SOU

Norrlandskommitténs principbetänkande. D. 2,

Beteckning: SOU 1949:2
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

National Library of Sweden

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949:2 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

NORRLANDSKOMMITTÉNS PRINCIPBETÄNKANDE Andra

SÄRSKILDA UTREDNINGAR

S T O C K H O L M 1 9

>Statens offentliga utredningar 1949 Kronologisk

1. Norrlandskonmitténs principbetänkande. Första delen. Norrländsca utvecklingslinjer. Idun. 302 s. Jo. 2. Norrlandskomnitténs principbetänkande. Andra delen. Särskilda utredningar. Idun. 194 s. Jo.

förteckning

3. Norrlandskommitténs principbetänkande. Treidje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor.. Idun. 164 s. Jo.

Anm. Om sänkild tryckort e] angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnebebokstäverna till dst departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesdasHkdepartementet. Jo.= i ordbruksdeparten ente t.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1949:2 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

NORRLANDSKOMMITTÉNS PRINCIPBETÄNKANDE Andra

SÄRSKILDA UTREDNINGAR

STOCKHOLM

1948 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB S172S4

«e

AV N O R R L A N D S K O M M I T T É N A V G I V N A TRYCKTA RETÄNKANDEN:

1. Yrkesutbildningen i Norrland (SOU 1945:33). 2. Forsknings- ocli försöksverksamheten (SOU 1946:16).

på jordbrukets

område

i Norrland

3. Åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland (SOU 1946: 84). 4. Synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag angående inrättande av en central sågverksskola (SOU 1947:32). 5. Inrättande av ett rikssjukhus i Norrland (SOU 1947:70). 6. Isbrytningens ordnande längs norrlandskusten m. m. (SOU 1948:31). 7. Skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland m. m. (SOU 1948:32). 8. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer (SOU 1949: 1). 9. Norrlandskommitténs principbetänkande. Andra delen. Särskilda utredningar (SOU 1949:2). 10. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor (SOU 1949:3).

Till

Som

andra

iniUén härmed rande

Norrland,

del

sitt

Konungen.

principbetänkande

avlämna en volym innefattande som

kommittén

funnit

vara

får

vissa av

norrlandskomutredningar

mera

allmänt

röin-

tresse och

till vilka kommittén

hänvisat

i första

princip-

betänkandet. I en bilaga äro redovisade en del andra statistiska in. fl. utredningar, som sammanställts inom kommittén eller för dess räkning och som icke blivit tryckta. Stockholm den 11 december 1948. Underdånigst NILS MALMFORS Yngve

Ericsson

Befolknings-

och arbetskraftsutvecklingen

Norrland1

Refolkningsutvecklingen.

1. Utvecklingen inom norrlandslänen i jämförelse med övriga riket. Om man följer befolkningsutvecklingen i Norrland från mitten av 1700lalet, till vilken tid den svenska befolkningsstatistikcn går tillbaka, fram till våra dagar, finner man, ätt den i flera avseenden skiljer sig från utvecklingen i riket i dess helhet. Ännu vid 1700-talets mitt räknade Norrland blott 149 000 invånare eller 8,3 procent av rikets befolkning mot 1 157 000 eller 17,1 procent vid årsskiftet 1946/47. Även om befolkningstillväxten under de hundra åren från mitten av 1700-talet fram till 1850 var kraftigare i Norrland än flerstädes i riket, kommo på den senare landsdelen vid mitten av förra århundradet endast omkring 400 000 eller 11,4 procent av rikets till 3,5 milj. personer uppgående folkmängd. Utvecklingen fram till omkring mitten av 1800-talet kännetecknades för Norrlands del, liksom för riket i övrigt, av jordbruksbefolkningens tillväxt, vilken särskilt norrut stod i samband med en kraftig nyodling. Det förtjänar omnämnas att, om man undantager Gävleborgs län, jordbruksbefolkningen i de norrländska länen omkring 1850 intog en mera dominerande plats inom den samlade befolkningsstocken än vad som gällde för riket i dess helhet. »Stadsnäringarna» voro alltså redan före industrialismens genombrott underrepresenterade i Norrland. Om takten i folkökningen före mitten av 1800-talet för Norrlands del icke var anmärkningsvärt högre än för riket i övrigt, har utvecklingen därefter varit så mycket mer särpräglad i Norrland. De fem norrlandslänen uppvisade under halvseklet 1850—7.900 en folkökning från som tidigare nämnts i runt tal 400 000 personer vid periodens början till omkring 860 000 vid dess slut, d. v. s. med 460 000 eller 115 procent. Motsvarande procenttal för riket i dess helhet utgjorde 47 procent. Under den därpå följande tiden (från år 1900), vilken omfattar icke fullt ett halvsekel, uppvisar Norrland en befolkningsökning med nära 300 000 personer eller 35 procent av folktalet vid periodens början. Detta procenttal ligger endast obetydligt över rikssiffran (32 procent). En mera normalt fortgående befolkningsutveckling än under det närmast föregående halvseklet har alltså kännetecknat Norrland under innevarande århundrade. 1 Vid denna utredning ha bland andra medverkat f. d. förste aktuarien Hj. Frcdelius och aktuarien E. Swedborg.

Den språngartade stegringen av befolkningen i Sverige under 1800talets senare hälft sammanhänger väsentligen med den då skeende industrialiseringen, ehuru den framväxande industrien icke kunde taga upp hela befolkningstillskottet utan en stor del av detta emigrerade. Under denna tidsperiod utbyggdes visserligen trävaruindustrien i Norrland. Om man undantager Gävleborgs län (vilket län intager en mellanställning i ett flertal hänseenden mellan det övriga Norrland och Svealand), blev emellertid resultatet av utvecklingen under senare hälften av 1800-talet att Norrland vid sekelskiftet stod sämre lottat i industriellt hänseende än landet i övrigt. Till'skillnad från andra riksdelar, där jordbrukets behov av arbetskraft redan vid mitten av 1800-talet i det stora hela var mättat, fortfor jordbrukarbefolkningen i Norrland i samband med en ansenlig nyodlingsverksamhet att kraftigt stiga, särskilt i de nordlig'aste delarna. I landet i dess helhet räknade jordbrukarbefolkningen ungefär samma numerär vid periodens slut som vid dess början. Från mitten av 1870-talet fram till det första världskriget ungefär fördubblades den norrländska åkerarealen, medan arealökningen inom övriga landsdelar var betydligt måttligare och uppgick till några tiotal procent. Belysande för utvecklingen under årtiondena fram emot sekelskiftet är också, att den stora svenska emigrationen, vilkens ursprungliga drivkraft var den icke besuttna lantbefolkningens jordhunger, visserligen var av stor omfattning i vissa trakter av Norrland men dock i stort sett icke nådde samma styrka där som i andra delar av riket. Jordhungern kunde i Norrland i större utsträckning än annorstädes mättas i hembygden. Sistnämnda förhållande hindrade emellertid icke, att den norrländska emigrationen under denna rörelses senare skede nådde en avsevärd storlek. Om man sammanfattar utvecklingen under 1800-talets senare hälft finner man sålunda, att befolkningstillväxten i Norrland då var kraftigare än annorstädes och att skillnaden i takt förklaras i väsentlig grad av jordbrukets olika utvecklingsmöjligheter. Såväl i Norrland som i landets övriga delar uppsögs emellertid den större delen av befolkningstillskottet av industri och andra stadsnäringar. Detta hindrade icke att Norrland kom att bli underindustrialiserat trots framförallt trävaruindustriens storartade utveckling. Det bör tilläggas, att befolkningstillväxten i Norrland under den senare hälften av 1800-talet kännetecknades av såväl en kraftig naturlig folkökning med höga födelsetal som nettovinster i samband ined den inrikes omflyttningen under perioden. Såsom framgår av förut anförda befolkningstal har norrlandsbefolkningen under tiden efter sekelskiftet ökats i betydligt långsammare takt än tidigare. Befolkningsutvecklingen under denna tid framgår av tab. A. Redan för seklets två första årtionden finner man en markerad skillnad mellan å ena sidan Gävleborgs och Västernorrlands län samt å andra sidan

7 Tab. A. översikt av befolkningsutvecklingen i Norrland 1900—1946. Omrädc

1946 Gävleborgs län. . .abs. tal index Västernorrlands 1. abs. tal index Jämtlands län . . . abs. tal index Västerbottens län abs. tal index Norrbottens län . .abs. tal index Norrland abs. tal index Riket abs. tal index

238 048

253 792

268 300

279 716

274 018

276 812

232 311

250 512

265 227

278 562

275 474

279 080

111 391

118 115

133 536

134 514

138 722

142 784

143 735

161 366

182 246

204 031

219 939

228 627

134 769

161 132

182 953

199 826

216 005

230 063

860 25 1

941 917 1 032 262 1 096 619 1 124 158 1 157 366

171 135

5 136 441 5 522 103 5 904 -189 6 142 191 6 371 432 6 763 68 108 1C0 115 120 124 132 5

Västerbottens och Norrbottens län. Jämtlands län intager under denna tid i viss mån en mellanställning. Den relativa folkökningen i de olika norrlandslänen tagna i ordning söderifrån utgjorde under den betraktade tjuguårsperioden resp. 13, 14, 20, 27 och 36 procent. Den långsamma takten i folkökningen i Gävleborgs och Västernorrlands län får bl. a. ses mot bakgrunden av att den tidigare expanderande sågverksindustrien nu stagnerade, liksom jordbruket, samt att födelsetalen började sjunka. Vidare tog flyttningsslrömmen under denna tid motsatt riktning i jämförelse med tidigare, alltså från Norrland och söderut. De två sistnämnda faktorerna ha först gjort sig gällande i södra Norrland och därefter spritt sig norrut. Den följande perioden omfattande 1920—1946 företer närmast en stagnation i befolkningsutvecklingen i de tre sydligaste norrlandslänen, medan utvecklingen i Västerbottens och Norrbottens län fortfarande kännetecknas av stark progressivitet. Av tabellen framgår, att befolkningstillväxten under denna period indexmässigt (med år 1900 fortfarande som basår) kan uttryckas som en ökning i Gävleborgs län från 113 till 116, i Västernorrlands län frän 114 till 120, i Jämtlands län från 120 till 128, i Västerbottens län frän 127 till 159 samt i Norrbottens län från 136 till 171. För Norrland i sin helhet redovisas en ökning från 120 till 135 enheter, medan motsvarande rikstal äro 115 och 132! I tab. B redovisas folkmängden och dess förändringar i olika hänseenden under tioårsperioderna 1921—1930 och 1931—1940 samt sexårsperioden 1941—1946. I tabellen äro angivna antalet invånare vid början och slutet av de nämnda perioderna inom dels Götaland, Svealand och Norrland (varvid Stockholm dock utbrutits ur Svealand), dels de fem norrlandslänen och dels slutligen hela riket. För samma perioder och områden redovisas även födelseöverskott, flyttningsöverskott (resp. -underskott) och folkökning (resp. -minskning), varvid för var och en av dessa perioder anges såväl de absoluta talen som de relativa talen, de senare uttryckta i promille per år

Tab. B. Folkmängd e n o c h d e s s Antal invånare vid periodens början

0 m r å (l e

föraudringai

Födelseöv erskotl

1921—1930,

1931—1940

Flyttningsförlust (—) resp. flyttningsvinst ( + )

samt

Folkökning resp. minskning 1 - )

1 9 4 1 — l!li Antal invåna vid perioden slut

i absoluta i %o P r i absoluta i %o P r i absoluta i %o l>cr i absoluta tal år tal år tal är tal

1921—1930 Götaland Svealand (utom Stockholm) Stockholm Norrland Gävleborgs län . . . Västernorrlands län Jämtlands l ä n . . . . Västerbottens l ä n . Norrbottens län.. .

2 972136

157 251

5,3

79 176 —

2 7

7S 0 7 5

2,6

3 050 211

1 480 651 419 440 1 032 262 2 6 8 300 265 227 133 536 182 246 182 953

67 332 2 433 102 0 0 5 18 770 21 135 10 879 24 848 26 373

4,3 0,0 9,9 7,0 8,0 8,1 13,0 14,4

— 54 865 — 3,7 + 80 340 + 19,1 — 37 618 - 3,7 2,7 — 7 354 — 7 800 — 3,0 — 9 901 — 7,4 - 3 0 6 3 — 1,6 — 9 500 — 5,2

12 467 82 7 7 3 64 387 11 416 13 3 3 5 978 21 7 8 5 16 873

0,8 19,7 6,2 1,3 5.0 0,7 12,0 9,2

1 193 118 502 2 1 3 1 096 649 279 716 278 562 134 514 204 031 199 826

21 8 17 4 4 2 c 3

Hela riket

5 904 489

329 021

— 91 .119 —

1,6

237 7 0 2

&,0

6 142 191 100

Götaland 3 050 211 Svealand (utom Stockholm) 1 4 9 3 118 Stockholm 502 213 1 096 649 Norrland Gävleborgs l ä n . . . . 279 716 Västernorrlands län 278 562 Jämtlands l ä n . . . . 134 514 Västerbottens län. 204 031 Norrbottens län.. . 199 826

82 071

—

0,2

76 701

2,5

3 1 2 6 912

20 647 3 107 67 995 7 392 11 286 (i 497 19 244 2 3 576

1,4 0,6 6,2 2,6 4,1 4,8 9,4 11,8

+ 16 094 + 1,1 + 85 183 + 17,0 — 40 486 — 3,7 — 13 090 — 4,7 — 1 4 374 — 5,2 — 2 289 — 1,7 — 3 336 — 1,6 — 7 397 — 3,7

36 741 2,5 88 290 17,6 27 509 2,5 — 5 6 9 8 — 2,1 — 3 0 8 8 — 1,1 3,1 4 208 15 9 0 8 7,8 16 179 8,1

1 529 859 590 5 0 3 1 124 158 274 018 275 47 1 138 722 219 939 216 005

24 9 17 1 1 i 3 3

riket

6 142 191

173 B20

2.S

+ 55 421 +

0,9

229 251

3,7

6 371 4 3 2 too

Götaland Svealand (utom Stockholm) Stockholm Norrland Gävleborgs län . . . V ä s t e r n o r r l a n d s län Jämtlands l ä n . . . . Västerbottens län. Norrbottens län.. .

3 126 912

140 100

0,3

145 111

7.S

3 272 3 5 6

1 529 859 590 503 1 124 158 274 018 275 474 138 722 219 939 216 005

71 672 38 298 73 938 12 513 14 193 8 724 17 129 21 379

7,8 10,8 10,9 7,6 8,6 10,5 13,0 16,5

+ 42 324 + 1,6 + 61 307 + 17,3 — 40 730 — 6,0 — 9 7 1 9 —• 5,9 — 1 0 587 — 6,4 5,6 — 4 662 -r- 8 441 — 0,4 — 7 321 — 5,7

113 996 99 605 3 3 208 2 794 3 606 1 062 8 688 14 0 5 8

12,1 28,1 4,9 1,7 2 2 •1,9 6,6 10,8

1 643 855 690 108 1 157 366 276 812 279 080 142 784 228 627 230 0 6 3

24 1C 17 4 4 1 i c

Hela riket

6 371 4 3 2

324 008

8,5

+ 68 2 4 5

392 253

10,3

6 7 6 3 6 8 5 10(

1981—1940

Hela

5 370 —

1941—194»; 5 344 +

1,8

av folkmängden vid delperiodernas början. Det bör observeras, att den senaste av de redovisade delperioderna avser icke tio utan endast sex år, vilket är av betydelse vid en jämförelse mellan de absoluta talen för olika perioder. De relativa talen äro däremot givetvis direkt jämförbara. Uppehåller man sig först vid den naturliga folkökningen (födelseöverskottet), finner man stora olikheter skilda landsdelar emellan samt även förändringar från period till period. För intet av de redovisade områ-

9 dena taget i dess helhet kan emellertid antecknas födelseunderskott, även om den årliga folkökningen i huvudstaden under tjugu- och trettiotalen var så obetydlig som 0,6 % 0 . Under fyrtiotalet har dock för Stockholms del skett en mycket markerad höjning av födelseöverskottet, i del att detsamma för åren 1941—1946 stigit till ej mindre än i genomsnitt per år 10,8 %o, vilket ligger över riksmedeltalet och vid en jämförelse mellan de olika landsdelarna endast oväsentligt överträffas av Norrland med 10,9 °/oo. Födelsetalets uppgång i Stockholm sammanhänger främst med en ökad giftermålsfrekvens (inflyttningen från landsorten under denna tid har framförallt omfattat människor i de åldrar, då flertalet äktenskap ingås), men också med en mindre ökning av den äktenskapliga fruktsamheten. Fruktsamheten inom olika åldersklasser (väl att skilja från de i relation till hela befolkningen satta födelsetalen) har emellertid under de senare åren för Stockholms del icke anmärkningsvärt avvikit från förhållandena i Svealand och Götaland. Norrland ligger här fortfarande främst, fastän en utjämning skett sedan föregående decennier. Det bör kanske tilläggas, att förskjutningarna i födelseöverskottet under det betraktade kvartsseklet närmast äro resultatet av förändringar i nativiteten, medan den andra komponenten, mortaliteten, endast uppvisar relativt små fluktuationer. För norrlandslänen kunna följande relativa födelse- och dödstal (%o) redovisas. L ä n

V ä s t e r n o r r l a n d s län J ä m t l a n d s län V ä s t e r b o t t e n s län N o r r b o t t e n s län

t d. 1 f. 1 d.

ii \

cl.!

i '•! 1 cl.

1921/25

1926/30

1931/35

1936/40

1941/46

20,5 11,8 22,7 12,9 22,!) 12,4 26,9 12,1 28,3 13.li

16,8 11,8 18.5 12,6 18,0 12,4 22,7 11,5 25,0 12.7

14,3 11,6 16,2 11,9 15,8 11.1 20,2 11,2 22,9 11,8

11,1 11,8 16,2 12,3 16,5 11,7 19,9 10,9 22 7 11,2

18,3 10,7 19,1 10,8 20,9 10.7 22,2 9,0 25,6 9,8

Om man också under den behandlade perioden för Norrland i dess helhet kan anteckna anmärkningsvärt stora födelseöverskott, utgör detta förhållande icke resultatet av en likartad utveckling inom de skilda länen i denna landsdel. Medan framförallt Gävleborgs men även Västernorrlands och Jämtlands län i nu avsett hänseende icke stort avvika från riket i dess helhet, förete de båda övriga länen, Västerbottens och Norrbottens, en mycket stark naturlig folkökning. Denna har emellertid (fastän på en annan nivå) under den betraktade perioden följt den utveckling, som kännetecknat riket i dess helhet, i det att födelseöverskottet var i avtagande under trettiotalet i jämförelse med det närmast föregående decenniet, medan fyrtiotalet medfört en återhämtning. Skillnaden mellan de olika norrlandslänen i fråga om födelseöverskottets storlek är därför ganska konstant för

10 de olika delperioderna och har exempelvis, om man jämför Gävleborgs med Norrbottens län, utgjort 7 ä 9 %u. Vad härefter angår flyttningarna till och från riket samt mellan de olika länen under ifrågavarande kvartssekel, kan man först och främst konstatera, att det ännu under 1920-talet tämligen stora överskottet av emigranter från riket sedermera vänts i ett immigrationsöverskott. Häri ligger en av orsakerna till att de under tjugutalet nästan genomgående för samtliga län redovisade flyttningsförluslerna under trettio- och fyrtiotalen på många håll vänts i sin motsats. De relativt stora flyttningsvinsterna inom vissa län äro dock främst all tillskriva den starka progressivitet, som varit utmärkande för städerna under 1930- och 1940-taIen. Inflyttningsöverskotten under de två nämnda decennierna hänföra sig till län med relativt betydande stadsbefolkning, medan de i lägre grad urbaniserade länen visat fortsatt folkminskning till följd av utflyttning. Om man emellertid, med de reservationer som ligga i det nyss sagda, betraktar flytlningsresultatet för de olika landsdelarna och norrlandslänen, observerar man, att under 1920-talet endast Stockholm uppvisar positiva tal, medan de övriga huvuddelarna av riket i sin helhet visa underskott. Påföljande decennier redovisar emellertid även Svealand positiva tal, vilket närmast sammanhänger med en betydande ökning av den på Stockholms län redovisade tillväxten av huvudstadens förortsbebyggelse. Den på Norrland kommande flyttningsförlusten har under 1920-talet hållit sig på ungefär samma nivå som motsvarande företeelse i Götaland, medan under 1930-talet och framför allt under 1940-talet Norrland uppvisar en rätt betydande flyttningsförlust, samtidigt som Götalands förluster genom utflyttning äro i stadigt nedgående och under 1940-talet förbytas till en mindre flyttningsvinst. Utvecklingen i fråga om flyttningsrörelsen visar icke samma typiska skillnad mellan de nordligare och sydligare delarna av Norrland som förut påvisats beträffande födelseöverskottet (såsom skall påvisas i ett följande avsnitt kan dock en viss tendens i utvecklingen observeras för de senaste å r e n ) . Under tjugutalet var det relativa utflyttningsöverskottel starkast i Jämtlands län, varefter följde Norrbottens, Västernorrlands, Gävleborgs och sist Västerbottens län med en ganska obetydlig flyttningsförlust. För närmast följande årtionde är ordningsföljden omkastad, i det de två sydligaste länen komina högst, medan utflyttningsöverskottet är lägre i Norrbottens och i synnerhet i Jämtlands och Västerbottens län. Utflyttningarna under dessa år kunna delvis sättas i samband med trävaruindustriens stagnation och tillbakagång i vad gäller behovet av arbetskraft. Under åren 1941—1946 har ulflyttningsöverskotlet, samtidigt som det genomgående ökats, legat på ungefär samma nivå i de olika norrlandslänen och motsvarat 6,4—5,6 °/oo av befolkningssiffran.

11 2. Flyttningen från landsbygden. Mellankrigstiden har, som i viss mån framgått av det anförda, känneI tecknats av en flgkt från landsbygden till städerna, vilken för många län I även medfört en minskning tiv den totala länsbefolkningen, där icke föI delseöverskottet varit av tillräcklig styrka för att neutralisera resultatet av I flyttningarna. Under 1920-talet ökades rikets samlade stadsbefolkning med I omkring 252 000, under 1930-talet med omkring 385 000 och under perioden I 1941—1945 med omkring 426 000 personer. De stora talen få delvis ses I mot bakgrunden av talrika inkorporeringar. Ännu under 1920-talet var I befolkningsminskningen på landsbygden relativt obetydlig och utgjorde enI dast omkring 15 000 personer, medan motsvarande tal för det följande deI cenniet utgjorde ej mindre än 156 000 personer och för första hälften av ! 1940-talel 124 000 personer. Härvid är att märka, att nyssnämnda siffra I f ör tjugutalets nedgång av landsbygdsbefolkningens storlek innefattar en I tillväxt av den manliga befolkningen med omkring 14 000 men en minskI ning av den kvinnliga med 29 000 personer. Under 1930-talet minskades I såväl den manliga som den kvinnliga landsbygdsbefolkningen, den förra I med omkring 52 000 och den senare med 104 000 personer. Motsvarande I tal för befolkningsminskningen på landsbygden under perioden 1941—1945 j utgjorde omkring 54 000 män och 70 000 kvinnor. Det är framförallt StockI holm, som under mellankrigstiden dragit till sig folk från andra delar av I riket, såsom kan utläsas ur befolkningssiffrorna. Dessa utvisa en sammanI lagd befolkningsökning för huvudstadens del med 252 000 personer från f 1920 till 1945. Norrland skiljer sig från övriga landsdelar på så sätt, att landsbygds| befolkningen tillväxte även under 1920- och 1930-talen, nämligen med I respektive 51 000 personer, varav drygt 55 procent män, och 10 500 perI söner, varav mer än 98 procent män. Stadsbefolkningen tillväxte under I de båda decennierna med respektive omkring 13 000 och 17 000 personer, I i båda fallen med någon övervikt för kvinnokönet. För perioden 1941— 1945 noteras för den norrländska landsbygden en befolkningsminskning ! uppgående till omkring 19 000 personer, varav 11000 kvinnor. Minskj ningen faller helt på Gävleborgs och Västernorrlands län, medan de övriga I länen fortfarande redovisa en stegring av landsbygdsbefolkningen. I fråga I om stadsbefolkningen uppvisar särskilt Gävleborgs län en kraftig ökning, I vilket emellertid står i visst samband med att Sandviken ingått i städer; nas krets. Här ovan har till landsbygdsbefolkning hänförts all annan befolkning än städernas. När det gäller att bedöma bosättningsförhållandena är det emellertid av intresse att från landsbygdsbefolkningen även undantaga befolkningen inom andra tätorter än städer, sålunda också köpingskommuner, municipalsamhällen samt förorter och andra icke-administrativa tätorter.

12 En jämförelse i fråga om befolkningen inom och utom tätorter för perioden 1930—1945 ger vid handen följande. Totalbefolkning Om räde

Ökning ( jÖkning (-i-) resp. minsk Ökning avresp. minsk- ning (—) av befolkningen ning (—) av befolkningen inom totalbefolk- utanför tät- tätorter ningen orter 31 400 + 30 000 + 3 100 + 7 600 -i2 700 + 69 700 +

27 200 30 100 12 100 31 700 27 100 128 200

Gävleborgs län . . . Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens l ä n . . Norrbottens län . . . Norrland

279 700 278 600 134 500 204 000 199 800 1 096 600

1 200 275 500 — 100 278 700 -r 8 700 143 200 + 228 100 + 24 100 229 600 - 29 800 1 155 100 + 58 500

Hela riket

6 1 12 100

6 673 700

+ 531 600

560 900 4- 1 092 500

5 3115 700

+ 100 100

500 900 -I- 751 000

1 368 000

+ 341 500

D:o utom de tre största städerna 5 115 600 De tre största städerna m. förorter 1 026 500

3 11 500

Tätorternas betydande befolkningstillväxt har möjliggjorts genom att de tagit i anspråk såväl landets hela folkökning som därutöver den befolkningsminskning, som drabbat landsbygden. De tre nordligaste länen utgöra emellertid såtillvida undantag, som befolkningen på landsbygden där icke undergått någon större minskning. Den även i dessa län betydande ökningen av tätorlsbefolkningen har sålunda i stort sett täckts av den naturliga folkökningen. För Norrland i dess helhet belyses befolkningsrörelsen från landsbygden till tätorter av olika storlek av tab. C. Av denna kan utläsas, att ökningen av lätortsbefolkningen, i förhållande till dennas storlek år 1930, varit ungefär lika stark i Norrland som i övriga landet. Om man betraktar de särskilda länen finner man, all Norr- och Västerbottens samt Jämtlands län förete en relativt starkare tillväxt av lätortsbefolkningen i jämförelse med såväl övriga norrlandslän som riket i dess helhet. Fortfarande är emellertid befolkningen i Norrland i betydligt mindre omfattning än söderut bosatt i tätorter. Det kan vara av visst intresse att här lämna några uppgifter från en inom norrlandskommittén utförd undersökning rörande befolkningsomflyttningen i Norrland, grundad på hos statistiska centralbyrån befintliga uppgifter från de olika kommunerna. Materialet har sammanställts länsvis med fördelning inom varje län på A-, B-, C- och D-kommuner' samt städer. Härvid har bland annat framkommit följande: A = kommuner med minst 75 % av befolkningen tillhörande jordbruk med binäringar (huvudgrupp I). B = » » 50—75 % av befolkningen inom huvudgrupp I. C = » » mindre än 50 % av befolkningen inom huvudgrupp I. ej agglomererad. D = » » till minst a/a agglomererad (i tätorter boende) befolkning.

13 Tab. C. Tätorter i Xorrlsiud. fördelade i storleksgrupper efter folkmängden, åren 1945 oeh 1930. ( F ö r o r t h a r r ä k n a t s till A r

Antal invånare

200500. 500— 1 000. 1 000— 2 000. 2 000— 5 000. 5 000—10 000. 10 0 0 0 — 2 0 0 0 0 . 20 0 0 0 —

huvudorten.)

l'.l.'IO

TätTätortsbeortsnerolktolkningeni ningenprocenl Antal procenav hela ortei tuella folkfördelmängning den

Antal orter

Folkmängd

90 79 48 11 8

2!) 81)0 56 700 65 700 37 300 56 300 132 200 121 100

1.:, 11,:: 26,;. 24,2

2. i; 4,9 5,7 3.-.' 4.!) 1 1.1 10.:,

499 100

100.li

3 Summa Hen landsbygd

ti. II 11.:; 13,-J

Folkmängd

37 18

-194

8 TätTfitortsbenrtsbcfolkfolkningeni ningens procent procenav hela tuella folk fördelmän£ ning den

22 100 40 100 50 400 54 (ioo 41 300 93 500 68 500

6,0 10,8 13. (i 11,7 11.1 25,3 18.J

2,0 3.7 4,6 5.0 3,8 8,5 6,2

370 r.00

loo.o

:13,8

656 000

726 100

1 155 100

1 096 (iOO

Total norrl. befolkning . Tätortsbef. övrigt

landet

i 1 052

D : o b o r t s e t t från d e t r e största städerna 1 019

3 571 100

64,:

2 607 100

816 39,3 2 2 0 3 100 1 580 600 H ä r a v 17 s t ä d e r , 5 k ö p i n g s k o m m u n e r , 40 m u n i e i p a l s a m h ä l l e n och 190 i c k e - a d m i n i s t r a t i v a tätorter. 1

- H ä r a v 14 s t ä d e r , 6 k ö p i n g s k o m m u n e r , 2 3 m u n i e i p a l s a m h ä l l e n och 151 i c k e - a d m i n i s t r a t i v a tätorter. 3 H ä r i ej i n r ä k n a d f o l k m ä n g d e n i den m i n d r e del a v S k u t s k ä r s s a m h ä l l e , vilken ligger i Valbo k o m m u n , Gävleb. län. ' A v d e n n a b e f o l k n i n g k o m m e r 478 200 p ä j o r d b r u k m e d b i n ä r i n g a r .

Om man först undersöker styrkan hos bruttoomflyttningen1 under 1930talet finner man, att rörligheten hos befolkningen under denna period var störst i de södra länen och avtog ju längre norrut man kommer.- Inom Gävleborgs län flyttade årligen en tiondel av befolkningen men inom Norrbottens län endast ungefär en femtondel från eller till resp. kommuner. För städernas del redovisas för perioden betydligt större rörlighet hos befolkningen än för landsbygdens vidkommande, och på den senare var bofastheten störst i de utpräglade jordbrukskommunerna. Medan den årliga omflyttningen i fråga om städerna höll sig vid 15 ä 20 procent, redovisas för D-kommunerna en ungefär tredjedelen så stark omflyttning. I fråga om proportionen mellan könen kan antecknas högre flyttningstal för kvinnor än män i vad gäller såväl in- som utflyttningen. Mest framträ* S u m m a i n f l y t t a d e och u t f l y t t a d e p e r s o n e r . A v m å n g a tecken a t t d ö m a h a r rörligheten sedermera väsentligt ökats hos befolkningen i ö v r e N o r r l a n d , v a r f ö r den o m n ä m n d a s k i l l n a d e n s ä k e r l i g e n till s t o r d e l u t j ä m n a t s .

dande var disproportionen i Västernorrlands län, där pä 100 män (med anmärkningsvärt obetydliga differenser i fråga om inflyttade och utflyttade) konuno över 160 kvinnor, medan inom de övriga länen relationen var ungefär 100 : 140. I fråga om nettoomflyttningen, d. v. s. resultatet av in- och utflyttningen, framgår redan av det ovan sagda, att denna lett till en betydande ökning av tätorternas befolkning. Likaså följer av vad tidigare anförts om proportionen mellan män och kvinnor i flyttningsströmmen, att kvinnorna dominerat i flyttningsförlusten för landsbygden. Sistnämnda utveckling har givetvis ej kunnat undgå att få till konsekvens en bristande proportion mellan antal män och kvinnor. Vad särskilt angår åldersgrupperna från 15 till 30 år belyses detta av nedanstående tablå över antal ogifta kvinnor mot 1 000 ogifta män i Norrland (de undre, med kursiv stil angivna siffrorna avse riket i dess helhet). Jordbruksbefolkning

Övrig landsbygdsbefolkning

Stadsbefolkning

Hela befolknii gen

1940 1

722 682 459 453

1 185 7 148 854 797 657 631

1 139 1 070 738 688 561 516

1 114 1 086 1 025 ; 015 975

1 200 1 097 942 »13 826 846

940 949 6S2 758 528 647

915 944 613 706

718 667 395 tia 306 32S

542 525

504 49S

934 S89

S56 794

1 048 1 032

1 015 975

753 806

714 767

477 .57»

1 Uppgifterna omfatta för 1940 även Kopparbergs län, som vid bearbetningen av folkräkningsmaterialet för detta år sammanförts med Norrland.

Den brist på kvinnor, som råder på landsbygden, är uppenbarligen i och för sig, bortsett från de fördelar städerna i övrigt kunna erbjuda, ägnad att öka dessas dragningskraft även på männen. Den bild av befolkningsrörelsen från landsbygd till städer, som lämnats här ovan, kompletteras i viss mån av siffrorna för den yrkesväxling, som ägt r u m under femårsperioden 1940-1945 och vilken återgives i vidstående tab. D. Som synes har jordbrukarbefolkningen minskats mycket avsevärt under ifrågavarande tid. En särställning intar emellertid övre Norrland, och i synnerhet Norrbottens län, där minskningen är mycket obetydlig. Grupperna industri och hantverk, handel och samfärdsel samt allmän förvaltningstjänst och fria yrken ha under perioden i stort sett ökat sin numerär, vilket även gäller Norrland. Inom gruppen husligt arbete har särskilt för de sydligare norrlandslänens vidkommande men även för övriga delar av Norrland liksom för landet i övrigt en minskning av befolkningen ägt rum.

i:,

Tab. D. Förändringar i befolkningens sammansättning efter yrken 1940—1945. O m r si d c

Jordbruk med binäringar

Industri och hantverk

Samfärdsel

Handel

Allmän förvaltningstjänst och fria yrken

Husligt arbete

Ospecificerad verksamhet

Samtliga

Häll. jävleborgs län — Västernorrlands län — lämtlands län — Västerbottens län. . — Norrbottens län.. . .

5 600 45 900 + 3 400 + 500 100 +

3 900 6 200 2 500 4 200 3 600

4- 1 600 4- 1 300 + — 300 4- 1 300 + 4- 1 300 -f 800 44700 4200 + — 400 + 1 000 +

800 1 700 1 400 900 —2 800 —

Norrland

200 300 200 200 "T 100 41 000

— 15 500 1 20 400 + 2 900 4- 4 600 H 7 600 — Hiket i övrigt. . . — 72 000 -: 115 900 4- 27 000 4- 34 200 10 600 — 1 100 Hela riket 87 500 + 136 300 4- 29 900 + 38 800 + 48 200 2 100 -•

700 4300 4 300 4300 + 400 4-

1 100 2 400 2 700 5 600 7 200

4- 19 000 1 200 4- 143 400 1 200 4- 162 100

Kvinnor. jävleborgs län 3 700 + 1 500 4- 1 200 4- 2 100 + 1 100 1 800 /ästernorrlands län — 5 400 + 3 700 — 100 4- 1 800 -f 2 200 1 800 lämtlands län — 2 900 + 1 300 4- 1 300 -f 1 300 1 300 — 1 000 Västerbottens län . . — 2 100 4" 2 800 4400 4- 1 400 — 900 4900 Norrbottens län.. . . — 700 + 2 100 4200 4- 1 900 + 3 600 — 1 300 Norrland — 14 800 + 11 400 + 3 500 4- 7 500 9 600 — 6 800 1 Riket i övrigt. . . — 63 300 -L 85 400 4- 22 400 4- 46 000 + 50 500 — 26 700 — 78 100 4- 96 800 4- 25 900 4- 53 500 + 60 100 — 33 500

100 + 400 4500 4100 4600 -f

300 800 1 800 2 600 6 400

+ + + + 1 500 4- 11 900 + 13 700 4- 128 000 + 15 200 4- 139 900

Satnlliaa. jävleborgs län — 9 300 4Västernorrlands län — 11 300 4Jämtlands län — 6 300 + Västerbottens län. . — 2 600 + Norrbottens län.. . . — 800 +

5 400 + 2 800 4- 3 400 + 9 900 — 400 4- 3 100 + 3 800 4- 2 600 4- 2 100 + 7 000 4- 1 600 4600 + 5 700 — 200 4- 2 900 +

1 900 — 3 900 — 2 700 — 2 300 — 6 400 —

2 000 800 41 400 2 100 + 100 + 3 200 1 200 + 800 4- 4 500 1 100 48 200 400 -f 1 400 4- 1 000 4- 13 600

— 30 300 4- 31 800 4- 6 400 4- 12 100 + 17 200 — 7 800 4- 1 500 4- 30 900 Riket i övrigt. . . — 135 300 4- 201 300 4- 49 400 4- 80 200 91 100 — 27 800 4- 12 500 4- 271 400 Hela riket — 165 600 4- 233 100 4- 55 80o| 4- 92 300 4- 108 300 — 35 600 + 14 000 4- 302 300

Huru Norrlands och övriga Sveriges befolkning år 1945 fördelade sig på jordbruk och binäringar samt andra näringar, här sammanfattade under beteckningen stadsnäringar, framgår av följande sammanställning: Jordbruk med binäringar Område

Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

1 000-tal personer

% av befolkningen

Stadsnäringar 1 000-tal personer

% av befolkningen

86 96 71 124 101

34,5 49,7 54,1 44,1

68,7 65,5 50,:i 45,9 55,9

Norrland

189 182 72 105 128

41,4

07»

58,6

Övriga Sverige

I 389

25,2

i 131

74,8

Hela riket

1 867

28,0

4 807

72,0

3i,a

16 Jordbrukets förhållandevis stora andel av befolkningen i Norrland förklaras delvis av behovet av arbetskraft för skogsbruket, vilket i Norrland binder en större procentuell andel av befolkningen till jordbruket än vad fallet är inom riket i övrigt. Storleken av den förvärvsarbetande befolkningen inom olika näringsgrenar redovisas i tab. E. Förändringarna mellan åren 1940 och 1945 framgå för Norrlands del av följande tablå: Antal

Män. Jordbruk in. binäringar Industri och hantverk Samfärdsel Handel Allmän förvaltningstjänst och fria yrken Husligt arbete Ospecificerad verksamhet Summa Kvinnor. Jordbruk m. binäringar Industri och hantverk Samfärdsel Handel Allmän förvaltningstjänst och fria yrken Husligt arbete Ospecificerad verksamhet Summa

Ökning eller minskning

Relativ fördelning 1940

1940—1945

ISO 400 118 100 30 800 24 600

171 500 129 700 32 300 26 600

— 8,0 4- 9,8 + 4,9 + 8,1

490 311 81 65

445 336 84 69

16 900 0 3 400

20 800 0 4 700

4- 23,1

4- 38,2

»80 200

385 000

1,4

1 000

21 000

9 400 12 600 4 500 21 400

- 00,2 - 4,5 21,6 19,6

206 129 36 175

104 139 50 236

21 000 20 900 900

16,0 -24,3 • 50,0]

177 271 6

231 230 10

102 100

90 700

-11,2

I 000

1 000

13 200 3 700

17 900 18 100 27 600

Av tab. E bekräftas, att Norrland är underrepresenterat inom huvudgrupperna industri och hantverk, handel och allmän förvaltningstjänst, men överrepresenterat inom jordbruk med binäringar. Om man vid en jämförelse mellan Norrland och övriga Sverige bortser från städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, framstår alltjämt gruppen industri och hantverk såsom klart underrepresenterad. Däremot äro grupperna handel samt förvaltningstjänst och fria yrken då icke mera påtagligt underrepresenterade i förhållande till övriga landet, och gruppen samfärdsel framstår vid denna jämförelse såsom överrepresenterad. Vid studiet av befolkningens fördelning på olika undergrupper inom industri och hantverk i Norrland bör särskilt observeras den stora del därav, som inrymmes under trä- och pappersindustri, malmbrytning och metallindustri samt byggnadsverksamhet, medan övriga grupper äro relativt svagt representerade. Om härtill lägges, att den övervägande delen av sysselsätt-

17 Tal). K. Förvärvsarbetande befolkning åren I94Ö o( il 1945. Därav i Norrland

Hela riket

1 000-tal personer

2 999,5

2 992,2

182,3

476,3

16,1

15,!)

864,0

729,6

207,4

180,9

24,0

24,8

748,0 100,2 15,2

615,3 96,1 18,2

150,5 54,6 2,3

128,5 50,1 2,3

20,1 54,5 14,8

20,9 52,1 12,4

1 070,2

1 133,1

131,3

142,3

12,3

12,0

296,3 16,7 95,9

343,7 52,9 97.5

28,3 2,0 23,0

30.!) 2,8 23.0

9,0 4,2 24,6

9,0 5,3 24,2

75,9 88,0

82,5 87,9

17,5 9,8

17,7 10.3

23,0 11,1

21,4 11,8

163,1 56,4

144,9 52,0

11,7 4,4

8,5 4,1

7,2 7,8

5,9 7,9

25,5 21,5 8,0 192,3

27,9 24,0 7,7 212,1

1,5 2,4 0,5 29,0

3,7 4,4 0,7 35,6

5,7 11,4 6,7 15,4

13,2 18,5 8,7 16,8

15. L a n d t r a n s p o r t . . . . 16. S j ö f a r t 17. P o s t , t e l e g r a f m . m .

201,5 122,7 35,2 43,6

223,7 141,1 30,7 51,9

34,5 24,3 3,7 6,5

36,8 26,4 3,0 7,4

17,1 19,8 10,5 14,9

16,4 18,7 9,7 14,2

Handel

409,0

435,1

42,5

48,0

10,4

11,0

353,2

378,9

38,7

45,0

10,9

11,9

55. S

56,2

3,8

3,0

6,8

5,3

Samtliga näringsgrenar I.

.lordbr.

binäringar

1. J o r d b r u k och skapsskötsel 2. S k o g s b r u k 3. Fiske

II.

Industri

och hantverk

8. Livsmedelsindustri 9. T e x t i l - o c h b e k l ä d nadsindustri 10. L ä d e r i n d u s t r i i n . m . 11. K e m i s k - t e k n i s k industri 12. K r a f t v e r k m . ra... 13. lij spec, i n d u s t r i .

IV.

Samfärdsel

18. V a r u h a n d e l , h o t e l l m. m 19. B a n k v e r k s a m h e t m. m

Allmän in. m

VI.

Husliqt

V I I . Ospec.

bo-

1. M a l m b r y t n i n g och metallindustri.... 5 . J o r d - och s t e n i n d . 6. T r ä i n d u s t r i 7. P a p p e r s - och grafisk i n d u s t r i

III.

I % av riket

1 000-tal personer

•

färvaltn.-tjänst 202,6

307,0

35,0

41,8

13,3

13,6

arbete

158,1

123,5

27,6

20,9

17,5

17,0

verksamhet

34,1

40,2

-1,0

5,6

11,9

13,9

ningen inom såväl metall- som textilindustrien är förlagd till Gävleborgs län, framstår ensidigheten hos den egentliga fabriksindustrien inom större delen av Norrland än tydligare. Bortsett från nämnda län ligger industrialiseringsgraden i Norrland väsentligt under riksmedeltalet. Till nu berörda frågor blir det tillfälle att återkomma i det följande.

8172S4

18 3. Fruktsamhet. Nettoreproduktion.

Åldersfördelning.

Vill man bilda sig en uppfattning om förutsättningarna för den framtida befolkningsutvecklingen, utgör fruktsamheten en av de grundläggande faktorerna. Att Norrland i dess helhet trots den kraftiga utflyttningen ännu uppvisar ökning i befolkningstalet, är som av det föregående framgår att tillskriva det förhållandet, att fruktsamheten varit relativt hög i särskilt de nordligaste länen. Medan antalet barnaföderskor per tusen kvinnor i åldrarna 15—50 år för år 1945 preliminärt beräknats utgöra för hela riket utom Norrland endast 75, ha motsvarande tal för Gävleborgs och Västernorrlands län uppskattats till respektive 80 och 81, för Jämtlands län till 92 och för Väster- och Norrbottens län till ej mindre än 99 och 110. Med användande av sålunda beräknade fruktsamhetstal och senast föreliggande dödlighets- och livslängdslabell (för femårsperioden 1936—1940^ kan även uträknas det s. k. nettoreproduktionstalet. Med detta uttryck förstås det tal, som anger huru många levande födda döttrar, som med de faktiska fruktsamhets- och dödlighetsförhållandena i genomsnitt komma på varje levande född kvinna. Nettoreproduktionstalet avser att belysa huruvida befolkningen kan reproducera sig själv, med andra ord huruvida en generation under nuvarande dödlighets- och fruktsamhetsförhållanden framalstrar tillräckligt många barn för att ersätta denna generation. Om 1 000 nu levande kvinnor komina att vid mogen ålder sätta 1 000 flickebarn till världen, föreligger full reproduktion. Vid en sådan beräkning av nettoreproduktionen 1945 erhållas följande tal, nämligen för hela riket utom Norrland 1 096, för Gävleborgs län 1 226, för Västernorrlands län 1 247, för Jämtlands län 1 355, för Västerbottens län 1 444, för Norrbottens län 1 609 samt för Norrland i dess helhet 1 362. Dessa siffror synas visserligen ganska lovande för norrlandslänens del. Emellertid måste uppmärksammas, att siffrorna bli mindre än de angivna, i den mån fruktsamheten i de nordligaste länen skulle sjunka till att mera närma sig nivån för landet i övrigt. Härtill kommer, att dessa liksom tindra befolkningskalkyler helt kunna rubbas genom den takt i vilken utflyttningen från norrlandslänen kommer att fortgå. Om man ser reproduktionsfrågan på längre sikt, synes det även vara att befara att, på grund av norrlandsbefolkningens åldersfördelning, antalet kvinnor i de mest fruktsamma åldrarna om låt oss säga tjugo år, även bortsett från utflyttningen, kommer att utgöra en relativt mindre del än nu av den kvinnliga befolkningen. I detta sammanhang kan hänvisas till tab. F, vilken visar huru befolkningen år 1945 fördelade sig på olika årsgrupper. Förändringarna inom vissa årsgrupper, oberoende av kön, från 1940 till 1945 äro sammanfattade i tablån på sid. 20.

19 CZ

CI 31 ©

CM 00 i^ ©

-r

CO ca ©

^z. — S ^ S ^ S ^ S

-r o CM 2 Cl

—'

LO O

i-i

—

•*

co O Col O r^LO

• *

c* 2

c s S ^ S w S w S ' - ' S

o * t^-

'j:

-r

ro ©

co co c,

T-

—« c c

co i.o

oo r -

CO CO Cl

i-t

-.c

I -

co : °

l^iO

- r - o c i c i c o c i c o r ^ r ^ c o

' -

00 lO

LO C-l

O 3

O CO »0 C-

O -t» M

Cl Cl i f

• ^

co OS

—

O O

«# O

• * tH

*£*$

co co c i

-r

cc O CM t i

O CO 1

—)

—

cc O 30

«&

3 1 CO

CO CO CO

*-'

»o - P

lO iO

»O i-O

»o

trf

-t

i ^p CO — co c o iM o

l> CN en i >

T CO CO

c i

c o -3* o

i.o

l " - <s>

ri—< CM co co c» cjj ri> ^ - ( M T j " - s " 0 3 0 C O O r J i

"1*

o r» o r-"* m © co o t> cc

o -p

—^

i-^

—

c c T - c c t o © © r - c o t ^ -

t^-

LO i-^ ^ ^

CO © ' i

— © V A

CO CO co r-* © H ^ P

1-* rc o o h

M . T 7

CO CO*

ca oc r^ -r Cl

-M

5 —,

I^-

30 O

CO I> Cl

Q CO lO i^W

— © —< T? © t - t * .

C*** o

©* ©

CC ©

CO CO *p

ci r-co o co --O o -r rca r ^ c M c o » c o - * ' ^ t < c > i - i ' - i

CO CO

t o " TJ* c o c o i O

CO ci C

-"• -t* ci ^t* n i > e i Q

-tt

ca o -P

»O r*o > o

iH -T -r

*H CO t?» - ^ r

CO O

»H ^ t

<D oo

—

co" ^ -

co" ^

i— C "

c M

-o

CO T-l

C l CO •"I*

^-1

CM CO O © CO CO H [s oo c r - o o c c D r p c o c o i - < c o c i

.o CM

35 i >

c o er-

t"-

-T

M i

I-» -

G O 0 > ' !

co O C-l C

»H ^

*«*

o c o o t ^ - t c o r ~ - i > t > i >

1-*

r-« cc

'•:

CO TT CO—

CO C l LO

00 Cl

CO*

o i > o r - - - r - c o r ^ 3 0 r -

t-t TT*

CO 0 0 CM CM

t * CO C4 C^l -T" co iO O

C* e j co

O i>.

w r^

Cfl -* o

CO CM T r— O i l*C O ' O C O O C O w —

co 0 0 i-^

CO c c CO

-r

'C i O

- n i 1

co oo r^

cc*

-«

r*-

C-l

M O

c o i>-

co r^-

o TH o

r© H

•-" m rp

c: L

O lO O

CO Ji ©

*# co CO o t-

3C CM o *i

CO CO O

o LO © rt

•— T?

C1!

rO ^c - ^ —-

CO C : CM O

CO ' - H

. o"* S

0 -

• 0 - «

o*-

o^-

LO r>

t> lO

io5

-— 1 j Io s o ^| —

*5 o

•s * oa

> ;C3

00 :CC

s o

C £5

to :CB

u O

2 Z

LO IS T-l C3 »-H

c i c o o o i o r - c i c o c o c o

,o_ o

•* CO C-l l^o LO iO co C O C C C O Ö C l t N ©

co O " C M ' - '

to m co

O CO CO

CO CO

-^*

f f f l p l ' O T l ' f f l O M O '

ca t>

«"*

r«o o co iO -f CO -^ t - 0 « L " - C © « C ! C S

i ^ CM —< 'T OS OO i-H CM LO © t - C l M - ^ r ' C » T p i - - - r ? 0

Cl LO CO

—

CO 00 iO

CO c o CO

c i c o © r » - L O i > © c o i - ' © —< 1-H

LO OO *if

t^ f-

iO CN lO

ca uo ci c-i o r^ CM co © co c a c o ^ p ' - | c o t - - r i , , - ' i [ > T t <

•^r © iO

co t-

iO TP C-I

CO ©

e S C — >

•• • ^ p o

-S

T* ^ :CÖ

o •*-» •/; :«

3 -

• • ^ p • o" 1 "

• • •

: S

a> 4-» to -C3

-3 h — 3

- ^ o x

. c>-

;oc

o o

"* ©

CM CO CO

ca Bfi • \ 0 " Ö vO . o-"- c! o~^

tiO

4> © ^

CM 1 >

i^iO r^-

ca ca ^O

c i c o o r - ^ c o c i c o c i c o

• *

*r o -H -H

00 CO r*- L O

O co* CD

5 JO

o»

-g

CO iä CM

Cl 00 co

00 C O 1 ^ 0 C S

ca Cl

-T

r-"

»o

t> r.

co w

CO CO

»-<

^* "i ©

-p CO ©

• ^

~-M ^ r

O oi

CM ©

Cl n

10 Cfl

co rci --

« iiO

• *

O CO 1 1

Cl iO

ca CO

c ; i > 3 i r ^ - ^ r ^ i > c o * i , - c o

r-.*

T-H

c-i t> o ••*

I> ci

i-co CO w O c; H

CO — i^ H

o w

30 O

o Cl

co iQ M

F^O

CO CO

r»

" — t^

-P

i-*

c-i ^ CC t -

1-H

C I CO O

C l i—

-p

r-n

ca oo X

oo CO c c

C l LO CO

Cl lO

—• CM i^.

io 30

Cl [^-

iO i-t *•* CO iO C ^ C O [ ^ C 5 3 M O ? 1 C N M

r-r

*H CO

o tn

T-i

r^— -r co T-H

30 O

CM -r C-l

c O T r o ^ C M - ^ T f c o c o c o

r~-

[> 00 CO 00

oo ,^-

rt - -H . - T O

—

00 CM CO CM

o: — -r ^ CO CC ©

»2 r-

co — ci —* o co o r-*io co i . O O O O ' t h ^ O r - T ) < - '

t^. CM

CO 80

t ^ - L O w - r c o i o i O T - r c o

t-^

r^-

CO CM

i» •a

211 A i d e

Norrlands befolkning

0—15 är 15—30 » 30—50 » 50—65 » 65 ar o. över Summa

276 663 2 9 3 458 315 6 0 3 150 469 87 965

290 622 271 7611 332 235 162 755 97 687

1 124 168

1 lör» 05»

ökning (-( i eller minskning (—) i %

5,0 7,1 5,3 8, i

Motsvarande % - t a l för hela riki'1

+ 11,1

-,- 11,9 6,9 + 7,1 . -;- 7,o - 9,4

+ -'.v

+ •r

4,7

Befolkningens fördelning på olika åldrar blir av särskilt intresse, när det gäller att bedöma tillgången på arbetskraft. Denna fråga kominer till behandlas i nästfoljande avsnitt.

II.

Kalkyler i fråga

den kommande

arbetskraftsutvecklingen.

Om man vill söka uppskatta, huru tillgången pä arbetskraft kommer att ställa sig i framtiden för Norrlands del, kan man lämpligen utgå från prognoser rörande befolkningstillväxten (den naturliga folkökningen), vilka beträffande befolkningen i produktiv ålder hålla sig inom jämförelsevis snäva felmarginaler så länge man inskränker sig till en period om 15—20 års längd. Ett andra steg blir att diskutera, vilken rationaliseringstakt, som k a n antagas såsom sannolik inom det norrländska jordbruket och skogsbruket under de kommande åren och vilken avflyttning från dessa näringsgrenar som man bör utgå från med hänsyn till den sålunda förutsedda rationaliseringen och till den faktiska avflyttningen därifrån under förfluten tid. Det sista steget vid ett försök att uppställa en arbetskraftsbalans blir så en bedömning av andra näringars, stadsnäringarnas, behov av arbetskraft under skilda antaganden rörande expansionstakten inom olika näringsgrenar. Till en början bör emellertid erinras, att Norrlands befolkning i produktiv ålder under de senaste årtiondena befunnit sig i rätt snabb tillväxt, trots att samtliga norrländska län uppvisat betydande utflyttningsöverskott. Utvecklingen av den produktiva befolkningen i Norrland har i huvudsak varit parallell med utvecklingen i riket i övrigt. Beträffande den norrländska befolkningens storlek i produktiva åldrar (15—65 år) åren 19^5 samt 1950 och 1960 hänvisas till följande tab. G, innehållande de på grundval av en partiell undersökning vid 1945 års folkräkning uppskrivna befolkningstalen för samma år samt resultaten av en framskrivning av befolkningen i de båda näringshuvudgrupperna med utgång från 1945 års siffror och under antagande att inga flyttningar äga rum vare sig mellan olika orter eller mellan de båda näringshuvudgrupperna. På grund av detta antagande måste de i tabellen upptagna siffrorna

21 rah. (i. llefolkninjien i produktiva åldrar (15—65 år) åren 1945, 1!150 oeh 1JIB0 under förutsiittninu av jämvikt mellan in- oeh utflyttning. h v in n o r

M ä n

(> ni r a d e

Däråt inom

År Summa

jordbruk med binäringar

»stadsnäringar»

Dära\ inom Summa

jordbruk med binäringar

»stadsnäringar»

1945 1950 1960 Västernorrlands län 1945 1950 1960 1945 Jämtlands iän 1950 1960 Västerbottens län . . 1945 1950 1960 Norrbottens län.... 1945 1950 1960

95 500 95 600 97 000 96 500 98 100 102 000 51 000 51 000 53 000 78 300 81 500 89 300 75 400 80 900 91 000

31 100 31 000 30 600 34 400 34 700 35 100 26 400 26 500 26 200 43 600 15 600 19 500 34 000 37 000 42 300

04 400 64 600 60 400 62 100 63 400 (US 600 21 600 24 500 26 800 34 700 35 900 39 800 41 400 43 900 48 700

92 800 93 000 93 600 91 800 93 700 97 800 44 900 45 800 18 500 70 400 73 800 81 900 70 000 74 800 86 500

24 500 21 800 25 900 26 900 28 100 30 000 18 900 19 900 21 100 33 100 35 700 10 300 25 400 28 200 3 1 800

68 300 68 200 67 700 64 900 65 600 67 800 26 000 25 900 27 400 37 300 38 100 11 600 14 600 46 600 51 700

Norrland

1945 1950 1960

396 700 407 100 132 300

169 500 174 800 181 000

227 200 232 300 248 300

369 900 381 100 108 300

128 800 136 700 152 100

241 100 244 400 256 200

Riket i övrigt

1945 1950 1960

1 876 300 1 871 000 1 915 800

186 300 186 400 180 700

1 390 000 1 384 600 1 435 100

1 919 500 1 900 700 1 914 500

390 300 397 800 105 000

1 529 200 1 502 900 1 509 500

Riket

1945 1950 1960

2 273 000 2 278 100 2 318 100

055 800 661 200 664 700

1 617 200 1 616 900 1 683 400

2 289 400 2 281 800 2 322 800

519 100 534 500 557 100

1 770 300 1 747 300 1 765 700

Gävleborgs län ....

för 1950 och 1960 betraktas som ganska verklighetsfrämmande, men de återgivas dock med hänsyn till de fortsatta resonemangen. Till grund för dödlighetsberäkningarna har härvid genomgående lagts riksdödligheten för åren 1936—1940, vilken är den senaste femårsperiod för vilken en fullständig dödlighets- och livslängdstabell uträknats. Då beräkningen icke sträckts längre fram i tiden än till år 1960, har det icke varit erforderligt att taga någon hänsyn till nativiteten. Av tabellen kan utläsas, att den under tidigare årtionden starkt markerade tillväxten av antalet personer i produktiv ålder numera, om man undantager Norrland, i stort sett stagnerat. För Norrland synes man däremot även i fortsättningen kunna räkna med att befolkningstillväxten i de produktiva åldrarna blir ganska kraftig (om man nämligen bortser från utflyttning), ehuru den kommer att ske i något långsammare takt än hittills. Utvecklingen blir emellertid olikartad inom skilda delar av landsdelen. De sydligare norrlandslänen komma sålunda att under tiden fram till år 1960 endast redovisa en förhållandevis obetydlig befolkningstillväxt, medan tillväxten alltjämt blir rätt betydande inom Västerbottens och Norrbottens län.

22 Att föreslående tabell icke räknar med några flyttningsrörelser, innebär även att inflyttningen till Sverige från utlandet lämnas åsido. Denna immigration torde vant relativt betydelselös för Norrlands del, men särskilt för de större orterna i mellersta och södra Sverige torde tillskottet av arbetskraft från utlandet ha haft stor betydelse som motvikt mot den utveckling mot minskad tillgång på arbetskraft, som man haft titt räkna med under 1940-talet. 1. Jordbruk och skogsbruk. Vid ett bedömande av frågan i vilken takt avflyttning i fortsättningen kan väntas ske från det norrländska jordbruket och skogsbruket, torde man måhända kunna utgå ifrån att några svårigheter att bereda arbete inom stadsnäringarna icke komma att förefinnas. I skilda sammanhang har visats, att inan även under antagande av en mycket kraftig avflyttning från jordbruket icke kan räkna med en fortsatt industriell expansion i riket av samma omfattning som under 1930-talet. Under förutsättning av en fortsatt högkonjunktur för industrien torde därför stadsnäringarna förmå uppsuga all den arbetskraft som står att få. Samtidigt som en begränsning av arbetskraftsförbrukningen inom jordbruket, vid sidan av jordbrukarbefolkningens naturliga tillväxt, utgör en av förutsättningarna för en fortsatt industriell expansion av någon betydelse, torde denna begränsning mer eller mindre framtvingas av den dragningskraft industrien utövar på befolkningen inom jordbruket. Man finner sålunda en växelverkan mellan jordbrukets rationalisering och den industriella expansionen. En väsentlig skillnad föreligger om man jämför nuvarande förhållanden med läget vid exempelvis början av 1930-talet, då industriens förmåga att taga emot överskotlsarbetskraft frän den jordbrukande befolkningen var betydligt mera begränsad än nu. Ur befolkningsstatistiken synes kunna utläsas en retarderad utflyttning från jordbruket under ifrågavarande tid, och detta fastän som bekant även jordbrukets ekonomiska läge var kritiskt vid denna tidpunkt. Vid en ånyo inträdande försämring av konjunkturerna torde man på motsvarande sätt ha att vänta sig en hejdad utflyttning från landsbygden och kanske till och med en viss återflyttning dit. Olika undersökningar ha givit till resultat att det svenska jordbrukets rationaliseringstakt under början av 1940-talet legat mellan 1 och 2 procent per år. I de s. k. jordbrukskalkyler, som under krigsåren och senare legat till grund för prissättningen på jordbrukets produkter, har länge räknats med en 1-procentig minskning av jordbrukets arbetskraftsbehov. På sistone har man emellertid kommit fram till något kraftigare minskningstal. Vidare är att märka, att man vid jordbrukskalkylerna stöder sig på annat material än folkräkningarna och att dessa senare utvisa en snabbare minskning av jordbruksbefolkningen än den minskning av arbetskraftsför-

brukningen, varmed man räknat vid nämnda kalkyler. Dessa siffror ha närmast avseende på jordbruket i trängre bemärkelse. I synnerhet för Norrkinds del är emellertid att märka, att skogsbruket spelar en högst betydande roll för den jordbrukande befolkningen. I det följande räknas för skogens del med samma rationaliseringstakt som beträffande jordbruket. I tab. H har med stöd av de förut (i tab. G) anförda framskrivningarna av befolkningssiffrorna gjorts en beräkning av det kalkylatoriska »befolkningsöverskottet» av män i produktiv ålder inom jordbruk med binäringar i Norrland vid alternativa antaganden om en rationaliseringstakt inom jordbruket och skogsbruket motsvarande respektive 5, 10 och 15 procent per årtionde räknat (alt. B„, R„, och R 15 ). Tabellen redovisar alltså det överskott av män i produktiv ålder som modernäringen på grund av en antagen fortgående rationalisering och till följd av den naturliga folkökningen kan väntas avstå till andra näringar. Den kvinnliga arbetsinsatsen i jordbruket har tills vidare ställts utanför diskussionen. I och för underlättande av den med utgångspunkt från tab. H förda diskussionen har i densamma angivits jordbrukets »befolkningsöverskott» även under antagande av utebliven rationalisering (alt. R 0 ), varvid överskottet sålunda endast utgöres av naturlig folkökning. Tab. H. Beräknat »oefolkninjjsöverskotl» av män i produktiv ålder inom jordbruk ined binärinaar i Norrland vid olika alternativa ialioii:iliserin<|santaf|andeii (utan hänsyn till ev. lörändrinuar i arbetstiden).

A r oc h

1 ii n

• 1945

Befolkning vid periodens början

»Befolkningsöverskott» vid rationaliseringsantagande

H„

R»

abs. t a l

100 — 0,3 300 0,9 100 0,4 2 000 4,6 8,8 3 000 3.1 5 300

700 1 200 700 3 100 3 800 9 500

400 — 1,3 2,0 700 — 300 - 1 , 2 8,9 3 900 5 300 15,0 5,5 9 200

31 100 — 500 — 1,6 34 4 0 0 1 000 2,9 26 4 0 0 — 200 — 0,8 4 3 6 0 0 5 900 13,5 34 0 0 0 8 300 24,4 169 500 14 500 8,0

abs. tal

a b s . tal

2,3 3,5 2, ii 7,1 11,2 5,6

1 500 2 000 1 400 4 200 4 700 13 800

4,8 5,8 5,3 9,6 13,8 8,1

2 200 2 900 2 100 5 300 5 500 18 000

7,1 8,4 8,0 12,2 16,2 10,0

1 100 2 400 1 100 6 100 7 000 17 700

3,5 7,0 4,2 14,0 20,0 10,4

2 700 4 100 2 400 8 200 8 700 26 100

8,7 11,9 9,1 18,8 25,6 15,4

4 300 5 800 3 600 10 400 10 400 34 500

13,8 16,9 13,6 23,8 30,6 20,4

1 800 3 600 1 800 9 200 10 800 27 200

5,8 10,5 6.8 21,1 31,8 16,0

4 200 6 100 3 800 12 400 13 400 39 900

13,5 17,7 14,1 28,4 39,4 23,5

6 500 8 700 5 700 15 700 15 900 5 2 500

20,9 25,3 21,6 36,0 46,8 31,0

1950.

