Jordbruks förstärkande med skog : förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

KUNGL. ciT"•"•''. "t 1 i FEB 1957STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1957:8 STOCKHOLM Jordbruksdepartementet

c

JORDBRUKS FÖRSTÄRKANDE MED SKOG FÖRSLAG AVGIVET AV 1951 ÅRS JORDBRUKSRATIONALISERINGSUTREDNING

Stockholm

0 <fS*] 8 /

Statens offentliga utredningar 1957 Kronologisk förteckning

1. Nordiskt s.marbete inom näringsforskningen. Statsrådets tryceri, Helsingfors. 28 s. H. 2. JO och kommunerna. Kihlström. 80 s. Ja. 8. Fullföljdsbc.Tänsning i skattemål. Idun. 146 8. Fi. 4. Oljelagring Kihlström. 117 s. H. 5. Krigsskada å egendom. Idun. 188 s. H. 6. Statens insituts för folkhälsan arbetsuppgifter och organisatio!. Victor Petterson. 191 s. I. 7. Förbättrad pensionering. Idun. 260 s. S. 8. Jordbruks förstärkande med skog. Kihlström. 416 s. Jo.

Anm. Om siiskild tryckort ej angives, Ir tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det (spartement, under vilket utredningen avgivits, t, ex. E. — ecklesiastikdepartementet. Jo. — jordbrukadepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1957: 8 Jordbruksdepartementet

JORDBRUKS FÖRSTÄRKANDE MED SKOG Förslag avgivet av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1957

Innehåll Skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet

5 Kap. I.

Direktiven för utredningen

7 Kap. II.

1947 års riktlinjer

10 Kap. III.

Översikt över vissa gällande bestämmelser

27 Kap. IV.

Statistiska uppgifter

31 Kap. V.

Sammanfattning av yttranden

39 Kap. VI.

Skogsbrukets arbetskraftsförhållanden

77 Kap. VII.

Undersökning angående kompletteringsbehovet m. m

101 Kap. VIII. Allmänna riktlinjer

156 Kap. IX.

Ekonomiskt stöd till skogskomplettering

184 Kap. X.

Lantbruksorganisationens skogliga arbetskraft

188 Kap. XI.

Ökad undervisningsverksamhet för skogsägarna

194 Kap. XII.

Stöd åt skoglig samverkan Förslag till kungörelse angående bidrag från statens skogsrationaliseringsanslag

198 Kap. XIII. Särskilda bestämmelser om ägoutbyte Förslag till lag med särskilda bestämmelser om ägoutbyte inom skogsrationaliseringsområde Kap. XIV. Ändring i lagen om enskilda vägar Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen om enskilda vägar Kap. XV. Ändring i lagen om förlängning av tiden för vissa servitut . . . Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om förlängning av tiden för vissa servitut Reservationer

och särskilda

Herrar Andersson, Jonsson och Persson Herrar Antby och von Scth Herr Johansson Herr Persson Herrar Andrén och Malmgren Herr Malmgren

226 232 237 238 239 240 243

yttranden - .

.

.

.

244 246 248 250 252 262

Bilagor Bil. 1. Anvisningar m. m. tillhörande kap. VII

273 Bil. 2—8. Tabellbilagor till kap. VII

280 Bil. 9—11. Sammanställningar tillhörande kap. XII

298 Bil. 12. Skrivelse från skogsstyrelsen m. m

303 Bil. 13. Den ekonomiska betydelsen av skogsinnehav m. m., undersökning utförd av skogsekonomiska institutionen vid skogshögskolan . . .

Till Herr Statsrådet Kungl.

och Chefen

för

Jordbruksdepartementet

Genom beslut den 1 november 1951 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga för att i enlighet med av departementschefen till statsrådsprotokollet samma dag angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågan om åtgärder för förstärkande av ofullständiga jordbruk med skog m. m. Jämlikt detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga landshövdingen B. A. Fallenius, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens andra k a m m a r e småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta och lantbrukaren S. O. Antby i Anten, lantbrukaren filosofie licentiaten O. F. Nilsson i Kungsängen, ledamöterna av riksdagens första kammare läderarbetaren R. V. Persson i Vinberg och hemmansägaren P. O. Pålsson i Lit, ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth i Bratteborg samt överdirektören i lantbruksstyrelsen H. C. B. Wetterhall. Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 november 1952 tillkallades såsom ytterligare sakkunniga verkställande direktören för Svenska Cellulosaaktiebolaget A. G. T. Enström i Sundsvall och ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren J. N. Jonsson i Fjäle samt efter bemyndigande den 17 juni 1955 överdirektören i skogsstyrelsen F. L. H. Johansson, vilken tidigare varit förordnad att såsom expert biträda utredningen. Till sekreterare hos de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning, har förordnats ledamoten i utredningen filosofie licentiaten Nilsson, och som biträdande sekreterare har med visst avbrott tjänstgjort assessorn i Svea hovrätt S.-G. B. Jonzon. Att såsom experter biträda utredningen äro förordnade skogsvårdschefen hos Mo och Domsjö aktiebolag jägmästaren T. S. Andrén i Örnsköldsvik, överlantmätaren O. A. Enflo, byråchefen i domänstyrelsen E.-F. E. Malmgren, överlantmätaren T. A. O. Sander och lantbruksdirektören E. V. A. Wessén. Utredningen har den 18 maj 1954 avgivit betänkande med förslag till ny jordförvärvslagstiftning samt till lag om förbud för bolag, förening och stiftelse att förvärva jordbruksfastighet (SOU 1954:16) ävensom den 5

juli 1955 avlämnat promemoria angående godkännande i vissa fall av arrendeupplåtelse m. m. Genom skrivelse den 7 juni 1956 har Kungl. Maj :t uppdragit åt utredningen att i samråd med skogsstyrelsen jämväl verkställa en översyn av bestämmelserna angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. På egen framställning har herr Enström den 21 september 1956 entledigats från förordnandet att deltaga i utredningens arbete. Sedan utredningens arbete nu slutförts, får utredningen härmed vördsamt avlämna betänkande med förslag om jordbruks förstärkande med skog. Vid utarbetandet av detta betänkande har särskild expertis medverkat, nämligen byrådirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Olof Petersson beträffande sjätte kapitlet ävensom jägmästaren i skogsstyrelsen Bo Lindfelt. Sjunde kapitlet har i huvudsak utformats av utredningens expert lantbruksdirektören Wessén. Till betänkandet är såsom bilaga fogad en inom skogsekonomiska institutionen vid skogshögskolan verkställd utredning angående den ekonomiska betydelsen av skogsinnehav m. m. Reservationer eller särskilda yttranden ha avgivits av ledamöterna herrar Andersson, Antby, Johansson, Jonsson, Persson och von Seth samt av experterna herrar Andrén och Malmgren. Stockholm den 16 januari 1957 B. Allan Andersson Jon N. Jonsson Olof Pålsson

Fallenius

Sven Antby Ferdinand

Nilsson

T. G. v. Seth

Folke

Johansson

Ragnar

Persson

Hans

Wetterhall /S.-G.

Jonzon

FÖRSTA KAPITLET

Direktiven för utredningen

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 1 november 1951, då beslut fattades om förevarande utredning, anförde chefen för jordbruksdepartementet, såvitt nu är i fråga, följande. Enligt de riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken, som fastställdes genom 1947 års riksdags beslut, skall åtgärderna för yttre rationalisering av jordbruket i skogsbygderna inriktas på att — vid sidan av den rationalisering av själva jordbruket som lämpligen kan åstadkommas — förstärka brukningsdelarna med skog så att de brukningsdelar, där jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största möjliga utsträckning skall bli bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kan brista i jordbrukets lönsamhet uppväges av tillgången på egen skog. De medel, som är avsedda att användas i den statliga verksamheten för främjande av jordbrukets yttre rationalisering i allmänhet, står givetvis till förfogande även då det gäller att genomföra en sådan förstärkning av vissa brukningsdelar med skog, som nyss nämnts. Lantbruksnämnderna skall sålunda bedriva en aktiv inköpspolitik och lämna ekonomiskt stöd för genomförande av dylika rationaliseringsåtgärder. Vidare kan kronans förköpsrätt användas för ändamålet och i vissa fall kan även expropriation komma i fråga. Under den tid, som förflutit sedan den statliga verksamheten för främjande av jordbrukets rationalisering började bedrivas i enlighet med de av 1947 års riksdag fastställda riktlinjerna, har emellertid den del av denna verksamhet, som avser förstärkningen av ofullständiga jordbruk med skog, endast fått en ganska begränsad omfattning. Härtill har otvivelaktigt flera orsaker bidragit. En av de viktigaste torde ha

varit de höga priser som under den senaste tiden rått å skog. Det är lätt förståeligt att jordbrukarna i detta prisläge även i sådana fall, där möjligheter till komplettering yppat sig, varit tveksamma med hänsyn till den risk för förlust i händelse av ett kommande prisfall som ett köp av skogsmark skulle medföra. Det kan i detta sammanhang erinras om att för närvarande statligt stöd i form av direkta bidrag normalt icke kan lämnas vid köp av skogsmark i kompletteringssyfte. En annan orsak torde ha varit att lantbruksnämndernas verksamhet på den yttre rationaliseringens område till en början av naturliga skäl måst bedrivas i mera begränsad omfattning. Med hänsyn till det sålunda anförda och till den centrala ställning, som frågan om förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog intar då det gäller att lösa jordbrukets problem i de skogrikare delarna av landet, synes det lämpligt, att man skall överse de bestämmelser som nu gäller härom, för att undersöka om de i något avseende behöver ändras eller kompletteras för att underlätta en sådan förstärkning. Vid en dylik översyn torde man såväl i fråga om den utsträckning, i vilken förstärkning med skog bör ske, som beträffande medlen för genomförandet av densamma böra utgå från de år 1947 fastställda allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten. Med hänsyn ej minst till de svårigheter, som det nu rådande prisläget å skogsprodukter visat sig medföra i nu ifrågavarande avseende, bör det emellertid undersökas, huruvida de nuvarande reglerna om statligt ekonomiskt stöd vid kompletteringsförvärv av skog är lämpligt utformade. Härvid torde man böra utgå från att stödet även i fortsättningen i regel bör lämnas i form av lån till förvärv av marken. Lånevillkoren torde dock böra omprövas så att större hänsyn än

8 vad som nu är möjligt kan tagas till skogens karaktär av ett långsiktigt investeringsobjekt. Även behovet av att i undantagsfall lämna bidrag till förvärv av skogsmark bör undersökas. Vidare bör övervägas möjligheten att förenkla förfarandet i sådana fall, då skogsmark i allmän ägo anses böra disponeras för rationaliseringsändamål. Ett annat problem, som även bör uppmärksammas, gäller möjligheterna att genomföra önskvärda förstärkningar genom byte av skogsmark. Utredningen bör emellertid ej begränsas till enbart de spörsmål som nu berörts utan bör avse en allmän och — frånsett vad nyss sagts om själva utgångspunkterna — förutsättningslös prövning av problemet i hela dess vidd. Genom skrivelse den 7 juni 1956 h a r Kungl. Maj:t uppdragit åt utredningen att jämväl verkställa en översyn av bestämmelserna angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. I skrivelsen anfördes följande. I sina år 1954 avgivna anslagsäskanden har skogsstyrelsen vid behandlingen av anslaget till Skogsvård m. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. framhållit att vissa förhållanden syntes påkalla en utredning rörande villkoren för bidrag ur anslaget och om eventuellt nya former för ifrågavarande stödverksamhet. Bidrag ur anlsaget utgår endast där markägarna inom s. k. skogsvårdsområden i kontrakt med skogsvårdsstyrelsen förbinder sig att mot erhållande av statsbidrag enligt bidragsbestämmelserna utföra samtliga i en skogsvårdsplan för hela området angivna åtgärder. Planen kan upptaga skogsvårdsåtgärder, dikning, skogsväganläggning och betesanläggningar. Skogsvårdsområdena avgränsas med hänsyn till möjligheterna att betesfreda skogen och får därför vanligen en betydande omfattning. Skogsvårdsplanen är i allmänhet att betrakta som den yttre ramen för skogsägarnas åtaganden och grundar sig på överslagsvisa kostnadsberäkningar. Först när det blir aktuellt att utföra skogsvårdsåtgärderna upprättas detaljerade arbetsplaner med kostnadsberäkning, vilken beräkning ligger till grund för bidragsbeviljandet. Såsom skäl för en utredning angav skogsvårdsstyrelsen, bland annat, att skogsbet-

ningen under senare år minskat även i Norrland. Vidare vore ej avgjort om lantbruksnämnderna skulle övertaga skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med betesanläggningar även i lappmarkerna såsom redan skett inom Norrland utanför detta område och slutligen hade skogsvårdslagens gräns för svårföryngrat område ändrats så att den ej längre sammanföll med lappmarksgränsen. I samband med sina år 1955 avgivna anslagsäskanden har skogsstyrelsen meddelat, att den inom ramen för gällande bestämmelser för den under anslaget bedrivna stödverksamheten igångsatt en viss försöksverksamhet enligt nya linjer och att styrelsen samtidigt påbörjat en utredning rörande bidragsbestämmelserna. 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning har i sina yttranden över motion nr 123 i första kammaren av hr Strand m. fl. samt nr 175 i andra kammaren av hr Skoglund i Umeå m. fl. angående reformering av skogsvårdslagstiftningen framhållit, att utredningen upptagit till behandling samarbete mellan mindre skogsägare för gemensamma åtgärder på skogsförvaltningens område särskilt med hänsyn till behovet av en effektivering av kompletteringen av jordbruk med skog och därmed sammanhängande parcelleringsproblem. Utredningen har sålunda i skrivelse den 26 januari 1955 till skogsvårdsstyrelser, hushållningssällskap och lantbruksnämnder ävensom till vissa organisationer inom näringslivet underställt dessa såväl skogsarronderingsproblemet som frågan om att genom gemensam förvaltning — helt eller i viss utsträckning — av enskilda skogar minska olägenheten av en uppsplittring av skogsmarken. Inom utredningen har sedan lång tid förslag beträffande lagstiftning på detta område varit under utarbetande. Enligt utredningen kommer resultatet härav att i utredningens slutbetänkande framläggas för Kungl. Maj :t. Kungl. Maj:t finner gott uppdraga åt 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning att i samråd med skogsstyrelsen skyndsamt verkställa en översyn av bestämmelserna angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. i syfte att söka ernå överensstämmelse mellan ifrågavarande villkor och bestämmelserna i den av jordbruksrationaliseringsutredningen tilltänkta lagstiftningen.

9 Kungl. Maj :t h a r till utredningen överlämnat åtskilliga framställningar att tagas i beaktande vid fullgörandet av utredningens uppdrag. Härutinnan återstår till behandling i detta betänkande dels det på hemställan av 1952 års riksdag till utredningen hänskjutna spörsmålet huru kompensation bör beredas

fastighet som fått sitt skogsinnehav väsentligt förminskat genom framdragande av kraftledning dels ock en den 23 maj 1953 dagtecknad framställning av Riksförbundet Landsbygdens folk rörande problem som sammanhänger med tidsbegränsade servitut och ofullständiga ägostyckningslotter.

A N D R A KAPITLET

1947 års riktlinjer

Såsom framgår av direktiven har utredningen •— såväl i fråga om den utsträckning, i vilken förstärkning med skog bör ske, som beträffande medlen för genomförande av densamma — att utgå från de av 1947 års riksdag fastställda allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten. Det torde därför vara lämpligt att här erinra om det huvudsakliga innehållet av sagda riksdagsbeslut i hithörande delar. På grundval av betänkande som avgivits av 1942 års jordbrukskommitté 1 (SOU 1946:42, 46 och 61) framlades vid 1947 års riksdag proposition (nr 75) angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Propositionen hänsköts till behandling av ett särskilt utskott, vilket i sitt utlåtande (nr 2) tillstyrkte de i propositionen framlagda förslagen med vissa ändringar. Utskottets utlåtande godkändes sedermera i oförändrat skick av riksdagen. I jordbrukskommitténs betänkande dryftas till en början frågan om målsättningen för den statliga jordbrukspolitiken. Härom uttalas, att man under normala förhållanden bör söka uppehålla en jordbruksproduktion av den storlek, som behövs för att folkförsörjningen här i landet i en avspärrningssituation skall kunna uppehållas på en tillfredsställande nivå medelst landets egna resurser. Statsmakterna bör, fortsätter kommittén, lämna den inhemska jordbruksproduktionen ett stöd, som syftar dels till att möjliggöra uppehål-

landet av den ur det allmännas synpunkt önskvärda produktionen dels till att den jordbruksbefolkning, som behövs för att frambringa sagda produktion, skall kunna vid rationell jordbruksdrift uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig med jämförliga befolkningsgruppers. Vid planeringen av den geografiska fördelningen av den jordbruksproduktion, som sålunda bör stödjas, bör man bland annat beakta den betydelse ett uppehållande av jordbruket i olika delar av landet har med hänsyn till andra näringsgrenars intressen. Härutinnan understrykes i betänkandet särskilt sambandet mellan jordbruket och skogsbruket i de skogrikare delarna av landet. Dessa båda näringsgrenar bildar där i många fall, framhåller jordbrukskommittén, tillsammantagna det produktionsunderlag, som befolkningen behöver för att kunna ha jämn sysselsättning under olika årstider, och jordbruket utgör den källa från vilken skogsbruket kan rekrytera en stor del av sin arbetskraft. Det påpekas även hurusom jordbruket i dessa trakter fö1 Betänkandet är undertecknat av h e r r a r Abel Andersson, Bror Blomkvist, Mauritz Bonow, Bernh. Ekström, Gösta Eriksson, B. Fallenius, F e r d i n a n d Fredgardh, Åke Gullander, Emil Gustafson, Bo Hammarskjöld, Axel Johansson, Reimer Johansson, J. H. Johansson, Nils Jönsson, Gunnar Lange, Knut Larsson, Gösta Liedberg, Erik Lundberg, Einar Norrman, H. G. Ringborg, Gustaf Sahlin, Ernst Själander, E i n a r Sjögren, A. H. Stensgård, Ingvar Svennilson, Wald. Svensson, Olof Söderström, Ernst Wehtje och G. R. Ytterborn.

11 d e r de dragare, som skogsbruket behöv e r u n d e r vintern, och täcker det lokala behovet av vissa livsmedel, främst mjölk. I den mån sambandet mellan j o r d b r u k och andra näringsgrenar så påkallar, bör man enligt kommittén stödja jordbruksproduktionen även i de delar av landet, där de naturliga produktionsförutsättningarna för själva jordbruksdriften är mindre gynnsamir>a. Likaså bör man vid den lokala planeringen beakta den betydelse bevarandet av en viss jordbruksbefolkning i trakten h a r ur arbetskraftssynpunkt eller eljest för andra näringsgrenar i trakten. Vid sin bedömning av storleken av det stödbehov, som kan föreligga på lång sikt, räknar jordbrukskommittén med en utveckling inom jordbruket, som i n n e b ä r att förefintliga rationaliseringsmöjligheter tillvaratas. Att staten bör lämna sin medverkan till att främja en sådan utveckling synes kommittén klart med hänsyn såväl till att det h ä r gäller att skapa bättre försörjningsmöjligheter för en stor del av befolkningen som till att denna utveckling medför minskning av jordbrukets behov av stöd från det allmännas sida. I fråga om den s. k. yttre rationaliseringen — d. v. s. brukningsenheternas omvandling till ökad ändamålsenlighet beträffande Storlek och ägoanordning — framlägges förslag till åtgärder för åstadkommande av bärkraftiga brukningsenheter. Sålunda förordar jordbrukskommittén, att statliga lån och bidrag skall lämnas för att underlätta enskildas förvärv av jord i rationaliseringssyfte samt att staten skall bedriva en aktiv inköpspolitik för att i sin tur kunna överlåta mark 'till ägare av ofullständiga jordbruk. Vidare föreslås införande av förköpsrätt och rätt till expropriation i vissa fall för bildande av bärkraftiga jordbruk.

Skogens värde i kombination med jordbruk ligger enligt kommitténs uppfattning till en början däri, att skogen representerar en sysselsättningsgaranti för brukaren. Härom uttalas i betänkandet: Den egna skogens betydelse ur sysselsättningssynpunkt beror i främsta rummet på den utsträckning, i vilken brukaren kan få sysselsättning i det egna jordbruket eller utanför den egna brukningsdelen. Har brukaren full sysselsättning året runt i det egna jordbruket, behöver han tydligen ur sysselsättningssynpunkt ej därjämte ha tillgång till arbete i egen skog. Detsamma är fallet, om brukaren visserligen ej har full sysselsättning året runt i det egna jordbruket men arbetstillgången utanför den egna brukningsdelen är så god, att han kan påräkna att få arbete även under de tider, då han ej är sysselsatt i sitt jordbruk. När det gäller att bedöma den egna skogens betydelse ur sysselsättningssynpunkt får man emellertid ej uteslutande fästa sig vid brukarens möjligheter att få full sysselsättning i sitt jordbruk eller utanför den egna brukningsdelen. Är jordbruket så stort, att någon manlig arbetskraft utöver brukaren själv är och bör vara fast knuten vid jordbruket, uppkommer samma sysselsättningsproblem beträffande denna manliga arbetskraft som beträffande brukaren själv. För det ekonomiska resultatet av jordbruksdriften är det ju av vikt, att all den till jordbruket fast knutna arbetskraften kan beredas effektiv sysselsättning under hela den tid, för vilken den uppbär ersättning. Betalar brukaren full lön under hela året åt en anställd, måste han alltså, för att jordbrukets lönsamhet ej skall äventyras, söka att effektivt utnyttja den anställdes arbetskraft. Vid bedömningen av den egna skogens värde ur sysselsättningssynpunkt måste man slutligen fästa avsende ej blott vid möjligheterna att sysselsätta den mänskliga arbetskraften utan även vid möjligheterna att sysselsätta jordbrukets dragare under de tider av året, då de ej behövs i jordbruket. Kan dragarna under dessa tider utföra arbete på annat håll, behöver jordbruket endast belastas med en del av de årliga kostnaderna för dragarna och kommer alltså att utvisa ett bättre

12 driftsresultat än om det måste bära hela årskostnaden för dem. Uppenbart är, att det i trakter, där tillgången på arbete utanför den egna brukningsdelen är knapp, är av stort värde ur sysselsättningssynpunkt för brukaren att ha tillgång till en viss egen skogsareal. (Vad här och i det följande sägs om brukaren gäller även den manliga arbetskraft i övrigt, som är och bör vara fast knuten till brukningsdelen). Något mer tveksamt kan vara, hur man i de trakter, där brukarna har god tillgång på arbete utanför den egna brukningsdelen, bör bedöma värdet ur sysselsättningssynpunkt av att ha egen skog. Det har rörande denna fråga bland annat i den tidigare förda jordpolitiska debatten framhållits, att en jordbrukare i valet mellan att erhålla arbete utanför den egna brukningsdelen och arbete av huvudsakligen skogsvårdande art å sin egen skog oftast torde föredra det förra arbetet, eftersom detta i sin helhet ger en omedelbar kontant inkomst, medan arbetet i den egna skogen helt eller delvis endast lämnar inkomst i form av en på lång sikt ökad avkastning av skogen. Härtill kommer att det för en jordbrukare, som ej har någon körning å egen skog, ofta framstår som förmånligare att använda sina dragare för körning på främmande skog än att ägna sig åt huggning eller annat arbete på egen skog. Även om vad nu sagts om jordbrukarnas benägenhet att använda sig av arbetstillfällen utanför den egna skogen skulle vara riktigt, bör det dock understrykas, att brukarna under vintern blir mer bundna vid den egna brukningsdelen, ju större deras jordbruk är intill en viss gräns, därför att brukarna då själva måste sköta husdjuren. Detta förhållande medför, att många jordbrukare har svårt att ta emot annat skogsarbete än sådant, som finns å deras egen skog eller eljest å närbelägen skogsmark. Det synes vidare även bortsett härifrån obestridligt, att tillgången på egen skog ur sysselsättningssynpunkt representerar ett betydande värde för brukaren. Sålunda har han då möjlighet att genom arbete i den egna skogen få sysselsättning under mellanperioder, då han ej har sysselsättning i sitt jordbruk och då körningar och huggningar på främmande skog ej kommit i gång eller är slut. Även under vegetationsperioden, då han i allmänhet har arbete i det egna jordbruket,

kan uppkomma åtskilliga strödagar, vilka kan användas för arbete i den egna skogen. Dessutom har han genom sitt skogsinnehav en sysselsättningsreserv, som kan användas under sådana tider, då tillgången på arbete utom den egna brukningsdelen är knapp. Vad först angår den egna skogens betydelse såsom sysselsättningsreserv i sådana fall, då en mera temporär knapphet på arbete utanför den egna brukningsdelen råder — här avses speciellt lågkonjunkturer — torde det visserligen förhålla sig så, att jordbrukarna i största möjliga utsträckning söker förlägga sina avverkningar till högkonjunkturperioderna och att man med hänsyn härtill ej kan vänta att, om arbetstillfällen utanför den egna brukningsdelen tryter, jordbrukarna skall igångsätta avverkningar å egen skog under lågkonjunkturerna. En jordbrukare, som har egen skog, kan emellertid under dylika tider, i brist på annan mera omedelbart lönande sysselsättning, nedlägga en hel del arbete å den egna skogen i form av bland annat skogsvårdande åtgärder vilka, även om de delvis ej skulle ge någon omedelbar avkastning, i realiteten innebär en investering, som förr eller senare bör komma till uttryck i form av höjt värde å samt ökad avkastning av skogen. Föreligger en mera permanent brist på arbetstillfällen i orten, vilken alltså ej gör sig gällande enbart under lågkonjunkturer, får givetvis den egna skogen än större betydelse såsom sysselsättningsreserv. Vad åter särskilt angår den egna skogens värde såsom sysselsättningsreserv under strödagar och mellanperioder, blir detta värde väsentligen beroende på, hur stor tid dessa strödagar och mellanperioder sammanlagt representerar samt på hur stora möjligheter, som finns för jordbrukaren att även utan tillgång på egen skog få lönande arbete under dylika strödagar och mellanperioder. Skulle arbetstillgången vara så god, att jordbrukaren i huvudsak kan beräkna att finna sysselsättning utanför den egna brukningsdelen under de tider, då han ej är bunden vid jordbruket, minskas uppenbarligen betydelsen för honom av att ha tillgång till egen skog. I så fall måste emellertid även förutsättas, att arbetstillfällena utanför brukningsenheten är av mera permanent karaktär.

