Skogsbrukets arbetsmarknad : utredning

_V)NC<,

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

$00 STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:36 Socialdepartementet

M

9 isOV 1956

SKOGSBRUKETS ARBETSMARKNAD UTREDNING AV ARBETSMARKNADSSTYRELSEN MED BITRÄDE AV SÄRSKILT TILLKALLADE EXPERTER

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1956 Kronologisk forteckning

1. Åldringsvård. I d u n . 344 s. S. 2. F i s k h a n d e l n i S v e r i g e . I d u n . 194 s. J o . 3. R e s t a u r e r i n g av U p p s a l a d o m k y r k a . Victor P e t t e r s o n . 170 s. E. 4. S t a t e n s stöd å t v ä x t f ö r ä d l i n g e n m . m . E g n e i l s k a . 295 s. Jo. 5. S t a n d a r d t a r i f f e r f ö r d e t a l j d i s t r i b u t i o n av e l e k t r i s k kraft. Haeggström. 96 s. K. 6. Statsägda a k t i e b o l a g i S v e r i g e . A v R. T e r s m a n . I d u n . 119 s. Fi. 7. S t ä d e r n a s d o n a t i o n s j o r d . K i h l s t r ö m . 86 s. I. 8. F ö r e n k l a d s t a t s b i d r a g s g i v n i n g . I d u n . 109 s. F i . 9. F r å g a n om f o r t s a t t s a m a r b e t e m e l l a n s t a t e n o c h T G O i LKAB. M a r c u s . 48 s. F i . 10. I n v e s t e r i n g s v e r k s a m h e t o c h s p a r a n d e . B a l a n s p r o b l e m p å l å n g o c h k o r t s i k t . A v L. L i n d b e r g e r . Haeggström. 267 s. F i . 11. A t o m e n e r g i e n . B e c k m a n . 117 s. H . 12. B i h a n g ull k y r k o h a n d b o k e n . I d u n . 100 s. E. 13. Konstbildning i S v e r i g e . K i h l s t r ö m . 443 s., 24 s. p l . E. 14. Tulltaxa. 1. A l l m ä n n a s y n p u n k t e r . Haeggström. 210 s. FL 15. Tulltaxa, 2. D e t a l j m o t i v e r i n g . H a e g g s t r ö m . 849 s. Fi. 16. Tulltaxa. 3. T a x a n . Haeggström. 179 s. F i . 17. F i s k e o m r å d e . I d u n . 106 s. J o . 18. S e m i n a r i e o r g a n i s a t i o n e n . 1. I d u n . 237 s. E. 19. K o m m u n a l f ö r b u n d o c h i n d e l n i n g s ä n d r i n g a r . I d u n . 228 s. I . 20. U t r e d n i n g e n o m k o r t a r e a r b e t s t i d . K i h l s t r ö m . 277 s. S. 21. U t r e d n i n g e n o m k o r t a r e a r b e t s t i d . Bilagor. Kihlström. 236 s. S. 22. A l t e r n a t i v t a f t o n s å n g s r i t u a l . I d u n . 85 s. E. 23. Vissa ä n d r i n g a r i n ö j e s b e s k a t t n i n g e n m. m . B e c k m a n . 239 s. F i . 24. Statsägda f ö r e t a g i u t l a n d e t . I d u n . 351 s. F i . 25. U p p h o v s m a n n a r ä t t till l i t t e r ä r a o c h k o n s t n ä r l i g a v e r k . I d u n . 633 s. J u . 26. B y g g n a d s m i n n e n . V i c t o r P e t t e r s s o n . 156 s. J u . 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till s j u k h u s l a g m. m . Kihlström. 227 s. I . 28. R å d h u s r ä t t s s a m m a n s ä t t n i n g i b r o t t m å l . N o r s t e d t . 54 s. J u . 29. L a g om r ä t t a t t u t ö v a l ä k e k o n s t e n . B e c k m a n . 192 s. I. 30. P r ä s t v a h l a g . K i h l s t r ö m . 204 s. E. 31. R e m i s s y t t r a n d e n . K i h l s t r ö m . 400 s. S. 32. H e m m e n och s a m h ä l l s p l a n e r i n g e n . Beckman. 210 s. S. 33. Skogsindustrins u t b y g g n a d . I d u n . 235 s. H. 34. Kliniska u t b i l d n i n g s p l a t s e r för b l i v a n d e l ä k a r e . I d u n . 173 s. E. 35. U p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t vid folkomröstningar. Kihlström. 144 s. 6 s. p l . J u . 36. S k o g s b r u k e t s a r b e t s m a r k n a d . I d u n . 292 s. S.

A n m . Om sårskild t r y c k o r t ej a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r v i l k e t u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t. e x . E. = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . =» j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956: 36 Socialdepartementet

SKOGSBRUKETS ARBETSMARKNAD Utredning

av arbetsmarknadsstyrelsen särskilt tillkallade

med biträde av

experter

JDUNS T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1956

Innehåll

Till Konungen

5 J. Inledning

9 II. Skogsbrukets

struktur

10 Statistiskt material och områdesindelning Skogsbruket i olika områden Brukningsdelarnas storlek Skogens fördelning på ägarekategorier III.

Arbetskraftsbehovet

17 Avverkningsberäkningar Arbetskraftsåtgången per m 3 sk Det aktuella och framtida arbetskraftsbehovet IV. Arbetskraftstillgången

rationalisering

Huggningen Koncentration till stora behandlingsenheter Landtransporterna Flottningen Forskning och upplysning Rationaliseringsvinster VI. Sysselsättningsproblem

i skogsbygden

Säsongväxlingarna Lokala sysselsättningssvårigheter Den manliga ungdomens sysselsättning Sysselsättningen för kvinnor VII.

17 18 20 23

Antalet skogsarbetare enligt folkräkningarna Befolkningsutvecklingen Yrkesförskjutningar Den utländska arbetskraften Slutsatser V. Skogsbrukels

10 10 14 15

Anställningsförhållanden Utveckling mot fastare anställningsförhållanden inom storskogsbruket Skogsarbetarnas nuvarande anställningsförhållanden inom storskogsbruket Fasta årsarbetare » säsongarbetare

23 26 26 29 30 31 31 32 33 35 36 37 39 39 45 47 48 50 50 52 53 54

4 Tillfällig arbetskraft Arbetare med särskilda villkor Skogsarbetare från annan ort Föreningsanställda skogsarbetare Slutsatser VIII.

Bostadsförhållanden

55 56 57 57 59

och bebyggelseplanering

60 Inledning Allmänna synpunkter på bostadsförhållandena och bebyggelseplaneringen Ny- och ombyggnadsverksamhetens omfattning Det nuvarande lägenhetsbeståndet Lägenhetskategorier Upplåtelseformer Lägenheternas storlek Lägenheternas utrustning Tvättutrustning Villkor för upplåtelse av tjänstebostad Statligt stöd till bostadsanskaffning åt skogsarbetare Bostadens utformning Åldringarnas bostadsfråga Skogsförläggning Bostädernas belägenhet Kommunikationer Gemensamhetsanläggningar De samhälleliga bostadspolitiska organens inställning till lokalisering av bostäderna Sammanfattande synpunkter på bebyggelseplaneringen IX.

Speciella synpunkter

på bondeskogsbrukets

arbetskraftsproblem

Bondeskogsbrukets arbetskraft Skogsägarnas sysselsättning Variationer i virkesuttagen Säsongvariationerna inom bondeskogsbruket Samarbete beträffande arbetskraftsförsörjningen X. Sammanfattande

synpunkter

60 62 63 69 70 71 72 77 83 85 86 87 87 89 90 90 90 96 99 102 102 105 105 105 106 108

Särskilda utredningar Yrkesutbildning för skogsarbetare 115 Folkskolan i skogsbygden 147 PM angående utnyttjande av jordbrukstraktorer m fl dragfordon inom skogsbruket 193 Sysselsättningsförhållanden inom skogsbruket år 1953 199 Unga skogsarbetares inställning till yrket 217 P M angående utländsk arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden med särskild hänsyn tagen till förhållandena inom s k o g s b r u k e t . . . . 221 PM angående vissa slag av bidragsformer för arbetstagare inom skogsbruket 225 Säfsnäs — en skogskommun 231

Till

Konungen

I skrivelse till socialdepartementet den 29 januari 1951 fäste Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet uppmärksamheten på vissa då aktuella problem på skogsbrukets arbetsmarknad. I skrivelsen framhölls att skogsbruket ända sedan andra världskrigets utbrott särskilt under högsäsongen haft brist på arbetskraft och att dessa svårigheter inte varaktigt kan undanröjas genom invandring av utländska arbetare. Istället borde åtgärder vidtagas i syfte att förbättra skogsarbetarnas villkor och därmed hejda övergången av skogsarbetare till andra yrkesområden. Särskilt framhölls att skogsbruket borde intaga en förmånsställning ifråga om byggnadstillstånd för arbetarebostäder och att skogsarbetarnas yrkesutbildning på ett verksammare sätt än dittills varit fallet borde erhålla statsmakternas stöd. Arbetsmarknadsstyrelsen avgav den 2 mars 1951 yttrande över förbundets skrivelse. Däri redogjorde styrelsen för de åtgärder, arbetsmarknadsmyndigheterna vidtagit för att förse skogsbruket med arbetskraft. Enligt styrelsens mening var de frågor som behandlades i förbundets skrivelse av sådan art, att en utredning borde komma till stånd. Den 18 maj 1951 uppdrog Kungl. Maj :t åt arbetsmarknadsstyrelsen att företaga en utredning rörande förhållandena på skogsbrukets arbetsmarknad i syfte att klarlägga vilka åtgärder, som är erforderliga för att trygga skogsbrukets behov av arbetskraft och bereda skogsarbetarna jämn sysselsättning. För att biträda styrelsen i denna utredning tillkallades experter, representerande olika skogsägarekategorier samt arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer. Såsom experter har fungerat överdirektören i domänstyrelsen K. A. Anneli, direktören i Föreningen Skogsarbeten A. DuusOtterström, direktören i Mellersta Västerbottens och Skellefteortens skogsägarföreningar Gösta Hallmans, sekreteraren hos Landsorganisationen i Sverige O. Westling, förbundsordföranden i Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet Ch. Winroth samt skogschefen i Hellefors Bruks AB. K. G. Zimmerman. Såsom huvudsekreterare i utredningen har tjänstgjort förste byråsekreterare Olof Petersson och som biträdande sekreterare byråsekreterare Lambert Sunesson. Vid utarbetandet av redogörelserna för arbetskrafts-

G behovet och arbetskraftstillgången har byråinspektör Erik Linnér biträtt och vid utarbetandet av kapitlet om bostadsförhållandena byråsekreterare Anna-Märta Herrlin. PM om »Unga skogsarbetares inställning till yrket» har utarbetats av förste byråsekreterare Ingemar Lundgren, PM om vissa slag av bidragsformer för arbetstagare inom skogsbruket av förste byråsekreterare Harry Sundberg, PM om den utländska arbetskraften av byråinspektör Ragnar Wahlström samt PM om sysselsättningen i skogsbruket 1953 av aktuarie Ingrid Fjellander. Den i särskild bilaga redovisade undersökningen av Säfsnäs kommun har utförts av utredningens biträdande sekreterare 1953. Undersökningen syftar bland annat till att med hjälp av detta praktiska exempel konkretisera de problem bebyggelseplaneringen i skogsbygden erbjuder. I en promemoria den 9 november 1951 angående byggnadstillståndsgivningen för skogsarbetarbostäder m. m. föreslog utredningen, att ökad byggnadsverksamhet skulle medgivas för skogsarbetarbostäder och allmänna byggnader i skogsbygden. Resultatet av denna framställning blev, att byggnadstillstånd för skogsarbetarbostäder lämnades i avsevärt ökad utsträckning under år 1952. Den 1 augusti 1952 överlämnade utredningen en PM angående utnyttjande av jordbrukstraktorer m. fl. dragfordon inom skogsbruket. Denna PM föranledde bland annat flera motioner till 1953 års riksdag och även en interpellation. I svar på interpellationen uttalade statsrådet Andersson, att reglering av den yrkesmässiga lastbilstrafiken syntes böra närmare utredas och att därvid den i interpellationen berörda frågan lämpligen också borde upptas till behandling. Frågan har sedermera hänskjutits till 1953 års trafikutredning. I en PM om yrkesutbildning för skogsarbetare avgiven den 16 september 1952 föreslog utredningen vissa organisatoriska förändringar samt avsevärt ökade statsanslag för utbildningsverksamheten. Delade meningar gjorde sig vid remissbehandlingen gällande rörande organisationsförslaget. Däremot rådde allmän enighet om behovet av väsentligt utökad yrkesutbildning. Det av 1955 års riksdag fattade beslutet om anslag till yrkesutbildningen för skogsarbetare innebär, att statsanslaget kom att ungefär motsvara utredningens förslag. Den 21 september 1954 framlade utredningen en PM om folkskolan i skogsbygden. I denna PM upptogs till behandling sådana frågor som glesbygdens skol- och undervisningsfrågor, skolskjutsar och inackordering samt skolfrågan och skogskommunernas ekonomi. Promemorian anmäldes i statsverkspropositionen till 1956 års riksdag, varvid departementschefen bl. a. förklarade sig ha för avsikt att inom en nära framtid till prövning upptaga frågan om igångsättande av en specialutredning om skolväsendets anordnande i vissa glesbygder, där vid genomförande av enhetsskolan inackordering i skolhem kan bli erforderlig i större utsträckning.

7 Utredningen har genom vidsträckta resor över hela landet sökt skaffa sig omedelbar kontakt med problemen på skogsbrukets arbetsmarknad. Genom konferenser med företrädare för skogsägare, arbetsgivare och arbetstagare samt för kommunala och statliga organ har utredningen fått problemen ytterligare belysta. Konferenserna har inte enbart syftat till att ge utredningen informationer utan även till att hos konferensdeltagarna understryka vikten dels av att skogsnäringen och dess personals intressen blir tillgodosedda vid samhällsplanering av olika slag dels av ett intimt samarbete mellan samhällsorganen och företrädarna för näringslivet i synnerhet vid planeringen av den framtida bebyggelsen. I föreliggande betänkande lämnar utredningen en redogörelse för skogsbrukets arbetsmarknad och söker att klarlägga de faktorer som påverkar tillgång och efterfrågan på arbetskraft. De ovannämnda tidigare till Konungen överlämnade promemoriorna i särskilda frågor återges även i betänkandet liksom vissa specialundersökningar, som utredningen låtit utföra. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för utredningsarbetet har detta bl. a. inriktats på att vid direkta kontakter med företrädare för olika grupper uppnå lösningar av aktuella problem. Arbetsmarknadsstyrelsen avser att även framgent upprätthålla dylika kontakter. Detta är av flera skäl synnerligen angeläget. Den offentliga arbetsförmedlingen har viktiga uppgifter att fylla på skogsbrukets arbetsmarknad. Därvid fordras ett intimt samarbete med arbetsmarknadens parter inte blott lokalt utan också centralt. Också andra frågor kräver speciell uppmärksamhet. Även om en tryggad arbetskraftsförsörjning sedan länge är ett dominerande problem för skogsbruket förekommer sålunda såsom framgår av betänkandet tidvis arbetslöshet inom vissa områden. Liksom hittills kräver dessa sysselsättningsproblem oavlåtlig uppmärksamhet och åtgärder från arbetsmarknadsstyrelsens sida. Sysselsättningssvårigheterna måste bland annat lösas genom en långsiktig planering. I denna planering måste såväl arbetsmarknadsmyndigheterna som företrädare för parterna på skogsbrukets arbetsmarknad deltaga. Av betänkandet framgår att även andra förhållanden på skogsbrukets arbetsmarknad framdeles torde komma att kräva särskilda åtgärder från arbetsmarknadsstyrelsens sida. Erfarenheterna från utredningsarbetet visar, att det är värdefullt för styrelsen att vid behandlingen av frågor angående skogsbrukets arbetsmarknad biträdas av experter, som företräder olika skogsägarekategorier samt arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer. I enlighet med sin instruktion (§ 12) avser styrelsen därför att tillkalla särskilda sakkunniga för handläggning av frågor om skogsbrukets arbetsmarknad. Arbetsmarknadsstyrelsen anser sig i och med framläggandet av detta betänkande ha slutfört sitt uppdrag att verkställa en utredning om skogsbrukets arbetsmarknad.

8 Vid den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad Montell, överdirektör och souschef, ledamöterna Brodén, Andersson och Johansson samt ersättarna Ekendahl och Jönsson. Därjämte har närvarit överingenjören Tånneryd samt byråcheferna Skogh, Jacobson, Rooth, af Malmborg och Johansson samt tf byråchefen Ericsson. Ärendet har föredragits av förste byråsekreteraren Petersson. Stockholm den 29 juni 1956. Underdånigst Erik Bertil

Montell

Johansson Olof

Petersson

I. Inledning

Skogsbruket är en av det svenska näringslivets viktigaste grenar. Det kan uppskattas svara för ungefär en tiondel av nationalinkomsten och närmare hälften av landets totala export. Skogen ger sysselsättning åt uppskattningsvis 150.000 årsarbetare. Därtill kommer ca 150 000 anställda vid sågverk, pappers- och massafabriker samt träförädlingsindustrier, vilka för sin sysselsättning är beroende av råvarutillförseln från skogen. Skogsbruket och skogsindustrierna sysselsätter sålunda ca 300 000 årsarbetare. Det innebär att drygt en åttondel av den manliga befolkningens totala arbetsinsats sker inom skogsbruk och skogsindustri. Det är inte möjligt att exakt ange arbetsinsatsens storlek, arbetets omfattning under olika årstider eller arbetskraftens fördelning på olika befolkningsgrupper inom skogsbruket. Utan tvekan är dock skogsarbetet det viktigaste sysselsättningsområdet för landsbygdsbefolkningen i stora delar av Mellansverige och Norrland. Även i vissa delar av södra Sverige — särskilt i Småland — spelar skogsarbetet stor roll. Förhållandena inom skogsbruket måste därför inta en central plats vid arbetsmarknadspolitiska överväganden. Skogsbrukets driftsformer varierar starkt mellan olika områden. Generella lösningar av organisatoriska och arbetstekniska problem är under sådana förhållanden uteslutna. I många avseenden är dock problemställningarna likartade

och vissa gemensamma utvecklingstendenser gör sig gällande inom näringen. Skogsarbetet hade tidigare mestadels karaktären av bisyssla. De senaste decennierna har det emellertid mer och mer blivit ett huvudyrke för sina utövare. Sålunda har antalet i skogsbruket helt sysselsatta arbetare ökat avsevärt och säsongerna alltmer utjämnats. Men skogsarbetet är i realiteten den huvudsakliga inkomstkällan även för åtskilliga, som tidvis har annat arbete, t ex inom jordbruket. I detta betänkande skall en redogörelse lämnas för skogsbrukets arbetsmarknad. En angelägen uppgift synes därvid vara, att analysera de utvecklingslinjer, som kan iakttas beträffande driftsförhållandena, och söka utröna hur dessa kan komma att påverka skogsbrukets arbetsmarknad. Skogsbygdens bebyggelsefrågor kommer också att bli föremål för behandling. Den arbetsmarknadspolitiska effekten av bebyggelsens utformning är så stor, att bebyggelsefrågorna inte kan förbigås i en utredning om skogsbrukets arbetsmarknad. Lönevillkor och andra frågor, som är föremål för avtalsuppgörelser mellan arbetsgivare och arbetstagare, behandlas däremot inte. De strukturella förhållandena har stor betydelse för skogsbrukets arbetsmarknad. Som bakgrund till framställningen har det därför ansetts lämpligt att lämna en kortfattad redogörelse för skogsbrukets struktur.

I I . Skogsbrukets struktur

Statistiskt material och områdesindelning

Den officiella statistiken har varit den viktigaste informationskällan för den följande redogörelsen för det svenska skogsbrukets struktur. Då det gäller speciella arbetsmarknadsproblem ger emellertid denna statistik föga ledning. Det har därför varit nödvändigt för utredningen att själv låta utföra en del statistiska undersökningar. I tabell 1 och 2 har ur den officiella statistiken sammanförts en del data om det svenska skogsbruket. För att möjliggöra ett bedömande av skogsbrukets ställning i olika delar av landet har redovisningen skett länsvis. Länen har sedan sammanförts till sex större områden. Områdesindelningen belyses av figur 1. De olika områdena innesluter följande län: Område

» »

» » »

I:

Norrbottens,Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. II: Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. III: Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Örebro och Västmanlands län. IV: Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län. V: Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län. VI: Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län.

Dessa områden har i vissa fall sammanförts ytterligare för att belysa skillnaderna mellan norra och södra Sverige. Till norra Sverige har hänförts område I—II omfattande Norrland samt Värmlands och Kopparbergs län medan till södra Sverige hänförts område III—VI, vilka innefattar de 17 södra länen. Olika statistiska källor överensstämmer inte helt beträffande skogsmarksareal, tillväxt m m. En del sådana uppgifter är vidare relativt gamla. Nya statistiska uppgifter framkommer emellertid successivt. Det har inte varit möjligt för utredningen att på alla punkter göra korrigeringar i anledning av detta nya material. Då redogörelsen för strukturen mera är avsedd att belysa relationerna mellan olika delar av landet och olika ägarekategorier än att ge kvantitativa besked har det inte heller ansetts nödvändigt att lägga ner något mera omfattande arbete i detta avseende. Skogsbruket i olika områden

Svenskt skogsbruk karakteriseras av stora skillnader mellan olika geografiska områden. Dessa skillnader sätter delvis sin prägel på arbetsmarknadsförhållandena. En viss uppfattning om skogsbrukets betydelse för sysselsättningen i olika områden erhålles genom att sätta skogsmarksarealen och virkesförrådet i relation till invånareantalet. Detta har skett

Områden och län: I

=

Norrbotten, Västerbotten, Jämtland o Västernorrland

II

=

Gävleborg, Kopparberg o Värmland

III = Stockholms, Uppsala, Södermanland, Östergötland, Gotland, Örebro, Västmanland IV

=

Göteborgs o Bohus, Älvsborg, Skaraborg

V

= Jönköping, Kronoberg, Kalmar

VI

=

Blekinge, Kristianstad, Malmöhus samt Halland

Allmänna skogar

^

Aktiebolagsskogar Övriga enskilda skogar

O

Figur 1. Skogsmarkens fördelning på ägare i procent av hela skogsmarksarealen i respektive områden.

12 Tabell 1. Skogsmarksareal, tillväxt och virkes förråd i förhållande till antalet män på landsbygden i åldern 15—65 år SkogsTillväxt produktiv 3 1 mark, hekt- (m sk) per ar per invånare invånare/år

Län

Virkesförråd milj m 3 sk

°//o

m 3 sk per invånare 3 077,5

Område I.

48,6

82,5

719,9

Norrbottens. . . Västerbottens. . Jämtlands Västernorrlands

65,8 48,6 63,3 26,0

84,9 80,7 114,7 63,5

205,0 202,7 170,1 142,1

39,0 11,1 11,0 9,2 7,7

3 552,8 3 147,7 4 149,9 2 006,0

Område

23,4

82,0

454,8

24,7

2 302,0

21,4 29,3 19,2

78,5 86,2 81,1

141,2 176,5 137,1

7,7 9,6 7,4

2 174,2 2 622,0 2 099,2

II.

Gävleborgs. . Kopparbergs. Värmlands. . Område

III.

Stockholms. . . . Uppsala Södermanlands. Östergötlands. . Gotlands Örebro Västmanlands. Område

9,7

34,7

298,2

16,1

1 111,6

5,8 10,6 10,2 10,5 9,2 12,5 11,4

19,6 37,5 36,7 35,7 21,1 49,8 45,4

39,3 32,8 37,9 65,1 10,3 65,0 47,8

2,1 1,8 2,0 3,5 0,6 3,5 2,6

592,8 1 231,6 1 158,1 1 223,0 725,6 1 540,8 1 448,1

IV.

6,4

28,7

122,7

6,7

676,1

Göteborgs o. Bohus Älvsborgs. . , Skaraborgs..

3,6 8,5 5,8

15,0 36,6 29,1

14,0 67,8 40,9

0,8 3,7 2,2

300,8 882,2 700,9

Område V. .

12,2

54,4

186,7

10,2

1 238,5

Jönköpings. Kronobergs. Kalmar. . . .

12,4 12,4 11,8

55,9 56,3 51,6

64,9 54,4 67,4

3,5 3,0 3,7

1 296,0 1 224,4 1 198,4

Område VI. .

3,5

13,9

60,5

3,3

301,2

Blekinge.... Kristianstads, Malmöhus. . . Hallands....

6,0 3,6 0,9 6,2

20,2 14,8 4,3 26,6

13,9 22,9 7,1 16,6

0,8 1,2 0,4 0,9

467,4 338,7 101,9 490,4

18,1

49,5

1 842,8

100,0

1 494,7

Hela riket

Källmaterial Beträffande tillväxten: Skogsstatistisk årsbok 1952. » virkesförrådet: 2:a riksskogstaxeringen. » invånareantalet: 1950 års folkräkning. » skogsmarksarealen: 1944 års jordbruksräkning. 1 m 3 sk = hel trädstams volym med bark. i tabell 1. Eftersom skogsbruket till övervägande del r e k r y t e r a r sin arbetskraft bland landsbygdens manliga befolkning i åldern 15—65 år h a r endast

denna m e d r ä k n a t s i befolkningssiffrorna. Arealuppgifterna bygger på 1944 års j o r d b r u k s r ä k n i n g . Några hastiga förä n d r i n g a r av skogsmarksarealen skei

13 Tabell

2. Skogsmarksarealens fördelning på storleksgrupper och länsvis enligt 1944 års jordbruksräkning

ägarekategorier

Skogsmarkens fördelning på storleksgrupper

ägare

AllHögst 25—100 100—400 över 400 männa hektar 25 hektar hektar hektar skogar

Aktiebolagsskogar

övriga enskilda skogar

Område I

3,3

14,1

17,8

64,8

34,3

27,7

38,0

Norrbottens Västerbottens Jämtlands Västernorrlands

2,1 4,4 2,6 4,9

11,3 17,8 11,5 17,3

13,6 17,1 22,2 21,4

73,0 60,7 63,7 56,4

59,3 36,6 12,1 9,9

10,3 23,3 45,2 46,6

30,4 40,1 42,7 43,5

Område II

8,2

21,4

16,9

53,5

14,4

37,0

48,6

Gävleborgs Kopparbergs Värmlands

5,1 8,0 12,0

19,9 20,5 24,6

20,6 14,4 16,6

54,4 57,1 46,8

11,3 22,0 5,7

43,5 32,6 36,9

45,2 45,4 57,4

Område III

12,4

26,0

19,2

42,4

16,5

20,4

63,1

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Gotlands Örebro Västmanlands

11,9 13,6 13,1 10,1 27,6 11,8 10,8

30,3 22,1 22,3 28,6 48,3 17,9 27,3

25,3 15,5 19,7 24,8 18,4 11,8 17,8

32,5 48,8 44,9 36,5 5,7 58,5 44,1

13,6 16,9 15,9 15,6 11,1 17,0 22,3

10,0 35,3 7,3 15,0 3,0 35,6 24,5

76,4 47,8 76,8 69,4 85,9 47,4 53,2

Område IV

30,0

38,9

17,2

13,9

12,3

6,0

81,7

Göteborgs o. Bohus. . . . Älvsborgs Skaraborgs

38,1 27,2 31,4

42,2 43,8 27,6

16,0 18,1 16,0

3,7 10,9 25,0

11,0 9,8 17,8

1,9 5,5 9,1

87,1 84,7 73,1

Område V

15,9

44,6

22,9

16,6

10,3

7,6

82,1

Jönköpings Kronobergs Kalmar

19,5 20,2 8,8

51,9 43,4 38,9

19,1 19,4 29,5

9,5 17,0 22,8

9,2 9,6 12,1

4,7 13,0 5,7

86,1 77,4 82,2

Område VI

27,7

42,6

14,9

14,8

9,6

2,4

88,0

Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands

25,4 30,7 25,8 26,8

46,5 39,0 25,9 48,7

16,8 13,0 21,5 13,4

11,3 17,3 26,8 11,1

5,9 10,2 14,9 10,2

3,6 1,8 1,7 2,4

8,6

21,7

18,1

51,6

24,2

25,2

90,5 88,0 83,4 87,4 50,6

Hela riket

i n t e , v a r f ö r u p p g i f t e r n a f r å n 1944 fortf a r a n d e i s t o r t s e t t ä r t i l l f ö r l i t l i g a . Detta bestyrkes av p r e l i m i n ä r a uppgifter f r å n 1951 å r s j o r d b r u k s r ä k n i n g . S å s o m v ä n t a t visar dessa siffror d o c k en viss stegring främst b e r o e n d e p å att n y skog p l a n t e r a t s p å f ö r u t v a r a n d e å k e r eller ä n g s m a r k samt genom att dikade mar-

k e r ö v e r f ö r t s f r å n i m p e d i m e n t till s k o g s produktiv mark. Skogsmarksarealen i hela riket h a r sålunda enligt dessa u p p gifter ö k a t m e d 1 % e l l e r m e d c a 217 000 hektar. De största s k o g s v i d d e r n a i förhålland e till d e n m a n l i g a l a n d s b y g d s b e f o l k ningen i arbetsför ålder finns i Norr-

14 land. Norrbottens och Jämtlands är med sina 66 respektive 63 hektar skogsproduktiv mark per invånare de i förhållande till befolkningen skogrikaste länen. Även Västerbotten, som har 49 hektar skog per invånare, ligger högt över riksmedeltalet, vilket är ca 18 hektar per manlig landsbygdsinvånare. De lägsta talen noteras för Skånelänen samt Göteborgs och Bohus län. I Sydsverige intar Smålandslänen en särställning med omkring 12 hektar skog per invånare. Inte något län i södra Sverige når dock upp till medeltalet för hela riket. Enbart uppgifter om skogsmarksarealen ger inte en rättvisande bild av skogsbrukets betydelse i olika områden. I tabell 1 har därför även införts uppgifter om tillväxten i förhållande till invånareantalet. Tillväxten är såsom framgår av tabellen betydligt större i Jämtlands län än i Norrbottens län trots att arealen per invånare är något större i det senare länet. Skogsarbetet kräver följaktligen större genomsnittlig arbetsinsats av landsbygdsbefolkningen i Jämtlands än i Norrbottens län. De lägsta tillväxttalen per invånare noteras liksom beträffande arealens storlek för Skånelänen samt Göteborgs och Bohus län. Arealen per invånare är mer än dubbelt så stor i område I som i något annat område. Tillväxten per hektar är dock inte ens hälften så stor i detta område som i övriga delar av landet. På grund av de väldiga ödebygdsområdena blir ändock tillväxten per invånare den största i landet. Område II når emellertid upp till praktiskt taget samma tal beroende på markens högre produktivitet. I genomsnitt växer skogen i hela landet med i det närmaste 50 m3sk per manlig landsbygdsinvånare i arbetsför ålder. I de fyra nordligaste länen är tillväxten drygt 80 m3sk, i Småland ungefär 55 m3sk och i Skåne-Halland-Ble-

kinge knappt 14 m3sk per invånare. Om man räknar med att varje avverkad kubikmeter kräver 0,7 dagsverken (se kap III) innebär det, att det i genomsnitt för hela landet behövs 35 dagsverken per år och manlig landsbygdsinvånare i arbetsför ålder för arbetet i skogen. För område I blir det 58 dagsverken, för Småland 38 och för Skåne-HallandBlekinge 10 dagsverken. Det innebär att drygt 20 % av den totala arbetsinsatsen av den manliga landsbygdsbefolkningen i de fyra nordligaste länen behövs för skogsbruket. Till och med i Skåne-Halland-Blekinge ianspråktar skogen 4 % av den totala arbetsinsatsen. I ett följande kapitel skall arbetskraftsåtgången i skogsbruket sättas i relation till enbart jordbruksbefolkningen. I de här använda befolkningstalen är stadsnäringarna på landsbygden medräknade.

Brukningsdelarnas storlek

Liksom inom andra delar av näringslivet råder det inom skogsbruket vissa skillnader i arbetsförhållandena vid större och mindre företag. Detta sammanhänger bland annat med att "småföretagen" inom skogsbruket till stor del drives med ägarens och hans familjemedlemmars egen arbetskraft. Bondeskogsbruket utgöres huvudsakligen av små brukningsdelar under det att bolags- och allmänna skogar som regel drives i större enheter. De större skogsägarnas skogsmarksinnehav är ofta fördelat på en mängd enheter vilket inte sällan är fallet även för små skogsägare. Storskogsbruket h a r dock i genomsnitt större enheter. Brukningsdelarnas fördelning på olika storleksgrupper säger sålunda mycket litet om ägosplittringen. Detta h i n d r a r dock inte att brukningsdelarnas storlek i hög grad påverkar arbetsförhållandena. Skogsmarkens procentuella fördel-

15 1 = - 25 ha 2 = 25-100 ha 3 - 100-400 ha 4 = över 400 ha 64.8%

53.5% 42.4%

17.: 14.1%,— 3.3% '"in

2 3 Område I

1 2 3 4 Område II

1 2 3 4 Område III

30.0%

15.9% 1 2 3 Område IV

14.9%14.fifr

1 2 3 Område V

1 2 3 4 Område VI

Figur 2. Skogsmarksarealen fördelad på brukningsdelar av olika storlek områdesvis ning på storleksgrupper framgår av tabell 2. Närmare hälften av skogsmarken tillhör som synes av tabellen brukningsdelar med högst 400 hektar skog. Nära nog 1/3 tillhör skogsbruk omfattande högst 100 hektar. Stora driftsenheter förekommer framförallt i Norrlandslänen samt Kopparbergs, Värmlands, Uppsala och Örebro län. Brukningsenheter med mindre än 25 hektar representerar en särskilt stor andel av skogsmarken i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Kristianstads län. Skillnaderna mellan olika geografiska områden är såsom belyses av figur 2 mycket stora utom beträffande storleksgruppen 100—400 hektar, som i samtliga områden svarar för mellan 15 och 23 % av skogsmarken. Storskogsbruket är mest framträdande i område I och II, men även i område III har det en betydande andel av skogsmarken. Småskogsbruket dominerar i områdena IV—VI, vilka omfattar större delen av Götaland. Ur den här anlagda

synvinkeln kan det sägas, att det inom södra Sveriges .skogsbruk går en strukturgräns mellan Svealand och Götaland. Småskogsbrukets utpräglade dominans begränsas till Götaland. Skogens fördelning på ägarekategorier Ägandeförhållandena inom skogsbruket är resultatet av en lång utveckling. Under de senaste decennierna har dock förskjutningarna mellan olika grupper av ägare varit små. Såsom framgår av tabell 2 utgöres ungefär 1/4 av den svenska skogsmarksarealen av allmänna skogar, 1/4 av aktiebolagsskogar och hälften av övriga enskilda skogar, d v s bondeskogar. Proportionerna varierar dock mycket mellan olika områden. De allmänna skogarna är särskilt välrepresenterade i de båda nordligaste länen inom område I. I Norrbottens län äger det allmänna tre femtedelar och i Västerbottens län drygt en tredjedel av

16 Tabell 3. Tillväxtens

och virkesförrådets

Allmänna skogar Område

I II III IV V VI Hela riket

fördelning på ägare

Aktiebolags skogar

(procent)

Övriga enskilda skogar

Tillväxt

Virkesförråd

Tillväxt

Virkesförråd

Tillväxt

Virkesförråd

29,6 13,2 16,8 12,9 10,2 12,9

30,7 12,7 18,0 15,2 12,8 11,8

31,2 37,3 20,8 5,9 7,8 5,9

28,4 38,7 19,4 6,3 7,4 2,8

39,2 49,5 62,4 81,2 82,0 81,2

40,9 48,6 62,6 78,5 79,8 85,4

18,0

20,8

24,8

25,3

57,2

53,9

skogsmarken. I övriga delar av landet är de allmänna skogarnas andel betydligt mindre. Procentuellt sett är de minst företrädda i Värmland och Blekinge. Större delen av de allmänna skogarna ligger i norra Sverige. Inte mindre än tre fjärdedelar ligger sålunda i Norrland. Aktiebolagsskogarna har sin största andel av skogsmarken i område II, men de är också välrepresenterade i område I och III. Ca 45 % av skogsmarken är bolagsägd i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län och ungefär en tredjedel i Uppsala, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län. I Skåne och i Bohuslän äger bolagen mindre än 2 % av skogsmarken. Bondeskogarna upptar inom samtliga sex områden större arealer än någon av de båda andra ägarekategorierna var för sig. Den största andelen redovisas för Blekinge län inom område VI med 90 % och den minsta för Norrbottens län inom område I med 30 %. Inom områdena I—II — bortsett från Värmlands län — (alltså inom Norrland jämte Kopparbergs län) upptar bondeskogarna mindre än hälften av skogsmarken. Böndernas skogsinnehav är särskilt dominerande inom områdena III—VI, alltså i de 17 södra länen. Inom dessa områden tillsammantagna upptar bondeskogarna drygt 80 % av skogsmarken. Bondesko-

garna är sålunda särskilt välrepresenterade i de delar av landet, som har den största befolkningstätheten. De allmänna skogarna h a r den största omfattningen inom områden med utpräglade glesbygder. Uppgifter om de olika ägarekategoriernas andel av tillväxten saknas för områdena IV—VI. I stort sett torde den dock för dessa områden sammanfalla med arealfördelningen inom de olika områdena. Tabell 3 har beträffande tillväxten uträknats utifrån detta antagande. I tabellen har även införts uppgifter om virkesförrådets procentuella fördelning på ägarekategorier. Jämföres den procentuella fördelningen av marken med den procentuella fördelningen av virkesförrådet inom respektive områden var för sig finner vi att avvikelserna är ganska små. För hela riket blir dock skillnaderna något större. Medan bondeskogsbruket, som är rikligast företrätt i södra Sverige med dess högre bonitet, omfattar 50,6 % av hela landets skogsmark svarar det för 53,9 % av virkesförrådet. 24,2 % av skogsmarken hör till allmänna skogar och de svarar för 20,8 % av virkesförrådet medan bolagsskogarna omfattar 25,2 % av skogsmarken samt ungefär lika mycket av virkesförrådet. Förrådsskillnaderna sammanhänger med de allmänna skogarnas genomsnittligt lägre bonitet.

I I I . Arbetskraftsbehovet

Det statistiska material, som står till buds för beräkning av sysselsättningsvolymen inom skogsbruket och behovet av skoglig arbetskraft, är mycket knapphändigt. Svårigheterna att mäta sysselsättningen accentueras av att en stor del av de i skogen sysselsatta endast delvis får sin utkomst från skogsarbete. Avverkningsberäkningar

För att få en uppfattning om den totala arbetskraftsinsatsen i skogen är det nödvändigt att utifrån uppgifter om avverkningskvantiteterna räkna ut hur många dagsverken, som erfordras för att få fram detta virke. Genom dylika beräkningar kan man också få en uppfattning om den framtida arbetskraftsåtgången. Som utgångspunkt för uppskattningen av den sannolika arbetskraftsåtgången har tagits vissa av statens skogsforskningsinstitut uppgjorda avverkningsprognoser, vilka i stort sett baserats på resultaten av den andra riksskogstaxeringen. För Götaland, Svealand samt Gävleborgs län och landskapet Härjedalen har härvid de avverkningsberäkningar utnyttjats, som skogsforskningsinstitutet verkställt för Södra Sveriges skogsindustriutrednings räkning. Dessa beräkningar avser de årliga virkesuttagen av såväl barr- som lövskog, uttryckt i skogskubikmeter, och omfattar fyra 10-årsperioder, räknat från åren 1945— 1950. Årsavverkningarna i hela ifrågavarande område utom Härjedalen upp2—509115

går under de fyra 10-årsperioderna i genomsnitt till ca 40,9 milj. m 3 sk. Beträffande övre och mellersta Norrland (Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län samt landskapet Jämtland) har den av skogsforskningsinstitutet år 1946 utförda 40-årsprognosen, vilken förordats av Norrlandskommittén, i första hand legat till grund för arbetskraftskalkylen. Dessa avverkningsberäkningar — med utgångspunkt från andra riksskogstaxeringen åren 1938—1941 — har angivits i kubikmeter fastmått inom bark och omfattar endast gagnvirke och annat virke av barrträd. För jämförbarhet med prognosen för landet i övrigt har därför ifrågavarande årsavverkning av barrskog, utgörande ca 11 milj. m3f ib, omräknats till volym skogskubikmeter med bark, varvid kvantiteten ökats med 20 % eller till 13,2 milj. m 3 sk. Härtill har vidare lagts ett årligt avverkningsbelopp för lövträd, vilket för ifrågavarande område uppskattats till 3,5 milj. m 3 sk. Denna uppskattning har grundats på den av skogsforskningsinstitutet år 1947 för Norrlandskommittén uppgjorda överslagskalkylen rörande årsavverkning av lövträd under en 10årsperiod framåt (SOU 1948:32, sid. 172). Institutet har för de fyra nordligaste länen angivit ifrågavarande avverkningsbelopp till ca 4,8 milj. m3 fast mått på bark men framhållit bl a att man för närmast efterföljande perioder torde böra räkna med avsevärt lägre

18 belopp. I detta sammanhang anför Norrlandskommittén bl a, »att stora avverkningar för bränsle- och kolningsändamål skett under krigsåren. Speciellt torde dessa avverkningar ha gått hårt åt björkskogen i de bättre avsättningslägena. Då skogsforskningsinstitutet inte gjort några justeringar med hänsyn till den tid som förflutit från riksskogstaxeringen torde man sålunda kunna befara, att de numera möjliga avverkningskvantiteterna inte obetydligt understiga de ovan angivna». Med hänsyn härtill har årsavverkningen av lövskog i här ifrågavarande område som nämnts reducerats till 3,5 milj. m 3 sk. Med tillägg för Härjedalen (ca 1,0 milj. m 3 sk) enligt Skogsforskningsinstitutets tidigare nämnda avverkningsberäkningar åt Södra Sveriges Skogsindustriutredning skulle således de totala avverkningskvantiteterna i område I utgöra omkring 17,7 milj. m3sk per år i genomsnitt under en 40-årsperiod. Senare gjorda avverkningsberäkningar visar att de här använda beräkningarna synes ha underskattat de möjliga avverkningskvantiteterna särskilt i norra delen av landet. För att få en vid varje tidpunkt så riktig bild av läget som möjligt är det nödvändigt att successivt göra de omräkningar som föranledes av nytt material. För att möjliggöra dylika omräkningar har utredningen ansett det angeläget att relativt utförligt redovisa sina beräkningsmetoder.

Arbetskraftsåtgången per m 3 sk

För att uppskatta arbetskraftsbehovet på grundval av avverkningskvantiteterna erfordras ett genomsnittligt mått på arbetsåtgången uttryckt i dagsverken per fastställd enhet, lämpligen skogskubikmeter. Vid en beräkning av den

framtida arbetsåtgången bör hänsyn tagas till den fortgående rationaliseringen av skogsarbetet. Den huvudsakligen först under efterkrigsåren påbörjade mekaniseringen har hittills främst berört skogstransporterna. Under det närmaste decenniet kommer rationaliseringen sannolikt att fortsätta i ökad takt. Sett ur arbetskraftssynpunkt torde mekaniseringen icke minst komma att beröra den manuella barkningen, som för helbarkning vanligen uppskattas kräva omkring hälften av det totala huggningsarbetet. Övergång till mekaniserad barkning väntas ske i ökad omfattning dels vid avverknings- eller avläggsplatserna, dels genom att barkningsarbetet i större utsträckning än f n utföres vid industrierna med deras möjligheter till maskinbarkning i stor skala. I anslutning härtill kan även framhållas, att en reducering av den tunga och arbetskrävande handbarkningen torde göra skogsarbetet mera attraktivt. Minskningen av arbetskraftsåtgången genom fullständig övergång till maskinbarkning bör dock inte överskattas. Redan nu sker ju nämligen en del av barkningsarbetet maskinellt. Vidare bör uppmärksammas att avverkningsarbetet inte utgör mer än 60 —70 % av det totala arbetet i skogen. Hänsyn måste också tagas till att även maskinbarkningen kräver manuell arbetskraft. Som exempel på vad maskinbarkning kan betyda för arbetskraftsåtgången kan nämnas, att domänverket räknar med att dess totala arbetskraftsåtgång skulle minska med 10—15 % vid fullständig övergång till mekaniserad barkning. Vid företag som relativt sett har större antal huggare och mindre maskinbarkning blir givetvis arbetskraftsbesparingen större vid fullständig övergång till maskinbarkning. De olika ägaregrupperna inom skogsbruket torde f n ha icke obetydliga va-

19 riationer i arbetskraftsförbrukning per avverkad kubikmeter. Storskogsbrukets större driftsenheter och dess i många fall lämpligare arrondering möjliggör en mera mekaniserad drift och ett mera rationellt utnyttjande av arbetskraften än vad som är möjligt inom småskogsbruket. Arbetsåtgången varierar även mellan olika landsdelar. Härom framhålles i Norrlandskommitténs principbetänkande (SOU 1949:2, sid. 45), att »i södra och mellersta Sverige är med all sannolikhet arbetsåtgången per kubikenhet vid avverkning högre än i Norrland beroende på sämre arbetsteknik och i vissa avseenden ogynnsammare drivningsförhållanden.» Den större intensiteten i skogsvårdsarbetet i södra delen av landet ansågs också verka höjande på arbetsåtgången utslagen per m 3 sk. De vid senaste riksskogstaxeringen konstaterade förskjutningarna i virkesförrådet mot södra Sverige väntas medföra ökade avverkningar i de mellersta och södra delarna av landet. Höjningen av virkesförrådet hänför sig företrädesvis till grövre dimensioner, som vid avverkningarna är de minst arbetskrävande i förhållande till kubikmassan. Därjämte förekommer sannolikt barkning i mindre utsträckning i södra än i norra Sverige, vilket förhållande väntas bli ytterligare accentuerat genom att timmerdimensionerna i södra Sverige såväl absolut som relativt kommer att visa den största ökningen. Vad gäller massaveden bör i anslutning härtill framhållas, att avverkningarna av detta sortiment numera torde kräva större arbetsåtgång per kubikenhet än tidigare till följd av sänkning av minimidimensionerna. ökningen faller dock särskilt på Norrland, där massaveden är det dominerande gagnvirkessortimentet. Det här förda resonemanget leder till att själva

huggningsarbetet sannolikt utgör en mindre del av hela arbetsåtgången i södra än i norra Sverige. I hittills verkställda utredningar om skogsbrukets arbetskraft har arbetsåtgången i allmänhet angivits till 1,0 eller 0,9 dagsverken per m 3 sk. Numera kan man räkna med m i n d r e dagsverksåtgång. Den följande kalkylen över arbetsåtgången inom skogsbruket avser all arbetskraft utom förvaltningspersonalen. Behovet av arbetskraft avser alltså, förutom huggning (inkl. förekommande barkning) och körning, olika skogsvård såtgär der, stämpling, skogsvägbyggnad, skogens byggnadsarbeten och flottning i egen regi (utom havsflottning). Arbetet hos flottningsföreningarna och den yrkesmässigt bedrivna lastbilstrafiken har icke medräknats i kalkylen beroende på svårigheterna att erhålla ett tillfredsställande material rörande arbetskraftsåtgången för dessa arbetsuppgifter. I den i det följande redovisade arbetskraftskalkylen, som avser fullt vana yrkesarbetare, har arbetsåtgången per avverkad m 3 sk beräknats till 0,7 dagsverken i medeltal för hela landet. Relativt stora lokala variationer förekommer dock beroende på sortimentssammansättningen (virkets medelgrovlek), barkningsgraden, skogsvårdsbehovet m fl faktorer. En beräkning av arbetskraftsbehovet, uttryckt i antal årsarbetare måste grundas på en uppskattning av antalet dagsverken per man och år. Om enbart sönoch helgdagar samt semester borträknas skulle teoretiskt 280 dagsverken kunna utföras. Det faktiska genomsnittliga antalet dagsverken måste emellertid bli betydligt mindre, bl a på grund av bortovaro, som förorsakas av olycksfall och sjukdom. Antalet effektiva arbetsdagar påverkas också av sådana faktorer som otjänlig väderlek, förflyttning till olika

20 arbetsplatser och behov av provianteringsresor. Utredningen har därför i den följande arbetskraftskalkylen räknat med 240 effektiva arbetsdagar per man och år. Av uppgifter från företag inom storskogsbruket framgår att man i allmänhet räknar med detta dagsverksantal för de årsanställda arbetarna. Såsom jämförelse har i texten även redovisats arbetskraftsbehovet om varje årsarbetare kunde utföra 280 dagsver» ken. Beräkningen utgår vidare från för utsättningen att avverkningen motsvarar från skogsvårdssynpunkt acceptabla uttag.

Det aktuella och framtida arbetskraftsbehovet

I tabell 4 redovisas det enligt ovan angivna metoder beräknade genomsnittliga årliga behovet av skogsarbetare under en 40-årsperiod, fördelat på geografiska områden. De angivna siffrorna måste såsom tidigare framhållits betraktas som uppskattningar, vilka särskilt för de olika områdena kan vara mer eller mindre tillförlitliga. Eftersom senare verkställda avverkningsprognoser synes tyda på att avverkningarna

inte blott i övre Norrland utan även i andra delar av landet skulle kunna bli större än de här angivna torde det angivna arbetskraftsbehovet kunna betraktas som ett minimum. Såsom framgår av tabell 4 h a r den genomsnittliga årsavverkningen i landet under en 40-årsperiod beräknats till omkring 58,6 milj. m3sk. Denna avverkningskvantitet skulle — vid en uppskattad normalprestation av 0,7 dagsverken per avverkad m3sk — kräva en arbetsåtgång av ca 41 milj. dagsverken per år. Beräknat efter en arbetsinsats av 240 dagsverken per man och år motsvarar detta ett behov av ca 171 000 årsarbetare. Om arbetsåtgången förändras med 0,1 dagsverken per avverkad m3sk betyder det en förändring av antalet årsarbetare med ca 24 500 man. Vid en dagsverksåtgång av 0,8 blir resultatet således, såsom framgår av följande sammanställning, att arbetskraftsbehovet stiger till 195 000 och om arbetskraftsbehovet beräknas efter 0,6 dagsverken att det sjunker till ca 147 000 årsarbetare. I sammanställningen har också medtagits en beräkning grundad på att varje man gör 280 dagsverken per år.

Tabell 4. Beräknad genomsnittlig total årlig avverkning jämte uppskattning av arbetskraftsbehovet under en 40-årsperiod

Redovisningsområde

I II III IV V VI Hela riket

Genomsnittlig årl. avv. i 1 000-tal m 3 sk.

Årsarbetare i % av ant. Antal förvärvsarb. årsarb. män inom (240 dagsv. jordbruk och per år) skogsbruk år 1950

17 684 15 935 10 099 4 524 7 297 3 090

51 578 46 477 29 454 13 195 21 283 9 013

46 54 25 15 30 9

58 629

171 000

21 Antal dagsverken pr årsarbetare

240 dagsverken 280 »

Dagsverksåtgång pr avverkad m 3 sk 0,6

0,7

0,8

147 000 126 000

171 000 147 000

195 000 168 000

Beträffande arbetskraftsbehovets fördelning på olika områden framgår det av tabell 4 att ca 98 000 årsarbetare eller 57 % av totalbehovet kommer på Norrland, Dalarna och Värmland (område I och I I ) , medan omkring 73 000 man eller 43 % erfordras inom övriga delar av landet. Där är redovisningsområdena östra Mellansverige och Smålandslänen de dominerande. Såsom tidigare framhållits torde de möjliga uttagen särskilt ur skogarna i Övre Norrland ha underskattats i avverkningsberäkningarna, varför område I och II kan förmodas komma att taga i anspråk en större del av arbetskraften än vad dessa beräkningar ger vid handen. Tabellen utvisar även det beräknade antalet årsarbetare i skogsbruket i relation till antalet förvärvsarbetande män inom jordbruk och skogsbruk år 1950. För hela landet utgör skogsarbetarbehovet i genomsnitt 30 % av förutnämnda befolkningsgrupp. Vad gäller de olika redovisningsområdena är skogsbrukets behov av arbetskraft relativt taget störst i Hälsinge-Dala-Värmlandsområdet samt i övre och mellersta Norrland, där det uppgår till 54 respektive 46 % av antalet manliga yrkesutövare inom jordbruk och skogsbruk. Motsvarande andelar för övriga redovisningsområden utgör i Smålandslänen 30 %, i östra Mellansverige 25 %, i Västsverige 15 % samt i Blekinge, Skåne och Halland 9 %. Det bör understrykas att ovanstående beräkningar är baserade på befolkningssituationen år 1950. Med fortsatt avgång från landsbygdsnäringarna kommer

skogsbruket att kräva en större andel av landsbygdens arbetskraft än vad som ovan angivits. För att ge en uppfattning om hur det framtida arbetskraftsbehovet ställer sig i förhållande till behovet av arbetskraft för avverkning av nuvarande omfattning skall här en kalkyl även framläggas på grundval av den avverkningsstatistik som numera utarbetats i samband med riksskogstaxeringen. Enligt denna statistik avverkades under avverkningssäsongen 1953/54 i hela landet 51,3 milj. m 3 sk. Året före var avverkningen 40,1 milj. m3sk. Siffrorna från 1953/54, som ligger något över den av skogsstyrelsen beräknade genomsnittliga avverkningen under femårsperioden 1950/54, har lagts till grund för den följande beräkningen, varför denna i varje fall inte kan anses underskatta arbetskraftsåtgången vid ifrågavarande tidpunkt. Om arbetskraftsåtgången beräknas till 0,7 dagsverken per avverkad m3sk och varje man antas arbeta 240 dagsverken per år skulle den faktiska sysselsättningen under senare år motsvara ca 150 000 årsarbetare. För att avverkningarna skall komma upp till en ur skogsvårdssynpunkt acceptabel nivå skulle det enligt den tidigare redovisade kalkylen behövas 171 000 man eller med andra ord ett tillskott på 21 000 man. Beräknas arbetskraftsåtgången till 0,8 dagsverken per avverkad m3sk skulle 170 000 ha varit sysselsatta i skogen under senare år mot ett framtida behov av 195 000, vilket alltså innebär att ytterligare 25 000 man skulle behövas.

22 Eftersom avverkningarna torde kunna bli större i framtiden än vad som angivits i den h ä r använda prognosen och eftersom beräkningen av den nuvarande arbetskraftsåtgången snarare är för hög än för låg måste ett arbetskraftstillskott på 21 000 man kunna betecknas som en minimisiffra. Uppgifter om de nuvarande avverkningarnas omfattning i olika delar av landet finns inte, men om man antar, att fördelningen är densamma som i prognosen, skulle det behövas ett tillskott på 9 000 man i södra och på 12 000 man i norra Sverige. Med oförändrad arbetskraftsåtgång per avverkad kubikmeter skulle alltså arbetsstyrkan behöva öka med minst 14 %. Det innebär dock inte att skogsbruket nödvändigtvis måste tillföras en arbetsstyrka av denna storlek. Den fortgående rationaliseringen gör att behovet av arbetskraft för olika arbetsupp-

gifter kommer att minska. Om arbetskraftsbehovet per avverkad m 3 sk minskar med ett tiondels dagsverke innebär det en arbetskraftsbesparing motsvarande det på grund av ökad skogsproduktion kalkylerade behovet av arbetskraft. En sådan rationalisering kan givetvis inte ske omedelbart, men under en period på 5 till 10 år bör det inte vara orealistiskt att räkna med en sådan utveckling. Ett visst arbetskraftstillskott bör också kunna erhållas genom att antalet arbetsdagar ökas per man och år. Om en arbetsstyrka på 150 000 man i genomsnitt gör 10 dagsverken mer per man och år motsvarar det ett tillskott av 10 000 årsarbetare. Eftersom åtskilliga skogsarbetare inte har sysselsättning under hela året, bör man även på detta sätt kunna erhålla visst tillskott av arbetskraft.

IV. Arbetskraftstillgången

I föregående kapitel har ett försök gjorts att uppskatta behovet av skogsarbetare. Det bör än en gång understrykas att beräkningarna har stora felmarginaler. De bör dock kunna användas som ett hjälpmedel bland annat för att belysa vilken betydelse skogsbrukets arbetsmarknad h a r för hela sysselsättningen inom olika geografiska områden. Beräkningarna kan också utgöra en bakgrund för övervägandena om hur behovet av arbetskraft skall kunna tryggas. Tillgången på arbetskraft inom skogsbruket är beroende av befolkningsutvecklingen i första h a n d på landsbygden, av förmågan och möjligheterna att behålla och fullt utnyttja tillgänglig arbetskraft, av möjligheterna att liksom tidigare säsongmässigt eller mera definitivt överföra arbetskraft från andra yrkesområden samt eventuellt av tillskott av arbetskraft genom invandring. Liksom det är synnerligen svårt att mäta arbetskraftsbehovet erbjuder det stora svårigheter att ange arbetskraftstillgången. Säkra uppgifter om antalet i skogsbruket sysselsatta personer finns inte tillgängliga. Ett försök till bedömning av den framtida arbetskraftstillgången måste begränsas till en diskussion utifrån nu kända förutsättningar.

Antalet skogsarbetare enligt folkräkningarna

Såsom en bakgrund för diskussionen om arbetskraftstillgången synes det vara lämpligt att söka ge en bild av hur an-

talet skogsarbetare utvecklats under och efter kriget. Det enda tillgängliga materialet för en sådan redogörelse återfinnes i folkräkningarna. Även om detta material för skogsbrukets del är otillfredsställande ger det dock en uppfattning om tendenserna i utvecklingen. Vid folkräkningarna sker yrkesgrupperingen efter den huvudsysselsättning, som de förvärvsarbetande har vid tidpunkten för mantalsuppgifternas avlämnande. Den som under årets lopp innehaft anställning hos flera arbetsgivare lämnar uppgift om den anställning han innehar vid mantalsskrivningen. Yrkesuppgiften skall också svara mot uppgiften om anställning. Folkräkningssiffrorna om skogsarbetarna avser således endast det antal personer, som vid uppgiftstillfället på hösten h a r sin huvudsakliga utkomst av skogsarbete. I siffrorna ingår alltså icke det avsevärda antal jordbrukare, jordbruksarbetare, diversearbetare och andra, som under längre eller kortare tid av året utför skogsarbete men har annan huvudsysselsättning vid mantalsskrivningen. Man kan sålunda säga, att folkräkningsuppgifterna endast ger en viss uppfattning om hur många arbetare, som har skogsarbete såsom huvudsaklig sysselsättning på hösten det år folkräkning sker. Dessa arbetare torde i regel ha skogsarbetet som sin huvudsakliga inkomstkälla även om inte alla uteslutande är skogsarbetare. Det kan också tänkas att åtskilliga ägare av mindre jordbruk före-

24 Tabell 5. Antal förvärvsarbetande inom skogsbruket områdesvis folkräkningarna 1945 och 1950 1945

enligt

1950 Område Antal

%

Antal

0/

Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands o. Västernorrlands län Gävleborgs, Kopparbergs o. Värmlands län. De 17 södra länen (inkl. Stockholms stad)..

37 875 29 713 25 118

41 32 27

32 464 26 138 18 599

42 34 24

Hela riket Därav kvinnl

92 706 1 104

77 201 1 097

dragit benämningen hemmansägare trots att skogsarbete i annans tjänst varit deras huvudsakliga inkomstkälla. Enligt folkräkningarna uppgick antalet skogsarbetare år 1940 till omkring 91 500 och år 1945 till ca 82 500, vilket alltså skulle innebära att antalet under denna femårsperiod minskade med 9,5 % eller i genomsnitt med 1,9 % per år. Uppgifterna från 1950 års folkräkning ger vid handen, att reduceringen av skogsarbetarstammen fortskridit i ökat tempo under 1940-talets senare del. Antalet skogsarbetare hade nämligen 1950 sjunkit till ungefär 64 300, d v s en nedgång med 18 000 på fem år, motsvarande 22 % eller i medeltal 4,4 % årligen. Detta betyder, att antalet skogsarbetare enligt folkräkningarna minskat mer än dubbelt så snabbt som under 1940-talets första hälft, och att antalet år 1950 utgjorde ungefär 70 % av numerären tio år tidigare. Uppgifterna inkluderar flottningsarbetare, vilka i folkräkningarna redovisas till ca 4 800 år 1940, ca 3 500 år 1945 och 3 900 år 1950. Den snabba nedgången av antalet skogsarbetare åren närmast efter krigets slut sammanhänger förmodligen delvis med ett minskat arbetskraftsbehov på grund av den starka reduceringen av vedavverkningarna. Utvecklingen under 1940-ta-

/o

let måste emellertid trots detta betecknas såsom ogynnsam. Skogsbruket har icke kunnat tillgodogöra sig skogsbygdens födelseöverskott och h a r fått vidkännas en icke obetydlig reducering av antalet arbetare. Det antal arbetare, som har skogsarbete som huvudsaklig sysselsättning enligt folkräkningarna, varierar såsom framgår av tabell 5 avsevärt mellan olika geografiska områden. Det bör observeras, att tabellen innefattar samtliga förvärvsarbetande inom skogsbruket enligt 1945 och 1950 års folkräkningar, alltså inklusive företagare och förvaltningspersonal, varför siffrorna icke helt överensstämmer med tidigare redovisade uppgifter, som avser enbart arbetare. Av hela antalet förvärvsarbetande inom skogsbruket år 1945 kom som synes av tabell 5 41 % på de fyra nordligaste länen, 32 % på de tre mellersta och 27 % på de 17 södra länen. I förhållande till det totala antalet sysselsatta hade nedgången varit störst i de 17 södra länen, varför dessas andel av arbetsstyrkan i hela landet hade minskat något. Skogsarbetet såsom huvudsaklig sysselsättning synes sålunda under efterkrigstiden haft särskilt svårt att hävda sig i södra Sverige, vilket huvudsakligen torde förklaras av den starka konkurrens

25 Tabell 6. Skogsarbetarnas

Under 30 år 30—50 » 50—65 » Summa

åldersfördelning

enligt

folkräkningarna 1950

1940 Antal

Antal

Förändr.

Antal

Förändr.

43 578 34 224 11 243 2 416

33 671 33 137 12 538 3 120

— 9 907 — 1 087 + 1 295 + 704

21 586 26 345 13 229 3 179

— 12 085 — 6 792 + 691 + 59

91 461

82 466

— 8 995

64 339

— 18 127

om arbetskraften, som stadsnäringarna utövat inom detta område. Arbetskraftsförsörjningen är inte enbart beroende av antalet man utan också av arbetsinsatsen per man. I detta sammanhang spelar också ålderssammansättningen en roll. Denna h a r särskild betydelse då det gäller att bilda sig en uppfattning om den framtida arbetskraftstillgången. Av tabell 6 framgår skogsarbetarnas åldersfördelning enligt folkräkningarna åren 1940, 1945 och 1950. Under femårsperioden 1940—45 minskade antalet skogsarbetare i åldern under 30 år enligt folkräkningarna med i det närmaste 10 000 eller med 2 2 , 7 % . Antalet sjönk under den följande 5-årsperioden med ytterligare drygt 12 000 eller med 35,9 %. De 44 000 unga skogsarbetarna 1940 hade alltså 10 år senare reducerats till 21 500 eller till hälften.

Även åldersgruppen 30—50 år har minskat särskilt efter krigets slut nämligen med ca 6 800 under åren 1945—1950. Endast åldersgrupperna över 50 år har ökat under 10-årsperioden nämligen med närmare 3 000 eller med 20,2 %. Fortfarande svarar som synes av tabell 7 den yngsta åldersgruppen för en något större andel av den totala arbetsstyrkan inom skogsbruk än inom industri och hantverk. Utvecklingen under 10-årsperioden har dock varit mera ogynnsam för skogsbruket än för industrin. Därvid bör beaktas att arbetet inom skogsbruket är tyngre än inom flertalet andra näringsgrenar. Särskilt betänkligt är att de båda högsta åldersgrupperna under 10-årsperioden ökat sin andel bland skogsarbetarna från 15 till 26 %. Det innebär att dessa åldersgruppers andel av den totala arbetsstyrkan 1950 var större inom

Tabell 7. Skogsarbetarnas och industriarbetarnas procentuella enligt folkräkningarna 1940, 1945 och 1950

Arbetare inom industri och hantverk

Skogsarbetare

under 30 år 30—50 » 50—65 t 65—w »

åldersfördelning

47,6 37,4 12,3 2,7

40,8 40,2 15,2 3,8

33,6 40,9 20,6 4,9

38,3 43,8 15,3 2,6

33,9 46,0 16,8 3,3

31,3 46,4 19,1 3,2

26 skogsbruket än inom industrin. 1940 var läget det motsatta. Detta understryker ytterligare den för skogsbrukets arbetskraftsförsörjning ogynnsamma utveckningen av åldersfördelningen bland skogsarbetarna. I den för rekryteringen på längre sikt så betydelsefulla åldersgruppen 0— 15 år bar utvecklingen under senare tid varit mindre tillfredsställande för landsbygdsnäringarna. Mellan 1945 och 1950 bar sålunda jordbruk, skogsbruk, fiske och trädgårdsskötsel fått vidkännas en minskning av antalet pojkar i nämnda åldrar med ca 11 %, samtidigt som övriga näringsgrenar erhållit ett tillskott med närmare 26 %. Relativt sett innebär denna förskjutning, att andelen av åldersgruppen 0—15 år varit oförändrad 22 % inom jordbruksbefolkningen men ökat inom den övriga befolkningen från 22 till 25 %.

Befolkningsutvecklingen

Möjligheterna att erhålla tillskott av arbetskraft genom naturlig folkökning är för närvarande starkt begränsade då Sveriges befolkning i stort sett är statisk. Förändringarna i de arbetsföra åldrarna är mycket små. Vid en inventering av de tillskott av disponibel arbetskraft, som kan väntas under 1956, visar det sig att det totala antalet personer i arbetsför ålder kan beräknas öka med ungefär 20 000, varav 10 500 kvinnor och 9 500 män. Det är de yngsta och de äldsta åldersgrupperna som ökar under det att grupperna däremellan minskar i antal. Åldersgrupperna 15—19 år ökar med ungefär 6 500 män och nästan lika många kvinnor och åldersgrupperna 45 —65 år med 17 500 män och 14 500 kvinnor. Antalet personer i åldern 20— 44 år kan beräknas minska med 14 500 män och 10 000 kvinnor. De åldersgrup-

per, som i första hand bildar rekryteringsunderlaget för skogsbruket, är alltså vikande. För skogsbruket med dess redan tidigare relativt otillfredsställande åldersfördelning kan detta medföra ytterligare bekymmer. Befolkningssituationen är ganska olika på landsbygden och i tätorterna. För att kunna bedöma de för skogsbruket i första hand tillgängliga arbetskraftstillgångarna är det nödvändigt att ta hänsyn härtill. Yrkesförskj utningar

En prognos om den framtida befolkningens fördelning på olika näringsgrenar måste givetvis röra sig inom mycket vida felmarginaler. I den beräkning, som här nedan gjorts beträffande förskjutningarna mellan å ena sidan jordbruk, skogsbruk, fiske och trädgårdsskötsel ( i det följande benämnt landsbygdsnäringar) och å andra sidan övriga näringar (i det följande benämnda stadsnäringar) har räknats med att en fortsatt utflyttning från landsbygdsnäringarna kommer att ha samma relativa fördelning på olika åldersgrupper som den hade under 1946—1950. Om man räknar med en sådan utveckling skulle antalet män i åldern 15—65 år inom landsbygdsnäringarna förändras såsom framgår av följande sammanställning. Beräkningen utgår från år 1950, därför att några senare faktiska siffror inte finns tillgängliga. 1950 1955 1960 1965

Totalt 557 000 472 000 403 000 339 000

Förändring — —85 000 —69 000 —64 000

En utflyttning från landsbygdsnäringarna i oförändrad takt kommer att innebära en så stark reducering av arbetskraftstillgångarna inom dessa näringar att det knappast kan ske utan att skogs-

27 brukets rekryteringsmöjligheter församlas. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för befolkningsutvecklingen är utrymmet för en eventuell ökning av antalet man i skogsbruket starkt begränsat. Möjligheterna att erhålla erforderlig arbetskraft blir beroende av hur de k n a p p a resurserna kommer att disponeras. Något försök skall här inte göras att analysera de framtida behoven av arbetskraft inom näringslivet i dess helhet. Utöver den tidigare lämnade re1931_35 8 373

1936—40 19 129

dogörelsen för utvecklingen inom landsbygdsnäringarna skall endast läget inom vissa yrkesområden med vilka skogsbruket sedan länge haft ett visst utbyte av arbetskraft diskuteras. Skogsbruket erhåller endast en mindre del av sin arbetskraft genom arbetsförmedlingarna. Det genomsnittliga antalet genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsatta platser per år inom skogsbruket under de senaste decennierna framgår av följande sammanställning.

1941—45 86 984

De låga siffrorna på 30-talet förklaras väsentligen av att den offentliga arbetsförmedlingen då var ringa utbyggd i skogsbygden, men det torde till en del också vara ett uttryck för att skogsbruket vid denna tid inte i någon större utsträckning behövde anlita arbetsförmedlingen för att erhålla arbetskraft. I och med den starka utbyggnaden av arbetsförmedlingsapparaten efter krigsutbrottet ökade förmedlingssiffrorna hastigt. Till detta bidrog emellertid för skogsbrukets del i mycket hög grad behovet av arbetskraft för att genomföra vedavverkningarna. Särskilda åtgärder vidtogs i detta syfte. Dessa åtgärder avvecklades successivt, men de kom att starkt påverka skogsbrukets arbetsmarknad och arbetsförmedlingens verksamhet på detta område under de första cfterkrigsåren. F r å n och med 1949 har antalet genom den offentliga arbetsförmedlingen årligen tillsatta platser varierat från 25 000 till 37 000. Även om variationerna mellan olika år sålunda alltjämt är ganska betydande synes siffrorna ha stabiliserat sig omkring 30 000. För femårsperioden fr. o. m. 1949

1946—50 48 826

1951—54 32 038

Tillsatta platser Antal

/o

11 288 8 001 3 968 7 587

36,6 25,9 12,9 24,6

30 844

t. o. m. 1953 har följande sammanställning gjorts om det genomsnittliga antalet genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsatta platser kvartalsvis inom skogsbruket. Såsom framgår av sammanställningen är de säsongmässiga variationerna i antalet genom arbetsförmedlingarna tillsatta platser stora. Endast 13 % av platserna brukar tillsättas under 3:e kvartalet. Under andra liksom under fjärde kvartalet tillsättes omkring en fjärdedel av platserna medan under första kvartalet i genomsnitt 37 % tillsättes. Av stort intresse är att i genomsnitt drygt 9 000 av de 1949—1953 årligen tillsatta platserna tillsatts med sökande från annan näringsgren bl. a. från byggnads- och anläggningsverksamhet, jordbruk m. m. Av de genom arbetsförmed-

28 lingarna tillsatta platserna har alltså 30 % rekryterats med folk från andra näringar. Arbetsförmedlingarna medverkar också till att överföra skogsarbetare till näringslivet i övrigt. Under 1949—1953 tillsattes sålunda i genomsnitt ca 6 600 platser per år inom andra näringsgrenar med arbetssökande, registrerade inom näringsgrenen skogsbruk. Eftersom samtidigt ca 9 000 platser tillsattes inom skogsbruket med folk från andra näringar skulle alltså ett netto uppstå för skogsbruket. Detta torde dock ge en allt för gynnsam bild av skogsbrukets möjligheter att erhålla och behålla arbetskraft. En mycket stor del av de till skogsarbetet säsongmässigt överförda torde sålunda utan att anlita arbetsförmedlingen ha övergått till andra sysslor. Siffrorna är alltså endast ett uttryck för arbetsförmedlingarnas medverkan inte för resultatet av de totala flyttningarna. Det bör observeras, att den ovan lämnade redogörelsen avser antalet genom arbetsförmedlingarna tillsatta platser. Arbetsförmedlingsstatistiken ger inte några upplysningar om hur många dagsverken skogsbruket tillförts genom varje platstillsättning. Utredningen har genom en stickprovsundersökning sökt bilda sig en uppfattning om rörligheten bland de under år 1954 till eller från skogsbruket förmedlade arbetarna. Undersökningen omfattade fyra arbetsförmedlingsområden (Hällefors, Ljusdal, Munkfors och Vilhelmina). Inom dessa hade 895 arbetssökande personer anvisats skogsarbete under år 1954. Av dessa var ca 75 % inskrivna hos förmedlingen som skogsarbetare. Antalet arbetsanvisningar per arbetssökande ger en viss uppfattning om rörligheten bland de av arbetsförmedlingarna anvisade arbetarna. Det visar sig att 88 % av de arbetssökande inte er-

hållit mer än en arbetsanvisning under året. Givetvis förekommer dock åtskilliga platsbyten utan förmedlingens kännedom och medverkan, främst bland de arbetare som endast mera tillfälligt är sysselsatta i skogen. Det är framförallt en del av skogsbrukets behov av säsongarbetskraft som tillgodoses genom arbetsförmedlingarnas medverkan. För den till respektive arbetsgivare fastare knutna arbetskraften finns inget behov av arbetsförmedlingsåtgärder. Arbetskraftens rörlighet mellan skogsbruket och andra näringar belyses också av flyttningsrörelserna mellan skogsoch flottningsarbetareförbundet samt andra fackförbund. Vid ett studium av dessa flyttningsrörelser bör dock uppmärksammas att skogs- och flottningsarbetareförbundet till största delen rekryterar sina medlemmar bland storskogsbrukets arbetskraft och att sålunda förhållanden inom andra delar av skogsbruket mycket ofullständigt kan studeras i denna statistik. Inte heller belyser den de säsongmässiga överflyttningarna mellan egentligt jordbruksarbete och skogsarbete eftersom här övergång i regel sker utan byte av fackförbund. Kortare arbetsperioder inom andra arbetsområden torde inte heller medföra byte av fackförbund. Av de industriella arbetsområdena är det särskilt metall- och träindustrierna som suger till sig skogsarbetare men därifrån rekryteras också åtskilliga arbetare till skogen. Speciellt vissa delar av sågverksindustrin byter arbetskraft med skogsbruket vilket sammanhänger med att småsågarna endast är i gång under en del av året. Eftersom sågverksägaren ofta har egna avverkningar och då småsågarna i stor omfattning ligger ute i själva skogsbygden, är det naturligt, att det blir en

29 Tabell 8. Medlemsrörelsen

i Skogs- och Flottningsarbetareförbundet 1\1 1953—1/7 1954 Inflyttade

Fackförbund Byggnads-, bleck- o. plåt, elektriker, murare, målare

Metall Trä Väg

Summa

viss växling mellan skogsarbete och sågverksarbete. Allteftersom sågverksindustrin rationaliseras torde den dock dels behöva mindre arbetsinsats per sågad std dels i ökad utsträckning ge sina arbetare sysselsättning året runt. Det förefaller därför rimligt att räkna med minskat utbyte av arbetskraft mellan sågverken och skogsbruket. Liknande synpunkter kan anföras beträffande andra yrkesområden. För tegclbruksarbctarna pågår sålunda en likartad utveckling. Allt fler tegelbruk bygges om för drift året runt och antalet tegelbruksarbetare, som under vintern söker annan sysselsättning, minskar följaktligen. Beträffande byggnads- och anläggningsverksamhet inklusive vägarbete kan också en markant säsongutjämning konstateras under senare år, vilket medför minskat antal växlingar mellan dessa yrken och skogsarbete. Det viktigaste arbetskraftsutbytet kommer säkerligen liksom tidigare att ske med jordbruket. Inte heller från detta yrkesområde torde dock skogsbruket i framtiden kunna påräkna samma tillskott av arbetskraft som tidigare beroende på den fortlöpande avflyttningen till stadsnäringarna.

Utflyttade

+ —

411 43 44 225 186 75 160 92 56 136 66

670 39 72 76 168 80 210 135 75 63 164

— 259 + 4 — 28 + 149 + 18 — 5 — 50 — 43 — 19 + 73 — 98

1 494

1 752

— 258

Den utländska arbetskraften

Under de senaste åren har utländsk arbetskraft spelat en viss roll för det svenska skogsbrukets arbetskraftsförsörjning. Från den 1 januari 1948 till den 1 januari 1956 har totalantalet arbetsanmälda utlänningar i det svenska skogsbruket enligt utlänningskommissionens statistik ökat från 3 375 till 10 555. Finnarna har ökat från 338 till 7 128, norrmännen från 629 till 1 289 medan antalet danskar i stort sett varit oförändrat omkring 1 300 och övriga nationaliteter minskat från 1 121 till 782. Utlänningskommissionens statistik torde emellertid icke omfatta samtliga utländska arbetstagare inom skogsbruket, enär den stadgade anmälningsskyldigheten vid tillträdande av arbetsanställning icke alltid iakttages. Danskar, finnar och norrmän behöver vare sig pass eller uppehållstillstånd för vistelse i Sverige och deras svenska arbetsgivare tänker därför stundom ej på att anmäla dem, när de anländer till arbetsplatsen. Vidare bör det uppmärksammas att det faktiska arbetskraftstillskottet från utlandet är något högre än vad som framgår av de här relaterade siffrorna

30 eftersom i dessa icke ingår de utländska skogsarbetare, som erhållit svenskt medborgarskap. Uppgift om antalet sådana skogsarbetare saknas dock. I samverkan med de finska arbetsmarknadsmyndigheterna har de svenska arbetsförmedlingarna överfört finsk skogsarbetskraft till Sverige i betydande omfattning. Då verksamheten skett direkt mellan de olika lokala kontoren, kan dock icke någon uppgift beträffande omfattningen lämnas. Finska arbetstagare reser även i stort antal på egen hand till Sverige för att taga arbete. Ofta har man genom landsmän, som redan arbetar i Sverige, erhållit kontakt med arbetsgivare eller också vänder man sig till arbetsförmedlingen. Vanligen sker detta på inreseorten. Även danska medborgare inreser för att söka arbete här och särskilt inom Värmlands län finnes förhållandevis många danska skogsarbetare. Såsom framgår av kapitlet om arbetskraftsbehovet kan antalet årsarbetare inom skogsbruket uppskattas till 150 000. Det nuvarande antalet utlänningar i skogsbruket skulle sålunda om de året runt är sysselsatta i skogen kunna svara för ca 7 % av den totala arbetsinsatsen. För närvarande synes möjligheterna att rekrytera skogsarbetskraft i utlandet ha begränsats på grund av den allmänt rikliga tillgången på arbetstillfällen i de länder, som närmast kan komma i fråga. I Danmark förekommer dock fortfarande vanligen viss säsongarbetslöshet un-

der vinterhalvåret och det är möjligt att man även framdeles kan räkna med ett säsongmässigt tillskott av arbetskraft till de svenska skogarna från den danska landsbygden.

Slutsatser

Utredningen drar av ovanstående resonemang slutsatsen, att skogsbruket för framtiden mer än tidigare måste lita till helårssysselsatt arbetskraft främst därför att möjligheterna att rekrytera arbetskraft från andra säsongbetonade näringar kommer att minska. Det är också möjligt att arbetare, som endast under en del av året är sysselsatta i skogen, på grund av säsongutjämningen inom näringslivet i övrigt i framtiden får ökade svårigheter att erhålla kompletterande sysselsättning inom andra yrkesområden. Till och med under efterkrigstidens extrema högkonjunktur har såsom närmare belyses i kapitel 6 arbetslöshetstendenser tidvis gjort sig gällande bland landsbygdsbefolkningen i vissa delar av landet. I ett arbetsmarknadsläge som i stort präglas av full sysselsättning torde det i längden bli svårt att trygga arbetskraftsförsörjningen för näringar, som endast tidvis ger arbetskraften sysselsättning såvida inte kompletterande sysselsättning är någorlunda säker. De allmänna utvecklingstendenserna på arbetsmarknaden under de senaste åren skärper därför behovet av jjimn sysselsättning för skogsarbetarna.

V. Skogsbrukets rationalisering

Med skogsbrukets rationalisering avses olika åtgärder för att öka produktionsinsatsernas effektivitet. I rationaliseringsarbetet inbegripes sålunda planering och organisation av arbetet, förbättring av de konventionella arbetsmetoderna samt utprövning och införande av nya metoder i nära anslutning till den tekniska utvecklingen. Dessa sistnämnda uppgifter, som här sammanfattas under termen mekanisering, intar en mycket framskjuten plats men bör för den skull inte få undanskymma övrig rationaliseringsverksamhet. Ända fram till andra världskriget var mekaniseringen inom skogsbruket ganska litet utvecklad. Fortfarande tillhör skogsbruket de minst mekaniserade arbetsområdena, men utvecklingen har gått mycket snabbt under de senaste åren. Förutsättningarna för mekanisering är dock inom skogsbruket betydligt mindre än inom andra näringsgrenar. Arbetet bedrives på ett stort antal arbetsplatser, under starkt varierande yttre förhållanden och med ständig variation i arbetsstyckenas storlek, form och behandling. Arbetsmetoderna måste därför anpassas efter terräng, klimat, avstånd, vägförhållanden, sortimentsväxlingar etc. Den i det följande lämnade redogörelsen för rationaliseringsverksamheten bygger huvudsakligen på material, som erhållits från Föreningen Skogsarbetens och Kungl. Domänstyrelsens Arbetsstudieavdelning.

Huggningen

Själva huggningsarbetet sker fortfarande så gott som uteslutande för hand. Visserligen har motorsågar under de senaste åren börjat användas för såväl fällning som kapning, men ännu är det endast en ringa del av detta arbete, som ulföres med hjälp av motorsågar. Uppgifter om antalet igångvarande motorsågar finns inte tillgängliga, men det uppskattades år 1953 till omkring 7 000. Siffran torde i början av 1954, då en mycket stor efterfrågan på motorsågar gjorde sig gällande särskilt till stormfällningsdistrikten, ha stigit till 12— 15 000. Antalet ökar för varje år och vintern 1956 kan man räkna med att minst 30 000 varit i gång. Motorsågens ekonomi är ännu ej tillfredsställande utredd, men lönsamheten synes öka med stigande medeldiameter, större stämplingstäthet och minskade snödjup, varav följer att den lämpar sig bäst för södra Sverige. Den största nackdelen med de nuvarande sågarna är, att de inte alltid är tillräckligt driftsäkra. Motorsågens fördelar ligger måhända än så länge mera på det psykologiska och fysiologiska planet. Emellertid torde betydligt större tids- och kostnadsbesparingar kunna uppnås med en för motorsågens användning gynnsammare organisation av hela drivningsarbetet. Beträffande huggningsarbetet har rationaliseringsverksamheten koncentrerats på att förbättra de manuella redskapen och redskapsvården. Betydande

32 vinster har uppnåtts på detta område. Under de senaste 10 åren har man kunnat konstatera en prestationsökning på 2,5 % per år inom huggningsarbetet i norra Sverige, varvid inga mekaniseringsvinster inräknats. Verktygsvården har inom storskogsbruket i många fall koncentrerats till servicestationer omfattande en förvaltning eller kanske ett större geografiskt område inneslutande ett flertal företag. Centrala filningsverkstäder finns i flera delar av landet. Man bör kunna förutse en ytterligare utbyggnad av dessa. Det är dock inte givet, att man ännu har funnit de bästa verksamhetsformerna. Sålunda är det en öppen fråga hur många arbetare en verkstad bör betjäna för att den bäst skall fylla sin uppgift. Om motorsågar får ökad användning kommer det. också att krävas utökad service för dessa. Detta kan komma att erbjuda svåra problem för bondeskogsbruket. Denna del av skogsbruket har förmodligen svårare att organisera centrala serviceverkstäder och måste förlita sig på den enskilda reparationsverkstaden, som inte alltid har speciell kännedom om motorsågarna. Samordnings- och organisationsproblemen kommer i förgrunden vid all rationalisering. Det går inte att rationalisera enbart ett arbetstempo utan avseende på hur det påverkar nästa led i arbetet. En alltför skarp gränsdragning mellan huggare och körare kan därför försvåra arbetet. Ett av de mest svårrationaliserade områdena inom huggningsarbetet är barkningen, som vintertid vid manuell huggning tar ungefär hälften av huggarens tid i anspråk, om virket helbarkas. Det bör även poängteras, att barkningen är ett av de allra tyngsta arbetena för huggaren. Kraven på mer eller mindre fullständigt genomförd barkning i skogen föranledes av industrier utan anlägg-

ningar för barkning, av transportekonomiska eller transporttekniska motiv t ex virkets flytbarhet vid flottningen, av virkesvården m. m. Man h a r sökt sig fram på flera vägar vid försöken att lösa barkningsproblemet. Genom att förlägga avverkningarna till sommarhalvåret kan man ernå betydande besparingar på grund av att barkningsarbetet då är väsentligt mindre tids- och energikrävande än under vinterhalvåret framför allt i norra Sverige. I samma riktning verkar den s. k. »avläggsbarkningen», vilken metod innebär, att virket huggs och körs obarkat till avlägg under vintern för att sedan under våren barkas på avlägget under gynnsammare temperaturförhållanden. F r å n arbetskraftssynpunkt sett är det av betydande intresse under tider med brist på huggare att ett så arbetsdrygt arbete som barkningen kan utföras u n d e r tider, då tillgången på huggare är bättre än under högvintern, då efterfrågan än så länge är störst. Under senare år har man experimenterat flitigt med transportabla skogsbarkningsmaskiner och gjort stora framsteg i strävandena att mekanisera barkningsarbetet. Kemisk barkning har i USA och Kanada kommit till användning i relativt stor utsträckning, men metoden står ännu på försöksstadiet i vårt land. Även för skogsvårdsarbetet har arbetsbesparande metoder utarbetats. Det gäller t ex dikning, markberedning och plantering. Koncentration till stora behandlingsenheter

För att maskiner skall kunna användas i ökad utsträckning är det nödvändigt att koncentrera avverkningarna så att den utfallande kubikmassan per avverkningstrakt blir större, vilket ökar förutsättningarna för mekanisering. Det är inte bara beträffande avverkningar-

33 na som fördelar kan uppstå genom att övergå till större behandlingsenheter. Detsamma gäller beträffande skogsvården. En utredning, som ett av de större skogsföretagen utfört, visar att kostnaden per hektar för de vanligaste kombinationerna av reproduktionsåtgärder minskar med ca 30 %, om objektets areal ökar från 5 till 25 hektar och minskar med ytterligare ca 10 %, om arealen uppgår till 40 å 50 hektar. I och med att man koncentrerar arbetet till vissa ytor skapas förutsättningar för att i ökad utsträckning organisera avverkningarna såsom lagarbete. Denna arbetsform har både för- och nackdelar. Det kan kanske i en del fall medföra risker för att arbetarna får en alltför ensidig sysselsättning och därmed slits hårdare än annars och finner mindre trivsel i arbetet. Å andra sidan kanske lagarbetet i många fall underlättar arbetet och bidrar till ökad trivsel. Det är vidare tänkbart, att effektiviteten kan höjas genom den specialisering, som kan förekomma under ett lagarbete. Man kan också utnyttja maskinerna intensivare under dessa förhållanden. Motorsågarna kanske också befrämjar ett visst lagarbete. De små och talrika brukningsenheterna i det privata småskogsbruket utgör i viss mån ett hinder för mekaniseringen. Gemensambruk i någon form torde här vara den viktigaste förutsättningen för maskininsats. Skogsvårdsstyrelser och skogsägareföreningar arbetar också på denna linje. När i det föregående har talats om stora avverkningsenheter, som skulle möjliggöra lagarbete och större maskininsats, innebär det inte, att man kommer att övergå till stordrift i egentlig mening ute i skogarna. Det innebär blott, att man koncentrerar avverkningarna så mycket, att man kan sysselsätta något 10-tal man inom ett begränsat ora3—509115

rade. Visserligen har försök gjorts med koncentrerade drivningar av större format, dit det sammanförts en större arbetsstyrka och mycket maskiner, men det har endast undantagsvis visat sig vara ekonomiskt att driva det svenska skogsbruket enligt sådana metoder. Man får nog räkna med att i stort sett begränsa arbetsområdena till något mindre enheter. Även om man kan räkna med en betydligt ökad maskininsats i skogsbruket i framtiden kommer skogsarbetaren i hög grad att vara beroende av sina verktyg, antingen det är yxa, handsåg eller motorsåg. Det är nödvändigt att han själv kan sköta verktygen. Rationaliseringen av transportarbetet medför att det behövs nya specialarbetare. Bland annat av dessa anledningar är yrkesutbildningen väsentlig för rationaliseringssträvandena. Utredningen har behandlat denna fråga i annat sammanhang.

Landtransporterna

Mekaniseringen har till stor del inriktats på transportarbetet. Utbyggnaden av skogsbilvägnätet utgör ett led i denna mekanisering och är en av de viktigaste förutsättningarna inte bara för transporternas utan för hela skogsbrukets rationalisering. Detta vägnät h a r under de senaste åren utbyggts i hela landet men särskilt i Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. Det beror antagligen till en del på ägandeförhållandena men också på att behovet av utbyggnad av skogsbilvägnätet — trots tillgången på flottleder — h a r varit särskilt start inom dessa områden. I södra Sverige är allmänna landsvägar och enskilda bygdevägar bättre utbyggda. Om byggandet av skogsbilvägar sättes i relation till skogsmarksarealen visar det sig

34 trots detta att verksamheten i åtskilliga län i södra Sverige varit av samma relativa omfattning som i mellersta Sverige. Även i Sydsverige erfordras dock fortsatt utbyggnad och förbättring av vägnätet för skogsbruket. För domänverkets del kan utvecklingen belysas för en längre period. Av följande sammanställning framgår i vilken takt domänverket utbyggt sitt vägnät sedan 1925. Vägnätets utbyggPerioder nad i km (genomsnitt per år) 1926—1930 197 1931—1935 343 1936—1940 284 1941—1945 170 1946—1950 296 1951—1953 316 Som synes var det en stark ansvällning av vägbyggnadsverksamheten i domänverket i början på 30-talet. Detta sammanhänger med att arbetena igångsattes i arbetslöshetsbekämpande syfte. Domänverket förfogar nu över ca 1 000 mil skogsbilvägar. Utbyggnaden under efterkrigstiden innebär sålunda att väglängden ökat med ca 3 % per år. Utvecklingen av skogsvägbyggandet i dess helhet belyses efter 1950 av skogsstatistisk årsboks uppgifter om färdigbyggda skogsbilvägar med fördelning på skogsägaregrupper. Därav framgår att under åren 1951, 1952 och 1953 byggdes tillsammans 1 845 km skogsbilvägar på allmänna skogar, 2 777 km på aktiebolagsskogar och 1 834 km på övriga enskilda skogar, sålunda totalt drygt 645 mil skogsbilvägar på tre år. Under dessa tre år byggdes 35 meter skogsbilvägar per km 2 allmänna skogar, 50 meter per km 2 aktiebolagsskogar och 16 meter per km 2 övriga enskilda skogar. Alltjämt är behovet av nya skogsvägar betydande. Detta gäller inte minst bondeskogarna. Skogsstyrelsen har genom skogsvårdsstyrelsernas försorg inventerat de planer, som föreligger ifråga om

nya skogsvägar på böndernas skogar. Därav framgår, att det aktuella behovet är synnerligen stort. Inte heller storskogsbrukets vägbyggnadsverksamhet kan anses avslutad. Följaktligen måste man räkna med att det kommer att krävas något utökad arbetsstyrka för vägbyggnader och underhåll av vägar i framtiden. Detta arbete kommer huvudsakligen att utföras på sommaren och kan trots stark mekanisering inom dessa arbetsområden i någon mån bidraga till en säsongutjämning för skogsarbetarna. Det ger också vissa möjligheter att bereda skogsarbetaren omväxling i arbetet. På de numera kraftigt utbyggda skogsbilvägarna kan ofta virket transporteras med lastbil från lastbänk vid avverkningstrakten direkt till industri eller järnväg. Vid denna transportform, som är den vanligaste i södra Sverige, har rationaliseringsarbetet koncentrerats till lastnings- och lossningsarbetet, och man har konstruerat ett flertal olika hjälpanordningar, såsom last- och buntningsapparater, kranar, vinschar m. m. Vägnätets utbyggnad påverkar inte blott möjligheterna att rationalisera skogsarbetet utan också arbetarnas och deras familjers levnadsvillkor i allmänhet. I och med att transporterna till och från arbetsplatsen tack vare de nya vägarna har genomgått något utav en revolution blir det möjligt att koncentrera arbetarnas familjebostäder utan att man därför behöver övergå till kojförliiggningar. Samtidigt som vägnätet möjliggör en viss koncentration av bebyggelsen, ger de utbyggda och förbättrade kommunikationerna skogsbygdens byar en chans till större livskraft. Ett stort arbete läggs ned på förbättring av körredskapen. Allt under det att lastbilen alltmer äter sig in även på kortare köravstånd, arbetar man intensivt

35 på att förbättra korttransporterna med häst samt att bättre utnyttja jordbrukstraktorn. Detta senare är en synnerligen angelägen arbetsuppgift, då traktorparken inom jordbruket f. n. inte tillnärmelsevis är utnyttjad till sin fulla kapacitet. En del gynnsamma resultat har redan erhållits på denna punkt. Förutsättningen för att dessa traktorer skall kunna användas i skogsbruket är emellertid också, att bestämmelserna om trafiktillstånd inte lägger hinder i vägen. Såsom framgår av särskild promemoria har utredningen fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på detta problem. Rationaliseringen av transportarbetet innebär, att mindre ändamålsenliga transportmedel ersattes med sådana, som förbilligar det och gör det mindre arbetskrävande. Stundom har man fått lägga huvudvikten på alt minska behovet av arbetskraft. Emellertid sker utvecklingen inom skogstransporterna för närvarande så snabbt, att säkra långtidsprognoser ej torde kunna uppställas. Att lastbilen även i fortsättningen kommer att öka i betydelse får dock anses säkert. För att lastbilarna skall bli fullt effektivt utnyttjade erfordras dock att vägarna byggs så, att de bär tyngre fordon än vad som nu är fallet. Från skogsägarnas sida har också framhållits att utformningen av skattebestämmelserna påverkar möjligheterna att genomföra olika rationaliseringsåtgärder. Utredningen h a r dock inte funnit det ingå i dess uppdrag att behandla med beskattningen sammanhängande frågor. Under överskådlig tid kan man knappast räkna med en sådan förändring av transportarbetet att något av nuvarande transportmedel helt blir överflödigt. Hästen kommer sålunda oavsett mekaniseringen att vara oersättlig för vissa arbetsuppgifter inom skogsbruket. Rationaliseringsarbetet måste sålunda inte

blott inrikta sig på att där så är ekonomiskt lönsamt ersätta hästen med andra transportmedel utan också att rationalisera hästtransporterna.

Flyttningen

Rationaliseringsverksamheten omfattar bland övrigt transportarbete även organisation och arbetsmetoder vid flottleder, skiljeställen och flottläggningsplatser. Mekaniseringen får även på dessa avsnitt allt större betydelse, såväl i fråga om flottledsförbättringar, virkets hantering som personaltransporter utefter flottlederna. Jämsides härmed sker i rationaliseringssyfte en samordning av flottning och landsvägstransporter. På kortare avstånd har lastbilarna alltmer övertagit transportarbetet. Detta förekommer också på längre avstånd, men då i stort sett endast beträffande svårflottat virke. Lastbilarna användes i stor omfattning till att föra virket till huvudflottlederna. Utbyggnad av skogsbilvägnätet, nedläggning av vissa biflottleder och koncentration av flottningen till huvudflottleder präglar i viss mån utvecklingen. Genom ökade direkttransporter med lastbil från avverkningstrakt till industri kan virkesmängden minska i huvudflottlederna, vilket medför fördyring av den kvarvarande flottningen. Det oaktat är flottningen fortfarande den mest anlitade transportformen för timmer och massaved inom norra och mellersta Sverige. Frågan flottning kontra biltransporter utredes f. n. av Skogsbrukets transportutredning, som bl. a. också har att ta hänsyn till ett annat i detta sammanhang synnerligen betydelsefullt problemkomplex, nämligen de problem som aktualiseras för flottningen i samband med utbyggnaden av vattenkraften.

36 Forskning och upplysning

För den fortsatta rationaliseringen av skogsarbetet krävs forskning och experiment. Grundforskning inom den skogliga arbetslärans område bedrives för närvarande främst av Statens skogsforskningsinstitut samt av den genom donation av den norrländska skogsindustrin för undervisningen vid Skogshögskolan tillskapade personliga professuren i ämnet. Avdelningen för arbetslära vid Statens skogsforskningsinstitut, som tillkom år 1949, har till uppgift att bedriva undersökningar och utredningar rörande virkets avverkning och transport samt därmed förbundna frågor, ävensom beträffande de tekniska hjälpmedlens rationella användning vid skogsarbete i övrigt. Avdelningen består av föreståndare, en försöksledare, två assistenter, ett tekniskt biträde samt erforderlig räknepersonal. Avdelningens arbetsprogram utformas i samråd med de skogliga arbetsstudieorganisationerna. Avdelningen bedriver grundforskning berörande samtliga skogsarbeten. Av under senare år bedrivna undersökningar må nämnas studier över markberednings-, sådd- och planteringsarbeten, studier av motorsågkedjor samt arbetsfysiologisk forskning. Dessa senare studier, ofta förbundna med redskaps- och maskinteknisk grundforskning, beräknas få ökad omfattning och detsamma gäller även de undersökningar rörande flottningsarbetet och därmed förbundna frågor, som under senare år inletts. De viktigaste organen för utövande av målforskning på skogsarbetets område är de av skogsföretagen och deras organisationer startade arbetsstudieorganisationerna. Det finns för närvarande tre skogliga arbetsstudieorganisationer. Var och en omfattar olika delar av landet.

Föreningen Skogsarbetens och Kungl. Domänstyrelsens Arbetsstudieavdelning, SDA, som bildades år 1936, omfattar Norrland och vissa delar av Svealand. Värmlands Skogsarbetsstudier, VSA, som bildades år 1939, omfattar Värmland och delar av angränsande landskap. Mellan- och Sydsvenska Skogsbrukets Arbetsstudier, MSA, som bildades 1950, omfattar landet i övrigt. I alla tre organisationerna är större och medelstora skogsföretag medlemmar. Domänverket tillhör endast SDA och MSA. Arbetsstudieavdelningarnas uppgifter är: att utföra undersökningar och arbetsstudier, som äger samband med skogsbrukets avtalsfrågor, att kartlägga och beskriva inom skogsbruket använda arbetsmetoder, redskap och organisationsformer, att granska och kritiskt belysa samt lämna förslag till förbättringar av metoder, redskap och organisationsformer, att genom skriftliga och muntliga redogörelser samt i bild och film sprida kunskap om vunna resultat, att verka för utbildning av i skogsbruket sysselsatta arbetsledare och arbetare, att utöva rådgivande och konsulterande verksamhet till tjänst för medlemsföretagen, att samarbeta med på området verkande andra organisationer m. fl., så att dubbelarbete undvikes och utförda arbeten kommer till största möjliga allmänna nytta. Arbetsstudieorganisationerna har under de senaste åren gjort betydelsefulla insatser. De kostnader, som storskogs-

37 bruket lagt ned i rationaliseringsverksamheten i form av forsknings- och försöksverksamhet sedan denna på allvar påbörjades 1936 uppskattas till 17 milj. kronor fram till årsskiftet 1955/56. Även inom bondeskogsbruket har särskilt under de senaste åren genom skogsägareföreningarna betydelsefulla insatser gjorts för skogsbrukets rationalisering. Följande redogörelse för skogsägareföreningarnas insatser bygger på material, som erhållits från Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund. Vid skogsdagar, som skogsägareföreningarna fortlöpande anordnar dels i egen regi (under den senaste 5-årsperioden sammanlagt 609 skogsdagar med ett deltagarantal av ca 60 000 personer) och dels i samarbete med respektive skogsvårdsstyrelser (under den senaste 5-årsperioden 900 skogsdagar med ca 37 000 deltagare), demonstreras vissa för skogsägaren biologiska, tekniska, ekonomiska m. fl. spörsmål, som har anknytning till hans skogsbruk. Vid av skogsägareföreningarna ordnade lokala skogsdagar ingår alltid demonstration av moderna redskap och verktyg. Riksförbundet har under de senaste åren anordnat särskilda s. k. tekniska skogsdagar, som omspänt dels hela Norrland och dels mellersta och södra Sverige. Under de fyra senaste åren har dessa tekniska skogsdagar anordnats på 170 olika orter och besökts av ca 47 000 deltagare. De flesta skogsägareföreningar tillhandahåller sina medlemmar rationella skogsverktyg och redskap till reducerade priser. Under de senaste åren har några föreningar sålunda anskaffat moderna transportabla barkningsmaskiner, som ställes till skogsägarnas förfogande. Markberedningsaggregat med traktorer har genom en del föreningars försorg

ställts till medlemmarnas förfogande via skogsvårdsstyrelserna. För iordningställande av bärkraftiga avläggningsplatser på isarna h a r ett par Norrlandsföreningar anskaffat s. k. uppvattningsaggregat. Motorsågar har anskaffats för uthyrning eller försäljning. Stenborrningsaggregat uthyres av en del föreningar. Några av Norrlandsföreningarna har med egna vägbrytningstraktorer till självkostnadspris brutit skogsbilvägar, traktorvägar och utfartsvägar. Föreningarna arbetar också för att intressera sina medlemmar för gemensamt anskaffande av vissa för skogsbruket erforderlig dyrbarare maskinutrustning inom byar eller socknar. Rationaliseringsvinster

Det är inte möjligt att lämna någon fullständig redovisning för de vinster hittills genomförda rationaliseringar medfört genom ett utbyggt skogsbilvägnät och därmed mekaniserade landtransporter, flottning m. m. Beträffande de vinster, man under senare tid gjort genom rationalisering av de hittills brukliga arbetsmetoderna vid avverkningsarbetet, kan dock följande överslagskalkyl göras. Enbart storskogsbruket i norra Sverige avverkar ca 300 milj. f8 i egen regi. Om den genomsnittliga avverkningskostnaden (huggning + körning) antages vara 60 öre/f 3 , blir den totala årliga avverkningskostnaden 180 milj. kronor. Prestationsförbättringen under de senaste 10 åren har uppskattats till 2 % per år sammanlagt för huggning och hästtransport. Omräknat i kronor ger detta en rationaliseringsvinst på 3,6 milj. kronor per år. Då varje årsvinst utgår för all framtid, vare sig man fortsätter att öka prestationerna eller inte, kan den kapitaliseras. Sker detta efter 5 %, har storskogsbruket i Norrland tillförts 72 milj. kronor

38 såsom ökat skogsvärde varje år som prestationerna ökar med 2 %. Härvid bör observeras, att mekaniseringen av arbetet ej ingår i dessa siffror, som alltså endast visar resultatet av förbättrad organisation, förbättrad redskapsvård, införande av bättre redskap o. s. v. Det är möjligt att rationaliseringsvinsten inte varit lika betydande inom and-

ra ägarekategorier och i andra delar av landet. I så fall innebär det en viss eftersläpning i rationaliseringen inom dessa områden och följaktligen bör betydelsefulla vinster kunna göras i dessa områden av fortsatta energiska rationaliseringssträvanden. Inte minst bör detta kunna leda till ett effektivare utnyttjande av arbetskraften.

VI. Sysselsättningsproblem i skogsbygden

Ända sedan början av 40-talet har skogsbrukets arbetsmarknad präglats av hög sysselsättning med svårigheter att rekrytera erforderlig arbetskraft. Det h i n d r a r inte, att det i en del områden tidvis förefunnits arbetslöshet bland skogsbygdsbefolkningen. Dessa sysselsättningsproblem sammanhänger med säsongsvängningar i arbetstillgången och med strukturella företeelser i vissa delar av landet. För den manliga ungdomen är det svårt att finna lämplig sysselsättning under de första åren efter avslutad skolgång. Ett annat för skogsbygden särskilt svårlöst sysselsättningsproblem är att bereda kvinnorna möjlighet till förvärvsarbete. Säsongväxlingarna

Skogsbrukets arbetsmarknad har sedan gammalt varit präglad av starka säsongväxlingar. Under högvintern har arbetareantalet regelmässigt varit avsevärt större än under sommaren. Endast en mindre del av arbetarna har haft sysselsättning i skogen året runt. De flesta skogsarbetarna måste förr lita till annan förtjänst under en del av året. Detta är en av orsakerna till att skogsarbetet tidigare knappast räknades som ett egentligt yrke. Nu är sysselsättningsförhållandena annorlunda och detta jämte de förbättrade arbetsvillkoren m. m. har medfört en omvärdering. Tillförlitliga uppgifter om hur mycket sysselsättningen i skogen varierar under året saknas för stora delar av skogsbruket. För storskogsbruket bely-

ses dock säsongväxlingarna relativt väl av de inventeringar av arbetskraften, som arbetsmarknadsstyrelsen sedan 1951 företar i mitten av varje kvartal. Uppgifter inhämtas om antalet sysselsatta vid avverkning (inkl. körning, utsyning, stämpling samt flottning i egen regi) och skogsvård (inkl. dikning, plantskolearbeten o. d.) samt vid sådana husbyggnads- och anläggningsarbeten, som bedrivs i skogsförvaltningarnas egen regi. Då domänverket och ett 50-tal större skogsbolag ingår i statistiken, torde den ge en någorlunda tillförlitlig bild av sysselsättningsvolymens förändringar inom storskogsbruket. I tabell 9, som avser tiden februari 1951—november 1955, redovisas resultatet av ovannämnda inventeringar med fördelning på Nordsverige (de fyra norra länen), Mellansverige (Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län) och Sydsverige (de 17 södra l ä n e n ) . Indexserien utvisar svängningarna i den totala sysselsättningen i förhållande till högsäsongen i februari resp. år (februari = 100). Skillnaderna mellan olika yrkesgrupper kommer att belysas i det följande. Som synes av tabell 9 varierar antalet sysselsatta såväl mellan olika årstider som mellan olika år. Det är av eft visst intresse att kunna konstatera, att säsongsvängningarna inte synes ha påverkats av de skiftningar i konjunkturen, som förekommit under perioden. I allmänhet är det annars så inom de säsongbetonade näringarna, att ned-

40 Tabell 9. Antal sysselsatta arbetare i domänverket och 54 större skogsbolag Nordsverige

Inventeringstillfälle

antal

sysselsatta

Mellansverige

Sydsverige

Hela riket

antal antal antal index sysselsatta index index sysselsatta sysselsatta index

1951 Febr Maj. Aug. Nov.

30 800 10 100 11 800 18 500

100 33 38 60

23 100 11 300 10 400 16 800

100 49 45 73

1952 Febr. Maj. Aug. Nov.

36 400 15 300 15 100 21 900

100 42 41 60

29 400 14 600 13 900 17 700

100 50 47 60

14 300 9 400 7 500 8 300

100 66 52 58

80 100 39 300 36 500 47 900

100 49 46 60

1953 Febr. Maj. Aug.. Nov.

33 400 14 900 17 900 21 900

100 45 54 66

23 900 12 500 13 200 18 400

100 52 55 77

14 100 9 800 7 600 8 600

100 70 54 61

71400 37 200 38 700 48 900

100 52 54 68

1954 Febr. Maj. Aug.. Nov.

33 000 13 100 15 300 20 600

100 40 46 62

24 700 15 600 13 600 19 500

100 63 55 79

14 300 11 700 8 000 10 000

100 82 56 70

72 000 40 400 36 900 50 100

100 56 51 70

1955 Febr. Maj. Aug.. Nov.

31 400 15 100 15 700 21 900

100 48 50 70

26 500 15 800 14 900 20 600

100 60 56 78

13 100 10 900 8 000 9 800

100 83 61 75

71 000 41 800 38 600 52 300

100 59 54 74

gång i sysselsättningen gärna tenderar att skärpa säsongväxlingarna. Att den här återgivna statistiken för skogsbruket inte ger sådant utslag kan bero på tillfälliga förhållanden under tiden 1951 —1955, men det kan också bero på, att långsiktiga förändringar varit starkare än de tillfälliga relativt små konjunkturella förändringarna. Säsongvariationerna har såsom framgår av tabellen olika styrka i skilda delar av landet. I Nordsverige utgjorde sysselsättningen under sommaren åren 1951—1955 från 33 till 54 % av vintersysselsättningen medan motsvarande tal för Mellansverige var 45 och 63 % samt för Sydsverige 52 och 83 %. Nedgången i sysselsättningen under sommaren är

alltså mindre i Mellan- än i Nordsverige och mindre i Syd- än i Mellansverige. För hela riket har det i genomsnitt under åren 1951—1955 varit upp emot dubbelt så många anställda inom storskogsbruket under vintern som under sommaren. De fem år statistiken omfattar är en allt för kort tid för att dra några säkra slutsatser om tendenserna i utvecklingen. Siffrorna tyder dock på att en mindre, successiv säsongutjämning ägt rum under perioden. Säsongväxlingarna är mycket skiftande inom olika sysselsättningsområden bland skogsarbetarna. Genom att studera förändringarna inom olika grupper var för sig är det möjligt att

41 Tabell 10. Förändringarna av antalet kärare vid olika årstider. (Körareantalet i februari =100. Siffrorna avser medeltalet för åren 1951—1955.)