G ä v l e b o r g s län V ä s t e r n o r r l a n d s län . . J ä m t l a n d s län V ä s t e r b o t t e n s län . . . . N o r r b o t t e n s län

1950—1900. G ä v l e b o r g s län V ä s t e r n o r r l a n d s län . . J ä m t l a n d s län V ä s t e r b o t t e n s län . . . . N o r r b o t t e n s län

31 100 34 400 2 6 400 4 3 600 34 000 169 5 0 0

1945—1960. Gävleborgs län Västernorrlands län . . J ä m t l a n d s län V ä s t e r b o t t e n s län . . . . Norrbottens län Norrland

24 Den manliga produktiva befolkningen inom jordbruk med binäringar i Norrland i dess helhet utgjorde år 1945 169 500 personer. Genom nya årskullars övergång i produktiv ålder skulle, om inga nettoförluster genom utflyttning vore att räkna med, uppkomma ett överskott under återstående delen av 1940-talet på 5 300 personer och under 1950-talet på ytterligare 9 200 personer eller under hela femtonårsperioden 14 500 personer, motsvarande 8,G procent av befolkningen 1945. Under de femton åren mellan 1945 och 1960 skulle alltså det norrländska jordbruket och skogsbruket kunna avstå omkring 14 500 manliga arbetare i åldern 15—65 år, utan att den i dessa näringar i Norrland år 1945 sysselsatta produktiva befolkningen vare sig minskades eller ökades. Om man till grund för de fortsatta resonemangen väljer rationaliseringsalternativet R,,,, finner man att vinsterna av jordbrukets och skogsbrukets rationalisering skulle vid detta alternativ för Norrland i dess helhet uppgå till ungefär 8 500 manliga arbetare i åldern 15—65 år (13 800 — 5 300) under åren 1945—1950 och 16 900 män i samma ålder (26 100 — 9 200) under följande decennium eller tillhopa 25 400 män under hela femtonårsperioden. Allt som allt skulle det norrländska jordbruket under åren 1945 —1950 kunna avstå 13 800 och under 1950-talet 26 100 eller under hela perioden 1945—1960 39 900 män, motsvarande mellan en fjärdedel och en femtedel av 1945 års befolkningssiffra för män i produktiv ålder i Norrland. Då den direkta minskningen av den norrländska manliga jordbrukarbefolkningen i produktiv ålder under femtonårsperioden genom rationalisering skulle utgöra 25 400 personer, komme den befolkning det här är fråga om att sjunka från 169 500 år 1945 till 144 000 personer år 1960. Såsom nästan alltid när det gäller förhållandena inom Norrland, finner man olika tendenser för de sydligare och nordligare länen. Medan det beräknade befolkningsöverskottet under femton år i de båda sydligaste länen stannar vid cirka 15 procent av befolkningssiffran år 1945, stiger motsvarande procenttal för Norrbottens län till omkring 39 procent. De båda nordligaste länen svara för cirka 68 procent av hela det kalkylatoriska arbetskraftsöverskottet från norrländskt jordbruk under den behandlade perioden och för allra största delen av det överskott, som enbart härleder sig från den naturliga folkökningen. Huruvida det rationaliseringsantagande, R10, som tills vidare valts till underlag för diskussionen och som leder fram till de nyss anförda kalkylatoriska överskottstalen för män i de produktiva åldrarna, kan betraktas som sannolikt för Norrlands del, kommer här till en början att prövas i belysning av den faktiska utvecklingen under det senaste kvartsseklet inom landsändan. Under 1920-talet ökades den manliga produktiva befolkningen inom det norrländska jordbruket och skogsbruket med 7 000 från 156 000 till 163 000 personer. Tillväxten under 1930-talet utgjorde 18 000 personer, varigenom

25 den här avsedda befolkningsgruppen år 1940 kom att räkna 181 000 personer. Under mellankrigstiden ökades alltså den produktiva manliga befolkningen i norrländskt jordbruk med binäringar med omkring 25 000 personer, vilken ökning emellertid till större delen kommer på Västerbottens och Norrbottens län — med resp. 10 000 och 7 000 personer — medan de övriga länen visa en mera stillastående befolkning. Under femårsperioden 1941—1945 bibehöllo förstnämnda båda län praktiskt taget oförändrade siffror för den manliga produktiva befolkningen inom jordbruket — de minskades med resp. 900 och 200 personer — medan motsvarande siffror för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län minskades med resp. 3 900, 4 300 och 2 400 personer, alltså en sammanlagd minskning för Norrland med 11700 ned till i runt tal 170 000 personer. Det kan vara lämpligt att här även skärskåda befolkningsutvecklingen under mellankrigstiden i belysning av nyodlingsverksamheten. Medan den sammanlagda åkerarealen inom Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län från 19271 till 1944 tillväxte med 2 ä 3 procent (från 276 363 till 282 977 h a ) , ökades arealen åker inom Västerbottens och Norrbottens län med ej mindre än 28 procent (från 157 483 till 201 917 h a ) . Eftersom den manliga produktiva befolkningen inom jordbruket (inberäknat skogsbruket) samtidigt kan beräknas ha tillväxt med 15 ä 20 procent inom de båda sistnämnda länen, förefaller det ej osannolikt, att en minskning av arbetsförbrukningen per ha — en rationalisering om man så vill — skett inom övre Norrlands jordbruk. Denna »rationalisering» har väl ofta eller kanske oftast försiggått under den formen, att brukaren av en lägenhet verkställt nyodling och därefter kommit att svara för en större åkerareal, vilken han själv kunnat bruka utan att antalet arbetskrafter behövt ökas. I detta sammanhang bör beaktas, att arealökningen i viss omfattning bestått däruti att åkerarealen ökats på ängens bekostnad samt att under motsvarande tid den mindre arbetskrävande vallodlingens andel i åkerbruket väsentligt ökats, vilken arbetsbesparing likväl motvägts av en utökad ladugårdsskötsel. Emellertid har samtidigt skett en nybildning av brukningsdelar, vilken bättre än arealutvidgningen förklarar huru en så stor del av det manliga arbetskraftstillskottet i övre Norrland under mellankrigstiden och senare där kunnat få sin bärgning. Enligt jordbruksräkningarna ökades i de båda nordligaste länen mellan 1927 och 1944 antalet brukningsdelar med omkring 16 procent (från 40 453 till 46 735). Sålunda ökades antalet brukningsdelar på 2—5 ha åker med 21,5 procent (från 14 599 till 17 736), antalet brukningsdelar på 5—10 ha åker med 37,4 procent (från 8 256 till 11 342) samt antalet brukningsdelar på över 10 ha åker med 19,9 procent (från 1965 till 2 356). Samtidigt nedgick antalet småbruk (0,26—2 ha 1 Arealuppgifter finnas även för är 1919, men de anses särskilt för övre Norrlands del ganska osäkra och böra därför icke sammanställas med de i texten lämnade siffrorna för 1927 och senare år.

åker) med 2,t procent (från 15 633 till 15 301). Även om man torde få bedöma de anförda siffrorna med försiktighet, enär gränsen mellan småbruk (över 0,25 ha åker) och lägenheter (med mindre åkerareal än nyss nämnts) ofta kan vara svår att draga, måste man ur desamma draga den slutsatsen, vilken för övrigt bestyrkes av annat material, att ett ganska betydande antal nya brukningsdelar kommit till i övre Norrland under de senaste decennierna. Vilken storlek de nybildade brukningsdelarna haft, kan ej utläsas ur de nyss återgivna siffrorna, då ökningarna i de högre storleksgrupperna till större eller mindre del hänfört sig till att brukningsdelar efter nyodling uppflyttats i högre grupp. I själva verket torde en ganska stor del av de nybildade fastigheterna ha utgjorts av arbetarsmåbruk, för vilkas innehavare jordbruket endast utgjort en bisysselsättning till skogsarbete eller annan näring. Den uppfattningen har framkommit, att den avvikande sysselsättningen inom jordbruket (i vid bemärkelse) i Norrland och övriga Sverige under mellankrigstiden åtminstone till väsentlig del skulle, vara att förklara med skogsbrukets ökade betydelse i Norrland. Emellertid visar flottningsstatistiken, att man knappast kan lägga någon tyngdpunkt på en sådan expansion inom skogsbruket. I fråga om flottningen i de allmänna flottlederna redovisas nämligen för 1930-talet icke någon signifikant utveckling vare sig i övre eller nedre Norrland utan endast konjunkturella svängningar, som knappast kunnat lämna något vidgat underlag för befolkningsuppgången framför allt i övre Norrland. Om man med utgångspunkt från rationaliseringsalternativet R,0 sammanställer det för 1940-talets senare hälft kalkylerade »befolkningsöverskottet», för vilket lämnats siffror i tabell H, ined den faktiska nettoutflyttningen från Norrland under årtiondets förra del, finner man följande. Mellan 1945 och 1950 skulle enligt R10 från det norrländska jordbruket och skogsbruket komma att utflytta nära 14 000 män i de arbetsföra åldrarna. Såsom förut nämnts (sid. 25) har motsvarande siffra för 1940-talets fem första år utgjort omkring 12 000. Den faktiska utflyttningen har alltså under dessa år endast varit något lägre än den utflyttning man skulle ha att vänta vid alternativet R]() under femårsperioden 1945—1950. Under den gångna delen av sistnämnda period har utflyttningen ökats så att den närmast torde ha varit större än enligt R](l. Emellertid kan den hittillsvarande utflyttningen under 1940-talet åtminstone till en del anses ha karaktär av ianspråktagande av arbetskraft, som hänfört sig till den starka befolkningsökningen under de förflutna decennierna och som på grund av trögrörlighet kvarstannat inom jordbruket trots att arbetskraften ej kunnat effektivt utnyttjas. Det förhållandet att en betydande nyodling skett torde, med hänsyn till de omständigheter som nyss framhållits, ej utan vidare utesluta möjligheten av att ett dylikt arbetskraftsöverskott förelegat. Och det synes även tänkbart, att åt-

minstone pa sina håll fortfarande ett visst överskott på arbetskraft föreligger, låt vara att erfarenheterna mestadels i stället tyda på att brist på arbetskraft nu gör sig gällande inom jordbruket och skogsbruket. Skäl finnas emellertid knappast att antaga, att eventuellt ännu föreliggande överskott på arbetskraft skulle vara av den omfattning, att de skulle ge tillgång till en så omfattande utflyttning under kommande år, som den här diskuterade. Vill man med bortseende lian dylika eventuellt! arbetskraftsöverskott söka bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning en avflyttning från tlet norrländska jordbruket kan väntas komma att ske såsom resultat av rationaliseringen inom denna näring, bör till en början allmänt sett konstateras, att skötseln av små brukningsdelar tar i anspråk förhållandevis mer arbetskraft per arealenhet än stora och medelstora gårdar. Framställningen av en viss produktmängd kräver sålunda en större arbetsinsats vid småbruket än vid de större brukningsdelarna. Med denna utgångspunkt arbetar den s. k. yttre rationaliseringen på en utökning av småjordbrukens storlek genom sammanläggning eller komplettering på annat sätt. Härigenom kan arbetskraft komina titt frigöras. I Norrland uppgå visserligen småjordbruken till ett mycket stort antal. Inom de norrländska skogsbygderna ter sig emellertid en förstoring av brukningsdelarna mindre angelägen med hänsyn till de sysselsättningsmöjligheter, som skogen erbjuder. För övrigt torde en utökning av brukningsdelarnas storlek genom sammanläggning av jordbruk eller komplettering med odlad jord i Norrland ofta möta svårigheter med hänsyn till de topografiska förhållandena och de mångenstädes glest belägna odlade områdena. I varje fall måste en sådan utveckling bliva mycket tidskrävande. I den mån en utökning av jordbrukens storlek kommer att eftersträvas, torde jordbrukarna särskilt i övre Norrland i fortsättningen liksom hittills ofta söka nå detta syfte genom nyodling av mark inom de nuvarande brukningsdelarnas ägogränser eller på inköpt mark. Åtgärder i denna form ha visserligen karaktär av rationalisering, närmast s. k. inre rationalisering, men äro ej ägnade att underlätta någon utflyttning från jordbruket, utan stundom kan verkan härav i stället bli den motsatta. Om man ser på andra möjligheter till rationalisering inom jordbruket — man kommer här in på s. k. driftsrationalisering — finner man till en början, att en effektiv och lönande användning av lantbruksmaskiner försvåras med brukningsdelarnas avtagande storlek. Detta kan emellertid delvis motverkas genom gemensam maskinanvändning. Även en sådan försvåras likväl inom områden, där den odlade jorden på grund av de topografiska förhållandena är uppsplittrad på alltför små och olämpligt formade ägofigurer eller där avstånden mellan gårdarna äro stora. Som en annan form av rationalisering brukar hänvisas till driftsomläggningar till mindre arbetskrävande odlingar (extensivare drift genom ökning av slätter- och

28 betesvallar med därpå grundad animalisk produktion). De norrländska småbruken ägna sig uppenbarligen icke för en utveckling i denna riktning. Vad åter angår en del andra rationaliseringsmöjligheter, exempelvis överflyttning av vissa förädlingsprocesser på mejerier och slakterier e t c , linnes ännu åtskilligt att uträtta i Norrland liksom i övriga landet. Visserligen finnas icke sällan förutsättningar att i olika hänseenden rationalisera arbetet på den enskilda brukningsdelen. Dessa möjligheter torde ökas efter hand som utvecklingen går framåt. Även bortsett från att det, såsom nyss framhållits, bereder särskilda svårigheter att mekanisera driften på småbruken, ha emellertid rationaliseringsmöjligheterna sina gränser, som göra att rationaliseringen ej kan drivas hur långt som helst. Hur små brukningsdelar det än är fråga om erfordras normalt på varje brukningsdel minst en manlig och en kvinnlig arbetskraft året om. Innebörden av en rationalisering blir i första hand att behovet av att anlita utomstående arbetskraft minskas och i andra hand att möjligheterna ökas för brukarna själva att åtaga sig arbete vid sidan av jordbruket. Enligt vissa kalkyler, som utförts för norrlandskommitténs räkning och som grundats på uppgifter till lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning för bokföringsåret 1944/45, skulle vid gårdar i storleksgruppen 2— 10 ha — vilka äro de vanliga i Norrland — det totala manuella arbetet till endast 15 å 20 procent utföras av lejd arbetskraft och i övrigt av familjen. Av det av familjen utförda arbetet skulle 15—20 procent komma på andra familjemedlemmar än brukaren och hans hustru. Den arbetskraft, som icke representeras av mannen och hustrun, torde i huvudsak endast utnyttjas under topperioderna under sommaren eller för tindra speciella tidsbegränsade arbetsuppgifter. Möjligheterna att spara in denna arbetskraft torde vara små. Då antalet jordbruksfastigheter i Norrland enligt 1944 års jordbruksräkning utgjorde omkring 109 800 och den manliga jordbruksbefolkningen i åldern 15—65 är ungefär samtidigt (år 1945) uppgick till 169 500 personer, kommer man visserligen till en genomsnittssiffra av 1,5 ä 1,6 manliga arbetskrafter per brukningsdel. Härvid bör emellertid beaktas — bortsett från att särskilt i södra Norrland även finnas större jordbruk med större behov av arbetskraft än småbruken — att ifrågavarande befolkning även har att svara för arbetet på egna skogar och inom storskogsbruket samt också inbegriper de rena skogsarbetarna. Vidare bör ej glömmas, att på jordbruken måste räknas med plats även för den ungdom över 15 års ålder, från vilken en kommande jordbrukargeneration skall rekryteras. Vad åter angår möjligheterna för innehavarna av mindre jordbruk — det gäller härvid närmast männen — att genom rationalisering av arbetet på den egna gården bereda sig tid till att åtaga sig arbete vid sidan om jordbruket, äro möjligheterna att utnyttja sådan ledig tid beroende av arbetstillgången i trakten, särskilt inom skogsbruket. Vid nuvarande brist på

29 arbetskraft bör ett sådant tillskott till skogsbrukets arbetskraft ofta vara välkommet. En svårighet ligger emellertid däri att arbete på jordbruket, i första hand ladugårdsarbetet, vid mannens bortovaro kan behöva överflyttas på hustrun och medföra alltför stor arbetsbelastning för henne. I det föregående har icke förutsatts någon förändring i den kvinnliga arbetsinsatsen i jordbruket. Eftersom arbetsbördan för framförallt sinåbrukarhustrurna och andra kvinnliga familjemedlemmar vid de mindre brukningsdelarna ofta är alltför tung, kan det vara av intresse att undersöka, i vad mån en viss nedsättning av kvinnoarbetet i ladugården och eljest inom jordbruket samt överflyttande av motsvarande arbetsvolym på männen inverka på möjligheterna för det norrländska jordbruket att avstå arbetskraft. Enligt vissa inom norrlandskommittén utförda undersökningar rörande arbetet och dess fördelning inom norrländskt jordbruk, avseende mitten av 1940-talet, uppgick den kvinnliga arbetskraftens procentuella andel av det totala jordbruksarbetet — utanför hushållet — till de tal som upptagas som alt. I i nedanstående tablå. Det därunder såsom ett räkneexempel upptagna alt. Il innebär en viss minskning av den kvinnliga arbetsinsatsen i jordbruket. Genomsnittligt innebär alt. II en reduktion av den kvinnliga arbetsinsatsen med ungefär 10 procent, vilket i och för sig utgör en ganska måttlig reduktion. Den kraftigaste minskningen har förutsatts ske på de i Norrland särskilt talrikt representerade brukningsdelarna om 5—10 ha åker, där den kvinnliga arbetskraften anses hårdast belastad. Alt.

2—5 ha

5—10 ha

10 ha eller däröver

27 II

20 Man får ett begrepp om innebörden av den tänkta processen, om den ökade manliga arbetsinsats, som behövs för att ersätta minskningen i kvinnornas arbete, sammanställes med den på grund av ökad rationalisering tänkta minskningen i behovet av manlig arbetskraft. Man finner härvid, att rationaliseringsvinsterna under ett årtionde i form av frigjord manlig arbetskraft vid rationaliseringsalternativet R10 icke helt kan täcka det på grund av omställningsprocessen från kvinnlig till manlig arbetskraft ökade behovet av manlig arbetskraft inom jordbruket. Såsom framgår av det anförda kunna förskjutningar i användningen av kvinnlig arbetskraft inom jordbruket ganska märkbart inverka på det norrländska jordbrukets möjligheter att avstå manlig arbetskraft. I detta sammanhang må nämnas, att inom norrlandskommittén företagits vissa undersökningar i syfte att komma fram till ett absolut mått på det nuvarande arbetskraftsbehovet inom det norrländska jordbruket under antagande av en rationell arbetsinsats från förefintlig produktiv befolkning. Ifrågavarande undersökningar bygga på ett förhållandevis litet

men ganska representativt material (s. k. E-kontrollerade gärdar;. Undersökningarna ha icke lagts till grund för föreliggande framställning, då resultaten kunna tilltagas behäftade med alltför stor osäkerhet och då svårighet mött att taga tillbörlig hänsyn till den i Norrland vanliga kombinationen av jordbruks- och skogsarbete. I det föregående har för enkelhetens skull förutsatts, all samma »rationaliseringstakt», som kan komma att utmärka det norrländska jordbruket och göra det möjligt för detta att minska sitt behov av arbetskraft, även blir tillämplig på skogsbruket. Åtskilliga faktorer inverka på bedömningen av arbetskraftsbehovet inom skogsbruket. Till en början bör erinras om att man, såsom framgår av gjorda avverkningsberäkningar, har all räkna med väsentligt reducerade råvarutillgångar i övre och mellersta Norrland (se norrlandskommitténs utredning rörande skogstillgångarna och skogsindustriernas råvaruförsörjning i övre och mellersta Norrland m. m.; SOU 1948: 32). Betydande inskränkningar i skogsavverkningarna måste därför ske om man skall kunna bevara en uthållig avkastning från de norrländska skogarna på längre sikt. Härav kominer givetvis i och för sig att föranledas ett minskat behov av arbetskraft för huggning och köruing. Emellertid motväges denna minskning av ett ökat arbetskraftsbehov för skogsvårdsåtgärder. Huru stor arbetskraft som kommer att åtgå för detta ändamål, blir beroende av med vilken intensitet arbetet på en återuppbyggnad av de norrländska skogarna kommer att bedrivas från statens och skogsägarnas sida. Vid en uppskattning tiv arbetskraftsbehovet inom skogsbruket i Norrland, som för norrlandskommitténs räkning utförts av dess ledamot, länsjägmästaren T. Tilländer och som i vissa delar sammanställts i en vid denna utredning fogad promemoria, har räknats med att för genomförandet under loppet av 20 år av eftersatta återväxtarbeten skulle erfordras omkring 628 000 mansdagsverken per år. Motsvarande arbetskraftsbehov för röjningsgallring och för skogsdikning har uppskattats till respektive 574 000 inansdagsverken (under 10 år, inom lappmarkerna 20 år) samt 174 000 dagsverken (under 50 å r ) . För övriga arbeten, främst avverkningar, har behovet av arbetskraft beräknats till 11 300 000 dagsverken per år. De tre förstnämnda slagen av arbeten måste i stor utsträckning förläggas till sommarhalvåret, medan tyngdpunkten för avverkningarna m. m. åtminstone hittills infallit under vintern. Om i genomsnitt för återväxtarbeten, röjningsgallring och skogsdikning räknas med 5 månaders årlig arbetstid, motsvarande högst 125 dagsverken per man och år, skulle under sommartid årligen för utförandet av dessa arbeten erfordras minst 11 000 man (jfr vidare norrlandskommitténs nyssnämnda utredning rörande skogstillgångarna m. m . ) . Bortsett från de minskade råvarutillgångarna och det ökade behovet av skogsvårdsåtgärder böra vid bedömandet av arbetskraftsbehovet för skogs-

31 bruket även beaktas möjligheterna till rationalisering inom skogsarbetet. En sådan rationalisering har pågått under senare år, särskilt i vad gäller huggning och transport. Stort intresse ägnas för närvarande åt försöken att förbättra och effektivisera nu använda redskap och metoder inom huggningsarbetet. Vad angår transporterna av virke eftersträvas såväl att höja effekten vid hästtransporter som att i ökad utsträckning använda traktorer eller lastbilar, allt för att spara arbetskraft. Det förtjänar vidare nämnas, att man genom att mer och mer övergå till att hugga virket obarkat eller fläckbarkat och överlåta barkningen till förädlingsverken, som disponera särskilda maskiner för ändamålet, kan vinna vissa besparingar i arbetskraftsåtgången på skogen. Slutligen torde såsom ett led i skogsbrukets rationalisering kunna betraktas den tendens mot helårsanställning av skogsarbetare, som befunnits lämplig under vissa förhållanden. Av det nu sagda framgår, att det, åtminstone om man bortser från behovet av ökade skogsvårdsåtgärder, bör finnas anledning att vänta en viss minskning av arbetskraftsbehovet, delvis föranledd av rationaliseringen inom skogsbruket. 1 vilken takt denna rationalisering kommer att fortgå, är emellertid vanskligt att bedöma. För övrigt bör beaktas, att en viss grad av sådan rationalisering ej utan vidare medför, att den sålunda inbesparade arbetskraften blir tillgänglig för arbetsmarknaden. 1 stor utsträckning utföres nämligen skogsarbetet av jordbrukare, som äro bundna vid sina jordbruk. De nu förda resonemangen synas giva anledning till en viss tvekan, huruvida den rationalisering inom jordbruket, som torde vara att vänta även i Norrland, kan antagas i denna landsdel, och därvid särskilt i övre Norrland, bli lika stark som i övriga delar av landet och om rationaliseringen kan utgöra grund för så stark avflyttning av arbetsför manlig befolkning från jordbruket under tiden fram till 1960 som med 1 procent om året (alternativet R, 0 ). Slutsatsen torde bli, att en sådan avflyttning betingas mindre av förhållandena inom jordbruket än av dragningskraften från stadsnäringarna och att, om denna kommer att föranleda en mera avsevärd avflyttning från jordbruket, resultaten härav till stor del komma att ha k a r a k t ä r av nedläggning av brukningsdelar. En dylik nedläggning, vilken som är att hoppas i första hand kommer att träffa sådana brukningsdelar som äro illa belägna och mindre lönsamma, kommer att aktualiseras i den mån det överskott av arbetskraft, som ännu eventuellt finnes kvar inom jordbruket, ej längre står till förfogande för att tillgodose stadsnäringarnas behov av arbetskraft. Detta gäller både män och kvinnor, dock med den skillnaden att det i fråga om kvinnor redan nu råder en uppenbar brist inom jordbruket. Här må tilläggas att, enligt vad tillgänglig statistik utvisar, företagarebefolkningen eller med andra ord närmast innehavarna av egna jordbruk av naturliga skäl hittills intagit en för-

hållandevis blygsam plats i flyttningsströmmen. Denna ström har framförallt omfattat grupperna hemmasöner och lösarbetare (drängar) respektive hemmadöttrar och hembiträden, ur vilka kategorier stadsnäringarna sålunda tillgodosett sitt behov av arbetare. Denna källa kommer med minskade barnkullar även i Norrland att så småningom sina, varjämte den förändrade proportionen mellan företagare- och arbetarbefolkning samtidigt kommer att försvåra industriens mobilisering av den kvarvarande jordbrukarbefolkningen. Vad särskilt angår skogsbrukets behov av arbetskraft kommer tydligen, om detta behov ej tillgodoses, konsekvensen härav att bli, att förutsättningarna för skogsindustrierna att erhålla råvara försämras. Vid brist på arbetskraft komma även erforderliga arbeten för skogsvårdsåtgärder att försvåras. Av det här sagda följer, att man knappast kan ange en viss befolkningssiffra som —- bortsett från den naturliga befolkningstillväxten — kan avstås av jordbruket och skogsbruket i Norrland, utan avflyftningen från dessa näringar blir beroende av stadsnäringarnas utveckling och den dragningskraft dessa komma att utöva på befolkningen inom jord- och skogsbruket. Konjunkturutvecklingen kominer härvid att bli av väsentlig betydelse.

Stadsnäringarna.

Av de sammanställningar över befolkningens fördelning på olika yrkesgrupper, som meddelats under I, framgår att Norrland har en betydligt större procentuell andel av befolkningen bunden till jordbruket med binäringar än övriga landet. Stadsnäringarna ha icke nått en lika hög utvecklingsgrad i norra som i mellersta och södra Sverige. Visserligen ha stadsnäringarna i Norrland, om man ser till perioden 1910—1945, utvecklats i nära nog samma takt som söderut. I fråga om den näring, som numera i landet sett som helhet sysselsätter det största antalet personer, nämligen industrien och hantverket, ligger Norrland emellertid fortfarande avsevärt efter i utvecklingen, och detsamma gäller delvis även handeln. Norrlands underrepresentation i fråga om industri är särskilt påtaglig om man bortser från byggnads- och anläggningsverksamheten. Undantager inan Gävleborgs län, som även i industriellt avseende närmast har mellansvensk karaktär, ligger antalet industriarbetare per 1 000 invånare i Norrland avsevärt under riksmedeltalet. I intet annat län inom riket är det relativa antalet industriarbetare så lågt som i Jämtlands län. Till belysning av nu berörda förhållanden må hänvisas till tab. I, som ger en sammanställning rörande antalet i industristatistiken redovisade arbetare per 1 000 invånare i länen.

33 Tali. I. Antal industriarbetare per 1 000 av tolkmängden, länsvis, år 1945.

O m r ä d e

Kraft-, Läder-, MalmPapTcxtilhärbelys- S a m t KebrytJordLivsoch persoch liga misk- ningsning och Träoch medels- beklädgrupoch gummi- teknisk och sten- industri grafisk industri nadsmetall- industri per varu- industri vattenindustri industri industri verk industri

Stockholms stad. . 15,8 Stockholms län 4(5,3 Uppsala » 28,7 Södermanlands » 77,4 Östergötlands » 44,7 43,4 Jönköpings » 12,4 Kronobergs » 26,4 Kalmar » Gotlands » 7,0 Blekinge » 43,1 Kristianstads » 11. S Malmöhus » 33,3 Hallands 25,0 G ö t e b o r g s och Bohus » 46, i 25. s Älvsborgs » Skaraborgs » 22.7 Värmlands » 38.(i Örebro » (12. t Västmanlands » 106,1 Kopparbergs » 55,7 41,B Gävleborgs » V ä s t e r n o r r l a n d s •> 10,1 Jämtlands » 5,4 Västerbottens » 15,0 Norrbottens » 21,1) Hela riket

37,7

(),!)

2,7 12,1 1,4 0,3 0,3 1,2 5,2 11,9 6,6

4,2 5,5 1,8 3,0 0,9 2,0 1,3 3,8 0,4 3,1 3,1 5,5 0,8

2,3 0,5 2,8 1,3 2,0 1,4 1,4 1,3 3,2 2,0 0,9 1,7 2,5

96,2 80,4 79,5 122,0 113,3 124,6 100,5 83,7 37.3 79,7 80,9 112,8 71.1

2,9 3,0 4,9 2,2 7^9 0,9 4,1 3,0 6,5 1,1 1,4 1.5

1,8 2,8 1,3 2,4 1,0 2,0 1,7 1,8 1,8 3,5 1.2 1,8

114,6 145,1 76,7 88,4 135,3 139,2 103,3 99,7

0,0

3,3 5,4 0,0 0,8 23,5 0,0 4,2 1,1 1,7 0,4 0,9 0.7

4,1

1,9

96,4

1,0 4,3 10,8 12,4 11,6 31,0 20,9 25,i; l.i 5,3 12,9 2,9 4,1

16,3 4.4 6,9 3,8 10,6 9,2 14,1 7,0 0,(1 2,4 5,4 7,5 3,11

11.8 8,0 8,3 5,8 9,4 4,3 1,2 0,7 8,9 8,0 9,3 16,4 6,8

11,0 2,3 9,1 10,0 26,2 10,8 3,9 1,5 1,0 6,5 7,2 20,1 16,3

5,.") 9,8 15,4 2,1 12,0 10,7 2, fi 3,3 0,8 2,3 1,4 0,7

3,0 7,1 11,8 11,0 8,2 8,8 17,(! 21,4 19,8 5,2 14,5

14,9 4,9 7,3 7,4 6,9 5,2 4,9 6,2 4,3 3,4 3,9 2,5

26,5 74,4 7,8 5,4 5,0 1,9 4,7 7,2 1,0 0,4

10,0

10,6 11.9 4.9 18,5 7,8 2,4 7,9 14.1 21,9 4,0 8,2 3,4

8,0

10,4

9,5

8,3

7,Ii

8,2 7,7 4,0 9,8

40,9 11,1 13.il 8,1 25,1 13,5 6,II

—

2,3 1,0 2,9

o.o

67,9 25,7 47,4 42,5

Hantverket i norrlandslänen är likaledes betydligt mindre utvecklat än inom flertalet andra län, vilket väl delvis får antagas sammanhänga med den mindre långt fortskridna urbaniseringen. Det är dock möjligt, titt hantverket i Norrland i högre grad än eljest vanligen är fallet bedrives såsom bisyssla, varför åtskilliga utövare icke redovisas i den officiella statistiken. Detta torde särskilt gälla i fråga om husbyggnad och därmed samhörande hantverksyrken, såsom måleri och glasmästeri. Sannolikt har den relativt låga levnadsstandarden i vidsträckta områden samt en av skilda orsaker beroende brist på företagsamhet medverkat till Norrlands efterblivenhet på detta område. Den nuvarande eflerblivenheten för Norrland i industriellt avseende får man bekräftad, om man ser på industriens utveckling under gångna år. Tillväxten av antalel industriarbetare har varit relativt obetydlig i förhållande till befolkningstillskottet inom landsdelen. Här avses med industriarbetare närmast sådana, som äro sysselsatta inom fabriksindustrien, och bortses sålunda tills vidare från byggnads- och anläggningsverksamheten. Under åren 1910—1945 ökades i Norrland den manliga befolkningen i 3—S17284

åldrarna 15—65 är med 123 000, medan ökningen av antalet industriarbetare för ungefär samma period (1911—1945) utgjorde 29 200 eller omkring 24 procent av den totala ökningen. Motsvarande siffra för övriga Sverige utgjorde omkring 56 procent. Under åren 1930—1945 utgjorde i Norrland tillväxten av arbetarantalet inom industrien endast omkring 9 40(1, motsvarande endast 20 procent av den produktiva manliga befolkningens tillväxt under stimma tid. I övriga Sverige däremot ökades antalet industriarbetare med mera än 175 000, vilken ökning i förhållande till den produktiva manliga befolkningens samtidiga tillväxt utgjorde mer än 74 procent. Vid bedömandet tiv dessa siffror bör observeras, dels att siffrorna för tillväxten av industriarbetarantalet i Norrland dragils ned av den minskade sysselsättningen inom skogsindustrierna (se nedan) och dels att utvecklingen under de senaste åren, alliså under innevarande årtionde, skett ungefär i samma takt i Norrland som i övriga landet. i tab. K—.1/ lämnas sammanfattande uppgifter om utvecklingen i fråga om antalet industriarbetare i Norrland i jämförelse med landet i övrigt enligt kommerskollegii industristatistik, 1 med fördelning dels länsvis och dels på olika industrigrupper. Det stillestånd i fråga om antalet industriarbetare i Norrland, som rådde mellan 1925 och 1940, sammanhängde med olika utvecklingstendenser inom industrien. Den relativt arhetskrävande sågverksindustrien upphörde atl växa och minskade samtidigt sitt behov av arbetskraft genom en långt gående rationalisering. Utvecklingen inom skogsindustrierna koncentrerades till massaindusirien, som dels i förhållande till virkesåtgången är föga arhetskrävande och dels har rationaliserats i myckel snabb takt. Industrien i övrigt drog i stort sett icke till sig något större antal arbetare, bortsett från att en utveckling ägde rum av grav- och metallindustrierna inom vissa län. Under senare år kan Norrland, som redan nämnts, sägas ha bättre än tidigare följt med i den industriella utvecklingen. Detta framgår även påtagligt av den procentuella ökningen per ar i fråga om industriarbetarantalet i Norrland och övriga Sverige, vilken redovisas i nedanstående tablå. 1925—1940 1935—1945 1940—1945

Norrland

övriga Sverige

0,38 1,95 3,1

2,98 3,44 2,48

Även om en viss differentiering inom den norrländska industrien skett under senare år, kvarstår dock såsom karakteristiskt för denna industri, 1 I kommerskollegii industristatistik inga industrianläggningar a) med i regel minst 10 arbetare eller b) med ett produktvärde av minst 15 000 kronor respektive en intjänt förädlingslön av minst 4 000 kronor.

ift

w rt »o r— —'

cc 00

-T

—

00 O 00 I> o> c-f

c-T

o o n ^ i f i -H ^ 1 (M T

is x

1 Ifl

1— t~~ 00

-» —

-v

T-

—. c o c o

c s r>» co

CO CO

d (H

i ci

—'

in M O * H l-H

h CM ^ -

M o r> o

OS L O CO C .

c jj

^ * l O CM l > CM *-<

M T ) M h CM LO CO l ^ o O GO S3

CO T ^ C M o CM »-<

T CO CO — CO CM 0 0 T O I> oo r - o oo LO c o 0 0 CO CO 0 0 CM ~

c o c o CM r r*O C S H T f O O CO r H 0 0 0 0 L O

H C O l N n N CM ^ H

—r

-r

00 CO

oc 5j

_ ~ ._

r* oi

f^ o

o 3) o r. r LO co oo to CM OS ä? CO J O O O ^ T f

-f

ro x o h h > c c. r- *-• CM oo »H n *M

IS SI

o ". '0 >o o o

*> "5 o ä? o ° t-

". m CM

" "5 co 5? o to m

cc r ; ö « ™ LO "*1*

^ oo

to CM

iO Cl

l-^

oo CO

t** en :M

—

„

«tf

i^ t--

T CO

ett -tLO CM

LO CO

O B

— 3i»

f-. 0

Ert

g 8

__J

—

O > -5 ^ Z

C/?

£ ©

te 7^

O o

> '3b

36 Cl iO

—c

—

L-

—

-1

,- ~ _!'

O X CO CO O X CM — i C — Cl M —

r*»

O) ? l x - n Cl C Ci K CO x co co co i--. C l CO IO CO CM CM

—

CC LO O h

- N

•r

•v-"

£1

C M C M C I X C O C M C O O T - I

—1

O O O O O O ^ C O C I CM LO I O LO LO X CM T - . CM

CM CO C l CO X CO — - o CO - r i - t - - CO CM CM X O c c

'-HCCLO

x c o ^ c o c M i ^ L o r ^ x O O C O ^ ^ ^ X C l r *H

5C r-

—

o r - ^ - c i - r

I O 0 0 CO H

91 CM W

— C1X

C H C O C H O O C I T T

- r o r-- x x c i x i > LO C 1 X X — T r c O — cOCO H C 4 c o o > r « c n o ( D O COLOOCMCOXClt^CO Cl

3 1

—

i O LO C l C l — —

CM CO X

15 T"C1TH0CC1T<C1T-X TH »-4 T H

- Cl rn f q I O C ^ - X Cl co »o cc x r^ x x x co

•Ö

7—

—

1—

—

h,<a

*-« CO CO

—

1^; 01

*H X

-* X

h»0

T - T-i — O X — C l »H

co Z-

1 *

co CO

« ^_

1 Ä

•

—'

fe g 3 *§ ^g -ö ~ c w c « -c ±i * >. 00

^-'S^.rt'C c • = ° -=\ £

™^

r-cz

> 'rä ~^ .- ^ S '-^ * "S J

S t SO: c•-« B P -i > X« ' MJ ^ c :J - — O ^ ^ H t J - H j ^

»o

oo co" r-* CM"

00 c

— "^

CO LO X t>> TH

Cl TO CI

H T -

i.O - i

T-I

_- C— l

1^-

1 X »o Cl

„

— „ r S3 £»

.3 3

«.

w cc c i r o c

T f c o x

C O T T C O X C I - H C I — ' X H C I CM X CM CO LO -Ht-X —

— X

~ V5

3 3 C/3

o X Cl

-r

a o

•B

C X CM O C l T - (Cl X

O O ( & 0 ) O W M > H « o ° x " Ci" io" io" CM x co c i x ' x r> x - T -T x

10 X CO

-i-) &1

"3 et ^_, 3 :CC 3 —

- c

«Il

IT.

—

. ^ :g - j »*

—

• C C 3

-7=

"5 S>.T3 ,

3 -^ 2

- J

ci:

^ex —3 — S O ° ^« •=c

Gruvii idustri Metall in dust Jord- och st Trä i ni Pappe rs- och Livsm cdelsin Textil och Läder , hårKemis k-tekn Kraft- , belys

'—

1 O

_ N_ B ^ _

"cc

ca:

._ - r 3

2 X

l O O N C C X f M S X C i m O C l X - T LO C I H O ! C H T f | s ( M - r o

T-I

—J

ä ? 'S co" o " O O CO —' Cl" o X

c i co c i i o c i c i r- i o o C. C C n T C O X O I h c . « n LO ^ r co • * o c Cl Cl —< CO C l CM TH — CM

1 ^ CO X l > X X __ — l ^ X O LO CM r*- O ~ J T Cl N CO w C O - H r i g C O O O

1 T-

5 ? x " x " t ^ c? o

T - I

— cc 9

I> LO

->. er

— —

O t*

10 CO C l X i O — X X —• X X C l r-i LO X CO • " ^ C M C l O r - i O O r ^ C l

C l X O CM X •— C l 1 > C l

t** X

—

^ ^

»t1 CO et

-DO

N -

Y— —H

x x x LO o r- co c i x - t X O - T X L C C O X C O C O X Cl Cl b CM.X

CO '— LO CM TT- CM i-H i—

1 T

--. **

— ' X C 1 C M I > O T H T H C

«3 TJ

t-X I>

—• » o

C l C l LO X

».- DO »H • *

X W M T ^ LO C l C l C C c i x x o c i - r x c i x CMCCC1CMCOXCOCMT

PÄ X CM

— * . X C M C M O - T

$ ? LO" C i Cl" DO —* Ci' Ci" 00 Cl"

«C

»>••

— • C O C O C O ^ T H ^ -

Cl —

ä ? - " i " CM' —" —" -T e f x * x " r-T

3C » — * Tf — w IO

»o i o co - r x - r c i - r - T x o - r r - ' i ' ^ X L O O ' — c i r^- c i x x x - r i-~

S I

CM-rcoTr^TLO'-t'^-

ii~.

-.— ^ CO *• 09

—

h O C ^ O O ^ O i O h l M

* >

•$

TT* -rf — CO lO co <-. zc C l

„

•-«

1 :

-r*

C i x * r t-- CM LO LO x r^ •*H CO C4 I > 00 <N —

»c Ö NS f

""*•

( N C C I M - r C - X C C C I X C I T — C I

60 hCl

co co 'ef **» -"i* r - CM —

oo LO - r i-i i— co C i c t o LO LO CM CC X C ' CO »O CO

T—

u o

1^- O C l CO CM - f O C. h -H iC C

, -~

Ll C

£ ? x ' © - T cC c i * LO" O CM CI CO « —

__ —

I D l > X r > n 0 0 f t 4 N CM X CM — iO CO CM CO Pco ~r CM X C

•

5 * £

X H I . l C 5 | > M C 3 v : ^

031 JS -JC

8 CA

att den domineras av stora, på export inriktade företag. Hemmamarknadsindustrien intager en undanskymd plats. Om man bortser från Gävleborgs län, saknar Norrland så gott som fullständigt textil- och beklädnadsindustri, varjämte bland annat jord- och stenindustrien samt läder-, hår- och gummivaruinduslrieii visa en betydligt lägre utvecklingsgrad än i riket i övrigt. Trots att sysselsättningen inom den egentliga industrien, såsom framgår av det föregående, under mellankrigsåren stått stilla eller endast ökats relativt obetydligt i Norrland, ha stadsnäringarna sedda som en helhet under denna tid utvecklats i ungefär samma takt som inom övriga Sverige. Til I väx len av stadsnäringarna har sålunda att döma av föreliggande uppgifter under perioden 1910—1940 icke varit mycket mindre i Norrland än i övriga Sverige. Antalet män i produktiv ålder i stadsnäringarna har sålunda under ifrågavarande tid stigil med 66 procent i Norrland mot 77 procent i övriga Sverige, och motsvarande stegring for den kvinnliga befolkningen utgör 67 procent respektive 70 procent. Under 1930-talet har dock utvecklingen av stadsnäringarna i Norrland gått rätt mycket långsammare än i övriga Sverige. Under 1940-talet har tendensen däremot varit den motsatta. Av intresse är att utvecklingen av stadsnäringarna såväl under den längre perioden 1910—1945 som under de femton senaste åren av denna period varit väsentligt snabbare i de båda nordligaste länen och i Jämtlands län än i de båda sydligaste norrlandslänen. Detta sammanhänger — förutom med sågverksindustriens tillbakagång — med den starka utvecklingen för byggnads- och anläggningsverksamheten inom övre Norrland. Av folkräkningarna att döma har denna verksamhet utgjort en grundläggande faktor för stadsnäringarnas utveckling i Norrland. Folkräkningarnas uppgifter på denna punkt äro visserligen osäkra, men de tyda på att en betydande del av expansionen inom gruppen industri och hantverk ägt rum inom byggnads- och anläggningsverksambeten. Denna utveckling är icke överraskande med hänsyn till den omfattande kapitalbildning i form av dylika arbeten, som under senare årtionden ägt rum i Norrland. Även inom handel och samfärdsel har en snabb ökning av sysselsättningen ägt rum. Uppenbart är, att deras utveckling i Norrland i mindre grad än i övriga Sverige står i direkt samband med industribefolkningens tillväxt. Ett mera indirekt samband mellan industriens utveckling och övriga stadsnäringars allmänna utveckling får dock antagas föreligga. Sålunda står den nyss omnämnda utvecklingen av byggnads- och anläggningsverksamheten delvis i samband med den industriella utvecklingen och har i sin lur, genom sina verkningar på inkomstbildning och konsumtion, påverkal utvecklingen av handel och samfärdsel. Erinras må endast om inverkan på stora delar av Västerbottens läns landsbygd av Bolidenindustriens utbyggnad med härtill hörande industrianläggningar, transportanordningar

38 och samhällsbildningar i anslutning till gruvorna. Ej minst viktig är den inverkan som skogsindustrierna haft på sysselsättning och förtjänster inom skogsbruket, vilka i sin tur utgöra den viktigaste kontantinkomsten pä den norrländska landsbygden och i främsta rummet torde ha bidragit till förbättringen av dess levnadsstandard. Stegringen av dessa inkomster torde även ha befrämjat utvecklingen av handel och samfärdsel. Det torde vara av ett visst intresse att i detta sammanhang även beröra i vilken utsträckning kvinnor äro sysselsatta inom stadsnäringarna i Norrland. Detta belyses av nedanstående tablå, avseende kvinnor i åldern 15 —65 år. (Uppgifterna omfatta även Kopparbergs län, som vid bearbetningen av folkräkningsmaterialet sammanförts med Norrland; procenttal för riket inom parentes.) Icke Hela antalet

Förvärvsarbetande

År 19-1(1

135 000

85 600

123 000

82 000

19-15

G i l l a

gifta I %

(53,4 (71,0) 67,2 (72,5)

Hela antalet

Förvärvsarbetande

154 000

11 700

180 200

15 100

1 %

7,6 (13,6) 8,4 (14,5)

Av tablån kan utläsas, att det i Norrland är betydligt mindre vanligt än i övriga landet att gifta kvinnor ha förvärvsarbete. Vad härefter angår den framtida sysselsättningen inom stadsnäringarna må till en början hänvisas till de i det föregående anförda tab. G och H. Den förstnämnda tabellen ger uppgifter om befolkningen i produktiva åldrar (15—65 år) åren 1945, 1950 och 1960 under förutsättning av jämvikt mellan in- och utflyttning, varvid stadsnäringarna redovisas särskilt. I tab. H beräknas under samma förutsättning befolkningsöverskott av män i produktiv ålder inom jordbruk med binäringar vid alternativa antaganden i fråga om »rationaliseringstaklen». Av tab. G framgår, om man ser Norrland som en helhet, att den manliga produktiva befolkningen under nyssnämnda förutsättning kan väntas ökas med omkring 15 000 inom jordbruket med binäringar samt omkring 21 000 inom stadsnäringarna eller sammanlagt 36 000 män. Motsvarande ökningstal utgöra för den kvinnliga befolkningen i de produktiva åldrarna 23 000 resp. 15 000 eller sammanlagt 38 000 kvinnor. Till jämförelse kan nämnas, att landet i övrigt under perioden 1945—1960 har att beträffande den manliga befolkningen i de produktiva åldrarna vänta en minskning med omkring 6 000 inom jordbruket med binäringar men en ökning med 45 000 inom stadsnäringarna, sålunda allt i allt en ökning av den manliga produktiva befolkningen med omkring 39 000. Antalet kvinnor kan väntas komma att vad angår jordbruket med binäringar ökas med omkring 15 000 men för stadsnäringarna

39 minskas med 20 000, d. v. s. allt som allt reduceras med omkring 5 000 under perioden. Förhållandena ställa sig sålunda rätt väsentligt olika i fråga om den manliga och den kvinnliga befolkningen. Om inan jämför nu anförda siffror för stadsnäringarnas produktiva befolkning med de i tab. M redovisade siffrorna för industriens utveckling under förfluten tid, kan man konstatera att en fortsatt utbyggnad av stadsnäringarna i södra och mellersta Sverige i hög grad är beroende av nya tillskott från jordbrukarbefolkningen eller en inflyttning från utlandet eller från Norrland. Utgår man från att den beräknade naturliga befolkningstillväxten i Norrland, även i vad gäller jordbruket med binäringar, kommer stadsnäringarna i denna landsdel till godo samt att de förstnämnda näringarna dessutom som ett led i rationaliseringen skola kunna avstå viss del av sin befolkning, kommer summan av dessa poster att utgöra den högsta siffra, med vilken befolkningen i de norrländska stadsnäringarna kan komina alt ökas (här bortses från den relativt obetydliga inflyttningen till Norrland). I del föregående har visserligen givits uttryck åt tveksamhet i fråga om möjligheterna att räkna med en så stark avflyttning från jordbruket med binäringar, som skulle motsvara omkring 1 procent om året under de femton åren 1945-1960, samt överhuvud taget om möjligheterna all med någon grad av vederhäftighet angiva en siffra för utflyttningstakten. Som arbetshypotes torde emellertid lämpligen kunna räknas med nyssnämnda utflyttningsprocent. Detta skulle, såsom framgår av-tab. H, ha till innebörd, att antalet män i produktiv ålder inom jordbruket med binäringar under perioden 1945—1960 minskas med omkring 25 000. Tillsammans med förut angivna tal för den naturliga befolkningstillväxten för nämnda näringar å inemot 15 000 och för stadsnäringarna å omkring 21 000 personer, kommer man till en siffra på 61 000 män i produktiv ålder, som skulle stå till stadsnäringarnas förfogande. Huru förhållandena skulle ställa sig i de särskilda länen, framgår av tab. N (rationaliseringsöverskottet kan lätt omräknas alltefter del anlagande man vill göra i fråga om

utflyttningstakten). Av tabellen framgår, alt den beräknade befolkningstillväxten i Norrland för åren 1945--1960 är rätt jämnt fördelad på de båda könen (omkring 36 000 män och 38 000 kvinnor) samt att'tillväxtsiffrorna icke heller myckel skilja sig från varandra för de båda delperioderna 1945—1950 och 1950 —1960, om hänsyn tages till att förstnämnda period endast omfattar fem år. Även i dessa båda hänseenden föreligga skillnader i jämförelse med övriga Sverige. Under åren 1945—1950 beräknas den manliga produktiva befolkningen där minskas ined 5 000 och den kvinnliga med 19 000 personer, medan under årtiondet 1950—1960 den manliga befolkningen ökas med 45 000 och den kvinnliga ökas med 14 000 personer, allt i runda tal. Tabellen visar även huru stort tillskottet till de norrländska stadsnäringarnas befolkning i produktiv ålder skulle bli vid en utflyttning från

Tab. X. Iit'i'(ilkiiiii(|s<i!hn\( och rattonallseringsöverskott iuom Itcl'olkninyen i åldern 15—65 år i Norrland, åren 1945—1960. M ä n L ii n

och

1950 Naturlig R a t i o n a befolkliseringsnings- överskott tillväxt (1 % )

ä r

1960 Summa

Västernorrlands

1945—1950 1 9 5 0 - 1960 Summa

Jämtlands

1945—1950 1950—1960 Summa

Västerbottens

1945—1950 1950—1960 Summa

Norrbottens

1945—1950 1950—1960 Summa

Norrland

1945—1950 1950—1960 Summa

K v i n D o r

Summa

N a t u r l i g Rationabefolkliseringsningsöverskott tillväxt (1 % )

Summa

100 1 400

1 600 3 100

1 700 4 500

200 600

1 200 2 500

1 400 3 100

1 500

4 700

6 200

3 700

•1 500

1 600 3 900

1 700 3 500

3 300 7 400

1 900 4 100

1 300 2 700

3 200 6 800

5 500

5 200

10 700

(i 000

4 000

10 000

2 000

1 300 2 600

1 300 4 600

900 2 700

900 1 900

1 800 4 600

2 000

3 900

5 900

3 600

2 800

6 400

3 200 7 800

2 200 4 300

5 400 12 100

3 400 8 100

1 700 3 300

5 100 11 4 0 0

11 000

6 500

17 500

11 5 0 0

5 000

16 5 0 0

5 500 10 100

1 700 3 400

7 200 13 500

4 800 11 700

1 300 2 500

6 100 14 200

15 600

5 100

20 700

16 500

3 800

20 300

10 400 25 200

8 500 16 900

18 900 42 100

11 200 27 200

6 -100 12 900

17 600 40 100

35 600

25 400

61 000

38 4 0 0

19 300

57 700

jordbruket med binäringar motsvarande 1 procent om året. Tillskottet skulle beträffande män utgöra omkring 25 000 personer, motsvarande omkring 71 procent av den naturliga befolkningstillväxten för män, och beträffande kvinnorna omkring 19 000 personer, eller omkring 50 procent av befolkningstillväxten för kvinnor. Gör man antagandet att såväl den naturliga befolkningstillväxten som rationaliseringsöverskoltet från jordbruket med binäringar skulle kunna helt användas för expansion av stadsnäringarna i Norrland, skulle dessa under åren 1945—1960 kunna få ett tillskott av 119 000 personer (därav 61 000 m ä n ) . Detta utgör, enligt vad förut framhållits, det maximala utrymmet för de norrländska stadsnäringarnas tillväxt, därest man icke vill räkna med större rationaliseringsgrad eller en inflyttning till Norrland. Storleken av nämnda överskott måste ses i förhållande till befolkningstalet för Norrlands stadsnäringar år 1945. Antalet personer i produktiv ålder utgjorde då inom dessa omkring 468 000 (därav 227 000 män) och, därest stadsnäringarna skulle kunna taga i anspråk hela nyssnämnda överskott, skulle ökningen fram till år 1960 utgöra omkring

11 Tab. O. Befolkning i åldern 15—65 år inom stadsnäringarna i Norrland år 1960, beräknad under förutsättning av motsvarande expansion för åren 1915—1960 som för åren 1940—1945. I tab. N angiven

L ä !1

Refolkning i stadsnäringarna (för 1960 Stadsberäknad såsom tillnäringarnas lägg till 1945 års av tillväxt 3 gånger vidstående aren procentiska ökning) 1940—1945, o/ /o

Ökning

naturlig befolknings! illväxl

naturlig befolkningstillv ä x t 4rationalisenngsöverskott

a %) överstiger ( + ) resp. understiger (—) vidstående ö tiling med

4,04 7,81 20,00 10,51 10,11 8.71

84 loo 62 100 24 600 34 700 41 400 227 200

72 200 76 600 39 400 45 600 54 000 287 800

7 800 14 500 14 800 10 900 12 600 60 600

0 300 — 9 000 — 12 800 — 4100 + + 3 000 4— 25 OOO

4,4 3 7,81 18,18 12,01 12,63 9,34

68 300 64 900 26 000 37 300 44 600 241 100

77 300 80 100 40 200 50 700 01 500 309 800

9 000 15 200 14 200 13 400 16 900 68 700

8 200 — 9 200 — 10 600 — 1 900 — 400 — 30 300

Män 15—65 å r . G ä v l e b o r g s län V ä s t e r n o r r l a n d s län . . . . . J ä m t l a n d s län V ä s t e r b o t t e n s län N o r r b o t t e n s län

1 600 3 >S00 8 900 6 600 8 100 400

K v i n n o r 15—1>5 å r . Gävleborgs län Y ä s t e r n o r r l a n d s län . . . . J ä m t l a n d s län V ä s t e r b o t t e n s län N o r r b o t t e n s län

1 500 — 5 200 — 7 800 + 3 100 + 3 400 — 11 000

25 procent (för männen närmare 27 procent). Till jämförelse med angivna procenttal kan nämnas, att stadsnäringarnas produktiva befolkning i Norrland mellan åren 1930 och 1945 ökades med omkring 23 procent (för männen med omkring 21 procent). Emellertid har under senare decennier en betydande avflyttning skett från Norrland till andra landsdelar. Det kan knappast väntas, atl denna avflyttning kominer att upphöra under de kommande åren. De ovan anförda siffrorna för befolkningstillväxten under tiden fram till 1960 kunna därför icke ge en bild av huru tillgången på arbetskraft i verkligheten kommer att gestalta sig. Å andra sidan är det vanskligt att nu göra något antagande om den omfattning, utflyttningen från norrhmdslänen kan komma att få under ifrågavarande tid. En nettoutflyttning motsvarande 1930-talets skulle i Gävleborgs län med dess befolkningsstruktur knappast vara möjlig, utan att risk uppstode för en absolut nedgång i befolkningstalen. Även i Västernorrlands län bleve förutsättningarna för en expansion ringa. Den egentliga expansionen skulle vara att finna inom de tre nordligaste norrlandslänen och framförallt inom Västerbottens och Norrbotlens län.

42 Tab. V. Befolkningsutvecklingen i åldern 15—65 år inom stadsnäringarna i Xorrland från 19-15 till 1960 under förutsättning av bibehållen proportion mellan Norrlands och hela rikets produktiva befolkning samt ett rationaliseringsöverskotl inom jordbruket motsvarande 1 % per år.

I. ä n

Norrlands produktiva befolkning i % av hela rikets

Stadsnäringarnas befolkning i Norrland

Ökning

I t a b . N angiven naturlig befolkningstillväxt -}rationali seringsöverskott (1 % ) överstiget ( + ) resp. understiger (—) vidstående ökning med

4,20 4,28 2,24 3,44 3,32 17,45

64 400 62 100 24 600 34 700 11 loo 227 200

72 200 70 600 30 200 4 3 700 49 000 265 700

7 800 8 500 5 600 9 000 7 600 38 500

1 600 2 200 + 300 8 500 + 13 100 • 22 500

4,05

OS 300 04 900 26 000 37 300 44 600 241 100

73 200 70 300 29 500 43 400 49 500 265 900

1 900 5 400 3 500 6 100 4 900 24 800

400 4 600 -r 2 900 -i- 10 400 + 15 400 -r 32 900

Alan 1 5 — 8 5 år. G ä v l e b o r g s län V ä s t e r n o r r l a n d s län J ä m t l a n d s län V ä s t e r b o t t e n s län N o r r b o t t e n s län Norrland Kvinnor 15—85 å r . G ä v l e b o r g s län V ä s t e r n o r r l a n d s län J ä m t l a n d s län V ä s t e r b o t t e n s län Norrland

1,111

1,96

3, os 3 06 16,1 ii

Av större intresse synes det vara att, ulan att söka från förfluten tid dragit några slutsatser beträffande den sannolika utflyttningen från Norrland under kommande år, med några räkneexempel angiva vilka krav på arbetskraft som skulle göra sig gällande vid olika alternativa antaganden i fråga om utvecklingen av stadsnäringarna i Norrland. Härvid synes det ligga nära till hands att till en början göra del antagandet att Norrlands stadsnäringar under åren 1945—1960 skulle expandera i samma takt som under femårsperioden 1940—1940. I enlighet härmed beräknade siffror framläggas i tab. O. Av tabellen framgår att en expansion av stadsnäringarna i Norrland Iran 1945 till 1960 i samma takt som under åren 1940-1945 skulle betyda, att den manliga produktiva befolkningen tillväxte med omkring 26 procent och den kvinnliga med omkring 28 procent. Den naturliga folkökningen skulle icke vara tillräcklig för en expansion enligt detta alternativ, och detta ej ens om till folkökningen lades det beräknade rationaliseringsöverskottet från jord- och skogsbruket. Utan alt i detta sammanhang diskuteras sannolikheten eller önskvärdheten av att det ena eller andra antagandet kominer att förverkligas, må här erinras om att utvecklingen av stadsnäringarna i Norrland under 1940-

43 Tab. R. Befolkning i åldern 15—65 år inom stadsnäringarna i Norrland år 1960, beräknad under förutsättning all befolkningstillskottet från 1945 till 1960 fördelas proportionellt mellan stadsnäringarna i Norrland oeh övriga Sverige.1

1. a a

Män

15 Ökning

1945 I960

64 lon 62 100 21 600 34 700 41 400 227 200

71 300 68 800 27 300 38 400 45 800 251 600

6 900 6 700 2 700 3 700 1 400 2-1 100

68 300 64 9oo 26 ooo 37 300 44 600 241 100

72 tiOO 09 000 27 600 39 700 47 400 256 300

1 300 1 100

65 år

J ä m t l a n d s län V ä s t e r b o t t e n s län

Kvinnor

Stadsnäringarnas befolkning

1 tab. N angiven naturlig befolkningstillväxt rationaliseringsöverskott (1 % ) överstiger (-4-) resp. understiger (—) vidstående ökning med

700 1 000 + 3 200 !- 13 800 - 16 300 36 600

65 är

1 (iOO

2 400 2 800 15 200

200 5 900 4 800 4- 14 100 + 17 500 + 42 500 -

1 Beräkningen har utförts p å följande sätt. P a grund av naturlig befolkningstillväxt och r a t i o n a l i s e r i n g u p p k o m n a ö v e r s k o t t från j o r d b r u k e t .åren 1 9 4 5 — 1 9 0 0 i hela r i k e t h a r t i l l a g t s s t a d s n ä r i n g a r n a s b e f o l k n i n g i h e l a r i k e t å r 1960. D ä r e f t e r h a r s t a d s n ä r i n g a r n a s b e f o l k n i n g ä r 1945 r e s p . 1960 j ä m f ö r t s oeh d e n p r o c e n t u e l l a ö k n i n g e n m e l l a n n ä m n d a å r f r a m r ä k n a l s . D e t t a ö k n i n g s t a l h a r s e d a n a n v ä n t s för a t t f a s t s t ä l l a ö k n i n g e n a v s t a d s b e f o l k n i n g e n i N o r r l a n d r e s p . ö v r i g a Sverige. G e n o m d e n n a m e t o d t a g e s h ä n s y n till u t v e c k l i n g s f ö r l o p p e t m e l l a n å r e n 19 15 1960. vilket ej skulle s k e , d ä r e s t m a n f ö r d e l a d e ( i v e r s k o t t e n enligt p r o p o r t i o n e n å r 1945.

talet, trots att den varit avsevärt starkare än under föregående decennier, likväl icke på långt när förmått neutralisera landsdelens underrepresentation såvitt gäller nämnda näringar. Verkställd;! beräkningar visa att, även om man endast antoge, att skillnaden i angivet avseende mellan Norrland och övriga Sverige utjämnades till hälften fram till år 1960, skulle del befolkningstillskott, som blir disponibelt i Norrland för sysselsättning utanför jord- och skogsbruket, icke räcka till för stadsnäringarnas behov ens vid en mycket snabb rationalisering av jord- och skogsbruket. Som ett annat antagande kan länkas, atl Norrlands produktiva befolkning år 1960 skulle stå i stimma proportion som år 1945 Lill den produktiva befolkningen i hela riket. Innebörden av ett sådant antagande framgår av tab. P. Tabellen utvisar, att Norrland vid samma andel av den produktiva be-

tolkningen i hela riket år 1960 som år 1945 (17,45 % för män och 16,16% för kvinnor) skulle av den naturlig;! befolkningstillväxten med tillägg av rationaliseringsöverskottet (1 %) få behålla omkring 63 000 personer (därav omkring 38 000 m ä n ) . Vad Norrland härvid skulle kunna avstå till (ivriga landsdelar skulle uppgå till omkring 56 000 personer (därav omkring 23 000 m ä n ) . I diskussionerna har även framförts det anlagandel att det för stadsnäringarna disponibla befolkningstillskottet genom utflyttning från Norrland skulle fördelas på sådant sätt att stadsnäringarnas expansion skedde i samma takt över hela landet. Ett dylikt antagande, vars innebörd framgår av tab. R, tar icke hänsyn till Norrlands egen utveckling och medför naturligt nog att Norrlands egen andel av befolkningstillskottet kommer alt ligga lägre än vad som skulle bli fallet enligt här förut diskuterade alternativ. Av tabellen framgår, att Norrland vid här avsett antagande skulle erhålla sammanlagt omkring 40 000 personer (därav omkring 25 000 mån), d. v. s. ungefär samma siffror som jordbrukets rationaliseringsöverskott. Övriga landet skulle erhålla omkring 79 000 personer (därav 36 000 m ä n ) , vilka siffror i stort sett motsvara hela den naturliga befolkningstillväxten i Norrland.

Bilaga. P. M. med uppskattning av arbetskraftsbehovet inom skogsbruket i Norrland (utdrag ur en av länsjägmästaren T. Tilländer under hösten 1945 verkställd undersökning). Det har funnits önskvärt att erhålla en uppskattning av del totala behovet under den närmaste framtiden av arbetskraft inom det norrländska skogsbruket under förutsättning av normala avverkningar och tillfredställande skogsskötsel. Med begreppet »normala avverkningar» avses härvid avverkningar av den omfattning, som nuvarande virkesförråds storlek och sammansättning ansetts tillåta, samtidigt med att en tillbörlig ökning i förråden sker, där detta är nödvändigt, för att en framtida nöjaktig avkastning av skogsmarken skall kunna ernås. Då avverkningarnas storlek är av avgörande betydelse för arbetskraftsbehovet, har på grundval av senaste riksskogstaxeringens rapporter en avverkningsberäkning gällande barrskogen och omfattande de närmaste 20 åren utförts. 1 1 Denna approximativa beräkning har utförts, innan resultaten av den avverkningsberäkning, som handhafts av statens skogsforskningsinstitut, blivit tillgängliga och har till resultat

45 De uppskattade siffrorna för arbetskraftsbehovet ha blivit sammanställda i lab. A. För samtliga de i tabellen redovisade arbeten, som på något sätt ha samband med skogens avverkning och skogsprodukternas tillvaratagande, ha särskilda beräkningar gjorts. Vid uppskattningen av arbetskraftsbehovet inom skogsvården har förutsatts, att den balans i form av eftersatta återväxt- och beståndsvårdsarbeten, som enligt riksskogstaxeringens rapporter nu föreligger, skall kunna avlastas under den närmaste 20-årsperioden. Då knapphet på arbetskraft torde komma att råda och svårigheter uppstå att anskaffa tillräcklig mängd skogsodlingsmateriel, kommer detta program dock knappast att kunna helt fullföljas. De för röjningsgallring och återväxtarbeten angivna dagsverksbehoven få därför betraktas som maximisiffror för dessa arbeten. I fråga om skogsdikningen kan man ha anledning räkna med att de angivna siffrorna bättre komma att motsvara den verkliga dagsverksåtgången. Till jämförelse med det beräknade behovet av 173 900 dagsverken per år för sistnämnda ändamål kan nämnas, att enligt skogsvårdsstyrelsernas statistik utfördes i medeltal per år under tiden 1926—1940 inom norrlandslänen torrläggning av ca 12 000 ha på enskilda marker motsvarande en dagsverksåtgång av ca 160 000 dagsverken. Därvid är dock att märka, att i redovisningstiden ingå de år av utomordentligt svår arbetslöshet på 1930-talet, då dikningsverksamheten hade en icke tidigare uppnådd omfattning. Det beräknade totala ärliga arbetskraftsbehovet uppgår enligt lab. A till 12 707 100 mansdagsverken. Detta motsvarar nästan exakt 1 dagsverke pr ha produktiv skogsmark. Inom de olika länen varierar dagsverksålgången pr ha avsevärt beroende såväl på årsavverkningarnas relativa storlek som skogsvårdsarbetenas omfattning. Lägsta siffran visar Norrbottens lappmark med 0,54 dagsverken pr ha och högsta Gävleborgs län med 1,8 dagsverken. Fördelat på den beräknade årsawerkningen blir arbetskraftsbehovet 0,S8 dagsverken pr m \ Denna siffra är lägre än den, som brukar angivas som normal, nämligen 1 dagsverke pr m s . Då den senare siffran gällt de genomsnittliga förhållandena i hela landet, är skillnaden förklarlig. I södra och mellersta Sverige är med all sannolikhet arbetsåtgången pr kubikenhet vid avverkning högre än i Norrland beroende pä sämre arbetsteknik och i vissa avseenden ogynnsammare drivningsförhållanden. Den större intensiteten i skogsvårdsarbetet i södra delen av landet verkar också höjande på arbetsåtgången utslagen pr avverkad kubikmeter. Det beräknade arbetsbehovets fördelning pa olika arbetsgrenar visar, att avverkningen av gagnvirke skulle kräva jämnt 50 procent av totala dagsverksåtgången. I realiteten blir andelen med all sannolikhet ännu högre, givit en årsavverkning av 1,1-.' m8 f. ib per ha. Skogsforskningsinstitutets avverkningsberäkning avser endast övre och mellersta Norrland. En jämförelse mellan denna och Tilländers beräkning för närmast motsvarande område utvisar alt den senare beräkningen ger en något högre avverkning per ha.

46 Norrbottens l a p p m a r k . . . . i kustland Västerbottens lappmark. . . » kustland.. . . Yästernorrlands län Jämtlands län Gävleborgs län

Andel

i totala

Arbetskraftsbehov 1

å Ef ^

11 % " ***

A v v e r k n i n g av gagnvirke av lövskog

Beräknat årligt avverkningsbelopp 1 000 m3

O m r a d e

A i e a l prod, skogsmark 1 000 ha

Totalsammandrag (»ver arbetskrafts3

i10006

»1

1 •Ä

1,5 10,2 1,6 10,2

113,1 355,5 173,3 364,5 648,5 478,3 483,7

14,7 18,9 22,2 13,9 34,9 36,9 46, S

10,1 12,9 15,2 9,9 21,0 24,2 29,0

127,7 134,2 140,3 73,6 187,4 217,1 255,7

12 8 8 2 14 4 2 5 (i 347,7

27,1

2 046,9

188,3

122,3

1 136,0

50 %

20,9 %

1 5 0/

1 %

Q O/ •' /O

1 90!) 1 140 508,4 1 7 4 2 1 528 710,4 1 970 1 744 780,5 1 2 5 0 1 210 571,5 1 9 1 4 2 499 1 192,5 2 6 7 8 2 8 9 5 1 370, II 1 4 1 3 3 109 1 214,1

0,0

arbetsvo-

1,0 /o

då vissa skogsvårdsarbelen knappast komma all gå upp till de beräknade beloppen. E n avsevärd andel i arbetena har även avverkningen av brännved med ej mindre än 20 procent. Även behovet av hästdagsverken bar sammanställts i tab. A. I fråga om dessa dagsverken visar som väntat Norrbottens län lägsta siffran med ca 0,10 pr ha, medan Gävleborgs län bar största åtgången eller ca 0,3 pr ha. Pr kubikmeter avverkad barrskog är medelåtgången av hästdagsverken 0,20. Variationerna inom de olika länen från högst 0,24 i Västerbottens kustland till lägst 0,16 i Västerbottens lappmark äro huvudsakligen beroende på den större eller mindre andel körningen av vedbränsle har i totala arbetsåtgången.

