Utredning och förslag rörande rätt för sparbankerna och Postsparbanken att anlita ombud m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

- ; STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1933:30

FINANSDEPARTEMENTET

UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE

RÄTT FÖR SPARRANKERNA OCH POSTSPARRANKEN ATT ANLITA OMRUD M. M. AV SAKKUNNIGA, TILLKALLADE JÄMLIKT KUNGL. MAJ:TS BEMYNDIGANDE DEN 16 MAJ 1930

S T O C K H O L M 1 9

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1933 Kronologisk

förteckning

1. Lagberedningens förslag angående vissa Internatio- 15. U t r e d n i n g och förslag angående i m p o r t m o n o p o l på kaffe. Marcus. 50 s. F i . nella rättsförhållanden. 4. Förslag till konvention m e l l a n Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge 16. A u t o m a t i s e r i n g av telefonnätet på Sveriges landsbygd. Götehorg. E l ä n d e r . 58 s. K. angående k o n k u r s , m. ni. Norstedt. 88 s. J u . över Statens s p a n n m å l s n ä m n d s v e r k s a m 2. Betänkande m e d förslag angående åtgärder för ett 17. Berättelse het m. m. u n d e r år 1932. Marcus. 126 s. J o . bättre utnyttjande av l a n d e t s skogstillgångar. Beck18. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående ä n d r a d e b e s t ä m man. 245 s. J o . m e l s e r om mjölkavgifters u p p t a g a n d e och a n v ä n d 3. Skatteutjämningsberedningen 2. 1. De k o m m u n a l a ning. Marcus. 62 s. J o . förvaltningsuppgifternas finansiering in. m. i _ vissa 19. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordfrämmande länder. 2. Den n u v a r a n d e fördelningen bruksfastighet å l a n d s b y g d e n enligt b e r e d n i n g s m e l l a n staten och k o m m u n e r n a av utgifterna för n ä m n d e r n a s förslag vid 1933 års a l l m ä n n a fastighetsde k o m m u n a l a förvaltningsbestyren i Sverige. 3. De taxering. Hseggström. 66 s. F l . svenska k o m m u n a l f ö r b u n d e n . Norstedt, vj, 88 s. F l . 20. Utredning r ö r a n d e k o s t n a d e r n a för vissa g e n o m statens arbetslöshetskommission utförda a r b e t e n i 4. Skatteutjämningsberedningen. 3. P r i n c i p b e t ä n k a n d e jämförelse m e d k o s t n a d e r n a för m o t s v a r a n d e i m e d förslag till s k a l t e u t j ä m n a n d e åtgärder genom a n n a n o r d n i n g utförda a r b e t e n m. m. Norstedt. överflyttning till staten eller till större k o m m u n a l a 50 s. S. u t d e b i t e r i n g s o m r å d e n av kostnader för k o m m u n a l a 21. U t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e g r u n d e r och förförvaltningsuppgifter. Norstedt. (2), 344 s. F i . faringssätt för d y r o r t s g r u p p e r i n g s a r b e t e t ä v e n s o m 5. Utredning och förslag r ö r a n d e åtgärder för berer ö r a n d e i s a m b a n d d ä r m e d stående frågor. Haeggdande av ökade möjligheter att indraga lärartjänster s t r ö m . 165 s. F l . vid folkskoleväsendet. Norstedt. 19 s. E . 22. Förslag till lag o m sterilisering av vissa sinnessjuka, 6. Brott m o t politiska rättigheter. Brott m o t allmän sinnesslöa eller av a n n a n r u b b n i n g av själsverksamo r d n i n g och frid. F ö r b e r e d a n d e utkast till strafflag. h e t e n lidande personer. Marcus. 97 s. J u . Speciella delen. 11. Av J. C. W. Thyrén. Lund, 23. Yttrande och förslag a n g å e n d e revision av g ä l l a n d e Berling. 297 s. J u . förordningar o m k o m m u n a l s t y r e l s e i S t o c k h o l m m. m . Beckman. 95 s. S. 7. Betänkande m e d förslag angående varningsmärken och s ä k e r h e t s a n o r d n i n g a r vid korsningar i s a m m a 24. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e gottgörelse ål statsverket och de s p o r t e l b e r ä t t i g a d e i händelse av inteckningsförp l a n mellan järnväg och väg m. m. Idun. 99 s. K. nyelsernas avskaffande m. m. Marcus. 32 s. J u . 8. Betänkande beträffande vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk kraft till a b o n n e n t e r pa landsbygden. 25. B e t ä n k a n d e angående o r d n a n d e t av avsättningsförhållandena för i n o m riket t i l l v e r k a d sprit m. m . Idun. 148 s. K. Marcus. 323 s. F l . 9. Betänkande m e d förslag till lag om rätt att m e d motorfordon befara enskild väg m. m. Idun. 24 s. K. 26. B e t ä n k a n d e o m förbättrad u t b i l d n i n g i stadsplanekonst j ä m t e vad d ä r m e d äger s a m m a n h a n g . Haegg10. Förslag m e d b e t ä n k a n d e r ö r a n d e det akademiska s t r ö m . 62 s. E . befordringsväsendet och prokanslersinstitutionen. 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r Norstedt. 210 s. E . a n g å e n d e förbättrad d e k l a r a t i o n s k o n t r o l l o c h till 11. Betänkande m e d förslag till organisation av det friförstärkt taxeringsorganisation m. m. Marcus. 287 s. villiga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna Fl. fångar. Marcus. 168 s. J u . 12. J o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e n . 9. Betänkande 28. Förslag till vissa ä n d r i n g a r i k u n g l . byggnadsstyrelsens n o r m a l förslag till b y g g n a d s o r d n i n g a r m m. angående p r o d u k t i o n s - och avsättningsförhållanMarcus. 7 s. K. dena för s l a k t d j u r s a m t k ö t t och fläsk. Beckman. 251 s. J o . 29. A r b e t s l ö s h e t s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e . 2. Bilagor, b a n d 1. K o n j u n k t u r s p r i d n i n g e n . Av D. H a m m a r 13. B e t ä n k a n d e angående statsinlösen av Ostkustbanan skjöld. Norstedt, viij, 266 s. S. och Uppsala—Gävle j ä r n v ä g . Beckman, vj, 42 s. K. 14. U n d e r s ö k n i n g r ö r a n d e behovet av en utvidgning 30. U t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e rätt för s p a r b a n k e r n a och p o s t s p a r b a n k e n att anlita o m b u d in. m. Marcus, av bostadsstatistiken j ä m t e vissa d ä r m e d förbundna 108 s. F i . bostadspolitiska frågor. Marcus. I l l s. F l .

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej angives, ar tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelseb o k s t ä v e r n a till det d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga u t r e d n i n g a r s yttre ano r d n i n g (nr 98) utgivas u t r e d n i n g a r n a i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1933:30 FINANSDEPARTEMENTET

UTREDNING OCH FÖRSLAG RÖRANDE

RÄTT FÖR SPARRANKERNA OCH POSTSPARRANKEN ATT ANLITA OMRUD M. M. AV SAKKUNNIGA, TILLKALLADE JÄMLIKT KUNGL. MAJ:TS BEMYNDIGANDE DEN 16 MAJ 1930

STOCKHOLM

1933 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

******

\ W/

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet

5 Författningsförslag

7 I. Utredningsuppdragets tillkomst

9 II. Författningshistorik

10 Sparbankernas filial verksamhet

10 Tidigare förslag till sparbankslagstiftning sid. 10. — 1875 års sparbanksförordning sid. 11. — Den fria filialbildningens tid sid. 12. — 1892 års sparbankslag sid. 12. — 1911 års kommittéförslag sid. 13. — 1920 års lagändring sid. 14. — Motion vid 1921 års riksdag sid. 16. — 1923 års sparbankslag sid. 17. — Instruktionen för de allmänna ombuden sid. 19. — Normalreglementen för rikets sparbanker sid. 19. Affärsbankernas filialverksamhet

20 Postsparbankens ombud 1883 års förordning sid. 25. — 1907 års ändring sid. 26. — 1912 års ändring sid. 27. — 1922 års förordning sid. 27.

25 III. Aktuella frågor om ersättning till postsparbankens ombud

29 Ersättning till postsparbankens ombud i allmänhet sid. 29. — Ersättning till postsparbankens ombud för sparpropaganda bland sjömän sid. 38. IV.

Statistik m. m Materialets omfattning sid. 44. — Verksamhetsområdena sid. 44. — Insättningar och uttagningar sid. 45. — Sparbankernas fördelning i storleksgrupper sid. 45. — Antalet sparinrättningar sid. 45. — Gränser mellan ombud och filialer sid. 48. — Rättsfall angående skillnaden mellan avdelningskontor och sparbankskommitté sid. 48.

43 Uppgifter beträffande ombud för inlåning (insättning och uttagning)

....

Ombudsverksamhet, bedriven av en person sid. 55. — Ombudsverksamhet, bedriven av mer än en person sid. 59. — Sammanställning sid. 62. — Sparbankernas ansvarighet för ombudens verksamhet sid. 63.

4 Sid.

Uppgifter beträffande filialer (avdelningskontor och sparbankskommittéer)

66 Uppgifter beträffande sparbankernas skolsparverksamhet

71 Uppgifter beträffande postsparbanksrörelsen Postsparbankens organ sid. 75. — Postsparbankens skolsparverksamhet sid. 70. — Ersättning till postpersonal för postsparbanksgöromål sid. 79.

75 V. De sakkunnigas yttrande och förslag

81 Sparbankernas filialbildningar sid. 82. — Sparbanksombud sid. 86. — Övergångsbestämmelser sid. 89. — Ombud för postsparbanksrörelsen sid. 91. — Ombud för skolsparverksamhet sid. 92.

Särskilt yttrande

96 Bilaga

Till

Herr

Statsrådet

och Chefen

för

Finansdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 maj 1930 tillkallade chefen för finansdepartementet samma dag generaldirektören A. E. Örne, f. d. häradshövdingen K. Dahlberg och borgmästaren V. A. Schneider såsom sakkunniga med u p p d r a g att verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågan, h u r u v i d a och i vilken omfattning sparbankerna och postsparbanken böra äga anlita ombud i orterna samt till dylika ombud utbetala ersättning; därjämte uppdrog departementschefen åt generaldirektören Örne att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Sedermera h a r Kungl. Maj:t enligt beslut den 29 maj 1931 till de sakkunniga för a t t tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem givna uppdraget överlämnat h a n d l i n g a r n a i ärendet angående anvisande för år 1931 av visst belopp till ersättning åt postsparbankens ombud för bedrivande av sparpropaganda bland svenska sjömän. Den 19 juni 1930 förordnade chefen för finansdepartementet dåvarande t. f. förste aktuarien G. W. Sjögren att v a r a sekreterare åt de sakkunniga. Sedan denne anhållit om entledigande från sitt uppdrag, förordnade departementschefen den 20 oktober 1932 till sekreterare åt de sakkunniga förste postassistenten O. I. Viklund. De sakkunniga få härmed, efter slutfört uppdrag, vördsamt till H e r r Statsrådet överlämna sin i ärendet verkställda utredning jämte d ä r a v

6 föranledda förslag till ä n d r a d lydelse av 3 § 9) och 21 § i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker samt § 2 mom. 5 och § 8 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken. Särskilt yttrande av undertecknad Schneider finnes fogat vid betänkandet. Stockholm den 26 oktober 1933. A N D E E S ÖRNE. K. DAHLRERG.

VICTOR SCHNEIDER.

/ Olof

Viklund.

7 Förslag till Lag om ändrad lydelse av 3 § 9) och 21 § i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker. Härigenom förordnas, att 3 § 9) och 21 § i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skola hava följande ändrade lydelse: 3 §.

9) huruvida filial må av styrelsen inrättas, filials befogenhet och på vad sätt verksamheten vid filial skall övervakas; 21 §. Sparbank äge icke utöva verksamhet vid filial å ort utom sparbankens verksamhetsområde, ej heller utan särskilt tillstånd av sparbanksinspektionen å annan ort inom verksamhetsområdet än där styrelsen har sitt säte. Sådant tillstånd må meddelas, när verksamheten finnes kunna vara till nytta för det allmänna. Vid filial skola för sparbankens räkning och under dess ansvar mottagas insättningar och verkställas utbetalningar å motboksräkning. Ej må sparbank idka in- eller utlåningsrörelse genom ombud. Dock äge sparbank anlita lärare för bedrivande av sparverksamhet bland skolbarn under sparbankens ansvar för medel, som sådan lärare i föreskriven ordning mottager av skolbarnen för insättning i sparbanken. Närmare bestämmelser rörande nu omförmälda verksamhet meddelas, där så finnes påkallat, av sparbanksinspektionen. Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i svensk författningssamling. Dock må verksamhet, som av sparbank utövas enligt tidigare gällande bestämmelser, utan hinder av vad i lagen föreskrives fortsättas till den 1 januari 1936. Vill sparbank jämväl därefter fortsätta verksamhet, som inom sparbankens verksamhetsområde idkas vid avdelningskontor eller genom sparbankskommitté, vare sparbanken, där verksamheten är förlagd till annan ort än där styrelsen har sitt säte, skyldig att före nämnda dag lämna sparbanksinspektionen uppgift angående verksamheten, avfattad enligt formulär, som av sparbanksinspektionen fastställts. Har sådan uppgift vederbörligen lämnats, må verksamheten fortsättas, så

8 vida anordningen för densamma finnes v a r a sådan, a t t den skäligen kan godkännas såsom filial, samt, vad angår filial, som under benämning sparbankskommitté i n r ä t t a t s efter den 1 november 1933, den vid densamma idkade verksamheten vid särskilt därom företagen prövning finnes kunna v a r a till nytta för det allmänna.

Förslag till F ö r o r d n i n g o m ä n d r a d l y d e l s e av § 2 m o m . 5 o c h § 8 i förordn i n g e n d e n 21 juni 1922 (nr 277) a n g å e n d e p o s t s p a r b a n k e n . Härigenom förordnas, a t t § 2 mom. 5 och § 8 i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken skola hava följande ändrade lydelse: §2. Mom. 5. E n och samma motbok må användas vid samtliga postanstalter i riket. §8. F ö r förmedling av insättningar må postsparbanken icke anlita a n d r a personer än dem, som på grund av sin anställning i postverkets tjänst äro skyldiga att därmed taga befattning. Dock äger postsparbanken i enlighet med bestämmelser, som meddelas av generalpoststyrelsen, anlita l ä r a r e för bedrivande av sparverksamhet bland skolbarn under postsparbankens ansvar för medel, som sådan lärare i föreskriven ordning mottager av skolbarnen för insättning i postsparbanken. Generalpoststyrelsen äger bestämma, h u r u v i d a och i vilken omfattning i postverkets tjänst anställda personer, som icke tjänstgöra å fast postanstalt, skola v a r a skyldiga att förmedla insättningar i postsparbanken. Denna förordning skall träda i kraft den

1. Utredningsuppdragets tillkomst. Det åt de sakkunniga lämnade uppdraget har närmast föranletts av generalpoststyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 december 1929 angående ersättning åt ombud för postsparbanken. I denna skrivelse anmälde styrelsen sig h a v a för avsikt a t t med stöd av § 8 i förordningen angående postsparbanken a n t a g a n å g r a ombud för postsparbanksrörelsen samt underställde, på sätt n ä m n d a författningsrum föreskriver, K u n g l . Maj:ts prövning frågan om ersättning till dessa ombud. I ärendet avgåvos, efter remisser, yttranden av svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen, vilka samtliga avstyrkte generalpoststyrelsens framställning. F ö r det n ä r m a r e innehållet i n ä m n d a skrivelse och y t t r a n d e n redogöres i fortsättningen av detta betänkande. Ärendet anmäldes härefter i statsråd den 16 maj 1930, därvid chefen för finansdepartementet, efter a t t h a v a lämnat en översikt av y t t r a n d e nas innehåll, anförde följande: »Av vad sålunda förekommit torde framgå, att frågorna om anställande av ombud för postsparbanken och om beredande av ersättning åt dessa ombud äga nära samband med motsvarande spörsmål beträffande sparbankerna. Såsom anförts i ärendet, innehåller sparbankslagen i förevarande ämne ingen annan bestämmelse, än att enligt 21 § sparbank ej må utan särskilt tillstånd av länsstyrelse utöva verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där styrelsen har sitt säte, ej heller genom sparbankskommitté å ort utom sparbankens verksamhetsområde. Då verksamhetsområdet för en del sparbanker är ganska stort och understundom sträcker sig utöver det län, där styrelsen har sitt säte, har härigenom möjliggjorts att vissa sparbanker i icke obetydlig omfattning under sparbankskommitténs form bedrivit en konkurrens med andra banker om inlåningen, som, särskilt i vad angår de under år 1929 förolyckade s. k. allmänna sparbankerna och Rergslagernas sparbank, haft olyckliga följder. Liknande ogynnsamma verkningar skulle givetvis kunna förväntas av en olämpligt bedriven verksamhet av andra ombud. Även om sålunda inskränkningar i sparbanks möjlighet att under olika former använda ombud för befrämjande av sparbankens verksamhet synas vara önskvärda, kan det, trots de goda möjligheter till sparmedlens uppsamling, som numera förefinnas i följd av bankväsendets och kommunikationernas utveckling, här och var i landet och särskilt beträffande vissa kategorier av befolkningen alltjämt föreligga behov av att för främjande av sparandet anlita ombud för sparbankerna, särskilt i vad angår skolsparverksamheten. För att kunna taga ståndpunkt till nu omhandlade spörsmål och därmed även till den av generalpoststyrelsen väckta frågan synes det emellertid nödvändigt att erhålla en närmare utredning rörande den verksamhet

10 genom sparbankskommittéer eller eljest genom ombud, som nu bedrives av sparbankerna i landet, ävensom huruvida och i vilken omfattning sparbankerna och postsparbanken böra för sin verksamhet för framtiden få anlita ombud i orterna samt till dylika ombud utbetala ersättning för deras arbete. Denna utredning synes mig lämpligen böra verkställas av särskilt tillkallade sakkunniga.» P å därom gjord hemställan beslöt Kungl. Maj:t bemyndiga chefen för finansdepartementet a t t tillkalla högst tre sakkunniga med uppdrag a t t verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågan, h u r u v i d a och i vilken omfattning sparbankerna och postsparbanken böra ä g a anlita ombud i orterna samt till dylika ombud utbetala ersättning. Tre sakkunniga utsagos samma dag.

II. Författningshistorik. I nyss återgivna departementschefsyttrande h a r såsom utredningens föremål, vad sparbankerna beträffar, angivits den verksamhet genom sparbankskommittéer eller eljest genom ombud, som nu bedrives av sparbankerna i landet; såsom ombudsverksamhet h a r även betecknats skolsparverksamheten. Med hänsyn härtill och då i praktiken en viss oklarhet råder i fråga om avgränsningen av sparbankernas olika anordningar för sparmedels mottagande, lämnas i det följande en översikt över lagstiftningens ställning till sparbankernas ifrågavarande verksamhet i alla dess olika former. Därjämte omnämnes motsvarande lagstiftning beträffande affärsbankerna. Slutligen redogöres för tillkomsten av bestämmelserna i postsparbanksförordningen angående ombud för postsparbanksrörelsen. Sparbankernas filialverksamhet. Tidigare Redan i början av förra å r h u n d r a d e t hade den sedermera för v å r t lands slllbanktiag- ekonomiska utveckling så betydelsefulla sparbanksrörelsen nått Sverige. stiftning. År 1820 grundlades i Göteborg den första sparbanken. Det skulle dock dröja en avsevärd tid, i n n a n denna bankverksamhet omhändertogs av lagstiftningen. Försök a t t lagbinda sparbankernas verksamhet hade emellertid ingalunda saknats. Sålunda förelåg till behandling vid 1862—1863 å r s riksdag en motion angående meddelande av allmänna föreskrifter att tjäna till efterrättelse vid sparbankers stiftande. I denna motion, som n ä r m a s t avsåg a t t främj a uppkomsten av ett sparbankssystem för hela landet och för sådant ä n d a m å l förordade inrättandet av länssparbanker med avdelningar inom de olika socknarna (s. k. sockenkommittéer), betonades j ä m v ä l kraftigt statens plikt att i deras intresse, vilka åt s p a r b a n k e r n a anförtrott vår-

11 den om sina besparingar, med tryggande föreskrifter omgärda sparbankernas i ekonomiskt och socialt hänseende betydelsefulla verksamhet. F r a m s t ä l l n i n g e n vann emellertid icke ståndens bifall. Även vid 1867 års riksdag väcktes en motion i sparbanksfrågan, vilken motion hade till syfte att få till stånd lagstiftning med grunder för bildande av sparbanker inom kommunerna. Motionen avslogs dock av riksdagen. Sedermera tillsattes av regeringen en kommitté med uppdrag a t t i samråd med chefen för finansdepartementet utarbeta förslag till förordning angående rikets sparbanker. Den 19 december 1868 avgav kommittén sitt förslag, och detta innehöll utförliga bestämmelser såväl beträffande sparbankernas organisation som i fråga om deras förvaltning. Kommittéförslaget — som i § 8 upptog en bestämmelse därom, att sparbank ej finge omfatta större område än ett län — hade i § 9 följande stadgande: »Underavdelning av sparbank har att inom det för avdelningen anvisade distrikt emottaga insättningar och ombesörja utbetalning av insatta medel, enligt de föreskrifter, som av huvudmännen eller sparbankens styrelse meddelas, men äger icke a t t med insatta medels förräntande eller förvaltning i övrigt t a g a befattning.» Därest underavdelningar av sparbank funnes, skulle, enligt § 7, sparbankens stadgar innefatta bestämmelser om sättet för dessas förvaltning. N ä r m a s t i anledning av de väsentliga anmärkningar, som vid kommittéförslagets granskning i högsta domstolen riktades mot detsamma, fann regeringen förslaget icke böra läggas till grund för proposition. I dess ställe utarbetades inom justitiedepartementet ett förslag till förordning angående sparbanker, vilket underställdes 1871 års riksdag. Av propositionen framgår, att regeringen i detta förslag sökt undvika a t t genom s t r ä n g t reglementerande dämpa det medborgerliga intresset för sparbankerna och deras utveckling. Nyssberörda bestämmelser i §§ 7, 8 och 9 av kommittéförslaget återfunnos icke i propositionen. Densamma, som i huvudsak tillstyrktes av lagutskottet, föll likväl i andra kammaren. Under de n ä r m a s t följande åren med deras goda konjunkturer järn1875 års väl för v å r t lands sparbanksväsende förekom emellertid mer än ett fall, sparbanks förordning

d ä r sparbankernas obegränsade handlingsfrihet urartade, och d ä r en mindre omsorgsfull förvaltning bragte insättarnas besparingar i en överhängande fara, som kunde avvärjas endast genom tillfälligt understöd. Övertygelsen om behovet av en tidsenlig sparbankslagstiftning vann under sådana förhållanden allt mer insteg i det allmänna tänkesättet, och då vid 1875 års riksdag till behandling förelåg enskild motionärs framställning i detta ämne, antogs av riksdagen ett av dess lagutskott uppgjort förslag till sparbankslag, vilket stod i nästan fullständig överensstämmelse med det vid 1871 års riksdag fallna förslaget. Den 1 oktober 1875 utfärdades förordning angående sparbanker, v å r första

12 sparbankslag. Förordningen innehöll icke n å g r a föreskrifter, som avsågo att regelbinda sparbankernas filial- eller ombudsverksamhet. Filialer ?Ualbild till sparbanker synas hava börjat uppkomma först under ningens tid. 1850-talet i samband med bildandet av vissa för större verksamhetsområden avsedda sparbanker (Kopparbergs läns sparbank och Västerbottens läns sparbank). De under dessa sparbanker ursprungligen inrättade filialerna, s. k. sockenkommittéer eller nämnder, synas h a v a haft till uppgift tämligen uteslutande att såsom uppsamlingsställen förmedla den å landsbygden bosatta befolkningens sparbanksförbindelser. E t t flertal länssparbanker, vilka redan från början organiserades med ett antal underlydande kommittéer på olika orter inom verksamhetsområdet, tillkommo under 1860-talet, och från denna tid h a r man också, i samband med utvidgningar av verksamhetsområdena, att anteckna uppkomsten av filialer inom flera av de under förra hälften av 1800-talet grundade sparbankerna. N ä r a nog genomgående synas sparbanksfilialerna från början hava uppstått i form av kommittéer, vilka antingen utsetts genom val å orten, fullt självständigt eller i samråd med sparbanken, eller tillsatts av sparbanken. Dessa kommittéer torde ursprungligen hava fungerat såsom rena uppsamlingsställen, uteslutande avsedda för förmedling av de å orten gjorda besparingarnas insättande i sparbanken. Uppdraget såsom kommittéledamot h a r till en början i allmänhet betraktats såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag, för vilket ersättning icke utgått. Med det ökade arbetet följde nödvändighet att lämna ersättning till de arbetande och även, p å sina ställen, a t t på lätt tillgänglig plats hålla lokal för expeditionen ävensom, för att underlätta uttagningar, a t t låta utlämning av motböcker ske vid uppsamlingsställena. I sin mera utvecklade form hava dylika kommittéer understundom betecknats såsom avdelningskontor. 1892 års E t t stadgande, som berör sparbankernas nyssnämnda verksamhet, mö& a(J ' ter i det förslag till lag angående sparbanker, som den 27 oktober 1891 avgavs av en av Kungl. Maj:t den 15 maj samma år tillsatt kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning för sparbanker m. m. Det åsyftade stadgandet, som upptagits i 30 § av lagförslaget, innebar dock endast, att sparbanks reglemente skulle bland a n n a t innefatta bestämmelse angående »sättet för anordnande av s. k. sparbankskommitté (avdelnings- eller filialkontor), d ä r sådan kommitté anses erforderlig, bestämmande av dess befogenhet och övervakande av dess förrättningar». Kommittén ansåg nämligen, att i en sparbankslag icke borde inflyta a n d r a bestämmelser än sådana, som hade k a r a k t ä r e n av allmängiltighet, och a t t det borde stå sparbank fritt a t t efter gottfinnande ordna a n d r a förhållanden, som vore av betydelse för sparbankernas verksamhet. N å g r a av dessa förhållanden vore emellertid av den vikt, a t t det synts kommittén icke böra tillåtas sparbankerna att i sina reglementen l ä m n a dem obercrda.

18 Vidare erinrade kommittén, a t t reglementena skulle granskas av Konungens befallningshavande, som därvid hade tillfälle att utesluta eller förb ä t t r a de bestämmelser, som kunde befinnas mindre ändamålsenliga. Åberopade stadgande i kommittéförslaget inflöt med oförändrad lydelse i den nya lag angående sparbanker, som utfärdades den 29 juli 1892. Även denna lag lämnade sålunda sparbankerna frihet, inom vissa gränser, a t t utöva sin verksamhet genom filialer. Till belysande av lagstiftningens uppfattning av begreppen sparbankskommitté och avdelnings- eller filialkontor må återgivas följande uttalande i motiven till det av sagda sparbankskommitté utarbetade normalreglementet för rikets sparbanker: »Vad då först beträffar begreppen av avdelnings- eller filialkontor, å ena, och kommittéer eller, såsom de vanligen benämnas, sockenkommittéer, å andra sidan, så torde de förra kännetecknas därav, att de utgöra liksom en utbruten del av sparbanken, vilken — under särskild styrelse, om avdelningskontoret är förlagt å annan ort än huvudkontoret — arbetar under samma former som huvudkontoret, dock vanligen utan bedrivande av utlåningsrörelse. Kommittéerna åter bestå av delegerade, vilka i regeln utses icke av sparbanken utan av vederbörande kommun, med uppdrag att inom den ort, för vilken de äro valda, uppsamla och till sparbanken insända allmänhetens besparingar. Ehuru i allmänhet icke utsedda av sparbanken, handla de såsom dess sysslomän, kommissionärer. Det är dock att märka, att, ehuru en bestämd skillnad sålunda kan uppdragas emellan avdelningskontor och kommitté, denna skillnad ofta i verkligheten kan bliva föga märkbar, ja kanske rent av bortfalla, så att de bägge begreppen sammansmälta. Så finnes tydligen ingen skillnad mellan ett avdelningskontor utan egen styrelse och en kommitté, som utses av sparbanken själv.» I ett följande kommittébetänkande på sparbankslagstiftningens om- 1911 års rade, dagtecknat den 20 juni 1911 — vilket betänkande i huvudsak avsåg kommittéförslag.

överflyttande av tillsynen över sparbankerna från Konungens befallningshavande till bankinspektionen men även innefattade vissa andra ä n d r i n g a r i sparbankslagen — upptogs en bestämmelse, som i ett avseende innebar ett verkligt regelbindande av sparbankernas filialbildande. Följande tillägg till 3 § i sparbankslagen föreslogs nämligen: »Ej må sparbank i n r ä t t a avdelningskontor utom den ort, d ä r styrelsen h a r sitt säte, med mindre bankinspektionen därtill meddelat tillstånd.» Till stöd för detta ändringsförslag anförde kommittén bland annat, att n å g r a sparbanker genom anordnande av avdelningskontor utsträckt sin verksamhet utom det län, inom vilket styrelsen hade sitt säte; och vad särskilt beträffade den s. k. Egnahemssparbanken, vars verksamhetsområde enligt reglementet sträckte sig till Stockholm och a n d r a orter, »där så befinnes lämpligt», ägde den vid 1909 års slut avdelningskontor ej blott i Stockholm u t a n även i Stockholms, Uppsala, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län. Det vore enligt kommitténs mening uppenbart, att svårighet mötte för en styrelse att sammanhålla

administrationen av en sparbank med sålunda utsträckt verksamhetsområde, och än svårare bleve det för det allmänna ombudet att nöjaktigt fullgöra den undersökning av sparbanks förvaltning, han hade att verkställa. Det syntes därför påkallat att i likhet med vad som vore föreskrivet beträffande affärsbankerna, i sparbankslagen införa en bestämmelse, att sparbank ej finge inrätta avdelningskontor utom den ort, där styrelsen hade sitt säte, med mindre vederbörligt tillstånd därtill meddelats. I de yttranden, som avgåvos över kommitténs betänkande av bland andra samtliga länsstyrelser, sparbanksföreningen, flertalet sparbanker ui. fl., gjordes emot nu omförmälda förslag i och för sig icke några egentliga erinringar. Såväl de flesta hörda myndigheter som sparbanksföreningen och det vida övervägande antalet sparbanker förordade emellertid i huvudfrågan bibehållande i det väsentliga av då gällande bestämmelser om tillsynen. Kommittéförslaget fick tills vidare vila. I början av år 1920 tillkallades sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag om revision av gällande sparbankslagstiftning. Dessa sakkunniga framhöllo i ett den 26 februari 1920 avgivet betänkande, vari behandlades frågor om sparbankers ny- och filialbildning m. m., bland annat, att, enligt 1892 års sparbankslag, motivet till stiftande av sparbank uteslutande borde vara intresse för den allmännyttiga uppgift, som från början framkallat sparbankerna och som ensamt kunde förklara den stora utveckling, rörelsen fått, och det förtroende, varmed den av allmänheten mötts. Därest sparbankernas tillkomst och förvaltning ägde rum i enlighet med dessa grundsatser, borde de, ansåg man, få i största möjliga utsträckning på egen hand ordna sina angelägenheter och bestämma innehållet av de reglementariska föreskrifter, efter vilka verksamheten skulle handhavas. Den väldiga utveckling på det ekonomiska området, som vårt land genomgått efter antagandet av 1892 års sparbankslag, hade emellertid fört med sig, att inom sparbanksväsendet tendenser kunnat spåras och förhållanden iakttagas, vilka icke rätt stode i överensstämmelse med den uppfattning rörande sparbankernas ändamål och verksamhet, som ovan angivits hava varit lagstiftarens. I sådant avseende framhöllo de sakkunniga de strävanden, som tid efter annan förmärkts att göra sparbankerna till uppsamlingsställen för medel, vilka man velat använda för ändamål, som i och för sig varit för sparbanksverksamheten främmande — strävanden som i vissa fall lett till en omfattande expansion genom filialbildning å skilda, understundom från moderinstitutet långt avlägsna delar av landet. De sakkunniga erinrade därefter, hurusom sagda företeelse uppmärksammats av 1910 års sparbankskommitté samt vidare hurusom på ett annat område av banklagstiftningen ett liknande förslag framställts och

15 j ä m v ä l lett till lagstiftningsåtgärder. De sakkunniga åsyftade med sistn ä m n d a erinran de av 1917 å r s bankkommitté föreslagna och genom lag den 26 juni 1918 vidtagna ä n d r i n g a r n a i lagen om bankrörelse, enligt vilka bankaktiebolag och solidariskt bankbolag icke skulle äga utan Konungens tillstånd utöva verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än d ä r huvudkontoret vore beläget. 1 Redan i tillvaron av denna bestämmelse förklarade de sakkunniga sig se ett skäl för införande av ett motsvarande stadgande beträffande sparbankerna. De motiv, som av 1917 års bankkommitté anförts till stöd för dess förslag i ovan omhandlade avseende, vore i m å n g t och mycket tillämpliga jämväl å sparbanker. Därtill komme, att, så länge full frihet rådde med avseende å bildandet av sparbanker och avdelningskontor för dem, möjlighet att k r i n g g å ovannämnda förbud för bankbolagen a t t u p p r ä t t a filialer icke vore utesluten. Men även frånsett detta förelåge enligt de sakkunnigas mening fullgiltiga motiv för att på lagstiftningens väg bereda möjlighet a t t förebygga en mindre lämplig utveckling av sparbankernas verksamhet. Såsom ett uttryck för de betänkligheter, som hystes mot en sådan utveckling, åberopade de sakkunniga en motion till 1920 års riksdag, vari påkallades åtgärder emot bildande av sparbanker för att ute i landet uppsuga medel, vilka å någon huvudort insattes i företag, som framför allt låge s p a r b a n k s g r u n d a r n a om hjärtat, och således icke komme den ort till godo, d ä r inlåningen skedde. P å grund av vad sålunda anförts hemställde de sakkunniga, att förslag måtte föreläggas riksdagen, a t t 3 § av gällande sparbankslag skulle erhålla ett tillägg av innehåll, att »sparbank ej må i n r ä t t a avdelningskontor utom den ort, där styrelsen h a r sitt säte, med mindre Konungens befallningshavande i länet d ä r t i l l meddelat tillstånd». De sakkunniga utgingo därvid från, a t t begreppet avdelningskontor skulle omfatta jämväl sparbankskommittéer och filialer. Vidare föreslogs införande i sparbankslagen av stadgande, a t t Konungens befallningshavande skulle kunna v ä g r a fastställelse å sparbanks reglemente, då sparbanken prövades icke v a r a till n y t t a för det allmänna, varjämte vissa övergångsbestämmelser föreslogos. De sakkunnigas huvudförslag v a n n helt anslutning av såväl bankoch fondinspektionen som sparbanksföreningens styrelse. Även departementschefen anslöt sig i princip till förslaget med den jämkning, att prövningsrätten i fråga om öppnande av avdelningskontor skulle tillkomma Konungens befallningshavande i det län, d ä r avdelningskontoret vore avsett att inrättas. Departementschefen utgick dock från att prövningen även borde omfatta sökandesparbankens lämplighet att utöva den ifrågasatta verksamheten. Med h ä n s y n härtill borde i fall, varom nu vore fråga, Konungens befallningshavande före tillstånds meddelande från Konungens befallningshavande i det län, varest styrelsen hade sitt 1

Angående motiven till dessa lagändringar hänvisas till det följande (sid. 20 o. f.)

totionvid lif^l

säte, i n h ä m t a erforderliga upplysningar angående sparbankens organisation, arbetssätt och soliditet. Någon uttrycklig föreskrift härom syntes emellertid icke nödig. Bankoutskottet tillstyrkte propositionen med viss ändring beträffande tidpunkten för ikraftträdandet av den n y a bestämmelsen, och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Lag i ämnet utfärdades den 11 juni 1920. D e n S å l u n d a utfärdade lagen blev redan vid 1921 å r s riksdag föremål

ars

n..

riksdag.

±or

..

j

.

...

.

