Det mindre jordbrukets möjligheter att uppnå bättre lönsamhet betänkande

SODS; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1955:7 Jordbruksdepartementet

DB ess

ttr

DET MINDRE JORDBRUKETS MÖJLIGHETER ATT UPPNÅ BÄTTRE LÖNSAMHET BETÄNKANDE AVGIVET AV SMÅBRUKSUTREDNINGEN

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1955 Kronologisk

förteckning

' ' lK0 g s. O Jo. J O r d l , " U k s k a s s e r ö r e , s e n • • m - Kihlström. ' Munå28^|esn h [ n d r e o e h medelstora skeppsfarten.

0 5 ' p ^ t E o ÄB S K ^ teletaxor. Idun. 37 s. U. M J ^ " " lM r j S a J° K l b r u l u P™'>uk«er. Bilagal.

stävernå till 5?riSkJldp alrrtye cmkeonr tt eju n <angives, år tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokJer bruksdeparte . ' vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. =• jord-

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1955:7

Jordbruksdepartementet

DET MINDRE JORDBRUKETS MÖJLIGHETER ATT UPPNÅ BÄTTRE LÖNSAMHET BETÄNKANDE AVGIVET AV SMÅBRUKSUTREDNINGEN

BEKLINGSKA B O K T R Y C K E R I E T LUND 1955

Innehållsförteckning

Sid.

Skrivelse

till Herr Statsrådet

och Chefen för Kumjl. Jordbruksdepartementet

Kapitel 1. Utredningsuppdraget Kapitel 2. Småbrukets

5 9

befolkningsförhållanden

m. m

23 Kapitel 3. Det svenska jordbrukets struktur Brukningsenheternas antal och åkerareal Arealanvändningen Skörden per hektar Totalskörden och dess användning Husdjursbeståndet Avkastningen per djur Animalieproduktionen Foderproduktionen Den samlade produktionen av animaliska och vegetabiliska slutprodukter. .

32 32 35 38 40 44 45 47 48 49

Kapitel 4. Det mindre

jordbrukets

Kapitel 5. Fasta anläggningar Täckdikning Stenröjning Betesanläggning Byggnader Maskiner

lönsamhet

och maskiner

75 75 76 77 77 92

Kapitel 6. Produktion och avsättning Brödsäd Sockerbetor Potatis Grönsaker F r u k t och bär Spånadsväxter Bruna bönor Medicinalväxter Humle Tobak Pil Fodermedel Mjölkproduktion Kött- och fläskproduktion Ägg- och fjäderfäköttsproduktion

99 99 101 107 110 117 130 132 133 134 135 136 136 140 149 157

Kapitel 7. Specialodlingar och intensifierad Specialodlingar Animalieproduktion

animalieproduktion

162 164 190

Sid.

Kapitel 8. Undervisningsoch upplysningsfrdgor A. Den fasta lantbruksundervisningen B. Den rörliga lantbruksundervisningen

203 205 219

Kapitel 9. Sammanfattning

och förslag BILAGOB

Bilaga 1. Monografiska studier över det mindre jordbrukets driftsekonomiska sociala problem

och 263

Bilaga 2. Kalkyler över kostnaderna vid utbyte av häst mot traktor som dragare vid ett mindre jordbruk 357 Bilaga 3. Kalkylunderlag och kalkyler till kapitel 7

77// Herr Statsrådet och Chefen för K ungt. Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 19 november 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga för att i enlighet med angivna riktlinjer verkställa utredning angående småbrukens möjligheter att uppnå full lönsamhet genom specialisering av produktionen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 27 november 1948 såsom utredningsmän dåvarande ämnesläraren vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, sedermera föreståndaren för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader K. A. Örborn, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren K. A. M. Andersson, Löbbo, ledamoten av riksdagens andra kammare, rektorn E. E. Haeggblom, Kåremo, ledamoten av riksdagens andra kammare, skogsarbetaren J. S. Jonsson, Järvsand, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren N. O. Jönsson, Rossbol. ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. K. V. Larsson, Luttra, dåvarande t. f. expeditionschefen i folkhushållningsdepartementet, sedermera byråchefen i jordbruksdepartementet K. H. Olsson samt ledamoten av riksdagens andra kammare, agronomen W. Svensson, Ljungskile. Första sammanträdet hölls den 11 januari 1949, varvid beslöts att utredningsmännen skulle antaga benämningen småbruksutredningen. Sedan byråchefen Olsson förordnats att fr. o. m. den 1 juli 1951 tjänstgöra såsom lantbruksrepresentant vid beskickningen i Washington, har han icke deltagit i småbruksutredningens sammanträden. Till sekreterare åt utredningsmännen förordnades den 4 februari 1949

6 byråsekreteraren hos lantbruksstyrelsen J. O. L. Ossmark samt, sedan denne den 9 maj 1949 erhållit begärt entledigande från uppdraget, den 16 juni 1949 förste byråsekreteraren hos lantbruksstyrelsen E. A. Högström. Enligt Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 19 november 1948 skulle chefen för jordbruksdepartementet ställa till de sakkunnigas förfogande den expertis, som funnes erforderlig för uppdragets fullgörande. Jämlikt särskilda medgivanden ha de sakkunniga för utredning av ett flertal frågor, bl. a. det mindre jordbrukets lönsamhet och därpå inverkande faktorer, produktions- och konsumtionsutvecklingen rörande jordbrukets produkter med särskild hänsyn till det mindre jordbrukets produktion m. m., anlitat följande experter, nämligen jordbrukskonsulenten C. W. Björklund, Kristianstad, filosofie licentiaten S. Grundström, Lund, agronomie doktorn L. Hjelm, Stockholm, preceptorn H. Hyrenius, Göteborg, sekreteraren hos jordbrukets upplysningsnämnd J. R. Håkansson, Stockholm, maskinkonsulenten N. A. Jönsson, Kristianstad, professorn F. Nilsson, Alnarp, föreståndaren för Ugerups försöksgård G. Petersson, försöksledaren hos statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader U. Renborg, Lund, förste kanslisekreteraren i jordbruksdepartementet K. O. Wahlfisk, professorn N. Westermarck, Helsingfors, föreståndaren för Flahults försöksgård J. H. Winkler, docenten E. Åkerberg, Uppsala, och rektorn vid fruktodlingsskolan i Urshult N. A. Östlind. Genom departementsskrivelse den 28 januari 1949 medgavs, att de sakkunniga finge sammanträda å annan ort än Stockholm ävensom att de sakkunnigas ordförande och sekreterare skulle få företaga för utredningsuppdragets fullgörande erforderliga resor inom landet. Med stöd härav ha de sakkunniga i samband med besök vid olika småbruk och specialodlingar i Norrland och i Dalarna samt i södra Sverige hållit sammanträden, i vilka deltagit representanter för lantbruksnämnd och hushållningssällskap i respektive län. Efter medgivande ha utredningsmännen i studiesyfte avlagt besök vid vissa småbruk och specialodlingar i Danmark. Ordföranden och sekreteraren ha dessutom företagit resor för att på olika orter närmare undersöka avsättningsförhållandena beträffande frukt och grönsaker och i, samband därmed haft överläggningar med representanter för konservindustrien. Småbruksutredningen har avgivit utlåtanden i följande till utredningen remitterade ärenden, nämligen: 1) betänkande med förslag rörande artificiell inseminationsverksamhet bland nötkreatur, 2) betänkande med förslag rörande yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering, 3) betänkande med förslag rörande mjölkboskapskontroll samt 4) betänkande av 1949 års lin- och hamputredning med förslag till fortsatt stöd åt odlingen av lin och hampa.

7 Till utredningen har överlämnats en av ordföranden i Skaraborgs läns fjäderfäavelsförening gjord ansökning om statsbidrag till anställande av en konsulent m. m. för obligatorisk hälsokontroll för bekämpande av fjäderfäsjukdomar. Vidare har lantbruksstyrelsen i skrivelse till småbruksutredningen den 29 december 1949 ifrågasatt viss ändring i kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. Genom beslut den 3 juni 1949 förordnade Kungl. Maj:t, att de vid 1949 års riksdag väckta motionerna 1:48 och 11:46, 1:174 och 11:225 samt 1:175 och 11:207 skulle överlämnas till småbruksutredningen för att av utredningen tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Då sedermera särskilda sakkunniga tillkallades för att utreda frågan om behovet av ändringar i gällande regler beträffande producent- och kontantbidrag för mjölk till innehavare av mindre jordbruk, återkallades det genom förenämnda beslut givna uppdraget. Slutligen har genom remiss den 4 juni 1954 till utredningen överlämnats en av Svenska landsbygdens ungdomsförbund gjord framställning om översyn av gällande bestämmelser rörande andelsladugårdar för att av utredningen tagas i beaktande vid fullgörande av dess uppdrag. De sakkunniga få härmed efter slutfört arbete överlämna betänkande med utredning rörande småbrukens möjligheter att uppnå bättre lönsamhet. Stockholm den 16 februari 1955.

A. Örbom Abel Andersson

Einar Haeggblom

Sigfrid

Jonsson

Nils Jönsson

Gunnar Larsson

Wald.

Svensson

/ Erik

Högström

1. Utredningsuppdraget

Direktiven för de sakkunnigas arbete framgå av chefens för jordbruksdepartementet uttalande till statsrådsprotokollet den 19 november 1948 (Post- och inrikes tidningar den 29 november 1948, nr 277). Statsrådet anförde följande: "I propositionen nr 75/1947 angående riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken framhöll dåvarande departementschefen, statsrådet Sköld, rörande den yttre rationaliseringen av ofullständiga jordbruk, bland annat, att uppgifterna för den statliga verksamheten på detta område borde vara dels och i första hand att söka genomföra en yttre rationalisering av sådana ofullständiga jordbruk, där det med hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och försörjningsmöjligheterna utanför brukningsdelen icke kunde väntas bliva möjligt för brukaren att på lång sikt uppnå en tillfredsställande inkomst, dels att medverka till förstärkning av andra ofullständiga jordbruk, då deras brukare framställde begäran därom. I anslutning härtill uttalades, att på ett ofullständigt jordbruk den erforderliga förbättringen av brukarens ställning stundom torde kunna åvägabringas genom en intensifiering av driften. En ökning av animalieproduktionen kunde dock ej tänkas komma att utgöra någon allmän lösning av dessa jordbruks svårigheter, eftersom man med hänsyn till överproduktionsrisken måste räkna med att importen av fodermedel efter hand kunde behöva begränsas eller helt slopas och det ej heller vore antagligt, att inhemska fodermedel skulle saluföras i den utsträckning, som skulle erfordras för att möjliggöra en dylik allmän ökning av de mindre jordbrukens animalieproduktion. Däremot kunde det väl tänkas att i en del fall, där produktions- och avsättningsförhållandena vore gynnsamma, den behövliga förbättringen kunde ske genom en övergång till specialodlingar, främst odling av trädgårdsprodukter. I dylikt fall behövde rationaliseringsarbetet ej nödvändigtvis taga sikte på en utvidgning av brukningsdelens areal. Mot vad sålunda anförts gjordes ingen erinran i särskilda utskottets av riksdagen godkända utlåtande i frågan. Utskottet underströk särskilt, att åtgärder för yttre rationalisering ej borde anses erforderliga i sådana fall, där man genom inre rationalisering och rationalisering av driftsförhållandena kunde åstadkomma erforderlig förbättring av brukarens ställning. Bedömningen av möjligheterna till en sådan förbättring torde väl i all-

10 mänhet ej k o m m a att erbjuda några särskilda svårigheter, så länge det är fråga om att vidtaga inre rationaliseringsåtgärder eller sådana åtgärder för rationalisering av driftsförhållandena, som falla inom ramen för en mera genomsnittlig inriktning av produktionen. De spörsmål, som här kunna uppkomma, äro ju sådana, som lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen regelmässigt ha att taga ställning till. Annorlunda ställer sig saken, då fråga uppkommer, i vad mån det kan vara möjligt att lösa ofullständiga jordbruks problem genom att de helt eller till väsentlig del övergå till specialodlingar, exempelvis till fältmässig odling av köksväxter eller avvissa bär och frukter. Även andra arbetskrävande odlingar torde kunna komma ifråga. En intensifiering av animalieproduktionen bör givetvis också uppmärksammas i detta sammanhang. De jordbruksekonomiska problem, som sammanhänga med en dylik specialisering av produktionen, äro till väsentlig del outredda. Med hänsyn till den betydelse, frågan har för bedömningen av behovet av yttre rationalisering och för utformningen över huvud taget av rationaliseringsåtgärderna, synes det emellertid önskvärt, att en särskild utredning därom kommer till stånd. Utredningen bör till en början avse att närmare klargöra de förutsättningar i fråga om storlek, driftsinriktning och utformning av de fasta anläggningarna, under vilka befintliga småbruk kunna bedömas ha möjlighet att uppnå full lönsamhet. Eftersom möjligheterna att lösa småbrukens problem genom övergång till speciell produktionsinriktning ju ytterst äro beroende av det avsättningsutrymme, som finnes för produkterna, bör jämväl denna sida av frågan uppmärksammas. I betraktande av svårigheten att bedöma den framtida konsumtionsutvecklingen på detta område samt att en omläggning av småbrukens drift till vissa specialodlingar måste beräknas komma att gå förhållandevis sakta, synes det här ej nödvändigt att söka uppställa några mera preciserade långtidsprognoser. Utredningsarbetet på detta område bör i stället i första hand inriktas på att söka i stort belysa de avsättningsmöjligheter, som finnas eller kunna antagas komma att föreligga. Utredningen bör emellertid även syfta till att, i den mån så är möjligt, giva ledning för det bedömande av avsättningsmöjligheterna i viss trakt, som måste ske i regionalplaneringsarbetet och då beslut skall fattas om individuella rationaliseringsåtgärder". De sakkunniga ha funnit lämpligt att som bakgrund till sitt arbete giva en bild av de små jordbrukens uppkomst. I detta syfte lämnas här en historisk återblick på de olika uppfattningar, vilka i skilda tider varit rådande angående storleken av den brukningsenhet, som skulle kunna giva en jordbrukarfamilj tillräcklig bärgning. Försök har även gjorts att närmare belysa förändringarna i dessa uppfattningar samt deras samband med befolkningsutvecklingen och den ekonomiska och sociala utvecklingen i vårt land. Den följande framställningen av jordfördelningspolitiken i Sverige grundar

It sig i fråga o m ä l d r e tid f r ä m s t p å a r b e t e n av W o h l i n 1 och T h u l i n 2 samt, v a d b e t r ä f f a r tiden efter 1900, p å r i k s d a g s t r y c k och statens offentliga utredningar. Sedan äldsta tider har frågan om hur långt en uppdelning av jorden i självständiga brukningsenheter lämpligen bort ske ur såväl den enskildes som det allmännas synpunkt varit föremål för överväganden. De skiftande uppfattningar, som därvid kommit till uttryck, måste ses i sitt historiska sammanhang. Befolkningsökning och befolkningsrörelser av olika slag, tillgången till odlingsbar jord samt jordbruksproduktionens storlek i förhållande till folkmängden ha tillsammans med det allmännas fiskaliska intresse — det senare särskilt under äldre tider — varit bestämmande för de uppfattningar, som vid olika tidpunkter hävdats, och för de åtgärder, som på grund härav vidtagits. Under det senaste halvseklet ha därjämte förändringar i sociala förhållanden samt jordbrukets snabba tekniska utveckling varit bidragande orsaker till ändrad syn på dessa frågor. Brytning av ny mark och delning av befintliga jordbruk ha alltid varit de två metoder, efter vilka nya brukningsenheter bildats. Vårt nuvarande jordbruks fördelning på storleksgrupper med dominans för brukningsenheter med en åkerareal av under 20 ha är resultatet av århundradens nyodling och delning. Först den utveckling, som skett under 1800-talet, har emellertid varit av avgörande betydelse för den nuvarande jordbruksstrukturen. Nyodlingsverksamheten var nämligen under denna tid synnerligen livlig. Sveriges åkerareal, som i början av 1800-talet uppskattades till omkring 1 milj. ha, ökade sålunda till 2,6 milj. ha på 1870talet för att år 1905 vara uppe i 3,7 milj. ha. Sedan dess har någon ökning avåkerarealen icke skett och nyodling i nämnvärd omfattning förekommer i dag praktiskt taget endast i Norrland, medan åkerjord på många ställen i södra och mellersta Sverige som resultat av den ekonomiska utvecklingen åter göres skogbärande. Delning av befintliga jordbruk för att därigenom skapa flera brukningsenheter har från det allmännas sida betraktats på olika sätt under skilda tider. Förståelsen av de motiv, som legat bakom dessa olika, ofta varandra motstridande uppfattningar, är av värde för att kunna bedöma dagens situation. Mot styckning av besittningsenheter, som motsvarade besuttenhet — d. v. s. voro tillräckligt stora för att en bonde och hans familj skulle därpå kunna finna sin bärgning — funnos redan tidigt bestämmelser. Sålunda datera sig de första kända författningarna med detta ändamål från senare hälften av 1400-talet. Dessa författningar hade avseende på skattejorden 3 och voro sannolikt i främsta rummet dikterade av syftet att säkerställa kungamaktens skatterättigheter. Jordbesittningen var nämligen i det medeltida svenska skatteväsendet i allmänhet det enda villkoret för full skattskyldighet. Skatten utgick oberoende av jordarealens storlek med lika belopp av var och en, som kunde kallas bonde. Strävandet att hindra ändringar i den gamla jordfördelningen bland skattebönderna var även vägledande för Gustaf Vasas och hans efterföljares jordpolitik. Sönderstyckning av skattehemman, varigenom skatteunderlaget minskades, var alltså 1 Wohlin, N.: Den svenska jordstyckningspolitiken i de 18:de och 19:de århundradena. Sthlm 1912. 2 Thulin, G.: Om mantalet I. Sthlm 1890. 3 d. v. s. den jord, varifrån konungen erhöll skatt, i motsats till frälsejorden, som icke var skattlagd. I princip liknande betydelse ha begreppen skattebonde och skattehemman i den följande framställningen.

12 förbjuden, men denna bestämmelse var synnerligen svår att upprätthålla. Gustaf Vasa leddes dock icke enbart av fiskaliska hänsyn utan lade även befolkningspolitiska synpunkter på jordstyckningen. Han ansåg nämligen, att en fri jordstyckning skadade bondebefolkningen, vars skyddande han betraktade som ett av de viktigaste målen för sin politik. Under Karl XI:s regering fick jordstyckningsfrågan åter aktualitet. Troligen berodde detta på konungens eget intresse för jordfördelningsfrågor, som tog sig uttryck bl. a. i reduktionen och inrättandet av indelningsverket. Karl XI sökte sålunda genom författningar under 1670- och 1680-talen giva eftertryck åt de gamla bestämmelserna om hemmanens klyvning mellan flera ägare ("hemmansklyvning") och om hemmanens försvagande genom att särskilda ägor frånskildes ("skattskyldig jords minskning"). Han stadgade, att den undre gränsen för en självständig brukningsenhets omfattning skulle vara 1/i hemman eller mantal. 1 Gustav Vasa hade föreskrivit, att gränsen skulle sättas till ett helt hemman, men under den tid, som sedan dess förflutit, hade denna gräns i olika stadganden undan för undan förskjutits. Denna gränsdragning efter hemmanstal eller mantal var emellertid redan vid denna tid mycket otillfredsställande och inom vissa delar av riket gav den t. o. m. upphov till ett oriktigt uttryck för besuttenheten. Detta berodde dels på att mantalssättningen vid skattläggningarna ofta var mycket godtycklig och dels på att efter skattläggningarna olika hemman i större eller mindre omfattning utvidgades genom nyodlingar. På grund härav kunde hemmanen i vissa trakter, där odlingsmöjligheterna hade varit större och folkökningen starkare, redan långt innan de nya bestämmelsernas införande ha kluvits till betydligt mindre än fjärdedelar, men befolkningen hade ändock haft sin bärgning. Liknande voro förhållandena exempelvis i Bergslagen, där den med bergsbruket sysselsatta befolkningen ofta ägde en obetydlig jordlott men trots detta fick sitt levebröd främst genom kolning och körslor för brukens räkning. För dessa senare trakter genomfördes även med tiden undantagslagstiftning. De nu nämnda förhållandena i samband med nyodlingsverksamhet och folkökning gjorde, att man upprepade gånger under 1700-talet såg sig nödsakad att sänka besuttenhetsgränsen. Sålunda förordnades i mitten av århundradet, att i de bygder, där förut ingen klyvning tillåtits till mindre än 'A hemman, en sådan skulle tillåtas ner till Ve, Vs eller mindre del av ett hemman. Den kvotdel, till vilken klyvningen fick ske, skulle i varje enskilt fall prövas särskilt, allt eftersom hemmanen beräknades kunna uppodlas eller giva avkastning. Besuttenhetslagstiftningen hade som synes gammal hävd i vårt land, men övergavs dock under 1700- och 1800-talen. Huvudorsakerna härtill voro främst de stora svårigheterna att bestämma, vad som skulle menas med besuttenhet, och att uppställa ett vid lagtillämpningen användbart mått på denna samt svårigheten att i praktiken upprätthålla förbudet emot klyvning under stadgad besuttenhetsgräns. Följderna härav visade sig också tydligt, i det att jordstyckningen fortsatte under båda dessa århundraden. Antalet bönder ökade sålunda från 180.000 å 190.000 på 1750-talet till 210.000 å 220.000 på 1810-talet och till cirka 240.000 år 1865. Under samma tid ökades väsentligt antalet små hemmansdelar, mätta i mantal. Av 1750-talets bönder beräknas drygt 10 % ha suttit på gårdar om högst 1

Begreppet mantal är, enligt den betydelse det hade i slutet av 1800-lalet, ett skattemått på jorden. Vid åsällandet av mantal på ett hemman togs hänsyn till jordens avkastningsförmåga. Ursprungligen betecknade mantal personer, jordägarna, sannolikt beroende på att de första skatterna i Sverige utgingo efter personell grund. Mantalet har i sin betydelse av areal jord, även om hänsyn tages till skillnader i jordens godhetsgrad, starkt varierat icke endast från tid till tid, utan även vid samma tid från trakt till trakt.

13 V4 mantal, mot nära 50 % på 1810-talet. År 1865 slutligen beräknas 50 % av bönderna ha innehaft gårdar om högst Ve mantal. Det bör anmärkas, att i mitten av 1700-talet ett mantal i genomsnitt för hela riket kan anses ha omfattat 6 å 8 ha öppen åker, medan detta vid början av 1800-talet utgjorde 12 ä 15 ha åker och omkring år 1870 cirka 25 ha åker. Sannolikt var den ängsareal, som utöver åkerarealen disponerades av varje brukningsenhet, betydligt mindre i slutet av 1800-talet än tidigare, då den stora nyodlingsverksamheten under 1800-talet framför allt gick ut på att överföra ängen till åker. Även om alltså jordstyckningen kraftigt pågick under dessa båda århundraden, torde brukningsenheterna ha ökat icke blott till antal utan också i fråga om medelareal åker. Denna utveckling var en följd av befolkningsökningen och den allmänna konjunkturutvecklingen under samma tid. I allmänhet hade Sverige under senare hälften av 1700-talet och de två första decennierna av 1800-talet ett naturligt årligt födelseöverskott av något mer än 5 promille, under 1820-talet mera än 11 promille, under 1830-talet 8,5 promille samt under 1840-, 1850- och 1860-talen 10,5 — 11,2 promille. Då utflyttningen till utrikes orter under hela det nu åsyftade tidsskedet var jämförelsevis ringa, resulterade denna naturliga folkökning i en betydande fortskridande tillväxt av rikets befolkning. Huvudparten av denna tillväxt föll på den jordbruksidkande befolkningen, som under tiden ända fram till 1840talet oförändrat utgjorde 4/Ö och ännu år 1870 mera än 70 % av hela folkmängden. Man beräknar sålunda, att jordbruksbefolkningen nära nog fördubblats mellan åren 1750 och 1870. Denna kraftiga folkökning var i och för sig en betydelsefull orsak till den livliga odlingsverksamhet, som utmärkte särskilt 1800-talet. Andra viktiga orsaker härtill funnos dock. Sålunda bidrog skiftesverksamheten kraftigt härtill genom att ur de gamla byarna utflyttade bönder tvingades till nyodling. Spannmålsprisernas utveckling gynnade även odlingsverksamheten. Priserna på spannmål voro särdeles förmånliga under krigsåren 1806—1818, men även därefter stego desamma. Man torde kunna säga, att, trots tillfälliga växlingar, spannmålspriserna under hela perioden 1800—1870 voro stadda i stegring. Den här skisserade utvecklingen gestaltade sig mycket olika i skilda delar av landet och hade framför allt en helt olika betydelse för besuttna och obesuttna bönder. Det är ett faktum, att levnadsvillkoren under förra delen och mitten av 1800-talet avsevärt förbättrades inom ett brett lager av bondebefolkningen på flera håll i Sverige. Det var emellertid endast den besuttna delen av bondeklassen, som kunde utnyttja utvecklingens fördelar. För den, som endast odlade spannmål för sin egen försörjning, hade höjningen av spannmålspriserna ju ingen betydelse. Den differentiering på besuttna och obesuttna bönder, vilken redan tidigare hade pågått, fortgick. I vissa delar av landet var den obesuttna delen av bönderna betydande. Så var exempelvis fallet i Småland, Blekinge, Skåne, Halland, södra Västergötland, Dalsland, Värmland och Dalarna. De nu angivna förhållandena utgöra bakgrunden till den stora emigrationsrörelse, som började på 1860-talet och som hade en så avgörande betydelse för den restriktiva jordstyckningspolitikens övergivande i slutet av 1800>-talet. Emigrationen föranleddes under sitt tidigare skede av ogynnsamma besuttenhetsförhållanden inom en del av den jordbrukande befolkningen och var mest omfattande i de delar av Sverige, där fattigdomen inom denna befolkningsgrupp var störst, d. v. s. där en större del av denna befolkning levde på för små arealer och var beroende av binäringar, av vilka ett flertal under den industriella revolutionens genombrottsskede gingo tillbaka.

14 Som tidigare nämnts, beräknades antalet brukningsenheter år 1865 till omkring 240.000. Trots den pågående emigrationen och inflyttningen till städerna ökades under den återstående delen av 1800-talet såväl jordbrukarnas som brukningsenheternas antal. Även om vissa koncentrationstendenser gjorde sig gällande under denna tid, uppvägdes dessa av skedda jordstyckningar. Mellan åren 1870 och 1900 beräknas att antalet hemman skulle ha ökats med minst 30.000 och högst 50.000. Det framhålles, att denna ökning mindre avspeglar en tillväxt av de egentliga bondejordbruken än uppkomsten av en ny jordbruksstruktur, nämligen de nutida småbruks- och bostadslägenheterna. Den starka ökningen av dessa faller dock framför allt inom tiden efter 1896, men ett betydande antal torde dock ha uppstått även före denna tidpunkt, ökningen av åkerarealen framgår därav, att denna på 1870-talet beräknas ha varit 2,6 milj. ha och år 1905 3,6 milj. ha. Möjligen är denna ökning till någon del fiktiv-, beroende på noggrannare redovisning 1905 än 1870, men den torde dock huvudsakligen få tillskrivas intagning av ängsmark i åkercirkulationen. Under senare fjärdedelen av 1800-talet förändrades den allmänna uppfattningen om målet för jordpolitiken. En av orsakerna härtill var, att den starka folkökningen liksom emigrationen fortfor. Den senare nådde just årtiondena närmast före och efter sekelskiftet sin höjdpunkt. Emigrationsfrågan var ett av de mest aktuella problemen och man efterlyste allmänt olika åtgärder för att bereda den flyttningsbenägna delen av befolkningen bättre försörjningsmöjligheter inom landet. Bl. a. såg man i nybildandet av mindre jordbruk ett medel i denna riktning. En annan orsak till den ändrade uppfattningen om jordpolitiken var, att man önskade öka jordbrukets totala produktion. Vårt land var sålunda icke självförsörjande med livsmedel under denna tid och dessutom funnos obegränsade möjligheter till export, om produktionen i något avseende skulle växa utöver landets behov. De nu angivna problemen tänkte man lösa genom egnahemsbildning. Genom en dylik verksamhet skulle det bliva möjligt att utnyttja odlingslusten hos landsbygdens småfolk och på så sätt skapa ett underlag för en ökad produktion. Dessutom skulle de blivande egnahemsjordbrukarnas intensiva växtodling, kompletterad med inköpta fodermedel, bliva grunden för en starkt utvidgad animalieproduktio'n. Ytterligare ansåg man, att den tillgång till extra arbetskraft, som sålunda knöts till egnahemsjordbruken, skulle komma även det större jordbruket till godo, varigenom en intensivare drift av detta skulle möjliggöras. Av nu anförda skäl genomfördes genom ett flertal riksdagsbeslut under senare delen av 1800-talet successivt en ändring i den allmänna jordpolitiken, åsyftande att medgiva större frihet vid bildande av nya jordbruk. Efter hand framfördes även krav på att åt obemedlade och mindre bemedlade personer skulle skapas möjligheter att förskaffa sig egna hem. Frågan om jordpolitikens mål löstes genom riksdagens beslut år 1904, varigenom en statens egnahemslånefond inrättades. F r å n denna fond kunde lån beviljas av statsmedel till bildandet av egna hem, vare sig dessa voro förbundna med jordbruk eller icke. I förra fallet kunde jordbruket antingen vara så stort, att innehavaren kunde tänkas därpå livnära sig och sin familj utan att behöva söka arbete hos andra, eller också endast av sådan storlek. att det icke gav full försörjning, utan innehavaren även måste sysselsätta sig med annat arbete. Genom dessa bestämmelser befrämjades alltså nybildandet av mindre jordbruk av olika slag. Som synes har alltså den allmänna utvecklingen inom landet under 1700- och 1800-talen steg för steg lett till en uppluckring av den äldre restriktiva jordstyckningspolitiken. Slutpunkten i denna utveckling var genomförandet av den statliga egnahemslånerörelsen, som innebar en övergång till en med statligt stöd och under

15 statligt överinseende bedriven jordstyckning, vars mål var en ökning av de minsta brukningsenheternas antal. Under de första tre decennierna av 1900-talet följdes det grundläggande riksdagsbeslutet av år 1904 av flera andra beslut, ägnade att underlätta arbetet med egnahemslånerörelsen. Sålunda inrättades år 1907 en statens jordförmedlingslånefond, varur förlagslån skulle utlämnas till egnahemslåneförmedlare för underlättandet av inköp av jordområden, lämpade för utstyckning till egnahemslägenheter. År 1911 beslutades inrättandet av särskilda jordförmedlingsbyråer vid hushållningssällskapen, vilka skulle bidraga till att minska den osunda jordspekulation, som på sina håll tyngde egnahemsrörelsen. Riksdagsbesluten åren 1919 och 1923 hade framför allt karaktären av förbättringar och kompletteringar av tidigare system. Egnahemsrörelsens administrativa ledning, som från år 1919 omhänderhafts av en egnahemsavdelning inom jordbruksdepartementet, lades efter beslut vid 1928 års riksdag i händerna på en särskild statens egnahemsstyrelse. En av den reformerade egnahemsorganisationens viktigaste uppgifter skulle vara jordanskaffningsverksamhet i syfte att för härtill lämpliga jordsökande personer bereda tillfälle att förvärva tjänlig jord till bildande av nya jordbruk eller till utveckling av ofullständiga jordbruk eller att frilösa arrendejordbruk. Verksamheten borde i första hand ske med anlitande av det enskilda initiativet. I den mån så erfordrades för reglering och komplettering av detta, borde egnahemsnämnderna därjämte vara beredda att själva ombestyra jordanskaffning, d. v. s. genom jordinköp, styckningar och försäljningar driva fastighetshandel, s. k. jordanskaffning i egnahemsnämndens regi. Finansieringen av denna verksamhet borde ske medelst användande av viss, av riksdagen bestämd del av jordförmedlingslånefondens kapitaltillgång. Egnahemsorganisationen skulle vidare medverka till befrämjande av arrendefrilösningar genom att hushållningssällskapens egnahemsnämnder skulle vara skyldiga att, på begäran av jordägare eller arrendatorer, lämna råd och biträde vid värdering, bedömande av lotternas storlek och förseende med jord av skilda slag, köpeavtalets ingående, ordnande av lagfarts- och inteckningsfrågor samt upprättande av ansökningar om erforderliga och påräkneliga lån eller bidrag av statsmedel. För utveckling av ofullständiga jordbruk meddelades bestämmelser angående dels anskaffande av tillskottsjord till de för små jordbruken, dels beredande av kredit åt innehavarna av sådana jordbruk genom särskilda lån ur egnahemslånefonden ("tilläggslån") för tillskottsjordens förvärv och för den sålunda vidgade eller förutvarande arealens tillgodogörande genom odling eller andra kulturåtgärder eller genom åbyggnadernas på grund härav eventuellt behövliga till- eller ombyggnad, dels ock lämnande av direkt ekonomisk hjälp åt innehavarna till uppmuntran och underlättande av dylika nyttiga arbeten. För erhållande av tilläggslån erfordrades ej, såsom fallet dittills varit, att lånesökanden förut åtnjöt statens egnahemslån. Redan tidigt kom inom egnahemsrörelsen de specifika norrländska problemen att ägnas särskild uppmärksamhet. Sålunda beslöt 1908 års riksdag, att kolonisation skulle ske inom ett område i Norrbottens län, vilket område skulle indelas i nybyggarlägenheter om i regel minst 10 h a odlingsbar jord. Tio år senare beslöts att kolonisationsförsök skulle äga rum på vissa kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län. Liknande försök utlades enligt beslut av vissa efterföljande riksdagar på åtskilliga kronoparker i Norrland och Dalarna. De regler, som gällde för egnahemslån i början av 1930-talet, lade hinder i vägen för medellösa personer att genom sådana lån erhålla hjälp till förvärvande av en egen mindre lägenhet. En förutsättning för att en person skulle kunna erhålla

1(1 ett egnahemslån var nämligen, att han skulle vara ägare av ett visst, om än mindre. kapital. Till följd av framför allt den arbetslöshet, som syntes hota en stor del av den befolkningsgrupp, som vid denna tid erhöll hjälp att förvärva småbruk. föreslog sociala jordbruksutredningen i ett i december 1932 avgivet betänkande. att staten skulle lämna räntefria lån för inköp och iordningställande av så kallade arbetarsmåbruk. Denna lånerörelse skulle omhänderhavas av kommunerna under tillsyn av egnahemsstyrelsen. Med hänsyn till att till en början endast de mest trängande behoven på detta område ansågos kunna tillgodoses föreslogs dessutom. att lånerörelsen företrädesvis skulle inriktas på att tillgodose behovet inom de norrländska kommunerna. Nämnda förslag godkändes av 1933 års riksdag. Genom vissa beslut av 1936 och 1937 års riksdagar slutligen avsågs att möjliggöra en intensifiering av jordbruksnybildningen i de fyra nordligaste länen. Verksamheten skulle ha till syfte att anskaffa och iordningställa samt upplåta lämplig jord till egnahem eller arbetarsmåbruk eller för att förse ofullständiga jordbruk med tilläggsjord. Av ålder ansågs, att den kyrkliga jordegendomen icke finge avyttras annat än i yttersta nödfall. Genom 1910 års ecklesiastika boställsordning blev möjligheten att försälja kyrklig jord reglerad i lag. Senare ha genom beslut vid 1926 och 1932 års riksdagar ökade möjligheter givits att försälja kyrklig jord, särskilt då samhällelig nytta såsom uppkomsten av egna hem eller mindre jordbruk därav skulle främjas. Att skapa möjligheter för mindre bemedlade eller obemedlade att arrendera mindre jordbruk blev aktuellt i samband med arbetslösheten under 1930-talets början. Sålunda beslöt 1934 års riksdag att inrätta en arrendeegnahemsfond in. m., i vilken skulle ingå fastigheter, avsedda att upplåtas till obemedlade eller mindre bemedlade i syfte att skapa stadigvarande arbetstillfällen för självförsörjning. Till nämnda fond skulle från statens domäners fond överföras jordegendomar lämpliga att användas för detta ändamål. Vidare inrättades enligt samma riksdagsbeslut en fond, benämnd arrendelånefonden, från vilken lån finge utlämnas till innehavare av arrendeegnahem för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier m. m. Ett begrepp om omfattningen av nu behandlade verksamhet kan erhållas ur den statistik, som 1936 års egnahemsutredning insamlade och publicerade i sitt betänkande rörande den statliga egnahemsverksamheten (SOU 1938:34). I detta betänkande angives sålunda, att under åren 1905—1936 cgnahemsbelånades 31.473 bebyggda och 19.061 dåligt eller icke bebyggda jordbrukslägenheter. En uppfattning om storleken av dessa lägenheter kan erhållas av uppgiften, att utav de 9.374 jordbrukslägenheter, som belånades under åren 1932—1936, hade 25,6 % under 2, 40,2 % 2—5, 25,7 % 5—10 och 8,5 % över 10 ha åker. Arbetarsmåbruksverksamheten resulterade för verksamhetsåren 1933—1936 uti att 4.270 lån beviljades, varav 97,3 % kommo på de norrländska länen samt Värmlands och Kopparbergs län. Medelarealen för dessa arbetarsmåbruk var 1,2 ha åker, 1,6 ha odlingsmark och 3,4 ha annan mark. Den statliga arrendeegnahemsverksamheten under åren 1934—1937 gav till resultat, att 187 arrendeegnahem tillkommo. Åkerarealen på dessa var i regel mellan 10 och 20 ha, vartill kom annan mark om upp till 40 ha. För stärkande av ofullständiga jordbruk beviljades under åren 1928—1936 statsbidrag för 3.712 ha nyodling, 5.262 ha betesförbättring, 1.038 ha stenröjning och 504 ha jordkörning. Under samma tid, som den nu skildrade verksamheten bedrevs, utvecklades som bekant industri och jordbruk i vårt land i snabb takt, varjämte befolkningsutvecklingen särskilt för jordbrukets del väsentligt ändrade karaktär. Den starka befolkningstillväxt, som hade varit en av orsakerna till emigrationen, avstannade så

17 småningom. Arbetskraftsbehovet inom den alltmera expanderande industrien samt de — i förhållande till vad jordbruket kunde giva — höga löner, som där kunde bjudas, orsakade tillsammans med andra faktorer, varpå här ej finnes anledning ingå, en stark omflyttning av arbetskraft från jordbruk till industri. Trots att emigrationen samtidigt upphörde och utbyttes mot ett immigrationsöverskott, resulterade dessa förhållanden i en betydande folkminskning för jordbrukets del. Sålunda beräknas denna till icke mindre än 700.000 personer under åren 1880— 1936. Jämsides med denna utveckling pågick emellertid en teknisk rationalisering på alla områden, vilken för jordbrukets del medförde, att jordbrukarna alltmera befriades från att själva producera redskap och maskiner m. m. för det egna behovet. Detsamma var förhållandet med jordbruksbefolkningens konsumtionsvaror, såsom möbler, kläder och i stor utsträckning även livsmedel. Härtill kom att själva jordbruksdriften underlättades genom förbättrade redskap och maskiner. Resultatet av detta har blivit en frigörelse av mänsklig arbetskraft. Helt allmänt sett skulle jordbruket alltså mycket väl kunna avstå en betydande del av sin befolkning till andra näringsgrenar, vilka utföra tjänster, som jordbruket tidigare till stor del självt ombesörjt. De svårigheter, som äro förbundna med dessa förskjutningar av arbetsuppgifterna, komma emellertid tyvärr att till största delen falla på det mindre jordbruket. Den arbetskraft, som frigöres genom att industrien övertager en del av de tidigare arbetsuppgifterna inom jordbruket, kan här endast med svårighet finna annan sysselsättning, och den mekanisering av jordbruket, som möjliggöres av en utvecklad maskinindustris produkter, kan här icke alltid fullt utnyttjas. För de på dessa jordbruk levande familjerna blev det härigenom omöjligt att följa med i den höjning av levnadsstandarden, som den nämnda utvecklingen förde med sig på andra områden. På de minsta jordbruken, vilka i början av seklet kunde giva företagarfamiljen samma levnadsstandard som familjer inom andra näringsgrenar, blev detta alltså icke möjligt 30 a 40 år senare. Det kan tills vidare lämnas därhän, huruvida detta beror på att jordbruken äro för små eller att man icke snabbt nog lyckats förändra driftsformerna efter tidens nya krav. Det kan vara tillräckligt att fastslå, att, medan de större och medelstora jordbruken lyckades bemästra de problem, som följde med den nyss skisserade utvecklingen, detta icke lyckades för de minsta jordbruken. Ytterligare några faktorer, som försvårade det mindre jordbrukets ställning, kunna nämnas. Den nyodlingsverksamhet, som framför allt under 1800-talet bedrevs, hade på 1930-talet lett till att i södra och mellersta Sverige möjligheterna att ined ekonomiskt fördelaktigt resultat forisätta en nyodling praktiskt taget uttömts. Detta i förening med ogynnsamma topografiska förhållanden omöjliggjorde i många fall att genom nyodling utvidga de minsta jordbrukens åkerareal. Härtill kom att under 1930-talet landets självförsörjning på livsmedelsproduktionens område praktiskt taget uppnåddes, samtidigt som utsikterna till en lönande export voro minimala. Den utökning av animalieproduktionen, baserad på inköpta fodermedel, som i seklets början ansågs såsom en framkomlig väg till intensifiering av produktionen vid det mindre jordbruket, blev på detta sätt icke längre möjlig. Dessa förändringar i förutsättningarna för särskilt det mindre jordbruket ledde slutligen till att grunderna för den bedrivna egnahemsverksamheten måste omprövas. Beslut om en genomgripande omläggning av egnahemsverksamheten fattades av 1939 års riksdag. Detta beslut innebar i stort sett följande. Målet för verksamheten borde vara att, utan att de ekonomiska förutsättningarna förlorades ur sikte, underlätta för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk av ändamålsenlig storlek och ägosammansättning. Särskilt framhölls, att jordbruken borde vara sådana, att realinkomsten från dem möjliggjorde en levnadsstandard, likvärdig med andra 2

18 jämförliga samhällsgruppers. Verksamheten skulle främst inriktas på familjejordbruk, d.v.s. jordbruk som icke vore större, än att det kunde brukas av innehavaren och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft, och ej heller mindre, än att familjen kunde erhålla sin fulla bärgning därav. Begreppet familjejordbruk borde dock icke utesluta, att främmande arbetskraft i viss mån utnyttjades. Det framhölls vidare att, även om det uppställdes som främsta mål för egnahemsverksamheten att befrämja bildandet av självständiga familjejordbruk, även andra typer av mindre jordbruk kunde påräkna stöd. Sådana andra typer vore stödjordbruken, varmed menades jordbruk, som vore avsedda att bereda innehavaren och hans familj sysselsättning och tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete, och även i viss mån de s. k. ofullständiga jordbruken, varmed förstodes jordbruk, som utgjorde brukarens enda eller huvudsakliga förvärvskälla. men som icke hade tillräcklig bärkraft för att utgöra familjejordbruk. En förutsättning för att egnahemsverksamheten skulle stödja förvärvet av dessa typer av jordbruk vore emellertid, att erforderliga arbetsinkomster för framtiden kunde påräknas vid sidan av jordbruken, och beträffande ofullständiga jordbruk, att respektive fastighet icke kunde utnyttjas till sammanläggning med en eller flera andra jordbruk av liknande typ. Nybildning av jordbruk skulle i stort sett icke förekomma annorstädes än i de nordligaste länen. Stor varsamhet skulle iakttagas vid styckning av större gårdar för egnahemsändamål. Den icke minst väsentliga uppgiften för egnahemsverksamheten skulle vara att befrämja en förstärkning av de många ofullständiga jordbruken i landet. En sammanläggning av sådana alltför små brukningsenheter till bärkraftiga jordbruk skulle eftersträvas. För att genomföra detta program effektiviserades egnahemsorganens jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet samt infördes nya bestämmelser rörande den statliga låneverksamheten. I samband med att hela den svenska jordbrukspolitiken under krigsåren omprövades, upptogs till behandling även egnahemsverksamheten, som genom beslut vid 1947 års riksdag inordnades i det då fastställda rationaliseringsprogrammet. Nämnda riksdagsbeslut innefattade planer på lång sikt för den statliga jordbrukspolitiken. Det närmaste målet för de statliga åtgärderna angavs vara, att den i jordbruket arbetande befolkningen skulle få samma möjligheter som utövare av andra näringar alt uppnå en skälig inkomstnivå och att bliva delaktiga i den allmänna välståndsstegring, som kunde ske i fortsättningen. De två viktigaste huvuddelarna av besluten voro, dels ett omfattande program i fråga om stödet till fortsatt rationalisering av jordbruket och dels nya riktlinjer för den prisstödjande verksamheten. Vad rationaliseringen angår framhölls det, att möjligheterna till fortsatt rationalisering inom jordbruket måste tillvaratagas. Särskilt borde strävandena inriktas på att brukningsdelarna bleve sådana, att arbetskraften hos de i jordbruket sysselsatta personerna kunde utnyttjas fullt effektivt. Den nuvarande fastighetsindelningen, vilken till större delen tillkommit under tider, då förutsättningarna för jordbruksnäringen vore helt annorlunda än de nu vore och kunde väntas bliva i framtiden, finge ej stå hindrande i vägen, om man, utan att andra viktiga intressen åsidosattes, genom ändringar av densamma kunde förbättra förutsättningarna för jordbruksdriften

19 och inkomstmöjligheterna för jordbrukets utövare. Den på många håll alltför långt gångna ägosplittringen måste därför avhjälpas genom åtgärder i syfte att giva de brukningsenheter, vilkas innehavare hämtade sin huvudsakligaste inkomst från jordbruket, en sådan storlek och form, att framstegen på det jordbrukstekniska området kunde utnyttjas och brukarna få full och effektiv sysselsättning. Redan de topografiska förhållandena gjorde emellertid, att en mera allmän förändring av det svenska jordbrukets struktur i riktning mot verkliga storbruk icke kunde komma ifråga. Man skulle därför utgå från att vårt jordbruk även framgent i huvudsak komme att vara ett bondejordbruk och att strävandena skulle inriktas på att skapa brukningsenheter av bondejordbrukets storlekstyp. Vid behandlingen av frågan om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken ansågs det ändamålsenligt att uppdela rationaliseringsåtgärderna i tre olika grupper, nämligen åtgärder för yttre rationalisering, för inre rationalisering samt för rationalisering av driftsförhållandena. De beslut, som fattades, berörde endast den yttre och inre rationaliseringen. Huvuduppgiften för den statliga verksamheten för yttre rationalisering vore att få till stånd en sådan rationalisering av övergångsjordbruken, d. v. s. sådana brukningsenheter där man, om man toge i betraktande både fastighetens beskaffenhet och möjligheterna till inkomst utanför den egna brukningsenheten, måste säga sig, att det på lång sikt icke kunde väntas bliva möjligt för brukaren att få en tillfredsställande inkomst. I samtliga fall, där innehavaren av en mindre brukningsenhet ville utvidga och konsolidera denna, skulle de statliga rationaliseringsorganen medverka härtill, under förutsättning att brukarens ställning kunde förbättras därigenom. Den yttre rationaliseringen skulle framför allt bestå i en sammanläggning av brukningsenheter eller i utvidgning av en brukningsenhets åkerareal genom anskaffande av tillskottsjord från en annan fastighet. Till den inre rationaliseringen hänfördes sådana åtgärder av mera permanent art, som berörde jord och byggnader, men vilka icke syftade till förändring av givna brukningsenheters storlek. De nya bestämmelserna rörande den inre rationaliseringen innebure principiellt, att statens ekonomiska medverkan skulle omfatta alla de olika slag av förbättringsåtgärder, som här kunde komma ifråga. Förutsättningen härför vore dock, att åtgärden ifråga objektivt sett framstode som lämplig, d. v. s. kunde anses som en ekonomiskt försvarlig investering sedd ur driftsekonomisk synpunkt och med hänsyn till den förbättring av brukarnas försörjningsmöjligheter, som den kunde väntas medföra. Vid prövning i praktiken av ärenden angående yttre rationalisering hade man, enligt riksdagens beslut, även att undersöka i vad mån en förbättring av en brukningsenhets lönsamhet och av brukarens ställning kunde ernås genom en inre rationalisering samt genom rationalisering av driftsförhållandena. Stundom kunde nämligen den erforderliga förbättringen av bruka-

20 rens ställning åvägabringas genom en intensifiering av jordbruksdriften. En ökning av animalieproduktionen å de mindre jordbruken kunde dock ej tänkas komma att utgöra någon allmän lösning av dessa jordbruks svårigheter, eftersom man med hänsyn till överproduktionsrisken måste räkna med att importen av fodermedel efter hand kunde behöva begränsas eller helt slopas och det ej heller vore antagligt, att inhemska fodermedel skulle saluföras i den utsträckning, som skulle erfordras för att möjliggöra en dylik allmän ökning av de mindre jordbrukens animalieproduktion. Däremot kunde det väl tänkas, att i en del fall, där produktions- och avsättningsförhållandena så medgåve, den behövliga förbättringen kunde ske genom en övergång till specialodlingar, främst odling av trädgårdsprodukter. I dylikt fall behövde rationaliseringsarbetet ej nödvändigtvis taga sikte på en utvidgning av brukningsenhctens areal. I anslutning till dessa synpunkter har, som inledningsvis nämnts, åt småbruksutredningen uppdragits att i första hand klargöra de förutsättningar i fråga om driftsinriktning och utformning av de fasta anläggningarna, under vilka befintliga småbruk kunna bedömas hava möjlighet att uppnå full lönsamhet. Småbruksutredningen har icke ansett som sin uppgift att angiva detaljerade regler härför. Dessa frågor ha emellertid analyserats såväl vad beträffar det mindre jordbruket som, för jämförelsens skull, även i fråga om större jordbruk och utredningen har även framhållit de viktiga forsknings- och rådgivningsuppgifter, som här framskymta. Undersökningen rörande de fasta anläggningarna har särskilt inriktats på frågan, i vilken omfattning och på vad sätt dessa, särskilt byggnaderna, ekonomiskt belasta det mindre jordbruket. Det är ju ett allmänt känt förhållande, att detta jordbruk per hektar åker nödgas bära ett större byggnadskapital, än vad som är fallet med brukningsenheter av högre storleksordning. De åtgärder, som utredningen med ledning av de erhållna resultaten i det följande har föreslagit, äro delvis av den natur, att de icke omedelbart kunna realiseras. Utredningen vill emellertid framhålla, att dessa problem äro av sådan vikt, att ett fortgående aktgivande på desamma från det allmännas sida torde vara ofrånkomligt. Den anpassning av byggnaderna efter ekonomiskt riktig jordbruksdrift, som måste ske med hänsyn till de varierande jordbruksbetingelserna, kan endast ernås genom forsknings- och försöksarbete samt genom speciella ekonomiska utredningar för åstadkommande av olika lokala typfall av byggnader. Utvecklingen inom jordbruksproduktionen har under de senare åren i vissa avseenden lett till en differentiering av driften vid det mindre och det större jordbruket, enär det senare av olika skäl har bättre möjligheter än det förra till rationalisering av driften, framför allt med hjälp av maskiner. Utsikter torde dock, såsom närmare framgår av utredningen, finnas att genom förbättrad mekanisering vid det mindre jordbruket uppnå större rationalisering även därstädes. Vissa produktionsdetaljer, såsom spannmåls-

21 produktion, torde dock allt fortfarande ställa sig förmånligare vid större än vid mindre jordbruk. Utredningen har även framhållit, att maskinindustriens intresse bör inriktas på det mindre jordbrukets mekaniseringsproblem, särskilt med hänsyn till att de jordbruk, som nyanskaffa maskiner, i allt större utsträckning äro de mindre. Enligt givna direktiv skulle utredning även verkställas rörande i vad mån det mindre jordbrukets ekonomiska förhållanden kunde förbättras genom övergång till viss specialproduktion. Utredningen har därvid funnit, att vissa produktionsdetaljer ur ekonomisk synpunkt äro väsentligt mindre beroende av produktion i större skala än andra. Så kunna till exempel smågrisuppfödning, grönsaksodling, bärodling o. s. v. ske med minst samma fördel vid det mindre som vid det större jordbruket. En rationalisering i avsikt alt minska den manuella arbetskraften kan svårligen åstadkommas vid en stor del av dessa produktionsgrenar. Det personliga kunnandet och omsorgen i arbetet bliva vid många sådana produktionsformer även viktiga ekonomiska faktorer. De genom specialproduktionen frambringade produkterna ha emellertid en begränsad avsättning. Enligt direktiven har utredningen därför sökt bilda sig en uppfattning om avsättningsmöjligheterna för sådana produkter inom landet. Det torde icke vara uteslutet, att åtminstone vid vissa tidpunkter även lönande export av sådana varor kan ske, men eftersom exportmöjligheterna äro ytterst vanskliga att förutse, har utredningen begränsat sig till att i huvudsak behandla frågan om den inhemska konsumtionen. Utredningen har funnit lämpligt alt i detta sammanhang närmare söka klarlägga produktions- och konsumtionsutvecklingen för samtliga jordbruksprodukter. Avsikten härmed har främst varit att utröna, för vilka produkter konsumtionsutrymme finnes, samt i vad mån dessa behov kunna tillfredsställas genom en för det mindre jordbruket lämpad produktion. Vidare har utredningen sökt belysa, i vilken omfattning det ena eller andra slaget av specialproduktion kan insättas i det mindre jordbrukets drift. Härvid ha beaktats arbetsförhållandena under vegetationsperioden samt på vilka sätt i övrigt specialproduktionen kan bidraga till en förbättring av det mindre jordbrukets ekonomi. Den omständigheten, att olika odlingar beröras av varierande produktionsbetingelser i landet såväl med hänsyn till klimat som avsättningsförhållanden m. m., har föranlett utredningen att föreslå olika åtgärder i skilda delar av landet. Småbruksutredningen har funnit det vara av intresse att något belysa befolkningsförhållandena vid det mindre jordbruket och i samband därmed endast diskussionsvis framlägga vissa synpunkter på frågan, som enligt utredningens mening kunna vara förtjänta av att i annat sammanhang bliva föremål för överväganden. Vid sina undersökningar, särskilt rörande de faktorer som påverka det

mindre jordbrukets lönsamhet, har småbruksutredningen icke kunnat undgå att konstatera, att ett stort behov av upplysning ofta förefinnes hos jordbrukare rörande resultaten av forsknings- och försöksverksamheten på jordbruks- och trädgårdsnäringens områden. I anledning härav har utredningen ansett sig böra något närmare undersöka, hur upplysningsverksamheten verkar för det mindre jordbrukets del. Vissa jämförelser ha därvid gjorts med förhållandena i övriga nordiska länder. I ett sista kapitel har utredningen sammanfattat det viktigaste innehållet i betänkandet och där framlagt de förslag till åtgärder, vartill utredningen givit anledning.

2. Småbrukets befolkningsförhållanden m. m.1

Storleken av den befolkning, som finnes vid det svenska småbruket, är mycket svår att bestämma på grund av att de på småbruken boende i betydande utsträckning och i skiftande former ha arbete och inkomst inom ett flertal andra näringsfång än det egna jordbruket. Inom vissa jordbruksområden absorberas en icke obetydlig del av småbrukets arbetskraft så att säga normalt av de medelstora och större jordbruken. I landets skogliga trakter förekommer skogsarbete i egna men framför allt i andra — det allmänna och enskilda — tillhöriga skogar, över hela landet förekommer vägarbete, i vissa kusttrakter fiske och inom stora områden temporärt industriarbete, särskilt inom trävarubranschen, och hantverk. Någon enhetlig kartläggning av dessa förhållanden finnes icke gjord i den officiella statistiken, och möjligheterna att få fram färska uppgifter rörande förhållandena äro mycket små. Man kan till att börja med, enligt Hyrenius, uppskatta den folkmängd, som har sin huvudsakliga utkomst från jordbruk om 2—10 ha åker, till drygt 600.000 personer. Detta skulle kunna kallas den egentliga småbruksbefolkningen, även om det endast är en gradskillnad i proportionen mellan olika inkomstkällor, som skiljer denna kategori från den på småbruk boende befolkning, vilken har sin huvudsakliga inkomst från annat håll. Den förstnämnda, egentliga småbruksbefolkningen, utgör 8—9 % av landets hela folkmängd, omkring 1U av befolkningen på den egentliga landsbygden och 1h av befolkningen inom yrkesgruppen jordbruk med binäringar. Ur hela jordbrukets och ur landsbygdens synpunkt rör det sig alltså om en väsentlig andel av den befolkning, som där har sin utkomst. Som förut nämnts, föreligga inga officiella uppgifter om storleken av den befolkning, som är hemmahörande på småbruket men som har sin huvudsakliga utkomst från annat håll. Om man enligt senast tillgängliga uppgif1 Vid utarbetandet av detta avsnitt har följande litteratur använts: Grabö, Paul: Arbetstiden för kvinnor i jordbrukarhushåll, Jordbrukets utredningsinstituts meddelanden 2, 1952, Stockholm 1952. Hyrenius, Hannes: Befolkning och samhälle, Tidens förlag, Stockholm 1951. Industriens utredningsinstitut: Det svenska jordbrukets arbetskraft 1949, Stockholm 1951. Landstingets näringsutredning, Luleå: Norrbottens läns jordbruk I, Stockholm 1947. Landstingets näringsutredning, Luleå: Arbetskraftsbalansen inom Norrbottens läns skogsbruk intill år 1970, Umeå 1948. Zackrisson, Isa: P. M. med utdrag ur pågående undersökningar rörande bostads vanorna på landsbygden. (SFL:s Bostadsvaneundersökning.)

ter jämför antalet företagare inom jordbruk och antalet brukningsenheter, visar sig kvoten på grund av viss dubbelredovisning av företagarna uppgå till ungefär 1,10 vid jordbruk större än 10 ha. Vid småbruk är kvoten 0,9 och vid brukningsdelar med mindre än 2 ha åker ligger den under 0,5. Utan att göra anspråk på noggrannhet torde med ledning härav kunna beräknas, att vid småbruk om 2—10 ha åker finnas mellan 50.000 och 100.000 personer, som ha sin huvudsakliga utkomst genom arbete dels vid större jordbruk och dels inom andra näringsgrenar. För jordbrukslägenheter med under 2 ha åker torde totalbefolkningen uppgå till 300.000. Man kan räkna med att denna kategori i främsta hand hämtar sin försörjning från skogsbruk, trädgårdsskötsel och fiske samt industri, hantverk och vägarbete. De nu nämnda befolkningsgruppernas sammansättning med hänsyn till kön och ålder skiljer sig väsentligt från landets övriga befolkning. Den karaktäriseras främst av kvinnounderskott, vilket tydligt framgår av nedanstående siffror, hämtade ur 1945 års folkräkning. Småbruk med 2—10 ha åker Småbruk med 2 ha åker + trädgårdsskötsel, skogsbruk och fiske

Antal män 352.000

Antal kvinnor 311.000

197.000 Med hänsyn till den framtida befolkningsutvecklingen är detta ett allvarligt drag, vilket genom avflyttningen under de senaste åren ytterligare accentuerats. De sociala verkningarna framstå i än klarare dager, om man begränsar sig till könsproportionen bland de ogifta i de viktigaste giftermålsåldrarna. Man bör därjämte observera, att det på grund av jordbrukets skiftande karaktär förekommer stora regionala olikheter i könsproportionen. Åldersfördelningen är som bekant på grund av avflyttningen och nativitetsutvecklingen högst olika inom jordbruksbefolkningen och inom den övriga befolkningen, något som klart framgår av följande tablå. Procentuell

åldersfördelning

dr 1950 av jordbruksbefolkningen landsbygd och i städer.

Ålder 0—15 15—30 30—45 45—60 60—

Jordbruksbefolkning 24 16 19 20 21 Totalt

samt

övrig befolkning

på

Övrig befolkning 23 21 25 18 13 100

Man finner av dessa siffror, att jordbruksbefolkningen är "urgröpt" i de yngre och centrala arbetsåldrarna. Detta förhållande gäller i olika hög grad skilda storleksgrupper av jordbruk. Från en undersökning av förhållandena år 1940 må erinras, att anormaliteten i åldersstrukturen formellt är störst vid just småbruket. I gengäld

25 är den befolkning, som redovisas under skogsbruk, förhållandevis väl representerad i de yngre arbetsåldrarna. Detta sammanhänger givetvis med omföringen av arbetskraft mellan småbruket och skogsbruket. Med någon överdrift kan man säga, att det främst är de yngsta och de äldsta, som arbeta i småbruket, medan de mest arbetsföra under en följd av år ha sysselsättning inom skogsbruket. Man måste emellertid ha klart för sig, att de regionala olikheterna härvidlag äro avsevärda. Det är framför allt i sådana bygder, där skogsbruk — och naturligtvis även industri av olika slag — icke är så allmänt förekommande, som de stora problemen finnas. Inom sådana bygder kommer åldersstrukturen inom småbruket att leda till en mycket stark "förgubbning". Denna kommer under en övergångsperiod att innebära ett avsevärt vidgat behov av socialvård och åldringsvård, men å andra sidan kan den med tiden underlätta en modernisering och yttre rationalisering av den del av småbruket, som ekonomiskt sett är svagast. Inom de delar av landet, där skogsbruket dominerar, kommer en större del av dem, som nu äro i de yngre arbetsåldrarna och som redovisas under skogsbruket, att med tiden återfinnas under beteckningen småbrukare, sedan de nått en något högre ålder. Som ytterligare exempel på olikheterna i åldersfördelningen för den manliga befolkningen vid jordbruk av olika storlek må anföras några siffror ur en undersökning år 1949 av Industriens utredningsinstitut. Där konstateras bl. a., att proportionen ägare och brukare, som äro i åldrar över 50 år, bliver större, ju mindre jordbruken äro. Följande tablå talar ett tydligt språk. Procentuella

antalet ägare eller brukare, av

Ha åker 7o över 50 år

2—5 52,9

5—10 48,1

som 19i9 voro över 50 dr, i olika jordbruk. 10—20 43,3

20—30 37,6

30—50 33,1

storleksgrupper

50—100 28,2

100— 28,3

En överrepresentation av åldrarna över 50 år är typisk för de minsta storleksgrupperna av jordbruk. Skillnaderna sammanhänga bl. a. med att arbetet på de mindre brukningsenheterna icke medgiver en tidig självpensionering. Å andra sidan kan i vissa fall ett mindre jordbruk vara en form av pensionering i sig självt, då möjligheterna till en individuell anpassning av arbetstid och arbetstakt här äro större än vid bondejordbruken och därför medverka till att åldern icke så snart och så abrupt sätter en gräns för yrkesarbetet. Den ojämna könsproportionen och "förgubbningen" vid småbruket äro en direkt följd av den kraftiga befolkningsavtappningen. Antalet förvärvsarbetande män vid småbruk om 2—10 ha åker minskade från 290.000 år 1940 via 258.000 år 1945 till 213.000 år 1950. Minskningen motsvarar 2 % om året under 1940-talets första hälft och drygt 3 % under senare år. Folkminskningen är typisk för jordbruket som helhet, men det föreligger

26 betydande skillnader mellan olika delgrupper. Medan den manliga yrkesutövande personalen vid hela jordbruket minskade med 24 % under tiden 1940 till 1950, var minskningen bland företagarna endast hälften så stor. Enahanda förhållanden gälla för småbruket. De antydda tendenserna ha därjämte fortsatt i oförminskad takt under 1950-talet. I olika sammanhang i föreliggande utredning framhålles, att man vid diskuterandet av småbrukets problem framför allt måste taga sikte på företagaren, småbrukaren själv, och se de driftsekonomiska åtgärderna ur hans och hans familjs synpunkt. Därför kan det vara riktigt att betrakta jordbruksdriften vid de små jordbruken i samband med övrig verksamhet, varifrån företagaren och dennes familj hämtar sitt uppehälle. Hyrenius beräknar, att omkring år 1940 mellan 20 och 25 % av den totala arbetsinkomsten för den manliga befolkningen vid jordbruk av denna storlek kom från skogen, medan för större jordbruk motsvarande procentsats endast var mellan 10 och 15. Industriens utredningsinstitut visar i sin undersökning från år 1949, hur den totala arbetsinsatsen av till jordbruket fast knuten arbetskraft fördelar sig på olika arbetsställen. Detta framgår av nedanstående tabell. Totala

arbetsinsatser

Storleksklass 2—10 10—50 50—

av till jordbruket fast knuten arbetskraft olika arbetsställen. Arbete på egendomen jordbruk skog 75,4 90,3 93,2

10,1 6,7 6,2

jordbrak 1,1 0,3 0,0

procentuellt

fördelad

pä

Arbete utom egendomen skog övrigt 5,2 1,4 0,3

8,2 1,3 0,3

Som synes visar denna undersökning, att arbetsinsatsen utom jordbruket minskar med ökande storlek hos jordbruken. För den här aktuella småbruksgruppen beräknas 15 % av den totala arbetsinsatsen kunna hänföras till skogen och nära 10 % på övrigt arbete utom den egna brukningsenheten. Arbetsmöjligheterna utom jordbruket, och då främst inom skogsbruket, äro icke endast av betydelse för det mindre jordbruket, utan det omvända förhållandet gäller även. Den arbetskraft, som huvudsakligen sysselsattes vid det mindre jordbruket, är nämligen av stor betydelse för det svenska skogsbrukets försörjning med arbetskraft. Sålunda beräknar Hyrenius, att omkring 25 Jo av det totala arbetskraftsbehovet inom skogsbruket utföres av den befolkning, som har sin huvudsakliga utkomst av jordbruk med mellan 2 och 10 ha åker. Denna procentsats hänför sig till de förhållanden, som voro rådande i början av 1940-talet. Till belysande av denna fråga kunna anföras några siffror ur den av Norrbottens läns landsting företagna näringsutredningen för länet. Enligt denna utredning har skogsbrukets arbetskraft inventerats för året 1/10 1943—30/9 1944 inom Norrbottens län. Arbets-

kraftsbalansen, som fastställts på grundval av inventeringen, visar, att av de omkring 2.100.000 dagsverken, som under det undersökta året nedlades i skogsbruket. 75 % härrörde från jordbrukare eller deras medhjälpare och endast 25 % från arbetare, som icke voro knutna till jordbruket. En närmare undersökning av från vilka storleksgrupper av jordbruk den i skogsbruket på delta sätt sysselsatta arbetskraften kommit visar, att 55 % kunna hänföras till innehavare av mycket små jordbruk (under 3 å 5 ha), medan 8 % kommit ifrån familjejordbruk. Den återstående andelen, eller 37 %, har kommit från de småbruk, som äro aktuella i den föreliggande utredningen. Småbruksbefolkningen är alltså av stor betydelse för skogens försörjning med arbetskraft i Norrbottens län. Med största sannolikhet är detta även förhållandet i övriga skogsbrukande delar av vårt land. Det torde vara angeläget att i samband härmed påpeka, att småbrukels problem icke endast är ett jordbruksproblem utan är intimt förknippat med andra näringsgrenar, framför allt skogsbruket. De enskilda faktorer, som inverka på de mindre jordbrukarnas ekonomiska förhållanden, belysas närmare i kapitel 4. Här skall endast framhållas, att stora variationer förekomma inom gruppen småbruk — variationer, som äro såväl regionala som individuella inom respektive region. Dessa skillnader synas främst bero på olikheter i personliga faktorer. Dessutom torde även skiljaktigheter i naturliga förutsättningar, i avkastning per hektar och per ko samt i arbetsorganisation och mekanisering inverka. Även om förelagarfamiljernas inkomster i regel äro små, tyda dessa variationer på att möjligheter finnas till drägligt ekonomiskt resultat även vid vårt lands små jordbruk. Kraven på brukarens personliga egenskaper måste emellertid ställas höga för att goda ekonomiska förhållanden skola kunna erhållas. Kvinnorna spela inom småbruket en stor roll för familjens ekonomi. I det följande skola redovisas några statistiska data, som visa, att kvinnorna icke endast sköta hushållsarbetet utan även i avsevärd utsträckning deltaga i utomhussysslorna. Inledningsvis kan konstateras, att åldersfördelningen för kvinnorna inom småbruksbefolkningen är av samma typ som männens. Medan den mest effektiva åldersgruppen 20—40 år — samtidigt den med den största giftermålsfrekvensen — är uttunnad, äro de äldsta åldersgrupperna kraftigt överrepresenterade i jämförelse med övriga befolkningsgrupper inom jordbruket. Det är också ett känt förhållande, att omflyttning från land till stad framför allt träffar den kvinnliga delen av befolkningen. Landsbygdens avfolkning har också då och då karaktäriserats som "kvinnornas flykt från ladugården". Den kvinnliga arbetsinsatsen i det egentliga jordbruksarbetet har blivit föremål för en del närmare undersökningar. Sålunda har Hyrenius med räkenskapsresultaten och den officiella lönestatistiken som utgångspunkt

28 gjort beräkningar över den kvinnliga arbetskraftens totala andel av det egentliga jordbruksarbetet under början av 1940-talet. Han visar, att kvinnorna utfört en större andel av jordbruksarbetet vid små än vid stora brukningsenheter och redovisar för jordbruk med 2—5 ha åker 30 %, 5—10 ha 24 %, 10—20 ha 18 %, 20—30 ha 13 % och för större gårdar från 10 % och nedåt till blott ett par procent kvinnoarbete. Dessa siffror verifieras även av en undersökning av Grabö. Undersökningen omfattade 29 jordbrukarhushåll i Västmanland, varav 11 vid gårdar med 2—10 ha åker, 14 med 10 —20 ha och 4 med över 20 ha åker. Totalantalet uppgiftslämnare var 35 och de ha lämnat uppgifter om dispositionen av tiden under veckan 2—9 december 1951. Enligt denna undersökning upptogs kvinnornas arbetstid under vardagar i medeltal till 24 % av förvärvsarbete, varav den allra största delen eller 22 % utgjorde jordbruksarbete. I den tidigare relaterade undersökningen, som Industriens utredningsinstitut företagit rörande jordbrukets arbetskraft under år 1949, verifieras emellertid den allmänna tendensen till skillnader mellan stora och små jordbruk, som påvisats av Hyrenius. Medan det procentuella antalet husmödrar, som sagt sig lägga 2/s eller mer av sin arbetstid på hushållsarbete, endast är omkring 40 % vid jordbruk med 2—5 ha åker, är det nära 70 % vid jordbruk med 20—50 ha åker och för mellanliggande storleksgrupper i stigande skala däremellan. De delar av jordbruksarbetet, som husmodern åtager sig, äro framför allt sådana, som tillhöra djurskötseln. Enligt Grabös undersökning användes sålunda 10 % av den totala arbetstiden till mjölkning och diskning av mjölkkärlen, 11 % till djurskötsel och endast 1 % till övriga jordbruksarbeten. Anmärkas bör, att dessa siffror endast gällde en vecka i december månad 1951. Hade undersökningen företagits under en sommarvecka, hade sannolikt en större andel kommit på övrigt jordbruksarbete. I regel deltaga nämligen kvinnorna även i arbetet på åkern, särskilt när det är brådskande med skörden. Inom SFL ha bearbetats vissa uppgifter insamlade år 1945 för bostadsvaneundersökning vid omkring 1.500 gårdar med mindre än 20 ha åker i olika delar av landet. Där konstaterades, bl. a., att stora regionala olikheter förelågo beträffande kvinnornas deltagande i jordbruksarbetet. Vad mjölkningen beträffar deltogo tydligen över 90 % av husmödrarna i detta arbete i hela Norrland, Dalarna och Dalsland samt i delar av Värmlands, Örebro och Västmanlands län. För större delen av landet i övrigt redovisades siffror på mellan 80 och 86 %, medan i Hallands län 55 % och på östgötaslätten endast 45 % av husmödrarna deltogo i mjölkningen. Utfodringen av korna utfördes särskilt i de norra delarna av landet också i stor utsträckning av husmödrarna. Sålunda deltogo i Norrland, Värmland och Dalarna 55—65 % av husmödrarna i detta arbete. För övriga delar av landet varierade motsvarande procenttal från 4 ä 5 i Malmöhus och Östergötlands län till 25 i Skaraborgs län. Utgödslingen sköttes i regel av männen, men i Norrland, Värmland och Dalarna

29 medverkade 20 % av husmödrarna även i detta arbete. Smådjursskötseln kom i regel på kvinnornas lott liksom utfodring av svinen, när endast hushållssvin höllos. Diskning av mjölkkärlen var i regel ett arbete för kvinnorna. Vad arbetet på åkern beträffar framgick av undersökningen, att kvinnorna i regel utförde sådant arbete under skörden och att på vissa håll husmödrarna dagligen hjälpte till i utearbetet under hela sommaren. Detta var särskilt fallet inom Kalmar, Kronobergs och Blekinge län, där detta gällde för cirka 8 % av husmödrarna. Kvinnorna deltaga i jordbruksarbetet i större utsträckning vid småbruken än vid andra storleksgrupper av jordbruk. Detta får ses mot den ekonomiska bakgrund, som är utmärkande för de inkomstklasser, varom här är fråga. Mannen är antingen upptagen med annat jordbruksarbete eller använder en del av sin tid för lönearbete utanför jordbruket. Det jordbruksarbete, som utföres av kvinnorna, är i många fall av sådan beskaffenhet, att en kvinna kan, även med mindre kroppskrafter än en man, nå lika gott arbetsresultat som denne. Detta arbete består oftast i rotfruktsgallring, djurskötsel och arbete med skörden. Om man studerar förhållandena ur arbetsoch inkomstsynpunkt hos motsvarande folkgrupper i tätorterna, finner man, att kvinnorna i mycket stor utsträckning måste ha förvärvsarbete vid sidan om hemmets skötsel. Småbrukarhustrun intager emellertid i detta hänseende en gynnsammare ställning därför, att hon arbetar hemma tillsammans med familjen och kan ha tillsyn över barnen och hemmet. De yrkesarbetande gifta kvinnorna i tätorterna ha som regel sitt förvärvsarbete förlagt utanför hemmet med kanske familjen splittrad under arbetsdagen och få sedan efter det ordinarie förvärvsarbetets slut syssla med hemmets skötsel. Vad som nu sagts är ett betraktelsesätt, som utmärker särskilt den fulla — och överfulla — sysselsättningens tid. Man må icke härav förledas till att glömma bort lågkonjunkturerna och det faktum, att småbruket då är en säkerhetsventil, som kan giva möjlighet till försörjning — om än knapp — för någon del av den i industrien arbetslösa befolkningen. Någon avvägning av denna synpunkt mot den ovan nämnda låter sig emellertid svårligen göra. Annorlunda gestalta sig problemen för skogsbruket och i viss mån också för det större jordbruket. Som tidigare framhållits, är särskilt skogsbruket starkt beroende av det mindre jordbruket för sin försörjning med arbetskraft. Skogsbruket och jordbruket äro därför härigenom intimt sammankopplade. Naturligtvis kan man tänka sig skogsbrukets arbetare som helårsanställda och boende i särskilda skogsarbetarbyar utan anknytning till jordbruket. Tendensen till utsträckning av skogsarbetet över hela året har under de senaste tio åren gjort sig gällande, vilket skulle tala för en dylik anordning. Sannolikt är emellertid skogsbruket även i fortsättningen betjänt av det samarbete med jordbruket på arbetskraftsförsörjningens område, som

30 här nämnts. Liknande intressen för arbetskraftsförsörjningen från personer vid det mindre jordbruket ha de större jordbruk, som ligga i områden, där både stora och små brukningsenheter finnas. Detta intresse är dock med största sannolikhet i avtagande, i samma mån som mekaniseringen av det stora jordbruket fortskrider. I stort sett måste man dock säga, att såväl skogsbruket som det större jordbruket icke äro betjänta av en ökad avflyttning från det mindre jordbruket. Den andra frågan gäller de levnadsförhållanden, som erbjudas den förflyttade befolkningen. Det är nog utan vidare klart, att, så vitt det gäller dem som komma från småbruket, icke endast deras ekonomiska situation förbättras utan även möjligheterna till sociala och kulturella förbättringar ökas. Visserligen är trångboddheten avsevärd i tätorterna och levnadskostnaderna högre, men även om hänsyn tages härtill, står det nyssnämnda fast. Det torde f. ö. vara viktigare, vad ungdomen tror om de förbättrade förhållandena än hurudana dessa i verkligheten äro. Utan tvekan bliver livet i tätorterna mindre bundet, såväl vad beträffar arbetstid som närmaste släktingars övervakning. Dessutom erbjudas större fritidsmöjligheter för umgänge med andra ungdomar, vare sig detta nu sker i form av bio, dans eller andra nöjen eller som fritidsstudier eller yrkesutbildning. Så länge dessa skillnader mellan stad och land bestå, komma tätorterna alltid att utöva en lockelse på landsbygdens befolkning. I vad mån är det nu önskvärt och möjligt att påverka den pågående befolkningsomflyttningen? Utan att gå närmare in på denna fråga skola här några allmänna synpunkter anföras, även om problemet ej kan bedömas generellt. Ett realistiskt synsätt är i stället att göra denna fråga till föremål för lokala bedömanden. Rent allmänt och på lång sikt är det endast önskvärt att påverka omflyttningen, i den mån en sådan påverkan är nationalekonomiskt riktig. Att med konstlade medel kvarhålla befolkningen vid en näringsgren, som icke är konkurrenskraftig visavi andra näringsgrenar och icke ur andra synpunkter är motiverad att behålla, är därför icke riktigt. På kort sikt däremot kan det gälla att genom prissättning och på annat sätt lindra den inverkan, som omflyttningen medför, för att göra övergången till ett nytt jämviktsläge mjukare. Ur tätortsindustriens synpunkt är det önskvärt, att omflyttningen får pågå, och måhända är detta också önskvärt ur den kvarvarande befolkningens synpunkt. Det sistnämnda dock endast med hänsyn till de rent jordbruksekonomiska problemen. Det torde vara mycket vanskligt att gå närmare in på möjligheterna att påverka omflyttningen, framför allt möjligheterna att minska avflyttningen från landsbygd till tätorter. Här skall endast påpekas, att i den mån omflyttningen beror av ekonomiska faktorer — av spänningen mellan lönerna i småbruk och industri — är enda möjligheten en förbättring av småbru-

31 kets ekonomiska ställning. Härvid torde den i längden enda framkomliga vägen ligga på det driftsekonomiska planet. Vid besvarandet av frågan, vilka åtgärder som böra vidtagas för att förbättra den kvarvarande befolkningens förhållanden, är det lämpligt att betrakta densamma ur tre synvinklar, den ekonomiska, den sociala och den kulturella. Sannolikt förbättras de ekonomiska möjligheterna för den kvarvarande befolkningen genom att jordbruk sammanslås till större enheter och genom att arbetsmöjligheterna utanför jordbruket fördelas på färre händer. Å andra sidan må man komma ihåg, att småbruksdriften för sina innehavare är en livsform, som icke går att förändra så lätt. En ekonomisk förbättring är ju i regel beroende av väsentliga omläggningar av hela driftens organisation och i den mån denna organisation är så intimt förknippad med människornas sätt att leva, som fallet är för småbruket, finnes här ett avsevärt motstånd att övervinna. I samband med generationsväxlingar förminskas emellertid detta och på längre sikt kommer en sådan produktionsomläggning med nyare organisationsformer sannolikt att kunna genomföras.

3. Det svenska jordbrukets struktur

Föreliggande kapitel är ämnat att giva en bild av det mindre jordbrukets ställning inom det samlade svenska jordbruket. Det utmynnar i en översikt över det mindre jordbrukets andel i den totala produktionen av vegetabiliska och animaliska produkter. Härmed har avsetts att skapa en bakgrund till diskussionen i kapitel 6 om vilka avsättningsutrymmen som finnas för olika produkter, och i vad mån dessa utrymmen kunna fyllas genom produktion vid det mindre jordbruket.

Brukningsenheternas antal och åkerareal En av de faktorer, som utöva inflytande på produktionsutvecklingen inom jordbruket på längre sikt, är åkerarealens fördelning på olika storleksgrupper. Som de följande avsnitten visa, föreligga nämligen i fråga om produktionsinriktning och produktivitet betydande olikheter mellan små och stora brukningsenheter. Med hänsyn härtill kan man vänta, att förskjutningar i åkerarealens fördelning på olika storleksgrupper av jordbruk även påverka produktionsutvecklingen. En sammanfattande översikt av brukningsenheternas antal och åkerareal inom olika storleksgrupper enligt 1951 års jordbruksräkning erhålles av tabell 1. Som härav framgår utgöra brukningsenheter med högst 2 ha åker — bortsett från lägenheter med högst 0,25 ha åker — 26 % av samtliga brukningsenheter i riket, men upptaga endast 3,2 % av den totala åkerarealen. Nära hälften av antalet brukningsenheter har en åkerareal av 2—10 ha. Inom denna grupp falla nära 30 % av åkerarealen. På storleksgruppen 10 —20 ha komma 16 % av antalet brukningsenheter och nära 1/i av åkerarealen. Storleksgruppen med mer än 20 ha åker utgör icke fullt 10 % av antalet brukningsenheter för hela riket. På denna grupp komma emellertid 45 % av den totala åkerarealen. Med de skiftande naturförhållanden, som råda i olika delar av landet, följer, att även jordfördelningen är mycket växlande. Även detta belyses av tabell 1. Sålunda visas här, att i södra och mellersta Sveriges slättbygder samtliga brukningsenheter med under 10 ha åker utgöra drygt hälften av totalantalet brukningsenheter därstädes, medan de svara för endast Vs av

33 Tabell

1. Preliminära uppgifter om antalet brukningsenheter och åkerarealens storlek 1951 i olika riksomrdden fördelade på olika storleksgrupper av jordbruk1. Storleksgrupper

Hela riket brukn.-enheter areal åker, tia

0,26— 2 ha 2 — 5 „ 5 —10 10 —20 20 —30 , över 30 , Summa

Summa

Storleksgrupper 0,26— 2 ha 2 — 5 „ 5 —10 „ 10 —20 „ 20 —30 „ över 30 „

0,26— 2 ha 2 — 5 5 —10 „ 10 —20 , 20 —30 , över 30 1

Södra o. mell. Sveriges slåttb. brukn.-enheter areal åker, ha

96.000 95.888 89.760 59.796 17.716 18.980

117.040 349.651 681.530 859.410 438.289 1.197.645

25.012 16.678 22.116 30.855 13.020 15.501

27.631 60.275 174.076 457.226 323.674 994.213

1,4 3,0 8,5 22,4 15,9 48,8 100,0

p r o c 0,26— 2 ha 2 — 5 , 5 —10 , 10 —20 „ 20 —30 „ över 30 „

år

e nt

3,2 9,6

25,4 25,4 23,7 15,8 4,7 5,0

18,7 23,6 12,0 32,9

20,3 13,5 18,0 25,0 10,6 12,6

100,0

100,0

100,0

Södra o. mell. Sv. skogs- o. dalbygd brukn.-enheter areal åker, ha

Norra Sverige brukn.-enheter

areal åker, ha

_

33.313 39.821 41.011 21.391 4.079 3.251

41.407 148.252 309.249 301.347 99.824 191.899

37.675 39.389 26.633 7.550 617 228

48.002 141.124 198.205 100.837 14.791 11.533

Summa

_

23,3 27,9 28,7 15,0 2,8 2,3

p r o c e n t 3,8 13,6 28,3 27,6 9,1 17J5

33,6 35,1 23,8 6,7 0.6 0%2

9,3 27,4 38,5 19,6 2,9 2,3

Summa

100,0

100,0

100,0

100,0

Sveriges indelning i jordbruksområden, se noten sid. 57.

åkerarealen. I södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder uppgå brukningsenheterna med under 10 ha åker till 4/s av samtliga brukningsenheter och omfatta nära hälften av åkerarealen, under det att i norra Sverige 9/io av brukningsenheterna ha en åkerareal av under 10 ha och svara för 3A av åkerarealen. Av tabell 1 framgår vidare, att av brukningsenheter med över 20 ha åker de i södra och mellersta Sveriges slättbygder endast utgöra 1/i av samtliga brukningsenheter därstädes men omfatta 2ls av hela åkerarealen. I övriga delar av landet utgöra de icke över 5 % av samtliga brukningsenheter och svara i södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder för 1/i av åkern och i norra Sverige för 1 / 20 . 3

34 Man bör emellertid beakta, att de i tabell 1 anförda uppgifterna rörande jordfördelningen endast avse åkerarealen. Tillgången på naturlig äng, betesmark och skog är emellertid även en viktig förutsättning för jordbrukets ekonomi. Sålunda kan nämnas, att ängen och skogen ha en relativt större betydelse för det mindre jordbruket än för det större. Detta framgår av tabellerna 2 och 3, som visa arealen kultiverad betesmark och naturlig äng respektive arealen skogsmark i relation till åkerarealen år 1951. Tabell 2. Arealen

Storleksgrupper efter åkerarealen 0,26— 2 ha 2 —10 „ 10 —20 „ 20 —30 „ över 30 ,, Samtliga Tabell 3. Arealen

Södra och mellersta Sverige. ... , , , slättbygder skogs- och dalbygder 13,9 37,9 13,6 34,1 11,7 23,4 10,5 21,2 12,1 23,2 12,5 29,5

Södra och mellersta Sverige , , .ISHhmnW skogs-och !>i<iuu\guir dalbygdcr 1,48 4,89 0,90 3,77 0,72 2,32 0,62 1,79 0,74 1,98

hektar

„ Norra Sverige

Hela riket

47,0 25,4 16,7 17,7 23,2 28,6

36,0 26,6 16,4 13,2 14,0 19,8

skogsmark per hektar åker i olika storleksgrupper i enskild ägo år 1951 (preliminära uppgifter).

Storleksgrtipper efter åkerarealen 0,26— 2 ha 2 —10 „ 10 —20 „ 20 —30 ., över 30 ,

kultiverad betesmark och naturlig äng per 100 åker år 1951 (preliminära uppgifter).

av

„ _ Norra Sverige 15,57 9,91 6,60 6,02 11,71

brukningsenheter

, , , - , . Hela riket 9,35 5,13 1,97 1,05 0,98

Som synes av tabell 2 kommer per 100 ha åker en större areal kultiverad betesmark och naturlig äng vid det mindre jordbruket än vid de medelstora och större. Denna skillnad är dock knappast framträdande i södra och mellersta Sveriges slättbygder, medan den i södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder och i norra Sverige är påfallande. En viss reservation för siffrornas tillförlitlighet måste emellertid här tillfogas, beroende på att det visat sig vanskligt att få den naturliga ängen riktigt redovisad. Tabell 3 visar skogsmarken vid brukningsenheter i enskild ägo år 1951. För denna gäller samma tendenser som nyss fastslagits beträffande ängen, d. v. s. att skogen har en relativt större betydelse för det mindre än för det större jordbruket samt att denna tendens är tydligast i skogsbygderna och framför allt i norra Sverige. Under de senaste årtiondena har antalet brukningsenheter kraftigt minskat i vårt land. Sålunda visar tabell 4, att mellan år 1927 och år 1951 det totala antalet brukningsenheter minskat med mellan 8 och 9 %.

3fi Tabell i. Antalet

brukningsenheter i olika storleksgrupper förändringar i procent.

och

An'" 1 brukningsenheter

Storleksgrupper efter åkerarealen 2—10 ha 10—20 „ 20—50 „ över 50 , Summa

Förändringar i % 1927—1951

]951

212.211 59.593 27.927 7.664

185.648 59.796 28.950 7.716

— 12,5 + 0.3 + 3,7 + 1,1

—

8,2

I storleksgruppen 2—10 ha har brukningsenheternas antal minskat mycket kraftigt, nämligen med 12,5 %. Inom de övriga storleksgrupperna har det däremot skett en mindre ökning av antalet brukningsenheter. ökningen torde kunna förklaras med att av de försvunna små brukningsenheterna några slagits ihop till större nya enheter och andra lagts till brukningsenheter inom någon av de tre större storleksgrupperna.

Area lanuän dn ingen För att giva en uppfattning om storleken av odlingsarealerna för olika grödor angives i tabell 5 för åren 1944 samt 1950—1954 grödornas procentuella andel av totalarealen åker. Tabell 5. Olika grödors andel av åkerarealen i procent åren 194i och 1950—1954.

1944 1950 1951 195

1953 1954

1 2 3

Brödsad

Foder- llalj- 2 Pota- Socker- Foder- .. .., säd' växter tis betor rotfr. v a u

12,8 12,5 11,4 12,3 14,3 16,0

24,9 24,5 25,1 26,8 27,0 25,9

0,9 0,6 0,6 0,6 0,6 0,7

3,7 3,5 3,5 3,5 3,6 3,4

1,5 1,5 1,5 1,5 1,4 1,6

1,8 1,3 1,3 1,1 1,0 0,9

47,1 46,3 46,1 44,9 43,8 43,1

under

Andra Obruväxtsl. kad åker 1,9 5,2 5,7 4,6 2,9 3,4

54 4,6 4,8 4,7 5,4 5,0

,.s : a 100 0 10o|o 100,0 100,0 100,0 100,0

Korn, havre, blandsäd. Ärter, bönor och vicker. Inklusive arealen för grönfoder.

Som synes disponerades totalarealen i hela riket på ett något annat sätt år 1954 än år 1944. Man lägger särskilt märke till en ökning av andelen för brödsäd, fodersäd och andra växtslag (oljeväxter) och minskning av andelen för vall och särskilt foderrotfrukter. Som bekant föreligger på grund av skiftande naturliga produktionsbe tingelser en tämligen olikartad användning av åkerarealerna i olika delar av landet. Till följd av storleksgruppernas ojämna fördelning på landsdelar erhålles därför en mellan olika storleksgrupper växlande produktionsinriktning, om man betraktar riket i dess helhet. Även inom delar av landet med

i stort sett samma naturliga förutsättningar framträda emellertid betydande olikheter i arealanvändningen mellan brukningsenheter av olika storlek. Olikheterna sammanhänga bl. a. med den vegetabiliska produktionens användning. Vid det mindre jordbruket, särskilt i norra Sverige, är nämligen växtodlingens huvuduppgift att frambringa foder för animalieproduktionen Diagram 1. Södra och mellersta Sverige» skogs- och dalbygder

Hela r i k e t TR&OAo.OBR.ÅKER

' ANOftA

S

20 30

So

loo h a

Södra och m e l l e r s t a Sveriges slättbygder

Norra Sverige

xv vix-rsL.

20 30

lOOho

Diagram 1 avser förhållandena år 1944. Då arbetet med 1951 års jordbruksräkning ä n n u icke slutförts, ha senare uppgifter icke kunnat erhållas. Arealfördelningen för hela riket åren 1952 och 1953 kan emellertid erhållas ur " J o r d b r u k och Boskapsskötsel", varför förändringarna sedan år 1944 kunna i stort belysas. Nämnda material visar, att arealanvändningen för storleksgruppen med 10—20 ha åker är i stort sett oförändrad. För jordbruk med mindre än 10 ha åker h a r brödsädesarealen något minskat, medan arealen vall och grönfoder ökat i motsvarande grad. Vid jordbruk med mer än 20 ha åker har däremot en viss ökning av brödsädesarealen skett. Dessutom har arealen "andra växtslag", d. v. s. i huvudsak oljeväxter, något ökat. Dessa ökningar ha skett på bekostnad av arealen vall och grönfoder, som sålunda minskat

samt vegetabiliska slutprodukter för brukaren och hans familj. Vid det slörre jordbruket, särskilt i slättbygderna, tages endast en mindre del av produktionskapaciteten i anspråk för den egna försörjningen och växtodlingen inriktas på att frambringa vegetabiliska slutprodukter för försäljning. I stort belysas skillnaderna i arealanvändningen av diagram 1. Odlingen av brödsäd tager med stigande gårdsstorlek i anspråk en växande andel av åkerarealen. Bakom talen dölja sig dock vissa olikheter för skilda slag av brödsäd. För höstvete framträder sålunda en markant stegring av arealen vid stigande gårdsstorlek, medan rågarealens andel av åkerjorden är störst vid brukningsenheter med 10—50 ha. Fodersäds- och foderrotfruktsarealerna upptaga i södra och mellersta Sverige en något större andel av åkerarealen vid mindre jordbruk än vid större, medan det motsatta förhållandet gäller i norra Sverige. I fråga om de olika slagen av fodersäd må nämnas, alt odlingen av korn i södra Sverige till väsentlig del förekommer vid de större jordbruken, medan kornet norrut har stor betydelse även vid de mindre brukningsenheterna. Havre och blandsäd odlas i norra Sverige mest vid de större brukningsenheterna, medan i södra Sverige sådan odling sker i något större utsträckning vid de små än vid de stora gårdarna. Potatisarealerna upptaga för landet i dess helhet liksom inom de särskilda riksområdena en sjunkande andel av åkerarealen vid stigande gårdsstorlek. Utvecklingsgången är karaktäristisk för den övervägande delen av landet. Det bör dock nämnas, att inom de områden, där potatis odlas för industriella ändamål (huvudsakligen Blekinge och Kristianstads län), potalisodlingen drives i ungefär samma relativa omfattning vid brukningsenheterna av olika storlek (frånsett brukningsenheterna under 2 ha åker, vilka även inom nämnda län använda en relativt större andel av sin åkerareal för potatisodling än övriga grupper). Sockerbetsodlingens omfattning belyses närmare i ett följande kapitel. Här skall endast anföras, att sockerbetsodlingen i Kristianstads och Malmöhus läns slättbygder har ungefär samma omfattning vid små som stora brukningsenheter, medan på östgötaslätlen och Öland de större brukningsenheterna ha proportionsvis större sockerbetsodling än de mindre. På Gotland har sockerbetsodlingen sin relativt största omfattning vid brukningsenheter med mindre än 20 ha. Vallarealens relativa omfattning är, om jämförelser göras inom respektive riksområden, ungefär lika stor för alla storleksgrupper av jordbruk. För samtliga grupper gäller dock, att vallarealen ökar på bekostnad av andra arealer från slättbygderna i södra och mellersta Sverige över skogsoch dalbygderna i samma delar till norra delen av landet, där ökningen är störst. Helträdan och den obrukade åkern upptaga en allt större del av åkerarealen, ju större gårdarna äro.

38 Till ytterligare belysning av åkerarealens användning ha i tabell 6 sammanställts uppgifter ur 1953 års arealinventering över de olika storleksgruppernas andel i åkerarealen av olika växtslag eller grupper av växtslag. Tabell 6. Olika storleksgruppers andel i åkerarealen växtslag år 1953. Storlcksgrupper

Storleksgrupper

F

Fodersäd 1

Batjväxter2

Potatis

Sockerbetor

1,1 14,4 19,8 13,8 50,9

2,7 29,6 25,3 12,4 30.0

1,5 12,0 23,1 16,1 47,3

11,7 38,3 23,0 9,3 17,7

1,7 12,3 23,0 17,3 45,7

100,0

100,0

100,0

100,0

100.0 Andra växt- Träda o. slag «ln., obrukad åker

Summa

n t K ' "

Va 3

4,7 37,6 29,0 11,1 17,6

5,1 37,8 23,9 10,1 23,1

0,3 1,8 9,1 13,3 75,5

9,3 21,5 17,5 11,2 40,5

1,2 17,5 20,8 13,4 47,1

3,7 29,7 23,2 11,6 31,8

100,0

100,0

100,0

100,0

— 2 ha 2—10 „ 10—20 „ 20—30 , över 30 „ Summa

olika

Brödsäd

— 2 ha 2—10 10—20 20—30 över 30 Summa

av

"

åker

1 Korn, havre och blandsäd. Arter, bönor och vicker. 3 Inklusive arealen för grönfoder. 2

Av en jämförelse mellan den totala åkerarealens och de olika växtslagens relativa fördelning på olika storleksgrupper framgår, att odlingen av fodersäd i stort sett motsvarar respektive storleksgruppers andel av åkerarealen. Foderrotfrukterna upptaga inom storleksgrupperna 2—10 och 10—20 ha en större del av odlingen än som svarar mot dessa gruppers andel i åkerarealen, medan vid jordbruk med större areal än 30 ha ett motsatt förhållande är rådande. Av vallarealen komma nära 7 3 på brukningsenheter under 20-hektarsgtänsen, medan av trädesarealen mer än 60 % falla på brukningsenheter över denna gräns. För övrigt observerar man, bl. a., alt mer än hälften respektive drygt 45 % av brödsädes- och sockerbetsodlingen finnas vid jordbruk med mer än 30 ha åker, medan dessa gårdars andel av den totala åkerarealen endast uppgår till något över 30 %. De båda minsta storleksgrupperna upptaga å andra sidan precis hälften av totala potatisarealen, under det att deras andel av totalarealen uppgår till endast V».

Skörden per hektar En betydelsefull fråga i detta sammanhang är, huruvida någon olikhet föreligger mellan det större och det mindre jordbrukets avkastning per arealenhet. Till belysning av denna fråga finnes icke någon senare, mera

39 omfattande undersökning än den, som 1938 års jordbruksutredning verkställde och som avsåg år 1937. Av undersökningen framgick, att skörden per hektar vid de flesta växtslagen oavbrutet ökades med stigande gårdsstorlek. Den största stegringen utvisade korn. I fråga om sockerbetor rådde det förhållandet, att hektarskördarna på slättbygderna voro störst vid de minsta brukningsenheterna och minskade med stigande gårdsstorlek. Vad beträffar slåttervallens avkastning per hektar förelågo icke några mera framträdande skillnader mellan större och mindre brukningsenheter inom vart och ett av riksområdena. Däremot framträdde en med ökande gårdsstorlek stigande hektarskörd för riket i dess helhet. Detta sammanhänger med att de mindre jordbruken äro relativt talrikt företrädda i norra Sverige, där skörden per hektar slåttervall genomgående är betydligt lägre än i övriga delar av landet. Detta är även orsaken till att vid de flesta grödor avkastningen per hektar företer en starkare höjning med ökad storlek på brukningsenheterna för riket i dess helhet än för de enskilda riksområdena. Denna stegring av hektarskördarna vid ökad gårdsstorlek får delvis ses som ett uttryck för den bättre brukningsteknik, som sannolikt förefinnes vid det mera mekaniserade större jordbruket än vid det mindre. Härtill komma emellertid ytterligare några faktorer, som bidraga till att förklara nyssnämnda skörderesultat. Det är ett känt förhållande, att de större brukningsenheterna även inom varje enskilt riksområdc främst förekomma på slättbygderna och i de större älvdalarna, medan de mindre jordbruken till största delen finnas inom skogsbygderna. I vårt land ligga slättbygderna i regel på sedimentära jordar, medan skogsbygderna i regel vila på urbergsmorän. Undantag härifrån äro slättbygderna i södra Skåne, där den baltiska moränen bildar underlaget. Då de sedimentära jordarna och jordarna på den baltiska moränen i regel äro bättre ur näringssynpunkt än sådana, som ligga på urbergsmoränen, torde alltså de större brukningsenheterna i genomsnitt ha bättre jordar än de mindre. Dessutom torde möjligheterna att bruka jorden vara större på sedimentära jordar än på de steniga moränjordarna. Detta medför fördelar i rent brukningstekniskt hänseende för genomsnittet av de större brukningsenheterna. Resultatet av undersökningen för år 1937, som ovan i korthet omnämnts och som ofta åberopas, när det gäller avkastningsjämförelser per ytenhet mellan stora och små jordbruk, torde emellertid icke giva ett säkert stöd för att mindre brukningsenheter i allmänhet skulle lämna lägre skördar per ytenhet vid jämförelse med större jordbruk under likartade klimat- och jordmånsförhållanden. Det torde snarast vara så, att det i regel kreatursstarkare mindre jordbruket har bättre förutsättningar än det större jordbruket att uppnå höga hektarskördar. Såsom i ett senare avsnitt av denna utredning framhålles, tillgodogöras forsknings- och försöksresultaten betydligt senare vid de mindre jordbruken än vid de större. Sådana åtgärder

40 som exempelvis användning av konstgödsel och kemiska medel för bekämpande av ogräs, växtsjukdomar och parasiter utnyttjas sålunda i mindre grad vid de mindre jordbruken, vilket medverkar till en lägre skörd därstädes. I detta sammanhang bör även framhållas, att de större jordbruken i allmänhet förekomma i mera avancerade jordbruksbygder. De relativt fåtaliga småbruk, som äro belägna i sådana bygder, torde knappast ligga efter de större jordbruken i avkastning per hektar. En statistisk jämförelse av skördarna per hektar vid de stora och små jordbruken bliver därför vilseledande.

Totalskörden och dess användning Några direkta undersökningar av totalskördens fördelning på olika storleksgrupper ha sedan lång tid tillbaka icke företagits. För att giva en, om än mycket approximativ uppfattning om olika storleksgruppers andel i skörden har utredningen gjort en beräkning med ledning av uppgifterna om åkerarealens användning i tabell 6 och den förut nämnda undersökningen från 1937 med uppgifter om hektarskördarna. Avkastningen per hektar inom storleksgruppen under 2 ha har härvid antagits vara densamma som i storleksgruppen 2—5 ha samt avkastningen inom storleksgruppen över 30 ha i norra Sverige densamma som i närmast lägre storleksgrupp. Vidare har avkastningen av ängen beaktats på så sätt, att till vallarealen (inklusive arealen säd till grönfoder) lagts de till åker reducerade ängsarealerna inom de olika storleksgrupperna före beräkningen av hö- och betesavkastningen. Resultatet av beräkningarna har sammanställts i tabell 7, i vilken som jämförelse även redovisas åkerarealens fördelning på olika storleksgrupper. 1 Totalskördens fördelning på olika storleksgrupper ansluter sig, som synes, i såväl de olika riksområdena som i hela riket i stort sett till åkerarealens fördelning. Totalavkastningen av de olika växtslagen visar dock en annan bild. Sålunda gäller för brödsäd och oljeväxter, att de små jordbrukens andel i totalskörden understiger deras andel i åkerarealen. Dessa grödor odlas tydligen framför allt vid de största jordbruken. För potatis, foderrotfrukter samt hö och bete är förhållandet det omvända. De små jordbrukens andel av skörden från dessa grödor överstiger sålunda deras andel i åkerarealen. För fodersäd och oljeväxter tagna tillsammans samt för sockerbetor i södra och 1 Siktigare torde ha varit att här i stället redovisa arealen jordbruksjord, d. v. s. åkerarealen och den med hänsyn till avkastningen reducerade ängsarealen, enligt 1951 års jordbruksräkning. Då arbetet med jordbruksräkningen ännu icke slutförts, ha några uppgifter i n ä m n d a hänseende icke kunnat erhållas utan endast beträffande åkerarealen. Det visar sig dock, att, om nian utgår från det siffermaterial, som framkommit vid närmast föregående jordbruksräkning (1944), den procentuella fördelningen av åkerarealen i det närmaste överensstämmer med den procentuella fördelningen av arealen jordbruksjord. Då dessutom en dylik jämförelse torde förete ännu bättre överensstämmelse 1951 än 1944, emedan ängsarealen sedan sistnämnda år betydligt minskats, h a r utredningen ansett sig kunna i förevarande tabell använda åkerarealen såsom uttryck för arealen jordbruksjord.

41 C V

•§

ifl CO X X !D

-s,

4d

ifj r f o

W O)

<* s i

<M W O O CO CN I-H CO

sc-ceo

-

a

a

Ö)

w: s;

c

eg

™* 'C • c Bl g

c <0 Q ös t. ta •o B y

.A

o oo

<M CO CO 1* 01

ii > :G

C t-

•a

CM o o o

IMU a c

&3 E0 -s

c

CM —O CM O :S>

>!

o o

a

1 •a

1-5

" öA

n o :0 >.

H

42 Tabell S. Fördelningen i procent av vegetabiliska slutprodukter, kalorier, pä olika storleksgrupper. Storleksgrupper

Södra och mell. Sverige skogs-och siattnygaer dalbygder

— 2 ha 2—10 „ . . 10—20 , .. 20—30 „ Samtliga

räknade

i

Norra Sverige

Hela riket

1 7 18 15 59

4 32 25 9 30

16 63 14 2 5

2 12 19 14 53

mellersta Sveriges slättbygder är de små jordbrukens andel av skörden lika stor som deras andel i åkerarealen. En approximativ uppdelning av skörden på produkter för direkt konsumtion samt fodermedel har även företagits. Härvid ha de till direkt konsumtion försålda kvantiteterna beräknats med ledning av uppgifter om avsaluproduktionens storlek per brukningsenhet inom olika storleksgrupper enligt den av 1938 års jordbruksutredning företagna undersökningen och de av jordbrukarna själva förbrukade kvantiteterna med ledning av bl. a. uppgifter om jordbruksbefolkningens fördelning på olika storleksgrupper. Kvantiteterna foder ha erhållits genom att från skörden dragits dels de för direkt konsumtion avsatta kvantiteterna, dels utsäde och lagringsförluster. De för direkt konsumtion beräknade kvantiteterna vegetabilier ha vidare omräknats till kalorier, varigenom ett sammanfattande ungefärligt mått på produktionen av vegetabiliska slutprodukter erhållits. Den relativa fördelningen på olika storleksgrupper angives i tabell 8. För riket i dess helhet kommer omkring 1h av de vegetabiliska slutprodukterna från gårdar med under 10 ha åker respektive 20—30 ha åker och Vs från gårdar med mellan 10 och 20 ha åker. Från gårdar med över 30 ha kommer mer än hälften av de vegetabiliska slutprodukterna. I södra och mellersta Sveriges slättbygder, vilka svara för drygt 80 % av den totala vegetabilieproduktionen för direkt konsumtion, är det mindre jordbrukets andel av denna produktion lägre än i övriga delar av landet. Tabell 9. Fördelningen i procent av fodermedelsproduktioncnx, foderenheter, på olika storleksgrupper. Storleksgrupper — 2 ha 2—10 10—20 „ 20—30 „ över 30 , Samtliga 1

Södra ocli mell. Sverige sko^s- och Norra Sverige slättbygder aalb\,gder

räknad

i

Hela riket

2 15 25 16 42

5 45 29 7 14

13 66 16 3 2

5 32 25 11 27

100 Vegetabiliskt foder exklusive oljekraftfoder, kli, drank, drav och pulpa.

43 Tabell

10 a. Antal husdjur per 100 hektar enligt kreatursräkningen

åker inom olika i juni 1954.

storleksgruppcr

Områden och storleksgrupper (efter åkerarealen)

... , Hastar

...„ Nötkreatur

„. , , rar och lamm

Svin

Södra och mellersta Sveriges slättbygder 2— 5 ha 5—10 „ 10— 20 , 20— 30 30— 50 50—100 „ över 100

:

11,0 13,7 9,2 6,3 4,8 3,3 2J_

75,0 74,9 70,2 58,5 49,7 40,7 4U5

9,8 4,6 4,5 3,5 3,2 3,0 5^3

53,9 72,9 67,4 54,8 45,4 30,3 27,9

Samtliga

6,4

55,9

4,2

49,3

:

16,5 16,4 11,0 7,7 6,3 4,5 iA

101,6 100,0 88,0 75,2 67,3 55,9 54^5

7,1 5,3 4,6 3,1 5,1 3,9 3,7

37,6 50 3 51,8 44,2 41,0 32,6 25,4

Samtliga

12,0

87,2

5,0

45,4

14,0 12,5 9,4 7,1 5,1 8,3

93,6 90,8 78,7 57,0 48,3 48,2

11.3 7,7 8,3 3,3 8,3 9,1

75 15,3 18,0 28,8 20,1 24,4

Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder 2— 5 ha 5—10 „ 10— 20 „ 20— 30 „ 30— 50 , 50—100 „ över 100 „ Norra Sverige ' 2— 5 ha 5—10 „ 10—20 „ 20— 30 38— 50 , 50—100 , över 100 ,

ifi

6JM)

5^6

2,2

11,8

86,6

8,7

14,3

_.

14,6 14,6 9,9 6,7 5,1 3,5 3^0

93,8 90,9 77,4 62,2 52,7 43,3 43^4

9.1 5^8 5,0 3,4 3,6 3,2 5J

29,9 46,7 56,3 51,6 44,3 30,6 27,4

Samtliga

8,8

69,1

5,0

43,9

Samtliga Hela riket ' 2— 5 ha 5—10 „ ' 0 — 20 „ 2 ° — 30 „ 30— 50 „ 50—100 „ över 100 „ 1

Med undanlag av Jämtlands läns fjällbygd samt inlanden i Väslerbottens och Norrbottens län.

Den beräknade fodermedelsproduktionen inom olika storleksgrupper har omräknats i foderenheter, varigenom ett sammanfattande ungefärligt mått på olika storleksgruppers bidrag till fodermedelsförsörjningen kunnat erhållas. Den relativa fördelningen återgives i tabell 9. Vad fodermedel beträffar svara de mindre jordbruken för en betydligt större del av produktionen än i fråga om vegetabilier för direkt konsumtion.

44 Inom storleksgrupperna 2—10 och 10—20 ha åker produceras sålunda 57 % av fodermedlen mot endast 31 % av de vegetabiliska slutprodukterna. De större jordbrukens andel av fodermedelsproduktionen är samtidigt desto mindre eller endast drygt 25 % (mot över 50 % av vegetabiliska slutprodukter). Per hektar jordbruksjord räknat ha de mindre brukningsenheterna något större fodermedelsproduktion än de större. I avsnittet om animalieproduktion och fodertillgångar angivas vissa beräkningar över fodermedelsproduktionens tillräcklighet i olika storleksgrupper.

Husdjursbeståndet Till belysande av animalieproduktionens inriktning meddelas i tabellerna 10 a och 10 b samt 11 uppgifter om husdjurens fördelning på olika storleksgrupper. Tabell 10 a, som bygger på uppgifter enligt kreatursräkningen i juni 1954, avser antalet husdjur per 100 ha åker inom olika storleksgrupper och områden. Utmärkande för de olika områdena är, att djurantalet per 100 ha åker i flertalet av de i tabell 10 a redovisade huvudgrupperna av husdjur sjunker vid stigande gårdsstorlek. Detta är sålunda fallet med hästar och nötkreatur samt får och lamm. Vad svinen beträffar redovisar emellertid den minsta storleksgruppen av jordbruk färre djur per 100 ha än de båda närmast större. I övrigt är tendensen densamma för denna djurgrupp som för de övriga. För svinuppfödningen gäller, att avelsdjurens antal och därmed produktionen av smågrisar är — utom i norra Sverige, där svinuppfödningen är jämförelsevis liten — mest omfattande vid gårdarna med 10—30 ha åker, medan de mindre jordbruken — liksom även jordbruk med mer än 30 ha åker — mera lägga an på att inköpa smågrisar för gödning. Till belysande härav lämnas i tabell 11 uppgifter om avelssvinens procentuella andel av svinstammen inom olika områden och storleksgrupper enligt kreatursräkningen i juni 1954. Tabell

10 b. Antal höns per 100 hektar åker inom olika storleksgrupper kreatursräkningen i juni 1953. Hela riket. Storleksgrupper efter åkerarealen

Höns

— 2 ha 2—10 „ 10—20 „ 20—30 „ över 30 „

1.466 335 210 142 67 Samtliga

enligt

231 Antalet höns per 100 ha åker är vid mindre gårdar stort men avtager starkt vid tilltagande storlek av brukningsenheterna. Fördelningen av antalet höns på olika storleksgrupper är i stort sett lika åren 1944 och 1953.

45 Enär antalet brukningsenheter och åkerarealen i de båda minsta storleksgrupperna kraftigt minskat under tiden mellan dessa år, har hönsantalet per brukningsenhet och per hektar åker stigit kraftigare i de minsta storleksgrupperna än i de övriga. Tabell Storlcksgrupper

11. Avelssvin S ö d r a ocl

slättbygder 2—10 ha 10—20 „ 20—30 „ över 30 „ I medeltal

i procent

— 2 ha 2—10 10—20 „ 20—30 „ över 30 „ Summa

svin.

' mellersta Sverige Norra Svprige skogs- och dalbygder

He,a riket

12,8 14,2 14,1 10,7

13,4 15,1 14,7 1U8

7,0 15,4 13,4 15^

12,6 14,5 14,2 10^9

12,7

13,9

10,2

13,0

Tabell 12. Olika storleksgruppers

Storleksgrupper

av totalantalet

andel av det totala år 1953.

husdjursbeståndet

Hästar

Nötkreatur

Svin

Får o. getter

Höns

Husdjursenheter 1

6,7 46,5 24,8 8,5 13,5

5,0 40,4 24,3 10,0 20,3

3,2 28,2 30,5 13,6 24,5

13,1 42,9 15,2 8,0 20,8

20,4 41,1 21,5 7,4 9,6

5,3 37,8 25,6 10,5 20,8

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

1 Omräkningen av husdjursantalet h a r skett enligt en skala, som värderar de olika husdjuren efter foderförbrukningen.

En bild av husdjursbeståndets fördelning på storleksgrupper lämnas även i tabell 12. Nära 2/s av husdjursbeståndet finnas inom storleksgruppen 2—10 ha, medan drygt 1/i respektive drygt Vs kommer på storleksgruppen 10—20 och storleksgruppen över 30 ha åker. Den minsta storleksgruppen svarar för endast 5 % av totalantalet husdjur och den näst största för drygt 10 %.

Avkastningen per djur De nu anförda uppgifterna om kreatursantalet äro emellertid tämligen ofullständiga mått på den animaliska produktionens omfattning inom olika storleksgrupper; produktionsförmågan växlar nämligen med brukningsenheternas storlek. En ytterligare analys av nötkreatursskötseln och framför allt av mjölkproduktionen bliver därför erforderlig. Som utgångsmaterial har därvid använts statistiska centralbyråns undersökning: "Den animaliska produktionen år 1937/38" (Stat. medd. ser. A. Band V), kompletterad med uppgifter från undersökningar utförda av statens jordbruksnämnd angående mjölkproduktionen år 1952, slakten av svin år 1951 och övrig slakt år 1950.

46 Slaktvikten för nötkreaturen varierar beroende dels på rasegenskaper ocb dels på olikheter i utfodringen. Med den skillnad i vikt, som föreligger mellan vårt lands tre nötkreatursraser, följer, att korna i södra Sveriges slättbygder i regel ha en högre vikt än korna i mellersta Sveriges slätt- och skogsbygder, vilka i sin tur ha en högre vikt än korna i norra Sverige. Med hänsyn till det tidigare anförda förhållandet, att de mindre brukningsenheterna framför allt finnas i norra Sverige, kan man för riket i sin helhet utgå från att kornas vikt vid de mindre brukningsenheterna i genomsnitt är lägre än vid de större. Man kan även konstatera, att inom de skilda delarna av riket korna ha en lägre vikt vid de mindre brukningsenheterna än vid de större. Troligen torde en av orsakerna härtill — måhända den mest betydelsefulla — vara en sämre utfodring vid de mindre jordbruken. Uppgifter angående medelslaktvikten på kor år 1937/38 ha sammanställts i tabell 13. Tabell 13. Medelslaktvikten på kor inom år 1937138, kg.

olika

Södra och mell. Sverige slättbygder Sy°ler

Storleksgrupper 2—10 ha 10—20 „ 20—30 , över 30 „

199 213 225 247

storleksgrupper

., *** e

Sv

179 193 200 224

IIl la l i k e t

'

141 154 166 199

172 201 218 243

Korna vid de mindre brukningsenheterna lämna även en lägre mjölkavkastning än korna vid de större brukningsenheterna. Detta förhållande framgår av tabell 14. Ett undantag härifrån utgör gruppen 20—30 ha i norra Sverige, som utvisar en — om ock obetydlig — sänkning i den årliga medelavkastningen per ko i förhållande till gruppen 10—20 ha. Avvikelsen beror troligen på att antalet brukningsenheter inom denna storleksgrupp är relativt litet. Av tabellen framgår också, att årsproduktionen i medeltal per ko för hela riket på brukningsenheter med över 30 ha åker var 42 % högre än på de med 2—10 ha åker. Jämföres denna siffra för år 1952 med motsvarande Tabell 14. Den genomsnittliga mjölkproduktionen storleksgrupper och områden

per ko och år inom år 1952.

olika

Södra och mellersta Sverige slättbygder

0— 2 ha 2—10 „ 10—20 „ 20—30 „ över 30 „ 1

Vägda medeltal.

Kg

Index

(2.869) 2.856 3.244 3.309 3.640

100 100 114 116 127

skogs- och dalbygdcr Index Kg

(2.226) 2.641 2.843 3.117 3.388

84 100 108 118 128

Norra Sverige

Hela riket

Kg

Index

Kg'

Index

(1.823) 2.141 2.519 2.456 2.911

85 100 118 115 136

(2.167) 2.532 3.013 3.231 3.583

86 100 119 128 142

tal för år 1937/38 finner man, att skillnaderna mellan de olika storleksgrupperna minskat. År 1937/38 var skillnaden nämligen 56 %. Variationen mellan de olika bygderna har även minskat mellan de bägge undersökningstillfällena. Om man begränsar jämförelsen till att endast avse kor i den officiella kontrollen, erhålles en delvis annan bild. Avkastningen av dessa kor ligger till en början i alla storleksgrupper högre än riksmedeltalet för samtliga kor. För de olika storleksgrupperna gäller, att det är större skillnad mellan avkastningen för kontrollerade kor och samtliga kor vid mindre brukningsenheter än vad fallet är vid större brukningsenheter. Vid kontrollerade besättningar äro sålunda skillnaderna mellan större och mindre jordbruk ej så stora och icke heller så regelbundet framträdande som vid icke kontrollerade besättningar. Särskilt små olikheter föreligga inom de kontrollerade besättningarna i slättbygderna i södra och mellersta Sverige.

Animalieproduktionen Av de föregående avsnitten torde ha framgått, alt det mindre jordbruket i förhållande till åkerarealen har ett betydligt större antal husdjur än det större jordbruket. I fråga om djurens produktivitet, framför allt på nötkreatursskötselns område, är emellertid det mindre jordbruket underlägset det större. 1 Det mindre jordbrukets överlägsenhet i fråga om antalet djur medför emellertid en tämligen stark koncentration av animalieproduktionen till de lägre storleksklasserna, vilket närmare framgår av tabell 15.* Uppgifterna i tabell 15 visa, att jordbruk med en areal av högst 10 ha åker genomgående ha en större andel i den totala animalieproduklionen än deras andel i åkerarealen. För riket i dess helhet gäller, att brukningsenheter med en areal av högst 10 ha åker svara för drygt 40 % av animalieproduktionen, räknad i kalorier. Brukningsenheter med 10—20 ha åker svara för drygt 25 % av den totala animalieproduktionen. Brukningsenheter med högst 10 ha åker bidraga med nära 45 % av mjölkproduktionen, 40 % av kött- och 35 % av fläskproduktionen samt med drygt 60 % av äggproduktionen. Den därpå följande storleksgruppen av brukningsenheter (10—20 ha) svarar för cirka 25 % av totalproduktionen inom de olika produktionsgrupperna.

1 Tabell 15 bygger på djurantalet i 1953 års representativa kreatursräkning och en av fil. lic. L. Juréen utarbetad skala för husdjursenhetcr, där de olika djurslagen värderas efter deras avkastningsförmåga, räknad i kalorier. Till grund för uppgifterna om mjölken ligger 1952 års undersökning av mjölkproduktionen.

48 Tabell 15. Den animaliska

Kött

Animalicproduktionen räknad i kalorier

Arealen åker'

18 29 16 35

2 19 28 16 35

3 17 30 17 33

20 27 26 11 16

3 18 29 16 34

1 12 22 16 49

5 53 25 7 10

7 36 34 9 14

3 49 31 8 9

19 57 17 3 4

5 52 26 7 10

4 42 28 9 17

13 70 14 2 1

15 69 13 2 1

21 62 14 2 1

23 62 12 2 1

14 69 14 2 1

10 65 20 3 2

5 39 25 10 21

6 33 27 11 23

4 29 30 13 24

20 41 21 8 10

5 37 26 11 21

3 28 24 12 33

100 Södra och mellersta Sveriges slättbygder — 2 ha 2—10 „ 10—20 „ 20—30 „ över 30 „

•)

Samtliga Norra Sverige — 2 ha 2—10 10—20 , 20—30 „ över 30 „ Samtliga Hela riket — 2 ha 2—10 , 10—20 „ 20—30 „ över 30 „ Samtliga 1

storleksgrupper,

-, Agg

Mjölk

Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder — 2 ha 2—10 „ 10—20 „ 20—30 „ över 30 ,

inom olika

„,.. , Flask

Område och storleksgrupper

Samtliga

produktionen i procent.

Jämför noten å sid. 40.

Foderproduktionen I detta avsnitt redogöres för resultaten av vissa beräkningar, vilka avse att giva en approximativ bild av fodermedelsproduktionens tillräcklighet inom olika storleksgrupper. Uppgifter om fodermedelsproduktionen ha erhållits ur de tidigare i avsnittet om totalskörden och dess användning verkställda beräkningarna. Förbrukningen av vegetabiliskt foder har beräknats med ledning av djurantalet i 1953 års husdjurs-, svin- och hönsräkningar samt de i det föregående refererade uppgifterna om avkastningen per djur. Resultatet av beräkningarna har sammanfattats i tabell 16, vilken angiver fodermedelsproduktionen i procent av fodermedelsförbrukningen.

-19 Tabell 16. Produktionen av vegetabiliska av vegetabiliska fodermedel Storleksgrupper — 2 ha 2—10 , 10—20 „ 20—30 „ över 30 1

fodermedel inom olika

Södra och mellersta Sverige skogs-och slättbygder (lalhygder 69 87 91 105 130

103 87 113 109 138

i procent av förbrukningen storleksgrupper. Norra Sverige

Hela riket

98 92 111 — —

91 88 100 107 131

Exklusive oljekraftfoder, kli, drank, drav och pulpa.

Enligt de utförda beräkningarna förmår den egna fodermedelsproduktionen vid brukningsenheter med mindre än 10 ha åker täcka omkring 90 % av förbrukningen i genomsnitt för hela riket, i slättbygderna i södra och mellersta Sverige icke mer än 70 % vid de minsta gårdarna och 85 å 90 % vid gårdarna i grupper om 2—10 ha. Även vid brukningsenheterna i den närmast högre storleksgruppen i slättbygderna måste en icke obetydlig del av förbrukningen täckas genom inköp. I skogs- och dalbygderna samt norra Sverige inträder dock självförsörjning redan i storleksgruppen 1—20 ha åker. Jordbruken inom storleksgrupperna över 20 ha åker slutligen visa genomgående foderöverskott. Underskottet i de lägre storleksgrupperna täckes dels genom inköp av de högre storleksgruppernas överskott och dels genom inköp av sådana inom eller utom landet producerade fodermedel som kli och oljekraftfoder m. m. samt av importerad fodersäd (majs). Bl. a. till följd av att även de större brukningsenheterna i icke obetydlig utsträckning inköpa dylikt foder, giva uppgifterna i tabell 16 icke upplysning om dessas totala saluöverskott av fodermedel.

Den samlade produktioneiijav vegetabiliska slutprodukter

animaliska och

Av den föregående redogörelsen har framgått, att den animaliska produktionen har en i forhållande till åkerarealen väsentligt större omfattning vid mindre än vid större brukningsenheter, medan motsatsen gäller produktionen av vegetabilier för direkt konsumtion, främst brödsäd, oljeväxter och sockerbetor. Som en sammanfattning av nämnda förhållanden ur försörjningssynpunkt meddelas i tabell 17 uppgifter om olika storleksgruppers procentuella bidrag till den totala produktionen, räknade i kalorier. Uppgifterna bygga på en sammanställning av de till grund för tabellerna 8 och 15 liggande kaloriberäkningarna. Det visar sig här, att av den totala jordbruksproduktionen, räknad i kalorier, kommer närmare hälften på gårdar med upp till 20 ha åker och drygt 4

50 Tabell 17. Olika storleksgruppers relativa andel av räknad i kalorier. Storleksgrupper — 2 ha 2—10 „ 10—20 , 20—30 över 30 „

Södra och mellersta Sverige. ,..,„ , skogs-och slättbygder dalbygder

_ Samtliga

jordbruksproduktionen,

Norra Sverige

Hela riket

2 10 21 15 52

4 43 26 8 19

14 68 14 2 2

3 22 21 13 41

hälften på gårdar med över 20 ha åker. Gårdarna inom storleksgrupperna 2—10 ocb 10—20 ha åker svara vardera för drygt V» av produktionen. Stora olikheter råda emellertid i skilda delar av landet, främst sammanhängande med jordbruksjordens olikartade fördelning på storleksgrupper. Sålunda härrör i södra och mellersta Sveriges slättbygder större delen av produktionen från de högre storlcksgrupperna, medan i skogs- och dalbygderna samt i norra Sverige de mindre brukningsenheterna svara för huvudparten av produktionen. Ett sammanfattande mått på de olika storleksgruppernas andel i jordbrukets produktion kan även erhållas genom att beräkna de olika slutprodukternas värde. Vissa produkters — främst animaliernas — genomsnittligt höga priser i förhållande till deras kalorivärde medföra, såsom framgår av det följande, att den sammanfattande bilden av produktionens fördelning på storleksgrupper får andra drag, om volymberäkningar ulföras i visst års priser i stället för efter energivärdet. I tabell 18 redovisas en beräkning av de olika storleksgruppernas andel i jordbruksproduktionen, räknad i 1953/54 års priser. En jämförelse mellan tabellerna 17 och 18 visar, att den del av produktionen, som kommer på de mindre jordbruken, i allmänhet är betydligt större, när produktionen värderas i visst års priser, än när den värderas i kalorier. Särskilt påfallande är detta inom storleksgruppen 2—10 ha åker i södra och mellersta Sveriges slättbygder. Som redan antytts, bero olikTabell 18. Olika slorleksgruppers relativa andel av räknad i 1953/54 års priser. Storleksgrupper

— 2 ha 2—10 , 10 20 , 20—30 Samtliga

Södra och mellersta Sverige i-ni. ~ i skogs-och slättbygder dalb\.Rd(,,.

jordbruksproduktionen,

Norrs Sverige

Hela riket

3 15 26 15 41

6 47 27 7 13

14 69 14 2 1

5 30 25 12 28

51 heterna i fördelningen av jordbruksproduktionen, om man räknar i kalorier eller i visst års priser, därpå, att den per kalori billiga vegetabilieproduktionen dominerar vid de större gårdarna, medan den per kalori dyra animalieproduktionen dominerar vid de mindre brukningsenheterna. Animaliernas höga pris per kalori kan föras tillbaka på att äggviteinnehållet per kalori där är större än vid de vegetabiliska produkterna samt att denna äggvita dessutom är allsidigare sammansatt än den vegetabiliska. Till belysande av den samlade produktionens sammansättning, räknad efter värdet, ha i tabell 19 sammanställts uppgifter om olika produktionsgrenars procentuella andel av intäkterna 1 (i kronor per hektar) inom olika områden och storleksgrupper. Tabellen grundar sig på siffermaterialet i "Räkenskapsresultat från svenska jordbruk" bokföringsåren 1948—1952. Tabell

19. Intäkternas procentuella sammansättning vid bokföringskontrollerade jordbruk räkenskapsåren 1948/49—1951/52.

_. . . „ Storleksgrupper efter åkerarealen, ha

5—10 10— 20 20— 30 30— 50 50—100 över 100

——: Växtprod.

Ssl ^-. Djurprod.

27,0 31,5 45,6 55,1 63,6 53,5

69,3 66,1 52,2 42,3 34,6 43,9

Storleksgrupper eiter åkerarealen, ha 2— 5 5—10 10— 20 20— 30 30— 50 50—100 över 100

u, v r

-

3.7 2,4 2,2 2,6 1.8 2.6 Msk

• ,„•- -—1-7 * " »J'"prod. prod. 6,1 85,0 8,0 84,9 10,9 83,9 17,2 78,1 20,6 74,9 35,3 59,9 — —

Va

rr^—: Vaxprod.

Smb ;T: Djurprod.

17,3 20,5 27,9 37,0 49,7

76,0 74,9 69,6 60,6 47,6

—— övr wvr ' 8,9 7,1 5,2 4,7 4,5 4,8 —

-... , " ~ prod. 4,9 7,1 8,1 12,6 — — —

Va

ö Tr

"

'

6,7 4,6 2,5 2,4 2,7

^

Djl

\^—i Vaxprod.

Msl rvi Djurprod.

Ovr.

8,2 11,7 19,1 27,3 34,2 50,8 49.1

84,9 81,6 76,3 68,8 62,3 45,2 46,1

6,9 6,7 4,6 3,9 3,5 4,0 4,5

N

"f prod. 84,3 83,7 84,0 79,8 — — —

Ovr "Yr" 10,8 9,2 7,9 7,6 — —

Det framgår av nämnda tabell, att intäkternas sammansättning i höggrad varierar med brukningsenheternas storlek. Med stigande gårdsstorlek ökas vegetabiliernas andel av intäkterna, medan animaliernas avtager. Dessa förskjutningar äro karaktäristiska för samtliga redovisade områden, ehuru växt- respektive djurprodukternas andel är av varierande storlek inom olika områden. Djurprodukternas andel av intäkterna är sålunda lägst i södra och högst i norra delarna av landet. 1 Intäkterna utgöra värdet av lanthushållningens slutprodukter, vare sig dessa försålts, levererats till jordbrukarens hushåll eller privata förbrukning, till arbetspersonalen som stat, till andra grenar av hushållningen eller ingått som ökning av värdet på kreatur och förråd vid årets slut.