Jordbrukskommittén övergår härefter till frågan, huruvida innehav av egen

18 skog kan antas vara till gagn för en j o r d b r u k a r e på så sätt att skogen lämn a r en viss nettovinst till utfyllnad av brukarens övriga inkomst. I denna fråga anföres följande: Den uppställda frågan gäller i själva verket, om man kan vänta sig att skogsbruket, sedan skälig ränta beräknats på det kapital skogen representerar, brukaren gottskrivits skälig ersättning för det arbete han nedlagt å skogen samt övriga omkostnader för skogen täckts, kommer att utvisa någon årlig vinst antingen i form av kontanter eller i form av ökad virkesmängd i skogen. Svaret på denna fråga måste givetvis i första hand bli beroende på storleken av det kapitalbelopp, för vilket man skall beräkna ränta. Är den köpeskilling, som brukaren erlagt för skogen, så stor att den motsvarar kapitaliserade rotvärdet av den virkesmängd, som man på lång sikt kan beräkna att genomsnittligen utta ur skogen, eller har brukaren möjlighet att sälja skogen till dylikt pris, kan man knappast säga att skogsinnehavet, bortsett från de sysselsättningsmöjligheter det erbjuder, medför någon omedelbar ekonomisk fördel för brukaren. Detta resonemang äger emellertid giltighet endast under förutsättning att man kan räkna med konstant penningvärde och ränta samt oförändrat pris å skogsprodukter. Om penningvärdet skulle försämras eller räntenivån sjunka, är det sålunda klart, att det i fortsättningen kan visa sig ha varit ekonomiskt förmånligt för jordbrukaren att förvärva respektive behålla skogsmarken. Även om man anser det i hög grad önskvärt, att en försämring av penningvärdet skall kunna förhindras, torde man mot bakgrunden av den utveckling penningvärdet hittills undergått ej kunna bortse från eventualiteten av en dylik försämring. Vad angår prisutvecklingen å skogsprodukter bör vidare uppmärksammas möjligheten av att dessa produkter — bortsett från prishöjningar på grund av penningvärdets försämring •— kan stiga i värde till följd av framsteg vid förädlingen av desamma. Ej heller bör man förbise de utsikter, som finns att genom förbättrad skogsvärd höja skogsmarkens avkastningsförmåga. Nu nämnda faktorer tillsammantagna gör att man enligt jordbrukskommitténs uppfattning, även då en brukare förvärvar

skog till ett pris, motsvarande kapitaliserade rotvärdet av den beräknade årliga virkesavkastningen, eller då en brukare, till vars fastighet hör skog, har möjlighet att sälja skogen till detta pris, bör räkna med att innehavet av skogen på lång sikt torde komma att visa sig ekonomiskt förmånligt för brukaren och att kombinationen av skogen och jordbruket sålunda -— utöver det värde den har ur sysselsättningssynpunkt — även torde bli av direkt ekonomiskt värde för brukaren. I detta sammanhang bör jämväl påpekas att, även om en jordbrukare, som förvärvat skog till komplettering av sitt jordbruk, ej skulle erhålla någon nettovinst från skogen till följd av att det pris han betalat för denna varit så högt, att det motsvarat rotvärdet av den årliga avkastningen, förhållandet likväl i regel torde ställa sig annorlunda för blivande ägare av brukningsdelen. Vid försäljning av en brukningsdel, som består av skog jämte ett i och för sig ej fullt lönsamt jordbruk, torde nämligen köpeskillingen i regel bestämmas med hänsyn till den avkastning, som sammanlagt kan påräknas från brukningsdelen. Genom att skog knytes till ett i och för sig ej fullt lönsamt jordbruk skapar man sålunda, även om förvärvet ej skulle medföra någon direkt ekonomisk vinst för den ursprunglige förvärvaren utan eventuellt till och med någon förlust för denne, en brukningsdel, som i vart fall på lång sikt kan utgöra ett bärkraftigt kombinerat jordbruk. På tal om skogens ekonomiska betydelse i kombination med jordbruk torde man slutligen ej heller böra förbise det värde det har för en jordbrukare att ha tillgång till ved och virke till husbehov. Redan den omständigheten, att han vid sin förbrukning av ved och husbehovsvirke endast behöver räkna med en kostnad, motsvarande producentpriset, innebär en ej oväsentlig fördel. Härtill kommer även den omständigheten, att jordbrukaren då kan tillvarata avfall vid gallring och avverkningar på den egna skogen på ett helt annat sätt än som eljest blir möjligt, och på så sätt kan ekonomiskt nyttiggöra åtskilligt eljest värdelöst virke. Jämte vad nu ur rent ekonomiska synpunkter sagts om skogens betydelse i en kombination av skogsbruk och

14 jordbruk framhåller jordbrukskommittén slutligen, att skogen i dylika kombinationer har en ingalunda oväsentlig betydelse såsom en reserv för jordbrukarna, ur vilken de kan göra uttag för större investeringar i jordbruksdriften, exempelvis byggnadsföretag. Härom yttras i betänkandet: En förtänksam jordbrukare kan, genom att låta skogskapitalet tillväxa under en följd av år, lägga upp en reservfond att tillgripas i mån av behov. Det sparande, som underlåtenheten att årligen utta avkastningen innebär, kan visserligen ske även på annat sätt. Innehavet av en viss skogsareal, där skogskapitalet kan få tillväxa och användas på nu nämnt sätt, är emellertid rent faktiskt ägnat att stödja jordbruket, främst därför att utsikterna att en sparreserv skall uppläggas och bevaras är större om den har formen av tillväxt av skogen än om den skall uppläggas på annat sätt. Härtill kommer, att de brukningsdelar, som har en dylik reserv i skogen, i regel får en större ekonomisk stabilitet än de brukningsdelar, där brukaren för sin försörjning uteslutande eller till större delen är hänvisad till avkastningen av jordbruket, och där exempelvis en dålig skörd följaktligen lätt kan få allvarliga inverkningar på brukarens ekonomiska ställning. Även om skogsinnehavet ej ur nu anförda synpunkter kan anses medföra någon omedelbar ekonomisk fördel för brukaren, synes alltså kombinationen av skog med jordbruk ur dessa synpunkter vara brukarna till avsevärt gagn. Beträffande behandlingen av skogen i samband med den yttre rationaliseringen understryker jordbrukskommittén till en början, att det med hänsyn till det stora värde, som tillgång på egen skog ur nyss anförda synpunkter h a r för jordbruket, är angeläget att det stöd för jordbruket, som den med detta nu förenade skogen utgör, ej skall försvagas. Större intresse tilldrar sig emellertid frågan i vad mån åtgärder bör vidtas för att bereda skoglösa eller skogfattiga brukningsenheter möjlighet att förvärva skog. Härutinnan anför kommittén:

De topografiska förhållandena ävensom produktionsförhållandena i övrigt i skogsbygderna är ofta, kanske till och med i regel, sådana att man ej enbart genom rationaliseringsåtgärder i fråga om själva jordbruket kan förvandla de där befintliga jordbruken till brukningsdelar av sådan storleksordning och beskaffenhet i övrigt, att brukarna kan påräkna att få full sysselsättning enbart av det egna jordbruket och en skälig bärgning genom avkastningen av detsamma. I dessa bygder kommer det därför, även sedan man genomfört den yttre rationalisering av själva jordbruket, som funnits lämplig och möjlig att åstadkomma, att kvarstå ett stort antal brukningsdelar, där brukaren på lång sikt ej kan erhålla en skälig bärgning av själva brukningsdelen, men vilkas bevarande likväl är önskvärt med hänsyn till behovet av arbetskraft i orten eller med hänsyn till det allmännas önskemål att uppehålla en lokal jordbruksproduktion, däri inbegripet intresset av att uppehålla en bofast jordbruksbefolkning. Frågan blir då, i vad mån det kan anses önskvärt, att dessa brukningsdelar skall förstärkas genom tilldelning av skog. Behovet av en dylik förstärkning varierar givetvis avsevärt för olika slag av jordbruk. I fråga om de brukningsdelar, där jordbruket spelar en förhållandevis liten roll för brukarens försörjning och sysselsättning, kan något egentligt behov av egen skog ej 'anses föreligga. Det typiska exemplet härpå erbjuder stödjordbruken. Dä med stödjordbruk avses sådana småbruk, där brukaren hämtar sin huvudsakliga försörjning genom arbete utanför den egna brukningsdelen, är det klart, att ett underskott i jordbrukets lönsamhet i och för sig blir av ganska ringa betydelse för brukarens ekonomiska ställning. En brukare av ett stödjordbruk är ej heller bunden vid detta på samma sätt som innehavaren av ett något större jordbruk är bunden vid sin fastighet, utan kan och bör låta arbetet utanför den egna brukningsdelen gå i främsta rummet och har härvid i regel även möjlighet att ta lrbete även på något avstånd från ortei. På grund av jordbrukets ringa betydelse för brukarens ekonomi föreligger i detti fall ej heller något större behov av skogunnehav såsom en ekonomiskt stabiliserande faktor å brukningsdelen. För stödjordbrukens innehavare ä: där-

15 för det väsentliga, att den allmänna arbets tillgången är sådan, att de kan påräkna full sysselsättning. Deras intresse härvidlag är helt likartat med det sysselsätteingsintresse, som föreligger för den del av ortens arbetande befolkning, som ej innehar jordbruk. Någon anledning synes ej föreligga, att man genom statliga åtgärder skulle söka bereda stödjordbrukens; innehavare tillgång på egen skog för att de därigenom skulle komma i åtnjutande av de fördelar, som innehavet av egen skog enligt vad ovan anförts måste anses medföra ur sysselsättningssynpunkt och andra synpunkter. De statliga åtgärderna för att bereda stödjordbrukens innehavare en tryggad existens bör i stället bland annat gä ut på att planera och genomföra den yttre rationaliseringen på ett sådant sätt, att tillgången på arbetskraft i orten ej skall överstiga tillgången på arbetstillfällen. Vad nu sagts om stödjordbruk gäller jämväl åtskilliga andra bestående småbruk, även om deras åkerareal skulle något överstiga den för stödjordbruk normala. Då man kommer till jordbruk aV den storleksordning, att skötseln av jordbruket utgör jordbrukarens huvudsakliga sysselsättning och där avkastningen av själva jordbruket alltså spelar en betydande roll för brukarens försörjning, måste saken ses på ett annat sätt. Är jordbruket ej fullt lönsamt, kommer denna omständighet att hindra brukaren att uppnå en skälig inkomstnivå, såvida den ej kan uppvägas av andra inkomstkällor. Samtidigt har brukarna av dylika jordbruk på grund av sin bundenhet vid jordbruket betydligt mindre möjligheter än stödjordbrukens innehavare att begagna sig av befintliga arbetstillfällen utanför den egna brukningsdelen, detta särskilt om arbetstillfällena ligger på något avstånd från denna. Har brukaren ej full sysselsättning å den egna brukningsdelen, kan det alltså hända, att han ej kan uppnå en skälig inkomstnivå, även om jordbruket skulle ha en relativt tillfredsställande lönsamhetsgrad. Anledningen till att det ur det allmännas synpunkt kan framstå som önskvärt, att en viss brukningsdel skall bestå trots att själva jordbruket å densamma ej kan göras lönande eller att brukaren ej har full sysselsättning å densamma kan främst vara antingen att brukningsdelens bibe-

hållande är ägnat att tillgodose behovet av arbetskraft i orten eller att dess bibehållande tillgodoser intresset av att uppehålla en lokal jordbruksproduktion. Är anledningen den förra, kan man, om brukningsdelen ej redan förut är av stödjordbrukets typ, tänka sig, att densamma i samband med den yttre rationaliseringen eller eljest förvandlas till ett stödjordbruk. Någon åtgärd från det allmännas sida för att förse brukningsdelen med egen skog kan då enligt vad nyss sagts ej anses erforderlig. Är fastigheten av den storleksordningen, att jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, och är ett uppehållande av jordbruksdriften å fastigheten jämväl önskvärt med hänsyn till intresset av att bibehålla en lokal jordbruksproduktion, kommer frågan om statliga åtgärder för att anskaffa skog åt brukningsdelen däremot i ett annat läge. Då det ur det allmännas synpunkt är önskvärt, att dessa brukningsdelar skall bestå, synes man även böra sträva efter att brukningsdelarna om möjligt skall bli så beskaffade, att de kan erbjuda sina brukare tillfredsställande försörjningsmöjligheter. I den mån detta mål ej kan nås genom rationalisering av själva jordbruket, bör man då enligt jordbrukskommitténs uppfattning söka tillse, att brukningsdelarna skall erhålla skog i sådan utsträckning, att de på lång sikt har möjlighet att bestå såsom kombinerade jordbruk. I fråga om medlen att anskaffa skog för önskvärda kompletteringar hänvisar jordbrukskommittén till sina förslag om statlig förköpsrält och aktiv inköpspolitik. Uppmärksamheten fästes även på möjligheten att förmå skogsbolag till markavträdelse mot det att bolaget får tillstånd jämlikt 1925 års s. k. bolagsförbudslag att inköpa en motsvarande areal på annat håll. Utförligast avhandlar emellertid betänkandet i detta sammanhang frågan huruvida expropriationsinstitutet bör få användas i här avsedda fall. Avgörande för denna fråga bör vara, framhåller jordbrukskommittén, icke den ekonomiska fördel, som förstärkning av en brukningsdel med skog kan medföra för den enskil-

10 de brukaren, utan värdet av en dylik förstärkning ur det allmännas synpunkt. Att en sådan förstärkning måste anses vara av mycket stort värde för det allmänna finner kommittén u p p e n b a r t ur både sociala och allmänt ekonomiska synpunkter. Härom anföres vidare i betänkandet: Vad de sociala synpunkterna angår måste det anses ligga i det allmännas intresse, att de jordbruk, som man önskar skall bestå på lång sikt, skall vara sådana, att brukarna även på lång sikt kan uppnå en skälig inkomstnivå. Ur allmänt ekonomiska synpunkter synes det likaså angeläget, att den arbetskraft, som måste vara bunden vid dessa jordbruk, skall ha möjlighet till sysselsättning även under de tider, då den ej har arbete i det egna jordbruket. De fördelar, som ur nu anförda synpunkter står att vinna genom en förstärkning av skoglösa eller skogfattiga jordbruk med skog, är enligt jordbrukskommitténs uppfattning så stora att det, om man enbart har att ta hänsyn till desamma, måste anses fullt befogat att använda expropriationsinstitutet för åstadkommande av en dylik förstärkning, där man ej på annat sätt kan nå det önskade målet. Innan man tar definitiv ställning till frågan, om expropriation bör få ske i nu nämnda fall, måste man emellertid överväga ej blott de skäl, som kan tala för en dylik åtgärd, utan även de nackdelar den kan medföra ur andra än de nu anförda synpunkterna. Kommittén avser härvid främst de nackdelar, som en expropriation av skog kan medföra ur allmänna skogsvårdande synpunkter ävensom med hänsyn till skogsindustrin och den i denna industri sysselsatta befolkningen. För att man skall kunna bedöma, huruvida några dylika nackdelar kan befaras uppkomma, samt storleken av desamma, torde man emellertid först böra något närmare precisera de fall, där expropriation av skog skulle kunna tänkas komma i fråga, och den omfattning expropriationen skulle kunna få. Målet för de statliga åtgärderna för att förse skoglösa eller skogfattiga jordbruk med skog har ovan angivits vara att genom skogstilldelningen skapa kombinerade jordbruk av sådana brukningsdelar, som enligt planerna för den yttre rationalise-

ringen bör bibehållas med hänsyn till intresset av att uppehålla en lokal jordbruksproduktion och som ej genom rationaliseringsåtgärder avseende själva jordbruket kan ges sådan bärkraft, att brukaren på lång sikt kan påräkna att erhålla en skälig bärgning enbart genom avkastningen från brukningsdelen. Av denna målsättning ävensom av vad i övrigt ovan anförts rörande den betydelse tillgången på egen skog har vid olika typer av brukningsdelar följer, att anskaffning av skog genom expropriation ej bör ifrågakomma för sådana ofullständiga brukningsdelar (stödjordbruk och liknande småbruk), där jordbruket är av ringa omfattning och där brukaren hämtar eller bör hämta den huvudsakliga delen av sin sammanlagda inkomst genom arbete utanför brukningsdelen. Av det anförda följer vidare, att expropriation av skog ej heller bör ifrågakomma för brukningsdelar, som redan är eller genom andra åtgärder kan göras sådana, att brukaren på lång sikt kan erhålla en skälig bärgning enbart genom avkastningen från brukningsdelen. De fall, där expropriation bör kunna komma i fråga, begränsas alltså till brukningsdelar, vilka är så stora, att jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, men vilka ej är eller genom andra åtgärder än expropriation av skog kan ges sådan bärkraft, att brukaren på lång sikt kan påräkna att erhålla en skälig bärgning enbart genom avkastningen från brukningsdelen. Av naturliga skäl kan expropriation vidare ej tänkas ske i något större antal fall annat än i de mera utpräglade skogsbygderna. Det är med hänsyn till de skiftande förhållandena ej möjligt att ange någon bestämd skogsareal, som skall anses erforderlig för att en brukningsdel, där brukaren ej har full sysselsättning i jordbruket eller där jordbruket ej är fullt lönsamt, på lång sikt skall kunna ge brukaren en skälig bärgning. Det måste här bli fråga om en bedömning från fall till fall, där man får ta hänsyn både till jordbrukets lönsamhetsgrad och till de sysselsättningsmöjligheter, som jordbruket och andra eventuellt å brukningsdelen befintliga förvärvskällor erbjuder. I praktiken torde huvudvikten böra läggas vid att brukningsdelen skall vara sådan, att behovet av full sysselsättning för den arbetskraft, som bör vara fast knuten till brukningsdelen

17 kan anses tryggat. Man torde vid en bedömning av detta slag böra ta viss hänsyn till de arbetstillfällen av varaktig natur, som i övrigt kan finnas i orten. Skulle förhållandena vara sådana, att man kan räkna med att arbetstillfällen utanför den egna brukningsdelen varaktigt skall stå till buds, synes det alltså icke för vinnande av syftet med expropriationen nödvändigt, att skogstilldelningen skall vara så stor, att den vid brukningsdelen bundna arbetskraften teoretiskt kan beräknas ha möjlighet till full och varaktig sysselsättning å den egna brukningsdelen. Under alla förhållanden synes det dock, om dessa brukningsdelar skall få den avsedda bärkraften och kunna ge sina brukare en skälig bärgning, nödvändigt att skogstilldelningen blir så stor, att behovet av sysselsättning vid sidan av det egna jordbruket i huvudsak kan anses tryggat genom innehav av egen skog. Eftersom expropriation av skog endast bör kunna ifrågakomma i sådana fall, då en brukningsdel ej utan ett dylikt tillskott av skog kan beräknas på lång sikt ge brukaren en skälig bärgning, torde de brukningsdelar, till förmån för vilka expropriation kan ifrågasättas, i regel ej bli större än att det i huvudsak blott blir fråga om att genom skogstilldelning trygga brukarens eget behov av sysselsättning. Efter vissa överslagsberäkningar rörande storleken av de för kompletteringsändamål behövliga skogsarealerna övergår jordbrukskommittén till frågan om de nackdelar, som kan vara förenade med att tillåta expropriation av skog. Vad angår verkan av expropriationen ur allmänna skogsvårdande synpunkter vill kommittén erinra om att de undersökningar, som verkställts på senare tid, icke synes ge något belägg för att den skog, som fortfarande är förenad med bondejordbruket, i och för sig skulle skötas sämre än den skog, som tillhör skogsbolagen och andra större skogsägare. Den parcellering av viss skogsmark, som expropriationen skulle medföra, kan väl däremot inge betänkligheter ur den synpunkten, att ägarna av mindre skogsskiften ej i lika hög grad som innehavarna av större skogskomplex torde ha möjlighet att bedriva ett sådant skogsbruk med uthållig 9

produktion, som kan vara en förutsättning för att skogsmarkens produktionsförmåga skall kunna till fullo utnyttjas. Det är här fråga om en med själva skogsbrukets natur sammanhängande faktor, som torde få anses tala till fördel för större skogsenheter. Storleken av de skogsskiften, som skulle utläggas vid expropriation enligt de ovan diskuterade riktlinjerna, synes dock bli sådan, att det får anses möjligt att bedriva en relativt tillfredsställande skogsvård å desamma. Med hänsyn härtill och till den relativt ringa omfattning, i vilken expropriation av skog enligt nu sagda riktlinjer skulle komma i fråga, synes berörda olägenhet i nu förevarande sammanhang ej behöva tillmätas någon större betyelse. Såsom tidigare framhållits måste man även ta hänsyn till den verkan den ifrågasatta expropriationen kan få för trävaruindustrins och den däri sysselsatta befolkningens del. En minskning av ett trävaruföretags skogsinnehav kan medföra en sådan försvagning av företagets råvarubas, att företagets möjligheter till planläggning och investering på lång sikt försämras och därmed även dess möjligheter att bereda arbete åt den till företaget knutna arbetarstammen minskas. Med hänsyn till den stora betydelse trävaruindustrin har för hela landets välstånd är det enligt jordbrukskommitténs uppfattning nödvändigt, att den största försiktighet iakttas i fråga om åtgärder, som kan tänkas komma att inverka menligt på denna näringsgrens utvecklingsmöjligheter. Omfattningen av den skogsareal, som skulle komma att beröras av expropriationsåtgärderna, skulle emellertid blir relativt obetydlig, sett i förhållande till trävaruindustrins totala skogsinnehav, detta desto mer som expropriationen ej bör riktas uteslutande mot trävaruindustrins skogar. Man synes därför, såvitt jordbrukskommittén kunnat bedöma, icke behöva befara, att ett genomförande av expropriation av skog i här ovan angiven utsträckning i stort sett skall medföra några olägenheter för trävaruindustrin eller för den i denna industri sysselsatta befolkningen. Jordbrukskommittén kommer så fram till slutsatsen att fördelarna ur det allmännas synpunkt av att medge rätt till expropriation av skog i angiven ut-