Febr. Maj Aug. Nov.

Nordsverige

Mellansverige

Sydsverige

Hela riket

100 12 1 28

100 18 5 38

100 38 25 34

100 19 7 33

få en uppfattning om vilka arbetsuppgifter, som varit särskilt säsongbetonade under senare år. Därigenom går det även att få en viss uppfattning om möjligheterna och behovet av ytterligare säsongutjämning. Den främsta orsaken till säsongväxlingarna inom skogsbruket är körningsarbetets utpräglade säsongkaraktär. Körningsarbetet är som synes av tabell 10 minst säsongbetonat i Sydsverige men också där är variationerna betydande. Såsom en allmän regel synes gälla, att körningsarbetet blir mer säsongbetonat ju längre norrut det bedrives. Detta sammanhänger bland annat med att förutsättningarna för körning på barmark är bättre i Sydsverige än i andra delar av landet. Från arbetsmarknadssynpunkt är säsongvariationernas dominans bland körarna av särskilt intresse. Efterfrågan på arbete torde nämligen vara ganska liten från körarnas sida under sommaren, eftersom de i regel har jordbruk, som kräver deras arbetskraft under denna del av året. Skogsvårds- och anläggningsarbetena är också mycket säsongbetonade, men de h a r i motsats till körningen sin högsäsong under sommaren. Deras andel av skogsarbetet under sommaren har ökat betydligt under perioden, nämligen från 29 % i augusti 1951 till 38 % i augusti 1955. I absoluta tal innebär det att antalet sysselsatta med sådana

arbetsuppgifter vid nämnda tidpunkter ökat från 8 300 till 14 600 man. Beträffande de olika redovisningsområdena utvisar inventeringarna, att skogsvård och anläggningsverksamhet haft något m i n d r e andel av det totala antalet sysselsatta i norra Sverige än i de mellersta och södra områdena. Huggningsarbetet är mindre säsongbetonat än övriga arbetsuppgifter. Antalet huggare är dock ungefär dubbelt så stort under vintern som under sommaren. I norra området har antalet huggare under sommaren i genomsnitt under åren 1951—1955 varit 43 %, i mellersta området 63 % och i södra området 55 % av antalet sysselsatta i februari. Det torde i stor utsträckning vara samma folk som utför huggnings-, skogsvårds- och anläggningsarbeten. Då det här gäller att beskriva de säsongmässiga förändringarna i sysselsättningen oavsett arbetets art är det lämpligt att i den följande framställningen sammanslå huggnings-, skogsvårds- och anläggningsarbeten till en grupp. Visserligen utföres en del skogsvårdsarbeten även av kvinnor och av minderåriga, men det torde inte i högre grad påverka de h ä r återgivna siffrorna. Vid en jämförelse mellan de olika områdena är sysselsättningsnedgången under maj i norra Sverige särskilt iögonfallande. Denna nedgång är dock delvis skenbar eftersom åtskilliga skogsTabell 11. Antalet arbetare sysselsatta med huggning, skogsvård och anläggningsarbete. (Antalet arbetare i februari = 100. Siffrorna avser medeltalet för åren 1951—1955)

Febr. Maj Aug. Nov.

Nordsvenge

Mellansverige

Sydsverige

Hela riket

100 56 68 81

100 77 80 94

100 94 71 81

100 70 72 85

42 ] = körare 0

= huggare I = skogsvårds- o anl.arb.

Febr Aug Maj Nov 1951

Febr Aug Maj Nov 1952

Febr Aug Maj Nov 1953

Febr Aug Maj Nov 1954

Febr Aug Maj Nov 1955

Figur 3. Antal sysselsatta inom storskogsbruket (i 1 000-tal man). arbetare just då är sysselsatta med flottning. Flottningens betydelse skall närmare belysas i det följande. Även om hänsyn tages till flottningen torde dock en reell nedgång av antalet sysselsatta kvarstå under en del av sommarhalvåret. Denna nedgång beror på flera omständigheter. De viktigaste torde vara att skogsbruket under dessa delar av året har ett mindre arbetskraftsbehov, att jordbruket kräver ökad arbetsinsats och att åtskilliga skogsarbetare då är »skogströtta» varför de för en tid önskar annat arbete. Den jämnaste sysselsättningen noteras i mellersta och södra området, dock med den skillnaden att medan antalet sysselsatta i förhållande till februarisysselsättningen i mellersta området är särskilt hög i november är detta fallet i maj i södra området. Den höga majsysselsättningen i Sydsverige samman-

hänger med att skogsvårdsarbetena då är av stor omfattning i denna del av landet. Majsiffran för de mellersta länen skulle blivit något högre om flottningsarbetet ingått i statistiken. De södra och mellersta områdena omfattar tillsammans 57 % av det totala arbetareantalet hos uppgiftslämnarna i hela riket. Om dessa områden sammanslås får vi följande indexserie: februari = 100, maj = 85, augusti = 78, november = 90. Antalet arbetare hos storskogsbruket (exkl. körare) minskar sålunda inom de båda berörda områdena med högst 22 % under sommaren. I maj och november ligger sysselsättningen endast 10—15 % under februarisiffran. Säsongväxlingarna är sålunda till en betydande del utjämnade inom skogsbruket om körarna med sina speciella förhållanden särredovisas. Detta belyses även av figur 3 som illustrerar hur sä-

43 songtopparna huvudsakligen beror på det stora antalet körare under vintern. Diagrammet belyser h u r starkt körningsarbetet spetsar till säsongerna. Bortser man från körarna är variationerna relativt små. Detta beror som synes till inte ringa del på den säsongmässiga ökningen av skogsvårds- och anläggningsarbetena under sommaren. I arbetsmarknadsstyrelsens inventeringar medräknas som nämnts inte flottningsarbetet. Skogsstyrelsens statistik över flottningsverksamheten utvisar, att så gott som hela sysselsättningen är lokaliserad till mellersta och norra området. Omkring den 15 maj 1953 var 18 407 arbetare sysselsatta i flottning, varav 1 352 eller 7 % vid skiljeställen. Omkring den 1 juli 1953 sysselsattes 10 804 arbetare, och av dessa arbetade 4 322 eller 40 % vid skiljeställen. Vid slutet av säsongen samma år — omkring den 15 augusti — sysselsattes 6 853 arbetare, varav 52 % vid skiljeställen. — Ungdom under 18 år anlitades i såväl flottningssom skiljeställesarbete. Vid de tre ovan nämnda tidpunkterna fanns 410, 516 resp. 245 ungdomar under 18 år i sådant arbete. — På grund av omläggning av statistiken över sysselsättningen är jämförelser med tidigare år icke möjliga. Den tidigare i detta kapitel redovisade relativt starka säsongsvängningen inom storskogsbruket i norra Sverige utjämnas delvis av flottningsarbetet. I maj 1953 var antalet anställda i huggnings-, skogsvårdsoch anläggningsarbeten inom storskogsbruket i norra Sverige närmare 9 000 och i augusti något över 5 000 lägre än i februari samma år. Om även körarna medräknas var skillnaden 18 500 i maj och 15 500 i augusti. Antalet flottningsarbetare i Norrbygdens flottningsområde, som ungefär omfattar de fyra norra länen, var den 15 maj 9 991 och den 15 augusti 1 755.

Härtill kommer 706 resp 2 209 arbetare vid skiljeställena varav dock en del inte torde vara skogsarbetare. Det är uppenbart att en betydande del av de arbetare inom skogsbruket, som i maj månad inte var sysselsatta inom det egentliga skogsarbetet, kunde erhålla sysselsättning vid flottningarna. I de tre mellersta länen var förhållandet likartat. Antalet flottningsarbetare i detta område var ca 7 000 i maj och ca 1 500 i augusti. Skillnaden i antalet sysselsatta i storskogsbruket jämfört med februari var 11 500 resp. 10 500. F r å n r ä k n a s körarna var skillnaden 3 281 resp. 2 023. En stor del av körarna deltar inte i flottningen utan arbetar i jordbruket under flottningssäsongen. Även om hänsyn tas till att det inte bara är storskogsbrukets huggare, som söker sig till flottningen utan också andra arbetstagare, är det uppenbart att säsongnedgången i sysselsättningen under maj månad reduceras högst avsevärt när flottningsarbetet föres in i bilden. Redan från midsommar sjunker dock sysselsättningen vid flottningen och spelar sedan allt mindre roll för skogsarbetarnas sysselsättning. Såsom tidigare påpekats är det jordbruket, som vid denna tid på året ger arbete åt många, som annars har sin huvudsakliga sysselsättning i skogen. Sysselsättningen i skogen varierar såsom framgår av den här lämnade redogörelsen under olika årstider på grund av att vissa arbeten företrädesvis är koncentrerade till en del av året. Även den under viss del av året minskade tillgången på arbetssökande till skogen är emellertid av betydelse. Väderleksförhållandena kan också påverka sysselsättningen under de olika säsongerna. Det är dock inte möjligt att statistiskt belysa i vilken omfattning detta sker. Möjligen kan den jämförelsevis låga sysselsättningen inom storskogs-

44 bruket i februari 1951 delvis förklaras av de exceptionellt besvärliga drivningsförhållandena denna vinter. Mycket tjänliga väderleksförhållanden kan å andra sidan orsaka en vidgad »sysselsättningsskarv» på våren om skogsdrivningarna slutföres innan andra arbeten står till förfogande. Väderleksförhållandena åstadkommer sålunda mera en förskjutning i tiden än en ändrad total sysselsättning under året. Andra faktorer, som påverkat vinterarbetenas igångsättande har varit tidpunkten för avtals- och virkesprisförhandlingarnas slutförande. Tidiga uppgörelser om kollektivavtalen underlättar planläggningen av verksamheten. Avverkningssäsongen kan förlängas och följaktligen behöver inte toppsiffrorna bli så höga som annars är fallet. Erfarenheterna från de senaste åren tyder dock på att tidpunkten för uppgörelserna om kollektivavtalen numera fått minskad betydelse. Virkesprisförhandlingarna synes alltjämt vara av betydelse för vinterarbetenas igångsättande inom vissa delar av skogsbruket. Under senare år har en tendens till tidigare uppgörelser om virkespriserna gjort sig gällande. Det är ur arbetsmarknadssynpunkt synnerligen angeläget att denna utveckling fortsätter. De viktigaste drivkrafterna till en fortsatt säsongutjämning inom storskogsbruket torde vara dels att de moderna arbetsmetoderna skapar behov av och ger möjligheter till att utföra en större del av arbetet än tidigare under sommarhalvåret, dels att skogsvården kräver ökade arbetsinsatser under sommaren och dels att arbetskraftsförsörjningen inte kan tryggas utan en jämnare sysselsättning under året. Den utveckling mot minskade säsongvariationer för vilken i det föregående en redogörelse har lämnats är i första hand ett uttryck för styrkan hos dessa faktorer.

Utvecklingen torde ännu inte vara avslutad och det förefaller därför sannolikt att säsongerna inom storskogsbruket kommer att utjämnas ytterligare. Utredningen finner sålunda en fortsatt säsongutjämning inom storskogsbruket vara sannolik. Enligt dess mening är en sådan också nödvändig för att arbetskraftsförsörjningen på längre sikt skall kunna tryggas. Den fortsatta säsongutjämningen kommer att medföra att en ökad andel av arbetet inom storskogsbruket utföres av till detta fast knuten arbetskraft. Detta kommer att medföra att en del av den arbetskraft, som tidigare varit sysselsatt hos storskogsbruket under en del av året, inte kan erhålla sådan sysselsättningsutfyllnad. Inom vissa områden med stora befolkningstillgångar och ett stort antal småbrukare kan detta komma att övergångsvis medföra vissa störningar. Inom större delen av landet torde dock dessa bli av mindre omfattning. De största anpassningsproblemen torde kunna emotses i vissa delar av Norrland och de har också redan — om än i ringa omfattning — gjort sig gällande. Såsom framgår av det följande avsnittet om lokala sysselsättningsproblem är emellertid dessa mera förorsakade av befolkningssituationen och näringsstrukturen inom vederbörande områden än av utvecklingen inom skogsbruket. Dessa sysselsättningsproblem kan sålunda inte undvikas även om skogsbruket underlåter att utjämna säsongväxlingarna. En sådan underlåtenhet kan däremot medföra att skogsbruket förlorar den värdefulla yngre arbetskraften. Säsongväxlingarna påverkar såsom framgår av ovanstående i hög grad anställningsförhållandena. Det är emellertid inte en ensidig påverkan utan anställningsförhållandena har även inflytande på säsongvariationerna. Denn?

45 växelverkan kommer att belysas ytterligare i kapitlet om anställningsförhållandena. Beträffande utvecklingen inom bondeskogsbruket är det svårt att bilda sig ett omdöme om säsongväxlingarna. Tydligt är emellertid, att en säsongutjämning är svårare att genomföra inom bondeskogsbruket än inom storskogsbruket och att den inte heller är lika angelägen för den del av arbetskraften, som rekryteras bland jordbruksbefolkningen. I den mån skogsarbetet utföres av gårdens eget folk kan det vara fördelaktigt att skogsarbetet koncentreras till vinterhalvåret. Säsongsvängningarna inom bondeskogsbruket behandlas något utförligare i kapitlet »Speciella synpunkter på bondeskogsbrukets arbetskraftsproblem». Säsongväxlingarna möjliggör många gånger en växelverkan av arbetskraft till andra näringar med ett säsongmässigt växande arbetskraftsbehov, främst jordbruket. Inte alltid kan emellertid övergång ordnas och ofta blir det outnyttjade dagar mellan de olika arbetena. Den arbetslöshet, som förekommit i skogsbygderna under senare år, har till stor del varit av sådan karaktär. Lokala sysselsättningssvårigheter

Skogsbygderna hade tidigare en omfattande arbetslöshet. Arbetslöshetskrisen på 30-talet var sålunda särskilt svår för skogsarbetarna. I socialstyrelsens undersökning 1937 lämnades en redogörelse för arbetslöshetens omfattning och förlopp åren 1930—1935. Det procentuilla antalet arbetslösa i skogs- och flottningsarbetareförbundet höll sig under dessa år vid ett årsmedeltal som varierade från 41 till 62 %. Visserligen torde dessa procenttal överdriva svårigheterna, men de åskådliggör dock de ytterst osäkra sysselsättningsförhållandena bland skogsarbetarna under dessa år.

I den av utredningen företagna skogsarbetareenkäten begärdes bl. a. uppgift om i vad mån uppgiftslämnarna varit arbetslösa. Med arbetslöshet avsågs i denna enkät att arbete hade sökts men inte kunnat erhållas. D-et kan förutsättas, att uppgiftslämnaren endast uppgivit om arbete, som han ansåg var lämpligt, kunnat erhållas. Nio % av skogsarbetarna i de 17 södra länen, 27 % i de fem mellersta länen och 53 % i de båda nordligaste länen uppgav sig ha varit arbetslösa någon gång under 1953. Inom södra området är de absoluta talen så små att det inte är lämpligt att räkna ut arbetslöshetens genomsnittliga längd. Det bör uppmärksammas att en fjärdedel av de berörda uppgiftslämnarna var innehavare av jordbruk och deras möjligheter att ta arbete på annan ort måste följaktligen ha varit starkt begränsade. Materialet kan sålunda inte anses ge uttryck för några egentliga sysselsättningsproblem för skogsarbetarna i södra Sverige. I mellersta området var ungefär en tredjedel av de skogsarbetare som uppgivit arbetslöshet innehavare av jordbruk. Om vi bortser från dessa reduceras de arbetslösas andel av det totala antalet uppgiftslämnare i området till ca 17 %, vilket inte kan anses särskilt ogynnsamt i ett arbete, som är så beroende bland annat av vädrets växlingar som skogsarbetet. Medianveckoantalet för dem som varit arbetslösa låg dock relativt högt, nämligen ca 8 veckor. Ungefär samma iakttagelse som i fråga om mellersta området kan göras beträffande norra området. En betydligt större del av uppgiftslämnarna har dock varit arbetslösa i denna del av landet än i övriga områden. Uppgifter från Skogs- och flottningsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa belyser delvis de säsongmässiga förändringarna i skogsarbetarkårens syssel-

46 sättning. Endast en del av förbundets medlemmar är emellertid anslutna till kassan. Medlemmar av förbundet, som driver jordbruk med odlad areal överstigande 2,5 har, behöver inte tillhöra kassan. Detta, samt det faktum, att även andra förbund organiserar skogskörarna, gör att antalet körare bland arbetslöshetskassans medlemmar är ganska litet. Huvuddelen av medlemmarna torde vara sysselsatta hos storskogsbruket, varför man inte heller genom kassauppgifterna får sysselsättningsförhållandena inom andra delar av skogsbruket belysta. Medlemsantalet i kassan var i slutet av år 1954 ca 26 000. Av tabell 12 framgår arbetslöshetsprocenten (antal arbetslöshetsveckor i % av antalet genomlevda veckor) samt antalet understödda dagar per medlem dels inom skogs- och flottningsarbetarnas arbetslöshetskassa, dels i genomsnitt för samtliga kassor under senare år. Det procentuella antal veckor för vilka medlemmarna åtnjutit avgiftsbefrielse på grund av uppgiven arbetslöshet har legat avsevärt högre för medlemmarna i skogs- och flottningsarbetarnas kassa än för genomsnittet i samtliga kassor. Antalet understödda dagar per medlem avviker däremot betydligt mindre från genomsnittet, vilket bl. a. sammanhänger med att understöd icke utgår i full omfattning under tiden 1/4 —31/5 och 1/11—31/12. Antalet underTabell 12. Arbetslöshetsprocent och antal understödda dagar inom skogs- och flottningsarbetarnas arbetslöshetskassa Arbetslöshetsprocent

Understödda dagar per medlem

År Skogs- o. Skogs- o. Samtliga flottn. flottn. Samtliga 1951 1952 1953 1954

9,3 5,6 6,8 6,4

2,9 3,4 3,6 3,3

1,67 2,32 4,61 4,76

1,51 2,38 3,60 3,51

stödda dagar per medlem och år har ökat successivt under de fyra år sammanställningen avser. Detsamma gäller emellertid i stort sett genomsnittstalen för samtliga kassor och är sålunda inte något säreget för skogsarbetarnas kassa. Omsättningsarbetslösheten är av relativt stor omfattning inom skogsbruket beroende på att skogsarbetarna av olika skäl övergår från ett arbete till ett annat och även på att de byter arbetsgivare i relativt stor omfattning. Den låga sysselsättningen bland arbetslöshetskassans medlemmar vid avverkningssäsongens början och slut torde bl. a. vara ett uttryck härför, övergången till fast anställning motverkar omsättningsarbetslösheten och medför också en tendens till utjämning av säsongväxlingarna. Arbetslöshetens omfattning varierar i olika landsdelar. Den har under senare år regelmässigt varit störst i Norrbottens län, särskilt i Tornedalen. Mellan hälften och två tredjedelar av arbetslöshetskassans utbetalda daghjälp har under senare år gått till Norrbottens län. Av barntilläggen har uppemot 90 % gått till Norrbotten. De högsta understödsuttagen per medlem inom skogsarbetarnas arbetslöshetskassa har ända sedan den bildades utbetalats i Torne älvs distrikt och de näst största understöden i Kalix älvs distrikt. Understödsutbetalningen per medlem i hela riket, i Norrland och riket i övrigt framgår av tabell 13. I tabellen har också införts uppgifter från Torne älvs och Kalix älvs distrikt för att belysa de i dessa områden exceptionella förhållandena. Förutom de faktiska utbetalningarna räknat i kronor har ett index uträknats, varvid siffran 100 betecknar det genomsnittliga understödsbeloppet per medlem i hela riket. Den ökade understödsutbetalningen 1954 beror på att daghjälpsbeloppen då höjdes avsevärt.

47 Tabell 13.

Understödsuttagen per medlem och år i skogs- och flottningsarbetarnas arbetslöshetskassa Hela riket

Torne älv

Kalix älv

Norrland

Göta- o. Svealand

1950 kr index

25,22 100

83,18 330

71,43 283

37,39 148

8,18 32

1951 kr index

12,26 100

76,36 623

50,90 415

19,53 159

2,39 19

1952 kr index

13,43 100

121,45 904

48,39 360

22,12 165

2,55 19

1953 kr index

39,89 100

272,67 684

94,59 237

58,68 147

16,93 42

1954 kr index

76,40 100

488,41 639

215,94 282

118,54 155

22,49 29

Mellan Norrland — och då särskilt vissa delar av Norrbotten — samt riket i övrigt råder en markant skillnad i fråga om understödsuttagen. Det bör dock framhållas, att det inte bara är skogs- och flottningsarbetarnas kassa som har stora understödsutbetalningar i nämnda Norrbottensbygder. Sysselsättningsproblemen sammanhänger framför allt med befolkningssituationen och näringslivets ensidighet i vissa skogsbygder. Då arbetstillfällena är otillräckliga i förhållande till den växande befolkningen och industrins expansionsmöjligheter begränsade kan sysselsättningssvårigheter inte undgås utan att arbete och försörjning beredes i andra delar av landet. Arbetsmarknadsstyrelsen har uppmärksammat problemet och för närvarande pågår inom dess lokaliseringsoch utredningsbyrå en utredning om sysselsättningsproblemen i de norrländska glesbygderna. De speciella Tornedalsproblemen är föremål för utredning genom den s. k. Tornedalsutredningen. Överskottet på arbetskraft i vissa områden är givetvis ingen anledning för skogsbruket därstädes att icke söka nedbringa arbetskraftsåtgången och utjämna säsongerna. Den till skogsbruket

knutna arbetskraften i dessa områden måste så långt möjligt beredas arbete året runt. För att de skall få samma försörjningsmöjligheter som skogsarbetarkåren i andra delar av landet måste de få möjlighet att arbeta rationellt och effektivt. Sysselsättningsproblemen får alltså inte lösas genom undersysselsättning och utebliven rationalisering. Enligt utredningens mening är sålunda strävandena att rationalisera arbetet och ge arbetskraften full sysselsättning året runt lika angelägna i områden med överskott på arbetskraft som i andra områden. Denna uppfattning är numera också allmän inom fackföreningsrörelsen. Vid driftsinskränkningar under senare år har fackföreningarna inom olika industrier i regel föredragit minskning av arbetsstyrkan framför korttidsarbete. Därmed underlättas också arbetsmarknadsmyndigheternas åtgärder för att överföra överflödig personal till andra arbetsområden. Skogsarbetarna bör i detta hänseende lika lite som i något annat inta någon särställning. Den manliga ungdomens sysselsättning

Av redogörelsen för skogsarbetarnas åldersfördelning framgår att rekryteringen av yngre arbetskraft under senare år har varit otillfredsställande. Det-

48 ta beror väsentligen på att skogsbygdsungdomen även om den efter avslutad skolgång under en tid arbetat i skogen övergår till andra yrken i 18—20-årsåldern eller efter värnpliktsutbildningen. Inte minst för att trygga den framtida arbetskraftsförsörjningen är det därför synnerligen betydelsefullt att de ungas första kontakt med skogsarbetet blir sådan, att den på ett naturligt sätt leder fram till ett medvetet infogande i yrket. Ynglingarna är — såsom utredningen framhållit i sin p. m. om yrkesutbildning för skogsarbetare — inte alltid i fysiskt avseende mogna för hårt skogsarbete. Arbetet måste därför avpassas efter ungdomens förutsättningar. En förberedande yrkesutbildning, som i första hand tar sikte på att orientera ungdomen om skogsarbetets förhållanden samt ger möjlighet att pröva de individuella anlagen, torde vara det enda medlet att i god tid upptäcka vem som har eller inte har förutsättningar för yrket. F ö r att ungdomen smidigt och på ett ur arbetareskyddssynpunkt acceptabelt sätt skall kunna infogas i arbetet kräves inte blott för vederbörande lämpade arbetsuppgifter utan också instruktion och handledning. Kortare kurser är därför inte tillräckliga utan de bör kompletteras med utbildning på arbetsplatserna. Såväl enskilda företag som domänverket har också under den senaste tiden börjat en organiserad lärlingsutbildning. I denna verksamhet deltar också skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna. Enligt utredningens uppfattning är dessa strävanden värda all u p p m u n t r a n . Lärlingsutbildningen synes ha goda förutsättningar att ge en gedigen yrkesutbildning, grundlägga goda arbetsvanor och på ett naturligt sätt förmedla övergången mellan skola och arbetsliv.

Sysselsättningen för kvinnor

Slutligen skall här i korthet ytterligare ett sysselsättningsproblem i skogsbygden beröras, nämligen svårigheterna att bereda kvinnorna möjlighet till förvärvsarbete. Under utredningens resor och konferenser har denna fråga ofta förts på tal. Några konkreta förslag av betydelse för frågans lösning h a r dock inte framkommit. Bristen på arbetstillfällen för kvinnorna i skogsbygden är säkerligen en starkt bidragande orsak till att de unga ogifta kvinnorna flyttar från dessa bygder. Orsaken skulle sålunda mindre vara otrivsel med levnadsförhållandena i skogsbygden än tvång att flytta för att kunna försörja sig. Det skulle otvivelaktigt vara av stort värde om industriellt arbete av ena eller andra slaget kunde erbjudas skogsbygdens kvinnor och därmed de unga kvinnorna bereddes ökade möjligheter att stanna kvar i bygden. Tyvärr är dock möjligheterna att driva småindustrier med lämpliga kvinnliga arbetsuppgifter ytterst små i skogsbygden. Arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsbyr å h a r rika erfarenheter av hur begränsade möjligheterna är att få sådana industrier ens till bruksorter och andra industrisamhällen med ett ensidigt näringsliv trots att dessa orter i jämförelse med skogsbygdens byar och tätorter är ganska stora och i regel har goda kommunikationer. Under sådana omständigheter måste det i varje fall för närvarande bedömas som uteslutet att genom lokaliseringspolitiska åtgärder från samhällets sida i någon omfattning av betydelse få »kvinnliga industrier» till skogsbygden. Det är tänkbart att en del skogsföretag inom ramen för sin övriga verksamhet kan finna former för att bereda kvinnorna i skogsbygden arbete. I den mån sådana möjligheter förefinnas

49 är det ytterst angeläget att de bli utnyttjade. Det är emellertid inte bara de självförsörjande kvinnorna, som önskar förvärvsarbete i skogsbygden. Detsamma gäller åtskilliga av de gifta kvinnorna. Från deras sida har önskemål om förvärvsarbete blivit aktuellt framför allt i samband med att modernt utrustade bostäder utan jord blivit allt mer vanliga. De arbetsuppgifter i skogen som lämpligen utföres av kvinnor synes i första hand böra erbjudas dessa kvinnor. Då de arbetsuppgifter som kan ifrågakomma — i första hand skogsvårdsarbeten av olika slag — i regel

4 — 509115

är av mera tillfällig natur torde de också vara mest attraktiva för kvinnor, som inte är beroende av kontinuerlig inkomst utan endast önskar en extraförtjänst. Erfarenheterna av en del försök, som gjorts inom olika företag visar att det finns möjligheter att inom skogsbruket bereda kvinnor ökad sysselsättning. Det ligger i skogsbrukets eget intresse att så långt möjligt bereda skogsbygdens kvinnor sysselsättning inom sin näring. Även arbetsförmedlingarna bör i sin verksamhet försöka medverka till att kvinnorna i skogsbygden erbjudes förvärvsarbete i skogen.

V I I . Anställningsförhållanden

Inom skogstrakterna utgjordes tidigare skogsbrukets arbetskraft till största delen av jordbruksbefolkning. Jordbruket var basnäringen, vilken gav vissa primeära förutsättningar för allas existens. Arbetet i jordbruk och skogsbruk var under det extensiva skogsbrukets tid ganska enkelt att samordna. Avverkningarna måste till allra största delen utföras vintertid. Under hela barmarksperioden från april—maj till fram i november—december var sysselsättningen mycket låg. Jordbruket i skogsbygderna har å andra sidan inte gett full sysselsättning för arbetskraften mera än under sommarhalvåret. Dess arbetskraft har därför under vintern varit hänvisad till tillfälliga arbeten av olika slag, främst skogsarbete. Anställningsförhållandena var länge mycket lösliga inom stora delar av skogsbruket. Arbete gavs så långt det räckte, men om konjunkturerna var dåliga var det inte säkert att traktens folk fick arbete ens under avverkningssäsongen. För vissa delar av storskogsbrukets arbetskraft torde dock anställningsförhållandena sedan lång tid ha varit åtskilligt tryggare. De på bolagens och domänverkets torp och arrenden bosatta skogsarbetarna fick sålunda sysselsättning så långt det var möjligt att mobilisera arbetsuppgifter. I stora delar av landet var extra arbetskraft i stor omfattning engagerad under avverkningssäsongerna. Denna

arbetskraft kom ofta långväga ifrån och arbetsgivaren hade ingen kontakt med den mellan säsongerna. I första hand rörde det sig om folk, som under mellantiden drog sig fram på egna eller arrenderade småbruk eller som lantarbetare, flottare etc. Till en del har också byggnads- och anläggningsarbetare samt industriarbetare, t. ex. från sågverken, varit sysselsatta i skogsbruket under avverkningssäsongerna. Utveckling mot fastare anställningsförhållanden inom storskogsbruket

Under det senaste decenniet har emellertid skett en påtaglig förändring i dessa avseenden. Det grundläggande härvidlag är givetvis skogsbrukets förändrade förutsättningar och därav betingade strukturförändringar, vilket i detta betänkande behandlats i annat sammanhang. Denna utveckling har medfört en påtaglig utjämning i säsongvariationerna, vilket möjliggjort för företagen att helårssysselsätta allt större skogsarbetargrupper. En av arbetsmarknadsstyrelsen under år 1951 företagen enkät inom skogsbolagen och domänverket visade att storskogsbruket tämligen allmänt eftersträvade en jämn sysselsättning under hela året för arbetskraften. Skogsvårds- och återväxtarbeten samt ett omfattande vägbyggnadsprogram ger sysselsättning även under vår-, sommaroch höstmånaderna. En planmässig fördelning av dessa arbetsuppgifter har successivt medverkat till stabilare sys-

51 selsättningsförhållanden för arbetskraften. Lika viktigt torde vara att avverkningar numera i ökad utsträckning genom vägbyggnader, förbättrad virkesvård etc. kan ske under barmarkstiden. Den förändring i skogsarbetarnas allmänna villkor som avspeglas i den nämnda enkäten har föregåtts av långvarigt arbete inom organisationer och företag. 1930-talets omfattande arbetslöshetsperioder och osäkra arbetsförhållanden i övrigt inom skogsbygderna utlöste starka krav på förbättringar. Skogs- och flottningsarbetareförbundets kongress 1944 antog ett handlingsprogram, som dominerades av frågan om större trygghet, fastare anställningsförhållanden, jämnare inkomstmöjligheter för skogsarbetarna och likställdhet med andra arbetaregrupper. Helt naturligt tog det tid innan ett visst motstånd mot förändringar i anställningsförhållandena bland såväl arbetsgivare som arbetare övervunnits. Skogsägarna visade sig ofta obenägna eller tveksamma då det gällde att ändra gamla anställningsformer och skogsarbetarna var inte alltid villiga att underkasta sig de skyldigheter som arbetsgivarna uppställer som villkor för större trygghet i anställningsförhållandena. Mot slutet av 1940-talet förelåg emellertid förutsättningar för en ny giv i anställningsfrågan. Det som från början kom att spela den största rollen var näringens behov att konsolidera sina tillgångar på arbetskraft eftersom det vid denna tidpunkt förelåg stor arbetskraftsbrist inom skogsbruket såväl som inom ett flertal andra näringsgrenar. Detta skedde genom att knyta arbetarna fastare till företaget. En helt annan motivering för fastare anställningsförhållanden har efterhand blivit mer och mer betydelsefull och måste på lång sikt te sig som den viktigaste. Ett rationellt och till stor del

mekaniserat skogsbruk är icke betjänt av en alltför stor andel säsonganställd arbetskraft. Maskiner måste utnyttjas så inånga dagar under året som möjligt för att förränta sig och de måste ha sakkunnig skötsel. Bilvägnätet byggs ut så att utfrakten av virket kan ske även under barmarkstiden. Allt detta medför en omläggning och rationalisering av såväl huggnings- som transportarbetet i skogen. Av stor betydelse för arbetsgivarnas intresse för fastanställningen av skogsarbetare är också behovet av en intensifierad skogsvård. Omfattande skogsvårdsåtgärder måste genomföras för att skogarna skall ge bästa möjliga avkastning. Huvudparten av skogsvårdsåtgärderna måste utföras under vegetationsperioden, d. v. s. under våren och sommaren. Möjligheterna att under denna årstid erhålla erforderlig arbetskraft möter stora problem, då skogsvårdsarbetet sammanfaller med jordbruksarbetet, flottning m. fl. arbetsuppgifter. En ökning av skogsbrukets fasta arbetarkår är därför naturlig. För skogsarbetarnas del torde fastanställningen utöver den mera påtagliga större tryggheten i fråga om arbete och inkomst också medföra påtagliga indirekta fördelar. Genom den rationella och fasta planläggning av arbetet, som möjliggöres av säkra arbetskraftstillgångar, kan sålunda arbets-, förläggnings-, transport- och bostadsförhållanden förbättras. Skogsbygdernas bebyggelse och tillgången på allmän och social service påverkas också i gynnsam riktning, överhuvud kan företagens, samhällets och de enskildas insatser för allmän trivsel och bekvämlighet bli mera påkostade och stabila. En del skogsarbetare ser på fastanställningen med skepsis. De kan mena bland annat att den fastanställda skogsarbetaren kommer i en allt för stark

52 beroendeställning till arbetsgivaren. Denna inställning torde emellertid vara på retur. Värderingarna av fastanställningen har givetvis ett starkt samband med konjunkturläget. Under en tid då det råder utpräglad brist på arbetskraft framstår fastanställningens eventuella nackdelar för arbetstagarna med större tydlighet. Vid lågkonjunkturer framstår fasta och säkra anställningsförhållanden som utomordentliga tillgångar. Fastanställningen rymmer många intressanta och även svårbemästrade problem. Arbetsgivaren måste ägna arbetsplaneringen större omsorg. Särskilt måste uppmärksammas att arbetsobjekt finns att tillgå under de s. k. förfallsperioderna. Den fast anställda arbetskraften kräver också omväxling i arbetsuppgifterna. Såväl det tunga avverkningsarbetet som det fysiskt inte så ansträngande skogsvårdsarbetet måste ofta balanseras med exempelvis byggnads-, reparations- och vägarbeten för att ge trivsel och variation. överenskommelserna om fastanställning har fått olika utformning och innehåll hos olika företag. Många företag har med de anställda ingått skriftliga avtal avseende viss bestämd tid. Andra har infört systemet med en arbetsbok vari de uppgifter införes som erfordras för beräkning av pensionsunderlag o. s. v. under det att återigen andra företag endast bygger på muntliga överenskommelser och gammal hävd. Gemensamt för dem alla är dock oavsett om skriftlig överenskommelse finns eller ej att arbetsgivaren garanterar den anställde arbete mot avtalsenlig lön, medan arbetstagaren förbinder sig att utföra ett angivet antal dagsverken. Ofta förfogar arbetsgivaren över bostäder, som arbetaren får disponera mot fastställd hyra. De sociala förmånerna varierar ganska mycket. En del bolag läm-

nar bidrag för uppförande av egna hen] eller till bostadsförbättring. Bestämmelser om pension och livförsäkringsskydd ingår inte sällan i anställningsavtalen. Skogsarbetarnas nuvarande anställningsförhållanden inom storskogsbruket

Arbetsmarknadsstyrelsens rundfråga till skogsbolagen och domänverket 1951 visade att det förelåg olika uppfattningar om hur stor del av skogsarbetarkåren som borde vara fast anställd. Lägst anfördes 20 % av hela antalet anställda men det fanns också arbetsgivare som ansåg att hela arbetsstyrkan borde vara fast knuten till företaget. Flertalet företag stannade dock vid 60—75 %. När dessa uppgifter lämnades 1951 hade flertalet företag inte någon längre erfarenhet av fastanställning och det är därför troligt att uppfattningarna inom de olika företagen i någon mån förändrats. En allmän erfarenhet synes vara att arbetsinsatsen från de årsanställdas sida blivit större än man tidigare antagit. Detta kan medföra att man finner att det behövs ett mindre antal årsanställda än vad man tidigare räknat med. För att närmare kunna utreda skogsarbetarnas anställningsförhållanden, bl. a. den fasta anställningsformens omfattning, har arbetsmarknadsstyrelsen inhämtat uppgifter från domänverket samt ett 50-tal av de större skogsbolagen. Undersökningen belyser skogsarbetarnas anställningsförhållanden dels i augusti 1953, dels i februari 1954. Dessa båda månader torde kunna sägas representera låg- respektive högsäsong inom skogsbruket. Uppgifter från bondeskogsbruket ingår icke i undersökningen. I undersökningen har materialet delats upp på fasta årsarbetare (varmed avses icke blott pensionsberättigade och dylika arbetare utan också andra som

53 Tabell 14. Antalet fasta årsarbetare inom skogsbolagen och domänverket Skogsbolagen

Augusti 1953: De fyra norra 1 De tre mellersta 1 De sjutton södra 1 Hela riket Februari 1954: De fyra norra 1 De tre mellersta 1 De sjutton södra 1 Hela riket

Domänverket

Totalt

Antal

°/ /o

Antal

°/ /o

Antal

%

4 870 7 231 3 120

43,1 60,0 71,9

2 330 656 2 368

35,1 56,7 70,2

7 200 7 887 5 488

40,1 59,7 71,2

15 221

54,9

5 354

47,9

20 575

52,9

7 246 9 098 4 194

30,9 40,0 46,9

3 198 856 2 820

33 4 44,1 53,1

10 444 9 954 7 014

31,6 40,3 49,2

20 538

37,3

6 874

40,9

27 412

38,1

regelbundet är sysselsatta hos en och samma arbetsgivare under större delen av året, cirka 200 arbetsdagar eller mer a ) , fasta säsongarbetare (arbetare som regelbundet är sysselsatta hos en och samma arbetsgivare en mindre del av året, dock minst cirka 60 arbetsdagar årligen) och tillfällig arbetskraft (arbetare som endast enstaka perioder eller mera oregelbundet är sysselsatta med skogsarbete). Sådan fast anställd arbetarepersonal som har särskilda villkor (pension eller dyl.) har särredovisats. (Uppgifterna beträffande fastanställda skogsarbetare med särskilda villkor avser augusti 1953 samt februari 1955.) Under beteckningen från annan ort ingår sådana arbetare, vilkas fasta bostad ligger längre bort från arbetsplatsen än vad som är regel för fasta skogsarbetare. Undersökningen visar att anställningsförhållandena inom det svenska skogsbruket karakteriseras av stora skillnader, inte bara mellan olika län utan också mellan större geografiska områden. Fasta årsarbetare. Som framgår av tabell 14, förekommer fasta årsarbetare i avsevärt större utsträckning inom södra och mellersta Sverige än inom de fyra nordligaste länen. Drygt hälften eller

52,9 % av samtliga skogsarbetare inom skogsbruket hade i augusti 1953 sådan anställning. Mellan skogsbolagen och domänverket framträder inte några större olikheter. Under skogsbrukets högsäsong utgör de fasta årsarbetarna en mindre del av arbetsstyrkan än under lågsäsongen. Rekryteringen av säsongarbetare och mera tillfällig arbetskraft under vintern påverkar givetvis proportionerna mellan olika anställningsformer. Av storskogsbrukets totala arbetsstyrka i februari utgjordes sålunda 38 % av fasta årsarbetare mot 53 % i augusti. En uppdelning av storskogsbrukets arbetskraft på huggare, körare samt övriga skogsarbetare visar, att det föreligger betydande skillnader i sysselsättningshänseende mellan dessa tre yrkeskategorier. Körarna har nästan uteslutande sin verksamhet förlagd till högvintern, medan sysselsättningen inom de båda övriga grupperna visar avsevärt mindre svängningar mellan högoch lågsäsong. Säsongsvängningarna återverkar på de olika yrkesgruppernas anställningsförhållanden. I augusti 1953 utgjorde antalet huggare 18 764, eller 48,3 %, av tillhopa 38 876 skogsarbetare. Vid februariinventeringen 1954 var motsva-

54 Tabell 15. Antalet fasta säsongarbetare inom skogsbolagen och

Augusti 1953: De fyra norra 1 De tre mellersta 1 De sjutton södra 1 Hela riket Februari 1954: De fyra norra 1 De tre mellersta 1 De sjutton södra 1 Hela riket

domänverket

Skogsbolagen

Domänverket

Antal

/o

Antal

/o

Antal

/o

4 529 2 430 638

40,0 20,2 14,7

2 530 257 546

38,1 22,2 16,2

7 059 2 687 1 184

39,3 20,3 15,4

7 597

27,4

3 333

29,9

10 930

28,1

11 770 8 722 2 302

50,2 38,4 25,7

4 479 386 1 337

46,8 19,9 25,2

16 249 9 108 3 639

49,2 36,9 25,5

22 794

41,3

6 202

36,9

28 996

40,3

rande siffror 39 741 (55,2 %) respektive 71 9G8. Ca 54 % av samtliga huggare i augusti mot drygt 42 % i februari redovisades som fasta årsarbetare. Liksom beträffande hela skogsarbetarkåren, är årsanställning mera vanlig bland huggarna inom södra och mellersta Sverige än inom de fyra nordligaste länen. Förhållandet är likartat inom både skogsbolagen och domänverket och gäller såväl hög- som lågsäsong. För körarnas del kan konstateras att årsanställning är vanligare i södra Sverige än inom landet i övrigt. Överhuvud taget är det ett ringa antal körare som har årsanställning. Som exempel kan nämnas att i augusti sysselsattes inom de fyra nordligaste länen sammanlagt 106 fasta körare. I februari var motsvarande siffror 2 428. I motsats till huggare och körare är gruppen övriga skogsarbetare huvudsakligen sysselsatt under sommarhalvåret. Detta sammanhänger till stor del med att gruppen bl. a. omfattar den personal som utför skogsvårdsarbeten. I gruppen övriga skogsarbetare ingår även sådan personal, som sysselsätts vid skogsvägbyggen, byggnadsreparationer och sjöregleringsarbeten. I augusti uppgick antalet övriga skogsarbetare till drygt 18 200, eller

Totalt

cirka 47 % av samtliga skogsarbetare. Vid februariinventeringen var motsvarande siffror närmare 7 200 respektive 10 %. Gruppens höga relativa andel under lågsäsongen är en följd av skogsvårdsarbetenas koncentration till sommarhalvåret, liksom naturligtvis avverkningsarbetenas mindre omfattning vid denna årstid. Ungefär hälften av kategorin övriga skogsarbetare var i augusti årsanställda. Fasta säsongarbetare. Den tidigare framställningen har visat att säsongvariationerna inom skogsbruket är av betydelse för arbetskraftens fördelning på olika anställningsformer. Speciellt den stora gruppen fasta säsongarbetare under vintern påverkar den relativa fördelningen. Tabell 15 visar att drygt 40 % av den arbetskraft, som i februari sysselsattes inom storskogsbruket, utgjordes av fasta säsongarbetare. Motsvarande siffror för augusti var 28,1 %. Skogsbolagen sysselsatte i februari nästan exakt tre gånger så många fasta säsongarbetare som i augusti. Domänverkets arbetsstyrka av fasta säsongarbetare var i februari i det närmaste dubbelt så stor som i augusti. Vid båda redovisningstillfällena hänför sig huvudparten av denna arbetskraft till de fyra norra länen.

55 Som framgår av tabell 15 utgör de fasta säsongarbetarna i de norra och mellersta delarna av landet en betydligt större relativ andel av den totala skogsarbetarekåren än i de sydligare länen. Omkring en tredjedel eller 32,4 % av det totala antalet huggare inom storskogsbruket under högsäsongen kan betecknas som fasta säsongarbetare. Under lågsäsongen är motsvarande andel drygt 28 %. Skillnaderna i den relativa fördelningen var alltså små mellan låg- och högsäsong. I absoluta tal är skillnaden desto mera framträdande. Vid augustiinventeringen sysselsattes inom storskogsbruket 5 318 fasta såsonghuggare mot 12 868 i februari. Vid båda uppgiftstillfällena redovisade skogsbolagen det ojämförligt största antalet, eller 87,5 respektive 71,8 % av samtliga. Huvudparten av denna arbetskraft sysselsattes inom de fyra nordligaste länen. Den procentuella fördelningen var ganska lika för bolag och domänverk var för sig. Körarna återfinnes som fasta säsongarbetare nästan uteslutande under vintermånaderna. I februari tillhörde cirka 14 400, eller 57,5 %, av samtliga körare denna kategori mot i runt tal 430 (22,9 %) i augusti. De fyra norra samt de tre

mellersta länen sysselsatte huvudparten av denna arbetskraft under högsäsongen medan under sommarhalvåret flertalet av de fasta säsongkörarna återfanns inom de sjutton södra länen. Av de övriga skogsarbetarna redovisades närmare 5 200, eller drygt 28 %, såsom fasta säsongarbetare i augusti 1953. Domänverket och skogsbolagen sysselsatte ungefär 2 600 vardera. Under högvintern är denna grupp betydligt mindre, ca 1 700, varav tre fjärdedelar redovisas av skogsbolagen. Tillfällig arbetskraft. Utöver den stora gruppen fasta säsongarbetare har storskogsbruket under praktiskt taget alla tider på året behov av tillfällig arbetskraft. Som framgår av tabell 16 representerar denna arbetskraft cirka 20 % av den totala arbetsstyrkan inom storskogsbruket under såväl hög- som lågsäsongen. Av det totala antalet huggare inom storskogsbruket var under högvintern n ä r m a r e 10 000, eller 25 %, tillfälligt anställda, d. v. s. arbetade endast enstaka perioder eller mera oregelbundet. Den relativa fördelningen var ungefär densamma inom både skogsbolagen och domänverket, nämligen cirka 18 %. I likhet med de fasta säsongkörarna sysselsätts de tillfälligt anställda körar-

Tabell 16. Tillfällig arbetskraft inom skogsbolagen och domänverket

Augusti 1953: De fyra norra 1 De tre mellersta 1 De sjutton södra 1 Hela riket Februari 1954: De fyra norra 1 De tre mellersta 1 De sjutton södra 1 Hela riket

Skogsbolagen

Domänverket

Totalt

Antal

%

Antal

%

Antal

°/ /o

1916 2 393 578

16,9 19,8 13,4

1 781 245 458

26,8 21,1 13,6

3 697 2 638 1 036

20,6 20,0 13,4

4 887

17,7

2 484

22 2

7 371

19,0

4 442 4 921 2 450

18,9 21,6 27,4

1 889 700 1 158

19,8 36,0 21,7

6 331 5 621 3 608

19,2 22,8 25,3

21,4

3 747

22,2

15 560

21,6

50 na nästan enbart under högvintern. Vid inventeringstillfället i februari 1954 representerade denna kategori drygt 17 % av det totala antalet körare inom skogsbruket. I augusti var motsvarande procentsiffra 6,5. Under högsäsongen är de tillfälligt anställda körarna förhållandevis jämnt fördelade inom de tre undersökningsområdena. Sommarhalvårets större differenser är på grund av de små siffrorna tämligen ointressanta. Arbetare med särskilda villkor. I debatten om skogsarbetarnas anställningsförhållanden har den speciella form av fastanställning, som förknippats med särskilda villkor såsom arbetsgaranti, pension m. m. tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Det har därför ansetts angeläget att söka få klarhet om vilken omfattning denna anställningsform har. Det bör påpekas, att materialet endast ger en uppfattning om hur många arbetare som åtnjuter särskilda villkor, däremot inte om hur många som kan betraktas som fast knutna till en viss arbetsgivare. Detta senare förhållande belyses av redogörelsen för antalet fasta årsarbetare. Endast en del av dessa har särskilda i kontrakt eller på annat sätt fastställda villkor. En betydande del av gruppen fasta årsarbetare kan i realiTabell 17.

Augusti

teten påräkna liknande förmåner. Med denna reservation redovisas i tabell 17 antalet skogsarbetare med särskilda villkor. Uppgifterna i denna tabell avser för bolagens del februari 1955, varför några totalsiffror inte uträknats för februarisiffrorna eftersom de inte är helt jämförbara med domänverkets siffror Av tabell 17 framgår att åtta å nio tusen arbetare vid redovisningstillfällena uppgavs ha särskilda villkor. Fördelningen på de tre områdena var ganska jämn. För domänverket och bolagen var för sig är dock de geografiska skillnaderna avsevärda. Domänverket har sålunda såväl i absoluta som relativa tal särskilt många arbetare med särskilda villkor i södra området. Detta sammanhänger med att domänverket här har en förhållandevis stor del av sina torp och arrendegårdar. Av hela antalet sysselsatta i augusti hade ungefär 21 % särskilda villkor. Motsvarande siffra för februari var ca 12 %. Det är sålunda alltjämt en relativt liten del av skogsarbetarna inom storskogsbruket, som kan hänföras till gruppen arbetare med särskilda villkor. Denna anställningsform synes dock få ökad omfattning. Uppgifter från bolagen tyder på att mellan februari 1954 och

Arbetare med särskilda

villkor

Skogsbolagen

Domänverket

Antal

%

Antal

%

Antal

/o

2 280 1 761 1 633

20,1 14,6 37,6

582 319 1 667

8,8 27,5 49,4

2 862 2 080 3 300

15,9 15,7 42,8

5 674

20,5

2 568

23,0

8 242

21,2

2 678 2 547 1 101

11,8 10,7 12,7

712 378 1675

7,4 19,5 31,5

6 325

11,5

2 765

16,4

Totalt

1953:

De fyra norra 1 De tre mellersta 1 De sjutton södra 1 Hela riket Februari 1954 (domänverket) februari 1955 (bolagen)

och

De fyra norra 1 De tre mellersta 1 De sjutton södra 1 Hela riket

57 Tabell 18. Antal

Augusti

skogsarbetare från »annan ort» inom skogsbolagen och domänverket Domänverket

Totalt

Antal

%

Antal

°/ /o

Antal

%

1 529 1 616 274

13,5 13,4 6,3

610 112 322

9,2 9,7 9,3

2 139 1 728 596

11,9 13,1 7,6

3 419

12,3

1 044

9,3

4,463

11,5

3 168 3 228 1 723

13,5 14,2 19,3

1 035 670 583

10,8 34,5 11,0

4,203 3 898 2 308

12,3 15,8 16,2

8 119

14,7

2 290

13,6

10 409

14,5

1953:

De fyra norra 1 De tre mellersta 1 De sjutton södra 1 Hela riket Februari

Skogsbolagen

1954:

De fyra norra 1 De tre mellersta 1 De sjutton södra 1 Hela riket

februari 1955 ökade antalet sådana arbetare med ca 500. Skogsarbetare från annan ort. Förekomsten av skogsarbetare från annan ort inom storskogsbruket framgår av tabell 18. Tabell 18 visar att i augusti 1953 var 4 456, eller 11,5 %, av storskogsbrukets totala arbetsstyrka från annan ort. Vid februariinventeringen 1954 var motsvarande siffror 10 411, eller 14,5 %. Huggarna är den ojämförligt största gruppen bland skogsarbetare från annan ort och utgjorde i augusti 64,5 % medan motsvarande procentsiffror för februari var 69,2. I augusti var drygt 15 % av huggarna inom storskogsbruket från annan ort, mot cirka 18 % i februari. Under högvintern är det relativa antalet huggare från annan ort högre i de södra och mellersta delarna av landet än inom de fyra nordligaste länen. Procentsiffrorna varierar dock betydligt mellan olika områden. Av domänverkets samtliga huggare inom de tre mellersta länen var i februari 41 % från annan ort. Riksmedeltalet för domänverket var vid samma inventeringstillfälle drygt 15 %. Under sommarmånaderna däremot sysselsattes det relativt största antalet huggare från annan ort inom de

fyra norra samt de tre mellersta länen. I absoluta tal dominerar det nordligaste området under såväl hög- som lågsäsongen. Närmare 2 500, eller 10 %, av samtliga körare inom storskogsbruket, var vid februariinventeringen från annan ort. I augusti var det 6 procent, medan det absoluta talet var så pass obetydligt som 111. Skogsbolagen sysselsatte cirka 2 100 av de 2 500 körarna från annan ort i februari. Under lågsäsongen sysselsatte skogsbolagen och domänverket vardera ungefär lika många övriga skogsarbetare från annan ort, eller tillhopa närmare 1 500. Totalt var 8 % av samtliga övriga skogsarbetare inom storskogsbruket från annan ort i augusti 1953. I februari var motsvarande procentsiffra 10, medan det absoluta talet endast var hälften så stort som vid augustiinventeringen, eller ca 700.

Föreningsanställda skogsarbetare

I kapitlet »Speciella synpunkter på bondeskogsbrukets arbetskraftsproblem» lämnas en redogörelse för arbetskraftsförhållandena inom bondeskogsbruket. Möjligheterna att statistiskt belysa anställningsförhållandena inom denna del

58 Tabell 19. Föreningsanställda

skogsarbetare

Anställningsformen Huvudområde

Fasta årsarb.

Södra Sverige

Tillfälliga

Antal medl. i skogsägaref.

70 79

655 434 20

687 296 28

1 412 809 48

58 809 48 932 15 224

1 109

1 011

2 269

122 965

Övre Norrland Summa

Fasta säs.

Summa arb. i fören.

av skogsbruket är begränsade. Utöver den redogörelse, som lämnas i nämnda kapitel, skall här blott uppgifter om hos skogsägareföreningarna anställda skogsarbetare lämnas. Uppgifterna om antalet hos skogsägareföreningarna anställda skogsarbetare har inhämtats under 1955. Materialet belyser det faktiska antalet föreningsanställda skogsarbetare i februari och augusti 1954 samt februari 1955. Såsom hos föreningarna anställda av föreningarna, även om lönen utbetalts av de medlemmar, som anlitat arbetskraften. Av tabell 19 framgår det totala antalet föreningsanställda skogsarbetare i februari 1955 samt antalet medlemmar i skogsägareföreningarna. Under högsäsongen 1955 var inte fullt 2 300 skogsarbetare anställda genom föreningarna. I övre Norrland var antalet anställda ytterst litet. Drygt två tredjedelar var anställda hos skogsägareföreningarna i södra Sverige. Såsom fasta arbetare har räknats sådana som regelbundet är sysselsatta hos föreningen under större delen av året (ca 200 arbetsdagar eller mera). Hela antalet sådana arbetare uppgick inte till mer än 149. Ungefär hälften var fasta säsongarbetare varmed avses sådana arbetare som regelbundet är sysselsatta hos föreningen en mindre del av året, dock minst ca 60 arbetsdagar årligen. Den extra arbetskraften, till vilken räk-

nas skogsarbetare som endast enstaka perioder eller mera oregelbundet är sysselsatta hos föreningarna, utgjorde ungefär lika stor andel. Siffrorna för februari 1954 visar att någon markant förändring inte skett sedan föregående år. Uppgifterna för sommaren 1954 visar att hela antalet sysselsatta då inte var fullt 250 man. Skogsägareföreningarna anställer sålunda huvudsakligen arbetskraft för avverkningsarbetet under vintern. Av inhämtad yrkesfördelning framgår också att praktiskt taget hela arbetsstyrkan utgöres av körare och huggare. Ungefär en tredjedel är körare och resten huggare. Uppgifter har även inhämtats från skogsägareföreningarna om det planerade antalet sysselsatta under de närmaste åren. Av detta material att döma hade man vid den tidpunkt då uppgifterna lämnades (i början av 1955) inte några planer på en större expansion av antalet föreningsanställda skogsarbetare. Därefter har emellertid arbetskraftsfrågorna varit föremål för ingående överväganden inom skogsägareföreningarna, varför det nu icke synes vara realistiskt att bygga en uppfattning om det framtida antalet föreningsanställda skogsarbetare på prognoserna från 1955. Därtill kommer att en dylik prognos under alla omständigheter måste ge en ofullständig bild av planerna inom bondeskogsbruket beträffande arbetskrafts-

59 frågorna, eftersom dessa planer inriktas efter andra linjer.

även

Slutsatser

Inom storskogsbruket utgöres större delen av arbetsstyrkan av till respektive arbetsgivare relativt fast knutna arbetare. Ca 80 % av storskogsbrukets arbetare utgöres antingen av fasta årsarbetare, som regelbundet arbetar minst 200 dagar hos en och samma arbetsgivare, eller av säsongarbetare, som regelbundet arbetar minst 60 dagar per år hos en och samma arbetsgivare. Den i egentlig mening tillfälliga arbetskraften utgör sålunda inte mer än en femtedel av den totala arbetsstyrkan. Anställningsförhållandena är såsom tidigare framhållits intimt förknippade med säsongväxlingarnas omfattning. Såsom framgår av den i ett annat kapitel lämnade redogörelsen för säsongvariationerna synes det vara realistiskt att räkna med fortsatt säsongutjämning. Därav följer att de årsanställdas andel av hela arbetsstyrkan torde komma att öka ytterligare. En ökad årsanställning kan ge till resultat antingen att de fasta säsongarbetarna eller de tillfälliga arbetarna minskar sin andel av arbetsstyrkan. Från företagens sida torde strävandena komma att inriktas på att så långt möjligt bli oberoende av den tillfälliga arbetskraften. Helt kan man emellertid inte vara utan tillfällig arbetskraft. Därest den

tillfälliga arbetskraftens andel av den totala arbetsstyrkan minskar till hälften av den nuvarande skulle ytterligare 10 % kunna årsanställas utan att de säsonganställdas arbetstillfällen behövde påverkas. En minskning av den extra arbetskraften måste från arbetsmarknadssynpunkt i stort sett vara fördelaktig. I vissa fall kanske övergångssvårigheter uppstår. Dessa nackdelar uppväges dock mer än väl av fördelarna med mera stabiliserade förhållanden på skogsbrukets arbetsmarknad. En ökning av antalet årsanställda är sannolik inom storskogsbruket. Liksom tidigare kommer säkerligen anställningsvillkoren för de årsanställda att växla mellan olika företag. Det förefaller dock troligt att antalet arbetare med särskilda villkor såsom arbetsgaranti, pension m. m. kommer att öka. Bondeskogsbruket har — för den del av arbetskraften, som inte är knuten till gårdens jordbruk — mindre förutsättningar än storskogsbruket att vid nuvarande driftsformer erbjuda fasta anställningsförhållanden. Skall bondeskogsbruket kunna lösa sina arbetskraftsproblem är det emellertid nödvändigt att det kan erbjuda arbets- och anställningsvillkor likvärdiga dem som gäller för andra skogsarbetare. Detta problem diskuteras utförligare i kapitlet »Speciella synpunkter på bondeskogsbrukets arbetskraftsproblem».

V I I I . Bostadsförhållanden och bebyggelseplanering

Inledning

Skogsarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande problem har under de senaste åren varit föremål för stor uppmärksamhet. Detta gäller inte blott bostädernas beskaffenhet utan även i hög grad deras lokalisering. Bostads- och bebyggelsefrågorna tillmätes också av såväl arbetare som arbetsgivare en avgörande betydelse för skogsbrukets arbetskraftsförsörjning och arbetarnas trivsel. Under utredningens studieresor och konferenser har bestyrkts, att bostadsförhållandena starkt påverkar skogsbrukets arbetsmarknad. En stor del av utredningens arbete har därför ägnats åt bostadsförhållandena och därmed sammanhängande problem. Skolfrågorna, som är av central betydelse vid bebyggelseplaneringen, har av utredningen ägnats speciell uppmärksamhet och blivit föremål för särskild utredning, som redovisats i en promemoria rörande folkskolan i skogsbygden. Skogsarbetarnas bostadsförhållanden har tidigare uppmärksammats i olika statliga utredningar. Socialstyrelsen som 1934 erhöll i uppdrag att undersöka skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor uppmärksammade därvid även bostadsförhållandena. En redogörelse för utredningens resultat härvidlag återfinnes i den 1937 publicerade »Skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor» (Del I utredningens huvudresultat). De statistiska uppgifterna i denna utredning har delvis hämtats från den i

samband med folkräkningen 1935/36 företagna speciella bostadsundersökningen avseende 100 landskommuner. Renodlade uppgifter för skogsarbetare har dock icke kunnat erhållas, utan blott uppgifter avseende hela landsbygdskommuner i Dalarna och Norrland. I samband med 1945 års allmänna bostadsräkning företogs en specialbearbetning av uppgifterna från 100 landskommuner. Någon fullständig bostadsräkning har icke senare företagits. Vissa uppgifter angående bostäderna finns dock med i de levnadskostnadsundersökningar, som socialstyrelsen företagit, avseende dels enbart förhållandena på landsbygden 1951, dels förhållandena i hela landet 1952. Norrlandskommittén har i sitt principbetänkande tredje delen (SOU 1949: 3) »Utlåtanden och förslag i vissa frågor» även upptagit skogsarbetarnas bostadsförhållanden till behandling. 1948 års sakkunniga för vissa bostadsförbättringsfrågor framlade 1952 ett stencilerat »Betänkande angående egnahems- och förbättringslån till bostadshus, som icke bebos av fastighetens ägare», vari vissa förslag framlades berörande bl. a. skogsbrukets arbetskraft. Svenska Lantarbetsgivaref öreningen (SLA) har verkställt en utredning avseende skogsarbetarnas bostadsförhållanden 1954. I undersökningen ingick 4 713 skogsarbetare. Det utsända frågeformuläret hade besvarats av 47 % a\ medlemmarna i SLA:s skogssektion

61 Omkring 1 600 lägenheter ingår i undersökningen, vilket torde representera 70 % av skogsarbetarbostäderna hos SLA:s medlemmar. För att få en del för skogsarbetarbostäderna speciella frågeställningar belysta har utredningen företagit vissa specialundersökningar. I september 1951 inhämtades sålunda i en enkät ett antal länsarbetsnämnders synpunkter på frågan om skogsarbetarnas bostadsförhållanden. Samtidigt infordrades från domänverket jämte 54 av de största skogsbolagen redogörelser för bl. a. bostadsförhållandena för hos dem anställda skogsarbetare. På grundval av bl. a. dessa uppgifter utarbetades en promemoria angående byggnadstillståndsgivningen, vari framhölls bostädernas stora betydelse för arbetskraftsrekryteringen till skogsbruket, samt att den önskvärda upprustningen av skogsbrukets bostadsbestånd begränsades av byggnadstillståndsgivningen med då rådande bestämmelser angående de s. k. bostadskvoterna. Utredningen föreslog därför, att länsarbetsnämnderna skulle få rätt att meddela byggnadstillstånd för nybyggnad och modernisering av skogsarbetarbostäder utöver de fastställda kvoterna. Dessutom förordade utredningen, att byggnadstillstånd i ökad omfattning beviljades till allmänna byggnader i skogsbygden. De av utredningen framförda önskemålen tillmötesgicks såtillvida, som Kungl. Maj:t genom beslut den 30 november 1951 fann skäl medgiva, att byggnadstillstånd måtte — utan avseende å i särskild ordning fastställda byggnadstillståndskvoter — meddelas för nybyggnad och modernisering av bostäder avsedda för sådana arbetstagare, som beräknades ha sin huvudsakliga sysselsättning inom skogsbruket. Denna bestämmelse upphävdes vid de generella lättnader i byggnadsregle-

ringen för bostadsbyggandet, som genomfördes fr. o. m. 1954. I november 1953 infordrades till komplettering av domänverkets och skogsbolagens redogörelser från 1951 vissa statistiska uppgifter avseende företagens skogsarbetarbostäder samt byggnadsverksamheten avseende egna hem. Denna undersökning, som avsåg förhållandena i december 1953, benämnes i det följande storskogsbrnksundersökningen. Undersökningen rör alltså enbart hos storskogsbruket anställda skogsarbetare och av storskogsbruket ägda lägenheter. I den undersökning rörande sysselsättningsförhållandena inom skogsbruket 1953, som redovisas på annan plats i betänkandet, inhämtades även uppgifter om bostadsförhållandena. Undersökningens båda delar kallas i det följande skogsägareenkäten respektive skogsarbetareenkäten. Det i den sistnämnda enkäten erhållna materialet belyser bostadsförhållandena även hos andra grupper av skogsarbetare än de som arbetar i storskogsbruket, även om dessa är bäst representerade. De genom storskogsbruksundersökningen och de båda enkäterna insamlade uppgifterna har varit föremål för statistisk bearbetning inom arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare har på utredningens initiativ konferenser hållits om bebyggelsefrågorna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län med representanter för olika statliga och kommunala organ samt företrädare för skogsföretag, enskilda skogsägare och arbetstagareorganisationer såsom deltagare. I vissa skogskommuner har bebyggelseförhållandena närmare undersökts. Resultatet av dessa undersökningar framgår av promemorian över skogsbygdens folkskolor och promemorian om Säfsnäs kommun. Då de tillfälliga bostäderna på arbets-

62 platserna relativt nyligen varit föremål för en statlig utredning, som härom avgivit två betänkanden (SOU 1947:37 och 1949: 19), har utredningen inte funnit anledning att närmare syssla härmed. Utredningen har således på olika sätt sökt få en så god totalbild som möjligt av bostadsförhållandena för skogsarbetarna. Det har dock icke varit möjligt att få alla skogsarbetaregrupper tillfredsställande representerade. Det har också varit svårt att särskilja skogsarbetarna från andra befolkningsgrupper på landsbygden. Den skogsarbetaregrupp, som är lättats att särskilja, är den, som bor i av storskogsbruket ägda lägenheter. Dessa bostäder kallas i det följande »tjänstebostäder». Då de egentliga skogsarbetarna till stor del återfinnes i denna grupp, och då förutsättningarna att få fram ett tillförlitligt material varit relativt goda för denna kategori, är de i det följande redovisade uppgifterna mest utförliga för densamma. Allmänna synpunkter på bostadsförhållandena och bebyggelseplaneringen

Skogsarbetarnas bostadsförhållanden har under senare år påtagligt förändrats. En stor del av arbetarna har fått avsevärt förbättrad bostadsstandard, såväl beträffande lägenheternas storlek som utrustning. En lika genomgripande omvandling av boendeförhållandena håller på att ske genom bebyggelsens nya utformning och lokalisering. Detta är dock icke någon isolerad företeelse utan ingår som ett led i den omvandling av hela landsbygdsbebyggelsen, som håller på att ske. Orsakssammanhangen i denna utveckling för skogsarbetarnas del är svåra att helt klargöra, men utredningen vill peka på några faktorer, som enligt dess uppfattning varit av särskilt stor betydelse.

En starkt pådrivande orsak har avflyttningen från landsbygden varit. Denna har medverkat till en standardhöjning för att trygga skogsbrukets arbetskraftsförsörjning. En sådan standardhöjning hade dock inte varit möjlig utan de för skogsbruket under senare år gynnsamma ekonomiska förutsättningarna. Standardförbättringen för stadsnäringarnas arbetare h a r understrukit behovet av en snabb förbättring för landsbygdens befolkning. Utflyttningen från skogsbygden har varit särskilt framträdande beträffande kvinnorna. Bland annat av denna anledning har det framstått som angeläget att ordna bostadsförhållandena så, att arbetet för skogsbygdens kvinnor underlättas och även i övrigt gynnsamma förutsättningar skapas för kvinnornas trivsel. Det har därvid framstått såsom särskilt önskvärt att bryta isoleringen, som är mer påfrestande för kvinnorna än för männen, vilka under arbetet i skogen har arbetsgemenskapen med kamraterna. Arbetsgivarnas anspråk på arbetskraften har vidare förändrats i och med den utveckling, som försiggått på skogshanteringens område och som varit särskilt framträdande under det senaste decenniet. Den rationalisering och mekanisering av skogsbruket, som bedrivits och bedrives, innebär, att delvis nya driftsformer och arbetsmetoder införts med bättre möjligheter att utnyttja arbetskraften. Denna utveckling har medfört, att fast anställning av skogsarbetare i ökad utsträckning blivit möjlig och nödvändig, eftersom de nya metoderna ställer ökade krav på yrkesskicklighet hos sina utövare och förutsätter en grundlig arbetsplanering och ett rationellt utnyttjande av maskinparken. Utvecklingen av kommunikationerna har spelat en avgörande roll för bebyg-

63 gelsens lokalisering. Utbyggnaden av bilvägnätet och motorismens utveckling nödvändiggör icke längre arbetskraftens bosättning i omedelbar närhet av arbetsplatsen i samma omfattning som tidigare. F ö r ä n d r i n g a r n a inom jordbruket har också medverkat till utvecklingen. På grund av den stora avflyttningen från jordbruket samt nedläggandet och sammanslagningen av brukningsdelar har jordbrukets kvarvarande befolkning minskade möjligheter att ställa arbetskraft till skogsbrukets förfogande. En tendens till att allt mer särskilja arbetet i skogsbruket och jordbruket har därför gjort sig gällande, vilket gjort det såväl nödvändigt som möjligt att i ökad utsträckning planera arbetskraftsförsörjningen i skogen i första hand med hänsyn till skogsbrukets behov. Även om jordbruksbefolkningen också för storskogsbrukets del under överskådlig tid kommer att utgöra en viktig rekryteringsbas för skogsbrukets arbetskraft särskilt ifråga om körning, är förändringarna så stora, att de starkt påverkar skogsbygdens bebyggelseplanering. Ny- och ombyggnadsverksamhetens omfattning

Innan en beskrivning ges av skogsarbetarnas bostadsstandard, sådan den ter sig enligt de av utredningen företagna undersökningarna, skall en redogörelse lämnas för den ny- och ombyggnadsverksamhet, som bedrivits på detta område de senaste åren och som lett fram till den nuvarande standarden. Den tid, som förflutit, sedan socialstyrelsens tidigare omnämnda undersökning företogs i mitten på trettiotalet, har kännetecknats av en omfattande bostadsbyggnadsverksamhet. Denna har medfört stora förändringar i bostadsstandarden inte bara för skogsarbetarna utan för landets hela befolkning.

Ett betydelsefullt drag i den allmänna bostadspolitiken har varit en strävan att förbättra bostadsförhållandena för särskilt eftersatta grupper. Det statliga stödet till bostadsproduktionen har alltmera utbyggts, och för närvarande sker över 80 % av allt bostadsbyggande med statligt stöd. Lån kan utgå till olika kategorier av byggherrar, men villkoren varierar. I den följande översiktliga redogörelsen för stödverksamheten medtages inga detaljer i villkoren. När det gäller nybyggnad eller ombyggnad av en- eller tvåfamiljshus, lämnas stödet i form av egnahemslån. Dylikt lån beviljas endast för hus, som låntagaren själv bebor och som stadigvarande skall användas som bostad. Egnahemslån lämnas upp till 90 % av det s. k. belåningsvärdet, varvid som regel förutsattes, att 50 % utgöres av bottenlån i öppna marknaden. Belåningsvärdet har fr. o. m. 1 januari 1956 maximerats, varvid ett 5 000 kronor högre belopp gäller för Stockholm, Göteborg och Malmö samt de fyra Norrlandslänen. I egnahemslånet ingår en s. k. räntefri, stående del, som för närvarande uppgår till 6 000 kronor. Övrig del av egnahemslånet löper, när det gäller nybyggnad, på 25 år med 3 % ränta. Som säkerhet för egnahemslånet lämnas inteckning i fastighet. Stöd till bostadsförbättring utgår i form av förbättringslån för mindre genomgripande förbättringar av en- och tvåfamiljshus, som låntagaren själv bebor. Förbättringslån finnes i tre olika former: a) amorteringslån, b) räntefritt stående lån, vilket i princip är att betrakta som ett direkt bidrag, samt c) en kombination av dessa båda former, nämligen amorteringslån med bidrag. Lån (bidrag) beviljas för sådana utrustningsdetaljer som vatten- och avloppsledning, elektriskt ljus, centralvärme och brunnsförbättring samt också för

64 annan upprustning. Förbättringslån utgår både på landsbygden och i städerna. Stöd till lantarbetarbostäder har hittills utgått dels i form av lån, dels i form av bidrag till jordbrukare för bostäder åt lantarbetare i hans tjänst. Lantarbetarbostadslån har kunnat utgå för att iordningställa lägenheter om minst två rum och kök, som är hygieniska och ändamålsenliga och som behövts för framtiden. Lånet har fått uppgå till högst 80 % av kostnaderna med en amorteringstid på 20 år samt räntefritt under de första tio åren. Lantarbetarbostadsbidrag kan lämnas i eller utan kombination med lån för vissa förbättringsarbeten. Enligt proposition till 1956 års riksdag skall lantarbetarbostadslånen upphöra. Stöd till flerfamiljshus utgår till nyeller ombyggnad av flerfamiljshus, d. v. s. hus med minst tre bostadslägenheter. Lån lämnas i form av tertiärlån och tilläggslån, vilket senare är en form av villkorligt statsbidrag. Med tertiärlån menas de lån, för vilka som säkerhet lämnas sådana inteckningar, som ligger ovanpå de mera säkra s. k. botteninteckningarna. Olika lånevillkor gäller med avseende på den enskilda insatsens storlek för skilda slag av låntagare, nämligen a) enskilda företag, b) kooperativa företag, som arbetar utan enskilt vinstsyfte och under betryggande kontroll, samt c) kommuner eller allmännyttiga företag. Till andra former av statligt stöd till bostadsanskaffning återkommer utredningen längre fram. Den senaste sammanfattande statistiska undersökningen, som gjorts över bostadsförhållandena på landsbygden, är den tidigare nämnda intensivundersökningen av förhållandena i 100 landskommuner, som ingick i 1945 års all-

männa bostadsräkning. Därav framgår, att nybyggnadsverksamheten på landsbygden var livligast i slutet på 30-talet men minskade under 1940—4945. Även ombyggnadsverksamheten har sedan 30talets senare hälft varit livlig och har sedan ökat i förhållande till nybyggnadsverksamheten fram till 1945. Det är icke möjligt att ur 1945 års bostadsräkning få renodlade uppgifter angående bostadsbyggnadsverksamheten i skogsbygden, men genom att studera uppgifterna för Dalarna och Norrland kan man dock få en ganska god bild av förhållandena i landsbygd med övervägande skogsbygd. Det visar sig därvid, att byggnadsverksamheten inom dessa delar av landet alltsedan 1920talet varit mycket livlig såväl när det gäller nybyggnad som ombyggnad. I det nämnda området härstammade, bortsett från hus utan uppgift om byggnadsår, 35 % av bostadsbeståndet från år 1900 eller tidigare, medan gruppen hus byggda efter 1925 omfattade över en fjärdedel. I södra och östra Sverige tillhörde endast en sjättedel den senare gruppen. Det statliga och kommunala stödet till bostadsförbättringsverksamheten hade enligt 1945 års undersökning även i större utsträckning kommit de norra landsdelarna än andra delar av landet till godo. Sålunda hade ca två femtedelar av bostäderna på den egentliga landsbygden i Dalarna och Norrland varit föremål för stödverksamhet mot omkring en femtedel för övriga Sverige. Denna stödverksamhet hade i de norra landskapen i högre grad gällt om- än nybyggnad, medan förhållandet i del övriga landet var det motsatta. Fr. o. m. år 1949 kan antalet genoir nybyggnad eller ombyggnad tillkomne och genom ombyggnad eller rivning av gångna lägenheter följas i bostadsstyrel sens statistik. Det visar sig härvid, att

(55 nettotillskottet av lägenheter i Dalarna och de norrländska länen under åren 1949—1954 genomsnittligt utgör 36,5 % av hela rikets, om man ser på egentliga landsbygdskommuner, och 37,1 % av hela rikets, när det gäller egentliga landsbygdskommuner exklusive municipalsamhällen. Såsom jämförelse kan nämnas, att andelen av befolkningen i hela riket inom motsvarande bebyggelser 1954 var 32 % respektive 31,9 %. Det 1945 konstaterade förhållandet, att en mera omfattande förnyelse av bostadsbeståndet pågår i de norra delarna än i övriga delar av landet, synes alltså ha fortsatt. Att även det statliga stödet fortsatt att i större omfattning komma de norra landsdelarna till godo, kan konstateras i bostadsstyrelsens statistiska redovisning av stödverksamheten. Av de lägenheter, vars ny- eller ombyggnad skedde med stöd av egnahemslån under budgetåren 1950/51—1954/55, låg 29,5 % i Dalarna och Norrland. I fråga om förbättringslån var andelen 44,5 %. 1954 utgjorde totala befolkningen i detta område ca 20 % av hela rikets. Beträffande den byggnadsverksamhet, som bedrivits av domänverket och skogsbolagen, dels i form av byggande av tjänstebostäder, dels i form av stöd till egnahemsbyggande, har utredningen som tidigare nämnts inhämtat uppgifter 1951 och 1953. Det statistiska materialet grundar sig helt på uppgifterna från 1953. Av de vid dessa båda tillfällen inhämtade uppgifterna framgår, att intresset såväl för nybyggnader som för ombyggnader och reparationer är betydande inom storskogsbruket. En omfattande byggnadsverksamhet har bedrivits för att upprusta och förnya bostadsbeståndet. Denna verksamhet har gällt såväl arrendebostäder som hyreslägenheter. Den senare gruppen av bostäder har emellertid alltmera tilltagit 5—509225

i betydelse, vilket bl. a. sammanhänger med den inom storskogsbruket rådande tendensen till övergång från mera tillfälligt anställd till årsanställd personal. Vidare har mindre bärkraftiga jordbruk lagts ner eller slagits samman till större enheter, varvid det friställda byggnadsbeståndet i många fall moderniserats för att utnyttjas till bostad för huggare. Avsides belägna och dåliga bostäder har ersatts med nybyggda och bättre belägna. Byggnadsregleringen var tidigare en begränsande faktor för bostadsproduktionen. De lättnader, som på utredningens förslag genomfördes fr. o. m. 1952 för skogsarbetarbostäderna och som medförde ett tillskott på ca 500 lägenheter per år, möjliggjorde vid denna tidpunkt, att föreliggande byggnadsprojekt ifråga om skogsarbetarbostäder praktiskt taget helt kunde realiseras. De allmänna uppmjukningar i byggnadsregleringen för bostäder, som genomfördes fr. o. m. år 1954, har vidare gjort, att i stort sett all den verksamhet, som nu bedrives ifråga om skogsarbetarbostäder, faller utanför byggnadsregleringens ram. En reglering av nybyggnadsverksamhetens omfattning sker dock, i den mån statligt stöd tages i anspråk, genom de ramar, som finnes för den statliga långivningen. Arbetsgivarnas intresse för att förnya och förbättra bostadsbeståndet har även tagit sig uttryck i stöd av egnahemsbyggnadsverksamheten bland de anställda. Att intresset för dylika åtgärder har ökat under de senaste åren framgår av de 1951 lämnade uppgifterna. Flera företag, som dittills icke tilllämpat detta system, uppgav sig överväga att införa det. Företagen utformar dock sin bostadspolitik efter olika linjer bl. a. beroende på lokala förhållanden. En del företag satsar helt på av företaget ägda lägenheter, andra anser

f900

fn = Domänverket = Skogsbolagen

-800 I

J = Egna hem

-700

-600

-500

El -400

-300

Y,

x

-200

-100

Oi

2 1946

>l~i

1948 ZL

1952-

1953 Figur 4. Av domänverket och skogsbolagen under åren 1946—1953 uppförda lägenheter samt under samma tid med stöd av skogsbolagen uppförda egna hem. (Storskogsbruksundersökningen.)

egnahemsprincipen vara den riktiga, och andra återigen går fram på båda vägarna. Intresset för egnahemsbyggandet är från arbetarnas sida mycket varierande. Det förekommer, att man anser det vara ekonomiskt fördelaktigt att hyra av företaget ägda lägenheter. Detta torde framförallt vara fallet ifråga om mera avsides belägen bebyggelse, Det har även kunnat konstateras, att

egnahemsbyggnadsverksamheten stimuleras av att tjänstebostäder börjar byggas på en ort. I och med att ett företag satsar på ett bebyggelseområde blir detta mera attraktivt för egnahemsbebyggelse. Stora geografiska olikheter föreligger också, vilket bl. a. sammanhänger med traditionerna på olika platser. I en del trakter är egnahemstanken fast rotad. Månaa föredrar ett eget hem framför-

67 allt därför att de därmed tryggar sin bostadsförsörjning på ålderdomen. Domänverket hade tidigare icke möjlighet att lämna stöd till egnahemsbyggare men genom beslut den 17 juni 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t domänverket att använda medel för bostadslån till verkets skogsarbetare. Hos både domänverket och bolagen gäller anställning under viss tid som villkor för erhållande av bidrag till eget hem. Stöd lämnas antingen i form av lån av varierande storlek och med olika villkor eller i form av direkt kontantbidrag. Fri tomt eller sådan till mycket reducerat pris, hjälp med transporter, rabatt på material m. m. förekommer också. Bidrag till förbättringsverksamhet lämnas efter samma grunder. En del företag lämnar också arbetaren möjlighet att övertaga av företagaren uppförd lägenhet. När det gäller lån, stipuleras oftast skyldighet för låntagaren att, om han övergår till annan verksamhet eller arbetsgivare, återbetala resterande del av lånet samt inlösningsrätt för företaget. I figur 4 och tabell 20 kan utvecklingen av storskogsbrukets bostadsbyggnadsverksamhet under åren 1946—1953 följas liksom det av skogsbolagen understödda egnahemsbyggandet. Domänverket hade, som tidigare nämnts, då icke möjlighet att lämna bidrag till egnahemsbyggandet. Som nybyggnad har även räknats sådan ombyggnad, som satt lägenhet i sådant skick, att den är jämställd med nybyggd. Av figur 4 framgår, att en mycket omfattande byggnadsverksamhet förekommit, såväl när det gäller tjänstebostäder som egnahem, och att denna verksamhet ökat påfallande under perioden. För tjänstebostäder var ökningen särskilt betydande under 1951 och 1952 och för domänverkets del även för

1953, medan för egnahemmen en stark ökning ägt rum åren 1951—1953. För bägge kategorierna torde den kraftiga ökningen under 1952 sammanhänga med de på utredningens förslag införda lättnaderna i byggnadstillståndsgivningen för skogsarbetarbostäder. Att siffrorna för bolagen sjunker under 1953, måste ses i belysning av den kraftiga stegring i stödet till egnahemsbyggandet, som då lämnades. En viss avmattning i konjunkturerna inom skogsbruket detta år kan givetvis också ha inverkat liksom stegringen i byggnadskostnaderna. För egnahemsbyggandet torde de förbättrade arbetsvillkoren i skogsnäringen haft stor betydelse. Ökningen av egnahemsbyggandet har sannolikt fortsatt under 1954. Det är oklart, i vilken omfattning den dämpning, som under 1955 till följd av då inträdande kreditrestriktioner gjort sig märkbar i egnahemsbyggandet, även drabbat skogsbygden. Tabell 20 visar lägenheternas fördelning på område och byggnadsår. Uppgifterna, som fördelats länsvis, har sammanförts i tre områden. Det södra området omfattar Götaland och Svealand utom Värmlands och Kopparbergs län, det mellersta Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands samt Jämtlands län och det norra slutligen Västerbottens och Norrbottens län. Denna områdesindelning användes genomgående i såväl storskogsbruksundersökningen som i skogsarbetare- och skogsägareenkäterna. Skillnaderna i byggnadsverksamheten är ganska stora mellan de olika områdena. Drygt en tredjedel av tjänstebostäderna har byggts i södra området. Nära hälften av domänverkets bostadsproduktion ligger i detta område, vilket bör ses mot bakgrund av att drygt hälften av verkets bostäder återfinnes i området. Produktionen fördelar sig rätt jämnt över tidsperioden, även om vissa

68 Tabell 20. Under åren 1946—1953 nybyggda tjänstebostäder samt egna hem till vilka bidrag lämnats, antal lägenheter fördelade efter område, ägare och byggnadsår. (Storskogsbruksundersökningen) Byggnadsår Område och ägare 1946

1953 1946—1953

97 105

80 98

72 113

65 96

61 101

70 130

153 138

120 90

718 871

161 1

200 2

291 2

210 2

1 5892 79

Tjänstebostäder Domänverket Skogsbolagen

17 137

22 213

33 232

28 230

34 249

28 283

42 358

51 251

255 1 953

Summa tjänstebostäd. Egna hem

154 10

235 26

265 14

258 13

283 65

311 99

400 236

302 341

2 208 804

40 2

43 1

61 1

41 4

45 6

51 6

75 7

114 5

470 32

44 1

62 1

45 9

51 39

57 199

82 315

119 505

50 1 06

Tjänstebostäder Domänverket Skogsbolagen

154 244

145 312

166 346

134 330

140 356

149 419

270 503

285 346

1 443 2 856

Summa tjänstebostäd. Egna hem

398 10

457 27

512 15

464 23

496 104

568 300

773 553

631 848

4 299 1 880

Södra området Tjänstebostäder Domänverket Skogsbolagen Summa tjänstebostäd. Egna hem Mellersta Området

Norra området Tjänstebostäder Domänverket Skogsbolagen Summa tjänstebostäd. Egna hem Hela riket

skillnader föreligger mellan bolagen och domänverket. Egnahemsbyggnadsverksamheten har varit obetydlig i detta område. Mer än hälften av de nybyggda tjänstebostäderna återfinnes i det mellersta området. Eftersom bolagsskogarna till väsentlig del förekommer i detta område, är det framförallt bolagen, som där svarar för storskogsbrukets bostadsproduktion. Ungefär två tredjedelar av bolagens hela bostadsbyggande faller på detta område. En fortgående stegring har ägt rum fram till 1953. Stödet till •cgnahemsbyggnadsverksamheten har

ökat särskilt under de två sista åren av den undersökta perioden. I norra området svarar domänverket för nästan hela produktionen av tjänstebostäder. Dess byggnadsverksamhet inom området har successivt ökat sedan 1949. Bolagen har i detta område i särskilt stor omfattning lämnat stöd till egnahemsbyggande. Av tabell 21 framgår, h u r storskogsbrukets bostadsproduktion är fördelad på de olika länen. Produktionen av tjänstebostäder har varit särskilt omfattande i Värmlands, Kopparbergs, Örebro och Gävleborgs

69 län. Det företagsunderstödda egnahemsbyggandet är nästan helt koncentrerat till de fyra nordligaste länen och då särskilt till Västernorrlands och Västerbottens län, som ensamma svarar for tre fjärdedelar av denna produktion de undersökta åren. Av uppgifterna om de nybyggda lägenheternas andel av hela beståndet av tjänstebostäder framgår, att antalet lägenheter byggda efter 1946 genomsnittligt utgör en tredjedel av hela antalet lägenheter. Bortsett från några sydliga län, där totala antalet lägenheter är så litet, att relationstalet saknar betydelse, uppvisar Västerbottens och Norrbottens län det yngsta lägenhetsbeståndet.

Som jämförelse kan nämnas, att Svenska lantarbetsgivaref öreningens förut omnämnda undersökning av skogsarbetarnas bostäder v^sar, att 82 % är nybyggda eller moderniserade efter år 1940, varav 27 % åren 1950—1954. Dessa siffror är emellertid icke helt jämförbara med utredningens, då med modernisering i detta fall menas även mindre genomgripande reparationer. Det nuvarande lägenhetsbeståndet I storskogsbruksundersökningen har uppgifter inhämtats från domänverket och bolagen om av företagen ägda lägenheter disponerade av skogsarbetare. Undersökningen omfattar samtliga av

Tabell 21. Under åren 1946—1953 inom skogsbolagen och domänverket nybyggda lägenheter samt egna hem med bidrag från arbetsgivarna fördelade länsvis. (Storskogsbruksundersökningen) Hela antalet tjänstebostäder 1953

Län

Härav nybyggda 1946—1953 antal

°/

Antalet nybyggda egna hem till vilka bidrag lämnats

/o

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Örebro Västmanlands Värmlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

230 582 274 778 106 249 261 11 48 19 43 81 185 221 1 545 546 2 435 1 649 1 507 521 446 726 545

79 219 84 179 36 74 76 7 24 8 23 33 75 96 456 120 836 617 493 166 96 284 218

34,3 37,6 30,7 23,0 34,0 29,7 29,1 63,6 50,0 42,1 53,5 40,7 40,5 43,4 29,5 22,0 34,3 37,4 32,7 31,9 21,5 39,1 40,0

49 22 68 529 136 909 160

Södra området Mellersta området Norra området

5 179 6 558 1 271

1 589 2 208 502

30,5 33,7 39,5

7 804 1 069

13 008

4 299

33,0

1 Hela riket

70 uppgiftslämnarna ägda lägenheter. Av tabell 22 framgår, hur antalet lägenheter fördelar sig totalt på de båda ägarekategorierna och inom. olika geografiska områden. Av den procentuella fördelningen framgår dels hur stor andel av det totala lägenhetsbeståndet de båda ägarekategorierna förfogar över var för sig inom respektive områden, dels, hur stor andel av domänverkets respektive bolagens totala lägenhetsbestånd, som återfinnes i vart och ett av områdena. Domänverket har drygt hälften av sina lägenheter i det södra området och nära en tredjedel i det norra, medan skogsbolagen har nära två tredjedelar i det mellersta området, en tredjedel i det södra området och endast 1 % i det norra. Av hela storskogsbrukets lägenheter ligger drygt hälften i det mellersta området, närmare 40 % i södra området och knappt 10 % i norra området. Över två tredjedelar av hela lägenhetsbeståndet hör till skogsbolagen, men de geografiska olikheterna är mycket stora. I södra området är tre femtedelar av lägenheterna skogsbolagens, i det mellersta området dominerar skogsbolagen helt med nära nio tiondelar av hela antalet lägenheter, medan i det norra området förhållandet är det motsatta. Lägenhetskategorier. I den av utredningen företagna undersökningen av storskogsbrukets bostadsförhållanden Tabell 22. Domänverkets

har en uppdelning gjorts på arrendegårdar, haggarställen med jord och huggarställen ulan jord. Endast sådana arrendegårdar, vilka under någon del av året förser skogsbruket med arbetskraft, har medtagits. (Med arrendegårdar förstås i denna undersökning för domänverkets del jämväl kronotorp, odlingslägenheter, skogstorp m. fl.). Huggarställen med jord torde närmast kunna betraktas som en sorts mindre arrendejordbruk, medan huggarställen utan jord närmast torde vara att anse som hyresbostäder, upplåtna av arbetsgivaren. Hur lägenheterna fördelar sig på arrendegårdar samt på huggarställen med och utan jord framgår av tabell 23. I hela landet utgör arrendegårdarna nära hälften av hela antalet lägenheter inom storskogsbruket. Då det huvudsakligen torde vara körare, som rekryteras från dessa gårdar, och då körarna utgör en mindre del av det totala arbetareantalet, innebär det, att en större andel av körarna än av huggarna bor i av företagen ägda bostäder. Hos domänverket är arrendegårdarna något mera dominerande än hos bolagen. Huggarställen med jord intar en lika stor andel hos bägge kategorierna eller inte fullt en femtedel. En tredjedel av lägenheterna är huggarställen utan jord. Denna kategori är störst hos skogsbolagen, där de utgör mer än en tredjedel. Vis-

och skogsbolagens lägenheter fördelade på ägare och område. (Storskogbruksundersökningen) Antal lägenheter

Område

Domv.

Sbol.

3 944

Domv.

% av områdets Ighbest.

Sbol. Domv. Sbol.

5 179 6 558 1 271

52,6 17,4 30,0

34,2 64,8 1,0

40,1 10,5 93,0

9 064 13 008

100,0

100,0

—

2 075 3 104 687 5 871 89 1 182 Hela riket

S:a

% av ägarens Ignbest.

59,9 89,5 7,0

% av hela lghbest. 39,8 50,4 9,8

— 100,0

71 Tabell 23. Lägenheter fördelade efter område och lägenhetskategori. (Storskogsbruksundersökningen) Procentuell fördelning

Antal lägenheter Område

Arrendegårdar

Södra området Domänverket Skogsbolagen

Huggar- HuggarHuggar- HuggarArrendeställen ställen ställen ställen gårdar med jord utan jord med jord utan jord

1 098 1 436

319 647

658 1 021

52,9 46,3

15,4 20,8

31,7 32,9

2 534

1 679

48,9

18,7

32,4

296 2 695

116 970

275 2 206

43,1 45,9

16,9 16,5

40,0 37,6

Sammanlagt

2 991

1 086

2 481

45,6

16,6

37,8

Sammanlagt

822 72 894

253 2 255

107 15 122

69,5 80,9 70,3

21,4 2,2 20,1

9,1 16,9 9,6

2 216 4 203

688 1 619

1 040 3 242

56,2 46,4

13,4 17,9

26,4 35,7

6 419

2 307

4 282

49,3

17,7

33,0

Sammanlagt Mellersta området Domänverket Skogsbolagen

Norra området Domänverket Skogsbolagen

Hela riket Domänverket Skogsbolagen Sammanlagt

sa skiljaktigheter föreligger mellan de olika områdena. Andelen arrendegårdar är särskilt stor i det norra området, beroende på domänverkets dominans i detta område. I stället är andelen hyreslägenheter utan jord mindre i detta område. Beträffande huggarställen med jord föreligger inte några markanta skillnader mellan de tre geografiska områdena. Upplåtelseformer. Medan storskogsbruksundersökningens material enbart avsåg av arbetsgivarna ägda och till skogsarbetarna upplåtna lägenheter ingår i skogsägare- och skogsarbetareenkäterna lägenheter med olika ägare. I frågeformuläret hade uppgiftslämnaren att angiva om han bodde i egen eller förhyrd bostad och om han i det senare fallet bodde i huvudarbetsgivaren eller annan tillhörig bostad. När det gäller skogsägarna, har dessa uppgifter

mindre intresse, enär naturligt nog blott ett försvinnande fåtal bor i lägenhet ägd av annan. Av de 2 105 uppgiftslämnarna bodde sålunda 2 030 i egen lägenhet. När det gäller skogsarbetarna däremot, har uppgiften om ägare till bostaden stort intresse. Vid bearbetandet av materialet har följande indelning gjorts av lägenheterna efter upplåtelseform. a) Lägenhet, ägd av uppgiftslämnaren (eget h e m ) . b) Lägenhet, förhyrd av huvudarbetsgivaren. c) Lägenhet, förhyrd av annan än huvudarbetsgivaren. d) Lägenhet, förhyrd, men ägaren ej angiven. e) Lägenhet, bebodd av uppgiftslämnare, som ej har egen bostad (oftast boende i föräldrahemmet).

72 f)

Lägenhet, där uppgift helt saknas om ägare eller upplåtelseform. Tabell 24 visar fördelningen efter upplåtelseform i de olika områdena. Det bör uppmärksammas att uppgifterna inhämtats bland skogs- och flottningsarbetareförbundets medlemmar, till sior del arbetare hos storskogsbruket. Över en tredjedel av uppgiftslämnarna bor i egen lägenhet, medan en femtedel bor i lägenhet, upplåten av arbetsgivaren. Ett något mindre antal bor i lägenhet ägd av annan än huvudarbetsgivaren. De geografiska olikheterna är stora. I det södra området är lägenheter upplåtna av huvudarbetsgivaren dominerande, medan lägenheter tillhörande uppgiftslämnaren blott utgör en mindre del. I mellersta området däremot dominerar de egna lägenheterna, medan huvudarbetsgivaren endast äger 16 %. Liknande — blott ännu mera utpräglat — är förhållandet i norra området. Gruppen annan ägare är ungefär lika stor i samtliga områden. Den självägda bostadens övervikt i de båda nordligaste områdena torde ha sin förklaring i den hävdvunna växlingen i de nordligare länen mellan arbete på ett mindre jordbruk — ofta endast ett s. k. stödjordbruk — och arbe-

te på de större bolagens eller domänverkets skogar. Som jämförelse kan nämnas att enligt Svenska lantarbetsgivareföreningens undersökning 33 % av de i den undersökningen ingående skogsarbetarna disponerade av arbetsgivaren upplåten bostad. 7 % innebodde hos förenämnda arbetare, 47 % hade egen bostad eller hyrde bostad ägd av annan än arbetsgivaren och 13 % bodde under mera tillfälligt arbete i av arbetsgivaren upplåten bostad. Lägenheternas storlek Beträffande lägenheternas storlek har i utredningens undersökningar uppgift inte inhämtats om lägenhetsytan utan endast om antalet rum. En uppdelning av materialet har gjorts på lägenheter med 1 rum och kök ( l r k ) 2 rum och kök (2rk) och 3 rum och kök (3rk), varvid i gruppen lägenheter med tre rum och kök innefattas även lägenheter, som har mer än tre rum. Fördelningen av lägenheterna på olika storleksgrupper inom storskogsbruket framgår av tabell 25 och 26. Av tabellerna framgår, att inom storskogsbruket den största gruppen eller nära hälften utgöres av tvårumslägen-

Tabell 24. Lägenheter fördelade efter upplåtelse form

(skogsarbetareenkäten). Område

Upplåtelseform

Södra området

Mellersta området

Norra området

Hela riket

/o

%

/o

°/

18,5 47,9 11,4 3,6 8,8 9,8

42,8 16,4 16,5 3,0 8,5 12,8

47,5 6,4 16,0 0,8 13,1 16,2

/o

a) Eget hem b) Bostad förhyrd av arb.giv c) c)

» i

» »

» annan » ej angiv

e) Ej egen bostad (inneboende) f) Uppgift saknas Summa Antal uppgifter

38,8 20,6 15,3 2,5 9,8 13,0 100 1 425

7a Tabell 25. Lägenheter i olika områden och kategorier fördelade efter ägare och storlek. Absoluta tal. (Storskogsbruksundersökningen) Domänverket

Skogsbolagen

Sammanlagt

Område och kategori lrk

2rk

3 rk

lrk

2rk

3rk

lrk

2rk

3rk

Södra området Arrendegårdar Huggarställen med j o r d . . . Huggarställen utan jord. .

12 37 169

296 201 332

790 81 157

66 146 308

507 393 519

863 108 194

78 183 477

803 594 851

1 653 189 351

Samtliga

1 028

1 165

2 248

2 193

Arrendegårdar Huggarställen med j o r d . . . Huggarställen utan jord. .

22 10 123

125 69 96

149 37 56

159 287 917

1 142 1 394 181 1 267 1 543 526 157 297 595 194 1 014 275 1 040 1 110 331

Samtliga

242 Arrendegårdar Huggarställen med j o r d . . . Huggarställen utan jord. .

78 24 9

375 138 32

369 91 66

4 1 1

32 1 7

36 0 7

82 25 10

407 139 39

405 91 73

Samtliga

569 Arrendegårdar Huggarställen med j o r d . . . Huggarställen utan jord. .

112 71 301

796 408 460

Samtliga

1 664

Mellersta

Norra

området

1 363 2 682

1 826 1 518 2 972

2 068

området

Hela riket 1 308 229 1 681 2 293 209 434 920 265 279 1 226 1 540 476 1 796

heter. Enrumslägenheterna utgör mindre än en femtedel. Utpräglade skillnader i storlek råder mellan de olika lägenhetskategorierna. Av arrendegårdarna är som synes knappt mer än 5 % enrumslägenheter, medan drygt hälften är trerumslägenheter. Huggarställena med jord utgöres till mer än hälften av tvårumslägenheter, och resten fördelar sig ungefär lika på en- och trerumslägenheter. Huggarställen utan jord har den lägsta storleken med drygt en tredjedel enrumslägenheter. Vid en jämförelse mellan bostadsstorleken hos domänverket och hos skogsbolagen kan konstateras, att nära hälften av domänverkets lägenheter har tre rum och kök. Tvårumslägenheterna utgör drygt 40 % av samtliga lägenheter. Knappt mer än en tiondel av do-

1 889 4 141

3 034

341 2 477 3 601 474 505 1 328 755 1 527 2 000 2 373 5 805

4 830

mänverkets bostäder är enrumslägenheter. Inom skogsbolagen utgör tvårumslägenheterna nära hälften av det totala antalet. En tredjedel av bolagens lägenheter är trerumslägenheter och en femtedel enrumslägenheter. Storleksstandarden är alltså högre hos domänverket än hos bolagen. Detta sammanhänger med att en större del av domänverkets bostäder utgöres av arrendegårdar, men det förklarar inte hela skillnaden. Om man jämför de olika kategorierna var för sig, visar det sig nämligen, att skillnaden delvis beror på att domänverkets huggarboställen såväl med som utan jord i större utsträckning än bolagens är trerumslägenheter och mera sällan är enrumslägenheter. De geografiska olikheterna är emellertid betydande. Siffrorna för södra

74 Tabell 26. Lägenheter i olika områden och kategorier fördelade efter ägare och storlekProcentuell fördelning. (Storskogsbruksundersökningen) Domänverket

Skogsbolagen

Sammanlagt

Område och kategori 1 rk

2 rk

3 rk

1 rk I 2 rk

3 rk

1 rk

2 rk

3 rl

27,0 63,0 50,4

71,9 25,4 23,9

4,6 22,6 30,2

35,3 60,7 50,8

60,1 16,7 19,0

3,1 18,9 28,4

31,7 61,5 50,7

65,2 19,6 20,9

Samtliga

1,1 11,6 25,7 10,5

40,0

49,5

16,8

45,7

37,5

14,2

43,4

42,4

Mellersta området Arrendegårdar , Huggarställen med jord.. Huggarställen utan jord.

7,4 8,6 44,7

42,2 59,5 34,9

50,4 31,9 20,4

5,9 29,6 41,6

42,4 54,2 46,0

51,7 16,2 12,4

6,0 27,3 41,9

42,4 54,8 44,7

51,6 17,9 13,4

Samtliga

22,6

42,2

35,2

23,2

45,7

31,1

23,2

45,3

31,5

Norra området Arrendegårdar , Huggarställen med jord.. Huggarställen utan jord.

9,5 9,5 8,4

45,6 54,5 29,9

44,9 36,0 61,7

9,2 9,8 8,2

45,5 54,5 32,0

45,3 35,7 59,8

Samtliga

9,4

46,1

44,5

9,2

46,0

44,8

Hela riket Arrendegårdar Huggarställen med jord.. Huggarställen utan jord.