52 Ytterligare undersökningar av samma material visa, att av växtprodukterna särskilt brödspannmålens samt olje- och spånadsväxternas andel av intäkterna starkt ökar från de mindre till de större brukningsenheterna i södra och mellersta Sverige. I norra Sverige är dessa växtslags andel av intäkterna överhuvudtaget ringa. Av djurprodukterna är det framför allt mjölken, som dominerar i betydelse. Till belysandet av avsaluproduktionens sammansättning efter värdet vid jordbruk av olika storlek ha även bearbetningar företagits av statistiska centralbyrån för åren 1946 och 1950/52 (tabell 20). Denna undersökning baserar sig på cirka 8.000 av jordbrukare avgivna självdeklarationer. Som synes bekräftar denna tabell, vad tidigare kunnat konstateras beträffande produktionsinriktningen vid mindre och större brukningsenheter samt olika storleksgruppers andel av produktionen värdemässigt sett. Tabell 20. Jordbrukets kontanta inkomster av vegetabiliska respektive animaliska produkter i procent av kontanta inkomster av samtliga försålda produkter inom olika storleksgrupper och områden åren 1946 och 1950—1952. Storleksgrupper, hektar åker 5-10 10-20 20-30 30-50 50-100

2-5 Södra och mellersta Sveriges slättbygder Vegetabiliska produkter

Animaliska produkler

Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder Vegetabiliska produkler

Animaliska produkler

Norra Sverige Vegetabiliska produkter

Animaliska produkter

°™ r

1946 1950 1951 1952

12,6 10,7 10,3 10,4

17,4 18,1 15,4 17,7

25,5 26,6 23,7 27,6

34,3 35,7 34,4 37,1

40,9 42,8 42,0 45,6

46,2 52,0 51,0 54,5

50,2 54,2 54,5 60,3

34,7 36,6 35,0 38,5

1946 1950 1951 1952

86,6 88,8 89,0 89,1

81,3 81,3 83,9 81,7

73,8 73,1 75,9 72,1

65,1 63,7 64,9 62,5

58,4 56,5 57,4 53,9

53,1 47,6 48,4 45,0

49,2 45,2 45,1 39,2

64,6 62,9 64,4 61,1

1946 1950 1951 1952

4,8 5,4 5,7 4,8

7,4 6,9 6,7 6,7

12,2 12,1 10,1 11,3

16,6 17,7 13,5 15,4

22,6 25,1 20,3 24,2

34,7 33,1 31,0 37,6

47,0 49,6 50,1 55,0

12,8 13,3 11,7 13,1

1946 1950 1951 1952

94,3 94,2 94,0 95,0

91,8 92,6 92,6 92,9

87,2 87,6 89,6 88,4

82,4 81,4 85,6 83,7

76,4 74,1 79,3 75,3

62,9 66,4 68,4 61,8

52,7 50,0 49,2 44,6

86,3 86,3 87,7 86,5

1946 1950 1951 1952

3,6 2,9 3,2 2,9

4,9 4,6 4,7 4,6

8,9 7,9 7,5 7,8

17,4 17,9 24,2 25,8

— — — —

5,8 5,0 5,4 5,2

1946 1950 1951 1952

94,4 96,6 96,3 96,3

93,6 94,5 94,4 94,7

88,9 90,5 91,1 91,0

79,5 79,1 70,2 70,0

— — — —

92,4 94,0 93,5 93,9

4. Det mindre jordbrukets lönsamhet

För att bedöma produktionsförhållandena vid de mindre jordbruken har småbruksutredningen ansett erforderligt att låta utföra vissa undersökningar rörande dessa jordbruks lönsamhet och därpå inverkande faktorer. På uppdrag av utredningen har agronomie doktorn L. Hjelm, Jordbrukets utredningsinstitut, verkställt vissa bearbetningar av bokföringsresultaten för bokföringsåren 1939/40—1951/52 vid mindre jordbruk ingående i lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning. Vidare har professorn vid universitetet i Helsingfors N. Westermarck till utredningens förfogande ställt resultaten av de detaljundersökningar, han företagit vid ett 20-tal mindre jordbruk i Mellansverige. En av Westermarck utarbetad redogörelse för denna undersökning, benämnd "Monografiska studier över mindre jordbruks driftsekonomiska och sociala problem" har bifogats detta betänkande (bilaga 1). Dessutom har utredningen företagit en mindre undersökning av bärodlingens inflytande på det ekonomiska resultatet vid något hundratal mindre jordbruk i nordvästra Skåne. Föreliggande kapitel grundar sig i huvudsak på de nu nämnda undersökningarna. Där så icke är fallet angives detta särskilt. Innan utredningen närmare ingår på de problem, som här skola behandlas, torde en kort redogörelse böra lämnas för uppläggningen av de nu ifrågavarande undersökningarna. De av Hjelm företagna undersökningarna beröra det svenska jordbrukets ekonomi överhuvudtaget men giva även särskilda aspekter på det mindre jordbrukets ekonomiska villkor inom skilda landsändar och under olika år sedan 1939/40. Särskild uppmärksamhet har därvid ägnats de faktorer, som påverka småbrukets ekonomiska resultat, vilken fråga belyses med hänsyn till såväl själva jordbrukets lönsamhet som det ekonomiska resultatet av hushållningen i sin helhet. Till mindre jordbruk har Hjelm då räknat framför allt sådana med mellan 2 och 10 ha åker, men även jordbruk med mellan 10 och 20 ha åker ha närmare analyserats. Hjelm betonar de skillnader i det ekonomiska resultatet, som föreligga mellan de bokföringskontrollerade jordbruken och övriga brukningsenheter. Han framhåller, att det är sannolikt, att lönsamheten vid de kontrollerade gårdarna är något bättre än för jordbruken i allmänhet. Det understrykes därför, att undersökningen icke i alltför hög grad har inriktats på att belysa den absoluta lönsamheten utan mera på att söka analy-

54 sera skillnaden i denna och därpå inverkande faktorer. Sedd ur denna synpunkt torde undersökningens resultat kunna generaliseras, utan att alltför stora fel göras. Undersökningen rörande bärodlingens inverkan på det ekonomiska resultatet vid mindre jordbruk i nordvästra Skåne omfattar material från 205 jordbruk med mellan 2 och 10 ha jordbruksjord inom fem socknar i nordvästra Skåne och grundar sig på uppgifter inhämtade vid en år 1946 företagen rundfråga samt på deklarationsmalerial och officiellt inventeringsmaterial. Även om samtliga ekonomiska uppgifter, varpå undersökningen grundar sig, ha måst hämtas ur självdeklarationerna under endast ett ar, synas de dock kunna giva en viss bild av förhållandena. Undersökningen har avsett att belysa, vilken ekonomisk betydelse odling av jordgubbar och hallon haft för en grupp mindre jordbrukare. De jordbruk, som Westermarck undersökt, äro 17 till antalet med en areal jordbruksjord varierande mellan 5,5 och 18,0 ha. Företagen, av vilka 4 äro belägna i mellersta Sveriges slättbygdsområde och 13 i södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygdsområde, äro typiska familjejordbruk. Samtliga ha under en följd av år deltagit i lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning och uppvisat en tillfredsställande lönsamhet. Vid urvalet av studiegårdarna ha sådana gårdar, vilka på grund av särskilda omständigheter uppnått en god lönsamhet, icke medtagits. Jordbruken ha alltså utvalts med tanke på att de resultat, som där erhållits, äro möjliga att uppnå på andra mindre jordbruk inom samma naturliga jordbruksområden. I undersökningen har gjorts en jämförelse mellan studiegårdarna och övriga räkenskapskontrollerade jordbruk i avseende å ekonomisk struktur och ekonomiskt resultat. Dessutom ha de enskilda jordbrukens produktionsförutsättningar noggrant kartlagts genom att gårdsbeskrivningar uppgjorts, varjämte en utökad kvantiletsredovisning genomförts under ett år. Därvid har specificerad arbetsredovisning utförts. Slutligen har speciell uppmärksamhet ägnats de motiv, som utgjort bakgrunden till företagarfamiljens handlingar, och de mål, som därvid varit vägledande. Den jämförelse, som i ovan nämnda undersökningar gjorts mellan det större och det mindre jordbruket i avseende å deras driftsinriktning, kan sammanfattas på följande sätt. Vad arealanvändningen beträffar synes den officiella statistiken visa, att vid det mindre jordbruket fodersädes-, rotfrukts- och potatisarealerna äro något högre än vid det större jordbruket, medan ett omvänt förhållande är rådande beträffande brödsädesarealen. Dessa skillnader gälla åkerjorden. Tages även hänsyn till arealerna äng och bete, bliver bilden en annan, vilket framgår av räkenskapsresultaten, där man utgår ifrån arealen jordbruksjord. Med jordbruksjord förstås åker och till åker efter den relativa avkastningen omräknad ängs- och betesareal. Fördelas jordbruksjorden på olika

55 grödor och inräknas ängs- och betesarealen bland foderväxterna, märkes en tydlig ökning av foderväxtarealen med minskad egendomsstorlek, vilket närmare framgår av Hjelms undersökningar. Hektarskördarna vid olika storleksgrupper av jordbruk ha, såsom förut omnämnts, undersökts av 1938 års jordbruksutredning. Enligt denna undersökning, som avser år 1937, äro hektarskördarna i regel lägre vid mindre än vid större brukningsenheter. Detta förhållande torde dock, såsom i ett föregående avsnitt påvisats, åtminstone delvis kunna tillskrivas sämre naturliga förutsättningar hos det mindre jordbruket. Även mjölkavkastningen per ko varierar med gårdsstorleken. Såväl 1938 års jordbruksutredning som räkenskapsresultaten från bokföringskontrollerade jordbruk visa sålunda, att avkastningen per ko sjunker med minskande egendomsstorlek. Samtliga nu behandlade faktorer variera avsevärt även mellan jordbruk av samma storlek inom samma jordbruksområde. Såsom emellertid framgår av den av Westermarck gjorda undersökningen ävensom av den förut nämnda undersökningen rörande specialodlingar vid mindre jordbruk i nordvästra Skåne, torde möjligheter icke saknas att i åtskilliga fall påverka dessa faktorer i positiv riktning. Räkenskapsresultaten visa, att det inom de olika storleksgrupperna i jordbruket investerade kapitalet per hektar räknat minskar med stigande egendomsstorlek. Fastighetsvärdena förändras emellertid icke i lika stor utsträckning som värdet av driftstillgångarna. Samma variation som kapitalvärdena visa intäkterna och driftskostnaderna räknade per hektar, d.v.s. de avtaga i regel med ökande egendomsstorlek. Beträffande intäkterna gäller, att djurprodukterna i regel överväga vid samtliga jordbruk, men dominera i betydligt högre grad vid det mindre jordbruket än vid det större. Vid det sistnämnda spela även växtprodukterna en betydande roll. Driftskostnaderna kunna uppdelas på arbetskostnader, varuförbrukning, underhåll och avskrivningar samt övriga kostnader. Räknat per hektar avlaga samtliga med ökande egendomsstorlek. Den största betydelsen ha arbetskostnadenia, vilka vid mindre jordbruk i regel utgöra cirka 60 % av de totala driftskostnaderna och kraftigt avtaga med ökande gårdsstorlek. Det kan vara anledning att i detta sammanhang nämna, att arbetsförbrukningen räknad i timmar per hektar visar samma variation som arbetskostnaderna vid olika storlek på jordbruk. Orsakerna till detta förhållande äro icke enbart att söka i en mera arbetsintensiv drift vid det mindre jordbruket utan även i en mindre omfattande mekanisering och ett i allmänhet sämre utnyttjande av arbetskraften därstädes. Som lönsamhets/mått i ett ekonomiskt företag brukar i regel användas skillnaden mellan 1 otala intäkter och kostnader, d.v.s. vinsten eller förlusten. I jordbruket har denna differens benämnts företagarvinst. I den jordbruksekonomiska undersökningen har som lönsamhetsmått använts den

56 s. k. förräntningsprocenten. Innebörden härav kan angivas på följande sätt. Driftskostnaderna, d. v. s. kostnaderna exklusive räntor på investerat kapital, fråndragas intäkterna. Den därvid erhållna differensen betecknas förräntning. Angives denna i procent av investerat kapital, erhålles förräntningsprocenten. Det bör emellertid bemärkas, att därvid hänsyn endast tages till intäkter och kostnader för samt kapital investerat i det egentliga jordbruket. I regel brukar förräntningsprocenten användas som lönsamhetsmått, då det är fråga om att studera jordbrukets lönsamhet. Detta mått visar emellertid huvudsakligen, hur kapitalet förvaltas. Förutom kapital insätter emellertid företagaren i jordbruksföretaget även en ansenlig mängd eget arbete. Det är att märka, att arbetsinsatsen spelar en allt större roll, ju mindre jordbruket är. Detta framgår av tabell 21, som angiver ränteanspråken och ersättningen för familjens arbete i procent av summan av dessa båda poster för olika storleksgrupper av jordbruk i olika delar av landet. Uppgifterna äro tagna ur "Räkenskapsresultat från svenska jordbruk 1948/1949". För det mindre jordbruket, där ersättningen för det nedlagda arbetet alltså är huvudsaken, är förräntningsprocenten icke ett fullgott mått på lönsamheten. I stället kan här lämpligen användas begreppet löneförmåga tagen i procent av debiterade arbetskostnader. Med löneförmåga förstås då den arbetslön, som kunnat betalas för det i jordbruket utförda arbetet, sedan lantbrukskapitalets tjänster tillgodosetts genom normal förräntning. 1 Ännu några lönsamhetsbegrepp, som komma att användas i det följande, skola här beröras. Hjelm har i sina undersökningar använt sig av brukarens arbets- och totalinkomst. Den förra motsvarar vad brukaren erhållit för sina arbetsinsatser, sedan övriga kostnader erhållit full täckning. Totalinkomsten är arbetsinkomsten plus ränteanspråk på eget kapital. Dessa inkomster kunna härröra från jordbruk, skogsbruk och övriga förvärvskällor. Även familjens arbets- och kapitalinkomst har framräknats. I Westermarcks undersökning ha bl. a. familjens skuldfria inkomster använts såsom lönsamhetsmått. Detta är lika med ersättningen för familjens arbete jämte hela förräntningen. I tabell 22 angives förräntningsprocentens variation mellan olika storleksgrupper av jordbruk inom olika delar av vårt land under bokföringsåret 1951/52. Som synes är det inom södra Sveriges slättbygder endast den minsta gruppen, som visar en otillfredsställande förräntningsprocent. Ju längre 1 Följande kan sägas om betydelsen av olika värde på löneförmågan i procent av debiterade arbetskostnader. Ett värde = 100 betyder, att, sedan n o r m a l ränta på investerat kapital erhållits, man dessutom fått normal timpenning för allt utfört arbete. Är värdet mindre än 100, betyder det att, sedan ränta på investerat kapital betalats, ersättningen per arbetstimme ligger under det normala. Ligger värdet exempelvis 15 enheter under 100 (85) betyder detta, att ersättningen per timme varit 15 % lägre än normalt. Ligger återigen värdet över 100 betyder detta, att, sedan normala ränteanspråk på investerat kapital tillgodosetts, ersättningen för arbetet varit högre än normalt.

57 Tabell 21. Ränteanspråk respektive ersättning för familjens arbete i procent av av dessa båda poster. Bokföringskontrollerade jordbruk 1948/49. Ssl i

Storleksgrupi] efter åker2,1— 5,0 5,1—10,0 10,1—20,0 20,1—30,0 30,1—50,0

.. .. .. .. ..

Msk

Msl

Smb

summan

N

anspr.

fam.arbete

ränteanspr.

fam.arbete

ränteanspr.

fam arbete

ränleanspr.

arbete

%

%

%

?o

%

%

%

%

%

13,0 17,7 25,5 36,3 46,9

87,0 82,3 74,5 63,7 53,1

% — 16,3 22,9 30,9 35,4

83,7 77,1 69,1 64,6

13,2 12,3 18,5 24,9 30,2

86,8 87,7 81,5 75,1 69,8

12,0 16,4 19,0 25,5 34,5

88,0 83,6 81,0 74,5 65,5

10,8 13,0 17,6 22,2

89,2 87,0 82,4 77,8

—

—

Sveriges

indelning

i

fiim.-

rante- fam.antpr. arbete

jordbruksområden. TECKENFÖRKLARING Indelning enligt: Räkenskapsresultaten

Officiella

statistiken

Ssl Smb

Södra och mellersta Sveriges slättbygder

Msl

Msk

Södra och mellersta Sveriges skogsoch dalbygder

N

Norra Sverige

Ssl = i Skäne-Hallands slättbygder S m b • » Sydsvenska mellanbygden Msl . Mellersta Sveriges slätt bygder omfattande Öland, Gotland, Östgötaslätten, Vänerslätten samt Mälar- o. Hjälmarbygden Södra och mellersta Sveriges skogs- o. Msk dal bygd er : Norra Sverige, d. v. s. hela Norrland (utom Gästrikland), norra Värmland samt mellanbygden och fjällbygden i Kopparbergs län

58 Tabell 22. Förräntningsprocent Storleksgrupp efter arealen åker ha 2— 5 (I) 5— 10 (II) 10—20(111) 20— 30 (IV) 30— 50 (V) 50—100 (VI) över 100 (VII

på investerat Ss

'

hm,)

— 1,0 4,1 4,8 5.7 8,4 5,7

— —0,7 1,8 1,9 3.2 — 3,6

kapital

i jordbruket

1951/52.

...

., .

..

—10,4 — 8,9 —3,4 0,5 3,4 4,2 3,0

—11,0 — 6,5 —3,7 — 0,6 1,3

—10,9 — 7,6 —5,3 — 4,1

— 0,2

—

norrut i landet man kommer, desto oförmånligare synes lönsamheten bliva för de mindre jordbruken och desto högre upp i storleksordning måste man söka den tillfredsställande förräntningen. Alltför stor vikt bör emellertid icke tillmätas en isolerad beräkning av förräntningsprocenten inom jordbruket, särskilt i skogsbygderna och överhuvudtaget vid mindre gårdar. Medtages även skogen, vilket är möjligt endast för grupperna 2—50 ha, bliva förhållandena annorlunda. För nämnda grupper kan förräntningsprocenten beräknas för det samlade jord- och skogsbruket. I tabell 23 har denna återgivits för eflerkrigsperioden 1945/46 —1951/52. Vid bedömningen av resultaten i tabell 23 bör uppmärksammas, att utjämning icke har kunnat göras för över- eller underavverkning i skogsbruket. Enligt inom Jordbrukets utredningsinstitut (skrift 2) företagen analys rörande relationen mellan tillväxt och avverkning i bondeskogsbruket sedan 1938 framgår, att i genomsnitt för hela perioden en viss ökning av skogstillgångarna synes ha skett. För bondeskogsbruket synes tillväxten ha legat cirka 10 % högre än avverkningarna, vilket innebär, att de redovisade förränlningstalen för det samlade lantbruket giva något för låga uttryck för räntabiliteten. Under efterkrigsperioden har hela lantbruket inom storleksklasserna I— V i genomsnitt givit en förräntning av 0,7 %. För motsvarande storleksgrupper inom enbart jordbruket är förräntningen —2,9 %. De mindre gårdarna, d. v. s. grupperna I och II, redovisa en genomsnittsförränlning under denna period av —1,8 % i lantbruket. Det bör emellertid uppmärksammas, att vid framräknandet av dessa förräntningstal familjearbetet har gottskriTabcll 23. Förräntningsprocent (jordbruk Ål

1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52

'

i_

—2,3 —3,3 —8,8 —6,4 —7,1 —3,0 +2,9

II

+ 0,1 + 0,0 —2,4 —2,3 —2,1 + 1,0 + 3,1

på investerat kapital + skogsbruk).

i

lantbruket

S t o r1e k s g r u p p III IV V

I—v

I-II

+4,1 +4,1 + 1,2 + 2,3 + 3,1 + 3,6 + 4,0

+ 1,3 + 1,3 —1,4 —0,8 —0,6 + 1,4 +3,4

—0,9 —1,3 —4,8 —4,0 —4,1 —0,6 +3,1

+ 2,2 +3,1 + 0,7 +0,7 +0,7 + 1,9 + 2,8

+ 3,3 + 3,1 +2,5 +3,4 + 5,0 +5,4 +5,4

59 vits en ersättning, motsvarande lantarbetarlön, vilket belopp uppförts såsom kostnad för lantbruket. I allmänhet torde detta belopp vara relativt högt, beroende på att man antecknat tillgänglig tid i stället för använd tid. I varje fall synes en del av ifrågavarande arbetsinsatser ha varit ganska improduktiv. Den största förbättringen i lönsamheten, när skogen medtages, visa naturligtvis skogsområdena. Dessa förhållanden belysas i tabell 24, där hela perioden 1939/40—1951/52 medtagits i beräkningen. Härigenom torde en viss utjämning av över- eller underavverkningar i skogsbruket ha åstadkommits. Som synes av tabellen ligger Ssl-området i genomsnitt för gruppen 2—50 ha bättre till än de andra områdena. Det är emellertid av intresse att finna, att Norrland visar högre förräntningstal än Msl och Msk och ligger på ungefär samma nivå som Smb. Om endast grupperna 2—10 ha betraktas, finner man, att Norrland visar den högsta räntabiliteten för det samlade jord- och skogsbruket. Tabell 24. Förräntningsprocent på investerat kapital inom olika områden och i genomsnitt för åren 1939/40—1951/52 (standardmedeltal). Medeltal för gr. 2-50 ha jordbruk lantbruk Södra Sveriges slättbygder (Ssl) Sydsvenska mellanbygden (Smb) Mellersta Sveriges slättbygder (Msl) . . . . Södra och mellersta Sveriges skogs- och

Medeltal för gr. 2-10 ha jordbruk lantbruk

+ 4,2 + 1,9 —1,6

+4,4 + 2,9 + 0,5

+ 0,4 —2,2 —7,1

+ 0,4 —1,5

—3,1 —6,8 — 1,4

+ 0,7 + 2,7 + 1,7

—5,6 —8,1 —5,7

—1,0 + 1,6 —2,3

3,U

Det är icke tillfredsställande att belysa lantbrukets lönsamhetsutveckling enbart med förelagarvinst och förräntningsprocent. En sjunkande räntabilitet behöver t. ex. inte betyda, att brukaren och dennes familj erhållit en mindre inkomst. Vid beräkningen av förräntningsresultaten har nämligen lantbruket debiterats en kostnad för familjens arbete motsvarande lantarbetarlönen och, i den mån denna har stigit kraftigt, kan detta uppväga den försämrade räntabiliteten. Med hänsyn till nu berörda förhållanden har utredningen ansett det angeläget att även studera lönsamhetens utveckling, sedd ur arbetets synpunkt. I första hand kan då jordbrukets lönsamhet belysas med ledning av löneförmåga i procent av debiterade arbetskostnader. Dessa ha angivits för efterkrigstiden i tabell 25. Som framgår därav ha grupperna I och II redovisat en löneförmåga, som uppgår till i genomsnitt omkring 60 % av arbetskostnaderna. Motsvarande procenttal för grupperna III och IV ligga vid omkring 75—85. Vid övriga storleksklasser har jordbruket redovisat en löneförmåga, som uppgår till 90—100 % av de debiterade arbetskostnaderna för manuellt arbete och driftsledning.

60 Tabell 25. Löneförmåga

i procent

av arbetskostnaderna

i

jordbruket.

Storleksgrupp

1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 Medeltal

I

II

III

IV

V

VI

VII

I-VII

I-V

III—IV

58,6 57,8 49,3 53,2 52,1 55,4 54,9 57,0

69,8 67,3 60,0 61,4 64,2 63,4 60,2 63,8

79,3 79,6 69,1 74,0 76,3 73,6 71,7 74,8

95,5 90,6 78,1 85,9 92,3 87,4 84,8 87,8

93,8 90,0 86,9 94,1 107,1 99,0 98,4 95,6

91,3 86,5 94,6 107,6 124,4 107,4 103,1 102,1

79,4 78,2 70,5 95,0 112,8 100,6 95,0 90,2

75,9 73,7 66,1 71,9 76,7 73,7 71,3 72,8

74,4 72,5 63,9 68,1 70,9 69,6 67,7 69,6

84,0 82,8 71,7 77,5 80,7 77,4 75,4 78,5

Tabell 25 giver vissa intressanta upplysningar om skillnaderna i lönsamhetens utvecklingstendens mellan olika storleksklasser. Det visar sig nämligen, att löneförmågan, uttryckt såsom procenttal av de debiterade arbetskostnaderna, företett en sjunkande tendens för grupperna I och II. Samma sak gäller även, ehuru inte fullt så markerat, för grupperna III och IV. För övriga storleksklasser har däremot löneförmågan under ifrågavarande tidsperiod stigit. Det är sannolikt, att denna skillnad i lönsamhetsutvecklingen sammanhänger med skillnader i effektivisering av driften. Det mindre jordbruket har sålunda icke kunnat rationalisera sin drift i den utsträckning, som varit nödvändig för att vid föreliggande priser vidmakthålla löneförmågan under efterkrigstiden. Förhållandet är det omvända vid det medelstora och större jordbruket, där tydligen effektiviseringen resulterat i en stigande förmåga att betala arbetet för dess insatser i produktionen. I räkenskapsresultaten har stor vikt tillmätts familjens arbets- och kapitalinkomster. Detta mått är dock svårt att använda vid jämförelser, beroende på att familjens storlek och arbetsinsatser variera. Därför ha brukarens inkomster tillmätts större vikt. I tabell 26 belyses brukarens arbetsinkomst från jordbruk, skogsbruk och andra förvärvskällor i olika storleksklasser under efterkrigsåren. Som synes föreligga stora variationer i denna inkomst mellan olika år och mellan olika storleksklasser. Ärsvariationerna äro främst betingade av skördeutfall och extrema skogsinkomster. Brukarens arbetsinkomst blev således ganska dålig under missväxtåret Tabell 26. Brukarens

1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52

arbetsinkomst

I

II

1.784 1.898 1.354 1.884 1.877 2.449 4.455

2.438 2.807 2.551 2.948 3.029 4.276 6.298

i hela lantbruket,

Storlek sgrup p III IV

3.256 4.121 3.794 4.149 4.242 5.143 7.288

4.481 5.153 4.040 5.137 6.082 6.863 8.996

kronor

per dr.

V

I-V

III - V

4.170 4.806 4.946 6.279 8.612 9.455 11.506

2.544 2.946 2.533 3.046 3.231 4.115 6.163

3.532 4.354 3.849 4.372 4.657 5.531 7.673

61 1947/48. En betydande ökning har inträffat 1950/51 och 1951/52, till stor del beroende på goda skogskonjunkturer. Mellan olika storleksklasser äro skillnaderna väsentliga, vilket närmare belyses för 1951/52 i tabell 27. Som framgår därav, ha lantbrukare med 10—20 ha åker cirka 65 % större arbetsinkomster än brukare med 2—5 ha. Tabell 27. Brukarens

inkomst

i olika storleksklasser

Arbetsir komst Storleksgrupp

I .. II III IV

v

..

1951/52. Totalinkomst

Kronor

Rel. tal

Kronor

Rel. tal

4.455 6.298 7.288 8.996 11.506

100 141 164 202 258

5.740 8.082 9.693 12.255 15.929

100 141 169 214 278

Tabell 27 redovisar även brukarens totala inkomst från eget arbete och kapital. Denna är cirka 1.500—2.000 kronor större per brukare än arbetsinkomsten i grupperna 2—20 ha men blir sedan 3.000—4.000 kronor större i grupperna 20—50 ha. Även utvecklingen av brukarens arbetsinkomst inom olika områden under tiden 1945/46—1951/52 har undersökts. Det framgår därav, att denna inkomst under hela den undersökta perioden har legat högst i Ssl- och Nområdena. Inom det senare området är det inkomster från skogsbruk och körförtjänster, som åstadkommit detta resultat. De lägsta genomsnittsinkomsterna redovisas i mellersta Sveriges slättbygder. För grupperna 2—5 och 5—10 ha angivas områdesvariationerna i nedanstående tablå, där brukarens arbetsinkomst för de olika områdena satts i relation till genomsnittet ( = 100). Södra Sveriges slättbygder Sydsvenska mellanbygden Mellersta Sveriges slättbygder Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder Norra Sverige

2—5 ha

5-10 ha

— — 66 100 112

112 100 73 93 121

Sifferuppgifterna böra emellertid icke pressas alltför hårt. Särskilt gäller detta de relativt höga siffrorna för norra Sverige, vilka starkt påverkats av goda skogskonjunkturer under senare år. Vidare ligger Norrland i genomsnitt i högre dyrort än övriga Sverige. För att bedöma hela jordbrukarfamiljens inkomststandard har framräknats familjeinkomsten, bestående av brukarens totalinkomst, övriga familjemedlemmars arbetsinkomster samt övriga inkomster (barnbidrag, pensioner m. m.). Det bör dock påpekas, att arbetsinkomster utanför jordbruket knappast torde vara medtagna i full utsträckning. I tabell 28 redovisas denna familjeinkomst i olika jordbruksgrupper 1951/52.

()'_> Tabell 28. Familjens

arbets-

och kapitalinkomst

1951/52.

Stor 1e k s g r upp III IV II

I

_ —

6.166 8.878 14.606 10.715

11.321 10.957 8.440 11.870 15.541 12.150

15.886 14.856 11.612 14.764 16.920 13.925

18.125 18.527 15.330 16.982 25.636 16.723

V

24.947 19.993 19.252 17.478

— 20.104

Med hänsyn till svårigheten att avgöra, huruvida samtliga inkomster ha redovisats, och på grund av ofullständig kännedom om familjernas storlek, bör tabell 28 användas med viss försiktighet. Den torde dock giva en antydan om att den sammanlagda familjeinkomsten numera är relativt betydande även i de allra minsta storleksklasserna. Delvis sammanhänger detta dock med goda skogskonjunkturer 1951/52. I genomsnitt härrör familjeinkomsten detta år till cirka 30 % från skogsbruket, 60 % från jordbruket och 10 % från annan verksamhet. Inom de utpräglade skogsbygderna utgöres dock den sammanlagda familjeinkomsten till drygt 50 % av skogsinkomster under nämnda år. Av de företagna undersökningarna har utredningen funnit, att själva jordbruksdriften i allmänhet vid småbruken redovisar dålig lönsamhet. Detta torde framför allt orsakas av alltför hög arbetsförbrukning. Denna höga arbetsförbrukning synes icke enbart kunna återföras på en låg mekaniseringsgrad vid det mindre jordbruket eller på en arbetsintensivarc drift, utan även på svårigheten att vid dessa små brukningsenheter kunna sysselsätta brukaren och hans familj med produktivt arbete. Detta torde också i själva verket utgöra huvudproblemet vid lösningen av det mindre jordbrukets svårigheter. I allmänhet har det mindre jordbruket, som saknatskog eller andra förvärvskällor — möjligen med undanlag av om de ligga i sydligaste Sverige med dess goda naturliga förutsättningar för jordbruk —• mycket små möjligheter att giva företagarfamiljen en dräglig bärgning. Det är att märka, alt delta gäller under förutsättning att den konventionella typen av driftsform följes. I samma mån som företagaren kan finna en lämplig specialproduktion, som på ett gynnsamt sätt kompletterar hans driftsform, kan han förbättra sina ekonomiska villkor avsevärt. Såväl Westermarcks undersökning som den av småbruksutredningen företagna undersökningen rörande vissa specialodlingars inflytande på mindre jordbruks lönsamhet i nordvästra Skåne utvisa delta. Man kan också konstatera, alt förändringarna i arealanvändningen och i organisationen av jordbruken i allmänhet bliva mycket obetydliga vid införandet av dylik specialproduktion, medan däremot det ekonomiska resultatet därav i regel bliver mycket gynnsamt. Hjelm har även sökt utröna, i vad mån storleken av hektarskördar och

63 mjölkavkastningen per ko kan ha medverkat till lönsamhetsvariationerna vid jordbruk av olika storlek. Endast i elt fåtal fall finnas emellertid i hans material några mera avgörande differenser i detta hänseende mellan jordbruk av olika storlek. Såsom av tidigare anförd statistik framgått, är det däremot för det mindre jordbruket i allmänhet betecknande, att där förekomma lägre hektarskördar och en lägre mjölkavkastning per ko, än vad fallet är vid det större jordbruket. Med hänsyn till det samband, som tyckes förefinnas mellan dessa båda faktorer och lönsamheten — höga hektarskördar och hög mjölkavkastning per ko medföra i regel en hög lönsamhet — torde man kunna antaga, att lönsamheten vid det mindre jordbruket i medeltal är sämre än vad räkenskapsresultatens siffror utvisa. Skillnaderna i lönsamheten mellan stora och små jordbruk skulle därför vara större än vad som framgår av Hjelms undersökning. I den mån jordbruket varit kombinerat med skogsbruk, eller om lantbrukaren haft andra sysselsättningsmöjligheter utanför jordbruket, har en relativt god inkomststandard uppnåtts. Ett närmare studium av de enskilda gårdarna giver sålunda vid handen, att i nämnda fall jordbrukarfamiljen erhållit en inkomst, som ofta legat i nivå med genomsnittet för det medelstora och större jordbruket. Det är att märka, att de största variationerna i småbrukarnas inkomster tyckas förekomma i norra Sverige och även i viss mån 1 mellersta Sveriges skogs- och dalbygder. Med hänsyn till den stora betydelse, som framför allt skogsbruket har i dessa områden, torde man kunna utgå ifrån att det i huvudsak är inkomster från detta, som föranleda de angivna oregelbundenheterna. I de rena slättbygdsområdena är det mera jordbrukets storlek, som är utslagsgivande för inkomststandarden. Detta understryker vad ovan sagts angående svårigheterna för företagarna vid det mindre jordbruket att erhålla en lönande sysselsättning enbart inom jordbruket. De verkliga problemen uppkomma, där andra förvärvskällor utanför jordbruket icke stå till buds. Även om småbrukarnas inkomster ligga icke obetydligt lägre än brukarnas inkomster vid det medelstora lantbruket, har dock en ganska väsentlig förbättring inträffat under senare år. Med hänsyn till stora årsväxlingar i inkomsterna är det visserligen vanskligt att exakt belysa utvecklingen. Enligt Jordbrukets utredningsinstituts undersökningar synes dock framgå, att lantbrukarnas totala arbetsinkomster stigit något kräfligare procentuellt sett sedan krigsslutet än industriarbetarlönen. Det framgår också, att den relativa ökningen är något kraftigare vid mindre brukningsenheter än vid större. I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att icke blott det medelstora och större utan även det mindre lantbruket har väsentligt kunnat förbättra sin förmögenhetsställning under senare år. Förmögenheten per gård (bokföringskontrollerade egendomar) år 1951 uppgick till de belopp, som redovisas i tabell 29. Tillgångarna ha där värderats efter marknadsvärden.

64 Tabell

29. Förmögenhet

i kronor

per gård,

1951.

Storlcksgrupp

Område Ssl Smb Msl Msk N Samtliga

(21.700) (20.800) (22.500) 32.700 26.700 28.400

47.800 37.400 34.600 46.400 43.000 42.800

63.600 58.300 43.400 59.200 57.200 53.400

Medeltal 87.100 68.800 61.800 70.900 97.300 69.400

147.200 117.600 82.100 84.300 — 99.200

47.300 40.300 35.200 46.700 50.100 43.300

Anm.: De inom parentes satta siffrorna mindre tillförlitliga.

Som synes uppgår förmögenheten till drygt 28.000 respektive 43.000 kronor i genomsnitt vid de båda minsta storleksgrupperna. Betydande skillnader torde dock föreligga mellan yngre och äldre brukare av gårdarna, liksom mellan arrendatorer och ägare av desamma. De senare ha i allmänhet 2—3 gånger så stora förmögenheter som de förra. De förhållandevis stora förmögenheterna sammanhänga givetvis i hög grad med att tillgångsvärdena i lantbruket ha ökat i takt med prisnivåns stegring, under det att de en gång erhållna lånen stått oförändrade. Förmögenheterna bero emellertid även på ett relativt kraftigt sparande av de löpande inkomsterna. I genomsnitt för åren 1939/40—1951/52 har detta sparande uppgått till följande procenttal av sagda inkomster: Storlcksgrupp

%

Storleksgrupp

%

I II III

8 13 16

IV V

17 17

Som synes förekommer även i de minsta storleksgruppcrna ett icke obetydligt sparande. Utredningen har även sökt att belysa de faktorer, som påverkat inkomsternas variationer inom lantbruket. Vad först beträffar utvecklingen sedan 1939/40 finner man, att skogsinkomsterna under förra delen av 1940-talet i stort sett följt avverkningarnas variationer. Sedan dess ha emellertid .skogspriserna stigit kraftigt och resulterat i en betydande uppgång i skogsinkomsterna. Särskilt har detta varit fallet 1951 och 1952. Vad inkomstutvecklingen i jordbruket beträffar har utredningen undersökt dess beroende av förändringar i prisrelationerna och i produktiviteten. Av denna undersökning framgår, att den totala arbetskraftens realinkomststegring (löneförmågan) i genomsnitt för grupperna I—V till huvudsaklig del kan förklaras av ökad produktivitet samt förbättrade relationer mellan produkt- och förnödenhetspriser. Produktivitetshöjningen synes dock ha betytt väsentligt mera än prisförbättringen. Det har icke varit möjligt att genomföra motsvarande analys för olika jordbruksgrupper. Man finner dock i det föregående (tabell 25), att löneförmågan stigit vid större jordbruk, under det att så ej varit fallet vid

65 mindre. Detta torde även gälla i fråga om produktiviteten, vilket framför allt sammanhänger med bättre möjligheter att minska arbetsförbrukningen. Denna har vid grupperna över 50 ha nedgått med omkring 6 % årligen sedan krigsslutet, mot 1—2 % vid mindre egendomar. I fråga om prisutvecklingen torde icke så stora skillnader föreligga mellan olika grupper. Det bör dock påpekas, att mjölkpriset stigit kraftigare vid småbruken än vid medelstora och större gårdar. Mjölkpriset har dessutom överhuvudtaget till följd av pristilläggen stigit starkare i Norrland än inom andra områden. Nu berörda förhållanden böra ha medfört, att vid större jordbruk produktivitetsförbättringen i högre grad än för genomsnittet har påverkat löneförmågan och torde där ha varit den helt dominerade lönsamhetsfaktorn. Vid småbruken har i stället lönsamheten i större utsträckning än för genomsnittet kunnat höjas tack vare förbättrade prisrelationer. Utredningen har även undersökt de faktorer, som framför allt synas påverka lönsamhetsvariationerna i jordbruket mellan olika gårdar. Särskilt intresse har därvid ägnats sådana faktorer, som äro påverkbara av jordbrukarna själva. Hit höra framför allt skördarnas storlek, avkastningen i djurstallarna samt arbetsförbrukningen. Givetvis är det också av intresse att studera sambandet mellan lönsamheten och driftsinriktningen, i den mån denna är ett uttryck för jordbrukarens förmåga att kunna anpassa sin drift efter rådande betingelser. Utredningen vill framhålla, att det vid en analys av detta slag är önskvärt, att materialet underkastas en ingående statistisk bearbetning. Av skilda orsaker, framför allt på grund av att det befintliga räkenskapsmaterialet har en relativt liten omfattning, har någon mera ingående sådan bearbetning ej kunnat utföras. Främst har undersökningen genomförts som jämförelser av medeltal för olika lönsamhetsgrupper. I vissa fall ha emellertid enkla korrelationsberäkningar företagits. Dessa ha genomgående utförts mellan förräntningsprocenten och följande faktorer, nämligen antal kor per 100 hektar, antal svin per 100 hektar, total skörd per hektar, mjölkavkastningen per ko, arbetslöner per hektar. Det hade givetvis varit lämpligare att studera sambandet mellan förräntningsprocent och arbetsförbrukningsindex än arbetslönen per hektar. Med hänsyn till bristfälliga normaltal över arbetsförbrukningen ha dock dylika index ej kunnat framräknas för varje gård, varför detta alternativ fått förfalla. Resultaten av den nu företagna undersökningen giva viss kännedom om vilka vägar man i stort sett har att beträda för att mera ändamålsenligt planera driften vid småbruken. Vad variationerna i själva driftsinriktningen beträffar har denna undersökning icke kunnat visa, att dessa haft något mera avgörande inflytande på räntabiliteten. Det torde emellertid vara svårt att statistiskt belysa detta problem. Här har man nämligen att göra med ett stort antal produktionsgrenar, vilkas omfattning bestämmes av flera olika faktorer, som delvis 5

66 äro speciella för den enskilda egendomen (jordmån, ägoslagsförhållanden. byggnadsbestånd e t c ) . För att närmare intränga i dessa frågor är det nödvändigt, att egendomarnas produktionsförutsättningar kartläggas, vilkel för närvarande ej är möjligt för ifrågavarande bokföringskontrolleradc gårdar. Undersökningen synes emellertid ha visat, att produktionsinriktningens betydelse för lönsamheten icke med nuvarande bokföringsmaterial kan närmare studeras. De faktorer, som befunnits vara av största betydelse för räntabiliteten. äro avkastningen av växtodlingen och mjölkproduktionen samt effektiviteten i arbete. Stegrad skörd per hektar och en högre mjölkproduktion per ko ha i åtskilliga fall höjt förräntningen. För de mindre jordbrukens del synas sålunda i första hand åtgärder böra vidtagas för att stimulera en dylik produktivitetsförbättring. Det torde vidare vara av stor betydelse. att den manuella arbetsförbrukningen kan hållas inom rimliga gränser. Här bör dock framhållas, att en hög arbetsförbrukning i viss mån är en följd av alt brukaren på vederbörande jordbruk icke kunnat erhålla tillräckligt produktiv sysselsättning. En mekanisering av arbetet har på grund härav icke kunnat genomföras, varför arbetskostnaderna blivit höga. Det kan i detta sammanhang påpekas, att det icke alltid är egendomens alltför ringa areal, som är upphovet till en för hög arbetsförbrukning per hektar. I åtskilliga fall är detta i stället en följd av en dålig organisation av arbetet. Flera gårdar med hög arbetsförbrukningsindex ha nämligen redovisat en hel del lejd arbetskraft. Det torde sålunda vara av stor betydelse att undersöka möjligheterna att bättre planlägga och organisera arbetet även vid de mindre jordbruken. För att fullständiga bilden av det mindre jordbrukets lönsamhet har lönsamhetens utveckling under och efter det senaste kriget blivit föremål för undersökning. Därvid ha även resultaten för bokföringsåren 1947/48— 1949/50 medtagits. Som mått för att karaktärisera lönsamheten ha använts förräntningsprocenten samt nettoinkomsten per jordbrukarfamilj. Grupperna med 2—5, 5—10 och 10—20 ha åkerjord ingå i undersökningen. Förräntningsprocentens utveckling under första hälften av 1940-talet följer i stort sett skördevariationerna. En relativt låg förräntning föreligger under missväxtåren 1940 och 1941, varefter en uppgång under 1942/43 och 1943/44 följer. För senare hälften av 1940-talet har sedan förräntningen successivt försämrats fram till de båda sista åren (1948/49, 1949/50) då den åter något förbättrats, dock utan att nå den nivå som rådde i början av årtiondet. Försämringen under åren 1944—1947 torde framför allt vara en följd av ökade arbetskostnader. De olika undersökta storleksgrupperna förete ungefär samma utvecklingstendenser, vilket även kan sägas om den genomsnittliga utveckling, som samtliga bokföringskontrollerade jordbruk visa. Nedgången under senare år är emellertid något kraftigare för den minsta storleksgruppen än för övriga. Här bör emellertid observeras,

67 att lönsamheten mätts med förräntningsprocenten. De olägenheter, detta innebär för de minsta brukningsenheterna, ha tidigare framhållits. Förräntningen i den minsta storleksgruppen har under hela den undersökta perioden varit negativ. Detta innebär för denna grupp framför allt, att ersättningen per timme för nedlagt arbete icke varit lika stor som den avtalsenliga. Lönsamhetens utveckling har även följts genom att nettoinkomsten studerats. Denna företer en annan utveckling än förräntningsprocenten, i det att den i stort sett successivt ökar. Detta är en följd av att man vid prisregleringarna velat upprätthålla en inkomstutveckling för jordbrukarna motsvarande lantarbetarnas löneutveckling. Skillnaderna mellan förräntningsprocentens och nettoinkomstens utveckling, sådana dessa nu skisserats, visa dock, att, även om småbrukarnas totala inkomster stegrats, ersättningen per nedlagd arbetstimme icke har ökats i samma utsträckning. Detta kan även belysas genom att jämföra nettoinkomstutvecklingen för de undersökta jordbruksgrupperna med lantarbetarlönens utveckling. En sådan undersökning har även genomförts, varvid lantarbetarlönen har uttryckts som genomsnittlig timförtjänst för samtliga grupper av arbetare. Jämförelsen utvisar, att lantarbetarnas genomsnittliga timförtjänst, vari ingår ersättning för semester, övertidsarbete m. m., stigit kraftigare än nettoinkomsten per jordbrukarfamilj i de tre minsta storleksgrupperna av jordbruk. Sättas samtliga löner 1939/40 till 100, bliva relativtalen för år 1949/50 för lantarbetarlönerna 250,6 mot 206,2, 208,1 och 205,1 för jordbrukarfamiljernas nettoinkomst i storleksgrupperna med respektive 2—5, 5—10 och 10—20 ha åkerjord. Även realinkomstutvecklingen för de nu nämnda storleksgrupperna av jordbruk har beräknats. Realinkomsterna för de olika åren ha framräknats genom att den redovisade nettoinkomsten dividerats med socialstyrelsens levnadskostnadsindex. Utvecklingen av de på delta sätt beräknade realinkomsterna visar, att dessa från år 1939/40 till år 1947/48 stegrats med cirka 60 %. Westermarcks undersökning giver också exempel på den variation i lönsamheten, som förekommer vid jordbruk av en och samma storlek inom samma jordbruksområde. Som inledningsvis nämnts har Westermarck ur räkenskapsresultaten uttagit gårdar med en tillfredsställande lönsamhet och med en areal jordbruksjord varierande mellan 5,5 och 18,0 ha samt underkastat dessa brukningsenheter en noggrann undersökning. Han har i ett avsnitt av sitt arbete jämfört genomsnittstalen för dessa s. k. studiejordbruk med genomsnittstalen för bokföringskontrollerade jordbruk i motsvarande storleksgrupper för området "mellersta Sveriges skogs- och dalbygder", där huvuddelen av studiegårdarna äro belägna. Av dessa jämförelser framgår tydligt, att studiejordbruken äro avsevärt överlägsna i lönsamhet,

68 vilket av de tidigare angivna lönsamhetsmåtten man än använder. Här skall endast som exempel nämnas, att den skuldfria inkomsten av jordbruket på studiegårdarna med 20—30 % överstiger genomsnittsnivån för de bokföringskontrollerade jordbruken. En närmare undersökning av driftsinriktningen giver följande resultat. Den främsta skillnaden i arealanvändningen synes vara, att studiejordbrukens brödsädsodling är betydligt mera omfattande och deras slåttervallsodling avsevärt mindre än vad fallet är för jämförelsegruppen i genomsnitt. Foderrotfruktsarealen på studiejordbruken överstiger jämförelsegruppens, vilket även är förhållandet med betesarealen. Däremot äro hektarskördarna för olika grödor och i genomsnitt för hela växtodlingen vid sistnämnda grupp väsentligt större än vid studiejordbruken. De siffror, som visa husdjursskötselns relativa omfattning, peka på att studiejordbruken genomgående hållit sig med en talrikare husdjursstam än vad fallet varit med jämförelsegruppen. I fråga om koantalet per 100 hektar synes det däremot inte förefinnas någon större skillnad. Det vill sålunda förefalla, som om man på studiejordbruken hade lyckats kombinera ett intensivare husdjursbruk med en tämligen ringa vallodling tack vare högre skördar. Att kreatursskötseln på studiejordbruken bedrivits rationellare än vad fallet varit på jämförelsejordbruken utvisa mjölkavkastningssiffrorna, som per ko genomgående överstiga genomsnittstalen för jämförelsejordbruken. Vad beträffar arbetskraftsförhållandena framgår av jämförelsen, att den totala åtgången av manuellt arbete på studiejordbruken nästan genomgående varit högre än vid jämförelsejordbruken. Arbetsinsatsen har alltså varit störst vid studiejordbruken. Av intresse är emellertid att även studera, hur den mänskliga arbetskraften utnyttjats i förhållande till de arbetsuppgifter, som funnits. Härvid har icke, såsom vanligen är fallet, antalet manstimmar per hektar jordbruksjord jämförts. Utgående ifrån att studiejordbrukens driftsinriktning rätt väsentligt avviker från driftsinriktningen i genomsnitt hos jämförelsegruppen, har Westermarck mätt den mänskliga arbetskraften per arbetsekonomisk enhet. Härvid har som en arbetsekonomisk enhet satts ett normalbehov av 10 manstimmar, varefter arbetet med de olika grödorna och husdjursslagen omräknats till dylika arbetsekonomiska enheter. Bestämningen av dessa enheter för växtodlingen och husdjursskötseln har skett med ledning av de undersökningar, som på detta område utförts av Nanneson, Ringborg och Ericson. Av de på detta sätt beräknade uppgifterna framgår, att arbetsåtgången på studie jordbruken per arbetsekonomisk enhet under de senare åren med cirka 10 % understiger genomsnittstalen för jämförelsegruppen. En märkbar minskning av arbetsåtgången vid studiejordbruken har under det sista decenniet ägt rum, medan några förändringar icke observerats beträffande jämförelsegruppens medeltal. Detta tyder på att arbetsrationaliseringen ägnats störst uppmärksamhet på studiegårdarna. Som tidigare nämnts är den totala ar-

69 betskraftsåtgången på studiejordbruken större än i genomsnitt för jämförelsejordbruken. Detta beror framför allt därpå, att lejd arbetskraft förekommit i större utsträckning än i genomsnitt vid jämförelsejordbruken. Dessutom gäller att familjernas arbetsinsats vid studiejordbruken också överstiger den genomsnittliga arbetsinsatsen. Då familjerna på studiejordbruken i genomsnitt äro mindre än vid jämförelsejordbruken, är det således icke berättigat att tala om någon latent arbetslöshet på studiejordbruken. Den synnerligen stora arbetsinsatsen har uppenbarligen varit i ekonomiskt avseende väl motiverad. En granskning av fastighetskapitalets storlek giver vid handen, att några nämnvärda olikheter icke föreligga mellan studiejordbruken och jämförelsegruppen. Detta synes tyda på att de naturliga och ekonomiska förutsättningarna överensstämma för de båda grupperna av jordbruk. Härvid förutsattes givetvis, att fastighetstaxeringen giver ett rättvist utslag beträffande fastighetskapitalets storlek. Driftskapitalet är däremot avsevärt högre vid studiejordbruken än vid jämförelsejordbruken. Högre äro även intäkterna och driftskostnaderna, vilket tyder på en intensivare drift än vid jämförelsejordbruken. Även Westermarcks undersökning synes giva vid handen, att avkastningen av växt- och djurproduktionen samt att den tillgängliga arbetskraften effektivt utnyttjas äro väsentliga förutsättningar för ett gott resultat av jordbruksdriften vid det mindre jordbruket. Undersökningarna visa därjämte, att driftsanpassningen till de förhandenvarande naturliga och ekonomiska förhållandena synes spela stor roll liksom även de rent personliga förutsättningar, som den enskilde jordbrukaren har att driva sitt företag. Till dessa personliga faktorer återkommer utredningen längre fram i detta kapitel, där Westermarcks undersökningar på detta område komma att närmare utvecklas. Ytterligare ett exempel på hur lönsamheten kan variera inom jordbruk av ungefärligen samma storlek och inom samma begränsade geografiska område framgår av en undersökning, som utredningen företagit vid 205 mindre jordbruk i nordvästra Skåne. Undersökningen, som behandlar bärodlingens inflytande på lönsamheten, skall här endast i korthet beröras. De undersökta jordbruken, som alla haft mellan 2 och 10 ha jordbruksjord, ha uppdelats på två storleksgrupper, nämligen sådana om 2—5 och om 5—10 ha jordbruksjord. Dessutom har en gruppering efter omfattningen av bärodlingen genomförts. Härvid har bärodlingens omfattning ansetts motsvara den andel av jordbrukets totala kontanta inkomster enligt deklarationsblankettens jordbruksbilaga, som utgöres av inkomster av potatis, grönsaker och trädgårdsprodukter. Närmare undersökningar ha visat, att vid de undersökta gårdarna denna inkomstdel huvudsakligen härrör från bärodlingen. Grupperingen efter omfattningen av bärodlingen har genomgående gjorts så, att jämförelse kunnat ske mellan grupper med

70 inkomster från bärodlingen, utgörande 0, 0—9, 9—20, 20—30 och över 30 % andel av kontantintäkterna. Innan utredningen emellertid närmare ingår på resultatet av dessa undersökningar, skall här något beröras, i vad mån de olika grupperna kunna anses jämförbara. Med hänsyn till att undersökningen omfattar ett mycket begränsat område, som har en enhetlig karaktär av skogsbygd, torde de naturliga förutsättningarna få betraktas som likvärdiga för samtliga jämförelsegrupper. Gårdar med synnerligen stora inkomster av skogsbruk ha uteslutits från undersökningen. Prisläget för produktionsmedel och produkter har bedömts efter en närmare undersökning av befolkningsförhållanden samt av kommunikationer och transportförhållanden för de viktigaste jordbruksprodukterna inom området. Resultatet av denna visar, att de ekonomiska förutsättningarna för jordbruksdriften inom de olika jämförelsegrupperna synas vara någorlunda likvärdiga, dock med vissa mindre fördelar för grupperna med mera omfattande bärodling. Dessa fördelar äro emellertid praktiskt taget utan betydelse i detta sammanhang. Även beträffande driftsinriktningen synas jämförelsegrupperna vara jämförbara. De skillnader, som finnas, sammanhänga med variationerna i bärodlingens omfattning. Det bör i detta sammanhang framhållas, att bärodlingsarealerna äro förhållandevis små och att den allmänna driftsinriktningen endast i mindre grad samt i enstaka extrema fall förändras vid en utökning av bärodlingsarealerna. Som i ett senare kapitel närmare skall behandlas, kan emellertid —• även om själva driftsinriktningen endast i ringa grad ändras — införandet även av så små arealer som 0,1—0,3 ha bärodling väsentligen påverka de mindre jordbruksföretagens ekonomiska resultat. Som nämnts ha skillnaderna i ekonomiskt resultat mellan de olika jämförbara grupperna kunnat belysas endast genom ett ur driftsekonomisk synpunkt så bristfälligt mått som den nettointäkt, som självdeklarationens jordbruksbilaga utvisar. Denna intäkt liksom företagarens sammanräknade inkomst enligt självdeklaration redovisas i tabell 30. Här angivas dessa storheter i relativa tal för olika jämförelsegrupper, varvid gruppen utan bärodling satts lika med 100. Den nettointäkt, som redovisas på jordbruksbilagan, innefattar emellerTabell 30. Relativa storleken av nettointäkten enligt självdeklarationens jordbruksbilaga och företagarens sammanräknade inkomst för jordbruk i olika jämförelsegrupper. Procent av j o r d b r u k e t s totala kontanta intäkter från »potatis och trädgårdsprodukter»

2—5 ha åker nettointäkt enligt jordbruksbilagan sammanräknad inkomst 5—10 ha åker nettointäkt enligt jordbruksbilagan sammanräknad inkomst

0—9

9—20

20—30

över 30

100 100

172 138

128 129

158 120

174 183

100 100

147 126

128 120

125 104

71 tid icke resultatet endast av jordbruket utan även av andra närliggande verksamhetsgrenar, exempelvis körförtjänster och inkomster av skogen. I undersökningen har man sökt framräkna den andel av nettointäkten, som faller på jordbruket. Härvid ha först intäkterna enligt jordbruksbilagan fördelats på jordbruket och på övriga intäkter. De på avdragssidan upptagna omkostnaderna ha uppdelats på jordbruket och på övrig verksamhet. Kostnaderna för lejt arbete och gäldräntor ha emellertid icke gått att direkt fördela, utan ha måst schablonmässigt delas i två delar. Detta har skett i proportion till de återstoder av intäkter av jordbruket och av övrig verksamhet, som erhållits, sedan alla övriga kostnader utom de nu nämnda dragits från respektive intäktsdel. Den på detta sätt beräknade nettointäkten av jordbruket per företagare redovisas för de olika jämförelsegrupperna i tabell 31. Här har endast den relativa storleken angivits, varvid nettointäkten för jämförelsegruppen utan bärodling satts lika med 100. Tabell 31. Relativa storleken av beräknad nettointäkt av per företagare i olika jämförelsegrupper.

jordbruket

Procent av jordbrukets totala kontanta intäkter från »potatis och trädgårdsprodukter» 0 0—9 9—20 20—30 över 30

2 — 5 ha åker 5—10 „ „

100 100

140 150

164 140

157 134

I stort sett torde man kunna draga den slutsatsen av tabellerna, att införande av bärodling synes ha en stegrande inverkan på nettointäkten. Denna stegring förefaller att vara kraftigare vid den mindre storleksgruppen av jordbruk och synes där även inverka på företagarens sammanräknade inkomst. Det kan vara skäl att anmärka, att de exceptionellt höga relativtalen i gruppen med bärodling av den minsta omfattningen (0—9 % av de kontanta intäkterna från bärodlingen) visat sig huvudsakligen bero på andra faktorer än de undersökta, bl. a. på annan typ av specialisering. Det torde vara ställt utom allt tvivel, att de mänskliga faktorerna ha ett stort inflytande på driftsresultatet. Westermarck har i sin undersökning sökt bilda sig en uppfattning om hur jordbrukarna och deras hustrur själva se på sina problem. Detta har skett på så sätt, att han till dem ställt vissa frågor, varvid den tillfrågade haft att bland ett antal på förhand för varje fråga upplagda alternativa svar angiva det, som syntes honom bäst motsvara hans egen uppfattning. När det gällt att besvara frågor om vilka olika faktorer, som inverkat på något visst förhållande, har vederbörande angivit den inbördes ordning, i vilken dessa faktorer enligt hans mening gjorde sig gällande. Westermarcks undersökning har visat bl. a. följande. Vad den ekonomiska målsättningen beträffar har en hög avkastning tillmätts den största vikten, medan ett ekonomiskt oberoende och en god levnadsstandard kommit på andra respektive tredje plats. Bland utvägar för

att nå ett lönande resultat har det övervägande flertalet ansett en planläggning av driften vara avgörande, under det att momenten arbetsamhet och sparsamhet icke tillmätts samma betydelse. Att det mindre jordbruket framför allt är ett arbetsföretag, har tydligt kommit till uttryck i samband med svaren på frågan, vad företagarna ansett vara en god lönsamhet. Av företagarna ha sexton ansett god ersättning för arbetet vara liktydig med god lönsamhet, medan endast en uppgivit hög ränta på nedlagt kapital som uttryck för god lönsamhet. För ökning av brutloavkastningen ha höga hektarskördar och bättre mjölkavkastning ansetts såsom mest effektiva. Bland åtgärder avsedda att sänka driftskostnaderna har ökad mekanisering ansetts medföra den största vinsten. Däremot har man varit ganska tveksamt inställd till den gemensamma maskinanvändningens fördelar liksom till möjligheten att åstadkomma enklare och billigare ekonomibyggnader. Det bör hållas i minnet, att det här endast varit ett mycket litet antal jordbrukare, som tillfrågats. Någon mera allmängiltig betydelse kan därför icke resultatet ha. Däremot kan det vara Li 11 viss orientering att erfara, hur ett antal framgångsrika mindre jordbrukare se på sina driftsekonomiska problem. Intressant är att konstatera, att en hel del av de anförda synpunkterna stämma väl överens med de slutsatser, som tidigare dragils beträffande driften vid det mindre jordbruket, och de vägar, på vilka denna i allmänhet kan förbättras. Westermarck har även tillfrågat företagaren och hans hustru, vilken vikt de tillmätte olika mänskliga faktorer, då det gällde att uppnå god lönsamhet. Som viktigaste faktorer ha därvid angivits intresset för jordbruk, förmågan att organisera jordbruksföretag samt praktisk erfarenhet som jordbrukare. Även företagarens hustru har på tillfrågan placerat organisationsförmågan och jordbruksintresset i främsta rummet. Som tredje faktor har hon emellertid framhållit yrkesambitionen, medan den praktiska erfarenheten som jordbrukare kommit något längre ner på skalan. Skolunderbyggnad ha båda kategorierna satt ungefär mitt på skalan, medan sådana faktorer som facklitteratur, personlig rådgivning och kursverksamhet placerats sist. Intressanta äro även de undersökningar, Westermarck gjort rörande företagarnas och deras hustrurs åsikter om fördelar och nackdelar förknippade med jordbrukaryrket. De svar, som de tillfrågade därvid haft att välja på, ha varit följande: Fördelar bruka egen torva, omväxlande arbete, självbestämmanderätt, arbete med levande material, hälsosam levnadsföring,

Nackdelar lång arbetsdag, svårt taga semester, bundenhet i arbetet, svårigheter med arbetskraft, små osäkra inkomster,

god uppväxtplats för barn, säker kapitalplacering, lugn livsföring, säker inkomst, god social ställning.

tungt enformigt arbete, svårigheter med skolgång, brist på förströelse, svårt med läkare, isolering.

De främsta fördelarna av jordbrukaryrket ha angivits vara möjlighet att bruka egen jord, omväxling i arbetet samt självbestämmanderätt, medan de största nackdelarna därav ansetts vara lång arbetsdag, svårighet att taga semester samt bundenhet i arbetet. Såväl företagarna som deras hustrur hade i stort sett saihima åsikter. Slutligen ha företagarna tillfrågats om den betydelse, de tillmätte vissa på driftsorganisationen inverkande mänskliga faktorer. Resultaten framgå av följande tablå, där faktorerna poängsatts efter vissa i undersökningen närmare angivna grunder. Ju högre poängsumma en faktor åsatls, desto större betydelse har den tillmätts av företagarna. Tidigare erfarenheter Siffermässiga kalkyler Förskjutningar i priser på produkler och förnödenheter ö n s k a n att själv experimentera Nya försöksresultat Förskjutningar i löner Grannars erfarenheter Uppmaning i radio och fackpress Önskan att tillmötesgå statsmakternas intressen

75,5 41,5 39,0 31,0 23,0 15,0 11,0 10,0 8,0

Den dominerande faktorn för driftsinriktningen synes ha varit företagarens tidigare erfarenheter. Jordbrukarnas försiktiga inställning kommer här till tydligt uttryck. Han vill pröva sig fram, innan större förändring företages. Av intresse är den stora betydelse, som tillmätts siffermässiga kalkyler. Uppgiftslämnarna representera, såsom tidigare framhållits, ingalunda någon genomsnittsnivå bland svenska jordbrukare utan ett positivt urval, men det torde dock vara värdefullt att fastslå de siffermässiga kalkylernas betydelse. Av ytterligare faktorer, som synts ha en viss betydelse, förtjäna särskilt att omnämnas förändringarna i produktpriserna och lusten att själv experimentera. Denna senare faktor utgör ju ett tydligt uttryck för aktivitet hos företagarna. Överraskande är att konstatera, att företagarna icke vore beroende av grannars erfarenhet. Här må dock åter observeras, att företagarna ifråga i flera avseenden kunna anses vara föredömen för sina grannar, varför det är naturligt, att de sistnämnda komma att taga starkare intryck av studiegårdsägarna än tvärtom. Att ändringar i arbetslöner icke spelat någon avgörande roll för driftsinriktningen beror givetvis på det ringa beroendet av lejd arbetskraft. Helt allmänt synes den sist behandlade delen av Westermarcks under-

sökning peka på nödvändigheten av att stimulera småbrukarnas intresse för driftsorganisatoriska frågor, kanske främst problemet att effektivisera sitt arbete. Möjligen torde även vissa fördelar vara att vinna genom att giva dessa jordbrukare möjligheter att utnyttja en rent siffermässig kalkylering i sitt företag.

5. Fasta anläggningar och maskiner

För att fullfölja sin uppgift har småbruksutredningen ansett sig böra något närmare belysa de fasta anläggningarnas tillstånd samt mekaniseringens omfattning vid vårt lands småbruk. Därjämte har behandlats omomfattningen av täckdikning och av sådana åtgärder som stenröjning och betesförbättring, åt vilka frågor dock har lämnats relativt litet utrymme, medan större plats beretts byggnads- och maskinfrågorna, som bedömts vara de mest angelägna i detta sammanhang.

Täckdikning Beträffande täckdikningen har utredningen helt allmänt kunnat konstatera, att den har betydligt mindre utbredning vid mindre jordbruk än vid större. Nedanstående diagram avser att giva en uppfattning härom.

Diagram

2. Täckdikad åker i procent av hela åkerarealen inom olika storleksgrupper brukningsenheter i södra och mellersta Sverige1 1951.

20-30

5-IO

icke täckdikad areal 1

av

över 3 0 h a

täckdikad areal

Götaland samt Svealand utom Värmlands och Kopparbergs län.

Undersöker man täckdikningens omfattning i olika delar av landet, visar det sig, att den är synnerligen varierande, ett förhållande som sammanhänger med skillnaderna i jordbrukets utveckling men även med det väx-

lande behovet av dikning på skilda jordar. Detta framgår av den undersökning, som utredningen företagit beträffande den täckdikade arealens andel av totalarealen vid olika storleksgrupper av jordbruk i skilda delar av landet, sammanlagt 64 områden. Genomgående för samtliga områden är, att täckdikningen minskar med minskande åkerareal hos brukningsenheterna. Det bör i detta sammanhang framhållas, att åkerskiftena av naturliga skäl äro mindre vid små jordbruk än vid större. De i regel öppna gränsdikena kunna därför svara för en större del av avvattningen vid små än vid stora jordbruk. Fullt tillfredsställande dikning bör sålunda kunna uppnås vid små jordbruk, även om täckdikningen där har en något mindre omfattning än vid stora. Det har emellertid icke varit möjligt att närmare undersöka, i vad mån åkerarealen vid dessa brukningsenheter i större utsträckning än vad fallet är med stora jordbruk ligger på jordar, som sakna behov av dikning, varför någon hänsyn härtill icke kunnat tagas. Avvattningen kan såsom nämnts naturligtvis ske genom öppna diken, men det bliver dock effektivare genom täckdikning, som framför allt har den fördelen, att brukningskostnaderna kunna hållas låga genom att dessa hindrande diken försvinna. Sannolikt torde kunna förutsättas, att dikningen överhuvud är sämre tillgodosedd i förhållande till behovet vid det mindre jordbruket än vid det större. De bidrags- och lånemöjligheter, som stå det mindre jordbruket till buds, utnyttjas synbarligen i alltför liten omfattning. De bristfälliga avvattningsförhållandena vid det mindre jordbruket äro enligt utredningens uppfattning stundom orsak till en produktionsfördyring vid många av dessa jordbruk.

Stenröjning Utredningen skall icke närmare gå in på frågan om stenröjningens omfattning vid mindre jordbruk. Det torde för övrigt vara mycket svårt att erhålla någon statistik, som belyser dessa förhållanden. Helt allmänt kan endast konstateras, att den mest stenbundna marken av naturliga skäl framför allt hyser det mindre jordbruket. Denna omständighet och svårigheten att anskaffa erforderliga maskinella hjälpmedel för stenröjning ha tidigare i stor utsträckning hämmat särskilt små jordbruk, belägna på dylik mark. Man kan dock konstatera, att de möjligheter till en mekaniserad stenröjning, som under senare år tillkommit, börjat att i allt högre grad utnyttjas även vid dessa jordbruk. Förutsättning för statligt stöd vid stenröjning på de minsta brukningsenheterna måste emellertid alltid bliva, att hänsyn tages till markbeskaffenheten, jordens framtida utnyttjande för olika produktionsändamål och den allmänna ekonomiska utvecklingen inom de områden, där stenröjning är avsedd att genomföras.

77 Betesanläggning Även i fråga om betesanläggningar stå de små jordbruken i allmänhet starkt tillbaka vid en jämförelse med de större brukningsenheterna. Genom de små arealerna uppstå ofta svårigheter att välja lämplig mark för betesanläggning, alldenstund åkern där endast sällan kan överföras till bete. Såsom längre fram kommer att behandlas, bero bristerna i djurens utfodring till mycket stor del på bristande tillgång på lämpliga beten men även i hög grad på dessa betesmarkers skötsel. En intensifierad upplysningsverksamhet i beteskultur omfattande såväl anläggandet av betesmarker som kanske framför allt skötseln och utnyttjandet av desamma bör komma till slånd.

Byggnader Bland de problem, som beröra de fasta anläggningarna, intager byggnadsfrågan en över alla andra dominerande ställning. Detta är särskilt fallet vid de små jordbruken. En stor del av dessa äro mera hänvisade till djurproduktion än de stora jordbruken, varför vid de förra i regel hållas flera djur per hektar än vid de senare, vilket i sin tur medför en större byggnadsvolym per hektar räknad. Då en mindre byggnad alltid bliver dyrare per volymsenhet än en större, komma de små jordbruken i en ä n n u mera ogynnsam ställning i förhållande till de stora. Ytterligare må erinras om att, enligt vad förut påvisats, mjölkproduktionen per ko inom stora områden är lägre ju mindre gården är. Den produktion, som skall betala byggnaderna, är alltså lägre, ju mindre brukningsenheterna äro. Samtliga dessa faktorer leda till att såväl nybyggnadskostnaderna som de årliga byggnadskostnaderna fördelade per hektar åkerjord öka, samtidigt som brukningsenheternas storlek minskar. I viss mån uppväges detta förhållande av att bruttointäkterna, varmed bl. a. de årliga byggnadskostnaderna skola betalas, räknade per hektar åkerjord i regel också ligga högre vid små än vid stora jordbruk. Anmärkas bör i detta sammanhang, att en viss skillnad i betraktelsesättet måste göras för de kostnader, som äro förbundna med ekonomibyggnaderna å ena sidan och bostäderna å den andra. Kostnaderna för ekonomibyggnaderna vila sålunda på jordbruksdriften. Bostadskostnaderna däremot skola betalas av den inkomst, som företagaren och dennes familj får icke endast av jordbruket utan även av annan verksamhet, varmed familjen är sysselsatt. Ur jordbruksföretagets synpunkt är det därför endast kostnaderna för ekonomibyggnaderna, som äro aktuella, medan ur företagarens personliga synpunkt även kostnaderna för bostäderna äro av vikt. Då det emellertid för småbruksutredningen gäller att bedöma de ekonomiska förutsättningar, som jordbrukaren och hans familj ha att på ett

78 litet jordbruk erhålla en dräglig försörjning, synes det utredningen riktigast att i byggnadskostnaderna inräkna kostnaderna för såväl ekonomibyggnader som bostäder. Enligt vid statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader (SFL) gjorda undersökningar kan nuvärdet av ekonomibyggnadsbeståndet vid samtliga Sveriges jordbruk med mera än 2 ha åker beräknas till mellan 7.000 och 7.400 milj. kronor. Bostadsbeståndet vid dessa jordbruk har sannolikt ett nuvärde av omkring 6.100 milj. kronor. I samtliga fall anknyta sig nuvärdena till 1953 års prisnivå. Av dessa belopp beräknas omkring 70 % falla på ekonomibyggnader och bostäder vid jordbruk med 2—20 ha åker, medan återstoden eller endast 30 % utgör nuvärdet av motsvarande byggnader vid jordbruk med över 20 ha åker. Huvuddelen av jordbrukets byggnader i fråga om såväl värde som volym ligger alltså inom det mindre jordbruket. Ytterligare må erinras, att enligt vad som framgår av de uppgifter, som lämnats i kapitel 2, av den totala jordbruksproduktionen från brukningsenheter med över 2 ha omkring hälften räknad i kalorier och omkring 60 % av värdet enligt 1953/54 års priser komma från gårdar med en areal av upp till 20 ha åker. Jordbruksproduktionen vid det mindre jordbruket är alltså betydligt mer belastad av byggnaderna än produktionen vid det större. Av intresse kan vara att visa, vilken avsevärd andel av jordbrukets totala nybyggnadsverksamhet som faller på de minsta brukningsenheterna. En uppfattning härom kan erhållas med ledning av de nybyggnadsinventeringar, som årligen företagas inom SFL. Slutmomentet i dessa undersökningar är en uppskattning av de under året nedlagda nybyggnadskostnaderna inom jordbruket. Fördelas dessa på brukningsenheter av olika storlek, erhålles den bild, som framgår av diagram 3 jämte tabell. Diagram

3. Nybyggnadsverksamheten

inom

jordbruket.

Kostnader per år i olika storleksgrupper av jordbruk (medeltal åren 1943—1952).

Hj. kr. 7° r bostäder

60 50

-

/

4-0

e konomibyggn.

1I t

20 IO O

/

•

VA

2-10

IO-20 20-50

ö.öohd.

Storleksgrupp, ha

bostäder

Tusental kronor ek.-byggn.

2—10 10—20 20—50 över 50

37.436 9.273 5.937 3.552

25.413 19.386 14.360 10.413

62.849 28.659 20.297 13.965

Summa

79 Under åren 1943 till 1952 beräknas det svenska jordbruket i medeltal ha lagt ned 126 milj. kronor på nybyggnadsverksamhet. Av detta belopp komma 63 milj. kronor eller hälften på jordbruk med 2—10 ha åker och 29 milj. kronor på jordbruk med 10—20 ha åker. Som synes berör alltså den största delen av nybyggnadsverksamheten inom jordbruket de allra minsta brukningsenheterna, ett faktum som torde vara angeläget att uppmärksamma vid såväl rådgivning som försöksverksamhet inom detta område. Det är framför allt stegringen av nybyggnadskostnaderna under och efter sista världskriget, som gjort jordbrukets byggnadsfrågor aktuella. Av skäl, som tidigare nämnts, ha de ekonomiska olägenheter, som äro förbundna med denna stegring, haft de ofördelaktigaste följderna för de minsta brukningsenheterna. De ekonomiska konsekvenserna för jordbruk av olika storlek torde man bäst kunna belysa genom att påvisa förhållandet mellan nybyggnadskostnadernas storlek och fastigheternas saluvärden. Detta förhållande gestaltar sig väsentligt olika för såväl olika storleksgrupper av jordbruk som för en och samma storleksgrupp i skilda delar av landet. Tabell 32, som hämtats ur SFL:s meddelande nr l 1 , belyser detta. Tabellen avser bokföringskontrollerade egendomar, för vilka nybyggnadskostnaderna för hela byggnadsbeståndet — bostadshus och ekonomibyggnader — satts i relation till saluvärdet. Detta har beräknats motsvara taxeringsvärdet jämte vissa procentuella höjningar av detsamma enligt de undersökningar, som gjorts rörande sambandet mellan dessa båda värden. Saluvärdet gäller vid medelmåttigt byggnadsbestånd. Även om det riktigaste hade varit att jämföra nybyggnadskostnaderna med saluvärdet vid nytt byggnadsbestånd, synes tabellen dock kunna giva en riktig bild av förhållandena inom olika områden och storleksgrupper. Erfarenheten visar nämligen, att byggnadernas beskaffenhet i regel endast obetydligt påverkar fastigheternas saluvärde. Medeltalen för storleksgrupper, jordbruksområden samt för hela landet äro vägda med de totala åkerarealerna i olika storleksgrupper och områden som vikter, d. v. s. de äro s. k. standardmedeltal.

Tabell 32. Nybyggnadskostnader i procent av fastigheternas bokföringskontrollerade egendomar 1939.

saluvärden

2—10

10—20

20—50

Medeltal

ha

ha

ha

ha

SS1 Msl Msk N

150 192 264 199

121 183 163 157

84 139 132 144

73 120 104 —

100 151 199 188

Medeltal (vägt)

161 Område

över 50

vid

(vflgt)

1 Byggnadskapitalet och byggnadsomkostnadernas storlek vid svenska jordbruk. Lund 1944.

80 Tabellen, som avser förhållandena år 1939, utvisar, att den procentsats, varmed nybyggnadskostnaderna överstego saluvärdena, ökades med minskande storlek på jordbruken. Denna tendens är genomgående för samtliga områden inom landet. Även mellan de olika områdena kunna vissa skillnader konstateras. I det ur jordbrukssynpunkt bästa området — Sslområdet — ligga sålunda nybyggnadskostnaderna i medeltal för samtliga storleksgrupper i nivå med saluvärdena, medan de för övriga områden ligga mellan 50 och 100 % över dessa värden. De slutsatser, som kunna dragas av tabellens uppgifter, äro, att förhållandet mellan nybyggnadskostnader och saluvärden i regel är fördelaktigast för stora egendomar i goda jordbruksbygder och ogynnsammast för små egendomar i sämre jordbruksbygder. Prisutvecklingen på jordbruksfastigheter under tiden 1939—1953 har undersökts inom Jordbrukets utredningsinstitut. Härvid har även en jämförelse gjorts med nybyggnadskostnadernas utveckling under samma tid. Undersökningen visar, att för samtliga jordbruk i landet nybyggnadskostnaderna och fastigheternas saluvärden i medeltal stigit procentuellt sett ungefär lika mycket mellan åren 1939 och 1953. Även om utvecklingen gestailar sig något olika för de olika storleksgrupperna av jordbruk, är den dock i stort sett densamma för alla. Enstaka jordbruk kunna dock avvika mycket från denna allmänna utvecklingstendens. Uppräknas nybyggnadskostnaderna och saluvärdena till 1953 års nivå enligt de procentuella stegringar, som skett, och göres en liknande jämförelse som den, vilken redovisats i tabell 32, kommer man därför till att de slutsatser, som drogos av nämnda tabell, i stort sett fortfarande gälla. Det ofördelaktiga förhållandet mellan nybyggnadskostnader och saluvärden, som gäller särskilt vid småbruk, medför framför allt svårigheter att anskaffa kapital för mera omfattande byggnadsföretag. Om jordbrukaren skall finansiera ett sådant byggnadsföretag med lånat kapital, bliver följden i regel, att han måste anlita även annan säkerhet än den, fastigheten erbjuder, för att tillräckligt kapital skall kunna uppbringas. Jordbrukarens finansiella läge försämras naturligtvis starkt genom en dylik åtgärd. Det bör dock här anmärkas, att en jordbruksfastighets hela byggnadsbestånd endast i undantagsfall behöver på en gång förnyas. Möjligheter torde därför finnas att genom ett successivt förnyande av byggnaderna under en längre tidsperiod underlätta kapitalanskaffningen. Det problem, som här berörts, framhäver i hög grad nödvändigheten av att söka genom ombyggnad i möjligaste mån utnyttja redan befintligt byggnadsbestånd. Undersökningar rörande den tekniska standarden av jordbrukets byggnadsbestånd i vårt land äro fåtaliga. 1938 års jordbruksutredning har i sin driftsundersökning bl. a. gjort en inventering på detta område och även inom SFL har utförts en sådan beträffande bokföringskontrollerade jordbruk av viss storlek. Ehuru den förra undersökningen är relativt gammal

81 och den senare endast omfattar en begränsad storleksgrupp, har det dock synts utredningen vara av intresse att här meddela några resultat från dessa undersökningar. Den driftsundersökning, som företogs av 1938 års jordbruksutredning, omfattade nära 18.000 brukningsenheter med en areal över 2 ha. De skilda storleksgrupperna voro i mycket olika grad representerade i utredningen. Inom de mindre storleksgrupperna uppgick sålunda antalet undersökta brukningsenheter med 2—5 ha åker till knappt 3 % av totalantalet, medan gruppen med mellan 5 och 10 ha åker utgjorde 5 å 6 %, varefter det procentuella antalet successivt steg i de större grupperna och utgjorde för Tabell 33. Procentuell fördelning efter beskaffenhet av boningshus ekonomibyggnader vid ägda brukningsenheter, medeltal för hela riket, år 1938. Ryggnadsslag, beskaffenhet

2—5

5—10

Storleksgri pper, hektar åker 10-20 20-30 30—50

Boningshus för ägaren God beskaffenhet . . Mindre god „ Dålig Uppgift saknas . . . .

44.6 47,6 7,7 0,1

45,6 47,6 6,6 0,2

50,7 43,1 5,7 0,5

45,1 45,8 8,9 0,2

Summa

100,0

100,0

100,0

God beskaffenhet . . Mindre god „ Dålig „ .. Uppgift saknas . . . .

30,6 50,0 11,1 8.3

40,4 44,7 8,6 6,3

Summa

100,0

Ood beskaffenhet . . Mindre god „ Dålig Uppgift saknas . . . .

och

50-100

över 100

55,8 39,6 3,9 0.7

58,8 38,2 2,2 0,8

60,0 31,4 4,3 4,3

100,0

100,0

100,0

100,0

40,2 47,4 8,7 3,7

44,8 44,9 7,1 3,2

44,5 43,5 8,4 3,6

49,6 42,9 6,7 0,8

58,8 35,4 5,1 0,7

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

34,6 46,9 17,9 0,6

35,5 47,9 16,0 0,6

37,1 48,8 13,5 0,6

39,4 49,1 11,0 0,5

38,3 48,9 12,2 0,6

42,6 45,8 10,8 0,8

53,1 36,6 9,5 0,8

Summa

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Ladugård God beskaffenhet . . Mindre god „ Dålig Uppgift saknas . . . .

37,1 43,4 19,0 0,5

37,4 46,8 15,5 0,3

38,2 48,2 13,1 0,5

40,3 46,6 12,5 0,6

36,7 50,4 12,2 0,7

41,3 47,9 10,0 0,8

54,2 35,4 9,7 0,7

Summa

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Andra ekonomibyggnader God beskaffenhet . . Mindre god „ Dålig Uppgift saknas . . . .

28,0 40,9 13,7 17,4

28,7 43,8 10,5 17,0

30,6 44,8 9,9 14.7

32,0 46,4 8,6 13,0

29,8 48,9 7,6 13,7

32,6 46,5 8,4 12,5

38,5 47,5 6,5 7,5

Summa

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Boningshus för

arbetare

Stall

82 gruppen med över 100 ha åker omkring 11 %. Dessa procentsiffror avse det antal gårdar, som medtagits i undersökningarna rörande byggnadernas beskaffenhet. De mindre jordbruken voro alltså här något sämre representerade än de större. Antalet undersökta jordbruk var emellertid rätt stort även i de minsta storleksgrupperna, eller över 3.000 i den minsta, nära 5.000 i storleksgruppen med 5—10 ha åker och nära 4.000 i gruppen med 10—20 ha åker. Hushållningssällskapen hade uttagit de gårdar, som skulle deltaga i driftsundersökningen. Sannolikt har härigenom ett visst positivt urval icke kunnat undvikas. I driftsundersökningen framhölls även, att de utvalda gårdarna efter allt att döma torde representera en rationellare drift och en något större produktionsförmåga än genomsnittsjordbruket. Vid undersökningen användes en skala med värderingen god, mindre god och dålig. Enligt anvisningarna till det använda frågeformuläret skulle byggnaden angivas som god, om den icke vore i behov av reparation och nybyggnad, som mindre god, om den vore i behov av reparation men ej nybyggnad, samt som dålig, om den behövde nybyggas. Även om denna gradering kan synas något oklar och vara rätt mycket beroende på den enskilde uppgiftslämnarens omdöme, torde dock de sammanställningar, som uppgjorts för olika storleksgrupper, kunna giva en viss uppfattning om byggnadernas tillstånd. I tabell 33, hämtad ur undersökningen, angives sålunda den procentuella fördelningen efter beskaffenheten av boningshus och ekonomibyggnader vid brukningsenheter, som brukas av ägaren själv. Siffrorna utgöra medeltal för hela riket år 1938. Enligt tabellen synas boningshusen för ägarna vara av bättre beskaffenhet vid jordbruk över 30 ha än vid jordbruk under denna storlek. Om man undantager den minsta storleksgruppen, där antalet lejda arbetare sannolikt är mycket litet, kan ett liknande förhållande konstateras i avseende å arbetarnas boningshus, men gränsen torde där böra sättas till en gårdsstorlek av 50 ha. över denna gräns synes beskaffenheten vara bättre än under densamma. Genomgående för samtliga ekonomibyggnader är, alt byggnadernas beskaffenhet bliver sämre, ju mindre brukningsenheterna äro. Denna undersökning utvisar alltså, att såväl boningshus som ekonomibyggnader till sin tekniska beskaffenhet äro sämre vid små jordbruk än vid medelstora och stora. Den av SFL verkställda byggnadsinventeringen, som utfördes under åren 1946 och 1947, avsåg byggnadsbeståndet vid 651 bokföringskontrollerade jordbruk med 10—30 ha åker. Dessa egendomar voro icke jämnt fördelade på landets olika jordbruksområden. Det vid inventeringen insamlade materialet har sedermera av småbruksutredningen utnyttjats för en närmare undersökning av byggnadsbeståndet vid samtliga i inventeringen deltagande egendomar om 10—20 ha åker, eller sammanlagt 439 gårdar, av vilka 63 äro belägna i södra Sveriges slätt- och mellanbygder, 187 i mellersta Sveriges skogs- och dalbygder, 134 i mel-

83 lersta Sveriges slättbygder samt 55 i norra Sverige. Även om dessa gårdar torde liksom beträffande de i 1938 års driftsundersökning deltagande gälla, att deras drift är intensivare än de svenska jordbrukens i allmänhet, och sannolikt torde också byggnadsbeståndet därstädes vara försett med en mera omfattande teknisk utrustning än landets jordbruk i övrigt. Vid den sålunda företagna undersökningen ha följande iakttagelser gjorts. För att bedöma ekonomibyggnadernas värmehushållning har väggarnas värmegenomgångstal, k-värde, beräknats. Därjämte har det sålunda erhållna k-värdet satts i relation till det antal värmeproduktionsenheter, som djurstallet beräknats kunna rymma. För en tillfredsställande värmehushållning i en byggnad fordras nämligen icke endast en god värmeisolerande förmåga hos väggen utan även ett lämpligt antal djur i byggnaden, så att en viss värmeproduktion erhålles. Resultatet av denna undersökning visas i tabell 34, som angiver den procentuella fördelningen av undersökta djurstallar med hänsyn till tillfredsställande och icke tillfredsställande isolerade väggar. Härvid ha djurstallarna uppdelats på sådana med stenväggar och sådana med träväggar inom olika områden av landet. Tabell 34. Procentuell fördelning av undersökta djurstallar med hänsyn till tillfredsställande och icke tillfredsställande isolerade väggar. Djurstallarna uppdelade pä sådana med stenväggar (S) och sådana med träväggar (T) inom olika områden. Väggar med Tillfredsställande isolering Icke tillfredsställande isolering

Ssl S

Smb T

S

T

s

Ms T

S

T

Hela riket S T

18 Msk

N

Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 Anm.: På grund av otillräckligt material ha uppgifter om Iräladugårdar i Ssl-området och stenladugårdar i Smb-området icke kunnat medtagas.

Tabellen visar för samtliga områden, att stenväggarna genomgående äro sämre isolerade än träväggarna. Medan 74 % av stenväggarna kunna anses som icke tillfredsställande ur isoleringssynpunkt, är motsvarande procentsiffra för träväggar endast 18. En sammanräkning av resultaten för både sten- och träväggar i det undersökta materialet giver vid handen, att 57 % av djurstallarna kunna räknas som otillfredsställande och 43 % som tillfredsställande isolerade. Ventilationen av djurstallarna spelar även en avgörande roll för varaktigheten. Härvid är att märka, att, även om väggarna äro tillfredsställande isolerade, konstruktionen i och för sig är oriktig, om icke ventilationsanordningarna fungera. Kombinationen tillfredsställande isolering och dålig ventilation leder likaväl som otillfredsställande isolering till ökad fuktavsättning på väggarna och därigenom till minskad varaktighet hos byggnaderna. I tabell 35 ha samtliga undersökta byggnader fördelats efter isolerings- och ventilationstillstånd.

84 Tabell 35. Fördelning av undersökta djursiallar efter förekomsten av isolering ventilationsanordningar. Djurstallarna uppdelade på sådana med stenväggar och sådana med träväggar. Väggar: tillfredsställande isolering

Ventilation: Utan särskilda Med „

anordningar „

Därav: Väggventilation 1 God taktrumma Dålig taktrumma Obestämt Reslgrupp Summa

. ja

. nej

ja

nej

6 38

48 79

120 57

25 13

15 16 6 1 —

45 16 11 7 1

32 10 10 5 1

9 1 2 1 —

44 172

och

38 216

Mestadels helt öppna ventiler utan fläkt.

Av de undersökta ladugårdarna äro samtliga med otillfredsställande isolering utan möjligheter att ventilera. De ladugårdar, som ha tillräckligt isolerade väggar, kunna tillfredsställande ventileras, endast om de äro försedda med god taktrumma eller fläktanordning, vilket är fallet med 9 % av stenladugårdarna och 5 % av träladugårdarna. Möjligen kan dessutom tänkas, att en del av de välisolerade ladugårdarna med väggventilation fungera tillfredsställande. Dessa utgöra 9 % av sten- och 15 % av träladugårdarna. Medan det alltså i cirka 80 % av samtliga undersökta ladugårdar sannolikt icke går att få en ventilation att fungera, kan detta möjligen gå i de återstående 20 % och säkert går det endast i cirka 10 % av stenladugårdarna och 5 % av träladugårdarna. Som synes av denna undersökning, måste man utgå ifrån att en mycket stor del av det mindre jordbrukets byggnadsbestånd är utsatt för risken att snabbt förstöras på grund av att isoleringen i väggarna icke blivit riktigt dimensionerad samt att ventilationsanordningarna i regel äro av undermålig beskaffenhet. Det är emellertid icke blott så, att dessa brister förorsaka ett tidigare förstörande av byggnaden, utan även djurens avkastning bliver lidande därav. Enligt vid statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader utförda undersökningar har det sålunda visat sig, att korna lämna en lägre mjölkavkastning i en ladugård, som helt saknar eller blott är försedd med bristfällig ventilation, varigenom stora temperaturvariationer under dygnet uppstå, än i en ladugård, där temperaturen med hjälp av en god värmeisolering och riklig ventilation kan hållas jämn. Amerikanska undersökningar ha givit liknande resultat. När det gäller att komma till rätta med jordbrukets byggnadsfråga, kan rent principiellt framhållas att detta kan ske på två olika sätt. Direkt kostnadssänkande åtgärder i avsikt att förbilliga kostnaderna för en viss bygg-

85 nadsvolym är den möjlighet, man i allmänhet tänker sig som lösningen på landsbygdens byggnadsproblem. På denna väg torde man, åtminstone enligt vad forskningen på området hittills låtit antyda, kunna nå ett visst resultat men dock icke i den grad, att problemet därigenom helt löses. Den andra och ur ekonomisk synpunkt viktigaste vägen är att —• samtidigt med att sådana åtgärder vidtagas, som kunna förbilliga byggnaderna — jordbruksproduktionen anpassas efter byggnadskapitalet. En sådan anpassning av jordbruksdriften kan bestå däruti, att de förhandenvarande förutsättningarna för jordbruksdrift bättre utnyttjas, så att jordens odlingsförmåga på lämpligaste sätt tillgodogöres. Vidare kan man — även vid mindre jordbruk — genom en god planlösning av byggnaderna och genom att på ett ekonomiskt riktigt sätt använda olika tekniska hjälpmedel, exempelvis utrustning i byggnaderna för åstadkommande av arbetsbesparing vid djurens skötsel, grödans transport o. s. v., minska arbetskostnaderna och därigenom förbättra den ekonomiska situationen. Vid det mindre jordbruket, där brukaren i allmänhet själv utför allt arbete, kan ekonomien dessutom förkovras på så sätt, att den genom begagnande av dylika hjälpmedel inbesparade arbetstiden utnyttjas i andra delar av produktionen. Möjligheterna att lösa byggnadsfrågan vid det mindre jordbruket på ett ekonomiskt riktigt sätt sammanhänga givelvis i hög grad med produktionsintensiteten i jordbruket. Hög bruttoavkastning per arealenhet minskar byggnadsomkostnadernas procentuella andel av bruttoavkastningen. Produktionsintensiteten i husdjursskötseln inverkar även på det sättet, att exempelvis ett färre koantal med en hög mjölkavkastning per ko direkt minskar utrymmesbehovet i ladugården. Detsamma är givetvis förhållandet även vid övrig animalieproduktion. God produktionsintensitet för gödsvin medför sålunda ett ekonomiskt bättre utnyttjande av utrymme o. s. v. Innan ett byggnadsprojekt börjar bearbetas ur byggnadsteknisk synpunkt, måste planer över den lämpligaste jordbruksdriften för brukningsenheten ifråga föreligga. Det är givet, att det kan vara mycket svårt att ställa de prognoser för framtiden, som därvid i viss mån bliva nödvändiga, men så mycket kan i varje fall vinnas med en sådan s. k. driftsplanering, att man icke bygger efter en driftsform, som vid tillfället för investeringen är uppenbart felaktig. Om en driftsekonomisk planering upplägges för ett lantbruk med hänsynstagande till kostnaderna för ett visst byggnadsprojekt, kunna dessutom möjligheterna att i renoverat skick bibehålla ett äldre byggnadsbestånd ur ekonomisk synpunkt bättre belysas än vad fallet vore, om ingen driftsplanering gjordes. Vid det svenska jordbruket finnes ett gammalt byggnadsbestånd, som delvis får betecknas som avskrivet, men som alltjämt kan göra tjänst efter ombyggnad eller renovering. Vid mindre brukningsenheter äro emellertid möjligheterna härutinnan förhållandevis små, beroende på att där icke kunnat bekostas dyrbarare fasta anläggningar och att dessa jordbruk i

86 samband med nyodling eller andra förändringar i jordbruksstrukturen fått ett tämligen oenhetligt och ofta mindre väl planerat byggnadsbestånd. Den utveckling, som även det mindre jordbruket för närvarande är underkastad, sker tämligen snabbt, varför investeringar för lång tid framåt nu mera än förr äro vanskliga att genomföra. Dessa omständigheter böra föranleda därtill, att man, så långt det är möjligt, dock söker utnyttja äldre byggnader, om detta kan ske utan alltför stora kapitalinsatser. Det är icke ovanligt, att man "utdömt" en ekonomibyggnad och ansett, att den borde ersättas med en ny. En dylik åtgärd har säkerligen i många fall varit riktig rent byggnadstekniskt sett, men däremot icke alltid välbetänkt ur jordbruksekonomisk synpunkt. Den gamla byggnaden hade måhända genom en relativt enkel renovering kunnat användas ännu några tiotal år, under vilken tid en helt annan uppfattning om byggnadsfrågans lösning vid jordbruket ifråga hade kunnat göras gällande. Om det bestämt kan förutses, att jordbruksproduktionen kommer att bliva oförändrad vid ett lantbruk, är det måhända riktigt att bygga nytt, men ett dylikt bedömande är i nuvarande tider vanskligt att göra. Genom maskinteknikens utveckling ha möjligheter i allmänhet skapats för en ekonomisk besparing av mänsklig arbetskraft men också för en samtidig minskning av byggnadsvolymen och därmed även av byggnads kostnaden. Detta gäller emellertid främst det större jordbruket, där skördetröskor, spannmålssilor, ensilagesilor m. m. möjliggöra väsentligt mindre byggnadsvolym nu än tidigare. Det mindre jordbruket kan i viss omfattning också draga nytta av maskinteknikens utveckling. Genom användning av enkla transportörer och fläktar liksom viss skördeapparatur från maskinstationer eller eljest för samfällt bruk avsedda maskiner kunna äldre byggnadsbestånd bättre utnyttjas. Som bekant har emellertid maskintekniken vid det mindre jordbruket först på senare tid börjat tilldraga sig ett större intresse. Även vad elektrifieringen beträffar äro förhållandena sämre vid små än vid medelstora och stora jordbruk. Elektrifieringen på lantgårdarna spelar en allt större roll, icke blott för trevnaden därstädes utan jämväl för möjligheten att där bedriva en rationell jordbruksdrift. Elkraftutredningen har i sin den 16 december 1952 avgivna redogörelse nr 3 (SOU 1953: 13) påpekat, bl. a., att, även om numera flertalet brukningsenheter inom jordbruket hade tillgång till elenergi, utnyttjandet av denna med nu kända tekniska hjälpmedel vore mycket ofullständigt. Detta gällde särskilt brukningsenheter med 5—10 ha åker. Av elektrifierade brukningsenheter inom storleksgruppen 2—5 ha åker hade många alltjämt icke tagit elkraften i anspråk för motordrift och antalet helt oelektrifierade gårdar inom denna grupp vore ännu betydande. Elkraftutredningen har även framhållit, att den vidare utvecklingen av jordbrukets eldrift trots starka pådrivande orsaker skulle komma att försiggå med en viss återhållsamhet. Orsaken härtill vore, att det nu främst gällde de mindre gårdarna, vid vilka de ekonomiska förut-

87 sättningarna vore helt annorlunda än vid de större. En mera fullständig elektrifiering skulle bl. a. förutsätta skapande av material, som möjliggjorde installation till lägre kostnad. I anslutning härtill vill småbruksutredningen peka på den svaga utbyggnad av elnätet, som förekommer i vissa bygder, liksom även på de svårigheter, vilka sammanhänga med att näten från början otillräckligt dimensionerats. Detta medför, att de befintliga näten icke komma att tåla den ökade belastningen genom elektrifiering av samtliga brukningsenheter inom området, vilket i synnerhet bliver till nackdel för det mindre jordbruket. Småbrukens belägenhet i ofta avlägsna bygder liksom andra omständigheter ha givetvis medverkat till nämnda förhållanden, men det är enligt småbruksutredningens uppfattning särskilt angeläget, att landsbygdens och i detta sammanhang det mindre jordbrukets elektrifiering icke eftersattes. Tabell 36 a. Antalet brukningsenheter med ensileringsanläggningar i procent antalet brukningsenheter inom olika storleksgruppcr i södra och mellersta Sverige ' 1944 och 1951. Storleksgrupp, 2—5 5—10 10—20 20—50 över 50 1

av hela

Ensileringsanläggningar 0,9 2,9 6,4 13,9 41,5

1,4 4,8 11,5 22,9 54,3

Götaland samt Svealand utom Värmlands och Kopparbergs län.

Utvecklingen på ensileringsområdet har under de senaste åren alltmera gått i riktning mot byggande av tornsilor och användande av större mängder ensilage än tidigare. Den omständigheten, att ensileringsanläggningar i allmänhet bliva relativt kostsamma och att därjämte viss maskinell utrustning erfordras, har sannolikt medfört, att, såsom tabell 36 a utvisar, de stora jordbruken i fråga om sådana anläggningar äro avsevärt bättre utrustade än småbruken. Ansträngningar böra därför göras att söka lösa de tekniska och ekonomiska problem, som sammanhänga med en utökad ensileringsverksamhet vid det mindre jordbruket. Försök, som under senare år utförts, tyda på att möjligheter finnas att konstruera billigare silotyper, som även kunna lämpa sig för mindre jordbruk. I den mån upplysningsverksamheten på området kan verka, bör det sålunda finnas utsikt till att även vid det mindre jordbruket ensileringen skall komma att utvecklas. Vad gödselvårdsanläggningar beträffar äro, såsom av tabell 36 b framgår, förhållandena vid det mindre jordbruket avsevärt bättre än i fråga om ensileringsanläggningar. Någon större skillnad i detta hänseende föreligger icke mellan de olika storleksgrupperna. Det kan här likväl ifrågasättas, om det ur ekonomisk synpunkt är lönande med urinbrunn vid de minsta bruk-

88 ningsenheterna och om icke enklare gödselvårdsanläggningar i övrigt kunde användas än vad som hittills i allmänhet rekommenderats. De försök, som härutinnan utförts och pågå vid SFL, tyda på detta. Tabell 36 b. Antalet brukningsenheter med gödselstäder i procent av hela antalet enheter inom olika storleksgrupper i hela riket 1944 och 1951. Storlcksgrupp, åkerareal, lia

2—5 5—10 10—20 20—50 över 50

bruknings-

Gödselstad, försedd med ogenomtränglig botten

30,1 35,9 33,3 32,1 11.1

33,3 40,9 38,7 36,8 44,7

Småbruksutredningen har med vad ovan anförts velat belysa byggnadsfrågans stora ekonomiska betydelse för det mindre jordbruket samt visa, att det nuvarande byggnadsbeståndet vid detta jordbruk är i starkt behov av förbättring. Detta förhållande gäller såväl ekonomibyggnader som bostäder, ehuru de sistnämnda dock under senare år varit föremål för kraftigare förbättringsåtgärder än de förra. Orsakerna till de anförda bristerna äro naturligtvis bl. a. alt söka i innehavarens svaga ekonomi och byggnadsfrågans allmänna svåra ekonomiska läge men också till icke ringa del däri, att vederbörande av andra skäl underlåtit att underhålla vitala delar av byggnaden med ofta ödesdigra följder för densamma. Ej minst med hänsyn till att ladugården vid det mindre jordbruket delvis är husmoderns arbetsplats, bör det vara angeläget, att byggnadsbeståndet snarast möjligt förbättras. Det bör vara en uppgift för forsknings- och försöksverksamheten att angiva riktlinjerna härför. En mera intensifierad upplysningsverksamhet och detaljerad rådgivningsverksamhet anser utredningen dock under alla förhållanden vara nödvändig för att åstadkomma bättre underhåll av de genom stegringen av byggnadskostnaderna allt värdefullare byggnaderna. Enligt småbruksutredningens uppfattning bör forsknings- och försöksverksamheten beträffande lantmannabyggnader utrustas med möjligheter att bedriva en viss allmän upplysning på området, övriga forskningsgrenar inom jordbruket kunna genom hushållningssällskapen m. fl. förmedla upplysning till jordbrukarna, medan däremot byggnadsforskningen saknar dessa möjligheter. Visserligen finnas byggnadskonsulenterna i lantbruksnämnderna, men dessa konsulenter behandla endast byggnadsfrågorna i samband med att statligt lån eller bidrag sökes för ett byggnadsprojekt. Härigenom nå dessa konsulenter endast en begränsad del av de jordbrukare, för vilka byggnadsproblemen äro aktuella. Byggnadsforskningen bör genom typdetaljritningar över konstruktioner och planer kunna åt jordbrukare och byggnadshantverkare lämna en viss detaljerad vägledning av prin-

89 cipiell innebörd. Nya forskningsresultat på området måste snabbt kunna bringas till allmänhetens kännedom. Detta är av vikt, emedan byggnadsverksamheten i särskilt hög grad är ett arbete på lång sikt, som, om det utföres felaktigt, kan medföra en förlustbringande inverkan under många år framåt. Genom SFL ha försöksvis renoveringsarbeten ulförts vid ett antal ladugårdar i Norrland med stöd av de tidigare utgående bidragen till ladugårdsförbättringar. Dessa försök 1 genomfördes på så sätt, att byggnaderna kontrollerades ur hygienisk synpunkt vid några tillfällen under en vinter. Efterföljande sommar skedde en renovering med ledning av de vid undersökningen vunna resultaten. Nästa vinter gjordes en efterkontroll för att studera den hygieniska effekten av de genomförda åtgärderna. Enligt småbruksutredningens mening vore det av stort värde, om byggnadsforskningen bereddes möjlighet att bedriva en liknande verksamhet i syfte att meddela en påtaglig och lättfattlig upplysning om på vilket sätt ett äldre byggnadsbestånd skulle kunna utan onödiga kostnader moderniseras. För ändamålet skulle sålunda i olika landsdelar vissa gårdar årligen utväljas för genomförande av förbättringsåtgärder, vilka sedermera skulle demonstreras för lantbrukare och andra därav intresserade. Genom att på så sätt anknyta upplysningsverksamheten direkt till byggnadsforskningen skulle vinnas, att moderna och rationella synpunkter på landsbygdens byggnadsproblem skulle komma att ligga till grund för rådgivningen. Avsikten med dessa demonstrationsgårdar skulle emellertid icke enbart vara att visa, att ur byggnadsteknisk synpunkt riktiga byggnadsarbeten blivit utförda, utan även att hela driftsplanen anpassats efter byggnadskapital och övriga förhållanden på egendomen. Samverkan skulle givetvis ske med lantbruksnämnder och husbållningssällskap. Till förbättring av stallhygien och ventilation m. m. kunna för övrigt många inom jordbruket konsulterande tjänstemän medverka. Veterinärer och husdjurskonsulenter m. fl. besöka sålunda årligen ett stort antal ladugårdar och komma lätt (ill tals med jordbrukarna även i sådana spörsmål. Det bör nämnas, att på initiativ av den här i landet verkande Samarbetsdelegationen för husdjurshygien, som är ett organ för samarbete mellan veterinärer, agronomer, mejeritekniker m. fl., kurser tidigare hållits i byggnadsoch därmed sammanhängande frågor. Delegationen, som arbetar utan statligt stöd, har i sin verksamhet viss anknytning till detta område, i vad det gäller stallhygien. Även vid statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader (SFL) ha kurser hållits för byggnadskonsulenter m. fl. Enligt utredningens mening skulle det vara värdefullt, om dylika kurser i större omfattning kunde anordnas i byggnads- och särskilt ventilationsfrågor för sådana 1 Statens forskningskommitlés för lanlmannabyggnader meddelande nr 8 "Värme- och ventilationsförhållandenas inverkan på ladugårdarnas livslängd samt förbätlringsförsök på befintliga norrländska ladugårdar" (1946).

90 inom jordbruket konsulterande tjänstemän, vilkas verksamhet på ett eller annat sätt beröres av byggnadsspörsmålen. Det gäller sålunda veterinärer, husdjurskonsulenter, mejerikonsulenter, jordbruksinstruktörer m. fl. De skiftande uppfattningar, som dessa olika tjänstemän därvid kunna ha, skulle på detta sätt kunna sammanjämkas, varigenom de råd, som lämnades jordbrukarna, skulle komma att få en mera allsidigt saklig bakgrund. Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen att anordna dylika kurser i samverkan med statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader och de olika institutioner i övrigt, som beröras av dessa problem. Någon allmän undervisning av hantverkare inom jordbrukets byggnadsverksamhet förekommer knappast, om man bortser från kortare kurser, som mera sporadiskt anordnas av statens hantverksinstitut, Samfundet för hembygdsvård och olika byggmästaresammanslutningar. I samband med en rundfråga av 1940 års byggnadssakkunniga hos egnahemsnämnder, hushållningssällskap m. fl. uttalades från många håll önskemålet om undervisning på hithörande område. Förhållandena ha emellertid sedan dess icke förändrats. Visserligen finnes numera rådgivning att tillgå, bl. a. genom byggnadskonsulenterna hos lantbruksnämnderna, Lantbruksförbundets byggnadsförening (LBF) m. fl., men en stor del av byggnadsarbetena på landsbygden, särskilt mindre reparations- och renoveringsarbeten, utföras dock av olika anledningar alltjämt utan anlitande av sakkunskap. Det synes utredningen, att tillfälle bör beredas byggnadshantverkare att genomgå kortare kurser i bl. a. ventilationsfrågor, inredningsdetaljer i djurstallar, enklare fukt- och värmeisoleringsarbeten m. m. Dylika kurser böra kunna ordnas genom lantbruksstyrelsens försorg och förläggas till lantmannaskolor eller liknande anstalter. Kostnaderna härför synas kunna bestridas från det under riksstatens nionde huvudtitel uppförda reservationsanslaget till bidrag till särskilda utbildningskurser, vilket anslag i så fall bör något höjas. Kurserna böra organiseras lokalt och med anlitande så långt möjligt av lokala krafter. I jämförelse med den övriga tekniska utvecklingen inom jordbruket föreligger en väsentlig eftersläpning av jordbrukets byggnader. Orsakerna härtill äro givetvis, att först under de allra senaste åren igångsatts en viss forsknings- och försöksverksamhet på detta för jordbrukets ekonomiska förhållanden så viktiga område. Men även den omständigheten, att upplysning i dessa frågor i det närmaste saknats, har bidragit till det i det föregående omtalade tillståndet av jordbrukets byggnader. En mångfald nya byggnadsmaterial, vilka under senare år tillkommit och som rätt använda i väsentlig grad kunna bidraga till förbilligande av jordbrukets byggnader, måste emellertid provas vid en forskningsinstitution och resultaten härav sedermera delgivas allmänheten. Den nuvarande byggnadsverksamheten på jordbruksområdet företer ofta en bild av ett felaktigt användande av byggnadskapitalet och ett onödigt slöseri med detsamma. Om byggnadsforskningen utrustades med erforderliga medel för bedrivande av en ökad forsknings- och

91 försöksverksamhet samt i anslutning därtill upplysning genom demonstrationsbyggnader i fältet, skulle utvecklingen på detta område relativt snabbt komma att följa utvecklingen i övrigt inom jordbruket. Enligt beslut av 1953 års riksdag uttages en s. k. byggnadsforskningsavgift av 20 kronor per arbetare och år, vilka medel handhavas av Statens nämnd för byggnadsforskning. Småbruksutredningen finner det angeläget, att de avgifter, som sålunda inflyta från jordbrukets byggnadsverksamhet, komma jordbrukets byggnadsforskning till godo. Småbruksutredningen anser sig böra i detta sammanhang även något beröra frågan om statligt stöd enligt rationaliseringskungörelsen (nr 342/1948) till vissa specialanläggningar. Enligt 10 § 4 stycket kungörelsen må lånegaranti och statsbidrag beviljas för bl. a. uppförande eller förbättring av för jordbruksdriften erforderliga ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar, däri inbegripet gödselvårds- och siloanläggningar ävensom utrymmen för förvaring av potatis och rotfrukter m. m. Lantbruksstyrelsen har i cirkulärskrivelse (1951:2) till lantbruksnämnderna meddelat vissa föreskrifter rörande tillämpningen av nyssnämnda stadgande. Styrelsen anförde därvid bl. a., att det torde ligga helt i linje med de allmänna riktlinjerna för främjandet av jordbrukets rationalisering, att statligt stöd lämnades till de nya fasta anläggningar, som vore oundgängligen erforderliga för omläggning av driftsinriktningen i önskvärd omfattning. Om man sålunda t. ex. vid utvecklingsplanering kommit till den bestämda uppfattningen, att en del övergångsjordbruk lämpligen kunde rationaliseras på nyss nämnt sätt, borde lantbruksnämnderna ävensom deras planeringskommittéer särskilt noga överväga behovet och lämpligheten av specialjordbruk i trakten. Härvid måste givetvis hänsyn tagas till avsättnings- och transportförhållandena, så att man t. ex. icke rekommenderade övergång till köksväxtodling för avsalu i områden med dyrbara transporter till avsättningsställena eller i områden, där man redan vore väl försörjd med trädgårdsprodukter. Lantbruksstyrelsen föreskrev vidare, att statsbidrag till sådana specialanläggningar icke finge beviljas till företag, som hade eller genom åtgärden skulle få industriell karaktär, utan skulle utgå endast till förbättring av övergångsjordbruk i sådan omfattning, att företaget efter förbättringsåtgärderna komme att kunna skötas av och bereda tillfredsställande bärgning för ägaren eller brukaren och hans familj. Vad lantbruksstyrelsen här föreskrivit synes närmast åsyfta vissa övergångsjordbruk, där genom byggnadsinvesteringar på kortare sikt den fortsatta utvecklingen av den yttre rationaliseringen icke skulle föregripas. Småbruksutredningen ansluter sig till lantbruksstyrelsens mening men vill därjämte göra gällande, att ett mindre jordbruk i många fall skulle genom vidtagande av här avsedda åtgärder kunna iordningställas för att giva tillfredsställande bärgning åt en jordbrukarfamilj och sålunda kunna bliva bestående som bärkraftigt småbruk.

92 Maskiner Mekaniseringen av det svenska jordbruket började först på de större brukningsenheterna. De mindre jordbruken ha emellertid alltmera kommit att dominera vid anskaffning av jordbruksmaskiner. En avsevärd del av det totala antalet sådana maskiner, som årligen försäljas i Sverige, går sålunda numera till de minsta storleksgrupperna. Det torde kunna förväntas, att mekaniseringen vid dessa jordbruk kommer att ytterligare öka under de närmaste årtiondena. Det enligt utredningens mening viktigaste spörsmålet vid mekanisering av det mindre jordbruket gäller möjligheten att ersätta hästarna med traktor. Ett dylikt utbyte inverkar mera genomgripande på hela driftsorganisationen än anskaffandet av någon annan maskin. Småbruksutredningen har därför ansett det angeläget att få de ekonomiska problem belysta, som uppstå i samband med sådana förändringar i driftsorganisationen. De undersökningar, som hittills gjorts på detta område, ha främst avsett det medelstora och stora jordbruket. För att få en närmare uppfattning om hur förhållandena gestalta sig vid de minsta brukningsenheterna har utredningen låtit utföra vissa kalkyler, vilka redovisas i bilaga 2. Till grund för dessa beräkningar, som främst av kostnads- och tidsbesparingsskäl icke kunnat stödjas på några nya undersökningar, ha lagts sådana erfarenhetsrön i fråga om arbetsåtgång samt häst- och traktorkostnader, som kunnat hämtas ur bokföringsresultat och olika redan publicerade specialundersökningar. Kalkylerna avse främst att belysa, hur variationerna av olika faktorer vid utbyte av hästar mot traktor påverka det ekonomiska resultatet vid en "normal" jordbruksdrift på en mindre gård. Några beräkningar av totalkostnaderna i de olika fallen ha icke gjorts, utan avsikten har endast varit att visa, i vad mån detta utbyte ökar eller minskar nettot från jordbruksdriften. Beträffande undersökningen och dess resultat må framhållas följande. Då det ur småbruksutredningens synpunkt närmast är av intresse att undersöka förhållandena vid jordbruk med en åkerareal av 5—10 ha åker, har som exempel valts en tänkt gård med en areal av 8 ha åker. På grund av de olika förhållandena i skilda delar av landet ha tre sådana typgårdar undersökts, representerande respektive mellersta Sveriges slättbygder (Msl), mellersta Sveriges skogs- och dalbygder (Msk) samt norra Sverige (N). I dessa områden finnas nämligen de flesta småbruken och de största småbruksproblemen. Utöver 8 ha åkerjord ha typgårdarna antagits omfalta även 0,5 ha betesmark i Msl-området samt 1,3 och 1,0 ha i Msk- respektive N-områdena. Då problemen ställa sig väsentligt olika, om skog finnes eller icke, ha även alternativa kalkyler uppgjorts för jordbruk med och sådana utan skog. Skogsarealerna ha i Msl- och Msk-områdena antagits vara 25 ha och i N-området 50 ha. Samtliga uppgifter om arealerna betesmark och skogsmark samt om åkerarealens användning ha hämtats ur den offi-

93 ciella statistiken. Övriga faktorer, som varierats, äro antalet hästar (en eller två), omfattningen av körning med traktor utom den egna gården, priset per foderenhet hästfoder samt det antal hästtimmar, som en traktortimme kan ersätta, ävensom bränsleslag och bränsleförbrukning per traktortimme. I nedanstående tablå sammanfattas resultatet av undersökningen. Tablån visar den ungefärliga ökning ( + ) eller minskning (—) i de totala årskostnaderna, som ett utbyte av en eller två hästar mot traktor skulle medföra vid ett jordbruk med 8 ha åker och varierande areal skogsmark. Ökning ( + ) resp. minskning (—) i de totala årskostnaderna vid ett jordbruk med 8 ha åker och varierande, areal skogsmark vid ersättande av en eller två hästar mot traktor. Kronor år 1953/54. Bensintraktor. Gårdar belägna i: Pris per foderenhet hästfoder, kronor: Gärdar utan skogsmark: med en häst, som ersattes med traktor 4.4 hästtimmar = 1 traktortimme 2.5 „ = 1 med två hästar, som ersättas med traktor 4.4 hästtimmar = 1 traktortimme 2.5 „ = 1 Gårdar med skogsmark om: med en häst, som ersattes med traktor 4.4 hästtimmar = 1 traktorlimme 2.5 „ = 1 med två hästar, som ersätlas med traktor 4.4 hästtimmar = 1 traktortimme 2.5 ,. = 1 Traktorn användes även utom den egna gården: Vid gårdar utan skogsmark med en häst, som ersattes med traktor, varvid 4.4 hästtimmar = 1 traktortimme 50 traktortimmar utom gården 100 200 2.5 hästlimmar = 1 traktorlimme 50 traktortimmar ulom gården 100 200 Vid gårdar med skogsmark med en häst, som ersältes med Iraklor, varvid 4.4 hästlimmar = 1 traktortimme 50 traktortimmar utom gården 100 200 2.5 hasttimmar = 1 traktortimme 50 traktortimmar utom gården 100 200

Msl

N

Msk 0,20 0,30

0,20

0,30

+580 +860

+330 +510

+ 60 +240

— 90 —660 —100 —670 —320 + 190 —370 +180 —390 —150

—850 —670

0,20

0,30

+ 590 + 870

+290 +570

25 ha + 670 + 960

+280 +550

25 ha

50 ha

+360 +640

+670 +360 -1-950 +640

+460 +640

+180 +360

+ 0 —580 + 280 —300

+ 0 —580 +270 —310

—200 — 20

—730 —550

+ 440 + 140 + 320 + 20 + 190 —110

+ 430 + 130 +140 —130 + 310 + 10 + 20 —260 + 180 —130 —130 —410 + 470 + 380 + 260

+ 390 + 120 + 290 + 20 + 160 —110

+ 530 + 220 + 410 + 100 + 270 — 40

+ 530 + 220 + 410 + 100 + 270 — 40

+ 270 — 20 + 150 —140 ± o —290

+ 880 + 790 + 670

+ 870 + 780 + 660

+ 790 + 700 + 580

+ 490 + 400 + 280

+ 560 + 480 + 350

+ 770 + 680 + 560

+ 550 + 470 + 340

+ 520 + 420 + 300

+ 240 + 140

+ 10

94 Tablån redovisar resultatet av de kalkyler, där häst utbytts mot bensindriven traktor. Som framgår av bilaga 2 ha emellertid motsvarande beräkningar även uppgjorts för fotogendriven traktor. Dessa visa, att den senare genomgående bliver 50—200 kronor dyrare i drift än den bensindrivna vid det timantal, som här räknats med, d. v. s. mellan 150 och 600 timmars körning per år. En jämförelse mellan dessa båda drivmedel giver nämligen vid handen, att det är fördelaktigast att använda bensin upp till en årlig bränsleförbrukning av 1.500 å 2.000 liter, d. v. s. upp till 500 å 600 timmars körning, och att först vid större förbrukning fotogen ställer sig förmånligast. Detta sammanhänger med att restitution av skatt på bensin, som användes för jordbruksändamål, för närvarande ulgår med 300 kronor per bensindriven traktor och år. För det mindre jordbruket, där traktorn i regel användes mindre än 500 å 600 timmar per år, vore det därför önskvärt, om denna förmån kunde bibehållas, särskilt som den bensindrivna traktorn är särskilt lämpad för småarbeten. Den är som bekant lätt att starta utan särskild varmkörning. Många jordbrukare på små gårdar torde också under de senaste åren ha skaffat sig bensindrivna traktorer på grund av den fördel, som restitutionen innebär. I det följande har utredningen även utgått ifrån att bensin användes som drivmedel till traktorn. Stor inverkan på det ekonomiska slutresultatet har det pris, som måste betalas per fe hästfoder. Med hänsyn härtill har utredningen i kalkylerna räknat med två alternativ i detta hänseende, nämligen 0,20 kronor respektive 0,30 kronor per fe. I dagens läge (sommaren 1954) ligger foderenhetspriset sannolikt närmare det högre än det lägre av dessa värden. Utredningen har därför vid den fortsatta diskussionen av tablån tagit mest hänsyn till resultaten vid det högre foderenhetspriset. För övrigt torde det icke vara någon svårighet att beräkna det ekonomiska resultatet av en övergång från häst till traktor även vid varje annat foderenhetspris, då, såsom framgår av tabellerna till bilaga 2, en förändring av nämnda pris med 1 öre innebär en ändring av kostnaderna med omkring 30 kronor i Msl- och Msk-områdena och 27 kronor i N-området. ö k a s foderenhetspriset minskas kostnadsökningen och tvärtom. Det är självfallet att — vilket tablån även utvisar — traktordriften får lättare att konkurrera med hästdriften ju högre fe-priset är under i övrigt lika omständigheter. Det antal hästtimmar, som per år redovisas, varierar i verkligheten avsevärt från gård till gård. För fastställandet av de årliga kostnaderna för hållandet av häst har detta emellertid icke någon större betydelse. Variationerna i dessa kostnader bliva nämligen med all sannolikhet icke så stora, även om antalet använda hästtimmar avsevärt växlar på de olika gårdarna. En noggrannare uppskattning av antalet traktortimmar måste däremot göras för att de totala traktorkostnaderna skola kunna beräknas. De kostnader, som variera med antalet traktortimmar, äro nämligen rätt betydande. Svårigheterna att beräkna antalet traktortimmar ha bemästrats genom att två

95 omvandlingstal mellan hästtimmar och traktortimmar använts. Dessa omvandlingstal — 4,4 respektive 2,5 hästtimmar = 1 traktortimme — utgöra gränsvärden, mellan vilka det verkliga värdet som regel är att söka. Beträffande skälen för valet av dessa tal hänvisas till bilaga 2. Genom nämnda förfaringssätt har en variation i antalet traktortimmar per år erhållits, som för de olika områdena är av följande storlek:

Msl Msk N

Antal traktortimmar per år 4,4 ht = l tt 2,5 ht—=1 tt 242 426 239 419 149 260

Som synes är intervallen mellan de valda gränserna relativt stor. Orsaken till att det varit nödvändigt att variera kalkylerna på detta sätt är — förutom att härigenom en god bild erhålles av vad variationer i antalet traktortimmar betyda — framför allt, att antalet traktortimmar har måst uppskattas enligt den indirekta metoden, d. v. s. via antalet hästtimmar. Detta i sin tur beror på att några arbetsstudier eller bokföringssiffror icke finnas över förbrukningen av traktortimmar per hektar av olika grödor, för transporter o. s. v. Av kalkylresultatet kan dragas den slutsatsen, att ju sämre fälten äro arronderade och ju flera brukningshinder, som finnas därstädes, desto mindre bliver det antal hästtimmar, som en traktortimme kan ersätta, och desto svårare har traktorn att konkurrera med hästen. Detsamma bliver fallet, ju kortare det genomsnittliga transportavståndet från fälten till byggnaderna är. Om å andra sidan arronderingen på fälten är god och transportvägarna långa, bliver förhållandet det motsatta. Det kan till en början konstateras, att det alldeles avgjort är lönsamt att utbyta tvä hästar mot traktor. Såsom tablån utvisar, skulle med gällande foderenhetspris härigenom uppstå ganska väsentliga kostnadsminskningar. Man torde dock kunna förmoda, att de fall, där en sådan övergång ännu icke skett, äro fåtaliga. Helt annorlunda ställer det sig vid utbyte av en häst mot traktor. Här redovisar kalkylen genomgående kostnadsökningar. Förhållandena äro emellertid ganska olika vid gårdar med och sådana utan skog. Kalkylerna visa, att traktordriften är vanskligare att genomföra, när skog finnes. Man måste nämligen då räkna med att vid traktordrift häst måste lejas för de skogskörslor, som icke med fördel kunna utföras med traktor. I dagens prisläge synes ett utbyte av den enda hästen mot traktor vid ett jordbruk med 5—10 ha åker medföra en årlig kostnadsökning intill ett belopp av 700 kronor i Mellansverige och 500 kronor i Norra Sverige. Under vissa förutsättningar torde det dock vara möjligt att även vid sådant utbyte uppnå en kostnadsminskning. Om det sålunda finnes möjligheter att använda traktorn för körning utom gården under 200 timmar per år eller mera, kan en så stor del av de fasta traktorkostnaderna betalas av dessa körningar, att den egna jordbruksdriften ej behöver belastas med någon

96 kostnadsökning vid utbyte av häst mot traktor. Innebär dessutom införandet av traktordrift, att den tid, som brukaren behöver använda för arbeten på den egna gården, minskas i sådan omfattning, att han kan köra åt andra inom den tid, han tidigare vid hästdrift ägnade åt arbetet på gården, måste hänsyn även tagas till ersättningen för dylikt arbete, vilken ej tidigare medräknats i kalkylerna. Under sådana förhållanden bliver utbytet lönsamt redan vid 100—150 timmars körning utom gården. Kostnadsökning följer däremot av utbytet, om ingen eller ringa körning utom gården kan erhållas. Det torde emellertid knappast finnas anledning att se alltför mörkt på förevarande spörsmål. I kalkylerna har nämligen hänsyn icke kunnat tagas till vissa andra faktorer, vilka böra ställas emot den kostnadsökning, som en övergång till traktordrift medför. Genom ett sådant utbyte lösgöres sålunda viss arbetstid för andra arbetsuppgifter. Vid det mindre jordbruket äro förhållandena dock så speciella, att värdet av den frigjorda arbetstiden är högst varierande från gård till gård. Innebär traktoranskaffningen, att lejd arbetskraft, vilken tidigare erfordrats under topperioderna, icke längre behöver anlitas, är den härigenom uppkommande kostnadsbesparingen att räkna såsom vinst. Detta är emellertid mera sällan fallet vid de små jordbruken. Skulle en dylik anskaffning medföra, att jordbrukaren själv erhölle minskning i sin arbetstid, kan värdet härav uppskattas endast under förutsättning, att han har möjlighet att finna produktiv användning för den sålunda frigjorda arbetstiden. Å andra sidan kan det även ligga en vinst i ökad fritid. En annan faktor, som i detta sammanhang bör framhållas, är den möjlighet till allmän skördeökning, som följer med övergången från häst- till traktordrift. Det är ett känt förhållande, att ett dylikt utbyte i regel medför en bättre brukning av jorden, men det är givetvis vanskligt att yttra sig om storleken av den skördeökning, som på så sätt kan vinnas. Ytterligare fördelar med traktordriften äro, att jordbrukaren får möjlighet att bättre passa de riktiga bruknings- och skördetiderna samt att en stor del av jordbruksarbetet icke längre bliver så betungande som förr, d. v. s. att arbetsbetingelserna förbättras. Dessutom kan anskaffandet av en traktor öka möjligheterna att hålla kvar ungdomen på gården. Kalkylresultaten, sådana de redovisas i tablån, böra alltså vägas mot de olika nu nämnda faktorerna. Endast efter undersökning i varje särskilt fall bliver det möjligt att avgöra, om en övergång till traktordrift kan anses motiverad. Att uppskatta dessa faktorers värde i penningar är en svår och i vissa fall omöjlig uppgift. Särskilt problematisk ställer sig en generell bedömning därför, att man här kommer in på frågor, som måste avgöras med utgångspunkt i den enskilde jordbrukarens subjektiva omdöme om förhållandena på den egna gården och inom den egna familjen. De uppgjorda kalkylerna ha sin betydelse därigenom, att de giva jordbrukaren en uppfattning om den ungefärliga storleken av den uppskattningsbara kostnadsökning, som en övergång från häst till traktor under olika förutsättningar innebär. Dess-

97 utom kunna kalkylerna, på sätt de uppställts i bilaga 2, tjäna som exempel på hur en kalkyl i det enskilda fallet kan uppställas. Med kännedom om förhållandena vid de små jordbruken i vårt land vill utredningen helt allmänt framhålla, att det enligt utredningens mening i många fall kan vara både lämpligt och möjligt att övergå från häst- till traktordrift, även om en kostnadsökning härvid skulle uppstå. Många innehavare av mindre jordbruk ha av ålder skaffat sig en viss inkomst vid sidan av jordbruket genom att på sin lediga tid utföra körslor med häst. I skogsbygderna har detta väsentligen gällt virkeskörningar i skogen eller från skogen till sågverk, järnvägsstation eller flottled. Likaså ha jordbrukarna utfört transporter åt varandra av jordbruksprodukter, ved, grus m. m. Efter hand som sådana jordbrukare utbyta hästen mot traktorn i jordbruksdriften komma dylika transporter på landsväg för annans räkning att möta hinder jämlikt 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik. För traktortransporter, som enligt förordningen äro att hänföra till yrkesmässiga, erfordras nämligen särskilt trafiktillstånd. Från tillämpning av bestämmelserna om yrkesmässig trafik i förordningen undantagas transporter uteslutande av mjölk, mjölkprodukter, ägg, sockerbetor eller betmassa, ävensom transporter uteslutande av slaktdjur till slakteri. En småbrukare får sålunda icke i andra fall än de nu nämnda utföra körslor åt sin granne eller annan utanför det egna företaget. Såsom tidigare i detta kapitel visats, innebära några hundra körtimmar vid sidan om jordbruket, att många småbrukare skulle med fördel kunna hålla traktor och på så sätt rationalisera sin jordbruksdrift. De körslor, varom här är fråga, ha i stor utsträckning plägat ulföras av småbrukare och huvudsakligen avsett transport av jordbruks- och skogsprodukter kortare vägsträckor. Även om transporterna med traktor kunna ske på längre avstånd, än tidigare varit fallet med häst och vagn, torde dessa traktortransporter likväl icke kunna konkurrera med lastbilstrafiken på längre sträckor. Då det nuvarande förbudet dessutom icke blott frånhänder småbrukaren den möjlighet till extra förtjänst, som han tidigare haft, utan även stundom vållar stora olägenheter, anser småbruksutredningen, att starka skäl tala för upphävande av detsamma. Småbruksutredningen anser det därför lämpligt, att bestämmelserna i gällande förordning angående yrkesmässig automobiltrafik ändras i sådan riktning, att jordbrukare må medgivas rätt att utan inskränkning utföra landsvägstransporter med jordbrukstraktor för annans räkning. Såsom tidigare nämnts har mekaniseringen vid det mindre jordbruket gått framåt i hastig takt, som torde komma att ytterligare ökas under de närmaste årtiondena. Med tanke härpå framstår klart vikten av att utvecklingen ledes in i riktiga banor, så att varje gård erhåller de maskinella hjälpmedel, som äro bäst lämpade för densamma, samt att möjlighet bere7

98 des jordbrukaren att rätt sköta och underhålla dessa maskiner. Utan tvivel finnas här viktiga uppgifter för undervisare, rådgivare och maskintillverkare, vilka böra beakta de speciella problem, som äro förbundna med mekaniseringen vid det mindre jordbruket. Man bör särskilt hålla i minnet, att driftsförhållandena gestalta sig väsentligt olika vid små och stora jordbruk. I regel är den årliga användningstiden för olika maskiner och redskap betydligt kortare vid de små än vid de stora jordbruken. På grund härav blir maskinkostnaden per arbetstimme avsevärt högre vid de förstnämnda jordbruken. Särskilt avskrivningskostnaderna bliva vid en kort årlig användning av dominerande betydelse. Det är vidare att märka, att, då maskinerna efter en kort total användningstid utmönstras, detta icke sker på grund av deras förslitning, utan därför, att de blivit omoderna och därigenom mindre ekonomiska i driften än nyare i marknaden förekommande typer. En betydande del av de lantbruksmaskiner, som användas på brukningsenheter med 5—10 ha åker, ha så korta användningstider som 20—40 timmar, exempelvis konstgödselspridare, radsåningsmaskiner, slåttermaskiner, självbindare m. fl. Då som bekant antalet brukningsenheter med högst 10 ha åker uppgår till ungefär 200.000 eller cirka 2/s av hela antalet enheter med mer än 2 ha åker, torde utan vidare inses, att lösningen av maskinproblemet vid de mindre jordbruken är en angelägenhet av största betydelse. De nu nämnda förhållandena aktualisera frågan, om det icke är nödvändigt att konstruera maskiner mera anpassade efter driftsförhållandena vid dessa jordbruk, än vad nu är fallet. Det skulle sålunda kunna ifrågasättas, om icke maskinerna kunde göras billigare genom att med hänsyn till deras korta totala användningstid kvaliteten sänktes i vissa avseenden, där utförandet nu ställer sig onödigt dyrbart. För närvarande användas i regel maskiner av samma tillvcrkningstyp vid alla storleksgrupper av jordbruk och några variationer i avseende å maskinernas kvalitet förekomma icke i någon nämnvärd utsträckning. Det skulle enligt utredningens mening vara önskvärt, om en småbrukare kunde få köpa en billig maskin av en lägre men ändå för driftsförhållandena vid hans gård fullt tillfredsställande kvalitet. Att närmare ingå på hur detta önskemål tekniskt skulle kunna genomföras, ingår icke i utredningens uppgift. Utredningen har här endast velat understryka behovet av att tillverkning av sådana maskiner kominer till stånd. Enligt utredningens mening är det angeläget, att denna fråga närmare utredes. Ett exempel på maskiner, som synas kunna förenklas och förbilligas, må emellertid här nämnas. Anskaffandet av mjölkningsmaskiner ingår som ett viktigt led i ett jordbruks mekanisering. Dessa maskiner ha kanske särskilt vid det mindre jordbruket stor betydelse, därför att de kunna underlätta arbetet för kvinnorna i lanthushållet, som ofta äro starkt arbetstyngda. Om mjölkningsmaskin finnes, torde också männen mer än eljest komma att utföra mjölkningsarbetet.

6. Produktion och avsättning

I detta kapitel redovisar småbruksutredningen de undersökningar, som företagits rörande produktions- och konsumtionsutvecklingen för olika jordbruksprodukter. Samtidigt belysas möjligheterna att vid det mindre jordbruket utvidga sådana produktionsgrenar, som äro särskilt lämpade för småbrukets produktionsförhållanden. Redogörelsen för produktions- och konsumtionsutvecklingen stöder sig på en av förste kanslisekreteraren i jordbruksdepartementet K.-O. Wahlfisk utarbetad promemoria. Vid behandlingen av de enskilda grödorna ha fackmän på olika områden konsulterats. Vägledande för utredningen har varit att undersöka, på vad sätt arbetsinkomsten genom olika produktionsåtgärder skall kunna höjas vid småbruket. Det bör anmärkas, att produktionsmöjligheterna ofta växla med hänsyn till rådande lokala betingelser. Utredningen har givetvis icke kunnat ingå på närmare undersökningar av produktionsdetaljerna i de enskilda fallen men anser, att dessa förhållanden böra bliva föremål för specialutredning av lokala organ, i första hand hushållningssällskapen. De uttalanden, som i det följande göras, avse därför huvudsakligen förhållandena i allmänhet inom landet. I ett första avsnitt avhandlas de direkt säljbara växtprodukterna, varpå följer ett avsnitt rörande djurproduktionen. Utredningen om småbrukets möjligheter att driva olika produktionsgrenar kompletteras i ett följande kapitel med driftsekonomiska undersökningar, avsedda att belysa de behandlade produktionsgrenarnas relativa lönsamhet. Härvid ha de olika produktionsgrenarna jämförts med spannmåls- respektive mjölkproduktionen.

Brödsäd Förmalningsbehovet av brödsäd utgör f. n. omkring 700 milj. kg. Denna kvantitet motsvarar vid normala lagringsförluster samt en utfodring av i stort sett endast normala avrenskvantiteter en skörd av omkring 900 milj. kg. Sedan år 1948 har skörden av brödsäd, om man undantager 1951 års skörd, varit icke obetydligt större än denna kvantitet, särskilt under åren 1952 och 1953. Utvecklingen för brödsäd på längre sikt torde komma att utmärkas av

too stigande hektarskördar och — under förutsättning av bl. a. måttligt stigande realinkomster samt i jämförelse med 1930-talet oförändrade relativa priser — avtagande förbrukning per person. Då befolkningsökningen, vilken f. n. uppgår till icke mera än drygt en halv procent per år, under de närmaste årtiondena sannolikt kommer att avtaga och upphöra, kommer utrymmet för brödsädesodlingen att minska, såvida icke export eller en i jämförelse med 1940-talet väsentlig ökad utfodring av brödsäd kommer till slånd (det förtjänar nämnas, att utfodringen med brödsäd under mellankrigstiden var betydande och större än under 1940-talet och den hittills förflutna delen av 1950-talet). I den mån export eller ökad utfodring icke sker, komma arealer att frigöras för odling av andra grödor än brödsäd. Det förtjänar särskilt nämnas, att minskningen i förbrukningen av brödsäd för direkt konsumtion i främsta rummet torde komma att träffa rågen. Den nedgång i rågarealen, som bliver en följd härav, kan — såvida icke nedgången i förbrukningen av råg för direkt konsumtion uppväges av en motsvarande ökning av utfodringen — antagas beröra de mindre och medelstora brukningsenheterna i högre grad än en minskning av vetearealen, enär rågodlingen vid dessa brukningsenheter har en relativt större omfattning än veteodlingen. Till belysning av följderna av de väntade förändringarna i hektarskördar och konsumtion anföras i tabell 37 uppgifter, dels om de för självförsörjning erforderliga brödsädesarealerna, dels om kvantiteterna brödsäd för export och utfodring vid bibehållande av 1953 års areal åren 1960 och 1970. Uppgifterna förutsätta måttlig skördestegring och måttlig konsumtionsminskning. Tabell 37. För självförsörjning export och utfodring,

erforderliga brödsädesarealer samt kvantiteter brödsäd om 1953 års arealer bibehållas åren 1960 och 1970.

Arealer erforderliga för självförsörjning med brödsäd 1000-tal ha råg summa vete

291 390 270 235 1

Faktiska uppgifter.

212 135 100 80

503 525 370 315

för

Brödsäd för export och utfodring vid bibehållande av 1953 års areal milj. kg summa vete råg

99 324 320 415

120 108 90 135

219 432 410 550

Preliminära uppgifter.

Som framgått av kapitel 3 upptager brödsädesodlingen en förhållandevis liten del av det mindre jordbrukets åkerareal. Ser man på avsaluproduktionen, framträder de större gårdarnas övervikt i brödsädesproduktionen särskilt tydligt. Detta sammanhänger delvis med att de större brukningsenheterna företrädesvis äro belägna inom de delar av landet, där de naturliga betingelserna för veteodling äro gynnsammast. Därtill kommer, att

101 brödsädesodlingen lämpar sig bäst för det större jordbruket, där moderna, arbetsbesparande maskiner för skörden i största möjliga utsträckning kunna komma till användning och där möjligheter finnas att rationellt ordna torkning och lagring av spannmålen. I det stora hela är alltså brödsädesodling en typisk storbruksodling. Detta hindrar emellertid icke, att det i många fall, särskilt i de östra delarna av landet, kan vara lämpligt även för det mindre jordbruket att odla höstsäd (vete och råg). Om man bortser ifrån att höstsäd vid vissa tillfällen måste helt reserveras för konsumtionsändamål, torde det under vissa tider vara fördelaktigt att använda brödsäd för utfodring av svin och fjäderfä. I många fall är höstsäd lämplig ur arbetsfördelningssynpunkt, men även den omständigheten, att ett större antal foderenheter kunna skördas av höstsäd än vårsäd, talar för att höstsädsodlingen bibehålles eller i vissa fall utökas. Kompletterande utfodringsförsök beträffande användningen av höstsäd i djurens foderstater böra särskilt med tanke på det mindre jordbrukets förhållanden utföras. Med de prisrelationer, som rått mellan brödsäd och fläsk under åren efter kriget, torde en sådan utfodring av brödspannmål ha varit fördelaktig under denna period. Genom de prisöverenskommelser, som träffats rörande 1951 års och efterföljande års skördar, har emellertid en utfodring av brödsäden för fläskproduktion blivit betydligt ofördelaktigare. Omöjligt är emellertid icke, att en liknande situation som den tidigare nämnda åter kan komma att uppstå. Det kan vara skäl att här anmärka, att man vid odling av höstsäd till utfodring skulle kunna förenkla skördeförfarandet i jämförelse med vad som är nödvändigt vid odling av höstsäd till människoföda.

Sockerbetor Den totala sockerbetsarealen, som under senare delen av 1930-talet nådde något över 50.000 ha och under krigsåren utvidgades till i medeltal nära 55.000 ha, nedgick under efterkrigsåren och utgjorde under åren 1947— 1949 endast 48.000 å 49.000 ha. De åren 1950—1952 skördade arealerna voro något över 54.000 ha, varefter år 1953 en nedgång till drygt 51.000 ha skett. En normal skörd vid 1953 års areal täcker omkring 90 % av det nuvarande inhemska konsumtionsbehovet. En viss import av socker måsle sålunda äga rum. Underskottet i sockerförsörjningen vid normal skörd och nuvarande konsumtion kan beräknas till 20 å 30 milj. kg råsocker. Till jämförelse kan nämnas, att importen, räknad i råsocker, under 1920-talet och början av 1930-talet uppgick till i medeltal cirka 80 milj. kg per år, medan importen under åren 1933—1939 varierade mellan 10 och 15 milj. kg per år. Försörjningen med socker under åren närmast före och vid utbrottet av det senaste världskriget samt under åren 1949/50—1953/54 beIvses närmare av tabell 38.

102 Tabell 38. Sockerförsörjningen . ,. Arligen

under åren före

Sockerbetsareal ha

och efter

senaste

världskriget.

ProdukKonsumtion tion av rå- av socker och UnderSjälvförsocker sirap, räknat i skott, milj. sörjningsmilj. kg rasocker, kg grad J s milj. kg

1936/40 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 (prel.) 1 Överskott.

