall man troligen icke räkna med någon mera påtaglig ökning av den artificiella bevattningen utom vad köksväxtodling gäller. Motoranvändningen för luftblåsning i spannmålstorkar och för ventilation i bostad och stallar samt för vattenpumpning i centralvärmesystem kommer att öka väsentligt. Det får icke anses uteslutet att motordrift för s. k. värmepumpar t. ex. i samband med utnyttjande av överskottsvärme i kreatursstallar kan komma att påverka energibehovet. Den traditionella stationära tröskningen kommer att starkt trängas tillbaka genom skördetröskningen och blir i energihänseende en relativt obetydlig sak. Detta torde ytterligare accentueras genom den omständigheten att traktorer, vars allmänna användning ökar starkt, i någon omfattning sättes in även som kraftkälla vid stationära arbeten, t. ex. tröskning. Intet tyder på att elenergien kan få någon betydelse för de rörliga kraftmaskinerna, traktorerna. Av långt större betydelse i energihänseende än alla ovan nämnda användningsområden blir emellertid värmealstringen. Mest framträdande blir övergången till elektrisk matlagning, inklusive kylning och frysning, samt varmvattenberedning i bostad och ladugård. På dessa områden är en stark utveckling att vänta och här framkommer också i det enskilda fallet ett betydande energibehov. Man torde också böra räkna med ett visst behov av energi för värmeändamål i samband med torkning av spannmål. Det förefaller dock icke sannolikt att elenergi för detta ändamål i större omfattning skulle komma att ersätta andra värmekällor. Icke heller är det sannolikt att elektrisk lokaluppvärmning kommer att spela någon roll frånsett det kvantitativt begränsade men likväl viktiga området för extra värmetillförsel till smågrisar, kycklingar osv. Ifråga om lokaluppvärmning med elenergi kommer prisrelationen att utöva väsentligt starkare inflytande än eljest. I samband med fortskridande mekanisering bör man räkna med betydligt ökad användning av elsvetsning och då även med enskild anskaffning av svetsutrustning. Denna utveckling torde dock icke gå särskilt snabbt. Den vidare utvecklingen av jordbrukets eldrift kommer trots starka pådrivande orsaker att försiggå med en viss återhållsamhet. Orsaken härtill är att det nu främst gäller de mindre gårdarna, vid vilka de ekonomiska förutsättningarna är helt annorlunda än vid de större. En mera fullständig elektrifiering torde bl. a. förutsätta skapande av materiel som möjliggör installation till lägre kostnad.

Sammanfattning

I förestående redogörelse har elkraftutredningen redovisat resultaten från vissa undersökningar rörande i första hand landsbygdens elkraftförsörjning, utförda under tidsperioden 1943—1951. Av rapporter från inspektörerna vid statens elektriska inspektion kan utläsas, att detaljdistributionsnätens tillstånd ur drifts- och säkerhetssynpunkt samt med hänsyn till överföringsförmåga ofta är otillfredsställande och att näten i stor utsträckning för närvarande äro i det skick, att de icke på ett nöjaktigt sätt kunna tillgodose de ökade behov, som kunna förväntas under den närmaste framtiden. Väsentliga förbättringar ha under de senaste åren utförts på många håll, men bristen på materiel och arbetskraft, de höga byggnads- och underhållskostnaderna samt, i många fall, bristen på erforderligt kapital göra, i förening med det snabbt ökande behovet av elkraft på landsbygden, att näten ofta icke utvecklas i den takt, som är önskvärd. Särskilt näten tillhörande små distributionsföretag äro otillräckliga. Till de svårigheter, med vilka småföretagen brottas, kommer en besvärande brist på teknisk-ekonomisk sakkunskap för företagens ledning. Verkställda undersökningar tyda på en genomgående förbättring, bokföringsmässigt sett, alltsedan åren närmast efter första världskriget då landsbygdsföretagens ekonomiska förhållanden ofta voro ansträngda. Det torde emellertid vara klart att det goda ekonomiska resultatet många gånger uppnåtts på bekostnad av distributionsnätens underhåll och det finnes många småföretag med till synes ordnad ekonomi, vilkas ställning dock är så ogynnsam, att erforderlig upprustning av distributionsnäten ej kan ske utan stora svårigheter. Beträffande de organisatoriska förhållandena har konstaterats en minskning från år 1944 till år 1950 av de elektriska distributionsföreningarnas andel av den totala detaljdistributionen och samtidigt en minskning av antalet småföretag, dvs. en förskjutning av detaljdistributionens handhavande mot större företag, vanligen av aktiebolagstyp. Den statliga detaljdistributionen har ökat väsentligt under nämnda tidsperiod. Ovannämnda förhållanden sammanhänga med att större råkraftföretag i betydande omfattning övertagit detaljdistributionen från små, mindre bärkraftiga återdistributörer. Sammanslagning av angränsande småföretag synes däremot ha skett i relativt liten omfattning. Råkrafttillförseln till de olika distributionsföretagen har i allt högre grad blivit säkrad genom anslutning av isolerade distributionsnät till riksnätet. 77

Medelpriset för inköpt råkraft, som år 1944 visade en tydlig differentiering olika råkraftleverantörer emellan, synes år 1950 ha blivit i huvudsak utj ä m n a t . Kedjehandeln med råkraft har minskat väsentligt från 1944 till 1950. Den specifika energiförbrukningen på landsbygden och medelpriset för den detaljdistribuerade kraften uppvisade år 1944 stora variationer vid jämförelser de olika länen emellan. Det kan konstateras, att låg förbrukning som regel naturligt nog åtföljes av högt kraftpris och tvärtom, och att vid nämnda undersökningstidpunkt södra Sverige uppvisade såväl den lägsta genomsnittliga förbrukningen som de högsta genomsnittspriserna. Till detta förhållande kunna flera samverkande orsaker ha bidragit, bl. a. olikheterna i elkraftens användning inom hushåll och jordbruk samt råkraftpriset. En betydelsefull faktor torde ha varit, att tarifferna speciellt i södra Sverige tidigare i stor utsträckning verkat hämmande på utvecklingen. En omfattande övergång över hela landet till den av elkraftutredningen förordade normaltariffen kan emellertid konstateras. Härigenom skapas möjligheter till sänkta medelpriser och ökad energiförbrukning särskilt inom de områden, som hämmats av ofördelaktiga tariffer, och därigenom skapas också förutsättningar för en utjämning över hela landet beträffande ovannämnda förhållanden. 1 Å andra sidan synes många smärre landsbygdsföretag vid tariffsättningen icke ha tillräckligt beaktat vikten av att kostnaderna för underhåll och upprustning av distributionsnäten täckas. Genom det av elkraftutredningen år 1947 framlagda förslaget till standardtariffer avsågs att åstadkomma en viss systematisering även av engångsavgifterna. Ehuru införandet av standardtarifferna nu hunnit ganska långt, synas emellertid engångsavgifterna fortfarande behandlas efter vitt skilda principer vid de olika företagen. Det kan ifrågasättas, om icke ett längre gående förenhetligande av speciellt anslutningsavgifternas storlek och principerna för deras uttagning borde genomföras. Den omkring år 1945 verkställda elinventeringen avsåg eldriften i jordbruket och belyser alltså vissa förhållanden på avnämarsidan. Redan sagda år hade utvecklingen lett till att föga mera än en tiondedel av brukningsdelar med minst 2 hektar åker var oelektrifierad. Elinventeringen visade emellertid, att användningen av elkraft för olika arbeten inom jordbruksdriften ävensom i bostadshushållen ofta var svagt utvecklad, särskilt vid de mindre brukningsdelarna, vilka representera en betydande del av landets jordbruksareal. 1 Till belysande av utvecklingen kan som exempel nämnas, att vattenfallsverket i d e t a l j d i s t r i b u t i o n vid lågspänning på landsbygd genomsnittligt försålde år 1943 723 kWh per a b o n n e m a n g för ett medelpris av 14,0 öre per kWh samt år 1951 1.505 kWh per a b o n n e m a n g för ett medelpris av 10,9 öre per kWh. För Sydsvenska kraftaktiebolaget voro m o t s v a r a n d e siffror, vari dock en förhållandevis obetydlig del högspänningslever a n s e r voro medräknade, för år 1943 509 kWh per abonnemang och 18,6 öre per k W h s a m t för år 1951 1.233 kWh per abonnemang och 13,5 öre per kWh.

Elkraftens utnyttjande i jordbruket har avsevärt ökat under femårsperioden 1945—1950. Undersökningar i anslutning till 1945 års elinventering visa bl. a. att elektrisk matlagning (medelst spis eller kokplatta) förekom vid omkring hälften av bostadshushållen år 1950 mot endast vid en tredjedel år 1945. Riksmedeltalet av den sammanlagda elförbrukningen har ökats från ca 70 kWh/ha år 1945 till något över 100 kWh/ha år 1949. Undersökningen av elektrifieringens utbredning år 1950 (se SOU 1951: 14), som endast gällde i vad mån elektriskt ljus förekom eller icke, visade tydligt, att vissa landsdelar hade avsevärt lägre elektrifieringsgrad än genomsnittet. Även i fråga om intensiteten av elenergiens utnyttjande vid elektrifierade jordbruk har iakttagits vissa slående olikheter mellan skilda regioner. En bedömning av den framtida utvecklingen av jordbrukets eldrift har utförts. Det finnes alltjämt gott utrymme för ökad användning av elkraft både för jordbruksdriften och bostadshushållen vid lantgårdarna. Den sammanlagda energiuttagningen, som uppskattats till 360 miljoner k W h under år 1949, kan under antagna förutsättningar väntas uppgå till ca 1.300 miljoner kWh år 1960. Endast brukningsdelar med över 2 hektar åker ingå i beräkningarna. Någon svårighet att framdeles producera det energibelopp, som sålunda erfordras, föreligger ej.

Bilaga 1 Tillståndet hos landsbygdens

detaljdistributionsnät

åren 1947 o c h 1951 Referat av rapporter

från inspektörerna

vid statens elektriska

inspektion

Nedan lämnas en sammanfattning av de rapporter rörande tillståndet hos landsbygdens detaljdistributionsnät, som statsinspektörerna på elkraftutredningens begäran avgåvo åren 1947 och 1951. Statsinspektören i norra distriktet (omfattande Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län) yttrar i brev i september 1947 bland annat följande: Uttalandena i det följande grunda sig på mina vid besiktningsresor gjorda iakttagelser, på de erfarenheter, som framkommit vid behandlingen av ärenden rörande drifttillstånd m. m. samt i viss utsträckning även på uppgifter, som lämnats av de elektriska länsföreningarna. Mina uttalanden avse företrädesvis sådana anläggningar för detaljdistribution, som ägas av ortsbefolkningen genom föreningar, andra sammanslutningar och enskilda personer, men däremot icke sådana anläggningar, som direkt eller indirekt ägas av staten eller av större industriföretag (t. ex. Asea, Bergvik och Ala, Cellulosabolagen, Graningeverken). Vad då först beträffar anläggningarnas tillstånd ur drifts- och säkerhetssynpunkt, så synas de ifrågavarande anläggningarna i övervägande antalet fall vara medelmåttiga eller under medelmåttan. De vanligast framträdande bristerna hava visat sig vara bristfälligt underhåll i allmänhet, klen dimensionering av transformatorer och lågspänningsledningar samt i viss omfattning även av högspänningsledningar, otillfredsställande jordmotstånd hos skyddsjordningar samt otillfredsställande utförande av skyddsanordningar vid korsningar med ledningar eller trafikleder. I vissa fall hava näten utsträckts alldeles för långt i förhållande till förhandenvarande spänning och ledningsdimensioner. En medverkande omständighet till detta sakernas tillstånd har varit den brist på materiel, som förelegat under de senare åren, och som i viss mån ännu föreligger samt rådande brist på arbetskraft. Emellertid synes grundfelet vara en allmän brist på teknisk sakkunskap och tekniskt-ekonomiskt omdöme hos de lekmän eller lekmannasammanslutningar, som äga och driva distributionsanläggningarna. I stor utsträckning saknas vid anläggningarna fast anställd teknisk personal eller är den personal, som finnes, otillräcklig eller mindre väl kvalificerad. Härtill kommer, att den förhandenvarande personalen oftast icke har tillräckliga möjligheter att hävda sig gentemot den sparsamma inställning, som alltför ofta intages av lekmannaintresset i fråga om anskaffande av nödiga medel till anläggningarnas underhåll, förbättring och utveckling. Det har visat sig, att föreskrivna periodiska besiktningar ofta eller oftast icke bli verkställda i vederbörlig ordning. I viss utsträckning anlita företagen länsföreningarna för periodiska besiktningar, men i regel föreligga icke fasta avtal därom, vilket gör att företagen ofta först efter påstötning eller upprepade påstötningar komma sig för att föranstalta besiktningar. För övrigt hava länsföreningar-