5,1 10,3 28,9

35,9 59,3 44,3

59,0 30,4 26,8

5,4 26,8 37,8

40,0 56,8 47,5

54,6 16,4 14,7

5,3 21,9 35,7

38,6 57,6 46,7

56,1 20,5 17,6

Samtliga

12,3

42,2

45,5

20,8

45,7

33,5

18,2

44,6

37,2

Södra området Arrendegårdar Huggarställen med jord... Huggarställen utan jord. .

området avviker totalt inte mycket från hela rikets. Dock utgör enrumslägenheterna en något mindre andel. Mellan kategorierna är dock skillnaderna större. Sålunda utgör bland arrendegårdarna trerumslägenheterna en större andel än i övriga områden. Detta är framför allt fallet hos domänverket, där ungefär hälften av lägenheterna utgöres av trerumslägenheter. I det mellersta området är enrumslägenheterna betydligt allmännare och trerumslägenheterna betydligt sparsammare förekommande än i andra delar av landet. Detta kan kanske i någon mån förklaras av att huggarlägenheterna utan jord utgör en större andel av lägenhetsbeståndet i detta än i övriga områden och att en stor del av denna kategori här utgöres av en-

rumslägenheter. Även för huggarbostäder med jord kan konstateras, att enrumslägenheter i detta område är vanligare än genomsnittligt. I norra området finns det största procentuella antalet trerumslägenheter. Uppgiftsmaterialet är här relativt litet. Till stor del utgöres det av domänverkets arrendegårdar. Anmärkningsvärt är, att även bland huggarställen utan jord trerumslägenheterna är vanliga. Fördelningen av lägenheterna efter område och storlek framgår även av figur 5 och 6. Skogsarbetareoch skogsägareenkäterna ger en något annan bild än storskogsbruksundersökningen av storleksstandarden, vilket torde förklaras av att de delvis omfattar andra grupper. Tabell

75 27 ger en procentuell fördelning av lägenheterna områdesvis. Enligt skogsarbetareenkäten bor mer än en fjärdedel av skogsarbetarna i lägenheter av den minsta typen. Några större geografiska skiljaktigheter kan inte konstateras. I södra Sverige synes dock tvårumslägenheter vara något vanligare än i de andra områdena. Mer än två tredjedelar av skogsägarna har trerumslägenheter. De geografiska skiljaktigheterna är större för skogsägarna än för skogsarbetarna. En tydlig tendens till mindre lägenhetstyper, ju längre norrut man kommer, är märkbar. Sålunda tillhör i södra området mer än tre fjärdedelar av lägenheterna den största storlekstypen. Även i mellersta området dominerar denna lägenhetstyp men inte lika starkt som i södra området. I norra Sverige utgöres 43 % av trerumslägenheter. Skillnaderna mellan förekomsten av trerumslägenheter i olika områden bland skogsägarna torde till en del förklaras av de markanta skillnader, som råder beträffande brukningsdelarnas storlek. Den genomsnittliga storleken är betydligt större bland skogsägarna än bland skogsarbetarna. Skogsarbetareenkätens material har

fördelats på lägenheter av olika storlek efter upplåtelseform. Den procentuella fördelningen framgår av tabell 28. Bland de egna lägenheterna dominerar tvårumslägenheterna, medan en tredjedel utgöres av trerumslägenheter. Bland de förhyrda eller av arbetsgivaren upplåtna lägenheterna dominerar också tvårumslägenheterna, men enrumslägenheterna svarar i dessa fall för en betydligt större andel än vad som gäller för egnahemmen. Den stora andelen enrumslägenheter bland hyreslägenheterna synes bero på att dessa lägenheter intar en stor plats bland de av annan än huvudarbetsgivaren upplåtna lägenheterna. De av huvudarbetsgivaren ägda lägenheterna är till nära hälften tvårumslägenheter. En del geografiska olikheter föreligger. Bland de lägenheter, som tillhör uppgiftslämnaren är sålunda storleksstandarden bättre i det södra området än i de båda andra. För att få en uppfattning om utrymmesstandarden och om eventuell trångboddhet måste man komplettera uppgifterna om bostädernas storlek med uppgifter om boendetäthet. Enligt hittills vanligen använd norm

Tabell 27. Lägenheter fördelade efter område och storlek. (Skogsarbetare- och skogsägareenkäterna) Lägenhetsstorlek (procentuell fördelning) Kategori o. område

Uppgift saknas

Antal uppg-

307 743 375

23,3

10,7 14,9 16,3 14,4

1 425

15,6 22,2 48,3

77,5 68,8 43,3

4,7 3,9 0,3

1 105 644 356

23,2

69,0

3,7

2 105

1 rk

2 rk

3 rk

Södra området. . . Mellersta området Norra området. . .

23,1 28,4 24,0

45,0 33,5 34,4

27,2 23,2 25,3

Hela riket

26,1

36,2

Södra området.. . Mellersta området Norra området. . ,

2,2 5,1 8,1

Hela riket

4,1

Skogsarbetare

Skogsägare

76 6000

f^|

= Södra området

FT] - Mellersta området 5000

[V|

= Norra området

] - Samtliga områden

-4000

• 1000 o

o o

O

o

1 rum och kök 2 rum och kök 3 rum och kök Figur 5. Antal lägenheter fördelade efter storlek. (Storskogsbruksundersökningen)

r6000

-5000

•

= 1 rum och kök o

|.'-'.| - 2 rum och kök

o o

o 4000

M

o o

= 3 rum och kök

o

o o

o

o o

o

o o

•3000

o

o o

o

o o

-2000

c

o o

o

o o

o

o o

-1000

o

o o o O o o o o o

o

O

o

O

o o o

o o

o o O o o

O

o

O

Södra området

O

O

O

O

o o

o

Mellersta området

o

o

o

o

o o

o

o

o o

o

o

_a_ Norra området

o

o o_ O

Samtliga områden

Figur 6. Antal lägenheter fördelade efter område. (Storskogsbruksundersökningen)

77 Tabell 28. Lägenheter procentuellt fördelade efter upplåtelseform (Skogsarbetareenkäten) Upplåtelseform

1 rk

2 rk

3 rk

a) Eget hem b, c, d) Förhyrd bostad e) Ej egen bostad f) Uppgift saknas Samtliga Antal uppgifter

23,1 38,6 7,9 11,8 26,1 372

42,9 41,3 17,3 15,6 36,2 516

33,5 17,9 25,2 7,5

talar man om trångboddhet hos ett hushåll, som bebor lägenhet inrymmande mer än 2 personer per rum, varvid kök räknas såsom rum endast då det är fråga om enkelkök. I skogsägare- och skogsarbetareenkäterna har uppgift infordrats om lägenhetsstorlek och antal familjemedlemmar. En bearbetning av detta material avseende boendetätheten redovisas i tabell 29. Det måste dock påpekas, att denna redovisning inte är fullständig, då för 14,4 % av skogsarbetarna och 3,7 % av skogsägarna uppgift saknas om lägenhetsstorlek och i en del fall uppgift om antalet personer boende i lägenheten, varför de icke kunna medtagas i beräkningarna. Alltför vittgående slutsatser torde därför inte kunna dras ur detta material. Enligt tabell 29 är antalet personer per rum något mindre bland skogsägare än bland skogsarbetare. För båda grupperna återfinnes det största antalet personer per rum i de båda nordligaste områdena. Storskogsbruksundersökningen gav något annorlunda resultat ifråga om skogsarbetarbostäderna än skogsarbetareenkäten. Detta torde främst bero på att relativt många lägenheter i den förra undersökningen utgöres av bostäder på arrendegårdar. Dessa arrendegårdar är mera av samma typ som de självägande böndernas gårdar. Någon större skillnad i storleksstandard mellan jordbru-

23,3 332

och storlek.

Uppgift saknas

Summa

0,5 2,2 49,6 65,1 14,4 205

100 100 100 100 100 1 425

kare med egen gård och skog och arrendatorer hos storskogsbruket synes icke föreligga. Materialet synes också tyda på att den genomsnittliga storleksstandarden för de skogsarbetare, som bor i av storskogsbruket ägda lägenheter, är bättre än för andra skogsarbetare. Lägenheternas utrustning För att få en uppfattning om utrustningsstandarden i skogsbygdens bostäder har i utredningens båda undersökningar uppgifter inhämtats om förekomsten av olika bekvämligheter. Med ledning av dessa uppgifter har redovisats, hur stor del av lägenheterna som är försedda med olika bekvämligheter uttryckt dels i procent av hela antalet lägenheter dels i storskogsbruksundersökningen också i absoluta tal. I tabell 30 och 31 redovisas dessa uppgifter från storskogsbruksundersökningen. Av dessa tabeller framgår, att inte fullt hälften av lägenheterna är utrustade med centralvärme. Vatten och avlopp har tre fjärdedelar, elljus nio tiondelar. Badrum är inte längre någon sällsynt företeelse i skogsarbetarbostäderna — 15 % av bostäderna har sådant. Wc finns i en fjärdedel av lägenheterna. Olikheterna är emellertid mycket stora mellan kategorierna. Arrendegårdarna är bäst utrustade, när det gäller centralvärme samt vatten och avlopp, medan huggarställena utan jord har den

78 Tabell 29. Lägenheter inrymmande mer än 2 personer per rum i % av hela antalet lägenheter fördelade efter storlek och område. (Skogsarbetare- och skogsägareenkäterna)

Mellersta Norra Hela riket

3 rk

2 rk

1 rk Område skogsarb.

skogsäg.

skogsarb.

skogsäg.

skogsarb.

skogsäg.

37,3 53,9 68,9

46,2 50,0 60,7

19,7 24,1 39,1

14,5 24,5 34,9

3,1 3,5 19,0

1,8 1,6 4,6

54,4

53,4

26,7

24,6

7,8

2,0

största andelen bostäder med wc och badrum. Att den senare kategorien är så väl utrustad med dessa moderna bekvämligheter kan förklaras av att denna grupp förmodligen har det yngsta lägenhetsbeståndet, då de senaste årens nybyggnadsverksamhet framförallt torde ha gällt denna kategori. Sämst utrustade i alla avseenden är huggarställena med jord. Avvikelserna är ganska betydande utom beträffande elljus. Bolagens huggarställen med jord har inte lika hög utrustningsstandard som övriga grupper, förmodligen beroende på att det i många fall är sådana boställen, som bolagen har för avsikt att så småningom lägga ner och ersätta med hyreslägenheter eller bostadsegnahem. Domänverkets bostäder har utom beträffande elljus något högre standard än bolagens — mest markant är skillnaden i fråga om centralvärme. Arrendegårdarnas dominans hos domänverket torde förklara en del av denna skillnad. Vissa mindre geografiska olikheter förefinns. I södra området föreligger i stort sett inga avvikelser från landets genomsnitt. Arrendegårdarna har en något högre standard. Domänverkets siffror är högre än genomsnittligt. I mellersta området ligger siffrorna för centralvärme lågt men för vatten och avlopp och elljus högt. Det norra området är bäst utrustat med centralvärme men har lägre siffror

än landet i övrigt i fråga om vatten och avlopp och elljus, över en tredjedel av lägenheterna har wc. Huggarställena utan jord visar särskilt hög utrustningsstandard, vilket torde vara ett uttryck för att nybyggnadsverksamheten varit särskilt livlig beträffande denna typ av bostäder. Standarden på arrendegårdarna synes vara något lägre i detta område. Uppgifter om bostädernas utrustning har också inhämtats i skogsarbetareoch skogsägareenkäterna. Resultatet av undersökningen framgår av tabell 32. Centralvärme finns enligt detta material endast i en tredjedel av skogsarbetarlägenheterna. Det är särskilt i mellersta Sverige, som sådan utrustning saknas. Av skogsägarlägenheterna har drygt hälften värmeledning. Vanligast är centralvärme i skogsägarlägenheterna i norra området. Även i fråga om vatten och avlopp är skillnaderna mellan de båda kategorierna avsevärd. Medan endast 57 % av skogsarbetarlägenheterna har denna bekvämlighet finns den i 82 % av skogsägarlägenheterna. Skillnaderna områdesvis inom de båda kategorierna är relativt små utom beträffande skogsarbetarna, som i norra området har vatten och avlopp i mindre omfattning än i andra delar av landet. Elektrifieringen omfattar 80 % av skogsarbetarbostäderna och 94 % av skogsägarlägenheterna.

79 u

CO CO

P" >

m

E

*->t o

i n

C l

1i r

o d

m CO

T }

C l

r-

o-

a«

3 3

s s

w

OS 00

c

d i-H

CO

m

i>

d

d OC

CC i f

C l

C

CL,

l> m

LO

d

1-H

as

j>

> •

3 C l CO

l> CC

•

r-

d

CO

"* 00

ec m

T t CO

m o L^-

• *

C l

00 T f C l

OC

.

- t C l C l

c c<

CO

T t T t T t

C l O i n

C l i n

l> i T}

d T t 00

Ol

c

C l

cT j

T« i n

C

o

^c

•*

r-

CO T f

•f> C l

d

- H

I f p-

co

ir

^ ^

c t>

00 CO T-l

d

CO

CC

CO 00 1-H

CD

r>

I >

OC

00 CT. CO

o

CN

C l

co

00 d

1-H

T t

d d

CO O l

d t ^ CO

" co ^_

c c OC

t^ i -

i n

o C l

^

i n

i r

1-H

co d l >

^

co

r"

CS

cc cc

CO

d

H 3 3 :«

I t T t 1-H

1-H

i > CO T t

3 T3

CO

CO

OC

C l

c

c

d

T-

co o

- t 00

i n

\Ci

i—

t« c

^

c c c

if

c O

l>

i n

CN

Tt

CD

r»

T*

i n d

CO i n

O 00

c

r~

l>

i n C l t

O l

in d

d d

CO 1-H

TH

d O l l >

t >

CD d [ >

CTO

m

i n

o CO co

O

i n CO

1-H

Tj i -

T f C l

cr

C l

CC I f OC

CO

o

l> t > i n

O

,_ r* fe

• o

CO CO

O

-c

fl•z

"^

00 l > CO

L^

m

o

a

d TH

CN 0C

i > rH i n

1 OS

^

m

CC

d

o C l

co

v

O l

CN

CO

C l

C<"

d co

m

cc

m

o

,_,

00 C l CO

C l T t

C l C I

i I f V

^

in

o

•^

c

00 Ol

o m

1 O l CO

o C l d

^

d

C

c

C5S

I f

o ,-H

CN i -

00 00 CO

0"

00 PQ 3

"o ,0. 00

w

ttC O

00 I f

"«

T J

d

CS

^

3 «

& P-,

m

rcc C£

TJ<

^

e

00 I t CO

i3 :E3

O

oo O

C l I-*

>. 3

a J> 3

"—•

C l

-3

tOSc

d

T} C CN

7-t

g

^s

CO 1>

CO

C l

in

m ^r

d

C l

Tjl

^H

co d d

CO C l

1-

00 O l CD

i i f CC

OC l ^

d

r H

T t

00 T t

T t

_H

T?

o

CO

i n

d

C l 00 d

C 0C ) OC

1-H

CO i n Tt

m

CO

o

>o -r

CO CO

c

H

CO

i n

m

oo

! > O

OC CN

T f

T t

r^ d

1-H

ir c

00 C l

,_ o ^^

d

c

co Ol

CN

1-H

i f Tt

T H

CO

00 T t 00

«

CO

.

00 CO

O l

l>

c

d

m

d

t ^ 00

ci

r^

Tf

T*

d O l CO

r^ c c-

CO T t i n

co

T-t

d

o

CN

U O

£ CS

;-j

<u

r»

.

C

s O

Q

C/3

02,

:CS

a

S. a, Ö d © i C o

i

d

O

m d

m

i f

i n d d

CO m

d d C l

CO

Tt

d

CO d

c cc

C l

CO

ci

o

Tt CN

C l

c\ CN

m

cc cc

TC

a C Tt

-H

*

CO l

d l >

M t£H

£

w

o

o

iti L^ d

CD

1-H

CO

00 O 1-H

CC CC

in

c^

oe

OC CC

C l

C l l O

ct

CD

i f

in

cc CN

I>

T t 1-H I >

00 T t

d

CS

TS o

— cc

CO C l

- t iO

^ c

i n d d

CO

E

+•>

t>

I f CN CN

b £

a

° 3 :CS CD tfl

=3

s rl*C

CS

CO

c

" -,

OC 3

5H

C

m 1-1

~

CO

r>

T }

ro

m i n

a

i.O

— c

C

LO T t

cS

3 DC

CS

£3

C

i >

c c-

o

d

r-

c CC

T f

CO l > C l

d

Tf I f

o m c-«

CN Tt

l >

or

i n CO CO

CO CO

Vi

a;

•0 •Ä

:CS +J in •— CS

:~ h — — C CS

•or.

t.

o

bC c

(H

<H

T ;

ec fc

OC c » 3 -1>TH

CJ

CN

d

0C

o co

CT

Tt

Tt l f

C"

u

— 5 t•— c :« :« o o "O — — 0 CS

<0

o

tr

tH

cs 0£

cs

C C S Ö H 3

bC c

^ < — 'ffi

*

i > d d d

ec

cs

•H 3

00 CO

o

I>

d

I>

m 1-1

CTco co

CS

X3

E CS

a»

X

r~

OC 1-H

co

tH CS

o

c -r-

CN

>« -a o E

^

oo

-c

1-H

00 CO

*"*

CS

d

d d

CO i > i n

Cv 1TJ

m CO

o CO

1-H

cS OC

13 CS

i n

T t

1-1

^

o-

C l 1-H

TH

i-*

r»

l f CU-

CJ

E

CO d

•<t

1-1

CS

° 3 In

Tj C 1-

Y~t

•g oO C

o u •o

i n L^

T f

.

T t d

3 cd oo

tH CS

•o o

3 E

3 E

oo

3 CS

s_ :CS :CS -tH to H H cs >e 3 >C 3 t o t to t « to c to c C 3 ••", 3 ••-

— ?J «re "~

a

^J

ttl < E

to ;d

E

80 a

£

&

4g ca

GO

^

Så Cen- Vatten tralo. värme avlopp

5 £

%

•a

U

£

in

N C O V

•rjT

CO CN l>

co

CNl i-H CO

CN co

o^

co -rjT i n

in"

co

CO CO -rf

^

ciof cCM i - l 0

CO CN

r H CO t > CN1 TH CO

CO CN

i> in i > cn co

CN

CN - ^ O C

CO

t > TH O

"*

CO - r f I >

CO

co

CN i n c c

1-

1-1

rH

1-

CN" 1-H

-5t" l >

1-H

I> i-H

• * I > oo rH rH

•>* rH

I > Tf C oo i n co 00 00 Cn

CO

Tt" Tj< I >

oo

H C O i r

CN

O

CN

rH

oi 00

O

I > C£

iM

0 0 0 0 oc

r H

Oi co er

o

l > 00 oc

co co m 00 00 os

o os

O i O Tf n o o o ) oo co co

CN co r»

CN CN CC

1-H

CO 1-H [ >

-r«

OliOiO

Tt<

m o ir 00 I > l >

OS

l>

m m o CO r f OC

CO CO

rH co oo 00 CO O

co !>

o co T•<* co r f m co -<J

in i>

1-1 T}< l >

CO

Tf m

CN O C I t CO r t

OS

m co i > lO -rf oc

CN

CQ S

SO CS

° l ° l c °l

N > f f

• *

TH

co

O) m

rCO

O

CO OO CO

Tf

00 -rj* CO

-rj<

•rj< CO T j

m

CN

Tf

r~- oo oc

m

1—1 CM

00 co - ^ <r rtNh m <M TH CO CN

m cs co

1-H 1-H 0 0 CN r H <N

i-H r H r t CN r H OO

CN

CO CO CN

CO

0 0 r H CT

oq

i-H CO -ri

- r f CO T } H r-

CN

o

i-i

in"ir

i-

1-H T—i

CN m rH

m

i—l

o o - r f o" CN co •>*

"*

Ö)

C C c fcC _ca ,o Q en

a OS Ö

Cl

to G c

*i

•o in

C er

a

&c o C/3

«

OJ

-O G so o» G • M

D

Cl

^

u£=«

r ^

o

a fe Si n C

£

JQ

« g •er. Ö t,

o

Si

SO

o

s

M

00 O

i-H OC

TH

o

c

m

t-H CN CC O O CT

oo

O OS CO OS CO O

CN

OS

l>

c

O

co o oc r f CNrt 00 I > t>

°i

cn " * oc

oo

CN CO r 0 0 CO l >

CO l>

o i o n o o c

oo

i n i > co

I-H

00 CN I > C • * CN -rj

OS

i-H

O CO I T 0 0 CO CC

CNT I>

r H CO I >

q

i n •<* o T f M C

c? co

O 00 CN co i n " -rt CM rH er

CO

co CN

O CO IC CN r H CN

CQ g

Tf

co

> s O

c

o,

.2 +j

Cn o ,2

•>

ca

i

^

Q

c; <; -a

«

u is «3 >

os

M T (

co

•rf

T f I > 0C

Tf

00 CO CC

CN

CN CM er

o o co

i n i-H cc

in" OJ

co • * I > CO CNl l >

m" co

CN i-H C*-

i > oT o

oT CN

CO

CO i-H CD

OS

CN co co

m

IM"

l O I > c< 1-H CC

i>

cn rH oc

O CN

o"oV

"*

OO co c i n co r t

1-H

IN

CN

CN

CNl

co

r H r H CN

l-H

- r f OC

•rf

i-l co -^

"*

CO OS OC

co

m m cc

CO

CO 00

m co co oo -<* cx>

co 00

os oo r> t ^ 00 oc

(N

CNl cn CN 00 I > o

•*«

O

cn o

co i-H r» m" i n " c fflTfU

in co

co I-H o

CO

o

00 CO t>

CO l>

Os

CN cn

oc

m

m m

o cn CN co •<* i n

CO

"*H<

>

t>

CO i— OO 0 0 C

O

w'å

OS

oo" t>

TI

:c3

1-H

O

m +->

CN

r-

CTS 0 0

•—

c

ft)

s» avlopp

"C. J3 O

g

0.

~

ca

c> •2

Vatten

~r.

i-H OC

co

( M ( M OC

00" 0 0 I T 0 0 F~ [>

CM CO

o in iC5 m oc

i > CN o in o c co co i r

1—(

o co cc oo m am co r t

cs

-äti

o CO

CO

co i n oc m co i > m TJ< oc

oo CO Tfl

ca

ca

OD

ÖC

00 CO

CNTOC

ca feD 'rG

CO

m C3

ao 'A

H J

O feO

s

$

o

c

O

-ö

e

-Ö c <n cc

e j ce

«

•(—9

co _2 S 3

c

«-.

U

M QD C J 3 QD

r1 3 = «H HH £

ca G c r-j as a

ca C

"H •—' •—

*3 .^

r Q OS 0. fc> r-r - -

P S 3 ^

<u a *>

C SC fe0 «> e n a £ 3 C

<EÉ

)

»3 S f

c

-a 4J 4: Uä

•—

i—

tf

oca :C3 :CC

C M 5D p t o fe0 t 3 3 <3 >J^ ( j -

„ a <u

C ec fei co se t» C 3 3

a?

<xx

deg arst arst

oca :ca :CC

degå arstä arstä

a ~ : o

b C O

deg arst arst

0/77

O

ca G c - a <w «• h s ocrt :ca :CC

deg; arst arst

B

*> "a "Q *-•

! 0/77/

O

o co Tj °ca •—

C3 C/3

73 -c

T 3 "^

T3 P co c"

o

C5

M

S

ca 03

M

cfl

CO

-c;

S ca

s ca

"ti

))

81 Tabell 32. Lägenheter fördelade efter område och utrustning. (Skogsarbetare- och skogsägareenkäterna)

Område

Antal lägenheter i % av hela antalet lägenheter Hela utrustade med antalet lägenVatten Ingabe- Uppgift heter Central- och Elljus Badrum Wc värme kväml. saknas avlopp

Skogsarbetare Södra området Mellersta området Norra området Hela riket Skogsägare Södra området Mellersta området Norra området Hela riket

307 375 743

41,0 26,4 43,2

64,2 59,4 45,6

81,8 80,5 77,6

11,1 13,9 17,1

20,5 18,8 24,0

4,2 3,8 5,6

10,7 14,0 15,5

1 425

34,0

56,8

80,0

14,1

20,6

4,4

13,7

1 105 644 356

46,8 54,5 76,1

79,4 84,2 83,4

93,2 94,3 97,2

32,0 39,3 41,9

31,5 41,9 49,7

4,6 3,6 0,6

2 105

54,1

81,5

94,2

35,9

37,8

1,3 1,1 2,0 1,3

När det gäller badrum, är skillnaden mycket stor mellan skogsarbetarnas och skogsägarnas bostäder. 14 % av de förra men 36 % av de senare har denna bekvämlighet. För båda grupperna kan noteras, att badrum blir något vanligare, ju längre norrut man kommer. Wc finns i 21 % av skogsarbetarbostäderna och i 38 % av skogsägarbostäderna och är vanligast i norra området. Av enkätsvaren framgår även, att ett mindre antal lägenheter helt saknar bekvämligheter. Det genom skogsarbetareenkätcn insamlade materialet har även uppdelats efter upplåtelseform och graden av utrustning med olika bekvämligheter uttryckt i procent av hela antalet lägenheter i olika grupper. Resultatet framgår av tabell 33. När det gäller bostädernas utrustning, synes de lägenheter, som ställes till förfogande av arbetsgivaren, vara bäst utrustade. I vissa avseenden är dock de egna lägenheterna något bättre, nämligen i fråga om elektriskt ljus och badrum. Skillnaderna är emellertid obetydliga mellan egna och av arbetsgivaren 6—509115

3,6

ägda lägenheter. Däremot ligger siffrorna avsevärt lägre i lägenheter ägda av annan än huvudarbetsgivaren. Uppgifterna för gruppen e (inneboende) är mycket ofullständiga, varför de inte bör tillmätas större betydelse. En jämförelse mellan storskogsbruksundersökningen och enkäterna tyder på att storskogsbrukets tjänstebostäder har en något högre utrustningsstandard än skogsarbetarnas bostäder i allmänhet. Skillnaden är särskilt framträdande beträffande förekomsten av vatten och avlopp. Skogsägarnas utrustningsstandard är å andra sidan högre än skogsarbetarnas såväl enligt enkäten som enligt storskogsbruksundersökningen. Skillnaden är särskilt stor beträffande förekomsten av badrum. Sammanställningar har vidare gjorts utvisande lägenheternas utrustning fördelad efter lägenhetsstorlek. Resultatet återfinns i tabell 34. En genomgående tendens är, att utrustningen blir bättre ju större lägenheterna är. Skillnaderna i standard är mycket stora mellan de minsta och de största lägenheterna. Endast i fråga om

82 Tabell 33. Lägenheter fördelade efter upplåtelseform (Skogsarbetareenkäten) Hela antalet lägenheter

Upplåtelseform

och

utrustning.

Antal lägenheter i % av hela antalet lägenheter utrustade med Cen- Vatten och tralvärme avlopp

El. ljus

Badrum

Wc

Inga bekv.

Uppgift saknas

a) Eget hem b) Bostad förhyrd av arb.giv.. . c) » » » annan . . . d) » » i ej angiv. . e) Ej egen bostad (inneboende). f) Uppgift saknas

553 293 218 36 139 186

38,9 47,1 27,5 38,9 25,2 11,8

65,1 77,1 50,9 61,1 34,5 22,6

92,0 88,7 92,2 94,4 54,0 32,8

18,8 14,3 10,6 16,7 10,8 5,9

25,3 27,3 13,8 22,2 12,2 9,7

5,2 5,1 4,1 5,6 2,9 1,6

1,1 1,7 2,3 2,8 41,0 65,1

Summa

1 425

34,0

56,8

80,0

14,1

20,6

4,4

13,7

elektrifiering är standarden jämn. För skogsägarna är skillnaden i standard mellan de olika lägenhetstyperna inte fullt så stor som beträffande skogsarbetarnas bostäder. I tabell 35 och figur 7 har uppgifter från olika undersökningar om bostäder-

nas storlek och utrustning sammanställts. I tabellen ingår även uppgifter från den tidigare omnämnda av socialstyrelsen företagna undersökningen rörande levnadskostnaderna år 1952. Undersökningens uppgifter har inhämtats genom intervjuer av 573 slumpvis utvalda hus-

Tabell 34. Utrustningen med bekvämligheter av olika slag hos lägenheter av olika storlek enligt storskogsbruksundersökningen och skogsarbetare- och skogsägareenkälerna. Antal lägenheter i % av hela antalet lägenheter utrustade med Hela riket Lägenhetsstorlek

Centralvärme

Vatten och avlopp

Elektriskt ljus

Badrum

Wc

11,0 42,2 63,4

49,7 76,0 90,1

91,0 89,0 91,1

1,9 10,8 25,4

10,6 22,7 37,3

44,4

76,4

90,1

14,6

25,9

18,5 39,0 61,4

45,2 69,8 80,1

90,3 91,3 93,7

6,7 14,3 30,1

9,7 23,3 40,1

34,0

56,8

80,0

14,1

20,6

33,3 49,1 59,6 6,4

62,1 76,6 88,1 11,5

95,4 95,7 98,1 11,5

12,6 24,2 42,8 6,4

16,1 30,4 43,2 6,4

54,1

81,5

94,2

35,9

37,8

Storskogsbruksunders. 1 rum och kök 2 rum och kök 3 rum och kök Samtliga Skogsarbetarcenkäten 1 rum och kök 2 rum och kök 3 rum och kök Samtliga Skogsägareenkäten 1 rum och kök 2 rum och kök 3 rum och kök Uppgift saknas Samtliga

83 Tabell 35. Bostädernas

Standard

standard

inom olika kategorier enligt olika

undersökningar.

StorSLA:s Socialst. skogsSkogsSkogsskogs- Socialst. Tätorter Socialst. Egentl. bruks- arbetare- ägare- arbetare Hela utom landsunder- enkäten 1 enkäten 2 understorlandet bygd sökn. sökning städerna

Utrymme 1 rk 2 rk 3 rk

18,2 44,6 37,2

26,1 36,2 23,3

4,1 23,2 69,0

22,0 58,0 20,0

33,0 34,3 32,7

36,8 34,1 29,1

20,4 35,0 44,6

Utrustning Centralvärme Vatten och avlopp Elektriskt ljus Badrum WC

44,4 76,4 90,1 14,6 25,9

34,0 56,8 80,0 14,1 20,6

54,1 81,5 94,2 35,9 37,8

38,0 73,0

60,0 82,5 97,2 36,0 52,5

63,3 83,5 99,3 38,9 59,3

36,3 68,2 91,7 18,5 23,6

8,0 22,0

Uppgift saknas för 14,4 %. 2 Uppgift saknas för 3,7 %.

håll i hela landet. Materialet har bl. a. uppdelats på storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, övriga tätorter samt egentlig landsbygd. Det bör observeras att socialstyrelsens material icke i likhet med övriga här refererade undersökningar är begränsat till vissa yrkeskategorier. Denna olikhet jämte det knappa underlag som stått till buds vid resp. undersökningar förutsätter försiktighet vid alla jämförelser. Av uppgifterna från socialstyrelsens undersökning framgår att det inte råder några större skillnader mellan bostädernas storlek på landsbygden i dess helhet och bostädernas i skogsbygden. Enrumslägenheter förekommer dock betydligt mindre bland skogsägarna än på landsbygden i övrigt. Inte heller beträffande utrustningsstandarden råder några större skillnader. Skogsägarna har dock centralvärme, vatten och avlopp, badrum och w c i en större del av bostäderna än vad som gäller landsbygden enligt socialstyrelsens undersökning. Det synes framgå att enrumslägenheter är betydligt vanligare i tätorterna än i skogsbygden medan utrustningen med olika bekvämligheter genomgående är högre i tätorterna än i skogsbygden.

Tvättutrustning

Såsom framgår av bostadskollektiva kommitténs år 1955 avgivna betänkande Tvätt (SOU 1955:8), hör tvätten och efterbehandlingen av tvättgodset till de såväl mest arbetstidskrävande som tyngsta arbetena i ett hushåll. I en skogsarbetares hushåll med hans smutsande arbete torde dessa arbetsuppgifter snarast vara mera omfattande än i genomsnittshushållet. Något uttömmande svar på, h u r tvättfrågan är löst i skogsarbetarlägenheterna kan inte ges, och några siffermässiga uppgifter härom ingår inte i utredningens undersökningar. Däremot lämnas uppgifter som belyser den allmänna utvecklingen. Vid 1945 års bostadsräkning konstaterades, att ungefär var tredje lägenhet på egentliga landsbygden hade tillgång till uppvärmbar tvättstuga, i Dalarna och Norrland dock endast var tionde. Av arbetsgivaren upplåtna lägenheter var bättre tillgodosedda, särskilt lantarbetarbostäderna, med mer än två tredjedelar av lägenheterna med tillgång till tvättstuga. Dessa siffror säger dock ingenting om beskaffenheten av och utrustningen hos dessa tvättstugor. Sedan

84 50 %

100 %

'/////////////////A

V///////////////////M7m o

o

o

o

o

o

o

o

o o <

w///////////////////////////////////m O

o

O

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o

O

o

o

o

o

o

o

o

o

o

o o o

o

o o

o o

o o

o o

o

o

o

o

o

<

^

J = ^

=

1^1 =

Storskogsbruksundersökningen Skogsarbetareenkäten Skogsägareenkäten

[T-\| = Skogsarbetare SLA

Figur 7. Utrustningsstandarden

i skogsarbetar- och skogsägarelägenheter

85 1945 har säkerligen förhållandena förbättrats avsevärt, men fortfarande kan nog tvättutrustningens standard på landsbygden allt för ofta betecknas som låg. Någon senare totalundersökning av tvättvanorna på landsbygden har icke gjorts, men inom bostadsstyrelsen har en inventering företagits av tvättförhållandena 1951 i huvudsakligen landsbygdskommuner i tre norrländska län. Denna undersökning berör sålunda områden med mycket stor procent av befolkningen sysselsatt inom skogsnäringen. Inventeringen visar bl. a., att av hushållen i Norrbottens län hade 21,5 % tillgång till tvättstuga utan maskinutrustning, i Västerbottens län 26,9 % och i Jämtlands län 20,6 %. Helt utan tillgång till tvättstuga var ungefär 51,7 % av hushållen i Norrbottens län, 26,9 % i Västerbottens län och 68,4 % i Jämtlands län. Hushåll med egna tvättmaskiner uppgick i Norrbottens län till ungefär 1,0 %, i Västerbottens län till 0,5 % och i Jämtlands län till 3,4 %. Dessa siffror visar en avsevärd förbättring för norrlandslänen jämfört med 1945 års siffror, men förhållandena lämnar dock ännu mycket övrigt att önska. Sedan 1951 har standarden höjts. Inköpen av tvättmaskiner har ökats med de stigande inkomsterna och förekomsten av tvättmaskiner i bostäderna torde bli allt vanligare, i varje fall gäller detta maskiner av den mindre typen. Möjligheterna att ordna tvättfrågan är goda i de nybyggda bostäderna, som regelmässigt är försedda med elektrisk kraft samt vanligen med vatten och avlopp. För att de moderna arbetsbesparande hushållsmaskinerna skall kunna utnyttjas är det nödvändigt, att elkraftsförsörjningen är ordnad med hänsyn härtill. För närvarande är ledningsnätet på många håll inte tillräckligt utbyggt.

Även vattenförsörjningen är viktig för att underlätta arbetet. Det är därför även ur denna synpunkt angeläget, att vatten- och avloppsfrågorna på landsbygden löses. Villkor för upplåtelse av tjänstebostad

Då en arbetsgivare tillhandahåller tjänstebostad, uppställes vanligen vissa villkor för upplåtelsen, och vissa hyresnormer följes. Som villkor för att erhålla av skogsföretagen upplåten familjebostad föreligger i allmänhet ömsesidigt arbetsavtal. Detta gäller, antingen det är fråga om arrendelägenhet med jord eller hyresbostad utan jord. Omfattningen av arbetsåtagandet varierar dock mellan olika företag, överenskommelsen kan finnas intagen i hyreskontraktet, men det förekommer också, att i anställningsavtalet intages bestämmelse om att bostad ställes till förfogande för arbetstagaren. I en del företag är dylika bestämmelser intagna i både hyres- och anställningsavtal. Ofta existerar emellertid inget skriftligt avtal. Utan formlig överenskommelse förutsattes, att tilldelning av bostad medför skyldighet att arbeta åt arbetsgivaren och alt detta samtidigt innebär en arbetsgaranti från företagarens sida. Ett visst urval sker i regel vid bostadsupplåtelse med hänsyn till arbetarens duglighet och skötsamhet, hans familjeförhållanden m. m. Hyran eller arrendet varierar mellan olika företag och även i viss mån inom företagen, beroende på bostadens beskaffenhet och belägenhet. I större orter ligger hyrorna numera vanligen i nivå med den övriga hyresmarknaden. Det vanligaste torde vara, att man tillämpar samma hyresnormer för skogsarbetarna som för industriarbetarna. Finnes flera företag representerade på samma ort, eftersträvar arbetsgivarna att bestämma hyrorna så,

80 att icke någon avsevärd divergens uppstår. Domänverket upplåter i allmänhet sina lägenheter med ömsesidig arbetsgaranti. Det är till största delen inte fråga om rena hyreslägenheter utan om någon form av jordbruk. Hyran eller arrendet varierar efter beskaffenhet och i vissa områden även efter belägenhet, så att vid i något avseende oförmånligt läge byrån reduceras. De hyror, som uttages enligt senaste avtal mellan Svenska lantarbetsgivareföreningen och Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, varierar efter godhetsgrad och belägenhet. Tillägg kan enligt avtal uttagas för extra bekvämligheter. Avtalet innebär att det för skogsarbetarna tillämpas en mer differentierad hyressättning än för lantarbetarna med hänsyn till utrustning och belägenhet. Statligt stöd till bostadsanskaffning åt skogsarbetare

Möjlighet att få statligt stöd till bostadsanskaffning åt de anställda finns icke på samma sätt för skogsbrukets som för jordbrukets företagare. Som tidigare påpekats blir fast anställning allt vanligare hos storskogsbruket och till följd härav blir företagarna alltmer engagerade i bostadsanskaffningen åt sina anställda, då ju arbetsförhållandena här i likhet med vad som är fallet beträffande jordbruket gör att bostad med hänsyn till arbetsplatsens belägenhet ofta icke kan erhållas annat än genom arbetsgivarens försorg. Olika utredningar har behandlat frågan om statligt stöd till skogsbrukets bostadsanskaffning. Norrlandskommittén uppmärksammade i sitt 1949 avgivna principbetänkande (SOU 1949:3) bostadsfrågan för helårssysselsatta skogsarbetare. Därvid förutsågs, att utvecklingen med hänsyn till förhållande-

na inom jordbruk och skogsbruk skulle gå mot en ökad grad av årsanställning av skogsbrukets arbetskraft. Kommittén ansåg det lämpligt, att arbetsgivaren i högre grad än tidigare skulle sörja för bostadsfrågans ordnande för skogsarbetaren genom erbjudande av bostadslägenheter utan kombination med jordbruk (endast med möjlighet till någon trädgårdsodling o. d.) i mera samlad bebyggelse. Enligt kommitténs åsikt förelåge en viss diskriminering av bostadsanskaffningen utan samband med jordbruk enligt gällande bestämmelser för det statliga bostadsstödet. Kommittén ansåg det finnas skäl att överväga, om icke statliga åtgärder borde vidtagas även för främjande av bostadsförhållandena för arbetare, helårssysselsatta inom skogsbruket. Kommittén föreslog därför bl. a., att lån och bidrag av statsmedel, motsvarande de nuvarande lånen och bidragen till lantarbetarbostäder skulle kunna beviljas företagare inom skogsbruket för anordnande av bostäder åt arbetare, som hela eller huvuddelen av året är sysselsatta inom skogsbruket. 1948 års sakkunniga för vissa bostadsförbättringsfrågor ägnade i sitt 1952 avgivna betänkande angående egnahems- och förbättringslån till bostadshus, som icke bebos av fastighetens ägare, särskild uppmärksamhet åt skogsarbetarnas bostadsförhållanden. När det gällde skogsarbetarbostäder på arrendegårdar upplåtna av arbetsgivare förordades, att det — i likhet med vad som förordas för arrendatorsbostäder i allmänhet — under vissa förutsättningar skulle kunna utgå egnahems- och förbättringslån till i första hand jordägaren och i andra hand till arrendatofn för iståndsättande av dylik bostad. Krav borde dock uppställas på att jordägaren upprättat en plan för ordnandet av bo-

87 stadsbebyggelsen på arrendegårdarna i ett större sammanhang. Sakkunniga föreslog vidare, att egnahems- och förbättringslån även skulle kunna utgå till expanderande näringsföretag, som bygger en- och tvåfamiljshus som hyresbostäder för sina anställda. I likhet med vad som gäller beträffande hittills bedriven försöksverksamhet skulle dock vissa villkor uppställas. Denna försöksverksamhet har bedrivits enligt 4 § i egnahemslånekungörelsen, enligt vilken en arbetsgivare har möjlighet att få statligt lån för bostadsbyggande åt sina arbetare, om särskilt bolag, förening eller stiftelse bildas för bostadsfrågans lösande. Den ovannämnda möjligheten har utnyttjats av en del skogsbolag och förefaller att alltmer uppmärksammas. Ofta föredrar emellertid arbetsgivaren att bygga med egna medel. Detta beror förmodligen dels på att han på så sätt anser sig snabbare och mera obundet kunna förverkliga sina bostadsplaner, dels på att statligt lån i regel icke lämnas, om det framgår att arbetaren icke får behålla bostaden, om han slutar sin anställning. Det förefaller nu som om tiden borde vara mogen för att ge den nuvarande försöksverksamheten en mera permanent karaktär. I samband därmed bör bland annat övervägas, om inte lån borde kunna utgå även om bostäderna reserveras för arbetare hos företaget. En annan fråga, som bör upptagas till behandling, är om statligt stöd till bostadsanskaffning skall kunna lämnas direkt till företagen, så att de slipper grunda särskilda organ för att kunna komma i åtnjutande av detsamma. Bostadens utformning

Bostädernas utformning är föremål för stort intresse inom storskogsbruket. Företagen har bedrivit en omfattande

experimentverksamhet och på olika vägar sökt få fram ändamålsenliga, trivsamma och ekonomiskt fördelaktiga bostäder. Lösningarna är naturligtvis i hög grad avhängiga av den geografiska belägenheten, beroende såväl p å de skiftande behoven i olika delar av landet som på de olikartade traditionerna i fråga om byggnadssätt o. dyl. Utredningen vill understryka vikten av, att frågan om skogsarbetarbostädernas utformning även i fortsättningen uppmärksammas. Det vore av stort värde om genom statsmakternas medverkan en samordning av bostadsforskningen på detta område kunde åstadkommas. De erfarenheter, som vunnits genom den av företagen bedrivna verksamheten, kunde då utnyttjas och bli föremål för vetenskaplig analys i syfte att utforma bostadstyper, som ställer sig ekonomiskt fördelaktiga med hänsyn till konstruktioner, planlösningar och material, och som tillgodoser de speciella krav, som ställes på lägenheterna på landsbygden. En fråga som förtjänar särskild uppmärksamhet är ordnandet av vattenoch avloppsledningar i skogsbygden. Åldringarnas bostadsfråga

I och med att skogsarbetarens bostad i allt fler fall får formen av en ren hyreslägenhet, har också frågan om vad arbetaren skall få för bostad, när han inte längre är i företagets tjänst, fått ökad aktualitet. Pensionärsproblemet har enligt vad som omvittnats från många håll varit besvärligt både hos domänverket och bolagen. Ett stort antal av tjänstebostäderna är bebodda av personer, vilka inte längre utför arbete. Eftersom åldersfördelningen är ogynnsam i många skogsbygder, kommer härigenom en onormalt stor del av bostäderna att upptagas av icke arbetsföra.

88 Olika försök har gjorts att lösa åldringarnas bostadsproblem. Skaffar sig skogsarbetaren ett eget hem, löses hans bostadsfråga för ålderdomen lättast, i det att han kan bo kvar i åtminstone någon del av lägenheten. Hos en del företag låter man åldringarna bo i äldre bostäder, som icke avses bli moderniserade utan är utdömda ur den framtida bostadsplaneringen. Häri torde en del av förklaringen ligga till, att så många enrumslägenheter och lägenheter med låg utrustningsstandard fortfarande finns kvar. I andra företag låter man de gamla bo kvar, om någon i familjen fortfarande arbetar åt företaget. Såsom ett exempel kan nämnas, att ett företag byggt en sorts kombinationslägenheter, där den mindre lägenheten kan användas som pensionärsbostad. Givetvis står även för skogsarbetarna de möjligheter till buds, som samhället erbjuder i fråga om åldringsvård. En kortfattad redogörelse skall här lämnas för dessa möjligheter ifråga om ålderdomshem, pensionärsbostäder och förbättringslån till bostäder åt åldringar. Ålderdomshemmen är avsedda för sådana åldringar, som utan att direkt vara »sjuklingar», icke kan klara sig själva. Kommunerna erhåller statliga bidrag varierande efter skatteunderlaget. Sedan 1939 lämnar staten också bidrag till anordnande av pensionärsbostäder. Bidrag utgår till kommun, kommunalförbund eller sådant allmännyttigt bostadsföretag, som godkänts av bostadsstyrelsen, och lämnas både för uppförande av särskilda pensionärshem och sedan 1950 också för pensionärslägenheter i vanliga flerfamiljshus, som förvaltas av kommunalt eller allmännyttigt bostadsföretag. Vidare är de förbättringslån till enoch tvåfamiljshus, varom tidigare talats, och som utgår i form av räntefritt stående bidrag, bl. a. avsett för åldringar,

som genom att få hjälp till förbättringsarbeten på sina lägenheter skall kunna bo kvar i dessa i stället för att flytta till pensionärshem eller ålderdomshem. Förbättringslån utgår till den, som bebor en- eller tvåfamiljshus, och kan alltså utgå även till annan än ägaren, t. ex. i fråga om av arbetsgivare upplåten pensionärsbostad. Betydelsen av dessa förbättringslån för att bereda åldringar bättre bostäder betonas av 1952 års åldringsvårdsutredning i dess betänkande Åldringsvård (SOU 1 9 5 6 : 1 ) , där utredningen också föreslår, att lånet i stället skall benämnas bidrag med hänsyn till den gynnsammare psykologiska effekt detta skulle ha på ev. sökande. Då erfarenheterna av förbättringslåneverksamheten hade visat, att det skulle vara lämpligt att rusta upp även byggnader med mer än två lägenheter för att där bereda åldringar bostad — särskilt ansågs sådana möjligheter böra beredas när det gällde hus bland industriens och jordbrukets äldre bostadsbestånd •—• beslöts vid 1954 års riksdag att när särskilda skäl därför föreligger, förbättringslån skall kunna lämnas för upprustning av bostäder åt åldringar i hus med mer än två lägenheter. Verksamheten skall bedrivas som en försöksverksamhet. Förbättringslån må beviljas endast, om huset i sin helhet är avsett för pensionärer, och fastighetsägaren får förbinda sig att under minst tio år upplåta bostäderna för detta ändamål. Lån kan utgå till enskild person, antingen han skall bo i huset eller ej, samt också till kommuner eller kommunalt förvaltningsföretag. Vill en industri eller annan enskild företagare utnyttja denna lånemöjlighet måste — såsom ifråga om egnahemslån — företaget företrädas av ett särskilt förvaltningsföretag, som u p p fyller fordringarna i 4 § egnahemslånekungörelsen.

89 Ålderdomshemmen ligger ofta i kommunens centralort, och det är icke lätt att få gamla människor, som levat hela sitt liv i skogsbygden, att finna sig tillrätta långt från sin gamla miljö och anförvanter. En decentralisering av ålderdomshemmen torde dock ofta av ekonomiska och praktiska skäl inte vara möjlig, i varje fall inte utan att standardkraven något eftersattes. Då det gäller pensionärshemmen skulle det vara värdefullt, om kommunerna mera beaktade skogsbygdens speciella problem. Det är så mycket större anledning att göra detta påpekande, som centralorten i kommunen på inånga håll synes ha blivit favoriserad i fråga om gemensamhetsanordningar. Det är önskvärt och ifråga om pensionärshem och pensionärslägenheter bör det också vara möjligt att få till stånd separata anläggningar ute i bygderna. Åldringsvårdsutredningen (SOU 1956: 1) har framhållit att alltför stora pensionärshemskomplex som regel bör undvikas och att hemmen i stället bör förläggas till landskommunernas olika tätorter. Vissa företag har sökt en lösning av problemet genom att försöka stimulera kommunerna att bygga pensionärshem ute i skogsbygden. Mot dispositionsrätt till ett antal lägenheter i det blivande hemmet har lämnats bidrag till byggnadskostnaderna. Ett flertal pensionärshem har kommit till stånd på detta sätt, och erfarenheterna av denna verksamhet har varit gynnsamma. Med den moderna utrustning som dessa lägenheter har, kan det ofta bli möjligt för en åldring att undvika intagning på ålderdomshem. Man förhindrar genom detta tillvägagångssätt ett många gånger smärtsamt uppbrott ur den gamla miljön för pensionärerna, samtidigt som plats i tjänstebostäderna beredes för arbetsföra skogsarbetare. Ofta torde också genom

förbättrings-

arbeten en tillräckligt god standard kunna åstadkommas för att åldringen skall kunna bo kvar i sin bostad. Härigenom torde den svåra övergången från det aktiva arbetslivet bli mindre kännbar och också möjligheterna att fortfarande utföra en del mindre krävande arbeten bli större. Genom den fortgående moderniseringen av bostadsbeståndet med utgallringen av äldre bostäder torde det ofta finnas hus, som lämpar sig för sådan förbättringsverksamhet, som de statliga förbättringslånen är avsedda för. Särskilt genom att verksamheten nu utvidgats till att omfatta även flerfamiljshus, borde mycket kunna uträttas med hjälp härav. Härför kräves dock kommunens aktiva medverkan bl. a. genom upplysningsverksamhet och hjälp vid planerandet. Utredningen vill också här i likhet med vad som var fallet, när det gällde byggande av tjänstebostäder ifrågasätta, om omvägen med ett särskilt förvaltningsföretag enligt 4 § egnahemslånekungörelsen är nödvändig eller om inte förfarandet härvidlag kunde förenklas. Skogsförläggning

Såsom inledningsvis omnämndes, har utredningen begränsat sin redogörelse till de permanenta bostäderna. Då emellertid möjligheterna att ordna skogsförläggningar påverkar valet mellan olika alternativ vid bebyggelseplaneringen, kan utredningen inte underlåta att något uppehålla sig vid hur förläggningarna numera ordnas. Som regel förlägges skogsarbetarna numera två till fyra i varje rum i motsats till det tidigare vanliga 10—20 man i samma rum. Nya former för skogshärbärgen har införts anpassade efter det moderna skogsbrukets behov. Mindre, lättransportabla enheter har blivit vanliga. På sina håll har man också uppfört s. k. skogsstationer. Utrustning-

90 en överstiger på dessa avsevärt skogshärbärgeslagens fordringar. Sålunda är stationerna elektrifierade samt försedda med centralvärme, varmt och kallt vatten, avlopp, wc och i de flesta fall bastu. Sovrummen är skilda från dagoch matsalsrum. Sänglinne, städning och mat tillhandahålles till fasta priser. Kollektiv mathållning har i allt större utsträckning tillämpats vid förläggningarna. Utvecklingen i denna riktning har dock bromsats genom svårigheten att få personal. Där tillgången på kockor varit dålig, har med gott resultat försök gjorts med manlig arbetskraft. Då arbetslagen består av mindre grupper, blir kostnaderna för kockahushåll alltför höga, varför självhushåll där är vanligt. Olägenheterna vid självhushåll torde numera vara mindre framträdande än tidigare till följd av de förbättrade kommunikationerna i skogsbygden och bättre tillgång på halvfabrikat i fråga om livsmedel. Enligt i skogsarbetareenkäten lämnade uppgifter, där emellertid på denna punkt svarsprocenten är låg, förekommer skogsförläggning mest i mellersta och norra Sverige. I södra området hade under 1953 endast 4 % av uppgiftslämnarna legat i skogsförläggning. I denna del av landet är det följaktligen genomgående möjligt att ordna skogsarbetarnas bostadsfråga utan anlitande av skogsförläggning. Framförallt beror det på, att större sammanhängande ödebygder inte förekommer här. I mellersta området hade 36 % av arbetarna under någon tid legat i skogsförläggning och i det norra området mer än hälften, 53 %. Helt naturligt stiger sålunda procentsatsen inom de områden, som har de största ödemarkerna. Ca fyra femtedelar hade legat åtta veckor eller mera i skogsförläggning. Även i Norrland kan numera en tendens iakttagas mot minskat användande av skogsförläggning.

På samma sätt som en upprustning av skogsarbetarnas familjebostäder röner allt större uppmärksamhet, kan inom storskogsbruket en positiv inställning från arbetsgivarens sida i allmänhet noteras i fråga om hithörande problem. Förläggningarnas beskaffenhet föreskrives i gällande lagstiftning på området, men minimifordringarna överskrides i många fall. Det har också från arbetsgivarhåll påpekats, att arbetsgivarnas skyldighet enligt lagen att bygga skogsförläggningar icke längre på alla håll motsvaras av något verkligt behov. En omprövning av gällande anvisningar beträffande skyldighet att hålla skogshärbärge synes med hänsyn till utvecklingen av kommunikationerna vara påkallad. Innan åläggande att anlägga skogshärbärge göres bör tillsynsmyndigheten samråda med berörda parter i syfte att klarlägga det verkliga behovet av härbärget. Bostädernas belägenhet

Bostädernas belägenhet i förhållande till arbetsplatsen och till annan bebyggelse är ytterst betydelsefull för skogsarbetarnas och deras familjers trivsel. Utredningen skall i det följande diskutera några faktorer, som synes särskilt betydelsefulla vid skogsbygdens bebyggelseplanering. Kommunikationer. Den utveckling, som ägt rum på kommunikationernas område under de senaste åren genom motorismens utveckling och vägnätets utbyggnad, har i viss mån omvandlat glesbygdens levnadsvillkor. De förbättrade kommunikationerna möjliggör en mera koncentrerad bebyggelse med förflyttning på längre avstånd till arbetsplatsen, det blir lättare att uppsöka tätorterna, och även glesbygden blir delaktig av olika slags service genom varubilar, ambulerande bibliotek etc. De moderna kommunikationerna kan emel-

91 lertid också — såsom framgår av Säfsnäsutredningen — medföra, att gamla förbindelsevägar överges och isoleringen på sämre belägna ställen skärps. Allt fler skogsarbetare skaffar sig egen motorcykel eller bil, vilket öppnar ökade möjligheter att tillgodogöra sig tätorternas service utan att behöva vara bofast där. Den ökade användningen av egna motorfordon kan dock i vissa fall ha en mindre gynnsam inverkan, i det att passagerarunderlaget för allmänna kommunikationsmedel och kundunderlaget för lanthandeln minskas så starkt, att nedskärningar måste ske på dessa områden. Vägen mellan hemmet och arbetsplatsen är ofta så betydande, att besöken i hemmet inskränkes till veckosluten. I takt med skogsvägnätets utbyggnad skapas emellertid gynnsammare betingelser för att skogsarbetarna skall kunna färdas fram och åter på dagen, över hälften av de företag, som lämnat uppgifter till storskogsbruksutredningen, har anskaffat bussar eller jeepar för transport av personal, i de fall detta med hänsyn till väglängd o. s. v. är lämpligt. Transporterna sparar tid och arbetsenergi. Vidare blir arbetstiden mera regelbunden, varigenom arbetsplaneringen underlättas. Transporten till arbetsplatsen belyses i den särskilda utredning om sysselsättningen inom skogsbruket år 1953, som bifogas detta betänkande. För att motorismens möjligheter skall kunna utnyttjas, är det nödvändigt, att vägnätets utbyggnad fortsattes och intensifieras. En sådan utbyggnad sammanfaller även med skogsbrukets näringsekonomiska intressen. Det är vidare önskvärt, att glesbygdsbefolkningens intressen i ökad utsträckning tillgodoses vid planerandet av olika allmänna kommunikationsmedel. För skogsarbetaren förekommer, såsom framgår av

ovanstående, en ständig förflyttning mellan hemmet och arbetsplatsen. För hela familjen finns därutöver behov av resor mellan bostaden och tätorten. Om man vill undvika dessa resor skall inflyttning till tätorten ske, men då kan mannen sannolikt inte bo hemma i samma utsträckning som förut. Det har ofta påtalats, att glesbygdsbefolkningen är missgynnad i förhållande till tätorternas befolkning, när det gäller postförbindelserna. Motioner om förbättrade postförhållanden avgavs senast vid 1950 års riksdag. Generalpoststyrelsen anförde i sitt yttrande över motionerna bl. a., att styrelsen ser som en av postverkets viktigaste uppgifter att utbygga och förbättra postförbindelserna på landsbygden. Med hänsyn till postverkets funktion som affärsdrivande verk måste, framhölls det, emellertid hänsyn tas till de ekonomiska faktorerna, och till att fördelarna för dem, postförbindelserna skall betjäna, måste vägas mot statsverkets kostnader. Inte minst besvärlig blir personalfrågan att ordna i glesbygden, där det ofta är svårt att bereda en person heltidssysselsättning som brevbärare, utan att därmed hans verksamhetsområde göres så vidsträckt, att nackdelar uppstår för dem, verksamheten skall avse. Motorismen gör det dock numera lättare att lösa sådana problem. Från postverket framhölls också, att man om möjligt söker inhämta befolkningens åsikter och önskemål, innan ändringar i postgång och dylikt vidtages, och att största möjliga hänsyn läges härtill. Statsutskottet sade sig i sitt utlåtande över motionen vara av den uppfattningen, att en ytterligare förbättring av landsbygdens postförbindelser torde få betecknas som synnerligen önskvärd. Utskottet hänvisade vidare till general-

92 poststyrelsens yttrande, vari styrelsen förklarat sig ha för avsikt att framdeles i samband med avgivande av förslag till driftskostnadsstaten för postverket beräkna medel för den ytterligare utbyggnad och förbättring av landsbygdens postväsende som kunde befinnas vara av behovet påkallad, och förutsatte att ifrågavarande åtgärder skulle komma att vidtagas med den skyndsamhet omständigheterna i varje särskilt fall medgåve. Postförbindelserna har även behandlats av arbetareorganisationerna. Sålunda avgavs en motion om förbättrade postförbindelser för befolkningen i skogsbygden till skogs- och flottningsarbetarförbundets kongress 1953, vari det bl. a. framhölls, att dålig postgång utan tvivel har sin andel i den pågående avfolkningen av skogsbygden. I sitt yttrande över motionen anförde förbundsstyrelsen bl. a. att som en följd av olika motioner i riksdagen i denna fråga uttalanden hade gjorts, som i viss mån blivit vägledande för postverkets verksamhet, samt att i utskottsutlåtandena bl. a. framhållits, att postbefordringen på landsbygden bör göras så bekväm som möjligt för allmänheten samt att generalpoststyrelsen fortlöpande måtte följa hithörande frågor och göra vad som kan anses tekniskt och ekonomiskt försvarbart för att förbättra postverkets service och realisera uppgjorda förbättringsplaner. Förbundsstyrelsen hänvisade vidare till de ovan refererade utlåtandena från generalpoststyrelsen och framhöll, att postverket igångsatt en översyn av landsbygdens postförhållanden. Det påpekades, att trots att postbefordran till glest befolkade trakter inte är likvärdig med den tätorternas invånare erhåller, är kostnaderna högre. Postgång till avlägset belägna enskilda gårdar är inte ekonomiskt möjlig. Förbundsstyrelsen

framhöll också, att många av skogsbygdernas postlinjer icke utan skäl fått benämningen kulturlinjer, för vilkas insättande eller bibehållande ekonomiska bedömningsgrunder fått vika för andra hänsyn. Utredningen vill understryka vikten av att ett snävt företagsekonomiskt bedömande icke lägges på denna fråga. Framhållas bör även den stora betydelse postgirot fått under senare år. Allt fler penningtransaktioner går över postgiro. Det gäller inte bara löneutbetalningarna till skogsarbetarna utan även exempelvis affärerna med jordbrukets föreningsrörelse. Utbetalning av sjukpenning går också över postgiro. Dålig postgång med fördröjda utbetalningar som följd försätter skogsbygdsbefolkningen i ett sämre läge än andra befolkningsgrupper. Det är därför även av denna anledning av största vikt, att postgången fungerar tillfredsställande. Utredningen vill alltså betona önskvärdheten av att så goda postförbindelser som möjligt upprätthålles i skogsbygden. Gemensamhetsanläggningar. Frågan om samlingslokaler har nyligen behandlats i två särskilda betänkanden, dels av bostadskollektiva kommittén (SOU 1955:28), dels — beträffande statsstödet — av en särskilt tillkallad utredningsman (SOU 1955:39). I bostadskollektiva kommitténs utredning har påpekats, att särskilt stor brist på samlingslokaler råder i glesbygderna och särskilt skogsbygden. Utredningen har undersökt lokalfrågan i skogsbygden bl. a. i den tidigare nämnda rundfrågan till skogsföretagen 1951. I allmänhet synes tillgången på samlingslokaler vara bättre i de mera koncentrerade samhällena än på rena landsbygden. Problemet är störst i de mest

93 isolerade bygderna. Stort intresse för att ordna lokalfrågan finns bland skogsföretagen. Många företag har byggt eller lämnat bidrag till samlingslokaler. Från flera håll uppgavs 1951 byggnadsregleringen som ett hinder för att lösa såväl denna som andra med gemensamhetsanordningar sammanhängande frågor. Detta torde också tidigare ha varit fallet, men under senare år har en mindre restriktiv politik förts innebärande bl. a. lämnande av s. k. sysselsättningstillstånd för just detta slag av arbeten. Många samlingslokaler har också byggts de senaste åren, och för närvarande torde utbyggnadstakten närmast vara en ekonomisk fråga. Det är betydelsefullt, att tillgång till trevliga och ändamålsenliga lokaler finns för olika sammankomster. För strävandena att bryta glesbygdens kulturella isolering och för att öka sammanhållningen inom bygden och kontakten mellan dess inbyggare är ordnandet av samlingslokaler av vital betydelse. Första förutsättningen för att skapa samlingslokaler måste vara, att ett levande intresse härför finnes bland bygdens eget folk. Det är framför allt folkrörelserna, som representerar detta intresse och som stå för det grundläggande arbetet. I glesbebyggda trakter kan det dock vara svårt för befolkningen att själv lösa lokalfrågorna. I dessa fall har givetvis insatser från skogsägarnas sida särskilt stor betydelse. De ekonomiska möjligheterna att ordna lokaler i glesbygden är givetvis begränsade, men många gånger torde det vara möjligt att ordna frågan för en ganska liten kostnad. I de fall skogsstationer ligger lämpligt till kan de användas som samlingslokaler, vilket också sker på många platser. I bostadskollektiva kommitténs betänkande har bl. a. föreslagits, att skollokalerna i vidgad

omfattning skall komma till användning som samlingslokaler för bygden och att ett samarbete här skall ske mellan skolmyndigheterna och vederbörande organisationer. En lösning av lokalfrågorna skulle säkerligen i många fall underlättas genom ett intimt och förtroendefullt samarbete mellan olika intresserade parter. Kommunernas medverkan är därvid av största betydelse. De bör taga initiativet till att dylikt samarbete kommer till stånd. När det gäller markfrågor och annan planering är deras aktiva deltagande i planering och utförande av projekten väsentlig. Det är av vikt, att kommunernas intresse inte allt för ensidigt inriktas på centralorten, utan att även de mindre samhällenas behov av trivsamma och ändamålsenliga lokaler beaktas. Kommunernas och statens insatser bör vara stimulerande och stödjande. Ökade möjligheter att erhålla statligt stöd för att bygga samlingslokaler föreslås i de förut refererade utredningarna. Investeringsbegränsningen genom byggnadsregleringen gäller fortfarande på detta område, och investeringsönskemålen överstiger flerdubbelt den kvotreglerade tillståndsgivningen, vilken dock i stort sett motsvarar den statliga bidragsgivningen. De förbättrade kommunikationerna och framför allt motorismens utveckling har medfört stora förändringar beträffande varudistributionen på landsbygden. Det har blivit lättare att ta sig in till större orter, och härigenom har kundunderlaget för lanthandeln minskat. Å andra sidan har genom större möjligheter till utsändning av varor de geografiska gränserna för kundunderlaget för lanthandeln utvidgats, samtidigt som kundservicen förbättrats. Varuhussar har särskilt för orter, som är så små, att fasta butiker icke kan

94 hålla ett tillräckligt stort varusortiment, fått stor betydelse. Såsom varudistributionskommittén påpekar i sitt betänkande »Pris och prestation i handeln» (SOU 1955: 16) hämmas emellertid varuhussarnas konkurrenskraft genom nu gällande bestämmelser för kringföringshandelns sortiment. En annan distributionsform, som sedan länge varit mycket använd på landsbygden, är postorderförsäljningen, även om denna numera minskat till följd av landsbygdsbefolkningens större möjligheter att uppsöka tätorternas affärer. Särskilt i Norrland förekommer också en sorts samköp i jordbrukarnas föreningsrörelses regi, varvid varorna levereras med mjölkbilarna. Även direktförsäljning genom agenter förekommer ofta på landsbygden, särskilt av varaktiga konsumtionsvaror. Lanthandeln har stor betydelse för trivseln i en bygd inte bara därigenom, att den ger ett större mått av tryggad och omedelbar service, utan också därigenom att den ofta blir ett centrum och en träffpunkt i bygden. Det vore därför beklagligt, om lanthandeln skulle försvinna. Detta innebär dock inte, att konkurrensmöjligheterna bör begränsas eller att man ensidigt bör sträva efter stationär lanthandel i dess nuvarande form. Lanthandeln måste finna former, som gör den konkurrenskraftig och den måste också kunna betjäna kringliggande glesbygd, t. ex. med varuhussar. Distributionsformerna måste således på ett lämpligt sätt komplettera och stödja varandra, och de måste givetvis anpassas efter olika bebyggelsetypers skiftande krav.

En väg att ändra på dessa förhållanden är att söka åstadkomma flera kollektiva anordningar för tvätt i skogsbygderna för underlättande framför allt av arbetet med den s. k. stortvätten. Vid de tidigare nämnda av bostadsstyrelsen 1951 vidtagna inventeringarna har bl. a. undersökts, hur mycket av tvätten som behandlats i kollektiva tvättanläggningar för självtvätt och inlämningstvätt. Det har därvid konstaterats, att i Norrbottens län den behandlade mängden hushållstvätt motsvarade ungefär 9 % av det beräknade totala stortvättbehovet, i Västerbottens län cirka 3,5 % och i Jämtlands län ungefär 14,1 %. Vid den rundfråga till de större skogsbolagen, som företogs 1951 av utredningen, ingick också en fråga om i vilken utsträckning det förekommer kollektiva tvättstugor. Ungefär hälften av de tillfrågade bolagen svarade, att dylika anordningar finns, ofta då i kombination med någon annan gemensamhetsanordning, vanligen bastu. I en del fall tillhandahåller arbetsgivaren helt tvättstugan, i andra fall lämnas ekonomiskt stöd i någon form till tvättstugeföreningar. Vilken utrustning eller standard i övrigt dessa tvättstugor hade, framgick dock icke av svaren. Flera företag har uppgivit, att kollektiva anordningar endast kan förekomma vid mer koncentrerad bebyggelse. Sedan dessa svar inkom, torde ytterligare förbättring ha inträtt och numera torde det vara vanligt, att bolagen, då de bygger bostadsområden för sina anställda, även ser till att tvättfrågan ordnas genom gemensamma anordningar i någon form.

Som tidigare nämnts, finns det anledning antaga, att en betydande del av den tvätt, som utföres i skogsarbetarhemmen, får göras under primitiva förhållanden och att tvätten därför utgör en dryg del av kvinnornas arbetsbörda.

Mycket har under senare år även åstadkommits med statligt stöd. Enligt nu gällande bestämmelser kan kommuner eller landsting, sådana aktiebolag eller stiftelser, i vilka kommunen eller landstinget är huvudintressenter, samt

95 särskilda föreningar, i vilkas styrelse kommunen är företrädd, erhålla lån med upp till 80 % av kostnaderna för anläggande av tvättinrättning. Även för inköp, modernisering eller utvidgning av redan befintliga tvätterier kan lån erhållas. Även bidrag i form av räntefri stående del av lånet kan erhållas för smärre tvättanläggningar på landsbygden. Det föreligger emellertid vissa svårigheter för kollektiva tvätterier i glesbygden på grund av den spridda bebyggelsen, som gör att det är svårt att inom en rimlig räjong få tillräckligt stort kundunderlag. Glesbygdens tvättproblem har, som tidigare nämnts, behandlats av bostadskollektiva kommittén i dess betänkande »Tvätt» (SOU 1955:8). Kommittén anser, att befolkningen på landsbygden bör beredas god tillgång till tvättmaskiner och föreslår därför nya former för kollektiv tvätt. I detta syfte föreslås bl. a., att försök skall göras med kollektivt bruk av medelstora tvättmaskiner i form av s. k. tvättcirklar. En tvättcirkel skulle bestå av fyra till tolv hushåll. Antingen skulle ett hushåll äga maskinen och låna ut den till grannarna mot avgift, eller skulle anläggningskostnaderna finansieras med ett lån, för vilket samtliga deltagande hushåll tecknar borgen. I bägge fallen skulle enligt kommitténs förslag statligt lån kunna utgå. Lånen föreslås komma att distribueras genom kommunerna. Ett hinder för införande av nya former för tvättarbetet både när det gäller kollektiv tvätt och hemtvätt, är den konservatism i levnadsvanorna, som gör sig märkbar inte minst på landsbygden. Särskilt har detta märkts vid anslutningen till de större andelstvätterierna. Det kan också ifrågasättas, om icke inlämningstvätt, om sådan kunde ordnas med god service i fråga om hämt-

ning och hemsändning med egna bilar eller med t. ex. mjölkbilar och om den kunde göras billigare än nu är fallet, skulle kunna vinna ökad anslutning. En vanlig kombination med gemensam anläggning för tvätt är en badinrättning. I rundfrågan till skogsbolagen efterhördes också, huruvida gemensamma badanordningar fanns i skogsbygden. Det framgick, att dylika ofta finnes ordnade antingen av arbetsgivaren eller med bidrag från denne, i varje fall då bebyggelsen är någorlunda koncentrerad. I och med att vatten- och avloppsfrågan ordnas och badrum blir en allt vanligare företeelse i de nybyggda lägenheterna, blir i sådana fall gemensamma anläggningar för bad icke längre så nödvändiga för den personliga hygienen som tidigare. Ett badhus eller en bastu har dock en stor uppgift att fylla. Liksom beträffande samlingslokalerna kan sådana anordningar i mindre format ofta åstadkommas till relativt ringa kostnad. Även i detta fall bör de kunna ordnas genom gemensamma insatser av samhällsorgan, företag och olika organisationer t. ex. idrottsföreningar. För trivseln och samhörighetskänslan i en ort — speciellt för ungdomen — är det viktigt, att idrottsanläggningar i tillräcklig omfattning kommer till stånd. Det är naturligtvis främst idrottsorganisationerna själva, som måste lösa detta problem. Arbetsgivarna inom skogsbruket har på många håll visat sig positivt intresserade för frågan, dels genom att taga initiativ, dels genom att på olika sätt, genom markupplåtelse och på annat sätt, stödja verksamheten. Det finns stora möjligheter att utan alltför stora kostnader med hjälp av frivillig arbetsinsats iordningställa mindre idrottsplatser, röja badplatser o. dyl., om blott mark finnes. Kommunerna har

96 givetvis även i detta avseende ett stort ansvar. Idrottsanläggningarna kan även utnyttjas av skolorna för barnens fysiska fostran. Skolornas lokalisering är av utomordentlig betydelse vid bebyggelseplaneringen. Utredningen har behandlat denna fråga i en särskild promemoria, »Folkskolan i skogsbygden», vilken sedermera överlämnats till ecklesiastikdepartementet och därefter — under 1955 — varit föremål för remissbehandling. I promemorian framhålles, att skolförhållandena i glesbygderna ofta är otillfredsställande från befolkningens synpunkt och därför en bidragande orsak till avflyttning och fortsatt uttunning av bebyggelsen i för skogsbruket vitala områden. I många fall synes det vara möjligt att nå en tillfredsställande lösning nv skogsbygdens skolproblem genom att koncentrera bebyggelsen. Men bebyggelsen bör inte koncentreras så starkt, att det uppstår alltför stora och obekväma avstånd till arbetsplatsen. Utredningen har funnit, att det i skogsbygderna finns gott om sådana orter, som, trots att de är livskraftiga och välplanerade ur skogsbrukets synpunkt, inte har ett tillräckligt befolkningsunderlag för högre skolform än den nuvarande B3-formen, d. v. s. skolor med en lärare för alla klasser och intagning av elever vartannat år. Utredningen hävdar därför — gentemot skolkommissionen och 1950 års principbeslut i fråga om enhetsskolan — att B3-formen eller någon form av bygdeskola bör bibehållas, för att inte skolskjutsar och inackordering av skolbarn skall få en orimlig och för skogsbygdsbefolkningen och skogsbruket skadlig omfattning. Det synes därför synnerligen betydelsefullt för den kommande utvecklingen, att de av dessa frågor berörda parterna

i största möjliga utsträckning går varandra till mötes. Utredningen rekommenderar bl. a., att överläggningar kommer till stånd mellan skolmyndigheterna och representanter för näringslivet i skogsbygderna. Genom en möjlig och ändamålsenlig koncentration av bebyggelsen synes en alltför långt driven centralisering av skolorna kunna undvikas. Men då är det av grundläggande betydelse, att skogsbruket och samhällsorganen i samförstånd satsar på den bebyggelse, som skall bibehållas eller utvecklas. Att försöka lösa skolfrågan för en utbredd bebyggelse med flera små centra genom att placera skolan på en geografisk mittpunkt, som saknar eller har obetydlig bebyggelse, synes ohållbart. Skolan bör vara en del av kärnan i den bebyggelse näringslivet och myndigheterna vill satsa på. I detta sammanhang har inte särskilt berörts frågan om yrkesskolor och högre skolor. Utredningen förutsätter, att vederbörlig hänsyn tas till skogsbygdernas behov även i dessa hänseenden. Här blir det fråga om en nödvändig koncentration av utbildningen inom större områden, och det kan givetvis inte undvikas, att skogsbygderna härvidlag blir missgynnade i fråga om avstånd och resvägar. Det är därför av så mycket större betydelse, att kommunikationsförhållanden och resvägar för hela utbildningsområdet omsorgsfullt beaktas vid lokalisering av dessa skolor. De samhälleliga bostadspolitiska organens inställning till lokalisering av bostäderna

I den nya byggnadslagstiftningen av år 1947 återfinnes en del byggnadspolitiska synpunkter. I byggnadsstyrelsens meddelande 1947:1 anföres sålunda bl. a.: »Syftet med den av byggnadslagstiftningen avsedda regleringen av bebyggelsen är givetvis främst att åstad-

97 komma välbyggda samhällen och att hindra uppkomsten av illa planerade eller från allmän synpunkt ej önskvärda samhällsbildningar.» Det framhålles vidare, att tätbebyggelse, varmed menas sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov, icke får uppkomma oreglerat. Brist på planläggning av dylik bebyggelse kan leda till uppkomsten av samhällsbildningar utan utvecklingsmöjligheter eller till en olämplig spridning av bebyggelse med försvåring och fördyring av gemensamhetsanläggningar som följd. Reglerna för tillvägagångssättet för att h i n d r a en ej önskvärd tätbebyggelse gäller dock ej bebyggelse för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförliga behov, och detta undantag gäller såväl ekonomibyggnader som bostäder. En redogörelse för de bostadspolitiska organens inställning till bostädernas lokalisering lämnas i »Råd och anvisningar angående samverkan mellan lantmäteri- och bostadsmyndigheter m. m.» utgiven av Kungl. Lantmäteristyrelsen och Kungl. Bostadsstyrelsen i samråd med Kungl. Byggnadsstyrelsen år 1950. Inledningsvis anföres i dessa råd och anvisningar att riksdagen i fråga om syftet med de bostadspolitiska strävandena bl. a. uttalat, att en utjämning bör åstadkommas av den skillnad i standard, som föreligger främst mellan stadssamhällenas och landsbygdens bostadsbestånd. Det påpekas vidare, att i fråga om bebyggelsens lokalisering har departementschefen i proposition nr 253:1947 gjort följande uttalande: »Vid beviljande av statliga lån och bidrag för höjande av landsbygdens bostadsstandard måste i fortsättningen stor upp7—-509115

märksamhet ägnas frågan om bebyggelsens lokalisering. Det är självklart att jordbrukspolitiska synpunkter därvid måste komma att tillmätas stor betydelse, men man måste också tillse att bebyggelsen, där det över huvud taget är möjligt, koncentreras till områden, inom vilka en hög utrustningsstandard — främst i fråga om vatten och avlopp — kan åstadkommas till rimliga kostnader.» Begreppet kreditvärde ägnas en ingående analys i anvisningarna. En bebyggd fastighet säges ha lågt kreditvärde, om efterfrågan på fastigheten vid en eventuell försäljning kan väntas bli så ringa, att därvid icke kan erhållas ett pris för fastigheten, som någorlunda motsvarar priset för liknande fastigheter med bättre belägenhet. Såväl den enskilde som långivaren anses taga stora risker vid investeringar i en sådan fastighet. Med hänsyn till befolkningsutvecklingen på landsbygden anses behovet av bostäder på rena landsbygden i huvudsak komma att tillgodoses genom förbättring eller ombyggnad av befintliga bostäder samt ersättningar i anslutning till tidigare bosättningar. Till följd härav anses nyinvesteringar i bostäder, som är mindre välbelägna i förhållande till tätorter och kommunikationer, komma att sannolikt medföra betydande risker och bostäderna alltså ha lågt kreditvärde, såvida inte bostadsbehovet föranledes av sysselsättning inom jordbruk eller skogsbruk eller därav betingad serviceverksamhet. Speciella sysselsättningsförhållanden kan sålunda motivera ett eljest icke försvarligt risktagande. Huvudsynpunkten på frågan om kreditvärdet säges vara, att ifrågavarande låneobjekt bör vara så beläget, att det utan uppenbart risktagande för långivaren eller låntagaren kan förväntas kom-

98 ma att få stadigvarande användning för avsett ändamål. I fråga om vatten och avlopp påpekas, att som villkor för beviljande av egnahemslån till uppförande eller ombyggnad av enfamiljshus gäller, att huset anslutes till gemensamhetsanordning för vattenförsörjning och avlopp eller i fråga om hus, som icke är beläget å tätort, att vatten- och avloppsledningar anordnas, där så kan ske för rimlig kostnad. Vatten- och avloppsfrågan kan för den rena glesbebyggelsen givetvis endast lösas genom separata anläggningar. Särskild uppmärksamhet bör ägnas denna fråga vid valet av tomt. Det påpekas också särskilt, att då lånesökande har sin inkomst inom en närbelägen tätort, där gemensamhetsanordningar för vatten och avlopp finnes eller kommer att anläggas, men av någon anledning önskar bosätta sig inom område i grannkommunen, som icke är försett med sådana anordningar, försiktighet bör iakttagas vid långivningen. Det påpekas slutligen i anvisningarna, att tomtkostnaden skall bli föremål för viss granskningsverksamhet av det långivande organet. Kommunerna är i sin befattning med byggnadsärendena i byggnadsnämnd och som förmedlingsorgan för bostadsstyrelsen bundna vid de här ovan refererade anvisningarna. Frågan om kreditvärdet har varit föremål för behandling i riksdagen. I motioner till 1953 års riksdag angående bostadsbyggandet på landsbygden påtalades, att bestämmelserna på sina håll kommit att tillämpas alltför restriktivt med avseende på bebyggelse i glesbygden och risken för att detta skulle öka landsbygdens avfolkning och de vådor detta skulle medföra. Ett alltför ensidigt gynnande av tätortsbebyggelse

framhölls av motionärerna såsom olyckligt med hänsyn till bl. a. ekonomiska, försvars- och trivselsynpunkter. I sitt yttrande i propositionen om bostadsförsörjningen till samma års riksdag framhöll departementschefen angående egnahemsbyggandet på landsbygden och kreditriskerna bl. a.: »Utvecklingen under senare år av kommunikationerna på landsbygden har medfört att bestämda krav icke längre behöver ställas på att husen skall ligga i anslutning till tätort med dess möjligheter till sysselsättning. Om vid belåning av egnahem på landsbygden vissa risker skulle tagas, betyder detta icke att landsbygden favoriseras. Under de senaste tio åren har med statligt stöd uppförts ett stort antal egna hem på mindre industriorter. De framtida försörjningsmöjligheterna på dessa orter kan visa sig vara helt beroende av att verksamheten vid ett eller ett par företag på orten icke kommer att inskränkas mera väsentligt. Ifrågavarande långivning innebär därför ett risktagande från statens sida. Av det anförda torde framgå att statligt lån för uppförande av egnahem på den rena landsbygden icke bör vägras enbart av det skälet att efterfrågan på egnahem utanför tätorter på längre sikt möjligen kan förändras på sådant sätt att staten i vissa fall skulle kunna komma att löpa vissa risker. Det är ett önskemål att uttunningen av befolkningen på den egentliga landsbygden icke blir för stor. Allmänt hållna bedömningar av kreditriskerna bör därför icke få fälla utslaget vid prövning av ansökningar om egnahemslån till hus på landsbygden. I de fall då en uppenbart olämplig plats för egnahemmet har valts bör dock lån icke beviljas. Liksom hittills bör då fråga är om lån till egnahem på jordbruksfastighet hänsyn tagas till den pågående strukturrationaliseringen

99 inom jordbruket. Jag förutsätter, att länsbostadsnämnderna vid prövning av låneansökningar avseende egnahem på landsbygden kommer att beakta de legitima nybyggnadsbehov som där kan föreligga.» Statsutskottet anslöt sig till de av departementschefen angivna riktlinjerna och framhöll bl. a. att en allmänt restriktiv inställning till egnahemsbyggandet på landsbygden icke får vara vägledande för långivningen men att lika klart är att lån icke bör beviljas, om en uppenbart olämplig plats för egnahemmet har valts. Några allmängiltiga normer för bedömningen av i vilka fall lån icke bör utgå torde icke kunna uppställas, utan det torde få ankomma på länsbostadsnämnderna att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall avgöra detta. Sammanfattande synpunkter på bebyggelseplaneringen

Många faktorer har medverkat till att frågan om bostadslokaliseringen kommit i förgrunden. Främst har det varit skogsbygdsbefolkningens egen rörelse från glesbygden mot tätare bebyggda trakter. De tidigare berörda förändringarna inom skogsbruket har kommit arbetsgivarna att på ett annat sätt än förut intressera sig för bostadsförhållandena och öppnat nya möjligheter till koncentrerad bebyggelse. Utvecklingen inom jordbruket har medverkat till större koncentration av bebyggelsen. Kommunikationerna och motorismens starka utveckling har inte minst bidragit till att ändra förutsättningarna för bebyggelsen. De statliga och kommunala myndigheternas ökade medverkan i utformningen av bebyggelsen är en annan väsentlig faktor. Utvecklingen kännetecknas i stort sett av en ökad koncentration av skogsbygdens bebyggelse, vilket bl. a. medför att ensamt belägna ställen blir allt färre.

En rad frågor anmäler sig, när lokaliseringsproblemen tas upp till behandling. Skall bebyggelsen läggas så, att skogsarbetaren har nära till sitt arbete och slipper ligga i förläggning? I så fall får barnen i stället färdas långa vägar till skolan och hela familjen får långt till affiircr, läkare, samlingslokaler och kontakt med andra människor. Eller skall bostäderna förläggas till en större centralort, där barnen har skola på platsen och familjen tillgång till tätortens bekvämligheter? Då måste mannen färdas långa vägar till arbetet varje dag eller ligga borta hela veckan, i sämsta fall ännu längre i förläggning. Arbetsgivarna inom storskogsbruket, som genom sin aktiva bostadspolitik såväl i fråga om att bygga hyresbostäder som att ge stöd till egnahem har stort inflytande på skogsarbetarebostädernas lokalisering, har prövat olika vägar. Problemlösningarna måste bli skiftande redan på grund av olika geografiska förhållanden. I något fall har bostäderna kunnat förläggas inne i en stad, under det att i andra fall det inte varit möjligt att undvika enslig belägenhet. Båda dessa exempel är undantagsfall, det vanliga är, att bostäderna förlägges till små bebjrggelsecentra av ena eller andra slaget. Erfarenheterna av bebyggelseplaneringen inom storskogsbruket visar, att några generella regler inte kan följas. Anpassning till de lokala förhållandena måste vara avgörande. Detta h i n d r a r inte, att ett förhärskande drag i utvecklingen är — och bör vara — en ökad koncentration av bebyggelsen där så är möjligt. Denna koncentration av bebyggelsen kan kort uttryckt sägas syfta till att möjliggöra vissa gemensamhetsanordningar, utan att den centrala belägenheten i förhållande till arbetsplatsen åsidosattes. Såsom tidigare framhållits är det inte

100 möjligt att precisera, vilka krav som bör ställas på skogsarbetarbostädernas lokaliseringsort. Vissa grundläggande förutsättningar bör dock finnas, såsom arbetstillfällen inom rimligt avstånd, så att förflyttning till arbetsplatserna med hjälp av moderna kommunikationer i möjligaste mån kan ske dagligen; tillgång till elektrisk kraft och möjlighet att till rimlig kostnad ordna vattenoch avloppsfrågor; underlag inom orten med kringliggande bebyggelse för skola och varuförsörjning ävensom för vissa gemensamhetsanläggningar för bekvämlighet och trivsel; goda allmänna kommunikationer, t. ex. bussförbindelser, post, telefon etc. Utvecklingen går, som redan konstaterats, mot ett övergivande av den mest ensliga bebyggelsen. Den utvecklingen varken kan eller bör hejdas. Befolkningen kommer att uttunnas i vissa områden och bebyggelse att försvinna. I vissa fall kommer dock, som tidigare påpekats, en del enslig bebyggelse inte att kunna undvikas, men ny bebyggelse kommer säkerligen endast i undantagsfall att ske på isolerade ställen. De gamla jordbruksbyarna är ofta de mest livskraftiga samhällsbildningarna i skogsbygden och de, som bäst lämpar sig för fortsatt utbyggnad. Även annan äldre bebyggelse, såsom t. ex. gamla brukssamhällen är ofta väl lämpade. Det är en allmän erfarenhet att ett samhälle som har vissa traditioner och som får utvecklas successivt, har bättre förutsättningar än ett »nybyggaresamhälle» att bli trivsamt. Genom att förlägga skogsarbetarebebyggelse till en by med kanske tynande liv kan man ändra förutsättningarna för dess fortsatta existens. En fördel med att utöka den gamla bebyggelsen är vidare att det då blir en yrkesmässigt blandad befolkning. Det är ur denna synpunkt också ange-

läget, att skogsarbetarebostäderna smälter in i den övriga bebyggelsen och inte bildar en sorts kategoribebyggelse. När här talas om koncentrerad bebyggelse avses inte endast bybebyggelse i egentlig mening, utan även vad som ibland benämnes »levande bygd». Typisk sådan är bebyggelsestråken utefter älvdalarna i Norrland och den gamla jordbruksbygden i övriga Sverige. Sådan bebyggelse kan många gånger vara den lämpligaste och ge ungefär samma möjligheter till gemensamhetsanordningar som koncentrerad bebyggelse. Det är nödvändigt att man gör klart för sig vilken bebyggelse man skall satsa på i olika kommuner och att man därefter målmedvetet bygger ut denna till livskraftiga centra. Denna planeringsuppgift kan icke lösas av näringslivet ensamt, utan endast i samarbete med statliga och kommunala myndigheter. Myndigheternas inställning till lokaliseringsfrågorna, vilken tidigare redovisats, har betydelse för skogsbruket inte bara, när det gäller egnahemsbyggandet, då ju skogsarbetaren oftast — även om han erhåller bidrag från arbetsgivaren — är beroende av det statliga stödet utan även när det gäller avstyckning av tomt för bostadsbebyggelse. I stort sett har myndigheternas inställning och uppfattningarna bland skogsbrukets företrädare kunnat förenas. Mcningsskiljaktigheter har dock naturligtvis förekommit i enskilda fall. Framför allt är det frågan om kreditvärdet, som varit föremål för diskussion. Skogsbrukets företrädare har här hävdat, att det avgörande måste vara försörjningsmöjligheterna. Näringslivets uppfattning stöds av de uttalanden, som gjorts i dessa frågor av statsmakterna. Frågan om kreditvärdet har tillspetsats genom den senaste tidens skärpta kreditrestriktioner. Även bankerna har blivit mera restriktiva i sina bedömanden

101 av kreditriskerna. Härigenom har kraven på fördjupning av de statliga lånen ökats. Om — såsom under 1956 diskuterats — möjligheterna till fördjupning minskas accentueras dessa svårigheter ytterligare. Vad man reagerar mot inom skogsnäringen är, att myndigheterna — inte minst de kommunala — ägnat huvudintresset åt tätortens bebyggelse. Denna tendens har, som tidigare påpekats, blivit mera framträdande efter kommunreformens genomförande. Ur mera kortsiktiga kommunalekonomiska synpunkter är detta betraktelsesätt förståeligt, men på lång sikt kan det visa sig vara dålig ekonomi eftersom det kan rubba grundvalarna för befolkningens försörjning.

För att bebyggelseplaneringen skall få för alla parter gynnsammast möjliga utformning, kräves samarbete redan på planeringsstadiet. Kommunernas medverkan härvidlag är inte minst viktig. Särskilt när det gäller markanskaffningen, är denna medverkan betydelsefull. Kommunerna måste aktivt engagera sig för att skapa tillgång på lämplig planerad tomtmark. I annat fall kan skogsarbetarebostäderna tvingas till utkanterna av tätorterna och där bilda kategoribebyggelse. Samhällets expertis inom de olika länsplaneringsorganen kan vidare lämna en betydelsefull service, exempelvis när det gäller vattenförsörjningen. För att detta skall vara möjligt måste dock personella resurser i tillräcklig omfattning finnas, vilket nu inte alltid är fallet.

I X . Speciella synpunkter på bondeskogsbrukets arbetskraftsproblem

Skogens fördelning på ägarekategorier har inte undergått några större förändringar under de senaste decennierna. Det beror främst på att bolagens rätt till förvärv av skogsmark begränsats i lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Statens skogsmarksinnehav ökade starkt i slutet av 1800talet och början av 1900-talet. Därefter blev nyförvärven mindre omfattande. Under de båda senaste decennierna h a r arealen praktisk taget varit oförändrad. De statliga förvärven har endast till ringa del utgjorts av bondeskogar. Bondeskogsbruket utgöres såsoro framgår av redogörelsen för skogsbrukets struktur huvudsakligen av små brukningsenheter. Dess speciella arbetskraftsproblem är med andra ord identiska med småskogsbrukets problem. Det är inte möjligt att ange hur stor del av skogsbrukets arbetskraft som sysselsattes inom bondeskogsbruket. Bondeskogarnas andel av de totala avverkningarna växlar från det ena året till det andra. I genomsnitt borde den dock kunna ligga något över deras andel av skogsmarken, eftersom böndernas skogar i genomsnitt har högre bonitet än storskogsbrukets. Det är därför rimligt att räkna med att bondeskogarna normalt svarar för drygt hälften av avverkningarna. Såsom arbetsgivare spelar dock bönderna mindre roll än som skogsägare, eftersom de säljer en del av

sin skog på rot. Arbetskraftsrekryteringen blir delvis en annan vid avverkning av rotposter än vid böndernas egna avverkningar även om det i ganska stor omfattning förekommer att skogsägaren som sålt rotposten i försäljningskontraktet förbehåller en del av arbetet — i första h a n d körningen — åt gårdens folk. Från skogsägareföreningarnas sida pågår en livlig upplysningsverksamhet för att bönderna i ökad utsträckning själva skall avverka sin skog. Föreningarna anser det vara angeläget att denna arbetsinkomst bevaras för jordbrukets folk. Bondeskogsbrukets arbetskraft

För att kunna bedöma bondeskogsbrukets arbetskraftsproblem är det angeläget, att ha kännedom om i vad mån arbetet utföres med gårdens eget folk eller ej. Skogsvården torde — trots att den till väsentlig del måste utföras samtidigt som det egentliga jordbruket kräver mest arbete — hittills till största delen ha utförts med gårdens eget folk. Avverkningarna däremot utföres av tillgängligt material att döma till inte ringa del med lejd arbetskraft. I vilken omfattning böndernas egna avverkningar utförs med lejd arbetskraft eller med gårdens eget folk belyses i den av Industrins utredningsinstitut i samarbete med BLF gjorda undersökningen om jordbrukets arbetskraft. Vis-

103 serligen avser undersökningen år 1949, men det kan ändock vara av intresse att ta del av resultatet. Det bör vidare understrykas att undersökningen avsåg såväl egendomar med som utan skog. De för skogsarbetet angivna talen reduceras sålunda av att även egendomar utan skog ingår. Enligt utredningen hade 57 % (294 000) av samtliga 520 000 i jordbruket sysselsatta män någon gång under året arbetat i egendomens skog. Procentsatsen var betydligt högre för ägarna (66 %) än för familjemedlemmarna (50 %) och för de fast anställda (37 % ) . (Med fast anställd menas i utredningen sådana som varit anställda mer än 100 dagar under året.) Att ägarna i större omfattning än övriga arbetar i skogen beror på att de i regel uteslutande är sysselsatta på egendomen, under det att en stor del av familjemedlemmarna och av de anställda tidvis har annan sysselsätt2—5 13,0

5—10 11,3

10—20 8,1

20—30 6,4

I genomsnitt krävde sålunda skogen ca 10 °/o av arbetsinsatsen. Skillnaden mellan olika storleksgrupper var betydande. Endast en ringa del av arbetet i egendomens skog utfördes enligt utredningsinstitutets undersökning av tillfälligt anställda. Hela antalet dagsverken för dessa uppgick inte till fullt 600 000. Antalet tillfällighetsarbetare var 22 000 och de arbetade i genomsnitt 26 dagar per man i skogen. Det innebär att inte mer än ca 5 % av dagsverkena i skogen utförts av tillfälligt anställda. Härvid bör emellertid ihågkommas att alla som arbetat på gården mer än 100 dagar i denna undersökning betecknats som fast personal och följaktligen hänförts till gårdens folk. Därav följer att bland gårdens folk

ning. På de allra största brukningsdelarna hade dock de anställda deltagit i skogsarbetet mer än ägarna. I genomsnitt arbetade smågårdarnas folk mer i skogen än de större egendomarnas. Vid gårdar med mindre än fem hektar åker deltog 62 % i skogsarbetet medan vid gårdar med mer än 50 hektar åker 32 % deltog i skogsbruket. Arbetet i skogen var i regel av ganska kort varaktighet. I genomsnitt hade de av gårdarnas eget folk, som under någon del av året arbetat i egendomens skog, haft sådan sysselsättning i ungefär 40 dagar per man. Det är givetvis av stort intresse att söka få en uppfattning om h u r stor del av jordbrukets totala arbetsinsats som egendomens skog kräver. Skogens procentuella andel av arbetet inom olika storleksklasser (åkerareal i hektar) enligt utredningsinstitutets undersökning framgår av följande siffror. 30—50 4,6

50—100 5,5

100—w 6,9

Totalt 9,6

torde ha medräknats en del skogsarbetare, som haft mer än 100 arbetsdagar i egendomens skog men som ändock inte hör till den fasta personalen. Vidare bör uppmärksammas att i totalsiffran över arbetsinsatsen i skogen ingår alla gårdar där sådant arbete förekommit även om det enbart bestått av avverkning av husbehovsvirke samt skogsvård. Gårdens folk var även sysselsatt med skogsarbete åt andra avverkare. Enligt undersökningen var sålunda ungefär 10 % av den mera regelbundet sysselsatta arbetskraften inom jordbruket tidvis sysselsatt i skogsarbete utanför egendomen och gjorde där ca 4,6 milj. dagsverken. De 56 000 som utförde skogsarbete utanför egendomen, hade i genomsnitt dylik sysselsättning under 81 da-

104 Tabell 36. Arbetskraften vid böndernas egna avverkningar enligt kommunundersökningen (Procentuell fördelning) Huggare

Körare

Huggare + körare

Gårdens folk södra Sverige norra »

41 56

35 79

40 63

Annan jordbruksbefolkning södra Sverige norra »

58 40

65 20

59 34

övriga södra Sverige norra »

1 4

1 3

gar. För dessa var skogsarbetet följaktligen en betydelsefull inkomstkälla. Det gäller naturligtvis främst småbrukarna, som i genomsnitt arbetade 100 dagar såsom lönearbetare i skogen. Ca 4 milj. av de 4,6 milj. arbetsdagarna kom från jordbruk med mindre än 10 hektar åker. Arbetsmarknadsstyrelsen har företagit en undersökning om bondeskogsbruket i vissa kommuner under tiden 1/7 1951—30/6 1952. Undersökningen gällde 9 kommuner i olika delar av landet. T dessa kommuner har uppgifter inhämtats från samtliga jordbrukare. Svar har erhållits från 798 uppgiftslämnare eller från 68 % av de tillfrågade. Svarsprocenten är sålunda otillfredsställande. Tabell 36 visar hur stor procent av körare- och huggaredagsverkena som utförts av gårdens folk enligt denna undersökning. Även om materialet är för litet att bygga några säkrare slutsatser på antyder det att bönderna för vissa avverkningar är starkt beroende av lejt folk. Hittills h a r behövlig arbetskraft kunnat rekryteras bland annan jordbruksbefolkning till vilken uppgiftslämnarna även torde ha räknat skogs- och diverse-

arbetare i bygden. I norra Sverige utfördes en betydligt större del såväl av huggnings- som körningsarbetet av gårdens eget folk än i södra Sverige. Byggnadsarbetare och andra utanför jordbruksbefolkningen spelade en underordnad roll för uppgiftslämnarnas arbetskraftsförsörjning. Även i skogsägareenkäten infordrades uppgifter om i vilken utsträckning de i skogsägarens egen regi bedrivna avverkningarna utförts av gårdens eget folk. Därav framgår bland annat att den av gårdens folk avverkade delen av virket minskade vid de större gårdarna. Enligt denna undersökning synes en större del av avverkningen ha skett med gårdens eget folk än enligt den ovan refererade undersökningen. Undersökningarna är dock inte jämförbara bl a enär de inte avser samma år. Även om olika tillgängliga utredningar om hur stor del av de egna avverkningarna, som utföres av gårdens eget folk, ger något skiftande resultat, visar de dock genomgående att en väsentlig del av arbetet hittills utförts med på gården tillgänglig arbetskraft och att i övrigt arbetskraft anskaffats bland ortens övriga befolkning. Bondeskogsbruket har därför i mycket liten utsträckning efterfrågat arbetskraft genom arbetsförmedlingarna. Så länge det gått att erhålla arbetskraft på orten har det inte funnits anledning att anlita arbetsförmedlingen. Svårigheter att ordna inkvartering och utspisning för tillresande arbetskraft kan också ha medverkat. Skogsägaren och hans folk är i särskilt stor omfattning sysselsatta som körare antingen det gäller arbetet på egna avverkningar eller i annans tjänst. Såsom framgår av den i en bilaga redovisade skogsägareenkäten hade omkring tre fjärdedelar av dem som redovisat skogsarbete i annans tjänst helt eller

105 delvis sysslat med körning. Detta sammanhänger givetvis med att skogsägarna i stor omfattning är hästägare. Såsom framgår av nämnda undersökning hade nio tiondelar av skogsägarna häst och/eller traktor. Mer än hälften hade enbart häst.

Skogsägarnas sysselsättning

Utredningen h a r genom sin skogsägareenkät sökt bilda sig en uppfattning om skogsägarnas sysselsättningsförhållanden. Skillnaderna mellan olika geografiska områden och mellan innehavare av större och mindre jordbruk är relativt stora. Endast 3—6 % av uppgiftslämnarna hade enligt enkäten inte arbetat på eget jordbruk. Kombinationen med jordbruk är sålunda helt förhärskande bland skogsägareföreningarnas medlemmar. Den tid arbetet på eget jordbruk krävt varierar dock starkt i de olika områdena. Medianveckoantalet för arbete på eget jordbruk var sålunda i södra området 41 veckor, i mellersta området 33 veckor och i norra området 31 veckor. Detta torde delvis sammanhänga med olikheter i vegetationsperiodens längd men framför allt på att en större andel av jordbruken i mellersta och norra området hade m i n d r e åkerareal. Mellan 86 och 93 % av skogsägarna i de olika områdena hade under en del av året arbetat på egen skog. Arbetsperioderna i skogen var avsevärt kortare än i jordbruket. I södra området var sålunda medianveckoantalet 8 och i mellersta samt n o r r a områdena elva. De geografiska skillnaderna sammanhänger i detta fall med att skogsmarksinnehavet p e r brukningsdel är betydligt mindre i södra Sverige än i landet i övrigt. Medan 35 % av skogsägarna i södra området hade högst 25 hektar skog var

motsvarande procenttal sålunda i mellersta området 18 och i norra området 6. En betydande del av skogsägarna i de nordligaste delarna av landet hade haft skogsarbete i annans tjänst. Medan sålunda blott 19 % av skogsägarna i södra området haft skogsarbete i annans tjänst hade 34 % i mellersta och 45 % i norra området haft dylikt arbete. Sådant skogsarbete var sålunda betydligt vanligare i mellersta och norra än i södra området. Medianveckoantalet för skogsarbete i annans tjänst var i södra området knappt 5 veckor medan det i de båda andra områdena uppgick till omkring 9 veckor. Sammanfattningsvis kan konstateras att flertalet av uppgiftslämnarna i skogsägareenkäten endast arbetat en mindre del av året i skogen. Ju längre norrut man kommer ju större betydelse har dock skogsarbetet för skogsägarnas sysselsättning. Variationer i virkesuttagen

Variationerna i den enskilde skogsägarens virkesuttag kan vara ganska betydande från det ena året till det andra. Bondeskogarna är ofta så små att årliga avverkningar för avsalu inte blir lönsamma. Det är då naturligt att avverkningarna om möjligt koncentreras till perioder med goda avsättningsförhållanden. Svängningarna i avverkningarnas omfattning och därmed i arbetskraftsbehovet blir därför särskilt framträdande inom bondeskogsbruket. Med nuvarande företags- och driftsformer inom småskogsbruket är någon större förändring i detta avseende knappast trolig.

Säsongvariationerna inom bondeskogsbruket

Det är helt naturligt att avverkningarna på bondeskogarna i hög grad blir

106 koncentrerade till vintern då arbetsbelastningen inom jordbruket är minst. Enligt uppgifter till den tidigare refererade undersökningen i nio kommuner skedde 60 % av böndernas avverkningar under första kvartalet och fr o m november t o m april skedde 85 % av avverkningarna. Koncentrationen till vintermånaderna förefaller vara något starkare i södra än i norra Sverige, vilket torde sammanhänga med att det egentliga jordbruket där kräver mer arbete under en större del av året än i norra Sverige. Inom storskogsbruket var förhållandet närmast det motsatta — avverkningarna var mer spridda över hela året i södra än i norra Sverige beroende på att förutsättningarna för arbetet i skogen under sommaren är gynnsammare i södra än i norra Sverige. Bondeskogsbrukets större koncentration av drivningarna till vinterhalvåret förefaller sålunda mera vara betingad av arbetskraftsförhållandena än av driftsekonomiska skäl. Det är troligt att man kan räkna med en viss säsongutjämning av arbetet på bondeskogarna i framtiden. Även om avverkningen på böndernas skogar alltjämt företrädesvis koncentreras till vinterhalvåret kommer nämligen skogsvården att kräva ökade arbetsinsatser och detta arbete måste till största delen ske på sommaren. För rationaliseringen av skogsarbetet är såsom framhålles i rationaliseringskapitlet en fortsatt utbyggnad av skogsbilvägarna angelägen. Skogsstyrelsen har genom skogsvårdsstyrelsernas försorg inventerat de planer som föreligger om nya skogsvägar på böndernas skogar. Därav framgår att behovet är synnerligen stort. Ett stort behov av förbättring av redan existerande vägar förefinnes också. Underhållet av vägnätet kommer även att kräva ökade arbetsinsatser. Detta arbete måste huvudsakli-

gen utföras under den varmare årstiden. Det behövs sålunda mer arbete på skogen under den del av året då det egentliga jordbruket har sin starkaste arbetsbelastning. Därav följer att bondeskogsbruket får ökade svårigheter att utföra skogsarbetet med gårdens eget folk och med hjälp av annan jordbruksbefolkning. Andra faktorer verkar också i samma riktning. Tidpunkten för uppgörelserna om virkespriserna har särskilt stor betydelse för igångsättandet av vinteravverkningarna på bondeskogsbruket. Först sedan virkesprisförhandlingarna är klara kommer i allmänhet avverkningarna igång på böndernas skogar. För att förlänga avverkningssäsongerna och därmed möjliggöra planering av arbetet och ett effektivt utnyttjande av arbetskraftsresurserna är sålunda tidiga uppgörelser om virkespriserna av stor betydelse. En något tidigare igångsättning av vinteravverkningarna är inte minst betydelsefull för att ge jämn sysselsättning för den till jordbruket knutna arbetskraften.

Samarbete beträffande arbetskraftsförsörj ningen

Såsom framgår av redogörelsen för det framtida arbetskraftsbehovet bör vi i framtiden kunna räkna med inte obetydligt ökade uttag ur våra skogar och därmed ett ökat behov av arbetsinsatser i skogen. Detta gäller inte minst bondeskogsbruket, som därmed kan få skärpta arbetskraftssvårigheter. Visserligen kan en fortsatt mekanisering av jordbruksarbetet frigöra en del arbetskraft men då en fortsatt utflyttning från jordbruket till stadsnäringarna är sannolik, förefaller det knappast vara realistiskt att räkna med att denna arbets-

107 kraft kommer bondeskogsbruket till godo. Ett ökat samarbete mellan skogsägarna i syfte att till bondeskogsbruket i ökad utsträckning knyta fastanställd arbetskraft torde bli nödvändigt. Knappheten på arbetskraft nödvändiggör en ökad mekanisering av arbetet på bondeskogarna. Flertalet maskiner är dock så kapitalkrävande, att det inte lönar sig för småskogsbruket att anskaffa dem. Endast om maskinerna kan utnyttjas gemensamt av flera skogsägare uppnås lönsamhet. Detta är ytterligare ett skäl för ökat samarbete inom småskogsbruket. Utvecklingen av samarbetet inom småskogsbruket kan tänkas ske huvudsakligen efter två linjer, nämligen dels genom skogsägareföreningarna, dels genom sambruk i ena eller andra formen. Båda formerna praktiseras i olika delar av landet. Oavsett vilken form som väljes är syftet att långsiktigt lösa arbetskraftsproblemet, förbilliga driften och förse småskogsbruket med erforderlig skogligt utbildad personal. Skogsägareföreningarna har såsom framgår av redogörelsen för anställningsförhållandena inom skogsbruket under senare år börjat anställa skogsarbetarelag, som ställes till medlemmarnas disposition. Dessa arbetslag var väl ursprungligen närmast avsedda för skogsvårdsarbeten men de har alltmer kommit att ägna sig även åt avverkning. Även maskinanskaffning ordnas genom skogsägareföreningarnas försorg. Sambruk inom bondeskogsbruket har först under de senaste åren börjat planeras innebärande att skogsägarna inom ett avgränsat område sammansluter sig

och i lämplig utsträckning samordnar arbetsuppgifterna i sina skogar. Samarbetet kan vara begränsat till enbart skogsvård men allteftersom arbetskraftsförsörjningen försvåras ökas intresset för att överföra även andra arbetsuppgifter t ex avverkning till sambruk. Något motsatsförhållande råder inte mellan skogsägareföreningarna och dessa samarbetssträvanden. Tvärtom torde det vara så att det är skogsägareföreningarna, som tar initiativen till dylikt samgående. Utan skogsägareföreningarnas medverkan torde man knappast kunna påräkna någon framgång för dylika strävanden. Stort intresse föreligger inom olika delar av landet för sambruk och för vidgad verksamhet inom skogsägareföreningarnas ram. Man torde därför kunna räkna med att speciellt skogsvårdsarbetet i ökad omfattning kommer att utföras genom samarbetsorgan av ena eller andra slaget. Utvecklingstendenserna inom småskogsbruket tyder på att man bedömer en fortsatt utbyggnad av samarbetet inom småskogsbruket som det främsta medlet för att lösa denna del av skogsbrukets arbetskraftsproblem. Utvecklingen blir beroende på initiativ från skogsägarna och deras organisationers egen sida. Eftersom småskogsbruket till övervägande del bedrives i kombination med jordbruk måste vidare småskogsbrukets arbetskraftsproblem bedömas i anslutning till jordbrukets arbetskraftsfrågor. De problem som i samband därmed aktualiseras har utredningen icke funnit det vara dess uppgift att behandla.