..

52.514 49.287 54.428 54.080 54.146 51.200

309 290 304 286 234 335

329 372 367 338 315 334

20 82 63 52 81 i+l

94 78 83 85 74 100

Produktionen av rasocker har sålunda främst genom goda skördeförhållanden under år 1953/54 överskridit nivån i slutet av 1930-talet. Konsumtionen av socker visade under mellankrigsperioden en mycket stark ökning, delvis beroende på sjunkande realpris på socker. Under förutsättning av bl. a. en fortsatt realinkomststegring kan konsumtionsökningen väntas fortsätta under de närmaste årtiondena. Såvida ej ytterligare sänkning av sockrets realpris sker, kommer stegringen emellertid sannolikt att bliva betydligt långsammare än under 1920- och 1930-talen. På produktionssidan förekom under mellankrigstiden en betydande ökning av såväl skörden per hektar som de odlade arealerna sockerbetor. Stegringen i hektaravkastning erhölls genom en ökad handelsgödselanvändning samt en förbättrad odlingsteknik. Härjämte bidrog växtförädlingen till att öka betornas sockerhalt. Någon större ytterligare stegring i hektaravkastningen av sockerbetor eller socker torde näppeligen kunna påräknas. Efter genomförandet av en ökad mekanisering även inom sockerbetsodlingen, särskilt vid större arealer, torde snarare en skördesänkande effekt vara att förvänta. Om man utgår från en relativt måttlig skördestegring per hektar och en likaledes förhållandevis måttlig ökning av konsumtionen av socker per person, kan den för självförsörjning med råsocker erforderliga arealen sockerbetor beräknas på följande sätt: Tabell

39. Erforderlig sockerbetsareal med råsocker skall „ , „ h.rIorderiig sockerbetsareal, ha F

Ar

1953 1 51.200 1960 60.000 1970 63.500 1 Verkliga uppgifter.

för att nås.

Skörd pr ha

dt

självförsörjning

Totalskörd av socker,)et miij. kg

390 360 370

1.997 2.170 2.350

Beräknad förbrukning av socker och s i r a p ) räknad l rasocker, milj. kg 334 347 375

Under 1953 var som nämnts sockerbetsarealen liksom under åren närmast före kriget drygt 51.000 ha. En ökning av sockerbetsarealerna för att täcka vårt konsumtionsbehov av råsocker kan fram till 1960 betyda en

103 ökning av denna areal med cirka 9.000 ha och fram till 1970 med ej mindre än cirka 12.000 ha. Innan utredningen närmare behandlar de möjligheter, som finnas att förlägga en utvidgad sockerbetsodling till det mindre jordbruket, skall en kort översikt givas av sockerbetsodlingens nuvarande fördelning på olika områden av landet och olika storleksgrupper av jordbruk. Odlingens omfattning och skörden år 1953 framgår av tabell 40. Tabell 40. Sockerbetsareal Odlad areal . ha %

Lftn Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Ålvsborgs Skaraborgs Summa 1

och sockerskördar

1953. Skörd

...

pr ha rel. tal1

1 6 1.255 4 39 2.697 2.610 1.087 10.610 31.672 938 1 248

0,0 0,0 2,5 0,0 0,1 5,3 5,1 2,1 20,7 61,9 1,8 0,0 OJi

341 325 373 258 323 294 359 367 390 405 350 338 284

87 83 96 66 83 75 92 94 100 104 90 87 73

100,0

totalskord milj. kg

0,0 0,2 46,8

0,1 1,3 79,4 93,8 39,9 413,4 1.282,2 32,8

0,0 0,0 2,3 0,0 0,1 4,0 4,7 2,0 20,7 64,2

0,0 7.0

1,6 0,0 0,4

1.997,0

100,0

Medelskörden per hektar för hela riket = 100.

Odlingen är som synes koncentrerad till de sydligaste och sydöstligaste landsdelarna. Av Skånelänen svarar Malmöhus län för drygt 60 % av hela odlingsarealen, medan Kristianstads läns andel därav utgör 20 %. Även inom Östergötlands, Kalmar och Gotlands län har sockerbetsodlingen en relativt betydande omfattning. Odlingens procentuella fördelning på de olika länen har alltsedan senare hälften av 1930-talet varit i stort sett densamma. Man kan dock konstatera, att en viss tillbakagång av odlingsarealen skedde under den senare delen av 1940-talet mot årtiondet närmast före. Denna tillbakagång var starkast för Gotland och Östergötland och orsakerna härtill synas ha varit främst brist på arbetskraft men även — som på Gotland — en utökning av oljeväxtarealen på sockerbetsarealens bekostnad. För år 1954 har emellertid sockerbetsodlingen i sin helhet åter ökat och har totalt uppgått till ej mindre än 57.900 ha besådd areal. Nyssnämnda tabell visar bl. a. hektarskördarna av sockerbetor år 1953 i olika län. Som synes är skillnaden stor mellan södra och norra delarna av det sockerbetsodlande området. Hektarskördarna i Skåne äro betydligt högre än i övriga odlingsområden. Den högsta avkastningen nås i Malmöhus län, som svarar för inemot 2/3 av sockerbetsskörden. På Kristianstads län kommer omkring 1/s och på samtliga övriga län endast omkring 1h av betskörden.

104 Som redan framgått av avsnitten om åkerjordens användning och tolalskörden inom olika storleksgrupper av jordbruk, härrör större delen av sockerbetsskörden från de medelstora och större jordbruken. Genomsnittligt upptager dock odlingen procentuellt sett lika stor andel av åkerarealen vid större som mindre gårdar. Till ytterligare belysning av odlingens omfattning inom olika storleksgrupper lämnas i tabell 41 uppgifter om den relativa fördelningen av antalet betodlare och av betarealen åren 1945, 1951 och 1953. Tabell 41. Sockerbetsodlare och sockerbetsarealer vid olika storleksgrupper av jordbruk åren 1945, 1951 och 1953. Storlcksgrupp under 2 ha 2—10 „ 10—20 „ 20—30 „ över 30 , Samtliga

Antal sockerbetsodla re, % 1945 1951 1953

Åres 1 sockerbetor 1945 1951

8,1 26.0 30,9 15,2 19,8

6,8 25,6 32,4 15,3 19,9

6,8 25,2 33,2 15,5 19,3

1,3 9,1 19,8 16,6 53,2

1,2 9,2 20,9 16,9 51,8

1,1 9,1 21,7 17,2 50,9

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Av fabellen framgår, alt l /j av antalet betodlare är att söka i storleksgruppen under 10 ha åker, l/a i storleksgruppen med 10—20 ha åker och x li i gruppen med över 20 ha åker. Den sistnämnda gruppen svarar dock ensam för 2h av betarealen. Vid småbruken inom Skånes slättbygder förekommer sockerbetsodling i allmänhet i stor utsträckning. Vid de mindre jordbruken i mellersta och norra delarna av detta landskap skulle odlingen kunna utökas. Inom Hallands län bör odlingen med fördel kunna bedrivas åtminstone inom södra hälften av länet. Längre norrut i samma län begränsas odlingen av fraktkostnaderna. På Kalmar läns fastland försvårades tidigare odlingen i någon mån av kostnaderna för omlastning av betor från järnväg till båt samt återfrakt av betavfallet. Transport med järnvägsfärja har emellertid medfört en betydlig lättnad härutinnan. Inom Kronobergs län förekommer sockerbetsodling i några socknar kring sjön Åsnen, där lämpliga förutsättningar härför finnas. I Blekinge torde sockerbetsarealen kunna utökas. Inom Östergötland torde betydande utvecklingsmöjligheter finnas för sockerbetsodlingen och goda odlingsbetingelser finnas även i Västergötland och eventuellt i Bohuslän. På Gotland har odlingen av sockerbetor under åren efter kriget gått tillbaka, men en viss återhämtning har skett. Orsaken till minskningen torde som nämnts ha varit den starka ökningen av oljeväxtodlingen. Utredningen finner det beklagligt, att vissa sockerbruk (Lidköping och Karlshamn) nedlagts. Även om det är möjligt, att i sådana fall transporterna kunna ordnas till andra fabriker, är enbart den omständigheten, att ett sockerbruk finnes i en bygd och att tjänstemän där kunna

105 lokalt medverka till ökat intresse för denna odling, av icke ringa betydelse. Stor uppmärksamhet bör emellertid även efter nedläggandet av sockerbruk ägnas odlingen i bygder, som äro lämpade härför. Att bedöma, i vilken omfattning sockerbetsodlingen kan utökas inom nuvarande odlingsområden och i gränsområdena till dessa, är svårt utan att äga detaljkännedom om odlingsförutsättningarna. Fraktkostnaderna spela här en icke obetydlig roll. Under senare år ha sockerbetsfrakterna till sockerbruken liksom återfraklen av betavfall t alltmera börjat ske med hjälp av lastbil eller traktortåg. Detta har medfört, att inånga vågstationer nedlagts eller endast hållas öppna ett fåtal dagar. Ur småbrukets synpunkt är järnvägsfrakt, särskilt där speciella lastningsanordningar för sockerbetor finnas, i hög grad att föredraga framför direkt transport till sockerbruken. Under vissa förhållanden kunna bilar icke lastas direkt på fälten och vid långa transporter är användningen av traktor för transporten från mindre gårdar, som kanske disponera endast en transportvagn, alltför tidskrävande och dyrbar. Ett större hänsynstagande till det mindre jordbrukets speciella möjligheter för sockerbetsodling och underlättande av denna i olika avseenden finner utredningen väl motiverat. Enligt småbruksutredningens åsikt är det angeläget, att inventeringar företagas för att utröna, var en utökning av sockerbelsarealen lämpligast kan ske. Undersökningarna böra genomföras efter samråd mellan hushållningssällskapen och sockerbolaget. Som framgår av vad ovan anförts, giver konsumtionsutrymmet för socker möjligheter till en avsevärd ökning av sockerbetsodlingen. Ur flera synpunkter skulle det vara lämpligt, att denna ökning förlades till det mindre jordbruket. Ehuru de faktorer, som tala för att sockerbetor äro en för detta jordbruk särskilt lämplig gröda, äro allmänt kända, vill utredningen här helt kort rekapitulera de viktigaste av dem. Sockerbetorna äro en synnerligen arbetskrävande gröda. För det större jordbrukets del har därför sockerbetsodlingen i stor utsträckning hämmats av brist på lejd arbetskraft. Kan odlingen däremot skötas med familjens egen arbetskraft, vilket är möjligt, om arealen per brukningsenhet är liten, medför den en god arbetsinkomst för jordbrukarfamiljen. Stora ansträngningar ha under senare tid gjorts att mekanisera sockerbetsodlingen och särskilt under de sista åren synas goda resultat ha vunnits. Man torde dock näppeligen kunna räkna med att denna mekanisering inom den närmaste framtiden når en sådan utveckling, att odlingen med större fördel kan bedrivas på stora arealer än på små. Omöjligt är icke heller, att de nödvändiga maskinerna kunna användas även vid små odlingar. En annan omständighet, som gör denna odling särskilt lämplig för det mindre jordbruket, är den stora omsorg, med vilken densamma måste bedrivas för att ett gott resultat skall erhållas. Då vidare odlingen av en så anspråksfull växt som sockerbetor efter hand framtvingar en bättre jordkultur, intensivare ogräsbekämpning, rikligare gödsling m. m., får den också

106 en särskild betydelse för en allmän intensifiering av jordbruksproduktionen på de gårdar, där odlingen bedrives. Av stort värde särskilt för mjölkproduktionen äro de biprodukter i form av blast, betmassa och melass, som erhållas vid sockerbetsodlingen. Sålunda erhållas vid en skörd av cirka 340 dt betor per ha — vilket får betraktas som en god skörd utanför de utpräglade sockerbetsdistrikten — cirka 2.000 fe blast, 1.500 fe betmassa och 1.000 fe melass per ha eller tillhopa omkring 4.500 fe. Enbart biprodukter vid sockerbetsodlingen representera sålunda i fe per ha i allmänhet mer, än vad en stråsädesgröda giver. Detta betyder, att småbrukare härigenom kan utan att minska sin mjölkproduktion i mån av tillgång på arbetskraft skaffa sig ett betydande inkomsttillskott. Även om alltså sockerbetsodlingen är förenad med så många fördelar, att i allmänhet ingen tvekan bör finnas att vid det mindre jordbruket tillråda en utökad odling av detta slag, torde dock vissa förutsättningar behöva vara för handen för att denna verkligen skall lyckas. För att transporten av betor till sockerfabrikerna skall kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt bör sockerbetsodling upptagas samtidigt av ett större antal gårdar i samma trakt. I varje fall torde det vara nödvändigt att, innan sådan odling igångsattes, noggrant undersöka transportförhållandena för att med ledning därav beräkna den minimiareal, som behöves i en viss trakt för att odlingen därstädes skall kunna genomföras. Dessutom synes det vara lämpligt, att odlingen på varje gård icke sker på alltför små arealer. En småbrukare borde söka inrikta sig på att odla en sockerbetsareal av åtminstone 1h ha. Den konsulterande verksamhet, som bedrives av sockerbolaget, bör enligt småbruksutredningens mening särskilt taga sikte på att stimulera småbrukarna att odla sockerbetor, i den mån förutsättningar härför finnas. Upplysningen på detta område torde särskilt behöva ägnas nytillkommande odlare. Sannolikt skulle det bästa resultatet nås, om denna konsulterande verksamhet skedde i samarbete med hushållningssällskapen. Det kan enligt utredningens mening icke vara riktigt att, såsom under senare år förekommit, viss sockerbetsareal kontrakterats för odling i Danmark, samtidigt som vi ha ett allmänt produktionsöverskott i vårt land. Med intensifierad upplysning borde man kunnat få denna ökade odling av sockerbetor placerad inom landet hos det mindre jordbruket. Den i Danmark odlade arealen uppgick år 1953 till ej mindre än 3.330 hektar, som gav cirka 124.000 ton sockerbetor till ett värde av 8—10 milj. kronor. Enligt utredningens mening böra sockerbetor få odlas även för utfodringsändamål.

107 Potatis Konsumtionsbehovet av potatis inom landet täckes i allmänhet helt av den inhemska skörden. En normal potatisskörd beräknas f. n. uppgå till närmare 1.900 milj. kg. Förbrukningen av matpotatis uppskattas till cirka 825 milj. kg eller 43 % av skörden och förbrukningen av fabrikspotatis till cirka 235 milj. kg respektive 12 %. Av skörden beräknas omkring 25 % komma på utsäde och lagringsförluster samt drygt 20 % på utfodring. Utvecklingen för potatis på längre sikt torde komma att utmärkas av stigande hektarskördar och avtagande matpotatisförbrukning per person. Storleken av fabrikspotatisförbrukningen i framtiden är i viss utsträckning beroende av vilken vikt man ur beredskapssynpunkt kommer att tillmäta odlingen av potatis för fabriksändamål. Någon mera betydande ökningav förbrukningen synes dock icke vara att vänta. Med hänsyn till den sannolika utvecklingen på längre sikt har man under förutsättning av oförändrade arealer följaktligen att vänta en tämligen starkt stigande tillgång på potatis för utfodring. Export av mat- eller utsädespotatis i större skala bedömes härvid som mindre sannolik. Odling av potatis för utfodringsändamål torde, särskilt om man ensilerar foderpotatisen, i många fall vara lämplig. En sådan utveckling torde med hänsyn till den fortgående minskningen av foderrotfruktsodlingen få anses gynnsam. Det är dock icke osannolikt, att en stigande hektaravkastning i förening med tillbakagång i matpotatisförbrukningen kan medföra en minskning av potatisarealen. Verkningarna av nu skisserade utvecklingstendenser på arealen potatis och på tillgången av foderpotatis under de närmaste årtiondena exemplifieras i tabell 42. Den första kolumnen angiver de för självförsörjning ined mat- och fabrikspotatis önskvärda arealerna. Foderpotatisen har därvid antagits utgöra ungefär samma procentuella andel av skörden som under 1930-talet. Den andra kolumnen angiver den kvantitet foderpotatis, som skulle erhållas, om den nuvarande potatisarealen bibehölles. Förutsättningar för beräkningarna äro, bl. a., måttlig skördestegring per heklar samt måttlig tillbakagång i matpotatisförbrukningen. Tabell 42. För självförsörjning erforderliga mat- och fabrikspotatisarealer samt kvantiteter för utfodring vid bibehållande av nuvarande arealer år 1960 och 1970.

;

1930/39 1953 (prel.) 1960 1970 1

Verkliga arealer.

Arealer, erforderliga för självförsörjning med mat-och fabrikspotatis 1000-tal ha 1 1

133 137 130 120

Potatis för utfodring vid bibehållande av 1953 års areal milj. kg 419 346 750 900

108 Odling av potatis förekommer praktiskt taget i alla delar av landet, men den relativa omfattningen av odlingen är i skilda områden högst varierande. Den i förhållande till totala åkerarealen största odlingen förekommer i Blekinge och Kristianstads län, vilka län svara för ungefär en fjärdedel av landets potatisskörd. Det kan nämnas, att, om även skörden i Malmöhus och Hallands län medräknas, andelen stiger till omkring 40 %. Man lägger vidare märke till, bl. a., att potatisodlingen har en jämförelsevis belydande omfattning i närheten av större städer samt i vissa områden med förhållandevis stort antal mindre brukningsenheter, såsom i Kronobergs län och större delen av Norrland. Norrlands andel av potatisskörden utgör 13 å 14 % • Såsom förut visats kan det beräknas, att ej mindre än 80 % av potatisskörden komma från odlingar på gårdar med mindre än 30 ha åker. Enbart på jordbruk inom storleksgruppen 2—10 ha åker odlas närmare 40 % av all potatis. De mindre brukningsenheternas förhållandevis slora andel av potatisskörden är ett utmärkande drag för praktiskt taget hela landet. Viktiga undantag utgöra dock slätt- och mellanbygder i Blekinge och Kristianstads län, där även de större brukningsenheterna ha en relativt betydande potatisodling. Beträffande hektarskördarna av potafis förtjänar framhållas, att tydliga regionala skillnader finnas. Sålunda var årsmedelskörden per hektar under åren 1939 till 1948 över 150 dt (medeltal 158 dl) dels i ett område i södra Sverige, omfattande Kronobergs, Blekinge, Kristianstads och Hallands län, dels i norra delen av landet, närmare bestämt Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. För övriga delar av landet låg medelskörden betydligt lägre, eller mellan 100 och 140 dt (medeltal 122 dt). Som framgår av beräkningarna över konsumtions- och produktionsutvecklingen, synes det knappast kunna bliva fråga om någon väsentlig utökning av potatisarealen. I den mån det mindre jordbruket, lika väl som det större, skall kunna förbättra sitt produktionsresultat genom åtgärder på potatisodlingens område, synes framför allt en specialisering av produktionen böra ske. En dylik specialisering kan gå ut på framställning av bätlre matpotatiskvaliteter, produktion av icke virussmittad vara till utsäde eller övergång till rikgivande, typiska foderpotatissorter. Sannolikt har det mindre jordbruket lika stora möjligheter som det större att härigenom förbättra potatisodlingens lönsamhet. I fortsättningen skola dessa olika möjligheter att specialisera potatisodlingen något närmare behandlas. Från konsumenthåll har ofta framhållits den otillfredsställande kvaliteten hos matpotatis. Den nyligen bildade organisationen Svensk matpotatiskontroll (SMAK) med uppgift alt främja produktionen av bättre matpotatis bör därför från småbrukarhåll särskilt uppmärksammas. Odling av sådan potatis av god kvalitet, där bl. a. handplockning och handsortering i viss utsträckning kan vara nödvändig, bör vara särskilt lämpad för det mindre

109 jordbruket. Lokala odlareföreningar bland småbrukare i en viss trakt med lämpliga förutsättningar kunna måhända genom hushållningssällskapens medverkan underlätta odlingen av sådan potatis. Vad nu sagts gäller närmast senare sorter för vinterkonsumtion. Men även tidig potatis torde, där avsättningsförhållandena så medgiva, vara en god inkomstkälla för det mindre jordbruket. Utredningen har sig bekant, att i många fall vid badorter och liknande platser tidig potatis inköpts långväga ifrån, trots att förutsättningar funnits för sådan odling i grannskapet. Genom lokala initiativ böra dessa förhållanden kunna förbättras. Potatisodlingen hämmas i vissa landsdelar i stor utsträckning av dåligt utsäde, vilket delvis beror på virussmitta. I de trakter av landet, där virusfritt utsäde kan odlas, bör en organiserad odling av ulsädespotatis hos småbrukare kunna komma till stånd. Ett organiserat samarbete borde etableras mellan å ena sidan småbrukare i trakter, där odling av potatisutsäde lämpligen kan ske, och å andra sidan jordbrukare i sådana orter, där dylikt utsäde av nyssnämnda orsaker kan odlas med mindre fördel. I vissa fall har dylik utsädesförmedling igångsatts av centralföreningar och liknande. Denna verksamhet torde behöva ytterligare utbyggas. Odling av foderpotatis bör uppmärksammas mera än vad hittills skett. Potatis lämpar sig väl till utfodring av samtliga husdjur. Där rotfrukter av olika anledningar icke kunna med framgång odlas, kan potatisen ersätta rotfrukterna i nötkreaturens foderstater. Så är till exempel förhållandet i Norrland. Vid gödning av svin bör potatis i större utsträckning, än vad hittills varit fallet, komma till användning. Potatisen giver ungefär dubbelt så många skördeenheter per hektar som stråsäd och bidrager på det sättet fördelaktigt till utvidgningen av den mindre gårdens produktion. På många håll i landet, särskilt i Norrland, kan potatisen vara ett lämpligt tillskottsfoder för minskning av foderstatens höga växttrådhalt. Vid svingödning giver potatis ett gott fläsk och kan, särskilt tillsammans med mejeriavfall, bilda goda foderstater för dessa djur. Även till fjäderfä och hästar kan potatis användas i viss omfattning. Potatis, som är avsedd för utfodring, kan med fördel kokas och inpackas i behållare redan vid skörden, varigenom lagringsförlusterna avsevärt nedbringas. Det kan vara anledning att något närmare beröra en fråga, som har särskild betydelse för det mindre jordbruket i de delar av landet, där avsättningsmöjligheter av potatis till brännerier och stärkelsefabriker finnas. Förhållandet är vanligen, att innehavare av mindre jordbruk mera sällan äro ägare till andelar i dessa potatisförädlingsindustrier. Genom restriktioner i fråga om sprittillverkning men även i viss mån på grund av avsättningsförhållandena, när det gäller potatismjöl m. fl. produkter, ha möjligheterna alt leverera industripotatis blivit starkt beskurna för jordbrukare utan andelar i dessa industrier. Vid god potatistillgång ha dessa möjligheter varit sämre än vid ringa potatistillgång. Det har på grund

110 härav ofta varit svårt för småbrukarna att beräkna odlingens omfattning i så god tid, att planering för sättning av lämplig areal kunnat ske. Av stor betydelse för det mindre jordbruket vore, om möjligheterna till ökad avsättning av industripotatis kunde åstadkommas. Avfallet från de nyssnämnda industrierna är ett värdefullt kreatursfoder, vilket i sin mån bidrager till att göra denna odling gynnsam för det mindre jordbruket.

Grönsaker Det statistiska underlaget för beräkning av produktion och konsumtion av inhemska grönsaker (köksväxter) är synnerligen bristfälligt. Ärliga inventeringar av arealen företagas sålunda endast för odlingen på åker. Dessa, som äro lagda på stickprovsbasis, lämna dock med undantag för bruna bönor icke någon särredovisning på de olika växtslagen. För odlingen i trädgårdar (såväl handels- som husbehovsträdgårdar) och under glas finnas inga senare arealuppgifter än från trädgårdsinventeringen år 1943. I tabell 43 lämnas uppgifter rörande omfattningen av odlingen av grönsaker och rotfrukter såväl i trädgård som på åker år 1943. Därjämte redovisas arealen på åker år 1949 samt en uppskattning av nämnda areal år 1953. — Vid beräkning av produktionen av grönsaker och rotfrukter för senare år än 1943 ha de vid inventeringen konstaterade trädgårdsarealerna och de för respektive år redovisade arealerna på åker summerats, varigenom ett approximativt mått på köksväxtodlingens totala areal erhållits. Tabell 43. Arealerna köksväxter i trädgård åren 1943, 1949 och 1953, i

år 1943 och på åker hektar.

Ar 1943 Arealer över 1 Arealer på ar i trädgård åker

År 1949 År 1953' Arealer på åker

Vitkål Blomkål Annan kål Morötter Rödbetor Palsternackor Lök Spenat Trädgårdsärter Bruna bönor Andra bönor övriga köksväxtslag

516 387 118 486 295 91 288 185 358 303 223 870

1.276 390 190 2.169 655 265 1.149 232 926 1.817 229 1.578

877 816 217 1.186 466 168 1.052 207 1.134 1.692 217 1.830

840 780 210 1.140 450 160 1.010 310 1.840 700 200 1.660

Summa

9.300 Grönsaker på areal under 1 ar i trädgård Grönsaker under glas

—

—

—

Totalt

—

—

—

"Arealen uppskattad i fråga om fördelningen.

Ill I fråga om skördarna per arealenhet ha på uppdrag av de sakkunniga för utredning av rationaliseringens inverkan på jordbrukets arbetskostnader m. m. företagits undersökningar, vilka bl. a. avse skördeutfallet för köksväxter på åkern 1938 och 1946.1 Dessa beräkningar ha i samband med upprättandet av jordbrukskalkylen kompletterats med uppgifter för åren 1947—1953. Vid beräkning av totalproduktionen av de olika växtslagen ha dessa avkastningsuppgifter använts för såväl odlingen i trädgård som odlingen på åkern. Den beräknade bruttoproduktionen av köksväxter utgör en produkt av de på angivet sätt uppskattade arealerna och hektarskördarna. Förbrukningen har erhållits genom att reducera bruttoproduktionen med genomsnittligt 25 % för svinn, lagringsförluster m. m. samt genom att justera den så erhållna nettoproduktionen för import- eller exportöverskott. Resultaten av dessa beräkningar rörande nettoproduktionen och förbrukningen av grönsaker och rotfrukter för åren närmast före kriget samt för åren efter detsamma ha sammanförts i tabell 44. Tabell 44. Den beräknade nettoproduktionen handeln med grönsaker och rotfrukter 5 ,. . Arhgen

Nettopro< uk.ion J

och förbrukningen åren 1935/39 samt

Tmport ml] J_ k(?

Export mi|l. kg

- °

1935/39 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1

129 139 141 182 156 167 158 157

7 5 8 8 5 10 12 22

0 2 0 0 1 1 1 1

av samt utrikes1946—1952.1

Förbrukning ,otaU milj, kg

kg

136 142 149 190 160 176 169 178

22 21 22 27 23 25 24 25

Q

Exklusive bruna bönor.

Produktionen och totalförbrukningen ha sedan förkrigstiden icke obetydligt ökat. Till följd av befolkningstillväxten är emellertid ökningen per person tämligen blygsam. Det bör anmärkas, att den höga nettoproduktionssiffran för år 1948 är osäkrare än de övriga siffrorna. En jämförelse av den på detta sätt framräknade förbrukningen av grönsaker och rotfrukter i vårt land med förbrukningen i andra länder göres i tabell 45, som sammanställts ur Basic Statistics of Food and Agriculture, OEEC Statistical Bulletins 1954. Förbrukningen av grönsaker och rotfrukter i Sverige är, som synes, anmärkningsvärt låg. Det får dock vid jämförelsen mellan de olika länderna beaktas, att uppgifterna i flera fall äro tämligen osäkra uppskattningar och att omfattningen av begreppet grönsaker och rotfrukter kan 1 Holmström, Sven: Utredning rörande jordbrukets inkomster av fältmässiga köksväxtodlingar skördeåren 1938 och 1946 (stencilerad).

112 Tabell 45. Förbrukning

av grönsaker och rotfrukter per person och dr.

i olika

Land

1934/38

1947/50

1950/53

Sverige Norge Storbritannien . . . . Nederländerna . . . . Förenta Staterna . . Danmark Kanada Schweiz Frankrike

21 19 54 67 63 62 47 62 143

23 28 62 71 68 78 63 74

24 27 58 65 65 69 71 74

länder

vara skiftande, något som ej kunnat kontrolleras. Man får även beakta, att till följd av klimatolikheter mellan skilda länder tillgången under olika årstider kan vara rätt varierande och sålunda påverka årssiffrorna. Bl. a. lägger man märke till att Sverige och Norge ha en konsumtion, som är av ungefär samma storlek, medan Danmark har en väsentligt större förbrukning. Det är möjligt, att olikheterna här delvis kunna förklaras av att man i Danmark har en längre odlingssäsong än i de båda andra länderna. Konservindustrien i vårt land har under senare år, i likhet med vad fallet har varit i andra länder, alltmera börjat bereda färdiglagade och konserverade livsmedel. Denna livsmedelsproduktion behöver givetvis ävenledes i stor omfattning grönsaker, frukt och bär. En uppfattning om hela konsumtionen av konserverade livsmedel i U. S. A. och Sverige erhålles av nedanstående sammanställning för år 1952. U. S. A. totalt, ton kg pr person

Sverige totalt, ton kg pr person

Konserverade grönsaker Gurkor och rödbetor Konserverade bär och frukter . . . . Djupfrysta grönsaker bär och frukter Djupfryst juice Saft (inkl. konst, juice) Sylt och marmelad Barnmat, herm. kons Soppor „ „

3.400.000 380.000 1.200.000 406.000 190.000 220.000 1.000.000 280.000 224.000 1.350.000

21,7 2,4 7,6 2,6 1,2 1,4 6,4 1,8 1,4 83

11.300 4.900 1.530 1.150 425 — 3.150 9.540 425 1.400

1,6 0,7 0,2 0,2 0,1 — 0,5 1,3 0,1 0,2

Summa

55,1

4,9

Uppgifterna beträffande U. S. A. ha hämtats från "Western Canner & Packer" och för Sverige från en inom Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening (KeLiFa) sammanställd statistik över försäljningen vid 18 av de största företagen i branschen. I U. S. A. har den stora konsumtionen av grönsakskonserver, som per person är avsevärt mycket högre än i vårt land, gjort det möjligt att genom masstillverkning betydligt sänka priset på konserverna. Därigenom

113 och på grund av stegringen av levnadsstandarden ha konserverna gjorts tillgängliga för större delar av befolkningen. Genom goda tillverkningsmetoder har kvaliteten trots ett lågt pris kunnat hållas på en hög nivå. Den mest bidragande orsaken till utvecklingen av den amerikanska konservindustrien har emellertid varit, att man funnit, att fabrikskonserver i hög grad underlätta arbetet i hushållen. Det kan i detta sammanhang vara av intresse att nämna, att förbrukningen av grönsaker företer tämligen stora regionala och lokala olikheter inom Sverige. Vid socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar har sålunda bl. a. konstaterats, att grönsaksförbrukningen är relativt liten i norra Sverige. Den största förbrukningen föreligger i de mellersta delarna av landet samt i södra Götaland. Differenserna synas till icke ringa del äga samband med den inom olika delar av landet växlande tillgången på grönsaker.

Odlingen av köksväxter har, som framgått av tabell 43, under senare åren omfattat omkring 9.000 ha på åker och omkring 6.000 ha i trädgård. (Den senare siffran gäller för år 1943.) Odlingen på åker, som förekommer i landets samtliga län, har sin såväl absoluta som i förhållande till åkerarealen största omfattning i Malmöhus, Kalmar och Kristianstads län. En förhållandevis betydande odling förekommer även i Stockholms, Gotlands och Hallands samt Göteborgs och Bohus län. I det inre av Götaland, i större delen av Svealand samt i Norrland är köksväxtodlingen på åkern däremot såväl absolut som relativt sett av ringa omfattning. Arealerna köksväxter i trädgård visa regionalt sett en något annan fördelning än arealerna på åkern. Sålunda föreligger icke samma utpräglade koncentration av odlingen till vissa områden som för de sistnämnda, utan trädgårdsodlingen är mera jämnt fördelad över landet. En viss koncentration av köksväxtodlingen i trädgård till områden kring de större städerna förekommer dock. Enligt trädgårdsinventeringen den 1 juni 1943 (senare uppgift finnes icke) förekommer det största antalet jordbruksfastigheter med köksväxtodling på åkern inom de lägre storleksgrupperna, på vilka också kommer en betydande del av köksväxtarealen. Antalet fastigheter med mindre än 20 ha åker med köksväxtodling utgjorde sålunda år 1943 i hela riket drygt 90 % av totalantalet. Av tabell 46, som avser förhållandena år 1953, framgår, att på dessa storleksgrupper kommo 50 å 60 % av köksväxtarealen. 1943 års trädgårdsinventering utvisar även, att på slättbygderna i södra och mellersta Sverige antalet fastigheter med köksväxtodling och arealen köksväxter i de högre storleksgrupperna utgjorde en något större andel av totalantalet fastigheter respektive totalarealen köksväxter än i riket i dess helhet. I fråga om köksväxtodlingen i trädgård på jordbruksfastighet finnes enligt 8

114 Tabell 46. Arealen köksväxter inom olika storleksgrupper i procent samt arealen växter i promille av totala åkerarealen inom olika storleksgrupper vid arealinventeringen i juni 1953. Områden och storleksgrupper (efter åkerarealen)

Areal köksväxter

Procentuell fördelning

I promille av totala åkerarealen

Södra och mellersta Sveriges slättbygder Högst 2 2— 5 ha 5— 10 „ 10— 20 „ 20— 30 , 30— 50 „ 50—100 „ Över 100 „

1.105 740 748 1.833 958 959 981 949

13,4 8,9 9,0 22,1 11,6 11,6 11,9 11,5

30,75 10,10 3,61 3,84 2,99 2,81 3,43 2,79

100,0 %

3,98

184 105 193 179 107 35 27 44

21,1 12,0 22,1 20,5 12,2 4,0 3,1 5,0

3,42 0,60 0,59 0,61 1,14 0,47 0,43 0.79

100,0 %

0,77

40 11 35 27 4 1

33,9 9,3 29,7 22,9 3,4 0,8

0,84 0,09 0,19 0,32 0,31 0,18

100,0 %

0,25

1.329 856 976 2.039 1.069 995 1.008 993

14,4 9,2 10,6 22,0 11,5 10,7 10,9 10,7

9,68 2,27 1,36 2,39 2,50 2,37 2,87 2,50

100,0 %

2,52

Samtliga Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder 0— 2 ha 25 - - 10 , 1 0 - - 20 , 2 0 - 30 3 0 - - 50 , 5 0 - -100

över 100 , Samlliga Norra Sverige 0— 2 ha 2— 5 „ 5— 10 „ 10— 20 ,. 20— 30 „ 30— 50 „ 50—100 „ . . Över 100 „ . . Samtliga Hela riket 0— 2 ha 2— 5 „ 5— 10 „ 10— 20 „ 20— 30 „ . . 30— 50 „ 50—100 „ . . Över 100 „ Samtliga

köks-

nyssnämnda inventering mer än hälften av arealerna vid fastigheter med mindre än 2 ha åker och nära 25 % vid fastigheter med 2—10 ha åker. De nu redovisade undersökningarna tyda på att möjligheter finnas att i vårt land utöka odlingen av grönsaker. Skälen härför kunna sammanfattas på följande sätt. Enligt de undersökningar, som företagils av OEEC,

115 synes konsumtionen av grönsaker per person räknat vara avsevärt lägre i Sverige än i de viktigare västeuropeiska och nordamerikanska staterna. Även om beräkningar av detta slag äro synnerligen osäkra, synas dock de skillnader, som därvid framkommit, vara så stora, att det med säkerhet kan antagas, att konsumtionen i vårt land verkligen ligger lägre än i övriga länder. Rent allmänt sett skulle alltså en ökning av konsumtionen mycket väl vara möjlig. Socialstyrelsens undersökningar över levnadskostnaderna i olika delar av landet, som peka på att stora regionala differenser förekomma beträffande konsumtion av grönsaker, tyda även på att den totala konsumtionen kan ökas. Som tidigare framhållits sammanhänger troligen den relativt låga konsumtionen i vårt land med att odlingsperioden är relativt kort. Härigenom komma grönsaker, som tillhandahållas under den övriga delen av året, att ligga betydligt högre i pris än vad fallet aimed grönsaker, som försäljas under odlingsperioden. En utökning av den fabriksmässiga konserveringen av grönsaker torde i hög grad kunna bidraga till att utsträcka konsumtionsperioden. En utveckling av konservindustrien skulle därför sannolikt leda till att produkterna kunde avsevärt förbilligas, varigenom avsättningen skulle kunna väsentligt stegras. Konservindustrien synes själv räkna med en dylik verkan, vilket framgår av uttalanden av representanter för olika företag inom denna industri, med vilka småbruksutredningen haft kontakt. Det är emellertid en genom utökad produktion åstadkommen prissänkning av fabrikskonserverna, som kan medföra en stegrad konsumtion av dessa varor. Men även förhållanden på konsumentsidan inverka. Sålunda kan med stor sannolikhet antagas, att en fortsatt höjning av levnadsstandarden och en utvidgad mekanisering av näringslivet komma att i hög grad förändra kostvanorna. Erfarenheter från U. S. A. visa, att med en utveckling, sådan som den nu nämnda, konsumtionen av grönsaker, frukt och bär ökar. Ett svåröverskådligt spörsmål gäller förhållandet mellan konsumtionen av hemkonserverade och fabrikskonserverade grönsaker. Här finnas tyvärr inga sifferuppgifter, som kunna vara till ledning vid bedömandet av frågan. Rent allmänt torde man dock kunna säga, att fabrikskonserverade varor utgöra en allt större andel av den totala mängden grönsakskonserver. Orsakerna härtill torde främst vara kravet på underlättandet av hemarbetet till följd av den ökade bristen på hemhjälp samt kvinnornas ökade deltagande i yrkesarbete utom hemmet. Dessa faktorer synas också tala för att man kan räkna med ett ökat konsumtionsutrymme för grönsaker. Det må i detta sammanhang nämnas, att småbruksutredningen genom en rundfråga till 170 olika konservinduslrier sökt att få en uppfattning om hur dessa industrier bedöma möjligheterna till en ökad avsättning av grönsakskonserver inklusive djupfrysta och torkade grönsaker. De lämnade uppgifterna äro emellertid alltför osäkra för att kunna läggas till grund för ett säkert bedömande av utvecklingen på området. Som sammanfattning av

116 dessa uppgifter kan dock framhållas, att man, under förutsättning av oförändrade konjunkturer, under de närmaste åren skulle kunna öka avsättningen av konservärter motsvarande en ytterligare areal om cirka 1.600 ha och av övriga grönsaker motsvarande en ytterligare areal av cirka 400 ha. Odling av grönsaker har ungefär samma ekonomiska möjligheter vid alla typer av jordbruk. För innehavaren av ett mindre jordbruk torde det därför icke vara någon större svårighet att konkurrera med storodlaren av dessa grödor. Förutsättningen är emellertid, att den som ägnar sig åt grönsaksodling, verkligen besitter härför erforderliga specialkunskaper. Utan tvekan kan mycket stå att vinna genom allmän rådgivning på området. En fördel ha de företagare, vilka själva utföra huvuddelen av arbetet vid grönsaksodlingen, framför dem som därtill måste anlita lejd arbetskraft. Om under några år i följd priserna på grönsaker skulle sjunka så kraftigt, att full ersättning för arbetet icke kunde erhållas utan att odlingen ginge med viss förlust, skulle en småbrukare likväl kunna fortsätta med företaget ifråga, blott han finge en ersättning för silt arbete, som vore större än vad han kunde få för annat arbete, som han kunnat ha i stället. Storföretagaren, som måste anlita lejd arbetskraft, tvingas däremot att utbetala full arbetslön till denna och förlust på odlingen kännes svår för honom, som i regel skall leva på vinsten. Småodlaren kan alltså lättare än storodlaren komma över tillfälliga depressioner i konjunkturerna. Den mest aktuella frågan för en jordbrukare, som odlar icke endast grönsaker utan även vanliga lantbruksgrödor, är, vilken av dessa båda typer av odlingar som är fördelaktigast. Beräkningar häröver ha företagits i ett följande kapitel, vartill hänvisas. Rent allmänt kan redan här sägas, att dessa undersökningar visa, att flera viktiga grönsaksodlingar med stor framgång kunna konkurrera med de vanligaste lantbruksgrödorna. De grönsaker, som äro lämpliga att odla vid det mindre jordbruket, äro bönor, gurkor, morötter, selleri, rödbetor, jordärtskockor, palsternackor, sparris, lök samt i vissa fall konservärter, spenat och kål. Några av dessa grödor skola här i korthet behandlas. Vad konservärter beträffar ha vissa fabriker mekaniserat skörden av denna gröda, vilket har medfört, att större odlingar, än vad det mindre jordbruket i allmänhet kunnat åstadkomma, blivit igångsatta. På vissa håll i landet kunna dock konservärter ännu med fördel odlas på mindre arealer, om arbetskraft finnes tillgänglig. Samma förhållande gäller även spenat samt kål av olika slag, vilken senare gröda emellertid är mycket vansklig och ofta kräver stora lagringsutrymmen. Hittills ha fältodlingar av exempelvis vitkål i allmänhet skett på större arealer. Sparrisodling förekommer företrädesvis på Gotland, där den med framgång bedrives av många småbrukare. Men även i andra delar av landet, där förutsättningarna härför äro lämpliga, odlas sparris. Det är en arbets-

117 krävande gröda, som rätt bedriven giver en god inkomst. På Gotland låg medelskörden 1953 vid cirka 2.500 kg per ha och en bruttoinkomst av 5.500 kronor uppnåddes per ha. E n icke obetydlig ökning av arealen för färskkonsumtion torde utan risk för överproduktion kunna ske. I många konsumtionsorter i landet finnes sparris icke att tillgå. Av tidigare omnämnda rundfråga till konservfabrikerna framgår, att dessa fabriker beräkna kunna mottaga i det närmaste dubbelt så mycket, som de i medeltal erhållit de senaste åren. Fältmässig odling av matlök förekommer huvudsakligen på Öland samt i Skåne och Halland. Odlingen omfattade i förstnämnda båda landskap under åren 1951—1954 sammanlagt i medeltal omkring 400 ha för år. Konsumtionen av lök i Sverige beräknas uppgå till omkring 13.000 å 15.000 ton per år, varav cirka 9.000 ton produceras inom landet och återstoden importeras. Ojämna skördeutfall, men också stundom förekommande stora spekulationsodlingar ha en del år gjort lökodlingen vansklig ur ekonomisk synpunkt. Stora svårigheter ha förelegat i fråga om avsättningen, beroende dels på att odlarna, som tidigare icke varit organiserade, icke kunnat lämna likartade anbud utan genom uppköpare ofta själva konkurrerat ner priserna, och dels på att ordentliga lagringsmöjligheter för löken saknats. Enligt de undersökningar, som genomförts av lagringsforskningskommittén inom Jordbrukets forskningsråd, torde det vara möjligt att åstadkomma lagring av lök ända fram till försommaren, då ny skörd kommer. Utredningen anser, att den under senare år bildade odlarorganisationen bör söka bringa reda i fråga om odlingsarealen av lök, så att i stort sett vårt inhemska behov därav kan täckas. Genom ett rationellt tillvaratagande av våra inhemska produktionsmöjligheter torde importen av lök kunna begränsas till att endast komplettera den inhemska odlingen i mån av behov. Lökodling är särskilt lämplig för det mindre jordbruket. För att tillgodose hela vårt behov av matlök skulle vid normalskörd en areal av omkring 1.000 ha behövas.

Frukt och bär Odlingen av frukt och bär av olika slag har under de senaste åren blivit alltmera omfattande och i småbrukets strävan att uppsöka nya odlingar, som kunna lämna inkomster för brukaren och hans familj, ha frukt- och bärodlingar erhållit ökad aktualitet. Småbruksutredningen har därför sökt att med hjälp av föreliggande statistik och de praktiska erfarenheter, som finnas hos odlare och representanter för olika konservindustrier, erhålla en bild av den nuvarande produktionens och konsumtionens storlek. Ett försök till en prognos rörande de framtida förhållandena på detta område har även gjorts. Uppgifterna i tabell 47 a, som avser antalet fruktträd i hela riket 1951,

118 ha hämtats från 1951 års jordbruksräkning. Några motsvarande siffror för bärodlingen ha icke kunnat erhållas. Enligt 1943 års trädgårdsinventering, som dock ligger så långt tillbaka i tiden, att den knappast äger något större värde för bedömandet av produktionens omfattning i dag, beräknades, att det fanns 2,2 milj. krusbärsbuskar och 3,7 milj. vinbärsbuskar. Vidare odlades hallon på cirka 1.000 ha och jordgubbar på cirka 1.500 ha.

Tabell 47 a. Antal fruktträd

i hela riket

Över 5 år

Under 5 år

Totalt

3.896.933 694.357 584.793 652.527

1.811.618 307.025 315.165 187.257

5.708.551 1.001.382 899.958 839.784

Äppelträd Päronträd Körsbärsträd

1951.

Enligt 1943 års trädgårdsinventering fanns omkring hälften av hela fruktträdsbeståndet på jordbruksfastigheter, medan omkring 10 % kommo på handelsträdgårdar och plantskolor, knappt 5 % på kolonilotter och återstoden på enskilda trädgårdar av andra slag, huvudsakligen för husbehovsodling. Av arealerna hallon och jordgubbar kommo 32 % respektive 25 Jo på jordbruksfastigheter, 26 % respektive 45 Jo på handelsträdgårdar och plantskolor, medan kolonilotter och andra trädgårdar svarade för återstoden, 42 % respektive 30 % av totalarealen. Icke mindre än mellan Vs och 1/s av frukt- och bärodlingen, utom i fråga om körsbär, kom 1943 på Skånelänen, främst Malmöhus län. Endast en ringa del, minst i fråga om fruktträd, kom på Norrland. En relativt betydande jordgubbsodling förekom dock i Gävleborgs län. Stockholms län hade en tämligen betydande andel av odlingen av plommon, krusbär, vinbär, hallon och jordgubbar. Vad körsbär beträffar var odlingen mest framträdande i Skaraborgs, Östergötlands och Örebro län, vilka tillsammans svarade för mer än Vs av antalet träd. Fördelningen av fruktträd över 5 år på olika storleksgrupper av jordbruk framgår av tabell 47 b, som hämtats från 1951 års jordbruksräkning. Tabell -i7 b. Antalet fruktträd (över 5 år) pä inom olika storleksgrupper, i procent

Storleksgrupper — 2 ha 2—10 , 10—20 . 20—30 , över 30 ,, Samtliga

jordbruksfastigheter är 1951.

•• PP?'" trad 12 34 23 10 21

„.. ' aron~ trad 12 32 25 11 20

Plommon-

Körsbårs-

träd

trfld

14 36 21 10 19

11 40 26 10 13

100 A

119 Som synes finnas omkring "i-, av antalet fruktträd på gårdar med mindre än 20 ha åker. Det statistiska underlaget för beräkning av produktionen och konsumtionen av frukt och bär är liksom beträffande grönsaker synnerligen bristfälligt. I fråga om antalet fruktträd och bärbuskar samt arealerna för olika slag av andra odlade bär ha de statistiska uppgifterna från trädgårdsinventeringen 1943 använts. Med dessa som utgångspunkt samt med ledning av bl. a. uppgifter om utplantering från plantskolorna under olika år och om antagen avgång har emellertid antalet fruktträd och bärbuskar kunnat uppskattas för senare år. Förändringarna från år 1943 i arealen för bär har beräknats med hjälp av bl. a. omdömen från sakkunniga på området. För beräkning av totalproduktionen äpplen, päron, plommon och körsbär ha använts uppgifter om avkastningen per träd ur Sveriges pomologiska förenings avkastningskontroll. För vinbär, krusbär, jordgubbar och hallon finnas inga motsvarande direkta uppgifter, men vissa, visserligen osäkra, siffror om den normala avkastningen ha emellertid erhållits. Dessa ha för olika år varierats med hänsyn till skördeutfallet enligt sakkunnigt omdöme. Den med ledning av antalet träd och buskar samt uppgifter om arealer och avkastningen beräknade totalproduktionen har reducerats med genomsnittligt 25 % för svinn, lagringsförluster m. m. Den på detta sätt erhållna nettoproduktionen har använts som ett mått på förbrukningen av odlade inhemska frukter och bär. Det kan nämnas, att dessa beräkningar kontinuerligt utföras inom statens jordbruksnämnds utredningsbyrå för dennas konsumtionsundersökningar. De verkställda beräkningarna äro, såsom nämnts, synnerligen osäkra, men torde likväl giva en approximativ uppfattning om storleken och de årliga förändringarna i totalproduktionen och totalkonsumtionen av odlade frukter och bär. En sammanfattning av de på detta sätt gjorde beräkningarna gives i tabell 48. I denna tabell ha även upptagits importen och exporten av färska frukter och bär, varigenom en uppgift om förbrukningen kunnat erhållas. Som synes har den inhemska nettoproduktionen av odlade frukter och bär stigit efter kriget jämfört med åren närmast före detta. Det förtjänar nämnas, att importen, som efter kriget utgjorde en tredjedel till hälften av den totala beräknade förbrukningen, till 60 å 70 % bestått av citrusfrukter, bananer och vindruvor och till 15 å 25 % äpplen och päron. Den minskning i importen, som kan konstateras för 1948 och 1949, är en följd av importrestriktioner. För att få en uppfattning om hur nettoproduktionen samt importen och exporten fördela sig på olika slag av frukter och bär ha tabellerna 49 och 50 sammanställts. Tabell 49 angiver försörjningen med äpplen och päron och tabell 50 försörjningen med odlade bär.

120 Tabell 48. Produktion,

Årligen

utrikeshandel

Produktion' (netto)

1935/39 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

och förbrukning

Färska frukter och bår , Import Export

132 167 157 212 233 268 236 205 198

82,6 174,0 126,2 81,8 96,1 135,9 152,8 187,9 212,5

0,5 0,5 0,0 0,0 0,0 0,5 0,7 0,7 1,8

av frukt

och bär, milj.

kg.

ning2

Torkad frukt.' Nettoimport

F r u k t - och bärkonserver. * Nettoimport

214 322 288 266 319 386 404 408 412

15,6 18,5 21,4 5,9 10,2 17,3 12,4 15,5 11,9

19 38 4,7 0,1 01 9,4 37 3,5 5,6

Förbruk-

1 Äpplen, päron, plommon, körsbär, krusbär, vinbär, jordgubbar, hallon. Beräknad med hänsyn till antagen lageröverföring av inhemsk skörd från ett kalenderår till ett annat. 3 Huvudsakligc-n aprikoser, persikor, plommon, sviskon, päron, äpplen, blandad frukt, russin, korinter, fikon. 4 Stat.nr i tulltaxan 310: 10,2, 311, 315: 1, 318. 2

Förbrukningen av äpplen och päron täcktes under åren närmast före det andra världskriget till ungefär 80 % av inhemsk produktion, medan importen svarade för ungefär 20 % av förbrukningen. Under året närmast efter kriget steg importens andel till närmare 30 % men minskade senare till cirka 10 % av konsumtionen för att under de senaste åren åter stiga till omkring 30 %. Som tidigare nämnts voro importrestriktionerna den främsta orsaken till denna sänkning. Konsumtionen av äpplen och päron har sedan förkrigstiden ökat med omkring 60 % per person räknat. Konsumtionen av odlade bär per person räknad synes enligt vad nu sagts under de senaste åren ha avsevärt ökat. Det konsumtionsutrymme, som ännu finnes, är synnerligen svårt att bilda sig en uppfattning om. I det följande skall emellertid ett försök göras att på olika vägar belysa detta spörsmål. Den svenska konsumtionen av frukt och bär räknad per person synes ligga i nivå med eller något över förbrukningen i flertalet västeuropeiska länder. För att belysa detta ha i följande tablå sammanställts uppgifter om Tabell 49. Försörjning Skördeår (juli-juni) 1935/39 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54

med äpplen

och päron,

Äpplen

Produktion Päron

S:a

Äpplen

Import Päron

68 93 95 149 142 182 140 110 128

20 25 14 16 30 16 27 29 18

88 118 109 165 172 198 167 139 146

14,4 31,8 22,3 11,7 18,2 10,8 17,7 30,4 36,7

7,7 11,8 5,5 2,2 4,0 8,2 10,9 15,3 24,1

nulj.

kg.

S:a

Export Äpplen o. päron

Förbrukning av äpplen o. päron

22,1 43,6 27,8 13,9 22,2 19,0 28,6 45,7 57,8

0,3 0,0 0,0 0,0 0,0 0,5 0,1 0,2 0,0

110 162 137 179 194 216 196 184 204

121 Tabell 50. Försörjning Kalenderår 1935/39 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

,. . . . Kalenderar 1935/39 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 19 53

med odlade bär, milj. kg.1 Nettoproduktion Jordgubbar Hallon

Plommon

Körsbär

Krusbär

7 7 12 12 11 16 U lö 13

8 3 5 5 6 7 8 6 6

14 20 15 15 22 25 25 22 15

5 5 3 3 6 7 6 7 6

10 14 12 12 16 15 16 16 12

„, Plommon

„ Körsbär

Inl or P < Jordgubbar

Andra odlade bär

S:n

0,3 0,1 0,1 0,0 0,0 0,1 0,2 1,2 1,7

0,2 0,1 0,1 0,1 0,0 0,2 0,3 1,1 1,2

0,0 0,1 0,1 0,3 0,1 0,1 0,1 0,1 0,1

0,9 0,7 0,4 0,7 1,1 0,8 0,9 1,1 1,8

1,4 1,0 0,7 1,1 1,2 1,2 1,5 3,5 4,8

0 v j n i,ä r

S:a

44 49 47 47 61 70 69 66 52 Förbrukning av odlade bär 45 50 48 48 62 72 70 70 57

1 Exporten av odlade bär har under de i tabellen upptagna åren varit mycket obetydlig men har beaktats vid angivandet av totalförbrukningen. Vindruvor äro icke medräknade.

percapitakonsiimtionen av frukt och bär i olika länder. (Uppgifterna ha hämtats ur Basic Statistics of Food and Agriculture, OEEC Statistical Bulletins, Paris 1954.) Med hänsyn till den osäkerhet, som vidlåder uppskattningarna av Sveriges liksom även flera andra länders fruktkonsumtion, få uppgifterna dock bedömas med försiktighet. Förbrukning

av frukt

och bär i olika länder, i medeltal

Norge Storbritannien Frankrike Nederländerna Förenta Staterna 1 . . . Danmark Sverige Kanada Schweiz 1

kg per person

1Q o j; oo

ia*l/dS

1947/481949/50

1950/511952/53

33 46 33 43 67 33 38 39 86

22 42 37 50 64 39 45 54 94

40 42 46 52 55 57 58 61 93

och år.

Inklusive överskott för export.

Som tidigare nämnts, var skördeåret 1947/48 för Sveriges del synnerligen torrl, varför tablåns siffror icke äro representativa för konsumtionen vid

122 en normal skörd. Som komplettering till tablån må därför nämnas, att konsumtionen av frukt och bär i Sverige under år 1949, ett mera normalt år, kan beräknas till omkring 46 kg per person. Liksom för grönsakskonsumtionen gäller om frukt- och bärkonsumtionens storlek per person, att den har avsevärda regionala variationer. Sålunda visa socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar, att förbrukningen i Norrland synes vara lägre än i övriga delar av landet. Dessutom har gjorts den iakttagelsen, att förbrukningen av frukt och bär i allmänhet är högre på större orter än på mindre. I överensstämmelse med vad som framhållits om grönsakskonsumtionen synas dessa lokala variationer i och för sig peka på att en ökning av konsumtionen av frukt och bär är möjlig i vissa områden, ledande till en ökning av medelkonsumtionen per person för hela landet. I avsnittet rörande grönsaker har framhållits, att mycket talar för att en utvidgning av konservindustrien kommer att leda till en ökad konsumtion av konserverade produkter. Detta synes gälla även för frukt- och bärkonserver. Genom rationalisering av industrien men också genom förbättrad odlingsteknik för råvarorna ha konserverna relativt sett efter hand kunnat sänkas i pris. I samma mån som denna prissänkning skett, har möjlighet beretts att tillgodose allt lägre inkomstgrupper av befolkningen med sådana konserver. Hemkonservering torde väl alltjämt komma att fortgå på landsbygden, ehuruväl kostnadsskillnaden mellan åtminstone vissa av de hemkonserverade produkterna och de färdigköpta konserverna för närvarande icke kan vara särskilt stor, om vid hemkonservering allt arbete, omkostnader samt förluster vid misslyckad konservering m. m. medräknas. För de människor, som sakna möjlighet till egen odling, torde de färdiga konserverna efter hand bliva allt vanligare. Bristen på hemhjälp och behovet av att praktiskt taget överlag minska husmödrarnas arbete böra efter hand bidraga till en ökad konsumtion av fabriksberedda konserver. För utvecklingen på detta område spelar givetvis forsknings- och försöksverksamheten såväl beträffande odlings- som konserveringstekniken en stor roll. Enligt utredningens mening är en ytterligare utveckling av denna verksamhet synnerligen önskvärd. En rundfråga, som småbruksutredningen företog hos vissa konservindustrier vintern 1949/50 och som berördes i avsnittet rörande grönsaker, avsåg även frukt och bär. Den beräknade inläggningen av frukt och bär, som skett hos de tillfrågade konservfabrikerna under åren 1946—1948, motsvarade en areal av 1.400 ha fruktträd, 80 h a vinbär och krusbär samt 280 ha hallon och jordgubbar eller tillhopa 1.760 ha. Det är troligt, att utredningen icke kunnat nå alla, särskilt mindre konservfabriker, varför man kan beräkna, att för frukt och bär, som användas vid konservfabrikerna, åtgå cirka 2.000 ha. Samtliga tillfrågade konservfabriker meddelade, att de skulle kunna under de närmaste åren ytterligare öka förbrukningen av frukt och bär i konservindustrien, motsvarande en be-

123 räknad areal av ytterligare cirka 1.000 ha. Huruvida denna bedömning av avsättningsutrymmet för sådana konserver är riktig, torde vara omöjligt att avgöra med hänsyn till de många omständigheter, som kunna inverka på en sådan avsättning. Det torde icke vara uteslutet, att en viss export av svenska konserverade bär skulle kunna komma till stånd. Såsom framgår av olika sammanhang i detta betänkande, är avsättningsfrågan den väsentliga för alla här behandlade produkter. Detta gäller i alldeles särskilt hög grad trädgårdsprodukterna. Avsättningsförhållandena för dessa produkter ha närmare utretts i ett av trädgårdsutredningen den 30 december 1952 avlämnat betänkande. Småbruksutredningen skall därför här endast framhålla vissa synpunkter på denna fråga, som kunna vara av intresse särskilt för det mindre jordbruket. Efter den omfattande plantering av fruktträd, som företagits särskilt under åren 1943—1950, torde kunna förväntas, att fruktskördarna komma att stiga ytterligare under de närmaste åren. Med denna utveckling för ögonen måste man konstatera, att självförsörjning av frukt — i varje fall med äpplen — snart kommer att uppnås. Tillgången torde emellertid bliva ojämn med överskott under vissa tider och underskott under andra. Sådana svårigheter, som uppstodo vid avsättningen av 1950 års stora skörd, behöva väl knappast upprepas efter de lärdomar, som då gjordes. Enligt de synpunk ter, som från sakkunnigt håll meddelats utredningen, synes situationen på fruktodlingens område för närvarande vara sådan, att någon större utökning av fruktodlingen icke är tillrådlig, innan betryggande uppgifter insamlats rörande det antal fruktträd, som bliva bärande under de närmaste åren. I stort sett synes den nuvarande fruktodlingen fylla vårt inhemska behov. Detta är tydligen förhållandet med nuvarande inriktning av odlingen samt organisation av lagring, distribution och handel. Någon minskning av odlingen torde däremot icke behöva ske, då de svårigheter, som nu föreligga för fruktodlingen, böra kunna bemästras. Det synes icke osannolikt, att en ökning av densamma skulle vara möjlig, om olika slag av befrämjande åtgärder vidtoges. Den viktigaste torde vara, att odlingen inriktas på mera hållbara sorter, så att utbudet av svensk frakt kan spridas under en längre tidsperiod. Hos yrkesfruktodlarna torde i stor utsträckning en omställning från tidiga höst- och sommarsorter till senare och mera lagringsdugliga ha skett. Ökade lagringsmöjligheter böra emellertid skapas, så att i första hand försäljning av äpplen men även i viss utsträckning av päron skall kunna ske under de månader, då brist på frukt förekommer. De stora utbuden under hösten, som i hög grad bero av brist på lagerlokaler och bristfällig organisation, böra kunna undvikas. En lämplig prisreglering torde även kunna främja fruktodlingen. Enligt småbruksutredningens mening bör man, i likhet med vad som är fallet i fråga om övriga jordbruksprodukter, kunna få ett bättre grepp om fruktens produktions- och avsättningsmöjligheter. Den nytillkomna sammanslutningen av yrkesfruktodlare, Sveriges

124 yrkesfruktodlares riksförbund, har under de båda senaste åren gjort stora ansträngningar att skapa ordning i fråga om sortering, förpackning och försäljning. Samarbete har sålunda etablerats med statens jordbruksnämnd om lämpliga tidpunkter för frigivande varje år av importen av äpplen och päron med hänsyn till befintliga lager av inhemsk frukt. Uppgifter från Sveriges pomologiska förening läggas till grund för uppskattning av skörderesultat samt inventering av inneliggande lager. Enligt småbruksutredningens mening böra skördeuppskattningar för fruktodlingen genomföras och handhavas av samma organ, som handhar den övriga skördeuppskatlningen inom jordbruket. Dessutom synes det småbruksutredningen, att för ordnandet av insamling, lagring, packning och avsättning m. m. kräves en organisation liknande de övriga branschorganisationerna inom jordbruket. Till ovannämnda riksförbund kunna visserligen lokala sammanslutningar av fruktodlare anslutas, men en förutsättning härför är, att varje fruktodlare skall ha minst 100 fruktträd. En sådan begränsning av medlemskapet förekommer icke inom andra grupper av jordbruket. Utredningen har den uppfattningen, att en organisation är verkningslös, för så vitt den inte omfattar om möjligt alla odlare, särskilt när det gäller en ur avsättningssynpunkt så viktig vara som frukt, där kvaliteten spelar en väsentlig roll för prisfrågan och avsättningsmöjligheterna överhuvudtaget. Om sålunda organisation av frukthandeln är av stor betydelse för främjande av avsättningen av svensk frukt, bör likväl ej förglömmas, att mycket kan göras från det allmännas sida för att i detta hänseende skapa likställighet mellan frukt och andra produkter av svenskt jordbruk. I samband med officiella utspisningar, som numera i betydande omfattning äga rum icke blott vid militära förband och sjukhus utan även vid landets skolor, borde svensk frukt kunna utnyttjas mera än hittills. Det borde vara självklart att i dylika fall giva företräde åt svenska produkter, varigenom även en viss inbesparing av allmänna medel skulle kunna uppnås. Även på andra områden skulle svensk frukt behöva beredas en bättre avsättning. Härmed åsyftas tillvaratagandet av mindervärdig frukt, som ej kan försäljas som svensk standard och därför ej bör föras i den reguljära handeln. I Tyskland har sedan länge framställts äppelmust i stora kvantiteter, varigenom frukt av sådan kvalitet nyttiggjorts. I Frankrike tillverkas årligen mycket stora kvantiteter cider, vilket även medför god avsättning av icke handelsduglig frukt. I Schweiz användas årligen cirka 300 milj. kg äpplen och päron till framställning av "Gärmost", d.v.s. till förjäsning. Här i landet har genom Sveriges pomologiska förening organiserats ett stort antal småmusterier, som tillvarataga vissa kvantiteter äpplen för beredning av must. Denna utveckling bör ytterligare främjas och äpplen i flytande form böra kunna bliva tillgängliga även under tider på året, då färsk frukt är svår att anskaffa. Även på detta område synes en orga-

125 niserad handel vara nödvändig. Själva mustningstekniken behärskas redan nu ganska bra, men saluförandet av många olika kvaliteter från småmusterier kan aldrig få den slagkraft, som en mera enhetlig produkt, försåld genom större företag med reklammöjligheter, kan erhålla. Enligt kungörelsen den 30 juni 1938 (nr 522), ändrad genom kungörelsen nr 265/1940, angående statsbidrag till apparatur för musterier må sammanslulning av fruktodlare, där så prövas lämpligt för främjande av ett ratios nellt tillgodogörande av inom landet odlad frukt, komma i åtnjutande av statsbidrag. Statsbidrag utgår ej med högre belopp än som motsvarar 50 % av den beräknade och av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden för de med statsbidraget avsedda åtgärderna och må ej överstiga 1.500 kronor. För ifrågavarande ändamål har för ettvart av budgetåren 1938/39—1943/ 44 anvisats anslag av 15.000 kronor och för budgetåret 1944/45 10.000 kronor. Därefter har anslag för ändamålet icke upptagits i riksstaten. Enligt småbruksutredningens uppfattning är det nödvändigt att stimulera tillvaratagandet av sekunda frukt och fallfrukt och anslag bör därför ånyo uppföras i riksstaten. Utredningen anser vidare, att möjligheterna för export av frukt böra närmare undersökas. I detta sammanhang kan utredningen icke underlåta att även något beröra frågan om importen av frukt. Såsom framgår av tabell 48 har införseln av färsk frakt stigit från 81,8 milj. kg år 1948 till 212,5 milj. kg år 1953. De i handelsstatistiken redovisade värdena för nämnda importkvantiteter utgöra 67,0 och 212,9 milj. kronor. Införseln har således under sexårsperioden 1948—1953 nära nog tredubblats, ökningen faller huvudsakligen på apelsiner och bananer, men även importsiffrorna för äpplen och päron utvisa en betydande stegring. I fråga om sistnämnda frukter är att märka, att införseln varit särskilt stor under de två sist förflutna åren. Apelsiner äro fria från tull sedan 1929. Färska äpplen, päron, bananer och citroner draga tull enligt nedanstående bestämmelser: Äpplen: under tiden 1—31 januari 1 februari—30 juni „ 1 juli—31 december Päron: 1 januari—30 juni 1 juli—31 december Bananer Citroner

Tull för 100 kg 10 kr fria 20 kr fria 20 kr 10 kr 5 kr

Tullfriheten för apelsiner liksom de nu gällande tullbestämmelserna för äpplen, päron och citroner äro bundna i allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). Överenskommelse har numera träffats om en förlängning av giltighetstiden för de inom ramen för Gatt-avtalet lämnade tullmedgivandena t. o. m. den 30 juni 1955.

126 Vid flera tillfällen har i motioner till riksdagen hemställts om revision av Gatt-avtalet och i samband därmed vidtagande av åtgärder för att åstadkomma ett bättre och effektivare tullskydd för trädgårdsnäringens produkter. Dylika framställningar, som senast gjorts genom motioner till 1954 års riksdag, ha emellertid hittills icke lett till något resultat. I betänkande nr 30 med anledning av sistnämnda motioner uttalade bevillningsutskottet, bl. a., att importen numera syntes ha nått en sådan omfattning, att de svenska odlarna kunde ha grundad anledning hysa viss oro beträffande möjligheterna att för framtiden vinna avsättning för den inhemska fruktskörden till skäligt pris. Utskottet funne det vara angeläget, att de krav om stöd i form av ökat tullskydd, som i olika sammanhang framkommit från de inhemska trädgårdsodlarnas sida, så snart som möjligt bleve föremål för en ingående och allsidig prövning. Detta syntes emellertid endast kunna ske i anslutning till den omprövning av tullskyddet för det svenska näringslivets samtliga grenar, som för närvarande påginge inom tulltaxekommittén och som enligt vad utskoltet inhämtat vore avsedd atl bliva slutförd redan under år 1954. Av bevillningsutskottets betänkande framgår vidare, att de till Gatt-avtalet anslutna länderna överenskommit att anordna ett möte hösten 1954 för att dryfta frågan, hur avtalet verkat. Därjämte skulle undersökas, om det för avtalets syften kunde vara önskvärt att ändra eller komplettera de nuvarande bestämmelserna eller sättet för avtalets administrering. I anledning härav tillkallade chefen för handelsdepartementet särskilda sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag beträffande Sveriges ställningstagande till de nämnda spörsmålen. Småbruksutredningen är av den uppfattningen, att trädgårdsodlarna icke böra sättas i sämre läge än jordbruksnäringens utövare i övrigt och att vid kommande förhandlingar om handelsavtal med främmande makter trädgårdsodlingens intressen i förevarande hänseende böra på ett bättre sätt än hittills tillgodoses. Även om den svenska yrkesfruktodlingen i hög grad blivit koncentrerad till speciella områden med lämpliga klimat- och jordmånsbetingelser, torde kunna konstateras, att denna odlingsgren i hög grad är en för de mindre jordbruken lämpad produktion. Den är ofta bunden till sådana jordar, som ej lämpa sig för annan livsmedelsproduktion, såsom stenbundna backsluttningar och liknande ställen. Den egentliga yrkesfruktodlingen är fördelad på cirka 1.600 enheter, men därutöver finnas många odlare, som ha fruktproduktion som binäring och extra inkomstkälla. Många äro de småbrukare, som ökat sin produktion och sin inkomst genom plantering av ett par hundra fruktträd. Man bör icke i detta sammanhang draga en gräns mellan egentliga yrkesfruktodlare och småodlare. Givetvis är det icke småbruksutredningens mening, att fruktodling såsom binäring till småbruk skall igångsättas utan att dels vederbörande jordbrukare själv äger härför erfor-

127 derliga förutsättningar och dels att klimat- och jordmånsbetingelserna äro lämpliga för sådan odling, överhuvudtaget när det gäller specialodlingar vid det mindre jordbruket, får man förutsätta en god kontakt med särskilt hushållningssällskapens rådgivning. Frukt- och bärodlingarna äro huvudsakligen av sådan karaktär, att småodlingar kunna lämna produkter till samma priser som stora odlingar och dock drivas med gynnsamt ekonomiskt resultat. Framför allt hänger detta samman med den stora arbetsförbrukningen och med svårigheterna att i någon nämnvärd grad mekanisera dessa odlingar. Möjligen kunna här undantagas fruktodlingar, vilka utan tvekan i viss mån kunna mekaniseras och till vilka goda lagringsmöjligheter måste finnas för att ett gynnsamt resultat skall ernås. Omöjligt torde emellertid icke vara för småodlare att skaffa sig samma förmåner som stora odlare genom gemensam maskinhållning och ordnande av gemensamma lagringslokaler. Odlingar av olika slags bär torde utan tvivel vara mycket fördelaktiga i smådrift. Den officiella statistiken visar även, att dylika odlingar i mycket stor utsträckning förekomma vid det minsta jordbruket. För att kunna framställa produkter av god kvalitet krävas ingående kunskaper om odlingsmetodik, växtsjukdoms- och skadeinsektsbekämpning, lagring och distribution, vilka problem äro olika för varje växtslag. Odlaren måste även veta, vilka krav konsumenterna ställa i kvalitetshänseende på olika produkter. Beträffande färskvaror för direktkonsumtion gäller dessutom, att dessa böra skördas och saluföras inom så kort tidsrymd som möjligt. En småbrukare, som ämnar ägna sig åt frukt- och bärodling, måste därför räkna med att dessa odlingar ställa stora krav på specialkunskaper. Helt allmänt torde man därför böra rekommendera en småbrukare att hålla sig till ett så litet antal olika växtslag som möjligt. Särskilt i de fall, där förefintlig arbetskraft är svår att utnyttja till vanliga jordbruksarbeten, är frukt- och bärodling fördelaktig. Framför allt torde barn och äldre personer samt partiellt arbetsföra kunna finna en tillfredsställande arbetsinkomst genom att hjälpa till med skötseln av familjens frukt- och bärodling. En odling av nu behandlade grödor behöver icke vara stor för att ett avsevärt tillskott till arbetsinkomsten skall erhållas. En odling av 100—200 fruktträd kan sålunda anses lämplig som komplement till den ordinarie jordbruksdriften vid ett mindre jordbruk. Med hänsyn till den stora förbrukningen av arbetskraft vid skörden torde en bärodling i regel inte böra omfatta mer än 0,2—0,5 ha för att jordbrukarfamiljen skall kunna sköta den utan anlitande av lejd arbetskraft. Den kanske viktigaste förutsättningen för att frukt- och bärodlingar skola kunna upptagas vid småbruket är, att de ha förmåga att ekonomiskt konkurrera med de vanligen förekommande grödorna vid dessa jordbruk. I sådana trakter, där icke sockerbets- och oljeväxtodling med större fördel kan förekomma eller andra specialodlingar kunna upptagas, komma fram-

128 för allt de här behandlade odlingarna att konkurrera med sådana vanliga jordbruksgrödor som bröd- och foderspannmål. Vad särskilt bärodlingen beträffar utvisa de ekonomiska beräkningarna i ett följande kapitel, att dessa odlingar ställa sig ekonomiskt sett fördelaktigare än sistnämnda grödor. Framför allt erhålles en avsevärd ökning av arbetsinkomsten för brukarfamiljen, varför ur ekonomisk synpunkt frukt- och bärodlingar torde vara goda. Fruktodlingen fordrar en relativt stor kapitalinvestering vid odlingens igångsättande. De svårigheter, som äro förbundna härmed, kunna i någon mån övervinnas genom att jordbrukaren efter hand ökar ut sin odling. Lämpligt torde vara, att han håller sig till ett fåtal sorter, sedan hänsyn tagits till lämpliga kombinationer av sortiment och till befruktningsförhållandena. För närvarande torde vi i landet ha alltför riklig tillgång på tidigare sorter, medan mera lagringsdugliga förekomma i mindre omfattning. Enligt undersökningar inom Sveriges pomologiska förening torde föreligga ett avsevärt behov av lagringsduglig frukt för färskkonsumtion under vintern. Rådgivningen på frukt- och bärodlingens områden behöver enligt småbruksutredningens uppfattning intensifieras. Längre fram i denna utredning framhålles, att det är nödvändigt att öka antalet instruktörer vid hushållningssällskapen, och detta gäller även trädgårdsinstruktörerna. Frukt och bär kunna antingen försäljas som färskvaror eller konserveras. För färskvarorna gäller, att de måste såväl skördas som saluföras inom en mycket kort tidsrymd. Trots de svårigheter, som ofta äro förenade med denna snabbhet i distributionen av färskvarorna, har det i olika delar av landet lyckats småbrukare att på ett utmärkt sätt organisera odlingen och avsättningen av dessa produkter. Säkerligen finnas på många håll outnyttjade möjligheter att genom sådan odling för färskkonsumtion giva mindre jordbrukare inkomstförbättringar. På många platser i landet, där under sommartid turister och semesterfirande uppehålla sig, torde utan tvekan olika odlingar med stor fördel kunna upptagas. Genom att tillhandahålla prima färskvaror skulle säkerligen också konsumtionen därav kunna ökas. Utredningen vill sålunda efterlysa lokala initiativ av denna typ, som kunna bidraga till inkomstförbättringar för småbrukare i olika bygder. För småbruksutredningen, som har att närmare undersöka möjligheterna till inkomstförbättringar vid det mindre jordbruket, framstår emellertid frågan om odling av produkter till råvaror för konservindustrien som den ojämförligt viktigaste. Särskilt betydelsefullt är detta spörsmål för småbruk, som äro belägna på för färskvaruproduktion olämpligt avstånd från konsumtionsorten, men där förutsättningarna i övrigt äro goda för någon eller några typer av frukt- och bärodlingar. Det bör i detta sammanhang framhållas angelägenheten av att, när nya konservfabriker planeras, i första hand en undersökning göres, huruvida på lång sikt tillräckliga kvantiteter råvara kunna erhållas och samtidigt om förbättrade försäljningsmöjligheter kunna åstad-

129 kominas för sådana jordbrukare, vilkas lantbruk icke kunna bliva föremål för yttre rationalisering eller eljest kunna göras mera inkomstbringande. En råvaruproduktion till konservindustrien ställer sig för innehavaren av ett mindre jordbruk vida enklare än att producera färskvaror för direktkonsumtion. Sålunda kunna större partier skördas och levereras på en gång, alldenstund odlaren vid avyttring till konservindustrien icke är beroende av en ofta oviss detaljhandel. Förutom klimatologiska och andra betingelser för odling av här åsyftade produkter är ju förutsättningen även den, att en konservindustri finnes inom ett ej allför långt avstånd. Utredningen har funnit, att södra Sverige, särskilt Skåne och Halland, är väl tillgodosett i detta avseende. Likaså torde Gotland och Stockholmsområdet vara tämligen väl försedda med konservfabriker, liksom vissa orter i andra syd- och mellansvenska län. Bortsett från vissa enstaka platser har Norrland, som med fördel skulle kunna producera högklassiga konserver, icke tillgång på konservindustrier. Ogynnsammast ställda i detta avseende äro även Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. I vissa andra län, där sådan industri finnes, är denna icke alltid så långt utvecklad som på andra håll. Det bör dock tilläggas, att industrien är relativt ny och alltjämt under utveckling. På många håll i landet, framför allt i norra Svealand och Norrland, föreligger stort behov av nya initiativ på förevarande område. Småbruksutredningen kan i detta sammanhang icke underlåta att påpeka, att konservindustrien i allt större utsträckning skaffar sig egna stora odlingar, dels på egen jord och dels på arrenderad. När det gäller sådan jordbruksproduktion, där kostnaderna för manuell arbetskraft praktiskt taget äro helt avgörande för odlingskostnaderna, torde en sådan utveckling knappast vara riktig eller önskvärd. Vid det mindre jordbruket, där familjen dels har behov av en utökad inkomst och dels måhända har en del arbetslös tid, som nu ur ekonomisk synpunkt icke är effektivt utnyttjad, äro specialodlingar av mycket stor betydelse. Det torde dock vara sannolikt, att arbetskraftsvårigheter för stora odlingsföretag överhuvud efter hand kunna komma att reglera dessa förhållanden. En samverkan mellan konservindustrien och respektive hushållningssällskap skulle enligt utredningens uppfattning säkerligen vara lämplig på detta område. Detta har också i många fall skett, vilket synes utredningen vara en utveckling i rätt riktning. För konservfabrikerna skulle det vara en fördel, om man på olika sätt kunde stimulera odlarnas intresse för odling av de produkter, som konservfabriken behövde. Lämpligt vore härvid att fabrikerna försökte intressera småbrukarna i en trakt, som hade förutsättningar för odling av den avsedda produkten och där det tillskott i inkomst, som skulle erhållas genom odlingarna, bleve av betydelse för dessa jordbrukares ekonomi. Grupper av odlare kunde på så sätt skapas och deras distributionsproblem på ett 9

130 fördelaktigt sätt lösas, varigenom stora mängder råvaror skulle kunna hämtas från små odlingar i en och samma trakt. Exempel på sådana odlargrupper finnas på åtskilliga ställen; för jordgubbar exempelvis i nordvästra Skåne, Möja i Stockholmstrakten, Finnerödja i Skaraborgs län, Bergsjö i Hälsingland och Storsjöområdet i Jämtland. Utrymme torde finnas för liknande odlingsområden på åtskilliga andra platser i landet.

Spånadsväxter Alltsedan början av 1940-talet har den svenska odlingen och beredningen av lin och hampa erhållit ett avsevärt stöd från statens sida, framför allt i form av lån och bidrag till uppförande av beredningsverk samt årliga bidrag till stödjande av priset på lin- och hamphalm. Den odling av lin och hampa, som sålunda kommit till stånd genom statsmakternas initiativ, har ostridigt varit av betydande värde, främst när det gällt att trots rådande svårigheter tillgodose landets behov av spånadsmaterial under det senaste världskriget och åren därefter. Frågan om fortsatt stöd åt odlingen av lin och hampa behandlades av 1949 års lin- och hamputredning. I ett den 12 januari 1951 avgivet betänkande framhöll utredningen bl. a., att de bästa odlingsbetingelserna för spånadslin förefunnes i de sydliga delarna av landet, särskilt Skåne och Halland. Skillnaderna mellan odlingsbetingelserna å ena sidan i de sydliga landsdelarna och å andra sidan i övriga delar av landet syntes vara så betydande, att linodlingen hade större konkurrenskraft söderut, även om man toge hänsyn till att där erbjöde sig alternativa odlingsmöjligheter i större utsträckning än norrut. Ur ekonomisk synpunkt borde sålunda linodlingen koncentreras till dessa områden. Det funnes emellertid enligt utredningens mening särskilda skäl, som talade för att en viss linodling förlades till Norrland. För det norrländska jordbruket med dess förhållandevis ringa variationsmöjligheter i fråga om odlingsobjekt vore det ett väsentligt intresse att ernå en ökad differentiering av sin odling. Linodlingen hade även den fördelen, att den medförde ett växelbruk med kortare omloppstid, varigenom man kunde förbättra avkastningen av vallarna i dessa trakter. Genom införandet av ytterligare en gröda i växtföljden kunde vallarna tidigare upplöjas, varigenom medelhektarskörden för den kortare omloppstiden bleve större. I motsats till den fodersädsodling, vartill man vore hänvisad i stor utsträckning i Norrland, lämnade linodlingen vidare en gröda, som kunde direkt försäljas och sålunda giva kontantinkomster utan förädling via husdjuren. Utredningen ansåge det av här anförda skäl önskvärt, att viss linodling bibehölles i Norrland. Hampa odlades på Gotland samt vid nämnda tid även i vissa mellansvenska fastlandslän. (Sedan numera beredningsverket i Värmbol nedlagts, förekommer odlingen uteslutande på Gotland.)

131 Utredningen ansåg, att det i då rådande läge — med hänsyn till, bl. a., ovissheten om utvecklingen av det internationella läget och om prisutvecklingen på världsmarknaden — ej vore lämpligt att fatta något beslut, som inncbure ett ställningstagande på lång sikt till frågan om lin- och hampodlingens uppehållande. Utredningen räknade därför närmast med odlingsåren 1951—1955. Beträffande storleken av den odling av lin och hampa, som ur det allmännas synpunkt kunde anses önskvärd under denna period, erinrade utredningen om att erfarenheterna från den odling, som dittills förekommit, icke gjorde det sannolikt, alt man under normala förhållanden här i landet kunde producera lin- eller hampfiber för spånadsändamål till priser, som vore konkurrenskraftiga i förhållande till världsmarknadens. Detta uteslöte givetvis icke, att betydande framsteg kunde göras genom förbättrad odlingsoch beredningsteknik samt genom fortsalt arbete på växtförädlingens område. Utredningen utgick från att de statliga stödåtgärderna icke skulle planläggas med sikte på produktion av linfiber för export. Även om man, framhöll utredningen vidare, principiellt planerade linproduktionen för konsumtion inom landet, måste man emellertid räkna med att viss export vore önskvärd, speciellt av sådana fiberkvaliteter, för vilka svenska linneindustrien icke hade bruk. Om linneindustriens årliga inköp i genomsnitt uppginge till 1.500 ton och produktionen av fiber av sådana kvaliteter, som ej kunde användas av linneindustrien, uppginge till minst 25 % av den totala produktionen, framstode enligt utredningens mening en svensk linfiberproduktion av 2.000 lon om året såsom lämplig. Av hampfiber borde produceras 1.000 ton om året. Utredningen föreslog, alt stödet skulle utgå i form av ett pristillägg, beräknat per kilogram framställd fiber. Pristilläggens storlek skulle årligen fastställas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av statens jordbruksnämnd. Ett särskilt stöd skulle därjämte utgå till de båda i Norrland belägna beredningsverken (Hybo och Mellansel). På grundval av vad utredningen föreslagit framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 192) i ämnet till 1951 års riksdag. I samband med frågan om indragning av ett av de båda nämnda beredningsverken anförde vederbörande departementschef, bl. a., att det huvudsakliga värdet i en odling av lin och hampa måste anses ligga i den försörjningsberedskap, odlingen innebure. Med hänsyn härtill vore det uppenbart, att man vid prövningen av frågan, i vad mån stöd borde utgå till en dylik odling, måste fästa avgörande vikt vid kostnaderna. Det kunde sålunda i vart fall på längre sikt icke anses befogat att av beredskapsskäl stödja en inhemsk odling, därest kostnaderna för stödet skulle överstiga, vad det skulle kosta att genom lagring sörja foten motsvarande försörjningsberedskap. Jordbruksutskottet uttalade emellertid (uti. nr 47), att frågan om odlingens fortsatta uppehållande i Norrland icke syntes kunna betraktas såsom

132 ett isolerat ekonomiskt problem. Hänsyn borde sålunda enligt utskottets mening även tagas till det värde, som linodlingen måste anses äga såsom en utväg till inkomstförbättringar vid det mindre jordbruket i Norrland. Till följd av de klimatiska förhållandena karaktäriserades stora delar av det norrländska lantbruket av ensidig vallodling med mjölkproduktion. Genom de möjligheter till ökad variation i produktionsinriktningen, som linodlingen medfört, hade ett betydande antal jordbrukare kunnat åstadkomma växelbruk med kortare omloppstid än vad förut varit fallet och därigenom tillförsäkrat sig bättre totalinkomster. Ur denna synpunkt syntes utskottet goda skäl tala för ett fortsatt uppehållande av viss linodling i Norrland. Utskottet hemställde därför, att de båda beredningsverken i Norrland tills vidare skulle bibehållas. Riksdagen beslöt (skr. nr 379) i enlighet med vad jordbruksutskottet hemställt. Enligt uppgift från Riksförbundet lin och hampa utgjorde under år 1954 de odlade arealerna av lin 3.700 ha med 2.500 odlare, varav 1.000 i Norrland, och av hampa 1.000 ha med 600 odlare. Såsom av ovanstående framgår torde statens intresse av att stödja odlingen och beredningen av lin och hampa huvudsakligen ha föranletts av beredskapsskäl. Huruvida i framtiden någon ökning av produktionen utöver vad som påkallas av beredskapsbehovet kan komma till stånd synes åtminstone på kortare sikt vara tämligen ovisst. Även om odlingen med hänsyn till de jämförelsevis små arealer, varom här är fråga, icke kan tillmätas någon större betydelse ur det samlade jordbrukets synpunkt, är den emellertid av icke ringa värde för småbruket i de trakter, där den förekommer. Vid det mindre jordbruket, där ingen lejd arbetskraft utnyttjas, kommer nämligen det ökade arbete, som är förbundet med spånadsväxtodlingen, att taga sig uttryck i en ökning av arbetsinkomsten, vilken som bekant utgör den väsentligaste delen av inkomsten för företagarefamiljerna vid detta jordbruk. Vad särskilt beträffar spånadslinodlingen i Norrland har den dessutom sin stora betydelse för det mindre jordbruket därstädes genom de möjligheter till differentiering av produktionen, som den erbjuder. Småbruksutredningen är därför av den uppfattningen, att statligt stöd alltjämt bör utgå för uppehållande av lin- och hampproduktionen.

Bruna bönor Av bruna bönor ha under de senaste åren förbrukats cirka 3.000 å 4.000 ton per år till mänsklig konsumtion, utsäde och lagringsförluster medräknade. Beräkningar utförda av statens jordbruksnämnd över den svenska skördens storlek samt importen och exporten redovisas i tabell 51. Såväl förbrukningen som den svenska odlingen ha under åren efter kriget kraftigt ökats, men produktionen har under senare år åter nedgått. Un-

133 Tabell 51. Beräknad skörd och förbrukning av bruna under senare år, 1000-tal ton. Ar 1938/39 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53

bönor

Bruttoskörd S KOra

Import

Export

Disponibelt för törbrukning 1

1,5 1,5 1,4 2,0 3,0 2,8 3,8 1,5

2,1 0,2 0,6 2,1 1,4 2,6 1,5 1,8

0,0 0,1 0,0 0,0 0,0 0,0 2,0 0,0

3,6 1,6 2,0 4,1 4,4 5,4 3,3 3,3

1 Innefattar kvantiteter för mänsklig konsumtion och till utsäde samt lagringsförluster m. m.

der år 1951 var odlingsarealen 2.200 ha och 700 ha under vart och ett av åren 1952 och 1953. De kvantiteter, som importerades dessa år, motsvara efter de medelskördar, som erhållits i Sverige, 1.000 respektive 1.200 ha. Priserna på importerad vara ha endast obetydligt legat under de odlarpriser, man erhållit inom landet. På grund härav och då en fortsatt ökning av förbrukningen inom landet icke torde vara utesluten, skulle sålunda en viss utökning av denna odling kunna ske och samtidigt importen minskas. Bruna bönor, som väsentligen odlas inom södra och mellersta Sveriges slättbygder, äro framför allt på grund av den relativt stora åtgången av mänsklig arbetskraft en lämplig småbruksodling.

Medicinalväxter Vid olika tillfällen har framhållits, att odling av medicinalväxter skulle vara lämplig att upptaga vid mindre jordbruk. Småbruksutredningen har företagit en undersökning för att utröna, i vilken omfattning sådan odling skulle kunna ske och huruvida odlingens lönsamhet kunde bliva nöjaktig. Undersökningen har genomförts år 1950 i samarbete med laboratorn vid farmaceutiska institutet W. Bondeson, som delgivit utredningen erfarenheter från den av medicinalstyrelsens materialnämnd organiserade insamlingen och odlingen av medicinalväxter under det senaste kriget. Vissa uppgifter ha inhämtats från landets fem största grossistfirmor på droghandelns område. Undersökningens resultat redovisas i tabell 52, som visar det beräknade värdet av i vårt land odlingsvärda medicinalväxter och storleken av de arealer, som skulle behövas för att med svensk odling täcka hela behovet inom landet. Priserna avse avspärrningsåret 1944. Som synes är behovet av medicinalväxter i vårt land så ringa, att denna odling icke kan ha någon nämnvärd betydelse för något större antal odlare.

134 Tabell 52. Beräknat arealens storlek,

Vara Vara

Belladonna Bolmört Digitalis Kardbenedikt Spikklubba Timjan Vänderot Summa

värde av i vårt land odlingsvärda medicinalväxter samt om hela behovet skulle täckas genom svensk odling. i . , Årsbehov avtorkad dr °g

Pris pr kg torkad drog till samlare

Årsbehovets värde (samlarpris)

kg 1.500 500 5.000 1.000 1.700 10.000 35.000

kr 7:50 7:50 4:50 2:— 7:— 4:50 5: 50

kr 11.250 3.750 22.500 2.000 11.900 45.000 192.500

288.900 Behov av Avkastodlingsning pr ar areal för att b ' tacka årsbehovet kg ar 7 225 15 33 10 500 25 40 10 170 20 500 20 1.750 3.218 = 32 ha

Därtill kommer, att erfarenheterna från odlingen under den senaste avspärrningsperioden visa, att det ur såväl kvalitets- som försäljningshänseende är fördelaktigast, ju större odlingarna av varje enskild medicinalväxt äro. Under normala förhållanden kunna droger importeras till priser, som i regel ligga under produktionskostnaderna för svenska varor, varför odling då är praktiskt taget utesluten. I den mån odling under normala förhållanden anses böra vidmakthållas, bör denna betraktas som en beredskapsåtgärd, som kan utgöra grunden för en eventuellt utökad odling vid avspärrning. En dylik beredskapsodling i mindre omfattning kan förslagsvis anförtros statens trädgårdsförsök.

Humle Humle har odlats i Sverige sedan 1200-talet, men har trots statsingripanden vid olika tillfällen ej uppnått någon mera betydande areal. Ett statligt påbud angående humleodling fanns ända till år 1860 och när detta upphävdes, nedlades så gott som all sådan odling i Sverige. För närvarande odlas humle i huvudsak endast i Näsums socken i nordöstra Skåne, där på omkring 10 ha 1 ä 2 % av landets behov produceras. Mindre försöksodlingar ha anlagts bl. a. i Blekinge och Småland. Förutom en böhmisk sort odlas en inhemsk med beteckningen Svalöv 85, vilken visat sig bäst avkastande och har tidig mognad. Ur arbetsfördelningssynpunkt synes det ibland vara fördelaktigt att odla båda sorterna. Humle har ungefär samma krav på jordmån som frukt och torde med fördel kunna odlas åtminstone i Götaland. Odlingar ha sedan gammalt förekommit över praktiskt taget hela landet och måhända kan växtförädlingen medverka till att kvalitativt god humle kan komma att produceras på olika håll i landet. Inom Svenska bryggareföreningen har bildats en särskild sammanslut-

135 ning, Föreningen för svensk humleodling, som sedan många år på olika sätt främjat humleodlingen. Denna förening har lämnat bidrag till förädling av humleplantan samt till bedrivande av odlingstekniska försök. Föreningen har vidare byggt en torkanläggning i Näsum med en kapacitet av cirka 15 ton torkad humle, vilket motsvarar ungefär den dubbla kvantitet, som nu mottages därstädes. Föreningen har dessutom på annat sätt bidragit till en utökning av den svenska humleodlingen, bland annat genom kostnadsfri tilldelning av plantor till nytilllrädande odlare samt genom att lämna ett visst odlingsbidrag per planta. Humleodlarna äro likaledes sammanslutna i en förening, Svenska humleodlareföreningen, som har sitt säte i Näsum. Humleodlingen är mycket arbetskrävande, vilken i all synnerhet gäller skörden av humlekopporna, om denna skall ske för hand. Utomlands har utvecklingen av denna odling gått mot allt större enheter, där man i stor utsträckning begagnar sig av rationella mekaniska hjälpmedel icke blott vid brukandet av jorden och sprutningen av plantorna utan även vid plockningen av humlen, varigenom skörden i hög grad förbilligas. Med denna utveckling för ögonen kan utredningen icke utan vidare rekommendera en utökning av den svenska humleodlingen med hittills bedrivna odlings- och skördemetoder. En utväg vore måhända, om någon organisation, exempelvis Föreningen för svensk humleodling, på någon härför lämplig gård kunde i större skala bedriva försök och forskning beträffande såväl odlingsteknik som skördemetoder. I anslutning till ett sådant odlingssystem skulle kanske konlraklsodlingar eller liknande odlingar på ej alltför stort avstånd vara länkbara, varigenom en ökad humleodling skulle kunna uppstå. Utredningen har i sina ekonomiska beräkningar över olika specialodlingar, som enligt utredningens mening skulle kunna införas vid det mindre jordbruket, även medtagit humle. Denna betingade nämligen ett jämförelsevis högt pris per kg på världsmarknaden fram till år 1953, vilket gjorde, att humlen då kunde betraktas som en lämplig småbrukargröda. Den ökade mekaniseringen vid de stora odlingarna utomlands har emellertid medfört ett starkt prisfall på humle. Tills vidare synes därför en vidare utveckling av humleodlingen i landet få ställas på framtiden.

Tobak Tobak odlas i relativt liten omfattning i landet, huvudsakligen i Kristianstads län samt obetydligt i Malmöhus och Hallands län. Den svenska odlingen motsvarar endast cirka 5 % av hela tobakskonsumtionen och den svenska tobaken användes huvudsakligen till snus. Kvaliteten på tobaken möjliggör för närvarande icke någon utökad användning av densamma, men det är möjligt, att kvaliteten genom växtförädling skulle kunna förbättras, så att en ökad odling skulle kunna ske. Även vissa försök med tobaksodling i s. k.

136 jordfria kulturer tyda på att man möjligen på den vägen skulle kunna tänka sig en mera omfattande svensk tobaksodling. Trots odlingens ringa omfattning anser dock utredningen, att den har en icke oväsentlig lokal betydelse i de trakter, där den av ålder förekommit. Antalet odlare var i medeltal under 10-årsperioden 1915—1924 1.825 med en odlad areal av 337 ha, men har sedan sjunkit till 737 odlare med 158 ha år 1953.

Pil Pilodling kan bedrivas antingen för produktion av korgpil, varvid ettårsskotten skördas, eller av bandpil till tunnband, då tvåårsskotten användas. Under och strax efter sista världskriget tillkommo ett antal korgpilodlingar, vilka nu emellertid i de flesta fall torde ha nedlagts. Man beräknar, att hela korgpilbehovet i vårt land skulle kunna odlas på en areal av cirka 200 hektar. På vissa håll, där avsättning kan ordnas för korgpil till någon industri, bör genom lokala initiativ frågan om odling av pil undersökas. Bandpilen användes i huvudsak som tunnband till smöremballage. Importen därav under 5-årsperioden närmast före kriget uppgick till omkring 400 ton färdig vara, representerande ett värde av omkring 700.000 kronor. Denna odling är tämligen enkel och bör kunna bedrivas med stor fördel på kärrtorvjordar i fuktiga lägen. Den stora frågan är dock avsättningsmöjligheterna. Det är särskilt mejeriorganisationerna, som skulle kunna ha intresse av en sådan odling, väl närmast ur beredskapssynpunkt. Av någon större betydelse för det mindre jordbruket torde icke pilodling i någon form kunna bliva i vårt land, enär man på andra håll i Europa, där staten i vissa fall stöder sådan odling, kan producera pil till ett lågt pris. Det är för övrigt tveksamt, om dylikt smöremballage kommer att användas i framtiden.

Fodermedel Som i kapitel 3 visats föreligger för gårdar med upp till 20 ha åker, trots en förhållandevis betydande produktion, i genomsnitt underskott i försörjningen med vegetabiliska fodermedel i foderenheter räknat, medan vid gårdar med över 20 ha åker fodermedelsproduktionen i det närmaste motsvarar eller något överstiger förbrukningen. Det har även framhållits, att förbrukningen av vegetabiliskt foder vid såväl mindre som större jordbruk till viss dels täcktes av importerat foder. För att giva en allmän överblick av den nuvarande fodermedelsförsörjningen ha i tabellerna 53 och 54 sammanställts uppgifter om tillgången och förbrukningen av vegetabiliskt foder år 1953/54. Till jämförelse ha även medtagits motsvarande uppgifter för tioårsperioden 1930/39. De senare uppgifterna ha hämtats ur Juréens arbete och de förra ur beräkningar, som verkställdes i samband med upprättande av jordbrukskalkylen våren 1954.

137 Av tabell 53 framgår, bl. a., att den inhemska skörden och produkter därav (oljekraftfoder, kli och fabriksavfall) i foderenheter räknat utgöra 98 % och i smältbar äggvita räknat 96 % av totaltillgången. Båda procenttalen, särskilt det för smältbar äggvita, äro högre än motsvarande tal för 1930-talet. Uppgången sammanhänger främst med att förbrukningen av oljekraftfoder, som år 1953/54 var lägre än under 1930-talet, numera till icke obetydlig del baseras på inhemska råvaror. Tabell 53. Tillgång

på vegetabiliskt

foder

Fodei-L nheter milj. %

Inhemsk foderskörd produkter därav

i genomsnitt

Smältbar äggvita milj.kg %

och

1930/39

och

1953/54. Smältbar äggvita milj. kg %

Foderei heter milj. %

7.222 504

93,5 6.5

714 96

88,1 11.9

8.086 178

97,8 22

875 40

95,6 4.4

100,0

100,0

100,0

100,0

2.198 2.948 582 1.998

28,4 38,2 7,5 25,9

254 284 32 240

31,3 35,1 4,0 29,6

2.012 3.310 442 2.500

24,3 40,1 5,3 30,3

223 340 27 325

24,4 37,1 3,0 35,5

54. Beräknad förbrukning av vegetabiliskt genomsnitt 1930/39 samt dr 1953/54.

foder

Summa Därav:

Bete Tabell

F å r och getter

....

därav mjölkkor Fjäderfä

..

Summa

i

milj. fe

%

m i l j . fe

°Q

1.417 111 5.175 3.922 277 746

18,3 1,4 67,0 50,8 3,6 9,7

754 58 5.046 3.851 388 870

10,6 0,8 70,9 54,1 5,5 12,2

100,0

^.llö

100,0

1 Totalsiffran för förbrukning är ej lika stor som för tillgången, vilket sammanhänger med här ej medräknade lagerförändringar.

Tabell 54 visar, att den övervägande delen av det vegetabiliska fodret förbrukas av nötkreatur, främst mjölkkorna. Den näst största gruppen av foderförbrukare utgöres av hästarna, vilka närmast följas av svinen och hönsen. Får och getter förbruka en mycket obetydlig andel av totalfodret. — Rätt betydande förskjutningar i de olika djurgruppernas andel i foderförbrukningen ha ägt rum sedan förkrigstiden. Både absolut och relativt sett har sålunda hästarnas samt fårens och getternas förbrukning minskat, medan förbrukningen för övriga djurslag ökat. Minskningen av hästarnas foderförbrukning har relativt stor betydelse för jordbrukets produktionsresultat. Tillgången på vegetabiliska och animaliska slutprodukter har nämligen kunnat ökas, utan att en motsvarande ökning av skörd och importfoder ägt rum.

138 Den framtida fodermedelsförbrukningen bliver givetvis beroende av utvecklingen och inriktningen av animalieproduktionen. Som framgår av avsnitten rörande animalier, kan konsumtionen av dessa beräknas öka under de närmaste decennierna. Även om man bortser från möjligheten av någon mera betydande kontinuerlig export av animalier och endast räknar med en produktion, som täcker den inhemska konsumtionen, kan man sålunda vänta en ökning av fodermedelsförbrukningen, vilken särskilt accentueras, om de sannolika underskotten i köttförsörjningen skola täckas genom uppfödning av gödboskap. Möjligheterna till ökad inhemsk foderproduktion äro relativt goda. Enligt småbruksutredningens uppfattning bör man kunna räkna med en fortgående ökning i hektaravkastningen av fodergrödorna, dels genom att heklarskörden av de på åker odlade foderväxterna avsevärt kan ökas och dels genom att betesvallar mera allmänt anläggas och bättre avkastning erhålles från nuvarande kulturbetesmarker. Vad som emellertid framför allt verkar hämmande på produktionen är de inhemska fodermedlens låga koncentrationsgrad eller rättare deras höga växttrådhalt samt bristen på protein. Från växtföljdsvallarna hämtas den största delen av mjölkkornas foder. Det är därför framför allt genom åtgärder på vallodlingens område, som foderförsörjningen kan förbättras. Särskilt genom tidig skörd av vallgrödorna står mycket att vinna. Härvid kommer frågan om en utökad ensilering i förgrunden. Med hänsyn till ensileringens betydelse för småbruket hatutredningen funnit det angeläget att här något närmare beröra denna fråga. Ett väl berett ensilage ingående i nötkreatursfodret förbättrar fodrets såväl koncentrationsgrad som proteinhalt. Ur växtodlingssynpunkt finnes därför anledning att uppmärksamma de faktorer, som konstituera de olika vallväxternas lämplighet till ensilageberedning. Då vid en mera omfattande användning av ensilage i foderslaterna protein i regel finnes i tillräckliga mängder, även om enbart gräsarter inläggas, synes det vara av vikt att inom växtförädlingen beakta gräsens möjligheter som ensileringsväxter. Även andra ensileringsväxter, exempelvis majs och sötlupin, den senare särskilt på sandjordarna, kunna under vissa förhållanden tänkas bliva föremål för en utvidgad odling. Särskilt med hänsyn till odlingen av ensilageväxter på sandjordarna — en stor del av våra sandjordar återfinnas inom det mindre jordbruket — synes det vara av värde, att växtförädlingen upplager till behandling frågan om för dessa jordar odlingsvärda växtslag. I kapitel 5 har visats, att ensileringen har en betydligt mindre omfattning vid små än vid stora jordbruk. En viktig orsak härtill är att söka i de svårigheter, som äro förbundna med ensileringens tekniska genomförande. Med hänsyn till den fortskridande utvecklingen på detta område, vilken efter senaste kriget pågått i ett alltmera ökat tempo, torde emellertid den tid icke vara avlägsen, då även billiga såväl maskiner som silor finnas att tillgå. Det fordras emellertid på detta område avsevärda

139 insatser av forsknings- och försöksverksamheten, som särskilt borde inriktas på alt lösa de speciella problemen vid det mindre jordbruket. En väg, möjlig att i praktiken beträda redan på nuvarande stadium, är gemensam användning av ensileringsmaskiner. Ensileringsgrupper, bestående av ett antal småbrukare i samma bygd, skulle sannolikt med gemensamt eller av enskild ägda maskiner kunna sköta ensileringen på ett flertal gårdar i trakten. Detta är ett organisatoriskt problem, som även maskinstationerna borde vara intresserade av att söka lösa. Det skulle föra alltför långt att här ingå på en diskussion av de ekonomiska fördelarna i form av lägre byggnadskostnader, bättre arbetsfördelning, högre fodercnhetsbehållning samt billigare och framför allt kvalitativt bättre utfodring, som äro förbundna med en övergång i mera omfattande skala från hö- till ensilageberedning. Dessa fördelar torde i annat sammanhang vara tillräckligt omvittnade. I samband med att vallodlingen behandlas synes det småbruksutredningen vara av vikt att beröra det särskilda problem, som vallfröförsörjningen i Norrland utgör. Framför allt synes det vara av vikt, att mindre ogräsbemängt frö användes samt alt den norrländska vallodlingen i större utsträckning än vad för närvarande är fallet odlar sitt eget vallfrö. Utan tvekan är fröodlingen en specialodling, som kan upptagas även av mindre jordbruk. För självförsörjning med vallfrö i Norrland beräknas att en areal av omkring 3.000 ha erfordras utöver den nuvarande. Utvecklingsmöjligheterna för denna odling äro alltså goda. De norrländska hushållningssällskapen m. fl. institutioner ha sökt att åstadkomma förbättring av vallfröet i Norrland. Det synes emellertid småbruksutredningen, att det skulle vara lämpligt, att staten under ett antal år avlönade en särskild fröodlingsexpert för Norrland. Denne kunde vara ansluten till någon lämplig institution därstädes och i samarbete med hushållningssällskapen m.fl. arbeta för bättre förhållanden på detta för Norrlands jordbruk så vitala område. En metod att förbättra fodrets koncentrationsgrad är att införa rotfrukter i foderstaterna. Här skola endast helt kortfattat anföras några synpunkter angående sockerbetornas och andra rotfrukters möjligheter som foderproducent samt rotfrukternas förhållande till stråsäden i detta hänseende. I tabell 55 ha medelskördarna 1945/49 av sockerbetor och foderrotfrukter enligt den officiella statistiken i vissa län jämförts med varandra. Trots att den huvudsakliga avkastningen av sockerbetorna utgöres av socker, erhålles i avfallsprodukterna från sockerbetorna en foderenhetsskörd, som utgör mellan 65 % och 70 % av normal foderbetsskörd. Foderenhetsskördarna av rotfrukter och potatis ligga i regel över vad stråsäden kan producera, varför intensivare drift erhålles, om man övergår till att öka rotfruktsodlingen och minska stråsädesodlingen. Kan arbetskrafts-

140 Tabell 55. Skörd

... I-an

Östergötlands Kronobergs Kalmar Gotlands Kristianstads Malmöhus Skaraborgs

av sockerbetor och foderrotfrukter Medeltal åren 1945—1949.

Sockerbetor uuioi k S/ha

Foderrot<• , . frukter kg/ha

29.670 26.200 30.590 29.830 33.820 35.190 27.750

29.200 28.500 29.330 31.560 33.960 37.830 29.070

i vissa

S:a foderenheter pr ha i blast 4rötter 4' 1, . ^ massa av blast av sockerfoderrotbetor frukter 2.950 2.600 3.040 2.960 3.360 3.500 2.760

3.960 3.860 3.980 4.280 4.610 5.130 3.940

län.

Foderenheter ."," utfodring sockcrbetsodling i % av foderenhets skörden v i d foderrotfruktsodling 75 67 76 69 73 68 70

frågan lösas på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt, är en dylik övergång att rekommendera. I detta sammanhang kan småbruksutredningen icke undgå att helt kort beröra de möjligheter till ökade foderskördar, som ligga i en delvis övergång från vår- till höstsäd. Jämförelser av skördesiffror tagna ur den officiella statistiken visa, att höstveteskörden i regel ligger högre än skörden av såväl korn som havre och blandsäd, allt per hektar räknat. Småbruksutredningen har för åren 1947—1949 undersökt förhållandet mellan antalet foderenheter per hektar av dessa grödor i de aderton naturliga jordbruksområdena, vari landet indelas enligt den officiella statistiken. Sedan medelskörden för dessa tre år beräknats för de olika områdena, har relationen mellan skördarna av de olika grödorna inom varje område bestämts, varvid kornskörden satts = 100. Ett ovägt medeltal av dessa relationstal visar för höslvete talet 105, för korn alltså 100, för havre 78 och för blandsäd 91. Beräknas medeltalet för östra delarna av Syd- och Mellansverige, cl. v. s. i stort sett Gotland, Öland, norra delen av Kalmar län, Östergötland, Närke, Södermanland, Västmanland, Uppland och Gästrikland, erhållas relationstalen, för höstvete 116, för korn 100, för havre 81 och för blandsäd 92. I de delar av landet, där den kraftigaste försommartorkan i regel är rådande, är alltså höstsädens överlägsenhet särskilt framträdande. I synnerhet i tider med lågt pris på höstvetet i förhållande till mjölk- och fläskpriset synes det vara fördelaktigt att använda höstvete till foder. Vid odling av höstvete till foder torde skördemetoden kunna förenklas i jämförelse med vad som är fallet vid odling till brödsäd. Andra fördelar med höstsädesodling av viss omfattning är, att växtföljden är lättare att ordna på ett tillfredsställande sätt samt att arbetsfördelningen under vegetationsperioden bliver utjämnad.

Mjölkproduktion Såsom framgått av kapitel 3 är det mindre jordbrukets stora andel i animalieproduktionen klart framträdande även i fråga om mjölk. På storleks-

141 grupperna 2—10 och 10—20 ha åker komma sålunda 39 % respektive 25 % av mjölkproduktionen mot 28 % respektive 24 % av åkerarealen, medan endast 21 % av mjölkproduktionen komma på gårdar med över 30 ha åker mot 33 % av åkerarealen. En sammanfattande bild av totalförsörjningen med mjölk erhålles av tabell 56, vilken sammanställts med ledning av uppgifter ur dels Juréens tidigare nämnda arbete och dels den våren 1954 upprättade jordbrukskalkylen. Tabell 56. Mjölkproduktionen

och dess användning,

milj.

kg.

1930/39

1938/39

1948/49

1949/50

1950/51

1951/52

1952/53

(progm)

Antal mjölkkor, 1000-tal. . 1.931 Mjölkproduktion per ko, kg 2.365 Total mjölkproduktion . . 4.548 Produktionsöverskott av mjölkprodukter, räknat i mjölk, milj. kg 530 d:o i % av mjölkproduktionen 12

2.455 4.714

2.634 4.546

2.885 4.875

2.868 4.772

2.822 4.538

2.867 4.492

2.881 4.517

1.597 2.542

1.571 2.392 353

1.684 2.266 301

1.719 2.463 423

1.653 2.449 397

1.619 2.168 428

1.622 2.200 425

1.619 2.248 405

2.542 409

10 2.755 388

80 2.647 215

45 2.931 225

48 2.894 225

108 2.704 215

40 2.665 205

40 2.693 205

Användning: Konsumlionsmjölk Konsumtionsgrädde (inkl. svinn) S:a lill direkt konsumtion Smörmjölk Ostmjölk Mjölk till torr- och kondensnijölk S:a produktmjölk Fodermjölk

Den nuvarande mjölkproduktionen ligger som synes på ungefär samma nivå som under 1930-talet trots ett väsentligt lägre koantal. Uppgången sammanhänger med att den fortgående stegringen av avkastningen per ko, vilken under krigsåren avbröts, under slutet av 1940-talet åter gjorde sig starkt gällande. Till följd av en minskning av koantalet i områden och vid gårdar med relativt högt avkastande kor har den på längre sikt fortgående avkastningsökningen per ko icke kommit till synes i riksgenomsnittet under de första åren av 1950-talet. Produktionen överstiger för närvarande med 8 å 10 Jo det inhemska konsumtionsbehovet. Den nuvarande användningen av mjölkproduktionen jämförd med förkrigstidens utmärkes av en relativt måttlig ökning av mjölk till direkt konsumtion (sammanhängande med bl. a. standardiseringen av konsumtionsmjölken till en fetthalt av 3 % ) , en stark ökning av mjölk till produktberedning samt en kraftig minskning av mjölk till foder. Det sistnämnda hänger framför allt samman med en minskad uppfödning av gödkalvar. Den framtida konsumtionsutvecklingen av mjölk, smör, margarin och ost

142 skall här i största korthet beröras. Kalkylerna förutsätta bl. a. måttlig realinkomststegring och en viss fortsatt befolkningsökning. Den beräknade konsumtionen åren 1960 och 1970 angives i tabell 57. 'o' Tabell 57. Konsumtion

av mjölk,

åmör, margarin

och ost, milj.

kg.

1930/39

1938/39

1952/53

1953/54

^

^

7 (pro g °„ .,

Stand, och osland. mjölk samt grädde, omräknad till helmjölk

1.619 Smör Margarin S:a smör och margarin Ost

66,8 54,4 121,2 33,8

71,4 59,2 130,6 41,9

84,4 91,4 175,8 53,9

85 92 177 55

1.675 I 11 87 81 94 100 181 62

1.724 I II 88 72 95 111 183 67

Prognosen för konsumtionen av mjölk och grädde åren 1960 och 1970 förutsätter, att den nuvarande konsumtionsvolymen per person vid stigande realinkomst visar någon ökning. Härvid förutsattes även, att nuvarande realpriser på mjölk, vilka äro lägre än under förkrigstiden, icke stiga. Det är nämligen icke uteslutet, att en höjning av realpriset på mjölk kan leda till en lägre mjölkkonsumtion än som angives i ovanstående tablå. Prognosen för smör och margarin gäller under förutsättning av samma genomsnittliga priser på smör och margarin som för närvarande. Någon nämnvärd ökning per person av den sammanlagda förbrukningen har icke beräknats. Fördelningen på smör respektive margarin har gjorts enligt två sannolika alternativ. I det ena (I) förutsattes från år 1953 oförändrad sammansättning av matfettskonsumtionen och i det andra (II) förutsattes, att margarinets andel ökar i samma takt per år som under perioden 1934/38— 1953. I fråga om ost har räknats med en vid stigande realinkomst ökande förbrukning per person. Beräkningar rörande den för självförsörjning erforderliga mjölkproduktionen och kostammen ha utförts med ledning av de nyss redovisade prognoserna rörande konsumtionen av mjölk, smör och ost (med tillägg för mjölk till torr- och kondensmjölk m. m. samt för fodermjölk). För mjölkproduktionen per ko har antagits en ökning av cirka 1 % per år eller i det närmaste samma årliga ökning, som tidigare kunnat konstateras på längre sikt. Produktionen åren 1960 och 1970 har uppskattals till 3.105 respektive 3.430 kg, varvid tagits som utgångspunkt en produktion år 1952/53 av cirka 2.867 kg per ko. Till belysning av mjölkproduktionens utveckling ha fyra alternativ uppställts, vilka äro beroende av-bl. a. smörproduktionens storlek. Alternativ A I förutsätter, att koantalet anpassas till en mjölkproduktion, som endast täcker landets behov av mjölk och mejeriprodukter, samt att smöret i fortsättningen bibehåller sin andel i matfettskonsumtionen. Alternativ A H avviker från alt. A I i så måtto, all det förutsätter, att smörets andel i matfellskonsumtioncn sjunker på förut angivet sätt.

143 Alternativ B I förutsätter, alt nuvarande (1953/54 års) koantal är oförändrat 1960 och 1970 samt att smöret i fortsättningen bibehåller sin andel i matfettskonsumtionen. Alternativ B 11 avviker från alt. B I i så måtto, att det förutsätter, att smörets andel i matfettskonsumtionen sjunker på förut angivet sätt. Besultatel av beräkningarna visas i följande tablå. All. A I

Alt. A II

Alt. B

I

All. B II

Antal mjölkkor, 1000-lal Total mjölkproduktion, milj. kg Mjölköverskott, milj. kg i % av produktionen Antal mjölkkor, 1000-tal Total mjölkproduktion, milj. kg Mjölköverskott, milj. kg i % av produktionen Antal mjölkkor, 1000-tal Total mjölkproduktion, milj. kg Mjölköverskott, milj. kg II i % av produktionen Antal mjölkkor, 1000-lal Total mjölkproduktion, milj. kg Mjölköverskott, milj. kg i % av produktionen

1953/54

1.568 4.517 381 8 1.568 4.517 381 8 1.568 4.517 381 8 1.568 4.517 381 8

1.372 4.260

1.253 4.298

— 1.324 4.111

1.150 3.944

— 1.568 4.869 582 12 1.568 4.869 722 15

— 1.568 5.378 1.037 19 1.568 5.378 1.376 26

Ett förverkligande av A-alternativen — nedskärning av mjölkproduktionen till självförsörjningsnivå — kräver en betydande minskning av koantalet. Enligt föreliggande beräkningar skulle koantalet vid bibehållen smörandel i matfettskonsumtionen till år 1960 behöva minskas med 12 å 13 % och till år 1970 med cirka 20 Jo. Vid sjunkande smörkonsumtion kan kostaminen reduceras med ytterligare 3 respektive 6 å 7 %. B-altornativen — med oförändrat antal mjölkkor — lämnar stigande mjölköverskott. Beroende på antaganden om smörkonsumtionens utveckling utgöra överskotten år 1970 ej mindre än l/« till ljt av produktionen, motsvarande omkring 50 respektive 65 milj. kg smör. Som jämförelse kan nämnas, att innevarande års smöröverskott beräknats till cirka 20 milj. kg. Såsom tidigare visats utgör mjölkproduktionen det mindre jordbrukets viktigaste inkomstkälla. Enligt utredningens uppfattning måste den också förbliva detta inom överskådlig tid. Det är endast i undantagsfall, som de mindre jordbruken kunna övergå till andra produktionsdetaljer i sådan omfattning, att de mera väsentligt påverka jordbrukarfamiljens inkomst. I stort sett måste annan animalieproduktion än mjölkproduktion liksom specialodlingar av olika slag betraktas som — visserligen stundom värdefulla — men dock endast komplement till övrig produktion vid jordbruket. Mjölkproduktionen torde i de allra flesta fall giva huvudinkomsten och möjligheten att genom rationalisering mera väsentligt öka jordbrukarnas inkomster ligger i en förbättrad mjölkproduktion. För att ytterligare understryka denna uppfattning om mjölkproduktionen och dess förutsättningar vill utredningen framhålla följande. En mycket stor del av vårt land torde vad beträffar klimat och andra förhållanden, såsom tillgång på bete, arronderingsförhållanden, förutsättningar för foderväxt-

144 odling — speciellt i landets norra delar — framför annan odling o. s. v., äga större möjligheter till animalieproduktion än produktion av direkt säljbara vegetabilier. Sistnämnda produktion — brödsäd, oljeväxter, potatis och sockerbetor — representerar en relativt liten del, omkring 20 Jo, av den odlade arealen. Den rationalisering och mekanisering, som vårt jordbruk genomgått och genomgår, avser huvudsakligen vegetabilieproduktionen, ehuru väl även den vegetabilieproduktion för framställning av foder, som innefattas i animalieproduktionen, i vissa avseenden undergått en sådan rationalisering. Den väsentliga delen av animalieproduktionen, som berör byggnader, utfodring och arbete vid mjölkproduktionen, h a r ännu icke på samma sätt rationaliserats. Enstaka försök hos praktiska jordbrukare tyda emellertid på att stora möjligheter förefinnas att effektivisera och förenkla mjölkproduktionen. Detta skulle framför allt för det mindre jordbruket, men i vissa landsdelar även för det större, betyda en väsentlig förbättring av jordbrukets villkor. Den ökning i avkastningen per ko, som redan nu kan konstateras pågå vid det mindre jordbruket, kan förväntas bliva ytterligare accentuerad, efter hand som detta jordbruk göres mera delaktigt av forskning och försök. Vi kunna därför emotse ett stegrat överskott av den hittills vanligaste exportvaran från mjölkproduktionen, nämligen smör. Såsom framgår av tabell 56 användes omkring hälften av vår nuvarande mjölkproduktion för framställning av smör och detta har under de sista åren i viss utsträckning måst exporteras till ett lägre pris än det som betingats på hemmamarknaden. Det synes emellertid ovisst, om ett prisskydd för smöret på hemmamarknaden kan upprätthållas i den utsträckning, som under senare år skett, och lika osäkra äro i längden utsikterna till smörexport. De länder, som i dag mer eller mindre tillfälligt äro köpare av smör, torde efter hand komma att tillgodose sitt fettbehov på billigare sätt. Om man emellertid räknar med att det går åt omkring 20 foderenheter för att producera 1 kg smör, synes en exportpremie av omkring 1 krona per kg icke avskräckande vid jämförelse med de exportpremier, som utgått för annan export. En exportpremie av denna storlek för smöret motsvarar 5 öre per fe eller, i spannmål räknat, 5 öre per kg spannmål. Det torde vara fördelaktigare för mjölkproducenterna att själva bära exportförlusterna för ett smöröverskott av upp till 30.000—40.000 ton än att taga alla de nackdelar, som äro förbundna med en nedskärning av mjölkproduktionen utöver vad tillgången på arbetskraft och övriga produktionsmedel motiverar, i synnerhet som därmed även skulle äventyras det mindre jordbrukets existens med alla de konsekvenser, detta skulle medföra för den svenska landsbygden. I proposition nr 75/1947 om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken framhöll vederbörande departementschef, att man, då det gällde att vidtaga åtgärder för att motverka risken för överproduktion, borde undvika sådana åtgärder, som skulle innebära ett hämmande av jordbrukets effektivisering. Man borde alltså ej på grand av en eventuell risk för överproduktion

145 underlåta att tillvarataga de möjligheter, som kunde finnas att nedbringa produktionskostnaderna, även om detta skedde genom en ökning av skördarna per arealenhet. Ett uttalande av samma innebörd gjordes av särskilda utskottet vid 1947 års riksdag. Detta bör enligt småbruksutredningens uppfattning även gälla skörden per hektar av foderväxter och avkastningen per ko. När småbruksutredningen har velat framhålla detta med anledning av den enligt utredningens mening alltför mörka bild, som ofta gives av mjölkproduktionens avsättningsförhållanden, är utredningen dock väl medveten om att det, såvitt nu kan bedömas, synes bliva svårt att i längden vinna avsättning för mjölkproduktionens produkter, om ekonomien i samma utsträckning som hittills skall bygga på mjölkfettet. Som fettproducenter torde korna icke kunna tävla med oljeväxter av olika slag. Därmed torde dock icke frågan om mjölkboskapens framtida betydelse vara avgjord. Såväl 1947 års jordbrukskommitté som 1952 års jordbruksprisutredning utgå ifrån att vårt lands behov av livsmedel bör bliva avgörande för i vilken omfattning, ett svenskt jordbruk skall upprätthållas. Därvid förutsattes att svenska industriprodukter under alla förhållanden komma att vara bättre internationella bytesmedel än livsmedel och i detta sammanhang nötkreatursskötselns produkter. Småbruksulredningen hyser emellertid den uppfattningen, att denna fråga icke kan anses så avgjord, att man redan nu skulle vara beredd att bemästra alla de ekonomiska och sociala anpassningssvårigheter, som en stark sammankrympning av det svenska jordbruket måste medföra. Jordens befolkning växer med 25 å 30 miljoner människor om året och stora, ekonomiskt sett, underutvecklade länder, som efter andra världskriget vunnit politisk självständighet, sträva målmedvetet efter att utveckla sin industri och höja sin livsmedelsstandard. Mot detta genmäles, att de underutvecklade länderna icke ha köpkraft nog att betala de livsmedelspriser, som överskottsländerna måste betinga sig, samt att, i den mån de ha eller kunna få råd att köpa livsmedel, detta icke i första hand kommer att gälla smör, som för befolkningen i dessa länder måste betraktas som en utpräglad lyxvara. Småbruksutredningen vill då först erinra, att mjölk- och köttproduktion måste bedömas i ett sammanhang. Nötkreaturen äro våra främsta köttproducenter. Om den svenska mjölkproduktionen mera avsevärt reduceras, riskera vi att få antingen ett permanent underskott på kött eller också en från mjölkproduktionen i viss mån fristående köttproduktion, vilken i så fall förutsätter relativt höga köttpriser för att densamma skall kunna vara lönande. Den sammanlagt billigaste produktionen av mjölk och kött erhålles, n ä r båda produktionsgrenarna bedrivas samtidigt och där varje lantbrukare k a n göra en avvägning dem emellan med hänsyn till sina speciella produktionsförhållanden. Om den svenska nötkreatursskötseln skulle pressas ner till vad som vore erforderligt för att förse vårt folk med konsumtionsmjölk samt de kvantiteter av smör och ost, som med ett måttligt prisskydd skulle 10'

146 kunna avsättas inom landet, riskerade man sålunda, att köttproduktionen inte kunde upprätthållas. I detta sammanhang kan utredningen icke heller underlåta att erinra om att en stor nötkreatursstam och en överhuvudtaget i gång varande animalieproduktion (med mjölkproduktionen är åtminstone i viss mån svinproduklion förknippad) utgör en god livsmedelsreserv för vårt folk vid eventuell avspärrning. Enligt småbruksutredningens mening bör därför det nära sambandet mellan kött- och mjölkproduktionen mera beaktas än som skett under senare år i den jordbruksekonomiska debatten. Ytterligare och i anslutning till vad tidigare anförls vill utredningen peka på värdet av och avsättningsmöjligheterna för mjölkens fettfria torrsubstans. Denna representerar ur näringsfysiologisk synpunkt ett alldeles specifikt värde. Mot fettmängden i mjölk står en i det närmaste lika stor mängd äggvita av högsta näringsfysiologiska värde samt mjölksocker och värdefulla salter. Den fettfria torrsubstansen per kg mjölk har ungefär samma kalorivärde som fettet men värderas nu vid smörberedning till l/a—Vs av mjölkfettets värde. Småbruksutredningen anser, att denna för hela vårt jordbruks framtid så avgörande fråga måste tillrättaläggas genom en radikal omvärdering av mjölkens beståndsdelar. Man kan konstatera, att de länder, som främst äro i behov av livsmedel, lida ett betydande underskott av animal äggvita och särskilt av den typ, som finnes i mjölk. En fortsatt export av smör till lägre priser än som gälla här i landet kan måhända leda till svårigheter, när den sker i konkurrens med jordbrukare i andra länder med överskott på livsmedel. Om däremot en export av torrmjölk med det väsentliga värdet lagt på den fettfria substansen i mjölken kunde upparbetas på de underutvecklade ländernas livsmedelsmarknad, skulle sannolikt en eventuell subvention av denna export icke föranleda något större konkurrensproblem. I U.S.A. har för övrigt ifrågasatts att skapa en organisation av samtliga länder med mjölköverskott för avsättande av detta till livsmedelsbehövande länder. Kostnaderna för en sådan omläggning av exporten borde från folkhushållets synpunkt icke bliva särskilt betungande, även om övergångsperioden måste bliva relativt lång. I varje fall bör kostnaden kunna bliva mindre än det nuvarande systemet med prisregleringar och mjölkbidrag. Åtskilliga problem måste emellertid lösas i fråga om investeringar, regleringstekniska anordningar och kommersiella förbindelser. En sådan omvärdering av mjölkens torrsubstans, som här ifrågasatts, förutsätter också en radikal omvärdering av skummjölken inom den svenska lanthushållningen. En mera rättvis uppskattning av denna har för övrigt varit på tal i landet sedan många år tillbaka. Prissättningen såväl vid mjölkens försäljning till mejerierna som sedermera till konsumenterna bör kunna ske på grundval av mjölkens hela torrsubstans. De problem, som här berörts, kräva enligt småbruksutredningens mening att snarast bliva föremål för undersökning. Därvid bör särskilt med hänsyn till det mindre jordbruket frågan om mjölkproduktionen och dess

147 a v s ä t t n i n g s m ö j l i g h e t e r u p p t a g a s till u t r e d n i n g i hela dess vidd. V a d särskilt a v s ä t t n i n g e n b e t r ä f f a r b ö r e n dylik u t r e d n i n g avse a t t f r a m l ä g g a dels ett m e r a k o r t s i k t i g t och dels ett l å n g s i k t i g t p r o g r a m för a t t giva v ä g l e d n i n g vid s t ä l l n i n g s t a g a n d e i d e n n a för v å r t j o r d b r u k så vitala fråga. De i n v e s t e r i n g a r , s o m g ö r a s för m j ö l k p r o d u k t i o n e n , m å s t e i regel avse en g a n s k a l å n g tid. E n u t r e d n i n g s o m d e n n u i f r å g a s a t t a b ö r ä v e n l o k a l t b e r ö r a vissa l a n d s d e l a r . I n o m vissa o m r å d e n i l a n d e t h a r n ä m l i g e n av olika s k ä l n ö t k r e a t u r s b e s t å n d e t m i n s k a t s ä n d a d ä r h ä n , a t t s v å r i g h e t e r u p p s t å t t att tillgodose vissa k o n s u m t i o n s o r t e r m e d k o n s u m t i o n s m j ö l k . O j ä m n tillförsel av s å d a n m j ö l k gör sig a l l t m e r a g ä l l a n d e . T i d i g a r e v a r d e t t a fallet f r ä m s t i större k o n s u m tionscentra, men n u m e r a k a n detta förhållande konstateras ha nått även andra konsumtionsorter.

Det kan vara av intresse att få en uppfattning om vad en rationalisering av mjölkproduktionen vid de mindre jordbruken skulle medföra i fråga om ökning av mjölkproduktionen och inkomstökning. Utredningen vill här endast såsom exempel anföra, hur stor denna produktionsökning och inkomstökning rent teoretiskt skulle bliva, om jordbruk med 2—10 ha ökade sin mjölkavkastning per ko till den som förekommer vid jordbruk med 20—30 ha åker. Vid jordbruk om 2—10 ha finnas cirka 628.000 kor med en beräknad mjölkavkastning (se tabell 14) om 2.532 kg mjölk per ko och år. Vid jordbruk om 20—30 ha åker är avkastningen (tabell 14) 3.231 kg mjölk per ko och år. Om de mindre jordbrukens kor sålunda skulle öka sin produktion med 700 kg mjölk per ko och år, skulle detta medföra en mjölkökning vid dessa jordbruk om cirka 440.000 ton mjölk per år. Detta skulle innebära en ökning av den vid dessa jordbruk producerade mjölken med 28 °/o och motsvara cirka 12 °/o av den vid mejerierna totalt invägda mjölkmängden för åren 1950—1953. Härvid har antagits, att koantalet vid det mindre jordbruket icke förändrats. Den minskning av koantalet, som ofta rekommenderas, kan näppeligen företagas vid de mindre brukningsenheterna med endast ett fåtal kor, ty därigenom kommer totalintäkten att minska. Det gäller i regel närmast för dessa mindre jordbruk att förbättra kvaliteten på sitt hemproducerade foder genom bättre konserveringsmetoder, lämpligare skördetider, bättre gödsling samt överhuvudtaget bättre utfodring och skötsel av djuren. Den inkomstökning, som kan erhållas genom att mjölkproduktionen ökar med omkring 700 kg per ko, bliver efter nu gällande genomsnittspris per kg mjölk maximalt 250 kronor per ko och år. Även om man skulle räkna med att icke de nämnda förutsättningarna beträffande foderproduktionen förbättrades, utan att allt foder, som behövdes för denna mjölkökning, inköptes i form av kraftfoder, skulle ändock inkomstökningen bliva 50 kronor per ko och år. Uppskattningsvis ligger den sannolika inkomstökningen vid 100 å 150 kronor per ko och år. Som sammanfattning kan man sålunda säga, att om jordbruk med 2—10 ha åker skulle öka sin mjölkproduktion per ko från nu gällande 2.500 kg till 3.200 kg, som förekommer vid jordbruk med 20—30 ha åker, skulle detta innebära en inkomstökning, som komme att överstiga 50 kronor per ko och år men som i bästa fall skulle uppgå till inemot 250 kronor per ko och år. Det är ju då att märka, att en mjölkmängd av 3.200 kg mjölk per ko och år även den är en relativt låg produktion. Den ovan exemplifierade mjölkökningen skulle innebära, att jordbruk med mellan 2—10 ha åker skulle tillföras en ökad bruttointäkt på inemot 160 milj. kronor, varav omkring hälften vore arbetsinkomst.

148 Tabell 58. Mjölkproduktionen i olika län dr 1952 i & %-ig mjölk). Län

Stockholms stad och län Uppsala ,, Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar

„ „ ,,

Blekinge „ Kristianstads „ Malmöhus „ Hallands „ Göteborgs och Bohus ,, Älvsborgs „ Skaraborgs „ Värmlands „ Örebro „ Västmanlands „ Kopparbergs „ Gävleborgs „ Västernorrlands „ Jämtlands „ Västerbottens „ Norrbottens „ Hela

riket

(räknad

produktionen

kvot

3,4 3,2 4,6 6,1 5,4 3,5 4,9 1,5 1,6 6,5 8,6 4,8 3,0 6,8 8,4 3,8 3,6 3,3 2,6 2,8 3,3 1,9 4,2 2,2

0,2 1,4 1,5 1,2 1,4 1,6 1,5 1,8 0,8 1,8 1,0 2,1 0,4 1,4 2,4 1,0 1,0 1,1 0,7 0,7 0,8 0,9 1,3 0,6

100,0

1,0

Till belysning av vilka lokala möjligheter till utvidgning av mjölkproduktionen, som finnas i olika delar av landet, framläggas uppgifter i tabell 58. Tabellen angiver mjölkproduktionen i olika län år 1952 i procent av totalproduktionen samt förhållandet mellan produktionen per capita i olika län och produktionen per capita i medeltal för hela riket. Det sistnämnda begreppet har i tabellen kallats produktionskvot. Vid beräkningen av produktionskvoten har som synes hänsyn icke tagits till regionala olikheter i konsumtionen per capita. Det kan till belysning nämnas, att konsumtionen av mjölk och matfett enligt socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar synes vara störst i norra Sverige och avtaga ju längre söderut man kommer. För ost synes konsumtionen vara störst i norra Götaland. Tabellen giver vid handen, att drygt 60 % av den totala mjölkproduktionen komma på Götaland, medan Svealands andel är nära 25 % och Norrlands drygt 14 %. Produktionskvoten utvisar, att Stockholms- och Göteborgsområdena samt Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län äro typiska underskottsområden, medan de områden, som ha det största produktionsöverskottet av mjölk, äro Skaraborgs, Hallands, Kristianstads och Gotlands län. Även om förhållandet mellan totalproduktionen och totalkonsumtionen av mjölk och mjölkprodukter i landet är avgörande för de allmänna rekommendationer, som lämnas rörande mjölkproduktionens framtida möjligheter, torde dock hänsyn böra tagas till den lokala tillgången

149 och efterfrågan på mjölk och mjölkprodukter. Enligt de uppgifter, som lämnats i tabell 58, torde därför kunna sägas, att särskilt mjölkproduktionen i Norrland kan utvecklas i högre grad än vad fallet är i större delen av Götaland. På grund av det stora underskottet i Stockholmsområdet synes även mjölkproduktionen i Svealand kunna ökas något. Om sålunda någon utökning av mjölkproduktionen överhuvudtaget skall ske, torde den därför framför allt böra ske i Norrland och Svealand.