18 sträckning så avsevärt överväger nackdelarna att expropriationsinstitutet i princip bör stå öppet. Beträffande expropriationsersättningen yttras i betänkandet, att det ej synes motiverat att staten skall lämna bidrag till gäldande av någon del av själva löseskillingen för skogen. Däremot förutsattes, att staten skall tillhandahålla lån i den utsträckning som behövs för löseskillingens gäldande. Kommittén finner vidare rimligt, att staten betalar kostnaderna för expropriationsförfarandet och dessutom sådan ersättning, som kan utgå till ägaren av det exproprierade området utöver själva löseskillingen, exempelvis särskild ersättning för skada eller intrång av expropriationen. I fråga om åtgärderna för förstärkning av ofullständiga brukningsdelar med skog berör jordbrukskommittén till sist frågan om bildande av gemensamhetsskogar. Härom anföres: Ur vissa synpunkter kan det understundom tänkas vara lämpligt att skog, som genom statsmakternas åtgöranden i samband med den yttre rationaliseringen ställes till förfogande för komplettering av skoglösa eller skogfattiga jordbruk, skall tilldelas dessa i form av gemensamhetsskog. Man kan då undvika en parcellering av skogen, vilken ur skogsvårdande synpunkter kan inge betänkligheter, och utsikterna till att ett uthålligt skogsbruk skall bedrivas å den ifrågavarande skogsmarken blir större än om densamma uppdelas i flera mindre lotter. Å andra sidan är det ej säkert, att skogen i dylikt fall kommer att bli till samma nytta för de enskilda jordbrukarna som om dessa erhållit var sin bestämda lott av skogen. Gemensamhetsskogen blir nämligen av betydelse främst därigenom att den — åtminstone på lång sikt — kan ge de olika delägarna ett visst nettotillskott till deras inkomst. Däremot blir gemensamhetsskogen ur sysselsättningssynpunkt ej av samma värde för delägarna som innehav av en egen skogsareal. Dessa kan nämligen ej arbeta i gemensamhetsskogen på samma sätt som i den egna skogen. Ej heller kan

de göra uttag ur gemensamhetsskogem på samma fria sätt som ur den egna skogen, exempelvis i fråga om uttag av ved och virke till husbehov. I många fall torde väl frågan om bildande av gemensamhetsskog ej uppkormma i samband med arbetet med yttre rationalisering av jordbruket. Så till exermpel kan denna fråga knappast väntas bli aktuell vid den förstärkning av brukningsdelarna, som sker genom successiva ssammanläggningar av övergångs jordbruk. Däremot kan den exempelvis uppkomma,, om staten genom sin aktiva inköpspolitik eller genom sin förköpsrätt förvärvat en ren skogsfastighet eller jordbruksfastighet med betydande skogstillgång utöver vad som behövs för att göra fastigheten till en bärkraftig brukningsdel och den överflöidiga skogen skall disponeras till förstärkning av vissa närliggande brukningsdelar. Likaså kan frågan bli aktuell, om man genom expropriation skall anskaffa skog till komplettering av vissa jordbruk. Då så är fallet, bör man givetvis överväga, vilken lösning av frågan, som efter en avvägning mellan de olika intressena är att fönedra. Härvid torde stor hänsyn böra tas till brukarnas önskemål. Detta hänsynstagande får dock givetvis ej gå så långt, att man för att tillmötesgå önskemål från brukarna medger en parcellering av skogen, som är uppenbart olämplig ur skogsvårdtande synpunkter och ej behövlig för att ge dem avsett stöd. En förutsättning för att den skog, som kan tilldelas vissa brukningsdelar i samband med den yttre rationaliseringen, skall kunna utläggas såsom gemensamhetsskog, är givetvis, att brukningsdelarnas ägare är med på en dylik åtgärd. Om det i ett visst fall finnes lämpligast att genomföra en önskvärd förstärkning av vissa brukningsdelars skogsinnehav på så sätt, att dessa tilldelas en skogsareal som gemensamhetsskog, men ägaren till en av brukningsdelarna ej samtycker härtill, bör lantbruksnämnden ej utan vidare medverka till att denne jordbrukare skall få en särskild skogslott utlagd för sig. Finner lantbruksnämnden, att så ej kan ske utan betydande olägenheter, bör ägarens vägran alltså medföra, att han tills vidare ej erhåller någon skogstilldelning. Beträffande de flesta av de frågor, som behandlas i jordbrukskommitténs

19 betänkande, r å d d e i stort sett enighet mellan ledamöterna. På vissa punkter avgåvos emellertid särskilda yttranden. Sålunda förordade h e r r a r Ekström, Fredgardh, Gullander, Gustafson, J. H. Johansson, Jönsson, Ringborg och Själarider, att man för kompletteringsändamål i första h a n d b o r d e utnyttja skogar ägda av skogsbolag och enskilda skogsspekulanter samt av staten, akademier och kyrkosamfund. Herrar Bonow, Eriksson, Hammarskjöld, Lundberg, Norrman, Sjögren och Svennilson ansåg, att man vid expropriation av skog icke borde gå längre än som erfordrades för att bereda det ofullständiga jordbruket en sysselsättningsreserv för strödagar och kortare perioder och på så sätt utjämna det handikap som bundenheten vid jordbruket utgör för brukaren. En mera kritisk ståndpunkt intogs av h e r r a r Sahlin och Wehtje, vilka helt motsatte sig att expropriationsinstitutet skulle få tillgripas för komplettering med skog. I sin motivering för detta ställningstagande uppehåller sig dessa reservanter till en början vid majoritetens allmänna synpunkter på skogens betydelse för det mindre jordbruket. Härom anföres i reservationen: Det har med rätta sagts, att småskogsbruket är starkt konjunkturbetonat. Är årsavkastningarna i virke små, bör de lämpligen sammanföras till större, samlade utbud. Det är då fullt naturligt samt utgör endast ett bevis på gott ekonomiskt förstånd hos skogsägarna, att dessa samlade försäljningar utbjuds under goda konjunkturer med höga virkespriser. Att det i verkligheten tillgår på detta sätt bestyrkes bäst därav, att utbudet av virke till industrin från bondeskogarna starkt ökas under stigande konjunkturer för att åter dala till ytterst ringa kvantiteter under lågkonjunkturerna. Sedan härefter lämnats vissa inom Sveriges skogsägareförbund sammanställda statistiska uppgifter r ö r a n d e ett

antal avverkningsrättsupplåtelser året 1944—1945, fortsätter h e r r a r Sahlin och Wehtje: Denna statistik framvisar en tydlig tendens hos det mindre bondeskogsbruket att icke vara inställt på att ytnyttja arbetstillfällena å den egna skogen. Sammanställer man statistikens resultat angående arbetskraften vid avverkningar å bondeskogarna med vad i övrigt är känt om bondeskogsbrukets konjunkturbetonade art, så är man enligt vår mening berättigad till det omdömet, att den egna skogen, vad avverkningsarbetet beträffar, icke har den betydelse som sysselsättningsreserv för de mindre jordbruken, som man velat tillmäta den. Nu har emellertid kommitténs majoritet uttalat, att om de mindre jordbrukarna av konjunkturtekniska skäl icke avverkar egen skog under lågkonjunkturer, då arbetstillfällen vanligen bäst behövs, så bör de då i stället kunna sysselsätta sig med skogsvårdsarbeten å den egna skogen. Denna argumentering är verklighetsfrämmande därför att dessa arbeten måste utföras på ofrusen mark, d. v. s. just under de årstider, då jordbruksarbetena är mest brådskande. Skogsodlingarna måste ske under samma tid som vårbruket av jorden. Skogsdikningarna kan äga rum hela sommarhalvåret, men jordbruksarbetena pågår även hela denna tid. Höstplöjningen i jordbruket räcker i regeln ända fram till den tid, då tjälen går i jorden i det nordsvenska skogslandet. De enda skogsvårdsarbeten, som kan ske på frusen mark, är vissa röjningar och stamkvistning. Det bör även framhållas, att de skogsvårdsarbeten, för vilka finnes utrymme å en skog av 50 å 100 hektars areal, oftast icke är av nämnvärd omfattning samt övervägande ha karaktär av engångsarbeten, som endast återkommer med långa intervaller. Sedan eventuellt behövliga skogsodlingar skett och dikningsbara sankmarker torrlagts, kräver skogsvården på en fastighet av omkring 50 hektar icke många dagsverken om året. Kommitténs majoritet har särskilt betonat den betydelse skogen skulle ha för beredande av arbetstillfällen å s. k. strödagar. Vi anser, att värdet härav även överbetonats. Strödagarna torde i de flesta fall få utnyttjas för vård och tillsyn av redskap och övriga inventarier, smärre reparationer, bokföring m. m. Att skogen skulle

20 utnyttjas för att tillhandahålla de arbetstillfällen, vilka likt felande bitar i ett puzzle skulle plockas in för att fylla varje dag och varje timme av jordbrukarens tillvaro med 100-procentigt arbete, är icke sannolikt. Såsom det andra motivet för önskvärdheten av att förse de mindre jordbruken med egen skogstillgång har majoriteten anfört, att skogsinnehavet kunde förväntas locka fastighetsägaren att uppspåra avverkning och sålunda öka sina tillgångar. Skogen skulle därigenom kunna bli en reservfond, lämplig att tillgripa, då större investeringar bleve nödvändiga i jordbruket. Skogen skulle överhuvudtaget bli en stabiliserande faktor i jordbrukarens ekonomi. Majoriteten har även understrukit den ekonomiska vinst, som jordbrukaren skulle kunna göra genom förvärv av skog, som därefter kunde förväntas undergå värdestegring. Om förvärvandet av skog grundas på skuldsättning kan de eventuellt stödjande och stabiliserande verkningar, som besittandet av skog har för jordbrukaren, förstöras av att jordbrukarens första åtgärd efter skogsförvärvet regelmässigt blir att realisera skogen för att i möjligaste mån nedbringa skulden. En inom skogsstyrelsen arbetande sakkunnigeberedning lär komma att föreslå bl. a. sådan ändring av gällande skogslag, att tvång till s. k. uthålligt skogsbruk föreskrives för stödskogar. Skulle en dylik lagändring genomföras, bortfaller visserligen en viss del av risken för skogens omedelbara exploatering, men det ekonomiska värdet för den köpande jordbrukaren kommer, såsom majoriteten även riktigt påpekat, väsentligen att ligga i den värdestegring, som skogen efter hand kan tänkas undergå. Vi finner det för vår del ej rimligt, att staten genom tvångsåtgärder (expropriation) skulle avhända en grupp medborgare deras rättmätiga egendom för att därmed skapa förutsättningar för spekulativa värdestegringsvinster åt en annan grupp medborgare. Herrar Sahlin och Wehtje övergår härefter till att granska majoritetens förslag rörande grunderna för den yttre rationaliseringen i vad de avser eliminerandet av vissa typer jordbruk och .skapandet av andra, särskilt då s. k.

kombinerade jordbruk. Härom i reservationen:

anföres

Kärnan i förslaget är jordbruksfastigheternas omfördelning till vissa bestämda typer med hänsyn till att full balans skall ernås mellan tillgång och behov av arbetskraft i resp. orter. En förutsättning för förslagets realiserande är därför, att en beräkning av behov och tillgång på arbetskraft göres i varje ort, som i rationaliseringshänseende skall utgöra en enhet. Då det torde stöta på mycket stora svårigheter att verkställa demografiska prognoser för så små områden, som då kommer i fråga, torde kalkylerna få grundas på befolkningssiffrorna, sådana dessa ter sig vid beräkningstillfället. Man förväntar, att skogsbrukets arbetskraftsbehov skall kunna något nedbringas genom rationaliseringsåtgärder. I övre Norrland torde dessutom avverkningarna få minskas under en nu inträdd period av sjunkande virkestillgångar. Å andra sidan finns i hela Norrland en sedan många årtionden tillbaka ackumulerad kvantitet försummade skogsvårdsarbeten av alla slag, med vilka man nu måste gripa sig an. Tillvaratagande av smådimensioner och avfallsvirke i större omfattning än tidigare innebär även ökade krav på arbetskraft. Det är därför mest sannolikt, att skogsbrukets framtida behov av arbetskraft blir större än nu. Huru mycket kan icke beräknas, enär så många ovissa faktorer här spelar in. Härtill kommer, att en mångfald nytillkommande faktorer av varjehanda slag kan hastigt förändra en orts arbetskraftsbalans. Uppträdandet av en utvecklingskraftig industri på en plats kan länspumpa stora delar av landsbygden däromkring på arbetskraft. Med hjälp av de snabba kommunikationer, som bussar och lättviktsmotorcyklar erbjuder, kan industriarbetarna vara bosatta miltals från sina arbetsplatser. Man har i skogsbygderna även många exempel på att framdragandet av ny väg genom ett större skogsdistrikt kan totalt kasta om arbetskraftbalansen därstädes. En så svårbedömbar och rent lokalt växlande faktor som utflyttningen från landsbygden till tätorterna påverkar givetvis även arbetsbalanscn. Med det sagda har vi velat framhålla, att både tillgången på och behovet av arbetskraft på landsbygden såväl inom större rayoner som i all synnerhet lokalt är

21 snabbt variabla. På en sådan ständigt skiftande och ytterligt svårbedömbar grundval vill kommittén nu bygga en i resp. orters ekonomiska och sociala liv ytterst djupt ingripande åtgärd, nämligen en mer eller mindre omfattande omkonstruktion av fastighetsbeståndet. En sådan åtgärd förändrar emellertid en trakts ekonomiska status för årtionden framåt. Vi finner det vara äventyrligt att, på sätt majoriteten föreslagit, med stöd av mycket teoretiska beräkningar och prognoser stöpa om grundvalarna för en trakts ekonomiska liv. Enligt vår mening måste man i stället vid rationaliseringen av fastighetsbeståndet gå ytterligt varsamt fram, så att man ej konstruerar en fastighetsfördelning, som den ekonomiska utvecklingen i levande livet sedan vägrar att verifiera. Är sålunda själva grunden för majoritetens omfördelningsplan enligt vår mening ej bärande, så gäller detta i lika mån principerna för det praktiska genomförandet av planen. Denna syftar till skapandet av två fastighetstyper, det självförsörjande bas- eller normjordbruket samt stödjordbruket. Mellanformerna avser man att snabbast möjligt eliminera. Mot denna ståndpunkt kan enligt vår mening allvarliga erinringar göras. Vi anser, att majoriteten, för skogsbygdernas vidkommande feltolkat karaktären av vad den betecknat såsom övergångsjordbruk i skogsbygderna. Dessa bygders ofullständiga jordbruk utgör nämligen i mycket betydande utsträckning en enligt vår mening nödvändig och oumbärlig form av stödjordbruk, utan vilka skogsbygdernas behov av allsidigt utrustad arbetskraft ej kan tillgodoses. Antalet basjordbruk är i de egentliga skogsbygderna ytterligt litet, övervägande flertalet brukningsdelar får enligt kommitténs terminologi föras till övergångs (-ofullständiga) jordbruk och stödjordbruk. Den arbetskraft, som står storskogsbruket till disposition kommer från de ofullständiga jordbruken och stödjordbruken. Tillgången på skogsarbetskraft understiger normalt högst avsevärt efterfrågan. Från de ofullständiga jordbruken utföres regelmässigt skogsarbete inom storskogsbruket. I själva verket är det så, att storskogsbruket får sin mesta och sin kvalitativt bästa arbetskraft just från de ofullständiga jordbruken. Vid dessa hålles även det hästbestånd, som ställes till disposi-

tion för körningarna i skogarna. De ofullständiga jordbrukens ägare utgör storskogsbrukets beprövade körare-stam. Nu vet vi väl, att majoriteten framför det argumentet, att de ofullständiga jordbrukens ägare med hänsyn till jordbrukens skötsel icke bör vara nödsakade att söka skogsarbete långväga från hemmet. De bör få hållas i hemtrakten för att kunna sköta djuren vintertid och därigenom minska kvinnornas arbetsbörda m. m. Majoriteten framhåller i detta sammanhang även, att risk kan föreligga, att storskogsbrukets ägare för en sådan avverkningspolitik, att alla avverkningar för en längre eller kortare period inställes i ett stort område. De ofullständiga jordbrukens ägare bleve då nödsakade att för erhållande av arbetstillfällen bege sig från hemmet, vilket skulle skada deras jordbruk. Häri har majoriteten funnit det avgörande motivet till att ofullständiga jordbruk borde avvecklas. Denna bevisning grundar sig på den förutsättningen, att alla vinteravverkningar inom storskogsbruket skulle inom en stor trakt inställas för ett eller flera år. Givetvis kan en sådan eventualitet inträffa. I några trakter av Norrland har tidigare förekommit, att så pass omfattande avverkningar av den gamla skogen ägt rum, att i vissa, ej allt för stora områden, brist på vinterarbete föreligger. Dessa fall är emellertid undantag, som till sin omfattning på intet vis är så betydande, att jordpolitiken bör utformas enbart med hänsyn till dem. För att skapa bot mot undantagen får man ej förfara så, att allvarliga olägenheter orsakas för skogsbruket i hela landet och en i skogsbygdernas liv och försörjning nödvändig fastighetstyp bringas att försvinna. Majoriteten har i sin diskussion av rationaliseringens genomförande uttalat, att efter omförandet av de ofullständiga jordbruken till basjordbruk skall ortens behov av arbetskraft täckas från stödjordbruken, vilkas antal i mån av behov skall ökas. De ha uppenbarligen tänkts som den rörliga regulatorn vid arbetskraftbalansens åvägabringande. Detta låter sig möjligen sägas beträffande storskogsbrukets behov av huggare, men icke beträffande körarna, ty vid de mindre stödjordbruken kan hästar icke hållas. Behovet av hästar är emellertid lika ofrånkomligt som av huggare. Med hänsyn till skogsbrukets behov av

22 hästar måste sålunda enligt vår mening ett betydande antal sådana jordbruk bibehållas, som majoriteten betecknar som ofullständiga. Detta namn är emellertid felaktigt. De bör kallas stödjordbruk med häst. Antalet av dem skall vara så stort, att ortens behov av skogskörningar täckes. Åkerarealen till dessa jordbruk bör vara 4—10 hektar. Är nuvarande antalet av dem större, än vad som enligt det ovan sagda kräves, kan det även enligt vår mening vara lämpligt att genom sammanslagning överföra det överskjutande antalet till basjordbruk. Vi tror dock, att detta överskjutande antal kommer att visa sig vara mycket litet i de egentliga skogsbygderna. I jordbruksbygder är förhållandet ett annat. Enligt vår syn på de ofullständiga jordbrukens problem blir behovet av att i de bygder, där riklig skogstillgång finnes, överföra sådana till basjordbruk eller s. k. kombinerade jordbruk ringa. Vi ser även häri ett motiv för vår ståndpunkt, att expropriation ej bör tillgripas vid rationeliseringens genomförande. Slutligen behandlar h e r r a r Sahlin och Wehtje verkningarna av den parcellering av de större skogsbruken, som skulle bli en följd av majoritetsförslaget: Enligt vår mening har majoriteten underskattat de olägenheter, som följer med parcelleringen av större skogsbruk till små brukningsdelar. Dessa olägenheter är automatiskt knutna till skogsbruk å små driftsenheter. De torde i sin tur ha medverkat till den lägre grad av intensitet, som alltfort får sägas vidlåda småskogsbruket i jämförelse med det större skogsbruket. Berörda olägenheter kan sägas vara dels av ekonomisk och dels av driftsteknisk natur. Det i skogsbruket investerade, produktiva kapitalet utgöres av skogsmarken och det därå befintliga, växande virkesförrådet. Detta sistnämnda representerar ett värde, som kan vara av växlande storleksordning i olika landsdelar, men som dock allestädes, om marken skall hållas under full produktion, är mycket betydande. Även om det intensivt skötta, moderna skogsbruket kräver en betydande arbetsinsats, är dock denna avsevärt mycket mindre än exempelvis inom jordbruket. Även arbetets relativa andel i produktionens värde är inom skogsbruket av-

sevärt mycket lägre än inom jordbruket. Omvänt svarar kapitalinsatsen inom skogsbruket procentuellt för en högre andel i produktionsresultatet än inom jordbruket. Skogsbruket kräver sålunda för sin produktion hög kapitalinsats men relativt låg arbetsinsats. Härav följer, att skogsbruket som driftsform knappast kan sägas vara lämpad för utövare, vilkas förnämsta tillgång och insats är arbetskraften, men vilkas svaghet ofta är kapitalbrist. Dylika utövare av skogsbruk föranledes gärna av sin kapitalknapphet att nedbringa det i skogsbruket investerade kapitalet, d. v. s. att realisera en del av det virkesförråd, som bör finnas å marken, för att full produktion skall upprätthållas. Den praktiska erfarenheten visar även, att ägarna av små skogsbruk ofta arbeta med för små virkesförråd. Även frånsett det här ovan berörda förhållandet, att småskogsbruket i allmänhet drives med för lågt virkesförråd, förekommer det ej sällan, att ägarna av dessa små skogsbruk på grund av sin bristande likviditet nödgas att bestämma tidpunkten för virkesuttagen icke med hänsyn till skogsbiologiska förhållanden, d. v. s. till skogens tillstånd och behov av avverkning, utan huggningen sättes in, då ägaren behöver pengar. Denna omständighet, att man icke har råd att avvakta den ur skogsbiologisk synpunkt rätta tidpunkten för avverkningen är givetvis ägnad att på lång sikt sänka produktionen i såväl kvantitet som värde. I detta sammanhang bör nämligen observeras, att småskogsbruket ofta inriktar sin produktion ej på de värdefullare sortimenten utan på bränsle och husbehovsvirke. De vanskligheter, som på det skogstekniska och skogsvårdsmässiga området besvärar det mindre skogsbruket, bottnar delvis i samma förhållanden, som på jordbrukets område gör driften dyrare och mindre räntabel på små brukningsdelar. Man strävar inom skogsbruket i hög grad att åstadkomma en rationalisering av arbetsteknik och transportväsende. Givetvis låter det sig rent teoretiskt sägas, att det även på ett litet skogsbruk går att använda moderna redskap, nyttja moderna, ändamålsenliga kälktyper, anskaffa rationella lastningsredskap och lastbänkar, lägga ner kostnader på rationellt byggda och underhållna basvägar, utnyttja motorkraft för lastning och transporter m. m. I prak-

23 tiken blir detta emellertid ej gjort, ty åtgärderna blir för dyra för ett så ringa utnyttjande, som kommer i fråga på dessa små skogar. Det har sagts, att man genom kooperativ drift av småskogarna skulle kunna övervinna dylika svårigheter. Detta är givetvis riktigt, men det har tillika visat sig, att skogsägarna själva icke visat någon lust att delta i kooperativa åtgärder av detta slag. Vi tror, att det icke heller för framtiden finnes några utsikter att kunna lösa småskogsbrukets problem efter denna linje. De besvärligheter, med vilka det mindre skogsbruket har att kämpa, måste utgöra ett betydande handicap. Det vore icke mer än naturligt, om detta orsakade en lägre produktion på de mindre brukningsdelarna. Kommitténs majoritet synes dock anse, att så numera icke är fallet. För egen del sätter vi tilltro till den sakkunskap, som hävdar, att, även om bondeskogsbruket i allmänhet på senare tid mycket förbättrats, skogsskötseln och skogsproduktionen å de minsta brukningsenheterna i stort sett alltjämt är otillfredsställande. Vi vågar ej heller tro, att denna sämre status hos småskogsbruket helt går att övervinna, emedan driftsformen till sin konstruktion är mindre lämplig. Att under dessa förhållanden och till yttermera visso genom expropriation främja tillkomsten av småskogsbruk i större omfattning är enligt vår uppfattning icke önskvärt.

I propositionen anförde departementschefen — vilken i huvudsak anslöt sig till jordbrukskommitténs majoritet i förevarande delar — bland annat följande i fråga om skogens betydelse i kombination med jordbruk: Innehavet av egen skog är regelmässigt av betydande värde för jordbrukarna ur sj'sselsattningssynpunkt. Det torde väl vara riktigt, att jordbrukarna nu i stor utsträckning har möjlighet att få arbete hos andra skogsägare och att så åtminstone i viss omfattning kan väntas bli fallet även i fortsättningen. Enligt min mening måste det dock, bland annat med hänsyn till den bundenhet, som skötseln av jordbruket medför, och därmed följande svårighet för brukaren att begagna sig av arbetstillfällen på längre avstånd från hemmet, anses

vara av väsentligt värde för en jordbrukare att för den tid, då han ej har sysselsättning i själva jordbruket, ej vara huvudsakligen beroende av arbetstillfällen utanför den egna brukningsdelen. I detta sammanhang må även pekas på den utveckling som skett inom skogsbruket i riktning mot årsarbetare och som, om den fortsätter, kan medföra en betydande minskning av de egentliga jordbrukarnas möjligheter att få arbete utanför den egna brukningsdelen. Innehav av egen skog måste också anses medföra en förstärkning av ett i och för sig icke lönsamt jordbruk bland annat därigenom att skogen dels åtminstone på lång sikt regelmässigt kan väntas ge brukaren ett visat tillskott till utjämnande av jordbrukets bristande lönsamhet, dels ger brukaren tillgång till skogsprodukter till ett förmånligare pris än om desamma skolat inköpas i allmänna marknaden. Man torde icke kunna räkna med att jordbruken i skogsbygderna skall erhålla full lönsamhet, om man ser jordbruksdriften som ett isolerat företag, utan man bör vid avvägningen av det allmänna prisstödets storlek även beakta de inkomstkällor, som avkastningen av egen skog och skogskörslor utgör. I betraktande av nu anförda förhållanden finner jag det naturligt, att i skogsbygderna arbetet med den yttre rationaliseringen, vid sidan av den rationalisering av själva jordbruket som lämpligen kan genomföras, också skall inriktas på att komplettera brukningsdelarna med skog, så att de brukningsdelar, där jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största möjliga utsträckning skall bli bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kan brista i jordbrukets lönsamhet uppväges av tillgången på egen skog. En dylik utveckling synes mig utgöra en förutsättning för att man i dessa trakter skall kunna uppehålla jordbruket i önskvärd omfattning och på ett effektivt sätt utnyttja den till jordbruket knutna arbetskraften.