_

°

ändringsförslag. I en motion (11:198 av herr Oskar Kloo), begärdes nämligen införande av sådant tillägg till 3 § sparbankslagen, att s. k. sparbankskommittéer skulle undantagas från den i nämnda paragraf meddelade bestämmelsen, att sparbank ej finge u t a n särskilt tillstånd å a n n a n ort än där styrelsen hade sitt säte utöva verksamhet vid avdelningskontor. Såsom skäl för ändringen anfördes till en början vikten av a t t småfolket bereddes ökade tillfällen a t t få möjligen uppkomna sparslantar tillvaratagna samt a t t det kunde befaras, att länsstyrelserna i de olika länen skulle komma att behandla alla ansökningar om i n r ä t t a n d e av sparbankskommittéer, som om de vore ansökningar om avdelnings- och filialkontor, vilket skulle medföra, att det bleve h a r t n ä r omöjligt att få kommittéer till stånd. I fortsättningen av motionen sökte motionären visa, a t t de skäl, som de sakkunniga åberopat till stöd för sitt förslag, icke ägde tillämpning på sparbankskommittéer, och anförde härom, bland a n n a t : De sakkunniga hade i motiveringen till förslaget framhållit trenne synpunkter, som huvudsakligen varit bestämmande för deras betänkligheter mot sparbankernas filialbildningar, nämligen: 1. att dessa ofta förlades utom bankens egentliga verksamhetsområde; 2. att omkostnaderna för kapitalets uppsamling stegrades genom filialers anordnande; och 3. att övertaliga bankkontor i orterna ledde till en osund in- och utlåningspolitik över huvud. Enligt motionärens mening drabbades sparbankskommittéer knappast eller i mycket ringa grad av dessa betänkligheter. Första punkten besvarades med att då endast de i länen inrättade allmänna sparbankerna bildat s. k. sparbankskommittéer, icke en enda förlagts utom respektive län. Beträffande punkt 2 anfördes, att omkostnaderna för en sparbankskommitté bures av kommittén själv. Kommitténs arbete sköttes helt av därtill särskilt utsedda kommitterade, som åtoge sig detta uppdrag som ett vanligt kommunalt förtroendeuppdrag utan någon ersättning. Kostnader för lokal m. m. ersattes av bankens huvudkontor med 1 / 2 % av insättarnas behållning i kommittén vid årsskiftet. Vad så till sist anginge punkt 3 av de sakkunnigas i många fall berättigade kritik av en osund in- och utlåningspolitik, vilken givetvis icke kunde vara det allmänna till gagn, träffade ej heller denna de här omtalade sparbankskommittéerna. Dessa bedreve nämligen icke vad man här menade med in- och utlåningspolitik. Kommittéerna finge endast mottaga insättarnas medel, som omedelbart därpå insändes till huvudkontoret, samt vid uppsägning av medlen återlämna dem till respektive insättare. Och vad utlåning beträffade, hade dessa kommittéer icke därmed att skaffa annat än som ett slags förmedlare vid förekommande låneansökningar från kommitténs ort. Många av de gamla landsbygdssparbankerna hade icke sina kontor öppna oftare än 1 å 2 gånger i månaden, och i regel bidroge de icke mycket till att uppmuntra

17 folket till sparsamhet. Sparbankskommittéerna vore däremot så inrättade, eller borde vara så inrättade, att de vid arbetsplatser och dylika ställen, ofta med sina kommittérade som mellanhänder, tjänstgjorde som uppsamlare av småfolkets sparslantar vid passande tillfällen, såsom t. ex. vid avlöningar m. m. Bankoutskottet fann vad motionären anfört till stöd för sitt förslag beaktansvärt, men avstyrkte bifall till motionen under hänvisning till pågående arbete på ny sparbankslag, vid vilket arbete uppmärksamheten vore r i k t a d på här ifrågavarande spörsmål. Riksdagen avslog motionen. Efter slutfört uppdrag överlämnade 1920 års sparbankssakkunniga den 1923 års 27 juli 1921 av motiv åtföljda förslag till lag om sparbanker, alternativ spar I och I I , av vilka alternativ I I avfattats under förutsättning, a t t föreskrifter om firma och registrering skulle meddelas i fråga om sparbanker. E n l i g t 3 § 9) av förslaget skulle reglemente för sparbank angiva, »huruvida avdelningskontor eller sparbankskommitté må av styrelsen inrättas, kontorsstyrelses befogenhet och på vad sätt verksamheten vid avdelningskontor skall övervakas». I 21 § upptogs följande stadgande: »Sparbank må ej u t a n särskilt tillstånd utöva verksamhet vid avdelningskontor eller genom sparbankskommitté å a n n a n ort än där styrelsen har sitt säte. Sådant tillstånd må, n ä r verksamheten finnes kunna v a r a till n y t t a för det allmänna, meddelas av Konungens befallningshavande i det län, inom vilket sparbanken avser att i n r ä t t a avdelningskontoret eller sparbankskommittén.» I alternativ I I hade stadgandet försetts med följande tillägg: »Inrättandet av avdelningskontor eller sparbankskommitté skall ofördröjligen anmälas för registrering, och skall vid anmälningen fogas avskrift av Konungens befallningshavandes beslut, varigenom tillstånd till inrättandet meddelats». Beträffande stadgandet i 21 § meddelade de sakkunniga, att avvikelsen från motsvarande bestämmelse i 3 § sparbankslagen i dess lydelse enligt den på de sakkunnigas initiativ den 11 juni 1920 tillkomna lagändringen vore av redaktionell art. Med anledning a v nyssnämnda av herr Kloo vid 1921 års riksdag väckta motion förklarade de sakkunniga sig v a r a ense med motionären därom, a t t man i görligaste mån borde söka bereda småfolket möjlighet att göra sina hopsparade medel fruktbärande genom insättning i sparbank, men denna sats, som i själva verket låge till grund för hela sparbanksrörelsen, innebure icke, a t t man borde skapa möjligheter i n ä m n d a hänseende u t a n att vederbörligen beakta de olägenheter, som kunde v a r a förenade med den ena eller a n d r a möjligheten. V a d motionären anfört hade icke kunnat övertyga de sakkunniga om att Konungens befallningshavande verkligen kunde befaras komma a t t h a n d h a v a sin r ä t t att meddela tillstånd till bildande av sparbankskommitté på sådant sätt, att ett berättigat intresse att få en sparbankskommitté till stånd skulle åsidosättas. Härefter fortsatte de sakkunniga: 2 — 332319.

18 »Sparbankskommittén skiljer sig från avdelningskontoret därigenom, att den endast förmedlar insättning och uttagning men däremot icke utlåning samt att kommittén icke utgöres av sparbankens tjänstemän utan av andra personer, som oftast icke tillsättas av sparbanken utan väljas av kommunala eller andra korporationer. De sakkunniga måste vidhålla, att dylika kommittéer böra i här ifrågavarande avseende behandlas efter samma regler som avdelningskontoren. De sakkunnigas huvudsakliga skäl mot den fria filialbildningen var behovet att skapa en garanti mot de strävanden, som tid efter annan förmärkts, att göra sparbankerna till uppsamlingsställen för medel, vilka man velat använda för ändamål, som i och för sig varit för sparbankernas verksamhet främmande. Det ligger i öppen dag, att dessa strävanden kunna tillgodoses likaväl genom sparbankskommittéer som genom avdelningskontor. Den omständigheten, att till äventyrs kommittéer hittills bildats endast vid länssparbanker och att dessa alltid inrättats inom vederbörande län, giver ingen säkerhet för att förhållandena i framtiden, då rätten att sätta upp avdelningskontor gjorts beroende av Konungens befallningshavandes tillstånd, skulle gestalta sig på samma sätt. därest kommittébildningen bleve fri. Det ligger tvärtom nära till hands, att en sparbank, som fått avslag å ansökning om att å viss ort få inrätta avdelningskontor, icke skulle underlåta att i stället draga försorg om bildandet av en sparbankskommitté å samma plats. Och det skulle uppenbarligen bliva en föga tilltalande effekt av lagstiftningen, om förbudet att utan tillstånd upprätta filialer, som arbetade under mera ordnade och kontrollerbara former, skulle medföra, att man i stället finge något sämre ordnade filialer till stånd.» Vidare erinrade de sakkunniga om a t t en ståndpunkt, r a k t motsatt den, som förfäktades i förenämnda motion, företräddes uti en till de sakkunniga överlämnad framställning från svenska bankföreningen. I denna föreslogs nämligen, att sparbank, i likhet med vad som gällde för bankbolagen, ej skulle v a r a berättigad att idka in- eller utlåning genom ombud å ort, där sparbanken icke ägde utöva verksamhet vid kontor, eller å sådan ort eljest hava ombud för befrämjande av sin verksamhet. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore det icke möjligt att uppdraga någon skillnad emellan in- och utlånings bedrivande genom ombud av sparbankskommitténs t y p och sådan verksamhets utövande genom ombud av a n n a t slag. Förbudet mot bildande av sparbankskommitté utan vederbörligt tillstånd borde alltså anses omfatta även förbud att bedriva ineller utlåning genom a n n a t ombud. Vad åter beträffade ombud, som utan att bedriva bankrörelse arbetade för att främja sparbanks ändamål, torde något behov av restriktiva bestämmelser icke föreligga för sparbankernas del. I detta sammanhang påpekade de sakkunniga, a t t det icke vore möjligt och ej heller önskligt att genom lagbestämmelser förhindra, a t t personer, som icke stode i ombudsställning till sparbank, åtoge sig a t t för andras r ä k n i n g ombesörja deras sparmedels insättande i sparbanken och för sådant ändamål mottoge deras sparbanksböcker. Men en verksamhet av detta slag måste helt och hållet baseras p å det förtroende, vederbörande själv åtnjöte. Sparbanken hade nämligen icke något som helst ansvar för hans åtgöranden. Bland övergångsstadganden upptogs i 75 § under 12) den bestämmelsen, att tillstånd att utöva verksamhet vid avdelningskontor eller genom spar-

19 bankskommitté ej vore av nöden, där avdelningskontoret eller sparbankskommittén i n r ä t t a t s före den 1 maj 1920. Detta stadgande syntes — anförde de sakkunniga — icke innehålla något annat än vad som redan gällde enligt sista stycket i 3 § sparbankslagen. De i sakkunnigförslaget, alternativ I, förekommande stadgandena i berörda ämne blevo icke föremål för ändring eller uttalanden från statsmakternas sida vid behandlingen år 1922 av frågan om ny sparbankslagstiftning. Emellertid föll hela frågan den gången. I det n y a förslag till lag om sparbanker, som förelades 1923 års riksdag, upptogos stadgandena i fråga — 3 § 9), 21 § och 75 § 13) — i den lydelse de hade i sakkunnigförslaget (alt. I) och i 1922 års proposition. Bankoutskottet — som nu tillstyrkte, att en helt ny sparbankslag komme till stånd — förordade sådan ändring i 21 §, a t t sparbankskommitté måtte u t a n tillstånd av Konungens vederbörande befallningshavande utöva verksamhet å ort inom sparbankens verksamhetsområde, och riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets förslag. I gällande lag den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker h a r stadgandet i 21 § följande lydelse: »Utan särskilt tillstånd må sparbank ej utöva verksamhet vid avdelningskontor å a n n a n ort ä n där styrelsen har sitt säte, ej heller genom sparbankskommitté å ort utom sparbankens verksamhetsområde. Sådant tillstånd må, n ä r verksamheten finnes k u n n a v a r a till n y t t a för det allmänna, meddelas av Konungens befallningshavande i det län, inom vilket sparbanken avser a t t i n r ä t t a avdelningskontoret eller sparbankskommittén.» I anslutning till förestående redogörelse för tillkomsten av ifrågava- instruktionen rande bestämmelser i 1923 års sparbankslag må nämnas, att genom Kungl. JJJ de all~ Maj:ts instruktion den 21 december 1923 för allmänna ombud med uppdrag buden. att övervaka sparbankers förvaltning ålagts dessa ombud att tillse, att, om sparbanken betjänade sig av avdelningskontor eller sparbankskommitté, hinder därför ej mötte enligt 21 § sparbankslagen, jämförd med stadgandet under 13) i 75 § samma lag, eller enligt gällande reglemente, ävensom att verksamheten d ä r vederbörligen övervakades. N ä m n d a instruktion h a r sedermera ersatts av en ny av den 14 februari 1930, enligt vilken allmänna ombudet skall tillse, a t t den inre kontrollen vid sparbankens huvudkontor, avdelningskontor och kommittéer ävensom huvudkontorets kontroll över filialerna är ordnad på ett betryggande sätt. Inom finansdepartementet h a r i anslutning till den nya lagen utarbetats Normalnormalreglementen för rikets sparbanker enligt två alternativ, det ena av- refJl«m?nten seende sparbank, beträffande vilken äldre reglemente fanns stadfäst vid sparbanker. lagens ikraftträdande den 1 januari 1924, det a n d r a för nybildad sparbank. De »Särskilda stadganden rörande avdelningskontor och sparbankskommittéer», vilka upptagits i normalreglementets alternativ I, hava följande lydelse:

20 >31 §. Sparbanken har för närvarande avdelningskontor inrättade i N. och sparbankskommittéer i N. —. Med de begränsningar, varom i 21 § sparbankslagen förmäles, äger sparbankens styrelse inrätta nya avdelningskontor och sparbankskommittéer. Styrelsen tillkommer det ock att besluta om upphörande av avdelningskontor eller sparbankskommitté. 32 §. Avdelningskontor och sparbankskommittéer hava endast att taga befattning med insättning och uttagning av penningar samt avdelningskontor därjämte med ut- och inbetalning av lån, som beviljats av sparbankens styrelse. 33 §. Från avdelningskontor och sparbankskommitté skall med vissa mellantider, som av sparbankens styrelse bestämmas, till styrelsen avgivas redovisning för kontorets eller kommitténs verksamhet, varjämte styrelsen har att minst 00 gång (er) årligen låta genom någon sin ledamot eller annan lämplig person verkställa inspektion vid avdelningskontor och sparbankskommitté. 34 §. De föreskrifter, som utöver bestämmelserna i sparbankslagen och detta reglemente erfordras angående avdelningskontor och sparbankskommittéer, meddelas av sparbankens styrelse.» Alternativ I I skiljer sig härifrån endast beträffande 31 §, d ä r i första stycket samt ordet »nya» i a n d r a stycket bortfallit. Affärsbankernas filialverksamhet. Av den lämnade redogörelsen för 1920 å r s sparbankssakkunnigas förslag i fråga om r ä t t e n för sparbank att i n r ä t t a avdelningskontor framgår, a t t till stöd för förslaget åberopats bland a n n a t den år 1918 i lagen om bankrörelse införda bestämmelsen om bankers r ä t t att öppna avdelningskontor. Vid sådant förhållande och då vad de kommitterade — 1917 års bankkommitté — som utarbetade förslag till sagda ändring i banklagen, dessutom anförde rörande bankernas ombudsverksamhet är av intresse jämväl för det ämne, som de sakkunniga hava a t t behandla, synes, på sätt förut antytts, i nu förevarande sammanhang böra lämnas en redogörelse för tillkomsten av berörda lagändring. 1917 års bankkommitté, som hade till u p p d r a g att utreda vissa frågor rörande det svenska kredit- och bankväsendet, upptog till behandling i ett den 12 m a r s 1918 avgivet betänkande frågan om inskränkning i banks r ä t t a t t bedriva sin verksamhet genom avdelningskontor och om förbud a t t idka bankverksamhet genom ombud. Kommittén erinrade därvid inledningsvis, a t t bestämmelsen i gällande banklag, a t t bankbolag skall prövas v a r a nyttigt för det allmänna, för att oktroj skall beviljas bolaget, hade till syfte att förebygga de skadliga verkningar for näringslivet, som kunde härleda sig från tillkomsten av allt för m å n g a n y a banker. Någon möjlighet att förebygga olägenheter av samma slag, som stode i samband med det obegränsade öppnandet av nya avdelningskontor för redan existerande banker och därmed sammanhängande ombudsväsen, gåve lagen emellertid icke, och härför vore icke heller på a n n a t sätt sörjt. Detta vore enligt kommitténs mening en brist, som, såvitt möjligt, borde avhjälpas ofördröjligen.

21 I fråga om avdelningskontoren anförde kommittén, bland annat, att bankernas filialbildning givetvis, så länge den hållit sig inom vissa gränser, i stort sett varit för landets ekonomiska liv nyttig, i det härigenom en effektivare uppsamling av det tillgängliga sparkapitalet åstadkommits och en lättare tillgång till nödig kredit beretts företagsamheten. Under den senare tiden hade emellertid filialbildningen enligt kommitténs mening gått vida över gränsen för det behövliga och nyttiga, och detta hade framkallat en konkurrens, som på sina håll i mera än ett hänseende utövat ett mindre lyckligt inflytande på bankernas verksamhet och arbetsmetoder. I sådant hänseende framhöll kommittén, att flertalet av de under sista året tillkomna avdelningskontoren upprättats å eller i omedelbar närhet av plats, där kontor för en eller flera andra banker förut funnits. Då detta skett på smärre platser, hade vanligen syftet varit konkurrens om inlåningen. Skarp sådan hade ofta drivits med på orterna arbetande sparbanker. Mången gång hade man allenast för att förekomma, att annan bank eljest skulle komma dit, upprättat kontor å ort, där varje allmängiltig anledning därtill saknats. Härtill komme, att avdelningskontoren på allt flera orter försetts med fondavdelning, varefter en kombinerad fond- och utlåningsrörelse där bedrivits med indragande i spekulationen av allt vidare kretsar. Med en väl organiserad bankrörelse torde enligt kommitténs mening en alltför stor talrikhet för avdelningskontoren icke vara rätt förenlig. Dels saknades ofta möjlighet att utrusta kontor för ett mycket begränsat verksamhetsområde med kompetent personal och tillfredsställande anordningar i övrigt, dels mötte avsevärda svårigheter att från huvudkontoret med tillbörlig uppmärksamhet leda och kontrollera verksamheten vid avlägsna och spridda avdelningskontor. Kommittén fann det fördenskull angeläget, att åtgärder omedelbart vidtoges för hämmande av denna tillväxt av bankkontor och till återställande av rimliga förhållanden med avseende å dylika kontors förekomst. Nytt avdelningskontor borde icke få upprättas, utan att tillstånd därtill vunnits, och borde för sådant tillstånd förutsättningen vara, att kontoret kunde anses bliva nyttigt för det allmänna. Prövningen av fråga om tillstånd att upprätta avdelningskontor syntes, på sätt redan gällde för banker med grundfond understigande en miljon kronor, böra tillkomma Kungl. Maj:t. Därest det skulle befinnas önskligt att i decentralisationssyfte förlägga den ifrågavarande prövningsrätten till bankinspektionen, hade kommittén, vid det förhållande att ju besvärsrätt alltid förefunnes, icke något att däremot erinra. En lagbestämmelse av denna innebörd borde, vad anginge nya avdelningskontor, träda i kraft så snart som möjligt och utan övergångstid inbegripa jämväl sådana kontor, som upprättades, sedan kommitténs yttrande blivit offentliggjort. Vidkommande dessförinnan upprättade kontor innebar kommitténs förslag i korthet, att beträffande kontor, som upprättats före offentliggörandet av kommitténs yttrande, stadgandet ej skulle

22 g ä l l a , f ö r r ä n d e n för b a n k b o l a g e t s e n a s t m e d d e l a d e o k t r o j e n t i l l ä n d a g å t t , dock ej f ö r r ä n t v å å r f ö r f l u t i t f r å n d e t l a g ä n d r i n g e n t r ä t t i k r a f t . Överträdelse av s å l u n d a givna bestämmelser skulle medföra straffpåföljd. Förs l a g e t i n n e f a t t a d e t i l l i k a h e m s t ä l l a n om f ö r a n s t a l t a n d e a v u t r e d n i n g i s ä r s k i l d o r d n i n g a n g å e n d e d e n b e g r ä n s n i n g a v d e t d å v a r a n d e a n t a l e t avdelningskontor, som lämpligen kunde genomföras. V a d h ä r e f t e r a n g i n g e f r å g a n o m f ö r b u d a t t i d k a b a n k v e r k s a m h e t genom ombud, innehöll kommittébetänkandet bland a n n a t följande: »Under de senare åren har på vissa håll en allt större benägenhet blivit märkbar att genom anställande av ombud på sådana platser, där vederbörande bank icke har kontor, draga till sig kunder. I allmänhet är det inlåningen, som ombudens verksamhet avser att främja. I den mån som ombud anställas å avlägset liggande orter, där bankkontor ej finnas, kunde möjligen göras gällande, att dylika ombud hava en uppgift att fylla, i det de taga hand om ledigt kapital och gjorda besparingar, som sedan genom deras förmedling via en bank tillföras kapitalmarknaden. Särskilt torde denna verksamhet hava kunnat vara av betydelse på en tid, då bankkontorens antal var mera begränsat och kommunikationerna olika orter emellan icke voro så utvecklade, som de under senare åren blivit. Av vad kommittén tidigare anfört, framgår emellertid, att vårt land numera blivit mera än rikligt försett med bankkontor, vartill komma sparbanker och postsparbanken. Vid sådant förhållande måste man fråga sig, huruvida det gagn, som det allmänna kan vänta av bankverksamhetens bedrivande även genom ombud, kan uppväga de nackdelar, som vidlåda ett sådant system. Kommittén har i det föregående sökt visa. att förekomsten av för många bankkontor med därav följande utbredning av osunda konkurrensmetoder är ägnad att medföra allvarsamma olägenheter för bankväsendet. Detsamma gäller utan tvivel om ombudsväsendet, därest detta får ohindrat utveckla sig. Det är nämligen icke nog med att en överdriven konkurrens mellan olika bankombud kan förväntas medföra flera av de missförhållanden, som känneteckna en liknande konkurrens mellan alltför många bankkontor. Dessa senare stå dock under en, om ock någon gång kanske icke fullt nöjaktig, kontroll från huvudledningen, icke minst garanterad därav, att rörelsen handhaves av två eller flera personer. Då en bank utövar sin verksamhet genom ombud, är den däremot i det väsentliga överlämnad till ombudets personliga hederlighet och ordentlighet. Det har därvid föga att betyda, att ombuden nog i de flesta fall icke hava rätt att teckna bankens firma utan avlämna kvitto över till insättning mottagna belopp i eget namn för bankens räkning. Ty den omständigheten, att ombudet veterligen är anställt för att för bankens räkning mottaga penningar till insättning i banken, torde vara tillräcklig för att banken i regel skall finna sig ansvarig för den skada, som för tredje man kan uppkomma, där han använt sig av ombudets förmedling. Detta måste medföra en viss risk för banken.» E f t e r a t t h a v a b e r ö r t d e n f a r a , s o m a n l i t a n d e a v o m b u d för u t l å n i n g s v e r k s a m h e t e n s a m t för f ö r m e d l i n g a v k ö p och f ö r s ä l j n i n g a v a k t i e r innebure, meddelade kommittén, att den ersättning, som b a n k e r n a gåve sina ombud, i a l l m ä n h e t syntes u t g å i form a v provision å anskaffad inl å n i n g , m e r a sällan som fast lön. D ä r i g e n o m måste, d ä r e s t o m b u d s v ä s e n d e t f i n g e f r i t t u t v e c k l a sig, s l u t l i g e n följa en i c k e ö n s k v ä r d f ö r d y r i n g a v k a p i t a l u p p s a m l i n g e n . D e t t o r d e för ö v r i g t i c k e v a r a o v a n l i g t , a t t omb u d e t f ö r a t t l o c k a en i n s ä t t a r e u t l o v a d e å t d e n n e a n d e l i p r o v i s i o n e n .

23 Att h ä r i g e n o m osunda förhållanden lätt kunde uppkomma och utbreda sig, syntes kommittén uppenbart. I fråga om ombudsväsendets utbredning bland bankerna upplyste kommittén, a t t enligt de svar, som inkommit från 49 banker på en från kommittén u t s ä n d rundskrivelse i denna fråga, 22 banker icke använde sig a v ombudsväsen i här ifrågakommande bemärkelse, medan däremot 27 banker begagnade ombud till följande a n t a l : 1—5 ombud hade 10—50 » » 63 » »

9 banker 15 » 1 hank

»

»

t

»

»

»

»

Enligt kommitténs åsikt kunde man sålunda knappast ännu tala om bankverksamhetens bedrivande genom ombud som en form, vilken blivit allmänt vedertagen och erhållit betydelse i det ekonomiska livet, S n a r a r e vore h ä r på väg att uppstå en utbyggnad på bankverksamheten, vilken kunde bliva till bestående skada och som det därför gällde att förekomma. Det torde nämligen med visshet k u n n a antagas, att om anställandet av ombud alltjämt obehindrat finge fortgå, även sådana banker, som dittills icke alls eller endast undantagsvis a n v ä n t sig av denna form för propaganda, av konkurrenshänsyn skulle tvingas in på samma väg. Härigenom skulle det svenska bankväsendet löpa fara att se sin nivå sänkas. Kommittén föreslog, att förbud skulle stadgas för bank a t t använda ombud i och för bankverksamhets bedrivande. F ö r a t t icke k u n n a kringgås ansågs förbudet böra kompletteras med en bestämmelse, som hindrade bank a t t direkt eller indirekt l ä m n a ersättning för anskaffande av inlåning till banken. Åt nu n ä m n d a förbud syntes u t a n olägenhet kunna givas omedelbar verkan. Överträdelse av bestämmelserna angående ombudsväsendet föreslogs skola medföra straffpåföljd. Emot kommitténs förslag beträffande banks r ä t t att driva rörelse vid avdelningskontor framkom icke någon gensaga i de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena. Vid remiss till lagrådet av de på grundval av de sakkunnigas betänkande utarbetade förslagen förordade chefen för finansdepartementet sådan ändring i fråga om verksamheten vid avdelningskontor, a t t bank ej utan K u n g l . Maj:ts tillstånd skulle äga utöva verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än d ä r huvudkontoret vore beläget och a t t tillstånd till sådan verksamhet endast skulle meddelas, ifall densamma prövades kunna bliva till n y t t a för det allmänna. Departementschefen förordade därjämte viss ändring i kommittéförslagets övergångsbestämmelser. I fråga om ombudsväsendet y t t r a d e departementschefen följande:

24 »För sitt förslag om förbud för bank att i och för sin bankverksamhets bedrivande använda ombud har kommittén enligt mitt förmenande förebragt giltiga skäl. I de över kommitténs förslag avgivna yttrandena har icke heller gjorts någon anmärkning mot förslaget. Emellertid har det kommit till min kännedom, att vid de möten, kommittén hållit med representanter för bankvärlden, den åsikten förfäktats, att bank, vilken gjort till sin speciella uppgift att verka bland lantbefolkningen, vore för att kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål nödsakad att hava ombud runt omkring på landsbygden. I likhet med kommittén anser jag dock vad sålunda anförts icke böra få inverka på avgörandet av föreliggande fråga. Det synes mig nämligen knappast tänkbart, att en bank kommer att så speciellt inrikta sig på att tillhandagå vissa befolkningslager, att på grund därav hänsyn till bankens verksamhet bör föranleda inställande av eller inskränkningar i åtgärder, som i fråga om bankverksamhet i allmänhet funnits lämpliga. Vad särskilt lantbefolkningen angår, torde för övrigt genom lagstiftningen rörande kassor för beredande av driftskredit åt idkare av mindre jordbruk dess speciella behov å ifrågavarande område kunna bliva på ett tillfredsställande sätt tillgodosett. Därest ett förbud i den av kommittén angivna riktningen skall intagas i lagen, bör emellertid åt detta stadgande givas en sådan avfattning, att en bank icke därigenom förhindras att för sin verksamhet använda sig av ombud, när fullt legitimt behov därav föreligger. Bankerna torde sålunda allenast böra förbjudas att låta sig å viss ort mera varaktigt företrädas av ombud. Hinder bör nämligen icke läggas i vägen för bank att vid något särskilt tillfälle utsända ombud för att tillvarataga bankens intressen. Då rörelsen å en banks kontor kräver, att de personer, som äro anställda å kontoret, allt emellanåt å bankens vägnar handla under sådana omständigheter, att de äro att betrakta såsom ombud för banken, torde vidare förbudet icke böra gälla användande av ombud å ort, där banken äger rätt att hava kontor för sin rörelse. Ej heller bör förbudet med avseende å den verksamhet, i och för vilken ombud icke må anlitas, erhålla en så generell räckvidd, som kommittén förordat, utan torde det böra begränsas till att avse användandet av ombud i och för vissa bestämda rörelsegrenar. Enligt mitt förmenande är det tillräckligt att i sådant hänseende nämna in- och utlåningen. Det är nämligen härför bankerna hittills anlitat ombud i orterna, och det är icke sannolikt, att det kan ligga i bankernas intresse att anställa sådana ombud, sedan de icke längre få användas för sagda rörelsegrenar. I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört får jag tillstyrka, att i lagen om bankrörelse intages förbud för bank att å ort, där banken icke äger utöva verksamhet vid kontor, idka in- eller utlåning genom ombud eller eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning. Kommittén anser, att förbudet mot användande av ombud för att icke kunna kringgås lämpligen borde kompletteras med en bestämmelse, som hindrade bank att direkt eller indirekt lämna ersättning för anskaffande av inlåning till banken. Med prövningen, huruvida en dylik bestämmelse bör införas, torde emellertid enligt mitt förmenande lämpligen kunde anstå, tills det visar sig, om behov därav kommer att förefinnas. Skulle ett sådant förfarande, som av kommittén avses, mera allmänt vinna insteg bland bankerna, bör måhända lagstiftningen ingripa. Men det synes mig ingalunda osannolikt, att bankerna, inför en sådan utsikt, äro villiga att själva sins emellan vidtaga åtgärder till förhindrande av att missbruk i förevarande hänseende uppstå.» V a d a n g i n g e s t r a f f p å f ö l j d e n för ö v e r t r ä d e l s e a v d e f ö r e s l a g n a b e s t ä m m e l s e r n a , a n s å g d e p a r t e m e n t s c h e f e n s t r a f f ej b ö r a s t a d g a s för b a n k , s o m olovligen i n r ä t t a d e avdelningskontor; rättelse h ä r u t i n n a n kunde l ä m p -

25 ligen v i n n a s genom föreläggande av bankinspektionen. P å det att det för b a n k meddelade förbudet att driva verksamhet genom ombud skulle bliva effektivt, syntes däremot en straffbestämmelse v a r a av nöden. Med anledning av en inom lagrådet gjord erinring fogades vid propositionens avlåtande till riksdagen ett tillägg till förslaget av innehåll, att förbudet för bank att idka in- eller utlåning genom ombud eller eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning icke skulle gälla beträffande samarbete, som bank kunde anordna med vederbörligen godk ä n d jordbrukskassa. Bankoutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag i ämnet med ett förtydligande tillägg av innebörd, att förbudet mot ombudsverksamhet icke gällde i fall, då det ombud, som anlitades, vore bankaktiebolag eller solidariskt bankbolag, och med denna ändring godkändes förslaget av riksdagen. Lag i ämnet utfärdades den 26 juni 1918. I de delar, som i förevarande sammanhang äro av intresse, hava banklagens stadganden nu följande lydelse: »52 a §. Bankaktiebolag äger icke utan Konungens tillstånd utöva verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är beläget. Dylikt tillstånd må meddelas, när verksamheten finnes kunna vara till nytta för det allmänna. 52 b §. Å ort, där bankaktiebolag icke är berättigat att utöva verksamhet vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud eller eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning. Vad sålunda stadgats gälle dock icke beträffande samarbete, som må kunna anordnas emellan bankaktiebolag och ekonomisk förening, vilken har till ändamål att inom viss ort bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk (jordbrukskassa) och vilken jämlikt av Konungen meddelade bestämmelser vunnit godkännande från det allmännas sida, ej heller i fall, då det ombud, som anlitas, är ett annat bankaktiebolag eller ett solidariskt bankbolag.» Postsparbankens ombud. Postsparbankens verksamhet tog sin början med ingången av å r 1884. Förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket inne- iss3 års fö', höll i § 2 mom. 2 allenast den bestämmelsen, att insättning kunde äga ordning. rum vid de postanstalter, postsparbankens styrelse bestämde, å alla de tider då postanstalten holies öppen för allmänheten. F ö r att u n d e r l ä t t a besparing av även mindre belopp än en krona (det minsta belopp, som på en gång fick insättas i postsparbanken) skulle, enligt § 4 mom. 1, sparmärken och sparkort tillhandahållas. Ur det kommittébetänkande angående inrättande av en allmän postsparbank, som låg till grund för postsparbankens tillkomst, inhämtas, bland annat, a t t kommitterade ansågo en synnerligen viktig fördel av en postsparbank för ett så vidsträckt land som Sverige vara, a t t postsparbanken lätt kunde göras till medelpunkt för supplementära sparanstalter av m å n g a slag såsom skolsparkassor, fabriks- och verkstads-

sparkassor m. fl. smärre sparinrättningar, för vilkas anordnande kraftiga bemödanden under de senaste åren gjorts i åtskilliga länder. Ett redan mångenstädes i utlandet infört medel att uppsamla de allra minsta besparingarna, nämligen användandet av sparkort och sparmärken, syntes kommitterade kunna med stor fördel sättas i förbindelse med en postsparbanks verksamhet, under det att stora olägenheter vidlådde nyssnämnda förfaringssätt, då det användes av enskilda sparbanker eller andra privata anstalter. I skrivelse till Konungen den 15 juni 1906 gjorde generalpoststyrelsen framställning om bemyndigande att försöksvis genomföra i vissa hänseenden utvidgad befogenhet för lantbrevbärare och föreslog i sådant avseende, bland annat, att lantbrevbärare skulle vara skyldig att förmedla insättning av medel i postsparbanken, dock ej till högre belopp än 100 kronor under varje brevbäringstur å varje mofbok. Därefter hemställde styrelsen för postsparbanken i skrivelse till Konungen den 27 samma juni att, därest generalpoststyrelsens berörda framställning bifölles, Kungl. Maj:t måtte förklara, att lantbrevbärare ägde att, mot ersättning i viss angiven ordning, för postsparbankens räkning och på dess ansvar av allmänheten mottaga, för befordran till vederbörande postsparbankskontor, medel för insättning i postsparbanken med den begränsning i avseende å insättningens belopp, som av generalpoststyrelsen föreslagits. Beträffande denna fråga underströk styrelsen för postsparbanken, bland annat, att lantbrevbärarinstitutionen skulle kunna bliva till avsevärd nytta för främjande av postsparbankens verksamhet. Liksom i städerna en del banker för att främja rörelsen å sparkasseräkning upprättat filialkontor i hemmen genom att där utpostera s. k. hemsparbössor, så borde ock postsparbanken tränga in i de spridda hemmen på landsbygden för att avhämta besparingarna. För detta ändamål syntes postsparbanken icke kunna anlita en lämpligare medhjälpare än lantbrevbäraren, som på sina turer komme i beröring med de samhällsklasser, ur vilka postsparbanken avsåge att företrädesvis hämta sina kunder. Om emellertid genom en dylik anordning något avsevärt resultat skulle kunna vinnas, borde, enligt styrelsens förmenande, de transaktioner, som ifrågakomme mellan insättarna och lantbrevbärarna, ej ske på de förras risk, utan syntes lantbrevbäraren böra utfärda för postsparbanken bindande kvitton å mottagna medel och motböcker. Visserligen skulle därigenom postsparbankens ansvarighet ökas, men då lantbrevbäraren ej skulle utfärda definitivt kvitto å de mottagna insättningsmedlen utan allenast interimskvitto, av vilket en kopia skulle vid brevbäringsturens slut tillställas det postsparbankskontor, varest insättningen komme att definitivt kvitteras, syntes ett undansnillande av mottagna sparmedel knappast kunna döljas. I proposition till 1907 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, i anledning av de berörda framställningarna, införande i postsparbanksförordnin-

27 gens § 2 mom. 2 av ett tillägg, varigenom åt Kungl. Maj:t skulle överlämnas a t t medgiva, att insättning i postsparbanken finge förmedlas av i postverkets tjänst anställda personer. Riksdagen biföll propositionen, och författning i ämnet utfärdades den 17 maj 1907. I skrivelse till Konungen den 28 j a n u a r i 1911 gjorde styrelsen för post- 1912 års an r%ng sparbanken framställning om vidtagande av ytterligare ändringar i för' ordningen angående postsparbanken. Till en början hemställde sålunda styrelsen om sådan ändring i § 2 mom. 2 av sagda förordning, a t t den postsparbanken medgivna rätten att efter K u n g l . Maj:ts beprövande såsom ombud för insättning a n v ä n d a i postverkets tjänst anställda personer måtte utsträckas även till a n d r a av postsparbanken för detta ändamål särskilt a n t a g n a personer, vilka jämväl borde berättigas att förmedla u t t a g n i n g a r från banken. Såsom motiv härför anförde styrelsen, bland a n n a t : Insikten därom, att vid det tillfälle arbetaren hade alt utfå sin avlöning, sparsamhetskänslan hos honom vore livligast samt att, sedan penningarna en gång av honom mottagits, han kände det svårare att avhända sig en del därav för avsättning för framtida behov, hade särskilt i industriidkande länder föranlett inrättande av fabriks- eller verkstadssparkassor, avsedda att bereda arbetaren tillfälle att i samma stund han mottoge sin avlöning utan tidsspillan deponera så stor del därav han kunde undvara, samt att, vid behov, utan omgång åter utbekomma sina medel. Vidtagandet av åtgärder, varigenom här i landet vid större fabriker och verkstäder ävensom vid övriga arbetsföretag av större omfattning anordnades i förbindelse med postsparbanken stående dylika sparanstalter, vilka på bankens ansvar omhänderhades av den, som verkställde löneutbetalningarna till arbetarna, eller av person, som av arbetarna själva därtill utsåges, borde utan tvivel vara ett medel till sparsamhetens höjande och på samma gång innebära en avsevärd fördel särskilt för arbetarna vid flyttning från en arbetsplats till en annan. Då de personer vid fabriker, verkstäder med flera ställen, vilka det ur ovan anförda synpunkt vore önskvärt att få använda såsom ombud för postsparbanken, i allmänhet ej torde vara anställda i postverkets tjänst samt då i allt fall dessa ombud jämväl borde förmedla uttagningar från banken, erfordrades ändring i förordningens bestämmelser i angivet syfte. Såsom en följd härav betingades ändrad lydelse jämväl av §§ 6, 9 och 12, och gjorde styrelsen ävenledes framställning härom. Den föreslagna ändringen i § 12 innebar, att en och samma motbok skulle få, för såväl insättning som uttagning av medel, användas ej mindre vid varje postanstalt, där postsparbanksrörelse funnes anordnad, än även hos de av postsparbanken a n t a g n a ombuden. Genom de föreslagna ä n d r i n g a r n a i §§ 6 och 9 avsågs att möjliggöra i n s ä t t n i n g a r s kvittering a v ombuden respektive uppsägning hos ombuden av innestående medel. Ifrågavarande förslag biföllos av riksdagen, och författning i ämnet utfärdades den 24 maj 1912. De år 1920 tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning och 1922 års avgivande av förslag angående omorganisation av postsparbanken före- ^oror nng

28 slogo i betänkande den 15 november 1921 följande stadgande (§ 8) att ersätta § 2 mom. 2 i den äldre postsparbanksförordningen: »I den m å n generalpoststyrelsen finner sådant behövligt eller lämpligt, m å styrelsen a n t a g a särskilda ombud för postsparbanksrörelsen och u t f ä r d a instruktion för dem. F r å g a om ersättning till dessa ombud skall emellertid underställas Kungl. Maj:ts prövning. Likaså äger generalpoststyrelsen bestämma, h u r u v i d a och i vilken omfattning i postverkets tjänst anställda personer, som icke tjänstgöra å fast postanstalt, skola v a r a skyldiga a t t förmedla insättningar i postsparbanken.» Då avsett var, a t t postverket skulle bedriva sparbanksrörelsen jämsides med sin övriga verksamhet, hade det ansetts obehövligt att i den n y a förordningen i n t a g a bestämmelse om skyldighet för postanstalterna a t t deltaga i postsparbanksrörelsen. Därest postsparbanken inordnades i postverket, bleve en sådan skyldighet en självskriven följd av förändringen. Komme särskilda ombud för postsparbanksrörelsen a t t antagas, ansågs — enligt § 2 mom. 5 i förslaget — generalpoststyrelsen böra äga bestämma, h u r u v i d a och i vilken omfattning motböcker i allmänhet kunde hos dem användas. Omnämnas må vidare, att i förslaget (§ 23) upptogs stadgande därom, att brev från av generalpoststyrelsen antaget ombud för postsparbanksrörelsen skulle befordras portofritt, då försändelsen rörde bankens angelägenheter samt avsändarens n a m n och adress funnes angivna u t a n p å försändelsen. Detta stadgande avsåg att ersätta bestämmelserna i kungl. breven till generalpoststyrelsen den 21 september och den 16 november 1883 angående portofrihet för försändelser i ärenden rörande postsparbanken. De sakkunnigas förslag lades till grund för proposition till 1922 års riksdag. I det därvid framlagda författningsförslaget hade i de hänseenden, som h ä r äro av intresse, vidtagits en del j ä m k n i n g a r i de sakkunnigas förslag, vilka emellertid icke torde h a v a inneburit n å g r a sakliga ä n d r i n g a r . Riksdagen antog Kungl. Maj:ts förslag i här berörda delar. I förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken erhöllo sålunda stadgandena i fråga följande lydelse: »§ 2 mom. 5, andra stycket. Därest sådana särskilda ombud för postsparbanksrörelsen, varom förmäles i § 8, komma att antagas, äger generalpoststyrelsen bestämma, huruvida och i vilken omfattning insättningar och uttagningar å motbok må kunna hos dem ske. § 8. I den mån generalpoststyrelsen finner sådant behövligt eller lämpligt, må styrelsen antaga särskilda ombud för postsparbanksrörelsen och utfärda instruktion för dem. Fråga om ersättning till dessa ombud skall emellertid underställas Kungl. Maj.ts prövning. Generalpoststyrelsen äger ock bestämma, huruvida och i vilken omfattning i post-