Med tanke på att det största antalet av skogsarbetarna jämväl äro jordbrukare är det av intresse att få belyst, hur de skogliga arbetena fördela sig eller kunna fördelas på sommar- och vintersäsong. En sammanställning av vissa uppskattningar i detta hänseende har gjorts i tab. B. Enligt en undersökning i fråga om avverkningarna, utförd av Föreningen Skogsarbeten för åren 1935—1939, omfattade sommaravverkningen under denna period på bolags- och domänverksskogar i Norrland ca 14,5 procent av de totala årsavverkningarna (på bolagsskogar ca 10,5 procent och på domänverksskogar ca 9 procent). Någon klar tendens mot större grad av sommaravverkning i södra delarna av Norrland jämförda med de norra visade ej undersökningen. För bondeskogarna är icke någon liknande un-

47 behovcl tal

inom

skogsbruket

Tab. A.

\orrlaml

mansdagsverken 9

-IS

•S 2 > "

36,0

50,0 51,2 24,0 23,5 41 4 109 1 280,0

3,0 10,6 3,9 15 I 3 ! o 5,

24,9 20,5 23,4 21,4 27,7 30,7 38,9

79,5 28,5 57.0 102 3 167,0 104,0

89,0 75,3 124,7 61,6 118 4 109,3 49,5

579,2

16, S

187,.

574,3

6 2 7 , 8 173,9

.i t\ °//0 -4,1,

0 't o// 0 u,.>

1l,.l'. 0/ /0

I ~i 0/ -4,., /c

4.9 % U % 0,4 °/,

1 2 3 4

Räknat » , »

för 25 å r .i 10 » i 20 . •>

13,7 42,3 20,3 22,9 22 4 32,5 19,8

1 027,9 1525,1 1361,0 1 243,1 2 417 2 2 591,1 2 511,7

0,54 0,88 0,69 0,99 1,26 0,97 1,80

0,90 1,00 0,7 8 1,03 0,97 0,90 0,75

49,6 12 707,1

0,99

0.88 2 862,1

7,3 13,2 4,7 3,6 6,2 10,1 4,5

201,8 323,9 280,2 286,2 553,3 551,4 665,3

0,11 0,19 0,14 0,22 0,29 0,21 0,47

0,18 0,21 0,16 0,24 0,22 0,19 0,20

0,20

100%

framåt. . i fråga om l a p p m a r k e r n a 20 år.

1 V ä s t e r b o t t e n s och N o r r b o t t e n s län h a r k o l n i n g s a r b e t e l Fördelats m e d 50 % pä v a r d e r a k u s t l a n d och l a p p m a r k .

dersökning gjord. Man har emellertid anledning tro, all sommarawerkningarna på dessa skogar äro av mycket ringa omfattning och endast omfatta en eller annan procent av årsavverkningen. Under sådana förutsättningar och då domänverks- och bolagsskogar ingå med resp. 25 och .'13 procent i den totala årsavverkningen (om denna fördelas efter resp. ägarekategoriers virkesförråd), skulle man kunna beräkna, att högst 10 procent av totala årsavverkningen .sommarhöggs de år undersökningen utfördes. För framtiden torde man av vissa skäl — framförallt bristen på arbetskraft och den unga skogens större andel i avverkningskvantiteten — kunna räkna med en något ökad sommaravverkning. Då denna ökning huvudsakligen är att vänta på domänverks- och bolagsskogar, torde det icke vara skäl att räkna med att mer än 15 procent av totala årsavverkningen kommer att soinmaravverkas. Sommaravverkning medför en minskning i totala arbetskraftsåtgången. Den på sommarhuggningen fallande arbetsvolymen blir därför mindre än 15 procent av den totala. Avverkningen av vcdbränslc har under krisåren till mycket väsentlig del varit förlagd tiil sommarsäsongen. I vad män detta kan bli fallet, sedan de reglerande åtgärderna på arbetsmarknaden för vedavverkningens stimulerande bortfallit, är ovisst. Även i fråga om denna avverkning torde emel-

48 Tab. B. Arbetskraftsbehovets fördelning på sommar- och vintersäsong (Sommarsäsong V5—31/10)

A r b e t e t s

Total dagsverksåtgång 1 000 dgr

a r I

Avverkning, gagnvirke av barr i löv > vedbränsle Virkesmätning Stämpling Flottning Skogskolning Försågning vid små sågar Skogsvägbyggnad Röjningsgallring Återväxtarbeten Skogsdikning Skogsindelning och taxering

6 317.7 27,1 2 646,9 188,3 122,3 1 136,0 579,2 -10,5 187,5 574,3 627,8 173,9 49,6 Summa

O m r a ti e

Därav under sommarsäsongen 1 000 dgr 15 0 50 15 80 100 50 40 75 100 100 100 100

I i 707,1

952,2 323,5 28,2 97,8 136,0 289, (i 18,6 140,6 574,3 627,8 173,9 49,6 ,6

; ii2,i

Beräknat totalt Därav under sommardagsverksbehov säsongen enl. tab. A, 1000 dagsverken 1 000 dagsv

Norrbottens lappmark . » kustland. . Västerbottens lappmark » kustland. Västernorrlands län Jämtlands län Gävleborgs län

1 027,9 1 525, l 1 361,0 1 243,1 2 417,2 2 591,1 2541,7

10.1 45,1 41,8 42,7 41,6 41,9 41,7

568,8 530,7 1 004,9 1 084,9 1 059,0

Norrland

12 707,1

42,6

5 412,1

476,7 687,1

lertid inom storskogsbruket en tendens till ökad avverkning under barmarkstid komma att göra sig gällande. På bondeskogarna kan man normalt räkna med att en stor del av vedhuggningen är förlagd till senhösten. Som en sannolik andel för sommaravverkningen av ved kan man därför sätta 50 procent. Virkesmätningen utföres självfallet till alldeles övervägande delen under vintern. Man torde dock kunna räkna med att ca 10 procent av gagnvirkesmätningen och ca 50 procent av vedmätningen utföres under sommarsäsongen. Med ökad sommaravverkning bör procenten ökas och kan sannolikt sättas till 15 procent av totala arbetsåtgången. Stämplingsarbetet har tenderat att allt mera förskjutas till årets sista månader. Även inom övre Norrland pågår detta arbete nu normalt till ungefär medio av december. Man kan räkna med att ca 20 procent av

49 arbetet utföres efter 1 november och alltså 80 procent under sommarsäsongen. Vissa byggnadsarbeten i flottlederna torde visserligen utföras under vintern, men då dessa sannolikt äro av relativt mycket ringa omfattning, har flottningsarbetet till 100 procent redovisats som sommararbete. Av kolningen kan beräknas, att vissa förarbeten såsom kolbottnarnas anläggning, byggandet av bostäder m. m. utföras under barmarkstid. Även huggningen av kolveden utföres till stor del på hösten liksom en del av själva kolningsarbetet. I genomsnitt har man anledning räkna med att 50 procent av kolningsarbetet är förlagt till sommarsäsongen. Vid de smärre stationära sågarna torde arbetet merendels pågå under hela året, medan de ambulerande cirkelsågarna arbeta mera säsongmässigt. Dock torde även på dessa försågningen fortgå ett stycke in på sommaren. Då de största kvantiteterna försågas på de fasta anläggningarna, har som genomsnitt räknats med att 40 procent av arbetet är förlagt till sommaren. Skogsvägbyggnad är i huvudsak ett sommararbete, men då häri även ingår iordningställandet av bilbasvägar, och nian normalt räknar med att även annat vägarbete pågår, till dess snö och frost lägga hinder i vägen, ha 75 procent av arbetet hänförts till sommararbete. Samtliga skogsvårdsarbeten liksom skogsindelning och taxering ha redovisats helt som sommararbeten. Beträffande de här gjorda uppskattningarna bör uppmärksammas, att ganska stora möjligheter finnas att förskjuta arbetena i ena eller andra riktningen. Ur jordbrukarnas synpunkt kan det vara önskvärt att förlägga så stor del av arbetena som möjligt till vinterhalvåret, medan det å andra sidan för storskogsbruket kan vara förmånligt att fördela arbetena så att j ä m n sysselsättning erhålles för mer eller mindre helårssysselsatt arbetskraft.

För all få en uppfattning om behovet av arbetskraft på bondeskogsbruket har i tab. C lämnats en ungefärlig beräkning av den procentuella andel av varje arbetsgren, som kan anses falla på bondeskogarna. Därvid ha icke alla av de arbetsgrenar, som redovisats i tab. A, tagits med utan endast sådana, där skogsägaren i regel personligen utför eller deltar i det arbete, som hänför sig till hans egen mark eller hans eget virke. Sådana arbeten som flottning och tunming ha därför uteslutits. För övriga arbeten har i varje fall bedömts, hur stor procent som sannolikt kommer på bondeskogarna. Därvid har för de arbeten, som gälla virkesskörden, fördelningen gjorts i proportion till avverkningsbeloppen på olika skogar. Dessa ha i sin tur fördelats efter riksskogstaxeringens uppgifter om virkesförrådens fördelning. I fråga om avverkning av vedbränsle har som sannolikhet an4—S172S4

50 Arbetskraftsbehovet på bondeskogar och Bondeskogarnas

0 m

årsavverkning

areal

r a d e

A r b c t sAvverkning av gagnvirke Avverkning av gagnvirke av barr av lövskog därav på bondeskogar

i % av totala

totalt 1 000 dagsverken

1 000 dv

Norrbottens lappmark » kustland Västerbottens lappmark . . . . i kustland Västernorrlands län Jämtlands län Gävleborgs län

21,2 42,6 29,9 54,0 42,0 41,7 45,3

21,8 39,7 28,8 56,7 47,7 45,0 43,9

508,4 710,4 780,5 571,5 1 192,5 1 370,3 1214,1

21,6 39,4 29,0 56,7 47,6 45,0 44,0

110 280 226 324 568 617 534

Norrland

39,0

41,7

0 347,7

41,9

2 659

därav på bondeskogar

totalt 1 000 dagsverken

O.'

0,6

1000 dv

4,5 10,2 1,6 10,2

39,7 28,8 55,6 47,1 43,8 44,1

2,5 4,8 0,7 4,5

27,1

40,1

12,5

A r b e t s Skogsvägbyggnad O m r å d e

Röjningsgallring

(forts.) totalt 1 000 dagsverken

Norrbottens lappmark » kustland » kustland Västernorrlands län Jämtlands län Gävleborgs län Norrland

därav på bondeskogar

totalt 1 000 dagsverken

därav pä bondeskogar /o

1 000 dv

24,9 20,5 23,4 21,4 27,7 30,7 38,9

16,1 29,2 12,8 18,6 28,9 26,0 30,8

4,0 6,0 3,0 4,0 8,0 8,0 12,0

36,0 79,5 28,5 57,0 102,3 167,0 104,0

22,2 41,0 31,2 24,9 32,0 27,4 30,0

8,0 32,6 8,9 14,2 32,7 45,7 31,3

107,5

24,0

45,0

574,3

30,2

173,4

tagits, att all husbehovsved på landsbygden kommer från bondeskogarna. Av den ved, som under normala tider går i handeln, kommer säkerligen också en avsevärd del från bondeskogarna. I ovisshet om hur stor denna andel är, har den satts till 40 procent, vilket snarare torde vara för låg än för hög siffra. Stämplingsarbetet har beräknats med hänsyn till att endast 75 procent av årsavverkningen anses bli stämplad före avverkningen på bondeskogarna. Av det virke, som försågas på småsägar, utgöras 25 procent av husbehovsvirke enligt den undersökning, som tidigare gjorts om sågarnas verksamhet. Övrig sågning omfattar med säkerhet även till största delen virke,

51 Tab. C.

•less fördelning på olika arbetsgrenar k r a f t s b e h o v

för

Avverkning av vedbränsle totalt 1 000 dagsverken

därav på bondeskogar

1 000 dv

143,1 355,5 173,3 364,5 648,5 478,3 483,7

66 75,9 83,9 85,9 78,2 90,9 76,9

94,5 270,0 145,5 313,0 507,0 435,0 372,0

80,7 2 137,0

2 646,9

k r a r t s b e h o v

totalt 1 000 dagsverken

Försågning vid småsågar

Skogskolning

Slämpling därav på bondeskogar

totalt 1000 dagsverken

därav på bondeskogar

1000 dv

totalt 1000 dagsverken

därav på bondeskogar /o

1000 dv

10,1 12,9 15,2 9,9 21,0 24,2 29,0

15,8 30,2 21,7 42,4 35,7 33,9 32,8

1,6 3,9 3,3 4,2 7,5 8,2 9,5

50 51,2 24,0 23,5 41,4 109,1 280,0

21,8 39,6 28,8 56,6 47,6 45,0 43,9

10,9 20,3 6,9 13,3 19,7 49,0 123,0

3,0 10,6 3,9 15,2 1,3 4,0 5,5

75 75 75 75 75 75 75

2,2 8,0 2,9 11,4 3,2 3,0 4,1

122,3

31,2

38,2

579,2

42,0

243,1

46,5

34,8

f ö r S u m m a

Skogsdikning

Återväxtarbeten totalt 1 000 dagsverken

därav på bondeskogar o/ /o

1000 dv

89,0 75,3 124,7 61,6 118,4 109,3 49,5

25,5 24,7 27,0 56,5 40,6 34,6 38,3

22,7 18,6 33,7 34,8 18,1 37,9 19,0

627,8

34,2

214,8

totalt 1 000 dagsverken

därav på bondeskogar

totalt 1000 dagsverken

därav på bondeskogar °/

1000 dv

1 000 dv

13,7 42,3 20,3 22,9 22,4 32,5 19,8

32,8 46,1 37,0 55,0 40,1 47,7 60,6

4,5 19,5 7,5 12,5 9,0 15,5 12,0

878,2 1 358,8 1 193,8 1 152,0 2188,7 2 327,0 2 234,7

29,4 48,5 36,7 63,7 55,2 52,4 50,2

258,4 658,8 437,8 733,9 1 208,0 1 220,0 1 121,4

173,9

46,3

»0.5

11 333,2

49,7

5 638,3

som kommer från bondeskogarna. Som sannolikt har antagits, att 75 procent av hela sågningen avser virke från bondeskogar. För vägarbetena har endast en mycket ungefärlig fördelning gjorts av de vägarbeten, som beräknas bli utförda på enskilda skogar. Det har förutsatts, att proportionsvis större procent av dessa arbeten blir förlagd till bolagsskogar än vad arealfördelningen egentligen skulle motivera. Skogsvårdsåtgärderna, röjningsgallring, återväxtarbeten och skogsdikning, ha fördelats på grundval av de uppgifter, som kunnat hämtas ur riksskogstaxeringens rapporter och som i fråga om återväxtarbeten och dikningar kompletterats med särskilda utredningar av statens skogsforskningsinstitut.

Avkastningen

av de norrländska

naturtillgångarna

De sammanställningar som göras i det följande avse att i stora drag belysa vilken avkastning de viktigaste norrländska naturtillgångarna — jorden, skogen, malmen, vattenfallen — lämna och därmed också att ge en viss bild av det bidrag till nationalhushållet som härrör från exploateringen av dessa tillgångar. Sammanställningarna grundas på tillgängligt material, då norrlandskommittén här som eljest velat undvika ett för olika parter tidsödande uppgiftssamlande. Med hänsyn härtill liksom av andra skäl har det varit nödvändigt att tillämpa något avvikande metoder vid de olika sammanställningarnas uppgörande. För alla de nämnda naturtillgångarna ha gjorts vissa kvantitativa uppskattningar av den avkastning respektive näring lämnar, varvid jämförelse skett med landet i övrigt. Bortsett från vattenkraften har även beräknats produktionens bruttovärde men däremot icke nettovärdet, d. v. s. det värde som återstår av avkastningen sedan reducering skett med hänsyn till vad Norrlands jordbruk respektive skogsbruk, skogsindustri och bergsbruk mottager från andra landsdelar (respektive genom import från utlandet) eller också från andra näringar i form av förnödenheter av olika slag m. m. En dylik beräkning synes nämligen myckel vansklig att utföra med någon grad av tillförlitlighet. Vad angår skogsbruket ha utförliga kvantitativa uppgifter om råvarutillgångarna särskilt i övre och mellersta Norrland meddelats i kommitténs utredning SOU 1948: 32. Bortsett från den industriella bearbetning som skett i anslutning till skogs- och gruvindustrierna — snickerier och järnmanufaktur ha ej hänförts till dessa men däremot pappersmassefabrikation — har kommittén ej funnit nödigt att verkställa någon uppskattning av de norrländska industriernas förädlingsvärde. Vad slutligen angår den norrländska vattenkraftsproduktionen ha de sammanställda uppgifterna, av skäl som framgå av det följande, ansetts böra begränsas till att angiva produktionens storlek samt omfattningen av kraftexporten söderut, utan att några värdesiffror angivits härför. I. Jordbruksproduktionen i Norrland åren 1 9 3 1 — 1 9 4 5 . 1 Undersökningen avser att belysa utvecklingen av jordbruksproduktionen i Norrland under åren 1931—1945. Med Norrland avses de fem nordligaste 1 Sammanställningen utgör utdrag ur ea på statens livsmedelskommissions utredningsbyrå för norrlandskommitténs räkning utarbetad promemoria. Denna har närmast utarbetats av aktuarien hos livsmedelskommissionen E. Swedborg, vilken såsom huvudkälla anlitat den av

53 länen i riket. Uppgifter om produktion o. a. lämnas, vid sidan av dylika för vart och ett av ifrågavarande län, även för nedre Norrland och övre Norrland. Med nedre Norrland förstås, där annat icke säges, Gävleborgs län utom Gästrikland samt Västernorrlands och Jämtlands län, med övre Norrland alltså Västerbottens och Norrbottens län. Undersökningstiden har uppdelats på tre femårsperioder, 1931/35, 1936/40 och 1941/45. När viss uppgift lämnas för någon eller några av dessa perioder avses årsmedeltal, även när detta icke utsäges. I fråga om konsumtionen av olika livsmedel ha icke företagits några speciella beräkningar. Den lokala produktionens betydelse belyses emellertid med framräknade produktionskvoter och tal för självförsörjningsgraden. Produktionskvoterna ha beräknats som förhållandet mellan percapitaproduktionen beräknad på hela folkmängden inom Norrland (eller del därav) och motsvarande medeltal för hela riket. Självförsörjningsgraden utgör kvoten mellan percapitaproduktionen inom Norrland (eller del därav) och konsumtionen per capita i medeltal för hela riket. Den senare har beräknats under hänsynstagande till utrikeshandeln; någon nämnvärd export av livsmedel från Norrland förekommer ej.

1. Den vegetabiliska produktionen m. m. Å k e r n s o c b ä n g e n s o i n f a t t n i n g. Fastän nybyggarepoken även för övre Norrlands del numera får anses vara i huvudsak avslutad, fortgår ökningen av åkerarealen alltjämt. Emellertid behöver det nu sagda icke innebära detsamma som att det areella underlaget för jordbruksproduktionen i sin helhet fortfarande skulle öka. Finge man enbart döma av den i efterföljande tabell gjorda redovisningen av den totala jordbruksarealen med fördelning på åker och till åker reducerad äng, skulle förhållandet snarare vara det omvända. Åkerarealen har upptagits i överensstämmelse med jordbruksräkningarna respektive år. Reduktionen av ängen till motsvarande åkerareal har emellertid skett med ledning av de omräkningstal (reduktionstal), som tilllämpats i 1938 års jordbruksutrednings driftsundersökning (denna undersökning föreligger endast i korrektur). Ifrågavarande reduktionstal utgöra kvoten mellan avkastningen av hö per arealenhet från äng respektive åker. I den officiella jordbruksstatistiken beräknas motsvarande reduktionstal med ledning av taxeringsvärdet hos åker och äng. Detta medför emellertid för Norrlands del en kraftig underskattning av ängens verkliga betydelse, på grund av att i landsdelen taxeringsvärdena på äng upptagits mycket lågt t. f. byråchefen hos koramissionen L. Juréen på uppdrag av 1942 års .jordbrukskommitté utförda "utredningen Jordbruksproduktionen och Sveriges försörjning med livsmedel (här nedan betecknad Jordbruksproduktionen etc.). Detta arbete föreligger (hösten 1948) i korrektur och manuskript, varför reservation göres för eventuella ändringar innan det utkommer av trycket.

54 Total jordbruksareal saint areal åker o e h reducerad änu, 1 000-tal 19 3

10 4 4

1 9 3

red. äng

Total jordbruksareal

äker

red. äng

Total jordbruksareal

3 725

4 149

3 731

4 101

583 14,0 124 122 83 141 113

450 12, 113 98 67 109 03

133 29,8 11 24 16 32 50

580 14,0 123 123 82 141 111

465 12,5 113 100 67 115 70

115 27,5 10 23 15 26 41

575 14,0 122 124 82 141 106

485 13,1 112 103 68 123 79

00 23,3 10 21 14 18 27

291 254

243 172

48 82

290 252

244 185

46 67

291 247

247 202

44 45

Total jordbruksareal

åker

Hela riket Norrland; Absoluta tal I % av riket Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens l ä n . . Norrbottens l ä n . . . .

4172 Nedre Norrland. . . . Övre Norrland

Område

hektar

Därav

åker

red. äng

3 715

i förhållande till taxeringsvärdena på åker. Det har en icke ringa bety delse, vilket reduktionstal man använder, såsom framgår vid en jämförelse mellan nedanstående uppgifter om den totala arealen jordbruksjord enligt den officiella jordbruksstatistiken och motsvarande tal i ovanstående tabell. Areal jordbruksjord 1 000 hektar O m r å d e 1932

3 904,4 476,7 115,6 104,1 70,6 113,4 73,0

3 904,2 488,1 115,6 105,7 70,2 119,5 77,1

3 890,2 503,0 115,1 106,9 70,9 126,7 83.4

Ett karakteristiskt drag i det svenska jordbrukets utveckling sedan lång tid tillbaka är ängens omläggning till eller utbyte mot åker. Denna process är, såsom framgår av tabellen, fortfarande i full gång inom Norrlands övre delar. I stort sett gäller, att ängens avkastning per arealenhet utgör omkring V* av åkerns. Är det riktigt som statistiken synes utvisa, att det areella underlaget för Norrlands jordbruk, trots en livlig omläggning från ängs- till åkerdrift, icke skulle ha undergått några nämnvärda förändringar under den behandlade tiden, skulle alltså under denna för varje hektar, som plöjts upp till åker, två hektar icke längre kommit att tagas i anspråk för jordbruksdriften (ex. gått till skogsbörd eller helt enkelt fått bli outnyttjad). Nämnda utveckling står delvis i samband med den övergång från skogs- till kulturbeten, som sker i Norrland. Utvecklingen innebär samtidigt

55 en fortgående koncentration av driften till en mera omedelbar närhet av gårdsbebyggelsen. Det förtjänar framhållas, att jordbruksstatistikens arealredovisning (uppskattningen av ängsarealen är här den svaga punkten) icke medger alltför hård pressning av de förut anförda arealuppgifterna. I den officiella jordbruksstatistiken understrykes i fråga om ängen, att gränsen ofta är svår att draga mellan å ena sidan naturlig äng och å andra sidan skogsoch hagmark samt övrig mark, särskilt inom de två nordligaste länen. Redovisningen har därför icke kunnat undgå att bli olikformig vid olika räkningar. Härutöver kan anmärkas, att den för Norrbottens län mellan 1937 och 1944 redovisade nedgången av ängsarealen förefaller väl kraftig. En ytterligare omständighet, som torde böra tagas i beaktande i sammanhanget är, att det kan råda viss tvekan om i vilken utsträckning den i statistiken redovisade ängsarealen verkligen utnyttjas. Undergår nyttjandegraden växlingar, kommer sålunda den redovisade ängsarealen och därmed den totala arealen jordbruksjord att ej fullt riktigt avspegla utvecklingen av jordbrukets areella underlag. Så mycket torde emellertid kunna uttalas, att förskjutningarna i det areella underlaget för Norrlands jordbruksproduktion icke kunna ha varit alltför betydande under den här betraktade perioden. Det må emellertid framhållas, att förhållandena växla från trakt till trakt, och att på mänga håll, särskilt i övre Norrland, även under de senaste åren skett en icke oväsentlig utvidgning av jordbruksarealen. För övrigt bör ihågkommas, att avgörande för den vegetabiliska produktionsutvecklingen icke blott är storleken av de använda arealerna utan även sättet för deras begagnande.

Översikt

skördeutvecklingen.

Fastän jordbruksarealen i riket något minskat under mellankrigstiden har den sekulära skördestegringen fortsatt i stort sett oavbrutet under samma tid. Denna utveckling har möjliggjorts genom framsteg på växtodlingens område, ökad användning av gödselmedel samt tillämpandet av modernare odlings- och skördemetoder etc. Under senare delen av 1930talet gynnades Sverige dessutom av några goda skördeår, tack vare vilka vårt land temporärt blev i huvudsak självförsörjande i fråga om livsmedel. Under kriget har som bekant inträffat några missväxtår, vilka fått som följd att självförsörjningsgraden åter skulle sjunkit såvida icke konsumtionsbegränsande åtgärder vidtagits. I följande tabell redovisas jordbruksjordens (åker jämte till åker reducerad äng) avkastning. Uppgifterna avse den totala avkastningen från åker och äng, alltså även bete och grönfoder samt halm och blast. Länssiffrorna ha i fråga om den totala avkastningen erhållits ur S. Å., medan de i fråga om ängens avkast-

56 Jordbruksjordens avkastning, totalt och per hektar 1931—35 O m r å d c

Hela riket Norrland;

Areal 1 000 ha

1 172

1936—10

Skörd i skördeenheter milj. enheter

per ha

8 858

2 123

Areal 1 000 ha

4 149

1941 — 15

Skörd i skördeenheter milj. enheter

per ha

8 750

2 110

Areal 1 ooo ha

1 101

Skörd i skördeenheter milj. enheter

per ha

7 881!

1 923

J ä m t l a n d s län V ä s t e r b o t t e n s län N o r r b o t t e n s län

1 004 1 722 583 14,0 81,1 11,3 124 1 847 229 122 21.3 1 746 83 149 1 795 141 21 1 1 518 113 199 1 761

580 1 047 1 805 14,0 12,0 85,5 123 223 1 8 1 3 123 224 1821 159 1 939 82 227 1 610 1-11 214 1928 111

575 14,0 122 124 82 111 106

99li 1 732 12.6 90,1 199 1 631 211 1 720 151 1 811 226 1 003 206 1 943

Nedre Norrland Övre Norrland

291 254

290 252

291 247

501 432

I % av riket

Västernorrlands län

519 113

1 78 i I 626

503 111

1941 1 750

1 722 1 749

ning hämtats ur arbelstabeller på statistiska centralbyrån (avkastningen från åkern har framräknats som en »restpost»). Med hänsyn till en fortgående förbättring av kvaliteten hos vallgrödan har centralbyrån i efterhand justerat sina beräkningar av totalskörden i .skördeenheter för 1930talel, varigenom totalavkastningen för nämnda tid kommit att höjas något. Till denna justering har icke tagits någon hänsyn vid upprättandet av ovanstående tabell. Över huvud taget böra länssiffrorna betraktas med försiktighet med hänsyn till bland annat att uppgifterna om ängens storlek och dess avkastning av naturliga skäl äro ganska osäkra och ängsmarken i landets nordliga delar spelar en förhållandevis stor roll. Tabellen ger vid handen, att medelskörden i riket under perioden 1931/35 utgjorde <S 858 milj. ske (skördeenheter), under perioden 1936/40 8 756 milj. ske samt under perioden 1941/45 7 886 milj. ske. Norrlands skördetal utgjorde under motsvarande perioder 1 004, 1 047 resp. 996 milj. ske eller i förhållande till riksskörden 11,3, 12,0 och 12,6 procent. Hektarskörden i medeltal för riket utgjorde 2 123 ske 1931/35, 2 110 ske 1936/40 samt endast 1 923 ske 1941/45. Nedgången mellan de båda sista perioderna är 8,9 procent. I Norrland, där hektaravkastningen ligger under riksmedeltalet, minskade den genomsnittliga hektarskörden mellan 1936/40 och 1941/45 från 1 805 till 1 732 ske eller med 4,0 procent. För nedre Norrland utgör nedgången 11,3 procent medan för övre Norrland kunna redovisas praktiskt taget oförändrade hektarskördar. Nedgången för riket i dess helhet synes, att döma av en ganska ingående undersökning på denna punkt (här på grund av utrymmesskäl utesluten), närmast kunna karakteriseras som ett av tillfälliga faktorer (såsom dåliga väderleksförhållanden och i samband med försörjningskrisen stående omständigheter) förorsakat tillfälligt avbrott i en uppåtgående trend. Under

57 sådana omständigheter skulle man sä småningom ha titt för riket i dess helhet vänta sig en återhämtning efter krigsårens nedgångsperiod, medförande en åtminstone temporärt hastigare stegring av hektarskördarna än vad man bar rätt att vänta sig för övre Norrlands del. Det förefaller dessutom ej helt uteslutet, att den för övre Norrland redovisade skördestegringen innesluter en trend och alltså ej helt förorsakats av tillfälliga, för landsdelen gynnsamma faktorer. Längre i sina slutsatser kan man icke gå på grundval av den nyss åberopade undersökningen; den fortsatta utvecklingen får utvisa, om det nu uttalade förmodandet håller streck. Om man ser på Norrlands andel i odlingen av olika växtslag (den officiella jordbruksstatistiken ger upplysningar härom), finner man titt den norrländska spannmålsodlingen är av relativt underordnad betydelse och att dess andel av rikets spannmålsskörd under den betraktade tiden låg vid endast ca 5 procent. Under 1936/40 uppgick den svenska spannmålsskörden till 2 985 milj. kg per år, varav på Norrland koinmo 142 milj. kg. Odlingen av brödsäd (vete och råg) är i Norrland mycket obetydlig och landsdelens andel av skörden härav uppgick endast till något över en procent. Det förtjänar omnämnas, att. rågodlingen gått tillbaka i Norrland under den berörda tiden medan odlingen av vete ryckt framåt i ungefär motsvarande mån. Särskilt inom Västernorrlands län har veteproduktionen ökat starkt relativt sett. Man rör sig dock fortfarande med mycket små tal absolut taget. I fråga om korn håller sig Norrland väl framme i produktionshänseende, då på denna landsdel kommer drygt tredjedelen av rikets skörd av detta sädesslag. Kornet, närmare bestämt dess sexradiga variant, odlas även i de allra nordligaste delarna av landet och går där till mognad. Havreodlingen i Norrland är av betydelse endast i Gävleborgs län, medan den i övriga län kommer långt efter kornet i vikt. Någon bestämd tendens i fråga om den norrländskt! havreodlingens utveckling i relation till riksskörden kan icke iakttagas under den behandlade tiden, medan däremot den i Norrland i och för sig ej särskilt omfattande odlingen av blandsäd ryckt fram inom samtliga norrlandslän. I fråga om potatis ligger Norrlands andel vid 13 ä 14 procent. Av totalskörden 1936/40 på 1 921 milj. kg kommo 252 milj. kg på landsdelen. Foderrotfruktodlingen är på grund av bl. a. sin arbetskrävande natur på tillbakamarsch i hela landet. Norrlands andel av riksskörden ligger här vid knappa 2 procent. 1 Norrland användes åkern främst till vall, och detta avspeglar sig i fråga om avkastningen av vallhö. Av riksskörden härav kom under den behandlade tiden ungefär femtedelen på Norrland. I fråga om ängshö ligger landsdelen givetvis ännu mera framme och dess andel utgjorde ungefär hälften av riksskörden.

58 P r oduk tion för mänsklig

k o n s u m t i o n.

Spannmål. Under perioden 1936/40 (skördeåren 1936—40) uppgick den svenska produktionen av spannmål (exkl. ärter) för mänsklig konsumtion och export till 813 milj. kg eller 129 kg per capita. Motsvarande tal för Norrland utgör;» 39 milj. kg respektive 35 kg. Norrlands produktionskvot blir alltså 0,27. Bortses från den kvantitet korn m. m., som använts vid brännerier och bryggerier, stiger Norrlands produktionskvot till 0,29. Vill man beräkna Norrlands försörjningsgrad, måste hänsyn tagas till bl. a. utrikeshandeln, vilket enklast sker om man går till förmalningsstatistiken. Förmätningen ger nämligen ett ganska troget mått på konsumtionens storlek (från den obetydliga utrikeshandeln med mjöl kan här bortses). Förmalningen utgjorde 1936/40 (kalenderåren 1936—40) för riket i dess helhet 791 milj. kg (därvid har fabrikskornet icke medräknats). Om man förutsätter, att för Norrlands del såväl exporten som lagerförändringar i fråga om konsumtionsspannmål icke varit större än att de kunna försummas, kunna följande tal belysande Norrlands försörjningsgrad i fråga om brödsäd m. m. framräknas. Det bör observeras, att inan icke kan utläsa självförsörjningsgraden för riket av tablån. Det inom parentes angivna talet (1,00) avser endast att ge en antydan om den metod som använts vid beräkningen av självförsörjningsgraden för Norrland och dess län. Förmätning (inkl. korn) O m r å d e

Hela riket Norrland; Absoluta tal I % av riket Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län . . Norrbottens län.. . .

Total, milj. kg

Per capita, kg

Självförsörjningsgrad

791,0

(1,00)

39,3

0,28

5,0 4,9

27,8

11,0 5,7 8,7 8,4

18 42 42 40

—

0,14 0,3a 0,33 0,32 0,32

Som synes kunde Norrland under perioden 1936/40 självt tillgodose endast 28 procent av konsumtionsbehovet av brödsäd m. m. Anmärkningsvärd är den låga självförsörjningsgraden inom Gävleborgs län, där den absolut sett ganska ringa vete- och rågodlingen ej kan kompensera den i jämförelse med övriga norrlandslän låga kornproduktionen. Det bör tilläggas, att förbrukningen av cerealier enligt olika undersökningar visar små regionala olikheter. Eftersom kornförbrukningen av allt att döma torde ha nedgått sedan 1936/40 och denna nedgång icke kompenserats av ökad produktion av annan brödsäd, torde Norrlands försörjningsgrad i fråga om brödsäd under senare år ha minskat. Potatis. Under perioden 1936/40 beräknas enligt Jordbruksproduktionen

59 etc. (tab. 5: 3) av den svenska potatisskörden, efter avdrag för bl. a. foderpotatis, 1 007 milj. kg per år ha kommit till användning som mat- och fabrikspotatis, varav 245 milj. kg som råvara vid framställning av brännvin och potatismjöl m. m. Den norrländska produktionen av matpotatis har beräknats till 123 milj. kg 1936/40 eller 12,2 procent av rikssiffran inklusive fabrikspotatis och 16,1 procent exklusive denna potatis. Produktionskvoten utgör 0,69 i det förra och 0,90 i det senare fallet. På gtund av utrikeshandelns obetydlighet sammanfalla nämnda kvoter med självförsörjningsgraden, den senare då beräknad under förutsättning av en över hela riket jämnt fördelad pereapitakonsumtion. Med ledning av Jordbruksproduktionen etc. kan följande tabell uppställas. Produktion av matpotatis O m r a d c

Hela riket Norrland; Absoluta tal 1 % av riket Gävleborgs l ä n . . . . Västernorrlands län. Jämtlands län Västerbottens län . . Norrbottens län.. . .

Total, milj. kg

Per capita, kg

Självlörsörjningsgrad

762,0

1,00

123,0 16,1 26.9 33,0 15,0 24,5 23,6

110 90,0 97 118 109 112 112

1,00

0,88 1,07 0,99 1,02 1,02

Socialstyrelsens konsumtionsundersökningar utvisa, att potatiskonsumtionen i stort sett sjunker mot norr. Vid den här redovisade beräkningen av produktion av mnfpotatis har hänsyn tagits härtill. (Se beträffande beräkningsmetodiken Jordbruksproduktionen etc., appendix II.) Som tablån utvisar skulle Norrland, om man bortser från Gävleborgs län, i stort sett vara självförsörjande i fråga om potatis. Då emellertid, enligt vad som nyss antytts, potatiskonsumtionen ligger på en otillfredsställande låg nivå inom Norrland, äro de angivna talen för självförsörjningsgraden i någon mån missvisande. Under förutsättning av en över hela landet jämnt fördelad konsumtion utgör Norrlands självförsörjningsgrad som redan nämnts 0,90 (motsvarande tal för de olika länen ligga ca 10 procent lägre än talen i den högra tabellkolumnen). Det bör kanske tilläggas, att självförsörjningsgraden växlar från år till år med skördeutfallet och att Norrland under dåligti år måste köpa potatis söderifrån. Slutligen må i detta sammanhang erinras om att bilden av det norrländska jordbrukets möjligheter att sörja för den inom landsdelen boende befolkningens behov av vegetabiliska livsmedel icke blir fullständig med mindre man beaktar att sockerproduktionen tillhör Sydsverige samt att den lokala produktionen av grönsaker och frukt flerstädes inom Norrland är otillräcklig.

60 P r o d u k t i o n o c b f ö r b r u k n i n g av f o d e r m e d e l . Fodermedelsproduktionen intager en dominerande plats inom den svenska växtodlingen. Den svenska totalskörden uppgick 1936/40 till 9 012 milj. ske,1 varav minst 6 683 milj. nyttiggöres som foder (kli och melass ej medtagna i den sistnämnda siffran). Den norrländska fodermedelsproduktionen 1936/40 utgjorde 953 milj. fe eller 14,3 procent av riksproduktionen, medan av rikets totalskörd under perioden endast 12,0 procent koiiimo på landsdelen. Den norrländska foderproduktionen motsvarar enligt en överslagsberäkning bortåt 90 procent av hela skörden inom området medan motsvarande relationstal för riket utgör omkring 75 procent. Av Norrlands foderproduktion på 953 milj. fe kom på fodersäd 69 milj. fe (7,3 procent), på stråfoder 556 milj. fe (58,3 procent), på bete och grönfoder 304 milj. fe (31,9 procent) samt på saftfoder 24 milj. fe (2,5 procent). För Norrland, liksom för riket i sin helhet, gäller alltså, att stråfodret (hö och halm) är viktigast bland hemniaproducerade fodermedel. I Norrland svarar denna fodergrupp för betydligt över hälften av den totala fodermedelsproduktionen, medan för riket i sin helhet gruppens andel stannar vid ea 40 procent. Betel och grönfodret svara inom båda jämförelseområdena för mellan tredje- och fjärdedelen av foderproduktionen, medan fodersädens tuidel för riket i sin helhet utgör ej fullt fjärdedelen och i Norrland endast ca 7 procent. Saftfodret slutligen, vilket bland de redovisade grupperna kommer sist, är i Norrland ganska betydelselöst. Under 1930-talet producerades 93,6 procent av det inhemska foderbehovet inom landets gränser (Jordbruksproduktionen e t c , tabell 2: 6) medan återstående 6,4 procent utgjordes av importfoder. Det inhemska animaliska fodret svarade för 4,3 procent av foderbehovet, varför på vegetabiliska inhemska fodermedel kommo 89,3 procent. De anförda talen ge en bild i stora drag av sammansättningen av inom landet förbrukade fodermedel. I efterföljande tablå har totalförbrukningen av foder 1936/40 (enligt Jordbruksproduktionen e t c , tabell 5: 7) sammanställts med den beräknade fodermedelsproduktionen inom landet exklusive kli, melass och animaliefoder. Tablån utvisar, att för riket i sin helhet under den behandlade perioden gällde, alt importfoder (väsentligen oljekraftfoder och majs) och nyss uppräknade inhemska fodermedel svarade för 12 procent av totalförbrukningen av foder, medan för Norrland motsvarande procenttal låg vid knappt 7 procent. I sistnämnda procenttal ingår den havre, som Norrland köper från sydligare delar av landet och som medtagits vid beräkningen av foderförbrukningen. Ytterligare kan nämnas, att av den svenska totalförbrukningen av vegetabiliska fodermedel under senare hälften av 1930talet köpfodermedlen oljekraftfoder, majs, kli och melass svarade för 8,4 procent (638 milj. fe), medan motsvarande procenttal för Norrland endast 1

Justerad siffra; jfr sid. 56.

61 Körbrukning

Produktion av vegetabiliskt löder inom landet

() Jit r a d e

Hela riket Norrland; Absoluta tal 1 % av riket Västernorrlands län Västerbottens län

milj. fe

Abs. tal, milj. le

I % av foderlörbnikning

7 Bl 1.9

6 682,8

87,8

1 022,0 13.1 214,6 211,3 159,6 227,4 209,1

953,4 14,3 203,o 199,2 148,8 207,4 195,0

— 94,6 94,3 93,2 91,2 93.:;

uppgick till 2,2 (22,0 milj. fe). Av riksförbrukningen av ifrågavarande fodermedel koinmo alltså på Norrland 3,4 procent. De rena importfodren, d. v. s. oljekraftfoder och majs, betydde under den behandlade perioden mycket litet för Norrlands foderförsörjning, i det fodervärdet av detsamma endast utgjorde ca en procent av den totala foderförbrukningen i landsdelen. I allmänhet är den interregionala handeln med fodersäd och stråfoder obetydlig och kan försummas vid beräkningar av fodertillgångarna inom olika län. Emellertid transporteras regelbundet en hel del foderhavre till Norrland från huvudsakligen mellansvenska bygder. Det beräknas, att Norrland under senare delen av 1930-talet tillgodosåg ungefär en tredjedel av sitt havrebehov söderifrån. Under år 1935/36 transporterades till de fyra nordligaste länen (Gävleborgs län producerar i huvudsak självt sin havre) ca 23 milj. kg, motsvarande 19,2 milj. fe, sålunda en kvantitet med i det närmaste samma totala fodervärde för landsdelen som ovan angivna köpfodermedel. Köpfodermedlens andel av den totala foderförbrukningen i Norrland kan alltså upptagas till ca 4 procent under den behandlade perioden. I detta procenttal ingå alltså såväl oljekraftfoder, majs, kli in. m. som den söderifrån köpta havren. Konstgödselförsörjningen. Enligt gjorda beräkningar kan förbrukningen i Norrland av kvävegödsel under senare hälften av 1930-talet upptagas till 9,4 milj. kg per år, medan motsvarande tal för fosforgödsel blir 23,2 milj. kg och för kaligödsel 8,0 milj. kg. Utslaget per hektar åker blir förbrukningen för de olika gödselslagen 20, 50 respektive 17 kg mot 46, 76 och 23 kg för riket i sin helhet. Det anförda säger i och för sig icke något om i vad mån Norrlands försörjning med konstgödsel i relation till det objektiva behovet av dylika medel har varit mindre tillfredsställande än vad som gäller landet i övrigt. Behovet sammanhänger även med jordens naturliga beskaffenhet, växtodlingens inriktning samt tillgången på husdjur per arealenhet.

62 2. Den au i maliska produktionen. Husdjursbeståndet. Antalet hästar (exkl. föl) i Sverige utgjorde 1932 580 100, steg 1937 till 587 900 för att sedan nedgå till 569 100 djur 1944. Norrland räknade samtidigt 76 100, 79 800 respektive 81 500 hästar. I motsats till vad som gäller för riket i sin helhet har alltså häststammen i landsdelen något ökat från 1937 till 1944, varefter emellertid en stagnation synes ha inträtt (i övriga Sverige en tillbakagång). Störst har ökningen varit i Jämtlands län. Svensk röd och vit boskap är den viktigaste kreatursrasen flerstädes inom södra och mellersta Sverige och den intager främsta platsen även i Gävleborgs län. Inom Norrland i övrigt dominerar fjällboskapen. Totalantalet nötkreatur (exklusive kalvar) i riket utgjorde vid de behandlade tidpunkterna 2 489 700, 2 520 700 respektive 2 445 100 djur, varav på Norrland komino 390 200, 400 800 och 406 600 djur. Även här noteras alltså en uppgång för Norrlands del mellan 1937 och 1944. Svinantalet i Norrland utgjorde vid 1932 års räkning 5,5 procent och vid 1937 års räkning 7,5 procent av rikets svinstam (exkl. grisar under 3 månader). För modersuggor redovisas betydligt lägre procenttal, vilket avspeglar det förhållandet, att den norrländska svinuppfödningen främst bygger på från sydligare delar av landet ditförda smågrisar. Den svenska fåraveln har sedan länge varit stadd på tillbakagång, ehuru kriget medfört tillfälliga uppsving för aveln i fråga. Detta gäller även Norrland. Dess andel av rikets fårstam håller sig vid en tredjedel. Geten har under senare årtionden alltmer trängts tillbaka, och kriget har här icke medfört någon återhämtning. Av den svenska getstammen kommer ej mindre än 2/3 på Västernorrlands och Jämtlands län. Hönsskötseln är i Norrland föga utbredd, och dess betydelse i dess övre del är mycket ringa. År 1937 utgjorde antalet höns i riket 8 109 000, varav på Norrland komiiio 406 000 eller 5 procent. I Norrbottens län fttnnos endast 22 000 höns. Under krigsåren har hönsstammen i landsdelen beskurits starkare än vad som gällt landet i sin helhet. P r o d u k t i o n e n a v a n i m a 1 i s k a l i v s m e d e I. Mjölk och mejeriprodukter. Produktionen av mjölk, vilken som bekant intager en nyckelställning i det svenska jordbrukets ekonomi, är redovisad i efterföljande tabell (länssiffrorna äro delvis något osäkra). Riksproduktionen uppgick 1931/35 årligen till 4 483 milj. kg och steg påföljande femårsperiod till 4 610 milj. kg. I Norrland utgjorde mjölkproduktionen 1931/35 567 och under 1936/40 591 milj. kg, vilket motsvarat 12,6 resp. 12,8 procent av rikssiffrorna. Den för 1936/40 angivna mjölkmängden motsvarar räknad i smör (efter en mjölkåtgång av 25 kg per kg smör) 21 kg per capita. Den norrländska produktionskvoten i fråga om mjölk

63 Mjölkproduktionen oeh invägninjjen av mjölk vid mejerier, milj. kg. 1931—35

Total mjölkproduktion

1936—40

1941—45

D ä r a v invägd vid mejerier

D ä r a v Invägd vid mejerier

Abs. tal

2 379

Hela riket Norrland; Absoluta tal I % av riket Gävleborgs län V ä s t e r n o r r l a n d s län J ä m t l a n d s län Västerbottens län. . Norrbottens län.. . .

4 483 567 12,6 148 123 80 129 87

105 1,4 29 18 15 23 20

Nedre Norrland. . . . övre Norrland

330 216

50 43

Total mjölk1 % av p r o dukprotion duktionen

Total mjölkI % av produkprotion duktionen

2 959

64,-2

210 7, (50 36 27 54 33

35,5

19,6 14,6 18,8 17,8 23,0

591 12,8 143 125 91 134 98

15,2 19,9

314 232

101 87

53,1 18,5

4 610

4 045

I % av produktionen

2 902 301 10,4 71 64 43 80 43

50,0

42,0 28,8 29,7 40,3 33,7

002 14,9 130 131 94 147 100

32,-.' 37,5

338 247

155 123

45,9 49,8

54,6 48,9 45,7 54.4 43,0

för denna tid kan beräknas till 0,72 och dess självförsörjningsgrad till 0,82. I själva verket innebära emellertid de nu anförda relationstalen en underskattning av den norrländska mjölkproduktionens relativa betydelse. Även om norrlandskorna icke producera så stor mjölkniängd (fjällboskapen är ju småvuxen) äro de dock i allmänhet överlägsna när det gäller mjölkens fetthalt. Vid en evalvering från mjölk till smör bör man alltså för Norrlands del räkna med en mindre mjölkmängd än för riket i sin helhet. Skillnaden i fetthalt är icke helt obetydlig, såsom framgår av efterföljande tablå, där uppgifterna avse år 1937/38 (medeltal efter SOS Mejerihantering). O m r å d e

Procent

Medelfettlialt. I Jörh. till riket, procent

3,51 3,61 3,73 3,91 3,56 3,55

100,0 102,8 106,2 111,4 101,4 101,1

För Norrland redovisas i genomsnitt en medelfettlialt ungefär 0,15 procent högre än riksmedeltalet. Produktionskvoten (räknad i smör) stiger till 0,75 och dess självförsörjningsgrad till 0,85 om hänsyn tages härtill. Stora skiljaktigheter föreligga emellertid emellan de olika norrlandslänen. Jämtlands län uppnår såväl en produktionskvot som en försörjningsgrad över 1 (1,02 resp. 1,16) och även Västerbottens län ligger väl uppe (0,86 och 0,98). Sedan komma i tur och ordning Gävleborgs län (0,73 och 0,83), Västernorrlands

län (0,65 och 0,75) samt Norrbottens län (0,64 och 0,74). Det bör anmärkas. att vid bedömning av frågan om mjölkproduktionens tillräcklighet för matfettsförsörjningen även måste tagas hänsyn till margarinet. Under 1930talets senare del uppgick den svenska margarinproduktionen till 50 å 60 milj. kg eller ca 9 kg per capita och år. Den svenska margarinindustrien bygger till huvudsaklig del på importerade råvaror. Oljeväxtodlingen har emellertid under senare tid starkt utvecklats i sydligare delarna av landet. Under krigsåren nedgick mjölkproduktionen för riket i sin helhet i förhållande till nästföregående period, medan densamma ökade i Norrland ej obetydligt, beroende på en ökning av såväl koantalet som mjölkmängden per ko. För 1941/45 redovisas en mjölkmängd av 4 045 respektive 602 milj. kg. Norrlands andel utgör 14,9 procent. Tages hänsyn till norrlandsmjölkens högre fetthalt stiger procenttalet till 15,5. Då Norrlands andel av rikets folkmängd samtidigt utgjorde 17,5 procent kan produktionskvoten (och därmed självförsörjningsgraden, eftersom utrikeshandeln under denna tid icke var större än att den kan försummas) beräknas till 0,89 (mot 0,85 1936/40). Mejeriväsendets utveckling får betecknas som en mycket betydelsefull process i ett lands eller en landsdels näringsliv. Under den tid, som här behandlas, har i Sverige mejeriernas andel av mjölkproduktionen stigit från 53,1 procent 1931/35 till 64,2 procent 1936/40 och 71,7 procent 1941/45. Av den norrländska mjölken invägdes 1931/35 endast 18,5 procent vid mejerier. Denna andel steg till 35,5 och 50,0 procent under de båda följande perioderna. Avståndet från sistnämnda procenttal till rikstalet 71,7 procent kan tyckas mycket stort, men blir mindre imponerande om man tar hänsyn till den talrika förekomsten i landsdelen av små brukningsdelar med produktion endast eller huvudsakligen för hushållet och den avsides belägenheten av ett stort antal brukningsdelar med därav följande svårigheter att sända mjölk till mejeri. Emellertid står det utom allt tvivel, att inan har att vänta sig en betydande vidare utveckling av det norrländska mejeriväsendet. Siffrorna i efterföljande tabell avspegla mejerihanteringens expansion. Smörproduktionen vid norrländska mejerier ökade från 1,4 milj. kg 1931/35 till 8,0 milj. kg 1941/45 samtidigt som även ostproduktionen stegrades, fastän mindre kraftigt. Norrlands andel av mejeriproduktionen av smör har stigit från 2,5 procent 1931/35 till 9,7 procent 1941/45. I fråga om ost utgöra motsvarande procenttal 7,8 respektive 14,2 procent. Vid en bedömning av smörproduktionens utveckling måste man givetvis även taga hänsyn till produktionen av lantsmör. Denna senare produktion har avsevärt nedgått från 1936/40 till 1941/45. I Norrland kan lantsmörsproduktionen under sistnämnda period antagas ha sjunkit ned till en kvantitet motsvarande ej fullt tredjedelen av den samtidiga mejeriproduktionen av smör, vilken senare under perioden uppgick till i det närmaste

65 Mejeriproduktionen av smör och ost, ton1

Hela riket Norrland; Absoluta tal I % av riket.. . . Gävleborgs län Väslernorrlands län Jämtlands län Västerbottens l ä n . . . Norrbottens län Nedre Norrland. . . . Övre Norrland

O s t

S m ö r

O m r å d e

1931-35 1936 10 1941-45 1931-35 1936-40

1941-45

56 956

76 873

82 048

28 957

36 992

25 339

1438 2,1 600 202 114 337 185 746 522

4 786 6,2 1 459 770 406 1617 534

7 953 9,7 1881 1639 1154 2 502 777

2 248 7,1 171 339 874 435 429

3 794 10 3 387 612 1610 686 499

3 608 14, 298 538 1 640 895 237

2 264 2 151

4 258 3 279

1355 864

2 542 1 185

2 448 1 132

8 milj. kg. Under den närmast föregående femårsperioden vägde lantsmöret fortfarande tyngre än mejerismöret, då mängderna utgjorde 5,9 respektive 4,8 milj. kg. Beräkningarna av lantsmörsproduktionen få emellertid, särskilt i vad angår perioden 1941/45, betraktas som ganska osäkra. Med reservation för riktigheten av de uppskattningar som kunnat göras beträffande lantsmörproduktionen kan den sammanlagda riksproduktionen av mejeri- och lantsmör 1936/40 beräknas till 95,2 milj. kg eller 15,1 kg per capita, mot vilka tal för Norrlands del svarar 10,7 milj. kg eller 9,5 kg per capita. Produktionskvoten utgör 0,63 och självförsörjningsgraden, vid vars beräkning, liksom eljest, tagits hänsyn till utrikeshandeln med dess här stora exportöverskott, 0,81. Under perioden 1941/45 har smörproduktionen i huvudsak stannat inom landet, vilket, då produktionen icke stort förändrats, medfört att självförsörjningsgraden för Norrland sjunkit till 0,68. I fråga om ost kan Norrlands självförsörjningsgrad 1936/40 uppskattas till siffran 0,57, för att efterföljande femårsperiod, med dess i landets sydligare delar starkt reducerade produktion, stiga till 0,84. (Till lantostproduktionen, som i och för sig är obetydlig och för vars omfattning tillförlitlig statistik saknas, har ej tagits hänsyn.) Kött och fläsk. Uppgifter om produktionen av kött och fläsk ha sammanställts i efterföljande tabell. Av tabellen framgår, att den norrländska produktionen av kött och fläsk 1936/40 utgjorde 24,1 milj. kg och påföljande femårsperiod steg till 26,2 milj. kg (21,5 resp. 23 kg per capita). I förhållande till rikstalen har produktionen utgjort 8,1 resp. 11,4 procent. Köttproduktionen visade föga förändring mellan de båda perioderna medan produktionen av fläsk däremot ökade ganska betydligt, nämligen från 9,4 till 11,4 milj. kg. På kött- och fläskmarknaden finner man under den berörda tiden en utveckling analog 1 Här redovisas icke mesvaror. Det bör uppmärksammas, att Norrland, med tyngdpunkten förlagd till Jämtland, svarar för över tredjedelen av mejeriproduktionen av mesvaror inom landet.

-817284

66 Produktionen

kött

oeli

fläsk.

1931—35' t) m r ;i d e

H e l a riket Norrland; Absoluta tal I % av riket. . . . G ä v l e b o r g s län Västernorrlands län. J ä m t l a n d s län V ä s t e r b o t t e n s län . . Norrbottens län.. . .

Tolalproduktion

Kött

298,8 (23,3) (7.8)

milj.

kg.

193G—10

Fläsk

Totalproduklion

Kött

138,8

100,0

1 1,3 10,3

(9,0) (5,0)

Därav

Nedre Norrland. . . . Övre Norrland

1911—15

Fläsk

Tolalproduktion

Kött

Fläsk

151,0

147,9

230, S

110,1

120,7

21,1 8,1 0,0 5,2 3,8 5,2 3,3

1 1,7 9,7 3,9 3,2 2,3 3,0 2,3

9,1 6,4 2,7 2,0 1,5 2.2 1,0

20.2 11,4 6,8 5,8 3,7 6,4 3,i

14,8

11,1 9,4

2,1

1,5 3,1 1,1

13,0 8,5

8,2 5,3

5,4 3,2

14,3 9,9

8,1 5,7

6,2 4,2

Därav

13, t 3,0 3,3

1 F ö r p e r i o d e n 1931/35 h a r n å g o n b e r ä k n i n g a v s l a k t e n i d e o l i k a l ä n e n icke u t f ö r t s , e h u r u siffror a n g i v i t s för h e l a l a n d s d e l e n . I fråga o m k ö t t t o r d e u p p s k a t t n i n g e n få b e t r a k t a s s o m g a n s k a tillförlitlig, m e d a n d e n b e t r ä f f a n d e fläsk a n s e t t s så o s ä k e r , a t t d e n s a t t s i n o m parentes.

med den som samtidigt förekommit beträffande mjölk och mejeriprodukter, i det hemslakten avtagit och (andels-) slakterierna fått en allt större betydelse. Produktionskvoten för landsdelen utgjorde 1936/40 för kött och fläsk tillsammantagna 0,46, varvid för kött 0,55 samt för fläsk 0,36. I fråga om självförsörjningsgraden ter sig bilden gynnsammare, enär under perioden i fråga förekom en ej obetydlig export av framförallt fläsk. För denna produkt kan självförsörjningsgraden beräknas till 0,41. I fråga om kött gällde samtidigt, att import och export (inklusive utrikeshandeln med levande djur) i stort sett motsvarade varandra. Produktion per capita och självförsörjningsgrad för Norrland och dess olika län ha sammanställts i följande tablå: K ö t t och fläsk O m r ä d e

Norrland Västernorrlands län J ä m t l a n d s län Västerbottens län

Kött

Fläsk

P r o d u k - SjälvTör- P r o d u k - Självför- P r o d u k - Självförtion per sörjnings- tion per sörjnings- tion per sörjningsgrad grad grad capita capita capita 21,5 23,7 18,6 27,7 23,9 15,6

0,49 0,53 0,42 0,63 0,54 0,35

13,1 14,0 11,5 16,S 13,8 10,9

0,55 0,58 0,48 0,70 0,58 0,45

8,4 9,7 7,1 10,9 10,1 4,7

0,41 0,48 0,35 0,54 0,50 0,23

Socialstyrelsens konsumtionsundersökningar utvisa en lägre förbrukning av kött och fläsk i Norrland än i genomsnitt för riket (längst upp i

norr är dock fläskkonsumtionen hög). Betydande kvantiteter av såväl kött som fläsk (framför allt det senare) måste dock tillföras landsdelen. 1 Under krigsåren har som framgår av det redan anförda Norrlands produktion av kött och fläsk ökat samtidigt som den gått tillbaka i landet i övrigt. Som en följd härav har landsdelens produktionskvot ökat, nämligen till 0,64 från 0,46 1936/40. Självförsörjningsgraden har icke ökat lika mycket på grund av att den tidigare förekommande nettoexporten förbytts i ett visserligen ej särskilt betydande importöverskott. Ägg. Som framgått av redogörelsen för husdjursbeståndet är fjäderfäaveln i Norrland föga utvecklad. Produktionen av ägg i landsdelen kan beräknas ha uppgått till 2,55 milj. kg 1931/35 och till 2,93 milj. kg 1936/40, vilket utgör 5,0 procent av riksproduktionen under båda perioderna. Norrlands produktionskvot 1936/40 utgjorde 0,28. Av den norrländska produktionen sistnämnda period kom på Gävleborgs län 941 ton, på Västernorrlands län 786 ton, på Jämtlands län 477 ton, på Västerbottens län 563 ton och på Norrbottens län 160 ton. — Det bör tilläggas att äggkonsumtionen är väsentligt lägre i Norrland än annorstädes i riket. Särskilt gäller detta övre Norrland. Hönsskötseln drabbades mycket hårt av de första krigsårens foderbrist. I Norrland sjönk produktionen under krigsåren förhållandevis kraftigare än inom landet i övrigt och utgjorde 1941/45 1,65 milj. kg per år eller endast 56 procent av förkrigssiffran.

3. Jordbruksproduktionens värde. I efterföljande tabell redovisas jordbrukets produktionsvolym under de senaste förkrigsåren i 1938/39 års priser. Värdeuppgifterna i tabellen avser produktionen för direkt konsumtion (även jordbrukarhushållens), till industriella ändamål samt till export. De priser, som använts vid beräkningen av produktionens värde, äro medelpriser för hela riket. Av denna anledning ger tabellen ett riktigt mått på riksproduktionens värde, men icke för landets olika delar i den mån priserna inom dessa senare avvika från medelpriserna. Beträffande värderelationerna inom de redovisade områdena mellan jordbruksproduktionens olika grenar torde emellertid tabellen vara en tillförlitlig vägledare. Av den svenska jordbruksproduktionens totalvärde på 1 275 milj. kronor kom på Götaland 872, på Svealand 286 samt på Norrland 117 milj. kronor. Av riksproduktionen utgör Norrlands andel 9,2 procent. Motsvarande siff1 I detta sammanhang bör även erinras om renskötseln, vilken icke är utan betydelse för övre Norrlands köttförsörjning. Enligt uppgifter anförda i »Betänkande med förslag till jordbruksproduktionens inriktande under försvårad tillförsel och krig» (stcncilerad) skulle rcnslakten kunna upptagas till ca 1,7 milj. kg per år, d. v. s. 7 procent av övrig produktion av kött (inkl. fläsk) i landsdclen 1936/40. H u r stor del härav, som sålts lokalt, och hur mycket, som sålts utom Norrland, är icke bekant.

68 t_

** *,

l ' CB X H r - M

- M t N C M t M O N ^ r - t - Q O

3 5 c —

»O

i CS

1if

O r H - f Ci

t O 00

CO CM *-

CM CM T I CM v i

<N tt - * © r•«* oo o »-i I N

?•; o

-tt

»c

0 O O O C N C - C ^ I C M - H C N T -

n) n

©er©©©*"

:"2 c o >n m

»a c 1

.1 a B g c

C M O O C O O C M C - I T - I C N I -

i— e

<£

©©COcTcMOr'r-^CM'r-r co CM -

00CO© tNOOOO

0 CM M

O* o

r^urfco

- ^ - ^ co 01 - ^

O O O t -

1 C M © © © " © © c o © o o c o

> c£ CC

00 CO

"-* 3 CD"

"5 S

CM O

O T

' ^ I ^ - 0 » 0 « i— T-I ©

o r-

W T-.

i i « c Ö ' o

oo U

- * f N < N « 5 N H

o n o H eo f « « 5 r . f l 0

OOCO-H

H i O r o c O r

CO ©

00 O © !>••** C lO * • " V T t - T H T-H T-« T - I <- I

o O

« l O CM" CO CM — " CM" CM O t N -

-tf

»rj «i w ic CO - * CM - * CN - # " * T - H 0 0 t ~ l r - O O M

1H O CM

^ H N LO CO * <rt

? ! W M C O r -

i-i CO

- < CO N t— O t5

00 M N O t - l > 00 «

^ © r C - r « c o * c M c o c M

>ä

r > 1—«

i - H * » T»*H

CC I C O

- " T H r^

C5 a

-* ©^©"oT © © © » - r c N

«5

rH C)

T T i O t O

l O i O i O © ©

O O S O

C 0 C C - r " 0 0 O

uo"

CXTOT-T

t - M O ^ - H ^ l C

O r--* —i t i

2 O CO

C C O O ' C O - ^ r - O O T r *

M M T H ' N % !•

c o c - i < £ i n i n ~ & i r i ~ r i n

o O

c o c o d CO CM -

aX ^ - OJ 0

5 t- t a ttttCNtt-COU^ttttO

i IO CM

•J:

co e i

^ F > C N C M C O ^ C M < N Ö3 " T i i-«

O f N O C O C S - ^ t - © ©

M © ©

»O <N

r - T - * c i ©

T - H ( M T H I - (

T -

w er

«c3 cy

•a a

" 8

o -O 89

CD CO

•O

» o »o irj

tt t—

II 1 i

II 1 1

O O 1 o o '

-5

Nil

V © j

"C en

*-*

— «

*•"*

O t—

O O) -*• W K O oo © i > CO ,-<

o c o ^ o t - o o - ^ o ^ ' ^ O O

00 CC CM CO , - * T-.

CM CC —

d C I

•*

M « t t O

(N-t-OOiCCM

••*

*? C O C

t o r s " - *

i n r >

C O

as O> ag

t" •

<M - H t o to P

-# •*& i— ia il . Q W 3 r ~ T - , ^

»O

TH©

T-IT -

X C C f f l Q f t

—H

— ( T - T —

M H - « i l f i

•PJ'T-l©Tt1-T,©

—H

a n

« f2 E>

-t-*

.* 0 C

oo c ; i - , oo s i n "S o N - t l t t C 0 - t < < M , - . O O ©

»O i— - t i

O O ^ C O © © © © © © 0 0 CO

O O

H W t - CM

C l .-i ©

i-.

I-

"ti -

Ift

"3 u :0

;~ 0 +J Jl 3 •ä 0

•Q

> ; :3

« c •S 2 : 5 a SS a :

O o

— ^

-t-

§ +. jj.3 j •a c « t ; = •""i

u CO a —' 3 u CO ^R^

s|| ^£ c i Z 0 > ^ > 2 :c3 :Ci . £

:rf

o^ C

-'-

™

—>

cc 'cs

^ 4

:Ct

2 = 5 ; -

O •*-

5 5 S5 £ Ifil

. ä :0 > C

asas•o - a

^-l

2 0

co •a

" "oE J„; ici *6• fe o

0 ,Ol

J« \ 0 3

r* CO H CO t :C0 :C3 - S :C0 C

0 T3 ^

0. . 1

—a c = & O C/3 2

§ -S f0 x 0 •*S c ; j 3 * - 2 t . C3 i _ c; cu CJ 7 ^ cu -O

S c

•^ :d

t/: S co tl ä . S :C3 C

m ror utgjorde för animalieproduktionen 10,2 procent och för vegetabilieproduktionen 5,0 procent. Av riksproduktionens totalvärde av 1 275 milj. kronor härrörde ej mindre ;"m 1 024 milj. kronor eller 80,3 procent från animalier, medan på vegetabilierna endast kommo 252 milj. kronor eller 19,7 procent. Det norrländska jordbruket är i ännu högre grad inriktat på animalier, enär av totalvärdet av produktionen inom denna landsdel — 117 milj. kronor — ej mindre än 105 milj. kronor eller 89,2 procent föllo på animaliska produkter. Inom Norrland redovisas högre procenttal än detta för Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län men lägre procenttal för Västernorrlands och Norrbottens län. Att mjölkproduktionen intager en central plats i jordbrukets ekonomi är välbekant och förhållandet framgår med all klarhet av tabellen. Värdet av mjölkproduktionen i riket utgjorde under den behandlade tiden 564 milj. kronor eller 44,2 procent av jordbrukets totala produktionsvärde. För Norrlands del redovisas för mjölken ett produktionsvärde av 70 milj. kronor eller 59,7 procent av det hela. I övre Norrland stiger procenttalet något över medeltalet för hela landsdelen. Efter mjölken i betydelse komina inom Norrland i tur och ordning kött, fläsk, potatis, »övrig spannmål» (d. v. s. korn), ägg samt sist slutligen brödsäd. Det bör framhållas, att de nu lämnade uppgifterna avse åren närmast före kriget och att förhållandena i vissa avseenden förändrats under krigsåren. Enligt de s. k. deklarationsundersökningar, som påbörjats av 1938 års jordbruksutredning och sedermera fullföljts av livsmedelskommissionens statistiska byrå, utgjorde det svenska jordbrukets totala kontanta inkomster (bortsett från skogsbruk och körslor m. m. samt arrenden och avgälder) 728 milj. kronor 1932, 1081 milj. kronor 1937 samt 2 054 milj. kronor 1945. Stegringen mellan sistnämnda båda år utgör 90 procent. För norra Sverige (sammanfaller ej helt med Norrland) redovisas för åren 1937 och 1945 64,5 respektive 182 milj. kronor. Uppgången från 1937 till 1945 utgör här ej mindre än 182 procent. Under det förra året utgjorde Norrlands andel av det svenska jordbrukets kontanta inkomster av försålda jordbruksprodukter 6,0 procent, till det senare året hade andelen stigit till 8,9 procent. Inkomsterna av jordbruket i Norrland har sålunda under senare tid ökats icke blott absolut utan även i relation till riket i övrigt. Flera faktorer ha medverkat härtill. Den viktigaste torde vara, att man alltmer frångått självhushållningen och i ökad utsträckning anlitat den framväxande distributionsapparaten av modern typ för att vinna avsättning för sina alster. Belysande för detta är att det svenska jordbrukets inkomster av till mejerier levererad mjölk mellan 1937 och 1945 steg från 365 till 844 milj. kronor eller med 131,5 procent och att för Norrland samtidigt redovisas en uppgång från 28 till 118 milj. kronor eller med ej mindre än 318 procent.