Propositionen berör i fortsättningen vissa betänkligheter, som ur bland annat skogsvårdssynpunkt anförts mot att man från befintliga större skogskomplex skulle överföra skog till skoglösa eller skogfattiga brukningsdelar. Depar-

24 tementschefen finner dessa betänkligheter åtminstone delvis överdrivna samt anför vidare: Även om så skulle vara, att ur skogsvårdande synpunkter vissa olägenheter skulle uppstå vid en komplettering av ofullständiga brukningsdelar med skog, synes vidare dessa olägenheter böra vägas mot de fördelar som det innebär, att man kan bilda bärkraftiga brukningsdelar, där brukarens arbetskraft kan effektivt utnyttjas och brukaren beredas en mera tryggad ställning. För min del tvekar jag ej att vid en dylik avvägning ge de senare synpunkterna företräde. I enlighet härmed anser jag alltså, att överföring av skog för komplettering av mindre jordbruk principiellt bör få ske, då syftet med överföringen är att möjliggöra skapande av bärkraftiga jordbruk eller att eljest åstadkomma en ur det allmännas synpunkt önskvärd förstärkning av ofullständiga jordbruk. Från denna regel torde dock vissa undantag böra göras. Sålunda bör överföring ej få ske, om densamma i visst fall på grund av särskilda omständigheter skulle medföra mera betydande olägenheter ur skogsvårdande synpunkter. Vidare bör man givetvis även i övrigt vid frågans prövning i varje särskilt fall beakta, vilken effekt överföringen skulle få för den fastighet, som skulle avstå skogsmarken, överföring bör sålunda icke medgivas, om därigenom bärkraften hos sistnämnda fastighet skulle försvagas i sådan utsträckning, att densamma ej längre skulle utgöra en bärkraftig brukningsdel.

Beträffande expropriationsinstitutets användning för kompletteringsändamål framhåller departementschefen, att expropriation först och främst bör kunna ske för att stärka övergångsjordbruk. Vidare anföres: Mera tveksamt synes vara, huruvida detta medel bör kunna användas även för att åstadkomma en förstärkning av bestående småbruk. Enligt min mening finnes det i allmänhet ej tillräcklig anledning att medge ett så långt gående ingrepp till förmån för brukningsdelar, vilkas brukare ändock bedömes ha möjlighet att på lång sikt uppnå en tillfredsställande inkomstnivå. I enstaka fall torde dock även här förhållandena kunna vara sådana, att det, därest en i och för sig välbehövlig förbättring av för-

sörjningsmöjligheterna kan ernås genom en förstärkning av brukningsdelen med jord eller skog och denna förstärkning ej kan genomföras med andra medel, kan anses befogat att använda expropriation för detta ändamål. Särskilt kan detta tänkas bli fallet i fråga om fastigheter, vilka med hänsyn till utkomstmöjligheterna för brukaren ligger nära gränsen till övergångsjordbruk. Ett starkt behov av dylik förstärkning torde sålunda exempelvis stundom kunna finnas vid för sig liggande mindre brukningsdelar i skogsbygderna, vilka ej har någon nämnvärd egen skogstillgång. Även om innehavaren av en dylik brukningsdel kan väntas ha möjlighet att, huvudsakligen genom arbete utanför den egna brukningsdelen, uppnå en någorlunda tillfredsställande inkomst, torde här i vissa fall en tilldelning av skog i den utsträckning, som motsvarar fastighetens husbehov, samt av betesmark, om sådan saknas, kunna medföra avsevärd förbättring av brukarens ställning. Då expropriation sker för att genomföra en förstärkning av övergångsjordbruk, torde målet för verksamheten böra vara att förvandla de ifrågavarande brukningsdelarna till bärkraftiga brukningsdelar — i slättbygderna i regel till jordbruk av basjordbrukets rationaliseringsgrad och i skogsbygderna till kombinerade jordbruk. Att uppställa någon enhetlig regel i fråga om storleken av den skogsareal, som i skogsbygderna bör finnas å en jordbruksfastighet för att denna skall anses kunna bestå som ett kombinerat jordbruk, är självfallet icke möjligt. Det är sålunda ej heller möjligt att ange något visst arealmått för hur långt man bör gå, då fråga uppkommer om att medelst expropriation förstärka ett övergångsjordbruk med skog. Härvidlag kommer ju ett flertal olika faktorer att bli av betydelse, bland andra jordbrukets storlek och de sysselsättningsmöjligheter detta erbjuder. Bedömningen i ett dylikt expropriationsärende synes mig böra vara densamma som den bedömning man i ett fastighetsbildningsärende, exempelvis ett avstyckningsärende, har att göra beträffande frågan, huruvida en viss fastighetsdel med hänsyn till storlek och ägosammansättning kan anses lämplig att utgöra en självständig jordbruksfastighet. Hänsyn måste här i stor utsträckning tas till vad som i olika trakter erfarenhetsmässigt befunnits såsom en lämplig fastighetstyp.

25 Hur långt expropriationen bör få sträcka sig i sådana fall, där det anses befogat att använda detta medel för att genomföra en förstärkning av bestående småbruk, torde böra bli beroende av en prövning från fall till fall. Där tilldelning av skog anses böra ske, torde denna dock i regel ej böra gå utöver vad som är erforderligt för att förse fastigheten med skog till husbehov. I propositionen beröres också frågan, huruvida expropriationskrav i första hand bör riktas mot viss eller vissa kategorier av markägare, liksom även spörsmålet i vad mån kronan bör ställa kronan tillhörig mark till förfogande för genomförande av den yttre rationaliseringen. Rörande dessa frågor anför departementschefen bland annat följande: Vid expropriation av skog kommer situationen säkerligen ofta att bli den, att det i en viss ort finnes flera skogsägare, vilka har skog i sådan omfattning och i sådant läge, att en ur fastighetsbildningssynpunkt lämplig förstärkning av ett därstädes befintligt ofullständigt jordbruk kan åstadkommas genom ianspråktagande av deras skogsmark eller en del av denna. Medan kommitténs majoritet intagit den ståndpunkten, att någon skillnad ej bör göras mellan olika grupper av markägare utan att det avgörande vid valet av expropriationsobjekt bör vara, att den önskade förstärkningen skall genomföras med minsta möjliga skada å andra intressen, har från en del håll hävdats, att de ofullständiga jordbrukens behov av skog i första hand borde täckas ur bolagens och andra samfälligheters innehav av skog ävensom ur ecklesiastika skogar och kronoskogar, och från andra håll att bolagen, därest de nödgades avstå skog för ifrågavarande ändamål, borde beredas kompensation härför genom att de skulle erhålla tillstånd att överta skog från kronans skogar eller att förvärva skog från enskilda skogsägare. Enligt min uppfattning föreligger emellertid ej någon anledning att göra skillnad mellan olika grupper av markägare. Jag kan sålunda ej finna, att något berättigat intresse kan åberopas till stöd för att man ej skulle genom expropriation kunna ta i anspråk en del av den till en viss jordbruksfastighet hörande skogsmarken

för stärkande av ett närliggande ofullständigt jordbruk, om en dylik åtgärd med hänsyn till skogsmarkens belägenhet framstår som lämplig ur fastighetsbildningssynpunkt och jämväl skulle vålla mindre skada ur skogsvårdande synpunkter än ett ianspråktagande av skog från annan fastighet i trakten. En annan sak är att man bör iaktta stor försiktighet med åtgärder, som kan anses medföra risk för en försvagning av befintliga bärkraftiga brukningsdelar. Expropriation av skog från jordbruksfastighet bör ej få ske i sådan utsträckning, att fastigheten upphör att utgöra en bärkraftig brukningsdel. Det synes mig rimligt, att man vid bedömningen härav ej mäter den skog, som bör finnas kvar å fastigheten, i underkant, utan tillser, att den kvarvarande skogsmarken under alla förhållanden skall vara så stor, att fastighetens bärkraft är fullt tryggad. A andra sidan kan jag ej heller finna fog för den av bland andra skogsstyrelsen framförda uppfattningen, att den nuvarande fördelningen av skogsmarken mellan bondejordbruk och bolag ej borde rubbas genom åtgärder av ifrågavarande art och att bolagen följaktligen, därest de nödgades avstå skogsmark för komplettering av ofullständiga jordbruk, borde erhålla kompensation därför genom att möjlighet bereddes dem att förvärva motsvarande skogsmark på annat håll. Valet av expropriationsområde bör enligt min mening ske oberoende av de kategorier, som de olika skogsägarna tillhör. Det bör naturligen krävas, att området skall vara så beläget i förhållande till den exproprierande fastigheten, att det får avsedd betydelse för stärkande av denna, bland annat med hänsyn till föreliggande s3'sselsättningsbehov för brukaren. Även med beaktande av denna synpunkt torde emellertid ofta flera olika områden kunna komma ifråga. Valet mellan dessa torde då böra ske efter en prövning av förhållandena i varje särskilt fall, därvid man särskilt bör söka tillse att expropriationen skall medföra så liten skada som möjligt ur skogsvårdande sjmpunkter. De i 5 § expropriationslagen meddelade principerna för valet mellan olika områden torde här vara tillfyllest. Vad särskilt angår frågan om behandlingen av kronans mark må framhållas, att kronan ej bör undandra sig att, i den mån så kan anses behövligt, med sin mark

26 medverka till den yttre rationalisering av det svenska jordbruket, som här förordats och för vilken även förutsattes andra statliga åtgärder av betydande omfattning. Denna medverkan bör enligt min mening följa de allmänna riktlinjer för den yttre rationaliseringen, som uppdragits i det föregående. Kronan bör sålunda ställa skogsmark till förfogande för stärkande av ofullständiga jordbruk, då sådana förhållanden föreligger, att marken bort tas i anspråk medelst expropriation, därest densamma tillhört annan än kronan. Huruvida kronan härutöver bör ställa skog till förfogande torde böra bli beroende på en prövning från fall till fall. Någon särställning såtillvida att kronans mark i första hand skulle tas i anspråk för den yttre rationaliseringen bör däremot ej föreskrivas. Utskottet underströk i sitt utlåtande, att åtgärderna för den yttre rationaliseringen i skogsbygderna måste inriktas på att — vid sidan av den rationalisering av själva jordbruket som lämpligen kan åstadkommas — förstärka brukningsdelarna med skog så

att de brukningsdelar, där jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största möjliga utsträckning skall bli bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kan brista i jordbrukets lönsamhet uppväges av tillgången på egen skog. En dylik förstärkning borde enligt utskottets mening kunna genomföras utan menliga inverkningar på de övriga intressen som borde beaktas i detta sammanhang. Inom utskottet avgåvos särskilda yttranden av vissa ledamöter. Sålunda motsatte sig h e r r a r Mannerskantz, Gunn a r Andersson, Ragnar Bergh, Liedberg och Larsson i Karlstad, att expropriationsinstitutet skulle utvidgas på föreslaget sätt, medan h e r r a r Tjällgren, Heiding, Gustafson i Vimmerby och Johansson i Norrfors ansåg, att man för rationaliseringsändamål i första h a n d borde taga i anspråk mark i allmän ägo samt i andra hand mark tillhörig bolag och därmed jämförliga subjekt.

TREDJE KAPITLET

Översikt över vissa gällande bestämmelser

Grundläggande regler om sambandet mellan jordbruk och skog återfinnes i 19 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet. I sin nuvarande lydelse — efter lagändring den 19 september 1947 (nr 700) — är dessa bestämmelser utformade i anslutning till de av samma års riksdag beslutade riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Som huvudvillkor för avstyckning från jordbruksfastighet gäller, att ändringen i fastighetsindelningen icke för jordbruksnäringen medför men av någon betydelse (1 mom. första stycket). Beträffande ort, där det i allmänhet på grund av natur- och näringsförhållandena förutsattes att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, h a r skog till husbehov eller eljest såsom stöd åt jordbruket, ges en särskild kompletterande regel. Enligt denna skall såsom menligt för jordbruksnäringen anses, att skogsmark skiljes från odlad jord utan att skogsmarken antingen lägges till jordbruksfastighet eller också med hänsyn till skogstillgången i orten finnes obehövlig för jordbruket därstädes (1 mom. andra stycket). Vid bedömande, hur jordbruksfastighet bör vara beskaffad, skall de fastighetsbildande myndigheterna särskilt iaktta vissa föreskrifter. Sålunda bör jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, kunna varaktigt ge brukaren och hans familj tillfredsställande bärgning. I enlighet härmed bör fastigheten icke blott rym-

ma för jordbruket erforderlig inrösningsjord utan även erbjuda annan behövlig naturtillgång, t. ex. skogbärande mark (2 mom. 1). Ligger fastigheten i ort där det i allmänhet på grund av natur- och näringsförhållanden förutsattes att jordbruksfastighet, som ej är att hänföra till stödjordbruk, har skog till husbehov eller eljest såsom stöd åt jordbruket, skall fastigheten som regel erbjuda tillgång till skog i den omfattning som efter ortens allmänna förhållanden anses erforderlig för jordbruk av den storlek varom är fråga (2 mom. 2 ) . Mark, som är avsedd för skogsbruk, må ej uppdelas på olika fastigheter så, att möjligheten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse. Prövas sådan åtgärd erforderlig för ändring i fastighetsindelningen som främjar jordbruksnäringen, må den dock ske, om därigenom icke uppkommer avsevärd olägenhet för skogsbruket (3 mom.). Bestämmelser till tryggande av jordbrukets tillgång på erforderlig skog ges även inom lagstiftningen om inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom. Enligt 4 § lagen den IS juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 18 juni 1937 (nr 389) 1 , äger Kungl. Maj:t ge bolag, 1 I detta sammanhang kan bortses från en av ändrad fögderiindelning i Kopparbergs län betingad lagändring den 28 maj 1948 (nr 276).

28 förening eller stiftelse tillstånd att förvärva fast egendom i fall, att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för drivande av självständigt jordbruk. Vid beräkning av sådan stödskog skall hänsyn tas dels till möjligheten att genom delning av förefintligt jordbruk bilda nya självständiga jordbruk och dels till möjligheten att av odlingsbar mark bilda självständigt jordbruk eller sammanslå sådan mark med annan brukningsdel (första stycket 3). Tillstånd må ej utan särskilda skäl vägras, om bolaget, föreningen eller stiftelsen under vissa omständigheter genom överlåtelse till enskild person av skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens förhållanden erforderlig skogstillgång avhänt sig egendom som i värde ungefär motsvarar den med förvärvet avsedda egendomen (andra stycket). — För de fysiska personernas vidkommande har 1925 års lag sin motsvarighet i lagen den 3 juni 1955 (nr 212) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen). Denna lag, vilken är fastställd att gälla till och med den 30 juni 1962, innehåller i likhet med sina föregångare — 1945 och 1948 års jordförvärvslagar — bland annat den bestämmelsen, att lantbruksnämnd skall vägra förvärvstillstånd, om anledning finnes till antagande att förvärvaren med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk (3 §). Finnes anledning till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen huvudsakligen

för kapitalplacering, skall också i regel förvärvstillstånd vägras (4 §). Den nu gällande jordförvärvslagen har även övertagit den funktion som förut utövades av lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt. Sistnämnda lag, som tillkom på förslag av 1942 års jordbrukskommitté, syftade till att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. F ö r sådant ändamål ägde vederbörande lantbruksnämnd, då försäljning skedde av jordbruksfastighet, inlösa denna till det pris som köparen iltfäst. Enligt motsvarande bestämmelse i jordförvärvslagen äger lantbruksnämnden vägra förvärvstillstånd, om egendomen finnes böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter (5 §). Det förutsattes i lagmotiven att lantbruksnämnden, då tillstånd vägras enligt denna paragraf, i allmänhet inlöser fastigheten, och för vissa fall föreskrives även skyldighet härtill (9 §). I anslutning till förslag av 1942 års jordbrukskommitté vidtogs genom lag den 30 juni 1947 (nr 326) sådan ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation att mark kan exproprieras för stärkande av ofullständigt jordbruk (1 § 15). Fråga om expropriation för dylikt ändamål må väckas endast av lantbruksnämnd (109 §). Expropriationsrätt må beviljas blott om särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Sådan rätt må ej medges, om marken i fråga icke helt eller till huvudsaklig del l ä m p a r sig för det avsedda ändamålet, och ej heller om genom expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare. Det erfordras även att en lämplig fastighetsbildning kan befordras genom expropriationen. Slutligen gäller en särskild inskränkning beträffande expro-

29 priation av mark som utgör särskild fastighet vara finnes jordbruk. Rätt till dylik expropriation må nämligen beviljas endast om fastigheten tillhör bolag, förening, stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven på fastigheten eller på därmed sambrukad fastighet och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket (110 §). Såsom ett väsentligt led bland de åtgärder, som enligt 1947 års beslut skulle vidtas till främjande av jordbrukets rationalisering, framstår den statliga lane- och bidragsverksamheten. Hithörande bestämmelser återfinnes framför allt i kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m.m. (rationaliseringskungörelsen), sådan denna lyder enligt kungörelse den 11 maj 1956 (nr 159). Beträffande jordbrukets yttre rationalisering förklaras lantbruksorganisationens uppgift vara att, där dylik rationalisering erfordras för att skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter, underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter genom sammanslagning eller komplettering med jordbruksjord eller skogsmark ävensom att i övrigt främja yttre rationalisering av brukningsenheter som icke är lämpade för sitt ändamål. För att tillgodose angivna syfte skall lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna verka för att bärkraftiga brukningsenheter bildas. Myndigheterna skall vidare främja förbättrad ägoanordning på brukningsenheter som icke är större än att de huvudsakligen kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande arbetskraft. Vid särskilda omständigheter må verksamheten omfatta även åtgärder med syfte att nybilda eller förbättra större bruknings-

enheter än de nu angivna (6 §). För främjande av den yttre rationaliseringen enligt vad nu sagts skall vederbörande lantbruksnämnd bl. a. ta initiativ till och biträda vid planläggning av yttre rationaliseringsåtgärder samt verka för genomförandet av dylika åtgärder genom råd, upplysningar och ekonomiskt stöd. Nämnden må också förvärva och överlåta mark för rationaliseringsändamål (7 §). Ekonomiskt stöd kan lämnas dels i form av lånegaranti, d. v. s. statlig garanti för lån som tas i enskild kreditanstalt, och dels i form av statsbidrag (2 §). F ö r att underlätta förvärv av mark för rationaliseringsändamål må lånegaranti lämnas högst för ett belopp motsvarande kostnaden för förvärvet av marken. I kostnaden må — förutom den av lantbruksnämnden betingade eller godkända köpeskillingen för den fasta egendomen — inräknas utgift för lantmäteriförrättning, lagfart, sammanläggning och utövande av expropriationsrätt. Köpeskilling må godkännas av lantbruksnämnden endast såvitt den ej överstiger vad som kan anses utgöra skäligt pris för fastigheten eller fastighetsdelen vid försäljning i fria marknaden (8 §). Statsbidrag vid förvärv av mark för rationaliseringsändamål må utgå högst med belopp motsvarande skillnaden mellan å ena sidan den av lantbruksnämnden betingade eller godkända köpeskillingen för egendomen och å andra sidan det värde egendomen kan anses äga för den brukningsdel till vilken den skall läggas. Härjämte må statsbidrag utgå till täckande av kostnaderna för lantmäteriförrättning, lagfart, sammanläggning och utövande av expropriationsrätt (9 §). Rationaliseringskungörelsen uppställer vidare för det ekonomiska stödet villkor av. mera formell art. Sålunda stadgas att statlig garanti ej må beviljas för lån vilket sökanden kan er-

30 hålla såsom bottenlån i vanlig kreditanstalt (17 §). Lånegaranti må i regel beviljas endast om sökanden för lånet ställer säkerhet som lantbruksnämnden finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt. Vid beviljande av lånegaranti må lantbruksnämnden uppställa de villkor för tillgodonjutande av garantin, som nämnden finner erforderliga för att trygga genomförandet av den avsedda rationaliseringsåtgärden (18 §). Nämnden skall även uppgöra en amorteringsplan med beaktande av sökandens betalningsförmåga och den avkastning som kan erhållas av brukningsdelen. Amorteringen skall påbörjas senast under sjätte året efter första lyftningsdagen. Amorteringstiden bör ej överstiga 30 år (21 §). Om statsbidrag gäller, att det i regel skall utgå såsom avskrivningslån ur jordbrukets avskrivningslånefond (26 §). Även för avskriv-

ningslån skall ställas säkerhet som lantbruksnämnden finner tillfredsställande ur det allmännas synpunkt. Dispens härifrån kan dock ges, om lånebeloppet icke överstiger 3.000 k r o n o r eller vissa andra skäl föreligger (27 §). Å avskrivningslån skall i regel, sedan fem år förflutit från det lånet till fullo utbetalades, under vart och ett av följande fem år avskrivas en femtedel (28 §). Vid kontraktsbrott eller vissa liknande förhållanden å låntagarens sida skall emellertid återbetalning ske (30 §). Återbetalning kan också fordras i vissa fall där jordbruket övergår till ny ägare innan avskrivningstiden gått till ända (31 §). Ränta utgår endast då lånet skall återbetalas (32 §). För vissa bestämmelser om statliga bidrag och lån på det skogliga området redogöres i tolfte kapitlet.

FJÄRDE KAPITLET

Statistiska uppgifter

F ö r att belysa skogsmarkens fördelning p å olika ägaregrupper må h ä r återges följande tabell (tabell l).1 Tabell

1. Sveriges

skogsmarksareal

km2 Norrbottens lappm. » kustl. ,

på skogsägaregrupper

Övriga allm skogar /o

km2

15 362 6 730 22 092 8 435 2 021 10 456 1343 1376 länen 35 267 867

1919 711 2 630 1236 84 1320 298 1693 5 941 584

Norrland 36 134

6 525

2 700 223 776 446 206 68 210

/o

Bolagsskogar km2

vid 1955 års

Övriga skogar /o

km-°

Summa /o

1732 2198 3 930 3 900 3 456 7 356 8 573 11622 31 481 5 854

4 350 7 517 11 867 6 122 7 015 13 137 8 935 12 086 46 025 6 826

37 335 28

52 851 40

1836 327 258 207 180 266 270

6 420 4 695 1559 915 364 935 240

9 309 7 532 2 742 2187 3 053 1434 2 508

4 629

3 344

15 128

28 765

401 296 297 564 78 44 166 38 107 83 259 372

379 225 180 128 86 35 81 17 51 44 190 200

733 325 706 411 36 76 66 6 66 28 368 230

3 861 5 709 4 670 5 715 1192 1611 2 251 587 1857 1470 5 675 2 610

S:a Götaland 2 705 S:a hela landet 43 468

1616 11485

3 051 55 514

37 208 118 824

Västerbottens lappm. » kustl. ... Västernorrlands Jämtlands S:a fyra norra Gävleborgs S:a Kopparbergs .. Värmlands Örebro Västmanlands Stockholms Uppsala Södermanlands S:a Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs ,

fördelad början.

Kronoskogar

Län, landsdel

Det torde knappast vara möjligt att få fram en fullständig statistisk redovisning av de förändringar, som u n d e r de

Svealand

5 Uppgifterna h a r t i l l h a n d a h å l l i t s från domänstyrelsen.

32 Tabell 2. Sammandrag

över domänverkets

markinköp

åren

1930—1954.

År

Inägor ha

Skogsmark

Imp.

Summa

Köpeskilling

ha

ha

ha

kr

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

136,10 1205,5 5 303,55 77,95 3 860,60 27,5 8 73,64 84,79 177,95 40,06 107,48 27,65 6,79 550,10 390,79 207,40 45,62 700,00 155,50 523,85 94,71 168,73 225,4 7 47,6 7 143,59

2 606,64 12 319,35 3 753,10 4,340,06 51 142,26 4 627,83 1212,90 2 873,82 1 997,52 2 054,54 829,81 428,3 7 262,9 7 842,6 9 1 110,15 1 395,22 329.4 3 20 321,oo 1 227,oo 3 331,45 459 16 773,oo 1 380,4 7 274,30 596,7 0

565,31 3 711,92 683,16 1 515,25 13 376,13 849,2 7 464,9 4 471,31 753,64 613,02 305,81 185,4 7 50,6 3 602,8 9 612,6 3 257,9 0 84,7 7 4 318,oo 413,50 562,5 0 186,13 117,41 407,53 199,12 246,oo

3 308,0 5 17 236,82 4 739,81 5 933,26 68 378,9 9 5 504,68 1 751,48 3 429,92 2 929,n 2 707,62 1243,io 641,4 9 320,3 9 1 995,68 2 113,5 7 1 860,52 459,82 25 339,0 0 1 796,00 4 417,80 740,00 1 059,14 2 013,4 7 521,09 986,29

744 210 2 200 194 704 998 472 325 10 402 375 317 090 569 520 426 473 2 779 500 245 750 230 805 65 612 58 095 1 553 386 1 005 600 879 700 434 555 13 756 675 948 550 4 840 457 507 715 1 038 240 2 565 501 611 969 1 364 065

Summa

9 383,12

120 489,7 4

31554,2 4

161427,io

48 723 360

senaste åren skett beträffande skogsmarkens fördelning mellan olika ägarekategorier och i avseende å fastighetsstrukturen i skogen. Emellertid torde utveckligen efter 1947 i stort sett kunna överblickas med hjälp av följande uppgifter.