na för närvarande icke tillräcklig personal för att i full utsträckning medhinna de föreskrivna periodiska besiktningarna åt alla de företag, som icke kunna ordna besiktningarna med egen personal. Vad beträffar spörsmålet, i vad mån anläggningarna i befintligt skick på nöjaktigt sätt kunna under de närmaste åren tillgodose föreliggande behov av elkraft, så synas förhållandena vara sådana, att tillgången på råkraft vid uppskattningsvis något mer än hälften av anläggningarna är tillräcklig och vid återstående anläggningar icke fullt tillräcklig eller uppenbart otillräcklig. Emellertid synas anläggningarna vid nuvarande klena dimensionering av nedtransformatorer och lågspänningsnät icke kunna på nöjaktigt sätt tillgodose behovet av elkraft under de närmaste åren. I övervägande flertalet fall äro lågspänningsledningarna så långa och klena, att "utlösningskravet" icke är uppfyllt. Detta innebär ju även stort spänningsfall och liten överföringsförmåga. Så är förhållandet icke blott i fråga om äldre delar av näten utan även beträffande sådana delar, som tillkommit under de senaste åren med dess materielbrist. Saken tillspetsas i allt högre grad, i den mån tidsenliga normaltaxor tillämpas, vilka u p p m u n t r a till ökad förbrukning och därmed även till ökad anslutning, särskilt för kokning eller andra uppvärmningsändamål. I brev i augusti 1951 kompletterar statsinspektören i norra distriktet sitt uttalande med i huvudsak följande: Rent allmänt kan sägas, att det i stort sett icke synes ha skett någon mera genomgripande förändring av anläggningarnas allmänna tillstånd. På sina håll ha förbättringar gjorts, men detta har på andra håll motverkats av en viss återhållsamhet i avvaktan på elkraftutredningens blivande förslag och förhållandenas utveckling. Härtill kommer, att den fortgående ökningen i förbrukarnas kraftbehov, speciellt för värmeändamål, fortfarande gjort det svårt för distributionsföretagen att i fråga om anläggningarnas kraftresurser och överföringsförmåga hålla jämna steg med förbrukarnas behov. Att vid bedömning av anläggningarnas tillstånd ur olika synpunkter, såsom driftsäkerhet, personlig säkerhet, överföringsförmåga och brandsäkerhet o. dyl., specificera särskilda betyg för varje sida av saken är hart när omöjligt, enär de olika förhållandena så ingripa i varandra, att de olika egenskaperna icke kunna särskiljas från varandra. I många fall finnas uppenbarligen latenta risker, som i det enskilda fallet ännu icke lett till olyckshändelser. Jag anser mig sålunda icke mäktig att med användning av den av elkraftutredningen förordade betygsskalan betygsätta annat än anläggningarnas samtliga ifrågavarande egenskaper tillsammantagna. Underlaget för betygssättningen är i stor omfattning ganska osäkert, beroende bl. a. på den (vid Elektriska inspektionens hittillsvarande personaltillgång i jämförelse med arbetsbördan) ringa besiktningsfrekvensen. Uppskattningsvis har jag emellertid kommit till följande betygsresultat: Omkr. 10 % av anläggningarna mycket goda 40 % „ „ goda ,, 40 % „ „ dåliga „ 10 % „ „ mycket dåliga Statsinspektören i östra distriktet (omfattande större delen av Östergötlands län, Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Örebro län samt mindre delar av Kopparbergs och Värmlands län) har i brev i september 1947 sökt att i grova drag klassificera 441 i en särskild förteckning upptagna distributionsföretag i distriktet genom att angiva en procentsiffra beträf6

.anläggningarnas tillstånd Län

Stockholms Uppsala Västmanlands . . . . Örebro .... Kopparbergs Värmlands . Södermanlands . . . . Östergötlands . . . . Kalmar . . . .

Antal företag

104 65 64 47 20 3

ur drifts - och säkerhetssynpunkt*

med h ä n s y n till överf Jringsförmågan

%

%

%

%

%

%

%

12 4

14 10

73 48

5 1

_

—

—

1 6 1

48 15 13 1

—

— 2

2 1

—

13 21 6 2

— —

— —

•

—

— — — •

67 2

40 2

—

•

—

dåligt

mycket dåligt

22 7

80 56

1 2

10 10 2

2 5 1

mycket bra bra

— —

— — —

—

51 32 17 3

—

—

—

45 1

20 1

—

•—•

1 Summa

263 |

15 Uttryckt i %

i Gränsen mellan " b r a " och "dåligt" går ungefär vid 75 % (enligt uppgift av statsinspektören).

kompletterande

fande anläggningarnas tillstånd ur drifts- och säkerhetssynpunkt. Vidare h a r tillståndet med hänsyn till överföringsförmågan för närvarande eller under de närmaste åren uppskattats och värderats såsom "mycket bra", "bra", "dåligt" eller "mycket dåligt". Uppgifterna framgå av ovanstående uppställning. I anslutning härtill anför statsinspektören i östra distriktet: Beteckningen 70 % i fråga om anläggningarnas tillstånd ur drifts- och säkerhetssynpunkt utgör ett medelvärde. Denna beteckning jämte värdesättningen "dålig" i fråga om belastningskapaciteten gäller för de flesta äldre föreningar, särskilt dem med 3 kV distributionsspänning, som visat sig otillräcklig och som förr eller senare måste höjas inom föreningar eller liknande av normal storlek. Enbart ökning av ledningsarean skulle inom de flesta föreningar fordra sådana dimensioner, att det visat sig ogörligt. Beträffande överföringsförmågan är det ytterst få företag, som äro fullt tillfredsställande, icke ens de, som utbyggts under senare år, enär dimensioneringen måste ske med tanke på materialbristen. I tilläggsskrivelse i april 1948 har statsinspektören i östra distriktet uppgivit, att han vid senare besiktningsresor kunnat konstatera en påtaglig förbättring i fråga om underhållsarbetets bedrivande, varför den förut lämnade värdesättningen syntes vara väl låg för en stor del av företagen, åtminstone vad beträffar underhållet. Vid utbyte av äldre stolpar, som på sina håll pågår i stor skala, begagna sig de flesta företagen numera av helimpregnerade stolpar, i många fall helt, i andra fall blott vid korsningar etc. Ett fåtal föreningar använda dock ej alls impregnerade stolpar. Undantagsfall finnas alltjämt, där underhållet är mycket eftersatt och där — trots åtal och böter — viljan att hålla anläggningarna i gott skick ännu ej vaknat. Vidare anföres bl. a.: Inom de allra flesta företagen inom Vattenfallsstyrelsens leveransområde i mitt distrikt synes avsikten vara att bibehålla högspänningströskningen, där man förut haft sådan. Det är möjligt eller måhända rent av troligt, att detta kommer att menligt inverka på anläggningarnas försörjningsförmåga, då användningen av

t. ex. spisar i hushållen blir mera utbredd. De nuvarande små bygdetransformatorerna bli då alldeles otillräckliga, vilket också i stor utsträckning gäller lågspänningsnäten. Med brev i december 1951 lämnar statsinspektören i östra distriktet en ny sammanfattning av sina intryck beträffande anläggningarnas tillstånd. Uppgifterna framgå av nedanstående uppställning: Anläggningarnas tillstånd Län

Antal företag (bedömda)

Stockholms Uppsala Västmanlands . Örebro Kopparbergs . . Värmlands Södermanlands Östergötlands . Kalmar

54 27 26 32 7 3 31 63 2

Summa Uttryckt i %

245 100

ur drifts- och säkerhetssynpunkt mycket bra 2 1 •i %i

1 1 7 15 6

bra

dåligt

32 21 24 22 3 3 27 54 2

20 6 1 7 3

188 77

42 17

mycket dåligt

med hänsyn till överföringsförmågan mycket bra 2

—

3 2

1 2 1 3

9 4

bra

dåligt

mycket dåligt

21 9 13 17 3 2 6 47 2

31 18 12 12 3 1 24 11

1 1 2

120 49

112 45

4 2

I anslutning till ovanstående meddelar statsinspektören bl. a. följande: Jag har i mycket betydande grad måst inskränka min besiktningsverksamhet under de senare åren, beroende på att jag måste ägna mera tid åt kontorsarbete. En del längre utredningar ha också förekommit, som tagit oproportionerligt mycket tid. Under mina tidigare år som statsinspektör hade jag ganska väl reda på företagen inom mitt distrikt. Nu är förhållandet det, att jag endast känner till ett och annat företag närmare. Numera brukar jag ej heller i allmänhet upprätta protokoll över besiktningarna utan brukar tala med föreståndarna och montörerna, där anmärkningarna icke äro särskilt betydande. Då ett stort antal anläggningar besökas på detta sätt, är det naturligt, att hågkomsten av tillståndet hos de olika företagen blir mer eller mindre utsuddad efter ganska kort tid. Av denna anledning har det varit mig omöjligt att angiva tillståndet hos en hel del företag och utmärkt dessa med ett frågetecken. Andra har jag mer eller mindre gott reda på (en del mycket bra) och för dessa har jag angivit tillståndet efter den föreslagna skalan. Statsinspektören i västra distriktet (omfattande Göteborgs och Bohus län utom Yngeredsfors Kraft AB:s försörjningsområde, Älvsborgs och Skaraborgs län samt större delarna av Värmlands och Kopparbergs län) anför i brev i december 1947 i huvudsak: Distributionsanläggningarnas tillstånd varierar högst väsentligt dels efter äganderätten, dels efter anläggningens storlek m. m. —:—:—:—:— Intill slutet av 1930-talet var standarden på distributionsanläggningarna inom distriktet i allmänhet låg; en stor del av anläggningarna särskilt de små voro undermåliga. Med standard avses här anläggningens tillstånd ur driftsynpunkt. Är den god ur denna synpunkt, är den god även ur säkerhetssynpunkt. Däremot är icke sagt, att en anläggning som är god ur säkerhetssynpunkt även är god ur

driftsynpunkt. Efter nämnda tid ha emellertid en stor del av anläggningarna — i huvudsak dock de större — successivt förbättrats och en del torde numera ha en god standard. De väsentligaste orsakerna härtill torde vara dels den ökade användning som elkraften fått på senare år och de därigenom ökade inkomsterna på distributionen, dels de skärpta kraven från konsumenternas sida på driftsäkerheten. Hade under kriget funnits normal tillgång på materiel och arbetskraft, torde förbättringarna i vissa fall ha blivit ännu större än som nu skett. För närvarande torde standarden allmänt sett vara lägst i Dalarna, där den med få undantag när är mycket låg. Därefter kommer Västergötland, där den låga standarden är betingad av dels de många små förvaltningsenheterna särskilt i Skaraborgs län, där vid en undersökning gjord år 1943 t. ex. i Gullspång-Munkforsdelen icke mindre än ca 90 st. distributionsföretag av ett totalt antal av ca 130 st. ha en omfattning av blott en transformatorstation, och i Trollhätte Kraftverks-delen ha ca 50 st. av totalt ca 150 st. distributionsföretag likaledes en omfattning av blott högst en transformatorstation. Därtill kommer, att systemet med att enskilda konsumenter eller en sammanslutning av ett fåtal konsumenter till en underhållsförening skola svara för underhållet av lågspänningsnätet är vanligt förekommande. I Värmland äro förhållandena relativt goda särskilt i sydvästra delen av landskapet, där i mycket stor utsträckning de mindre företagen på senare år övertagits av angränsande större. Detsamma är förhållandet i större delen av Dalsland. Bohuslän torde allmänt sett ha den högsta standarden inom distriktet med undantag av det lilla antal små kooperativa företag, som finnes inom landskapet. Vad de olika företagsformerna angår, så äro de kommunala företagen f. n. de bäst skötta. Detta torde bero på att så gott som vid samtliga dylika företag inom distriktet finnes numera väl kvalificerad och lämplig föreståndare anställd mot att blott ca hälften av dessa företag hade sådan föreståndare för ca 10 år sedan. Standarden på de kommunala företagen torde kunna rubriceras som mycket god. Därefter komma de statliga företagen med något lägre standard. I god nivå med de statliga företagen får man dock sätta de medelstora privata med egen kraftkälla. Vad de övriga storlekarna angå inom denna grupp avtager standarden med ökad storlek på företaget liksom när storleken minskar, för att hos de mycket små företagen sjunka till att bli otillfredsställande. De kooperativa företagen ha med några få undantag låg standard och för de mindre är den i hög grad otillfredsställande. Dessa mindre, kooperativa företag fylla ej f. n. tidens krav vare sig ur drifts- eller säkerhetssynpunkt och torde få mycket svårt att själva kunna ställa anläggningarna i sådant skick, att de hjälpligt kunna tillfredsställa väntad ytterligare efterfrågan på kraft. De bäst skötta företagen äro de, där beslutanderätten är koncentrerad till ett fåtal personer, som äro väl förtrogna med ortens psyke, samt att företaget har sådan omfattning, att kvalificerad arbetskraft kan hållas anställd såväl för den tekniska som för den affärsmässiga skötseln. Lämpligast synes vara, att företaget ej är större än att en verkligt intim personlig kontakt kan upprätthållas direkt mellan företagsledningen och konsumenterna. Ävenså synes det viktigt, att företaget — för att förbättra kraftens kvalitet särskilt ur spänningsregleringssynpunkt — h a r egen kraftkälla, i vilken åtminstone till viss mån den erforderliga kraften kan produceras. Som komplettering till ovanstående anför statsinspektören i västra distriktet i brev i oktober 1951 i huvudsak följande: Det linje- och stolptransformatorstationssmide, som numera användes för såväl

nybyggnad som underhåll av medelstora och större företag, utgöres praktiskt taget helt av fabrikationstillverkad, varmgalvaniserad material. Till övervägande del användes även helimpregnerade stolpar för dessa ändamål. Konsumenterna bidraga numera i ringa omfattning (arbetskraftsbristen på landsbygden) med sådana naturaprestationer som tillhandahållande av stolpar samt grävning för och resning av sådana, utan arbetsoperationerna utföras i allmänhet av yrkesfolk. Samtliga dessa åtgärder verka höjande av distributionsnätens funktionsduglighet och säkerhet. För att öka överföringsförmågan hos lågspäningsnäten har möjlig höjning av spänningen till 380/220 så gott som överallt redan blivit utnyttjad. För att ytterligare höja överföringsförmågan på dessa nät har i ganska stor omfattning nya transformatorstationer insatts. Höjningen av spänningen på högspänningsnäten, 3 till 6 och 5 och 6 till 10 kV, är däremot trots en hel del genomförda höjningar ännu ej helt utnyttjad. Mindre distributionsföretag ha i vissa områden i stor omfattning sammanslagits eller övertagits av större företag, så t. ex. i Dalsland ha 14 st. övertagits av större företag och finnes numera endast ett mindre företag kvar, och i Värmland är det endast ett fåtal kvar. I Västergötland med sitt mycket stora ahtal småföretag har sammanslagningen procentuellt sett varit obetydlig och inom distriktets del i Dalarne ännu obetydligare. Inom Trollhätte kraftverks område i Skaraborgs län ha ca 4 st. 1-stationsföretag upphört per år och inom Gullspång-Munkfors område ca 3 st. Inom Viskans Kraft AB:s område i Älvsborgs län (1947 ca 35 st. 1-stationsföretag av totalt 60 st.) ha i genomsnitt 2 st. upphört per år. I Bohuslän har endast ett fåtal småföretag i egentlig mening förekommit. I samband med nya kommunindelningen i länet är det planer på att dessa skola upphöra. Av de s. k. underhållsföreningarna ha ett icke ringa antal, uppskattningsvis ca 100 st., överlämnat underhållet till moderföretaget. I Västergötland och särskilt i Skaraborgs län är antalet underhållsföreningar dock ännu påtagligt. Efter hand som den generation, som varit med och startat distributionsföretaget, måste avgå av åldersskäl, möter svårigheter att skaffa ersättare i de yngre generationerna. Bland såväl småföretagen som underhållsföretagen synes även en trötthet på systemet uppstått, som tillsammans med eller orsakad av arbetskraftsbristen på landsbygden skapat förutsättningar för en rationalisering eller ökad ansvarskänsla för den elektriska kraftens betydelse för landsbygden. Den förestående kommunsammanslagningen torde också komma att bidraga till att en del småföretag inom områden, som nu skola bilda kommun med ett område, där det redan finnes ett kommunalt distributionsföretag, även bliva elektriskt införlivade. Allt tyder sålunda på att småföretagens sammanslutning till större enheter eller anslutning till befintliga större företag av naturliga skäl kommer att påskyndas. Vid underhållsföreningarnas övergång till moderföretaget och vid övertagandet eller sammanslagningen av småföretagen har undantagslöst en ingående revidering av anläggningarna skett. Några nya småföretag ha ej tillkommit. Som sammanfattning av vad som vidtagits på distributionsanläggningarna under senare år måste dessa åtgärder anses mycket goda. Mycket arbete och stora kostnader kräves dock innan hela anläggningsbeståndet blir sanerat. Härvid skall beaktas, att numera alla reserver, såsom minimiareor och spänningshöjning på lågspänningsnäten blivit helt utnyttjade ur överföringssynpunkt, och inom en del områden är utökningen av antalet transformatorstationer också utnyttjad. För att möta behovet av ökad överföringsförmåga återstår inom sådana företag endast ökning av ledararean och höjning av effekten på de enskilda transformatorerna.