29 verkets tjänst anställda personer, som icke tjänstgöra å fast postanstalt, skola vara skyldiga att förmedla insättningar i postsparbanken. § 14. Försändelse från av generalpoststyrelsen antaget ombud för postsparbanksrörelsen befordras portofritt, om innehållet har avseende å denna rörelse och avsändarens namn och adress finnas angivna utanpå försändelsen.» I d e s s a b e s t ä m m e l s e r h a v a s e d e r m e r a ä n d r i n g a r icke v i d t a g i t s .

in. Aktuella frågor om ersättning till postsparbankens ombud. S å s o m i n l e d n i n g s v i s f r a m h å l l i t s , h a r d e t å t d e s a k k u n n i g a l ä m n a d e Ersättning u p p d r a g e t n ä r m a s t f ö r a n l e t t s a v en s k r i v e l s e t i l l K u n g l . M a j : t f r å n banke^omg e n e r a l p o s t s t y r e l s e n m e d h e m s t ä l l a n o m b e m y n d i g a n d e för s t y r e l s e n a t t , bud i ailmäni a n s l u t n i n g till den i § 8 a v g ä l l a n d e förordning a n g å e n d e postsparbank e n i n f ö r d a b e s t ä m m e l s e n o m s ä r s k i l d a o m b u d för p o s t s p a r b a n k s r ö r e l s e n , av postsparbanksmedel utbetala ersättning enligt vissa i skrivelsen närm a r e a n g i v n a g r u n d e r t i l l o m b u d , s o m s t y r e l s e n h a d e för a v s i k t a t t a n taga. Skrivelsen i fråga v a r a v följande lydelse: »Jämlikt § 8 i Kungl. Maj:ts förordning angående postsparbanken den 21 juni 1922 (nr 277) må generalpoststyrelsen, i den mån styrelsen finner sådant behövligt eller lämpligt, antaga särskilda ombud för postsparbanksrörelsen och utfärda instruktion för dem. Fråga om ersättning till dessa ombud skall emellertid underställas Kungl. Maj :ts prövning. Ifrågavarande bestämmelse har i samband med postsparbankens senaste omorganisation ersatt bestämmelsen i § 2 mom. 2 i Kungl. Maj:ts förordning den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket, vilken bestämmelse hade följande lydelse: T den mån och på det sätt, Kungl. Maj:t prövar skäligt, må insättning ock förmedlas av i postverkets tjänst anställda personer eller av särskilt antagna ombud för postsparbanken.' Nuvarande bestämmelsen skiljer sig från den äldre däri, att den tillerkänner ombuden en mera utsträckt verksamhet ('ombud för postsparbanksrörelsen' i stället för 'insättning ock förmedlas av särskilt antagna ombud'). En annan skillnad är, att enligt nuvarande bestämmelse generalpoststyrelsen äger att på egen hand ordna med antagandet av ombud, ehuru väl grunderna för deras ersättning skola prövas av Kungl. Maj :t. Det är uppenbart, att den nya bestämmelsen är så att säga mera positiv än den förutvarande. Man har vid postsparbankens omorganisation tydligen utgått från att ombudsinstitutionen skulle komma till en mera effektiv användning än vad som tidigare varit fallet. Att behovet av särskilda ombud under postsparbankens äldre tid icke synes hava gjort sig mera kraftigt gällande kan otvivelaktigt väsentligen tillskrivas den omständigheten, att banken genom tillhandahållandet av s. k. sparmärken å 10 öre hade möjlighet att intressera personer utom postverket och banken till en fruktbärande medverkan i sparverksamhetens tjänst. Postsparbanken hade nämligen rätt att antaga enskilda sparmärksförsäljare (sparmärkena försåldes i övrigt genom postanstalterna), vilka jämlikt Kungl. Majrts brev till styrelsen för postsparbanken den 2 februari 1906 ersattes för sitt besvär genom gratifikationer. De s. k. post-

30 sparbankssakkunniga beräknade i sitt den 15 november 1921 avgivna betänkande med förslag till omorganisation av postsparbanken det årliga beloppet av de för sparmärksförsäljning utgående gratifikationerna till 8 000 kronor (däri inbegripna även de för samma ändamål utgående gratifikationerna till poststationsföreståndarna). I detta sammanhang torde även böra erinras om de ersättningsbelopp av olika slag, som tidigare utgingo till posttjänstemän, poststationsföreståndare och lantbrevbärare för av dem förmedlade insättningar och uttagningar i postsparbanken och vilka ersättningar avskaffades genom avlöningsreglementet den 19 juni 1919. Genom möjligheten till sådan ersättning hade man givetvis tänkt sig att kunna intressera postfunktionärerna till att även å deras från tjänsten lediga tid arbeta för sparverksamheten. Att det genom ovanberörda ersättningsmöjligheter i många fall lyckades åt postsparbanken förvärva nitiska och värdefulla medarbetare är ställt utom allt tvivel. I sin berättelse för år 1906 redogjorde bankens styrelse under rubriken 'sparmärkesförsäljningen' för ett sådant fall. Styrelsen framhöll, att försäljningen av sparmärken under de närmast förflutna åren tilltagit i högst avsevärd mån, vilket förhållande styrelsen ansåge kunna huvudsakligast tillskrivas de enskilda sparmärksförsäljarnas intresse och arbete. Såsom exempel härpå anfördes, att i Stockholm funnes en förening, benämnd 'Vandrande sparkassa', vilkens medlemmar, försedda med postsparbankens sparmärken, på regelbundet återkommande tider besökte arbetarebostäder, butiker eller verkstäder och sökte till de där boende eller arbetande försälja dylika märken samt därefter övervakade, att de sålunda gjorda besparingarna insattes i banken. Under år 1906 besöktes av föreningens medlemmar 167 hus, butiker och verkstäder, därvid genom medlemmarnas försorg verkställdes 953 insättningar å tillhopa 11 726 kronor 70 öre. Under sin sjuåriga tillvaro hade föreningen försålt sparmärken eller förmedlat insättningar i postsparbanken till ett belopp av 51 735 kronor 50 öre, av vilka besparingar sannolikt endast en ringa del skulle hava kommit till stånd utan föreningens ingripande. Sparmärkena avskaffades samtidigt med postsparbankens omorganisation vid ingången av år 1923. Ändamålet med dessa märken — att möjliggöra besparing även av småbelopp — ansågs nämligen på ett ur vissa synpunkter bättre sätt tillgodosett genom postsparbankens tillhandahållande av s. k. ficksparbössor för 10- respektive 25-öresmynt. I och med upphörande av sparmärksförsäljningen och de därför utgående gratifikationerna kom emellertid postsparbanken att praktiskt taget sakna varje möjlighet att för sin verksamhet förvärva bistånd från utomstående personer genom att åt dessa bereddes viss, om också blygsam, ersättning för deras tjänster. Det är vid sådant förhållande förklarligt, att postsparbankssakkunniga i sitt förslag till ny förordning rörande postsparbanken gåvo den förutvarande bestämmelsen rörande särskilda, av banken antagna ombud en formulering, som underströk ombudsinstitutionens ökade aktualitet bland annat genom att förenkla formen för dess genomförande därhän, att generalpoststyrelsen erhöll befogenhet att på egen hand antaga ombud. Att styrelsen icke tidigare under de snart förflutna sju åren efter postsparbankens omorganisation vidtagit åtgärd i och för anställande av ombud, är icke att tillskriva något förbiseende av denna angelägenhet. Dröjsmålet därmed beror snarare på den omständigheten, att bankens omorganisation varit så grundlig och krävande samt följderna därav givit bankens ledning ett så stort verksamhetsfält, att de mera sekundära arbetsuppgifterna fått tillsvidare anstå. Postsparbanken har som bekant under de senaste åren haft att förete en utveckling i stora mått. Banken har i ständigt ökad grad förstått att tillvinna sig allmänhetens förtroende, och dess insättarbehållning har varit i oavbrutet stigande. Alltjämt har dock postsparbanken kvar sin karaktär av att vara en bank för de små spararna ur folkets breda lager. Med

31 hänsyn till postsparbanksrörelsens kraftiga ökning vill det måhända i förstone synas, som skulle banken icke numera hava något behov att antaga särskilda ombud. Noga sett är förhållandet dock snarast det motsatta. Postsparbanken har icke kunnat arbeta sig fram så som skett utan att i viss utsträckning förlita sig på stödjande krafter på olika håll i samhället, vilka av ideella skäl arbetat för det syfte postsparbanken har att tjäna. Banken har härvidlag att tacksamt annotera ett värdefullt bistånd från arbets- och ungdomsledare, förtroendemän för yrkesgrupper och kamratkretsar, lärare m. fl. Ju mera effektivt och uppskattat bankens arbete blivit inom allt vidsträcktare kretsar, desto talrikare hava emellertid också önskemålen blivit om bankens ingripande på sätt och områden, där dess ordinarie organ icke gärna kunna göra en fullt tillfredsställande insats. Och att härutinnan förlita sig på en helt frivillig, utan någon som helst ersättning arbetande hjälp är givetvis i längden icke tillfyllest. Från arbetar- och andra löntagarkretsar har sålunda ofta framhållits såsom önskemål, att postsparbanken ville underlätta periodiska insättningar i postsparbanken i samband med lyftandet av lön. Detta skulle kunna ske antingen genom medverkan av arbetsgivare eller avlöningsförrättare eller också genom något kamratombud. Man har härvid utgått från den riktiga synpunkten, att en avsättning för sparändamål av de förhållandevis små belopp, varom här kan bliva tal, i flertalet fall icke kommer till stånd, om vederbörande skall för ändamålet använda postsparbankens vanliga organ, d. v. s. besöka postanstalt, vilket kan bliva tidsödande och i övrigt olägligt. Postsparbanken har gjort vad den förmått för att tillmötesgå detta och liknande önskemål. Sålunda har banken tillhandagått med egen personal för att vid avlöningstillfällena inom ett större företag i huvudstaden uppsamla personalens sparmedel, en åtgärd som slagit synnerligen väl ut och som mottagits med stor belåtenhet av såväl personal som arbetsledning. Sammanlagt torde från enbart detta företag i postsparbanken insättas i runt tal 60 000 kronor för år. Att detta belopp i stor utsträckning eljest icke kommit sparverksamheten tillgodo torde framgå därav, att flertalet av de på nu angivna sätt tillkomna spararna tidigare icke ägt postsparbanksbok och med största sannolikhet icke heller motbok med annan sparbank. Självfallet är emellertid detta tillvägagångssätt så tillvida ofullkomligt som banken fortfarande saknar ombud och därmed möjlighet till den mera fortlöpande sparverksamhet och sparpropaganda, som ett permanent ombud är i tillfälle att utöva. Inom en kommunal inrättning i Stockholm pågå för närvarande förarbeten för en liknande verksamhet. I landsorten äro sådana åtgärder som de nu nämnda knappast genomförbara utan en ordnad ombudsorganisation, enär postsparbanken icke är i tillfälle att därstädes ställa någon personal till förfogande eller att överhuvud nedlägga något direkt personligt arbete på saken. Postsparbanken har ända från sin tillkomst ansett såsom en av sina viktigaste uppgifter att söka främja sparverksamhet bland barnen och ungdomen. Detta har skett och sker fortfarande på olika sätt, varpå här icke torde behöva närmare ingås. Denna verksamhet synes vara ur viss synpunkt särskilt angelägen beträffande sådan ungdom, som praktiskt taget upphört med skolgången. I saknad av det bistånd skolorna kunna lämna, är emellertid sparverksamheten i detta fall förenad med betydande svårigheter. Det är därför med den största tillfredsställelse, som postsparbanken i all synnerhet under innevarande år kunnat konstatera en livlig önskan hos ungdomsorganisationer av olika slag att i samförstånd och samarbete med postsparbanken kunna icke blott mera allmänt verka för sparsamhetsidén utan även bedriva en organiserad sparverksamhet bland sina medlemmar. Denna strävan har bland annat kommit till uttryck vid de konferenser, som under året hållits mellan ledningen för postsparbanken och ombud för ett stort antal ungdomsorganisationer av skilda slag (allmänt kulturella och politiska sådana, idrotts- och scoutsammanslutningar m. m.). I den mån banken kunnat tillmötesgå denna strävan genom

32 tillhandahållandet av broschyrer och andra trycksaker, utlåning av propagandafilm, ordnandet av föredrag, artikelbidrag till tidskrifter m. m. har detta givetvis skett. För en direkt uppsamling av sparmedel inom ifrågavarande kretsar är emellertid postsparbanken — på detta område kanske mera än eljest — i behov av särskilda ombud. Det är dock icke möjligt att kunna effektivt utbygga denna ombudsinstitution utan att banken beredes möjlighet att i någon mån ersätta ombuden för deras arbete. Ett hjälpmedel för bedrivande av rationell sparverksamhet är användningen av s. k. hemsparbössor, vilka tillhandahållas av vederbörande sparbank och tömmas i hemmen genom bankens försorg. Ifrågavarande sparmetod är ingalunda ny och tillämpas av flera banker. Även postsparbanken har ansett sig böra tillmötesgå önskemålen om tillhandahållandet av hemsparbössor. Att effektivt utnyttja den möjlighet till uppsamling av även de minsta sparmedel, som hemsparbössidén erbjuder, är emellertid för postsparbanken omöjligt. Banken förfogar nämligen icke över erforderlig arbetskraft för bössornas tömning i hemmen. Man har i mycket ringa utsträckning försöksvis ordnat saken så, att innehavaren av hemsparbössa fått infinna sig å postanstalt i och för bössans tömning samt medlens uppräkning och insättning å postsparbanksbok. Banken har emellertid icke ansett sig kunna påfordra, att postanstalterna till sitt övriga arbete för postsparbankens räkning åläggas det tidsödande uppdraget med tömning av hemsparbössor. Även om dessa därför sannolikt icke kunna komma till något större bruk inom postsparbanksrörelsen, borde hemsparandet kunna i vissa fall fördelaktigt komplettera den sparverksamhet, som av ombud för postsparbanken bedreves på sätt i föregående stycken omhandlats. Ett sådant ombud skulle kunna förmedla sparbössornas tömning direkt i hemmen. Postsparbankens förnämsta verksamhetsfält, geografiskt sett, är Norrland och övriga landsändar med stora avstånd mellan orterna, relativt dåliga kommunikationer och saknad av andra sparinrättningar. Här har banken otvivelaktigt gjort och har ytterligare möjligheter att göra en insats till sparverksamhetens fromma, som icke torde kunna överskattas. Om även postanstalterna — de praktiskt taget enda sparbankskontoren inom stora områden — äro i och för sig många, äro de •dock i dessa trakter alldeles för glest utplacerade för att erbjuda befolkningen något så när bekväma sparmöjligheter. Här skulle ombud för postsparbanken kunna göra en stor och uppskattad insats till främjande av sparsamhetssträvandena. Det är icke generalpoststyrelsens avsikt att giva ombudsinstitutionen några större proportioner. Styrelsen anser emellertid — såsom inledningsvis framhållits — det numera vara nödvändigt att begagna sin rätt att anställa ombud för att därigenom kunna på ett tillfredsställande sätt reglera den medverkan från enskilda personer, som postsparbanken och sparverksamheten behöva och delvis redan betjäna sig av. Det väsentliga i ombudens uppgifter blir givetvis ett rent personligt, intresserat arbete på förvärv av nya sparare. Samarbetet med postsparbanken kan ordnas på ett skäligen enkelt sätt och utan att postanstalternas medverkan därvid tages i anspråk. Det är förenat med vissa svårigheter att nu avgöra, vilken ersättning ombuden skäligen böra kunna påräkna för sitt arbete. Man saknar tillsvidare erfarenhet på detta område. Den omständigheten, att ombudens medverkan till stor del torde komma att lämnas av ideella motiv, bör, synes det, icke få inverka på sådant sätt, att ersättningsbeloppen göras så ringa, att de icke något så när motsvara arbetsvärdet. Viss utgångspunkt vid ersättningens beräknande erbjuda de belopp, varm e d postsparbanken har att gottgöra postverket för dess prestationer i bankens tjänst. En uträkning, byggd på postsparbanksrörelsens omfattning under år 1928, ger vid handen, att postsparbanken haft att för varje omsättningstransaktion (insättning eller uttagning) ersätta postverket med ett belopp av 30'5 öre samt därut-

33 över med ett belopp av 22'4 öre för varje nyutfärdad motbok. Det synes generalpoststyrelsen, som borde viss möjlighet finnas att variera ersättningsbeloppen till ombuden med hänsyn till de olika förhållanden, varunder respektive ombud kunna komma att arbeta. Åtminstone intill dess någon erfarenhet vunnits, torde fördenskull vara lämpligt, att bestämmelserna om ersättning till ombuden givas sådan avfattning, att generalpoststyrelsen lämnas möjlighet fastställa ersättningen till att utgå med högst 25 öre för varje av ombud förmedlad och redovisad insättning (utfärdandet av nya motböcker samt uttagningar skulle väsentligen ombesörjas direkt av postsparbanken). Utöver denna på insättningarnas antal grundade ersättning, borde emellertid utgå en gottgörelse av högst */a % å det belopp, som genom ombuden insatts. Medan den förra ersättningen lämpligen torde böra utbetalas för kortare perioder (månad eller kvartal), borde den senare utgå för kalenderår och beräknas på det under nästföregående år genom ombuden insatta och vid årets slut i postsparbanken innestående beloppet. Genom att generalpoststyrelsen gåves relativt fria händer vid ersättningsbeloppets fixerande möjliggjordes också, att detta kunde med lätthet anpassas efter varje ombuds verkliga arbetsprestation och sättas i lämplig relation till nyssberörda, till postverket utgående ersättning. Och ett eventuellt försök att på konstlat sätt uppdriva antalet insättningar skulle därigenom kunna förebyggas. Med stöd av vad som ovan framhållits, får generalpoststyrelsen — som efter förhandlingar under hand med vissa ungdomsorganisationer m. fl. har för avsikt att snarast efter årsskiftet antaga några ombud för postsparbanken — hemställa, att Kungl. Maj :t ville i anslutning till den i § 8 i kungl. förordningen angående postsparbanken den 21 juni 1922 (nr 277) införda bestämmelsen om antagande av särskilda ombud för postsparbanksrörelsen bemyndiga generalpoststyrelsen att till ombud, varom här är fråga, av postsparbanksmedel utbetala ersättning med högst 25 öre för varje av ombudet förmedlad insättning och därutöver med högst V2 % å det sammanlagda belopp, som under kalenderår blivit genom ombudets förmedling insatt i postsparbanken och som vid årets slut där innestår. Vid eventuellt bifall härtill skall generalpoststyrelsen givetvis med uppmärksamhet följa ersättningsfrågan och i förekommande fall hos Kungl. Maj:t göra den framställning om förändrade grunder för ifrågavarande ersättnings utgående, vartill vunnen erfarenhet kan komma att giva anledning.» Svenska bankföreningen, som av K u n g l . Maj:t l ä m n a d e s tillfälle avg i v a y t t r a n d e i ä r e n d e t , a n f ö r d e i s k r i v e l s e d e n 10 f e b r u a r i 1930 — e f t e r a t t h a v a e r i n r a t om def ombudssystem, som tidigare förekommit hos a f f ä r s b a n k e r n a och v i l k e t a v s k a f f a t s e f t e r f ö r s l a g a v 1917 å r s b a n k k o m mitté — följande: »De missförhållanden i form av överdriven och osund konkurrens, som enligt erfarenhetens rön provisionsväsendet för med sig, äro sådana, att de hava samma benägenhet att framträda, vare sig provisionerna avse anskaffande av insättningar inom vederbörande banks verksamhetsområde eller det gäller anskaffande av insättningar annorstädes ifrån. Ombuden föranledas lätt nog i sin iver och önskan att göra förtjänst att vända sig till andra penninginrättningars kunder och därvid till och med söka åstadkomma överflyttningar av redan placerade sparmedel. 1917 års bankkommitté uppgiver även, att det icke varit ovanligt, att ombud för att locka en insättare lovat denne andel i provisionen. Den tilltagande konkurrensen om sparmedlen gör det för affärsbankerna, vilka hava lika stort intresse av sparsamhetens befrämjande som postsparbanken, svårt nog att nöjaktigt fylla sin uppgift att tillgodose industriens och handelns kreditbehov. Postsparbanken erbjuder sina insättare förmåner, vilka icke kunna lämnas 3 — 332319.

34 av andra bankinstitut, nämligen statlig garanti åt insättarna och de tusentals postanstalternas utnyttjande för sparbankens ändamål. Härtill kommer så, att postsparbankens inlåningsränta är lika hög som bankernas sparkasseränta och stundom varit högre än densamma. Under dessa omständigheter torde det finnas anledning att befara, att, därest postsparbanken komme att anställa provisionsavlönade inlåningsombud, dessa skulle bliva benägna att söka sin förtjänst jämväl på bekostnad av bankernas inlåning, och att de därvid ofta nog icke skulle möta några nämnvärda svårigheter. Vi föreställa oss, att för de enskilda sparbankernas del anledning till enahanda farhåga yppar sig. Givet är, att postsparbanken icke tänkt sig en dylik utveckling, men provisionssystemets avigsidor äro sådana, att det torde vara ytterligt svårt att hindra dem att träda i dagen. Vi vilja slutligen tillägga, att vi äro övertygade om, att vad som för bankernas del — i full överensstämmelse med deras egen uppfattning — förklarats förkastligt och utdömts, icke kan och bör i fråga om postsparbanken anses lämpligt och föranleda särskilt stöd från statens sida. Under åberopande av det anförda få vi i underdånighet avstyrka bifall till postsparbankens framställning.» Ä v e n svenska sparbanksföreningen l ä m n a d e s a v K u n g l . M a j i t tillfälle a t t y t t r a s i g i ä r e n d e t och a n f ö r d e d ä r v i d i s k r i v e l s e d e n 15 f e b r u a r i 1930: »Generalpoststyrelsen framhåller såsom utgångspunkt för sin framställning, att den ändring i bestämmelserna angående ombud för postsparbanken, som kommit till stånd i samband med postsparbankens omorganisation, skulle avsett en mera effektiv användning av ombudsinstitutionen. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida detta antagande äger reellt underlag, då angivna motiv icke synas hava anförts för förändringens genomförande och förändringen uppenbarligen betingats uteslutande därav, att postsparbanken från att ha utgjort en fristående institution blivit inordnad under generalpoststyrelsen. Under de sju år, som förflutit sedan postsparbanken omorganiserats, har densamma haft en enastående utveckling, säkerligen till en del genom direkt överflyttning av sparmedel från andra penningförvaltande inrättningar. Under sådana förhållanden synes en ytterligare utökning nu av postsparbankens organisation genom anlitande av provisionsombud knappast vara av något verkligt behov påkallad och så mycket mindre att förorda, som en dylik anordning med ombud, enligt vad erfarenheten givit vid handen, medfört en hel del olägenheter och missförhållanden såväl hos bankbolagen, innan ett villkorligt förbud i fråga om ombudsinstitutionen hos dem genom lag 1918 utfärdats, som hos sparbanker — härvidlag må erinras om Allmänna sparbankerna och Bergslagernas sparbank. Det synes i hög grad tvivelaktigt, om en statsinstitution som postsparbanken bör inlåta sig på ett dylikt i så hög grad misskrediterat provisionssystem. För sparsamhetens befrämjande i allmänhet torde denna till sina verkningar i övrigt tvivelaktiga anordning ej vara av någon väsentlig betydelse och ej heller av sådan orsak behövlig. Postsparbanken själv erbjuder för närvarande inom riket närmare 4 000 uppsamlingsställen för insättningar av sparmedel samt sparbankerna och bankbolagen omkring 2 200 sådana uppsamlingsställen. I fråga om de arbets- och ungdomsledare, vilka postsparbanken särskilt tänkt sig som ombud, torde kunna förutsättas, att dessa med sin ideella inriktning skola visa sig vara villiga att verka för sparsamhetsidéns befrämjande utan anspråk på provision. För sparbankernas vidkommande kan en ifrågasatt utvidgning av postsparbankens ombudsverksamhet eller vad generalpoststyrelsen benämner 'en ordnad ombudsorganisation' och 'ett effektivt utbyggande av ombudsinstitutionen' icke motses utan vissa farhågor, även om generalpoststyrelsen samtidigt försäkrar, att det icke

35 avsetts att giva ombudsinstitutionen några större proportioner. Det finnes nämligen grundad anledning att befara, att uppsamling av sparmedel genom provisionsombud för postsparbanken inom ort, där enskild sparbank har sin verksamhet, kan komma att leda till direkt intrång på den enskilda sparbankens verksamhet, i det att ombuden i följd av provisionsintressen högst sannolikt komma att utan hänsyn till ortssparbanken och dess verksamhet inrikta sig på en ensidig och av förhållandena knappast motiverad propaganda för postsparbanken. I detta sammanhang kan sparbanksföreningen icke underlåta att särskilt bringa i erinring den av sparbankerna långt före postsparbankens tillkomst påbörjade skolsparverksamheten. Det kan väl tänkas, att denna sparbankernas med stora uppoffringar utvecklade och organiserade verksamhet skulle komma till skada, därest postsparbanken komme att erbjuda den härvid biträdande lärarpersonalen en avsevärd provision, under det att sparbankerna i regel icke lämna något arvode alls. I varje fall kan härvidlag förutses ett föga tilltalande köpslående om de medverkande krafterna i fråga om en till sitt syfte väsentligen rent ideell verksamhet. Vad storleken av de föreslagna provisionerna till ombuden beträffar, synes densamma vara oskäligt hög. varigenom provisionssystemet kan väntas bliva ännu mera ägnat att leda till missbruk. Även om en gradering av ersättningen per insättningspost må vara avsedd, finnes ingen garanti för att icke maximibeloppet skall komma att tillämpas i stor utsträckning, varvid jämte den procentuella provisionen av x / 2 % å hela insättningsbeloppet skulle lämnas 25 öre per insättningspost, även om densamma icke belöper sig till mera än minimum för insättning, d. v. s. en krona. Sker sä insättningen genom postkontor, skulle postsparbanken enligt vad i generalpoststyrelsens skrivelse förmäles, dessutom fä vidkännas en ersättning till postverket, som för närvarande uppgår i medeltal till 30*5 öre per insättningspost med tillägg av 22*4 öre för varje nyutfärdad motbok. Kostnaden för en insättning av en krona i postsparbanken skulle med en sådan beräkningsgrund kunna uppgå till rent absurda belopp. Därest ifrågavarande eller något liknande beräkningssätt skall tilllämpas, bör det i varje fall förutsättas, att vid postverket anställd personal, som pä grund av sin tjänst uppbär avlöning eller arvode, icke skall kunna dessutom fungera såsom provisionsombud. — Förutnämnda belopp, varmed postsparbanken gottgör postverket, utgöra för övrigt en beräknad ersättning för varje av postverket förmedlad transaktion i postsparbanksrörelsen och kunna alltså icke enligt sakens natur tagas till utgångspunkt för beräkning av provision vid anskaffande av sparmedel. E n verksamhetsgren, som postsparbanken tillämnatf ifrågavarande ombud, är tömning av s. k. hemsparbössor i hemmen. Hur detta uppdrag skall anordnas och hur det skall honoreras, är ej av generalpoststyrelsen direkt angivet, men även härvid kan sparbank, som inom sin ort utlämnar hemsparbössor, se sig bli distanserad av postsparbanken pä grund av denna banks anlitande av provisionsombud. En med angivna kostnader — reklamkostnader i övrigt oräknade — bedriven inlåningspropaganda kan knappast betecknas såsom sund och hållas fri från missbruk, till uppenbar skada för de enskilda sparbankernas intressen. Sparbanksföreningen är icke övertygad om något verkligt behov för postsparbanken att för sin verksamhet anlita en ombudsorganisation av angiven art vid sidan om postanstalterna och håller fördenskull före, att bestämmelsen om rätt att anställa särskilda ombud för postsparbanksrörelsen helst borde utgå ur förordningen angående postsparbanken. Med åberopande av vad föreningen sålunda anfört får föreningen i underdånighet avstyrka bifall till generalpoststyrelsens framställning.». Bank- och fondinspektionen, som anbefalldes avgiva utlåtande i ärendet, a n f ö r d e i s k r i v e l s e d e n 22 m a r s 1930 för e g e n d e l f ö l j a n d e :

36 »1920 års postsparbankssakkunniga anförde i sitt den 15 november 1921 avgivna betänkande (sid. 10) följande: 'Det har icke varit avsett, att postsparbanken skulle konkurrera med de vanliga, affärsmässigt ordnade penninginstituten. Syftemålet med postsparbankens inrättande har varit att uppsamla och fruktbargöra de smä besparingarna, och det har sålunda aldrig varit meningen, att postsparbanken skulle draga till sig några större kapital.' Även om detta uttalande icke synes böra så uppfattas, att all konkurrens bör undvikas från postsparbankens sida, enär konkurrens i viss utsträckning måste vara till nytta, bör dock, såsom bank- och fondinspektionen haft tillfälle att i annat sammanhang framhålla, denna konkurrens icke läggas sä, att några större rubbningar inträda i det naturliga inbördes arbetsförhällande, vari postsparbanken samt enskilda sparbanker och affärsbanker stä till varandra. Inspektionen lämnar åsido spörsmålet, huruvida från postsparbankens sida verksamheten haft sådan inriktning, att någon rubbning i nyssnämnda avseende ägt rum. och konstaterar allenast, att postsparbanken särskilt under det senaste decenniet visat en högst betydande utveckling. Dä man måste utgå ifrån, att postsparbanken alltjämt, åtminstone i främsta rummet, arbetat för fyllande av sin ursprungliga uppgift, bör postsparbanken alltså även under denna tid hava lyckats uppsamla en myckenhet småbesparingar. Såsom framgår av generalpoststyrelsens framställning, har denna utveckling kunnat äga rum visserligen delvis under medverkan av frivilliga krafter men dock utan anlitande av ombudssystem i teknisk mening och i varje fall utan att medhjälparna åtnjutit ersättning för sin medverkan. Efter det generalpoststyrelsen avgivit sin framställning i ärendet, har postsparbankens utveckling, av offentliggjorda statistiska uppgifter att döma, ävenledes varit mycket kraftig. Under dessa omständigheter synes man med fog kunna ifrågasätta, om det kan vara behövligt eller ens önskvärt att vidtaga åtgärder, som skulle än ytterligare påskynda denna utveckling. Dessutom måste det enligt bank- och fondinspektionens mening vara i hög grad olämpligt, om postsparbanken skulle i sin verksamhet fä begagna medel, som för andra penninginrättningar, vilka delvis arbeta pä samma område som postsparbanken, äro förbjudna eller icke lämligen böra komma till användning. Affärsbank är nämligen såsom svenska bankföreningen framhållit enligt banklagen förbjuden att å ort, där banken icke är berättigad att utöva verksamhet vid kontor, hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning, och vad enskild sparbank beträffar, så lämnar visserligen sparbankslagen möjlighet för sådan bank att inrätta s. k. sparbankskommittéer, vilka i viss mån äro att likställa med ombud, men denna form av ombudsverksamhet har, såsom svenska sparbanksföreningen i sitt yttrande erinrat, för sparbankernas vidkommande medfört olägenheter och missförhållanden av den art, att man på sina håll icke torde vara främmande för tanken, att sparbankerna borde bindas vid samma förbud som affärsbankerna. Genom det föreslagna provisionssystemet skulle dessutom med all säkerhet motsättningarna mellan postsparbanken å ena sidan samt sparbanker och affärsbanker å den andra komma att skärpas, och detta så mycket mera som, enligt vad svenska sparbanksföreningen påvisat, förslagets generella form skulle kunna lämna utrymme för ur konkurrenssynpunkt oskäliga ersättningsbelopp. Av vad sålunda anförts framgår, att bank- och fondinspektionen för sin del anser, att generalpoststyrelsens förevarande framställning icke bör bifallas.» Sparbanksinspektionen slutligen, som ävenledes anbefalldes avgiva utl å t a n d e i ä r e n d e t , å t e r g a v i s k r i v e l s e d e n 8 m a j 1930 t i l l en b ö r j a n v i s s a a v 1917 å r s b a n k k o m m i t t é g j o r d a u t t a l a n d e n r ö r a n d e o m b u d s v ä s e n d e t i a f f ä r s b a n k e r n a och e r i n r a d e o m d e t i b a n k l a g e n i n s k r i v n a f ö r b u d e t för

37 bank a t t å ort, d ä r banken icke ä r b e r ä t t i g a d a t t u t ö v a v e r k s a m h e t vid k o n t o r , h a v a o m b u d för f r ä m j a n d e a v sin in- eller u t l å n i n g s a m t y t t r a d e för e g e n d e l : »I sparbankslagen finnes däremot icke infört förbud mot användande av ombud och icke heller mot utbetalande av ersättning till ombud. Att man dock icke avsett, att sparbank skulle komma att använda sig av ombud i sin verksamhet, torde möjligen kunna härledas därav, att ombudsväsen i annan form än avdelningskontor och sparbankskommitté icke berörts i nämnda lag. Emellertid hava vissa sparbanker ansett sig oförhindrade att begagna sig av ombud, till vilka ersättning utbetalas. En sådan praxis torde dock icke vara av någon större omfattning. Om man undantager det ombudsväsen, som nödvändiggöres på grund av skolsparyerksamheten och vilket har sin speciella karaktär, kan enligt inspektionens mening mot ombudsväsen inom det enskilda sparbanksväsendet framföras i huvudsak samma principiella invändningar, som av 1917 års bankkommitté riktades mot affärsbankernas användande av ombud. I synnerhet vill inspektionen understryka svårigheten att åstadkomma en betryggande kontroll av ombudens verksamhet. Redan kontrollen av sparbankskommittéerna, vilka dock bestå av mera än en person och vilkas räkenskapsföring regleras av lagstiftningen, möter avsevärda svårigheter, och det synes vara hart när omöjligt att utöva en effektiv kontroll av ett ombuds transaktioner. Inspektionen ser därför icke utan oro varje åtgärd, som kan vara ägnad att befrämja ombudsväsendets utveckling inom de enskilda sparbankerna, och skulle närmast vilja ifrågasätta en precisering av sparbankslagen i detta avseende. Därest postsparbanken skulle bemyndigas att utbetala i vissa fall rätt avsevärd ersättning till ombud för postsparbanksrörelsen, skulle detta förhållande givetvis i hög grad stimulera de enskilda sparbankernas benägenhet att mera allmänt slå in på samma väg. Den nuvarande konkurrensen mellan postsparbanken och de enskilda sparbankerna skulle därigenom pä ett betänkligt sätt ytterligare skärpas. Tillsynen över de enskilda sparbankerna skulle försväras, och sparbankerna skulle utan tvivel i många fall inhösta ogynnsamma erfarenheter på grund av omöjligheten att effektivt kontrollera ombuden. Bil- och bussväsendets snabba utveckling har högst betydligt förkortat avstånden till de orter, där filialer av affärsbanker, enskilda sparbanker eller postsparbanken finnas. Genom inrättandet av intressekontor å större arbetsplatser beredes i allt större utsträckning tillfälle för tjänstemän, anställda och arbetare att få sina besparingar snarast möjligt omhändertagna. I betraktande av dessa och andra förhållanden, som underlätta möjligheterna till sparande, bör man enligt inspektionens mening kunna avstå från att till sparverksamhetens befrämjande använda en åtgärd, som kan menligt inverka på de enskilda sparbankernas rörelse och därigenom ytterst skada det mål, man vill gagna. Erfarenheten har visat, att postsparbanken för en framgångsrik utveckling icke behöver den ifrågasatta utvidgningen av rörelsen. Om densamma komme till stånd, skulle erfarenheten sannolikt! även ådagalägga, att postsparbanken underskattat svårigheterna att effektivt kontrollera de ombud, för vilkas verksamhet den komme att ansvara. Med stöd av vad sålunda anförts, får sparbanksinspektionen i underdånighet hemställa, att generalpoststyrelsens förevarande hemställan icke måtte bifallas.» Enligt från generalpoststyrelsens vederbörande byrå införskaffade u p p l y s n i n g a r h a r det p o s t s p a r b a n k e n l ä m n a d e b i s t å n d e t från personer u t o m p o s t v e r k e t b e s t å t t e x e m p e l v i s d ä r i , a t t l e d a r e för u n g d o m s o r g a n i sationer samt f o l k b i l d n i n g s ^ och n y k t e r h e t s o r g a n i s a t i o n e r m e d v e r k a t t i l l f ö r e v i s n i n g a v s p a r p r o p a g a n d a f i l m e r och s p r i d a n d e a v p r o p a g a n d a -

38 broschyrer om sparandet. Stundom hava de organiserat en planmässig sparrörelse bland organisationsmedlemmarna för insamling av medel till visst syfte, t. ex. en resa; h ä r v i d hava ibland använts ficksparbössor, som postsparbanken gratis tillhandahållit. Personer inom yrkes- och arbetarorganisationer o. dyl. hava medverkat på ungefär samma sätt som de förenämnda organisationsledarna och hava dessutom i vissa fall ställt vederbörande organisations tidskrift till förfogande för artiklar i sparpropagandasyfte. Helt n a t u r l i g t h a r propagandan ofta fått formen av en uppmaning till regelbunden insättning å sparbanksbok av någon del av lönen. I ett fall, nämligen vid aktiebolaget Stockholms spårvägar, h a r denna propaganda fått till resultat, att postsparbanken medgivits r ä t t a t t vid avlöningstillfällena genom tjänstemän från postsparbanken mottaga insättningar från personalen. Insättningarna äro helt frivilliga och göras icke genom löneavdrag. E j heller medverkar bolaget eller dess personal på något sätt i arbetet med insättningarna, u t a n tjänstemännen från postsparbanken, vilka medföra växelkassa, kvittenskuponger och n y a motböcker ävensom vederbörliga redovisningshandlingar, beredas allenast lämplig plats i bolagets lokaler, d ä r de k u n n a mottaga i n s ä t t n i n g a r n a för att redovisa det mottagna beloppet vid återkomsten till postsparbanken. Arbetet fullgöres av tjänstemännen i fråga på deras tjänstgöringstid, och i den m å n detsamma börj a r tidigare eller slutar senare än den vanliga tjänstgöringen å postsparbanken, erhålla de kompensation genom avkortning i tjänstgöringen på sistnämnda arbetsplats. Vidare är lärarpersonal vid folkskolor postsparbanken behjälplig i dess skolsparverksamhet, och slutligen lämna, såsom i det följande skall vidare utvecklas, sjömännens organisationer och postsparbankens ombud bland sjömännen sitt bistånd i propagandan för användande av dragsedlar på postsparbanken. Utom beträffande sjömansombuden, som äro de enda antagna ombuden för postsparbanksrörelsen, h a r ovan angivna medverkan lämnats, utan att ersättning därför utbetalats. Ersättning För a t t tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas upp^InkenTom- d r a g h a v a ' e n l i g t K u n g l - Majrts beslut den 29 maj 1931, till de sakkunbud for spar- niga överlämnats handlingarna i ärende angående anvisande för år 1931 propaganda a v v i s s ^ belopp till ersättning å t postsparbankens ombud för bedrivande bland sjömän.

av sparpropaganda bland sjömän. A v dessa handlingar inhämtas följande. I en till Konungen ställd, den 4 april 1931 dagtecknad gemensam skrivelse anförde svenska sjömansunionen och svenska eldareunionen i huvudsak följande: Organisationerna vore, såsom tidigare vid olika tillfällen framhållits, synnerligen angelägna, att den av postsparbanken efter samråd med organisationerna och vissa

39 andra intresserade sammanslutningar igångsatta sparpropagandan bland de svenska sjömännen skulle leda till avsett resultat, nämligen att pä frivillighetens väg stimulera sparintresset bland sjöfolket. Organisationerna ville ock oförbehållsamt giva postsparbanken sitt varma erkännande för den energi och målmedvetenhet, varmed banken igångsatt detta lovvärda propagandaarbete bland sjömännen. Under den relativt korta tid, som förflutit, sedan samarbetet mellan postsparbanken och organisationerna påbörjades, hade redan många goda resultat vunnits. Det vore organisationernas livliga förhoppning, att resultatet skulle bliva mycket mera påtagligt, om och när den svårartade depression lättat, som drabbat sjöfartsnäringen och åstadkommit stor arbetslöshet bland sjömännen. För att emellertid fä klarlagt, om i frågans dåvarande läge något ytterligare kunde vara att göra för att påverka sjömännens vilja till frivilligt sparande, hade ombud för organisationerna haft överläggning med representanter för postsparbanken, och såsom resultat av detta personliga sammanträffande torde vissa icke betydelselösa åtgärder komma att vidtagas. Det läge i öppen dag, att organisationerna och deras särskilda medlemmar utan någon som helst ersättning gärna arbetade för sparsamhetens höjande bland sjöfolket och för ökad användning av dragsedelsyslemet. Men lika visst vore, att det skulle vara mycket värdefullt, om i de stora svenska hamnstäderna anställdes särskilda ombud med uppgift att mot någon liten ekonomisk gottgörelse mera intensivt och målmedvetet söka påverka sjömännen i här förut antydd riktning. Självfallet skulle en kontant ersättning, om än aldrig så liten, verka stimulerande och säkerligen föra med sig goda resultat. Då emellertid postsparbankens representanter förklarat, att postsparbanken icke ägde möjlighet att lämna de ifrågasatta ombuden någon ersättning, men organisationerna hade sig bekant, att frågan om ersättning till postsparbanksombud sedan länge vore aktuell och beroende av Kungl. Maj:ts prövning, hade organisationerna — med hänsyn till den vikt de tillmätte sjömännens sparproblem och postsparbankens ombudsfrågas betydelse för denna — ansett sig böra hemställa, att Kungl. Maj:t ville påskynda frågans avgörande. Att denna hänvändelse gjordes just då, berodde därpå, att organisationerna funne angeläget, att saken vore ordnad före april månads utgång. För de intressen, organisationerna hade att bevaka, vore det synnerligen önskvärt, att postsparbanken och organisationerna kunde, när sjöfartens vårkampanj snart började, ännu mera energiskt än ditintills bedriva omhandlade propagandaverksamhet bland sjöfolket. över framställningen infordrades utlåtanden från kommerskollegium och generalpoststyrelsen. Kommerskollegium y t t r a d e i u t l å t a n d e d e n 17 a p r i l 1931 i h u v u d s a k : Kommerskollegium hade i annat sammanhang haft tillfälle att framhålla den stora betydelsen av och det synnerligen behjärtansvärda syftet med postsparbankens sparverksamhet bland sjöfolket ävensom angelägenheten av att ansträngningarna för sparverksamhetens utbredning bland sjöfolket i alla lämpliga former understöddes. Det förelåge givetvis intet hinder för, utan måste även anses önskvärt, att jämväl andra sparinrättningar än postsparbanken strävade efter att draga till sig sjöfolkets sparmedel, men sjömansyrkets rörlighet och de säregna förhållandena i övrigt inom detta område medförde, att postsparbanken genom sin speciella organisation i alldeles särskild grad ägnade sig för sparverksamhetens bland sjöfolket effektiva bedrivande. En anordning, varigenom postsparbanken medelst ersättning till ortsombud i åtminstone vissa större sjöfartscentra skulle kunna i ökad grad stimulera den redan med framgång började propagandaverksamheten bland sjöfolket, tedde sig därför såsom mycket hehjärtansvärd och önskvärd.