X . Sammanfattande synpunkter

De problem utredningen behandlar i detta betänkande är till mycket stor del sådana, att de icke kan eller bör lösas genom åtgärder från statsmakternas sida. I de fall statliga eller kommunala organs verksamhetsområden berörs, är det i allmänhet mera fråga om tillämpningen av gällande bestämmelser än om själva bestämmelsernas innehåll. Flera av de viktigaste problemen, som utredningen diskuterat, kan och bör lösas av skogsägarna samt arbetsgivare- och arbetstagareorganisationerna. Sambandet mellan åtgärder av olika slag gör emellertid, att det ofta krävs en intim samverkan mellan de offentliga organen och företrädarna för de enskilda intressena. Vid handläggningen av de konkreta fallen måste stor hänsyn tas till de skiftande förhållandena i olika delar av landet och inom olika ägarekategorier. Av dessa skäl kan utredningen utöver utredningsmaterialet huvudsakligen endast framlägga vissa allmänna synpunkter och rekommendationer. Skogsbrukets arbetskraftsförsörjning är i första hand beroende av dess möjligheter att ge de anställda arbets- och anställningsvillkor likvärdiga dem som crbjudes på andra arbetsområden. Därutöver kräves såväl åtgärder ägnade att göra själva arbetet attraktivt som åtgärder syftande till att skapa trivsel för skogsbygdens befolkning. Den förbättring av arbetskraftstillgången som under senare år kunnat konstateras, torde till väsentlig del bero på att skogsarbe-

tarnas arbets- och levnadsvillkor avsevärt förbättrats. Under andra världskriget och de närmaste åren därefter vidtogs åtgärder för att överföra ovan arbetskraft till skogen. Dessa ingripanden och statens kostnader för desamma finns redovisade i en särskild till detta betänkande fogad promemoria. Det är utredningens uppfattning att dylika åtgärder i framtiden så vitt möjligt bör undvikas. En fortsatt utveckling enligt de linjer som kännetecknat utvecklingen under de senaste åren torde ge de bästa garantierna för tryggad arbetskraftsförsörjning och jämn sysselsättning på skogsbrukets arbetsmarknad. Åtskilliga företag har under senare år i viss utsträckning garanterat arbetare sysselsättning under ett preciserat antal dagar per år. Skogs- och flottningsarbetareförbundet har vid sin kongress 1953 i princip uttalat sin anslutning till detta system. Om detsamma vinner ökad anslutning skulle det verksamt kunna bidraga till en stabilisering på skogsbrukets arbetsmarknad. Såsom framgår av kapitlen om säsongväxlingarna och anställningsförhållandena är numera en mycket stor del av arbetskraften inom storskogsbruket oavsett anställningsformen i realiteten fast knuten till respektive arbetsgivare och har i stor utsträckning möjlighet att få arbete året runt. De genom den fortgående mekaniseringen av arbetet ökade kapitalinvesteringarna gör att det från

109 företagsekonomisk synpunkt blir allt mer angeläget att utnyttja produktionsmedlen året runt. Det ligger sålunda såväl i arbetsgivarnas som arbetarnas intresse att utvecklingen mot fastare anställningsförhållanden och jämn sysselsättning året runt fortsätter. Det har i olika sammanhang uttalats farhågor för att fastanställningen skulle medföra risk för att småbrukarna och slödjordbrukarna icke skulle kunna erhålla den för dem nödvändiga kompletterande sysselsättningen i skogen, eftersom de fastanställda i första hand får arbetet. Då företagen i allmänhet icke räknar med att fastanställa mer än en del av arbetsstyrkan synes dessa farhågor i stort sett vara oberättigade. I den mån j o r d b r u k a r n a har häst torde det vidare i allmänhet vara ett intresse för skogsbruket att ge dem sysselsättning och därmed försäkra sig om tillgång på körare. En stor del av dessa kan hänföras till kategorien fasta säsongarbetare. Lokala sysselsättningsproblem kan dock tänkas uppstå under en omställningstid. Detta kan bland annat bli fallet i bygder där antalet jordbruk av sådan art att de närmast kan betraktas som binäring till skogsbruket är för stort i förhållande till skogsbrukets behov.

cessiv utbyggnad av yrkesutbildningen för skogsarbetarna och att förslaget följaktligen endast betraktades som en första etapp i denna utbyggnad. Av utredningens redogörelse för ålderstrukturen bland skogsarbetarna framgår, att skogsbruket måste räkna med en betydande nyrekrytering av skogsarbetare för att trygga sitt arbetskraftsbehov. De moderna arbetsmetoderna i skogsbruket kräver vidare ökade kvalifikationer av skogsarbetarna. Även om betydelsefulla åtgärder vidtagits för att förbättra skogsarbetarnas yrkesutbildning måste sålunda statsmakterna vara beredda att successivt ytterligare utbygga densamma. Inte heller yrkesutbildningens organisationsfrågor kan anses vara slutgiltigt lösta. Det framstår vidare alltjämt som en angelägen uppgift att åstadkomma en bättre samordning av skogsarbetarnas och andra arbetargruppers yrkesutbildning. Det förefaller också som om tiden nu skulle vara mogen för en organiserad lärlingsutbildning.

Skogsarbetets attraktivitet är i hög grad beroende av att skogsarbetarna erbjudes en yrkesutbildning fullt jämförlig med a n d r a yrkesgruppers. Utredningen har i en särskild promemoria framlagt förslag om en utbyggd och effektiviserad yrkesutbildning för skogsarbetarna. Sedan denna promemoria framlades har statsmakterna ställt ökade medel till förfogande för skogsarbetarnas yrkesutbildning i en omfattning som ungefär motsvarar utredningens förslag. Det förtjänar dock påpekas, att utredningen syftade till en fortsatt suc-

Barkning för hand är ett av de mest arbetskrävande arbetena. Vid sidan av förbättring av handredskapen för barkning görs intensiva försök att få fram lämpliga ambulerande barkningsmaskiner och under senare år har stora framsteg gjorts även om frågan ännu inte kan anses vara löst. Forskning och experiment på detta område bör uppmuntras och de organ som sysslar därmed bör erhålla erforderliga resurser. För att barkningsmaskiner, vägbyggnadsmaskiner, traktorer, markberedningsaggregat m fl skogsbruksmaskiner

Genom en ordentlig yrkesutbildning kan skogsarbetet göras mindre påfrestande inte minst genom en förbättrad redskapsvård. Skogsarbetet underlättas emellertid också i hög grad av ökad användning av maskinella hjälpmedel.

110 skall vara ekonomiskt lönsamma krävs en för ett mekaniserat skogsbruk lämpad organisation av arbetet. Maskinerna är vidare i många fall allt för dyrbara för att kunna anskaffas av mindre avverkare. Skogsbrukets mekanisering medför av dessa skäl speciella problem för småskogsbruket. I det föregående har motorsågarnas betydelse inte minst för att underlätta arbetet påpekats. Utredningen vill understryka vikten av den verksamhet arbetsstudieorganisationerna och forskningsinstitutionerna bedriver för att åstadkomma för olika förhållanden lämpliga motorsågar och andra handredskap. Det är också av den största betydelse att skogsarbetarna erhåller objektiva upplysningar om förekommande redskapstyper. Skogsägareföreningarna och skogsvårdsstyrelserna har i vissa fall vidtagit åtgärder för att ställa maskinella hjälpmedel till förfogande för småföretagarna inom skogsbruket. Det har skett genom uthyrning, samköp och andra åtgärder. En fortsatt utveckling i denna riktning borde verksamt kunna bidraga till småskogsbrukets mekanisering. Frågan torde bli föremål för överväganden inom den av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade utredningen om skogsvårdsverksamheten i fråga om de enskilda skogarna och därmed sammanhängande frågor. Enligt direktiven för utredningen skall den inte blott överväga lämpliga åtgärder för att underlätta användningen av tekniska hjälpmedel i skogsvårdsarbetet utan även u p p m ä r k s a m m a de speciella problem, som ur arbetskraftssynpunkt kan vara förbundna med skogsvården och skogsavverkningen på de enskilda skogarna. F ö r småskogsbrukets framtida arbetskraftsförsörjning är det av stor betydel-

se att samarbetsfrågorna beträffande arbetskraften får en effektiv lösning. Det har ofta framhållits, att det är önskvärt att skogsarbetarna erhåller viss omväxling i arbetet, då det är allt för påfrestande att ständigt vara sysselsatt med avverkningsarbete. Arbetsledningen inom skogsbruket torde i allmänhet sträva efter att ge skogsarbetarna omväxling i arbetet. Utredningen h a r haft sin uppmärksamhet riktad på frågan huruvida dessa strävanden försvåras av att vissa arbetsuppgifter anses förbehållna andra yrkesgrupper och av att en skogsarbetare som t ex utför byggnadsarbete i skogsbruket därför skulle behöva övergå till byggnadsarbetareförbundet. Utredningen har i skrivelse fäst Landsorganisationens uppmärksamhet på problemet. Detta problem har nu lösts genom en överenskommelse mellan berörda organisationer. Såsom framhållits inledningsvis är skogsbrukets möjligheter att trygga sin arbetskraftsförsörjning icke blott beroende av själva arbetets attraktivitet utan också av skogsbygdsbefolkningens levnadsförhållanden i allmänhet. Särskild betydelse har bostädernas belägenhet och standard. I ett föregående kapitel har redogörelse lämnats för bostadsförhållandena i skogsbygden. Ehuru det statistiska materialet inte är helt tillfredsställande för \issa grupper möjliggör det dock vissa allmänna iakttagelser. Därutöver grundar utredningen sina omdömen bl a på intryck från dess resor i skogsbygden. Det förhärskande intrycket är att en markant förbättring av skogsarbetarnas genomsnittliga bostadsstandard skett under det senaste decenniet. En betydande del av bostäderna i skogsbygden är relativt stora. Det gäller särskilt bostäderna för arrendatorer och ägare av jordbruk. För en del skogsar-

Ill betare har lägenhetsstorleken tidigare varit otillfredsställande och är det i viss mån alltjämt beträffande äldre lägenheter. Under senare år har emellertid en stor del av dessa bostäder utrangerats eller tillbyggts och denna utveckling kan väntas fortsätta. Det måste givetvis också finnas ett antal smålägenheter, så att bostadens storlek kan anpassas efter lägenhetsinnehavarens behov. Den genomsnittliga storleken av skogsarbetarbostäderna synes väl kunna hävda sig vid en jämförelse med industriarbetarebostäderna. Utrustningen med olika slags bekvämligheter i skogsarbetarbostäderna är skiftande. I de äldre bostäderna är utrustningsstandarden låg under det att den i de nya bostäderna väl kan mäta sig med standarden i industriarbetarnas bostäder. Då skogsarbetarbostäderna till en relativt stor del är nybyggda eller har genomgått en ombyggnad jämförlig med nybyggnad har ett växande antal skogsarbetare under senare tid kunnat beredas fullt moderna bostäder. Utvecklingen synes sålunda leda fram emot att skogsarbetarna får en bostad som beträffande utrymme närmast är större än arbetarnas i städerna och beträffande utrustning väl kan mäta sig med den utrustning som i allmänhet förekommer i stadsbebyggelsen. Denna förbättring av skogsarbetarnas bostadsförhållanden är vid sidan av förbättringen av lönerna och anställningsvillkoren säkerligen den viktigaste orsaken till den under senare år förbättrade arbetskraftsrekryteringen inom skogsbruket. Såsom tidigare framhållits är inte bara bostädernas standard utan också deras belägenhet av stor betydelse. En viss koncentration av skogsbebyggelsen har skett under senare år. Denna koncentration har i första hand tagit sig uttryck i

att ensligt belägna bosättningar nedlagts och ersatts med bostäder i bebyggelsecentra. När nya skogsarbetarebostäder nu bygges söker man sålunda om möjligt förlägga dessa i anslutning till annan äldre bebyggelse. Särskilda skogsarbetarebyar är man såväl bland arbetare som bland arbetsgivare i stort sett överens om inte bör anläggas. I vissa bygder är det dock omöjligt att undvika sådana. Utredningen delar den uppfattningen, att strävandena i största möjliga utsträckning bör inriktas på att förstärka den äldre bebyggelsen. F ö r att sådana strävanden skall krönas med framgång krävs ett fortlöpande samarbete mellan företrädare för skogsbruket och för kommunala och andra samhälleliga planeringsorgan. Samarbetsbehovet framträder starkt just beträffande bebyggelseplaneringen. Det är orimligt om ett företag t ex planerar sin skogsarbetarbebyggelse utan samråd med de kommunala organ vilkas planering för vägar, skolor och a n d r a gemensamma anordningar i hög grad påverkas av företagens planer. Lika orimligt är det om en kommun t ex planerar att flytta, indraga eller inrätta en skola i skogsbygden utan att söka kontakt med företrädare för skogsbruket, vars försörjning med arbetskraft inom det berörda området måste komma att påverkas av de förändrade skolförhållandena. Om ett effektivt samarbete icke upprätthålles riskerar såväl samhällsorganen som företagen att göra felinvesteringar. Det går inte att precisera vilka krav som bör ställas ifråga om tillgång till gemensamhetsanläggningar av olika slag för skogsarbetarebebyggelsen. I sista hand blir detta beroende av de skiftande förhållandena i olika delar av landet. Vissa allmänna önskemål kan dock näm-

112 nas. Det viktigaste är välordnade skolförhållanden. Detta problem har utredningen behandlat i en särskild promemoria. En affär bör finnas inom räckhåll. Tillgång till läkare och sjuksköterska bör vara säkrad. Lokaler för olika sammankomster är betydelsefullt. Tillgång till telefon, tillfredsställande postförbindelser samt bussförbindelser med en större tätort är andra krav, som kan ställas. Detta är önskemål, som för flertalet av landets invånare förefaller blygsamma, men som inte alltid går att uppfylla för skogsbygdsbefolkningen. Man får många gånger nöja sig med att bebyggelsen är så belägen och har tillgång till sådana kommunikationer, att det inte erbjuder alltför stora tidsförluster och kostnader för att nå de nämnda gemensamhetsanordningarna — och inte ens det går alltid att realisera. Skogsbygdens befolkning har dock numera större möjligheter att få del av olika gemensamhetsanordningar inte bara därför att den har lättare att ta sig in till tätorterna utan också därför att det nu finns förutsättningar att distribuera ut den samhälleliga servicen även i glesbygden. Härvid har de kommunala organen liksom länsorganen och landstingens olika organ viktiga uppgifter att fylla. Tack vare det allt mer utbyggda skogsbilvägnätet och de moderna transportmedlen bör det vara möjligt att till rimliga kostnader sprida ut vissa av de fördelar som tidigare varit reserverade för de större tätorterna. Biblioteken bör sålunda kunna ha en ambulerande avdelning som förser småbyarna med möjligheter till låneböcker. Särskilt betydelsefullt är det att byarna har någon möjlighet till sjukvård främst genom att en distriktssköterska är knuten till området. För att denna skall kunna besöka de olika byarna bör hon vara utrustad med bil. En del landsting har löst detta

problem genom att ställa lån för inköp av bil till förfogande. Det är viktigt att utvecklingen fortsätter i denna riktning. Utvecklingen under de senaste åren har i många avseenden varit gynnsam för glesbygden. Samtidigt h a r själva denna utveckling skapat nya problem. De förbättrade kommunikationerna och privatbilismens tillväxt håller t ex på att i många bygder undergräva kundunderlaget för lanthandeln. Å andra sidan bör den växande köpkraften och den stigande standarden i skogsbygden skapa nya avsättningsmöjligheter för lanthandeln. För att dessa möjligheter skall kunna utnyttjas krävs det att lanthandeln anpassar sig efter de nya förhållandena inte minst beträffande sin service. Även för många av glesbygdens busslinjer har kundunderlaget minskat under senare år, vilket i en del fall medfört turindragningar och nedläggande av linjer. Skall de stora förmåner, som uppbyggandet av ett rikt förgrenat nät av busslinjer medfört för glesbygderna, kunna bevaras måste trafikmedlen och deras nyttiggörande anpassas efter de förändrade förhållandena. Bättre samordning med skolskjutsarna och ett intensivare utnyttjande av bussarna för godstransporter borde kunna bidraga till att busstrafiken upprätthålles. En speciell fråga är hur man skall kunna förse de mindre byarna med samlingslokaler. Olika metoder har prövats. I något fall har man t ex i byar med enbart ett 10-tal familjer skapat relativt goda samlingslokaler. Kostnaderna har inte blivit särskilt höga, då exempelvis en gammal barack ombyggts för ändamålet. I andra fall har någon ödestuga iordningställts och blivit en trivsam samlingslokal. Det skulle dock många gånger ha varit omöjligt att realisera dylika projekt om inte ekonomiskt stöd hade erhållits. Även om lokalfrågan i

113 vissa fall kan ordnas genom bidrag och lån från statens nämnd för samlingslokaler, kommunerna och företagen måste man i första h a n d lita till insatser från befolkningens egen sida. En viss fortsatt koncentration av bebyggelsen underlättar en lösning av problemen enligt de här antydda linjerna. Det är emellertid en utveckling som tar lång tid och som måste ske successivt bl a i takt med nedläggandet av ensliga ställen. Skogsägarnas strävan att få folk till den bebyggelse som förstärkes skulle försvåras om skolförhållanden, postförbindelser m m på grund av allt för kortsiktiga ekonomiska överväganden försämrades under uppbyggnadsperioden. Det har ibland uttryckts farhågor för att en koncentration av bebyggelsen skall kunna medföra att arbetarna i ökad utsträckning tvingas ligga i kojförläggning. Eftersom koncentrationen sammanfaller med en utbyggnad av vägnätet och ökade möjligheter att transportera arbetarna till och från arbetsplatsen torde man i verkligheten kunna räkna med att kojförläggningen i framtiden minskar trots en viss koncentration av bebyggelsen. I vissa områden måste man dock räkna med att skogsarbetarna under en betydande del av arbetsåret måste vara förlagda i skogshärbärgen. Härbärgesfrågan h a r för inte länge sedan varit föremål för en särskild statlig utredning och det synes därför inte finnas anledning att i detta sammanhang gå närmare in på densamma. Såvitt utredningen kan bedöma är läget för närvarande närmast sådant, att de nya kojorna har en bättre standard än minimikraven i skogshärbärgeslagen. Svårigheter föreligger dock att ordna kojor på de små brukningsenheterna. Här finns utrymme för fruktbringande samarbete mellan skogsägar8—509115

na antingen direkt genom skogsägareföreningarna eller genom andra organisationer. Kombinationen jordbruk—skogsbruk har även diskuterats av utredningen. Anknytningen mellan jordbruk och skogsbruk har stor betydelse inte blott ur arbetskraftssynpunkt utan även för bebyggelseplaneringen. En skogsarbetare, som enbart arbetar i skogen, kan välja bostadsort helt med hänsyn till skogsbrukets behov. Så är inte fallet med en skogsarbetare som även har ett jordbruk. Hans bostad måste vara lokaliserad i anslutning till jordbruket. Under dessa omständigheter föreligger risk för att bebyggelseplaneringen för jordbruket och skogsbruket inte samordnas. Skall de starkt begränsade möjligheterna att bygga upp livskraftiga bebyggelseenheter i skogsbygden kunna utnyttjas effektivt är en sådan samordning nödvändig. Antalet arbetare inom skogsbruket, som inte har något jordbruk, synes ha ökat under efterkrigsåren. En fortsatt ökning är sannolik. Denna utveckling har bidragit till att aktualisera vissa sysselsättningsproblem för skogsbygdskvinnorna. Jämsides med att många skogsarbetarhustrur alltjämt har en orimligt tung arbetsbörda i hemmet och jordbruket finns det ett växande antal kvinnor som önskar tillfälle till förvärvsarbete. Möjligheterna till förvärvsarbete är starkt begränsade för kvinnorna i skogsbygden och detta är en av de viktigaste orsakerna till den stora utflyttningen av kvinnlig ungdom. Kvinnornas sysselsättningsproblem kan endast i undantagsfall lösas genom att i skogsbygden bereda dem industriellt arbete. Möjligheter torde dock föreligga att i ökad utsträckning bereda kvinnorna arbete inom skogsbruket. Av de statliga åtgärderna för att ut-

114 jämna tillgång och efterfrågan på arbetskraft inom olika områden är den offentliga arbetsförmedlingen den viktigaste. Det är först under senare år förmedlingen fått större betydelse för skogsbruket. Det är angeläget att arbetsförmedlingen kan ge en tillfredsställande service för skogsbrukets del. I detta syfte måste arbetsförmedlingen till sitt förfogande ha en organisation som tränger ut i skogsbygden. Under de senaste åren har det rått bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft inom skogsbruket än vad som var fallet tidigare. Denna förbättring har inträtt trots stark sugning till stadsnäringarna och trots allmän knapphet på arbetskraft inom hela

näringslivet. Samtidigt har en fortgående utjämning av säsongerna skett. Detta innebär dock endast att dagens läge på skogsbrukets arbetsmarknad är mindre ansträngt. I framtiden kan nya, svårbemästrade problem uppkomma och strävandena efter ytterligare förbättringar av sysselsättningsförhållanden och arbetskraftsförsörjning måste fullföljas. Tendensen ifråga om utvecklingen av skogsarbetarekårens åldersfördelning, behovet av ökade arbetsinsatser i skogen samt kravet på trygg och jämn sysselsättning för skogsarbetarna är de viktigaste orsakerna till att skogsbrukets arbetskraftsfrågor alltjämt kräver fortlöpande och ingående uppmärksamhet. Stockholm den 7 april 1956.

Gust. Vahlberg K. A.

Anneli

Otto

Westling

Gösta

Hallmans

Charles

Winroth

Arne

Duus-Otterström

Karl G.

Zimmerman /Olof

Petersson

YRKESUTBILDNING FÖR SKOGSARBETARE

Innehåll

Inledning

119 Historik 119 De första ansatserna till organiserad yrkesundervisning för skogsarbetare . . . 119 Tidigare utredningar

120 Behovet av yrkesutbildning

122 Den nuvarande yrkesutbildningens organisation och omfattning Yrkesutbildning för skogsarbetare i Finland, Norge och Västtyskland Olika möjligheter att organisera skogsarbetarutbildningen Yrkesutbildningen såsom enskild och samhällelig angelägenhet Skogsarbetareutbildningen i förhållande till annan yrkesutbildning Skogsarbetarutbildningens organisation

129 130 131 131 132 132

Utredningens förslag Organisationen Verksamheten Kostnaderna

136 136 139 142

Yrkesutbildning för skogsarbetare

Inledning1 Utmärkande för sysselsättningsförhållandena i skogsbruket äro, dels stora säsongmässiga variationer i antalet sysselsatta, dels starka konjunktursvängningar. Antalet fast anställda är relativt litet, vilket ofta nödvändiggör åtgärder av improvisatorisk karaktär under avverkningssäsonger och tider med hög sysselsättning på arbetsmarknaden i övrigt. Då utbudet av tillfällig arbetskraft tidvis inte motsvarar efterfrågan, försvåras en rationell planering av såväl avverknings- som andra skogsarbeten. Den ovana arbetskraften är också mindre effektiv och löper stora olycksfallsrisker. Slumpmässig rekrytering av arbetskraft och försummad yrkesutbildning inom skogsbruket medför därför svåra återverkningar och kan under speciella omständigheter framtvinga ytterst kostsamma åtgärder från samhällets sida. Varken skogsbrukets behov av arbetskraft eller skogsarbetarnas krav på jämn sysselsättning kan tillgodoses om inte rekryterings- och yrkesutbildningsfrågorna lösas på ett tillfredsställande sätt. Historik De första ansatserna till organiserad yrkesundervisning för skogsarbetare År 1922 gjordes i dåvarande arbetslöshetskommissionens regi ansatser till yrkesutbildning för skogsarbetare. Under den då rådande lågkonjunkturen sammanfördes permitterade industri-

arbetare och andra arbetslösa till skogshuggarläger. Det befanns därvid nödvändigt att låta de ovana arbetarna genomgå särskild utbildning för det nya arbetsområdet. Dessa kurser fortsatte i viss omfattning till fram på 30-talet och kommo delvis att tjäna som mönster för den utbildnings- och instruktionsverksamhet för ovana skogsarbetare, som på grund av kriget blev nödvändig under första delen av 1940talet. Vid slutet av 30-talet igångsattes arbets- och rationaliseringsstudier inom skogsbruket. Dessa uppgifter omhänderhades i första hand av de nybildade organisationerna Föreningen Skogsarbetens och Kungl. Domänstyrelsens arbetsstudieavdelning (SDA) och Föreningen Värmlands Skogsarbetsstudier (VSA). Senare har tillkommit Mellanoch Sydsvenska skogsbrukets arbetsstudier (MSA). Skogsarbetsstudierna gåvo underlag för rationell yrkesutbildning. Försöksverksamhet och metodstudier började bedrivas och i samband med denna första verksamhet blev verktygsVårdens betydelse fullt klarlagd. Flera stora företag vidtogo snabbt åtgärder för att avhjälpa de brister, som konstaterades. Först och främst startades en ganska intensiv instruktions- och kursverksamhet i redskapsvård. Detta var de första egentliga yrkeskurserna 1

Återges här i sammanfattning.

120 för skogsarbetare. Senare ha flerstädes inrättats speciella verktygscentraler med ändamålsenlig teknisk utrustning och specialutbildade arbetare, vilka i viss utsträckning övertagit arbetet och ansvaret för de viktigaste verktygens vård. På sina håll har man funnit det ändamålsenligt att jämsides med denna centrala verktygsvård genom kurser och instruktionsverksamhet utbilda de enskilda skogsarbetarna, så att de själva kunna hålla sina verktyg i gott skick. Under de första åren tog den organiserade skogsarbetarutbildningen i första h a n d sikte på redskapsvården. Verksamheten har sedan utvidgats till mera allsidig yrkesutbildning. Särskilt eftersträvas utbildning för de yngre skogsarbetarna. Ett viktigt led i dessa strävanden är den s. k. skogsbetonade fortsättningsskolan, vilken är en speciellt efter skogsbrukets förhållanden anpassad yrkesbestämd fortsättningsskola, som första gången anordnades i Norrbotten 1944 i samarbete mellan Råneå skoldistrikt och Munksunds AB. Den skogsutbildning som före 1945 meddelades genom skogsvårdsstyrelserna var huvudsakligen inriktad på att ge, dels mindre skogsägare eller skogsbrukare, dels arbetsledare inom skogsbruket insikter i skogshushållning och skogsvård. Tidigare

utredningar

Yrkesutbildningen för skogsarbetare h a r varit föremål för prövning av tre olika u t r e d n i n g a r : 1936 års skogsutredning, Norrlandskommittén och Sakkunniga angående yrkesutbildning inom j o r d b r u k och skogshantering. 1936 års skogsutredning anförde bl. a.: »Skogsarbetet ställer stora anspråk på sin man och giver honom bärgning allenast om han i nödig grad äger handlag och vana i yrket samt kännedom om red-

skapens ändamålsenligaste beskaffenhet och skötsel. En god skogsarbetare bör fullständigt behärska tekniken för användning av gängse redskap, känna de fordringar, som måste ställas på dem under växlande arbetsbetingelser, uppmärksamma nytillkommande hjälpmedel samt förstå att hålla sina redskap och verktyg i bästa skick. Olämpliga arbetsmetoder och underhaltiga redskap inverka försämrande på både arbetsprestation och virkesbehandling. Givetvis måste man utgå från, att de förmän, som komma i närmaste kontakten med skogsarbetarna, äga kompetens och intresse för att lämna en viss handledning i nämnda hänseenden. Detta undanskjuter dock icke behovet av särskilda arbetstekniska utbildningsmöjligheter för skogsarbetare, ett behov som torde göra sig allt starkare gällande i samma mån som den skogliga arbets- och redskapslärans grunder klarläggas genom vetenskaplig forskning och praktiska försök. Utredningen har för sin del funnit, att en efter förhållandena anpassad yrkesundervisning, inriktad helt på de rent tekniska sidorna av det egentliga skogsarbetet samt meddelad genom kursverksamhet och kringresande instruktörer, skulle vara av värde. Samtidigt är utredningen emellertid av den meningen, att åtgöranden för ändamålet icke för närvarande böra vidtagas genom statsmakternas försorg. Allmän anslutning till idén av skogsarbetarna torde lättast vinnas, därest initiativet till ifrågavarande åtgärder, åtminstone under en övergångstid, utgår från arbetarna själva eller deras organisationer. Det synes därför önskvärt att i första hand de senare taga upp frågan och föra den vidare, varutinnan sannolikt medverkan i åtskilliga fall kan vinnas från skogsföretagens sida. Med denna utgångspunkt har utredningen icke ansett sig böra framlägga förslag i ämnet.»1 I sitt betänkande om yrkesutbildningen i Norrland 2 föreslog Norrlandskommittén bland annat införande av lärlingsutbildning inom skogsbruket. Denna utbildning skulle ske vid särskilt utvalda lärlingsgårdar och vid skogsvårdsgårdarna. Kommittén föreslog därjämte praktiska lärlingskurser 1 2

SOU 1938: 58. SOU 1945: 33.

121 av 2—3 månaders längd, skoglig korrespondensundervisning, skogsvårdskurser för skogsarbetare, utökad skogsundervisning vid lantmannaskolorna, kurser i arbetsteknik för körare samt utbildning av instruktörer i redskapsvård och arbetsteknik. Slutligen föreslog kommittén, att det hos varje skogsvårdsstyrelse i de fem nordligaste länen skulle finnas en undervisningskonsulent. 1946, 1947 och 1948 års riksdagar anslogo medel till försöksverksamhet med skogsarbetarutbildning i skogsvårdsstyrelsernas regi och under skogsstyrelsens tillsyn. Förslagsanslaget till detta ändamål var 40 000 kr. Under 1946— 1949 höllos i Västerbottens, Gävleborgs, Stockholms och Östergötlands län 10 kurser i skogsarbete. Kurstiden var tre veckor. I ett par fall förekom komplettering med en veckas repetitionskurs. I två fall försöktes längre kurser på 6 respektive 10 veckor. I Norrland höllos 5 körarkurser om vardera en vecka. Det visade sig svårt att vinna skogsarbetarnas intresse för 3-månaderskurser i enlighet med Norrlandskommitténs förslag. Sakkunniga för yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering sammanfattar sitt förslag ifråga om den skogliga yrkesutbildningen på följande sätt: »De sakkunniga ha övervägt om yrkesutbildningen för skogsarbetare borde tillgodoses genom fasta undervisningsanstalter eller medelst en mera rörlig undervisningsverksamhet och funnit övervägande skäl tala för att man åtminstone tills vidare går fram efter den senare linjen. Organisatoriskt bör en vidgad skoglig undervisningsverksamhet, som riktar sig även till skogsarbetarna, omhänderhas av skogsvårdsstyrelserna. För att kurser i större omfattning skola komma till stånd böra emellertid utnyttjas de möjligheter, som olika skogsförvaltningar ha att ställa skogsmarker, lokaliteter och lärarkrafter till förfogande, och initiativ till kurser från

dessa böra kunna tagas och framföras till skogsvårdsstyrelserna. För att ge grundläggande yrkesutbildning för ungdom rekommendera de sakkunniga vidgad användning av den i skilda norrlandskommuner redan prövade metoden med att anordna fortsättningsskolan såsom praktisk-teoretisk skogskurs. Vidare föreslås, att särskilda ungdomskurser för utbildning i skogsarbete anordnas genom skogsvårdsstyrelserna för ungdom, som redan avslutat fortsättningsskolan. Ungdomskurserna böra få en varaktighet av omkring 12 veckor med i medeltal 42 undervisningstimmar per vecka, varav 10 skola anslås till teoriundervisning. Till eleverna skola utgå stipendier, varjämte inkomsten av utfört arbete skall användas till arbetspremier åt dem. Kompletterande yrkesundervisning för redan yrkesverksamma skogsarbetare bör meddelas genom att skogsarbetarekurser anordnas. Syftet med dessa bör vara att ge skogsarbetarna kunskaper inom ett begränsat men dock tillräckligt stort område för att bli av omedelbart värde vid utförandet av vanligast förekommande arbetsuppgifter. De sakkunniga framlägga förslag till plan till 3-veckors skogsarbetarekurs med huvudvikten lagd på utbildning i avverkningsarbete. Även kurser i skogsvård och skogskultur böra vid behov kunna anordnas. De sakkunniga föreslå, att deltagare i skogsarbetarekurs skall erhålla liknande förmåner, som föreslagits i vissa fall utgå till deltagare i av hushållningssällskapen anordnade kurser, nämligen fria resor till och från kursorten, grundstipendium med 3 kronor per dag samt tilläggsstipendium med för familjeförsörjare högst 9 kronor per dag och i övriga fall 4 kronor per dag. Försök med en genom skogsvårdsstyrelsernas försorg anordnad instruktionsverksamhet för skogsarbetare där sådan eljest icke förekommer, förordas komma till stånd. Betydelsen av yrkesundervisning för körare understrykes av de sakkunniga, som anse att skogsvårdsstyrelserna, därest tillslutning kan påräknas, böra anordna körarekurser om 1 å 2 veckor enligt det av Norrlandskommittén tidigare framlagda förslaget. Deltagare i sådan kurs föreslås erhålla resekostnadsersättning samt grundstipendium med 3 kronor per dag. Med hänsyn till svårigheten att samla berörda

122 kategorier till så långa kurser förordas emellertid också anordnandet lokalt av kortare kurser om en eller ett par dagar och med mera begränsat undervisningsprogram. För att tillgodose behovet av lämpligt utbildad lägre förmanspersonal för det allmänna och det enskilda skogsbruket föreslås, att förmanskurser skola anordnas genom skogsvårdsstyrelserna i samverkan med domänstyrelsens förvaltningar och enskilda företag. Förslag till undervisningsplan för en 5-veckors förmanskurs framlägges. Deltagare i förmanskurs föreslås kunna erhålla stipendium. De sakkunniga framhålla önskvärdheten av att skogsvårdsgårdarna allmänt utrustas på sådant sätt, att undervisningsverksamhet där kan komma till stånd. Även den rörliga upplysnings- och undervisningsverksamheten i skogsvårdsfrågor bör utökas. Såsom lärare vid den vidgade skogliga undervisningsverksamheten böra anlitas skogligt utbildade personer såväl hos skogsvårdsstyrelserna som utanför dessa. De sakkunniga föreslå, att fortbildningskurser för skogligt utbildade personer skola anordnas av skogsstyrelsen i samråd med domänstyrelsen och i nödig samverkan med inom det skogliga området verksamma organ och organisationer. Utbildning av instruktörer, som skola medverka vid kursverksamheten, bör framdeles kunna ske vid de föreslagna förmanskurserna. För att skogsvårdsstyrelserna skola nå erforderlig kontakt och få biträde vid planeringen av den vidgade kursverksamheten föreslå de sakkunniga att hos varje skogsvårdsstyrelse skall finnas ett råd i undervisningsfrågor. Rådet skall bestå av länsjägmästaren samt fyra av skogsvårdsstyrelsen utsedda ledamöter, av vilka en representerar domänverket, en det enskilda större skogsbruket, en det mindre skogsbruket och en skogsarbetarna. Där kontinuerligt behov av särskild arbetskraft för planering och ledning av skogsvårdsstyrelses undervisningsverksamhet uppstår, bör en befattning såsom undervisningskonsulent inrättas. Skogsstyrelsen föreslås bliva tillsynsmyndighet för undervisningsverksamheten för skogsarbetare. För handläggningen av därmed följande arbetsuppgifter anse de

sakkunniga en befattning såsom byrådirektör böra inrättas hos styrelsen. Reglerna för statsbidrag till de av de sakkunniga föreslagna kurserna för utbildning av skogsarbetare ha de sakkunniga funnit i princip böra utformas efter samma grunder som förordats för statsbidrag till hushållningssällskapens undervisningsverksamhet. Sålunda föreslås, att där kurs omfattar mer än fem undervisningsdagar statsbidrag utgår med hela kostnaden för anlitad lärare och instruktör, dock högst, där fråga är om befattningshavare hos skogsvårdsstyrelsen, vad som motsvarar resekostnads- och traktamentsersättning och där fråga är om annan förutom resekostnad 10 kronor för lektionstimme och vid övningar och demonstrationer 5 kronor för timme. Grundstipendier åt deltagare i skogsarbetarkurs och körarekurs föreslås utgå av statsmedel. Till övriga kurskostnader samt till reseersättningar åt deltagare i skogsarbetarkurser och körarekurser, där dessa pågå en vecka eller mera, ävensom till tilläggsstipendier åt deltagare i skogsarbetarkurser föreslås statsbidrag med tre fjärdedelar. Från det enligt dessa regler beräknade statsbidraget skall dock vad skogsarbetarekurser beträffar avgå det som inflyter såsom ersättning för av kursdeltagarna utfört arbete. För kurs av kortare varaktighet än sex undervisningsdagar föreslås statsbidrag utgå med tre fjärdedelar av de godkända kostnaderna för undervisningen.»1 1949 års riksdag beslöt huvudsakligen i enlighet med Sakkunnigas förslag. Huvudmän för verksamheten blevo alltså skogsvårdsstyrelserna med skogsstyrelsen som tillsynsmyndighet. Den statsunderstödda yrkesutbildningen för skogsarbetare skulle dock tills vidare bedrivas som försöksverksamhet. Riksdagen anvisade 149 000 kronor till verksamheten. Under vart och ett av de två följande åren anvisades 265 000 kronor. 1952 års riksdag höjde anslaget till 350 000 kronor. Behovet av yrkesutbildning Nyrekrytering till skogsarbetaryrket h a r traditionellt skett bland skogsarbe1

SOU 1948: 49.

123 tärnas egna söner. De grundläggande kunskaperna ha erhållits genom att nybörjarna följt de äldre och tillägnat sig deras arbetsmetoder och arbetsteknik. Skicklighet och snabbhet ha så småningom förvärvats genom praktiskt arbete. Systematisk yrkesutbildning h a r varit nästan okänd inom skogsbruket ända till för något decennium sedan. Då arbetsstudier började tillämpas inom skogsbruket vid trettiotalets slut klarlades ganska snart, att till exempel huggningsarbetet kräver speciella kvalifikationer. Arbetsstudierna kompletterades under 40-talet med arbetsfysiologiska undersökningar. Bland annat h a r man b e r ä k n a t den fysiska ansträngning, mätt i k r o p p e n s energiomsättning och uttryckt i kilokalorier, som olika sysselsättningar kräva: 1

kcal/dygn Vila i sängläge 1 500—2 000 Stillasittande yrken 2 000—3 000 Medeltungt industriarbete. . . 3 000—4 000 Tyngre byggnads-, gruv- och skördearbete 4 000—5 000 Skogsarbete 5 000—6 000 Genomsnittsbehovet för hela svenska befolkningen b e r ä k n a s till ca 2 300 kcal per inv./dygn. De arbetsfysiologiska undersökningarna ha alltså bekräftat den erfarenhetsmässiga uppfattningen av skogsarbetet såsom ett mycket tungt k r o p p s arbete. Av detta följer, att man vid bedömningen av skogsarbetarens yrkeslämplighet måste ta stor h ä n s y n till konstitutionella faktorer. Forskarna Zotterman och Lundgren framhålla i detta avseende följande: 2 »I allt arbete spelar den medfödda kroppskonstitutionen givetvis en stor roll. Härvid beror effektiviteten vid tungt arbete inte b a r a p å muskelutvecklingen u t a n även i än högre grad p å andningsorganens och hjärtats tillstånd. Människor med or-

ganiska hjärtfel, åldersförändrade eller missbildade h j ä r t a n , lungsjukdomar, onormalt låg andningskapacitet etc. l ä m p a sig inte för skogsarbete, även om de p å kort sikt orka med arbetet. Också folk med benägenhet för reumatiska s j u k d o m a r samt rygg- och magbesvär äro olämpliga, det senare p å grund av a t t det stora n ä r i n g s behovet ställer höga krav på m a t s m ä l t n i n g s a p p a r a t e n . Ett effektivt skogsarbete fordrar också i vissa avseenden en god nervös u t r u s t n i n g , dels i form av sinne för arbetsteknik och rörelseekonomi, men också i form av förmåga a t t p l a n e r a a r betet i stort. Då skogsarbete vidare minst av allt ä r tvångsstyrt, kräves u t a n tvivel även ett stort m å t t av psykisk energi för att arbetsresultatet skall bli gott. Av dessa exempel framgår, a t t det h ä r föreligger ett vidsträckt arbetsfält för medicinskt a n lagsurval inte b a r a i negativ u t a n även i positiv riktning.» Zotterman—Lundgren ge också ett sammanfattande omdöme om t r ä n i n g ens betydelse: »Förutom konstitutionen ä r t r ä n i n g e n en viktig förutsättning för en god a r b e t s förmåga. Träningen består b l a n d a n n a t i en anpassning hos nervsystemet till en mera effektiv och kraftbesparande samordning mellan olika muskler vid a r b e t s rörelsernas utförande. Enligt vidsträckt erfarenhet grundlägges en dylik god nervös koordination bäst genom en systematisk övningsperiod, t. ex. i form av en ordnad yrkesundervisning. Till de nervösa övningseffekterna h ö r också utbildandet av goda villkorliga r e flexer. Dylika innebära generellt, a t t den på vissa retningar följande kroppsliga verksamheten automatiseras. Ett reflektoriskt arbetssätt ä r i allmänhet ekonomiskt u r energisynpunkt och även psykiskt m i n d re a n s t r ä n g a n d e , då de olika m o m e n t e n följa a u t o m a t i s k t på v a r a n d r a u t a n a t t ta psykisk energi i a n s p r å k för igångsättningen. Sådana villkorliga reflexer äro liktydiga med goda arbetsvanor, och föruts ä t t n i n g a r n a för dessa äro dels, a t t den gängse a r b e t s r u t i n e n ä r n å g o r l u n d a fixerad, och dels, a t t den på ett n a t u r l i g t sätt 1 N. Lundgren: »Kroppslig arbetsförmåga och dess individuella variationer», i »Människan och arbetet», del I, 1950. 2 Y. Zotterman — N. Lundgren »Studier över tungt kroppsarbete», 1948, s. 29—31.

124 ansluter sig till den arbetandes behov och logiska uppfattning om arbetet. Också här har yrkesundervisningen en viktig mission att fylla. En annan träningseffekt av tungt arbete är, att muskelmassan utvecklas i proportion till arbetstyngden. Samtidigt sker även en motsvarande utveckling av syretransportapparaten. Bröstkorgens rörelseomfång ökas, hjärtat blir större och förmår pumpa ut mera blod samt ökar sin reservkraft. Genom detta ökas kapaciteten för syretransport och därigenom också för energiomsättning i muskulaturen. Den vältränades ökade uthållighet kan förutom i prestationen även mätas däri att han förmår utföra ett standardarbete med lägre puls och mindre mjölksyreanhopning i blodet än den otränade. Men det visar sig också, att han ökat sin förmåga till anaerob energibildning. Detta innebär att även hans momentant maximala arbetsförmåga ökar, varvid hans blodmjölksyra och syreskuld kan drivas högre än hos den otränade.» I fråga om tungt kroppsarbete av skogsarbetets karaktär kräva arbetarskyddssynpunkter särskild uppmärksamhet. Vid sidan om fysisk lämplighet har det stor betydelse att arbetaren genom god planläggning av arbetet, god arbetsteknik och lämplig yrkesträning kan minska arbetets ansträngningar så långt som möjligt. Stora fysiska ansträngningar kunna förutom trötthet eller i värsta fall sjukliga förändringar i organismen indirekt föranleda olycksfall, vilka inom skogsarbetet i stor utsträckning äro av allvarlig karaktär. Handhavandet av de skarpa eggverktygen kräver omtanke och precision och arbetet med exempelvis fällning kräver vaksamhet och snabbhet. Undersökningar ha visat att risken för olycksfall bland skogsarbetare är nära förbunden med trötthetsgraden. Arbetsfysiologerna Lundgren och Zotterman ha benämnt de speciella psykiska förutsättningar, som skogsarbetet kräver, »psykisk energi», »förmåga till planläggning av arbetet i stort» och »sinne för arbetsteknik och rörelseeko-

nomi» —• jfr s. 123. Dessutom h a de påvisat betydelsen av planmässig yrkesträning. Om några av dessa förutsättningar inte föreligga, löper arbetaren allvarliga yrkesrisker och effekten av arbetet liksom inkomsterna blir mindre. Zotterman och Lundgren understryka (se s. 123, att vissa fysiska egenskaper böra anses ovillkorligt diskvalificerande för yrket, medan till exempel muskelutvecklingen i regel torde kunna påverkas genom träning, om fysisk lämplighet föreligger för övrigt. När det gäller de mera psykiskt betonade förutsättningarna, är det svårare att särskilja vad som är olämpligt på längre sikt från det som relativt lätt kan på verkas genom utbildning. Den »psykis ka energin» visar sig ifråga om skogsarbete närmast i förmåga att arbeta ensam och att på eget initiativ och ansvar påbörja och genomföra det dagliga arbetet på ett fullgott sätt utan medverkan av kamrater och utan direkt tillsyn eller övervakning av förmän. Den kan jämsides med en viss individuell läggning i hög grad bero av tidigt grundlagda arbetsvanor. Troligen kan den också vara avhängig ett allmänt medvetande om att arbetsuppgifterna motsvara förmågan och överhuvud taget sådana faktorer, som befrämja trivsel i arbetet. Förmågan till planläggning av arbetet i stort samt sinne för arbetsteknik och rörelseekonomi kunna säkerligen också påverkas gynnsamt genom arbetsvanor och utbildning. Det torde alltså finnas stora möjligheter att genom yrkesutbildning, som tar sikte på att lära ut rationella arbetsmetoder och individuellt lämplig arbetsteknik, förbättra skogsarbetarnas arbetsresultat och väsentligt minska yrkesriskerna. Erfarenheterna ha visat, att de bästa resultaten uppnås genom utbildning av ungdom, till exempel vid de skogsbetonade fortsättningsskolorna.

125 Genom arbetsstudierna klarlades redan på 30-talet att verktygsvården har mycket stor inverkan på skogsarbetets resultat. Följande exempel är ganska belysande 1 : Vid sågning av en stockdiameter om 35 cm med en nyinköpt, godtyckligt utvald timmersvans i levererat skick uppgick arbetsåtgången till 3 900 kgm, »efter företagen skränkningsjustering till 2 700 kgm och efter justering även av filfaserna till 2 200 kgm. I allt hade således efter på detta sätt vidtagna förbättringar svansens mekaniska verkningsgrad höjts med 75 %.» Detta exempel, vilket inte torde vara enastående, visar, att otillfredsställande verktyg utgöra en allvarlig belastning. De sänka effektiviteten och öka graden av arbetarens fysiska ansträngning. Utbildning i verktygsvård ger dock snabba och lätt påvisbara resultat. Det är inte möjligt att generellt fastslå hur stora vinster yrkesutbildningen kan medföra. Föreningen Värmlands Skogsarbetsstudier har i en skrivelse till utredningen framhållit, att det är svårt att med statistiskt material bevisa hur mycket effekten ökar genom yrkesutbildning. »Variationerna äro givetvis stora, och man har kunnat iakttaga förbättringar i effekten i enstaka fall, som ligga uppemot 40—50 % när det gällt helt ovana skogsarbetare. Denna effektökning inträder fortare och kraftigare än om yrkesutbildningen inte funnes till. De äldre huggarna däremot är det ofta svårt att få något grepp om, då deras en gång inlärda metoder — även om de äro felaktiga — äro svåra att ändra, varför effektökningen hos dem i regel hänför sig till eventuellt förbättrad verktygsvård. En annan positiv sida, som vi tyckt oss förmärka som resultat av denna undervisningsverksamhet, är den, att arbetarna i regel hålla ut arbetsdagen bättre än vad de

tidigare gjort. Ett tredje plus ligger i att olycksfallens antal synes något ha minskat, ett icke föraktligt resultat. Genom den verksamhet, som bedrives, har man kunnat förmärka, att skogsarbetare, vilka haft för avsikt att sluta skogsarbetet och gå över till annan verksamhet, i en del fall stannat kvar i skogsarbetet och alltjämt befinna sig där.» Under senare år har skogsbruket mekaniserats i växande omfattning. Motorsågar ha kommit till användning inom alla delar av landet, särskilt vid fällning av grövre skog. Traktorer användas inte bara för basvägskörningar utan även vid släpkörning i jämnare terräng, vid snöplogning samt väg- och skogsvårdsarbeten. På många håll prövar man också barkningsmaskiner av olika slag. För ett ekonomiskt utnyttjande av den alltmer omfattande och dyrbara maskinella utrustningen krävs folk med både god specialutbildning och grundlig erfarenhet av skogsarbetet i allmänhet. Strävandena efter att höja de individuella prestationerna ha motverkats av den rådande knappheten på arbetskraft, som tidvis omöjliggjort varje urval efter lämplighet. En olämplig skogsarbetare har ofta ansetts bättre än ingen skogsarbetare alls. Om utflyttningen från skogsbygderna endast innebure, att för skogsarbete olämpliga sökte sig andra verksamhetsområden, skulle den givetvis enbart vara av godo. Men en stor del av dem som lämnat yrket ha av allt att döma varit yngre, skickliga skogsarbetare och ungdomar med goda förutsättningar för yrket. Åtskilliga av dem som stannat torde däremot vara mindre lämpliga som skogsarbetare. Enär det i regel inte varit någon konkurrens om arbetstillfällena på detta område ha även de olämpliga fogats in i arbetet och av olika anledningar stan1 Studier i skogsbrukets arbetslära I, sid. 206—207.

126 nat kvar där, trots vantrivsel, dåliga inkomster och de risker, som äro förk n i p p a d e med yrkesolämplighet. På detta sätt har sedan gammalt inom skogsarbetarkåren kommit att finnas yrkesutövare i så gott som alla lämplighetsgrader. Prestationsvärdena ha som en följd därav stor spridning. I inte ringa utsträckning torde brist på yrkesutbildning h i n d r a vana och yrkeslämpliga skogsarbetare att nå eljest möjliga resultat. Dåliga arbetsresultat kunna i vissa fall helt bero på bristande yrkesutbildning, men i regel torde de sämre resultaten till en del förorsakas av olämplighet för yrket. Inom ett yrkesområde, som i relativt stor utsträckning rekryteras med olämplig arbetskraft, och som i övrigt h a r bjudit tungt kroppsarbete, ojämn, ofta dålig bostadsstandard, osäkra framtidsutsikter, isolering och ojämna — tidigare också låga — inkomster, är det naturligt, att vantrivseln varit ganska utbredd. Vantrivselns följdverkningar i form av utflyttning och/eller övergång till a n d r a yrken ha redan berörts. Någr a undersökningsresultat kunna dock belysa trivselfaktorns betydelse. Arbetsmarknadsstyrelsens yrkesvägledningsbyrå har gjort en undersökning beträffande utbildning, yrkesvalstendenser, yrkesbyten och yrkestrivsel inom en årsklass 20—21-åriga män i samband med deras inryckning till sin första värnpliktstjänstgöring 1949. Undersökningens primärmaterial består av skriftliga deklarationer från var tionde man av dem som finnas i årsklassen. Enligt undersökningen utgöres 21 % av årsklassen eller — uttryckt i uppskrivet tal — 7 840 personer av skogsarbetare, skogs- och jordbruksarbetare samt jordbruksarbetare och hemmasöner, vilka med största sannolikhet ha en god del av sitt arbete förlagt till skogen. Av hela årsklassen hade ca 40 %

eller ungefär 14 750 personer (uppskrivet tal) haft sin första anställning inom skogs- eller jordbruk. I fråga om yrkestrivseln för skogsarbetare ger undersökningen i huvudsak två upplysningar: trivselsiffrorna äro de lägsta i hela undersökningsmaterialet och drygt en tredjedel avsågo byta yrke efter fullgjord värnpliktstjänstgöring. Uppgifterna om hur vederbörande trivs med sitt arbete äro av stort intresse. I många fall torde dock även andra faktorer än arbetsförhållandena ha påverkat svaren. Siffermaterialet kan därför icke göra anspråk på att exakt återge inställningen men det torde någorlunda säkert spegla tendenserna. Av de förvärvsarbetande ynglingarna i hela årsklassen ha 70 % svarat positivt ifråga om yrkestrivseln, 13 % har svarat »både och» samt 10 % negativt. Siffrorna för jordbruksarbetarna i årsklassen visa ungefär samma v ä r d e n : 72 % positivt, 15 % »både och» samt 10 % negativt. Siffrorna för skogsarbetare däremot ge en helt annan bild: 4 9 % positivt, 21 % »både och» samt 26 % negativt. Som jämförelse kan nämnas att elektrikerna inom årsklassen till över 90 % deklarerat positivt, chaufförerna 90 %, expediterna 78 %, befattningshavarna vid järnvägen 76 %, kontoristerna 74 %, verkstadsarbetarna 69 % och industriarbetarna i övrigt 62 %. 35 % av skogsarbetarna uppgåvo, att de avsågo att byta yrke efter fullgjord värnpliktstjänstgöring, 24 % visste inte om de skulle återgå till skogsarbetet eller övergå till annat yrke. Motsvarande siffror för hela undersökningsmaterialet voro 19 % för yrkesbyte och 13 % »vet icke». Endast 35 % av skogsarbetarna avsågo att återgå till skogsarbete, medan i totalgruppen 65 % avsågo återgå till det yrke man hade vid inryckningen.

127 I de flesta fall uppgåvo de unga skogsarbetarna, att anledningen till vantrivseln i yrket var, att de icke passade för yrket, att de icke voro intresserade av arbetet, samt att betalningen var för dålig. De, som uppgåvo sig trivas, motiverade detta främst med, att de ansågo arbetet friskt och sunt, att arbetet passade dem, samt att arbetet i motsats till förr numera är välbetalt. Av de i undersökningen berörda skogsarbetarna hade ett jämförelsevis mindre antal än i andra yrkesgrupper förvärvat allmänbildande utbildning utöver folkskola. Beträffande yrkesutbildningen gav undersökningen vid handen, att skogsarbetarna till 86 % endast hade praktisk utbildning, medan motsvarande siffra för jordbruksarbetarna var 73 % och för hela årsklassen 63 %. Skogsarbetarnas trivselförhållanden och flyttningsrörelser ha varit föremål för mera ingående studier bland annat i Värmland av Jan Wallander. Denne har i sin undersökning från Klarälvsdaleni ägnat särskild uppmärksamhet åt flyttningarna och deras orsaker. Han konstaterar bland annat att huvudparten av de flyttande är unga människor. 54 % av männen och 72 % av kvinnorna voro i åldern mellan 15 och 35 år. Majoriteten av de flyttande är kvinnor. Skillnaden i flyttningarnas intensitet mellan de två könen är framförallt påtaglig i åldrarna 15—25 år. Där är kvinnornas flyttningsintensitet 3—4 gånger större än männens. En mycket stor del av flyttningarna — omkring 36 % — sker tillsammans med den flyttandes familj. Det visar sig emellertid att minskningen av antalet skogsarbetare mer beror på övergång till andra yrken inom hemsocknen än på utflyttning. »Vill man hejda flykten från skogen måste man också försöka minska flyttningsförlusterna inom övriga yrkesgrupper i skogsbygderna, i

annat fall kan man vänta sig en överflyttning till dessa yrken av skogsarbetare.» Flyttningarna påverka bland annat proportionerna mellan könen, genom att flyttningsförlusterna ofta varit större bland kvinnorna än bland männen. I hela klarälvsbygden uppgick vid folkräkningen 1940 antalet kvinnor per tusen män i åldrarna 20—30 år till 793 på landsbygden och 913 i tätorterna. Det råder sålunda ett markant kvinnounderskott bland de äktenskapsbildande åldrarna på landsbygden. En av Wallander företagen enkät bland arbetarna inom jord- och skogsbruk visade, att männen ofta voro missnöjda med arbetet (i 64 % av fall e n ) . För kvinnorna gällde missnöjet framförallt isoleringen, lång väg till handelsboden och dåliga vägar. En del ansåg, att det inte fanns lämpligt arbete för dem i bygden — det finns knappast annat arbete för kvinnor än att sköta hushåll och djur. Bland viktiga orsaker, som inte kommit fram vid enkäten, pekar författaren på kvinnounderskottet och de begränsade möjligheterna för ungdomarna att välja äktenskapspartner. Wallanders undersökning synes bland annat bekräfta den ganska allmänna iakttagelsen, att den kvinnliga ungdomens utflyttning till en del föranleder utflyttning även av yngre män. Påpekandet att flickorna ha extremt inskränkta yrkesvalsmöjligheter i skogsbygden är därvid av största betydelse. Vill man undvika allt för stor utflyttning av kvinnlig ungdom torde det därför vara nödvändigt att skapa förutsättning även för flickornas trivsel och försörjning genom eget arbete. Yrkesutbildningen bland skogsbygdens ungdom bör därför inte ensidigt begränsas till att omfatta enbart den manliga ung1

Flykten från skogsbygden, 1948.

128 domen. Inom skogsbruket finnes redan nu kvinnlig personal, som anses oumbärlig, till exempel kockor vid större skogsförläggningar. Men det finns flera a n d r a arbetsuppgifter, som ligga bra till för den kvinnliga ungdomen, såsom till exempel vissa skogsvårdsarbeten, hålkortsstansning och andra uppgifter i samband med aptering och tumning samt framförande av personaltransportvagnar. Lämpligheten för skogsarbete synes sålunda ingalunda enbart stå att finna hos manlig ungdom. Medvetandet h ä r o m synes också alltmer växa fram inom skogsbygderna. En förberedande yrkesutbildning, som i första hand tar sikte på att orientera ungdomen om skogsarbetets förhållanden samt ger möjlighet att pröva de individuella anlagen, torde vara det enda medlet att i god tid upptäcka vem som har eller inte har förutsättningar för yrket. Det är uppenbart, att inte heller en tidig yrkesorientering av detta slag kan ge ett fullt tillförlitligt urval. Ungdomstiden är helt naturligt en tid av å ena sidan sökande och tveksamhet och å andra sidan av utveckling och mognad i såväl fysiskt som psykiskt hänseende. Det synes på grund därav vara av utomordentlig vikt, att ungdomens första kontakt med yrket inte har prägel av ovillkorligt tvång. Ungdomen bör i första hand ges tillfälle att bekanta sig med skogsarbetet u n d e r sakkunnig ledning och tillsyn. 15—17-åringar äro i fysiskt avseende långt ifrån mogna för försök till arbete i samma tempo som vuxna och mera erfarna skogsarbetare. De böra istället från början få lära sig yrkets grunder och arbetet bör avpassas efter deras fysiska förutsättningar. På detta sätt bör deras relationer till yrket bli sakligare och deras möjligheter att lära k ä n n a sina egna förutsättningar större. En förberedande yrkesutbildning av

här antydd art har på senare år bedrivits genom skogsbetonade fortsättningsskolor, vilka givit goda resultat. Den planerade yrkesorienteringen inom enhetsskolan och den förberedande yrkesutbildningen inom enhetsskolans 9 y böra kunna tillgodose de nämnda behoven i stor utsträckning. För närvarande måste man dock konstatera, att såväl den yrkesorienterande som den rent yrkesutbildande verksamheten har blygsam omfattning i förhållande till föreliggande behov. Skogsarbetaryrket torde kunna locka och intressera lämplig ungdom från såväl landsbygden som tätorterna. Hittills har emellertid rekrytering »utifrån» varit så gott som obefintlig. Yrket har tidigare bjudit krävande arbets- och levnadsvillkor. Detta i förening med den vantrivsel och de många otillfredsställande resultat, som brist på ordentlig yrkesutbildning och ofta förekommande individuell olämplighet för yrket åstadkommit, h a r bidragit till att ge yrket ett oförtjänt dåligt rykte. Det sista decenniets rationaliseringsarbete, införandet av mekaniska hjälpmedel, samt bättre väg-, bostads- och förläggningsmöjligheter ha emellertid förändrat yrkets förutsättningar. De tyngsta arbetsmomenten äro på god väg att försvinna genom rationalisering och mekanisering men i gengäld ställas allt större krav på arbetarnas tekniska kunnighet. Skogsarbetet är alltså fortfar a n d e ett krävande yrke, men välutbildade arbetare med lämpliga förutsättningar synas ha goda möjligheter till trivsel och goda inkomster och löpa avsevärt mindre yrkesrisker än tidigare. Man h a r också på senare år kunnat konstatera avsevärda förbättringar såväl ifråga om yrkets rekryteringsmöjligheter som dess anseende. Man kan i detta sammanhang också betona yrkesutbildningens rent psykologiska betydelse,

129 vilken bland annat kan komma till uttryck i en mera utbredd yrkesstolthet. Enligt utredningens mening är en fortsatt utveckling och rationalisering av skogsbruket intimt beroende av en planmässig och omsorgsfull arbetskraftsrekrytering enligt moderna principer. Rekryteringen bör alltmer baseras på yrkesorientering, utbyggd yrkesvägledning och yrkesutbildning. Den nuvarande yrkesutbildningens organisation och omfattning 1

Förberedande yrkesutbildning ges i skogsbetonade fortsättningsskolor, som i regel organiseras i samarbete mellan skoldistrikt och företag inom storskogsbruket, alltmänt eller enskilt, eller skogsvårdsstyrelser. Skolorna ha ekonomiskt och organisatoriskt stöd från skogsbruket. Erfarenheter från Hälsingland och Norrbotten vittna om att ca % av skolornas elever fortsätta att arbeta inom skogsbruket. Resultaten bedömas genomgående såsom gynnsamma. Genom skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrelsen statsunderstödd skogsarbetarutbildning har bedrivits inom olika delar av landet. Enligt 1949 års riksdagsbeslut inrättades vid varje skogsvårdsstyrelse ett råd i undervisningsfrågor. Viss personal vid skogsstyrelsen handlägger yrkesutbildningsfrågor. Extra länsskogvaktare och förmän från skogsvårdsstyrelserna ha utbildats till lärare och instruktörer. Dessutom ha skogsvårdsstyrelserna fått hjälp från storskogsbruket, men lärarfrågan har ändå i många fall vållat bekymmer. Företagen ha också i viss utsträckning ställt förläggningar och materiel till förfogande. Vid alla kurser har undervisats i verktygsvård, arbetarskydd och olycksfallsvård. Vid längre kurser har undervisats i arbetsteknik. Det har varit vissa 9—509115

svårigheter att rekrytera elever till ungdomskurserna. Under verksamhetsåret 1950/1951 berördes sammanlagt 1 600 skogsarbetare av ambulerande instruktionsverksamhet, 879 genomgingo kombinerade kurser, 630 deltogo i skogsarbetarkurser på 2—6 dagar och 191 i kurser på 2—4 veckor. Bland övrig verksamhet märkes körarkurser på 3—6 dagar med 168 deltagare. Domänverket och enskilda företag inom storskogsbruket ha bedrivit skogsarbetarutbildning i växande omfattning. Den mest omfattande verksamheten bedrives av domänverket, som 1951 genom ambulerande instruktionsverksamhet nådde 2 500 arbetare och genom sjukvårdskurser 2 200. Samma år medverkade verket vid organiserandet av 32 stycken skogsbetonade fortsättningsskolor (450 elever). I samarbete med Föreningen Skogsarbeten anordnade verket hovvårdskurser i Övre Norrland med sammanlagt 1 300 deltagare. Vidare anordnades bland annat kurser för lärare och instruktörer. Verkets hela kursverksamhet berörde 6 586 personer och kostade utöver tjänstemannalöner, organisationskostnader, instruktions- och undervisningsmateriel, 191 500 kronor. Inom flertalet av de större enskilda skogsföretagen organiseras instruktionsoch kursverksamhet för skogsarbetare. Målsättningen uppges bland annat vara att utbilda arbetsledare, specialarbetare, yngre skogsarbetare för helårsanställning samt att informera äldre skogsarbetare. Bland specialarbetarkurserna märkes särskilt kurser i motorsågning, traktorkörning, bergborrning och dikessprängning. Vissa företag ha haft särskilda ungdomskurser, till vilka det i Norrland synes ha varit lätt att rekrytera elever. En del bolag ha liksom do1 Avser förhållandena 1952 och återges här endast i sammanfattning.

130 mänverket flitigt utnyttjat film i undervisningen. Yrkesutbildning bedrives även av vissa av skogsbrukets organisationer, vilka bland annat tagit värdefulla initiativ i fråga om instruktörsutbildningen och hovvårdsutbildningen. Vid lantmannaskolorna meddelas undervisning i skogshushållning för främst skogsägaresöner. Yrkesutbildning Finland, Norge

för skogsarbetare och Västtgskland

i

Yrkesutbildning för skogsarbetare i Finland organiseras främst av den statsunderstödda arbetseffektivitetsf öreningens skogsavdelning. Kurserna förläggas till olika delar av landet. Från 1943 h a r det varit över 8 000 deltagare i de skogliga kurserna. Kurserna pågå i regel en vecka och undervisningen gäller huvudsakligen redskapsvård, varvid även arbetsteknik, arbetsmetoder m. m. behandlas. Även fyraveckors-kurser för huggare samt kurser för arbetsledare anordnas. Föreningen har 2 forstmästare (jägmästare) och 4 instruktörer anställda för kursverksamheten. Deltagarantalet vid kurserna brukar vara omkring 25. För vissa kurser stå olycksfallsförsäkringsbolagen som medarrangörer. Kurserna hållas ibland på skolor och ibland på arbetsplatser. Vanligen betalar arbetsgivaren löner och resor till kursen. Om så ej sker befrias deltagaren från kursavgift. Det råder inga åldersgränser för deltagarna, men man vill helst utbilda yngre arbetare. Verktygsvården är kursernas viktigaste ämne, men under den senaste tiden har dock arbetstekniken ägnats ökad uppmärksamhet. Föreningen ser som sin uppgift att underlätta arbetet i skogen. För detta ändamål bedrives även forskning beträffande verktygens utformning och propaganda för ändamålsenliga verktygstyper. Dessutom be-

driver skogsavdelningen undersökningsverksamhet rörande olika specialområden inom skogsbruket. Föreningen hoppas kunna starta en egen skola som centrum för kurs- och försöksverksamheten. Skogsarbetarutbildningen i Norge är framförallt knuten till den statliga Yrkesskolen för skogsarbeidere på S0nsterud. Skolan, som startade 1946, h a r sju 5-veckorskurser årligen med sammanlagt 300 elever. Utöver skolans föreståndare utgöres den fasta lärarpersonalen av en chefsinstruktör och 6 instruktörer. Dessutom är en framstående idrottsläkare och ortoped knuten till skolan som föreläsare i anatomi och hälsolära. Sko lan sorterar under Yrkesoplseringsrådet och statsanslaget för 1952 är 350 000 kronor. Varje elev har fri resa från hemorten till skolan och åter. Familjeförsörjare ha dessutom stipendier. Resekostnaderna per elev äro i genomsnitt ca 8 5 : — kronor och stipendiesumman 82: — kronor. Till skolan komma elever från hela Norge men framförallt från de större skogstrakterna i Tröndelagsfylkena och Hedemarken. Utöver utbildningen vid den fasta skogsarbetarskolan, bedrives instruktionsverksamhet inom samtliga skogsområden av betydelse i hela landet. Ett tiotal instruktörer äro anställda under avverkningssäsongen och avlönas genom Yrkesoplseringsrådet med 175: — kr/vecka + 24 kr i dagtraktamente. Instruktörerna ha i regel utbildats vid Yrkesskolen for skogsarbeidere p å S0nsterud. En motsvarighet till de svenska skogsbetonade fortsättningsskolorna finns i skogsundervisningen vid de så kallade framhaldskolorna. I Elverum, Hedemarken, drivs även en intressant försöks-

131 verksamhet med feriekurser i skogsarbete för skolpojkar i åldern 10—14 år. Ett genomgående drag i den norska skogsarbetarutbildningen är att gymnastiken tillmäts mycket stor betydelse. "Vid instruktion lägges stor vikt vid arbetets metodik och man söker inlära rörelser, som icke medföra skadliga förändringar i kroppsställningen. Inom Västtyska förbundsrepubliken har skogsarbetarutbildningen getts en uppläggning, som delvis starkt avviker från förhållandena i de skandinaviska länderna. Inom förbundsrepubliken finnas för närvarande 11 fasta skogsarbetarskolor. Skolorna äro i första h a n d avsedda för ungdom, men vid sidan om ungdomsutbildningen pågår i begränsad omfattning utbildning även för äldre skogsarbetare, som sakna fullständig yrkesutbildning. Undervisningen bekostas helt av statsmedel. Till ungdomsutbildningen rekryteras ynglingar i åldern 15—18 år. Kontrakt upprättas för en tvåårig utbildningstid mellan vederbörande statsjägmästare och ynglingarnas fäder. Jägmästaren förbinder sig att ge ynglingen lämpligt och omväxlande arbete. Lönen ligger lägre än full avtalslön. Under vart och ett av de båda utbildningsåren genomgår lärlingen en 5-veckorskurs på skogsarbetarskolan. Den andra 5-veckorskursen slutar med teoretiskt och praktiskt prov. De som godkännas i proven utnämnas av statsjägmästaren till »Waldarbeitergehilfe» och erhålla full skogsarbetarlön. Efter ytterligare 2 års utbildningstid genomgår lärlingen en 14 dagarskurs vid skogsarbetarskolan och utnämnes efter slutprov till skogsfackarbetare. Äldre skogsarbetare, vilka ej genomgått ungdomsutbildning, kunna efter 5 års väl vitsordat arbete genomgå en 14-dagarskurs på skogsarbetarskolan och därefter utnämnas till skogsfackarbetare.

Skogsfackarbetare erhålla vid tidlön 10 % tillägg. Utbildning som skogsfackarbetare kräves vidare för att få tjänst som Haumeister, ett slags arbetande förmän. Efterfrågan på platser vid skogsarbetarskolorna är mycket stor. Olika möjligheter att organisera skogsarbetarutbildningen

Yrkesutbildning för skogsarbetare förekommer, som framgår av föregående avsnitt, inom ett flertal skilda skolor, verk, företag och organisationer. Den är dock av alltför ringa omfattning i förhållande till skogsbrukets betydelse och krav. Verksamheten synes också vara otillfredsställande samordnad och därav följer att personella resurser och undervisningsmateriel icke bli effektivt utnyttjade. I detta avsnitt av promemorian skola diskuteras olika möjligheter att organisera den framtida yrkesutbildningen för skogsarbetare. Den organisation som bygges upp måste äga förutsättningar att på ett ändamålsenligt sätt samordna skogsarbetarutbildningen i dess olika former samt vara lämpad för en successiv utbyggnad. Yrkesutbildningen såsom samhällelig angelägenhet

enskild

och

Utredningen ansluter sig till Sakkunnigas för yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering mening beträffande samhällets och arbetsgivarnas uppgifter i fråga om yrkesutbildningen. Deras inställning formulerades i betänkandet på följande sätt: »De sakkunniga hysa icke den uppfattningen att samhällets åtgärder på detta område kunna eller böra få sådan omfattning, att enskilda insatser, främst från företagarnas egen sida, bli obehövliga. Tvärtom, eftersom å ena sidan behovet av utbildning kan anses stort och å andra sidan det även måste vara med företagarnas egen fördel förenligt att

132 detta behov så långt görligt är tillgodoses, är det naturligt att räkna även med dessas egen insats. Det är klart att möjligheter till en sådan insats huvudsakligen föreligger från de större företagens sida. Men det är å andra sidan också klart att någon kategoriindelning, som låter samhällsåtgärderna på området komma arbetaren hos den ena företagaren men icke hos den andra till del, icke kan eller bör genomföras.» 1 Detta synes nära överensstämma med de principer, som gälla ifråga om yrkesutbildning inom de flesta andra yrken, till exempel inom gruppen industri och hantverk. Liksom inom industri och hantverk bör den grundläggande principen vara att yrkesutbildningen, främst den praktiska yrkesfärdigheten, så långt som möjligt bör inhämtas på arbetsplatsen. Utredningen vill emellertid som huvudprinciper förorda, att ansvaret för grundläggande utbildning såväl för ungdom (bland annat skogsbetonade fortsättningsskolor och så kallade ungdomskurser) som för äldre (till exempel omskolning) skall vila på samhället under det att ansvaret för specialutbildning bör vila på arbetsgivarna. Det synes naturligt, att företagen därvid i första h a n d önska utbilda sin fasta skogsarbetarstam. Ansvaret för utbildning av annan arbetskraft torde därför i erforderlig omfattning komma att åvila samhället. Skogsarbetarutbildningen i till annan yrkesutbildning

förhållande

Som tidigare framhållits ha ett flertal yrkesområden, främst industri och hantverk, i stor omfattning rekryterat arbetskraft bland ungdomen i skogsbygderna. Rekryteringen har i viss omfattning gått vägen över bygdens egna yrkesskolor. Många skogskommuner ha organiserat skolmässig yrkesutbildning i ett flertal olika yrken tillhörande in-

dustri och hantverk, vilket givetvis är av stort värde för dem, som sakna förutsättningar eller intresse för skogsarbete. Men inom skogsarbetaryrket, som dock ger befolkningen dess huvudsakliga försörjning, har icke förekommit dylik skolutbildning. Orsakerna ha säkerligen varit flera, men den viktigaste torde ha varit, att de kommunala yrkesskolorna formellt saknat möjlighet att anordna statsunderstödda kurser för skogsarbetare. Detta har hindrat lokala initiativ även i de fall, då det funnits ambition och intresse för saken. Utredningen finner det därför angeläget, att kommunala skolor för yrkesundervisning och centrala verkstadsskolor få möjlighet att anordna statsunderstödda skogsarbetarkurser. På denna punkt bör, oberoende av skogsarbetarutbildningens framtida organisation, sådana åtgärder vidtagas, att inte lokala initiativ hindras av formella skäl. Inledningsvis har framhållits, att man tidigare allmänt synes ha hänfört skogsarbetet till okvalificerade sysselsättningar samt att yrket av olika anledningar haft mindre gott anseende. En negativ inställning förekommer inte minst bland skogsarbetarna själva, vilket ibland kunnat påverka yrkesutbildningsverksamhetens utformning i kommunerna. På senare år har man bland skogsbygdsbefolkningen kunnat märka en mera positiv inställning till yrket, vilken kommit till uttryck vid organiserandet av skogsbetonade fortsättningsskolor. Man kan förmodligen vänta, att också annan skogsarbetarutbildning skall komma i åtnjutande av ökad goodwill, allteftersom arbetsvillkoren inom yrket förbättras. Skogsarbetarutbildningens

organisation

Utgår man från att skogsarbetarutbildningen helt skall jämställas med yr1

SOU 1948: 49.

133 kesutbildningen inom industri och hantverk, ligger det nära till hands att också tänka sig organisatorisk samordning av utbildningsverksamheten inom dessa två områden. Den statsunderstödda yrkesutbildningen skulle i så fall i huvudsak skötas av kommunala yrkesskolor och centrala verkstadsskolor. Även arbetsgivare och skogsvårdsstyrelser skulle kunna bedriva sådan verksamhet. Tillsynsmyndighet skulle i konsekvens med vad som gäller annan kommunalt organiserad yrkesutbildning bli överstyrelsen för yrkesutbildning. Regionalt komme arbetet att bedrivas dels kommunvis, dels länsvis (centrala verkstadsskolor, landstingens skolor för yrkesundervisning, skogsvårdsstyrelser) och dels företagsvis. Kommunala skolor för yrkesundervisning finnas inom en mångfald landskommuner, också i typiska skogskommuner. Dessa skolor förvaltas av kommunernas egna yrkesskolestyrelser och åtnjuta statsunderstöd. Den kommunala yrkesskoleverksamheten har sedan länge ingått i allmänna medvetandet såsom »yrkesskolor» och »yrkesutbildning». Skogsarbetarutbildningen har däremot haft prägel av provisorium och inte alltid omfattats med samma tillit. Om skogsarbetarutbildningen inlemmades i den kommunala yrkesskoleverksamheten, skulle det innebära, att den bleve jämställd med den övriga yrkesutbildningen. Dessutom skulle skogsarbetarutbildningen automatiskt få samma ekonomiska förutsättningar och expansionsmöjligheter som nuvarande »yrkesskoleyrken». Ekonomiskt skulle det innebära, att kommunerna bleve direkt engagerade för detta slag av yrkesutbildning samt att verksamheten inte som nu låstes inom ramen av ett givet statsanslag. Andra fördelar vore, att arbetet i de fall kommunerna äga egna skogar kunde förläggas till dessa, att kommuner-

nas anställda i viss utsträckning kunde tjänstgöra som lärare och instruktörer och att kommunernas egna lokaler och lärare kunde disponeras för den teoretiska undervisningen etc. Möjligen skulle också vissa fördelar kunna vinnas ifråga om utbildningen av yrkeslärare och instruktörer. Varken de kommunala yrkesskolorna eller tillsynsmyndigheten, överstyrelsen för yrkesutbildning, förfoga för närvarande över skoglig expertis. Det torde vara vanskligt att bygga en utbildningsverksamhet av den omfattning och betydelse, som det här måste bli fråga om, på lånade krafter. De kommunala skolornas möjlighet att anordna kurser på lämpliga tider skulle komma att inskränkas av svårigheter att få låna lärare och instruktörer, vilka ju i första hand måste fullgöra sina ordinarie arbetsuppgifter. Man skulle därför behöva inrätta en avdelning för skogsarbetarutbildning vid överstyrelsen för yrkesutbildning samt ge de kommunala yrkesskolorna möjlighet att anställa yrkeslärare i skogsarbete. De kommunala yrkesskolorna bleve på detta sätt i viss utsträckning självförsörjande ifråga om lärare och instruktörer, överstyrelsen för yrkesutbildning skulle fungera som tillsynsmyndighet inte blott i administrativt och formellt hänseende utan även ifråga om själva utbildningen, lärarrekryteringen etc. I många fall torde enstaka landskommuner inte utgöra tillräckligt stora rekryteringsområden för verksamheten. De enskilda företagen inom storskogsbruket liksom domänverket arbeta inom väsentligt större områden än enskilda landskommuner utgöra, och skogsarbetarna själva äro ofta sysselsatta utanför hemkommunerna. Det synes knappast troligt, att de enskilda landskommunernas yrkesskolestyrelser kunna få den överblick, som skulle vara önskvärd.

134 Centrala verkstadsskolor och landstingens skolor för yrkesundervisning ha i regel länen som verksamhetsområden. Då även dessa skolor böra kunna bedriva skogsarbetarutbildning, skulle landstingen kunna inträda som samordnande organ inom respektive landstingsområden. Landstingen torde emellertid för närvarande knappast vara rustade att påtaga sig denna uppgift. Skulle däremot den kommande utredningen om yrkesutbildningens centrala ledning — jfr s. 136 — få till resultat, att skogsarbetarutbildningen inordnas under överstyrelsen för yrkesutbildning, borde ett till landstingen knutet organ kunna vara lämpligt såsom huvudman. En anknytning av skogsarbetarutbildningen till kommunerna kan motiveras med att den förberedande yrkesutbildningen på detta område är och kommer att bli en kommunal angelägenhet. Den skogsbetonade fortsättningsskolan är en rent kommunal organisation liksom de framtida skogs- och jordbrukslinjerna inom 9 y. Man måste förutsätta, att kommunerna komma att samarbeta inbördes och att de också i allt högre grad komma att samarbeta med företag, organisationer och myndigheter. Det är inte otänkbart — tvärtom förefaller det som en naturlig följd av en allmänt önskad utveckling — att samarbetet vidgas till att omfatta även den yrkesutbildning, som faller utanför den obligatoriska skolans ram. Det är emellertid enligt utredningens mening nödvändigt att ifråga om yrkesutbildningen för skogsarbetare snabbt åstadkomma en fast och effektiv organisation. Det vore därför olyckligt om organisationen så intimt bleve beroende av den kommande enhetsskolans utformning, att den ännu under många år skulle ha en prägel av avvaktande och provisorium. Det förefaller sålunda som om den statsunderstödda skogsarbetarutbildningen icke i

första hand bör baseras p å de kommunala yrkesskolorna. Dock böra även dessa skolor ges möjligheter att utbilda skogsarbetare.

Ett annat alternativ är, att skogsvårdsstyrelserna med skogsstyrelsen som tillsynsmyndighet få huvudansvaret även i fortsättningen. Fördelarna med skogsvårdsstyrelserna som huvudmän äro bland annat, att dessa ha erfarenheter från den försöksverksamhet som pågått sedan 1949 — i vissa fall sedan 1946 — samt att man förfogar över personal med skoglig utbildning. Vid enstaka skogsvårdsstyrelser finnes särskild personal, som disponeras för utbildningsverksamhet. Flera skogsvårdsstyrelser äro vidare ägare till skogsvårdsgårdar med egna skogsmarker och — i regel — undervisningslokaler, undervisningsmateriel samt förläggningsmöjligheter. Skogsvårdsstyrelserna äro till arbetssätt och organisation huvudsakligen inriktade på bondeskogsbruket. Deras viktigaste uppgift har varit och är att i skogsvårdsfrågor bistå och utbilda mindre, enskilda skogsägare. I sin egenskap av skogsägare behöva de den instruktion och utbildning i skogsvård, som det av ålder är skogsvårdsstyrelsernas sak att förmedla, och det kan från organisatorisk synpunkt vara lämpligt, att skogsvårdsstyrelsen också förmedlar utbildning för dem i fråga om avverkningsarbete. För närvarande består en ganska stor del av storskogsbrukets arbetskraft av mindre skogsägare med söner, för vilka utbildning genom skogsvårdsstyrelsernas försorg i vissa fall är naturlig. Det föreligger emellertid en tydlig tendens att nedlägga en del mindre bärkraftiga skogsjordbruk, varigenom en del arbetskraft bör kunna komma att tillfalla storskogsbruket. Gruppen fast anställda

135 skogsarbetare utan jordbruk synes komma att växa ut. F r å n storskogsbrukets sida hävdas, att man inom skogsvårdsstyrelserna ej har den tekniska kunnighet och erfarenhet, som erfordras för undervisning till exempel i huggningsteknik och arbetsplanering. Skogsvårdsstyrelsernas inriktning och engagemang för de betydelsefulla skogsvårdsuppgifterna och skogsvårdsutbildningen omöjliggör en effektiv utbildning av det slag, som storskogsbruket behöver, och man anser det omöjligt för den till skogsvårdsstyrelserna knutna personalen att också hålla sig å jour med utvecklingen och behovet inom storskogsbruket. Denna mening delas av länsjägmästarna i Värmlands och Kopparbergs län 1 och, enligt vad utredningen under hand erfarit, av en del skogsvårdsstyrelser. Skogsvårdsstyrelsernas nuvarande råd i undervisningsfrågor synas med få undantag icke ha förutsättningar att bli ett forum för effektivt samarbete. Orsakerna torde vara, dels att råden sakna självständig beslutanderätt, dels den skiljaktiga uppfattningen i utbildningsfrågor mellan storskogsbrukets företrädare och skogsvårdsstyrelserna. Det skulle därför knappast vara lyckligt att permanenta organisationen i dess nuvarande skick. Även domänverket kan ifrågakomma som huvudman för den statsunderstödda skogsarbetarutbildningen. Den lokala verksamheten skulle i så fall omhänderhas av överjägmästaredistrikten och domänstyrelsen fungera såsom tillsynsmyndighet. Domänstyrelsen och överjägmästaredistrikten ha den rent skogliga expertis, som är behövlig, och ha därjämte flerårig erfarenhet av skogsarbetarutbildning. Det vore säkerligen inte svårt •— med tanke på det egna skogsbrukets

omfattning och inriktning — att tillgodose storskogsbrukets krav på skogsarbetarutbildningens uppläggning. Det vore troligen också lättare för domänverket än för andra tilltänkta huvudmän att lösa lärarfrågan. Inom domänverket hyser man emellertid starka betänkligheter mot att påtaga sig huvudansvaret för yrkesutbildningen. Domänverket är ett affärsdrivande verk och skogsarbetarutbildningen anses därför i princip böra handläggas av annan instans. En invändning, som kan riktas mot domänverket såsom huvudman är, att överjägmästaredistrikten äro av mycket skiftande storlek i olika delar av landet. Vissa »utbildningsdistrikt» skulle bli mycket stora, medan andra — i Norrbotten och Västerbotten — endast skulle omfatta delar av länen. Ett intimt samarbete med landstings- och länsorgan och andra lokala myndigheter måste förutsättas. Det kan i vissa fall bli omständligt och ömtåligt att bedriva ett dylikt samarbete inom flera olika län. Av dessa skäl finner utredningen det vara mindre lämpligt att förlägga huvudmannaskapet för den statsunderstödda skogsarbetarutbildningen till detta verk. Enligt utredningens uppfattning bör skogsarbetarutbildningen regionalt organiseras länsvis eller inom landstingsområden. Detta torde vara en nödvändig förutsättning för ett smidigt samarbete med övriga lokala organ, såsom landsting, länsarbetsnämnder, skogsvårdsstyrelser och landskommuner. Domänverket saknar länsorgan. Landstingens yrkesskolestyrelser torde för närvarande icke vara rustade för en så omfattande arbetsuppgift som skogsarbetar1 Länsjägmästarnas uttalande redovisas i den 1952 till Konungen överlämnade stencilerade promemorian.

136 utbildningens organisation och administration utgör. Skogsvårdsstyrelserna få på grund av sitt nödvändiga engagemang i skogsvårdsfrågorna och bristen på kontakt med det egentliga drivningsarbetet anses handikappade. Utredningen har därför inte velat förorda, att huvudmannaskapet för skogsarbetarutbildningen anförtros något av dessa länseller landstingsorgan.

utbildningens område, som i framtiden kunna väntas, dels från folkskolemyndigheternas sida, dels från kommunala yrkesskolor och centrala verkstadsskolor, böra dessa grenar vara företrädda inom samarbetsorganet. I övrigt böra ingå representanter för bondeskogsbruk och storskogsbruk, arbetar- och arbetsgivareorganisationer, skogsvårdsstyrelser och arbetsmarknadsmyndigheter. Yrkesutbildningsnämnden skulle förfoga över nödvändig personal, i första hand en skogsman med organisatoriska och pedagogiska kvalifikationer. Verksamheten kräver givetvis också lokaler och kanslipersonal. Finge organet formen av en delegation vore en organisatorisk anknytning till en existerande myndighet förutsatt. Härvid synes endast föreligga två möjligheter: landstinget eller skogsvårdsstyrelsen. Under sådana förhållanden skulle lokal- och kanslifrågan kunna lösas av vederbörande myndighet. Om det lokala organet däremot får formen av en helt fristående nämnd bör man kunna överväga en kanslimässig anknytning till något läns- eller landstingsorgan, till exempel landstingsdirektionen eller skogsvårdsstyrelsen.

För att utbygga och bedriva yrkesutbildning av nödvändig omfattning inom de viktigaste skogslänen, är det i första hand nödvändigt, att skogsmän med lämpliga organisatoriska och pedagogiska kvalifikationer huvudsakligen få ägna sig åt detta arbete och få nödvändiga resurser till förfogande. En upprustning i detta avseende torde bli ofrånkomlig även om verksamheten inordnas under något av de nu existerande läns- eller landstingsorganen. Att frågor om yrkesutbildning för skogsarbetare så som nu handläggas inom flera av varandra oberoende instanser behöver i och för sig inte innebära någon allvarlig splittring och försvagning. Men den statsunderstödda verksamheten bör ha en sakkunnig och självständig ledning och verksamheten i De lokala utbildnings- och samarbetsstort måste samordnas, så att varje ut- organen skulle kunna kompletteras av bildningsföretag får rätt placering i en central nämnd eller delegation för geografiskt avseende, ändamålsenlig ut- utredande verksamhet, fördelning av rustning och gynnsamma arbetsbeting- statsbidrag, samarbete med olika cenelser i övrigt. Man bör därför överväga trala instanser, tillsyn över den lokala möjligheten att inrätta samarbetsorgan, verksamheten m. m. som utrustas med nödvändiga resurser för uppgiften. Formellt existerar redan Utredningens förslag nu ett samarbetsorgan i skogsvårdsstyOrganisationen relsernas råd i undervisningsfrågor. Om Ecklesiastikministern har i statsverks dessa råd brötos ut ur skogsvårdsstypropositionen: Bil. 10 1952, meddelat, relseorganisationen och ombildades till yrkesutbildningsnämnder (eller delega- att han har för avsikt att tillkalla saktioner) skulle de enligt utredningens kunniga för översyn av överstyrelsens uppfattning få en betydligt större ar- för yrkesutbildning organisation, och betsduglighet än för närvarande. Med riksdagen har i skrivelse till Kungl. tanke på de insatser på skogsarbetar- Maj :t i enlighet med statsutskottets förslag i utlåtande nr 8/1952, anhållit, att

137 den i utsikt ställda utredningen icke blott bör taga sikte på ifrågavarande ämbetsverks ändamålsenliga organisation utan vidgas till att omfatta samtliga de problem, som stå i samband med yrkesutbildningens centrala ledning. I sitt utlåtande framhåller utskottet bland annat att det är »angeläget att i görligaste mån få en samordning till stånd av de frågor, som beröra yrkesutbildningen. Detta spörsmål torde därför vid utredningen särskilt böra uppmärksammas». Den centrala ledningen för yrkesutbildningen och möjligheterna att åstadkomma en bättre samordning av yrkesutbildningen i alla dess former torde sålunda komma att bli föremål för särskild utredning. Det förslag utredningen om skogsbrukets arbetsmarknad i det följande framlägger beträffande skogsarbetarutbildningens organisation har utformats med hänsyn härtill. Intill dess avgörande träffats om yrkesutbildningens centrala ledning föreslår utredningen, att skogsarbetarutbildningen i riket ställes under överinseende av en fristående nämnd, förslagsvis kallad Skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd. Så snart klarhet vunnits om yrkesutbildningens centrala ledning, bör Skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd anslutas såsom en delegation till det centrala yrkesutbildningsorganet. Statsunderstödd yrkesutbildning för skogsarbetare bör kunna bedrivas av kommunala skolor för yrkesundervisning, centrala verkstadsskolor, skogsvårdsstyrelser och under vissa betingelser även av företag och organisationer. Utredningen föreslår, att denna verksamhet, den förberedande skogsarbetarutbildningen vid de skogsbetonade fortsättningsskolorna samt jordbruks- och skogsbrukslinjerna vid enhetsskolans 9 y regionalt skola under-

stödjas, samordnas samt kompletteras av ett länsorgan, förslagsvis kallat Skogsbrukets yrkesutbildningsnämnd. Huvudansvaret för skogsarbetarutbildningen inom respektive län bör åvila denna nämnd. Skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd bör vara ett fristående organ tills vidare under jordbruksdepartementet. Nämnden bör bestå av åtta ledamöter, vilka representera bondeskogar, bolagsskogar, allmänna skogar, skogsarbetarna, det allmänna yrkesskoleväsendet, skolmyndigheterna, skogsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Ledamöterna samt en personlig suppleant för varje ledamot utses av Kungl. Maj:t efter förslag från Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, för det enskilda storskogsbruket representativa arbetsgivareorganisationer, domänstyrelsen, representativa arbetstagareorganisationer, överstyrelsen för yrkesutbildning, skolöverstyrelsen, skogsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Ordförande utses av Kungl. Maj:t bland nämndens ledamöter. Skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd skall vara tillsynsmyndighet för den statliga och statsunderstödda yrkesutbildningsverksamheten för skogsarbetare, disponera och fördela statsanslagen till nämnda verksamhet, bistå länsorganen (skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder) med utredningar, informationer, material, förhandlingshjälp och andra åtgärder, som kunna främja länsorganens verksamhet, vid behov organisera kurser för lärare och instruktörer, fastställa undervisningsplaner samt samarbeta med centrala och lokala myndigheter i frågor, som beröra nämndens verksamhetsfält. Genom samarbete med domänstyrel-

138 sen, skogsstyrelsen och skogliga sammanslutningar av olika slag bör nämnden försäkra sig om bistånd och medverkan, framförallt då det gäller föreläsare, lärare och instruktörer. Det torde i många fall också ankomma på nämnden att träffa överenskommelser eller granska och fastställa länsorganens överenskommelser i fråga om kostnadernas fördelning i sådana fall, då kurser anordnats i samarbete med företag eller organisationer. Fortlöpande kontakt bör också hållas med överstyrelsen för yrkesutbildning och lantbruksstyrelsen, dels för samarbete ifråga om skogsarbetarkurser vid kommunala yrkesskolor, centrala verkstadsskolor och lantmannaskolor, dels för att följa den yrkespedagogiska utvecklingen inom olika områden. I frågor, som röra skogsbetonade fortsättningsskolor samt yrkesutbildningens organisation och bedrivande inom enhetsskolan, bör nämnden upprätthålla ett nära samarbete med skolöverstyrelsen. Skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd föreslås till sitt förfogande få ett kansli, som bör förestås av en förste konsulent. Konsulenten bör ha skoglig utbildning och grundlig erfarenhet av skogsbrukets yrkesutbildningsfrågor varjämte han bör ha ådagalagt pedagogisk lämplighet och intresse. Nämndens kansli bör tills vidare kunna vara anknutet till skogsstyrelsen. Skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder böra ha en sammansättning, som nära överensstämmer med det centrala organets. Varje nämnd bör bestå av åtta ledamöter, vilka representera bondeskogar, bolagsskogar, allmänna skogar, skogsarbetarna, landstinget, folkskoleväsendet, skogsvårdsstyrelsen och länsarbetsnämnden. Ledamöterna samt en personlig suppleant för varje ledamot utses av

Kungl. Maj:t efter förslag från respektive skogsägareföreningar, för det enskilda storskogsbruket representativa arbetsgivareorganisationer, domänverket och övriga allmänna skogar inom länet, skogsarbetarnas fackliga organisationer, landstinget, folkskoleinspektör e r n a i länet, skogsvårdsstyrelsen och länsarbetsnämnden. Ordförande utses av Kungl. Maj :t bland nämndens ledamöter. Skogsbrukets yrkesutbildningsnämnd skall självständigt handlägga alla sådana frågor rörande skogsarbetarutbildning, vilka icke skola underställas Skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd, bedriva kurs- och instruktionsverksamhet i egen regi eller i samarbete med skogsägareföreningar, företag, domänverket och övriga företrädare för allmänna skogar, fackliga organisationer, kommunala yrkesskolor, skogsvårdsstyrelser, folkskoleinspektörer och folkskolestyrelser, utarbeta eller granska undervisningsplaner för nämnda utbildningsverksamhet samt hos det centrala organet utverka och fördela statsbidrag till verksamheten. För verkställighet av åtgärder i enlighet med yrkesutbildningsnämndens intentioner och beslut bör vid vardera av nämnderna i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län finnas en heltidsanställd utbildningskonsulent. Frågan om konsulentorganisation för övriga län bör hänskjutas till skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd för utredning. Tills vidare föreslås, att varje länsorgan ges möjlighet att mot skäligt arvode knyta en deltidsanställd sekreterare till nämnden. Till denna befattning bör jämväl ledamot av nämnd kunna utses. Konsulenten eller sekreteraren bör ha skoglig utbildning och god praktisk erfaren-

139 het av skogsarbetarutbildning. Han skall därjämte ha ådagalagt pedagogiskt intresse och lämplighet. Där konsulent finnes, bör han vara nämndens sekreterare samt studierektor vid utbildningsverksamheten. Lärarkåren bör i största möjliga utsträckning bestå av sådana skogsmän, vilka genom ådagalagd lämplighet och specialutbildning anses kvalificerade för uppgiften. Det bör ankomma på utbildningskonsulenten att till de kurser, som anordnas inom nämndens verksamhetsområde, genom förhandlingar med olika företag och institutioner utverka medverkan av deras personal som lärare samt träffa överenskommelse om kostnadernas fördelning. Det skall också åligga utbildningskonsulenten att nära samarbeta med folkskoleinspektörerna och folkskolestyrelserna beträffande skogsbetonade fortsättningsskolor och enhetskolans 9 y. Utredningen anser, att skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder böra kunna ges kanslimässig anknytning till skogsvårdsstyrelserna. Då skogsvårdsstyrelserna för närvarande själva omhänderha den statsunderntödda skogsarbetarutbildningen, torde enbart en kanslimässig anknytning, för vilken styrelserna böra erhålla skälig ersättning, inte alltför mycket tynga deras organisationsapparat. Utredningens förslag beträffande skogsarbetarutbildningens organisation framgår av följande schematiska framställningar. Dessa avse att visa de olika organ, som enligt organisationsförslagets förutsättningar skola bedriva eller ha direkt intresse för skogsarbetareutbildningen. Behovet av ett samordnande organ såväl på länsplanet som för hela riket understrykes starkt därav att inte mindre än åtta olika grupper äro engagerade i yrkesutbildningen. Då dessa grupper icke alltid ha enhetlig ledning

är i verkligheten antalet berörda instanser ännu större. Genom att representanter för de olika grupperna skola ingå i nämnderna böra samordningsmöjligheterna kunna förstärkas. Verksamheten Under de senaste årens utbildningsverksamhet ha värdefulla pedagogiska erfarenheter gjorts såväl hos skogsvårdsstyrelserna som hos domänverket och de enskilda företagen. Dessa erfarenheter ge vid handen att man inte bör eftersträva en långt driven specialisering ifråga om kurstyper och undervisningsmetoder. Verksamheten måste smidigt kunna anpassas efter skiftande behov. Huvudvikten bör emellertid ligga på undervisning i arbetsteknik och redskapsvård, varvid dock måste uppmärksammas, att skogsbruket befinner sig i en snabb teknisk utveckling. Motordrivna handverktyg och maskiner, såsom motorsågar och barkningsmaskiner, få växande betydelse vid själva avverkningsarbetet eller vid moment som tidigare räknats dit (barkningen), och traktorerna få en alltmer framträdande roll vid olika slags körning. Då det är ogörligt att i förväg dra upp riktlinjer för h u r utbildningen skall kunna anpassas efter utvecklingen, bör det ankomma på skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder att utarbeta och avväga undervisningsplaner och undervisningsprogram. Nämnderna böra också ha frihet att i samförstånd med den centrala nämnden pröva olika undervisningsmetoder och kurstyper. Skogsbrakets yrkesutbildningsnämnder. Huvudansvaret för skogsarbetarutbildningen inom respektive län kommer att vila på Skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder — jfr s. 138. Nämndernas insatser få vital betydelse för utbildningsverksamheten inom samtliga här omskrivna skolor, verk, företag och

140 organisationer. Bland nämndernas arbetsuppgifter kunna nämnas: egen utbildningsverksamhet, utbildningsverksamhet i samarbete med kommuner och landsting, företag eller organisationer, utlåning eller förmedling av lärare och materiel till skogsarbetarutbildning samt utverkande och fördelning av statsbidrag till kurser och stipendier. Den skogsbetonade fortsättningsskolan liksom andra former av yrkesbestämd fortsättningsskola förutsätter samarbete mellan skolmyndigheter och näringsliv. De hittills vunna erfarenheterna ge vid handen, att förberedande yrkesutbildning av detta slag åtnjuter stor good will hos alla parter och att verksamheten har förutsättningar att väsenligt utökas. På detta sätt torde de skogsbetonade fortsättningsskolorna vara vägbanande för skogsbruks- och jordbrukslinjerna inom enhetsskolans 9 y. Inom ett par inspektionsområden i Västernorrlands län undersöker man just nu möjligheterna att centralisera utbildningsverksamheten vid skogsbetonade fortsättningsskolor. Under de förberedande diskussionerna ha förslag framlagts om att upprätta tre fasta skolor i de båda områdena, dit skoldistrikten kunna sända elever, som önska genomgå skogsbetonad fortsättningsskola. Förberedande skogsarbetarutbildning skulle därigenom väsentligt lättare än för närvarande kunna beredas också för elever från sådana skoldistrikt, som på grund av allt för litet elevantal inte ha förutsättningar att starta egen skogsbetonad fortsättningsskola. Skolorna skulle ha fasta lärare och komplett utrustning och tre kurser beräknas kunna genomföras per år. Detta projekt för den skogsbetonade fortsättningsskolan närmar sig planerna för 9 y. Det vore värdefullt, om man åtminstone försöksvis kunde få möjlighet att arbeta efter dessa linjer.

De skogsbetonade fortsättningsskolorna böra som nu ta sikte på att ge förberedande yrkesutbildning. Självfallet bör även denna utbildningsform i enlighet med fortsättningsskolestadgan ha möjligheter till fri anpassning efter utveckling och lokala omständigheter. I stort sett torde man dock böra följa de hittills beträdda vägarna. Förberedande skogsarbetarutbildning i 9 y. Det förmodas att uppemot 70 % av enhetsskolans elever skola avsluta sin skolgång med den förberedande yrkesutbildning, som ges i 9 y. Denna yrkesutbildning skall i görligaste mån anslutas till respektive orters näringsliv. Skogsarbetarutbildning i 9 y meddelas på skogsbrukslinjen och jordbrukslinjen. Komponenterna skogsbruk och jordbruk ingå i kursplanerna vid båda linjerna. Skogsarbetarutbildning i 9 v kommer att bli en breddning och fördjupning av den skogsbetonade fortsättningsskolan. Framförallt blir den praktiska yrkesutbildningen grundligare. Enligt de timplaner, som utarbetats inom skolkornmissionens yrkesutbildningsdelegation, skola på skogsbrukslinjen 715 av 900 undervisningstimmar utgöras av yrkespraktik. (Därav komma 160 timmar på jordbruksbetonade ämnen.) På jordbrukslinjen utgör skogspraktiken 170 timmar. Försöksdistriktens skogsbruks- och jordbrukslinjer komma igång 1953 i Hietaniemi, Lillhärdal, Bollnäs lk, Sura och Vifolka samt 1954 i Nederkalix och Råneå. Då det nya skolsystemet genomförts i sin helhet räknar man med att den förberedande yrkesutbildningen för skogsarbetare i huvudsak skall tillgodoses genom enhetsskolan. En förutsättning för att de tänkta resultaten skola kunna vinnas är ett smidigt samarbete mellan

141 skolan och arbetsgivarna samt mellan olika skoldistrikt. På skogsägarna kommer därvid framförallt — liksom ifråga om de skogsbetonade fortsättningsskolorna •— att tillhandahålla övningsobjekt och om så är möjligt även förläggningar. Vissa företag böra också kunna bistå med instruktörer. Det bör bli en av de angelägnaste arbetsuppgifterna för skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder att organisera det erforderliga samarbetet.

föreligga behov av verkstadspersonal till skogsbrukets servicestationer samt av skogsarbetare med goda kunskaper om de mekaniska hjälpmedlen och deras reparation. Vidare kan det tänkas att en mera omfattande allroundutbildning vid central verkstadsskola kan vara lämplig utbildning för sådana skogsarbetare, vilka behövas som instruktörer vid utbildningsverksamhet samt för andra mera kvalificerade uppgifter.

Man får naturligtvis förutsätta, att en del skogsarbetare komma att rekryteras även bland dem, som inte genomgått skogsbruks- eller jordbrukslinje inom 9 y. Det är således nödvändigt, att man även i framtiden har någon form av kurser för äldre arbetstagare inom skogsbruk. Denna fråga bör hänskjutas till skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder. Det blir självfallet också nödvändigt med fortbildningskurser och specialkurser av olika typer, varvid insatser måste förutsättas såväl från arbetsgivarna som från samhällets sida. Kommunala skolor för yrkesundervisning. Då skogsarbetarutbildningen vid kommunala yrkesskolor hittills är en oprövad form, torde det vara lämpligast att börja med kortare kurser av på andra håll prövad typ, till exempel i arbetsteknik och verktygsvård, samt instruktionsverksamhet i kombination med teoretiska kvällskurser. Det bör emellertid stå skolorna fritt att pröva utbildningsverksamhet av olika slag. Sålunda böra kurser i traktorkörning, motorsågning och maskinreparation inte vara otänkbara, till exempel i sådana skolor, som förut ha utbildning för reparatörer, bilmekaniker eller metallarbetare.

Skogsvårdsstyrelserna bedriva en omfattande kursverksamhet för skogsägare med flera i skogsbruksfrågor — främst skogsvård. Vid dylika kurser bör möjlighet finnas att ge utbildning även i skogsarbete, såsom huggning, körning, verktygsvård etc. I fråga om sådan utbildning bör samråd ske med skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder.