Kött- och fläskproduktionen Tidigare har visats, att fläskproduktionen i jämförelse med övriga grenar av husdjursskötseln är betydande inom storleksgrupperna med 10—20 och 20—30 ha åker. Om hänsyn tages till åkerarealen, är fläskproduktionen Tabell 59. Försörjningen

kg.1

med kött och fläsk, milj.

1937/39

1948/49

1949/50

1950/51

1951/52

1952/53

(j>rog^.)

89,7 45,9 3,1 11,0

75,4 35,5 2,8 12,8

79,0 35,9 2,6 13,5

88,7 36,8 2,3 11,8

103,1 35,8 2,2 14,5

91,8 33,8 2,2 12,4

87,7 34,3 2,0 12,6

Summa kött

149,7 151,2

126,5 158,9

131,0 169,5

139,6 169,9

155,6 173,4

140,2 187,7

136,6 193,2

S:a kött och fläsk

300,9

285,4

300,5

309,5

329,0

327,9

329,8

2,5 0,6 1,4 2,9

9,0 0,2 1,8 0,4

22,8 0,1 1,4 3,2

19,8 — 1,7 6,6

3,4 — 1,0 0,6

8,0 — 1,6 —

7,4

11,4

27,5

28,1

5,0

9,6

0,8 15,5

0,0 0,1

0,0 0,4

0,6 0,9

1,8 0,2

— 7,8

16,3

0,1

0,4

1,5

2,0

7,8

91,7 45,9 3,7 12,1 153,4 138,6

85,4 35,5 3,0 14,6 138,5 158,7

98,3 36,7 2,5 13,8 151,3 174,3

102,4 38,4 2,5 14,5 157,8 177,7

106,7 36,3 2,2 14,3 159,5 169,6

100,0 34,3 2,2 15,2 151,7 180,2

S:a kött och fläsk

292,0

297,2

325,6

335,5

329,1

331,9

Självförsörjningsgrad' Kött Fläsk S:a kött och fläsk

98 109 103

91 100 96

87 97 92

88 96 92

98 102 100

92 104 99

Produktion Nötkött Kalvkött Fårkött Hästkött Fläsk Import Nöt- och kalvkött Fårkött Hästkött Fläsk S:a kött och fläsk Export Kött Fläsk S:a kött och fläsk Förbrukning Nötkött Kalvkött Fårkött Hästkött Summa kött Fläsk

1 2

Putsad vara med ben och svinn. Kvoten mellan produktion och förbrukning multiplicerad med 100.

150 framträdande i storleksgrupperna under 10 ha åker men av mindre omfattning vid gårdar över 30 ha åker. Även produktionen av häsl- och fårkött företer en tämligen stark koncentration till de mindre brukningsenheterna. Särskilt är detta fallet med produktionen av fårkött, varav närmare hälften produceras vid gårdar med 2—10 ha åker. Vad kött av nötkreatur beträffar intaga de mindre brukningsenheterna däremot icke samma dominerande ställning. I förhållande till åkerarealen föreligger emellertid även för nötkreaturskött en förhållandevis större produktion vid gårdar under än över 30 ha åker. En sammanfattande bild av totalförsörjningen med kolt och fläsk närmast före kriget samt under åren 1948/49—1953/54 erhålles av tabell 59. Uppgifterna ha för åren 1937/39 sammanställts ur Juréens tidigare nämnda arbete samt för åren 1948/49—1953/54 ur den våren 1954 upprättade jordbrukskalkylen ävensom från beräkningar rörande import och konsumtion, verkställda vintern 1953/54 inom statens jordbruksnämnd. Den samlade produktionen inom landet motsvarar för närvarande ungefär det inhemska konsumtionsbehovet av kött och fläsk. Försörjningsläget har emellertid undergått en viss förändring sedan tiden före det senaste världskriget, i det att produktionen av kött numera täcker endast cirka "lu, av konsumtionen. Bristen i behovstäckning är mest framträdande för nötkött, men även i fråga om kött av kalv och häst föreligger behov av import. Under förkrigstiden täcktes praktiskt taget hela köttförbrukningen av inhemsk produktion, samtidigt som fläskproduktionen då liksom nu lämnade överskott för export. Viss export av levande nötkreatur och svin, avsedda för slakt, förekom även under denna tid. Det jämfört med åren före det senaste världskriget något försämrade försörjningsläget för kött och fläsk sammanhänger med dels en av minskad kreatursstam orsakad tillbakagång i slakten av storboskap och kalv, dels en tämligen starkt ökad förbrukning av kött och fläsk. Konsumtionsökningen, vilken i stort sett motsvarar folkmängdstillväxten sedan slutet av 1930-talet, är emellertid mindre än vad som vore att vänta med hänsyn till realinkomstutvecklingen. Den i förhållande till övriga livsmedel starkare stegringen av priserna, särskilt på nöt- och kalvkött, synes emellertid utöva en konsumtionsbegränsande inverkan, samtidigt som den i förhållande till fläskpriset starkare höjningen av priserna på nöt- och kalvkött medfört en omfördelning av kött- och fläskefterfrågan. Förbrukningen av kött utgör sålunda för närvarande endast knappt 46 % av den samlade kött- och fläskkonsumtionen mot drygt 52 % under 1937/39. Konsumtionen av kött och fläsk kan åtminstone under de närmaste decennierna beräknas undergå en successiv ökning. Härvid förutsättas stigande realinkomster. Vidare antages, bl. a., att priskvoten kött och fläsk/övriga livsmedel icke höjes ytterligare. Till belysning av konsumtionsutvecklingen ha i tabell 60 sammanställts vissa uppgifter om den beräknade förbruk-

151 ningen av kött och fläsk åren 1960 och 1970. Under de givna förutsättningarna kan, som synes, konsumtionen av kött och fläsk beräknas öka icke obetydligt under de närmaste årtiondena. Vid den i det föregående beräknade konsumtionen av fläsk åren 1960 och 1970 skulle den för självförsörjning erforderliga slakten av svin bliva av den storlek, som tabell 61 visar. Tabell 60. Beräknad

konsumtion milj. kg. '

År

Kött

Fläsk

fjäsk

150 152 157 166

140 180 194 206

290 332 351 372

1930/39 1952/53 1960 1970 1

och

fläsk,

Oputsad vara med ben och svinn.

Tabell 61. För självförsörjning svin. Ar

1930/39 1 1952/53 1 1960 1970 1

av kött

erforderlig

1000-tal slaktkroppar

Slaktvikt pr djur, kg

2.103 2.424 2.585 2.750

74 77 75 75

slakt

av

,..,. . "J- kS

M

156 187 194 206

Inklusive överskott för export.

I fråga om de för jämförelse medtagna uppgifterna för 1930/39 och 1952/53 bör anmärkas, att den angivna fläskproduktionen lämnade överskott för export. Det förtjänar även nämnas, att den för 1970 för självförsörjning upptagna fläskproduktionen beräknas komma att icke obetydligt överträffas redan under 1954/55, varvid ett betydande exportöverskott kommer att uppstå. Som framgår av de följande kalkylerna, kommer den framtida produktionen av kött av storboskap, kalv, får och häst sannolikt icke att bliva tillräcklig för det uppskattade konsumtionsbehovet. Kalkylerna visa, att en mycket betydande uppfödning av göddjur skulle erfordras för att genom inhemsk produktion täcka bristen. Möjligheter föreligga emellertid också att genom ändrade prisrelationer mellan kött och fläsk skapa en efterfrågeomflyttning, något som för övrigt under de senaste åren faktiskt ägt rum i betydande utsträckning. Fårskötseln har sedan länge befunnit sig i stark tillbakagång. (Vad som i det följande sägs om fårskötseln gäller i stort även om getskötseln, vilken numera är av helt underordnad betydelse. Slakten av get räknas genomgående in i produktionen av fårkött.) Antalet får och lamm reducerades

152 sålunda under tiden från slutet av 1800-talet till slutet av 1930-talet med tre fjärdedelar till endast 353.000 st. (år 1937). Under krigsåren i början av 1940-talet fick fårskötseln ett visst uppsving, varigenom icke endast den fortgående minskningen av fårstammen hejdades, utan även en viss ökning kom till stånd. År 1944, då fårstammen nådde sitt maximum under 1940talet, utgjorde antalet får och lamm cirka 450.000 st. 1 Efter år 1944 har minskningen av fårstammen gått i raskt tempo. Antalet får och lamm beräknas sålunda hösten 1953 ha uppgått till endast 190.000 st. eller 55 % av 1937 års antal. Nedgången i fårstammen avspeglas, som redan framgått av tabell 59, i en starkt sjunkande produktion av fårkött. Om fårstammen skulle vidmakthållas vid samma storlek som hösten 1953, skulle sålunda produktionen av fårkött sjunka till omkring 1,7 milj. kg. En eventuell ökning av fårstammen genom ökat pålägg skulle givetvis under en följd av år medföra ytterligare sjunkande slakt. Det förtjänar nämnas, att en nedgång i fårstammen sedan år 1937 inträffat i praktiskt taget alla delar av landet. Minskningen har varit mest framträdande i Götaland med undanlag för Gotland, där fårbeståndet liksom i Stockholms och Norrbottens län f. n. synes vara av ungefär samma storlek som strax före det andra världskriget. Även konsumtionen av fårkött har märkbart minskat (särskilt markant blir minskningen, om man räknar per capita). Utvecklingen av konsumtionen tyder på en av utomekonomiska orsaker föranledd minskning av efterfrågan på fårkött, om man nämligen beaktar, att konsumtionspriserna på fårkött f. n. icke överstiga förkrigstidens priser mer än priserna på kött av övriga djurslag (prisstegringen är dock större för fårkött än för fläsk). Mot bakgrunden av den nu skisserade konsumtionsutvecklingen kan man icke vänta, att utrymmet för fårköttsproduktionen kommer att bliva särskilt stort i framtiden, såvida icke en sänkning av priskvoten fårkött/annat kött och fläsk äger rum eller utomekonomiska faktorer påverka konsumtionen i stigande riktning. Slakten av häst är givetvis starkt beroende av hästbeståndets storlek, ålderssammansättning och förändringar. Under slutet av 1920-talet och under 1930-talet undergick beståndet av vuxna hästar en mindre successiv reducering. Då samtidigt en fortgående ökning av beståndet av unghästar och föl ägde rum, steg slakten av äldre hästar så småningom rätt avsevärt. Slakten av häst var även under de första krigsåren rätt betydande. Med hänsyn till det efter krigsutbrottet ökade behovet av hästar samt den föryngring av häststammen, som ägt rum under de sista åren av 1930-talet, nedgick slakten under senare hälften av kriget rätt betydligt. I samband med den snabbt fortgående mekaniseringen (främst traktoriseringen) av jordbruket under 1 Den 1 juni 1944 utgjorde antalet 558.000 st. För erhållande av jämförbarhet med uppgifterna om antalet per den 15 september 1937 har en reduktion med närmare 20 % företagits.

153 senare hälften av 1940-talet har häststammen genom slakt och export reducerats avsevärt. Till följd av den betydande slakten och exporten samt till följd av ett minskat pålägg och en betydande fölslakt har hästbeståndet från år 1944 till år 1953 minskat med 242.000 djur eller 40 %. Om jämförelse göres med år 1937 utgör nedgången 271.000 djur eller 43 %. Häststammen utgjordes sommaren 1953 av endast 362.000 djur, varav 336.000 vuxna hästar och 26.000 unghästar och föl. Minskningen av hästbeståndet synes fortgå alltjämt. I samband med att takten i jordbrukets traktorisering avtager, får man räkna med en återgång mot mera normal utgallring och en betydligt lägre hästslakt än f. n. Till följd av de senaste årens exceptionellt låga pålägg kommer sannolikt en höjning av stammens genomsnittsålder att ske, vilket ytterligare kommer att bidraga till en nedgång i hästslakten under det närmaste decenniet. Hästslakten kan sålunda till följd av nedgången i beståndet samt på grund av dess ålderssammansättning beräknas bliva betydligt lägre under de närmaste årtiondena än under såväl slutet av 1930-talet som de senaste åren. På grund av att hästköttet i viss omfattning kan ersättas med annat kött bliva beräkningar av den framtida konsumtionen av hästkött utan konkret innebörd, såvida icke prisrelationerna fixeras. Det står emellertid klart, att en konsumtion av nuvarande eller större omfattning icke kan täckas av den framtida produktionen. "Bristen" kommer att fyllas genom ökad import av hästkött eller ökad förbrukning av annat kött än hästkött. Den framlida produktionen av kött av nötkreatur är starkt beroende av omfattningen av den totala mjölkproduktionen och av mjölkavkastningen per ko. Då efterfrågan på kött med säkerhet successivt kommer att öka, innebär detta, att produktion av kött av nötkreatur på sätt hittills skett långt ifrån kommer att medgiva självförsörjning. Till belysning av den storlek, som bristen kan tänkas få, meddelas i tabellerna 62 och 63 vissa beräkningar, vilka ansluta sig till de i mjölkavsnittet uppställda alternativen. Antalet gödkalvar och spädkalvar har härvid antagits utgöra hälften var av antalet kalvar till slakt. I tabellerna visas även det antal kalvar, som —• utöver vad som nu sker — skulle behöva uppfödas vidare till slaktboskap för att fylla den uppskattade bristen i köttproduktionen. Underskotten i köttförsörjningen bliva som synes rätt betydande och visa efter hand stigande tendens. Som jämförelse kan nämnas, att underskottet f. n. utgör 8 å 10 % av konsumtionen. Om självförsörjning med kött och fläsk eftersträvas, kan en ökning av produktionen tänkas komma till stånd utefter flera linjer. Sålunda ha redan tidigare berörts möjligheterna att genom ökad spänning mellan kött- och fläskpriserna överflytta efterfrågan från kött till fläsk. En annan utväg är att i större utsträckning uppföda gödboskap. Omfattningen av en göddjursproduktion, tillräcklig att fylla hela bristen i köttförsörjningen, belyses av tabellerna 62 och 63. De anförda kalkylerna giva vid handen, att en

154 Tabell 62. Beräknad

köttproduktion m. m. åren 1960 och 1970 enligt A I och A II i mjölkavsnittet.

Alt. AI I960 1970 1000-lal 1000-tal ,. . slaktdjur ""HJ-kB .lakldjur **«•*« Storboskap Större kalv Mindre kalv Häst .',, Får

...

275 485 485 10 120

Summa

250 445 445 10 120

53,8 24,0 9,1 3,6 2,0

Alt. A II I960 1000-tal ... , 1000-tal slaktdjur '"'U-kg slaktdjur 265 470 470 10 120

57,0 25,4 9,6 3,6 2,0

230 410 410 10 120

49,4 22,1 8,4 3,6 2,0

—

100,8

97,6

85,5

156,8 56,0

—

166,0 73,5

—

156,8 59,2

166,0 80,o

(56,0)

(73,5)

(o9,2)

Tabell 63. Beräknad

92,5

1970 ... "»U-kS

— —

Konsumtion Brist Föv täckande av bristen erforderligt antal slaklboskap

59,1 26,2 9,9 3,6 2,0

alternativen

köttproduktion m. m. åren 1960 och 1970 enligt B 1 och B II i mjölkavsnittet. 1900 1000-tal ... , slaktdjur •"•!,)• kg

Storboskap Större kalv Mindre kalv Häst Får Summa Konsumtion Brist För täckande av bristen erforderligt antal slaklboskap

(80,o)

alternativen

1970 1000-tal slaktdjur "»lJ-k B

315 557 557 10 120 — — —

67,7 30,1 11,4 3,6 2,0 114,8 156,8 42,0

315 557 557 10 120 — — —

67,7 30,1 11,4 3,6 2,0 H4,8 166,0 51.2

(42,0)

(51,2)

dylik produktion av tämligen stor omfattning måste komma till stånd, om efterfrågan på kött skall kunna tillgodoses utan import under de angivna förutsättningarna beträffande mjölkproduktionen. Av förestående beräkningar av konsumtionen och produktionen av kött och fläsk har framgått, att ett betydande utrymme för ökad produktion kommer att föreligga i framtiden. Framställningen har även visat, att, om konsumtionsökningen helt eller delvis skall täckas genom inhemsk produktion, endast uppfödning av gödboskap i större skala än hittills torde komma att få större praktisk betydelse. Utrymme torde även finnas för en ökning av produktionen av fårkött under förutsättning av bl. a. en sänkning av priskvoten fårkött/annat kött och fläsk. Småbruksutredningen skall i det följande något beröra de möjligheter till utökad kött- och fläskproduktion, som det mindre jordbruket har. Vad först köttproduktionen beträffar kan uppfödningen av göddjur om-

155 nämnas i största korthet. Sannolikt är en produktion av speciella göddjur icke möjlig att bedriva vid det mindre jordbruket under andra förhållanden, än att den kombineras med sådana produktionsgrenar, som kräva en stor arbetsinsats. Göddjursuppfödningen karaktäriseras nämligen särskilt av en låg arbetsförbrukning. Då vid små brukningsenheter jordbrukarens inkomst i huvudsak är en arbetsinkomst, måste den vid övergång från mjölkproduktion till göddjursuppfödning frigjorda arbetstiden kunna användas inom andra produktionsgrenar för att både full sysselsättning och ett gott ekonomiskt resultat skola kunna uppnås. Däremot synes det vara riktigt att producera gödkalv i stället för att sälja kalvarna som spädkalv. Särskilt torde detta vara fördelaktigt vid avlägset belägna jordbruk med relativt små mjölkkvantiteter och där den dagliga avsättningen av mjölken till följd av avstånd och vägförhållanden är försvårad. Under förutsättning att den artificiella inseminationen kan utvecklas därhän, att seminstationer, som hålla tjurar av gödraser, mera allmänt komma att finnas, kan en ökad uppfödning av göddjur komma till stånd genom produktion av korsningsdjur mellan mjölk- och köttraser. Även ungdjur av våra inhemska mjölkraser kunna givetvis också användas som gödboskap, där lämpliga förutsättningar äro för handen. För uppfödning av slaktfärdiga göddjur fordras emellertid i allmänhet goda beten, men om detta är förhållandet vid ett mindre jordbruk, torde mjölkproduktionen där bliva mera ekonomiskt lönande. I vissa fall är det tänkbart, att jordbrukare säljer kalvar efter sådan korsning för uppfödning till slaktdjur vid gårdar med gynnsammare betingelser. Som nämnts kan man beräkna att en viss ökning av produktionen av fårkött kan företagas. Förutsättningarna för upptagandet av fårskötseln vid små jordbruk äro naturligtvis synnerligen varierande. I den mån man önskar komplettera en intensiv växtodling, t. ex. specialodling av något slag, med en extensiv driftsform, kan fårskötseln vara den riktiga. Detta särskilt under förutsättning att sådan mark finnes, som icke med fördel kan användas till annat än fårbeten. Så t. ex. torde på Ölands älvar finnas områden, vilka för närvarande icke utnyttjas i den omfattning, som är möjlig för en så extensiv djurproduktion, varom här är fråga. Det bör å andra sidan framhållas, att det sannolikt icke är rationellt att idka vad man kan kalla hushållsfårhållning. Skall fårskötseln giva något utbyte, måste den ha en någorlunda stor omfattning. Beträffande produktionen av ull skall endast framhållas, att den inhemska produktionen enligt Svärdström 1 samt enligt uppgifter från industrikommissionen kan beräknas till endast omkring 2 % av det normala årsbehovet. Utrymme för en sådan produktion finnes alltså, men svårigheter före1

K. F. Svärdström: Sveriges fåravel och försörjning med ull (1941).

156 ligga alt göra denna lönande i jämförelse med annan produktion, som kan bedrivas här i landet. På svinskötselns område är det framför allt smågrisuppfödningen, som är den typiska småbruksproduktionen. Ekonomiska undersökningar, redovisade i ett senare kapitel i denna utredning, visa också det fördelaktiga i att i viss utsträckning övergå från mjölkproduktion till smågrisproduktion. Detta gäller även, om jämförelse göres med högt avkastande mjölkkor. Smågrisuppfödningen är av särskilt intresse för de norra delarna av vårt land, vilka icke på långt när äro självförsörjande med smågrisar för egen fläskproduktion. Olika läns andel i smågrisproduktioncn kan i grova drag belysas med uppgifter om modersuggornas fördelning på olika delar av landet. 1 En dylik redovisning lämnas i tabell 64, i vilken även sammanställts vissa beräknade uppgifter till belysning i grova drag av smågrisproduktionens tillräcklighet i olika län. Sistnämnda uppgifter ha erhållits genom att ställa antalet slaktsvin i olika län under år 1950 i relation till antalet modersuggor i juni 1949. För att underlätta tolkningen av uppgifterna ha kvoterna reducerats så, alt kvoten mellan antalet slaktsvin och antalet suggor i hela riket har blivit 1,0. Tabell 64. Procentuella fördelningen samt smägrisproduktionens

av totalantalet modersuggor på olika län tillräcklighet i dessa län 1950.

Län Stockholm Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge-Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Hela riket 1

Antal moder- , S S ? g r i s p I 2 ; i succor "i duktionens tillnb räcklighet 0,9 0,6 2,1 0,9 1,8 0,9 3,6 0,9 3,2 0,8 3,7 0,9 3,2 0,7 1,6 0,9 20,2 1,2 19,1 0,8 13,5 1,6 1,9 0,8 6,3 1,1 11,8 1,4 1,3 0,7 1,1 0,5 1,8 1,1 0,5 0,4 0,2 0,2 0,3 0,3 0,2 0,5 1,3 0,8 0A 0^8 100,0

1,0

Ändå fördelaktigare kunde vara att använda statistiken över antalet betäckta suggor. Denna täcker emellertid icke Norrland, vars grisproduktion torde vara av särskilt intresse att belysa. E n jämförelse mellan antalet modersuggor vid räkningen och antalet betäckta suggor enligt betäckningsstatistiken utvisar endast små avvikelser, som icke torde vara av någon större betydelse i förevarande sammanhang.

157 Som framgår av tabellen, finnas över 50 % av antalet modersuggor i de tre sydligaste landskapen och drygt 18 % i Älvsborgs och Skaraborgs län. Antalet modersuggor i övriga delar av riket utgör sålunda icke mer än 29 % av totalantalet. Tabellen visar också, att det i huvudsak är dessa län som lämna överskott av smågrisar. Så gott som samtliga övriga län ha en "självförsörjningsgrad" för smågrisar, som är lägre än 1,0. Särskilt framträdande äro underskotten i Stockholms och Kopparbergs län samt i Norrland. Med hänsyn till köttförsörjningen och det mindre jordbrukets ekonomiska bärkraft i Norrland skulle det utan tvivel vara fördelaktigt, om större delen av de smågrisar, som erfordras för en utvidgning av fläskproduktionen, kunde produceras i norra delen av landet. Gödsvinsproduktionen kan också ökas och det mindre jordbruket har här samma möjligheter som det större att med ekonomisk fördel bedriva denna produktion. Konjunkturerna, mätta som relation mellan foderpris och fläskpris, variera stundom till nackdel särskilt för det mindre jordbruket. Vid goda konjunkturer igångsätta ej så sällan större jordbruk en betydande fläskproduktion, medan de mindre jordbruken av olika skäl mera sällan kunna utnyttja ett sådant konjunkturläge. Det har under senare år förekommit, att goda gödsvinskonjunkturer, som givit anledning till ökad efterfrågan på smågrisar och ett högre pris på dessa, föranlett småbrukarna att öka sitt suggbestånd med påföljd, att, sedan fläskkonjunkturerna försämrats, efterfrågan på smågrisar minskat och därmed priset också fallit. Konjunkturanpassning vid hastiga växlingar kan icke i lika grad utnyttjas vid det mindre som vid det större jordbruket. En ökning av fläskproduktionen, särskilt i Norrland, med så långt möjligt utnyttjande av eget foder, ökad odling av stråsäd och potatis bör i många fall kunna förbättra småbrukarnas villkor. Vissa utfodringsfrågor i samband med gödsvinsproduktionen må i detta sammanhang något beröras. Om man vid en brukningsenhet helt övergår från mjölk- till fläskproduktion, uppstå svårigheter att erhålla skummjölk. En utfodring med användning av vassle skulle sannolikt vara fördelaktigt, om transportfrågorna i samband härmed kunde lösas. Det bör här framhållas, att det finns anledning att taga under omprövning, huruvida icke mjölktransporlkärlen skulle kunna få utnyttjas för returfrakter av vassle. Härigenom skulle på ett billigt sätt även mera avlägset liggande gårdar kunna tillgodogöra sig vasslen, som numera på flera håll icke kommer till någon användning. Färdiga kraftfoderblandningar för svinutfodring ha under senare år med fördel börjat användas, vilket i hög grad förenklar svinuppfödningen.

Agg- och

fjäderfäköttsproduktion

Som förut visats kunna ej mindre än 80 % av äggproduktionen beräknas komma från gårdar med mindre än 20 ha åker. Enbart från lägenheter

158 och brukningsenheter med mindre än 10 ha komma drygt 60 Jo av äggproduktionen. Lägenheternas och de mindre brukningsenheternas förhållandevis stora andel av äggproduktionen är ett utmärkande drag för praktiskt taget hela landet. Hönsskötseln förekommer i alla delar av landet, men den relativa omfattningen är i skilda områden högst varierande. I Norrland är sålunda hönsskötseln föga utbredd och dess betydelse i de tre nordligaste länen är mycket ringa. Även i Svealand är hönsskötseln av mindre omfattning. Huvuddelen av densamma förekommer i Götaland. Drygt 7 4 av antalet vuxna höns finnes i Skåne, medan Småland, Halland-Bohuslän och VästergötlandDalsland svara för drygt 7- vardera av hönsstammen. Som framgår av tabell 65, vilken sammanställts ur bl. a. den våren 1953 upprättade jordbrukskalkylen, täcker den inhemska produktionen av ägg för närvarande helt konsumtionsbehovet och lämnar liksom under mellankrigstiden överskott för export.

Produktion, milj. kg . . . . Import, milj. kg Export, milj. kg Konsumtion, milj. kg. . . Självförsörjningsgrad

Tabell 65. Försörjningen

med

ägg.

1930/39

1938/39

1948/49

1949/50

1950/51

1951/32

53,9 0,3 3,9 50,3 107

60,9 0,5 5,6 55,8 109

75,0 1,2 2,8 70,4 107

83,0 — 12,9 72,1 115

83,0 — 9,6 73,0 114

80,0 — 7,9 72,1 111

1953/54 1952/53 ( p r o g i i . )

81,0 7,7 73,2 111

82,0 — 8,0 74,0 Hl

Tabellen visar även, att såväl produktion som konsumtion stigit avsevärt sedan 1930-talet. Produktionen av ägg har dock stigit starkare än konsumtionen. Såsom framgår av uppgifterna över självförsörjningsgraden i tabellen, har nämligen produktionsöverskottet, som under 1930-talet utgjorde i genomsnitt 7 %, stigit till 10 å 15 %. På längre sikt torde man, under förutsättning att prisrelationen ägg/övriga livsmedel icke förändras till äggens nackdel, ha att vänta en viss ökning av konsumtionen av ägg per capita i samband med stigande realinkomster. Bl. a. med hänsyn till att, som förut nämnts, befolkningsökningen under de närmaste årtiondena sannolikt kommer att avtaga, får man emellertid för framtiden räkna med en betydligt mindre årlig ökning av äggkonsumtionen än under det sistförflutna decenniet. På produktionssidan kan man räkna med att produktionsstegringen per höna kommer att fortsätta. Med hänsyn till nu nämnda faktorer synes äggproduktionen från en hönsstam av nuvarande omfattning kunna täcka det inhemska konsumtionsbehovet under de närmaste decennierna. Förbrukningen av ägg företer tämligen stora regionala och lokala olikheter inom Sverige. Vid socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar har sålunda, bl. a., konstaterats, att äggkonsumtionen per person är störst i södra Götaland och att den sjunker ju längre mot norr man kommer. I Norrland,

159 särskilt i övre Norrland, är konsumtionen väsentligt lägre än i övriga delar av landet. Man har även kunnat finna, att större kvantiteter ägg ingå i storstadsbefolkningens konsumtion än i konsumtionen hos befolkningen i mindre städer och orter. De regionala olikheterna synas till icke ringa del sammanfalla med den inom olika delar av landet växlande produktionen av ägg. För att belysa den lokala äggproduktionens betydelse ha approximativa tal för självförsörjningsgraden i olika län år 1949 framräknats. Talen återfinnas i tabell 66. 1 Som synes överstiger produktionen på Gotland samt i Kristianstads och Hallands län rätt väsentligt konsumtionen. Även i Skaraborgs, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus och Kalmar län äro produktionsöverskotten betydande, medan produktionen i Älvsborgs, Östergötlands och Jönköpings län närmare ansluter sig till respektive läns konsumtionsbehov. I samtliga län i Svealand och Norrland samt i Göteborgs och Bohus län föreligger ett produktionsunderskott, vilket är särskilt betydande i Norrland. Den inhemska produktionen av fjäderfäkött (av höns, kalkoner, gäss och ankor) täcker för närvarande konsumtionsbehovet och lämnar även mindre överskott för export. Detta framgår av tabell 67, vilken sammanställts ur bl. a. Juréens arbete och den våren 1953 upprättade jordbrukskalkylen. Produktionen har som synes ökat betydligt sedan förkrigstiden, ökningen beTabell 66. Självförsörjningsgraden

i fråga om ägg i olika län år 1949.

Självförsörjningsgrad

Län Slockholms stad och län Uppsala „ Södermanlands „ Östergötlands „ Jönköpings „ Kronobergs „ Kallnar „ Gotlands „ Blekinge „ Kristianstads , Malmöhus „ Hallands „

0,2 0,8 0,8 1,1 1,1 2,2 1,4 4^9 2,0 4,2 1,7 4,1

Självförsörjningsgrad

Län Göteborgs och Bohus län Alvsborgs „ Skaraborgs „ Värmlands „ Örebro , Västmanlands ,, Kopparbergs „ Gävleborgs „ Väslernorrlands „ Jämtlands „ Västerbottens „ Norrboltens „

0,7 1,2 2,6 0,6 0,9 0,8 0,4 0,2 0,3 0,3 0,2 0,1

Hela riket Tabell 67. Försörjning

Produktion Import Export Konsumtion

med fjäderfäkött,

milj.

1,1

kg.

1930/39

1938/39

1948/49

1949/50

1950/51

1951/52

1952/53

8,2 0,5 0,0 8,7

8,4 1,0 0,0 9,4

12,3 0,0 0,0 12,3

12,4 0,1 0,3 12,2

13,2 0,1 0,5 12,8

13,4 0,0 0,5 12,9

13,2 0,1 0,3 13,0

1 Självförsörjningsgraden utgör kvoten mellan produktionen i varje län och konsumtionen per capita i medeltal för hela riket. Hänsyn h a r sålunda icke tagits till regionala olikheter i konsumtionen. Av denna anledning äro de i tablån angivna talen något för höga för södra Sverige och något för låga för norra Sverige.

160 ror på den i samband med stigande hönsstam ökade hönsslakten. Konsumtionen har emellertid icke stigit lika starkt som produktionen. Den svenska konsumtionen av fjäderfäkött per person synes ligga i nivå med eller något över percapitakonsumtionen i Norge, Finland, Nederländerna, Schweiz och Storbritannien. Av nedanstående tablå, som hämtats ur FAO, Food Balance Sheets, 1949 och 1950, framgår emellertid, att konsumtionen i Sverige är väsentligt lägre än i Danmark, Eire, Kanada och Förenta Staterna. Land

Sverige Finland Norge Danmark Storbritannien Nederländerna Schweiz (inkl. kaniner) Eire Kanada Förenta Staterna

1934/38 1,4 1,6 0,7 7,3 2,1 0,9 1,2 6,1 8,2 9,6

Kg fjäderfäkött pr person 1947/48 1948/49 1,9 1,7 1,3 — 1,3 0,5 4,3 4,5 1,6 2,4 0,6 0,2 1,7 1,2 5,7 5,3 9,8 7,9 12,6 12,8

På senare tid har emellertid fjäderfäköttet på grund av sina för folkhälsan fördelaktiga egenskaper fått ökad betydelse. Det är ett fettfattigt men äggviterikt och välsmakande födoämne, som till sin kemiska sammansättning är likt gödkalvköttet och liksom detta har ett högt dietiskt värde. Underskottet av kalvkött skulle därför delvis med fördel kunna ersättas med fjäderfäkött och överhuvudtaget skulle en ökad produktion bidraga till en förbättring av landets köttförsörjning. Detta förutsätter givetvis, att produktionen kan ske på ett sådant sätt, att framställningskostnaderna kunna nedbringas i nivå med motsvarande för fläsk och nötkött. I U. S. A. har man sedan åtskilliga år tillbaka med framgång praktiserat uppfödning av kycklingar till en slaktvikt av 1,2—1,5 kg, s. k. broilers. Foderförbrukningen vid uppfödningen av dessa djur har kunnat pressas ned till 3 pe/sk/ per kg tillväxt. För produktionen h a använts raser, vilka utmärkts av snabbvuxenhet och snabbefjädring. Det är icke ovanligt, att småbrukare i U. S. A. kunna hålla sig med kycklingflockar på 10.000 djur. En igångsättning av denna specialproduktion på mindre jordbruk i vårt land förutsätter emellertid, att våra forsknings- och försöksinstitutioner på fjäderfäskötselns område ägna broilerfrågan ett större intresse än hitintills. Ur regleringssynpunkt har fjäderfäköttproduktionen den fördelen, att djurantalet kan smidigt anpassas efter dels avsättningsförhållandena på köttmarknaden och dels efter tillgången på fodersäd och kraftfoder. Under förutsättning att någon speciell kycklingproduktion för slakt av större omfattning icke kommer till stånd och att ej heller produktionen av kött av kalkoner, gäss och ankor, vilken för närvarande skattas till cirka 0,8 milj. kg per år, undergår några större förändringar, kan man räkna med

161 att fjäderfäslakten, vid bibehållen nuvarande storlek av hönsstammen, kommer att bliva av ungefär samma omfattning, som beräknats för år 1952/53. Småbruksutredningen kan med hänsyn till nu anförda fakta endast konstatera, att möjligheterna till en väsentlig ökning av ägg- och fjäderfäköttproduktionen med nuvarande konsumtion äro begränsade. Kan däremot en ökning av konsumtionen per capita åstadkommas, bliva förhållandena annorlunda. Förutsättningarna härför äro, dels att en kvalitetsförbättring av dessa produkter sker och dels att nya vägar för användning av framför allt äggen åstadkommas. Undersökningarna visa, att lokala möjligheter finnas till ökning av äggproduktionen i mindre utsträckning. Särskilt är detta förhållandet i de norrländska länen. I stort sett måste dock förutsättas, att villkoret för en lönande fjäderfäskötsel framför allt är att genom en effektivisering av driften minska produktionskostnaderna.

il

7. Specialodlingar och intensifierad animalieproduktion

I direktiven har framhållits, bl. a., alt utredningen skulle söka närmare klargöra de förutsättningar i fråga om driftsinriktning, under vilka befintliga mindre jordbruk kunde tänkas uppnå full lönsamhet. Särskilt intresse skulle ägnas möjligheterna att lösa detta problem genom en övergång i större eller mindre omfattning till specialodlingar, exempelvis fältmässig odling av köksväxter, bär och frukt. Uppmärksamhet borde även ägnas frågan om huruvida förbättring av lönsamheten skulle kunna vinnas genom intensifiering av animalieproduktionen. Dessa spörsmål skola här upptagas till närmare behandling. I föregående kapitel ha olika produktionsgrenar behandlats, utan att närmare undersökningar gjorts om i vad mån de kunna inpassas i det mindre jordbrukets gängse produktionsapparat eller bidraga till höjande av jordbrukarfamiljens arbetsinkomst. Med hänsyn till de skiftande naturliga, tekniska och ekonomiska förutsättningarna för jordbruksdrift i olika delar av vårt land är det icke möjligt att göra några allmängiltiga bedömanden om den absoluta lönsamheten av olika produktionsgrenar. Det ställer sig med andra ord svårt att genomföra en för hela landet tillämpbar produktionskostnadsberäkning. När därför i det följande specialodlingarnas och den intensifierade animalieproduklionens inverkan på det mindre jordbrukets driftsform och lönsamhet gjorts till föremål för undersökning, har strävandet i första hand varit atl i detta hänseende erhålla en jämförelse med vissa andra vanligen förekommande produktionsgrenar. För att åstadkomma för olika förhållanden tillämpbara kalkylresultat ha därjämte sådana förutsättningar för driftens resultat som hektarskördar, arbetsförbrukning och priser varierats. Det bör här framhållas, att föreliggande kalkyler äro utförda med speciell hänsyn till förhållandena vid små jordbruk. Någon möjlighet att med dessa kalkyler som utgångspunkt bedöma konsekvenserna av liknande förändringar i driftsformerna vid stora jordbruk, särskilt i de fall dessa äro väl mekaniserade, finnes icke. Detsamma gäller även små jordbruk, som äro mera mekaniserade än vanligen är fallet, framför allt sådana vid vilka hästarna ersatts med traktor. Arbetet är en driftsekonomisk faktor, som kräver speciell uppmärksam-

163 het vid sådana kalkyler som de föreliggande. I vissa avseenden har nämligen arbetet som produktionsfaktor vid det mindre jordbruket en annan ställning än vid det medelstora och större. Enheten i arbetskraftsförsörjningen är i regel årsarbetaren. Ju lägre det totala arbetsbehovet är inom en jordbruksdrift, desto färre antal årsarbetare behövas för att täcka detsamma och desto svårare bliver det att rätt anpassa arbetskraftens storlek till det föreliggande arbetsbehovet. Ölägenheterna härav bliva större, ju mindre jordbruket är. I och för sig är det icke någon svårighet att vid det mindre jordbruket bereda full sysselsättning åt den befintliga arbetskraften, utan svårigheten ligger i att giva denna en ekonomiskt riktig sysselsättning. Att arbetsfaktorn ur denna synpunkt är ett problem vid det mindre jordbruket verifieras av Nanneson i en undersökning för 1942 års jordbrukskommitté (Rationalitetsvariationerna inom det svenska jordbruket, SOU 1946:47). I denna konstateras, att det mindre effektiva utnyttjandet av den mänskliga arbetskraften är en av orsakerna till en låg rationalitetsgrad inom jordbruket, framför allt vid de minsta brukningsenheterna. En annan viktig omständighet att beakta är, att jordbrukaren vid ett mindre jordbruksföretag i regel är såväl ledare av som arbetare vid företaget. Den arbetslön, jordbrukaren får ut av sitt jordbruk, betyder för honom mer än den nettovinst, detta som företag giver honom, sedan han fått normal ersättning för sitt arbete. Vid bedömande av de ekonomiska villkoren för brukare av små jordbruk måste därför framför allt jordbrukarens och dennes familjs arbetsinkomst tagas i betraktande. Dessa förhållanden medföra, att vid införandet av nya driftsgrenar vid små jordbruk vissa synpunkter måste beaktas, vilka icke ha samma betydelse vid stora jordbruk. Nya driftsgrenar behöva sålunda icke nödvändigtvis giva en större nettovinst än redan befintliga för att ett utbyte skall vara tillräckligt ekonomiskt motiverat. Givas därigenom möjligheter att öka arbetsinkomsten, kan detta vara ett tillräckligt skäl för övergång till annan driftsgren. Härvid måste dock den timförtjänst, som erbjudes jordbrukaren, vara större än vad arbete på annat håll kan giva. Brist på andra mera lönande sysselsättningsmöjligheter måste alltså föreligga. Andra skäl tala också för att arbetsfaktorn uppmärksammas i detta sammanhang. Även om vid det mindre jordbruket finnas ekonomiskt sett mindre väl utnyttjade arbetstimmar, äro dessa likväl icke jämnt fördelade över hela året. Då det gäller att införa arbetskrävande nya driftsgrenar, måste därför hänsyn tagas till att detta arbete verkligen kan utföras och att det k a n ske på sådan tid, att icke annan för jordbruket erforderlig verksamhet därigenom eftersattes. Utredningen har med hänsyn härtill i det följande angivit den ungefärliga fördelningen över året av arbetsbehovet för de driftsgrenar, som behandlats. Utredningen övergår härefter till att redogöra för undersökningen i vad den avser

164 Specialodlingar Vid undersökningar av förevarande slag äro i stort sett två arbetsmetoder möjliga. Man kan med användning av befintligt bokföringsmaterial utföra s. k. faktorsanalyser, d.v.s. undersöka sambandet mellan olika faktorer, som karaktärisera specialodlingarna, såsom areal, skördens storlek, arbetsförbrukning o.s.v., och hela jordbruksdriftens ekonomiska resultat. Å andra sidan kan man med stöd av insamlade uppgifter om skördar, arbetsförbrukning och priser utföra beräkningar över intäkter och kostnader för olika specialgrödor och jämföra dessa med intäkter och kostnader för någon eller några över hela landet vanliga grödor. Då det bokföringsmaterial, som finnes rörande specialodlingar vid mindre jordbruk, är av ringa omfattning och därtill i huvudsak endast avser sydligaste Sverige, har i förevarande fall den senare metoden måst väljas. En undersökning av de ekonomiska konsekvenserna av en driftsförändring bör avse att belysa dels den tekniska anpassningen av den nya produktionen till den gamla driftsformen och dels förändringar i det ekonomiska resultatet genom införandet av denna produktion. Med teknisk anpassning avses framför allt frågan om de möjligheter, som finnas att utföra det med nya produktionsgrenar förbundna arbetet. Även om det vid små jordbruk finnes ekonomiskt mindre väl utnyttjade arbetstimmar, torde dock icke, med hänsyn till att dessa äro ojämnt fördelade över året, a priori kunna förutsättas, att det alltid är arbetstekniskt möjligt att införa nya produktionsgrenar därstädes. I vanliga fall kan man i huvudsak räkna med tre perioder, under vilka arbetsbelastningen är särskilt hög, nämligen vid vårbruket, vallskörden och spannmålsskörden. Mellan dessa finnas oftast intervaller med mindre tillgång till arbete, vilka äro av varierande längd, beroende på jordbrukets belägenhet, tillfälliga årsvariationer i väderleksförhållandena och använt växtmaterial. Genom att undersöka, när dessa perioder normalt inträffa i skilda delar av landet och när behovet av arbetskraft för olika slag av nya odlingar föreligger, torde kunna erhållas en viss uppfattning om möjligheterna att anpassa dessa odlingar till jordbruksdriften i övrigt. Från landets trädgårdskonsulenter ha inhämtats uppgifter om tidpunkten för de mera omfattande arbetsmomenten vid vissa specialgrödor. Utredningen återkommer härtill i samband med att arbetsförbrukningen behandlas. Även andra synpunkter måste beaktas vid den tekniska anpassningen. Sådana äro odlingarnas krav på klimat, jordart och maskinbehov samt fordringar på specialutbildning hos odlarna. Dessa faktorer, som kräva sina speciella bedömanden för varje särskild odling, komma icke att här beröras. Det ekonomiska resultatet av en ny odling kan man få ett begrepp om genom att utföra förhandskalkyler över beräknade intäkter och kostnader. De metoder, som därvid lämpligen användas, äro av olika slag, beroende på

165 omfattningen av den driftsförändring, som är avsedd att genomföras. I föreliggande fall är det av intresse att införa nya odlingar endast i sådan omfattning, att den vid gården befintliga arbetskraften utnyttjas så effektivt som möjligt. Därför skola icke här upptagas till behandling sådana driftsomläggningar, som leda till att lejd arbetskraft måste anlitas i jordbruksdriften. 1 regel torde kunna räknas med att de nya odlingar, som införas, komma att få en relativt liten omfattning ur arealsynpunkt. Med hänsyn till vanligen tillgängligt arbetskraftsöverskott vid det mindre jordbruket och arbetskraftsåtgången för de odlingar, som lämpligen kunna upptagas, torde, såsom undersökningen utvisar, arealen av nya odlingar sannolikt icke komma att överstiga 1 hektar vid den enskilda gården. I många fall synas odlingar på 0,1 till 0,3 ha vara tillräckliga för lösandet av arbets- och inkomstproblemen. Då det på grund härav endast torde bliva fråga om smärre förändringar av driftsorganisationen, kan man utgå ifrån att vissa kostnader förbliva oförändrade. Sådana fasta kostnader äro exempelvis underhåll och avskrivning av byggnader och sådana inventarier, vilka icke direkt användas i de produktionsgrenar, som beröras av driftsomläggningarna. Rörliga äro däremot sådana kostnader, vilka hänföra sig till skillnaderna i exempelvis arbetsbehov, utsädesmängd och gödsling. För att uppskatta ökningen eller minskningen i hela företagets nettovinst, sedan den planerade driftsomläggningen genomförts, är det tillräckligt att undersöka förändringar i de kostnader och intäkter, som variera i samband med omläggningen. Förändringarna i intäkter ställas sedan mot förändringarna i kostnader och som resultat härav erhålles en uppskattning av ökningen eller minskningen i hela företagets nettovinst. Sådana beräkningar bruka kallas marginalkostnadseller differenskalkyler. Generellt kan sägas, att en differenskalkyl har sitt största värde, när den utföres i det enskilda fallet, d. v. s. när de lokala tekniska och ekonomiska förutsättningarna för utbyte av olika odlingar eller produktionsgrenar äro kända. Det torde emellertid vara möjligt att som vägledning uppställa mera allmänt gällande kalkyler för jämförelse mellan olika odlingars lönsamhet. Därvid bör man emellertid variera de förutsättningar, som äro mest osäkra. Särskilt viktigt torde det vara, att så sker i fråga om arbetsåtgång och produktpriser. Det må här framhållas, att avsikten med de utförda beräkningarna icke varit att lämna exakta svar på frågorna rörande olika odlingars ekonomiska resultat utan endast att giva en uppfattning i stort om hur det ekonomiska resultatet kommer att påverkas vid ett utbyte mellan några vanliga lantbruksgrödor och olika specialodlingar, när förutsättningarna varieras inom rimliga gränser.

166 Priser. För grönsaker och bär ha prisuppgifter inhämtats från trädgårdsekonomiska byrån vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. De i kalkylerna använda priserna ha i tabell 68 a jämförts med uppgifter ur det prismaterial, som användes för att i jordbrukskalkylen beräkna jordbrukets inkomster av köksväxtodling. Detta prismaterial har ställts till förfogande genom Jordbrukets utredningsinstitut. Som framgår av jämförelsen har i kalkylerna räknats med försiktigt uppskattade producentpriser. I tabell 68 b redovisas de priser på övriga grödor, som använts i utredningens kalkyler. För sockerbetorna har använts det av Svenska sockerfabriksaktiebolaget under respektive år tillämpade priset per 100 kg betor med en sockerhalt av 17 %. Priserna på humle ha inhämtats genom Föreningen för svensk humleodling i Näsum. Tabell

68 a. Jämförelse mellan ningens beräkningar

prismaterial, insamlat för jordbrukskalkyler, använda priser för frukt och bär. öre per Pris enligt jordbrukskalkylen' Konserv- Konsum, Skånecentr.2Saluh.slyr. fabrikerna Stockholm Kristianst. Stockholm

Gröda och år Jordgubbar 3

och i utredkg. „rfwr' t"1""

1950 1951 1953

147 158 165

137 132 177

115 — —

145 163 200

110 150 155

1950 1951 1953 Svarta vinbär 1950 1951 1953 Gurkor 1950 syltsalt1951 syltsalt1953 syltsalt-

142 150 165 138 143 131 — 31 70 36 100 41

137 182 172 108 146 155 — 30 75 48 — 33

163 — — 122 — — — 18 — — — —

145 233 172 103 158 141 53 30 84 48 69 32

110 140 150 120 130 135 30 30 40 40 40 40

Rödbetor

13 23 18

18 37 19

12 37 17

21 41 22

20 17 20

Hallon 3

1950 1951 1953

1 Årsmedelspris för olika uppgiftslämnarkategorier justerade till producentpriser. För åren 1951 och 1953: Grönsakscentralen, Malmö. 8 1 liter = 0,6 kg. 2

Tabell 68 b. Priser på sockerbetor, Gröda

Sockerbetor,, kr pr 100 kg vid 17 % sockerhalt Bruna bönor, kr pr kg Humle, kr pr kg torr vara . .

bruna bönor och

humle.

5,90

6,64

7,81

1,00

1,10

1,10

12,00

15,25

9,75

167 Skördar. För att erhålla en uppfattning om normalskördarnas storlek ha uppgifter införskaffats från trädgårdskonsulenterna. Dessutom ha i dessa frågor upplysningar inhämtats från statens trädgårdsförsök i Alnarp, som för småbruksutredningens räkning jämväl insamlat vissa skördeuppgifter. Genom material ur en av agronomie licentiaten S. Holmström, Jordbrukets utredningsinstitut, verkställd utredning 1 har kollationering av grönsaksskördarna kunnat ske. I tabell 69 ha de insamlade skördeuppgifterna jämförts med de skördealternativ, ett lägre och ett högre, som använts i kalkylerna. Trädgårdskonsulenternas uppgifter ha angivits i form av medianvärden (mittvärden) för de inkomna skördeuppgifterna. För sockerbetor ha den officiella statistikens siffror för Östergötlands, Kronobergs och Kristianstads län angivits som jämförelse med kalkylskördarna. Humleskörden har erhållits ur statistik från Föreningen för svensk humleodling. För höstvete och havre motsvarar det lägre kalkylalternativet medelskördar för hela landet under åren 1933—1942 enligt Sveriges officiella statistik: Årsväxten 1943. Det högre skördealternativet kan betecknas som god medelskörd. I tabell 69 ha inom parentes angivits vissa uppgifter angående medelskörden sockerbetor, höstvete och havre under perioden 1948—1952. Då Tabell 69. Jämförelse

„ .. , Gröda

mellan i kalkylerna använda insamlade skördeuppgifter.

Normal skörd enligt trädgärdskonsulen- . .?'.at?n? „ , . . . terna, me- t r a d g a " I s - Holmström dianvärden f o r s o k

Jordgubbar, k g / h a . . .

7.000 Hallon, k g / h a Sv. vinbär, k g / b u s k e . . Gurkor, k g / h a Rödbetor, k g / h a Bruna bönor, kg/ha . . Sockerbetor, k g / h a . .

4.000 4,0 10.000

5.000 2,5 10.000 20.000 2.000 26.2002 (24.070)

Höstvete, k g / h a Havre, k g / h a Humle g torr humle pr planta . . .

2.000 29.670' (26.800)

9.000 22.000 1.500 33.820= (34.780) 2.200 4 (2.400) 1.70O4 (1.600)

skördar

Kalkvlskörd , U ™" 4.000 3.500 4.000 2,0 6.000 13.000 1.500 27.000

7.000 5.000 5.500 3,0 10.000 20.000 2.000 36.000

och

vissa

Anm. 2:a—3:e året 4:e året 3:e—10:e året 5:e—13:e året

1 Medelskörd 1945—1949 för Östergötlands län enl. Jordbruk och boskapsskötsel. Medelskörd 1948—1952 inom parentes. 2 Medelskörd 1945—1949 för Kronobergs län enl. Jordbruk och boskapsskötsel. Medelskörd 1948—1952 inom parentes. 3 Medelskörd 1945—1949 för Kristianstads län enl. Jordbruk och boskapsskötsel. Medelskörd 1948—1952 inom parentes. 4 Medelskörd för hela riket 1933—1942 enligt Årsväxten 1943. Medelskörd för hela riket 1 948—1952 inom parentes, enligt Årsväxten 1953. 5 Medelskörd 1940—1949 enligt Föreningen för svensk humleodling, Näsum. 1 Holmström, Sven: Utredning rörande jordbrukets inkomster av fältmässiga köksväxtO'dlingar. Skördeåren 1938 och 1946. Stencil, med kompletteringar för senare år.

168 dessa uppgifter i stort sett överensstämma med motsvarande siffror för tidigare perioder, vilka ligga till grund för de i tabellen upptagna kalkylskördarna, har någon omräkning av de senare icke ansetts erforderlig. Med de insamlade skördeuppgifterna som utgångspunkt ha kalkylskördarna bestämts. I regel har det högre skördealternativet icke satts högre än att det kan angivas som god medelskörd. Det blir alltså i de föreliggande jämförelserna icke fråga om att jämföra höstvete och havreodling med några rekordskördar av de olika specialodlingarna. I stället ha skördarna med avsikt uppskattats försiktigt för att icke överbetona den inverkan, som specialodlingarna kunna ha på jordbruksdriftens lönsamhet. En dylik uppskattning har dessutom skett för att i någon mån gardera kalkylresultaten för variationerna i skördens storlek från år till år. Utsäde, plantmaterial och gödsling. Mängderna utsäde och plantmaterial för de olika odlingarna ha bestämts efter samråd med statens trädgårdsförsök. I fråga om gödslingen är det svårt att komma med generella siffror. Ett försök att fastställa normalgivor har dock gjorts och redovisas i tabell 70. Vid bestämmande av den i tabellen upptagna utsädesmängden av höstvete och havre ha vissa uppgifter i tidskriften Växtnärings-Nytt tagits som utgångspunkt. Dessa stödja sig på försöksresultat från den statliga jordbruksförsöksverksamheten (Larsson, C.: Stallgödselns komplettering med handelsgödsel, Växtnärings-Nytt, specialnummer 1948, sid. 2—15). För de olika specialodlingarna ha uppgifter insamlats av statens trädgårdsförsök. De i tabellen angivna utsädes- och gödselmängderna ha använts i kalkylerna. Arbetsförbrukningens storlek har varit vansklig att fastställa. Den går Tabell 70. Utsäde, plantmaterial

och

gödsling. Med -ltal kr /år

v: o

Gröda

resp. plantantal pr ha

Anm.

5—~

~ 60

Höstvele 2.200 k g / h a 3.500 „ .... Havre 1.700 k g / h a 3.000 „ Jordgubbar Hallon Svarta vinbär Gurkor Rödbetor

220 kg 220 kg 220 kg 220 kg 40.000 pl. 6.700 „ 1.800 busk. 4 kg. 10 kg

Sockerbetor Bruna bönor Humle

100 kg 4.000 sticklingar

10 10

Radavstånd 1,30 m Radavstånd 0,40 m Radavstånd 0,47 m Radavstånd 0,45 m

»S=

C

- • *

>5

Cfl «

fi

•3

> to

v:

150 300

a*

S

12 60

ui SO

«.a

"3*

IsHä »•a W^C

o***"

200 50 300 100

100 100 50 250 200 100 12,5 300 100 400 400 14 300 300 300 10 300 300 300 30 100 400 400 30

300 200

300 300

400 240

169 emellertid att fixera och torde, på 100-talet timmar när, vara någorlunda riktig. Det har också varit viktigt att få storleken bestämd, även om detta endast kunnat ske inom tämligen vida gränser. Arbetsförbrukningen varierar ju för övrigt avsevärt i praktiken. I kalkyleringen spelar det exakta antalet arbetstimmar icke någon väsentlig roll. Dessa inverka på nettovinstförändringarna och de olika paritetsmåtten men däremot icke på det viktigaste måttet på lönsamheten, nämligen löneförmågan. Härvid betraktas arbetskostnaden som fast och arbetsförbrukningens storlek inverkar ej på detta mått. Den på angivet sätt fastställda arbetsförbrukningen samt uppgifterna om när de viktigaste arbetsmomenten inträffa i förhållande till övrigt vanligt jordbruksarbete, torde vara tillräckliga för den allmänna vägledning, som avses. Några mera omfattande bokföringssiffror rörande arbetsförbrukningen för de berörda specialodlingarna ha icke stått till utredningens förfogande annat än för humle. För denna gröda ha dylika uppgifter erhållits från Föreningen för svensk humleodling. I övrigt ha uppgifter rörande arbetsförbrukningen inhämtats från odlingskonsulenter vid konservfabriker i Skåne samt från odlare. Dessutom har visst bokförings- och tidsstudiematerial ställts till förfogande av trädgårdsekonomiska byrån i Alnarp. Med ledning av tillgängligt material och från sakkunnigt håll inhämtade upplysningar har först fastställts arbetsförbrukningen för de olika arbetsmomenten i odlingen, varefter ett tillägg på 20 % gjorts för s. k. övrigt arbete (transporter, administration, försäljning, emballering, spilltid o.s.v.). Den totala arbetsförbrukning, man på detta sätt kommit fram till för de olika odlingarna, redovisas i tabell 71. Tabell 71. Beräknad

Gröda

arbetsförbrukning i manstimmar per hektar i medeltal kontinuerlig odling för nedannämnda grödor.

Lagt skördealternativ •lordberedning, sådd o. skötsel s k ö r d \5ri5k ai under växt'° tiden

Jordgubbar 355 Hallon 516 Svarta vinbär . . . . 278 Gurkor 229 Rödbetor 193 Sockerbetor 326 Bruna bönor 222 Humle 2.400 Höstvetc Havre

575 645 744 400 361 202 100 1.616

186 232 204 126 111 106 64 —

Totalt

1.116 1.393 1.226 755 665 634 386 4.016 95 60

per år vid

Högt skördealternaliv Jordberedning, sadel Tmägg o. skötsel s k o r ( 1 under växt*"'" tiden 355 516 278 229 193 326 222 2.400

950 883 1.090 667 556 225 100 2.024

261 280 273 179 150 110 64 —

Totalt

1.566 1.679 1.641 1.075 899 661 386 4.424 100 65

Sedan samtliga tekniska uppgifter insamlats, har för varje gröda uppgjorts en kalkyl, där intäkterna jämförts med de rörliga kostnaderna. För att exemplifiera kalkyluppställningen och beräkningarna i samband härmed redovisas i tabell 72 1950 års kalkyl för jordgubbar.

170 Tabell 72. 1950 års kalkyl

Intäkter bär ä 1,10 . . . plantor å 0.02 .

för

jordgubbar. Skördeal terna ti v

Lågt Kvantiteter

Kr

Kvantiteter

2.875 10.000

3.163 200

4.750 10.000

Sum m a intäkter

Högt

Kr

5.225 200

250 188 289 160 2.120

250 188 289 256 2.975

Rörliga kostnader material 10.000 st. 12,5 t 1.200 kg 5.000 st. 1.116 tim.

krealursgödsH handelsgödsel övr. rörliga koMr åder ränta å marl^f,irrad S:a

8.000 st. 1.566 tim.

....

30 S:a rörliga kostnader intäkter — s :a rörliga kostnader

1.437 Markförrådet: Plantor Kreatursgödsel Handelsgödsel

Kapilal

Ränteberäkning

1.000 188 289

4 % av 500 4 % av 94 4 % av 165

Årskostnader

— •

Följande kommeiitarer till kalkylen kunna göras. Kalkylen har måst utföras som medelkalkyl vid kontinuerlig odling av 1 ha jordgubbar. Med kontinuerlig odling menas, att på detta hektar finnas V4 nyplanterade jordgubbar, Vi andra, x/4 tredje och x/« fjärde årets odling. Den totala omloppstiden för denna odling beräknas sålunda till fyra år. Vid beräkning av medelskördarna hai- förutsatts att de båda skördealternativen lämna följande avkastning: Skördealternativ

Lågt

Högt

l:a året, k g / å r 2:a och 3:e året, kg/år . . 4:e året, k g / å r

— 4.000 3.500

— 7.000 5.000

På intäktssidan märkes bl. a. en försäljning av 10.000 plantor per år, vilket motsvarar det antal plantor, som per år åtgår för den egna odlingen. För övrigt torde endast posten ränta å markförråd behöva närmare förklaras. I enlighet med de tidigare angivna principerna berör jämförelsen endast den del av markföl rådet, som kan tänkas variera från gröda till gröda. För jordgubbar ha som markförråd upptagits plantor och gödselmedel. Vad plantorna beträffar räknas med 4 % ränta å halva totala plantkostnaden. För gödseln förutsattes samma räntesats på halva årligen nedlagda kapitalet, motsvarande räntan på hela kapitalet under ett halvt år (ungefärligen

171 = vegetationsperioden). Kalkylen avslutas med att summa intäkter minskas med summa variabla kostnader. På liknande sätt ha kalkyler utförts även beträffande vissa andra specialodlingar samt för höstvete och havre. Dessa kalkyler redovisas i bifogade tabellbilaga (bilaga 3). Summa intäkter minus summa rörliga kostnader för de olika specialodlingarna minskas därefter med motsvarande post för höstvete- och havreodling. Härigenom erhålles den förändring i nettovinsten, som en övergång från odling av höstvete respektive havre till olika specialodlingar skulle medföra. Förutom förändringar i nettovinsten utvisa de uppställda kalkylerna även förändringar i arbetskostnader och arbetsförbrukning, varigenom det blir möjligt att bestämma de olika mått på lönsamhet. som tidigare omnämnts. Kalkyler Meningen med föreliggande beräkningar är framför allt att visa, vilka möjligheter det finnes för det mindre jordbruket att införa specialodlingar i driften och under vilka förutsättningar detta medför ekonomiska fördelar. Det har därför ansetts tillräckligt att genom olika exempel belysa de ekonomiska sammanhangen vid ersättning av "normala" jordbruksgrödor med special odlingar, för vilket ändamål efter samråd med sakkunniga på trädgårdsodlingens område följande grödor gjorts till föremål för närmare behandling, nämligen jordgubbar, hallon och svarta vinbär samt gröna gurkor och rödbetor. Vidare komma bruna bönor, sockerbetor och humle att behandlas. Principiellt ha uppställts två skördealternativ — ett lågt och ett högt — både för de specialodlingar, som undersökts, och för dt- grödor, med vilka specialodlingarna jämförts (jämförelsegrödor). Vart och ett av specialodlingarnas skörderesultat har sedermera jämförts med jämförelsegrödornas såväl låga som höga skördealternativ. Variation av gödslingen har däremot endast skett för jämförelsegrödorna. Till jämförelsegrödor ha valts höstvete och havre med hänsyn till att i undersökningen bör ingå dels en vanlig avsalugröda och dels en vanlig fodergröda. De två skördealternativen för dessa ha varit: A. Medelavkastning för hela landet 1933—42 B. 60—75 Jo högre skörd än A. De båda skördealternativen för olika specialgrödor ha uppställts med hänsyn till att man måste räkna med stora skördevariationer såväl på olika platser som under olika år. Vid val av skördealternativ ha i princip tagits dels en skördeuppgift under och dels en över som "normal" betraktad skörd. Skördarnas storlek redovisas i tabell 69. Som förut nämnts ha endast de rörliga kostnaderna med tagits vid kalkyleringen. Detta har nödvändiggjort en uppdelning av samtliga kostnader enligt följande tablå.

172 Fasta kostnader:

Rörliga

kostnader:

Arbetskostnader: Indirekta arbetskostnader Omkostnader för arbete Direkta arbetskostnader för prod.grenar, som ej ingå i jämförelsen.

Direkta arbetskostnader för prod.grenar, som ingå i jämförelsen.

Materialkostnader: Indirekta materialkostnader Direkta materialkostnader och omkostnader för direkta material för prod.-grenar, som ej ingå i järnföreisen.

Underhålls-

och

Kostnader för byggnader, kreatur och jordförbättringar samt för maskiner med bredvidstående undantag.

Direkta materialkostnader (utsädes- resp. plantmaterial, gödselkostnader, emballagekostnader, besprutningskostnader, övriga direkta materialkostnader) Omkostnader för direkta material. <ivskrivningskostnader: Kostnader för specialmaskiner i prod.-grenar, som ingå i jämförelsen.

Räntekostnader: Kostnader för jord, byggnader och kreatur samt för maskiner och förråd med bredvidstående undantag. Övriga

Kostnader för förråd och specialmaskiner i prod.-grenar, som ingå i jämförelsen.

produktionskostnader:

Kostnader för kraft, lyse, bränsle, oljor, kontorskostnader, föreningsavgifter, försäkringar, fastighetsskatter m. m. med bredvidstående undantag.

Kostnader för hyrda maskiner, använda i prod.-grenar, som ingå i jämförelsen.

Uppdelningen på fasta och rörliga kostnader torde fordra följande kommentarer. Vid det mindre jordbruket utföres den största delen av allt arbete av brukaren själv och dennes familj. Arbetskraften finnes då tillgänglig vid gården och arbetskostnaderna borde därför i regel vid en jämförelse som den föreliggande betraktas som fasta kostnader. Dessa kostnader ha emellertid

173 här av särskilda skäl hänförts till de rörliga kostnaderna. Specialodlingarna ha i regel ett betydligt högre arbetsbehov än de grödor, med vilka de jämföras. För att kunna bedöma möjligheterna att införa specialodlingar i jordbruksdriften är det därför nödvändigt att undersöka arbetsbehovets storlek. All anledning finnes då att utnyttja dessa siffror i de ekonomiska kalkylerna, allra helst som därigenom möjligheter givas att mera allsidigt belysa de ekonomiska konsekvenserna av förändringarna i driften. På detta sätt möjliggöres sålunda studiet av sådana problem som paritetsskörd, paritetspris och paritetsarbetsförbrukning under den förutsättningen, att jordbrukaren för sitt arbete erhåller normal lantarbetslön. (Beträffande förklaring av dessa begrepp, se nedan.) Något hinder att också undersöka förändringarna i lönsamheten under den förutsättningen, att allt arbete utföres av redan tillgänglig arbetskraft, d.v.s. att arbetskostnaden icke är rörlig, föreligger icke heller och dylika undersökningar ha även gjorts. Kreatursgödseln har också upptagits bland rörliga kostnader, vilket naturligtvis kan diskuteras. Det har emellertid ansetts lämpligt i detta fall, då variationerna i förbrukningen äro stora mellan de olika grödor, som jämföras. Som rörliga kostnader har även räknats andel i besprutningsapparat för vissa odlingar. Det har antagits, att vid odlingar, som behöva besprutas, kostnaderna för spruta delats med en granne. Maskinhyran utgör kostnader för hyra av självbindare och tröskverk, båda med traktor och 1 respektive 2 man, för skörd och tröskning av de båda grödor, varmed specialodlingarna jämföras. Kalkylerna utmynna i bestämning av förändringarna i företagets nettovinst och jordbrukarfamiljens arbetsinkomst i de olika prövade alternativen. Summan av förändringarna i nettovinsten och arbetsinkomsten har kallats förändringar i löneförmågan. Dessutom ha beräkningar gjorts över paritetsskörden, paritetspriset och paritetsarbetsförbrukningen. För dessa olika begrepp gälla följande definitioner: Nettovinsten utgör skillnaden mellan företagets intäkter och kostnader. Vid beräkning av nettovinsten räknas jordbrukarens eget arbete som en kostnad, varvid varje arbetstimme åsättes ett pris motsvarande lantarbetarlönen. Arbetsinkomsten är till sin storlek identisk med den del av företagets arbetskostnader, som motsvarar företagarens och dennes familjs egen arbetsprestation. I föreliggande fall, då man räknar med att företagaren och h a n s familj utför allt arbete, är alltså arbetsinkomsten till sin storlek lika rmed arbetskostnaderna. Löneförmågan är summan av nettovinst och arbetsinkomst. Paritetsskörden är den skördemängd av specialgrödan, som på den jämförda arealen skulle ha givit samma nettovinst som jämförelsegrödan under

174 de i kalkylen antagna förutsättningarna. Paritetsskörden beräknas enligt följande formel: v — Sn,

Sa

p där S a = kalkylerad skörd, v = förändring i nettovinsten, p = priset per enhet av skörden minus eventuella plocknings- och emballagekostnader per enhet och S p = paritetsskörden. Paritetspriset definieras som det lägsta pris per enhet av specialgrödans skörd, till vilket m a n kan gå ner utan att få sämre täckning för sina kostnader än vid jämförelsegrödan. Det beräknas enligt följande formel: P la

- - P p S„ '

där P a = kalkylerat pris per enhet, v = förändring i nettovinsten, S a = kalkylerad skörd och P p = paritetspriset. För att få en uppfattning om hur mycket arbetsförbrukningen kan variera, utan att odlingen i förhållande till jämförelsegrödorna går med förlust, har paritetsarbetsförbrukningen beräknats. Härmed avses den högsta arbetsförbrukning för specialgrödan, betalad med ordinarie pris per timme, som man kan gå upp till utan att man får sämre täckning lör sina kostnader än vid jämförelsegrödorna. Formeln för dess beräknande är Aa -{- p- = A,„ där A a = kalkylerad arbetsförbrukning, v = förändring i nettovinsten, P t = pris per manstimme och Ap = paritetsarbetsförbrukningen. Anmärkas bör, att vid framräknandet av var och en av de tre paritetskvantiteterna övriga förhållanden hållas konstanta. I den mån kombinationer av förändringar i skörd, pris och arbetsförbrukning inträffa, täckas dessa ej av de gjorda beräkningarna. I och för sig äro naturligtvis dylika kombinationer vanligare än förändringar i endast en av de berörda faktorerna. Hänsyn härtill har emellertid här av lätt insedda skäl icke kunnat tagas. De uppgjorda kalkylerna kunna dock tjäna till vägledning även i sådana fall. Priser på förnödenheter och produkter. Vid kalkyleringen ha använts följande priser, vilka i stort sett ansluta sig till förhållandena åren 1950, 1951 och 1953:

175 Förnödenheter: Höstvete, kr pr 100 kg Havre, kr pr 100 kg Svarta vinbär, kr pr buske Jordgubbar, kr pr 1000 plantor Hallon, kr pr buske Gurkfrö, kr pr kg Rödbetsfrö, kr pr kg Bruna bönor, kr pr kg Humlesticklingar, kr p r st Kreatursgödsel, kr pr ton Salpeter, kr pr 100 kg Kalkkväve, k r pr 100 kg Svavels, am., kr pr 100 kg Superfosfat, kr p r 100 kg 40 % kalisalt, kr pr 100 kg Svavels, kali, kr pr 100 kg Manstimmar, kr pr tim Kvinno timmar, kr pr tim

-„-„

Pris kronor skördeår 1951

35: — 30: — 0: 85 25: — 0: 25 35: — 7: — 1: 50 0: 20 15: — 23: — 23: 50 24: 50 12: — 20: 50 36: — 1: 90 1: 40

45 — 38 — 1 — 25 — 0 25 35 — 7 — 1 50 0 20 16 50 23 — 27 — 29 — 15 — 21 — 36 — 2 25 1 80

18: — 25:50 33: — 35: — 16:50 17:50 34: — 2:80 2:20

31: — 22: — 1: 20 1: 10 1:10 0: 02 0: 20 0: 30 0: 20 1: — 5: 90 0: 20 0: 20 12: —

40: — 33: — 1:30 1:50 1:40 0:02 0:20 0:40 0: 17 1:10 6:64 0:25 0:25 15 25

47: — 23: — 1:35 1:55 1:50 0:02 0:15 0:40 0:20 1:10 7:81 0:25 0:25 9 75

52 — 28 — 0 80 27 50 0 25 30 — 8 — 1 50

—

Produkter: Höstvete, k r pr 100 kg Havre, kr pr 100 kg Svarta vinbär, kr pr kg Jordgubbar, kr pr kg Hallon, kr pr kg Jordgubbsplantor, kr pr st Hallonplantor, kr pr st Gurkor, kr pr kg Rödbetor, k r pr kg Bruna bönor, kr pr kg Sockerbetor, kr pr 100 kg Betblast, k r p r fe på foderb Betmassa, k r pr fe på foderb Humle, torkad, kr pr kg

Kalkglresultat Nettovinstförändringar. En uppfattning i stort om förändringarna i lönsamheten för ett mindre jordbruk, där ett hektar höstvete eller havre utbytes mot någon av specialodlingarna, erhålles genom att studera nettovinstförändringarna. Det bör emellertid hållas i minnet, att nettovinsten ej säger tillräckligt om lönsamhetsförändringarna vid det mindre jordbruket, där brukarens huvudsakliga inkomst icke är nettovinsten utan arbetsinkomsten. Tabell 73 visar nettovinstförändringarna vid övergång till olika specialodlingar. Som synes bliver jämförelsen i regel ogynnsam för de undersökta specialgrödorna, om skörden icke bliver högre än vad som angivits som lågt skördealternativ. För de undersökta åren är det endast jordgubbsodlingen, som visar en ökning av nettovinsten för det låga skördealternativet. Ersattes havre- eller höstveteodlingen med specialgrödor, av vilka man erhåller skördar motsvarande det högre skördealternativet i tabellen, kan man däremot vänta sig en ökning av nettovinsten. Så var även fallet åren 1950 och 1951

176 Tabell 73. Förändringar i nettovinsten i kronor per hektar vid övergång höstvete- eller hawreodling till olika typer av specialodlingar. Gröda

Jordgubbar Hallon Svarta vinbär Gurkor Rödbetor Sockerbetor Bruna bönor Humle

Ökning ( + ) resp. minskning ( - ) i nettovinsten kr pr h a 1 1950 1951 1953

Skörd

4.(100 kg/ha 1 7.000 „ « 4.000 kg/ha» 5.500 „ 2 2.0 kg/buske 3 3.8 s 6.000 kg/ha 10.000 „ 13.000 kg/ha 20.000 „ 27.000 kg/ha 36.000 „ 1.500 kg/ha 2.000 „ -200 g/planta 250 „

frän

+ 5 0 + 1.160 — 350 + 350 + 30 + goo — 70 + 930 + 360 + 1.320 — 70 + »60 — 240 + 260 — 300 — 80

+ 450 + 2.080 — 400 + 510 — 440 + 430 — 580 + 300 — 510 + 160 — 220 + 500 — 470 + 8 0 — 530 — 260

+ 110 + 1.650 — 570 + 350 — 900 — 190 — 930 220 — 460 + 280 — 230 + 580 — 640 — 90 — 1.100 — 970

2:a— 3:e årol. 3:e—10:e året. 5:e—13:e året. 4 Medeltal för de olika spannmålsalternativen. 2

för samtliga specialgrödor med undantag för humle, medan däremot åi 1953 kunde uppvisa en motsvarande nettovinstökning endast för jordgubbar, hallon, rödbetor och sockerbetor. Enär siffrorna i tabellen äro medeltal av de förändringar, som erhållas vid utbyte av havreodling med en skörd av 1.700 och 3.000 kg och av veteodling med en skörd av 2.200 och 3.500 kg mot specialodlingar av olika slag, visar tabellen närmast förändringarna i nettovinsten, när man utgår från veteodling med låg skörd eller havreodling med hög skörd. Materialet i bilaga 3 giver även möjligheter till andra jämförelser. Sådana specialgrödor som jordgubbar och sockerbetor visade t. o. ni. under år 1953 en större nettovinst än jämföreHegrödan med det högsta skördevärdet — hörtvete med en avkastning av 3.500 kg per hektar. År 1951 var detta även fallet för jordgubbar, hallon, svarta vinbär och sockerbetor. De övriga undersökta specialgrödorna för åren 1951 och 1953 kunde däremot icke uppvisa någon ökning av nettovinsten vid en sådan jämförelse, utan detta skedde endast under år 1950. Humle måste emellertid helt undantagas härifrån. Denna gröda har nämligen icke något år lämnat högre nettovinst än höstvete med en hektarskörd av 3.500 kg. De pålitligaste av de undersökta specialgrödorna skulle alltså under åren 1950, 1951 och 1953 ha varit i första hand jordgubbar och sockerbetor samt i andra hand hallon, svarta vinbär och rödbetor. Göres å andra sidan jämförelse med havre med en avkastning av 1.700 kg per hektar — jämförelsegrödan med det lägsta skördevärdet — visar det sig, att en övergång till specialodling samtliga år, alltså även 1953, givit en ökning av nettovinsten.

177 En beräkning har företagits för alt belysa storleken av den skörd för de olika grödorna, över vilken man måste komma för att kunna erhålla en ökning i nettovinsten. Paritetsskördarna av höstvete eller havre jämföras i tabell 74 med de skördealternativ, som behandlats i kalkylerna. Tabell 74. Skördar använda vid kalkyleringen jämförda paritetsskördar. Skördar i kg per hektar. Gröda Jordgubbar Hallon Svarta vinbär . . Rödbetor Sockerbetor Bruna bönor

..

med

I.ås skörd enl. kalkylerna

1950 Paritetsskörd l 1951

1953 Hög skörd enl. kalkylerna

2.880 3.230 2.980 6.000 13.000 27.000 1.500

2.790 3.810 2.930 6.270 10.400 28.210 1.740

2.340 3.740 3.670 8.630 18.330 29.910 1.930

2.740 3.960 4.740 11.200 17.310 29.690 2.080

4.750 4.420 4.360 10.000 20.000 36.000 2.000

I medeltal per år vid kontinuerlig odling.

Som synes ligger paritetsskörden för de i tabellen upptagna specialgrödorna — med några undanlag — mellan det höga och det låga skördealternativet. 1950 var det ur specialodlingssynpunkt bästa året och 1953 det sämsta. Det höga skördealternativet motsvarar, som tidigare nämnts, god medelskörd. När man av specialgrödorna får vad som i denna undersökning karaktäriserats som god medelskörd, kan man alltså i regel räkna med en ökning av nettovinsten vid ett sådant utbyte. Kalkylerna visa sålunda, att ju lägre skördevärde de odlingar ha, som utbytas mot specialgrödor, desto fördelaktigare ställer sig elt sådant utbyte. Jordbruk med goda förutsättningar för spannmålsodlingar eller andra mera lönande odlingar torde därför icke i någon större utsträckning komma att övergå till sådana specialgrödor som de här behandlade. Särskilt vid storjordbruk föreligga dessutom svårigheter att vid övergång till specialodlingar klara en hög arbetsförbrukning. Vid mindre jordbruk i bygder, där spannmåls- och oljeväxtodling framgångsrikt kan bedrivas, utgöra goda skördar av sådana grödor motverkande faktorer för en ökad specialodling. Däremot finnas för mindre jordbruk i trakter med sämre förutsättningar för spannmåls- och oljeväxtodling i regel goda möjligheter för odling av specialgrödor. Framför allt ligga måhända fördelarna för dessa jordbruk däri, att möjligheter finnas till val mellan ett större antal växtslag än tidigare. Förutsättningar för odling av olika specialgrödor äro emellertid, att brukaren h a r intresse för och kunskaper om odlingen av det växtslag, som väljes, samt att naturliga betingelser för övrigt i fråga om klimat och jordmån äro för handen. En undersökning av nettovinstförändringarna och paritetsskördarna är som nämnts icke tillräcklig för belysandet av specialodlingarnas betydelse 12

178 för det mindre jordbruket. På grund av den höga arbetsförbrukning, som specialodlingar i allmänhet medföra, tillföres brukaren och hans familj en betydande arbetsinkomst, vilket förhållande ibland kan vara skäl nog fölen övergång från vanligen förekommande odlingar till specialodlingar. Förutsättning härför är, att jordbrukaren verkligen har möjligheter att utföra de ökade arbetena. Arbetsförbrukningens variationer kräva därför en närmare belysning. Arbetsförbrukning och odlingsareal. Kännedom om arbetsförbrukningens storlek är nödvändig för att kunna anpassa specialodlingarna till gällande driftsform. Arbetsförbrukningen vid olika specialodlingar framgår av tabell 75. Till jämförelse har även arbetsförbrukningen för höstvete och havre angivits. Tabell 75. Arbetsförbrukning

och skörd kontinuerlig

för olika odlingar odling.

Lågt si ördealternativ mt för , .. , totalt antal skörden , s k ° rad nit pr ha k pr ha S/» och år

Hallon

95 60 1.120 1.390 1.230 760 670 630 390 4.020

251 201 690 770 890 480 430 240 120 1.620

2.200 1.700 2.880 3.230 3.000 6.000 13.000 27.000 1.500 200 g/— planta

vid

någorlunda

Högt skördealte •nativ totalt antal nit för skörd mt pr ha skörden kg/ha och år pr ha 100 65 1.570 1.680 1.640 1.080 900 660 390 4.420

30 l 25 1 1.140 1.060 1.310 800 680 270 120 2.020

3.500 3.000 4.750 4.420 4.360 10.000 20.000 36.000 2.000 250 g/— planta

i Dessulom hyra av självbindare och tröskverk med traktor och 1 resp. 2 man.

För de båda skördealternativen angivas såväl den totala arbetsförbrukningen per år och hektar som arbetsförbrukningen för skörden. Skördens storlek har dessutom angivits. Härigenom erhålles möjlighet att bedöma arbetsförbrukningens förändring med en variation i skörden. Som synes är det nödvändigt att vid flertalet odlingar göra jämförelser med rotfruktsodling för att komma till ur arbetssynpunkt någorlunda jämställda odlingar. Vid bärodling måste man räkna med en arbetsförbrukning som är mellan två och tre gånger så hög som vid rotfruktsodling. Utmärkande för bärodlingarna är att en avsevärd del av arbetet åtgår för skörden. Man kan i regel räkna med att skördearbetet utgör 60—80 % av det totala arbetet per år. Gurkorna intaga ur arbetssynpunkt en mellanställning mellan bär och rotfrukter. Den totala arbetsförbrukningen där ligger dock närmare arbetsförbrukningen vid rotfruktsodlingen än vid bärodlingen. Dock finnes den likheten med bärodlingen, att skörden infaller under en även i

179 övrigt arbetsfylld tid samt att plockningstiden måste noga passas. Typiskt för såväl bär- som gurkodling är just detta krav på skörd under viss tid. För att ett gott resultat skall uppnås måste plockningen ske regelbundet — eiempelvis varannan eller var tredje dag — under den tid skörden pågår. Den totala arbetsförbrukningen vid rödbetsodling är ungefär lika stor som vid rotfruktsodling. Den viktigaste skillnaden mellan dessa båda odlingar ligger däruti, att rödbetorna kräva mindre skötsel under växttiden, men däremot mera arbete med upptagningen än rotfrukterna. Av odlingarna ha bruna bönor den lägsta totala arbetsförbrukningen. Ur arbetsinkomstsynpunkt har därför denna odling ej samma betydelse som de tidigare behandlade. Däremot ligger det ur det mindre jordbrukets synpunkt en fördel däruti, att upptagningen av bruna bönorna ännu ej kunnat mekaniseras. Odlingen är alltså icke speciellt lämpad enbart för stordrift. Humleodlingen redovisar den största totala arbetsförbrukningen och giver alltså odlaren goda möjligheter att öka sin arbetsinkomst, men ersättningen per timme bliver lägre än gällande lantarbetarlön. Det bör emellertid här anmärkas, att även andra svårigheter sammanhänga med denna odling. Sålunda äro ej avsättningsförhållandena och därmed icke heller priserna fullt stabiliserade. Dessutom kräver humleodling nödvändigtvis tillgång till speciella torkanläggningar, som lämpligast ordnas gemensamt. Odlingen visar icke någon ökning i nettovinsten vid jämförelse med höstvete och havre. I tabellen har även angivits arbetsförbrukningen för höstvete och havre. Som synes är arbetsförbrukningen för dessa grödor icke av samma storlek som vid specialodlingarna. Vid utbyte av höstvete och havre mot någon av specialgrödorna är det sålunda nödvändigt att tillse, att det finnes tillgång till den arbetskraft, som behöves för detta utbyte. En fördel är härvid, att arbetet med de behandlade specialodlingarna till stor del kan utföras av kvinnor och ungdom. Härigenom kunna även dessa familjemedlemmar erhålla ökade arbetsinkomster. Den arbetsmängd, som åtgår vid de olika grödorna, varierar givetvis med de yttre betingelserna i det enskilda fallet. Av intresse är därför att belysa den ekonomiska betydelsen av en variation i arbetsförbrukningen. Åtgår det för skötseln av en gröda i ett visst fall mindre arbete än vad i kalkylen antagits, förbättras det ekonomiska resultatet, medan en försämring uppstår, om arbetsförbrukningen skulle bliva större. Fråga är i senare fallet, hur långt arbetsförbrukningen kan få stiga, innan ökningen av den nettovinst, som vunnits genom övergång från höstvete eller havre till en specialgröda, motväges av en lika stor ökning i arbetskostnaderna. Denna högsta arbetsförbrukning har här kallats paritetsarbetsförbrukning. Beträffande definition och beräkningssätt, se sid. 174. Paritetsarbetsförbrukningens storlek jämförd med arbetsförbrukningen enligt kalkylerna visas i tabell 76. I tabellens första kolumn redovisas den arbetsförbrukning, som använts

180 'Tabell 76'. Beräknad möjlig arbetsförbrukning i manstimmar per hektar för att samma nettovinst skall erhållas av olika specialodlingar som av höstvete- eller havrcodling. Jämförelse med i kalkylerna använda tal för arbetsförbrukningen.

Grödor

Antal il anstininiai ])r ha vid vill a sainnu nettovins t som vid h östvete- oc i h a v r eodling erhålles ökning ( + i eller mins kning (—) i % av medel ta arbetsförbruknii gen enligt ialkylerna 1950 1951 1953 1950 1951 1953

Enligt kalkylerna

Jordgubbar

lågt skördealt. . högt

1.120 1.570

1.140 2.180

1.320 2.490

1.160 2.150

+ 2 + 39

+ 18 + 59

+ 4 + 37

Hallon lågt skördealt. . högt

1.390 1.680

1.210 1.870

1.220 1.910

1.210 1.800

— 13 + 11

— 13 + 14

— 13 + 7

Svarta vinbär lågt skördealt. . högt

1.230 1.640

1.240 2.120

1.030 1.830

910 1.570

+

+ 29

— 16 + 12

— 26 — 4

760 1.080

720 1.560

500 1.210

420 1.000

— 5 + 44

— 31

— 45 — 7

670 900

850 1.590

440 970

500 1.000

+ 27 + 77

— 34 + 8

— 25 + 11

630 660

600 960

540 880

550 870

— 6 + 45

— 15 + 33

— 13 + 32

390 390

260 520

180 421

160 350

— 33 + 33

— 55 + 8

— 59 — 10

500 1 550

320' 510

2401 430

60 170

— 36 — 7

— 52 — 22

— 88 — 69

Gurkor lågt skördealt. . högt Rödbetor lågt skördealt. . högt Sockerbetor lågt skördealt. . högt Bruna bönor lågt skördealt. . högt Humle lågt skördeall. . högt

j _

Arbelsförbrukning per V, ha.

i kalkylerna. Nästa tre kolumner visa paritetsarbetsförbrukningens medeltal åren 1950, 1951 och 1953. De tre sista kolumnerna visa den procentuella ökningen eller minskningen i paritetsarbetsförbrukningen i förhållande till den i kalkylerna använda arbetsförbrukningen. Det är att märka, att beräkningarna i tabellen gjorts med den förutsättningen, att arbetstimmen betalats med 1,90 kronor år 1950, 2,25 kronor år 1951 och 2,80 kronor år 1953. Det är emellertid icke omöjligt att även en lägre arbetslön för den del av arbetet, som lägges ned på specialodlingen, är försvarbar ur ekonomisk synpunkt. I så fall vidgas säkerhetsmarginalerna för arbetsförbrukningen. Dessa synpunkter skola närmare belysas i samband med en undersökning av förändringarna av jordbrukarfamiljens inkomster vid en övergång till specialodlingar från höstvete- och havreodling. Här hänvisas därför till tabellerna 80 och 81 och kommentarerna till dessa. De olika specialgrödorna kunna sammanställas i grupper innehållande

181 grodor, där paritetsarbetsförbrukningen varierar på ungefär likartat sätt. En sammanställning har i nedanstående tablå gjorts av dylika grupper och lablån redovisar paritetsarbetsförbrukningen i procent av arbetsförbrukningen enligt kalkylerna. Bär och sockerbetor: Lågt skördeali Högt „

19 c

-'

96 131

93 130

88 118

96 151

60 109

57 99

64 93

48 78

12 31

Gurkor, rödbetor, bruna bönor: Lågt skördeall Högt „ Humle: Lågt skördeall Högt »

Av den tidigare redovisade tabellen och ovanstående tablå kan man bilda sig en uppfattning om nettovinstförändringarnas samband med arbetsförbrukningen. Sålunda synes för bär och sockerbetor gälla, att redan en minskning av arbetsförbrukningen med omkring 10 % giver nettovinstökning vid ett utbyte även vid de låga skördealternativen. En dylik minskning av arbetsförbrukningen ligger sannolikt inom de praktiska möjligheternas gräns. För gurkor, rödbetor och bruna bönor behövdes under år 1950 endast en sänkning av arbetsförbrukningen av ungefär samma omfattning som nu nämnts för att även de lägre skördealternativen skulle giva en ökad nettovinst vid ett utbyte. Förhållandena gestaltade sig däremot annorlunda för åren 1951 och 1953. För att man under nämnda år skulle vid de lägre skördealternativen ernå samma nettovinst för dessa odlingar som för jämförelsegrödorna, skulle det ha behövts en så avsevärd sänkning av arbetsförbrukningen, att detta med största sannolikhet legat utanför möjligheternas gräns. Är 1951 skulle l.o.m. vid de höga skördealternativen för dessa grödor endast med en mindre ökning av arbetsförbrukningen gränsen för lönsamt utbyte vara uppnådd och år 1953 medgåvo samma grödor överhuvudtaget icke någon ökning av arbetsförbrukningen. För humle synes det icke under något av åren ha varit möjligt att med behandlade skördealternativ pressa ner arbetsförbrukningen så lågt, att en nettovinstökning skulle ha erhållits vid ett utbyte. Av det föregående framgår, att den största andelen av arbetsbehovet faller på skörden. För att erhålla en uppfattning om möjligheterna att få denna genomförd har utredningen, som nämnts, tillfrågat landets trädgårdskonsulenter, när skörden av olika specialodlingar inträffade i förhållande till vall- och spannmålsskörden. Besultatet redovisas här nedan.

182 Normala tidpunkter för skörd av olika specialodlingar vall- och spannmålsskörden. Jordgubbar Hallon Svarta vinbär Krusbär Körsbär Konservärter Gurkor Haricots verts Plommon Morötter, tidiga Humle Lök Bruna bönor Äpplen

i förhållande

till

under vallskörden slutet av vallskörden — början av spannmålsskörden slutet av vallskörden — början av spannmålsskörden slutet av vallskörden — början av spannmålsskörden slutet av vallskörden — början av spannmålsskörden före och under spannmålsskörden under spannmålsskörden under spannmålsskörden under spannmålsskörden under spannmålsskörden under spannmålsskörden slutet av spannmålsskörden slutet av spannmålsskörden efter spannmålsskörden

En stor del av specialodlingarna skördas samtidigt med vall- och spannmålsskörden, vilket sålunda infaller under tider, då arbetskraftsbehovet är stort. I den mån sådana odlingar införas i driften, måste uppmärksamheten inriktas på att minska arbetsåtgången för de ordinarie grödorna eller att ändra skördetiderna för dessa. Såsom exempel på åtgärder i sådan riktning må anföras tidigare höskörd än vanligt och ensilering av vallgrödan samt överförande av en del arbeten vid spannmålsskörden på maskinstationer. Genom modernare brukningsmetoder, införandet av oljeväxter och tidigare mognande spannmålssorter har det förr vanliga tidsavståndet mellan vallskördens avslutande och spannmålsskördens påbörjande alltmera minskats. Det torde emellertid vara obestridligt, att en viss minskning av arbetskraftsbehovet gör sig gällande mellan nämnda arbetstoppar. För de specialgrödor, vilka normalt skördas från slutet av vallskörden till början av spannmålsskörden, kan därför arbetskraftsfrågan lättare lösas än för sådana grödor, som skördas under tiden för vall- eller spannmålsskörden. Samma förhållande gäller grödor, som skördas i slutet av eller efter spannmålsskörden. Dessa specialgrödor utgöras av svarta vinbär, hallon, körsbär och krusbär samt bruna bönor, lök, äpplen och päron.

jra synpunkter må även anföras på frågan om lämpliga storlekar av odlingsarealer för ifrågavarande specialgrödor. Det förutsattes här, att endast den vid det mindre jordbruket befintliga arbetskraften skall användas. Att det allenast kan bliva fråga om små arealer är tydligt, om man jämför de i tabell 75 framlagda siffrorna rörande arbetsförbrukningen med ett mansårsverke. Detta kan beräknas omfatta omkring 2.500 timmar. För

183 humleodling ligger arbetsförbrukningen för ett hektars odling betydligt över detta antal timmar och för bärodlingen redovisas hälften av detta timantal per hektar. Även för gurkor, rödbetor och sockerbetor är arbetsförbrukningen ganska stor, i det att per hektar ungefär 7* »v ett mansårsverke åtgår. I en något annan ställning komma bruna bönor, som per hektar endast taga mellan l/« o c h VT av ett mansårsverke. För bärodling och gurkor kan en uppskattning göras av den lämpliga odlingsarealen vid mindre jordbruk. Från trädgårdskonsulenterna ha inhämtats uppgifter rörande plockningstidens längd. Det arbete, som under denna tid kan ägnas dessa odlingar, är i regel normgivande för arealens storlek. Om det antages, att i medeltal två personer kunna vardera arbeta med plockning 5 timmar per dag, erhållas följande optimala arealer (tabell 77).

Tabell

77. Lämplig

omfattning

av vissa

Plockningstiden Gröda

anlal insamlade uppgifter

längd i dagar

14 12 10 6

25 30 20 35

Jordgubbar . . Hallon Svarta vinbär Gurkor

specialodlingar. Lämplig areal för 2 personer vid en arbetstid av 5 timmar pr dag högt skördelågt skördealternativ alternativ 0,36 ha 0,39 „ 0,22 „ 0,97 „

0,22 ha 0,28 „ 0,15 „ 0,58 „

Såsom tabellen utvisar rör det sig i samtliga fall om arealer understigande 1 ha. Detta torde även överensstämma med förhållandena i verkligheten, vilket framgår av vissa uppgifter, som utredningen erhållit beträffande odlingsarealer hos bärodlande småbrukare i nordvästra Skåne. A/B Findus, Bjuv, företog nämligen under vintern 1946/47 i samråd med dåvarande statens forskningskommitté för lantmannabyggnader en inventering hos bärodlande småbrukare på Hallandsåsen. Vid 167 undersökta jordbruk med mellan 2 och 20 ha åker, vilka odlade jordgubbar eller hallon till avsalu, redovisades sålunda för år 1946 odlingsarealer enligt följande fördelning. Bärareal, ha —0,10 0,11—0,20 0,21—0,50 0,51—

Antal odlare 61 43 49 14 Summa 167

över 90 % av samtliga odlingar ligga här under 0,5 ha. Enligt uppgifter från ett flertal odlare i dessa trakter betyder för dem bärodling på dessa arealer en avsevärd hjälp ur ekonomisk synpunkt.

184 Sammanfattningsvis kunna följande synpunkter rörande arbetsförbrukning och odlingsarealer anföras. De nu angivna specialodlingarna ha i regel en i förhållande till vanliga jordbruksgrödor hög arbetsförbrukning. Denna är sålunda för bärodling 2 å 3 gånger så stor som vid rotfruktsodling och för humleodling 5 å 6 gånger så stor. För gurk- och rödbetsodling är den upp till 50 % högre än för rotfruktsodling. Odlingen av bruna bönor ligger däremot lägre och drager en arbetsförbrukning, som utgör ungefär 60 % av rotfruktsodlingen. Utmärkande för bär- och gurkodlingen är den förhållandevis stora arbetsförbrukning, som skörden kräver. Enligt vad undersökningen givit vid handen, uppgår sålunda skördearbetet till 60—80 Jo av den totala arbetsförbrukningen. Det stora behovet av mänskligt arbete gör specialodlingarna särskilt lämpade att införa i det mindre jordbrukets driftsform, emedan därigenom ökad sysselsättning kan beredas brukaren och dennes familj. De i kalkylen använda talen för arbetsförbrukningen torde vid normala skördar kunna åtminstone för bär och sockerbetor höjas med 10 ä 15 % utan risk för att nettovinsten bliver lägre än vid höstvete- och havreodling. Redan en minskning av arbetsförbrukningen med cirka 10 % vid dessa grödor synes giva nettovinstökning vid ett utbyte även vid de låga skördealternativen. Detta gäller för samtliga undersökta år. För gurkor, rödbetor och bruna bönor ställer det sig ofördelaktigare och för humle synes det icke under något av åren vara möjligt att med angivna skördealternativ pressa ner arbetsförbrukningen så lågt, att en nettovinstökning erhålles av utbytet. Svårigheterna vid framför allt bär- och gurkodling äro, att det arbetskrävande skördearbetet ofta infaller under tider, som upptagas av annat brådskande jordbruksarbete. Detta medför, att de odlingsarealer, som i praktiken kunna tänkas förekomma vid mindre jordbruk, i regel bliva rätt små, vanligen 0,5 ha och därunder. Paritetspriser. Genom bestämning av paritelsarbetsåtgången ha säkerhetsmarginalerna för specialodlingarna beräknats i arbetstimmar. Liknande marginaler kunna även bestämmas genom undersökning av nettovinstens samband med skördar och priser. Härvid beräknas lämpligen paritetsskördarna och paritetspriserna, vilka definierats på sid. 173—174. Paritetsskördarnas storlek har behandlats i sammanhang med undersökningarna över nettovinstens samband med skördarnas storlek. Här komma därför endast priserna att beröras. Såsom framgår av tabell 78 visa kalkylerna, att vid god medelskörd av specialgrödorna det pris, som giver samma nettovinst vid odling av höstvete och havre, i regel ligger lägre än kalkylpriset. För jordgubbar och sockerbetor hade under ovan angivna år en prissänkning av 20 å 25 % kunnat ske, utan alt nettovinsten bleve sämre än för

185 Tabell 78. Paritetspriset vid god medelskörd av i procent av vid kalkyleringen använt

Jordgubbar Hallon Svarta vinbär Gurkor Rödbetor Sockerbetor Bruna bönor Humle

specialgrödorna pris.

78 93 83 78 65 74 87 105

71 91 92 93 94 79 96

78 95 103 105 95 79 105

höstvete eller havre. Paritetspriset för hallon, svarta vinbär, gurkor, rödbetor och bruna bönor har år från år ökat. För svarta vinbär, gurkor och bruna bönor låg det 1953 t. o. m. över det i kalkylerna använda priset. För hallon och rödbetor hade emellertid även under det minst fördelaktiga året, 1953, en prissänkning kunnat göras med omkring 5 %. Liksom tidigare intager humlen en särställning och priset skulle där behöva höjas avsevärt för att samma nettovinst som vid höstvete- eller havreodling skulle erhållas. Det är även av intresse att undersöka paritetsprisernas läge i förhållande till de i kalkylerna använda priserna i de fall, då låg skörd av specialgrödorna erhålles. En dylik jämförelse göres i tabell 79. Paritetspriserna angivas i tabellen variera inom vissa gränser, där den lägre siffran gäller vid jämförelse med havreodling vid en avkastning av 1.700 kg per ha och den högre vid jämförelse med höstveteodling vid en avkastning av 3.500 kg per ha, d.v.s. den för specialodlingarna mest respektive minst fördelaktiga jämförelsegrödan. Tabellen visar, att special grödorna år 1950 även vid låg skörd gåvo i stort sett samma nettovinst som höstvete- eller havregrödorna. Åren 1951 och 1953 skulle emellertid priserna ha behövt vara avsevärt högre för att ett liknande resultat skulle kunnat erhållas för samtliga grödor. För bären torde en dylik prishöjning i åtskilliga fall ha varit praktiskt möjlig att Tabell 79. Beräknade priser vid vilka olika spccialodlingar lämna samma nettovinst höstvete eller havre. Jämförelse med i kalkylerna använda priser. Priset per kg, specialodlingar

vid Idga

som

skördealternativ.

Gröda

i kalkylerna använda

1950 pris vid vilka samma nettovinst erhålles som vid odling av höstvete eller havre

i kalkylerna använda

1951 pris vid vilka samma nettovinst erhålles som vid odling av höstvete eller havre

i kalkylerna använda

1953 pris vid vilka samma nettovinst erhålles som vid odling av höstvete eller havre

Jordgubbar Hallon Svarta vinbär Gurkor Rödbetor Sockerbetor Bruna bönor

1,10 1,10 1,20 0,40 0,20 5,90 1,00

1,03—1,16 1,16—1,27 1,14—1,26 0,39—0,45 0,16—0,19 5,57—6,93 1,06—1,30

1,50 1,40 1,30 0,40 0,17 6,64 1,10

1,27—1,43 1,46—1,60 1,38—1,53 0,46—0,54 0,25—0,60 6,70—8,39 1,28—1,58

1,55 1.50 1,35 0,40 0,20 7,81 1,10

1,40—1,68 1,58—1,82 1,55—1,81 0,50— 0,63 0,21—0.27 7,48—10,40 1,32—1,84

186 uppnå, medan det däremot för övriga grödor synes ha varit svårt att åstadkomma någon motsvarande ökning. Med hänsyn till kalkylresultatet skulle kunna sägas, att år 1950 erhölls ett ekonomiskt fördelaktigt resultat mätt i nettovinstförändring av de behandlade specialodlingarna även vid mycket låg skörd. Vid det året därpå rådande prisläget måste emellertid skörden ligga högre för att samma ekonomiska resultat skulle erhållas. Särskilt för grönsakerna och rotfrukterna måste man nog detta år räkna med ungefär medelskörd för att grödorna skulle vara konkurrenskraftiga med höstvete eller havre, medan man för bären kan gå något lägre. För år 1953 slutligen behövdes en ännu något högre skörd och beträffande svarta vinbär, gurkor och bruna bönor räckte icke ens den såsom god medelskörd betecknade skörden för att giva samma nettovinst som höstvete- eller havreodling. I enstaka fall synes det emellertid ha varit möjligt att även de båda sistnämnda åren få ut ett sådant pris på skörden i specialgrödorna, att odlingen kunnat ekonomiskt motiveras även vid en lägre skörd än normalt. Förändringar

i jordbrukarfamiljens

inkomster

Som tidigare nämnts, är frågan om specialodlingarnas berättigande vid det mindre jordbruket ej färdigbehandlad med angivandet av förändringarna i företagets lönsamhet. Av vikt äro även förändringarna i brukarens och dennes familjs ekonomiska förhållanden. För brukaren och hans familj spelar odlingarnas olika löneförmåga 1 den största ekonomiska rollen. Variationen i löneförmågan bliver därför ett lämpligt mått på förändringarna i jordbrukarfamiljens inkomster. I avsnittet om arbetsförbrukningen har visats, att de arealer, som specialodlingar i regel komma att upptaga vid det mindre jordbruket, utgöra omkring 0,5 ha och därunder. Detta gäller under förutsättning, att endast egen arbetskraft användes. Det kan därför vara av intresse att närmare undersöka familjens inkomster vid odling av specialgrödor på olika arealer inom denna storleksgrupp. I tabellerna 80 och 81 har utredningen avsett att belysa förändringarna i jordbrukarfamiljens inkomster vid övergång från höstveteeller havreodling till olika typer av specialodlingar på odlingsarealer om 0,5 och 0,2 ha. Såsom framgår av tabellerna, öka familjens årliga inkomster i samtliga fall, om specialodlingar införas i driften. Humle utgör dock ett undantag år 1953. ökningarna äro vid odlingar om 0,5 ha 800 kronor vid de låga skördealternativen och 1.500 kronor vid de höga. Vid odlingar om 0,2 ha äro de i motsvarande grad lägre eller 300 kronor vid de låga skördealternativen och 600 kronor vid de höga. Inkomstökningarna äro dock ganska 1

Definition å sid. 173.

187 Tabell 80. ökning av jordbrukarfamiljens inkomst vid övergång frän höstvete- eller odling till olika typer av specialodlingar. Kronor per 0,5 hektar. 1950

Grödor

Jordgubbar lågt skördealt. högt „ Hallon lågt skördealt. högt „ Svarta vinbär lågt skördcalt. högt „ Gurkor lågt skördealt. högt „ Rödbetor lågt skördealt. högt „ Sockerbetor lågt skördealt. högt „ Bruna bönor lågt skördealt. högt „ Humle lågt skördealt. högt „

havre-

medeltal

variationer

medeltal

variationer

medeltal

.. ..

1.010 1.990

880 — 1.110 1.870 — 2.090

1.390 2.710

1.240 — 1.520 2.560 — 2.840

1.500 2.900

1.240 — 2.640 —

1.690 3.090

.. ..

1.070 1.700

950 — 1.170 1.570—1.800

1.280 2.060

1.130 — 1.400 1.910 — 2.180

1.550 2.410

1.290 — 2.150 —

1.740 2.600

.. ..

1.100 1.940

980 — 1.200 1.810 — 2.030

1.070 1.970

920—1.100 1.820 — 2.100

1.150 2.090

890 — 1.830- —

1.340 2.270

.. ..

590 1.410

4 8 0 — 650 1.280—1.510

470 1.270

3 2 0 — 600 1.120 — 1.400

480 1.280

220-— 1.020- —

670 1.470

.. ..

740 1.440

6 1 0 — 830 1.310—1.530

410 1.000

2 6 0 — 530 850 — 1.130

590 1.290

320-— 1.020 —

770 1.470

.. ..

490 830

370— 710—

590 930

510 900

3 6 0 — 640 750 — 1.030

660 1.100

400-— 840 —

850 1.290

.. ..

170 420

40— 290—

270 520

110 310

—40—+230 2 4 0 — 510

110 380

—160 — 120- —

+290 570

.. ..

1.470 2.670

460 — 2.240 1.660 — 3.440

1.220 2.740

30 — 2.220 —470 1.550 — 3.740 500

variationer

— 2 . 5 9 0 -- + 1 . 0 0 0 —1.620--+1.980

varierande. Högst ligga humle och bärodlingar med ökningar vid en areal av 0,5 ha från 1.700 till 2.900 kronor för de högre skördealternativen och 1.000—1.500 kronor för de lägre skördealternativen. Bruna bönor visa år 1953 inkomstökning endast vid det högre skördealternativet. Gurkor, rödbetor och sockerbetor visa vid såväl de lägre som de högre skördealternativen mindre ökningar än bär men större än bruna bönor. För de i tabellen angivna variationerna i inkomstökningen gäller den lägre siffran vid jämförelse med höstveteodling med hög skörd och den högre siffran vid jämförelse med havreodling med låg skörd. Inkomstökningen är rätt avsevärd, om man ser den mot bakgrunden av vid det mindre jordbruket vanligen förekommande totalinkomster per familj. Man måste emellertid ha klart för sig, att familjens arbetsinsats i regel måste ökas för att denna ökning skall kunna vinnas. En uppfattning om hur stor ersättningen per arbetstimme är för det ökade arbete, som olika odlingar medföra, erhålles av tabell 82. Den är framräknad på så sätt, att ökningen i löneförmågan dividerats med ökningen i arbetsförbrukning. Därigenom har erhållits den beräknade timlönen för det ökade arbete, som följer med övergång från höstvete- eller havreodling till olika typer av specialodlingar. Den i kalkylen använda normaltimlönen är år 1950 1,90 kronor, år 1951 2,25 kronor och år 1953 2,80 kronor.

188 Tabell 81. ökning av jordbrukarfamiljens inkomst vid övergång från höstveteodling till olika typer av specialodlingar. Kronor per 0,2 hektar.

Tabell

1950 variationer

medeltal

variationer

medeltal

variationer

.

400 800

350 — 440 750— 840

560 1.080

500 — 610 1.030 — 1.130

600 1.160

500 — 680 1.060 — 1.240

.

430 680

380 — 630 —

470 720

510 820

450 — 760 —

560 870

620 970

520 — 700 8 6 0 — 1.040

.

440 770

390 — 720 —

480 810

430 790

370 — 730 —

480 840

460 840

360 — 730—

540 910

.

240 560

190 — 510 —

260 600

190 510

130 — 450 —

240 560

190 510

90 — 410—

270 590

.

290 570

240 — 520 —

330 610

160 400

100 — 340 —

210 450

240 520

130— 410—

310 590

.

200 330

150 — 280 —

240 370

210 360

150 — 300 —

260 410

270 440

160— 340 —

340 520

.

70 170

20 — 120 —

110 210

40 150

—20 — + 90 90 — 200

40 150

— 6 0 — + 120 50 — 230

.

590 1.070

180 — 900 660 — 1.380

490 1.100

10 — 890 —190 620 — 1.500 200

— 1 . 0 4 0 — + 400 — 6 5 0 — + 790

82. Beräknad timlön för det ökade arbete, som följer med övergången från vete- eller havreodling till olika typer av spccialodlingar. Normaltimlön 1,90 kronor år 1950, 2,25 kronor år 1951 och 2,80 kronor är 1953. Kronor pr timme är 1950 medeltal variationer

Grödor Jordgubbar lågt skördealt. högt Hallon lågt skördealt. högt _ „ Svarta vinbär lågt skördeall. högt Gurkor lågt skördealt. högt Rödbetor lågt skördealt. högt Sockerbetor lågt skördealt. högt Bruna bönor lågt skördealt. högt „ Humle lågt skördealt. högt

havre-

medeltal

Grödor Jordgubbar lågt skördealt. högt Hallon lågt skördealt. högt Svarta vinbär lågt skördealt. högt Gurkor lågt skördeall. högt Rödbetor lågt skördealt. högt Sockerbetor lågt skördealt. högt Bruna bönor lågt skördeall. högt Humle lågt skördealt. högt

eller

Kronor pr timme år 1951 medeltal variationer

höst-

Kronor pr timme är 1953 medeltal variationer

.

1,95 2,68

1,7 1 — 2,10 2,55 —-2,77

2,69 3,65

2.-15 -- 2 , 8 7 3,49- -3,79

2.90 3,91

2 , 4 4 - - 3,20 3,60 --4,10

.

1,64 2,13

1 , 4 7 - - 1,76 1 , 9 9 - - 2.22

1,95 2,57

1,75- -2,11 2,42 -- 2 , 6 9

2.36 3,02

1,99 --2,61 2,72 —-3,21

.

1.93 2,48

1,74 —- 2,06 2.35 --2,57

1,87 2,53

1,64- - 2,05 2,37--2,65

2,01 2,68

1.58 -- 2,30 2,37 --2,88

.

1,77 2,83

1 , 4 7 - -1,97 2 , 6 3 - -2,96

1,39 2,55

0,98--1.71 2,30--2,75

1.42 2,57

0 , 6 6 - -1,92 2 , 0 8 - -2,89

.

2,51 3,50

2 , 1 6 - -2,75 3 , 2 8 - -3,67

1,38 2,44

0,91 -- 1 , 7 5 2,13--2,68

2,00 3,14

1 , 1 5 - -2,56 2 , 5 6 - - 3,51

.

1,78 2,86

1 , 3 8 - -2,06 2 , 5 2 - -3,09

1,85 3,10

1,37- - 2 , 2 2 2,68--3,45

2.38 3,79

1 , 4 9 - - 2.95 2 . 9 9 - -4,29

.

1,09 2,73

0,30 -- 1,63 2 , 0 5 - -3,17

0,69 2,50

—0.28 -- 1 , 4 3 1,64- - 3 , 1 5

0.65 2,46

— 1,10- -1,79 0,83 -- 3,48

.

0,74 1,23

0,23 --1,13 0 , 7 7 - -1,58

0,62 1,26

0,01--1,12 0 , 7 2 - - 1,71

—0.24 0,23

— 1 , 3 2 - -0,51 0 , 7 5 - 0,91

189 Vid de högre skördealternativen — det vill säga vid god medelskörd — lämna samtliga specialgrödor utom humle timförtjänster, som ligga över den normala lantarbetarlönen för respektive år. Svarta vinbär, gurkor och bruna bönor giva dock år 1953 en högre timförtjänst endast vid den mest gynnsamma jämförelsen, d. v. s. den, där specialodlingarna jämföras med låg havreskörd. Vid den lägre skörden av specialgrödorna lämna däremot år 1950 endast jordgubbar, svarta vinbär och rödbetor samt åren 1951 och 1953 endast jordgubbar en timförtjänst för merarbetet, som överstiger den normala limförtjänsten respektive år. Vid bär- och grönsaksodlingarna, där normala skördar i regel närmare ansluta sig till det högre än till det lägre skördealternativet, kan man därför räkna med att jordbrukaren och dennes familj åren 1950 och 1951 fingo en högre ersättning än lantarbetarlönen för det arbete, de lade ner. År 1953 var detta fallet endast för jordgubbar, hallon och rödbetor. Vid odling av bruna bönor och sockerbetor samt år 1953 även vid odling av svarta vinbär och gurkor kan beräknas, att vid normalskörd ersättningen blev lika hög som eller något lägre än lantarbetarlönen. Bruna bönor visa år 1953 en timförtjänst för merarbetet, vilken betydligt understiger lantarbetarlönen i synnerhet vid jämförelse med höstveteodling. Även i de fall, där timförtjänsten beräknas komma att ligga under lantarbetarlönen, kan det emellertid vara ekonomiskt rikligt att under vissa förhållanden införa specialgrödan ifråga. Avgörande härvid är den betalning per timme, som kan erhållas vid andra till buds stående arbetsmöjligheter. Är sålunda timlönen högre vid en specialodling än vid annat arbete, torde det vara fördelaktigast för småbrukaren och hans familj att syssla med denna odling. En av specialodlingarnas fördelar är dessutom, att där ofta finnas möjligheter att sysselsätta sådan arbetskraft, som i regel betalas lägre än med den angivna normaltimlönen. Det bör här framhållas, att de nu uppgjorda kalkylerna avse medelförhållanden. Priser och skördar kunna sålunda under något enstaka år väsentligt underskrida de i kalkylen använda, utan att odlingen därför bör slopas. Det har ovan framhållits, att det i vissa fall kan vara ekonomiskt riktigt för en småbrukare att bedriva specialodling även under sådana förhållanden, att ersättningen per arbetstimme understiger ordinarie lantarbetarlön. Detta innebär även, att småbrukaren i viss mån har möjlighet att hävda sig i konkurrensen med storodlaren. Denne måste nämligen helt förlita sig på lejd arbetskraft, varför han nödvändigtvis är hänvisad till odlingar, som giva en god nettovinst. Småbrukaren kan däremot bedriva en odling, även om nettovinsten skulle bliva liten, då det är arbetsinkomsten, som betyder mest för honom. Om under en följd av år priserna sjunka så lågt, att nettovinsten försvinner eller t. o. m. bliver negativ, måste storodlaren inskränka sin odling av grödan ifråga, medan den mindre jordbrukaren kan fortsätta. Detta gäller dock icke för ett enstaka år. I så fall måste nämligen priset sjunka under kostnaderna för skörden för att det skall bliva direkt förlust-

190 bringande att skörda. Å andra sidan kan icke ens en småodlare, som av odlingen framför allt har sin arbetslön, fortsätta odlingen, om prisenia under en längre period av år icke stå i ett sådant förhållande till de totala produktionskostnaderna, att dessa täckas och därtill utrymme finnes för en skälig företagarvinst. Animalieproduktion Ett dåligt ekonomiskt resultat av driften vid det mindre jordbruket sammanhänger icke enbart med hög arbetsförbrukning och låga skördar utan ofta även med en ensidighet i driftsformen, som tager sig uttryck i en inriktning på enbart spannmåls- och vallodling kombinerad med mjölkproduktion. Man torde i detta kunna spåra inflytande från äldre driftsformer, men förhållandet torde måhända även i viss mån kunna förklaras av en benägenhet hos vederbörande brukare att taga det större jordbrukets driftsformer som mönster. Delta sker då utan tanke på att det mindre jordbruket för att kunna framgångsrikt bedrivas numera kräver sina speciella organisationsformer. I de fall, då dessa i viss mån ensidiga driftsformer frångåtts och andra produktionsgrenar, exempelvis grönsaksodling, smådjursskötsel, svinproduktion m. m., införts i driften, har ofta en förbättring av det ekonomiska resultatet kunnat konstateras. Vid en sådan brytning mot traditionella driftsformer spela naturligtvis den enskilde jordbrukarens kunskaper och organisationsförmåga en stor roll. Om en på så sätt ändrad driftsform medför ett förbättrat ekonomiskt resultat, kommer givetvis en skicklig jordbrukare att snabbt upptäcka detta förhållande. Vid de mindre jordbruk, som visa ett gott ekonomiskt resultat genom att en dylik mera allsidig drift tillämpas, kan detta resultat därför tillskrivas icke blott den omständigheten att nya driftsgrenar införts, utan även att jordbrukarna där äro skickligare organisatörer än vanligt. Man behöver emellertid icke gå så långt, att man säger, att endast den särskilt skicklige kan få ut ett gott resultat av en mera allsidig driftsform. Även om denna onekligen kräver mera av jordbrukaren, utesluter detta icke, att det också för en mindre skicklig jordbrukare bör finnas mycket att vinna genom en sådan produktionsinriktning. Möjligheterna att genom en allsidigare animalieproduktion åstadkomma en förbättrad ekonomi vid det mindre jordbruket skola i det följande närmare belysas genom några exempel. Dessa ha utformats som analyser över de tekniska och ekonomiska konsekvenserna av en övergång från enbart mjölkproduktion till en kombination av mjölkproduktion och smågriseller gödsvinsproduktion. I likhet med tidigare gjorda kalkyler och i anslutning till dessa ha beräkningarna utförts som differenskalkyler grundade på tekniska fakta rörande åtgången av olika produktionsmedel. Även om ett dylikt förfaringssätt icke kan leda till bindande slutsatser under andra

191 förhållanden än de i kalkylerna angivna, kunna dessa beräkningar dock vara av allmänt vägledande betydelse. Om dem gäller vad tidigare nämnts om kalkylerna över införandet av specialodlingar, nämligen att de endast avse att giva en uppfattning i stort om hur det ekonomiska resultatet kommer att påverkas vid en omläggning av driften. Utgångspunkten för beräkningarna har varit en tänkt gård med en totalareal av cirka 10 ha åkerjord och en nötkreatursbesättning på 5 mjölkkor med ett för rekrytering lämpligt antal ungdjur. Den fråga, som därvid uppställts, har varit, vilka förändringar i arealanvändning, arbetsåtgång och nettovinst som uppstå, om koantalet minskas och ersattes med modersuggor eller gödsvin. För att belysa detta spörsmål ha olika alternativ för driftens utformning prövats. Då det icke varit möjligt att här framlägga en lösning av alla de fall, som kunna tänkas ifrågakomma, har utredningen valt att i samtliga alternativ endast utbyta två av de fem mjölkkorna med tillhörande ungdjur. Genom att på så sätt allenast en mindre del av mjölkproduktionen ersattes av andra produktionsgrenar ha möjligheter erhållits att liksom vid beräkningarna över specialodlingarnas lönsamhet använda differenskalkylering. Genom att införa en djurproduktion, som icke behöver foder från en lika stor areal som den ursprungliga nötkreatursbesättningen — i förevarande alternativ 5 mjölkkor jämte ungdjur — uppstår ett överskott av areal, som måste utnyttjas på annat sätt. Det ekonomiska resultatet av ett dylikt utnyttjande kommer givetvis att påverka slutresultatet vid en jämförelse mellan olika alternativ. Vid beräkningarna över dessa överblivna arealer har utredningen utgått från odlingen av antingen höslvete eller havre, d. v. s. de grödor, vilka tidigare använts som jämförelsegrödor vid behandlingen av specialodlingarna. Härigenom har vunnits, att beräkningarna över djurproduktionen kunnat anslutas till de olika specialodlingsalternativen. I den mån vid övergång exempelvis från mjölkproduktion till smågrisproduktion arealer bliva lediga och dessutom arbetsförbrukningen minskar, torde det kunna tänkas, att en del av den sålunda överblivna arealen kan komma till användning för ett eller annat slag av specialodling. Utredningen har utan att framlägga några beräkningar häröver endast velat peka på de möjligheter, som sannolikt finnas att ytterligare förbättra det ekonomiska resultatet vid mindre jordbruk. Vid en omläggning av animalieproduktionen måste även hänsyn tagas lill utrymmet i tillgängliga byggnader. I en del av alternativen har räknats med att den djurproduktion, som införes som ersättning för mjölkproduktionen, är av den omfattningen, att djuren fullständigt utnyttja förefintligt byggnadsutrymme. Andra alternativ kräva större sådant, varvid har förutsatts att extra plats finnes eller lätt kan ordnas, vilket även i många fall torde kunna ske.

192 Alternativen ha indelats i två grupper (A och B) efter mjölkkornas avkastning. I grupp A har förutsatts en avkastning av 3.000 kg mjölk per ko och år och i grupp B 4.000 kg per ko och år. Inom varje grupp finnas tre undergrupper. I den första av dessa undergrupper, omfattande alternativen A 2—A 3 respektive B 2—B 3, förutsattes att samtliga djur få plats inom samma byggnadsutrymme. Den andra undergruppen, alternativen A 4—A 5 respektive B 4—B 5, har ett större djurantal än vad som får plats inom den ursprungliga byggnaden. Den tredje undergruppen slutligen innefattar alternativen A 6 och B 6, som motsvara alternativen A 3 respektive B 3, dock med den avvikelsen, att höstvete- och havreskördarna äro högre i förstnämnda alternativ. Den ursprungliga produktionen har betecknats med A 1 och B 1. De olika alternativen framgå av nedanstående sammanställning. A. Areal 8,0 ha Mjölkavkastning pr ko och år 3.000 kg Alt. A l . 5 kor A 2. 3 kor 1 modersugga 2,7 ha a) höstvele b) havre A 3 . 3 kor 20 gödsvin pr år 1 ha a) höstvete b) havre A 4. 3 kor 3 modersuggor 1,6 ha a) höstvete b) havre B. Areal 9,0 ha Mjölkavkastning pr ko och år 4.000 kg Alt. B 1. 5 kor B 2. 3 kor 1 modersugga 3,1 ha a) höstvete b) havre B 3. 3 kor 20 gödsvin pr år 1,4 ha a) höstvete b) havre

A 5. 3 kor 30 gödsvin pr år A 6. 3 kor 20 gödsvin pr år 1 ha a) höstvete (3.500 kg/ha) b) havre (3.000 kg/ha)

B 4. 3 kor 2 ha a) höslvete b) havre 3 kor 30 gödsvin pr år 0,3 ha a) höstvete b) havre B 6. 3 kor 20 gödsvin pr år 1,4 ha a) höstvete (3.500 kg/ha) b) havre (3.000 kg/ha)

Arealerna av höstvete och havre, som angivits för en del av alternativen, utgöra de nödvändiga ersättningarna för minskad foderareal. I de fall, där skördarna av dessa grödor icke särskilt angivits, äro de 2.200 respektive 1.700 kg/ha, d.v.s. medelskördarna för hela riket åren 1933—1942. Beräkningarna utföras som kalkyler över de rörliga kostnadernas förändringar vid övergång från ett alternativ till ett annat. Såväl foderodlingen som djurskötseln ha medtagits i jämförelsen. De kostnader, som äro för-

193 Fasta kostnader Arbetskostnader Materialkostnader kreatursgödsel Underhålls-, avskrivningsoch räntekostnader samtliga utom för lev. inventarier Övriga produktionskostnader veterinär o. medicin div. kostnader för växtodl. dragkostnader kraft och lyse försäkringar allm. omkostnader skatter expeditionskostnader

Rörliga kostnader I foderproduktionen: Materialkostnader handelsgödsel utsäde betnings- o. ogräsbek.medel hässjematerial övriga produktionskostnader maskinhyra I djurskötseln: Materialkostnader kraftfoder mineralfoder helmjölk skummjölk Underhålls-, avskrivnings- och räntekostnader lev. inventarier övriga produktionskostnader betäckningskostnader blandning av kraftfoder

bundna med respektive produktion, upptagas i följande sammanställning, där fördelning på rörliga och fasta kostnader gjorts. De rörliga kostnader, som redovisas, ha medtagits i beräkningarna. I sammanställningen ha arbetskostnaderna förts till de fasta kostnaderna i motsats till vad som var fallet i kalkylerna rörande specialodlingar. Orsaken härtill är, att i detta fall skillnaderna i arbetsåtgången mellan de olika alternativen äro förhållandevis små. Förutsättningarna för de uppgjorda kalkylerna redovisas i bilaga 3. Foderbehovet för de olika djurslagen har beräknats enligt fodernormer i gängse handböcker (S. Larsson: Husdjurens utfodring och vård, Stockholm 1945). Vid beräkning av foderbehovet vid mjölkproduktionen har till årsbehovet per mjölkko lagts foderbehovet för uppfödning av 1/4 kalvfärdig kviga. För fläskproduktionen räknas med 4,5 fe/kg tillväxt. Foderbehovet bliver sålunda följande för de olika djurslagen. Mjölkko, 3.000 kg mjölk/år, inkl. rekrytering Mjölkko, 4.000 kg mjölk/år, inkl. rekrytering Modersugga med 2 kullar smågrisar (16 st.) pr år Gödsvin, 10 st., uppfödning från 20 till 100 kg lev. v. (9,5 till slakt — slaktvikt 75 kg — 0,5 död vid 60 kg lev. v.) 13

3.400 fe/år 3.800 fe/år 1.340 fe/år 3.510 fe/år

194 Tabell

83.

Priser skördeåret Förnödenheter

Priser skördeåret Produkter

19B0 19.31 19D3 Salpeter kr pr 100 kg 23,00 23,00 25,50 Superfosfat — „— 12,00 15,00 16,50 40-% kalisalt—,,— 20.50 21,00 17,50 Kraftfoderbl. — „ — 40,00 50,00 51,00 Vetekli —„— 25,00 34,00 38,00 Helmjölk kr pr kg 0,30 0,32 0,37 Skummjölk —„— 0,045 0,045 0,045

1950 1951 1953 Mjölk kr pr kg 0,30 0,32 0,37 Spädkalv kr pr kg lev.v. 1,40 1,65 195 Fläsk kr pr kg 2,50 3,20 3,25 Smågrisar kr pr kg lev.v. 2,80 3,30 3,75 Höstvete kr pr 100 kg 31,00 40,00 47,00 Havre —.,— 22.00 33.00 23,00

Använda priser redovisas i tabell 83. Arbetsförbrukningen för de olika grödorna har ursprungligen beräknats enligt Nanneson—Ringborg. Till deras normtal ha lagts 10 % (motsvarande ett arbelsförbrukningsindex av 110), med hänsyn till att det här gäller mindre jordbruk. De använda arbetsförbrukningstalen torde vara fullt acceptabla även med utgångspunkt i de normtal, som utarbetats inom Lantbruksförbundets driftsbyrå under de senare åren (F. Ericson: Jordbrukets arbets- och dragkraftbehov II, Lantmannen 1950, sid. 329). Gödselmängder per hektar, utsäde m. m. ha uppskattats med hänsyn till de beräknade skördarnas storlek. De i kalkylerna använda hektarskördarna för de olika fodergrödorna äro medelskördar för hela riket under åren 1938—1947. Vid beräknandet av de olika djurslagens behov av foderarealer har hänsyn tagits till normala lagringsförluster på dessa skördar. Skördarna äro i foderenheter: Fodersäd Rotfrukter och blast Vallfoder Bete och grönfoder

1.570 4.630 1.640 2.000

Ur kontrollnämndens redogörelser för kontrollföreningarnas verksamhet samt handböcker i utfodringsfrågor har normal sammansättning av foderstater för olika djurslag erhållits. Sedan foderstater uppgjorts, ha arealerna foderodlingar av olika slag beräknals. De inköpta fodermedlen ha uppskattats till följande procentuella andelar av totalfodret: Nötkreatur Modersuggor + smågrisar Gödsvin

Skummjölk — 15 20

Kraftfoder 14 15 15

S:a % 14 30 35

Arbetsförbrukningen inom djurskötseln har beräknats med av Ericson angivna normtal som utgångspunkt (F. Ericson: Jordbrukets arbets- och dragkraftbehov, Lantmannen 1949, sid. 103). För modersuggor finnas emellertid inga normlal, varför arbetsförbrukningen för dessa har måst uppskattas. Vid genomförandet av kalkyleringen ha till en början uppgjorts tre kalkyler, upptagande intäkter och rörliga kostnader för de olika produktionsgrenar som undersökts. Med utgångspunkt i skillnaden mellan intäkter och

195 Tabell 84. Variationer

i

arealanvändning. Arealanvändning, ha

A. Mjölkprod.: 3.000 kg pr ko och år Alt. A. 1 5 kor A. 2 3 kor, 1 modersugga + 2,7 ha höstvete eller havre A. 3 3 kor, 20 göds vin + 1,0 ha höstvete eller havre A. 4 3 kor, 3 modersuggor + 1,6 ha höstvete eller havre A. 5 3 kor, 30 gödsvin A. 6 3 kor, 20 gödsvin + 1,0 ha höstvete eller havre (högre vete- och havreskörd) B. Mjölkprod.: 4.000 kg pr ko och år Alt. B. 1 5 kor B. 2 3 kor, 1 modersugga + 3,1 ha höstvele eller havre B. 3 3 kor, 20 gödsvin + 1,4 ha höslvete eller havre B. 4 3 kor, 3 modersuggor + 2,0 ha höstvete eller havre B. 5 3 kor, 30 gödsvin + 0,3 ha höstvete eller havre B. 6 3 kor, 20 gödsvin + 1,4 ha höstvete eller havre (högre vete- och havreskörd)

2,5

0,5

3,5

1,0

0,5

8,0

1,9

0,4

2,1

0,6

0,3

2,7

8,0

3,3

0,7

2,1

0,6

0,3

1,0

8,0

2,7 4,2

0,5 0,9

2,1 2,1

0,7 0,6

0,4 0,3

1,6

8,0 8,1

3,3

0,7

2,1

0,6

0,3

1,0

8,0

2,5

0,5

4,0

1,0

1,0

1,9

0,4

2,4

0,6

0,6

3,1

9,0

3,3

0,7

2,4

0,6

0,6

1,4

9,0

2,7

0,5

2,4

0,7

0,7

2,0

9,0

4,2

0,9

2,4

0,6

0,6

0,3

9,0

3,3

0,7

2,4

0,6

0,6

1,4

9,0

9,0

rörliga kostnader i dessa kalkyler och i tidigare redovisade kalkyler för höstvete och havre ha beräkningarna för de olika alternativen utförts. Resultatet av kalkylerna över variationer i arealanvändning, arbetsförbrukning och nettovinst redovisas i det följande. Variationerna i arealanvändning framgå av tabell 84. Minskningen av koantalet och införandet av smågris- eller gödsvinsproduktion medföra, att vall-, grönfoder- och betesarealerna minskas. Jämsides härmed följer en ökning i fodersädesarealen, vilken blir större ju mera omfattande svinproduktionen göres. Samtidigt frigöres också areal för annan produktion. Förändringarna ha icke större omfattning, än att de ur växtföljdsteknisk synpunkt mycket väl kunna genomföras. Går man längre i driftsomläggningen och ersätter mjölkkorna helt med svin, bliver problemet svårare. I så fall torde nämligen vallarealen, i den mån den utnyttjas till foder, helt försvinna. På den vid övergång till svinproduktion frigjorda arealen har i kalkylerna insatts höstvete- eller havreodling. Härigenom erhållas på dessa arealer odlingar, vilkas arbelstekniska och ekonomiska konsekvenser äro kända. Intet

196 hindrar emellertid, att andra grödor kunna insättas i stället. Det torde exempelvis vara mycket lämpligt att, i den mån arbetskraftsreserv finnes, här delvis införa specialodlingar, överhuvud erbjudas på detta sätt möjligheter till nya odlingar. Att friheten vid valet av grödor är stor framgår därav, att enligt kalkylerna ökning i nettovinsten erhålles i hälften av antalet alternativ eller därutöver, även om den ledigblivna arealen icke utnyttjas till någon som helst odling. Detta var med 1950 års prisförhållanden fallet i alternativen A 3, A 4 och A 6 samt B 4 och B 5 samt med 1951 och 1953 års priser dessutom även i alternativen B 3 och B 6. Nettovinstökning erhålles alltså vid dessa alternativ, om de jämföras med alternativen A 1 respektive B 1, även om ledigblivna arealer på mellan 1 och 2 ha icke utnyttjas till någon som helst odling. För arbetsförbrukningen gäller, att totalåtgången av arbete genomgående är något lägre vid gödsvins- och smågrisproduktionen än vid mjölkproduktionen. Härvid bör dock märkas, att arbetsåtgången inom växtodlingen vid svinproduktionen i de flesta fall är något högre än vid mjölkproduktionen. Skillnaderna i totalåtgången faller huvudsakligen på djurskötseln. Dessa förhållanden framgå av tabell 85. Tabell

85. Variationer

i

arbetsförbrukning. Arbetsförbrukning, mt foderdjurs odling skötsel

Mjölkprod.: 3.000 kg pr ko och år Alt. A. 1 5 kor A. 2 3 kor, 1 modersugga, 2,7 ha höstvete . 3 „ 1 „ , 2,7 „ havre . . . A. 3 3 kor, 20 gödsvin, 1,0 ha höstvete . . . 3 „ 20 „ , 1,0 „ havre A. 4 3 kor, 3 modersuggor, 1,6 ha höstvete 3 „ 3 „ , 1,6 „ havre . . A. 5 3 kor, 30 gödsvin A. 6 3 kor, 20 gödsvin, 1,0 ha höstvete . . . 3 „ 20 „ , 1,0 „ havre (högre vete- och havreskörd) Mjölkprod.: 4.000 kg pr ko och år Alt. B. 1 5 kor B. 2 3 kor, 1 modersugga, 3,1 ha höstvete . 3 „ 1 „ , 3,1 „ havre . . . B. 3 3 kor, 20 gödsvin, 1,4 ha höstvete 3 „ 20 „ , 1,4 „ havre B. 4 3 kor, 3 modersuggor, 2,0 ha höstvete 3 „ 3 „ , 2,0 „ havre . . B. 5 3 kor, 30 gödsvin, 0,3 ha höstvete . . . . 3 „ 30 „ , 0,3 „ havre B. 6 3 kor, 20 gödsvin, 1,4 ha höslvete 3 „ 20 „ , 1,4 „ havre (högre vete- och havreskörd)

670 710 610 760 720 700 650 790 760 730

900 630 630 680 080 810 810 750 680 680

1.570 1.340 1.240 1.440 1.400 1.510 1.460 1.540 1.440 1.410

760 800 690 840 800 790 720 870 860 850 800

900 630 630 680 680 810 810 750 750 680 680

1.060 1.430 1.320 1.520 1.480 1.600 1.530 1.620 1.610 1.530 1.480

197 Tabell 86. Skillnader

i nettovinst

vid jämförelse

Mjölkprod.: 3.000 kg pr ko och år Alt. A. 2 3 kor, 1 modersugga, 2,7 ha höstvete . 3 „ 1 „ , 2,7 „ havre . . . A. 3 3 kor, 20 gödsvin, 1,0 ha höstvete . . . 3 „ 20 „ , 1,0 „ havre A. 4 3 kor, 3 modersuggor, 1,6 ha höstvete 3 „ 3 „ , 1,6 „ havre . . A. 5 3 kor, 30 gödsvin A. 6 3 kor, 20 gödsvin, 1.0 ha höstvete ... 3 „ 20 „ , 1,0 „ havre (högre vete- och havreskörd) Mjölkprod.: 4.000 kg pr ko och år Alt. B. 2 3 kor, 1 modersugga, 3.1 ha höstvete . 3 „ 1 „ , 3,1 „ havre . . . B. 3 3 kor, 20 gödsvin, 1,4 ha höstvete 3 „ 20 „ , 1,4 .. havre B. 4 3 kor, 3 modersuggor, 2.0 ha höstvele 3 „ 3 „ , 2,0 „ havre . . B. 5 3 kor, 30 gödsvin, 0,3 ha höstvete 3 „ 30 „ , 0,3 „ havre B. 6 3 kor, 20 gödsvin, 1.4 ha höstvete . . . . 3 „ 20 „ , 1,4 „ havre (högre vete- och havreskörd)

med alternativ

A 1 och B 1.