40 Åt av chefen för finansdepartementet, jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande, tillkallade sakkunniga hade uppdragits att verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågan, huruvida och i vilken omfattning sparbankerna och postsparbanken borde äga anlita ombud i orterna samt till dylika ombud utbetala ersättning. Det vore självfallet önskvärt, att med hänsyn till de speciella förhållanden, som rådde beträffande sjöfolket, frågan om ersättning till ombud för sparbanker och postsparbanken för sparpropaganda bland sjöfolket kunde utbrytas från utredningen i övrigt för mera skyndsam behandling. Kollegium befarade emellertid, att i betraktande av hela ombudsfrågans givetvis ömtåliga karaktär en dylik utbrytning icke kunde befinnas tillrådlig. Kollegium ansåge sig med hänsyn därtill icke kunna för sin del göra annan hemställan i förevarande angelägenhet, än att den föreliggande framställningen överlämnades till nämnda sakkunniga för att sä skyndsamt som möjligt tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Generalpoststyrelsens d e n 9 m a j 1931 d a g t e c k n a d e y t t r a n d e i n n e h ö l l i huvudsak följande: Generalpoststyrelsen, som delade kommerskollegiums uppfattning, att ett tillmötesgående av den föreliggande framställningen vore mycket behjärtansvärt, funne även önskvärt, att ärendet kunde för mera skyndsam behandling undantagas frän pågående utredning av ombudsfrågan i allmänhet. Generalpoststyrelsen trodde icke, att detta skulle vara ägnat att föregripa de sakkunnigas för utredning av ombudsfrågan arbete på en principiellt och praktiskt tillfredsställande lösning av ombudsproblemet i stort. Såsom av kommerskollegium framhållits, måste postsparbanken anses särskilt lämplig såsom organ för sparverksamheten bland sjöfolk. Generalpoststyrelsen veterligt hade icke heller någon enskild sparbank funnit sig böra eller kunna arbeta på detta speciella område. Med allt beaktande av ombudsfrågans i allmänhet ömtåliga karaktär syntes det därför, som skulle detaljfrågan om ersättning åt eventuella ombud för postsparbanken enbart bland sjöfolket kunna lösas utan eftersättande av andra sparinstitutioners berättigade intressen. Sparverksamheten bland sjöfolket torde för övrigt vara en angelägenhet av sä stor allmän betydelse, att rimliga åtgärder för främjande av denna verksamhet icke borde underlåtas eller fördröjas. Postsparbankens ombud bland sjömännen skulle tydligen få till främsta och så gott som enda uppgift att bedriva propaganda för ökad användning av dragsedelsystemet. Däremot skulle dessa ombud icke själva hava att förmedla insättningar eller uttagningar i postsparbanken. Det torde vid sådant förhållande ställa sig rätt svart, åtminstone så länge viss erfarenhet saknades, att uppdraga några allmängiltiga riktlinjer för beräkning av skälig ersättning till ombuden i fråga. Man syntes nämligen därvid icke lämpligen böra utgå endast från antalet genom ombuden förmedlade dragsedlar eller från antalet och beloppet av de insättningar, som gjorts pä grund av dessa dragsedlar. Ombudens propagandaarbete måste sannolikt åtminstone till en början bedrivas icke endast genom personlig bearbetning av enskilda sjömän utan även i mera allmänna former (t. ex. genom föredrag, artiklar i fackpressen o. s. v.). Resultatet av sådan ombudsverksamhet på längre sikt kunde tydligen icke alltid omedelbart konstateras. Sjömännen borde eller kunde ju icke tvingas att avlämna dragsedel enbart genom ombud eller med anlitande av visst ombud. Även om ombud icke bleve i tillfälle att till fullo bekräfta effektiviteten av sin insats i propagandaarbetet genom att hänvisa till antalet genom honom förmedlade dragsedlar, kunde han icke desto mindre hava »berett marken» på ett sätt, som förtjänade att uppmuntras. Generalpoststyrelsen skulle, på grund av vad sålunda anförts, gärna se, att styrelsen bereddes viss rörelsefrihet vid ersättningens beräknande. Självfallet komme styrelsen i alla händelser att i möjlig mån söka tillämpa vissa

41 normerande beräkningsgrunder. Sålunda borde, enligt styrelsens förmenande, ombudsersättningen utgå dels med ett bestämt belopp för varje genom respektive ombud förmedlad dragsedel, vilket belopp icke borde överstiga 50 öre, dels även med högst V2 % a v det belopp, som på grund av sådan dragsedel blivit i postsparbanken insatt såväl under det år, varunder dragsedel utfärdats, som även under det närmast följande året. Det syntes emellertid icke nödvändigt eller lämpligt, att ifrågavarande båda ersättningsposter under alla förhållanden beräknades efter samma belopp per dragsedel respektive samma procentsats för varje ombud. Dessas olika arbetsfält och de skilda förhållanden, varunder de kunde komma att arbeta, kunde nämligen tänkas motivera olika beräkningsgrunder. Utom sådan ersättning, som nu nämnts, syntes generalpoststyrelsen dessutom böra hava möjlighet att, i förekommande fall och i anslutning till vad ovan nämnts, lämna ombud sådan ersättning, som kunde föranledas av särskilt effektiv propagandaverksamhet i mera allmän form. Det kunde endast bliva fråga om ett fåtal ombud, anställda i de större hamnstäderna. För erhållande av lämpligt personurval torde generalpoststyrelsen vid ombudens anställande komma att söka samarbete och samråd med respektive fackliga organisationer. Ombudens relativa fätal och sättet för deras antagande syntes innebära full trygghet för att generalpoststyrelsen skulle bliva i tillfälle att noggrant följa ombudens arbete och rättvist avväga deras ersättning i män av gjorda insatser. Allt som allt torde för sådan ersättning tills vidare icke behöva räknas med högre sammanlagt belopp för är än 2 000 kronor. Generalpoststyrelsen funne alltså lämpligt hemställa, att Kungl. Maj:t ville medgiva styrelsen rätt att för år 1931 använda sammanlagt högst 2 000 kronor för ersättning åt sådana ombud för bedrivande av sparpropaganda bland sjöfolk, som styrelsen kunde komma att anställa. Vid bifall därtill komme generalpoststyrelsen att mot slutet av år 1931, om dittills vunnen erfarenhet uppmuntrade till fortsatt användning av ombud för ifrågavarande ändamål, hos Kungl. Maj :t göra den ytterligare framställning i ärendet, vartill förhållandena ansåges böra föranleda. Genom beslut den 29 maj 1931 bemyndigade Kungl. Maj:t generalpoststyrelsen a t t under år 1931 av postsparbankens medel använda ett belopp av högst 2 000 kronor för ersättning enligt grunder, som styrelsen kunde finna skäl fastställa, å t av styrelsen a n t a g n a ombud för bedrivande av sparpropaganda bland svenska sjömän. Postsparbankens sparverksamhet bland svenska sjömän började under förra delen av år 1929. Särskilda ombud för verksamhetens bedrivande antogos emellertid av postsparbanken först efter erhållandet av Kungl. Maj:ts ovannämnda bemyndigande den 29 maj 1931. Någon formlig instruktion för ombuden har icke utfärdats, utan generalpoststyrelsen h a r allenast genom skrivelse till varje ombud meddelat, att styrelsen på gemensamt förslag av sjömanskårens organisationer antagit vederbörande till ombud med r ä t t att efter årets u t g å n g komma i åtnjutande av den ombudsersättning, postsparbanken efter samråd med de fackliga organisationerna kunde anse lämplig. H u r u ombuds arbete lämpligast och bäst bör bedrivas h a r överlåtits åt ombudet själv att avgöra. Såsom vägledning och hjälp erhåller ombud vissa broschyrer, blanketter, skyltar m. m. Broschyrerna belysa de

42 fördelar och möjligheter, en dragsedel på postsparbanken erbjuder, och av desamma framgår även, att den, som begär dragsedel, samtidigt kan lämna postsparbanken u p p d r a g att verkställa vissa utbetalningar, t. ex. understöd åt anhöriga, skatt, föreningsavgifter o t dyl., eller ock sedermera, n ä r så önskas, genom brev till postsparbanken beordra utbetalning av insatta medel till vilken uppgiven adress som helst. F ö r a t t postsparbanken skall kunna i någon m å n följa ombudens arbete, äro ombuden anmodade att, i de fall detta ä r möjligt, å dragsedel, som begäres genom ombuds försorg, anteckna sitt namn. All skriftväxling med postsparbanken angående sparverksamheten bland sjömännen är portofri i den inrikes rörelsen, om av postsparbanken tillhandahållna kuvert användas. Med stöd av det förenämnda bemyndigandet utbetalade generalpoststyrelsen, enligt vad de sakkunniga inhämtat, för under år 1931 utfört propagandaarbete för sparsamhet bland sjömän e r s ä t t n i n g a r om samm a n l a g t 1900 kronor åt 31 ombud, fördelade på olika orter sålunda: i Stockholm 5 st., i Göteborg 4 st., i Malmö 2 st., i K a l m a r 2 st. samt i Gävle, Holmsund, Hudiksvall, Hälsingborg, Härnösand, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad, Narvik, Norrköping, Oxelösund, Sölvesborg, Trälleborg, Uddevalla, Visby, Västervik, Ystad och Åhus v a r d e r a 1 st. Samtliga ombud voro ombudsmän i svenska sjömansunionen eller svenska eldareunionen. Ersättningsbeloppen, som n ä r m a s t ansetts v a r a att b e t r a k t a såsom gratifikationer, utgjorde: för

2 ombud

150 kronor vardera

» » »

9 8 12

100 50 25

» » »

» » »

» » »

F r å n generalpoststyrelsen h a r meddelats, a t t till grund för fördelningen av e r s ä t t n i n g a r n a lagts dels antalet genom respektive ombud insända dragsedlar å sjömäns hyror, dels ock omfattningen av det arbete, varje ombud nedlagt på sparpropagandan i allmänhet. För bedömande av sistn ä m n d a förhållande hade samråd ägt r u m mellan postsparbanken och förtroendemän för sjömanskårens fackliga sammanslutningar. Erfarenheten hade, h a r det framhållits, givit vid handen, a t t synnerligen stor vikt måste fästas vid det allmänna propagandaarbetet, om största möjliga rättvisa skulle ernås vid fastställandet av de olika ersättningsbeloppen. E t t enbart hänsynstagande till de ekonomiska resultat, respektive ombud kunde framvisa, bleve nämligen missvisande. T y det hade framgått, att det arbete, ombud i större hamnstäder nedlagt i form av anföranden å möten, besök ombord å fartyg m. m. ofta result e r a t i a t t sjömän begärt och insänt dragsedlar från helt a n d r a orter än dem, där de fingo impulsen till sitt sparande. Även för åren 1932 och 1933 har generalpoststyrelsen begärt och erhål-

43 lit K u n g l . Maj:ts bemyndigande a t t disponera enahanda belopp, som anvisats för å r 1931, till ersättning åt postsparbankens ombud för bedrivande av sparpropaganda bland svenska sjömän. För å r 1932 h a v a i dylik ersättning utbetalats sammanlagt 1950 kronor till 32 ombud. E r s ä t t ningsbeloppen hava även denna gång varierat mellan 150 och 25 kronor. E n ä r den generalpoststyrelsens skrivelse av den 9 juni 1933, v a r i hemst ällan gjorts om r ä t t a t t utbetala ersättning åt h ä r ifrågavarande ombud för å r 1933, innehåller vissa upplysningar rörande resultatet av den under åren 1931 och 1932 bedrivna ombudsverksamheten, återgives h ä r nedan den del av skrivelsen, som i förevarande sammanhang anses v a r a av intresse: »Utvecklingen av postsparbankens sparverksamhet bland sjömännen framgår av nedanfoljande sammanställning:

Ar

1929 1930 1931 1932

Antal delägare vid årets slut 334 694 1115 1623

Insatt belopp

Uttaget belopp

kr.

kr.

101 735 276 208 401 172 495 223

47 467 138 402 220 122 367 426

Innestående behållning (räntan ej inräknad) vid årets slut 54 268 192 074 373 124 525 261

Trots den under de senaste åren rådande depressionen med åtföljande stor arbetslöshet bland sjömännen har, såsom förestående siffror giva vid handen, sparrörelsen bland sjömännen varit stadd i oavbruten ökning. Förtjänsten härav måste utan tvivel i stor utsträckning tillskrivas bankens hittillsvarande ombud bland sjömännen samt det arbete sjömännens fackliga organisationer i samarbete med ombuden nedlagt och nedlägga på saken.» Kungl. Maj:ts beslut a t t l ä m n a det begärda bemyndigandet beträffande år 1933 fattades den 22 juni 1933.

IV. Statistik m. m. F ö r att få material för ställningstagande till de frågor, som u t g ö r a föremålet för denna utredning, h a v a de sakkunniga hos sparbanksinspektionen u t v e r k a t anmodan till samtliga sparbanker i riket a t t i n k o m m a med uppgifter, avseende förhållandena under å r 1930, enligt ett av de sakkunniga uppgjort frågeformulär, vars lydelse framgår av bilaga till detta betänkande. I formuläret begärdes dels vissa allmänna uppgifter rörande sparbankernas hela verksamhet (avdelning A i formuläret), dels vissa uppgifter rörande sparbankernas ombuds- och filialverksamhet, särskilt beträffande ombud för inlåning, d. v. s. insättning och uttagning, och särskilt beträffande filialer, d. v. s. avdelningskontor och sparbankskommittéer

44 (avdelningarna B och C i formuläret); slutligen begärdes under formulärets avdelning D vissa uppgifter i fråga om skolsparverksamheten. I det följande lämnas, förutom redogörelse för vissa förhållanden, som synts v a r a av intresse för utredningen, en sammanfattning av de viktigare upplysningar, som k u n n a t erhållas ur det inkomna materialet 1 ; vidare lämnas vissa uppgifter rörande postsparbanksrörelsen. Materialets Antalet sparbanker utgjorde vid 1930 års u t g å n g 482. Av dessa hava omfa mng. ^ } a m n a t s v a r a <je framställda frågorna. De svarande sparbankerna representera en sammanlagd insättarbehållning av 2 960-2 miljoner kronor, vilket utgör 99*9 % av insättarbehållningen — cirka 2 961*4 miljoner kronor — i alla befintliga sparbanker. Det ä r sålunda endast från 2 sparbanker med en sammanlagd insättarbehållning av cirka l*a miljoner kronor, som svar icke erhållits. Såvitt k u n n a t utrönas h a r ingendera av dessa sparbanker filialer eller ombud. De sparbanker, från vilka svar icke ingått, äro belägna den ena inom Östergötlands och den a n d r a inom Malmöhus län. Båda dessa län hava v a r t för sig ett högst betydande antal sparbanker (Östergötlands län 41 st. och Malmöhus län 62 st.). Materialet för denna undersökning måste således anses synnerligen representativt. De begärda allmänna uppgifterna rörande sparbankernas hela verksamhet avse verksamhetsområdenas omfattning, antal och belopp av insättningar och u t t a g n i n g a r under år 1930 samt insättarnas behållning vid 1930 å r s utgång. Verksamhets- Vad först angår sparbankernas verksamhetsområden, utvisa de inkomomradena. n a uppgifterna, a t t ingen sparbanks verksamhetsområde numera omfattar flera hela län än ett. Däremot finnas 5 sparbanker, som hava till verksamhetsområde delar av tre län, och 36 sparbanker, vilkas områden utgöras av delar av två län. Av sistnämnda sparbanker har 1 verksamhetsområde, som sträcker sig över helt landskap jämte del av a n n a t län än det, landskapet tillhör. I verkligheten torde emellertid antalet sparbanker, vilkas verksamhetsområden omfatta del av a n n a t län än det, inom vilket styrelsen har sitt säte, v a r a större. Det ä r nämligen, av de erhållna svaren att döma, icke ovanligt, a t t sparbanks verksamhetsområde angives skola omfatta viss eller vissa kommuner (eller härader) »jämte angränsande socknar (härader)» eller »med omnejd» (även a n d r a uttryck användas), och därest det område, sådan sparbank bestämts skola betjäna, ä r beläget invid länsgräns, torde i allmänhet även någon del av det eller de intilliggande länen komma a t t tillhöra verksamhetsområdet. Endast 22 sparbanker, fördelade på 17 län, hava helt län såsom verk1

Uppgifter i fråga om antal och belopp av insättningar och uttagningar samt insättarnas tillgodohavande vid 1930 års slut äro dock, i den mån detta varit möjligt, hämtade u r den allmänna sparbanksstatistiken för år 1930.

45 samhetsområde, och inom intet län finnas flera än två sådana sparbanker. Förutom den förut n ä m n d a sparbank, som äger betjäna såväl helt landskap som del av annat län än det, landskapet tillhör, finnas 6 sparbanker, vilkas verksamhetsområden omfatta helt landskap. Övriga sparbanker hava såsom verksamhetsområden ett eller flera härader, ett eller flera fögderier, en eller flera kommuner etc. Antalet insättnings- och uttagningsposter samt beloppen av insättnin- insättning-} gar och u t t a g n i n g a r vid sparbankerna framgå av nedanstående tablå: ning ar.

Por samtliga sparbanker Antal insättningsposter

Medeltal per sparbank

st.

2 602 000

5 420

»

uttagningsposter

»

1 963 000

4 090

»

omsättningar

»

9 510

Sammanlagda beloppet av insättningsposterna, miljoner kronor

1-85

Sammanlagda beloppet av uttagningsposterna, miljoner kronor

1-42

2-77

Omsättningen, miljoner kronor

Beträffande sparbankernas fördelning i storleksgrupper efter insättar- Sparbankernas behållning — enligt samma principer, som följts i den allmänna T S I S - ^ sparbanksstatistiken — meddelas följande sammanställning, som där- grupper. jämte utvisar medelbehållningen per sparbank inom varje storleksgrupp: Storleksgruppens nr 1

Antal sparbanker

Storleksgrupp

st. T. o. m.

50 000 kronor

5 000 000—10 000 000

10 000 000—20 000 000

> » » » » » »

9 Över 20 000 000

50 000—

100 000

100 000—

250 000 500 000

250000—

500 000— 1000 000

1000 000— 5 000 000

%

Insättarnas behållning kronor

%

Medelbehållning per sparbank inom gruppen kronor

0-4

76 350

0-o

0-4

181 514

Oo

90 757

5-4

4 775 053

0-2

183 656 370 337

8-8

15 554 171

0-5

18-5

64 609 306

2*2

725 947

469 032 422

15-8

2 380 875

9'8

332 178 391

Ila

7 067 625

716 851221

24-2

14 629 617

»

5-4

1 356 916 643

45-9

52 189 102

Summa

2 960175071

6167 031

Sammanlagda antalet i uppgifterna redovisade sparbanksombud och Antalet sparinrättnin a filialer utgör 624. Däri ingår 1 ombud, som av sparbank antagits för 9 rordnande av skolsparverksamheten.

46 Tillgången till sparbanker vid 1930 å r s slut torde lämpligen kunna belysas genom sammanläggande av hela antalet befintliga sparbanker (482 huvudkontor) samt antalet ombud och filialer för a n n a n verksamhet än enbart skolsparverksamhet (623) hos de svarande sparbankerna (såsom redan nämnts torde de två sparbanker, beträffande vilka uppgifter saknas, icke hava filialer eller ombud). Antalet ställen, d ä r allmänheten har möjlighet att betjäna sig av sparbank, i det följande benämnda sparbanksställen1, utgjorde alltså 1105. Tidigare hava sparbanksställena v a r i t betydligt flera. Sålunda uppgick motsvarande antal å r 1927 enligt den officiella sparbanksstatistiken till 1332. Nedgången betingas främst därav, att åtskilliga sparbanker med ett relativt omfattande filialnät upphört med sin verksamhet. Folkmängden i medeltal per sparbanksställe i hela riket utgjorde enligt 1927 års statistik 4 571 och enAreal land, kvkm.

Areal land „ „ .. , „ , N tolkmangd -r, ,. .. , iHela antalet (kvkm.) per i ; v. i :Per 1 sparlolkmangd , . 1 sparbanks-p. i Jfu r s arbank8 ,..„ banksstalle si/.. 1 9 3 0 P ställe /l 13d0 * ställen

Stockholms stad och län

7 522

767 116

14 206

Uppsala

län

137 868

27 574

Södermanlands

»

6 237

189 182

6 306

»

9 972

309 995

2 897

»

10 617

231 557

5 513

2 991

Östergötlands Jönköpings Kronobergs

»

8 907

155 535

Kalmar

»

10 959

231 551

4 369

Gotlands

»

57 448

2 052

Blekinge

»

2 909

144 841

4 995

Kristianstads

»

6 243

245 912

2 893

»

4 734

510 664

5 738

4 770

150 128

10 723

4 895

457 067

7 880

Malmöhus Hallands

»

Göteborgs o. Bohus län .

11600 Skaraborgs

8 075

242 329

7 343

Värmlands

17 464

269 945

4 820

Örebro

8 427

219 236

5 481

Västmanlands

6 438

161 708

2 527

Kopparbergs

28 248

249 647

2 472

Gävleborgs

279 780

5 279

Västernorrlands

24 128

278 503

6 963

Jämtlands

47 690

134 500

23 845

67 250

Västerbottens

55 571

204 035

6 376

Norrbottens

98 660

199 825

8 969

| 6141571

5 558

Älvsborgs

län

Hela riket 1

Det bör bemärkas, att å en och samma ort k u n n a finnas flera sparbanksställen.

ligt nu föreliggande uppgifter för år 1930 5 558. På ett sparbanksställe kom år 1927 i medeltal 308 kvadratkilometer land och år 1930 372 kvadratkilometer. Sparbanksställenas relativa antal i förhållande till areal och folkmängd i de olika länen framgår av vidstående tabell. Enär för uppsamling av sparmedel även stå allmänheten till buds affärsbankerna och postsparbanken, har det synts vara av intresse för denna utredning att klarlägga tillgången inom olika delar av landet till sparinrättningar av berörda olika slag. I efterföljande tablå hava därför för varje län upptagits sparbanksställenas, affärsbanks- och postsparbankskontorens antal år 1930 och det sammanlagda antalet dylika sparinrättningar i förhållande till areal och folkmängd. Areal land per Folk•• 1 spar- mängd post- Summa inrättning per 1 sparav angivet sparinrättbanksslag, ning kontor ! kvkm.

Hela antalet Areal land, kvkm.

L ä n

31 Folkmängd /i» 1930

sparaffärsbanks- banksställen kontor 1

Stockholms stad och län

7 522

767 116

2 003

Uppsala

län

137 868

1532 Södermanlands

»

6 237

189 182

1147 Östergötlands

»

9 972

309 995

10 617

231 557

...

Kronobergs

»

8 907

155 535

679 Kalmar

»

10 959

231 551

728 Gotlands

»

57 448

618 Blekinge

»

2 909

144 841

1106 Kristianstads

>

6 243

245 912

836 Malmöhus

»

4 734

510 664

1293 Hallands

»

4 770

150 128

1043 Göteborgs o. Bohus län

4 895

457 067

1576 Älvsborgs

län

313 199

908 Skaraborgs

»

8 075

242 329

928 Värmlands

»

17 464

269 945

862 Örebro

»

8 427

219 236

1142 Västmanlands

»

6 438

161 708

889 Kopparbergs

>

28 248

249 647

773 Gävleborgs

»

279 780

1142 Västernorrlands »

278 503

1005 Jämtlands

»

47 690

134 500

40 2

629 Västerbottens

»

55 571

98 660

199 825

410 581 6 1 4 1 571

1 0 4 3 j 3 874

1020 Hela riket

Uppgifterna avse förhållandena vid 1930 års början (enligt publikationen Svenska bankplatser).

48 Såsom av tablån framgår, fanns år 1930 i hela landet en sparinrättning av angivet slag per 68 kvadratkilometer land och 1 020 invånare. År 1927, då antalet sparbanksställen var större, men affärsbanks- och postsparbankskontorens antal något mindre, kom på en sparinrättning 67 kvadratkilometer land och 987 invånare.

I n n a n de sakkunniga övergå till att n ä r m a r e redogöra för de införskaffade uppgifterna beträffande ombuds- och filialverksamheten vid sparbankerna, anse de sakkunniga sig böra framhålla, att n å g r a bestämda gränser icke finnas i sparbankslagstiftningen uppdragna mellan ombud och filialer (sparbankskommittéer och avdelningskontor) och a t t dessa båda begrepp tydligen äro svävande även hos sparbankerna själva. Sålunda hänföra en del sparbanker i sina uppgifter till filialerna sådana organ för sparbanken, som näppeligen k u n n a anses uppfylla fordringarna på avdelningskontor eller sparbankskommitté, medan vissa a n d r a sparbanker till ombudsverksamhet hänföra jämväl sådan verksamhet, som av de flesta sparbankerna uppfattats såsom utövad av filial. P å sina håll synas vidare ledamöter av sparbanksstyrelse fungera såsom ett slags ombud för sparbanken på sina bostadsorter, även om de icke i de lämnade uppgifterna redovisats såsom ombud. För att få någon grund för den uppdelning av sparbankernas olika organ utom huvudkontoret, som synts nödvändig, hava de sakkunniga i efterföljande statistiska uppgifter till verksamhet genom ombud hänfört dels sådana fall, d ä r verksamheten bedrives endast av en person, dels ock vissa fall, i vilka rörelsen besörjes av flera ä n en person, men där, av de lämnade uppgifterna att döma, organisationen ä r sådan, att verksamheten n ä r m a s t synes h a v a k a r a k t ä r e n av ombudsverksamhet. Rättsfall anDäremot h a v a de sakkunniga icke ansett möjligt a t t vid bearbetningen gående skillav det införskaffade materialet särskilja filialerna i avdelningskontor och naden mellan avdelnings- sparbankskommittéer. Svårigheten att, såsom förhållandena gestaltat sig, kontor och med tillämpning av gällande bestämmelser verkställa en sådan uppdelsparbankskommitté. ning torde framgå av det rättsfall, avseende Bergslagernas sparbanks på sin tid bedrivna rörelse i Säffle, för vilket de sakkunniga n u skola redogöra. 1 Sedan Bergslagernas sparbank, vars verksamhetsområde enligt dess reglemente utgjordes av Kopparbergs, Värmlands och Örebro län, genom annons i ortspressen meddelat, att sparbanken komme att öppna verksamhet genom sparbankskommitté i Säffle köping, avgav Allmänna sparbanken i V ärmland genom skrivelse den 14 november 1924 till Konungens befallningshavande i Värmlands län sin protest mot den vidtagna å t g ä r d e n med hemställan, a t t förstnämnda sparbanks verksamhet i de planerade Gränser mellan ombud och filialer.

1 Uppgifterna äro hämtade ur Svensk sparbankstidskrift för åren 1925, 1926, 1927 och 1929 samt Nytt juridiskt arkiv för år 1929.

49 formerna måtte förhindras. I skrivelsen anfördes, att både Konungens befallningshavande och Kungl. Maj:t å r 1922 avslagit av Bergslagernas s p a r b a n k gjord ansökan om tillstånd a t t öppna avdelningskontor i Säffle, enär kontorets tillkomst icke ansetts v a r a av behovet påkallad. Anordnande av sparbankskommitté på orten vore ett kringgående av det ovann ä m n d a avslaget. Till belysande av fallet framhölls i skrivelsen, bland annat, a t t Bergslagernas sparbanks verksamhet i Säffle hade annonserats skola äga r u m med daglig expeditionstid och med särskild kamrerare anställd, under det a t t kommitténs ledamöter skulle s a m m a n t r ä d a en gång i veckan. Under dessa former bleve den annonserade filialen icke kommitté u t a n avdelningskontor. E n kommittés expeditionstid utgjordes nämligen såväl enligt Bergslagernas sparbanks reglemente som enligt gammal praxis av tiden för kommittéledamöternas sammanträden, och expeditionen skulle vid en kommitté utföras av kommittéledamöterna själva och icke av särskilda tjänstemän. Vidare vore i kommitténs verksamhet avsedd att ingå behandling av låneärenden. I y t t r a n d e över skrivelsen framhöll Bergslagernas sparbank, a t t kommittén i Säffle endast hade a t t t a g a befattning med insättning och uttagning av penningar men däremot icke med ut- och inbetalning av lån. Alla de å kommitténs lokaler i Säffle arbetande personerna vore ledamöter av kommittén. Sparbanken hemställde, att skrivelsen måtte lämnas u t a n avseende. Sedan Allmänna sparbanken i Värmland i avgivna påminnelser framhållit, bland annat, att den i utsikt ställda utlåningen genom kommittéledamöterna tydligen inhiberats på grund a v klagoskrivelsen, samt utredning i ärendet verkställts av landsfiskalen i Näs distrikt, fann Konungens befallningshavande enligt resolution den 7 mars 1925 framställningen icke till någon Konungens befallningshavandes vidare å t g ä r d föranleda, »enär utredningen i ärendet icke givit vid handen, att den av Bergslagernas sparbank i Säffle bedrivna rörelsen omfattade annat än insättning och uttagning av penningar, och densamma förty vore att hänföra till sådan rörelse, som jämlikt 21 § av lagen om sparbanker den 29 juni 1923 må av sparbankskommitté u t a n särskilt tillstånd bedrivas inom banks verksamhetsområde». över detta beslut anförde Allmänna sparbanken i Värmland besvär hos Kungl. Maj:t, varjämte sparbanken i särskild skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde, bland annat, att sparbankslagens 21 § måtte kompletteras med en tydligare bestämmelse angående skillnaden mellan avdelningskontor och sparbankskommitté. Sedan Konungens befallningshavande i Värmlands län hemställt, att besvären måtte lämnas u t a n avseende, remitterades ärendet till bank- och fondinspektionen, som i utlåtande den 4 j a n u a r i 1926 anförde, bland annat, a t t m a n av förarbetena till gällande sparbankslag syntes k u n n a sluta sig 4 — 332319.