Med nuvarande tillgång på koppar och det höga pris denna betingar torde oerhörda svårigheter uppstå tills mera normala förhållanden på kopparmarknaden åter kan inställa sig. Tillväxten av kraftbehovet på landsbygden har sedan 1942, då en uppdelning av kraftbehovet för bostäder, jordbruk och hantverk infördes i statistiken, uppgått till en fördubbling på ca 4,5, 7 och 6,5 år inom resp. kategorier, dvs. på samma tidsperioder skall överföringsförmågan fördubblas, om näten i dag hade en överföringsförmåga, som svarade mot en god standard. Men tyvärr är detta icke förhållandet, utan de äro i stor omfattning underdimensioneradc. Följden torde därför bli, att även de företag, som nu ha en god vilja för förbättring av anläggningen, bli genom material- och kapitalsvårigheter hindrade att genomföra detta. De synpunkter, som anförts i mitt utlåtande av 1947 angående anläggningarnas art (äganderätt och storlek) samt deras belägenhet i olika landsändar, kvarstå oförändrade. Statsinspektören i södra distriktet (omfattande en mindre del av Östergötlands län, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län samt en del, motsvarande Yngeredsfors Kraft AB:s försörjningsområde, av Göteborgs och Bohus län) anför i brev i september 1947 bland annat: Tillståndet hos de anläggningar, som bedömningen omfattar, är i hög grad varierande. En och samma anläggning kan även vara i vissa avseenden eller vissa delar tillfredsställande, men i andra avseenden eller andra delar otillfredsställande. Vidare pågår sedan slutet av kriget och •— framför allt — planeras för utförande u n d e r de närmaste åren på många håll synnerligen omfattande ombyggnader och förstärkningar av anläggningarna. Nedanstående uttalanden grunda sig på iakttagelser under besiktningsresor, på erfarenheter från behandlingen av driftstillståndsärenden samt på uppgifter, som lämnats av vissa länskonsulenter och konsulterande företag, vilka under besiktnings- eller konsulteringsarbete hava befattning med anläggningar av nu ifrågavarande slag. Beträffande anläggningarnas tillstånd ur drifts- och säkerhetssynpunkt, så har undertecknad kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande anläggningar i övervägande antalet fall kunna bedömas som medelmåttiga eller u n d e r medelmåttan. De brister, som vanligast framträda, äro otillfredsställande skyddsanordningar vid korsningar, otillräckligt avstånd till byggnad eller mark, klent dimensionerade lågspänningsledningar och transformatorer, mot gällande säkerhetskrav stridande överdimensionering av överströmsskydd, för höga jordtagsmotstånd samt eftersatt underhåll. I ett icke ringa antal fall förekommer vidare med hänsyn till nätets utsträckning och belastning för låg överförings- eller distributionsspänning eller eljest numera olämplig förbrukningsspänning (t. ex. 500 V). Enligt en uppskattning ur drifts- och säkerhetssynpunkt, som gjorts av ett konsulterande företag rörande 132 st. anläggningar av ifrågavarande slag under företagets regelbundna kontroll, skulle av dessa anläggningar ca 26 % kunna anses vara i "tillfredsställande" skick (nya samt äldre, väl underhållna, föreskriftsenliga anläggningar), „ 59 % i "godkännbart" skick (gamla, väl underhållna anläggningar med vissa brister) och „ 15 % i " m i n d r e gott" skick (gamla, dåligt utförda och underhållna anläggningar).

Ett annat konsulterande företag har ur drifts- och säkerhetssynpunkt betygsatt 37 st anläggningar med totalt 2.341 km ledningslängd under företagets regelbundna kontroll, varvid "gängse betygsskala" uppgives ha använts. Besultatet i sammandrag visar, att ca 20 % av företagen (med totalt 740 km) tilldelats betyget "A" „ 50 % „ „ ( „ „ 1.156 „ ) „ „ "AB" „ 10 % „ „ ( „ „ 123 „ ) „ „ "BA" „ 20 % „ „ ( „ „ 322 „ ) „ „ "B" I båda fallen äro, som redan antytts, anläggningarna föremål för regelbunden kontroll av de konsulterande företagens ingenjörer och de vid besiktningarna påpekade bristerna torde väl i flertalet fall avhjälpas. Med hänsyn till, framför allt, att ett stort antal anläggningar inom distriktet icke äro föremål för dylik regelbunden kontroll och i många fall sakna fackkunnig personal eller ha tillgång till endast m i n d r e väl kvalificerad sådan, måste tillståndet hos anläggningarna i genomsnitt, enligt undertecknads erfarenheter, vara icke oväsentligt sämre än enligt ovanstående siffror. Beträffande frågan, i vad mån anläggningarna i befintligt skick på nöjaktigt sätt under de närmaste åren kunna tillgodose det föreliggande behovet av elkraft, så tyder redan omfattningen av de påbörjade, planerade eller ifrågasatta ombyggnadsoch förstärkningsarbetena inom distriktet på att tillståndet är sådant, att de nuvarande näten i många fall redan nu äro eller befaras inom kort bli otillräckliga. Genom rådande brist på materiel och arbetskraft bli som regel de planerade förstärkningarna icke färdiga inom beräknad tid. Vidare torde den belastningsökning, som den alltmera fortskridande övergången från taxor av äldre typ till den s. k. rikstaxan medför, komma att medföra behov av förstärkning och ombyggnad av lågspänningsnät och transformatorstationer i mycket stor utsträckning. En av vederbörande konsulterande företag verkställd bedömning av de 132 st. ovan omtalade anläggningarna synes visa, att av dessa skulle ur belastningssynpunkt ca 8 % vara tillräckligt, „ 67 % „ knappt och „ 25 % „ otillräckligt dimensionerade. F ö r de 37 st. likaledes ovan omtalade anläggningarna har vederbörande konsulterande företag kommit till följande gradering av utbyggnadsbehovet, varvid en högre siffra betecknar ett större utbyggnadsbehov, nämligen för 19 % av företagen (med f. n. totalt 128 km ledn.) behovssiffra " 1 " "2" ( „ „ „ 348 „ „ ) "3" 71 8 % , "4" 311 16 % , "5" 969 19 % , "6" 514 24 % , ( Som allmänt omdöme i nu ifrågavarande avseende torde kunna sägas, att anläggningarna i regel icke i befintligt skick kunna på nöjaktigt sätt tillgodose de närmaste årens kraftbehov. I brev i oktober 1951 gör statsinspektören i södra distriktet följande tilläggsbedömanden: 87

Under de senaste åren ha i de flesta företag gjorts ansatser till förbättring av distributionsnäten. Emellertid har förbättringsåtgärdernas omfattning varit mycket varierande på olika håll. Endast i några enstaka mindre anläggningar har steget tagits fullt ut till en praktiskt taget fullständig ombyggnad av näten. I dessa få fall torde anläggningarna kunna tillgodose det allmänna distributionsbehovet u n d e r den närmaste framtiden. Vid det stora flertalet anläggningar ha vissa delar ombyggts, vanligen då mottagningsstationen och delar av högspänningsledningarna, medan ombyggnad av lågspänningsnäten ofta fått anstå. I dessa fall torde som regel anläggningarna icke i befintligt skick kunna fullt tillgodose det allmänna distributionsbehovet u n d e r den närmaste framtiden med mindre än att ombyggnads- och förstärkningsarbetena fortsättas, främst då med avseende på lågspänningsnät och transformatorstationer. I ett mindre antal fall har emellertid praktiskt taget ingenting gjorts, i fråga om behövlig förstärkning av näten. I dessa fall torde anläggningarna vara otillräckliga för det allmänna distributionsbehovet. En del klagomål över distributionens kvalitet ha under de senaste åren framkommit och föranlett undersökningar. Ofta har orsaken till klagomålen varit att söka hos lågspänningsledningar och distributionstransformatorer, som visat sig vara underdimensionerade. Särskilt synes övergång från äldre taxeformer till normaltaxan hava medfört överbelastning av de gamla lågspänningsnäten och transformatorstationerna, vilka icke voro planerade och utförda för den ökade belastningen. I vissa fall synas klagomålen ha föranletts av svagheter i såväl detaljdistributörens som råkraftleverantörens anläggningar. I några fall, där distributören haft egen kraftstation, ha svårigheter vid samkörningen med stödkraftleverantören förekommit. Det har därvid i vissa fall uppgivits, att distributören kunnat hålla bättre distributionsspänning vid separat drift än vid samköming. Inom södra inspektionsdistriktet synes allmänt förekomma en strävan att förstärka distributionsnäten. Genomförandet av förstärkningen synes emellertid mestadels begränsas av ogynnsamma ekonomiska faktorer. Den hastiga prisstegringen på ledningskoppar torde komma att verka i hög grad återhållande. Mitt intryck är, att den genom övergången till normaltaxan framkallade belastningsstegringen hittills i allmänhet icke föranlett den förstärkning av de äldre distributionsnäten, som är nödvändig för en god distributionskvalitet. Ehuru det knappast är möjligt att på basis av det förhandenvarande underlaget göra en fullt rättvis bedömning av anläggningarna och att betygsätta dem med hjälp av den av Eder angivna betygsskalan, har jag så gott sig göra låtit försökt uppskatta de ifrågavarande anläggningarnas tillstånd och kommit till följande resultat: Anläggningarna bedömda u r drifts- och säkerhetssynpunkt

med hänsyn till i vad m å n de i befintligt skick på n ö j aktigt sätt under de n ä r m a s t e åren k u n n a tillgodose det ] föreliggande elkraftbehovet

ca 0 % mycket goda ., 25 % goda ., 60 % dåliga ., 15 % mycket dåliga

ca 0 % mycket goda „ 15 c?o goda „ 60 % dåliga „ 25 % mycket dåliga

Bilaga 2 a Landsbygdsförelag,

fördelade efter organisationstyp och storleksgrupp, år 1944 resp. år 1950 (Beträffande siffrornas framräkning år 1950, se s. 8)

Företagens storleksgrupp. Antal förbrukare per företag 3 — 20 20— 200 200— 500 500—1.000 minst 1.000 Summa år 1944 3— 20 20— 200 200— 500 500—1.000 minst 1.000 Summa år 1950

Antal företag av typ Summa företag

Föreningar

Aktiebolag

Industrier

Enskilda personer

övriga företag

371 1.137 411 103 37

6 77 69 68 77

46 194 73 45 27

223 211 34 3 3

33 66 41 30 33

679 1.685 628 249 177

257 817 381 94 32

5 54 62 64 7fi

39 171 69 43 28

171 156 29 3 3

26 59 41 32 44

498 1.257 582 236 183

i

Bilaga 2 b Förbrukare

på landsbygden, fördelade efter distributionsföretagens typ och storleksgrupp, år 1944 resp. år 1950 (Beträffande siffrornas framräkning år 1950, se s. 8)

Företagens storleksgrupp. Antal förbrukare per företag 3 — 20 20— 200 200— 500 500—1.000 m i n s t 1.000 Summa år 1944 3 — 20 20— 200 200— 500 500—1.000 m i n s t 1.000 S u m m a år 1950

organisations-

Antal förbrukare vid företag av typ Föreningar

Aktiebolag

Industrier

Enskilda personer

Övriga företag

Summa förbrukare1

3.900 81.100 127.300 70.500 61.500

100 9.800 21.900 47.000 222.400

500 16.500 23.200 30.100 72.600

2.500 9.000 10.500 2.100 3.500

400 7.200 13.000 20.700 54.000

7.400 123.600 195.900 170.400 414.000

2.600 61.000 118.600 64.400 49.800

100 7.700 20.200 44.100 247.600

400 14.600 22.300 29.500 78.100

2.000 5.800 9.200 2.200 3.700

300 6.800 12.700 21.400 69.000

5.400 95.900 183.000 161.600 448.200

1 Att s u m m a n är lägre för år 1950 ä n för år 1944 s a m m a n h ä n g e r främst med städernas inkorporeringar av kringliggande landsbygd.