Bolagens innehav Genom ändring i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom infördes år 1937 den regeln (den s. k. bytesprincipen, se 4 § i sagda lag) att tillstånd till förvärv av överloppsskog icke utan särskilda skäl må vägras bolag, som under de senaste tio åren före ansökningen avhänt sig j o r d eller skog av ungefär motsvarande v ä r d e till utövande jordbrukare eller

därmed likställd förvärvare. Bestämmelsen utformades i syfte bl. a. att stimulera till nya försäljningar av bolagsjord och att sålunda främja önskvärda omflyttningar av bolagens innehav. Emellertid har det också — särskilt efter 1947 års riksdagsbeslut om den framtida jordpolitiken — stått klart att bolag i allmänhet kunde påräkna tillstånd att förvärva överloppsskog endast under förutsättning att sådant vederlag som nyss nämnts presterades. Erfarenheterna visar att det blott sällan förekommit att bolag avhänt sig mark utan att samtidigt tillförsäkra sig vederlag i skogsmark. Å andra sidan torde tillstånd för bolag att förvärva överloppsmark utan kompensation ha lämnats endast i undantagsfall. Vid överlåtelser med tillämpning av bytesprincipen torde bolagens innehav arealmässigt ha

33 Tabell 3. Sammandrag över domänverkets markförsäljningar bruksändamål under åren 1930—1954. År

för jord-

Inägor ha

Skogsmark

Imp. ha

Summa ha

Köpeskilling

ha

1197,42

kr

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1046 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

1 504,59 2 240,7 7 3 854,2 3 3 018,26 3 812,40 2 981,18 3 611,29 3 421,58 3 918,50 3 604,2 3 2 493,56 1241,94 418,n 456,69 100,31 190,36 107,5 2 139,2 6 220,6 7 324,8 7 741,86 1027,77 650,0 6 494,01

1497,71 1 253,05 2 131,39 4179,83 3 507,52 3 610,5 3 3 273,35 4 220,31 2 878,5 7 3 370,34 3 025,83 1457,87 782,24 304,2 3 484,7i 70,16 146,34 72,96 482,86 218,28 211,47 320,7 7 310,80 613,8 6 448,3 8

433,0 7 234,84 262,3 3 848,6 0 818,44 672,81 687,9 6 1 062,80 784,45 776,49 1072,85 217,65 201,43 178,98 183,95 16,86 30,9 5 7,27 235,90 36,46 11,38 224,81 63,2 5 109,8 3 170,68

3 128,20 2 992,48 4 634,49 8 882,66 7 344,22 8 095,7 4 6 942,49 8 894,40 7 084,60 8 065,33 7 702,91 4 169,08 2 225,61 901,32 1125,35 187,33 367,65 187,75 858,02 475,4 1 547,67 1 287,44 1401,82 1373,25 1113,07

1 863 023 1 404 285 1815 102 3 403 158 2 150 929 2 831 399 2 662 278 3 1 2 8 475 3 685 354 4 548,748 4 187 409 3 362 034 1 343 280 767 443 694 414 169 009 194 766 184112 527 231 465 089 543 135 1 628 373 2 801 497 1 841 376 1 389 237

Summa

41771,44

38 872,86

9 343,9 9

89 988,2 9

47 591156

kunnat ökas något till följd av att bolagen vid byten stundom fått mark med lägre produktionsförmåga och sämre avsättningslägen. De h ä r berörda överlåtelserna torde emellertid icke nämnvärt ha förändrat balansen i avseende å produktionsunderlaget mellan bolagsskogar och bondeskogar. Bolagen har också i någon mån kunnat förvärva mark för speciella ändamål sedan vederbörande länsstyrelse med stöd av 3 § i bolagsförbudslagen förklarat ifrågakommen egendom vara av sådan beskaffenhet (tomt, upplagsplats, idrottsplats, stenbrott, grus- eller lertag etc.) att den må förvärvas av bolag, förening eller stiftelse. Sådana förvärv torde emellertid ha omfattat förhållandevis små arealer. Vidare har bolagens innehav kunnat ökas dels genom att inköp av mindre enklaver inom bo-

lagskomplex eller små angränsande områden medgivits (s. k. arronderingsförvärv, 4 § första stycket punkt 4 bolagsförbudslagen) dels genom att tillstånd till förvärv lämnats på grund av särskilda skäl (5 §). Å a n d r a sidan har en del försäljningar ägt rum från bolagens innehav för tätbebyggelse, för industriändamål, o. dyl. Sammanfattningsvis kan sägas att u n d e r tiden efter 1947 knappast skett någon förskjutning av betydenhet i balansen mellan bolagsskogar och bondeskogar.

Domänverkets innehav Domänverkets markförvärv åren 1930 —1954 belyses av tabell 2. Domänverkets markförsäljningar under samma tid framgår av tabellerna 3-4.

34 Tabell 4. Sammandrag äver domänverkets markförsäljningar stadsändamål m, m. under åren 1930—1954. År

Inägör ha

Skogsmark

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

94,23 10,8 7 26,02 38,14 41,3 4 37,19 34,2 3 88,7 4 116,82 59,98 40,6 8 23,21 28,39 45,27 30,K» 72,70 115,08 131,88 92,11 143,2 6 157,71 103,5 7 95,14 58,2 6 11,81

21,02 6,30 11,75 22,30 28,70 32,98 46,41 45,94 32,4i 24,25 19,7 6 4,59 7,75 48,50 33,01 35,20 58,7 7 75,01 10,67 111,44 118,3 2 200,25 31,95 20,2 9 10,33

Summa

1695,7 9

1 057,90

ha

för bo-

Summa

Köpeskilling

ha

kr

0,54 20,8 0 8,72 5,19 67,11 18,81 16,71 0,3 2 9,64 2,46

115,25 17,35 37,7 9 61,51 73,35 70,17 81,42 195,85 205,7 3 141,41 71,64 40,10 52,04 93,7 7 63,17 108,44 194,65 215,11 107,9 7 321,81 294,3 4 320,53 127,41 88,19 24,io

190 950 62 390 59 220 117 940 124 108 216 092 199 433 440 342 233 588 237 708 257 101 210 410 132 554 288 509 453 606 385 863 913 038 3 463 762 590 029 1 256 510 799 013 1 274 595 900 339 698 070 194 878

369,41

3l23,io

13 700 048

Imp. ha

0,18 0,02 1,07 3,31

— 0,78 61,17 56,5 0 57,18 11,20 12,3 0 15,90

— —

Domänverkets försäljningar av skogsmark h a r sålunda under senare tid varit obetydliga. Det torde huvudsakligen vara a r r e n d e g å r d a r med någon skogstilldelning som försålts, medan försäljningar av skogsmark för komplettering av befintliga jordbruk förekommit endast i ringa omfattning.

ägor i mer sammanhängande komplex. Sålunda har inom Västerbottens län ägoutbyten omfattande 60.000 hektar genomförts. Dessutom pågår byten omfattande 15.000 hektar. Dessa sträcker sig även in i de södra delarna av Norrbottens län, där förutsättningar jämväl torde finnas att nå ett gott resultat.

Enligt de redovisade uppgifterna har under åren 1948—1954 domänverkets åkerinnehav minskat med 2.900 hektar och dess skogsinnehav ökat med 4.934 hektar.

Lantbruksnämndernas verksamhet

Det bör vidare nämnas att domänverket och vissa bolag under de senaste två å tre åren genom ägoutbyten enligt jorddelningslagen i en del fall genomfört relativt omfattande omarronderingsåtgärder och därigenom sammandragit sina

Lantbruksnämnderna har icke minst i avseende å skogsmark byggt ut sin aktiva inköpspolitik i syfte att skaffa mark till förstärkning av jordbruk och till arronderingsförbättring. Omfattningen belyses av tabell 5 och fig. a. Fördelningen på olika län (1949—1955) framgår av fig. b.

35 Tabell 5. Lantbruksnämndernas

fastighetsinnehav.

Vid resp. års ingång ägda bruknings- Under resp. år förvärvade b r u k n i n g s enheter eller delar d ä r a v l enheter eller delar d ä r a v År

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

År

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

Tax.-värde2 kr

Hela antalet

Åker

ha

Skogsmark ha

638 1269 1806 2 738 3 717 5 226 3 6 015

21172 23 399 26 224 30 687 38 966 44 742 :! 49 188

2 323 500 3 315 670 4 335 019 6 706 807 10 865 660 15 414 013 "18 277 812

139 204 306 376 486 443 421

Hela antalet

Åker

109 200 304 461 660 856 :i l 054

ha

Skogsmark ha

Tax.-värde 2 kr

1000 1206 1816 2 481 3 383 2 521 2 367

3 070 4 694 7 710 8 699 12 622 11334 12 370

1 522 000 2 272 022 3 997 710 6 469 057 9 035 352 7 209 700 7 325 810

Under resp. år avyttrade brukningsen- Vid resp. års utgång ägda b r u k n i n g s heter eller delar därav enheter eller delar d ä r a v Tax.-värde2 kr

Hela antalet

Åker

ha

Skogsmark ha

307 670 882 1487 1836 1852 1793

858 1870 3 251 5 482 6 647 7 016 7 693

601 330 1271173 1 878 872 3 352 437 4 674 124 4 755 851 4 653110

200 304 461 660 861 1020 1180

Hela antalet

Åker

62 139 189 269 392 409 405

ha

Skogsmark ha

Tax.-värde2 kr

1332 1806 2 739 3 717 5 264 5 897 6 646

23 384 26 224 30 687 38 966 44 927 49 059 53 865

3 296 970 4 332 519 6 476 307 10 858160 15 508 988 17 953 362 20 964 012

1 Orntaxeringar, återgång av köp m. m. k u n n a föranleda avvikelser mellan ut- och ingående balanser. 2 Där tax.-värde saknas h a r angivits u p p s k a t t a t värde. 3 Korrigerade värden i förhållande till 1954 års utgående balans.

Lantbruksnämndernas inköp av skogsmark har i stort sett skett från ickejordbrukare eller från jordbrukare, som stått i begrepp att lämna jordbruket. Nämnderna är givetvis inriktade på att så snart som lämpligen kan ske överlåta den förvärvade marken för komplettering av skogbehövande jordbruk och för förbättrad arrondering av den jordbrukande befolkningens skogsmarksinnehav. Nämndernas försäljningar av skogsmark har u n d e r perioden 1948—1955 omfattat ca 33.000 hektar, men deras innehav har ökat avsevärt och uppgick vid utgången av år 1955 till ca 55.000 hektar. Denna ökning beror väsentligen på att det i stora delar av våra skogsbygder ofta icke går att di-

rekt använda de inköpta områdena för komplettering av jordbruk i trakten. I vissa fall är nämligen ägosplittringen i byarna så kraftig, att m e r genomgripande omarronderingar måste ske även inom bondejordbruket. Lantbruksnämnden får då arbeta på relativt lång sikt och skaffa sig markreserver, som sedan kan tillföras jordbruken i samband med omarronderingar. Där exempelvis bolags- och bondeskogar ligger blandade, kan det vidare för att nå tillfredsställande resultat vara nödvändigt, att i första hand byten mellan lantbruksnämnd och bolag genomföres i syfte att få bolagens spridda skiften i jordbruksbygder disponibla för förstärkning av jordbruk, medan bolagens innehav sam-

36 LANTBRUKSNAMNDE&A/4S /(TOP OCU FOeSALJM/MG AV FAST/GUETEe

Ki/rtsi. LANrsee/trssryeeLfe/Y. srAT. Sffr/o/ve/v Fig. a

vi/nei. i4\raet/fssryeeij-c/v,

Fig. b

sr^r.

jfrr/aten

38 las i mer sammanhängande komplex utanför jordbruksbygden. Såsom framgår av fig. b är det särskilt i Västernorrlands och Jämtlands län, som lantbruksnämndernas innehav av skogsmark ökat. I dessa län har också omfattande markbyten med bolag inletts. I Västernorrlands län har markförvärven dessutom till stor del bestämts av önskemålet att skaffa markreserver

för de genomgripande arronderingsåtgärder inom bondeskogsinnehavet, som där förberetts. Även i Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län h a r lantbruksnämndernas skogsmarksinnehav ökat rätt betydligt. I Norrbottens och Västerbottens län däremot har försäljningarna i stort sett motsvarat inköpen.

FEMTE KAPITLET

Sammanfattning av yttranden

Inledning Under hänvisning till sina direktiv har utredningen tillställt lantbruksnämnderna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt skogsvårdsstyrelserna ett antal frågor med begäran om yttrande däröver. Samma frågor har riktats även till Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Landsorganisationen i Sverige, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet samt Sveriges industriförbund. Frågorna gällde 1) huru en intensifiering av skogskompletteringen i anslutning till 1947 års beslut rörande jordbrukspolitiken kunde påverka jämvikten i befolkningsförhållandena på landsbygden, 2) huruvida en sådan intensifiering skulle vara till gagn för jordoch skogsbruket, 3) i vilken utsträckning och i vilken form stöd skulle behöva lämnas åt det mindre jordbruket för förvärv av skog, 4) i vad mån man genom gemensam förvaltning — helt eller i viss utsträckning — av enskilda skogar skulle kunna minska olägenheten av en uppsplittring av skogsmarken, 5) i vad mån möjligheter förefunnes att medelst byten — frivilliga eller tvångsvis genomförda — under lantbruksnämndernas medverkan åstadkomma bättre arrondering av skogsinnehaven för såväl kronan, bolag och andra storskogsägare som för enskilda jordbrukare samt vilket värde sådan bytesverksamhet kunde få. Till sist frågades 6) i vad mån och på vad sätt skogskomplettering kunde påverka arbetskraftsfrågorna inom skogs- och jordbruket. I samband med besvarandet av sistnämnda fråga borde även beaktas behovet av fast anställd arbetskraft, maskiner och hästar. Till lantbruksnämnderna riktades endast frågorna 1), 2), 3) och 5 samt till hushållningssällskapens förvaltningsutskott endast frågorna 1), 2) och 3). Frågorna har i re-

gel besvarats punkt för punkt. I vissa fall har svar icke lämnats beträffande alla frågorna. Flera lantbruksnämnder har givit sina yttrande formen av mera allmänt hållna exposéer varvid även detaljfrågor berörts. Från några håll, bl. a. skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs liin, har inga som helst yttranden avgivits. Skogskompletteringen och landsbygdens befolkningsfråga Stockholms läns och stads lantbruksnämnd ävensom hushållningssällskapets förvaltningsutskott inom samma område framhåller, att inom länet finns trakter där nu en kraftig tendens till avflyttning föreligger, samt uttalar att komplettering av ofullständiga brukningsenheter med skog måhända i någon mån skulle minska denna tendens. En storleksrationalisering torde i första hand i huvudsak få formen av sammanföring av ofullständiga enheter. Endast där topografiska förhållanden hindrar en ur arronderingssynpunkt godtagbar sammanföring av inägor synes en komplettering med enbart skog få större tillämpning. Då dessa trakter huvudsakligen sammanfaller med de delar av länet där det ur befolkningssynpunkt synes angeläget att största möjliga antal bärkraftiga enheter finns, är det betydelsefullt att komplettering av ofullständiga jordbruk med skog äger rum i ökad omfattning. Skogsvårdsstyrelsen inom samma område finner att en viss stabilitet ifråga om befolkningsförhållandena men icke gärna någon folkökning kan påräknas genom ökad skogskomplettering. Lantbruksnämnden i Uppsala län konstaterar att de ofullständiga brukningsenheterna inom området till ojämförligt största delen är belägna i eller i närheten av skogsbygd. I den mån varaktigt bärkraftiga jordbruk här kan bildas genom skogs-

40 komplettering bör detta bidra att motverka uttunning av landsbygdsbefolkningen. Detta är framför allt av betydelse i bygder med avsaknad av andra näringar som kan dra till sig friställd arbetskraft. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt skogsvårdsstyrelsen i samma län anser att det under gynnsamma omständigheter bör vara möjligt att genom skogskomplettering vidmakthålla icke bärkraftiga jordbruk, som står inför hotet att nedläggas, och göra dem bärkraftiga. Är förhållandena icke gynnsamma i övrigt, torde det vara tvivelaktigt om en sådan fastighet, även sedan den kompletterats med skog, kan finna brukare i framtiden. Lantbruksnämnden i Östergötlands län anser att skogskomplettering i vissa trakter bör kunna medverka till bevarandet av bättre jämvikt i befolkningsförhållandena på landsbygden. Bl. a. torde det förbättrade försörjningsunderlaget minska de ekonomiska svårigheterna vid generationsväxling. Ensam torde dock icke skogskomplettering kunna åvägabringa denna jämvikt, utan samverkan bör äga rum med övrigt näringsliv i bygden. Även länets skogsvårdsstyrelse finner att i viss mån bättre jämvikt torde kunna erhållas genom skapande av bärkraftigare skogsjordbruk. Hushållhållningssällskapets förvaltningsutskott påpekar att det, med hänsyn till att antalet ofullständiga jordbruk för vilka skogskomplettering kan ifrågakomma är relativt litet i Östergötland, ej torde vara skäl att hysa förhoppning om att en intensifierad skogskomplettering skulle kunna i högre grad påverka befolkningsutvecklingen på länets landsbygd. I och för sig torde visserligen en brukningsdel med skog vara begärligare än en skoglös gård, och komplettering av skoglösa småbruk med skog kunde därför antas motverka flykten från landsbygden. Men det vore osäkert om denna bromsningseffekt är tillräcklig för att neutralisera de pådrivande krafterna. Lantbruksnämnden i Jönköpings län ävensom hushållningssällskapets förvaltningsutskott därstädes ansluter sig till uppfattningen att, om antalet goda familjejordbruk ökas, möjligheterna att på längre sikt bibehålla en tillräckligt talrik landsbygdsbefolkning säkerligen skulle förbättras. Skapandet av sådana jordbruk med tillräcklig stödskog har därför otvivelaktigt betydelse för landsbygdens befolkningsförhållanden. Skogsvårdsstyrelsen i länet an-

för att en intensifiering av skogskompletteringen, som i raskare takt gör brukningsdelarna mer bärkraftiga, säkerligen kommer att bidra till att hålla kvar befolkningen på landsbygden. Dock torde även andra faktorer, sammanhängande med industrialisering och maskinteknik, spela en viss roll i fråga om flykten från landsbygden. Lantbruksnämnden i Kronobergs län förmenar att större eller mindre skogstilldelning till jordbruken icke torde vara avgörande för befolkningsutvecklingen på landsbygden. I flertalet skifteslag i länet kan en storleksrationalisering knappast ske annat än genom en sammanslagning av brukningsenheter, vilket medför minskning av jordbruksbefolkningen. När industrin •— även den alltjämt ökande småindustrin — drar folk till tätorterna, kvarbor industriarbetare från landsbygden till en början på sina jordbruk, kan sköta dem väl och hålla dem i stånd. Men med åren tröttnar de, och i dessa eller liknande fall torde fastigheternas förseende med ytterligare skogsmark sakna betydelse för ägarens kvarblivande vid jordbruket. Vid generationsväxling kan emellertid ökad skogstilldelning bidra till att jordbruket på lång sikt kommer att bestå och brukas. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott understryker hårdare att i en utpräglad småbrukarbygd som Kronobergs län, där intensiv jordbruksdrift icke gynnas av klimat och jordmån, många brukningsdelar kan bli mer bärkraftiga ifall de förses med ökad areal skogsmark. De arbetstillfällen, som därvid erhålles, bör vara ägnade att minska flykten från landsbygden. Skogsvårdsstyrelsen pekar på vissa delar av länet inom vilka en intensifierad skogskomplettering torde positivt påverka befolkningsförhållandena. Men i den rena skogsbygden bör rationaliseringen kunna ske utan förstärkning med skog utanför bondeskogsbruket. Beträffande Kalmar läns norra område framhåller därvarande lantbruksnämnd att kombinerade jordbruk med tillräcklig stödskog är en god och eftersökt företagsform ägnad att, om ej förbättra befolkningsförhållandena på landsbygden, så dock i viss mån motverka flykten därifrån. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område påpekar att i vissa områden skogskompletteringen kan väntas förhindra

41 att befolkningsförhållandena framdeles avsevärt försämras. För övrigt torde skogskomplettering i anslutning till 1947 års beslut icke nämnvärt kunna bidra till en bättre jämvikt i befolkningsförhållandena inom området. Även skogsvårdsstyrelsen uttalar, i anslutning till lantbruksnämndens undersökningar, att en förstärkning av jordbruken i allmänhet endast kan ske genom sådan sammanslagning av fastigheter som på lång sikt förbättrar villkoren för ägarna. De »bortrationaliserade» kommer att söka sig utkomst annorstädes, varigenom befolkningen ytterligare uttunnas. Lantbruksnämnden i Gotlands län anser principiellt det vara önskvärt, att så många jordbruk som möjligt förstärkes med skog, men framhåller att förhållandena i länet ger ringa utsikt att där åstadkomma sådan förstärkning i någon större utsträckning. Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott framhåller att tillgången på kompletteringsskog är ringa men tillstyrker i princip åtgärder för komplettering av ofullständiga jordbruk. Skogsvårdsstyrelsen menar att en intensifiering av skogskompletteringen i någon mån kan motverka flykten från landsbygden. Den totala tillgången till arbetsmöjligheter i skogen ökas visserligen ej men däremot möjligheterna att arbeta med det egna intresset för ögonen. I Blekinge län ansluter sig lantbruksnämnden till ett uttalande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott att en intensifiering av skogskompletteringen i anslutning till 1947 års riktlinjer kan bidra till att bibehålla en relativt stor befolkning på landsbygden, särskilt i de delar av länet där förutsättningarna för jordbrukets bedrivande är gynnsamma. Skogsvårdsstyrelsen finner att för Blekinges del komplettering med skog mera sällan kan komma ifråga. Förstärkning av småbruk sker i stället normalt genom sammanläggning. Brukare av sålunda bildade större brukningsdelar har givetvis större möjligheter att stanna kvar vid sina jordbruk, varigenom en stabilisering av befolkningsförhållandena på landsbygden så småningom bör kunna uppstå. Lantbruksnämnden i Kristianstads län uttalar att en intensifierad komplettering med skog av länets ofullständiga jordbruk sannolikt på lång sikt kan medföra bättre jämvikt i befolkningsförhållandena inom vissa delar av landsbygden. Skogskomplettering kan dock icke alltid medföra förbätt-

rad bärighet, i vart fall icke omedelbart. Exempelvis ett skogstillskott med relativt ungt men välskött skogsbestånd, inköpt till kapitaliserade värdet av blivande nettoavkastning, utgör intet omedelbart stöd för jordbruket. I många fall kommer den ökade bärigheten att inträda först efter 30—40 år även om långfristigt lån kan erhållas för köpets genomförande. Behovet av skogskomplettering av ofullständiga jordbruk är, särskilt i länets skogsbygder, påtagligt, men sådan komplettering är icke i nämnvärd utsträckning möjlig utan betydande sammanslagningar. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott finner det också givet att en intensifiering av skogskompletteringen bidrar att skapa en bättre jämvikt i befolkningsförhållandena i skogsbygderna. Då det emellertid icke finns nämnvärt med överloppsskog, kan kompletteringen i länet ej få så värst stor betydelse jämfört med en rationalisering genom sammanslagning av närliggande mindre enheter. Skogsvårdsstyrelsen säger sig icke utan vidare se något samband emellan en ifrågasatt intensifiering av skogskompletteringen och bevarandet av bättre jämvikt i befolkningsförhållandena på landsbygden. För Malmöhus läns del konstaterar lantbruksnämnden därstädes att en intensifiering av skogskompletteringen i syfte att bringa sämre jordbruk med liten åkerareal till bärkraftiga brukningsenheter icke torde kunna nämnvärt påverka befolkningsförhållandena på länets landsbygd. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott framhåller att en intensifiering av skogskompletteringen utan tvivel verkar i riktning att kvarhålla befolkningen på landsbygden. I samma riktning verkar emellertid även åtgärder för beredande av arbetstillfällen inom skogsbruket och för stimulerande till rationellare skötsel av skogen. Lantbruksnämnden i Hallands län anser icke möjligt att exakt avgöra i vilken utsträckning en intensifiering av skogskompletteringen kan åstadkomma en bättre jämvikt i skogsbygdens befolkningsförhållanden. Men förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog, i den mån brukningsenheterna i övrigt är värda att förstärkas, synes kunna medverka till bättre befolkningsförhållanden. Nämnden är dock angelägen understryka att sådana åtgärder icke ensamma löser befolkningsproblemen. Hushållningssällskapets förvaltningsut-