50 till, att en verksamhet, utövad i affärsmässigt öppet kontor med särskilt avlönad personal, icke vore att betrakta såsom utövad av sparbankskommitté i lagens mening, och det vore just under sådana former, som Bergslagernas sparbank, enligt v a d utredningen i målet utvisade, bedrivit sparbanksverksamhet i Säffle. Enligt bank- och fondinspektionens mening borde det överklagade beslutet undanröjas. Uttalandet bemöttes av Bergslagernas sparbank, som framhöll, att någon personal utom sparbankskommittén icke funnes anställd för kommitténs verksamhet i Säffle och a t t allt det med kommittéverksamheten bedrivna arbetet utfördes av kommittéledamöterna personligen. A t t dessa kommittéledamöter åtnjöte ersättning för sitt arbete vore i full överensstämmelse med vad som i regel vore förhållandet vid andra sparbanker. E n avis vid rörelsens början, att kommittén vid viss tid vore tillgänglig för allmänhetens betjänande, vore ju endast i allmänhetens intresse, men denna underrättelse kunde mycket väl avvaras, om därigenom kommitténs egenskap av kommitté skulle bättre poängteras, ty allmänheten visste mycket väl, a t t det rådde samma förhållande i Säffle som å a n d r a orter, där sparbankskommitté funnes, nämligen att den i kommittén ledande personen vore beredd att när som helst under dagens lopp stå allmänheten till tjänst med utförande av de uppdrag, som ålåge kommittén. Sparbanken förmenade vidare, att, om en kommitté hölle sig inom ramen för den uppgift, som vore den genom lag anvisad, nämligen a t t v a r a uppsamlare av sparmedel och mellanhand mellan allmänheten och huvudkontoret, den form, i vilken verksamheten toge sig ett uttryck, aldrig kunde förvandla kommittén till ett avdelningskontor. F r å g a n , h u r u v i d a sparbanken i förevarande fall överskridit sin rätt, syntes tillkomma domstol och ingen a n n a n a t t avgöra. Justitiekanslersämbetet, som avgav infordrat utlåtande i ärendet den 26 februari 1926, kunde för sin del icke på det i remisshandlingarna innefattade materialet jäva länsstyrelsens i V ä r m l a n d s län uppfattning, a t t verksamheten i Säffle vore att hänföra till sådan, som av sparbankskommitté finge u t a n särskilt tillstånd bedrivas. I enlighet därmed hemställde ämbetet, a t t besvären måtte lämnas u t a n bifall. Möjligen hade, anförde ämbetet vidare, klagandens ursprungliga framställning hos länsstyrelsen icke avsett åtal u t a n sådan rättelse, som omförmäldes i 58 § sparbankslagen. Vore detta förhållandet, hade klaganden emellertid med hänsyn till stadgandet i 57 § sparbankslagen icke v ä n t sig till r ä t t länsstyrelse. Därest klaganden gjort en uttryckligen på 58 § sparbankslagen g r u n d a d framställning hos länsstyrelsen i Kopparbergs län, hade m å h ä n d a denna länsstyrelse sökt genom allmänna ombudet för Bergslagernas sparbank fullständigt klarlägga de faktiska förhållandena i fråga om sistnämnda banks verksamhet i Säffle, ej minst i avseende å utlåningen. Kungl. Maj:t fann gott att med undanröjande av överklagade beslutet

51 förordna om överlämnande av h a n d l i n g a r n a i målet till Konungens befallningshavande i Kopparbergs län för dess prövning av ärendet. Sistnämnda länsstyrelse föranstaltade om utredning rörande de förhållanden, under vilka Bergslagernas sparbank utövade verksamhet i Säffle köping, genom allmänna ombudet i sagda sparbank. Av denna utredning inhämtas, att sparbankskommittén bedrev sin verksamhet i särskild för ändamålet förhyrd lokal i Säffle köping alla helgfria d a g a r mellan kl. 10 f. m. och 2 e. m. och att kommittén därvid representerades av t r e personer, av vilka två handhade expeditionen och den tredje dagligen inventerade kassan samt kontrollerade verksamheten. Enligt order från huvudkontoret toge kommittéledamöterna icke någon som helst befattning med sparbankens utlåningsrörelse, vilket förhållande vore allmänt k ä n t i orten. I sällsynta fall, då någon person hos kommittén förfrågade sig rörande möjligheten a t t erhålla lån i sparbanken, tillrådde ledamöterna, enligt instruktion, vederbörande att hänvända sig antingen direkt till sparbankens huvudkontor i F a l u n eller till viss person, som anställts såsom sparbankens ombud i köpingen. Denne samarbetade enligt egen uppgift icke med sparbankskommittén å orten och erhöll direkt från huvudkontoret ersättning för sitt arbete. I sin bostad i Säffle, belägen på avsevärt avstånd från kommitténs expeditionslokal, ägde han mottaga lånesökande och underr ä t t a dem om sparbankens lånevillkor, tillhandahålla nödiga blanketter, y t t r a sig rörande lånesökandenas och deras borgensmäns soliditet, införskaffa nödiga vederhäftighetsbevis och hjälpa lånesökande till r ä t t a med avseende å säkerhetshandlingar m. m. Vid granskning av de vid sparbanksstyrelsens sammanträden i F a l u n förda protokollen samt av huvudkontorets räkenskaper hade allmänna ombudet funnit, att ärenden rörande utlåning i Säffle med omnejd föredragits och prövats av sparbanksstyrelsen och att utbetalning av lånen skett från huvudkontoret. Svenska sparbanksföreningens styrelse, som genom remiss från Konungens befallningshavande i Kopparbergs län anmodats avgiva y t t r a n d e i ärendet, framhöll, bland annat, att m a n redan av bestämmelsen i 1892 års sparbankslag, vari »avdelningskontor» inskjutits under parentes till huvudordet »sparbankskommitté», syntes k u n n a sluta sig till, a t t avdelningskontor under sparbank även från sparbankslagstiftningens synpunkt betraktades som ett slags under mera utvecklade former bedriven sparbankskommitté. E n åtskillnad rent principiellt sett mellan sparbankskommitté och avdelningskontor vore för handen, endast i fall en såsom avdelningskontor betecknad filial utövade sin verksamhet under samma former som huvudkontoret och arbetade med egen styrelse (för såvitt kontoret vore förlagt å a n n a n ort än huvudkontoret). Regelmässigt öppethållande och särskilt avlönad personal vore endast att betrakta såsom av utvecklingen betingade former för det moderna utövandet av kommittéverksamheten. Att enbart på grundval av en dylik gradskillnad u p p d r a g a gränsen mellan vad som borde förstås med det ena eller a n d r a slaget av sparbanks-

52 filialer ginge givetvis icke för sig. Styrelsen måste för sin del anse, att den av Bergslagernas sparbank i Säffle bedrivna verksamheten vore att betrakta såsom utövad av en sparbankskommitté. Efter förnyat yttrande av allmänna ombudet i Bergslagernas sparbank fällde Konungens befallningshavande i Kopparbergs län den 31 december 1926 utslag i målet och fann därvid Allmänna sparbankens i Värmland framställning ej föranleda vidare åtgärd. ö v e r utslaget anförde sistnämnda sparbank besvär och vidhöll däri sina i den tidigare skrivelsen framställda yrkanden. Bank- och fondinspektionen, som ånyo yttrade sig i ärendet, åberopade sitt tidigare uttalande och framhöll dessutom, bland annat, a t t med den uppfattning, som företräddes av sparbanksföreningens styrelse, begreppet sparbankskommitté skulle flyta över till a t t avse, vad m a n exempelvis på affärsbanksområdet måste betrakta som avdelningskontor, samtidigt som sparbankslagstiftningens föreskrifter angående skyldigheten a t t utverka särskilt tillstånd för inrättande av avdelningskontor skulle bliva i viss m å n illusoriska. Bergslagernas sparbank bedreve i Säffle en verksamhet — låt v a r a med en uppdelning på skilda avdelningar och u t a n a n n a t påvisbart direkt samband dem emellan, ä n att den ena hänvisade allmänheten till den andra, där ej, såsom torde kunna antagas, allmänheten redan kände till de båda avdelningarnas förefintlighet — vilken verksamhet, om den bedreves i ett samband, u t a n tvivel måste betecknas såsom avdelningskontor. För den händelse inspektionens mening icke kunde vinna Kungl. Majrts godkännande, syntes en ändring i sparbankslagens hithörande bestämmelse v a r a oundgängligen nödvändig. F r å g a n ägde ett n ä r a samband med banklagens föreskrift angående förbud för bankbolag att u t a n särskilt tillstånd driva bankrörelse vid avdelningskontor samt a t t idka ineller utlåning genom ombud eller att hava ombud för befrämjande av sin in- eller utlåning. För att sistnämnda förbud skulle kunna för framtiden upprätthållas, vore det uppenbarligen av stor betydelse, a t t sparbankers r ä t t a t t u t a n särskilt tillstånd driva rörelse vid filialer icke bleve oskäligt omfattande och i all synnerhet att den icke finge bliva tänjbar. Genom resolution den 22 oktober 1927 överlämnade Kungl. Maj:t, med undanröjande av länsstyrelsens i Kopparbergs län överklagade beslut, för domstols prövning av frågan, om den a v Bergslagernas sparbank i Säffle köping bedrivna verksamheten vore stridande mot 21 § i lagen om sparbanker den 29 juni 1923, handlingarna i målet till justitiekanslersämbetet för den åtgärd, som ankomme på ämbetet. Efter förordnande av justitiekanslersämbetet instämde landsfiskalen i Näs distrikt dåvarande och vissa tidigare styrelseledamöter i Bergslagernas sparbank till Näs häradsrätts s a m m a n t r ä d e den 9 februari 1928 med yrkande att, enär sparbanken, vars styrelse hade sitt säte i F a l u n , sedan den 20 november 1924 utan tillstånd utövat verksamhet vid avdelnings-

53 kontor i Säffle, svarandena, vilka vore eller under de båda sistförflutna åren v a r i t ledamöter av sparbankens styrelse, måtte fällas till ansvar jämlikt 66 § i gällande lag om sparbanker. Häradsrätten y t t r a d e i utslag den 31 maj 1928: I målet vore upplyst, a t t Bergslagernas sparbank alltsedan den 9 oktober 1924 i Säffle köping i lokal, som i regel viss tid varje söckendag hållits öppen för allmänheten, och genom avlönade tjänstemän drivit verksamhet, bestående i mottagande av medel för insättning och utlämnande av insatta medel; och enär sparbanken enligt 21 § i lagen om sparbanker den 29 juni 1923 icke u t a n tillstånd av Konungens befallningshavande i Värmlands l ä n ägt idka sådan verksamhet, men sådant tillstånd ostridigt icke av sparbanken utverkats, prövade h ä r a d s r ä t t e n lagligt jämlikt nyssnämnda lagrum, jämfört med 66 § i samma lag, döma svarandena, vilka i egenskap av ledamöter i sparbankens styrelse vore för utövandet av nämnda verksamhet ansvariga, a t t bota, sparbankens verkställande direktör tvåhundra kronor och en v a r av de övriga e t t h u n d r a kronor, allt till Kronan. Svea hovrätt, d ä r svarandena anförde besvär, y t t r a d e i utslag den 30 j a n u a r i 1929: E n ä r den rörelse, som på sätt av utredningen i målet framginge, av sparbanken bedrivits i Säffle, måste anses hava varit av sådan beskaffenhet, att tillstånd av Konungens befallningshavande i Värmlands län icke erfordrats för rörelsens utövande, funne hovrätten åklagarens i målet förda talan icke k u n n a bifallas; och prövade hovrätten förty rättvist att, med ändring av häradsrättens utslag, befria svarandena från dem å dömda böter. Justitiekanslersämbetet fullföljde talan med yrkande, att h ä r a d s r ä t t e n s utslag måtte fastställas. Målet föredrogs den 17 september 1929 i högsta domstolen, som, enär sparbankens verkställande direktör, enligt vad k ä n t vore, avlidit, förklarade frågan om ansvar å honom hava förfallit. Vidkommande den av justitiekanslersämbetet fullföljda talan i övrigt funno högsta domstolens flesta ledamöter (justitieråden Borgström, Christiansson, Edelstam och Alexandersson) ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag. Beträffande denna del av utslaget prövade justitieråden Dyberg och friherre Leijonhufvud lagligt att, med ändring av hovrättens utslag, fastställa häradsrättens utslag. I högsta domstolens protokoll har justitierådet Alexandersson låtit anteckna följande tillägg: »För besvarande av frågan huru sparbanks rörelse å ort utom styrelsens säte skall till verksamhetens art och former vara beskaffad för att i gällande sparbankslags mening böra anses utövad vid avdelningskontor, ehuru den i organisativt hänseende ordnats med anlitande av kommittéformen, giver nämnda lag själv ingen som helst ledning. Från lagens förarbeten torde sådan ledning endast i högst otillräcklig mån vara att hämta. Och icke heller kan det sägas, att sparbankslagen från äldre lagstiftning eller från ett fast utbildat språkbruk i sparbankernas praxis övertagit termerna avdelningskontor och sparbankskommitté såsom beteckningar för två klart från varandra avgränsade begrepp.

54 I 1892 års sparbankslag äro filialer omnämnda endast i 30 §, som stadgar, att sparbanks reglemente skall innefatta bestämmelser angående bland annat 'sättet för anordnande av s. k. sparbankskommitté (avdelnings-eller filialkontor), där sådan kommitté anses erforderlig, bestämmande av dess befogenhet och övervakande av dess förrättningar'. Då någon åtskillnad i legal behandling av olika slags filialer ej var avsedd, kunde ju åt stadgandet givas en dylik sammanfattande lydelse; men själva uttryckssättet visar hän på att man här ansåg sig röra sig med beteckningar som. om än ej helt synonyma, dock avsågo företeelser, vilka ulan fast gräns flöto i varandra. Detta intryck bekräftas av motiven till det av samma kommitté, som utarbetat 1892 års sparbankslag framlagda förslaget till normalreglemente, där det framhålles, att, ehuru vissa åtskiljande kännetecken kunde angivas för det typiskt utbildade avdelningskontoret och den typiskt utbildade sparbankskommittén, dessa skiljemärken i det verkliga livet dock stundom helt bortfalla, så att begreppen sammansmälta. Då genom lag den 11 juni 1920 förbud upptogs i 1892 års sparbankslag mot avdelningskontors upprättande utom sparbankens ort utan vederbörande länsstyrelses tillstånd, avsåg man, enligt vad i det kungl. förslaget till lagändringen uttryckligen angavs, att under uttrycket avdelningskontor inbegripa jämväl sparbankskommitté och filialkontor; och i konsekvens härmed lämnades ovan återgivna stadgande i 30 § orubbat. I det sakkunnigbetänkande av den 27 juli 1921, som ligger till grund för nya sparbankslagen, har man visserligen — närmast med anledning av motionsvis väckt förslag om sparbankskommittés undantagande från det nyssnämnda förbudet — sökt angiva vad som skiljer filial i sparbankskommitténs form från avdelningskontor. Det heter här, att sparbankskommitté icke förmedlar utlåning och att kommittén ej utgöres av sparbankens tjänstemän utan av andra personer, som 'oftast' icke tillsättas av sparbankens styrelse. Vad med förmedling av utlåning förstås är icke angivet (in- och utbetalning? förmedling av upplysningar och lånehandlingar?), och att kommittéledamöterna icke skulle kunna vara ej blott tillsatta utan även avlönade av sparbankens styrelse är icke uttalat. Tvärtom förklaras någon skillnad ej kunna uppdragas mellan 'in- och utlånings bedrivande genom ombud av sparbankskommitténs typ och sådan verksamhets bedrivande genom ombud av annat slag'. Det av de sakkunniga föreslagna förbudet mot bildande av sparbankskommitté utan vederbörligt tillstånd finge alltså anses omfatta även förbud att bedriva in- och utlåning genom annat ombud. Någon för rättstillämpningen användbar distinktion mellan kommitté och avdelningskontor lärer med dessa uttalanden ej hava givits; något sådant har tydligen ock desto mindre varit åsyftat som de sakkunniga ju föreslogo, att båda filialformerna skulle i lagen behandlas lika. Vid sådant förhållande är det vidare utan all betydelse, att i de sakkunnigas lagtext sparbankskommitté i 21 § i förtydligande sylte uttryckligen omförmäles järnte avdelningskontor. Det kan dessutom erinras om stadgandet i förslagets 3 § 9) •— vilket oförändrat influtit i lagens text — att sparbanks reglemente skall angiva, 'huruvida avdelningskontor eller sparbankskommitté må av styrelsen inrättas, kontorsstyrelses befogenhet och på vad sätt verksamheten vid avdelningskontor skall övervakas'. Detta stadgande är säkerligen att läsa så, att det avser jämväl sparbankskommittés befogenhet och övervakande, något som beslyrkes därav att i betänkandet bestämmelsens innehåll säges vara hämtat frän 30 § i 1892 års sparbankslag. Då 1923 års riksdag på bankoutskotlets utan motivering gjorda hemställan, med avvikande frän de sakkunnigas av Kungl. Maj:t upptagna förslag, undantog sparbankskommitté från förbudet att utan tillstånd upprätta sparbanksfilial, har denna ståndpunkt säkerligen bestämts av sympati för den kommittétyp, som i ovanomnämnda motion (1921 11:198) skildrades såsom den enda, varmed man i verklig-

55 beten behövde räkna och som utmärktes därav att ledamöterna såsom ett slags kommunala förtroendemän utan ersättning ombestyra uppsamlingen av sparmedel. Utvecklingen har emellertid, enligt vad sparbanksföreningens styrelses yttrande utvisar, blivit en helt annan, nämligen den av 1921 ärs sakkunniga i deras betänkande förutsagda, och rättelse härutinnan kan enligt min mening icke göras på rättstillämpningens väg, utan endast genom lagstiftning. Skulle åter denna utveckling fortgå därhän att vid filial, som utan tillstånd upprättats, bedreves utlåningsrörelse med beslutanderätten helt eller delvis utövad av lokala organ, måste däremot visserligen redan den nu gällande lagens bestämmelser anses överträdda.» Kungl. Maj:ts utslag utfärdades den 10 oktober 1929. I efterföljande statistiska uppgifter beträffande filialverksamheten äro, såsom nämnts, de sparbankernas organ, som ansetts v a r a filialer, behandlade u t a n uppdelning på avdelningskontor och kommittéer.

Uppgifter beträffande ombud för inlåning (insättning och uttagning). Såsom förut nämnts har vid bearbetningen av det material, som ligger Ombudsverksamhet, betill grund för nedanstående uppgifter, till verksamhet genom ombud för driven av en inlåning i första r u m m e t hänförts sådan verksamhet för sparbanks räkperson. ning, som bedrives av allenast en person. Denna verksamhet torde få anses u t g ö r a den egentliga ombudsverksamheten. Antalet sparbanker med dylik ombudsverksamhet var, enligt de erhållna uppgifterna, vid 1930 års slut 18 med sammanlagt 64 ombud, fördelade på olika län sålunda: Antal

L ä n

Antal

Län

sparbanker

sparbanker | ombud

ombud

10 Kronobergs

4 Blekinge

64 Södermanlands

2 6

Summa

Därest ombudet för enbart skolsparverksamhet hänföres till sistnämnd a verksamhet och sålunda frånräknas i förevarande sammanhang, återstå 17 sparbanker med sammanlagt 63 ombud. Av hela antalet svarande sparbanker utgöra de berörda ombudssparbankerna 3'5 %. De län, som h a v a det största antalet sparbanker, äro Kristianstads, Malmöhus, Östergötlands och K a l m a r län. A v dessa län sakna, såsom 1

Därav en sparbank med 8 ombud, vilka samtidigt äro styrelseledamöter och förmedla all sparbankens inlåning. * Därav en sparbank med ett ombud uteslutande för skolsparverksamhet.

56 av ovanstående sammanställning framgår, Malmöhus och K a l m a r län sparbanker med sådan ombudsverksamhet, varom nu ä r fråga. Då de 17 sparbankerna hava sammanlagt 63 ombud, komma i medeltal ungefär 4 ombud på varje sådan sparbank. Antalet ombud per sparbank växlar emellertid såsom synes av följande sammanställning: Antal sparbanker med vidstående antal ombud

Summa ombud

6 Antal ombud

Antal sparbanker „ j -A i* J 1 Summa i med vidstående . . , , , , ombud antal ombud

Antal ombud

i

; 1

8 Tillhopa

63 Nedanstående tabell klarlägger, h u r u berörda ombudssparbanker dela sig på olika storleksgrupper: Storleksgruppens nr 1

Antal sparbanker

Storleksgrupp

T. o. m.

st.

%

— —

— —

för-

Insättarnas behållning Medelbehållning! inom gruppen j kronor /o kronor

50 000 k r o n o r

50 000—

100 000

100 000—

250 000

250 000—

500 000

500 000— 1000 000

1000 000— 5 000 000

5 000 000—10000 000

10 000 000—20 000 000

» » » » » » »

9 Över 20 000 000

— —

— —

-

! 278 114

5-9

278 114

0-5

17-6

2 376 662

4-5

792 221

64-7

35 219 370

66-2

3 201 761

11-8

15 306 203

28-8

7 653 102

»

— —

— —

— —

— —

Summa

100 0

— — 53180349

!

3 128 256

Av tabellen framgår, a t t de här u p p t a g n a 17 ombudssparbankerna, vilka — såsom förut sagts — utgöra 3*5 % av hela antalet svarande sparbanker, hava en sammanlagd insättarbehållning av 53-2 miljoner kronor, motsvarande ungefär 1*8 % av insättarbehållningen, 2 960*2 miljoner kronor, i samtliga svarande sparbanker. Vidare utvisar tabellen, a t t de minsta och de största sparbankerna icke h a v a n å g r a ombud. Samtliga ombudssparbanker ligga nämligen inom storleksgrupperna 4—7, medan på dessa grupper komma 375 av 480 sparbanker eller 78*i %, och n ä m n d a 375 sparbanker hava en sammanlagd insättarbehållning av 881-4 miljoner kronor eller 29*8 % av insättarbehållningen i alla svarande sparbanker.

57 Ser m a n till vederbörande sparbankers storlek, befinnes, att medelbehållningen i de till storleksgrupperna 5—7 hörande ombudssparbankerna ä r större och i den enda till storleksgruppen 4 hänförliga ombudssparbanken mindre än medelbehållningen i samtliga sparbanker inom samma storleksgrupper. Av detta förhållande torde k u n n a d r a g a s den slutsatsen, a t t ombudssparbankerna i allmänhet tillhöra de medelstora och större s p a r b a n k e r n a inom vederbörande storleksgrupper. Beträffande omfattningen av de ovan berörda ombudssparbankernas rörelse m å följande u p p l y s n i n g a r lämnas. Antalet insättningsposter i alla ifrågavarande ombudssparbanker utgör tillhopa 35 391 eller 1*36 % av motsvarande antal för samtliga sparbanker. Antalet uttagningsposter u p p g å r till 24 645 eller 1*26 % av antalet uttagningsposter för alla sparbankerna. Hela antalet omsättningar u p p g å r alltså till 60 036 eller 1*81 % av omsättningarna i samtliga sparbanker. I medeltal för ombudssparbank utgör antalet insättningsposter 2 082, antalet uttagningsposter 1450 och antalet omsättningar 3 532. Sammanlagda beloppet av insättningsposterna i angivna ombudssparbanker u p p g å r till 11'3 miljoner kronor eller 1*75 % av motsvarande belopp för alla sparbankerna. Beloppet av uttagningsposterna i ombudssparbankerna i fråga utgör 12*3 miljoner kronor eller l*8i % av uttagningarna i alla sparbankerna. Omsättningsbeloppet är alltså i ombudssparbankerna 23*6 miljoner kronor eller 1-78 % av omsättningen i alla sparbankerna. I medeltal för ombudssparbank utgör omsättningsbeloppet 1*4 miljoner kronor. Rörelsen vid nu ifrågavarande ombudssparbanker ä r alltså föga betydande, och den är något mindre, än man skulle v ä n t a t med hänsyn till dessa sparbankers andel i hela sparbanksantalet och hela insättarbehållningen. Medan nämligen antalet ombudssparbanker ä r 3*5 % av hela antalet sparbanker och ombudssparbankerna representera 1*8 % av insättarbehållningen, är ombudssparbankernas rörelse karakteriserad av a t t den omfattar l*3i % av omsättningsposternas antal och 1*78 % av omsatt belopp. Då det härefter gäller a t t få en uppfattning om betydelsen för ombudssparbankerna a v den verksamhet, som de vid dem k n u t n a ombuden utöva, må först framhållas, att från en av sparbankerna icke lämnats uppgift om den ifrågavarande verksamhetens omfattning och från en annan meddelats dylika upplysningar allenast beträffande vissa ombud. I nedanstående uppgifter h a r därför r ä k n a t s med allenast de 15 sparbanker, från vilka någorlunda fullständiga upplysningar rörande ombudsverksamheten föreligga. Vad angår antalet av ombud förmedlade insättnings- och uttagningsposter samt omsättningar, lämnas uppgifter härom i följande tabell,

58 som tillika angiver, huru stora andelar ifrågavarande poster u t g ö r a av antalet poster för samtliga här omhandlade ombudssparbanker: Antal av ombuden förmedlade poster

I % av antalet för alla 15 ombudssparbankerna

Insättningsposter ...

6 259

18*19

Uttagningsposter •••

4 876

aii

Antal omsättningar

1 1 1S&

1ft*M

Motsvarande uppgifter, såvitt a n g å r beloppen av de u t a v ombuden förmedlade i n s ä t t n i n g a r n a och u t t a g n i n g a r n a samt omsättningarna, framgå av följande sammanställning: Genom ombuden kronor

I % av beloppet för alla 15 ombudssparbankerna

I nsättningsbelopp

1 440 014

13-2 9

Uttagningsbelopp

1412 578

12-02

Omsatt belopp ...

2 852 592

12-63

Av dessa tabeller inhämtas, a t t ombuden förmedla en icke r i n g a del av inlåningsrörelsen vid de sparbanker tillsammantagna, varom h ä r ä r fråga. E n undersökning rörande ombudsverksamhetens betydelse för de särskilda sparbankerna visar emellertid, att — helt n a t u r l i g t för övrigt — avsevärda variationer förekomma. Sålunda förmedlas, såsom redan nämnts, vid 1 sparbank all inlåning genom ombuden. Vid 4 av de ifrågavarande sparbankerna förmedla ombuden mellan 25 och 50 % av antalet omsättningsposter, vid 5 sparbanker mellan 10 och 25 % av omsättningsposternas antal och vid likaledes 5 sparbanker mindre än 10 % av sagda poster. Av de omsatta beloppen vid berörda sparbanker h a v a a v ombuden vid 1 sparbank förmedlats mellan 25 och 50 %, vid 5 sparbanker mellan 10 och 25 % och vid 8 sparbanker mindre än 10 %. För bedömande av värdet av ombudens verksamhet böra också utrönas de kostnader, med vilka denna verksamhet är förenad. I första h a n d komma h ä r v i d i fråga de ersättningar, som ombuden själva åtnjuta. Dessa ersättningar utgå efter tämligen olika grunder. Vid samtliga h ä r berörda ombudssparbanker, från vilka uppgifter rörande ombudsverksamhetens omfattning föreligga, u t g å r ersättning i en eller a n n a n form till ombuden. Huvudformerna, fast arvode och provision, förekomma i regel v a r för sig, men k u n n a även u p p t r ä d a i förening. Vid 9 av de 15 ombudssparbankerna u t g å r ersättningen endast i form av fast arvode eller därmed likartad u t a n direkt sammankoppling med insätt-

59 n i n g a r n a s storlek bestämd förmån; vid 1 sparbank betalas gottgörelse enligt blandat system av såväl fast arvode som provision; vid 1 sparbank lämnas ersättning enligt blandat system till vissa ombud och i form av enbart provision till a n d r a ombud; vid 4 sparbanker u t g å r ersättningen endast i form av provision. Såväl de fasta arvodena som provisionerna äro växlande till sin storlek. Arvodena u t g å sålunda med belopp, som äro lägst 75 kronor och högst 1 800 kronor per år. Provisionen mates antingen å insatt belopp, därvid procentsatsen är 1 % (i ett fall med lägre procenttal för insättningar å belopp över 2 000 kronor), eller å innestående belopp, då provisionssatsen är 1 % %o, eller ock å överskottet av insättningarna, i vilket fall provisionen utgör V*. %. Av 1 sparbank har, förutom provision av 1h % k under året insatta medel, även visst belopp utgivits per motbok. E r s ä t t n i n g a r n a äro ej direkt jämförbara med v a r a n d r a även av den anledningen, a t t ombuden i vissa fall tillhandahålla lokal u t a n särskild ersättning. Med stöd av de lämnade uppgifterna uppskattas emellertid den kostnad, som ombudsverksamheten d r a g i t under år 1930 — inklusive uppgivna utgifter för porto, telefon, resor och h y r a m. m. — för de ifrågavarande 15 ombudssparbankerna till ungefär 18 100 kronor. Denna kostnad utgör cirka 1*62 kronor per post, som omsatts genom ombuden, och cirka 0*63 % av det genom ombuden omsatta beloppet. Till jämförelse kan nämnas, att summan av de egentliga förvaltningsomkostnaderna vid alla sparbanker i riket år 1930 utgjorde 16-76 miljoner kronor eller 3*67 kronor per omsatt post och 1*26 % av hela omsättningssumman under året. Jämförelsen ä r dock icke mycket givande, enär för alla sparbanker bort, om det varit möjligt, frånskiljas vad som belöpt på utlåningsverksamheten. Till ytterligare jämförelse må anföras, att postsparbankens driftkostnader m. m. år 1930, 2 123 551 kronor, motsvara en medelkostnad av 0-55 kronor för varje omsättning och 0*6(5 % av hela omsättningssumman för året. Av ombuden voro år 1930 8, tillhörande 3 sparbanker, a n t a g n a inom åe\\ kommun, där vederbörande sparbanks huvudkontor är beläget, och återstående 55 ombud i annan kommun än huvudkontoret men inom vederbörande sparbankers verksamhetsområden. Utöver de fall av ombudsverksamhet, som sålunda behandlats och där Qmbudsverkrörelsen handhaves av endast en person, finnas, såsom förut angivits, samhet, beäven fall, som de sakkunniga ansett böra i detta sammanhang närmast J*ve™ av™* '

°

*"»

hänföras till dylik verksamhet, ehuru flera personer ombesörja rörelsen. Av 11 sparbanker — däribland 2, som även lämnat i det föregående medtagna uppgifter rörande av endast en person bedriven ombudsverksamhet — redovisas nämligen i de avgivna svaren en verksamhet, som, utom i två fall, upptagits såsom utövad genom filial, men där, av de lämnade uppgifterna att döma, organisationen ä r sådan, att verksamheten n ä r m a s t synes h a v a k a r a k t ä r e n av ombudsverksamhet. Vid

an en per so r

60 bearbetningen av materialet hava nämligen uppställts såsom villkor för att filialverksamhet skall anses föreligga, att två (eller flera) personer skola v a r a n ä r v a r a n d e vid mottagning och utbetalning av medel och a t t de medverkande skola hava att v a r för sig föra bok över insättningar och u t t a g n i n g a r . Fördelningen på olika län av nu ifrågavarande 11 sparbanker ävensom antalet ombud ( = ofullständiga filialer) framgår av nedanstående tablå: Antal

Län

ombud

ombud

3 2 1 Älvsborgs

Antal

Län

sparbanker

sparbanker

! Summa

Av sparbankerna i fråga hava 6 st 2 » 2 » 1

1 ombud 2 4 26

P å olika storleksgrupper fördela sparbankerna sig sålunda: på grupp 5 (insättarnas behållning 500 000— 1000 000 kronor) •» » 6 ( » » 1000 000— 5 000 000 » ) » » 7 ( » » 5 000 000 — 10 000 000 » ) » » 8( » » 10 000 000 — 20 000 000 » )

2 st. 5 » 2 » 2 »

Rörelsen vid nu ifrågavarande sparbanker är i genomsnitt något m e r a omfattande än vid de till den förra gruppen ombudssparbanker hörande, såsom framgår av nedanstående uppgifter: antal insättningsposter 50 199 st

c

x. -g o

»

uttagningsposter 32 332 » ,

»

1'65

»

omsättningar

82 531 » ,

»

1-81

insatt belopp 10 518 990 kronor ,

»

1-63

uttaget

»

10 622 501

»

,

»

1*56

omsatt

»

21 141 491

»

,

»

1-59

av motsvarande poster alla sparbanker av motsvarande poster alla sparbanker av motsvarande poster alla sparbanker av motsvarande belopp alla sparbanker av motsvarande belopp alla sparbanker av motsvarande belopp alla sparbanker

antal omsättningar i medeltal per sparbank 7 503 st. omsatt belopp » » » » 1*9 miljoner kronor

för för för för för för

61 Betydelsen för vederbörande sparbanker av nu berörda ombudsverksamhet belyses av nedanstående tablåer, den första avseende antalet insättnings-, uttagnings- och omsättningsposter, som förmedlas genom ombuden, både absolut och i förhållande till motsvarande antal poster för s a m t l i g a h ä r ifrågavarande sparbanker, och den senare utvisande beloppen av insättningarna, u t t a g n i n g a r n a och omsättningarna: Antal av ombuden förmedlade poster

I % av antalet för alla 11 ombudssparbankerna

Insättningsposter...

4 755

947 Uttagningsposter ...

3 777

11-68

Antal omsättningar

8 532

1034 Genom ombuden kronor

I % av beloppet för alla 11 ombudssparbankerna

Insättningsbelopp

908 954

8-64

Uttagningsbelopp

1 030 519

9-7

Omsatt belopp---

917 För n u ifrågavarande sparbanker ä r alltså verksamheten genom ombud något mindre framträdande än för de till den förra gruppen hörande ombudssparbankerna. E n a h a n d a ä r även förhållandet för de särskilda sparbankerna. Av antalet omsättningar förmedla nämligen ombuden vid 1 sparbank något mer än 50 %, vid 4 sparbanker mellan 10 och 25 % och vid 6 sparbanker mindre än 10 %, medan av de omsatta beloppen genom ombuden förmedlas vid 1 sparbank mellan 25 och 50 %, vid 3 sparbanker mellan 10 och 25 % och vid 7 sparbanker mindre än 10 %. Av h ä r avsedda sparbanker l ä m n a r 1 sparbank icke någon ersättning till ombuden, 6 av återstående 10 sparbanker gottgöra sina ombud genom fasta arvoden eller andra av rörelsens omfattning icke direkt beroende ersättningar, 3 genom provisionssystem och 1 genom både fast arvode och provision. Arvodena v a r i e r a mellan 25 kronor och 650 kronor för person och år, och provisionerna, som beräknas å beloppen av insatta medel — i ett fall därjämte å antalet i kraft varande motböcker — utgöra Vi % (vid 1 sparbank X> % å belopp intill 2 000 kronor och 7* % å högre belopp) eller 7* %. Sammanlagda kostnaden under år 1930 för ombudsverksamheten, i den m å n kostnaden k u n n a t u t r ä k n a s med ledning av de lämnade uppgifterna, torde något överstiga 8 000 kronor, vil-

62 ket motsvarar cirka 1 krona per omsättning genom ombuden samt mellan 0*40 och 0*50 % av det genom ombuden omsatta beloppet. Av ombuden voro år 1930 3, lydande under 2 sparbanker, antagna inom samma kommun som vederbörande sparbankers huvudkontor, medan 39 ombud, tillhörande 8 sparbanker, funnos i a n n a n kommun än där huvudkontoret ä r beläget, men inom vederbörande sparbankers verksamhetsområden. Återstående 2 ombud, lydande under 1 sparbank, voro a n t a g n a å orter utom verksamhetsområdet (dessa två ombud äro ind r a g n a under å r 1932). Samman' ställning.

Sammanföres den i det föregående omhandlade ombudsverksamheten, blir antalet ombudssparbanker 26 x och antalet ombud 107, fördelade på olika län sålunda: Antal

Antal sparbanker ombud Södermanlands

sparbanker | ombud Älvsborgs

Östergötlands

36 Skaraborgs

Jönköpings

2 Värmlands

Kronobergs

2 Kopparbergs

Blekinge

1 Västerbottens

Kristianstads...

Summa

Av sagda sparbanker hava 9 st. 1 ombud 4 » 2 1 » 3 5 » 4 1 » 5

» » » »

9 4 10 6 26 107

1 st. 6 ombud 2 » 7 » 2 » 8 » 1 » 26 »

Fördelningen på storleksgrupper av ombudssparbankerna är följande: på grupp 4 (insättarnas behållning » » 5 ( » » » » 6 ( » » » » 7 ( » » » » 8 ( » »

250 000— 500 000 kronor) 1 st. 500 000— 1 000 000 » ) 5 » 1000 000— 5 000 000 » ) 15 » 5 000 000—10 000 000 » ) 3 » 10 000 000—20 000 000 » ) 2 »

Antal och belopp av de u t a v ombuden förmedlade insättningar, uttagningar och omsättningar, som framgå av de införskaffade uppgifterna (för 24 sparbanker), äro sammanställda i efterföljande tablå, som jämväl belyser ombudsverksamhetens betydelse för vederbörande sparbanker. 1

2 sparbanker hava redovisat ombud, hänförliga till båda grupperna ombudssparbanker.

63 Antal

poster

B e 1o PP

Förmedlade av ombuden st.

I % av antalet för vederbörande sparbanker

I % av beFörmedlade loppet för av ombuden vederbörande kronor sparbanker

Insättningar

14-45

2 348 968

Uttagningar

8 653

17-2G

2 443 097

1212 Omsättning

4 792 065

12-21

Sammanlagda kostnaderna (vid 24 sparbanker) för ombudsverksamheten under å r 1930 hava beräknats till något över 26 000 kronor. Beloppet motsvarar cirka 1*32 kronor för post, som omsatts genom ombuden, och cirka 0*54 % av det genom ombuden omsatta beloppet. Enär, enligt vad förut nämnts, de egentliga förvaltningsomkostnaderna vid alla sparbanker i riket år 1930 utgjort i medeltal 3*67 kronor för omsatt post och 1-26 % av hela omsättningssumman, har sålunda, även med hänsyn tagen till att i det senare fallet kostnaderna för utlåningsrörelsen ingå i de angivna siffrorna, verksamheten genom ombud ställt sig jämförelsevis billig. Inom samma kommuner som vederbörande sparbankers huvudkontor funnos å r 1930 11 ombud, lydande under 5 sparbanker. 94 ombud under 22 sparbanker voro a n t a g n a i a n n a n kommun än d ä r huvudkontoret ä r beläget, men inom vederbörande sparbankers verksamhetsområden, och utom verksamhetsområdet voro 1 sparbanks n u m e r a indragna 2 ombud antagna. De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla, att en del förändr i n g a r i fråga om både antalet ombud och formerna för verksamhetens bedrivande i n t r ä t t efter å r 1930. Sålunda h a r vid 2 sparbanker med sammanlagt 8 ombud verksamheten genom ombud upphört, och av en annan sparbanks 4 ombud återstod mot slutet a v år 1932 endast 1. Vidare h a r vid åtminstone 1 sparbank rörelsen omlagts så, att n u m e r a filialverksamhet lärer föreligga. F ö r ä n d r i n g a r n a synas emellertid icke v a r a av den omfattning, att de öva n ä m n v ä r d inverkan på bedömandet av de frågor, som äro föremål för de sakkunnigas övervägande. E n ä r de sakkunniga ansett det v a r a av betydelse för utredningen att Sparbankeräga kännedom om, huruvida och i vilken m å n ombudssparbankerna an- nas ansvarig se sig v a r a ansvariga för medel, som ombud mottagit för insättning å budtnl ™~kmotbok eller utbetalning till motboksinnehavare, hava de sakkunniga samhet. genom sparbanksinspektionens förmedling från samtliga dylika sparbanker begärt vissa kompletterande upplysningar, avseende förhållandena under å r 1930. Svar h a v a även ingått från alla de tillfrågade sparbankerna.