Centrala verkstadsskolor torde endast komma att anordna längre kurser förslagsvis kallade skogliga linjer. Det är troligt, att det i framtiden kommer att

Domänverkets och det övriga storskogsbrukets skogsarbetarutbildning kommer alltjämt enligt utredningens förutsättningar att utgöra en betydelsefull del av verksamheten. Det är otänkbart att ersätta denna interna yrkesutbildning med utbildning i samhällets regi. Inom storskogsbruket anser man på många håll att den egna utbildningsverksamheten bör utbyggas och av uppgifter, som utredningen erhållit, framgår, att en intensifierad verksamhet kan påräknas. Skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder böra söka åstadkomma ett nära samarbete med företagens verksamhet. Därigenom bör man bland annat kunna erhålla lämpliga förläggningsorter för kurserna samt utbyte av lärarkrafter och undervisningsmaterial. Statsunderstöd till lärarlöner och elevstipendier bör i regel endast utgå till sådana av företagens kurser, som taga sikte på grundläggande utbildning. Självfallet komma företagens kurser att i stor omfattning inriktas på sådan utbildning, som tillgodoser mera interna

142 behov. Statsbidrag bör icke utgå för dessa kurser. Organisationer av skogsägare, arbetsgivare och arbetstagare förutsättas alltjämt komma att anordna kursverksamhet av olika slag. Genom att arbetarskydd, avtalsfrågor, prissättning etc. få en framträdande plats vid dessa kurser bli de ett värdefullt komplement till den övriga utbildningsverksamheten. Lantmannaskolornas skogsutbildning är inriktad på att ge kunskaper i skogshushållning och skogsvård för blivande skogsägare. Det vore önskvärt, att utbildningen i praktiskt skogsarbete finge större plats på skolornas schema. Vissa specialkurser skulle möjligen kunna förläggas till lantmannaskolorna. Skolorna förfoga i många fall över utmärkta maskinparker, omfattande bland annat traktorer. Det svenska jord- och skogsbruket inriktar sig till en del på traktortyper, som kunna komma såväl jordbruket som skogsbruket tillgodo. Utbildningen bör då också vara inriktad på båda dessa områden. Hästbeståndet minskar starkt till följd av jordbrukets rationalisering. Därav följer att skogsbruket kan råka ut för en körarkris, om man inte snabbt lär sig att anpassa traktoranvändningen även efter skogsbrukets behov. Man kan därför rekommendera att kurser i skogskörning med traktor anordnas vid lantmannaskolorna. Kostnaderna Det är icke möjligt att exakt beräkna kostnaderna för den föreslagna skogsarbetarutbildningen. Endast de fasta kostnaderna för nämnderna och deras verkställande organ äro i förväg givna. I övrigt bli kostnaderna beroende på verksamhetens omfattning. Denna kommer att bestämmas av elevtillströmningen, tillgången på lärare och andra svårbedömbara faktorer. Såsom ut-

gångspunkt för en beräkning av verksamhetens omfattning synes emellertid ett försök böra göras att bedöma h u r många elever per år som behöva utbildas för att tillgodose skogsbrukets behov. Såsom framgår av tidigare avsnitt finnes ett stort behov av vidareutbildning för skogsarbetarkåren i sin helhet. Detta behov kan endast bedömas utifrån de erfarenheter som gjorts u n d e r senare år. Dessa erfarenheter ge vid handen, att elevtillströmningen är starkt beroende av de ekonomiska villkor, som erbjudas eleverna. Särskilt stor roll spela därvid arbetsgivarnas bidrag till ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Verksamhetens omfattning torde sålunda bland annat bli beroende av arbetsgivarnas insatser i detta avseende. Av allt att döma bör man kunna räkna med ett växande intresse för vidareutbildningen, och man bör därför också planera en successivt ökad vidareutbildning av skogsarbetare. Utredningen h a r förutsatt insatser från såväl arbetsgivarnas som samhällets sida. I föreliggande kostnadsberäkningar har därför viss hänsyn tagits även till kostnaderna för fortbildningskurser. För att bedöma behovet av utbildning för nyrekryteringen av ungdom till skogsarbetarkåren skulle behövas bättre statistik beträffande skogsarbetarna och deras åldersfördelning samt ungdomens yrkesval, än vi nu förfoga över. En viss vägledning kan dock erhållas av den på sid. 18—19 refererade undersökningen beträffande värnpliktiga födda 1928. Av undersökningen synes framgå, att inemot 8 000 ynglingar i den berörda årsklassen helt eller delvis haft skogsarbetet som förvärvsarbete. I denna siffra h a r dock inräknats de ynglingar, som uppgivit yrkena hemmason och jordbruksarbetare men som med största sannolikhet haft en del av sitt arbete

143 förlagt till skogen. Siffran torde sna- Skogsbrukets centrala yrkesutbildningsrare vara för låg än för hög beroende nämnd. F r å n början torde behövas på viss obenägenhet att uppge skogs- minst 5 yrkeslärare, vilka böra rekrytearbetet som yrke. Dessutom bör man r a s bland lämpliga skogsmästare, kroobservera, dels att slutet på 20-talet och nojägare, skogvaktare eller andra skogsbörjan på 30-talet hade exceptionellt män med erforderlig praktisk och teosmå årskullar, dels att under hela 40- retisk utbildning. Dessa yrkeslärare talet — alltså även 1949, då yrkesväg- skola i första hand ställas till länsorgaledningsbyråns undersökning gjordes nens förfogande men därjämte vid be— ungdomen i betydande utsträckning hov kunna biträda förste konsulenten lämnade skogsarbetet. Det råder vi- med utrednings- och organisationsardare tydliga tendenser till förgubbning bete. Om så befinnes lämpligt, bör yri yrket, varför man har skäl att antaga, keslärare kunna få fast placering vid att det behövs betydligt större årligt länsorgan. För att handlägga rent administrativa tillskott av unga män för att småningom återfå bättre balans mellan olika ärenden, såsom till exempel statsbidrags-, stipendie- och avlöningsfrågor åldrar. bör nämnden förfoga över en tjänsteDe skogsbetonade fortsättningsskoman med härför lämpad kompetens. lorna tillgodose en mycket viktig del av nybörjarutbildningen. Dessa skolor böra Vidare beräknas det komma att föreenligt utredningens uppfattning ges ligga behov av ett kanslibiträde samt ekonomiska möjligheter att existera obe- två kontorsbiträden. De föreslagna yrkeslärartjänsterna roende av ekonomisk hjälp från intresserade företag inom storskogsbruket. äro jämförliga med yrkeslärartjänsterUtredningen föreslår därför, att skol- na vid bland annat det kommunala yröverstyrelsen får bemyndigande att un- kesskoleväsendet, vilka äro lönegradsdersöka merkostnaderna för skogsbeto- placerade i Ca 20. Yrkeslärartjänsterna nade fortsättningsskolor, jämfört med inom nämnden böra placeras i samma övriga yrkesbetonade fortsättningssko- lönegrad. De administrativa arbetsupplor samt därefter genomföra skälig höj- gifter, som enligt förslaget skola åvila särskild tjänsteman torde närmast kunning av statsbidraget. Skogsbrukets centrala yrkesutbild- na jämföras med förste byråsekreterares ningsnämnd. Den centrala instansen åligganden inom exempelvis skolöverförutsattes få en jämförelsevis liten men styrelsen och överstyrelsen för yrkesfullt självständig kansliorganisation, utbildning. Tjänsten bör följaktligen med en förste konsulent som chef. Med placeras i lönegrad Ce 27. Kurser för yrkeslärare och instruktöhänsyn till det behov av lärarpersonal för skogsarbetarutbildning av olika slag, rer böra anordnas av den centrala som föreligger, torde det vara nödvän- nämnden och för detta ändamål bör digt att omedelbart tillsätta ett antal beräknas 50 000 kr/år. Samma belopp fasta yrkeslärare utöver förste konsu- bör anvisas till viss undervisningsmatelenten och de till länsorganen knutna riel, bland annat ljusbildsserier och instruktionsfilm, som lämpligen bör utkonsulenterna. För att kunna utnyttja lärarkrafterna arbetas eller förvärvas centralt. Den mest effektivt synes den fasta lärarper- jämförelsevis låga kostnaden för denna sonalen — utom länsorganens verkstäl- detalj beror på, att utredningen tror sig lande tjänstemän — böra knytas till kunna förutsätta möjligheten av ett eko-

144 nomiskt mycket fördelaktigt samarbete mellan till exempel domänverket och skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd ifråga om undervisningsmaterielen. Följande tablå visar kostnaderna för skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd enligt utredningens förslag: 1 ordförande arvode 2 400 kr/år 7 ledamöter » 3 500 i 1 förste konsulent Ce 31 21 984 » 1 förste byråsekreterare. . Ce 27 18 276 » 5 yrkeslärare Ce 20 62 100 » 1 kanslibiträde .. Ce 11 8 652 » 2 kontors- regl.bef.1 biträden gång 15 096 »> 1 3 2 008 kr Lärar- och instruktörsutbildning 50 000 » Resor och traktamenten 50 000 » Undervisningsmateriel 50 000 » Omkostnader 30 000 » Summa 312 008 kr Skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder. Yrkesutbildningsnämnder skola enligt förslaget inrättas i samtliga län. Till n ä m n d e r n a s ordförande böra utgå fasta årsarvoden med 500 kr och dagarvoden med 20 kr/sammanträdesdag. Ledamöterna böra erhålla dagarvoden med 20 kr/sammanträdcsdag. Enligt organisationsförslaget skola yrkesutbildningsnämnderna i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län erhålla en verkställande tjänsteman benämnd konsulent. Konsulentens ställning torde komma att motsvara studierektorns vid skogsvårdsskolan på Kratte Masugn i Gävleborgs län (för närvarande placerad i Ca 27) och rektorernas vid de centrala verkstadsskolorna. De senare äro lönegradsplacerade i Ca 29—31. Utredningen föreslår, att konsulenterna tills vidare inplaceras i lönegrad Ce 27. I övriga län böra skogsbrukets yrkesutbildnings-

nämnder intill dess frågan om eventuell konsulentorganisation blivit utredd ha möjlighet att deltidsanställa lämplig person såsom sekreterare och verkställande tjänsteman. För detta ändamål bör tills vidare anvisas 60 000 kr, vilket bör kunna disponeras till arvoden. Arvodet bör i varje särskilt fall fastställas av Skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd. I yrkesutbildningsnämndernas verksamhet böra enligt organisationsförslaget engageras instruktörs- och lärarpersonal samt föreläsare. Utredningen är av den meningen, att ett antal instruktörer och lärare böra fastanställas även inom länsorganen, men anser det för närvarande omöjligt att göra en rättvis bedömning av behovets storlek inom olika nämnder. Det bör därför bli en av den centrala nämndens utredningsuppgifter att undersöka de olika lokalorganens arbetsmöjligheter och personalbehov. Länsorganen böra i avvaktan på den centrala yrkesutbildningsnämndens utredning ges möjlighet att inom ramen för givna anslag deltidsanställa lärare, instruktörer och föreläsare. Utredningen vill för detta ändamål förorda ett anslag på 230 000 kr. Till statsstipendier för elever vid statsunderstödda skogsarbetarkurser bör anvisas 350 000 kr. Denna summa bör fördelas enligt samma principer som gälla för närvarande ifråga om stipendier till statsunderstödd skogsarbetarutbildning (stipendier till elever vid vissa skogsbrukskurser) men med väsentligt höjda belopp. Sålunda bör det belopp, som är avsett att täcka kostnaderna för kost under kursen höjas från 3 till 5 kr per dag och elev. Stipendierna för förlorad arbetsförtjänst för icke familjeförsörjare böra höjas från 4 till 7 kr och för familjeförsörjare från 9 till 15 kr per dag och elev. Till ele1

Beloppet beräknat efter lönegrad Ce 8.

145 ver vid ungdomskurser bör utgå ett stipendium på 6 kr per dag och elev. Fria resor till och från kursorten bör utgå efter samma grunder som tidigare. Traktamenten och reseersättningar uppskattas till 110 000 kr. Kostnader för undervisningslokaler, förläggningar, ersättningar för kanslimässig anknytning till skogsvårdsstyrelserna och diverse undervisningsmateriel uppskattas till 175 000 kr. övriga omkostnader beräknas till 50 000 kr. De totala kostnaderna för skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder och den till nämnderna knutna utbildningsverksamheten framgår av följande tablå. 24 ordföranden . . . å r s a r v o d e n ca 19 200 kr 168 ledamöter » » 50 400 » 7 konsulenter... Ce 27 » 127 932 » 17 sekreterare arvoden 60 000 • Deltidsanställda lärare, instruktörer och föreläsare.. . . arvoden 230 000 » Statsstipendier till elever i statsunderstödda skogsarbetarkurser. 350 000 » Resor och traktamenten 110 000 » Lokaler, förläggningar kanslikostnader, div. undervisningsmateriel 175 000 » Övriga omkostnader 50 000 » Summa 1 172 532 kr

Inom denna kostnadsram skulle en verksamhet av följande omfattning kunna bedrivas: Utbildningens art

Kurser för yrkesvana skogsarb., 3—14 dagar, fam.förs Kurser för yrkesvana skogsarb., 3—14 dagar, ens.st Ungdomskurser (för 15— 20-åringar) ca 40 dagar Instruktörs-, förmansm.fl. kurser, 1—3 veckor

Antal Beräkn. deltagare stip.bel.

80 000

1 000

96 000

120 000

54 000

2 200

350 000

Utöver den i ovanstående exempel angivna verksamheten förutsattes instruktionsverksamhet bland yrkesverk10—509115

samma skogsarbetare i arbetsteknik, verktygsvård, arbetarskydd, sjukvård etc. Ett program av denna storleksordning täcker icke på långt när utbildningsbehovet. Man bör dock observera att utanför denna verksamhet faller, dels den förberedande yrkesutbildningen för skogsarbetare i skogsbetonade fortsättningsskolor och enhetsskolans 9 y, dels den väntade verksamheten vid kommunala yrkesskolor och centrala verkstadsskolor. Med hänsyn härtill och till omfattningen av företagens egen utbildningsverksamhet anser utredningen de föreslagna anslagen möjliggöra ett tillgodoseende av de mest angelägna behoven. För att helt tillgodose utbildningsbehoven bör, enligt det här framlagda förslaget, en successiv utbyggnad av verksamheten ske. Kostnadsökning för statsverket. De sammanlagda kostnaderna för den nya organisationen och dess verksamhet utgöra enligt utredningens förslag 1 484 540 kr. För att utröna den merkostnad för statsverket, som förslagets genomförande skulle medföra bör man frånräkna kostnaderna för den skogsarbetarutbildning, som bedrives genom skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna. I första hand kan man därvid räkna anslaget till vissa skogsbrukskurser, som för närvarande uppgår till 350 000 kr. Inom skogsstyrelsen ha två tjänster inrättats för uppgifter i samband med yrkesutbildning. Det är dels en byråsekreterartjänst, som för närvarande får beräknas ligga i lönegrad Ce 25 och en skogsmästare. Lönekostnaderna för dessa båda befattningshavare torde uppgå till ca 29 000 kr. Kostnaderna för den tid övriga befattningshavare inom skogsstyrelsen i olika sammanhang ägna yrkesutbildningsfrågorna torde kunna beräknas till minst 15 000 kr. Därtill komma de icke oväsentliga kostna-

146 der, som disponerande av skogsvårdsstyrelsernas personal för yrkesutbildningsuppgifter medföra samt kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas råd i undervisningsfrågor. De kostnader för skogsarbetarutbildningen som hittills direkt eller indirekt åvilat statsverket Stockholm den 16 september 1952.

torde alltså få uppskattas till minst 500 000 kr. Merkostnaden för statsverket för en verksamhet i enlighet med utredningens förslag skulle således komma att uppgå till ca 980 000 kr.

Gust. Vahlberg K. A. Arne

Anneli

Gösta

Hallmans

Dims-Otterström

Otto

Westling

Charles

Winroth

Karl G. I Olof

Zimmerman Petersson

Lambert

Sunesson

FOLKSKOLAN I SKOGSBYGDEN

Innehåll

Inledning

151 Folkmängdens förändringar och glesbygdens skolorganisation Befolkningsutvecklingen efter 1910 Folkskoleväsendets anpassning efter växlande lärjungeantal

152 152 154

Utredningar, uttalanden och riksdagsbeslut ifråga om glesbygdernas skolorganisation 155 Folkskolans besparingssakkunniga 155 Norrlandskommittén 157 1940 års skolutredning 158 1946 års skolkommission 160 Skolöverstyrelsen 161 Ecklesiastikministern 161 Skolutskottet vid 1950 års riksdag 161 Samhälleliga åtgärder föranledda av folkskolornas centralisering Skolskjutsar Inackordering av skolbarn Skolskjutsar och inackordering såsom speciella skogsbygdsproblem Centraliseringen och de svagare skoltypernas ställning Den fortsatta centraliseringen och skogsbruket

162 162 163 164 166 170

Studium av skolfrågan i tre skogskommuner Valet av kommuner och studiernas omfattning Vilhelmina Lillhärdal Säfsnäs

170 170 172 177 178

Bebyggelsefrågorna och skolan

182 Synpunkter och frågeställningar Glesbygdens skol- och undervisningsformer Skolskjutsar och inackordering Skolfrågan och skogskommunernas ekonomi

184 184 186 187

Förslag och rekommendationer

190 Översikt över folkskolans skolformer

Folkskolan i skogsbygden

Inledning

Under de senaste 30 åren har skogsbygdernas struktur förändrats. Stora delar av glesbygderna har avfolkats och antalet barn i skolåldern har nedgått oavbrutet. Samtidigt har nya vägar och motortrafiken försett den kvarvarande bebyggelsen med jämförelsevis goda kommunikationer. Ett mycket stort antal av de gamla bygdeskolorna har måst nedläggas på grund av det ringa barnantalet, men skolor har också nedlagts därför att man fått bekväma skjutsvägar till mera centralt belägna orter. Skolans arbete och organisation påverkar direkt eller indirekt familje- och arbetsliv. Detta gäller inte bara skogsbygderna, ehuru problemen t. ex. i storstäderna är helt annorlunda. Förhållandena där möjliggör båda makarnas arbete utom hemmet. Skolbarnsfamiljernas anpassning till arbetslivet underlättas genom skolbespisning, eftermiddagshem och skoldaghem, varigenom samhället griper in och tar ansvaret för barnens välfärd och vård under en del av arbetsdagen. I glesbygderna är problemställningen den helt omvända. Husmödrarna har i allmänhet inga möjligheter till förvärvsarbete utom hemmet och det eventuella jordbruket. Barnen önskas och behövs hemma som sällskap och hjälp så stor del av arbetsdagen som möjligt. Men avståndet till skolorna är ofta stort. Långa gångvägar, skolskjutsar eller inackordering framtvingar en längre tids borto-

varo från hemmet än som är vanligt i tätorterna. Skolskjutsarna går ofta kl. 7 på morgonen och återkommer klockan 16 på eftermiddagen. Vid inackordering av barnen blir bortovaron från hemmet mest kännbar, eftersom barnen endast kommer hem vid veckosluten. Det ges i glesbygden åtskilliga exempel på mödrar med flera barn, vilka fått tillbringa vecka efter vecka helt ensamma i hemmet, medan barnen varit inackorderade på skolorten och mannen legat i skogsförläggning. Skolförhållandena i skogsbygden torde alltså medverka till mödrarnas isolering. Därtill kommer att bekymmer och extra kostnader för barnens kläder och utrustning ofta blir större ju längre bort skolan ligger samt att föräldrarna hyser en allmän oro för barnen under den tid de äro utom räckhåll för hemmets hjälp och omsorger. Det är naturligt att dessa förhållanden ibland medverkar till en allmän otillfredsställelse med levnads- och arbetsförhållandena i skogsbygden. Utredningen har under sina resor i olika skogsbygder i landet fått talrika exempel på problemets betydelse och allmängiltighet. Det har därför framstått såsom nödvändigt att uppta frågan till närmare behandling för att söka utröna i vad mån man från utredningens sida kan medverka till frågans lösning. Utredningen tog därför redan 1952 kontakt med skolöverstyrelsen och har sedan dess vid olika tillfällen fått ta

152 ( O O O t O M O M O C T f H o

T - O - ^ O O O - O T - O O O

^

<N o c o c o T - T r c c r c T i r f i o 00

H

C O O < M I > C O T - I O , - I C O O

"O

ocoioocoot^-i-^ooo; O M J O N t O H N O C O NHCDlOI'iHHCOCNt COCOCNCdCMCOlOiOlOlO

C/3

Ä

000(MOCOOr^i-<05 T f o n w H c o o i n N H cocNOOLrTinr^r^ioirt

o^?

:©

"

N N N r l r l r t r l r t r l r t

ec

t-, c

•O C

« > o

i—i

i^-i>oocooccacoi>i-ioo O M W N O O H n ^ o : OrtOOt^hOtDOOO)

XI T} C

l>i-H-*i-ICN(MClCDI>iri

a h-1

cso!cot^cxn>cBiom

^1

M n O i n « f r » " od OC i n iO

OCC^Tt'r-IOt^LOt^-OLO

CNlMr-lT-ii-lT-l-rHTHTHrH

-»->

1A «2 'C! Cj

Ot^OO-^COOCOOOC OCCOOl^rtOSOMOO M » t o o n r i 0 o o ) o o oc<)Troi>ccT-iTt>oo N O l H O W O N P l H r l 1"' ,—< T - 1 TH I—I i—1 T H

OJ

K t!

s

00I>CCCMC0C0OlOCCu0

SK

THt^LOi-^-i-^tocOrfCNO

i> o i> oo cT ,-T c i o o f oT ir

!

T3

!«

°«

s O

C/0

o m o o n m T f o o i t o t o n t o o o m o o M ^ »ocir^cooo-^t^-i-Hr^ci ONMincOffirtNOO HrlrtrlrtNCCCIKn

NtsaO'*HO(OC!i.'! • * H l> O ''ffflO X H o m co u~ cc cc i--T i> ^ j " ^ f ^

o

ä^

_* ÖC >>

Öl

N m o j C H i n o E o c i f - f t f a o i i o G J o o H n

"a

" ^ I O O O I O O C J O T H O

"C

T3

• *

A

=cs

Nmr)<T«tOTHCffl«N (M(M(MCNOJCOCOoacM01

n

cc

s

T H T f M T H O I N t O T l i n H

c^co-r-coocoi>t^cac<i T f s i o o o o N i n o n i 1 n r t T i i - i M N w e o M n

O o

X) te

OJ

^>

A

f*,

c <w

.2P

-<

COrfffliNOCO-tcOiKCO m N C N H w m o o c M ' * O"*r^ooomortmt^

"o

00 Lands

s

c ••71

coctcaco-^fcoTfco-^c: 02 IO CQ I> 1> O 00 •*" CO l-O MrtcoMi>o)mNmrt

M H o o m o o o ^ r t c r • * • * M O IM T? N O 1< O T-II-ITHTH'THOOCOC^C^

^^•^^^Tfcocoooco

WOiOOiOOLOO i-icaoJcocoTj<Tj<io r l f f l r l O T i C r t O W B rtTHMCNC0Mtxi<O(O O O O O O O O O H r t THTHTHT-II-ITHTHTH

del av styrelsens erfarenheter och källmaterial. Ett flertal överläggningar h a r hållits med representanter för de centrala och lokala skolmyndigheterna. I maj 1953 företog representanter för skolöverstyrelsen och utredningen en studieresa till Lillhärdal för närmare studium av arbetet i enhetsskolans försöksdistrikt inom denna skogskommun. Utredningen h a r också varit i tillfälle att tillsammans med de lokala skolmyndigheterna studera skolorganisationen inom ett p a r andra skogskommuner, Säfsnäs och Vilhelmina lk. Efterföljande promemoria innehåller dels en redogörelse för frågans tidigare behandling inom olika instanser, dels en sammanfattning av utredningens erfarenheter och synpunkter. Det är naturligt att utredningen i första hand ser frågan från arbetsmarknadspolitiska och näringsgeografiska synpunkter. Det är för hela frågan om den framtida planeringen av bebyggelsen inom skogsbygderna angeläget att få dessa synpunkter diskuterade och kompletterade av den pedagogiska och skolorganisatoriska sakkunskapen. Folkmängdens förändringar och glesbygdens skolorganisation

Befolkningsutvecklingen efter 1910 Medelfolkmängden 1911/15 var ca 5,6 milj. Vid slutet av 1952 var siffran 7,15 milj. 1911/15 var medelfolkmängden p å landsbygden 4,15 milj., medan den 1952 uppgick till 3,7 miljoner. Städerna, som inte bara absorberat hela folkökningen utan även inemot en halv miljon däröver, d. v. s. landsbygdens befolkningsminskning, h a r nu ett invånarantal på inemot 3,5 miljoner. — Jfr tabell 1. Hela denna förskjutning i siffrorna mellan landsbygd och städer beror givetvis icke p å omflyttning av befolkningen utan sammanhänger också med att många av landsbygdens tätorter blivit städer samt att stora områden av den

153 förutvarande landsbygden inkorporerats i städerna. Å andra sidan har betydande omflyttningar av befolkningen från glesbygd till köpingar och andra tätorter på landsbygden ägt rum. Jfr tabell 2. Tätbebyggelsen i riket hade 1920 45,2 % av folkmängden. 1952 bodde, enligt samma beräkningsgrunder, 68,9 % av befolkningen i tätorter. Det är givet att en sådan omfattande förändring i hela samhällets struktur inte kan lämna skolorganisationen orubbad. Ett studium av födelsesiffrornas förändringar i landsbygd och städer efter 1910 ger ett begrepp om organisationsproblemets omfattning. Antalet levande födda på landsbygden 1911/15 var omkring 97 000, 1952 var siffran omkring 56 000. I städerna har i stället antalet stigit från 32 600 till ca 54 000. Tabell 1 ger en översikt över utvecklingen i detta avseende. Skolorganisationens utformning påverkades givetvis av den kraftiga nedgången i de totala födelsesiffrorna från 1910 till 1935. Denna nedgång var stark Tabell 2. Folkmängden i glesbebyggelse resp. tätbebyggelse1 enligt folkräkningarna 1920, 1930, 1940 och 1950 År

Glesbebyggelse

Tätbebyggelse

Folkm. i tätb. 1i °/ /o

1920 1930 1940 3 1950

3 232 937 3 164 501 2 790116 2 193 066

2 671 552 2 977 690 3 581316 4 850 973

45,2 48,5 56,2 68,9

1 Som tätorter har vid folkräkningarna 1930, 1940 och 1950 räknats agglomerationer med minst 200 inv. — Jfr not 2 och 3. 2 Vid 1920 års folkräkning undersöktes tätorterna tämligen summariskt, invånarantalet publicerades endast i jämna 50- och 100-tal. Agglomerationer med lägst 250 invånare medtogs. I samhällen med relativt stor jordbruksbefolkning frånräknades denna vid angivandet av invånarantalet. 3 Enligt indelningen 1/1 1952 och med anlitande av samma metod som användes 1930 och 1940. Ny metod ger något lägre siffror för tätbebyggelsen. — Jfr tabell 3.

Tabell 3. Tätorternas andel i folkmängden 1950 Tätorter med över

Antal

Folkmängd

% av landets fm

2 000 inv. 1 000 »> 500 »> 200 •

269 521 980 2 056

3 654 901 4 000 999 4 317 509 H 660 360

51,9 56,8 61,3 *66,2

1 Olikheterna mot tabell 2 beror på ny beräkningsmetod.

i både landsbygd och städer, men återhämtningen efter 1935 skedde snabbare i städerna såväl i absoluta tal som i antalet födda per tusen invånare. Detta torde sammanhänga med den genom den omfattande inflyttningen av ungdom avsevärt mycket gynnsammare åldersfördelningen i städerna än på landsbygden, vilken också avspeglas i antalet giftermål per tusen invånare. Landsbygden, som förr var nära nog synonym med glesbygden, har under de senaste decennierna ändrat karaktär genom tillkomsten av och den starka tillväxten hos en mångfald större tätorter, som icke är städer i administrativ bemärkelse. Om man enligt internationell måttstock skulle räkna alla tätorter med minst 2 000 invånare som städer utan hänsynstagande till administrativa gränser skulle Sveriges stadsbefolkning 1950 utgöra 51,9 % av folkmängden. Som framgår av tabell 3 är de minsta tätorternas antal mycket stort medan deras andel i folkmängden är relativt blygsam. Det är i regel dessa mindre tätorter, som har någon större betydelse som bosättnings- eller skolorter för skogsbygdernas befolkning. Inom skogslänen torde de flesta tätorter på 200—500 invånare vara ganska utpräglade jordbruks- och skogsarbetarbyar, medan det i tätorter med över 500 invånare och uppåt blir allt starkare inslag av industri och servicenäringar. Skogsarbetarbefolkningen kan emeller-

154 tid vara representerad i städer och andra större tätorter, och det torde vara omöjligt att göra någon exakt gränsdragning mellan skogsbygd och tätorter. Folkskoleväsendets anpassning växlande lärjungeantal

efter

Från slutet på 10-talet till början av 30-talet expanderade folkskoleväsendet mycket kraftigt. Under denna tid genomfördes skolförbättringar, varigenom de halvtidsläsande skolorna i stor utsträckning förändrades till heltidsläsande. Detta medförde inrättande av ett betydande antal lärartjänster. Under samma tid sjönk emellertid antalet skolbarn oavbrutet — jfr tabell 1, kol. 6—8. Medeltalet lärartjänster vid folkskolor, mindre folkskolor och småskolor samt lärjungeantalet var enligt folkskolans besparingssakkunniga 1 : År 1916/20 1921/25 1926/30 1931/35

Antal lärjungar Lärartjänster 706 780 695 899 667 717 652 006

23 621 26 007 27 229 28 214

De första åren av nedgångsperioden berodde det stigande antalet lärartjänster på pedagogiska skäl. Barnantalet i läraravdelningarna var jämförelsevis högt. Medeltalet barn/läraravdelning var 1921: Skolform A Bl B2

Antal barn 31,6 31,5 33,7

Då det särskilt i flerklassiga former ansågs önskvärt att nedbringa läraravdelningarnas storlek lät man det ofta bero vid det minskade barnantalet och vidtog icke omedelbart organisatoriska förändringar. De höga födelsetalen vid 20talets början 2 anses också ha bidragit till en avvaktande hållning ifråga om

tjänsteindragningar. Främsta orsaken var emellertid svårigheterna att skära ner den organisatoriska grundval som skolväsendet var uppbyggt på. Förhandsberäkningar om antalet barn inom en skolas arbetsområde blir i regel mycket osäkra, varför man ibland bibehållit skolor med mycket låga barnantal under kortare och längre tider. I andra fall har omorganisationen inte kunnat genomföras utan nybyggnad. Man har också tagit särskilda hänsyn till befolkning och traditioner. Ett behov av att minska ner skolorganisationen och dra in lärartjänster gjorde sig emellertid alltmer gällande. I en riksdagsskrivelse 1927 anhölls om utredning och förslag om åtgärder för att ge skoldistrikt större möjlighet att vid minskning av antalet skolbarn dra in skolor och skolavdelningar. Skolöverstyrelsen fick i uppdrag att utföra denna utredning och i april 1930 framlades utredningsresultat och förslag. Förslaget gick ut på att styrelsen skulle få dra in obehövliga lärartjänster, när vakanser uppstod, att barn skulle kunna undervisas i annat skoldistrikt än de tillhörde och att skolskjutsar och skolhem skulle anlitas i större utsträckning än tidigare. 1932 års riksdag beslöt i huvudsak i enlighet med förslaget. 1936 kom en kungörelse om skyldighet för lärare vid folk- och småskolor att i vissa fall underkasta sig förflyttning från ett skoldistrikt till ett annat, alltså tvångsförflyttning. När lönereglering för folkskolans lärarpersonal genomfördes 1937 föreskrevs flyttningsskyldighet för berörda ordinarie lärare. Följande tabell visar, att det från mitten av 30-talet råder en påtaglig överensstämmelse mellan förändringarna i antalet skolbarn å ena sidan och för1 2

SOU 1940: 36. Årssiffrorna för 1920 och 1921, 23,61 resp. 21,54 %0, var högre än under de närmast föregående 4 åren.

155 Tabell 4. Antalet elever och lärartjänster i folkskolan åren 1938—1950 (Folkskolans Årsbok 1952) År

Antal lärjungar Lärartjänster

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950

ändringarna i andra sidan.

567 753 557 657 548 792 538 296 529 771 523 993 519 193 523 380 527 587 544 330 555 500 589 695 611 869

27 858 27 751 27 338 26 261 25 848 25 775 25 855 26 201 26 615 27 104 27 488 28 476 29 153

antalet lärartjänster

lämpligt eller ens möjligt att för folkskolans vidkommande i allmän uppfattning införa några bestämda, mekaniskt verkande föreskrifter rörande fastställandet av elevantalet i läraravdelningarna. Detta gäller ifråga om såväl maximi- som minimital.» Däremot menar sakkunniga, att det skall lämnas anvisningar, som kan vara till ledning för dem som handlägger skolans organisationsfrågor. Sålunda anför de sakkunniga följande beträffande lämpligt barnantal per läraravdelning inom olika skolformer: 1

å

Utredningar, uttalanden och riksdagsbeslut ifråga om glesbygdernas skolorganisation

Folkskolans besparingssakkunniga Mot bakgrunden av den befolkningsmässiga utveckling, som illustreras i tabellerna 1—3, fortgick under hela 40talet en omfattande rationalisering och centralisering av landsbygdens folkskolor. Dessa strävanden har sannolikt inte ännu upphört eller ens stagnerat. Den drivande kraften vid 40-talets början var folkskolans besparingssakkunniga, som i betänkande med förslag angående folkskoleväsendets rationalisering (SOU 1940:36) framlade ett omfattande rationaliseringsprogram för åren 1940— 1946. Man tog i första hand sikte på att genom centralisering med åtföljande indragningar av lärartjänster nedbringa kostnadskontot. De sakkunniga framhöll emellertid: »Med hänsyn till de betydande växlingar i barnantalet, som av olika anledningar göra sig gällande särskilt i landsbygdens skolor, är det nödvändigt, att möjligheter till anpassning efter i dessa hänseenden skiftande förhållanden förefinnas. Det kan sålunda icke vara

Skolform

B l å folkskolestadiet B2 » » B3 » folk- och småskolesta-

Antalet barn per lär.avd. bör kunna uppgå till 35 30 25

D b

» folk- och småskolestadiet » småskolestadiet

20 25

Detta är alltså ej att anse som maximital, då övergång till högre skolform »icke alltid kan eller bör ske vid tillfällig uppgång av barnantalet utan först då det kan konstateras, att ökningen blir mera varaktig. Detta gäller framför allt i sådana fall, då en omorganisation av skolan medför krav på anskaffandet av nga skollokaler», överstiger lärjungeantalet de ovan angivna gränserna kan emellertid statsbidrag utgå till extra lärartimmar, vilket anses i viss mån eliminera olägenheterna av högt lärjungeantal. Omvänt bör en omorganisation från högre till lägre skolform ej ovillkorligen ske, så snart lärjungeantalet understiger de ovan angivna talen. »I varje 1

Denna rekommendation intogs sedermera bland »Anvisningar» i K.K. 1941: 462 angående vissa besparingsåtgärder inom folkskoleväsendet.

156 fall bör u n d e r angivna förhållanden icke en ordinarie tjänst omedelbart indragas, såvida detta ej kan ske i samband med lärares avgång ur tjänsten.» En viss varsamhet i fråga om tillfälliga ändringar borde iakttagas, ansåg de sakkunniga: »Det motstånd, som ibland framträder då fråga är om skolindragningar och centraliseringsåtgärder, kan självfallet ej tillmätas avgörande betydelse men bör å andra sidan icke lämnas alldeles obeaktat. Särskilt i sådana fall, då genomförandet av de ifrågasatta åtgärderna skulle medföra en skolas nedläggande och förhållandena icke med nödvändighet kräva, att en omorganisation sker, synes största möjliga hänsyn böra tagas till de lokala skolmyndigheternas och de av skolindragningen berörda målsmännens intressen.» Sakkunniga säger vidare: »Som allmänna riktlinjer torde dock kunna gälla, att en skola ej bör bibehållas, därest elevantalet under den tid, som vid utredningstillfället kan överblickas, i regel ej uppgår till 10, medan å andra sidan skäl synas kunna anses föreligga för bibehållandet av en sådan skola, om elevantalet mera varaktigt uppgår till 15 eller däröver, såvida icke andra förhållanden nödvändiggöra en indragning. — Sålunda måste hänsyn härvid tagas dels till beskaffenheten av lokalerna vid den skola, som ifrågasattes till indragning, dels till möjligheten att med eller utan ändring av skolform taga emot barnen i en annan skola och om härför kräves om- eller tillbyggnad av lokalerna, dels till vägförhållandena, om skolskjuts skall anordnas, dels också i förekommande fall, till förefintliga inackorderingsmöjligheter för barnen. Därjämte måste givetvis de ekonomiska konsekvenserna av de olika alternativen noga övervägas.» Detta gäller ifråga om skolor med en

läraravdelning (främst skolor av B3eller Dl-form). Sakkunniga anser att bibehållandet av en småskola av b-form i vissa fall torde kunna anses försvarligt, även om lärjungeantalet något understiger 10, särskilt om det är förenat med väsentliga svårigheter att överföra barnen till en annan skola. Av sakkunniga återgivna sammanställningar rörande organisationsändringar, som utarbetats av folkskoleinspektörerna och dels innefattar de år 1940 genomförda åtgärderna och dels de som beräknades kunna genomföras under femårsperioden 1941/42—1945/46, ger en bild av centraliseringarnas omfattning. 1. Förändringar från högre till lägre skolform Från A- form till Bl-form 39 skolor » B l - »> » B2- » 201 » » B2- »> » B3- »> 310 » » a» »b» 86 » 2. Förändringar från lägre till högre skolform: Från Bl-form till A- form 28 skolor » B2- » » B l - » 90 » » B3- i »> B2- » 9 > , »> b - » » a » 39 » » cl» »b» 14 » 3. Nyinrättade skolor: Skolor av Bl-form » » B2- » » » B3- » » »b» 4. Indragna skolor: Skolor av Bl-form

» » »> » »> »

» B2» B3» D»a»b» cl-

»> » » » » »

12 skolor 28 » 18 » 63 »> 32 skolor

248 » 268 » 564 » 4 » 878 » 14 »

Dessa fyra tablåer visar tydligt tendensen i utvecklingen. Allt eftersom befolkningsunderlaget krymper ihop, blir skolformen lägre. I tablå 1 visas t. ex. hur 310 B2-skolor skall förvandlas till B3-skolor. När underlaget för B3-skola blir otillräckligt återstår endast indragning. Tablå 4 visar att de främsta centraliseringsobjekten under den aktu-

157 clla perioden var mindre folkskolor (D), småskolor (b) samt folkskolor av B3-formen. Genomförandet av de nämnda rationaliseringsåtgärderna beräknades av sakkunniga komma att medföra en total minskning med inalles 547 lärartjänster. Samtidigt med besparing på lönekontot medför emellertid centraliseringen ökat anslagsbehov ifråga om nybyggnader, skolskjutsar och inackordering. Om lärares övergång till svagare former sade sakkunniga bl. a.: »Några större svårigheter uppstå väl icke i de fall, då en ung lärare, antingen omedelbart efter avlagd examen eller sedan han vunnit en tids erfarenhet av andra skolformer, får sin tjänstgöring förlagd till skola av B2- eller B3-form. Förhållandet ställer sig åtskilligt annorlunda, om en medelålders eller äldre folkskollärare skall påbörja arbetet i en för honom ovan skolform med speciella undervisningsproblem. Detta gäller i viss utsträckning redan vid förändring av en skola från första till andra B-formen. I den sistnämnda skolan skall läraren i praktiskt taget samtliga läroämnen sysselsätta vissa elevgrupper med tysta övningar, under det han har att handleda övriga elever genom omedelbar undervisning. I B3-skolan måste läraren samtidigt handhava undervisning av elever på skilda skolstadier, däribland även småskolans lärjungar. För en med skolformen ovan lärare måste detta skapa åtskilliga besvärliga problem. Sakkunniga rekommenderar därför fortbildningskurser för att skickliggöra lärarna för de lägre skolformer, i vilka de stundom genom rationaliseringen placeras.» Norrlandskommittén Den 11 december 1948 överlämnade Norrlandskommittén till Konungen en

särskild utredning »Skolgången för barn i Norrlands glesbygder». Utredningen ingår i tredje delen av kommitténs principbetänkande (Sou 1949:3). I denna utredning lämnas främst en redogörelse för förhållandena under 1940-talets första hälft och de allvarliga missförhållanden, som ännu vid denna tid gällde ifråga om inackorderingen av skolbarn. Kommittén drar den slutsatsen, att »skolförhållandena liksom så många andra förhållanden, som äro av grundläggande betydelse för människans trivsel på en viss plats, kunna icke ordnas tillfredsställande i trakter med utpräglad glesbebyggelse. En fortgående koncentration av bebyggelsen ter sig därför önskvärd, icke minst med hänsyn till skolväsendets organisation.» Centraliseringen av skolväsendet i skogsbygderna medför stundom allvarliga olägenheter av social art, såsom t. ex. inackorderingssystemet och vissa olägenheter, som kan vara förknippade med skolskjutsar. Skolmyndigheterna borde därför enligt kommittén »söka tillvarata alla möjligheter att hålla skola på platsen, exempelvis för de 6 första läsåren eller eventuellt för de 3 första läsåren, och detta även om anspråken ifråga om lärare och lokaler i sådana fall icke kunna ställas lika höga som eljest är det normala». Därigenom skulle man vinna att barnen så länge som möjligt fick behålla kontakten med föräldrarna samt att skolorna kunde bibehållas som kulturhärdar på de isolerade platser det här är fråga om. Kommittén ansåg, att man i de fall, där skolor på barnens bosättningsort inte kan förekomma, om möjligt borde anordna skolskjutsar även om dessa skulle ställa sig dyrare än inackordering. Men även skolskjutssystemet har nackdelar, t. ex. att väntetider utomhus kan förekomma under alla årstider. Väntrum för barnen vid busshållplat-

158 serna borde anordnas, eventuellt genom avtal med någon familj i busshållplatsens närhet. Möjligheterna till skolskjutsar skulle underlättas genom utbyggnad av trafiklederna. Kommittén fann det omöjligt att avveckla systemet med inackordering för skolbarn men ifrågasatte om man inte genom höjda inackorderingsavgifter skulle få fram flera lämpliga enskilda inackorderingshem. Dessutom borde verksamheten underkastas betryggande kontroll, exempelvis genom distriktssköterskorna. Även en översyn av bestämmelserna i skolhemsstadgan förordades. 1 Det borde också, enligt kommittén, övervägas om inte skoldistrikten borde inträda som huvudmän för arbetsstugorna, vilka sorterade under särskilda stiftelser och hade viss prägel av enskild välgörenhet. Enligt beslut av 1954 års riksdag skall arbetsstugorna övertagas av vederbörande kommuner enligt en särskild överenskommelse med stiftelserna. Norrlandskommitténs framställning i ärendet utmynnar i ett förslag att dels en undersökning skulle verkställas rör a n d e de enskilda inackorderingshemmens lämplighet för sin uppgift, dels övriga av kommittén berörda frågor avseende glesbygdernas skolförhållanden måtte göras till föremål för en utredning i lämplig ordning.

19W års

skolutredning

Centraliseringsfrågan behandlades av 1940 års skolutredning i dess betänkande om skolpliktstidens skolformer, SOU 1946:11. Skolutredningen såg frågan främst från rättvisesynpunkt. »Inom allt vidare kretsar börjar man inse, att den skillnad mellan tätort och landsbygd, som vad folkskolans organisation beträffar fortfarande är rådande, innebär en orättvisa, som så långt ske kan bör undanröjas. Vid lösandet

av hithörande problem, står centraliseringsfrågan i förgrunden.» Folkskolans besparingssakkunniga hade framhållit, att centralisering icke fick medföra kostnadsökning. Skolutredningen ansåg emellertid att »om genom en i olika avseenden lämplig centralisering barnen kunna erbjudas undervisning i en skola av högre skolform och i ändamålsenliga lokaler, som bl. a. möjliggöra erforderliga socialpedagogiska anordningar, bör skoldistrikt kunna räkna med att erhålla statsbidrag till bestridande av kostnaderna för centraliseringen, även om en kostnadsökning, som icke kan betecknas som ringa, uppstår». Skolutredningen framhåller också att ett sjunkande barnantal i en högre skolform t. ex. B2 inte nödvändigt behöver innebära att skolan omändras till B3. Man föredrar i stället gärna en centralisering. Omvänt kan även uppgång i barnantalet föranleda centraliseringar. Om nämligen uppgången i barnantalet beräknas bli kortvarig och införandet av högre skolform skulle medföra stora kostnader, så kan centralisering — helt eller delvis — föredragas. Skolväsendets centralisering bör inte ske efter samma linje i alla skoldistrikt. »Från en skolas område kan det vara lämpligt att genom centralisering hänvisa samtliga lärjungar till annan skola (fullständig centralisering). Detta gäller framför allt i sådana fall, då barnantalet är så lågt, att det icke medger upprätthållandet av någon skola eller möjliggör anordnandet av endast en skola av lägre skolform. I ett annat område åter blir det lämpligare att överföra lärjungar, tillhörande viss klass eller vissa klasser (partiell centralisering). Den partiella centraliseringen kan, såsom nu 1

Skolöverstyrelsen har den 30 september 1952 till Kungl. Maj:t ingivit förslag till ny skolhemsstadga.

159 ofta är fallet, lämpligen omfatta hela tralisering vara påkallad. Liknande läge folkskolestadiet. I a n d r a fall åter kan uppstår om skolan har sammanlagt 25 en centralisering från och med femte lärjungar fördelade med två i klass 1, klassen ifrågakomma. Det senare alter- en i klass 2, en i klass 3, tre i klass 4, nativet får ökad betydelse om försla- fem i klass 5, sju i klass 6 och sex i klass get angående differentierad undervis- 7. Lärjungeantalet kommer i båda falning från och med femte klassen vin- len sannolikt att understiga 25 under en avsevärd följd av år. I valet mellan att ner statsmakternas bifall. En annan form av partiell centralisering kan om- omorganisera skolan till en B3-skola fatta folkskolans sjunde och högre klas- eller anordna skolskjutsar för samtliga ser. — Sistnämnda alternativ står i nära barn till en A-skola på lämpligt skjutssamband med förslaget om en 6-årig avstånd föredrar ofta såväl den lokala grundskola och därefter följande diffe- skolledningen som målsmännen den serentiering med hänsyn till skilda stu- nare utvägen. Även från skolområde med Bl-skola önskar man ibland hellre diemål.» För skolor med vartannatårsintagning anordna skolskjuts än gå med på sänk— B3 och Dl — gäller att lärjungeanta- ning till B2 eller B3. Finns i klasserna 1—2 åtta—tio barn, finner man det ofta let i klasserna 1—4 i flertalet fall är så lämpligt att bibehålla småskolan inom lågt, att centraliseringen om den geområdet. nomföres, bör omfatta hela skolan. 3. Långa skolvägar. På grund av beSkolutredningen anför några typfall byggelseförhållandena är skolvägarna då centralisering bör kunna vara förinom ett område ej sällan för långa för delaktig: 1. Lågt barnantal. Om lärjungeantalet ett stort antal lärjungar. Inom ett såi en skola är lågt och icke kan beräk- dant område kan det vara svårt att nas stiga, är det ofta av ekonomiska anordna lämpliga skolskjutsar. Kan skäl påkallat att anordna skolskjuts för istället en skjuts läggas så att den kan lärjungarna till på lämpligt avstånd be- uppta skolbarn på lämpliga platser lägen skola med högre skolform. Sådan inom skolområdet och föra dem till är vanligen situationen vid en B3- eller lämpligt belägen skola i angränsande Dl-skola med exempelvis 8 lärjungar, skolområde, så kan man på det sättet av vilka tre tillhör klass 2, två klass 4 lättare övervinna svårigheterna med de och tre klass G, eller vid en skola med långa skolvägarna. 4. Undermåliga skollokaler. En besammanlagt 7 lärjungar, av vilka två fintlig skola av låg skolform och med tillhör klass 1, två klass 3, en klass 5 jämförelsevis lågt lärjungeantal kan ha och två klass 7. synnerligen dåliga lokaler, samtidigt 2. Ifrågasatt försämring av skolformen. Vid en B2-skola blir frågan om som en på lämpligt skjutsavstånd beläförsämring av skolformen aktuell, om gen skola av högre skolform h a r myclärjungcantalet nedgår till 25. Om en ket goda lokalförhållanden. Om denna skola med t. ex. 18 lärjungar ligger på skola i sina lokaler kan mottaga den lämpligt skjutsavstånd från exempelvis mindre skolans lärjungar, kan det vara en A-skola och har följande fördelning fördelaktigare att överföra barnen dit, av lärjungarna på de olika klasserna: t. o. m. om man där måste inrätta en två i klass 1, två i klass 2, tre i klass ny lärartjänst, än att verkställa nybygg3, tre i klass 4, två i klass 5, fyra i nad för den mindre skolans räkning. 5. Den regionala planläggningen av klass 6 och två i klass 7, kan en cen-

160 organisationen. Inom två närliggande skolområden kan skollokalerna vara dåliga, eller också kan läraravdelningarna vara hänvisade till mindre lämpliga förhyrda lokaler. Uppföres en för bägge skolområdena gemensam skolanläggning och anordnas samtidigt skolskjutsar antingen för det ena skolområdets samtliga lärjungar eller för lärjungarna från de bägge skolområdenas ytterområden, kan ofta en för lång tid lämpligare skolorganisation komma till stånd. På liknande sätt kan flera än två skolor lämpligen hopslås till en större centralskola, som då ofta kan anordnas enligt A-formen. 1946 års

skolkommission

I sitt stora principbetänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utformning SOU 1948:27 anförde 1946 års skolkommission bl. a. att för den 9-åriga enhetsskolan krävs ett befolkningsunderlag av 2 500 a 3 000 inv. Med dåvarande nativitet (1946—48) betydde det årsgrupper om 50 å 60 och ett samlat lärjungeantal av 450 å 500. »Efter kommunindelningens genomförande torde det stora flertalet kommuner u p p n å dessa siffror.» Kommissionen ansåg det vara en förutsättning för medborgarskolans utbyggande till nioårig att en samtidigt företagen centralisering av skolväsendet på landsbygden kom till stånd. Skolkommissionen delade skolutredningens principiella synpunkter på centraliseringsfrågan och tillfogade: »Då kommunindelningsreformen genomförts, kommer skoldistrikten att vara betydligt större än nu. Detta ökar centraliseringsmöjligheterna i organisatoriskt avseende. Enligt kommissionens förslag bör varje skoldistrikt ha minst en centralskola, varvid klasserna 7, 8 och 9 böra vara helt centraliserade. Detta sistnämnda är så mycket mer nöd-

vändigt, som denna centralskola inte endast måste utrustas med erforderliga skolsociala anordningar och med specialsalar för övningsämnen utan också måste förses med de institutioner och de speciallärare som högstadiets karaktär av realskola kräver.» Utöver den av kommissionen föreslagna generella centraliseringen av undervisningen efter klass 6 anser kommissionen att centralisering även av klasserna 5 och 6 ofta är önskvärd och bör komma till stånd — särskilt med tanke på att undervisning i engelska skall ges fr. o. m. klass 5. Fullständig centralisering, d. v. s. centralisering även av lågstadiet, bör enligt kommissionens mening, så långt som möjligt undvikas. »De mindre barnen bör få stanna i sin hemmiljö och ha skolan i hemmets närhet upp till Il-årsåldern, och de kulturhärdar, som även aldrig så små skolor utgör, bör icke berövas bygderna, i den mån det går att undvika och lärarkrafter är möjliga att anskaffa. Dessa bygdeskolor blir alltså enligt kommissionens förslag i allmänhet fyraåriga men kan också, där avstånd och lärjungetillgång samt tillgång på lärare i engelska gör sådant ändamålsenligt, vara sexåriga. Också tvååriga bygdeskolor kan på sina håll fylla en uppgift. Vid a-form torde också treåriga bygdeskolor ställa sig lämpliga. De mindre barnen har överhuvud svårare att anpassa sig efter livet i en stor skola än de äldre. Även ur denna synpunkt är det angeläget att söka bevara bygdeskolorna.» Nybyggnadsproblemet för skolväsendet är, framhöll skolkommissionen, redan bortsett från skolreformen mycket betydande. Nativitetsstegringen var så betydande, att antalet barn i skolpliktig ålder (om man räknar med oförändrad sjuårig skolplikt) från läsåret

161 1947—48 till läsåret 1955—56 skall komma att stiga med 43 %. Omkring en kvarts milj. barn i denna ålder måste beredas plats i skolorna. Senare kommer nativitetsstegringarna att medföra motsvarande ökning av lärjungeantalet också i de högre skolorna. Skolöverstyrelsen Skolöverstyrelsen framhöll i sitt remissyttrande över skolkommissionens principbetänkande, att man bör gå varsamt fram med centralisering, särskilt på enhetsskolans mellanstadium. Överstyrelsen anser det vara olämpligt att låta fyraklassiga skolor bli den vanligaste formen för bygdeskola. »Det kan nämligen befaras, att på detta sätt stoppade skolor ej kunna hålla sig i nivå med hänsyn till lärarnas kvalitet eller ifråga om lokaler, skolhygieniska anordningar, material och dylikt.» Ecklesiastikministern I den stora skolpropositionen till 1950 års riksdag (70:1950) anförde ecklesiastikministern att allmän centralisering av klasserna 7—9 är ofrånkomlig. Men tillägger: »Om det gäller centralisering av lägre stadier, är däremot varsamhet påkallad. Man får aldrig tappa ur sikte, att skolskjutsarna i synnerhet för de yngre barnen kunna vara fysiskt och psykiskt påfrestande och att väntetider lätt uppstå, som inte alltid kunna utnyttjas för verklig återhämtning, för vila och lek. Inackorderingssystemet åter innebär, att barnen för god del av året övergå till en annan miljö. Förr eller senare i varje ung människas liv måste visserligen bandet med hemmet lossas, men det bör icke genom skolans åtgöranden ske tidigare än nödvändigt och allra minst så tidigt, att de uppväxande bli främlingar för den miljö, varifrån de utgått. Liksom skolkommissionen anI l — 509115

ser jag att centralisering av klasserna 1 —4 bör så vitt möjligt undvikas. Remissvaren ge uttryck åt en vitt spridd uppskattning av bygdeskolornas verksamhet och icke minst av deras betydelse i ortens kulturella liv. Till sådana värden måste givetvis hänsyn tagas även vid centraliseringsfrågornas bedömning. Avvecklingen av de svagaste skolformerna — B3-skolorna och undantagsformerna — måste säkerligen fortgå av samma orsaker, som hittills verkat, men det finns inga hållbara skäl för att framställa en nedorganisering av alla sexåriga bygdeskolor till fyraåriga som ett önskvärt framidsperspektiv. Överhuvud är det enligt min mening icke möjligt att avgöra dylika frågor på ett schematiskt sätt; alla de omständigheter, som kunna vara av vikt, böra, när det gäller en bygdeskolas bestånd eller organisation, ånyo noggrant skärskådas och vägas med hänsyn till sin betydelse i det särskilda fallet. Det är mycket möjligt, att en specialutredning i sinom tid kan befinnas påkallad rörande skolväsendets ordnande i vissa glesbygder, där vid genomförandet av reformen inackordering i skolhem kan bliva erforderlig i större utsträckning. I vad mån undantagsformer i en eller annan mening kunna vara motiverade inom dessa trakters skolväsen, kan emellertid icke tillförlitligt bedömas, förrän enhetsskolans detaljkonstruktion definitivt utprövats. Glesbygdernas speciella problem inom enhetsskoleorganisationen torde därför komma att aktualisera sig först under genomförandeperioden på 1960-talet.» Skolutskottet vid 1950 års riksdag Det särskilda utskott, som beredde skolfrågan vid riksdagen 1950,1 anslöt sig i stort till vad departementschefen 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1.

162 anfört men underströk vikten av att bygdeskolorna i största möjliga utsträckning bevarades: »I den mån centralskolan ej samtidigt fungerar som bygdeskola, böra bygdeskolorna normalt och så långt det är genomförbart inrymma klasserna 1—6. Tydligen skulle en allt allmännare förekomst av centralskolor eller bygdeskolor omfattande klasserna 1—6 i olika hänseenden underlätta en rationell lösning av enhetsskolans organisationsproblem. Redan av detta skäl böra bygdeskolor som endast omfatta klasserna 1—4, bliva undantagsföreteelser. I synnerhet måste de pedagogiskt svagaste formerna av dessa skolor med endast en lärare och vartannatårsintagning betraktas som rena nödfallsutvägar.» Samhälleliga åtgärder föranledda av folkskolornas centralisering

Skolskjutsar Centralisering av folkskolorna i större omfattning bygger på möjligheter att genom dagliga transporter förflytta skolbarnen från de mer eller mindre avlägsna hemorterna till skolorten. I regel åtnjuter skolskjutsverksamheten statsbidrag enligt KK av den 30 juni 1947 (nr 346). Enligt skolöverstyrelsens cirkulär av den 1 mars 1950 skall i normala fall skolvägens längd utgöra minst 3 km för barn i klasserna 1—3 och minst 4 km för barn i högre klasser. Gäller det skjutsning av barn i sjunde eller högre klass bör något strängare krav kunna ifrågakomma i synnerhet om särskilt insatt motorfordon måste anlitas. Bidrag utgår främst till s. k. egentliga skolskjutsar, d. v. s. »barns befordran såväl till som från skola med järnväg, motorfordon, hästskjuts, båt eller annat lämpligt fortskaffningsmedel». I vissa fall kan bidrag också utgå till skjutsar med fordon, som lärjunge framför själv, s. k. självskjutsar. Det

kan endast förekomma ifråga om elev i folkskolans sjunde eller högre klass under förutsättning, dels att egentlig skolskjuts eller inackordering eljest skulle ha erfordrats, dels att färdsättet ifråga (i regel cykelåkning) är lämpligt med hänsyn till lärjungarnas utveckling och krafter, klimatiska förhållanden på orten etc. Statsbidrag till skolskjutsar utgår med 8/io av skoldistriktens styrkta verkliga kostnader, därest dessa icke överstiger vad som med hänsyn till ortens kostnader anses skäligt. Ifråga om självskjutsar utgår statsbidrag för varje dag och lärjunge med högst 50 öre, om skolvägens längd överstiger 7 km och högst 40 öre, om skolvägens längd uppgår till högst 7 km och skolskjuts prövas erforderlig. Skolöverstyrelsens cirkulär ger också vissa hållpunkter ifråga om bedömningen av de längsta skjutssträckor, som lämpligen bör kunna förekomma. Saken får bedömas från fall till fall med hänsyn till ortens förhållanden, vägens och färdmedlets beskaffenhet och möjligheterna att anordna inackordering. Såsom allmän regel torde dock kunna gälla, att skjutssträckan och åktiden (i ena riktningen) inte gärna bör överskrida 20 km respektive 40 minuter för folkskolebarn samt 15 km respektive 30 minuter för barn på småskolestadiet. Ur det nämnda cirkuläret torde emellertid även följande böra citeras: »Det bör här framhållas, att vid anordnande av skolskjutsar även andra omständigheter än skolvägarnas längd och beskaffenhet kunna vara av betydelse vid ärendets bedömande. Hänsyn måste sålunda tagas såväl till antalet barn, vilka genom skjutsning en få sin skolgång underlättad, som till kostnaderna. Skjutsning av ett enstaka eller ett fåtal barn kan i vissa fall av kostnadsskäl ej genomföras, även om väglängderna i och för sig skulle kunna motivera skjutsar.» I praktiken torde

163 det behövas 3—4 barn med bidragsberättigad skolväg för att skolskjuts skall anordnas från en by eller ett bebyggelseområde. Det bör observeras att även om skolskjuts anordnas, kan barnen ha kortare eller längre gångvägar från hemmet till överenskommet uppsamlingsställe. En ofta påtalad olägenhet är, att småskolebarnen och folkskolebarnen i regel måste anlita samma skjutsar. Det medför ganska långa väntetider för de yngsta barnen. I skolöverstyrelsens cirkulär framhålles, att väntetiden för småbarnen i möjligaste mån bör förkortas. »I vissa fall är det lämpligt att låta småskolebarnens raster — speciellt matrasten — bliva längre än folkskolebarnens. I en del fall torde det vara möjligt att efter småskolans egentliga arbetsdag för småskolebarnen anordna antingen en lekstund eller en stund för läxläsning. Härvid erforderlig övervakning får dock icke ordnas på sådant sätt, att den medför kostnad för statsverket. För undvikande av alltför lång väntetid för småskolebarnen vid skolor, där på folkskolestadiet anordnas undervisning i t. ex. slöjd eller engelska, bör, därest kostnaderna äro rimliga, statsbidrag kunna utgå för hemkörning av småskolebarn med extraskjutsar. Antalet sådana skjutsar bör begränsas till ett par i veckan.» Enligt vad utredningen inhämtat under resor i såväl Mellansverige som översta Norrland löses problemet ibland också på så sätt, att småskolebarnens läsning koncentreras till 5 veckodagar, varigenom deras dagsschema får ungefär samma omfattning som folkskolebarnens. Kompensation för den längre arbetsdagen blir då en helt ledig veckodag. Detta system har också förordats av statens sakrevision i en den 5 september 1952 till Konungen avgiven promemoria ang.

granskning av statsbidrag till anordnande av skolskjutsar. Under 1940-talet växte skolskjutsverksamheten ut till mångdubbel omfattning. År 1943/44 var antalet skjutsade barn 24 201, 1951/52 var siffran 98 957. I den siffran ingår 1 194 självskjutsar. Statsanslagen till skolskjutsar 1951— 1955 framgår av följande tablå: Budgetår

Statsanslag

Totalkostnader

1951/52 1952/53 1953/54 1954/55(förslag)

15 000 000 18 000 000 21 000 000 24 000 000

18 750 000 22 500 000 28 625 000 30 520 000

Inackordering av skolbarn Statsbidrag för inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor eller enskilda hem utgår enligt KK av den 17 juni 1943 (nr 538). I regel gäller inackorderingen barn från bebyggelseområden, där barnantalet är för lågt för upprätthållande av egen skola men där skolskjutsar av olika anledningar inte kan komma till stånd. Barnantalet kan vara för lågt (mindre än 3—4), bebyggelseområdet kan sakna för skolskjutsar framkomliga vägförbindclser eller avståndet till närmaste skolort kan vara alltför stort (överstiga 20—25 k m ) . Antalet inackorderade skolbarn har u n d e r 40-talet sjunkit, sannolikt till följd av att vägväsendet i skogsbygderna u n d e r senare år blivit väsentligt utbyggt, vilket gett möjligheter att inrätta skolskjutsar till förut isolerade områden. 1943/44 uppgick antalet inackorderade skolbarn i landet till 7 116 fördelade på 364 skoldistrikt. 1951/52 var antalet inackorderade skolbarn 4 395 fördelade på 293 distrikt. Av de inackorderade var det sistnämnda läsåret 2 380 placerade i enskilda hem och 1 965 i skolhem och arbetsstugor. (Antalet skolhem och arbetsstugor var 1951 37 resp. 24).

164 Skolskjutsar och inackordering såsom speciella skogsbygdsproblem Läsåret 1951/52 anlitades skolskjutsar och inackordering för 103 302 skolbarn. Hela antalet elever i folkskolan uppgick vid slutet av vårterminen 1951 till 650 000. Skotsk julsverksamheten omspände läsåret 1951/52 853 landsbygdsdistrikt med 93 187 skjutsade barn. (I den ovan redovisade totalsiffran ingår uppgifter för städerna, vilka dock saknar intresse i detta sammanhang.) Av tabell 5 framgår att skolskjutsverksamhetens omfattning är mycket olika inom olika inspektionsområden. Av hela antalet skolbarn på landsbygden berörs 23,4 % av skolskjutsar. Procentsiffrorna för de respektive inspektionsområdena varierar mellan 38,4 % för Värmlands läns västra inspektionsområde och 7,8 % för Malmöhus läns norra inspektionsområde.

Materialet visar emellertid inte att det proportionella antalet b a r n som anlitar skolskjutsar är mera påtagligt högre inom skogsbygderna än inom andra delar av landsbygden, bortsett från vissa mera extremt tätbebyggda områden, där skolskjutsar av naturliga skäl oftast blir obehövliga. Då inspektionsområdena, som omfattar stora delar av länen — i några fall hela län — i näringsgeografiskt hänseende och ifråga om bebyggelse ofta är mycket heterogena, så kan givetvis de här gjorda antagandena vara något osäkra. En undersökning som istället baseras på varje skoldistrikt skulle emellertid bli mycket omfattande och tidsödande. Om rikets 51 inspektionsområden grupperas efter det proportionellt största antalet barn, som anlitat skolskjutsar — se tabell 5 — visar det sig att bland de 17 första (38,4 % till 28,8 %) är 11 mera skogs-

Tabell 5. Skolskjutsverksamhetens omfattning inom varje i % av antalet skolbarn Inspektionsområde Värmlands läns v:a Skaraborgs » ö:a Västernorrlands » n:a Västerbottens » mell Södermanlands » ö:a Älvsborgs » » Östergötlands » » Kalmar » n:a Södermanlands » v:a Norrbottens » mell Gävleborgs » n:a Hallands » Värmlands » ö:a Älvsborgs »> n:a Kronobergs » ö:a Uppsala » Göteborgs o. Bohus » n:a Gävleborgs » mell Östergötlands » v:a Västerbottens » n:a Jämtlands » s:a Västmanlands » Kronobergs » v:a Norrbottens » s:a Västerbottens » » Västernorrlands » »

°/ /o 38,4 37,9 36,2 36,1 36,0 35,9 35,3 31,7 31,5 31,2 30,5 30,4 30,3 29,2 28,9 28,8 28,7 28,4 28,0 27,9 26,4 26,3 26,3 25,7 25,6 24,8

inspektionsområde

Inspektionsområde Jönköpings läns ö:a Jönköpings » v:a Kopparbergs » ö:a Gotlands » Jämtlands » n:a Norrbottens » » Älvsborgs » v:a Skaraborgs » » Västernorrlands » mell Stockholms » s:a Örebro » n:a Örebro » s:a Stockholms » n:a Göteborgs o. Bohus » s:a Kopparbergs » v:a Värmlands » mell Kopparbergs » n:a Kalmar » s:a Kristianstads » ö:a Norrbottens » » Blekinge » Kristianstads » v:a Malmöhus » s:a Gävleborgs » » Malmöhus » n:a

/o

24,6 23,6 23,4 23,1 22,8 22,3 22,1 21,9 21,7 20,7 19,5 19,1 18,2 16,9 16,7 15,5 15,3 14,4 12,5 12,3 12,2 12,2 12,0 9.8 7,6

165 Tabell 6. Skolskjutsverksamheten: Inspektionsområde

Västernorrlands Västerbottens Norrbottens Västerbottens Jämtlands Värmlands Norrbottens Gävleborgs Norrbottens Norrbottens Västernorrlands Jämtlands Kopparbergs Kalmar Jönköpings Östergötlands Örebro Kronobergs Kalmar Örebro Stockholms Gävleborgs Blekinge Södermanlands Jönköpings Västmanlands

läns mell » » .. . . » n:a » » » » » ö:a » n:a » s:a » ö:a » mell » n:a » s:a » v:a • s:a » ö:a » ö:a » n:a » v:a » n:a » s:a » n:a » » » » ö:a » v:a »

kostnader per elev

Kostn. per elev

Inspektionsområde

353: — 326: 85 307: 38 299: 43 295:89 291:40 288:50 287: 52 286:60 284:82 283:49 283: 46 278:78 278:64 276:43 274:42 262:90 257: 69 257: 14 255:84 255: 20 244:45 241: 70 240: 06 236: 54 236: 24

Värmlands läns mell Kopparbergs » ö:a Uppsala » Värmlands » v:a Kronobergs » » Gotlands » Västernorrlands » s:a Gävleborgs » mell Malmöhus » s:a Skaraborgs » v:a Göteborgs o. Bohus » n:a Älvsborgs » ö:a Kristianstads » v:a Västerbottens » s:a Södermanlands » v:a Östergötlands » » Hallands » Älvsborgs » v:a Skaraborgs » ö:a . . . . Kopparbergs » n:a Malmöhus » » Göteborgs o. Bohus » s:a Stockholms » s:a

betonade områden. 1 Bland de därnäst följande 17 områdena — tabellens mitt — kommer 13 mera skogsbetonade och bland de 17 sista kommer inte mindre än 7 skogsbetonade områden, däribland så påtagliga skogsbygdsområden som Västernorrlands läns södra, 22 %, Örebro läns norra, 19,5 %, Kopparbergs läns västra, 16,7 %, Kopparbergs läns norra, 15,3 %, Norrbottens läns östra, 12,3 %, och Gävleborgs läns södra, 9,9 %. Detta torde visa att frågan om skolskjutsarna är en landsbygdsfråga i stort och att det proportionella antalet berörda barn i skogsbygderna endast synes vara obetydligt större än på landsbygden i övrigt. Därmed är emellertid endast en sida av problemet belyst. Utöver skolskjutsarnas allmänna förekomst bör man också veta vad skolskjutsarna innebär ifråga om skjutssträckor och kostnader.

Kostn. per elev 235:55 233:96 228:80 224:44 222:73 221: 86 219:74 211:71 211:16 210: 56 209:56 208:74 208:39 207: 18 205:39 199:84 198:71 198: 50 188:81 187:59 187:37 179: 52 174:40 169:15 140:72

Som framgår av tabell 6 är kostnaderna per barn påtagligt mycket högre inom de skogsbetonade områdena än inom landsbygden i övrigt. Ifråga om skjutssträckor är tyvärr inga statistiska uppgifter tillgängliga för närvarande. Genom att räkna ut kostnaden för varje skjutsat barn inom respektive inspektionsområden torde man emellertid få ett ganska säkert begrepp om den proportionella fördelningen av vägsträckorna på respektive områden. För att få jämförliga tal är det härvid nödvän1 Såsom skogsbetonade har räknats följande 31 inspektionsområden: Stockholms läns norra, Östergötlands östra, Jönköpings östra, västra, Kronobergs västra, östra, Kalmar norra, Älvsborgs norra, Värmlands västra, mellersta, östra, Örebro norra, Västmanlands, Kopparbergs västra, östra, norra, Gävleborgs södra, mellersta, norra, Västernorrlands södra, mellersta, norra, Jämtlands södra, norra, Västerbottens södra, mellersta, norra, Norrbottens södra, mellersta, norra, östra.

166 Inspektionsområde

Kopparbergs läns norra Västernorrl. > i Jämtlands » södra » » norra Västerbottens » södra » » mellersta * » norra Norrbottens » södra » » mellersta » » norra Summa

digt att bortse från självskjutsarna. Siffrorna i tabell 6 gäller alltså endast egentliga skolskjutsar. Spridningen ifråga om kostnaderna visar sig vara betydlig. Största kostnaden per barn kommer på Västernorrlands läns mellersta inspektionsområde med 353 kronor. Minsta kostnaden kommer på Kristianstads läns östra inspektionsområde med 140:72 kronor per skjutsat barn. Medeltalet för hela riket är 239:68 kronor. 20 av 31 skogsbetonade inspektionsområden har kostnader per skjutsat barn som är över medeltalet. Av de 17 områden, som har de högsta kostnaderna, är 16 påtagligt skogsbetonade. I den mittersta gruppen finns 12 skogsbetonade områden och i den sista tredjedelen återfinnes endast tre skogsbetonade områden, nämligen Västerbottens läns södra, 207: 18 kronor, Kopparbergs läns norra, 187: 59 kronor, och Älvsborgs läns norra, 169:15 kronor. Kostnaderna påverkas givetvis också av andra faktorer än skjutssträckornas längd, till exempel möjligheterna att utnyttja fasta kommunikationer, såsom tåg eller linjebussar, och möjligheterna att utnyttja kapaciteten hos speciellt organiserade skolskjutsar. Statens sakrevision har emellertid i sin ovannämnda promemoria om skolskjutsverksamheten betonat att skjutsvägarna i skogsbygderna i Norrland är påtagligt längre än i syd- och mellan-

Antal inack. barn

% av samtl. inack. barn i riket

100 105 186 350 245 448 321 671 217 305 628

2,3 2,4 4,2 8,0 5,6 10,2 7,3 15,3 4,9 6,9 14,3

3 576

81,4

Sverige, samt att utnyttjandet av fasta kommunikationsmedel sker i stor utsträckning även i skogsbygderna. Under sådana omständigheter synes den kostnadsfördelning, som anges i tabell 6, kunna ge ett tämligen gott belägg för att skjutssträckorna i skogsbygderna är väsentligt längre än på landsbygden i övrigt. Inackorderingsverksamheten berörde 4 395 barn, varav 3 576 fördelade sig på 11 inspektionsområden inom skogslän i mellan-Sverige och Norrland. Ovanstående tablå ger endast de mest typiska exemplen. Tabell 7 visar emellertid, att inspektionsområden, som omfattar skogsbygder, genomgående har ett större antal inackorderade skolbarn än övriga inspektionsområden. Inackordering av skolbarn är alltså till sin största omfattning ett skogsbygdsproblem, även med beaktande av den allmänna förekomsten av inackordering i skärgårdsdistrikten. Centraliseringen och de svagare pernas ställning

skolty-

Centraliseringen har hittills i första hand omfattat de svagaste skoltyperna, B3- och Dl-skolorna. Utmärkande för dessa skoltyper är, att de omfattar endast en läraravdelning och har vartannatårsintagning. Av de fyra tablåerna på s. 156 framgår, att under 5-års-

167 Tabell 7. Inackordering av skolbarn 1951/52 med statsbidrag folkskolinspektörernas uppgifter) Inackorderade barn Antal skoldistrikt

Inspektionsområde

Skolhem och Enskilda arbetsstugor

(enligt

Hela kostnaden

Enskilda

Skolhem och arbetsstugor

Landsbygd läi s s:a. 1. Stockholms » 2. n:a. 3. Uppsala 4. Södermanlands » 5. v: a. 6. Östergötlands o:a. » 7. v:a. 8. Jönköpings ö:a. » 9. v:a. 10. Kronobergs v: a. 11. ö:a. 12. Kalmar n:a. 13. s:a. 14. Gotlands 15. Blekinge 16. Kristianstads o:a. 17. v: a. 18. Malmöhus n:a. 19. » s:a. 20. Hallands 21. Göteborgs o. Bohus s:a. . 22. » »> n:a. . 23. Älvsborgs n:a. . 24. » v:a. . 25. » ö:a. . 26. Skaraborgs ö:a. . 27. » v.a. . 28. Värmlands v:a. . 29. » mell. 30. » ö:a. . 31. Örebro s:a. . 32. n:a. . 33. Västmanlands 34. Kopparbergs v:a. . 35. » ö:a. . 36. » n:a. . 37. Gävleborgs s:a. . 38. » mell. 39. » n:a. . 40. Västernorrlands s:a. . 41. mell. 42. n:a. . 43. Jämtlands s:a. . 44. » n:a.. 45. Västerbottens s:a. . 46. » mell. 47. » n:a. . 48. Norrbottens s:a. . 49. mell. 50. n:a.. 51. ö:a. .

19 596: — 41 797: — 2 934: — 11151: —

6 10 4 6 16 6 2

28 65 6 19 35 2

17 852: 901: —

2 2 2 7 6 5 3

2 7 4 52 8 15 9

888: 70 3 368: — 434: — 31 865: 30 3 778: — 6 556: — 5 354: —

63 620:—

786: 2 488 3 393 8 459 4 881 402 1 100 479 1 080 12 568 14 116 12 534 8 821 5 228 25 7 301 15 935 2 629 27 517 7 085 12 407 31 323 75 31 600 32 444 41 416 85 97 435 121 033 42 656 151 927 68 389 204 518 54 800 23 036 94 785 20

3 4 4 5 2 1 2 1 8 6 6 3 5 4 9 5 7 6 5 12 10 6 11 17 15 12 8 8 6 4 5 9

5 6 11 11 2 2 2 2 17 44 24 6 10 17 24 6 46 10 26 71 45 51 66 186 203 108 312 143 315 87 66 162

147 137 136 178 356 130 239 466

Summa landsbygd Summa städer

287 6

2 340 40

1 908 57

1 291 048: 75 1 142 346: 77 23 044: — 34 917: —

Hela riket

2 380

1 965

1 314 092: 75 1 177 263: 77

32 989: 20

51 246: 67 78 446 55 481 86 964 100 841 220 285 68 200 126 277 257 996 90

168 perioden 41/42—45/46, dels ett stort antal B2-skolor avsågs bli förändrade till B3-skolor, dels att ett stort antal B2-, B3- och D-skolor avsågs bli indragna. Dessa planerade åtgärder har i regel genomförts. Förutom att en mångfald skolor centraliserats, har en stor del av de återstående glesbygdsskolorna fått sämre skolform. Vid tidpunkten för genomförandet av det i tablåerna angivna programmet fanns i riket ett mycket stort antal folkskolor med exceptionellt lågt barnantal. Vårterminen 1944 fanns i landet inte mindre än 2 055 B3- och Dl-skolor. Av dessa hade 508 högst 10 lärjungar och 84 hade 6 lärjungar eller därunder. Tabell 2 i bilagan visar att hela antalet B3- och Dl-skolor läsåret 1952/53 var 578. 78 skolor hade 10 lärjungar eller därunder. 11 skolor hade 6 lärSkoldistrikt.

Dorotea

Sorsele

Tabell 8, vilken uppställts efter samma p r i n c i p e r som de båda tabellerna rörande skolskjutsar i föregående avsnitt, visar förekomsten av B3- och Dl-skolor i proportion till det totala lärjungeantalet inom varje inspektionsområde. Den första tredjedelen av tabellen omspänner uteslutande skogsbetonade områden. I den andra tredjedelen är tio områden av sjutton skogsbetonade och i den sista tredjedelen finns endast 4 skogsbetonade områden. Endast ett skogsbetonat område, Västernorrlands läns södra, saknar helt skolor av denna typ. B3- och Dl-skolor är påtagligt en typisk skogsbygdsföreteelse. På s. 155—162 har redovisats den in-

jungar eller därunder. — En jämförelse mellan vårterminen 1944 och vårterminen 1953 skulle alltså i huvudsak te sig på följande sätt: högst 10

högst 6

508 78

84 11

vt 1944 vt 1953

Hela antalet elever i B3- och Dl-skolor var 1953 9 010, vilket är lika med 2,3 % av antalet folkskolebarn på den svenska landsbygden. Av de ännu vid mitten av 40-talet talrika B3- och D i skolorna återstår alltså nu endast ett relativt blygsamt antal. Tabell 8 visar emellertid, att B3- och Dl-skolorna fortfarande har mycket stor betydelse inom vissa skoldistrikt. Särskilt gäller detta i Västerbottens och Jämtlands län samt i Jönköpings läns östra inspektionsområde. B3- och Dl-skolor förekom 1953 talrikast inom följande skoldistrikt: Inspektionsområde

Antal skolor

Jämtlands läns norra Västerbottens » södra

10 10 8 18 8 15 11

>

»

»

» mellersta

»

»

»

»

i>

»

»

»

» norra

ställning, som skolutredningen, skolkornmissionen, skolöverstyrelsen, ecklesiastikministern och skolutskottet vid 1950 års riksdag intagit till centraliseringsfrågorna i stort. Även om inställningen i samtliga dessa instanser är välvillig till bygdeskolorna i och för sig, innebär deras uttalanden och ställningstaganden, att de svagaste skoltyperna, B3och Dl-, måste avvecklas i samma mån som enhetsskolan genomföres. Visserligen får man här räkna med en lång omställningsperiod — minst 10—15 år — men centraliseringsplanerna torde trots detta få anses aktuella för samtliga B3- och Dl-skolor. Centraliseringen torde i många fall komma att på-

Tabell 8. Hela lärjungeantalet

samt antalet

Inspektionsområde

Västerbottens läns mellersta Jämtlands » norra Västerbottens » » Jämtlands » södra Västerbottens » » Jönköpings » östra Värmlands » västra Norrbottens » mellersta Kopparbergs » västra Värmlands » östra Kalmar » norra Jönköpings > västra Kronobergs » östra Älvsborgs » norra Norrbottens » södra Kronobergs » västra Kopparbergs » norra Örebro » » Kalmar » södra Örebro » » Stockholms » norra Gävleborgs » » Västernorrlands » mellersta Värmlands » » Västernorrlands » norra Norrbottens » » Norrbottens » östra Göteborgs o. Bohus » södra Göteborgs o. Bohus » norra Gävleborgs » mellersta Västernorrlands » södra Stockholms » » Östergötlands » östra Älvsborgs » västra Blekinge » Gävleborgs » södra Södermanlands » östra Östergötlands » västra Kristianstads » » Västmanlands » Gotlands » Skaraborgs » västra Uppsala » Kopparbergs » östra Hallands » Skaraborgs » östra Södermanlands » västra Kristianstads » östra Malmöhus » norra Malmöhus » södra Älvsborgs » östra skyndas genom de små skolornas svårigheter ifråga om lokaler och lärarbostäder. Det är ganska naturligt, att

lärjungar

i B3-

Hela antalet lärjungar 8 198 6 584 7 415 7 266 8 225 6 686 4 943 4 243 6 182 4 240 8 271 8 488 7 202 6 217 6 373 5 856 7 650 5 504 9 777 7 372 11 200 7 114 6 422 11 432 8 218 6 750 8 008 6 412 7 210 6 258 9 178 9 259 9 174 8 816 10 247 6 450 5 093 7 793 10 779 10 328 5 252 9 410 8 197 6 411 10 110 8 372 5 498 11 434 11 583 9 869 8 816

och

Dl-skolor

Lärj. i B3- o. Dl-sk 0/ Antal /o

766 538 596 546 572 448 239 204 277 188 364 315 221 188 191 152 196 140 221 169 247 151 137 224 155 119 136 101 112 91 127 122 118 111 118 65 36 43 63 48 20 31 17 15 15 13

9,3 8,2 8,0 7,5 7,0 6,7 4,8 4,8 4,5 4,5 4,4 3,7 3,1 3,0 3,0 2,6 2,6 2,5 2,3 2,3 2,2 2,1 2,1 2,0 1,9 1,8 1,7 1,6 1.6 1,5 1,4 1,3 1,3 1,3 1,2 1,0 0,7 0,6 0,6 0,5 0,4 0,3 0,2 0,2 0,1 0,2

anslagsbeviljande myndigheter härvidlag visar stor restriktivitet och därigenom oftast p å s k y n d a r centraliseringen.

170 Den fortsatta centraliseringen och skogsbruket Då de mest självklara centraliseringsobjekten, B3- och Dl-skolorna, huvudsakligen förekommer i skogsdistrikten, kommer sannolikt just inom dessa områden skolskjuts- och inackorderingsverksamheten att öka mest i omfattning allt eftersom centraliseringen fortskrider. I tabell 9 har ett försök gjorts att visa i vilken utsträckning en centralisering 1953 av de svagare skoltyperna skulle påverka läget inom olika inspektionsområden. I tabellens rubrik h a r angivits, att siffrorna för olika uppgifter h ä r r ö r från olika år. I fråga om skolskjuts- och inackorderingsverksamheten torde det vara fullt acceptabelt att jämföra de redovisade siffrorna med uppgifterna om hela barnantalet inom respektive inspektionsområden vårterminen 1952. Däremot är det givetvis icke korrekt att, som här skett, väga uppgifterna beträffande B3- och Dl-skolorna för läsåret 1952/53 mot övriga siffror för läsåret 1951/52 och vårterminen 1952. Då emellertid skolskjutsverksamheten för läsåret 1952/53 har en större omfattning än under det år siffrorna avse, medan inackorderingsverksamheten synes ha undergått endast obetydliga förändringar, kan man utgå ifrån, att de i tabellen redovisade sammanlagda siffrorna är lägre än de skulle ha varit, om de gällt läsåret 1952/53. Med beaktande av dessa reservationer torde man av tabellen kunna våga utläsa följande: En centralisering av de svagare skoltyperna 1953 skulle inom många skoldistrikt inte nämnvärt ha påverkat skolskjuts- eller inackorderingsverksamheten. Totalt skulle dock sannolikt denna verksamhet ha ökat med större delen av elevantalet i B3och Dl-skolorna, d. v. s. ca 9 000 eller 8,3 %, och inom flera av de viktigaste

skogsbygdsområdena visar det sig, att centraliseringen skulle ha krävt en omfattande utbyggnad av skolskjuts- och/ eller inackorderingsverksamheten. Det mest drastiska exemplet ger Västerbottens läns mellersta inspektionsområde, där 9 % av det totala lärjungeantalet gick i B3- eller Dl-skolor. Då antalet inackorderade och skjutsade barn redan förut uppgick till sammanlagt 41,6 %, skulle efter centraliseringen sannolikt närmare hälften av alla skolbarn beröras av skolskjutsar eller inackordering. Inom enskilda skoldistrikt, såsom Lycksele och Vilhelmina landskommuner, skulle säkerligen utslaget bli ännu mycket starkare. Den fortsatta centraliseringen av folkskoleväsendet synes alltså komma att få verkningar, som torde vara utomordentligt viktiga för skogsbygderna och skogsbruket. Studium av skolfrågan i -tre skogskommuner

Valet av kommuner omfattning

och

studiernas

För att få en konkret uppfattning om hur skolproblemet gestaltar sig för skogskommuner i olika delar av landet beslöt utredningen våren 1953 att göra närmare studier på tre olika platser i landet. De fakta, som redovisats i tredje kapitlet, bl. a. i tabellerna 5—9, gav vid handen att Västerbottens läns mellersta inspektionsområde har mycket hög frekvens ifråga om samtliga typiska glesbygdsföreteelser på folkskolans område: skolskjutsar, höga skjutskostnader = långa skjutsvägar, inackordering av skolbarn samt skolor tillhörande de lägsta skolformerna. En av de mest typiska kommunerna inom inspektionsområdet befanns vara Vilhelmina landskommun. Utredningens sekreterare besökte skoldistriktet i juli månad 1953. Tillsammans med representanter för

171 Tabell 9. Skolskjuts- och inackorderingsverksamhetens omfattning 1951/52, antalet barn i B3- och Dl-skolor 1952/53 samt hela antalet lärjungar i varje inspektionsområde vt 1952 Inspektionsområde

Västerbottens Värmlands Norrbottens Västerbottens Västernorrlands Norrbottens Skaraborgs Södermanlands Östergötlands Kalmar Jämtlands Älvsborgs Västerbottens Värmlands Gävleborgs Älvsborgs Kronobergs Södermanlands Jönköpings Hallands Gävleborgs Göteborgs o. Bohus Uppsala Kronobergs Östergötlands Norrbottens Jönköpings Västmanlands Västernorrlands » Gotlands Kopparbergs Älvsborgs Stockholms Skaraborgs Örebro Norrbottens Kopparbergs Örebro Stockholms Kopparbergs Göteborgs o. Bohus Värmlands Kalmar Blekinge Kristianstads >> Malmöhus Gävleborgs Malmöhus

läns mellersta. » västra . .. » mellersta. » norra . . . . » södra » östra.

» » » » » » »

norra, södra, norra. östra. södra östra. norra

» östra. . » västra. » östra. . » mellersta » norra. . . västra. . norra. . västra . »> södra. » norra. >•> östra . . . » västra. . , » södra . . . » västra. . » norra . . . » östra... . » västra . . » södra . . . » norra . . . s ö» dra..., mellersta. södra västra . . östra . . . södra... norra. Summa

Skolskj. v. Ant. b. %

Inack. v. Ant. b. %

Sammanlagt B3- o. Dl-sk Ant. b. % Ant. b. %

2 959 36,1 1 900 38,4 1 321 31,2 2 068 27,9 2 978 36,2 1636 25,7 3 177 37,9 1833 36,0 3 238 35,3 2 622 31,7 1917 26,4 1502 22,8 2 755 35,9 2 106 25,6 1283 30,3 2 170 30,5 1817 29,2 2 080 28,9 1 733 31,5 1644 24,6 3 074 30,4 1 782 28,4 2 062 28,6 2 357 28,8 1539 26,3 2 183 28,0 1 501 22,3 1999 23,6 2 710 26,3 2 280 24,8 1391 21,7 1 215 23,1 1501 23,4 1952 22,1 1 919 20,7 2 045 21,7 1 066 19,5 982 12,3 1 034 16,7 1404 19,1 2 041 18,2 1 170 15,3 1082 16,9 1 772 15,5 1407 14,4 1 251 12,2 1312 12,2 1 428 12,5 1 184 12,0 9,8 635 7,6 875

448 5,5 17 0,3 217 5,1 321 4,3 105 1,3 671 10,5 2 0,1 19 0,4 35 0,4 52 0,6 186 2,6 350 5,3 2 0,0 254 3,0 24 0,6 71 1,1 11 0,2 4 0,1 26 0,5

3 407 41,6 1 917 38,7 1 530 36,3 2 389 32,2 3 083 37,5 2 307 36,2 3 179 37,9 1 852 36,4 3 273 35,7 2 674 32,3 2103 2o,0 1852 28,1 2 757 39,9 2 351 28,6 1307 30,9 2 241 31,6 1 828 29,4 2 084 29,0 1759 32,0 1 644 24,6 3 079 30,4 1 808 28,8 2 073 28,8 2 363 28,9 1 546 26,4 2 185 28,0 1806 26,8 2 001 23,6 2 727 26,5 2 325 25,3 1442 22,5 1 230 23,4 1507 23,5 1954 22,1 1 917 21,0 2 017 21,7 1076 19,7 1610 20,1 1 050 17,1 1410 19,2 2 106 18,8 1270 16,6 1088 17,0 1816 15,9 1415 14,5 1260 12,3 1314 12,2 1428 12,5 1 184 12,0 645 10,0 7,6 875

92 892

23,4

26 11 6 7 2 305 2 17 45 51 15 6 2 28 2 10 628 24 6 65 100 6 44 8 9

0,0 0,4 0,2 0,1 0,1 0,0 4,5 0,0 0,2 0,5 0,8 0,3 0,1 0,0 0,1 0,0 0,2 7,8 0,4 0,1 0,6 1,3 0,1 0,4 0,1 0,1 0,0

0,2

4 248

1,1

97 140

24,5

766 239 204 596 155 191 13 36 118 364 54y 538

9,3 4,8 4,8 8,0 1,9 3,0 0,2 0,7 1,3 4,4 7,5 8,2

572 188 151 188 221

7,0 4,4 2,1 3,0 3,1

448 15 91 112 17 152 43 119 315 48 127 137 20 15 111 122 31 140 136 277 169 247 196 101 268 221 118 63

6,7 0,1 1,5 1,6 0,2 2,6 0,6 1,0 3,7 0,5 1,4 2,1 0,4 0,2 1,3 1,3 0,3 2,5 1,7 4,5 2,3 2,2 2,6 1,6 2,3 2,3 1,2 0,6

1,0

9 010

2,3

172 Tabell 10. Areal, folkmängd och folktäthet i landets tio till största kommuner Kommun

Jokkmokk Gällivare Arjeplog Kiruna stad Vilhelmina Sorsele Karesuando Arvidsjaur Lycksele Stensele

ytinnehållet

Hela arealen i km 2

Folkmängd

Inv./km 2 land

19 475 16 943 14 625 14 135 8 695 8 005 6 530 6 110 5 400 4 455

10 743 22 420 5 340 19 107 8 920 6 129 1 328 11 125 10 382 7 124

0,5 1,4 0,4 1,4 1,1 0,8 0,2 1,9 2,0 1,7

kommunen och de lokala skolmyndigheterna företogs resor inom olika delar av skoldistriktets vidsträckta glesbygder, varvid olika bebyggelseformers försörjning med skolor, skolskjutsar eller inackordering för skolbarn kunde studeras och diskuteras ganska detaljerat. I andra avsnittet skall Vilhelmina landskommuns skolfrågor bli föremål för en närmare redogörelse, som dels bygger på direkta intryck och erfarenheter från resor och diskussioner inom kommunen, dels på sakuppgifter, som senare överlämnats till utredningens sekreterare av skoldistriktets överlärare, Elis Essegård.

redningens erfarenheter och intryck under studieresan, följer i detta kapitels tredje avsnitt. Säfsnäs kommun i Kopparbergs län har undersökts mera utförligt. Resultatet av denna undersökning, som omfattar bl. a. näringsliv, befolkning, kommunikationer, bebyggelse, skolfrågor, allmän service, fritidsverksamhet e t c , kommer att ingå såsom en särskild bilaga i utredningens slutbetänkande. I fjärde avsnittet av detta kapitel skall Säfsnäsundersökningens skolavsnitt refereras och diskuteras.

Enhetsskolans genomförande kommer att ställa skogskommunerna inför en rad nya och svårlösta problem, vilka givetvis också kommer att påverka frågan om de små bygdeskolornas fortbestånd eller centralisering. Dessa frågor blir måhända allra mest brännande inom de mindre skogskommunerna. För att bli i tillfälle att studera skol- och bebyggelseproblemen i samband med försöksverksamheten för enhetsskolan företog utredningen tillsammans med representanter för skolöverstyrelsen en studieresa inom Lillhärdals skoldistrikt i Härjedalen, vilket är ett av enhetsskolans försöksdistrikt. En summarisk redogörelse över skolförhållandena i Lillhärdal, vilken delvis bygger på ut-

Vilhelmina torde få betraktas såsom en medelstor lappmarkskommun. Dess ytinnehåll är nästan exakt detsamma som hela Skaraborgs län, folkmängden är omkring 9 000 (tillsammans med Vilhelmina köpings blir folkmängden inom landskommunens yttergränser närmare 11 000), medan folktätheten endast uppgår till 1,1 inv./km 2 . De vidsträckta fjällområdena uppemot norska gränsen är ytterst glest bebyggda. Norra delen av detta område upptas av Dikanäs kyrkobokföringsdistrikt, vars areal är 2 245 km 2 , invånarantal 1 188 och befolkningstäthet 0,5 inv./km 2 . Dessa områden är inte av någon större betydelse för skogsbruket. De övriga delarna av kommunen är

Vilhelmina

173 däremot typiska skogsbygder med talrikt förekommande stödjordbruk. Vilhelmina köping, som ligger inom södra delen av detta skogsområde, är framför allt handels-, järnvägs-, service- och samlingsort för bygden. Industrier finns i ganska liten omfattning och spelar ingen större roll vare sig för köpingens eller landskommunens försörjning. Bebyggelsen är bortsett från köpingen tätast vid Malgomajsjöns sydvästsida med de största förtätningarna vid Malgovik, Skansholm och Strömnäs. Tätortsliknande bebyggelse finns också norr om Vilhelmina köping vid Nästansjön samt vid Volgsele—Vojmån—Storsele intill Inlandsbanan, österut efter vägen mot Åsele vid Dalasjö samt söderut efter Ångermanälven vid Volgsjöfors och Meselefors. Ingen av de nämnda orterna har emellertid upptagits i 1950 års folkräknings tätortsförteckning; där återfinnes endast köpingen och Dikanäs. De tätast bebyggda delarna av kommunen har i regel de bästa möjligheterna för jordbruk. Belägenheten vid sjöar och andra äldre kommunikationsleder har givetvis också spelat en mycket stor roll för bygdens tidigare utformning. Den extrema glesbebyggelsen är i allmänhet yngre och h a r tillkommit under skiftande betingelser. I huvudsak finns det tre olika kategorier: enskilda småbruk och hemman, kronotorp, kronolägenheter och andra arrenden samt kolonat. Jordbruken är så gott som uteslutande stödjordbruk eller ofullständiga jordbruk. Antal brukningsdelar med följande åkerareal i hektar 1—2 2—5 5—10 10—20 20—30 736 954 151 4 2

Befolkningens huvudsakliga försörjning måste alltså baseras på skogsarbete. Bebyggelsen ligger ofta i små »klasar» om 4—10 kolonat, torp eller små-

hemman. Avstånden från dessa småbyar till bebyggelse av tätortskaraktär är, som synes av det föregående, i regel mycket stort. Dessa förhållanden ger givetvis skolproblem av stor omfattning, vilka i det nu aktuella läget — inför enhetsskolans genomförande — blir ytterligare tillspetsade. Skolsituationen i Vilhelmina karaktäriserades till helt nyligen av ett mycket stort antal skolor av de lägsta skolformerna, B3- och Dl-skolor — en naturlig följd av de många små och isolerade skogsbyarna, där barnantalet i förhållande till folkmängden var mycket högt. Barnen från många avlägsna och för egna skolor alltför små byar och bosättningar fick emellertid redan tidigare inackorderas framme i de större skolorterna i enskilda hem eller i arbetsstugor. Genom vägväsendets utbyggnad inom kommunen har skolskjutsarna vuxit alltmer i antal och deras aktionsradier har blivit större. Det finns skolskjutsar, som är 30—35 km långa. Genom utbyggnad av skolskjutsväsendet har efter hand ett mycket stort antal skolor av de lägsta skolformerna kunnat centraliseras. I tabell 11 a ges en översikt över det nuvarande antalet skolor i olika skolformer samt deras barnantal. Det återstår som synes 14 enmansskolor med vartannatårsintagning (B3 och D l ) , varav 9 tillhör undantagsformen Dl (mindre folkskola). Det sammanlagda antalet barn i de lägsta skolformerna är innevarande läsår 17,6 %. Tabell 1 1 b visar bl. a. att skolskjutsarna berör 358 barn eller 30,4 % av hela barnantalet. I tabell 11 c ges slutligen uppgifter om inackorderingsverksamheten. Inte mindre än 299 b a r n eller 25,4 % av samtliga skolbarn i distriktet inackorderades under läsåret 1952/53. Skolskjutsar och inackordering gällde alltså sammanlagt 55,8 % av barnantalet. En omedelbar

'x. ASTORSELE

S

-

NSSTArisjn Skolor B A • B, a B? o B3 « 0,

s

y^o

\ ffi

\

SKANSHOLM ANSHULH + +

MALGORIKJ

skolskjuts A skolhem eller arbetsstuga grans för skolhems (arbetsstugas) upptagningsområde (i köpingen hjälpklassbarn från hela landskommunen)

^

^VILHELMINA

\

Skolor, skolhem, skolskjutsvägar

inom Vilhelmina landskommun

centralisering av B3- och Dl-skolor skulle öka siffrorna för skolskjutsar och inackordering avsevärt, ehuru det är svårt att beräkna den exakta omfattningen, eftersom såväl skolskjutsar som inackordering redan nu förekommer fölen del b a r n i de lägsta skolformerna. I varje fall skulle 60—65 % av samtliga skolbarn i skoldistriktet komma att beröras. Uttaxeringen för folkskoleväsendet var för läsåret 1951/52 8 kronor. Trots att centraliseringen av skolväsendet inom Vilhelmina varit ganska omfattande, synes inte skolmyndigheterna ha drivit någon extrem centraliseringspolitik. Vissa företeelser ger tvärtom vid handen, att man i det längsta söker tillgodose glesbygdernas intresse att bibehålla sina skolor, trots att det medför både stora kostnader och besvärliga organisationsproblem. Ett exempel på hur långt man från skolmyndigheternas sida vill sträcka sig för att

J

läsåret 1953—54

tillmötesgå lokala intressen utgör Siksjö —Rismyrlidens skolområde — se schematisk skiss. På båda platserna finns skola med en lärare. Genom att med pendelskjutsar föra barn i vissa klasser till Rismyrliden och de övriga till Siksjö kan man tillämpa B2-formen vid båda skolorna. Detta skulle inte vara anmärkningsvärt om inte såväl Siksjö som Rismyrliden, vilka platser har det största barnantalet, låge i ena kanten av det vidsträckta skolområdet. Pendelskjutsarna måste nu göra »avstickare» på närmare tre mil ner till byarna Gransjöriset och Brattmyrberg för att hämta barnen därifrån. Skolskjutsen hämtar först upp barnen från Brattmyrberg och Gransjöriset och för dem till Rismyrliden. Skjutsen fortsätter därifrån till Mårtensliden och hämtar barnen där, återvänder till Rismyrliden och lämnar av alla barn som hör till läraravdelningen där. Samtliga barn som hör

BRATTMYRBERG

bilväg =

skolskjutsvag projekterad G)

Siksjö—Rismyrlidens

bilväg

B 2 - skola

skolområde i Vilhelmina skoldistrikt 1953—-54

till läraravdelningen i Siksjö följer med skjutsen dit, varefter skolan i Siksjö kan börja sitt arbete. Skolskjutsen måste sedan återvända till Rismyrliden med de siksjöbarn, som hör till läraravdelningen på denna plats. Innan skoldagen kan börja på båda platserna har många av barnen fått tillbringa en väntetid på minst 45 minuter i Rismyrliden. Skolskjutsen är inalles 51 km och omfattar sammanlagt 21 barn. På grund av pendelkaraktären har inga barn lika lång resa som hela skolskjutsen men för de barn från Brattmyrberg, som slutligen skall hamna i Siksjö, är skjutsvägen dock dryga tre mil. Det är naturligt, att man i de fall då skolskjutsar ställer sig ännu mera svårgenomförbara än här, måste gå in för inackordering av skolbarn. Skolskjutsar, inackordering och lokalisering av skolor kan givetvis ifråga om enstaka byar eller skolområden framstå såsom mer eller m i n d r e lämpliga, men detta kan inte på något sätt rubba det fasta intrycket i stort: omfattningen av skolskjutsar och inackordering av skolbarn i Vilhelmina lk:s skoldistrikt kan inte minskas på annat sätt än genom en centralisering av själva bebyggelsen. En sådan koncentration synes också långsamt vara på väg. I det härovan diskuterade fallet, Siksjö—Ris-

myrlidens skolområde, synes emellertid inga åtgärder, som kan anses rationella från storskogsbrukets sida, kunna förändra situationen. Rent schematiskt förefaller det som om en central bebyggelse med skola vid Gideåkroken skulle vara en lycklig lösning. Men inget av de företag inom storskogsbruket, som har skogar i dessa trakter, säger sig ha intresse av att förstärka bebyggelsen. Befolkningsutvecklingen kommer givetvis att få den allra största betydelse. Kvinnounderskottet medverkar till ytterligare uttunning av glesbygderna. Det finns i Vilhelmina landskommun 85 kvinnor på 100 män. Ser man på femårsklasserna mellan 15—30 år, alltså de åldrar då flyttningsbenägenheten synes vara störst, har vi endast 79 kvinnor på 100 män. Ser man däremot på ålderssammansättningen, så ter den sig inte särskilt ogynnsam. 31 % av befolkningen befinner sig i åldrarna 1—15 år. Motsvarande siffror för rikets glesbebyggelse är 24,3 % och för hela riket 23,4 %. I åldrarna mellan 15 och 30 år befinner sig 22 % av kommunens befolkning. Rikets glesbygd har där 18,7 % och hela riket ca 20 %. Det förefaller alltså inte som om Vilhelmina, trots utflyttning och kvinnounderskott, skulle kunna betraktas såsom något krisområ-

176 Tabell 11. Skolor, skolbarn, skolskjutsar och inackordering av skolbarn i Vilhelmina Ik skoldistrikt a) Antal skolor och skolbarn i olika skolformer 1953/54 Antal skolor Skolform

Antal skolbarn

Hela skoldistriktet

I fjällbygden

Hela skoldistriktet

% av hela ant. skolb. i distr.

A Bl B2 B3 Dl

3 4 11 5 9

228 321 421 71 137

Samtliga

1 178

1 Skolbarn från distrikt i köpingens skolor Normalklasser

Hjälp klasser

19,3 27,3 35,7 6,1 11,6

100,0

52 1

36 1

b) Skolskjutsar 1952/53 Antal skjutssträckor

Skjutssträckornas sammanlagda längd i km

Hela skoldistriktet

Fjällbygden

Hela skoldistriktet

Fjällbygden

71 Antal skjutsade barn

Kostnader

Hela % av hela Antalet skoldi- ant. skol- skjutsade Hela skolbarn i barn i fjäll- distriktet . striktet distr. bygden 358

30,4

49 Fjällbygden

231 893

38 162

Antal

% av hela antalet skolbarn i distr.

Kostnader

177 122

15,0 10,4

108 280 92 448

25,4

200 728

c) Inackorderade skolbarn 1952/53. Inackorderingsformer

I enskilda hem I skolhem och arbetsstugor 2 Samtliga 1 2

Ingår i huvudsumman. Antalet skolhem och arbetsstugor är 4, varav 2 mindre finns inom fjällbygden.

de i befolkningsmässigt avseende. Konjunkturer och industriell utveckling kan också komma att påverka bebyggelsens utformning. Det nuvarande läget inom skogsbruket synes verka i riktning mot koncentration av bebyggelsen. Domänverket har t. ex. i vissa fall redan genomfört, i andra fall planerat nedlägg-

ning av avlägset liggande kronotorp och förlagt ny bebyggelse till mera centrala orter. Liknande tendenser kan också märkas ifråga om övrig bebyggelse, ehuru koncentrationen för småbrukare och småbönder har långt allvarligare konsekvenser och är avsevärt mycket mera svårgenomförbar.

177 •

A-skola

©

B2-skela

O

B3-skola

+

0,-skola

P

ort med järnvägsförbindelse Ise utan skola

- landsväg — skolskjutsväg gammal gångvSg och klöVjesttg

Lillhärdals kommun, Jämtlands

Lillhärdal Lillhärdals kommun i Härjedalen utgöres av mycket glesbebyggda skogs-, fjäll- och myrområden. Den odlade arealen är obetydlig och skogsbruket är den helt dominerande näringen. Totalarealen uppgår till 2 453 km 2 , medan folkmängden endast är 1838 (1950). Invånarantalet per km 2 är omkring 0,7. Bebyggelsen är emellertid så starkt koncentrerad till kommunens huvudort, kyrkbyn Lillhärdal och dess närmaste omgivningar, att man inte kan tala om glesbygdsproblem av tillnärmelsevis samma proportioner som i Vilhelmina. All bebyggelse utom Storfjäten i nordväst och Lövnäsvallen i väster — jfr kartskissen — ligger på ganska bekvämt skjutsavstånd från Lillhärdal. Barnen från Storfjäten skjutsas till Lillfjäten i Idre. Byn saknar bilvägsförbindelse med övriga delar av den egna kommunen 12—509115

län, läsåret 1952—53

och länet, varför skolskjutsarna till Dalarna här är den enda naturliga lösningen. Barnen från Lövnäsvallen inackorderas i Lillhärdal. Av kartskissen framgår att det förutom A-skolan i Lillhärdal också finns en B2-skola i östansjö och en Dl-skola i Åsen. Båda skolorna ligger på 7—8 km:s avstånd från tätorten och ganska nära varandra men på var sin sida om Orrmosjön, varför en sammanslagning är otänkbar. Statens sakrevision har emellertid påyrkat att Dl-skolan i Åsen skall indragas och barnen skjutsas till Lillhärdal. Åsens skola har f. n. 16 elever. Inom Lillhärdals försöksdistrikt för enhetsskolan har man gjort experiment med att undervisa på högstadiet i de lägsta skolformerna. Vid utredningens besök vid Olingdals skola (indragen från hösten 1953 på grund av för lågt

178 barnantal) i maj 1953 pågick exempelvis undervisning på högstadiet i tyska och engelska. Skollokalen var liten, trång och omodern och läraren fick ta alla utrymmen i sin egen bostad i anspråk för att kunna differentiera undervisningen för elever på olika stadier. Han anlitade emellertid fullt moderna hjälpmedel och undervisningsmetoder: korrespondenskurser, radio, magnetofon och grupparbete. Resultaten av undervisningen uppges vara mycket lovande för de högre klassernas del. Lärarens stora arbetsbörda gjorde det emellertid svårt att ägna tillräcklig tid åt barnen på nybörjarstadiet. Ifråga om linjeuppdelningen i enhets skolans sista klasser är Lillhärdal han dikappat av sin ringa folkmängd, sin brist på industrier och andra stadsnäringar samt av sitt isolerade läge. Skogs-, jordbruks- och hushållslinjer i 9 y är emellertid redan organiserade och i vår slutar den första kullen. Särskild skolförläggning med utrustning för skogsbruk finns vid Härjeåbron vid vägen Lillhärdal—Sveg. Fördelningen av elever i klass 9 är följande: 9a 9 y Hushållslinjen Skogs-jordbrukslinjen 9g

11 8 (flickor) 9 (pojkar) *2 Summa 30

Säfsnäs Bebyggelsen i Säfsnäs är av tre huvudtyper: gammal finnmarksbebyggelse med spridda torp och småbyar på stort avstånd från varandra, gammal bruksbebyggelse, som lever kvar och till och med växer i omfång trots att bruken sedan länge är nedlagda, samt modern tätortsbebyggelse i kommunens huvudort, industrisamhället Fredriksberg. Landarealen är ca 560 km 2 och invånarantalet är 2 443, därav i tätorten

Fredriksberg 1 277. Invånarantalet/km* är 4,2. I tätorten domineras näringslivet av cellulosaindustri, byggnads- och transportarbete samt servicenäringar. I kommunen utanför tätorten dominerar däremot skogsbruket. Jordbruket är obetydligt och helt av stödkaraktär. I kommunen fanns vid 30-talets början inte mindre än 22 skolor med skolhus. I skogsbygderna utanför bruksorterna var då befolkningen betydligt större än för närvarande. Omkring 15 av kommunens skolor — i dessa fall B3och Dl-skolor (med en lärare och vartannatårsintagning) — låg ute i den gamla finnbebyggelsen. Den sista av dessa skolor fanns i Bråthöjden ca 10 km sydost om Fredriksberg och nedlades våren 1953. Bråthöjden ligger mitt inne i ett halvt byliknande område med inbördes bilvägsförbindelser utom just till platsen där skolan låg. Denna bebyggelse har uthärdat avfolkningsperioden relativt väl — på senare år dock till större delen tack vare inflyttade utlänningar. Läsåret 1952/53 fanns inom Bråthöjden-området 8 skolbarn. Under förutsättning att skolskjutsar anordnades till Bråthöjden från tre bosättningar, Äckerhöjden, Laxtjärn och Nackarberget invid gränsen till Grangärde, skulle skolans fortsatta verksamhet ha kunnat motiveras med hänsyn till antalet skolbarn. Skolan hade emellertid mycket olämpliga lokaler och dålig lärarbostad samt var illa placerad inom bosättningsområdet. En lämplig skoltomt skulle otvivelaktigt ha kunnat förvärvas, men detta skulle ha förutsatt nybyggnader både ifråga om skollokaler och lärarbostad. Med hänsyn till det ringa och labila befolkningsunderlaget inom bo1 Ifråga om 9 g samarbetar Lillhärdal med Timrå försöksdistrikt, Västernorrlands län, där eleverna inackorderas.