42 skott söker orsakerna till avflyttningen från landsbygden i befolkningens ofta dåliga inkomstförhållanden. Ökad tillgång på skog skulle i många fall kunna förbättra de ekonomiska förutsättningarna. För Göteborgs och Bohus läns del bedömer lantbruksnämnden under anslutning av skogsvårdsstyrelsen, att skogskomplettering i stort sett knappast är möjlig utom i samband med komplettering med åkerjord och sammanslagning av brukningsenheter. Om kompletteringen får tillräcklig omfattning och antalet nya arbetstillfällen blir tillräckligt, kan det bli möjligt att på nytt erhålla jämvikt i befolkningsförhållandena på landsbygden. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott hänvisar till förekomsten inom länet av avsides belägna svaga jordbruk som ej lämpligen kan göras bärkraftiga ens genom skogstilldelning. Där kan åkerjorden lämpligen överföras till skog eller betesmark. Å andra sidan kan inom vissa områden jordbruk genom komplettering med skog erhålla framtida större bärkraft. Om emellertid åtgärder i dessa riktningar åstadkommer en bättre jämvikt i befolkningsförhållandena på landsbygden anser sig förvaltningsutskottet icke våga generellt bedöma. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område finner den pågående utvecklingen mot bärkraftiga enheter med större underlag bl. a. i fråga om skog kunna på längre sikt leda till stabilare befolkningsförhållanden på de berörda enheterna. Härvid förutsattes emellertid ett nedläggande av smärre, nu självständiga brukningsdelar, varigenom befolkningen decimeras ytterligare. Den bättre jämvikten torde icke följa direkt av ökningen av innehavet utan — såsom sammanhängande med familjens sammansättning — inträda så småningom. Möjligheterna till intensifiering av skogskompletteringen måste i allmänhet anses ganska begränsade med hänsjTn till förhållandena i länet. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott anser tillgången på skogskomplex, från vilka jordbruken skulle inom rimliga avstånd kunna kompletteras med skog, vara ganska obetydlig. Vad som här skulle kunna göras torde betyda ganska litet för bevarande eller förbättrande av jämvikten i befolkningsförhållandena. Beträffande Älvsborgs läns norra område uttalar förvaltningsutskottet i därvarande

hushållningssällskap att, under förutsättning av fortsatt expansion av industrierna, avfolkningen på landsbygden torde komma att fortsätta, varvid i första hand de sämst belägna och i olika hänseenden dåligt utrustade småbruken kommer att lämnas öde. En intensifiering av skogskompletteringen i enlighet med 1947 års beslut skulle dock säkerligen förbättra försörjningsmöjligheterna för många småbrukare i sådan utsträckning att de kan finna det förmånligt att kvarstanna vid jordbruket. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län finner det uppenbart att småbrukens komplettering med skog i sådan utsträckning, att skälig levnadsstandard kan uppnås, bidrar till att bibehålla befolkningen på landsbygden. Utspridande av småindustrier på landsbygden kan emellertid också på sina håll bereda biförtjänster och jämväl bidra till att bibehålla kvinnorna på landsbygden. I sådana fall kan det vara angeläget att skogsmarkerna icke är för stora så att en intensiv skogsskötsel blir för ägaren en börda, varvid man har anledning att befara att skogsvården eftersattes. Beträffande Skaraborgs län anför lantbruksnämnden och hushållningssällskapets förvaltningsutskott att skogskompletteringen knappast synes kunna få någon större betydelse. I vissa delar av länet kan den dock vara till gagn. Skogsvårdsstyrelsen håller för troligt att den ur många synpunkter ödesdigra avfolkningen av landsbygden skulle kunna uppbromsas, om för framtiden livsdugliga brukningsenheter kunde skapas genom snar komplettering med skog och/eller åker efter objektivt utredda normer. Inom Värmlands län måste, framhåller hushållningssällskapets förvaltningsutskott, förbättrade inkomster genom komplettering med skog tillmätas stor betydelse för bevarande och förbättrande av skogsbygdernas samhällsliv. Skogsvårdsstyrelsen hänvisar till att inom länets jordbruksbygd åtskilliga egendomar tarvar förstärkning. I den mån lämplig kompletteringsskog finns i bygden bör en förstärkning av dylika egendomar med skog kunna på lång sikt medföra ökad bärkraft, vilket i sin tur bidrar till en stabilisering av befolkningens levnadsvillkor. Lantbruksnämnden i Örebro län liksom hushållningssällskapets förvaltningsutskott konstaterar att en sammanläggning av brukningsdelar, som blivit mycket för små

43 och ej kan bli bärkraftiga eller bestående för framtiden även om de kompletteras med skog, är ofrånkomlig men bidrar att rubba befolkningsjämvikten. Även med beaktande av dessa förhållanden torde det kunna sägas att förnuftigt genomförd skogskomplettering i stora delar av länet skulle vara ägnad att på längre sikt bevara befolkningsjämvikten. Ur denna synpunkt vore alltså en intensifiering av skogskompletteringen önskvärd. -—• Skogsvårdsstyrelsen uttalar att genom en intensifiering av skogskompletteringen jämvikten i befolkningsförhållandena på landsbygden torde kunna bibehållas. Lantbruksnämnden i Västmanlands län finner en intensifierad komplettering av icke bärkraftiga jordbruk böra i icke obetydlig grad kunna förhindra en eljest ofrånkomlig nedläggning av jordbruk i skogsbygder. En komplettering av fastigheterna med skog torde icke kunna åstadkomma någon avsevärt bättre jämvikt i befolkningsförhållandena men väl motverka en ytterligare uttunning av befolkningen. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott framhåller att en väl avvägd tillförsel av skog till ofullständiga jordbruk i mycket hög grad kan bidra till en bättre jämvikt i befolkningsförhållandena på landsbygden. Också slättbygdsjordbruken bör i den mån det är möjligt kompletteras med skog, men skogsbygden måste ges företräde. Dels är tillgången på skog för komplettering begränsad på slättbygden, och dels kan där befolkningen minskas utan att en total avfolkning blir följden. Skogsvårdsstyrelsen anser det vara ställt utom allt tvivel att brukningsenheter med lämplig avvägning av jord och skog är ägnade att hålla kvar befolkningen och på lång sikt minska flykten från landsbygden. Där ofullständiga jordbruk äges av intresserade och villiga personer men lönsamheten bedömes för låg, bör möjlighet skapas att tillföra skogsmark så att fastigheterna kan ge full sysselsättning och försörjning. För Kopparbergs läns del finner lantbruksnämnden och hushållningsällskapets förvaltningsutskott det mycket ovisst huruvida man kan bevara eller förbättra jämvikten i befolkningsförhållandena på landsbygden genom att intensifiera skogskompletteringen. I annan riktning uttalar sig lantbruksnämnden och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län. De an-

för att, under förutsättning av att skogsförstärkning kan erhållas till i huvudsak s. k. bondprisnivå, alla skäl synes tala för att en bättre jämvikt i befolkningsförhållandena på landsbygden skall kunna ernås. Tillägget i skog skapar ökad trygghet och ger ägaren möjlighet att i större utsträckning engagera sig i trivselbefrämjande standardhöjning bebyggelsemässigt sett. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län erinrar om att verkningarna för befolkningsutvecklingen av en intensifierad skogskomplettering beror på dennas omfattning. En skogskomplettering erforderlig för att efter genomförd strukturrationalisering genom sammanslagning komplettera i övrigt bärkraftiga jordbruk med skog synes icke ha avgörande betydelse för befolkningsutvecklingen. Däremot skulle en komplettering av de ofullständiga enheterna upp till bärkraft endast genom skog kunna i grunden ändra befolkningssituationen. Resultatet av så genomgripande åtgärder kan icke överblickas. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att en intensifiering av skogskompletteringen i anslutning till 1947 års beslut bör motverka landsbygdens avfolkning, då därigenom det ekonomiska underlaget för den rena jordbruksbefolkningen förbättras. Likaså hävdar hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län att en komplettering av de ofullständiga fastigheterna med skog bidrar till att bevara jordbruk och varaktig bosättning även inom skogsbygderna, varigenom en bättre jämvikt i befolkningsförhållandena på länets landsbygd uppnås. Skogsvårdsstyrelsen i samma län erinrar om att otillfredsställande och osäkra försörjningsmöjligheter för brukarna och deras familjer i många fall utgjort en av huvudorsakerna till avflyttningen. En viss ökad skogskomplettering av ofullständiga jordbruksfastigheter bör kunna förbättra försörjningsmöjligheterna och bidra till en bättre jämvikt i befolkningsförhållandena inom länets landsbygd. Uppenbart är att äganderätt till jord och skog jämsides med känslan för hembygden och dess miljöförhållanden binder befolkningen vid hemorten. Lantbruksnämnden i Västerbottens län har den erfarenheten att jordbrukets otillräckliga förmåga att konkurrera om arbetskraften med andra näringar skapat så-

44 dan leda vid jordbruket att vissa trakter hotas med avfolkning, övergången till systemet med fasta skogsarbetare har på vissa håll medfört arbetslöshet för innehavare av ofullständiga jordbruk, så att avflyttning framtvingats. De ofördelaktiga verkningarna för de kvarboende och för kommunerna av en sådan uttunning i förut glesbebyggda trakter understrykes av lantbruksnämnden, som tillika anvisar två vägar att nå ett tillfredsställande resultat. I kustbygderna kan en viss grad av sammanslagningar utav ofullständiga jordbruk i förening med viss nyodlingsverksamhet som grundval för skogskömplettering leda till bärkraftiga jordbruk med jordbruket som huvudnäring. Beträffande lappmarken åter blir skogens roll dominerande inom ett kombinerat jord- och skogsbruk i förening med viss nyodling. Särskilt framstår komplettering med skog av de ofullständiga ägostyckningslotterna som en mycket angelägen åtgärd. Beträffande Norrbottens län framhåller därvarande hushållningssällskaps förvaltningsutskott att förutsättningen för att där skapa bärkraftiga jordbruk i önskvärd omfattning är skogskomplettering. Även för bibehållande av jordbruksfastigheter i tillfredsställande omfattning inom länet är tillgången på 6kog en förutsättning. Man måste därför befara en väsentlig förskjutning av befolkningen från landsbygden mot tätorterna, om jordbruksfastigheternas skogsinnehav ej blir tillfredsställande. Möjligen torde man kunna räkna med att omkring hälften av länets ofullständiga jordbruk genom skogskomplettering i samband med komplettering med åker skulle kunna lämna tillfredsställande bärgning. Skogsvårdsstyrelsen hänvisar till att det torde vara allmänt erkänt att i Norrbottens län jordbruk utan tillräckligt innehav av skog endast i undantagsfall är lönsamt. Vilken orsaken till jordbrukets avfolkning än är, måste en bättre försörjning för jordbrukets utövare återverka i bättre trivsel inom näringen och därmed bidra till bättre jämvikt i befolkningsförhållandena på landsbygden. De tillfrågade organisationerna har i regel icke ingått på frågan om skogskompletteringens inverkan på befolkningsförhållandena. Sveriges skogsägareförbund anmärker emellertid att det avgörande för bevarande av god jämvikt i landsbygdens befolkningsförhållanden icke är den enskilde jordbru-

karens skogsinnehav utan den jämna tillgången på arbete i orten. Sveriges industriförbund påpekar, att redan nu en stor del av det jordbruk som ligger i våra skogsbygder är förenat med skog, och finner det tveksamt om någon märkbar förbättring i sysselsättningsförhållandena skulle kunna åstadkommas genom skogskomplettering. Möjligheterna att genom intensifiering av skogskompletteringen bevara jämvikten i befolkningsförhållandena på landsbygden är enligt industriförbundets uppfattning små. Skogskompletteringens återverkan på jord- och skogsbruk Med anledning av frågan, huruvida en intensifiering av skogskompletteringen skulle vara till gagn för jord- och skogsbruket, framhåller lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Stockholms lån och stad att kompletteringsbehovet synes kunna i första hand tillgodoses från ofullständiga enheter som icke bebos av ägaren, från mindre skogsfastigheter samt från splittrade innehav i jordbruksbygd tillhöriga andra än enskilda ägare. Det finns anledning anta att ett överförande av dessa skogar till den jordbrukande befolkningen skulle bli till gagn för såväl jord- som skogsbruket. Även i sådana undantagsfall där kompletteringen lämpligen bör ske med skogsmark från större, samlade innehav torde tillskottsmarken kunna tas från sådan del av komplexet att något men ur skogsbrukssynpunkt icke behöver uppkomma. Skogsvårdsstyrelsen inom samma verksamhetsområde uttalar att förvärv av skog icke bör ske genom överföring av skog från en relativt stor skogsenhet till ett småbruk. En sämre driftsform ur skoglig synpunkt erhålles nämligen i allmänhet därigenom. En sammanslagning av småbruk synes i stället vara att rekommendera. Styrelsen framhåller även betydelsen av småbrukarens stora möjligheter till arbete i storskogsbruket. Lantbruksnämnden i Uppsala lån finner frågan, om det vore till gagn för jord- och skogsbruket att intensifiera skogskompletteringen, vara mera svårbedömlig för närvarande än tidigare på grund av att skogsarbetena alltmer mekaniseras och det är ovisst i vilken omfattning en fortskridande mekanisering kan komma att påverka

45 det ekonomiska utbytet från skogen vid kombinerade jordbruk av här avsedd storlek. Vid jämförelse av jordbruk med och utan skog framstår den förra typen genomgående som mera bärkraftig än den senare. Förutsättningarna för hela hushållningen på fastigheten förbättras genom skogskomplettering, om denna ej medför för tung skuldbelastning. Skogsinnehavet skänker, rätt utnyttjat, ekonomisk stabilitet åt fastigheten även om kompletteringsskogen får betalas med sitt fulla värde. På lång sikt bör det vara till väsentligt gagn för jordbruket. En viktig förutsättning härför är också att fastigheten ej är illa belägen, att åkerjorden är någorlunda välarronderad och att ej för stora kostnader behöver investeras i byggnader. Möjligheterna till skogskomplettering begränsas av tillgången på skogsmark som utan skada ur jordbrukssynpunkt kan överföras till det mindre jordbruket. Kompletteringen kan bli till skada för skogsbruket, om den sker genom splittring av välarronderade skogsfastigheter eller enheter. Till gagn bör kompletteringen kunna bli även för skogsbruket, om den kan ske i samband med en förbättring av arronderingen av skogen i vidare omfattning. Från hushållningssällskapet liksom från skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anföres att, om ett icke bärkraftigt jordbruk kompletteras med tillräcklig skogstillgång, fastigheten förbättras och skogsinnehavet för den ekonomiskt förutseende brukaren blir en eggelse till sparande som ej bör underskattas. Ur ren skogsbrukssynpunkt kan en komplettering av mindre jordbruk med skog innebära vissa olägenheter, om skogstilldelningen medför att skogsmarken avskiljes från ett välarronderat storskogsbruk. Dessa eventuella olägenheter kan och bör emellertid motverkas genom att storskogsbruket beredes tillfälle till kompensationsköp, då detta kan ske utan förfång för det egentliga jordbruket. Sådana kompensationsköp kan ske genom att smärre skogsskiften, som ej tillhör jordbruksfastighet, eller skiften, som hör till nedlagda jordbruk, utnyttjas. Någon försämring ur skogsvårdssynpunkt kan detta ej medföra. Beträffande Södermanlands län anser lantbruksnämnden där att förutsättningarna för rent skoglösa jordbruk i regel är ogynnsamma inom länet. Det är önskvärt att särskilt de mindre brukningsenheterna innehåller lämpliga proportioner åker och

skog. Risk föreligger att skog tillhörande icke bärkraftig enhet skötes dåligt och skattas för hårt. Utvecklingen bör inriktas mot uppnående av jordbruk som är bärkraftiga i avseende å både jord och skog. I enstaka fall kan dock även i jordbruksavseende mindre fastigheter böra kompletteras med skog, särskilt om läge och byggnadsbestånd talar härför. Om ofullständiga jordbruk har egen skog, kan under vinterhalvåret inom skogsbruket utnyttjas arbetskraft som annars icke skulle komma till produktiv användning. De större skogsägarna börjar mer och mer lita till egen arbetskraft även när det gäller skogskörslor. Arbete på annans skog har alltså numera blott begränsad betydelse för beredande av erforderlig fyllnadsinkomst åt innehavare av ofullständiga jordbruk. Från hushållningssällskapets sida uttalas att för det mindre jordbruket en skogskomplettering givetvis har stor betydelse men att ur skogssynpunkt en alltför stor uppdelning i smålotter kan bli till nackdel för skogsbruket. Olägenheten kan i viss mån elimineras genom att mindre, lokala sammanslutningar bildas enligt ett system liknande vad som prövats i Göteborgs och Bohus län. Skogsvårdsstyrelsen berör möjligheten av att på en del ofullständiga jordbruk en dold arbetskraftsreserv finns, som icke vill eller på grund av bundenhet vid jordbruket icke kan ta fyllnadsarbeten i angränsande skogar. Är det så, kan en ökning av den egna skogsarealen måhända medföra att denna arbetskraftsreserv åtminstone till en viss del blir utnyttjad, vilket kan vara till fördel för jord- och skogsbruket. Å andra sidan är det tänkbart att i vissa fall en skogskomplettering kan medföra att möjligheterna till skogsvårdsarbeten försämras, nämligen om skogsmarken avskiljes från ett skogskomplex med särskilt anställda skogsarbetare med arbete i skogen praktiskt taget året runt och lägges till en jordbruksgård där svårigheter att disponera arbetskraft för skogsarbeten under barmarkstid föreligger. Risk för sämre skötsel vid överflyttande av skog från större, välarronderade skogsbruk föreligger också. Även om styrelsen icke delar den stundom framförda åsikten att bondeskogarna i gemen sköts sämre än storskogsbruken, nödgas man dock erkänna att de minsta enheterna av privatskogarna genomsnittligt sköts sämre än övriga.

46 Beträffande Östergötlands tån framhåller lantbruksnämnden att skogskomplettering i de bygder, där sådan kan genomföras på skäliga ekonomiska villkor, torde kunna bli till gagn för jordbruket, då det förbättrade försörjningsunderlaget för innehavaren innebär tryggare existens och större möjligheter att planera på lång sikt ifråga om byggnader och tekniska anläggningar för höjande av jordbrukets produktivitet. Skogsarealen på de ofullständiga jordbruken är i regel alltför liten för att en god skogsvård skall kunna utövas. Förefinnes tillräckliga kunskaper och intresse hos innehavaren, borde en ökning av dessa jordbruks skogsareal vara till gagn för skogsbruket. En större skogsareal skulle bereda möjlighet till gynnsammare åldersklassfördelning och en rationellare skogsskötsel. Från hushållningssällskapets sida säges att i de fall, där innehavaren av ett skoglöst småbruk ej har möjligheter att få arbete i form av körslor i andras skogar eller annan inkomstbringande bisyssla, det givetvis är en avgjord fördel för honom om hans jordbruk kompletteras med skog i lämplig omfattning. •— Något generellt svar på frågan, om jordbruket skulle gagnas av en intensifierad skogskomplettering, kan emellertid ej1 ges. I den mycket omstridda frågan, huruvida skogsbruket skulle gagnas av att ofullständiga jordbruk kompletteras med skog, är hushållningssällskapets förvaltningsutskott ej berett att göra annat uttalande än att resultatet för skogsbrukets del i hög grad är beroende av bl. a. jordbrukarens personliga intresse samt förutsättningar för rationellt skogsbruk och för skogsvård. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län hävdar att något gagn för skogsbruket av de ifrågasatta åtgärderna icke åstadkommes, då de mindre skogsbruken ej kan ge sina ägare en ekonomi som tillåter god skogsskötsel. För jordbruket kan visst gagn förefinnas under förutsättning att skogsförvärvet sker till underpris, varigenom vederbörande fastighetsägare tillföres en ren affärsvinst som kan möjliggöra investeringar i jordbruket. Skulle däremot skog och skogsmark förvärvas till sitt rätta värde, skall ju avkastningen jämt täcka räntan på det nedlagda kapitalet. Ett dylikt förvärv kan icke anses vara till någon förmän utan kan snarare skaffa bekymmer och osäkerhet för förvärvaren. Ej heller kan det på något sätt gagna vare sig skogseller jordbruket.

I fråga om Jönköpings län framhålles från lantbruksnämndens och hushållningssällskapets sida att i vissa delar av länet en så kraftig utglesning av befolkningen kommit till sj7nes, att stora svårigheter förefinnes att få tillräcklig arbetskraft för skogsarbetena. Skapandet av jordbruk med tillräcklig stödskog har otvivelaktigt betydelse för landsbygdens befolkningsförhållanden. Utflyttning motverkas, och jordbruken starkes därigenom. Skogskompletteringen bör sålunda i allmänhet bli till gagn för såväl jordbruk som skogsbruk. Lantbruksnämnden i Kronobergs län anser att med de virkespriser, som för närvarande kan påräknas, skogen måste utgöra ett gott stöd för jordbruket. Men priset på fastigheter med skog synes lantbruksnämnden för närvarande mycket högt, varför en viss försiktighet bör iakttas vid förvärv av kompletteringsskog. För hushållningssällskapets del framhålles att för de brukningsdelar, som kan komma i fråga för komplettering med skog, kompletteringen utan tvivel blir till gagn, därest skogen och skogsmarken kan köpas till priser motsvarande den avkastning köparen kan uppnå. Möjligheterna härtill är dock för närvarande ganska begränsade. Skogsvårdsstyrelsen finner att en intensifiering av skogskompletteringen, i den mån denna sker med skog från storskogsbruket, kan bli till nytta för lantbruket samt därigenom för den enskilde, för bygden och samhället. För skogen som sådan innebär den icke någon förmån. Beträffande Kalmar läns norra område anför lantbruksnämnden att, under förutsättning att tillräckligt med stödskog finnes och att brukaren samtidigt är ägare, de kombinerade jordbruken kan sägas vara en god företagsform. För länets södra område uttalar lantbruksnämnden där ävensom hushållningssällskapet att i de fall, där skogskomplettering uppkommer genom att mindre enheter sammanlägges, en intensifiering av kompletteringsverksamheten icke torde vara till gagn för jordbruksbefolkningen. I de områden däremot, där kompletteringsskogen kan hämtas utanför ortsbefolkningens ägor, från kronan, kyrkan, bolag etc, måste en intensifiering av skogskompletteringen vara till gagn för de kompletteringsbara jordbruken och deras brukare. Huruvida en ökad skogskomplettering skulle vara till gagn för skogsbruket finner man sig icke ha möjlighet att överblicka. Det torde vara beroende av bl.a.