Bilaga 3 a

Landsbygdsföretag,

länsvis fördelade

efter organisationstyp,

år 1944 resp. år 1950

Antal företag av typ Län

Föreningar

Aktiebolag

Industrier

Enskilda personer

Övriga företag

Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus . . . Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus

97 234 71 115 49 149 129 86 65 66 87 68 132

10 26 29 29 28 18 13

6 7 15 27 47 20 31 24 8 3 6 10 33

13 3 4 7 5 6 11 16 12 4 21 11 10

174 171 26 29 21 27 35 13 95 120

25 4 4 1 9 20 4 17 8 4 6 3 2 16

10 7 9 16 27 32 22 40 21 8 13 16 21 20 38 5 22 16 14 8 4 11 5

63 44 7 33 25 23 26 3 6 7

17 6 11 7 5 3 3 12 16

S u m m a år 1944

203 Norrbottens Västerbottens Jämtlands Väs ternorrlan d s Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus . . . Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus

64 163 55 73 32 131 111 55 53 63 82 62 84

8 7 10 16 20 29 19 36 21 8 12 16 20

1 3 12 13 38 18 28 20 5 2 4 9 23

16 3 4 7 3 6 10 16 12 4 22 11 7

—

—

153 153 24 27 9 5 23 4 60 95

6 21 25 23 21 18 12 7 5 7 23 4 4 1 8 19 4 17 8 4 4 3 2 15

18 37 3 21 13 11 6 4 11 4

52 40 7 29 12 14 18 3 6 5

17 7 10 7 8 2 2

S u m m a år 1950

13 15

Bilaga 3 b Förbrukare

på landsbygden, länsvis fördelade efter distributionsföretagens organisationstyp, år 1944 resp. år 1950 (Beträffande siffrornas framräkning år 1950, se s. 8) Antal förbrukare vid företag av typ

Summa förbrukare

Län

Föreningar

Aktiebolag

Industrier

Enskilda personer

Övriga företag

Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örtbro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus . . . Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus

18.300 15.200 4.300 11.300 4.800 18.600 15.800 5.400 14.900 16.400 39.100 19.200 11.600

2.800 4.600 800 23.200 10.500 20.900 19.000 12.500 6.600 3.800 2.200 1.500 6.700

200 700 500 1.600 1.600 900 1.300 900 200 100 200 400 500

10.300 200 800 2.100 2.700 3.100 5.500 4.500 3.300 1.100 5.100 5.800 1.100

23.600 29.800 15.800 10.400 4.800 5.300 7.400 2.600 25.300 24.400

8.100 12.100 18.500 15.700 22.900 16.400 11.100 10.600 2.700 2.500 10.000 3.300 20.000 4.100 7.500 10.800 9.300 22.100 11.300 15.600 20.100 16.900 13.400 16.200

2.500 7.600 1.100 4.800 2.200 3.500 1.500 1.400 2.400 800

5.100 3.700 300 1.700 2.500 1.500 1.200 1.200 100 1.200

5.200 8.600 8.500 3.200 3.000 600 300 12.000 8.300

39.700 32.800 24.900 53.900 42.500 59.900 52.700 33.900 27.700 23.900 56.600 30.200 39.900 4.100 43.900 60.500 35.000 42.200 23.800 26.500 30.500 22.100 53.200 50.900

S u m m a år 1944

911.300 Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus . . . Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus

16.000 10.700 4.000 9.300 3.200 17.800 13.800 4.200 13.000 16.400 36.300 17.800 9.800

2.600 4.400 1.300 24.800 10.600 20.900 20.400 12.000 6.600 3.800 2.200 1.500 6.700

40 300 300 900 1.200 900 1.200 700 100 100 100 400 400

12.700 1.700 1.000 4.000 2.700 3.600 2.900 5.500 4.800 1.100 6.100 7.200 2.500

23.100 25.600 14.500 4.200 3.500 1.800 7.500 1.800 20.300 21.800

6.800 12.600 18.000 15.400 23.500 16.500 11.400 11.400 2.700 2.500 9.800 3.300 20.500 4.100 8.100 9.600 9.300 29.000 12.400 19.200 21.200 17.600 16.600 18.200

2.500 8.400 800 4.800 2.200 3.500 900 1.400 2.400 200

4.700 3.700 300 1.400 1.700 1.300 800 1.100 100 1.200

5.200 12.800 5.600 3.200 4.000 600 200 13.600 9.200

38.100 29.700 24.600 54.400 41.200 59.700 49.700 33.800 27.200 23.900 54.500 30.200 39.900 4.100 43.600 60.100 30.500 42.600 23.800 26.400 30.600 21.900 53.000 50.600

S u m m a år 1950

Bilaga 4 a Landsbygdsföretag,

länsvis fördelade efter storleksgrupp, år 1944 resp. år 1950 (Beträffande siffrornas framräkning år 1950, se s. 8) F ö r b r u k a r e per företag

Län

3—20

20—200

200—500 500-1.000

minst 1.000

Landsbygdsföretag inom storleksgruppen Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus . . . Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus

24 80 36 50 32 42 45 53 13 7 8 9 78

67 159 61 99 83 115 113 88 43 37 61 40 93

21 20 17 22 16 38 28 17 39 37 52 44 15

11 12 6 10 14 20 10 8 13 6 21 12 6

53 43 6 31 8 19 18 4 9 11

152 155 13 45 39 30 41 7 62 82

61 53 14 16 17 15 7 5 28 46

14 17 10 7 8 4 7 4 15 14

13 6 8 13 11 10 10 8 3 o 10 4 8 1 3 11 10 9 3 3 5 3 12 11

Summa år 194'+

177 Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus . . . Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus

15 55 29 32 24 35 43 34 11 6 6 8 48

39 107 45 58 55 99 94 67 33 33 56 36 61

17 18 16 19 11 37 24 17 35 37 53 41 14

10 11 8 9 13 21 10 6 13 6 18 12 6

40 42 5 28 4 7 10 2 7 7

131 138 12 41 17 15 25 2 34 59

60 50 13 16 17 7 8 3 24 45

13 16 10 7 8 4 5 4 14 12

14 6 8 14 11 10 9 10 4 2 10 5 9 1 4 10 8 9 4 3 5 3 13 11

Summa år 1950

Förbrukare

Bilaga 4 b på landsbygden, länsvis fördelade efter distributionsföretagens storleksgrupp, år 1944 resp. år 1950 ( B e t r ä f f a n d e s i f f r o r n a s f r a m r ä k n i n g å r 1950, se s. 8) Förbrukare per

Län

3—20

20—200

företag

200—500 500—1000

minst 1000

Summa förbrukare

Antal förbrukare inom storleksgruppen Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus S u m m a år 1944 Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus Summa år 1950

300 900 400 500 300 500 500 600 100 100 100 100 800

4.300 9.500 4.000 6.300 5.500 7.900 7.900 5.700 3.900 4.400 6.500 4.100 5.400

6.500 6.400 5.300 6.900 5.000 12.300 8.600 5.300 11.500 11.600 17.100 12.800 4.900

7.700 8.200 4.000 6.800 10.500 13.600 6.900 5.500 8.200 4.400 14.300 7.300 4.100

600 500 100 400 100 200 100 40 100 100

10.300 11.100 1.300 3.500 3.100 2.300 3.200 500 5.900 7.000

17.700 17.000 4.800 5.100 5.200 5.100 2.000 1.300 9.000 14.500

200 600 300 300 200 400 500 400 100 100 100 100 500

2.500 6.600 3.100 4.000 3.500 6.800 6.600 4.500 3.200 4.300 5.900 3.500 3.900

500 400 100 300 30 100 100 10 50 100 5.400

10.200 11.200 7.500 4.300 5.200 2.400 4.900 3.100 9.700 10.400

20.900 7.800 11.200 33.400 21.200 25.600 28.800 16.800 4.000 3.400 18.600 5.900 24.700 4.100 5.100 20.700 21.300 28.900 10.200 16.500 20.300 17.200 28.500 18.900

39.700 32.800 24.900 53.900 42.500 59.900 52.700 33.900 27.700 23.900 56.600 30.200 39.900 4.100 43.900 60.500 35.000 42.200 23.800 26.500 30.500 22.100 53.200 50.900

5.900 5.600 4.800 6.200 3.600 12.000 7.700 5.300 10.200 11.700 17.400 11.800 4.600

7.100 7.600 5.000 6.400 10.100 14.600 7.200 4.200 8.200 4.400 12.000 7.500 4.100

9.700 9.900 1.300 3.100 1.600 1.200 2.100 100 3.100 5.400

17.400 16.000 4.500 5.200 5.300 2.400 2.500 800 7.800 14.300

9.200 10.600 7.500 4.400 4.800 2.400 3.600 3.100 9.000 8.600

22.400 9.300 11.400 37.500 23.800 25.900 27.700 19.400 5.500 3.400 19.100 7.300 26.800 4.100 6.800 23.200 17.100 29.600 12.100 20.300 22.300 17.900 33.100 22.200

38.100 29.700 24.600 54.400 41.200 59.700 49.700 33.800 27.200 23.900 54.500 30.200 39.900 4.100 43.600 60.100 30.500 42.600 23.800 26.400 30.600 21.900 53.000 50.600

Bilaga 5 a Landsbygdsföretag

med frislående anläggning, länsvis fördelade efter grupp, år 1944 resp. år 1950 (Beträffande siffrornas framräkning år 1950, se s. 8)

storleks-

Förbrukare per företag Län

3—20

20—200

200—1.000

minst 1.000

Landsbygdsföretag inom storleksgruppen Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus S u m m a år 1944 Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus Summa år 1950

17 29 21 29 14 11 7 2 1 3 1 10 17 4 23 13 2 6 2

15 51 32 49 53 19 13 22 3

2 13 10 7 4 4 6 2

1 3 5 6 16 1 15 13 11 14

1 6 22 8 21 11 10 6 2

3 21 11 15 37 12 9 17 2

3 1

1 3 3

5 17 4 19 3 2 6 2 6 1

4 15 1 13 4 4 6

61 10 1 1 4 6 2

i Avser Näckåns El. AB, som anslutits till riksnätet fr. o. m. 1952.

Bilaga 5 b Förbrukare

vid landsbygdsföretag med fristående anläggning, länsvis efter företagens storleksgrupp, år 1944 resp. år 1950 (Beträffande siffrornas framräkning år 1950, se s. 8)

fördelade

F ö r b r u k a r e per företag 3—20

Län

20—200

200—1.000

Antal förbrukare inom Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus

....

80 170 284 240 275 158 107 65 19

885 2.920 2.084 2.830 3.036 1.415 1.038 1.310 243

48 16

69 93 371

283 664

106 163 38 279 77 98 111 14 51 12

205 789 20 783 951 668 806

548 335 230 294 687 955 200

3 48 217 83 179 131 92 55 19

—

602 740

260 260

635 658

—

69 93 194

283 664

48 16

835 5.040 3.533 2.179 2.079 1.709 3.220 850

5.045 1.070 1.000

154 23.641

— '1.000

, 4.090

....

S u m m a år 1950

52 163 38 214 22 30 44 14 51 9

140 745 20 605 294 286 273

10.215 Summa förbrukare

storleksgruppen

4.090 S u m m a år 1944 Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus

minst 1.000

.—. 294

— 570

154 13.099

i Avser Näckåns El. AB, som anslutits till riksnätet fr. o. m. 1952.

1.800 8.130 10.946 5.249 6.460 3.282 5.365 2.225 262 8 69 424 1.051 4.090 859 2.765 288 1.356 1.715 1.721 1.117 14 205 12 59.413 120 5.711 1.079 1.083 4.190 766 4.970 1.977 226 69 424 874 4.090 192 1.243 58 1.113 316 886 317 14 205 9 29.932

Bilaga 6 a Uppgifter

angående

råkraftleverantör ernås försäljning till företag år 1944 (Uppgifterna avse i vissa fall år 1943 resp. år 1945)

Råkraftleverantör, företagstyp

Avnämare, antal

Försåld energi, 1.000 kWh

Medelpris /no öre/kWh

max.

medel

max.

29,o

Kommuner

177 Därav från Skellefteå Umeå Övriga k o m m u n e r

22 10 90

825 120 5.268

97 31 213

Aktiebolag

982 Därav från Hissmofors Östersund Hammarforsen Sunne (Rottneros) . . . Bergsl. Gem. K-förv. . Motala Ström Gullspång-Munkfors . . Örebro El.-AB Viskan Smålands Kr.-AB Yngeredsfors Sydkraft, Finsjö m. fl. Övriga aktiebolag

7 12 1 6 12 36 97 4 62 2 10 132 209

307 345 16.168 120 1.934 131 17.834 34.671 627 3.757 5.226 122.249 6.645

28 1 16.168 2 11 5 4 439 3 1.141 7 9 1

119 62 16.168 45 348 29 469 9.694 40 2.449 1.097 3.179 161

Föreningar

90 Industrier

204 Staten

totalinköpande

31,4 14,5 17,o 31,4 32,4 6,7

18,i 1,2 32,4 15,2

14,o 20,o 5,5 22,5 4,4 14,7 15,4

25,3 23,3

min. 1,8 3,2 3,2 6,5 3,8 1,2 3,9 2,9 1,2 2,4 3,8 7,1 2,9 3,2 4,8 3,6 4,4 1,3 1,7 3,3 1,5

31,2

Därav från Graningeverken Sundsvallsbolagen (nu Sv. Cellulosa AB) Bergvik och Ala Stora Kopparberg Uddeholm Mölnbacka-Trysil Billerud Hellefors Övriga industrier

7 21

303 1.219

5 38 30 18 26 6 162

8.300 3.543 863 1.143 160 55 6.132

1.677 194 89 267 34 19 219

Enskilda personer

35,0

Speciella företag

30,o

6,0

35,o

1,2

Hela riket

54 2

176 129

5,5

20,o 10,5

29,o 16,8 14,8 16,8 14,3 31,2

3,0 4,1 1,5 2,5 4,1 2,9 4,7 7,1 3,0

2,4

medel

Bilaga 6 b Uppgifter

angående

råkraftleverantörernas försäljning till delinköpande företag år 1944 (Uppgifterna avse i vissa fall år 1943 resp. år 1945)

Råkraftleverantör, företagstyp

Avnämare, antal

Försåld energi, 1.000 kWh

Medelpris mo öre/kWh

medel

max.

max.

min.