179 U/"

180 Skolområde

Skolform

Skolskjutsar

Skjutsens längd i km

Antal berörda barn

Fredriksbergs

A

GravendalsStrömsdals Tyfors Ulriksberg

Bl

Frösaråsen—Dymossen—Håen Lejen Bråthöjden Pendelskjuts Burhöjden Kvarnberget Lövkullen

12 10 10 9 5 5 7

12 2 5 20 5 6 10

Summa

60 B3 B3

sättningsområdet ansåg sig skolmyndigheterna därför böra nedlägga skolan. Denna avveckling torde på lång sikt ge bättre stadga åt skolförhållandena för området. Från skogsbrukets sida bedömes visserligen detta bosättningsområdes framtid ganska optimistiskt. Områdets centrala bebyggelse skall enligt u PPgJorda planer bestå. Någon större ökning av befolkningsunderlaget och barnantalet torde man dock icke böra räkna med. Då avståndet till Fredriksberg endast är ca 10 km, synes det möjligt att erhålla en god och bekväm service med skolskjutsar. Från de tre bosättningarna vid kommungränsen skjutsas skolbarnen f. n. till Abborrbergets skola i Grangärde, en sträcka på ca 18 km, alltså ungefär lika långt som till Fredriksberg. De tre bosättningarna har »emellertid sina närmaste grannar på grangärdessidan om kommungränsen och har med dessa en viss bygemenskap. Det vore givetvis irrationellt att med skolskjutsar föra barn från samma by till avlägsna skolor i två olika kommuner. Frågan om skjutsriktningen får avgöras efter prövning av en rad olika förhållanden inom båda kommunerna, såsom t. ex. skolformer, bebyggelseförhållanden utefter de tilltänkta skjutsvägarna och skjutskostnader. I det föreliggande fallet torde de två sistnämnda faktorerna ha tillmätts större betydelse än den första — folkskolestyrelser och folkskolinspektörer har därvidlag ock-

så att beakta vissa rekommendationer från Statens sakrevision. Inom Säfsnäs kommun finns för närvarande folkskolor på fem orter, samtliga gamla bruksorter. Antalet läraravdelningar är 17. Därav finns 11 i Fredriksberg, som har A-skola, d. v. s. att i varje läraravdelning ingår elever från endast en klass. I Gravendal finns B2-skola, d. v. s. att de sju klasserna är uppdelade på två läraravdelningar, en omfattar folkskolan och en småskolan. Genom ett speciellt arrangemang h a r emellertid Gravendal och Strömsdal fått en skolform, som i realiteten motsvarar Bl-formen, d. v. s. en läraravdelning omfattar småskolan, en klasserna 3—4 och en slutligen klasserna 5—6 och även 7.1 Vid skolan i Gravendal, som endast har lärare och klassrum för två avdelningar, undervisas småskolan och klasserna 5—7. Klasserna 3—4 undervisas i Strömsdal. Denna anordning bygger på pendelskjutsar mellan de båda bruksorterna. Skjutsarna utgår från Gravendal och för med sig gravendalseleverna i klasserna 3—4 till Strömsdal, varefter den återvänder med strömsdalseleverna i klasserna 1—2 och 5—7 Avståndet mellan de båda orterna är 9 km. I Ulriksberg och Tyfors finns B3-skolor, d. v. s. skolor, som omfattar endasl en läraravdelning och där intagning av 1 I Säfsnäs. Sjunde läsåret är eljest ofta centraliserat.

181 elever sker vartannat år. Därigenom kommer skolorna att omfatta det ena året klasserna 1, 3, 5 och 7 och det andra klasserna 2, 4 och 6. Ett sextiotal av kommunens skolbarn beröras av skolskjutsar. I tablån på s. 180 ges en översikt av skolformer och skolskjutsväsende inom kommunen läsåret 1952/53. Barnen från fyra småbyar eller bosättningar väster och norr om Fredriksberg inackorderas för närvarande i Fredriksberg, då deras antal är för lågt för att skolskjuts skall kunna anordnas. En framräkning av det årliga antalet skolbarn inom samtliga skolområden på grundval av mantalslängden för 1953 tyder på en anmärkningsvärd jämnhet i barnantalet under läsåren 1953/54— 1959/60. Resultatet av denna framräkning redovisas i nedanstående tabell. Hänsyn har ej kunnat tagas till förändringar i årsklasserna genom in- och utflyttning eller mortalitet. Även B3-formernas vartannatårsintagning lämnas ulan avseende. Som synes har Strömsdalsområdet det svagaste underlaget, trots att barnen från Äckerhöjden, Laxtjärn och Nackarberget, som nu skjutsas till skola i Grangärde k:n, inräknats. Det faktiska barnantalet inom Strömsdals skolområde är f. n. så lågt, 5 st., att en B3-skola inte kan försvaras. Såväl i Strömsdal som Gravendal beräknas en fast bebyggelse av ungefär nuvarande omfattning, ehuru

till stora delar förnyad. Man har goda skäl anta, att ålderssammansättningen i den nya bebyggelsen på dessa bruksorter kommer att bli annorlunda än f. n. Bland annat torde barnantalet i Strömsdal just nu vara avsevärt lägre än som finns anledning att räkna som normalt. Större delen av de nuvarande familjebostäderna i Strömsdal bebos av pensionärer, medan den planlagda nya bebyggelsen skall ge plats för yrkesverksamma arbetare, vars familjer givetvis kommer att ha en annan sammansättning än de nuvarande pensionärernas. Trots detta torde knappast finnas skäl att beräkna så stort barnantal, att någon högre skolform än B3 kan bli aktuell. Under sådana förhållanden förefaller det som om en fortsatt samordning av skolorganisationen för Strömsdal och Gravendal skulle vara fördelaktig för båda orterna — inte minst med tanke på den större koncentration av skolväsendet, som kommer att krävas vid enhetsskolans genomförande. En sammanslagning av Strömsdals- och Gravendalsområdena till ett gemensamt skolområde underlättas genom det relativt obetydliga avståndet mellan bruksorterna. Huruvida pendelskjutsarna skall bestå som permanent anordning eller ej, blir givetvis i stor utsträckning beroende på skolornas lokalförhållanden, barnantal etc. Pendelskjutssystemet och den därav möjliggjorda undervisningen på båda orterna bör dock ej

9 årsklasser Bebyggelseområde

Gravendals 1 Tvfors' Strömsdals 1 Ulriksbergs Sammanlagt 1

7 årsklasser

53— 54— 55— 56— 57— 58— 59— 53— 54— 55— 56— 57— 58— 59— 54 55 56 57 58 59 60 54 55 56 57 58 59 60 51 18

56 19 12 21

56 18 13 19

51 20 15 20

52 21 19 20

43 24 21 22

54 15 11 16

44 15 10 16

43 15 12 14

42 17 13 17

40 18 16 17

38 19 16 21

30 19 16 17

100 108 106 106 112 118 110

13 18

50 25 20 23

F. n. pendelskjutsar mellan Gravendal och Strömsdal.

182 vara en absolut förutsättning för samordning av de båda skolområdena. En skola i Gravendal för södra delen av kommunen borde kunna ge god stadga och trygghet åt skolförhållandena samtidigt som skjutsvägarna dit skulle bli korta och bekväma. Nackarbergsbebyggelsen, som nu räknats till Strömsdalsområdet, borde vid fortsatt samordning mellan Strömsdal och Gravendal tillföras Ulriksbergs skolområde, främst därför att Nackarberg genom en ny skogsbilväg fått endast 8—9 km skjutsavstånd till Ulriksberg. Skolorganisationsfrågorna för Tyfors' och Ulriksbergsområdena förefaller enkla och påtagliga. Skolområdena sammanfaller h ä r helt med bebyggelseområdena, inom vilka numera alla bosättningar är åtkomliga för skolskjutsar. Som framgår av tablån på s. 181 synes skolbarnsantalet på var och en av dessa orter ganska säkert hålla sig omkring siffran 20, vilket ger gott underlag för B3-skolor. Den centrala bebyggelsen inom båda områdena kommer att bestå och förstärkas, dock knappast i sådan utsträckning att barnantalet kan komma att räcka som underlag för någon av de nuvarande högre skolformerna. Därest enhetsskolans genomförande, såsom tidigare ifrågasatts, skulle medföra B3formens avskaffande och ytterligare centralisering, står alltså skolorna i Tyfors och Ulriksberg i farozonen. Bebyggelsefrågorna och skolan

Avfolkningen av skogsbygderna har givetvis inte endast medfört en koncentration av skolväsendet utan även en koncentration av bebyggelsen. Men skolväsendets centralisering har gått och kommer med all sannolikhet att gå väsentligt snabbare. Vid enhetsskolans genomförande torde det bli nödvändigt att centralisera undervisningen inom

ganska stora distrikt. I första h a n d kommer det att gälla klasserna 7—9 eller flera klasser, såsom t. ex. 5—9. Efter centraliseringen av de högre klasserna kommer på många platser barnantalet i klasserna 1-—6, ibland möjligen klasserna 1—4 eller andra variationer, inte att bli tillräckligt stort för att en s. k. bygdeskola skall kunna upprätthållas. På det sättet kan en nödvändig partiell centralisering framtvinga en total centralisering. I denna situation är det påtagligt att man vid avgörandet av skogsbygdens bebyggelsefrågor bör ta mycket stor hänsyn till skolproblemen. Detta h a r också skett i allt större utsträckning. Inom storskogsbruket märkes en tydlig strävan att koncentrera bebyggelsen till mera livskraftiga och välbelägna orter med goda kommunikationer. Storskogsbruket har i detta fall ett mycket stort inflytande på såväl bebyggelsesom skolfrågornas framtida utveckling, eftersom storskogsbruket äger de största domänerna inom glesbygderna. Bondeskogsbrukets skogsskiften är i stor utsträckning bättre belägna i förhållande till samlad bebyggelse, men det finns också bondeskogar i de extrema glesbygderna. I föregående kapitel har redogjorts för vissa förhållanden inom Vilhelmina skoldistrikt. Att behovet av större koncentration av bebyggelsen där är påtaglig inom stora områden belyses bland annat av det höga antalet inackorderade skolbarn och de mångenstädes mycket långa och tillkrånglade skolskjutsvägarna. I det på s. 174 relaterade exemplet, Siksjö-Bismyrslidens skolområde, hänger en eventuell koncentration av bebyggelsen inte på storskogsbruket utan på om enskilda småbrukare i Brattmyrberg, Gransjöriset, Gransjö, Mårtensliden, Rismyrsliden m. fl. småorter vill realisera sina går-

183 dar. Vid en nedläggning av bebyggelsen får givetvis gårdarna endast sitt värde som okultiverad skogsmark. Det är naturligt att enskilda småbrukare har mycket svårt att ta dessa realisationsförluster, och därför sker nedläggningen av de mera illa belägna gårdarna oftast vid generationsskiften. Ibland kan den större rörelsefriheten för storskogsbruket leda till att domänverket och bolagen kan flytta sin del av bebyggelsen till mera välbelägna platser, varigenom den kvarvarande småbrukarbebyggelsen blir förtunnad och dess tillgång till samhällelig service i form av skolor och skolskjutsar blir ytterligare försämrad. Ibland kan emellertid förhållandet vara det rakt motsatta. Storskogsbruket kan, genom att koncentrera eller skapa helt ny bebyggelse i anslutning till en gammal tynande småbrukarby, väsentligt förbättra hela bygdens situation såväl i fråga om skolväsendet som allmän trivsel och trygghet. Norrlandskommittén har i den i andra kapitlet refererade »Skolgången för barn i Norrlands glesbygder» (SOU 1949:3) framhållit följande: »Den djupast liggande bakgrunden till att barnens skolgång inom stora områden av Norrland är förenad med sådana olägenheter ur social synpunkt, som härovan belysts, är att finna i den rådande glesbebyggelsen. Skolförhållandena liksom så många andra förhållanden, som äro av grundläggande betydelse för människans trivsel på en viss plats, kunna icke ordnas tillfredsställande i trakter med utpräglad glesbebyggelse. En fortgående koncentration av bebyggelsen ter sig därför önskvärd, icke minst med hänsyn till skolväsendets organisation.» Utredningen delar helt Norrlandskommitténs uppfattning i detta hänseende. Sedan 1949, då kommittén avgav sitt principbetänkande, har dock en på

sina håll betydande koncentration av bebyggelsen skett. Exemplen från Vilhelmina, vilka torde vara giltiga för stora delar av Västerbotten och Norrbotten, visar emellertid att koncentrationen av bebyggelsen i många fall är mycket svårgenomförbar och även om den med viss sannolikhet slutligen kommer till stånd, så kommer det hela att ta mycket lång tid i anspråk — så lång tid att man vid organisationen av skolväsendet ofta icke alls kan r ä k n a med den. Detta gäller alltså de extrema glesbygderna i Övre Norrland. Inom vissa andra skogsbygder, t. ex. Lillhärdal — jfr s. 177 — finns sedan gammalt en viss koncentration av bebyggelsen, som gör skolfrågorna mindre svårlösta. I den gamla mellansvenska finn- och bruksbygden finns en äldre typ av punktbebyggelse än den övre norrländska. Utredningen har varit i tillfälle att närmare studera denna bebyggelse i Säfsnäs kommun — jfr s. 178 ff. Utvecklingen i dessa bygder under de senaste tjugo åren har oavbrutet gått mot en förtätning av bebyggelsen i och i omgivningarna till de gamla bruksorterna. Denna utveckling har tydligen gått snabbare och längre i de fall då skogar och stödjordbruk ägts av skogsbolag. Som framgår av föregående kapitel h a r det emellertid visat sig att bebyggelsen på många av de gamla bruksorterna, trots att den är livskraftig och synes välplanerad från skogsbrukets synpunkt, icke har tillräckligt befolkningsunderlag för högre skolform än den nuvarande B3-formen eller dess framtida motsvarigheter. Skulle B3skolorna nedläggas, finge man antingen mycket långa skolskjutsvägar eller omfattande inackorderingsverksamhet som följd. Detta aktualiserar frågan om skol- resp. bebyggelseplaneringarnas målsättningar. Dessa målsättningar måste enligt utredningens mening samord-

184 nas. Bebyggelsen bör koncentreras så mycket som möjligt för att ge invånarna trygghet och god service i olika avseenden, kanske isynnerhet ifråga om barnens skolgång. Men bebyggelsen kan inte utformas enbart med hänsyn till dessa önskemål. Det primära för all bebyggelse är givetvis de ekonomiska förhållandena inom de områden där bebyggelsen lokaliseras. Vägväsendets och kommunikationsmedlens utveckling under senare år har möjliggjort koncentrationer av bebyggelsen inom skogarna, som tidigare varit helt otänkbara. Men bebyggelsen kan inte koncentreras så starkt att det uppstår alltför stora och obekväma avstånd till viktiga arbetsplatser på olika håll. Det skulle medföra ekonomiska förluster för skogsbruket och stora personliga olägenheter för arbetskraften, som antingen måste finna sig i att tillbringa långa tider av arbetsåret i skogsstationer eller alltför långa och ansträngande personaltransporter dagligen. Möjligheterna att koncentrera bebyggelsen är givetvis också högst olika beroende på en mångfald lokala faktorer. Det synes nödvändigt att vid skolplaneringen och skogsbrukets planering de berörda parterna i största möjliga utsträckning går varandra tillmötes. Om man inom vissa trakter icke kan koncentrera bebyggelsen i så stor utsträckning att befolkningsunderlaget kommer att räcka till för högre skolform än B3, så synes denna skolform böra bibehållas eller efterträdas av annan skolform, som kräver samma befolkningsunderlag. I annat fall torde följderna för skogsbygderna kunna bli mycket allvarliga. De i föregående kapitel berörda exemplen från Säfsnäs, Ulriksbergs- och Tyforsområdena är efter de sista årens utbyggnad av vägnätet väl avgränsade och utrustade och har av allt att döma ganska stabilt be-

folkningsunderlag. Under förutsättning att ingen ytterligare avfolkning sker och att näringsliv, bebyggelse och befolkning utvecklas enligt skogsbrukets beräkningar', så ter det sig orimligt att genom ingrepp i skolfrågan äventyra den fortsatta utvecklingen och trivseln inom dessa bebyggelseområden. Enhetsskolans genomförande kommer att kräva en koncentration av de högre klasserna. Det är emellertid angeläget att i sådana fall som de här diskuterade, möjligheter skapas att bibehålla folkskolan för de 6 lägsta klasserna inom bebyggelseområdena. Det betyder att skolorna minskas med sjunde klassens barnantal i sådana skoldistrikt där inte 7:e klassen redan nu är centraliserad. Detta kan givetvis göra underlaget mera vacklande än f. n. men ifråga om bebyggelse, som är av mera vitalt intresse för skogsbruket, torde förstärkningar kunna åstadkommas, som kan kompensera den tidigare avgången från bygdeskolorna. Synpunkter och frågeställningar

Glesbygdens former

skol-

och

undervisnings-

Skolkommissionen och senare 1950 års riksdag har uttalat sig för ett slopande av de lägsta skolformerna — alltså förutom undantagsformerna även B3-formen — vid enhetsskolans genomförande. I föregående avsnitt framförda exempel visar, att ett generellt slopande av de lägsta skolformerna eller motsvarigheter till dem skulle medföra, att skogsbygdernas skolproblem bleve betydligt mera komplicerat. I de närmast föregående kapitlen har visats att bebyggelse med B3-skolor kan vara livskraftig och välpl; nerad och i skilda avseenden ge trivsel och trygghet åt in1 En utförlig redogörelse för bebyggelseplaneringen ges i den ovan berörda särskilda Säfsnäsundersökningen — s. 231 ff.

185 vånarna, samtidigt som den från skogsbrukets rent ekonomiska synpunkter är välbelägen. Å andra sidan är det obestridligt att vissa skolor i skogsbygderna har ett alltför klent befolkningsunderlag för att deras fortsatta existens skall kunna försvaras. Skolor, vars elevantal år efter år står och vacklar mellan fem och tio och där indragningshotet ständigt är överhängande, kan icke ge den stadga och trygghet i skolförhållandena, som skogsbygdens invånare bör ha rätt att kräva. Det är mycket vanligt, att dessa svagare skolor har dåliga lokaler med klen utrustning och dåliga lärarbostäder. Skolornas osäkra framtid gör lärarfrågan kritisk, det förekommer ständiga lärarbyten och det är förklarligt, att dessa skolor sällan kan konkurrera om de bästa lärarna. Det är också orimligt att begära, att kommunerna och skolmyndigheterna skall satsa pengar på en god utrustning till dessa alltför osäkra objekt. Utredningen finner därför tendensen att centralisera de svagaste skolorna i de lägsta skolformerna riktigt. Däremot synes det vara orimligt att — vilket skulle kunna bli följden av 1950 års skolbeslut •— bortrationalisera även de välbesatta och vällokaliserade B3-skolorna. Skolor, som har 15—20 elever och där en centralisering skulle medföra obekväma skjutsförhållanden eller inackordering, synes inte bara böra bibehållas utan även ges en fullt modern och ändamålsenlig utrustning ifråga om lokaler, lärarbostäder och pedagogiska hjälpmedel. Däremot bör ett elevantal under 12—15 elever endast förekomma i undantagsfall. Eljest synes man kunna befara, att de osäkra förhållandena för skolorna i de lägsta skolformerna konserveras. Utredningen h a r underhand erfarit, att de centrala skolmyndigheterna numera övergett tanken på att helt avskaffa B3-skolan, i varje fall inte

utan att föreslå införande av moderna motsvarigheter till denna skolform. Hänsyn har härvidlag tagits även till andra glesbygder än skogsdistrikten, t. ex. skärgården och vissa jordbruksbygder. Bakom skolkommissionens ställningstagande ifråga om de lägsta skolformerna låg en omsorgsfull prövning av de skolorganisatoriska och pedagogiska problemen. Med enhetsskolan som gemensam och för hela landet likvärdig elementarskola, kommer det att ställas krav, som de lägsta skolformerna svårligen ansågs kunna fylla. Dl-skolornas och de övriga undantagsformernas successiva avskaffande torde det icke råda några delade meningar om. Även ifråga om B3-formerna kan allvarliga olägenheter konstateras. Vartannatårsintagningen fördröjer skolgången för varannan årskull ett år. Vidare kan, genom inflyttningar av barn i »orätta» åldrar, läraravdelningarna komma att bestå av inte endast de klasser som beräknats i organisationsplanen, 1, 3 och 5 (ev. också 7) eller 2, 4 och 6, utan också av enstaka elever i andra klasser. Det är alltså inte ovanligt att lärare i B3-skolor måste undervisa i fyra och fem klasser istället för tre. Detta försvårar givetvis situationen för läraren och gör, att den tid han kan ägna åt varje klass blir både minskad och splittrad. Erfarna skolman har dock framhållit, att B3-formen under gynnsamma omständigheter kan ge goda resultat. Vid enhetsskolans genomförande förutsattes språkundervisning från femte klassen. Detta innebär, att B3-skolorna i alla avseenden måste rustas upp för att kunna motsvara de stora krav som kommer att ställas. Särskilt med hänsyn till de nya pedagogiska hjälpmedel man numera har i radio, tråd- och bandinspelningsapparater, korrespondenskurser, bildband och film synes

186 skolreformen kunna anpassas efter såväl den moderna glesbebyggelsen som enhetsskolan. Skolskjutsar

och

inackordering

Med den nuvarande bebyggelsen i glesbygderna är ett avskaffande av skolskjutssystemet absolut omöjligt. De ständigt förbättrade vägförhållandena och nya goda kommunikationsmedel talar istället för att skolskjutsarna kommer att öka i omfattning. En noggrann planläggning av bebyggelsen och ett effektivt samarbete mellan skolan och skogsbruket bör emellertid göra det möjligt att i åtskilliga fall placera bygdeskolor så, att skolskjutsar under de 3—6 första skolåren kan undvikas. Skolskjutsarnas nackdelar har tidigare berörts. I och för sig är inte en bil- eller bussresa på 5—20 km någon större påfrestning för friska barn. Men väntetiderna i skolorterna, på uppsamlingsställen eller hållplatser kan bli ganska påfrestande, i synnerhet för mindre barn. Det finns, som tidigare nämnts, vissa möjligheter att genom extra skolskjutsar eller en ledig dag i veckan för småskolebarn undvika att de minsta får vänta i timtal på de äldre barnen, som har mera omfattande undervisning. Men timslånga väntetider för skolbarn i alla åldrar förekommer fortfarande. Gällande bestämmelser och anvisningar h i n d r a r ibland att skolskjutsar utgår till från kommunikationssynpunkt välbelägna platser, emedan skjutskostnaderna beräknas överstiga inackorderingskostnaderna. Det kan ifrågasättas om inte en avsevärd uppmjukning här borde ske, så att man inte tvingar fram en inackordering av barn, som befinner sig inom bekvämt skjutshåll. Norrlandskommittén framhöll, att barnen borde ha möjligheter att vid skolskjutsarnas uppsamlingsplatser eller

hållplatser tillbringa väntetiden inomhus eller i varje fall i skydd för regn, snö och blåst. I många fall torde denna fråga ha fått sin lösning, men det finns också exempel på att barnen måste tillbringa väntetiden ute i ur och skur. Om det inte vid skjutsarnas uppsamlings- eller hållplatser finns bebyggelse, där barnen har möjligheter att vänta inomhus, torde det vara nödvändigt att skolstyrelserna inrättar lämpliga enkla vänthytter, som kan ge ett nödtorftigt skydd. Ifråga om alltför långa och invecklade skolskjutsar kan det diskuteras om inte inackordering skulle vara att föredra. Skolskjutsar från bebyggelse, som ligger mer än 25 km skjutsväg från skolorten, torde i allmänhet få anses vara för långa. Men det är givetvis ytterst svårt att sätta generella gränser. Inackordering av skolbarn är liksom skolskjutsarna en tvingande nödvändighet inom stora glesbygdsområden. I motsats till skolskjutsarna torde dock inackorderingsverksamheten vara på retur, vilket i första hand beror på vägväsendets och kommunikationsmedlens utveckling. Ett avskaffande av inackorderingssystemet är dock utom räckhåll f. n. Enhetsskolans genomförande som i varje fall kommer att kräva centralisering av högstadiet, klasserna 7—9, medför åtskilliga nya inackorderingsproblem. Eleverna i högstadiet kommer emellertid att vara i 13—16-årsåldern och deras eventuella inackordering torde då för föräldrarna te sig mindre vansklig än tidigare. Särskilt under de första skolåren måste inackorderingen betecknas som ett ofta visserligen nödvändigt men ändå mycket allvarligt ingrepp i och avsteg från naturliga hemoch familjeförhållanden. Dessbättre torde man numera ha lyckats sanera de missförhållanden, som tidigare präglat särskilt en del enskilda övre norrländ-

187 ska inackorderingshem. På sina håll har man svårigheter att finna hem, där man vill åta sig inackordering. Enligt vad utredningen inhämtat nödgas kommunerna ibland för inackordering i enskilda hem betala priser, som avsevärt överstiger av vederbörande länsstyrelse såsom skälig ansedd kostnad, på vilken statsbidrag med 80 % utgår. I sådana fall, då inackorderingen endast gäller ett mindre antal barn, såsom t. ex. i Säfsnäs kommun, är de enskilda inackorderingshemmen de enda tänkbara. Anläggande, underhåll och drift av skolhem skulle bli alltför dyrbart.

Skolfrågan ekonomi

och

skogskommunernas

En mycket stor del av kostnaderna för folkskoleväsendet bestrides med statsmedel. Tidigare har nämnts att skolskjuts- och inackorderingsverksamheten åtnjuter statsbidrag med 80 % av en såsom skälig ansedd kostnad. Även statsbidragen till övrig verksamhet är i regel bestämda enligt principen att en viss del av kostnaderna betalas av staten, resten av kommunerna själva oavsett deras resurser. Ifråga om byggnadsverksamheten och skolmåltiderna är emellertid statsbidragsreglerna konstruerade så att den kommunala insatsens storlek är avhängig av kommunernas ekonomiska bärkraft. Trots detta vilar skolkostnaderna med mycket olika tyngd på olika kommuner. För utredningen har från skilda håll påvisats att skolkostnaderna är särskilt kännbara för kommunerna i glesbygderna och att det därför hos dessa kommuner finns stor benägenhet för skolindragningar, så snart dessa indragningar ger en besparing. Man synes därvid inte alltid ha beaktat frågan hur indragningarna på lång sikt kan bedömas inverka på näringslivet. Befolkningen inom en för skogsbru-

ket nödvändig bebyggelse torde ofta genom skolans indragande få ökad benägenhet för flyttning. Detta försvårar arbetskraftsrekryteringen och försämrar näringens och på något längre sikt också kommunens ekonomiska situation. Kommunernas ekonomiska belägenhet synes också återverka på skolornas utrustning och standard. Glesbygderna kommer därigenom lätt i en slags undantagsställning, som utifrån alla synpunkter är ytterst beklaglig. Utredningen anser dock att för närmare granskning av dessa problem krävs speciell sakkunskap och har därför endast sökt utröna i vad mån skolkostnaderna kan anses vila med särskild tyngd på skogskommunerna. Skolöverstyrelsen h a r ställt vissa uppgifter om landskommunernas uttaxering för folkskolan beskattningsåret 1952 till utredningens förfogande. Siffr o r n a visar många variationer, och skiftande förhållanden h a r givetvis påverkat uttaxeringen. Men det synes dock genomgående vara så att tätorter (t. ex. köpingarna) och tätbebyggda kommuner i övrigt har den lägsta uttaxeringen till folkskoleändamål per skattekrona. De drygaste skolkostnaderna i förhållande till skatteunderlaget uppvisar de typiska glesbygdskommunerna i Övre Norrland. Följande kommuner hade en uttaxering för skoländamål på 8 kronor och däröver:

Uttax. för folksk.

Hietaniemi, Norrb. 1. . . Junosuand,o Norrb. 1.. . Korpilombolo, Norrb. 1. Övertorneå, Norrb. 1. . . Karl Gustaf, Norrb. 1.. . Vilhelmina lk,Västerb. 1,

12: 19 11:78 11:32 10:53 10: 18 10: 14 9:85 8:88 8: —

Skattelindr. per skattekr. 7:82 14:77 9:48 7:50 20:23 10:19

—

8:79 —:16

188 Tabell 12. Skattelindring,

Kommun

beviljad 1951 för kalenderåret skattetyngda kommuner

1952, för

synnerligt

Antal skatteSkattekronor 1951 lindr.-bidraÉ års taxeringar Hela bel.

Skattelindring per skattekrona

Hela kommunala utdebiteringen

l

Västernorrlands län Noraström Gidcå Trchörningsjö.. .

43 328 23 391 17 749

3 754 5 365 4 018

0,09 0,23 0,23

17,41 15,60 19,75

Jämtlands län Hotagen

10 595

7 258

0,69

17,20

Västerbottens län Bjurholm. . . . Sävar Lövånger.. . . (Burträsk m:e. Tärna Vilhelmina. . .

55 949 30 887 44 748 23 499 17 341 80 009

9 816 22 686 20 945 1 406 22 394 12 739

0,18 0,73 0,47 0,08 1,29 0,16

17,95 17,45 16,80 2,00 17,80 18,00

Norrbottens län Hortlax Norrfjärden. . Älvsbv Råneå överkalix . . . . Tore Nedertorneå. . Karl Gustav. . Hietaniemi. . . Övertorneå. . . Korpilombolo. Tärendö Pajala Junosuando. . Karesuando. .

50 971 44 569 78 662 92 203 80 704 55 354 41 511 27 959 22 612 65 112 29 587 21 202 55 952 14 677 8 053

49 637 97 943 9 094 322 481 631 771 143 062 201 615 245 961 334 091 663 689 598 648 159 047 437 516 139 092 87 166

0,97 2,18 0,12 3,50 7,83 2,58 4,86 8,79 14,77 10,19 20,23 7,50 7,82 9,48 10,82

16,85 17,40 16,60 19,45 19,40 18,40 19,00 16,20 18,00 18,30 16,25 17,63 18,50 17,66 17,20

Til] samtliga dessa kommuner utom Rätan i Jämtlands län utbetalades, som framgår av tablån, statliga skattelindringsbidrag 1952. Tabellerna 12 och 13 visar dels vilka skogskommuner, som åtnjöt skattelindringsbidrag, dels skattelindringens betydelse i enskilda kommuner 1952 och 1953.' I kolumn 4 anges den faktiska utdebiteringen sedan kommunen tillgodogjort sig skattelindringen. För att täcka kommunens omkostnader skulle, därest skattelindring icke utgått, den faktiska utdebiteringen ha blivit summan av beloppen i kolumnerna 3 och 4. Av de i det föregående nämnda kommunerna med h ö s

uttaxering till folkskolan synes skattelindringsbidraget 1952 ha överstigit skolkostnaderna endast i de mest skattetyngda kommunerna, Hietaniemi, Korpilombolo och övertorneå. Det stora flertalet skogskommuner åtnjuter, trots höga utdebiteringar till folkskolan, icke skattelindringsbidrag. Det ovan nämnda från skolöverstyrelsen inhämtade materialet om utdebitering till folkskolan 1952 innehåller uppgifter för 890 av rikets 904 landskommuner. Följande 1 Tabell 13 visar att skatteunderlaget 1952 genomgått en mycket markant förbättring. Orsaken är 1951 års synnerligen goda skogskonjunkturer.

189 Tabell 13. Skattelindring,

beviljad 1952 för kalenderåret skattetyngda kommuner

Kommun

1953, för

synnerligt

SkattelindAntal skatteSkattering per kronor 1952 lindring års taxering Hela beloppet skattekrona

Hela kommunala utdebiteringen

1 Västernorrlands Attmar Noraström

lån

Norrbottens län Hortlax Norrfjärden Råneå Överkalix

Tore Nedertorneå Karl Gustav Hietaniemi övertorn eå Pajala Tärendö Korpilombolo Karesuando

50 998 62 388

5 948 6 548

0,12 0,10

17,50 17,20

78 036 71 124 146 875 152 603 83 688 60 640 40 488 40 556 106 626 103 255 39 993 59 785 12 010

1 741 9 581 9 347 677 11 248 119 476 175 084 109 324 221 848 21 494 611 128 835 81 761

0,02 0,13 0,06 0,004 0,13 1,97 4,32 2,70 2,08 0,21 0,02 2,16 6,80

16,50 17,00 18,40 17,40 18,80 16,70 15,00 18,00 17,30 17,85 17,70 16,25 17 00

tablå visar de berörda kommunernas fördelning med hänsyn till uttaxeringens storlek: Uttaxering i ören 50— 99 100—149 150—199 200—249 250—299 300—349 350—399 400—449 450—499 500—549 550—599 600 och däröver

Antal kommuner 4 51 149 170 155 126 68 62 39 24 13 29

890 Utredningen har med hjälp av 1950 års folkräkning försökt att något belysa den näringsmässiga strukturen hos de av dessa kommuner, som redovisar den högsta uttaxeringen till folkskolan. Det har därvid synts lämpligt att såsom »kommuner med hög uttaxering till folkskolan» beteckna dem som för ändamålet uttaxerar 350 öre och mera pr skattekrona. Dessa kommuner utgör 235 stycken eller drygt en fjärdedel av hela antalet. Fördelningen på olika geogra-

fiska områden framgår av tablå överst på s. 190. Inom norra Sverige hade över hälften (53,7 %) av samtliga landskommuner hög uttaxering till folkskolan, medan motsvarande siffra för södra Sverige endast var 15,1 %. Av de 235 landskommunerna med hög uttaxering hade 142 eller 60,4 % över hälften av den yrkesverksamma befolkningen inom jordbruk med binäringar och 164 eller över 70 % hade mer än 45 % av den yrkesverksamma befolkningen inom dessa näringar. Av hela rikets förvärvsarbetande befolkning kom 1950 25,5 % på jordbruk med binäringar. Av hela antalet kommuner med hög uttaxering till folkskolan fanns 137 eller 58 % inom de sju största skogslänen ( = Norra Sverige), medan 98 fördelade sig på de 17 övriga länen. Det är inte bara så att flertalet kommuner med hög uttaxering till folkskolan finns i norra Sverige. Inom norra Sverige har det största antalet kommu-

190 Totala antalet landskommuner

Områden

Antalet kommuner med hög uttaxering Absoluta tal Relativa tal

Norra Sverige Övre o. mell. Norrland 1 Mellansverige 2

128 127

96 41

75,0 % 32,3 %

Södra Sverige Östra Svealand 3 Götaland

146 503

14 84

9,6 % 16,7 %

26 Hela riket

%

1 Övre och mellersta Norrland = Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands o. Västernorrlands 1. 2 Mellansverige = Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. 3 Östra Svealand = Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Örebro och Västmanlands län.

ner med hög uttaxering till skoländamål också ett högt antal förvärvsarbetande invånare inom jordbruk med binäringar. I norra Sverige är i regel kommuner med hög andel av den yrkesverksamma befolkningen inom jordbruk med binäringar typiska skogskommuner med omfattande glesbygder. Detta torde också gälla ifråga om vissa delar av södra Sverige, särskilt delar av Götaland. De relativt höga siffrorna för denna landsdel — jfr tablån härovan — h ä r r ö r sig framförallt från skogslänen och vissa kustlän med stor skärgård. En undersökning av hur uttaxeringen för folkskolan korresponderar med de näringsmässiga förhållandena visar att uttaxeringen tenderar att stiga allteftersom antalet yrkesverksamma inom jordbruk med binäringar ökar. Som framgår av nedanstående tablå är trenden tydlig och obruten, ehuru skillnaden i den genomsnittliga uttaxeringen Jordbruk med binäringar. Andel i den yrkesverksamma befolkningen 35 % och därunder. . 36—45 % 46—55 % 56_65 % 66 % och däröver . . .

GenomAntal snittlig kommuuttax. till ner folkskolan 21 50 55 77 32

4,19 4,34 4,78 4,90 5,22

för folkskolan inte är större än 1,03 kr mellan högsta och lägsta gruppen. Förslag och rekommendationer

Såsom redan framhållits — jfr s. 161 — anförde ecklesiastikministern i 1950 års skolproposition »att en specialutredning i sinom tid kan befinnas påkallad rörande skolväsendets ordnande i vissa glesbygder». Utredningen borde dock, framhöll ecklesiastikministern, anstå tills enhetsskolans detaljkonstruktion utprövats. Med hänsyn till att hela enhetsskoleorganisationen befinner sig på försöks- och uppbyggnadsstadiet torde tidpunkten för denna utredning ännu inte vara inne. En undersökning rörande möjligheterna till utjämning av skolkostnaderna mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse synes också vara angelägen. Denna fråga lär dock knappast kunna brytas ut från kommunernas finansfrågor i stort. I denna promemoria har emellertid berörts en rad konkreta frågor, där det i avvaktan på en lämplig tidpunkt för mera omfattande utredningar torde vara möjligt att genom skolmyndigheternas prövning åstadkomma lösningar under hand. Sådana frågor är t. ex. överläggningar i lokaliseringsfrågor mellan skolmyndigheterna och näringslivet i skolbygderna,

191 bibehållande av skolor motsvarande B3-formen i sådan glesbebyggelse, som har gott och jämnt befolkningsunderlag för denna skolform och där en centralisering skulle medföra obekväma skjutsförhållanden eller inackordering, uppmjukning av gällande bestämmelser och anvisningar för skolskjutsar i så måtto att barn bosatta inom bekvämt skjutsavstånd från skola icke behöver inackorderas,

frikostigare bidrag till extra skolskjutsar för att minska väntetider för skjutsade barn. Arbetsmarknadsstyrelsens utredning om skogsbrukets arbetsmarknad hemställer därför att skolöverstyrelsen får i uppdrag att med beaktande av de synpunkter, som framförts i denna promemoria, vidtaga erforderliga åtgärder och att nödvändiga resurser härför ställes till överstyrelsens förfogande. Stockholm den 21 september 1954.

Gust. Vahlberg K. A. Arne

Anneli

Gösta

Hallmans

Duus-Otterström

Otto

Westling

Charles

Winroth

Karl G.

Zimmerman I Lambert

Sunesson

Översikt över folkskolans skolformer

Eleverna erhålla undervisning hela den stadgade årliga lärotiden (heltidsläsning). Undervisningen bestrides i första och andra klassen av lärare, som avlagt småskollärarexamen eller folkskollärarexamen, och i övriga klasser i regel av lärare, som avlagt folkskollärarexamen. I den mån särskilda föreskrifter därom utfärdas, undervisar lärare, som avlagt småskollärarexamen, A-formen (ka). Skolor, där varje klass utgör minst en läraravdelning, vilken på samma gång utgör en undervisningsavdelning. Folkskolestadiet betecknas med A, småskolestadiet med a. B-formerna. Skolor, där två eller flera klasser gemensamt bilda en läraravdelning, vilken också utgör en undervisningsavdelning. Sjunde klassen och eventuellt förekommande högre klasser förutsättas i regel vara centraliserade till läraravdelningar av A-typ. Första B-formen ( B l b ) . Skolor, där småskolestadiet bildar en läraravdelning och folkskolestadiet två läraravdelningar, av vilka senare den ena omfattar tredje och fjärde klassen, den andra, femte och sjätte samt eventuellt sjunde klassen. Folkskolestadiet betecknas med Bl, småskolestadiet med b. Andra B-f ormen (B2b). Skolor, där småskolestadiet och folkskolestadiet bilda var sin läraravdelning. Folkskolestadiet betecknas med B2, småskolestadiet med b. Tredje B-f ormen (B3). Skolor, där

småskolestadiet och folkskolestadiel tillsammans bilda en läraravdelning och där nybörjare intagas blott vartannat år, så att läraravdelningen kommer att omfatta ena året första, tredje och femte samt eventuellt sjunde klassen och andra året andra, fjärde och sjätte klassen. Anmärkningar

till

översikten

I översikten hava endast sådana skolformer upptagits, som finnas i större antal och kunna betraktas som särskilt typiska. De från dessa mera avvikande formerna, vilka alltjämt förekomma (undantagsformer), äro dels skolor med halvtidsläsning (C-form), som få upprätthållas, endast där heltidsläsning icke kan anordnas, dels mindre folkskolor (D-form), som få förekomma, endast där skolområde har så avskilt läge och så litet barnantal, att särskild folkskola ej skäligen kan upprättas. I C-formen (Cc) bilda småskolestadiet och folkskolestadiet var sin läraravdelning liksom i andra B-formen, men varje läraravdelning är fördelad på två undervisningsavdelningar, som undervisas vardera varannan dag. Folkskolestadiet betecknas med C, småskolestadiet •— som här har kunnat omfatta tre läsår — med c. D-formen kännetecknas därav, att undervisningen på såväl småskolestadiet som folkskolestadiet bestrides av lärare med småskollärarexamen, men den är i övrigt anordnad som B3-formen.

P . M. angående utnyttjandet av jordbruks traktorer m. fl. dragfordon inom skogsbruket

Arbetsmarknadsstyrelsens utredning om skogsbrukets arbetsmarknad, som har till uppgift att söka finna vägar till en tryggad arbetskraftsförsörjning för skogsbruket och en jämn sysselsättning för skogsarbetarna, har under sitt arbete vid flera tillfällen blivit anmodad vidtaga åtgärder för att underlätta utnyttjandet av jordbrukstraktorer m. fl. dragfordon inom skogsbruket. I skrivelse den 17 april 1952 har sålunda Svenska Skogs- och Flottningsarbetareförbundet hemställt, att utredningen till behandling måtte upptaga bestämmelserna angående trafiktillstånd för skogskörslor med traktorer, jeepar och liknande fordon samt ifrågavarande bestämmelsers tillämpning. Skogsbrukets motortransportkommitté, som är ett samarbetsorgan för Föreningen Skogsarbeten, Värmlands och Västra Bergslagens Skogsarbetsgivareförening, Kungl. Domänstyrelsen, Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund och Svenska Lantarbetsgivareföreningen, har framfört liknande synpunkter. Under de resor utredningen företagit i olika delar av landet har även uppmärksamheten riktats på nämnda spörsmål. Skogs- och Flottningsarbetareförbundet framhåller i sin skrivelse att man inte kan tänka sig »att de små jordbrukarna i de norra delarna av vårt land kunna hålla traktorer för sina jordbruk om de inte enligt gammal hävd vissa tider av året kunna taga utkomst genom skogs13— 509115

körslor, varvid traktorredskapen kunna komma till användning i stället för den förut nyttjade dragaren, hästen». Det problem förbundet här berör är givetvis inte nytt, men allteftersom traktorn ersätter hästen blir det mer och mer betydelsefullt. Förbundet och dess underorganisationer har sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på frågan. I januari 1951 tillskrev sålunda förbundets tornedalsdistrikt länsstyrelsen i Norrbottens län i ärendet. I skrivelsen framhölls bl. a. följande. »En del av våra medlemmar, som tidigare varit timmerkörare med hästar, äro i regel små jordbrukare som har skaffat sig traktorer eller jeepar för att ersätta hästen i jordbruket samt att utföra skogskörslor vintertid. Dock synes det oss, att bilismen (lastbilsägarna) vilka i regel kommer från större samhällen till skogsbygden skulle tränga undan jordbruksskogsbefolkningen från deras ursprungliga och naturliga förvärvskälla, skogen, genom att icke nöja sig med beställningstrafik i vanlig bemärkelse, utan tilltvinga sig genom tillståndstvång även skogskörningar som tidigare utförts av jordbrukarna, sedan urminnes tider med hästar och under de senaste åren med jordbrukstraktorer och jeepar, vilka småbrukarna behöva sommartid för jordbruket. Vi förstå även lastbilsägarna och deras intressen om arbete för sina bilar året om, dock synes det som uteslutet att utvecklingen

194 får gå dithän att dessa utestänger jordbrukaren från hans naturliga inkomstkälla skogen. Skulle utvecklingen gå dithän att jordbrukaren skogsköraren ej får utföra skogskörningar med de motorer som äro nödvändiga för jordbrukets vidkommande, synes det oss oekonomiskt såväl nationalekonomiskt som ur jordbrukets och skogsbrukets synpunkt att ha en motorpark stående i 7—9 månader om året utan användning. Jordbruket är en av landets huvudnäringar med skogsbruket som binäring, varför det synes oss såsom en naturlig utveckling att den motorpark som är nödvändig sommartid för jordbruket kommer till användning vintertid i skogen. Jordbrukstraktorer och redskap för dessa äro dyrbara i inköp. På grund av den korta tid jordbruket här i norr pågår kan man icke amortera och förränta det i vissa maskiner investerade kapitalet enbart med jordbruksarbeten, varför det är nödvändigt för att utvecklingen för jordbrukets del ej skall vridas tillbaka, med vinterarbeten för denna motorpark.» Länsstyrelsens svar den 16 januari hade följande lydelse. »Tillstånd erfordras för utövande av yrkesmässig trafik, varmed förstås sådan trafik, i vilken automobil eller traktortåg jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för personeller godsbefordran. Huruvida trafiken försiggår å allmän eller enskild väg — häri inbegripet s. k. skogsvägar — saknar betydelse härvidlag. Tillstånd till yrkesmässig trafik meddelas av länsstyrelsen samt i vissa fall, då fråga är om fordon, med stor maximilast, av statens biltrafiknämnd. Innan ansökan om tillstånd till beställningstrafik avgöres, skall länsstyrelsen enligt gällande bestämmelser inhämta yttrande från vederbörande polismyn-

dighet rörande sökandens lämplighet, samt behovet och lämpligheten av den sökta trafiken ävensom bereda berörda trafikföretag, sammanslutningar av utövare av yrkesmässig trafik samt andra, vilka ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig. Tillstånd till beställningstrafik med traktor eller jeep — företrädesvis för timmertransporter — meddelas regelmässigt endast i sådana fall, då sådant behov av transportmedel å viss ort uppkommer, att de därstädes stationerade lastbilarna i yrkesmässig trafik icke äro tillräckliga för transporternas utförande. För transporter på vägar, som icke kunna trafikeras med lastbil kan i förekommande fall trafiktillstånd med traktortåg lämnas. För förandet av enbart traktor erfordras icke körkort. Kopplas däremot släpfordon till traktor uppkommer härigenom ett traktortåg, som får framföras å allmän väg eller allmän plats, som är upplåtet för allmän samfärdsel, ävensom till farväg nyttjad enskild väg, allenast av den, som innehar körkort för automobil.» Såsom framgår av skrivelsen är denna länsstyrelse ganska restriktiv vid beviljandet av trafiktillstånd. Samma restriktivitet torde med nuvarande bestämmelser prägla handläggningen av dylika ärenden även i andra län. Sättet för beviljandet av tillstånd har enligt arbetarnas distriktsorganisation speciella nackdelar: »Genom tillståndstvånget är traktorägaren helt beroende av sin blivande arbetsgivare eller rättare sagt anbudsgivare för att få tillstånd. Under sådana förhållanden är det klart att anbudsgivaren först vill komma överens om priset, begär då anbudstagaren (traktorägaren) vid förhandlingen ett pris som anbudsgivaren ej vill betala, avfärdar han vidare förhandlingar med att det finns inga möj-

195 ligheter för dig att erhålla tillstånd för körningen (detta är ju klart enär det beror helt på arbetsgivaren om han lämnar intyg). Under dessa förhållanden kan ju vederbörande traktorägare aldrig göra annat än acceptera det pris anbudsgivaren bjuder om han tänker få körningen, följaktligen kan ej heller lians avdelning genom lokal förhandling med arbetsgivaren göra något åt saken.» Från skogsarbetarnas sida synas sålunda föreligga ett starkt intresse av ändrade bestämmelser beträffande trafiktillstånden. Skogsbruksföretagen ha även stort behov av mjukare bestämmelser. De få, genom att utnyttja jordbrukstraktorerna, bättre tillgång till billiga transportmedel och arbetsmaskiner samt slippa för egen del hålla så stor maskinpark, att svårigheter föreligga att fullt utnyttja densamma vissa årstider. Vidare äro dessa traktorer för skogsbruket en nödvändig ersättning för det minskande hästbeståndet. Genom insättande av jordbrukshjultraktorer i transportarbete på korta vägavstånd kompenseras också det periodvisa, akuta underskottet på lastbilar för virkestransporter. Någon exakt siffra på antalet traktorer i Sverige idag finnes inte. Med en någorlunda säker uppskattning torde antalet dock kunna sättas till ca 89 000. Antalet hästar, som före kriget var omkring 630 000, beräknas nu till ca 375 000. Belysande för traktorbeståndets snabba ökning år från år äro följande siffror.

Traktorer .... Dragbilar ....

32 300 5 500

80 000 9 000

37 800

89 000

Skogsbrukets motortransportkommitté framhåller att det främst är tillståndstvånget, som är besvärande för traktortransporterna. I en till utredningen överlämnad promemoria ger kommittén följande sammanfattning av sina synpunkter. »När körningarna framgå i terräng och på vägar oframkomliga för andra fordon än traktorer, synes formaliteten med tillståndsgivning icke fylla någon uppgift, utan endast innebära arbete, besvär och tidsutdräkt för den tillståndssökande och en ökning av arbetsbördan för länsstyrelser och remissinstanser. När det åter gäller transporter på vägar, som kunna trafikeras även av lastbilar, synes en reglering från myndigheternas sida i form av nuvarande trafiktillstånd heller icke lämplig. Något behov av regler, som till priset av mer eller mindre monopolisering av transportmedlen, avses skola åstadkomma en transportplikt för transportörerna (åkarna), föreligger erfarenhetsmässigt icke. Befraktarna måste tvärtom självfallet motsätta sig en beskärning av deras fria rätt att välja det transportmedel (den transportform), som åsamkar dem de lägsta fraktkostnaderna. En snabb omprövning från grunden av bl. a. principen med trafiktillstånd synes i nuvarande läge vara den angelägnaste åtgärden.» De önskemål som framförts från Skogsbrukets motortransportkommitté sammanfalla som synes i stort sett med de synpunkter som hävdas av arbetstagarna. För jordbruket är det givetvis av stort intresse att dess maskiner kunna utnyttjas så intensivt som möjligt. Problemet har uppmärksammats av jordbrukarnas organisationer och av statliga utredningar. 1946 års kommitté för

196 jordbrukets maskinhållning upptog sålunda i sitt 1947 avgivna betänkande till behandling frågorna angående maskinstationers möjlighet att utföra transporter åt andra. Kommittén framhöll, att man synes ha att räkna med att bristen på mänsklig arbetskraft och önskvärdheten att ersätta tungt handarbete med maskinellt kommer att öka behovet av arbetsbesparande maskiner och redskap inom jordbruket. Vidare framhölls, att för mindre och medelstora gårdar ett anskaffande enbart för eget bruk av exempelvis en traktor kommer att medföra stora kostnader i förhållande till den nytta, gården kan få av ett sådant redskap. Kommittén framlade därför förslag, gående ut på att för den jordbrukande befolkningen underlätta möjligheterna att få tillgång till vissa jordbruksmaskiner, däribland traktorer. Det är, framhöll kommittén, fördelaktigt ju större antal timmar per år en traktor kan komma till användning. Kommittén förordade, att man genom statliga stödåtgärder skulle underlätta förvärv av maskinell utrustning för jordbrukets behov. Denna utrustning skulle bl. a. tillhandahållas av maskinstationer. Kommittén räknade med att maskinstationerna genom en lämplig organisation skulle kunna utföra praktiskt taget alla arbeten för vilka dragare erfordras. Att så skedde vore också erforderligt för att maskinanvändningen skulle bli ekonomiskt lönande för den enskilda jordbrukaren. Bland nämnda arbeten utgjorde kortare landsvägstransporter av grus, ved, timmer, spannmål och dylikt en icke obetydlig del. Med hänsyn till betydelsen av att maskinbeståndet blir väl utnyttjat, ansågs det vara av vikt, att sådana transportuppdrag kunde utföras åt maskinstationens såväl ordinarie kunder som andra. Kommittén föreslog därför att de i 1940

års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik givna bestämmelserna icke skulle äga tillämpning på transporter, utförda med användande av sådan för jordbruksarbete anskaffad och därmed huvudsakligen sysselsatt traktor, som innehaves av någon, som yrkesmässigt tillhandahåller jordbruksmaskiner åt flera jordbrukare. Kommittén framhöll, att en sådan bestämmelse utan tvivel komme att medföra en viss minskning av den yrkesmässigt bedrivna transportverksamhetens trafikunderlag, men att denna verkan icke borde överskattas. I sitt yttrande över betänkandet anförde statens biltrafiknämnd att enligt dess uppfattning »kan den konkurrens, som ett undantagande av traktorstransporterna från bestämmelserna angående yrkesmässig biltrafik kommer att medföra för den yrkesmässiga lastbilstrafiken antagas — särskilt inom övervägande jordbruks- eller skogsbruksbetonade områden — bli av betydande omfattning och få kännbara verkningar på inom sådana områden bedriven yrkesmässig lastbilstrafik». Nämnden anförde vidare: »Nämnden finner emellertid, i likhet med kommittén, att — därest åtgärder från statsmakternas sida anses böra vidtagas för att, på sätt i betänkandet föreslagits, underlätta och påskynda en mekanisering av jordbrukets arbete — det får anses vara av betydelse, att de för ändamålet anskaffade maskinerna, däribland även traktorer, i görligaste mån effektivt utnyttjas. Nämnden vill fördenskull icke motsätta sig en ändring av 1940 års förordning i den riktning, kommittén föreslagit. Nämnden vill dock erinra om att den av kommittén framförda uppfattningen att traktorernas konkurrenskraft icke är särskilt stor vid landsvägstransporter äger endast begränsad giltighet. Med den ut-

197 veckling ifråga om transporter med påhängsvagn, kopplad till traktorer, som för närvarande äger rum, och med de nu förekommande relativt snabbgående traktorerna, måste man enligt nämndens uppfattning räkna med att detta transportmedel kommer till betydligt ökad användning. Konkurrenskraften från traktortransporter synes med hänsyn till anförda omständigheter kunna beräknas framdeles bli betydligt starkare än för närvarande.» Med hänsyn till dimensioneringen av den yrkesmässiga lastbilstrafiken ansåg nämnden att man borde framgå med varsamhet vid en ändring av bestämmelserna angående den yrkesmässiga lastbilstrafiken. Såsom ett minimikrav borde enligt nämndens mening uppställas »att de maskinhållare, som ha för avsikt att yrkesmässigt utföra landsvägstransporter med traktor, härom hos vederbörande länsstyrelse göra anmälan.» Såsom framgår av det refererade betänkandet och även av biltrafiknämndens yttrande är det av betydelse för jordbruket att dess traktorer bli effektivt utnyttjade. För jordbruket liksom för skogsbruket och skogsarbetarna är därför en omprövning av bestämmelserna om trafiktillstånd angelägen. Utredningen om skogsbrukets arbetsm a r k n a d finner för sin del det ur skilda synpunkter vara orationellt att, som nu är fallet, en statlig reglering av en viss näring förhindrar det rationella utnyttjandet av maskinbeståndet inom en annan gren av näringslivet. Ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt är det önskvärt att de grupper av arbetstagare, som tidigare varit sysselsatta med hästkörslor i skogen, alltjämt få möjlighet att arbeta som körare i skogsbruket. Det skulle vara olyckligt om den fortgående mekaniseringen av jordbruket medförde att jordbrukarna icke finge möj-

lighet att åtaga sig körning i skogen under vintern. Gentemot detta kan kanske invändas att sysselsättningssvårigheter i stället komma att uppstå för den yrkesmässiga biltrafiken. Det bör då understrykas, att de skogskörslor det här gäller tidigare till övervägande del utförts av jordbruksbefolkningen. Det förhållandet att jordbruket i ökad utsträckning övergår till traktordrift bör inte få till konsekvens att den yrkesmässiga biltrafiken får ensamrätt till körslorna i skogen. Vidare bör uppmärksammas att en fortskridande tendens till övergång från häst till traktor kan förmärkas. Detta innebär, att ju längre de nuvarande bestämmelserna äro giltiga ju svårare blir en återgång till friare förhållanden. Avsikten är givetvis att denna återgång endast skall innebära att fri konkurrens mellan olika transportmedel tillätes. Den skall icke innebära att den yrkesmässiga biltrafiken utestänges från skogsbrukets transporter. Följden kommer sannolikt att bli, att skogsbruksföretagen i ökad omfattning skaffa egna traktorer eller bilar. Ur samhällsekonomisk synpunkt få vi sålunda därmed en överdimensionering av maskinbeståndet. Förbättrade sysselsättningsförhållanden uppnås dock icke för den yrkesmässiga lastbilstrafiken. Vid ett bedömande av sysselsättningsförhållandena i skogsbruket måste uppmärksammas att sedan mer än ett decennium knapphet på arbetskraft varit ett dominerande drag. Det är därför särskilt angeläget att alla möjligheter till arbetsbesparingar utnyttjas. De nuvarande bestämmelserna om trafiktillstånd kunna utgöra ett hinder i detta avseende, ty hellre än att riskera att förlora inkomsterna av skogskörslorna torde många jordbrukare avstå från att övergå till en i och för sig lönande traktordrift inom jordbruket. Resultatet

198 blir sålunda att mekaniseringen och den arbetsbcsparing en sådan skulle möjliggöra fördröjes inte blott inom skogsbruket utan även inom jordbruket. Även om vi under flera år haft en i stort sett hög sysselsättning inom skogsbruket bör vidare ihågkommas att skogsbruket är en synnerligen konjunkturkänslig näringsgren. På grund av skogsbygdens i regel ytterst ensidiga näringsliv är det mycket svårt att bereda friställd arbetskraft annat arbete även om det allmänna konjunkturläget är relativt gynnsamt. Följden blir att allmänna arbeten måste igångsättas redan vid en mindre konjunkturnedgång. Det är följaktligen även ur dessa synStockholm den 1 augusti 1952.

punkter ett betydande samhällsintresse att skogens arbetare icke utestängas från vissa arbetsuppgifter inom skogsbruket. Utredningen om skogsbrukets arbetsmarknad finner sålunda de nuvarande bestämmelserna om trafiktillstånd och deras tillämpning utgöra ett hinder för ett rationellt ordnande av arbetsförhållandena inom skogsbruket. Även ur andra synpunkter synes behov föreligga av en översyn av ifrågavarande bestämmelser. Utredningen föreslår därför att bestämmelserna om trafiktillstånd och deras tillämpning utan dröjsmål måtte upptagas till omprövning.

Gust. Vahlberg Anneli

Gösta

Hallmans

Diius-Otterström

Otto

Westling

K. A. Arne

Charles

Winroth

Karl G.

Zimmerman Olof

Petersson

Sysselsättningsförhållanden inom skogsbruket år 1953

Som ett led i arbetsmarknadsstyrelsens utredning om skogsbrukets arbetsmarknad har styrelsens statistiksektion företagit en undersökning om sysselsättningsförhållandena under år 1953 bland skogsägareföreningarnas och skogs- och flottningsarbetareförbundets medlemmar. Medlemmarna i skogsägarföreningarna kallas i denna undersökning skogsägare och medlemmarna i skogs- och flottningsarbetaref örbundet kallas skogsarbetare. Såväl skogsägare som skogsarbetare har medtagits i undersökningen, eftersom de ofta har likartade arbetsförhållanden; många skogsägare kan anta skogsarbete i annans tjänst och många skogsarbetare arrenderar eller äger jordbruk. Som framgår av frågeformuläret (se bil. A) infordrades utöver uppgifter om sysselsättningsförhållandena även uppgifter om jord- och skogsinnehav samt om bostads- och faSom ett led i arbetsmarknadsstyrelsens miljeförhållanden. Materialet till undersökningen omfattar ett urval av medlemmarna i ovannämnda organisationer. I skogsägareföreningarna begärdes uppgifter från 2 % (2 865) av medlemmarna och i skogs- och flottningsarbetareförbundet från 5 % (1 843). F r å n skogsägarna har inkommit 2 169 och från skogsarbetarna 1 471 svar eller 76 resp. 80 % av det antal, som infordrats. Av de insända formulären var 64 från skogsägare och 46 från skogsarbetare så bristfälligt ifyllda, att de ej kunnat användas i

undersökningen, som sålunda omfattar 2105 formulär från skogsägare och 1 425 formulär från skogsarbetare. Inga uppgifter har erhållits från Hallands skogsägareförening, och Dalarnas, Ådalarnas och stockholmsområdets skogsägareföreningar representeras i allt för ringa omfattning. Då representativiteten sålunda inte är fullt tillfredsställande, bör generella slutsatser inte dras av det redovisade resultatet av undersökningen. Skogsägareföreningarnas tjänstemän och skogs- och flottningsarbetareförbundets avdelningsfunktionärer har deltagit i insamlingen av uppgifterna. Därigenom har ett besvarande av frågorna underlättats. Uppgifterna om sysselsättningsförhållandena är i stort sett tillfredsställande; man får dock räkna med att de uppgivna tiderna ofta är uppskattningar. Beträffande övriga begärda uppgifter föreligger vissa brister. Materialet har fördelats på tre geografiska områden: södra området omfattande hela Götaland och Svealand utom Värmlands och Kopparbergs län, mellersta området omfattande Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt norra området omfattande Västerbottens och Norrbottens län. Materialet redovisas på dessa områden var för sig samt med uppdelning på skogsägare och skogsarbetare. — Fördelningen på områden framgår av efterföljande tablå. Som bakgrund till redogörelsen om

200 Procentuell fördelning

Antal

SkogsSkogsSkogsSkogsarbearbeägare ägare tare tare S. området . . . M. området. . . N. området. . .

1 105 644 356

307 743 375

52 31 17

22 52 26

Summa

2 105

1 425

sysselsättningen lämnas i det följande en åldersfördelning, uppgifter om innehav av åker och skog och av häst och traktor. Åldersfördelning

I följande tablå, som är ett sammandrag av tab. 1, ges en procentuell åldersfördelning av uppgiftslämnarna. Ålder "-i

^

u •a 3

'5c 2 §:•*

Summa

0,4 63,4 33,6 0,3 62,6 34,9 0,6 73,3 25,0

2,6 2,2 1,1

100,0 100,0 100,0

Skogsarbetare S. området. . . . 8,8 67,7 22,2 M. området. . . . 9,0 71,2 16,4 N. området. . . . 12,8 75,8 9,3

1,3 3,4 2,1

100,0 100,0 100,0

-

s m | °C3 pr* m Skogsägare S. o m r å d e t . . . . M. området. . . . N. området. . . .

in

m

Av tablån framgår, att skogsägarna i åldersgruppen 25—54 år upptog en avsevärt större andel i norra området än i de båda övriga områdena eller 73 % mot 63 %. Bland skogarbetarna visade andelen inom nämnda åldersgrupp likaledes en stegring mot norra området. Inom samtliga områden var åldersgruppen 25—54 år relativt sett större än bland skogsägarna. Vidare visar tablån, att ett avsevärt större antal skogsarbetare än skogsägare var under 25 år, medan skogsägarna i samtliga områden redovisade betydligt fler i de högre åldr a r n a än skogsarbetarna. Ur arbetskraftssynpunkt var sålunda skogsägar-

nas åldersfördelning ogynnsammare än skogsarbetarnas. Åker- och skogsareal

Skogsägarna i södra området hade i 1 063 fall av 1 105 eller 96 % uppgivit innehav eller arrende av åker och/eller skog. Inom mellersta området var m o t svarande tal 616 av 644 eller 96 % och i norra 352 av 356 eller 99 %. Det fanns sålunda ett litet antal medlemmar i skogsägareföreningarna, som inte brukade eller ägde åker eller skog. Antalet, som utöver egen även hade arrenderad jord, uppgick i södra området till 114, i mellersta till 103 och i norra till 28. Enstaka skogsägare, som hade egen eller arrenderad jord utan skog eller endast skog, har ej medtagits i tabellen (se tabellbilagan, tab. 2). Åkerarealen omfattade 10 hektar och däröver för något mer än hälften av skogsägarna i södra området. I mellersta och norra områdena hade 40 resp. 31 % åkerareal av motsvarande storlek. Vidare framgår av tab. 2, att 35 % av skogsägarna i södra området hade skogsareal under 26 hektar. Motsvarande procenttal var i mellersta och norra områdena 18 resp. 6 %. Skogsägarna inom samtliga områden hade i flertalet fall skogsarealer mellan 26 och 100 hektar. I södra området tillhörde 58 %, i mellersta 54 % och i norra närmare 64 % av brukningsdelarna denna storleksgrupp. Ett relativt litet antal skogsägare i södra området (6 %) hade arealer över 100 hektar. I mellersta och norra områdena var deras andel betydligt större eller 28 resp. 30 %. Inom samtliga områden omfattade brukningsdelarna vanligen 5—9 hektar åker med 26—100 hektar skog. I södra området utgjorde dock jordbruksstorleken 10—19 hektar åker med 26—100 hektar skog en nästan lika stor andel (något över 1/5).

201 Motsvarande granskning av skogsaröetarmaterialet visar, att en relativt stor andel av skogsarbetarna bedrev jordbruk i någon form. I södra området hade sålunda 99 av 307 uppgiftslämnare eller 32 %, i mellersta 324 av 743 eller 44 % och i norra 167 av 375 eller 45 % uppgivit, att de ägde eller arrenderade åker och/eller skog. Skogsarbetarna hade i ganska stor utsträckning endast åkerareal. I redovisningen i tab. 3 har samtliga, som brukade åker med eller utan skog, medtagits. Enstaka uppgiftslämnare hade endast skog. Tabellen visar, att inom södra området hade det stora flertalet av de skogsarbetare, som hade jordbruk, ingen skog. För ca 2/3 av dessa understeg åkerarealen 5 hektar. Skogsmarksinnehavet var genomgående ganska litet. I mellersta området hade hälften av de skogsarbetare, som drev jordbruk, uppgivit sig ha åker men inte skog. Åkerarealens fördelning visar, att storleksgruppen 1—4 hektar liksom i södra området var vanligast. De skogsägande skogsarbetarna hade i flertalet fall (%) skogsarealer understigande 26 hektar, därnäst mellan 26 och 100 hektar och i enstaka fall över 100 hektar. Inom norra området hade en mindre del än i övriga områden skoglöst jordbruk. Åkerarealerna var liksom i de sydligare områdena koncentrerade till gruppen 1—4 hektar. De, som hade både jord och skog, hade i något över hälften av fallen mer än 25 hektar skog. Antalet skogsarbetare, som hade över 100 hektar skog, var relativt sett störst inom detta område, men de absoluta talen var små. Innehav av häst och/eller traktor

Innehav av häst eller traktor är av avgörande betydelse för om en skogsägare eller skogsarbetare tar anställning såsom huggare eller körare. Som ytterli-

gare belysning av sysselsättningen har därför undersökts i vilken utsträckning de åker- och skogsägande skogsägarna och skogsarbetarna hade häst och/eller traktor. I tab. 4 redovisas detta uttryckt i procent. Detta material har inte områdesgrupperats. Procenten har uträknats på det antal uppgiftslämnare, som antingen ägde eller arrenderade jord och/eller skog. Som synes av tabellen hade drygt »/io av skogsägarna antingen häst och/ eller traktor. Mer än hälften hade enbart häst. Enbart häst förekom framför allt vid brukningsdelar med mindre än 10 hektar åker. Drygt hälften av de jordbrukande skogsarbetarna hade enbart häst och något mer än 60 % hade häst och/eller traktor. Sysselsättningen

Flertalet skogsarbetare är under en del av året sysselsatta inom andra yrkesområden än skogsbruk, främst jordbruk samt byggnads- och anläggningsverksamhet. Undersökningens syfte har bl. a. varit att få en uppfattning om hur lång tid uppgiftslämnarna ägnat olika arbetsuppgifter under ett år. I formuläret har efterfrågats det antal veckor under år 1953, som skogsägare och skogsarbetare ägnat följande arbetsuppgifter: 1) arbete i eget eller arrenderat jordbruk, 2) jordbruksarbete i annans tjänst (även »grannhjälp»), 3) arbete i skogsbruk på egen skog (även skogsvårdsarb., byggnadsarb., skogsbilvägar m. m.), 4) skogsarbete i annans tjänst, 5) arbete i byggnads- och anläggningsverksamhet (ej hänförlig till skogsbruket) samt 6) annat arbete. Därtill har infordrats uppgifter om 7) arbetslöshet (d. v. s. arbete har sökts men inte kunnat erhållas) och dess varaktighet samt om 8) arbetsfria perioder på grund av semester, sjukdom etc. Under punkt

202 4 har dessutom efterfrågats antalet arbetsveckor i körning, huggning och annat skogsarbete (inkl. flottning). Det bör särskilt uppmärksammas, att med arbetslöshet här menas, att arbete sökts men ej kunnat erhållas. Denna definition utesluter inte, att arbetserbjudande, som uppgiftslämnaren av ena eller andra anledningen inte velat acceptera, har funnits. Skogsägare I tab. 5 redovisas skogsägarnas sysselsättning under år 1953 med fördelning efter område och antal veckor per arbetsuppgift. Av skogsägarna (1 105) inom södra området redovisade 94 % arbete på eget jordbruk. Flertalet hade varit sysselsatta med sådant arbete under större delen av året. Nästan lika många eller 91 % hade under någon tid arbetat på egen skog. Arbetstiden var emellertid avsevärt mycket kortare, för flertalet högst 12 veckor. En del av skogsägarna hade även arbetat i annans tjänst, därav 13 % i jordbruksarbete och 19 % i skogsarbete. Tiderna, som det här rörde sig om, var mycket korta; i flertalet fall gällde det högst 4 veckor. Vidare hade 13 % haft anställning inom byggnadsoch anläggningsverksamhet, mestadels högst 4 veckor. Ca 7 % av skogsägarna hade redovisat »annat arbete». Endast 5 personer hade varit arbetslösa. Något över en tredjedel hade uppgivit arbetsfria veckor på grund av semester, sjukdom m. m. Skogsägarna i södra området hade sålunda företrädesvis ägnat sig åt det egna jordbruket. Den därnäst viktigaste sysselsättningen var arbete på egen skog. Knappt en femtedel hade haft skogsarbete i annan tjänst under i regel högst 4 veckor. I mellersta området hade, liksom i södra området, 94 % av skogsägarna ar-

betat i eget jordbruk. Ungefär hälften av dessa hade ägnat minst 33 veckor åt detta arbete. Arbetsperiodernas längd var dock mycket varierande. Inom eget skogsbruk redovisade 86 % arbete, som för mer än hälften varat i högst 12 veckor. Skogsägarna i detta o m r å d e hade i större utsträckning än i södra området haft såväl jordbruks- som skogsarbete i annans tjänst — 18 % hade haft jordbruks- och 34 % skogsarbete i annans tjänst. Tiderna för sådant jordbruksarbete uppgick i praktiskt taget samtliga fall till högst 4 veckor men var för skogsarbete i annans tjänst betydligt längre. Ungefär hälften hade varit sysselsatta därmed mer än 8 veckor. Relativt sett hade ett något större antal skogsägare i mellersta än i södra området arbetat inom byggnads- och anläggningsverksamhet samt »annat arbete» (15 resp. 10 % ) . Arbetslösheten var obetydlig (2 %). Ca 41 % av skogsägarna hade haft arbetsfria veckor på grund av semester, sjukdom etc. Även för flertalet skogsägare i mellersta området krävde sålunda det egna jordbruket större delen av arbetsinsatsen. Arbetet på egen skog var den därnäst viktigaste sysselsättningen men arbete på annans skog var för många en ingalunda oviktig sysselsättning. I det norra området redovisade 97 % av skogsägarna sysselsättning på eget jordbruk under mycket varierande perioder, men drygt hälften angav högst 32 veckor. Arbetat på egen skog hade 93 % gjort. Av dessa hade ungefär två tredjedelar haft sådan sysselsättning under högst 12 veckor. Jordbruksarbete i annans tjänst redovisades av ca en fjärdedel. Mestadels rörde det sig om korta tider. Närmare hälften (45 %) uppgav, att de haft skogsarbete i annans tjänst. För ca hälften hade det varat mer än 8 veckor. Inom byggnadsoch anläggningsverksamhet samt »an-

203 nat arbete» hade 30 % resp. 19 % varit sysselsatta. Arbetslösheten var av ringa omfattning (4 %) även inom denna grupp. Något mer än hälften av skogsägarna hade under någon tid inte arbetat på grund av semester, sjukdom etc. Arbetet på eget jordbruk hade sålunda även för skogsägarna i de båda nordligaste länen tagit en avsevärd tid i anspråk. Den egna skogen hade inte krävt lika mycket arbete som jordbruket men hade dock för en avsevärd del givit arbete under 12 veckor eller mer. Det viktigaste lönearbetet var skogsarbete i annans tjänst. En jämförelse mellan de tre områdena visar, att skogsägarnas arbetsperioder i eget jordbruk minskade ju längre norr ut man kommer. Arbetet på egen skog visade däremot en jämnare fördelning inom områdena. De, som under någon tid haft jordbruksarbete och i synnerhet skogsarbete i annans tjänst, ökade i antal från söder till norr. Den tid, som ägnats jordbruksarbete i annans tjänst, var i praktiskt taget samtliga fall mycket kort, mestadels högst 4 veckor. Arbetsperioderna inom skogsarbete i annans tjänst var likaledes i flertalet fall ganska korta. Vidare ökade relativt sett antalet skogsägare, som antagit arbete inom byggnads- och anläggningsverksamhet och »annat arbete» ju längre norr ut man kommer. Arbetslösheten var inom samtliga områden av begränsad omfattning men ökade något från söder till norr. Uppgifterna om antalet arbetsfria veckor på grund av semester, sjukdom etc. synes vara så osäkra, att det torde vara vanskligt att dra några slutsatser av dem. Skogsarbetare I tab. 6 har skogsarbetarna fördelats efter område och antal veckor per arbetsuppgift.

I södra området hade 95 % av skogsarbetarna haft skogsarbete i annans tjänst; medeltalet (medianen) veckor var 39,2. Inom eget eller arrenderat jordbruk hade närmare en tredjedel redovisat arbete, därav närmare hälften mer än 16 veckor. Jordbruksarbete i annans tjänst var mindre vanligt; 20 % uppgav sådan sysselsättning vanligen högst 4 veckor. Arbete på egen skog förekom i enstaka fall. Något mer än 10 % hade haft byggnads- och anläggningsarbete under arbetsperioder av mycket olika omfattning. Närmare en tredjedel förklarade sig ha haft »annat arbete»; i regel högst 4 veckor. Arbetslöshet redovisades av 9 % av skogsarbetarna; därav hade en fjärdedel varit arbetslösa högst 4 veckor och två tredjedelar högst 8 veckor (de absoluta talen är dock små). Arbetsfria veckor på grund av semester, sjukdom etc. redovisades av 85 %. För södra områdets skogsarbetare var sålunda skogsarbete i annans tjänst den dominerande sysselsättningen. I övrigt fördelades arbetsperioderna på olika uppgifter utan att någon av dessa var särskilt framträdande. Arbetslösheten höll sig under 10 %, men för en del av dem, som sade sig ha sökt utan att kunna erhålla arbete, var arbetslöshetsperioderna tämligen långa. I mellersta området hade skogsarbetarna i ungefär samma utsträckning som i södra området — 96 % — arbetat i skogsbruk i annans tjänst; medianen för antalet arbetsveckor var 27,9. På eget eller arrenderat jordbruk hade 46 % arbetat. För närmare hälften av dessa uppgick arbetsperioderna till högst 12 veckor. Av de 26 %, som haft anställning i jordbruk i annans tjänst, hade flertalet varit sysselsatta under kortare perioder (något mer än hälften högst 4 veckor). Ett fåtal veckor hade ägnats arbete å egen skog; 11 %

204 av skogsarbetarna uppgav sådant arbete. Inom byggnads- och anläggningsverksamhet redovisade 19 % arbetsperioder, som ofta sträckte sig över längre tider av året (för närmare hälften över 12 veckor). Annat arbete hade 46 % haft men endast av kort varaktighet. Arbetslöshet redovisades av 27 % av skogsarbetarna; för drygt en tredjedel varade den högst 4 veckor och för ungefär lika många mer än 8 veckor. Arbetsfria veckor i övrigt (semester, sjukdom m. m.) uppgav ca fyra femtedelar. Även för skogsarbetarna i mellersta området dominerade sålunda skogsarbetet. I övrigt var sysselsättningen starkt splittrad på olika uppgifter. En inte ringa del av uppgiftslämnarna uppgav, att de varit arbetslösa, och åtskilliga hade saknat arbete under relativt lång tid. Skogsarbetarna i norra området hade i motsvarande omfattning som inom övriga områden haft skogsarbete i annans tjänst ( 9 5 % ) ; medianen för antalet arbetsveckor var 25,5. Arbete på eget eller arrenderat jordbruk uppgavs av 45 %. Något över hälften hade utfört sådant arbete under högst 12 veckor. Jordbruksarbete i annans tjänst hade 30 % åtagit sig, mestadels högst 4 veckor. Eget skogsbruk spelade inte heller i detta område någon större roll ur sysselsättningssynpunkt. Däremot var byggnads- och anläggningsarbete en faktor att räkna med. Drygt en fjärdedel av skogsarbetarna redovisade sådant arbete, varav ca tre fjärdedelar mer än 4 veckor och ca hälften mer än 12 veckor. Nära hälften hade haft »annat arbete», dock av kort varaktighet. En mycket stor del eller 53 % av samtliga hade varit arbetslösa, därav närmare hälften mer än 8 veckor. Annan arbetsfri period redovisades av 70 %. Norra områdets skogsarbetare uppgav sålunda skogsarbete som den domine-

rande sysselsättningen. Jordbruksarbete spelade en inte obetydlig roll för en relativt stor del av skogsarbetarna i detta område. Byggnads- och anläggningsarbete var av stor betydelse för en del av arbetarna. Arbetslöshet var en ganska vanlig företeelse och i många fall långvarig. Sammanfattningsvis kan konstateras, att praktiskt taget samtliga skogsarbetare i de tre områdena under någon tid haft skogsarbete i annans tjänst. Den tid, som ägnats sådant arbete var emellertid avsevärt längre i det södra området än i de mellersta och norra områdena. Skogsarbetarna i de nordligaste områdena synes därför ha haft större behov av kompletterande sysselsättning. Det visade sig också, att annan sysselsättning än skogsarbete hade större betydelse i de mellersta och nordliga områdena än i det södra. För arbetslöshetens varaktighet får man ett medianveckotal på 7,4 för södra (beräknat på mycket små absoluta tal), 7,1 för mellersta och 8,6 för norra området. Det procentuella antalet arbetslösa visade en stark ökning från söder mot norr. I skogsarbetarematerialet ingår även en del skogsarbetare, som innehar eget jordbruk. Deras ställning kan tänkas vara i viss mån likartad med de mindre skogsägarnas. För att få klarhet om i vad mån sysselsättningen för skogsarbetare utan eget jordbruk skiljer sig från andra skogsarbetares har en specialbearbetning gjorts av svaren från sädana skogsarbetare, som inte uppgivit några arbetsveckor på eget eller arrenderat jordbruk och egen skog. I denna grupp har ett fåtal skogsarbetare kommit med, som hade mycket små jordbruk. Dessa har troligen kunnat sköta sina jordbruk på fritid och med hjälp av familjemedlemmar. Antalet skogsarbetare, som inte redovisat arbete

205 på eget jordbruk, var i södra området 08,1 %, i mellersta området 56,4 % och i norra området 57,6 % av samtliga skogsarbetare. I tab. 7 redovisas sysselsättningen med fördelning efter antal veckor per arbetsuppgift. Vid en jämförelse med samtliga skogsarbetare i resp. områden framgår följande. Det förelåg inga större skillnader vad beträffar deltagandefrekvensen i de olika arbetsuppgifterna. Däremot kan observeras en förskjutning i arbetsperiodernas längd. I skogsarbete i annans tjänst var sålunda medianen för antalet arbetsveckor 44,9 i södra, 32,4 i mellersta och 28,5 i norra området, mot för hela skogsarbetargruppen respektive 39,2, 27,9 och 25,5. De arbetare, som inte arbetade i eget jordbruk, ägnade sålunda betydligt längre tid åt skogsarbete i annans tjänst än de övriga skogsarbetarna. Skogsarbete i annans tjänst

Beträffande skogsarbete i annans tjänst har uppgifter infordrats om det antal arbetsveckor, som ägnats körning, huggning och annat arbete (inkl. flottning). I tab. 8 återges dessa. Ett fåtal (ca 4 c/c) av såväl skogsägarna som skogsarbetarna hade underlåtit att lämna specificerade uppgifter. De har inte medtagits i redovisningen, som därför omfattar 197 skogsägare i södra området, 208 i mellersta och 157 i norra området. Antalet skogsarbetare utgör resp. 271, 698 och 341. En och samma person kan ha deltagit i en, två eller samtliga tre grenar av skogsarbete i annans tjänst. I efterföljande tablå återges antalet, som deltagit i de olika grenarna, i procent av antalet uppgiftslämnare. Som väntat hade skogsägarna företrädesvis arbetat i körning och skogsarbetarna i huggning. En stor del av uppgiftslämnarna, i synnerhet skogsar-

Körning

Huggning

Annat arbete

Skogsägare S. o m r å d e t . . . . M. området. . . . N. o m r å d e t . . . .

79 78 68

43 28 36

8 25 28

Skogsarbetare S. o m r å d e t . . . . M. området. . . . N. o m r å d e t . . . .

22 35 32

75 62 63

44 59 70

betärna, hade sysslat med »annat skogsarbete». Av tab. 8 framgår, att skogsägarna endast under kortare perioder, mestadels inte över 8 veckor, deltagit i de olika grenarna av skogsarbete i annans tjänst. Skogsarbetarna hade arbetat längst i huggning; i södra området var medianveckoantalet 28,5. Arbetsperioderna inom denna sysselsättningsgren var avsevärt kortare i mellersta och norra områdena (18,0 resp. 16,7 veckor). Betydligt fler av skogsarbetarna hade arbetat inom »annat skogsarbete» än inom körning. Arbetsperiodernas längd var dock tämligen lika. De skogsägare och skogsarbetare, som haft skogsarbete i annans tjänst, anmodades lämna uppgift om arbetsgivarkategori och anställningens varaktighet hos resp. kategori. Som framgår av formuläret var arbetsgivarkategorierna följande: a) skogsbolag eller domänverket, b) bönder eller godsägare, c) sågverksägare eller virkeshandlare. Ett stort antal har underlåtit att lämna uppgifter eller har lämnat ofullständiga sådana. Detta gäller särskilt angående anställningens varaktighet. Emellertid kan nämnas, att isynnerhet skogsarbetarna hade ofta varit anställda hos mer än en av arbetsgivarkategorierna. Flertalet hade dock under någon tid utfört skogsarbete hos skogsbolag eller domänverket. Denna tendens gällde samtliga områden. Bland skogsägarna i södra om-

206 Antal veckor

S. området M. området N. området

1— 4

5— 8

9— 1 3 — 1 7 — 2 1 — 2 5 — 2 9 — 3 3 — 3 7 — 4 1 — 4 5 — 4 9 — Summa 12 16 20 24 28 32 36 40 44 48 52

1 24 11

2 37 22

3 50 29

1 41 30

2 26 41

rådet angavs sågverksägare eller virkeshandlare oftast som arbetsgivare, i övriga områden skogsbolag eller domänverket. Speciella frågor i samband med sysselsättningen

Som framgår av frågeformuläret har infordrats ytterligare ett antal uppgifter, som har nära samband med sysselsättningen. Sålunda har efterfrågats i vilken utsträckning skogsförläggning och av arbetsgivare erbjuden skjutsning utnyttjats samt användningen av motorsåg. Skogsförläggning Av ovanstående tablå framgår hur många skogsarbetare, som under någon tid legat i skogsförläggning. Av samtliga skogsarbetare hade i södra området 4, i mellersta 36 och i norra 53 % under någon tid legat i skogsförläggning. Motsvarande procenttal för skogsarbetare utan jordbruk var i södra området 5, i mellersta 35 och i norra 56 %. I ganska många fall hade vistelsen i skogsförläggning varat en stor del av året. Några större variationer ifråga om

2 25 18

1 19 19

8 7

10 10

7 9

7 2

1 9 2

—

13 264 200

tiden förelåg inte mellan de olika områdena; medianen för vcckoantalet var i södra och mellersta områdena 15,0 och i norra 17,8. För skogsarbetare utan jord var talen respektive 13,0, 16,4 och 18,2. (Medianerna för södra området är beräknade på mycket små absoluta tal.) Ett ganska stort antal skogsarbetare har underlåtit att besvara frågan. Skjutsning En fördelning på veckoperioder har likaledes gjorts av de skogsarbetare, som uppgivit, att de genom arbetsgivarens försorg skjutsats till och från arbetsplatsen. En och samma uppgiftslämnare hade som framgår av tablån nedan i regel inte skjutsats till och från arbetet annat än kortare tid. Endast i ett fåtal fall hade skjutsning förekommit mer än 12 veckor. I södra området utnyttjade 7 % av uppgiftslämnarna skjutsningsmöjlighet, i mellersta 10 % och i norra 6 %. Motsvarande procenttal för skogsarbetare utan jordbruk var resp. 9, 12 och 8 %. Samma reservation beträffande materialet, som gjorts under punkten »Skogsförläggning», kan även göras beträffande uppgifterna om skjutsning.

Antal veckor

S. området M. området N. området

1— 4

5— 8

9— 1 3 — 1 7 — 2 1 — 2 5 — 2 9 — 3 3 — 3 7 — 4 1 — 4 5 — 4 9 — Summa 12 16 20 24 28 32 36 40 44 48 52

10 28 10

3 13 1

4 14 1

1 3 2

5 3

1 2 3

3 1

—

—

—

•

—

—

1 1

2 1

—

21 76 22

207 Motorsåg Antalet skogsägare och skogsarbetare, som använt motorsåg, redovisas nedan i procent av samtliga skogsägare, samtliga skogsarbetare och skogsarbetare utan jordbruk inom de tre områdena. Även på denna punkt har ett antal personer underlåtit att lämna uppgift.

S. området. . . M. området. . . N. området. . .

Skogsägare

Samtliga skogsarbetare

Skogsarbetare utan jordbruk

11 7 4

13 9 6

15 10 7

Av tablån framgår, att motorsåg användes mera sällan längre norrut. Sättes användningen av motorsåg i relation till det antal, som under någon period utfört huggning i annans tjänst,

S. området M. området N. området

erhålles för samtliga skogsarbetare i södra området 20 %, i mellersta 15 % och i norra 11 %. Motsvarande tal har inte beräknats för skogsägarna, som huvudsakligen, vilket framgått av det förut sagda, arbetat på egen skog, för vilket arbete uppgifter inte infordrats om körning, huggning och »annat skogsarbete». Skogsägarnas arbete på egna avverkningar

Från skogsägarna infordrades även uppgifter om i vilken utsträckning de i egen regi bedrivna avverkningarna utförts av gårdens eget folk eller av lejd arbetskraft. Resultatet framgår av följande tablå, som visar hur stor procentuell andel av de i skogsägarens egen regi bedrivna avverkningarna som utförts av gårdens folk.

Huggning Skogsareal

Körning Skogsareal

1—25 ha 26—100 ha 101-w ha

1—25 ha 26—100 ha 101-iv ha

87,6 70,6

73,3 58,7 81,5

Större delen av såväl huggnings- som körningsarbetet utfördes av gårdens folk. Enda undantaget utgjorde huggningsarbetet på de större gårdarna i mellersta området. Överhuvudtaget utfördes en något mindre andel av avverkningsarbetet med gårdens eget folk i det mellersta än i de båda andra om-

54,2 34,3 58,4

95,6 81,6

90,6 86,8 93,3

84,7 74,4 89,2

rådena. För samtliga områden gällde, att den av gårdens folk avverkade delen av hela avverkningsarbetet minskade vid de större gårdarna. En genomgående tendens var också, att en större del av körningen än av huggningen utfördes av gårdens folk.

208 c3

o o o o o o o o o rtrlrl

o

TH

c o q n

CN

CO "<f T H

CO

CN

CN

TH

0 0 CN

CN

o o <o o o o o o o

s

r l r l H

3 oo

ksl

p'a-cl

C N T H

o o o

o o TH

n

3 60 C C

"3 T3

1 1 m CO

3 3

4-1

c cu o o H

£

°5

co co co

CO

co co

in

00 O

TH I >

TH

TH

o TH

T f i - T o

TH

O

• *

CO

£* iO <*H

<°ed

1 =<3 m m •* in i

t °CTJ

in

** TJ< °C3 m CO

"* co

CO Tt<

CN

CO T H 0 0

o

CO CO I > CN CN T H

CN CN

i > m oo T-C T-l

r}<

m

i > n<

CN

COCT>I >

Os

00 O 00 CN CO CN

O <N

OJ I > CN CN CN CN

CO CN

O

l>

m

00 O

CO

m

CO CO T H CM O l CO

CO CN

TH

i n oo CN CN CN

m CN

OCT>CN

CN

CO CO 0 0

CN

oo oo co

a>

CO t > T f T H T H CN

a>

O

TH

in CN

-3

G in <p CN

a £

£

3 in

E C

c

Ö*S 3

<-. a)

• H

TH

TJ< co co

-*

00 O

00 O

o

o

o

0 0 O C N T-t

o

m • • * co o rf m T-( co co

m o

I > co m O T l> co i > co

m CN Tf

TH

CN

O ) ' * ' * CN TH

t^

I>

o

CO t > t > CN

TH

T-l

«* t>-

1 t1 °« in CO

TH

CO 1 | m m

r f CM CN m i n co CN T H

00 CO

W 0 0 H

t

•>* m oo CN

I> CO

T f O C N

o CN

rf m

CN CO TH co

Cl O)

co 00 co

CN

•

<<t

in 1 ±3

CO TH TH

CO

H M f l O 1 O 0 C CN

[ > 0 0 CO O l t T H CN T H T H

oo m in

t > T-l CC CO 0 2 C TH T -

03 i > rOOlOrf

co ai

O m

T H CC

c

Tji l> CN

Tf

t^

r » oc

CN

CN

CO ->*

"*

n a o

1 •«

*#

m • *

•<*

1 '-

| «c« m CO co 1 b | «s in CM

C

CN CN

.2P +•>

£

£

s*

£

C3 00 49

*->+->+cu cu a.

-ii <u

<o3 °o3 =o: -

1 O£ O£ CE C3 °o> « ^ 2

t

££ E

05 CO

-«—>

O 0)

a 00

es

CD

*->

co

TH

in

5^

ti o

co

"* CO

JJ b :

H—>

-t—

11 9 ) l X J f l t °aj =03 °Cv h h t

a HL

5 O

O

C

o oö£2 •SS

ed 00

209 ca

ca

sB 3

r l f f l r t [>• CD l > O T-l TH

£

H O O T f

|

co

CM CO 1-1

1 CO TH

O CM 1 1 TH 1 1

CM

o TH äi M

00 O CM 1 CM TH 1

O

co ca CM Ä CD in o CM x

HH-

m

00 E

• " *

co

3 00

CO

r

o

-*

CO

3o° 1 -* 1

CO CS OS " t

CN i n T-i

s o

O O

ÖC O M co

TH

Z

tu T3 •OJ

h

iCOn T-l w ^t e o > 1-1

CO CM CM

TH

fl

O

ÖC

o

1 O

CO CS

C/3

o ca

T-l

O c3 *-• Ä

T3 •ca H

in o

£

C/3

CM A ÖC

rH

co os oo 1

O

C ÖC ca o

1 CM

C3

1 CM CM CM

1 CD

m i-i

I

co

O

| 1

O CM co

Tf

CO

,_)

.fl

|

ca -C

T*

in o CM CxO

1 1

CO TH

Tf

ca CJ

C

s

S

*j T f C O l N O CM TT I > l > T H CM T H

S

CM

C/3 3

O

o

•*

1 "co O cS ^ Ä

T3

C - •<* CO r f CM CO m CM

o

O O

-c;

ÖC O ät C/3

TH

O

«cS <H

O O CO 0 0 CO CO O CO T-l T H

CD ca OJ A bD m o OJ ^J C/3

.05

O

CM CO 0 0

co m T-I

TH C3

CO

co

^111 -*

•^ x)

I>

E

3 CO

o ca

TH

TH C l OS T H

DC

r

1°

TH

CM

3 CO

CD

ÖC

o

o

Ti

äi

1 M

a

H o

« 3

>i m o

00 OS CM 1 CM TH 1

Os t

•>* cs m l > CM

i 1

- # CO CM 1

OS

O T J T H

ca CM A CD

ÖC

CM

^ co

TH

ca

o

A

o

fl

ÖC

^

ca

o

,_J CO

in

TH

TH

CM CO 00 1 CO CM |

os

ca ca

E

6 3

i> T-I io m o o - * o T - I r f CO CM

s fl 3

m o

c/3

T _ |

c/:

a öo

? o Q ö 4->

"O •OJ

s o

O

cS

T-1

A

O T"

T-I

CD O T H CM CO TH

co

X CO

+j

0 0 T-i 0 0 "H* CM CM CM CM CM T H TH

O0 CO

^ -fl o

O

TH

I

TH

1 1 1 1 1

1 1 11

ÖC

o

äi CO

H

CD ca CM , f l

172 I

M

• * C C H

co

m

CM oo CD CD ers TH

r> •<*

CS

TH

1 1 1

ÖC

m o CM ät TH

60 m o CM x^

CO

xJ

6 o

CD ca CM A

<*

o ca

•ca •—

ÖC

o1 o

co

1 ÖC O

1 — 03

1 TH

CM I>

C ÖC ca o

co

,_J CO

l > 00 t > TH

m

1 CM 00

ca

CS

E S

14—509115

Ä Ä Ä 2

1—4 5—9 10—19 20—w

•<

•

s

kl

ca ca ca • A A A *

•<

1—4 5—9 10—19 20—w

B ca ca ca

co

ca A

-fl o

CO

C/3 3

3 C/3

210 Tabell 4. Antalet åker- och skogsägande skogsägare och skogsarbetare, som uppgivit innehav av häst ochjeller traktor Skogsägare med

Skogsarbetare med

häst och/eller häst och/eller enbart häst enbart häst traktor traktor

Areal

/o

°//o

°/

0/ /O

,0

Skog 1—25 ha Åker

1—9 ha 10—w ha Samtliga

84,1 98,9

70,7 34,5

89,2

58,2

89,8 95,1

76,2 37,6

92,3

57,5

94,6 96,9

67,0 30,2

95,6

50,0

54,2

50,0

59,1

51,7

Samtliga

61,6

52,4

Hela antalet

61,5

53,9

Skog 26—100 ha Åker

1—9 ha 10—w ha Samtliga

Skog 101—w ha Åker

1—9 ha 10—w ha Samtliga

Ingen skog Åker

1—9 ha 10—w ha

92,1

56,4

211 "# *# OS i > os • * CO

TH" CO l >

o o t ^ M o o i i n o OrtONH

00 I d

I H^f

CO

(OH

inf)

I 00

t*»

I 1H

in

I HNCSN

Id-**

I 00

m

I CM d

d

p . r-i TH

-3"

I n

d

-»fi-i-tfitddi-id

Cl

I CO T i

I

I H

I d

<£>

f O O M t O O O n O CO W r l r t

CS

I

i tor»

i-i

I TH

I

H

00 T H H T f H r l

d

Tl

I > TH i n i-H T l

"*iOCOCOCO»fHO OS TI

d d

o

indcoi-iinosdoi W r t r l i J r l CO

N r » oo t o o i-HO-tfd

I d

TI o •*

| O OS SO i-f TH CO I 00 T-i

r > o s T H d - # d i > i > [ > CO CM ,-: CM

d C O O d i l O S C O d 1-H d OS T i O itf 00 TH d n i-i d

• 48 M •» -« 3 .-, 3

2 ~£ n S- 3 «J

Si

b

•

• »Q >5

•

. ses OD5 ^ a t l . p , to W>-o W 5 2 P Q < < W

• b " c

^ jrs »"a .»4 ca ja r «

S i b oo • • .Q ^ « O X ! O J. 2 . »-i as 3 c J->

*-> Sj •>-• °c SS 2 as c tu 0 00 C 00 o 0 0 ^ >> c

-2

S

° •

S v; :S

»-3 ^ wC3 JJ os ? os o 00 oc o oc X ^ : A

«-> - ö +•> 00

~- -

212 CO

C*

CM

00 TH CO

I

l>

<M 00

°ir^r^'rl

• * TJT

• o ,-, co i>

CO i-l

I>r-(COT-tlO

est m

inCT>t » t o

COrHrH

COTHTHT-ICS

vt

Os

O t O H

Q. Q, 3

I <N

( O r l B r l r l

O M H H I O M H » t.

o <y

<v a

t-

T-l

I

O

x

o tö

> CB +->

O

H

I

i n t o W rIOO

^ W T H

I> CS> I

^ N r l N ' *

C

g c

< oonriooi)"*o

CN OJ

I O

W H O l f -

I> CM

I (N 00 C^ 00 t o

OOHHtCt^i-l^1"*

cä^mNinNnoo

^ co i * H to t o a

Q 00 •«*

I

t o CO

H

M M

I t o C<J <N r-t 00

"G

c^ - * I io co ->t -# co

THCOI-<C75IMUOCOI>

CO ffiONtO^^HCC

t O N , * > O W r i l » •>fO'*»-icom[>'* Ti OJ OJ

C8

C _ US

^

" *

. X3 « to OÄ o

.2, »i "M « d * J « .a * . : § - & * o « .Q rt £ <u o P-0 C W »-5 W ooCQ < CJ

• et

X

•* — -1 S e 3

•"i 5.-,

5"S & .

c3 "5

. JEi -ö .

LO

*< n • " » i ej

C +-»

« u ^ o p° S te o so,* >> c

<-> ° nio ^ Q **> ÖC. o

° «2 *

O

3 "~ £ « c 3 ^ M • • 72 « O fl O

*O ^ fe —: • C

t-.

£ 5o

4-> t » g" °.fe t-, v" oI C po 5-°

<<

o CM

ai o CM

^ m Tf ri' o m co as co m N oo i-l

H

oo

; co i>

a HNatoooj T-i co o r^ a> co rt<

to co o o co TJ« o T* M r n o r i w o

^

CM-

n

1 "

rt

H O O

I > TH CO

I T-I

M

I

O

H

IN

n O l M H r l O

rf

0 s-.

^

i.

<5>

c a. C 3

i

CM I N T - I CN T H T+>

; co oo

O

C

"tf

rt

O

IM

H r l r l

0 0 H

I

h

r l r l

H

I

IN

1H >

I

I

N

H

CM 0 0

I

r l M H

N O H r l M f l

CO CO • • * • * CO CO

i-i

CO CO T - I < N CO

t9s ^)

CM 00 N N T-I 00

n wo)-* o o

"tf O N CM N 00

»* CM m N m I>

co m N in CM H

i n co co •<* 05 oo

CB •+->

« cca I "D +ja> 2o .X)Ä

.

4-> «

Ä

—° «2 S C

oc

on c X ca >ict;«

m << w

r

^

B

ocgc« -g u

|" ^ j

W

(H

Cl

ca ö <" ca CD . A a o b u t . Cl rn ^ j as

. a .-, ca OJ « o s-. . . A •& . ca ja o H .g ca . t . . ca ^ _ 5

»>

-C

>rt

A

G0

-a cx er> ca

<

M >> C y: 04 • < -< w

214 » H O CO 00 l>

lO (M CO

m cc o rlrlrl

00 ffl | -* rf"

O

CO Öl

KO 00 CO

co IO m

co rf o M

H

•2 w CM

I

CO O

00 OJ I>

lO O I> 00 00 CD

CCCM o

T f H O

O M H

CO y-f rf 1-1 lO rf

00 rf 00 i-l i-H CO T-l rf CN)

t i 9 tJ -O T3 T3 °cd °cd °c3

O O) XJ 'O T3 °c3 °C3 °c3

CM rf CM

i-l CM T H

rf Cl

4)

a> a> a> T3 T 3 T 3 °cö «3 °cä

O

CO

c a. 4*

rf i-l

05 CO I>

w Q

CO CM

rf rf C5

O O O •O 13 ' d °ctf °c3 °ctf

0J !V u TJ T3 "O °c3 <<tf °a3

Q, •~n

UJ

~ Ö-

:G

5J

Q

T3 ÖS Cl ö. V

ö, •« k •o

O to C;

••T)

s 'a

fc« ö

e

g»

—

—

OJ OJ

'Ö T3 t 3 °c3 °cd °ctf

t-

•—

£ £ £ £ £ £

£ £ £

£ £ £

o o o

o o o

o o o

Se

«* £ c

tn £ c

w £ G

o o o

£

•-

so

i-.

t.

-

£ £ £ £ £ £ o o o

'~Q

•5

•_

^.

:C3

ta

c

°

o o o

215 Bilaga KUNGL.

A

ARBETSMARKNADSSTYRELSEN Utredningsbyrån

U p p g i f t o m sysselsättningsförhållanden m . m . i n o m skogsbruket Samtliga f r å g o r ,

utom de tre sista, avser kalenderåret

arbetsmarknadsstyrelsens

1953.

Uppgifterna skall användas för

utredning om skogsbrukets arbetsmarknad.

För ett gott utrednings-

resultat ä r det angeläget att blanketten ifylles noggrant. Uppgifter inhämtas bland skogsägareföreningarnas och skogs- och flottningsarbetareförbundets Namn:

medlemmar.

Bostadskommun:

Avd. av skogs- o. flottningsarb.-förbundet: Skogsägareförening: Ålder

Gift, ogift (stryk det ej tillämpliga)

Sysselsättning under 1953. (Sammanlagt 52 veckor redovisas.) Jag har arbetat i eget eller av mig arrenderat j o r d b r u k

veckor

(även reparationer) Jag har haft jordbruksarbete i annans tjänst

»

(även »grannhjälp») Jag har arbetat i skogsbruk på egen skog

»

(även skogsvårdsarb., byggnadsarb., skogsbilvägar m. m.) Jag har haft skogsarbete i annans tjänst varav som k ö r a r e

veckor

varav som huggare

»

annat a r b . i n k l . flottning

»

Jag har arbetat i byggnads- och anläggningsverksamhet (ej hänförlig till skogsbruket)

»

Jag har arbetat med

»

(t. ex. vedhuggning f ö r husbehov för dem, som inte har egen skog) Jag har varit arbetslös

»

(d. v. s. arbete har sökts men inte kunnat erhållas) Jag har inte arbetat på grund av sjukdom, semester etc

» Summa

Under mitt arbete i skogen har jag legat i skogsförläggning under

veckor veckor

Under veckor har jag genom arbetsgivarens försorg skjutsats mellan bostaden och arbetsplatsen morgon och k v ä l l . Jag

Jag

har . använt motorsåg under arbetet i skogen har inte är ar

. fast anställd inte

(Med fast anställning dagar per år.)

menas

här att arbetsgivaren garanterar

sysselsättning under ca 200

216 Såsom löntagare har jag varit anställd i skogsarbete under

veckor hos skogsbolag eller domänverket 1 )

under

veckor hos bönder eller godsägare 2 )

under

veckor hos sågverksägare eller virkeshandlare 3

Jag äger ett j o r d b r u k med

ha åker och

ha skog

, . „ , .. . Jag arrenderar ett j o r d b r u k med

, tillhörigt min huvudarbetsgivare ha åker ... tillhörigt annan ägare

Jag håller

ko(r) samt har

häst(ar) och

traktor(er)

. äger . , . , tillhörig min huvudarbetsgivare a Jag " . mm bostad „ „ . „ . torhyr tillhörig annan ägare Bostaden består av 16 å r

rum och kök och bebos av

vuxna och

barn under

Bostaden är utrustad med centralvärme, vatten o. avlopp, elljus, badrum, wc (stryk det ej t i l l lämpliga)

Följande f r å g o r besvaras endast a v skogsägare. m 3 )sk*) avverkats vid egna avverkningar

Från den 1/5 1953 till den 30/4 1954 har (inkl. husbehovsvirke) på gårdens skog och Vid de egna avverkningarna har eget folk och

m 3 sk huggits,

Av virket som sålts på rot har

m 3 sk sålts på rot. m 3 s k huggits,

m 3 sk körts av gårdens

m 3 sk körts av lejd arbetskraft. m 3 sk huggits,

m 3 sk körts av gårdens

eget folk (till gårdens eget folk hänföres familjemedlemmar och helårsanställda).