II.

Produktionen

inom

skogsbruk

och

skogsindustri

i Norrland

åren 1 9 3 1 - 1 9 4 5 . ' De ur skogen årligen uttagna virkesmängderna kunna med hänsyn till virkets användning sammanföras i följande huvudgrupper, nämligen 1) virke för industriell bearbetning (sågtimmer, massaved, wallboards-, faner- och plywoodvirke m. m . ) ; 2) export av oarbetat virke; 3) leveranser av oarbetat virke frän en landsdel till en annan (t. e.v. från Norrland till övriga Sverige); 4) skogsved för framställning av träkol; 5) oarbetat virke till byggnads- och anläggningsvcrksamhel; stunt 6) vedbränsle lör produktiv verksamhet ävensom konsumtion (hushållsförbrukning) . Värdet av ovannämnda virkesposter kan anses utgöra skogsbrukets bruttovärde. Rätteligen borde delta korrigeras ined hänsyn till förekomsten av under- respektive överavverkning. Är skillnaden mellan värdet av skogskapitalets tillväxt och värdet av avverkningen positiv, föreligger kapitalbildning, i motsatt fall kapitalförtäring. Härtill tages emellertid ej hänsyn i det följande. De skogsförädlande industriernas egen värdeskapande insats erhålles genom att från värdet av de produkter, som de årligen framställa, göra avdrag för värdet av från andra näringsgrenar mottagna varor och tjänster jämte värdet av normal kapitalförslitning. Betraktas emellertid de skogsförädlande industrierna och den del av skogsbruket, som levererar råvaror till dessa, såsom ett gemensamt produktionsområde, kunna uppskattningar rörande värdet av under 1) angivna virkesposter lämnas å sido, enär detta lydligen utgör en pluspost för skogen och en lika stor minuspost för industrien. Härvid bortses ifrån kostnaderna för virkets transport till industriföretagen. Huvudparten av dessa transporter kunna emellertid inräknas i nettovärdet, emedan de utföras genom flottning, en verksamhet intimt förbunden ined skogsbruket, och av de skogliga företagen själva, varigenom skillnaden reduceras till transporter, ombesörjda av självständiga företag, t. ex. järnvägar. Med utgångspunkt från vad ovan anförts, har bruttovärdet för skogen och skogsindustrierna i Norrland respektive riket antagits motsvara det sammanlagda värdet av dels sådana från skogen uttagna virkesposter, som icke undergått industriell bearbetning [jfr posterna 2) t. o. m. 6) ovan], dels industriprodukter, för vilkas framställning virke utgjort den huvudsakliga råvaran. Beräkningarna framläggas i tvä tabeller, av vilka tab. 1 redogör för den ifrågavarande produktionens kvantitativa omfattning och tab. 2 1

Denna undersökning liar utförts tiv aktuarien hos kommerskollegium E. Dahlgren.

för de medräknade produkternas bruttovärde var för sig och tillsammantagna. De härvid tillämpade beräkningsmetoderna ävensom förefintliga brister hos det tillgängliga materialet framgå av den efterföljande kommentaren. I brist på erforderliga produktionskostnadsuppgifter har det varit nödvändigt att stanna vid en beräkning av bruttovärdet för Norrland och dettas förhållande till hela riket. Produktionen av sågade trävaror (kol. 1 i tab. 1 och 2) omfattar i kommerskollegii årliga industristatislik redovisade tillverkningar tiv ohyvlade plankor, battens, scantlings, bräder och planschetter, sågad bräd- och plankstump, takstickor, spjälved, läkter, ribbor och lister m. m. samt sågad stav (nr 783—796). l Därutöver innefattar industristatistiken vissa uppgifter om produktionen av bilade respektive sågade bjälkar, spärrar och syllar ävensom sågavfall, men dessa produkter ha icke medräknats, emedan redovisningen av desamma är synnerligen ofullständig. Till kommerskollegii industristalistik infordras uppgifter från sågverk med ett försäljningsvärde uppgående till minst 15 000 kronor respektive en intjänt förädlingslön om minst 4 000 kronor. Av detta skäl blir produktionen vid ett betydande antal småsågar icke medräknad i denna statistik. IJnligt en inom statens bränslekommission verkställd utredning omfattade 1945 års industristatistik 83 procent av sågverkens produktion. Den redovisade produktionen av sågade trävaror bör sålunda ökas med i runt tal 20 procent. Om hänsyn därjämte tages till den värdeökning som uppkommer genom hyvling av vissa kvantiteter sågad vara, kan man räkna med ett sammanlagt tillägg på 25 procent. Sistnämnda procenttal, som givetvis är approximativt, hänför sig till hela riket. På grund av att antalet småsågar i Norrland proportionsvis är betydligt lägre än i södra Sverige samt att produktionen av hyvlade trävaror därstädes uppgår till blott 32 procent av rikets (jfr lab. 1, kol. 4 år 1945), får ett lägre tillägg göras för Norrland än för riket i dess helhet. Med utgångspunkt från tillgängliga data har detsamma för år 1945 beräknats till 18 procent av produktionsvärdet för sågade trävaror (tab. 2, kol. 1). Nämnda procenttal ha tillämpats hela perioden 1930—1945 för att i sin mån utfylla luckorna i industristalistikens genomgående för låga redovisning av sågverkens produktion. Resultaten av beräkningarna återfinnas i tab. 2, kol. 3 och 4. Produktionen av wallboards (nr 828—831) och plywood in. m. (nr 820: 1 —824, 906: 1) — inklusive enkelfaner, lamellträ och lamellgolv samt träull — är praktiskt taget fullständigt redovisad i industristatistiken. Såsom produkter av pappersmassefabriker upptagas i tab. 1 och 2 pappersmassa, inklusive fodercellulosa, samt sulfitsprit och sulfatharts (flytande harts). Därutöver framställes vid nämnda fabriker med tillhörande 1 H ä r och i det följande inom parentes angivna nummer hänföra sig till tal). 7 i 1945 års industristatistik. Däri redovisade uppgifter avse hela riket. Uppgifterna för Norrland ha erhållits ur materialet till denna statistik.

72 Tabell 1. t »en kvantitativa tillverkningen av Procenttalen ange relationen 2

3 Sågade trävaror

1 000 m 3 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

2 838 2 591 2 872 3 485 3 086 2 949 3 207 2 744 2 880 2 231 1 956 1 879 1 877 1 777 2 208

5 Hyvlade trävaror

Wallboards

% 1 000 ni 3

% 1000 ton

53,6 57,4 62,3 56,4 54,7 53,3 51,5 51,3 52,5 47,2 53,5 48,1 43,3 45,8 48,S

15,1 42,6 42,5 43,0 42,9 39,6 38,1 38,6 33,4 26,0 29,0 26,4 31,9 31,0 32,0

878 752 800 919 960 925 910 848 715 339 363 427 412 425 576

15,6 19,5 26,2 33,2 48,7 63,0 84,1 86,6 101,4 77,1 66,5 88,4 78,3 107,3 131,2

10 Plywood m. m. P a p p e r s m a s s a

o/ /O

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 99,9 99,9 93,0 84,0 84,6 80,5 80,1 82,4 84,7 81,5

ton

% 1 000 t o n

9 830 8 999 8 888 11 881 12 782 12 978 12 301 11 664 11 409 9 888 9 213 13 013 19 464 20 2 2 8 20 936

32,2 32,8 31,7 40,6 35,3 31,4 28,1 27,0 27,3 35,5 24,8 26,8 37,0 39,6 34,1

54,6 54,6 60,6 61,2 60,3 61,2 61,1 62,7 59,6 59.2 49,0 51,0 47,4 47,4 57,3

1 199,2 1 090,3 1 553,0 1 755,6 1 794,9 1 945,8 2 153,5 1 919,5 1 867,9 1 163,5 637,5 903,0 606,4 614,6 1 145.1

Tabell 2. Bruttovärdet av skogs- och Procenttalen ange relationen 1

År

1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944

12 Sågade trävaror redovisad prod.

Trävaror uppskattad prod.

Wallboards

Plywood ni. m.

Pappersmassa

Sulfitsprit

Milj. kr.

o/ /o

Milj. kr.

O' ,0

Milj. kr.

99,5 79,3 96,7 133,7 104,1 108,5 158,5 121,8 133,5 124,5 115,7 125,0 127,1 120,9 163,5

55,4 58,3 64,1 59,8 55,6 54,5 55,8 53,7 54,1 51,4 55,8 48,9 43,7 45,7 49.6

17,9 14,3 17,4 24,1 18,7 19,5 28,5 21.9 24,0 22,4 20,8 22,5 22.9 21,8 29,4

39,9 42,0 46,2 43,0 40,1 39,2 40,2 38,7 39,0 37,0 40,2 35,2 31,5 32,9 35,7

4,8 6,2 7,0 8,3 12,4 16,4 22,4 22,4 26,4 20,0 19,8 29,5 25,6 36,5 44,1

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 99,9 99,9 94,3 84,8 84,4 83,6 81,6 82,5 86,3 83,5

3,6 3,4 3,0 •1,7 4,7 4,8 4,8 4,6 4,7 4,5 4,8 7,3 14,6 13,6 16,5

48,0 51,0 47,8 60,8 46,9 42,4 38,3 38,4 39,4 44,2 37,5 40,0 56,0 49,8 46,4

152,5 129,0 173,5 201,7 208,9 237,1 322,8 290,7 252,0 208,0 131,6 230,7 189,6 172,7 290, G

53,7 54,2 60,1 60,5 60,3 60,7 60,1 61,5 58,8 58,5 47,6 51,8 52,5 51,2 57,8

2,2 1,6 2,8 3,7 5,1 5,0 4,5 1,5 5,4 9,1 28,2 34,9 18,9 14,8 20,2

75,0 70,5 74,7 76,6 76,4 76,3 71,7 72,8 72,8 71,7 86,3 81,7 74,6 72,1 09,2

biproduktverk en rad andra keinisk-tekniska tillverkningar än sprit och harts. Efter värdet räknat äro de dock mindre betydande och ha därför utelämnats. Uppgifterna i tab. 2, kol. 15, avse hela värdet av produktionen av papp och papper. De inbegripa sålunda även värdet av för produktionen erfor-

73 skogs- oeh skogsindustri produkter i Norrland. mellan Norrland och hela riket. 11

13 Sulfitsprit

16 P a p p o. papper

Sulfatharts

ton

8 179 6 284 11 484 13 4 3 2 15 389 15 572 15 8 8 2 15 875 20 141 18 5 5 3 32 665 45 127 26 625 2 3 039 31 45S

71,4 69,1 74,8 74,7 75,5 75,8 73,3 71,6 72,3 69,4 79,7 75,3 71,1 69,5 67,1

3 610 4 113 2 926 4 949 6 435 12 529 17 7 1 8 17 538 18 016 13 729 7 921 14 757 10 850 8 025 15 817

65,6 77,9 65,6 74,7 78,3 84,1 83,5 86,0 83,2 82,0 71,0 75,6 68,8 65,2 78,2

ton

47 5 1 1 3 3 620 39 537 4 3 752 50 8 3 3 50 4 7 3 57 347 49 3 0 3 56 360 28 0 8 8 27 7 2 5 4 2 062 40 0 7 8 48 905 60 459

6,8 4,9 5,5 5,5 5,9 5,6 5,9 6,4 5,9 4,7 5,1 6,5 6,6 7,3 7,7

18 Nettoexport av virke 1 000 m 3

Virkesleveranser till S. Sverige n e t t o 1 000 fkbl'

243 207 297 161 51 —384 - 17 190 155 364 425 218 188 79 61

5 848 5 769 1 171 5 16S 7 421 10 701 10 966 11 236 10 142 0 389 6 624 9 205 6 229

20 Träkol 1 000 hl.

3 624 3 029 2 969 4 239 4 329 4 335 5 505 6 617 4 886 7 443 7 782 8 530 10 344 8 817 7 414

33,3 39,6 36,6 33,6 29,9 29,3 34,6 36,6 30,6 37,6 46,7 49,4 55,5 47,3 41,1

skogsindustriprodukter i Norrland. mellan Norrland och hela riket. 13

18 Sulfatharts

Papper och p a p p

Nettoexport av virke

Virkeslev. till södra Sverige netto

Milj. kr.

0,4 0,4 0,3 0,4 0,6 1,1 3,1 2,5 2,3 3,1 2,8 5,2 4,2 3,2 5,4

05,8 76,3 67,4 76,3 80,2 83,8 84,6 85,8 83,0 81,7 74,8 78,8 74,1 71,7 79,3

9,9 6,8 6,9 7,6 8,3 8,4 11,6 9,7 10,5 7,6 7,7 14,1 13,9 16,5 21,0

5,5 4,0 4,2 4,3 4,3 4,1 4,5 4,5 4,2 3,7 3,7 4,7 4,7 5,2 5,5

3,7 2,6 3,1 2,3 1,3 -5,0 1,0 4,5 4,0 10,5 14,3 9,4 10,0 4,7 3,7

1,4 1,4 0,4 1,6 2 2 4^3 5,6 4,2 4,2 3,9 3,6 5,5 3,8

20 Träkol

22 Husbehovsvirke

21 exkl. p a p p och papper

Summa

Milj. kr.

2,5 1,8 1,5 2,2 2,3 2,4 4,7 6,4 4,2 8,3 11,5 15,3 20,7 16,7 13,9

29,1 34,7 32,0 29,4 26,1 25,6 30,3 32,0 26,8 32,9 40,9 43,3 48,5 41,4 35,9

29,3 23,9 22,4 24,2 26,4 27,8 32,2 28,6 31,8

33,3 32,8 32,7 33,6 34,2 34,6 33,5 33,2 31,7

327,7 40,7 270,7 4 0 , 1 335,0 45,4 414,5 4 6 , 2 395,0 4 4 , 5 430,6 44,6 599,7 45,7 521,8 4 6 , 1 503,0 4 3 , 3 421,9 44,0 360,8 4 1 , 5 499,4 40,9 4 5 1 , 3 38,7 421,4 37,2 6 0 8 , 3 41,4

Milj. kr.

317,8 50,8 263,9 52,2 328,1 57,2 406,9 5 6 , 5 386,7 55,4 422,2 55,5 588,1 55,7 512,1 55,9 492,5 53,9 414,3 55,1 353,1 53,6 4 8 5 , 3 52,5 437,4 50,0 404,9 49,6 5 8 7 , 3 54,0

derlig pappersmassa, varigenom en däremot svarande dubbelräkning uppstått i totalsumman för i tab. 2 ingående varuslag. Med nettoexport av virke avses exporten minus importen av oarbetat eller endast bilat virke (timmer, mastträ och spiror, telegraf- och telefonstolpar, gruvstolpar, pappersved, bjälkar, spärrar och syllar m. m.) och ved. Upp-

gifterna för riket hänföra sig till nr 712—725, 751 och 752 i den ärliga handelsstatistiken. Norrlands andel i utrikeshandeln med berörda varuslag (kol. 17) har beräknats med utgångspunkt från motsvarande uppgifter i statistiken över de norrländska tullkammardistrikten. Norrland levererar årligen vissa kvantiteter sågtimmer och massaved till södra Sverige och mottager ävenledes, ehuru i betydligt mindre omfattning, dylikt virke söderifrån. Nettot av dessa leveranser äro uppförda i tab. 1 och 2, kol. 18. Kvantitetsuppgifterna (tab. 1) härröra från en utredning som Skogsindustriernas samarbetsutskott ulfört på framställning av norrlandskommittén. Vid uppskattningen av värdet av »leveransöverskottet» å sågtimmer har valts priset per flottningskubikfot vid 8":s toppmått helbarkad tall vid Umeälven. Med hänsyn till att »leveransöverskottet» å massaved till övervägande del utgjorts av sulfitved, har priset å detta sortiment vid Umeälven kommit till användning. I domänstyrelsens årsberättelser redovisade priser ha anlitats, sedan desamma omräknats till flottningskubikfot. I brist på uppgifter har en liknande beräkning icke utförts beträffande brännved. Utbytet av dylikt virke mellan Norrland och övriga riket, som under 1930-talet icke varit av nämnvärd omfattning, har under krigsåren antagit betydande proportioner. Produktionen inom landet av träkol av skogsved, som icke är statistiskt känd, har beräknats såsom summan tiv i industristatistiken redovisad förbrukning med tillägg för exporten och avdrag för importen. Sedan den sålunda erhållna kvantiteten reducerats med i industristatistiken återgiven tillverkning av ribbkol o. d., kan den ganska väl anses svara till produktionen av skogskol för industriellt bruk. Vid beräkningen av produktionens värde ha i bergverksstatistiken meddelade priser tillämpats. Då nämnda priser emellertid hänföra sig till förbrukningsplatsen, ha desamma minskats ined 20 procent i syfte att eliminera frakter och inköpskostnader. Det material som står till buds för att beräkna de norrländska länens andel i den totala tillverkningen av träkol av skogsved är otillräckligt. Den i statistiken över bergshanteringen redovisade förbrukningen av dylika träkol i Norrland kan förutsättas ha helt tillverkats därstädes. Någon import från sydligare provinser är osannolik och måste, om sådan förekommit, ha varit av ringa omfattning. Däremot utfraktas årligen relativt betydande kvantiteter träkol från Norrland till övriga Sverige. De norrländska länen med undantag för Gävleborgs län utgöra med säkerhet överskottsområden i fråga om produktionen av träkol. F r å n berättelserna »över bruks- och bergverksdriften inom norra bergmästaredistriktet» ha uppgifter inhämtats rörande träkolsavsändningarna från »järnvägsstationer och hållplatser» inom distriktet; de bygga på från järnvägsstyrelsens statistiska kontor verkställda beräkningar. I en uppsats i Jernkontorets Annaler 1939: 1 angående »Kolvedstillgång och träkolsanskaffning» (av Bergström, Höglund och Nordquist) säges beträffande Gävleborgs län, att förbrukningen av träkol därstädes uppgick i medeltal för åren 1933—1937 till 24 procent av den i riket, under det att träkolsproduktionen i länet representerade 25 procent

75 av totalproduktionen. Med, stöd av dessa data har det antagits, att produktion och förbrukning av träkol i länet i fråga jämnt balansera varandra. Med hänsyn till de genomsnittligt betydligt längre transportvägarna i de nordligaste provinserna har vid uppskattningen av värdet för i Norrland producerade träkol bergverksstatistikens priser reducerats med 30 procent för att återföra dem till tillverkningsortens nivå. I ovanslående beräkningar har hänsyn icke tagits till den under kriget betydande produktionen av bilkol och bilved, enär material tyvärr saknas för att bestämma produktionens totalkvantitet och dennas fördelning på Norrland och övriga Sverige. Kvantiteten för husbehovstindamul förbrukat virke har i olika sammanhang varit föremål för uppskattning. Sådana kalkyler ha bland annat utförts av 1931 års skogssakkunniga och 1933 års skogsinclustrisakkunniga 1 . a) Förbrukningen av gagnvirke till husbehov kan med tillämpning av uppgifter från 1933 års skogsinclustrisakkunniga sägas fördela sig mellan Norrland och övriga Sverige samt därinom på landsbygd och i städer på så sätt som framgår tiv nedanstående tablå. Uppgifterna avse 1 000-tal m3f exkl. bark. Landsbygd

Städer

Summa

Norrland Övriga Sverige

1 035 1 535

15 165

1 050 1 700

Riket

2 570

2 750

Uppskattningen av gagnvirkesförbrukningens värde i riket i dess helhet respektive i Norrland utgår helt summariskt från antagandet, att den kvantitativa förbrukningen inom respektive områden för varje år under 1930talet sammanfaller med i ovanstående tablå angivna kvantiteter med undantag blott för städerna i »övriga Sverige», vilkas förbrukning år 1930 varierats med den i efterföljande tablå, kol. 4, återgivna indexserien, belysande Värdet av förbrukningen av gagnvirke till husbehov. 1

År

1930 1931. . 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1

3 Landsbygd

Virkespris kr per Hela riket Norrland mät1 000 kr IS,88 12,05 9,3 7 9,02 10.00 11,06 11.13 14,30 10,91 12,47

35 672 30 968 2 ! 081 23 181 25 700 28 424 28 604 36 905 28 039 32 048

14 366 12 472 !) 698 9 336 10 350 11 117 11 520 11 863 11 292 1 2 9111 i

1 Index över byggnadsverksamheten 100,0 92.2 79.2 58,6 75.7 109,5 127,1 125,3 . 147,9 183.2

•

Städer Hela riket

Norrland

1 000 m'f

1 000 kr

180 166 !43 105 136 197 229 226 266 330

2 498 2 000 1 340 947 1 360 2 179 2 549 3 245 2 902 4 115

208 181 141 135 150 106 167 215 161 187

För de fyra nordligaste länens del återfinnes en beräkning av virkesförbrukningen för husbehov (avseende är 1944) i norrlandskonimitténs betänkande (SOU) 1948:32.

7(5

byggnadsverksamhetens variationer i 305 för åren 1930—1939 gemensamma stadssamhällen. I motsvarande beräkningar, som utförts av 1936 års skogsutredning, ha för år 1934 tillämpats ett pris av 10 kronor per m3f (exkl. bark) för hus- ! behovsgagnvirket, vilket pris för tidigare och efterföljande år omräknats ' med en indexserie över priset för massaved av gran, enär »detta pris närmast motsvarar det pris, som här använts för» nämnda sortiment. I tablån, kol. 1, angivna priser ha beräknats enligt ovannämnda grunder. b) Den normala förbrukningen i hela riket av vedbrånsle till konsumtion vid början av 1930-talet har av 1933 års skogsindustrisakkunniga uppskattats till följande kvantiteter (1000 m»f exkl. b a r k ) . Landsbygd

Städer

Summa

Norrland Övriga riket

2 524 1 047

155 888

2 679 4 935

Hela riket

0 571

I 043

7 614

Beräkningen av virkesförbrukningens fördelning mellan Norrland och »övriga riket» har skett ined ledning av de åtgångstal som av de sakkunniga tillämpats för respektive redovisningsområden (jfr SOU 1935:36. sid. 242). För den del av folkmängden på Norrlands landsbygd som är bosatt inom »skogsområdena» (936 800) har räknats med en ärlig förbrukning av 3,0 kbm per individ samt för den återstående delen av denna folkm ä n g d — »fjällbygdsbefolkningen» (15 300) — h a r åtgångstalet fastställts till 1,3 kbm. Kvantitetsuppgifterna för landsbygden innefatta icke bränsle av sågavfall av industrivirke, som av de sakkunniga uppskattats till 243 500 kbm för Norrland och 236 500 kbm för övriga riket. Ovan anförda kvantiteter ha antagits gälla oförändrade under hela 1930-talet. Vid uppskattningen av det belopp, som årligen kan sägas tillfalla skogsbruket såsom inkomst för det avverkade (förbrukade) vedbränslel, ha socialstyrelsens detaljprisuppgifter å björk- respektive barrved kommit til) användning. För sista månaden i varje kvartal publiceras nämnda priser i fråga om samtliga 49 orter, från vilka uppgifter erfordras. Av dessa ha i förevarande beräkningar decemberpriserna ansetts tillämpliga. Vedbränslels sammansättning med avseende på olika trädslag har icke varit föremål för särskild undersökning utan endast uppskattningsvis angivits. Så har exempelvis riksbanken i dess konsumtionsberäkningar förutsatt proportionen en tredjedel björkved och två tredjedelar barrved såsom gällande för riket i dess helhet. I nationalinkomstundersökningarna ha dessa trädslag till lika delar antagits ingå i konsumtionen. Med hänsyn till att förbrukningen av björkved i Norrland är proportionsvis större än i genomsnitt för övriga riket har i detta sammanhang räknats med att förbrukningen av vedbränsle till konsumtion till 50 procent utgöres av björkved i Norrland och till 33 procent i hela riket.

77 På ovannämnda sätt beräknade genomsnittspriser å vedbränsle, vilka här antagits gälla för hela riket respektive för Norrland, äro icke direkt tillämpliga, enär de hänföra sig till städer och stadsliknande orter och inkludera följaktligen försäljnings- och transportkostnader. Riksbanken har i sina förutnämnda kalkyler utgått ifrån, att 40 procent av socialstyrelsens detaljpriser tillfalla skogsägarna såsom inkomst. Sannolikt är denna reduktion av priserna något för stor, emedan skogsägarna själva i viss utsträckning ombesörja vedens transport till närbelägna samhällen respektive till närmaste utfrak tort, men då hållpunkter saknas för en ändring i relationen i fråga, har det icke funnits skäl att här frångå det av riksbanken tillämpade beräkningssättet. — Omräknas ovan anförda kvantiteter till samma måttenhet som priserna, nämligen m3l inkl. bark, kan vedbränsleförbrukningen i riket uppskattas till 14,28 och i Norrland till 5,02 m 8 l. Produktionen respektive förbrukningen av gagnvirke till husbehov under krigsåren har i brist på erforderligt material icke kunnat beräknas. Norrlands insatser på vedbränsleförsörjningens område under denna period har dock, såsom känt, varit avsevärt större än dess egen konsumtion och betydande leveranser brännved ha skett till övriga delar av riket. Under åren 1931—1939, då beräkningarna äro fullständigare än för efterföljande år, har Norrlands andel i det sammanlagda bruttovärdet för riket av ovan berörda skogs- och skogsindustriprodukter merendels hållit sig omkring 45 procent (jfr tab. 2, kol. 24). Vid bedömandet av denna relation får det likväl iakttagas, att den betydande produktionen av pappersmassa i Norrland endast i mindre grad förädlas därstädes till papp och papper (se tab. 1, kol. 9—10 och 15—16); huvudparten av ifrågavarande produktion levereras nämligen dels till utlandet, dels till södra Sverige. Här berörda förhållande får självfallet en ogynnsam inverkan på ovannämnda relation mellan bruttovärdet i Norrland och riket. F r å n r ä k n a s produktionen av papp och papper stiger procenttalet i genomsnitt för perioden 1931 —1939 från 44,3 till 54,9. Sist angivna procenttal är å andra sidan något för högt, emedan det framkommit genom att utesluta hela produktionen av papp och papper, alltså även det förädlingsvärde, som uppstått genom denna produktion.

III.

Malmproduktionen i Norrland åren 1 9 3 0 — 1 9 4 5 . 1 1. Järnmalmsgruvor.

Uppgifterna i nedanstående tablå belysa utvecklingen av järnmalmsproduktionen i Norrland respektive hela riket under åren 1930—1945. Förutom direkt användbar järnmalm innefatta uppgifterna järnmalmslig samt briketter och sinter av järnslig. Det må anmärkas, att den råvara, huvud1

Denna undersökning har utförts av aktuarien hos kommerskollegium E. Dahlgren.

78 sakligen slig, som åtgått till framställning av briketter och sinter icke fråndragits, varför tabellens uppgifter äro behäftade med en — - om också ringa •>— dubbelräkning. Produktion av järnmalm (inkl. slig. briketter och stater). l År

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936.. 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

3 Xonla nd

Hela

4 riket

1000 ton

Milj. kr.

1000 ton

Milj. kr.

Kol. 1 i % av kol. 3

Kol. 2 i % av kol. 1

8 077 5 169 2 259 1 721 3 235 4 985 7 599 10 915 9 693 9 565 6 914 5 706 4 972 6 101 3 765 2 350

87,0 49,1 18,2 14,1 27,6 18.1 76,3 130,0 145,0 134,0 100,0 86,6 76,1 103,8 55,0 19,6

11 494 7 319 3 472 2 956 5 785 8 660 12 088 15 867 14 894 14 755 12 312 11 608 10811 11 956 8 432 4 583

118,7 70,1 29,0 25,3 50,3 82,7 120,1 185,0 217,1 203,5 180,3 176,3 171,0 199,5 1 15,0 74.1

70,3 70,6 65,1 58,2 55,0 57,6 ti2,0 68,8 65,1 64,8 56,0 19,2 46,0 53,5 44.7 51.3

73,3 70,1 61,0 56,8 54,9 58,8 63.6 70,1 66,8 65,8 55,5 49,1 44,7 52,0 37,9 26,4

Produktionen har, som synes, varit underkastad mycket häftiga växlingar. År 1933, som betecknar bottenåret, uppgick produktionen i riket till blott 2,96 milj. ton och i Norrland till icke mera än 1,72 milj. lon. Häremot må ställas produktionsresultatet år 1937, rekordåret, som för riket belöpte sig till icke mindre än 15,87 milj. ton och för Norrland till 10,92 milj. ton. Sett ur arbetskraftssynpunkt återspegla kvantitetsuppgifterna emellertid icke alltid sysselsättningens omfattning och växlingar. Såsom nämnts hänföra sig kvantiteterna till den vid brytningen erhållna direkt användbara malmen och därmed jämförliga produkter, under det att arbetskraften i varierande utsträckning jämväl sysselsattes med brytning av gråberg. Relationen mellan å ena sidan kvantiteten erhållen direkt användbar malm och å andra sidan kvantiteten utfraktat berg och malm, den s. k. utbytesprocenten, k a n efter förhållandena variera inom vida gränser. För att nämna ett par exempel uppgick utbytesprocenten vid Kiirunavaara malmfält till 56,0 år 1930, 31,0 år 1933, 69,1 år 1935 och 72,3 år 1937. Den temporärt förekommande relativt ökade brytningen av gråberg innebär emellertid en investering, genom vilken företaget under senare år kan påräkna stegrad avkastning och proportionsvis ökat försäljningsvärde. Ett riktigare mått på produktionsresultatet skulle erhållas, om hänsyn kunde tagas till berörda investeringsverksamhet, men denna är icke känd. Slutsatsen blir, att kvantitetsuppgifterna, såsom dessa redovisats i ovanstående tablå, icke alltid ge en riktig tidsfördelning åt omfattningen av de arbeten som utförts.

79 I detta sammanhang bör även uppmärksammas, alt en viss osäkerhet vidlåder de angivna värdesiffrorna. Sålunda förekommer det i stor omfattning, särskilt i Mellansverige, att malmen utnyttjas inom järnbruk, som äges av samma företag som respektive gruva, varvid prissättningen på malmen kommer att utgöra en företagets interna angelägenhet. Vidare kan priset på malm, som exporteras, i vissa fall ha bestämts med hänsyn tagen till prissättningen å andra varor, som ingått i handelsutbytet med respektive land. Under krigsåren nyttiggjordes betydande mängder apatitslig för framställning av superfosfat. Uppgifter häröver återgivas i följande tablå. Produktion av apatitslig. Hela riket

Norrland

År

1940 1941 1942 1943 1944 1945

1 000 ton

Milj. kr.

1 000 ton

Milj. kr.

2,3 23,8 64,3 125,0 142,3 157.8

0,0 1,0 5,6 11,4 13,9 16,1

7,5 31,1 79,4 144,3 160,8 171,1

0,2 1,2 6,4 12,5 15,0 17,0

I den mån produktion av apatitslig förekommit före år 1940 ingår den i tablån å sid. 78. Det sammanlagda värdet av produktionen av järnmalm och apatitslig i Norrland åren 1940—1945 redovisas i nedanstående tablå: Milj. kr. J

1940 1941 1942 1943 1944 1945

100.0 87,6 82,0 115,2 68,9 35.7

' „ aV riket 55,4 19,1 46,2 54,3 43,1 39.2

Procenttalen i denna tablå jämte de förut återgivna för åren 1930—1939 ge en bild av Norrlands andel i bruttovärdet för järnmahnsgruveindustrien i riket. Siffrorna för åren från och med 1940 ha givetvis påverkats av krigsförhållandena. Det kan tilläggas, att produktionssiffrorna efter 1945, då produktionen var jämförelsevis ringa, åter stigit. Om bruttovärdet minskas med värdet av från andra näringsgrenar mottagna varor och tjänster, framkommer industriens nettovärde. Emellertid stå inga produktionskostnadsuppgifter till buds, som möjliggöra en beräkning av ifrågavarande avdragsposter (förbrukningsartiklar, bränsle och elkraft, avskrivningar m. in.). Då det emellertid kan förutsättas, att vissa omkostnader per ton räknat ställa sig icke oväsentligt billigare vid dagbryt-

80 ning än vid brytning under jord, bör relationen mellan nettovärdet för Norrland och riket i dess helhet bli högre — och därmed gynnsammare för Norrland — än ovan angivna på bruttovärdet framräknade procenttal. 2. Andra malmgruvor. Vad angår produktionen av andra malmer än järnmalm lämnas i nedanstående tablå uppgifter om tillverkningsvärdet dels för Norrland, dels för hela riket. Produktion av andra malmer (inkl. slig). 1

År

Norrland

2 Hela riket

Milj. kr.

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938... 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

2,2 3,3 7,5 19,1 21,1 14,1 13,2 21,5 30,4 27,4 29,7 25,3 37,7 37,6 36,7 21,6

7,5 7,6 11,5 24,4 26,6 20,8 21,7 33,2 39,0 35,8 39,8 39,5 53,9 55,0 54,9 38,9

3 Kol. 1 i % av kol. 2

29,4 43,4 65,2 78,3 79,1 67,7 61,1 64,9 78,0 76,4 74,5 64,0 69,8 68,4 66,7 55,4

Vid ingången av 1930-talet uppgick produktvärdet till jämförelsevis små belopp. Sedan emellertid brytningen vid Bolidengruvorna tagit sin början, undergick produktvärdet en stark ökning och därmed även de norrländska länens andel i tillverkningsvärdet för riket. Här liksom i fråga om järnmalmen har endast räknats med bruttovärdet å produktionen.

IV.

D e n norrländska

vattenkraftproduktionen.

Bland de norrländska naturtillgångarna bör vid sidan av jorden, skogen och malmen även inräknas vattenkraften. Det skulle vara av intresse att, liksom skett i fråga om jordbrukets, skogsbrukets och bergsbrukets produktion, även uppskatta värdet av det tillskott, som den norrländska vattenkraften lämnar till nationalhushållet. Av skäl, som anföras i det följande, har emellertid någon sådan uppskattning icke blivit verkställd. Oav-

81 sett detta torde en redogörelse likväl böra lämnas för storleken av den produktion av vattenkraft, som härrör från Norrland. Till en början må återgivas följande sammanställningar, som tillställts norrlandskommittén från bränslekommissionens kraftbyrå: Vattenkraittillgång och uthyggd vattenkraft. (enligt uppgifter frän svenska vattenkraftföreningen. Total utbyggnadsvärd vattenkrafttillgåiig approx. beräknad vid normal vattentillgång

I Utbyggd vattenkraft vid slutet av år 1948 approx. beräknad vid normal vattentillgång

Milj. kWh per år Milj. kWh per år

% av tillgång

Götaland oeli Svealand

Lagan

Dalälven

8 550

6 410

(75)

Nedre Norrland Ljusnan—Ljungan

1 400

1 lin

(25)

8 000 9 550

1 680 1 250

(59) (13)

10 750

1 310

(12)

41 250

14 700

(361

Mellersta Norrland Ångermanälven- Ume älv Övre Norrland Skellcfte älv- -Torne älv Summa

Det finnes anledning att antaga, att vattenkrafttillgångarna snarast äro större än enligt ovanstående beräkningar. Produktion och konsumtion av elektrisk kraft år 1946. Milj. kWh. Hela landet

Norrland

Svea-Götaland

13 533 673

7 588 138

5 945 535

Produktion

Summa

14 206

7 726

6 480

- 3 811

Förluster

2 232

1 947

Tillqäii(|lij|t för konsumtion

11 974

3 630

8 344

7 479 1 179 2 572 744

2 560 298 412 360

4 919 881 2 160 384

11 974

3 630

8 344

Konsumtion

TuLal konsumtion 6—S17284

82 Den första tabellen visar, att m a n för h e l a landet k n a p p t u t b y g g t m e r än en tredjedel av d e n i n u v a r a n d e läge e k o n o m i s k t u t b y g g b a r a v a t t e n k r a f t tillgången. I Svea- och G ö t a l a n d å t e r s t å ä n n u n å g o t över 2 000 m i l j . k W h / å r a l t utbygga, m e n de h ä r e m o t s v a r a n d e fallen ä r o s o m regel s m å , låga och l å n g s t r ä c k t a och s o m följd h ä r a v d y r a p e r p r o d u c e r a d k W h . Det ä r d ä r f ö r billigare a t t bygga ut de s t o r a g y n n s a m m a fall, s o m ä n n u f i n n a s i N o r r land, även o m ö v e r f ö r i n g s k o s t n a d e r n a bliva b e t y d a n d e . I N o r r l a n d ä r d e n totala v a t t e n k r a f t t i l l g å n g e n ca 32 700 milj. k W h vid n o r m a l å r , v a r a v i slutet tiv 1948 b e r ä k n a s vara u t b y g g t 8 350 m i l j . k W h eller 25 p r o c e n t . Till den a n d r a tabellen h a r b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n s k r a f t b y r å fogat följ a n d e f ö r k l a r i n g a r och k o m m e n t a r e r . Allmänt Siffror lör 1947 finnas delvis tillgängliga ocli det skulle ligga inom möjligheternas ram att få fram de återstående. Så har dock icke skett, emedan 1947 var ett exceptionellt dåligt vattenår med mycket hög ångkrnftproduktion och stark nedskärning av vissa industriella behov. Produktion. Tabellen har erhållits ur Kommersiella Meddelanden lör oktober 1947 och genom bearbetning av primärmaterialet på kommerskollegium. De angivna siffrorna för hela landet svara därför mot den officiella statistiken och övriga siffror korrespondera belt med denna. Import. Importen till södra och mellersta Sverige är räknad i kraftstationerna. Den har erhållits genom uppgifter från vattenfallsstyrelsen och Krångede AB samt — beträffande inmatningen i Gävleborgs län (Alfta ocb Sunnerstaholm) från AB Skandinaviska Elektricitetsverk. Förluster. Förlusterna för hela landet återfinnas i Kommersiella Meddelanden lör oktober 1947. Uppdelningen har erhållits med kännedom om konsumtionen, varför värdena för Norrland och det övriga landet äro framkalkylerade. Någon annan väg att fä fram dessa siffror finns icke. Konsumtion. Värdena för hela landet ha erhållits ur Kommersiella Meddelanden lör oktober 1947 och svara alltså mot officiell statistik. Vid fördelningen ha däremot vissa kalkyler blivit nödvändiga enligt nedan. Den större industrien i Norrland liar erhållits ur månadsrapporteringen till bränslekommissionen. Då denna rapportering endast omfattar industrier med en förbrukning överstigande 100 000 kWh/år, har ett erfarenhetsmässigt pålägg om ca 2 procent gjorts för den mindre industrien. 'Fraktionen, d. v. s. järnvägs- och spårvägsdriften, har erhållits ur Kommersiella Meddelanden. Uppdelningen h a r gjorts dels med hjälp av månadsrapporteringen till bränslekommissionen, dels ur primärmaterialet från vattenfallsstyrelsen. För den borgerliga förbrukningen, d. v. s. för hantverk, affärer, kontor, bo-

83 städer, jordbruk ocb annan yrkesmässig verksamhet av icke industriell karaktär, finns icke någon statistik fördelad på olika landsdelar. En kalkylering har gjorts med utgångspunkt från svenska elverksföreningens statistik och elkraftutredningens uppgifter. Omräkning har också skett i proportion till folkmängden. Det angivna värdet är ett genomsnitt för flera olika beräkningsmetoder, som givit värden med relativt måttlig spridning. Värdet 412 milj. kWh för Norrland torde därför vara någorlunda riktigt. Elångpannornas förbrukning rapporteras till större delen till bränslekommissionen. För den icke rapporterade delen har en kalkylering skett. Kontroll har skett genom jämförelse med primärmaterialet pä kommerskollegium.

Kommentarer. Som framgår av tabellen var vattenkraftproduktionen i Norrland ca 30 procent större än i Svea-Götaland. Det kan i första band synas överraskande att den ej är större. Man måste dock i detta sammanhang komma ihåg att praktiskt tagel all ökning av vattenkraftproduktionen faller på Norrland och att detta blir alltmer utpräglat i framtiden. Värmekraftproduktionen är i Norrland endast ca 25 procent av motsvarande produktion i Svea-Götaland. Orsaken härtill är att de stora ångkraftverken ju äro belägna i sistnämnda landsdelar. Värmekraftproduktionen i Norrland sker i huvudsak genom s. k. mottryckskraftproduktion, där man tar vara på värmen i för fabriksändamål nödvändig ånga. En statistik för 1947 skulle i detta hänseende giva en ännu mycket större skillnad, då 1946 var ett någorlunda gott vattenår under det att 1947 var ett exceptionellt dåligt vattenår. Man har under 1947 mobiliserat alla tillgängliga värmekraftresurser, men i Norrland har icke varit så mycket att hämta som i övriga delar av landet. Som synes är exporten till Svea-Götaland, räknat i kraftstationerna, ca 50 procent av produktionen inom Norrland. Denna export betyder en ökning av den för konsumtionen tillgängliga energimängden i Svea-Götaland med inemot 60 procent. Norrlands betydelse för det övriga landets kraftförsörjning torde därmed vara fullt klar. Förlusterna äro som synes väsentligt mindre i Norrland än i Svea-Götaland. I Norrland äro de i genomsnitt endast 7 procent av produktionen under det att de i Svea-Götaland äro ca 19 procent av produktionen och exporten. Skillnaden förklaras dels av de stora överföringsförlusterna på stamlinjenätet, dels på att kraften i Norrland i allmänhet avsattes närmare produktionsorten än vad fallet är i Svea-Götaland. Den borgerliga förbrukningen, som är mer förlustkrävande. är också proportionsvis större inom denna landsdel. Industriens andel i den totala konsumtionen är för hela landet ett 65 procent. ! Norrland är motsvarande siffra ca 70 procent. Traktionen spelar i Norrland mindre roll tin i övriga landet, vilket är naturligt med hänsyn till den väsentligt större folkmängden och att tyngdpunkten av landets industri är förlagd till södra och mellersta Sverige. Den borgerliga förbrukningen i Norrland är ca 11 procent av totalförbrukningen under det att den för landets södra och mellersta delar är ca 25 procent. Vad slutligen elångpannorna beträffar, så är deras förbrukning av samma storleksordning t Norrland och Svea-Götaland. Då elångpannor i huvudsak drivas med överskottskraft, är deras förbrukning starkt beroende av vattentillgången. Därjämte är den givetvis beroende av bränslepris och bränsletillgång. Det kan därför vara motiverat att vid en jämförelse mellan Norrland och övriga Sverige laga bort denna förbrukning. Nedanstående tabell visar den procentuella fördelningen av konsumtionen under denna förutsättning.

SI Elkonsumtionens procentuella fördelning exkl. elångpannor år 1946.

Större industri Traktion Borgerligt Summa

Hela landet

Norrland

Svea-Götaland

67 10 23

78 9 13 100

62 11 27

i 00

100 Såsom redan framhållits skulle det vara av intresse att, liksom skett i fråga om jordbrukets, skogsbrukets och bergsbrukets produktion, på grundval av ett genomsnittligt pris på vattenkraft beräkna värdet av det tillskott, som den norrländska vattenkraften lämnar till nationalhushållet. Emellertid är att märka att priset på vattenkraften icke såsom på produkterna från de andra naturtillgångarna i huvudsak bestämmes av marknadsförhållandena — i fråga om jordbruksprodukter med vissa pristillägg till skydd för näringen - utan i stort sett är beroende av de investeringar vederbörande kraftföretag gjort för kraftens utvinnande och de krav på förräntning och företagarvinst som företaget uppställt. Om man skulle undersöka, huru stora delar av inkomsten från ett kraftverk som motsvara olika slag av produktionskostnader, skulle man finna att avskrivning och förräntning av det kapital, som nedlagts i kraftbyggnader jämte maskinutrustning, skulle suga upp den övervägande delen av inkomsten. Nödvändiga kostnader för drift och administration svara för större delen av återstoden. Däremot blir råkraftens andel av inkomsten från kraftverken d. v. s. kostnaden för förräntning (avskrivning erfordras icke) av det kapital som svarar mot själva vattenfallsfastigheten och i samband med vattenregleringen inlösta fastigheter relativt obetydlig. Detta förhållande sammanhänger med att kraftföretagen kunnat förvärva rätten till vattenfall till lågt pris, vilket i sin tur delvis beror på att fastighetsägarna i regel ej ha resurser att själva exploatera fallet och på att vederbörande kraftföretag mestadels icke förvärvar fastigheterna i samband med fallets utbyggnad utan redan på ett så tidigt stadium, att man icke kan överblicka tidpunkten för utbyggnaden. Priset är därför knappast ett uttryck för vad en fastighet är värd såsom råkraftleverantör till en kraftstation. Det nu sagda ger vid handen, att del saknar mening att söka på grundval av kraftverkens inkomstsiffror beräkna det tillskott till nationalinkomsten, som den norrländska vattenkraften lämnar. Det skulle vara principiellt riktigare att bedöma, huru stort värde vattenkraften skulle representera, om priset härför sattes lika med kostnaden för kraft producerad på annat sätt. Det säger emellertid sig självt, att en sådan kalkyl vore mycket vansklig att göra, bland annat därför att åtskillig industriell produktion, t. ex. för elektrokemiska och elektrotermiska ändamål, träsliperier etc. ävensom drift av elångpannor kräver ett så lågt kraftpris, att detta icke skulle kunna åstadkommas med annat

85 än vattenkraft. Priset på annan kraft är framför allt beroende av priset pä kol och olja. Även utan titt sådana uppskattningar, som här antytts, utföras till belysande av den norrländska vattenkraftens värde, torde del stå klart att det tillskoll denna lämnar till nationalhushållet är av utomordentligt stor betydelse. Sålunda vore, enligt vad nyss sagts, viss industriell produktion icke länkbar inom landet, om ej vattenkraft stode till buds till skäligt pris. I krissituationer såsom under andra världskriget, då bränsleimporten var osäker oeh otillräcklig, är givetvis tillgången till den norrländska vattenkraften av oskattbart värde.

Uppgifter

angående

norrlandsindustriens

räntabilitet.1

Föreliggande undersökning avser atl enligt enkla principer giva en uppfattning om räntabiliteten för i vissa norrländska industriaktiebolag investerat kapital samt en jämförelse mellan de sålunda erhållna räntabilitetssiffrorna och motsvarande siffror för hela riket. Även fonderingen av vinstmedel har berörts i avsikt att belysa konsolideringstendenserna inom bolagen. Undersökningen har inskränkts till åren 1933—1939 med hänsyn dels till de extraordinära förhållanden, som föranletts av tindra världskriget, och dels till den inverkan, som omläggningen av skattesystemet haft på företagens inkomstredovisning för åren omkring mitten av 1940-talet. Det riktigaste uttrycket för ett företags avkastningsförmåga fås om man till företagets nettovinst lägger räntorna å lånat kapital samt sätter summan härav i relation till hela det i företaget arbetande kapitalet, d. v. s. summan tiv företagets egna och främmande kapital. En undersökning efter dessa linjer skulle emellertid ha medfört ett mera omfattande arbete än som kan anses rimlig! med hänsyn till förevarande undersöknings mål. Här har i stället använts det vanligaste uttrycket för räntabiliteten, nämligen förhållandet mellan redovisad nettovinst och redovisat eget kapital. S. k. dolda reserver äro ju även en form av eget kapital, men då de icke komma till uttryck i balansräkningen ha de icke här kunnat tagas i betraktande. Ovan angivna räntabilitetsbegrepp förekommer bl. a., med vissa modifikationer, i socialiseringsnämndens år 1929 utgivna undersökning angående svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925 (SOU 1929: 4) och betecknas där såsom »materialels viktigaste räntabilitetssiffra» (s. 38). Vidare kan bl. a. nämnas att räntabiliteten beräknas på angivna sätt i de framställningar angående vinstutvecklingen för vissa industrier, som förekomma i den av Svenska Handelsbanken utgivna publikationen Index. De anteckningar angående industriens finansiering som gjorts i det följande torde i någon mån motverka olägenheten av att det främmande kapitalet icke kommit med vid beräknandet av räntabiliteten. Undersökningen omfattar industriaktiebolag med ett eget kapital å minst 200 000 kronor. De i undersökningen ingående företagen ha sammanförts 1

Denna undersökning har utförts av byråsekreteraren hos kommerskollegium T. Asplund.

87 branschvis,' Av nedanstående uppställning framgår antalet behandlade norrländska bolags fördelning på branscher och län år 1939. I summakolumnen har inom parentes angivits antalet bolag av ifrågavarande storleksordning i hel;» riket. Motsvarande siffror för övriga undersökningsår förete endast obetydliga avvikelser från 1939 års siffror. Tabell 1. Antal V e r k ^ a ni ti e t s g r e n

SUgs län

aktiebolag

Vrnls län

Jänills län

Ylitns län

Xbtns län

1 6

1 1

1 3

1 Bryggerier och v a t t e n f a b r i k e r El- och k r a f t v e r k Kemisk-teknisk industri Livsmedelsindustri L ä d e r - , s k i n n v a r a - o. b e k l ä d n a d s i n d u s t r i . . Metall- och m a s k i n i n d u s t r i Skogsindustri S t e n - , ler- o c h a n n a n j o r d i n d u s t r i Textilindustri

2 2 2 6 21 3 6

1 -1 II) 2

1 1 3 1

Summa

2 1 O

10 8

Summa

1 11 20 1 5 4 4 11 78 6 9

(48) (74) (77) (40) (100) (121) (159) (314) (229) (104) (126)

15B (1 392)

10 Sammanställningen avspeglar tydlige den brist på differentiering, som vidlåder det norrländska näringslivet. I följande tabell har sammanställning gjorts av sammanlagda aktiekapitalet i de i undersökningen ingående bolagen år 1939. Tabell 2. Sammanlagda aktiekapitalet i tusen kronor

V e r k s a m Ii e t i g r t a

Bruksinduslri B r y g g e r i e r och v a t t e n f a b r i k e r El- och kraftverk Gruvindustri Kemisk-teknisk industri Livsmedelsindustri Läder-, s k i n n v a r u - och b e k l ä d n a d s i n d u s t r i Skogsindustri Textilindustri Summa

Norrlandslänen

Hela riket

2 250 5 850 28 047 157 4 8 0 7 030 4 515 2 208 26 200 3 4 3 144 1 733 6 723

225 591 101 463 127 981 427 040 355 299 189 8 2 3 93 554 807 122 6 8 4 951 130 101 167 749

585 180

3 310 674

Endast inom tre tiv ovan upptagna industrigrenar, nämligen skogsindustri, gruvindustri och elektricitets- och kraftverksindustri, representera 1

Branschindelningen är densamma som i Aktieägarens Uppslagsbok.

;s,s norrlandsföretagen en så betydande del av aktiekapitalet, att det kan anses motiverat att upptaga dem till särskild behandling; sålunda ha i det följande dessa verksamhetsgrenar behandlats var för sig, medan de övriga sammanförts till en gemensam avdelning. 1. Skogsindustri. De industrier, vilka arbeta med skogsprodukter som råvara, äro synnerligen mångskiftande. Även förutsättningarna för företagens räntabilitet äro mycket varierande under olika tider. Vissa svårigheter föreligga därför fölen enhetlig bedömning av skogsindustrien, och i en av professor Th. Streyffert företagen, ingående undersökning rörande den svenska träförädlingsindustriens räntabilitet m. m. (Svenska Skogsvårdsföreningens tidskrift: 1933, häfte 3) ha även företagen differentierats i olika grupper efter de produkter som tillverkas. En sådan uppdelning är emellertid svår att genomföra med hänsyn till de kombinationer av olika tillverkningar som förekomma på området. En annan grund för differentiering har även tilllämpats i Streyfferts ovannämnda undersökning, nämligen efter bolagens skogsinnehav, då innehav av egen skog visat sig vara av särskild betydelse för räntabiliteten. I grundmaterialet för den här framlagda jämförande framställningen äro skogsinduslribolagen sammanförda till en enda stor grupp. Med hänsyn härtill har det ansetts nödvändigt att på motsvarande sätt sammanföra norrlandsbolagen, ehuru härigenom vissa brister komma att vidlåda undersökningsresultaten. Ett förhållande som avsevärt torde inverka på de för de särskilda bolagen redovisade siffrorna är den inom skogsindustrien mycket vanligt förekommande koncernbildningen. Bland dessa koncerner kan främst nämnas Svenska Cellulosaaktiebolaget, tillkommet år 1929, vilket år 1939 kontrollerade 32 norrländska aktiebolag med ett sammanlagt aktiekapital å ca 146 milj. kronor, därav 25 .skogsindustribolag med sammanlagt ca 137 milj. kronors aktiekapital. Om exempelvis ett i en sådan koncern ingående bolag med egen skog levererar råvaror till ett annat bolag inom samma koncern, kan ju priset för leveransen bli ett helt annat än om något samband mellan bolagen icke förefunnils. Man kan dock räkna med att om härigenom uppstår en siffermässig vinstökning för det ena bolaget motsvaras den av siffermässig vinstminskning för det andra. I de sammanräknade siffrorna för bolagen kunna således »missvisningar» av antydd art anses eliminerade. Ett uteslutande ur materialet av de bolag, som icke ha en fullt självständig ställning, skulle i betänklig grad krympa detsamma och göra det mindre representativt. Det torde kunna ifrågasättas, om icke i en undersökning som den förevarande bland förlusterna borde inräknas även sådana som uppstå genom

89 likvidationer av bolag. Beräkningen av sådana förlusters storlek stöter emellertid på synnerligen stora svårigheter. Bland de norrländska skogsbolagen av här ifrågakommande storlek ha under tiden 1928—1939 9 stycken med ett sammanlagt aktiekapital av ca 13 milj. kronor trätt i likvidation. Av dessa likvidationer falla endast tre, avseende relativt små bolag, inom den av förevarande undersökning omfattade tiden. Med anledning av vad ovan anförts har någon hänsyn icke ansetts behöva tagas till likvidationerna. I nedanstående tabell äro några av de viktigare posterna i boksluten samt räntabiliteten angivna sammanlagt för å ena sidan norrlandsbolagen och å andra sidan bolagen i hela riket. Vidare har relationen reservernas/eget kapital medtagits såsom ett uttryck för konsolideringen (eventuella dolda reserver ej medräknade). Tabell 3. Skogsindustri. Samtliga belopp i tusental kronor. 1933

1939 Aktiekapital: Norrland Hela riket

317 961 638 217

323 879 637 511

320 215 640 048

321 805 652 847

335 005 655 234

343 014 679 516

343 144 684 951

Eget kapital: Norrland Hela riket

395 907 770 305

402 927 767 275

407 930 783 984

414 307 816 694

429 996 832 364

454 654 877 512

455 384 885 575

Nettovinst ./. förlust: Norrland Hela riket

10 930 19 097

22 461 24 515

16 458 29 002

24 214 35 111

34 680 61 011

15 624 36 743

22 073 45 144

Hela riket

2,8 2,5

5,C 3,2

1,1 3,1

5,9 4,3

8,1 7,4

3,4 4,2

4,9 5,1

Reserverna i % av eoel kapital: Norrland Hela riket

19,7 17,2

19,6 16,9

21,6 18,3

22,4 22,0

22,1 21,2

24,6 22,6

24,15 22,6

l):o i % av eaet kapital:

Aktiekapitalet för de norrländska bolagen uppgår genomsnittligt för samtliga år till något över hälften av motsvarande siffror för hela riket och visar en genomgående stegring med undantag för år 1935, då det minskades från föregående år med drygt 3x/3 milj. kronor. Det i norrlandsbolagen investerade egna kapitalet är för samtliga undersökningsår större än motsvarande kapitalpost för riket i övrigt. Antalet bolag är likväl avsevärt mindre i Norrland än i riket i övrigt eller, för år 1939, 78 mot 151. Den skillnad mellan de skogsindustriella företagens storlek i de båda områdena, som kan utläsas härav, accentueras ytterligare av att en stor del av det icke-norrländska bolagskapitalet belöper på ett fåtal mycket stora bolag. 1

Härmed avses det egna kapitalet, minskat med aktiekapitalet.

90 Räntabiliteten är för båda jämförelseleden lägst första undersökningsåret, 1933, och visar sedan med undantag för år 1935 en stadig stegring Irani lill toppåret 1937. Under hela perioden 1933—1937 är räntabiliteten bättre för de norrländska bolagen än för »hela riket». Skillnaden skulle givelvis bli än större, om mot norrlandsbolagens siffror ställdes siffrorna för bolagen i riket i övrigt. De avvikande förhållandena kunna tänkas delvis sammanhänga med den olikhet beträffande skogsindustriföretagens storlek som råder mellan Norrland och övriga riket. Oavsett detta bör räntabilitetsutvecklingen under undersökningsperioden ses mot bakgrunden av olikheterna i skogsindustriens marknadsstruktur i Norrland jämfört med övriga riket. I detta sammanhang skola här endast vissa för framställningen väsentliga förhållanden nämnas. Vad angår produktionen kommo sålunda under 1920- och 1930-talen av landets totala tillverkning mer än (50 procent av pappersmassan och mer än 50 procent av trävarorna men endast 18 procent av papp och papper från Norrland. Av den totala exporten kommo omkring 75 procent av pappersmassan och 70 procent av trävarorna från Norrland. Av den norrländska massaproduktionen exporterades ungefär 85 procent mot 45 procent för landet i övrigt. Motsvarande siffror för trävaror voro 75 respektive 55 procent. 1 Det bör beaktas, att ovan angivna siffror äro i viss mån missvisande, i det att i begreppet Norrland här inkluderats jämväl Dalarna. Uppgifterna synas dock berättiga till den slutsatsen, att skogsindustrien i Norrland är långt mera beroende av exportkonjunkturerna för massa- och trävaruindustrierna än skogsindustrien i landet i övrigt. I nedanstående diagram ha nettovinsterna för de norrländska skogsbolagen å ena och övriga skogsbolag å andra sidan jämförts med exportvärdena för pappersmassa och trävaror tillsammantagna (hela riket). Kurvorna för norrlandsbolagens nettovinster och för exportvärdena visa som väntat sinsemellan betydligt bättre överensstämmelse än som erhålles vid jämförelse mellan sistnämnda kurva och kurvan för de mellan- och sydsvenska skogsbolagens vinstutveckling. Vissa avvikelser från denna tendens förekomma visserligen — bl. a. synes de norrländska bolagens nettovinst för år 1938 ha sjunkit något mera än exportvärdets nedgång ger anledning att vänta — men sådana företeelser få anses naturliga med hänsyn bl. a. till titt den redovisade nettovinsten ju icke är ett helt tillförlitligt uttryck för den verkliga vinsten. Vad här visats synes likväl kunna giva en plausibel förklaring till bl. a. det förhållandet, att nettovinsten för norrlandsbolagen år 1938 var lägre än för bolagen i riket i övrigt. Den största differensen mellan norrlandsbolagen och övriga bolag i fråga om räntabiliteten föreligger för år 1934, då mot norrlandsbolagens 5,57 procent står en siffra för övriga bolag av endast 0,56 procent. Samtidigt har inom gruppen »övriga bolag» antalet bolag med förlust minskat från före1

Enligt Industriens utredningsinstitut.

91 exportvärdet för massa och trävaror (hela riket) nettovinsten för norrländska skogsbolag »

övriga

Skala for nettovinst

Skala för exportvärde

milj. kr.

35 30 25

20 15 10

\ 1 \\

5 N

0 År 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

gående år från 40 till 18. Del lör utdelning år 1934 disponerade sammanlagda beloppet inom sistnämnda grupp är vidare väsentligt högre än motsvarande belopp för år 1933 och för övrigt även mycket högre än den totala vinslen minskad med förlusten för nämnda år. Den slutsats man kan draga härav, nämligen att en del bolag gjort goda vinster medan andra gjort än större förluster, besannas vid granskning av de särskilda bolagens balansräkningar. Sä redovisar exempelvis ett bolag med ett aktiekapital å 31 milj. kronor en vinst på (iver 3 milj. kronor, medan ett annat bolag med 15 milj. kronors aktiekapital visar en förlust på drygt 6 milj. kronor. Många av förlusterna äro emellertid nedskrivningsförluster o. dyl. och sålunda mera att betrakta som följder av ackumulerade förluster från tidigare år än som utslag av driftsresultatet för år 1934. Man bör ined hänsyn härtill vid jämförandet av siffrorna för de båda grupperna av bolag icke fästa något egentligt avseende vid räntabilitetssiffrorna för år 1934. De för undersökningsperioden framkomna räntabilitetssiffrorna visa, med bortseende från år 1934, en differens mellan grupperna norrlandsbolag och bolagen i hela riket för de år, då räntabiliteten för hela riket varit högre, av 0,2 (1939) resp. 0,8 (1938) procent, och för övriga år av lägst 0,3 (1933) och högst 1,6 (1936) procent. Endast sistnämnda år översteg differensen, bortsett från år 1934, 1 procent. Den genomsnittliga differensen för åren 1933 och 1935—1939 var ungefär 0,7 procent.

92 Det i tabell 3 angivna förhållandet mellan reserverna (d. v. s. del egna kapitalet minskat med aktiekapitalet) och det egna kapitalet avser som tidigare sagts att giva någon belysning åt konsolideringssträvandena inom bolagen. Relationen är för samtliga år större för norrlandsbolagen än för gruppen »hela riket» och differensen rör sig omkring 2 procent i genomsnitt. Då stora fonderingar, särskilt i äldre bolag, skett långt innan undersökningsperiodens början, bör man här huvudsakligen beakta siffrornas utveckling och icke de absoluta talen. För båda grupperna visar relationen en väsentlig höjning från år 1933 till år 1939. Höjningen är, som med hänsyn till utgångsläget kunde väntas, något större för »hela riket», eller ungefär 5,4 procent (från 17,2 till 22,6 procent) än för norrlandsbolagen, för vilka den är ungefär 4,9 procent (från 19,7 till 24,6 procent). Ovan angivna räntabilitetssiffror avse endast räntabiliteten å bolagens egna kapital. Den svenska skogsindustrien arbetar emellertid i myckel stor utsträckning med främmande kapital — företrädesvis i form av obligationslån och banklån. Å det främmande kapitalet skola räntorna betalas av företagsvinsterna, innan dessa komma aktieägarna till godo. I fall då bolagskapitalet till särskilt stor del utgöres av främmande kapital kan detta i hög grad påverka räntabiliteten å det egna kapitalel. Det har t. o. m. inträffat att en gren av skogsindustrien visat negativ räntabilitet på det egna kapitalet samtidigt som den givit hygglig avkastning å hela det i företagen tu-betande kapitalet. Streyffert (a. a. sid. 283) påvisar sålunda, att den genomsnittliga räntabiliteten för sågverken perioden 1923-1930 var å det egna kapitalet negativ, — 2,6 procent, men å hela kapitalet -i- 3,1 procent. Det finnes sålunda all anledning att beakta det främmande kapitalets roll. De uppgifter, som återfinnas i nedanstående tabell, äro hämtade från en artikel om norrlandsindustriens finansiering. 1 Uppgifterna avse bolag med ett aktiekapital å minst 500 000 kronor, och undersökningen omfattar all industri, alltså icke enbart skogsindustrien. Tabell 4. Ar 1931 milj. kr.

\orrlund: Eget kapital O b l . - och b a n k s k u l d e r . . . Övriga riket: Eget kapital Obl.- och b a n k s k u l d e r

Ar 1910

% av hela kapitalet

milj. kr.