Kronor 1950

Kronor 1951

Kronor 1953

1.750 1.000 1.690 1.410 2.460 2.020 1.920 2.130 1.760

330 770 500 1.730 1.300

860 1.110

750 —90 460 80 1.410

870 490 410 930 380

620 1.420 1.030 2.190 1.640 1.580 1.500 2.050 1.520

340 1.450

890 2.710 1.810 1.550 1.980 1.100

1.550 —200 1.140

350 2.400 1.270 1.160

990 1.880

640 Förändringarna i nettovinsten vid övergång från mjölkproduktion till smågris- eller gödsvinsproduktion framgå av tabell 86. Som synes erhålles i samtliga fall utom två en nettovinstökning vid övergång till svinproduktion. Härvid visa särskilt A-alternativen, absolut sett, stora ökningar, d. v. s. ju lägre mjölkproduktionen ursprungligen är, desto mera fördelaktigt bliver det att utbyta den mot annan produktion. Av kalkylerna torde kunna dragas den slutsatsen, att inom det avkastningsområde, där det mindre jordbrukets mjölkkor huvudsakligen finnas, avsevärda fördelar kunna beräknas följa med en delvis övergång till svinproduktion. Redan avkastningen i A-alternativen, 3.000 kg mjölk per ko och år, är ju hög i förhållande till medelavkastningen vid det mindre jordbruket. Här bör anmärkas, att vid den företagna minskningen av koantalet från 5—3 mjölkkor någon hänsyn icke tagits till att i regel de sämsta djuren slås ut. Egentligen borde alltså 5 kor med en avkastning per ko av 3.000 kg mjölk jämföras med ett alternativ, där de 3 återstående djuren ha en avkastning av t. ex. 3.300 å 3.500 kg mjölk. Någon hänsyn till denna faktor har icke tagits vid dessa jämförelser. Skillnaderna i mjölkavkastning vid övergång från det ena alternativet till det andra äro ju i alltför hög grad underkastade individuella variationer. Man kan dock med hänsyn till det nu anförda framhålla, att jämförelsealternativen, där det mindre ko-

198 antalet ingår, i regel gestalta sig något bättre än vad som framgår av kalkylerna. Om man utgår från de uppgjorda beräkningarna, synes en övergång till smågrisproduktion vara fördelaktigare än en övergång till göds vinsproduktion. Detta framgår kanske bäst, om alternativen A 4 och A 6 jämföras. Inverkan av höstvete och havreodling är i dessa båda alternativ ungefärligen lika stor, på grund av att totalskördarna i de båda alternativen äro praktiskt taget lika. I alternativet A 4, som avser en övergång till smågrisproduktion, redovisas en ökning av nettovinsten, vilken år 1950 med omkring 55 %, år 1951 med omkring 15 % samt år 1953 med omkring 35 % överstiger alternativet A 6, där en övergång till gödsvinsproduklion förutsattes. Enligt vad den gjorda undersökningen utvisar, synes resultatet av organisationsförändringen bliva bättre, ju större omfattning en övergång till svinproduktion erhåller. Detta framgår därav, att alternativen med 3 modersuggor och med 30 gödsvin genomgående visa en större nettovinstökning än alternativen med 1 modersugga respektive 20 gödsvin. Kan alltså utrymme beredas i befintliga byggnader för ett större djurantal, är detta mera lönsamt än att hålla ett mindre antal djur. Härvid bör dock understrykas, att några särskilda kostnader för byggnaderna icke medräknats, varför det nyssnämnda gäller endast under förutsättning, att större förändringar i byggnaderna icke behöva företagas. Skillnaden mellan alternativen 3 och 6 är endast, att skördarna av höstvete respektive havre, som insatts på den ledigblivna arealen, äro högre i alternativ 6 än i alternativ 3. De större nettovinsterna » alternativen 6 innebära, att ju fördelaktigare den ledigblivna arealen utnyttjas, desto bättre totalresultat av driftsförändringen erhålles. Kalkylmaterialet giver även möjligheter att understryka den betydelse, som en hög mjölkproduktion per ko har. Detta kan belysas genom följande exempel. Såsom framgår av tabell 84 beräknas enligt alt. B 1 fem kor med en mjölkproduktion av 4.000 kg per ko och år kräva en foderodling på en areal av 9 ha. Till jämförelse kan tagas det i samma tabell under all. A 1 angivna exemplet, enligt vilket för samma koantal men med en mjölkproduktion av endast 3.000 kg per ko och år erfordras en foderodlingsareal av 8 ha. Då en jämförelse bör göras vid lika totalareal, bör till denna areal läggas ytterligare 1 ha för annan odling än foderodling. Arbetsförbrukningen i alt. B 1 uppskattas till 1.660 mt/år. Insattes höstvete eller havre på det nyssnämnda extra hektaret, kommer arbetsförbrukningen — beroende på vilken gröda som användes — att variera mellan 1.620 och 1.680 mt/år. Arbetsförbrukningen är alltså i stort sett lika i de båda exemplen. Vid jämförelse av nettovinsten har utredningen beträffande alt. A 1 räknat med följande variationer, vilka ansluta sig till de i tabell 69 angivna kalkylskördarna för höstvete och havre:

199 1) 5 kor och 2) 5 „ „ 3) 5 „ „ 4) 5 „ „

1 ha höstvete 1 „ „ 1 „ havre 1 „ „

(3.500 kg/ha, hög skörd) (2.200 „ , låg „ ) (3.000 „ , hög „ ) (1.700 „ , låg „ ).

ökningen i nettovinsten, som sålunda erhålles vid en övergång från dessa olika fall inom alt. A 1 till alt. B 1 med 5 kor, för vilka avkastningen är 4.000 kg mjölk per år, utgör med 1950 års prissiffror 460, 790, 840 respektive 1.060 kronor. I samtliga fall medföra alltså de högre avkastande korna en avsevärd nettovinstökning. Resultatet bliver i princip detsamma, om man utgår från 1951 och 1953 års kalkyler. Med 1953 års siffror bliver nettovinstökningen 260, 790, 1.140 respektive 1.350 kronor. Det låga priset på fodersäd detta senare år betyder således stor nettovinstökning vid hög avkastning per ko. Den nu gjorda undersökningen har avsett alt genom exempel belysa de möjligheter, som vid det mindre jordbruket finnas att förbättra lönsamheten genom olika förändringar av driftsformen. Utredningen, som därvid utgått från driftsformer med vall- och spannmålsodling kombinerade med mjölkproduktion, har undersökt de tekniska och ekonomiska konsekvenserna av nedanstående förändringar. A.

B.

Införandet av följande specialodlingar: Jordgubbar, hallon, svarta vinbär, gurkor, rödbetor, sockerbetor, bruna bönor och humle. Delvis utbyte av mjölkproduktionen mot smågris- eller gödsvinsproduktion.

Beräkningarna visa de ekonomiska konsekvenserna åren 1950, 1951 och 1953. Specialodlingar De ekonomiska beräkningarna ha utförts som differenskalkyler, d.v.s endast de intäkter och kostnader, som variera vid övergången från en produktionsgren till en annan, ha undersökts. De behandlade specialodlingarna jämföras i samtliga fall med höstvete- och havreodling. Övergången från odling av höstvete eller havre till odling av bär, grönsaker och sockerbetor medförde under de antagna förutsättningarna och vid försiktigt uppskattade normalskördar stegringar av nettovinsten 1950, 1951 och 1953. Svarta vinbär och gurkor utgjorde dock undantag härifrån sistnämnda är. För bruna bönor voro däremot stegringarna i nettovinsten icke lika entydigt till fördel för den nya odlingen förrän vid en högre skörd. övergången till humleodling medförde icke någon ökning av nettovinsten. För att anpassa de olika specialodlingarna till vanligen förekommande driftsformer har en närmare undersökning av arbetsförbrukningen måst göras. Det har därvid visat sig, att specialodlingarna i regel ha en i för-

200 hållande till vanliga jordbruksgrödor hög arbetsförbrukning. Denna är sålunda för bärodling 2 å 3 gånger och för humleodling 5 å 6 gånger så stor som vid rotfruktsodling. För gurk- och rödbetsodling ligger den upp till 50 % högre än för rotfruktsodling. Arbetsförbrukningen vid odling av bruna bönor ligger däremot lägre och utgör ungefär 60 % av rotfruktsodlingens. Utmärkande för bär- och gurkodling är, att arbetsförbrukningen vid skörden utgör en stor del av den tolala arbetsförbrukningen. Sålunda har undersökningen utvisat, att arbetsförbrukningen vid skördearbetet uppgår till mellan 60 och 80 % av den totala. Det stora behovet av mänskligt arbete gör specialodlingarna särskilt lämpade att införa i det mindre jordbrukets driftsform. Svårigheten vid framför allt bär- och gurkodling är emellertid, att det arbetskrävande skördearbetet ofta infaller under tider, som upptagas av annat brådskande jordbruksarbete. Detta medför, att de odlingsarealer, som i praktiken kunna tänkas, i regel måste bliva små. Under förutsättning att endast familjens arbetskraft användes, ligger sålunda arealernas lämpliga storlek i regel under 0,5 ha. Genom den höga arbetsförbrukning, som i allmänhet följer med de olika specialodlingarna, tillföres brukaren och dennes familj en betydande arbetsinkomst. Även om en övergång från höstvete- och havreodling till specialodlingar icke medför någon ökning i nettovinsten, kunna därför skäl finnas för ett sådant utbyte av grödor. Förutsättningen härför är, att jordbrukarfamiljen verkligen har möjligheter att utföra de ökade arbetena. Det har därför varit av intresse att undersöka, hur högt arbetsförbrukningen kan stiga, utan att nettovinsten bliver lägre än för höstvete och havre. Undersökningen har visat, att år 1950 de i kalkylerna använda arbetsförbrukningstalen vid normala skördar kunnat för samtliga grödor utom humle höjas med 15 å 20 % utan risk, att nettovinsten bleve lägre än vid höstvete- och havreodling. Ur nu angivna synpunkt torde sålunda möjligheterna under nämnda år att övergå till specialodling få betraktas som relativt goda. Detta gäller dock i mindre grad om odling av hallon, sockerbetor och bruna bönor och ej alls odling av humle, där nettovinsten i regel låg under den vid höstvete- och havreodling erhållna. År 1951 voro förhållandena icke så förmånliga för alla grödor som året dessförinnan. Bärodlingarna och sockerbetorna visade ungefär samma resultat som år 1950, medan för gurkor, bruna bönor och rödbetor en höjning av arbetsförbrukningstalen med endast omkring 10 % vid god medelskörd var möjlig. Beräkningarna för år 1953 utvisade ett ytterligare något minskat utrymme för höjning av arbetsförbrukningen. Svarta vinbär, gurkor och bruna bönor gåvo icke ens ökad nettovinst vid de i respektive kalkyler använda arbetsförbrukningstalen. Om man i stället för arbetstimmar räknade med hektarskördar och produktpriser, erhölls i princip samma bild av läget. Det visade sig sålunda, att paritetsskörden för jordgubbar låg mer än 40 % under vad som i denna

201 undersökning betecknats som god medelskörd och för övriga behandlade odlingar med undantag av rödbetor, bruna bönor och humle omkring 15 % under motsvarande skörd. För rödbetor och bruna bönor låg paritetsskörden mindre än 10 % under och för humle över medelskörden. Undersökningen giver vidare vid handen, att produktpriserna kunde sjunka med i genomsnitt omkring 20 % år 1950 och mellan 5 och 10 % år 1951, för att lönsamhetsgränsen skulle nås. Som tidigare nämnts, lågo hallon och bruna bönor år 1950 samt rödbetor och bruna bönor år 1951 närmare gränsen än de övriga. År 1953 kunde produktpriserna för halva antalet av specialgrödorna sänkas, medan däremot samma priser för andra hälften måste höjas för att nå lönsamhetsgränsen. Priserna på jordgubbar och sockerbetor kunde sjunka omkring 20 % och priserna på hallon och rödbetor omkring 5 %. För svarta vinbär, gurkor och bruna bönor fordrades en prishöjning av omkring 5 %. Humle visade sig icke under något av de undersökta åren lika lönsam som höstvete och havre. På grund av den stora arbetsförbrukning, som är förbunden med flertalet av nyssnämnda odlingar, bliver ökningen i jordbrukarfamiljens inkomster vid övergång till specialodlingar i många fall icke oväsentlig. Vid odlingsarealer på 0,5 och 0,2 ha kan man sålunda räkna med följande ökningar i de olika odlingarnas löneförmåga under respektive år. ökning i löneförmågan vid arealer om 0,5 ha

Jordgubbar Hallon Svarta vinbär Gurkor Rödbetor Sockerbetor Bruna bönor Humle

0,2 ha

1.500 kr 1.400 1.500 1.000 1.100 600 300 2.100

2.000 kr 1.700 1.500 900 700 700 200 2.000

2.200 kr 2.000 1.600 900 900 900 200 15

600 kr 600 600 400 400 200 100 800

800 kr 700 600 400 300 300 100 800

900 k r 800 700 400 400 400 100 5

Alltefter den olika mängd arbete, de skilda grödorna kräva, varierar den betalning per timme, som jordbrukarfamiljen under normalförhållanden kan räkna med. Följande sammanställning visar sålunda den timersättning, som familjen kan påräkna för merarbetet vid övergång till olika odlingar. För varje gröda angivas två priser per timme, motsvarande lågt respektive högt skördealternativ. Normalersättningen per timme enligt kalkylerna är 1,90 kronor år 1950, 2,25 kronor år 1951 och 2,80 kronor år 1953.

Jordgubbar Hallon Svarta vinbär Gurkor Rödbetor Sockerbetor Bruna bönor Humle

Kronor pr timme för ökat arbete 1950 1951 1953 2,00—2,70 2,70—3,70 2,90—3,90 1,60—2,10 2,00—2,60 2.40—3,00 1,90—2,50 1,90—2,50 2,00—2,70 1,80—2,80 1,40—2,60 1,40—2,60 2,50—3,50 1,40—2,40 2,00—3,10 1,50—2,50 1,90—2,70 2,40—3,80 1,10—2,70 0,70—2,50 0,70—2,50 0,90—1,40 0,60—1,30 —0,20—0,20

202 För bär- och grönsaksodlingarna torde man kunna räkna med att jordbrukaren och dennes familj som regel få en god ersättning för det merarbete, de utföra. Vid odling av bruna bönor torde ersättningen bliva ungefär lika hög som lantarbetarlönen. Animalieproduktion Utgångspunkten vid kalkylerna rörande animalieproduktionen har varit en tänkt gård med omkring 10 ha åkerjord och en besättning av 5 mjölkkor med tillhörande ungdjur. I kalkylerna ha 2 av dessa mjölkkor utbytts mot smågris- respektive gödsvinsproduktion av olika omfattning. Två huvudalternativ ha undersökts, ett med 3.000 och ett med 4.000 kg mjölk per ko och år. Vid övergången till svinproduktion minska vall-, grönfoder- och betesarealerna, medan fodersädsarealen ökar. Dessutom frigöres areal för annan produktion. Ur växtföljdstekniska synpunkter synas de förändringar, som sålunda i kalkylerna påvisats, utan olägenhet kunna organisatoriskt behärskas. På den vid övergång till svinproduktion frigjorda arealen ha i kalkylerna insatts höstvete- eller havreodling. Intet hindrar emellertid, att andra grödor odlas i stället. Det torde exempelvis vara mycket lämpligt att här delvis införa specialodlingar, i den mån arbetskraftsreserv finnes. Överhuvud ha på detta sätt vägar till nya odlingar öppnats. För arbetsförbrukningen gäller att totalåtgången av arbete genomgående ä r något lägre vid svinproduktionen än vid mjölkproduktionen. Arbetsåtgången inom växtodlingen är dock i de flesta fall något högre vid svinproduktionen än vid mjölkproduktionen. Skillnaderna äro emellertid icke större, än att arbetet säkerligen utan svårighet kan utföras med tillgänglig arbetskraft. I de flesta fallen — endast två undantag — har under de undersökta åren erhållits en nettovinstökning vid övergång till svinproduktion. Härvid visar särskilt alternativet med den lägre mjölkproduktionen per ko goda ökningar. J u högre mjölkproduktionen ursprungligen är, desto ofördelaktigare blir det att utbyta den mot annan produktion. Inom det avkastningsområde, där det mindre jordbrukets mjölkkor huvudsakligen finnas, kan man räkna med att avsevärda fördelar följa med en delvis övergång till svinproduktion. De uppgjorda beräkningarna tyda på att en övergång till smågrisproduktion är fördelaktigare än en övergång till gödsvinsproduktion. Resultatet av svinproduktionen synes även bliva bättre, ju större omfattning denna erhåller. Detta gäller emellertid endast under förutsättning, att svinproduktionen anpassas efter förefintliga byggnadsutrymmen och att större förändringar i byggnaderna icke behöva företagas.

8. Undervisnings- och upplysningsfrågor

Det mindre jordbruket är — som tidigare nämnts — framför allt ett arbetsföretag, där innehavarens och hans familjs arbetsinsatser spela en avgörande roll för företagets ekonomi. Att med framgång bedriva jordbruk kräver emellertid alltmera icke blott handlag för sådant arbete utan därjämte ett icke obetydligt mått av kunskaper. Såsom redan framgått av kapitel 4 och bilagan till samma kapitel, kan man ofta bakom ett mer eller mindre gott ekonomiskt resultat spåra vederbörande brukares egna kvalifikationer för yrket. Inom alla yrkesgrupper strävar man efter att jämte praktisk skicklighet förvärva även teoretiskt kunnande. Ingen annan praktisk näringsgren torde vara så beroende av utvecklingen inom skilda vetenskaper som jordbruket. Det är icke blott så, att den jordbrukare, som har goda teoretiska kunskaper, har lättare att driva sitt jordbruk på bästa ekonomiska sätt, utan han har också lättare än den i detta avseende mindre kunnige att vid behov finna nya utvägar för att inom silt yrke förbättra sin ekonomiska och sociala ställning. Jordbruket är underkastat en ständig utveckling, vilken just nu är särskilt påtaglig. För att kunna följa framstegen inom jordbruket och draga nytta av desamma fordras av jordbrukaren, att han skall kunna tillgodogöra sig de upplysningar, som i detta hänseende meddelas i föredrag och skrifter. Detta ställer sig emellertid svårt för den teoretiskt oskolade, vilken därför också sällan finner intresse i att vare sig åhöra föredrag, läsa fackskrifter eller på annat sätt skaffa sig kännedom om vad som eljest kan vara honom till gagn. Utredningen är fullt medveten om att det icke är tänkbart, att inom rimlig tid alla landets jordbrukare skola ha skaffat sig teoretisk underbyggnad i jordbruksämnen, men vill redan nu framhålla, att oavsett detta undervisningen och upplysningen måste av de nuvarande på området verksamma organen särskilt inriktas så, att hänsyn tages till nyssnämnda faktiska förhållanden. Till gagn för skilda grenar av lanthushållningen bedrives en omfattande forsknings- och försöksverksamhet. Resultaten från denna verksamhet äro emellertid tämligen betydelselösa, innan de omsatts i praktiken och där givit ett utbyte i form av förbättrad ekonomi eller social ställning för jordbrukets utövare. Utredningen har konstaterat, att, särskilt när det gäller det mindre jordbruket, det tager mycket lång tid, innan dessa resultat komma

204 till praktiskt utnyttjande. Sådana viktiga detaljer som betning av utsäde, besprutning av potatis mot bladmögel, användning av fullgott vallutsäde, tillräcklig och någorlunda riklig användning av konstgödsel, skörd av vallgrödorna i lämpligt skördestadium, någorlunda riktig utfodring av husdjuren o. s. v. ha under flera årtionden varit föremål för ett intensivt upplysningsarbete, men utnyttjas ändock i mycket liten utsträckning av det mindre jordbruket. Många viktiga men ofta enkla åtgärder ha icke blivit genomförda, trots att man för länge sedan upptäckt deras ekonomiska betydelse. Betesfrågan är exempelvis mångenstädes ännu icke ordnad på ett rationellt sätt. Till och med skogsbetning förekommer fortfarande i icke ringa utsträckning. Såsom framhållits i kapitel 7 finnas en mängd för det mindre jordbruket lämpliga produktionsdetaljer, som kunna lämna god inkomst. Dessa fordra emellertid ett speciellt kunnande för att giva ett gott ekonomiskt resultat. Sålunda kräver exempelvis bärodling, att vederbörande bland annat förstår att bekämpa växtsjukdomar i rätt tid och på rätt sätt. Han måste vidare kunna särskilja olika skadeinsekter för att kunna bedöma risker för skador och vidtaga motåtgärder o. s. v. Gödsling och skötsel i övrigt av en dylik gröda ställa helt andra krav på jordbrukaren än när fråga är om exempelvis vall- och stråsädesgrödor, vilkas odling för övrigt pågått sedan länge och därför blivit mera traditionell. Odling av matpotatis till försäljning fordrar en annan omsorg och noggrannhet än odling av fabriks- och foderpotatis. Vad husdjursskötseln beträffar tarvar exempelvis smågrisuppfödning, vilken är särskilt lämpad för det mindre jordbruket, en noggrannhet av helt annat slag vid utfodring av suggor och smågrisar än exempelvis utfodring och skötsel av lågt avkastande mjölkkor. Inom fjäderfäskölseln förhåller det sig på liknande sätt. Många faktorer, som för den mindre kunnige te sig betydelselösa, kunna där spela en avgörande roll för hela ekonomin. Utredningen har under sina resor haft upprepade tillfällen att konstatera, att det varit bristen på kunskaper hos brukaren, som föranlett dåliga ekonomiska resultat vid många lantbruk. Detta är emellertid icke något specifikt för det mindre jordbruket, men eftersom företagarfamiljens ekonomiska resurser här äro små, är familjen mera beroende av även mindre variationer i det ekonomiska utbytet av sitt arbete. Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om icke brukaren av ett litet jordbruk behöver mera kunskaper än brukaren av ett medelstort för att uppnå den minimiinkomst av sitt jordbruk, som han behöver för att kunna fylla nuvarande krav på dräglig levnadsstandard för sig och sin familj. Då småbruksutredningen sålunda har funnit, att en förbättring av företagarnas fackliga kunnande för närvarande är en av de allra viktigaste åtgärderna inom svenskt jordbruk och kanske särskilt vid småbruket, har utredningen icke kunnat underlåta att i anslutning till sitt uppdrag i övrigt ägna denna fråga en relativt stor plats i utredningsarbetet. Såväl den fasta som den rörliga undervisningen kommer att behandlas.

205 A. Den fasta

lantbruksundervisningen

Tid efter annan har i den allmänna diskussionen om den fasta lantbruksundervisningen anmärkts, att densamma icke vore anpassad efter förhållandena inom det mindre jordbruket. 1 Härvid har å ena sidan hävdats, att undervisningen i lantmannaskolorna närmast vore anpassad för det medelstora jordbruket och att skolornas elever till ojämförligt största delen komme därifrån. Mot detta har anförts, att ifrågavarande undervisning bland annat med hänsyn till sin grundläggande art vore lika väl lämpad för blivande småbrukare och brukare av mindre jordbruk som för innehavare av medelstora jordbruk och att även ungdomar från de båda förstnämnda jordbrukargrupperna i ganska stor omfattning kommit till lantmannaskolorna. Vid flera tillfallen har även frågan om upprättande av särskilda skolor för småbrukare varit föremål för prövning. Denna tanke har emellertid av olika skäl avvisats av de kommittéer, som upptagit detta spörsmål till behandling, och i stället ha föreslagits vissa åtgärder till förbättring av undervisningen vid lantbruksundervisningsanstalterna. I samband med omorganisationen av denna undervisning ha statsmakterna i viss mån beaktat detta så tillvida, att det dels medgivits undervisningsanstalterna att bättre anpassa undervisningsplanerna efter å respektive orter rådande förhållanden, dels ock skapats möjligheter för skolorna att anordna även andra kurser än egentliga huvudkurser. Innan småbruksutredningen går in på att närmare behandla nu nämnda spörsmål, skola några siffror framläggas, vilka kunna tjäna till belysning av detsamma. Det torde framför allt vara av vikt att undersöka, hur småbrukarnas teoretiska utbildning verkligen är i jämförelse med andra jordbrukargruppers. För detta ändamål insamlade 1938 års jordbruksutredning material, som avsåg omkring 8.000 jordbrukare i landet. Materialet visade, att den teoretiska grunden hos vårt lands jordbrukare vore svagare vid små än vid medelstora och stora jordbruk. I själva verket syntes det under den tid (1937), undersökningen avsåg, ha varit så, att ju mindre jordbruken voro, desto mindre var den relativa andelen av jordbrukare, som förskaffat sig något slag av yrkesutbildning. För att skaffa ett något nyare material till ytterligare klarläggande av detta spörsmål har småbruksutredningen företagit en undersökning bland eleverna vid de kurser, som vintrarna 1949/50 och 1950/51 pågingo vid lanlmannaoch lanthushållsskolorna. Även om denna undersökning icke direkt kan lämna svar på frågan, huruvida landets småbrukare har en sämre teoretisk utbildning än brukare av större jordbruk, kunna dock vissa upplysningar i detta hänseende hämtas ur densamma. Sannolikt torde det förhålla sig så, 1 Spörsmålet har berörts av samtliga de kommittéer, som sedan år 1907 av Kungl. Maj:t tillsatts för att utreda frågan om den fasta lantbruksundervisningen. Sålunda behandlades detta i kommittébetänkanden åren 1908, 1930, 1938 och 1948.

206 att tendensen att skicka ungdomen till yrkesutbildning är ett uttryck för den allmänna inställningen till och förekomsten av yrkesutbildning inom olika grupper av jordbrukare. Om man utgår från detta antagande, vilket synes rimligt, kunna vissa slutsatser dragas av den företagna undersökningen. Det är emellertid självfallet, att resultatet härav icke kan pressas alltför hårt. Många omständigheter kunna sålunda exempelvis medverka till att en elev sedermera kommer att få annat verksamhetsområde, än det han under studietiden inriktade sig på. Likaså torde väl också kunna förutsättas, att eleverna i allmänhet tänka sig ett något större jordbruk än vad måhända de ekonomiska resurserna sedermera komma att tillåta. Eleverna hade att å särskilt formulär lämna uppgift om faderns yrke, eventuellt föräldrajordbruks slorlek, det län inom vilket vederbörande hörde hemma, framlidsplaner m. m. Sedan skolornas lärare lämnat en redogörelse för eleverna om avsikten med undersökningen, ifylldes formulären av eleverna utan påverkan av lärarna. Undersökningen företogs i samråd med lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå. Svar å frågeformulären till lantmannaskolornas elever inkommo från 46 av landets 49 skolor. Av de skolor, som ej insänt uppgifter, hade två endast sommarkurser, varför några uppgifter ej kunnat lämnas av dem. Den återstående skolan — föreningsskolan vid Sånga-Säby — är av så speciell karaktär, att det ej varit nödvändigt att därifrån erhålla uppgifter. Totalt kunde redovisas 1.581 lantmannaskoleclever 1949/50 och 1.458 elever 1950/51, varav ungefär Vs från icke jordbrukarhem och Vs från jordbrukarhem. Ett mindre antal utländska medborgare redovisades även. Fördelningen av totalantalet på de nämnda grupperna framgår av tabell 87. Tabell

87. Totala

antalet

i undersökningen

deltagande

Svenska medborgare med föräldrajordbruk utan „ Utländska ,, Ofullständiga formulär Summa Tabell 88. Lantmannaskoleelever storlek Hektar åker 0 0,1—2,0 2,1—10,0 10,1—20,0 20,1—50,0 över 50 ingen uppgift lämnad Summa

fördelade efter i hektar åker.

lantmannaskoleelever. Vintern

Vintern

1949/50

1950/51

1.245 328 8 —

1.124 319 7 8

föräldrajordbrukets

Vintern 1919/50 antal %

Vintern 1950-51 antal %

328 35 418 319 325 148

328 32 345 280 329 126 3

23,9 19,4 22,8

100,0

20,9

2,1 26,6 20,3 20,7

9,4 100,0

22,8

2,2

8,7 0.2

207 I den fortsatta framställningen medtagas ej de 8 utländska medborgarna och de elever, som inlämnat ofullständiga formulär. I tabell 88 har en uppdelning av de svenska eleverna skett efter föräldrajordbrukets storlek. Som synes kommer den största gruppen från jordbruk med 2—10 ha åker. Denna grupp innehåller omkring V4 av alla elever. I storleksordning därefter komma grupperna från jordbruk med 10—20 och 20—50 ha åker samt gruppen utan föräldrajordbruk med vardera cirka Vs av totalantalet elever. Från jordbruk med över 50 ha åker komma endast omkring 10 % av samtliga elever. Eleverna från det mindre jordbruket utgöra alltså en ganska betydande del av elevantalet vid lantmannaskolorna, då nära hälften kommer från jordbrukarhem, där gårdarnas åkerareal ligger mellan 0,1 och 20 ha. Anmärkningsvärt är även det stora antalet elever från hem utanför jordbruket. Av särskilt intresse har varit att undersöka, hur stort antalet elever från olika storleksgrupper av jordbruk var i förhållande till totala antalet brukningsenheter i respektive storleksgrupper. Sådana beräkningar ha utförts och en sammanfattning av slutresultatet har givits i tabell 89. I denna redovisas för varje storleksgrupp av jordbruk det antal elever per 1.000 brukningsenheter, som besökte lantmannaskolorna de båda undersökta vintrarna. Siffror för såväl hela riket som för olika delar därav, enligt redovisad indelning, äro upptagna i tabellen. Tabell

89. Lantmannaskoleelever per 1.000 brukningsenheter Storleksgrupper —-—_

Riksom raden Södra Sverige 1 1949/50 1950/51 Södra o. mellersta Sveriges skogs- och dalbygder * 1949/50 1950/51 Mellersta Sveriges slättbygder * 1949/50 1950/51 Norra Sverige * 1949/50 1950/51 Hela riket 1949/50 1950/51 1

från jordbrukarhem med åkerareal i olika storleksgrupper frän olika

av över 2,0 hektar riksområden.

2,1—10,0

10,1—20,0

20,1—50,0

över 50

samtliga

2,37 2.11

7,66 7.28

12,55 15.31

20,07 21,29

4,54 5,59

2,12 1,72

5,43 4,35

12,35 13,12

14,90 17,69

2,57 2,97

1,13 0,79

3,84 3,33

11,18 8,96

20,77 15,91

3,79 4,23

2,35 1,98

6,17 5,46

10,33 18,44

34,01 —

2,01 2,32

2,06 1,70

5,46 4,79

11,72 11,86

20,03 17,05

3,00 3,48

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län. 3 Stockholms län och stad, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län. ' Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. 2

208 Genomgående för såväl hela riket som delområdena är, att i förhållande till brukningsenheternas antal ett allt större antal ungdomar besöka lantmannaskolorna, ju större föräldrarnas jordbruk är. För den största relativa representationen av elever från det mindre jordbruket (2,1—20 ha åker) svarar södra Sverige, medan mellersta Sveriges slättbygder här kommer på sista plats. Av intresse är att konstatera, att norra Sverige icke kommer långt efter södra Sverige. Det må i detta sammanhang nämnas, att, när det gäller samtliga storleksgrupper, södra Sverige har den största och norra Sverige den minsta relativa representationen av de olika riksområdena. I de flesta fall är överensstämmelsen mellan siffrorna för de båda vintrarna mycket god. I tabell 90 redovisas i medeltal för båda vintrarna samma relativa tal länsvis efter föräldrajordbrukets geografiska läge. Tabellen kan sammanfattas på följande sätt. I samtliga län utom två (Göteborgs och Bohus samt Värmlands län) stiga de relativa talen från minsta till näst största storleksgruppen. I samtliga län utom två (Jönköpings och Älvsborgs län) stiga de relativa talen även från näst största till största storleksgruppen. Även om man går till den mindre enheten länet, gäller alltså i stort sett samma förhållanden, som framgick av tabell 89. Tabell

90. Lantmannaskoleelever från jordbrukarhem med åkerareal av över per 1.000 brukningsenheter i olika storleksgrupper för varje län. Medeltal för vintrarna 1949/50 och 1950/51.

hektar

Storleksgrupper 2,1—10,0

10,1—20,0

20,1—50,0

över 50

samtliga

0,81 0,76 1,90 1,32 1,76 3,11 1,90 0,19 2,12 2,80 1,65 2,09 0,98 1,62 0,67 1,98 1,44 0,35 1,00 1,60 1,73 3,51 1,27 0,46

3,29 1,60 5,27 6,06 5,66 9,22 7,02 2,47 10,04 7,72 7,92 5,49 3,49 2,66 2,90 3,88 3,20 3,72 2,98 4,93 7,19 9,98 5,98 7.51

6,71 7,59 12,88 15,39 11,80 26.53 11,70 11,13 13,25 10,48 15,43 15,37 1,41 9,44 6,87 1,48 10,60 10,11 10,52 12,14 26,72 20,33 16,7 22,73

14,01 8,60 20,54 25,42 8,70 27,27 20,00 44,44 12,50 16,41 24,34 15,70 — 8,57 14,39 20,3 17,96 15,04

3,69 3,62 6,69 7,43 2,79 4,28 5,13 4,08 4,64 5,34 7,85 4,81 1,95 2,29 2,71 3,35 3,66 4,94 1,68 2,66 2,38 4,44 1,69 4,93

Län

Stockholms stad o. län . . . Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

— 62,50 250,00 125,00 —

209 De län. som ha det största relativa antalet elever från varje enskild storlcksgrupp, äro följande: I storleksgruppen med 2—10 ha åker har Jämtlands län det största relativa antalet elever med Kronobergs län på andra plats. Relativtalet för Jämtlands län är nära 15 gånger större än talet för Gotlands län, som ligger sist. I storleksgruppen med 10—20 ha åker kommer det största relativtalet på Blekinge, Jämtlands och Kronobergs län. Relativtalet för Blekinge län är 6 gånger större än för Uppsala län, som ligger sist i denna grupp. I storleksgruppen med 20—50 ha åker kommer, om man undantager de nordligaste länen, där antalet brukningsenheter i denna storleksgrupp är litet, Kronobergs län främst med Malmöhus, Östergötlands och Hallands län därefter. Kronobergs län har ett relativtal som är nära 20 gånger slörre än länet med det minsta talet, Göteborgs och Bohus län. Anmärkningsvärt är alltså icke enbart, att det kommer relativt färre elever från de minsta brukningsenheterna än från de större utan även de stora variationerna mellan olika delar av landet. Detta senare pekar otvivelaktigt på möjligheter att genom intensifierad propaganda för lantmannaskolorna, särskilt i län med lågt relativt antal lantmannaskoleelever, öka detta antal. Hur eleverna ha angivit sina framtidsplaner framgår av tabell 91. Tabell 92 visar den procentuella fördelningen på framtidsgrupper inom olika slorleksgrupper av föräldrajordbruk. Tabell 91. Lantmannaskoleelever frän jordbruk av olika storlek åkerarealen fördelade på "framtidsgrupper", absoluta tal. Ha åker

»Framtidsgrupper» '~~^~-----_______

0 0,1—10 10—20 20—50 över 50 Summa

0 0,1—10 10—20 20—50 över 50 Summa

a

c

d

e

f

g

Vintern 1949/50. — 31 85 138 24 52 115 31 15 99 32 17 49 17 10

60 70 10 8 4

101 93 66 90 31

31 54 63 57 32

20 22 19 17 10

8S

Vintern 1950/51. 1 46 84 103 32 41 124 31 20 129 46 12 44 15 9

62 49 11 16 —

67 48 38 51 20

49 68 34 39 26

19 36 22 36 12

a = övertaga jordbruket hemma. b = övertaga annat jordbruk och driva det självständigt. c = vidare utbildas till eller omedelbart bliva lantbrukstjänsteman. d = övergå till annat yrke. 14

1>

efter

o = först bliva lantbrukstjänsteman för att senare taga eget jordbruk. f = ja-svar å flera av frågorna a, b, c och e (d. v. s. även fortsatt arbete inom jordbruket i vidare bemärkelse). g = ovisst.

210 Tabell 92. Lantmannaskoleelever i olika "framtidsgrupper". Procentuell fördelning på olika storleksgrupper av jordbruk. _^_^

»Fram Basgrupper»

a

b

c

d

e

f

1949/50 1950/51 . .

0,3

9,4 14,0

25,9 25,7

18,3 18,9

30,8 20,4

9,5 14,9

0,1—10

1949/50 1950/51 . .

30,4 27,3

5,3 8,5

11,5 10,9

15,5 13,0

20,5 12,7

10—20

1949/50 . 1950/51 . .

36,1 44,2

9,7 11,1

4,7 7,1

3,1 4,0

20—50

1949/50 . . 1950/51 . .

31,0 39,2

10,0 14,0

5,3 3,6

över 50 1949/50 1950/51 . .

32,0 34,9

11,1 11,9

25,5 27,8

8,6 11,8

Ha åker 0

Summa: 1949/50 1950/51

ö

11,9 18,1

6,1 5,8 4,9 9,5

100,0 100,0 100,0 100,0

20,7 13,6

19.7 12,1

6,0 7,9

100,0 100,0

2,5 4,9

28,1 15,5

17,8 11,9

5,3 10,9

100,0 100,0

6,5 7,2

2,7

20,3 15,9

20,9 20,6

6,5 9.5

100,0 100,0

11,4 11,5

9,7 9,6

24,2 15,6

15,0 15,0

5,6 8,7

100,0 100,0

Vid bearbetning av svaren rörande framtidsplanerna har det varit möjligt att först avskilja dem, som klart angivit, till vilken av grupperna a—e de närmast kunde hänföras. Grupperna f och g äro restgrupper, dit de elever förts, som angivit, att de kunde tänka sig placerade under flera än en av de angivna framtidsgrupperna. Härvid har dock en uppdelning gjorts så, att de, som anslutit sig till flera av grupperna a, b, c och e, förts till gruppen f och övriga till gruppen g. Gruppen f kommer på detta sätt att omfatta alla, som tänkt sig att även i fortsättningen stanna kvar inom jordbruket, men icke kunnat närmare angiva sysselsättningen inom detsamma. De mest ovissa ha tilldelats gruppen g. Tabellerna 91 och 92 visa, att av de elevgrupper, som ha föräldrajordbruk, mellan 30 och 40 % i framtiden tänka sig att övertaga detta. Omkring 10 % avse att övertaga annat jordbruk och driva detta självständigt, medan mellan 10 och 20 % ämna bliva lantbrukstjänstemän någon tid, innan de övertaga och driva eget jordbruk. Lantbrukstjänstemän ämna 5—10 % av eleverna bliva, medan 3—15 % skola övergå till annat yrke. Anmärkningsvärt är, att de högre procentsiffrorna i sistnämnda båda fall gälla elever från de minsta föräldrajordbruken (upp till 10 ha åker), medan de lägre procentsiffrorna gälla för elever från jordbruk med mer än 10 ha åker. Utan att närmare angiva, vilken sysselsättning de tänkt sig, ha 12—20 % av eleverna förklarat, att de fortfarande ämna arbeta inom jordbruket, medan 5—11 % av eleverna i samtliga storleksgrupper icke ansett sig kunna lämna något bestämt besked om sina framtidsplaner. På gruppen utan föräldrajordbruk kommer största antalet av dem, som sagt sig vilja för framtiden bliva lantbrukstjänstemän och sådana, som förklarat sig ha för avsikt att, sedan de någon tid innehaft dylik anställning, taga eget jordbruk. Omkring 25 Jo kunna föras till denna grupp. Nära 20 % tänka sig att övergå till annat yrke. Ungefär 10 % uppgiva att de

211 antal

Diagram

4. Lantmannaskoleeleverna vintern 1949/50 från åldrajordbruk av olika storlek, fördelade på "framtidsgrupper". Jfr texten.

för-

120 — slorleksgrupp 0,1—10 ha 100 —

93 SO —

70 60-

40 — 24 20 —

a 115

EU b

c

d

f

g

100 — storle <sgrupp 10—20 ha 80 — 66 60 —

40 — 31 20-

15 10 a

100 —

b

c

d

e

f

99 90

sioneKsgrupp z u — i u na

8060 —

40 —

20 —

=3 80slorleksgrupp över 50 ha 6049 40-

an 31

20-

17 10

212 omedelbart ämna driva eget jordbruk, och en lika stor procent utgör antalet av dem, som avse att stanna vid jordbruket, men härvid icke kunnat uppgiva något närmare om sin framtida sysselsättning. Restgruppen g omfattar även här omkring 6 %. Som framgår av diagram 4 föreligger det en tydlig skillnad mellan fördelningen på "framtidsgrupper" för eleverna från den minsta storleksgruppen och motsvarande fördelning för eleverna från övriga storleksgrupper. Framför allt är det en betydligt större del av eleverna från förstnämnda storleksgrupp, som avser att bliva lantbrukstjänstemän eller ämnar övergå till annat yrke. Analyser visa, att det för båda vintrarna är en statistiskt säker skillnad mellan fördelningen för den minsta slorleksgruppen och summan av fördelningarna för de övriga storleksgrupperna. Mellan de tre övriga fördelningarna var för sig och deras summafördelning kunna däremot inga statistiskt säkra skillnader konstateras. Av lanthushållsskolornas elever ha endast de tillfrågats, som bevistade vinterkurserna 1949/50. Från 30 av landets 39 lanthushållsskolor ha besvarade frågeformulär inkommit. De 9 skolor, som icke insänt några formulär, ha samtliga icke haft vinterkurser. Totalt redovisades 797 elever. Av dessa kommo ej mindre än 28 procent från icke jordbrukarhem och 56 procent från jordbrukarhem med en åkerareal av under 20 hektar åker. Eleverna från det mindre jordbruket dominera alltså även vid lanthushållsskolorna och detta till och med i något högre grad än vid lantmannaskolorna. Dessa förhållanden framgå närmare av tabell 93. Tabell 93. Totala antalet lanthushållsskoleclever fördelade efter föräldrajordbrukens storlek Hektar åker 0 0.1—0.25 0,26—2,0 2,1—10,0 10.1—20,0 20,1—50,0 över 50 Summa

vintern i hektar

1949/50, åker.

Antal

%

219 — 31 265 150 103 29

27,5 0 3,9 33,2 18,8 12.9 3.7

100,0

Det antal elever, som kommer från jordbrukarhem, har även här i varje storleksgrupp av föräldrajordbruk satts i relation till totala antalet jordbruk i gruppen. I detta fall har emellertid icke en så omfattande uppdelning avmaterialet på län och riksområden gjorts, som fallet är för lantmannaskolorna. Endast siffror för hela riket ha framräknats och dessa redovisas i tabell 94.

213 Tabell 94. Lanthushållsskoleelever vintern 1949/50 från jordbrukarhem med åkerareal över 0,26 hektar, beräknade per 1.000 brukningsenheter i olika storleksgrupper för hela riket. Hektar åker

Antal

0.1 — 0,25 0,26— 2,0 2.1 —10,0 10.1 —20,0 20.1 —50,0 över 50

— 0,26 1,31 2,57 3,71 3,92 Summa

1,92

Som synes är här tendensen densamma som för lantmannaskolornas elever. Ju större föräldrajordbruken äro, desto flera lanthushållsskoleelever finnas, räknat per 1.000 brukningsenheter. I medeltal för hela landet kommo vintern 1949/50 från jordbrukarhem ungefär 2 elever per 1.000 brukningsenheter. Från jordbruk med 2—10 ha åkerjord kom då något över 1, medan från jordbruk med över 20 ha åker kommo nära 4 per 1.000 brukningsenheter. I tabell 95 har elevmaterialet fördelats på olika framtidsgrupper. Den procentuella fördelningen för varje storleksgrupp av jordbruk redovisas i tabell 96. Tabell 95. Lanthushållsskoleelever vintern 1949/50 från jordbruk av olika storlek efter åkerarealen, fördelade på "framtidsgrupper", absoluta tal. »Framtidsgrupper» ~~__ Ha åker 0 0 1—10 10 —20 20 —50 över 50 .Summa

a

b

c

d

33 163 113 69 10

10 13 5 2 1

61 40 10 10 —

84 31 10 18 12

15 10 3 2 2

16 39 9 4 4

219 296 150 103 29

a = återvända till hemmet. b = inom närmaste året övergå till eget eller blivande makes jordbruk. c = övergå till yrkesarbete ulom hemmet.

e

l

s:a

d = fortsätta yrkesutbildningen. e = ja-svar under båda punkterna c och d. f = ovisst.

Tabell 96. Lanthushållsskoleelever vintern 1949/50 från jordbruk av olika storlek efter åkerarealen. Procentuell fördelning på olika "framlidsgrupper". »Framtidsgrupper»

a

b

c

d

e

f

s:a

15.1 55,0 75,3 67,1 34.4

4,6 4.4 3,3 1,9 3,5

27,8 13,5 6,7 9,7

38,4 10,5 6,7 15,5 41.4

6,8 3,4 2,0 1,9 6.9

7.3 13,2 6.0 3,9 13.8

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

48,7

3,9

15,2

19,2

4,0

9,0

100,0

Ha åker 0 0.1—10 . . 10 —20

Summa

214 Samma tydliga tendens till skillnad mellan elever från stora och små jordbruk som för lantmannaskolornas elever kan här icke iakttagas. Sammanfattningsvis kan beträffande framtidsplanerna hos de lanthushållsskoleelever som komma från jordbrukarhem sägas, att det framför allt är elever från de minsta och de största jordbruken, som ämna fortsätta sin yrkesutbildning eller direkt övergå till yrkesarbete utom hemmet. Eleverna från de medelstora jordbruken (10—50 ha) återvända däremot i större utsträckning till hemmet. Av elever, som icke komma från jordbrukarhem, återvänder endast en liten del till hemmet. Flertalet ämna övergå direkt till yrkesarbete utom hemmet eller fortsätta yrkesutbildningen. Den nu relaterade undersökningen rörande eleverna vid lantmanna- och lanthushållsskolorna visar, att en övervägande del av eleverna äro från små jordbruk. Sålunda komma från jordbruk med mellan 2 och 20 ha åker nära 60 % av de elever vid lantmannaskolorna, som äro från jordbrukarhem, och över 70 Jo av samma kategori elever vid lanthushållsskolorna. Redan detta torde vara ett giltigt skäl för att inrikta undervisningen vid dessa skolor efter de mindre jordbrukens problem. Här kan dessutom anmärkas, att — enligt tidigare framlagda siffror — de storleksgrupper av jordbruk, som dessa elever representera, motsvara nära 90 % av alla brukningsenheter med mer än 2 ha åker i vårt land. Att betydelsen av de små jordbruken kommer att bestå under lång tid framåt visas genom ett tankeexperiment. Även om alla jordbruk med mellan 2 och 20 ha åker skulle minskas med 50.000 samtidigt som jordbruken över 20 ha åker ökade med 20.000 (sammanslagning o. s. v.) skulle den nämnda procentsiffran endast komma att nedgå med cirka 10 enheter till omkring 80 %. Redan siffrorna i föregående stycke utvisa, att de små jordbruken äro underrepresenterade bland skolornas elevmaterial, om jämförelse göres med totalantalet dylika jordbruk i landet. Undersökningen visar också, att, medan antalet elever per 1.000 brukningsenheter från gruppen med 0,1—10 ha åker ifrågavarande år endast var 2, motsvarande antal för storleksgrupperna om 10—20 och 20—50 ha var 5 respektive 12 och slutligen 19 för jordbruk med över 50 ha åker. Utgår man från det inledningsvis gjorda antagandet, att denna skillnad är ett uttryck för den allmänna inställningen till och förekomsten av yrkesutbildning inom respektive grupper av brukare, vågar man sannolikt av undersökningen draga den slutsatsen, att det föreligger och även under viss tid framåt kommer att föreligga en skillnad i yrkesutbildningen av jordbrukare tillhörande olika storleksklasser av brukningsenheter. Undersökningen bekräftar alltså de av 1938 års jordbruksutredning framlagda siffrorna. Om man förutsätter, att den gjorda undersökningen giver en åtminstone tillnärmelsevis riktig bild av lantmannaskoleutbildningens omfattning, skulle man kunna uppskattningsvis angiva, hur stor del av en generation jordbru-

215 käre, som förskaffat sig denna utbildning. Enligt de lämnade uppgifterna om framtidsplaner skulle mellan 50 och 70 % av lantmannaskoleeleverna kunna betraktas som blivande jordbrukare. Med hjälp av de framräknade relativtalen över antalet elever från olika storleksgrupper och de nyssnämnda procenttalen kan en dylik beräkning göras. Utgår man från att generationslängden för jordbrukare är 30 år, kommer man till att 4 % av jordbrukarna i storleksgruppen med 0,1—10 ha åker ha lantmannaskoleutbildning, medan motsvarande tal för storleksgrupperna om 10—20 och 20—50 ha åker är 13 % respektive 30 % och slutligen 43 % för brukare av jordbruk med mera än 50 ha åker. Om hänsyn även tages till annan yrkesutbildning på jordbrukels område — lantbruksskolor, driftsledarkurs och högskola — skulle med största sannolikhet bilden bliva än mer förmånlig för de stora jordbruken. Det torde icke vara obekant, att lantmannaskolan i många fall av landsbygdens ungdom användes som en språngbräda över till andra yrken. Att så verkligen är fallet, visar också den föreliggande undersökningen. Det antal elever, som sagt sig ämna övergå till annat yrke — i detta fall yrke helt utanför jordbruket —• är sålunda i medeltal för alla elever från jordbrukarhem 10 %. Studeras eleverna från olika storleksgrupper av jordbruk visar det sig, att det antal, som sagt sig ämna övergå till annat yrke, är störst i gruppen för de minsta jordbruken (14 %) och minst i gruppen för de största (1 %). Detta innebär, om det generellt tillämpas på det tidigare sammanfattade resultatet, att en mindre procent av eleverna från de minsta jordbruken än från de större i framtiden kommer att ägna sig åt jordbruket. Av den undervisning, som meddelas i skolorna, kommer alltså en mindre del än vad som kan utläsas av siffrorna att tillgodogöras vid det mindre jordbruket i jämförelse med vad som är fallet vid det större och medelstora. Detta likväl under den förutsättning att flertalet av dem, som sagt sig ämna bliva självägande, komma att övertaga gårdar av ungefärligen samma storleksgrupp som hemjordbruket. Att mycket återstår att göra för att få elever till lantmannaskolorna, framgår kanske bäst av de mycket stora skillnaderna mellan det relativa antalet elever från olika län. Tages hänsyn till relativtalens storlek i alla storleksgrupper av jordbruk gå i nu nämnd ordning Jämtlands, Kronobergs, Västernorrlands, Malmöhus, Blekinge och Västerbottens län i täten med genomgående högt relativt antal elever. Det minsta relativa antalet elever kommer från Älvsborgs, Stockholms, Kopparbergs, Skaraborgs 1 , Uppsala samt Göteborgs och Bohus län. Småbruksutredningen har med den företagna undersökningen velat visa, att endast ett jämförelsevis ringa antal män och kvinnor inom det mindre jordbruket besitta grundläggande teoretiska kunskaper i lantbruk och lant1

I detta län förekommer viss lantbruksundervisning vid en folkhögskola

216 hushåll. Det mindre jordbruket har sålunda icke i tillräcklig grad blivit delaktigt av den fasta lantbruksundervisningen. Därmed är naturligtvis icke sagt, att icke duktiga småbrukare och småbrukarhustrur ändock med framgång kunna bedriva sitt yrke, men utredningen vill starkt betona de teoretiska kunskapernas betydelse för möjligheten att skapa åt sig en god ekonomisk och social ställning. Utan teoretiska fackkunskaper är det givetvis svårt att följa och draga nytta av utvecklingen på detta fackområde. Utredningen har anledning att återkomma till denna fråga längre fram. Såsom förut nämnts, har man vid olika tillfällen varit inne på frågan om anordnande av särskilda småbrukarskolor i vårt land, men tanken härpå har alltid avvisats. I våra grannländer Danmark och Norge ha däremot sådana skolor upprättats. I Danmark har initiativet till inrättande av särskilda småbrukarskolor tagits av småbrukarnas egna organisationer. Redan i början av 1900-talet upprättades två särskilda småbrukarskolor, som emellertid sedermera övergått till att bliva vanliga lantmannaskolor. För närvarande finnas dock fyra s. k. husmandsskoler. Dessa ha 5—6 månaders vinterkurser för män och 3—5 månaders sommarkurser för kvinnor i lanthushållsundervisning. Som jämförelse kan nämnas, att de danska lantmannaskolorna (landbrugsskoler) i regel också ha vinterkurser på 5—6 månader för män och dessutom en fortsättningskurs om 3 månader på sommaren. Utredningen kan icke finna, att kursplanerna för de båda skollyperna i nämnvärd grad avvika från varandra. Undervisningens bedrivande i övrigt synes emellertid ske något olika i de båda skolformerna. Så t. ex. är undervisningen i de tillämpade ämnena husdjurslära, jordbrukslära och jordbruksekonomi i småbrukarskolorna mera anpassad efter förhållandena vid mindre brukningsenheter än vad den är i de egentliga lantmannaskolorna. De allmänbildande ämnena synas ha något större plats på schemat vid småbrukarskolorna än vid lantmannaskolorna. Tillslutningen till skolorna är ungefär likartad vid de båda skoltyperna. Den omständigheten, att man vid en småbrukarskola alltid rör sig med mindre brukningsenheter, betyder säkerligen, att eleven är mera inställd på att bruka mindre jordbruk och måhända också, att han med hänsyn till föräldragårdens storlek och de erfarenheter, som han därifrån har, känner sig mera hemmastadd med den undervisning, som meddelas. Även i Norge finnas upprättade såväl lantmannaskolor som särskilda småbrukarskolor. (Dessutom finnes en särskild stålens småbrukslaererskole för utbildning av lärare och instruktörer vid det mindre jordbruket.) I Norge råda delade meningar om lämpligheten av båda dessa former av lanlbruksutbildning. Vid studium av timplanerna för lantmanna- och småbrukarskolor finner man även här, att dessa, vad beträffar timantalet i olika ämnen, äro praktiskt taget lika. Undervisningskaraktären är dock något olika, vilket väl närmast sammanhänger med att lärarna ha en genom utbildningen delvis annorlunda inriktning än lärarna vid lantmannasko-

217 lorna. Under läsåren 1950/54 utgjorde medeltalet av antalet sökande till lantmannaskolorna omkring 1.282 och till småbrukarskolorna omkring 117. Enligt vad utredningen kunnat erfara, ha småbrukarskolorna i de båda grannländerna knappast haft någon särskild betydelse för utvecklingen av dessa länders jordbruk. Möjligen ha de givit anledning till att undervisningen vid de egentliga lantmannaskolorna blivit mera småbruksbetonad. Såsom tidigare framgått av detta kapitel, utgjordes elevbeståndet vid lantmannaskolorna i Sverige vinterkursen 1949/50 till övervägande del av elever från mindre jordbruk. Detta förhållande samt även den omständigheten, att vårt jordbruk till sin struktur huvudsakligen är småbruksbetonat — sålunda ha nära 80 % av alla brukningsenheter för jordbruk och trädgårdsskötsel en åkerareal under 10 ha och över 90 % av antalet brukningsenheter ha mindre än 20 ha åker — ha givit utredningen den bestämda uppfattningen, att undervisningen vid de nuvarande lantmannaskolorna bör omläggas i sådan riktning, att den främst kommer att tillgodose det mindre jordbrukets behov. Särskilt i de tillämpade ämnena bör undervisningen anpassas efter småbrukets förhållanden. Utredningen kan dock för sin del icke finna någon särskild anledning till upprättande av särskilda småbrukarskolor. De ovan relaterade erfarenheterna från grannländerna, som bland annat visa, att kurstiden är ungefär densamma vid småbrukarskolor som vid lantmannaskolor och att undervisningsplanerna i stort sett överensstämma, samt vidare den omständigheten, att de flesta av våra hittillsvarande skolor på området kunna mottaga betydligt flera elever än vad de nu ha, tala enligt utredningens mening icke för inrättande av nämnda skoltyp i vårt land. En för det mindre jordbruket tillrättalagd undervisning synes utredningen däremot utan större svårighet kunna åstadkommas inom ramen för den nuvarande undervisningsplanen för huvudkurserna vid lantmannaskolorna. Vid vissa skolor, företrädesvis i bygder i södra och mellersta Sverige, där större jordbruk förekomma, kunde undervisningen bedrivas med hänsyn till större jordbruksförhållanden, medan övriga skolor helt skulle ägna sig åt en småbruksbetonad undervisning. Detta skulle i så fall klart angivas i programmet för de olika skolorna. I anslutning härtill borde huvuddelen av lantmannaskolorna ha sina skoljordbruk så utrustade, att tillfälle kunde beredas eleverna att få inblick i de speciella grenar av jordbruksdriften, såsom smådjursskötsel, specialodlingar m. m., som äro av betydelse för småbruket. För att våra lantmannaskolor verkligen skola kunna bliva effektiva hjälpmedel till höjande av det mindre jordbrukets lönsamhet torde det icke vara tillräckligt att enbart lägga undervisningen vid de nu förefintliga kurserna med särskild hänsyn till de små jordbrukens problem. Nya former av kurser måste säkerligen anordnas för alt göra det lättare för ungdomen vid småbruket — och även för småbrukarna själva — att besöka skolorna. Småbrukarnas knappa ekonomiska förhållanden och svårigheterna att skaffa

218 ersättare under kurstiden utgöra ofta oöverstigliga hinder för dem att besöka skolorna. Kortare kurser av olika slag — förutom stipendier — skulle i många fall kunna bidraga till att undanröja dessa hinder. Vid vissa lantmannaskolor, särskilt i län där flera sådana finnas, skulle måhända undervisningen kunna läggas så, att under vintern anordnades två fasta kurser i följd, omfattande den ena de förberedande ämnena, såsom naturlära, eventuellt delar av arbetsläran (tillämpad för mindre jordbruk), medborgarkunskap, byggnadslära samt vissa delar av de tillämpade ämnena, som kunde utbrytas ur nuvarande timplan, och den andra kursen de tillämpade ämnena med hänsyn till det mindre jordbrukets behov. Vardera kursen skulle omfatta omkring 2 månader. På detta sätt skulle det vara möjligt för en elev att dela upp undervisningen på två vintrar, eller också kunde han efter att ha genom självstudier eller på annat sätt inhämtat de kunskaper, som meddelas i den förberedande kursen, direkt övergå till kursen för de tillämpade ämnena. Lärarna skulle under sommarhalvåret kunna medverka i den av hushållningssällskapen bedrivna undervisningen, vilken till skillnad från den vid de fasta lantbruksundervisningsanstalterna meddelade här benämnes den rörliga lantbruksundervisningen. I vissa fall kunde måhända endast en kortare kurs — förslagsvis 3 månader — hållas under vintern med i huvudsak enbart tillämpade ämnen. Efter kursens slut kunde även dessa lärare fortsätta sin verksamhet med nyssnämnda undervisning. Genom ett sådant tillvägagångssätt skulle det sannolikt icke vara svårt att skaffa elever till dessa kurser. En skola, vars undervisning vore anordnad efter en sådan plan, skulle måhända icke behöva något skoljordbruk, utan kunna tillgodose sitt behov av demonstrationsjordbruk på gårdar i trakten. De tomma elevbosläderna och i viss utsträckning även skollokalerna kunde under sommaren användas för andra tillfälliga kurser eller eventuellt som semesterhem åt lanthusmödrar eller andra liknande ändamål. Statsbidrag m. m. till skolor, som anordna sådana vinterkurser, bör utgå efter samma normer, som gälla för lantmannaskolorna. Givetvis kunna även andra former av fast undervisning prövas. Redan nuvarande normalplan för lantmannaskolorna tillåter anordnande av kurser av annan längd än de vanliga huvudkurserna m. fl. Detta förhållande har rått ända sedan 1939. Innan man med säkerhet kan taga ställning till huruvida kortare kurser skulle kunna fylla ett behov, böra åtminstone försöksvis sådana kurser anordnas vid ett antal skolor. Kurstiden skulle enligt utredningens förmenande kunna pågå två å tre månader och undervisningen så långt möjligt anknytas till praktiska förhållanden. Framför allt bör undervisningen omfatta de delar av de tillämpade ämnena, som eleverna kunna få omedelbar praktisk nytta av. Vid sidan av dessa kurser böra enligt utredningens uppfattning även specialkurser i maskinlära, svinskötsel, fjäderfäskötsel, bärodling, fruktodling m. m. kunna anordnas vid åtminstone en del skolor. Dessa kurser finge planeras så, att de kunde

219 kompletteras av de kurser, hushållningssällskapen i form av rörlig undervisning anordna. I vissa fall skulle måhända dessa specialkurser lika väl kunna anordnas av ett hushållningssällskap som i lantmannaskolans regi. För intagningen vid våra lantmannaskolor tillämpas f. n. en nedre åldersgräns, vilken utestänger ungdomar under 18 år från skolorna. Även om denna åldersgräns är satt för att eleverna vid skolorna skola ha en viss mognad, ifrågasätter småbruksutredningen likväl, om den ej bör tagas bort. Genom alt giva även de yngsta årsklasserna tillfälle att vinna inträde i lantmannaskolorna skapas möjlighet att fånga deras intresse för jordbruket, redan innan de engagerats hårt i förvärvslivet. Särskilt vid skolor med många elever, där åtskilliga ämnen läsas i flera grupper och där grupperingen kan ske bl. a. med hänsyn till åldern, torde det vara möjligt att sänka åldersgränsen vid intagningen. B. Den rörliga

lantbruksundervisningen

Föregående avsnitt har behandlat frågan om den undervisning, som bedrives av de fasta lantbruksundervisningsanstalterna och dess anpassning efter småbrukets förhållanden. Det har därvid framhållits, att denna undervisning närmast vore avsedd för ungdom, som i framtiden ämnade ägna sig åt lantbruk. En undervisning av annat slag är den, som avses för egentliga jordbrukare, vilka redan inneha och bruka ett lantbruk. Endast i undantagsfall synes man nämligen kunna räkna med att de senare ha tillfälle att begagna sig av undervisningen vid de fasta lantbruksundervisningsanstalterna. I olika sammanhang har under de senaste 50 åren den huvudsakligen av hushållningssällskapen bedrivna undervisningen varit föremål för offentlig debatt och beslut av statsmakterna rörande olika åtgärder i frågan ha fattats, vilka beslut i stort gått ut på att undan för undan underlätta hushållningssällskapens arbete på området. Utredningen vill inledningsvis något beröra de nu gällande bestämmelserna. I sitt den 8 juli 1942 avgivna betänkande angående hushållningssällskapens organisation och verksamhet m . m . (SOU 1942:32) förklarade de sakkunniga, att ifrågavarande verksamhet, som i princip omfattade all sådan undervisnings- och upplysningsverksamhet på lanthushållningens område, som icke angåves i stadgan för lantbruksundervisningsanstalt eller i givna bestämmelser för trädgårds- och mejeriskolor, borde ställas under hushållningssällskapens och deras förvaltningsutskotts ledning. Beträffande den praktiska ungdomsverksamheten framhöllo de sakkunniga, att det syntes påtagligt, att det intresse för jordbrukaryrket och jordbruksarbetet, som skapades hos de unga före 19-årsåldern, samt den övning och de färdigheter i jordbruksgöromål, som de unga före sagda ålder bibringades, kunde bliva av stor betydelse för deras blivande duglighet och

yrkesskicklighet. Med hänsyn härtill vore det väl motiverat, att en för åldersperioden 12—18 år anpassad undervisning meddelades. En god form för praktisk undervisning av jordbrukarungdom syntes den s. k. klubbverksamheten erbjuda. Denna verksamhet borde närmare anslutas till hushållningssällskapens allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet. Den av hushållningssällskapen bedrivna undervisningsverksamheten borde enligt de sakkunnigas mening omfatta följande kurser: klubbkurser, lantbrukarkurser, husmoderskurser, allmänna kurser och specialkurser. Klubbkurser skulle utgöras av kortare teoretiska kurser för deltagare i klubbverksamheten. Ett speciellt viktigt avsnitt inom undervisningsverksamheten utgjorde den byggnadskonsulterande verksamheten, avsedd för lantbyggmästare men även för byggnadssnickare och andra personer på landsbygden med god erfarenhet inom byggnadsfacket, exempelvis en del mindre jordbrukare. Kurserna skulle anordnas genom hushållningssällskapens försorg. Hushållningssällskapens allmänna upplysningsverksamhet, för vilken några snäva gränser icke borde uppdragas, skulle enligt de sakkunnigas förslag till reglemente hava till syfte alt bland dem, som hade sin verksamhet inom jordbruket och detta närstående näringar, genom tal och skrift sprida kännedom om rön och erfarenheter inom vederbörande näringsgren, vunna vid försöksverksamhet eller eljest samt att lämna råd och upplysningar rörande planläggningen av produktionsbefrämjande förbättringsåtgärder. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore det i hög grad önskvärt, att för den allmänna undervisnings- och upplysningsverksamheten på lanthushållningens område i största utsträckning utnyttjades ej blott konsulenterna utan även lanlbruksundervisningsanstalternas lärare. De sakkunnigas förslag lades sedermera till grund för en av Kungl. Maj:t till 1944 års riksdag framlagd proposition (nr 177) angående hushållningssällskapens organisation och verksamhet. Vad de sakkunniga föreslagit i avseende å sällskapens undervisnings- och upplysningsverksamhet föranledde i stort sett icke några erinringar i propositionen eller från riksdagens sida. Även norrlandskommittén har ingått på frågan om hushållningssällskapens allmänna undervisnings- och upplysningsverksamhet. I sitt betänkande den 25 maj 1945 (SOU 1945:33) angående yrkesutbildningen i Norrland framhöll sålunda kommittén, att ett starkt behov av sådan utbildningsverksamhet förefunnes för Norrlands del. Hushållningssällskapsutredningens förslag till undervisningskurser syntes kommittén innebära möjligheter till kortare utbildning av sådana yrkesutövare, som ej tidigare genomgått yrkesskola (lanlbrukarkurs, ladugårdskurs m. fl.), samt även till fortsatt utbildning av alla yrkesutövare (allmän kurs, specialkurs, ladugårdskurs). Kommittén ville för sin del understryka behovet av ökad fackupplysning med avseende på husdjursskötseln, speciellt rörande djurens utfodring och vård

221 (däribland hov- och klövvård) samt ladugårdshygieniska frågor. Upplysningsverksamheten på husdjursskötselns område borde rikta sig även till kvinnorna. Det syntes kommittén angeläget, att ytterligare personal ställdes till förfogande för denna upplysningsverksamhet, i varje fall för en viss tidsperiod. Husdjursinstruktören borde huvudsakligen komma all handhava övervakningen av och propagandan för kontrollföreningsverksamheten. Husdjurskonsulenten syntes erhålla så omfattande arbetsuppgifter, att han näppeligen kunde disponera någon längre tid till enskild rådgivning. Kommittén fann behov föreligga av en intensifiering av upplysningsverksamheten även på växtodlingens område. Frågan om hushållningssällskapens undervisningsverksamhet upptogs till behandling av de sakkunniga för yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering, som den 12 november 1948 (SOU 1948:49) avgävo betänkande med förslag i ämnet. I detta hänseende framhöllo de sakkunniga, att kurserna behövde göras kortare. Samtidigt måste undervisningen vara mångsidig och olika utbildningsändamål tillgodoses, för ungdom, för äldre, för självägande jordbrukare och för lantarbetare. Hushållningssällskapen hade som given uppgift att svara för en rörlig undervisningsverksamhet, som på detta sätt i förekommande fall supplerade och kompletterade den fasta lantbruksundervisningen. För att tillgodose behovet av teoretisk och i viss omfattning praktisk yrkesutbildning för den inom jordbruket verksamma befolkningen vore enligt de sakkunnigas mening av värde, om rent lokala undervisningsanstalter funnes, åtminstone i större jordbrukscentra. En anknytning till det kommunala yrkesundervisningsväsendet vore här tänkbar. Vad hushållningssällskapens undervisningsverksamhet beträffar kunde man enligt de sakkunniga särskilja två slag av kurser, nämligen en mera upplysningsbetonad, som anordnades utan särskild intagning av elever, och en med särskilt antagna elever. De sakkunniga ansågo den förra kunna benämnas allmän kurs och den senare specialkurs. Enligt de sakkunnigas uppfattning borde en allmän kurs icke behöva pågå längre tid än en eller ett par dagar och en begränsning av kurstiden i detta fall till maximalt 5 dagar borde medgiva en tillräckligt vid ram. Vid de allmänna kurserna borde i regel till behandling upptagas olika aktuella ämnen. En del specialkurser skulle också kunna anordnas inom den kortare tidsrymden av 5 dagar antingen i följd eller fördelade på längre tid. De sakkunniga ansågo vidare, att de längre specialkurserna som regel borde begränsas till högst 24 undervisningsdagar. Redan tidigare hade vissa kurser av detta slag anordnats av en del hushållningssällskap. Detta vore sålunda fallet beträffande s. k. småbrakarkurser samt kortare kurser i ladugårdsskötsel. Syftet med en småbrukarkurs borde vara att giva deltagarna undervisning rörande huvuddragen av jordbruks- och husdjursläran samt grundläggande insikter i lantbruksekonomiska frågor med spc-

222 ciell hänsyn till småbrukets förhållanden. Önskvärt vore, att en sådan kurs kunde utsträckas till att omfatta 24 undervisningsdagar. Kurser i ladugårdsskötsel borde anordnas. Av speciell vikt vore att kurser i maskinmjölkning med praktisk utbildning anordnades. Av största vikt vore även, att kurser för undervisning i maskinskötsel komme till stånd. Då det vore angeläget, att även enskilda jordbrukare finge någon kunskap om rätta utförandet av vissa enklare byggnads- och reparationsarbeten, borde kurser i detta syfte anordnas. Det förelåge också behov av undervisning i utförandet av enklare snickeri-, smides- och sadelmakeriarbeten. De sakkunniga förordade även, att kurser med kombinerad skriftlig och muntlig undervisning skulle få ökad användning. På grundval av de sakkunnigas betänkande framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 124) till 1949 års riksdag angående yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering, vilken framställning av riksdagen bifölls (skrivelse nr 346). Samtidigt anvisades ett särskilt anslag till bidrag till hushållningssällskapens undervisningsverksamhet. Gällande bestämmelser om nu ifrågavarande undervisnings- och upplysningsverksamhet finnas dels i reglementet den 30 juni 1949 (nr 451) för statsunderstödd utbildningsverksamhet på lantbrukets område och dels i kungörelsen den 30 juni 1949 (nr 452) angående statsbidrag till sådan verksamhet. Enligt nämnda reglemente skall undervisningskurs avse att meddela kunskaper i lanthushållning och vad därmed äger samband. Sådan kurs anordnas av hushållningssällskapet i orten eller, efter tillstånd av lantbruksstyrelsen i varje särskilt fall, av statsunderstödd lantbruksundervisningsanstalt. Till kursundervisningens underlättande böra genom hushållningssällskapens försorg åtgärder vidtagas för anskaffande av undervisningsmateriel, spridande av ströskrifter i lanthushållning antingen genom försäljning till nedsatt pris eller genom gratisutdelning samt för tillhandahållande av annan litteratur i lanthushållning. Kurs må anordnas antingen med enbart muntlig undervisning eller med kombinerad skriftlig och muntlig undervisning. Kurs med enbart muntlig undervisning må anordnas antingen såsom öppen kurs, avsedd för en större allmänhet, eller såsom kurs för särskilt antagna elever. Om ej lantbruksstyrelsen för visst fall annat medgiver, må öppen kurs omfatta högst 5 undervisningsdagar och kurs för särskilt antagna elever högst 24 undervisningsdagar. Kurs med kombinerad skriftlig och muntlig undervisning må anordnas antingen såsom ämneskurs med undervisning inom allenast ett ämnesområde eller såsom sammansatt kurs med undervisning inom flera ämnesområden. Sammansatt kurs bör i allmänhet planläggas så, att kursen kan avslutas inom ett år. Den skriftliga undervisningen skall meddelas genom studiebrev, som skola

223 godkännas av lantbruksstyrelsen. Den muntliga undervisningen skall bedrivas enligt av lantbruksstyrelsen godkänd undervisningsplan. Styrelsen må föreskriva särskilda villkor för rätt att deltaga i kurs av nu ifrågavarande slag. Såsom lärare vid meddelande av muntlig kursundervisning böra i första hand anlitas befattningshavare hos hushållningssällskap och lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter. Kursundervisningen skall vara avgiftsfri. Vid kurs, där huslig utbildning meddelas, må dock uttagas viss avgift såsom ersättning för råmaterial, som användas vid demonstrationerna. Kursdeltagare skall själv bekosta sitt uppehälle. Deltagare i muntlig kurs för särskilt antagna elever med längre varaktighet än 5 undervisningsdagar skall erhålla ersättning, beräknad efter billigaste klass, för erforderliga järnvägs-, ångbåts- eller bussresor mellan hemmet och kursplatsen. Kan han icke under kursen vistas i sitt hem, utgår tillika stipendium med 3 kronor om dagen (grundstipendium) samt, därest den som anordnar kursen finner honom vara i behov av ytterligare understöd, därutöver tilläggsstipendium med högst 9 kronor om dagen, om deltagaren har försörjningsplikt mot familj, och eljest med högst 4 kronor om dagen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å den, som deltager i den muntliga delen av ämneskurs med kombinerad skriftlig och muntlig undervisning. Enligt föreskrift i ovannämnda reglemente skola studieresor anordnas så, att deltagarna få tillfälle att genom besök under sakkunnig ledning vid väl skötta jordbruk, demonstrationsfält, skogar, lanthushåll m. m. inhämta mesta möjliga kunskaper för skötande av jordbruk och vad därmed äger samband. Sådana resor kunna företagas, dels såsom kortare färder inom länet eller närliggande bygd i syfte att för deltagarna uppvisa framstående jordbruk, demonstrations- och försöksfält eller annat mönstergillt arbete på lanthushållningens område (hembygdsresor), dels ock såsom längre studieresor antingen inom riket eller, efter tillstånd av lantbruksstyrelsen, till Danmark, Finland eller Norge. Studieresor anordnas av hushållningssällskapet i orten, som har att antaga deltagare samt fastställa plan för varje resa ävensom utse sakkunnig person att leda densamma enligt av sällskapet utfärdad instruktion. Jämlikt bestämmelser i förenämnda kungörelse den 30 juni 1949 (nr 452) äger den, som bedriver utbildningsverksamhet enligt reglementet den 30 juni 1949 (nr 451), erhålla statsbidrag. Efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall må ock statsbidrag utgå till annan undervisningsverksamhet på området, vilken icke på annat sätt kan komma i åtnjutande av sådant understöd. Den undersökning, för vilken i ett föregående avsnitt av detta kapitel redogjorts och som avsåg att utröna, i vilken omfattning det mindre jord-

224 bruket blivit delaktigt av den vid de fasta lantbruksundervisningsanstalterna bedrivna undervisningen, har givit till resultat, att endast ett ringa fåtal verksamma jordbrukare synas äga minst lantmannaskoleutbildning. Det bör sålunda nämnas, att av landets omkring 260.000 jordbrukare brukande en åkerareal av mellan 2 och 20 ha — totalantalet jordbrukare med över 2 ha åker i landet är omkring 300.000 — det endast är uppskattningsvis 6 å 7 % eller 16.000—18.000, som genomgått minst sådan utbildning. Även om genom olika åtgärder en ökning av delta antal vore möjlig, skulle detta dock icke kunna ske i sådan omfattning, att en mera avsevärd del av innehavarna av mindre jordbruk skulle komma att härigenom bliva fackutbildad. Det framstår därför som desto angelägnare att, i synnerhet med hänsyn till den alltjämt fortskridande utvecklingen inom olika områden av jordbruket, en effektiv upplysningsverksamhet bedrives hos redan verksamma jordbrukare. Åtgärderna måste i första hand inriktas på att nå innehavarna av mindre jordbruk, därför att dessa av olika skäl ha svårare att bliva delaktiga av lantbruksundervisningen. Redan förut ha framhållits svårigheterna såväl för det mindre jordbrukets ungdom att avvara inkomsten under tiden för en lantmannaskolekurs som för vederbörande jordbrukare att under nuvarande läge på arbetsmarknaden skaffa ersättare för förlorad arbetskraft. Den rörliga undervisningen synes utredningen kunna verksamt bidraga till spridande av upplysning bland jordbrukare, som icke utan svårighet under någon längre tid kunna lämna sitt arbete, och den bör även vara tillgänglig för jordbrukarungdom, som av olika skäl icke kan bevista den fasta lantbruksundervisningen. Detta har ju också alltid varit målet för den rörliga undervisningen. Såsom framgår av det föregående, bedrives rörlig undervisning i främsta rummet av hushållningssällskapen. Småbruksutredningen får längre fram anledning att närmare ingå på denna gren av sällskapens verksamhet. Till den rörliga undervisningen torde även få räknas den korrespondensundervisning (eventuellt kombinerad med muntlig undervisning), som utövas av vissa institut och vilken torde fylla en stor uppgift inom lantbruksundervisningen. Utredningen har för alt belysa denna undervisningsforms omfattning och betydelse för det mindre jordbruket funnit det vara av intresse att undersöka elevfrekvensen vid sådana kurser. Utredningen har sålunda från Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolags korrespondensskola (LTK) inhämtat upplysningar om antalet deltagare i kurser med kombinerad skriftlig och muntlig undervisning i jordbruksämnen under vintrarna 1949/50 och 1952/53. Resultatet av undersökningen framgår av nedanstående tabell 97, där deltagarna även uppdelats efter yrkeskategori och hemjordbrukets storlek. Som synes av denna tabell, är det ett betydande antal elever från jordbruk med mindre än 20 ha åker, som deltagit i sådana jordbrukskurser. Det mest intressanta är måhända, att så många verksamma jordbrukare

225 Tabell 97. Totala antalet elever i kombinerade kurser i vid LTK vintrarna 1949/50 och 1952/53.

jordbruksämnen

1949/50 Antal vid gårdar med

vj..,.,,.,,,, Yrkesgrupp

20—aO ha 263 260 5 1 101 — 61 52 4

over 50 ha 49 40 19 17 189 1 8 8 2

2.460 1.219 31 18 136 60 603 323 12

1952/53 Antal vid gårdar med « under 20—oO over 20 ha ha 50 ha 2.084 313 63 949 231 39 — 5 26 — — 18 11 33 92 60 — — 471 117 15 256 57 10 12 — —

To(alt

antal

TotaIt

Jordbrukare Jordbrukarsöner Lantbrukstjänstemän Lanlbrukselever Lantarbetare övriga manliga kursdeltagare Jordbrukarhustrur döttrar övriga kvinnliga kursdeltagare

1.425 1.149 27 18 328 16 279 309 13

under 20 ha 1.113 849 3 — 38 15 210 249 7

Summa

%

100,0

69,7

21,0

9,3

100,0

79,0

15,6

5,4

Tabell

antal

98. LTK-elever i kombinerade kurser vintrarna 1949/50 och 1952/53. och jordbrukarsöner fördelade efter hemjordbrukens storlek.

Hektar åker

1919/50 Jordbrukare Jordbrukarsöner Antal % Antal %

0,1— 2,0 2,1—10,0 10,1—20,0 20,1—50,0 över 50,0

7 633 473 263 49

44,4 33,2 18,5

1.425 Summa

0,5

Jordbrukare

1952/53 Jordbrukare Jordbrukarsöner Antal % Antal %

0,9

0,8

37,1 35,9 22,6

3,5

725 313 63

54,4 29,5 12,7

3,4

10 426 413 260 40

100,0

100,0

43,5 33,9 18,9

2,6

6 530 413 231 39

100,0

100,0

0,5

3,2

begagnat sig av denna undervisning. I tabell 98 ha jordbrukare och jordbrukarsöner ytterligare fördelats efter hemjordbrukets storlek. Som synes komma 75 å 80 % av jordbrukarna och av jordbrukarsönerna från jordbruk med mellan 2 och 20 ha åker. Motsvarande siffra för lantmannaskolorna vintrarna 1949/50 och 1950/51 var omkring 60 %. Även om jämförelsen icke göres för exakt samma år, torde man med största sannolikhet kunna utgå ifrån att vid korrespondensskolorna en större del av eleverna komma från det mindre jordbruket än vad fallet är vid lantmannaskolorna. Även för korrespondenskursernas elever har det varit möjligt att ställa elevantalet i olika storleksgrupper av jordbruk i förhållande till totala antalet brukningsenheter. Resultatet härav framgår av tabell 99, som visar antalet jordbrukare och jordbrukarsöner per 1.000 brukningsenheter i olika storleksgrupper och riksområden. Förhållandena avse vintern 1949/50, men några större förändringar härutinnan torde sedan dess icke ha inträtt. Vid dessa kurser kommer det största antalet elever i förhållande till antalet brukningsenheter från storleksgrupperna med 10—20 och 20—50 ha 15

226 Tabell 99. Elever jordbrukarsöner

i LTK:s kombinerade kurser vintern 1949/50. Antal jordbrukare och per 1.000 brukningsenheter i olika storleksgruppcr och riksområden.

Storleksgrupner ha 0,26— ' ' 2,0 Riksomiåden ^ ~ " - - ~ ^ Södra Sverige Södra och mellersta Sveriges skogs- o. dalbygder Mellersta Sveriges slättbygder Norra Sverige Hela riket därav: jordbrukare . . jordbrukarsöner

2,1— 10,0

10,1— 20,0

20,150,0

över 50,(1

därav samtliga jordbru- jordbrukäre karsöner

0,19

7,76

11,49

9,37

4,26

6,60

2,66

4,12

0,21

5,90

18,14

25,85

23,28

6,93

3,98

2,95

0,04 0,13 0,14 0,06 0,09

2,52 4,95 5,23 3,12 2,10

11,57 24,31 15,15 8,09 7,06

20,57 25,07 18,85 9,48 9,37

12,60 — 12,04 6,63 5,41

6,89 4,69 6,21

3,87 2,97

3,01 1,73

3,44 2,77

åker med 15 respektive 19 elever per 1.000 brukningsenheler. Storleksgruppen med mer än 50 ha åker ligger något under detta antal (12 elever per 1.000 brukningsenheler), medan från grupperna 2—10 ha och 0,26—2 ha 5 respektive 0,1 elever per 1.000 brukningsenheler redovisas. Jämföras dessa siffror med resultaten från undersökningen vid lantmannaskolonia (tabell 90) kan konstateras, att det mindre jordbruket ligger avgjort förmånligare till i den kombinerade undervisningen än vid lantmannaskolorna. I synnerhet är gruppen med 10—20 ha åker betydligt bättre representerad vid de kombinerade kurserna än vid lantmannaskolorna. En granskning av de enskilda områdena visar, att i södra Sverige det relativt sett största antalet elever kommer från nämnda grupp, medan för övriga områden gruppen med 20—50 ha dominerar. I tabell 100 ha elevgrupperna jordbrukarhustrur och jordbrukardöttrar närmare redovisats och uppdelats på olika storleksgrupper av jordbruk. Tabell 100. Elever i LTK.s kombinerade hustrur och jordbrukardöttrar

kurser vintrarna 1949/50 och 1952/53. Jordbrukarfördelade efter hemjordbrukens storlek.

1949/50 1952/1953 Jordbrukarhustrur Jordbrukardöttrar Jordbrukarhustrur Jordbrukardöttrar Antal % Antal % Antal % Antal %

Hektar åker

0,1— 2,0 2,1—10,0 10,1—20,0 20,1—50,0 över 50,0 Summa

22 108 80 61 8

7,9 38,7 28,7 21,9 2,8

16 123 110 52 8

5,2 39,8 35,6 16,8 2.6

27 237 207 117 15

4,5 39,3 34,3 19,4 2,5

7 137 112 57 10

2,2 42,4 34,7 17,6 3.1

100,0

100,0

100,0

100,0

Närmare 70 % av jordbrukarhustrurna och 75 Jo av jordbrukardöttrarna komma från jordbruk med en åkerareal av mellan 2 och 20 ha, vilket i stort sett överensstämmer med fördelningen vid lanthushållsskolorna. Det relativa antalet kvinnliga elever i olika storleksgrupper och riksområden framgår av tabell 101.

227 Tabell 101. Elever i LTK.s kombinerade kurser vintern 1949/50. Antal jordbrukarhustrur och jordbrukardöttrar per 1.000 brukningsenheter i olika storleksgrupper och riksområden. Storleksgrupper, ha Riksområden ~-~---__^

0,26 ~ 2

2 1-

' 10,0

10 l_

' 20,0

• 20 ' 1 ~ 50,0

over

."

50,0

samt

liga

därav hustrur döttrar

0,06

1,38

2,30

1,79

—

1,26

0,62

0,65

Södra Sverige Södra och mellersta Sve riges skogs- och dal bygder Mellersta Sveriges slättbygder Norra Sverige

0,06

1,40

2,68

2,51

1,86

1,26

0,49

0,77

0,42 0,54

1,44 0,61

4,03 3,79

5,73 5,16

3,09 —

2,44 0,86

1,23 0,45

1,21 0,42

Hela riket därav: hustrur döttrar

0,32 0,19 0,14

1,14 0,53 0,61

3,24 1,37 1,88

4,07 2,20 1,87

2,17 1,08 1,08

1,42 — —

— 0,67 —

— 0,75

Liksom för de manliga eleverna i korrespondenskurserna ligger tyngdpunkten i grupperna mellan 10—20 och 20—50 ha åker. Jämfört med förhållandena vid lanthushållsskolorna har även här en förskjutning mot det mindre jordbruket ägt rum. Vid Hermods korrespondensinstitut har man för läsåren 1949/50—1953/54 haft över 4.000 anmälningar till kombinerad undervisning i jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling. Antalet anmälningar per läsår vid detta institut har ökat från 503 år 1949/50 till 1.194 år 1953/54. Det synes som om ämnena traktorskötsel och vad därmed sammanhänger samlat det största antalet deltagare, men även skogsskötsel och köksväxtodling liksom frukt- och bärodling ha varit föremål för stort intresse. Däremot har intresset för sådana ämnesområden som jordbruks- och hushållslära, bokföring och lantbruksekonomi varit mindre. Kursdeltagarnas ämnesval vid detta institut giver en anvisning om vad som kan vara aktuellt även beträffande kurser vid lantmannaskolorna. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att de nu relaterade undersökningarna angående skriftlig och muntlig undervisning endast avse antalet deltagare i kurser i enstaka jordbruksämnen och sålunda icke omfatta en hel kurs i jordbruksämnen, som meddelas i lantmannaskolorna. Dylika s. k. sammansatta lantmannakurser kunna emellertid också organiseras av korrespondensskolorna. Sålunda angiver LTK, att en lantmannaskolekurs skulle kunna genomgås under ett år med början omkring den 15 oktober och pågå under vinterhalvåret till den 15 april med muntlig undervisning 6 timmar dagligen 2 dagar i veckan. Under påföljande sommar skulle under den minst arbetsbråda tiden undervisningen, huvudsakligast i form av demonstrationer, kunna pågå under 10—12 dagar. Den muntliga undervisningen skulle omfatta sammanlagt omkring 325 timmar. Givetvis är lärarfrågan vid dessa kombinerade kurser ett svårt problem. Hushållningssällskapens tjänstemän och lantmannaskolornas nuvarande lä-

228 rare räcka sannolikt icke till för vidare utbyggnad av detta system. På många håll i landet finnas emellertid bland praktiska jordbrukare agronomer, lantbrukstjänstemän och andra med teoretisk yrkesutbildning, som skulle vara lämpade att leda studiecirklar i jordbruksämnen och som också skulle i anslutning till vissa kurser kunna meddela muntlig undervisning och leda demonstrationer. Många, som tidigare varit elever i korrespondensskolor — sådana finnas, som studerat 500—600 studiebrev och äro väl förfarna i hur man bedriver studier per korrespondens — skulle ävenså kunna tjänstgöra som instruktörer. I många bygder skulle säkerligen lantbrukarungdom samt verksamma jordbrukare och jordbrukarhustrur kunna i större utsträckning än vad som nu sker samlas till sådana studiekurser, om bara initiativ härtill toges. Ersättning bör utgå även till studieledare, som på detta sätt engageras i lantbruksundervisningen. Den rörliga undervisnings- och upplysningsverksamhet, som i övrigt bedrives inom lantbruk och lanthushåll, kan bestå i enstaka föredrag för en större menighet, varvid avsikten närmast är, att föredragshållaren skall behandla de senaste rönen inom en viss detalj i jordbruk eller lanthushåll. Syftet kan även vara att endast väcka intresse för ett visst spörsmål utan att direkt giva exakta råd, om hur vederbörande åhörare i varje särskilt fall skall förfara. Sådana föredrag måste helt naturligt bliva relativt allmänt hållna och kunna ofta vara svåra att uppfatta för den enskilde åhöraren, om han icke förut är något insatt i vad frågan rör sig om. En jordbrukare, som helt saknar teoretiska fackkunskaper, kan därvid ha mycket svårt att följa föredraget, kanske icke minst därigenom, att en hel del termer och uttryck, som föredragshållaren använder, äro okända för honom. Det torde vara en erfarenhet, som de flesta föredragshållare inom jordbruksområdet ha gjort, att det är de mest vakna och framsynta jordbrukarna, som komma till dylika föredrag, medan övriga, som kanske bäst skulle behöva deltaga, icke finna något intresse däri. Sådana föredrag, filmförevisningar m. m. förekomma numera i mycket stor utsträckning, icke minst vid de olika föreningssammanträden, som jordbrukets olika organisationer anordna. Lantbruksförbundet har en särskild organisation, dit vederbörande förening eller andra kunna vända sig för att erhålla uppgifter på föredragshållare i olika ämnen. Dessa föredrag spela otvetydigt en mycket stor roll för utvecklingen inom vårt jordbruk, men, som ovan framhållits, når man icke alla, framför allt icke småbrukare, som bäst skulle behöva nya impulser. Denna form av upplysningsverksamhet torde vad antalet föredrag beträffar vara väl tillgodosedd i vårt land, men det gäller att söka få fram till föredragen sådana jordbrukare, som nu så sällan eller aldrig komma dit. Utredningen har införskaffat uppgifter om tillgången på undervisningsmateriel, såsom skioptikonapparater och projektionsapparater för film hos de olika hushållningssällskapen. Därav framgår att vissa hushållningssällskap äro bättre och andra väsentligt sämre rustade i detta avseende. Till-

229 gången på sådan materiel synes avspegla ett större eller mindre intresse för denna verksamhet hos hushållningssällskapen. Det är en erfarenhet, som många föredragshållare gjort, att bilder i någon form i hög grad bidraga till att väcka intresse för föredraget. Frågan om ett särskilt bildarkiv för skioptikonbilder synes utredningen därför böra upptagas av hushållningssällskapens förbund. Naturligtvis böra även sällskapen införskaffa lokalt betonat bildmateriel. Vissa hushållningssällskap ha tagit initiativ till inrättande av filmarkiv, så att vissa filmer ständigt finnas inom räckhåll i länet. Filmen har enligt utredningens uppfattning hittills i alltför ringa grad uppmärksammats, när det gäller upplysningsverksamheten inom lanthushållningen. Föreningen skogs- och lantbruksfilm har under senare år framställt ett ökat antal filmer. Det förefaller emellertid småbruksutredningen som om denna förening skulle behöva ökade resurser för framställning av undervisningsfilmer. Härvidlag torde, särskilt när det gäller småbrukets frågor, även rent lokala filmer vara värdefulla. En annan form av rörlig upplysning och undervisning är den, som framför allt sker genom hushållningssällskapens kursverksamhet. Dessa kurser kunna, såsom framgår av reglementet för statsunderstödd utbildningsverksamhet på lantbrukets område, vara s. k. öppna kurser med högst 5 undervisningsdagar. Till dessa kurser kunna alltså jordbrukarna eller husmödrarna komma utan föranmälan och äro icke bundna till något visst bestämt deltagande. Från hushållningssällskapen omvittnas, att intresset för sådana kurser i allmänhet är mycket stort, men man är fullt medveten om att även till sådana kurser söka sig endast de, som äro mest intresserade, och visst icke alla inom en by eller trakt, där avståndet till kursplatsen icke är större än att de skulle kunna deltaga. Småbruksutredningen har genom lantbruksstyrelsen erhållit uppgift om antalet kurser, som anordnas i de olika hushållningssällskapen, och antalet deltagare i dessa kurser. Före tiden för införandet av den nya lantbruksorganisationen förekommo dessa kurser i relativt ringa omfattning i många län. Efter år 1948 har en påtaglig förändring i detta avseende inträffat. En väsentlig ökning av totala antalet kurser och kursdeltagare synes sålunda ha skett och mest markant är denna ökning för budgetåret 1952/53 — det senaste budgetår, för vilket uppgifter varit för utredningen tillgängliga. Det synes därvid också som om antalet deltagare per kurs successivt ökat, vilket framför allt framträder i de tidigare i detta avseende mest eftersatta länen. Kursverksamheten bedrives huvudsakligast under vintern. Det är givet, att under denna tid lantbrukarna i allmänhet ha bäst tillfälle att komma till sådana kurser liksom även konsulenterna att hålla dessa kurser. Utredningen ifrågasätter emellertid, om icke en viss undervisningsverksamhet i samband med demonstrationer även skulle kunna försiggå under sommaren. överhuvudtaget torde demonstrationsundervisning, när det gäller praktiska jordbrukare, vara att föredraga framför rent teoretisk undervisning.

230 Lantbrukaren är av naturen ganska traditionsbunden och tror gärna vad han ser, men är nog i allmänhet relativt misstänksam gent emot nyheter, som förefalla honom vara rent teoretiska. Sedan gammalt ha emellertid lantbrukarna för vana att, då de träffas hos varandra, se på grödor och djur. Någon större svårighet att samla jordbrukarna en sommareftermiddag för en demonstration med åtföljande diskussion om gödsling, sorter, Ogräsbekämpning m. m. torde icke föreligga. Så sker redan nu i viss utsträckning, men icke i den omfattning som exempelvis i Danmark, där "markvandringar" äro ett mycket vanligt syftemål för sammankomster mellan jordbrukare. På liknande sätt kunde olika demonstrationsobjekt utnyttjas, exempelvis ensilageberedning, praktiska omändringar av byggnader, nya maskiner i arbete o.s.v. Betesanläggningar och skötsel av bete, stängsel m. m. kunde vara utmärkta demonstrationsobjekt och giva anledning till lärorika diskussioner. När det gäller införande av nya produktionsdetaljer, exempelvis specialodlingar, så skulle utläggandet av demonstrationsodlingar, i förekommande fall i samarbete med statens trädgårdsförsök, vara lämpligt. Om en dylik demonstrationsodling kunde ekonomiskt kontrolleras, i varje fall i sina huvuddrag, vore detta ett utmärkt komplement till demonstrationerna. Eventuellt skulle en ekonomisk redogörelse kunna inflyta i ortspressen eller i någon lokal facktidning, om sådan finnes. Enkelheten och den praktiska anknytningen borde vara ledmotiv. Av stort värde finner småbruksutredningen vara, att vissa mindre jordbruk av konsulenter och instruktörer utväljas såsom lämpliga demonstrationsobjekt. Vederbörande konsulent eller instruktör kunde därvid måhända ägna särskild uppmärksamhet åt att få till stånd sådana demonstrationsjordbruk i olika trakter för att ha tillgång till demonstrationsobjekt. Detta har på sina håll redan med framgång praktiserats. De tävlingar av olika slag, som ungdomsorganisationerna anordna i olika jordbrukstekniska detaljer, ha säkerligen sitt värde, men fråga är, om icke även ungdomen på landsbygden skulle på sitt program kunna taga upp sådana demonstrationer, som här åsyftas. Med en smula ledning borde det ju vara både intressantare och lättare att studera direkt i verkligheten än att läsa i bok. Måhända kunde ungdomsorganisationerna på landsbygden få mera intresse för sitt yrke genom att på detta sätt samlas vid en demonstration eller någon intressant nyhet inom jordbruket. Demonstrationsobjekt finnas i överflöd. Det kan gälla en välskött ladugård, en hästbesättning, en småbrukares svinuppfödning eller hönsskötsel, en byggnadsteknisk detalj, en maskin o.s.v. Såsom förut framhållits och från många håll omvittnats, är det svårt att få framför allt avlägset boende småbrukare till kurser och överläggningar. På några håll i landet har man prövat att samla ett antal jordbrukare i någons hem till överläggningar i jordbruksfrågor. En dylik sammankomst skulle kunna ordnas genom att konsulenten eller instruktören anmodade

231 någon i en by att samla jordbrukarna. Antalet kan och behöver icke vara stort. Konsulenten eller instruktören skulle kunna inleda diskussionen i för dessa jordbrukare aktuella frågor. Han kunde på detta sätt få dem själva att tala och göra det hela mera intressant för dem. Utredningen har haft tillfälle att taga del av hur några sådana sammankomster avlupit och resultatet har varit golt. Det är troligt, att de jordbrukare, vilkas intresse på detta sätt väckts, senare komma till kursdagarna. På en del håll ha hushållningssällskapen sökt kontakt med lokala jordbrukssammanslutningar, RLF, småbrukarföreningar m. fl. för att genom dessa få jordbrukarna samlade. Även detta synes utredningen vara en god väg att få kontakt med de "tröga". Det är givet, att med den ökning av undervisningsuppgifterna, som utredningen på detta sätt vill pålägga hushållningssällskapen, deras tjänstemän få svårt att räcka till härför. Utredningen har emellertid funnit, att konsulenter och instruktörer, under sommarhalvåret i synnerhet, äro i hög grad upptagna av den lokala försöksverksamheten. Utan att förringa dess värde ifrågasätter utredningen likväl, om icke denna försöksverksamhet borde i någon mån begränsas åtminstone i de fall, då personalresurserna icke medgiva, att undervisningen samtidigt sker i full utsträckning. Det är klart, att i många fall försök behövas för undervisningens bedrivande, alldenstund vederbörande undervisare icke alltid på förhand vet, vad han skall giva för råd i vissa detaljer. I stort sett synes det dock enligt utredningens uppfattning vara en mycket stor skillnad mellan vad man redan vet vara riktigt beträffande sorter, utsäde, gödsling, utfodring m. m. och vad som tillämpas i praktiken. Den så ofta tidigare påtalade bristen i fråga om användningen av försöksresultaten i praktiken kvarstår till stora delar alltjämt. Försök måste av olika skäl i allmänhet placeras på större jordbruk och komma därigenom icke på samma omedelbara sätt även de mindre jordbruken till godo. Försöken bliva också ofta placerade i relativt lätt tillgängliga bygder. Det är innehavarna av mindre jordbruk och framför allt sådana i avlägsna bygder, som främst måste bliva omhändertagna. Försöken böra, om man med dem mindre avser vetenskapliga resultat än direkt upplysning, mera få karaktären av demonstrationsförsök, i vilket fall de lättare kunna placeras hos småbrukare i mindre tillgängliga bygder. Såsom tidigare framhållits anser småbruksutredningen, att upplysning och rådgivning äro en av de viktigaste vägarna för förbättring av jordbrukarnas ekonomiska och sociala ställning. När, såsom även förut anförts, denna yrkesgrupps utövare eller dess ungdom icke själva i önskvärd grad söka sig till undervisningsanstalter och liknande, måste undervisningen själv söka upp dem. I det föregående har icke behandlats den mera konsultativa rådgivningen åt enskilda personer, som bedrives genom lantbruksnämnder och hushållningssällskap m. fl. Denna rådgivning är givetvis också av mycket stor be-

232 tydelse, men vad här berörts är den allmänna upplysningen, i den mån den riktas till brukare av mindre jordbruk. I samband med redogörelsen för den fasta lantbruksundervisningen ha vissa jämförelser gjorts med Danmark och Norge. Som bekant är i våra tre grannländer den fasta undervisningen mera utnyttjad av jordbrukets ungdom än i Sverige. När det gäller allmän rådgivning och upplysning av rörlig karaktär, synas förhållandena vara enahanda. Småbruksutredningen har införskaffat uppgifter från Danmark, Finland och Norge angående antalet tjänstemän av olika kategorier, som äro engagerade i rådgivning och upplysningsverksamhet. Med detta material som grund har utredningen sökt att göra jämförelser mellan förhållandena på sistnämnda område i de olika länderna, ehuru utredningen är väl medveten om de svårigheter, som äro förknippade härmed, alldenstund de rådgivande organisationerna icke äro alldeles jämförbara. Antalet tjänstemän av olika slag i de olika länderna framgår av tabellerna 102—105 här nedan. Principiellt ha endast sådana tjänster medtagits, som redovisas vid av det allmänna understödda organisationer. I Norge har i den erhållna redogörelsen lämnats en översikt över de befattningar, som finnas uppförda i lantbruksdepartementets budget för jordbruks- och husdjursskötsel budgetåret 1950/51. Tjänstemän i .avelsföreningar ha här icke medtagits. För Sveriges del ha rådgivande tjänstemän i organisationer tillhörande Sveriges lantbruksförbund icke medtagits. Viktigast härvidlag torde vara lantbruksförbundets driftsbyrå med sina tolv bokföringskontor i olika delar av Tabell 102. Antalet rådgivande

II. Speciella organ Självständiga Madhjåltjänstemän pare

Statskonsulenter Landboforeninger o. Husmandsforeninger

Andre foreninger

.... ....

Summa

..

Maskiner Ekonomi

på jordbrukets

I. Allmänna organ Självständiga Medhjältjänstemän pare

6 20 9 195 103 5 100

Byggnader Grundf örb. Växtodling

tjänstemän

— — 79 51

— —

område

i

Danmark.

Summa Självständiga Medhjältjänstemän pare

6 20 9 233 125

'38 22

'6 2

— —

—

—

39 Summa

39 Totalsumma

584 Trädgård Hushåll

85 53

...

177 761

1 Även trädgårdskonsulenter och -assistenter.

233 landet. Icke heller har personalen vid bokföringsföreningar medtagits. Detta är den personal, som för närvarande ombesörjer den jordbruksekonomiska rådgivningen i Sverige. Vid behandlingen av de insamlade uppgifterna har en gruppering gjorts av tjänstemännen dels efter verksamhetsgrenar och dels efter den ställning, de intagit vid sin rådgivning (självständiga tjänstemän eller medhjälpare). Verksamhetsgrenarna ha uppdelats på lantbruk, trädgård och hushåll. Ungdomsarbetet har icke medtagits, då fullständiga uppgifter härom ej ha kunnat erhållas från alla länderna. Verksamhetsgrenen lantbruk har uppdelats i rådgivning och undervisning rörande byggnader, grundförbättringar, växtodling, husdjur, maskiner, jordbruksekonomi och allmän upplysning. Till gruppen allmän upplysning ha hänförts, i Danmark statskonsulenter, i Finland verksamhetsledare, i Norge fylkeslandbrukssjefer och i Sverige lantbruksdirektörer och hushållningssällskapens sekreterare. De organ, varigenom rådgivningen sker, ha grupperats i allmänna och speciella organ. Till de allmänna organen ha förts sådana, som bilda grundtyper i respektive Tabell

103. Antalet

Byggnader Grundförb. Väixtodling

. .

Maskiner Ekonomi

tjänstemän

på jordbrukets

I. Allmänna organ SjälvstänMedhjäldiga tjänstemän Verksamhetsledare InstrukKonsulenlörer i ter i

II. Speciella organ SjälvstänMedhjäldiga tjänstemän pare Verksamhetsledare InstrukKonsulentörer i ter i

Landsbrukssa llskapens centralförbund Svenska lantbrukssällsk. i Finland förbund Småbrukarnas centralförbund Småbrukarförbundet

Avelsföreningar Fjäderfäskötarnas förbund Betesföreningen Dräneringsföreningen Arbetseffektivitetsföreningen Finlands trädgårdsodlares förbund Fröodlarförbundet Marthaförbundet

_

— — J

—

område

i

Finland.

Summa SjälvstänMedhjäldiga tjänstemän pare

— 1 19 38

25 20 483 58

1 82 70

63 32

483 58

... ...

— —

— 17

—

17 Summ: i

390 Trädgård Hutshåll

rådgivande

...

J

—

Summa

390 Totalsumma

993 Även ekon omikonsulenter.

1.254 Även klubbinstruktörer.

234 Tabell 104. Antalet

rådgivande

tjänstemän

på jordbrukets

II. Speciella organ I. Allmänna organ Självständiga MedhjälSjälvständiga Medhjältjänstemän pare tjanslemän pare Fvlkeslbr.Herredssjefer agronomer •Vlkesagro- Driflsagrononomer mer m. 11. Fvlkesgartnere Statskonsulenter m. fl. Reisende la ndbruksfunksj. Norges lbr. ok. bast. (insamlingskontorene)

— —

— —

Summa

177 Trädgård . . . Hushåll Summa

19 38

—

— — — — — — — — — — —

Totalsumma

—

—

—

Allmänt Byggnader Grundförb. Växtodling Maskiner Ekonomi

.. .. .... ....

— —

— —

— — — — — — — — — — — —

område

i

Norge.

Summa Medhjältj msieman pare

Sj; lvstäl diga

— — —

— — 76

— —

— —

19 38

—

länder. Sålunda ha hit förts för Danmark landbo- och husmandsföreningarna, för Finland lantbrukssällskapen och småbrukarorganisationerna, för Norge fylkesfunktionärer samt för Sverige lantbruksnämnder och hushållningssällskap. Till de speciella organen har räknats avels- och andra speciella föreningars verksamhet. Såsom självständiga rådgivare ha betraktats chefstjänstemän och konsulenter, medan till medhjälpare ha hänförts assistenter och instruktörer. Sammanfattningsvis kan lämnas följande redovisning över totalantalet tjänstemän i olika länder:

Danmark Finland Norge Sverige

Självständiga tjänstemän 584 261 155 291

,, ,, ..., Medhjälpare 177 993 184 278

„ Summa 761 1.254 339 569

Största absoluta antalet tjänstemän har alltså Finland, varefter i ordning följa Danmark, Sverige och Norge. Anmärkas bör, att man i Finland på grund av tvåspråkigheten har ett stort antal organisationer med samma arbetsuppgifter inom samma områden. Av intresse är att konstatera variationer i fördelningen på självständiga tjänstemän och medhjälpare i de olika länderna. I Danmark äro de självständiga tjänstemännen övervägande till

235 Tabell

105. Antalet

rådgivande

tjänstemän

pä jordbrukets

I. Allmänna organ IL Speciell. i organ MedhjälSjälvständiga Självständiga Medhjältjänsteman pare tjänstemän pare Hushållnings- Hushållnings- Avelsföreningsällskap: sällskap: a r n a s konsusekreterare instruktörer lenter konsulenter LantbruksLantbruksnämnd: nämnd : assistenter direktörer instruktörer konsulenter Statskonsulenter Allmänt . . Byggnader Grundförb. Växtodling Husdjur . . Maskiner . Ekonomi . Summai Trädgård Hushåll .

26 60 31 29 26

157 101 6

10 SJ.\

266 K)

27 30

12 Summa

—

Tolalsumma

område

i

Sverige.

Summa Självständiga Medhjältjanstemän pare

52 26 60 31 39 26

157 101 6 o

— —

—

27 30

—

278 569

antalet, medan i Finland förhållandet är det motsatta. I Norge och Sverige finnas ungefär lika många av varje slag. Förhållandena i Danmark och Finland visa två principiellt olika metoder vid lösning av det organisatoriska problemet. I Danmark har varje konsulent sin verksamhet inom ett mindre område, medan i Finland konsulenten har sin verksamhet inom ett större område, vilket i sin tur är indelat i mindre distrikt, inom vilka medhjälpare till konsulenten (instruktörer) arbeta. Den dagliga personliga kontakten med jordbrukarna hålles här framför allt av instruktörerna. Norge och Sverige hit i stort sett samma system som Finland, men antalet instruktörer är betydligt mindre. Att Danmark har ett särpräglat organisationsschema får sättas i samband med att huvudmännen för den rådgivande verksamheten där äro landbo- och husmandsföreningarna, som äro mindre enheter än de till länet (fylket) bundna huvudorganisationerna i de övriga länderna. Dessutom kan framhållas, att jordbrukartätheten i ett land som Danmark naturligt talar för smärre enheter än i de övriga nordiska länderna. Jämförbara siffror över de rådgivande tjänstemännens antal erhållas först, sedan de absoluta talen satts i relation till antalet brukningsenheter i respektive land. Tabell 106 visar antalet rådgivande tjänstemän i de olika länderna per 10.000 brukningsenheter med över 0,5 ha åker. Antalet brukningsenheter med över 0,5 ha åker har icke kunnat erhållas för exakt samma tidpunkt. Någon större felkälla torde emellertid icke ligga häruli. Svårare har varit att få en enhetlig storleksbegränsning av an-

236 Tabell 106. Antalet rådgivande tjänstemän på jordbrukets område i Danmark, Finland, Norge och Sverige per 10.000 brukningsenheter över 0,5 hektar åker. (Danmark, hektar landbrugsareal.) Danmark 1

Finland 2

Norge3

Sverige'

Lantbruk 24,0 6 6,6

6,8 22,3

4.5 8,3

mellan gränserna: a b 5,6—6,6 6,4—7,5

— —

2,9 ' 14,4

0,9 —

0,7—0,8 0,3

Hushåll Självständiga tjänstemän . . . . Medhjälpare

41,1 1,9

— —

1,8 0,3

0,7—0,8

Totalt Självständiga tjänstemän . . . . Medhjälpare Båda grupperna

27,1 8,5 36,6

9,7 36,7 46,4

7,2 8,6 15,8

7,0—8,2 6,7—7,8 13,7—16,0

Självständiga tjänstemän Medhjälpare Trädgård Självständiga tjänstemän Medhjälpare

....

208.147 ejendomme över 0,55 ha landbrugsareal 1946. 270.338 odlingar över 0,50 ha åker i nuvarande området enligt lantbruksräkningen 1941. 214.378 bruksenheter över 0,50 ha åker 1939. * a) 414.441 brukningsdelar över 0,25 ha åker 1944. b) 355.052 „ „ 1,0 „ „ 1944. 5 Häri ingå även rådgivare på trädgårdsskötselns område. 0 „ „ „ „ „ hushållsområdet. 2 3

talet brukningsenheter. För Finland och Norge har den ovan nämnda gränsen kunnat exakt hållas, då den i dessa länder användes i den officiella statistiken. För Danmark har gränsen 0,55 ha måst användas, varjämte här arealstorleken angives i lantbruksareal (i vilken även annat än åker ingår). För Sverige ligga gränserna mellan de närmast motsvarande storleksgrupperna vid 0,25 och 1,0 ha. Antalet tjänstemän per 10.000 brukningsenheter över 0,5 ha åker ha därför endast kunnat angivas som liggande mellan två gränsvärden, motsvarande antalet brukningsenheter med över 0,25 respektive 1,0 ha åker. Som jämförelsemått visa sig emellertid de så erhållna siffrorna vara fullt tillräckliga. Som framgår av nyssnämnda tabell, är antalet rådgivande tjänstemän per 10.000 brukningsenheter i de olika länderna följande: Danmark Finland Norge Sverige

36,6 46,4 15,8 13,7—16,0

Det har icke varit möjligt att ur det tillgängliga materialet få fram siffror, som belysa i vilken utsträckning dessa tjänstemän speciellt syssla med det mindre jordbrukets problem. Såsom redan framhållits är en jämförelse mellan de olika länderna i viss mån missvisande, men i stort sett ger den dock en tämligen god bild av förhållandena. Särskilt framträdande är emellertid, att antalet tjänstemän i såväl Finland som Danmark är väsentligt större än i Sverige. Vid be-

dömande av detta förhållande måste också tagas i betraktande, att Sverige i jämförelse med Norge och Finland har ett i vissa trakter av landet mera intensivt jordbruk med därav följande ökat behov av upplysningsverksamhet. Småbruksutredningen har den uppfattningen, att den personliga kontakten mellan undervisare och jordbrukare, när det gäller undervisning av det slag varom här är fråga, för småbrukets del är av största värde. Detta betyder å andra sidan, att antalet deltagare i en överläggning eller en demonstration icke bör vara stort. Eftersom deltagarna praktiskt taget sakna teoretiska förkunskaper i lanthushållning, behöva kraven på utbildning hos undervisare icke ställas alltför högt. Naturligtvis måste det han meddelar vara riktigt och han skall kunna följa med utvecklingen och vara insatt i försöksresultaten o. s. v., men stor vikt bör fästas vid vederbörandes förmåga att entusiasmera och "ta folk". I allmänhet torde instruktörer lämpligen kunna användas för dessa uppgifter, önskvärt vore, att dessa genomgått driftsledarkurs och vore väl förtrogna med förhållandena vid det mindre jordbruket. Såsom framgår av det föregående, är antalet medhjälpare (instruktörer) mycket litet hos hushållningssällskapen. Utredningen anser, att sällskapen för sina undervisningsuppgifter behöva ett väsentligt utökat antal sådana tjänstemän. I vissa fall kunna dessa behöva vara speciellt inriktade, exempelvis i fråga om trädgårdsskötsel. I allmänhet torde det dock vara riktigt att kombinera instruktörernas uppgifter inom övriga grenar av lanthushållningen, exempelvis husdjursskötsel och växtodling. Det gäller ju här en relativt enkel upplysning och att väcka intresset för detaljfrågor i yrket. Flera hushållningssällskap äga endast en eller några få instruktörer upptagna i de under avlöningsanslaget för hushållningssällskapen uppförda personalförteckningarna. En del sällskap avlöna dock själva dessutom någon eller några instruktörer. Utredningen har likväl funnit, att en del hushållningssällskap, utan att sakna resurser därtill, icke visat något större intresse för denna, särskilt för det mindre jordbruket så viktiga fråga. Behovet av instruktörer är givetvis olika i olika hushållningssällskaps områden, beroende på jordbrukstätheten m. m., varför något generellt angivande av antalet instruktörer icke kan göras utan närmare undersökning. En undersökning av dessa förhållanden med hänsyn till de synpunkter, utredningen här har anfört, anser utredningen vara påkallad. I det föregående har beträffande den rörliga undervisningen och rådgivningen endast tekniska frågor inom jordbruket behandlats. Även de direkt jordbruksekonomiska spörsmålen böra emellertid upptagas mera på rådgivningsprogrammet än vad hittills skett. En sådan driftsekonomisk rådgivning torde vara av särskild betydelse för innehavarna av små jordbruk. Detta med hänsyn till att, såsom av tidigare kapitel framgått, en specialiserad och därmed på nya driftsgrenar inriktad produktion synes bliva allt-

mera nödvändig för att dessa jordbrukare skola kunna ernå en bättre ekonomisk standard. Vid denna rådgivning torde det även vara av vikt att beakta de arbetsekonomiska problemen vid nämnda jordbruk. Åtminstone en driftsekonomisk konsulent borde finnas i varje hushållningssällskap. Enligt kungörelsen den 30 juni 1949 (nr 452) angående statsbidrag till utbildningsverksamhet på lantbrukets område utgår sådant bidrag även till studieresor. För detta ändamål har under förslagsanslaget till hushållningssällskapens undervisningsverksamhet m. m. uppförts en särskild utgiftspost, som sedan budgetåret 1953/54 utgått med ett belopp av 32.000 kronor för år. Dylika studieresor kunna utan tvivel vara av stor betydelse. Det har från olika håll framhållits, att anslaget till dessa resor vore för litet. Utan att taga ställning till denna fråga anser utredningen, att, eftersom resorna i viss mån äro att anse som nöjesbctonade, deltagarna själva böra bestrida en del av kostnaderna. Utredningen ifrågasätter därjämte, om icke de på landsbygden verkande jordbruksorganisationerna, kvinnoföreningar m. fl. skulle i högre grad än vad nu är fallet kunna utnyttja denna studieform, utan att statsbidrag därför behövde utgå. Värdefullt skulle även vara, om kommuner och landsting kunde understödja dylika studieresor för småbrukare. Småbruksutredningen har sig bekant, att så i något fall skett. Under sina resor har utredningen kunnat konstatera, att många småbrukare äro, väl ofta till följd av sin arbetstyngd, mycket litet orienterade i förhållandena utanför den egna bygden. Särskilt yngre personer borde dock till och med på cykel kunna företaga kortare studiefärder. Förmodligen saknas främst initiativ. Om antalet instruktörer i hushållningssällskapen ökades och placerades ut i relativt små distrikt, skulle måhända dessa kunna väcka intresse även för detta slag av undervisning. På vissa håll, där jordbruksbetonad undervisning bedrives av folkskollärarna, ha dessa lagit initiativ till här åsyftade studieutfärder. Ifrågasättas kan, huruvida icke den kommunala ledningen i landsbygdskommunerna skulle kunna mera än hittills taga initiativ till anordnandet av icke blott studieutfärder utan även kurser m. m. Av betydelse för främjandet av jordbrukets utveckling är den upplysningsverksamhet, som bedrives genom jordbrukets upplysningsnämnd, radions lantbruksprogram, facktidskrifter m. m. Jordbrukets upplysningsnämnd, som är en helt statlig institution, tillkom år 1944 och har till uppgift att sprida kännedom om resultaten vid statliga och statsunderstödda försöks- och provningsanstalter på jordbrukets och trädgårdsodlingens områden. Dess tillkomst motiverades med att man konstaterat, att de praktiska utövarna inom jordbruk och trädgårdsodling i mycket liten grad utnyttjade försöksresultaten i sin verksamhet. Nämnden utgiver dels en årsbok "Svensk jordbruksforskning", avsedd att informera konsulenter och lärare m. fl. om forsknings- och försöksverksamheten, och dels en månatlig publikation ' F ö r s ö k och forskning" samt tillhandahåller

239 tidningspressen artiklar och notiser i aktuella jordbruks- och trädgårdsfrågor. Dessutom utgivas av nämnden broschyrer och småskrifter i populär form att utdelas till jordbrukare vid kurser och andra sammankomster. Publikationen, som utkommer en gång i månaden, distribueras genom jordbrukets föreningsblad i omkring 375.000 exemplar. Genom detta distributionssätt kommer publikationen att nå praktiskt taget alla jordbrukare och trädgårdsodlare och gratis tillhandahållas dem. Denna form av upplysningsverksamhet fyller ulan tvivel en stor uppgift. Enligt företagna undersökningar studeras på detta sätt försöksresultaten rätt allmänt av jordbrukarna. Med hänsyn till bl. a. svårigheten att få småbrukarna att prenumerera på facktidskrifter o. dyl. anser utredningen, att denna tidskrift bör ägna det mindre jordbruket, d.v.s. den långt övervägande delen av landets jordbrukare, sitt huvudintresse. De i populär form avfattade sammanställningarna m. m., som publiceras i tidskriften, böra enligt utredningens uppfattning skrivas på ett sådant sätt, att även icke fackskolade läsare kunna draga nytta av dem. Tidskriften bör innehålla praktiska, enkla och klara råd icke blott i jordbruk och trädgårdsskötsel utan även i skogsbruk i anslutning Ull det mindre jordbruket. Sedan under mer än ett tiotal år erfarenhet vunnits av upplysningsnämndens verksamhet, synes det utredningen, att en översyn av nämndens organisation bör ske i syfte att åstadkomma en ytterligare utvidgning av dess verksamhet och samtidigt effektivisering av densamma. Utan att närmare ingå på denna fråga vill utredningen framhålla följande. Nämnden utgöres för närvarande av ledamöter, som antingen själva äro forskare eller deltaga i upplysningsverksamhet på ett eller annat sätt. Däremot saknas representanter för det praktiska jordbruket i allmänhet och trädgårdsnäringen. Så är även fallet för det mindre jordbruket. Det skulle säkerligen vara till gagn för nämndens verksamhet, om ledamöterna efter viss tid och i tur och ordning utbyttes mot experter på andra i nämnden icke representerade områden av jordbruket, så att på detta sätt varje gren av lantbruksnäringen åtminstone periodvis bleve företrädd i nämnden. Skogen spelar vid många jordbruk en betydande ekonomisk roll och skogsbruket kan ur ekonomisk synpunkt icke särskiljas från det egentliga jordbruket. Enligt utredningens mening vore det därför av stor betydelse, om jordbrukets upplysningsnämnd utrustades med skoglig sakkunskap, så att upplysning även på detta område kunde bedrivas på liknande sätt som nu sker i fråga om det egentliga jordbruket och trädgårdsnäringen. Utredningen, som sålunda vill pålägga jordbrukets upplysningsnämnd ökade uppgifter, förutsätter att nämndens arbete bedrives i samråd med lantbruksstyrelsen. För den utökade verksamheten torde det vara erforderligt, att anslaget till nämnden höjes. Hushållningssällskapens förbund har till ändamål att åstadkomma samverkan mellan hushållningssällskapen och att främja de uppgifter, som säll-

240 skapen ha sig anförtrodda. Den översyn rörande personalbehovet vid hushållningssällskapen, som utredningen tidigare förordat, kan måhända även komma att beröra förbundets verksamhet. Småbruksutredningen har i det föregående berört undervisnings- och upplysningsfrågorna och funnit, att en intensifiering på dessa områden är nödvändig för det mindre jordbrukets utveckling. En intensifiering av upplysningsverksamheten bör emellertid komma till stånd även i alla andra former, i vilken denna bedrives. Detta gäller exempelvis pressen och radion. Likaså torde böra undersökas, om de medel och metoder, som i varje särskilt fall komma till användning vid undervisning och upplysning, äro lämpade för det mindre jordbruket. Eftersom dessa frågor emellertid torde ligga utanför småbruksutredningens uppgifter, kunna de icke närmare behandlas här. Utredningen vill endast uttala ett önskemål om att undersökningar komma till stånd, som eventuellt kunna leda till ett främjande av här åsyftad verksamhet.

]

9. Sammanfattning och förslag

I direktiven för utredningen angives, bl. a., att utredningen till en början bör avse att närmare klargöra de förutsättningar i fråga om storlek, driftsinriktning och utformning av de fasla anläggningarna, under vilka befintliga småbruk kunna bedömas ha möjlighet att uppnå full lönsamhet. Eftersom möjligheterna att lösa småbrukens problem genom övergång till speciell produktionsinriktning ytterst äro beroende av det avsättningsutrymme, som finnes för produkterna, bör jämväl denna sida av frågan uppmärksammas. Utredningen har funnit lämpligt att som bakgrund till sitt arbete giva en bild av de små jordbrukens uppkomst. I detta syfte har i kap. 1 lämnats en historisk återblick på de olika uppfattningar, vilka i skilda tider varit rådande angående storleken av den brukningsenhet, som skulle kunna giva en jordbrukarfamilj tillräcklig bärgning. Försök har även gjorts att närmare belysa förändringarna i dessa uppfattningar samt deras samband med befolkningsutvecklinglen och den ekonomiska och sociala utvecklingen i vårt land. I kap. 2 har utredningen helt kortfattat behandlat det mindre jordbrukets befolkningsförhållanden m. m. Storleken av den befolkning, som finnes vid det svenska småbruket, är mycket svår att bestämma på grund av att de på småbruken boende i betydande utsträckning och i skiftande former ha arbete och inkomst inom ett flertal näringsfång än del egna jordbruket. Man kan, enligt Hyrenius, uppskatta den folkmängd, som har sin huvudsakliga utkomst från jordbruk om 2—10 ha åker, till drygt 600.000 personer. Delta skulle kunna kallas den egentliga småbruksbcfolkningen. Det föreligger inga officiella uppgifter om storleken av den befolkning, som är hemmahörande på småbruket men som har sin huvudsakliga utkomst från annat håll. Utan att göra anspråk på noggrannhet torde kunna beräknas, att denna kategori vid småbruk om 2-—10 ha åker uppgår till mellan 50.000 och 100.000 personer. För jordbrukslägenheler med under 2 ha åker torde totalbefolkningen uppgå till 300.000. Man kan räkna med att denna kategori i främsta hand hämtar sin försörjning från skogsbruk, trädgårdsskötsel och fiske samt i någon mån industri, hantverk och vägarbete. Såsom redan tidigare är känt, äro såväl åldersfördelningen som könsfördelningen ogynnsamma vid det mindre jordbruket, om detta betraktas som en fristående yrkesgren. 16

242 Kvinnorna deltaga i jordbruksarbetet i större utsträckning vid småbruken än vid andra storleksgrupper av jordbruk. Kvinnan måste taga på sig en del av jordbruksarbetet, därför att mannen antingen är upptagen med annat jordbruksarbete eller måste använda en del av sin tid för lönearbete utanför jordbruket. I kap. 3 har lämnats en översikt över det mindre jordbrukets andel i den samlade produktionen av vegetabiliska och animaliska produkter. Härmed h a r avsetts att giva en bakgrund till diskussionen i kap. 6 om vilka avsättningsutrymmen, som finnas för olika produkter, och i vad mån dessa utrymmen kunna fyllas genom produktion vid det mindre jordbruket. För att bedöma produktionsförhållandena hos det mindre jordbruket har utredningen ansett erforderligt att låta utföra vissa undersökningar rörande dessa jordbruks lönsamhet och därpå inverkande faktorer. För dessa undersökningar lämnas en närmare redogörelse i kap. 4. På uppdrag av utredningen har sålunda agronomie doktorn L. Hjelm, Jordbrukets utredningsinstitut, Stockholm, verkställt vissa bearbetningar av bokföringsresultatcn för bokföringsåren 1939/40—1951/52 vid mindre jordbruk ingående i lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning. Vidare har professorn vid universitetet i Helsingfors N. Westermarck till utredningens förfogande ställt resultaten av de detaljundersökningar, han företagit vid ett 20-tal mindre jordbruk i Mellansverige. En av Westermarck utarbetad redogörelse för denna undersökning, benämnd "Monografiska studier över mindre jordbruks driftsekonomiska och sociala problem", har bifogals delta belänkande (bilaga 1). Dessutom har utredningen företagit en mindre undersökning av bärodlingens inflytande på det ekonomiska resultatet vid något hundratal mindre jordbruk i nordvästra Skåne. I kap. 5 har utredningen närmare belyst de fasta anläggningarnas tillstånd samt mekaniseringens omfattning vid vårt lands småbruk. Därjämte har behandlats omfattningen vid nämnda jordbruk av täckdikning och sådana åtgärder som stenröjning och belesförbältring. Utredningen konstaterar, att täckdikningen är sämre tillgodosedd i förhållande till behovet vid det mindre jordbruket än vid det större. De bidrags- och lånemöjlighcler, som i dessa hänseenden stå det mindre jordbruket till buds, utnyttjas synbarligen i alltför liten omfattning. De ofta bristfälliga avvattningsförhåliandena vid det mindre jordbruket äro enligt utredningens uppfattning stundom orsak till en produktionsfördyring vid många av dessa jordbruk. Den mest stenbundna marken i riket hyser av naturliga skäl framför allt det mindre jordbruket. Denna omständighet och svårigheten alt anskaffa erforderliga maskinella hjälpmedel för stenröjning ha tidigare i stor utsträckning hämmat särskilt de små jordbruken, belägna på dylik mark. Man kan dock konstatera, att de möjligheter till en mekaniserad stenröjning, som under senare år tillkommit, börjat att i allt högre grad utnyttjas även vid dessa

jordbruk. Förutsättningarna för stenröjning vid de minsta brukningsenheterna måste emellertid alltid bliva, att hänsyn tages till markbeskaffenheten, jordens framtida utnyttjande för olika produktionsändamål och den allmänna ekonomiska utvecklingen inom de områden, där stenröjning är avsedd att genomföras. Även i fråga om betesanläggningar torde de små jordbruken i allmänhet stå tillbaka vid en jämförelse med de större brukningsenheterna. Bristerna i djurens utfodring bero till mycket stor del på bristande tillgång på lämpliga beten men även i hög grad på dessa betesmarkers skötsel. En intensifierad upplysningsverksamhet i beteskultur, omfattande såväl anläggandet av betesmarker som kanske framför allt skötseln och utnyttjandet av desamma bör komma till stånd. Bland de problem, som beröra de fasta anläggningarna, intager byggnadsfrågan en över alla andra dominerande ställning. Detta är särskilt fallet vid de små jordbruken. En stor del av dessa äro mera hänvisade till djurproduklion än de stora jordbruken, varför här i regel hållas flera djur per hektar än vid de stora jordbruken, vilket i sin tur medför en större byggnadsvolym per hektar räknad. Då en mindre byggnad ofta bliver dyrare per volymsenhet än en större, komma de små jordbruken i en ogynnsam ställning i förhållande till de stora. Vidare må erinras om att, enligt vad utredningen visat, bl. a. mjölkproduktionen per ko är lägre, ju mindre gården är. Den produktion, som skall betala byggnaderna, är i regel lägre, ju mindre brukningsenheterna äro. Enligt vid statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader (SFL) gjorda undersökningar kan nuvärdet (1953 års prisnivå) av ekonomibyggnadsbeståndet vid samtliga Sveriges jordbruk med mera än 2 ha åker beräknas till mellan 7.000 och 7.400 milj. kronor. Bostadsbeståndet vid dessa jordbruk har sannolikt ett nuvärde av omkring 6.100 milj. kronor. Av dessa belopp kan man beräkna, att omkring 70 % falla på ekonomibyggnader och bostäder vid jordbruk med 2—20 ha åker, medan återstoden eller endast 30 % utgör nuvärdet av motsvarande byggnader vid jordbruk med över 20 ha åker. Under åren 1943 till 1952 beräknas det svenska jordbruket i medeltal ha lagt ned 126 milj. kronor på nybyggnadsverksamhet. Av detta belopp komma 63 milj. kronor eller hälften på jordbruk med 2—10 ha åker och 29 milj. kronor på jordbruk med 10—20 ha åker. Det är framför allt stegringen av nybyggnadskostnaderna under och efter sista världskriget, som gjort jordbrukets byggnadsfråga så aktuell. De ekonomiska olägenheter, som äro förbundna med denna stegring, ha haft de ofördelaktigaste följderna för de minsta brukningsenheterna. De ekonomiska koaisekvenserna för jordbruk av olika storlek har utredningen belyst i tabell 32, som angiver nybyggnadskostnaderna i procent av fastigheternas saluvärden vid bokföringskontrollerade egendomar. Det ofördelaktiga förhållandet mellan nybyggnadskostnader och saluvär-

244 den, som gälla vid småbruk, medför framför allt svårigheter att anskaffa kapital för mera omfattande byggnadsföretag. Om jordbrukaren finansierar ett sådant byggnadsföretag med lånat kapital, bliver följden i regel, att han måste anlita annan säkerhet än den, fastigheten erbjuder, för att tillräckligt kapital skall kunna uppbringas. Undersökningar rörande den tekniska standarden på jordbrukets byggnadsbestånd ha gjorts, dels av 1938 års jordbruksutredning, som i sin driftsundersökning bl. a. gjort en inventering på detta område, och dels av SFL. I tabell 33, hämtad ur driftsundersökningen, angives den procentuella fördelningen efter beskaffenheten av boningshus och ekonomibyggnader vid brukningsenheter, som brukas av ägaren. Av tabellen framgår att såväl boningshus som ekonomibyggnader till sin tekniska beskaffenhet äro sämre vid små jordbruk än vid medelstora och stora. Den av SFL företagna byggnadsinventeringen, som utfördes under åren 1946 och 1947, avsåg byggnadsbeståndet vid 651 bokföringskontrollerade gårdar med 10—30 ha åker. Det vid inventeringen insamlade materialet har småbruksutredningen utnyttjat för en närmare undersökning av väggkonstruktionernas värmeisolerande förmåga och ventilationsanordningarnas beskaffenhet i djurstallar vid i inventeringen deltagande egendomar om 10—20 ha åker. Resultatet av undersökningen framgår av tabellerna 34 och 35, som utvisa att en mycket stor del av det mindre jordbrukets byggnadsbestånd är utsatt för risken att förstöras på grund av att isoleringen i väggarna icke blivit riktigt dimensionerad samt att ventilationsanordningarna i regel äro av undermålig beskaffenhet. Det är emellertid icke blott så, att dessa brister förorsaka ett tidigare förstörande av byggnaden, utan även djurens avkastning bliver lidande därav. Enligt vid SFL utförda undersökningar har det sålunda visat sig, att korna lämna en lägre mjölkavkastning i en ladugård, som helt saknar eller blott är försedd med bristfällig ventilation, varigenom slora temperaturvariationer under dygnet uppstå, än i en ladugård, där temperaturen med hjälp av en god värmeisolering och riktig ventilation kan hållas jämn. Möjligheterna att lösa byggnadsfrågan vid det mindre jordbruket på ett ekonomiskt riktigt sätt sammanhänga givetvis i hög grad med produktionsintensiteten i jordbruket. Hög brutloavkaslning per arealenhet minskar byggnadsomkostnadernas procentuella andel av bruttoavkastningen. Produktionsintensiteten i husdjursskötseln inverkar även på det sättet, att exempelvis ett färre koantal med hög mjölkavkastning per ko direkt minskar utrymmesbehovet i ladugården. Delsamma är givetvis förhållandet även vid övrig animalieproduktion. God produktionsinlensitet för gödsvin medför sålunda ett ekonomiskt bättre utnyttjande av utrymme o. s. v. Vid det svenska jordbruket finns ett gammalt byggnadsbestånd, som delvis får betecknas som avskrivet, men som alltjämt kan göra tjänst efter ombyggnad eller renovering. Den utveckling, som även det mindre jordbruket för närvarande är underkastad, sker tämligen snabbt, varför investeringar

245 för lång tid framåt nu mera än förr äro vanskliga att genomföra. Dessa omständigheter böra föranleda därtill, att man, så långt det är möjligt, söker utnyttja äldre byggnader, om detta kan ske utan alltför stora kapitalinsatser. Genom maskinteknikens utveckling ha möjligheter i allmänhet skapats för en ekonomisk besparing av mänsklig arbetskraft, men också för en samtidig minskning av byggnadsvolymen och därmed även av byggnadskostnaden. Det mindre jordbruket kan i viss omfattning draga nytta av maskinteknikens utveckling. Genom användning av enkla transportörer och fläktar liksom viss skördeapparatur kunna äldre byggnadsbestånd bättre utnyttjas. Även vad elektrifieringen beträffar äro förhållandena sämre vid små än vid medelstora och stora jordbruk. Av elektrifierade brukningsenheter inom storleksgruppen 2—5 ha åker ha många alltjämt icke tagit elkraften i anspråk för motordrift och antalet helt oeleklrifierade gårdar inom denna grupp är ännu betydande. Det är enligt småbruksutredningens uppfattning särskilt angeläget, att landsbygden och i detta sammanhang det mindre jordbrukets clektrifieringsfråga icke eftersattes. Utvecklingen på ensileringsområdet har under de senaste åren alltmera gått i riktning mot byggande av tornsilor och användande av större mängder ensilage än tidigare. Den omständigheten att ensileringsanläggningar i allmänhet bliva relativt kostsamma och att därjämte erfordras viss maskinell utrustning har sannolikt medfört, att de stora jordbruken i fråga om sådana anläggningar äro avsevärt bättre utrustade än småbruken. Ansträngningar böra därför göras att söka lösa de tekniska och ekonomiska problem, som sammanhänga med en utökad ensileringsverksamhet vid det mindre jordbruket. Försök som under senare år utförts, tyda på att möjligheter finnas att konstruera billigare silotyper, som även kunna lämpa sig för detta jordbruk. Vad gödselvårdsanläggningar beträffar äro förhållandena vid det mindre jordbruket avsevärt bättre än i fråga om siloanläggningar. Det kan härvid dock ifrågasättas, om det ur ekonomisk synpunkt är lönande med urinbrunn vid de minsta brukningsenheterna och om icke enklare gödselvårdsanläggningar i övrigt kunde användas än vad som hittills i allmänhet rekommenderats. Utredningen anser, att en mera intensifierad upplysningsverksamhet och detaljerad rådgivningsverksamhet är nödvändig för att åstadkomma bättre underhåll av de genom stegringen av byggnadskostnaderna allt värdefullare byggnaderna. Enligt utredningens uppfattning bör forsknings- och försöksverksamheten beträffande lantmannabyggnader utrustas med möjligheter att bedriva en viss allmän upplysning på området. Byggnadsforskningen bör genom typdetaljritningar över konstruktioner och planer kunna åt jordbrukare och byggnadshantverkare lämna en viss detaljerad vägledning av principiell innebörd.