Ö v r i g a upplysningar och synpunkter:

*) Med skogsbolag menas här företag, som har egna skogar. Även om Edert arbete varit förlagt till av bolaget inköpta rotposter skall det hänföras till denna grupp. Med domänverket jämställas i detta sammanhang övriga allmänna skogar. 2

) H ä r avses endast de avverkningar, som skett i böndernas eller godsägarens egen regi.

*) Till denna grupp hänföres alla rotpostköpare, som inte har egna skogar av sådan betydelse att ds kan hänföras till skogsbolagen. ') Vid omräkning till m3 sk skall samma omräkningstal användas som vid deklarationen.

Unga skogsarbetares inställning till yrket En enkätundersökning

Den i det följande redovisade undersökningen bygger på enkätsvar, avlämnade till arbetsmarknadsstyrelsens yrkesvägledningsbyrå våren 1949, från var tionde av samtliga då levande män (svenska medborgare), födda 1928. Enkäten avsåg att klarlägga yrkesvalstendenser, yrkesbyten m. m. hos en hel årsklass. Resultaten av undersökningen kan givetvis endast anses vara typiska för förhållandena år 1949. Just på skogsbrukets arbetsmarknad har så genomgripande förändringar skett under senare år att läget i vissa avseenden kan antas vara ett annat än det som framgår av undersökningen. De stora förbättringar av skogsarbetarnas arbetsoch levnadsvillkor, som skett under de senaste åren, har på ett genomgripande sätt förändrat skogsarbetarnas ställning, och detta bör rimligen även ha påverkat 21-åringarnas inställning till skogsarbetet. Vidare har efter 1949 den organiserade yrkesutbildningen för skogsarbetare och de skogsbetonade fortsättningsskolorna haft sina egentliga genombrott. Undersökningsresultatet torde därför inte vara belysande för dagens läge. Då någon undersökning liknande den här redovisade varken förr eller senare h a r företagits och då otvivelaktigt synnerligen intressanta uppgifter framkommit öm läget år 1949, har det emellertid ansetts motiverat att här återge resultatet av undersökningen.

bland värnpliktiga

1949 I föreliggande undersökning har de utfrågade själva fått avgöra, vilket yrke de anser sig tillhöra. Därvid har de kortfattat fått redogöra för de arbetsuppgifter de utför och hur länge de arbetat i yrket, och en viss kontroll på uppgifternas rimlighet har därigenom erhållits. Speciella svårigheter föreligger att fastställa antalet skogsarbetare, i denna undersökning beroende på svarslämnarnas benägenhet att vid besvarande välja andra yrken och på skogsarbetareyrkets struktur, omöjligheten att helt avgränsa från jordbruks- och vägarbetaryrkena m. fl. En person, som längre tid arbetat i skogsbruk eller i jordbruk men tänkt övergå till annat yrke och kortare tid prövat på något annat, kan vara benägen att uppge detta sistnämnda som sitt yrke, ehuru han med större rätt bort räknas tillhöra sitt föregående, där han har sin större yrkeserfarenhet. Detta gäller framför allt i ungdomsåldrarna, då yrkestillhörigheten är speciellt lös och svårdefinierbar. Föreliggande siffror angående antalet 21åriga skogsarbetare bör därför principiellt främst betraktas som ett mått på deras benägenhet vid visst tillfälle att anse sig som skogsarbetare. Svaren är avgivna omedelbart före, vid eller strax efter den tidpunkt, då flertalet ryckte in till den första militärtjänstgöringen. Enkäten är så full-

218 ständigt besvarad och urvalet av de tillfrågade verkställt på sådant sätt, att svaren ger en bild av förhållandena inom hela årsklassen. Beträffande yrkesutövarna inom näringsgrenen jordbruk med binäringar har, som ovan sagts, en säker uppdelning icke varit möjlig; försök har emellertid gjorts att med ledning av de lämnade uppgifterna och eljest kända förhållanden urskilja en grupp skogsarbetare och en annan grupp, bestående av personer, som utförde såväl jordbruks- som skogsarbete, det sistnämnda i sådan omfattning, att den kombinerade benämningen var motiverad. En tredje grupp utgjordes av enbart jordbrukare. I undersökningsmaterialet återfanns 179 skogsarbetare, 222 jordbruks- och skogsarbetare och 383 jordbruksarbetare, sammanlagt 784 män eller 18 % av hela den manliga årsklassen. Frånräknas studerande, som ej tillhör den förvärvsarbetande befolkningen, och personer, som vistas på anstalter m. fl., uppgick jordbruks- och skogsarbetarnas antal till 21 % av de årsklassen tillhörande ynglingarna. Dessutom fanns ett 90-tal personer, som vid undersökningstillfället arbetade inom näringsgrenen, huvudsakligen i jordbruk, utan att betrakta detta som sitt yrke. Medräknas även de sistnämnda, skulle jordbruks- och skogsarbetarnas andel i den förvärvsarbetande delen av årsklassen uppgå till 24 %. Enligt 1950 års folkräkning tillhörde 21 % av de förvärvsarbetande männen i åldern 20—25 år näringsgrenen jordbruk med binäringar. I Norrland och Kopparbergs, Västmanlands, Örebro och Värmlands län fanns sammanlagt 153 skogsarbetare (85 % av samtliga i hela riket), 142 jordbruks- och skogsarbetare (64 %) och 66 jordbruksarbetare (17 %). Av skogsarbetarna kommer 80 % från kom-

muner, där jordbruksbefolkningen utgör minst hälften av hela befolkningen. Skogs- och jordbruksarbetarnas tid i yrket, av betydelse bl. a. när det gäller att bestämma deras yrkestillhörighet, är i undersökningsmaterialet känd för 168 skogsarbetare, 189 jordbruksoch skogsarbetare och 331 jordbruksarbetare. Medeltalet framgår av nedanstående tablå. Antal År/måupp, nad Yrkesgrupp gifts- nedre k övre varm lammenare dian Skogsarbetare... 168 2/7 4/— 5/— Jordbruks- och skogsarbetare... 189 5/— 6/— 7/— Jordbruksarbetare. 331 4/— 6/— 7/— Siffrorna innebär för skogsarbetarnas del, att en fjärdedel hade arbetat i yrket högst 2 år 7 månader, hälften högst 4 år och tre fjärdedelar upp till 5 år, medan den sista fjärdedelen arbetat i yrket över 5 år, d. v. s. praktiskt taget hela tiden, sedan de inträtt på arbetsmarknaden. Dessa yrkesgruppers medlemmar hörde till de »yrkesstabilaste» eller »näringsgrensstabilaste» i hela undersökningsmaterialet och utgörs av dem, som naturligt vuxit in i och fram till 21-årsåldern stannat kvar i sin ursprungsmiljö, skogen och jordbruket. Materialet medger icke närmare undersökningar, hur många anställningar skogs- och jordbruksarbetarna haft. Till viss jämförelse kan emellertid påpekas, att av samtliga 3 635 man (icke-studerande) i hela undersökningsmaterialet sammanlagt 1 475 eller 41 % av samtliga uppgivit, att de hade sitt första arbete inom jordbruk och skogsbruk. Av dessa 1 475 män arbetade vid undersökningstillfället 405 fortfarande inom denna näringsgren, d. v. s. över en fjärdedel. Nära tre fjärdedelar av dem, som började i jordbruk och skogsbruk, hade sålunda sedan inträdet på arbetsmark-

219 nåden bytt bransch en eller flera gånger (17 % en gång, 23 % två gånger, 14 % tre gånger, 9 % fyra gånger, 10 % fem eller flera gånger). De 405 personer, som hela tiden arbetat i jordbruk och skogsbruk, utgjorde närmare hälften (46 %) av samtliga 876 man som uppgivit, att de vid undersökningstillfället arbetade inom jordbruk och skogsbruk. De sistnämnda utgjorde 24 % av samtliga 3 635 undersökta. Från inträdet på arbetsmarknaden fram till värnpliktsåldern sjönk sålunda andelen av hela årsklassen för jord- och skogsbruket från 41 till 24 %. I hela undersökningsmaterialet fanns sammanlagt 849 personer, som haft anställning inom endast en bransch; av dessa återfanns sålunda nära hälften inom jordbruk och skogsbruk. Vissa reservationer mot siffrornas värde bör anföras, då både första och senaste anställningen kan vara mer eller mindre tillfällig och för kort för att egentligen markera yrkes- eller branschtillhörighet, och båda anställningarna kan vara felaktigt angivna, främst kanske den första. Särskilt för jordbrukarungdom, som redan före skoltidens slut deltar i arbetet på gården, kan det ligga nära till hands att som första arbete angiva första arbete utanför modernäringen, och 41 % får därför anses utgöra ett minimital. Jämförelsetal för vissa andra yrkesgrupper lämnas i följande tabell, som visar förändringarnas riktning inom en och samma årsklass från inträdet på arbetsmarknaden till värnpliktsåldern (procentuell fördelning). Nedgång i den procentuella andelen noterades som synes främst för jordbruk och skogsbruk, medan ökningen var mest framträdande för malmbrytning och metallindustri samt byggnadsverksamhet. Utredningen lämnar vissa upplys-

Första anställning Jordbruk, skogsbruk m. m. 40,6 Malmbrytning o. metallind. 10,6 Jord- och stenind 2,1 Trä-, pappers- och grafisk ind 6,4 Livsmedelsind 4,6 Textilind 2,6 Kem. tekn. ind 0,3 Byggnadsverksamhet 2,3 Handel och samfärdsel 24,3 Allm. tjänst o. fria yrken . . 2,8 Övriga 3,4

Senaste anställning 24,1 20,0 1,3 7,5 4,7 4,4 0,5 8,7 21,7 2,5 4,6

ningar om skogs- och jordbruksarbetarnas skolutbildning och den kompletterande, allmänbildande utbildning de förvärvat efter skolans slut. Det övervägande flertalet hade enbart folkskola, medan 14 % av skogsarbetarna, 17 % av skogs- och jordbruksarbetarna och 23 % av jordbruksarbetarna därjämte skaffat sig viss påbyggnad genom allmänbildande kurser och studier vid folkhögskolor (19 skogsarbetare, 33 skogs- och jordbruksarbetare, 77 jordbruksarbetare) eller genom studier på realskolestadiet (6 skogsarbetare, 4 skogs- och jordbruksarbetare och 13 jordbruksarbetar e ) . Bland de sistnämnda återfanns några, som uppgav sig som skogspraktikanter och jordbrukselever. Skogs- och jordbruksarbetarnas yrkesutbildning framgår även av enkäten. Av skogsarbetarna hade 86 %, av skogsoch jordbruksarbetarna 79 % och av jordbruksarbetarna 73 % enbart praktisk utbildning inom sina yrken. Motsvarande procenttal för hela årsklassen var 63, vilket visar, att främst skogsarbetarna men, även de kombinerade skogs- och jordbruksarbetarna och jordbruksarbetarna i högre grad än övriga unga män 1949 utövade sina yrken utan att ha erhållit teoretisk utbildning däri. Enstaka fackkurser jämte den praktiska utbildningen hade 10 % av skogsarbetarna, 17 % av skogs- och jordbruksarbetarna och 25 % av jordbruksarbe-

220 tärna mot 26 % av samtliga i hela årsklassen. Planer på vidare yrkesutbildning inom yrket har i enkätmaterialet uppgivits av 40 % av skogsarbetarna, 35 % av skogs- och jordbruksarbetarna och 39 % av jordbruksarbetarna. Av skogsarbetarna hade 49 (27 % ) , av skogsoch jordbruksarbetarna 46 (21 %) och av jordbruksarbetarna 105 (27 %) tänkt sig någon vidareutbildning av teoretiskt slag. Planer på vidare allmänbildande skolning angavs i påfallande liten utsträckning i jämförelse med andra yrkesgrupper. Yrkestrivseln hos skogsarbetarna och jordbruksarbetarna vid uppgiftstillfället framgår av följande tablå. Trivseln har mätts efter en 7-gradig skala, där svarslämnarna fått välja och markera, h u r de trivdes med ifrågavarande arbete: alldeles utmärkt (1), ganska bra (2), jo vars, någorlunda (3), på sätt och vis, på sätt och vis inte (4), inte riktigt (5), inte precis vantrivs, men trivs i varje fall inte (6), vantrivs (7). I tablån markeras trivselgraderna 1—3 positiv, 4 »både-och», 5—7 negativ. Posi- Både- Negativ och tiv 49 % 21 % 26 %

Skogsarbetare Jordbruks- och skogsarbetare.. . 59 % 22 % 13 % Jordbruksarbetare. 70 % 13 % 8 %

Ej svar 4 %

2 1 % »både-och» och 2 6 % negativ). Av större yrkesgrupper visade skogsarbetarna lägsta graden av trivsel i hela undersökningsmaterialet. Sålunda hade t. ex. chaufförerna till 90 % uppgivit, att de trivdes i yrket, motsvarande tal var för expediterna 78 %, för befattningshavarna vid järnvägen 76 %, för kontoristerna 74 %, för verkstadsarbetarna 69 % och för industriarbetarna i övrigt 62 %. Som de viktigaste anledningarna till bristande trivsel angav skogsarbetarna, att de icke ansåg sig passa för arbetet, att de icke hade intresse för detta och att det var dåligt betalt. De, som trivdes, gjorde det främst därför, att de ansåg skogsarbetet vara ett friskt och sunt arbete i fria luften, vilket passade dem; flera påpekade, att det numera i motsats till förr är relativt välbetalt. Av följande tablå framgår svaren på frågan i vilken utsträckning uppgiftslämnarna tänkt sig stanna kvar i sina yrken eller byta yrken efter fullgjord värnpliktstjänstgöring.

Skogsarbetare 35 % 35 % 24 % Jordbruks- och skogsarbetare... 4 6 % 2 3 % 2 5 % Jordbruksarbetare. 54 % 18 % 19 %

6 % 6% 8 %

6 % 8 %

Tablån ger i huvudsak två upplysningar, vilka båda tjänar att belysa ett och samma förhållande från olika utgångspunkter. Det ena är den relativt låga trivselprocenten hos de 21-åriga skogsarbetarna. Medan trivselsiffrorna för jordbruksarbetarna (70 % positiv, 13 % »både-och» och 8 % negativ) väl ansluter sig till siffrorna för hela årsklassen (72 % positiv, 15 % »både-och» och 10 % negativ), visar siffrorna för skogsarbetarna en helt annan bild med markerat lägre trivsel (49 % positiv,

Inte mindre än 35 % av skogsarbetarna uppgav sålunda, att de avsåg att byta yrke efter fullgjord värnpliktstjänstgöring. 24 % av skogsarbetarna visste icke, om de skulle återgå till skogsarbetet eller övergå till något annat yrke. Motsvarande siffror för hela undersökningsmaterialet (studerandena borträknade) var 19 % för yrkesbyte och 13 % »vet icke». Endast 35 % av skogsarbetarna avsåg att återgå till skogsarbete, medan i totalgruppen 65 % avsåg återgång till det yrke man hade vid tiden för värnpliktsinryckningen.

PM angående utländsk arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden med särskild hänsyn tagen till förhållandena inom skogsbruket

Enligt utlänningskommissionens beräkningar var antalet utlänningar i Sverige den 1 juli 1952 267 000, varav 181 000 kom från Danmark, Finland och Norge och 86 000 från andra länder. Genom införandet av passfriheten för nordbor är det efter denna tidpunkt ej möjligt att ange hur många danskar, finnar och norrmän, som vistas här. Antalet övriga utlänningar däremot var 76 000 den 1 januari 1955. Antalet till polismyndigheterna arbetsanmälda utlänningar var den 1 april 1955 110 213, varav 18 114 danskar, 11 241 norrmän, 40 586 finnar, 8 598 balter, 2 751 polacker, 17 128 tyskar, 1 977 italienare och 9 818 övriga. Männen utgjorde 67147 och kvinnorna 43 066. Inom jordbruk, trädgårdsskötsel, fiske och skogsbruk arbetade 13 326, industri och hantverk 48 695, samfärdsel 7 260, handel 15 063, förvaltning, arbetsledning och fria yrken 6 686, hälso- och sjukvård 5 595, husligt arbete 9 414 och övrigt arbete 4 174. Antalet arbetsanmälda utlänningar har sedan den 1 oktober 1947 ökat med något över 40 000 personer. Den kraftigaste ökningen skedde under tiden 1 oktober 1947—30 september 1948 med över 17 000 personer. Under de senaste åren har däremot antalet redovisade utlänningar hållit sig relativt konstant. Den reella ökningen av antalet utlän-

ningar på arbetsmarknaden är emellertid avsevärt högre än vad utlänningsstatistiken ger vid handen, då hänsyn även bör tagas till naturalisationen. Under åren 1947—1954 blev nämligen ca 51 000 utlänningar svenska medborgare och av dessa torde omkring två tredjedelar eller 34 000 vara sysselsatta på arbetsmarknaden. Den övervägande delen av utlänningarna har inrest individuellt. Kollektiv överföring har emellertid förekommit alltsedan 1947. Först ägde denna rum helt i arbetsmarknadsmyndigheternas regi. Numera sker uttagningen och överföringen av arbetskraft genom företagen själva, sedan arbetsmarknadsstyrelsen introducerat företaget ifråga hos de utländska arbetsmarknadsmyndigheter, med vilka styrelsen samarbetar i dessa frågor. Företag inom för folkförsörjningen viktiga näringsgrenar samt de större exportindustriföretagen kan påräkna arbetsmarknadsmyndigheternas stöd i fråga om såväl kollektiv som enskild intagning av utländsk arbetskraft under förutsättning att brist på lämplig arbetskraft föreligger inom landet. Arbetsmarknadsstyrelsen har för att tillstyrka arbetstillstånd i allmänhet tilllämpat kravet, att de sökande antingen skall vara yrkesmän med minst fyra-fem års vana eller specialarbetare med minst

222 två års vana samt i regel icke vara äldre än 45 år. Arbetarna måste förbinda sig att under två år stanna i Sverige inom det yrkesområde, för vilket de rekryterats. Ett ytterligare villkor, som arbetsmarknadsstyrelsen uppställt för sin tillstyrkan, är att bostadsfrågan skall kunna lösas tillfredsställande för den tilltänkta utländska arbetskraften. Givetvis skall utlänningarna ha samma anställnings- och avlöningsvillkor som svenska arbetare. Den kollektiva överföringen av utländsk arbetskraft hade sin största omfattning under 1950—1951, då arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrkte 344 framställningar avseende rekrytering av 7 813 personer, varav 2 117 avsåg skogsbruket och återstoden huvudsakligen industrin. Under 1953 och 1954 var intresset bland företagen för överföring av utländsk arbetskraft däremot ringa. Den f. n. rådande arbetskraftsbristen har beträffande åtskilliga företag ånyo aktualiserat frågan om rekrytering av arbetskraft i utlandet. Vad angår arbetskraft från grannländerna framlades vid det nordiska socialministermötet år 1945 ett förslag till konvention om nordisk arbetsmarknad. Konventionen ratificerades endast av Danmark och Sverige. Finland och Norge stod formellt utanför men deltog likväl i den arbetsförmedlingssamverkan, som enligt konventionen skulle organiseras mellan länderna. Efter initiativ från nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. utarbetades sedermera ett nytt konventionsförslag, som 1954 ratificerades av Sverige, Danmark, Finland och Norge. Enligt denna konvention samarbetar arbetsförmedlingarna i de berörda länderna direkt med varandra. En person, som befinner sig i Danmark, Finland eller Norge och önskar arbeta i Sverige, har således endast att anmäla sig på

närmaste arbetsförmedlingskontor. Ett nordiskt land, som har överskott av visst slags arbetskraft, skall k u n n a erbjuda detta till annat nordiskt land. På liknande sätt skall brist på arbetskraft i ett land kunna av arbetsmarknadsmyndigheterna anmälas till motsvarande myndigheter i ett annat land, som medverkar till att bristen täckes, om man anser sig kunna avvara arbetskraften. Enligt konventionen har de svenska myndigheterna lovat tillse, att enskilda svenska arbetsgivare icke genom annonser eller på annat sätt privat värvar arbetskraft. Utländska bruket

arbetstagare

inom

skogs-

I bilaga till denna PM redovisas antalet arbetsanmälda utlänningar inom det svenska skogsbruket åren 1947— 1955. Totalantalet har mer än tredubblats under perioden. F i n n a r n a har ökat från 271 till 5 811, danskarna från 801 till 1 255 och norrmännen från 621 till 1 177, medan övriga nationaliteter minskat från 1 129 till 725. Utlänningskommissionens statistik torde emellertid icke omfatta samtliga utländska arbetstagare inom skogsbruket, enär den stadgade anmälningsskyldigheten vid tillträdande av arbetsanställning icke alltid iakttages. Danskar, finnar och norrmän behöver vare sig pass eller uppehållstillstånd för vistelse i Sverige och deras svenska arbetsgivare tänker därför stundom ej på att anmäla dem, när de anländer till arbetsplatsen. I samverkan med de finska arbetsmarknadsmyndigheterna h a r de svenska arbetsförmedlingarna överfört finsk skogsarbetskraft till Sverige i betydande omfattning. Då verksamheten skett direkt mellan de olika lokala kontoren, kan dock icke någon uppgift beträffande omfattningen lämnas. Finska arbetsta-

223 Arbelsanmälda

utlänningar inom det svenska skogsbruket ljlO enligt Statens utlänningskommissions statistik.1

1947—1/4

1955 Därav Datum

1/10 1947 1/1 1948 1/4 1948 1/7 1948 1/10 1948 1/1 1949 1/4 1949 1/7 1949 1/10 1949 1/1 1950 1/4 1950 1/7 1950 1/10 1950 1/1 1951 1/4 1951 1/7 1951 1/10 1951 1/1 1952 1/4 1952 1/7 1952 1/10 1952 1/1 1953 1/4 1953 1/7 1953 1/10 1953 1/1 1954 1/4 1954 1/7 1954 1/10 1954 1/1 1955 1/4 1955 1

Samtliga Danskar

Finnar

Norrmän

801 1 287 1465 883 1 110 1 562 1 515 1 012 852 889 938 782 747 1 196 1 411 1 139 1 265 2 096 2 511 2 009 1 852 1 620 1 501 1 291 1 293 1 385 1 177 1 070 1 080 1 173 1 255

271 338 382 435 479 462 1 018 735 662 604 853 744 766 1 707 2 420 1 699 1 914 3 063 4 180 3 773 3 623 3 652 3 217 2 852 3 025 3 801 4 077 3 279 4 738 5 424 5 811

621 629 637 640 765 997 1 036 859 694 650 584 557 537 684 976 826 743 1 108 1 572 1 386 1 293 1 263 1 149 993 921 925 948 825 771 929 1 177

2 822 3 375 3 558 3 046 3 413 4 121 4 604 3 571 3 126 2 991 3 200 2 888 2 905 4 403 5 429 4 254 4 935 7 436 9 964 8 897 8 472 8 003 7 047 6 227 6 333 7 198 7 036 5 978 7 439 8 294 8 971

Före 1/10 1947 saknas jämförbara uppgifter.

gare reser även i stort antal på egen hand till Sverige för att taga arbete. Ofta har man genom bl. a. landsmän, som redan arbetar i Sverige, erhållit kontakt med arbetsgivare eller också vänder man sig till arbetsförmedlingen. Vanligen sker detta på inreseorten. Även danska medborgare inreser för att söka arbete här och särskilt inom Värmlands län finnes förhållandevis många danska skogsarbetare. Vanligen erhåller de arbetare, som rekryteras genom arbetsförmedlingens medverkan, av arbetsgivaren fri resa till arbetsplatsen, sedan de arbetat tre månader hos svensk skogsarbetsgivare

och fri återresa från Sverige, om de stannar sex månader. Vid bedömningen av arbetstillståndsansökningar från utomnordiska skogsarbetare tillämpar arbetsmarknadsstyrelsen de principer, som ovan angivits för intagning av arbetskraft. Då endast ett mindre antal haft skogsarbete till ursprungligt yrke, har arbetsmarknadsstyrelsen emellertid tillstyrkt inreseansökningar även för sådana utlänningar, som utan att vara egentliga skogsarbetare haft vana vid tyngre arbete och under någon period sysslat med skogsarbete. Av de kollektivt rekryterade tyska arbetarna till skogsbruket har så-

224 lunda ett stort antal varit lantarbetare, timmermän, byggnadssnickare o. d. Den kollektivt överförda arbetskraften h a r som regel lyckats väl på sina arbetsplatser. De fall som misslyckats har stundom berott på att utlänningen ifråga uppgivit sig ha kännedom om skogsarbete men i praktiken ej sysslat med sådant, delvis på att svenska klimat- och arbetsförhållanden varit honom främmande och kosthållningen alltför olik den i hemlandet. I enstaka fall har tyska arbetstagare, som rekryterats av svenska företag, icke haft möjlighet att sända hem medel till anhörigas försörjning förrän efter relativt lång vistelse i Sverige. Ibland har överskottet av arbetarnas förtjänster efter avdrag för deras personliga utgifter i Sverige icke räckt till att täcka kostnaderna för familjens uppehälle. Härigenom har de anhöriga varit hänvisade att åtminstone till en början söka understöd hos de tyska socialvårdsmyndigheterna. Arbetsmarknadsstyrelsen har därför framhållit för arbetsgivarna, att det är ett oavvisligt krav, att den utländska arbetskraften, särskilt som den införts till Sverige med de svenska arbetsmarknadsmyndigheternas direkta stöd, måste beredas möjlighet att redan från början försörja sina familjer under vistelsen i Sverige utan medverkan av hemlandets socialvårdsmyndigheter. Styrelsen har betonat, atf företagen beträffande varje enskild gift arbetare, som de önskar rekrytera från utlandet, bör noga överväga, om vederbörande verkligen med sin arbetsinkomst i Sverige kan försörja såväl sig själv som hemmavarande anhöriga. Skulle det visa sig, att ett företag rekryterat arbetare, som icke uppnår sådana förtjänster, att erforderliga belopp till

familjernas uppehälle kan transfereras, har arbetsmarknadsstyrelsen förutsatt, att företaget bekostar utgifterna i samband med arbetarnas snara återresa, i de fall dessa uttrycker önskemål om att få återvända till hemlandet. Om möjligheterna att rekrytera utländsk skogsarbetskraft skall slutligen i korthet nämnas följande. Den 30 april 1955 utgjorde antalet arbetslösa i Västtyskland ca 890 000. Av dessa tillhörde endast 13 262 gruppen skogsbruk, jakt och fiske, därav 10 100 män i alla åldrar. Även om statistiskt sett viss tillgång på skogsarbetskraft föreligger, är det i praktiken dock f. n. mycket svårt att erhålla arbetare från Tyskland, då den yrkeskunniga arbetskraften numera i allt högre grad absorberas av det egna näringslivet. Ett svenskt skogsföretag, som innevarande vår önskat nyrekrytera 200 tyska skogsarbetare, har sålunda endast erhållit ett fåtal arbetare. Enligt vad de österrikiska arbetsmarknadsmyndigheterna uppgiver är arbetstillgången i Österrike mycket god och man kan därför ej heller där avstå från vare sig skogs- eller industriarbetare. Enligt officiella uttalanden skulle det f. n. icke vara möjligt att i samverkan med vederbörande arbetsmarknadsmyndigheter erhålla arbetskraft i större omfattning från Finland, då tillgången på skogsarbetare där icke täcker det ökade behovet inom landet. Ej heller från Norge torde arbetskraft kunna rekryteras. I Danmark föreligger vanligen en viss säsongarbetslöshet under vinterhalvåret, och det är att förmoda, att arbetare från den danska landsbygden skulle kunna överföras till Sverige genom arbetsförmedlingarnas medverkan.

PM angående vissa slag av bidragsformer för arbetstagare inom skogsbruket

För att möjliggöra skogsbrukets försörjning med arbetskraft vidtogos år 1941 vissa åtgärder för att stimulera arbetskraftsrekryteringen inom denna näringsgren. Åtgärderna omfattade bl. a. att man införde vissa ekonomiska förmåner, dels åt arbetaren själv under första tiden i skogen dels åt den hemmavarande familjen. De ekonomiska förmånerna voro till en början utformade på följande sätt. Arbetssökande person, vilkens tidigare sysselsättning ej kunde anses ha bibringat honom förmåga att försörja sig på skogsarbete kunde utöver avtalsenlig lön för utfört arbete komma i åtnjutande av fria resor till och — under vissa förutsättningar — från förläggningsorten, fria arbetsverktyg, kostnadsfria lån av arbetskläder samt utbildningsbidrag enligt nedanstående tariff:

Ortsgrupp enligt lagen om folkpension I II III

För varje barn För hustru eller adoptivbarn under 16 år kronor kronor 1:50 1:75 2: —

0:60 0:80 1: —

kunde i ett antal städer hyresbidrag utgå genom arbetslöshetskommitté efter behovsprövning. För att ytterligare underlätta för den ovana arbetskraften att antaga skogsarbete började arbetsmarknadskommissionen genom länsarbetsnämnderna anordna s. k. huggarkurser. Sådan kurs pågick i 60 arbetsdagar, omfattande 10 ä 12 arbetare samt leddes av en av länsarbetsnämnden anställd instruktör. Instruktören ålåg att undervisa arbetarna i avverkningsteknik, verktygsvård m. m. samt att hjälpa arbetarna till

för l:a till och med 15:e arbetsdagen sammanlagt kronor 40 » 16:e » » » 30:e » » » 20 » 31 :a » » » 45:e » » » 1 5 » 46:e » » » 60:e » » » 1 0

Efter 60 dagar utgick ej utbildningsbidrag. Vid skogsarbete ovan arbetare från åtnjutande av familjetillägg med följande belopp per dag: Samtliga nu nämnda förmåner utgick utan behovsprövning. Dessutom 15—509115

rätta i fråga om utspisning, förflyttning stad eller större industrisamhälle, som var familjeförsörjare, kunde utöver de här ovan angivna förmånerna komma i och dylikt. Inkvartering ordnades i närheten av arbetsplatsen genom arbetsgivarens försorg och delvis på hans be-

226 kostnad. Förläggningsbaracker för den ovana arbetskraften kunde pä vissa villkor ställas till förfogande av arbetsmarknadskommissionen. Bidrag till avlöning av kockpersonal k u n d e utgå från länsarbetsnämnden. Under år 1942 framstod skogsbrukets arbetskraftsbehov som ett av de mest svårlösta arbetsmarknadsproblemen. Skogsägarnas efterfrågan på arbetskraft var hela året synnerligen stor. De åtgärder, som vidtogos, fingo också under 1942 större omfattning än under föregående år, varjämte de kompletterades med andra metoder. För att stimulera ovan arbetskraft att kvarstanna i skogsarbete tillkommo bestämmelser om nya förmåner, vilka trädde i kraft den 15 juni 1942. Dessa bestämmelser inneburo att arbetssökande person, som efter anvisning av offentlig arbetsförmedling antog skogsarbete, om han inte under de senaste åren årligen arbetat inom skogsbruket, utom avtalsenlig lön kunde erhålla följande kontanta bidrag. 1. Arbetare, som var bosatt i stad eller större industrisamhälle och som antog arbete utom hemorten, ägde efter vederbörande länsarbetsnämnds bestämmande erhålla ett b i d r a g av kronor 1:50 per dag (s. k. förflyttningsbidrag). Sådant bidrag utgick för arbetsdagar och mellanliggande sön- och helgdagar samt för sön- eller helgdagar, som inträffade omedelbart efter arbetets upphörande, under en tid av högst 180 dagar, dock ej för kortare tid än 10 dagar. Om arbetet utan arbetarens eget förvållande u p p h ö r d e inom 10 dagar, finge dock bidrag utgå även för kortare tid. 2. Arbetare, som antog skogsarbete på den ort, där han var bosatt, och som tidigare icke haft sysselsättning inom skogsbruket i sådan utsträckning, att han kunde anses vara yrkesvan, kunde

komma i åtnjutande av utbildningsbidrag enligt följande tariff: för l:a t. o. m. 60 :e arbetsdagen kronor 1: 50 per dag för 61 :a t. o. m. 120 :e arbetsdagen kronor 1: — per dag

Utbildningsbidrag utgick endast för arbetsdagar. Efter 120 arbetsdagar lämnades ej utbildningsbidrag. 3. Familjetillägg och i förekommande fall hyresbidrag utgick med förut gällande belopp till den, som åtnjöt förflyttningsbidrag. Ovan angivna åtgärder tillförde skogsbruket ett icke oväsentligt antal arbetare. Det visade sig emellertid, att tillströmningen av arbetskraft till skogsbruket ändock ej var tillräcklig. Den 5 juni och den 22 juli 1942 riktade arbetsmarknadskommissionen därför genom en cirkulärskrivelse en vädjan till sammanlagt 465 industriföretag, som sysselsatte vartdera minst 100 arbetare och sammanlagt 150 000 arbetare, att tillfälligt permittera omkring 10 % av den anställda arbetsstyrkan för skogsarbete. De permitterade arbetarna skulle bilda s. k. riksarbetslag och sysselsättas i skogsarbete under en tid av 2 å 3 månader. Samma vädjan riktades den 25 augusti till 92 drätselkammare eller motsvarande kommunala organ och den 15 september samma år till 4 134 industriföretag med sammanlagt omkring 450 000 arbetare. Riksarbetslagen rekryterades i första hand från sågverks- och massaindustrier samt från järnindustrien och vissa av de större företagen inom skeppsvarvs- och mekaniska industrierna. Dessutom deltogo omkring 800 kommunalanställda samt ett mindre antal byggnadsarbetare såsom riksarbetare i skogsarbete.

227 Riksarbetarna, vilka permitterades från sin arbetsanställning med garanti för återanställning, erhöllo viss kompensation för minskad arbetsförtjänst genom att de, utöver ovan angivna förmåner, fingo uppbära extra förflyttningsbidrag med 2 kronor 50 öre per dag för arbetare från Stockholm och Göteborg och 2 kronor från övriga delar av landet. I systemet ingick att byggnads- och kommunalarbetare skulle erhålla riksarbetares förmåner endast under den egentliga arbetssäsongen. F r å n dessa kategorier uppsattes sålunda ej riksarbetslag efter den 13 november respektive 1 december. På grund av planerade omfattande driftsnedläggelser inom sågverks- och massaindustrierna samt pappersbruken beslöt kommissionen i slutet av 1942, att extra förflyttningsbidrag tills vidare endast undantagsvis skulle utgå till massa-, sågverks-, och pappersbruksarbetare. Arbetsmarknadskommissionen ställde liksom tidigare baracker med uppvärmningsanordningar samt säng- och köksutrustning till förfogande för skogsägare, vilka kunde erbjuda lämpliga avverkningsobjekt för ovan arbetskraft men hade svårigheter att inkvartera arbetarna. Under 1943 var efterfrågan på skogsarbetare mycket stor under årets första månader. Då avverkningarna släpat efter u n d e r senare delen av 1942, var det nödvändigt att forcera avverkningsarbetet under första hälften av 1943 för att avverkningsåläggandena skulle kunna fullgöras inom av statens bränslekommission föreskriven tid. Det omfattande bränsleprogrammet för bränsleåret 1942/43 blev också till 95 % genomfört, i det att omkring 53 milj. lm 1 b r ä n n v e d och massaved avverkades. Under senare delen av 1943 minskade efterfrågan på arbetskraft till skogsbru-

ket något jämfört med 1942, beroende på vissa lättnader i fråga om produktionsplikten och minskad åtgång av råvaror inom sågverks- och pappersmasseindustrien. Överflyttningen av arbetskraft till skogsbruket från andra yrkesområden tog sin hittills största omfattning. Förutom arbetslösa av skilda kategorier samt flyktingar av olika nationaliteter sysselsattes en del från föregående år kvarstående riksarbetarc samt tjänstepliktiga av 1943 års klass. Systemet med riksarbetare avvecklades under detta år. De bidragsförmåner, som infördes den 15 juni 1942, gällde också under år 1943. Den 31 mars 1944 genomfördes en ändring i bidragsbestämmelserna, som medgav att även arbetare som voro bosatta på rena landsbygden kunde komma i åtnjutande av förflyttningsbidrag och familjetillägg om de inte kunde beredas arbete i hemorten. I de fall familjetillägg åtnjutits i mer än 180 dagar, varefter uppehåll gjorts och vederbörande arbetare ånyo påbörjat skogsarbete finge familjetillägg utgå för den senare perioden. Till följd av produktionspliktens slopande uppstod under avverkningsåret 1944—45 en eftersläpning i avverkningsprogrammet. De ovana arbetare, som sysselsattes i skogsbruket, utgjorde den 31 december 1944 endast 8 316 man. Ett år tidigare var siffran 16 515. Arbetsmarknadskommissionen beslöt då att från och med den 1 februari 1945 i viss mån förbättra de bidragsförmåner, som utgingo till de ovana skogsarbetarna. Utbildnings- och förflyttningsbidragen omändras till ett för samtliga icke yrkesvana skogsarbetare lika stort belopp — s. k. omskolningsb i d r a g — om 2 kronor per dag, varjämte tidigare tidsbegränsning av bidragen slopades. Familjetilläggets maximibe-

228 lopp per dag fastställdes till kronor 3: 30 i ortsgrupp I, kronor 4: 15 i ortsgrupp II och kronor 5 : — i ortsgrupp III. Övriga förmåner — såsom hyresbidrag, fria verktyg, fri bostad, fria resor till och från arbetsplatsen m. m. — kvarstodo oförändrade. Trots den ökning, som kunde konstateras i antalet ovana skogsarbetare efter den 1 februari (i samband med produktionspliktens återinförande), ansågs ytterligare åtgärder nödvändiga, om avverkningsprogrammet skulle kunna genomföras. Kungl. Maj :t beslöt också den 23 mars 1945 att införa ett särskilt premieringssystem för yrkesvana skogsarbetare och vissa skogsägare. Avsikten var att förmå dessa att under vår- och sommarmånaderna ägna sig åt huggning och framkörning av ved i större utsträckning än eljest brukade vara fallet. Arbetsmarknadskommissionen erhöll i uppdrag att handhava verksamheten. Landet indelades i två områden, norr a och södra området. I södra området fastställdes premieperioden till tiden 1/4—30/6 och i det norra till 23/4—30/6. Premien beräknades i förhållande till den arbetsinkomst, som uppnåddes vid huggning och framkörning av vissa vedsortiment under viss begränsad tid. Premien för huggning fastställdes till 40 % å den del av inkomsten, som översteg 150 kronor. Inkomst av flottningsarbete i biflottled skulle få inräknas i detta belopp, som benämndes grundbelopp. Premien för framkörning fastställdes till 20 % å hela inkomsten. Vissa detaljbestämmelser gällde för enskild skogsägare, dennes familjemedlem och med fast lön anställd jordbruksarbetare, som verkställde huggning och körning å egen skog. Särskild hänsyn vid premieberäkningen skulle tagas vid avbrott i arbetet på grund av militärtjänstgöring eller olycksfall i arbetet. Premiesystemet kompletterades seder-

mera med bestämmelser om premier jämväl för stämplingsarbete. Premieperioden för hela landet i fråga om såväl huggning som körning förlängdes att omfatta jämväl juli och augusti månader samt slutligen även september månad. För att säkerställa framkörning av viss erforderlig kvantitet brännved beslöt Kungl. Maj:t den 27 september, att arbetspremier för framkörningsarbetet skulle utgå även under oktober och november månader. Premiesatsen fördubblades — från 20 till 40 procent —• i förhållande till vad tidigare gällt. Under 1946 avvecklades den s. k. omskolningsverksamheten. Den 30 juni avvecklades kursverksamheten med undantag för arbetare av utländsk nationalitet och svensk arbetskraft sysselsatt inom ett begränsat område av Örebro län. Arbetspremier utgingo från den 23 april till den 30 juni 1946. Premie tillkom nu envar, oavsett ålder och yrkesvana, som under viss tid ägnade sig åt huggning av vissa sortiment. Premieprocenten fastställdes till 30. När frågan om bränsleförsörjningen åter togs upp i början av 1947, visade det sig emellertid nödvändigt att i möjligaste mån öka överflyttningen av arbetskraft till skogsbruket. Samtidigt som de till en viss tidsperiod begränsade arbetspremierna återinfördes — i de mellersta och södra delarna av landet den 1 mars, i de nordliga länen den 1 april — bemyndigade Kungl. Maj:t kommissionen att vidtaga särskilda åtgärder i syfte att underlätta denna överflyttning. Arbetstagare, vilka voro friställda inom andra yrkesområden än skogsbruket och anvisades arbete med avverkning av huvudsakligen brännved, erhöllo vissa förmåner, liknande dem, som utgått i samband med omskolningsverksamheten. Kommissionen ställde sålunda baracker med utrustning till för-

229 fogande såsom förläggningar, vidare utrustades arbetskraften genom kommissionens försorg med verktyg och i viss utsträckning med arbetskläder. Resebidrag utgingo och därjämte anskaffade kommissionen kockor till förläggningarna och bidrag till deras avlöning. Dessutom anställde kommissionen erforderligt antal verktygsvårdare. De kontanta bidrag, vilka utgått till deltagare i omskolningskurserna, återinfördes icke. I stället infördes med Kungl. Maj:ts bemyndigande ett s. k. ortstillägg om 3 kronor per arbetsdag, dock högst 75 kronor per månad, att utgå till arbetare från andra yrken, som voro familjeförsörjare och som anvisades skogsarbete på annan ort än bostadsorten och därigenom åsamkades fördyrande levnadsomkostnader. Arbetspremiesystemet återinfördes våren 1947. Systemet innebar, att det s. k. kvalificeringsbeloppet, d. v. s. det minimibelopp varje arbetare måste intjäna för att erhålla premie, sattes till 100 kronor, medan premieprocenten fastställdes till 35 procent. I likhet med 1946 beräknades premien på hela inkomsten, men 1947 utgick premie endast för huggning av kastved och långved. Premieperioden fastställdes för de sju nordliga länen till tiden 1 april—30 juni och för övriga delar av landet till tiden 1 mars—30 juni. Perioden förlängdes för hela landet t. o. m. den 30 september. Under vårvintern 1948 hade brännved för det kommande bränsleåret avverkats i ganska obetydlig omfattning. De ogynnsamma snöförhållandena under vintern hade även, särskilt i Norrland, förorsakat en betydlig eftersläpning" i gagnvirkeshuggningarna. Detta medförde ett ökat behov av arbetskraft till skogsbruket, samtidigt som det var angeläget att finna sysselsättning åt

dem, som blivit arbetslösa på grund av inskränkningarna i byggnadsverksamheten. Arbetsmarknadsstyrelsen erhöll därför bemyndigande att till arbetstagare från andra yrkesområden utge ett överflyttningsbidrag om högst 75 kronor per månad vid skogsavverkning. Bidraget, som skulle utgöra kompensation för de genom överflyttningen ökade levnadsomkostnaderna, utgick vid avverkning av såväl bränsle som gagnvirke. De överförda arbetstagarna utrustades liksom tidigare kostnadsfritt med verktyg av arbetsförmedlingarna. Länsarbetsnämnderna anställde verktygsvårdare, och arbetarna sammanfördes i allmänhet i förläggningar med gemensamma hushåll, varvid arbetsmarknadsstyrelsen bidrog till kockans avlöning. Överflyttningsbidragen utgick t. o. m. utgången av mars 1949. Enär skogsägarnas produktionsplikt av brännved då hade upphört och skogsbruket återgått till mera normala produktionsförhållanden, beslöt arbetsmarknadsstyrelsen år 1949 i princip, att förmåner av olika slag till arbetstagare, som från andra yrkesområden överfördes till skogsbruket, icke skulle utgå efter den då pågående avverkningssäsongens slut. Bestämmelsen om resebidrag till friställd arbetskraft, som tog anställning inom skogsbruket var i kraft ända t. o. m. utgången av mars månad 1950.

Verksamhetens

omfattning

Under 1941 anordnades över 600 utbildningskurser med ca 9 000 deltagare. Antalet dagsverken per deltagare i huggarkurserna var 26 och de avverkade i genomsnitt 1,71 lm 3 brännved per dag. Kostnaden anges till 2 400 000 kronor. Antalet riksarbetare var under 1942 högst 6 481 och huggarkurserna 1 606

230 med 22 590 deltagare med en avverkningskvantitet av 2,5 respektive 2,0 m 3 per dag. För instruktörer ordnades 20 kurser med 400 deltagare och för kockor 54 kurser med 800 elever. Kostnaderna uppgingo till 16,8 miljoner kronor, vari dock ingår 5 miljoner kronor för anskaffning av förläggningsmateriel. Under 1943 varierade antalet, som erhöll bidrag, från 10 000 till 40 000. 60 kurser för instruktörer med 809 deltagare och 105 kurser för kockor med 1 020 elever anordnades. 3 354 huggarkurser med 45 513 deltagare var i gång. Medelprestationen per bidragstagare beräknades till 2 1m3 per dag. Kostnaderna uppgick till 37,64 miljoner kronor. 1944 varierade antalet bidragstagare mellan 1 500 och 17 000. 2 274 huggarkurser med 27 177 deltagare var i gång med en medelprestation av 2,42 m 3 t per dag. Kostnaden uppgick till 15,7 miljoner kronor. Under 1945 varierade antalet bidragstagare mellan 8 000 och 23 000. Antalet huggarkurser var 2 333 med 28 430 deltagare och med en medelprestation av 2,48 m 3 t per dag. Kostnaden var 14,8 miljoner kronor vartill kom 29 miljoner kronor i arbetspremier, fördelade på 272 000 ansökningar. Antalet bidragstagare 1946 varierade

från 300 till 23 000. Medelprestationen var 2,79 m 3 t per dag. Kostnaderna uppgick till 8 miljoner kronor, vartill kommer 6,5 miljoner kronor i arbetspremier fördelade på 65 000 ansökningar. 1947 var i medeltal 187 huggarförläggningar i gång per månad med i genomsnitt 1 772 deltagare. Kostnaden uppgick till 1,7 miljoner kronor. I arbetspremier utbetalades 16 miljoner kronor fördelade på 153 000 ansökningar. Antalet huggarförläggningar varierade under 1948 från 150 med 1 500 deltagare till 300 med 3 000 deltagare. Kostnaderna uppgick till 2,5 miljoner kronor.

Sammanfattning Arbetsresultaten vid av länsarbetsnämnderna anordnade förläggningar för ovan arbetskraft ha regelbundet rapporterats till kommissionen och framgå av tabell 1. Den sammanlagda kostnaden enligt förut lämnade uppgifter beräknas till 151 040 000 kronor. Den verkliga kostnaden för överföringen av arbetskraft är dock högre då en del kostnader inte torde medräknats i ovanstående belopp. Sedan huggarkursernas början t. o. m. 1945 ställdes sammanlagt 2 952 baracker till skogsägarnas förfogande.

Tabell 1 Avverkade kvantiteter År

Kastved m3t

Kol ved res

Massaved m. m. fot 3

Timmer, slipers m. m. 3 fot toppmått

1942 1943 1944 1945 1946

984 200 4 102 000 1 397 300 2 350 300 655 000

2 553 124 7 200 800 1 139 900 2 431412 109 400

4 497 700 39 024 000 7 726 000 15 345 050 446 300

3 208 600 15 945 300 6 876 500 13 140 820 537 100

Summa

9 488 800

13 434 636

67 039 050

39 708 320

SÄFSNÄS EN SKOGSKOMMUN

Av byråsekreterare Lambert

Sunesson

J

Innehåll

Förord

235 I. Läge och naturbetingelser

237 II. Bebyggelsen och dess tidigare förutsättningar

239 I I I . Näringsliv Tätorten Fredriksberg

245 245

K o m m u n e n utanför tätorten

246 IV. Befolkning

250 V. Kommunikationer

257 VI. Bebyggelsens sammansättning och utrustning Bostads- och jordbruksbebyggelse

264 265

Byggnader och anläggningar för kollektiva ändamål

266 VII. Skolor och utbildning

268 VIII. Samhällelig organisation och allmän service

271 IX. Samfunds- och föreningsliv samt fritidsverksamhet

275 X. Säfsnäs och framtiden Planläggning för skogsbruket

277 277

Industrierna i Fredriksberg

281 X I . Sammanfattande diskussion

282 Källor

SÄFSNÄS STORKOMMUN MED OMGIVNINGAR

VARMLANDS

LAN

OKo[ ber

O Filipstad

Förord

Efterföljande redogörelse för vissa förhållanden i Säfsnäs i Kopparbergs län avser att visa, dels vilka tillgångar på arbetskraft som finns för skogsbruket inom kommunen, dels vilka förutsättningar som finns för befolkningens trivsel och trygghet. Första och andra kapitlen behandlar kommunens naturliga förutsättningar för näringsliv och bebyggelse samt bebyggelsens tidigare utveckling. I tredje och fjärde kapitlen lämnas en redogörelse för det nuvarande näringslivet i kommunen, befolkningens sammansättning och tillgången på arbetskraft. På grundval av 1953 års mantalslängd har företagits en inventering av hela befolkningen i kommunen utanför tätorten Fredriksberg. Uppgifterna gäller alltså årsskiftet 1952—53. Dessa uppgifter är emellertid inte jämförliga med tillgängliga folkräkningssiffror. Vid jämförelser med andra områden användes därför också siffrorna från 1950 års folkräkning. I femte—åttonde kapitlen presenteras kommunens utrustning i fråga om kommunikationer, bebyggelse, skolor och serviceföretag. Nionde kapitlet innehåller en orientering om kommunens samfunds- och föreningsliv och annan fritidsverksamhet. I tionde kapitlet redogör representanter för kommunen och näringslivet för sin syn på den framtida utvecklingen. Från Helleforsbolagets sida föreligger också en konkret planläggning. Det sista kapitlet ägnas åt en sammanfattande diskussion.

Säfsnäs befolkning är i regel samlad i väl avgränsade bosättningsområden. Huvuddelen av kommunens landareal är i ett enda företags ägo. Detta företag äger också kommunens enda industri, Fredriksbergsverken, där en stor del av råvarorna från skogsbruket förädlas. Ägoförhållandena har förenklat undersökningsarbetet och möjliggjort en utförlighet och exakthet, som i fråga om de flesta andra skogsbygder skulle ha varit otänkbar. Genom ägoförhållandena blir också arbetsmarknaden i Säfsnäs ovanligt enhetlig och överskådlig. Inom kommunen är t. ex. konkurrensen om den bofasta arbetskraften praktiskt taget eliminerad — om man bortser från det dominerande företagets interna förhållanden: industrin i Fredriksberg har givetvis en stark dragningskraft på särskilt den yngre manliga skogsbygdsbefolkningen. Förhållandena i Säfsnäs är alltså inte till alla delar typiska för de mellansvenska skogsbygderna. I många viktiga avseenden visar kommunen emellertid drag, som är gemensamma för hela det mellansvenska bolagsskogsområdet. Det gäller glesbygdernas successiva avfolkning, bristen på folk i produktiva åldrar, kvinnounderskottet, glesbygdernas skolproblem, det utländska inslaget i befolkningen samt slutligen skogsägarnas och kommunernas insatser för att åstadkomma en ny, stabil skogsbygd på den gamla skogs- och bruksbebyggelsens grund.

ÄFSNÄS I •byggelse omknng 1910

iHOEERGETV jKitnetRorrj

1 . 0 JAGARÅSEN

\\

mJNWTOWP

*

•

MIWQJSHCJOCN»

\W\.l«;C*. C

Wrartorp ellt" l«mm»n

K

linger *H ctoHet var | » M . * t nedan 1< -**

o

TORRSUNDSfÄlliL

vDKRen

.AiC.OÖJ0fN*-.L..

;

PALINGT

0W

I. Läge och naturbetingelser

Ännu långt fram på 1500-talet fanns inga bestämda läns- eller sockengränser kring det område, som nu upptas av Säfsnäs kommun. Trakten var helt obebodd, men möjligheter till gräsbeten, jakt och fiske synes till en del ha utnyttjats av bönder från Nås vid Västerdalälven. Vid finnarnas inflyttning mot 1500-talets slut lades området till Nås finnmark och kom bland annat därigenom att betraktas som en utlöpare från Västerdalarna, dit det fortfarande räknas i vissa administrativa sammanhang. Så småningom utstakades de ännu bestående gränserna. Rågångarna fastställdes senast 1824. Säfsnäs ligger till hela sin utsträckning söder om det övriga Västerdalarna. Socknen skjuter ner som en bred kil från norr och nordväst mellan Värmland och Västmanland i väster och söder och Västerbergslagen i öster. — Jfr kartskiss över Säfsnäs storkommun med omgivningar. Socknens totalareal är 603,80 km 2 . Landarealen utgör ca 560 km 2 . Fördelningen på marktyper/ägoslag är följande: km 2

%av landarealen

Produktiv skogsmark Inägor (åker o. betesmarker). Industri- o. tomtområden. . . Impediment o. övrig mark .

413 18 3 126

73,8 3,2 0,5 22,5

Summa

100,0

I öster utefter gränsen till Västerbergslagen består berggrunden av leptit och urgraniter. I sydöst norr om Palahöjden — jfr kartskissen »Säfsnäs II» —• finns smärre järn-, bly- och zinkfyndigheter inom socknens gränser. Ett annat leptitstreck går i nord-sydlig riktning utefter gränsen till Värmland väster om linjen Tyfors—Gravendal — jfr kartskissen »Säfsnäs II». Även inom detta leptitområde finns vissa metallfyndigheter — bl. a. koppar och guld. — Malmerna anses dock inte brytvärda. Ett mindre leptitparti med kalkstensfyndighet ligger vid Annefors, inom den nuvarande tätorten Fredriksbergs västra del. Berggrunden i övrigt är, bortsett från ett porfyrstreck i norr, uppbyggd av yngre graniter. Terrängen är mera storkuperad än i Bergslagen. Bergens höjd och uppbyggnad, särskilt i den norra delen av socknen, vittnar om att de är utlöpare från nordvästra Dalarnas fjällområde. De två högsta topparna är omkring 550 m, och minst ett tiotal toppar tangerar eller överskrider 500-metersnivån. Höjder mellan 350 och 470 meter förekommer talrikt inom hela socknen. Klimatet har mera inlands- och höglandsprägel än t. ex. i Västerbergslagen. Differenserna mellan högsta och lägsta temperatur är större, nederbörden är rikligare och kommer tidigt i form av snö. I ytterligare ett avseende markeras gränsområdeskaraktären. Genom sock-

238 nens höjdområden går vattendelaren mellan Dalälven, Mälaren och Vänern. Från socknens östra delar rinner ett par vattenrika källflöden till Kolbäcksån och Arbogaån i Mälarens vattensystem, och från nordöstra hörnet leder ett mindre vattendrag mot Västerdalälven. De största och betydelsefullaste vattendragen hör emellertid till Vänerns vattensystem med Svartälven (i nordväst gräns mot Rämmen i Värmland) som huvudflöde. Säfsnäs' viktigaste sjöar inom detta vattensystem är Lisjön i väster, Lejen och Håen i n o r r och Säfssjön nära socknens centrum vid Fredriksberg samt Skärsjön vid Gravendal i södra delen av socknen. Lisjön är resultatet av en omfattande uppdämning under de senaste åren. Nivåskillnaden mellan sjöar på litet avstånd från varandra i den relativt nederbördsrika trakten är ofta betydande. — Jfr kartskiss II. Socknen är därför rik på kraftiga forsar i älvar, åar och bäckar, vilket var en av huvudförutsättningarna för de första industriella an-

läggningarna, hammare och små järnbruk. Senare fick rikedomen på vattendrag stor betydelse för flottningen. Numera har vattendragen ekonomisk betydelse främst för elkraftförsörjningen. Jordarterna är grov, ofta blockig morän, som täcker större delen av kommunens yta, finkornig och blockfattig morän, som ofta förekommer på höjderna och som medverkat till den ännu flerstädes bestående jordbruksbebyggelsen där, samt fingrus och sand, som förekommer i öster omkring och norr om Ulriksberg utefter gränsen mot Grangärde i Västerbergslagen. Som framgår av tablån på sid. 237 är den odlade arealen obetydlig, medan en förhållandevis stor del av kommunens yta upptas av impediment, främst mossmarker och kärr. Övriga landpartier täckas av stora barrskogar. Granskogarna dominerar, men den magra jordmånen och det relativt karga klimatet anses mest lämpade för tallskogar.

I I . Bebyggelsen och dess tidigare förutsättningar

Den äldsta kända bebyggelsen härrör sig från 1600-talets början. Enligt vissa svårkontrollerade men icke osannolika uppgifter skulle enstaka bosättningar ha skett redan på 1500-talet. Den första fasta befolkningen var finsk. Socknen ingår i sin helhet i det sammanhängande område, som omfattar stora delar av "Västerbergslagen och Västerdalarna, nordvästra delen av Örebro län, östra, norra och västra Värmland samt den norska finnmarken och som från början koloniserats av invandrade finnar. Den ursprungliga bebyggelsen i Säfsen var, liksom i finnmarkerna i allmänhet, av två typer, höjdbebyggelse och sjöbebyggelse. I båda fallen lokaliserades odlingar och boningshus till platser med bra odlingsjord, men där nattfrosterna skulle göra minsta möjliga skadeverkningar. På vissa höjdlägen, där klimatet är relativt gynnsamt, därför att den kallaste luften flyter ner i dalstråken och på lågmarkerna, finns finkornig, vattenhållande morän. Vid sjöarna finns ibland finkorniga jordavlagringar, sediment, som lämpar sig mycket bättre för odling än de omgivande markernas grusiga morän. Temperaturen stabiliseras av vattnet, som är avsevärt mera svåravkylt än landmassan. Av den tidigaste säfsbebyggelsen var bl. a. bosättningen på Kvarnberget i nordvästra hörnet och Säfsbyn i socknens centrum typisk höjdbebyggelse. Sjöbebyggelse förekom vid Skärsjön (Drafsen) nära det nuvarande Graven-

dal samt vid sjöarna Lejen, Håen och Låsen i norra delen av socknen. — Jfr kartskiss I. För sin försörjning var den första finnbefolkningen beroende av svedjejordbruk med boskapsskötsel i kombination med jakt och fiske. Denna försörjningsform förutsatte en i förhållande till folkmängden väldig landareal. På 1670-talet, då finninvandringen var avslutad och nykolonisation inom socknen främst skedde genom utflyttning från äldre torp, torde socknens invånarantal ha varit omkring 300, relativt jämnt fördelat på 16 småbyar runtom i socknen. 1 Som »byar» räknas även enstaka torp, som låg helt skilda från annan bebyggelse. Enligt en annan forskare skulle folkmängden i de 16 byarna ännu omkring 1700 icke ha varit högre än 250.1641 års resolution med förbud mot svedjande torde icke ha fått reell betydelse i Säfsnäs förrän i och med bruksdriftens upptagande på 1700-talet. Anläggandet av järnbruken Gravendal, 1723, Strömsdal, 1727, FredriksbergAnnefors, 1729 samt Ulriksberg, 1735, innebar en radikal omgestaltning av bygden och befolkningens förhållanden och levnadsvillkor. 3 Det betydde fram1 Sigvard Montelius: Säfsbygden för hundra år sedan. 2 Erik Falk: Om Säfsfinnarnas bygd i 1700talets början. 3 Det femte av socknens järnbruk, Tyfors anlades först 1790, då »brukshushållningen» i stort sett torde ha satt sin prägel på socknen.

SAFSNÄS n Bebyggelse och vägnät 1953

3 r-LÄLMBERGSAstN

• MJOLNWTORPET •LULMOJDEN

50LaR6SHCUD£N

GSODSJDBERG

GROWML ^VATTRANGl C

O

bnJkwt

U

)aqm«rt«-tx>atalla

a

korartorp J

•

huggwtorp

S

iWi

•4

hemman

LWOSTUHOJO€N

A

akc<js station

— — —

jamvag

" •

aJiman v a q

[smalspår)

::m

241 för allt att den tidigare rörelsefriheten och möjligheterna att fritt disponera skogstillgångarna i socknen snabbt förminskades. Svedjejordbruket upphörde emellertid inte helt förrän långt fram på 1800-talet, men en intensiv odling av de bästa markerna blev nödvändig långt tidigare. 1 Bruksägarna sökte i största möjliga utsträckning tillgodogöra sig finnarnas arbetskraft — främst som kolare och hyttarbetare. Arbetskraftsbehoven kunde emellertid inte tillgodoses enbart från den ursprungliga finnbefolkningen — helst som denna från början var ganska avogt inställd till bruken. En i förhållande till den dåvarande folkmängden mycket kraftig inflyttning ägde rum redan under brukshanteringens första decennier. Redan 1750 uppgick invånarantalet till 1 100. Smeder, hyttarbetare och kolare rekryterades från de äldre bergslagsbygderna och fick slå sig ner dels i bostäder framme vid bruken, dels i nyanlagda torp runtomkring i socknen. Från denna tid torde finnbefolkningen successivt ha assimilerats med den nya brukstorpar- och bruksarbetarbefolkningen. Men ännu på 1820talet, då den finske studenten Carl-Axel Gottlund reste genom de svenska finnmarkerna, synes en del av finnstammarna i Säfsnäs ha varit rätt oblandade. Han uppger också att finska levde kvar som samtalsspråk inom bygden. 2 Någon bybebyggelse i stil med de äldre dalabygdernas har aldrig förekommit i Säfsnäs. I Siljansbygden och vid Dalälvarna var och är byarna ofta fortfarande kärnan i stora skifteslag och har genom sin storlek och bebyggelse viss tätortskaraktär. I Säfsnäs låg finntorpen från början enstaka och utspridda. Så småningom har på vissa ställen, genom ägodelningar eller genom åtgärder från de markägande brukens sida, uppstått mindre, samlade bebyggelser, såsom i Kvarnberget, Tybyn, Håen och Säfsbyn. 16

509115 Sådana samlade bebyggelser skall i fortsättningen benämnas byar, medan enstaka torp, helt skilda från annan bebyggelse kallas bosättningar. Genom järnbrukskolonisationen blev finnarnas rörelsefrihet och försörjningsmöjligheter starkt kringskurna. Svedjandet måste inskränkas, och knappheten på odlingsbar jord blev alltmera påtaglig. Befolkningsökningen och brukens privilegier begränsade också möjligheterna till jakt och fiske. För sin utkomst blev finnarna därför nödsakade att — ehuru motvilligt — åta sig kolnings- och andra arbeten för brukens räkning. Därmed var också brukens dominerande ställning inom bygden befäst. Brukens dominans förstärktes därigenom, att de inte bara var arbetsgivare utan även förmedlare av praktiskt taget alla de förnödenheter, som ortsbefolkningen behövde — ett förhållande som var väl motiverat från praktisk och ekonomisk synpunkt, även om det i de flesta fall fick mycket allvarliga konsekvenser för den självägande finnbefolkningen. Järnfororna till Kristinehamn och Skattkärr i Värmland tog i regel spannmål, salt, tyger etc. i returfrakter. Varorna utminuterades genom bruksmagasinen. Likvid togs ur intjänt arbetslön. Ofta kom arbetare, torpare och finnbönder i skuld till bruken. Det synes också som om skuldsättning i viss utsträckning uppmuntrades av bruksägarna. För de självägande finnbönderna reglerades dessa förhållanden ofta så, att bruken, då skuldsumman blivit nog stor, tvingade fram en exekutiv försäljning av hemmanen. Fordringsägaren köpte gårdarna billigt, och de forna ägarna blev torpare under bruken. På detta sätt hade omkring 1850 1 Sigvard Montelius: Om svedjande i Säfsen under brukstiden. 2 Gottlund, Carl Axel: Dagbok över dess resor på finnskogarne.

242 Tabell 1. Befolkningen

inom olika bebyggelseområden fördelad på byar och bosättningar vid årsskiftet 52/53 Förut gifta

Summa

Män

Kvinnor

Gifta

Ogifta

Frösaråsen Gillerdrågen Gröndal Gäddsjöberget Kullerberget Lejen "Vattrangi Västansjö Dymossen Älgsjöhöjden Säfsbyn Jungfrukullen Tjäderbygget Torrackbacken Lenhöjden Rosahöjden Skäfthöjden (Skarbåghalla) Solbergshöjden Stackberget Håen Hökhöjden Hösjöberget Hösjöheden Bråthöjden Laxtjärnshöjden Dunderberget

14 3 1 11 12 8 5 4 4 1 34 2

„ 3 14 3 7 4 4 4 1 29 1 2 4 1 6

2 12 4 6 4 4 6 2 30 2

16 3 2 13 11 9 5 4 2

1 28 1 3 1 14 1 16

3 16 1 3 1 16 1 10

5 16 4 44 2 6 2 30 2 26

Summa

100 3 2 2 5 13 1 2 1 6 4

95 2 4 1 6 9 1 2 1

95 2 2 2 4 11 2 2

84 3 4 1 7 11

6 7 9 71

3 5 14 59

4 4 12 49

4 7 9 52

1 1 2 29

9 12 23 130

224 By Fredriksbergsområdet

2 2 6

2 2 2 10 2 26 2 3 12 2 10

31 3 Avfolkat —53 4 25 15 15 9 8 8 2 63 3 2 6 3 12

29 1 1 4 1 3 3 6 2 18 3 2 18

Gravendalsområdet Gravendal Älghöjden Rihöjden Bastuhöjden Burhöjden Draf sen Bockåsen Lafallet Gällingshöjden Myrhöjden Mörttjärn Summa

195 5 6 3 11 Avfolkat —53 22 2 4 2 Avfolkat —53 14 7

2 2 6 3

Tyforsområdet Kvarnberget Malmbergshöj denMalmbergsåsen Markusfallet Tybyn Tyf ors Summa

243 By

Män

Kvinnor

Gifta

Ogifta

3 8 2 5 6 32 4 10 4 3 4 1 6

3 6 1 4 5 25 3 5 3 3 4 1 5

4 9 2 4 6 22 4 6 3 2 4 6

2 4 1 5 5 21 3 9 4 4 4 1 5

78 Förut gifta

Summa

Ulriksbergsområdet Aspåsen Hoberget Hökfallet Låsen Lönnhöjden Ulriksberg Ursen Lövkullen Sandsjöhöjden Skräddartorp Skäverfallet Tjädertjärn Älgberget Summa

1 6

6 14 3 9 11 57 7 15 7 6 8 2 11 156

Slrömsdalsområdel Eckerhöjden Gäddbäckshöjden (Torrsundsfallet).... Laxtjärn Lövsiöhöiden Nackarberg Palahöjden Strömsdal

2 4 1 8 14 60

2 3 2 4 7 57

2 4 2 4 11 41

1 3 1 7 10 59

4 7 3 Avfolkat —53 12 21 117

Summa

så gott som hela socknen kommit i brukens ägo. 1 När det gällde arbetare och torpare var deras skulder till bruken en effektiv broms mot överrörlighet och stegrade lönekrav. Utan att vara tätorter i egentlig mening blev bruksorterna mycket snart viktiga centra för befolkningen inom respektive delar av socknen. Brukstorparna hade sin arbetsplats där, skogstorparna hade körningar till och från bruken, och där fanns bruksmagasinen, som i stort sett fick tjänstgöra som detaljhandel och varuhus för socknens befolkning. Folkmängden, som före järnbrukskolonisationen höll sig omkring 300, steg som redan nämnts under knappa tre decennier 1723—1750, till 1 100. Av dessa bodde större delen i torp och gårdar ute i socknen och endast ett mindre antal i bruksorterna. 1770 uppgick antalet by-

5 1 1

ar och bosättningar till 90, av vilka flertalet dock endast bestod av ett eller ett par torp. 1850 var invånarantalet uppe i 2 800 eller 300—400 högre än dagens siffra. Antalet byar och bosättningar var 105. Bruksorterna var fortfarande små. Fredriksberg hade 2G5, Gravendal 143, Tyfors 111, Ulriksberg 35 och Strömsdal 19 invånare. De fem gamla bruksorterna har behållit sin karaktär av centra för sina respektive delar av socknen, trots att järnbruksdriften sedan länge är nedlagd. Ny industri har startats endast i Fredriksberg. Invånarantalet i var och en av bruksorterna är större nu än under brukshanteringens bästa blomstringstid. Den absoluta tyngdpunkten i bebyggelsen ligger emellertid nu i Fredriksberg, som utvecklats till en modern 1 Sigvard Montelius: Säfsbygden för hundra år sedan.

244 tätort med 1 277 invånare 1 — mer än hälften av socknens befolkning. Gravendal har 195, Tyfors 130, Ulriksberg 57 och Strömsdal 117 invånare. Kring var och en av de gamla bruksorterna finns fortfarande en glesbygd med spridda torp och mindre byar. Det är därför naturligt att indela socknen i fem bcbyggelseområden. Utredningen följer därvidlag i stort sett redovisningen i 1953 års mantalslängd. Den nuvarande bebyggelsen framgår av kartskissen Säfsnäs II. Som ett komplement till kartan anges i tabell I befolkningens fördelning på byar och bosättningar i

Bebyggelseområde

Fredriksbergsområdet Gravendalsområdet Strömdalsområdet Ulriksbergsområdet Sammanlagt

Byar och bosättn.

Invånare

26 11 5 7 13

346 271 224 169 156

ä

l 166

samtliga bebyggelseområden. Antalet byar och bosättningar samt invånare i respektive bebyggelseområden exklusive tätorten Fredriksberg framgår av vidstående tablå. Som synes har antalet byar och bosättningar, som 1850 var 105, gått ner till drygt hälften. De avfolkade bebyggelseorterna är i regel bosättningar med 1—2 torp men också byar med 5—10 torp, såsom till exempel Skifsen, en av de äldsta finnbyarna, belägen mellan Fredriksberg och Gravendal, och Kullerberget norr om Fredriksberg. Även i de kvarvarande byarna har bebyggelsen glesnat betydligt. Ett begrepp om avfolkningens verkliga omfattning ger en jämförelse mellan folkmängdssiffrorna för bygden utanför bruksorterna 1850 och 1953. 1850 bodde ute på skogarna drygt 2 200 människor. I dag finns där knappt 670. Flyttningsströmmen har främst gått mot bruksorterna, särskilt Fredriksberg. I andra hand har flyttningarna lett ut över kommungränserna.

1950 års folkräkning. Enligt uppgift från Hellefors bruks AB:s skogsavdelning är siffran för 1956 1 224. 2

I I I . Näringsliv

Tätorten Fredriksberg

Fredriksberg ligger invid den gamla kyrkbyn (Säfsbyn) nära kommunens geografiska centrum. Samhället, som genomlöpes av landsvägar från Värmland, Västerdalarna, Västerbergslagen och Hällefors och har goda vägförbindelser med kommunens olika delar, är sedan länge Säfsnäs administrativa och kommersiella huvudort. Mer än hälften eller 52,3 % av kommunens befolkning bodde 1950 i tätorten Fredriksberg. Tätortens kraftiga utveckling är helt förknippad med utvecklingen av Hellefors Bruks AB:s skogsindustriella anläggningar på platsen, Fredriksbergsverken. T sulfit- och sulfatfabriker, kartongfabrik och pappersbruk sysselsattes i runt tal 400 arbetare. Årsproduktionen uppgår vid sulfitfabriken till 18 000 ton stark- eller lättblekande sulfitmassa samt vid sulfat- och pappfabriken till 26 000 ton kraftpapper (craft-liner). En ganska livlig byggnadsoch rationaliseringsverksamhet pågår dels vid industrierna, dels i samhället i övrigt. I byggnadsverksamhet sysselsattes ett femtiotal av tätortens invånare. Genom industrins lokalisering till centrum av ett stort råvarudistrikt spelar direkta transporter från skogen till fabriken en framträdande roll. Lastbilstransporter har så gott som helt ersatt den tidigare mycket betydelsefulla flottningen. Transportarbetarkåren är den fjärde i storleksordningen mellan yrkesgrupperna.

Befolkningens fördelning på näringsgrenar i tätorlen Fredriksberg 1950 Näringsgren

Män

Jordbruk 8 Skogsbruk 13 Pappersindustri 286 Byggnadsverksamhet. . . 48 El-, gas- o. vattenverk mm 16 Övrig industri o. hantverk 22 Landtransport 43 Post, telegraf m. m 1 Detaljhandel, bank, hotell o. restaurang . . . . 30 Offentliga tjänster 7 Husligt arbete Ospecificerad verksamhet 1 Sammanlagt

KvinS:a 0/ nor /o 8 1 13 2 17 303 52 48 8 16

2 1 10

24 44 11

4 8 2

36 20 25

66 11 27 5 25 4 1

475 111 586 100

Trots den starka övervikten för p a p persindustrin visar också förestående tablå en differentiering i näringslivet, som delvis är betingad av centralortskaraktären. Att inte denna differentiering blivit mera markerad genom starkare utvecklade servicenäringar, såsom reparationsverkstäder, detaljhandel, hotell, kaféer e t c , skall närmare diskuteras i sjunde avsnittet. I detta sammanhang torde endast befolkningsförhållandena böra framhållas. Fredriksbergs omland är ganska folkfattigt och till sin geografiska utsträckning ganska litet. Utanför kommunens gränser har Fredriksberg som handelsort, nöjes- eller rekreationsort knappast någon attraktionsförmåga. Andra större och bättre utrustade tät-

246 orter, såsom Ludvika, Grängesberg, Kopparberg, Hällefors, Filipstad och Vansbro ligger inom räckhåll för moderna kommunikationer och Fredriksberg kan inte konkurrera i nämnvärd utsträckning. Utöver skogsindustrierna är alltså Fredriksbergs näringsliv så gott som helt och hållet inriktat på att i viss konkurrens med de nyssnämnda tätorterna tillgodose de lokala behoven i Säfsnäs storkommun. Hela befolkningen i kommunen uppgick 1950 till 2 424 invånare, varav 1 277 bodde inom tätorten. Kommunen utanför tätorten

Från ekonomisk synpunkt har Säfsnäs kommun utanför tätorten Fredriksberg sin största betydelse som råvarubas för Fredriksbergsverken och i viss mån också för Hellefors bruks sågverk och lådfabrik vid Hammarn, söder om Hällefors i Örebro län. Stor betydelse för kommunens industri och ekonomiska förhållanden i övrigt har också tillgången på vattenkraft. Jordbruket har som självständig förvärvskälla så gott som ingen betydelse, medan stödjordbruken fortfarande är ganska talrika och spelar en viktig roll både i fråga om bebyggelsens karaktär och lokalisering, bygdens hushållning samt tillgången på arbetskraft av olika kategorier. De sju självägande bönderna inom kommunen torde ha sin huvudsakliga bärgning av arbete i egna och andras skogar. I någon mån rekryterar Fredriksbergsverken arbetskraft även bland invånarna i den till tätorten närmast gränsande glesbygden. Bosättningarna Rosahöjden, ca 3 km norr om Fredriksberg, och Älgsjöhöjden, ca 2 km sydväst om Fredriksberg, har t. ex. vardera ett par industritorp. Dessa torp skiljer sig till utrustning och areal icke från de s. k. huggartorpen, vilka närmare skall be-

Befolkningens fördelning nar 1950 (exkl. tätorten Näringsgren

på

Män

36 Jordbruk 231 Skogsbruk 12 Gruvbrytning 32 Pappersindustri 28 Byggnadsverksamhet. . . Övrig industri och hantverk 10 18 Landtransport Post, telegraf m. m 12 Detaljhandel 6 Husligt arbete Ospecificerad verksam1 het Sammanlag

näringsgreFredriksberg) KvinS:a nor

V-

38 9 231 52 12 3 3 35 8 28 6 2

1 1 3 6 10 24

11 19 3 18 16 24

3 4 1 4 4 6

1 50 436 100

röras i ett kommande avsnitt. Industritorpen är förbehållna arbetare vid Fredriksbergsverken, som önskar driva ett stödjordbruk vid sidan om fabriksarbetet. Denna form av torpupplåtelse torde ha obrutna traditioner från de i föregående avsnitt berörda upplåtelserna av brukstorp under 1700- och 1800talen. Arbetsmarknaden i tätorten torde också attrahera en del av de yngre arbetsföra inom den mest närbelägna glesbygden. I Strömsdalsområdet i kommunens sydöstra hörn förekommer en viss konkurrens om arbetskraften mellan skogsbruket och gruvindustrin i det närbelägna Yxsjöberg, Ljusnarsbergs kommun, Örebro län. Det är dock endast ett tiotal man från Säfsnäs, som redovisas som gruvarbetare. Jordbruket är så gott som helt inriktat på mjölk- och animalieproduktion. Enligt 1944 års jordbruksräkning var den sammanlagda åkerarealen 572 ha, varav 442 ha var arrenderad mark. Detta betyder inte att skillnaden, 130 ha, utgjordes av bondejordbruk. Jordbruket vid Fredriksbergs gård drevs nämligen

247 i ägarens, Hälleforsbolagets, egen regi och omfattade sammanlagt ca 75 ha åker på 5 olika ställen i kommunen. BondeÅkerareal Antal brukningsdelar

jordbruket torde alltså 1944 ha omfattat ca 55 ha åker. Fördelningen av åkerjorden var enligt jordbruksräkningen:

1—2 ha 2—5 ha 52 98

Bortsett från böndernas, kyrkans och Säfsnäs kommuns jämförelsevis obetydliga markinnehav, äges såväl skogar som inägor av Hellefors Bruks AB. En ekonomisk analys av jordbruket är mycket svårgenomförbar. Vid beräkning av kostnadssidan kan man inte finna fixa värden för jordbrukarnas arbetsinsatser på fritid, hustrurnas och barnens arbete etc. Arbetet på jordbruket flyter in i det övriga arbetet med hem och hushåll. Inkomstsidan är lika svårberäknelig. Man kan visserligen lätt räkna ut inkomsten av mjölk- och köttproduktionen, men därtill kommer värden, där uppskattningen måste bli mera subjektiv. Jordbruken ute i glesbygden förser bygden med mjölk av god kvalité, hustr u r n a får full sysselsättning i hemmen och bidrar mera aktivt till familjernas försörjning o. s. v. För skogsbrukets del är det också av mycket stor betydelse att vissa jordbruk, körartorp och hemman, håller hästar. Som framgår av det föregående fanns vid tiden för undersökningen endast ett större jordbruk, Fredriksbergs gård. 1 Detta jordbruk, som då uteslutande drevs för att förbättra tillgången på kvalitetsmjölk i tätorten Fredriksberg, visade tydligt att enbart jordbruk inte är bärkraftigt från rent affärsmässiga synpunkter ens då det som i detta fall drevs med modern utrustning och organisation. Däremot kunde givetvis inte värdet av den förbättrade mjölktillgången i Fredriksberg bedömas efter vanliga lönsamhetsmått. Fredriksbergs gård visade i flera avseenden de svårigheter, som jordbruket inom kommunen kämp a r med. Den odlingsbara marken är

5—10 ha 2

10—20 ha 1

50—100 ha 1

förhållandevis obetydlig. Endast i undantagsfall har man kunnat ta upp åkrar, som till dimensionerna p å m i n n e r om jordbruksdistriktens åkerfält. Det största sammanhängande åkerfältet var 1953 en gammal mossodling på ca 30 ha vid det nedlagda finntorpet Kapilambi mellan byarna Frösaråsen och Dymossen i norra delen av socknen. Fältet var frostlänt och omöjligt att dränera på ett tillfredsställande sätt och h a r aldrig kunnat odlas utan förlust. Lantbruksnämnden medgav 1953, att området skulle få läggas ut till skogsmark. Arbetsstyrkan vid Fredriksbergs gård utgjordes av 1 rättare, 5 lantarbetare och 1 ladugårdskarl. Djurbesättningen bestod av 3 hästar, 35 mjölkkor, 1 tjur och smådjur. För transporter etc. förfogade gården också över 1 traktor och 1 jeep. Det självständiga jordbruket h a r inte några förutsättningar i denna bygd. Jordbruk, som skötes vid sidan om skogsarbete, och som huvudsakligen inriktas på att försörja 2—5 kor och/eller en häst med foder, tycks vara den praktiskt hållbara formen, och bortsett från Fredriksbergs gård är denna jordbrukstyp den enda som förekommer. Utom de sju hemmanen och prästgården tillhör samtliga jordbrukslägenheter Hellefors Bruks AB, som upplåter dem på arrende till sina skogsarbetare och — i ett par fall — industriarbetare. Antalet huggartorp med i regel 1—2 ha åker uppgick 1953 till 55. Körartorpen med i regel 2—3 ha jord uppgick till 66. Till torpen hör oftast vidsträckta 1

Nedlägges 1956.

248 björkbevuxna hagmarker, uppkomna efter svedjande. Den odlade jorden vid dessa små jordbruk är fortfarande offa splittrad i småtegar, som gör användningen av moderna maskiner omöjlig. I samband med den i föregående avsnitt behandlade centraliseringen och förstärkningen av glesbebyggelsen h a r Hälleforsbolaget också gått in för en viss rationalisering av jordbruket. Denna rationalisering har främst gått ut på att stenröja och utvidga de största och bäst belägna åkrarna samt utlägga de mindre till kulturbete eller skog. Förbättring och utrustning av ladugårdar och ekonomibyggnader har också ingått i den nya given och skall närmare beröras i sjunde avsnittet. Det mest typiska exemplet på stödjordbrukens rationalisering utgör omläggningen av den gamla finnbyn Kvarnberget i kommunens nordvästra del. Vid 7 av byns arrendeställen har under 1950 och 1952 undanröjts 80 stycken stenrösen, inalles 1 500 kbm, för en kostnad av inemot 10 000 kronor. Över 2 000 större i åkrarna kvarliggande stenar har tagits upp och fraktats undan. Kostnaden därför var närmare 7 000 kronor. Ännu återstår 48 stycken stenrösen, omfattande inemot 1 000 kbm, samodling och gränsrätning av en del åkrar. Kostnaden för hela omläggningen av åkrarna beräknas till omkring 23 500 kronor. Därtill kommer 7 stycken betesanläggningar, tillsammans ca 17 ha, till en kostnad av 20 500 kronor. Efter stenröjning och samodling blir den sammanlagda åkerarealen 14 ha, varav 5 körarställen får vardera ca 2,5 ha och 2 huggareställen får 1,5 ha. Dessa arbeten leds av Hälleforsbolagets jordbruksinstruktör, som för övrigt genom rådgivning och informationsverksamhet söker hålla arrendatorerna å jour med de jordbrukstekniska framstegen. Inägorna vid de talrika nedlagda

torpen har återgått till skogsmark, tidigare genom självsådd, på sistone genom planteringar. Skogsbruket är, som redan fastslagits, basnäringen för hela kommunen och ger sysselsättning åt de flesta invånarna utanför Fredriksberg. Bortsett från böndernas och kyrkans skogsinnehav, som torde omspänna något tusental ha, äges skogarna av Hellefors Bruks AB. Hälleforsskogarna i kommunen, inemot 40 000 ha produktiv mark, förvaltas gemensamt med bolagets skogar i angränsande delar av Väster-Dalarna, Västerbergslagen, Värmland och Västmanland. Inom kommunens område ligger huvuddelarna av Fredriksbergs och Gravendals revir. Fredriksbergs revir omspänner i stort sett Tyfors, Fredriksbergs och norra delen av Ulriksbergs bebyggelseområden. Gravendals revir omspänner Gravendals, Strömsdals och södra delen av Ulriksbergs bebyggelseområden — jfr tabell 1 och kartskissen Säfsnäs II. Fredriksberg och Gravendal är alltså från skogsbrukets synpunkt de viktigaste centra inom kommunen. De övriga gamla bruksorterna har emellertid också stor betydelse för skogsbruket, dels på grund av att de är bebyggelsecentra, handels- och skolorter för befolkningen inom respektive områden, dels därför att skogvaktare och skogsbiträden (förmän) är stationerade på dessa platser. Vissa bevakningar ligger emellertid långt bort från respektive bruksorter, och man har därför placerat skogvaktarna i respektive bevakningars bebyggelsecentrum, såsom t. ex. i Bråthöjden, 1 mil norr om Gravendal, i Vattrangi sydväst om Fredriksberg och i Lejen, Håen och Frösaråsen i norra delen av Fredriksbergsområdet. Skogsbrukets behov av arbetskraft kan inte tillfredsställas enbart med hug-

249 gare och körare. Specialarbetare erfordr a s f r a m f ö r allt för b y g g n a d s a r b e t e o c h transporter. A r b e t s k r a f t s b e h o v e t k a n i l l u s t r e r a s av följande uppgift från Hellefors Bruks A B : s s k o g s f ö r v a l t n i n g i fråga o m d e s s (1953) i n o m S ä f s n ä s s y s s e l s a t t a p e r s o nal: Revirförvaltare (jägmästare) 2 Skogsmästare 1 Skogvaktare 12 Skogsbiträden (förmän) 17 Huggare, fasta 120 Körare, fasta 74 Extra arbetskraft, förlagd i skogsstationer (ca 30 % av totala skogsarbetarstyrkan) 80—90 Byggmästare 2 Byggnadsarbetare ca 30 Målare 5 Rörmokare 1 Reparatörer 2 Transportskogvaktare (organiserar och leder huvudsakligen motortransporterna från skogarna till Fredriksbergsverken) 3 Transportarbetare (chaufförer, traktorförare, lastkarlar) ca 25 I v i s s a fall d i s p o n e r a r s k o g s f ö r v a l t ningen samma personal som Fredriksbergsverken. Elinstallationer och reparationer utföres genom Hälleforsbolagets k r a f t v e r k s - o c h e l d i s t r i b u t i o n s a v dclnings försorg. S k o g s f ö r v a l t n i n g e n s m a s k i n p a r k inom Säfsnäs h a d e följande sammansättning: Lastbilar Hjultraktorer Bandtraktorer Amfibier Volkswagenbussar Jeepar Legolastbilar Lesotraktorer

5 5 3 3 6 4 10 15

V i d a r e t o r d e ett 40-tal m o t o r s å g a r h a v a r i t i a n v ä n d n i n g . E n del av s å g a r n a v a r i bolagets ägo, a n d r a h a r övertagits av s k o g s a r b e t a r n a . E n m y c k e t s t o r b e t y d e l s e för n ä r i n g s l i v e t h a r d e l s v ä g n ä t e t , dels e l k r a f t f ö r sörjningen. Vägnätet, som angetts p å k a r t s k i s s I I , skall n ä r m a r e b e s k r i v a s i femte avsnittet. Elkraftförsörjningen b a : seras dels p å Hälleforsbolagets kraftanläggningar inom k o m m u n e n , dels på s a m k ö m i n g med kraftverk utanför komm u n e n i Svartälven med biflöden o c h i Västerdalälven. K r a f t v e r k e n i n o m S ä f s n ä s ä r f. n . utb y g g d a till f ö l j a n d e k a p a c i t e t :

Kraftverk

Fredriksberg Tystupet Tyf ors Gravendal

Framställd Max. effekt energi pr år KW Milj. KWtimmar 200 2 200 360 230

0,6 5,0 0,07 0,8

Tystupets kraftanläggning har möjliggjorts genom den tidigare omtalade u p p d ä m n i n g e n av L i s j ö n — jfr k a r t s k i s s I I . S j ö n u p p t a r ett o m r å d e , s o m t i d i g a r e v a r t ä c k t av s t o r a m o s s m a r k e r , f l e r a s m å s j ö a r o c h t j ä r n a r s a m t till e n m i n d r e del produktiv skogsmark. Efter omfattande dammbyggnader i söder har v a t t e n s t å n d e t h ö j t s till c a 10 m e t e r ö v e r m a r k y t a n i de gamla L i m o s s a r n a . D ä r i g e n o m h a r erhållits en kraftig vattenr e s e r v o a r o c h en b e t y d a n d e n i v å s k i l l n a d m e l l a n L i s j ö n o c h sjön L a g g e n i S v a r t ä l v s d a l e n . T y s t u p e t s fallhöjd ä r c a 35 m e t e r . K r a f t s t a t i o n e n i T y f o r s k ö r e s endast vid vattenöverskott i Lisjön, varför v e r k e t s e n e r g i p r o d u k t i o n är låg i j ä m f ö r e l s e m e d d e s s effekt.

IV. Befolkning

Skogsbrukets behov av arbetskraft kan inte under någon årstid tillgodoses enbart bland den bofasta befolkningen i kommunen. Man måste räkna med ett ständigt extra tillskott av arbetskraft. Inom den nuvarande befolkningen i kommunen finns för skogsbrukets del inga arbetskraftsreserver och endast obetydliga möjligheter till nyrekrytering, om man bortser från de ungdomar, som varje år uppnår arbetsmognad. För att utröna den nuvarande skogsarbetarkårens och glesbygdsbefolkningens fördelning på åldrar, kön och civilstånd samt nationaliteter har utredningen,

som tidigare nämnts, gjort en speciell genomgång av mantalslängden för 1953. De erhållna siffrorna avviker i en del fall från 1950 års folkräkningssiffror och ger en mera aktuell bild av förhållandena. Det har inte varit möjligt för utredningen att ta hänsyn till in- och utflyttningar sedan 1953, men siffrorna torde inte påverkas i någon större grad av dessa flyttningsrörelser. Befolkningens fördelning på byar och bosättningar framgår av tabell 1. Fördelningen på kön och civilstånd inom respektive bebyggelseområden är följande:

Bebyggelseområde

Män

Kvinnor

Gifta

Ogifta

Förut gifta

Summa

Fredriksbergs (utom t ä t o r t e n ) . . . . Ulriksbergs Gravendals Strömsdals Tyf ors

185 88 139 93 122

161 68 132 76 102

167 72 132 66 85

171 78 123 84 103

8 6 16 19 36

346 156 271 169 224

Sammanlagt

1 166

Anmärkningsvärt är det markanta kvinnounderskottet. Ett närmare studium av årskullarnas sammansättning visar, att kvinnounderskottet är så gott som helt och hållet lokaliserat till åldrarna mellan 25 och 50 år, alltså de både för arbete och föräldraskap bästa åldrarna. Vidstående tabell visar ett betydande underskott av kvinnor utom ifråga om åldern 21—25 år. Det mindre kvinnoöverskottet inom denna 5-årsklass beror av ett överskott bland de utländs-

ka kvinnorna i just dessa åldrar. I övrigt råder i denna 5-årsklass balans mellan könen. Flertalet kvinnor i 21—25årsåldern är gifta, oftast med män från 5-årsklass

M

Kv

G

og Fg S:a

21—25 26—30 31—35 36—40 41—45 46—50

30 53 39 38 53 51

33 29 36 27 42 32

24 47 52 46 67 59

39 35 22 17 24 20

Sammanlagt

264 199 295 157

1 2 4 4

63 82 75 65 95 83

11 463

251 Bebyggelseområden Fredriksbergs

Ulriksbergs

Gravendals

Strömsdals

Tyfors

5-årsklass M

Kv

M

Kv

M

Kv

M

Kv

M

Kv

21—25 26—30 31—35 36—40 41—45 46—50

9 26 10 11 18 19

13 11 10 9 11 17

3 6 6 2 10 9

5 2 5 1 9 7

2 6 8 14 12 6

3 6 10 8 12 4

11 7 7 4 4 6

9 1 6 2 6 1

5 8 8 7 9 11

3 9 5 7 4 3

Sammanlagt

högre åldersklasser, medan de flesta män i åldern 21—25 år är ogifta. Männen torde oftast vara födda i kommunen och bebyggelseområdet, medan kvinnorna i större utsträckning kommit till bygden i och med ingående av äktenskap. Det största kvinnounderskottet råder i åldern 26—30 år. Endast 35,4 % av 5-årsklassen är kvinnor, mestadels gifta. Något överraskande är kvinnounderskottet i åldern 46—50 år, där endast 38,6 % av 5-årsklassen är kvinnor. Det kan ifrågasättas, om inte de svåra åren omkring 1930 medverkat till en även för skogsbygderna mycket stark utflyttning av flickor i just denna 5-årsgrupp, som då var i åldern 20—25 år. Bristen på kvinnor i denna 5-årsgrupp torde också återverka på siffrorna för främst de tre 5-årsgrupperna mellan 15 och 30 år, för vilka främst kvinnorna i 46—50årsåldern är mödrageneration. Detta i förening med den allmänt låga nativiteten under 30-talet torde avspeglas i det förhållandet, att 21—25-årsgruppen är den minsta, räknat i absoluta tal. Men för övrigt torde utflyttningen från kommunen eller i varje fall från kommunen utom Fredriksberg vara den viktigaste orsaken till disproportionen mellan årsklasserna. Som synes är de två 5-årsklasserna mellan 41 och 50 år de största i de här diskuterade åldrarna.

Den proportionella sammansättningen i fråga om åldrar, kön och nationalitet framgår vid jämförelse med tablå på följande sida. Materialets omfattning är givetvis för litet för mera långtgående slutsatser. Men inom samtliga bebyggelseområden visar siffrorna stor överensstämmelse med siffrorna för hela kommunen — Se ovanstående tabell. Den mest markerade avvikelsen gäller Strömsdalsområdet i fråga om första 5-årsklassen. Då det gäller så små absoluta tal som det här är fråga om, kan tillfälligheter —• såsom sammansättningen hos enstaka in- och utflyttade familjer — avgöra siffrornas storlek i relation till övriga 5-årsklasser. I fallet Strömsdal påverkas siffran för första 5-årsklassen betydligt av antalet inflyttade finnar och ryssar. Detsamma är i mindre grad förhållandet i Fredriksbergsområdet. Om man bortser från utlänningarna, så visar den proportionella fördelningen på åldersklasser och kön inom olika bebyggelseområden en överraskande likformighet. Utlänningarna förändrar delvis bilden. Att deras inplacering i bebyggelseområdena inte skett efter några slags proportionella hänsyn framgår av följande:

252 Antal Bebyggelseområden

Fredriksbergs Ulriksbergs Gravendals Strömsdals Tyfors'

finnar

danskar

ryssar

43 9 8 16

6 6

% av områdets befolkning

89 9 38 22 7

25,7 5,8 14,0 13,0 3,1

14,2

7 Summa

Redan denna fördelning måste givetvis påverka delsiffrorna i föregående tabell i olika grad. Utlänningarnas betydelse är emellertid avsevärt mycket Utlänningar

Sammanlagt

i Säfsnäs

större än som framgår av ovanstående siffror. Åldersfördelningen är nämligen helt annorlunda än hos den gamla säfsbefolkningen.

exkl. Fredriksberg,

åldern 21—50 år

M

% av hela antalet män i åldersgruppen

Kv

G

og

S:a

% av hela åldersgruppen

21—25 26—30 31—35 36—40 41—45 46—50

9 18 6 10 4 9

30 34 15,4 26,3 7,5 17,6

13 7 7 3 2 4

14 21 11 10 4 12

8 4 2 3 2 1

22 25 13 13 6 13

34,9 30,5 17,3 20,0 6,3 15,7

21—50

21,2

19,9

5-årsklass

En jämförelse mellan denna tabell och tabellen på s. 250 som omfattar hela befolkningen i samma åldrar, ger flera intressanta besked. Av hela befolkningen utgör åldersklasserna mellan 21 och 50 år 39,7 %, medan av utlänningarna inte mindre än 55,8 % tillhör dessa åldersklasser. Endast fem utlänningar är över 50 år. Denna för arbetsmarknaden och nativiteten synnerligen förmånliga åldersfördelning bland utlänningarna hänger givetvis samman med att utlänningarna är ett urval, rekryteringen av utländsk arbetskraft omfattar endast de mest produktiva åldrarna. Detta återverkar också på sammansättningen hos de fyra yngsta 5-årsklasserna, 1—20åringarna. 11—20-åringarna bland ut-

länningarna är mycket få, eftersom deras föräldrageneration är relativt sparsamt företrädd. 1—10-åringarna utgör däremot starka inslag i sina respektive 5-årsklasser. Utom i fråga om 21—25-åringarna visar jämförelsen, att kvinnounderskottet är lika markant bland utlänningarna som inom säfsbefolkningen. Därigenom blir emellertid det utländska inslaget i den yrkesverksamma befolkningen ytterligare stegrat. 30—34 % av arbetskraften mellan 21 och 30 år är utlänningar. Inom de mest produktiva åldrarna, 21—50 år, är 21,2 %, drygt en femtedel av männen, utlänningar. Åldrarna över 50 år utgör en ovanligt stor del av hela befolkningen:

253 % av helaAntal folkmängden

Åldi

De senare arbetsåldrarna 51—66 år Pensionsåldrarna 67—95 år .

213 177

18,3 15,2

Åldrarna över 50 år sammanlagt

33,4

En jämförelse med 1950 års folkräkningssiffror visar vissa förändringar. Möjligt är att gränsdragningen mellan tätorten och kommunen utanför tätorten skett något olika. Enligt folkräkningen uppgick folkmängden i Säfsnäs exklusive Fredriksberg till 1 147 mot 1 166 enligt mantalslängden för 1953. Olikheterna är emellertid större beträffande åldrarna under 50 å r : Enl. folkräkningen 1950 Åldrar

Enl. mantalslängden 1953

Antal

% av hela folkm.

Antal

% av hela folkm.

0—20 år 20—50 »>

284 446

24,8 38,9

313 463

26,8 39,7

0—50 »

63,6

66,6

5-årsklassernas

Dessa skillnader, sammanlagt gäller det 46 personer, är för stora för att kunna förklaras med olika gränsdragning kring tätorten, som kan ha gett olikheter i siffermaterialet på högst ett tiotal. Inte heller har födelsesiffrorna de två senaste åren, som gett en ökning med 13, och »uppflyttningen» av årsklasser över 50-årsstrecket, som gett en minskning med 8, kunnat åstadkomma dessa förändringar i sammansättningen. Befolkningen i bygden har alltså ökat genom inflyttning — i första hand av utlänningar — under 1951 och 1952. Genom att de inflyttade utlänningarna är i fullt produktiva eller barna-åldrar, har kommunen genom dem fått en utomordentligt värdefull förstärkning av sitt befolkningsunderlag. En jämförelse mellan Säfsnäs' glesbygd, tätorten Fredriksberg, hela Säfsnäs, rikets glesbebyggelse, rikets tätbebyggelse och hela riket visar följande procenttal beträffande åldrarnas under 50 år andel i det totala antalet invånare i respektive områden. Som synes är siffrorna för Säfsnäs avgjort ogynnsamma, även om man räknar med de sista två årens lovande åter-

andel (uttryckt i °/0) av det totala invånarantalet angivna jämförelseområden

Åldersgrupp

Säfsnäs glesbygd enl. mantalsl. 1953

Säfsnäs glesbygd enl. folkräkningen 1950

0—5 5—10 10—15 15—20 20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50

7,1 8,8 5,6 5,3 5,4 7,0 6,4 5,6 8,1 7,1

7,2 7,0 5,7 4,9 4,8 6.5 5,8 6,7 7,8 7,2

8,1 8,5 7,7 6,6 5,9 6,2 6,3 7,0 7,1 6,9

1—50

66,6

63,6

70,1

Rikets Rikets Fredriksglesbebygtätbebygbergs enligt gelse enl. gelse enl. folkräkn. folkräkn. folkräkn. 1950 1950 1950

inom

Hela Säfsnäs enligt folkräkn. 1950

Hela riket enligt folkräkn. 1950

9,2 6,7 4,3 5,4 5,6 6,3 8,5 9,1 9,1 8,1

8,8 8,2 5,9 5,5 6,8 8,3 8,4 8,3 8,1 6,8

8,3 6,8 5,0 5,2 5,2 6,4 7,2 8,0 8,5 7,7

8,6 8,3 6,5 5,9 6,5 7,6 7,7 7,9 7,8 6,8

72,1

75,2

68,1

73,5

254 Relativa

antalet kvinnor

i varje

5-årsgrupp

Åldersgrupp

Säfsnäs utom Fredriksberg 1953

Säfsnäs utom Fredriksberg 1950

Rikets glesbebyggelse 1950

Fredriksberg 1950

Rikets tätbebyggelse 1950

Hela Säfsnäs 1950

Hela riket 1950

15—20 20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50

48,4 52,4 35,4 48,0 41,5 44,2 38,6

53,6 56,4 40,0 38,8 45,5 38,2 44,5

46,2 44,7 45,4 46,0 46,1 45,1 47,1

53,6 43,7 47,5 39,8 53,4 48,3 47,6

51,9 52,3 51,6 50,2 50,7 51,1 52,1

53,6 49,2 43,9 39,4 50,3 43,9 46,2

49,7 50,0 49,9 49,1 49,3 49,5 50,4

15—50

43,6

44,4

45,9

47,7

51,3

46,3

49,7

hämtning i kommunens glesbygd — jfr kolumn 2 och 3. Allvarligaste disproportionen i förhållande till rikssiffrorna föreligger i fråga om åldrarna 5—30 år. Då 30-årsgränsen passerats, hävdar sig Fredriksberg i jämförelse med rikets tätbebyggelse, fr. o. m. 35-årsstrecket har hela Säfsnäs lika goda och bättre siffror än hela riket, och då 40-årsstrecket är passerat, har även Säfsnäs glesbygd starkare siffror än sitt jämförelseområde, rikets glesbebyggelse. Säfsnäs har alltså i fråga om åldrarna under 30 år ett påtagligt befolkningsundcrskott i förhållande till rikssiffrorna. Tabellen i stort torde visa, att avfolkningen i Säfsnäs är betydligt starkare än på rikets landsbygd i allmänhet. Visserligen kan slumpmässiga variationer få mycket märkbara verkningar t. o. m. i hela 5-årsklasser, när det gäller en kommun med så små absoluta tal som Säfsnäs. Men när det gäller en hel 15-årsperiod, som i fråga om åldrarna 15—30 år, torde slumpen inte längre kunna ha avgörande betydelse. Därom vittnar för övrigt också en tydlig överensstämmelse i siffrorna för 50 och 53 i fråga om glesbygden. Den nyss återgivna tabellen ger emellertid en alltför gynnsam bild av befolkninfissituationen i Säfsnäs. Den vi-

sar nämligen inte annat än indirekt, såsom ifråga om åldrarna 5—15 år, att avfolkningen i första hand måste sammanhänga med brist på kvinnor i mödragenerationerna. I tabell härovan visas emellertid det relativa antalet kvinnor (uttryckt i %) i var och en av de i föregående tabell redovisade 5-årsklasserna. Här visar det sig, att det råder ett markant kvinnounderskott i åldrarna mellan 25 och 50 år, ett underskott som är väsentligt mycket starkare än på rikets landsbygd i allmänhet. Kvinnorna i åldern 25—50 år är de viktigaste mödragenerationerna för åldrarna 1—25 år. Även med vederbörlig hänsyn till de tillfälliga variationer, som påverkar de små jämförelsetalen för Säfsnäs, torde man här kunna anta ett ganska starkt samband mellan kvinnounderskottet i åldrarna 25—50 år och de mycket små 5-årskullarna mellan 5 och 25 år — jfr tabellen s. 253. Genom könsfördelningen blir visserligen tillgången på manlig arbetskraft i de mest produktiva åldrarna större, men samtidigt är just dessa vitala generationer urholkade genom kvinnobrist på ett sätt, som kan ha mycket allvarliga återverkningar i framtiden. Sammansättningen av de yngsta års-

255 kullarna är i detta sammanhang av speciellt intresse. Gruppen O—5 år synes i det närmaste lika kraftig i Säfsnäs som i landet för övrigt, medan de närmast följande 5-årsklasserna är svaga, i fråga om 10—15-åringarna t. o. m. mycket svaga, i förhållande till rikssiffrorna. Påverkan av den allmänna befolkningsutvecklingen är tydlig. De två yngsta femårsklassernas bredd torde exempelvis till stor del vara avhängig den kraftiga nativiteten vid 40-talets mitt — observera också förskjutningen i siffrorna mellan kolumn 2 och 3 i tabellen på sid. 253. De föregående 5-årsgrupperna vittnar om den allmänt låga nativiteten under 30-talet liksom den ovan påtalade bristen på kvinnor i föräldragenerationerna samt — förmodligen — utflyttningen. Dessa faktorer skulle påtagligen ha verkat ännu kraftigare, om inte inflyttningen av utlänningar med en helt annan åldersfördelning verkat utjämnande. För kommunen utom tätorten har utlänningarnas andel i befolkningen mellan 20—50 år redan berörts. I fråga om 0—20-åringar kan för samma område konstateras, att det utländska inslaget är ännu kraftigare, ehuru mera ojämnt fördelat på åldersgrupperna. Med hänsyn till sammansättningen hos 5-årsgrupperna mellan 20—50 år kan det anses sannolikt, att det utländska inslaget blir mycket starkt även i de Antal

invånare

mellan

närmast följande 5-årskullarna. Hur starkt det utländska inslaget blir, och hur länge det skall göra sig gällande är frågor, som tills vidare måste ställas öppna. Det finns en tendens till vidareflyttning hos många av utlänningarna. De börjar som skogsarbetare, blir hemmastadda med landets förhållanden, gör mer och mer samma värderingar och ställningstaganden som den svenska befolkningen, möter samma problem. Följden har i vissa fall redan nu blivit, att duktiga utländska skogsarbetare flyttat till tätorterna och blivit industriarbetare. Detta har också skett i Säfsnäs. Utländska arbetare har t. ex. lämnat skogen och sökt anställning vid Fredriksbergsverken. Tendensen anses dock icke ha varit särdeles utpräglad och neutraliseras i viss mån av en benägenhet hos industriarbetarna i Fredriksberg att återgå till skogsarbete. Orsaken till denna återgång uppges vara dels de höjda förtjänsterna i skogen, dels vantrivsel med skiftarbetet vid industrin. Rekryteringen av utländska arbetare har gynnats av de goda förtjänstmöjligbeterna inom skogsbruket under senare år liksom dessa förhållanden också bidragit till att kvarhålla svensk arbetskraft i skogsbruket. En försämring av skogsbrukets möjligheter i förhållande till övriga näringar framstår såsom synnerligen farlig för befolkningsutvecklingen i Säfsnäs och

1 och 20 år i Säfsnäs

exkl.