Staten

19,o

2,i

Kommuner

38,5

3,9

7,o

4,9

Därav från Skellefteå Umeå Övriga k o m m u n e r Aktiebolag

38,5

3,9

25,6

1,6

Därav från Hissmofors Östersund Hammarforsen Sunne (Rottneros) . . . Bergsl. Gem. K-förv. . Motala Ström Gullspång-Munkfors . . Örebro El.-AB Viskan Smålands Kr.-AB Yngeredsfors Sydkraft, Finsjö m. fl. Övriga aktiebolag

2 5 1 1 2 4 1 4 7 5 26 48

153 15.225 27 63 41 480 118 41 3.610 872 2.165 16.706

27 109 27 63 28 289 118 10 12 8 3 1

90 4.251 27 63 35 388 118 19 939 401 248 507

7,i 8,5

Föreningar

5,4 6,2 10,o 3,6 12,4 19,1 15,6 25,6 20,3 22,6

6,i 1,6 7,8 5,4

Industrier

54,o

9,9

16,1 4,9 54,o 9,6 9,8

Därav från Graningeverken Sundsvallsbolagen (nu Sv. Cellulosa AB) Bergvik och Ala Stora Kopparberg Uddeholm Mölnbacka-Trysil Billerud Hellefors Övriga industrier

4 6 6 4 1 2 28

Enskilda personer

34 48 1 14 6 25 2

7.376 13.061 10.043

6 33 1.785

1.776 2.422 2.541

6 29 228

7,8

6,0 6,i

3,6 9,3 3,9 5,4 4,0 2,2

2,o 1,0 2,9 1,5

3,o

32,7

1,0 1,3 9,8 2,5 1,5

8,o

medel

9,4

2,8

54,0

1,0

Speciella företag Hela riket

Bilaga 6 c Uppgifter

angående

vissa råkraftleverantör ers försäljning företag år 1950

Råkraftleverantör, företagstyp

Kommuner Skellefteå Umeå Aktiebolag Hissmofors Östersund Bergsl. Gem. K-förv. . Motala Ström Gullspång-Munkfors . . Sydkraft, Finsjö m. fl. Industrier Graningeverken Svenska Cellulosa AB (förut Sundsvallsbolag.) Stora Kopparberg . . . . Uddeholm Mölnbacka-Trvsil Billerud

till

Försåld energi, 1.000 k W h

Avnämare, antal

max.

18 9

min.

totalinköpande

Medelpris mo öre/kWh

medel

max.

min.

medel

8,4

2,3

3,o

1.498 322

12 10

172 97

7.8 10,8

2,6 5,6

3,7 6,2

8 11 1 10 9 83 10 158

2.433 868 33.955 3.749 220 17.965 21.374 236.376

46 2 33.955 18 14 4 14 34

495 158 33.955 800 80 623 3.774 4.974

5,8 10.9 1,3 12,7 10,4 17.9 10,0 10,7

1,8 2,5 1,3 3,2 5,3 2,8 2,9 2,6

2.5 2.8 1.3 4,0 7,6 3,6 3,2

6 17

979 3.472

131 3

542 508

5,0 9,2

2,9 3,4

4,6 3,7

36 25 15 18

7.482 1.664 2.185 284

3 3 7 4

371 135 712 67

23,8 13,4 11,8 15.5

2.9 3,7 3,6 4.4

3,6 5.3 3.9 6.7

3,o

Bilaga 7 Förekommande

kedjehandel

med råkraft åren 1944 och 1950, exklusive kedjehandel1 Antal fall 1944 1

|

2 |

med 3

S:a

mellanled Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus Summa

S:a

Minskning, a n t a l fall

mellanled

39 1 1 6 6 18 16 1 4 4 6 6 9 20 2G 3 14 2 6 1

skenbar

Antal fall 1950

med

Län

s. k.

41 1 1 7 8 21 16 2 4 4 6 6 11

1 5 5 4 1 12

21 31 3 19 7 7 16

5 39

2 7

28 1 6 5 17 15 1 4 4 6 6 8 15 20 3 12 3 5

— — 2 2

.—. — — —. — —. 2

28 1 (5 7 20 15 1 4 4 6 6 10

13 1 1 1 1 1 1

—

2 1 1 1

15 25 3 14 4 6 1

3 1 15

7 46

3 28

3 34

4 12

—

i I tabellen ha ej heller medtagits sådana kedjehandelsfall, som i b r i s t på uppgifter icke k u n n a t undersökas.

råkraft-

Bilaga S Normaltariffens

utbredning och tillämpning inom vissa större kraftleverantörers och deras underdistributörers detaljdistribution Företagen äro ordnade efter antal abonnemang på landsbygden Uppgifterna avse förhållandena i början av år 1952

Svdsvenska KrAB (inkl. dotterbolag) Statens Vattenfallsverk

impn ildre nent valfr oblig

• —

I orm al t a iffen (NI iförd år

i

Företag

Egen c etaljdi stribution UnderAbonnemang distributörer ^c ^H ** c u på la i d s * •M C 53 bygden > Därav Därav Antal medNt « c Antal medNt %

*U

t- 1 *- rt > c

u-~

. 1947-50 1947 Skellefteå Stads Krv . . . — AB Skandinaviska Elverk 1948 1948 Graningeverkens AB . . . . Smålands KrAB 1947 Motala Ströms KrAB . . . 1949 1949 Forsaströms KrAB Svenska Cellulosa AB . . 1947 Hammarforsens KrAB . . 1947 Billeruds AB 1947 1949 AB Gotlands Krv Siljansbygdens KrAB . . . 1949 Rottneros KrAB 1948 Olofströms KrAB 1947 Uddeholms AB 1947 Bergvik och Ala AB . . . . 1947 Bollnäs KrAB 1949 AB Mölnbacka-Trysil . . . 1949 1948 Västbo KrAB Wemmenhög-Skytts KrAB 1947 Edeforsens KrAB 1951 Linköpings El. Kraft- & 1950 Belysnings AB Storviks KrAB 1947 1947-48 Malmö Stads Elverk 1948 Boo El.Df Höganäs-Billcsholms AB . KrAB Gullspång-Munkfors 1949 1951 KrAB Nykvarn-Tidan . . . Vännäs KrAB 1951 Umeå Stads Elverk AB Ludvika Krv 1948 Falu El. Belysnings AB . 1946 AB Billingsfors-Långed . 1949 Färila KrAB 1948 Stora Kopparbergs Bergslags AB 1948 AB Electric 1952 AB Per Holms Elverk . . 1947 Hissmofors AB 1952 Bjärtrå El. AB 1947 Sala Stads Elverk — Östersunds El. AB 1947 Trelleborgs Stads Tekniska Verk — AB Bergslagens Gemensamma Kraftförvaltning

g**"»

—

C

C3

%

V

8:50 100.000 95.000

o v

8:50 8:50

89 57

814 14 20 3 13 19 30 5 28 8 21 1 5 9

22 50 20 100 38 74 70 60 18 13 10 100 20 78

—

—

25 10 8 2

60 10 100 50

2 4 1

50 100

21 114

14 66

—

— _

O-a

—

—

v v

9:00 8:50 9:00 8:50 2 8:20 8:00 8:00 9:00 8:00 9:00 9:00 8:50 9:00 9:00 9:00 9:00 9:00 8:00 9:00

v

o o

v o v v v o v o o v o v o o v v o

8:50 9:00 9:20 8:50

o o o

8:50 8:50 7:50

v o o

9:00 7:00 4 8:00 9:00

v

[-H

p -G

41.200 33.000 21.000 21.000 19.500 13.700 19.300 11.600 9.000 9.000 20.000 9.000 24.300 8.500 11.000 8.300 8.000 8.000 7.500 7.500 7.500 7.500 9.800 7.400 8.200 7.400 8.600 7.300 8.300 7.000 11.400 6.000 5.400 5.400 8.300 5.300 5.000 5.000 5.000 5.000 4.900 4.900 6.000 4.500 4.200 4.000 3.400 3.100 3.000 3.000 2.900 2.700 2.500 2.400 2.200 1.700 1.500

100 40 76 100

1.500 1.300 1.100 1.100 700 500 300

100 80 8 91 100 100

—

—

—

o

9:00

—

• — •

v o o

7:00 10:00 8:50 8:00 8:50

60 l 5 50 100 100 37 100 90 85 3 3 85 50 100 100 59 93 100 100 97

29.000 6.000 85.000 3.100 6.000 3.000 2.900 4.200 9.800 6.900 10.200 3.200 1.500 2.500 1.300 1.600 1.100 700 4.500 13.100

o o

—

80 99 94 67 100 100 100

34 2

63 14 4 8 4

75 i

—

1 17

100 35

—

—

i En tariff som mycket p å m i n n e r om normaltariffen h a r ej medtagits. 2 Inom Åtvidaberg 9:40 kr./Nte. 3 Tariffen avviker något från normaltariffen. 4 I Laxarby 6 kr./Nte. 5 Som normaltariff h a r även r ä k n a t s en tariff med grundavgift = 12 kr./te och energiavgift = 4 öre/kWh. C Företaget bedriver ingen egen detaljdistribution.

Bilaga 9 Uppgifter angående landsbygdsföretagens detaljdistribution år 1944 (Detaljdistribution som sker enligt ackordstariff är ej medtagen) Företag

Län

I detaljdistribu- Förbrukningstion såld enheter energi

Förbrukare

Medelpris (öre/kWh)

Specifik förbrukning

verkligt

jämförelse

kWh/F

antal

antal

milj. kWh

F

Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Värmlands Örebro Västmanlands Uppsala Stockholms Södermanlands . . . . Östergötlands Gotlands Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus

118 179 67 103 105 199 155 152 109 85 149 98 177 1 266 255 50 74 64 53 62 22 119 161

34.900 24.300 21.800 45.300 37.600 58.800 48.500 32.000 27.600 23.500 56.300 29.500 39.400 4.100 43.200 59.600 35.000 41.000 23.200 25.400 30.200 22.100 53.100 50.900

20.8 16,i 12,4 23.5 20,o 34,5 25,3 20,6 24,3 20,9 57,3 27,5 29,7 2,i 34,8 37,2 27,5 22,9 8,5 9,7 19,4 6,6 25,8 39 n ' — » -

220.300 176.100 141.100 288.600 261.500 412.700 423.500 273.000 264.100 252.500 429.700 305.700 380.400 49.000 506.500 505.100 254.400 343.100 190.500 228.800 301.900 179.300 508.800 558.000

14 12 15 12 13 12 15 13 11 12 10 11 13 25 13 13 12 16 22 20 14 22 17 18

17 16 17 14 16 14 16 14 13 13 14 13 15 22 13 15 16 17 21 20 15 19 17 18

96 91 88 81 77 84 59 76 92 83 133 90 78 44 68 74 108 67 45 42 65 37 51 58

Summa

559,4

75 Norrbottensi Västerbottens

i

i

i Förbruknings- och medelprisuppgifter ha icke medtagits för fyra företag, vilka avsätta större delen av energien för bostadsuppvärmning.

Bilaga 10 Uppgifter

Län

Västernorrlands Kopparbergs Västmanlands Stockholms stad . . . Stockholms län . . . . Södermanlands . . . . Östergötlands Älvsborgs Göteborgs och Bohus

Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus Summa

angående

stadsföretagens

detaljdistribution

Företag

Förbrukare

I detaljdistribu- Förbrukningstion såld enheter energi

antal

antal

milj. kWh

4 2 1 4 6 6 4 7 6 2 3 12 7 6 1 7 6 7 9 2 6 5 4 4 9

13.500 18.800 9.000 21.300 34.600 16.000 25.700 39.800 34.200 20.800 262.900 39.300 34.800 67.300 4.800 23.300 37.000 132.000 33.300 7.900 24.100 20.000 18.800 14.100 136.500

år 1944

Medelpris (öre/kWh)

Specifik förbrukning

F

verkligt mi

jämförelse mo

18,i 26,4 15,2 23,9 24,3 17,i 20,4 29,o 25,7 15,9 274,6 31,3 20,3 43,o 2,4 13,2 36,8 69,o 21,i 5,3 11,0 20,3 7,6 8,4 55,5

80.900 141.100 50.500 123.200 193.600 95.300 138.200 219.500 195.600 106.000 1.314.200 214.900 185.000 361.800 27.300 143.900 217.800 657.500 193.400 46.600 151.000 119.500 101.800 92.500 767.500

9 8 7 10 13 9 14 13 11 12 12 13 14 13 30 16 11 15 14 14 18 12 19 16 20

13 13 15 16 18 13 20 18 15 18 17 18 18 18 35 20 17 17 17 17 19 18 21 18 21

224 188 300 194 126 180 148 132 132 150 209 145 110 119 90 92 169 105 109 113 73 170 75 91 72

835,8

kWh/F

Bilaga 11 Förekomst

av elspis på landsbygden och i städerna ningen år 1945

enligt allmänna

bostadsräk-

Bostadslägenheter med elspis i procent av samtliga bostadslägenheter inom respektive grupp Län

Jämtlands Västernorrlands Gävleborgs Kopparbergs Västmanlands Stockholms stad . . . Stockholms län . . . Södermanlands . . . . Gotlands Älvsborgs Göteborgs och Bohus Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus Medeltal

På egentlig landsbygd

1,8 1,4 2,6 2,3 2,3 3,1 1,6 1,9 3,3 3,4

i landsbygdens t ä t o r t e r med

på hela landsbygdenl

i städerna2

200—1.000 invånare

minst 1.000 invånare

8,7

24 15 29 13 12 14 13 14 17 10

6,i 5,i 5,8 6,i 4,8 6,5 5,i 5,5 7,5 5,6

52 52 44 36 20 32 25 19 29 34

35 18 15 19 25 23 33 13

25 17 14 21 20 41 10 18 25

12 9,8 8,6 5,3 9,2 5,7 8,2 7,5 8,9

5,6 4,0 2,7 3,4 0,7 3,8 3,1 4,5 1,4 0,8 0,7

4,7 0,5 3,0 7,1 2,8

21 7,7 6,6 5,3 13 15 15 5,i 2,9 2,o 12 1,3 6,3

5,5 5,5 2,7 6,9 8,7

16 15

4,3 2,4 1,2 5,9 1,5 6,2 9,5

9,2

6,6

9,3 3,4 4,i 6,3

9,9

47 13 19 3,2

i Under senare år h a r en betydande procentuell ökning av elspisantalet på landsbygden skett. Totalantalet elspisar i l a n t h u s h å l l h a r beräknats till ca 10.000 år 1945 och ca 30.000 år 1950 (se s. 117). 2 Förhållandet inom städerna är i hög grad beroende av förekomsten av gasverk.