246 Det skulle enligt utredningens mening vara av stort värde, om byggnadsforskningen bereddes möjlighet att genom demonstrationsgårdar bedriva praktisk upplysningsverksamhet om lämpligt byggnadsbestånd vid mindre jordbruk. För ändamålet skulle vissa gårdar i olika landsdelar utväljas för genomförande av förbättringsåtgärder. Dessa gårdar skulle sedermera demonstreras för lantbrukare och andra därav intresserade. Genom att på så sätt anknyta upplysningsverksamheten direkt till byggnadsforskningen skulle vinnas, att moderna och rationella synpunkter på landsbygdens byggnadsproblem skulle komma att läggas till grund för rådgivningen. Avsikten med dessa demonstrationsgårdar skulle emellertid icke enbart vara att visa, att ur byggnadsteknisk synpunkt riktiga byggnadsarbeten blivit utförda, utan därjämte att hela driftsplanen anpassats efter byggnadskapital och övriga förhållanden på egendomen. Enligt utredningens mening skulle det vara värdefullt, om kurser i större omfattning kunde anordnas i byggnads- och särskilt ventilationsfrågor för sådana tjänstemän, som äro konsulterande inom jordbruket i olika frågor, vilka på ett eller annat sätt beröras av byggnadsspörsmålen. Det gäller sålunda veterinärer, husdjurskonsulenter, jordbruksinstruktörer m. fl. De skiftande uppfattningar i byggnadsfrågor, som dessa olika tjänstemän kunna ha, kunde på detta sätt sammanjämkas, varigenom de råd, som lämnades jordbrukarna, skulle komma att få en mera allsidigt saklig bakgrund. Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen att anordna dylika kurser. Det synes utredningen, att tillfälle bör beredas byggnadshantverkare att genomgå kortare kurser i ventilationsfrågor, inredningsdetaljer i djurslallar, enklare fukt- och värmeisoleringsarbeten m. m. Dylika kurser böra kunna ordnas genom lantbruksslyrelsens försorg och förläggas till lantmannaskolor eller liknande anstalter. Kostnaderna härför synas kunna bestridas från reservationsanslaget till bidrag till särskilda utbildningskurscr, vilket anslag i så fall bör något höjas. Kurserna böra organiseras lokalt och med anlitande så långt möjligt av lokala krafter. Utredningen anser vidare, att de medel, som i form av byggnadsforskningsavgifter inflyta från jordbrukets byggnadsverksamhet, böra komma jordbrukets byggnadsforskning till godo. Maskiner. Det enligt utredningens mening viktigaste problemet vid mekanisering av det mindre jordbruket gäller möjligheten att ersätta hästarna med traktorer. Ett dylikt utbyte inverkar mera genomgripande på hela driftsorganisationen än anskaffandet av någon annan maskin. Småbruksutredningen har därför ansett det angeläget att få de ekonomiska frågor belysta, som uppstå i samband med sådana förändringar i driftsorganisationen. Utredningen har låtit utföra vissa kalkyler, som redovisas i bilaga 2. Dessa avse såväl bensindriven som fotogendriven traktor. Beräkningarna visa, att den senare genomgående bliver 50—200 kronor dyrare i drift än den förra vid 150—600 timmars körning per år. Delta sammanhänger med att restitution

av skall på bensin, som användes för jordbruksändamål, för närvarande utgår med 300 kronor per bensindriven traktor och år. För det mindre jordbruket, där traktorn i regel användes mindre än 500 ä 600 timmar per år, vore del önskvärt, om denna förmån kunde bibehållas. Det resultat, vartill undersökningen lett, kan sammanfattas på följande sätt. Det är alldeles avgjort lönsamt att utbyta två hästar mot traktor. Helt annorlunda ställer det sig vid utbyte av en häst mot traktor. Här redovisar kalkylen genomgående kostnadsökningar. Förhållandena äro ganska olika vid gårdar med och sådana utan skog. Traktordriften är vanskligare att genomföra, när skog finnes. Man måste nämligen då räkna med att vid traktordrift häst måste lejas för de skogskörslor, som icke med fördel kunna ulföras med Iraktor. I dagens prisläge synes ett utbyte av den enda hästen mot traktor vid ett jordbruk med 5—10 ha åker medföra en årlig kostnadsökning intill ett belopp av 700 kronor i Mellansverige och 500 kronor i norra Sverige. Under vissa förutsättningar torde det dock vara möjligt att även vid sådant utbyte uppnå en kostnadsminskning. Om det sålunda finnes möjligheter att använda traktorn för körning på förtjänst utom gården under 200 timmar per år eller mera, kan en så stor del av de fasta traktorkostnaderna betalas av dessa körningar, att den egna jordbruksdriften ej behöver belastas med någon kostnadsökning vid utbyte av häst mot traktor. Kostnadsökning följer däremot av utbytet, om ingen eller ringa körning utom gården kan erhållas. I kalkylerna har emellertid hänsyn icke kunnat tagas till vissa andra faktorer, vilka böra ställas emot den kostnadsökning, som en övergång till traktordrift medför. Genom ett sådant utbyte lösgöres sålunda viss arbetstid för andra arbetsuppgifter. En annan faktor är den möjlighet till allmän skördeökning, som följer med en sådan övergång. Ytterligare fördelar med traktordriften äro, att jordbrukaren får möjlighet att bättre passa de riktiga bruknings- och skördetiderna samt att en stor del av jordbruksarbetet icke längre bliver så betungande som förr. Småbruksutredningen föreslår sådan ändring av bestämmelserna i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik, att jordbrukaren må medgivas rätt alt utan inskränkning utföra landsvägstransporter med jordbrukstraktor för annans räkning. De speciella problem, som äro förbundna med mekaniseringen av det mindre jordbruket, aktualiserar frågan om det icke är nödvändigt att konstruera maskiner mera anpassade efter driftsförhållandena vid små jordbruk än vad nu är fallet. Det skulle kunna ifrågasättas, om icke maskinerna kunde göras billigare genom att med hänsyn till deras korta totala användningstid kvaliteten sänktes i vissa avseenden, där utförandet nu ställer sig onödigt dyrbart. Enligt utredningens mening är det angeläget, att denna fråga närmare utredes. I kap, 6 redovisar småbruksutredningen de undersökningar, som före-

248 tagits rörande produktions- och konsumtionsutvecklingen för olika jordbruksprodukter. Samtidigt belysas möjligheterna att vid det mindre jordbruket utvidga sådana produktionsgrenar, som äro särskilt lämpade för småbrukets produktionsförhållanden. Vägledande för utredningen har varit att undersöka, på vad sätt arbetsinkomsten genom olika produktionsåtgärder skall kunna höjas vid småbruket. Utredningen har givetvis icke kunnat ingå på närmare undersökningar av produktionsdetaljerna i de enskilda fallen men anser, att dessa förhållanden böra bliva föremål för specialutredning av lokala organ, i första hand hushållningssällskapen. De uttalanden, som utredningen gör, avse därför huvudsakligen förhållandena i allmänhet inom landet. Utvecklingen för brödsäd på längre sikt torde komma att utmärkas av stigande hektarskördar och — under förutsättning av bl. a. måttligt stigande rcalinkomster samt i jämförelse med 1930-talet oförändrade relativa priser — avlagande förbrukning per person. Minskningen i förbrukningen av brödsäd för direkt konsumtion torde i främsta rummet komma att träffa rågen. Den nedgång i rågarealen. som bliver en följd härav, kan — såvida icke nedgången i förbrukningen av råg för direkt konsumtion uppväges av en motsvarande ökning av utfodringen — antagas beröra de mindre och medelstora brukningsenheterna i högre grad än en minskning av vetearealen, enär rågodlingen vid dessa brukningsenheter har en relativt större omfattning än veteodlingen. Såsom framgått av kap. 3 upptager brödsädesodlingen en förhållandevis liten del av det mindre jordbrukets åkerareal. Brödsädesodlingen lämpar sig bäst för det större jordbruket, där moderna arbetsbesparande maskiner för skörden i största möjliga utsträckning kunna komma till användning och där möjligheter finnas att rationellt ordna torkning och lagring av spannmålen. Detta hindrar emellertid icke, alt det i många fall, särskilt i de östra delarna av landet, kan vara lämpligt även för det mindre jordbruket alt odla höstsäd (vete och råg) för användning vid utfodringen. I många fall är höstsäd lämplig ur arbetsfördelningssynpunkt, men även den omständigheten, att ett större antal foderenheter kan skördas av höstsäd än vårsäd, talar för att höstsädesodlingen bibehålles eller i vissa fall utökas. Kompletterande ulfodringsförsök beträffande användningen av höstsäd i djurens foderslater böra särskilt med tanke på det mindre jordbruket utföras. Större delen av socÅcrbc/.sskörden härrör från de medelstora och större jordbruken. Underskottet i sockerförsörjningen vid normal skörd och nuvarande konsumtion kan beräknas till 20 å 30 milj. kg råsocker. Konsumtionsutrymmet för socker giver sålunda möjligheter till en avsevärd ökning av sockerbetsarealen. Ur flera synpunkter skulle det vara lämpligt, att denna ökning förlades till det mindre jordbruket. Enligt småbruksutredningens åsikt är det angeläget, att inventeringar företagas för att utröna, var en utökning av sockerbetsarealen lämpligen kan ske. Undersökningarna böra

249 genomföras efter samråd mellan hushållningssällskapen och sockerbolaget. Den konsulterande verksamhet, som bedrives av sockerbolaget, bör taga sikte på att stimulera småbrukarna att odla sockerbetor, i den mån förutsättningar härför finnas. Sannolikt skulle det bästa resultatet nås, om denna konsulterande verksamhet skedde i samarbete med hushållningssällskapen. Utredningen anser det icke vara riktigt, att sockerbetor kontrakteras för odling utomlands. Under åren 1953 och 1954 odlades sålunda i Danmark för sockerbolagets räkning en ej obetydlig areal sockerbetor. Under 1953 representerade enbart de på detta sätt odlade sockerbetorna elt värde av 8—10 milj. kronor, som bort komma det mindre jordbruket i de sockerbetsodlande distrikten till godo. Enligt utredningens mening böra sockerbetor få odlas även för utfodringsändamål. Konsumtionsbehovet av potatis täckes i allmänhet helt av den inhemska skörden. Utvecklingen för potatis på längre sikt torde komma att utmärkas av stigande hektarskördar och avtagande matpotatisförbrukning per person. Någon väsentlig utökning av potatisarealen synes det knappast bliva fråga om. I den mån det mindre jordbruket, lika väl som det större, skall kunna förbättra sitt produktionsresultat genom åtgärder på potatisodlingens område, synes framför allt en specialisering av produktionen böra ske. En dylik specialisering kan gå ut på framställning av bättre matpotatiskvaliteter, produktion av icke virussmittad vara till utsäde eller övergång till rikgivande, typiska foderpotatissorter. Från konsumenthåll har ofta framhållits den otillfredsställande kvaliteten hos matpotatis. Odling av sådan potatis av god kvalitet, där bl. a. handsortering i viss utsträckning kan vara nödvändig, bör vara särskilt lämpad för det mindre jordbruket. Lokala odlareföreningar bland småbrukare i en viss trakt med lämpliga förutsättningar kunna måhända genom hushållningssällskapens medverkan underlätta odlingen av sådan potatis. I de trakter i landet, där virusfritt utsäde kan odlas, bör en organiserad odling av utsädespotatis hos småbrukare kunna komma till stånd. Odling av foderpotalis bör uppmärksammas mera än vad hittills skett. Såsom tabell 43 utvisar, har odlingen av grönsaker (köksväxter) under de senare åren omfattat omkring 9.000 ha på åker. I tabell 44 ha sammanförts uppgifter rörande nettoproduktionen och förbrukningen av grönsaker och rotfrukter för åren närmast före kriget samt efter detsamma. En jämförelse med förbrukningen av sådana produkter i vissa andra länder (tabell 45) visar, att förbrukningen i Sverige är anmärkningsvärt låg. Enligt vad som framgår av tabell 46 förekommer det största antalet jordbruksfastigheter med köksväxtodling på åkern inom de lägre storleksgrupperna, på vilka också kommer en betydande del av köksväxtarealen. I fråga om köksväxtodlingen i trädgård finnes mer än hälften av arealerna vid fastig-

250 heter med mindre än 2 ha åker och nära 25 % vid fastigheter med 2—10 ha åker. De undersökningar, som av småbruksutredningen företagits, tyda på alt möjligheter finnas att i vårt land utöka odlingen av grönsaker. Den relativt låga konsumtionen i vårt land sammanhänger troligen med att odlingsperioden är relativt kort. Härigenom komma grönsaker, som tillhandahållas under den övriga delen av året, att ligga betydligt högre i pris än vad fallet är med grönsaker, som försäljas under odlingsperioden. En utökning av den fabriksmässiga konserveringen av grönsaker torde i hög grad kunna bidraga till att utsträcka konsumtionsperioden. En utveckling av konservindustrien skulle därför sannolikt leda till att produkterna kunde förbilligas. varigenom avsättningen skulle kunna stegras. Även förhållandena på konsumentsidan torde komma att inverka. Sålunda torde med stor sannolikhet kunna antagas, att en fortsatt höjning av levnadsstandarden och en utvidgad mekanisering av näringslivet komma att förändra kostvanorna i hög grad. Odling av grönsaker har ungefär samma ekonomiska möjligheter vid alla typer av jordbruk. För innehavaren av ett mindre jordbruk torde det därför icke vara någon större svårighet att konkurrera med storodlaren av dessa grödor. De grönsaker, som äro lämpliga att odla vid det mindre jordbruket, äro bönor, gurkor, morötter, selleri, rödbetor, jordärtskockor, palsternackor, sparris och lök samt i vissa fall konservärter, spenat och kål. För att tillgodose hela vårt behov av matlök skulle vid normalskörd en areal av omkring 1.000 ha behövas. Enligt de undersökningar, som genomförts av lagringsforskningskommittén inom jordbrukets forskningsråd, torde det vara möjligt att åstadkomma lagring av lök ända fram till försommaren, då ny skörd kommer. Utredningen anser, att den under senare år bildade odlarorganisationen bör söka bringa reda i fråga om odlingsarealerna av lök, så att i stort sett vårt inhemska behov därav kan täckas. Odlingen av frukt och bär av olika slag har under de senaste åren blivit alltmera omfattande och i småbrukets strävan att uppsöka nya odlingar, som kunna lämna goda inkomster för brukaren och hans familj, ha dessa odlingar erhållit ökad aktualitet. Även om den svenska yrkesfruktodlingen i hög grad blivit koncentrerad till speciella områden med lämpliga klimatoch jordmånsbetingelser, torde kunna konstateras, att denna odlingsgren i hög grad är en för de mindre jordbruken lämpad produktion. Den är ofta bunden till sådana jordar, som ej lämpa sig för annan livsmedelsproduktion. Den svenska konsumtionen av frukt och bär räknad per person synes ligga i nivå med eller något över förbrukningen i flertalet västeuropeiska länder. Efter den omfattande plantering av fruktträd, som företagits särskilt under åren 1943—1950, torde kunna förväntas, att fruktskördarna komma att stiga ytterligare under de närmaste åren. Med denna utveckling för ögonen måste man konstatera, att självförsörjning av frukt — i varje fall med äpplen —

251 snart kommer att uppnås. De synpunkter, som utredningen från sakkunnigt håll inhämtat, tyda på alt situationen på fruktodlingens område för närvarande är sådan, att någon större utökning av fruktodlingen icke är tillrådlig, innan betryggande uppgifter insamlats rörande det antal fruktträd, som bliver bärande under de närmaste åren. Dagens problem böra emellertid kunna bemästras, utan att odlingen behöver minskas. En ökning av densamma lorde t. o. m. vara möjlig, om olika slag av befrämjande åtgärder vidtagas. Den viktigaste torde vara, att odlingen inriktas på mera hållbara sorter, så att ulbudet av svensk frukt kan spridas under en längre tidsperiod, ö k a d e lagringsmöjligheter böra skapas, så att i första hand försäljning av äpplen men även i viss utsträckning av päron skall kunna ske under de månader, då brist på frukt förekommer. En lämplig prisreglering torde även kunna främja fruktodlingen. Skördeuppskattningar för fruktodlingen böra genomföras och handhavas av samma organ, som handhar den övriga skördeuppskatlningen inom jordbruket. För ordnandet av insamling, lagring, packning och avsättning m. m. kräves en organisation liknande de övriga branschorganisationerna inom jordbruket. Om sålunda organisation av frukthandeln är av stor betydelse för främjande av avsättningen av svensk frukt bör likväl ej förglömmas, att mycket kan göras från det allmännas sida för att i detta hänseende skapa likställighet mellan frukt och andra produkter av svenskt jordbruk. Enligt småbruksutredningens uppfattning är det nödvändigt att stimulera tillvaratagandet av sekunda frukt och fallfrukt och anslag till statsbidrag till apparatur för musterier bör därför ånyo uppföras i riksstaten. Utredningen anser vidare, att möjlighetertfa för export av frukt böra närmare undersökas. Vid flera tillfällen har i motioner till riksdagen hemställts om revision av Gatl-avtalet och i samband därmed vidtagande av åtgärder för att åstadkomma ett bättre och effektivare tullskydd för trädgårdsnäringens produkter. Dylika framställningar ha emellertid hittills icke lett till något resultat. Småbruksutredningen är av den uppfattningen, att trädgårdsodlarna icke böra sättas i sämre läge än jordbruksnäringens utövare i övrigt och att vid kommande förhandlingar om handelsavtal med främmande makter trädgårdsodlingens intressen i förevarande hänseende böra så långt som möjligt tillgodoses. Rådgivningen på frukt- och bärodlingens områden behöver intensifieras. Alltsedan början av 1940-talet har den svenska odlingen och beredningen av lin och hampa erhållit ett avsevärt stöd från statens sida, framför allt i form av lån och bidrag till uppförande av beredningsverk samt årliga bidrag till stödjande av priset på lin- och hamphalm. Detta statens intresse att stödja odlingen har föranletts av beredskapsskäl. Huruvida i framtiden någon ökning av produktionen utöver vad som påkallas av beredskapsbehovet kan komma till stånd, synes åtminstone på kortare sikt vara tämligen

252 ovisst. Även om odlingen med hänsyn till de jämförelsevis små arealer, varom här är fråga, icke kan tillmätas någon större betydelse ur det samlade jordbrukels synpunkt, är den emellertid av icke ringa värde för småbruket i de trakter, där den förekommer. Vad särskilt beträffar spånadslinodlingen i Norrland har den dessutom sin stora betydelse för det mindre jordbruket därstädes genom de möjligheter till differentiering av produktionen, som den erbjuder. Småbruksutredningen är därför av den uppfattningen, att statligt stöd alltjämt bör utgå för uppehållande av lin- och hampproduktionen. Såväl förbrukningen som den svenska odlingen av bruna bönor ha under åren efter kriget kraftigt ökats, men produktionen har under senare år åter nedgått. Då priserna på importerad vara endast obetydligt legat under de odlarpriser, man erhållit inom landet, torde möjlighet finnas att utöka den inhemska odlingen med cirka 1.000 ha och därmed ersätta importen. Bruna bönor, som väsentligen odlas inom södra och mellersta Sveriges slättbygder, äro, framför allt på grund av den relativt stora åtgången av mänsklig arbetskraft, en lämplig småbruksodling. Medicinalväxter. Under normala förhållanden kunna droger importeras till priser, som i regel ligga under produktionspriserna för svenska varor, varför odling då är praktiskt taget utesluten. I den mån odling under normala förhållanden anses böra vidmakthållas, bör denna betraktas som en beredskapsåtgärd, som kan utgöra grunden för en eventuellt utökad odling vid avspärrning. En dylik beredskapsodling i mindre omfattning kan förslagsvis anförtros statens trädgårdsförsök. Utredningen har i sina ekonomiska beräkningar över olika specialodlingar, som enligt utredningens mening skulle kunna införas vid det mindre jordbruket, även medtagit humle. Denna betingade nämligen ett jämförelsevis högt pris per kg på världsmarknaden fram till år 1953, vilket gjorde, att humle då kunde betraktas som en lämplig småbrukargröda. Den ökade mekaniseringen vid de stora odlingarna utomlands har emellertid medfört ett starkt prisfall på humle. Tills vidare synes därför en vidare utveckling av humleodlingen i landet få ställas på framtiden. Den svenska odlingen av tobak motsvarar endast cirka 5 % av hela tobakskonsumtionen. Denna tobak användes huvudsakligen till snus. Kvaliteten på den svenska tobaken möjliggör för närvarande icke någon utökad användning av tobaken, men det är möjligt, att kvaliteten genom växtförädling skulle kunna förbättras, så att en ökad odling skulle kunna ske. Utredningen anser, att, ehuru odlingen är av ringa omfattning, densamma dock har en icke oväsentlig lokal betydelse i de trakter, där den av ålder förekommit. Av någon större betydelse för det mindre jordbruket torde icke pi/odling i någon form kunna bliva i vårt land, enär man på andra håll i Europa, där staten i vissa fall stöder sådan odling, kan producera pil till ett lågt pris. Som visats i kap. 3 föreligger för gårdar med upp till 20 ha åker trots en förhållandevis betydande produktion i genomsnitt underskott i försörj-

253 ningen med vegetabiliska fodermedel i foderenhet räknat, medan vid gårdar med över 20 ha åker fodermedelsproduktionen i det närmaste motsvarar eller något överstiger förbrukningen. I tabellerna 53 och 54 ha sammanställts uppgifter om tillgången och förbrukningen av vegelabiliskt foder åren 1930/ 39 och 1953/54. Den framtida fodermedelsförbrukningen bliver givetvis beroende av utvecklingen och inriktningen av animalieproduktionen. Som framgår av avsnitten rörande animalier, kan konsumtionen av dessa beräknas öka under de närmaste decennierna. Även om man bortser från exporten av animalier och endast räknar med en produktion, som täcker den inhemska konsumtionen. kan man sålunda vänta en ökning av fodermedelsförbrukningen, vilken särskilt accentueras, om de sannolika underskotlen i köttförsörjningen skola läckas genom uppfödning av gödboskap. Möjligheterna till ökad inhemsk foderproduktion äro relativt goda. Enligt småbruksutredningens uppfattning bör man kunna räkna med en fortgående ökning i hektaravkastningen av fodergrödorna, dels genom att hektarskörden av de på åker odlade foderväxterna avsevärt kunna ökas och dels genom att betesvallar mera allmänt anläggas och bättre avkastning erhålles från nuvarande kulturbetesmarker. Vad som framför allt verkar hämmande på mjölkproduktionen är de inhemska fodermedlens låga koncentrationsgrad eller rättare deras höga växttrådhalt samt bristen på protein. Från växtföljdsvallarna hämtas den största delen av mjölkkornas foder. Det är därför framför allt genom åtgärder på vallodlingens område, som foderförsörjningen kan förbättras. Särskilt genom tidig skörd av vallgrödorna står mycket att vinna. Härvid kommer frågan om en utökad ensilering i förgrunden. Ett väl berett ensilage ingående i nötkrcatursfodret förbättrar fodrets såväl koncentrationsgrad som proteinhalt. Ur växtodlingssynpunkt finnes därför anledning att uppmärksamma de faktorer, som konstituera de olika vallväxternas lämplighet till ensilagebehandling. Särskilt med hänsyn till odlingen av ensilageväxter på sandjordar — en stor del av våra sandjordar finnes inom det mindre jordbruket — synes det vara av värde, att växtförädlingen upptager till behandling frågan om för dessa jordar odlingsvärda växtslag. I kap. 5 har visats, att ensileringen har en betydligt mindre omfattning vid små än vid stora jordbruk. Utan tvivel är en viktig orsak härtill att söka i de svårigheter, som äro förbundna med ensileringens tekniska genomförande. För lösande av detta problem fordras avsevärda insatser av forskningsoch försöksverksamheten, som särskilt borde inriktas på att lösa de speciella problemen vid det mindre jordbruket. En väg, möjlig att i praktiken beträda redan på nuvarande stadium, är gemensam användning av ensileringsmaskiner. Ensileringsgrupper, bestående av ett antal småbrukare i samma bygd, skulle sannolikt med gemensamt eller av enskild ägda maski-

254 ner kunna sköta ensileringen på ett flertal gårdar i trakten. Detta är ett organisatoriskt problem, som även maskinstationerna borde vara intresserade av att söka lösa. I detta sammanhang anser sig utredningen böra beröra det särskilda problem, som vallfröförsörjningcn i Norrland utgör. Framför allt synes det vara av vikt, att mindre ogräsbemängt frö användes samt att den norrländska vallodlingen i större utsträckning än vad för närvarande är fallet odlar sitt eget vallfrö. Utan tvivel är fröodlingen en specialodling, som kan upptagas även av mindre jordbruk. För självförsörjning med vallfrö i Norrland beräknas, att en areal av omkring 3.000 ha erfordras utöver den nuvarande. Det synes utredningen, att det skulle vara lämpligt, att staten under ett antal år avlönade en särskild fröodlingsexpert för Norrland. Denne kunde vara ansluten till någon lämplig institution därstädes och i samarbete med hushållningssällskapen m. fl. arbeta för bättre förhållanden på detta för Norrlands jordbruk så vitala område. Det mindre jordbrukets stora andel i animalieproduktionen är tydligt framträdande även i fråga om mjölk. Konsumtionen av mjölk och mjölkprodukter synes enligt de av utredningen gjorda beräkningarna komma att långsamt stegras under de närmaste årtiondena. Denna konsumtionsstegring kommer dock med största sannolikhet att motsvaras av en ännu starkare stegring i produktionen av mjölk. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att, även om specialodlingar och sådan animalieproduktion som svin- och fjäderfäskötsel i vissa fall kunna bidraga rätt väsentligt till jordbrukarfamiljens inkomst, det dock är mjölkproduktionen, som blir det mindre jordbrukets viktigaste inkomstkälla. Utredningen anser, att mjölkproduktionen i rationaliseringshänseende f. n. lider av en viss eftersläpning i förhållande till övriga produktionsgrenar inom lanthushållningen. Den fortgående rationaliseringen inom mjölkproduktionen kan dock sannolikt förväntas bliva mera accentuerad efter hand och risken för ett ökat mjölköverskott synes tämligen påtaglig, även om tillfälliga variationer i mjölkmängden i landet tidvis kan peka på motsatsen. En nedskärning av mjölkproduktionen till att omfatta i stort sett endast vårt behov av mjölk och mejeriprodukter, som skulle medföra en inskränkning av framför allt det mindre jordbrukets inkomstmöjligheter, finner utredningen betänklig. Den praktiskt taget enda mjölkprodukt, som varit föremål för export, är smör. Utredningen hyser emellertid den uppfattningen, att smöret som matfett icke i längden kan konkurrera med växtfett, medan däremot mjölkens fettfria torrsubstans på längre sikt borde ha en väsentligt större konkurrenskraft. Småbruksutredningen vill därför förorda, att mjölkproduktionen och avsättningen av mjölk och mjölkprodukter bliva föremål för en allsidig utredning. Denna utredning bör kunna giva förslag till frågan om mjölkprodukternas avsättning dels på kort sikt och dels på längre sikt. Mjölkprodu-

255 centerna, till vilka småbrukarna i största utsträckning räknas, måste få ett klarläggande av hur de skola inrikta sin produktion för framtiden. Mjölkproduktionen kan inte lika snabbt förändras till sin omfattning från det ena året till det andra som vissa andra produklionsdetaljer inom lanthushållningen. En utredning härutinnan bör snarast komma till stånd. Den samlade produktionen inom landet av kött och fläsk motsvarar för närvarande ungefär det inhemska konsumtionsbehovet. Försörjningsläget har emellertid undergått en viss förändring sedan tiden före det senaste världskriget, i det att produktionen av kött numera täcker endast omkring nio tiondelar av konsumtionen. Bristen i behovstäckning är mest framträdande för nötkött, men även i fråga om kött av kalv och häst föreligger behov av import. Det något försämrade försörjningsläget sammanhänger med dels en av minskad kreatursstam orsakad tillbakagång i slakten av storboskap och kalv, dels en tämligen starkt ökad förbrukning av kött och fläsk. Konsumtionen kan åtminstone under de närmaste decennierna beräknas undergå en successiv ökning. Härvid förutsättas stigande realinkomster. Vidare antages bl. a., att priskvoten kött och fläsk/övriga livsmedel icke höjes ytterligare. Enligt utredningens beräkningar kommer den framtida produktionen av kött av storboskap, kalv, får och häst sannolikt icke att bliva tillräcklig för det uppskattade konsumtionsbehovet. Kalkylerna visa, att en mycket betydande uppfödning av göddjur skulle erfordras för alt genom inhemsk produktion täcka bristen. Möjligheter föreligga emellertid också att genom ändrade prisrelationer mellan kött och fläsk skapa en efterfrågeomflyttning. En produktion av speciella göddjur är sannolikt icke möjlig att bedriva vid det mindre jordbruket under andra förhållanden än att den kombineras med sådana produktionsgrenar, som kräva en stor arbetsinsats. Göddjursuppfödningen karaktäriseras nämligen särskilt av en låg arbetsförbrukning. Då vid små brukningsenheter jordbrukarens inkomst i huvudsak är en arbetsinkomst, måste den vid göddjursuppfödningen frigjorda arbetstiden kunna användas inom andra produktionsgrenar. Däremot synes det vara riktigt att i vissa fall producera gödkalv i stället för att sälja kalvarna som spädkalv. Särskilt torde detta vara fördelaktigt vid avlägset belägna jordbruk med relativt små mjölkkvantiteter och där den dagliga avsättningen av mjölken till följd av avstånd och vägförhållanden är försvårad. Förutsättningarna för upptagandet av fårskötsel vid små jordbruk äro naturligtvis synnerligen varierande. I den mån man önskar komplettera en intensiv växtodling, t. ex. specialodling av något slag, med en extensiv driftsform, kan fårskötseln vara den riktiga. Detta särskilt under förutsättning att sådan mark finnes, som icke med fördel kan användas till annat än fårbeten. På svinskötselns område är det framför allt smågrisuppfödningen, som är den typiska småbruksproduktionen. Ekonomiska undersökningar visa

256 också det fördelaktiga i att i viss utsträckning övergå från mjölkproduktion till smågrisproduktion. Detta gäller även om jämförelse göres med högt avkastande mjölkkor. Smågrisuppfödningen är av särskilt intresse för de norra delarna av vårt land, vilka icke på långt när äro självförsörjande med smågrisar för egen fläskproduktion. Småbruksutredningen konstaterar, att möjligheterna till en väsentlig ökning av ägg- och fjäderfäköttproduktionen med nuvarande konsumtion äro begränsade. Kan däremot en ökning av konsumtionen per capita åstadkommas, bliva förhållandena annorlunda. Förutsättningarna härför äro, dels att en kvalitetsförbättring av dessa produkter sker och dels att nya möjligheter åstadkommas för användning av framför allt äggen. Denna förbättring för äggproduktionens del torde måhända främst kunna vinnas genom att uppsamlingsmetoderna för ägg förbättras. Upprätthållandet av exporten av ägg och fjäderfäkött är av stor betydelse för det mindre jordbruket. Undersökningarna visa, att lokala möjligheter finnas till ökning av äggproduktionen i mindre utsträckning. Särskilt är detta förhållandet i de norrländska länen. I stort sett måste dock förutsättas, att villkoret för en lönande fjäderfäskötsel framför allt är att genom en effektivisering av driften minska produktionskostnaderna. De i kap. 7 gjorda beräkningarna ha avsett att belysa de möjligheter, som vid det mindre jordbruket finnas att förbättra lönsamheten genom olika förändringar av driftsformen. Utredningen har därvid utgått från driftsformer med vall- och spannmålsodling kombinerade med mjölkproduktion. Beräkningarna visa de ekonomiska konsekvenserna åren 1950, 1951 och 1953. övergången från odling av höstvete eller havre till odling av bär, grönsaker och sockerbetor medförde under de antagna förutsättningarna och vid försiktigt uppskattade normalskördar stegringar av nettovinsten 1950, 1951 och 1953. Svarta vinbär och gurkor utgjorde dock undanlag härifrån sistnämnda år. För bruna bönor voro däremot stegringarna i nettovinsten icke lika entydigt till fördel för den nya odlingen förrän vid en högre skörd, övergången till humleodling medförde icke någon ökning av nettovinsten. För att anpassa de olika specialodlingarna till vanligen förekommande driftsformer har en närmare undersökning av arbetsförbrukningen måst göras. Det har därvid visat sig, att specialodlingarna i regel ha en i förhållande till vanliga jordbruksgrödor hög arbetsförbrukning. Utmärkande för bär- och gurkodling är, att arbetsförbrukningen vid skörden utgör en stor del av den totala arbetsförbrukningen. Sålunda har undersökningen visat, att arbetsförbrukningen vid skördearbetet uppgår till mellan 60 och 80 % av den totala. Det stora behovet av mänskligt arbete gör specialodlingarna särskilt lämpade att införa i det mindre jordbrukets driftsform. Svårigheten vid framför allt bär- och gurkodling är emellertid, att det arbetskrävande skördearbetet ofta infaller under tider, som upptagas av annat brådskande jordbruksarbete. Detta medför, att de odlingsarealer, som

257 i praktiken kunna tänkas, i regel måste bliva små. Under förutsättning att endast familjens arbetskraft användes, ligger sålunda arealernas lämpliga storlek i regel under 0,5 ha. Genom den höga arbetsförbrukning, som i allmänhet följer med de olika specialodlingarna, tillföres brukaren och dennes familj en betydande arbetsinkomst. Även om en övergång från höstvete- och havreodling till specialodlingar icke medför någon ökning i nettovinsten, kunna därför skäl finnas för ett sådant utbyte av grödor. Förutsättningen härför är, att jordbrukarfamiljen verkligen har möjligheter att utföra de ökade arbetena. Utgångspunkten vid kalkylerna rörande animalieproduktionen har varit en tänkt gård med omkring 10 ha åkerjord och en besättning av 5 mjölkkor med tillhörande ungdjur. I kalkylerna ha två av dessa mjölkkor utbytts mot smågris- respektive gödsvinsproduktion av olika omfattning. Två huvudalternativ ha undersökts, ett med 3.000 och ett med 4.000 kg mjölk per ko och år. För arbetsförbrukningen gäller, att totalåtgången av arbete genomgående är något lägre vid svinproduktionen än vid mjölkproduktionen. Arbetsåtgången inom växtodlingen är dock i de flesta fall något högre vid svinproduktionen än vid mjölkproduktionen. Skillnaderna äro emellertid icke större, än att arbetet säkerligen utan svårighet kan utföras med tillgänglig arbetskraft. De

uppgjorda beräkningarna tyda på att produktion av smågrisar är något fördelaktigare än gödsvinsproduktion. Resultatet av svinproduktionen synes även bliva bättre, ju större omfattning denna erhåller. Detta gäller emellertid endast under förutsättning, att svinproduktionen anpassas efter förefintliga byggnadsutrymmen och att slörre förändringar i byggnaderna icke behöva företagas. I kap. 8 behandlar utredningen vissa undervisnings- och upplysningsfrågor. Det mindre jordbruket är framför allt ett arbetsföretag, där innehavarens och hans familjs arbetsinsatser spela en avgörande roll för företagets ekonomi. Att med framgång bedriva jordbruk kräver emellertid alltmera icke blott handlag för sådant arbete utan därjämte ett icke obetydligt mått av kunskaper. Jordbruket är underkastat en ständig utveckling, vilken just nu är påtaglig. För att kunna följa framstegen inom jordbruket och draga nytta av desamma fordras av jordbrukaren att han skall kunna tillgodogöra sig de upplysningar, som i detta hänseende n.eddelas i föredrag och skrifter. Till gagn för skilda grenar av lanthushållningen bedrives en omfattande forsknings- och försöksverksamhet. Resultaten från denna verksamhet äro emellertid tämligen betydelselösa, innan de omsatts i praktiken och där givit ett utbyte i form av förbättrad ekonomi eller social ställning för jordbrukets utövare. Utredningen konstaterar att, särskilt när det gäller det mindre jordbruket, det tager mycket lång tid, innan dessa resultat komma till praktiskt 17

258 utnyttjande. Såsom framhållits i kap. 7 finnes en mängd för det mindre jordbruket lämpliga produktionsdetaljer, som kunna lämna god inkomst. Dessa kräva emellertid ett speciellt kunnande för att giva ett gott ekonomiskt resultat. Då utredningen funnit, att en förbättring av företagarnas fackliga kunnande för närvarande är en av de allra viktigaste åtgärderna inom svenskt jordbruk och kanske särskilt vid småbruket, har utredningen icke kunnat underlåta att i anslutning till sitt uppdrag i övrigt ägna denna fråga en relativt slor plats i utredningsarbetet. 1938 års jordbruksutredning påvisade, alt den teoretiska grunden hos vårt lands jordbrukare vore svagare vid små än vid medelstora och stora jordbruk. För att skaffa ett något nyare material till ytterligare belysning av frågan har småbruksutredningen företagit en undersökning bland eleverna vid de kurser, som vintrarna 1949/50 och 1950/51 pågingo vid lantmannaoch lanlhushållsskoloma. Denna undersökning visar, att en övervägande del av eleverna äro från små jordbruk. Sålunda komma från jordbruk med mellan 2 och 20 ha åker nära 60 Jo av de elever vid lantmannaskolorna, som äro från jordbrukarhem, och över 70 % av samma kategori elever vid lanthushållsskolorna. Undersökningen visar emellertid också, att de små jordbruken äro underrepresenterade, om jämförelse göres med totalantalet dylika jordbruk i landet. Medan totalantalet elever per 1.000 brukningsenheter från gruppen under 10 ha åker ifrågavarande år endast var 2, utgjorde motsvarande antal för gruppen med 10—20 ha åker 5, för gruppen med 20—50 ha åker 12 och för jordbruk med över 50 ha 19. Vid olika tillfällen har man varit inne på frågan om anordnande av särskilda småbrukarskolor i vårt land, men tanken härpå har alltid avvisats. I Danmark och Norge ha däremot sådana skolor inrättats. Utredningen kan emellertid för sin del icke finna någon särskild anledning att upprätta en sådan skoltyp i vårt land. En för det mindre jordbruket tillrättalagd undervisning synes utredningen däremot utan större svårighet kunna åstadkommas inom ramen för den nuvarande undervisningsplanen för huvudkurserna vid lantmannaskolorna. Vid vissa skolor, företrädesvis i bygder i södra och mellersta Sverige, där större jordbruk förekomma, kunde undervisningen bedrivas med hänsyn till större jordbruksförhållanden, medan övriga skolor helt skulle ägna sig åt en småbruksbetonad undervisning. I anslutning härtill borde huvuddelen av lantmannaskolorna ha sina skoljordbruk så utrustade, att tillfälle kunde beredas eleverna att få inblick i de speciella grenar av jordbruksdriften, såsom smådjursskötsel, specialodlingar m. ni., som äro av betydelse för småbruket. För att våra lantmannaskolor verkligen skola kunna bliva effektiva hjälpmedel till höjande av det mindre jordbrukets lönsamhet torde det icke vara tillräckligt att lägga upp undervisningen vid de nu förefintliga kurserna med särskild hänsyn till de små jordbrukens problem. Nya former av kurser måste säkerligen anordnas för att göra det lättare för ungdomen vid små-

259 bruket — och även för småbrukarna själva — att besöka skolorna. Småbrukarnas knappa ekonomiska förhållanden och svårigheterna att skaffa ersättare för ungdomen under kurstiden utgöra ofta oöverstigliga hinder för dem att besöka skolorna. Kortare kurser av olika slag skulle — förutom stipendier — här kunna göra det lättare att få småbrukarungdomen till skolorna. Utredningen lämnar i kap. 8 några förslag till dylika kurser. För intagningen vid våra lantmannaskolor tillämpas för närvarande en nedre åldersgräns, vilken utestänger ungdomar under 18 år från skolorna. Utredningen ifrågasätter, om icke denna gräns bör tagas bort. Den fasta undervisningen är närmast avsedd för ungdom, som i framtiden ämnar ägna sig åt lantbruk. En undervisning av annat slag är den som avses för egentliga lantbrukare, vilka redan innehava och bruka ett lantbruk. Endast i undantagsfall synes man nämligen kunna räkna med att de senare hava tillfälle att begagna sig av undervisningen vid de fasta lantbruksundervisningsanstallerna. Det framstår emellertid som en angelägenhet av vikt, att en effektiv upplysningsverksamhet bedrives hos redan verksamma jordbrukare. Åtgärderna måste i första hand inriktas på att nå innehavarna av mindre jordbruk, därför att dessa av olika skäl ha svårare att bliva delaktiga av lantbruksundervisningen. Den huvudsakligen av hushållningssällskapen bedrivna undervisningen, här benämnd den rörliga lantbruksundervisningen, synes utredningen kunna verksamt bidraga till spridande av upplysning bland jordbrukare, som icke utan svårighet under någon längre tid kunna lämna sitt arbete, och den bör även vara tillgänglig för jordbrukarungdom, som av olika skäl icke kan bevista den fasta lantbruksundervisningen. Till den rörliga undervisningen torde även få räknas den korrespondensundervisning (eventuellt kombinerad med muntlig undervisning), som utövas av vissa institut och vilken torde fylla en stor uppgift inom lantbruksundervisningen. Kursverksamheten bedrives huvudsakligast under vintern. Det är givet, att under denna tid lantbrukarna i allmänhet ha bäst tillfälle att komma till sådana kurser, liksom även konsulenterna att hålla dessa kurser. Utredningen ifrågasätter emellertid, om icke en viss undervisningsverksamhet i samband med demonstrationer även skulle kunna försiggå under sommaren. Överhuvudtaget borde demonstrationsundervisning, när det gäller praktiska jordbrukare, vara att föredraga framför rent teoretisk undervisning. Någon större svårighet att samla jordbrukarna en sommareftermiddag för en demonstration med åtföljande diskussion om gödsling, sorter, ogräsbekämpning m. m. torde icke föreligga. När det gäller införande av nya produktionsdetaljer, exempelvis specialodlingar, skulle utläggandet av demonstrationsodlingar, i förekommande fall i samafbete med statens trädgårdsförsök, vara lämpligt. Enligt småbruksutredningens mening skulle det vara av storl värde, om vissa mindre jordbruk av konsulenter och instruktörer kunde utväljas såsom

260 lämpliga demonstrationsobjekt. Vederbörande konsulent eller instruktör kunde därvid måhända ägna särskild uppmärksamhet åt att få till stånd sådana demonstrationsjordbruk i olika trakter. De tävlingar av olika slag, som ungdomsorganisationerna anordna i olika jordbrukstekniska detaljer, ha säkerligen sitt värde, men fråga är, om icke även ungdomen på landsbygden skulle på sitt program kunna taga upp sådana demonstrationer, som här åsyftas. På några håll i landet har man prövat att samla ett antal jordbrukare i någons hem till överläggningar i jordbruksfrågor. En dylik sammankomst skulle kunna ordnas genom att konsulenten eller instruktören anmodade någon i en by att samla jordbrukarna. Antalet kan och behöver icke vara stort. Konsulenten eller instruktören skulle kunna inleda diskussionen i för dessa jordbrukare aktuella frågor. På en del håll ha hushållningssällskapen sökt kontakt med lokala jordbrukssammanslutningar, RLF, småbrukarföreningar m. fl. för att genom dessa få jordbrukarna samlade. Även detta synes utredningen vara en god väg att få kontakt med det mindre jordbrukets utövare. Det är givet, att med den ökning av undervisningsuppgifterna, som utredningen på detta sätt vill pålägga hushållningssällskapen, dessas tjänstemän få svårt att räcka till härför. Utredningen har emellertid funnit, att konsulenter och instruktörer, under sommarhalvåret i synnerhet, äro i hög grad upptagna av den lokala försöksverksamheten. Utan att förringa dess värde ifrågasätter utredningen likväl, om icke denna verksamhet borde i någon mån begränsas åtminstone i de fall, då personalresurserna icke medgiva, att undervisningen samtidigt sker i full utsträckning. Småbruksutredningen har den uppfattningen, att den personliga kontakten mellan undervisare och jordbrukare, när det gäller undervisning av det slag varom här är fråga, för småbrukets del är av största värde. Detta betyder å andra sidan, att antalet deltagare i en överläggning eller en demonstration icke kan vara stort. I allmänhet torde instruktörer lämpligen kunna användas för dessa uppgifter, önskvärt vore att dessa genomgått driftsledarkurs och vore väl förtrogna med förhållandena vid det mindre jordbruket. Såsom framgår av utredningen, är antalet medhjälpare (instruktörer) mycket litet hos hushållningssällskapen. Utredningen anser, att hushållningssällskapen för undervisningsuppgifterna behöva ett väsentligt utökat antal instruktörer. I vissa fall kunna dessa, exempelvis i fråga om trädgårdsskötsel, behöva vara speciellt inriktade. I allmänhet torde det dock vara riktigt att kombinera instruktörernas uppgifter inom övriga grenar avlanthushållningen, exempelvis husdjursskötsel och växtodling. Behovet avinstruktörer är givelvis olika i olika hushållningssällskaps områden, beroende på jordbrukstätheten m. m., varför något generellt angivande av antalet instruktörer icke kan göras utan närmare undersökning. En undersök-

261 ning av dessa förhållanden med hänsyn till de synpunkter, utredningen här har anfört, anser utredningen vara påkallad. 1 det föregående har beträffande den rörliga undervisningen och rådgivningen endast tekniska frågor inom jordbruket behandlats. Även de direkt jordbruksekonomiska spörsmålen böra emellertid upptagas mera på rådgivningsprogrammet än vad hittills skett. En sådan driftsekonomisk rådgivning torde vara av särskild betydelse för innehavarna av små jordbruk. Delia med hänsyn till att en alltmer specialiserad och därmed på nya driftsgrenar inriktad produktion synes bliva nödvändig, för att dessa jordbrukare skola kunna ernå en dräglig ekonomisk standard. Vid denna rådgivning torde det även vara nödvändigt att beakta de arbetsekonomiska problemen vid nämnda jordbruk. Jordbrukets upplysningsnämnd utgöres för närvarande av ledamöter, som antingen själva äro forskare eller deltaga i upplysningsverksamhet på ett eller annat sätt. Däremot saknas representanter för det praktiska jordbruket i allmänhet. Det skulle säkerligen vara till gagn för nämndens verksamhet, om ledamöterna efter viss tid och i tur och ordning utbyttes mot experter på andra i nämnden icke representerade områden av jordbruket, så att på detta sätt varje gren av lanlbruksnäringen åtminstone periodvis bleve företrädd i nämnden. Skogen spelar vid många jordbruk en betydande ekonomisk roll och skogsbruket kan ur ekonomisk synpunkt icke särskiljas från det egentliga jordbruket. Enligt utredningens mening vore det därför av stor betydelse, om jordbrukets upplysningsnämnd utrustades med skoglig sakkunskap, så att upplysning även på detta område kunde bedrivas på liknande sätt som vad nu sker i fråga om det egentliga jordbruket och trädgårdsnäringen.

BILAGA

1 Monografiska studier över det mindre jordbrukets driftsekonomiska och sociala problem

iV. Westermarck 1950

Företal

Frågan om det mindre jordbrukets betydelse för det svenska lantbruket och hela folkhushållningen har genom tiderna varit föremål för livliga diskussioner. Särskilt gäller delta de senaste åren, då statsmakternas intresse i hög grad anknutits till den framtida utvecklingen av Sveriges lantbruk och dess inplacering i hela samhället. Den av undertecknad här framlagda undersökningen avser att i någon mån belysa de ekonomiska och sociala förhållandena på ett antal mindre jordbruk i Mellansverige. Undersökningens resultat ger kanske inte så mycket, men min lörhoppning är dock, att den i någon mån skall kunna utvidga kännedomen om det mindre jordbrukets problem. Undersökningen har möjliggjorts tack vare anslag från Jordbrukets Forskningsråd, för vilket jag här får uttrycka min varma tacksamhet. Anslag har ytterligare erhållits från Fonden för skogsvetenskaplig forskning, vilket jag även med tacksamhet konstaterar. Undersökningen hade inte varit möjlig att utföra utan den värdefulla hjälp, som lämnats mig av hushållningssällskapen och Sveriges lantbruksförbunds avdelningskontor, vilka medverkat till att få fatt på lämpliga studiegårdar och vilkas personal även hjälpt till vid insamlandet av nödvändiga uppgifter. En värdefull arbetshjälp har lämnals mig av mina assistenter vid Lantbrukshögskolans ekonomiska institution agronomerna Carl-Johan Persson, Sven Jonsson, Ulla Eliasson, Ödd G. Gulbrandsen, J. Nöu och Sigrid Persson till vilka jag här får rikta ett varmt tack. Den största arbetsbördan har dock burits av de jordbrukare och deras hustrur, vilka utan att sky möda och besvär åtagit sig och slutfört de mångahanda anteckningar, som ålagts dem. Utan deras stora intresse och uthållighet hade det ej varit möjligt att utföra undersökningen. Jag är därför synnerligen tacksam för deras medverkan. Professor Erik Hagberg, Skogsförsöksanstalten, professor Torsten Streyffert och jägmästare Johan Gripenstedt, Skogshögskolan samt länsjägmästare Wilhelm Ros, Växjö ha lämnat en värdefull handräckning, då det gällt att belysa skogsbrukets betydelse på vissa av studiejordbruken. Ulan deras intresse och medverkan hade detta avsnitt av undersökningen inte kunnat åstadkommas. Värdefulla upplysningar har jag ytterligare erhållit från Kungl. Socialstyrelsen. Stålens forskningsanstalt för lantmannabyggnader har godhelsfullt ställt till mitt förfogande vissa sifferuppgifter från sin bostadsinventering och likaså utfört vissa beräkningar rörande byggnadsbeståndet på studiegårdarna. Till alla dessa institutioner, organisationer och enskilda personer riktar jag ett varmt tack. Uppsala i april 1950. N.

Westermarck

Innehåll

Sid.

I.

Undersökningens uppläggning och forskningsmaterial

267 II.

Orienterande monografier över studiegårdarna 1. Enskilda gårdar 2. Sammanfattning

268 268 283

III.

Studiegårdarna i belysning av räkenskapsresultaten från svenska jordbruk

285 IV.

Särskilda undersökningar år 1947—1948 1. Arbetskraflsförhållanden a. Åtgången av mänskligt arbele b. Företagarefamiljens dagliga gärning 2. Byggnadsbestånd 3. Maskinell utrustning 4. Förbrukning av handelsgödsel 5. Betesdriftens ståndpunkt 6. Djurproduklionens ståndpunkt 7. Skördens användning 8. Skogsbrukets ekonomiska betydelse 9. Personliga moment och driftsresultat 10. Företagarefamiljernas levnadsstandard 11. Privat lösegendom 12. Studiegårdarnas sammanlagda tillgångar

291 291 291 295 3 2 " 3 5 " 306

V.

Sammandrag

Bilagetabeller

308 3 *" 312 312 317 322

323 3

2°

327 Litteratur

339 Kartor

I. Undersökningens uppläggning och forskningsmaterial

Föreliggande undersökning avser att belysa de driftsekonomiska förhållandena på ett antal mindre jordbruk ävensom att vinna kännedom om de omständigheter och faktorer, vilka legat till grund för uppnående av en tillfredsställande ekonomisk och social standard hos familjerna på dessa studiejordbruk. Jordbruket utgör i nästan samtliga fall den viktigaste företagsgrenen. Speciell uppmärksamhet ägnas de motiv, som utgöra bakgrunden för företagarefamiljens handlingar och den målsättning, som är vägledande för handlingarnas utförande. Jordbrukens antal är 17 och arealen jordbruksjord varierar mellan 5,5 och 18,0 ha. Företagen äro typiska familjejordbruk. Samtliga ha under en följd av år deltagit i lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning och uppvisa en tillfredsställande lönsamhet. Vid urvalet av studiegårdarna har man gått tillväga på så sätt, att sådana inte medtagits, vilka uppnått en god lönsamhet på grund av exceptionella omständigheter. Jordbruken ha alliså utvalts med tanke på att de resultat, som erhållits på dem, äro möjliga att uppnå även på andra mindre jordbruk inom samma naturliga jordbruksområden. Med anledning av studiegårdarnas karaktär av bokföringskontrollerade jordbruk är det möjligt att i viss utsträckning basera föreliggande undersökning på data, som framkomma i samband med räkenskapsresultaten från den fortlöpande jordbruksekonomiska undersökningen. Särskilt beträffande kvantitetsredovisningen ävensom beträffande företagarfamiljens ekonomiska och sociala standard äro de på detta sätt insamlade uppgifterna emellertid alltför knapphändiga för att möjliggöra en tillräcklig penetrering av problemen. I syfte att frambringa erforderliga kompletterande data ha de i undersökningen deltagande jordbrukarna under tiden 1.11.1947—31.10.1948 ytterligare fört följande journaler: 1) varu- och kreatursredovisning, 2) specificerad daglig arbetsredovisning, 3) specificerad daglig redovisning av hushållsarbetena under 4 månader (november, mars, maj, augusti), 4) hushållsjournal, 5) kontrollböcker för mjölk-, ägg- och fläskavkastning och 6) journal för beteskontroll. Dessutom har en detaljerad inventarieförteckning uppgjorts vid tidpunkten för räkenskapsårets början och slut. Vid uppskattningen av byggnadernas värde har det varit möjligt att utgå från den värdering Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader utfört på gårdarna och de resultat man härvid kommit till. Likaså har Skogsförsöksanstalten och Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län utfört taxeringar av skogstillgångarna på sju studiegårdar, för vilka skogen är av betydelse som inkomstkälla. Av driftsenheterna äro fyra belägna i msl- och tretton i msk-området. Av de förstnämnda äro två (n:ris 1 och 2) belägna på östgötaslätten, en (n:r 13) på västgötaslätten och en (n:r 4) på Öland. Av msk-jordbruken är en (n:r 3) belägen i norra Kalmar län, tre (n:ris 5, 6 och 7) i Kronobergs län, tre (n:ris 8, 9, 10 och 11) i Jönköpings län, en (n:r 12) i Hallands län och tre (n:ris 15, 16 och 17) i Göteborgs och Bohus län. Någon gruppering på slättbygds- och skogsbygdsjordbruk har inte företagits i denna undersökning.

TI. Orienterande monografier över studiegårdarna

1. Enskilda

gårdar.1

Gård nr 1. Belägen 20 km V om Linköping. Avstånd till närmaste järnvägsstation 2 km. Företagaren har ägt och brukat gården sedan år 1931. Gården är ett utpräglat slättbygdsjordbruk med endast 1,7 ha skogsmark. Arealen jordbruksjord utgör 12 ha, varav 10 ha åker och 2 ha kultiverade hagmarksbeten. Av åkerjorden utgöres 5 ha av lerjord, 0,25 ha av mo och mjäla, 0,5 ha av sand- och grusjord samt resten av mullfattig syrsand. Av åkerjorden äro 8 ha dränerade med rör. Allt spannmålsutsäde torrbetas. Spannmålsskörden företages med självbindare. Vallfröet bredsås. Potatisen sättes efter årder och uppköres även med årder. En längre lid har följande växtföljd använts: 1) träda, grönfoder, korn, 2) vete, råg, 3—4) vall, 5) blandsäd, rotfrukter, höstsäd, 6—7) blandsäd. Medelskörden pr hektar jordbruksjord var år 1947 2.640 ske, år 1948 3.000 ske och år 1949 3.730 ske. Skördarna ha sålunda legat på en hög nivå. Dragarebehovet har t. o. m. sommaren 1948 tillgodosetts med 2 arbetshästar. Sommaren 1948 inköptes en traktor. Anskaffningen bör sättas i samband med att en tidsbesparing aktualiserats på grund av företagarens mångahanda kommunala uppdrag. Ladugårdsdriften utgör det dominerande inslaget i husdjursskötseln ocli gården är sedan 10 aimed i kreaturskontrollförening. Besättningens avkastning under denna tid framgår av följande sammanställning. Ar

1937/38—1938/39 1939/40—1941/42 1942/43—1944/45 1945/46—1946/47 1917/48—1948/49

Mjölkkoi

Mjölk kg/ko

fettUalt %

Mjölkens

Smörfe

4,5 4.5 4,0 4,0 4,8

4 300 4 268 4 073 4 142 4 150

4.1 3.9 3.8 3,8 3,8

170 166 155 157 158

kg/ko

Av siffrorna utläser man, att en viss tillbakagång skett i medelavkastningen per ko, som delvis står i samband med de försvårade utfodringsmöjligheterna under krigstiden. Svinskötseln och speciellt hönsskötseln spelar en betydelsefull roll. Årligen uppfödas omkring 5 gödsvin av köpta smågrisar. Antalet höns uppgår till 135 och medelavkastningen till 150 ägg. Rekryteringen sker genom inköp av kycklingar. Uppgifterna för svin- och hönsskötseln avse räkenskapsåret 1947—48. Detsamma gäller i fortsättningen samtliga gårdar, såvida inte annorlunda påpekas. En driftsstrukturell översiktsbild lämnar jordbrukets bruttointäkt, medan hela gårdsdriftens skuldfria inkomst belyser inkomstulbildningen i dess helhet (jordbruk, skogsbruk, övriga inkomstkällor). Uppgifterna om bruttointäkten och den skuldfria inkomstens sammansättning avse för denna gård liksom för andra gårdar treårsmedeltalen 1945/46—1947/48. Mjölken svarar för 37 Jo av bruttointäkten, nötkreaturen för 6 %, fjäderfä1

Å sid. 341—356 återges en karta för varje enskild gård.

269 produkterna för 26 % och fläsket för 10 %, medan växtprodukternas andel uppgår till 15 %, därav övriga handelsväxter förutom sockerbetor 1 Jo och brödspannmål 11 Jo. Trädgårdsintäkten uppgår till 1 Jo. Det är skäl att här observera att växtprodukterna enligt räkenskapsresultatens terminologi inte inkludera trädgårdens produkter. Företagarefamiljen består av man (47 år), hustru (49 år) och tre döttrar (15, 12 ocli 6 år). Företagaren har genomgått folkskola och lantbruksskola. Hustrun är folkskollärarinna. Hennes lön har inte medtagits i inkomsterna men inverkar givetvis på familjens levnadsstandard. Företagaren har tidigare under flera år tjänstgjort som lantbruksbefäl på olika gårdar. De personliga moment, som företagaren anser i första rummet böra tillmätas betydelse för företaget äro erfarenhet, ambition och intresse för yrket. Då det gäller förändringar i driftsstrukturen baseras dessa främst på tidigare erfarenheter, siffermässiga kalkyler och ändringar i produktpriser. Gdrd nr 2. Relägen 25 km V om Linköping. Gården är ett typiskt slättbygdsjordbruk utan skog. Den nuvarande ägaren övertog år 1947 gården efter sin fader. Gården har sedan år 1888 varit i släktens ägo. Arealen jordbruksjord omfattar 11,6 ha åker och 4 ha kultiverade hagmarksbeten. Av åkerjorden utgöras 4 ha av lerjord och 7,6 ha av sand- och grusjord; 5 ha är arrendejord. Täckdikning med rör är utförd på 2,6 ha och med sten på 6 ha. För närvarande användes följande växtföljd: 1) träda, 2) höstsäd, 3) rotfrukter, 4) blandsäd, 5) vall, 6) vall, 7) blandsäd. På arrendejorden tillämpas friare växtföljd med bl. a. potatis och ärter. Spannmålsutsäde och vallfrö inköpes varje år. Växtskyddsmedel användes regelbundet för rotfrukter och potatis. Sädesgrödorna hugges med självbindare och kräkas. Skördarna ha legat på en tämligen hög nivå, vilket framgår därav, att medelskörden år 1946 uppgick till 3.330 ske pr ha, år 194 7 till 2.390, år 1948 till 3.120 och år 1949 till 3.670 ske. Dragarbehovet tillgodoses med 2 arbetshästar (korsning mellan nordsvensk ras och ardenner). Husdjursskötseln utmärkcs av en stor mångsidighet. Nötkreatursbesättningen består av 5 mjölkkor ocli 4 ungdjur (S. R. R.). Såsom av nedanstående siffror framgår liar mjölkavkastningen per ko under de senaste åren starkt stigit. S •A1 1944/45—1945/46 1946/47—1948/49

Mjölk kg/ko 3 496 4 205

Mjölkens fetthalt ?„ 4,2 4,3

Smörfett kg/ko 147 181

Svin- och hönsskötseln spelar en rätt betydande roll. Ärligen uppfödas omkring 20 gödsvin. Svinbesättningen utgjordes den 1.11. 1947 av 1 modersugga, 9 ungsvin och 6 smågrisar. Antalet höns uppgår till 115 st. med en medelvärpning på 117 ägg per höna. Rekryteringen sker genom inköp av kycklingar. Även biskötsel utövas, och antalet bisamhällen uppgår till 16. Jordbruksdriften kännetecknas av en hög intensitet och stor mångsidighet, vilket framgår av bruttointäktens sammansättning. Nötkreatursskötseln svarar för 32 % (mjölk 26 %) av jordbrukets bruttointäkt, svinskötseln för 19 %, hönsskötseln för 8 Jc, hästarbetsförtjänsterna för 9 % och biskötseln för 3 Jo, spannmålen för 12 Jo, potatisen för 4 %, sockerbetorna för 8 Jo och växtprodukter tillhopa för 24 Jo. Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst kommer 86 Jo på jordbrukets del och 14 Jo på övriga inkomstkällors del. Företagaren utför nämligen på entreprenad dagliga mjölktransporler.

270 Företagarfamiljen består av man (39 å r ) , hustru (39 år) och en son i åldern 9 år samt företagarens fader (68 år). Företagaren har genomgått folkskola och kontrollassistentkurs och tjänstgjorde som kontrollassistent innan han övertog gården. Företagaren deltager i alla arbeten. Han sköter husdjuren och svarar för mjölkningen. Hustrun deltager under brådperioder i fältarbeten och sköter fjäderfäna. Lejd arbetskraft anlitas i begränsad utsträckning i skördearbetena. De personliga moment, som företagaren tillmäter den största betydelsen för uppnående av en god lönsamhet, äro praktisk erfarenhet, intresse och förmåga att utföra strängt kroppsarbete. Då det gäller förändringar inom driften, grunda sig dessa främst på tidigare erfarenhet samt på ändringar i produktpriser och löner. Gård nr 3. Relägen i skogsbygd i norra Kalmar län 45 km V om Västervik invid landsväg. Den nuvarande ägaren arrenderade gården 1929 och köpte den 1947. Gården har varit i hustruns släkt sedan 1914. Egendomen omfattar 13 ha åker, varav 2 ha täckdikade, 1,5 ha naturlig okultiverad betesmark och 125 ha skogsmark. Av åkerjorden utgöras 3,6 ha av lera, 8,4 ha av mo och mjäla och 1 ha av mull- och torvjord. Växtföljden är följande: 1) träda, 2) höstsäd, 3—5) vall, 6—7) havre eller blandsäd. Trädan besås i vissa fall med havre eller grönfoder. Potatis och rotfrukter odlas i mindre utsträckning utanför den regelbundna växtföljden. Spannmålsutsädet brukar förnyas vart tredje år. Vallfrö odlas för eget behov. Allt spannmålsutsäde oljebetas före sådden och sås med radsåningsmaskin. Skörden företages med självbindare och säden fälttorkas i krake. Vallfröet bredsås. Potatisen sättes och upptages med årder. Medelskörden för samtliga grödor har uppgått till 2.340 ske pr ha år 1947, 3.390 ske pr ha år 1948 och 2.690 ske pr ha år 1949. Dragarebehovet tillgodoses med 2 arbetshästar (korsning mellan nordsvensk och ardenner). Jordbruksdriftens tyngdpunkt ligger i mjölkboskapsskötseln. Antalet mjölkkor (S. R. B.) är 8 och ungdjuren äro likaså 8. Tidigare har kornas antal varit 10, men på grund av den dåliga skörden 1947 måste 2 mjölkkor säljas. Sedan flera år tillbaka är gården ansluten till kontrollförening. Av nedanstående treårsmedeltal framgår, att avelsarbetet lämnat vackra resultat: År

1934/35—1936/37 1937/38—1939/40 1940/41—1942/43 1943/44—1945/46 1946/47—1948/49

Mjölkkor

*$*

8,7 9,7 9,1 10,1 9,0

3 122 4 178 4 591 4 221 3 860

Mjölkens fett halt %

Smörfett kg/ko

3.8 3.9 4,1 4,3

159 179 173 166

Vid sidan av mjölkboskapen äro övriga husdjur av underordnad betydelse. Vanligtvis uppfödas årligen 5 gödsvin, vilka inköpas som smågrisar. Av fjäderfä finnas 25 höns och 5 kalkoner. Äggavkastningen per höna utgjorde år 1947/48 103 st. Det mest utmärkande draget för jordbruksdriften är mjölkproduktionens absolut dominerande ställning. Av jordbrukets bruttointäkt kommer sålunda 63 Jo på mjölkens del, 11 % på nötkreaturens, 7 % på fläskets och 3 % på övriga djurprodukters del. Åkerväxtodlingen svarar för endast 9 % och trädgården för 2 Jo. Hela gårdsdriftens skuldfria inkomst fördelar sig så, att jordbruket svarar för endast 46 %, skogen för 52 % och övriga inkomstkällor för 2 Jo. Skogens ekonomiska betydelse är sålunda mycket stor. Företagarefamiljen består av man (48 år), hustru (42 år) och tre döttrar i

271 åldern 14, 3 och 1 år. Företagaren har utöver folkskola genomgått lantmannaskola. Äldsta dottern besöker realskola. De manuella arbetena utföras i huvudsak av företagaren. Hustrun mjölkar korna och deltager även tidvis i fältarbeten. Äldsta dottern hjälper sommartid till med småsysslor. Lejd arbetskraft användes under en stor del av året. De personliga moment, som företagaren anser vara de betydelsefullaste, äro erfarenhet, intresse och hustruns medverkan. Eventuella driftsstrukturella förändringar grunda sig främst på ändringar i produktpriser, siffermässiga kalkyler och tidigare erfarenheter. Det ekonomiska tänkesättet synes sålunda vara väl utvecklat hos företagaren. Gärd nr 4. Belägen på Öland 10 km SO om Borgholm. Nuvarande ägaren inköpte gården 1932. Egendomen är ett typiskt slättbygdsjordbruk och omfattar 10ha åker, 1 ha kultiverade och 4,5 ha okultiverade hagmarksbeten samt endast 0,5 ha produktiv skogsmark och 0,5 ha impediment. Av åkerjorden utgöras 3 ha av lerjord och 7 ha av sandjord. Lerjorden är dränerad med rördiken. På sandjorden är dikning obehövlig. Växtföljden är i huvudsak fri. På lerjorden användes norfolkcirkulationen: höstsäd, sockerbetor, vårsäd, vall. På den magraste sandjorden odlas potatis och råg, varefter den får ligga i vall 2—4 år. Höstsädsutsädet torrbetas. All säd sås med radsåningsmaskin, skördas med självbindare och fälttorkas i krake. Potatisen sättes och uppköres med årder. Vallen insås i vårsäd och bredsås med maskin. Växtodlingen bedrives sålunda tämligen intensivt. Medelskörden för alla grödor har uppgått till 3.060 ske pr ha år 1947, 3.130 skepr ha år 1948 och 3.600 ske pr ha år 1949. Dragarebehovet tillgodoses med 2 arbetshästar av ardennerras. Unghästar uppfödas inte. Nötkreatursbesättningen består av 4 mjölkkor och 2 ungdjur av S. R. B.-ras. Såsom framgår utvisar medelavkastningen per ko en tydlig förbättring, men understiger dock fortfarande produktionsnivån på flera andra av studiegårdarna. Kontrollår

1912/43—1943/44 1944/45—1945/46 1946/47—1948/49

Mjölkkor

Mjölk kg/ko

Mjölkens fetthalt %

Smörfett kg/ko

3,7 4,0 4,0

2 545 3 100 3 339

4.2 4,1 4,2

107 127 140

Svinskötselns betydelse är tämligen stor. Årligen uppfödas 8—10 st. gödsvin, vilka inköpas som smågrisar. Hönsskötseln spelar en mycket betydelsefull roll och omkring 170 höns hålles. Kläckning av småkycklingar till avsalu bedrives. Medelavkastningen per höna uppgick år 1947/48 till 103 ägg. övriga husdjur utgöras av 2 bisamhällen och 4 kalkoner. Sammanfattningsvis kan man sålunda om jordbruksdriften säga, att den utmärkes av en intensiv växtproduktion med ett starkt inslag av sockerbetor. Det oaktat är dock djurproduktionen av större betydelse än växtproduktionen. Detta framgår av bruttointäktens sammansättning. Animalieprodukterna tillhopa svara för 73 % (mjölk 19 %, fläsk 10 %, fjäderfäprodukter 38 %) och vegetabilieprodukterna för 23 % (spannmål 5 %, sockerbetor 10 Jo, potatis 7 % ) . Av hela gårdsbrukets skuldfria inkomst kommer 97 Jo på jordbrukets del och 3 % på övriga inköpskällors del. Man ser sålunda, att jordbruket är praktiskt taget den enda företagsgrenen. Skogsbruket saknar all betydelse. Företagarefamiljen består av man (48 år gammal), hustru (44 år), en 23 år gammal son, en 8 år gammal son och en 6 år gammal dotter. De tre förstnämnda

272 utgöra gårdens huvudsakliga arbetsstyrka. Far och äldste sonen omhänderha i huvudsak alla arbeten med undantag av hushållsarbeten och hönsskötsel. Företagaren har genomgått folkhögskola och lantmannaskola samt varit lantbrukselev och tjänstgjort som underförvaltare i Danmark. De personliga moment, som företagaren anser vara de betydelsefullaste, äro intresse, praktisk erfarenhet och organisationsförmåga. Eventuella förändringar i driftsriktningen basera sig i främsta hand på tidigare erfarenheter, siffermässiga kalkyler och lust att experimentera. Gärd nr 5. Relägen på småländska höglandet 25 km SV om Växjö. Gården äges av två bröder, vilka år 1937 övertogo den. Gården har tillhört samma släkt under en mycket lång tid. Egendomen omfattar 9,8 ha åker, 1 ha betesmark och 8,8 ha produktiv skogsmark. Oaklat egendomen är belägen i skogsbygd är skogsmarksarealen som synes tämligen ringa. Av åkerarealen är 5 ha dränerade med stendiken. Av åkerjorden utgöras 3,8 ha av lera, 4,9 ha av moränmo och 1,2 ha av myrjord. För närvarande är växtföljden fri såväl på fastmarksjorden som på myrjorden. Vanligtvis produceras eget utsäde av spannmål och vallfrö. Allt utsäde torrbetas. Spannmålen skördas med slåttermaskin och bindes för hand. Potatisen sättes och upptages med årder. Användningen av handelsgödsel har varit riklig. Skördarna ha varit tämligen höga, vilket framgår därav, att medelskörden år 1947 var 2.270 ske pr ha, år 1948 3.520 ske och år 1949 3.120 ske. Dragarebehovet tillgodoses med 2 st. arbetshästar av nordsvensk ras. Någon unghästuppfödning förekommer ej. Nötkreatursbesättningen består av 6 mjölkkor och 4 ungdjur av S.R.R.-ras. Såsom nedan framgår företer mcdelmjölkavkastningen en tydlig förbättring utan att dock ännu ha nått toppnivå. Kontrollår 1942/43—1943/44 1944/45—1945/46 1946/47—1948/19

Mjölkkor J

5,3 5,4 5,9

^fk kg/ko 3 307 3 764 3 606

M lk c ns J° , . , fetthalt % 3.8 3,9 4,0

r

S ,ö

» ,V r e t l kg/ko 126 147 144

Svinskötseln har stor ekonomisk betydelse och årligen uppfödes 16 st. gödsvin, vilka inköpas som smågrisar. Hönsstammen består av 90—100 höns med en medelavkastning på 135 ägg. Dessutom hållas 2 får. Jordbruksdriften är mycket mångsidig. Mjölken svarar för 30 % av bruttointäkten, medan nötkreaturens andel är 10 %, fläskets 22 % och fjäderfäprodukternas 14 %. Hästarbetsförtjänsterna utgöra 5 %. Den viktigaste växtprodukten är potatisen, vars andel utgör 9 %, medan växtprodukterna tillhopa svara för 14 %. Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst utgör jordbrukets andel 74 %, skogens 16 % och övriga inkomstkällors 10 Jo. De sistnämnda, som alltså äro avväsentlig betydelse, utgöras företrädesvis av förtjänster, vilka härröra från körslor med egen lastbil. Gården omhänderhas som sagt av två företagare, av vilka den ena (36 år) är ogift, den andra (41 år) gift men barnlös. Dessa utgöra även gårdens huvudsakliga arbetsstyrka. Den äldre brodern har genomgått lantmannaskola, den yngre såväl lantmannaskola som folkhögskola. De personliga moment, som företagarna främst anse vara avgörande för uppnående av en god lönsamhet, äro praktisk erfarenhet, fackskoleutbildning och förmåga att utföra strängt kroppsarbete. Eventuella driftsstrukturella förändringar basera sig i första hand på tidigare erfarenhet, ändringar i produktpriser och siffermässiga kalkyler. Gård nr 6. Belägen i sydsvenska höglandet 20 km SV om Växjö. Den nuvarande

273 ägaren övertog gården år 1936 efter sin farbroder. Gården har varit i släkten åtminstone sedan år 1880. Egendomen omfattar 12,2 ha åker, 3,5 ha kultiverade hagmarksbeten och 23,2 ha produktiv skogsmark. Av åkerarealen är 1 ha täckdikad med rör, medan resten är dränerad med stendiken. Åkerjorden utgöres till övervägande del av moränmo. Växtföljden är fri. Eget utsäde av spannmål och vallfrö produceras. Allt spannmålsutsäde torrbetas före sådden. Spannmålen skördas med självbindare och fälttorkas i krake. Potatisen sättes efter årder och upptages med maskin. Växtodlingens totala skördeutbyte har uppgått till 3.070 ske/ha år 1947, 2.900 ske/ha år 1948 och 4.200 ske/ha år 1949. Dragarebehovet tillgodoses med 2 arbetshästar av nordsvensk ras. Någon unghästuppfödning förekommer ej. Nötkreatursbesättningen består av 1 tjur, 9 mjölkkor och 6 ungdjur av S.R.B.-ras. Såsom nedan framgår utvisar mjölkavkastningen per ko en avsevärd ökning under de sju år gården varit med i kontrollförening. År

1942/43—1943/44 1944/45—1945/40 1946/47—1948/49

Mjölkkol

Mjölk kg/ko

Mjölkens fetthalt %

Smörfett kg/ko

8,5 9,3 9,2

3 213 4 233 4 153

3.9 4.1 3,9

125 174 162

Svinskötseln är av betydande omfattning. Ärligen uppfödas 15—20 gödsvin av eget pålägg. Även smågrisar säljas, övriga husdjur äro 30—40 höns och ett får. Äggavkastningen är mycket hög och uppgår till 193 st. per höna. Driftens tyngdpunkt ligger i mjölkproduktionen, vars andel i bruttointäkten utgör 45 %. Även livdjur avyttras, och nötkreatursskötselns djurvärde uppgår till 11 %. Ilästarbetsförtjänsterna uppgå till 10 %. I övrigt fördelar sig jordbrukets bruttointäkt så, att 16 Jo utgöras av fläsk och smågrisar, 4 % av ägg medan växtprodukternas andel uppgår till 9 % (brödsäd 2 %, övriga handelsväxter 5 % ) . Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst utgör jordbrukets andel 85 %, skogens 7 % och övriga inkomstkällors 7 %. Den sistnämnda inkomsten består i huvudsak av körförtjänster. Företagarefamiljen består av man (36 år), hustru (31 år) och 3 barn i åldern 6, 3 och 1 år. Företagaren har utöver folkskola genomgått folkhögskola. Företagaren deltager i alla arbeten ocli hustrun i ladugårdsarbetel och fältarbeten sommartid. Lejd arbetskraft användes under en stor del av året, vilket står i samband med företagarefamiljens sammansättning. De personliga moment, som enligt företagarens åsikt i första hand böra tillmätas vikt, då det gäller att uppnå en god lönsamhet, äro intresse för jordbruk, hustruns medverkan, förmåga att organisera arbetena och att utföra strängt kroppsarbete. Eventuella driftsstrukturella förändringar bero på tidigare erfarenheter. Företagaren anser sig ha haft en viss nytta av upplysningar i radio och fackpress. Gård nr 7. Belägen 50 km S om Växjö. De naturliga och ekonomiska förutsättningarna äro i huvudsak desamma som för föregående gård. Den nuvarande ägaren inköpte gården år 1922. Egendomen omfattar 10,7 ha åker, 6.3 ha kultiverade hagmarksbeten, 49.8 ha produktiv skogsmark och 5,7 ha impediment. Av åkerjorden utgöres 6,7 ha av mo och mjäla samt 4 ha av mull- och myrmark. Växtföljden är fri med c*.arkt inslag av potatis. Spannmåls- och vallfröutsäde för eget behov produceras på gården. Inga handelsväxter odlas. Sparmmålsutsädet torrbetas. Rågen skördas med lie, övriga spannmålsgrödor dels med självavläggare dels med lånad självbindare. Potatisen sättes efter årder och 13

274 upptages med maskin. Mcdelskörden pr hektar jordbruksjord var år 1947 2.490 ske, år 1948 2.670 och år 1949 3.090 ske. Dragarebehovet tillgodoses med 2 arbetshästar av nordsvensk ras. Någon unghästuppfödning förekommer ej. Nötkreatursbesättningen består av 1 tjur, 8 kor och 2 ungdjur. Garden har under en lång följd av år varit ansluten till kontrollförening. År

1930/31—1932/33 1933/34—1935/36 1936/37—1938/39 1939/40—1941/42 1942/43—1944/45 1945/46—1916/47 1947/48—1948/49

Mjölkkor

Mjölk kg/ko

Mjölkens fetthalt %

Smörfett kg/ko

7,2 7,0 8,0 7,6 7,3 8,8 7,0

2 880 2 682 2 826 2 756 3 274 3 023 2 777

3.8 3,8 3,8 3,8 3,8 4,1 3,8

109 102 107 105 124 124 106

Mjölkavkastningen uppvisar sålunda en mycket måttlig ökning. Svinskötseln spelar icke någon utslagsgivande roll för driften i dess helhet, då årligen endast 6—8 gödsvin uppfödas av köpta smågrisar. Hönsskötseln är obetydlig, och endast 25 höns finnas. Medelavkastningen per höna uppgår till 225 ägg. Jordbrukets bruttointäkt fördelar sig procentuellt på följande sätt: mjölk 47 %, nötkreatur 12 %, fläsk 12 %, fjäderfäprodukter 4 %, potatis 17 % och övriga växtprodukter 3 %. Nötkreatursprodukter och potatis svara sålunda för omkring % av bruttointäkten. Hela gårdsdriftens skuldfria inkomst fördelar sig så, att jordbruket svarar för 66 %, skogsbruket för 29 % och övriga inkomstkällor för 5 Jo. Skogen spelar sålunda en betydelsefull roll som inkomstkälla. Biförtjänsterna härröra från avlönade förtroendeuppdrag. Företagarefamiljen består av man (56 år), hustru (48 år), 23-årig son och 24årig dotter. De tre förstnämnda utgöra gårdens fasta arbetsstyrka och sköta även husdjuren gemensamt. Dottern, som är gift, deltager endast tillfälligtvis i gårdens arbeten. Företagaren har ingen skolutbildning utöver folkskola. Han har tidigare under flera år vistats i USA och därstädes arbetat som skogsarbetare. De personliga moment, som företagaren sätter främst då det gäller att ernå en god lönsamhet, äro intresse, organisationsförmåga och förmåga att utföra strängt kroppsarbete. Förändringar i driftsstrukturen betingas främst av ändringar i produktpriser, tidigare erfarenhet och siffermässiga kalkyler. Gård nr 8. Belägen i sydsvenska höglandet 25 km NO om Jönköping. Den nuvarande ägaren köpte gården 1937. Egendomen omfattar 9,9 ha åker, 2 ha kultiverade hagmarksbeten och 20 ha växtlig skogsmark. Av åkerjorden utgöras 6,9 ha av mullhaltig moränmo och 3 ha av moblandad myrjord. Följande växtföljd användes: 1) höstsäd, 2) vårsäd, 3) rotfrukter och potatis, 4) havre, 5—7) slåttervall. Behovet av spannmåls- och vallfröutsäde täckes genom egen odling. Vete- och rågutsädet betas. Spannmålen skördas med självbindare. Potatisen sättes efter årder och köres upp med maskin. Medelskördarna ligga på en relat : tt hög nivå, 3.440 ske/ha år 1947, 3.550 ske/ha år 1948 -ch 3.600 ske/ha år 1949. Dragarebehovet tillgodoses med 2 arbetshästar av ardennerras. Företagarens intresse för hästavel kommer till synes därigenom, att båda hästarna äro premierade ston, varjämte uppfödning av unghästar förekommer. Nötkreatursbesättningen består av 1 tjur, 10 kor och 5 ungdjur av S.R.B.-ras. Den är med i C-kontroll och har under de senaste åren lämnat följande avkastning.

275 År 1942/43—1943/44 1945/46—1948/49

Mjölkkor 9 10

M J°lk kg/ko 3 191 3 285

Mjölkens fetthalt %

Smörfett kg/ko

3,7 3,7

118 122

Svinskötseln är av tämligen stor betydelse. Antalet modersuggor är två. Årligen uppfödas 10—12 gödsvin och säljas cirka 20 st. smågrisar. Ett far samt 60 höns finnas. Äggavkastningen uppgår till endast 55 st. per höna. Rätt många kycklingar kläckas och säljas, oaktat någon kläckningsmaskin inte finnes utan äggen ruvas under hönor. Detta förklarar även den låga medelavkastningen, då hönsen under långa tider inte värpa. Jordbruksdriftens synnerligen starka inriktning på animalieproduktionen, framförallt mjölk, framgår av bruttointäkternas sammansättning. Jordbrukets bruttointäkt fördelar sig procentuellt på följande sätt: mjölk 55 %, djurvärde från nötkreatur 7 %, smågrisar och fläsk 15 %, fjäderfäprodukter 7 %, djurvärde från hästar 4 %, växtprodukter 6 % och övrigt 5 %. Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst svarar jordbruket för 80 % och skogsbruket för 18 %. Företagarefamiljen utgöres av man (52 år), hustru (52 år) och en 16-årig son. Till familjen hör ytterligare två söner, vilka avflyttat från hemmet och endast tillfälligtvis deltaga i gårdens arbeten. Hustrun utför hushållsarbeten och lättare arbeten i husdjursskötseln. Korna skötas och mjölkas av företagaren. Denne äger ingen utbildning utöver folkskola. Han har tidigare tjänstgjort som vägarbetare och som fjärdingsman. De personliga moment, som enligt företagarens åsikt i första hand inverka på en god lönsamhet, äro förmåga att utföra strängt kroppsarbete, praktisk erfarenhet och organisationsförmåga. Förändringar i driftsstrukturen betingas främst av tidigare erfarenhet, siffermässiga kalkyler och nya försöksresultat. Gård nr 9. Relägen i sydsvenska höglandet 7 km N om Eksjö stad. Företagaren arrenderar egendomen sedan år 1943. Egendomen omfattar 11,5 ha åker, 4,5 ha kultiverade hagmarksbeten, 3 ha naturlig icke kultiverad betesmark, 71 ha skogsmark och 1 ha impediment. Arrendet omfattar inte rätt att avverka skog annat än till husbehov. Av åkerjorden utgöras 8 ha av mo och mjäla, 0,5 ha av sand- och grusjord och 3 ha av mulloch torvjord. F. n. användes följande växtföljd: 1) havre och råg, 2) potatis, rotfrukter och grönfoder, 3) havre, 4—6) vall. Spannmålsutsäde och vallfrö köpes varje år. Höstutsädet torrbetas. Skörden av spannmål företages med självbindare. Potatisen sättes och upptages med årder. Medelskörden för alla grödor har åren 1947—1949 uppgått till 2.100 respektive 2.280 och 2.650 ske pr hektar jordbruksjord. Dragarebehovet tillgodoses med 2 arbetshästar (en korsning av ardenner och nordsvensk ras). Uppfödning av unghästar i mindre omfattning äger rum. Nötkreatursbesättningen består av 8 mjölkkor och 5 ungdjur av S.R.B.-ras. Ett starkt intresse förefinnes för kreatursförädling och en omfattande försäljning av ungdjur äger rum. Kreatursbesättningen består enbart av riksstambokförda djur eller därtill berättigade. Gården har sedan många år varit ansluten till kontrollförening. De senaste årens resultat framgå här nedan. År 1937/38—1939/40 1940/41—1942/43 1913/44—1944/45 1945/46—1946/47 1947/48—1948/49

Mjölkkor

Mjölk kg/ko

Mjölkens fetthalt %

Smörfe kg/ko

8,6 6,1 6,4 7,9 6,0

3 538 3 581 3 813 4 016 4 756

4,0 4,0 4,1 4,1 4,1

142 143 156 165 195

276 Under den tid den nuvarande företagaren omhänderhaft driftsledningen har sålunda en märkbar förbättring av medelavkastningen inträffat. Svinskötseln begränsas till en modersugga och en årlig uppfödning av 8—10 gödsvin. Hönsantalet är 35 och medelavkastningen per höna 140 ägg. Andra djurslag finnas ej. Jordbrukets bruttointäkt fördelar sig procentuellt på följande sätt: mjölk 52 %, nötkreatursskötselns djurvärde 16 %, hästar 10 %, fläsk 9 %, fjäderfäprodukter 5 % samt summa växtprodukter endast 4 % och övrigt 4 %. Jordbruksdriften präglas sålunda synnerligen starkt av animalieproduktionen, vars andel uppgår till inte mindre än 92 %. Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst kommer pä jordbrukets del 92 %, medan övriga inkomstkällor, företrädesvis körförtjänster, svara för 8 %. Jordbrukets mycket dominerande ställning framträder sålunda tydligt. Företagarefamiljen består av man (33 år), hustru (32 år) och tre barn i åldern 2—3 år. Den fasta arbetsstyrkan består av de båda förstnämnda. Hustrun har vid sidan av hushållsarbetena även deltagit i skötseln av nötkreatur och höns. Lejd arbetskraft har använts tillfälligtvis. Företagaren har genomgått lantmannaskola och köntrollassistentkurs. De personliga moment, som enligt företagarens åsikt främst inverka på en god lönsamhet, äro intresse, praktisk erfarenhet och organisationsförmåga. De faktorer, vilka i första rummet tillmätas betydelse för eventuella driftsstrukturella förändringar, äro lusten att själv experimentera, nya försöksresultat ocli tidigare erfarenheter. Gärd nr 10. Relägen i sydsvenska höglandet 28 km VSV om Värnamo. Den nuvarande ägaren övertog år 1942 gården, som varit i släktens ägo minst 75 år. Egendomen omfattar 8,9 ha åker, varav 8,2 ha dränerade med rör, 2,3 ha kultiverade hagmarksbeten, 0,6 ha naturlig betesmark och 8,9 ha växtlig skogsmark. Av åkerjorden utgöres 0,5 ha av mo och mjäla och 8,4 ha av mull- och myrjord. Växtföljden är följande: 1) vårsäd, 2) rotfrukter, potatis och vårsäd, 3) höstsäd och grönfoder, 4—6) vall. Spannmålsutsäde köpes endast, när man övergår till någon ny sort. Vallfrö köpes varje år och bredsås med maskin. Höstsädesutsädet torrbetas. Höstvete och vårsäd skördas med .självbindare, råg med lie. Potatis sättes och uppköres med årder. Medelskörden pr ha av samtliga grödor uppgick år 1947 till 3.560 ske, år 1948 till 1.130 ske och år 1949 till 3.420 ske. Dragarebehovet tillgodoses med 2 arbetshästar av ardennerras. Någon unghästuppfödning förekommer ej. Nötkreatursbesättningen består av 7 mjölkkor och 6 ungdjur av S.R.R.-ras. Intresset för kreatursförädling är stort och samtliga kreatur äro riksstambokförda eller därtill berättigade. Sedan 21 år tillbaka finns kontrollföreningsresultat. Såsom nedanstående siffror utvisa är besättningens avkastning utmärkt, och under de senaste åren har en hel del kvigor försålts till livdjur. Även svinskötseln är av ekonomisk betydelse. Årligen uppfödas 5—6 ungsvin av köpta smågrisar. Antalet höns uppgår vanligtvis till cirka 20 och medelavkastningen 1947—48 till 227 ägg per höna. År

1928/29—1930/31 1931/32—1933/34 1934/35—1936/37 1937/38—1939/40 1940/41—1942/43 1943/44—1945/46 1946/47—1947/48 1948/49

Mjölkkor

Mjölk kg/ko

Mjölkens fetthalt %

Smörfett

6,7 6,3 8,3 8,1 7,6 6,8 6.0 7,8

3 088 4 215 3 755 3 389 3 591 4 394 4 326 4 363

3,7 3,7 4.0 4.2 4.2 4.1 4.0 4.2

114 156 150 142 151 180 173 183

kg/ko

277 Den på animalieproduktion starkt inriktade driften framgår av bruttointäktens sammansättning. Jordbrukels bruttointäkt fördelar sig sålunda på skilda produktionsgrenar på följande sätt: mjölk 51 %, nötkreatur 14 %, fläsk 15 %, fjäderfäprodukter 5 %, potatis 5 %, andra växtprodukter 3 % och i övrigt 4 %. Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst härröra 92 % ifrån jordbruket, 6 % från skogen och 2 % frän övriga inkomstkällor. En intensiv och högt stående nötkreatursskötsel sätter sålunda sin markanta prägel på gårdsdriften. Företagarefamiljen utgöres av man (38 år), hustru (40 år) och två barn i åldern 5 och 2 år. Dessutom ingår i familjen företagarens far (66 år) och bror (16 år). Företagaren och hans bror utföra allehanda arbeten och omhänderha i huvudsak husdjursskötseln inklusive mjölkning. Företagarens hustru har i viss utsträckning sommartid deltagit i fältarbeten och ladugårdsskötsel. Företagaren har förutom folkskola besökt lantmannaskola. Lejd arbetskraft användes ytterst sparsamt. De personliga moment, som enligt företagarens uppfattning främst bidraga till en god lönsamhet, äro praktisk erfarenhet, intresse och organisationsförmåga. Då det gäller att företaga förändringar i driftsstrukturen, grunda sig dessa på tidigare erfarenhet, siffermässiga kalkyler och lust att själv experimentera. Gård nr 11. Relägen 36 km V om Värnamo i sydsvenska höglandet i närheten av föregående gård. Den nuvarande ägaren övertog år 1937 gården, som varit i släktens ägo sedan 1897. Egendomen omfattar 5,5 ha åker, 2 ha kultiverade hagmarksbeten, 47,1 ha växtlig skogsmark och 8,5 ha impediment (myrmark). Av åkerjorden utgöras 4,5 ha av mull- och myrjord och 1 ha av sand- och grusjord. Dikning är obehövlig på 4 ha, och 1,5 ha äro täckdikade. Följande växtföljd användes: 1) havre, 2) potatis och rotfrukter, 3) råg, vete och grönfoder, 4—5) vall. Växtodlingen är sålunda tämligen intensiv. Spannmålsutsäde köpes, när man övergår till någon ny sort. Vallfrö köpes varje år. Höstsädsutsädet betas. Spannmålen skördas med självbindare, som äges gemensamt med företagarens broder, ägare till en gård i grannskapet. Potatisen sättes och uppköres med årder. Medelskördcn pr ha jordbruksjord uppgick år 1947 till 2.560 ske, år 1948 till 3.150 ske och år 1949 till 3.520 ske. På gården finns en arbetshäst av ardennerras. Vid arbeten som fordra två hästar lånas en häst av företagarens broder. De flesta maskiner och redskap ägas gemensamt med denne och samarbete utövas i gårdarnas skötsel. Nötkreatursbesättningen består av 1 tjur, 5 kor och 2 ungdjur av S.R.B.-ras. Tjuren anlitas till avel även av andra kreatursägare. Gården har sedan år 1939 vari! med i kontrollförening. År

1939/40—1941/42 1942/43—1944/45 1945/46—1946/47 1947/48—1948/49

Mjölkkor

Mjölk kg/ko

Mjölkens fetthalt °é

Smörfett kg/ko

3,8 3,9 4,6 4,7

3 200 3 624 3 637 3 892

3.6 4,1 4,0 3,9

115 149 145 152

Mjölkboskapens produktivitet uppvisar sålunda en betydande stegring. Svinskötseln spelar en viss roll i husdjursskötseln i det årligen 10—12 gödsvin uppfödas från köpta och egna smågrisar. Av andra husdjur brukar man hålla cirka 80 höns och 2 bisamhällen. Årsavkastningen per höna uppgick år 1948 till 181 ägg. Djurproduktionen är sålunda mycket mångsidig. Jordbrukets bruttointäkt fördelar sig på följande sätt: mjölk 41 %, nötkreatur 14 %, hästar 8 %, fläsk 17 %, ägg 12 %, växtprodukter 4 % och övrigt 5 Jo. Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst kommer 76 % på jordbrukets och 19 % på skogsbrukets del, medan övriga inkomstkällor svara för 5 %.

278 Företagarefamiljen består av man (36 år), hustru (32 år) och tre barn i åldern 5, 7 och 8 år. Företagaren har ingen annan skolutbildning än folkskola. Den fasta arbetsstyrkan utgöres av företagaren och hans hustru. Den senare deltager i viss utsträckning i ladugårdsskötseln. För huvudparten av arbetena i husdjursskötseln svarar dock företagaren. De personliga moment, som företagaren tillmäter avgörande betydelse för uppnående av en god lönsamhet, äro praktisk erfarenhet, intresse och ambition. De viktigaste faktorerna, då det gäller att företaga driftsstrukturella förändringar, äro tidigare erfarenhet, siffermässiga kalkyler och lust att själv experimentera. Gård nr 12. Belägen i Hallands skogsbygd 20 km NO om Falkenberg. Den nuvarande ägaren övertog år 1941 gården, som varit i släktens ägo sedan år 1916. Egendomen omfattar 14,5 ha åker och 52,5 ha skogsmark. Dessutom finnas 18,9 ha impediment, huvudsakligen myrar. Av åkerjorden utgöras 10,5 ha av sand- och grusjord (dikning obehövlig) och 4 ha av mull- och torvjord i täckdikning. Växtföljden är f. n. följande: 1) grönfoderträda, 2) höstsäd, 3—4) vall, 5) vårsäd, 6) rotfrukter, potatis och vårsäd. Spannmålsutsäde köpes endast, när man övergår till någon ny sort. Vallfrö köpes varje år och bredsås med maskin. Allt spannmålsutsäde torrbetas, och spannmålen skördas med självbindare. Potatisen sättes och uppköres med årder. Medelskörden pr hektar jordbruksjord var 2.350 ske år 1947 2.510 ske år 1948 och 3.210 ske år 1949. Dragarebehovet tillgodoses med 2 arbetshästar av ardennerras. Någon unghästuppfödning förekommer ej. Nötkreatursbesättningen består av 8 kor och 3 ungdjur av S. R. R.-ras. Tidigare tillhörde gården kontrollförening, men deltagar sedan år 1937 endast i C-kontroll. Mjölkavkastningen har varit följande: År 1931/32—1933/34 1934/35—1936/37 1937/38—1939/40 1940/41—1942/43

1943/44—1945/46 1946/47—1948/49

Mjölkkor 7,0 6,6 6.2 6.3 8,0 7,5

kg/ko

Mjölkens fetthalt %

Smörfett kg/ko

3 342 3 426 3 117 2 945 3 314 3 060

3,9 3,9 4,1 4.0 4.1 4,0

130 134 128 118 136 122

Wp*

Produktionsnivån företer sålunda inga större förskjutningar om man bortser från den delvis av kristiden orsakade nedgången åren 1940—1942. Svinskötseln har ett betydande omfång och 3 modersuggor hållas. Uppfödning och försäljning av gödsvin och smågrisar spelar en stor ekonomisk roll. År 1947 1948 såldes sålunda 9 gödsvin och 23 smågrisar. Antalet höns uppgår till cirka 80 och medelavkastningen per höna till 160 ägg. Jordbrukets bruttointäkt är sammansatt på följande sätt: mjölk 43 %, nötkreatur 3 %, hästar 4 %, fläsk och smågrisar 24 %, ägg 14 %, växtprodukter 7 % och övrigt 5 %. Såsom av arealuppgifterna framgår finnes på egendomen en betydande skogsmarksareal. Skogen är emellertid växande ungskog, varför skogsinkomsterna inte äro av den storleksordning, som man på grundval av arealen kunde förvänta. Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst utgör skogens andel 13 %, jordbrukets 81 % och övriga inkomstkällors 7 %. De senare uppstå företrädesvis från företagarens befattning som kassör i ortens elektricitetsförening. Företagarefamiljen består av företagaren (42 år), som är ogift, och hans föräldrar (66 år). Dessa utgöra tillsammans gårdens fasta arbetsstyrka. Företagaren har genomgått folkhögskola, lantmannaskola och kontrollassistentkurs. Samtliga arbetande deltaga i husdjursskötseln. Företagaren tillmäter det faktum, att hans fader varit en föredömlig jordbru-

279 käre, jämte förmåga att utföra strängt kroppsarbete och praktisk erfarenhet den största betydelsen, då det gäller att ernå en god lönsamhet. Driftsstrukturella förändringar bero främst på egen tidigare erfarenhet, grannars erfarenhet och förskjutningar i produktpriser. Gcird nr 13. Belägen på västgötaslätten 28 km SV om Skara. Den nuvarande ägaren övertog gården år 1937. Den har varit i släktens ägo åtminstone sedan 1817. Egendomen omfattar 13,9 ha åker och 0,5 ha kulturbete, anlagt på åkerjord. Hela åkerarealen är dränerad med rördiken. Skog saknas och egendomen är sålunda ett extremt slättbygdsjordbruk. Av åkerjorden utgöras 3,5 ha av lerjord och 10.4 ha av mo och mjäla. Växtföljden är följande: 1) blandsäd, 2) höstsäd, 3—4) vall, 5) vårsäd, 6) vårsäd, sockerbetor, foderrotfrukter. Potatis odlas på allmänning utanför gården. Spannmålsutsädet förnyas vart femte år. Vallfröet inköpes årligen och bredsås. Höstsädesutsädet betas. Spannmålen skördas med självbindare. Potatisen sättes efter och uppköres med årder. Medelskörden pr hektar jordbruksjord uppgick år 1947 till 2.110 ske, år 1948 till 4.110 ske och år 1949 till 3.120 ske. Dragarebehovet tillgodoses med 2 arbetshästar av ardennerras. Någon unghästuppfödning förekommer ej. Nötkreatursbesättningen består av 7 mjölkkor och 6 ungdjur av S. R. B.-ras. Sedan år 1937 är gården med i kontrollförening. Besättningens avkastning framgår nedan. År

1937/38—1939/40 1940/41—1942/13 1943/44—1945/46 1946/47—1948/49

Mjölkkor

Mjölk kg/ko

Mjölkens fetthalt %

Smörfett kg/ko

6,1 5,1 6,7 7,4

5 219 4 781 4 632 4 372

3.4 3,6 3,6 3,6

177 172 167 157

En viss nedgång av mjölkavkastningen per ko kan sålunda utläsas, medan koantalet något ökats. Produktionsnivån är dock fortfarande tämligen hög. Svinskötseln är av stor ekonomisk betydelse. Svinbesättningen består av 2 modersuggor varjämte årligen 7—9 slaktsvin uppfödas. Även försäljning av smågrisar förekommer. På gården hållas 30 höns och 1 bisamhälle. Medelavkastningen per höna uppgick till 155 ägg år 1947—1948. Jordbrukets bruttointäkt fördelar sig på följande sätt: mjölk 47 %, nötkreatur 9 %, fläsk och smågrisar 21 %, ägg 5 %, växtprodukter tillhopa 9 %. Bruttointäktens sammansättning utvisar, alt oaktat gården är ett typiskt slättbygdsjordbruk dominerar dock animalieproduktionen helt. Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst kommer på jordbrukets del 93 %. övriga inkomstkällor ingå med 7 %. Tidigare omhänderhade företagaren mjölkskjutsen för byns räkning. Fr. o. m. 1946 förekommer denna inkomstkälla ej mera, då företagaren inte anser sig ha tid för körslor. Företagarefamiljen består av man (39 år), hustru (30 år) och tre barn i åldern 5, 3 och V2 år. Den fasta arbetsstyrkan består av mannen, hustrun och en lejd arbetare. Ladugårdsskötseln omhänderhas i huvudsak av företagaren. Hans hustru kan hjälpa till endast i begränsad utsträckning vilket givetvis sammanhänger med familjens sammansättning. Företagarens utbildning består av enbart folkskola. De personliga moment, som enligt företagaren äro i första hand avgörande d å det gäller att uppnå en god lönsamhet, äro intresse, praktisk erfarenhet och organisationsförmåga. Restämmande för driftsstrukturella förändringar äro i första hand tidigare erfarenhet, förskjutningar i lönenivån och grannars erfarenhet. Gård nr 14. Egendomen är belägen 50 km V om Hallsberg i övergångsområdet

280 från västgötaslätten till Rergslagens skogsbygd. Gården har varit i släktens ägo sedan början av 1800-talet. Den nuvarande ägaren övertog gården år 1941 Egendomen omfattar 9 ha åker, 2 ha kultiverade hagmarksbeten, 0,5 naturliga betesmarker och 7,5 ha skogsmark. Hela åkerarealen är täckdikad. Av åkerjorden utgöras 3 ha av lerjord, 3,5 ha av mo och mjäla, 1 ha av sand- och grusjord och 1,5 ha av mull- och torvjord. Växtföljden är fri. Växtodlingen är mycket mångsidig. Ett utmärkande drag för densamma är odlingen av trädgårdsväxter till avsalu. Särskilt jordgubbsodlingen är relativt betydelsefull. Spannmålsutsäde och vallfrö produceras i regel för eget behov. Allt spannmålsutsäde betas Spannmålen skördas med självbindare. Vallarna ha tidigare insatts i höstsäd, varvid bredsådd använts. Numera har man övergått till radinsådd i vårsäd. Vallarna ha tidigare legat i tre år, numera i två. Potatisen sättes och uppköres efter årder. Medelskörden år 1947 uppgick till 2.530, år 1948 till 2.430 och år 1949 till 3.200 ske pr ha. Dragarebehovet tillgodoses med 2 arbetshästar av ardennerras. Unghästuppfödning för eget behov förekommer. Nötkreatursbesättningen består av 4 mjölkkor och 3 kvigor. Ytterligare finnes en ungtjur, som anlitas även av andra kreatursägare. Besättningen är ej med i kontrollförening, varför kontrollsiffror saknas De nedan anförda uppgifterna grunda sig därför på de för bokföringsändamål uppskattade resultaten. År

Mjölkkor

ägg11 kg/ko

1938—1940 1941—1943 1944—1946 1947—1949

5,0 47 5,0 5,0

1515 2 035 2 365 2 645

Produktionsnivån är som synes tämligen anspråkslös men utvisar dock en avsevärd förbättring under den nuvarande ägarens tid. Svinbesättningen bestar av 1 modersugga, vars grisar säljas dels som ungsvin. dels som smågrisar. Ytterligare inköpas smågrisar, varför den årliga uppfödningen omfattar 30—10 gödsvin. Dessutom finnas på gården 30 höns med en medelavkastning på 222 ägg. Den mycket mångsidiga produktionsinriktningen återspeglas väl i bruttointäktens sammansättning, vilken är följande: mjölk 34 %, nötkreatur 11 % svin 22 Å, fjaderfäprodukter 4 %, hästar 4 %, växtprodukter tillhopa 6 %, trädgårdsprodukter 9 % och övrigt 4 %. Mjölken svarar visserligen för den viktigaste inkomstposten men utgör inte något dominerande inslag, såsom på så många andra gårdar. Man lägger märke till jordgubbsodlingens (trädgårdsprodukter) stora andel. Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst utgör jordbrukets andel 86 %, skogsbrukets 8 % och nyanläggningarnas 6 %. Företagarefamiljen består av företagaren (44 år) och hans ålderstigna fader (71 år). Den fasta arbetsstyrkan består av företagaren och en husföreståndarinna (37 år). Företagaren har genomgått folkhögskola, lantmannaskola och bokföringskurs samt tjänstgjort 6 år som lantbruksbefäl i Danmark. Företagaren svarar i huvudsak för arbetena i husdjursskötseln. Lejd tillfällig arbetskraft har använts för nyanläggningar. De viktigaste personliga momenten, då det gäller att uppnå en god lönsamhet, anser företagaren vara organisationsförmåga, förmåga att utföra strängt kroppsarbete och driftsledaregenskaper. Gärd nr 75. Egendomen är belägen i Bohuslän 35 km S om Uddevalla. Gården äges av församlingen och arrenderas sedan år 1939 av den nuvarande arrenda-

281 torn. Någon skog ingår inte i arrendet och gårdsdriften omfattar därför endast jordbruk, d. v. s. 15 ha åker, varav 9 ha täckdikade med rör, 1 ha kultiverad betesmark och 6 ha naturlig betesmark. Åkerjorden utgöres av lerjord. Under de senaste åren har växtföljden varit fri. Tidigare användes följande växtföljd: 1) träda, baljväxter, 2) höstvete, 3—4) vall, 5) vårsäd, 6) vårsäd, rotfrukter och potatis. Spannmålsutsäde köpes vartannat är, medan vallfrö odlas för eget behov. Spannmålsutsädet betas regelbundet. Skörden sker med självbindare. Vallfröet bredsås i höstsäd. Potatisen sättes efter skumplog och köres upp med maskin. Medelskörden pr hektar jordbruksjord uppgick år 1947 till 2.030 ske, år 1948 till 2.780 ske och år 1949 till 3.440 ske. Dragarbehovet tillgodoses med 2 arbetshästar av ardennerras. Dessutom finnes för närvarande en ånghäst. Nötkreatursbesättningen består av 9 kor och 3 ungdjur av S. R. B.-ras. Gården är med i kontrollförening, och mjölkavkastningen framgår av följande sammanställning. År 1940/41—1942/43 1943/44—1945/46 1946/47—1947/48 1948/49

k

Mjölkkor

^

8,5 9,1 9,0 8,9

2 751 3 625 4 188 4 062

Mjölkens fetthalt %

Sinörfett kg/ko

4,1 4.0 4.1 4.2

113 145 172 171

En synnerligen stark produktionsökning har sålunda ägt rum under ett decennium. Vid sidan av nötkreatursskötseln är svinskötseln av betydelse. Svinbesättningen består av 1 modersugga. Årligen uppfödas 5—10 gödsvin, varjämte smågrisar säljas. På gården finnas 30—40 höns. Dessutom uppfödas kycklingar. Äggavkastningen uppgick till 200 st. per höna år 1947/48. Jordbrukets bruttointäkt fördelar sig procentuellt på följande sätt: mjölk 55 %, nötkreatur 10 %, svin 14 %, ägg 8 %, växtprodukter 6 % och övrigt 6 %. Driften är sålunda starkt inriktad på animalieproduktion. Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst svarar jordbruket för 92 % och andra inkomstkällor för 7 %. Skogsbrukets andel inskränker sig till 1 %. Företagarefamiljen består av man (34 ar), hustru (34 år) och tre barn i åldern 3, 2 och 1 år. Företagaren har genomgått lantmannaskola, assistentkurs och bokföringskurs och har ett speciellt intresse för bokföring. Företagaren omhänderhar skötseln av alla husdjur förutom hönsen med tillhjälp av tillfällig lejd arbetskraft. Hustrun har inte tid över att hjälpa till i utearbeten beroende på familjens sammansättning. De personliga moment, som enligt företagaren främst inverka pä en god lönsamhet, äro intresse, skolunderbyggnad och hustruns medverkan. Förändringar i driftsstrukturen betingas i första hand av förskjutningar i produktpriser, siffermässiga kalkyler och nya försöksresultat. Gärd nr 16. Egendomen är belägen i närheten av föregående gård 50 km NV om Uddevalla. Den nuvarande ägaren övertog år 1934 gården, som varit i hustruns släkt i över 300 år. Egendomen omfattar 10,8 ha åker, 2 ha kultiverade hagmarksbeten, 1 ha naturlig betesmark och 6,6 ha skogsmark. Av åkern utgöras 10 ha av lerjord och 0,8 ha av sand- och grus jord. För närvarande användes följande växtföljd: 1) helträda, grönfoder, 2) höstvete, 3—4) vall, 5) vårsäd, 6) vårsäd, rotfrukter och potatis. Spannmålsutsäde köpes endast när man övergår till ny sort. Vallfröet är hemodlat. Allt spannmålsutsäde torrbetas. Spannmålen skördas med självbindare. Vallfröet bredsås i höstsäd. Potatisen sättes efter årder och upptages med maskin. Medelskörden pr hektar jordbruksjord uppgick

282 år 1947 till 2.360 ske, år 1948 till 3.070 ske och år 1949 till 3.440 ske. Skogen består av icke avverkningsbar ungskog. Dragarebehovet tillgodoses i huvudsak med 2 arbetshästar av ardennerras. Dessutom hyres traktor vid vår- och höstbruk. Nötkreatursbesättningen består av 5 mjölkkor och 3 ungdjur av S.R.B.-ras. Av korna äro 4 riksstambokförda, vilket utvisar företagarens stora intresse för kreatursaveln. Detta återspeglas även av kontrollresultaten i nedanstående tablå. ;

Ar

1938/39—1940/41 1941/42—1943/44 1944/45—1946/47 1947/48—1948/49

,,...... Mjölkkor

Mjölkens retJthalt%

Smörfett

kJ/kQ

Mjölk

6,6 4,8 5,1 5,0

2 887 3 662 4 230 4 571

4,0 4,1 4,0 4,0

115 150 173 183

kg/ko

Även på denna gård utvisar mjölkavkastningen en avsevärd förbättring. Svinskötseln är omfattande och årligen uppfödas 8—10 ungsvin. Modersuggor finnas ej utan smågrisar inköpas. På gården hållas också bin och höns. Medelavkastningen var 141 ägg per höna år 1947/48. Bruttointäktens sammansättning avspeglar företagets mångsidiga inriktning. Den procentuella fördelningen på skilda produkter och produktgrupper, mjölk 52 %, nötkreatur 9 %, fläsk 14 %, ägg 3 %, bin 2 Jo, potatis 4 Jo, brödsäd 8 Jo och övriga växtprodukter 3 % samt övrigt 5 %. Mjölkproduktionen utgör sålunda det dominerande inslaget. Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst svarar jordbruket för 81 %, skogsbruket för 1 % och biförtjänster för 18 %. De sistnämnda bestå av arvoden från olika befattningar, bl. a. som bokföringsassistent och tidningsombud. Företagarefamiljen består av företagaren (42 år), hans hustru (33 år) och tre barn i åldern 10, 8 och 3 år. Den fasta arbetsstyrkan utgöres av de två förstnämnda. Tillfällig arbetskraft har anlitats sommartid. Företagaren har en mångsidig utbildning. Han har tidigare tjänstgjort som rättare i 5 år och som skogsförman 1 år, samt arbetat i tegelindustrien i 2 Va år och varit kontorsanställd 1 år. Han har genomgått flera kurser, såsom lantbrukskurs, bokföringskurs och kontrollassistentkurs. De personliga moment som främst tillmätas betydelse för uppnående av en god lönsamhet anser företagaren vara ambition, förmåga att utföra strängt kroppsarbete och praktisk erfarenhet. Då det gäller driftsstrukturella förändringar äro de utslagsgivande faktorerna tidigare erfarenhet, lust att själv experimentera och siffermässiga kalkyler. Gärd nr 17. Egendomen är belägen i Bohuslän 50 km V om Uddevalla. Den nuvarande ägaren övertog år 1916 gården, som varit i släktens ägo i 44 år. Egendomen omfattar 5 ha åker, 0,5 ha kultiverade hagmarksbeten, 1 ha slåtteräng och 0,3 ha skog. Av åkerjorden utgöres 2,9 ha av lerjord, 0,9 ha av mo och mjäla och 1,2 ha av sand- och grusjord. Växtföljden är tämligen fri. Odlingen av konservärter och tidig matpotatis förtjänar att särskilt omnämnas. Spannmålsutsäde köpes vid övergång till ny sort. Vallfrö köpes varje år. Av spannmålsutsädet betas endast höstsäden. Skörden sker med hyrd självbindare. Hyrd traktor anlitas vid skörden. Vallfröet bredsås i vårsäd. Potatisen sättes efter plog och skörden upplöjes och plockas för hand. Medelskörden pr hektar jordbruksjord är mycket hög, vilket framgår av skördesiffrorna 3.160 ske år 1947, 4.500 ske år 1948 och 3.730 ske år 1949. Dragarebehovet tillgodoses med 2 arbetshästar av nordsvensk ras. Någon unghästuppfödning förekommer ej. Nötkreatursbesättningen (S.R.B) består av 5 kor

283 och 4 ungdjur. Av ungdjuren äro två ungtjurar. Gården är sedan 20 år ansluten till kontrollförening. Försäljning av avelsdjur har förekommit under senare år, bl. a. försäljning av ungtjurar till Norrland. Mjölkproduktionen utvisar en anmärkningsvärt hög nivå. Ar

1940/41—1942/43 1943/44—1945/46 1946/47—1947/48 1948/49

Mjölkkor

Mjölk kg/ko

Mjölkens fetthalt %

Smörfett kg/ko

4,3 4,5 4,5 5,0

4 349 4 205 4 164 4 283

4,0 4,0 4,0 3,9

174 168 167 166

Svinskötseln begränsas till uppfödning av 6 st. gödsvin årligen. Några modersuggor finnas ej. Hönsantalet uppgår till cirka 40 med en medelavkastning på 166 ägg. Jordbrukets bruttointäkt fördelar sig procentuellt på följande sätt: mjölk 48 %, nötkreatur 10 %, fläsk 9 %, ägg 10 Jo, potatis 11 %, övriga åkerväxtprodukter 3 %. Andelen av trädgårdsprodukter, företrädesvis konservärter, utgör 5 %. Av hela gårdsdriftens skuldfria inkomst utgör jordbrukets andel 97 % och övriga inkomstkällors 3 %. De sistnämnda spela sålunda en oväsentlig roll och skogen saknar helt betydelse. Företagarefamiljen består av man (59 år), hustru (47 år), son (19 år) och dotter (15 år). Dessa konstituera även den fasta arbetsstyrkan. Företagaren har genomgått folkhögskola och sonen lantmannaskola och 6 månaders slöjdkurs. Far och son omhänderha i huvudsak husdjursarbetena. Arbetsstyrkan är sålunda mycket stor i förhållande till arealen. De personliga moment, som enligt företagaren närmast inverka på en lönsam drift, äro affärsmannaegenskaper, hustruns medverkan och arbetsorganisationsförmåga. Förändringar i driftsinriktningen bero företrädesvis på följande faktorer: tidigare erfarenhet, lusten att själv experimentera och ändringar i produkternas prisnivå. 2.

Sammanfattning.

Ett genomgående drag för driftsstrukturen på samtliga studiegårdar är, att animalieproduktionen intager en mycket betydande position som inkomstkälla. Härvid bör emellertid beaktas att då växtproduktionen utgör ett av fundamenten för djurproduktionen kan ett produktivt husdjursbruk knappast åstadkommas utan att växtodlingen samtidigt uppmärksammas. Ytterligare lägger man märke till att animalieproduktionen är tämligen mångsidig. Mjölken är visserligen i samtliga fall den viktigaste inkomstkällan, i det att dess andel av bruttointäkten utgör 40—60 %, men vid sidan därav intager även produktionen av fläsk, smågrisar och ägg en betydelsefull position. Det förefaller tydligt, att husdjursskötselns dominerande insats grundar sig pä den omständigheten, alt studiejordbruken främst äro arbetsföretag och först i andra hand kapitalföretag. Allmänt bekant är ju den betydelse husdjursskötseln har som skapare av arbetsmöjligheter åt företagarfamiljen på mindre jordbruk. Detta kommer särskilt tydligt till synes i den utförda undersökningen. Animalieproduktionen, särskilt produktionen av mjölk och ägg, har ju ytterligare den fördelen, att den skänker en jämn eller åtminstone relativt jämn inkomstbildning under året, medan växtproduktionen som bekant uppvisar en mycket ojämnare fördelning. Ytterligare lägger man märke till att flera studiejordbruk upptagit vissa speciella produktionsgrenar, för vilka företagaren synes hysa ett särskilt intresse. Specialgrenarnas art och omfattning variera givetvis. I vissa fall, t. ex. på studiejordbru-

284 ken i sydsvenska höglandet, är det framför allt nötkreatursskötseln, som omhuldas. På flera av dessa jordbruk strävar man till och har även uppnått en mycket hög mjölkavkastning per ko. Syftet med detta har varit att få till stånd en försäljning av avelsdjur, som även lämnat vackra resultat. På andra studiejordbruk åter har smågrisuppfödningen respektive hönsskötseln beretts ett påfallande stort utrymme i driftsplanen. Även inom växtodlingen kunna vissa intressanta drag märkas. På studiegård nr 5, belägen pä Öland, har man på grund av goda naturliga förutsättningar inriktat sig på sockerbetsodling. På studiegård nr 13 åter bar jordgubbsodlingen ägnats en speciell uppmärksamhet. Som ett utmärkande drag för växtproduktionen på studiegård nr 17 ma slutligen nämnas odlingen av konservärter och köksväxter. Det faktum, att jordbruksdriften på flera av studiegårdarna uppvisar vissa karakteristiska drag innebär ingalunda en ensidigt specialiserad produktionsinriktning. Man kan knappast anse, att specialgrenarna skulle dominera produktionen. Riktigare är att fatta saken så, att man strävat till att bygga upp en harmonisk helhet av driften genom alt pä ett lämpligt sätt avväga de olika produktionsgrenarnas omfattning. På samtliga studiegårdar utom på nr 3 utgör jordbruket den huvudsakliga inkomstkällan. Man kan därför konstatera, att resultaten ge ett utslag av de företagsekonomiska förhållandena på egentliga jordbruksföretag. Rland omständigheter av företrädesvis social karaktär lägger man märke till att på nästan samtliga studiegårdar företagaren handhar skötseln av husdjuren, medan hustruns arbetsuppgifter begränsats till hushållsarbeten och eventuellt smådjursskötseln. Under jordbrukets brådperioder deltager hon därjämte i fältarbeten. Rland personliga moment, som företagaren anser ha haft den största betydelsen, då det gällt att uppnå en god lönsamhet, lägger man särskilt märke till den praktiska erfarenheten. Ytterligare observerar man, att nästan samtliga företagare antingen erhållit en fackutbildning i form av genomgången lantmannaskola, kontrollassistentkurs, etc. eller under någon tid av sitt liv varit ute på tjänstgöring utanför hembygden. Det förefaller mycket antagligt, att den fackliga skolutbildningen och de impulser och intryck man inhämtat genom tjänstgöring pä annat häll bidragit till en god lönsamhet för gärden.

III. Studiegårdarna i belysning av räkenskapsresultaten från svenska jordbruk

För att erhålla en orienterande uppfattning om de produktionstekniska och driftsekonomiska förhållandena på studiegårdarna jämförda med desamma på de bokföringskontrollerade jordbruk, som deltaga i lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning, har en grupp-statistisk bearbetning av räkenskapsresultaten företagits. I detta syfte har man jämfört genomsnittstalen för studiejordbruken med genomsnittstalen för bokföringsjordbruken i storleksgrupperna msk II (5—10 ha) jordbruksjord och msk III (10—20 ha), i det följande benämnd jämförelsegruppen. Då studiegårdarna jämförts med här nämnda grupper ur räkenskapsresultaten beror detta därpå, att 13 studiegårdar av samtliga 17 äro belägna inom msk-området och att medelarealen för dessa närmast överensstämmer med medelarealen för gårdarna i ovannämnda grupper. Uppgifter av ovan anförd art återges i bilagetabellerna 1—6. Då man granskar siffermaterialet, är det emellertid skäl att observera, att under de tre första räkenskapsåren endast 5—8 studiejordbruk deltagit i lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning och att undersökningen först år 1942—1943 omfattar nästan samtliga studiejordbruk. Detta innebär givetvis, att resultaten för studiejordbrukens vidkommande under de tre första räkenskapsåren inte äro på samma sätt som under de senare räkenskapsåren jämförbara med genomsnittssiffrorna. Av bilagetabell 1 utläser man bl. a., att studiejordbrukens åkerareal såväl som summa jordbruksareal något understiger medeltalet för jämförelsegruppen, dock inte så mycket, att detta skulle omöjliggöra eventuella jämförelser. Skogsmarksarealen på studie jordbruken understiger betydligt genomsnittssiffran för jämförelsegruppen. Studiejordbruken äro m. a. o. genomsnittligt i högre grad beroende av jordbruksdriften. Av de procenttal, som utvisa jordbruksjordens fördelning på olika grödor, framgår, att studiejordbrukens brödsädesodling är betydligt mer omfattande än vad fallet är med jämförelsegruppen i genomsnitt. Beträffande odlingen av foderspannmål finnas inga väsentliga skillnader. Slåttervallarealen på studiejordbruken understiger genomsnittssiffran för jämförelsegruppen medan foderrotfruktsarealen överstiger densamma. Av intresse är att konstatera, att i fråga om betesarealen förhållandet är motsatt till slåttervallsarealen. Detta tyder på, att studiejordbruken vinnlagt sig om att reservera tillräckliga betesarealer. Odling av sockerbetor har förekommit på två studiejordbruk. Vid en granskning av hektarskördarna för olika grödor och i genomsnitt för hela växtodlingen visar det sig, att hektarskördarna på studiejordbruken för alla odlingsväxter överstiga motsvarande genomsnittssiffror. Det högre skördeutbytet är speciellt framträdande för brödsädens och foderrotfrukternas vidkommande. Skördeutbytet i genomsnitt per hektar jordbruksjord ligger därför på studiejordbruken i allmänhet omkring 20 % högre än på jämförelsegrupper i genomsnitt.

286 Av de siffror, som belysa husdjursskötselns relativa omfattning, utläser man, uti studiejordbruken genomgående hållit sig med en talrikare husdjursstam än vad fallet varit med jämförelsegruppen i medeltal. Det större djurantalet beror på att man hållit flera hästar, men även antalet ungnöt och svinbesättningens omfattning per 100 hektar har under de flesta åren överstigit jämförelsegruppens genomsnittstal. I fråga om relativa koantalet förefinnes en tämligen obetydlig skillnad. Under de sista åren understiger emellertid koantalet på studiejordbruken något jämförelsegruppens genomsnittssiffra. En sammanfattande bild av husdjursskötselns strukturella förändringar under observationstiden utvisar en ökad tendens till mångsidighet. Detta framgår särskilt, då man följer utvecklingen för svin- och hönsskötselns omfattning. Fårskötseln har på studiejordbruken under alla år spelat en mycket obetydlig roll. Man lägger sålunda märke till, att de större husdjurens relativa omfattning på studiejordbruken överstiger genomsnittssiffran för jämförelsegruppen, medan förhållandet i fråga om vallodlingens relativa omfattning är det motsatta. Man sgnes sålunda på studiejordbruken ha lyckats kombinera ett intensivare husdjursbruk med en tämligen ringa vallodling tack vare högre skördar. Att kreatursskötseln på studiejordbruken bedrives rationellare än vad fallet är på jämförelsejordbruken i genomsnitt, utvisa mjölkavkastningssiffrorna. Mjölkavkastningen per ko har nämligen genomgående med ca 10—20 % överstigit genomsnittstalen. Likaså iakttager man, alt mjölkens fetthalt hos besättningarna på studiejordbruken legat ungefärligen 0,2 % högre än hos jämförelsegruppens besättningar. Bilagetabell 2 belyser arbetskraftsförhållanden och tillgångarnas storlek på studiejordbruken i jämförelse med motsvarande förhållanden hos jämförelsegruppen i genomsnitt. Av tabellen framgår, att åtgången av manuellt arbete på studiejordbruken nästan genomgående överstigit genomsnittstalen. Detta beror i främsta hand på den större insatsen av lejd arbetskraft. Den redovisade åtgången av företagarfamiljens arbete företer ingen enhetlig tendens i fråga om avvikelser från jämförelsegruppens medeltal. Av arbetsåtgångens fördelning på olika huvudgrupper framgår, att jordbrukets arbetsåtgång på studiegårdarna regelbundet legat över hela gruppmedeltalet under vissa år, t. o. m. rätt avsevärt. Arbetsåtgången i skogen utvisar däremot en motsatt tendens, vilket för övrigt väl överensstämmer med den betydligt mindre skogsmarksarealen på studiegårdarna. En uppfattning om huru den mänskliga arbetskraften utnyttjas, kan uppgiften om antalet manstimmar pr hektar jordbruksjord lämna. Man måste emellertid observera, att de i tabellen framlagda siffrorna i detta avseende lätt kunna lämna anledning till feltolkningar, enär studiegårdarnas driftsinriktning rätt väsentligt avviker från driftsinriktningen i genomsnitt hos jämförelsegruppen. För att få en rätsida på problemet är det nödvändigt att inte mäta driftsenheternas storlek i areella utan i arbetsekonomiska enheter. För detta ändamål ha de olika grödorna och husdjursslagen omräknats i arbetsekonomiska enheter, varvid man utgått ifrån, att ett normalbehov på 10 tim. motsvarar en arbetsekonomisk enhet. Normalbehovet i fråga om växtodlingen har framräknats enligt de i Nannesons "Jordbruksekonomi" framlagda uppgifterna, vilka grunda sig på undersökningar av Nanneson och Ringborg. Behovet av arbetskraft i husdjursskötseln har bestämts enligt de nya standardtal, som Filip L. Ericson år 1949 publicerat i tidskriften "Lantmannen". Då normaltalen erhållits genom undersökningar på större jordbruk, kan man givetvis diskutera deras värde för föreliggande undersökning. Avsaknaden av för mindre jordbruk bättre lämpade normaltal gör emellertid, att här nämnda normaltal godtagits. Av de på detta sätt framräknade uppgifterna framgår, att arbetsåtgången pä studiejordbruken per arbetsekonomisk enhet under de senare åren

287 med cirka 10 Jo understiger genomsnittstalen för jämförelsegruppen. En märkbar minskning har under det senaste decenniet ägt rum, medan några förändringar inte observeras beträffande jämförelsegruppens medeltal. Detta tyder på alt arbetenas rationalisering ägnats större uppmärksamhet på studiegårdarna. Av bilagetabell 5 framgår, att familjerna på studiejordbruken i genomsnitt äro mindre än i jämförelsegruppen. Då man samtidigt observerar, att familjernas arbetsinsats på studiejordbruken överstigit den genomsnittliga arbetsinsatsen, är det inte berättigat att tala om någon latent arbetslöshet på studiegårdarna. Den synnerligen stora arbetsinsatsen har uppenbarligen i ekonomiskt avseende varit berättigad. Tidigare nämndes, att skogsarbetena på studiejordbruken inte spela samma roll som hos jämförelsegruppen i medeltal, beroende närmast på den betydligt mindre skogsmarksarealen. Detta synes leda till den slutsatsen, att studiejordbruken bli mera beroende av körförtjänster, såsom av bilagetabell 2 även tydligt framgår. Då man granskar tillgångarna, fäster man främst uppmärksamheten vid de fasta tillgångarnas (fastighetskapital) storlek. Med undantag för de tre första åren, vilka såsom tidigare framhållits icke erbjuda ett lika representativt jämförelseunderlag som de senare åren, kan några nämnvärda olikheter i fråga om de fasta tillgångarnas storlek per hektar inte iakttagas. Detta sakförhållande tyder på, att de allmänt taget naturliga och ekonomiska förutsättningarna för studiegårdarna överensstämma med jämförelsegruppen i genomsnitt. Härvid förutskickas givetvis, att fastighetstaxeringen ger ett rättvist utslag över de fasta tillgångarnas storlek. Granskar man sedan storleken av de lösa tillgångarna iakttager man intressanta olikheter. Man ser sålunda, att kreatursvärdet genomgående och högst väsentligt överstiger genomsnittssiffran. Likaså framgår av tabellen, att studiejordbruken äro betydligt bättre utrustade med maskiner och redskap än jämförelsegruppen i medeltal. Även förrådens värde är högre. Värdet av alla lösa tillgångar på studiejordbruken kommer därför att med 10—15 % överstiga genomsnittstalen. Av ifrågavarande tabell framgår ytterligare de förändringar, som inträffat i fråga om nettoförmögenheten. Denna har för studiegårdarnas vidkommande ökat i betydligt raskare tempo än för jämförelsegruppens gårdar i medeltal. I bilagetabell 3 anföras uppgifter om bruttointäktens storlek och sammansättning. Av tabellen framgår, att bruttointäkten på studiegårdarna i genomsnitt under de olika åren överstigit jämförelsegruppens medeltal med 200—250 kronor per hektar. Detta betyder ett mervärde på 25 å 30 %. Bruttointäkten på studiegårdarna har sålunda högst väsentligt överstigit genomsnittsnivån, och denna omständighet torde utan tvivel på ett avgörande sätt ha bidragit till en god lönsamhet på studiejordbruken. Då man sedan underkastar bruttointäktens delposter en granskning, ser man, att såväl i fråga om växtprodukter som djurprodukter överträffa studiejordbruken i genomsnitt jämförelsegruppens medeltal. Att växtprodukternas andel i studiejordbrukens bruttointäkt något överstiger den genomsnittliga andelen hos jämförelsegruppen står självfallet i relation till spannmålsodlingens större omfattning på studiejordbruken. I fråga om olika växtprodukter lägger man märke till, att intäkterna från såväl spannmål som potatis på studiejordbruken högst väsentligt överstiga motsvarande intäkter hos jämförelsegruppen. Även sockerbetsodlingen har i någon mån bidragit till att öka bruttointäkten. Detsamma gäller även för övriga handelsväxter, vilka företrädesvis utgöras av olje- och spånadsväxter. Att uppfödningen av nötkreatur till avsalu, främst av ungnöt och kalvar till livdjur men även av hästar, bidragit till att öka bruttointäkten, framgår mycket tydligt. Detsamma gäller även mjölken. Mjölkintäkten har med cirka 50 kronor per

288 hektar överstigit genomsnittstalet för hela jämförelsegruppen. Beträffande svin och höns är intäktens mervärde på studiejordbruken synnerligen betydande. Vad slutligen beträffar trädgärdsprodukterna är den procentuella skillnaden visserligen betydelsefull, men i kronor uttryckt är trädgärdsprodukternas värde dock relativ! anspråkslöst. I fråga om skördens realisationsvärde förete studiejordbruken ett något bättre resultat än genomsnittsnivån, beroende främst på bättre tekniskt utbyte. Om man framräknar saluintäktens andel av hela bruttointäkten hos de båda grupperna, konstaterar man, att saluintäktens andel pä studiejordbruken genomgående rör sig kring 84—90 Jo, medan motsvarande procentsiffror för jämförelsegruppen i genomsnitt uppgå till 71—83 %. Studiegårdarnas saluinläkt överstiger alltså icke endast i kronor utan även procentuellt taget jämförelsegruppens genomsnittsnivå. Bilagetabell 4 lämnar en inblick i driftskostnadernas storlek och sammansättning. Av tabellen utläser man, att summa driftskostnader på studiejordbruken regelbundet överstigit genomsnittsnivån med omkring 60—90 kronor per hektar, motsvarande cirka 10 %. Då man sedan granskar de olika posternas absoluta storlek och deras procentuella andel i driftskostnaderna, lägger man märke till flera intressanta drag. Man ser sålunda, att kraftfoderinköpen varit betydligt mera omfattande på studiejordbruken, och detta gäller i viss mån också inköp av övriga fodermedel. I fråga om inköpen av handelsgödseln framträder en markant skillnad. De större inköpen av olika förnödenheter leder till, att summa varuförbrukning på studiejordbruken med cirka 30 % överstiger genomsnittsnivån. Då man därefter tager del av kostnadsposten underhåll och avskrivningar, lägger man märke till, att studiejordbruken förefalla att vara något bättre utrustade i fråga om byggnader och markanläggningar, ehuru skillnaden icke är betydande. Beträffande de lösa tillgångarna, lägger man märke till, att studiejordbruken under det sista året synas ha ökat sin maskinpark och redskapsutrustning i snabbare takt än genomsnittsjordbruken. Bland övriga kostnader anknyter sig intresset särskilt till försäkringskostnader och skatter. Man iakttager bl. a., att försäkringskostnaderna på studiejordbruken genomgående i någon mån överstigit desamma på genomsnittsjordbruken, medan några nämnvärda skillnader i fråga om skatter inte kan utläsas. Sistnämnda faktum tyder för sin del även på, att studiejordbrukens naturliga och ekonomiska förutsättningar inte nämnvärt avvika från jämförelsegruppens genomsnittsnivå. Man kommer sålunda till den slutsatsen, att studiejordbruken fått göra större ekonomiska uppoffringar, främst genom rikligare inköp av förnödenheter och bättre utrustning med maskiner och redskap. Dessa uppoffringar ha såsom i bilagetabell 5 framgår varit väl motiverade. Såsom tidigare framhållits, ha studiegårdarna utvalts på basen av det ekonomiska slutresultatet. Man har alltså medvetet genomfört en positiv selektion. Det är därför helt naturligt, att då man tager del av de ekonomiska slutresultaten, så framträda här betydelsefulla olikheter till studiejordbrukens fördel. Det vanligaste måttet på det ekonomiska slutresultatet är förräntningen, d. v. s. skillnaden mellan bruttointäkt och driftskostnader. Gentemot användningen av detta mått kan man anmärka, att det närmast tager sikte på huru framgångsrikt företaget har bedrivits ur kapitalavkastningens synpunkt. Då de mindre jordbruken i första hand äro arbetsföretag och först i andra hand kapitalföretag, är förräntningens användbarhet som lönsamhetsmått i ifrågavarande undersökning tämligen begränsad. Detsamma kan sägas om nettovinsten, som är skillnaden mellan förräntningen och räntekostnaden. Då man betraktar lönsamheten med tanke

289 på arbetsavkastningen användes i Sverige begreppet löneförmåga (räntabel arbetslön), varmed man förstår den ersättning, som erhålles för arbetet, sedan alla övriga driftskostnader blivit täckta och lantbrukskapitalet förräntats med normal räntefot. Genom att uträkna löneförmågan i procent av den bokförda arbetskostnaden kan man, om priset per arbetstimme är bestämt, även fastställa löneförmågan per timme. Då man betraktar lönsamheten med tanke på kapitalets och arbetets sammanlagda avkastning, kan man använda sig av lönsamhetsskoefficienten som mått. Denna erhålles genom att summa arbetskostnader och förräntning divideras med summa arbetskostnader och ränteanspråk. Särskilt på de mindre jordbruken, där arbetsinsatsen är mycket stor i förhållande till kapitalinsatsen, ger detta mått ett bättre uttryck för lönsamheten än förräntningen i procent av lantbrukskapitalet. Divergerande uppfattningar kunna råda beträffande lämpligheten av olika mått på lönsamheten. I detta fall torde dock Laurs begrepp skuldfri inkomst vara det mest användbara, då det gäller att påvisa huru framgångsrikt företaget har bedrivits. Detta gäller såväl det samlade resultatet från alla företagsgrenar som jordbruket separat. Den skuldfria inkomsten från jordbruket — ersättningen för familjens arbete i jordbruket + förräntningen frän detta. Till sin storlek är denna inkomst oberoende av om familjens arbete värdesatts något för högt, resp. något för lågt, i det att en för hög värdesättning av arbetet i motsvarande grad sänker förräntningen och tvärtom. Den skuldfria inkomsten återspeglar även väl den företagsekonomiska målsättningen. Målet bör ju vara att samtidigt erhålla en möjligast hög ränta på det investerade kapitalet och en möjligast hög ersättning för företagarfamiljens arbetsinsats. En förutsättning för att kunna använda den skuldfria inkomsten som lönsamhetsmått vid jämförelser mellan skilda driftsenheter är dock, att företagarefamiljens storlek inte uppvisar större avvikelser. Här anförda mått på lönsamheten hänföra sig närmast till företaget. Om man däremot ser resultatet ur företagarens synpunkt, så torde ett lämpligt mått på detta vara familjens inkomst, vilken erhålles genom att från den skuldfria inkomsten från hela gårdsbruket subtrahera gäldräntor och eventuella arrendeavgifter. Ytterligare må anföras Nannesons begrepp nettoöverskott, vilket utgör skillnaden mellan familjens inkomst och familjens totala förbrukning. Om man med här sagda i minnet fördjupar sig i bilagetabell 5, finner man, att i fråga om jordbruket har studiegårdarna uppnått en bättre lönsamhet vilken måttstock man än begagnar sig av. Av särskilt intresse är att konstatera, att den skuldfria inkomsten på studiejordbruken avsevärt, d. v. s. i medeltal med cirka 1.400—1.800 kronor per gård, motsvarande cirka 20—30 %, överstigit genomsnittsnivån. Betraktar man den skuldfria inkomsten från hela gårdsdriften, framgår, att skillnaderna äro mindre, beroende på att skogsintäkterna inte spela samma roll för studiegårdarna som för jämförelsegruppen i genomsnitt. Jordbrukets andel av hela den skuldfria inkomsten uppgår på studiegårdarna till i medeltal 75—80 %, medan motsvarande genomsnittssiffror för hela jämförelsegruppen röra sig mellan 67 och 73 %. Betydelsen av övriga inkomstkällor varierar mycket. Familjens inkomst utgör såsom ovan framhållits ett mått på lönsamheten ur företagarfamiljens synpunkt. Det är ur denna synpunkt sett ingalunda likgiltigt, i vilken grad företagaren anlitar kredit. Av de siffror, som belysa gäldräntornas och arrendeavgifternas storlek framgår, att studie jordbrukens innehavare i allmänhet i större utsträckning än innehavarna av genomsnittsjordbruken anlitat kredit. Detta återspeglas givetvis i storleken av familjens inkomst. På studiejordbruken har denna i allmänhet t. o. m. rätt väsentligt överstigit familjens inkomst 19

290 i jämförelsegruppen, men skillnaderna äro dock mindre än i fråga om den skuldfria inkomsten. Av tabellen framgår ytterligare vissa intressanta data om familjernas storlek mätt i konsumtionsenheter samt om förbrukningen per konsumtionsenhet. Det framgår av dessa uppgifter, att familjerna på studiegårdarna genomgående äro mindre, och att levnadsstandarden mått enligt förbrukningen per konsumtionsenhet är avsevärt högre än hos jämförelsegruppen.