% a v hela kapitalet

474 645

42,3 57,7

766 516

59, s 40,'-'

3 390 1 407

70,7 29,3

3 414 992

77,5 22,5

1 Browaldh: Några synpunkter pä Norrlands kapitalförsörjning (Ekonomisk revy nr 1 februari 1944, sid. 5).

93 Obligations- och bankskuldernas andel i hela kapitalet har för norrlandsbolagens del minskat från 57,7 procent år 1931 till 40,2 procent år 1940, d. v. s. med 17,5 procent. Ökningen under samma tid av det egna kapitalet är även avsevärd, 292 milj. kronor (från 474 till 766 milj. kronor). Till stor del förklaras denna ökning av den kraftiga höjning av aktiekapital och övriga egna fonder som under 1930-talet ägde rum inom de stora gruvbolagen. En utveckling mot högre grad av självförsörjning kan konstateras även för bolagen i riket i övrigt (obligations- och bankskulder utgjorde år 1931 29,3 och år 1940 22,5 procent av hela kapitalet). Det egna kapitalet har samtidigt för sistnämnda grupp ökats endast obetydligt eller från 3 390 till 3 414 milj. kronor. Om man räknar med att det i tabell 4 ingående norrländska bolagskapitalet fördelar sig på olika branscher ungefär på sätt som framgår avtabell 2, kan man i detta sammanhang bortse från det kapital som icke belöper på skogsindustrien och gruvindustrien. Inom sistnämnda industri intar Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag en så dominerande ställning, att det här lämpligen kan få representera hela industrigrenen. För nämnda bolag var det främmande kapitalets andel i hela kapitalet år 1931 osedvanligt stor, 60 procent; det egna kapitalet utgjorde ca 83 milj. kronor. År 1940 utgjorde det främmande kapitalet endast 4,9 procent av hela kapitalet, medan det egna kapitalet stigit till ungefär 195 milj. kronor. Med hänsyn till vad ovan sagts skulle för den norrländska skogsindustrien det främmande kapitalet utgjort för år 1931 något mindre än 57,7 procent och för år 1940 avsevärt mer än 40,2 procent av hela kapitalet. Approximativt torde man kunna beräkna ifrågavarande procenttal till 55 respektive 45. Vad beträffar »övriga riket» torde icke mer än ungefär en tiondel av det egna kapitalet belöpa på skogsindustrien. Någon uppskattning av denna industris andel i det främmande kapitalet låter sig därför svårligen göra. Skogsindustrien inom sistnämnda område torde dock i högre grad än de flesta andra industrier inom området vara beroende av främmande kapital. Med hänsyn till de stora olikheter i fråga om kapitalförsörjningen mellan bolagen i Norrland och i övriga riket, som kunna utläsas ur tabell 4, torde man likväl kunna räkna med att för skogsindustrien i »riket i övrigt» det främmande kapitalets andel i hela kapitalet icke är tillnärmelsevis så stor som för norrlandsbolagen. Med utgångspunkt från titt det i den norrländska skogsindustrien investerade främmande kapitalet under åren mellan 1931 och 1940 varierat mellan 55 och 45 procent av hela kapitalet skulle den norrländska skogsindustrien under angivna period förräntat, utöver det egna kapitalet, jämväl ett främmande kapital, som i storlek närmat sig eller något överstigit det egna kapitalet. Räntan å obligationslån har för norrlandsbolagens del varit ungefär densamma som för riket i övrigt (ungefär 5 procent för undersökningsperio-

94 dens förra och 3,5 procent för dess senare del). För bankkrediter i övrigt bar räntan varit något högre i Norrland än i landet i övrigt. För belysande av utdelningspolitiken slutligen torde nedanstående tabell vara av visst intresse. Tabell ö. 1033

193S

1939 Norrland: i % av cy. kap

10 197 14 419 13 323 15 177 18 516 17 5 8 5 16 497 3,62 1.32 3,87 3,07 3.2 7 2,58 3,58

Beta riket: Utdelning i tusen kr > . i % av eg. kap

18 690 21 528 24 813 29 059 34 681 32 037 29 214 3,00 3,30 3,5 0 1.10 3,17 2.1-2 3,10

•>

2. Gruvhulustri. Den norrländska gruvindustrien företer åtskilliga särdrag, som äro av intresse för en framställning som den förevarande. Då de norrländska gruvbolag, som medtagits i denna undersökning, endast äro fyra till antalet, har det ansetts lämpligt atl behandla dem var för sig. I undersökningen ha icke medtagits aktiebolaget Gellivare malmfält (dotterbolag till Grängesbergsbolaget), vilket har ett aktiekapital å 6 milj. kronor men icke driver någon självständig rörelse, varför vinst- och förlustkonto saknas. Vallens gruvaktiebolag, som började sin verksamhet år 1935 med 582 000 kronors aktiekapital ävensom ett mindre jämtländskt bolag. De bolag som behandlas äro Luossavaara-Kiirunavtutrtt aktiebolag (LKAB), Tuolluvaartt gruvaktiebolag och Bergverksaktiebolaget Freja, samtliga verksamma i Norrbottens län, samt Bolidens gruvaktiebolag, som idkar gruvdrift i Västerbottens och Norrbottens län. LKAB har sedan'år 1932 ett aktiekapital a 110 milj. kronor. Svenskti staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg -Oxelösund äga vardera hälften tiv aktierna; Statens aktier äro preferens- och Grängesbergsbolagets stamaktier. Förhållandet mellan aktieägarna är reglerat genom särskilda avtal — det tidigaste slutet år 1907 — tiv vilka här endast vissa detaljer skola beröras. Enligt ifrågavarande avtal har LKAB intill den 1 oktober 1947 haft ti i t till staten erlägga royalty, beräknad efter bruten och bortfraktad malmkvantitet (vinstfördelningen emellan aktieägarna skall efter nämnda tidpunkt ske enligt andra principer). Denna royalty jämte utdelningen pä de staten tillhöriga preferensaktierna har utgått med tillhopa samma belopp som utdelningen till stamaktieägaren, under förutsättning att vinsten per ton bruten och bortfraktad malm utgjorl minst 3 kronor. I beskattnings-

95 hänseende har royaltyn behandlats såsom bolagsvinst. Med hänsyn till nämnda förhållanden torde royaltyn få betraktas såsom en form för utdelning till preferensaktieägaren utöver den utdelning självt» aktierna berättiga till. Royaltyn har därför i denna framställning inräknats i nettovinst och utdelning. Ävenså har royalty, som enligt avtalsbestämmelser för vissa år tillerkänts Grängesbergsbolaget, inräknats i nämnda poster. Undersökningen har beträffande LKAB utvidgats att omfatta åren 1913 —1940. Bolaget började sin verksamhet år 1890. Ar 1907 bestämdes aktiekapitalet till 80 milj. kronor. Staten erhöll preferensaktier motsvarande hälften av nämnda belopp utan kontantinsats men mot avstående till bolaget av sina jordägareandelar i Kiirunavaara, Luossavaara och Gellivare malmfyndigheter. Är 1932 ökades aktiekapitalet till 110 milj. kronor genom nyemission ä 30 milj. kronor till 200 procent, vilken emission delades lika mellan staten och Grängesbergsbolaget. Bolagets egna kapital är fram till år 1932 lägre än man väntar sig och överstiger i genomsnitt endast obetydligt aktiekapitalet med 10 procent, Anledningen till att fonderingen av vinstmedel före år 1932 var så minimal var en klausul i avtalet mellan aktieägarna, enligt vilken möjligheten att göra avsättningar till reservfonden starkt begränsades. I 1932 års avtal infördes emellertid en bestämmelse, som medgav större fondering under goda är. Under verkningarna av krisen i 1930-talets början kunde ingen fondering komma till stånd, utan reservfonden och en del av aktiekapitalet förbrukades i stället, men under den följande högkonjunkturen var avsättningen av vinstmedel desto större, så att år 1940 reserverna utgjorde inte mindre än 43,5 procent av det egna kapitalet. Rörelsen har visat förlust endast för år 1928, då en långvarig strejk ägde rum, samt depressionsåren 1932 och 1933. Den genomsnittliga räntabiliteten för åren 1913—1940 har uppgått till en så utomordentligt hög siffra som 20,7 procent. För perioden 1933—1939 har genomsnittssiffran trots den stora förlusten år 1933 å 18 milj. kronor (redovisad förlust minskad ined utbetald royalty) varit ännu högre eller 23,6 procent. Den högsta årsvinsten under perioden har gjorts år 1938 med 87 milj. kronor, motsvarande 59,3 procent å det egna kapitalet. Det främmande kapitalet i bolaget är av mycket varierande storlek. På balansräkningens skuldsida återkommer bl. a. årligen från år 1913 till år 1932 ett belopp till Grängesbergsbolaget. Beloppet var störst år 1921 med 60 milj. och minst år 1931 med 13 milj. kronor. Det tillskott till bolagskapitalet som erhölls genom nyemissionen 1932, 60 milj. kronor, användes till gäldande av ovannämnda jämte övriga kortfristiga skulder. Fr. o. m. sistnämnda år och åren närmast därefter utgöres det främmande kapitalet huvudsakligen av tre obligationslån av respektive år 1927, 1928 och 1930 samt ett reverslån hos kung], pensionsstyrelsen. Dessa lån inlöstes succés-

96 sivt under tiden t. o. m. år 1939. Obligations- och bankskuldernas andel i hela kapitalet kan beräknas hava utgjort 60 procent för år 1931, medan i balansräkningen för år 1940 endast finnes upptagen en post »diverse skulder» å ca 10 milj. kronor motsvarande 4.9 procent av hela kapitalet (jämför tabell 4). Vtid utdelningspolitiken beträffar har den som ovan berörts bestämts genom avtalen mellan aktieägarna. Utdelningen (inklusive royaltyn) har praktiskt tagel genomgående varit osedvanligt stor och har i genomsnitt för åren 1913—1940 med undantag för år 1934, då ingen utdelning förekom och ingen royalty utbetalades, utgjort över 20 procent å det egna kapitalet. Tuolluvaara gruvaktiebolag idkar sedan år 1900 järnmalmsbrytning vid Tuolluvaara malmfält. Enligt bolagsordningen avses malmen i möjligaste mån för förädling inom landet — i främsta rummet vid järnverk, tillhöriga delägare i bolaget. Bolagets aktiekapital var år 1911 400 000 kronor men ökades då genom en stor gratisemission till 2 880 000 kronor. Genom nyemission å 360 000 kronor år 1933 ökades aktiekapitalet men nedsattes åter år 1939 med samma belopp. Av aktiekapitalet utgöres således endast 400 000 kronor av inbetalt kapital, vilket innebär att 86 procent av aktierna äro gratisaktier. Samtliga aktier ägas av ett antal industriföretag i södra Norrland och Mellansverige. Som är att vänta, bl. a. med hänsyn till att sparade vinstmedel använts till utdelning av gratisaktier, äro reserverna under den tid, för vilken balansräkningarna här undersökts, 1924—1940, icke så stora. En betydlig förbättring i detta hänseende kan dock antecknas, i det att reservernas andel i det egna kapitalet för första och sista året i perioden var mindre än 11 respektive något över 31 procent. Som vanligt inom gruvindustrien är räntabiliteten mycket varierande. Vid början av perioden 1924—1940 hade bolaget just börjat komma ur en på första världskriget följande kris med förluster redovisade för åren 1919 samt 1921—1923. År 1925 förefaller bolaget hava övervunnit krisen. Under perioden 1924—1940 redovisas förlust för åren 1931—1934 — en naturlig företeelse — av vilka förluster den för år 1932 är mest betydande, 411 000 kronor. Högsta årsvinsten visar år 1938 med drygt 1 500 000 kronor. Den genomsnittliga räntabiliteten (nettovinst/eget kapital) för åren 1924-1940 är 8 procent. Bolaget har icke några utelöpande obligationslån eller i balansräkningen redovisade bankskulder utan synes i fråga om kapital vara helt självförsörjande. Utdelning har ägt rum under alla åren 1924—1940 utom åren 1 9 3 1 1936. De utdelade beloppen variera mellan lägst 144 000 och högst 601 000

97 kronor. Utdelningen i procent av eget kapital är i genomsnitt, med undantag för åren 1931—1936, 9,6 procent. Bergverksaktiebolaget Freja idkar gruvdrift i Koskullskulle i Norrbottens län. Liksom i fråga om Tuolluvaara gruvaktiebolag är det inbetalade kapitalet mycket litet i förhållande till aktiekapitalet. Aktiekapitalet utgjorde år 1924 3 750 000 kronor, varav 2 500 000 kronor belöpte på en år 1911 utgiven gratisemission. Det inbetalda kapitalet har sedermera minskats med 1 150 000 kronor genom återbäring. Aktiekapitalet utgjorde sålunda år 1939 2 600 000 kronor, varav endast 100 000 kronor voro inbetalt kapital. Balansräkningarna för åren 1924—1940 ha här granskats. Under denna period har fram till 1938 oftast hela eller nästan hela nettovinsten utdelats till aktieägarna. Reserverna utgjorde likväl år 1924 ca 23,5 procent av det egna kapitalet. En betydande fondering av vinstmedel måste sålunda, särskilt med hänsyn till gratisemissionen 1911, ha ägt rum före år 1924. Bolaget redovisar vinst för samtliga undersökningsår utom 1932 och 1933. Vinsterna äro ofta betydande och uppgå i procent av eget kapital till lägst 2,7 procent för år 1924 och högst 28,9 procent för år 1937, eller för hela perioden (inklusive förluståren) 12,2 procent. I fråga om kapital synes bolaget vara självförsörjande. Bolidens gruvaktiebolag, som driver en omfattande gruvdrift i Västerbottens och Norrbottens län, bildades 1931 genom sammanslagning av Västerbottens gruvaktiebolag och Skellefteå gruvaktiebolag. Dessa två bolag hade börjat sin verksamhet år 1925 med ett sammanlagt aktiekapital å 4 800 000 kronor (kapitalet höjdes år 1928 till 7 200 000 kronor och 1929 till 12 000 000 kronor). De första åren inskränkte sig verksamheten till en rätt blygsam produktion av guldmalm för export till Tyskland och Amerika. Först sedan ett smältverk uppförts på Rönnskär och tagits i bruk år 1930 samt aktiekapitalet i samband med sammanslagningen ökats till 42 000 000 kronor, blev verksamheten av den ungefärliga karaktär och storleksordning den sedermera haft. Huvudprodukten var under 1930-talet guld men är numera koppar. Verksamheten är emellertid även inriktad på åtskilliga tindra metaller och även vissa vid malmförädlingen .utvunna biprodukter. Den ovannämnda nyemissionen av aktier år 1931 utgavs till en kurs av 200 procent. Reservfonden tillfördes härigenom ett så stort belopp, att reserverna, ehuru nämnvärd ersättning icke skett annat än till skatte- och amorteringsfonder, likväl utgöra ungefär hälften av det egna kapitalet. Under tiden före smältverkets tillkomst resulterade driften varje år i en mindre förlust — i genomsnitt något över 32 000 kronor årligen. Dessa år äro väl närmast att anse såsom en försökstid, och här skall därför endast resultaten för tiden 1931—1940 omnämnas. År 1931 inträdde en omsvängning. Sedan för detta år redovisats en nettovinst å 711 000 kronor, steg vinsten redan påföljande år till ca 8 milj. kronor. Största vinsten för perio7—817284

98 den redovisades år 1934, under inverkan av den kraftiga stegringen avguldpriset, med nära 19 milj. kronor. I genomsnitt för åren 1931—1940 har nettovinsten utgjort i det närmaste 11 procent och utdelningen (med bortseende från 1931, då ingen utdelning ägde rum) 8 procent å det egna kapitalet. 1 En del av vinsterna har använts för uppläggande av skattefond och amorteringsfond. Några obligationslån eller avsevärda bankskulder finnas icke redovisade i balansräkningarna. Jämförelse mellan räntabiliteten för de norrländska gruvbolagen och grnvbolagen i hela riket. I socialiseringsnämndens undersökning av svenska aktiebolags balansräkningar 1911—1925 har i en monografi över järngruvor framlagts en undersökning, däri företagen uppdelats i två grupper — norrländska respektive mellansvenska gruvor. Uppdelningen har motiverats med den väsentligt olikartade räntabiliteten för de båda grupperna. Vissa av i denna undersökning återgivna resultat, som här kunna vara av intresse, skola i korthet beröras. Socialiseringsnämndens undersökning har tiv olika skäl kommit att omfatta endast 7 företag, därav 3 norrländska (samtliga närmare bestämt norrbottniska). Dessa 7 företag, av vilka de norrbottniska äro identiska med de ovan var för sig behandlade järngruvebolagen och omfatta praktiskt taget hela länets järngruvdrift, representerade emellertid år 1925 sammanlagt mer än 80 procent av landets totala brytning av direkt användbar styckemalm och slig. Härav kommo ej mindre än 71 procent på LKAB. En betydande skillnad mellan de båda grupperna kan noteras i fråga om det inbetalade kapitalels relativa storlek. Av tidigare här lämnade uppgifter har framgått, att det inbetalade kapitalet för Tuolluvaara- och Frejabolagen är mycket litet i förhållande till aktiekapitalet. I de mellansvenska gruvbolagen däremot utgöres så gott som hela aktiekapitalet av inbetalat kapital. Några nämnvärda utdelningar av gratisaktier synas icke ha förekommit. Det främmande kapitalet var för de norrbottniska bolagen under åren före första världskriget relativt obetydligt, steg sedan i samband med ökade lagerbehållningar och vidgade anläggningar men sjönk åter vid slutet avperioden 1911—1925. De mellansvenska gruvorna visade avsevärt ogynnsammare siffror; under periodens fem sista år närmade sig det främmande kapitalet hälften av omslutningen. 1

Vid en inom bolaget verkställd räntabilitetsundersökning för perioden 1931—1940 har såsom eget kapital räknats med ett något högre belopp än i förevarande framställning, främst beroende på att en amorteringsfond hänförts till detsamma. Härigenom ha procenttalen för nettovinst och utdelning blivit något lägre än ovan angivna eller ungefär 8 respektive drvgt 6 % å det egna kapitalet. En tillämpning av dessa beräkningsgrunder för Bolidenbolaget skulle emellertid icke nämnvärt ändra de totalsiffror för gruvindustrien som framlagts i det följande.

99 Tabell 6. Norrländska gruvor Årsvinst i % av

1911 1912 1913 1923 1924 1925

Mellansvenska gruvor Årsvinst i % av

inb. kapital

eget kapital

inb. kapital

eget kapital

44,1 48,4 61,0 26,9 39,9 70,7

18,9 20,8 26,6 11,6 17,2 30,4

9,8 13,5 16,6 —2,8 —2,6 -1,8

8,0 10,9 12,1 —2,5 —2,4 — 1,8

Slutligen kan nedan intagna, ur socialiseringsnämndens undersökning hämtade, tabell över räntabiliteten för vissa år vara av intresse (tabell 6). Det bör påpekas, att i fråga om LKAB vissa kapitalposter samt vinsten icke beräknats på sätt som skett i förevarande undersökning. Till grund för en jämförande undersökning av gruvbolagens räntabilitet under senare år har lagts balanssammandrag för hela riket, avseende åren 1937—1940, som ställts till förfogande av redaktionen för Aktieägarens Uppslagsbok. Urvalet av de i sammandragen ingående bolagen är gjort på samma sätt som beträffande bolagen i övriga branscher — sålunda efter en nedre gräns av 200 000 kronors eget kapital. Sammandraget omfattar 39 bolag. Då LKAB icke var medtaget i sammandraget, har komplettering. gjorts härutinnan. I nedanstående tabell har gjorts en sammanställning av samma slag som ovan förekommer beträffande skogsindustribolagen. Siffrorna för de icke-norrländska gruvbolagen äro påverkade av, att gruvorna i vissa fall ägas av järnverk. Prissättningen för till ägarna levererad malm Tabell 7. Gruvindustri. Samtliga belopp i tusental kr. 1933

193j

1940 Aktiekapital: Norrland Hela riket

158 990 158 240 158 240 158 240 158 240 157 840 157 480 157 480 428 768 428 368 438 008 427 040

Eget kapital: Norrland Hela riket.:

216 005 198 900 202 435 202 581 206 815 240 541 285 976 292 361 575 407 676 791 812 663 844 189

Nettovinst ./. förlust: Norrland Hela riket

•6 671

22 722

D:o i % av ccjet kapital: Norrland Hela riket

—3,1

11,4

26,4

20,4

Reserverna i % av eget kapital: Norrland Hela riket

•

16 090

21,8

38 854

73 788 99 173 67 111 142 934 211 778 138 985

45 024 98 098

19,2

35,7 24,8

41,2 31,2

23,5 17,1

15,1 11,7

21,9

23,5 25,4

34,4 36,7

44,9 46,1

46,1 49,5

100 sker därför ofta efter helt andra grunder än marknadspriset och överstiger ibland föga gruvans självkostnader. De norrländska företagen arbeta däremot huvudsakligen på export. De framlagda siffrorna giva således icke en helt tillförlitlig bild av företagens avkastningsförmåga. Det egna kapitalet har för båda grupperna visat en kraftig ökning under perioden. Detta innebär, då aktiekapitalet icke undergått någon nämnvärd förändring, att ökningen hänför sig till reserverna. Avsevärda avsättningar av vinstmedel ha sålunda ägt rum. Detta har i vad avser norrlandsbolagen avhandlats i de särskilda avsnitten angående dessa. Här skall endast nämnas att reservernas andel i det egna kapitalet från år 1937 till år 1940 för norrlandsbolagen ökats från 23,5 till 46,1 procent. För bolagen i riket i övrigt äro motsvarande siffror 26,6 och 51,2. Den starka tendensen hos de icke-norrländska bolagen att spara uppkomna vinster kan måhända betraktas som uttryck för ett naturligt konsolideringsbehov efter många tidigare besvärliga förluster. Genom denna fondering ökas företagens beredskap för lågkonjunkturer. Detta gäller f. ö. även för de norrländska bolagen, vilka vid lågkonjunkturer kunnat ställas inför svåra problem i fråga om arbetarstammens sysselsättning. Som är att vänta efter vad ovan sagts om vinstanvändningen, har utdelningen gestaltat sig mycket olika för de norrländska bolagen i jämförelse med de icke-norrländska. I nedanstående tabell ha bolagen i motsats till vad som skett i tabell 7 uppdelats i norrländska bolag å ena och bolag i riket i övrigt å andra sidan. Tabell ». 1937

1940 Norrland (4 st. holug): Nettovinst \ . „, , ,. , , , ,Utdelning ,.•,/> i % av egetn kapital. i

135,68 117,82

41,23 21,16

23,47 20,59

15,40 12,53

Ilikct i övrigt (;l(i st. bolag): Nettovinst \ . „, , . ... Utdelning / ' % ^ eget kapital..

/18,70 \ 2,66

25,81 2,7»

13,05 2,83

9,73 2,04

Åren f937 och 1938 utdelade sålunda de norrländska bolagen ungefär halva nettovinsten och åren 1939 och 1940 mer än •/• a v densamma. För riket i övrigt utgjorde utdelningen ungefär: år 1937 */»> år 1938 '/»> år 1939 '/s och år 1940 något mindre än */, av nettovinsten. Dessa siffror äro likväl påverkade av det förhållandet att, medan för norrlandsbolagen icke någon förlust kan noteras under perioden, bland bolagen i den andra gruppen ett antal av för 1937—1940 respektive 8, 9, 8 och 6 gått med förlust. Man får jämväl observera att »norrlandssidans» siffror mycket starkt påverkas av siffrorna för LKAB. Detta bolag har ju som tidigare nämnts lämnat synnerligen stora utdelningar i förhållande till hela nettovinsten.

101 3. Elektricitets- och kraftverksindustri. En bedömning av räntabiliteten för företag inom elektricitets- och kraftverksindustrien stöter på särskilda svårigheter av olika slag. Sålunda äro i många fall industriföretag med annan verksamhet helt eller delvis ägare till kraftverk, som leverera elektrisk kraft till företaget; ett förhållande som är ägnat att starkt inverka på driftens bokföringsmässiga resultat. Samma sak gör sig naturligtvis gällande då, såsom även förekommer, ett kraftverk äges av ett annat dylikt. För kraftverksindustrien gäller vidare att anläggningsarbetena äro samtidigt både mycket kapitalfordrande och tidskrävande. Successiva, stort upplagda ut- och nybyggnader av anläggningar, sedan verksamheten startat i mindre skala, äro ganska vanliga. Självfallet måste ett bolags driftsresultat åren innan en nyanläggning eller utbyggnad färdigställts och kommit till fullt utnyttjande bliva klent. Vid sammanställandet av här till behandling upptagna kapitalposter m. m. i boksluten för åren 1933—1939 för kraftverksindustrien (tabell 9> har viss hänsyn tagits till ovannämnda förhållanden i vad gäller de norrländska aktiebolagen. I statistiken för 1933—1936 har sålunda undantagits ett stort bolag, som år 1932 igångsatte nyanläggningar samtidigt med att aktiekapitalet höjdes med ca 12 milj. kronor. Nämnda bolags kapital representerar nämligen en så stor del av det hela att ett inedtagande av bolagets siffror för sistnämnda period skulle alltför starkt påverka totalsiffrorna och icke bidraga till att giva en rättvisande bild av räntabiliteten sådan Tabell 9. Elektricitets- oeh kraftverksindustri. Samtliga belopp i tusental kronor. 1933

1939 Aktiekapital: Norrland Hela riket

15 007 105 184

15 437 114 457

15 34? 101 767

15 797 112 490

28 047 121 368

28 047 129 136

28 047 127 981

Eget kapital: Norrland Hela riket

16 320 118 241

16 990 125 030

17 075 115 992

17 569 129 255

30 325 139 375

30 977 155 035

31 701 157 327

.Nettovinst ./. förlust: Norrland Hela riket

8 540

6 524

8 093

1 109 8 663

2 038 9 339

1 929 10 134

1 625 10 753

I):o i % av eget kapital: Norrland Hela riket

4,9 7,2

4,4 5,2

4,7 7,0

6,3 6,7

6,7 6,7

6,3 6,5

5,1 6,9

Reserverna i % av eget kapital: Norrland Hela riket

8,0

9,2 8,5

9,6 12,2

10,1 12,9

7,4

11,1

12,8

11,5 16,7

11,5 18,6

102 den normalt gestaltar sig. För 1937—1939 har däremot bolaget medräknats. Ett annat bolag med 1 300 000 kronors aktiekapital har undantagits, då det äges av ett annat företag och trots att det levererar den elektriska strömmen till en relativt stor stad genomgående redovisar mycket dåliga resultat. Förutom de nämnda ha fyra mindre företag av olika skäl uteslutits utan att detta dock nämnvärt inverkat på totalsiffrorna. Vissa särskilda förhållanden inom kraftverksindustrien göra, att här framlagda siffror icke så väl lämpa sig för försök till jämförande analys. Kraftverksindustrien torde närmast vara att betrakta som en hjälpindustri för andra industrier. Den bokföringstekniska betydelsen av att dessa andra industrier äro intressenter i kraftverksföretag, som leverera elektrisk kraft till intressenterna, har ovan berörts. Vad beträffar tillgodoseendet av den s. k. borgerliga förbrukningens behov spela j u även andra än rent ekonomiska faktorer en stor roll. Vad angår de framlagda siffrornas representativitet för hela industrigrenen bör framhållas, att den av kraftaktiebolag levererade kraften utgör endast en del av den totala, då de stats- och kommunägda företag, som icke givits aktiebolagsform, ombesörja en mycket stor del av kraftproduktionen. Med hänsyn till vad ovan sagts ha de i tabell 9 framlagda siffrorna icke ansetts böra göras till föremål för några mera ingående kommentarer. Här skall beträffande räntabiliteten endast nämnas att den i undersökningsperiodens början visar en stor övervikt för gruppen »hela riket» men att skillnaden under periodens senare år utjämnats, så att 1936—1938 räntabiliteten praktiskt taget är lika för båda grupperna (år 1939 betecknar ett avbrott i denna tendens). Vidare kan konstateras att relationen reserver/eget kapital genomgående är högre för »hela riket» än för »Norrland», ehuru för sistnämnda grupp en stor förbättring ägt rum under undersökningsperioden. Vad slutligen utdelningen beträffar har den, uttryckt i procent av eget kapital, för samtliga undersökningsår varit i stort sett lika för båda grupperna och rört sig mellan 3 och 4 procent. 4. Tidigare icke behandlade industrier. Det norrländska näringslivet är som förut nämnts föga differentierat. De industrier, som tidigare behandlats i särskilda avdelningar, skogs-, gruv- samt elektricitets- och kraftverksindustrierna, representera en mycket övervägande del av aktiebolagskapitalet. Av tabellen å nästa sida (tabell 10) synes hur de inom denna undersöknings ram fallande aktiebolagens egna kapital år 1939 inom respektive norrlandslän procentuellt fördelade sig på nämnda huvudindustrier respektive övriga i tabell 2 angivna industrier tillsammantagna. Tabellen ger bl. a. en antydan om olikheterna i näringslivets samman-

103 Tabell 10.

Gävleborgs län Västernorrlands län.. . Jämtlands län Västerbottens l ä n . . . . Norrbottens län Hela Norrland

5 Skogshtd.

Gruvind.

El- o. kraftverksind.

Summa 1—3

övriga ind.

71,9

63,4 91,0 33,0

3,9 3,0 54,0 0,3 0,1 3,8

28,1 5,8 8,9 2,1 0,3 9,0

68,0 91,2 37,1 34,2 8,6 53.6

84,2 91,1 97,9 99,7 91,0

sättning mellan Gävleborgs län å ena och övriga norrlandslän å andra sidan. Större delen av kapitalet för »övriga industrier» kommer i Gävleborgs län på metall- och maskinindustrien (Sandvikens järnverksaktiebolag m. fl.). Inom detta län hemmahörande företag i branschen äga 94 procent av hela det i branschens norrlandsföretag investerade egna kapitalet. Detta kapital är av ungefär samma storleksordning som motsvarande kapitalpost för elektricitets- och kraftverksindustrien. Det kunde därför synas befogat att behandla maskin- och metallindustrien lika ingående som de övriga större industrierna. Ett väsentligt mål för denna undersökning har emellertid varit jämförelsen mellan räntabiliteten för norrlandsindustrien och motsvarande siffror för hela riket. Vid en sådan jämförelse böra de belopp, vara räntabiliteten beräknas, icke vara alltför olika stora i respektive jämförelseled. Då (år 1939) de norrländska metall- och maskinindustribolagen hade ett eget kapital, utgörande endast ungefär 3,6 procent av samtliga bolags sammanlagda, har det icke ansetts skäligt att i förevarande hänseenden ägna denna industrigrupp någon speciell uppmärksamhet. Vad ovan anförts beträffande metall- och maskinindustrien gäller givetvis i än högre grad i fråga om jämförande undersökningar för de norrländska industrier, vilkas andel i industriens sammanlagda bolagskapital är mindre än metall- och maskinindustriens. Behandlingen av dessa under undersökningsperioden 1933—1939 ur norrlandssynpunkt mindre betydelsefulla industrier har därför begränsats till att avse medeltalen för undersökningsåren. Dessa siffror äro införda i en sammanställning å sid. 104. 5. Sammanfattnhig av räntabilitetsundersökningen. I det föregående ha jämförelser mellan räntabiliteten för norrlandsbolagen och bolagen i hela riket gjorts inom varje näringsgren för sig. Därvid har framhållits att sådana jämförelser bli mer eller mindre meningslösa för de industrier, där det norrländska bolagskapitalet endast utgör en ringa bråkdel av hela kapitalet. Det väsentliga blir huru räntabiliteten ställer sig för de tre industrigrupper, som på tidigare angivna grunder i denna framställning behandlats var för sig, nämligen skogs-, grav- samt elektricitets-

104 e

1 1

w 99

JL E

X Q

~ T3

c 2 = Q «

. i C

—• t.

"0 ss C S3 O

0 0 O O 1.0 co

rco i> Cl r> co

-rf

CM CN -Tf 1-•

X t-*—• i O

« n

— «

-rf

0 tD ^ - .O 00 yt

C -* M M i-» CO

—

CM »O uO

C i

•«

rO O CN ro c

c. —• CC- X fc> 0

1 C I O CO

t o 00 CO i O O

CM i O

-T -fl-

ro co

CO C i

cc r> "" 0

CN CM

CN l >

C i

'C E

§1

•*

* " *

CN CO 00 0 0 O Ci

CO O 0 10 - H CN

Kom tek indu

"E C 1r

-' 00 *

O O CO * • * to c**S

CN CN CN O Ci O

Ci Ci ' O CM CC kO

c c »O CO

•M

CN O CM CM

•O

e 00 r^T co

r— 1—•

w <o

•M

t H CM

0 CO CM CO

O «-

CS —

OO -rr

'!"i

l> 0 " CM CM

00 CO

0 T

****< CM

<-* CO CO CN CC

> "£ cB 0 ?

•>• m r- 0 ) to er*

*-? CM co r> i O CM

CN 1 >

x ö0—¥^ —

10 »o i H i n 00 C

-r ci -t* CN C i CO

— --I-

ICJ

•~

O co CO X

C l CO

O CC CN • - -

CN - t CN CO

-H

co -r

CM -r

CO © CO CO

CO CM Cl lO

*o -** O

l"- — 1*

i O

CO 1 0

O rCM x CM X

c i 00 Ci rCM ©

t> 0 --r x "N O

;

SJ t, Z A

b « -i a

ä 15 ?*•

O O CN O

1 n

/ — Si *w

•^ £

-r cn

1^. C l CM O —< X t^- -<-r*

~ X

O co

"O"

C l cc CN CM

£- ^

CM CM

—

1 ilq f.

•3^ "t0 <y*

-rf — — J Ä K _: 0 i < Ett a

• ^

•vP

5^-

> 9 tu C

i 2E

^0 0 •

< v Q9

a "a. *c B d 5=

& =; & >

c "5 -i

„

ss — —

c — T"-^"

t K' — 5

e SS

- H CM

0 cc3 CC t* *

_* *

so e

l^> I > CC CJD CN O

t> rCM

tt -Q Jj £ J

a —

_ ^_

co r-

— cc rC r f

-^C . Ä

---O

-* «-<

CM CM

23^

cc-

ro CM

O »O ( N CO

ro Ci CM i H -i* x

3"M =

c ^-,

0> U3 co 0

[fl

~C EC

CM »O

•»«*©

2-5

CM CN

CO CO O -Tt* O CD

0 CO CM O Ci X

° -Q 'g

CJ CM

•JO 0 —< 0 O -—

i i

-M

co-

-C

CM C i

ös c:-

31 t 20 r CM " I *

£ ii

g 2

trt co rH O

o ej 5I 3a 19 S i "9 0

X Ci 0

•

« a

99 99 OS

»0 (N Cl

-O

S°

OS 99 OS

— CM i.O i" •< C O

« O

•w " C

£2

al C3

S ,2 C V £ X

105 och kraftverksindustrierna. Dessa upptaga, som ovan visats, 91 procent av det av undersökningen omfattade bolagskapitalet. I den sammanfattning av räntabilitetsundersökningarna, som återgives å sid. 104, ha upptagits siffror såväl för sist avsedda tre industrigrupper som även för övriga industrier, vilka äro av mindre betydelse för Norrlands del. Slutligen ha också motsvarande siffror upptagits för alla industrier sammantagna. Den räntabilitet, som härvid erhållits för norrlandsindustriernas del, ligger något ovanför motsvarande rikssiffra. Huru förhållandet mellan nettovinst och eget kapital utvecklat sig, belyses också i efterföljande diagram.

J t.o.m. 1936 = samtliga norrlandsinduslrier utom gruvindustrien \ f.o.m. 1 9 3 7 = » » | t.o.m. 1936 = samtliga industrier i hela riket utom gruvindustrien j f.o.m. 1937==

Nettov inst i %

av eget kap.

av eg ii kap.

4 2

2 0

_1-

Ar 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939

Redogörelse

för vissa norrländska kreditförhållanden.1

bank-

och

Avsikten med nedanstående redogörelse är att ge en bild av storleken av den inlåning från och utlåning till Norrland, som hänför sig till olika slag av institutioner, liksom även av bankväsendets uppbyggnad i Norrland i jämförelse med övriga landet. Vidare beröras ränteförhållandena i Norrland. Uppgifterna äro hämtade från material, som kunnat fås fram utan vidtagande av mera vidlyftiga specialundersökningar. De avse ej alltid samma tidpunkt och äro inte heller i övrigt helt jämförliga. De torde emellertid ge en ungefärlig bild av lägel. Vad till en början tingar inlåningen från allmänheten är denna i efterföljande tablå redovisad på olika typer av bankinrättningar. Uppgifterna avse utgången av 1945. Kronor per invånare

Miljoner kronor Hela landet Affärsbankerna Sparbankerna Postsparbanken Jordbrukskasserörelsen

Norrland

Landet i övrigt

Hela landet

Norrland

Landet i övrigt

'1 095 H19S '804,3 J 6 042,2 1 026 953 5 259,4 840 300 346,4 193 1 066,4 213 308 ! 355,4 24 2(423) 29 2(466) 130,6 54 (595) 62,2 2 265 1 360 14 066,9 1568,3 12 498,6 2108 6 840,5 5 605,8 1421,8 192,8

1 Affärsbankernas inlåning från Norrland har uppskattningsvis framkalkylerats på följande sätt. Enligt en särskild undersökning uppgick affärsbankernas inlåning från Norrland utom Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland vid 1942 års slut till 382,9 milj. kronor, d. v. s. 7,4 procent av bankernas hela inlåning. Om inlåningen från nämnda delar av Norrland vid utgången av år 1945 antages stå i oförändrad proportion till rikssiffran, erhålles ett inlåningsbelopp för denna tidpunkt av 506,6 milj. kronor. Utgår man vidare från a t t inlåningen från Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland är lika stor per invånare som i hela landet, d. v. s. 1 026 kronor — vilket i varje fall för de båda förstnämnda landskapen torde vara högt räknat — blir inlåningen därifrån 297,7 milj. kronor. För hela Norrland blir inlåningen härvid 804,3 milj. kronor. 2 Siffrorna inom parentes angiva inlåning i relation till antalet jordbruk med en åkerareal överstigande 1j, hektar. 1 Vid uppgifternas Hj. Fredelius.

sammanställande har visst biträde lämnats av f. d. förste aktuarien

107 Utlåningen från motsvarande slag av bankinrättningar samt från riksbanken vid 1945 års slut framgå av efterföljande tablå: Miljoner kronor

Riksbanken Affärsbankerna Sparbankerna Postsparbanken .Jordbrukskasserörelsen

Kronor per Invånare

Hela landet

Norrland

Landet i övrigt

Hela landet

Norrland

81,6 5 785,2 4 156,7 394,8 184,2

14,4 '859,0 267,2 26,4 56,0

67,2 '4 926,2 3 889,5 368,4 '128,2

12 867 623 59 28 2 (444)

12 '745 231 23 48 !(535)

Landet övrigt

12 '892 705 67 ! 23 (414) 10 602,5 1 223,0 9 379,5 1 589 1 059 1 699 » Under motsvarande antagande som då det gällt inlåningen har affärsbankernas utlåning till Norrland utom Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland vid utgången av år 1945 uppskattats till 10,5 procent av hela utlåningen eller 607,5 milj. kronor. I nämnda tre landskap har utlåningen antagits uppgå till samma belopp per invånare som rikssiffran, 867 kronor, eller alltså till 251,5 milj. kronor. Under dessa antaganden har utlåningen till hela Norrland uppskattats till 859,0 milj. kronor. 2 Siffrorna inom parentes angiva utlåning i relation till antalet jordbruk med en åkerareal överstigande '/ 4 hektar.

Från vissa hypoteksinstitutioner gått till nedanstående belopp:

har utlåningen vid 1945 års slut upp-

Miljoner kronor Hela landet Lanthypoteksföreningarna Stadshypoteksföreningarna Bostadskreditföreningarna Aktiebolaget Industrikredit.

534,5 1 417,3 201,7 10,4

Norr- Landet i land övrigt

Kronor per invånare Hela landet

28,9 505,1! 80 '(1 290) 90,1 1 327,2 212 2(415) 2 17,5 184,2 30 (59) 2 10,4

Norrland 25 78 15

Landet i övrigt

'(288) 92 '(1 632) (259) 240 2(432) 2 2 (50) 33 (60) o

2 163,9 136,5 2 027,4 324 118 367 Siffrorna inom parentes angiva utlåning i relation till antalet jordbruk med en åkerareal överstigande '/ 4 hektar. 2 Siffrorna inom parentes angiva utlåning f relation till antalet invånare i städer och tätorter med minst 2 000 invånare. 1

Till komplettering av de här lämnade uppgifterna redovisas i tablån å sid. 108 siffror för utlåningen från de större av statens utlåningsfonder eller därmed jämförlig statlig utlåning. Dessa siffror avse i regel den 30 juni 1947. I siffrorna ingå ej s. k. premielån och andra liknande »lån» av övervägande bidragsnatur. Av de ovanstående sammanställningarna framgår att affärsbankernas, sparbankernas, postsparbankens och jordbrukskasserörelsens inlåning från Norrland beräknats till 1 568 milj. kronor och deras utlåning till Norrland til! 1 209 milj. kronor. Skillnaden 359 milj. kronor — med vilken inlåningen överstiger utlåningen — motsvarar 23 procent av inlåningen. För hela landet utgöra motsvarande siffror 14 067 milj., 10 521 milj. och 3 546

108 Kronor per invånare

Miljoner kronor Hela landet Lån från avdikningslånefonden och lån förmedlade av hushållningssällskapen Lån från sekundärlåncfonden Lån förmedlade genom egnahemsorganisationen 2 Lån för bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer Tertiärlån för viss bostadsbyggnadsverksamhet Lån från vissa andra bostadslånefonder Lån från vissa industri- och hantverkslånefonder Lån till företagarföreningar

Norr- Landet i land övrigt

62,0 15,5

4,4

346,8

108,7

57,6

1,6

Hela landet

Norrland

Landet i övrigt

9'(150) 2 '(37)

4 '(42) l'(15)

10'(186) 3 '(15)

13,9 43 238,1 247,8

59,1

188,7 273,6

24,6

249,0 11,7

0,9

10,8 7,2 6,2

1,8 5,0

2 I

5,4 1,2

17S Sammanlagt för alla å sid. 107 ocl 764.7 3 2 204 2 058 108 upptagna utlåningsformer . 1 355 13 737,2 1 565,6 1 Siffrorna inom parentes angiva utlåning i relation till antalet jordbruk med en åker12 171,6 areal överstigande 1jl hektar. 2 Utestående arbetarsmåbruksstatslån ha fördelats mellan Norrland och övriga landet efter den relation, som rådde i januari 1945. 3 Dessa siffror ansluta sig på ett slående sätt till ovan angivna siffror för inlåningen. 970,8

206,1

milj. kronor, vilken sistnämnda skillnad utgör 25 procent av inlåningen. Skillnaden är till stor del placerad i obligationer. Sålunda hade affärsbankerna vid 1945 års utgång 2 166 milj. kronor placerade i statspapper och obligationer. För postsparbanken utgjorde motsvarande belopp 782 milj. kronor (bortsett från vissa obligationer, som synas ha inkluderats i utlåningssiffrorna här ovan) samt för sparbankerna 1 477 milj. kronor. Av sistnämnda siffra hänförde sig 88 milj. kronor till de norrländska sparbankerna, motsvarande omkring 25 procent av samma sparbankers inlåning. En betydande medelsförvaltning hänför sig även till försäkringsväsendet. Försäkringsaktiebolagen, ömsesidiga bolagen, läns- och häradsbolagen samt sockenbolagen redovisade vid 1945 års slut tillgångar till ett sammanlagt belopp av 5 847 milj. kronor, varav 2 552 milj. kronor voro placerade i obligationer eller statsskuldförbindelser, 199 milj. kronor i kommunlån och 1 560 milj. kronor i inteckningslån. Uppgifter finnas i allmänhet icke, som kunna belysa vare sig kapitalanskaffningens eller kapitalinvesteringarnas fördelning på olika landsdelar. I sistnämnda hänseende bör emellertid nämnas, att av beloppet för inteckningslån kommo efter fastigheternas belägenhet 1 051 milj. kronor på Stockholm, 154 milj. kronor på Göteborg, 44 milj. kronor på Malmö, 243 milj. kronor på övriga städer, 6 milj. kronor

109 |)å köpingar och 62 milj. kronor på landsbygden. Av beloppet för obligationer etc. kommo 143 milj. kronor på statsskuldförbindelser, 1 324 milj. kronor på statens och statsgaranterade obligationer, 675 milj. kronor på liypoteksinrättningars obligationer, 143 milj. kronor på kommuners och kommungaranterade obligationer och 197 milj. kronor på industri- och trafikobligationer samt 70 milj. kronor på andra slags obligationer. Av folkpensioneringsfondens och gemensamt med denna förvaltade fonders kapital vid utgången av juni 1946, eller omkring 899 milj. kronor, voro 338 milj. kronor placerade i statsobligationer eller statsskuldförbindelser, 65 milj. kronor i hypoteksinrättningarnas obligationer, 342 milj. kronor i kommunobligationer, kotnmunlån eller andra därmed jämställda krediter, varav 34 milj. kronor till Norrland, samt 32 milj. kronor i inteckningslån, varav intet till Norrland. Om man antoge, att de olika landsdelarna bidragit till folkpensioneringsfonden i relation till invånarantalet, skulle från Norrland komina ungefär 155 milj. kronor och från övriga landet 744 milj. kronor. För fullständighetens skull bör även nämnas, att riksförsäkringsanstaltens fasta placeringar av fondmedel vid utgången av år 1945, sammanlagt 166 milj. kronor, voro fördelade i huvudsak på följande sätt, nämligen 76 milj. kronor i statsobligationer och lån till riksgäldskontoret, 41 milj. kronor i liypoteksinrättningars obligationer, 11 milj. kronor i kommunobligationer, som till ingen del hänförde sig till Norrland, 5 milj. kronor i andra slags obligationer, varav 1,6 milj. kronor hänförde sig till norrländska företag, 23 milj. kronor i kommunlån, varav 2 milj. kronor hänförde sig till Norrland, samt 10 milj. kronor i inteckningslån, varav ingen del hänförde sig till Norrland. Av det nu sagda framgår att, i den mån försäkringsbolagens, folkpensioneringsfondens och riksförsäkringsanstaltens kapital placerats i lån (bortsett från obligationer) en mycket liten del härav kommer Norrland till godo. I vilken utsträckning de obligationer, som innehavas av de inlånande kreditinrättningarna och av försäkringsanstalterna, representera lån till Norrland, torde ej kunna bedömas utan ganska omfattande undersökningar. Här må emellertid hänvisas till att, såsom framgår av en sammanställning i det föregående, placeringarna i hypoteksinrättningarnas obligationer endast i mycket ringa omfattning komma Norrland till godo. I fråga om de norrländska kommunernas och industriernas obligationsupplåning har en beräkning verkställts på norrlandskominitténs kansli. Enligt denna beräkning uppgick summan av utestående obligationslån, hänförliga till norrländska industriföretag, vid 1946 års utgång till i runt tal 318 milj. kronor, varav omkring 00 milj. kronor kommo på vattenkraftsföretag. För landet i dess helhet utgjorde industriföretagens obligationslån omkring 596 milj. kronor. Till sistnämnda belopp böra läggas trafikbolagens obligationslån å

110 tillhopa 50 milj. kronor, varav intet hänförde sig till Norrland. I sammanhanget bör även nämnas, att av kommunala obligationslån, vilka vid nyssnämnda tidpunkt belöpte sig till 567 milj. kronor för hela landet — huvuddelen härav kom på Stockholms stad — knappt 5 milj. kronor hänförde sig till Norrland. Av vad ovan sagts torde kunna utläsas, att det ej utan vidare är klart, att de norrländska industriföretagens obligationsupplåning icke k a n anses täckt av kapital, som norrlandsbefolkningen genom förmedling av exempelvis postsparbanken och försäkringsväsendet ställer till förfogande för obligationsmarknaden (utöver placering i statliga obligationslån). Huruvida detta är fallet eller icke torde med hänsyn till de frågetecken, som måste uppställas beträffande olika kapitalsamlingars såväl härkomst som användning, ej kunna klarläggas utan en ingående undersökning. Om det skulle löna mödan att låta utföra en dylik undersökning, synes så mycket mera tvivelaktigt, som det i och för sig icke kan betraktas annat än som en fördel för kapitalägare i övriga landsdelar, i den mån dessa ha tillfälle till vinstgivande placeringar i Norrland. Här ovan har det icke heller varit avsett att komma fram till ett slutgiltigt omdöme i nu berörda hänseende. Såsom framgår av de sammanställda uppgifterna är såväl inlåningen som utlåningen avsevärt lägre i Norrland än i övriga landet per invånare räknat. Detta gäller både affärsbankernas och sparbankernas in- och utlåning liksom även utlåningen från länt- och stadshypoteksföreningarna, bostadskreditföreningarna samt postsparbanken. Däremot är denna sistnämnda banks inlåning relativt sett större i Norrland än i landet i övrigt, vilket torde sammanhänga med de ofta längre avstånden till andra kreditinrättningar. Med hänsyn till det ganska ringa antalet sparbanker i Norrland har jordbrukskasserörelsen haft lättare här än på andra håll att tränga igenom. Som uttryck härför få betraktas de relativt höga siffrorna för jordbrukskasserörelsens in- och utlåning i Norrland. Enligt uppgifter i betänkande SOU 1941: 14 belöpte sig affärsbankernas utlåning till hantverk och småindustri per den 30 september 1940 till omkring 172 milj. kronor, varav 31 milj. kronor hänförde sig till Norrland, samt sparbankernas motsvarande utlåning till respektive omkring 112 och 11 milj. kronor.' Affärsbankernas krediter till jordbrukare och jordbruksekonomiska föreningar uppgingo år 1939 — enligt vissa uppgifter som samlats av svenska bankföreningen — till omkring 410 milj. kronor, varav omkring 67 milj. kronor kommo på Norrland. Motsvarande siffror för sparbankerna utgjorde respektive omkring 715 och 45 milj. kronor. Huru 1 Enligt senare uppgifter i S. O. U. 1946: 22 utgjorde sparbankernas utlåning till småföretagare den 30 september 1945 omkring 22 400 lån å sammanlagt 145,7 milj. kronor, varav omkring 1700 lån å tillhopa ungefär 11 milj. kronor kommo på Norrland. Även affärsbankernas motsvarande utlåning — liksom kreditgivningen överhuvud taget — har säkerligen högst avsevärt ökats sedan år 1940.

Ill affärsbankernas och sparbankernas kreditgivning till andra ändamål än hantverk och småindustri samt jordbruk fördelar sig mellan olika län, torde ej kunna utläsas av tillgängliga uppgifter. För hela landet har fastighetskrediten för bostadsfastigheter enligt uppgifter i Ekonomisk revy, häfte 5 år 1947, beräknats för affärsbankerna till omkring 1 770 milj. kronor och för sparbankerna till omkring 2 340 milj. kronor (totala beloppet för samtliga institutioner, som handhaft fastighetsbelåning, har beräknats till omkring 8 300 milj. k r o n o r ) . Till den del utlåningen varken avser hantverk eller småindustri eller jordbruks- eller bostadsändamål torde densamma hänföra sig till större företag inom näringslivet — för vilket ändamål kredit dock knappast lämnas av sparbankerna — eller ock till privata behov. Att utlåningen till Norrland per invånare räknat är mindre än i övriga landel bestyrkes, i vad gäller jordbrukare, av resultaten av en särskild undersökning rörande jordbrukets skuldsättning år 1933. Enligt ifrågavarande undersökning har den relativt största skuldsättningen uppträtt i södra och mellersta Sveriges slättbygder. De skogrika länen ha i regel företett en skuldprocent, som legat under genomsnittsprocenten för riket. Den starkare intensifieringen av jordbruket i slättbygderna med därav följande större kapitalbehov torde ha framkallat den avsevärda skuldsättningen i landets mest utpräglade jordbruksbygder. Till den relativt lägre skuldsättningen i de norra landsdelarna torde bland annat även ha medverkat, titt kreditmöjligheterna där varit sämre ordnade än i övriga landet. iJeträffande organisationen av kreditväsendet lämnas (avseende 1945 års s l u t ) :

kunna följande

Antal bankkontor (huvudkontor och filialer)

Riksbanken Affärsbankerna Sparbankerna Jordbrukskasserörelsen . . Lanthypoteksföreningarna Stadshypoteksföreningarna Bostadskreditföreningarna

Hela landet

Norrland

Landet i övrigt

26 1 040 1 114 695 10 22 17

6 156 126 216 2 2 4 2 5

20 884 988 479 8 18 12

2 924

2 409

uppgifter

Antal bankkontor per 10 000 invånare Hela landet

Norrland

Landet i övrigt

1,4 1,6 1,6 1,1 1,8 1,7 1,0 '(1,7) 1,9 '(2,1) 0,9 '(1,5)

4,3

4,4

4,3

' Per 1 000 brukningsdelar över '/ 4 hektar. 2 Därav en förening gemensam för Gävleborgs län och Dalarna.

De affärsbanker, som verka inom Norrland, utgöras av Svenska handelsbanken (drygt 100 filialer i Norrland), Skandinaviska banken (ett 10-tal filialer), Sundsvalls enskilda bank (omkring 30 filialer), Uplands enskilda

112 bank, Sundsvalls kreditbank, Jämtlands folkbank, Luleå folkbank och .lordbrukarbanken. Sammanställningen ger vid handen, att Norrland icke är påtagligt sämre utrustat med kreditinrättningar än landet i allmänhet, om man räknar efter invånarantalet. Förhållandet blir självfallet ett helt annat, ifall man tager hänsyn till Norrlands utsträckning och de stora avstånden. Dessa lägga helt naturligt svåra hinder i vägen för livaktigare förbindelser mellan kreditanstalterna och allmänheten, vare sig det gäller insättning eller utlåning. Det torde vara av intresse att jämföra de räntevillkor, som tillämpas för ut- och inlåning i Norrland å ena sidan och i övriga landet å andra sidan. Vissa skiljaktigheter göra sig gällande härvidlag, såvitt angår affärsbankerna, sparbankerna och jordbrukskassorna. I samband med en under år 1943 verkställd förberedande statistisk undersökning rörande marginalen mellan affärsbankernas in- och utlåningsräntor har upprättats följande sammanställning över utlånings- och inlåningsräntorna inom hela landet, inom hela landet utom övre Norrland, inom övre Norrland samt skillnaden mellan räntorna inom övre Norrland och i övriga delen av landet. Med övre Norrland förstås här Jämtland och Medelpad samt landskapen norr därom.

Medelränta å utlåningen » » inlåningen Ränteskillnaden

Hela landet 1

Hela landet u t o m övre Norrland 2

Övre Norrland 3

Skillnaden mellan 3 och 2

0/ /o

4,31 1,7 2

4,27 1,69

4,57 2,13

+ 0,30 + 0,44

2,59

2,58

2,44

— 0,14

Av undersökningen framgick vidare att, under det att de flesta medelräntor för krediter mot olika slag av säkerhet övervägande lågo 0,20—0,30 procent högre i övre Norrland än i hela landet, medelräntan för krediter mot växlar, såväl förlagsväxlar till industriföretag som andra växlar, var 0,48—0,63 procent högre i övre Norrland än i hela landet. Medelräntan för krediter mot aktier var blott 0,08 procent högre, under det att medelräntan för krediter mot »varor eller annan ej särskilt upptagen realsäkerhet» var 0,29 procent lägre i övre Norrland än i hela landet. Medelinlåningsräntan var 0,44 procent högre i övre Norrland än i övriga delar av landet. Ränteskillnaden mellan utlåningen och inlåningen var 0,14 procent lägre i övre Norrland än i landet i övrigt. Enligt uppgifter från Svenska handelsbanken utgjorde denna banks medelräntor vid utgången av år 1946 respektive i augusti 1947 följande:

•

» inlåningen Ränteskillnaden

Hela landet 1

Hela landet utom övre Norrland 2

övre Norrland 3

Skillnaden mellan 3 o;h 2

3,61 1,43

3,66 1,51

3,55 1,37

3,62 1,47

3,82 1,71

3,80 1,70

0,27 0,34

0,18 0,23

2,18

2,15

2,18

2,15

2,11

2,10 — 0,07 — 0,05

All inlåningsräntorna år 1943 voro så mycket högre i övre Norrland än i övriga landet berodde huvudsakligen på att den högre förräntade inlåningen å sparkasse- samt depositions- och kapitalräkningarna förekommo — och ännu förekomma — relativt mera i övre Norrland än i övriga delar av landet. 1 Motsvarande gällde utlåningen, i det att de billigare affärskrediterna i Norrland förekommo i procentuellt mycket mindre omfattning. I övrigt torde de högre räntorna för utlåningen i övre Norrland kunna förklaras med i allmänhet dyrare omkostnader — bland annat sammanhängande med mindre storlek hos lånen — högre inlåningsräntor och troligen även mindre konkurrens från andra kreditinstitut än i andra landsdelar. Såsom framgår av de nyare siffrorna från Svenska handelsbanken har skillnaden i fråga om affärsbanksräntor mellan övre Norrland och övriga landet numera minskats. Även sparbankerna ha särskilt tidigare tillämpat påtagligt högre utlåningsräntor inom Norrland än i landet i övrigt. En utjämning har emellertid också här skett. Vid en jämförelse (oinfattande samtliga sparbanker) mellan sparbanksräntorna i Norrland med motsvarande siffror för övriga delar av landet under sista kvartalet 1946 finner man, att inlåningsräntan utgjorde i båda fallen 2,50 procent, räntan på lån mot enbart inteckning respektive 3,03 och 3,00 procent samt räntan på lån mot inteckning förstärkt med borgen eller mot enbart borgen respektive 3,95 och 3,58 procent, varvid såväl in- som utlåningsräntorna utgöra vägda medeltal. Den genomsnittliga utlåningsräntan för hela utlåningen mot rörlig ränta för ett antal representativa sparbanker utgjorde vid 1946 års utgång för Norrland 3,21 procent (3,24 procent om alla norrländska sparbanker medräknas) och för övriga delar av landet 3,10 procent. För sparbankerna i enbart Norrbottens och Västerbottens län utgjorde genomsnittsräntan för utlåningen 3,34 procent. Av förstnämnda jämförelse framgår, att det närmast är räntan på lån mot borgen och annan sekundär säkerhet som är högre i Norrland än annorstädes. 1 I detta sammanhang må nämnas, att även insättarmedlen hos sparbankerna — vilka endast mottagas på ett slags räkning — torde utmärkas av mindre rörlighet i Norrland än i landet i övrigt. Enligt en sammanställning från år 1931 uppgingo sålunda uttagnlngarna i sparbankerna till följande procent av insättarnas behållning, nämligen för hela landet 23,30, för Norrbottens län 15,53, för Västerbottens län 23,07, för Jämtlands län 18,71, för Västernorrlands län 18,62 och för Gävleborgs län 27,84.

8—817ZS4

114 Som orsak till sparbankernas högre utlåningsräntor i Norrland k u n n a icke, såsom för affärsbankernas del, åberopas högre räntekostnader för inlåningen än på andra håll. Däremot kunna de höga utlåningsräntorna föranledas av förhållandevis mindre storlek å såväl lån som insättartillgodohavanden med åtföljande merarbete och ökade administrationskostnader. Det kan vara av intresse att i detta sammanhang nämna, att av de norrländska sparbankernas utlåning vid 1945 års slut 9,34 procent utestod mot enbart borgen och 9,91 procent mot inteckning förstärkt med borgen, medan motsvarande siffror för övriga delar av landet ej uppgingo till mer än respektive 7,49 och 5,32 procent. I fråga om sparbankslånens storlek hänvisas till nedanstående tablå, varav bestyrkes att lånen från sparbankerna i Norrland genomsnittligt äro mindre än från övriga sparbanker.

Utgången

1936 1940 1945

år

Antal lån per milj. kronor utlåning

Medelbelopp per lån, kronor

Norrland

Övriga landet

Norrland

övriga landet

309 293 213

178 165 131

3 240 3 420 4 690

5 600 6 070 7 640 .

Vad slutligen angår räntorna inom jordbrukskasserörelsen ha dessa tidigare såväl för inlåningen som utlåningen legat '/« ä '/= procent högre i Norrland än inom de flesta andra delar av landet. Även inom denna kreditorganisation har emellertid en utjämning skett, och för närvarande råder någon påtaglig skillnad endast i fråga om räntan för växelkrediter. För nya låneväxlar har normalräntan i medeltal för år 1947 utgjort 4,42 procent för tre centralkasseområden i Norrland mot 3,83 procent för övriga sju centralkasseområden i landet. Sammanfattningsvis kan i fråga om ränteförhållandena i Norrland sägas, att ännu för några år sedan i alla kreditinstitut rådde en ganska avsevärd skillnad mellan de genomsnittliga ullåningsränlorna för Norrland och för övriga delar av landet. En väsentlig förklaring till denna skillnad torde vara den av näringslivets olikartade struktur och förhållandena i övrigt betingade olikheten i sammansättningen av in- och utlåningen i Norrland, jämförd med övriga delar av landet. I viss mån torde även de med nämnda olikheter sammanhängande större kostnaderna för in- och utlåningsverksamheten i Norrland ha medverkat. Vidare torde ränteskillnaden till någon del kunna ha betingats av alt kreditväsendet i Norrland är mindre utvecklat och konkurrensen mellan olika kreditinrättningar sålunda mindre än på de flesta andra håll i landet. I varje fall gäller att en betydande utjämning av differenserna skett under senare år. Det är att antaga, att denna utjämning delvis och sannolikt i avsevärd grad sammanhänger med förskjutningar i utlåningens sammansättning. Den under senare år rådande rik-

115 liga penningtillgången — här bortses från den tendens mot restriktivare kreditgivning, som på senaste tiden på nytt gjort sig gällande — och bankernas intresse att öka sina placeringar även i Norrland ha likaledes drivit fram en sänkning av räntenivån och i viss mån bidragit till utjämningen av räntesatserna. Att bedöma huruvida en mera åtstramad penningmarknad skulle k u n n a påverka den framtida utvecklingen i motsatt riktning, är givetvis svårt. Den ovan lämnade redogörelsen synes bestyrka, att kredit- och penningväsendet i Norrland — särskilt övre Norrland — ej är utvecklat i samma grad som i övriga landet. Orsakerna härtill torde vara att finna i att penninghushållningen trängt igenom senare i Norrland och i att denna landsdel beträffande näringslivets utveckling, bortsett från storföretagen, ligger efter landet i övrigt. I fråga om en del bygder föra även de stora avstånden och de dåliga förbindelserna med sig, att det ej kan räknas med tillräcklig anslutning till penninginrättningarna. I den mån nu nämnda förhållanden komina att undergå förändring — och en sådan är j u önskvärd även ur andra synpunkter — ökas också automatiskt förutsättningarna för ett mera livaktigt penningväsende. Även bortsett härifrån borde det icke vara uteslutet att genom olika åtgärder ge kreditväsendet i Norrland ökade förutsättningar att ta del i uppbyggnaden av landsdelens näringsliv. För jordbrukets del bör man härvid kunna räkna med att den förbättring av kreditförsörjningen, som kan vara önskvärd, kan åvägabringas i stort sett inom ramen för nuvarande kreditorganisation. Och i fråga om kreditgivningen för bostadsändamål har staten kommit att intaga en sådan central ställning, att man måhända kan bortse från denna kreditgivning i förevarande sammanhang. Vad angår kreditväsendet i övrigt faller ansvaret härför närmast på affärsbankerna och sparbankerna. I den mån den norrländska befolkningens och det norrländska näringslivets behov av tillfyllestgörande krediter mot skäliga villkor ej blivit tillgodosett av befintliga kreditanstalter, skulle detta kunna ses som ett uttryck för att kreditväsendet i Norrland ej är uppbyggt på ett sätt som svarar mot förhållandena där. Nära till hands skulle måhända ligga att tänka sig en utbyggnad av affärsbanksorganisationen på grundval av ett system med provinsbanker med ett så omfattande nät av filialer, som förhållandena medgåve. Emellertid har organisationen av penningväsendet tenderat mot en allt starkare centralisering, i det att lokala banker övertagits av storbankerna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Även om utvecklingen lett till krav på en omfattande och dyrbar specialisering av kreditorganisationen, är likväl härmed icke sagt att Norrland skulle utgöra ett otillräckligt underlag för en egen större bankinrättning med differentierad rörelse. Med hänsyn till att en omfattande utredning på kreditväsendets

116 område för närvarande pågår genom 1945 års bankkommittés försorg torde emellertid icke finnas anledning att här närmare ingå på förevarande spörsmål. Detta gäller även frågan om formerna för affärsbankernas kreditgivning. I detta hänseende kan det vara tillräckligt att konstatera, att bankernas möjligheter att tillgodose mindre företagare med kredit skulle ökas, om bankerna erhölle rätt att meddela blankokredit, d. v. s. lån utan säkerhet i fast och lös egendom eller borgen, liksom även tidsbundna lån. Vad härefter angår sparbankerna och postsparbanken bör uppmärksammas, att de genom den senare inlånade medlen i mycket ringa utsträckning komma de lokala norrländska behoven till godo. Mycket betydande kapital överflyttas på detta sätt från Norrland till andra delar av Sverige. Om man utgår från att utrymme finnes för en utökad kreditgivning i Norrland som ett led i utbyggnaden av denna landsdels produktionskrafter och bortser från den lätta penningmarknad som rått under de senare åren, kunde det synas ligga nära till bands, att postsparbanken inriktade sig på att i ökad utsträckning ställa till förfogande lokala krediter i Norrland. Då postsparbanken saknar en för en sådan utlåning lämpad lokal organisation, torde emellertid denna väg ej vara framkomlig. Ej heller torde man kunna räkna med att postsparbanken skulle ombesörja sådan kreditgivning med hjälp av sparbankerna som förmedlande och rådgivande organ. Mera framkomligt synes då vara, att postsparbanken ställer en viss del av sina från Norrland inlånade medel till förfogande för sparbanker för att av dessa på eget ansvar utlånas till lokala ändamål. Detta spörsmål har diskuterats i elt av särskilda sakkunniga den 9 maj 1934 avgivet betänkande (SOU 1934: 26) i fråga om användandet av postsparbankens medel. Enligt de sakkunnigas förslag skulle dessa medel inom vissa gränser kunna utnyttjas för att utlämna tillfälliga lån till sparbanker. Bestämmelser av sådan innebörd ha sedermera genom en kungörelse den 25 januari 1935 (nr 9) införts i reglementet angående förvaltningen av de i postsparbanken innestående medel. Ifrågavarande bestämmelser torde ej ha erhållit någon nämnvärd betydelse. En av förklaringarna härtill torde få sökas däri att de villkor som erbjudits sparbankerna för medel, som ställas till förfogande av postsparbanken, ej ansetts tillräckligt gynnsamma. Med utgångspunkt från att postsparbanken till stor del använder sina inlåningsmedel från Norrland till utlåning söderut skulle det vara rimligt, att sparbankerna i Norrland finge disponera poslsparbanksmedel mot ungefär samma ränta som om sparbankerna själva direkt inlånat medlen från allmänheten och icke behövde betala ränta såsom för upplånade medel (något liknande kunde gälla medel, som ingå i folkpensioneringsfonden eller som förvaltas av riksförsäkringsanstalten, i den mån sådana medel kunna anses härflyta från Norrland). Ökade förutsättningar för en effektivisering av sparbankernas verksamhet i Norrland skulle även kunna vinnas på en annan väg — kanske den

117 mest naturliga — nämligen genom att nya sparbankskontor inrättades, vilka kunde såväl taga emot inlåningsmedel som stå till tjänst med utlåning. Glesbebyggelsen i Norrland utgör emellertid härvid ett svårt hinder. Antalet platser är begränsat, där sparbankskontor kunna påräkna så pass omfattande rörelse, att uppkommande vinst blir tillräcklig att täcka administrationskostnaderna för rörelsen. Den enda möjligheten torde härvidlag vara, att sparbankerna anordna filialer med allenast en man, s. k. ortsombud. Det har diskuterats, om sparbankerna ha rätt härtill enligt gällande sparbankslag. Bortsett från denna tolkningsfråga — vilken i varje fall skulle kunna lösas genom en ändring i sparbankslagen — råder det delade meningar om lämpligheten av att sparbankerna anlita dylika ortsombud. Sålunda ha särskilda sakkunniga i ett den 26 oktober 1933 avgivet betänkande (SOU 1933:30) ur kontrollsynpunkt uttalat sig häremot, och samma ståndpunkt har intagits av sparbanksinspektionen och styrelsen för svenska sparbanksföreningen. Däremot har styrelsen för norrländska sparbanksföreningen (sammanslutning av sparbanker i de fyra nordligaste länen) hävdat uppfattningen, att ortsombud böra anlitas av sparbankerna. Som en mindre långtgående åtgärd kan måhända ifrågasättas, att sparbankerna erhålla rätt att anlita ombud enbart för utlåningen, vilket skulle innebära mindre risker än att anlita ombud för både in- och utlåningen. För alt något skulle vara att vinna med en dylik anordning torde emellertid denna böra vara kombinerad med en sådan rätt till disposition av postsparbanks- m. fl. medel, som antytts i det föregående. Det skulle kunna innebära fördelar ur företagarnas synpunkt, om vid sidan av affärsbankerna även sparbankerna kunde ställa kredit till deras förfogande. I ett av 1935 års sparbankssakkunniga den 9 juni 1936 avgivet betänkande (SOU 1936: 25) har emellertid givits uttryck åt uppfattningen att, liksom det icke borde vara en uppgift för sparbankerna att till förvaltning mottaga industri- och handelsföretags medel, det lika litet ankomme på dem att åt sådana företag tillhandahålla mer eller mindre tillfälliga tillskott i driftskapital och långt mindre att bidraga till dylika företags finansiering med anläggningskapital eller över huvud att i dem investera allmänhetens medel, såvitt det icke skedde genom övertagande av fullgoda obligationer. Med en så restriktiv inställning, som kommit fram i detta uttalande, skulle det förefalla omöjligt att över huvud tänka sig någon medverkan från sparbankerna, då det gäller tillgodoseende av även mindre företagares kreditbehov. Emellertid torde det vara ovisst, om icke uttalandet i fråga snarare avspeglar en renodlad inspektionssynpunkt än uppfattningen inom de aktiva sparbanksmännens led. I varje fall torde man ej där vara benägen att avvisa en företagarkredit, såvida uppenbart betryggande intecknings- eller annan säkerhet erbjudes. Sparbankerna torde däremot icke vid prövning av fråga om kredit åt en företagare kunna, då tvekan kan råda om säkerhetens värde, bygga kre-

118 diten på en bedömning av vare sig det åsyftade företagets utsikter att bära sig eller de personliga kvalifikationerna hos företagaren. Om man ville öka sparbankernas möjligheter att grunda kreditgivning på sådana bedömningar (jämför vad ovan i fråga om affärsbankerna sagts om blankokrediter), skulle det under alla förhållanden vara nödvändigt att kringgärda dessa möjligheter inom trånga gränser eller eljest skapa garantier mot att sparbank iklädde sig alltför stora risker. I detta sammanhang kan det också finnas skäl att erinra om den i olika sammanhang diskuterade frågan om införandet av rätt för sparbankerna att mottaga medel å checkräkning och därmed också att använda motsvarande kreditform. Slutligen bör nämnas att, såsom framgår av de inledande siffersammanställningarna, viss kreditgivning till småföretagare utövats från statens sida, låt vara att denna varit obetydlig i jämförelse med den statliga långivningen till jordbruks- och bostadsändamål. För Norrlands del bör särskilt uppmärksammas den verksamhet på bland andra kreditväsendets område, som sedan något tiotal år med stöd av statsmedel bedrivits av företagarföreningarna i norrlandslänen.