64 Vad de sakkunniga först ansett värdefullt a t t erfara är, på vilket sätt ombud ä r knutet till sparbank. Av svaren h a r framgått, a t t vid det övervägande antalet sparbanker endast muntlig överenskommelse mellan sparbanken och ombudet existerar. Av 1 sparbank med 1 ombud har k o n t r a k t u p p r ä t t a t s med ombudet. Vid ytterligare 2 sparbanker med sammanlagt 27 ombud föreligger skriftlig överenskommelse. Vid 2 sparbanker äro ombuden, sammanlagt 9 till antalet, styrelseledamöter, och beträffande den ena av dessa sparbanker sker valet av ombud (8 st.) vid s a m m a n t r ä d e med huvudmännen för sparbanken. För 3 sparbankers del utses ombuden (10 st.) av kommun (kommunalstämma eller kommunalfullmäktige), och vid 1 sparbank med 8 ombud väljas vissa ombud av kommunen, och a n d r a anställas, genom muntlig överenskommelse, av sparbanken. Sättet för kungörandet av ombudsverksamhets bedrivande h a r även varierat. F r å n 2 sparbankers sida synas inga särskilda anstalter hava vidtagits för allmänhetens underrättande i saken. Av 14 sparbanker med sammanlagt 81 ombud h a r kungörandet skett genom annonsering, och 8 av dessa sparbanker med tillhopa 55 ombud hava dessutom uppsatt anslag eller skylt antingen inom den lokal, d ä r verksamheten bedrives, eller ock å kommunens anslagstavlor eller på andra ställen. Endast anslag i eller utom den för ombudsverksamheten använda lokalen förekommer beträffande ombud (13 st.) under 8 sparbanker, och av 1 sparbank med 4 ombud h a r underrättelse lämnats genom såväl kungörelse i k y r k o r som anslag. F r a m s t ä l l d fråga, h u r u v i d a sparbank i något fall kungjort, om densamma a n s v a r a r för medel, vilkas insättning eller uttagning ombud förmedlar eller ombesörjer, h a r av samtliga tillfrågade sparbanker utom en besvarats nekande. I det enstaka fallet (2 ombud) h a r meddelats, att bestämmelse härom finnes i det för sparbanken gällande reglementet, som är i sin helhet intaget i motböckerna. Anteckningar i motböckerna om insättningar och u t t a g n i n g a r av medel verkställas av ombud (sammanlagt 88 st.), lydande under 18 av sparbankerna. Vid 1 av dessa sparbanker — med 8 styrelseledamöter som ombud — medtager ombudet motböckerna till sparbankens huvudkontor för att, då fråga ä r om insättningar, granskas och signeras av a n n a n styrelseledamot och, då det gäller uttagningar, granskas av k a m r e r a r e n och signeras av kassören och kassakontrollanten. Därest t v å personer skola v a r a närvarande vid mottagning och inbetalning av medel, torde i regel signerande av belopp i motbok åligga båda. Av under 1 sparbank lydande 4 ombud verkställer ett ombud annoteringar i motböcker, medan ett annat omhändertager motböcker och medel samt översänder dem till huvudkontoret för införande av beloppen; beträffande de 2 återstående ombuden saknas uppgifter. Ombud under 1 sparbank är an-

65 taget för lämnande av soliditetsupplysningar m. m. och tager befattning med inlåningen endast på begäran av kunder (»vid tillfälle»). Vid återstående 6 sparbanker med tillhopa 14 ombud överlämnar ombudet motbok j ä m t e medel, uppsägningsbevis eller fullmakt för medels lyftande till huvudkontoret för vidare å t g ä r d ; härvid lämna vid 3 av dessa sparbanker ombuden (7 st.) kvitto å från motboksinnehavare mottagna medel på av vederbörande sparbanker för ändamålet fastställda och tillhandahållna blanketter. Slutligen hava de sakkunniga begärt uttalande, vid vilken tidpunkt sparbankerna anse, att deras ansvarighet inträder respektive upphör för medel, vilkas insättning eller uttagning ombud förmedlar eller ombesörjer. A v svaren h a r framgått, att 19 sparbanker med sammanlagt 59 ombud anse sig v a r a ansvariga för medlen, medan de äro i ombudets vård, eller, med andra ord, att ansvarigheten för insättningar börjar, så s n a r t ombudet mottagit dem, och för u t t a g n i n g a r upphör, då motboksinnehavaren lämnat sitt kvitto å medlen. Vid 15 av dessa sparbanker verkställa ombuden anteckningar om insättningar och u t t a g n i n g a r i motböckerna, men vid de återstående 4 sparbankerna (med 8 ombud) göras dessa annoteringar först å huvudkontoret, varvid emellertid vid 3 av sparbankerna (7 ombud) ombuden lämna kvitto å mottagna insättningar. F ö r 2 av 8 ombud under en av de förstnämnda sparbankerna h a v a vederbörande kommuner iklätt sig ansvarighet för de av ombuden omhänderhavda medlen. Vid den förut berörda sparbank, där ett ombud inför insättningar och u t t a g n i n g a r i motböckerna och ett a n n a t översänder motböcker och medel till huvudkontoret för anteckningars verkställande, anses ansvarigheten inträda, då insatta medel införts i motboken, och upphöra, så snart kundens kvitto å uttaget belopp avlämnats. 1 sparbank med 4 ombud, vid vilken ombud annoterar insättningar och u t t a g n i n g a r i motböckerna, anser ansvarigheten börja, då insatta medel av ombudet redovisats till sparbanken, och upphöra, då vid utt a g n i n g a r medel lämnats till ombudet; 1 sparbank, vars ombud (26 st.) likaledes göra annoteringar i motbok, anser ansvarigheten för sparbanken inträda, först då av huvudkontoret till räkningshavaren utsänt räkningsbesked återkommit behörigen undertecknat av denne. Den fråga, som nu avses, har icke besvarats av 1 sparbank, uppenbarligen p å grund av a t t dess enda ombud är antaget för utlåningsrörelsen, och 1 sparbank med ombud (7 st.), som annotera i motbok, anser ansvarigheten inträda, så snart vederbörande motbok företetts vid huvudkontoret eller sparbankens avdelningskontor, och upphöra, n ä r motboksinnehavare k v i t t e r a t uttaget belopp. De återstående 2 sparbankerna, vilkas ombud (6 st.) icke annotera insättningar och u t t a g n i n g a r i motböckerna, förklara sig v a r a av den uppfattningen, att ansvarigheten inträder, då ombud till huvudkontoret a v l ä m n a r mottagna medel, och upphör, då medel, som skola utbetalas, av ombudet lyftats hos huvudkontoret. 5 — 332319.

66 Uppgifter beträffande filialer (avdelningskontor och sparbankskommittéer). Antalet sparbanker, som i n r ä t t a t filialer,, uppgick vid 1930 å r s utgång till 71 eller 14*s % av hela antalet svarande sparbanker. Antalet filialer utgjorde 516. Fördelningen av sparbankerna och filialerna på Stockholms stad och de olika länen framgår av efterföljande sammanställning : A n t a 1

An t a l

L ä n

L ä n sparbanker

filialer

43 Stockholms stad

>

län

...

Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads

» » » »

sparbanker 1

1 Göteborgs och Bohus län

1 Älvsborgs

län

11 Skaraborgs

»

30 Varmlands

»

1 2

34 22

3 2

11 Örebro

»

22 Västmanlands

»

» »

13 Kopparbergs

»

* »

2 Malmöhus

filialer

1 Gävleborgs

»

3 Västernorrlands

»

4 2

1 Västerbottens

»

27 1

Summa

,

i

43 Av sammanställningen inhämtas, att endast J ä m t l a n d s och Norrbottens län sakna sparbanker med filialverksamhet. Antalet filialer under de olika sparbankerna är synnerligen skiftande. Av sparbankerna i fråga hava nämligen 29 st. vardera 1 filial 10 » » 2 filialer 7 » » 3 » 6 » » 4 »

2 st. vardera 5 filialer 2 » » 6 »

2 »

» 7

3 »

»

» 8

»

vidare h a v a 10 sparbanker respektive 14, 20, 21, 28, 31, 34, 38, 43, 52 öoh 81 filialer. Fördelningen av filialsparbankerna p å olika storleksgrupper efter insättarbehållningen belyses av nedanstående tablå:

67 Storleksgruppens nr 1

Antal sparbanker

S t o r l e k s g r u PP

st. T. o. m.

100 000—

250 000

250 000—

500 000

i

500 000— 1000 000

1000 000— 5 000 000

5 000 000—10 000 000

50 000—

.

50 000 k r o n o r

» >

%

100 000

Insättarnas behållning Medelbehållning inom gruppen kronor kronor %

~~

— —

— —

— —

—

—

4-2

0-i

370 441

10 000 000—20 000 000

» » » »

9 Över 20 000 000

»

23-9

1 028 039 053

76-3

60 472 885

Summa

lOOo

1347 414184

lOOo

18 977 665

9-9

5 026 507

0-4

718 072

29-G

47 603 210

2 266 820

15 5

80 627 435

3-5 6-0

16-9

185 006 657

13-7

15 417 221

7 329 767

Filialsparbanker återfinnas sålunda inom samtliga storleksgrupper med u n d a n t a g av de tre lägsta. Förhållandevis störst är antalet dylika sparbanker i den högsta gruppen, d ä r det utgör 65*4 % av hela antalet sparbanker inom gruppen. I fråga om omfattningen av rörelsen i filialsparbankerna må lämnas följande uppgifter, avseende å r 1930: antal insättningsposter

1 387 933 st., utgörande 53'3 % av motsvarande poster för alla sparbanker » 49-6 av motsvarande poster » uttagningsposter 973 199 » , för alla sparbanker » 51*7 av motsvarande poster » omsättningar 2 361 132 » , för alla sparbanker » 48-2 av motsvarande belopp insatt belopp 311 701 954 kronor , för alla sparbanker , •;> 47-6 av motsvarande belopp uttaget » 323 996 529 » för alla sparbanker 47-9 f av motsvarande belopp omsatt » 635 698 483 » för alla sparbanker antal omsättningar i medeltal per filialsparbank 33 255 st. omsatt belopp » » » » 9 milj. kronor »

A v filialsparbankerna h a v a 7 antingen icke alls lämnat uppgifter angående omfattningen a v den verksamhet, som bedrives vid filialerna, eller ock lämnat sådana uppgifter allenast beträffande vissa filialer. I nedanstående tablå över insättningar, u t t a g n i n g a r och omsättningar vid filialerna äro därför endast m e d t a g n a 64 sparbanker; och ä r till belysande av filialverksamhetens betydelse för vederbörande sparbanker j ä m v ä l ang'ivet, h u r u stor del av sparbankernas rörelse, som förmedlas av filialerna.

68 Antal

Insättningar

poster

B e l o p p i

Vid filialerna st,

I % av antalet vid vederbörande i sparbanker |

, . . , .... ^ id filia. lerna . kronor

I % av belop\ ':° . . , *, pet vid veder-i \ ... , börande , , sparbanker

389 513

28-5

; 59 701 538 !

19M;

Uttagningar

235 087

24-8

52KV7 390

16o

Omsättning

624 600

111868 928

18i

Det är alltså en avsevärd del av filialsparbankernas verksamhet, som förmedlas av filialerna. Liksom förhållandet är beträffande ombudssparbankerna finnes även 1 filialsparbank, vid vilken all inlåningsverksamhet äger r u m genom filialerna, som skötas av styrelseledamöter. I övrigt v a r i e r a r inlåningsverksamheten vid filialerna mellan ungefär V-> % och ungefär 75 % av vederbörande sparbankers hela inlåningsverksamhet. A t t med de uppgifter, som stå de sakkunniga till buds, angiva en någorlunda tillförlitlig summa för de kostnader, filialverksamheten drager, är icke möjligt. Av uppgifterna framgår emellertid, att det år 1930 knappast torde funnits något fall, där filialverksamhet uppehållits, utan att vederbörande sparbank härför haft direkta utgifter i form av arvode eller provision till dem, som ombesörjt filialens skötsel. E t t fåtal filialer hava helt omhänderhafts av ledamöter utav sparbankens styrelse mot åtnjutande av för styrelseledamöter i sparbanken bestämt arvode. Vid vissa stora filialer har avlöningen till personalen u t g å t t efter samma grunder som till personalen vid huvudkontoret. I övrigt har ersättningen för filialernas skötsel u t g å t t i form av fasta arvoden, provisioner, båda dessa ersättningsformer i förening eller traktamenten (arvoden) per dag, varunder filialen hållits öppen för allmänheten. De fasta arvodena hava varierat mellan 10 och 7 200 kronor för person och år. I n å g r a fall hava arvodena v a r i t bestämda till visst belopp per filial, att fördelas mellan de vid filialen tjänstgörande. H a r ersättningen utgjorts av provision, har denna i de flesta fall u t g å t t i form av viss procent antingen å i n s ä t t a r n a s behållning — Vt, "A-, V» eller Ve % — eller å insatt belopp vid filialen — Va eller V* %• Vid ett par sparbanker har betalats dels viss procent å insatt belopp, dels ock därutöver ersättning för varje omsättningspost eller för varje vid årets slut i kraft varande motbok vid filialen. Blandade ersättningar i övrigt hava utgjorts antingen av fasta årsarvoden av 50—100 kronor per person jämte provision, som delats mellan de vid filialen tjänstgörande, av Va % å insatt belopp, eller av arvoden, varierande mellan 30 och 1 800 kronor per person och år, och därjämte ersättning av 25 öre för varje insättning och uttagning, att fördelas mellan de vid filialen tjänstgörande, eller ock av årsarvoden av 250 eller 500 kronor per filial samt dessutom

69 20 öre per omsättningspost vid filialen. Dagarvodena hava belöpt sig till belopp, varierande mellan 4 och 25 kronor. I en del fall synes i dylikt arvode j ä m v ä l hava ingått ersättning för resor m. m. N å g r a filialer hava, helt eller delvis, omhänderhafts av tjänstemän från vederbörande sparbankers huvudkontor, d ä r v i d tjänstemännen i fråga utöver dem eljest tillkommande ersättning antingen uppburit arvode, jämväl avsett för täckande av de med uppdraget förenade utgifter, eller ock erhållit allenast betalning för resekostnader m. m. Gottgörelse för lokaler för filialerna ävensom för lokalernas uppvärmning, belysning och städning m. m. har i ett betydande antal fall i n g å t t i de ersättningsbelopp, som lämnats filialerna eller viss personal vid dem. I a n d r a fall h a v a sparbankerna — i den mån de icke själva ägt de fastigheter, i vilka filialerna varit i n r y m d a — förhyrt lokaler för sina filialer. Post- och telefonavgifter, nödvändiga resor m. m. h a v a i regel betalats särskilt av sparbankerna. E n undersökning beträffande de vid 1930 års slut befintliga sparbanksfilialernas belägenhet i förhållande till förläggningen av vederbörande sparbankers huvudkontor och verksamhetsområdenas gränser har givit vid handen, att 24 filialer, lydande under 11 sparbanker, äro inrättade inom samma städer som vederbörande huvudkontor, 12 filialer, tillhörande 8 sparbanker, äro belägna inom samma socknar som huvudkontoren men i a n d r a delar av socknarna än dessa, 478 filialer under 60 sparbanker ligga inom vederbörande sparbankers verksamhetsområden men i andra kommuner än huvudkontoren, och 2 filialer, lydande under 2 sparbanker, äro så belägna, att det är tvivelaktigt, huruvida de icke måste anses ligga utanför vederbörande sparbankers verksamhetsområden. I det ena av sistnämnda båda fall rör det sig I. Filialer, vid vilka endast inlåning av medel förekommer. Antal G r u p p e r

sparbanker I

filialer

A) Filialer, belägna inom samma k o m m u n e r som vederbörande sparbankers huvudkontor: ledningen för filialerna tillsatt av sparbanken B) Filialer, belägna i andra k o m m u n e r än vedebörande sparbankers h u v u d k o n t o r men inom sparbankernas verksamhetsområden: 1) ledningen för filialerna tillsatt av sparbanken

2) ledningen för filialerna tillsatt av k o m m u n eller kommunal myndighet

109 C) Filialer, belägna utanför vederbörande sparbankers verksamhetsområden : ledningen för filialerna tillsatt av sparbanken Summa

70 om en sparbank, vars verksamhetsområde fastställts skola omfatta en stad »jämte angränsande socknar». Den socken, inom vilken filialen i fråga ä r belägen, gränsar icke intill staden utan skiljes därifrån genom en annan socken. Rent geografiskt sett tillhör sålunda den socken, d ä r filialen ligger, icke verksamhetsområdet. Det andra fallet avser en filial, som vid tiden för densammas inrättande var belägen inom sparbankens verksamII.

Filialer,

som, förutom bedrivande av inlåning, ä v e n taga befattning i någon form med utlåningsverksamheten. Antal sparbanker filialer

G r u p p e r

A) Filialer, belägna inom samma k o m m u n e r som vederbörande sparbankers huvudkontor: 1) styrelse, personal, räkenskaper och kassa gemensamma med huvudkontoret 2) ledningen tillsatt av sparbanken; mottagning av ränte- och amorteringsbelopp för lån, utbetalning av beviljade lån, mottagning och vidarebefordran av låneansökningar B) Filialer, belägna i andra k o m m u n e r än vederbörande sparbankers huvudkontor men inom sparbankernas verksamhetsområden : 1) ledningen tillsatt av sparbanken; a) utlåning efter eget bedömande utan huvudkontorets hörande bi beviljande och utbetalning i fullt klara fall av lån, mottagning och vidarebefordran av andra låneärenden, bokföring för utlåningsverksamheten och kvittering av inflytande belopp i denna verksamhet; låneärendena — även de av filialen redan bifallna — föredragas sedermera inför sparbanksstyrelsen c) mottagning av ränte- och amorteringsbelopp för lån, utbetalning av beviljade lån, mottagning och vidarebefordran av låneansökningar, lämnande av soliditetsupphysningar; i regel fullgöra filialerna endast något eller några av nämnda bestyr

ledningen tillsatt av k o m m u n eller kommunal myndighet; mottagning av ränte- och amorteringsbelopp för lån, utbetalning av beviljade lån, mottagning och vidarebefordran av låneansökningar, lämnande av soliditetsupplysningar; i regel fullgöra filialerna endast något eller några av nämnda bestyr

75 C) Filialer, belägna utanför vederbörande sparbankers verksamhetsområden : ledningen tillsatt av sparbanken; mottagning av ränte- och amorteringsbelopp för lån Summa

353 Anm. Antalet i tablåerna behandlade sparbanker utgör 71. Att tablåernas slutsummor utgöra sammanlagt 87 beror därpå, att vissa sparbanker hava filialer, som äro hänförliga till tva eller flera i tablåerna upptagna grupper.

71 hetsområde men sedermera hänförts till en utanför liggande köping.

verksamhetsområdet

I fråga om den verksamhet, som bedrives vid de olika sparbanksfilialerna, förefinnas, enligt vad som k a n utläsas ur det inkomna materialet, vissa skiljaktigheter. Dessa framgår n ä r m a r e av å sid. 69 och 70 i n t a g n a sammanställningar, upptagande tillhopa 462 filialer (beträffande 54 filialer saknas n ä r m a r e uppgifter i n u avsedda hänseende). Det m å framhållas, att de av sparbankerna lämnade beskeden i m å n g a fall äro ganska ofullständiga, v a d a n det icke är uteslutet, a t t någon eller n å g r a filialer rätteligen bort hänföras till a n d r a grupper ä n som skett. E n del sparbanker h a v a i fråga om filialernas befattning med utlåningsverksamheten angivit, att filialerna endast »biträda huvudkontoret» med mottagning av r ä n t o r e t c , eller a t t de handlägga detaljer, hänförliga till utlåningen, endast d å låntagare det begär eller huvudkontoret ger order därom. Även sådana sparbanker och filialer hava inordnats i vederbör a n d e grupper uti den senare av de båda tablåerna. Uppgifter beträffande sparbankernas skolsparverksamhet. Av de 480 sparbanker, som inkommit med uppgifter i anledning av det u t a v de sakkunniga uppgjorda frågeformuläret, h a v a 340 eller 70*8 % redovisat skolsparverksamhet. Fördelningen på Stockholms stad och de olika länen av sparbankerna med skolsparverksamhet framgår av nedanstående tablå, i vilken även medtagits hela antalet svarande sparbanker i respektive l ä n : Antal sparHela anbanker talet sva- med skolrande sparverksparbanker samhet

Län

Göteborgs och B 3hus län »

11 Skaraborgs

>

9 Värmlands

7 Örebro

* »

16 Västmanlands

»

»

län

3 Älvsborgs

Uppsala

» ! > i

4 13

4 13

18 Stockholms stad

Södermanlands Östergötlands

» ;

Jönköpings Kronobergs

» !

Kalmar Gotlands

»

Blekinge Kristianstads

»

Malmöhus

»

Hallands

»

Antal sparHela anbanker talet sva- med skolrande sparverksparbanker samhet

22 Kopparbergs

»

24 Gävleborgs

»

12 Västernorrlands

»

15 Jämtlands

>;

o 2

—

53 Västerbottens

»

48 Norrbottens

»

2 Summa

61 13

72 Såsom synes är det endast J ä m t l a n d s län, som saknar sparbank med skolsparverksamhet. Inom 7 län bedriva samtliga sparbanker dylik verksamhet, medan 4 län (Gotlands län, Göteborgs och Bohus län, Värmlands län och Norrbottens län) visa jämförelsevis låga siffror för antalet sparbanker, som idka skolsparverksamhet, i förhållande till hela antalet sparbanker inom respektive län. Vid ett ej ringa antal sparbanker har skolsparverksamhet bedrivits under avsevärd tid. Enligt uppgifterna började densamma nämligen i % av hela antalet sparbanker med skolsparverksamhet

före år 1900 vid 2 st. sparbanker tiden 1900—1910 » 9 » » » 1 9 1 1 - 1 9 1 5 » 22 » » » 1916—1920 » 14 » > » 1921 — 1925 » 23 » » år 1926 » 49 » » » 1927 » 66 » » » 1928 » 58 » » » 1929 » 68 » » » 1930 » 18 » » år ej uppgivet » 11 » »

059 2-65 G-47 4-12 6-76 14.41 19-41 17-06 20-0 5-29 3-24

Summa 340 st. sparbanker

100*0

Till belysande av skolsparverksamhetens omfattning lämnas efterföljande summariska sammanställning över av vederbörande sparbanker i uppgifterna angivna insättningar och u t t a g n i n g a r av medel i sagda verksamhet under å r 1930. Sammanställningen är ofullständig så tillvida, som densamma icke omfattar samtliga sparbanker med skolsparverksamhet. E n del sparbanker hava nämligen angivit, att de i sina räkenskaper icke skilja på vanlig insättningsrörelse och skolsparrörelse, och hava därför icke lämnat uppgifter beträffande insättningar och uttagningar i skolsparrörelsen. A n d r a sparbanker hava endast meddelat, att skolsparrörelsen v a r i t av ringa omfattning, eller ock av icke uppgiven anledning underlåtit att lämna upplysningar beträffande skolsparrörelsens omfattning. Sammanlagt äro 33 av de 340 sparbankerna med skolsparverksamhet icke medtagna i sammanställningen. Då emellertid berörda 33 sparbanker äro fördelade på ej mindre än 16 län, torde sammanställningen ändock giva en någorlunda tillfredsställande bild av den av sparbankerna bedrivna skolsparrörelsens omfattning och utbredning i olika delar av landet. I medeltal per sparbank, som lämnat upplysningar rörande insättningar och uttagningar i skolsparrörelsen (307 sparbanker), utgöra insatt belopp uttaget belopp

9 285 kronor 2 029 »

73 Insättningar L ä n

Uttagningar

antal st.

belopp kronor

Stockholms

29 854

110 733

13 419

77 442

150 68

3 562

Uppsala Södermanlands

34 240

196 557

49 496

Östergötlands

33 387

118 555

Jönköpings

8 678

antal st.

Kronobergs

15 307

74 895

Kalmar

79 891

Gotlands

2 968

17 701

Blekinge

9 809

56 445

Kristianstads

12 730

78 396

933 305 387 326 181 228 117

Malmöhus

34 685

257 984

belopp kronor

639 65 839 30 573 12 444 15 542 5 278 6 467 3 318 55 844

Hallands

15 442

128 811

54 058

Göteborgs och Bohus

14 985

133 349

35 120

Älvsborgs

26 432

135 185

Skaraborgs

13 716

73 248

824 951 486

21202 Värmlands

14 659

71017 Örebro

93 245

4 248

Västmanlands

13 237

56 995

Kopparbergs

23 035

130 712

268 276 834 855 92

Gävleborgs

,

Västernorrlands Jämtlands

21 109

76 803

6 774

43 954

4 540

34 299

5 992 27 179 23 994 1 190

,

Västerbottens Norrbottens Summa För Stockholms stad, vars sparbank icke kunnat lämna uppgift å antalet insättningar och uttagningar, hava insättnings- och uttagningsbeloppen utgjort Tillhopa

4 013

122 6

12 214

—

528 645

674 997

94 194

2 850 364

622 839

Sko!sparverksamheten bedrives i allmänhet i förening med utdelning från de lokala sparbankerna av motböcker, v a r a av sparbankerna själva verkställts den första, grundläggande insättningen. Enligt de lämnade uppgifterna varierade denna första insättning under år 1930 i regel mellan 1 och 5 kronor; vid 1 sparbank har emellertid grundbeloppet utgjort ej mindre än 20 kronor, och av ett fåtal a n d r a sparbanker hava insatts 10 kronor på varje dylik motbok. I n å g r a fall har angivits, .att visst villkor är förknippat med sparbankens insättning, såsom a t t barnet självt inom viss tid måste insätta ett bestämt minimibelopp å motboken, för att grund-

74 beloppet skall tillskjutas av sparbanken, eller att uttagning av grundbeloppet icke får ske, förrän vederbörande skolbarn uppnått viss ålder. Enligt uppgift i Svensk sparbankstidskrift för år 1931 utgjorde medeltalet av grundbeloppen för under år 1930 utdelade motböcker ungefär 3 kronor 25 öre. Ur samma källa inhämtas, att sammanlagda beloppet av sparbankernas insättningar å skolsparböcker under samma år — för 313 sparbanker — uppgick till 266 483 kronor. Särskild ersättning för fullgörande av det med skolsparverksamheten förenade arbetet utgick enligt uppgifterna under år 1930 vid endast 16 sparbanker. Av dessa hade 1 sparbank utbetalat ersättning, motsvarande 5 % å genom skolsparbössor insatta medel (att användas till skolresor, skolbibliotek, idrottsmateriel m. m.); 2 sparbanker utbetalat ersättning till lärare med respektive 25 och 30 öre årligen för varje bok, v a r a under året insatts minst 2 kronor; 3 sparbanker lämnat varje i skolsparrörelsen anlitad lärare visst bestämt belopp, nämligen 1 sparbank 5 kronor per år, 1 sparbank 10 a 25 kronor per å r och 1 sparbank 5 kronor per termin (till fyra lärare, som haft tillsyn över skolsparverksamheten i större skolor eller hela socknar, hava utg å t t årsarvoden av 100 kronor till t v å och 50 kronor till två); 1 sparbank utbetalat ersättning av 30 kronor för besväret med motböckers insändande och utdelande å större plats; 2 sparbanker utgivit sammanlagt 1590 respektive 750 kronor till lärare och lärarinnor vid vissa skolor; 1 sparbank lämnat ersättning till lärare med 5 till 50 kronor för deras bestyr under en tid av sex å r ; 1 sparbank betalat 25 kronor till en skolvaktmästare; 2 sparbanker utbetalat respektive 250 och 150 kronor för tömning av skolsparbössor; 1 sparbank fördelat ett belopp av 500 kronor mellan de sparbankens tjänstemän, som verkställt uppräkning och bokföring av skolsparinsättningar; 1 sparbank ersatt av lärarpersonalen gjorda utlägg och dessutom lämnat en mindre gratifikation till varje lärare, som under året sysslat med skolsparverksamhet; och 1 sparbank meddelat, att »inga n ä m n v ä r d a ersättningar» lämnats. E t t fåtal ovan ej berörda sparbanker hava uppgivit, att de ersätta av l ä r a r e havda utgifter för skolsparrörelsen, såsom för postporton, transport av skolsparbössor, resor till sparbanksställe m. m. Av 1 sparbank hava, enligt vad de sakkunniga inhämtat, för skolsparverksamheten i n r ä t t a t s 4 filialer i folkskolor. Dessa filialer, som hållas öppna två timmar varje söckendag, äro icke medräknade bland de vanliga sparbanksfilialerna.

75 Vidare h a r 1 sparbank a n t a g i t ett ombud för ordnandet av skolsparverksamheten inom a n n a n socken än den, där sparbankens huvudkontor ä r beläget. F ö r ändamålet har anvisats ett anslag av 250 kronor per år. Ombudet verkställer inga anteckningar om insättningar och u t t a g n i n g a r i motböcker och lämnar icke kvitto å till insättning mottagna medel. Uppgifter beträffande postsparbanksrörelsen. Efterföljande uppgifter beträffande postsparbanksrörelsens omfattning m. m. avse, därest icke annorlunda angives, år 1931 och äro, i den m å n de icke för ändamålet införskaffats från postsparbanken, hämtade ur postverkets årsberättelse för sagda år. I n s ä t t a r n a s tillgodohavande i postsparbanken belöpte sig vid 1931 å r s slut till 381606 488 kronor. Antalet under året i postsparbanken verkställda insättningar utgjorde 2 556 375, och det sammanlagda insättningsbeloppet uppgick till 200 924 781 kronor. U t t a g n i n g a r n a voro till antalet 2 013 203 och belöpte sig tillhopa till 168 912 898 kronor. Omsättningsposternas antal uppgick sålunda till 4 569 578 och det omsatta beloppet till 369 837 679 kronor. Av omsättning a r n a hade 4 450 953 till ett sammanlagt belopp av 362 698 964 kronor förmedlats av postanstalterna, under det a t t de övriga, vilka till övervägande delen avsett militärt manskaps sparmedel, skett genom postsparbankens centralförvaltning. Postsparbankens driftkostnader år 1931 utgjorde 2 587 319 kronor 58 öre, vilket motsvarar en medelkostnad av 57 öre för varje omsättning, 0*7 % av hela omsättningssumman för året och 0*68 % av delägarbehållningen vid årets slut. Fullständig postsparbanksrörelse, varmed här avses mottagning och Postsparkvittering av insättningar samt verkställande av utbetalningar å post- bankens sparbanksböcker, finnes anordnad i en av generalpoststyrelsen särskilt inrättad, under vederbörande b y r å i generalpoststyrelsen direkt lydande kassaexpedition för likvider i postsparbanks- och postgirorörelserna och vid samtliga fasta postanstalter. Antalet fasta postanstalter utgjorde vid 1931 å r s slut 3 899. Tillsammans med den särskilda kassaexpeditionen för postsparbanks- och postgirolikvider uppgick sålunda antalet ställen med fullständig postsparbanksrörelse till 3 900. Därjämte förmedlas insättningar och uttagningar i postsparbanken av lantbrevbärare å linje, för vilken postmästaren vid det överordnade postkontoret icke annorlunda föreskrivit. Förmedlingen består vid insättning däri, a t t lantbrevbärare medtager motbok och belopp till vederbörande postanstalt, som k v i t t e r a r insättningen i motboken och d ä r v i d i boken anbringar kvittenskuponger till ett mot insättningen svarande belopp. Insättaren erhåller av lantbrevbäraren ett interimskvitto, som sedermera

76 återställes till lantbrevbäraren i utbyte mot motboken. Vid u t t a g n i n g avlämnar motboksägaren till lantbrevbäraren motboken jämte vederbörligen ifyllt och underskrivet kvitto å u t t a g n a postsparbanksmedel, v a r p å lantbrevbäraren å vederbörande postanstalt avhämtar beloppet. Motboksägaren erhåller av lantbrevbäraren bevis om att denne mottagit uppdraget, och återlämnar beviset, när motbok och medel bekommas. Det högsta belopp, som lantbrevbärare under en brevbäringstur må mottaga för insättning å samma motbok, utgör 200 kronor, och genom lantbrevbärare får icke under samma vecka uttagas mer än sammanlagt 100 kronor å varje motbok. F r å n och med år 1933 förmedla lantbrevbärarna liksom de från samma tidpunkt till postombud 1 namnförändrade s. k. stationära lantb r e v b ä r a r n a jämväl utfärdande av n y a motböcker, för vilkas användande icke uppställts särskilt villkor. Vid 1931 års slut utgjorde antalet lantbrevbärare 3 152 och antalet postombud 121. Uppgift i fråga om den utsträckning, vari l a n t b r e v b ä r a r n a ocb postombuden äro skyldiga a t t förmedla insättningar och u t t a g n i n g a r i postsparbanken, saknas, men man lärer kunna utgå ifrån, att sagda skyldighet åvilar de flesta av dem. E n kortfattad uppgift angående den medverkan, som postsparbanken erhåller av personer utom postverket, ävensom redogörelse för den ombudsverksamhet, postsparbanken bedriver, äro lämnade i det föregående (sid. 37 o. f.). PostsparV a d särskilt beträffar postsparbankens med biträde av lärarpersonal ****** **°l- bedrivna skolsparverksamhet må därutöver lämnas följande upplysningar. arV het. ° Å t g ä r d e r n a från postsparbankens sida till uppmuntrande och främjande av sparverksamheten inom skolorna bestodo intill år 1928 huvudsakligen av utgivande av sparsamhetsbroschyrer, som kostnadsfritt tillhandahöllos skolorna för utdelning till lärjungarna, visning av en för postsparbankens r ä k n i n g inspelad film, avsedd att för de unga framhålla n y t t a n av en r ä t t bedriven sparsamhet, samt tillhandahållande åt d ä r a v intresserade skolor av s. k. klass-sparbössor, med särskilt fack för varje b a r n i klassen, för uppsamling av smärre sparmedel från barnen. F r å n och med år 1928 utökades postsparbankens skolsparverksamhet med utdelning till skolbarn av postsparbanksböcker med d ä r å insatt belopp av 2 kronor. För ändamålet anvisades av 1928 års riksdag ett belopp av 50 000 kronor. Utdelningen försiggick under året i huvudsaklig enlighet med följande av generalpoststyrelsen framlagda och av Kungl. Maj:t gillade »Plan för utdelning au postsparbanksböcker till skolungdom (folkskolebavn). 1) Utdelning bör omfatta samtliga barn i en och samma skolklass; 2) sker med två kronor till varje barn; 1 Med postombud förstås av postverket antagna ombud för in- och utlämning av post å vissa orter, där rörelsens omfattning icke påkallar inrättande av postanstalt. Dylikt ombud har, vad postsparbanksrörelsen angår, samma befogenhet som lantbrevbärare.

77 3) skall i första hand avse barn, som under höstterminen 1928 nyinskrivits i skola, men kan, i den mån anslaget därtill förslår, även utsträckas till att omfatta barn av äldre årgång; 4) sker under förbehåll från postsparbankens sida, att det å motbok insatta grundbeloppet icke får uttagas förr än tidigast det år motboksägaren fyller 16 år; 5) må ej ifrågakomma till barn i skolor, där enskild sparbank eller annan penninginrältning efter av generalpoststyrelsen införskaffade upplysningar anses på ett tillfredsställande sätt bedriva skolsparverksamhet.» I en till 1929 års riksdag avlåten proposition, nr 125, föreslog Kungl. Majrt riksdagen att jämväl för sistnämnda år anvisa 50 000 kronor för det ändamål, varom här är fråga. Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet hade av föredragande departementschefen gjorts vissa uttalanden rörande formerna för bedrivande i fortsättningen av postsparbankens skolsparkasserörelse. Sålunda förutsattes bland annat, a t t postsparbankens ifrågavarande verksamhet skulle begränsas till områden, vilka ej kunde betraktas såsom egentligt verksamhetsområde för en ortssparbank, som genom positiva åtgärder ådagalagt intresse för skolsparrörelsens främjande. I den mån ortsbanken utvidgade sin ifrågavarande verksamhet, borde postsparbanken få t r ä d a tillbaka för denna. Eiksdagen — som även hade att behandla vissa motionsvis väckta förslag i ämnet — biföll det i propositionen framförda förslaget men uttalade samtidigt, att den för sin del funne olämpligt att kringskära skolsparkasserörelsen genom sådana mot postsparbanken ensidigt riktade direktiv, som i propositionen ifrågasatts. Riksdagen, som icke kunde finna, a t t postsparbanksledningen frångått de allmänna riktlinjer, som vid 1928 års riksdag uppdragits för ifrågavarande verksamhet, höll i likhet med motionärerna före, att det borde ankomma på de lokala folkskolemyndigheterna att fritt välja det organ för skolsparverksamheten, som med hänsyn till ortsförhållandena kunde finnas mest ändamålsenligt. För v a r t och ett av åren 1930—1933 har av riksdagen för nu ifrågavarande ändamål anvisats 60 000 kronor. Någon ändring av h u v u d g r u n d e r n a för skolsparrörelsens bedrivande har icke ägt rum. Åren 1931, 1932 och 1933 har riksdagen dessutom medgivit generalpoststyrelsen r ä t t att av postmedel — utöver förenämnda belopp av 60 000 kronor — använda högst 1000 kronor för åtgärder, som till sitt syfte n ä r a sammanhänga med skolsparverksamheten. Beloppet har, enligt vad generalpoststyrelsen meddelat, disponerats, bland annat, dels för utdelning av smärre priser, bestående av insättningar å postsparbanksbok, vid vissa pristävlingar i den av postsparbanken tillsammans med vissa enskilda sparbanker utdelade barntidskriften »Lyckoslanten», dels för lämnande av mindre premiebelopp till barn, som visat särskilt sparintresse, dels ock för utgifter, som föranletts av a t t någon postsparbanken tillhörig skolsparbössa med inneliggande sparmedel förstörts vid eldsolycka eller dylikt. Postsparbankens skolsparverksamhet är helt g r u n d a d på lärarpersonalens frivilliga och u t a n någon som helst ersättning lämnade medverkan.

78 I fråga om den utsträckning, vari postsparbanksböcker med insatt grundbelopp, s. k. skolsparböcker, under åren 1928—1931 utdelats till skolbarn inom de olika länen, har från generalpoststyrelsens sida lämnats följande sammanställning: L ä n m. m.

Ar 192S

Ar 1929

Ar 1930

Ar 1931

Stockholms Uppsala

t in

230 Södermanlands

40 Östergötlands

1199 Jönköpings

2 298

2 419

504 Kronobergs Kalmar

1 435

Gotlands

411 Blekinge

359 Kristianstads

832 321

Malmöhus Hallands

278 Göteborgs och Bohus

596 Älvsborgs

2 255

Skaraborgs

2 063

1635 Värmlands

585 Kopparbergs

1535 Gävleborgs

1425 Västmanlands

712 Västernorrlands Jämtlands

2 333

2 320

2 969

2 648

Västerbottens

2 877

2 792

3 807

3 594

Norrbottens

2 319

2 353

3 471

3 431

30 000

Nomadskolorna Diverse Summa

25000 Såsom av sammanställningen framgår, h a v a tillhopa cirka 45 000 motböcker eller över 40 % av samtliga lämnats till skolbarn inom de norrländska länen. Till belysande av omfattningen och resultatet utav postsparbankens skolsparverksamhet under år 1931 meddelas nedanstående från generalpoststyrelsen införskaffade uppgifter i fråga om insättningar, uttagningar och behållning å de av postsparbanken sålunda utdelade skolsparböckerna:

79 Insättningar Län

Uttagningar

Behållning

Antal

Belopp kronor |öre

Stockholms

3 815

22 098

3 383

42 265

Uppsala

3 938

11495 Södermanlands

n

1929 Östergötlands

5 705

21508 S5

5 400

46 619

Jönköpings

7 822

26 854

OS

2 468

57 622

Kronobergs

2 597

9 924 il

22 990

Kalmar

4 520

17 284 84

40167 Gotlands

5 377

479 Blekinge

6 906

' Kristianstads

6 389

Malmöhus

6 117

13 534

3 642

09 Hallands

8 423

3 380

13 464

70 Göteborgs och Bohus

31 757

6 831

24 971

57 Älvsborgs

2 082

6 371

42 991

2 242

01'

57 171

5 814

24 491

50 037

8 942

953 661

I

Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

Summa

Antal

BeloPP_ kronor i kronor I öre

•-» 3

öre!