Bilaga 12 Landsbygdens

bostadslägenheter, länsvis fördelade på egentlig landsbygd tätorter, enligt allmänna bostadsräkningen år 1945 Antal

Län

På egentlig landsbygd

Västerbottens Västernorrlands Kopparbergs Värmlands Västmanlands Stockholms Södermanlands Östergötlands

....

Skaraborgs Älvsborgs Göteborgs och Bohus Jönköpings Kronobergs Kalmar Hallands Blekinge Kristianstads Malmöhus Summa

1 I tätorter med Summa

och

Bostadslägenheter på egentl. landsb. i % av totala antalet bost. på länets landsbygd

200—1.000 invånare

minst 1.000 invånare

30.700 35.000 27.100 39.300 36.800 36.200 40.400 26.200 19.600 18.700 28.900 26.900 38.700 9.600 44.200 43.700 26.300 30.400 27.100 37.000 22.700 18.500 38.300 42.700

5.400 5.500 3.100 10.600 10.400 11.300 5.000 7.900 3.300 5.800 11.400 5.100 4.200 1.300 5.800 11.000 8.000 7.000 6.500 10.900 4.500 4.200 13.600 15.100

6.800 9.500 3.200 19.000 11.400 13.800 16.400 8.400 8.800 4.800 22.100 5.300 7.700 1.000 5.700 12.500 8.700 9.800 5.500 4.100 1.000 4.000 12.500 11.700

42.900 50.000 33.400 68.900 58.600 61.300 61.800 42.500 31.700 29.300 62.400 37.300 50.600 11.900 55.700 67.200 43.000 47.200 39.100 52.000 28.200 26.700 64.400 69.500

72 70 81 57 63 59 65 62 62 64 46 62 76 81 79 65 61 65 69 71 80 69 59 62

i Inkl. 34.000 bostadslägenheter, som efter den nya kommunindelningen ingå i städer eller köpingar. (Jfr SOU 1951: 14, s. 8.)

13 Jämförelse mellan folktäthet och företagsstorlek (Utgångsvärden erhållna u r årsbok för Sveriges kommuner 1946 och 1944 jordbruksräkning)

års

Län

Göteborgs o. Bohus Malmöhus Kristianstads . . . . Blekinge

Invånare per km1 andsbygd

a. Landsby dsföretag

år 1944, länsvis

fördelade

Jämförelsepris 7no öre/kWh

Bilaga

Förbrukare per företag

Hallands Skaraborgs Älvsborgs Östergötlands . . . . Södermanlands . . . Uppsala Örebro

52,7 49,8 38,6 36,i 34,5 25,7 25,4 24,0 21,o 20,8 19,7 18,7

16 18 17 19 14 15 13 15 15 13 13 14

Medeltal

18,3 18,2 18,i 18,o 17,6 13,6 12,3 11,3 8,3 5,9 4,2 3,4

17 22 13 20 21 16 16 14 14 16 17 17

16 Västmanlands . . . . Kalmar Kronobergs Värmlands Västernorrlands . . Kopparbergs Västerbottens . . . . Jämtlands Norrbottens

3—20

efter

storleksgrupp

20—200 200—500 500—1000

Minst 1.000

Landsbygdsföretag inom storleksgruppen i procent av samtliga landsbygdsföretag

11 crt ft

11 7 7 17 5 23 19 16 39 8 8 31 17

25 50 49 31 40 53 54 55 46 37 42 51

26 28 22 22 34 9 21 19 7 40 42 10

19 8 12 17 14 9 5 6 4 11 6 4

19 7 10 13 7 6 1 4 4 4 2 4

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

12 27 11 22 21 26 19 30 29 18

39 42 52 54 53 51 51 57 47 49

35 21 22 14 10 11 17 7 13 16

11 6 11 5 9 5 9 4 5 7

8 100 3 4 4 5 7 7 4 2 6 10

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

år 1944, länsvis fördelade lagens storleksgrupp

Jämförelsepris m-y öre/kWh

på landsbygden

Invånare per km2 landsbygd

b. Förbrukare

Östergötlands . . . . Södermanlands . . . Uppsala Örebro

52,7 49,8 38,6 36,1 34,5 25,7 25,4 24,o 21,o 20,8 19,7 18,7

16 18 17 19 14 15 13 15 15 13 13 14

Medeltal

15 Jönköpings Gotlands Västmanlands . . . . Kalmar Kronobergs

18,3 18,2 18,1 18,o 17,6 13,6 12,3 11,3 8,3 5,9 4,2 3,4

17 22 13 20 21 16 16 14 14 16 17 17

16 Län

Göteborgs o. Bohus Malmöhus Kristianstads . . . . Blekinge Stockholms Hallands Skaraborgs

Gävleborgs Västernorrlands Västerbottens Jämtlands Norrbottens Medeltal

..

....

efter

distributionsföre-

F ö r b r u k a r e per företag minst 1.000

Bo

Antal förbrukare inom storleksgruppen i procent av samtliga förbrukare

m p,

3—20

20—200 200—500 500—1000

>H

0,3 0,2 0,2 0,2 0,2 0,7 l,i 0,8 2,o 0,3 0,3 1,8 0,7

4 14 11 2 12 10 23 18 14 14 18 17

14 29 17 6 30 7 41 28 12 42 50 15

21 20 18 14 25 16 23 19 10 24 18 16

61 37 54 78 33 66 12 34 62 20 14 50

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

0,7

0,4 0,8 0,4 0,9 0,7 0,9 0,8 2,7 1,6 0,8

14 9 13 15 13 12 13 29 16 11

42 19 22 16 12 13 20 19 21 16

30 9 22 13 25 13 23 25 16 19

69 100 14 62 43 55 49 62 43 24 45 53

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

0,9

Bilaga 14 Sammanställning rörande tillämpade principer för uttagande av engångsavgifter enligt uppgifter till elkraftutredningen omkring år 1944 a. Sammanställning

avseende

samtliga företag i riket

Antal företag av organisationstyp Engångsavgift h a r uttagits i form av

u

m

ut

o te

IS

c£

fe ti

1. hela anläggningskostn. (K) 2. K + ett fast belopp 3. K + ett fast belopp per enh.

< u 3 <u p—c tn

-S

J2 ° a £ fe c

72 1

5. ett fast belopp 6. ett fast belopp per enhet' . . 7. bestämmes från fall till fall 8. ingen engångsavgift 9. ej uppgift l ä m n a d

146 12 48 17 185 2 835 64 148 606

10 18 53 14 167 29

5 10 20 8 275 59

8 6 33 13 176 165

Summa

•il •*-> -.O Crt<«

i Se bilaga 14 b. - 77 av dessa föreningar ha uppgivit a t t engångsavgiften brukare skall uppgå till minst anläggningskostnaden (K).

b. Uppdelning

£ B

B£ °:0

3 crt

ft o Crt<«

3 12 5

2 3

150 4

80 19

270 13 48 43 233 958 99 1.000 882

för n y t i l l t r ä d a n d e

av antalet företag enligt bilaga 14 a punkt 6 ("ett enhet") med hänsyn till enhets-typ

för-

fast belopp

per

Antal företag av organisationstyp Engångsavgift i form av fast belopp per enhet, varvid enheten utgjorts av

4 u a to

u to

:i £

°a fe ii

<Xi

I s3 <U

"2'S si >-H

™ 3

M ° "B £

W ft

§9

B j«

•32 Crt <*-

«J2

B B

vt

3 crt

i

109 154 2

tn

Effektberoende 2. ljuspunkt o. motorhästkraft Icke effektberoende 4. r u m eller r u m och h a eller m2 (golvvta) och h a 5. h a 6. kronor tax.värde 7. meter ansl.-ledning Kombination av effekt- och icke effektberoende 8. CB-enhet 9. NB-enhet (effektberoendet vid CBoch NB-enheten är av underordnad betydelse.) 10. a n n a n enhet Enhet

av ej angiven

art Summa

92 127 2

2 15

7 4

7 8

103 18 5

1 1

3 1 1

366 10

118 19 6 2

10 3

7 2

411 12

95 30

Bilaga 15

Anslutningsavgifter samt tariffer hos några av de största landsbygdsdistributörerna Sammanställning uppgjord av Svenska elverksföreningen 24 november 1949

efter sammanträde den

Normal anslutningsavgift 1949 vid nyelektrifiering

Undantag, anmärkningar

Tariff!

Statens Vattenfallsverk

30 kr/Nte + den del av anläggningskostnaden som överskjuter 225 kr/Nte. Beloppet 225 kr/Nte förutsätter att Vattenfall l ä m n a r ett elektrifieringsbidrag enligt samma grunder efter vilka statsbidrag hittills utgått.

Vid högre anläggningskostnad än 375 kr/Nte utgår anslutningsavgiften med hela anläggningskostnaden.

7:50 kr/Nte -f + 6 öre/kWh

Hammarforsens Kraft AB

30 kr/Nte

Inom områden där tidigare 7:50 kr/Nte + statsbidrag utgått får ny- + 6 öre/kWh ansluten abonnent betala samma avgift som tidigare abonnenter (47—100 kr/Nte). I vissa fall h a k o m m u n e r n a bidragit (om avgiften överstigit 80 kr/Nte). För att hålla ner 9 kr/Nte + avgiften i vissa glesbygds- + 6 öre/kWh områden h a r taxan d ä r h ö j t s .

Kraftleverantör

Yngeredsfors 75 kr/servis + 20 kr/Yte Avgifterna ha bestämts ef- 7:50 kr/Nte 4Kraft AB (tätare bebyggda områden) ter utjämning mellan olika + 6 öre/kWh områden. Vid särskilt dyr 75 kr/servis + 30 kr/Yte anläggning delas kostna(glesare bebyggda områderna ofta lika mellan den) abonnent och bolaget. Härtill skall abonnenten tillförsäkra bolaget mark Obs. att tariffenheten avför lågspänningsledningen. viker från Nte! Avgiften m o t s v a r a r 35 ä 50 kr/Nte. Kraft AB GullspångMunkfors

Ex. (Tiveden) 90 kr. per Statsbidrag med 90 kr/CB 5—7:50 kr/Nte-i-1 CB -f- fri m a r k för linjerna. och bolaget resten. Kostna- + 6 öre/kWh den var i medeltal 280 kr/CB. Ex. (Härjevadsområdet) 60 När kostnaden understeg kr/CB. 80 kr/CB. I övriga fall särskild överenskommelse (ofta halva kostnaden på vardera parten).

i Härtill kommer en årlig abonnentavgift (i regel 5 eller 10 k r . ) . Jämsides med här angivna (normal)tariff användas ett flertal andra.

Kraftleverantör Sydsvenska | Kraft AB

i

j AB Skan1 dinaviska Elverk

1 Normal anslutningsavgift 1949 vid nyelektrifiering

Undantag, anmärkningar

Tariffi

0—20—40—80 kr/Nte (de Om anläggningen är dyra- 7:50 kr/Nte + lägre avgifterna gälla sam- re än 240 kr/CB betalar + 6 öre/kWh hällen). bolaget 90 kr/CB och aboneller nenten resten. Avgiften är 4 kr/Nte -fenhetlig områdesvis. Stats- + 12 öre/kWh bidrag söks ej. (valfritt för abonnenten.) Ex. (Norra Bohusläns glesbygd) 80 kr/Nte -f vissa naturaprestationer (fri m a r k för ledningsgator, röjning av ledningsgator, körslor inom elektrifieringsområdet) motsvarande 15 å 20 kr/Nte.

Anläggningskostnaden inom 8 kr/Nte + dessa områden f. n. 225— -f 6 öre/kWh 275 kr/Nte. Statsbidrag utgår i regel med max. belopp 112:50 kr/Nte. För Skandinaviska Elverk skulle n a t u r a p r e s t a t i o n e r n a ha uppgått till 25 å 30 kr/Nte.

Ex. (Bohuslän inom tidi- Avgiften är enhetlig områgare elektrifierade lands- desvis. Statsbidrag sökes bygdsområden) 50 kr/Nte. endast för helt område, ej för enstaka abonnent. Ex. (Bohuslän samhällsbebyggelse) 10—30 kr/Nte. j OInfströms J Kraft AB

60—80 kr/Nte.

i

Distributionsföreningar ans l u t n a till Statens Vattenfallsverks nät

Hela anläggningskostnaden minskad med ev. statsbidrag.

Glesbygd.

7:50 kr/Nte -f -j- 6 öre/kWh eller 4 kr/Nte + + 12 öre/kWh (valfritt för abonnenten). 5—8 kr/Nte + + ca 6 öre/kWh

l Härtill kommer en årlig abonnentavgift (i regel 5 eller 10 kr.). Jämsides med h ä r angivna (normal)tariff användas ett flertal andra.