P. M. ang. en inom riksräkenskapsverkets finansstatistiska byrå verkställd uppskattning av hur stor del av de egentliga statsutgifterna — med bortseende från fjärde huvudtiteln — under budgetåret 1938/39 som kunde anses falla på Norrland.

Inom riksräkenskapsverkets finansstatistiska byrå har, på därom under hand framställd begäran, för norrlandskommitténs räkning utförts en undersökning, avseende att ernå en uppskattning av huru stor del av statsutgifterna under ett budgetår som avse Norrland. Undersökningen har avsett förhållandena under sista förkrigsåret, alltså budgetåret 1938/39, och har av praktiska skäl begränsats till att avse de å driftbudgeten redovisade egentliga statsutgifterna med bortseende från fjärde huvudtiteln. När det gällt att finna godtagbara metoder för en sådan fördelning av de å riksstatsanslagen redovisade nettoutgifterna, varom här är fråga, hava självfallet i många fall svårigheter förelegat. En förutsättning för arbetet har varit, att detsamma i allmänhet skulle grunda sig på inom riksräkenskapsverket tillgängligt material och att sålunda särskilda uppgifter icke skulle infordras från utbetalande myndigheter. De metoder, som kommit till användning vid fördelningen, ha varit i stort sett följande: Då det utan vidare framgått, att ett anslag avsett ett rent lokalt ändamål, har nettoutgiften i sin helhet hänförts till Norrland respektive övriga Sverige. Exakt fördelning har skett i fråga om av länsstyrelserna utbetalade anslag. Av centrala förvaltningsmyndigheter utbetalade anslag hava fördelats exakt, i den m å n detta låtit sig göra med ledning av huvudböckerna eller bilagor till desamma. Där så icke varit fallet har en proportionell fördelning av utgifterna verkställts efter någon av följande metoder: a) Med ledning av tillgänglig officiell statistik har en fördelningsgrund framräknats. Ett sådant förfaringssätt har tillämpats i fråga om vissa anslag under femte huvudtiteln, avseende vissa sociala verk och inrättningar samt hälso- och sjukvården, vissa anslag under sjätte huvudtiteln, avseende väg- och vattenbyggnadsväsendet, samt vissa anslag under nionde huvudtiteln, framför allt avseende veterinärväsendet m. m. samt lanthushållning i allmänhet.

b) I fall, då annan lämplig fördelningsgrund ej ansetts praktiskt möjlig, har fördelning verkställts per capita med hänsyn till folkmängden vid utgången av 1938. Härvid har 17,8 procent av folkmängden befunnits hänförlig till Norrland. För exempelvis hela tredje huvudtiteln samt för kostnaderna för den centrala förvaltningen har annan fördelningsgrund ej ansetts komma i fråga, likaså i fråga om kostnaderna för den högre undervisningen, arkiv, bibliotek och museer, akademier m. fl. ändamål å kulturbudgeten. Resultatet av den sålunda verkställda utredningen återfinnes i nedanstående tablå. En jämförelse mellan de olika huvudtitlarna ger vid handen, att den på Norrland fallande andelen av den totala nettoutgiften å respektive huvudtitel skulle vara relativt lägst i fråga om åttonde huvudtiteln (15,5 procent) och relativt högst i fråga om andra huvudtiteln (20,5 procent). Den andel av samtliga egentliga statsutgifter — med bortseende från fjärde huvudtiteln — som enligt utredningen skulle falla å Norrland, utgör 17,s procent, vilket tal sammanfaller med det tal, som enligt vad förut nämnts anger den andel av folkmängden, som faller på de fem Norrlandslänen. Egentliga visningen

statsutgifter — för budgetåret

bortsett från fjärde huvudtiteln — enligt budgetredo1 9 3 8 / 3 9 med angivande av den del a v d e s a m m a s o m beräknats falla på Norrland.

I. Kungl. hov- och slottsstaterna II. Justitiedepartementet I I I . Utrikesdepartementet V. Socialdepartementet VI. Kommunikationsdepartementet V I I . Finansdepartementet V I I I . Ecklesiastikdepartementet IX. Jordbruksdepartementet X. Handelsdepartementet X I . Pensionsväsendet X I I . Oförutsedda utgifter X I I I . Riksdagen och dess verk m. m Summa egentliga statsutgifter utom fjärde huvudtiteln

Nettoutgift enligt budgetredovisningen Milj. kronor

Härav har å Norrland beräknats falla Milj. kronor-

1,8

0,3 3,3 1,5

16,2 8,3

314,1 138,4 66,6 231,0 109,2 32,6 58,8

61,6 23,1 11,0 35,7 20,3

6,3 5,0

1,1 1,0

988,9

175,6

0,2

10,5

Stockholm, riksräkenskapsverkets finansstatistiska byrå den 31 oktober 1945. Bertil

Ehnbom.

Skyddstullarnas

innebörd för Norrlands

del.1

I. A l l m ä n t oni tullsystemet. Undersökningens syfte m. m. Det nuvarande svenska tullsystemet går som bekant tillbaka till tiden omkring 1890, då genom några riksdagsbeslut (framförallt 1888) Sveriges korta frihandelsperiod fick sin avslutning i och med väsentliga höjningar av redan existerande och tillkomsten av en rad nya tullar. Under årens lopp ha sedermera många ändringar företagits i det sålunda för 60 år sedan införda tullsystemet. Den nuvarande tulltaxan härrör från 1911 (en omfattande teknisk revision företogs 1929, varför den bär detta årtal). Det torde böra uppmärksammas, att man för motverkande av 1930-talets jordbrukskris tillgripit andra åtgärder än tullar samt att denna nya agrarprotektionism om ej till syftet så dock i fråga om medlen i mycket tjänat som förebild vid tillskapandet av krigs- och efterkrigstidens allmänna import- och marknadsregleringar. Härigenom har tullsystemet kommit att skjutas i bakgrunden — för måhända avsevärd tid framåt — såsom regulator för näringslivet, samtidigt som dess funktion som statlig inkomstkälla framträtt klarare. Flertalet av de tullar, som omhägna det svenska näringslivet, utgöras av skyddstullar, d. v. s. de ha tillskapats i det huvudsakliga syftet att skydda sådana grenar av näringslivet, som man ansett icke kunna hävda sig på den inhemska marknaden i konkurrens med utlandets med lägre framställningskostnader arbetande producenter. Beträffande vissa tullar har emellertid det fiskaliska intresset redan från början varit det primära; dessa s. k. finanstullar falla principiellt utom ramen för denna undersökning, ehuru de ej helt frånskilts vid de utförda beräkningarna. Det svenska tullsystemet avser alltså att vara ett skydd och stöd för hemmamarknadsindustrien och andra näringsgrenar, som anses — eller vid tidpunkten för resp. tullars genomförande ansågos — vara i behov av ett dylikt skydd. Det behöver icke närmare utvecklas, att sådana närings1 Denna sammanställning utgör ett utdrag ur en undersökningspromemoria, som på norrlandskommitténs kansli utarbetats av numera aktuarien E. Swedborg.

122 grenar, vilkas alster äro föremål för export, icke kunna dra samma fördel av ett skyddstullsystem som näringar arbetande för hemmamarknaden. Man kan vanligtvis förutsätta, att på en bestämd enhetlig marknad, här alltså närmast Sverige, en viss vara saluföres till ungefär samma pris vare sig den härstammar från utlandet eller har framställts inom riket. Tillkomsten och fortbeståndet av en tull på ifrågavarande produkt innebär, att den svenske tillverkaren har en större framställningsmarginal att röra sig med vid utbudet på den svenska marknaden än hans utländske konkurrent. Storleken av denna merinarginal kan växla (utnyttjandegraden av tullskyddet skall senare diskuteras) och motsvarar maximalt tullens höjd. Den inhemska tillverkaren erhåller tack vare tullen en premie, i fortsättningen även betecknad som tullinkomst (väl att skilja från begreppet tulluppbörd, jfr det efterföljande), som ger honom möjlighet att bättre honorera de produktionskrafter, som tagits i anspråk för varans framställning, än om tullen icke existerat och den inhemska prisnivån för produkten alltså legat lägre. Denna tullinkomst, som producenten sålunda kan tillgodoräkna sig, måste givetvis betalas av köparna av produkten i fråga, d. v. s. av konsumenterna. För dessa blir tullen alltså en belastning, de ha, annorlunda uttryckt, att bära en tullbörda av (åtminstone teoretiskt) samma storlek som producentens tullinkomst för samma vara. Härvid har bortsetts från tulluppbörden å importvaror, vilken betalas av importören men av denne övervältras på konsumenten, och alltså för denne senare känns som en tullbörda. Den del av tullbördan, i vidare mening, som motsvarar tulluppbörden, lämnas tills vidare utanför resonemanget, vilket därför kommer att avse tullbördebegreppet i dess snävare mening. Då konsumenterna — för att återupptaga den nyss påbörjade tankegången — samtidigt äro producenter, måste tullen medföra en belastning i form av ökade produktionskostnader (höjt lönekonto) för de fack, vari de verka. Om tullskyddet omfattar en rad näringsgrenar, såsom ju är fallet med det svenska, måste tydligen uppkomma en mängd fall där producenten visserligen kan tillgodogodoräkna sig vissa tullinkomster men även har att bära en tullbörda. Tullsystemets verkningar kunna, som härav förstås, bli synnerligen invecklade och det kan ibland vara svårt att avgöra, huruvida en produktionsgren drar fördel eller har övervägande nackdelar av tullsystemet. Så mycket är emellertid utan vidare givet, att sådana näringsgrenar, som icke åtnjuta förmånen av tullskydd (och vilka näringsgrenar vanligtvis samtidigt äro huvudsakligen eller åtminstone i hög grad inriktade på utländska marknader) äro förhållandevis tyngst belastade av tullarna och alltså i sista hand fä svara för att tullskyddet fyller sin funktion som stöd åt vissa andra näringar. Även om tullsystemets verkningar på näringslivet, som redan sagts, äro mycket komplicerade, står det sålunda fast, att tillkomsten och fortbeståndet av ett tullsystem medför att vissa närings- eller produktionsgrenar pre-

mieras på bekostnad av andra. / den mån de av tullarna gynnade missgynnade produktionsgrenarna förete en olikartad lokalisering, det berättigat att tala om tullsystemets regionala verkningar.

resp. synes

När i det följande göres ett försök att klarlägga tullsystemets regionala verkningar med särskild hänsyn till Norrland, disponeras undersökningen på två avdelningar, den förra avseende industriproduktionen (varvid undantag dock göres för den industriella livsmedelsproduktionen) samt den senare avseende all produktion av livsmedel (vare sig slutprodukten färdigställes vid industriföretag eller går mera direkt från producent till förbruk a r e ) . Som undersökningsår har i fråga om industriproduktionen valts 1938 (sista förkrigsåret) och beträffande livsmedelsproduktionen av utredningspraktiska skäl 1937/38 och 1936/40. Underlaget för undersökningens förra del är väsentligen industristatistiken, medan den senare delen framförallt bygger på L. Juréens för 1942 års jordbrukskommittés räkning utförda undersökning Jordbruksproduktionen och Sveriges försörjning med livsmedel. 1 Då den tryckta industristatistiken icke lämnar någon fullständig redovisning av produktionens regionala fördelning, har det varit nödvändigt att hämta ett ganska omfattande siffermaterial från de till grund för den publicerade statistiken liggande råtabellerna och därefter bearbeta detta material speciellt för denna undersökning. Besultatet av Juréens utredning har däremot förelegat i ett för undersökningen mera direkt användbart skick. Det i det följande presenterade siffermaterialet innefattar endast värdetal; några kvantitetsuppgifter lämnas sålunda i allmänhet icke. En väsentlig fördel med att samtliga produktionssiffror uttryckas i krontal ligger däri, att metoden möjliggör en totalöverblick, som eljest icke skulle stå att få. Det har dock berett vissa svårigheter att uttrycka livsmedelsproduktionen i en prisnivå jämförbar med industristatistikens avsaluvärde. Där så kunnat ske har i fråga om livsmedelsproduktionen begagnats industristatistikens å-priser, även där Juréens produktionssiffror kommit till användning. Vid beräkningarna har så långt det varit möjligt följts den principen, att hänsyn endast borde tagas till färdigprodukter och icke till alster på ett tidigare stadium i produktionsprocessen (undantag har givetvis skett i fråga om råvaror och halvfabrikat, som huvudsakligen eller till större delen bli föremål för export såsom exempelvis järnmalmen och pappersmassan). Detta har skett för att undgå dubbelräkningar. Rena importvaror, varmed menas varor, som icke tillverkas inom landet, ha uteslutits från undersökningen utom i sådana fall, där de tillhöra en och samma avgränsningsbara varugrupp som närbesläktade alster av inhemsk produktion. I själva verket bli uteslutningarna ej särskilt talrika, bland dem märkas emellertid främst kolonialvaror. 1

Ifrågavarande undersökning föreligger f. n. (hösten 1948) i korrektur och manuskript.

124 II. Industriproduktionen och tullarna. 1. Industriproduktionens lokalisering. Tullskydds- och frihandelsindustrier. Såsom ett första led i föreliggande undersökning har utretts förekomsten av olika industrier i Norrland. I enlighet med undersökningens syfte har därvid skilts mellan frihandelsindustrier och tullskyddsindustrier, vilka begrepp icke tarva någon förklaring. Besultatet av utredningen på denna punkt presenteras i tabell 1, vilken utgör en översiktstabell, baserad på här ej återgivna särtabeller för de stora industrigrenarna malmbrytning och metallindustri, jord- och stenindustri etc. Tabell 1. Salutillverkningsvärdet inom svensk industri (utom livsmedelsindustri) år 19381. Produktionens absol Lita värde

Produktionens relativa värde

Riket, milj. kr.

Norrland, milj. kr.

Norrland i % avriket

Riket, kr pr capita

Norrland, kr pr capita

Norrland i % av riket

Frihandelsindustrier: Exportkvot 0— 25 % . . t 25— 50 % . . 50— 75 % . . » 75—100 % . .

362,3 234,0 324,9 803,8

20,9 70,7 89,4 521,0

5,8 30,2 27,5 64,8

57: 42 37: 09 51:49 127:40

18: 63 63: 04 79:71 464: 33

32,4 170,0 154,8 364,5

Summa

1 725,0

702,0

40,7

273: 40

«25:71

22«,9

1 965,5 1 414,9 177,1 15,5

104,9 105,7 4,4

5,3 7,5 2,5 0,0

311:53 224: 26 28:07 2:46

93: 50 91: 20 3:89

30,0 42,0 13,9 0,0

3 573,0

215,0

6,0

586: 32

191:59

33,8

5 298,0

917,0

17,3

839: 72

817:30

97,3

67,1

23,4

34,7

67,4

23,4

34,7

Tullskyddsindustrier: Exportkvot 0— 25 %. . • 25— 50 % • • » 50— 75 % . . 75—100 % . . Summa .Samtliga industrier: Därav tullskyddsindustrier, % 1

Procenttalen i tabellen ha beräkt ats med t nvändande av oavkr rtade värc etal (uttryckta i 1 000-tal kronor).

Industristatistiken av år 1938 omfattar inalles 1 256 (varu-)positioner. Livsmedelsindustrien (som icke behandlas här utan under III tillsammans med annan livsmedelsproduktion) upptager härav 133 positioner. Helt uteslutna från undersökningen äro kraft-, belysnings- och vattenledningsverk samt sådana positioner, som avse reparationer o. d. Undersökningen beträffande industriproduktionens lokalisering har genom dessa uteslutningar kommit att omfatta ca 1 100 varupositioner, vilka i sin tur sammanförts i 67 enhetliga grupper. Härvid har den i industriberättelsen tillämpade uppdelningen på undergrupper följts nära "nog helt. Den i tabell 1 förekom-

125 mande grupperingen efter exportens andel av produktionen har företagits på grundval av en arbetstabell med materialet fördelat på nyssnämnda 67 grupper. I och för fördelningen efter exportkvot har totalvärdet av produktionen inom var och en av de ifrågavarande varugrupperna sammanställts med ur handelsstatistiken hämtade exportsiffror för motsvarande grupper. Då handelsstatistikens exporttal avse värdet vid gränsen och alltså bl. a. inkludera kostnaderna för transporter inom landet, äro de båda värdeserierna ej fullt jämförbara utom i vissa speciella fall, nämligen när den svenska varan, såsom i fråga om pappersmassa, på tillverkningsorten lastas på båt f. v. b. till utländsk hamn. En motsatt ytterlighet möter man i järnmalmen, vars specifika exportvärde ligger ej mindre än 30 procent över »fabrikationsvärdet» (18:70 resp. 14:30 kr./ton). I fråga om den inhemska järnmalmen har räknats med export- i stället för »fabrikationsvärde» per viktsenhet vid sammanställningen med exporten. — Med salutillverkningsvärdet (eller fabrikationsvärdet) förstås försäljningsvärdet från fabrik fritt banvagn eller fartyg, med fråndragen rabatt men inräknat emballerings- och andra försäljningskostnader. Det för tabellens upprättande valda tillvägagångssättet har medfört, att ett mindre antal fullbelagda produkter kommit att räknas såsom framställda inom frihandelsindustrien och vice versa. Gränsen har emellertid dragits så snävt, att härigenom uppkommande inadvertenser icke kunna förrycka undersökningens resultat (så snart inom en varugrupp de tullbelagda varornas värde utgjort mer än ca 2 procent av totalvärdet, har uppdelning på tullskydds- och frihandelsindustrier skett). Tabell 1 visar, att den svenska industriproduktionen (med undantag av livsmedelsindustrien m. m.) år 1938 hade ett totalvärde av 5 298 milj. kronor, varav 917 milj. kronor eller 17,3 procent falla på Norrland. Totala värdet av i 1938 års industriberättelse redovisad produktion (exkl. livsmedelsproduktion) utgör 5 783 milj. kronor, varför de förut omnämnda uteslutningarna endast representera 485 milj. kronor eller 9,1 procent av det här redovisade totalvärdet. Man bör emellertid hålla i minnet, att industristatistiken ej redovisar småindustri och hantverk, varför det verkliga produktionsresultatet ligger icke oväsentligt högre än vad den anförda totalsiffran utvisar. Per capita motsvara nyssnämnda värdesiffror för produktionen 840 resp. 817 kronor, vilket betyder att den norrländska produktionen relativt sett skulle endast med några få procent understiga riksmedeltalet. Detta kan synas rimma illa med det eljest vedertagna påståendet om Norrlands underindustrialisering. Emellertid får man vid bedömandet av de nyss anförda relationstalen hålla i minnet, för det första att däri icke ingår någon som helst produktion av livsmedel, samt för det andra att småföretagen över huvud äro utanför. Till detta kan för det tredje tilläggas, att, som i viss mån skall framgå av det följande, Gävleborgs län har en mycket väl utvecklad industri (ifrågavarande län kan i själva verket betecknas som

126 överindustrialiserat, om riksmedelproduktiviteten tages som måttstock), vilket verkar höjande på norrlandssiffrorna. Härtill bör måhända för det fjärde påpekas, att man, i den mån vid en jämförelse rörande industrialiseringsgraden tages antalet industriarbetare som måttstock, erhåller en för Norrlands del i någon mån missvisande bild, då den stora kåren av skögsoch flottningsarbetare härvid faller utanför. Slutligen får man hålla i minnet, att det som främst karakteriserar Norrlands industri är dess ensidighet med stor produktion på vissa områden men mycket obetydlig sådan på andra. Om man sålunda, med de starka reservationer, som ligga i de nyss anförda påpekandena, ur viss synpunkt får anse den norrländska industrien ligga ej alltför illa till vid en jämförelse med förhållandena i allmänhet i riket, blir bilden en helt annan om man undersöker, i vilken utsträckning tullskyddade industrier äro representerade i Norrland. Av riksproduktionen enligt tabell 1, förut angivna 5 298 milj. kronor, härröra 3 573 milj. kronor eller 67,4 procent från tullskyddsindustrier. Tullskyddsgraden för riket i sin helhet ligger sålunda vid 2/3. Av Norrlands produktion med ett totalvärde av 917 milj. kronor äro däremot endast 215 milj. kronor eller drygt 23 procent härrörande från tullskyddsindustrier, medan alltså över 3 /4 av den norrländska industrien är utan tullskydd. Norrlands tullskyddsgrad utgör blott tredjedelen av rikets (det bör här anmärkas, att vid den slutliga bedömningen av tullskyddsgraden även måste tagas hänsyn till tullskyddets höjd inom olika industrigrenar; denna fråga behandlas senare). Förhållandet att Norrland kännetecknas av en låg tullskyddsgrad sammanhänger givetvis med den norrländska industriens speciella och ensidiga struktur med inriktning på utländska marknader. Av produktionsresultatet inom landets frihandelsindustrier, 1 725 milj. kronor, svarar Norrland för ej mindre än 702 milj. kronor eller 41 procent. I särskilt hög grad är Norrland överrepresenterat i den grupp av frihandelsindustrier, där exportkvoten överstiger 75 procent. Inom denna grupp, i vilken ingå bl. a. järnmalm och pappersmassa, svarar Norrland för bortåt */s av hela rikets produktion. Inom gruppen med exportkvoten understigande 25 procent däremot, alltså i främsta rummet på hemmamarknaden arbetande frihandelsindustrier (med en tillverkning ofta av sådan karaktär, att utländsk konkurrens ej är aktuell) är Norrland sämre företrätt. Om man ak gör motsvarande analys beträffande tullskyddsinclustrierna, så finner man där, att av hithörande riksproduktion med ett värde av 3 573 milj. kronor blott 215 milj. kronor kommer på Norrland eller per capita 566 resp. 192 kronor; landsdelens relativa produktivitet motsvarar hår endast tredjedelen av riksmedeltalet. Emellertid förtjänar här riktas uppmärksamheten på den förekommande ej helt obetydliga storleken av visserligen tullskyddad men ändock på export inriktad produktion.

127 Betraktar man siffrorna för de särskilda industrigrupperna, finner man till en början, att Norrland inom den vittomfattande gruppen malmbrytning och metallindustri, sammanlagt representerande ett salutillverkningsvärde i landet av 2 435 milj. kronor, är något underrepresenterat med sina 387 milj. kronor (386 resp. 345 kronor per capita). Emellertid sammanhänga de förhållandevis höga talen för Norrland nästan helt med malmbrytningen, inom vilket område landsdelen svarar för mer än hälften av riksproduktionen med försäljningen inriktad på export. Inom metallindustrien är Norrland i sin helhet svagt företrätt, vilket kommer till synes på så sätt att tillverkningen av tullskyddade alster där endast motsvarar 112 kronor per capita mot 296 kronor för landet i dess helhet. Den i Norrland förekommande metallindustrien är för övrigt i huvudsak koncentrerad till Gävleborgs län (det bör observeras, att undersökningen avser år 1938, alltså en tidpunkt före tillkomsten av Norrbottens järnverk). Vid sidan av bergshanteringen och metallindustrien intager jord- och stenindustrien en blygsam plats inom svenskt näringsliv med ett salutillverkningsvärde av 261 milj. kronor, alltså endast något över tiondelen mot vad som presterades inom föregående grupp. Den svenska jord- och stenindustrien är i hög grad inriktad på hemmamarknaden. Norrland är inom gruppen starkt underrepresenterat med ett percapitavärde av 71/2 kronor mot 41 kronor för riket i medeltal. Den svenska trävaruindustriens nordliga belägenhet får sitt uttryck i att av en riksproduktion med ett värde av 503 milj. kronor, Norrland svarar för 167 milj. kronor eller ungefär tredjedelen (79 kronor resp. 149 kronor per capita). När det gäller snickeriarbeten, alltså tullskyddade färdigprodukter, är dock Norrland något underlägset riket i övrigt. Pappersfabrikationen och den grafiska industrien äro sammanfattade i en grupp, vilket ur analyssynpnnkt är mindre givande, då de två undergrupperna äro mycket olikartat företrädda i Norrland och i övriga riket. Den förhållandevis stora produktionen i Norrland på hithörande område, 311 milj. kronor av rikets 899 milj. kronor, avspeglar givetvis pappcrsmassetillverkningens koncentration till Norrland. Den grafiska industrien är huvudsakligen knuten till de större städerna, främst Stockholm, och är av närliggande skäl inriktad på hemmamarknaden, medan däremot pappersmassan och även i viss mån papper tillhör våra främsta exportartiklar. Den svenska textil- och beklädnadsindustrien är nästan helt inriktad på hemmamarknaden, och av dess produktvärde, 671 milj. kronor, komma endast 17 milj. kronor eller 2,5 procent på Norrland (därav nästan allt på Gävleborgs l ä n ) . Räknat per capita komma på riket i dess helhet 106 kronor och på Norrland 15 kronor. Textil- och beklädnadsindustrien är den mest typiska hemniamarknadsindustrien av de hittills behandlade stora industrigrupperna och är praktiskt taget helt omgärdad av tullar. Vad nu sagts om textil- och beklädnadsindustrien gäller i väsentlig mån

128 även läder-, hår- och gummivaruindustrierna, om vilken grupp dock gäller, att dess produktionsvärde endast utgör 243 milj. kronor eller drygt tredjedelen av den förra gruppens. Den kemisk-tekniska industrien är en ur skilda synpunkter mycket heterogen grupp. Av dess sammanlagda produktionsvärde, 287 milj. kronor, kommer drygt hälften på tullskyddsindustrier. Vissa grenar äro i ganska hög grad inriktade på export. Norrland är med ett produktionsvärde av 18,5 milj. kronor starkt underrepresenterat, dock icke i samma höga grad som beträffande de två närmast föregående stora industrigrupperna. 2. Beräkning av maximal tullinkomst och tullbörda. När i det föregående konstaterats, att tullskyddsgraden för den norrländska industriens vidkommande utgör ungefär tredjedelen av riksmedeltalet, har underförståtts, att tullskyddet är av ungefär samma höjd för samtliga tullskyddade industrigrenar. Så är emellertid ingalunda fallet. De nominella tullsatserna variera ganska avsevärt olika produktgrupper emellan, och även inom dessa grupper förekomma ibland betydande variationer, alldeles oavsett huruvida tullsatserna utnyttjas mer eller mindre effektivt (till vilken fråga det blir anledning att å t e r k o m m a ) . Det svenska tullsystemet är i tekniskt hänseende uppbyggt på såväl specifika tullar, d. v. s. tullsatser angivna i förhållande till viktsenhet av varan, som värdetullar. 1 En exakt beräkning av tullinkomstens och tullbördans storlek förutsätter en mycket omständlig och tidsödande genomgång av handels- och industristatistikens alla varunummer med samtidigt anlitande av tulltaxan. Ett dylikt tillvägagångssätt har här icke tillämpats och får för övrigt anses vara överflödigt med tanke på undersökningens vidare uppläggning; beräkningen av den faktiska tullinkomstens och tullbördans sannolika storlek måste av naturliga orsaker bli osäker, varför vissa approximationer i det närmast föregående ledet få anses försvarbara. Beräkningarna av den maximala tullinkomst (och motsvarande tullbörda), som skulle uppkomma vid fullständigt utnyttjande av det nominella tullskyddet, har tillgått på så sätt, att först uträknats de procentuella tullsatserna varugrupp för varugrupp (förut omnämnda 67 grupper). Detta har skett med tillhjälp av handelsstatistiken, vilken redovisar tulluppbörden under de olika varupositionerna. De procentuella tullsatscrna ha erhållits genom division av tull uppbörden med importvärdet inkl. tull. Det har härvid bl. a. framgått, att textil- och beklädnadsindustrien åtnjuter det kraftigaste tullskyddet med tullsatserna liggande i genomsnitt något under 20-procentstrecket. För metallindustriens alster ligga tullsatserna i medel1 Det bör anmärkas, att de specifika tullarnas relativa betydelse växlar med fluktuationerna i varuprisnivån och att dessa tullar alltså under en prisstegringsperiod som den innevarande i realiteten blir föremål för en sänkning. Värdetullarnas relativa betydelse röner däremot icke påverkan av förskjutningar i prisnivån.

129 tal vid 10 procent. Inom övriga industrigrenar växla tullsatserna kraftigare från varugrupp till varugrupp än inom de två nu nämnda grupperna. 1 De procentuella tullsatser, som sålunda framräknats, hänföra sig till år 1938, och en beräkning avseende ett annat år torde ge vissa avvikelser beroende på importens sammansättning. Vidare bör anmärkas, att importen av tullskyddade produkter icke är likformigt sammansatt med den inhemska produktionen inom de redovisade varugrupperna. Allt detta gör, att de framräknade procentuella tullsatserna endast kunna göra anspråk på approximativ riktighet samt att de äga giltighet endast för den period, för vilken de framräknats. Det torde emellertid få anses försvarbart att använda ifrågavarande procentuella tullsatser vid de summariska beräkningar rörande tullinkomst och ttillbörda, som utföras i det följande. Vid en beräkning av maximal tullinkomst kunna två skilda metoder tilllämpas. Av dessa innebär den ena (metod I), att de framräknade tullsatserna appliceras på den totala inhemska produktionen, medan enligt den andra (metod II) tullsatserna appliceras på den inhemska konsumtionen av i landet tillverkade varor. Den senare metoden torde få anses mest korrekt, om man förutsätter, att exporten av tullskyddade produkter måste ske till reducerade priser i förhållande till utbudet på hemmamarknaden; h u r härmed förhåller sig kan emellertid icke sägas utan en omfattande undersökning. Den maximala fullbordan erhålles genom att de procentuella tullsatserna appliceras på konsumtionen i fråga om resp. varugrupp. Resultatet av de på beskrivet sätt gjorda beräkningarna av tullinkomst och tullbörda har sammanställts i tabell 2. Om man först betraktar den del av tabell 2, i vilken tullinkomsterna återges, må till en början a n m ä r k a s att den totala tullinkomsten för hela riket (enligt metod II, vilken getts företräde, då den i varje fall icke lämnar för höga tullinkomstsiffror) faller på den del av den inhemska produktionen, som stannar inom landet. Rikstullinkomsten utgör alltså ett och samma belopp som tullbördan å inhemska varor för hela riket. Vid en analys av den maximala tullinkomstens regionala fördelning må först påvisas, att Norrlands andel av den totala tullinkomsten utgör ca 20 milj. kronor av 370 milj. kronor eller 5,4 procent. Per capita blir detta 17: 74 kronor resp. 58: 72 kronor. Den maximala tullinkomst, som enligt de utförda beräkningarna tillföres Norrland, utgör alltså per capita räknat knappt tredjedelen av tullinkomsten i medeltal för hela riket. Utföres samma jämförelse mellan Norrland å ena sidan samt övriga delar av riket å den andra sidan, finner man relationen 26,3 procent. Minst är Norrlands andel av tullinkomsterna i vad gäller alster från textil- och beklädnadsindustrien, för vilken motsvarande rela1 Uppgifterna avse förhållandena före kriget (1938). Under den efterföljande tiden kunna förskjutningar i de procentuella tullsatscrnas storlek ha skett (jfr föregående not).

9—817284

130 tion utgör (—-— = ) 11,7 procent. Endast i fråga om trävaruindustrien kan redovisas ett för

Norrlands

del gynnsamt

relationstal,

nämligen

[ —:

= j 121,0 procent. För övriga industrigrupper hänvisas till tabellen.

Tabell

2. Maximal

tullinkomst o e h tullbörda beräknade (exkl. livsmedel) år 1 9 3 8 . Tullinkomst (enligt metod II)

Industrigren

Absoluta tal (milj. kr) Malmbrytn. o. metallindustri Jord- o. stenindustri. . . Trävaruindustri Pappers- o. grafisk industri Textil- o. beklädnadsin dustri Läder-, hår- o. gummiv. industri Kemisk-teknisk industri. Samtliga

Samtliga Norrland i % av riket. . . |

industriproduktionen

Tullbörda (hela riket) A importe\ inhemska rade varor varor (tulluppb.)

Riket

Norrland

Övriga riket

139,2

9,1 0,4 4,2 1,0

130,1 16,5 16,0 27,5

64,9 5,2 0,8 2,1

139,2 16,9 20,2

204,1 22,1 21.0 30,6

107,0

44,2

109,7

153,9

36,0 17,4

9,1 7,9

37,2 18,7

46,3 26,0

330,5

184,2

370,4

504,6

16,9 20,2 • 28,5 109,7

37,2 18,7 370,4

Norrland i % av riket. Relativa (al (kr per capita) Malmbrytn. o. metallindustri Jord- o. s t e n i n d u s t r i . . . Trävaruindustri Pappers- o. grafisk industri Textil- o. beklädnadsindustri Läder-, hår- o. gummiv industri Kemisk-teknisk industri. .

1,2 1,3 19,9

Tolal

(5,4)

22:07 2:68 3:21 4:52

8:11 0:36 3:74 0:89

25:08 3: 18 3:09 5:30

10:29 0:83 0: 12 0:33

22: 07 2:68 3:21 4:52

32: 36 3:51 3:33 4:85

17:39

2:41

20:59

7:00

17: 39

24: 39

5:89 2:96

1:07 1:16

6: 94 3:36

1:11 1: 26

5:89 2: 96

7: 33 4:22

58: 72

17:74

Ii": 54

21:27

58: 72

79:99

(30,2)

Under rubriken tullbörda i tabell 2 återfinner man uppgifter dels om storleken av den faktiska tulluppbörden för ifrågakommande varuslag, dels om den å inhemsk produktion belöpande maximala tullbördan och dels vad som i tabellen betecknats som total tullbörda ( = summa av de två förut nämnda delposterna). Eftersom tullbördan under förutsättning av en jämnt fördelad konsumtion måste drabba konsumenterna lika över hela landet har någon uppdelning på olika landsdelar här icke företagits. Den totala tullbördan (bortsett fortfarande från vad som belöper på livsmedel etc.) utgör enligt tabellen maximalt 505 milj. kronor eller 80 kronor per

131 capita under det behandlade året. Av det förra beloppet kominer drygt 370 milj. kronor eller nära s/« på alster av inhemskt ursprung eller hemmatillverkning, medan återstående 134 milj. kronor motsvarar den faktiska tulluppbörden. Av den tullbörda, som beräknats på inhemska varor — 370 milj. kronor — faller 139 milj. kronor eller nära 38 procent på (malmbrytningen och) metallindustrien samt 110 milj. kronor eller 30 procent på textil- och beklädnadsindustrien. På de nu nämnda grupperna tillsammantagna komma 249 milj. kronor eller nästan exakt 2/3. På de återstående fem grupperna faller alltså 1 / 3 av tullbördan. Nästa steg i undersökningen blir att reducera tullinkomsterna med tullbördan, varigenom erhålles ett mått på storleken av den slutliga »tullbelastningen» eller vinsten av tullsystemet (»tullvinsten»). Gången av beräkningarna av »tullbelastningen» resp. »tullvinsten» torde framgå av följande tablå; i denna ha talen i kolumnerna 7, 8 och 9 erhållits genom att från talvärdena i kolumnerna 1, 2 och 3 dragits talen i kolumnerna 4, 5 resp. 6. Uppdelningen på de tidigare särredovisade industrigrupperna har här frångåtts på grund av beräkningarnas approximativa karaktär. Tulluppbörden har lämnats utanför. Tullinkomst (enl. metod II)

Milj. kr Kr/capita

Tullbörda (exkl. tulluppbörd)

»Tullvinst» (-|-) resp. »tullbelastning. (—)

_., Riket

Norrland

Övriga riket

Riket

Norrland

Övriga riket

Riket

370,4 58:72 (1)

19,9 17:74 (2)

350,5 67:54 (3)

370,4 58:72 (4)

65,9 58:72 (5)

304,5 58:72 (6)

± 0 , 0 —46,0 + 46,0 ± 0 : 0 0 —40: 98 + 8:82 (8) (7) (9)

Norrland

Övriga riket

De tal i tablån, som kunna sägas utgöra beräkningarnas slutresultat i vad avser den slutliga »tullbelastningens» (»tullvinstens») maximala storlek, ha inramats. På riket i dess helhet kommer givetvis varken någon »tullbelastning» eller »tullvinst» (tulluppbörden är utanför beräkningarna), vilket visar sig i tablån på så sätt att talen i kolumn 7 äro + 0. På Norrland kommer en slutlig »tullbelastning» av 46 milj. kronor (40: 98 kronor/capita) medan rikets övriga delar krediteras en slutlig »tullvinst» av exakt samma storlek (men endast 8: 82 kronor/capita). Det angivna beloppet av 46 milj. kronor kan om man så vill betecknas som en från landets sydligare delar på Norrland övervältrad tullbörda. Slutligen kan här nämnas, att av den övervältrade tullbördan drygt en tredjedel belöper på textil- och beklädnadsartiklar samt ungefär lika mycket på alster från metallindustrien; övriga fem produktionsgrenar svara för resten. Det kan även omtalas, att i fråga om trävaruprodukter Norrland övervältrar en (mindre) tullbörda på övriga delar av riket.

132 I I I . Livsmedelsproduktionen o c h tullarna 1 . I det följande upptages till behandling produktionen av livsmedel. Vissa anmärkningar om det härvid använda materialet ha gjorts under I, vartill hänvisas. Här må ytterligare omnämnas, att all livsmedelsproduktion icke innefattas i undersökningen; undantagna äro främst spritdrycker, viner, maltdrycker samt tobaksfabrikat, d. v. s. främst under statsmonopol fallande njutningsmedel. Vidare märkas kaffe och kryddor samt den i industristatistiken något oegentligt till livsmedelsindustrien förda gruppen kraftfoder. Ej heller konsumtionsmjölk har medtagits. Av olika skäl, vilka icke torde närmare behöva utvecklas, kunna ifrågavarande produkter (möjligen med undantag för mjölk) anses falla utanför undersökningens ram. Framställningen nedan följer i stort sett samma disposition som i fråga om industriprodukter. Den inhemska livsmedelsproduktionen har som bekant sin tyngdpunkt förlagd till landets södra delar, vilket även framgår av tabell 3. Denna tabell utgör i viss mån en motsvarighet till tabell 1, ehuru den gruppering efter exportprocent, som där företagits, här är onödig, då exporten icke i något fall överstiger 25 procent av den inhemska produktionen.

Tabell 3. Produktionsvärdet inom jordbruk oeh viss livsmedelsindustri omkring år 1938.

a) Absoluta lal (milj. kr) Riket Norrland i % av riket b) Relativa tal (kronor per capita) Riket Norrland i % av riket

Vegetabilier1 (1936/40)

Animalier2 (1937/38)

Summa jordbruksprodukter

Andra livsmedel3 (1938)

Samtliga livsmedel

325,3 13,fi 4,2

724,4 65,0 9,0

1 049,7 78,6 7,5

151,7 5,fi 3,7

1 201,4 84,2 7,0

51: 55 12: 11 23,5

114:83 57:92 50,4

166:38 70:03 42,1

24: 01 5:01 20,8

190:42 75:04 39,4

1 Vete, råg, korn, havre, potatis och socker. Uppgifterna avse endast de kvantiteter av nämnda varuslag, som gått till mänsklig konsumtion. 2 Kött, fläsk, smör, ost och ägg. 3 Margarin, konserver, chokladvaror m. m. samt diverse näringsämnen.

1 Man kan diskutera om den del av livsmedelsproduktionen, som innefattar jordbruksalster i gängse mening, bör medtagas i undersökningen. Jordbruksregleringen har skjutit betydelsen av livsmedelstullarna i bakgrunden och i viss mening kommit den i föreliggande undersökning behandlade frågeställningen att te sig inaktuell. Något försök har emellertid ej gjorts att verkställa någon motsvarande undersökning rörande prisregleringarnas regionala verkningar.

133 Av den i tabell 3 redovisade livsmedelsproduktionens totalvärde, 1 201 milj. kronor, komma 84 milj. kronor eller 7,0 procent på Norrland. Per capita räknat motsvara de nu anförda produktionssiffrorna 190:40 resp. 75: 04 kronor. Den norrländska siffran utgör 39,4 procent av rikssiffran. Medan den norrländska produktionen per capita i fråga om vegetabilier endast utgör 23,5 procent av motsvarande värde för hela riket, stiger siffran för animalier till 50,4 procent. För andra livsmedel än jordbruksprodukter gäller siffran 20,s procent. I fråga om beräkningen av maximal tullinkomst å andra livsmedel än jordbruksprodukter i gängse mening har tillvägagångssättet varit detsamma som för övrig industriproduktion. Beträffande jordbruksprodukterna ha tillämpats vissa metodiska förenklingar. Sålunda har tullbördan beräknats å hela den inhemska konsumtionen av jordbruksprodukter (dock endast vad som använts som människoföda). Detta innebär, att tullbördesiffrorna inkludera tulluppbörden, vilket dock har nämnvärd betydelse endast för vete. Vidare har antagits, att det icke förekommit export till främmande länder av alster av norrländskt jordbruk. I likhet med tidigare har förutsatts, att den norrländska konsumtionen motsvarar Norrlands andel av rikets befolkning. Beräkningen av de procentuella tullsatserna har i fråga om jordbruksprodukterna skett mera exakt än beträffande industrialstren i det föregående; tulltaxan har nämligen kommit till direkt användning. Det må nämnas, att oaktat de använda procentuella tullsatserna för spannmål äro satta i relation till mjölvärdet, vid tullinkomstberäkningarna utgåtts från de specifika tullarna på spannmål och ej på mjöl. Mjöltullen är nämligen ganska avsevärt högre än spannmålstullen, och då någon nämnvärd mjölimport ej förekommer, har det ansetts riktigast att beräkna tullinkomst etc. med utgångspunkt från spannmålstullen. I fråga om margarin redovisas en mycket hög tullsals (räknat på fabrikationsvärdet exkl. accisen). Då det å priori synts mindre troligt, alt ttillskyddet med hänsyn till denna produktions säregna ställning (anpassning av hemmamarknadspriset till smörpriset genom uttagande av accis) skulle tillföra margarinfabrikerna någon nämnvärd tullinkomst, även om konsumenterna ha att bära en tullbörda, har margarinet uteslutits ur här utförda beräkningar av tullinkomst och tullbörda. Tullinkomst- och tullbördeberäkningarna beträffande livsmedel ha sammanställts i efterföljande tablå. Särredovisning av tulluppbörden har icke företagits, utan denna ingår i tullbördesiffrorna (av betydelse kan endast importen av vete sägas ha varit). Vid beräkningen av tullinkomsten har för lantbruksprodukter följts metod I (jfr under II: 2 ovan), vilket innebär att tullinkomsten beräknats å hela den i landet framställda produktmängden (givetvis endast den del av produktionen, som är avsedd för mänsklig förbrukning), oavsett huruvida och i vilken utsträckning export förekommit.

134 Anledningen till att metod I valts i detta fall är, att med jordbruksregleringen åsyftats att lyfta prisnivån för exporterade lantbruksprodukter till en ur producenternas synpunkt lika hög nivå som de produkter, som förbrukas på hemmamarknaden. Följden härav blir, som framgår av tablån, att man för riket i dess helhet i motsats till vad som gäller för industriproduktionen har att notera en »tullvinst», d. v. s. rikstullinkomsten överstiger tullbördan för riket. Förhållandet medför, att den »tullbelastning», som i detta fall kommer på Norrlands lott, icke kommer att sammanfalla med »tullvinsten» för riket i övrigt. Exporten av jordbruksprodukter av norrländskt ursprung är försvinnande liten, vilket föranlett att mellanskillnaden (rikets »tullvinst») krediterats övriga Sverige. Tullinkomst1

Milj. k r . . Kr/capita

llbörda2

»T u l l v i n s t» ( + ) resp. » T u l l b e l a s t n i n g » (—)

Riket

Norrland

Övriga riket

Riket

Norrland

Övriga riket

Riket

148,6 23:56

9,5 8:47

139,1 26:81

138,1 21:88

24,6 21:88

113,5 21:88

+ 10,5 — 15,1 + 25,6 + 1: 68 —13:41 + 4: 93

Norrland

övriga riket

1 Enligt metod I ifråga om jordbruksprodukter och metod II ifråga om andra livsmedel. Inkl. tulluppbörd beträffande jordbruksprodukter, exkl. tulluppbörd beträffande andra livsmedel. 2

Av tablån framgår, att riket i sin helhet, som nyss påpekats, har en »tullvinst», vilken emellertid i viss mening kan sägas vara fiktiv, då den j u på något sätt måste betalas av landets invånare. Emellertid motsvaras den del av tullinkomsten, som belöper på exporterade lantbruksprodukter, icke av någon belastning för landets invånare i deras egenskap av konsumenter, eftersom ju dessa icke stå som köpare av ifrågavarande produkter. Pä Norrland kommer en maximal »tullbelastning» (övervältring) av 15,i milj. kronor, medan rikets övriga delar tillgodoräkna sig en »tullvinst» av 25,6 milj. kronor. Per capita motsvaras angivna två tal av 13: 41 kronor resp. 4: 93 kronor. Det kan nämnas, att av den övervältrade tullbördan på 15,1 milj. kronor blott 2,5 milj. kronor komma på andra livsmedel än jordbruksprodukter.

IV. Undersökningar rörande vissa speciella varuslag. Sannolik tullinkomst och tullbörda. De i det föregående utförda beräkningarna rörande Norrlands tullinkomst och fullborda ha endast förts fram så långt, att vissa maximisiffror angivits för det år undersökningen avser. Frågan huruvida och i vilken omfattning tullskyddet verkligen utnyttjas, är mycket svårbesvarad och om det rätta svaret bli meningarna lätt delade. En beräkning av utnyttjande-

135 graden bör principiellt taga sikte på en jämförelse mellan världsmarknadspriserna för resp. produkter (inkl. frakt till svenska gränsen) samt priser på motsvarande alster av inhemskt ursprung. Uppgår skillnaden mellan dessa båda priser till tullsatsens belopp, kan tullen anses vara 100-procentigt utnyttjad; ju mer skillnaden reduceras, desto mer sjunker utnyttjandegraden. Den ifrågavarande metoden stöter emellertid på så stora svårigheter vid den praktiska tillämpningen, att den synes användbar endast i undantagsfall, åtminstone om icke orimlig möda lägges ned på dess fullföljande. I fråga om flertalet industriprodukter torde det möta stora svårigheter att finna för jämförelserna lämpliga prisnoteringar. Detta är icke förvånande, med hänsyn till industriproduktionens rika differentiering på typer och kvaliteter. Tillkommer så den omständigheten, att den fria världsmarknaden i många stycken är en fiktion på grund av statliga regleringar av näringslivet och internationella priskarteller o. dyl. Ju längre tid som förflutit från den tidpunkt, då tullen infördes i syfte att exempelvis tjänstgöra som tippfostringstull, desto vanskligare blir det att avgöra, om tullskyddet fyller sin ursprungliga funktion eller om det endast utgör en relikt, som blivit kvar fastän det med tullen ursprungligen avsedda syftet nåtts och tullen alltså endast fullgör en funktion som inkomstkälla för staten, medan ifrågavarande produktionsgren strängt taget är oberoende av det kvarstående skyddet och detta förutan kan förmå konkurrera på den utländska marknaden med sina alster. Huruvida tullskyddet i sistnämnda fall utnyttjas på den inhemska marknaden eller ej blir väl ofta frågan om det på denna marknad existerar prisöverenskommelser i den ena eller andra formen (monopoliserad marknad) eller om den är fri. Tull- och traktatkommittén gjorde på sin tid omfattande undersökningar rörande det svenska näringslivet och tullarna. Undersökningen avsåg åren närmast före första världskriget, vilket givetvis förringar dess värde som hjälp vid en bedömning av mellankrigstidens förhållanden (exempelvis undersökningsåret 1938). Däremot är den fortfarande av värde om man vill se de verkningar som tullsystemet haft i det förgångna oavsett hur förhållandena vid en viss senare tidpunkt te sig. Marknadsförhållandena ha ni It mer fjärmat sig från ett läge, där tullsystemet utgjorde den enda formen för statliga ingrepp i näringslivet. Tull- och traktatkommittcn utförde bl. a. beräkningar rörande tullarnas andel av levnadskostnaderna och av kostnaderna för husbygge, varvid man i fråga om utnyttjandegraden kom fram till ca 2/3 i fråga om livsmedel (inklusive en del njutningsmedel o. a., som icke medtagits i förevarande undersökning) samt 1j2 i fråga om material för husbygge. De beräkningar rörande tullinkomsten respektive tullbördan för Norrland, som redovisats i det föregående, ha, förutom förutsättningen om

136 maximalt utnyttjande av tullskyddet, byggt på vissa förenklande antaganden rörande den inhemska förbrukningens regionala fördelning samt exportens sammansättning. I fråga om den inhemska förbrukningen har sålunda antagits, att densamma fördelats på rikets olika delar efter antalet invånare inom resp. områden. I fråga om exporten har, utom beträffande jordbruksprodukter, förutsatts, att den haft en sammansättning, med avseende på ursprungsområde, direkt proportionell mot produktionen av vederbörande varuslag inom resp. områden. I det följande skola beträffande några enstaka varuslag angivna förutsättningar få falla, nämligen för vete, råg, socker, skor och cement. Beträffande de tre förstnämnda varuslagen, alltså vete, råg och socker, har redan förut antagits, att den export från riket, som förekommer härav, icke till någon del härstammar från Norrland. Beträffande vete- och rågkonsumtionens fördelning på Norrland och övriga delar av riket ha erhållits vissa uppgifter från livsmedelskommissionen. Enligt dessa uppgifter, som visserligen avse krigsåren 1942 och 1943, svarade Norrland för en vetemjölskonsumtion (försäljning av samsikt mot inköpsbevis plus förmätning mot förmalningskort) av i medeltal per år 32 316 ton, vilket utgör 13,1 procent av rikssiffran 247 321 ton. Den norrländska rågmjölskonsumtionen utgjorde samtidigt 17 962 ton eller 10,4 procent av totalt 173 343 ton. I fråga om socker redovisas för samma tid en årsförbrukning för riket i dess helhet av 256 724 ton, varav på Norrland kom 39 195 ton eller 15,3 procent. Norrlands andel av totalbefolkningen under de ifrågavarande åren var 17,6 procent, varför konsumtionen i Norrland av brödsäd och socker något överskattats, när i det föregående antagits en över hela riket jämnt fördelad konsumtion. En reduktion måste alltså göras av den tullbörda, som framkommer vid en beräkning under ett sådant förenklat antagande. I efterföljande tablå ha sammanställts några uppgifter för år 1937,38 rörande Norrlands iullbörda belöpande på vete, råg och socker. Norrlands tullinkomst av vete- och rågodling är myckel obetydlig. För socker saknas sådan helt. Vete

Råg

Socker

Samtliga

Absoluta tal, 1 000 kr a) Under anlagande av regionalt jämn fördelning av konsumtionen b) Under antagande av den faktiska fördelningen 1942/43

3 341

1 267

4 806

2 459

4 130

7 329

Relativa tal, kr/capita a) Under antagande av regionalt jämn fördelning av konsumtionen b) Under an lagande av den faktiska fördelningen 1942/43

2: 98

1: 13

4:28

8: 39

2: 19

0:66

3:6S

6: 53

Den sammanlagda tullbördan för Norrlands konsumenter av här ifrågavarande varuslag belöper alltså till 9 414 000 kronor, om konsumtionen

137 verkligen vore jämnt fördelad per capita över hela riket. Emellertid sjunker beloppet till 7 329 000 kronor, om man tar hänsyn till den ojämna fördelning som kännetecknar konsumtionen i regionalt hänseende. Den låga norrländska förbrukningen av vete och råg får ses i samband med att korn i ej obetydlig utsträckning användes som människoföda i vårt lands nordliga delar. De nyss redovisade talen avse maximal tullbörda, d. v. s. tullen har förutsatts helt utnyttjad. I fråga om råg torde tullen ha fullständigt utnyttjats 1938, medan så icke synes ha varit fallet beträffande vete. 1 Under åren 1931 —1935 synes såväl vete- som rågtullen ha helt utnyttjats-' (vartill kommer att mellanskillnaden mellan världsmarknadspris och priset på svensk vara på grund av mera direkta regleringsåtgärder under sist avsedda år i allmänhet legat högre än tulltaxans belopp). Man torde sålunda kunna förutsätta, att under större delen av 1930-talet tullskyddet för brödspannmål blivit helt utnyttjat. I fråga om socker synas meningarna vara delade, åtminstone om man håller sig till samma källor som nyss åberopats beträffande vete och råg. Enligt den ena dominerade en kartell världsmarknaden (uppgiften avser 1938), varav skulle följa att vårt land, även om det önskat köpa större mängder socker utifrån, skulle ha fått betala denna vara dyrare än den svenska, medan enligt den andra källan för åren 1931—1936 räknats med en så stor skillnad mellan världsmarknadspris och svenskt pris (på sockerbetor), att tullskyddet skulle ha utnyttjats till ca 80—90 procent. Då full säkerhet icke synes stå att vinna beträffande den tullbelastning, som följt med tullen på de varuslag som nu behandlats, får man nöja sig med en ungefärlig uppskattning. Vid en sådan kan den norrländska befolkningens sannolika tullbörda till följd av tullarna på vete, råg och socker under ett år strax före kriget upptagas till ca 6 å 7 milj. kronor. Här rör det sig om produkter, som ej alls eller endast i mycket ringa mängd framställas i Norrland, varför landsdelens tullinkomst blir mycket obetydlig. Den på Norrland kommande slutliga »tullbelastningen» torde sålunda även kunna taxeras till nyss nämnda belopp. Per capita utgör belastningen omkring 6 kronor per år. Räknat på normalhushåll (om 3,3 konsumtionsenheter) utgör tullbelastningen ca 20 kronor årligen. Även i fråga om skodon ha gjorts vissa beräkningar rörande tullbördan. Den maximala tullinkomsten utgjorde år 1938 för skoindustrierna 20,2 milj. kronor, varav 0,9 milj. kronor kommo på industrier i Norrland. Vad angår storleken av den maximala tullbördan kan till en början nämnas, att för de norrländska länen under tiden 1 januari 1944—25 november 1945 enligt uppgifter från industrikommissionen redovisats en försäljning av 11 282 000 (»ransonerings»-)poäng, vilket utgjorde 12,5 procent av den till 1

L. Lemne, Den framtida jordbruksproduktionens inriktning och omfattning, sid. 138. G. Lange, Den svenska jordbruksproduktionens omfattning och utvecklingsmöjligheter, sid. 177* (i S. O. U. 1938: 6). 2

138 90 432 000 poäng uppgående riksförsäljningen. Antages denna relation ha gällt även år 1938, sjunker Norrlands maximala tullbelastning å skodon från 3 569 000 kronor till 2 507 000 kronor. I vilken oinfattning tullskyddet utnyttjats, är svårt att bedöma. Såväl export som import av skodon utgöra endast 3 ä 4 procent av inhemsk tillverkning och konsumtion, varför någon ledning icke erhålles genom en analys av utrikeshandeln med skodon. Emellertid är tullen ganska hög (21,5 procent av fabrikationsvärdet), varför det synes rimligt att här räkna med en ganska betydande slutlig »tullbelastning», kanske 1,5 milj. kronor för Norrlands del. Vid denna uppskattning har hänsyn tagits till att Norrlands andel av skofabrikationen 1938 utgjorde 4,5 procent, varför landsdelen själv kunnat svara för drygt tredjedelen av behovet. Tillverkning av cement förekommer icke i nämnvärd utsträckning i Norrland (åtminstone skedde ingen tillverkning härav i landsändan år 1938). Om Norrlands förbrukning av denna vara stode i direkt proportion till folkmängden, skulle den maximala tullbelastningen år 1938 ha utgjort 850 000 kronor. Emellertid är cementförbrukningen i Norrland avsevärt lägre än den använda proportionen förutsätter. Cementmarknaden domineras till 80—90 procent av till försäljningsorganisationen »Cementa» anslutna företag. Enligt vad som upplysts gick av »Cementas» totala försäljning 1938 ca 15 procent på Norrland. Tages hänsyn härtill torde nyssnämnda belopp få reduceras till 700 000 kronor. 1936 års näringsorganisationssakkunniga ansågo sig icke med bestämdhet kunna avgöra, huruvida de svenska cementtillverkarna utnyttjat sin monopolställning. Vissa skäl ansågos emellertid göra det sannolikt, att de tack vare denna kunde i ej ringa utsträckning påverka prissättningen. Att med utgångspunkt från ett uttalande av detta slag ange graden av tullskyddets utnyttjande är givetvis vanskligt. Emellertid synes det icke osannolikt, att tullen å cement belastar Norrland med ett belopp av ca lfa milj. kronor per år. Sammanfattningsvis torde man kunna ange den tullbelastning å Norrland, som belöper å de här behandlade varuslagen, till 7,5—10 milj. kronor eller omkring 7:50 kronor per person och år (25 kronor per normalhushåll och å r ) . Det skulle föra för långt att genomgå varuslag för varuslag och analysera på sätt här gjorts. Tidigare ha också rent allmänt påpekats de svårigheter, som möta vid en sådan analys. Även när man som i de nyss behandlade fallen icke helt saknar utgångspunkter för ett bedömande av tullskyddets utnyttjande, har bedömningen måst bli osäker. Med ledning av de resultat i förevarande hänseende, till vilket tull- och traktatkommittén kom samt med hänsyn till vad som framkommit vid de nyss utförda specialundersökningarna och vissa allmänna överväganden, som kunna göras beträffande monopoltendenserna på den inhemska varumarknaden, synes det

139 sannolikt att tullarna utnyttjats till i genomsnitt omkring -/••. Denna siffra är givetvis mycket osäker. Bedan den omständigheten, att tullar existera utgör emellertid ett incitament för att de verkligen utnyttjas. Ett motsatt förhållande skulle innebära, att det saknade mening att upprätthålla ett tullsystem som skydd för den inhemska produktionen.

V. S a m m a n f a t t n i n g . De i undersökningen utförda beräkningarna rörande produktionens lokalisering sammanfattas nedan i tabell 4, vilken bygger på tabellerna 1 och 3 och i ett speciellt fall på en här ej publicerad grundtabell. 1 Tabell 4. Översikt av den svenska industri- oeh jordbruksproduktionens lokalisering. Industriprodukter Andra än livsmed. Riket

Norrland

Absoluta tal, milj. kr 5 298,0 917,0 Därav: Tullskyddad. . 3 573,0 215,0 Ej tullskyddad 1 725,0 702,0 Relativa tal, kr/capita 839: 72 817: 30 Därav: Tullskyddad. . 566: 32 191:59 Ej tullskyddad 273: 40 625:71

Jordbruksprodukter

Livsmedel Riket

Norrland

Riket

Norrland

Samtliga produkter

Riket

Norrland

Norrl.i% av riket

151,7

5,0 1 049,7

78,0 6 499,4 1001,2

15,4

151,7

5,0

990,8 58,9

71,3 4 715,5 7,3 1 783,9

291,9 709,3

6,2 39,8

24: 04

5:01

166:38

70:03 1030: 14 892: 34

86,0

24:04

5:01

157: 05 9: 33

63:62 747:41 260: 22 6:41 282: 73 632: 12

34, S 223,0

Innan tabellens siffror bli föremål för kommentarer må erinras om att produktionsredovisningen ingalunda är fullständig; i industriproduktionen ingår exempelvis icke den statistiskt oredovisade småindustrien liksom i jordbruksproduktionen ej konsumtionsmjölken. På denna punkt hänvisas till det föregående i framställningen. Totalvärdet av den i tablån redovisade produktionen (huvudsakligen avseende år 1938) uppgår för riket till 6 500 milj. kronor, varav 1 000 milj. kronor eller drygt 15 procent kominer på Norrland. Per capita svara mot de anförda talen 1 030 kronor resp. 892 kronor. Medelproduktiviteten utgör därmed för Norrland 87 procent av genomsnittet för hela riket. Vad härefter angår den tullskyddade produktionen utgör rikssiffran för denna 4 715 milj. kronor, varav 292 milj. kronor eller 6 procent komma på norrlandslänen. Per capita motsvaras nämnda belopp av 747 resp. 260 kronor. Medelproduktionen per norrlänning utgör här 35 procent av mot1 I tabellen har, i motsats till tidigare i framställningen, andra livsmedel än jordbruksprodukter lörts under huvudrubriken »industriprodukter». Omflyttningen har ingen reell betydelse.

140 svarande tal för hela riket. Av sistnämnda relationstal framgår tydligt tullskyddsnäringarnas underrepresentation i Norrland. I fråga om den icke tullskyddade produktionen utgör totalvärdet för riket 1 784 milj. kronor och för Norrland 710 milj. kronor. Norrlands andel utgör här 40 procent, vilken siffra framstår klar till sin innebörd om man betänker att Norrlands befolkning samtidigt utgjorde endast 17,8 procent av rikets folkmängd. Medan på varje norrlänning kom i medeltal en icke tullskyddad produktmängd till ett värde av 632 kronor, var motsvarande medelsumma för riket 283 kronor. Norrlandssiffran ligger vid 224 procent i förhållande till motsvarande rikstal. I tabell 5 sammanfattas beräkningarna av tullinkomst och tullbörda. Innan tabellen närmare kommenteras, må erinras om att tulluppbörden under år 1938 utgjorde 197 milj. kronor eller i runt tal 200 milj. kronor. Härtill kominer enligt tabellen en tullbörda (exkl. tull) på ca 510 milj. kronor. Den sammanlagda tullbördan på konsumenterna skulle alltså maximalt utgöra omkring 710 milj. kronor. Lägges härtill den tullbörda, som kommer på i industristatistiken ej redovisad produktion, kommer man till ett ännu högre belopp, säg 750 milj. kronor eller nära 120 kronor per capita och år. Om man håller sig till tabellens siffror (tills vidare begränsar sig kommentarerna till maximitalen) finner man, att av den totala tullbördan för Tabell 5. Översikt av tullinkomst- oeh tullbördeberäkningarna. Tullinkomst

A. Industriprodukter (andra än livsmedel) Milj. kr

Tullbörda (exkl. t u l l )

•T u 11 v i n s t» resp. »t u 1 1 b e 1 a s t n i n g» Norrland

övriga riket

Riket

Norrland

Övriga riket

Riket

Norrland

övriga riket

Riket

370,4 58:72

19,9 17:74

350,5 07:54

370,4 58:72

65,9 58:72

304,5 58:72

± 0,0 — 46.0 -]- 46,0 ± 0 : 0 0 —40: 9S + 8:82

148,6 23:56

9,5 8:47

139,1 26:81

138,1 21: 8S

24,6 21:88

113,5 21:88

+ 10,5 — 15,1 4- 25,6 4:93 + 1: 08 —13:41

519,0 82:28

29,4 26:21

489,6 94:35

508,5 80: 60

90,5 80: 60

418,0 80:00

+ 10,5 — 61,1 + 71,6 + 1:68 —54: 39 + 13:75

346,0 54: 85

19,6 17:47

326,4 62: 90

339,0 53: 73

60,3 53:73

278,7 53:73

+ 7,0 — 40,7 + 47,7 9: 17 + 1: 12 —36: 26

B. Livsmedelsprodukter

C. Saniiiioa produkter 1. M a x i m i t a l Milj. kr 2. S a n n o l i k a tal Milj. kr

141 hela riket på 510 milj. kronor ett belopp av 370 milj. kronor kommer på industriprodukter (andra än livsmedel) samt 140 milj. kronor på livsmedel. Tullinkomsten utgör för livsmedlen och därmed för all produktion ett ca 10 milj. kronor högre belopp, vilket som förut framhållits beror på att exportpriserna på jordbruksprodukter hållits uppe på samma nivå som hemmamarknadspriserna. Norrland har att bära en maximal tullbörda på 90,5 milj. kronor eller 80: 60 kronor per capita. Emellertid tillgodogör sig landsdelen samtidigt en tullinkomst av 29,4 milj. kronor eller 26: 21 kronor per capita, varför slutresultatet för Norrlands del blir en slutlig »tullbelastning» (exkl. tull) på 61,1 milj. kronor eller 54: 39 kronor per capita. Dessa sistnämnda belopp motsvara tullbelastningen å de varor, som Norrland köper från övriga landet (eller rättare sagt nettotillströmningen till Norrland av dylika varor). Tidigare har för denna del av tullbördan använts beteckningen tullbördeövervältring. Att »tullvinsten» för övriga riket icke motsvarar övervältringen, utan ligger något högre eller vid 71,G milj. kronor, beror därpå, att exportprisnivån för jordbruksprodukter som förut nämnts hållits uppe vid hemmamarknadspriserna. Hela denna extra tullinkomst har av tidigare anförda skäl förts på »övriga riket». Storleken av den sannolika tullinkomsten och tullbördan framgår av det nedersta tabellavsnittet. I slutet av närmast föregående avsnitt har det antagits, att det svenska tullskyddet utnyttjas till -/3. Reduktionen av maxiinitalen för att komma fram till den sannolika tullbördan och tullinkomsten har gjorts med utgångspunkt härifrån. I de reducerade talen i tabell 5 ingå lika litet som i tabellens maximital den fullborda, som belöper på importprodukter. Bortses sålunda från lulluppbörden finner man, att den sannolika tullbördan för riket stannar vid 339,0 milj. kronor. På Norrland kommer härav 60,3 milj. kronor och på riket i övrigt 278,7 milj. kronor. Per capita motsvara nämnda tal 53: 73 kronor för såväl Norrland som övriga riket (fördelningen av konsumtionen i enlighet med de grundläggande antagandena för undersökningen direkt proportionell mot befolkningstalen). I fråga om tullinkomsten föreligger däremot stora olikheter mellan de båda landsdelarna. Medan tullinkomsten per capita i Norrland endast utgör 17: 47 kronor uppgår motsvarande belopp för riket i övrigt till 62: 90 kronor. Totalbeloppet för de båda riksdelarna utgör 326,4 resp. 19,6 milj. kronor. För Norrlands del återstår på grund av tullbördans övervikt över tullinkomsten en »tullbelastning», motsvarande tullen på från övriga riket köpta inhemska produkter, uppgående till 40,7 milj. kronor eller 36: 26 kronor per capita, medan per invånare i övriga delar av landet kommer en »tullvinst» av kronor 9: 17. Räknat per normalhushåll motsvarar övervältringen på Norrland år 1938 ungefär 120 kronor. Det nu anförda beloppet är beräknat under antagande av att den norrländska förbrukningen av olika förnödenheter står i direkt proportion till

142 landsändans folktal. Då emellertid, så vitt framgår av de utförda specialundersökningarna, så knappast är fallet, utan den norrländska konsumtionen något understiger riksgenomsnittet, borde måhända beloppet reduceras. Mot en sådan reduktion talar emellertid den omständigheten, att vid beräkningarna icke tagits hänsyn till den del av produktionen - - huvudsakligen hänförlig till småindustri — som ej finnes statistiskt redovisad, och som, om den medtages, skulle verka höjande på summan. Om de båda nu nämnda faktorerna antagas ungefär uppväga varandra (någon undersökning har dock icke gjorts på denna punkt) synes man sakna anledning att rubba på det resultat som nyss redovisats. Det kan slutligen vara på sin plats att ännu en gång understryka, att undersökningen rört sig på någorlunda säker mark i vad gäller produktionens fördelning på olika landsdelar. Ett steg in på osäkrare område togs i och med att den maximala tullinkomsten och tullbördan beräknades, även om felkällorna här knappast äro av den arten, att någon större missvisning i fråga om de inbördes förhållandena mellan Norrland och övriga riket torde föreligga. Verkligt osäker mark beträddes, när det sedan blev fråga om beräknandet av den sannolika tullinkomsten och tullbördan och av vad Norrland till slut fått betala till övriga delar av riket på grund av förefintligheten av det svenska tullsystemet. Det skulle likväl förvåna, om icke undersökningsresultatet även på denna punkt ger en i huvudsak riktig bild av de verkliga förhållandena under den behandlade tidsperioden. Till sist bör emellertid anmärkas, att krigstiden och efterföljande år med dess stigande varupriser, på grund av konstruktionen av viss del av tullsystemet, medfört en reduktion av tullarnas betydelse. I stimma riktning har verkat den successiva utbyggnad av systemet med prisregleringar, som ägt rum.