22 194 19189

54 588

2 993

10 837

4 648

20 337

3 712

12 721

9 989

33 801

7S

37 623

12 573

47 940 I 35

34 28 81 19 165 67 130

103 516 407 876 32

31679 ! i5 15 995 | 8 5

47 592

25 590

3 939

75 745

80 952

2 829

112 467

34 350 »3 868 370

70 Bland insättningarna ingå postsparbankens gåvobelopp (30 000 insättningar å 2 kronor = 60 000 kronor). Av skolbarn hava sålunda under året insatts 347 876 kronor 32 öre. Tidigare utbetalades av postsparbanksmedel ersättning till viss postkon- Ersättning torspersonal ävensom till poststationsföreståndare och lantbrevbärare för till postpersonal för förrättande av postspar ban ksgöromål, vilken ersättning beräknades i för- postsparhållande till omfattningen av dessa göromål. För personalen vid postkon- banksgöromål. toren och postexpeditionerna upphörde denna särskilda ersättning i samband med ikraftträdandet den 1 juli 1920 av avlöningsreglementet den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens j ä r n v ä g a r och statens vattenfallsverk. F r å n samma tidpunkt upphörde även utbetalningen av dylik ersättning till föreståndare för med statens j ä r n v ä g a r s

80 stationer förenade poststationer. I samband med regleringen för tiden från och med den 1 j a n u a r i 1924 av ersättningen till föreståndare for med j ä r n v ä g icke förenade poststationer borttogs den särskilda ersättningen för postsparbanksgöromålen för dessa poststationsföreståndare. Till återstående poststationsföreståndare, nämligen föreståndare för med enskilda j ä r n v ä g a r s stationer förenade poststationer, ävensom till föreståndare for brevsamlingsställen har utbetalningen fortsatt, men gottgörelsen består u t i fixa årsersättningar för postsparbanksgöromålen, beräknade på grundval av göromålens i fråga omfattning under åren 1920 och 1921; ersättningsbeloppen utgå i form av personliga tilläggsarvoden till dem, som förestodo vederbörande postanstalter den 1 j a n u a r i 1924, och arvodena h a v a bestämts skola utbetalas, så länge föreståndarna i fråga kvarstå i da innehavda befattningar. Nytillträdande föreståndare h a v a från och med sistnämnda tidpunkt icke erhållit någon sådan tilläggsersättning, varom h ä r är fråga. Av de cirka 830 föreståndare för med enskilda järnvägsstationer förenade poststationer, som nu finnas, erhöllo i början av år 1933 sammanlagt 319 föreståndare fortfarande personliga tilläggsarvoden med årsbelopp, varierande mellan 5 och 70 kronor, och av förefintliga 17 föreståndare för brevsamlingsställen åtnjöto vid samma tidpunkt 6 dylika tilläggsarvoden med mellan 5 och 40 kronor för år. Postverkets samm a n l a g d a årskostnad för dessa ersättningar utgör för n ä r v a r a n d e cirka 5 350 kronor. E r s ä t t n i n g e n till lantbrevbärare för utförande av postsparbanksgöromål upphörde med utgången av år 1924 i samband med reglering av ersättningen till dessa funktionärer och utgick under sistnämnda år endast till lantbrevbärare, som anlitats i sådan egenskap vid årets början. Någon efter den nuvarande omfattningen av arbetet med postsparbanksgöromålen avpassad ersättning till postpersonal för utförandet av sagda göromål förekommer sålunda icke, och de belopp, som, enligt vad ovan angivits, utbetalas, äro n ä r m a s t a t t jämställa med de personliga tillägg, som vid löneregleringar pläga tillerkännas tjänstemän, vilka eljest skulle lida inkomstminskning vid övergång till ny avlöningsstat. Det enda sätt, på vilket postsparbanksrörelsens omfattning numera övar någon inverkan på viss postpersonals avlöning, är hänsynstagande till sagda rörelse vid bestämmande av den klass, till vilken postkontoren, postexpeditionerna och poststationerna hänföras, och det ä r härvidlag endast föreståndarnas (postmästarnas, stationsmästarnas eller poststationsföreståndarnas) avlöningar, som beröras. Denna inverkan är emellertid ytterligt ringa.

81 V. De sakkunnigas yttrande och förslag. I det föregående har framhållits, att det med gällande bestämmelser i sparbankslagen svårligen är möjligt att uppdraga bestämda gränser mellan vad som är att anse såsom sparbanksombud, sparbankskommitté och avdelningskontor till sparbank. På grund härav hava de sakkunniga funnit det nödvändigt för fullgörande av det dem givna uppdraget — vilket enligt statsrådsprotokollet vid beslutet om de sakkunnigas tillkallande avser verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande frågan, huruvida och i vilken omfattning sparbankerna och postsparbanken böra äga anlita ombud i orterna samt till dylika ombud utbetala ersättning för deras arbete — att yttra sig jämväl om behovet av ändringar i gällande bestämmelser beträffande sparbankernas övriga organ utom huvudkontoret. Den första fråga, som uppställer sig vid övervägande av det föreliggande spörsmålet, är, huruvida det kan anses vara av verkligt behov påkallat att från det allmännas sida vidtaga särskilda åtgärder, som äro ägnade att bidraga till en ökning av antalet sparinrättningar, i vilket begrepp de sakkunniga innefatta såväl affärsbankskontor som sparbanksställen och postsparbankskontor (d. v. s. postanstalter). En ökning av sparinrättningarna medför visserligen större bekvämlighet för allmänheten, som därigenom får lättare att placera sina besparingar, och bör givetvis ur sådan synpunkt vara till nytta för sparsamhetens befrämjande, men den innebär även större svårighet att övervaka dessa inrättningars funktioner och kontrollera uppbörden vid dem. I all synnerhet skulle nackdelarna bliva övervägande, om — av ekonomiska skäl — åt sparorganen gåves en så enkel organisation, att säkerheten måste till större eller mindre del baseras på det förtroende, vederbörande personligen åtnjuta. Av tabellen å sid. 47 framgår, att vid 1930 års slut antalet sparinrättningar av angivna slag utgjorde 6 022 (1105 sparbanksställen, 1043 affärsbankskontor och 3 874 postsparbankskontor), vilket innebär, att en sparinrättning fanns per 68 kvadratkilometer land och 1020 invånare. Glesast ligga sparinrättningarna i Norrbottens, Jämtlands och Västerbottens län, där en dylik inrättning finnes per respektive 396, 223 och 202 kvadratkilometer land. Det är emellertid att märka, att obebyggda skogs- och fjällområden upptaga en avsevärd del av sagda län. Frånräknas sådana områden, blir medeltalssiffran av den areal, inom vilken en sparinrättning finnes anordnad, betydligt mindre såväl för vederbörande läns vidkommande som för hela landet. Folkmängden per sparinrättning är störst i de till ytinnehållet mindre, folkrikare länen; de tre nämnda norrländska länen befinna sig i detta hänseende bland de med sparinrättningar rikligast 6 — 332319.

försedda. I de angivna siffrorna för antalet sparinrättningar ingå icke anordningarna för skolsparverksamhet och ej heller de vid 1930 års slut till ett antal av 3108 uppgående lantbrevbärarna, av vilka de flesta torde vara skyldiga att, om än i begränsad omfattning, förmedla insättningar och uttagningar i postsparbanken. Medräknas även lantbrevbärarna, vilka i vissa hänseenden torde böra likställas med sparbanksombud, bland sparinrättningarna, ökas dessas antal i betydande grad (med omkring 50 %). Angivna förhållanden liksom den omständigheten, att motorfordonstrafikens snabba utveckling betydligt förkortat avstånden olika orter emellan, giva enligt de sakkunnigas mening vid handen, att vårt land för närvarande är ganska rikligt försett med sådana sparinrättningar, varom här är fråga, och att bärande skäl knappast finnas för att genom lagstiftningsåtgärder ytterligare underlätta tillkomsten av nya dylika sparinrättningar i allmänhet. Fastmera är det enligt de sakkunnigas uppfattning erforderligt att överväga, huruvida bestämmelserna angående öppnande av här avsedda sparinrättningar äro ur såväl statens som allmänhetens synpunkt betryggande och i övrigt lämpliga samt sålunda böra bibehållas, eller om de böra göras mera restriktiva. Med hänsyn till omfattningen av de sakkunnigas uppdrag hava de sakkunniga härvid lämnat ur räkningen affärsbankerna och deras organ, sparbankernas huvudkontor och postsparbankens kontor, d. v. s. postanstalterna (och lantbrevbärarna). Återstå sålunda sparbankernas avdelningskontor och kommittéer samt sparbankernas och postsparbankens ombud. Vad först beträffar sparbankernas avdelningskontor och sparbankskommittéerna, lämnar gällande sparbankslag möjlighet för sparbank att å annan ort än där styrelsen har sitt säte dels — efter utverkande av tillstånd — inrätta avdelningskontor inom och utom sparbankens verksamhetsområde samt sparbankskommittéer utom sagda område, dels ock — utan inhämtande av tillstånd och även utan anmälningsskyldighet — bilda sparbankskommittéer inom verksamhetsområdet. Tidigare hade det stått sparbankerna fritt att öppna avdelningskontor och bilda sparbankskommittéer var de behagade. Ändring härutinnan genomfördes efter förslag av de år 1920 tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag i fråga om en revision av då gällande sparbankslagstiftning. Bemälda sakkunniga, som ansågo, att sparbank borde få inrätta avdelningskontor utom den ort, där styrelsen hade sitt säte, endast efter tillstånd av Konungens befallningshavande, utgingo därvid från att begreppet avdelningskontor skulle omfatta jämväl sparbankskommittéer och filialer. De sakkunnigas huvudsakliga skäl mot den fria filialbildningen angavs i det av dem den 27 juli 1921 avgivna betänkandet vara behovet att skapa en garanti mot strävanden att göra sparbankerna till uppsamlingsställen för medel, vilka man velat använda

83 för ä n d a m å l , som i och för sig varit för sparbankernas verksamhet främmande. Det låge i öppen dag, anförde de sakkunniga vidare, att dessa s t r ä v a n d e n kunde tillgodoses lika väl genom sparbankskommittéer som genom avdelningskontor. Skulle m a n uppdela sparbankernas filialbildn i n g a r på så sätt, att för öppnande av avdelningskontor skulle erfordras tillstånd, men för drivande av verksamhet genom kommitté icke skulle behövas tillstånd, låge det n ä r a till hands, att en sparbank, som fått avslag å ansökning om att å viss ort få i n r ä t t a avdelningskontor, icke skulle u n d e r l å t a a t t i stället draga försorg om bildandet av en sparbankskommitté på samma plats. Kungl. Maj:t framlade proposition om ändring av sparbankslagens bestämmelser angående filialbildning i enlighet med den av 1920 års sakkunniga uttalade mening. Efter förslag av bankoutskottet vid 1923 års riksdag erhöll emellertid 21 § i sparbankslagen den avfattning, paragrafen n u har. Av det rättsfall, för vilket de sakkunniga förut redogjort (sid. 48 o. f.), framgår, att utvecklingen givit 1920 års sparbankssakkunniga r ä t t i der a s uppfattning om lämpligheten av att likställa avdelningskontor och sparbankskommittéer, då det gäller villkoren för inrättandet. I verkligheten h a v a även, av tillgängliga uppgifter att döma, de tidigare förefintliga olikheterna mellan avdelningskontor och sparbankskommitté så utjämnats, att åtminstone såsom regel någon egentlig skillnad dem emellan n u m e r a knappast kan sägas vara för handen. Att nu uppdraga någon mer eller mindre konstlad gräns mellan det ena och det a n d r a slaget av filialbildningar, torde icke böra förekomma. De sakkunniga äro fördenskull av den meningen, att enahanda bestämmelser böra äga tilllämpning på sparbankernas samtliga filialbildningar av ifrågavarande slag, evad de hittills benämnts avdelningskontor eller sparbankskommittéer. Vidare anse de sakkunniga, som dela 1920 års sparbankssakkunnigas uppfattning om nödvändigheten av kontroll över sparbankernas filialbildning, att i n r ä t t a n d e t av filialer å a n n a n ort än där sparbankens styrelse har sitt säte bör i fortsättningen få ske, först efter det vederbörligt tillstånd därtill lämnats. Därest den mening, som de sakkunniga sålunda företräda, vinner beaktande, finnes ingen anledning att bibehålla två n a m n å filialbildningarna. Vid övervägande av frågan, h u r u dessa lämpligen böra benämnas, h a v a de sakkunniga stannat vid att föreslå benämningen filial. Som nämnts utgingo 1920 års sparbankssakkunniga från att här ifrågavarande organ skulle med ett gemensamt n a m n kallas avdelningskontor. Särskilt med hänsyn till den jämförelse, som säkerligen komme att göras med affärsbankernas avdelningskontor, vilkas ställning i organisationen åtminstone i regel ä r en a n n a n än sparbanksfilialernas, synes emellertid denna benämning knappast böra komma i fråga. Icke heller anse de sakkunniga det v a r a lämpligt a t t a n v ä n d a benämningen sparbankskommitté, ehuru denna benämning i viss m å n vunnit hävd inom sparbanks-

84 väsendet. Dels är benämningen icke adekvat för de nuvarande sparbanksorganen — möjligen med något enstaka undantag, där ledamöterna utsetts av kommunala myndigheter — och dels har även från sparbankshåll framhållits önskvärdheten av en a n n a n benämnings införande för de n u v a r a n d e sparbankskommittéerna. Prövningen av frågan, h u r u v i d a avdelningskontor må i n r ä t t a s (eller sparbankskommitté bildas utanför verksamhetsområdet) tillkommer nu Konungens befallningshavande. Anledningen härtill är, dels att från sparbankslagstiftningens början den tillsyn över sparbankerna, som funnits, ålegat Konungens befallningshavande, dels ock a t t ända till år 1929 någon central kontroll över sparbankerna icke förekommit. Den kommitté, som den 8 oktober 1910 tillsattes för utredning av frågan om kontroll över rikets sparbanker, framlade visserligen i sitt den 20 juni 1911 avgivna betänkande förslag därom, a t t de åligganden och befogenheter i fråga om sparbankerna, som enligt då gällande bestämmelser tillkomme Konungens befallningshavande, skulle överflyttas till bankinspektionen, som bland annat skulle äga avgöra, om avdelningskontor finge öppnas utom ort, där sparbanksstyrelsen hade sitt säte. Det övervägande antalet av de myndigheter, som hördes i ärendet, samt sparbanksföreningen och ett stort antal sparbanker uttalade sig emellertid för ett bibehållande i princip av gällande kontrollbestämmelser, och förslaget blev icke lagt till grund för lagstiftning i ämnet. N ä r därefter även 1920 å r s sparbankssakkunniga föreslogo inrättande av en central tillsynsmyndighet för sparbankerna, ehuru denna ansågs böra få formen av ett självständigt verk, uttalade sagda sakkunniga sig emellertid tilllika för a t t n å g r a större ä n d r i n g a r i de redan bestående kontrollorganens verksamhet icke borde vidtagas. Sålunda föreslogs beslutanderätten i fråga om inrättandet av avdelningskontor respektive sparbankskommittéer skola tillkomma Konungens befallningshavande, ett förslag som även vann statsmakternas gillande. I samband med sparbanksinspektionens i n r ä t t a n d e å r 1929 ifrågasattes ingen överflyttning till denna av r ä t t e n att besluta om avdelningskontors och sparbankskommittéers öppnande. E n l i g t de sakkunnigas mening skulle emellertid en sådan överflyttning medföra avsevärda fördelar särskilt därigenom, att enhetliga principer komme att tillämpas vid bedömande av frågan om filials öppnande, något som knappast kan bliva förhållandet, då ifrågavarande befogenhet tillkommer 25 Konungens befallningshavande. Någon risk, att det lokala behovet av sparinrättningar skulle bliva eftersatt genom förändringen, torde icke föreligga, då sparbanksinspektionen lärer representera eller hava tillgång till all nödig sakkunskap i de hänseenden, som för ändamålet äro av betydelse. De sakkunniga få således föreslå, a t t prövningen av ansökningar om tillstånd till filialers inrättande överflyttas från Konungens befallningshavande till sparbanksinspektionen. E n dylik överflyttning torde böra

medföra, att inspektionen även får sig ålagd vissa andra, på länsstyrelserna nu ankommande uppgifter i avseende å sparbankerna. Frågan härom ingår emellertid icke i de sakkunnigas uppdrag att närmare överväga. Att sparbank driver rörelse genom filial å ort utanför det åt sparbanken anvisade verksamhetsområdet synes icke böra få ifrågakomma. Den möjlighet att med Konungens befallningshavandes tillstånd inrätta sparbankskommitté utanför verksamhetsområdet, som inrymmes i gällande lag, har endast ytterst sällan anlitats. Denna omständighet gör det så mycket mindre olägligt, att lagen nu blir så avfattad, att dylik filialbildning helt förhindras. De delar av vårt land, som icke ingå i någon sparbanks verksamhetsområde, äro obetydliga. Fördenskull bör det väl merendels vara möjligt att, om uppenbart behov av filial finnes å viss ort, intressera den sparbank, till vars verksamhetsområde orten hör, för att där öppna filial. I sista hand kan den utvägen tänkas, att för den önskvärda filialens åstadkommande jämkning i områdesindelningen vidtages. Några bestämmelser rörande organisationen av samt bokföringen och kontrollen vid filialerna finnas icke meddelade i sparbankslagen, och det i anslutning till lagen utarbetade normalreglementet för sparbankerna innehåller ej annan föreskrift i berörda hänseenden, än att avdelningskontor och sparbankskommitté skola med vissa mellantider, som av sparbankens styrelse bestämmas, till styrelsen för sparbanken avgiva redovisning för kontorets eller kommitténs verksamhet, varjämte styrelsen har att ett visst minsta antal gånger årligen genom någon sin ledamot eller annan lämplig person verkställa inspektion vid avdelningskontor eller sparbankskommitté. I övrigt är åt sparbanksstyrelsen överlämnat att meddela de föreskrifter, som erfordras. Ehuru även de sakkunniga anse, att sparbankslagen icke bör tyngas med detaljbestämmelser av hithörande slag, hava de sakkunniga dock ansett sig böra angiva vissa minimikrav, som böra uppfyllas, för att ett sparbanksorgan skall kunna godkännas såsom filial. Sålunda bör enligt de sakkunnigas mening fordras, att verksamheten inom den ort, för vilken tillståndet gäller, utövas från fast kontor, att minst två personer, varav den ene fungerar såsom kassör och den andre som kontrollant, äro närvarande och omhänderhava expeditionen under den tid, då densamma är öppen för allmänheten, att vid filialen verkställda insättningar och uttagningar signeras i motböckerna av två personer (kassör och kontrollant), att kassabok eller däremot svarande redovisningshandling föres i två exemplar av särskilda personer samt att redovisning till huvudkontoret avgives och undertecknas av minst två personer. Någon motivering till dessa krav torde knappast vara behövlig, helst som de från sparbankerna införskaffade uppgifterna utvisa, att filialerna i allmänhet äro anordnade på ungefärligen det sätt, som angivits.

86 Om sålunda föreskrifter i nu nämnda hänseenden icke böra intagas i sparbankslagen, synes det däremot vara på sin plats, att i lagen fastslås sparbanksfilials uppgift, vilken enligt de sakkunnigas mening bör vara att för sparbankens räkning mottaga insättningar och verkställa utbetalningar å motboksräkning. Vidare torde i sparbankslagen böra inskrivas, att filials funktioner skola utövas på sparbankens ansvar. Strängt taget borde väl ett sådant stadgande vara överflödigt. På grund av den olikhet i uppfattningen, som bland en del sparbanker synes råda i fråga om gränserna för sparbanks ansvarighet för medel, omhänderhavda av vissa närmast till ombudsinstitutionen hänförliga anordningar under sparbank, synes det dock önskvärt, att sparbankslagen kompletteras med bestämmelse härom. I vilken omfattning avdelningskontor och sparbankskommittéer må taga befattning med utlåningsrörelsen, är icke angivet i sparbankslagen. Ej heller lämna motiven till lagen härutinnan någon närmare vägledning. Normalreglementet upptager i 32 § stadgande, att avdelningskontor har att taga befattning med ut- och inbetalning av lån, som beviljats av sparbankens styrelse. Såsom framgår av uppgifterna i den statistiska redogörelsen (sid. 70), är filialernas bestyr med utlåningsverksamheten skiftande. Endast i två fall synes förekomma verklig utlåningvid filial. Enligt de sakkunnigas mening bör i allmänhet någon självständig utlåningsrörelse icke förekomma vid filial. Såsom uppgift för filial, som genom densamma skall tillgodoses, bör fördenskull i lagen angivas allenast inlåningsrörelse. Att helt förbjuda filialerna att därjämte taga befattning med utlåningen synes emellertid så mycket mindre påkallat, som åtskilligt arbete, vilket antingen har sammanhang med eller ock ingår i utlåningsrörelsen, uppenbarligen bör i många fall mycket lämpligt kunna förrättas vid filialerna. Hit hör lämnande av upplysningar till lånesökande om lånevillkor, utlämnande av blanketter till lånehandlingar, utbetalande av beviljade lån och mottagande av låneräntor och amorteringar. Det är även tänkbart, att under särskilda omständigheter en filial anses böra betros med att, på av styrelsen fastställda villkor och intill visst, strängt begränsat belopp, formligen bevilja lån. Hithörande frågor synas böra bedömas från fall till fall, och de närmare bestämmelserna härom böra erhålla plats antingen i sparbankens reglemente eller i den särskilda, rörande filialen lämnade tillståndsresolutionen. Sparbanks- Såsom tidigare framhållits, saknar gällande sparbankslag bestämmelombud. g e i , r ö r a n ( j e ombud. Banklagen däremot innehåller ett stadgande, enligt vilket — med vissa undantag, som i detta sammanhang sakna betydelse — anlitande av ombud för in- eller utlåning å ort, där banken icke är berättigad utöva verksamhet genom kontor, är förbjudet. Av den statistiska redogörelsen (sid. 55 o. f.) inhämtas, att ombud för

sparbanker förekomma, ehuru det icke är många sparbanker, som använda sig av ombudsinstitutionen för sin inlåning. Någon nämnvärd betydelse för sparbanksrörelsen som helhet har väl ombudsverksamheten icke för närvarande, men för en del av de sparbanker, som anlita ombud, är den dock av ej ringa vikt. Då det gäller att överväga den ställning, lagstiftningen bör intaga till frågan om sparbankernas ombud, synes det nödvändigt att först i möjligaste mån klarlägga själva ombudsbegreppet. I ordet »ombud» ligger, att den person, som därmed avses, har en huvudman, på vars uppdrag han handlar. Med sparbanksverksamhet genom ombud måste följaktligen menas, att sparbanken har, permanent eller tillfälligt, mot ersättning eller därförutan, givit uppdrag åt en person att för sparbankens räkning besörja viss på sparbanken ankommande verksamhet. Innebär uppdraget att förmedla inlåning, vare sig genom mottagande av medel för insättning å motboksräkning eller genom utbetalning av insatta medel, är det befogat att säga, att sparbanken idkar inlåning genom ombud. Innebär uppdraget att mottaga och avgiva yttrande över låneansökningar, att till låntagare utbetala beviljade lån eller att mottaga räntelikvider och återbetalningar, bör sparbanken anses idka utlåning genom ombud. Därest uppdraget avser endast arbete för sparbankens räkning av mera så att säga indirekt eller periferisk beskaffenhet, förändrar detta icke vederbörandes karaktär av ombud för sparbanken, men sparbanken kan i dylikt fall icke sägas idka inlåning respektive utlåning genom ombud. Såsom arbete av sistnämnda slag må nämnas meddelande av upplysningar rörande sparbankens in- och utlåningsvillkor ävensom tillhandahållande av blanketter och formulär. Stundom kan arbetet vara av beskaffenhet att icke förutsätta någon beröring mellan ombudet och sparbankens kundkrets; ombudets uppdrag kan exempelvis avse meddelande av soliditetsupplysningar till sparbankens styrelse. Ett sparbanksombuds verksamhet kan emellertid även gälla områden av mera allmän beskaffenhet, än de hittills berörda. En av sparbankernas huvuduppgifter är att verka för befordrandet av sparsamhetsintresset. Detta kan ske på mångahanda sätt och givetvis även genom för sådant ändamål anställda ombud. Dylika »propagandaombud» kunna fylla sin uppgift genom att exempelvis i tidningsartiklar, broschyrer, föredrag och samtal klargöra sparandets betydelse och lämpliga utvägar att förverkliga viljan till sparsamhet. Av det sagda framgår, att såsom sparbanksombud icke kunna betraktas personer, som utan uppdrag av sparbanken på anmodan av grannar eller andra åtaga sig att gå dessa till hända med förmedling av deras affärer med sparbanken, exempelvis genom att vid resor till den ort, där sparbankskontoret är beläget, medföra vederbörandes sparbanksböcker och, om så erfordras, fullmakter för att vid besök i sparbanken besörja de insättningar eller uttagningar, som vederbörande önska företaga. Gi-

vetvis äro även dessa personer ombud, men icke för sparbanken utan för dem, som lämnat dem uppdraget. För de sakkunniga framstår det först och främst såsom uppenbart, att det icke finnes anledning att på något.sätt söka reglerande ingripa i fråga om den verksamhet, som utövas av personer, vilka icke handla på sparbankens uppdrag. Otvivelaktigt är det arbete av ovan antydd beskaffenhet, som av sådana personer förrättas, merendels nyttigt och önskvärt. Ofta torde ifrågavarande uppdrag mottagas av styrelseledamöter i sparbanken eller andra betrodda män i orten. Emellertid är det av vikt, att det ordentligt klarlägges, att vad dessa personer utföra sker utan ansvar för sparbanken, och det bör för sparbankerna, liksom för sparverksamheten i gemen, vara av intresse, att det tillses, att missförstånd härutinnan bliva undanröjda. Vad härefter angår sparbanksombuden, hava de sakkunniga kommit till den övertygelsen, att det icke bör vara sparbankerna tillåtet att idka in- eller utlåning genom ombud. För bedrivandet av sin in- och utlåning bör sparbank icke äga att anlita andra organisationsformer än verkliga kontor, med andra ord huvudkontor och filialer. Det kan icke anses annat än såsom både otillfredsställande och inkonsekvent, om å ena sidan kontorsbildningen och kontorens verksamhet underkastas noggrann prövning och kontroll, men å andra sidan sparbankerna skulle vara berättigade att för sin in- och utlåningsrörelse jämväl anlita så utomordentligt lösa och svårkontrollerbara arbetsformer, som ombuden utgöra. Bedan 1920 års sparbankssakkunniga voro inne på samma tankegång, då de framhöllo, att förbud mot bildande av sparbankskommitté borde anses omfatta även förbud att bedriva in- eller utlåning genom annat ombud. Enligt de sakkunnigas mening finnes icke någon anledning att från det sålunda förordade förbudet undantaga ombud å den ort, där styrelsen har sitt säte, eller ort, där sparbanken är berättigad att utöva verksamhet vid filial. Beträffande ett särskilt slag av inlåningsombud, nämligen dem, som antagas för befordrande av skolsparverksamhet, synes däremot ett undantag från förbudet vara påkallat. De sakkunniga återkomma här nedan till frågan härom. Vidkommande de ombud för sparbank, som äro antagna för att, utan att handhava in- eller utlåningsverksamhet, åt sparbanken förrätta vissa. arbetsuppgifter, å vilka exempel lämnats här ovan, anse de sakkunniga sig icke böra ifrågasätta, att försök göres att genom bestämmelse i lag begränsa eller eljest reglera sparbankernas befogenhet att anlita dylika ombud. Det ligger i sakens natur, att behov av sådana medhjälpare åt sparbankerna här och var gör sig gällande. I och för sig bör deras arbete antagas vara gagneligt. Skulle missförhållanden yppas, bör tillsynsmyndigheten vara utrustad med befogenhet att vidtaga åtgärd för åstadkommande av rättelse. Att de s. k. propagandaombuden icke böra förbjudas synes de sakkun-

niga lika uppenbart, som att det å andra sidan är av stor vikt, att sådana ombuds verksamhet utövas lojalt och med nödig varsamhet. Det gäller ej minst att med noggrannhet tillse, att ombudens verksamhet icke inriktas på etablerande av icke lämplig konkurrens med andra sparinrättningar. De sakkunniga förutsätta, att för vederbörande tillsynsmyndighet skall vara beredd möjlighet att i erforderlig mån övervaka den av sparbankerna bedrivna propagandaverksamheten och att effektivt ingripa, då avarter framträda. De sakkunniga finna det icke erforderligt eller lämpligt, att i lagen meddelas föreskrift rörande sparbankernas befogenhet att till de ombud, som de äga att antaga, lämna ersättning för deras arbete. Emellertid förutsätta de sakkunniga, att dylik ersättning, då den finnes böra utgå, skall hädanefter, såsom hittills torde hava varit fallet, hållas inom mycket måttliga gränser. Särskilt vilja de sakkunniga även i detta sammanhang betona angelägenheten av att olämplig konkurrens mellan olika sparinrättningar undvikes; reglerna för ersättningen må således icke givas innehåll, som är mot denna synpunkt stridande. Sparbanksinspektionen bör enligt de sakkunnigas mening äga befogenhet att, då missförhållanden i detta hänseende liksom även eljest göra sig gällande, på lämpligt sätt ingripa för åstadkommande av rättelse.

Av vad ovan anförts framgår, att de sakkunniga förorda införande övergångsav en sådan ordning beträffande sparbankernas verksamhet utom huvud- bestämmelse* kontoret, att endast en form av sparbanksorgan för idkande av in- eller utlåning — här bortses från ombuden för skolsparverksamhet — medgives, nämligen filialer. Dessas inrättande bör dock få ske först efter tillstånd av sparbanksinspektionen, och det förutsattes, att de skola uppfylla vissa i det föregående angivna minimifordringar med avseende å organisation och kontroll. En lagändring med nu antydda innebörd anse de sakkunniga böra, vad angår nya filialer, tillämpas omedelbart efter lagändringens utfärdande. I fråga om dessförinnan inrättade sparbanksorgan — avdelningskontor, sparbankskommittéer och ombud för idkande av in- eller utlåning — ställer sig saken annorledes. En del av dessa organ, nämligen samtliga de, som i den statistiska utredningen betecknats såsom ombud, och därutöver åtskilliga, som betecknats såsom filialer, äro av de lämnade uppgifterna att döma icke anordnade på sådant sätt, att de ifrågavarande minimikraven tillgodoses. Otvivelaktigt är emellertid, att de nuvarande filialerna och ombuden spela en ej oväsentlig roll icke endast för vederbörande sparbanker utan för sparbanksrörelsen över huvud. Det är att märka, att filialer och ombud under år 1930 tillhopa förmedlat omkring 8*8 % av all sparbankernas inlåning under året. Fördenskull synes det skäligt, att en viss, för samtliga sparbanker lika, övergångstid bestämmes, varunder den verksamhet, som av sparbank utövas enligt ti-

90 digare gällande bestämmelser, må fortsättas utan hinder av de nya bestämmelserna. Under förutsättning att den föreliggande frågan erhåller sin lösning vid 1934 års riksdag, synes övergångstiden böra sträcka sig till den 1 januari 1936. Därjämte bör möjlighet beredas sparbankerna att även i fortsättningen bibehålla sagda verksamhet under den förutsättning, att sådana åtgärder vidtagas, att densamma i möjligaste mån bringas i överensstämmelse med den nya lagstiftningen. I sådant hänseende föreslå de sakkunniga följande. Intill den 1 januari 1936 må verksamheten utövas utan hinder av de nya bestämmelserna. Sparbank, som jämväl därefter önskar fortsätta verksamhet vid avdelningskontor eller kommitté utanför orten för huvudkontoret, skall vara skyldig att före övergångstidens slut lämna sparbanksinspektionen uppgift angående sådan verksamhet. Denna uppgift skall avfattas enligt formulär, som sparbanksinspektionen äger fastställa, och torde böra innehålla, bland annat, upplysningar om verksamhetens beskaffenhet, huru arbetet handlägges samt huru kontroll och bokföring äro ordnade. Om sparbanksinspektionen av sådan uppgift finner, att sparbanksorganet skäligen kan godkännas såsom filial i enlighet med de nya bestämmelserna, må verksamheten fortsättas. I motsatt fall skall den upphöra. Sparbankerna få tillfälle att under övergångstiden verkställa sådana ändringar i fråga om sparbanksorganens organisation, att minimifordringarna för godkännandet såsom filial uppfyllas, och de sakkunniga föreställa sig, att de sparbanker, som anse det vara ur det allmännas synpunkt önskvärt eller med egen fördel förenligt, att ett tidigare ofullständigt anordnat sparbanksorgan bibehålles, skola låta sig angeläget vara att vidtaga åtgärder i sådant syfte. För att förekomma, att sparbankerna under tiden mellan detta betänkandes offentliggörande och en lagändrings ikraftträdande bilda sparbankskommittéer i större utsträckning, än som ur det allmännas synpunkt kan finnas behövligt och lämpligt, anse de sakkunniga erforderligt, att de under sagda tid inrättade kommittéerna underkastas sparbanksinspektionens granskning jämväl i fråga om lämpligheten av deras tillkomst. En bestämmelse om att sådana kommittéer, inrättade eller ombildade så att minimifordringarna för godkännande såsom filialer uppfyllas, skola vara till nytta för det allmänna, för att verksamheten vid desamma skall få fortsättas, synes fördenskull böra inflyta i övergångsbestämmelserna till lagändringen. Enär inrättandet av avdelningskontor redan nu är underkastat Konungens befallningshavandes godkännande, torde någon prövning genom sparbanksinspektionen av dessas lämplighet icke behöva förekomma. I ett fall anse de sakkunniga, att sparbanksorgan utan vidare skall slopas vid övergångstidens slut, nämligen då sparbanksorganet är beläget utanför sparbankens verksamhetsområde. Såsom av den statistiska redogörelsen framgår, kommer endast ett ytterst ringa antal sparbanks-

organ att beröras av en sådan bestämmelse (enligt 1930 års förhållanden 4 stycken, varav 2 sedermera upphört). Några allvarligare betänkligheter synas därför icke böra vara för handen mot ett strikt tillämpande av principen, att sparbank må hava organ för inlåning endast inom verksamhetsområdet. Av de sakkunnigas ståndpunkt, att det skall vara sparbank förbjudet Ombud for att hava ombud, som för sparbankens räkning mottager och utbetalar jJJJJJJJhe» medel å motboksräkning, torde såsom en konsekvens böra följa, att samma princip tillämpas även i fråga om postsparbanken. Därvid förutsätta de sakkunniga, att den postsparbanksverksamhet, som inom ramen av gällande bestämmelser utövas av lantbrevbärare och postombud, jämväl i fortsättningen förrättas på postsparbankens ansvar. Förbudet för postsparbanken att anlita ombud för idkande av inlåning bör allenast gälla i postverkets tjänst icke anställda personer. Att postsparbanken hädanefter lika litet som för närvarande bör få utbetala någon efter omfattningen av varje enskild postfunktionärs arbete för sparverksamheten avpassad ersättning anse de sakkunniga vara självfallet. I den generalpoststyrelsens skrivelse, som var upprinnelsen till förevarande utredning, framhålles, bland annat, att behov av särskilda ombud för postsparbanksrörelsen föreligger för Norrland och andra delar av landet med stora avstånd mellan orterna och få sparinrättningar. Även om de sakkunniga dela uppfattningen, att det för sparsamhetsintressets befrämjande är önskvärt, att allmänheten har bekväm tillgång till sparinrättningar, kunna dock de sakkunniga icke finna det lämpligt, att dylik tillgång beredes genom anställande av ombud för mottagning av sparkapital från befolkningen. Den fortgående utbredningen av postanstalter, postombud och lantbrevbäringslinjer ej minst i nu omhandlade trakter minskar för övrigt det föreliggande behovet. Liksom beträffande sparbankerna bör även för postsparbankens del ombud för skolsparrörelsen undantagas från förbudet. Frågan om skolsparverksamheten behandlas närmare i det följande. Beträffande s. k. propagandaombud böra enligt de sakkunnigas mening enahanda synpunkter gälla för postsparbanken som för de enskilda sparbankerna. För postsparbankens del har vunnits en viss erfarenhet om nyttan av propagandaarbete genom ombud för stimulerande av sparsamhetsintresset hos vissa kategorier av anställda. De av generalpoststyrelsen framlagda siffror, som belysa utvecklingen av sparverksamheten bland sjömännen (sid. 43), bestyrka nämligen, att de för ändamålet antagna postsparbanksombudens arbete varit fruktbärande och att det bör anses vara ett samhällsintresse, att dylik verksamhet icke förhindras. Ombudsverksamhet av nu angivet slag synes alltså böra jämväl i fortsättningen få utövas av postsparbanken. I allmänhet bör sådan

92 propaganda, varom här är fråga, kunna förväntas liksom hittills bliva bedriven inom yrkes- och ungdomsorganisationer av skilda slag, utan att särskild ersättning härför lämnas från postsparbankens sida. Då gottgörelse för propagandaarbetets utförande finnes oundgänglig, torde dock postsparbanken icke böra vara alldeles förhindrad att lämna dylik. Något mera betydande belopp bör icke av postsparbanken — lika litet som av sparbankerna — disponeras för ändamålet. Att fastställa särskilda grunder, efter vilka dylik ersättning må utgå, anse de sakkunniga icke lämpligt, helst som de tjänster, som skola betalas, äro av varierande beskaffenhet. Det förutsattes emellertid liksom beträffande sparbankerna, att ersättningen icke utmätes efter något provisionssystem, ägnat att stimulera konkurrens med andra sparinrättningar om sparkapitalet. Enligt gällande bestämmelser skall fråga om ersättning till postsparbankens ombud underställas Kungl. Maj:ts prövning. Under förutsätt' ning att andra ombud än s. k. propagandaombud icke må förekomma, synes bibehållandet av en sådan bestämmelse knappast nödvändigt. Det torde vara tillräckligt, att generalpoststyrelsen vid avgivande till KungL Maj:t av förslag till stat för postverkets driftkostnader under påföljande år äskar det belopp, som för året anses erforderligt för lämnande av gottgörelse till ombud. I sammanhang därmed torde böra lämnas redogörelse för verksamheten genom ombud under det senast gångna året och för användningen av för ändamålet medgivet belopp. Föreskrift i sådant hänseende torde böra meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ väg. Ombud för Skolsparverksarnhetens betydelse för sparsamhetsintressets främjande l °samhet torde vara skäligen obestridd. Av redogörelserna för skolsparverksamheten å sid. 71 o. f. för de enskilda sparbankernas vidkommande och å sid. 76 o. f. beträffande postsparbanken inhämtas, att ungefär 70 % av sparbankerna nu jämte postsparbanken deltaga i denna rörelse. Det förtjänar framhållas, att under år 1931 på motböcker med vederbörande sparbanker och postsparbanken, som, med av dessa skänkt grundplåt, utdelats till skolbarn, av barnen insatts i runt tal 3-35 miljoner kronor1, och man torde vara berättigad antaga, att de impulser till sparsamhet, som den i skolorna praktiskt bedrivna sparverksamheten givit barnen, skola vara till nytta i fortsättningen både för dem själva och för deras anhöriga. Då skolsparverksamhetens fortsättande och vidare utveckling i rätt riktning icke bör hindras eller försvåras och en nödvändig förutsättning härför torde vara, att sparbankerna och postsparbanken berättigas att även hädanefter anlita lärarpersonalens hjälp med mottagning och redovisning av sparmedel, synes det oundgängligt, att i fråga om skolspar1

Upplysning om beloppet av skolbarnens insättningar i de enskilda sparbankerna h a r hämtats u r Svensk sparbankstidskrift, n r 6/1932.