Bilaga 16

Landsbygdsföretagens ekonomiska förhållanden enligt vissa tidigare verkställda utredningar Sammandrag

av SOU 1924:52, 1925:18 och 1933:8 samt vattenfallsstyrelsens yttrande den 21 april 1936 rörande SOU 1935: 65

Förstnämnda utredning "beträffande de elektriska distributionsföretagens ekonomiska svårigheter och möjligheterna för dessas avhjälpande", som år 1924 verkställdes av särskilda inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga, behandlar förhållandena år 1922 hos distributionsföretagen i allmänhet inom hela landet, och grundas på uppgifter från 167 stickprovsvis utvalda företag. Det resultat, vartill de sakkunniga kommo, innebar i korthet följande. Ehuru för en stor del av företagen betydande svårigheter förelågo, hade dock flertalet av dem redan kunnat göra avsevärda avskrivningar å sina anläggningskostnader. Av den totala anläggningskostnad, som alla distributionsföretagen nedlagt i elektriska ledningar och andra anordningar, uppskattad till 235 milj. kr., hade den 1 januari 1923 betalats kontant eller genom låneamortering ca 85 milj. kr., dvs. 36 %. Den resterande skulden å anläggningskostnaden utgjorde sålunda ca 150 milj. kr. Emellertid kunde anläggningarnas verkliga värde vid sagda tidpunkt icke beräknas till högre belopp än ca 100 milj. kr., varför en så pass stor skuldsumma som ca 50 milj. kr., bestående av överkapital, ännu kvarstod oamorterad. Ungefär två tredjedelar av företagen hade överskuld. De övriga hade skulder till belopp icke överstigande anläggningarnas värde. Såsom medel till att befrämja en fortskridande förbättring av företagens ekonomiska ställning förordade 1923 års sakkunniga förbättrad utnyttjning av den elektriska kraften samt välskött administration och bokföring. Sakkunniga uttalade den meningen, att i många fall de genom elektrifieringen vunna fördelarna väl motsvarade de faktiska kostnaderna därför. Efter att ha erinrat om att det ekonomiska läget var brydsamt icke blott för det elektrifierade jordbruket utan i lika mån även för flera andra näringsgrenar ansågo de sig icke böra ifrågasätta stödåtgärder från statens sida annat än i form av hjälp till förbättrade kreditförhållanden och därmed också modererade räntesatser, exempelvis genom statliga lånefonder. Förslaget torde ha medfört en utveckling av de redan tidigare inrättade lånefondernas verksamhet. Den kort därefter företagna 1925 års utredning, som föranleddes av framställningar från statens vattenfallsverks landsbygdsabonnenter om sänkning av råkrafttaxorna, utvisade bl. a. att de till vattenfallsverket anslutna distributionsförelagen i genomsnitt hade en något gynnsammare ställning både i fråga om kapitalförhållanden och årskostnader än övriga landsbygdsföretag. 1932 års utredning verkställde en undersökning angående de ekonomiska förhållandena den 1 januari 1931 inom ett representativt antal distributionsföreningar tillhörande statens vattenfallsverks försörjningsområde. Sammanfattningsvis anförde de sakkunniga i fråga om landsbygdselektrifieringens utveckling under de 110

8 å 10 åren närmast före utredningens avgivande 1932 och dess dåvarande förhållanden, bl. a. att de funnit, att landsbygdsabonnenternas energiförbrukning ökats med 90 % samt att elektrifieringsintensiteten på landsbygden, uttryckt 1 kWh per tariffenhet, ökat med 63 %, att det totala kraftpris, räknat i medeltal per kWh, som landsbygdsabonnenterna i genomsnitt betalade till vattenfallsverket, minskat med 40 %, att alla distributionsföreningar inom vattenfallsverkets område i genomsnitt amorterat 70,5 % av sina ursprungliga, mycket höga anläggningskostnader, samt att deras resterande låneskuld i medeltal uppgick till 29,5 % av anläggningskostnaderna eller till blott hälften av normalt anläggningsvärde vid dåvarande prisnivå, att distributionsföreningarnas likviditet i de flesta fall var god, att föreningarna i allmänhet, oaktat de verkställde fullt tillräckliga låneamorteringar och bekostade ett fullgott underhåll av sina anläggningar, kunde tillämpa inre taxor med relativt moderata avgifter, samt att av 300 distributionsföreningar endast ett fåtal hade särskilt ogynnsam ekonomisk ställning, dock blott 7 så svår ställning, att rekonstruktion erfordrades. De sakkunniga framhöllo vidare, att utredningsresultatet visade, att landsbygdselektrifieringen efter år 1922, sedan bygdenätets utbyggande i stort sett fullbordats, utvecklat sig på ett gynnsamt sätt samt att landsbygdsabonnenternas genomsnittliga kraftpris väsentligt reducerats och distributionsföreningarnas ekonomiska ställning avsevärt förbättrats. Undersökningen år 1936 verkställdes i samband med att vattenfallsstyrelsen den 21 april 1936 avgav yttrande över betänkande om folkförsörjning och arbetsfred (SOU 1935: 65) i vad detta avsåg åtgärder till befrämjande av den svenska vattenkraftens utnyttjande. I samband med att vattenfallsstyrelsen avstyrkte inrättande av en särskild hypotekskassa för landsbygdselektrifieringen lämnades vissa uppgifter beträffande distributionsföretagens dåvarande ekonomiska ställning samt lånens placering och gällande räntesatser. Uppgifterna grundade sig på en undersökning av samtliga distributionsföretag i landet med undantag av större kraftföretag och industrier. Ej heller voro medtagna kommunala företag eller enskilda företag, vilkas distribution var koncentrerad till städer och större samhällen. Totala antalet distributionsföretag i hela landet av den karaktär, som undersökts, uppgick till ungefär 2.200. Av undersökningen framgick i huvudsak följande. Av det totala antalet till statens vattenfallsverk, centralblocket, anslutna distributionsföretag, 430 st., voro icke mindre än 143, dvs. 33 %, skuldfria. För övriga företag utgjorde det totala lånebeloppet 10,6 8 milj. kr. Skulderna hos de här behandlade företagen beräknades bliva amorterade med ca 1 milj. kr. per år och antogos inom en nära liggande framtid bliva praktiskt taget helt avbetalade. Av distributionsföretagen utanför centralblocket lämnade 1.004 st. uppgifter om låneförhållanden. Deras sammanlagda lånebelopp uppgick till 28,17 milj. kr. Företagen uppdelades geografiskt i följande fyra grupper: A. Övre Norrland (Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län). B. Nedre Norrland med n o r r a Svealand (Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands l ä n ) . C. Mellersta Sverige, motsvarande i huvudsak centralblockets område. D. Södra Sverige (Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Hallands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus l ä n ) . 111

Lånen fördelade sig på olika långivare enligt följande uppställning (med SV ha betecknats de till statens vattenfallsverk anslutna företagen): Lånebelopp i m i l j . kr. Långivare

a) Pensionsstyrelsen Länsföreningarna Vattenkraftlånefonden Kraftledningslånefonden Div. statslån* b) Sparbanker Affärsbanker Privatpersoner Div. fonder, m. m

Öv riga företag SV

A

B

C 0,03

D

__ —

Summa

0,79 0,56 1,50 1,05 0,80

0,23 0,68 1,27

0,53 0,5 8

0,3 4 0,73 0,63

0,82 0,56 2,60 3,0 4 2,70

3,30 1,08 1,25

0,30 1,17 0,87

1,01 1,50 1,27

1,06 0,88 0,23

5,13 0,66 1,89

7,50 4,2 1 4,2 6

1,22

0,54

0,6 1

1,06

0,2 7

2,48

3,83 6,85 10,68

4,70 2,88 7,58

2,18 4,39 6,57

1,14 3,23 4,3 7

1,70 7,95 9,65

9,72 18,45 28,17

2,29

—

1,54 . — •

—

.—

försäkringsbolag

Summa a) b) Totalt Antal företag 1 Ej specificerade.

I förestående uppställning redovisas 1.434 företag. Beträffande återstående 700 företag — till stor del små föreningar av rent lokal karaktär — hade uppgifter ej kunnat erhållas. Deras lånebelopp uppskattades till ca 10 milj. kr. Undersökningen visade sålunda, att distributionsföretagen på landsbygden år 1936 hade ett totalt lånebehov av knappt 40 milj. kr. Om det totala skuldbeloppet för de 287 skuldsatta, till vattenfallsverkets centralblock anslutna företagen, 10,6 8 (milj. kr., slås ut på samtliga 430 företag inom centralblocket, erhålles ett skuldbelopp av i genomsnitt 25.000 kr. per företag. F ö r de övriga 1.004 undersökta företagen var motsvarande skuldbelopp 28.000 kr. per företag.

Bilaga 17

PM beträffande j o r d b r u k e t s framtida behov av elektrisk kraft

Följande framställning har till syfte att ge en överblick av det sannolika elkraftbehovet i jordbruket vid ingången av 1960-talet. Till jordbruket räknas här såväl jordbruksdriften (produktionen av spannmål, mjölk osv.) som jordbrukets bostadshushåll. Beräkningen avser endast brukningsdelar över 2 ha åker. Enligt 1944 års jordbruksräkning utgjorde antalet brukningsdelar över 2 ha åker 296.000. Av dessa kunna 7.400 hänföras till större jordbruk (över 50 ha åker), 86.200 till medelstora jordbruk (10—50 ha åker) och övriga 202.600 till småbruk (2—10 ha åker). I samband med tillbakagången av jordbruksbefolkningen kan brukningsdelarnas antal väntas minska. Som ett rimligt slutvärde för totala antalet brukningsdelar över 2 ha år 1960 antages 270.000. Enligt jordbruksräkningen utgjorde vidare antalet bostadshushåll år 1944 vid brukningsdelar över 2 ha 391.000. Antalet arbetarfamiljer kan väntas minska vid mekaniseringen på de större egendomarna, där lejd arbetskraft användes i stor utsträckning. Vidare minskas vid den fortgående sammanläggningen av småbruk jordbrukarfamiljernas antal. Det kan alltså förutses, att antalet bostadshushåll kommer att nedgå både vid större och mindre gårdar. I det följande räknas med slutsiffran 350.000 bostadshushåll för år 1960. Hur elkraften för närvarande utnyttjas för olika ändamål, såsom tröskning, maskinmjölkning, vattenpumpning och matlagning, känner man rätt väl. Det föreligger också uppgifter om medelförbrukningen av elenergi för sådana ändamål (per brukningsdel, hushåll eller p e r s o n ) . Med ledning av de tendenser till ökad (eller minskad) användning, som göra sig gällande, kan man erhålla sannolika värden på förbrukningen vid ingången av 1960-talet. En sådan beräkning blir givetvis ytterst approximativ, även om den bygger på antaganden, som i dagens läge förefalla något så när säkra. En mycket betydelsefull faktor är kWh-priset. Här förutsattes emellertid till en början, att relationen mellan priset på elektrisk ström och på andra nyttigheter blir oförändrad. Känt är, att konsumtionen av elektrisk kraft i jordbruket liksom på övriga avsättningsområden hastigt ökat år från år. Jordbruken ha dock först på senare år blivit allmänt elektrifierade, medan företagsenheterna inom andra näringsgrenar sedan många år tillbaka som regel haft tillgång till elektrisk ström. Bild 1 visar h u r jordbrukselektrifieringen fortgått fram till år 1950. (Sammanställningen är gjord med ledning av jordbrukets elinventerings material.) År 1950 återstodo endast 5 å 10 % oelektrifierade brukningsdelar. Då den del, scm helt saknar elektrisk kraft, är så obetydlig, bör bedömandet av det framtida behovet i stort sett kunna ske med hänsyn till den ändring av elkraftens utnyttjande, som kan förväntas på redan elektrifierade jordbruk. I följande uppställning redogöres för jordbruksdrift och bostadshushåll var för sig.

i. 100

80 60

1950 Bild 1. Antalet elektrifierade brukningsdelar åren 1910—1950 i procent av totala antalet brukningsdelar, beräknat med ledning av jordbrukets elinventering. Brukningsdelar under 2 hektar åker äro ej medtagna

Jordbruksdrift

Tröskning

och

spannmålstorkning

Spannmålsskörden beräknas bli 3 milj. ton per år, dvs. medelvärdet för åren 1936—1940, som voro goda skördeår. Utförda undersökningar ("Svensk Jordbruksforskning 1948", s. 310) visa, att 75 % av totala spannmålsskörden omkring år 1945 tröskades elektriskt. Den övriga delen tröskades huvudsakligen med traktor eller stationär förbränningsmotor. Eldriften synes senare ha ökat något, varför man kan räkna med att ca 80 % av skörden år 1947 tröskades elektriskt. Energiförbrukningen är ca 13 kWh per ton spannmål, varav erhålles 13 • 0,8 • 3 = 31 milj. kWh Denna siffra bör reduceras med hänsyn till att skördetröskor börjat användas i betydlig utsträckning. Antalet skördetröskor i landet torde u n d e r bärgningssäsongen 1951 ha utgjort ca 8.000 stycken. Varje skördetröska antages ha avverkat i runt tal 110 ton spannmål, varför den totala skördetröskade kvantiteten uppgått till uppskattningsvis ca 0,9 milj. ton eller inemot en tredjedel av hela skörden. Skördetröskningen är alltjämt på snabb frammarsch och bör mot slutet av 1950-talet kunna omfatta 1,5 milj. ton spannmål, dvs. halva spannmålsskörden. Av den andra hälften antages 60 å 70 % bli tröskad med elmotor. Den eltröskade kvantiteten skulle alltså utgöra ca 1 milj. ton spannmål och totala strömförbrukningen vid den specifika förbrukningen 13 kWh/ton 13 • (0,6 a 0,7) • 1,5 = ca 13 milj. kWh Torkning av spannmålen sker antingen på de enskilda egendomarna eller i centrala lagerhus. Följande beräkning avser det totala energibehovet vid torkning av skördetröskad spannmål. Förbrukningen av elenergi för torkning av spannmålsskörden i övrigt, som alltså bärgats och tröskats enligt äldre metoder, är förhållandevis obetydlig och lämnas här åsido. 114