IV. Särskilda undersökningar år 1947—1948

1. Arbetskrafts för hållanden. I syfte att vinna en mera ingående kännedom om vissa driftsekonomiska och sociala förhållanden på studiegårdarna, än vad räkenskapsresultaten från den fortlöpande jordbruksekonomiska undersökningen lämna, ha såsom redan inledningsvis omnämnts kompletterande detaljuppgifter insamlats för tiden 1.11.1947—31.10 1948. Uppgifterna hänföra sig sålunda beträffande växtproduktionen till skördeåret 1948 men i fråga om djurproduktionen till föregående års skörd. a.

Åtgången

av mänskligt

arbete.

Såsom tidigare omnämnts har på studiegårdarna förts en detaljerad arbetsjournal, vilken lämnar uppgifter icke blott om den totala arbetsåtgången utan även om arhetsåtgångens fördelning på olika driftsgrenar och produkter. Arbetena ha i förhandenvarande undersökning indelats i följande huvudgrupper: 1) växtodlingsarbeten, 2) husdjursskötsel, 3) övriga jordbruksarbeten, 4) bokföring, 5) skogsarbeten, 6) hushållsarbeten, 7) biförtjänster och 8) diverse arbeten. I växtodlingsarbetena ingå förutom fältarbeten på åker, äng och betsmark och i trädgård även transporter av gödsel från upplagsplats, transporter av skörd till upplagsplats, ävensom transporter av förnödenheter avsedda för växtodlingen. Ytterligare anses som växtodlingsarbeten sådana arbetsoperationer som tröskning, spannmålssortering och torkning, behandling av utsäde e t c , vilka direkt tjäna växtproduktionen och växtprodukternas tillvaratagande. I växtodlingsarbetena ingå även transporter av växtprodukter till marknadsplats eller kvarn eller med denna jämförbart förädlingsställe, såvida transporterna i fråga utföras med gårdens egen arbetskraft. Växtodlingsarbetena ha ytterligare fördelats mellan olika grödor. Vid denna fördelning har följande tillvägagångssätt tillämpats. Transport och utspridning av gödselmedel, såväl si all- som handelsgödsel, har fördelats på den odlingsväxt, som erhållit ifrågavarande växtnäring. Arbetena för gödselvård har fördelats i proportion till omfattningen av förenämnda arbclsoperationer. Transport av förnödenheter, vilka företrädesvis bestått av handelsgödsel, har fördelats i proportion till användningen på olika växter. Kvarnskjutsar för brödsäd ha belastats brödsädesodlingen. / husdjursskötseln inga förutom arbeten i djurstallarna även djurskötseln och djurprodukternas behandling utanför stallarna. De transporter av skörd och förnödenheter, som skett från upplagsplats till djurstall eller betesplats, räknas även som husdjursskötsel. Detsamma gäller även transport av mjölk m. fl. djurprodukter från djurstall eller betesmark till upplagsplats eller avsättningsplats (mejeri) under förutsättning, att nämnda arbetsoperationer ha utförts med gårdens egen arbetskraft. I gränsdragningen mellan växtodlingsarbeten och husdjursskötsel har man alltså ansett djurproduktionen börja från och med den punkt, där fodermedlen föreligga i en för husdjuren utnyttjningsbar form och befinna sig på upplagsplats.

292 Foderproduktionen och -beredningen ingår då i växtodlingen. I enlighet med denna definition anses sålunda en fodertransport ej ingå i husdjursskötsehi, såvida den sker direkt från fält eller annan anskaffningsplats till stallet eller annan upplagsplats eller betesmark. Sker transporten av foder eller förnödenheter etappvis, t. ex. först till lada, loge eller annan från stallet fristående upplagsplats och senare till stallarna, uppfattas enligt definitionen den senare transporten som arbete tillhörande husdjursskötseln, medan den första hänförts till växtodlingen. Vid fördelningen av gemensamma arbeten inom husdjursskötseln på de olika husdjursslagen ha gemensamma fodertransporter fördelats i proportion till utfodringens omfattning. Transporter av sådana förnödenheter, främst kraftfoder, vilka inköpes från marknaden och äro uteslutande avsedda för direkt användning i husdjursstallarna, ha ansetts som husdjursskötsel och fördelats på olika husdjursslag i proportion till förbrukningens omfattning. övriga jordbruksarbeten bestå bl. a. av vägarbeten, underhåll och reparationer av grundförbättringar, byggnader, maskiner och redskap och arbeten för allmänna omkostnader. För att erhålla jämförbara data från de olika studiegårdarna ha större ombyggnadsarbeten och nybyggnadsarbeten, nyröjningar och med dem jämförbara markanläggningsarbeten, vilka utförts av tillfällig lejd arbetskraft, icke medtagits. Dylika arbeten ha för övrigt utförts endast på en gård (nr 4). Bokföringen omfattar den tid, som använts för utförande av nödvändiga anteckningar jämte övriga skrivarbeten. Hushållsarbetena omfatta kosthållning, hemvård, familjens vård, vävning och stickning, samt diverse hushållsarbeten. Gränsdragningen mellan hushållsarbeten och jordbruksarbetena har skett efter den principen, att jordbruket handhar produktframställningen och produktförädlingen tills produkterna alternativt kunna lämnas till avsalu eller till hushållet varefter hushållsarbetena vidtaga. Diversearbeten äro arbeten av blandad art. I dessa ingår även den tid, som åtgått för oavlönade uppdrag. Arbetsåtgången har redovisats i reducerade fullgoda manstimmar. Kvinnoarbetet har likställts med mansarbetet, enär kvinnan ansetts utföra de arbeten hon deltager i lika bra, om inte bättre än mannen. Däremot har av åldringar över 65 år och barn under 15 år presterad arbetstimme ansetts motsvara Vs— 2 /3 manstimme. Ackordsarbetena ha omräknats i timmar med utgångspunkt från den genomsnittliga timlönen per fullgod arbetare under året. / biförtjänster ingår den tid, som åtgått till avlönade arbeten utanför det egentliga företaget (jordbruk, skogsbruk, hemhushållning). Tabell 1 lämnar upplysningar om hela arbetsåtgången på vart och ett av studiejordbruken ävensom om arbetsåtgångens fördelning på större arbetsgrupper. Av tabellen framgår, att hushållsarbetena i allmänhet upptaga den största parten av hela arbetsåtgången, d. v. s. i medeltal 40,5 %. Därpå följer husdjursskötselns arbetsåtgäng, som utgör 25,6 %. Växtodlingen svarar för i genomsnitt 18,5 %, medan övriga jordbruksarbeten inklusive bokföringen motsvara 7,7 %, skogsarbetena 2,3 % och biförtjänster inklusive diversearbeten 5,4 %. Studiegårdarnas karaktär av familjejordbruk framgår tydligt därav, att av den genomsnittliga arbetsåtgången 9.394 timmar icke mindre än 8.773 timmar eller 93,4 % kommer på företagarfamiljens del. Den enda nämnvärda avvikelsen frän nämnda höga procenttal uppvisar studiegärd 14, där företagaren är ogift och där hushållsarbetena utföras av en avlönad husföreståndarinna. Tabell 2 utvisar en specificerad fördelning av arbetsåtgången på olika produkter och produktionsgrenar. Tabellen behöver knappast närmare kommenteras.

r- « »^ i-O © © CO so £ o c •+ i - M j j co £ CC M C. - » C '.T M ? T ^ ^ ^1 " ^ 9 ? l I^-OCCClQOXXCiCOOr^OX-fOX:

1- TI C O © C W CO r> 03 C •+ I* « - ? ' ^ M .O O CO CC C. "O O l^ C l^ X I - 1^ 'O C CM MÄMC5CCC!XC5«Cl^-

X b- C CC «

N ^ C •+ r^ Ci « C1» iO 00 t M !>• * t « © « ^ n n n o c ? . M « ^ CN co ^H ^ CO CM

r- -t* -,< p^ - f c£ r*- CM o t-*» © ro © 'O - * x t» r* 00 O! CC * N O M - » i(5 rt CN CO C M iM C t O © i~ Cl l^ r^ CM -* © ;C t© Cs 50 ifS iO *-• »-< Is» °0 c c f o w c c t r i f ? : © co

' o •— ^- CM »o co >o >o —< co — -1- »o c» cs *- »o o co r- i-o x r* •** tC •* ~-

CT: G: a

^ i-, x

WPJM

W

O

»- ~

CM

O B ej :CS

I ^ C » C C « M r " + n O C C C C « M C CO l - » . _ f . - r « p 1 - . - ^ r ^ . l f 5 r ^ ^ ' 0 i ! ^ c i Q r ^ . c i Q ^ ] — i—• ;N : i n - cc c t o c t c- ^ x c i - o f M r*

to — i-H -r a r^ T i"*- — r- co x -t- C* *o *— r" • O O C D M i M C O - t C X C N O C C C l ^ W C C N 3 : Ci CO CM CM r - z£ »-• - f i f l X F» X CM X C5 C i - H i — « C M ^ I C N ' - ' ' - t C M C N C O ' — ' SO ^ * CN CN »-* " f

^

^H

o

X

- t t-* CM — »O CM r - CM r- X

O

i f l M M O i i '-D r » - t O

_c

_,

,-M <M <-\i

^ 1 , - , ,— —

*

CO CM - J

O H C i CO -t< C W ^ H ^ H T - « ^ C M

«

jfS

"2

r*-

•£

i-l

CB

3 U -Q "O

— O

•

'

•

;

*

;

'.

'.

'.

'.

'.

'.

'.

*

*

'•

'•

-

-

; ;

i - i M M ^ i C C O r N C O O J O ^ H C N W t i C O i ^

tx

• —1

«

w *u CQ 'a T3 CJ .-

:0 **

294 Tabell 2. Åtgången av mänskligt arbete och dess fördelning på olika i genomsnitt på studiegårdarna. Växtodling Spannmål Handelsväxter Potatis Foderrotfrukter Slåttervall Bete Köksväxter Fruktodling Höstplöjning

Mt

614 106 254 208 354 37 46 jg 100 S:a växtodling

Husdjursskötsel Hästar Nötkreatur Svin Fjäderfän Andra husdjur S:a husdjursskötsel Övriga jordbruksarbeten Bokföring Skogsarbeten Hushållsarbeten Biförtjänster Diverse arbeten Tillhopa

produktionsgrenar

%

6.5 1,1 2,7 2,2 3^8 0 4

o.5 Q2 U

1 735

18,5

j|t 266 1506 319 310 9

2,8 16,1 33 3,3 n,l

2 403

25,6"

584 7,7.0 218 3 807 U01 107

ö,2 f'5 23 40.5 4,3 ]]

9 394

oi

A v s i k t e n m e d föreliggande u n d e r s ö k n i n g ä r i n g a l u n d a att f r a m s k a f f a a r b e t s n o r m a l t a l ; därtill ä r m a t e r i a l e t alltför fåtaligt. Man k a n å a n d r a sidan inte und e r l å t a att i j ä m f ö r e l s e s y f t e f ö r s ö k a fä f r a m tal, s o m utvisa a r b e t s å t g å n g e n p e r h e k t a r eller d j u r e n h e t n ä r m a s t i avsikt att k u n n a j ä m f ö r a dessa m e d de a r b e t s n o r m a l t a t , s o m Nanneson, Ringborg och Filip Ericson f r a m l a g t . Någon d i r e k t j ä m f ö r e l s e ä r s å s o m sagt inte möjligt att å s t a d k o m m a , m e n en viss o r i e n t e r a n d e i n b l i c k i de a r b e t s e k o n o m i s k a f ö r h å l l a n d e n a på s t u d i e g å r d a r n a k a n m a n dock erhålla. Av s ä r s k i l t intresse ä r ett s t u d i u m av arbetseffektiviteten. F ö r d e t t a ä n d a m å l h a r a r b e t s å t g å n g e n i föreliggande u n d e r s ö k n i n g f r a m r ä k n a t s för h ö s t s ä d , v å r s ä d , p o t a tis, f o d e r r o t f r u k t e r , slåttervall, bete, m j ö l k k o r , h ä s t a r , u n g n ö t och h ö n s . De sål u n d a f r a m r ä k n a d e siffrorna f r a m l ä g g a s i t a b e l l 3, i vilken ä v e n ingå m o t s v a r a n d e arbetsnormaltal. Av tabellen u t l ä s e r m a n , att arbetsåtgången för samtliga odlingsväxter överstiger normaltalen. U p p e n b a r l i g e n b e r o r detta d ä r p å , att de s e n a r e e r h å l l i t s f r å n u n d e r s ö k n i n g a r på s t o r b r u k m e d betydligt effektivare m a s k i n e l l u t r u s t n i n g och ä v e n i övrigt b ä t t r e a r b e t s t e k n i s k a f ö r u t s ä t t n i n g a r . S å s o m i ett a n n a t s a m m a n h a n g f r a m h å l l e s , u t m ä r k e s g å r d s d r i f t e n p å s t u d i e j o r d b r u k e n a v en tämligen m o d e r a t m e k a n i s e r i n g . Av i n t r e s s e ä r att k o n s t a t e r a , att d e n r e l a t i v a s k i l l n a d e n ä r s t ö r s t i n o m s p a n n m å l s o d l i n g e n . Det ä r i själva v e r k e t i n g e n t i n g att f ö r v å n a sig över, d å s p a n n m å l s o d l i n g e n ä r d e n o d l i n g s g r e n , d ä r m e k a n i s e r i n g e n h u n n i t l ä n g s t p å s t o r j o r d b r u k e n . F ö r v a l l o d l i n g e n ä r s k i l l n a d e n betydligt m i n d r e . Den h ö " r e

295 Tabell 3. Åtgången av arbete i mt jämfört med "ett normalt arbetsbehov".1

Pr ha höstsäd „ vårsäd „ polalis „ foderrotfrukter „ slåttervall . . . . „ betesvall . . . . „ höstplöjning . Pr arbetshäst ,, mjölkko „ ungnöt ,. böns

Studiegårdarna 179 111 513 654 91 21 13 140 214 42 5

>\ornialt behov» 90 60 400 400 60 20 16 180 135 45

arbetsåtgången för potatis och rotfrukter får dels tillskrivas en mindre omfattande mekanisering, men dels även en förmodligen omsorgsfullare skötsel av grödan. Granskar man sedan uppgifterna angående arbetsåtgången för olika djurslag frapperas man därav att arbetsåtgången per häst något understiger arbetsnormaltalen, medan den i fråga om skötseln av ungnöt ligger på samma nivå, och i fråga om mjölkkor betydligt överträffar arbetsnormaltalen. Sannolikt bero de tämligen moderata divergenserna för hästar och ungnöt pä att någon nämnvärd mekanisering inte förekommer i dessas skötsel. Den synnerligen anmärkningsvärda skillnaden i fråga om mjölkkor far sannolikt tillskrivas en omsorgsfullare vård och skötsel i de små besättningarna men även det faktum, att mjölkningsmaskinerna inte spela samma roll som arbetsbesparare i dessa. Av studiegårdarna sakna endast 3 mjölkningsmaskiner.

/;.

Företagarefamiljens

dagliga

gärning.

Såsom tidigare framhållits har i syfte att erhålla en uppfattning om hushållsarbetenas beskaffenhet och relativa omfattning husmödrarna anmodats att föra en specificerad arbetsjournal under 4 månaders tid. Månaderna ha varit november, mars, maj och augusti. För dessa månader föreligga alltså detaljerade uppgifter om hushållsarbetenas fördelning på olika göromål. För övriga månader föreligger endast uppgifter om den totala arbetsåtgången i hushållet. I en av författaren tidigare utförd undersökning i Finland visade det sig emellertid, att man på basen av nämnda 4 månader kan erhålla ett representativt utslag för hushållsarbetenas fördelning under hela året. Om man antager, att denna förutsättning även gäller för svenska familjejordbruk, är det möjligt att på grundval av 4 månaders resultat konstruera den genomsnittliga fördelningen av hushållsarbetena under hela året. En på grundval av denna förutsättning företagen beräkning framlägges i tabell 4. Av denna framgår först, att husmoderns arbetstimmar i hushållet under året 1 Beträffande siffrorna för studiegårdarna bör observeras, att i limredovisningen för höstsäd ingår träda, vilken emellertid förekommit i endast två fall. Slåttervall omfattar även grönfoder. Unghästarna ha omräknats till arbetshästar enligt proportionen 2,5 unghäst = 1 arbetshäst. Uppgiften om arbetsålgången för mjölkkor och ungnöt har erhållits från de elva sludiegårdar, för vilka en i detla avseende tillräckligt ingående redovisning foreligger. Hönsskötselns arbetsåtgång omfattar såväl kycklingar som höns, men vid framrakningen pr enhet har endast de vuxna hönsens antal medtagits.

296 Tabell 4. Hushållsarbetenas omfattning och fördelning i timmar pr är på studiegårdarna i genomsnitt. Husmor Alla arbetsutförare Kosthållning ii,„. % t j m . % Diskning 402 12,6 477 12,5 Rakning 217 6,8 235 6.2 Kaffe 216 6,8 278 7.3 Brännved 67 2,1 82 2,2 Konservering 64 2^0 70 1,8 Vatten 29 0,9 31 0,8 •Slask 22 0,7 23 0.6 lnförskaffning 77 2,4 109 2,9 Matlagning 804 252 910 23!9 .S:a kosthållning

59,5

2 215

58,2

163 316 10 290

5,1 9,9 o,3 9J

184 383 16 367

4,8 10.2 0,4 <U5

77y

24,4

25,0

367 16

11,5 0jj

442 20

11,6 0Jr>

12,0

12,1

..

26 103

0,8 .5,3

40 14 Q

1,0 ;jj

Tillhopa

3 189

Hemvård Klädtvätt Städning Badning Klädvård S:a hemvård Familjens Barn Vuxna

vård

S:a fam. vård Vävning och stickning Diverse

Per dag

3 807 10.43

u p p g å t t i m e d e l t a l till 3.189, vilket m o t s v a r a r en daglig tid p å 8,74 t i m . Den s t ö r s t a d e l e n av a r b e t s å t g å n g e n u t g ö r e s av k o s t h å l l n i n g . I n o m d e n n a o b s e r v e r a r m a n s ä r s k i l t det s t o r a t i m a n t a l , s o m å t g å t t till m a t l a g n i n g och d i s k n i n g . Vatten o c h s l a s k f o r d r a icke n ä m n v ä r t arbete, d å de flesta av b o n i n g s h u s e n varit i n r e d d a m e d v a t t e n l e d n i n g och s l a s k a v l o p p . (Jfr sid. 318). T ä m l i g e n t i d s k r ä v a n d e a r b e t e n ä r o d ä r e m o t b a k n i n g och k a f f e k o k n i n g s a m t k o n s e r v e r i n g , vilka v a r för sig s v a r a för c i r k a 8 % av h e l a a r b e t s å t g å n g e n . H e m v å r d e n u t g ö r den näst s t ö r s t a a r b e t s g r u p p e n . B l a n d g ö r o m å l , s o m falla u n d e r g r u p p e n h e m v å r d , o b s e r v e r a r m a n särskilt s t ä d n i n g och k l ä d v å r d . F a m i l j e n s v å r d h a r i g e n o m s n i t t p å s t u d i e g å r d a r n a ä g n a t s 462 t i m m a r , vilka så gott s o m u t e s l u t a n d e å t g å t t till b a r n a v å r d . Att h u s m ö d r a r n a haft m y c k e t k n a p p t o m tid för v ä v n i n g och s t i c k n i n g f r a m g å r ä v e n tydligt. T a b e l l e n k a n l i k a s å l ä m n a en viss u p p f a t t n i n g o m de a r b e t e n i n o m h u s h å l l e t , s o m f ö r e t r ä d e s v i s u t f ö r a s av h u s m o r . Då m a n j ä m f ö r s i f f r o r n a s å v ä l b e t r ä f f a n d e a r b e t s å t g å n g e n i a b s o l u t a tal som i fråga o m den p r o c e n t u e l l a f ö r d e l n i n g e n , ser m a n , att vissa a r b e t s o p e r a t i o n e r ä r o t y p i s k a s å d a n a , s o m n ä s t a n u t e s l u t a n d e u t föras^ a v h u s m o r själv, m e d a n a n d r a a r b e t s o p e r a t i o n e r å t e r i s t ö r r e o m f a t t n i n g överlåtas på andra. Bland typiska husmorsarbeten må n ä m n a s bakning, konserv e r i n g och m a t l a g n i n g . B l a n d a r b e t e n , i vilka a n d r a a r b e t s u t f ö r a r e d e l t a g a i s t ö r r e o m f a t t n i n g , m å n ä m n a s d i s k n i n g , i n f ö r s k a f f n i n g av livsmedel och a n d r a f ö r n ö d e n h e t e r , s t ä d n i n g och k l ä d v å r d .

297 Av ett visst intresse är att taga del av arbetsdagens längd i jämförelse med fritid och sovtid för företagaren och hans hustru. Gränsdragningen mellan arbetstid, fritid och sovtid är ofta mycket svår att genomföra, då det finnes en hel del sysslor, beträffande vilka tveksamhet kan råda, huruvida den åtgångna tiden skall anses som fritid eller arbetstid. Beträffande tidsanvändningen och dess fördelning gavs åt uppgiftslämnarna ingående anvisningar, vilka emellertid av utrymmesskäl inte här kunna återges. I tabell 5 framläggas data, som belysa arbetsdagens genomsnittliga längd på studiegårdarna såväl under vardagar som under helgdagar. Av tabellen framgår, att arbetstiden för företagaren i medeltal uppgått till 10,2 timmar pr vardag. Stora variationer föreligga emellertid beträffande de olika gårdarna. Arbetsdagens längd synes stå i ett bestämt samband dels med företagarens ålder, dels med antalet hemmavarande arbetsföra barn. Man ser sålunda tydligt, huru på gårdarna 7, 8 och 17 sönernas medverkan i det dagliga arbetet förkortat arbetsdagens längd för företagaren. Den längsta arbetsdagen har företagaren på jordbruk nr 2 haft, beroende på den myckna tid, som åtgått till mjölktransporter. Under helgdagarna ha samtliga arbetstider varit kortare. Särskilt gäller detta de fall, där man haft hjälp av hemmavarande barn. Också i fråga om arbetstidens längd under helgdagarna har företagaren nr 2 den längsta arbetstiden. Företagarens fritid per vardag har i genomsnitt uppgått till 5,6 timmar och sovtiden till 8,3 timmar, motsvarande tider för helgdagarna uppgå till 10,7 respektive 8,3 timmar. Det framgår sålunda, att man haft möjligheter att under helgdagarna erhålla en avsevärt längre fritid. Av totala antalet arbetstimmar under året (3.401 timmar) ha 320 timmar eller 9,4 % utförts under helgdagarna. I tabell 6 framlägges motsvarande uppgifter om företagarens hustru. Av tabellen framgår, att kvinnornas arbetsdag i genomsnitt varit tvä timmar längre än männens under vardagarna. Kvinnorna ha därför haft betydligt mindre möjligheter att bereda sig fritid. Någon nämnvärd skillnad beträffande sovtidens längd för män och kvinnor under vardagarna föreligger ej. Då man sedan betraktar arbetsdagens längd under helgdagarna framgår det, att arbetsdagen visserligen kunnat betydligt avkortas, men att skillnaden mellan företagarens och hans hustrus arbetstid under helgdagarna är större än under vardagarna. Huruvida den längre sovtiden under helgdagarna är ett slumpmässigt resultat eller ej är svårt att fastställa. Totala antalet arbetstimmar för företagarens hustru uppgår i genomsnitt till 4.137 timmar, varav 475 eller 11,5 % utförts under helgdagarna. Helgdagsprocenten är alltså större för hustrurna än för männen. Arbetsdagens längd växlar mindre för hustrurna än för männen, men en viss variation kan dock konstateras. Det förefaller uppenbart, att arbetsdagens längd sammanhänger med familjens struktur och särskilt då med antalet barn under 12 år. Man ser sålunda, att i familjerna med flera barn överstiger hustruns arbetstid i allmänhet arbetstiden för husmor i familjer med få barn. I detta sammanhang kan anföras, att i 1937 års utredning angående arbetsförhållandena vid det mindre jordbruket anges den dagliga arbetstiden för husmödrarna till 13 timmar. Den av utredningen använda metoden avviker emellertid i så hög grad från den i föreliggande undersökning använda, att resultaten äro svåra att jämföra med varandra. I arbetsjournalen anföras också data angående uppstigningstider på morgonen. I medeltal har företagarna under vardagarna stigit upp kl. 5,50 (gränsvärden 5,01 —7,05) och deras hustrur kl. 6,03 (gränsvärden 5,53—6,45). Under helgdagarna har uppstigningen för företagarna i medeltal skett kl. 6,08 (gränsvärden 5,14—• 7,14) medan motsvarande tal för hustrurna är 6,30 (gränsvärden 6,04—7,10).

^

- ^ co CM © © i o •*•-< r^ »o co © >o co o

-t- so

O C O ^ C C ' - T W - ^ H ^ C ^ C O C O C O I ^ O

o

rQ iO CO CM CM CO i-H CM CO CM ^ - CO CO CO CO T 1 - f

CM

CO

*-» CO - f CO © © CM Ci X -O CO - i © © CM 'O CO *-* i — X - r -n X © M -t- c i > i n t - 01 o O H r -* CM H N - f f l J r- CM l > t"* *M i • O © i-0 CO x © C O - f C O C O C O C O C M C M C O C O C O c O C O C O C O C O C O CO

o o x - t o » c ; c q - f « q ic; x o - t r-" r-" x ~ oc x " rC oc oc oc x " QO « © ' r-~ x ' oc

c x

r* o o M <-i c c c i CM - t i * c c ; d co ^-_ i > »-T x " © " -H* H >-' - r ^ Q CM' CM © Ci © © " X ©

r-^ ©

r » CO CM - f o SO X CO CM CM i > ••* r*^ CM Ol -+ co^ -T"" OC >-0 • * -r* »O H M ^ M CN © »0~ rf> iO P- © "

© •*•*< © -t- o i ©_ CM W3 »o x r^ o © ©^ *-; - * © r-T r-~ c * x ~ © P * CO x " x t-^ oc r* oc x " x * x " i ^

•00

*—__ x'

^

r- © © © iO © X

CM CO CM -+ © CO CM ©

- h CM

©

t£ *& IO" iO *£ o x t*-~ •+ ©" ITS *rz *-t* »c: us •* i^-

c* ° - - f © CO -t* © CO CM © © iO X X © CM © © " ^ 1 •"* O ©~ t-T r-' x " r-T o o» © " © Ö © i-* cc

.21

t ^ O S X X - H © © ' M - k ' X © ' M © 0 - r ' C M © T" CO Tf Tf '".- CO O »O CO W CO Tf ^ f • + CO " ^ »o

co -^t*

; ^ u 0 © r , - X © © - ^ C M C 0 - r < O © l >

T3 J^

l

o

.r-~-0©CO©©>OCM-'t'COCO-r,-fCM© > © co co —« © r^ i"- CM - f —i o © -r >o ••— o 5 CO »O »O -+• i£> »O O O - r CO - f -T- O H- O O

O Is» •*+

O © •+• CM co r - t> © X - f © -+* r - iO © co co ' ^ CM © -+• —< r - CM © - f iO r - —t Ol X - r © CO - f CO X © -r" —i H O I s ifJ M in 35 C "O •? C ^ * t <—' co-h-t'-+-t'-rco-t'-t'-i-cocon'CO'^so-t' -f

I

c; in - rt io r-( - f M OI is OI - - c cc co t^ » ziCTTCi of oc oc c="CT"od n" o" o? s? d" oi" 0> oc

w

. ^ . ^ - ^ ^ i o o ffi a> c c; r- t^ r^ r- « - ^ C^ 00 CO tt" C^ cO~ »^ o" O r-" 05 00 CC >rS r^ o r~

w r-

X Ol CO C0_ -rf X ©_ ©_ CM C*. © CO f- »O i «•o X - f " © ' x " x " © ' x © " © " x " ©" Tf ©" r - x " r " oc r^

OS C

^ *"i. *"i *° * rt * * R. ^ W CM ^H © © CO iO C3^ co x " x " co" x" r»" x" x " x " x " x ©" x" x " x ' © 00

r^ © x o x^ oi^ ©; oo iO « t ^ OJ^ cc x_ ©^ os © co" CO OJ co o f co" •*" of of co" co" •*£ i-T co" co" co" Ol

t~- © © © »o »o r- CM X -f © r^. © so X r- •-< H M M H « W O W f S « W O « »^ rt O M

01 H H C O P I

CM

CN

C-5

C OC5K-fO-OC?l?l-'W|OOäCif:P5X i n r : ^ i < ^ n T r i o ? ; - t n O c o w n n - f

C

Q t;

•5 £

•_. — wn^t1 o t o t ' x c i

° - 'c ^ ^ ' ^ t t r -

~

MS K

300 Det är en särskilt intressant iakttagelse man härvid kan göra. Man frapperas av de tidigare uppstigningstiderna för företagarna. Enligt gängse uppfattning är förhållandet det motsatta i det husmödrarna stiga tidigare upp. I de undersökningar, som bl. a. författaren utfört i Finland, visade det sig mycket tydligt, att jordbrukarhustrurna stego upp tidigare än männen. Här konstaterade fakta få anses vara tillförlitliga, enär man på studiegårdarna, såsom tidigare framhållits, i flertalet fall genomfört en sådan arbetsfördelning, att männen ha hand om husdjursskötseln, som främst kräver en tidig uppstigning på morgonen. Denna arbetsfördelning har uppenbarligen medfört en förskjutning i fråga om uppstigningstider mellan företagaren och hans hustru. I vilken mån den här gjorda iakttagelsen är utmärkande för svenska familjejordbruk i allmänhet kan inte utsägas. I alla fall kan man ÖVRIGA

LANTBRUKSARBETEN

VAXT0DLIN63ARBETEN WUSDJURSSK0T5EL SKOGSARBETEN DIVERSE

ARBETEN *

BIFÖRTJÄNSTER

HUSHÅLLSARBETEN

TiMMAR

II.

ARBETSDAGENS

OVRifrA

LANGO

I

MEOELTAL

UNDER

VARDAGAR

FCR

FÖRETAGARNA

PA

V|l

VIII

STUDIEGÅRDARNA.

LANTBRUKS ARBETEN

vÄXTODUNGbARBETEN WUSDJURb&KCIT&EL. Bro

DIVERSE A R l b E T E N +

BIFCVnihiSTER

HUSHÅLLSARBETEN

TlKrlAP

fc_

•1ANAD DIAGRAM

2 XI

XII

ASBET5DAGEN&

I LAN&D

Ht

IV

1 HE3£LT*L

II

UHOER

V

VI

HELGDAGAR

FÖR

r6l?€TAGARNA

IX &i,

X

&TUDIEGARDARNA

301 dock konstatera, att på de mera framstående jordbruksföretagen en dglik ur social synpunkt sett önskvärd utveckling ägt rum. Alltjämt är dock hustruns arbetsdag såsom ovan framgått längre än mannens också på studiejordbruken. Diagrammen 1 och 2 åskådliggöra den månatliga variationen av arbetsdagens längd för företagaren. Dä man studerar staplarna i diagrammen är det skäl att ihågkomma, att i en dylik återgivning, baserad på genomsnittstal, en utjämning alltid sker, varför variationerna i de enskilda fallen kunna vara betydligt starkare. I alla fall konstaterar man dock, att arbetsdagens längd visserligen varierar, så att den sommartid är något längre än under vintern, men variationerna äro dock inte så starka som man kunnat förmoda. Av intresse är att se, att i fråga om företagarens arbetsdag dominerar husdjursskötseln, medan växtodlingsarbetenas andel är något mindre. Företagarna synas också utföra vissa hushållsarbeten, särskilt då upphuggning av ved. Beträffande arbetsdagens längd för företagaren under helgdagarna framgår, att vissa variationer även här föreligga, ehuru man knappast kan säga, att arbetsdagens längd sommartid skulle överstiga arbetsdagens längd under vintern. Ytterligare framgår av diagrammet, vilka begränsade möjligheter man har att under helgdagarna minska husdjursskötselns arbetsåtgång. I genomsnitt har husdjursskötseln under vardagarna krävt 4 timmar, under helgdagarna 3,5 timmar. Inom övriga arbetsgrupper är elasticiteten betydligt större. Av diagrammen 3 och 4 framgår motsvarande uppgifter för husmödrarna. Arbetstidens längd under vardagarna uppvisar vissa växlingar, som betingas av årstiden. Någon enhetlig tendens kan dock knappast utläsas. Ytterligare ser man, att en inskränkning av arbetstiden inom alla arbetsgrupper kunnat åvägabringas. Möjligheterna att minska på helgdagarnas arbetsbörda synas vara mest påtagliga inom hushållet och växtodlingen, men ej heller helt obefintliga i husdjursskötseln. :

=

•/fr

1ANAD

3 LANTRRUKE,AR&£TEN

VAXTODLINGSARBETEN T

D1AQRAH

ÖVRIGA

«USOJURSSK6TSEL

j * X

DIVERSE

•

HUSHÅLLSARBETEN

XI

XII

ARBETSDAGENS

ARBETEN

I

LÄNGD

+

II

BIFÖRTJÄNSTER

III

IV

I MEDELTAL

UNDER

V

VARDAGAR

VI

FOR

VII

VIII

HUSMÖDRARNA.

IX

PA

X

M+

STUDIEGÅRDARNA

302 I A T]

r*~]|

OVRi&A LANTBRUKSARBETEN vXxTODLIMC.aARBE.TEN WUSWUWSKSTSEL

WU&NALLSARBETtN

i

6.

MANAD LIA^ÖAH

ii

R

7-

A-

XI

XII

I

It

III

IV

V

11 VI

AREETSDA&EtJS. LÄNGD I MEDELTAL UNDER HELGDAGAR

VII

VIII

IX

X

M*

FOR. HUSMÖDRARNA PA STUDIE&VROARNA

En sammanfattande bild av arbetsdagens genomsnittliga längd under året och dess fördelning lämnar tabell 7. Av denna utläser man bl. a., att arbetsdagen i genomsnitt under årets samtliga dagar uppgår till 9,1 tim. för företagaren och till 11,2 tim. för husmor. Tabell 7. Arbetsdagens längd och fördelning i timmar hos företagare och husmödrar i genomsnitt på studiejordbruken. 1- ö r c t a g a r e

II u s ni ö d r a r

vardagar

helgdagar

alla dagar

vardagar

helglagar

alla dagar

0,1 3,5 0.5

2,3 3,9 1,2 0,3 0,3

0.6 1,5 0.4

0,1 1.2 0.1

0.5 1,4 0,3

..

2,8 4,0 1,5 0,4 0,3

biförtjänster Tillhopa

1,2

0,8

—

10,2

3,0

9,1

7,4

11,2

Växlodlingsarb Husdjursskötsel . . . övriga jordbr.-arb . .

Hushållsarbeten

— 0,1

—

—

—

9,4

(>.()

8,8

Diverse arb. +

2.

Bgggnadsbcstånd.

De byggnadstekniska och -ekonomiska data, som i det följande framläggas, grunda sig på en av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader (SFL) år 1946 företagen utredning av byggnadsbeståndet på jordbruk anslutna till lantbruksstyrelsens jordbruksckonomiska undersökning. Nämnda undersökning omfattade slorleksgrupperna III (10—20 ha) och IV (20—30 ha). Härvid fingo även samtliga studiegårdar i storleksklassen III sina byggnader undersökta. För dem av studiegårdarna, som tillhöra storleksgrupp II, utförde SFL en kompletterande undersökning. Följande förhållanden rörande jordbrukets byggnadsbestånd undersöktes: 1. Byggnadsvärdet 2. Underhälls- och avskrivningskostnader 3. Sammansättning, volym, standard och konstruktion

303 Byggnaderna uppdelades pä: bostäder djurstallar logar och lador övriga byggnader Uppdelningen gjordes även om byggnaderna voro sammanbyggda. Undersökningen begränsades till ekonomibyggnader, utom i avseende på värdeberäkningarna, som omfattade även bostäderna. Syftet med värdeberäkningen var att försöka bestämma storleken av det i jordbruksfastighetens saluvärde ingående byggnadsvärdet. Detta har bestämts med ledning av det byggnadstekniska värdet, såsom ett uttryck för byggnadernas driftsekonomiska värde. Därvid har man skilt mellan reproduktions- och nuvärde. Reproduktionsvärdet är ett uttryck för vad det kostar att uppföra byggnader med det vid värderingstillfällct rådande prisläget. Denna värdering grundades dels pä tekniska data rörande byggnadskonstruktionen, dels på kostnadstal, som uttryckte uppföringskostnaderna för dessa konstruktioner. Varje byggnadsdel åsattes en beskaffenhetsfaklor. Vid beräkning av nuvärdet justerades reproduktionsvärdet med hjälp av denna faktor. Vissa icke behövliga byggnadsutrymmen ha uteslutits och ej medtagits vid värderingen, t. ex. äldre bodar och lador av olika slag, vilka ej synts fylla någon egentlig uppgift. Likaså har man i fråga om särskilt dyra konstruktioner, vilkas värden icke ansetts motsvara det egentliga bruksvärdet, grundat beräkningarna för enklare konstruktioner, som byggnadstekniskt ansetts likvärdiga med de i verkligheten förefintliga. Värderingen av bostäder har inte tillgått på samma sätt som värderingen av ekonomibyggnader. Vid bostadsvärderingen har man inte kunnat göra en så långt gående uppdelning i byggnadsdelar, som skett för ekonomibyggnaderna. Man har i stället utgått från den tekniska utrustningen och bostadsvolymen. Beträffande bostadsvolymen ansågs att en värdeberäkning på grundval av verklig bostadsvolym skulle få alltför höga värden. Bostäderna vid jordbruket äro i allmänhet sä stora, att man kan anta, att inte hela utrymmet värdesattes vid fastighetsköp. Vid en av SFL tidigare företagen undersökning rörande jordbrukets bostadsvanor ha de bostadsutrymmen, som normalt användas av jordbrukarna och på gården boende tjänstefolk bestämts. Vid bostadsvärderingen har man utgått ifrån dessa senare bostadsutrymmen. För grupp III, som det här närmast är frågan om, utgjorde detta 190 m 3 . Vid en jämförelse mellan verklig och beräknad bostadsvolym visade del sig, att det förelåg betydande skillnader. För här aktuella grupper, msk III och msl III, utgjorde den beräknade bostadsvolymen 65,7 resp. 60,7 % av verklig bostadsvolym. Resultaten av SFL:s undersökning rörande studiegårdarna framlägges i tabell 8. I jämförelsesyfte återges även motsvarande medeltal för samtliga undersökta jordbruk i storleksklassen III (msl och msk). Dä man jämför sifferserierna med varandra, är det skäl att observera, att arealen jordbruksjord på studiegårdarna uppgår i genomsnitt till 12,8 ha, på msk-jordbruken till 16,9 ha och på msl-jordbruken till 16.0 ha. Av de pr gård beräknade uppgifterna utläser man, att bostädernas byggnadsvärde på studiegårdarna högst väsentligt överstiger jämförelsetalen. Beträffande ekonomibyggnaderna förefinnes ingen nämnvärd skillnad mellan genomsnittsvärdena. Byggnadsbeståndet pä studiegårdarna synes i allmänhet vara av bättre beskaffenhet än jämförelsegruppernas medelnivå. Hela byggnadsbeståndets reproduktionsvärde såväl som nuvärdet synes på studiegårdarna rätt väsentligt överstiga motsvarande jämförelsetal oaktat studiegårdarna till sin areal understiga genomsnitts-

304 CO lO Ol r - CN © t-( iC ifj

-t

o

•C

•<* © l—

© r^- •>•

X •-* f-H X

CD X © O - t " »O

© 1-1

OC CN i « -r* ©* x " o m 10 t-

-3

H

!D M

© r-. - o X CM CO iO © X

H © ©

I f J N CM © CM O l

i O l O CO i O CO CO © - r f CM

•O © © T*

iO *-i r CN X X CO CN Ol «

>

-S

t— ©

>

SÄ S 1

la:

.* ~

I,

»-• r •^ © r- x

r•**<

o

©

A_

10 ~ -

r»

"- t— -f © © ©

M

v ££

w? t— © H 3 5 X CM iO CO

Ol © X -t r- ©

co r co r - © r ^ irO © CM

•c "S? "O o

£ 2

r* © ^ x Of <rf o f O »O - *

e

" 1

c

Ol X X uO •># ! > • CM O l CO

ti

a

\<>

00 © 0 0 •*+ © CM

© x ©

© © X

Ol 0 ©

»0 X ©

©

©

X

O,

©

iO r^ X CM 1—

T - C N H

Cl Ös

ta» S3

& £-

© -t ©

© © 1-H l~- 1-H CN © c o r*-

1-1 CO 10 1-"

Ol - f

Ol

Ol

© -* ©

© 0 0 CO i-H © UC CO CM O l

CM CM

-a ö

tfi © CO © © r* - l 1-1 ©

co 1^ t o Ifi IfJ 1^ Ol

CO I— r uO © 1-1 C5 vfj tC

r~ f©

r ^ »-i © »O CM UC CM © Ol

»O CM i O

© CM © • r f CM CO CM CM ©

©

OJ

© Ol r-

00 O l CN

a c r_ a T3 - .

^^ ~

—

«s

§22 tfl

— ES. L.

_ t, H r * 3 •— 1 OiO u, Oj _ £ _ •3

1^

Bd

"O —

_*

•a 0£

c •c; —

Ö > ^ £

t/5

:/?

u

tt,

3 *<;

Ä

<

tt. :/:

ss

305 nivån. På grund härav bli skillnaderna mellan de pr hektar jordbruksjord beräknade värdena avsevärda. Det är givetvis inte möjligt att på basen av dessa siffror draga några slutsatser över huruvida studiegårdarnas byggnadsbestånd är överdimensionerat eller ej. Bostädernas höga värde tyder på en bättre bostadsstandard, medan de högre beskaffenhetsfaktorerna tyda på ett modernare bestånd av ekonomibyggnader. 3. Maskinell

utrustning.

Såsom av den tidigare jämförelsen mellan värdet på maskiner och redskap (döda inventarier) på studiegårdarna och på bokföringsjordbruken i genomsnitt har framgått, synas studiegårdarna vara bättre utrustade med maskiner och redskap. För att ytterligare illustrera detta, framlägges i tabell 9 data om förekomsten av vissa viktigare maskiner. Det föreligger ju inte något motiv för att anföra uppgifter om alla förekommande redskap och maskiner ulan som exponent på den maskinella utrustningen har tagits förekomsten av vissa viktigare maskiner. Av tabellen utläses, att samtliga studiegårdar haft tillgång till radsåningsmaskin, självbindare, slättermaskin och tröskverk. Mjölkningsmaskin saknas endast på 3 studiegårdar. Även gummihjulsvagnar förekomma allmänt. Däremot ha endast ett fåtal gårdar anskaffat eller på annat sätt kunnat utnyttja potatisupptagare, konstgödselspridare och stallgödselspridare. Rätt märkligt är, att två av studiegårdarna under undersökningsåret anskaffat traktor. Gård nr 2 använder traktorn i huvudsak för mjölktransporter. Två av studiegårdarna bruka använda hyrd traktor. Då ett stort kapital investerat i maskiner och redskap är en svår belastning för driften, är det givetvis till fördel, om man gemensamt kan använda maskiner eller åstadkomma möjligheter alt hyra behövliga maskiner. Av tabellen framgår, Tabell 9. Förekomsten av vissa maskiner på studiegårdarna.

Srudiegnrd nr

te

a 2

5 £ •2. S"

j~.

4 5 (i 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17

1 1 1 1 1/2 1 1 1 1 1/2 1/2 1 1 1 1 1 1

1 1 12 1/3 hy 2/7 1 1 hv 1 1/2 1 1 1 5/13 1 hv

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1/2 1 1 1 1 1 1

hy 1/10

Sumr

15,5

11,0

lö,5

8,4

1 2

'SI «

1 12 livIl V

hy 1/5 1 1 1 1 1 1 1/30 1 hy 1

Inköpt vid räkenskapsårets slut. lij' = hyres.

If s

v% y?

1 2

20 X, -Z

— — — — 1 1

— — — 1/4

— — —

—

— —

— —

— —.

— — — — — — — —

— —

1 3 1/3 1

1 4

— —

1/2 1/3

1 7

—

—

— — —

2,3

1,2

|1 3 5

1 s.

y

3 = 1 1 1

—

—

i i

1 1 1 1 1 1

1' ll

1 1

_. 1 1

—

__

1 1 1 1 1

— — —

.4,0

13,0

,

..

—

—

1 3

hy hy

1,3

2,0

i

306 att i fråga om vissa maskiner såsom främst självbindare och tröskverk en gemensam användning förekommer. Dock konstaterar man, att denna inte är så utbredd som man kunde förmoda. Flertalet jordbruk hålla sig med egna maskiner, vilkas användning de icke dela med andra. Enligt jordbruksräkningen år 1944 var förekomsten av vissa maskiner i storleksklassen 5—20 ha i genomsnitt pr 100 brukningsdelar följande: radsåningsmaskiner 74, självbindare 34, slättermaskiner 91, tröskverk 54, potatisupptagare 10, konstgödselspridare 9, stallgödselspridare 14, mjölkningsmaskiner 12 och traktorer 1,6. Då man jämför dessa frekvenstal med tabellens siffermaterial, konstaterar man, att studiegårdarna äro relativt väl utrustade med maskiner. 4. Förbrukning

av

handelsgödsel.

Beskrivande data om växtproduktionens tekniska bedrivande ha redan tidigare framlagts i de orienterande monografierna. För att erhålla en översiktlig bild av vissa viktiga på växtproduktionen inverkande faktorer införskaffades bl. a. uppgifter om förbrukningen av handelsgödsel åren 1947, 1948 och 1949. Av tabell 10 framgår, att gödslingens intensitet varierat inom mycket vida gränser. Särskilt gäller detta förbrukningen av kali. Tabell 10. Tillförseln av växtnäring i kg genom handelsgödsel i genomsnitt under åren 1947—1949. Sludiegård nr

1 2 3 4 5 (i 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 Medeltal

Kväve (N)

Fosforsyra (P 2 0 5 )

Kali (K 2 0)

21,0 30,0 8,3 26,3 17,3 11,3 9,0 4,0 6,0 13,0 4,3 9,3 10,0 9,0 6,7 17,0 6,3 12,3

30,3 47,3 14,4 36,0 36,3 30,6 15,3 29,3 24,3 49,3 39,0 37,0 57,6 38,7 18,6 25,3 15,0 32,0

10,3 24.3 11,6 17,3 40,0 34,0 22,3 18,6 26,6 31,0 31,3 15,3 2,7 17,3 3,3 6,0 6,0 18,7

Förbrukningen av handelsgödsel på studiegårdarna överstiger högst avsevärt genomsnittsförbrukningen i riket. I medeltal under åren 1947—1949 tillfördes den svenska åkerjorden nämligen per hektar 10,7 kg kväve, 19,9 kg fosforsyra och 12,3 kg kali. 5. Betesdriftens

ståndpunkt.

Då en rationell betesdrift måste anses vara en av de viktigaste faktorerna för uppnående av en lönsam drift, ha betesförhållandena på studiegårdarna ägnats särskild uppmärksamhet. För att erhålla nödvändiga sifferuppgifter ha studiegårdsägarna fört beteskontroll. Av tabell 11 framgår, att betesdriftcn varit ordnad på många olika sätt. Vissa av studiegårdarna ha haft tillgång till hagmarker, vilka

307 CO CO © '£ • CO - * © © i

ifiOCh-^^iflirjc.co-iwO i^CCCDfTf^Tjiif-tinuiif;

CO © -H

©

I ©

I © rI -h

.3 C P-

i © »-o © 'O CN -T

^

co © r^ © © ©

I |

I I

I I Ö I A I Ä O

! ©

« © oo - r i-*

CN ' t -H Cl IM C

! I

LO

I !

»o ~

©

»o

r-

I • * - * CM

© © I © © © © © © © © © © © © c © r*. •__- -^z © © uO © Ol CO Ol co © © »O © © © CO ©©-f©QC©r-r-.©-tlr^.cor^©©©C-l © t^-©.ox©©cor»i-ico©cNoi1^r",i-oi^ *•<

X X

' CD

© © © © O © © © © © " f © Ol Ol O © © © CO X •-O CO O Cl O l N C C5 r» C

-A >

© i-

o c o r- © o

©

© © © © © © N - t O »C (D CN — © Ol © © 1^.

O O O

to — o 1 -f o -r

I i I SS

<M M CM

© © © © © © © © © © M tf3 CO O O - t 1 * iO l > O Oi-(©XiO©r^i.ooo© I-HOI N

H

CN M

i-i

f I H

X ro

© © © © © © © © -t" r^ o i t^ i-« Ol 01 o i

M

© •* i-t oi

I I is

p-tf

£ Ol o i ^ c o i ^ ^ o c c © OJ o f i-T co" i-* CM »o" «* 00* CC 'O

© O

X

co of o"

«D - * X © K5 co c o " o co""*' o f Ol'

l> »o © co e f o f

I

~

©fcOO Ol I Ol BO — ~

CN of

— Ol CO - f 'O © r-

*-H

©^ io ©^ cc i> r-*_ so © .!-; ©

w" ef ^" d o" eo «o -jJ" V ef

i--01CO'T'vO©r'.X©©

3 Ol

-Ii

c

308 de g e n o m l ä m p l i g a å t g ä r d e r k u l t i v e r a t , a n d r a åter, vilka s a k n a t d e s s a m ö j l i g h e t e r , h a a n l a g t k u l t u r b e t e n p å å k e r j o r d . P å s a m t l i g a s t u d i e g å r d a r f ö r u t o m g å r d n r 11 h a r v a l l å t e r v ä x t e n b e t a t s . T r e s t u d i e g å r d a r h a även haft o k u l t i v e r a d e h a g m a r k e r , vilkas skötsel ä g n a t s r i n g a u p p m ä r k s a m h e t . G e n o m s n i t t s s i f f r o r n a för b e t e s a v k a s t n i n g e n u t v i s a , att de k u l t i v e r a d e h a g m a r k e r n a gett en m e d e l s k ö r d på 2.146 fe och å k e r b e t e n a 2.884 fe p r h a , m e d a n de o k u l t i v e r a d e h a g m a r k e r n a s a v k a s t n i n g p r h a e n d a s t u p p g å t t till 608 fe. Å k e r b e tena k u n n a ytterligare uppdelas på slåttervallar som betas och p e r m a n e n t a betesvallar. M e d e l s k ö l d e n för d e n f ö r r a b e t e s t y p e n u p p g å r till 2.710 fe och m e d e l s k ö r d e n för de s e n a r e till 2.954 fe. Ytterligare u t l ä s e r m a n , att v a l l å t e r v ä x t e n i m e d e l t a l m o t s v a r a r 1.322 fe p e r h e k t a r . Siffrorna äro beträffande de permanenta betesvallarna mycket tillfredsställande, och otvivelaktigt har den rationella betesdriften positivt bidragit till det ekonomiska slutresultatet. I tabellen f r a m l ä g g a s j ä m v ä l siffror, s o m u t v i s a h a n d e l s g ö d s e l a n v ä n d n i n g e n . Av d e s s a f r a m g å r , att en r e g e l b u n d e n ö v e r g ö d s l i n g av b e t e n a ä g t r u m p å 14 s t u d i e g å r d a r , m e d a n 3 u n d e r l å t i t d e t t a . I g e n o m s n i t t h a r g e n o m h a n d e l s g ö d s e l tillförts 27 kg fosforsyra, 15 kg kali o c h 14 kg k v ä v e p e r b e t e s h e k t a r r ä k n a t . 6.

D[urproduktionens

ståndpunkt.

P å g r u n d av d j u r p r o d u k t i o n e n s e m i n e n t a betydelse ä r det skäl att n å g o t m e r a ing å e n d e g r a n s k a effektiviteten i n o m de olika d j u r p r o d u k t i o n s g r e n a r n a . I d e t t a syfte f r a m l ä g g a s i b i l a g e t a b e l l e r n a 6—10 siffror b e l y s a n d e f o d e r s t a t e n s o m f a t t n i n g och s t r u k t u r i l a d u g å r d , h ä s t s t a l l , svinstall och h ö n s g å r d för varje g ä r d . S a m m a n f a t t a n d e g e n o m s n i t t s s i f f r o r f r å n dessa bilagetabeller f r a m l ä g g a s i t a b e l l 12. U p p g i f t e r n a o m f o d e r k v a n t i t e t e r n a g r u n d a sig p å de a n t e c k n i n g a r , som u t f ö r t s p å s t u d i e g å r d a r n a u n d e r b o k f ö r i n g s å r e t 1947/48. Om m a n först t a g e r del av u p p g i f t e r n a b e t r ä f f a n d e n ö t k r e a t u r e n s u t f o d r i n g , så ä r det skäl att o b s e r v e r a , att d e s s a avse n ö t k r e a t u r s s k ö t s e l n i dess h e l h e t o c h sålunda inkludera även ungnötens foderkvantiteter. Siffrorna ha beräknats per k r e a t u r s e n h e t , v a r v i d u n g n ö t och k a l v a r o m r ä k n a t s till k r e a t u r s e n h e t e r enligt s k a l a n 1 k r e a t u r s e n h e t = 1 m j ö l k k o eller t j u r = 2 u n g n ö t = 4 k a l v a r . F ö r att m ö j l i g g ö r a en Tabell

12. Foderstatens sammansättning i olika husdjursgrenar, fe pr år. Siffrorna aritmetiska medeltal från studiegårdarna och utgöra sammandrag av bilagetabellerna 6—10. Kraftfoder köpt eaet K

„..

o11

Halm o. Mjölk- Ensl- Annat ;| S»;>'Prod, läge , sa '"

"t"

l

x

38 1,5

480 19,5

573 23,2

380 15,4

— —

Pr nötkreatur fe 240 % 8,2

238 7,9

613 20,5 kött o. fisk

292 9,7

47 1,6

13 2,5

299 58,2

— —

8,7 21,8

27,1 67,9

0,3 0,8

S:a stall-

Till _

Buk-

I l 0 p a fe

'

äro

Härav kft

t

°

lndcr

lodtM-

•

2 0,1

66 2,7

1 539 62,4

926 37,6

2 465 67 100,0 2,7

1737 58,2

1254 41,8

2 991 100,0

297 9,9

— —

71 228 2,5 7,8 potatis o.köks- saftavfall foder 86 116 1(1,7 22,6

514 100,0

— —

514 100,0

13 2,5

— —

1.6 4.0

39.9 100,0

— —

39,9 100,0

9,0 22,6

Pr häst

fe %

Pr dt fläsk fe % Pr höna fe %

2,2 5,5

309 jämförelse med riksmedeltalen från kontrolleiade besättningar 1947/48 må nämnas, att foderförbrukningen på dessa uppgick till 2.797 fe pr ko varav 5,8 % köpkraftfoder, 15,3 % hemmapr. kraftfoder, 18,2 % hö, 10,2 % halm, 2,3 Jo ensilage, 10,8 % annat kraftfoder och 37,4 % betesfoder. Medelmjölkmängden uppgick till 3.529 kg (4 % fett) pr ko (Kontrollnämndens meddelande). Att ensilaget oaktat en intensiv propaganda alltjämt spelar en underordnad roll framgår tydligt. Siffrorna äro visserligen icke helt jämförbara med varandra, enär kontrollresultaten avse mjölkkor och studiegårdsmaterialet kreatursbesättningen i dess helhet. Av hela mängden smältbar äggvita har på studiegårdsbesättningarna inte mindre än 30 % inköpts. Utfodringen synes i alla besättningar i tämligen hög grad vara baserad på inköpt äggvitefoder. Beträffande foderstatens tillräcklighet och ändamålsenlighet i utfodringstekniskt hänseende kan för övrigt några större anmärkningar icke göras. Det faktum, att foderstatens innehåll av smältbar äggvita varierar inom tämligen vida gränser i skilda besättningar, beror i hög grad på ungdjursuppfödningen. Man lägger sålunda märke till (bilagetabell 7) all foderstaten på t. ex. gårdarna 9 och 7 med en omfattande ungdjursuppfödning är tämligen äggviteknapp. Mjölkavkastningen per ko har i genomsnitt uppgått till 3.451 kg enligt djurägarens anteckningar. Motsvarande genomsnittssiffra enligt kontrollböckerna uppgår till 3.735 kg. Differensen beror dels på olika redovisningsperioder, dels på andra omständigheter. Enligt kontrollföreningsböckerna utgjorde foderförbrukningen i genomsnitt per ko på studiegårdarna 3.010 foderenheter. Då man jämför dessa sistnämnda siffror med motsvarande siffror för hela riket, ser man, att foderstalen varit rikligare och mjölkavk~astningen större pä stuåiegåräarna. De högre siffrorna äro särskilt framträdande på de gårdar, där uppfödningen av ungdjur till avsalu spelar en slor ekonomisk roll. På andra studiegårdar, där mjölkboskapsskötseln inte dominerar i samma grad, synes intresset för att nå höga avkastningssiffror vara mindre. Liknande uppgifter över svinskötselns bedrivande framläggas i samma tabell och i bilagetabell 8. Endast de gårdar, vilka uppföda gödsvin och inköpa smågrisar, ha medtagits i texttabellen. De gårdar, där en mer eller mindre omfattande smågrisuppfödning ägt rum, ha icke medtagits, enär det är svårt att i dylika fall räkna fram den faktiska foderåtgången per fläsk-kg. Per kg slaktvikt har i genomsnitt åtgått 5,14 foderenheter med extremvärdena 4,18 och 6,40 fe. Enligt resultaten vid Statens svinstamskontrollstationer kan foderåtgången per fläsk-kg på dessa i medeltal beräknas uppgå till 4,4 foderenheter. I beräkningen har man utgått ifrån en slaktförlust på 25 %. Foderåtgången har sålunda varit något större på studiegårdarna i genomsnitt. Då man emellertid betänker, att svinstamskontrollen utföres vid landets elitbesättningar och att alltså foderåtgången på studiejordbruken med endast 16 % överstiger kontrollstationernas, bör resultatet anses vara tillfredsställande. Den producerade fläskmängden pr svinbesättning uppgår i medeltal till 649 kg. Av tabellen framgår ytterligare, att fläskproduktionen baserar sig på nästan enbart hemmaproducerade fodermedel. I bilagetabell 9 framläggas siffror, belysande foderstaten i de svinbesättningar där smågrisuppfödning förekommer. Några större olikheter i jämförelse med foderstatens sammansättning i genomsnitt i föregående grupp kan man inte observera annat än i fråga om det köpta fodrets andel, vilken är större än i svinbesättningarna med enbart fläskproduktion. Den producerade fläskmängden i dessa besättningar uppgår i genomsnitt till 1.231 kg varjämte i medeltal cirka 20 smågrisar uppfötts eller sålts.

310 I tabell 12 framläggas ytterligare siffror över foderstaten i hönsgården. Siffrorna i denna avse hela foderåtgången per år och vuxen höna. Foderstaten inkluderar alltså såväl de vuxna hönsens som kycklingarnas foderförbrukning medan i djurantalet endast de vuxna djuren observerats. Denna inkonsekvens beror därpå, att det inte varit möjligt att exakt bestämma antalet utfodringsdagar i kycklinguppfödningen. I fråga om enskilda hönsbesättningar (bilagetabell 10) förefinnas därför betydande variationer, beroende på kycklinguppfödningens relativa omfattning, varför en jämförelse dem emellan icke är möjlig. Hönsskötseln grundar sig i betydligt högre grad än svinskötseln på köpta fodermedel. Det är emellertid skäl att observera, att köpfodrets andel pä studiegårdarna dock utgör endast 22,5 % i genomsnitt av hela foderstaten. Av äggvitan har 35 % inköpts. Hönsskötseln synes därför vara väl inpassad i hela gårdsdriften och inte ha karaktären av en industrialiserad drift med tyngdpunkten i foderanskaffningen förlagd till inköpta råvaror. I medeltal har per kg ägg åtgått 4,5 foderenheter, vilket med beaktande av att kycklingarnas foderförbrukning ingår i foderstaten bör anses för ett tämligen gott resultat. Värpresultaten variera synnerligen starkt från 55 till 228 ägg pr år och höna (bilagetabell 10). Medelavkastningen uppgår till 157 ägg. Av ett visst intresse är även att taga del av huru hästarnas utfodring varit anordnad. Siffror belysande detta framläggas även i tabell 12 samt i bilagetabell 6. Utan att här ingås på en detaljgranskning framgår dock, att utfodringen över lag kan anses ha varit tillräcklig. Vid en granskning av medeltalen lägger man särskilt märke till betesfodrets stora betydelse. I genomsnitt uppgår antalet betesfoderenheter till 926 per häst, motsvarande 37,6 % av hela foderstaten. Ytterligare lägger man märke till, att endast 2,7 % av hela foderstaten består av inköpta fodermedel. Synnerligen stora variationer uppvisar höutfodringen, beroende synbarligen delvis på den ojämna skörden år 1947. Av bilagetabell 6 framgår, att 15 studiegårdar äro två hästars jordbruk. Antalet arbetstimmar per häst varierar inom mycket vida gränser med extremvärdena 413 och 1206 tim. och uppgår i medeltal till 805 tim. Tyvärr saknas uppgifter från två studiegårdar men tabellen utvisar dock tydligt, att hästarna inte kunnat utnyttjas effektivt. Särskilt gäller detta vissa gärdar som sakna eller endast äga en obetydlig skogsmarksareal (n:ris 1, 13 och 17). Som jämförelse mä nämnas, att på Svenska Vall- och Mosskulturföreningens norrländska studiegärdar (bondebruk), vilka äro av samma storlekskategori som studiegårdarna i denna undersökning, ha hästarna i genomsnitt under åren 1944/45 —1946/47 arbetat 1.082 tim. pr år och häst. På elt antal storbruk, som deltagit i en av författaren utförd mekaniseringsundersökning, varierade arbetstimmarnas antal pr år och häst mellan 1.016 och 2.173. 7. Skördens

användning.

Då bruttointäkten enligt de beräkningsprinciper, som användas i räkenskapsresultaten, endast är en exponent för slutproduktionens värde, säger bruttointäktens fördelning på saluintäkt och naturaintäkt i själva verket rätt litet om den inre omsättningen. Enligt vedertagna beräkningsgrunder ingår i bruttointäkten icke värdet av råvaror och halvfabrikat vilka förädlas på gården till olika slag av slutprodukter. För att få en uppfattning om den inre omsättningens omfattning och struktur har från studiegårdarna införskaffats uppgifter om skördens användning. Dessa uppgifter gälla såsom tidigare framhållits i huvudsak 1947 års skörd. Skörden detta år var som bekant tämligen svag men detta torde dock icke förringa de framlagda

311 s i f f r o r n a s o r i e n t e r a n d e v ä r d e . Siffror för v a r j e s t u d i e g å r d f r a m l ä g g e s i b i l a g e t a b e l l 11. G e n o m s n i t t s s i f f r o r f r å n d e n n a å t e r g e s i texttabell 13. D å m a n g r a n s k a r t a b e l l e n s siffror ser m a n a t t grovfoder, s t r å f o d e r , i n k l u s i v e b e t e s f o d e r u t g ö r 68,1 % a v h e l a t o t a l s k ö r d e n . S p a n n m å l s s k ö r d e n u t g ö r i g e n o m snitt 25,3 %, p o t a t i s s k ö r d e n 5,3 % och s k ö r d e n av h a n d e l s v ä x t e r (olje- och s p å n a d s v ä x t e r , s o c k e r b e t o r , t r ä d g å r d s p r o d u k t e r ) 1,3 %. H ä r b ö r e m e l l e r t i d o b s e r v e r a s , att siffrorna avse n e t t o s k ö r d a r , v a r v i d alltså u t s ä d e s m ä n g d e r n a f r å n r ä k n a t s . Av ett visst intresse ä r a t t t a g a del av t o t a l s k ö r d e n s (netto) a n v ä n d n i n g för o l i k a ä n d a m å l . Av t a b e l l e r n a u t l ä s e r m a n att icke m i n d r e ä n 90,4 % å t g å t t s o m f o d e r i h u s d j u r s s k ö t s e l n . E n d a s t 7,6 % av t o t a l s k ö r d e n h a r försålts m e d a n 2,1 % f ö r b r u k a t s i h u s h å l l e t ( f a m i l j e m e d l e m m a r och a n s t ä l l d a ) . Siffrorna u t v i s a s å l u n d a tydligt, vilken ofantlig b e t y d e l s e f ö r ä d l i n g e n av v ä x t p r o d u k t e r till a n i m a l i e p r o d u k t e r h a r . R e s u l t a t e n t o r d e i d e t t a h ä n s e e n d e v a r a t ä m l i g e n r e p r e s e n t a t i v a för m i n d r e j o r d b r u k i a l l m ä n h e t och stärka sålunda den redan tidigare framförda uppfattningen om djurproduldionens sgnnerligen viktiga ställning i hela gårdsdriften. Av tabell 14 f r a m g å r , a t t g å r d a r n a s n e t t o s k ö r d u t g ö r en m y c k e t b e t y d a n d e

Tabell

13.

Siffrorna äro aritmetiska medeltal Nettosk ordens användning. och utgöra sammandrag av bilagetabell 11. Skördeenheter 1

„, . •« av s.a sue

pr

del

studiegärd

Skördeenheter

„,

Brödsäd sålts hushåll utfodrats

2 102 1 250 535 317

6,0 3,6 1,5 0,9

Grovfoder sålts hushåll utfodrats

11 805 6 — 11799

34,0 — — 34,2

Fodersäd sålts hushåll utfodrats

6 684 421 1 6 062

19,2 1,2 — 18,0

Bete utfodrats

11878 11878

34.2 34,2

435 J

Tillhopa sålts hushåll stallfoder bete

34 758 2 633 721 19 526 11878

100 7,6 2,1 56,1 34,2

Handelsväxter sålts

..

Potatis sålis hushåll utfodrats

> 1,3

/ tS52 522 182 1 148

5,3 1,5 0,5 3,3

1 Omräkningen i skördeenheter h a r skett på samma sätt som i räkenskapsresultaten från svenska jordbruk. Tabell 14.

_ Forbrukatt.il Hästar Nötkreatur Svin Höns Summa 1

Uppgifter om totala fodervolymen och dess i genomsnitt pr studiegård. Nettoskörd

fördelning

Mjölkprod. Köpfoder fe

Tillhopa fe

%l

4 868 21 882 2 918 1 736

15,5 69,6 9,4 5^5

— 385 815 94

136 2 435 180 530

5 004 24 702 3 913 2 360

13,9 68,7 10,9 6^5

31 404

100,0

1 294

3 281

35 979

100,0

Procenttalen avse foderkvanlitetens fördelning på olika husdjursslag.

312 av de för djurproduktionen tillgängliga foderresurserna, d. v. s. 88,1 %. Därtill komma de mjölkprodukter, som i form av skummjölk, vassle och helmjölk användes i husdjurens utfodring, motsvarande 3,1 % samt från marknaden inköpta fodermedel, företrädesvis kraftfoder motsvarande 8,8 % av hela foderstaten. Djurproduktionen baserar sig sålunda i mycket stor utsträckning på gårdarnas egna foderresurser. Även mjölkprodukterna böra realiter anses som hemmaproducerade fodermedel. Av tabellen framgår ytterligare, huru fodervolymen fördelar sig på skilda produktionsgrenar. Man lägger särskilt märke lill nötkreaturens eminenta betydelse, då det gäller att förädla foderskörden till högvärdiga djurprodukter. 8. Skogsbrukets

ekonomiska

betydelse.

Tidigare inom ramen av räkenskapsresultaten utförda jämförelser ha redan utvisat att skogsinkomsterna på studiegårdarna i genomsnitt inte varit av samma storleksordning som skogsinkomsterna i genomsnitt på samtliga jämförda bokföringskontrollerade jordbruk (msl och msk 5—20 ha). Räkenskapsresultaten lämna dock i själva verket en rätt bristfällig bild av skogsbrukets betydelse. Skogsinkomsterna beräknas sålunda, alt från summa inkomster genom försålda eller på brukningsdelen använda skogsprodukter avdragas kostnader för lejt arbete i skogen och övriga på skogsbruket belöpande kostnader. I dessa ingå även ersättning för eget dragararbete i skogen, vilken ersättning krediteras jordbruket. Inkomstsaldot på skogens konto motsvarar sålunda under året uttaget rotvärde ur skogen samt ersättning för familjens eget arbete i denna. Det bör emellertid observeras, att någon investering av virkesmassan på rot vid årets början och slut icke företagits, varför rotvärdet kan bli mindre än den verkliga nettoavkastningen från skogen, om årets tillväxt icke uttagits, men även större, om virkesuttaget under året överstigit tillväxten. För att erhålla en uppfattning om huruvida skogsvärdet på studiegårdarna minskats eller ökats under undersökningsperioden har under ledning av professor Erik Hagberg och länsjägmästare Wilhelm Ros en beräkning av virkesförråd och avverkning utförts på 7 studiegårdar. Av samtliga studiegårdar äro såsom tidigare omnämnts nio sådana, för vilka skogen praktiskt taget saknar betydelse. På studiegårdarna 3 och 8 har beräkningen inte utförts pä grund av de därmed förenade synnerligen dryga kostnaderna. En beskrivning av de metoder som använts vid taxeringen och värderingen återfinnes på sid. 337. Skogsvärderingens resultat återges i tabell 15. Av särskilt intresse är alt jämföra skogsvärdet vid periodens början med detsamma vid taxeringstillfället. Av tabellen framgår, att en ökning ägt rum på fem studiegårdar medan skogsvärdet nedgått på två. En medeltalsberäkning pr hektar skogsmark (aritmetiskt medeltal) utvisar ett värde på 1.087 kr vid periodens början medan motsvarande värde vid periodens slut är 1.171 kr. Man kan sålunda konstatera, att skogsvårdssynpunkter beaktas vid avverkningarna, så att dessa inte blivit kapitaltärande. 9. Personliga

moment

och

driftsresultat.

Ett av syftena med föreliggande undersökning är att erhålla en uppfattning om de personliga moment, som kunna tänkas inverka på det ekonomiska slutresultatet. Det har m. a. o. gällt att fä ett grepp på människan bakom siffrorna. Det ekonomiska resultatet beror av flera omständigheter, varav de ekonomiska och naturliga förutsättningarna för en lönsam drift givetvis äro av stor betydelse. Emellertid är det motiverat att även observera de personliga moment, som kunna tän-

a . ..* I "a o»

© © o i X r » © 10 CO -t- © © © - f x r- © © i » . o • * so

© X © -f

; 99

[si

ii:o

© © tN — - t >0 »O I N »O CO - f - T -^f »O © X © iO OI CO »H Ol CO ©

-T -T - t 00- CO OI w -t* * f - r •+ - + - r - t © © © © © © ©

-(* - - Ol t - © x co CO Ol © iO -+ — Ol 1 I N U3 CO 1"- -+ i-* © CD

O

II -^ -

+ -'

©

r^ *-

- f -H x © * * T- co ©

© i-t

- * - * - f co co Ol i-t - c - f - t - t - t - * -IH © © © © © © ©

oi -t- CO Ol X CO ©

i--. •—" x © co r*. oi © ~r x IN © co co i-H Ol oi t-^ Ol CO X W ^

f-

T-

C

O

H

CO © — 'O 1 ^ © © © OI © I N -H I N CO © Ol i— I N © [^ ©

© IN

X CM I N i ^ CM © CO X X © C ©

©

•"' IN © © © ©

©

©

©

X

X

X

©

©

©

©

©

©

X ©

»rr iO iO © iO © ©

a*g «

X X X co © »o © I N CO lO CO © T—' Ol IN o © Ol © © X

X

Ol - t

i-i

CO »o

Ol X

©

i-< iO i to

©

^H

uO ©

(N

CM TJ-

314 i

kas stå i samband med driftsresultatet. Logiskt sett måste man antaga, att ett visst samband föreligger mellan det ekonomiska resultatet och den personliga insatsen. Det är ju företagaren, som aktiverar produktionsfaktorernas samspel, och det kan därför inte vara likgiltigt, huru denna aktivering sker och orsakerna till de eventuellt olika former som denna iklär sig. Det har även framstått som en betydelsefull uppgift att, i den mån det är möjligt, i denna undersökning få ett grepp på den sociologiska miljö, i vilken familjerna leva och verka, och likaså att få en uppfattning om de motiv, som förestava deras handlingar, då de sträva till en god lönsamhet. Av de fyra faktorer, som tillmätts betydelse för yrkesvalet, har intresset för jordbruk ansetts vara den viktigaste. De därnäst viktigaste faktorerna ha ansetts vara föräldrarnas inflytande och en viss vana vid jordbruk. De aktiva momenten, vilka komma till synes främst genom ådagalagt intresse för näringen, synas sålunda vara mera framträdande än de passiva, vilka komma till uttryck i beroende av föräldrarna och vanemässighet. Vad den ekonomiska målsättningen beträffar, så tillmätes en hög avkastning den största vikten, medan ett ekonomiskt oberoende och en god levnadsstandard komma på andra resp. tredje plats. Endast en av företagarna har såsom ekonomisk målsättning angett strävan att erhålla ett större jordbruk. Bland utvägar, som anges, då det gäller att nå ett lönande resultat, har det övervägande flertalet ansett en planläggning av driften vara avgörande, medan momenten arbetsamhet och sparsamhet inte tillmätas samma betydelse. Att det mindre jordbruket framför allt är ett arbetsföretag kommer mycket tydligt till synes i svaren på frågan, vad företagarna anser vara en god lönsamhet. Av företagarna ha 16 ansett en god ersättning för arbetet vara analog med en god lönsamhet, medan endast en uppgivit hög ränta på 'nedlagt kapital som uttryck för en god lönsamhet. Bland åtgärder, som öka bruttointäkten, anses högre hektarskördar och bättre mjölkavkastning vara utslagsgivande. Bland åtgärder, avsedda att sänka driftskostnaderna, anses en ökad mekanisering medföra den största vinsten. Däremot synes man vara rätt skeptiskt inställd till den gemensamma maskinanvändningens fördelar, och detta gäller likaså möjligheten att åstadkomma enklare och billigare byggnader. Det övervägande flertalet av företagarna hyser den uppfattningen att upptagande av lån vid fastighetsköp är en lämplig åtgärd, och att man inte dragit sig för kredittagning har tidigare framgått. Av 17 företagare anse endast två kredittagning för olämplig vid fastighetsköp medan fyra inte ha fattat ståndpunkt i frågan. I tabellerna 16—18 framläggas resultat, som belysa den vikt företagaren och hans hustru tillmäta olika personliga moment då det gäller att uppnå en god lönsamhet. Personliga moment är i detta fall ett synnerligen heterogent begrepp. De omfatta förutom fysiska och psykiska egenskaper även sådana faktorer som t. ex. skolunderbyggnad, kursverksamhet m. m. Oaktat man sålunda kan rikta vissa anmärkningar mot bristande enhetlighet i faktorsanalysen, torde de ingångna svaren i någon mån återspegla faktorernas inbördes förhållanden. I den till företagarna riktade förfrågan, vars svar återges i tabell 16, anmodades företagarna och deras hustrur att betygsätta de olika faktorerna, m. a. o. att gradera faktorerna inbördes. Det är klart, att vissa t. o. m. rätt betydande svårigheter föreligga, då man skall genomföra en faktorsanalys av här nämnd art. Det är ofta mycket vanskligt att genomföra en gradering, och särskilt gäller detta sådana faktorer, vilka äro av mindre betydelse. Beträffande faktorer vilka komma främst i rangskalan, är avvägningen uppenbarligen lättare, varför betygssältningen blir distinktare.

315 U p p g i f t s l ä m n a r n a u p p m a n a d e s att b e t y g s s ä t t a de olika f a k t o r e r n a enligt en o r d ningsföljd, s o m s v a r a d e till u p p g i f t s l ä m n a r e n s u p p f a t t n i n g o m v i k t e n a v ifrågavar a n d e f a k t o r . S å v i d a n å g o n av de till b e d ö m n i n g u t l ä m n a d e f a k t o r e r n a a n s å g s s a k n a b e t y d e l s e , skulle d e t t a s ä r s k i l t o m n ä m n a s . F ö r f r å g a n u p p t o g 16 o l i k a f a k torer, m e n s å v i d a u p p g i f t s l ä m n a r e n a n s å g , att y t t e r l i g a r e n å g o n f a k t o r b o r d e o b s e r v e r a s , a n m o d a d e s h a n att s ä r s k i l t a n g e detta. R e s u l t a t e n å s k å d l i g g ö r e s m å h ä n d a b ä s t g e n o m å t e r g i v a n d e av ett s a m l a t u t t r y c k för s v a r e n . D e t t a s a m l a d e u t t r y c k återges s o m en p o ä n g s u m m a . De i n k o m n a s v a r e n h a b e h a n d l a t s på så sätt, att m a n i den slutliga b e t y g s s ä t t n i n g e n e n d a s t m e d t a g i t de 10 m e s t betydelsefulla f a k t o r e r n a för v a r j e u p p g i f t s l ä m n a r e . M a n h a r alltså gått till v ä g a p å så sätt, att de sex m i n s t b e t y d e l s e f u l l a f a k t o r e r n a för r e s p e k t i v e u p p g i f t s l ä m n a r e b o r t l ä m n a t s i p o ä n g b e d ö m n i n g e n , då en i n b ö r d e s g r a d e r i n g av dessa ä r f ö r e n a d m e d s t o r a s v å r i g h e t e r och d ä r f ö r l ä m n a r ett t ä m l i g e n o s ä k e r t svar. F ö r v a r j e u p p g i f t s l ä m n a r e h a r alltså m e d t a g i t s de 10 m e s t betydelsefulla f a k t o r e r n a , och vikten av dessa h a r b e d ö m t s så, att den enligt u p p g i f t s l ä m n a r e n s åsikt viktigaste f a k t o r n e r h å l l i t p o ä n g s i f f r a n 10, den d ä r n ä s t v i k t i gaste 9 o. s. v. Ifall två eller flera f a k t o r e r tillmätts s a m m a b e t y d e l s e , h a r p o ä n g s u m m a n delats. S a m t l i g a f ö r e t a g a r e b e s v a r a d e förfrågan, m e n d ä r e m o t e n d a s t 10 av företagarnas hustrur. Av t a b e l l 16 u t l ä s e r m a n , att företagarna ansett följande tre faktorer som viktigaste, nämligen intresse för jordbruk, förmåga att organisera samt praktisk erfarenhet som jordbrukare. Dessa t r e f a k t o r e r ä r o grovt taget av s a m m a s t o r l e k s o r d n i n g och b i l d a en egen t ä t g r u p p . Av f a k t o r e r , vilka t i l l m ä t a s t ä m l i g e n s t o r b e t y d e l s e , b ö r a n ä m n a s h u s t r u n s m e d v e r k a n , f ö r m å g a att u t f ö r a s t r ä n g t k r o p p s a r b e t e o c h a m b i t i o n . E n t ä m l i g e n stor b e t y d e l s e s y n e s ä v e n s k o l u n d e r b y g g n a d e n h a . M a n o b s e r v e r a r , att en s å d a n f a k t o r som f ö r e t a g a r e n s a f f ä r s m a n n a t a l a n g e r k o m m e r r ä t t lågt p å r a n g s k a l a n , s a n n o l i k t b e r o e n d e d ä r p å , att d e n e k o n o m i s k a f ö r e n r n g s r ö r e l sen ö v e r t a g i t en m ä n g d s å d a n a u p p g i f t e r i h a n d e l n , v i l k a t i d i g a r e å v i l a t d e n enskilda f ö r e t a g a r e n . Den p e r s o n l i g a r å d g i v n i n g e n , k u r s v e r k s a m h e t e n o c h g r a n n h j ä l p e n s y n e s inte t i l l m ä t a s n å g o n n ä m n v ä r d b e t y d e l s e . T a g e r m a n s e d a n del av de svar, s o m företagarhustrurna inlämnat, frapperas m a n d ä r a v , att de i s t o r t sett gå i s a m m a r i k t n i n g s o m de av f ö r e t a g a r n a i n l ä m n a d e s v a r e n . M a n k a n inte u n d e r l å t a att m i s s t ä n k a , a t t s v a r e n s a r t å t m i n s t o n e i Tabell

16. Resultat av förfrågan angående vissa mänskliga faktorers inverkan på bruksföretagets driftsrcsultat. Resultaten framlagda som poängsummor. Företagarens åsikt Företagarens hustrus åsikt

Organisationsförmåga Intresse för jordbruk Praktisk erfarenhet som jordbrukare Hustruns medverkan Förmåga att utföra strängt kroppsarbete Ambition Skolunderbyggnad Affärsmannaegenskaper Fars föredöme Handlag med arbetare Facklitteratur Hjälp av barnen Personlig rådgivning Kursverksamhet Grannhjälp

150 128 123 103

Summa

89 85 60 53 36 26 24 18 15 12 9

lant-

Organisationsförmåga Intresse för jordbruk Ambition Förmåga att utföra strängt kroppsarbete Praktisk erfarenhet som j o r d b r u k a r e Affärsmannaegenskaper Skolunderbyggnad Företagarens fars föredöme Hjälp av barnen Handlag med arbetare Kursverksamhet Grannhjälp Facklitteratur Personlig rådgivning

94 84 73

Summa

52 46 36 33 32 28 16 16 16 14 10

316 Tabell 17. Företagarens förknippade med Företagaren

och hans hus frus åsikt angående fördelar och nackdelar poängsummor. lantbrukarens yrke. Resultaten som Företagarens hustru Fördelar.

Fördelar. Brukar egen torva Omväxl. arbete Självbestäm.rält Arb. m. lev. material Hälsosam livsföring God uppväxtpl. för barn Säker kap.placering Lugn livsföring Säker inkomst God social ställning

78 69 58 28 23 21 14 11 10 2

Brukar egen torva Omväxl. arbete Arbete m. lev. material Självbestäm.rält Äganderätten God uppväxtpl. för barn Hälsosam livsföring Säker kap.placering Säker inkomst Lugn livsföring God social ställning

59 37,5 28 27 25,5 17 15 9 7 5 1

'Nackdelar. Lång arb.dag Svårt taga semester Bundenhet i arbete Svårigb. m. arb.krafl Små osäkra inkomster Tungt enform. arbete Svårigh. m. skolgång Brist på förströelse Svårt ni. läkare Isolerad

81 79 78 31 28 25 12 6 4 3

Nackdelar. Lång arb.dag Svårt taga semester Bundenhet i arbete Svårighet ni. arb.kraft Tungt enform. arbete Små osäkra inkomster Brist på förströelse Svårt ni. läkare Svårigh. m. skolgång Isolerad

58 52 45 31 16 7 6 5 3 1

viss m å n tagit i n t r y c k av f ö r e t a g a r e n s s y n p å p r o b l e m e n . Det ä r d ä r f ö r s v å r t att fastställa, i vilken m ä n s v a r e n v e r k l i g e n å t e r s p e g l a h u s t r u r n a s s j ä l v s t ä n d i g a u p p f a t t n i n g . I fråga o m de m e r a betydelsefulla f a k t o r e r n a f ö r e f i n n e s d e n s t ö r s t a a v v i k e l s e n från f ö r e t a g a r n a s s v a r i fråga o m d e n vikt, s o m a m b i t i o n s f a k t o r n t i l l m ä t e s . H u s t r u r n a p l a c e r a d e n n a f r a m o m d e n p r a k t i s k a e r f a r e n h e t e n , m e d a n det m o t s a t t a ä r fallet i fråga o m f ö r e t a g a r n a . S a m t l i g a f ö r e t a g a r e h a ä v e n avgivit s v a r p å f ö r f r å g a n o m de f ö r d e l a r r e s p e k t i v e n a c k d e l a r , som h ä n f ö r a sig till l a n t b r u k a r e n s y r k e . L i k n a n d e svar e r h ö l l o s av elva f ö r e t a g a r e h u s t r u r . I b e d ö m n i n g e n av svaren h a r ett l i k n a n d e t i l l v ä g a g å n g s s ä t t s o m b e t r ä f f a n d e f ö r e g å e n d e fråga t i l l ä m p a t s . P o ä n g s k a l a n h a r dock v a r i t en a n n a n , b e r o e n d e p å det m i n d r e a n t a l e t f a k t o r e r i f r å g e f o r m u l ä r e t . D e n viktigaste f a k t o r n h a r s å l u n d a i d e t t a fall e r h å l l i t 6 p o ä n g , dvn d ä r n ä s t viktigaste 5 p o ä n g o. s. v. D e 5 f a k t o r e r , vilka i varje särskilt fall tillm ä t t s den m i n s t a b e t y d e l s e n , h a b o r t l ä m n a t s i p o ä n g s ä t t n i n g e n . Det ä r alldeles u p p e n b a r t , att möjligheten att bruka sin egen jord är den största fördelen, som företagaren anser sitt företag bereda honom. M y c k e t påtagliga f ö r d e l a r ä r o y t t e r l i g a r e j o r d b r u k s a r b e t e t s o m v ä x l a n d e k a r a k t ä r o c h m ö j l i g h e t e n att själv b e s t ä m m a b e t r ä f f a n d e företagets u t f o r m n i n g , d r i f t e n s i n r i k t n i n g , a r b e t e n m . m . Även ä g a n d e r ä t t e n s y n e s v a r a ett betydelsefullt m o m e n t b l a n d de f ö r d e l a r , s o m l a n t b r u k s f ö r e t a g e t e r b j u d e r . M i n d r e b e t y d e l s e t i l l m ä t e r m a n en l u g n livsföring och s ä k e r i n k o m s t . N å g o t a v s e e n d e vid a t t eventuellt u p p n å e n god social s t ä l l n i n g p å i f r å g a v a r a n d e j o r d b r u k s y n e s m a n i n t e fästa. B e t r ä f f a n d e de från h u s t r u r n a ink o m n a s v a r e n o b s e r v e r a r m a n , att ä v e n i d e t t a fall m ö j l i g h e t e n att b r u k a egen t o r v a l i k s o m det o m v ä x l a n d e a r b e t e t ä r de två p å t a g l i g a s t e f ö r d e l a r n a . E n t ä m l i gen stor betydelse t i l l m ä t e r m a n ä v e n m ö j l i g h e t e n a t t a r b e t a m e d l e v a n d e m a t e r i a l liksom även självbestämmanderätten.

317 Tabell 18. Företagarens åsikt angående betydelsen av vissa på driftsstrukturen personliga moment. Resultaten som poängsummor. Tidigare erfarenheter 75,5 Sifferm. kalkyler 41,5 Förskjutningar i priser på prod. o. förnödenheter 39 Önskan att själv experimentera 31 Nya försöksresultat 23 Förskjutningar i löner 15 Grannars erfarenheter 11 Uppmaningar i radio och fackpress 10 Önskan att tillmötesgå statsmaktens intressen 8

inverkande

Bland nackdelar, som företagarna anse höra till utövandet av lantbrukarens yrke, observeras främst tre likvärdiga faktorer. Dessa äro en lång arbetsdag, svårigheter med semester och bundenhet i arbetet, övriga nackdelar synas komina långt efter i poängskalan. Den så ofta påtalade bristen på förströelser på landsbygden liksom även isoleringen synes inte för studiegårdarnas ägare erbjuda nämnvärda nackdelar. Hustrurnas svar överensstämma i stort sett med företagarnas. I tabell 18 återfinnes även resultatet från en förfrågan angående faktorer, vilka tillmätas betydelse för gårdsdriftens utformning och inriktning. Poängsättningen har här skett efter samma principer som i föregående. Av de 9 olika faktorer, som förfrågan omfattade, ha för varje företagare de 5 mest betydelsefulla poängsatts enligt skalan 5—1 poäng. Den absolut dominerande faktorn för driftsinriktningen synes vara företagarens tidigare erfarenhet. Jordbrukarnas försiktiga inställning uttryckes här tydligt i det att Inni prövar sig fram, förrän större förändringar företagas. Av intresse är den stora betydelse som siffermässiga kalkyler tillmätas på studiejordbruken. Uppgiftslämnarna representera såsom tidigare framhållits ingalunda någon genomsnittsnivå bland svenska jordbrukare, utan ett positivt urval men i alla fall är det intressant att fastslå detta faktum. Av ytterligare faktorer, som synas ha en viss betydelse, förtjäna särskilt ändringar i produktprisen och lusten att själv experimentera att omnämnas. Dessa utgöra ju ett tydligt uttryck för aktivitet hos företagarna. överraskande är att konstatera, att förelagarna inte i större grad äro beroende av grannars erfarenhet. Här må dock åter observeras, att företagarna i fråga i flera avseenden kunna anses vara föredömen för sina grannar, varför det är naturligt, att de sistnämnda komma att taga starkare intryck av studiegårdsägarna än vice versa. Att ändringar i arbetslöner inte spela någon avgörande roll för driftsin riktningen beror givetvis på det ringa beroendet av lejd arbetskraft. 10.

Företagarefamiljernas

levnadsstandard.

Med levnadsstandard förstår man de mått av behovstillfredsställelse, som sedvanemässigt anses tillkomma ett folk, en samhällsklass eller en person. I levnadsstandarden inga olika element, föda, bostad, nöjen etc. Någon absolut måttstock på levnadsstalndarden torde icke finnas, men ofta utgöra levnadskostnaderna en användbar utgångspunkt, då det gäller att bedöma levnadsstandarden. Levnadskostnaderna innefatta värdet av årligen förbrukade nyttigheter och fördelningen av nyttighetennas värde på olika kategorier. De undersökningar, som utförts om landsbygdsbefolkningens levnadsförhållanden, äro tämligen knapphändiga. Socialstyrelsen har år 1933/34 utfört en undersökning om levnadsvillkor och hushållsvanor inom småbrukar- och bondefamiljer.

318 Denna torde vara den mest representativa undersökning, som utförts. Däremot ha stads- och tätortsbefolkningens levnadsförhållanden varit föremål för ett betydligt större intresse. Lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning lämnar tämligen knapphändiga upplysningar om de sociala förhållandena på bokföringsjordbruken. Det har därför framstått som önskvärt att erhålla närmare uppgifter om levnadsstandarden på studiegårdarna. För att möjliggöra detta ha deltagarna i denna undersökning fört detaljerade anteckningar om hushållens utgifter. I kompletteringssyfte ha ytterligare uppgifter insamlats om förekomsten av vissa moderna bekvämligheter. För att möjliggöra en jämförelse med resultaten från ovannämnda tidigare utförda undersökningar ha familjerna inklusive till hushållet hörande andra personer omräknats i konsumtionsenheter. Man har härvid begagnat den amerikanska konsumtionsenhetsskalan enligt samma principer som tillämpats i socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar. Ett normalt hushåll omfattar sålunda 3,3 konsumtionsenheter (ke), som anses motsvara en familj, bestående av man, hustru och 2—3 barn. I genomsnitt ha studiegårdarnas familjer omfattat 3,4 ke enligt den amerikanska skalan och 3,3 ke enligt den vid jordbruksekonomiska undersökningen begagnade reduceringsmetoden. Att denna siffra inte överensstämmer med den direkt frän räkenskapsresultaten tagna och i bilagetabell återgivna siffran (2,8 ke) beror uppenbarligen på bristande noggrannhet vid insamlingen av data för räkenskapsresultaten. Som jämförelse må nämnas, att under räkenskapsåret 1947/48 omfattade hushållen på samtliga bokföringskontrollerade jordbruk i storleksklassen 5—20 ha jordbruks jord 3,1 ke. Av samtliga 17 familjer på studiegårdarna hade följande antal tillgång till nedannämnda bekvämligheter. Radio Badrum Bastu Tvättställ Torkvind Symaskin Cykel Motorcykel Personbil Telefon Elektrisk belysning Dammsugare Kylskåp Husassistent Vattenledning i bostad Centralvärme „ ,, Slaskavlopp W.C. i bostaden Vattenledning i ladugård

17 5 2 5 3 17 17 1 1 17 17 10 3 0 13 8 13 1 17

Av enskilda familjer hade familjerna nr 2 och nr 13 vardera tillgång till 13 av ovannämnda 18 bekvämligheter, medan familj ni- 14 hade tillgäng till endast 6 bekvämligheter. För övriga familjer varierade antalet mellan nämnda extremvärden. För jämförelsens skull må nämnas, att vid bostadsräkningen är 1944 erhöllos följande frekvenstal (antal pr 100 hushåll) för förekomsten av vissa av här nämnda bekvämligheter i landsbygdshushåll (studiegårdarnas motsvarande frekvens-

319 tal i n o m p a r e n t e s ) : elektrisk b e l y s n i n g 81 (100), v a t t e n l e d n i n g i b o s t a d e n 36 (76), s l a s k a v l o p p 42 (76), c e n t r a l v ä r m e 22 (47), b a d r u m 5 (29), W . C. 7 (6). Man ser s å l u n d a , att s t u d i e g å r d s f a m i l j e r n a i fråga o m m o d e r n a b e k v ä m l i g h e t e r äro betydligt bättre utrustade än landsbygdsfamiljerna i genomsnitt i landet. Detta r e s u l t a t ä r v ä r t att a'nnotera, särskilt d ä m a n o b s e r v e r a r , a t t s t u d i e g å r d a r n a u t göras a v m i n d r e j o r d b r u k . T a b e l l 19 u p p t a g e r f ö r b r u k n i n g e n a v viktigaste livsmedel p r n o r m a l h u s h å l l o c h l ä m n a r ä v e n u p p l y s n i n g a r o m l i v s m e d e l s u t g i f t e r n a s s t o r l e k och s a m m a n s ä t t n i n g . F r å n flertalet h u s h å l l r e d o v i s a s e n d a s t b r ö d i n k ö p e n s v ä r d e m e n inte k v a n t i t e t e r n a . Dessa h a b e r ä k n a t s g e n o m a t t utgå från ä - p r i s p å 1: 15 p r b r ö d k g . B r ö d k v a n t i t e t e r n a h a o m r ä k n a t s i mjöl enligt 1,3 kg b r ö d = 1 kg mjöl. Vid o m r ä k n i n g a v k o n s u m e r a d e v e t e k v a n t i t e t e r till vetemjöl h a r u t b y t e s t a l e t varit 1 k g vete = 0,65 k g v e t e m j ö l . F ö r r å g h a r u t b y t e t a n t a g i t s v a r a 1 k g råg = 0,85 k g r å g m j ö l . K a l o r i v ä r d e n a h a b e r ä k n a t s enligt de n o r m e r s o m t i l l ä m p a t s i s o c i a l s t y r e l s e n s u n d e r s ö k n i n g " H u s h å l l s b u d g e t e r och l i v s m e d e l s k o n s u m t i o n i s t ä d e r o c h t ä t o r t e r 1 9 4 0 — 1 9 4 2 " . G r ä d d e n h a r o m r ä k n a s till h e l m j ö l k enligt r e l a t i o n e n 1 1 g r ä d d e = 3 1 h e l m j ö l k . I j ä m f ö r e l s e s y f t e återges ä v e n u p p g i f t e r om l i v s m e d e l s k o n s u m tionen i de j o r d b r u k a r h u s h å l l , s o m deltogo i s o c i a l s t y r e l s e n s u n d e r s ö k n i n g å r 1 9 3 3 / 3 4 . K v a l i t e t s r e d o v i s n i n g e n ä r så till vida ofullständig, s o m u p p g i f t e r o m k o n s u m t i o n av r o t f r u k t e r , g r ö n s a k e r , f r u k t och b ä r s a k n a s . L i k a s å ä r det i c k e möjligt att r e d o v i s a k o n s u m e r a d e k v a n t i t e t e r av s p e c e r i v a r o r , s ö t s a k e r etc. S a m m a b r i s t f ä l l i g h e t e r k ä n n e t e c k n a e m e l l e r t i d även socialstyrelsens u n d e r s ö k n i n g . D e n s a m m a n l a g d a i k a l o r i e r m ä t t a l i v s m e d e l s k o n s u m t i o n e n b e s t å r till 4 8 , 3 % av v e g e t a b i l i e p r o d u k t e r och till 51,7 % av a n i m a l i e p r o d u k t e r i n k l . m a r g a r i n ä r i g e n o m s n i t t 4.856 kal. p r å r och n o r m a l h u s h å l l . M o t s v a r a n d e av f ö r f a t t a r e n f r a m r ä k n a d e p r o c e n t t a l för j o r d b r u k s h u s h å l l e n i socialstyrelsens u n d e r s ö k n i n g ä r 6 1 , 4 % v e g e t a b i l i e p r o d u k t e r och 38,6 % av a n i m a l i e p r o d u k t e r . Av dessa p r o c e n t t a l , s å s o m för övrigt o c k s å av tabellen, f r a m g å r , att k o n s u m t i o n e n av v ä x t p r o d u k t e r

Tabell

19.

Konsumerade

livsmedelskvantiteter och normalhushåll

på

och livsmedelsutgifterna studiegårdarna.

beräknade

Utgifter , S:akg c

Spanmuålsprod 4^0 Polalis 700 Socker 119 Rotfr. o. grönsaker — Frukt o. bär — Kött o. fläsk 205 Fisk 63 Smör 71 Mjölk o. grädde 1 193 Ost 19 Ägg 80 Margarin :> Kaffe etc 15 Ovr. specerier — Sötsaker o. konditoriv. . . — Diverse — Tillhopa 1

, Datura k « 342 700 — — — 144 — — 1 490 — 80 _ — —

.. , Kal.

Kal. i

1269 601 475 — — 712 78 546 969 47 122 37 — — —

26,1 12,4 9,8 — — 14,7 1,6 11,2 20,0 1,0 2,5 o,7 — — —

i 856

100,0

natura

%

Procenttalet avser andelen i hela livsmedclsbudgeten.

kr

110 96 36 46 541 90 335 455 48 257 17 86 112 46 103

2 635

— 36 20 316

— —

" 9,8

562 124

20,5

124 36 43

3,4 12,7 17,3

— — — — — 1 337

100,0

257 S:a kg i soc.-stvr. undersökning 19.-13/34 533

4,2 3,6 1,4 1,7

1,8 9,8 0,6 3,3 4,3 1,7 3,9

—

per dr

1 444

16 34 9 14

320 h o s s t u d i e g å r d s f a m i l j e r n a högst a v s e v ä r t u n d e r s t i g e r k o n s u m t i o n e n av v ä x t p r o d u k t e r hos s o c i a l s t y r e l s e n s u n d e r s ö k n i n g s h u s h å l l . D å de a n i m a l i s k a l i v s m e d l e n s o m b e k a n t ä r o d y r a r e ä n de vegetabiliska, ä r d e t g a n s k a n a t u r l i g t , att f ö r d e l n i n g e n av l i v s m e d e l s u t g i f t e r n a p å de b ä g g e g r u p p e r n a u t v i s a r , att icke m i n d r e ä n 66 % av l i v s m e d e l s u t g i f t e r n a k o m m e r p ä a n i m a l i e p r o d u k t e r n a s del. F ö r d e l a r m a n u t g i f t e r n a p å k o n t a n t a i n k ö p och utgifter in n a t u r a , ser m a n , att de i stort sett ä r o av s a m m a s t o r l e k s o r d n i n g . H a l l i e n av livsm e d e l s i n k ö p e n göres s å l u n d a u t a n f ö r g å r d e n . I de familjer s o m deltogo i socials t y r e l s e n s u n d e r s ö k n i n g a n s k a f f a d e s 60,3 % a v f ö d a n u t a n f ö r g å r d e n . D e n i k a l o r i e r u t t r y c k t a t o t a l a k v a n t i t e t e n m o t s v a r a r i m e d e l t a l 4.020 g kal. j:>er ko'nsumt i o n s e n h e t och dag, vilket ju ä r ett m y c k e t r i m l i g t v ä r d e . L i v s m e d e l s u t g i f t e r n a u t g ö r a självfallet e n d a s t en del a v h u s h å l l e n s s a m t l i g a utgifter. Tabell 20 u t v i s a r de s a m m a n l a g d a u t g i f t e r n a s storlek i g e n o m s n i t t på s t u d i e g å r d a r n a . Av tabellen f r a m g å r , att i n t e m i n d r e än 41 % av de totala u t g i f t e r n a u t g ö r a s av utgifter för födan. N j u t n i n g s ä m n e n a s (tobak och d r y c k e s v a r o r ) a n d e l ä r för övrigt m y c k e t a n s p r å k s l ö s o c h u p p g å r e n d a s t till 2 % av h e l a å r s b u d g e t e n . D e n d ä r n ä s t mest b e t y d a n d e p o s t e n u t g ö r e s av s k a t t e r . I dessa ingå i c k e s. k. g a r a n t i s k a t t e r vilka falla p å j o r d b r u k e t o c h s k o g s b r u k e t , u t a n d e skatter, s o m h ä n f ö r a sig till f a m i l j e r n a s p r i v a t a livsföring. M a n h a r h ä r v i d gått till v ä g a p å s a m m a sätt s o m m a n p l ä g a r g ö r a i d e n j o r d b r u k s e k o n o m i s k a u n d e r s ö k n i n g e n . B o s t a d s h y r a n h a r u p p s k a t t a t s enligt av t a x e r i n g s m y n d i g h e t e r n a tillämp a d e n o r m e r . I j ä m f ö r e l s e s y f t e m å n ä m n a s , att i s o c i a l s t y r e l s e n s o v a n n ä m n d a u n d e r s ö k n i n g över j o r d b r u k a r h u s h å l l e n f ö r d e l a d e s u t g i f t e r n a p å följande s ä t t : L i v s m e d e l till 42,9 % s a m t t o b a k och d r y c k e s v a r o r 2,1 %, b o s t a d s h y r a 10,5 %, k l ä d e r och s k o d o n 12,3 Jo. s k a t t e r 7,1 %, b r ä n s l e o c h lyse 5,2 %, p e r s o n l i g a i n v e n t a r i e r 3,4 % o c h övriga utgifter 16,5 %. E n j ä m f ö r e l s e m e l l a n de bägge sifferserierna å d a g a l ä g g e r vissa o l i k h e t e r , s ä r s k i l t b e t r ä f f a n d e b o s t a d s h y r a , k l ä d e r och s k o d o n s a m t s k a t t e r . Det ä r givetvis v a n s k l i g t att u t r ö n a o r s a k e r n a till

Tabell 20.

Beräknad

årsbudget i genomsnitt Utgifter

pr normalfamilj Kr

på

studiegårdarna. %

Födo- och njutningsämneu 2 805 43,0 Vegetabiliska matvaror 892 13,7 Animaliska matvaror 1743 26,7 Dryckesvaror 111 1,7 Tobak 21 0,3 l-'orlaring ulom hemmet 18 0.3 Diverse 20 0,3 Boslad 417 6,4 Bränsle ocli lyse 226 3,4 Kläder och skodon 623 9,6 Skatter 681 10,5 Personliga inventarier 299 4,6 Förenings- och försäkringsavgifter . . 138 2,1 Barnens undervisning 429 6,6 Litteratur 82 1,3 Skrivmateriel, porto, telefon m. ni. . . 43 0,7 Kroppsvård, rengöringsmedel m. m. . . 86 1,3 Sjukvård 107 1.6 Arbetshjälp i hemmet 47 0,7 Gåvor 107 1,6 Resor 127 1,9 Förströelse och familjehögtider 52 0,8 Övriga utgifter 250 3,9 Summa

6 519

100,0

321 olikheterna. Dels torde dessa bero på, att tidpunkten för undersökningarnas utförande icke överensstämmer, dels även på ett något avvikande tillvägagångssätt vid insamlingen av data. Här må även observeras, att en jämförelse försvåras därav, att de genomsnittliga utgifterna i socialstyrelsens undersökning endast uppgå till 1.851 kr pr hushåll, medan motsvarande belopp hos studiegårdsfamiljerna uppgår till 6.519 kr. Ytterligare må nämnas, att i den förenämnda av socialstyrelsen företagna undersökningen omfattande 198 stadshushåll utgjorde livsmedelsutgifternas andel i årsbudgeten 25,8 %. Utgiftsposterna kunna, beroende på det behov de avse att tillfredsställa, uppdelas på existens- och kulturutgifter. De förra äro mycket oelastiska, medan däremot kullurutgifternas storlek varierar i hög grad. Såvida man sammanför de 7 förstnämnda utgiftsposterna exklusive dryckesvaror och tobak som existensutgifter, upptaga dessa icke mindre än 77,6 % av hela budgeten. Motsvarande procenttal på socialstyrelsens jordbrukarhushäll utgör 84,3. I tabell nr 21 ingår en sammanställning av hushallens utgifter för varje studiegård per konsumtionsenhet beräknad. Av tabellen framgår, att betydande variationer förefinnas, men någon sådan tendens att utgifterna i de större familjerna skulle understiga utgifterna i mindre familjer kan knappast utläsas. Av intresse är att se, huru andelen av naturautgifler varierar mycket kraftigt. Däremot är variationen för utgiftsposten födo- och njutningsämnen betydligt mindre. Genomsnittssiffran för samtliga familjer utvisar, att hushällsbudgeten till 1U består av 3 utgifter in natura, medan li av utgifterna uppkomma på grund av inköp i marknaden. Det skulle nu gälla att på grundvalen av förenämnda strödda uppgifter utforma en bild av levnadsstandarden på studiejordbruken. Detta är ingen lätt sak, då det tillgängliga materialet är behäftat med vissa bristfälligheter och då begreppet levnadsstandard över huvud taget är svävande. Som bekant medför ett växande ekonomiskt välstånd förändringar i människans föda i en bestämd riktning, i det att andelen av högvärdiga och jämförelevis dyra Tabell 21. Hushållens utgifter pr konsumtionsenhet Studiegård nr

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 Medeltal 1

..

Antal k o n sumtionsenheter pr familj *

S:a utgifter kr

3,6 3,9 5,0 4,1 2,9 3,7 3,0 3,4 2,5 3,5 3,8 3,2 2,8 2,2 4,0 3,6 3,4 3,4

Utgifter in n a t u r a

och år. Födo- och njutningsäm nen

kr

%

kr

2 830 1 426 1 920 1838 1950 2 474 1944 1 985 2 496 1 603 1 498 2 069 2 174 1673 1 864 2 168 1 669

508 415 486 492 543 448 529 449 655 493 415 458 558 699 575 602 495

18 29 25 27 28 18 27 23 26 31 28 22 26 42 31 28 30

783 688 718 762 934 781 922 726 1 142 712 728 896 793 960 972 1096 784

28 48 37 41 48 32 47 37 46 44 49 43 36 57 52 51 47

44 Antalet konsumtionsenheter beräknas enligt den amerikanska skalan.

322 animaliska födoämnen stiger på bekostnad av billigare och mera ensidigt sammansatta vegetabiliska produkter.! Sockret utgör dock härvidlag ett undantag. Detta sakförhållande har konstaterats i flera inhemska och utländska levnadskostnadsundersökningar. Skärskådas studiegårdsfamiljernas dagliga kost ur denna synpunkt förefinnas vissa om också icke betydande olikheter mellan den och kosten i genomsnitt i vissa socialgrupper. De animaliska näringsmedlens + sockrets procentuella andel utgör sålunda i medeltal för studiegårdsfamiljerna 61,5 %', medan motsvarande procenttal för socialstyrelsens undersökning år 1933/34 är 49,2. Som bekant sjunker födans relativa andel i hushållsutgifterna vid stigande välstånd enligt Engels kända lag. I detta avseende måste studiegårdsfamiljernas levnadsstandard anses understiga levnadsstandarden i stadshushåll men överstiga levnadsstandarden i här till jämförelse upptagna jordbrukarhushäll. Förekomsten avvissa moderna bekvämligheter är allmännare pä studiegårdarna och tyder på en avsevärt högre levnadsstandard än i genomsnitt för jordbruksbefolkningen i riket. Sammanfattningsvis kan man sålunda säga. att levnadsstandarden på studiegårdarna synes tydligt överstiga genomsnittsnivån för rikets jordbrukare. Här måste givetvis understrykas den olika tidpunkten för undersökningens utförande. Sedan år 1933 har levnadsstandarden överlag stigit, men olikheterna äro dock så pass framträdande, att de tillåta denna slutsats. 11. Privat

lösegendom.

Den privata lösegendomen omfattar kläder, möbler, inredning, husgeräd, linneförråd, prydnadssaker m. m. Från jordbrukarna ha erhållits uppgifter om kläder, möbler, vissa inredningsdetaljer, en del dyrbara prydnadssaker och förnämligare bokverk. De två sistnämnda grupperna ha av jordbrukarna själva åsatts ett värde. Kläder och möbler ha värderats med hjälp av normalpriser för varje förekommande föremal. Detta har kunnat ske med ganska stor tillförlitlighet, då uppgifterna från jordbrukarna beträffande dessa saker varit mycket detaljerade; formulär från en av socialstyrelsen utförd hushållsundersökning användes. Priserna ha satts efter rådplägning och diskussion med personal i olika specialbutiker. Det har således skett en uppskattning av nyanskaffningsvärdet. Beträffande husgeråd, linneförråd och övrig inredning ha inga uppgifter erhållits från jordbrukarna. Värdet av detta har uppskattats med hjälp av Socialstyrelsens hushällsundersökning 1946. Vid denna fick man kvantitetsuppgifter om beståndet av husgeråd, möbler, linneförråd m. m. i olika socialgrupper och familjetyper. De uppgifter, som begagnats i småbruksundersökningen, omfatta innehavet av husgeråd. porslin, div. prydnadsföremål och linneförråd i 61 jordbrukshushåll, undersökta av SFL. Dessa inventarier ha värderats på samma sätt som skett för kläder och möbler. Härigenom har man fatt fram en siffra, som anger ett ungefärligt medelvärde. Med hjälp av detta medelvärde och genom att ställa det i relation till de från jordbrukarna erhållna uppgifterna om övrig privat lösegendom och med hänsyn till den allmänna stalndarden hos de enskilda jordbrukarna har en uppskattning av värdet av husgeråd och linneförråd i småbrukarhushållen gjorts. Smycken och med dem jämförbara värdeföremål ha icke värderats, då detta visat sig vara ogörligt. Värdet av dessa ingår sålunda inte i följande sammanställningar. Då all lösegendom genomgående uppskattats till nyvärdet (återanskaffningsvärde) har det aktuella nuvärdet beräknats genom att nyvärdet nedskrivits till hälften. Frän jordbrukarna ha dessutom erhållits uppgifter om försäkringsvärdet på

323 privat lösöre. Då det finns anledning anta, att detta försäkringsvärde ofta är väl lågt, ha jordbrukarna också själva företagit en värdering av sin privata lösegendom. Det visade sig då, att ägarna i de flesta fall värderade lösöret högre än till försäkringsvärdet. Med hjälp av samtliga nu nämnda uppgifter har totala lösegendomen på varje enskild brukningsdel åsatts ett sannolikt värde. I de flesta fall finns anledning förmoda att jordbrukarna undervärderat sitt lösöre. Men i de fall då ägarna själva kommit till ett högre eller ungefär lika högt värde, som de framräknade siffrorna visat, har det inte funnits någon anledning att ändra på jordbrukarens egen uppskattning. I genomsnitt pr företagarefamilj fördelar sig det på ovannämnt sätt beräknade nuvärdet på följande sätt: Kläder Möbler Husgeråd, linne, övrigt Summa privat lösöre Försäkringsvärde

kr

%

3 220 3 254 1 820 8 294 6 594

39 39 22 100

Siffrornas tillförlitlighet ka'n givetvis diskuteras. De torde dock lämna en viss orientering om värdenas inbördes storleksordning. 12. Studiegårdarnas

sammanlagda

tillgångar.

I föregående kapitel ha redan återgetts data angående jordbrukstillgångarnas storlek, ävensom värdet av skogsmark inklusive .skogsväxtligheten. I syfte att erhålla en uppfattning om det sammanlagda värdet av företagarefamiljens tillgångar ha uppgifter även anskaffats över tillgodohavanden, obligationer och insatser i ekonomiska föreningar. Likaså har den privata lösegendomen uppskattats. Tabell 22 återger data för varje gård. Vid medeltalsberäkningen i tabellen ha gårdarna 3 och 8 bortlämnats, enär sådana uppgifter om skogstillgångarnas storlek, vilka vore jämförbara med de vid skogsvärderingen erhållna resultaten, saknas. Tabell

22.

De sammanlagda

tillgångarna

och

Gård nr

Jordbruk

Skog

Iianktillg. oblig. insatser

Privat lösegendom

g. a H]tffåniiar "' " '

— —

—

1 170 320 460 5 555 10 259 4 949 3 077 1 660 617 2 423 2 821 8 942 3 434

285 29 307

12 000 10 000 7 000 6 000 8 000 7 000 10 000 8 000 10 000 6 000 6 500 8 000 7 000 6 500 8 000

49 836 38 220 30 380 48 725 98 410 118 906 51869 61 555 95 437 145 552 61015 57 542 46 304 40 250 69 271

34 000

4 5 6 7 9 10 11 12 13 14 15 16 17

36 660 27 900 22 920 25 196 47 736 34 073 38 792 34 132 21 882 33 756 51 694 27 280 35 S70 32 855 31964

Medeltal . .

33 514

5 019

SOOO

67 551

8 558

•>

21-

11 974 32 415 72 884

— 17 763 62 938 103 373

— 13 320

21 018

skulderna

pä studiegårdarna

den

30.10.1948.

Skulder

Nettoförmögenhet

4 625 10 000

— 7 300 10 000 3 000 23 485 16 500 5 664

— 13 796

15 836 38 220 25 755 48 725 88 410 118 906 44 509 51 555 92 437 122 067 44 515 51878 46 304 26 454 69 271 58 993

324 Gentemot siffrorna kan man rikta den anmärkningen, att de inte direkt kunna jämföras med varamdra, t. ex. i fråga om jordbrukets tillgångar och skogstillgångarna, då det i jordbrukstillgångarna ingående fastighetsvärdet grundar sig på taxeringsvärdet, medan detla inte är fallet i fråga om skogstillgångarna. Uppgifterna över den privata förmögenheten äro jämväl osäkra. Siffrorna göra ej heller anspråk på något större representativt värde utan få anses som ett första försök att utreda värdet av de sammanlagda tillgångarna på mindre jordbruk i Mellansverige. Av tabellen utläser man, att andelen av jordbrukets tillgångar i genomsnitt är 49,6 %, skogens 31,1 %, värdet av banktillgängar etc. 7,4 % och den privata lösegendomens andel 11,9 Jo. Gäldens andel av summa tillgångar uppgår till 12,7 %, vilket utvisar att skuldsättningen är mycket moderat. Den stora variationen enskilda gårdar emellan beror i främsta hand på skogstillgångarnas fluktuationer.

V. Sammandrag

Avsikten med föreliggande undersökning är att belysa de driftsekonomiska förhållandena på ett antal mindre jordbruk, ävensom att vinna kännedom om de omständigheter och faktorer, vilka legat till grund för uppnående av en tillfredsställande ekonomisk och social standard hos familjerna på dessa studiejordbruk. Studiegårdarna äro till antalet 17 och arealen jordbruksjord varierar mellan 5,5 och 18,0 ha. Samtliga ha under en följd av år deltagit i lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning och uppvisa en tillfredsställande lönsamhet. Ett genomgående drag för driftsstrukturen på samtliga studiegårdar är, att animalieproduktionen intager en mycket betydande position. Det förefaller tydligt, att detta grundar sig på den omständigheten, att studiegårdarna främst äro arbetsföretag och först i andra ha'nd kapitalföretag. Det faktum, att jordbruksdriften på flera av studiegårdarna uppvisar vissa karakteristiska drag, innebär ingalunda en ensidigt specialiserad produktionsinriktning. Man kan knappast anse, att specialgrenarna skulle dominera produktionen. Riktigare är att fatta saken så, att man strävat till att bygga upp en harmonisk helhet av driften genom att på ett lämpligt sätt avväga de olika produktionsgrenarnas omfattning. Nästan samtliga företagare ha erhållit fackutbildning eller någon tid av sitt liv varit ute på tjänstgöring utanför hembygden. Det förefaller därför mycket antagligt, att utbildningen samt de impulser och intryck, de inhämtat, genom tjänstgöring på annat håll bidragit till en god lönsamhet. En jämförelse under en följd av år mellan studiegårdarna och samtliga bokföringskontrollerade jordbruk i storleksklasserna 5—20 ha inom mellan- och sydsvenska skogs- och dalbygdsområdet (msk) utvisar vissa intressanta drag. Skördeutbytet i genomsnitt per hektar jordbruksjord ligger på studiegårdarna i allmänhet omkring 20 % högre än hos jämförelsegruppen i genomsnitt. Detsamma ä r fallet i frågan om husdjursskötselns relativa omfattning. Likaså har mjölkavkastningen genomgående med cirka 10—20 % överstigit genomsnittsnivån hos jämförelsegruppen. Arbetsåtgången på studiegårdarna, beräknad per arbetsekonomisk enhet, har under de senare åren med cirka 10 % understigit genomsnittstalen för jämförelsegruppen, vilket tyder på att arbetenas rationalisering ägnats större uppmärksamhet på studiejordbruken. Då studiegårdarnas fastighetsvärde är av samma storlek som jämförelsegruppens, tyder detta på, att allmänt taget de naturliga och ekonomiska förutsättningarna för studiejordbruken i stort sett överensstämma med jämförelsegruppen i genomsnitt. Härvid förutskickas givetvis, att fastighetstaxeringen ger ett rättvist utslag över fastighetsvärdets storlek. Värdet av lösa tillgångar har på studiegårdarna med 10—15 % överstigit jämförelsegruppens genomsnittstal. Bruttointäkten på studiegårdarna har även högst väsentligt (25—30 %) överstigit genomsnittsnivån. Denna omständighet torde utan tvivel i avgörande grad

326 ha bidragit till en god lönsamhet på studiegårdarna. Saluintäkten överstiger icke endast i kronor uttryckt utan även i relation till bruttointäkten jämförelsegruppens genomsnittsnivå. Studiegårdarna ha iklätt sig större ekonomiska uppoffringar, främst genom rikligare inköp av förnödenheter och bättre utrustning med maskiner och redskap. Summa driftskostnader kommer därför att överstiga jämförelsegruppens genomsnittsnivå med cirka 10 %. Då man vid val av studiegårdar medvetet genomfört en positiv selektion, är det •naturligt, att det ekonomiska slutresultatet blir gynnsammare för dem än för jämförelsegruppen. Den skuldfria inkomsten, som enligt författarens åsikt är ett lämpligt objektivt lönsamhetsmått, har i medeltal med cirka 1.400—1.800 kronor per gård, motsvarande 20—30 %, överstigit genomsnittsnivån. Av de siffror, som belysa gäldräntornas och arrendeavgifternas storlek, framgår, att studiegårdarnas innehavare i större utsträckning än bokföringsgårdarna i genomsnitt anlitat kredit. Företagarefamiljerna på studiegårdarna ha varit mindre, men arbetsinsatsen det oaktat avsevärt större än hos jämförelsegruppen i genomsnitt. Den synnerligen stora arbetsinsatsen har uppenbarligen i ekonomiskt avseende varit berättigad. I syfte att vinna bättre kännedom om vissa driftsekonomiska sociala förhållanden på studiegårdarna än vad räkenskapsresultaten från svenska jordbruk lämna, ha särskilda undersökningar med insamling av kompletterande detaljuppgifter utförts för tiden 1.11.1947—31.10.1948. I det följande redogöres för resultaten av dem. Åtgången av mänskligt arbete har i medeltal per studiegärd och år uppgått till 9.394 mt, varav 18,5 % växtodlingsarbeten, 25.6 % husdjursskötsel, 6,2 % övriga jordbruksarbeten, 1,5 % bokföring, 2,3 % skogsarbeten, 40,5 % hushållsarbeten, 4,3 % biförtjänstarbeten och 1,1 % diverse arbeten. Siffror anföras ytterligare om arbetsåtgången för olika odlingsväxter och djurslag (tab. 2—3). Jämfört med de av Nanneson, Ringborg och Filip Ericson anförda arbetsnormaltalen, visar sig arbetsåtgången på studiegårdarna i allmänhet vara avsevärt större. Detta torde Bilagetabell

Antal dnr

39—40 40—41 41—42 42—43 43—44 44—45 45—46 46—47 47—48

1. Medeltal

Areal pr bruknlngsdel ha S:a Ang j o r d - . Åker och br.- s *K0' bete j o r d

belysande

driftsstrukturen

pä

studiegårdarna

jämi

.lordbruksjordens a n v ä n d n i n g Soc- Ovr. S:a Bröd- 0 v l Po- ker h a n d . - RotS;J,L s p a n n - s p a n n - talis hefr. mål mål lor våxter

5 9,5 1,9 11,5 14,3 13,6 30,4 269 11,1 1,5 12,5 32,6 10,3 27,6 6 9,7 1,7 11,4 12,0 13,0 26,8 260 11,5 1,4 12,5 33,3 10,4 26,7 8 9,3 1,5 9,3 9,9 14,7 29,2 246 11,0 1,6 12,6 34,0 10,2 27,5 15 10,1 1,6 11,7 21,5 13,3 28,6 266 11,1 1,6 12,8 31,9 11,3 27,2 16 10,2 1,6 11,8 20,7 12,2 25,5 278 11,3 1,7 13,0 31,0 10,8 26,6 17 10,2 1,7 11,9 19,6 12,6 25,2 287 11,2 1,8 13,0 34,4 9,9 25,8 17 10,1 2,1 12,2 19,6 11,9 25,7 287 11,2 1,8 13.0 35.6 9,0 26,2 17 10,6 1,8 12,4 21,5 11,6 25,6 277 11,1 1,8 12,9 37,6 8,9 25,4 16 11,1 2,1 13,2 18,2 7,9 27,6 289 11,1 1,8 12,9 36,1 7,7 25,8

44,0 37,9 39,8 37,1 43,9 37,7 41,9 38,5 37,7 37,4 37,8 35,7 37,6 35,2 37,2 34,3 35,5 33,5

3,8 3,5 3,7 3,7 4,1 4,1 4,9 4,2 4,2 3,9 4,3 3,7 4,4 4,7 4,5 3,8 4,4 3,8

0,5 1,1 0,1 0,7 0,4 0,8 0,1 0,6 1,1 0,4 — 0,6 1,5 0,5 — 0,9 1,0 1,6 — 0,7 1,1 0,9 — 0,8 1,0 1,1 — 0,7 1,0 0,9 0,1 0,6 0,9 1,3 — 0,8

2,4 2,1 2,5 2,1 2,7 2,4 3,0 2,5 2,9 2,4 3,0 2,4 3,0 2,5 2,9 2,3 2,4 2,2

Vall

Grön- IlelSsa fodei liåda åker

26,1 38,6 34,0 39,6 28,1 37,6 27,9 36,8 32,3 37,4 33,6 38,9 30,6 38,7 33,4 39,2 34,5 40,8

6,2 2,6 3,4 2,7 4,3 3,0 3,7 3,1 3,2 3,1 2,3 3,3 2,7 3,1 2,5 2,9 3,7 3,1

0,5 2,9 1,8 2,7 2,1 1,9 2,9 1,6 2,4 1,8 2,8 2,4 2,3 2,8 3,1 2,6 1,8 2,2

84,6 88,4 86,4 88,6 86,7 87,3 86,3 87,6 85,3 86,7 85,8 87,2 82,7 87,7 85,5 85,8 84,5 86,5

327 bero därpå, att arbetsnormaltalen ha erhållits vid undersökningar på storjordbruk, vilka ha en mera mekaniserad drift men antagligen även en mindre omsorgsfull skötsel av grödor och husdjur än vad som är utmärkande för studiegårdarna i föreliggande undersökning. I medeltal har den dagliga arbetstiden för företagarna uppgått till 9,1 tim. och för husmödrarna till 11,2 tim. Arbetstiden fördelar sig på följande sätt: Företagare Husmödrar Växtodling 2,3 0,5 Husdjursskötsel 3,9 1,4 övr. jordbruk 1,2 0,3 Skog 0,3 — Hushåll 0,3 8,8 Diverse + biförtj. . . . 1.1 0^ Summa tim. 9,1 11,2 Uppgifter anföras även över arbetstidens fluktuationer under årets olika månader samt skilt för vardagar och söndagar (fig. 1—1). Byggnadsbeståndet synes enligt undersökningar av Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader i allmänhet vara av bättre beskaffenhet än jämförelsegruppernas (msl och msk 10—20 ha) medelnivå. I jämförelse med 1944 års jordbruksräknings resultat över förekomsten av maskiner i storleksklassen 5—20 ha i riket äro studiegårdarna relativt väl utrustade med maskiner. Även förbrukningen av handelsgödsel överstiger högst avsevärt genomsnittsförbrukningen i riket. Beteskontrollresultaten utvisa, att betesdriften på flertalet gårdar varit rationellt ordnad och säkerligen positivt bidragit till det ekonomiska slutresultatet. På grund av djuproduktionens eminenta betydelse på studiejordbruken har särskild uppmärksamhet ägnats de olika djurproduktionsgrenarna. De härvid erhållna resultaten återges i texttabellerna 12—14 och bilagetabellerna 6—11. Av dessa framgår bl. a., att mjölkavkastningen pr ko uppgått till 3.451 kg enligt djurägarnas motsvaran de medeltal

för msk-jordbru

k i storleksgruppen

33,2 23,4 19,9 18,2 18,1 11,5 26,9 18,2 30 9 20 1 30 6 21 4 26 9 19 8 34 1 25 2 ?0 2 13,4

33,0 21,5 17,7 17,0 16,1 14,8 24,0 19,6 25,0 19,3 24,0 19,4 24,2 18,6 26,7 21,8 15,0 15,6

30,0 21,0 24,0 17,7 20,0 16,1 24,0 19,5 25,0 19,5 24,0 18,5 25,0 19,0 24,2 21,3 21,7 19,3

223 6 6 5 153 476 235 598 203 483 191 556 180 453 182 551 176 470 214 562 188 489 170 672 1 5 5 459 154 564 143 465 191 549 175 462 163 569 174 440

jordbruksjord. Mjö k

Husdjur p r 100 ha

Skörd dt/ha Övr. Höst- Råg f pann- Po- Rotvete mål tatis fr.

5—20 ha

Vall Medel- Arbets- UngKor Ungoch skörd djur bete fe/ha hästar håstai

Svin

52,7 35,8 49,3 38,9 42,9 33,1 39,2 33,5 40,4 36,0 38,1 37,4 37,6 38,3 40,5 37,1 37,2 34,8

26,4 45,6 32,3 45,2 46,9 39,1 58,4 41,1 82,3 52,9 64,8 44,9 67,9 45,7 52,5 43,2 58,3 48,7

3 246 2 610 2 673 2 140 2 111 1 930 2 583 2 230 2 784 2 435 3 151 2 685 3 139 2 825 3 142 2 745 2 635 2 275

3 503 2 570 2 749 2 175 2 395 2 015 2 972 2 355 3 086 2 445 3 258 2 485 3 114 2 520 3 181 2 640 2 619 2 290

20,7 14,9 19,8 14,5 17,9 14,0 15,6 13,7 15,9 14,0 16,2 14,0 16,1 14,0 15,2 14,2 14,5 13,9

21,8 4,7

16,3 4,6 6,3 4,8 5,0 4,4 4,9 4,1 7,1 4,5 6,1 4,6 4,9 3,9 3,1 3,0

62,7 57,7 62,9 55,3 52,6 52,3 50,5 51,2 53,0 54,0 54,2 54,8 52,7 56,2 54,0 56,5 50,4 53,5

Får

— 0,1

—

10,9 1,3

10,9 6,4

11,3 6,2

11,4 5,0 9,7 3,9

10,3 3,4 6,6 3,4 7,9

S:a Höns kre.

Mjölk Fettkg/ko halt

141,6 118,4 138,3 114,7 117,3 108,0 119,3 107,9 129,4 114,6 134,5 115,1 131,4 112,6 128,2 117,1 121,6 136,6

3 729 3,84 3 040 3,68 3 623 3,94 2 940 3,78 3 381 3,87 2 675 3,78 3 055 3,90 2 830 3,78 3 092 3,92 3 000 3,82 3 612 3,9b 2 960 3,80 3 603 3,95 2 870 3,79 3 364 3,96 3 040 3,82 3 490 3,94 2 950 3,81

420 360 420 2/6 318 198 408 246 276 282 834 282 600 330 852 372 840 474

%

328 anteckningar och till 3.735 kg enligt kreaturskontrollen. Fläskavkastningen per svinbesättning med enbart fläskproduktion har utgjort 648 kg och medelavkastningen per höna till 157 ägg. Av arbetshästarna ha i medeltal uttagits 805 arbetstimmar per år. Studiegårdarnas totala nettoskörd har i medeltal per gård uppgått till 34.758 ske, varav 68,1 % grovfoder inklusive betesfoder, 25,3 % spannmål, 5,3 % potatis och 1,3 % handelsväxter. Icke mindre än 90,4 % ha åtgått som foder i husdjursskötseln. Endast 7,6 % av totalskörden har försålts, medan 2,1 % förbrukats i hushållet. Siffrorna utvisa sålunda tydligt, vilken eminent betydelse förädlingen av växtprodukter till animalieprodukter har. Nettoskördens andel i alla för djurproduktionen tillgängliga foderresurser har utgjort 88,1 %. Djurproduktionen baserar sig sålunda i mycket stor utsträckning på gårdarnas egna foderresurser. För att erhålla en uppfattning om huruvida skogsvärdet på studiegårdarna minskats eller ökats under undersökningsperioden, ha .skogsfackmän på 7 studiegårdar utfört beräkningar och värderingar av skogstillgångarna. Dessa utvisade, att skogsvårdssynpunkter i flertalet fall beaktats vid avverkningarna, så alt dessa icke blivit kapitaltärande. Företagarna ha ansett följande tre personliga moment viktigast, då det gäller att uppnå en god lönsamhet, nämligen förmåga att organisera, intresse för jordbruk och praktisk erfarenhet som jordbrukare. Möjligheten att bruka sin egen jord är uppenbarligen den största fördelen, som företagarna anse lantbrukarens yrke bereda. Bland nackdelarna, som företagarna anse höra till utövandet av lantbrukarens yrke, observeras främst Ire likvärdiga faktorer, nämligen en lång arbetsdag, svårigheter med scmeslcr och bundenhet i arbetet. Den absolut dominerande faktorn för driftsinriktningen synes vara företagarens tidigare erfarenhet. Även siffermässiga kalkyler tillmätas stor betydelse. Beträffande levnadsstandarden kan man säga, att den på studiegårdarna tydli"! överstiger genomsnittsnivån för rikets jordbrukare. Genomsnittssiffran för samtliga studiegårdsfamiljer utvisar, att hushållsbudgetcn till a 4 bestått av utgifter in natura, medan % av utgifterna uppkommit genom inköp i marknaden.