93 verksamheten undantag meddelas från förbudet för sparbankerna och postsparbanken att a n t a g a ombud för inlåningen. E n särskild fråga är, huruvida ersättning bör få utbetalas för den medv e r k a n i skolsparrörelsen, som lämnas av ombuden. I avseende h ä r å tillåta de sakkunniga sig till en början åberopa följande uttalande a v de å r 1920 tillsatta postsparbankssakkunniga rörande ersättning från postverket för handhavande av de utav dem föreslagna skolsparkassorna: »En fråga av vikt är, huruvida lärarna skulle handhava skolsparkassorna utan ersättning, eller om de för detta bestyr skulle tillerkännas någon mindre gottgörelse av postverket. Vid bedömandet av denna fråga hava de sakkunniga icke kunnat bortse från det förhållandet, att handhavandet av skolsparkasseverksamheten kan anses ligga något vid sidan av lärarnas egentliga verksamhet och att säkerligen många lärare endast motvilligt skulle fullgöra ett dylikt uppdrag, därest de icke finge någon ersättning därför. Då härtill komme, att lärarna, åtminstone i många fall, säkerligen skulle ägna skolsparkasseverksamheten ett vida större intresse, därest detta deras arbete åtminstone i någon mån ersattes, hava de sakkunniga övervägt, huruvida det icke skulle vara lämpligt att tillerkänna lärarna en mindre uppbördsprovision, förslagsvis 1/2 %. Representanter för centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening hava emellertid med skärpa framhållit, att en dylik bestämmelse skulle mera skada än gagna skolsparkasseverksamheten. Mången lärare skulle måhända ogärna se, att en hans kollega finge större provisionsbelopp än han själv, och i skolor med flera lärare bleve det svårt att rättvist fördela uppbördsprovisionen. Barnen och deras föräldrar komme också säkerligen i många fall, framhölls det, att misstycka, att lärarna finge provision å de medel, som barnen sparade och insatte å skolsparkasseräkning. Vid sådant förhållande, och då de sakkunniga anse, att det är av den allra största betydelse, att skolsparkasseverksamheten från början ordnas i gott samförstånd med de ledande krafterna inom folkskollärarkåren, hava de sakkunniga, om också med tvekan, ansett sig böra avstå från tanken på att föreslå sådan uppbördsprovision, varom nu är fråga, och i stället förorda, att lärarna vid rikets folkskolor skola vara skyldiga att utan ersättning handhava skolsparkasseverksamhet. Möjlighet borde dock förefinnas för generalpoststyrelsen att i gratifikationsväg uppmuntra lärare, som med särskild framgång arbetade för sparverksamhetens utveckling.» Såvitt de sakkunniga hava sig bekant, har någon a n n a n uppfattning uti h ä r ifrågavarande hänseende än den sålunda uttalade icke sedermera kommit till uttryck från Sveriges allmänna folkskollärarförenings sida. Skolsparrörelsens övervägande ideella inriktning torde otvivelaktigt utgöra ett starkt skäl för l ä r a r k å r e n att enbart för den goda sakens skull åtaga sig det arbete, som följer med denna rörelses bedrivande. Den ersättning, som hittills lämnats av enskilda sparbanker — från postsparbanken har gottgörelse icke förekommit — h a r enligt de lämnade uppgifterna varit ytterst ringa i förhållande till rörelsens omfattning. De sakkunniga, som dela de förenämnda föreningsrepresentanternas uppfattning och av sparbanksföreningens förut i detta betänkande återgivna yttrande (sid. 35) över generalpoststyrelsens framställning bibragts den åsikten, att det icke heller u r sparbankernas egen s y n p u n k t är önskvärt, att arbetet i skolorna för sparsamhetens befrämjande hono-

reras, hava ansett sig böra betona såsom synnerligen önskvärt, att gottgörelse icke ifrågasattes eller lämnas för det av lärare i skolsparrörelsen nedlagda arbetet. Såsom av redogörelsen för skolsparverksamheten framgår, finnas, ehuru i ytterst ringa utsträckning, även andra ombud eller organ för denna verksamhet än lärarpersonalen. En sparbank hade nämligen under år 1930 för skolsparverksamheten ett särskilt ombud, som icke var lärare, och en annan sparbank hade fyra filialer för samma ändamål. Vidare anlitades i något fall skolvaktmästares hjälp. Vad beträffar det nyssnämnda särskilt antagna ombudet för skolsparverksamhet, har det befunnits, att dess uppgift icke är att förmedla skolbarnens insättningar utan allenast att inom ett visst område organisera sparbankens skolsparverksamhet. De förenämnda sparbanksfilialerna för skolsparverksamhet synas böra betraktas såsom filialer i allmänhet. Under förutsättning att verksamheten utövas på sådant sätt, att de skäligen kunna godkännas såsom filialer, böra de alltså få bibehållas; i motsatt fall böra de upphöra. Postsparbankens ansvar för medel, som av skolbarnen insättas i postsparbanken, inträder först, då insättningen kvitterats i motboken. Oavsett huru förhållandet härutinnan ställer sig för de enskilda sparbankernas del, torde en sparbank säkerligen anse sig böra hålla skolbarnen skadeslösa, om av någon anledning belopp, avsett att insättas i sparbanken, skulle gå förlorat, medan det vore i vederbörande lärares vård. Med hänsyn till skolsparverksamhetens ändamål har också generalpoststyrelsen, såsom angivits i redogörelsen för postsparbanksrörelsen, utverkat rätt att under åren 1931, 1932 och 1933 disponera ett mindre belopp bland annat för att kunna ersätta förluster av det slag, som här avses. Enligt de sakkunnigas mening bör det uttryckligt stadgas, att sparbank och postsparbanken äro ansvariga för de medel, som, i enlighet med för skolsparverksamheten gällande föreskrifter, lärare mottager av skolbarn för insättning i sparbanken respektive postsparbanken. De föreskrifter, som i övrigt finnas erforderliga i fråga om ordnandet och bedrivandet av skolsparverksamheten, synes det böra ankomma på sparbanksinspektionen för de enskilda sparbankernas del och generalpoststyrelsen för postsparbankens del att utfärda. Av utgifterna för skolsparverksamheten utgöra ersättningar till lärare och andra personer för deras medverkan endast en ringa bråkdel. Huvudparten av utgifterna hänför sig till sådana grundbelopp, insatta å motböcker med vederbörande sparbanker, som sparbankerna och postsparbanken utdela till skolungdom. Dessa grundbelopp hava för de enskilda sparbankernas del, enligt uppgift i Svensk sparbankstidskrift, under år 1931 uppgått till ungefär 3 kronor 50 öre i medeltal per utdelad motbok. På de av postsparbanken skänkta motböckerna har det insatta be-

loppet utgjort 2 kronor. Sparbankerna hava för ändamålet disponerat del av årsvinsten, därvid stödjande sig på bestämmelse i 35 § av sparbankslagen, enligt vilken sparbank äger att »för väckande och underhållande, särskilt hos mindre bemedlade, av håg till sparsamhet, av tillgängliga vinstmedel använda ett belopp, som i förhållande till sparbankens ställning är av ringa betydelse». För postsparbankens vidkommande har från och med år 1928 för varje år, efter framställning av generalpoststyrelsen och avlåten proposition, av riksdagen lämnats medgivande att av postmedel använda visst belopp för ändamålet. Enligt de sakkunnigas mening bör detta förfaringssätt numera anses vara onödigt omständligt. Även om det under de första åren av postsparbankens skolsparverksamhet var påkallat, med hänsyn jämväl till de enskilda sparbankernas intressen, att underställa ärendet riksdagen, synes det böra i fortsättningen vara tillräckligt betryggande, att, så länge av riksdagen prövade och godkända grunder tillämpas, frågan avgöres av Kungl. Maj:t. Framställning om rätt att disponera vederbörligt belopp skulle i så fall göras av generalpoststyrelsen vid avgivande av förslag till stat för postverkets driftkostnader för det kommande året, varvid jämväl skulle lämnas kortfattad redogörelse för skolsparrörelsens bedrivande, efter det nästföregående statförslag avgavs. Skulle däremot ändring påkallas i fråga om grunderna för beloppets beräknande eller för skolsparverksamhetens handhavande, synes riksdagens medgivande böra inhämtas. Erforderliga föreskrifter torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att, i förekommande fall, utfärda.

Särskilt

yttrande

av borgmästaren

Schneider.

F r å n övriga sakkunniga har jag i vissa delar en avvikande mening. Framför allt gäller detta de sakkunnigas förslag rörande inskränkning i sparbankernas rätt till filialbildning. Filialerna hava varit av två slag: avdelningskontor och sparbankskommittéer. Ehuru sparbankslagen ej lämnar definition å de olika slagen, torde man kunna särskilja dem så, att med avdelningskontor förstås de filialer, som öva i huvudsak samma verksamhet som huvudkontoret, d. v. s. bland annat hava utlåningsrätt, medan de s. k. sparbankskommittéerna endast hava till uppgift att mottaga insättningar och verkställa utbetalningar å motbok. Sparbankernas rätt att inrätta såväl avdelningskontor som sparbankskommittéer har varit obeskuren ända sedan sparbankernas tillkomst och till år 1920. Sparbankslagen av år 1892 föreskrev endast, att reglementet skulle innefatta bestämmelser angående sättet för anordnande av s. k. sparbankskommitté (avdelnings- eller filialkontor), där sådan kommitté ansågs erforderlig, bestämmande av dess befogenhet och övervakande av dess förrättningar. 1911 års sparbankssakkunniga föreslogo visserligen, att sparbank ej skulle få inrätta »avdelningskontor» utom den ort, där styrelsen hade sitt säte, med mindre tillsynsmyndigheten därtill meddelat tillstånd, men detta förslag, i väsentlig grad föranlett av Egnahemssparbankens verksamhet, föranledde ej någon kungl. proposition. Bland dem, som yttrade sig över förslaget, uttalade sparbanksföreningen, att, då sparbankslagen stadgade, att reglementet skulle innehålla bestämmelser om sättet för anordnande av avdelnings- eller filialkontor, föreningen ansåge det föreslagna stadgandet icke vara av behovet påkallat. 1920 års sakkunniga framlade före sitt huvudförslag ett speciellt förslag. Allmänna sparbankerna hade då gjort sig sorgligt beryktade genom sitt sätt att nybilda sparbanker och anordna filialer över hela riket, med huvudstyrelse i Stockholm, och det gällde att med kraftiga medel hindra det ofog, som därmed bedrevs. P å de sakkunnigas förslag tillkom den 11 juni 1920 ett tillägg till sparbankslagen, av innebörd, att sparbank ej utan särskilt tillstånd finge å annan ort än där styrelsen hade sitt säte utöva verksamhet vid »avdelningskontor», som inrättats efter ingången av maj 1920, att tillstånd till nybildning av sparbank skulle lämnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande och att huvudmän och styrelseledamöter skulle vara bosatta inom det län, där styrelsen hade sitt säte. Denna lag, som enligt motiven avsåg jämväl sparbankskommittéer, var för då rådande förhållanden nöd-

97 vändig, och den förordades av denna grund jämväl av sparbanksföreningens styrelse. Emellertid avgåvo de sakkunniga sedermera sitt huvudförslag och bibehöllo däri, i 21 §, bestämmelserna i lagen den 11 juni 1920 beträffande avdelningskontor, med tillägg av sparbankskommittéer. Förslaget upptogs såsom kungl. proposition, men, då detsamma behandlades i riksdagen, föreslog dess bankoutskott enhälligt de bestämmelser, som nu. återfinnas i 21 §, enligt vilka sparbank äger rätt att utan tillstånd utöva verksamhet genom sparbankskommitté å ort inom sparbankens verksamhetsområde. Bankoutskottets förslag vann riksdagens gillande, utan att en röst höjdes däremot. I sparbankernas yttranden över sakkunnigas förslag förbigicks ifrågavarande del därav med tystnad, men det är att märka, att dessa yttranden avgåvos under år 1921, då man ännu ej hade en överblick över verkningarna av lagen den 11 juni 1920 utan fortfarande stod under intryck av den risk för sparbanksväsendet, som de allmänna sparbankerna kunde bereda, medan bankoutskottets förslag lämnades vid 1923 års riksdag. Den rätt, som sålunda tillerkändes sparbankerna, vill de nuvarande sakkunnigas majoritet bortskära. För en sådan åtgärd bör det dock finnas reella och aktuella grunder. Enligt min mening föreligga ej sådana. Allmänna sparbankerna, vilkas förfarande nödvändiggjort strängare bestämmelser, äro borta. Lagen den 11 juni 1920 var en lex in casu, som behövde rättas, och detta gjorde riksdagen. Rätten har ej medfört några olägenheter. Enligt de uppgifter, som stått sakkunniga till buds, nämligen för år 1930, funnos vid slutet av detta år 516 sparbanksfilialer, i reglementena omväxlande kallade avdelningskontor och sparbankskommittéer m. m., ehuru de alla förete sparbankskommittés karaktär, med undantag av två filialer med självständig utlåning, båda tillhörande småsparbanker. Enligt uppgift av 1920 års sakkunniga var år 1915 antalet filialer 447 och sparbanker 444 samt hade år 1918 ökats till 638 filialer (obs. allmänna sparbankernas insats), under det sparbankernas antal var 464. År 1930 var filialernas antal, som nämnt, 516, under det sparbankernas antal var 482. Tillväxten av filialantalet från 1915 till 1930 var således, även om man räknar med att de allmänna sparbankernas filialer till större del upphört, obetydlig. Den tanke, som bl. a. legat till grund för majoritetens förslag, nämligen att antalet sparinrättningar ej böra ökas, synes mig icke vara riktig. Med antalet sparinrättningar växa tillfällen att upptaga sparmedel, och därmed befordras sparsamheten, varom ju ej är annat än gott att säga, i synnerhet som kostnaden är relativt obetydlig. Vad det gäller är, att dessa sparinrättningar underkastas sådan kontroll, att de från det allmännas synpunkt äro betryggande. I detta avseende föreslå de sakkunniga vissa kontrollbestämmelser, vilka synas bliva betryggande och vilka för övrigt av de flesta sparbanker redan tillämpas. J a g anser dessa bestämmelser vara så viktiga, att jag vill införa dem i lagen. Därjämte anser jag, att genom ett tillägg till 60 a § i sparbankslagen bör inrymmas rätt för sparbanksinspektionen 7 —

332319.

98 att, därest filial icke är så anordnad som bestämmelserna stadga, förbjuda öppenhållande av sådan filial, ävensom att till 61 § bör göras ett tillägg, att det skall åligga sparbank att vid inrättande av ny filial inom verksamhetsområdet därom omedelbart meddela vederbörande underrättelse. Såsom ett skäl emot sparbankernas fria filialbildning har även anförts, att sparbankerna använda uppsamlade sparmedel till utlåning för ändamål, som är främmande för sparbanksverksamheten. Detta har måhända å visst sparbankshåll förr varit förhållandet, men, enligt vad av sparbanksinspektionen säkerligen kan bestyrkas, saknar talet härom numera betydelse. Ett ytterligare skäl för att bibehålla sparbankernas fria rätt synes mig ligga däri, att, enligt de inkomna uppgifterna för år 1930, en del sparbanker för närvarande hava ombud, bestående dels av en person, detta i 63 olika fall, dels ock bestående av två eller flera personer, detta i 44 olika fall, antalet numera dock något minskat, och att det vore billigt, att dessa sparbanker finge tillfälle att, utan nytt tillstånd, om de så önska, ombilda dessa organisationer, av vilka flera egentligen äro att anse såsom filialer, ehuru nu dåligt anordnade, till filialer anordnade i enlighet med de nya bestämmelserna. Till slut vill jag i denna del framhålla, att, om majoritetens förslag bleve lag, resultatet av postsparbankens framställning till Kungl. Maj:t angående ersättning till inlåningsombud i postsparbanken skulle bliva, att sparbankernas nuvarande fria rätt till filialbildning inom verksamhetsområdet skulle borttagas, alltså sparbankerna berövas tillfälle att fritt utvidga sin rörelse över vad de, utöver huvudkontoren, disponera, nämligen (år 1930) 516 med postanstalterna likställda filialer, och dessa, enligt vad avfattningen av de föreslagna övergångsbestämmelserna giver vid handen, endast i den mån desamma av sparbanksinspektionen skäligen kunna godkännas såsom filialer, varjämte sparbankerna skulle förlora tillhopa (år 1930) 107 ombud, bestående av en eller flera personer. Postsparbanken skulle däremot komma att bibehålla dels (1931) 3,899 fasta uppsamlingsställen, nämligen postanstalterna, likställda med de nuvarande sparbankskommittéerna (hädanefter kallade filialer), dels (år 1931) 3,152 lantbrevbärare, i vissa hänseenden likställda med sparbanksombud, dels ock 121 stationära lantbrevbärare, numera kallade postombud. Den enda reduktion, som postsparbanken finge vidkännas, bleve att dess hittills icke utnyttjade »inlåningsombud», vilka, med hänsyn till postsparbankens det oaktat mycket starka expansion, synas ganska onödiga, slopades. De organisationer, genom vilka uppsamling av sparmedel kan verkställas, komme således att bliva mycket avsevärt flera för postsparbanken än för sparbankerna och i fråga om postsparbanken till stor del bestå av organisationer nära likställda med ombud, medan, även om sparbankernas fria filialbildning bibehålles, sparbankernas inlåning komme att helt och hållet besörjas av fasta organisationer. I detta sammanhang vill jag erinra om ett uttalande av 1923 års banko-

99 utskott, nämligen »att man i sparbanksrörelsen under i huvudsak dess nuvarande utformning har en institution, vilken är i särskilt hög grad ägnad att mottaga en stor del av landets sparkapital samt att göra detta kapital fruktbringande för de trakter, varifrån det uppsamlas», samt att »en ny lagstiftning alltså borde vara byggd på förtroende för sparbankernas vilja och förmåga att i det hela själva bedöma vad som för dem är lämpligast» I full konsekvens med detta uttalande är den av 1923 års bankoutskott vidtagna ändringen av 21 § i Kungl. Maj*ts proposition, genom vilken ändring sparbankernas fria rätt att inrätta sparbankskommittéer (hädanefter kallade filialer) mom verksamhetsområdet hävdades. Sedermera har sparbanksinspektionen tillkommit, och denna torde hava en ganska vidsträckt befogenhet och makt att hindra osund utveckling av sparbankernas verksamhet. Enligt min mening hava bärande skäl att beröva sparbankerna den rätt som statsmakterna tillerkänt dem, icke förekommit, utan måste den fria filialbildningen tvärtom anses vara till nytta för sparverksamheten inom landet. Då de sakkunniga slagit in på ändring av filialbestämmelserna, vill jag emellertid framhålla en sak, däri lagändring synes mig erforderlig Det torde vara angeläget, att den ena sparbanken icke söker sig in med filialverksamhet å ort, som visserligen tillhör sparbankens verksamhetsområde men dar annan sparbank, i vars verksamhetsområde orten även ingår utövar verksamhet genom huvudkontor eller filial. Ännu torde detta vara ganska sällsynt, men tendenser därtill hava visat sig, och dessa böra stävjas Fördenskull vill jag föreslå ett tillägg, innehållande förbud i detta hänseende, dock med rätt för sparbanksinspektionen att medgiva undantag då det nämligen kan tänkas, att den redan befintliga sparbanken eller filialen vanskötes och ett verkligt behov av ny sådan inrättning föreligger Några direktiv for sparbanksinspektionen i och för sådan prövning torde ei erJ fordras. J a g instämmer i de sakkunnigas åsikt, att endast ett slag av filialer böra finnas, nämligen sådana som äro likställda med de s. k. sparbankskommitteerna, sådana dessa beskrivits av sparbanksföreningen med flera, nämligen sådana filialer, som hava till uppgift att emottaga penningar och verkställa utbetalningar å motboksräkning. Därtill har majoriteten emellertid i motiven fogat ett medgivande, att en dylik filial skulle i undantagsfall kunna genom särskilt tillstånd få viss rätt till utlåning. Ehuru jag för min del har den uppfattning, att all utlåning bör bestämmas av huvudkontoret, naturligtvis med rätt att av filialerna få biträde vid utlämnande av lan, upptagande av räntor och amorteringar m. m., har jag icke velat ställa mig avvisande emot majoritetens tanke därutinnan, därvid jag dock förutsätter, att först sedan filial är bildad och det med hänsyn till dess omfattning, d. v. s. vidden av sparmedels uppsamlande, kan bedömas, om det ar lämpligt att uppdraga åt filialen att i viss utsträckning självständigt 7-j—- 332319.

100 besluta om utlåning av de inom orten uppsamlade sparmedlen, sådant tillstånd må lämnas, och att detta sker allenast i mycket sällsynta fall. De sakkunniga hava föreslagit, att sparbank icke skall äga driva rörelse genom filial utom sparbankens verksamhetsområde. Ehuru även jag därutinnan från början delat denna mening, har jag under arbetets gång alltmera intagits av tvivel, huruvida denna inskränkning, även med de i motiven för avhjälpande av densammas konsekvenser givna anvisningar, är lämplig och praktisk. Visserligen finnas för närvarande ett obetydligt antal sådana filialer, men utanför det reglementariskt bestämda verksamhetsområdet finnes ofta ett faktiskt verksamhetsområde, som antingen av någon orsak ej råkat intagas i det reglementerade, eller sedermera på grund av ändrade kommunikationer eller andra förhållanden kommer att naturligen ligga inom sparbankens verksamhetssfär. Det torde ej störa god ordning sparbankerna emellan, om en sparbank finge rätt till rörelse å sådant område, under förutsättning att annan sparbank ej utövar rörelse å orten. Redan nu är ju vid bestämmande i reglemente av verksamhetsområde länsgränsen uppgiven på den grund, att sparbank kan till det allmännas och enskildas fördel öva rörelse å angränsande område i annat län. Detta är beroende på prövning av den myndighet, som fastställer reglementet. Varför ej låta denna myndighet kunna lämna tillstånd till viss verksamhet utom sparbanks verksamhetsområde, i stället för att tillgripa den långa proceduren med reglementsändring, mången gång försvårad av befarat intrång å annan sparbanks verksamhetsområde, varutöver, enligt majoritetens förslag, i allt fall erfordras särskilt tillstånd till inrättande av filial å ort inom det nya området. J a g har visserligen i denna del ej velat anmäla direkt avvikande mening, men jag har önskat rikta uppmärksamheten på de obegagnade tillfällen till sparverksamhet och övriga olägenheter, som ifrågavarande inskränkning kan medföra, särskilt för Norrlandsdelen, och även erinra om den starka restriktion, som ligger i tillsynsmyndighetens prövning enligt redan nu gällande bestämmelser. Beträffande skolsparverksamheten är det endast med stor tvekan, som jag gått med om att sparbanksinspektionen skall för sparbankernas del kontrollera denna verksamhet. Då emellertid något generellt uppdrag därutinnan ej genom förslaget lämnats inspektionen, utan denna endast »där så finnes påkallat» skulle äga meddela närmare bestämmelser, har jag ej velat anmäla avvikande mening, därvid jag dock förutsätter, att ingripande av inspektionen bör ifrågakomma, allenast då det gäller att förekomma olämplig konkurrens emellan sparbanker. Angående bästa sättet för anordnandet av skolsparverksamheten pågå för närvarande undersökningar, och resultatet av dessa kommer säkerligen att underställas sparbanksinspektören för erhållande under hand av hans goda råd. Vad angår ombudsfrågan för övrigt, har jag den bestämda uppfattningen, att alla ombud, som arbeta mot ersättning för sitt arbete, av vad slag som helst, borde slopas, därvid jag förutsätter, att sparbanks funktionärer själv-

101 fallet icke kunna betraktas såsom ombud, alltså ej heller filialer i fråga om dessas handhavande, på styrelsens uppdrag, med utbetalande av utav styrelsen beslutade lån, mottagande av ränta och amorteringar med mera sådant. Denna min uppfattning gäller även de så kallade propagandaombuden. Min övertygelse är att, om man tillåter ersättnings utgivande, låt vara endast till propagandaombud, den gamla striden emellan postsparbanken och sparbankerna kommer att fortfara, till stort men för hela landet. För min del vill jag ej förmena varken postsparbanken eller sparbankerna att begagna ombud i den utsträckning de önska, men utan rätt att till ombuden utgiva ersättning för deras arbete. Endast beträffande en gren av postsparbankens ombudsverksamhet finner jag, i likhet med övriga sakkunniga, ersättning lämplig, nämligen i fråga om sparverksamheten bland sjömännen. Denna samhällsnyttiga verksamhet torde böra understödjas även medelst utbetalande av någon gottgörelse till de däri arbetande, som ej äro anställda i postverket.

I sparbankslagen föreslår jag, med hänvisning till vad ovan av mig anförts, följande ändringar: 3 §.

9) huruvida filial må av styrelsen inrättas, filials befogenhet och på vad sätt verksamhet vid filial skall övervakas.

21 §. Sparbank äge icke utöva verksamhet vid filial utom sparbankens verksamhetsområde, ej heller utan särskilt tillstånd av sparbanksinspektionen å ort inom verksamhetsområdet, där annan sparbank utövar verksamhet. För verksamheten vid filial gälla följande bestämmelser: verksamheten skall utövas från fast kontor, som hålles öppet för allmänheten under vissa av sparbankens styrelse bestämda tider; minst två personer, av vilka den ene tjänstgör som kassör och den andre såsom kassakontrollant, skola vara närvarande och omhänderhava expeditionen under den tid filialen hålles öppen för allmänheten; tjänstgörande kassören och kassakontrollanten skola i motböckerna med sina initialer bestyrka riktigheten av vid filialen verkställda insättningar och uttagningar; kassabok eller däremot svarande redovisningshandling skall föras i två exemplar, det ena av kassören och det andra av kassakontrollanten; kassan skall förvaras under två olika lås, vartill kassören innehar den ena och kassakontrollanten den andra nyckeln; redovisning till huvudkontoret skall avgivas och underskrivas av tjänst-

102 görande kassakontrollanten jämte minst en annan vid filialen anställd person. Ej må sparbank idka in- eller utlåningsrörelse genom ombud. Dock må sparbank anlita lärare för bedrivande av sparverksamhet bland skolbarn under sparbankens ansvar för medel, som sådan lärare i av sparbankens styrelse föreskriven ordning emottager av skolbarnen för insättning i sparbanken. Närmare bestämmelser rörande nu omförmälda verksamhet må, där så finnes påkallat, kunna meddelas av sparbanksinspektionen. 60 a §. Sparbanksinspektionen åligge: — föranlåten. Därest verksamhet vid filial ej är så anordnad som i 21 § föreskrives, äger inspektionen att förbjuda rörelsens fortsättande vid sådan filial. Där etc. — Konungen. 61 §. Sparbanks styrelse etc. — — — verkliga värde; att vid inrättande av ny filial inom verksamhetsområdet därom omedelbart meddela underrättelse till Konungens befallningshavande, sparbanksinspektionen och allmänna ombudet; att jämväl etc. — meddelade föreskrifter. övergångsbestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936. Tillstånd till inrättande av filial å ort inom sparbanks verksamhetsområde, där annan sparbank utövar verksamhet, vare ej av nöden, där filialen inrättats före den 1 november 1933.

Bilaga.

(Sparbankens namn)

A.

Allmänna uppgifter.

1. Under vilket år började sparbanken sin verksamhet?

...

2. Säte för sparbankens styrelse: 3. Sparbankens verksamhetsområde:

4. Hur stort var antalet insättningsposter för hela sparbanken under år 1930? i>. H u r stort var antalet uttagningsposter för hela sparbanken under år 1930? <). Hur stort var sammanlagda beloppet av insättningsposterna lör hela sparbanken under år 1930? 7. Hur stort var sammanlagda beloppet av uttagningsposterna för hela sparbanken under år 1930? 5. Hur stort var sammanlagda beloppet av insättarnas tillgodohavande (inberäknat gottgjorda räntor) i hela sparbanken den 31 december 1930?

B. Uppgifter beträffande o m b u d för i n l å n i n g ( i n s ä t t n i n g o c h u t t a g n i n g ) . 1. Sparbanken har ombud 1

•**

i B 1

*1 ^

•/•••; (verksamlietsort, socken eller stad)

, där verksamheten började år (

»

, » , »

»

» »

» »

» »

104 i Ombudet i A j Ombudet i B ! Ombudet i C | Ombudet i D 2. Ombudets titel, stånd eller yrke? (t. ex. brukstjänsteman)

;

i 1

adress?

4. Vem har tagit initiativ till om- | budsverksamheten ? (t. ex. spar- ! banken efter framställning av < tjänstemän och arbetare lios N. N. 5. Har ombudet mottagningstid för sparbankens räkning och i så fall n ä r ? (t. ex. varje helgfri fre- ! dag kl. (i—7 e. m.) i

... i i

•

I i

6. Hur stort var antalet insättningsposter under år 1930? 7. Hur stort var antalet uttagningsposter under år 1930? 8. H u r stort var sammanlagda beloppet av insättningsposterna under år 1930?

I

\

9. H u r stort var sammanlagda beloppet av uttagningsposterna under år 1930? 10. Erhåller ombudet ersättning för | 11. Om ombudet erhåller ersättning för sitt arbete, efter vilka grunder utgår denna ersättning? fast kontant avlöning? l provision ? '"' 12. Vem tillhandahåller lokal för ombudets verksamhet och mot vilken ersättning sker det? 13. Har sparbanken eljest kostnader för ombudets verksamhet, såsom för telefon, porto, resor m. m., och i så fall till vilket belopp under år 1930? 1

1 | j j

1 i

1i

i

|

i i

Om sådan avlöning utgår, angives årsbeloppet därav. Här angives huru provisionen utgår: i förhållande till antalet insättningar eller insatt belopp eller enligt annan grund (t. ex öre för varje insättning jämte % å sammanlagda beloppet av insättnings- och uttagningsposterna under sista året). 8

105 14. Angiv annan under år 1930 tillgodonjuten förmån än ovan upptagits, arv vad slag det vara må, som kan anses hava utgjort ersättning för ombuds arbete!

15. Hur handlägges inlåningsverksamheten? (Finnas föreskrifter utfärdade, bifogas avskrift eller utdrag av dem. Om inlåningsverksamheten är olika anordnad för ombuden, angivas förekommande skiljaktigheter.)

16. På vad sätt övervakas verksamheten från sparbankens sida? färdade, bifogas avskrift eller utdrag av dem.)

C.

Uppgifter beträffande

filialer ( a v d e l n i n g s k o n t o r

och

(Finnas föreskrifter ut-

sparbankskommittéer).

1. Sparbanken har filialer i (angiv socken eller stad samt fullständig postadress' inrättad ar

med Konungens Befallnings, , ..., .o j utan havandes tillstand med utan med utan med utan med utan

2. Tid då filialen är tillgänglig för allmänheten (t. ex. varje helgfri dag kl. 10 f. m.—1 e- m. och 6—7 e. m.): i A i B i C

106 i D

3. Består verksamheten vid filialen i A av enbart inlåning (insättning och uttagning)? i B » i C

»

iD

»

el. av såväl in- som utlåning?

» » » »

» 4. Lämna följande uppgifter beträffande varje filial: Sammanlagda beloppet av insättarnas tillAntalet insättnings- Antalet uttagnings- Sammanlagda beloppet Sammanlagda beloppet godohavande (inberäkav insättningsposterna av uttagningsposterna nat gottgjorda räntor) Filialen poster under år poster under år under år 1930 under år 1930 vid filialen den i 1930 1930 SI dec. 1930 Kr.

Kr.

Kr.

A B C D

1 5. Angiv för varje filial, h u r u filialens ledning är anordnad (t. ex. 3 ledamöter), samt huruvida filialen för sin skötsel har särskild under ledningen lydande tjänstepersonal och i så fall, h u r stor denna personal är! i A utsedda av

107 6. Hur handlägges inlåningsverksamheten vid filialerna? (Finnas föreskrifter utfärdade, bifogas avskrift eller utdrag av dem. Finnas inga föreskrifter utfärdade, eller framgår ej tydligt av dem handläggningen av inlåningsverksamheten, angives här, h u r u h i t hörande ärenden handläggas. I varje fall skall angivas, huru många personer, s o m skola närvara för att gemensamt mottaga insättningar och verkställa utbetalningar samt därom göra noteringar och kontrasignation i insättarnas motböcker. Om inlåningsverksamheten är olika anordnad vid filialerna, angivas förekommande skiljaktigheter.)

7. H u r handlägges utlåningsverksamheten? (Finnas föreskrifter utfärdade, bifogas avskrift eller utdrag av dem. Finnas inga föreskrifter utfärdade, eller framgår ej tydligt av d e m handläggningen av utlåningsverksamheten, angives här, h u r u hithörande ärenden handläggas. Särskilt angives vid vilka filialer ledningen äger utan centralstyrelsens hörande bevilja krediter och i vilken omfattning det får ske. Bedriver filialen ej självständig utlåningsverksamhet, angives, huruvida och på vilket sätt filialen b i t r ä d e r vid sparbankens utlåningsverksamhet t. ex. genom utbetalning av lån eller emottagande av ränte- och kapitallikvider å lån för huvudkontorets räkning. I samtliga fall skall angivas, h u r u många personer, som skola närvara för att gemensamt utbetala lån och mottaga ränte- och kapitallikvider å lån samt underteckna kvitton därå etc. Om utlåningsverksamheten är olika anordnad vid filialerna, angivas förekommande skiljaktigheter.)

8. På vad sätt övervakas verksamheten från sparbankens sida? färdade, bifogas avskrift eller utdrag av dem.)

(Finnas föreskrifter ut-

9. Angiv h ä r nedan, om ledningen eller tjänstepersonalen vid filial erhåller ersättning för sitt arbete, samt efter vilka grunder ersättning utgått under år 1930!

Filialen i

Utgår ersättning ? (ja eller nej)

Fast kontant

avlöning1

till särskilt anställd tjänstepersonal t. ex. kassat. ex. kontrolannan v. ordf. ledamot kassör lant Kr Kr. Kr. Kr. Kr.

Provision

till ledningen

ordf. Kr.

enligt följande grunder -

till

| 1 Arsbeloppet angives. * I förhållande till antalet insättningar eller insatt belopp eller enligt annan grund (t. ex öre för varje insättning jämte % å sammanlagda beloppet av insättnings- och uttagningsposterna under sista året).

108 Angiv annan under år 1930 tillgodonjuten förmån, av vad slag det vara må, som kan anses hava utgjort ersättning för arbetet!

10. Vem tillhandahåller lokaler för filialerna och m o t vilken ersättning sker det?

11. Har sparbanken eljest kostnader för filialernas verksamhet, såsom för telefon, porto, resor m. m., och i så fall till vilket belopp under år 1930?

D.

Uppgifter b e t r ä f f a n d e

skolsparverksamhet.

1. Under vilket år började skolsparverksamheten? (t. ex. vid 3 folkskolor år 1926 och vid en folkskola år 1927)

2. Hur stort var under år 1930 antalet insättningsposter i sparbanken för skolsparverksamheten ? 3. Hur stort var under år 1930 antalet uttagningsposter å konton för skolsparverksamheten ? 4. Hur stort var under år 1930 sammanlagda beloppet av insättningsposterna i sparbanken för skolsparverksamheten ? 5. Hur stort var under år 1930 sammanlagda beloppet av uttagningsposterna å konton för skolsparverksamheten? 6. Hur stort var sammanlagda beloppet av insättarnas tillgodohavande (inberäknat gottgjorda räntor) å konton för skolsparverksamheten den 31 december 1930? 7. Skulle i något fall förekomma, att ersättning lämnas för arbetet i skolsparverksamheten, meddela här närmare upplysningar därom!

Riktigheten av förestående uppgifter intygas.

den

Styrelsens ordförande Räkenskapsförare

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1933 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Förberedande utkast till strafflag. Brott mot politiska Betänkande med förslag ang. åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar. [2] rättigheter. Brott mot allmän ordning och frid. [6] Betänkande med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar. [Ml

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Utredning och förslag rörande grunder och förfaringssätt för dyrortsgrupperingsarbetet ävensom rörande i samband därmed stående frågor. [21] Betänkande ang. gottgörelse åt statsverket och de sportelberättigade i händelse av inteckningsförnyelsernas avskaffande m. m. [24]

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunalförvaltning. Yttrande och förslag ang. revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse i Stockholm m. m. [23] Förslag till vissa ändringar i kungl. byggnadsstyrelsens normalförslag till byggnadsordningar m. m. [28]

Kommunikationsväsen. Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande med förslag ang. varningsmärken och säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan Skatteutjämningsberedningen 2. 13] järnväg och väg m. m. [7| Skatteutjämningsberedningen 3. [4] Betänkande med förslag till lag om rätt att med motorUtredning och förslag ang. importmonopol på kaffe. [15] fordon befara enskild väg m. m. [9] Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jord- Betänkande ang. statsinlösen av Ostkustbanan och Uppbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämnsala—Gävle järnväg. [13] dernas förslag vid 1933 års allmänna fastighetstaxering. Automatisering av telefonnätet på Sveriges landsbygd. [19] [16] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser ang. förbättrad deklarationskontroll och till förstärkt taxeringsorganisation m. m. [27] Bank-, kredit- och penningväsen. Politi. Utredning och förslag rörande rätt för sparbankerna och postsparbanken att anlita ombud m. m. [30] Socialpolitik. Undersökning rörande behovet av en utvidgning av bostadsstatistiken jämte vissa därmed förbundna bostadspolitiska frågor. [14] Utredning rörande kostnaderna för vissa genom statens arbetslöshetskommission utförda arbeten i jämförelse med kostnaderna för motsvarande i annan ordning utförda arbeten m. m. [20] Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Bilagor, band 1. Konjunkturspridningen. [29]

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Utredning och förslag rörande åtgärder för beredande Hälso- och sjukvård. av ökade möjligheter att indraga lärartjänster vid Förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, folkskoleväsendet. [5] sinnesslöa eller av annan rubbning av själsverksam- Förslag med betänkande rörande det akademiska beneten lidande personer. [22] fordringsväsendet och prokanslersinstitutionen. [10] Betänkande om förbättrad utbildning i stadsplanekonst jämte vad därmed .äger sammanhang. [26] Allmänt näringsväsen.

Betänkande beträffande vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk kraft till abonnenter på landsbygden. [8] Betänkande ang. ordnandet av avsättningsförhållandena för inom riket tillverkad sprit m. m. [25]

Försvarsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksutredningens betänkanden. 9. Betänkande Utrikes ärenden. Internationell rätt. ang. produktions- och avsättningsförhållandena för slaktdjur samt kött och fläsk. [12] Lagberedningens förslag ang. vissa internationella rättsBerättelse över Statens spannmalsnämnds verksamhet förhållanden. 4. Förslag till konvention mellan Sverige, m. m. under år 1932. [17] Danmark, Finland, Island och Norge ang. konkurs, Betänkande_ med förslag ang. ändrade bestämmelser om m. m. [1] mjölkavgifters upptagande och användning. [18] Isaac Marcus Boktr.-A.-il., Stockholm ia;sa