47 förefintliga möjligheter till kompensationsköp. — Skogsvårdsstyrelsen i den södra länsdelen fastslår att en sammanslagning till rationella företagsenheter får förutsätt tas bli till gagn för såväl jord- som skogsbruket. Beträffande Gotlands län anser lantbruksnämnden, i likhet med vad som uttalas från hushållningssällskapets sida, det rent principiellt vara önskvärt att så stort antal ofullständiga jordbruk som möjligt förstärkes med skog. Utsikterna att åstadkomma sådan förstärkning synes emellertid nämnden små, enär redan nu den övervägande delen (cirka 88 %) av skogen på Gotland äges av den jordbrukande befolkningen. Av skogsvårdsstyrelsen anföres att skogskomplettering givetvis utgör ett stöd för jordbruket, även om därigenom icke i nämnvärd grad möjligheterna ökas för skogsbruket. Enligt styrelsens uppfattning bör bestående skogsbruk ej styckas sönder i allt för små brukningsdelar. Det s. k. småskogsbruket kan visserligen väl hävda sig i jämförelse med storskogsbruket, som för övrigt är företrätt i mycket ringa omfattning i länet. Skogsskiften måste dock vara av en viss storleksordning för att medge rationellt utnyttjande. Lantbruksnämden och hushållningssällskapet i Blekinge län betonar det värde som bl. a. skogskompletteringen har för jordbruksbefolkningen. I de fall en fastighet utöver den odlade arealen även har tillgång till skog i sådan omfattning, att den erbjuder full sysselsättning för brukaren under årstider då hans arbetskraft icke tas i anspråk för jordbruket, synes de största förutsättningarna föreligga för att brukaren på längre sikt skall vara tillförsäkrad arbetstillfällen, som kan Utgöra ett verksamt tillskott till hans försörjning. — Skogsvårdsstyrelsen konstaterar att sammanläggningen av småbruk medför svåra arbetskraftsproblem för såväl jord- som skogsbruk. Det ekonomiska värdet av skogskompletteringen är helt beroende av priset på skogen. Skall skogen betalas med sitt verkliga värde, medför skogsinnehavet inga andra ekonomiska fördelar än att en arbetsinkomst, som förut kanske erhållits på andras skog, nu hämtas i den egna. Ett småbruk med god tillgång till extra inkomster från angränsade fastigheter är säkerligen icke i och för sig någon sämre brukningsform än ett mera fullständigt jordbruk. En komplettering av ett sådant småbruk med skog behöver ej medföra förbätt-

rade villkor för brukaren och är en avgjord nackdel för fastigheter där han tidigare hämtat sin extrainkomst. Lantbruksnämnden i Kristianstads län finner en intensifiering av skogskompletteringen kunna bli till gagn för jord- och skogsbruket under förutsättning att stödskog kan förvärvas till för köparen förmånligt pris (till lägre pris än skogens kapitaliserade nettoavkastning), att skogsbruket på tillskottsområdet såväl tekniskt som ekonomiskt drives lika bra som skogsbruket på övriga ägarekategoriers marker samt att ägaren av det ofullständiga jordbruket kan ha möjlighet att disponera sin arbetstid bättre, då han arbetar på egen skog, än om han måste arbeta i skog som tillhör staten, bolag eller annan större skogsägare. Lantbruksnämnden framhåller beträffande den sista frågan att man i regel icke genom skogskomplettering bereder innehavare av ofullständiga jordbruk ökade arbetstillfällen. Problemet i länets skogsbygder för de större skogsägarna är redan — och torde i än större utsträckning bli så framdeles r— att få den tillgängliga arbetskraften att räcka till för avverkningar, erforderlig beståndsvård och övriga skogskulturåtgärder. Lantbruksnämnden anser att, eftersom skogen oftast skötes avsevärt bättre på fastigheter som tillhör staten, kyrkan, bolag, gods eller vissa andra enskilda större skogsägare än på fastigheter som tillhör småbrukare, skogskomplettering av ofullständiga jordbruk måste kombineras med stark övervakning av skogsvården och framför allt avverkningen, om skogskompletteringen skall få avsedd verkan. Troligen skulle det vara lämpligt med gemensamhetsskogar för visst antal varandra närboende småbrukare, enär avverkningar och beståndsvårdande åtgärder under sådana förutsättningar lättare skulle kunna övervakas av det allmänna. Hushållningssällskapet finner att det för länets slättbygd knappast är önskvärt och dessutom är mycket svårt att komplettera ofullständiga jordbruk med skog. Sällskapet anser det icke lämpligt att komplettera ofullständiga jordbruk på slättbygden med skogslotter från längre bort belägen skogsbygd. Det är givet att intensifiering av skogskompletteringen bidrar att skapa en bättre jämvikt i befolkningsförhållandena i skogsbygden och även är till gagn för jord- och skogsbruket. Då det emellertid ej finns nämnvärt med överloppsskog, kan skogskompletteringen ej få så stor bety-

48 delse jämfört med rationalisering genom sammanslagning av närliggande mindre enheter. Skogsvårdsstyrelsen uttalar att skogskomplettering synes kunna vara till gagn för jordbruket och bygden. Emellertid anmärkes att småbruken utgör en värdefull tillgång ifråga om arbetskraft till skogsbruket. Lantbruksnämnden i Malmöhus län anför att en intensifiering av skogskompletteringen i syfte att överföra sämre jordbruk med liten åkerareal till bärkraftiga brukningsenheter icke torde vara till gagn för jord- och skogsbruk. Däremot torde ett överförande av i första hand dåligt vårdad skogsmark till redan befintliga familjejordbruk, vars ägare har intresse för skogsbruk, kunna bli till allmän nytta för bygden. En komplettering med skogsmark, som är bevuxen med avverkningsbar skog, medför hög skuldsättning. För att nedbringa denna kan låntagaren frestas att företa större avverkningar än vad som är önskvärt ur skogsvårdssynpunkt. Sedan sådan avverkning skett, kan den förvärvade skogsmarken visserligen ge jordbrukaren ökad sysselsättning, men hans inkomster av fastigheten i sin helhet torde icke nämnvärt förbättras. I de fall vanvårdad skogsmark står till förfogande för kompletteringsändamål torde utgiften för kompletteringen bli förhållandevis ringa, men i sådant fall torde den förvärvade marken uteslutande kunna bereda förvärvaren arbetstillfälle samt utgifter för röjning och andra skogsvårdande åtgärder. Från hushållningssällskapets sida uttalas att en intensifiering av skogskompletteringen utan tvivel skulle vara till gagn för såväl jordbruket som skogsbruket under förutsättning att bondeskogsbruken skötes väl. För sådan skötsel finnes utan tvivel särskilda förutsättningar i Malmöhus län, där variationen med avseende å trädslag bereder goda möjligheter för den enskildes initiativ. För övrigt framför sällskapet liknande synpunkter som lantbruksnämnden. Skogsvårdsstyrelsen menar att det allmänna bör inrikta sina strävanden på att icke i onödan splittra skogsarealerna utan tvärtom uppmuntra att dessa i görligaste mån samlas i lämpliga driftsenheter. Styrelsen avstyrker att det mindre jordbruket i någon form erhåller stöd för förvärv av skog. Beträffande Hallands län uttalar lantbruksnämnden där att en intensifiering av

skogskompletteringen, rätt genomförd, synes vara till gagn för såväl jord- som skogsbruket. Från hushållningssällskapets sida anföres att en ökad tillgång på skog skulle i många fall kunna förbättra de ekonomiska förutsättningarna. Jordbruket i skogsbygden har ofta otillräcklig åkerareal för att ägaren skall kunna få sin bärgning enbart av jordbruket, samtidigt som skogsinnehavet är otillräckligt för att skapa erforderligt tillskott till inkomsten. Rationalisering genom sammanläggning av jordbruk bör bedrivas med stor försiktighet, sä att icke onödigtvis befolkningen uttunnas. I de fall, då åkerarealen icke kan bli fullt tillräcklig, blir tillskottsskogens värde ännu större. Skogsvårdsstyrelsen finner en intensifierad skogskomplettering vara till nytta för jordbruk, bygd och samhälle, när det gäller jordbruksbygden. Beträffande skogsbygden kan de ofullständiga jordbruken och stödjordbruken behövas för skogens förseende med arbetskraft. Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län fastslår att, om komplettering med åker och skogsmark medför tillskapandet av enheter som ger möjlighet till utnyttjande av arbetsbesparande metoder och redskap i såväl jordbruk som skogsbruk, kompletteringen torde bli till stort gagn för dessa näringar. Hushållningssällskapet i länet anser det uppenbart att en skogskomplettering kan vara till gagn för enskild jordbrukare, förutsatt givetvis att vederbörande äger intresse och förmåga att sköta skog. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område finner det självklart beträffande de jordbruksenheter, som skall kompletteras, att det under förutsättning av skäligt pris är ett intresse att söka nå fram till lämplig kombination av jord och skog. Utvecklingen inom bondeskogsbruket ger förhoppning om framtida möjligheter till rationaliserad drift väl jämförlig med vad som kan åstadkommas på storskogsbruk. Överhuvudtaget blir den enskilde jord- och skogsägaren alltmer medveten om att han driver ett affärsföretag för vilket skogens betydelse är stor. En högklassig omvårdnad blir därmed också allt nödvändigare och vanligare. — Inom nämndens verksamhetsområde torde någon större överföring av skog till enskilda från andra ägaregrupper ej vara att förvänta. I den mån sådan överföring sker torde den ur skogens egen synpunkt sakna betydelse.

49 Hushållningssällskapet anför att en intensifiering av skogskompletteringen — med den ringa omfattning den synes kunna få inom länsdelen — ej skulle bli av synnerlig betydelse såsom gagn för jordbruket eller skogsbruket i allmänhet men väl för enskilda jordbruk. Det mindre jordbruket skulle givetvis ha nytta av skogskomplettering där sådan kan ernås. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns norra område bedömer en skogskomplettering såsom gagnelig för jordbruket. Huruvida den även kommer att gynna skogsbruket beror givetvis på vederbörande jordbrukares personliga förutsättningar. En ytterligare intensifiering av undervisningen i skogsskötsel torde härvidlag vara av stor betydelse. Älvsborgs läns skogsvårdsstyrelse framhåller att en skogsägare icke blir bättre skogsvårdare enbart av den anledningen att han får mera skog att sköta. Det är i stället den enskilde individens läggning och intresse som här fäller utslaget. Mången jordbrukare-skogsägare måste av ekonomiska skäl anlita sin skogstillgång för hårt trots att han kanske förstår att detta icke är riktigt. Genom att få ökad skogstillgång behöver han icke av ekonomiska skäl förfara på sådant sätt, och då blir givetvis en skogskomplettering till gagn för såväl jord- som skogsbruket. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Skaraborgs län anser att det i vissa delar av länet kan vara till gagn såväl för jord- och skogsbruk som för bygdens näringsliv i övrigt att lämpliga jordbruk förstärkes med skog. Skogsvårdsstyrelsen håller för troligt att, om någon uppsplittring av fullgoda skogsenheter ej sker utan behövlig skogsmark erhålles genom omföring av oduglig åker samt — framförallt — genom sammanläggning av små fastigheter, kompletteringsverksamheten kan lända även skogsbruket till båtnad. Hushållningssällskapet i Värmlands län anser att det för jordbruket — så länge innehavet av skog ej är större än att brukaren själv kan sköta detsamma — måste bli till övervägande nytta med en intensifierad skogskomplettering, överföring av skog till skoglösa eller skogfattiga jordbruk kan visserligen innebära en ur skogsvårdssynpunkt mindre rationell parcellering av skogsmarken. Emellertid finns nu många små skogsenheter som efter en komplettering skulle kunna bli bättre utformade och

medge ett mera ekonomiskt skogsbruk än för närvarande. Det enskilda jordbrukets stärkande bör göras så pass kraftigt, att möjligheterna till god skogsvård underlättas. Skogens skötsel vid ifrågavarande jordbruk kommer under medverkan av skogsvårdsstyrelsen helt säkert att bli tillfredsställande med tanke bl. a. på att jordbrukaren själv arbetar i skogen. Skogsvårdsstyrelsen i länet finner att ett visst behov av skogskomplettering föreligger, framför allt inom länets jordbruksbygder. En dylik komplettering är på lång sikt till gagn för bygden och jordbruket. Man kan däremot knappast säga att kompletteringen är till särskilt gagn för skogsbruket i den mån detta betraktas som en helt självständig näring. Skogen torde bli ungefär lika skött vare sig den hör till en mindre eller till en större fastighet. Exempel finns på att det mindre skogsbruket är såväl bättre som sämre skött än det större, men genomsnittet torde vara likformigt inom länet. Riksskogstaxeringens material pekar också på att en utjämning skett beträffande tillståndet på länets bondeskogar och större skogskomplex. Beträffande Örebro län yttrar lantbruksnämnden och hushållningssällskapet att en intensifierad skogskomplettering torde få anses vara till gagn för jordbruket. Stigande intäkter med stigande skogsareal ger bättre möjligheter att underhålla byggnaderna. Jordbrukarna själva har uppfattningen att kombinerade jordbruk är lämpliga företagsenheter, vilket bl. a. visas av att jordbruk med ringa skogstillgång går i handeln oftare än jordbruk med riklig skogstillgång. Ett kombinerat jordbruk bör emellertid ej vara för litet, och framför allt bör ej jordbruksdelen vara för svag i förhållande till skogsdelen, så att skötsel och underhåll av åker och byggnader försummas och fastigheten får karaktär av ren skogsfastighet. En skogskomplettering, som resulterar i ekonomiskt välmotiverade och på längre sikt bestående enheter, synes vara till gagn för jordbruket. Största nyttan för jordbruken och deras brukare får en skogskomplettering, om kompletteringsskogen kan hämtas utanför ortsbefolkningens ägor, t. ex. från kronan, kyrkan etc. Meningarna kan däremot vara delade om kompletteringens gagn för skogsbruket. Ä ena sidan framhålles, att ett intensifierat skogsbruk förutsätter större skogsarealer på en hand, och å andra sidan, att bondeskogsbruken numera i allmänhet skötes tämli-

50 gen bra. Att skötseln måste bli ojämnare när skogsmarken är splittrad i många och relativt små lotter torde icke kunna bestridas. Dessa nackdelar torde dock i viss mån kunna motverkas genom kollektiva åtgärder från de mindre skogsägarnas och dessas organisationers sida samt genom att skogsvårdsstyrelserna göres ännu bättre rustade för uppgiften att med råd och hjälp bistå enskilda skogsägare. Skogsvårdsstyrelsen anser att en intensifierad skogskomplettering säkerligen blir till gagn för jordbruket och inom vissa områden i länet även för skogsbruket. Bevis saknas för påståendet att det större skogsbruket är mera lönsamt än det mindre. Lantbruksnämnden i Västmanlands län uttalar att en möjlig skogskomplettering av de mindre jordbruken i skogsbygderna synes på längre sikt ur såväl jordbrukets som skogsbrukets intressen vara önskvärd. Det bättre ekonomiska utbyte, som ägaren och hans familj erhåller från fastigheten om den ringa åkerarealen kompenseras med tillräckligt mycket skog, medför möjlighet för ägaren att göra behövliga investeringar i jord, skog och byggnader. Den högre standard, som därigenom skapas, bidrar till alt den yngre generationen i större utsträckning kan antas stanna kvar i hemmen och söka arbetstillfällen i närheten av dessa. I första hand blir det skogsarbetet som jordbrukarsönerna då ägnar sig åt. Tillgången på hästar för skogskörning är givetvis till stor del beroende av att dessa mindre jordbruk i skogsbygden finns kvar. Enligt nämndens uppfattning synes en komplettering av de mindre jordbruken med skog därför medföra fördelar för såväl jordbruket som skogsbruket. Hushållningssällskapet finner det ställt utom allt tvivel att en komplettering med skog skulle vara till gagn för jordbruket. Skogen har betydelse ur flera synpunkter — som utjämnande faktor beträffande såväl arbetskraftens sysselsättning under olika årstider som inkomsten från jordbruket under olika goda skördeår. Härtill kommer betydelsen av tillgång till ved, gagnvirke m. m. från egna skogar. Beträffande nyttan för skogsbruket av skogskompletteringen är meningarna delade. Det mindre jordbruket i skogsbygden tillför skogsbruket en mycket värdefull arbetskraft. Ett bibehållande av mindre jordbruk i skogsbygden genom skogskomplettering måste således vara till uppenbar nytta

för skogsbruket. Endast ett fåtal större skogsbruk torde ha möjlighet att lösa sin arbetskraftsfråga genom att ordna s. k. skogsarbetarbyar. Några bevis för att den skog, som användes för komplettering, i fortsättningen kommer att skötas sämre än förut finns ej. Med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas förtjänstfulla arbete för höjande av skogsvården och med tanke på de ytterligare åtgärder, som planerats på detta område, torde man icke behöva befara någon vanvård av de skogar som kommer att användas för komplettering av ofullständiga jordbruk. Skogsvårdsstyrelsen anser den ofta lanserade uppfattningen, att bondeskogen skulle vara nödvändig för att hålla gårdens arbetskraft i jämn sysselsättning, vara betydligt överdriven. Förr, då den fasta arbetsstyrkan och antalet hästar som måste utnyttjas på gården var större, hade detta resonemang kanske berättigande. Numera drives jordbruken med ett minimum av manuell arbetskraft, och traktorn har alltmera kommit att ersätta hästen. En komplettering av ofullständiga brukningsenheter med skog torde ur skoglig produktionssynpunkt innebära en fördel endast i den mån kompletteringen sker genom sammanslagning av mindre brukningsenheter till bärkraftiga sådana, där en mera rationell skogsvård kan bedrivas. I de fall, då kompletteringsskogen måste tas från skogar under ordnad skogshushållning, torde däremot intet stå att vinna i detta avseende. Risk kan tänkas föreligga att jordbrukaren utsätter området för hårda huggningar av exploateringskaraktär för att betala köpeskillingen. Fördelarna med skogskompletteringen torde i detta fall helt ligga på det sociala planet. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Kopparbergs län befarar att storleksrationaliseringen beträffande brukningsdelarnas åkerjord i vissa fall skulle hämmas vid eventuell skogskomplettering i stor omfattning. Att förse ofullständiga jordbruk med skog innebär att från stora och välskötta skogskomplex ta skog som uppdelas i ett stort antal mindre lotter. Ett sådant förfarande strider mot god skogsvård. Inom Dalarna är ägosplittringen både beträffande åkerjord och skogsmark hämmande för all rationell skötsel av åker och skog. Inom stora delar av länet pågår laga skiften för att åvägabringa bättre arrondering och om möjligt bilda större brukningsdelar. Den långt gående uppsplittring-

51 en har varit en olycka för länet. En intensifiering av skogskompletteringen kan ej vara till gagn för skogsbruket. Lantbruksnämnden i Gävleborgs län är övertygad om att en intensifiering av skogskompletteringen är till gagn för både jord- och skogsbruk. Ett tillskottsköp av angränsande fastighet innebär vanligen en sammanläggning såväl av åkerägor som av skogsmark. I de områden, där skogsmarken utlagts i långa smala skiften, är det en alldeles påtaglig fördel ur skogsvårdssynpunkt att varandra angränsande remsor sammanföres. Sådana smala skogsskiften är icke ovanliga inom länet; från egna inköp känner nämnden till skiften med 12—18 meters bredd och 5.000 meters längd. Varje sammanförande av små skogslotter till större enheter är odiskutabelt en fördel ur skogsvårdssynpunkt, och den yttre rationaliseringen på sätt den hittills genomförts har förutom den jordbruksekonomiska förbättringen även varit till betydande gagn för skogsvården och därmed skogsbruket. Från hushållningssällskapets sida ges uttryck åt den bestämda åsikten att, därest jordbrukets yttre rationalisering kan organiseras på sådant sätt att i första hand enstaka bebyggelser eller bosättningar med ett fåtal brukare nedlägges och därvid frigjorda skogsarealer tillföres brukningsenheterna inom centralare och efter vägar belägna jordbruksbyar, garanti vinnes för att de senare brukningsdelarna alltjämt skall locka ungdomen att stanna vid jordbruket. Den skogsförstärkning, som ernås genom sammanläggning av två var för sig med otillräckliga skogstillgångar försedda brukningsdelar, visar sig vara ur många synpunkter redan den ett stort framsteg. Utom annat resulterar sådana sammanslagningar, där vanligen angränsande små skogsskiften sammanföres till större enhet, i en betydande minskning av rågångar och i ökade förutsättningar för rationell skogsvård. En intensifiering av skogskompletteringen skulle vara till utomordentligt gagn för jordbruket såsom företag och även för skogsbruket med hänsyn till de förbättrade förutsättningarna för god skogsvård även inom småskogsbruket. Lantbruksnämnden får helt säkert mycket stora uppgifter att inom de bättre jordbruksområdena och inom de goda byområdena organisera lämpliga jordbruksenheter, där tillskott i skog vinnes genom uppköp och sammanläggning av alla de små brukningsdelar där ägaren nått sådan ålder^ att han icke anser sig

kunna bruka men väl ännu äga jordbruksenheten. I Västernorrlands län torde, enligt lantbruksnämnden och hushållningssällskapet, de skogrika fastigheterna genomsnittligt vara något bättre bebyggda, mer sällan utarrenderade samt gå i marknaden i långsammare takt än andra fastigheter. Vidare synes det nämnden sannolikt att en skogskomplettering i stort sett, genom att ofullständiga jordbruks skogsmarker tillföres rationaliserade nya enheter, kan genomföras efter sådana linjer att den blir till stort gagn för både jord- och skogsbruket. För att de åsyftade skogskompletteringarna skall leda till fastighetstekniskt godtagbara resultat, måste ofta tillskottsskogen genom fastighetsregleringsåtgärder omdanas till såväl läge som form. Det vill synas som om härigenom tämligen stora arealer skogsmark, som för närvarande är splittrade i fastighets- och äganderättshänseende, kan bli indragna i fastighetssanerande företag, nödvändiggjorda av ett relativt litet antal skogskompletteringar. Det är icke osannolikt att härigenom nyttan av kompletteringsåtgärderna ekonomiskt kan komma att vara större för skogsbruket än för jordbruket. Skogsvårdsstyrelsen uttalar att, om ofullständiga jordbruk genom skogskomplettering göres mera "bärkraftiga, detta säkerligen bleve till gagn för jordbruket. För skogsbruket däremot torde en intensifiering av skogskompletteringen vara av ringa betydelse. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anser att en skogskomplettering, som ej genom olämplig avstyckning minskar förutsättningarna för ett rationellt bedrivet skogsbruk, utan tvivel skulle gagna både jord- och skogsbruket. Lantbruksnämnden i Västerbottens län finner att kompletteringen av de ofullständiga jordbruken skapar ekonomisk trygghet och arbetstillfällen. Den yngre överflödiga arbetskraften vid det bärkraftiga jordbruket tar också ofta arbete i hemtraktens skogsbruk för att efter några år återgå till jordbruket som egna företagare. Jordbruket blir därigenom en god rekryteringsbas för skogsbrukets arbetskraft. Intensifiering av de ofullständiga jordbrukens skogskomplettering är det säkraste medlet att bevara det jordbruk som är nödvändigt för bygdens försörjning med livsmedel och arbetskraft. Hushållningssällskapet konstaterar även

52 det stora värdet — med hänsyn till utnyttjande av arbetskraften — av att jordbruken äger nöjaktig skogsmarkstilldelning. Den säsongbundenhet, som karakteriserar jordbruksdriften, nödvändiggör tillgång till annat arbete under mellanperioden för såväl den mänskliga arbetskraften som de för jordbruksdriften erforderliga dragarna. Arbetstillfällen och körslor på annans skog erbjuder icke samma frihet, då sysselsättningen under sådana förhållanden blir beroende av bl. a. rådande virkespriser och avtalsförhandlingar som i många fall drar ut på tiden och medför att arbetenas igångsättning fördröjes. Tillgång till egen skog ger garanti för att arbete kan erhållas i närheten av hemmet och att även kortvarigare uppehåll i jordbrukssysslorna effektivt kan utnyttjas. En intensifierad skogskomplettering bidrar sålunda till en jämnare och av det rådande arbetsmarknadsläget mera oberoende sysselsättning för innehavarna av jordbruken. Samtidigt utgör skogen en kapitaltillgång som kan utnyttjas vid genomförandet av mera kostnadskrävande grundförbättringar. Härtill kommer att behovet av husbehovsvirke och ved kan tillgodoses utan kontantutlägg och i regel till lägre kostnad än genom direkta inköp. Ett vidmakthållande av jordbruken inom skogsbygderna, till vilket skogskompletteringen kan värftas bidra, ökar möjligheterna till rekrytering av skogsbrukets arbetskraft. Sedan gammalt har skogens arbetskraft kommit från jordbrukarfamiljerna, och dessa utgör enligt hushållningssällskapets mening alltjämt en naturlig och värdefull rekryteringsbas härför. Försök göres visserligen att skapa en fast skogsarbetarstam utan anknytning till jorden, men denna utväg kan enligt sällskapets uppfattning icke väntas leda till en stabil bosättning och till en varaktig och fullständig lösning av storskogsbrukets arbetskraftsfråga. Att jordbruken bibehålles inom skogsbygderna kan därför sägas vara till gagn för skogsbruket, som härigenom tillförsäkras såväl manuell arbetskraft som dragare. Samtidigt skapas också möjligheter att förse de inom skogsbruket sysselsatta människorna med färska livsmedel inom orten, vilket med hänsyn till svårigheterna att transportera dylika ömtåliga varor måste anses som en värdefull tillgäng. Skogsvårdsstyrelsen i länet framhåller att innehav av skog medför många fördelar för jordbruket. Husbehovsvirke kan erhållas

till billigare pris, och brukaren kan beredas jämn sysselsättning, ofta förhållandevis nära hemmet. En jordbrukare kan lättare skaffa och utnyttja dragare och även traktor, om han har både jord och skog. Skogen ger dessutom ekonomisk stabilitet under förutsättning att den inköpts för skäligt pris. Inom länets skogsbygder är skogsbruket den viktigaste näringsgrenen, under det att jordbruket måste betraktas som ett nödvändigt komplement till denna. Skogskomplettering av ofullständiga jordbruk kan förväntas underlätta rekrytering av arbetskraft till skogen. De ytterligare jordbruk, som därigenom kommer att bestå, kan förse skogsbruket med flera dragare. Därjämte underlättas anskaffning av mjölk och andra färska varor till såväl skogsarbetare som annan befolkning. Detta är en viktig synpunkt, enär det kan befaras att brist på färska livsmedel kan uppstå i en del skogsbygder med nuvarande utvecklingstendens. Grunderna för en eventuell intensivare skogskomplettering bör enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande icke fastställas förrän objektiva undersökningar företagits inom olika delar av landet rörande den utsträckning i vilken innehavare av jordbruk av olika storleksordning har möjlighet att på ett effektivare sätt sköta och utnyttja skog. I samband härmed måste arbetskraftsbehovet och befolkningsutvecklingen inom bygden ägnas stor uppmärksamhet. Skogsvårdsstyrelsen förutsätter att kompletteringen sker med iakttagande av att arronderingsförhållandena skall vara goda. Lantbruksnämnden i Norrbottens län betonar att på grund av bristande naturliga förutsättningar jordbruket i Norrbotten synes som regel icke kunna drivas självständigt. Skogen såsom komplement till jordbruket är därför självfallet av stor vikt. Den ger tillfälle till kontinuerlig sysselsättning, den ger ved och virke till husbehov samt utgör en kapitalreserv. Vad beträffar den kontinuerliga sysselsättningen bör värdet därav icke överskattas. Vid det ö\ervägande antalet skogsbruk sker avverkningarna, som ju erfordrar den största anparten av sysselsättningen i skogen, i allmänhet icke i form av årligen återkommande uttag av småposter, utan avverkningen koncentreras till ett år eller kanske en följd av år, varefter skogen får vila en längre tid. Avverkningen kan aktualiseras av förmånliga virkespriser eller av ett akut behov av kontanta medel. Skogens