Uppgifter

rörande

fattigvård

och arbetslöshet

Norrland.1

I. Fattigvården. Antalet undcrstödstagare vid fattigvården i hela riket steg oavbrutet från början av 1920-talet till år 1933. Stigningen var särskilt markerad under åren 1930—1933. Sedan dess har kurvan stadigvarande sjunkit med undantag för en mindre ökning vid tiden omkring första krigsåret 1939—1940. / vissa delar av Norrland har emellertid understödsbehovet även under senare år varit relativt stort. Efter barnbidrags- och folkpensionsreformernas genomförande torde man kunna förvänta en mycket stark minskning av antalet understödstagare icke minst i de arbetsföra åldrarna, där barnbidragen i de barnrika trakterna kunna förväntas medföra en genomgripande höjning av kontantinkomsterna. Genom barnbidragens införande har möjligheten att med hjälp av understödssiffrorna få ett begrepp om befolkTab. 1. Antal understödsfall (kol. 1) samt antal understödstagare (kol. 3—7) med fördelning på vuxna män och kvinnor samt barn, år 1946.

I Län

Hela antalet understödsfall

Antal vuxna kvinnor

Antal barn omhändcr tagna av hemmabarnav.varande nämnd

Summa 3—6

Landsbygd Gävleborgs Västernorrlands . Jämtlands Västerbottens.. . Norrbottens Hela riket Städer Gävleborgs Västernorrlands. Jämtlands Västerbottens.. . Norrbottens Hela riket 1

8 498 12 662 3 673 5 038 9 999

5 145 7 252 2 367 3 183 6 663

6 182 9 335 2 455 3 531 7 321

5 259 6 943 2 494 4 371 11 571

162 187 104 187 208

16 748 23 717 7 420 11 272 25 763

122 293

69 367

86 574

63 248

I 981

221 170

2 895 1 876 1 336

1 508 1 025 292 394 722

2 072 1 306 338 521 1010

982 714 200 364 879

47 51 8 13 37

4 609 3 096 838 1 292 2 648

101 746

SI 502

74 015

41 150

3 099

169 766

521 747

Sifferuppgifterna härröra från socialstyrelsens publikationer. Visst material har dock hämtats ur det betänkande, som 1947 års arbetslöshetssakkunniga avgivit den 17 mars 1948.

144 Tab. 2. Antalet understödstagare (inkl. hustru oeh minderåriga barn) av folkmängden. Län

Hela riket

procent

11,1 15,0 8,7 7,5 16,2

10,6 14,1 8,0 7,3 15,2

9,6 12,7 6,8 6,6 13,7

8,5 10,9 6,0 6,0 13,1

8,5 10,6 5,8 5,9 12,3

8,1 9,9 5,9 5,9 12,4

7,7 9,5 5,7 5,4 12,3

8,4

8,2

7,4

6,5

6,3

6,2

5,8

ningens försörjningsförhållanden minskats för kommande år, vilket ger de nedan redovisade uppgifterna ett särskilt intresse. Understödsfrekvensen i Norrbottens län var år 1946 mycket hög såväl absolut som relativt. Den var den högsta i riket (12,3 procent) och mer än dubbelt så hög som genomsnittet för hela landet (5,8 procent). Även Västernorrlands län och Gävleborgs län hade mycket hög understödsfrekvens — tvåa respektive trea bland länen i riket. Understödsfrekvensen i Jämtlands och Västerbottens län motsvarade ungefärligen den genomsnittliga för hela landet. I vissa glesbebyggda skogskommuner, framför allt i Härjedalen, var emellertid understödsfrekvensen relativt hög. Tab. 3. Fattigvårdssamhällena å landsbygden fördelade efter antalet understödstagare i förhållande till folkmängden, år 1946.

Län

Gävleborgs Västernorrlands.. Jämtlands Norrbottens Hela rikets landsb.

Antal fattigvårdssamhällen 49 63 61 29 25 2 37!»

Därav med nedanstående relativa antal understödstagare 0

0—1 1—2 2—3 3—4 4—5 5—6 0—7 7—8 8—9 9—10 10—12 12—14 1 o/ o/ 0/ °//o % 0/ /o /o % /o /o /o 0/ /Q /o /o /o 1 7

1 30

1 2 7 4

2 2 7 7

2 8 16 4 1

5 9 6 4

8 5 -1 6 2

7 3 5 1

2 5 2 1 1

173 3'i7 430 368 294 223 166 101 79

8 8 3 2

10 o

.">

3 5 1

i 4

28 Uppgifterna ge vid handen att kommunerna i Norrbottens län genomgående haft ett relativt stort antal understödstagare, under det att i Västernorrlands län finnas kommuner med både låg och utomordentligt hög understödsprocent. Av förstnämnda läns 25 landskommuner var det sålunda endast en som kunde uppvisa mindre än 6 procent understödstagare (enligt tab. 2 var genomsnittliga understödsprocenlen för hela riket 5,8 procent). 15 kommuner i Norrbottens län hade mer än 12 procent. I Västernorrlands län hade 21 av dess 63 landskommuner mindre än 6 procent understödstagare, men samtidigt hade icke mindre än 16 kommuner mer än 12 procent understödstagare.

145 Tab. 4 .

K o m m u n e r i hela l a n d e t med mer än 15 % understödstagare, år 1946.

Den efter kommunens namn stående bokstaven anger kommuntypen sålunda (enligt av socialstyrelsen tillämpad gruppdelning): j = jordbrukskommuner; s = skogskommuner; b = blandade kommuner; i = industrikommuner; ii = övriga kommuner.

Län

och

Folkmängd den 1 jan. 1946

kommun

Antal understödda personer i % av folkmängden 1945

1946 Stockholm* län Hilleshög

(b)

11,5

16,2

(j)

15,9

(b)

15..i

19,3

(j)

15,3

(i) (i) (ö) (j) (i) (i) (ö) (i)

5 §06 6 415 4 494 2 215 13 812 8 311 3 824 13 470

18.0 17.6 16,1 15.0 16,8 16,4 17,4 14,4

18,4 18,1 16,5 16,4 16,2 15,8 15,5 15.2

(b) (b) (ö) (j) (ö) (b) (ö) (b)

4 542 9 171 14 784 2 638 5 213 3 561 21 701

24,2 19,2 18,9 14,3 14,7 15,2 15,9 14,2

24,4 19,1 18,0 17,9 17,1 16,7 16,7 15,7

Uppsala läu Holm Östergötlands län Tingstad Örebro län Ödeby Västernorrlands län Alnö Ytterlännäs lijärtrå Ljustorp Skön Timrå Hässjö Gudmundrå Norrbottens läu Nedertorneå Överkalix Nederkalix Hietaniemi Tore Karl-Gustav Gällivare övcrtorneå

6 844

I hela landet funnos år 1946 endast 20 kommuner med mer än 15 procent understödstagare. Av dessa 20 kommuner voro 16 belägna i Norrland, därav 8 i Västernorrlands län och lika många i Norrbottens län. Understödsfrekvensen hade i allmänhet ökat från 1945 till 1946. Det är typiskt att i Västernorrlands län samtliga ifrågavarande kommuner utom en voro industrikoinmuner (även »övriga kommuner» voro industrikommuner men utan mer markerad tätortsbebyggelse) under det att kommunerna i Norrbottens län hade övervägande jordbrukskaraktär (inom »blandade kommuner» tillhörde 50—75 procent av befolkningen jordbruk med binäringar). 10—817284

146 Tab. 5. Understödstagare i procent av folkmängden inom olika kommuntyper. år 1946. L a n d s b y g d

L ä n

Jämtlands Västerbottens H e l a riket

Städer

Landsbygd och städer

8.6 10,2 5,9 5,0 13,1

5,6 6,2 4,2 4,2 7,4

7,7 9,5 5,7 5,4 12,3

•5,7

5,9

5.8 Jordbrukskommnner

Skogskommuner

Blandade kommuner

Industrikommuner

Övriga kommuner

Samtliga landskommuner

9,1 7,9 5,2 4,5 13,4

9,9 9,4 5,6 6,8 12,6

9,2 8,4 6,8 5,2 11,9

7,5 15,2 2,6 2,9 11.5

7,2 8,4 5,9 6,0 16,7

4,1

7,9

5,5

6,4

6.2 Av tab. 5 kan utläsas att understödsfrekvensen relativt sett var särskilt hög i jordbrukskommunerna i Norrbottens län, nämligen 13,4 procent mot 4,1 procent för hela landet. Hög understödsfrekvens förelåg emellertid även i jordbrukskommunerna i Gävleborgs och Västernorrlands län, 9,1 procent respektive 7,9 procent. Beträffande de rena industrikommunerna var understödsfrekvensen högst i Västernorrlands län, 15,2 procent mot riksmedeltalet 6,4 procent. Den näst högsta understödsfrekvensen hade Norrbottens län med 11,5 procent. I »övriga kommuner» hade Norrbottens län den högsta understödsfrekvensen — 16,7 procent. Här var riksmedeltalet 6,2 procent. Tab. 6. Understödsfallens fördelning efter försörjarens ålder, år 1945 (enligt representativundersökning). % fall , där försörjaren v a r i åldern

L a n d s b y g d e n i hela r i k e t L a n d s b y g d e n i övre Norrland

—16 år

16—30 år

30—40 år

40—50 år

50—60 ar

60—67 år

67 — är

0,2

11,0

11,9

14,1

14,2

11,3

37,3

0,1

17,4

16,9

18,1

15,0

9,3

23,2

Uppställningen avser, i motsats till andra här meddelade siffror, förhållandena år 1945 (motsvarande uppgifter för år 1946 finnas ej uppdelade på olika riksområden). Enligt uppställningen har, vad landsbygden angår, övre Norrland relativt sett fler understödstagare i yngre åldrar än övriga landet. I 67,5 procent eller omkring 2/s av understödsfallen i övre Norrland är försörjaren under 60 år. Motsvarande siffra för hela riket utgör 51,4 procent. Bland de år 1946 redovisade understödsfallen utgjorde gifta par med barn på landsbygden i Norrbottens län 29,7 procent, i Västerbottens län

147 24,1 procent, i Jämtlands län 19,2 procent, i Västernorrlands län 17,0 procent och i Gävleborgs län 18,!) procent, under det att motsvarande siffra för landsbygden i hela riket var 14,8 procent. Bland antalet understödda familjer (inkl. ensamma män eller kvinnor) på rikets landsbygd förekom tilläggspension (som utgår till åldringar och invalider) i 61,7 procent av understödsfallen. Motsvarande siffra för övre Norrland var 45,6 procent. För exempelvis Skåne, Blekinge och Halland utgjorde siffran 66,9 procent. Av tabell 1 framgår att antalet understödstagare på Norrbottens läns landsbygd år 1946 uppgick till 25 763. Av dem hade omkring 4 600 tilläggspension. Dessa understödstagare kunna antagas till ojämförligt större delen utgöras av åldringar och endast till mindre antal av invalider. Bland åldringarna torde i allmänhet endast finnas en understödstagare per understödsfall. Antalet understödstagande åldringar och invalider samt deras familjer kan med hänsyn härtill beräknas utgöra omkring 6 000. Då hela antalet understödstagare enligt ovan utgjorde 25 763, torde sålunda omkring 20 000 understödstagare på Norrbottens läns landsbygd, motsvarande mer än 10 procent av befolkningen, utgöras av icke invalida personer i arbetsför ålder stunt deras barn. En motsvarande beräkning för Västerbottens del ger vid handen att ifrågavarande kategori endast är något mer än tredjedelen så stor som i Norrbottens län, nämligen omkring 7 000, motsvarande knappt 4 procent av landsbygdsbefolkningen. En jämförelse med något län i Sydsverige av motsvarande invånarantal, exempelvis Kristianstads län, utvisar återigen att antalet understödstagare på Kristianstads läns landsbygd, som utgjorts av icke invalida personer i arbetsför ålder och deras barn, kan antagas ha uppgått till endast omkring 3 000 personer, motsvarande mindre än 2 procent av landsbygdsbefolkningen. Det totala värdet av del av fattigvårdsstyrelserna på landsbygden år 1946 utbetalade understödet var störst i Västernorrlands och Norrbottens län, nämligen respektive 5,1 milj. och 4,S milj. kronor. Närmast följde härefter Stockholms län med 3,6 milj. och Gävleborgs län med 3,1 milj. kronor. Av angivna belopp utbetalades å landsbygden i Norrbottens län 16,3 procent för vård å fattigvårdsanstalt. Motsvarande siffra utgjorde för landsbygden i hela riket 31,1 procent. I fråga om hemunderstödet var tendensen den motsatta (i Norrland förekommer vård på fattigvårdsanstalt i relativt mindre omfattning än i övriga landet, vilket gäller såväl antalet fall som antalet vårddagar per vårdtagare). En jämförelse mellan grannlänen Norrbottens län och Västerbottens län, som ha ungefär samma antal invånare, ger vid handen att antalet understödsfall i Norrbottens län var 9 999 och i Västerbottens län 5 038, antalet barn i understödda familjer 11 779 respektive 4 558 och antalet understödsfall med hemunderstöd 6 717 respektive 2 724 samt att vårdens totala värde var 4,8 respektive 2,3 milj. kronor. Samtliga dessa siffror avse landsbygden.

148 II. Arbetslösheten. En statistik rörande arbetslösheten kan grundas på olika slag av uppgifter, nämligen dels på siffror för hjälpsökande arbetslösa, dels på uppgifter om arbetssökande och lediga platser hos arbetsförmedlingarna, dels på arbetslöshetsförsäkringens statistik och dels på fackförbundens arbetslöshetsstatistik. Denna senare statistik visar i vilken utsträckning medlemmarna på grund av åberopad arbetslöshet (inom eller utom yrket) befriats från att erlägga avgift till fackföreningen. En noggrann kontroll av medlemmarnas uppgifter är emellertid svår att genomföra, och denna statistik får därför sitt största värde vid en jämförelse mellan uppgifterna från olika län. Den genom arbetslöshetsförsäkringen understödda arbetslösheten är av helt annan omfattning än den statligt-kommunala arbetslöshetshjälpen. De till arbetsförmedlingarna i hela landet anmälda arbetslösa kassamedlemmarna uppgingo den 31 juli 1947 och den 31 januari 1948 till 14 820 respektive 36 368, d. v. s. till nära 10 gånger kommunernas klientel av hjälpsökande arbetslösa. Varken i arbetsförmedlingarnas uppgifter eller i något annat här avsett statistiskt material kominer den s. k. dolda arbetslösheten klart till synes. Tillgängliga uppgifter ge entydigt vid handen, att Norrbottens och Västernorrlands län intaga en särställning i fråga om förekomst av arbetslöshet, och den efterföljande redogörelsen begränsar sig därför i huvudsak till dessa län. Tab. 7. Antal hjälpsökande arbetslösa i Västernorrlands oeh Norrbottens län den 31 januari 1948 samt fördelningen av dem mellan olika yrkesgrupper. Yrkesgrupper Jordbruk och skogsbruk därav jordbruksarbetare skogsarbetare Industri och hantverk därav metall- och maskinind. jord- och stenind träindustri pappers- och grafisk ind. husbyggnadsarbete . . . . väg-, gatu- och vatten byggnadsarbete Landtransport Handel därav affärs- och lagerarbete. .. Förvaltning, arbetsledning och fria yrken därav kontorsarbete Arbete ej hänfört till annan grupp Summa

Västernorrlands län 80

Norrbottens län län

Hela riket

299 35 103

2 072

517 13 3 130 65 74

105 188 89 309 256 93 633

6 64

9 84

422 169

199 9

154 286 110 161

3 »81

149 Tab. 8. Antal hjälpsökande arbetslösa på landsbygden i Västcrnorrlands och Xorrbottens län i procent av antal hjälpsökande (på landsbygden oeh i städerna) i hela riket (årsmedeltal). 1940

1947 Städerna i hela riket Landsbvgden i hela riket

65,1 34,9

67,6 32,4

66,1 33,9

61,1 38,9

44,2 55,8

52,0 48,0

44,9 55,1

44,3 55,7

Summa Därav på landsbygden i Västernorrl. län. landsbygden i Norrbottens län.

100,0

13,8 1,6

11,3 1.9

11,1 1,6

17,2 1,2

27,7 8,1

20,9 9,1

21,7 14,0

19,3 15,8

Områden

Tab. 9. Den procentuella åldersfördelningen bland de i tab. 7 redovisade hjälpsökande. Västcrnorrlands län

Norrbottens län /o

Hela riket /o

0,5 35,3 64,2

1,1 58,8 40,1

2,6 40,3 57,1

100,0

/o Aider snmllijiu 20—50 år över 50 år

Det absoluta antalet hjälpsökande var den 31 januari 1948 som framgår av tab. 7 icke stort — 3 881 i hela riket — men av dessa kommo sammanlagt 1 769 (971 + 798) eller icke mindre än 45 procent enbart på Västernorrlands och Norrbottens län. Det bör emellertid uppmärksammas att säsongvariationerna äro särskilt utpräglade i dessa län. I Norrbottens län var antalet hjälpsökande arbetslösa i januari 1947, i augusti samma år och i januari 1948 respektive 1 021, 80 och 798. Antalet hjälpsökande på landsbygden i Västernorrlands län har, som framgår av tab. 8, länge varit betydande och uppgick under de senaste fyra åren till mellan 19—28 procent av antalet hjälpsökande i hela riket. Norrbottens läns (landsbygdens) andel av antalet hjälpsökande arbetslösa i landet, som under åren 1940—1943 var obetydlig (högst 1,9 procent), har under de senaste fyra åren stigit kraftigt till 15,8 procent år 1947. Anledningen till de höga procentuella siffrorna för Västernorrlands och Norrbottens län är att den totala arbetslösheten — ehuru den reellt minskat — likväl icke nedgått i samma grad som i landet i övrigt. Fördelningen i tab. 7 av de hjälpsökande mellan olika yrkesgrupper visar, att Västernorrlands och Norrbottens län tillsammans svarade för omkring */« av samtliga hjälpsökande inom jord- och skogsbruk och omkring 1/2 av samtliga hjälpsökande inom vardera industri och landtransport. Till industri ha då även räknats vägarbeten o. dyl., vilken yrkesgrupp uppvisar största antalet hjälpsökande. Närmast därefter kommer för Västernorr-

150 lands län träindustri samt för Norrbottens län skogsarbete. I själva verket torde en mycket stor del av de hjälpsökande närmast vara att karakterisera som tillfällighets- och diversearbetare. Beträffande åldersfördelningen finner man i tab. 9, att flertalet av understödstagarna i Norrbotten, 58,8 procent, voro i sin bästa arbetsföra ålder (26—50 å r ) , under det att motsvarande siffra för hela riket var 40,3 procent och för Västernorrlands län endast 35,3 procent. De här återgivna siffrorna kunna för Norrbottens län kompletteras med en del uppgifter, som sammanställts av 1947 års arbetslöshetssakkunniga. Enligt dessa uppgifter gjordes under tiden den 20—30 januari 1948 tillhopa 815 hjälpansökningar av arbetslösa i Norrbottens län. Ansökningarna fördelade sig mellan kommunerna enligt följande uppställning. Gällivare Kiruna Luleå Hietaniemi Hortlax Karl Gustav Nederkalix Nederluleå Nedertomeå Norrfjärden Piteå landskommun Råneå Tore Alvsby Överkalix Överluleå Övertorneå

41 17 53 14 57 50 187 41 16 16 104 53 53 58 17 18 20 Summa 815

Som framgår av förteckningen hänförde sig de hjälpsökande övervägande till kustbygden och närmast intill denna belägna kommuner. En stor del av de hjälpsökande ha under sommarhalvåret varit sysselsatt i olika slags arbeten i öppna marknaden eller med eget arbete vid jordbruk och under vintern regelbundet varit hänvisad till beredskapsarbeten. Av de hjälpsökande hade 253, eller 31,1 procent, egen jordbruksfastighet, vilken i flertalet fall var mindre än 3 ha. Ett fåtal hade upp till 6 ha, vilket synes ha utgjort maximum. Anledningen till att de hjälpsökande i Norrbottens län ej kunnat anvisas arbete har i omkring hälften av fallen uppgivits vara sjukdom, klen kroppsbyggnad e t c , i 25 procent ålder samt i 9 procent familjeskäl. Endast 16 procent av de hjälpsökande ha under de senaste två åren uppburit understöd från fattigvården. Av de hjälpsökande ha 24 procent uppgivits vara medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. En viss bild av sysselsättningsförhållandena kan, enligt vad förut nämnts, även erhållas av arbetsförmedlingarnas statistik rörande ansökningar om

151 arbete, lediga platser och tillsatta platser. Uppgifter härom ha sammanställts i bifogade tab. 10. Även dessa uppgifter bekräfta den starka säsongbetoning, som karakteriserar en del yrkesgrupper. Detta gäller särskilt de norrländska huvudnäringarna jordbruk, skogsbruk samt trä- och pappersindustri. I fråga om jordbruk och fiske var för hela landet antalet ansökningar tämligen konstant under hög- och lågsäsong (omkring 6 000), under det att antalet lediga platser varierade mellan 9 773 (augusti) och 2 878 (januari). I de norrländska länen däremot var antalet lediga platser obetydligt även under sommaren (i Norrbotten och i övriga trakter av Norrland med liknande jordbruksförhållanden blir den i landet i övrigt aktuella bristen på lejd arbetskraft i jordbruket av relativt underordnad betydelse). I de fyra nordligaste länen översteg sålunda också under denna tid antalet arbetssökande antalet lediga platser. Även i fråga om skogsbruket var för hela landet antalet ansökningar tämligen konstant under hela året (2 500—3 500). Antalet lediga platser varierade här mellan 23 000 (augusti) och 17 000—12 000 (januari—mars). Den stora brist på arbetskraft som kommer till synes i de nämnda siffrorna är betydligt svagare markerad i övre Norrland än i övriga delar av landet. I övre Norrland understeg under högsäsongen (vårvintern) tillgången på arbetskraft tämligen obetydligt efterfrågan. Sålunda funnos i mars 1948 i Norrbottens län 409 arbetssökande och 771 lediga platser och i Västerbottens län 328 arbetssökande och 543 lediga platser. Man har anledning utgå från att de i statistiken angivna lediga skogsarbetarplatser, som icke tillsatts, till stor del utgöres av arbete på stort avstånd från den arbetslediges hemtrakt och kanske även av arbete där förläggningsförhållanden, kosthåll o. dyl. av arbetarna icke ansetts tillfredsställande. Inom trä- och pappersindustri uppgick antalet lediga platser under ifrågavarande månader (januari och augusti) till ungefär samma siffra (drygt 4 000). Antalet arbetssökande var däremot under augusti 2 820 och under januari (lågsäsongen) 8 192. överskottet på arbetskraft under lågsäsongen var särskilt markerat i Norrland, där under januari Västernorrlands län hade 874 arbetssökande och 267 lediga platser och Norrbottens län 303 arbetssökande och 82 lediga platser. Uppgifterna rörande yrkesgruppen samfärdsel och handel utvisa att bristen på arbetstillfällen under lågsäsongen (vintern) var särskilt markerad i de norrländska länen och speciellt i Västernorrlands län, där under februari anmälts 740 arbetssökande till 86 lediga platser. Proportionen i hela riket vid samma tid var 16 000 arbetssökande till 13 000 lediga platser.

152 Tab. 10.

Verksamheten i n o m olika manliga yrkesgruppar vid arbetsförmed(Sammanställning av uppA = ansökningar, L = lediga

Arbetsförmedlingen i

Jordbruk och fiske

Malmbrytning och metallindustri

Skogsbruk

5 613

9 773

4 390

138 216 129 82 148

190 72 120 65 67

148 35 91 51 50

2 363 23 386 10 360 8 136 14 446 700 2 0 2 1 664 300 532 188 3 073 1 318 170 288 331 3 521 775 56 46 3 9 8 1 209 288 74 111

6 582

2 878

150 232 129 97 200

55 22 27 10 15

5 932

4 123

132 174 84 74 140

64 24 28 19 14

6 239

Ii 353

2 709

116 173 78 89 111

77 36 17 25 20

42 12 23 5 16

Augusti 1957 Hela landet Gävleborgs län Västernorrlands l ä n . . . . Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

4 519

126 76 17 49 50

1 456 3 596 17 053 6 804 45 260 1 050 457 14 386 2 403 501 18 419 2 685 666 5 632 1 093 505 554 1 546 943 12

8 570

9 728

4 868

225 270 66 140 242

343 198 36 87 177

212 85 15 56 162

1 503 2 751 15 641 5 786 201 1 123 416 34 15 299 2 170 331 476 19 281 2 261

7 375 10 479

4 381

867 Januari 1948 Hela landet Gävleborgs län Västernorrlands l ä n . . . . Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Februari 1948 Hela landet Gävleborgs län Västernorrlands l ä n . . . . Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

355 108

1 1117

275 478

2 172 12 058

4 330

189 198 48 80 155

387 183 26 36 151

175 43 6 13 98

7 290 10 605

4 095

Mars 1948 Hela landet Gävleborgs län Västernorrlands l ä n . . . . Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

141 296 226 32S 409

1 842 1 732 543 771

303 283 307 226 351

180 193 62

100 170

495 176 32 80 224

136 67 14 39 168

153 Ungarna under augusti 1947 samt januari, februari oeh mars 1948. gifter i Sociala Meddelanden.) platser, T = tillsatta platser. Trä- och pappersindustri

Övriga till industri o. hantverk hörande grupper

Byggnad verksamh 2t

Samfärdsel och handel

Förvaltning o. fria yrken

2 820 4 173 1 563 15 276 17 753 13 248 4 036 6410 2 569 16 531 20 170 17 791 11 060 6 649 5 433

151 365 106 111 76

206 580 02 207 88

101 652 740 175 1 039 1 128 29 675 741 99 963 1 089 42 917 1 033

641 893 644 922 917

101 129 36 63 61

143 120 62 75 48

57 71 35 50 24

244 323 882 1 077 122 43 170 224 268 361

967 880 213 797 . 229 141 64 31 112 102 58 186 60 65 301

851 98 48 42 43

8 192 4 224 3 144 39 487 9 984 9 294 7 292 3 625 2 265 17 936 17 495 16 290 11 490 6211 5 416 267 84 69 1 554 400 388 156 140 969 876 846 69 49 350 126 874 267 232 2 379 626 604 213 50 241 69 875 245 52 226 73

103 611 303

38 413 82

848 35 398 1 596 45 2 198

196 659 672

183 565 654

73 115 97

38 54 28

26 30 19

164 239 418

76 56 119

74 53 110

102 87 109

40 49 72

33 12 51

4 328 2 899 1 731 33 758 10 199 9 411 6015 3 729 2 105 16 042 13 150 12 119 11 200 6 237 5 327 236 57 43 1 259 453 445 109 43 18 93 71 943 793 763 338 558 154 113 2 057 617 221 60 566 188 62 740 86 63 38 36

46 288 21 1

35 199 65

190 1 4 14 52 1 614

214 676 577

206 573 565

40 97 75

23 56 42

8 32 30

122 143 279

47 73 94

42 47 78

84 80 126

23 35 53

18 29 35

3 969 3 190 1 792 30 474 11 951 10 7045 503 4 776 2 513 16 086 14 537 13 222 12 407 7 494 6 325 209 193 92 1 122 550 982 981 946 531 185 29 95 45 279 121 556 121 89 2 088 76 742 690 172 74 317 52 773 144 103 34

51 353 203

34 270 51

17 755 256 1 356 35 1 665

299 543 607

284 443 582

52 80 58

36 59 34

24 29 20

141 169 295

111 104 195

107 94 178

77 58 129

29 22 66

16 11 45

Sammanfattande redogörelse för undersökningar över näringshalten hos vissa i Norrland producerade födoämnen, utförda av Statens

institut

för folkhälsan kommittén.1

i samarbete

med

norrlands-

Norrlandskommittén har funnit vissa undersökningar av näringshalten hos i Norrland producerade födoämnen vara av värde för kommitténs utredningar på jordbrukets område liksom även för att möjliggöra ett rätt bedömande av de norrländska kostförhållandena. Kommittén har härmed åsyftat att i första hand få konstaterat, huruvida i angivna avseenden några mera anmärkningsvärda skillnader i fråga om näringsinnehållet äro för handen dels mellan produkter alstrade under olika i Norrland förekommande produktionsförhållanden och dels mellan angivna produkter och produkter från andra områden av landet. Kommittén har i anledning av det anförda tillskrivit Statens institut för folkhälsan med hemställan om att institutet ville föranstalta om ifrågavarande näringsundersökningar. I svarsskrivelse den 7 december 1944, som här i avskrift bilägges 2 , har institutet framhållit, att det ur flera synpunkter vore av stor betydelse, att en utredning av nämnda slag komme till stånd, och att institutet vore villigt utföra erforderliga undersökningar. Institutet, som under hand samrått med kommittén beträffande uppläggningen av utredningen, föreslog, att undersökningar i första hand skulle företagas i fråga om brödsäd, mjölk, potatis, vitkål, morötter och äpplen. De analyser, som ansågs böra utföras å dessa födoämnen, voro vid brödsäd: protein, kalcium, järn, vitaminerna Bi och B,, samt torrsubstans; » mjölk: spec, vikt, fett, kalcium, karotin, vitaminerna A, Bi och B»; » potatis: kalcium, järn, karotin, vitamin C, torrsubstans; » vitkål: kalcium, järn, vitamin C, torrsubstans; » morötter: kalcium, järn, karotin, torrsubstans; » äpplen: kalcium, järn, vitamin C, torrsubstans. Besultaten av de ifrågavarande undersökningarna i Norrland borde sammanställas med resultat från vissa tidigare undersökningar i södra och mellersta Sverige. För att säkrare belysa relationen mellan nämnda undersökningar syntes det emellertid lämpligt, bland annat för att utröna årgångsinflytandet, att beträffande samtliga ovan berörda växtslag utföra vissa kompletterande undersökningar 1 Redogörelsen har sammanställts av biträdande sekreteraren hos norrlandskommittén, docenten E. Åkerberg under medverkan av professorn vid statens institut för folkhälsan E . Brunius. Med skrivelse den 17 februari 1948 har norrlandskommittén överlämnat redogörelsen till Kungl. Maj:t (jfr sid. 189). - Här utesluten.

155 å material från södra och mellersta Sverige. Härför torde endast erfordras ett mindre antal prov. De följande uppgifterna r ö r a n d e antalet erforderliga prov avse, därest annorlunda icke utsäges, såväl den planerade provtagningen i Norrland som den kompletterande undersökningen i andra delar av landet. Med avseende å brödsäden — korn och råg — syntes böra utväljas gårdar, som representerade skilda jordbruksförhållanden inom de fem norrländska länen. Det ansågs vara lämpligt att även undersöka prov från platser med viss enhetlighet i produktframställningen, lämpligen vissa försöksstationer i Norrland. Undersökningen av brödsäd torde till att börja med sammanlagt endast behöva göras genom en provtagning på omkring 100 prov. Redan utförda undersökningar hade påvisat visst samband mellan foderstatens sammansättning och mjölkens innehåll av viktigare skyddsämnen. Dessa undersökningar voro emellertid begränsade till ett par gårdar från ett mindre område i Norrland. Det syntes önskvärt att kontrollera mjölken från ett flertal gårdar i olika delar av Norrland, varvid prov lämpligen borde tagas från samma gårdar som för brödsäden. Utfodringen av de djur, från vilka mjölken skulle tagas, borde noggrant följas. Näringshalten i mjölken företer i vissa avseenden utpräglad säsongvariation, och det syntes därför av vikt, att undersökningarna beträffande detta födoämne upprepades ett antal gånger under ett år. Man räknade med omkring 250 mjölkprov (samtliga från Norrland) under loppet av ett år såsom erforderliga. Även för potatisen ha tidigare en del undersökningar utförts rörande förekomsten av skyddsämnen. Dessa undersökningar ha haft avseende å försöksodlingar, där man kontrollerat exempelvis variationen av vissa skyddsämnen i olika potatissorter. Det syntes erforderligt att komplettera nämnda undersökningar med undersökningar å potatis odlad under vanliga jordbruksförhållanden. Även härvid syntes det lämpligt att utgå från gårdar, för vilka jämväl brödsäd och mjölk kontrollerats. Undersökningen borde upprepas under lagringen, så att dennas inflytande på näringsämnesinnehållet kan klarläggas. Sammanlagt omkring 100 prov syntes erforderliga. För vitkål, morötter och äpplen syntes man i första hand böra inrikta sig på att få fram den variation i näringsämnesinnehållet, som kan föranledas av skillnaden i sorter samt i den geografiska belägenheten. Det vore givetvis önskvärt, att även för dessa växtslag få kontrollerat variationen direkt hos odlarna. Då emellertid erforderliga näringsämnesundersökningar beträffande dessa växtslag ännu icke verkställts vid försöksodlingar och under kontrollerad lagring syntes dylika undersökningar först böra företagas. Sammanlagt omkring 20 prov av vardera vitkål, morötter och äpplen ansågs böra tagas. Valet av undersökningsmaterial borde göras med särskild omsorg och givetvis på sådant sätt, att tvivel icke kunde föreligga beträffande de uttagna provens härkomst m. m. I sådant avseende föreslogs det att Statens institut för folkhälsan horde samarbeta med de norrländska hushållningssällskapen och med lämpliga försöksplatser samt att planen för provtagningen uppgjordes av angivna organisationer och norrlandskommittén gemensamt. S t a t e n s i n s t i t u t för f o l k h ä l s a n f ö r k l a r a d e sig k u n n a u t f ö r a i f r å g a v a r a n d e u n d e r s ö k n i n g a r för e n k o s t n a d m o t s v a r a n d e o m k r i n g 50 p r o c e n t av v a d s o m s k u l l e u t g å för d e s s a enligt i n s t i t u t e t s s e d v a n l i g a t a x a . K o s t n a d e n för o v a n a n g i v n a a n t a l p r o v s k u l l e i e n l i g h e t h ä r m e d u p p g å till o m k r i n g 25 000 k r o n o r . Vid de u n d e r h a n d s ö v e r l ä g g n i n g a r , s o m ä g d e r u i n m e l l a n r e p r e -

156 sentanter för norrlandskommittén och institutet, räknade man med att några ytterligare medel icke skulle behöva ställas till förfogande för undersökningens genomförande. Institutet meddelade, att dess egna anslag vore otillräckliga för att bestrida kostnaderna för undersökningen. På grund härav och med åberopande av vad som i det föregående anförts hemställde norrlandskommittén i skrivelse till Ktingl. Maj :t den 30 juni 1945, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt Statens institut för folkhälsan att efter ovan angivna riktlinjer verkställa undersökning av näringshalten i vissa födoämnen i Norrland. Kungl. Maj:t uppdrog härefter- den 14 september 1945 åt Statens institut för folkhälsan att i samråd med norrlandskommittén verkställa den sålunda avsedda undersökningen samt föreskrev, att kostnaderna för undersökningen skulle bestridas från det anslag, som anvisats till kommitténs utredningsarbete. Undersökningen påbörjades hösten 1945 och har avslutats under vintern 1946—47. Den har i huvudsak genomförts efter det angivna programmet. Endast med avseende å brödsäden har det ej varit möjligt att under nämnda tidsperiod slutföra undersökningen. I detta hänseende har varit nödvändigt att tills vidare begränsa sig till undersökning av vissa egenskaper hos det insamlade materialet. Orsaken härtill är att söka i det förhållandet att för undersökningen av brödsäden erforderlig utrustning icke kunnat anskaffas. Först nu står sådan till förfogande, och undersökningen skall nu återupptagas. 1 Samtliga resultat från undersökningarna under perioden 1945—1947 ha överlämnats till norrlandskommittén. En sammanställning av de så meddelade resultaten har gjorts inom kommitténs första sektion i samråd med professor E. Brunius vid Statens institut för folkhälsan och framlägges här nedan. Först torde emellertid böra återgivas en av professor Brunius utarbetad redogörelse för den provtagnings- och analyseringsmetodik som använts vid undersökningarna.

Provtagnings- och analyseringsmetodik, tillämpad av Statens institut för folkhälsan vid undersökningar över näringshalten hos vissa i Norrland producerade födoämnen. Undersökningar

mjölk.

Till varje provtagningsställe översändes flaskor beskickade med reagens för mjölkens konservering. För mjölk avsedd att användas för bestämning av specifik vikt och fett begagnades kaliumbikromat (0,08 g K 2 Cr a 0 7 i 80 ml mjölk) som konserveringsmedel. Mjölk, i vilken A-vitamin och 1

Arbetet härmed pågår numera.

157 karotin skulle bestämmas, konserverades med kaliumhydroxidlösning (24 ml 3,2-normal KOH i 500 ml blandning). Mjölk avsedd för kalcium-, tiamin- och riboflavinbestämning konserverades med saltsyra (30 ml HC1 [1 + 1] i 780 ml blandning). Flaskor, vari mjölk för specifik vikts- och fettbestämning transporterades, voro av vitt glas, övriga av brunt glas; samtliga voro försedda med glaspropp. Å varje provtagningsflaska fanns anbragt ett rött märke, som angav den önskade volymen. Efter provens ankomst till institutet vägdes innehållet, och då mängden konserveringsmedel i varje flaska var känd, kunde mjölkmängden beräknas. Med varje försändelse av provtagningsflaskor till gårdarna följde en instruktion, vari framhölls, att provtagningen skulle verkställas å en blandning av kvällsmjölk, morgonmjölk och, i förekommande fall, även av middagsmjölk. Detaljerade föreskrifter lämnades för hur ett representativt biandprov skulle uttagas. I instruktionen anmodades även provtagarna att lämna uppgift å antalet mjölkande kor, mängden kvälls-, morgon- och eventuellt middagsmjölk vid provtagningstillfället, kornas ras samt utfodringens beskaffenhet, varvid samtidigt bifogat formulär skulle tjäna som ledning. Bestämningarna av specifik vikt (15°/15°) skedde i pyknometer enligt gängse metodik. Korrektion infördes för provens halt av kaliumbikromat. Bestämningarna av fetthalt utfördes enligt Röse-Gottlieb. Kalcium bestämdes i triklorättiksyreserum genom utfällning som oxalat, varefter titrerades med kaliumpermanganatlösning. A-vitamin- och karotinbestämningarna utfördes i princip enligt det av Henry, Kon, Gillam & White (J. Dairy Bes. 70.114 [1939]) angivna förfaringssättet. Ur den alkalikonserverade mjölken utvanns mjölkfettet genom extraktion med peroxidfri eter i närvaro av etanol. Efter fettets förtvålning med alkoholisk kaliumhydroxidlösning utextraherades A-vitaminet och karotinet med peroxidfri eter. Bestämningen av A-vitaminet skedde på spektrofotometrisk väg i kloroformlösning i närvaro av antimontriklorid vid en våglängd av 6 200 Å. Härvid användes en monokromator, utrustad med anordning för fotoelektrisk avläsning av ljusabsorptionen. Korrektion anbragtes för den ljusabsorption, som härrörde från i provet ingående karotin. Den spektrofotometriska apparaturen kalibrerades med kända mängder A-vitamin. Resultaten angåvos i internationella enheter ( I . E . ) . För karotinbestämningen underkastades proven adsorptionsanalys (kromatografisk analys) å aluminiumoxid, varefter karotinhalten bestämdes i bensinlösning i fotoelektrisk kolorimeter under användande av spektralfilter med optiska tyngdpunkten vid 4 500 Å (Pulfrich-filter S 45). Kolorimetern kalibrerades med kända mängder B-karotin. Besultaten angåvos i L E . A-vitamin (1 L E . A-vitamin — 0,6 mikrogram B-karotin). Tiaminbestämningarna utfördes på fluorinietrisk väg enligt tiokrommetoden. Av den syrakonserverade mjölken uppvägdes två lika stora prov,

158 varav det ena försattes med en tiaminmängd, som motsvarade ungefär den i provet väntade mängden. Båda lösningarna neutraliserades med natriunihydroxidlösning till pH = 5,3 och digererades därefter med fosfatashaltigt enzympreparat (Mercks diastas) för spjälkning av tiaminpyrofosfat till tiamin och med proteolytiskt enzym (Mercks papain) för att frigöra till äggvita bundet tiamin. Dessutom tillstittes cystein för reduktion av tiamindisulfid till tiamin. Lösningarna utsaltades med natriumsulfat i sur lösning. För oxidation av tiaminel i filtraten till tiokrom tillsattes i snabb följd natriumhydroxidlösning och kaliumferricyanidlösning under samtidig genomledning av kvävgas. Tiokromet överfördes i isobutanol, och den så erhållna lösningens fluorescensintensitet bestämdes i fotoelektrisk fluorimeter. Denna var utrustad med kvicksilverlampa och ljusfilter för isolering av Hg-linjerna omkring 3 650 Å, vilka användes för framkallning av fluorescensen. I ett motsvarande försök utan kaliumferricyanid bestämdes den ospecifika fluorescensen, som fråndrogs. Mjölkprovels tiaminhall kunde beräknas ur fluorescensintensiteterna vid prov med och utan tillsatt tiamin. Mjölkprovens halt av riboflavin bestämdes fluorimetriskt i huvudsak enligt Hand (Ind. Eng. Chem. Anal. Ed. 31. 306 [19391) och Kemmerer (J. Ass. Off. Agr. Chem. 24. 413 [1941]). Den syrakonserverade mjölken neutraliserades till pH 6,5—7,0 och fälldes med dubbla volymen aceton. En alikvol del av filtratet reducerades med stannoklorid och natriumhydrosulfit, varefter riboflavinet reoxiderades genom skakning av lösningen med luft. Fluorescensintensiteten bestämdes i fotoelektrisk fluoriineter, varvid Hglinjerna 4339, 4348 och 4358 Å användes för att framkalla riboflavinets fluorescens. Den ospecifika fluorescensen fastställdes i ett särskilt prov, som försatts med överskott av natriumhydrosulfit för reduktion av riboflavinet. I ett tredje prov tillsattes en känd mängd riboflavin, varefter fluorescensintensiteten mättes. Mjölkprovets riboflavinhalt beräknades ur de för ospecifik fluorescens korrigerade fluorescensvärdena, vilka erhållits vid försök med och utan tillsatt riboflavin. Undersökningar

å potatis.

Från varje provtagningsställe införskaffades ca 5 kg potatis. Samtliga prov förvarades efter ankomsten till institutet i kylrum vid 1—3° C. Varje potatisparti delades i sex grupper; en av dessa användes uteslutande för järnbestämning; å en av de övriga fem bestämdes halten av karotin samt å samtliga fem grupper vattenhalt och halt av kalcium och C-vitamin. Före provtagningen rengjordes potatisarna noggrant genom borstning och sköljning. Analysproven uttogos enligt Rolf (.T. Agr. Res. 61, 381 [1940]) på så sätt, att klyftor utskuros ur varje potatis från centrum dels vid naveländan, dels vid kronändan och dels från vardera sidan. De för järnanalys avsedda klyftorna utskuros med kniv av glas, varefter skalen avlägsnades.

159 De övriga klyftorna utskuros med kniv av rostfritt stål. Proven för C-vitaminbestämning lades omedelbart i metafosforsyrelösning för att förhindra askorbinsyrans oxidation till dehydroaskorbinsyra. Ordningsföljden vid analysen av de olika potatispartiernas grupper valdes så, att bästa möjliga jämförelse mellan partiernas C-vitaminhalt skulle kunna uppnås. Med hänsyn till att C-vitaminet icke kunde beräknas vara fullt stabilt under den avsevärda tidsperiod (ca 8 veckor), som analyserna pågingo, var det sålunda icke lämpligt att analysera samtliga fem grupper från ett och samma parti i en följd. Den tillämpade metoden bestod i att först analysera en grupp från var och en av de olika partierna, därefter övergå till nästa grupp o. s. v. För vattenhaltsbestämningen underkastades en större mängd potatis förtorkning till sådan konsistens, att målning på torr väg kunde verkställas. För målningen användes en Wiley-kvarn av mikromodell. Den slutliga torkningen utfördes vid 98° C. Kalciumbestämningen utfördes å inaskat prov enligt Wijkström (Medd. nr 459 fr. Centralanstalten). För järnbestämningen uppstöts förtorkat, icke målet prov med konc. svavelsyra i närvaro av något vätesuperoxid. Efter neutralisering av lösningen med p-nitrofenol som indikator reducerades järnet till 2-värt med hydrokinon och bestämdes därefter spektrofotometriskt med o-fenantrolin. För C-vitaminbestämningen revos proven med sand i närvaro av metafosforsyra, vilken var försatt med svavelsyra till sådan surhetsgrad, att askorbinsyreoxiderande enzymer icke kunde utöva verkan. Extrakten späddes till känd volym, centrifugerades, eventuellt filtrerades och försattes därefter med citratbuffertlösning till pH = 3,5. Bestämningen av reducerad askorbinsyra grundade sig på askorbinsyrans förmåga att reducera (avfärga) Tillmans' reagens (2,6-diklorfenolindofenol). Bestämningen utfördes i fotoelektrisk kolorimeter med överskott av Tillinans' reagens i huvudsak enligt Bessey (J. Biol. Chem. 126, 771 [1938]). Avlösningar gjordes å snabbsvängande galvanometer med 5 sekunders intervall, varefter värdena inprickades i en kurva, som extrapolerades till tiden 0. Bestämningen av totalaskorbinsyra (reducerad askorbinsyra + dehydroaskorbinsyra) skedde på ovan angivna sätt, sedan lösningen behandlats med svavelväte för reduktion av dehydroaskorbinsyra till askorbinsyra; svavelvätet avlägsnades genom evakuering under samtidig genomledning av koldioxid. För kontroll av ospecifik reaktion med Tillmans' reagens användes dels ovannämnda extrapolationsförfarande, varigenom substanser, som reagerade avsevärt långsammare med reagenset än askorbinsyran, i stor utsträckning eliminerades, dels ock det av Lugg (Austr. J. Exp. Biol. Med. Sci. 20, 273 [1942]) angivna förfaringssättet, som grundar sig på att askorbinsyran vid pH — 3,5 praktiskt taget fullständigt kondenseras med formaldehyd till en produkt, som saknar förmågan att reducera Tillmans' reagens. För karotinbestämningen kokades det finfördelade materialet med alko-

160 holisk kaliumhydroxidlösning, varefter den så behandlade produkten späddes med vatten och utskakades med petroleumeter. Det olösta frånskiljdes och extraherades ytterligare genom rivning i mortel med sand under växelvis tillförsel av absolut etanol och petroleumeter. Det extraherade karotinet underkastades adsorptionsanalys å aluminiumoxid och bestämdes därefter i bensinlösning i fotoelektrisk kolorimeter vid 4500 A (Pulfrich-filter S 45). Besultaten angåvos i mg aktivt karotin (huvudsakligen B-karotin) per kg. Undersökningar

äpplen.

Ca 5 kg äpplen införskaffades från varje provtagningsställe. Proverna förvarades efter ankomsten i kylrum. Varje äppelparti indelades i fem grupper, vilka analyserades var för sig. Från varje äpple utskuros med försilvrad kniv två motstående klyftor, varvid tillsågs, att den ena klyftan alltid uttogs från den starkast pigmenterade sidan. Det för C-vitaminbestämning avsedda materialet lades omedelbart i metafosforsyrelösning. Analyserna, omfattande bestämning av vattenhalt samt halt av kalcium, j ä r n och C-vitamin, verkställdes därefter enligt de vid potatis beskrivna metoderna. Undersökningar

morötter.

Från varje provtagningsställe införskaffades ca 10 kg morötter, som efter ankomsten förvarades i kylrum. Morötterna rengjordes noggrant genom borstning och skrubbning, varefter samtliga morötter i varje parti delades på längden i två hälfter under användande av en kniv av glas. Den ena av de så erhållna grupperna användes för analys av järn. Den andra gruppens morötter maldes i köttkvarn till en homogen massa, varur prov uppvägdes till analys tiv vattenhalt samt halt av kalcium och karotin. Bestämningarna utfördes enligt de för potatis angivna metoderna. Undersökningar

vitkål.

Från varje provtagningsställe införskaffades 10 st. vitkålshuvuden, vilka efter ankomsten förvarades i kylrum. Vid de år 1945 inkomna proverna indelades varje vitkålsparti i fem grupper, vilka analyserades var för sig; vid de följande år införskaffade proverna utfördes analys på varje vitkålshuvud. Sedan rotdelen och de yttersta bladen avlägsnats, utskuros ur varje huvud två motstående klyftor, vilka hackades i fina bitar. När järnbestämning samtidigt skulle utföras, användes för dessa behandlingar uteslutande kniv av glas. Det sålunda erhållna finfördelade materialet blandades noga, varefter prov till de olika analyserna uppvägdes. Analyserna å 1945 års material, vilka omfattade bestämning av vattenhalt samt halt av kalcium, järn och C-vitamin, utfördes på sätt, som beskrivits vid potatis. Vid 1946 års material utfördes endast C-vitaminbe-

161 stämning, varvid användes enkel titrering med Tillmans' reagens före och efter behandling med svavelväte. Undersökningar å brödsäd. Analyserna, omfattande bestämning av vattenhalt samt halten aska, kväve och järn, ha utförts efter de vid analysering av brödsäd använda gängse metoderna. Försöksresultat. Undersökningar å mjölk. Undersökningarna å mjölk ha omfattat 40 gårdar i Norrland samt 2 gårdar i Svealand. Därtill ha undersökningsresultaten kunnat jämföras med motsvarande resultat från undersökningar å konsumtionsmjölk i Stockholm. Resultaten från de senare äro dock ej medtagna i det följande. Av de 40 norrlandsgårdarna ha 26 utgjorts av studiegårdar, 4 av försöksgårdar, 2 av lantmannaskolor samt 8 av vanliga jordbruk. Gårdarnas fördelning på olika län framgår av följande översikt och deras placering på bilagd karta. 1 Antalet undersökta gärdar

Norrbottens län Västerbottens län Jämtlands län Västernorrlands län Gävleborgs län Uppsala län

9 12 10 5 4 2 42

Undersökningarna ha ägt rum under vinterutfodringsperioden 1945—46 och under soiumarutfodringsperioden 1946. Som regel har provtagning skett för varje gård fyra gånger under vinterperioden och två gånger under sommarperioden. Proven ha för analysering insänts till Statens institut för folkhälsan. Följande beståndsdelar och egenskaper ha undersökts i de insända mjölkproven: 1) Specifik vikt 2) Fetthalt 3) Procentisk andel kalciumoxid 4) a. A-vitamin- och karotininnehåll i mjölken. b. A-vitamin- och karotininnehåll i mjölkfettet. 5) Innehåll av riboflavin. 6) Innehåll av tiamin. 1

H ä r utesluten.

11—S1728 4

162 Vid varje provtagning har insänts uppgift om antalet mjölkande kor, mjölkmängd vid olika mjölkningstillfalien, foderstaten vid provtagningstillfället samt koras. Det är alltså ett synnerligen omfattande antal uppgifter, som insamlats och erhållits för de olika mjölkproven. Dessa uppgifter synas giva möjligheter till ingående studier över vissa mjölkens egenskaper samt dessas variation och samband med utfodring och andra miljöförhållanden. S p e c i f i k vikt, f e t t h a l t och halt kalciumoxid. I tabell 1 har lämnats uppgift om specifik vikt, fetthalt och halt kalciumoxid i undersökt mjölk dels för olika län, dels för vinter- och sommarmjölk. Vissa anmärkningsvärda skillnader synas föreligga. Tabell 1. Specifik vikt, fetthalt oeh halt kalchmioxid i undersökt mjölk. Specifik vikt d 15°/15°

Procent fett

Procent CaO

Gävleborg

1,0330 1,0331 1,0333 1,0332 1,0310

4,10 4,01 4,1'2 3,99 3,93

0,19 0,19 0,19 0,18 0,18

Uppsala

1,0330

3,90

0.17 Norrbotten Västerbotten Jämtland Västernorrland Gävleborg

1,0325 1,0327 1.0320 1,03-22 1,0315

4,22 4,02 4,3-2 ' 4,1 t 3,99

0.1S 0,19 0,19 0,18 0,18

Uppsala

1,0322

3,90

0,17

L ä n

Vintcrmjölk Norrbotten Jämtland

Somniarmjölk

Den specifika vikten hos mjölk kan normalt variera mellan 1,024 och 1,034. De i tabell 1 anförda medeltalen variera för vintermjölken mellan 1,0319 och 1,0333 och för sommarmjölken mellan 1,0315 och 1,0327. Ingen gård företer något abnormt medelvärde för sommar- eller för vintermjölken, och det är fullständigt som väntat, att sommarmjölken genomgående har lägre specifik vikt än vintermjölken, detta enär sommarmjölken har högst fetthalt. Proven från Gävleborgs län har tydligt lägre specifik vikt än proven från övriga län, mellan vilka några skillnader ej framträda. Gävleborgs län företrädes endast av fyra gårdar, men för alla dessa är specifika vikten låg. I fetthalt ha erhållits avsevärda skillnader, vilka väl dock ungefär motsvara de väntade. Sommarmjölken har högre fetthalt än vintermjölken utom i proven från Västerbottens län och Uppsala län, och av länen är det

i förhandenvarande material Norrbotten och Jämtland, som uppvisa högst fetthalt. Halten kalciumoxid uppvisar för vinter- och somniarmjölk samt för de olika länen inga större skillnader. För de enskilda gårdarna har den varierat under vintern mellan lägst 0,16 procent (en gård) och högst 0,20 ocb under sommaren mellan 0,1G (4 gårdar) och högst 0,21 (3 gårdar). M j ö l k e n s i n n e h å l l a v v i t a m i n A, B t ( t i a m i n ) o c h B, ( r i b o flavin). Mjölken innehåller ett antal vatten- och feltlösliga vitaminer, av vilka flertalet torde ha betydelse ur folknäringssynpunkt. Av rent analytisktkemiska skäl har föreliggande undersökning måst begränsas till att omfatta bestämning av vitamin A, inklusive karotin, samt vitaminerna Bi och B 2 . I fråga om halten A-vitamin och karotin ha resultaten beräknats på såväl viktsmängd mjölk som mjölkfett. Vitamin A, som är en ej vattenlöslig alkohol, utgöres i rent tillstånd av svagt gulfärgade kristaller. Det förstöres vid lufttillträde framför allt i värme. Hos växter förekommer vitamin A ej som färdigbildat vitamin utan som ett förstadium till detta, ett provitamin. Detta finns som det rödgula färgämnet t. ex. hos moroten, av vilken det fått sitt namn, karotin. Då karotin fortares av djur, omvandlas det i vitamin A och upplagras i levern. De extrema köttätarna kunna ej åstadkomma denna ombildning men däremot växt- och allätarna, bland de senare människan. Såväl människor som djur behöva viss mängd vitamin A. Brist på A-vitamin har olika följder, vitaminet utgör bl. a. ett skyddsämne för huden och slemhinnorna. En brist på vitaminet öppnar därför lätt vägen för infektioner. Hos människan (särskilt hos barnen) uppstår vid svår brist på A-vitamin xerophtalmi, en sjukdom på ögonen som är relativt sällsynt hos oss. I vårt land förekommer understundom en lindrigare form av A-vitaminbrist nämligen nattblindhet (hemeralopi). Beträffande människans A-vitaminbehov föreligga starkt varierande uppgifter. Den amerikanska Food and Nutrition Board, 1945, angiver 5 000 I. E. (I. E. — internationella enheter) vitamin A såsom en önskvärd daglig tillförsel för en fullvuxen person. A-vitaminet tillföres genom olika födoämnen: grönsaker, vissa frukter, feta fiskslag, ägg, vissa inälvor från djur samt mjölk och mjölkprodukter liksom även margarin (detta torde numera alltid vitaminiseras). Mjölkens innehåll av A-vitamin är ganska ringa, men då den fortares i riklig mängd, blir den en god vitaminkälla. Särskilt betydelsefull härför är den på vintern, då flera andra A-vitaminkällor ej stå till buds. Därför ha undersökningarna över mjölkens A-vitaminhalt ur näringssynpunkt en alldeles särskild betydelse. Det är nu känt från tidigare undersökningar, att mjölkens och därmed också smörets A-vitaminhalt starkt varierar mellan vinter och sommar

164 samt mellan olika platser. Denna variation har också kunnat hänföras till olikheter i utfodringen. Emellertid synas hittills utförda undersökningar i mindre omfattning berört mjölk från olika gårdar, och i varje fall ha vi föga vetskap om A-vitaminhalten i mjölk från olika jordbruk i Norrland. I tabell 2 ha anförts medelvärden för A-vitaminhalten för vinter- och sommarmjölk för de i respektive län undersökta gårdarna. Studera vi först vinter- och sommarmjölkens A-vitaminhalt finna vi avsevärda skillnader. För samtliga län är sommarmjölkens totala A-vitaminhalt i medeltal 60 procent högre än vintermjölkens; för mjölkfettets totala A-vitaminhalt uppgår motsvarande siffra till 56 procent. Då mjölken vintertid väl mångenstädes i Norrland är den viktigaste A-vitaminkällan, framstår klart av de anförda siffrorna vikten av att äga kännedom om betingelserna för A-vitaininförekomsten i mjölken. Tabell 2. Mjölkens innehåll av A-vitamin, riboflavin oeh tiamin. I. E . per 100 g mjölk

Riboflavin

I. E. per K lett

Tiamin

L ä n Vitamin Karotin A

Total

Vitamin Karotin A

Total

per 100 s mjölk

Vinterinjölk Norrbotten Västerbotten Jämtland Västernorrland

74.3 07,4 07,1 63,5 07,1

31.1 20.1 24,5 22,9 10,1

105,1 93,5 91,0 80,4 83,3

17,9 17,2 10,1 15,9 17,4

7,5 0,7 0,0 5,7 1,3

25,-2 23,9 22,4 21,0 21,8

198 184 214 187 150

28 27 31 27 27

Uppsala

58,0

17,4

75,5

4,5

19,5

14(i

100.5 104,7 115,1 90,0 94,4

52,8 47,9 53,4 •17,8 29,8

153,1 152,0 108.5 144,3 124,2

24,0 20,4 20,3 23.4 23,7

12,s 12,0 12,9 11,-2 7,5

3ti,7 38,5 39,3 34,6 31,2

212 215 270 213 177

29 30 32 28 28

81,9

34,1

21,0

8,8

29,8

1 12

29 Somniarmjölk Västerbotten Jämtland Västernorrland

Studera vi åter medeltalen för de enskilda länen, finna vi även här avsevärda olikheter. Om vi sätta den totala vitaminhalten i vintermjölken för Norrbotten = 100, erhållas följande relativa tal. L ii n

Relativa tal för total A-vitaminhalt i mjölk Vintermjölk

Sommarmjölk

Norrbotten Västerbotten Jämtland Västernorrland Gävleborg

100 89 87 82 79

115 145 100 137 118

Uppsala

165 Då varje län endast representeras av ett litet antal gårdar, kunna länsmedeltalen givetvis ej betraktas som fullt utslagsgivande för förhållandena inom respektive län. Men den tydliga tendensen i materialet gör, att man på basis av detsamma synes kunna våga göra vissa uttalanden. Enligt föreliggande material synes alltså vintertid totala A-vitaminhalten vara högst i Norrbottens län och lägre ju längre söderut man kommer. Proven från Uppsala län uppvisar nära 30 procent lägre total A-vitaminhalt än Norrbottensproven. Sommarmjölken visar liknande förändringar från norr till söder. För denna framträder Jämtland ined den högsta vitaminhalten. Det bör observeras att sommarmjölken i proven från Uppsala län endast har 10 procent högre vitaminhalt än vintermjölken från Norrbotten. En motsvarande jämförelse för vitaminhalten i mjölkfettet som den nu för mjölken gjorda ger ungefär samma utslag. Vissa olikheter framträda, sammanhängande med mjölkens olika fetthalt. Som framgår av tabell 1, uppvisade dock ej fetthalten några särskilt stora variationer mellan länen. Nedan ges på samma sätt som för mjölken de relativa talen för total A-vitaminhalt med vintermjölk för Norrbotten = 100.

L ii n

Västerbotten Jämtland Västernorrland Gävleborg

Relativa tal för total A-vitaminhalt i mjölkfett Vinter

Sommar

100 95 89 80 87

140 153 150 137 124

118 Nu närmast diskuterade regionala skillnader i mjölkfettets totala A-vitaminhalt böra givetvis även komma till uttryck vid undersökning av vitaminhalten i smör från olika delar av landet. Detta var också fallet i en undersökning, som under åren 1941—1942 utförts av statens mejeriförsök. Denna var dock ej så omfattande att materialet kunde uppdelas på olika län utan begränsades jämförelsen till mejerier från olika landsdelar. I följande uppställning återges undersökningsresultaten å smör från svealandsoch norrlandsinejerier.

Tidsperiod

juli—sept. 41 okt.—dec. 41 jan.—mars 42 april—juni 42

Total A-vitaminhalt i I. E. från fett undersökt i smör från svealandsmejerier

norrlandsmejerier

20 20 18 23

30 20 22 25

166 Även Statens institut för folkhälsan har utfört undersökningar över A-vitaminhalten i smör från olika mejerier i vårt land. Besultaten från dessa undersökningar ha ännu ej publicerats, men de ha ställts till förfogande för jämförelse med övriga i denna sammanställning anförda uppgifter. Undersökningarna gälla en ganska lång tidsperiod, de påbörjades våren 1944 och pågå ännu. Särskilt omfattande ha de varit under åren 1946 och 1947. De från dessa båda år erhållna värdena å smörets A-vitaminhalt för olika mejerier framgå av tabell 3. Som regel har undersökning å vitaminhalten gjorts en gång varje månad. I tabellen ha så erhållna värden sammanförts till vissa perioder, 1) januari—april, 2) maj, 3) j u n i —september (1947 juni—augusti), 4) oktober—december. Den första perioden januari—april utgör den egentliga vinterutfodringsperioden, den andra eller maj månad kan i södra och mellersta delarna av landet i varje fall delvis vara en betesperiod, i de norra är den huvudsakligen av samma k a r a k t ä r som den första perioden, den tredje perioden juni—september torde väsentligen vara en betesperiod för hela landet och den fjärde till slut eller oktober—december är av mera blandad karaktär, i södra och mellersta Sverige ännu något bete, blastutfodring m. in., under det den i norr till stor del är av samma typ som period nr 1. Tabell 3. Undersökningar å totala A-vitaminbalten i smör från vissa mejerier under åren 1946—47.

Pajala Boden Glommersträsk Skellefteå Dorotea Umeå Backe Östersund Delsbo Vansbro

Medeltal för totala halt ;n I. E . vitamin A per g smör å r 1946

Medeltal för totala h a l t e n I. E . v i t a m i n A p e r g smör å r 1947

Jan.— april

Åmål Knivsta Motala Linköping Tingstäde Ljungby. . . Slöringe Bräkne-Hobv

Wallby Medeltal

18 17 18 18

Juni— sep t.

Okt.— dec.

Jan.— april

27 31

— 17 18 17 18 19

25 28 22 24 23 23 25 27 22 20 24,5

Maj

21 21 22 22

—

— 22 25 23 25 25

17 18 18 18 18 18 20 18 19 21

18,7

17,0

20,0

25,8

18,5

15 15 15 15 14 15 17 11 18

13 15 14 19 11 18 13 14

20 25 28 24 28 27 29 20 30

25 22 22 23 21 24 23 24 30

17 17 10 10 15 10 10 14 10

15 13 15 14 20 14 10 13 14

14,0

27,0

23,8

15,9

14,9

19 20 18 18 18 19 18 18 20

Medeltal

Maj

18 17 10 17 19

— 25 27 20 25 20

10 10 19 18

Juni—• au g.