Fredriksberg

(Mantalslängden 1953) Därav utlänningar 5-årsklasser

M

1—5 6—10 11—15 16—20

43 52 25 32

40 51 40 30

1—20

161 Kv

G

og

G

Og

S:a

% av hela åldersgruppen

37 19 7 5

44,6 18,4 10,8 8,1

21,7

S:a M

Kv

83 103 65 61

83 103 65 62

19 8 4 2

18 11 3 3

37 19 7 4

256 därmed också för skogsbrukets framtida möjligheter till en jämn och god arbetskraftsrekrytering. En relativ försämring av villkoren för skogsbrukets folk skulle säkerligen påskynda övergången till industri- och andra yrken. Det förefaller därvidlag som om utlänningarna, vilka inte kan förutsättas vara så starkt emotionellt bundna till den nya hembygden som den ursprungliga befolkningen, vid en försämring av antingen inkomstnivån eller tryggheten i yrket skulle kunna bli mest benägna för utflyttning till andra områden. Bland relativt nyinflyttade utlänningar torde också vissa kollektiva flyttningsrörelser kunna ifrågakomma. Med stigande ålder sjunker emellertid flyttningsbenägenheten, och man kan anta, att risken för en mera kollektiv utvandring av utlänningar upphör ganska snart. Däremot kan man anta, att den framtida flyttningsbenägenheten hos skogsbygdens ungdom blir lika stor i fråga om barn till utlänningar som i fråga om den svenska ungdomen, överhuvud taget torde man kunna anta, att det utländska inslaget, såvida ingen

mera omfattande kollektiv utflyttning sker under de närmaste åren, ganska snart assimileras med den svenska befolkningen och i stort sett kommer att följa dess reaktionsnormer. Att utlänningarna — genom sin läggning och sina egenskaper — i längden skall visa sig mera benägna för ett liv i glesbygden än den ursprungliga befolkningen och därigenom verka som en stabiliserande faktor, förefaller inte särskilt troligt. Att den kulturella utvecklingen i bygden kommer att påverkas av det utländska inslaget förefaller emellertid säkert, men om arten och graden vet man givetvis ingenting. Den ekonomiska utvecklingen har redan nu rönt inverkan på så vis, att bygden fått ett tillskott av arbetskraft i de bästa åldrarna. Den framtida befolkningsutvecklingen i Säfsnäs synes i hög grad komma att bero av den miljö och de allmänna villkor i övrigt, som finns och/eller kommer att finnas. I de följande kapitlen kommer därför bl. a. kommunens tillgångar och möjligheter i detta avseende att diskuteras.

V. Kommunikationer

I andra avsnittet har lämnats en summarisk redogörelse för bebyggelsens förändringar. Under de sista decennierna har en mångfald av de enstaka och avsides liggande bosättningarna — i vissa fall även mindre byar — övergivits. — Jfr kartskisserna I och II. I stället har bruksorterna vuxit ut till mera folkrika centra inom respektive bebyggelseområden. Bland orsakerna till denna centralisering av bebyggelsen torde kommunikationsförhållandena vara en av de viktigaste. Bruksorterna har sedan hundratals år haft relativt hyggliga vägförbindelser med andra större orter, medan byar och bosättningar ute i skogarna med få undantag saknat vägar — i varje fall vägar i modern bemärkelse. Sommartid har funnits gångvägar och — ofta mycket svårframkomliga och steniga — kärrvägar. Vintervägarna har däremot i regel varit ganska lättframkomliga och bekväma. Kvaliteten på bygdens huvudvägar, som gick över bruksorterna, var inte hög, men eftersom man där haft en relativt tung, kontinuerlig trafik (malm- och järnforor under brukshanteringens tid) var de avsevärt mera påkostade än övriga vägar. Så länge gods- och personbefordran skedde till fots eller med hästskjuts, var dock inte bygden utanför bruksorterna särdeles missgynnad. I och med motortrafikens genombrott blev situationen radikalt förändrad. Endast bygdens huvudvägar var framkom17—509115

liga för bilar, men för att de skulle motsvara den nya trafikens krav, framtvingades relativt snabbt omfattande förbättringar. Bedan tidigt på 20-talet var biltrafiken av sådan betydelse, att det gav bruksorternas befolkning snabba och jämförelsevis bekväma förbindelser med andra och större orter. Det torde ha varit i och med detta, som de egentliga glesbygdernas kommunikationsproblem fick mera avgörande betydelse för bosättningarnas vara eller icke vara. En »väglös» bosättning, som låg 5—10 km från bruksorten, fick efter motortrafikens genombrott ett i jämförelse med denna ort betydligt mera isolerat läge. Det kostade — för att ta ett exempel — ett par timmars vandring för folket i Ursen eller Hoberget att komma till Ulriksberg, samma tid som det tog Ulriksbergsborna att komma med bil till Ludvika eller Filipstad. Före motortrafikens genombrott var varje bebyggelseområde i sin helhet relativt isolerat, och invånarna hade därför ett större behov av inbördes utbyte och umgänge. Kommunikationerna gick i båda riktningarna, alltså inte bara från t. ex. Ursen i periferin till Ulriksberg i centrum utan även i omvänd riktning. Bebyggelseområdena var självständiga sociala enheter, om man därmed avser orter, vilka dels har en viss nödvändig yttre utrustning, t. ex. affär som kan tillgodose det huvudsakliga inköpsbehovet, folkskolor, arbetsplatser för flertalet av invånarna, samlingsplat-

258 ser eller -lokaler, dels har väl utvecklade immateriella kommunikationer — personligt umgänge, gemensamma nöjen, föreningsliv, utvecklad samkänsla etc. — mellan invånarna i ortens eller områdets olika delar. I och med motortrafikens genombrott kom Fredriksberg med avseende till restiden att ligga ca 4 gånger närmare Ulriksberg än Ursen och Hoberget. Detta medförde, att Ulriksberg också i de flesta andra avseenden kom närmare Fredriksberg. Alla kontakter — det må ha gällt handel, arbete, nöjen, föreningsliv eller annat — främjades mera av bil- och cykelvägarna till andra orter än av det kortare fysiska avståndet till de väglösa bosättningarna inom bebyggelseområdet. Därmed raserades steg för steg områdets gamla, lokala kommunikationsväsende. Bruksortsborna sökte sig mer och mer sällan utåt periferin, kontakten mellan olika bosättningar i glesbygden försämrades, kontaktrörelserna gick mer och mer ensidigt i en enda riktning: från periferin mot bruksorten i centrum — ofta för vidare befordran till andra orter. Bruksortens isolering från andra större orter var bruten, men för glesbygderna utanför bruksorterna hade isoleringen djupnat — de hade blivit isolerade även från sin gamla handels- och huvudort och från sin egen bygd. Även glesbygden kom givetvis i åtnjutande av bruksorternas förbättrade kommunikationer. Sedan man väl tagit sig fram till bruksorten eller landsvägen, så kunde man utnyttja bilar, bussar, motorcyklar etc. i samma mån som andra. Men själva avståndet mellan den »väglösa» bosättningen och bruksorten eller landsvägen blev ett mer och mer påtagligt handikap ju mer den moderna trafiken förbättrades och utvecklades. Alla jämförelser utföll mer och mer till den egentliga glesbygdens nackdel, särskilt de

yngre fick svårare och svårare att acceptera isoleringen. Bruksorternas förbättrade kommunikationer drog hastigt in hela bygden i den snabba allmänna omvandlingen av den enskilda hushållningen. I andra avsnittet har redogjorts för orsakerna till den ursprungliga lokaliseringen av kommunens byar och bosättningar: behovet av jaktmarker och fiskevatten samt odlingsmarker med relativt frostfria lägen. Jaktens och fiskets ekonomiska betydelse var redan under 1800talet ganska obetydlig. Behovet av odlingsbar jord och betesmarker var däremot stort ända in på 1930-talet. Man brukade ofta en mängd små åkerlappar, som brutits upp där jorden inte varit alltför stenbunden eller mager. Självhushåll och förrådshushållning i gammal form levde kvar, men under 20- och 30talen blev det mer och mer påtagligt, att köp av »färdigvaror» framme i bruksorterna ställde sig i det närmaste lika billigt och mycket bekvämare. Stödjordbrukens och mjölkhushållningens lönsamhet ställdes mer och mer under debatt i de enskilda hemmen i glesbygden, och ofta ansåg man såväl lönsamhetsskäl som övriga fördelar väga över för en mera central bosättning -— med eller utan stödjordbruk. Så började enstaka utflyttningar främst av ungdom men också av hela familjer. På de mest avlägsna platserna kom inga efterträdare. Ödetorpen blev allt vanligare. Bygden blev glesare och ödsligare, isoleringen blev än mera kännbar för de kvarboende, dels genom den större ensamheten, dels genom att uttunningen av befolkningsunderlaget nödvändiggjorde t. ex. skolindragningar. Detta utlöste i många fall nya flyttningar, som någon gång ledde till avfolkning av hela byar. Flyttningarna gick i första h a n d till bruksorterna samt till mera centralt lig-

259 gande byar och bosättningar. De stigande befolkningssiffrorna i bruksorterna vittnar om att de upptagit och behållit en väsentlig del av de utflyttade från den övriga glesbebyggelsen. Samtliga gamla genomfartsleder har idag karaktären av allmänna vägar. Som framhållits i ett tidigare avsnitt har Fredriksberg ett centralt läge i såväl det allmänna som det enskilda vägnätet. •— Jfr Kartskiss II. Med Fredriksberg som utgångspunkt kan man följa allmänna vägar 1. över Ulriksberg mot Ludvika 2. » Graven dal » Hällefors » » » Strömsdal—Kopparberg (el. Grängesberg—Ludvika) 3. » Älvsjöhyttan (Värmland) mot Filipstad—Karlstad » Älvsjöhyttan (Värmland) mot Gåsborn-Hällefors 4. » Tyfors—Kvarnberget1 mot Vansbro » » » Malung 5. » Håen—Frösaråsen » Nås. Sammanlagt finns inom Säfsnäs kommun ca 90 km allmänna vägar. Det var i huvudsak efter dessa gamla genomfartsleder, som man före motortrafikens tid fick föra fram den tyngre trafiken, framför allt malm- och kalkstensforor till och järnforor från bruken. Efter dessa vägar gick också varufrakterna till bruksmagasin eller affärer och överhuvud taget den genomgående gods- och persontrafiken. Frakterna av skogsprodukter ställde under brukstiden och långt senare inte några krav på vägar i modern bemärkelse. Fraktvägarna var relativt korta. De dåvarande brukens och sågarnas kol-, vedoch timmerfångstområden hade ringa utsträckning, om man jämför med de nuvarande Fredriksbergsverkens råvarubas. Frakterna från skogen utfördes mestadels vintertid, då man i stor utsträckning kunde lägga vägarna över

jämn terräng, såsom mossar och sjöar. Hästtransporterna av särskilt de tyngre skogsprodukterna — ved och timmer •—• var givetvis mycket arbetskrävande, särskilt då det gällde längre frakter. Sedan brukshanteringen nedlagts, fick bygdens näringsliv i första hand baseras på skogsbruk. Vid denna tidpunkt kom vattendragen inom Säfsnäs att få en ny viktig roll för kommunens ekonomi. De byggdes ut till flottleder. Hästtransporterna gick huvudsakligen från avverkningstrakterna till vattendragen. På grund av landtransporternas kostsamhet var förädlingsindustrierna decentraliserade. Det fanns exempelvis sågverk i Ulriksberg samt både sågverk och träsliperi i Tyfors, medan den begynnande kemiska cellulosaindustrin i Fredriksberg hade en ganska blygsam omfattning. I och med motortrafikens genombrott kom lastbilar och traktorer att spela en allt viktigare roll även för frakten av skogsprodukter. Redan på 20-talet började man använda lastbilar för frakter på landsvägarna och de bäst utbyggda vinterbasvägarna. Men det blev trots detta endast de mest förmånligt belägna virkespartierna, som kunde fraktas ut på detta sätt. Flottningen kom därför att spela en huvudroll för skogstransporterna till inpå 40-talet. Fördelen av fasta bilvägar in i avverkningstrakterna blev mer och mer påtaglig alltefter som motorfordonen utvecklades och blev mer och mer tillförlitliga och effektiva. Redan under 30talet gjordes därför ansatser till utbyggande av ett skogsbilvägnät. Det blev dock först under slutet av 1940-talet och under 50-talets första år, som bilvägnätet kom att iordningställas i den omfattning, som framgår av kartskiss II. Utbyggnaden av skogsbilvägnätet 1 Sträckan Tyfors—Kvarnberget ingår i den nya riksvägen Karlstad—Östersund.

260 under denna tid möjliggjordes av de utomordentligt goda konjunkturerna för skogsbruket och underlättades av den starkt mekaniserade och mycket effektiva vägbyggnadstekniken, som kräver ett minimum av tid och manuellt arbete jämfört med förhållandena endast några år tidigare. Vägbyggen har också påskyndats av hänsyn till befolkningen i väglösa byar och bosättningar. Numera finns bilväg till så gott som all bebyggelse i Säfsnäs — jfr kartskiss II. De alltmer utökade sommarhuggningarna har också gynnats av vägbyggandet. Det sommarhuggna virket måste lunnas ihop på barmark, och det är då av betydelse om denna lunning kan ske direkt till bilväg. Helleforsbolagets skogsbilvägnät i Säfsnäs omfattar sammanlagt ca 155 km, varav drygt hälften byggts under åren 1949—53. Det förefaller som om just nu två olika tendenser skulle mötas: avfolkningen av glesbygden och inlemmandet av glesbygden i det moderna kommunikationsnätet. Avflyttningen från glesbygden har inte avtagit i samma mån som bygden inlemmats i kommunikationsteknisk gemenskap med sin gamla bygd. I många fall förefaller det som om vägen kom alltför sent. Familjernas trivsel hade redan undergrävts av isoleringen och man hade så helt kommit att inrikta sig på flyttning vid lägligt tillfälle, att man i den nya situationen inte kunnat ge sig ro att värdera om och ta hänsyn till den nya trivselfaktorn. Ibland torde också vissa förberedelser för flyttningen ha gjorts långt i förväg, kanske ekonomiska engagemang e t c , som man sedan vill eller måste fullfölja. En av de säkraste orsakerna torde emellertid vara, att ungdomen har lämnat glesbygden redan på ett tidigare stadium, och att torpen ute i glesbygden innehas av gamla, som just nu är eller börjar bli pensionsmässiga och av den

anledningen vill flytta fram till någon bruks- eller tätort. På något längre sikt förefaller det emellertid som om de förbättrade kommunikationerna skulle möjliggöra ett bibehållande av en i viss mån decentraliserad bebyggelse. En jämförelse mellan befolkningssiffrorna för glesbygden 1950 och 1953 — jfr fjärde avsnittet — kan möjligen ge underlag för en försiktig optimism därvidlag —• även om man har klart för sig att förbättringarna i siffrorna hänger på de inflyttade utlänningarna. Säfsnäs genomkorsas av en smalspårig järnväg, Hällefors—Fredriksbergs järnväg. Gravendal ligger vid banans huvudsträckning och från Fredriksberg går en lastspårsförbindelse över Tyfors till Neva vid Inlandsbanan. Den äldsta bandelen Fredriksberg—Gravendal byggdes 1877—78 såsom en del av dåvarande Säfsnäs järnväg, som från Hörken vid Bergslagsbanan gick över Strömsdal till Gravendal och Fredriksberg. 1931 byggdes bandelen Gravendal—Hällefors, varefter sträckan Gravendal—Hörken nedlades. Den gamla järnvägsbanken har iordningställts till skogsbilväg — jfr kartskisserna I och II. Järnvägen, vars spårvidd är 0,802 m, bar så gott som uteslutande betydelse för godstransporter. Tidigare var den viktig också för personbefordran men numera beröres samtliga stationsorter vid järnvägen av moderna busslinjer, som har större trafiktäthet och snabbare restider än järnvägen. Järnvägsbolaget, vars ägare är Hellefors Bruks AB, sökte 1953 Kungl. Maj:ts tillstånd att nedlägga persontrafiken. Busslinjer genomlöper kommunen utefter de allmänna vägarna. Fredriksberg är givetvis även i detta avseende den mest berörda orten. De olika linjernas huvudsakliga sträckning, trafiktäthet etc. 1953 framgår av tabell 3. För

261 Tabell

Lin je

3. Busslinjer

inom

Säfsnäs

Avstånd i km fr. Fredriksberg

Trafiktäthet

Restider (ej avgångstider)

Linjens huvudsträckning 1

Berörda bruksorter och byar i Säfsnäs

Nås—Fredriksberg

Frösaråsen, Håen, Fredriksberg

—

Tyfors—Fredriksberg—Ludvika

Tyfors, Fredriksberg, Säfsbyn, Ulriksberg

57 Tyfors—Fredriksberg

Tyfors, Fredriksberg

11 Se lin- Vardaje 2 gar 1

Fredriksberg— Ludvika

Fredriksberg, Säfsbyn, Ulriksberg

—

57 Se lin- S o H sdf 1 je 2

1,40

Fredriksberg— Nyhammar— Borlänge

Fredriksberg, Säfsbyn Ulriksberg

c

—

87 Helgfria M, 0 o. L 1

3,35

Fredriksberg— H orken—Ludvika

Fredriksberg, Säfsbyn Gravendal, Strömsdal

—

—

2,45

Fredriksberg— Nittkvarn

Fredriksberg, Gravendal, Strömsdal

33 Se lin- Helgfri F. 1 je 6

1,15

Fredriksberg— Hällefors

Fredriksberg, Säfsbyn, Gravendal

—

—

1,55

9 Fredriksberg— Sd<7en—Malung

Fredriksberg, Tyfors, Kvarnberget

—

—

M, 0 , To, L 1

4,40

10 Fredriksberg, Tyfors, Fredriksberg— Sågen— Vansbro Kvarnberget

—

—

Helgfria Tio.Fl

2,10

11 FredriksbergVattrangi— Filipstad

—

65 Dagl.

Fredriksberg, Gäddsjösjöberget, Vattrangi, Skarbåghalla, Gröndal

Vissa dagar 2

Till Fredriksberg

—

1,30

—

0,30

LinLinjens jens Dagl. start- slutpunkt station

1 Från Fredriksberg

1,40

0,30

ca 2,00

"

1 Anknytningsorter p å det normalspåriga järnvägsnätet kursiverade. Veckodagarna betecknas S, M, Ti, O, To, F och L. S o H sdf = Sön- o. helgdagar samt dag före. 2

vissa d e l a r av S ä f s n ä s v a r e m e l l e r t i d k o m m u n i k a t i o n e r n a bättre än tabell 3 u t v i s a d e . J ä r n v ä g e n gav F r e d r i k s b e r g o c h G r a v e n d a l y t t e r l i g a r e en d a g l i g förbindelse med Hällefors e h u r u den — p å g r u n d av r e s t i d e n s l ä n g d — i n t e utn y t t j a d e s i n ä m n v ä r d u t s t r ä c k n i n g . Vissa d a g a r g i c k e n k o m b i n e r a d b u s s o c h lastbil, som kunde ta 9 passagerare, pä linjen F r e d r i k s b e r g — L u d v i k a . Vidare kan i n v å n a r n a vid k o m m u n g r ä n s e r n a i v i s s a fall u t n y t t j a b ä t t r e k o m m u n i k a -

tioner i grannsamhällen. Kvarnberget h a r t. ex. 10 k m till S å g e n , s o m l i g g e r vid I n l a n d s b a n a n och dessutom h a r tätare bussförbindelscr med Vansbro och Malung än Säfsnäs. Strömsdal ligger 8 k m från Nittkvarn i G r a n g ä r d e , som h a r t ä t a r e b u s s f ö r b i n d e l s e r m e d b l . a. L u d vika, dels över H ö r k e n — G r ä n g e s b e r g , dels över Sunnansjö. Den viktigaste handclsorten och ank n y t n i n g s s t a t i o n e n för l ä n g r e r e s o r ä r för S ä f s n ä s b o r n a L u d v i k a . G e n o m s i t t

262 de snabba och relativt täta förbindelserna med Fredriksberg. Bruksorternas och de större byarnas bussförbindelser med Fredriksberg är följande:

läge vid huvudvägen Fredriksberg— Ludvika har Ulriksberg samma turtäthet på denna linje som kommunens huvudort, men kortare resväg (42 km) och restid {1XA tim.). Därtill kommer

Bruksort eller by

Ulriksberg Säfsbyn Gravendal Strömsdal Tyfors—Tybyn. Kvarnberget.. . Frösaråsen.... Håen

Avstånd i km

Restid i min.

15 2 16 25 11 16 12 5

25 5 30—35 50—55 30 40 35 20

Turtäthet Dagligen

Vissa dagar SoHsdf 1 1 » 1 Vardagar 1 » 1

S o H sdf = Sön- och helgdagar samt dag före. Gravendal har de snabbaste förbindelserna med Hällefors {\rk tim.) men h a r i gengäld sämre förbindelser med Ludvika. Strömsdal har de sämsta förbindelserna med kommunens centrum, vilket i viss utsträckning gör att invån a r n a i Strömsdalsområdet i större utsträckning än kommunen i övrigt riktar sina inköps- och nöjesresor till Grängesberg, Kopparberg eller Ludvika. Ingen av de uppräknade orterna har sådana bussförbindelser med Fredriksberg, att invånarna har möjlighet till tur och returresor på fritid för affärseller biobesök, föreningssammanträden etc. Biltrafikens betydelse för såväl lastsom personbefordran har redan berörts. Inom hela kommunen fanns i juli 1953 74 st. personbilar, varav åtta hade trafikrättigheter. Fem persontrafikbilar var stationerade i Fredriksberg, en i Ulriksberg och två i Gravendal. Uppgifter om antalet legolastbilar och legotraktorer direkt i skogsbrukets tjänst liksom om skogsbrukets egna bilar och traktorer har lämnats i tredje avsnittet. Flottningen har numera mycket liten

omfattning inom kommunens gränser och förekommer endast från Strömsdalsområdet och västligaste delen av Fredriksbergsområdet till Svartälven. Från Svartälvens källområden i Äppelbo och Järna sker också flottning till Tyfors, där virket uppfordras och fraktas på järnvägen till Fredriksberg och Hällefors. Den sistnämnda flottningen skall emellertid nedläggas av hänsyn till kraftverkens vattentillgång. Största delen av timmerfångsten inom Säfsnäs köres med lastbil till Nya bron i Värmlandsberg, varifrån den flottas på Svartälven till Hällefors. Telefonnätet är relativt väl utbyggt. Det omfattar samtliga bruksorter och byar, de flesta bosättningar samt de större skogsstationerna. Hälleforsbolaget har gett sina skogsarbetare visst stöd vid telefonabonnemang, vilket påskyndat utvecklingen i detta avseende. Växelstationer finns, förutom i Fredriksberg, i Gravendal, Tyfors och Ulriksberg. 1953 var Tyfors- och Ulriksbergsområdena automatiserade. Hela Säfsnäs hör till Hällefors-Filipstads frikrets.

263 Poststationer finns i Fredriksberg, Gravendal, Strömsdal (Strömsdalsbruk), Tyfors och Ulriksberg. Posten kommer till samtliga poststationer utom Gravendal med buss från Ludvika. Gravendal får posten via Hällefors. Postfrågan för avlägsna byar och bosättningar, såsom

Bråthöjden och Lej en, vilka inte h a r bussförbindelser med någon poststationsort, är svårlöst. Postverkets ersättning för brevbärare till dessa platser är så låg, att ingen vill åta sig sysslan.

V I . Bebyggelsens sammansättning och utrustning

I femte kapitlet har kommunikationernas betydelse för de båda ännu kvarlevande äldre bebyggelsetyperna diskuterats. Genom utbyggnaden av skogsbilvägnätet har å ena sidan förutsättningar skapats för bibehållande av bebyggelsen på en del av de gamla bosättningsorterna, å andra sidan har näringslivet blivit relativt oberoende av en del av denna bebyggelse, därför att man med moderna persontransportvagnar lika lätt kan föra ut folk från någon av bruksorterna till de berörda trakterna. F r å n storskogsbrukets sida har man därför mött den utveckling, som berörts i andra och femte avsnitten, avfolkningen av mera avlägsna byar och bosättningar, med strävanden att koncentrera bebyggelsen i samma takt som människorna söker sig till de mera centralt belägna orterna. Att dessa strävanden inte blivit resultatlösa visar det ökade bostadsbeståndet och den ökade folkmängden i bruksorterna och stabiliseringen av befolkningssiffrorna i de största och bäst belägna byarna.

Koncentrationen av bebyggelsen har över hela kommunen gått snabbt och verkat ganska likartat. Detta torde få tillskrivas de enhetliga ägoförhållandena. Arrendatorer har relativt lätt att bryta upp. Bönder och småbrukare däremot är, bortsett från deras i regel starka emotionella bundenhet vid sin jord, beroende av möjligheterna att försälja eller på annat sätt överlåta fast egendom, så att de får ett utbyte som svarar emot nedlagt arbete och kapital. Självägarna blir därför ofta de sista kvarvarande inom avfolkningstrakterna. Säfsnäs h a r endast 7 hemmansägare. Här är alltså omöjligt att statistiskt belysa eventuella skillnader emellan torp a r e / a r r e n d a t o r e r och bönder ifråga om flyttningsbenägenhet. Det finns dock ett exempel, som i någon mån belyser ovanstående resonemang. Den lilla byn Hoberget norr om Ulriksberg ligger på båda sidor om gränsen till Grangärde. Invånarna i säfsdelen av byn fördelar sig på följande sätt:

Därav bönder med fam.medl.

Samtliga invånare Åldrar 0—10 10—20 30—40 40—50 50—60 60—70 70—80 80—90 0—90

M

Kv

1 S:a

M

Kv

S:a

3 1 2 1

1 2 1 1 1

4 3 3 2 1

1 1 1

1 1 1

2 2 2

265 Tab. 4. Helleforsbolagets bostadsbestånd i Säfsnäs utom den 8—10/12 1953 Hyreslägenheter Bebygglseområden

Fredriksb.. Gravendals Tyfors' Ulriksbergs Strömsdals Sammanlagt

20 3 18 14I

Arrendeställen PH

Standard 1

Storlek

H 05

CL

BP©

C ca

2-r

3-r

S:a

G

M

D

10 32 3 8 21

17 7 3 5 4

3 2 3

30 18 61 3 9 2 16 7 44 1

4 3 2 1 1

8 16 55 23 5 7 8 6 42 3

34 8 6 9 9

9 160 31

118 55

36 P 4->

S

Standard 1

Et O

1-r

1 Fredriksberg

S:a G

M

D

50 31 13 15 12

25 12 6 3 4

8 8 2 4 5

17 11 5 8 3

66 121

t-. :0

<u Xi

a p ec W

<u :C3 O XJ

« C/3

4 4

80 94 22 35 60

1 2

G = minst ev och wc, M = varmbonat, vatten o. avlopp, D = övriga. Samtliga bostadskök och en stor del av enrumslägenheterna bebos av pensionärer på bruksorterna. Hoberget, såväl grangärde- som säfsnäsdelen, fick sin första framkomliga bilvägsförbindelse med Ulriksberg och andra orter först 1953. Avfolkningen har som synes satt in så hårt, att byn tycks vara på god väg att dö ut. De självägande bönderna finns ännu kvar på sina gårdar. Den yngste bonden är 58 år och den yngsta bondhustrun 56. Den självägande bondebefolkningen tycks trots de fortsatta gårdsinnehaven ha drabbats lika hårt av avfolkningen som övriga kategorier. Barnen synes undantagslöst ha övergett fädernegårdarna, medan föräldrarna, som uppnått eller n ä r m a r sig pensionsåldern, fortfarande stannar kvar vid sin jord. Kommunens övriga bönder finns på Hökfallet, nordväst om Ulriksberg samt i Markusfallet och Tybyn intill Tyfors. Här h a r isoleringen brutits långt tidigare, och gårdarna ansluter såväl bebyggelse- som befolkningsmässigt till den allmänna utvecklingen i kommunen. Bostads- och jordbruksbebyggelse Den del av bebyggelsen, som tillhör den största markägaren, Helleforsbolaget, upplåtes som höstads- och ekonomi-

utrymmen åt företagets arbetare och tjänstemän. Upplåtelseformerna växlar med arten av de upplåtna fastigheterna. I bruksorterna med dess relativa tätbebyggelse dominerar hyreslägenheter av olika storlek och utrustning, medan i byar och bosättningar ute på skogarna stödjordbruken fortfarande är den vanligaste fastighetstypen. Stödjordbruken är av två slag, körartorp och huggartorp. Upplåtelsen omfattar i dessa fall såväl bostäder och ekonomibyggnader som öppen jord och hagmarker. — Jfr sid. 247. I tabell 4 redovisas Helleforsbolagets bostadsbebyggelse uppdelad på ovannämnda kategorier och med angivande av storlek och standard. Arrendeställenas ekonomibyggnader är liksom bostadshusen av växlande storlek och kvalité. Storleken hänger givetvis samman med de respektive brukningsdelarnas produktionsmöjligheter och kreatursbesättningar. Huggartorpens åkerareal, betesmöjligheter och ladugårdsutrustning är vanligen dimensionerade för 2 kor och några smådjur. Körartorpen har i regel försörjningsmöjligheter och ekonomiutrymmen för en häst, 3—5 kor och smådjur.

266 Skolhus 1

Lärarbostäder 1

Storlek

Storlek

Skolort

Gravendal Tyf ors Strömsdal Ulriksberg Sammanlagt

Sammanlagt Antal kalssrum 2

Disponibla ytor i kvm

Antal lägenheter

2 1 1 1

50 m 2 pr rum 70 m 2 70 m 2 50 m 2

—

Antal rum

S:a lägenh.yta

2 1 1 1

5 4 3 4

127 m 2 100 » 75 » 125 »>

—

—

1 Samtliga skolhus och lärarbostäder har centralvärme och wc. 2 Särskilda gymnastiksalar finns icke.

Ekonomibyggnadernas utrustning svarar inte alltid exakt mot den i tabellen redovisade standarden hos bostäderna. Bostädernas standard torde dock i allmänhet få anses vara normerande; modernt utrustade arrendebostäder är försedda eller kommer att förses med moderna ekonomibyggnader. I några fall har upprustningen av ekonomibyggnaderna gått före upprustningen av bostadshusen. Tabellen anger hur långt upprustningen av bebyggelsen hunnit. Målet anges dels på kartskiss III, dels i tionde avsnittet, där Helleforsbolaget framlägger sina framtidsplaner. Det angivna målet är en något mera koncentrerad och helt moderniserad bostads- och jordbruksbebyggelse omkring 1980. Helleforsbolaget har åtta skogsstationer inom kommunen — jfr kartskiss II. Två av dessa stationer — Älgsjön invid Fredriksberg och Kullerberget 10 km norr om Fredriksberg — är utrustade med wc, vatten och avlopp, centralvärme och moderna kökslokaler. I båda stationerna finns därjämte plats för kocka, som förestår hushållet. Dessa två skogsstationer har för några skogsarbetare fått karaktär av permanent bostad. De övriga skogsstationerna, som är av lägre klass, har däremot helt karaktären av tillfällig förläggningsort.

Säfsnäs kommun har pensionärshem i Strömsdal, som omfattar åtta moderna enrumslägenheter. Ytterligare ett pensionärshem om sex enrumslägenheter är under uppförande i Gravendal. I Tyfors finns kommunens ålderdomshem, den gamla bruksherrgården, med plats för 30 pensionärer. Bostäder för folkskolans lärare finns i samtliga bruksorter och redovisas i tabell på nästa sida. Byggnader och anläggningar för kollektiva ändamål Säfsnäs kommun har skolhus främst i bruksorterna, där husen fortfarande användes för sitt ändamål, men också på några platser ute på skogarna där folkskoleverksamheten är nedlagd. I flera fall har Helleforsbolaget inköpt hus och tomter, i andra fall pågår förhandlingar därom. I ett fall, Lövkullen norr om Ulriksberg, har bolaget köpt huset och skall inreda det som skogsstation, vilken också användes som undervisningscentrum för kommunens skogsbetonade fortsättningsskolekurser. Skolhusens och lärarbostädernas storlek, antal och standard framgår av ovanstående tabell. Samlingslokaler finns framför allt i Fredriksberg, som naturligtvis är den viktigaste mötesplatsen för kommunens

267 organisationer av alla slag. Hälleforsbolaget äger samlingslokaler i Fredriksberg och Gravendal: Hörsalen i Fredriksberg ligger i samhällets centrum och r y m m e r 210 personer, Skogshyddan i Gravendal rymmer ett hundratal personer. Båda lokalerna får användas av organisationerna på respektive orter samt för t. ex. biografföreställningar, föreläsningar etc. I Ulriksberg har den gamla folkskolan inretts till allmän samlingslokal med plats för över 100 personer. I Tyfors används ibland en matservering, ibland folkskolan som mötesplats. I Strömsdal användes en gammal småskola. Frälsningsarmén och pingströrelsen har egna små samlingssalar i Fredriksberg och i Ulriksberg har Missionsförbundet och Helgelseförbundet egna samlingsplatser. Affärslokaler finns förutom i Fredriksberg på samtliga bruksorter. Gravendal och Tyfors har vardera två, Ulriksberg och Strömsdal vardera en. Lokaler för allmän verkstadsservice finns endast i Fredriksberg. Maskintvättstuga finns i Fredriksberg. Badhus finns i Fredriksberg och Gravendal (kommunala) och i Tyfors och Strömsdal. Kraftverken vid Tystupet, Tyfors,

Fredriksberg och Gravendal har berörts i tredje kapitlet. All fast bebyggelse i kommunen har tillgång till elektrisk belysning och energi. I egenskap av såväl kraftproducent som -konsument och ägare till de flesta enskilda elkonsumenters bostäder har Helleforsbolaget svarat för huvuddelen av elektrifieringsarbetet. Väntrum eller hytter vid busshållplatser förekommer endast i Fredriksberg. Idrottsanläggning i mera färdigt skick finns endast i Fredriksberg, som har fotbollsplan, löparbanor, anordningar för hopp och kast och tennisbanor samt publikutrymmen. På de övriga orterna finns inga tillfredsställande utrymmen, som kan användas för idrottsutövning. Det finns fotbollsplaner av ganska dåligt slag men inga möjligheter att anordna offentliga idrottstävlingar. I några fall, t. ex. vid Håen en halvmil norr om Fredriksberg, har ett strandområde invid genomfartsvägen mot Nås upplåtits för sportstugebebyggelse, främst för anställda vid Fredriksbergsverken. Arbetarnas fackliga och ideella organisationer har invid Ulriksberg och Gravendal anlagt festplatser med mindre dansbanor.

V I I . Skolor och utbildning

Folkskolans nuvarande organisation. I kommunen fanns vid 30-talets början inte mindre än 22 skolor med skolhus. I skogsbygderna utanför bruksorterna var då, som tidigare framhållits, befolkningen betydligt större än för närvarande. Omkring 15 av kommunens skolor — i dessa fall B3- och Dl-skolor (med en lärare och vartannatårsintagning) — låg ute i den gamla finnbebyggelsen. Den sista av dessa skolor fanns i Bråthöjden ca 10 km sydost om Fredriksberg och nedlades våren 1953. Kartskiss II visar, att Bråthöjden ligger mitt inne i ett halvt byliknande område med inbördes bilvägsförbindelser utom just till platsen där skolan låg. En jämförelse med kartskiss I visar, att denna bebyggelse uthärdat avfolkningsperioden relativt väl — på senare år dock till större delen tack vare inflyttade utlänningar. Läsåret 52/53 fanns inom Bråthöjdenområdet 8 skolbarn. Under förutsättning att skolskjutsar anordnades till Bråthöjden från bosättningarna Äckerhöjden, Laxtjärn och Nackarberget i Strömsdalsområdet invid gränsen till Grangärde, skulle skolans fortsatta verksamhet ha kunnat motiveras med hänsyn till antalet skolbarn. Skolan hade emellertid mycket olämpliga lokaler och dålig lärarbostad samt var illa placerad inom bosättningsområdet. En lämplig placering skulle otvivelaktigt ha varit invid skogvaktarbostället vid vägskälet — jfr kartskiss II. Detta skulle

emellertid ha förutsatt nybyggnader både ifråga om skollokaler och lärarbostad. Med hänsyn till det ringa och labila befolkningsunderlaget inom bosättningsområdet ansåg sig skolmyndigheterna därför böra nedlägga skolan. Efter nedläggandet skjutsas barnen från området till Fredriksberg. Från de tre bosättningarna vid kommungränsen skjutsas skolbarnen f. n. till Abborrbergets skola i Grangärde, en sträcka på ca 18 km, alltså ungefär lika långt som till Fredriksberg. De tre bosättningarna har emellertid sina närmaste grannar på Grangärdessidan om kommungränsen och har med dessa en viss bygemenskap. Inom Säfsnäs kommun fanns 1953 folkskolor på fem orter, de gamla bruksorterna. Antalet läraravdelningar var 17. Därav fanns 11 i Fredriksberg, som har A-skola (i varje läraravdelning ingår elever från endast en klass). I Gravendal fanns B2-skola (de sju klasserna är uppdelade på två läraravdelningar, en omfattar folkskolan och en småskolan). Genom ett speciellt arrangemang hade emellertid Gravendal och Strömsdal fått en skolform, som i realiteten motsvarade Bl-formen, d. v. s. en läraravdelning omfattade småskolan, en klasserna 3—4 och en slutligen klasserna 5—6 och även 7.1 Vid skolan i Gravendal, som endast har lärare och klassrum för två avdelningar, undervisades små1 I Säfsnäs. Sjunde läsåret är eljest ofta centraliserat.

269 Antal Skjutsens längd i km berörda barn

Skolform

Skolskjutsar

Fredriksbergs

A

Gravendals-Strömdals

B 1

Tyfors Ulriksberg

B3 B3

Frösaråsen—Dymossen—Håen Lejen Bråthöjden Pendelskjuts Burhöjden Kvarnberget Lövkullen

Skolområde

Summa

skolan och klasserna 5—7. Klasserna 3—4 undervisades i Strömsdal. Denna anordning byggde på pendelskjutsar mellan de båda bruksorterna. Skjutsarna utgick från Gravendal och förde med sig gravendalseleverna i klasserna 3—4 till Strömsdal, varefter de återvände med strömsdalseleverna i klasserna 1— 2 och 5—7. Avståndet mellan de båda orterna är 9 km. I Ulriksberg och Tyfors fanns B3-skolor, d. v. s. skolor, som omfattar endast en läraravdelning och där intagning av elever sker vartannat år. Därigenom kommer skolorna att omfatta det ena året klasserna 1, 3, 5 och 7 och det andra klasserna 2, 4 och 6. Ett sextiotal av kommunens skolbarn berördes av skolskjutsar. I tablån härovan ges en översikt av skolformer och skolskjutsväsende inom kommunen läsåret 52/53. Barnen från Gäddsjöberget, Gröndal och Vattrangi väster om Fredriksberg inackorderades 1952/53 i Fredriksberg, då deras antal var för lågt för att skolskjuts skulle kunna anordnas. Läsåret 53/54 gäller detta också barnen från Lejen. I samband med enhetsskolans genomförande beräknas en viss koncentration av skolväsendet till Fredriksberg, i första hand klasserna 7, 8 och 9. Detta kommer att nödvändiggöra såväl skolskjutsar som inackordering. Barnen är då i reeel 13—15 år. Vid denna ålder torde

12 10 10 9 5 5 7

12 2 5 20 5 6 10 60

den bortovaro från hemmen, som skolskjutsar och inackordering innebär i allmänhet vålla mindre problem, än då det gäller de yngre skolbarnen. Uttaxeringen för folkskoleändamål 1953 var 1.60 kr. Hela den kommunala utdebiteringen var 9 kronor, och antalet skattekronor 1952 var 87.000. Högre skolor saknas i kommunen. Planer på en högre folkskola diskuteras, och försök har gjorts att starta korrespondensrealskola. Hittills har emellertid detta arbete inte gett något resultat. Närmaste högre allmänna läroverk finns i Ludvika, 57 km från Fredriksberg. Läroverk finns också i Filipstad, dit dock avståndet är något större. I Hällefors, som ligger 55 km från Fredriksberg, finns samrealskola. Av de nämnda orterna ligger Ludvika bäst till från kommunikationssynpunkt och är därför den viktigaste skolorten utom kommunen för säfsnäsborna. Till säfsnäselever vid högre skolor utom kommunen utgick 1953 kommunala stipendier med ca 50 k r / å r och person. Yrkesutbildning i skolmässiga former bedrevs dels genom skogsbetonade fortsättningsskolekurser, dels genom kurser vid de kommunala yrkesskolorna. Under läsåren 51/52 och 52/53 genomfördes i samarbete med Helleforsbolaget skogsbetonade fortsättningsskolekurser med 8 resp. 10 deltagare. Det

270 var skolstyrelsens avsikt att anordna sådana kurser årligen. Vid de kommunala yrkesskolorna, där skoldistriktets överlärare var rektor, hade bl. a. anordnats kurser för detaljhandelsanställda (teoretisk och prak-

tisk undervisning) samt i cellulosateknik. För det sistnämnda ämnesområdet var intresset svagt. I övrigt har undervisats i sömnad, vävning och metallslöjd, maskinskrivning och handelsräkning.

V I I I . Samhällelig organisation och allmän service

Officiell indelning och samhällelig service. Säfsnäs kommun tillhör Nås och Malungs domsaga (Malung), 1 Västerdals fögderi (Malung) samt Nås landsfiskalsdistrikt (Nås). Säfsnäs polisdistrikt omfattar hela kommunen och förestås av en fjärdingsman, stationerad i Fredriksberg. Kommunen utgör eget skoldistrikt, vilket ingår i Kopparbergs lans västra inspektionsområde. Folkskolinspektören är stationerad i Ludvika. Säfsnäs församling omfattar hela kommunen. Provinsialläkaren i Säfsnäs distrikt, vilket helt sammanfaller med kommunen, är stationerad i Fredriksberg. Kommunen ingår i Sunnansjö veterinärdistrikt. Veterinären är placerad i Sunnansjö i Grangärde, dit avståndet är 37 km. I Sunnansjö ligger också närmaste apotek.

I femte kapitlet har den samhälleliga servicen i fråga om kommunikationer av olika slag behandlats. I nedanstående tabell ges en översikt över kommunens offentliga inrättningar i övrigt. Allmän service. I fråga om allmän service intar Fredriksberg en särställning inom kommunen. Tätortens utrustning är dock inte av sådan art och omfattning, att den med framgång kan konkurrera med större orter i grannkommunerna. Ludvika, Hällefors, Grängesberg, Kopparberg, Filipstad och Vansbro har var för sig alltför stark dragningskraft på angränsande bygder för att Fredriksberg skall kunna verka som handelscentrum annat än för Säfsnäs kommun. Och även inom den egna kommunen får affärerna i Fredriksberg konkurrens från de nämnda tätorterna och a n d r a mindre orter med lämpligt läge invid 1 Adressort inom parentes.

Institution eller befattning Arbetsförmedling, ortsombud. Brandkår och brandfogde. . .. Brandtorn i) i)

Distriktsbarnmorska Distriktssköterska Hemsyster Kommunalkamrer Kommunalkontor Läkemedelsförråd fr. apotek. . Mödra- och barnavårdscentral Pastorsexpedition Ålderdomshem

Stationeringsort Fredriksberg

» » , Kullerberget Gravendal, Eskilsberget Ulriksberg Fredriksberg

» » » » » » Säfsbyn Tyfors

h

SI

•a u EH

S o

CO

«

W

CO CO

p « p

> o o.

«

£

273 Speceri- o. charkuteri Textil o. skoaffär Snabbköp, allm. sortering Lanthandel Säfsnäs Handel

»

»

»

»

Fredriksberg

»

» (Egna hem) Gravendal Tyfors » Huvudaffär: fullständig lanthandel + va- Fredriksberg pen o. ammunition » Manufaktur o. skoaffär » (Annefors) Lanthandel Gravendal » Tyfors »

gränserna, såsom Sågen, Lindesnäs, Nittkvarn och Hörken. Detaljhandel. De dominerande detaljhandelsföretagen i Säfsnäs är AB Säfsnäs Handelsförening, som har ett flertal lokala intressenter och samarbetar med Hakonbolaget, samt Konsumtionsföreningen Enighet. Hur de båda företagen 1953 var företrädda med butiker i olika delar av kommunen framgår av ovanstående tablå. Säfsnäs handel h a r fram till årsskiftet 1953/54 haft filialer (lanthandel) även i Strömsdal och Ulriksberg. Dessa affärer har nu försålts till enskilda köpmän, som fortsätter verksamheten. Det finns alltså affär med allmän sortering på samtliga bruksorter. För bosättningarna utanför bruksorterna hade de båda största företagen

Företag

Ort

Affärstyp, bransch

Företag

Veckodag

inrättat varubusslinjer med följande veckoprogram: Tillsammans torde de båda företagens varubusslinjer inom Säfsnäs ha omsättningar, som betydligt överstiger en halv miljon kronor. Nackarberget berördes av varubusslinje från Grängesberg, som gick genom Grangärdes finnbygder. Tyfors—Kvarnberget hade ett par dagar i veckan besök av charkuteribil från Vansbro. Se även kartskissen på motstående sida. Varuhussarna har allmän sortering och är utrustade med kyldiskar. Kläder, speciella charkuteri- och konditorivaror och mera ovanliga varusortiment kan beställas hos bussbesättningen, varefter de distribueras med nästa tur. Varuhussarna är mycket populära bland skogsbefolkningen.

Resrutter från Fredriksberg

Konsum

Tisdag Onsdag Torsdag Fredag Lördag

Säfsbyn—Bråthöjden—Laxtjärn o. åter. Vattrangi—Skarbåghalla—Gustafsström (i Värmland) o. åter. Håen—Frösaråsen—Lövkullen—Ulriksberg—Fredriksberg. Vattrangi—Skarbåghalla—Älvsjöhyttan (i Värmland) o. åter. Fredriksbergs ytterområden—Säfsbyn.

Säfsnäs Handel

Måndag Tisdag

Gäddsjöberget—Vattrangi—Älvsjöhyttan (Värmland) o. åter. Markusfallet—Kvarnberget—Kölaråsen (i Nås)—Lejen—Fredriksberg. Håen—Frösaråsen—Lövkullen—Ulriksberg—Fredriksberg Säfsbyn—Bråthöjden och åter. Dubblering av onsdagsturen i » måndagsturen på den del av linjen, som ligger inom Säfsnäs.

Onsdag Torsdag Fredag Lördag 18—509115

274 I Fredriksberg fanns dessutom detaljister inom följande branscher. Bensinstationer (även i Tyfors o. Gravendal) Blomsterhandel Bok- o. Pappershandel Bosättningsaffär Charkuteriaffär Elektrisk affär (inst.) Färg-, sjukvårds- o. kemikalieaffär Herrekipering Järnhandel Manufakturaffär Möbelhandel Specerier Trädgårdsmästare I Ulriksberg finns en hemslöjds- och manufakturaffär. Banker och försäkringsinrättningar. I Fredriksberg finns filialer av Göteborgs bank och Kopparbergs läns sparbank. Kommunen hade 1953 tre egna försäkringsföretag: Säfsnäs erkända sjukkassa, Säfsnäs sockens hästförsäkringsförening samt Gravendals nötkreatursförsäkringsförening. I övrigt är de flesta större liv- och sakförsäkringsföretag företrädda med ombud. Enligt organisationsplanen för sjukkassereformen skulle Säfsnäs och Grangärde sammanföras till ett område med expedition i Grängesberg, dit avståndet från Fredriksberg är 5 mil och från vissa delar av kommunen 6—7 mil. Kommunen överklagade beslutet och begärde, att Säfsnäs som hittills skulle få utgöra eget sjukkasseområde. Man motiverade framställningen med att centralisering till Grängesberg skulle medföra

stora svårigheter till personlig kontakt mellan medlemmarna och tjänstemännen, försämra servicen för glesbygden och öka isoleringen, överklagandet föranledde emellertid ingen ändring i organisationsplanen. Hantverkare o. a. företagare samt ser* viceverkstäder finns inom följande branscher: (Stationeringsorten i regel Fredriksberg) Bilverkstad i komb. med plåtslageri o. smide Borstbinderi Byggmästare Cykelverkstad Damfriseringar Elinstallation i komb. med el.affär Herrfrisör Konditorier Murare Målarmästare (även i Gravendal) Plåtslageri i kombination med bilverkstad o. smide Börledningsentreprenörer Skomakare Smide i komb. med bilverkstad o. plåtslageri Sportartiklar, fabrikation av bl. a. skidvalla Sömmerskor Urmakare Det finns endast ett hotell, vilket dock ger fullt modern service. Restauranger. Utöver hotellets restauration finns endast en matservering samt en bruksbar för arbetare och tjänstemän vid Fredriksbergsverken. Ingen av restaurangerna har vin- och spriträttigheter.

I X . Samfunds- och föreningsliv samt fritidsverksamhet

Samfund. Den kyrkliga verksamheten är ganska livlig. Intresset är lika stort i tätorten som i skogsbygden. Det förefaller dock som om männen i skogsbygden vore mera kyrkligt aktiva än männen i tätorten. I samtliga bebyggelseområden finns kyrkliga arbetskretsar. För att bereda även de längst bort boende församlingsborna möjlighet att bevista gudstjänsterna i kyrkan har man infört kyrkbuss, som varje söndag för kyrkobesökare från någon av bruksorterna eller Frösaråsen-Håen till Säfsbyn. Varje kyrkbussträcka trafikeras i regel var femte söndag. På var och en av bruksorterna hålles gudstjänster ca fem gånger årligen. I allmänhet är folkskolorna gudstjänstlokaler. Kyrkan upplates också till sammankomster av mera högtidlig prägel inom Röda Korset, hemvärnet och lottakåren. Bland övriga religiösa samfund märks Frälsningsarmén, som har en egen kår (Fredriksberg), en mindre pingstförsamling (Fredriksberg), en församling tillhörande Missionsförbundet (Ulriksberg) samt en avdelning av Helgelseförbundet (Ulriksberg). Föreningar. Inom samtliga bebyggel-

seområden finns ideella och fackliga organisationer av olika slag. I Fredriksberg finns avdelningar av Byggnadsarbetareförbundet, Pappersindustriarbetareförbundet och Skogsoch flottningsarbetarförbundet. Skogsoch flottnings har avdelningar också i Gravendal, Strömsdal och Ulriksberg. Skogsarbetarna i Kvarnberget tillhör en avdelning i Sågen, Äppelbo kommun. Byggnadsföreningar med ändamål att skaffa lokaler för föreningslivet finns i Fredriksberg och Gravendal. Politiska föreningar finns inom samtliga bebyggelseområden. Föreningarna har främst karaktären av valorganisationer. Röstsiffrorna från de två senaste valen ger en bild av organisationernas styrkeförhållanden inbördes. Nykterhetsrörelsen företrädes av IOGT och MHF i Fredriksberg samt NTO i Tyfors. Medlemstalen är omkring 70, 30 och 20. Säfsnäs hembygdsförening har bl. a. skapat en hembygdsgård med samlingar från äldre bebyggelseformer och kultur. Föreningen har utgett skrifter om bygdens historia. I Säfsnäs arbetar också hemvärnsRöster på resp. partier

Valtillfälle Högern

Riksdagsmannav. 1952... Landstingsmannav. 1950. Kommunalfullm.v. 1950 . 18*—509115

56 29

Bondeförb.

19 9 212

Folkpartiet

156 151

Socdem.

Valdeltagande % Komm. av röstberättigade M

Kv

1 015 1 074

48 57

80,7 80,9

76,8 74,2

1 228

80,8

74,3

276 och lottakårer, skytteförening, Rödakors-krets och pensionärsförening. För sport och idrott finns fyra olika organisationer: tre specialklubbar (motorklubb, atletklubb och tennisklubb) samt idrottsföreningen, som har mera allmänt program, bl. a. ishockey och fotboll. En bridgeklubb i Fredriksberg har stor tillslutning. Folkbildningsverksamhet. Lokalavdelning av ABF finns i Fredriksberg. Till denna avdelning är olika fackliga, politiska och ideella organisationer anslutna. Omkring 5 cirklar brukar årligen vara i verksamhet. 1953 arbetade bl. a. en konstcirkel och en cirkel i fackföreningskunskap. Konsumtionsföreningen brukar årligen ha en eller ett par studiecirklar i ekonomiska frågor. Studiecirkelverksamhet bedrivs också inom nykterhetsorganisationerna. Säfsnäs föreläsningsförening organiserar föreläsningar på samtliga bruksorter. Intresset är stort, särskilt i de fyra mindre bruksorterna. Riksteatern har också anknytning till Fredriksberg och brukar ge ett par föreställningar varje säsong. F. n. är emellertid scenutrymmena otillfredsställande, och det torde därför vara svårt att uppehålla kontinuerlig teaterverksamhet. Publikintresset har emellertid varit gott. Det kommunala folkbiblioteket ar stationerat i Fredriksberg och omfattade 31/12 1952 3 931 band. Boklådor distribueras ut till bruksorterna, där i regel lärarna tjänstgör som bibliotekarier. Den livligaste utlåningen sker till barn och skolungdomar, vilka dock ofta lånar för föräldrarnas räkning.

Jakt och fiske. Jaktvården på bolagsskogarna inom Säfsnäs är organiserad av Hällefors jaktskytteklubb. Endast medlemmar i klubben har jakträtt. I klubben kan fr. o. m. hösten 1953 Helleforsbolagets fasta skogsarbetare vinna medlemskap på samma villkor som övriga medlemmar. Säfsnäs fiskevårdsförening har på ett par undantag när fiskerätten i alla sjöar, tjärnar och vattendrag inom hela kommunen. Medlemskap i föreningen (som kan förvärvas av alla sockenbor) ger fiskerätt i den utsträckning, som föreskrives i föreningens stadgar. Anslutningen till föreningen är allmän. Badmöjligheter. Röjda badstränder finns vid Säfssjön, Håen och Älgsjön. Det finns dock goda möjligheter till bad och friluftsliv vid sjöar i alla delar av kommunen. Särskilt goda strand- och bottenförhållanden har Sandsjöarna, norr, nordost och sydost om Ulriksberg. Nöjeslivet. Inom kommunen förekommer nöjesarrangemang i mycket liten omfattning. Sommarfester med dans anordnas av olika organisationer i Fredriksberg, Ulriksberg och Gravendal, men man klagar allmänt över svårigheterna att samla ungdomen vid dessa tillfällen. Konkurrensen från i nöjeshänseende bättre utrustade orter utanför kommunen anges som ett av huvudskälen. Biografverksamhet förekommer kontinuerligt endast i Fredriksberg (dagligen) och Gravendal (var 14:e dag). Filmförevisningar ges ibland också i skolorna ute på de övriga bruksorterna. Filmprogrammen görs upp av en tjänsteman på brukskontoret, till vilken uppgifter om önskade filmer kan inlämnas.

X . Säfsnäs och framtiden

Skogsbruket och cellulosaindustrin är grundvalarna för näringslivet inom Säfsnäs. All framtidsplanering torde också vara avhängig den utveckling som kan väntas eller beräknas inom dessa näringar. Utredningen har vänt sig till Säfsnäs kommun för att få uppgifter om dess planering för framtiden. Från kommunens sida har meddelats att några speciella framtidsprogram ännu icke finns utarbetade. Man framhåller att kommunalpolitiken är intimt beroende av näringslivets utveckling och behov och att man därför måste ställa sig avvaktande. I en skrivelse till utredningen (21.4.1954) framhåller kommunalkamreraren att han i stort sett finner den av Helleforsbolaget bedrivna bebyggelsepolitiken riktig. Han uttalar emellertid vissa betänkligheter i fråga om nedläggandet av den smalspåriga järnvägens persontrafik: Säfsnäs kommunalfullmäktige har avstyrkt nedläggandet, e n ä r de ansågo att f ö r u t s ä t t n i n g a r först måste framskapas för likvärdig gods- och personbefordran. Vägarna från Fredriksberg är icke i sådant skick att den tunga trafiken kan u p p r ä t t hållas året om. — Vägen Hällefors—Fredriksberg ä r ofarbar u n d e r hela tjällossningen och h a r då, om järnvägen nedlägges, d e n n a del av socknen inga förbindelser. Alltså måste vägarna förbättras innan likvärdiga förbindelser kan erhållas.

Kommunalkamreraren kommer därefter in på samarbetet med statliga myndigheter, som enligt hans mening saknar förståelse för kommunens problem och

genom sin inställning hämmar bygdens utveckling: Det b å t a r föga med dyrbara utredningar om ingenting a n n a t blir gjort. En livslång erfarenhet av svårigheterna faller platt inför den s. k. sakkunskapen i F a l u n och Stockholm. Vi få nog i fortsättningen k ä m p a med våra svårigheter och själva göra det bästa möjliga och låta utvecklingen ha sin gång. Men ingen må förvåna sig över om ungdomen söker sig härifrån. Planläggning för skogsbruket

Den praktiskt taget ensamme ägaren till skogar, industrier och kraftanläggningar inom kommunen, Hellefors Bruks AB har på utredningens begäran redogjort för såväl sin framtidsplanering som sin bedömning av de närmaste decenniernas utveckling. Ifråga om skogsbruket framhåller företagets skogschef i skrivelse till utredningen den 14 januari 1956: Skogen och virkestillgången. Bolagets produktiva skogsmarksarcal inom k o m m u nen uppgår f. n. till 40 400 ha. Denna kan ökas dels genom omföring av gamla hagmarker och å k r a r till skogsmark och dels genom dikning av godartade impediment så att de bli skogbärande. De n u v a r a n d e hagmarker, som endast äro bevuxna med mindervärdig lövskog, utgöra sammanlagt ca 600 ha. (Den ursprungliga h a g m a r k s a r e alen var mångdubbelt större men huvuddelen av densamma har redan tidigare på naturlig väg omförts till skogsmark.) De åkrar, som antingen redan äro nedlagda eller som komma att bli det, upptaga till-

278 s a m m a n s en areal av ca 400 ha. Lämpliga dikningsmarker för torrläggning torde finnas till en areal av ca 2 000 ha. Genom u t n y t t j a n d e av samtliga dessa m a r k e r för skogsproduktion skulle således den produktiva skogsmarkens areal öka med ca 3 000 ha. Då dessa m a r k e r beräknas ge något högre produktion än den nuvar a n d e skogsmarken (3,7 m 3 sk per ha och å r ) , kan detta produktionstillskott beräknas uppgå till ca 12 000 m 3 sk per år. Även på den ursprungliga produktiva skogsmarksarealen kan med största sannolikhet en produktionsökning erhållas genom utökade skogsodlingar, förbättrad plantskogsvård, t ä t a r e och något hårdare gallringar samt överförande av för lågt producerande bestånd till mera högproduktiva genom kalhuggning och skogsodling, varvid oväxtlig gran i många höjdlägen utbytes mot tall. Den hittillsvarande årliga tillväxten på bolagets skogar inom kommunen ä r 148 000 m 3 sk. Om gissningsvis denna kan höjas med 10 % genom n y s s n ä m n d a åtgärder, och detta torde vara lågt räknat, skulle den årliga tillväxtökningen bli ca 15 000 m 3 sk. T i l l s a m m a n s med tidigare skisserad ökning av tillväxten kan man utan att vara för optimistisk alltså räkna med att den årliga tillväxten på bolagets skogar inom k o m m u n e n kominer att stiga från nuvar a n d e 148 000 m 3 till ca 175 000 m 3 . Arbetskraftsbehovet. Man frågar sig då h u r detta k o m m e r att påverka arbetskraftsbehovet. F ö r u t o m att det blir en produktionsökning och följaktligen större kvantiteter att avverka kräver denna ökning en starkt ökad arbetsinsats på skogsvårdens områden. Båda dessa saker skapa alltså ökade arbetstillfällen inom k o m m u nens skogsbruk. Emellertid finns det flera a n d r a faktorer inom det moderna skogsbruket, som verka minskande på arbetskraftsåtgången. Hit h ö r bilvägnätets utbyggnad, som starkt m i n s k a r hästkörninga r n a s omfattning. Vidare den fortskridande mekaniseringen både inom t r a n s p o r t o m rådet och av virkets barkning, där minskade manuella insatser blir följden. Inom t r a n s p o r t e r n a k o m m e r också den arbetskrävande flottningens totala bortfall inom k o m m u n e n och ersättande med biltransporter att reducera arbetskraftbehovet. En annan åtgärd, som verkar i samma riktning, är bortfallet av avverkning av klenvirke, främst då långveden. Den nuvarande skogs-

skötseln är nämligen upplagd så att genom planteringen av glesare förband och tidiga röjningar av sådder och självföryngringar kommer redan den första gallringen att ge huvudsakligen massaveddimensioner, som per volymsenhet kräva mindre arbetskraft för avverkning och utdrivning än den klenare långveden. Sammantaget blir det alltså så att den ökade virkesproduktionen kräver större arbetsinsatser men den fortskridande rationaliseringen m i n s k a r dessa. Då ökningen och minskningen härvidlag ä r svår att bestämma till sin storlek, h a r m a n på de flesta håll som en arbetshypotes antagit, att dessa båda förändringar k o m m a att taga ut v a r a n d r a . I fortsättningen r ä k n a s med att så blir fallet även inom Säfsnäs. Enär virkesförrådet på skogarna kan bet r a k t a s som normalt, utgå vi ifrån att hela den n u v a r a n d e årliga tillväxten, ca 150 000 m 3 sk, skall avverkas. För detta beräknas f. n. åtgå 0,65 dagsverken per avverkad m 3 sk, vilket gör en sammanlagd arbetskraftsåtgång av 97 500 dagsverken. Med en årlig arbetsinsats av 230 dagsverken i medeltal för huggare, körare och specialarbetare, skulle detta motsvara ett arbetskraftsbehov av ca 425 årsarbetare. Denna arbetsstyrka finns f. n. icke disponibel på bolagets skogar inom k o m m u n e n , trots att en onormalt stor del av densamma utgöres av importerad tillfällig a r b e t s kraft, såväl svensk som utländsk. Det finns därför anledning att skissera h u r bolaget tänkt sig att ordna den uthålliga arbetskraftsförsörj ningen. Bebyggelseplaneringen. Detta är främst en bostads- och bebyggelseplaneringsfråga. I tidigare kapitel h a r redogjorts för h u r den ursprungliga bebyggelsen på Säfsnäs landsbygd var lokaliserad. I korthet sagt utgjordes den av ca 200 torp, j ä m n t men glest spridda över socknen. 1953 voro endast 105 av dessa torpställen bebodda och då bebyggelsecentraliseringen om 25 till 30 år beräknas v a r a avslutad, kommer a n talet torp att uppgå till ca 85 stycken. Bortfallet av över 100-talet torp måste givetvis ersättas med nybebyggelse, som redan h a r påbörjats och som k o m m e r att lokaliseras till vissa utsedda tätorter inom k o m m u n e n . Dessa ä r Tyfors, Fredriksberg, Säfsbyn, Ulriksberg, Gravendal och Strömsdal. Förutom nybebyggelse för skogsarbetare i de nu n ä m n d a tätorterna k o m m e r även en del b y a r att bibehållas och kanske

SÄFSNÄS IT Tänkt bebyggelse och v»gnat omkring år 1980 Skiss utarbetad 'nom HeHc^ors bruks AB s skogsavdelning

-y~-

TrfQrSj

fAC«USBE^GtT

^Di'f.rfcr-rr.--r

Huggartorp eller Uqcnhet l > M * i J"™»3 (*™I'F*)

280 även något förstärkas som t. ex. Kvarnberget, Frösaråsen, Håen, Wattrangi och Bråthöjden. En tredje form av bosättning, som även beräknas kunna fortleva i framtiden är de gårdar, som enstaka eller några tillsammans äro belägna inom 2—3 kilometers avstånd från en tätort, eller också i omedelbar närhet av större allmän landsväg med busslinjer, matvarubussar och skolskjutsar. Som komplettering till denna fasta bebyggelse för skogens arbetskraft måste även finnas bostäder för den mera tillfälligt anställda arbetsstyrkan. Huggarna bland dessa bo redan nu i moderna s. k. skogsstationer, rymmande 10—20 man, varifrån de medelst personbussar förflyttas till arbetsplatserna. De tillfälliga körarna bo i mindre körarförläggningar, som i regel bestå av renoverade gamla torp och är mera decentraliserade. Anställningsformerna. Innan vi övergå till att behandla det framtida bostadsbeståndets storlek, måste alltså först avgöras hur stor del av arbetskraften som skall utgöras av fasta skogsarbetare och hur stor del som skall bestå av mera tillfälligt anställda. Bolaget siktar härvid emot att ca 80 % skall vara fasta skogsarbetare och ca 20 % mera tillfälligt anställda. Då de fasta skogsarbetarna utgör en både yrkeskunnig och i arbetet pålitlig kår, vore det givetvis idealet om hela arbetsstyrkan kunde utgöras av fast anställda. Emellertid är våra skogsindustrier och därmed även skogsbruket i viss utsträckning konjunkturkänsliga, varför en tillfällig nedgång i arbetskraftsbehovet ibland kan vara tänkbar i framtiden. De fasta skogsarbetarna ha givetvis rätt att räkna med en kontinuerlig arbctstillgång, varför sådana eventuella minskningar av arbetstillfällena bör regleras genom en minskad anställning av tillfälliga arbetare. Bostadsbehov och trivselskapande anläggningar. Tidigare har sagts att bolagets skogsförvaltnings totala arbetskraftsbehov inom Säfsnäs utgöres av 425 årsarbetare. Om 80 % av dessa skall bestå av fast anställda blir det 340 årsarbetare. När bostadsbehovet för dessa 340 årsarbetare skall beräknas kan först avdragas ca 60 man, som arbetar åt bolaget inom Säfsnäs men bor i egna bostäder, belägna inom kommunen eller omedelbart utanför dess gränser. Återstår alltså 280 årsarbeta-

re, för vilka företaget skall tillhandahålla bostäder. Erfarenheten visar att 12—15 % av denna grupp utgöres av söner, hustrur och släktingar till familjeförsörjare. Behovet av familjebostäder skulle därför vara ca 240 stycken för att bolagets arbetskraftsbehov skulle bli täckt enligt den här ovan gjorda kalkylen. År 1953 ägde bolaget ca 190 familjebostäder inom kommunen, disponibla för skogsarbetare och avsedda att bibehållas för framtiden. Härav följer att skogsbrukets nybyggnadsbehov inom Säfsnäs är ca 50 familjebostäder. I planeringen ingår också att dessa snarast möjligt skall byggas och då givetvis förläggas till de tidigare uppräknade tätorterna Tyfors, Fredriksberg, Säfsbyn, Ulriksberg, Gravendal och Strömsdal. Vad bostädernas standard beträffar skall den vara fullt modern med ett utrymme av 2—3 rum och kök. Det äldre bostadsbeståndet håller nu också på att repareras för att uppnå denna standard. För trivseln i tätorterna fordras också att en del allmänna anordningar vidtagas. Sålunda behövs samlingslokaler, tvätt- och badstugor, affärer, skolor, kommunikationsförbättringar, ytterbelysningar m. m. För den nuvarande tillgången på alla dessa saker har redogjorts i tidigare kapitel. Tyvärr återstår ännu en del att åstadkomma i detta avseende, främst då beträffande samlingslokaler samt bad- och tvättstugor. 1 samarbete med kommunen hoppas bolaget att inom en icke alltför avlägsen framtid kunna lösa även dessa frågor. De större skogsstationerna, som skall härbärgera den tillfälliga huggararbetskraften, är redan utbyggda och ha en mycket god standard. De mindre stationerna för körare är ännu icke färdiga överallt men beräknas bli det inom ett par år. Innan frågan om arbetskraften lämnas, bör även dess yrkesutbildning beröras med några ord. Hittills har i detta avseende förekommit skogsbetonade fortsättningsskolor varje år inom kommunen samt specialkurser för traktorförare, motorsågare, bergborrare o. dyl. Arbetsgivarens avsikt är att ytterligare intensifiera denna verksamhet, som dels är ett led i skogsarbetets rationalisering och dels höjer skogsarbetarens standard både från ekonomisk och social synpunkt. Vägar, flottleder och kraftverk. Ett utökat vägnät inom kommunen är av allra största betydelse för skogsbrukets utveck-

281 ling och skogsarbetskraftens trivsel inom kommunens glesbygd. Kommunen är relativt väl försedd med allmänna vägar; vägarnas kvalitet lämnar däremot på många avsnitt en hel del övrigt att önska. För bolagets enskilda skogsbilvägar finns en långsiktig plan uppgjord som är realiserad till ca 2/3. Ännu återstår alltså en del att göra, men dessa arbeten bedrives i forcerad takt och om 6—8 år beräknas de vara färdiga. Vägnätets framtida utseende framgår av kartskissen Säfsnäs III. Redan nu kan sägas att flottningen praktiskt taget är nedlagd inom Säfsnäs. Bilvägar ha ersatt de gamla flottlederna. Den senaste av dessa som var i bruk är Svartälvens övre lopp, där flottningen upphörde huvudsakligen för att bereda ökad vattentillgång åt bolagets kraftverk. På kraftverkssidan kommer sannolikt endast ett par mindre nybyggen att ske, enär alla större utbyggbara vattentillgångar redan är tillvaratagna. Flertalet sjöförekomster är nämligen redan nu ställda i kraftförsörjningens tjänst men ytterligare några sjöar kommer att bli föremål för reglering. Industrierna i Fredriksberg

Utvecklingen av samhället Fredriksberg, där mer än hälften av Säfsnäs invånare är bosatta, kommer givetvis att få mycket stor betydelse för hela kommunen. Fredriksbergs utveckling är i sin tur beroende av de framtida villkoren för Helleforsbolagets cellulosaindustrier kring vilka dagens samhälle är uppbyggt. Chefen för Fredriksbergsverken har i skrivelse till utredningen den 16 januari 1956 gett följande översikt: Fredriksbergsverken består av tre enheter, nämligen en sulfitfabrik om ca 20 000 ton, en sulfatfabrik om ca 30 000 ton samt ett kraftpappersbruk om ca 27 000 ton. Dessa fabriker är i förhållande till tillgången av vedråvara från Helleforsbolagets egna skogar och det däromkring liggande naturliga inköpsområdet f. n. för små, även om de äro mycket modernt ordnade. Genom beslutade rationaliseringar och kompletteringar avser man därför inom Helleforsbolaget att under de närmaste

åren successivt öka produktionen med ca 20 % och till en början icke ovänsentligt minska arbetarantalet genom införande av nya och arbetskraftsbesparande maskiner och metoder. Det senare har ett dubbelt syfte, nämligen att dels sänka produktionskostnaderna, dels åstadkomma minskat tryck på bostadsmarknaden inom samhället. — Med hjälp av ett visst bostadsbyggande i såväl företagets som kommunens regi avser man att ganska snart uppnå balans på bostadsmarknaden. Denna balans anses vara en nödvändig förutsättning för ett genomförande av industriernas fortsatta utbyggnad och en senare övergång till kontinuerlig drift, varvid arbetskraftsbehovet åter beräknas öka med ca 1/3. Fredriksbergs isolerade läge gör det nödvändigt för företaget att på allt sätt understödja och befrämja samhällets försörjning med sådant som kan ge invånarna trivsel och hemkänsla, t. ex. moderna bostäder, gator, vatten och avlopp, ytterbelysning, tvättinrättning, hotell m. m. Indirekt skall företaget också liksom hittills söka ge egnahemsbyggandet sitt stöd. På nyåret 1956 har företaget också i samråd och samarbete med de anställda och organisationerna på orten börjat förberedelserna, för ett Folkets hus. Ombyggnad av den i VI kapitlet omnämnda Hörsalen i Fredriksberg skall bli den första etappen i folketshusbygget. Därefter följer tillbyggnad av en större huskropp som skall innehålla teater- och biograflokal för 300 personer, scen, sminkloger, kafé, hobbyrum, sammanträdesrum och fackföreningsexpeditioner. Gamla Hörsalen blir danssalong. Kostnaderna beräknas komma att uppgå till ca 350 000 kronor. Finansieringen sker bland annat genom att industrins och skogens arbetare och tjänstemän skänker sina arbetsförtjänster från visst övertidsarbete.

X I . Sammanfattande diskussion

I det föregående har flera reservationer gjorts i fråga om Säfsnäsraaterialets allmänna giltighet vid bedömningen av förhållanden inom svenska skogsbygder. Genom den relativt utförliga redovisningen i de föregående avsnitten torde de särpräglade dragen framstå med ganska stor tydlighet. Men här finns också förhållanden som belyser skogsbygdernas speciella villkor och som därför motiverar en sammanfattande diskussion. Bebyggelse och befolkning. Säfsnäs h a r i fråga om läge och bebyggelsetyper åtskilligt gemensamt med de flesta skogskommuner inom det mellansvenska bruks- och finnskogsområdet. Lokaliseringen av finnbebyggelsen skedde vid en tidpunkt då jakt, fiske och svedjejordbruk var befolkningens huvudnäringar. Bruksbebyggelsen är ett hundratal år yngre och lokaliserades till platser där vattenfallen kunde utnyttjas som direkt drivkraft för hammare och andra anläggningar. Bruksdriften medförde också upptagande av ett stort antal brukstorp, vilka lokaliserades efter liknande principer som finnbebyggelsen. Denna finn- och brukstorpsbebyggelse har under 1930- och 40-talen drabbats av omfattande avfolkning. Järnbruksdriften är sedan länge nedlagd, men bebyggelsen i de gamla bruksorterna har förstärkts, och folkmängden har ökat. För endast 50 år sedan bodde mer än 2 200 av Säfsnäs invånare i skogarna utanför bruksorterna, medan bruksor-

terna var mycket små. F. n. bor mer än hälften av kommunens befolkning i Fredriksberg och mer än en femtedel i de övriga bruksorterna. Befolkningen ute på skogarna uppgår nu till endast omkring 650. Ny industri har startats endast i Fredriksberg. På denna ort har emellertid sulfit- och sulfatindustrin vuxit ut så kraftigt, att den nu sysselsätter ca 400 arbetare. Samhället har vuxit ut till en modern tätort, och blivit kommunens självklara centrum. Fredriksberg ligger mitt i kommunen. Råvarorna till fabrikerna kommer med direkta transporter från de omgivande skogarna. Kommunen utanför Fredriksberg är råvarubas för Fredriksbergsverken i fråga om sulfit- och sulfatved. Timmerfångsterna förädlas i Hällefors. Av den förvärvsarbetande befolkningen utanför Fredriksberg kommer enligt 1950 års folkräkning 53 % på skogsbruk, 9 % på jordbruk och 8 % på cellulosaindustrien (i Fredriksberg). Skogsbruket är den enda basnäringen, övriga branscher som finns företrädda inom området — bortsett från industrierna — har karaktär av service- eller binäringar. Byggnadsverksamhet och landtransport är sålunda starkt knutna till skogsbruket. Jordbruket inom kommunen har dåliga förutsättningar och har ekonomisk bärkraft endast i fråga om stödjordbruk, inriktade på foderproduktion för hästar, kor och smådjur.

283 Skogsbrukets behov av arbetskraft tillgodoses i första hand bland befolkningen utanför tätorten. Industrin i Fredriksberg utövar givetvis en viss dragningskraft på befolkningen även i skogsbygden, och en viss rekrytering till industrin sker också från den närmaste omgivningen kring Fredriksberg. I sydöstra hörnet av kommunen har också gruvindustrin i grannkommunerna möjligheter att konkurrera men har endast ett fåtal anställda bland den i Säfsnäs bofasta skogsbefolkningen. Arbetskraftsförhållandena präglas av att ett enda företag äger huvuddelen av skogarna och bebyggelsen. De skogsarbetare och arrendatorer, som är bosatta i Säfsnäs, är praktiskt taget alla fast anställda hos det dominerande företaget. De fåtaliga bönderna är också under huvuddelen av året att betrakta som skogsarbetare på sina egna och bolagets skogar. Genom ägoförhållandena är egentlig konkurrens om arbetskraften utesluten. Alternerande mellan olika skogsarbetsgivare förekommer endast i undantagsfall och bland de inom kommunen bofasta skogsarbetarna förekommer ingen flykt från skogsarbetet under sommarmånaderna. Dessa förhållanden ger givetvis en ovanlig stabilitet åt arbetsmarknaden inom kommunen. Arbetskraftssituationen inom Säfsnäs karakteriseras emellertid av vissa andra problem, som torde vara gemensamma för de flesta skogsbygder i mellersta Sverige. De inom Säfsnäs bosatta skogsarbetarna utgör ca två tredjedelar av den arbetsstyrka, som erfordras i avverkningsarbetet. Extra arbetskraft måste ständigt förläggas i skogsstationer. Import av extra utländsk arbetskraft har tidvis varit nödvändig. Det har i första hand gällt danskar. Rörligheten bland den extra arbetskraften är alltid ganska stor, och beroendet av extra arbetskraft kan därför

vålla allvarliga problem. Från skogsförvaltningens sida strävar man därför efter att öka den fasta arbetarkåren. Avfolkning. När det gäller den inom socknen bosatta arbetskraften i skogsbruket, möter man ett annat problemkomplex, som brukar sammanfattas i termen avfolkning. Utvecklingen inom s. k. avfolkningstrakter karakteriseras av skolindragningar, förgubbning av skogsarbetarkåren och alltmer stegrad utflyttningstendens bland ungdom och yngre familjer. I undersökningen har anförts exempel på hela byar inom Säfsnäs, som på detta sätt dött ut. Särskilt då det gäller mera avlägset liggande bosättningar utanför bruksorterna har torpen bytt innehavare ganska ofta. Den gamla rotfasta befolkningen h a r till stor del lämnat skogsbebyggelsen. De kvarvarande är ofta äldre skogsarbetare eller arrendatorer, som antingen uppnått pensionsåldern eller befinner sig i de sista arbetsåldrarna. De nya innehavarna av torp och arrenden i den egentliga glesbygden har visat ganska stor flyttningsbenägenhet. I allmänhet har de sökt sig till bättre och mera centralt belägna platser. Övergång har emellertid också ofta skett till industriarbete i Fredriksberg och annorstädes. Att de på kartskiss II markerade torpen i glesbebyggelsen fortfarande är bebodda beror i ganska stor utsträckning på den andra kategori utlänningar, som ingår i skogsbrukets arbetsstyrka i Säfsnäs. Det är fast bosatta finnar, danskar och ryssar. Flyttningsbenägenheten har även hos en del av dessa utländska arbetare med familjer varit mycket stor. I andra fall har anpassningen till stabila förhållanden gått oväntat bra. Det är dock mycket osäkert i vilken utsträckning bosättningen i Säfsnäs skall bli mera beständig. En mera allmän utflyttning av utlänningar skulle innebära en

284 allvarlig arbetskraftsförlust, eftersom en femtedel av männen i åldern 20—50 år är utlänningar. Befolkningssituationen i Säfsnäs är mycket otillfredsställande. Återväxten med yngre årsklasser är dålig och avgången genom stark utflyttning bland ungdomen holkar ytterligare ur befolkningsunderlaget. Det råder också en kraftig disproportion mellan könen. I åldrarna mellan 15—50 år utgör kvinnorna knappt 44 % av befolkningen. I 5-årsklassen 25—30 år utgör kvinnorna endast drygt 35 %. Kvinnounderskottet i dessa vitala åldrar är väsentligt större än genomsnittet för rikets glesbebyggelse för övrigt. De absoluta talen bakom dessa beräkningar är emellertid mycket små. Siffrorna är således lätt påverkbara av tillfälliga förändringar. Liksom en mera kollektiv utflyttning av utlänningar skulle få mycket skrämmande verkningar på befolkningens sammansättning, så skulle givetvis en motsvarande inflyttning av familjer i vitala åldrar ge en gynnsam vändning åt befolkningskurvan. Tillfälliga variationer kan givetvis förekomma och ge positiva eller negativa utslag, men vad bygden på lång sikt behöver är en påtaglig förstärkning av befolkningen i de yngre arbetsåldrarna samt barn- och ungdomsåldrarna. Det skulle med andra ord behövas ytterligare inflyttningar av yngre familjer med liknande ålderssammansättning som de inflyttade utländska, men förstärkningar av detta slag, som antingen gör endast ett eller annat års uppehåll i bygden före en vidareflyttning eller som nätt och jämnt räcker till för att ersätta samtidiga utflyttningar av folk i samma åldrar, kan inte förändra situationen till det bättre. En stadigvarande förbättring synes endast kunna åstadkommas genom minskad utflyttning och stimulerad inflyttning av folk i de berörda

åldrarna. En sådan utveckling kommer knappast till stånd om icke samtidigt proportionerna mellan könen blir jämnare. Att uppnå en pålitlig befolkningsökning samtidigt med stor kvinnobrist synes vara en omöjlighet för en skogsbygdskommun av denna typ. Orsakerna till avfolkningen av Säfsnäs' skogsbygder torde inte vara märkbart annorlunda än orsakerna till avfolkningen av mellansvenska skogsbygder i allmänhet. Mestadels har det varit ett samspel mellan flera olika faktorer. Kommunikationernas betydelse. I fråga om Säfsnäs har det varit möjligt att närmare studera kommunikationsförhållandenas betydelse i sammanhanget. Bygden har redan tidigt fördelats på fem bebyggelseområden, vart och ett med en bruksort i centrum. Bebyggelseområdena har varit relativt isolerade från andra bygder, men inom områdena har det varit en tämligen väl utvecklad om också ganska primitiv samfärdsel. Detta gjorde att bebyggelseområdena utvecklades till ett slags sociala enheter, som gav en viss trygghet, säkerhet och trivsel, även" om levnadsstandarden var låg och det i fråga om den allmänna välfärden var mycket övrigt att önska. Inom bebyggelseområdena fanns inga vägar i egentlig mening. Basvägarna genom bygden var de som förband bruksorterna med yttervärlden, och det var dessa vägar som vid motortrafikens genombrott var de enda framkomliga bilvägarna. Motortrafiken fick ödesdigra verkningar för bebyggelsen ute på skogarna. Bruksorterna fick plötsligt snabbare och bekvämare förbindelser med orter som låg på 5—6 mils avstånd än med sina egna utbyar, dit man endast kunde ta sig fram efter gångstigar och kärrvägar. Den gamla samhörigheten och det inbördes utbytet inom bebyggelseområdena fördärvades. Trafiken från bruksorterna följde allt oftare landsvä-

285 garna mot tätorterna och alltmer sällan gångstigarna in i den extrema glesbygden. Men från byar och bosättningar ute på skogarna måste vandringarna fortfarande gå mot bruksorterna på samma urgamla och tidsödande sätt som tidigare. Skogsbornas handicap gentemot bruksortsbefolkningen blev alltmer påtaglig. Samtidigt gick den allmänna ekonomiska utvecklingen i den riktningen att de mindre och sämre stödjordbrukens lönsamhet kunde ifrågasättas. Befolkningen, i synnerhet ungdomen tog i allt större utsträckning konsekvenserna därav på så sätt att de flyttade till tätorterna och till de fördelar som man saknade i skogsbebyggelsen. Vid 40-talets slut och i början av 50talet blev det möjligt för skogsbruket att genomföra ett stort upplagt vägbyggnadsprogram, som under några få år gett så gott som alla byar och bosättningar inom Säfsnäs bilvägsförbindelse med yttervärlden. Detta har emellertid inte påtagligt hejdat avfolkningstendenserna. Vissa tecken till en omsvängning föreligger, men om detta skall tillskrivas försämrade möjligheter för skogsbygdsungdomarna att få anställning i industriorterna, de förbättrade lönevillkoren i skogsbruket eller de förbättrade kommunikationerna i hembygden är osäkert. I varje fall kan man nu konstatera, att bosättningarna ute i glesbygden har åtskilligt större jämbördighet med bruksorterna ifråga om kommunikationer och allmän service än tidigare. Telefon finns över så gott som hela kommunen. Skolbarnen har i regel bekväm tillgång till skolskjutsar. Varuhussar kommer flera gånger i veckan o. s. v. Kommunikationsfrågans betydelse som avfolkningsfaktor bar emellertid inte ännu förlorat sin betydelse. Även om vägar brutits upp genom skogsbrukets försorg och även om biltrafik är möjlig till och från alla bosättningar,

så lider befolkningen utanför bruksorterna fortfarande av vissa inskränkningar i fråga om kontaktmöjligheter och service. En skärpning av detta läge har f. ö. skett under 1955 och 1956 i det alt vissa försämringar skett i fråga om busslinjernas turtäthet. Nedläggande axvissa busslinjer överväges. Daglig postgång ut till samtliga bosättningar med bilvägsförbindelse saknas. I flera fall är hämtning på närmaste bruksort nödviindig. Då vägarna är milslånga är det givet att man mera sällan kan offra tid för enbart posthämtning. Postverket anser sig inte kunna medverka till brevbärarlinjer annat än i så begränsad utsträckning att frågan fått falla. Provisorier av olika slag har tillgripits med stöd från skogsbrukets sida, men någon tillfredsställande lösning har icke nåtts. Ett annat problem gäller samtliga orter i kommunen utanför Fredriksberg och gäller de inomkommunala kommunikationerna. Det saknas f. n. möjligheter för folket i glesbygderna att göra kortare tur- o. returresor till Fredriksberg för inköp under dagarna och för biobesök, sammanträden eller dyl. på kvällarna. Speciella bilresor ställer sig alltför kostsamma, och särskilt för de äldre är det svårt eller omöjligt att forcera avstånden med cykel eller skidor. Befolkningen har här som på andra håll i skogsbygderna mer och mer försett sig med egna motorfordon. Men för dem som icke kan lösa sina kommunikationsproblem på det sättet har den allmänna motoriseringen väsentligt förvärrat problemet. Underlaget för bil- och busslinjer blir mer och mer undergrävt. Att tänka sig vinna en lösning genom införande av busslinjer av traditionell typ är inte realistiskt. Däremot skulle man kunna tänka sig att vissa linjer trafikerades med lättare busstyper av folkvagnstyp. Ekonomisk bärkraft skulle

286 kunna åstadkommas genom anslag t. ex. från stat, kommun och skogsägare. Utom dessa frågor, som berör kommunens inbördes förhållanden, finns ett p a r problem som berör kommunens ställning gentemot landet i övrigt. Resor till och från Säfsnäs försvåras därigenom att SJ:s samtrafik med busslinjerna är bristfällig. Det går sålunda inte att lösa biljett och pollettera resgods till någon ort inom kommunen, t. ex. då man anlitar den i allmänhet snabbaste resvägen över Ludvika. Resgodset måste polletteras om i Ludvika, vilken riktning man än reser, och särskild biljett måste anlitas för bussresan. SJ äger ifrågavarande busstrafikföretag, som drives under sitt gamla namn. Det förefaller som om man här utan större svårigheter skulle kunna tillämpa samma villkor som vid de av SJ direkt ägda busslinjerna. Verkan av en sådan omläggning skulle inte bli revolutionerande, men det skulle innebära en praktisk vinning och det skulle minska intrycket av allmän isolering för bygden. Arbetslösheten som avfolkningsfaktor. En annan faktor, som torde ha bidragit till avfolkningen i Säfsnäs är arbetslösheten inom kommunen under 30-talets första år. I fjärde kapitlet har bl. a. påpekats att särskilt de yngre kvinnorna under dessa år har lämnat kommunen. De närmast följande åren efter trettiotalskrisen hade löner och arbetsförhållanden inom skogsbruket inte konkurrenskraft med industrin och byggnadsverksamheten. Vid samma tid pågick en kraftig expansion inom dessa näringar, och skogsbygdens folk gick i en jämn ström till tätorterna. Liksom ifråga om kommunikationerna har löner och övriga arbetsvillkor inom skogsbruket genomgått en radikal förändring sedan dess, men det verkar som förbättringarna även på detta område först så småningom fått genomslagskraft.

Bostadsförhållandena torde i Säfsnäs liksom inom skogsbruket i övrigt tidigare ha verkat såsom en avfolkningsfaktor. Under senare år synes dock bostadsfaktorn i detta avseende kommit mera i bakgrunden, dels på grund av den omfattande ny- och ombyggnadsverksamhet som ägt rum inom kommunen, dels på grund av allmän knapphet på bostadsmarknaden. Bruksorterna. Från skogsbrukets sida har man mött utflyttningstendenserna från den egentliga skogsbebyggelsen genom att bygga ut bostadsbeståndet på bruksorterna. På detta sätt synes man också ha fångat upp stora delar av flyttandeströmmen. Om man ställer saken på sin spets, skulle man kunna hävda att förstärkningen av bruksorternas bebyggelse från befolkningssynpunkt har varit den enda framgångsrika åtgärden hittills. Befolkningsökningen på dessa orter är klar och kan anses tala starkt för att småorter, utrustade med skola, affär, post, telefon och busslinjer är en lämplig bebyggelseform för skogsbygden. Men det måste understrykas att åldersfördelningen bland folket på bruksorterna — inte ens när det gäller Fredriksberg — är mera gynnsam än i fråga om den extrema glesbygden. Detta beror till stor del på ett starkt inslag av pensionärer från järnbrukstiden. Men det torde också vara så att bruksorterna fångat upp endast vissa åldersgrupper av de flyttande från skogsbebyggelsen. Ungdomen har mestadels flyttat längre bort. Skolfrågornas fortsatta utveckling. En förutsättning för att skolfrågorna skall få en tillfredsställande lösning är att barnantalet inom de olika skolområdena icke undergår alltför hastiga förändringar genom utflyttningar eller omflyttningar. Inom ett par av kommunens skolområden, Strömsdal och Bråthöj-

287 9 årsklasser Bebyggelseområde

Gravendals Tyfors Strömdals Ulriksbergs Sammanlagt

7 årsklasser

53— 54— 55— 56— 57— 58— 59— 63— 54— 55— 56— 57— 58— 59— 54 55 56 57 58 59 60 54 55 56 57 58 59 60 51 18 13 18

56 19 12 21

56 18 13 19

51 20 15 20

52 21 19 20

50 25 30 23

43 24 21 22

44 15 11 16

44 15 10 16

43 15 12 14

42 17 13 17

40 18 16 17

38 19 16 21

30 19 16 17

100 108 106 106 112 118 110

den 1 , har situationen tidigare varit så osäker, att skolornas vara eller inte vara hängt på in- och utflyttning av enstaka familjer. För närvarande synes dock råda en ganska god stabilitet för de återstående skolorna i kommunen. Avvecklingen av folkskolan i Bråthöjden torde på lång sikt ge bättre stadga åt skolförhållandena för området. Kartskiss III ger visserligen vid handen, att man från skogsbrukets sida bedömer detta bosättningsområdes framtid ganska optimistiskt. Områdets centrala bebyggelse skall enligt kartan bestå, ehuru tyngdpunkten förskjutes något västerut till Västra och Östra Dunderberget. Någon större ökning av befolkningsunderlaget och barnantalet torde man dock icke böra räkna med. Då avståndet till Fredriksberg endast är ca 10 km, synes det möjligt att erhålla en god och bekväm service med skolskjutsar. Skolfrågans lösning för de tre bosättningarna Äckerhöjden, Laxtjärn och Nackarberget i Strömsdalsområdet har principiellt och praktiskt intresse. Bosättningarna hör bymässigt samman med en bebyggelse på grangärdesidan. Avståndet till Fredriksberg och Abborrberget iir ungefär detsamma. Det vore givetvis irrationellt att med skolskjutsar föra barn från samma by till avlägsna skolor i två olika kommuner. Frågan om skjutsriktningen får avgöras efter prövning av en rad olika förhållanden inom båda kommunerna, såsom t. ex.

skolformer, bebyggelseförhållanden utefter de tilltänkta skjutsvägarna och skjutskostnader. I det föreliggande fallet torde de två sistnämnda faktorerna ha tillmätts större betydelse än den första. Enligt kartskiss III beräknas vissa förändringar i fråga om dessa tre gränsbosättningar. Två av dem försvinner som familjebosättningar. Endast den östligaste, Nackarberget, med två körartorp kommer att bibehållas. Därigenom understrykes Nackarbergets beroende av grannarna på grangärdesidan ytterligare. Å andra sidan gör en ny skogsbilväg avståndet till Ulriksberg relativt obetydligt, 8—9 km. En framräkning av det årliga antalet skolbarn inom samtliga skolområden på grundval av mantalslängden för 1953 tyder på en anmärkningsvärd jämnhet i barnantalet under läsåren 53/54—59/GO. Resultatet av denna framräkning redovisas i tabellen härovan. Hänsyn har ej kunnat tagas till förändringar i årsklasserna genom in- och utflyttning eller mortalitet. Även B3-formernas vartannatårsintagning lämnas utan avseende. Som synes har Strömsdalsområdet det svagaste underlaget. Det faktiska barnantalet inom Strömsdals skolområde är f. n. så lågt, att en B3-skola inte kan försvaras. Under sådana förhållanden 1

Skolan nedlagd 1953.

288 är den nu praktiserade samordningen mellan undervisningen i Strömsdal och Gravendal, vilken bygger på pendelskjutssystemet, en acceptabel lösning. Av kartskiss III framgår att såväl i Strömsdal som Gravendal beräknas en fast bebyggelse av ungefär nuvarande omfattning, ehuru till stora delar förnyad. Man har goda skäl anta, att ålderssammansättningen i den nya bebyggelsen på dessa bruksorter kommer att bli annorlunda än f. n. Bland annat torde barnantalet i Strömsdal just nu vara avsevärt lägre än som finns anledning att räkna som normalt. Större delen av dé nuvarande familjebostäderna i Strömsdal bebos av pensionärer, medan den planlagda nya bebyggelsen skall ge plats för yrkesverksamma arbetare, vars familjer givetvis kommer att ha en annan sammansättning än de nuvarande pensionärernas. Trots detta torde knappast finnas skäl att beräkna så stort barnantal, att någon högre skolform än B3 kan bli aktuell. Under sådana förhållanden förefaller det som om en fortsatt samordning av skolorganisationen för Strömsdal och Gravendal skulle vara fördelaktig för båda orterna — inte minst med tanke på den större koncentration av skolväsendet, som kommer att krävas vid enhetsskolans genomförande. En sammanslagning av Strömsdals- och Gravendalsområdena till ett gemensamt skolområde underlättas genom det relativt obetydliga avståndet mellan bruksorterna. Tyfors och Ulriksbergs skolområden sammanfaller helt med bebyggelseområdena, inom vilka numera alla bosättningar är åtkomliga för skolskjutsar. Som framgår av tabellen på s. 289 synes skolbarnsantalet på var och en av dessa orter ganska säkert hålla sig omkring siffran 20, vilket ger gott underlag för B3-skolor. Planerna för den framtida bebyggel-

sen inom dessa båda bebyggelseområden framgår av kartskiss III. Som synes kommer den centrala bebyggelsen i båda fallen att bestå och förstärkas, dock knappast i sådan utsträckning att barnantalet kan räcka som underlag för någon av de nuvarande högre skolformerna. Därest enhetsskolans genomförande, såsom tidigare ifrågasatts, skulle medföra B3-formens avskaffande och ytterligare centralisering, står alltså skolorna i Tyfors och Ulriksberg i farozonen. Den försämring skolindragningar i dessa fall skulle medföra förefaller påtaglig. Skjutsvägarna till Fredriksberg skulle i båda fallen, men särskilt för Ulriksbergsområdets del, bli mycket långa. Ulriksbergs- och Tyforsområdena är efter de senaste årens utbyggnad av vägnätet återigen väl avgränsade och utrustade sociala enheter med, som det synes, ganska stabilt befolkningsunderlag. Under förutsättning att näringsliv, bebyggelse och befolkning utvecklas enligt de beräkningar som kartskiss III bygger på, så ter det sig betänkligt att genom ingrepp i skolfrågan äventyra den fortsatta utvecklingen och trivseln inom bebyggelseområdena. Å andra sidan förefaller det som om enhetsskolans genomförande skulle kräva en koncentration av de tre högre klasserna. Detta kan göra underlaget för de sex övriga klasserna mera vacklande än f. n. men det förefaller som om den beräknade förstärkningen av bebyggelsen bör kunna kompensera den tidigare avgången från bygdeskolorna. Med de föreliggande planerna för bebyggelsen synes inackordering av skolbarn för de lägre klasserna i framtiden inte behöva användas. Däremot torde inackordering i och med enhetsskolans genomförande bli aktuell för en del elever i klasserna 7—9. Vissa skolskjutssträckor kommer att försvinna eller

289 ändras, men skolskjutsar torde i stort sett bli nödvändiga i ungefär samma utsträckning som f. n. Enhetsskolans genomförande torde komina att ställa kommunen inför ett flertal svårlösta problem. Enligt generella beräkningar är skoldistriktet för litet för att det ensamt skall kunna organisera en så differentierad teoretisk och praktisk utbildning som skolreformen avser. På grund av avstånden till grannkommunerna är de lokala skolmyndigheterna dock inställda på att söka organisera ett självständigt enhetsskoledistrikt. Man anser att problemets lösning skall kunna underlättas genom moderna pedagogiska hjälpmedel. Det förefaller dock som om ett ganska omfattande samarbete med andra distrikt ändå skulle bli nödvändigt, t. ex. i fråga om 9 y och 9 g. Några mera långtgående planer i detta avseende för Säfsnäs del är ännu icke utarbetade. I fråga om 9 y förefaller det som om man på endast ett par tre områden skulle kunna bjuda säfsnäsungdomen förberedande yrkesutbildning i hemkommunen — nämligen i skogsbruket, i cellulosaindustrin och möjligen inom detaljhandel och hantverk. Alternativ för den framtida bebyggelsen. Det förefaller som om det inom Säfsnäs funnes tre huvudalternativ när det gäller att organisera den framtida bebyggelsen. Det första, som här kallas alternativ I, presenteras av Helleforsbolagets skogschef i kap. X och på kartskissen Säfsnäs III. Bolagets framtidsplaner går ut på att bibehålla en differentierad bebyggelse av något mindre spridning än den nuvarande med ytterligare förbättrad standard och service. Som alternativ II skulle kunna tänkas en sammanflyttning av all bebyggelse till bruksorterna. Detta skulle medföra nedläggandet av en stor del av kommunens stödjordbruk och friställande av

en större del kvinnlig arbetskraft. Bruksorterna skulle bli större och mera tätortsbetonade, kommunikations-, skoloch serviceproblemen skulle förenklas och förbilligas. Frågan om sysselsättning för den kvinnliga arbetskraften skulle däremot troligen bli än mera svårlöst. Det är troligt, att tryggheten för de enskilda invånarna skulle bli större genom en bebyggelse enligt alternativ II, men den rena trivselfaktorn är däremot mera oviss. Det torde finnas en hel del människor i skogsbygden, för vilka en litet avsides och enskild bosättning med bilväg ligger närmast det ideala. Risken för ett ökat antal partiellt sysslolösa kvinnor på bruksorterna utgör också ett kraftigt frågetecken inför alternativ II. Alternativ III slutligen skulle vara en centralisering av hela bebyggelsen till Fredriksberg. Tätortens läge är faktiskt så förmånligt att dagliga personaltransporter till alla delar av kommunen är tänkbara. Genom skogsstationerna skulle man dessutom kunna ha folk förlagda till vitala punkter i samma utsträckning som nu. Om detta alternativ genomfördes, skulle skol- och servicefrågorna få sin bästa tänkbara lösning. Tätorten skulle bli större och bättre utrustad samt troligen få större konkurrenskraft i förhållande till andra tätorter. Olägenheterna skulle vara desamma som i fråga om alternativ II fastän ytterligare accentuerade. Enligt både alternativ II och III skulle körarfrågan kräva speciella anordningar, som dock icke torde vara omöjliga att genomföra. Oberoende av vilken linje den- framtida bebyggelsepolitiken kommer att följa är dock kvinnornas lokala arbetsmarknad ett av de viktigaste problemen. Skogsbruket i Säfsnäs har redan valt framgångslinje, alltså alternativ I. Det är givet att utvecklingen kommer att

290 medföra modifieringar av det skisserade programmet och det är inte heller otänkbart, att man så småningom närmar sig något av de andra alternativen. Å andra sidan låter det sig väl tänkas, att man blir mer och mer oberoende av avstånd och får allt mindre behov av att centralisera bebyggelsen, eftersom kontaktmöjligheter och service ändå kommer att finnas i tillfredsställande grad för den vägförsedda skogsbebyggelsen. Framställningen i detta sammanfattande och diskuterande kapitel bygger på förutsättningen, att bebyggelsen utvecklas enligt de av Helleforsbolagets skogsmän skisserade linjerna. Frågan blir då närmast hur en sådan bebyggelse borde utrustas för att fungera som en tillfredsställande miljö för skogsbygdens befolkning. Bostadsbebyggelsen skall enligt planerna vara genomgående modern — efter nuvarande begrepp. Därmed förknippas t. ex. utrustning för tvätt och bad. Affärerna, som redan nu är vällokaliserade, kan förmodas även i framtiden bli kompletterade av varubusslinjer. Bruksorterna och skogsbyarna i Säfsnäs utanför Fredriksberg har en så liten befolkning att det skulle krävas orimliga uppoffringar om de själva skulle svara för uppbyggande av tillfredsställande samlingslokaler. Avstånden till Fredriksberg gör emellertid små samlingslokaler med modern utrustning mycket önskvärda. De torde t. o. m. i det långa loppet vara en av de viktigaste förutsättningarna för trivsel i bygden. Vägarna att lösa samlingslokalfrågan i de små bruksorterna och skogsbyarna är emellertid inte lättfunna. Förmodligen skulle anslagsbehoven visa sig vara oerhört stora för att ge en likformig och tillfredsställande uppryckning åt skogsbygderna i detta avseende.

Kostnaderna för att upprusta t. ex. gamla skolor till samlingslokaler kan måhända bli överkomliga. I andra fall kan möjligen nedlagda torp etc. flyttas och inredas. I fråga om idrottsplatser förefaller det som om de centrala idrottsorganisationerna borde kunna ge glesbygderna ett mera direkt stöd, ehuru givetvis också här erfordras insatser av lokala organisationer, kommunen och skogsbruket. Den framtida arbetsmarknaden i Säfsnäs. Näringslivet i Säfsnäs torde som klart framgår av tionde kapitlet även i framtiden få bygga på skogstillgångarna och vattenkraften. Möjligen kan malmfyndigheterna få större betydelse än hittills. Genom att stora delar av virkesutbytet i skogarna förädlas vid Fredriksbergsverken har kommunens närings- och samhällsliv differentierats och utvecklats på ett sätt som eljest skulle vara helt otänkbart. Det är dock ofrånkomligt, att näringslivet trots industrin i Fredriksberg är alltför ensidigt för att man skall våga förutsätta en god och stabil befolkningsutveckling och därmed trygga och säkra arbetskraftsförhållanden. Som tidigare i flera sammanhang framhållits är det i första hand de dåliga sysselsättningsmöjligheterna för kvinnlig arbetskraft, som inger bekymmer. Läget på arbetsmarknaden i stort inbjuder f. n. knappast till några vidlyftiga spekulationer kring möjligheterna att förlägga lättare industrier till skogsbygderna. Det enda säkra är att skogsbygderna trots avfolkningen rymmer en mycket god arbetskraftsreserv. Erfarenheterna har visat att det vid god sysselsättning inom t. ex. den elektrotekniska industrin, skinnvaruindustrin och textilindustrin inte är helt uteslutet att få filialföretag av denna typ till någorlunda välbelägna bygder. Men kon-

291 junkturkänsligheten för dessa filialföretag är så stor, att man bör gå fram med stor försiktighet. Om det f. n. nedlagda bergsbruket skulle få någon mera betydande omfattning, så är verkningarna på kommunens

näringsliv givetvis svårbedömbara, men någon lösning på problemet med den kvinnliga arbetskraften kommer det näppeligen att medföra även om man kan förutsätta en utökning av servicenäringarna.

Källor

Tryckta

arbeten:

Falk, E r i k : Om säfsfinnarnas bygd i 1700-talets början. Forsslund, Karl-Erik: Med Dalälven från källorna till havet, del 2: 8. Forsslund-Lindahl: Dalarnas natur. Geografiska institutionen vid handelshögskolan i Stockholm: Tätortsregister för Kopparbergs län, redigerat av Sven Dahl. Gottlund, Carl Axel: Dagbok över dess Resor på Finnskogarne. Magnusson-Granlund: Sveriges geologi. Magnusson-Lundquist: Beskrivning till kartbladet Grängesberg (Sveriges geologiska undersökning, Ser Aa, N:o 177). Montelius, Sigvard: Säfsbygden för 100 år sedan. 1950 års folkräkning. 1944 års jordbruksräkning. Sveriges officiella statistik: Kommunalvalen 1950 Riksdagsmannavalen 1949—1952. Otryckta

arbeten:

Sigvard Montelius: Om svedjande i Säfsen under brukstiden. Muntliga och skriftliga

upplysningar:

Bjerge, Sven, Kyrkoherde, Fredriksberg Envall, Ragnar, Överlärare, Fredriksberg Falker, Sten, Jägmästare, Fredriksberg Groop, Herman, Arrendator, Fredriksberg Haag, Emil, Kommunaln.-ordf., Fredriksberg Henriksson, E., Handelsförest., Fredriksberg Jansson, Hilding, Kommunalkamrer, Fredriksberg Johansson, Eric, Jordbruksinstruktör, Hällefors Carlgren, Kersti, Folksk.-lär:a, Ulriksberg Kristoffersson, Lennart, Hemmansägare, Tyfors Kroon, Johan, Handelsförest., Fredriksberg Larsson, Sven, Förbundssekreterare, Gävle Lindström, Gunnar, överingenjör, Fredriksberg Norrby, Nils, Jägmästare, Gravendal Strand, John Erik, Butiksföreståndare, Fredriksberg Svensson, Enok, Skogsarbetare, Ulriksberg Wrang, Gustaf, F . överskogvaktare, Fredriksberg Zimmerman, K. G., Skogschef, Hällefors ^^

KUNGL. BIBIT) - G NOV 1956 STOCKHOLM I

Statens offentliga utredningar 1956 Systematisk

forteckning

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. [25] Rådhusrätts sammansättning i brottmål. [28]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. [35]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Fiskhandeln i Sverige. [2] Statens stöd åt växtförädlingen m. m. [4] Fiskeområde. [17] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Skogsindustrins utbyggnad. [33] Skogsbrukets arbetsmarknad. [36] Industri. Atomenergien. [11]

Kommunalförvaltning. Städernas donationsjord. [7] Kommunalförbund och indelningsändringar. [19]

Statens och kommunernas finansväsen. Förenklad statsbidragsgivning. [8] Tulltaxa. Förslag av 1952 års tulltaxekommitté. 1. Allmänna synpunkter. [14] 2. Detaljmotivering. [15] 3. Taxan. [16] Vissa ändringar 1 nöjesbeskattningen m. m. [23]

Handel och sjöfart.

Kommunikatiousväsen. Standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft. [5]

Bank-, kredit- och penningväsen. PolitL Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik* Åldringsvård. [1] Statsägda aktiebolag 1 Sverige. [6] Fenningvärdeundersökningen. 3. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem pä lång och kort sikt. [10] Utredningen om kortare arbetstid. [20] Bilagor. [21] Statsägda företag i utlandet. [24] Remissyttranden. [31] Hemmen och samhällsplaneringen. [32] Hälso- och sjukvård. Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. [27] Lag om rätt att utöva läkekonsten. [29] Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare. [34] Allmänt näringsväsen. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO 1 LKAB. [9]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Restaurering av Uppsala domkyrka. [3] Bihang till kyrkohandboken. fl2] Konstbildning 1 Sverige. [13] Seminarieorganisationen. 1. [18] Alternativt aftonsångsritual. [22] Byggnadsminnen. [26] Prästvalslag. [30] Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1956