Strömförbrukningen för torkning av spannmål är beroende på spannmålens fuktighetshalt. Som ett värde något i överkant väljes 5 kWh per ton. Till en början förutsattes, att elkraften ej användes för uppvärmning i samband med torkningen utan endast för drift av fläktar, e k v a t o r e r etc. Hela den skördetröskade mängden, 1,5 milj. ton, torkas: 5 • 1,5 = 7,5 milj. kWh Elektrisk uppvärmning förekommer vid en del torkanläggningar och kan måhända få en viss spridning. Energibehovet är ungefär 50 kWh per ton spannmål för ordinär nedtorkning (omkring 5 procentenheters minskning av vattenhalten). För hela den skördetröskade spannmålsmängden skulle åtgå 50 • 1,5 = 75 milj. kWh. Med ledning av denna maximisiffra uppskattas den verkliga uttagningen för elektrisk uppvärmning vid spannmålstorkar vid början av 1960-talet till 25 milj. kWh Summa för tröskning och spannmålstorkning: 13 + 7,5 + 25 = ca 45 milj. Gröpning

och krossning

av

kWh

fodersäd

I den totala skörden ingår fodersäd med 1,7 milj. ton. Till utsäde åtgår härav 0,2 milj. ton. Direkt, utan gröpning eller krossning, användes för utfodring ca 0,2 milj. ton. Av resterande 1,3 milj. ton gropes eller krossas huvuddelen, säg 90 %, elektriskt. Denna bearbetning av säden kan ske antingen hemma eller vid någon främmande kvarn. Energiåtgången uppskattas till 40 kWh per ton. 40 • 0,9 • 1,3 = ca 50 milj.

kWh

Strömförbrukningen vid framställningen av kli upptages ej i denna sammanställning. Framställningen av mjöl synes nämligen böra hänföras till industrien, och kliet får betraktas som en biprodukt vid mjölframställningen. Transport

av hö

Enligt statistisk årsbok var höskörden under åren 1936—1940 något över 5 milj. ton. Detta värde avrundas uppåt till 6 milj. ton för följande beräkningar. Höet kan införas på skullen med hjälp av höinjektor, hiss eller elevator. Den vanligaste metoden är dock alltjämt att lägga in höet direkt med högaffel, vilket i vissa fall sker från en körbana över skullegolvet. Det kan förmodas, att injektorfläktar framdeles komma till användning för ca 40 % av höskörden. Enär i en del fall injektorfläktarna drivas med traktor, bör dock siffran, då den skall avse eldrivna maskiner, reduceras till ca 30 %. Energiåtgång 4 kWh/ton 4 • 0,3 • 6 = ca 10 milj. kWh Med hissar och elevatorer, alla eldrivna, antages 25 % av höskörden bli transporterad. Energiåtgång ca 0,5 kWh/ton 0,5 • 0,2 5 • 6 = ca 1 milj. kWh Summa för hötransport ca 10 milj. kWh Återstoden, omkring en tredjedel, av höskörden antages även i fortsättningen bli införd för hand. 115

Maskinmjölkning Antalet anläggningar var år 1950 ca 100.000. Som slutvärde väljes 150.000. Energiåtgång i genomsnitt ca 130 kWh/anläggning. 150 • 0,13 = ca 20 milj. kWh Vattenpumpning Antalet nötkreatursenheter var enligt 1944 års kreatursräkning 3,5 milj. Ehuru en tendens till minskning möjligen kan förmärkas, räknas ej med någon förändring i totala kreatursbeståndet. Vattenförsörjningen beräknas för 20 % bli ordnad medelst självtryck från högt beläget vattentag eller medelst annan icke elektrisk anordning. Vidare antages, att vattenuppfordringen sker manuellt för 10 %. För övriga 70 %, alltså för 2,5 milj., pumpas vattnet elektriskt. Vattenförbrukningen är mycket varierande från fall till fall men uppskattas till 40 liter per enhet och dag (i genomsnitt året r u n t ) , dvs. ca 14 m 3 per enhet och år. Energiåtgång 0,5 kWh/m 3 . 0,5 • 14 • 2,5 = ca 20 milj. kWh Vedkapning,

vedklyvning,

sågning av

husbehovsvirke

Enligt det föregående uppskattas antalet brukningsdelar till 270.000. Energiåtgång i genomsnitt 40 kWh/brukningsdel. 40 -0,2 7 = ca 10 milj. Belysning

i ekonomibyggnader

och

kWh

utomhus

270.000 brukningsdelar. Lampeffekt i medeltal 0,6 kW. Användningstid 400 timmar. Energiåtgång alltså 240 kWh/brukningsdel. 240 -0,2 7 = ca 60 milj.

kWh

Maskinell utgödsling, stenkrossning, slipning, pumpning av gummiringar andra nu förekommande, men här ej redan nämnda arbeten

och

Av de 270.000 brukningsdelarna antages 50 % utföra dessa arbeten i större eller m i n d r e omfattning elektriskt. Energiåtgång 40 kWh/brukningsdel. 40 • 0,5 • 270.000, avrundas till 10 milj.

kWh

Bevattning För år 1950 har anläggningarnas antal uppskattats till något över 1.000. Förutsatt att materialtillgången möjliggör en fortsatt utökning anses ett totalt antal av 3.000 anläggningar vara rimligt som slutvärde år 1960. Det bortses från att en m i n d r e del av anläggningarna sannolikt kommer att placeras på brukningsdelar u n d e r 2 ha. Effekt 20 kW. Användningstid 600 timmar per år. 20 • 600 • 3.000 = ca 40 milj. kWh Varmvatten

för diskning

av mjölkkärl

och för uppvärmning

av

skummjölk

50.000 brukningsdelar med vattenvärraare. Energiåtgång 1.400 kWh/brukningsdel.

1.400 • 50.000 = 70 milj. Oförutsedda

användningsområden,

Summa årsförbrukning

kWh

förslagsvis 65 milj. kWh för jordbruksdriften

ca 400 milj.

kWh

Bostadshushåll Matlagning Antalet bostadshushåll vid lantgårdar med minst 2 ha åker beräknas i enlighet med vad som tidigare nämnts sjunka till 350.000. Med ledning av jordbrukets clinventering har antalet lanthushåll med elspis för år 1945 beräknats till ca 10.000. En senare undersökning visar, att siffran år 1950 uppnått ca 30.000. Det förutses, att matlagningen för 175.000 hushåll kommer att ske med elspis år 1960. Genomsnittsförbrukningen torde komma att ligga mellan 1.500 och 2.000 kWh per hushåll och år. (1.500 å 2.000) • 175.000 = ca 300 milj. kWh För 120.000 hushåll väntas kokplatta (kokhäll) komma till användning, dvs. för ungefär lika många hushåll som nu. Även i fortsättningen väntas kokplattor bli installerade i lägenheterna. Tillskottet synes emellertid bli uppvägt av den minskning, som uppstår då kokplatta byts ut mot komplett elspis. Förbrukning i medeltal 480 kWh per hushåll och år. 480 • 0,12 = ca 60 milj. kWh Återstående 55.000 hushåll, dvs. en femtedel av samtliga jordbrukshushåll, får sin mat lagad utan elvärme. Summa för matlagning 300 + 60 = 360 milj. kWh Vattenpumpning Här räknas såsom förut med totalt 350.000 bostadshushåll. Härav antages 10 % få tillgång till vattenledning, vid vilken vattnet tillföres utan anlitande av elkraft. Vidare kan förutsättas, att ca 15 % fortfarande kommer att använda primitiva metoder för vattenförsörjningen, medan återstående 75 % eller 260.000 beräknas erhålla vatten från eldrivna anläggningar. Förbrukning i medeltal 1 m 3 per bostadshushåll och dag eller 360 m 3 per hushåll och år. Energiåtgång 0,5 kWh p e r m 3 . 0,5 • 360 • 0,26 = ca 50 milj.

kWh

Vattenvärmning Det beräknas, att 100.000 hushåll få tillgång till vattenvärmning. Förbrukning i medeltal 2.000 kWh per hushåll och år. 2.000 • 100.000 = 200 milj. Belysning, radio, kylskåp, småapparater, sedda användningsområden

kWh

tillskottsvärme

för bostäder

samt

oförut-

Genomsnittsförbrukningen år 1960 till bostadsbelysning i de 350.000 jordbrukshushållen uppskattas till 300 kWh/hushåll. Detta ger totalt 105 milj. kWh. 117

År I960 (prognos)

i> 16

atii^S

1 1 l 1 1

.Vatt enpumpning

"1

3 V5& 0V' ot

{

i l 1 t

Belysning

Matl a

smIi,

5 É

13 _J

400 m i l j . kWh

14 Bo s t a d s h u s h å l l e n s andel inom streckad l i n j e

1300 m i l j kWh

100 Bild 2. Jordbrukets energiförbrukning fördelad på olika användningsområden. Bilden gäller endast brukningsdelar över 2 hektar åker F ö r radio, kylskåp, småapparater, tillskottsvärme för bostäder samt oförutsedda användningsområden beräknas vidare åtgå 185 milj. kWh. Dessa bägge poster ge tillsammans 105 + 185 = 290 milj. kWh Summa årsförbrukning för bosladshushållen ca 900 milj. kWh Summa för jordbruksdrift och bostadshushåll 400 +900 = 1.300 milj. kWh per år Värdet avser nettoförbrukning. Förluster tillkomma. Bild 2 avser att åskådliggöra den procentuella fördelningen av den totala elförbrukningen inom samtliga jordbruk i riket över 2 ha vid den beräknade uttagningen år 1960. Såväl jordbruksdrift som bostadshushåll ingå. Till jämförelse visas å bild 2 jämväl motsvarande diagram för år 1950, som grundar sig på uppskattningar beträffande uttagningens fördelning. Av bilden kan utläsas, att tröskningens andel väntas proportionsvis nedgå till mindre än hälften. Såsom tidigare framgått står detta i samband med att nya skördemetoder hålla på att införas. Även den torkningsprocedur, som åtföljer skördetröskningen, ingår i beräkningen, vil118

nil;). kWh 1 500

1 000

0 1935

1955 I960 År

Bild. 3. Årsförbrukning av elektrisk energi i jordbruket, beräknad för hela riket med ledning av jordbrukets elinventering. Streckad linje, prognos. Såväl driften som bostadshushållen ingår. Brukningsdelar under 2 hektar åker äro ej medtagna ket förklarar en viss absolut ökning av energibehovet. Påfallande är den hastiga utveckling, som förutses för elektrisk vattenvärmning. Denna väntas för bostäder och ekonomiutrymmen kräva tillhopa 270 milj. kWh år 1960 mot endast ca 25 milj. kWh å r 1950. Även för elkokning är ökningen avsevärd. År 1960 antages sålunda elkokning kräva 360 milj. kWh mot 100 milj. kWh år 1950. För matlagning och vattenvärmning erhålles alltså en resulterande ökning av ca 500 milj. kWh. Den b e r ä k n a d e totala ökningen av jordbrukets årliga energiuttagning utgör 900 milj. kWh. Av denna energimängd härrör tydligen över hälften från matlagning och vattenvärmning. 119

Det förtjänar erinras om strömprisets betydelse för uttagningens storlek. Förbrukningen kommer sålunda, speciellt för vattenvärmning, med stor sannolikhet att anta ett avsevärt högre värde än vad som angivits i förestående sammanställning, om strömpriset relativt sett skulle sjunka. En prisförskjutning i motsatt riktning kommer att hämma elkonsumtionen vid bostadshushållen för varmvatten och matlagning, vid gårdsdriften utom för varmvatten även för bevattning. Efterfrågan på energi för övriga ändamål är däremot i allmänhet mindre priskänslig. En till 1.300 milj. kWh (netto) ökad energiförbrukning ställer ej oväsentligt ökade krav på distributionsnätens överföringsförmåga. Uppfyllandet av dessa krav förutsätter, att distributionsföretagen skötas väl. Svårigheter för företagen att anskaffa erforderlig materiel till förstärkningar och andra liknande förhållanden kunna givetvis det oaktat uppstå. Konsumtionsökningen h ä r r ö r till avsevärd del från elektriska apparater, som under perioden nyanskaffas av jordbrukarna. Detta gäller t. ex. beträffande elspisar och hydroforanläggningar. I andra fall, såsom då man går över till hötransport med injektorfläkt, kanske enbart arbetsmaskiner anskaffas, om nämligen som drivkraft kan användas en redan befintlig elmotor. En stegring av konsumtionen blir alltså beroende av möjligheten att utöka den tekniska utrustningen vid gårdarna. Försämrad tillgång på material kan tänkas helt eller delvis omöjliggöra en sådan utökning och därigenom hålla elkonsumtionen tillbaka. Det kan också tänkas, att jordbruket blir mindre lönsamt än för närvarande, varvid jordbrukarna m å h ä n d a inte få råd att vidtaga de ifrågavarande förbättringarna. Också sistnämnda förhållanden skulle motverka en ökning av jordbrukets elkonsumtion. Vid bedömande av den framtida utvecklingen av jordbrukets konsumtion av elektrisk ström är det av intresse att se, hur utvecklingen tidigare förlöpt. Detta framgår av bild 3. Den inlagda kurvan, som sträcker sig över åren 1935—1949, ä r baserad på uppgifter från elinventeringen åren 1945—1946 och en år 1950 verkställd komplettering. År 1949 uppgick förbrukningen vid jordbruk över 2 ha åker till omkring 360 milj. kWh. 1 Av bilden finner man, att energiförbrukningen under de senaste 10 åren nära nog fyradubblats. Den beräknade förbrukningen, 1.300 milj. kWh vid 1960-talets början, innebär, att en kraftig stegring även i fortsättningen kan förutses. Stockholm den 28 november 1952. Olof

Joachimsson

i För j o r d b r u k med b i n ä r i n g a r redovisar kommerskollegii statistik (se t. ex. Kommersiella Meddelanden Nr 9, 1951) en förbrukning år 1949 av 611 milj. kWh.

Statens offentliga utredningar 1953 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till lagstiftning om insemination. [9]

Fast egendom. Jordbrnk med binäringar. Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. [2] Betänkande med förslag till åtgärder för stödjande av hästaveln m. m. [3] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. [1]

Industri.

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen

Kommunikationsväsen. Landsbygdens elkraftförsörjning. [13]

Bank-, kredit- och penningväsen. Politi.

Försäkringsväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Generella metoder om fysiska kontroller inom investeringspolitiken. [6] Utredning om fastighetsbeskattningen. [8]

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Läkarutbildningen. [71 Betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindolningon och församlingsprästerliga organisationen m. m. [11] Försvarsväsen. Förband och bygd. [10]

Allmänt näringsväsen. Fakta om olja. [12]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 4. Nordisk passfrihet. [4] 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. [5]

GERNANDTS

BOKTRYCKERI