— 23 22 20 24 20 23 25

24,0

167 I tabellen ha medeltal uträknats för norrländska mejerier (10 st., i dessa har Vansbro i Dalarna medräknats) samt för syd- och mellansvenska (9 st.). För första, andra och fjärde perioderna uppvisar även här, som var att vänta, det norrländska smöret den högsta A-vitaminhalten, 15—20 procent högre än det syd- och mellansvenska smöret. För sommarperioden (den tredje) framträder ingen tydlig skillnad. Skillnaden mellan vinteroch sommarsmör är alltså i norra Sverige icke så markerad som i södra och mellersta, och det norrländska vintersmöret befinner sig i fråga om A-vitaminhalten tydligen i särklass i jämförelse med övrigt svenskt smör. Mellan de olika mejerierna svänger A-vitaminhalten särskilt vissa perioder ganska kraftigt. Svängningen synes vara större under sommar- än under vinterperioden. Mejerierna i Backe och Vansbro ha särskilt hög vitaminhalt under vintern båda undersökningsåren, under det mejerierna i Pajala, Boden, Backe, Östersund, Vansbro, Tingstäde, Slöinge och Vallby haft hög vitaminhalt i sommarsmöret. Inget mejeri uppvisar dock i jämförelse med de övriga extremt höga värden. Tendensen är i nu anfört material från smörundersökningarna alldeles densamma som i mjölk undersökningarna i fråga om vitaminhalten. I förstnämnda material framträder emellertid ej lika tydligt skillnader i vitaminhalten för olika områden i Norrland. Detta torde ej heller kunna förväntas på grund av materialets ursprung. Den totala vitaminhalten är sammansatt av halterna A-vitamin och karotin. Det förefaller som om förhållandet mellan A-vitamin och karotin är annorlunda sommar än vinter och något olika i olika län. Följande schema, erhållet från uppgifterna i tabell 2, åskådliggör detta. Sommarmjölk

Vinterm] öl k L ä ii

Vitamin A /o

Gävleborg Uppland

70,5 72,1 73,3 73,5 80,0 70,8

Karotin

Vitamin A

Karotin

o/ /o

29,5 27,0 20,7 20,5 19,4 23,-2

05,6 08,0 08,3 00,9 70,0 70,0

34,4 31,4 31,7 33,1 24,0 29,4

I vintermjölken föreligger sålunda en större del av det totala A-vitaminet i form av verkligt A-vitamin än i sommarmjölken, och detta framträder på ungefär samma sätt i samtliga län. Av länen uppvisar Gävleborgs län en tydligt högre A-vitaminprocent än övriga. Det är emellertid en tendens, som särskilt kommer till synes i vintermjölken, att detta procenttal blir lägre ju längre norrut man kommer. Därest karotinet, uttryckt i I. E., hos människa skulle ha samma biologiska aktivitet som A-vitaminet, angivet i samma mått — hos råtta är detta enligt definitionen på I. E. fallet — saknar givetvis de anförda skillnaderna i procentisk andel karotin praktiskt

168 intresse. Vissa utländska undersökningar tyda emellertid på att för människans vidkommande dylik identitet ingalunda föreligger, vilket torde sammanhänga med att förhållandena med hänsyn till karotinets förstöring i mag-tarm-kanalen ävensom i fråga om dess resorption äro helt andra hos människa än hos råtta. Några forskare anse, att ett visst antal I. E. A-vitaminer i form av karotin (B-karotin) löst i fett, endast har hälften så stor biologisk aktivitet hos människa som samma antal I. E. i form av verkligt A-vitamin. Vitaminhalten i mjölken från de olika i ovan anförda länsmedeltal ingående gårdarna visar även inom länen ganska stora differenser. För att belysa detta anföras nedan högsta och lägsta totala vitaminhalten i vinteroch sommarmjölken för dessa gårdar. Total A-vitaminhalt i I. E. per 100 g mjölk L ii n

Norrbotten Västerbotten Jämtland Västernorrland Gävleborg Uppsala (endast 2 gårdar)

Vintermjölk

Sommarmjölk

Högst

Lägst

Högst

Lägst

137,5 122,5 100,3 107,2 101,0 80,1

84,0 78,1 81,7 75,5 71,7 70,9

178,4 193,9 218,4 192,2 140,6 117,7

100,0 113,7 134,6 119,0 110,2 115,1

Även i detta material framträder samma tendens länen emellan i fråga om vitaminhalt som kom till synes i t. ex. tabell 2. Men det är nu ur näringssynpunkt av särskilt intresse att konstatera de högst avsevärda olikheter, som alltså framträda i fråga om A-vitaminhalten från enskilda gårdar. De högsta A-vitaminvärdena äro dock 30—70 procent högre än de lägsta. De nu diskuterade värdena i A-vitaminhalt för de olika gårdarna avse alltså medeltalsvärden för vinter- resp. sommarmjölk. Särskilt under vintern företer A-vitaminhalten stora svängningar för de olika provtagningarna. I detta material liksom vid andra liknande undersökningar finnes ofta en tydlig nedgång i mjölkens halt av A-vitamin från höst till vår. Ganska stora olikheter i detta avseende framträda dock, som nedan åskådliggöres med några exempel. I här framlagda exempel, omfattande 10 gårdar, ge november- och januariundersökningarna de högsta medelvärdena å totala A-vitaminhalten, medan de lägsta framkomma i april—maj. Men som synes finnes det fall med högsta A-vitaminhalten vid provtagningen i maj (Nedre Åbyn), och denna gård visar stegrad A-vitaminhalt från november till maj. Ganska j ä m n och samtidigt ganska hög halt A-vitamin uppvisar Storvik, under det Lillpite och Vansäter ha låg och tämligen konstant halt. Även om medeltalssiffrorna förete en ganska tydlig tendens, uppvisa alltså gårdarna

169 Total A-vitaminhalt i vintermjölk Gård

och

län

Juggijaur Nb N. Sunderbyn Nb.. Lillpite Nb Nedre Åbyn Vb.. . Sörmjöle Vb Offer Vn NorrtannJflo Vn.. . Storvik Gb Vansäter Gb Kungsängen Upps. Medeltal

Nov.

Jan.

April

Maj

Medeltal

140,9 100,8 84,1 JOS,.5 92,6 124,6 91,2 100,4 77,4 80,1

197,6 119,3 91,6 121,4 79,4 107,5 73,7 88,4 77,4 05 : 0

110,8 80,9 77,2 124,7 71,5 112,5 72,4 108,4 58,8 73,5

75,9 85,3 136,0 68,8 84,0 64,6 99,7 73,0 64,8

137,5 95,7 84,6 122,5 78,1 107,2 75,5 101,0 71,7 70,9

101,8

102,1

89,8

84,1

inbördes en icke obetydlig och oväsentlig oregelbundenhet. Sambandet mellan den årstidsbetonade variationen i A-vitaminhalten och utfodringen skall behandlas i ett följande avsnitt. Emellertid skall redan nu framhållas, titt, då antalet kor vid de undersökta gårdarna i allmänhet är ganska ringa, undersökningsresultaten lätt kunna påverkas av förändringar i besättningar som endast avse en eller ett par kor, t. ex. i fråga om kalvning, hälsotillstånd m. m. Hittillsvarande erfarenheter synas tyda på att A-vitamintillförseln särskilt på landsbygden i Norrland genomsnittligt ofta ligger vid gränsen till, och till och med under normalbehovet. Det är därför tydligt, att med förekommande stora svängningar i mjölkens A-vitaminhalt det måste finnas allvarlig risk för att vid vissa gårdar eller vid perioder med lägsta A-vitaminhalten försörjningen med A-vitamin icke är tillfredsställande. Det är då också klart, att undersökning måste göras över de möjligbeter som finnas att förbättra dessa gårdars A-vitaminproduktion. För att man skall kunna bedöma möjligheterna att förbättra A-vitaminproduktionen är det nödvändigt att undersöka sambandet mellan utfodring och A-vitaminproduktion. Mjölkens A-vitamin och karotin erhålles från karotinet i tillförda fodermedel. Enligt utförda undersökningar varierar karotininnehållet avsevärt i våra fodermedel, och det påverkas också av huru fodermedlen konserveras. Nedan anföras några exempel på karotininnehållet i fodermedel, som användas i foderstaterna i Norrland (enl. Rottensten):

Färskt gräs A. I. V.-foder Gott h ö Dåligt h ö Bovor Morötter Potatis Sädesslagen Oljekakor

Karotin mikrogram per g 40—80 40—80 15—35 5—15 0 40—120 0 0—2 0

170 Det framgår av de anförda siffrorna alldeles tydligt, att foderstatens karotininnehåll kan starkt variera efter sammansättning och efter fodermedlens kvalitet. A. I. V.-fodret utgör normalt en god karotinkälla, och i allmänhet påvisas effekt av A. I. V.-fodergiva på mjölkens A-vitaminhalt. Men tydligt är också från nu diskuterade undersökningar, att ännu många problem kvarstå att lösa för att klara betingelserna för A-vitaminproduktionen. Följande exempel må åskådliggöra detta. Där återges för de olika provtagningarna å vinter- och sommarmjölk totala A-vitaminhalten för en gård i Norrbottens läns lappmark med mycket ensidig utfodring och för en gård i respektive Västernorrlands och Uppsala län, som har allsidig utfodring. Total A-vitaminhalt i mjölk (I. E.) Gård belägen i län

Norrbottens Västernorrlauds Uppsala

Sommarprov tagning

Vin lerprov tagning 1

147 125 80

198 108 05

117 113 74

89 84 05

173 135 115

107 127 115

4,5 11.3 12,1

7,2 12,0 12.0

8,4 10,1 11,1

7,8 14,4 14,8

5,7 13,9 13.8

0,2 11,1 20.0

Medelmjölk mängd per ko (liter) Västernorrlands Uppsala

Norrbottensgården, belägen i Juggijaur, hade endast höutfodring på vintern, och sommarfodret utgjordes delvis av skogsbete. Medelantalet kor var vid denna gård 4 men vid gården i Västernorrlands län 21 och vid gården i Uppsala län 47 stycken. Vid dessa senare gårdar utgjordes vinterutfodringen av ganska riklig hömängd, något halm, A. I. V-foder, kli och kraftfoder samt på hösten blast. Sommarfodret utgjordes av kulturbete. Det är sannolikt så, att det vid gården i Juggijaur använda höet utmärker sig för särskilt hög karotinhalt, vilket i förening med riklig högiva utgör orsaken till den påfallande höga A-vitaminhalten. I tabell 4 ha gårdarna ordnats inom respektive län efter genomsnittliga halten total A-vitamin i vintermjölken, varjämte för varje gård anförts variationer i mjölkproduktionen per ko samt en sammanfattning av vinteroch sommarfoderstaterna. De senare uppgifterna bliva i en dylik sammanfattning något ofullständiga, och denna ofullständighet är också beroende av att primäruppgifterna icke varit så omfattande som önskvärt vore. Utöver i listan upptagna foderslag har även förekommit användning av halm m. m., vilka senare foderslag dock sannolikt ej haft något egentligt inflytande på karotinför sörj ningen. Att finna ett tydligt samband mellan användningen av visst foderslag och totala A-vitaminhalten synes i anfört material icke möjligt. Så ut-

171 Tabell 4.

Uppgifter

o m m j ö l k m ä n g d ock genomsnittliga total A-vitaminhalt vinterinjulken samt genomsnittlig foderstat.

(Där visst fodermedel använts men mängden härav ej uppgivits. har detta markerats med x .

Mjölk per ko liter

Total vitaminhalt i vintermjolk I. E. per 100 g

\orrbottens län. Juggijaur Tärendö Brännberg

4,5—8,4 0,6—8.2 8,1—10,5

137,5 113,5 111,6

Saltmyran

0,2—10,5

107,8

Lombäcken

0,9—10,8

100,1

Moräng N. Sunderbyn . . Skogshult I.illpite

0—11 0,3—11,5 4,4—8,3 9,3—14.3

98,8 95,7 92,8 84,0

Västerbottens län. Nedre Å b y n . . . . Balsjö Malgomajskolan. Åbyn Umeå l a n t m . . . .

4,3—14,0 5,4—7,0 5,0—11,5 0,7—10

122 99. 98 90. 90

9—11 0—11 4—11 7—10

Drängsmark....

-10,4

7—10

G å r d

Hö

Rovor

1—2,5

X X X

0—10 + grönf. 2—5 7—8 2—5 10—12

5—15 + pot. 2—0

3—7 1—7

1—1

2 per.

5—0

1,8—3,5 1,5—3,5

4—10

1 per. 7—12

2—4

X X X X

2—10 5—20

1 per. 1 per. 3—0 2 per. 3 3—5 + pot. 1 per. 10—35 2—5 3—10

1 per.

4—10

90, 89,'

Tärnaby Robcrtsfors Överklinten . . . . Sörmjöle

5,0—8,0 9,5—13,7 5,4—11,0 3,3—10,9

87,. 80, 84, 78,

5,5—11 9—10 + grönf. 0—12 0—8 8—10 7—10

Jämtlands län. Gisselås Lund Gisselås södra. . .

5,4—8 7,5—10,8 5—8,8

100. 99. 97;

8 4—7

Kådagården I.angå

7—9,7 4,8—9,2

95. 92.

0—9,5 7—9

Movattnet

8,3—11,5 3,7—7.3

91. 89, 85,

4—9 10 -f- grönf. 5—10

85. 84, 81,

8—10 7—9 8—9,5

något + pot. något 10 10—14

107,2 81,5

8—10 8—9

0—20 något

9,3—10,5 Ammer 0,4—10,0 Strand 0,3—11,0 Ytterberg Västernorrlands län Offer 10,1- -14,4 Norrtannflo . . . . 5,7- -11,7

liete

8,3- -11,3 0,3- -11,6

Gäddede

Gröpe

8—10 X + grönf. 0

Risnäset Rodbyn

Överammer

A. I. V.

+ pot. något 1 per. + pot. 1 per. något

0,5—3 0,5—3 0,3—5,0 3—4

X X X X

1,5—2

1,5—2 2—4,5

X X

1 per.

1—2,5 1 — 1,5

X X X X

0,5—2,5 0,8—1,7

X X

något 2—4

1,6—2

X X

0—10

0,5—3,5

1 per. 3—3,5 10

11)

1—0

1—2

0,2

1—2

1 per. 1 per.

1,5—9,5

5—20

2—1,8

1—4

1—2

X X

X X X

X X

172 Mjölk per ko liter

Total vitaminbalt i vinter-mjölk I. E. per 100 g

Tåsjö

0,5—8,8

Norrtannflo

G å r d

Rovor

75,9

7—9

7,5—11,8

75,5

7—10

3—5 + pot. 1 per.

2 per. 0,7—7,5

101,0

8—10 + grönf. 8—12 8—10 8

A. 1. V.

4—5

Gröpe

Bete

1,5—2

3—4

Gävleborgs län. Storvik Bergsjö Bergvik

4,5—19,1 0,2—13,9

84,8 75,5 71,7

3—15 1 per.

2—4 2 per. 10—12

1,5—0 1—5 0.5—5,0

X X

märka sig t. ex. gårdarna, som använda A. I. V.-foder, icke för särskilt hög A-vitaminhalt. Det största inflytandet på mjölkens A-vitaminhalt torde emellertid höet ha haft. Det är med stor sannolikhet också variationer i högivans mängd och kvalitet, som utgöra den väsentliga orsaken till påvisade variationer i A-vitaminhalten. Säkert har högivans mängd per kg utsöndrad mjölk varit högst olika för olika gårdar. Detta kan visserligen ej direkt utläsas ur tabell 4, men av allmänna erfarenheten om materialet synes sådan slutsats kunna dragas. Detta i förening ined säkert ganska stora kvalitativa skillnader i höet — i ifrågavarande fall med avseende å karotinhalt, vilket kan förutsägas på grundval av vissa i annat sammanhang utförda undersökningar — torde kunna utgöra en fullt uttömmande förklaring till skillnaden i A-vitaminhalt. Möjligen kunna också föreligga vissa skillnader i A-vitaminutsöndringen hos jämförda kobesättningar. Såsom redan har exemplifierats, kan gott och dåligt hö innehålla ganska olika mängd karotin. I en norsk undersökning över karotinhaltens förändring med vallväxternas utvecklingsstadium kunde påvisas huru denna hall i slutet av utvecklingsperioden endast var en femtedel mot i dess början. Klövern hade vidare ungefär dubbelt så hög halt karotin som tiinotejen. Det vore av icke ringa intresse för att fullständiga nu gjord undersökning att kontrollera karotinhalten i fodret från några av de gårdar, som deltagit i undersökningen och som synes uppvisa extremvärden i avseende å den producerade mjölkens A-vitaminhalt (sådana kompletterande undersökningar pågå för närvarande vid Statens institut för folkhälsan). Nu diskuterat material måste anses utgöra ett värdefullt underlag dels för bedömandet av tillgången på A-vitamin i Norrland och dels för vidtagande av åtgärder att öka produktionen av detta vitamin. Visserligen påvisas i materialet icke några extremt låga värden för A-vitaminhalten i norrländsk mjölk, men då såsom tidigare framhållits mjölken utgör den huvudsakliga A-vitaminkällan under vintern, kunna funna differenser ur näringssynpunkt vara synnerligen betydelsefulla.

173 R i b o f l a v i n ( V i t a m i n B 2 ). Riboflavinet tillhör en grupp vitaminer, gemensamt benämnda B2-vitaminkomplexet. Utforskandet av B 2 -komplexet och dess bristsymptom kan ej ännu anses slutfört utan pågår alltjämt. Ovanligt stora svårigheter synas härvid erbjuda sig. De olika faktorerna i komplexet förekomma alltid tillsammans, och deras verksamhetsområden täcka delvis varandra. För en viss djurart synes vidare en faktor vara nödvändig, för en annan kan den vara betydelselös. Samtidigt visa bristsymptomen av de skilda faktorerna hos olika djurarter stora likheter. Till de utforskade medlemmarna av B 2 -vitaniinkomplexet höra riboflavin, nikotinsyra (vitamin P P ) , pyridoxin (vitamin B 0 ), pantotensyra, biotin (vitamin H), p-aminobensoesyra och »folic acid». Riboflavinet utgöres i rent tillstånd av gula kristaller, som äro svårlösliga i vatten och olösliga i fett och olja. I allmänhet synes människans behov av riboflavin vara väl tillgodosett i föda av normal sammansättning. Man är emellertid ej klar över optimumbehovet. Enligt Food and Nutrition Board är tillförseln 2,0 mg per dag att betrakta som önskvärd för en fullvuxen man med måttligt kroppsarbete; vid starkt kroppsarbete bör tillförseln vara 2,6 mg per dag. För kvinnor äro motsvarande siffror 1,6 resp. 2,0 mg; för barn angivas lägre värden. Då mjölken är en av de viktigaste leverantörerna av riboflavin, synes det särskilt viktigt att känna detta födoämnes halt av ifrågavarande vitamin. Såsom framgår av i tabell 2 framlagda undersökningsresultat företer riboflavinhalten i undersökta prov icke oväsentliga olikheter. Dessa olikheter ha i stort sett samma samband med årstid och geografisk belägenhet som A-vitaminhalten. Följande relativa tal torde bäst åskådliggöra detta.

L ii n

Västerbotten Västernorrland Gävleborg

Relativa tal lör ribollavinhalt i mjölk Vintermjölk

Sommarmjölk

100 93 108 94 70 74

107 101 130 108 89 72

Sommarmjölken har alltså i föreliggande undersökning haft den högsta riboflavinhalten utom i Uppsala län. Detta län och Gävleborgs ha lägre halt riboflavin både sommar och vinter än de fyra nordligaste länen, av vilka Jämtlands län företer en särskilt hög halt. Mjölken från detta län utmärker sig alltså genomgående för hög kvalitet. Men liksom A-vitaminhalten företer stora svängningar de enskilda gårdarna emellan är detsamma även förhållandet med riboflavinhalten. Föl-

174 jande uppställning ger uppgift om högsta och lägsta halten för de olika gårdarnas vinter- och sommarmjölk. Mikrogram riboflavin per 100 g mjölk L ä n

Vintcrmjölk

Norrbotten Västerbotten Jämtland Västernorrland Gävleborg Uppsala (endast 2 gårdar)

Sommarmjölk

Högst

Lägst

Högst

Lägst

261 232 282 200 155 101

172 129 182 155 143 132

247 285 259 362 189 145

189 152 162 225 174 140

Det förhåller sig ofta så, att samma gård utmärker sig för en hög eller en låg riboflavinhalt i både sommar- och vinterinjölk. Ett par exempel härpå lämnar följande schema.

G å r d

Mikrogram riboflavin per 100 g mjölk Vintermjölk

Sommarmjölk

282 204 232 211

322 269 285 247

184 163 153 132 129

189 171 162 145 152

Höga värden Gisselås (studiegård) » (försöksgård) Tärnaby Juggijaur Låga värden Moräng Malgomaj skolan Offer

De anförda exemplen visa även det egendomliga förhållandet, att mjölkens riboflavinhalt är anmärkningsvärt låg vid gårdar med känd allsidig utfodring. För försöksgården Offer t. ex. är denna halt 32 respektive 51 enheter lägre i vinter- och sommarmjölken än för medeltalet av samtliga undersökta gårdar i Västernorrlands län. Det är av allt att döma svårt att finna sambandet mellan riboflavinhalt och utfodringen, men det torde dock finnas ett visst samband med utfodrad mängd hö samt dettas kvalitet. Det synes dock ej möjligt att giva ett siffermässigt uttryck för detta samband. För halten riboflavin kan korasen ha inflytande. Enligt undersökningar vid Statens institut för folkhälsan kan Yersey-kor ha 50—100 procent högre riboflavinhalt än S. R. B.-kor, fastän utfodringsbetingelserna varit exakt desamma. Några motsvarande jämförelser mellan S. R. B. och fjällras ha ännu ej utförts.

175 För A-vitaminhalten har i det föregående påvisats en sänkning från hösten till våren, innan betesgången påbörjat. Någon sådan nedgång har ej kunnat spåras för riboflavinet. För i föregående exempel angivna nio gårdar var t. ex. riboflavinhalten under vinterns fyra provtagningar med början på höstprovtagningen resp. 200, 191, 195 och 192 enheter. Sammanfattningsvis synes kunna sägas, att enligt föreliggande undersökningar riboflavinhalten i den norrländska mjölken uppvisar en betydande variation, att denna halt synes högre inom vissa län än inom andra och att denna liksom annan variation till dels torde vara ett uttryck för olikheter i utfodring och fodermedlens kvalitet. Sommarmjölken synes vidare ha högre riboflavinhalt än vintermjölken. Norrlandsmjölken har haft högre riboflavinhalt än mjölken från gårdarna i mellersta Sverige. Nu diskuterade resultat torde bidraga till att öka vår kunskap om mjölkens näringsvärde. T i a m i n ( V i t ti m i n Bi). Tiaminet eller vitamin Bi är en bas; dess salt med saltsyra bildar vita kristaller. Det är lösligt i vatten och utspädd alkohol och förstöres tämligen lätt i värme, i synnerhet vid alkalisk reaktion. Den önskvärda dagliga tiamintillförseln anges av Food and Nutrition Board för män och kvinnor med måttligt kroppsarbete till 1,5 resp. 1,2 mg; motsvarande siffror för starkt kroppsarbete äro 2,0 resp. 1,5 nig. Tiaminet förekommer mycket utbrett i naturen, både inom växt- och djurriket. Bland viktigare vegetabiliska Bi-vitaminkällor må nämnas jäst, kli av ris, råg, vete och havre, spenat, kålslagen, ärter, nötter, och bland animaliskä: kött, i synnerhet svinkött, inälvor, äggula och mjölk. Brist på Bi-vitamin ger upphov till den sedan länge kända sjukdomen beri-beri, som yttrar sig i ett allmänt svaghetstillstånd genom inflammation i nerver och muskulatur m. m. Sjukdomen är känd både hos människor och även hos djur, såsom höns och svin. Däremot synas ej nötkreaturen normalt vara utsatta för denna sjukdom, då Bi-vitamin bildas av bakterier i djurens vom. Vid stark utfodring med fodercellulosa försämras livsbetingelserna för bakterierna och Bi-vitamintillförseln kan minskas i alltför hög grad så att bristsymptom kunna uppträda. I tabell 2 har lämnats uppgift om medelhalten vitamin B t i proven från olika län och för vinter och sommar. Några större svängningar karakterisera ej dessa, men vissa smärre olikheter framträda dock. Sålunda finnes en tendens till högre tiaminhalt under sommaren än under vintern. Skillnaden uppgår till 1,24 mikrogram per 100 g mjölk, och för denna skillnad föreligger ganska stor statistisk säkerhet ( P < 0 , 0 5 ) . Det synes också vara så, att tiaminhalten i mjölken från Jämtlands län är något högre än i mjölken från övriga län. Den varierar ganska mycket från gård till gård i detta

176 län men når påfallande höga värden i vissa fall, som nedan exemplifieras genom jämförelse med proven från Västernorrlands och Gävleborgs län. Tiaminhalt i mikrogram per 100 g mjölk Medeltal

25 25

27 25

27 20

29 26

30 27

30 28

34 28

34 29

30 31

30,9 27,2

29 24

30 26

30 29

31 29

32 30

34 30

30 31

31,7 28,0

Vinlermjölk Jämtlands lätt Vn + Gvlb län Sommarmjölk Jämtlands län

Förutom att mjölken från Jämtlandsgårdarna karakteriseras av hög A-vitaminhalt och riboflavinhalt har den alltså även hög tiaminhalt. Den gjorda undersökningen å halten tiamin på norrländsk mjölk visar alltså, att denna mjölk efter föreliggande prov att döma ej uppvisar några ur näringssynpunkt anmärkningsvärda extremvärden men väl att vissa synnerligen intressanta skillnader föreligga. Undersökningar å potatis. Prov å potatis ha införskaffats från 23 olika gårdar i de fyra nordligaste norrlandslänen. Samtliga dessa prov ha utgjorts av den kända norrlandssorten Mandel. Därtill ha från fyra försöksplatser i Norrland, nämligen statens försöksgård Gisselås samt filialerna till Sveriges utsädesförening vid Lännäs (Undrom), Törsta (Ås) och Porsögården (Notviken) prov erhållits dels av sorten Mandel och dels av en enligt ett flertal försök i Norrland särskilt odlingsvärd sort Eigenheimer (även benämnd Vaikij a u r ) . Dessa båda sorter ha odlats under likartade förhållanden på nämnda försöksplatser. I de så införskaffade proven ha undersökts vattenhalt, kalkoch järnhäl t samt halten reducerad och total askorbinsyra jämte halten aktivt karotin. Av potatisens skyddsämnen torde C-vitaminet vara det ur folknäringssynpunkt viktigaste. Visserligen innehåller potatisen relativt ringa halt C-vitamin, men potatisen utgör trots detta vårt viktigaste skydd mot C-vitavninbrist. Detta beror på den relativt stora mängd potatis, som ingår i vår föda. Det anses också att det är tack vare att potatisen numera till så stor del ingår i kosten som skörbjuggen försvunnit i Norrland. Då därför potatisskörden slår fel, och ett normalt potatisbehov ej kan täckas, kan risk för C-vitaminbrist uppstå. Vissa grönsaker och frukter äro avsevärt rikare på C-vitamin än potatisen, såsom t. ex. vitkål, spenat, nypon, hjortron, svarta vinbär. Men då konsumtionen av dessa aldrig brukar uppgå till några större mängder och

177 ej heller är så regelbunden, blir deras betydelse som C-vitaminkälla icke så markerad. Potatisens halt av karotin är ringa, men den rikliga potatiskonsumtionen medför, att potatisen likväl måste anses ha betydelse som karotinkälla. Även kalcium- och järnhalten i potatis är ganska låg. Vid normal potatiskonsumtion fortares dock ur försörj ningssynpunkt ganska betydande mängder av dessa mineralämnen. Följande siffror torde ge någon uppfattning om potatisens kalcium- och järnhalt i jämförelse med vissa andra födoämnens halt: Mg per kg

Mjölk, oskummad Smör Vetemjöl Grahams mjöl Tomater Äpplen

kalcium

järn

1 200 200 160 350 140 110 70

2,0 2,0 10,0 35,0 9,0 9,0 4,0

Av det anförda framgår, att det är väsentligen potatisens C-vitaminhalt och de orsaker, som betinga förändringar i denna, som intressera när det gäller frågan om potatisens betydelse som skyddsfödoämne. C-vitaminet, askorbinsyran, utgör ett vitt kristalliniskt pulver. Det är lätt lösligt i vatten. Vitaminet är mycket känsligt för upphettning, luft- och syretillförsel, varför stora krav måste ställas på tillagningen av födan, för att detta viktiga ämne ej skall förstöras. Vid brist på C-vitamin inträder hos människan vissa tecken på bristtillstånd. De viktigaste symtomen på C-vitaminbrist eller skörbjugg utgöras av blödningar och inflammationer framförallt i tandköttet, huden och olika innerorgan. Om större mängd C-vitamin tillföres, sker en viss lagring i kroppen. När upplagringen nått en viss gräns, inträder en ökad utsöndring. Det har redan i vårt land utförts en del undersökningar rörande C-vitaminhalten i potatis. Av dessa undersökningar framgår att C-vitaminhalten kan variera med sorten, med platsen för odlingen och med de allmänna odlingsbetingelserna. Högsta C-vitaminhalt synes erhållas, då vädret är torrt och soligt under tillväxtperioden. I färsk potatis ha små knölar högre C-vitaminhalt än stora. Under lagringen sjunker C-vitaminhalten ganska avsevärt, men förlusten under lagringen varierar med sorten. C-vitaminrik potatis synes i allmänhet ha större lagringsförluster än C-vitaminfattig. Kokningen har även viss betydelse för C-vitaminhalten. Högsta halten synes erhållas i oskalad potatis lagd i kallt vatten, lägsta halten i skalad ångkokt potatis. I tabell 5 ha angivits resultaten från de undersökningar å C-vitaminhalt (halt askorbinsyra) m. m., som utförts å sorten Mandel. C-vitaminhalten 12—817284

178 Tabell 5. Resultat från undersökningar å C-vilaminhalt (hall askorbinsyra) m. m. i potatis. Sort Mandel. VäXtp1a ts

Vattenhalt

Mg askorbinsyra per 100 g Reducerad

Ytterberg Gisselås Strömsund Långås Burträsk Moräng Brattbäcken Drängsmarksbyn. Norrtannflo . . . . Bodbysund Överklinten Burträsk Balsjö Långviksmon . . . . Aminer Lombäckcn Sörmjöle Dvärsätt Abborrträsk Lillpite Överammer Moräng Bisnäset Lännäs, Undrom. Ås, Täng Gisselås Notviken

76, 73, 74, 71 73 74, 71, 74, 76, 75 76, 74, 75 76, 73 77 78 75 80 75 73 78 70 73 73 74 78

7,1 7,0 9,0 0,0 8,4 0,9 9,8 0,2 8,4 7,8 7,4 7,2 8,3 8,4 7,7 0,7 7,1 8,7 6,1 0,9 7,5 7,5 0,3 7,3 8,0 0,3 8,2

Total 8,3 9,4

10,6 11,9 9,9 8,3

10.9 7,0

10,2 9,2 8,4 8,0 9,3 9,7 9,3 7,9 8,2

10,3 7,1 8,3 9,1 8,8 7,5 8,5 9,1 7,0 9,1

Mg kalk (CaO) per kg

Mg järn per kg

Mg aktivt karotin per kg

267 107 133 109 74 98 107 71 89 97 69 70 91 129 112 75 130 109 85 84 98 40 93 170 210 202 94

8,1 0,8 0,2 0,6 3,1 9,2 12,0 9,8 5,2 5,3 4,0 0,0 7,3 9,3 7,6 4,6 0,4 7,7 9,7 9,1 10,8 8,0 12,1 10,2 7,0 5,8 7,2

0,18 0,18 0,33 0,20 0,14 0,13 0,16 0,74 0,63 1,06 0,11 0,68 0,13 0,20 0,18 0,09 0,67 1,29 0,45 0,78 0,14 0,21 0,27 0,16 1,12 0,18 0,09

angives både som reducerad och total halt askorbinsyra. 1 Som synes uppvisar denna halt icke oväsentliga variationer från lägst 6,1 till högst 10,0 för reducerad och från lägst 7,1 till högst 11,9 för total askorbinsyra allt Påfallande stora variationer uppvisa mätt i mg askorbinsyra per 100 även halterna kalk, järn och aktivt karotin. Om de undersökta gårdarna uppdelas efter belägenhet, kunna vissa intressanta olikheter påvisas. Efter en uppdelning i inlands- (12 gårdar) och kustlandsgårdar (15 gårdar) erhållas följande niedeltalsvärden för sorten Mandel: O m r ä d e

Vattenhalt

74,4 70,1

Mg askorbinsyra por 100 g Reducerad

Total

8,03 7,36

9,50 8,59

Mg kalk (CaO) per kg

Mg järn per kg

Mg aktivt karotin per kg

140.S 93,0

7,99 7,30

0,41 0,38

Efter sålunda gjord uppdelning, där inlandsgårdarna till större delen äro belägna inom silurområdet, framträder en ganska tydlig skillnad i 1 I total halt askorbinsyra ingår även en askorbinsyra, som innehåller mera syre än den reducerade. Denna senare är den aktiva formen.

179 vitamin- och mineralämneshalt. Den högsta halten återfinnes i proven från inlandsgårdarna. Särskilt tydlig är skillnaden i kalkhalt, vilket väl ock är att förvänta. Då C-vitaminhalten varierar under lagringen, är det nödvändigt att analyseringen av detta vitamin sker samtidigt för prov, som skola jämföras. Så har skett i nu diskuterat material. Varje gårds prov ha analyserats fem gånger, varvid sammanlagda undersökningstiden omfattat ca 2 månader men varje parallell för samtliga gårdar undersökts under relativt kort tidrymd. Variationen mellan gårdarna är därför sannolikt ett uttryck för olikheter i betingelserna för C-vitaminets bildning. Dessa olikheter ha kunnat statistiskt fastställas. Askorbinsyran (C-vitaminet) bildas i potatisens gröna delar, blad och stjälk. Vid skador på dessa t. ex. genom frost eller genom växt- och djurparasiter kunna betingelserna för bildning av C-vitamin försämras. Det torde också vara skillnader i blast- och bladbildning, som bl. a. utgöra orsaker till nu diskuterade skillnader i C-vitaminhalt. Såsom redan anförts synes inlandspotatisen ha något högre halt av C-vitamin än kustlandspotatisen. Variationen inom de båda grupperna är dock stor, såsom framgår av nedan anförd sammanställning (sort: Mandel): Antal gårdar

Mg askorbinsyra per 100 g

Inland

Kustland Reducerad

0,1— 0,5 0,0— 7,0 7,1— 7,5 7,6— 8,0 8,1— 8.5 8,6— 9,0 9,1— 9,5 9,6—10,0

Total

Reducerad

7,1— 7,5 7.0— 8,0 8.1— 8,5 8,6— 9,0 9,1— 9,5 9,6—10,0 10,1—10,5 10,6—11,0 11,1—11,5 11,6—12,0

o 3 5 1 1

Total

Reducerad 2

1 2 5 2 3 2

2 3 1 2 2

Total

1 1 1 4 2 2 1

Med det föregående ha alltså konstaterats ganska väsentliga olikheter i C-vitaminbildningen hos en och samma sort under olika miljöförhållanden. Vida större olikheter erhållas vid jämförelse olika sorter emellan. Materialet tillåter en jämförelse mellan sorterna Eigenheimer och Mandel från fyra olika försöksplatser, varifrån följande medeltal erhållits:

S o r t

Eigenheimer Mandel 12*

817284 Vattenhalt

75,2 75,0

Mg askorbinsyra per 100 g Reducerad

Total

11,9 7,5

13,2 8,6

Mg kalk (CaO) per kg

Mg järn per kg

Mg aktivt karotin per kg

130 172

7,4 7,6

0,26 0,39

180 Skillnaden i C-vitaminhalten mellan de båda sorterna, vilken skillnad framträtt på samtliga försöksplatser, uppgår till ca 50 procent. För övriga anförda egenskaper torde endast skillnaden i kalkhalt vara mera påtaglig. Mandel synes alltså ha högre kalkhalt än Eigenheimer. Såsom redan omnämnts, nedgår potatisens C-vitaminhalt ganska avsevärt under lagringen. För undersökningen uttagna potatisprov lagrades under ganska låg temperatur (4- 1—3° C). Under den relativt korta tid, under vilken potatisen lagrades för undersökningen (ca 2 månader) synes i allmänhet icke ha skett någon större förändring i C-vitaminhalten. Det anförda materialet visar — och bekräftar därmed vissa andra undersökningar — att potatisens C-vitaminhalt bl. a. och till väsentlig del är en fråga om sort och odlingsplats. Även andra kvalitetsegenskaper, såsom kalkhalt och möjligen även järn- och karotinhalt, synas kunna påverkas av sorten och odlingsplatsen. Då potatisen i Norrland som nämnt intager en viktig plats både som födoämne och som skyddsfödoämne, synas de gjorda iakttagelserna vara av stort intresse och värde. Såväl genom sortval som genom odlingen ha alltså jordbrukarna möjlighet påverka potatisens C-vitaminhalt. De i anfört material framkomna uppgifterna om den norrländska potatisens kvalitet ge emellertid ej någon antydan om att denna i fråga om undersökta egenskaper — om man bortser från potatissorten — skulle i något område förete mera anmärkningsvärda värden. Undersökningar

å äpplen.

Såsom framgår av redogörelsen för undersökningarnas tillkomst har undersökningen å äpplen — liksom också å morötter och vitkål — upplagts så, att prov införskaffats å äpplesorter från olika försöksplatser. I undersökningen ha sålunda ingått prov av tre sorter från fyra olika försöksplatser: 1) Alnarp, 2) Rånna i Skaraborgs län, 3) Stockby vid Stockholm och 4) Söråker vid Sundsvall. I så införskaffade prov ha undersökts vatten-, kalk- och järnhalt samt hallen askorbinsyra. Hos äpple är liksom hos potatisen C-vitaminet (askorbinsyran) det viktigaste vitaminet. För detta vitamins egenskaper har redogjorts i föregående avsnitt. En sammanfattning av undersökningsresultaten är gjord i tabell 6. I fråga om vattenhalten konstateras dels vissa skillnader mellan olika sorter och dels skillnader mellan försöksplatserna. Sortskillnaderna ha ej någon riktigt klar tendens. Sorten Oranie har t. ex. lägre vattenhalt i Rånna än Wealthy, men i Söråker är förhållandet omvänt. Mera framträdande äro platsskillnaderna. I föreliggande fall ha äpplena från Söråker genomgående den högsta torrsubstanshalten. C-vitaminhalten visar förändringar såväl ined sorten som med platsen. Ganska omfattande undersökningar ha tidigare gjorts i södra Sverige (Alnarp) över olika äpplesorters C-vitaminhalt. I allmänhet är askorbinsyrehalten låg hos tidigt mognande sorter. Halten synes i allmänhet variera

181 Tabell 6.

Resultat från undersökningar å C-vitaminhalt (halt askorbinsyra) m . ni. i äpplen.

Sort och växlplals

Vattenhalt

Mg askorbinsyra per 100 g

Mg kalk (CaO) per kg

Mg järn per kg

Reducerad

Total

80,4 80,8 80,2 85,9

0,2 7,6 8,4

7,5 9,2 9,9

99,8 99,3 83,6 89,6

3,77 3,46 4,13 2,88

86,5 88,0 87.5 84,8

13,9 10,3 10,5 13,4

15,6 11,9 12,7 17,4

08,0 78,9 07,3 79,1

2,38 1,08 2,80 3,85

87,6 84,4

0,4 11,6

7,3 13,3

94,7 123,0

0,78 2.37

Oranie Alnarp. . Rånna. . Stockby. Söråker . Wealthy Alnarp. . Rånna. . Stockby. Söråker. Sälstabolm Stockby. Söråker.

mellan 5 och 30 mg per 100 g, men sorter med en askorbinsyrehalt upp till 50 mg ha erhållits. Under fruktens förvaring sjunker halten askorbinsyra. Nedgången är vid förvaring i källare olika för olika sorter. Vid låg temperatur (2—4° C) är förlusten ringa. Av de undersökta tre äpplesorterna Oranie, Wealthy och Säfstaholm har Wealthy genomgående den högsta C-vitaminhalten och Oranie den lägsta. För jämförbara försöksplatser uppgår skillnaden till ca 50 procent. För samtliga undersökta sorter har äpplena från den nordligaste försöksplatsen, Söråker, den högsta C-vita<ninhalten. För Stockby och Söråker blir medeltalet för totala askorbinsyrehalten för respektive sorter respektive 0,7 och 13,5 mg per 100 g, d. v. s. en skillnad på nära 40 procent. För kalk- och järnhalten uppvisa primärsiffrorna till anförda medeltalssiffror ganska stora variationer. Likväl spåras en tydlig tendens i anförda siffror. Wealthy har den tydligt lägsta kalkhalten på samtliga försöksplatser. Markerade platsskillnader framträda dock ej för kalken. Däremot synes möjligen finnas både plats- och sortskillnader i fråga om järnhalten. Även i fråga om järn synes Wealthy ha lägst halt. Äpplena från Stockby ha, vilket är ganska framträdande, en förhållandevis hög järnhalt. Norrlandsäpplena, så som dessa representeras av proven från Söråker, ha enligt vad som framgår av det sagda ett ganska högt värde ur C-vitaminsynpunkt. Undersökningar

morötter.

Undersökningarna å morötter omfatta 15 prov från 14 försöksplatser, 11 belägna i Norrland, två belägna i Dalarna (Dalfors, Vime) och en i Skåne

182 (Alnarp). De 15 proven fördela sig med 11 prov av sorten Londoner torg, 1 prov av sorten Nantes och 3 prov av okänd sort. Å proven ha utförts undersökningar av halten aktivt karotin samt vatten-, kalk- och järnhalten. Med hänsyn till det begränsade undersökningsmaterialet böra de framkomna resultaten ej generaliseras. Resultaten av undersökningarna anföras i tabell 7, där försöksplatserna ordnats efter geografisk belägenhet med början norrifrån. Tabell 7.

Resultat irån undersökningar å halten aktivt karotin m . m . i morötter.

Försöksplats

Mg aktivt karotin per kg

Mg kalk (CaO) per kg

Mg järn per kg

85 85 87 87 86 86 86 87 82 86

75,9 00,1 83,6 05,4 34,8 61,5 05,7 79,5 61,1 88,3 119,1

328 503 555 455 606 506 457 557 450 579 015

2,0 1,3 7,1 5,0 6,4 2,9 3,5 3,5 4,0 4,1 2,1

89,2

72,8

3,2

83,8 84,2 85,8

72,4i

599 545 422

4,3 5,4 3,7

Vattenhalt

Sort: Londoner torg Vittjärv Vindeln Stenfors Laxbäcken Gisselås Själevad Ådalsliden Söråker Delsbo Dalfors Alnarp Sort: Nantes Laxbäcken Sort: Okänd Östersund Prästmon Vimo

93,3

69,9

Bland våra kulturväxter utgör moroten en av de viktigaste i avseende å halten av karotin (provitaminet till A-vitaminet). Halten karotin uppgår normalt till ungefär 50 mg per kg. Huvudsallad och spenat, vilka utmärka sig för särskilt hög halt karotin, innehålla mellan 80 till 100 mg per kg. För karotinets egenskaper m. m. har redogjorts i avsnittet om mjölken. I föreliggande undersökning återfinna vi för halten aktivt karotin i sorten Londoner torg endast två från genomsnittet mera betydligt avvikande värden, nämligen det låga värdet för Gisselås 34,8 och det höga för Alnarp 119,1 mg. Någon tydlig tendens med särskilt hög eller särskilt låg karotinhalt inom visst område i Norrland framträder i övrigt ej i materialet. De funna skillnaderna i karotinhalten mellan olika platser äro emellertid av intresse men torde behöva verifieras och förklaras genom ytterligare undersökningar.

183 För kalk- och järnhalt föreligga här inga parallellanalyser, varför intet med säkerhet k a n sägas om de variationer som tabellen uppvisar i värdena för dessa. Undersökningar

vitkål.

A vitkål ha undersökningar gjorts såväl hösten 1945 som hösten 1946. Det första året omfattade undersökningarna 22 prov från 21 olika försöksplatser, varav 13 i Norrland. År 1946 kontrollerades vitaminhalten m. m. dels under hösten efter vitkålens upptagning och dels under vintern efter 2—3 månaders lagring, varvid respektive 14 och 5 prov undersöktes från 9 olika försöksplatser. Vitkålen hör till de mera C-vitaminrika grönsakerna, och i föreliggande prov har endast C-vitaminhalten undersökts jämte vatten-, kalk- och j ä r n halten. Som medeltalsvärde för C-vitaminhalten i vitkål angives 50 mg per 100 g vitkål. En bedömning av C-vitaminhalten i vitkål från olika platser och av olika sorter synes i hög grad kompliceras av det förhållandet, att halten även varierar med vitkålshuvudenas storlek. Men sambandet mellan storleken och C-vitaminhalten synes ej vara likartad under alla odlingsförhållanden. Ett par exempel från 1946 års undersökningar torde klarlägga detta. Dingle, Bohuslän Vitkålshuvud Nr

1 2

3 4 0 8 9 10 Medeltal

Vikt

Mg askorbinsyra per 100 g, total halt

3 015 3 500 3 130 3 115 3 100 2 825 2 295 1 885 1 795 2 747

Söråker, Medelpad Vikt

Mg askorbinsyra per 100 g, total halt

44,0 42,2 30,5 47,4 51,6 47,4 44,1 41,8 37,7

2 175 2 015 1 935 l 790 1 590 1 555 1 535 1 395 1 330

52,0 42,8 45,5 44,7 47,5 53,7 02,8 58,6 02,4

1 084

52,5

I Dingle-materialet framträder inget mera tydligt samband mellan vikten å vitkålshuvudena och askorbinsyrehalten, under det att i materialet från Söråker finnes en ganska tydlig tendens till högre askorbinsyrehalt i de minsta huvudena. Vid behandlingen av de år 1945 inkomna proverna blev analyseringen utförd på sådant sätt, att det ej blev möjligt att tillräckligt säkert genom statistisk beräkning klarlägga förefintliga kovariationer. I fråga om detta material skola endast diskuteras erhållna medelvärden, vilka anföras i tabell 8, där de ordnats efter försöksplatsernas geografiska belägenhet.

184 Tabell 8. Resultat frän undersökningar å halten askorbinsyra i vitkål år 1945

V ä x t p l a t s oeh sort

Notviken1 J a a t u n 38 Vitt j ärv1 J a a t u n 38 Stenfors1 J a a t u n 38 Vindeln1 J a a t u n 38

Vattenhalt

\ W. W. j \ W. W. j | W. W. j \ W. W. /

Laxbäcken1 \ J a a t u n 38 W. W. ) Gisselås 1 \ J a a t u n 38 W . W . j 1 Adalsliden \ J a a t u n 38 W . W . / 1'lidrom1 J a a t u n W. W.

t }

Söråker1 t J a a t u n 38 W . W . / 1 Los Dalfors 1 J a a t u n 38 W . W . j Valbo1 Vimo Dingle ) J a a t u n 38 W . W . j Experimentalfältet Nvckelby \ J a a t u n 38 W . W . / Lanna t J a a t u n 38 W . W . ) Flahult \ J a a t u n 38 W . W . j Alnarp \ J a a t u n 38 W. W. / 1

Medelvikt g per huvud

Mg askorbinsyra per 100 g Reducerad

Total

Mg kalk (CaO) per kg

Mg j ä r n per kg

90,0

1 731

44,9

47,7

3.S

90,1!

1 023

46,8

48,4

90,ä

2 082

51,6

53,4

4,1

89,9

1 507

57,4

5,4

90,9

1 713

41,9

44,1

2,1

89,7

1 659

51,8

57,1

2,8

90,1

58,5

02,3

90,5

1 75li

50,0

53,1

89,8

2 275

49,9

89,7

1 808

51,4

3,2

89,4

1 758

50,7

59,2

4,4

90,2

2 131

45. S

2,3

89,0

1 454

53,4

89,9

1 605

51,0

89,8 89,2

1 478 1 510

49,1 59,2

52,0 01,2

058 537

3,3 3,3

89,9

2 050

1,9

91,3

3 043

18,0

48,S

2,4

90,0

1 487

54,0

50,3

91,9

2 130

41,2

42,9

2,8

90,4

2 335

41,3

42,5

3,6

90,5

2 489

40,0

41,0

2,4

F ö r s ö k s p l a t s c r i N o r r l a nd,

Av de 22 vitkålsproven från år 1945 utgöras 15 av sorten Jaatun, 1 av Ruhm v. Enkhuizen och 6 av icke namngiven sort. De 15 proven av Jaatun uppvisa en variation i huvudstorlek från lägst 988 g (Gisselås) till högst 2 489 g (Alnarp). Askorbinsyrehalten visar en ganska betydande variation mellan olika orter även för likstora huvuden, såsom följande utdrag ur tabell 7 visar. De anförda exemplen åskådliggöra alltså odlingsförhållandenas inflytande på askorbinsyrehalten. Men även sorten influerar. Ruhm v. Enkhuizen t. ex. har i Laxbäcken 10 mg lägre askorbinsyrehalt än Jaatun,

185 Mg askorbinsyra per 100 g

Fö r s ö k s p l a t s Reducerad

Total

Sort

41,2 45,8 51,0

42,9 47,4 53,4

Jaatun

59,2 47,2 51,8 57,4 40.8

01.2 51,0 57,1 00,9 48,4

Medelvikt å vilkålsliuviid 2 000—2 200 u

» »

Medelvikt å vitkålslumitl 1 500—1 700 u

Laxbäcken, Norrland Vindeln » Vittjärv »

» »

Även i 1946 års undersökningar framträda vissa sortskillnader såsom framgår av tabell 9. I denna ha angivits resultaten för de prov, för vilka sortuppgift föreligger. Tabell 9 torde ge en god bild av den känslighet för sorten, miljön m. m. som karakteriserar vitkålens askorbinsyrehalt. I materialet antydes en lägre askorbinsyrehalt hos Ditmarsker än hos Jaatun. För Ditmarsker Tabell 9. Resultat från undersökningar å halten askorbinsyra i vitkål år 1946. Växtplats

och

sort

Medelvikt g per huvud

Mg askorbinsyra per 100 g Reducerad

Total

Vid upptauiiiiiueu Ditmarsker Alnarj) Dingle Nvekelby Söråker Malgomaj öjebyn Vittjärv

6/8 15/8 21 '8 24/8 24/9. . 20 9 23/8

1 434 1 299 1 101 1 125 1 895 1 428 1 503

35,7 30,1 30,2 37,1 29,8 38,0 37,0

39,0 33,8 41,0 41,9 33,0 42,0 41,3

Jaatun Alnarp Dingle Nyckelby Söråker Malgomaj Öjebyn

7,11 12/10 9/10 12/10 19/10 12/10

2 311 2 747 1 499 1 084 1 430 1 890

43,8 40,5 43,8 48,8 53,3 42,0

45,7 43,5 50,7 52,5 55,5 44,6

1 087 1 148 572 1 329

44,3 48,8 62.8 37,8

46,8 50,6 07,5 40,2

Efter 2—3 månaders luuritiu Jaatun Alnarp 13/1 Söråker 12/2 Malgomaj 0/3 Öjebyn 23/1

konstateras ganska väsentliga skillnader i askorbinsyrehalt för likstora huvuden. Någon mera tydlig effekt av lagringen på halten askorbinsyra framträder ej i detta material, väl sammanhängande med olika lång lagring för undersökta prov och med att starkt olik stora huvuden blivit undersökta vid de båda provtagningarna. 1946 års material har varit föremål för en ingående statistisk behandling. Med denna har bekräftats vad i det föregående med vissa exempel belysts rörande de orsaker, som kunna utöva inflytande på vitkålens C-vitaminhalt. Det anförda materialet ger icke vid handen, om den i Norrland producerade vitkålen i stort sett är bättre eller sämre ur C-vitaminsynpunkt än den sydsvenska. I vissa fall har för norrlandsproven framträtt en något högre C-vitaminhalt. I 1945 års material undersöktes även kalk- och järnhalten (tabell 8). Båda halterna variera ganska avsevärt. Det är ganska påtagligt att kalkhalten för vitkålen från Norrland är lägre än kalkhalten i proven från övriga Sverige (medeltal respektive 521 och 649 mg per k g ) . För järn är förhållandet omvänt. Norrlandsvitkålen har den högsta järnhalten (3,46 respektive 2,93 mg per kg). Undersökningar

å brödsäd.

Såsom inledningsvis omnämnts, kunde undersökningarna å brödsäd icke göras så omfattande som var avsikten enligt uppgjord försöksplan. De ha begränsats till undersökning rörande vatten-, ask-, kväve- och järnhalten. Analyseringen har ulförts å korn- och rågprov från studiegårdarna, sammanlagt 29 kornprov- och 3 rågprov. De därvid erhållna resultaten ha gård för gård anförts i tabellerna 10 och 11, där uppställningen gjorts efter gårdarnas belägenhet och efter sorten. I detta sammanhang intressera mest uppgifterna om halten aska, kväve och järn. Vi finna för dessa en viss ganska betydande variation från gård till gård. Av särskilt intresse är att konstatera att på sådana gårdar, på vilka mer än en sorts korn odlats, äro värdena för respektive gård av ungefär samma storleksordning. För Överklinten t. ex. noteras låg kvävehalt både för Edda och Vega. Något markerat utslag för sortskillnader kan ej spåras, vilket följande utdrag med samtidigt beaktande av primärsiffrorna kan belysa. S o r t Edda Vega

Antal gårdar

Aska

Kväve

Järn

4 4

2,18 2,35

1,61 1,50

19,74 18,86

Ej heller antyder materialet att någon del av Norrland, såsom den representeras av föreliggande prov, skulle utmärka sig för särskilt höga eller

187 Tabell 10.

Resultat från undersökningar å kornprov från studiegårdar.

Studiegård

Växtslag och sort

Vattenhalt

Aska

Kväve

14,7 12,5 13,4 13,4 14,3 13,3 13,4 13,9 13,8 14,3 13,9 14,5 14,0 13,8 14,4 14,3 14,7 13,5 14,2

2,0 2,0 2,1 2,3 2,1 2,4 2,2 2,3 2,6 2,1 2,2 2,3 2,4 2,4 2,6 2,0 2,4 2,4 2,6

1,57 2,08 1,93 1,55 1,67 1,20 1,50 1,55 1,58 1,81 1,68 1,77 2,06 1,92 1,57 1,96 1,75 1,39 1,49

13,91

2,28

1,69

13,0 13,3 13,7 13,6 13,2

2,5 2.3 2,5 2,1 2,3

1,88 1,51 1,31 1,53 2,07

13,36

2,34

1,06

13,2 13,2

2,6 2,4

1,48 1,60

13,20

2,50

1,54

13,3 13,8 14,5

2,1 2,3 2,3

1,51 1,63 1,67

14,11

2,23

1,60

/ft Lombäckcn, Boden Lillpite Saltmyran, Aborrträsk.. . Drängsmark Åbyn, Burträsk överklinten Movattnet, Långviksmon Balsjö Sörmjöle Risnäset, Dorotea Brattbäcken, Tåsjö Strand, Strömsund Gisselås, Hammerdal. . . . Aminer Norrtannflo Lund, Dvärsätt Bådagården, Myssjö Långan Knatten, Ytterbergsbyn .

Korn, Edda

Medeltal Lillpite Åbyn, Burträsk Överklinten Movattnet, Långviksmon Överammer

Korn Vega

Medeltal Bodbysund Knätlen, Ytterbergsbyn .

Korn Stella »

Medeltal Moräng Robertsfors Knatten, Ytterberg Medeltal

Tabell 1 1 .

Korn s.k. Sjölands.

Ytterbergs

Resultat från undersökningar å rågprov från studicgårdar.

Studiegård

Växtslag och sort

Aska

Kväve

Järn mg per kg

14,8 14,0 14,0

1,7 1,8 1,4

1,36 1,17 1,49

18,83 15,98 16,68

14,27

1,63

1,44

17,16

Vattenhalt

% Sörmjöle Ammer Lund, Dvärsätt

Råg » » Medeltal

Björn ? ?

låga värden för aska, kväve och järn. Däremot föreligger en tydlig skillnad mellan korn och råg, i det kornet har högre halt aska, kväve och järn.

188 Sammanfattning. Såsom inledningsvis framhållits har syftet ined de undersökningar, för vilka en redogörelse lämnats i det föregående, varit att söka konstalera, huruvida några mera anmärkningsvärda skillnader i fråga om näringsinnehållet äro för handen dels mellan produkter alstrade under olika i Norrland förekommande produktionsförhållanden och dels mellan angivna produkter och produkter från andra områden av landet. Undersökningarna ha berört olika födoämnen, dels den i den norrländska kosten så rikligt företrädda mjölken samt cerealier och potatis, dels trädgårdsprodukterna vitkål, morötter och äpplen. Särskilt ingående undersökningar ha gjorts i fråga om mjölk, potatis och vitkål. Det framlagda materialet kännetecknas genomgående av påfallande stora variationer för de olika egenskaper, som undersökts. Till en del kunna dessa variationer vara förorsakade av icke påverkbara miljöfaktorer men till huvudsaklig del synas de sammanhänga med odlingsförhållandena, använda sorter m. fl. faktorer, vilka jordbrukarna ha i sin hand att utöva inflytande på. Det är givetvis vanskligt att från materialet draga allt för bestämda slutsatser om förhållandena i allmänhet i Norrland. Materialet är icke fullt representativt härför. Det har heller icke varit avsikten att på detta stadium göra undersökningar så omfattande att tillfredsställande representativitet kunnat uppnås. Snarare har det gällt att spåra eventuella tendenser, och för det ändamålet synes materialet ha varit tillfredsställande. Vid undersökningarna rörande mjölken konstaterades i första hand den norrländska mjölkens ofta höga värde i fråga om halten A-vitaniin. Detta kunde också verifieras av vissa undersökningar i fråga om smör. Den högsta A-vitaminhalten erhölls i mjölken från de nordligaste länen. Denna egenskap hos den norrländska mjölken, den höga A-vitaminhalten, torde vara värd ett särskilt beaktande. Men de enskilda gårdarna uppvisade avsevärda olikheter i fråga om mjölkens A-vitaminvärden. Då det råder tydligt samband mellan detta värde och utfodringen, torde en lämplig upplysningsverksamhet kunna bidraga till höjande av mjölkens kvalitet i nu berört hänseende. Så mycket mera är denna av behovet som A-vitaminförsörjningen mången gång ej är tillfyllest. Även mjölkens riboflavin- och tiaminhalt företedde avsevärd variation. Dennas orsak kunde ej fullt klarläggas. Mjölken från kontrollerade gårdar i Jämtland hade hög halt av såväl A-vitamin som riboflavin och tiamin. För potatisen konstaterades i första hand betydande skillnad i C-vitaminhalten mellan undersökta sorter. Den i vissa delar av Norrland mycket odlade sorten Mandel befanns utmärka sig för relativt låg C-vitaminhalt.

189 En samtidigt undersökt annan sort hade omkring 50 procent högre C-vitaminhalt än Mandel. För potatisen föreligger alltså en möjlighet att genom odlingsmaterialet avsevärt stegra C-vitaminproduktionen. Men även odlingsmiljön synes ha visst inflytande på C-vitaminhalten liksom för övrigt även på kalkhalten. C-vitaminhalten liksom också halten kalk och järn i äpplen uppvisade variation med sort och odlingsplats. Sortskillnader upp till 50 procent k untie påvisas. De norrländska äpplena hade i ifrågavarande material den högsta C-vitaminhalten. I morötter erhöllos ganska avsevärda skillnader i karotinhalt mellan olika försöksplatser, men materialet tillät ej några jämförelser mellan olika sorter. För vitkålen kunde påvisas tydliga sortskillnader i C-vitaminhalt. Odlingsplatsen hade också ett mycket tydligt inflytande. Bedömningen av erhållna resultat komplicerades emellertid i hög grad av att vitkålens C-vitaminhalt uppvisade ett med odlingsplatsen varierande samband med vitkålshuvudenas storlek. Den norrländska vitkålen hade i undersökningsmaterialet lägre kalkhalt men högre järnhäl t än vitkålen från övriga Sverige. Brödsäden, i detta fall korn och råg, kunde endast underkastas en viss begränsad undersökning, närmast avseende halten aska, kväve och järn. Något särskilt anmärkningsvärt framkom ej härvid. Undersökningsresultaten kunna icke i alla avseenden betecknas som nya. Men där de icke äro nya, ha de fullständigat tidigare undersökningar. Av resultaten framgå med all önskvärd tydlighet, liksom också av andra liknande undersökningar, den stora variation som karakteriserar våra födoämnens kvalitativa egenskaper. En ingående kännedom om denna variation är nödvändig för att kunna rätt bedöma den norrländska kostens värde.

Utdrag ur norrlandskomimtténs skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 februari 1948, varnied kommittén överlämnat förestående redogörelse: »Resultaten av undersökningarna böra vara av intresse — förutom för bedömandet av den norrländska kostfrågan och för vissa överväganden inom kommittén på jordbrukets område — såväl för närings- och jordbruksforskningen som för utbildnings- ocb upplysningsverksamheten på jordbrukets, trädgårdsskötselns och hemarbetets områden. Exempelvis kan nämnas att kännedomen om de ovan berörda, genom undersökningarna konstaterade stora divergenserna i fråga om vitaminhalten i potatis och mjölk givetvis är av stor betydelse vid beräkningar rörande näringsvärdet hos de kvantiteter födoämnen, som framkomma vid btidgetundersökningar eller andra konsumtionsundersökningar. Hittills har man härvidlag — bland annat i fråga om socialstyrelsens budgetundersökningar — ut-

190 gått från ett konstruerat, delvis på grundval av utländska undersökningar beräknat medeltal. I anslutning till det anförda överlämnar norrlandskommittén exemplar av denna skrivelse med bilaga till medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Sveriges standardiseringskommission, lantbrukshögskolan, överstyrelsen för yrkesutbildning och hemmens forskningsinstitut samt hushållningssällskapen, landstingen och de under senare år bildade s. k. hälsovårdsförbunden i Norrland.»

Förteckning

över statistiska

m. fl.

utredningar,

som sammanställts inom norrlandskommittén eller för dess räkning men som icke blivit tryckta.

Sysselsättningen inom det norrländska jordbruket

Ingår i uti. 5. 12. 1940 ang. den norrländska jordbrukspolitiken

Det norrländska jordbruket och skogen

D:o

Skogens betydelse som inkomstkälla

D:o D:o

Storleken av husbehovsskog m. m. PM i anslutning till av inom försvarets fabriksstyrelsc den 17. 6. 1946 gjord preliminär beräkning av fraktkostnader för ny försvarets beklädnadsverkstad

Utgör bilaga 1 till en med skriv. 19. 6. 1947 avlämnad P.M. med sammanfattning av innehållet i remissyttrandena över norrlandskommitténs kommunikationsbetänkande jämte kommentarer till vissa yttranden

Beräkning av fraktkostnader för superfosfat enligt vissa alternativa förutsättningar

1'tgör bilaga 2 till d:o

Kosten i Norrland och dess inverkan på hälsotillståndet

Avlämnad 1948

med skriv.

17. 2.

Betesförhållandena i Norrland

Ingår i utredning 28. 2. 1948

Täckdikningen i Norrland Undersökning av arbetskraftsbehovet Norrland 1

Överlämnad till jordbruksdepartementet med skriv. 11. 12. 1948

avlämnad

D:o inom skogsbruket i

P.M. angående arbetsförhållandena vid bokföriugskonlrollerade jordbruk i Norra Sverige år 1944—45

D:o

P.M. avseende de bokföringskontrollerade gårdarnas i Norra Sverige förbrukning i hushållet och försäljning på marknaden av viktigare jordbruksprodukter

D:o

Jordbruksproduktionen i Norrland åren 1931—1945 1

D:o l):o

P.M. angående beräkningar rörande skogsbrukets och skogsindustriernas i Norrland nettovärde 1 P.M. angående produktion och sysselsättning vid gruvindustrien i Sverige resp. Norrland 1

D:o

Det svenska tullsystemet och Norrlands näringsliv 1

D:o

Diagram till belysande av huru stor procentuell del av den areal, som vid »sen slutavverkning» skulle slutavverkas under 40 år från senaste riksskogstaxeringen, var förfallen till slutavverkning redan vid taxeringstillfället

D:o

Har i sammandrag återgivits i detta betänkande.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse titt Konungen

3 Befolknings- och arbelskraftsutvccklingen i Norrtand I. Befolkningsutvecklingen f. Utvecklingen inom norrlandslänen i jämförelse med övriga riket 2. Flyttningen från landsbygden 3. Fruktsamhet. Net toreproduktion. Åldersfördelning

5 5 5 11 18

II. Kalkyler i fråga om den kommande arbetskraftsutvecklingen 1. Jordbruk och skogsbruk 2. Stadsnäringarna

....

Bilaga. P. M. med uppskattning av arbetskraftsbehovet inom skogsbruket i Norrland Avkastningen av de norrländska naturtillgångarna I. Jordbruksproduktionen i Norrland åren 1931—1945 1. Den vegetabiliska produktionen m. m 2. Den animaliska produktionen 3. Jordbruksproduktionens värde

angående norrlandsindustriens räntabilitet 1. Skogsindustri 2. Gruvindustri 3. Elektricitets- och kraftverksindustri 4. Tidigare icke behandlade industrier 5. Sammanfattning av räntabilitetsundersökningen

Redogörelse för vissa norrländska

70 77 77 80 80 86 88 94 100 102 103

bank- och kreditförhållanden

Uppskattning av hur stor del av de egentliga statsutgifterna 1938/39, som kunde anses falla pä Norrland

44 52 52 53 62 67

II. Produktionen inom skogsbruk och skogsindustri i Norrland åren 1931—1945 III. Malmproduktionen i Norrland åren 1930—1945 1. Järnmalmsgruvor 2. Andra malmgruvor IV. Den norrländska vattenkraftproduktionen Uppgifter

20 22 32

106 under

Skyddstullarnas innebörd för Norrlands del I. Allmänt om tullsystemet. Undersökningens syfte m. m

budgetåret 119 121 121

II. Industriproduktionen och tullarna 124 1. Industriproduktionens lokalisering. Tullskydds- och frihandelsindustrier 124 2. Beräkning av maximal tullinkomst och tullbörda 128

194 Sid.

III. Livsmedelsproduktionen och tullarna

132 IV. Undersökningar rörande vissa speciella varuslag. Sannolik tullinkomst och tullbörda

134 V. Sammanfattning Uppgifter

rörande fattigvård

139 och arbetslöshet i Norrland

143 I. Fattigvården

143 II. Arbetslösheten

148 Sammanfattande redogörelse för undersökningar över näringshalten hos vissa i Norrland producerade födoämnen Provtagnings- och analyseringsmetodik Försöksresultat Sammanfattning Utdrag ur norrlandskommitténs skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 februari 1948

154 156 161 188 189

Förteckning över statistiska m. fl. utredningar, som sammanställts inom norrlandskommittén eller för dess räkning men som icke blivit t r y c k t a . . . . 191

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk

förteckning

(Siffrorna Inom Hammer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologisk förteckningen.)

AUmSn lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Handel och sjöfart.

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen. Kommunikationsväsen.

Politl.

Bank-, kredit- och penningväsen. Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsv&sen. Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Allmänt näringsväsen.

Försvaraväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Norrlandskommitténs P r ^ P b e t ä n k ^ d e . Första delen. to Norrländska utvecklingslinjer. [11 &?s£e,Jf£-^n skilda utredningar. [21 Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. [31

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Iduns tryckeri aktiebolag Esselte AB, Stockholm 1949 817261