329 •c

c •§,£

i.

Bus

r, H Q r- c^ oi « ortto c M ^ c o m oi m c 30 r> IQ t-' m a o c to ic « ri t-- o o o oi - t C - t O H i C O N h M O : T i C T f O l O O l C l

X. g • A 3>« fa O O H S S ^ O O O - t m O l r T H K M C O I M O l 0 G M N O I ^ r t H O H W T t C I r i X 7 4 0 1 X X l o i M O i x n r H o i r - i n i - i - t o i x i r . KOi--if3 NHOlrnOlOlOlOIOlOiriOlOlOIOIOlOICI

rt

wö

tn

f-

— © Éf s. fc"K © " t

•B C

~"

X

H

te bfl

M

£ O

t»*d iO«ä [fa -

a - i - x c o x o J C i s o o r t N a c o i ^ ^ T - i W n n r i r - O l M O l n M O l O l O I C N O l O l M ? * , Ol

- u "

• * t f i * t O tC 1 ^ C • * M l C H H H f £ X t i l r C X C C! ifJ O (O « O CO d tt "C f - O 5 i CS M oiTHOir-«oioioioioioicooioooiMOinn

« k £ s

t T i X - t c o ^ t t o r t - t C M O i H o n i H o i i a i — O O O i - i O S O C O « X i C M i f . o t o x n K; « if. - f N tt tt o i"* o i - d i~- cs i>- c a tt*

2 c "

*tc c • i •—i

• fl^Ci

Jl

2 ~ ^

(A

i"

i - "-1

g" s.

B

C

*5

« yi

»Cl ti IN

u

Q005oxm-i<if3cn>fjr-iifii>ttoi<^-*>fj C O h T f > ^ r H Ö C O D t t " O t t n ! f l l O i - < O O I « tt01l0 01'*r-iCJCO'*OIX01ttr-.rtP3T-iO

m io »o to o o to in tt: m "* o if) ic io to »o »o

fcD O jd Wl

• f m X Ol "O O ^ iO M 1 iQ X O H LO l > o a o X r n C i O l O l O I M C O i Q t t i O M t t - t O l c O H Q ^ ^ O l t t O l - ^ C O i O C O ^ O l C O O l - ^ O l ^ O l C O

i r?

- ^ t - O - ^ x O r - H T t o r ^ i O C i i O C O O O O O O O l ^ H ' * C 0 t t ' 1 , l - - O X O . ' f t t X O I O I O O l r H W r i C O n n H O l n O l O l C O r i H H r i r t

o t N* o

O

—

C 9Q

tc t— r- o i T* oo .-t

O n - t O ' t i i O H C i H M ' r f O X C C O X M C i T f C ) O I X O ! X O W O t - 0 > r i O O W l ' * 0 -u^COifiCO^COifiCO^CO^CO-'t'CO-^COCOCO

•"»

•a &

k.

i-Ht-OTT-HOOClCJVOCl

C

"O o. c* a

•o

r - M ^ C O I r - i ^ i C O r H n i ^ c O t t l ^ t t C l O I c o r t O J H C i r - i t t x m x o x o i o i o i H X o i OOT-iOOr-ir-tT-iOOttOrHO-rfTf-^OOOOOO

oo tt oo uo m co « ic - * • * i n •-* N » to i-- H O tt oo" tt* co*tt"-»i*tt*- i " io co" o f co* co o f o f oo" o f oo*

V

b* OB

fe

n i « ir: t o i " c * t H ffl [ ' " t n c . c c o c . se C*, f * C5 h H OS n O N O « n CO T-. • * N « O l

M

«4-l

«

fc

o;

^

S

o C)

OJ —

•o«ä

W

o s-

te

£.£

•= 3 g

cd 03

s

•0

*

m ifJ CO tO ' i " lO Ol m Ol i f ! tt tO ^ t tf! O O lO o O l Q O I ^ i O ^ C O r H C O t O l - X I ^ O l O O O X o m o T f i - . t o r H t t X i o o i ^ X ' t r - t t X c o lfi-*tlf3'rJ'-tT}'iO,^-*^*1^,1^,,^,,^''rr1^l"^*'^*' Q O C J O X i O ' f i f j C J t O H L f l h - O O l i f j ^ ' i f J COr"*lfjr^ttCOO-ttllOtDrHCllOr-l001CO ttOUfjOI^r-iCiMTl-MXOlttT-iHCOHO I0i0^i0»0i0t0»0i0»f3-*ifiifjii0ici.0i0i0 O l O O i O O I O H i O X O O l O ^ O i O O O t O ( O I ^ X i f J t t i - i X ' t M O t t O X O . '^Xl'-CO cooioioi^t^HOOOioooioioiioooicrir-GO

™

Efa

b - O O t O C v o c O O r - i i O O i i O O O M O i ' O r- O tt 55 to iO »O iO X 'O Ci n X tt C Ol ift o O I O O J 5 ! 5 ) O i O r " O O i O O O O X r t n O I - ^ —M —H QQ CO ^t* ^ ^ * "*f *$* CO ^J* ^ **f CO ^ * ^ * ^

"3JS c •^ be

u

-<

I

I

I

I

I

l o o c r - o o o t — i i - i t ^ x - t t t t ^ t t i f j p o o . 01 CCl'-0OCCCj:cC3Ol'-C0

1--OOl>'0Ol--0Cl^-»GC

i> (C 01 in r- tt r^ (c x tt to io x tt o. N t pi T-ir-iOlOlOlOlOlOIOlOlOlOlOlOlOlOlCOcO M r i f f l M C H t C O n L O C r f t C O O - t t ö t ^ X I ' X r ' X r ' X X X X X X X X X X X

o o f t o c t O ' t o o i r t h X o i t t t t i O H C i * * co t o r o »C .*o i - - * i - , ^ . o . - t O »O H tt co t -

O l l ^ O O l X C a s t O M O - H O X O l C O O I t t X l ^ C C S O f f i O I C S O O l i O O t t O i O N t t C O

X ' O X ' l ' C X ^ l ^ X ' f K O l r i r ' O X I ' - C o o i i o t t ' t r - t o c s r - c o o i O T f r > . i 0 5;i>oi COOlcy;OlC«OlCOO10000Tf'0O,^»'CO,rt'0O--l",^r' • t M r-i t 3 to, C tt -»C M X lO C CO CO O. »ft r . Ol r-irtHY-iOIOlfOinOlCOOIiOCOr-iOlrtOI

d C O T H t D O i r ^ M i O O - t X t t O i O O l C O i - O M i f t o i ' t r - i i n c o t t c o r t o i c o o n ' o i t t c o ^ n

tt04XC?!XCJCJOXMiOXXr-il^«r-tO » M i f i m c c c c o O i f t t t ^ r ^ c c ^ e o i ^ T r n M i f t C i t t o x t t t f t c t t » i > - t > i ^ r - i - - i > t t C 5 tt tt -^•>-(ttt-<i--T-icc^-«oo^r-T-tco O 1 0 1 0 1 O 1 O 1 O 1 O 1 O 1 0 1

331 = £•=.

r - c o M t t r - O i - i T H X C J r ^ o i c s o i i H C r - i o i L O C i O l - i - O O l C O - ^ - l - ^, O O C J i ^ P C O t t O l t t t f S l ^ i f t ' t t t i f t l ^ t t > t t t ' t t t - P - X X 5 J X t t 5 ;

c 0 C i r - O X > 0 t t H 5 ; « O t t C J T H r * 0 1 ^ X o e o i o ^ ^ ^ t t t o t t i f i r ^ i o r - t t r ^ t t o c t - " -

MttXi>Hr-iHh"?:0!iC00101tftT-ii>[-«'Ol c o o i c o o i - ^ e ^ i o o o i f s o o i O ^ t t ^ + t t ^ t t t t

O OlttC.

ttJ)r»Or*OXnXCO"XMO

a i l ^ O I ^ X M S ^ f f i f O O t f i h r - h M - O

. * - o.

3£J

.fl*

tc—U — >iO 3 *

ffi •Ö

=

C iO 8 1

iocoi"i"i"tcstt05xa:xo.

Q X X 5 ; c i

crt-*

^OOttCOOO^tt-tttiOiOiOOO^t-Ol-rt-iO-*

o x o . x ^ x o - t t ^ f f l

M o o i x ^ n x i o

l>- Tl- !>• - t CJ -f tt ."O l^ •* l> ift X )ft I"- tft X

tt

i r a t - i r ^ i f t X t t t o W r - m r - i f t X Q ' t o i O i O i O S l c O r i C i O C ; l - - O X r i 0 1 ^ t t H 0 1 0 C 5 COCNMCOCOOOCOCO^CO^^f^^kftnOttkft -*3 o Jd

I

I

I

I

I

I

332 oi -+ x r-i n M c « »o co K t- oi tt c; io m io • t e t t H x o i * t x c ttiOHrtTftttftHO! Xt^r-iCO'tT-il^MCniOAniOCOift'tOliO

l O C O t r i - ^ o x X X M t t H O ^ ^ r O r t O O i a t O H a O l O I T O I - t t O r t O » - 1 c . Ol Ol ^ C l O l r H O I O l t O C O a ^ X t t d t t X i f t C O C i

I I ^ O I f - O l t t O l t O M t t i - i X O I O O I X r H Ol CO oi co* o f co* o f co" eN oo* o f CO* CO* CO* Ol* 00*

c o i t t c o s i c t t X - t o i M o i r - i - f n - t r . r ; X

IO t"- t^ 5) «

rH • * C

Ifl I.O «

X

[>• ffl K

H

H

X X i O X X O r N r H O O I b - r t X t t 5 : t t l - - t O *t

tt

c

o i io r- io tt r^ i o tt co c- "+ i.o co co o i oo co

M"t

rf

tO

tt

tt

l^

tt

tt

tt

f»

tt

M ^

C 1^

O l O ^ C O O T - . n C l n n ' f O l ^ M O I ' t - l ' X CO^COCOM-CO^rCO^OOOOCOOlCOOOOOCOOl

•8 1 io

Cl C t^ O 1^

o

tt

Cl r-i H

X

O

tt

m iO Ol H

s;

X

to o »t c . t ^ c . i > c i tt ci" co" c i r--* cc" uo* x " of ac"

1^. 1-- 20 1-- :

5 I

Ol C : ."O M r - O 1 ^ M O X tt - t O

- * t1- uo co o o i o. tt tt tt x i ^ r- f t o :

c

O I " i-t tt -r 1 ;fl I~- CO O 'O O tt tt t"- tt tt Ol tt ttifti-^T-iC'i'coxxttOcoiocSrHr-oo 0101C101SOCOr-(-^^lOi-H^T-i;51COClttI^' i f i T f T j . i f j i f j i f t i - t t i ' - c i ^ t t X t t X f ' O r -

X C tt !-- O rH -C l-N i « O Ol i f t >ft tt - f Ol tt X o « o ? ; a o H H X i O H H r t i - i 5 ! r t f j i o x cO'Tj-oi^'fir. i f t i c - t t o t f l c t t t f t T t t c O t t 3 T3

o --• x ci i-- ift x x oi w o. tt r- « ci tt t^ »o

»O ift X l ^ " fl ^ r . O) X M o t t c: a * f Cl ^ t s M O i f t H X c o c i M L O o i o i o x r a t t ^

ä a> oi iro t-- re x tt in » ?i t-- ci m t x oo x ift co ' - t i O ' l ' t t C l O l ^ P - t t t t ' + r t C l t O X t t i - i H ' t C M t t O l M ' - l O r l l ^ C l t D T f X C l N r - l C O CO M1 « - ) •

t

B

ZZ

c-:

£

,5 i ' o

=3 r^ ?

Ol CS Ol Cfl H rt

O H

C

CO ift • * tt • * »O f t t t

X

K

O CO O X

M O ri' H

rt

H

rt

-f

tt

>C l ^ ift

o. Ol X

H

X

C

c i i--

T-T C> t-T o " o "

c

£ 5J "^j

fa —cC* —

«isn«^ SS^StQ A— «

O

I I •«*

£:2'5 °

Sll5

C> CJl^ SO 0 0 CTfl t * C> CC CN CN OS 00^ r H CO « & 00^ - t

c o " i-T tt* o f u o t - T o

co" ©

so" c i " © i > tt" i o tt* T - T c o "

C O T - i O l r H C S t f t v O t f t t t M r t O l C O C O O l - r M t t O O I i f t t T f H O I t t X l ^ H O I C : i O i-i O l C l Ol i-< i-H Ol Ol Ol r-H r-*

I

tt ^*

1-H ^3*

Ol ^*

CO ^"t 1

I

I

I

I

Cl

<Z>

i-H

O l

I

- + ^*

»O ^ *

I

I

I

I

co

•**

uo

tt

r-

i. —

£

•

Efl

r ic'

Ol Ol Ol Ol Ol Ol Ol Ol CO Ol i—i Ol Ol Ol Ol Ol Ol

Ol

CO tt tt tt tt uO i— tt tt 30 iO Ol - t i-» o i »o - T i-H

a a iO Ol * io T

iO tt -c

GN W t-t OO - ? Ol^ tft^ ~* CO tt CC l - Ol iO 1^ ** Ol tt tt r*» tt i o I*» »o r - i > tt tt* tt" oc" t** tt" tt* c-*^

I— tt"

tt -H c r . f- iO tt r n c C • * ^ 3 : M M i ^ i o X X 51 1^ 1^ X 51 51 X X 51 1^ tt tt X X X

so X

X tt

CO r - 3 tt tt tt

tt

tt

O LO tt ift ift C ift , CO !•- ift l > iO Cl t c i i-» c i i-H o i o i^-

o t o !•- tt C tt ift O t ^ H O H/ !•» tt l-^ l ^ ift tt 'ft ift ift iO ift iO

iO

a» .o ~

,

tt

tt

,

I « *

, ift M O

tt

,

o o

i

I [ -* oo <* r- | I

ttttiOttttttttttttiftttttttttttuOtt ttttttCll-'-Oltti-Hl-^Xtt-r'QO-^'-f'CO-rt" o t o i tt - t c i tt o t-- tt r-i t o - t © [ " ' t co a Ol Ol Ol Ol T-H Ol Ol : Ol Ol Ol Ol Ol Ol Ol Ol Ol

tttttttttttttttttttttttttttt

l-ft

o tt a ci ot co o tt c tt tt t-- i ^ c i i-^ o

oi

tttt

tt

X X C 1 C 1 C 1 C 1 K C 1 5 1 X X X X X O . O I H

tt tt ift tt tt tt tt tt tt O ttttttttiftClttiftL^-Ol-l'l-i-HiftCCOO-^f Tl" - f !•- i - C tt Ol I1* 1^ X

5 i*.c

tt

,

tt

tt

1 OC tt CO i-i Ol i -

tt

tt

1ft

tt

tt

ift ift

tt

tt

Ift r-l X • * H

1ft

i-si I

tt

tt

51 CO l-ft)

ift CC tt ift ift tt «# Ol CI Ol ift

I I I I I I I I I I I I I I IS I * tt ^ Z2 <Zi <Z> tt tt Ol 00 i—i Ol tt U0 ift «# Ol Ol CO CO Ol i-t

OS

ttttttttlfttttttttt tt

0 ift O ift i f t I - O I H i f t 01 »ft Ol 'ft Ol CO ift - * ift

CO 00

i f t t t ift tttt ! O t t i O t t i O t t t t t t » O t t i O t t r - C l H C l i O O I O C O H r t C O t O O r t O l H C l tt0101COOlTl<ttXi>iftlN,oittOtt'*Tj<

p C3

M

ft

i f t t t t t t t t t t t t t t t t t t t t t i f t O l i O t t t t t t X X O O O l O i O X i H t t T i r H l - O l i f t i f t i f t

^ CO

oixcottcoo-*i(3xoii>r>

**

frtoico

is i i-HOioO'ffifttti-cccitti-HOico-+iftttr-

334 W CO Ol O O W X O 01 O O ift W lfti • * CO ift tt* i© rN ift" r-* tt* Cl* i-* CO* Cl* tt* Cl* Cl ID <^> l > F-

é

ö-g-S

I i 5|i JH

"i

"^S

5 2

O ift tt ift

ttttttttift

tttt

ift

tttttttttt

o

x o c o c o i n i f t t t c o i H X i f t t t O i i O t t ^ f X c o - H * c o i H o i t t i n o i t t i i " O i o i » i f t i H O . ^

co co

^ r t M H H H n r l W O l H H O l H M r H O l

r-H

ttttttttttttttttOiftCOtttttttttttt C W l ^ C O t t t t i f t C O t t O l I ' ^ C O O l i - H t t ' " * ' * ' * ' ! " i H O i O X X H M O O i H C X ^ ^ K f O O l ' * c f t c o o i o i D : o i o i ' * - f c o o i i < c , i » * ' * T i '

I— »-ft •**" co

r - i X N X c O - H X i f t X O l T H X i f t i f O l ^ O l N C I r i C l H H C Ä O M n H O l H H O M C O

CO I-H

&

O O l > O i f t i f t i H C > 0 1 ^ 1 C 5 X M O i f t i O O 1^- - ^ O I tt tt tt i f t I-H i f t I-H tt I-H tt tt i f t 1 ^ - i f t OlOlOll-Hl-Hl-Hl-lOll-HOll-HOlOlOll-Hl-HOl

B S-o o M O J !

O I ^ X O l M f t ' H t t t t C l O J O ' l ' O l i H O i f t O 0 t t i f t t t t t t t l - - i f t t t t t t t t t t t t t l — tttt

*«

c

iftci^rCiciiftiftoiTHCftxcoosioiOGi coHTfcocioiiHoiti-.ioaciTfxxift

rci

OlttCOHrnOlOlOIOlOlCOOlCO-tHOl^

Ol

ttiftClO'tCOift-tXOtt'H-tiOOi^oO cMOit^-^fcottiftoottttttttoioii-^r-oo T f O I O l O M X I - ' ^ X O l C C l X f - X r ' X COCOCOOOOIOIOICOOICOCOOIOIOIOIOIOI O l t t O l t t t t O l t t t t »O O i f t t t - i - ift cs ift c o o o o o i t - H ^ r r - t t i ^ tttt 1--10 rtCOCO^McOOlH/OmOlOlrHOlXXO

tttttt tttt

^ i f t t ^ o ^ r - i i f t ' t ^ o i O H O S O r ' - X C C I ^ ' t t i f t X t O C O O X O t t i f t O l r H X

oicocitt-i'i^'vftcii"-cii-^i--ccr-ift-*co

c

rt

o

LO —

B

r - ^ 0 0 5 X f O O ^ O i O i f t N O * t O i O I ^ Ol X ift tt i f t i-* X X i f t tt l ^ O h Ol i f t O i f t Ol H COCOi-HOli-Hi-HOli-Hefl t H O I

»ft CO i © i-H Ol Ol Ol Ol ' CO

i 1

Hl

I I

r - ' ^ r - t t T f t t t t t t o i - t ' O i o i t t ' ^ i f t o c O l - H / X O M O O ^ i f j t C O r f f f t S O f - C COiftOlOlT-HOlttCOi-HOlOl^COOlOlCO

tt-^oiiftioiftttttr-tt^ttcooottttoi o c i t o i c o x o i x c i H a o i c o o o i i H o i tt o i r- co ift ift r- r- ift tt X ift o i i > oo uo tt

1 ^ X !•- tt Ol H O O i f t O lO CO lO CO ^ ^ Ol t f t O l t t Q t t W C O X O l O ^ h - C l C t t C l X ift Ol Ol H I H I-H -rf CO -fOlOlOli-H C Ä

-o

L. t-

•a c c

O " * x o i H o i i o i n a tt x I H o i o c c i o i i-H^r-i-Hi^-r-coxr-T-HOicisott-^tttt OluOOlrHrHrHi-Hi-HT-HOlCOi-HSOCOi-HOlCO

H

WCO-*

i f t t t r - Ä C l O i i oi co - t ift tt r»

335 Bilagetabell

S. Foderstaten i svinbesättningar produktion och avkastningens

Fodcrenhelei pr 100 kg fläsk Gärd nr

K ra ftfoder Ensi- Potatis 0 o. köksH e m m a - Mjölkprod. lage Köpt grönt. avfall prod.

—

190 281 329 257 185 174 440 540 293

14 72 98 125 85 61 170 70 80

1 3 4 5 7 10 14 16 17

120 Medeltal

— — — —

Bilagetabell

fläsk-

Smältbar äggv Foder- pr 100 kg fläsk S m b . statens Härav äggis Härav konc. grad g/fc köpt

Fläsk kg

k

5 >r

S:a 418 520 507 566 430 490 640 640 417

—

91 167 80 184 160 255 30 25 44

— — — — — — — —

105 106 112 111 110 108 106 108 106

33 67 61 45 39 33 62 60 47

14 — — — — — — — —

94 125 121 80 91 67 97 94 113

700 440 670 1200 490 870 410 670 390

— — — — — — 5

9. Foderstaten i svinbesättningar med kombinerad smågrisuppfödning och fläskproduktion. Foderkvantiteten i fe pr gård. K ra ftfoder

Ensi- Potatis Mjölk- läge o. oeli prod, grön- köksfoder avfall

c s a -

Härav Konc. köpt grad

Gärd nr

Köpt

Hemma prod.

2 6 8 9 11 12 13 15

44 173 27 390 266 752 581

5 240 3 058 3 876 1 440 1 610 2 474 7 014 1 660

1 500 1 034 643 1125 1 240 678 1 420 415

— — — 90 — — — -

700 1 298 1 275 900 1 250 2 527 84 581

7 440 5 434 5 967 3 582 4 490 5 945 9 270 3 237

Medeltal /o

279 4,9

3 297 58,1

1 007 17,8

11 o,;,

1 111 19,0

5 671 100

Hönsens utfodring

och

Bilagetabell

10.

kraltfoder Kö tl .." l, Hem ma- ° c , |! K s °P prod.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17

12,7 10,3 13,7 15,7 14,5 6,0 7,5 9,7 7,5 5,5 10,5 9,5 12,2 1,0 5,5 6,0

29,3 17,7 38,0 13,3 18,0 31,5 42,5 19,0 25,3 27,5 27,5 19,0 32,0 19,0 55,0 20,0 27,0

Medeltal

8,7

27,1

—

— — — — 2,7 — — —

Mjölk- Saftprod, foder

2,5 4,0 1,0 2,5 2,3 0,5 1,0 1,0

— —

0,5

—

2,0 6,3 6,3 3,5 2,5 3,0 0,9

—

— 2,5 —

5,0 — 0,5

— —

— —

— —

4,0 3,0

4,0 1,0 2,0 2,0 1,0 2,0

0,3

1,6

2,2

Smb. Härav Smb. äggv köpt äggv. kg kg g/f<=

Fläsk kg 2 000 1 100 1 020 900 1 000 1 330 1 670 830

44 173 27 390 452 752 581

109 110 109 123 107 103 111 107

37 44 51 34 50 37 48 37

— — — 5 2 4 8

90 90 87 85 105 80 86 95

1 231

åggavkastningens

torlek

Smb. Fe pr Antal vuxna Köpt äggv. kg g/fe ägg h ö n o r kg

Ägg St. p r höna

5 mältb äggv-

Foderenheter nr vuxen höna och år Gård nr

med enbart storlek.

Tillhopa

Köpt

S:a kg

42,0 31,0 42,0 30,0 42,5 57,3 52,5 30,0 39,0 35,9 38,0 36,0 43,0 33,2 58,0 30,5 38.0

12,7 10,3

1,9 1,3

14,0 16,7 17,2 6,0 7,5 9,7 7,5 5,5 13,0 9,5 12,0 1,0 5,0 6,0

5,0 3,3 5,7 3,7 3,6 5,8 5,0 3,1 3,7 3,6 3,4 3,8 3,9 3,4 4,8 2,3 4,0

39,9

9,0

4,0

—

2,6 1,8 2,8 1,0 1,0 1,4 1,2 1,0 2.0 1,2 1,8 0,2 0,7 1,1

120 107 93 123 86 101 90 108 94 99 90 106 91 102 83 95 104

4,6 4,4 6,8 4,8 5,2 4,9 4,6 8,5 4,6 2,6 3,5 3,7 4,6 2,5 4,8 2,8 3,8

1,4

4,5

—

133 114 22 168 92 33 25 57 32 16 76 81 30 24 33 30 36 58.9

150 117 103 103 135 194 226 55 140 228 181 160 155 222 200 141 166 157,1

336 ift tt tt

* « o z. M SB

« "~'

tt tt •** ift t> I--

tt tt in

tt O O

ift 1ift

tt tt tt

tt O Cl

tt 51 r-

tt tt CO 51 • * Ol

ift X 1^

tt l^ tt

ift tt f-

ift »ft OI

ift

tt tttt CO Ol

X ift l>

r ^ i o s o t t - t i ^ - t t c o - ^ i o t t i - t c i - i - x x o i

i»

O l C O T f O l O O - ^ t - S O - ^ c O O O O l - r t - C O O l C O C O O l

CO

tttttttttttttttttttttttttttttttttt - i " i f t X O C i f t 0 0 1 C 0 0 1 X O O i f t C O t t 5 l C l i * t t X t t l - - l ^ t t - ^ f l - - C 0 l ^ t t t t t t O l N t t i O X 5 1 ! O n h r t C C C 5 r t 0 1 i > r ' i O l >

X 1^» X T-H

^d

— -

i_ —

i

-

ttiftOttttiftttttttttttttttttiftifttt tt i—l— l - ^ C O t t C O i f t O O l t t T f t t C O C l i - H O l C l ttiftifti-H'-r'OlttT-iCOiftr-uOX-fl'T-HLOift

Ol ift

si

5 c

C/3 —

1^ O i f t CO X 1 ^ O l i f t O l C I i f t i f t H - t 5 ; O OI 1 - H O l O l l - H l - H O l l - H O l O l l - H , — l O l O l l - H ^ O l r - H

CI 1-H

Ift

tt

1ft-

3-B

i-HOicioiiftttr-Xtttti--i-HX»-i5icii-H tt ift • * 51 O tt tt X ift ift t-- I-- OI CO 51 O Ol

oi l~~

O t t i f t t t t t i f t t t t t t t i f t tttttti-H ift O l - f t t X - P LO tt O l > H I - O tt OI OI O.

tt I I

tt tt ift tttt O l tt " f t - t 5 1 O O I X O I n t t O I

so CO tt

H / H ^ P I H H

ci

•C ^6 BO

3 C

o c-1

Ift

*

lO

tt

tt

tt

1ft

tt

tt

tt

tt

Ift Ift

tt

tt

1-H

•—i

c/:

r - H t - O l - f ^ C O C O

u S3

~ 3

tj

fa iO

4J 'w

"5 ,?

fa — —

c2

B

0 1M

C

H

tttttttttttttttttttttttttttttttttt ' f i f t x t t o i f t c o i x o i x t t t t i f t t t t t o 51 5 1 - t o X tt 1^ l ^ tt Tt* 1 ^ 00 I— ttttttOl r*- tt i f t x c i tt co i"^- i—i co c i I H o i M N ift i—

T-H

co r** X

ttttttttttttttttttttttttCOttttttift iftttX^Hti-jirscottttCittOi-rt-tti-xtt COCOr-HttXM'tt'TT'ttXiftiftXClT-itt-r' ttxxttxxi— ttoirnciiooixoicox

CI ci r— I-H

1^ I ! I I I I I ! I I M I I I I I I C/3

« c

i-H

I I I I I I I I I I I I I |S I i -

ll .3 trC

fa c; *5 O

*

tfa

ttuOiftttttttttttttttttttttttiftifttt tti-Hf,-©iOCflr-i-HCOiftX**oi--XX-* O I l ' - X C l C l C M C O M O C O T C r t r H C r i O l O l r i r H T H O l i-H OO

C O

w 3 ! 3°C3

•^ttttxoii-Htti-HttT-ir-oicoxttcott

ft a a 4-1

w:

tttttttttt

ift

tttt

ift

ttttifttttttttttt

1-lT-ti-HOlOli-Hi-HOlr-HOli-Hi-Hl-H

ttttttttttlfttttttttt ttlft - * i - H ( X J r - H X X X t t C 0 5 1 C O H N t t T t H l f t O l i H T f

| 0 O r - t I T - )

OlCOCO

tt I -# | T _ ,

« u D CD

I I I I I I 3 I I I I S3

^ « »9

"SN tticC

g >

X

fa 4Jfa

X! fa

*U

'O

o

"0 --

CJ

*"*

•B W

3 M

C o

« — CCS

0 K

BJÄ

(fa

**

as S3

u

fa -o

•3

•5= ^

tttt

Ift

tttttttttttttttttttttttttt

1ft

C l t t l ^ - C O C l C l i O t t t t ift ttlft ift tt-t-tX h C i o i O i f t O r i c o c O i > X H « c o f - i o r * tttt no ift tti-^Ttr-x-<*-ttox-t ift ttco

I I I I I I I I I I II tt tt -#

Ift tt tt tt - * ,-H X X O l O l i-H

tt tt

tt

I I -

© ift »or-

i

<Z> C2> <Z> CO t^ t^

I

tttttttttttt CI Tf CO Ol OI tt CO l O l O 1ft 1-H 1-H

tt

tt

tt

oi

tt tt 1-H tt O l tt

tt - t Ol

tt tt 1ft tt 1-H CO ift

I "££ I

Ift 1ft

tt

tt

tt

ift r-i

tt ift

tt oi

tt no

C3

tj

•ci

3 3 X

=P

* S 3«aj E -

tt

tt

Ift Ift

tt tt tt tt tt tt tt

Gfl

tt

tt

Ift

tt

tt

1^ Ol CO f CO tft 1^- l ^ rH 5 1 O 5 1 ift T I CO tt tft •*r * * so tt x i f t i o tt T f o i tt i o TH o i t— r - x

CO X C CI l ^ H/ —t 5 1 f - r l i-H

c O

* • * T-t O l 1-H

T-H

tt

tt

tt

Ift

tt

I •*• © © l> -* I

1-H TH T-H -H- 1ft

•0 M

C

3 HOico^ioep'XCiOiHOicoTHir. ai> T-)T-)rHi-Hr-4i-iT-.T-i

""{J ^

o

337 Bilagekalkyl Beräkning av virkesförråd och avverkning samt skogsvårdering på studiegårdarna 1.

Beräkning

av virkesförråd

och

avverkning.

Under fältarbetet gjordes dels en avfattning, som avsåg att från skogsmarken avskilja andra ägoslag av större omfattning, dels en uppskattning av virkesförrådet. Avfattningen utfördes med stöd av kompasslinjer, som utlades på ett inbördes avstånd av 100 m. Samtidigt med avfattningen redovisades arealens fördelning på inägojord, skogsmark och övrig mark. Skogsmarken fördelades på boniteter och huggningsklasser. Denna arealinventering utfördes inom ett 20 m brett bälte utefter avfattningslinjerna. Uppskattningen av virkesförrådet, fördelat på trädslag och diameterklasser, skedde genom stamräkning av träd med en brösthöjdsdiameter av 15 cm eller däröver. Träd under 15 cm uppskattades genom provytetaxering. Provytorna, med en radie av 5 m, utlades pä ett inbördes avstånd av 50 m utefter avfattningslinjerna. Utöver uppräkning av klenstammarna utfördes dessutom å dessa provytor mätningar av höjd, diameter i mm dubbel barktjocklek och radietillväxt å provträd, som utvaldes efter visst kvotsyslem inom skilda diameterklasser. Uppgifterna över höjd, barktjocklek samt dubbla radietillväxten för det antal år, som bokföringsdata äro tillgängliga, ha utjämnats grafiskt. Med ledning av medelhöjd och medeldiameter ha kuberingstal härletts för varje trädslag och diameterklass. De klassgränser, inom vilka stammarna redovisades vid uppskattningstillfället, år 1948 eller år 1949, ha med ledning av barktjocklek och diametertillväxt omräknats att avse det första året, från vilket bokföringsdata erhållits. över de på så sätt omräknade klassgränserna har upplagts en summationskurva över vid uppskatlningstillfället redovisade stammar av skilda trädslag. På dessa kurvor har sedan kunnat avläsas antalet stammar det år då anslutningen till den jordbruksekonomiska undersökningen skedde inom ordinarie 5 cmklasser (0—4,9, 5,0—9,9 o.s.v.). För att rekonstruera stamantalet och dess fördelning under begynnelseåret måste till 1948 års respektive 1949 års stamantal, förflyttat i diameterklasser till respektive begynnelseår, läggas det under mellanliggande år avverkade stamantalet. Av fastighetens ägare har uppgift erhållits om avverkningarnas storlek. Fördelningen av denna avverkningskvantitet på trädslag och diameterklasser har skett med ledning av en vid taxeringen utförd inventering av antalet stubbar från avverkningarna under undersökningsperioden. Dessa stubbar ha redovisats efter stubbdiameter och med fördelning på trädslag. Med ledning av vid rikstaxeringen verkställda undersökningar över sambandet mellan stubbdiameter och brösthöjdsdiameter ha de vid uppskattningen redovisade stubbarna kunnat omräknas att avse stammar inom skilda diameterklasser. Den vid stubbinventerrngen erhållna procentuella fördelningen av avverkade träd inom skilda trädslag och diameterklasser har tillämpats pä den av fastighetens ägare lämnade uppgiften om den avverkade kvantiteten. Det är 1948 respektive år 1949 redovisade stamantalet, förflyttat till begynnelseåret, har ökats med det på ovan angivna sätt härledda avverkade stamantalet. Med ledning av de diameterklassvis härledda kuberingstalen ha kubikmassorna framlagts.

338 2. a.

Skogsvårderingen.

Värderingsmetod.

Skogsvärderingen grundar sig på principen om förväntningsvärden, vilka beräknats med utgångspunkt från virkesförrådet i enlighet med förslaget till ny skogsvärderingsinstruktion vid fastighetstaxering. Skälet till att denna metod använts, sammanhänger med att den verkställda taxeringen av fastigheterna inte redovisar virkesförrådet i ålders- eller huggningsklasser, varför någon tillförlitlig avverkningsberäkning för längre tidsperiod ej kan uppställas. Även en annan för en skogsvärdering grundläggande faktor saknas i taxeringshandlingarna, 'nämligen uppgifter om förrådets kvalitet. Av detta skäl ha utbytesberäkningarna måst göras efter antagna förutsättningar, vilket speciellt för lövskogen kan ge upphov till grova felbedömningar. Sålunda har timmerutbytet antagits vara av s. k. B-kvalitet och lövskogens rotvärden pr nVsk har beräknats med utgångspunkt från barrskogens (utan aptering av s. k. typträd). Ovannämnda skogsvärdcringsmclod, vilken beskrives närmare i "Betänkande med förslag till grunder för taxering av skogsmark och växande skog, avgivet av 1947 års skogstaxeringssakkunniga", använder den växande skogens förråd som norm, och beräkningarna äro baserade pä en räntefot av 4 %. Förväntningsvärdet bestämmes med ledning av rotvärdet pr m s sk för tvenne typträd (respektive 30 och 20 cm vid brösthöjd) samt med tillhjälp av vissa givna korrektionsfaktorer (skogsvärdefaktor och markvärdefaktor). Dessa korrektionsfaktorer finnas tabulerade i nämnda förslag och erhållas med utgångspunkt från relationen mellan rotvärdet pr m3sk för de två typträden (s. k. prisrelation). b.

Prisnivå.

Frågan vilka priser på skogsprodukterna som skola ligga till grund för värderingen skulle rätteligen besvaras med hänsynstagande till den framtida prisutvecklingen. Dä denna prisutveckling inte kan förutsägas, måste värderingen ske på grundval av vissa antaganden, vilka 'nödvändigtvis måste bli av subjektiv karaktär. Av praktiska skäl ha priser och avverkningskostnader valts från säsongen 1946 —47, varvid uppgifter meddelade av Sörmlands läns skogsägareförening kommit till användning. Beträffande Småland, där flertalet av fastigheterna äro belägna, gällde under denna säsong samma massavedpriser, men något högre timmerpriser, närmast beroende på olika krav på medellängd. c.

Omkostnader.

Rånettovärden för de olika sortimenten äro beräknade med avdrag för huggning och körning enligt då gällande avtal, dock ha icke s. k. allmänna drivningsomkostnader dragits, emedan man torde kunna bortse från dessa för denna kategori av skogsfastigheter. Beträffande allmänna omkostnader i övrigt ha avdrag gjorts i enlighet med fastighetstaxeringens normer, d. v. s. 33 %. d.

Övrigt.

Till jämförelse har skogsvärde (den växande skogens värde) även beräknats för det tidigare uppskattningsåret, ävensom beräkning av avverkningarnas värde för perioden mellan uppskattningarna. Därvid ha de olika dimensionernas priser erhållits genom grafisk interpolering och extrapolering av värdena för typträden 30 och 20 cm vid brösthöjd. Minsta avsättningsbara dimension har antagits vara 10 cm vid brösthöjd.

Litteratur

Boskapsräkningen år 1944. Ericson, Filip L. 1948. Driftsresultat vid mellansvenska storbruk skördeåret 1946. Lantmannen 5, 6 och 7. Jordbruksräkningen år 1944. (Sveriges officiella statistik.) Stockholm 1948. Kontrollnämndens meddelande 1947—48. Nanneson, L. Iläkenskapsresultat från svenska jordbruk. Meddelande från Kungl. Lantbruksstyrelsen nr 334, 337, 340, 343, 3 och 6. Nanneson—Nilsson—Ytterborn 1945 Jordbruksekonomi. 5 uppl. Stockholm. Hushållsbudgeter och livsmedelskonsumtion i städer och tätorter 1940—1942. (Sveriges officiella statistik.) Stockholm 1943. Levnadsvillkor och hushållsvanor inom småbrukar- och bondefamiljer. (Sociala Meddelanden 1936: 5.) Ringborg, Gunnar Arbetsförbrukning och rationalisering i jordbruket. Kungl. Lantbruksakad. T. 81, 199—234. Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen. (Statens offentliga utredningar 1939: 6. Jordbruksdepartementet.)

Kartor

GÅRD NR 1

TI

Skala 1:20,000

342 GÅRD NR 2

Skala 1:20.000

•«y.

ÅRD NR 3

Skala 1:20,000

344 GÅRD NR 4

Skala 1:20,000

345 GÅRD NR 5

Skala 1 :20.000

346 GÅRD NR 6

Skala 1:20,000

347 GÅRD NR 7

Skala 1:20,000

348 GÅRD NR 8

349 GÅRD NR 9

Skala 1:20.000

350 GÅRD NR 10

Skala 1:20,000

351 U

I*

_ _ Bast

en

Z Q 0£

«< O

353 GÅRD NR 14

Skala 1 :20.()00

354 GÅRD NR 15

Skala 1:20,000

355 GÅRD NR 16

Skala 1:20.000

35(5

GÅRD NR 17

Skala 1 :20,000

Ss} BILAGA

2 Kalkyler över kostnaderna vid utbyte av häst mot traktor som dragare vid ett mindre jordbruk1 För att bedöma frågan om maskinanvändningen vid det mindre jordbruket hade det varit av värde att kunna förete någorlunda tillförlitliga kalkyler över alla maskinkostnader vid detta. Några undersökningar att grunda sådana beräkningar på saknas emellertid. Därför har följande avsnitt måst begränsas till frågan om häst eller traktor som dragare. De ekonomiska problem, som uppstå vid övergång från hästtill traktordrift, äro otvivelaktigt de viktigaste i samband med det mindre jordbrukets maskinanvändning. Det är vanskligt att utan att företaga noggrannare undersökningar, enbart med användande av föreliggande erfarenhetssiffror uppgöra kalkyler rörande de ekonomiska konsekvenserna av ett dylikt utbyte vid små jordbruk. Möjligheter finnas dock att få en någorlunda riktig uppfattning härom, därest kalkylerna läggas upp som differenskalkyler. Det väsentliga är härvid, att endast de intäkter och kostnader, som verkligen förändras vid omorganisationen av driften, beröras vid kalkyleringen. För att giva beräkningarna större allmängiltighet är det dessutom nödvändigt att variera förutsättningarna, då man på så sätt erhåller en fullständigare bild av de sammanhang, som skola belysas. Längre fram skall en redogörelse lämnas för hur dessa variationer skett. Kalkylerna avse att giva en uppfattning om hur intäkter och kostnader vid ett mindre jordbruk förändras vid övergång från häst- till traktordrift under olika förutsättningar. Ur småbruksutredningens synpunkt är det närmast av intresse att undersöka förhållandena vid jordbruk med en åkerareal av högst 10 ha åker. Som föremål för undersökningen ha därför valts tre typgårdar med en areal vardera av 8 ha åker. För att beräkna antalet häst- och traktortimmar, som åtgå vid en gård av denna storlek, är det av vikt att fastställa åkerjordens användning samt arealen bete och, i vissa fall, arealen skog. Härvid ha den officiella statistikens siffror, sådana de föreligga i 1944 års jordbruksräkning och i "Räkenskapsresultat från svenska jordbruk", fått utgöra grunden. Med hänsyn till de olika förhållanden, som råda i skilda delar av landet, ha dessa typgårdar beträffande arealanvändningen antagits representera medeltalen för tre olika områden, nämligen mellersta Sveriges slättbygder (Mslområdet), mellersta Sveriges skogs- och dalbygder (Msk-området) samt norra Sverige (N-området). I dessa områden finnas de flesta småbruken och de största småbruksproblemen. Arealen bete, som skall läggas till de 8 hektaren åkerjord, har bestämts efter jämförelse av uppgifterna i jordbruksräkningen 1944 med motsvarande uppgifter i "Räkenskapsresultat från svenska jordbruk". Den har fastställts till 0,5 ha i Mslområdet, 1,3 ha i Msk-området samt 1,0 ha i N-området. Den skogsareal, som använts i en del av kalkylerna, har uttagits efter jämförelse med uppgifter i jordbruksräkningen 1944. Enligt denna är antalet brukningsenheter i enskild ägo med en åkerareal av 5—10 ha fördelade på skogsmarksinnehavet enligt följande tablå: 1 Beräkningarna ha utförts av maskinkonsulenten Arvid Jönsson, Kristianstad och agronomen Ulf Benborg, Lund. 23

358 Utan Med högst Skogsmarksinnehav om sk Södra och mellersta °g 10 ha 10—25 ha 25—50 ha 50—100 ha över 100 ha Sveriges slättbygder 8 985 9 975 4 228 1 315 279 39 Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder 2 567 8 333 12 138 11346 4 791 1082 Norra Sverige 724 1 690 5 099 7 190 5 732 3 869 För att avgränsa problemet ha som lämpliga skogsmarksarealer satts 25 ha för Msl och Msk och 50 ha för Norrland. Jordbruksräkningen 1944 visar, att inom storleksgruppen jordbruk med 2—5 ha åker i regel ingen eller endast en häst hålles. Inom storleksgruppen 5—10 ha åker hålles sannolikt i de flesta fall en häst, men även brukningsenheter med två hästar förekomma. Med hänsyn härtill räknas som huvudalternativ i kalkylerna, att en häst finnes, som bör ersättas med traktor. I vissa kalkyler har dock beräknats, att två hästar utbytas mot traktor. Främst komma att undersökas de ekonomiska konsekvenserna av att traktorn användes enbart vid typgården. Principiellt gäller som bekant, att ju flera timmar traktorn användes, desto lägre bliva traktorkostnaderna beräknade per timme. Traktorägaren skulle alltså även behöva utföra körslor åt andra, för att de kostnader, som betalas av den egna gården, skola bliva lägre. I de följande kalkylerna räknas i några fall med att traktorn användes 50, 100 och 200 timmar utom gården. De totala kostnaderna fördelas därvid lika per timme oberoende av var körningen skett. Detta är alltså liktydigt med att traktorhållaren vid körning åt andra tager en taxa, som motsvarar den genomsnittliga självkostnaden. Ingen vinst har alltså i kalkylerna pålagts denna taxa. Orsaken härtill är, att vinstens storlek kan variera. De olika alternativen bliva följande: I: en häst utbytes mot traktor, ingen skog. II: två hästar utbytas mot traktor, ingen skog. III: =alt. I med skog. IV: = a l t . II med skog. V: = a l t . I, varjämte traktorn användes för körning utom gården i 50, 100 och 200 timmar. VI: = a l t . III, varjämte traktorn användes för körning utom gården i 50, 100 och 200 timmar. Vart och ett av dessa alternativ omfattar kalkyler för följande gårdar: Msl: 8 ha åker, 0,5 ha bete (25 ha skog) Msk: 8 „ „ , 1,3 „ „ ( — „ — ) N: 8 „ „ , 1,0 „ „ (50 ha skog) Traktorn kan drivas antingen med fotogen eller bensin. Båda dessa möjligheter ha kalkylmässigt undersökts. Med ledning av uppgifter från 1944 års jordbruksräkning och räkenskapsresultaten har följande arealanvändning för de olika gårdarna uppgjorts: Gröda Msl, ha Msk, ha N, tia Höstvete 0,9 0,6 Vårstråsäd och trindsäd 2,5 2,7 1,7 Potatis 0,4 0,4 0,3 Rotfrukter 0,3 0,2 — Slåttervall 3,1 3,6 5,6 Grönfoder 0,4 0,3 0,3 Betesvall 0,5 1,3 1,0 Helträda (inkl. obrukad åker) 0,3 0,2 0,1 Andra växtslag 0,1 — — S:a 8,5 9,3 9,0

359 Arbetsåtgången för höstplöjning och diverse Iransporter samt för underhåll av anläggningar beräknat med utgångspunkt från följande arealer i hektar: Höstplöjning Diverse transporter Underhåll av anläggningar

Msl

Msk

N

4,0 8,5 8,5

3,8 9,3 9,3

2,4 9,0 9,0

För beräkning av hästtimmar och traktortimmar vid de olika gårdarna ha använts av Filip Ericson i tidskriften "Lantmannen" nris 16 och 19 år 1950 publicerade normtal. Månatlig redovisning av hästtimmarna har lämnats. För förvandlingen av hästtimmar till traktortimmar ha vissa omvandlingstal använts, angivande det antal hästtimmar, som ersätta en traktortimme. Dessa omvandlingstal ha hämtats ur meddelande nr 241 från Jordbrukstekniska institutet ("Traktor på mindre jordbruk?" av Karl-Åke Svensson) och gälla olika jordbruksarbeten. Med dessa tal som utgångspunkt har för varje månad ett visst omvandlingstal åsatts med hänsyn till vilka arbeten, som i regel dominera månaden i olika områden av landet. I följande tabell redovisas för olika månader antalet hästtimmar, framräknade enligt Filip Ericsons normtal. Omvandlingstalen ha också angivits, liksom antalet traktortimmar. Msl

Msk

antal ht

antal ht ersatta av en tt

beräknat antal tt

April

5,5

Maj

5,5

Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. Jan. Kebr. Mars

S:a

N

antal ht

antal ht ersatta av en tt

beräknat antal tt

antal ht

5,5

5,5

5,5

4,5

5,5

5,5

5,5 4

110 81

5,5

5,5

116 65

5,5

5,5

6 9

27,9 103,8 63,1 123,2 53,6 96,6 73,3 18,0 27,0 27,0 27,0

9,0

1066 M = 4,4

649,5

M = 4,4

antal ht ersatta av en tt

M = 4,4

beräknat antal tt

149 Divideras årssumman hästtimmar med årssumman traktortimmar erhålles kvoten 4: -1. Denna siffra angiver alltså antalet hästtimmar i medeltal, som ersattes av en traktortimme. Som jämförelse kan nämnas, att Svensson på andra vägar har kommit fram till att 4,0 hästtimmar ersättas av en traktortimme vid jordbruk med 15 ä 20 ha åker. Även med ledning av de av Filip Ericson uppgjorda tabellerna över normtal för hästtimmeförbrukningen kan antalet hästtimmar per traktortimme för olika grödor beräknas. Utföres en sådan beräkning för typgårdarna, erhållas i medeltal 6,9 hästtimmar per traktortimme, d. v. s. ett betydligt högre tal än vad som nyss framkommit. Orsaken härtill är, att den av Ericson företagna reduktionen till traktortimmar avsett stora gårdar, varför denna beräkningsmetod icke kan tillämpas här. Att siffran måste ligga högre är för övrigt helt förklarligt, då ju vinsten med traktortransporter torde vara betydligt större, när transporterna ske på långa än på korta avstånd. De långa transportavstånden äro framför allt bundna till de stora gårdarna. Sannolikt är det lägre omvandlingstalet riktigare än det högre, när fråga

360 är om så små jordbruk som här behandlas. Det torde emellertid icke vara otroligt, att omvandlingstalet i många fall ligger ännu lägre än vad förevarande beräkningar giva vid handen. Härför talar, dels att den storleksgrupp av jordbruk som här behandlas, är mindre än den, som gjorts till föremål för undersökning enligt Jordbrukstekniska institutets förenämnda meddelande, och dels att det är sannolikt, att större delen av de redskap, som vid de nu undersökta jordbruken användes till traktorn, icke är speciella traktorredskap utan mer eller mindre omgjorda hästredskap. De beräkningar, som vid undersökningen utförts, tyda på att omvandlingstalet 2,5 hästtimmar= 1 traktortimme får anses motsvara en rimlig lägsta gräns vid utbyte av häst mot traktor. Med hänsyn till de svårigheter, som äro förbundna med en uppskattning av antalet körda traktortimmar, har vid kalkyleringen använts dels ett omvandlingstal 4,4, som markerar lägsta traktoranvändningen, dels omvandlingstalet 2,5, vilket angiver den högsta traktoranvändningen. Det senare talet gäller vid användning av vanliga hästredskap till traktorn, varefter omvandlingstalet stiger till 4,4 allt eftersom speciella traktorredskap anskaffas. De intäkter och kostnader, som antagas bliva förändrade vid övergång från hästtill traktordrift, äro följande: A.

Intäkter: Ökande: Hästfoder (inköpta fodermedel äro egentligen kostnadsminskningar, men för enkelhetens skull upptagas de här). Minskande: Värde å hästgödsel.

B.

Kostnader: ökande: Driv- och smörjmedel till traktorn, reservdelar till traktorn, arbetskostnader för sådana reparationer, utförda av annan arbetskraft än gårdens, avskrivnings- och räntekostnader för traktorn, garagehyra, traktorförsäkring, avskrivnings- och räntekostnader för ökningen av maskinkapitalet, lejning av häst för framsläpning av avverkat virke till bilväg (gäller för de fall då skogen medräknas i kalkylerna). Minskande: Avskrivnings- och räntekostnader för häst, skoning samt veterinärkostnader för häst, hästförsäkring, lejning av häst för självbindarskörd.

Som synes medtages icke i kalkylen värdet av de mansarbetstimmar, som eventuellt komma att sparas vid en övergång från häst- till traktordrift. Detta förfarande synes riktigt, då någon minskning i kostnaderna för arbetskraft icke sker, när endast egen arbetskraft utnyttjas vid gården. Frågan om värdet på denna inbesparade arbetstid sammanhänger för övrigt med spörsmålet om möjligheten för jordbrukaren att på den ledigblivna tiden erhålla avlönat arbete utom gården eller använda denna tid på mera arbetskrävande produktionsgrenar i driften, än vad som funnos, när hästen var den ende dragaren. Alternativt kan tiden utnyttjas till vila och rekreation.

361 1 k a l k y l e n h a r h ä n s y n icke h e l l e r tagits till d e n a l l m ä n n a s k ö r d e ö k n i n g , s o m k a n bliva en följd av de b ä t t r e b r u k n i n g s m ö j l i g h e t e r , s o m t r a k t o r d r i f t e n e r b j u d e r m o t h ä s t d r i f t e n . I s a m b a n d m e d k a l k y l e r n a s s l u t r e s u l t a t k o m m a dessa frågor att n ä r m a r e beröras. T i l l de olika p o s t e r n a i k a l k y l e r n a l ä m n a s följande k o m m e n t a r e r . /. Hästfoder. F o d e r b e h o v e t h a r b e r ä k n a t s enligt v a n l i g e n a n v ä n d a n o r m e r (S. L a r s s o n : H u s d j u r e n s u t f o d r i n g o c h v å r d , S t o c k h o l m 1945). F o d e r e n h e t s b e h o v e t h a r u t t r y c k t s i fe (sk) enligt f ö l j a n d e t a b l å . Hästens

foderbehov

fe (sk)

pr häst då en häst hålles: Område: antagen levande vikt lätt arbete, pr dag d e c , Jan., febr., mars, juni, aug., pr 180 dagar normalt arbete, pr dag maj, juli, sept., nov., pr 120 dagar . . strängt arbete, pr dag april, o k t , pr 60 dagar ^ ^ S:a

[utan

skogskörslor)

Msl, Msk 650 kg

N 550 kg

7,1

6,45 1 278

9,0

1 161 8.15

1 088 10,9

foderkostnad 0.20 kr/fe 0,30 »

654 3 012

foderkostnad 0,20 kr/fe 0,30 »

550 kg

650 kg

568,20 852,30

_594 2 733 546,60 819,90

602,40 903,60

pr liust då två hästar hållas: antagen levande vikt lätt arbete, pr 240 dagar nov., d e c , Jan., febr., mars, maj, juni, aug. normalt arbete, pr 90 dagar april, juli, sept. strängt arbete, pr 30 dagar • •, • S:a

978 9,9

1 704

^]_ 2 841

2 630

526,00 789,00

O v a n s t å e n d e t a b l å angiver f o d e r b e h o v e t p e r år, då e n d a s t en h ä s t hålles o c h d å två h ä s t a r h å l l a s . S k i l l n a d e n u t v i s a r , att i f ö r r a fallet d e n e n s a m m a h ä s t e n får a r b e t a h å r d a r e ä n v a r och en av de två h ä s t a r n a i s e n a r e fallet. F o d e r k o s t n a d e n h a r , s å s o m f r a m g å r av tabellen, b e r ä k n a t s efter 0,20 r e s p e k t i v e 0,30 k r o n o r p e r fe. D å f o d e r k o s t n a d e n ä r d e n post, s o m k a n v a r i e r a m e s t och d ä r t i l l ä r d e n största, h a r d e t a n s e t t s l ä m p l i g t att r ä k n a m e d b å d a dessa a l t e r n a t i v .

2. Hästgödselns

värde

h a r u p p s k a t t a t s m e d f o d e r e n h e t s f ö r b r u k n i n g e n s o m u t g å n g s p u n k t . Varje f ö r b r u k a d f o d e r e n h e t h a r s å l u n d a å s a t t s ett g ö d s e l v ä r d e av 1,5 öre. Gödseln från varje h ä s t e r h å l l e r p å d e t t a s ä t t ett v ä r d e av 47 k r o n o r i Msl- och M s k - o m r å d e n a s a m t 41 k r o n o r i N - o m r å d e t ( k a l k y l I ) . S o m j ä m f ö r e l s e k a n n ä m n a s , att e r s ä t t n i n g s v ä r d e t för n o r m a l a g ö d s e l m ä n g d e r , s o m en h ä s t p r o d u c e r a r , enligt k o n s t g ö d s e l p r i s e r n a u n d e r p r o d u k t i o n s å r e t 1953/54 k a n u p p s k a t t a s till o m k r i n g 50 k r o n o r . D e n n a s u m m a i n k l u d e r a r d e n gödsel, s o m faller i stallet o c h p å betet.

362 3. Traktorn beräknas vara omkring 25 hästkrafter och kosta 8.000 kronor. Kalkylerna ha alltså uppgjorts för en liten traktor. Avskrivningstiden har beräknats efter den årliga användningstidens längd enligt Jordbrukstekniska institutets meddelande nr 251. Räntefoten har satts till 4 «/o. Kalkyler ha gjorts över såväl bensin som fotogen som drivmedel. För att beräkna bränsleförbrukningen för en traktor fordras bl. a. kännedom om traktorns belastningsgrad. Då några undersökningar, som tillförlitligt angiva traktorers medelbelastning, icke utförts, har undersökningen använt sig av vissa uppgifter rörande bränsleförbrukningen, som inhämtats från ett antal bokföringsgårdar i Kristianstads län, samt resultat från undersökningar utförda med hjälp av timräknare, som monterats pä traktorer. Den bränsleförbrukning per timme, som man på detta sätt kommit fram till, ligger mellan 4 och 2,5 liter för småtraktorer. Bränsleförbrukningen var störst på traktorer, som användes på styvare jordar, d. v. s. där traktorn måste utveckla större effekt. Såsom förut nämnts," ha vid omvandlingen av antalet hästtimmar till traktortimmar två omvandlingstal använts. Det ena är 4,4 och det andra är 2,5. I det första fallet kan traktorn beräknas belastas mera, eftersom den utför mera arbete per timme än vid omvandlingstalet 2,5. Bränsleförbrukningen per timme har i kalkylerna därför satts till 4 liter vid omvandlingstalet 4,4 och 3 liter vid omvandlingstalet 2,5. Vid beräkning av smörjmedelsförbrukningen har antagits, att oljesumpen rymmer 6, växellådan och bakaxelväxeln 7 och bakhjulsväxlarna 4 liter. Oljan i oljesumpen bytes var 50:e timme vid fotogendrift och var 100:e vid bensindrift samt den övriga oljan en gång om året. Reservdelar och reparationsarbeten ha enligt uppgifter i Jordbrukstekniska institutets meddelande nr 251 uppskattats efter antalet körda timmar per år. Förvaring av traktorn har satts till 75 kronor per år och försäkringen till 45 kronor per år. Sistnämnda summa omfattar såväl 30 kronor till den obligatoriska trafikförsäkringen som 15 kronor till brandförsäkringen. Avskrivning och ränta för traktorn ha beräknats enligt annuitetsprincipen. 4.

Redskapskapitalet.

beräknas komma att öka vid övergång från häst- till traktordrift. Ökningen i kapitalet framgår av följande tabell. Hästredskap Traktorredskap beteckning pris, kr beteckning pris, kr Plo 8 199 Sesam enskärig 14" 792 Svenskharv, 11 pinnar 174 21 pinnar 390 Krokpinnharv Ny sektion 69 Vält, 19 ringar 232 35 ringar 444 Summa kronor 605 Summa kronor 1 695 På differensen, 1.090 kronor, beräknas avskrivning och ränta enligt annuitetsprincipen. 5. Hästkostnader. Slaktåldern för hästar av olika raser har undersökts av Salwén (Svensk veterinärtidskrift 1932, sid. 111). För 472 hästar av nordsvensk ras har han erhållit medelslaktåldern 19,98 är. Motsvarande ålder var för 180 st. ardennerhästar 14,48 och för 26 st. hästar av blandras 19,53 år. Avskrivningstiden för hästar inom Msl- och Mskområdena har med ledning härav satts till 11 år och inom N-området till 16 år. Inköpspriset vid 3 års ålder har antagits vara 1.500 kronor. Med en levande vikt av 700 kg för ardennerhästarna och 550 kg för de nordsvenska och en slaktvikt mot-

363 svarande 45 %> av levande vikten har slaktvärdet beräknats till 819 respektive 650 kronor. Avskrivning och ränta på hästen ha beräknats enligt annuitetsprincipen och efter en räntefot av 4 °/o. Hästförsäkringsavgiften har uppskattats med ledning av Skandinaviska kreatursförsäkringsbolagets tariffer för olika landsdelar. För underhåll av hästen har räknats med skoning fyra gånger per år, varvid nya skor påsatts två gånger. Utgiften för veterinär och medicin har uppskattats till 15 kronor. 6. För självbindarskörden beräknas att en häst måste lejas i de fall, då endast en häst hålles vid gården. Åtgången av antalet hästtimmar har beräknats enligt uppgifter i Arbetsledaren. 1 För själva skörden, som beräknas ske med 5' hästbindare, åtgår 3 timmar per hektar, varjämte räknas med två timmars spilltid per skördad gröda. Priset per hästtimme har satts till 1,25 kronor. 7. Skogsbruket. Som tidigare nämnts har för undersökning av skogsdriftens inverkan på det föreliggande problemet valts en skogsmarksareal av 25 ha i Msl- och Msk-områdena samt 50 ha i N-området. Förutom de förändringar, som ske inom jordbruksdriften, gäller för skogsbruket vid övergång från häst- till traktordrift, att kostnaderna avgå för det foder, som hästarna behöva i skogsarbete utöver vad de annars få. I stället tillkomma kostnader för lejning av häst till den del av skogskörslorna, som icke kunna utföras med traktor. Detta gäller i regel framsläpningen av virket från huggningsplats till basväg, medan traktorn kan klara transporten från upplag vid basväg till gården eller annan plats. Med hänsyn till svårigheterna att i dylikt fall göra en uppdelning av skogsarbetet på häst och traktor har i föreliggande kalkyler antagits, att den lejda hästen använts för körslorna från huggningsplatsen till upplagsplatsen vid gården. Kostnadsökningen för lejning av häst till skogskörslorna kan uppskattas på olika sätt. Antingen kunna uppgifter från bokföringskontrollerade jordbruk användas eller också kan man, utgående från en beräknad medelavkastning per hektar skogsmark, med ledning av befintliga körningsavtal uppskatta kostnaderna för utdrivning av den årliga tillväxten på skogsmarken. Båda dessa utvägar ha i föreliggande fall anlitats. Det antal hästtimmar, som för skogsbruket använts vid bokföringskontrollerade jordbruk med 5 till 10 ha åker i medeltal under åren 1947/48—1949/50, framgår av följande tablå: Område

Msl Msk

N

'

Medeltal 1947/48 - 1949/50 Storleksgrupp Ha skogsmark Förbrukat antal ht

5—10 ha 5—10 » 5—10 »

7,9 26,0 57,4

22,7 85,0 101,7

Med en kostnad per hästtimme av 1,25 kronor erhålles vid 25 ha skogsmark en kostnad för hästarbetet i skogen av cirka 110 kronor och vid 50 ha cirka 130 kronor. Medelavkastningen per hektar skogsmark i olika delar av landet har hämtats från riksskogstaxeringarna 1923—1929. Enligt dessa är den årliga tillväxten i m 3 fast mätt inklusive bark per hektar i Götaland 3,2 m 3 , i Svealand 3,2 m 3 och i Norrland 1,9 m 3 . Om man utgår från de köravtal, som gällde vintern 1950/51, kunna kostnaderna för utsläpning (lunning), lastning, körning 2 km, lossning samt sortering och uppläggning på underlag av de virkesmängder, som erhållas från hela skogsmarken vid kalkylgårdarna, beräknas på sätt nedanstående tablå angiver: 1 »Arbetsledaren» av B. Eklundh m. fl., Stockholm 1946.

364 Beräknad

kostnad för lejd häst vid skogskörslor på viss areal i olika delar av landet.

Skogsmark, ha Avkastning pr ha, fm" .. Total avkastning, fm* .. lm"..

Msl

Msk

25 3,0 75,0 110

25 3,0 75,0 lio'

N 50 1,8

Ai

90,0

132 Kostnad för lejd häst: Kr 127 134 134

alt. 1. Timmer 2. Massaved 3. Brännved

skogsmark

faslm. %=68

Kr 152 111 152

Kr 164 178 222

Enligt denna beräkningsmetod variera alltså kostnaderna för lejd häst vid skogskörslor för de olika områdena enligt följande: Msl Msk N

127—134 kr 111—152 .. 164—222

Med ledning av kostnadsuppgifterna enligt de båda metoderna torde kostnaden för lejning av häst för skogsbrukets behov kunna sättas till: Område Msl Msk N

Areal skogsmark, lia 25 95 50

Kostnad för lejd häst för skogskörslor, kr 120 130 160

Vid övergång från häst- till traktordrift ökas alltså gårdarnas totala kostnader med dessa belopp. Beräknar man, att de nu behandlade skogskörslorna medhinnas på en månad, skulle kostnaderna vid hästdrift ha ökats med foderkostnaderna vid skogskonung under denna tid. Skillnaderna mellan lätt och strängt arbete fordrar ett fodertillskott av 3,8 fe per dag i Msl- och Msk-områdena samt 3,45 fe i N-området. Detta foder måste ha en högre koncentrationsgrad än det övriga fodret, varför priset per fe här sättes till 0,30 och 0,40 kronor, motsvarande foderpriserna 0,20 respektive 0,30 kronor i de grundläggande kalkylerna. Foderkostnaderna för skogskonung under en månad bliva under dessa förutsättningar: Msl, Msk

114 fe å 0,30 kr 114 „ „ 0,40 „ 104 „ „ 0.30 , 104 „ „ 0,40 „

34 ^0 kr 45'.60 „ 31 90 4L00 "

Vid övergången från häst- till traktordrift minskas kostnaderna med dessa belopp Slutresultatet för skogsbruket framgår av nedanstående sammanställning: Kostnadsökning Kostnadsminskning vid pris pr fe totalfoder 0,20 kr _ •' " » °'30 lotal kostnadsökning vid övergång till traktordrift 0,20 kr/fe °>30 ..

Msl

Msk

N

120—

130—

160 —

34,20 45,60

34,20 45^60

31 20 4L60

85,80 74,40

95,80 84,40

128.80 118,40

365 I k a l k y l e r n a h a a n v ä n t s följande p r i s e r , s o m a n s l u t a sig till prisläget 1953/54: Kvantitet Kronor Fotogen 1 liter 0,24 Bensin 1 „ 0,56 Smörjolja 1 ,, 1,80 Kalksalpeter 100 kg 25,42 Superfosfat 100 „ 16,10 40 % kalisalt 100 „ 17,10 Hästkött, kl. II 1 „ 2,60 Hästförsäkring: pr 100 kr Msl, Msk försäkringsvärde 2,20 N „ 3,50 Hästtimme 1,25 Foderenhet 0,20—0,30 K a l k y l e r n a r e d o v i s a s i följande

tabeller.

366 Kalkyl I alt. a Förutsällningar: en häst utan skogskörslor. 4,4 ht = 1 tt Fotogentraktor Msk

Msl

Intäkter ökande hästfoder fe ä 0,20 kr minskande hästgödselns värde, 1,5 öre pr fe . .

ki

kvant.

602,40

602,40

2 733

-45.18

— 45,18

— 41,00

557,22 858,42

557,22 858.42

505,60 778,90

kvant.

kr

3 012

Intäktsökning vid ett fe-pris av 0,20 kr pr fe d:o vid fe-pris av 0,30 kr pr fe . . . .

kvant.

54fl,60

Kostnader antal traktortimmar ökande driv- och smörjmedel till traktorn startbensin fotogen 4 1/timmar, minus halva mängden startbensin smörjolja 6 1/50 t - f 7 1 + 4 1 rep. och underhåll av traktorn . . . . avskr. och ränta för traktorn förvaring av traktorn försäkring av traktorn avskr. och ränta å ökat redskapskap. (plog, fjäderharv, krokpinnharv och vält) S:a

242 1001 9181 411 1,—/t

220,32 73,80 242 — 658,62 75,—

45-

56,-

33,60

217,44 73,80 239 — 658,62 75,— 45 —

567 1

136,08 52,20 163,90 632,81

291 1,10/t

/D,

45,—

80,30

80,30

80,30

1 451,04

1 445,10

1 218,89

minskande 110,63 110,63 avskr. och ränta för hästen 26,40 11-3,50 26,40 försäkring av hästen 12 • 2,20 underhåll » » 36,— 36,— nyskoning 2 ggr ä 18,— 12,— 12 — omläggning av skor 2 ggr å 6,— 15,— veterinär och medicin 15 — lejd häst för självbindarskörd . . 10,2 -)— 41 17,75 9,9 + 41 17,38 5 , 1 + 2 1

99,04 38,50 36,— 12 — 15,— 8,88

S:a Kostnadsökning

217,78 233,26

217,41 1 227,75

209,42 1 009,47

Beräknad kostnadsökning vid införandet av traktor vid ett pris pr fe hästfoder 0,20 kr pris pr fe hästfoder 0,30 kr

676,04 374,84

670,53 369,33

503,87 230,57

367 Kalkyl I alt. a Förutsättningar: en häst utan skogskörslor. 4,4 ht = 1 tt Bensintraktor Msl

Msk

kvant.

kr

3 012

602,40

kvant.

N kr

kvant.

kr

602,40

2 733

546,60

Intäkter ökande hästfoder fe å 0,20 kr minskande hästgödselns värde, 1,5 öre pr fe . . Intäktsökning vid ett fe-pris av 0,20 kr pr fe d:o vid fe-pris av 0,30 kr pr fe

,

— 45,18

— 45,18

— 41,00

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

Kostnader antal traktortimmar 242 239 149 ökande driv- och smörjmedel till traktorn 316,96 508,48 515,20 bensin, 3,8 1/t 16,96 — 300,— 215,20 -- 3 0 0 , — 208,48 — 300,— avgår restitution 36,— 46,80 201 261 46,80 261 smörjolja 6 1/100 t + 7 1 + 4 1 . . 163,90 239,— 1,10/t 1,—/t 242 — rep. och underhåll av traktorn . . . . 658,62 632,81 658,62 avskr. och ränta för traktorn 75,— 75 — 75 — förvaring av traktorn 45,4545 — försäkring av traktorn avskr. och ränta å ökat redskapskap. (plog, fjäderharv, krokpinnharv och vält) 80,30 80,30 80,30 S:a

1 353,20

1 362,92

minskande 110,63 avskr. och ränta för hästen . 12 • 2,20 26,40 försäkring av hästen underhåll » » .... 36 — nyskoning 2 ggr ä 18,— . omläggning av skor 2 ggr å 6, G,— 12 — veterinär och medicin . . . 15,— lejd häst för självbindarskörd . . 10,2 + 41 17,75 i»,i)

4 4t

1 049,97

110,63 26,40 11-3,50

99,04 38,50

36,— 12 — 15 — 17,38 5,1 4-21

36 — 12,— 15,— 8,88

S:a Kostnadsökning

217,78 1 145,14

217,41 1,135,79

209,42 840,55

Beräknad kostnadsökning vid införandet av traktor vid ett pris pr fe hästfoder 0,20 kr pris pr fe hästfoder 0,30 kr

587,92 286,72

578,57 277,37

334,95 61,65

368 Kalkyl II alt. a Förutsättningar: två hästar utan skogskörslor. 4,4 ht = 1 tt Fotogentraktor Msl

Intäkter ökande hästfoder fe å 0,20 kr minskande hästgödselns värde, 1,5 öre pr fe . .

Msk

kvant.

kr

5 682

Intäktsökning vid ett fe-pris av 0,20 kr pr fe d:o vid fe-pris av 0,30 kr pr le . . . .

kvant.

X kr

kvant.

kr

1136,40

1136,40

5 260

1052,—

— 85,23

— 85,23

78,90

1051,17 1619,37

1051,17 1619,37

973,10 1499,10

Kostnader antal traktortimmar ökande enl. kalkyl I minskande avskr. och ränta för hästarna försäkring av hästarna underhåll » » •_„

1 451,04

1 445,16

1 218,89

221,26 52,80 126,—

221,26 52,80 126,—

198,08 77,— 126,—

S:a Kostnadsökning

400,06 1 050,98

400,06 1 045,10

401,08 817,81

Beräknad kostnadsökning vid införandet av traktor vid ett pris pr fe hästfoder 0,20 kr pris pr fe hästfoder 0,30 kr

— 0,19 —568,39

— 6,07 —574,27

—155,29 —081,29

369 Kalkyl II alt. a Förutsättningar: två hästar utan skogskörslor. 4,4 hl = 1 tt Bensintraktor Msl

Intäkter ökande hästfoder fe å 0,20 kr minskande hästgödselns värde, 1,5 öre pr fe . . Intäktsökning vid ett fe-pris av 0,20 k r p r f e d:o vid fe-pris av 0,30 kr pr fe . . . .

Msk

kvant.

kr

5 682

kvant.

N kr

kvant.

kr

1136,40

1136,40

5 260

1 0o2 —

— 85,23

— 85,23

78,90

1051,17 1 619,37

1051,17 1 619,37

973,10 1 499,10

Kostnader antal traktortimmar ökande enl. kalkyl I minskande avskr. och ränta för hästarna försäkring av hästarna underhåll » »

1 362,92

1 353,20

1 049,97

221,26 52,80 126,—

221,26 52,80 126,—

198,08 77,— 126 —

S:a Kostnadsökning

400,06 962,86

400,06 953,14

401,08 648,89

Beräknad kostnadsökning vid införandet av traktor vid ett pris pr fe hästfoder 0,20 kr pris pr fe hästfoder 0,30 kr

— 88,31 — 656,51

— 98,03 — 666,23

—324,21 — 850,21

370 Kalkyl I och 11 alt. b Omvandlingstal: 1 t t = 2 , 5 ht Fotogen

traktor Msl

kvant.

Msk kr

kvant.

N kr

kvant.

kr

Kostnader antal traktortimmar 426 ökande driv- och smörjmedel till traktorn startbensin 1 175 fotogen 1 3 1/t minus halva mängden startbensin 1190 smörjolja 1 6 1/50 + 7 1 4 - 4 1 65 rep. och underhåll av traktorn 0,80 kr/t avskr. och ränta för traktorn förvaring av traktorn försäkring av traktorn avskr. och ränta å ökat redskapskap. S:a

419 98,—

98,—

285,60 1169 117,— 65 340,80 0,80 kr/t 658,62 75,— 45,— 80,30

58,80

280,56 727 117,— 41 335,20 0,90 kr/t 658,60 75,— 45,— 80,30

174,48 73,80 234,— 632,81 75 45 80^30

1 700,32

1 689,06

1 374,19

Sammanfattning kalkyl I alt. b. Förutsättning: en häst utan skogskörslor, 2,5 Ht = l Tt. Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 » Kostnader ökande enl. ovan minskande enl. alt. a Kostnadsökning

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

1700,32 —217,78 1 482,54

1689,66 —217,41 1 472,25

1374,19 — 209,42 1 164,77

Beräknad kostnadsökning vid införandet av traktor vid ett pris pr fe hästfoder 0,20 kr pris pr fe hästfoder 0,30 kr

925,32 624,12

915,03 613,83

659,17 385,87

Sammanfattning kalkyl II alt. b Förutsättningar: två hästar ulan skogskörslor. 2,5 ht== 1 It Fotogentraktor Msl kvant. Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 » Kostnader ökande enl. kalkyl I b minskande enl. kalkyl II a

....

Msk

kr

kvant.

ki

kvant.

1 051,17 1 619,37

1 051,17 1 619,37

973,10 1 499,10

1 700,32 — 400,06

1 689,66 — 400,06

1 374,19 — 401,08

Kostnadsökning

1 300,26

1 289,60

973,11

Beräknad kostnadsökning vid införandet av traktor vid ett pris pr fe hästfoder 0,20 kr pris pr fe hästfoder 0,30 kr

249,09 319,11

238,43 — 329,77

0,01 525,99

371 Kalkyl I och 11 alt. b Omvandlingstal: 1 tt = 2,5 ht Bensintraktor Msk

Msl kvant.

kr

Kostnader antal traktortimmar

kvant.

kr

kvant.

kr

ökande driv- och smörjmedel till traktorn 668,64 414,96 bensin 1 2,85 1/t 679,84 379,84 — 300,— 368,64 — 300,— 114,96 avgår restitution — 300, 37 66,60 26 46,80 66,60 smörjolja 1 6 1/100 t 4 - 7 1 4 - 4 1.. 37 335,20 0,90 kr/t 234 — rep. och underhåll av traktorn . . . . 0,80 kr/t 340,80 632,81 658,60 658,62 avskr. och ränta för traktorn 75,— 75,— 75 — förvaring av traktorn 45,— 45 — 45,— försäkring av traktorn 80.30 80,30 80.30 avskr. och ränta å ökat redskapskap. 1 228,87 1 629,34 1 646,16 S:a Sammanfattning kalkyl I alt. b. Förutsättning: en häst utan skogskörslor, 2,5 Ht = 1 Tt. Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr . . . . » » » 0,30 » . . . .

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

1 646,16 -217,78

1 629,34 — 217,41

1 228,87 — 209,42

Kostnadsökning

1 428,38

1 411,93

1 019,45

Beräknad kostnadsökning vid införan det av traktor vid ett pris pr fe häst foder 0,20 kr pris pr fe hästfoder 0,30 kr

871,16 569,96

854,71 553,51

513,85 240,55

Kostnader ökande enl. ovan minskande enl. alt. a

Sammanfattning kalkyl II alt. b Förutsättningar: två hästar utan skogskörslor. 2 , 5 h t = l l l Bensintraktor Msk

Msl kvant.

kr

kvant.

kr

kvant

kr

....

1 051,17 1 619,37

1 051,17 1 619,37

973,10 1 499,10

Kostnader ökande enl. kalkyl I b minskande enl. kalkyl II a Kostnadsökning

1 646,16 — 400,06

1 629,34 — 400,06

1 228,87 — 401,08

1 246,10

1 229,28

827,79

194,93 — 373,27

178,11 390,09

145,31 671,31

Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 »

Beräknad kostnadsökning vid införandet av traktor vid ett pris pr fe hästfoder 0,20 kr pris pr fe hästfoder 0,30 kr

372 Kalkyl III att. a Förutsättningar: en häst med skogskörslor. 4,4 h t = 1 tt Fotogentraktor Msl kvant. Kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

enl. I a

Kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

på grund av skogskörslor

Msk kr

Kostnadsökning vid utbyte av häst mot traktor vid skogskörslor 0,20 kr/fe 0,30 »

kvant

X kr

kvant

kr

676,04 374,84

670,53 369,33

503,87 230,57

85,80 74,40

95,80 84,40

128,80 118,40

761,84 449,24

766,33 453,73

632,67 348.97

Kalkyl IV alt. a Förutsättningar: två hästar med skogskörslor. 4,4 h t = 1 tt Fotogentraktor Msl kvant. Intäktsökning 0,20 kr/fe 0,30 » Kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

Msk kr

kvant.

X

kr

kvan

kr

enl. II a — 0,19 — 568,39

— 6,07 — 574,27

-155,29 -681,29

85,80 74,40

95,80 84,40

128,80 118,40

85,61 — 493,99

89,73 — 489,87

26,49 562,89

på grund av skogskörslor

S:a intäktsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

373 Kalkyl III alt. a Förutsättningar: en häst med skogskörslor.

4,4ht=ltt

Bensintraktor Msl kvant. Kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

enl. I a

Kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

på grund av skogskörslor

Msk kr

Kostnadsökning vid utbyte av häst mot traktor vid skogskörslor 0,20 kr/fe 0,30 »

kvant.

N kr

kvant.

kr

587,92 286,72

578,57 277,37

334,95 61,65

85,80 74,40

95,80 84,40

128,80 118,40

673,72 361,12

674,37 361,77

463,75 180,05

Kalkyl IV alt. a Förutsättningar: två häslar med skogskörslor. 4,4 h l = 1 tt Bensintraktor Msl kvant.

Intåktsökning 0,20 kr/fe 0,30 » Kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 i

kvant.

X kr

kvant.

kr

enl. II a — 88,31 — 656,51

— 98,03 — 666,23

— 324,21 — 850,21

85,80 74,40

95,80 84,40

128,80 118,40

— 2,51 —582,11

— 2,23 —581,83

—195,41 —731,81

på grund av skogskörslor

S:a intåktsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

24 Msk kr

37-1 Kalkyl III alt. b Förutsättningar: en häst med skogskörslor. 2 , 5 h t = l t l F o t o c e n t r a k tor

Kostnadsökning 0 20 kr/fe 0,30 »

enl. I b

Kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

på grund av skogskörslor

S:a kostnadsökning 0 20 kr/fe 0,30 »

X

Msk

Msl

kvant

kr

kr

kvant

kvant.

kr

925,32 624,12

915,03 613,83

659,17 385,87

85,80 74,40

95,80 84,40

128,80 118,40

1 011,12 698,52

1 010,83 698,23

787,97 504,27

Kalkyl IV alt. b Förutsättningar: två hästar med skogskörslor. 2.5 ht = I tt Fotogentraktor Msl kvant. Kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

enl. II b

ostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

på grund av skogskörslor

S:a kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

Msk kr

kvant.

X kr

kvant.

kr

249,09 —319,11

238,43 —329,77

0,01 —525,99

85,80 74,40

95,80 84,40

128,80 118,40

334,89 —244,71

334,23 —245,37

128,81 —407,59

375 Kalkyl HI alt. b Förutsättningar: en häst med skogskörslor. 2 , 5 h t = l t t Bensintraktor Msk

Msl kvant. Kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

enl. I b

Kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

på grund av skogskörslor

S:a

kr

kr

kvant.

kr

871,16 569,96

854,71 553,51

513,85 240,55

85,80 74,40

95,80 84,40

128,80 118,40

956,96 644,36

950,51 637,91

642,65 358,95

kostnadsökning

0,20 kr/fe 0,30

kvant.

B

Kalkyl IV alt. b Förutsättningar: två hästar med skogskörslor. 2,5 h t = l tt Bensintraktor Msl kvant Kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

enl. II b

Kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,30 »

på grund av skogskörslor

S:a kostnadsökning 0,20 kr/fe 0,31) »

Msk kr

kvant.

X kr

kvant

kr

194,93 — 373,27

178,11 — 390,09

— 145,31 — 671,31

85,80 74,40

95,80 84,40

128,80 118,40

280,73 — 298,87

273,91 — 305,69

— 16,51 — 552,91

376 Kalkyl Va Förutsättningar: en häst utan skogskörslor ersattes med traktor (kalkyl l a ) + användning av traktorn olika antal limmar utom gården. 4,4ht = l II Fotogen traktor (— = kostnadsminskning)

A. 50 traktortimmar utom gården Intäkter Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 » Kostnader ökande driv- och smörjmedel enligt kalkyl I gårdens andel av övriga traktorkostnader . . . . avskrivning och ränta å ökat redskapskapital enligt kalkyl I

Msl

Msk

N

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

350,12 875,19

347,24 870,96

221,88 720,11

80,30

80,30

80,30

S:a

1 305,61 -217,78

1 298,50 — 217,41

1 022,29 — 209,42

Kostnadsökning Beräknad kostnadsökning vid införande axtraktor vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 »

1 087,83

1 081,09

812,87

530,61 229,41

523,87 222,67

307,27 33,97

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

350,12 756,65 80,30 1 187,07 —217,78

347,24 752,09 80,30 1 179,63 —217,41

221,88 599,48 80,30 901,66 —209,42

969,29

962,22

692,24

412,07 110,87

405,— 103,80

186,64 — 86,66

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

350,12 619,90 80,30 1 050,32 —217,78

347,24 615,10 80,30

221,88 448,05 80,30

1 042,64 —217,41

750,23 —209,42

832,54

825,23

540,81

275,32 — 25,88

268,01 — 33,19

35,21 —238,09

minskande enligt kalkyl I

B. 100 traktortimmar utom gården Intäkter Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 » Kostnader ökande d r i v - o c h smörjmedel enligt kalkyl I gårdens andel av övriga traktorkostnader . . . . avskrivning och ränta å ökat redskapskapital S:a minskande enligt kalkyl 1 Kostnadsökning Beräknad kostnadsökning vid införande avtraktor vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30» C. 200 traktortimmar utom gården Intäkter Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 » Kostnader ökande driv- och smörjmedel enligt kalkyl I gårdens andel av övriga traktorkostnader . . . . avskrivning och ränta å ökat redskapskapital S:a minskande enligt kalkyl I Kostnadsökning Beräknad kostnadsökning vid införande av traktor vid fe-pris 0,20 kr » » >, 0 , 3 0 »

377 Kalkyl V a Förutsättningar: en häst utan skogskörslor ersattes med traktor (kalkyl I a) + användning av traktorn olika antal timmar utom gården. 4,4 ht = 1 tt Bensintraktor (— «s kostnadsminskning)

.4. 50 traktortimmar utom gården Intäkter Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 » Kostnader ökande driv- och smörjmedel enligt kalkyl l a gårdens andel av övriga traktorkostnader . . . . avskrivning och ränta å ökat redskapskapital enligt kalkyl l a

Msl

Msk

N

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

262,— 875,19

255,28 870,96

52,96 720,11

80,30

80,30

80,30

S:a

1 217,49 — 217,78

1 206,54 — 217,41

853,37 — 209,42

Kostnadsökning Beräknad kostnadsökning vid införande avtraktor vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30»

999,71

989,13

643,95

442,49 141,29

431,91 130,71

138,35 —134,95

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

262,— 756,65 80,30

255,28 752,09 80,30

52,96 599,48 80,30

S:a

1 098,95 —217,78

1 087,67 —217,41

732,74 —209,42

Kostnadsökning Beräknad kostnadsökning vid införande avtraktor vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30»

881,17

870,26

523,32

323,95 22,75

313,04 11,84

17,72 —255,58

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

262,— 619,90 80,30

255,28 615,10 80,30

52,96 448,05 80,30

S:a

962,20 —217,78

950,68 —217,41

581,31 —209,42

Kostnadsökning Beräknad kostnadsökning vid införande av traktor vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30»

744,42

733,27

371,89

187,20 —114.—

176,05 —125,15

—133,71 —407,01

minskande enligt kalkyl I

B. 100 traktorlimmar utom gården Intäkter Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr )) » » 0,30 » Kostnader ökande driv- och smörjmedel enligt kalkyl l a gårdens andel av övriga traktorkostnader . . . . avskrivning och ränta å ökat redskapskapital minskande enligt kalkyl I

C. 200 traktortimmar utom gården Intäkter Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30» Kostnader ökande driv-och smörjmedel enligt kalkyl l a gårdens andel av övriga traktorkostnader . . . . avskrivning och ränta å ökat redskapskapital minskande enligt kalkyl I

378 Kalkyl V b Förutsättningar: en häst utan skogskörslor ersattes med Iraktor (kalkyl I b) + användning av traktorn olika antal timmar utom gården. 2,5 h t = 1 tt. Fotogentraktor

A. 50 traktorlimmar utom gården Intäkter Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 » Kostnader ökande driv- och smörjmedel enligt kalkyl I b gårdens andel av övriga traktorkostnader . . . . avskrivning och ränta å ökat redskapskapital enligt kalkyl I b

Msl

Msk

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778.90

500,60 1 037,63

495,56 1 030,81

307,08 865,39

80,30

80,30

80,30

S:a

1 618,53 — 217,78

1 606,67 — 217,41

1 252,77 - 209,42

Kostnadsökning Beräknad kostnadsökning vid införande avtraktor vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 »

1 400,75

1 389,26

1 043,35

843,53 542,33

832,04 530,84

537,75 204,45

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

500,60 950,09 80,30

495,56 942,85 80,30

307,08 764,70 80,30

S:a

1 530,99 — 217,78

1 518,71 -217,41

1 152,08 — 209,42

Kostnadsökning Beräknad kostnadsökning vid införande av traktor vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 »

1 313,21

1 301,30

942,66

755,99 454,79

744,08 442,88

437,06 163,76

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

500,60 828,06 80,30

495,56 820,35 80,30

307,08 633,50 80,30

S:a

1 408,96 — 217,78

1 396,21 — 217,41

1 020,88 — 209,42

Kostnadsökning Beräknad kostnadsökning vid införande avtraktor vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 »

1 191,18

1 178,80

811,46

633,96 332,76

621,58 320,38

305,86 32,56

minskande enligt kalkyl I

B. 100 traktortimmar utom gården Intäkter Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 » Kostnader ökande driv- och smörjmedel enligt kalkyl I b gårdens andel av övriga traktorkostnader . . . . avskrivning och ränta å ökat redskapskapital minskande enligt kalkyl I

C. 200 traktortimmar utom gården Intäkter Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr » » » 0.30 » Kostnader ökande driv- och smörjmedel enligt kalkyl I b gårdens andel av övriga traktorkostnader . . . . avskrivning och ränta å ökat redskapskapital minskande enligt kalkyl I

379 Kalkyl V b Förutsättningar: en häst utan skogskörslor ersätles med traktor (kalkyl I b ) + användning av traktorn olika antal timmar utom gården. 2 , 5 h t = l tt. Bensintraktor (— — kostnadsminskning) Msl

Msk

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

446,44 1 037,63

435,24 030,81

161,76 865,39

80,30 1 564,37 — 217,78 1 346,59

80,30

80,30

1 546,35 — 217,41

1 107,45 — 209,42

1 328,94

898,03

789,37 488,17

771,72 470,52

392,43 119,13

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

446,44 950,09 80,30

435,24 942,85 80,30

161,76 764,70 80,30

S:a

1 476,83 217,78

1 458,39 — 217,41

1 006,76 — 209,42

Kostnadsökning Beräknad kostnadsökning vid införande avtraktor vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 »

1 259,05

1 240,98

797,34

701,83 400,63

683,76 382,56

291,74 18,44

557,22 858,42

557,22 858,42

505,60 778,90

446,44 828,06 80,30

435,24 820,35 80,30

161,76 633,50 80,30

S:a

1 354,80 — 217,78

1 335,89 — 217,41

875,56 209,42

Kostnadsökning Beräknad kostnadsökning vid införande avtraktor vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 »

1 137,02

1 118,48

666,14

579,80 278,60

561,26 260,06

160,54 112,76

A. 50 traktortimmar utom gården Intäkter Intäktsökning vid fe-pris 0,20 kr » » i) 0,30 » Kostnader ökande driv- och smörj medel enligt kalkyl I b gårdens andel av övriga traktorkostnader . . . . avskrivning och ränta å ökat redskapskapital enligt kalkyl I b S:a minskande enligt kalkyl I Kostnadsökning Beräknad kostnadsökning vid införande avtraktor vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 » B. 100 traktortimmar utom gården Intäkter Intäktsökning vid fe pris 0,20 kr » » » 0,30 » Kostnader ökande driv- och smörjmedel enligt kalkyl I b gårdens andel av övriga traktorkostnader . . . . avskrivning och ränta å ökat redskapskapital minskande enligt kalkyl I

C. 200 traktortimmar utom gården Intäkter IntäUtsökning vid fe-pris 0,20 kr » » » 0,30 » Kostnader ökande driv- och smörjmedel enligt kalkyl I b gårdens andel av övriga traktorkostnader . . . . avskrivning och ränta å ökat redskapskapital minskande enligt kalkyl I

380 Kalkyl VI Förutsättningar: en häst med skogskörslor ersattes med traktor + användning av traktorn olika antal timmar ulom gården Bensintraktor Msl

Msk

0,20

0,30

0,20

0,30

0,20

0,30

50 Tt utom gården kostnadsökn. enl. kalkyl V a » p.gr.a. skogskörsl.

442,49 85,80

141,29 74,40

431,91 95,80

130,71 84.40

138,35 128,80

134,95 118,40

Total kostnadsökning

528,29

215,69

527,71

215,11

267,15

— 16,55

100 Tt ulom gården kostnadsökn. enl. kalkyl V a » p.gr.a. skogskörsl.

323,95 85,80

22,75 74,40

313,04 95,80

11,84 84,40

17,72 128,80

255,58 118,40

Total kostnadsökning

409,75

97,15

408,84

96,24

146,52

137,18

200 Tt utom gården kostnadsökn. enl. kalkyl V a » p.gr.a. skogskörsl.

187,20 85,80

114,00 74,40

176,05 95,80

125,15 84,40

133,71 128,80

•407,01 118,40

Total kostnadsökning

273,00

— 39,60

271,85

40,75

4,91

288,61

2,5 Ht = 1 Tt 50 Tt utom gården kostnadsökn. enl. kalkyl V b » p.gr.a. skogskörsl.

789,37 85,80

488,17 74,40

771,72 95,80

470,52 84,40

392,43 128,80

119,13 118,40

Total kostnadsökning

875,17

562,57

867,52

554,92

521,23

237,53

100 T t ulom gården kostnadsökn. enl. kalkyl V b » p.gr.a. skogskörsl.

701,83 85,80

400,63 74,40

683,76 95,80

382,56 84,40

291,74 128,80

18,44 118,40

Total kostnadsökning

787,63

i,03

779,56

466,96

420,54

136,84

200 Tt utom gården kostnadsökn. enl. kalkyl V b » p.gr.a. skogskörsl.

579,80 85,80

278,60 74,40

561,26 95,80

260,06 84,40

160,54 128,80

112,76 118,40

Total kostnadsökning

665,60

353,00

657,06

344,46

289,34

5,64

M Ht = l Tt

BILAGA

3 Kalkylunderlag och kalkyler till kapitel 7 I. Specialodlingar Tekniskt

kalkylunderlag.*

Gröda: Höstvete Odlingens omloppstid: 1 år Utsäde: 220 kg Skördealt.:

lågt

högt

10 t 150 kg 200 ,, 50 „

10 t 300 kg 300 „ 100 „

lågt

högt

2 200

3 500

lågt

högt

100 kg 50 „ 100 „

200 kg 100 „ 250 „

lågt

högt

1 700

3 000

Gödsling: kreatursgödsel salpeter superfosfat 40 °/o kalisalt Skördealt.: Skörd: kg kärna Gröda: Havre Odlingens omloppstid: 1 år Utsäde: 220 kg Skördealt.: Gödsling: superfosfat 40 % kalisalt kalkkväve Skördealt.: Skörd: kg kärna Gröda: Jordgubbar Odlingens omloppstid: 4 år Plantor: 40 000 st; avstånd: 80X30 cm Gödsling: kreatursgödsel halmig hästgödsel . . . svavelsyrad ammoniak salpeter superfosfat svavelsyrad kali 1

l:a året

2:a året

3:e aret

4:e året

45 t 5„ 300 kg 100 „ 400 „ 400 „

300 kg 100 „ 400 „ 400 „

300 kg 100 „ 400 „ 400 „

300 kg 100 „ 400 „ 400 „

Utsäde, plantor, gödsling, skörd och arbete angivas i mängder per hektar.

medeltal pr år

12 500 kg 300 „ 100 „ 400 „ 400 „

382 lågt

Skördealt.: bkord:

högt

pr ha under olika delar av omloppstiden

pr ha i medeltal under hela omloppstiden

pr ha under olika delar av omloppstiden

pr ha i medeltal under hela omloppstiden

4 000 3 500

2 875

7 000 5 000

4 750

medeltal pr år

4 är

medeltal pr år

355 575 186

1 420 3 800 1 044

355 950 261

2:a—3:e året, kg/år 4:e året

Arbete: ^ år jordberedning, gödsling, plantering och skötsel under växttiden 1 420 Skörd 2 300 Tillägg, 20 % 744 Summa 4 464 Medeltal 1 116

6 2G4 1 566

Gröda: Hallon Odlingens omloppstid: 12 år Plantor: 6 700 st; avstånd: 200X75 cm

G .. . .. odshng: kreatursgödsel svavelsyrad ammoniak . . . superfosfat svavelsyrad kali

plante-

l:a

H

året

,. ing 50 t

300 kg 300 ,,

plantor bär: 2:a året 3:e—10:e åren l l : e — 12:e åren

3:e-12:e aren

medeltal pr ar

300 kg 300 „ 300 „

3X 40 t 10X300 10X300 10X300

14 t 300 kg 300 „ 300 „

högt

lågt

Skördealt.: „ . .. Skörd:

00 kg

2:a året

pr ha under olika delar av omloppstiden totalt

pr ha i medeltal under hela omloppstiden

G 700 st. 700 kg 4 000 „ 3 000 „

558 st.

3 225 ks?

Totalt pr omlopp 38 700 kg

Arbete: pCr. jordberedning, gödsling, plantering och skötsel under växttiden 6 187 Skörd 7 740 Tillägg, 20 °/o 2 785 Summa 16 712 Medeltal 1 393

pr ha under olika delar av omloppstiden

pr ha i medeltal under hela omloppstiden

558 st. 1 000 kg 5 550 „ 4 000 „

4 417 kg

53 000 ks

medeltal pr år

hela per.

medeltal pr år

516 645 232

6 187 10 600 3 357

516 883 280

20 144 1 679

383 Groda: Svarta vinbär Odlingens omloppstid: 13 år, varav 10 skördeår Plantor: 1800 st; avstånd: 225X250 cm r.-- , ,-

plante-

Isa

Gödslingkreatursgödsel salpeter superfosfat svavelsyrad kali

ring 40 t 150 kg 300 ,, 300 ,,

aret

Skördealt.:

medeltal pr år

330 t 12X300 12X300 12X300

10 t 300 kg 300 „ 300 „

högt

lågt pr ha u n d e r olika delar av omloppstiden

pr na i medeltal u n d e r hela omloppstiden

p r ha u n d e r olika delar av omloppstiden

pr ha i medeltal under hela omloppstiden

1 800X1,5 1800X2,0 1800X2,0X9

2 700 3 600 32 400

1800X2,0 1 800X2,5 1 800X3,0X9

3 600 4 500 48 600

Sköld:

3:e året 4:e > 5;e—13:e åren

150 kg

2:a—ISre åren

Summa Medeltal

56 700 4 362

38 700 2 977

. , . hela omArbete: loppstiden jordberedning, gödsling, plantering och skötsel under växttiden 3 606 Skörd 9 675 Tillägg, 20 °/o 2 656 Summa 15 937 Medeltal 1 228

pr ar

hela omloppstiden

pr ar

278 744 204

3 606 14 175 3 556

278 1980 273

21 337 1 641

-Besprutning: vinter: Carbolincum, 8 °/o-ig vår: Bordeauxvätska i blandningsförhållandet 2 : 0,5 : 100 höst: „ „ „ 1 - 1 : 100 Kostnaden i medeltal för vart och ett av de 13 åren = -g (kostnaden för besprutningsmaterial under 12 år-r 1 /» kostnaden för spruta). Gröda: Gurkor Odlingens omloppstid: 1 år 130 cm Gödsling: kreatursgödsel salpeter superfosfat 40 °/o kalisalt Skördealt.: Skörd

lågt 6 000 kg

30 t 100 kg 400 „ 400 „ högt 10 000 kg

384 Gröda: Rödbetor Odlingens omloppstid: 1 år Utsäde: 10 kg; radavstånd: 40 cm Gödsling: kreatursgödsel salpeter superfosfat 40 °/o kalisalt Skördealt.: Skörd

lågt 13 000 kg

30 t 400 kg 300 ., 200 ,. högt 20 000 kg

Gröda: Sockerbetor Odlingens omloppstid: 1 år Utsäde: fritt Gödsling: kreatursgödsel 30 t salpeter 400 kg superfosfat 300 ,, 40 °/o kalisalt 100 „ Skörd: Skördealt.: lågt betor 27 000 kg 0,80 1 XO,40 2 XO,14 3 = betskörden = fe blast på foderbordet . . 1 210 fe 0,80'X0,44 4 X0,l a = betskörden = fe massa å foderbordet . . 948,, 1 2 8

återstod efter lagringsförluster. blastprocent. fe pr kg foder. * kg betmassa med 11,4 Jo torrsubstans i retur pr kg betor.

Gröda: Bruna bönor. Odlingens omloppstid: 1 år Utsäde: 100 kg; radavstånd: 45 cm Gödsling: kreatursgödsel salpeter superfosfat 40 °/o kalisalt Skördealt.: Skörd

lågt 1500 kg

30 t 100 kg 300 „ 300 „ högt 2000 kg

Humleodling. 1. Tekniskt kalkglunderlag. a. Allmänt: Odlingens omloppstid 15 år. b. Plantering: 4000 sticklingar pr ha. Kalkylen beräknad pr 500 plantor. c Gödsling: Gödselslag pr 500 plantor.

högt 36 000 kg 1 613 fe 1264,,

385 anläggning -fl:a året

2:a-15:e åren

3 000 50 50 40 (500)

1 500 50 50 30 (150)

kreatursgödsel salpeter superfosfat . . . 4 0 % kalisalt . kalk

d. Diverse material. Anläggning och l:a året: Trådställningen (20 rader med 25 plantor per rad) ekstolpar, 8 m:s, 30 st uppsatta staglinor, 22 „ ,, stagskruvar, 22 „ ,, stagankare, 22 ,, nedlagda tråd till krok och stickor, 32 kg 1000 m = 1 7 5 kg galv. tråd knoptråd m. m. div. övrigt material: störar, 3—4 m:s, 500 st sprutmedel, 4 kg blåsten, 7 kg kalk, 2,5 kg nikotin hyra för motorspruta (400 1) bast för uppbindning 2:a och följande dr: 50 kg ranktråd 15 „ 10°/o nikotin 13 ,, svavelkalk 13 „ blåsten 25 „ kalk hyra för motorspruta (2 000 1) rep.-material, bast, korgar, saxar, knivar m. m. torkningskostnader e. Arbete (enligt uppgifter erhållna av förvaltare M. Paulin, Näsum). Anläggning och l:a aret: Trådställningen 500 par krokar och stickor 75 mt för tråduppsättning l:a årets skötsel 70 mt 60 kvt 12 t. sprutarbete 2:a och följanåe år: 150 mt 150 kvt plockning av 500 kg grön humle

386 f. Arbetsbehovets

fördelning

under

året.

Hittills har någon mera omfattande odling av humle endast förekommit i Näsums socken i nordöstra Skåne, där sedan början av 1920-talet Föreningen för Svensk Humleodling varit verksam. Ett 50-tal odlare äro anslutna till denna förening och under åren 1945—19 har den totala odlingen här omfattat något över 30.000 skördade plantor. Liknande odlings"grupper" som den nämnda planeras nu dels i Karlskronatrakten, dels i Urshult i Kronobergs län. Erfarenheter av arbetsbehovets fördelning under året finnas endast från Näsumområdet, för vilket följande uppgifter gälla: Vårarbetena, omfattande spridning av gödselmedel, avtäckning med plog, frånhackning och beskärning, upphängning av r a n k t r å d a r + harvningar, inträffa samtidigt med det vanliga vårbruket. Tre eller eventuellt flera gallringar och uppbindningar företagas sedan under sommaren liksom 6 å 7 besprutningar. Plockningen av humlen företages från slutet av augusti till början av september. Genom att använda sorter med olika mognadstid kan plockningstiden utsträckas. Två sådana sorter finnas redan, varav den ena mognar 10—14 dagar tidigare än den andra. Storleken av don odling, som en familj med 3 ä 4 familjemedlemmar lämpligen kan sköta, kan angivas till 400 ä 500 plantor. Med en skörd av 1 kg grön humle pr planta på en odling om 500 plantor avklaras plockningen på en tid av c:a 14 dagar av 2—3 personer vid en dagligen plockad mängd av 15 kg grön humle. g. Skörd. Medelavkastningen pr skördad planla har vid Näsum uppgått till följande sedan Föreningen för Svensk Humleodling startades: År

1926—1935 1930—1939 1936—1945 1940—1949

Medelskörd torr humle i g pr skördad planta 177 201 217

225 Det uppgives, att goda möjligheter finnas att genom växtförädling öka avkastningen pr planta. I kalkylen räknas med en avkastning pr planta av 200 resp. 250 g tonhumle. h. Övrigt. Svårigheten vid humleodling ligger framför allt i hur torkningen av humlen skall ordnas. Det uppgives att möjligheter finnas att lösa detta problem i samarbete med bryggerierna, på vars mallkölnor torkningen mycket väl kan företagas. Då torkningen måste omfatta relativt stora partier måste, där humleodling skall igångsättas, s. k. odlargrupper bildas. Detta innebär, att 10 ä 20 odlare inom en bygd komma överens om att starta odling och i samband härmed gemensamt ordna torkningsfrågan med något lämpligt bryggeri. 2.

Kalkgluppställning.

Vanliga jämförelsegrödor användas. Kalkylen uppgöres för 500 plantor, d. v. s. en areal av 0,125 ha, vilken areal användes som jämförelseareal. Dessutom sker en uppmultiplicering till 0,5 ha för att erhålla samma jämförelseareal som för övriga grödor.

387 3. Rörliga kostnader. Som rörliga kunna följande kostnader betraktas. Materialkostnader: kreatursgödsel handelsgödsel ranktråd kemikalier f. besprutning hast, div. rep.-material Arbetskostnader övriga rörliga kostnader: 4 % ränta ä 8/i5 av anläggningskapitalet avskrivning av anläggningskapitalet på 15 år.

Arbetsförbrukning,

detaljredovisning.

Gröda: Höstvete och havre Exkl. bindarskörd och tröskning Delvis F. Ericsons normtal Höstvete helträda m. sådd 45 halvträda m. sådd 35 medeltal skörd, inkörning, tröskning 60 maskinstation, för bindare o. tröskverk återstår uppsättning o. inkörning höstplöjning (ArLetsledaren) .^.

3 000 kg/ha

2200kg/ha

3 500 kg/ha

30 20

26 20

33 -0

93 Arbetsförbrukningsindex 110 (Räkenskapsresultaten 1943—48 för grupperna 5—10 och 10—20 ha åker)

8,6

9,3

S:a

94,6 95

102,3 100

S:a

I kalkylen använda Havre sådd, gödsel m. m inkörning höstplöjning

2 300 17 20 20 S:a •10% S:a

I kalkylen använda

3 000

17 17 20

17 22 20

54 5,4

59 5,9

59,4 f'0

64,9 65

388 Gröda: Jordgubbar 4 års omloppstid 1-n året

Totalskörd: 11500kg tim.

jordberedning transport o. spridning av gödsel kreatursgödsel, 50 ton handelsgödsel, 1 200 kg i 3 spridningar. . plantering, 40 000 : 100 hackning maskin 4 ggr ä 8 tim hand 3 „ (280 m/tim.) . . . . . 40 000-0,008 plantplockning, p^

tim.

19 000 kg tim.

20 100 6 400 32 135 188

2:a—4:e åren transport o. spridning av handelsgödsel 3 X 3 spridningar hackning, 3X167 plockning, 5 kg/tim höstplöjning 4:e året

18 501 2 300

S:a

Gröda: Hallon 12 års omloppstid Hösten före första året

3 800 20

2 300 1 420

3 800 1 420

+ 20 %

3 720 744

5 220 1 044

S:a pr år

4 464 1 116

6 264 1 566

Totalskörd: 38700 kg

jordberedning transport o. spridning av kreatursgödsel, 50 ton plantering av 6 700 plantor, 14-6,7

äSOTOk,

20 100 94

l:a året transport o. spridning av handelsgödsel 900 kg i 3 spridningar maskinhackning (harvning), 4 gånger handhackning, 4 gånger uppsättning av stöd, 5 000 m gallring av skott 2:a året transport o. spridning av handelsgödsel . . . . uppbindning hackning plockning, 5 kg/tim borttagning av skott som burit samt gallring av skott, 4-18

^

6 220 120 18 6 100 220 140

200 72

389 <t-, 12-e åren o.e—ii.e uren

Totalskörd:

38700kg t i m

transport o. spridning av kreatursgödsel, 2-3-40 handelsgödsel, 3 spridningar/år hackning, 10-220 tim , , . 6 700-0,05 plantplockntng, — p ~ — uppbindning plockning, 5 kg/tim borttagning av skott som burit och gallring av skott, 9-72 röjning slåttermaskin o. hästräfsa+bränning . . . . årderkörning hästräfsa o. bränning

tim_

53000kg t,m.

240 60 2 200 1Q7 lw/

1 000 10 400

7 600 648

7 740 Besprutningar 11 år å 2 ggr (första o. sista året vardera 1 gång)

10 15 5 5 351

10 600

836 7 740 6 187

6 187

10 600 6 187

+ 20 %

13 927 2 785

16 787 3 357

Medeltal pr år

16 712 1 393

20 144 1 679

Totalskörd:

38700 kg

Hösten fore första aret halvträdesbearbetning transport o. spridning av gödsel kreatursgödsel, 40 ton handelsgödsel, 750 kg i 2 spridningar . . plantering 15 buskar/tim

tim.

Gröda: Svarta vinbär 13 års omloppstid

l:u—2:a aren transport o. spridning av gödsel handelsgödsel, 150+900 kg i 3 spridningar harvning, 2-6 gånger ä 4 tim handhackning, 2 gånger 1 min. pr buske o. gång S:e—13:e åren transport o. spridning av gödsel kreatursgödsel, 90 ton handelsgödsel, 22 spridningar harvning, 11-6 gånger å 4 tim 25

56 700 kg

tim. 20 80 4 120

6 48 60

180 44 264

tim.

390 Totalskörd:

handharvning, 11 gånger plockning, 4 kg bär/tim beskärning, 11 gånger 30 buskar/tim röjning 13:e året 12 buskar/tim höstplöjning

38 700 kg tim.

tim.

56 700 kg tim.

330 9 675

14 175 660

150 20

Besprutningar 12 år, 3 sprutningar ä 45 tim

1 620 9 675 3 606

3 606

14 175 3 606

+ 20 %

13 281 2 656

17 781 3 556

Medeltal pr år

15 937 1 226

21 337 1641

Gröda: Gurkor Totalskörd :

jordberedniug sådd transport o. spridning av gödsel kreatursgödsel, 30 ton handelsgödsel, 900 kg i 2 spridningar . . maskinhackning, 3 gånger handhackning, 2 gånger plockning, 15 kg/tim ' höstplöjning

(i 000 kg tim.

tim.

20 5 60 4 30 90

400 400 229

+ 20%

tooooi, tim.

667 20 229

629 126 775

Varav exkl. plockning

667 229 896 179 1 075

275 Gröda: Bödbetor Totalskörd:

jordberedning sådd transport o. spridning av gödsel kreatursgödsel, 30 ton handelsgödsel, 200 kg i 3 spridningar . . . . hackning maskin 4 gånger hand 1 80 upptagning, ^ = 36 kg/tim

13 000 kg tim.

tim.

20 000 kg tim.

20 5 60 6 32 50 361

391 Totalskörd:

13 000 kg tim.

tim.

höstplöjning

361 193 + 20%

Gröda: Sockerbetor

20 000 kg lim.

Totalskörd:

jordberedning sådd transport o. spridning av gödsel kreatursgödsel, 30 ton handelsgödsel, 800 kg i 2 spridningar . . maskinhackning, 4 gånger gallring 1 :a handhackning efter gallring 2:a „ „ „ upptagning lastning, avlastning o. körning rotfr av 400—500 m (1,5 tim/1 200 kg) körning ytterligare 1 000 m, 40 min/lass med lass fr. o. å lastning, avlastning o. körning av blast 45 % av rotfr.-skörden 400X500 m (2 tim/1 200 kg) höstplöjning

554 111

749 150

000 kg lim.

Gröda: Bruna bönor jordberedning transport o. spridning av gödsel kreatursgödsel, 30 ton handelsgödsel, 700 kg i 1 spridning . . . . sådd (m. enradig rotfr.-såmaskin) maskinhackning, 3 gånger handhackning, 2 gånger upptagning hässjning inkörning, tröskning o. rensning höstplöjning

tim.

36 000 kg lim.

20 3 60 4 20 85 61 53 133 (30 lass)

(23 lass)

20 69 459

-20%

556 193

20 459

92 459

528 106

551 110

661 tim.

20 60 2 5 15 100 30 10 60 20 322 + 2 0 % _64 386

392 Differenskalkyler. Höstvete Skördcalt.:

1950 lågt högt kronor kronor

Intäkter kärna S:a intäkter Rörliga kostnader utsäde kreatursgödsel handelsgödsel arbete ränta å m a r k f ö r r å d maskinhyra S:a intäkter

S:a rörliga kostnader S:a rörliga kostnader

1951 lågt högt kronor kronor

1953 lågt kronor

högt kronor

682 682

1 085

1 400

1 645

1 400

1 034

77 150 69 181 12 30

77 150 126 190 14 40

99 165 75 214 14 35

99 165 135 225 16 47

114 180 80 266 15 43

114 180 144 280 18 59

519 163

597 488

602 278

687 713

698 336

795 850

1951 ränteberäkning

årskostnader

kapital

Markförrådets storlek: 1950 ränteberäkning

kapital

utsäde . . 77 kreatursgödsel. 150 handelsgödsel. 69

4 % av

årskostnader

kapital

12: 4 % av 150 resp. 14: 4 % av 69 resp. 126

1953 ränteberäkning

årskostnader

114 4 % av 339 14: resp. 399 16:

4 % av 374 15: resp. 438 18:

180 80 resp. 144

75 resp. 135

Havre Skördealt.:

1950 lågt högt kronor kronor

lågt kronor

högt kronor

990 Intäkter kärna S:a intäkter

1953 lagt högt kronor kronor 391

37-1

66 46 114 2 27

66 103 124 3 36

84 53 135 3 30

84 119 146 4 42

62 58 168 2 38

255 119

332 328

305 256

395 595

328 63

62 133 182 4 53 434 256

Rörliga kostnader

ränta å m a r k f ö r r å d .

S:a intäkter

S:a rörliga kostnader S:a rörliga kostnader

Markförrådets storlek: 1951

kapital utsäde . handelsgödsel

räntebcräkning

årskostnader

66 4 % av 33] 46 4 % av 231 23 resp. 103 4 % av 52] r e s p - ö

kapital 84

ränteberäkning 4 % av

årskostnader 69

kapital 62

reSp 102

'

53resp.l99l

58 resp. 1331

1953 ränteberäkning 4 % av 60 resp. 98

firskostnåder

393 Jordgubbar 1950 lågt högt kronor kronor

1951 högt lågt kronor kronor

3 163 200

5 225 200

4 313 200

7 125 20C

4 456 200

7 363 200

3 363

5 425

4 513

7 325

4 656

7 563

250 188 289 160 2 120 30

250 188 289 256 2 975 30

250 206 314 290 2 511 30

25C

275 225 333 288 4 385 33

k o s t n a d e r 3 037 326 kostnader

3 988 1 437

3 601 912

314 464 3 524 3C 4 786 2 53i

275 225 333 180 3 125 33 4 171 485

5 539 2 024

1951 räntebcräkning

årskostnader

kapita

1953 rånteberäkning

årskostnader

4 % a v 829

33 Skördealt.:

Intäkter bär S:a

intäkter

Rörliga kostnader

S:a r ö r l i g a S:a i n t ä k t e r — S:a r ö r l i g a Markförrådels

2oe

1953 lågt högt kronor kronor

storlek:

, ., , kapital p l a n t o r . . 1 000 kreatursgödsel . 188 handelsgödsel . 289

1950 ränteberjknjng

årskostnaai.r

kb apital

4 % av

1 000

1 000

4 % a v 500 30

206 4 % av 760

4 % av 165

225 Hallon 1953 lågt högt kronor kronor

1950 högt lågt kronor kronor

1951 högt lågt kronor kronor

3 548 112

4 859 112

4 515 112

6 184 112

4 838 84

6 626 84

3 660

4 971

4 627

6 296

4 922

6 710

140 210 218 172 223 58 2 647 63

140 210 218 236 223 58 3 190 63

140 231 240 313 322 110 3 134 72

140 231 240 429 322 110 3 778 72

140 252 257 194 215 84 3 900 71

140 252 257 266 215 84 4 701 71

k o s t n a d e r 3 731 kostnader —71

4 338 633

4 562 65

5 322 974

5 113 —191

5 986 724

årskost- knnitil n a d e r kapitat

1953 r åan t eib eg-

årskostnader

Skördealt.:

Intäkter

S:a

intäkter

Rörliga kostnader

S:a r ö r l i g a S:a i n t ä k t e r — S:a r ö r l i g a Markförrådets

storlek:

. ., . kapital

plantor . . 2 010 kreatursgödsel . 210 handelsgödsel . 218 stöd 693

1950 räntebe- årskost- i,„„«_i å k n i n g nåder k a n I t a l

4 % av 1 005 4 % av

4 % av 4 % av

109 346

1951 ränteberäkning

231 4 % av 1 800 240 1 320

kn

n

2 010

2 010 63

r

252 4 % av 1764 257 1 008

394 Svarta

vinbär 1950

högt kronor

1953 Skördealt.:

lågt kronor

3 572

5 234

3 870

5 671

4 019

5 889

S:a i n t ä k t e r

3 572

5 234

3 870

5 671

4 019

5 889

117 150 213 420 2 329 38

117 150 213 420 3 118 38

138 165 222 517 2 759 44

138 165 222 517 3 692 44

110 180 228 554 3 433 37

110 180 228 554 4 595 37

3 267 305

4 056 1 178

3 845 25

4 778 893

4 542 —523

5 704

årskost- K. d l, l. a l, nader P

1953 ränteberakning

lågt kronor

högt kronor

lågt kronor

högt kronor

Intäkter här Rörliga kostnader plantor kreatursgödsel handelsgödsel besprutningsmtrl arbete ränta å markförråd S:a r ö r l i g a k o s t n a d e r S:a i n t ä k t e r — S:a r ö r l i g a k o s t n a d e r

J85

Markförrådets storlek: 1950 ränteberäkning

kanital kapital p l a n t o r . . 1 530 kreatursgödsel . 150 handelsgödsel . 213

1 794

4 % a v 765 4 % av

1951 ranteberäkning

årskost- k -. , nåder k a l " t a l

165 4 % av 1 090

4 % a v 107

årskostnåder

180 4 % av 919

228 Gurkor Skördealt.:

1950 lågt högt kronor kronor

1951 lågt högt kronor kronor

1953 lagt högt kronor kronor

Intäkter gurkor

2 400

4 000

2 400

4 000

2 400

4 000

2 400

4 000

2 400

4 000

2 400

4 000

Rörliga kostnader utsäde kreatursgödsel handelsgödsel arbete ränta å markförråd

140 450 153 1 435 15

140 450 153 2 043 15

140 495 167 1 699 16

140 495 167 2 419 16

120 540 162 2 114 16

120 540 162 3 010 16

S:a r ö r l i g a k o s t n a d e r S:a i n t ä k t e r — S:a r ö r l i g a k o s t n a d e r

2 193 207

2 801 1 199

2 517 —117

3 237 763

2 952 - -552

3 848 152

årskost- kapinader tal

1953 ränteberäkning

årskostnader

4 % a v 411

16 S.a i n t ä k t e r

Markförrådets storlek:

utsäde kreatursgödsel.. handelsgödsel ..

kapital

1950 ränteberäkning

140 450 153

4 % a v 701 4 % av 225 4 % av 77)

årskostnader

kapital 140) 495 167

1951 ränteberäkning

4 % a v 401

120] 540 162

595 Rödbetor 1950 lågt högt kronor kronor

Skördealt.:

1951 lågt högt kronor kronor

1953 lågt högt kronor kronor

Intäkter rödbetor

2 600 S:a intäkter 2 600

Rörliga kostnader utsäde kreatursgödsel handelsgödsel arbete ränta å markförråd S:a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

4 000 4 000

2 210

3 400

2 600

4 000

2 210

3 400

2 600

4 000

70 450 169

70 495 179

70 495 179

80 540 187

80 540 187

1 708

1 496

2 023

2 517

2 255

2 782

2 685

3 340

—45

—85

1953 ränteberäkning

årskostnåder

4 % av 404

70 450 169 1 264 14 1967 633

2 411 1589

.Markförrådets storlek:

utsäde plantor kreatursgödsel.. handelsgödsel..

kapital

1950 räntebe- årskosträkning nåder

kapital

70 450 169

4 %' av 35] 4 % av 225 14 4 % av 85)

70 I 495 179)

1951 ränteberäkning

årskost- kapinåder tal

80) a v 372

540 187)

Sockerbetor Skördealt.: Intäkter betor blast massa

lg50 lågt högt kronor kronor

1 593 242 190 S:a intäkter 2 025

2 124 323 253 2 700

450 149 1205 12

450 149 1256 12

Rörliga kostnader kreatursgödsel handelsgödsel arbete ränta å markförråd S:a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

1 816 209

1 867 833

1951 lågt högt kronor kronor

1953 lågt högt kronor kronor

1 793 303 237

2 390 403 316

2 109 303 237

2 812 403 316

2 333

2 649

3 531

495 158

495 158

540 169

540 169

1 427

1 775

2 093

2 153

2 498

2 574

957 Markförrådets storlek: kapital

1950 ränleberäkning

kreatursgödsel..

4501 4 %

handelsgödsel . .

149)

av 300

årskost- k a p i tal nåder 12

15o)

1951 ränteberäkning * % - 3 2 6

årskost- kapital nåder 13

1953 räntebe- årskosträkning nåder

5401 4 % av 355 169

396 Bruna

bönor 1950 lågt högt kronor k r o n o r

Skördealt.: Intäkter bönor S:a intäkter Rörliga kostnader utsäde kreatursgödsel handelsgödsel arbete ränta å markförråd S:a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

1951 lågt högt kronor kronor

1953 lågt högt kronor kronor

1 500

2 000

1 650

2 200

1 650

2 200

1 500

2 000

1 650

2 200

1 650

2 200

150 450 121 733 14

150 450 121 733 14

150 495 131 869 16

150 495 131 869 16

150 540 128 1 081 16

150 540 128 1 081 16

1 468 32

1 468 532

1 661 —11

1 661 539

1 915 —265

1 915 285

Markförrådets storlek: kapital

1950 ränteberäkning

årskost- kapinåder tal

utsäde . . . . 150] kreatursgödsel.. 450 4 % av 361 handelsgödsel . . 12lJ

150 495

1951 ränteberäkning

årskostnåder

4 % av 388

13lJ

kapital

1953 räntebe- årskosträkning nader

150) 540 4 % av 409 128

16 Humle Skördealt.:

Intäkter kg torr humle

1950 lågt högt kronor kronor

lågt kronor

högt kronor

1953 lågt högt kronor kronor

1 200

1 500

1 906

1 219

S:a intäkter

1 200

1 500

1 525

1219 Rörliga kostnader kreatursgödsel handelsgödsel (inkl. kalk) övrigt material arbete, skötsel plockning r ä n t a å markförråd avskrivning o. ränta å anläggningskap

23 26 212 495 319 2

23 26 212 495 399 2

25 28 309 608 410 2

25 28 309 608 513 2

27 34 235 750 455 2

27 34 235 750 570 2

195 S:a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

1 221 —21

1 701

—73

1698 —723

1813 —594

1951 ränteberäkning

årskostnåder

kapital

1953 ränteberäkning

årskostnåder

Markförrådets storlek: kapital

kreatursgödsel. . handelsgödsel . . ranktråd

1950 ränteberäkning

23] 26| 4 % av 50 50

årskostnåder

kapital

25] 28 4 % av 51 50

27) 34 4 % av 57 52

II. Animalieproduktion a. Tekniska

G röda

för olika

fodergrödor.

Kalk

Utsäde

kg

kg

g

kr

79 288 73 22 99

50 300 200 50 300

200 20 0,5X26 0,1X30 250

13:

Fodersäd Foderrotfrukter Slåttervall Bete Grönfoder 1

uppgifter

Arbets- Handelsgödsel, kg förbrukning sal- sr..„e »P ern. - Kkål? a]1 salt" mt peter fosfat 100 250 75

150 300 150 100 150

75 150 75 50 75

Bet- Ogräsnings- , meae, **££-

50 k r pr ha och %lt av arealen besprutad självbindare-f- traktor + 1 m a n = 12 kr/tim. tröskverk + t r a k t o r + 2 man = 12,50 kr/tim.

Lejda maskiner kr

1950 30 1951 35 1953 40

17 k r / h a 13 „ Summa 30 kr/ha

självbindare + t r a k t o r + 1 man = 14 kr/tim. tröskverk + traktor + 2 man = 14,75 kr/tim.

20 15

„ „

Summa 35 kr/ha ' självbindare + t r a k t o r + 1 man = 15 kr/tim. tröskverk + traktor-f 2 man = 18,50 kr/tim.

21 19 Summa 40 kr/ha

Hässjevirke har beräknats efter 9 hässjor pr ha. b. Tekniska

Djurslag

uppgifter

djurslag.

Arbetsförbrukning mt djurfoder odl. sk.

Inköpt kraftfoder

Mineralfoder

Helmjölk

Skummjölk

fe

kg

kg

kg

380 Nötkreatur, 3 000 kg mjölk pr ko o. år (1 k o + 1/4 kalvfärdig kviga) Nötkreatur, 4 000 kg mjölk pr ko o. år Gödsvin, 10 svin pr 6 månader . . Modersugga+ 2 kullar ä 8 grisar. . 5

för olika

151 129 50

180 70 905

532 530 201

14'

18'

16" 408 11"

23 31" 127

.— —

5 600 1610

=0,25 tim. pr dag och sugga. * Koksalt. * Ca-difosfat. * Na-difosfat. * Foderkalk. c. Kapitalkostnader Djurslag och år

7950 1 mjölkko 1/4 kalvfärdig kvi

10 gödsvin 1 modersugga

...

Värde kronor

och övriga

kostnader.

Underhåll och avskrivning

Ränta 4%

1 000 250 1250 400

inräknade i årskostnaderna som betäckningsavg. samt foder- o. skötselkostnader 10 smågrisar 560: — 400 — 280 = 40:

50: — 14: — 13:60

398 Differenskalkyler. 1951 1 mjölkko 1/4 kalvfärdig kviga . . . .

4,5% 1 300 350 . r-n

inräknade i årskostnaderna som betäckningsavg. samt foder- o. skötselkostnader 10 smågrisar 660: — 450 — 330 = ^ _ 3

1 OOU

10 gödsvin 1 modersugga

1953 1 mjölkko 1/4 kalvfärdig kviga . . . .

10 gödsvin 1 modersugga

18:45 4 Jo

1 400 375 . __ r

inräknade i årskostnaderna som betäckningsavg. samt foder- o. skötselkostnader 10 smågrisar 750: — 550 — 3 7 0 _ m . _ 3

— 550

Övriga kostnader betäckningskostnader mjölkko, kr/år „ modersugga, kr/år . . . . kraftfoderberedning, öre pr kg kraftfoder . . . .

Nötkreatursskötsel

74:20 15: —

1950 25:— 10:— 0,5

1951 30:— 15:— 0,6

71: — 15: — 18:40

1953 30: — 20:0,7

1950 (1 ko-(-ungdjur) 3 000 kg mj/ko kvantiteter kronor

Intäkter mjölk (exkl. producentbidrag) . . . . spädkalvar k 1,40 pr kg lev. v. . . .

", 000 kg ä 0,30 0,5 st å 35 kg

900: — 24:50

4 000 kg i lj/ko kvantiteter kronor

4 000 kg å 0,30 0,5 st k 35 kg

1 200: — 24:50

S:a intäkter

924:50

1 224:50

Rörliga kostnader foderodlingen material handelsgödsel (inkl. kalk) . . . utsäde betningsmedel

79:02 86:75 1:40

86: 39 99:50 1:40

6:50 15: — 12: 19

6:50 15: — 13:94

139:70 21: — 17:10 9:44

154:80 21: — 17: 10 11:76

ogräsbekämpning lejda maskiner hässjematerial djurskötseln material inköpt kraftfoder helmjölk ä 0,30 skummjölk å 0,045 mineralfoder avskrivning, underhåll o. ränta ränta å lev. inventarier övriga kostnader betäckning kraftfoderberedning S:a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

0,25 kg oljebet.-m.

70 kg 380 „ 32 ..

50:

39 kg

50: —

31:

32:

469:10 455:40

509: 39 715:11

399 Nötkrealursskötsel

1951 (1 ko-(-ungdjur) 3 000 kg mj/kct kvantiteter kronor

Intäkter mjölk (exkl. p r o d u c e n t b i d r a g ) . . . . 3 000 kg ä 0,32 spädkalvar ä 1,65 pr kg lev. v. . . . 0,5 s t å 35 kg S:a intäkter Rörliga kostnader foderodlingen material handelsgödsel (inkl. kalk) . . . betningsmedel hässjematerial djurskötseln material inköpt kraftfoder helmjölk ä 0,32

960: — 28:88 988:88

0,25 kg

70 kg 380 „ 32 „

avskrivning, underhåll o. ränta ränta å lev. inventarier övriga kostnader betäckning o.kraftfoderberedn. S.a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

Nötkreatursskötsel

4 000 kg mj/ko kronor

kv antitetcr

4 000 kg å 0,32 0,5 st k 35 kg

1280: — 28:88 1 30S:88

87:68 107:25 1:75 6:50 17:50 21:95

96:20 123: — 1:75 6:50 17:50 25:08

188: 10 22:40 17: 10 11:37

209:65 22:40 17: 10 14:27

39 kg

74:20

74:20

37:20 593: — 395:88

37:80 645:45 663:43

kronor

4 000 kg inj/ko kvantiteter kroni >r

1953 (1 ko + ungdjur) 3 000 kg mi/ko k vantiteter

Intäkter mjölk (exkl. p r o d u c e n t b i d r a g ) . . . . 3 000 kg ä 0,37 spädkalvar k 1,95 kg pr lev. v. . . . 0,5 st ä 35 kg S:a intäkter Rörliga kostnader foderodlingen material handelsgödsel (inkl. kalk) . . . 0,25 kg

1 110: — 34: 13 1 141: 13

4 000 kg k 0,37 0,5 st å 35 kg

1 480: — 34: 13 1514: 13

97:25 98:25 1:88 6:50 20: — 19: 17

107 117 1 6 20 21

164:30 25:90 17: 10 9:64

182: 90 25:90 17: 10 12:03

— 88 50

— 91

djurskötseln material 70 kg 380 „ 32 „

39 kg

avskrivning, underhåll o. ränta övriga kostnader betäckning o. kraftfoderberedn. S:a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

71: —

71: —

38:40 569:39 574:74

39: 10 622: 69 891 : 4 4

400 Smågrisuppfödning 1950 (1 m o d e r s u g g a + 2 kullar å 8 grisar) Intäkter Kvantiteter 16 smågrisar ä 20 kg lev. v. å 2: 80 320 kg S:a intäkter Rörliga kostnader foderodlingen, material handelsgödsel (inkl. kalk) utsäde betningsmedel ogräsbekämpning lejda maskiner djurskötseln, material inköpt kraftfoder skummjölk mineralfoder underhåll, avskrivning och ränta modersugga övriga kostnader betäckning o. kraftfoderberedning

Kronor 896: — 896: —

0,2 kg

1 610 kg 23 kg

32: 21 29: 80 1:12 5: 20 12: — 58: 29 72: 45 6:56 53: 60 14:42

S:a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

285:65 610:35

Smågrisuppfödning 1951 (1 m o d e r s u g g a + 2 kullar å 8 grisar) Intäkter Kvantiteter 16 smågrisar å 20 kg lev. v. å 3: 30 320 kg

Kronor 1 056: —

S.a intäkter Rörliga kostnader foderodlingen, material handelsgödsel (inkl. kalk) utsäde betningsmedel ogräsbekämpning lejda maskiner djurskötseln, material inköpt kraftfoder skummjölk mineralfoder underhåll, avskrivning och ränta modersugga övriga kostnader betäckning o. kraftfoderberedning

1056: —

0,2 kg

1 610 kg 23 kg

35: — 37: 34 1: 40 5: 20 14: — 79: 08 72: 45 7:79 58: 45 19:80

S:a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

330:51 725:49

Smågrisuppfödning 1953 (1 modersugga + 2 kullar å 8 grisar) Intäkter Kvantiteter 16 smågrisar å 20 kg lev. v. ä 3: 75 320 kg

Kronor 1 200: —

S:a intäkter Rörliga kostnader foderodlingen, material handelsgödsel (inkl. kalk) utsäde betningsmedel ogräsbekämpning lejda maskiner

1200: —

0,2 kg

37: 84 28: 10 1:50 5: 20 16: —

401 djurskötseln, material inköpt kraftfoder skummjölk mineralfoder underhåll, avskrivning och ränta modersugga övriga kostnader betäckning o. kraftfoderberedning S:a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

Gödsvinsproduktion 1950 (10 gödsvin) Intäkter 9,5 slaktade gödsvin, 2: 50 k r pr kg fläsk _

1610 kg 23 kg

78: 40 25: 60 337:88 862: 12

Kvantiteter 712,5 kg si. v.

S:a intäkter Rörliga kostnader foderodlingen, material handelsgödsel (inkl. kalk) utsäde betningsmedel ogräsbekämpning lejda maskiner djurskötseln, material smågrisar inköpt kraftfoder skummjölk , mineralfoder ränta övriga kostnader kraftfoderberedning S:a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

Gödsvinsproduktion 1951 (10 gödsvin) Intäkter 9,5 slaktade gödsvin, 3:20 kr pr kg fläsk

Kronor 1781:25 1781:25

0,45 kg

10 st å 56: — 5 600 kg

77: 16 66: —• 2: 52 I I ! 70 27: — 560: — 148: 56 252: — 22: 70 14: — 11- — 1192:64 588:61

Kvantiteter 712,5 kg si. v.

S:a intäkter Rörliga kostnader foderodlingen, material handelsgödsel (inkl. kalk) utsäde betningsmedel ogräsbekämpning lejda maskiner djurskötseln, material smågrisar inköpt kraftfoder skummjölk mineralfoder ränta övriga kostnader kraftfoderberedning S:a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

66: 12 72:45 6: 67

Kronor 2280: — 2280: —

0,45 kg

10 st ä 66: — 5600 kg

83: 79 82: 40 3: 15 11: 70 3 1 : 50 660: —• 200: 22 252: — 24: 70 15: — 12: 60 1377:06 902:94

402 Gödsinsjiroiuktion Intäker

1953 (10 gödsvin)

9,5 Jäktade gödsvin, 3:25 kr pr kg fläsk

Kvantiteteer 712,5kg si., v./.

2 315: 63

S:a intäkter Rörlia kostntder fodrodlinien, ma erial hancelsgödsil (inkl. kalk) utsäce betnngsmecel ogräbekämming lejd; maskiier djuskötseli, material smågrisar inköit kraftfoder skunmjölk niinealfode" räna övrga kosnader kraftoderbiredning S:a rörliga kostnader S:a intäkter — S:a rörliga kostnader

Diffeenskaikyl

för höstvete

vid jämförelse

90:39 61: 20 3:38 11: 70 36: —

0,45 kgr

10 s t å 75::

750: — 157: 47 252: — 22:36 15: —

5 600 kj.g

14: 70 1 414:20 901:43

med

animallierypnroduktion.

1950 Skördeall.:

Kronor 2 315:63

lågt kronor

högt kronor

682 682

114(4000

1 t 645

S:a intäkter

1 085

11 4(400:)

1 034

1 t 645

Rörlija kostnider utsäle hanelsgöd:el masiinhyra S:a rörliga kostnader S:a inäkter — S:a rörliga kostnader

77 69 30 176 506

77 126 40

99 75 35

i 999 1.-135 5 4 477

243 842

209 671

2Ö811 11111199

114 80 43 237 797

114 144 59 .317 1 ; 328

Intäktr kär.a

Diferensialkyl

för havre

vid jämförelse

lågt kronor

med

Intäktr kära

lågt kronor

högt kronor

lågt kronor

h högt knronor

animalliepprcoduktion.

1950 Skördealt.:

höfögt t kiromnoor

lågt kronor

höiögt t lkroronoor

1953 lågt lihögt kronor knronor

9990)

(690

9990)

(690

Rörlig, kostmder utsäie han.elsgödsel masiinhyra

66 46 27

66 103 36

84 53 30

6 841 11119) 4 42 3

62 58 38^

62 1133 53

S:a rörliga kostnader S:a inäkter — S:a rörliga kostnader

139 235

205 455

167 394

241455 747453

158 233

1248 -'442

S:a intäkter

Statens offentliga utredningar 1955 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmön lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Lag om jordbrukskasserörelsen m. m. [1] Prissättningen på jordbruksprodukter. Bilaga 1. [5] Det mindre jordbrukets möjligheter att uppnå bättre lcönsamhet. [7]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Vattenvården. [6]

Industri. Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

Stöd åt den mindre och medelstora skeppsfarten. [2] Statens och kommunernas finansväsen.

Kommunikationsväsen. Politi. Bank-, kredit- och penning väsen.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso-och sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Nordiska parlamentariska kommittén. 9 och 10. Nordiskka post- och teletaxor. [3 o. 4]

Lund 1955, Berlingska Boktryckeriet