53 långa omloppstid samt de stora omkostnader och ofta sämre priser, som följer med utdrivning och avyttring av små virkesposter, har tvingat till en sådan rytm inom bondeskogsbruket. Tillgången till ved- och husbehovsskog har sin främsta betydelse däri, att innehavaren dels icke behöver räkna med högre priser än som motsvarar producentpriset dels har möjlighet att tillgodogöra sig annars icke avsättningsbart virke. Sistnämnda förhållande möjliggör även en intensivare skogsvård till fördel för de framtida avkastningarna. Slutligen utgör skogen en kapitalreserv av stor betydelse vid sådana tillfällen, då det erfordras större belopp för investering i driften såsom inköp av jordbruksmaskiner, reparationer och byggnadsföretag eller när det gäller att komma över verkningarna av en dålig skörd eller andra bakslag som av olika orsaker kan inträffa. Ett jordbruk, som är kompletterat med skog, får en bättre ekonomisk ryggrad än en brukningsdel där brukaren för sin utkomst är mera hänvisad till jordbrukets avkastning. Detta gäller särskilt inom Norrbottens län där förutsättningarna för jordbruk i större skala är mycket begränsade. — Lantbruksnämnden framhåller vidare att som regel endast de fastigheter bör förstärkas med skogsmark, vilka innehåller så stor åkerareal att det kapital som lägges ned i jordbruket i form av byggnader, redskap etc. kommer att ekonomiskt utnyttjas. Skogskomplettering bör ej tillåtas eller understödjas i sådan omfattning, att fastighetsägaren ej är i behov av att även driva sitt jordbruk rationellt för att få tillfredsställande bärgning. För att få full klarhet i denna fråga bör man utreda det ekonomiska sambandet mellan åker och skog i kombinationsjordbruket. Man bör klarlägga vad som ur skoglig synpunkt är att föredra, bondeskogsbruket eller storskogsbruket. Lantbruksnämnden framhåller dock att, om det skulle konstateras att storskogsbruket är att föredra, man med hänsyn till de speciella förhållandena inom jordbruket i Norrbottens län icke bör se enbart till skogsbrukets fördelar. En förstärkning med skog av vissa jordbruk i Norrbotten synes ofrånkomlig av många anledningar, bl. a. för att kunna bevara bebyggelsen och behålla erforderlig jordbruksbefolkning vid jordbruket. I de bygder, där skogskompletteringen är särskilt angelägen, är som regel också fastighetsförhållandena besvärliga på grund av stor ägosplittring i såväl

åker som skog. Kan skogskompletteringar ske i dessa trakter, erfordras även omfattande fastighetsregleringar för att man skall erhålla fastighetstekniskt godtagbart resultat. Härigenom torde stora skogsarealer, som nu är splittrade, komma att dras in i regleringsföretagen med resultat att förutsättningarna för rationellt skogsbruk väsentligt ökas även för dessa marker. Även från hushållningssällskapets sida konstateras behovet av skog för bibehållande av tillräckligt antal jordbruk inom länet. Skogskomplettering är till gagn för jordbruket såsom sådant under förutsättning att skogen ger inkomster åt jordbrukaren, vilka inkomster sedan utnyttjas för intensifiering och konsolidering av jordbruksdriften. Skogskomplettering bör, även enligt sällskapets uppfattning, ej tillåtas eller understödjas i sådan omfattning, att ägaren ej är i behov av att även driva sitt jordbruk rationellt för att få tillfredsställande bärgning. I annat fall riskerar man att, genom att medge större skogskomplettcring även till sådana som redan tidigare har betydande skogsarealer, göra det möjligt för dessa att ernå större nettoinkomst genom att åsidosätta jordbrukets skötsel och jordbruksproduktionen än genom att till fullo utnyttja den odlade jorden och vidkännas åtföljande omkostnader för arbetslöner, inköp av jordbruksförnödenheter m. m. — Om från skoglig synpunkt eventuellt skulle konstateras att större utbyte erhålles genom storskogsbruk än genom utökning av bondeskogsbruket, innebär detta dock ej enligt hushållningssällskapets mening att sådana eventuella fördelar helt uppväger de nackdelar, som länets jordbruk måste vidkännas om förstärkning med skog till jordbruksfastigheterna ej åstadkommes. Uppenbart är också att jordbruk med litet skogsinnehav utnyttjar skogen sämre. Gagnvirke kommer kanske ofta att utnyttjas såsom bränsle o. d. för det egna behovet, och vid såväl avverkningar som skogsvårdande åtgärder blir kostnaderna många gånger högre än om skogsinnehavet vore så avpassat, att ägaren hade möjlighet att inom den egna fastigheten ordna full sysselsättning för hela året för sin arbetskraft och dragkraft. Skogsvårdsstyrelsen finner att en intensifierad verksamhet för jordbrukets komplettering med skog måste från Norrbottens horisont te sig som ett bestämt önskemål, i första hand ur jordbrukets synpunkt. Skall jordbruksnäringen i Norrbotten kun-

54 na tänkas bli bestående i önskvärd omfattning, är förutsättningen härför enligt styrelsens mening i första hand en kombination med skogsbruket inom den egna brukningsdelen. I vilken mån jordbrukens förstärkning med skog är till gagn för skogsbruket blir givetvis beroende av brukarnas vilja och förmåga att verkligen bedriva skogsbruk, icke som en jordbruket underordnad binäring utan som en med detta likvärdig egendomsförvaltning. Härvidlag har måhända åtskilligt brustit i det förgångna, men en förändring till det bättre har under senare år med all visshet inträtt. De yngre jordbrukarna är i gemen skogssinnade på ett helt annat sätt än äldre generationer, mera klarsynta när det gäller skogens betydelse för den egna utkomsten, mera målmedvetna och inriktade på att genom rationell skogsvård utnyttja skogen för kontinuerlig värdeproduktion. Vissa svagheter kan sägas vidlåda bondeskogsbruket. Kapitalbrist försvårar tills vidare en önskvärd mekanisering av många arbetsmoment samt fördyrar och tynger härigenom driften, Å andra sidan möjliggör den egna husbehovsförbrukningen och det i allmänhet goda avsättningsläget en intensivare skogsvård med bl. a. kortare gallringsintervall än vad storskogsbruket har förutsättningar för, ett förhållande som enligt styrelsens mening mer än väl uppväger eventuella svagheter. Också för storskogsbruket torde det alltjämt vara ett villkor att för drivningsarbetet ha tillgång till åtminstone en del av jordbrukets arbetskraft och, framför allt, hästar. Den fasta skogsarbetarstammen kan icke inom överskådlig tid ensam tillgodose behovet av arbetskraft såsom skogsbrukets arbetsförhållanden nu är organiserade. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund hävdar att för jordbrukets del, särskilt i Norrland, Dalarna och Värmland, komplettering med skog i de flesta fall innebär ett tillrättaläggande av tidigare misstag att tillåta styckning av bäriga hemman till icke bäriga sådana. Ett återförande av skog betyder att jordbruket kan bli bärigt samt att människorna kan, vill och vågar skapa en framtida existens vid detta jordbruk. I Norrland, Dalarna och Värmland är utgångsläget för den önskvärda skogskompletteringen sådant, att utöver erforderlig rationalisering inom jordbruket tillskott behöver ske från bolags- eller statsskogar i samband med arronderingsförbättring av marker tillhöriga olika ägaregrup-

per. Inom övriga delar av landet torde den påbörjade jordrationaliseringen komma att i huvudsak avse jämkning av skogsinnehaven inom bondeskogsbruket och endast i mindre grad beröra andra skogsägaregrupper. Gagnet för skogsbruket är odiskutabelt. Allt framgent kommer skogsbruket att vara beroende av den mänskliga arbetskraften och av hästar, livsmedel och proviant för bådadera. Om dessa oundgängliga förutsättningar för en ekonomisk drift av skogsbruket försvinner, blir skogen en ödebygd och kommer skogsbrukets omkostnader att i hög grad öka. Det måste därför för skogsbrukets del rätteligen framstå såsom oerhört viktigt att arbetskraft, dragkraft, livsförnödenheter som kött, mjölk, smör, potatis o. s. v. finns att tillgå i en levande bygd. Sveriges skogsågareförbund är kritiskt inställt gentemot tanken på skogskomplettering. Jordbrukets rationella bedrivande är främst avhängigt av de jordbrukstekniska förutsättningarna och röner ringa inflytande av skogliga förhållanden. För skogsbruket åter innebär skogskompletteringen ytterligare sönderdelning av skogsmarken med sämre betingelser ur både produktions-, skogsvårds- och avverkningstekniska synpunkter. Sveriges lantbruksförbund framhåller att en intensifiering av skogskompletteringen principiellt torde vara till gagn för jordbruket. Sådan komplettering är enligt förbundets uppfattning i ett stort antal fall i hög grad eftersträvansvärd, främst då den åstadkommer en ur sysselsättnings- och lönsamhetssynpunkt bärkraftig brukningsdel med följd att brukaren och hans familj kan bevaras åt landsbygden. Landsorganisationen i Sverige jämte Svenska pappersindustriarbetareförbundet, Svenska träindustriarbetareförbundet samt Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet anser det icke rimligt att man skulle besluta om åtgärder, som skulle få de mest vittgående konsekvenser för skogsbrukets företagsstruktur och därmed för dess driftsförhållanden, enbart utifrån önskemålet att ge ett socialt stöd åt företagare inom en annan näring men utan hänsyn till skogsbrukets egna förhållanden. Det framhålles att ett ekonomiskt stöd till jordbrukare för förvärv av skogsmark från större skogsbruk är av en helt annan samhällsekonomisk karaktär än ett ekonomiskt stöd till sammanläggning av jordbruk eller annan rationalisering av

55 själva jordbruksdriften. I det sistnämnda fallet leder åtgärden, förutom till ekonomisk hjälp till jordbrukare, till en effektivare produktion och kan därför ha ett samhällsekonomiskt berättigande. I det förstnämnda fallet däremot leder åtgärden snarare till en minskad produktionseffektivitet genom uppsplittring av ägorna. Ur sysselsättningssynpunkt kan det icke vara nödvändigt att jordbrukaren skall äga skogen. Skogen ligger där den ligger och kräver arbete vem som än äger den. Skogsbruket utgör råvarubasen för en industri som har en för landets yttre och inre ekonomi utslagsgivande betydelse, och denna råvarubas är på intet vis så stor att dess långsiktiga utveckling saknar intresse. Det är därför nödvändigt att denna fråga bedöms även från andra utgångspunkter än jordbrukets. Sveriges industriförbund yttrar att frågan, om en intensifiering av skogskomplettcringen skulle vara till gagn — här fattat som ekonomiskt gagn — för jord- och skogsbruket, sammanhänger med den målsättning som uppställes för lantbruksföretagets storlek. Förutsättningarna för de minsta företagen att utnyttjta den mekanisering och specialisering av arbetsuppgifterna, som sker inom såväl jordbruk som skogsbruk, har minskat. Denna utveckling har ökat nackdelarna med en stark splittring av jord- och skogsmark. En skogskomplettering får icke ha till ändamål att bevara eller öka denna splittring. I stället bör en eventuell skogskomplettering vara utvecklingsbefrämjande och dimensioneras så, att det därigenom förstärkta lantbruksföretaget beredes möjligheter att tillgodogöra sig den framtida tekniska utvecklingen. Att söka kvarhålla arbetskraft genom skogskomplettering åt ofullständiga jordbruk kan på lång sikt endast vara till skada och fördröja den strukturomvandling som jordbruket för närvarande undergår. Som social stödåtgärd under övergångstiden är skogskomplettering synnerligen olämplig. Vid varje diskussion om de ekonomiska fördelarna för jordbruket av en skogskomplettering måste man vidare mot dessa väga de ekonomiska nackdelarna för dem, som skulle avstå skog, för att på så sätt kunna bilda sig en uppfattning om vad som är samhällsekonomiskt fördelaktigt. En skogskomplettering, som leder till uppsplittring av större sammanhängande skogsinnehav, förefaller icke ur sådana synpunkter kunna vara till gagn. Endast

då skogskompletteringen leder till större enheter eller en förbättrad arrondering är den att tillråda. Utformningen av stödet åt skogskompletteringen Stockholms läns och stads lantbruksnämnd och hushållningssällskap anför att någon form av ekonomiskt stöd utöver nuvarande garantilånegivning bör övervägas. Jordbrukarna är i regel icke villiga att betala skog eller skogsmark efter det avkastningsvärde vartill exempelvis lantbruksnämnden efter vedertagna normer kan ha värderat densamma. Detta torde bero dels på brist på förståelse för skogens verkliga värde och dels därpå, att en jordbrukare, som måste amortera statligt garantilån på högst trettio år, icke vill räkna med avkastningsvärdet för all framtid utan önskar klara skulden under sin livstid. Härtill kommer även förmodligen rädsla för försämrad skogskonjunktur. Därför eftersträvas vid nämndens skogsförvärv ett saluvärde som alltefter skogskapitalets sammansättning utgör endast 50—75 procent av avkastningsvärdet. Jordbrukarens förmåga att rätt bedöma värdet av skogsmark och hans förutsättningar att utnyttja sådan mark ekonomiskt riktigt är i väsentlig utsträckning en kunskapsfråga, varför en vidgad skogsundervisning kunde öka förutsättningarna för skogskompletteringen och minska behovet av särskilda stödåtgärder. Enligt skogsvårdsstyrelsen i länet bör stödet lämpligen lämnas i form av lån med lång amorteringstid och för låntagaren förmånlig ränta. Kontantbidrag bör icke få förekomma. Lantbruksnämnden i Uppsala län anser att frågan, i vilken utsträckning stöd skall lämnas, i första hand är beroende av köparens ekonomi, som hos innehavare av ofullständiga jordbruk i regel är svag. Lämplig stödform bör kreditgaranti vara. Direkta bidrag kan ej förordas. Den relativt höga skuldsättning, som många skogsköpare måste ikläda sig, i förening med viss risk för framtida prisfall på skog utgör dock en så starkt återhållande faktor att den kan motivera annat eller ytterligare stöd än kreditgaranti. Någon form av garanti till skydd mot prisfall inom viss tid efter köp förefaller ej orealistisk. Eventuellt kunde köpeskillingen till viss del få be-

56 stridas med statligt lån, som i händelse av prisfall inom 8 ä 10 år efter utlämnandet avskreves med belopp motsvarande prisfallsförlusten. Hushållningssällskapet förutsätter att skogskomplettering ej skall subventioneras med direkta statsbidrag. Skogsvårdsstyrelsen anser att, där ägaren ej kan med eget kapital finansiera skogskompletteringen, denna bör kunna underlättas genom lån, varvid en viss insats av kapital dock alltid torde böra förutsättas. Dylika lån bör kompletteras med bestämmelser om att hushållningsplan för skogen fastställes och att avverkningen inskränkes till vad planen anger till dess lånet amorterats. Lantbruksnämnden i Södermanlands lån utgår från att en förutsättning för att skogskomplettering skall kunna genomföras för det mindre jordbruket under alla förhållanden är att staten lämnar ekonomiskt stöd. Amorteringstiden å lån bör avvägas med hänsyn till skogens ålder och beskaffenhet, och möjlighet att bevilja avskrivningslån vid kompletteringsköp av skog bör övervägas. Hushållningssällskapet anser att det stöd, som behöver lämnas det mindre jordbruket för förvärv av skog, i första hand bör utgå i form av statslån eller statsgaranterade lån och att bidrag bör utgå endast för att reducera eventuellt överpris. Skogsvårdsstyrelsen finner det icke välbetänkt att gå in på någon ren bidrags- eller subventionslinje. Däremot torde statliga eller statsgaranterade lån på goda villkor vara behövliga. Ett lånesystem med viss prisfallsgaranti kan övervägas för fall där innehavare av mindre jordbruk förvärvar skog till höga dagspriser. Sådan garanti bör däremot icke komma ifråga vid de reducerade priser som tillämpas när kronan avstår skog. Lantbruksnämnden i Östergötlands län anser garantilån vara den lämpligaste formen för statligt stöd åt det mindre jordbruket vid förvärv av skog. Möjlighet bör finnas att utöver bottenlånet efter noggrann värdering lämna garanti för hela köpeskillingen. Då skogen är i sådant utvecklingsstadium att avkastning i större omfattning ej kan förväntas inom lång tid, bör medgivande kunna lämnas till längre amorteringstid än som enligt gällande bestämmelser kan erhållas. Av hushållningssällskapet i länet fram-

hålles att direkta statsbidrag icke bör lämnas för förvärv av skogsmark. Statlig lånegaranti kan redan nu erhållas. Skogsvårdsstyrelsen uttalar att, om skog och skogsmark skulle förvärvas till sitt rätta värde, skapas snarare bekymmer och osäkerhet. I sådant fall måste stöd lämnas antingen genom direkt subvention av allmänna medel eller genom att lån beviljas till mycket låg eller ingen ränta. I vilken utsträckning subventionering bör ske undandrar sig styrelsens bedömande. Lantbruksnämnden i Jönköpings län har den uppfattningen att, om överföring av skogsmark till det mindre jordbruket skall komma till stånd i nämnvärd utsträckning, man säkerligen måste vidtaga stimulansåtgärder, närmast i någon form av prisfallsgaranti. Vid förvärv av skogsmark för förstärkning av jordbruk skulle kunna lämnas dels statlig lånegaranti intill exempelvis 70 procent av köpeskillingen och dels ett stående, lågräntigt statslån motsvarande återstoden därav. Efter exempelvis 10 år skulle statslånet omprövas. Ligger då skogsprodukterna på lägst samma prisnivå som vid inköpstillfället, skulle lånet kvarstå och amortering därav påbörjas. Har prisnivån sjunkit till 70 procent eller lägre, skulle lånet avskrivas helt, och om prisnivån ligger mellan 70 och 100 procent, skulle den del av lånet avskrivas som motsvarar prisfallet. Vidare borde man få i särskilda fall bevilja värdeutjämningsbidrag även för förvärv av obebyggd mark. Skogsvårdsstyrelsen anser att stöd från staten vid förvärv av skog ej bör lämnas annat än då det är uppenbart att sådant är nödvändigt. Stödet bör då lämnas i form av långfristigt och under längre tid amorteringsfritt lån till låg ränta. Ur skogens synpunkt är av vikt, att ägaren ej frestas att omedelbart ta ut all skog som skogsvårdslagen möjligen kan tillåta. Erfarenheten har visat att vid nyförvärv skogen skall vara den inkomstkälla som måste finansiera köpet. Det är vidare alltid skogen som skall betala om- och nybyggnader. Förutom begränsning i avverkningsrätten vid lån borde möjligen ägaren även förbinda sig att inom viss tid vidta av skogsvårdsstyrelsen bestämda sanerings- och produktionsförbättringsåtgärder som är behövliga. Lantbruksnämnden i Kronobergs län konstaterar att enligt dess erfarenhet endast få skogskompletteripgsköp understöd-

57 jes med lånegaranti. Finansieringen synes oftast ske medelst sparat kapital eller genom borgen eller annan mellankomst av släktingar och andra personer. Den hjälpform som nu är tillgänglig — lånegaranti — synes böra kvarstå, då den genom förmånlig ränta och en amorteringstid fastställd efter vederbörandes betalningsförmåga icke bör bli alltför betungande. Gällande bestämmelser om lånegaranti synes i stort sett vara tillfyllest. Dock bör amorteringstiden i särskilda fall kunna sträckas utöver den nuvarande maximigränsen särskilt där en komplettering får anses i hög grad önskvärd men högbelåningen av skogen är nödvändig. Bidrag bör emellertid enligt nämndens mening icke utgå till utjämning av köpeskillingar på skogsfastigheter. Hushållningssällskapet finner att komplettering med skog bör liksom annan yttre rationalisering kunna främjas genom statlig lånegaranti men icke med direkta bidrag. Skogsvårdsstyrelsen uttalar att stöd bör lämnas endast i form av lån, vilka baseras på omsorgsfulla och sakkunnigt verkställda värderingar. Om tanken på enbart lån accepteras, synes dessa i stället kunna löpa med lång amorteringstid och låg ränta. Lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område förklarar att vid de skogskompletteringar, där nämnden medverkat med garantilån, icke ifrågasatts behov av längre amorteringstid eller andra villkor. Enligt nämndens uppfattning synes nuvarande bestämmelser väl lämpade för kreditens ordnande även när det gäller inköp av enbart skogsmark. Skogsvårdsstyrelsen i samma område erinrar om att ägare av skog med de senaste årtiondenas erfarenhet som bakgrund är ovilliga att över huvud avhända sig skogsmark, överföring av skog till det mindre jordbruket synes därför icke kunna ske i avsedd omfattning och med avsedd effekt — att verkligen göra de små jordbruken ekonomiskt bärkraftiga — med mindre staten genomför den tvångsvis och antingen subventionerar de nya ägarna och/eller tillämpar en låg prissättning, vilket medför att subventionen kommer att belasta den, som får avstå från skogen. Lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område hänvisar till att ortsombuden genomgående anser att de nuvarande kreditgarantierna ger tillräckligt stöd vid förvärv

av skog. För egen del vitsordar nämnden, med instämmande av hushållningssällskapet, att så vanligen är fallet. Skogsvårdsstyrelsen anser att stöd till förvärv av skog bör få form av lån med låg ränta och lång amorteringstid. Att staten skulle lämna direkta subventioner till innehavarna av ofullständiga jordbruk vid köp av stödskog finner lantbruksnämnden i Gotlands län av flera skäl olämpligt. Finansieringen av köpen torde i stor utsträckning kunna ske genom att utnyttja förefintliga möjligheter att erhålla lånegaranti. I vissa fall borde dock härutöver finnas någon form av avskrivningslån. Även hushållningssällskapet finner av flera skäl mindre lämpligt att direkt subventionera innehavare av ofullständiga jordbruk vid anskaffande av stödskog. Ett mera allmänt utnyttjande av redan befintliga möjligheter att erhålla lånegarantier och avskrivningslån genom lantbruksnämnderna vill däremot förvaltningsutskottet rekommendera. Skogsvårdsstyrelsen förordar med hänsyn till de höga priserna på skog och skogsmark att stöd lämnas, men endast i form av amorteringslån med låg ränta (hypoteksränta) och ej i form av subvention. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Blekinge län konstaterar att det stöd som för närvarande kan utgå närmast är anpassat till förvärv av odlad jord och tar mindre hänsyn till de speciella omständigheter som föreligger vid förvärv av skogsmark. Det kan bli ekonomiskt betungande för jordbrukare, som försetts med kompletteringsskog, att jämsides med kapitalutlägg för att få skogen i lämplig produktion även verkställa amortering av det beviljade lånet. Amorteringstiden för lån till kompletteringsförvärv av skog bör därför bättre än nu anpassas efter den tid från vilken skogen kan förväntas lämna skälig avkastning. Skogsvårdsstyrelsen framhåller att skogskomplettering medför verklig ekonomisk fördel endast om priset understiger det verkliga värdet, vilket kan uppnås om mellanskillnaden täckes av bidrag. Om komplettering överhuvudtaget anses böra understödjas, torde det dock vara bättre att erbjuda köparen lån mot låg ränta, varigenom han får en viss vinst i form av minskade kapitalkostnader. I Kristianstads län uttalar lantbruks-

58 nämnden att, om ofullständiga jordbruk skall kompletteras med skog i erforderlig utsträckning där sådan komplettering kan ordnas, staten måste lämna eller ikläda sig garanti för mycket långfristiga lån, i vissa fall 50/60-åriga. Det låneförmedlande organet måste beträffande sådant låneärende få möjlighet att utöva bättre övervakning av skogsvården än hittills. Inom länet måste finnas skogsutbildad instruktör för hjälp med övervakning och rådgivning. Hushållningssällskapet anser en ekonomiskt lyckad skogskomplettering förutsätta att köparen kan erhålla dels bidrag till kostnaderna för plantering av kalmark inom det köpta området och dels långfristiga garantilån. Dylika lån bör vara amorteringsfria intill dess skogen tillvuxit så, att räntor och amorteringar kan finansieras genom avverkning. Skogsvårdsstyrelsen bör beredas möjlighet till en intensifierad tillsyn av skogarna, så att en alltför kraftig avverkning på små skogsinnehav eller nyinköpta skogsområden kan stoppas innan större skada skett. Enligt skogsvårdsstyrelsens uppfattning bör stöd i annan form än lån ej förekomma. Lantbruksnämnden i Malmöhus län förordar att statlig lånegaranti beviljas för förvärv av kompletteringsskog, då det framstår som önskvärt ur jordbruks- och lantbrukssynpunkt. Amorteringsplanen bör uppläggas så, att lånen i huvudsak kan amorteras med den inkomst som erhålles genom skogsavverkning. Hushållningssällskapet finner lämpligaste formen av stöd för förvärv av skog vara lån med längre amorteringstid, eventuellt i kombination med kapitalisering av de första årens ränta. Skogsvårdsstyrelsen avstj'rker att man skall lämna det mindre jordbruket någon form av stöd för förvärv av skog. Lantbruksnämnden i Hallands län föreslår att amorteringstiden för rationaliseringslån i samband med skogskomplettering förlänges utöver de 30 år som för närvarande utgör maximum. En sådan förlängning synes särskilt behövlig där det förvärvade området icke kan lämna någon nämnvärd avkastning under närmaste tid. Av samma skäl synes även föreligga behov av längre amorteringsfrihet och ränteuppskov. Hushållningssällskapet anser att visst stöd från statens sida är erforderligt för skogskompletteringen med hänsyn till vanskligheten av förvärv utav vuxen skog, som under skiftande konjunkturer kan kom-

ma att minska i värde. Amorteringslån på 30 år med fem års amorteringsfrihet anses icke tillräckligt. Ur räntesynpunkt fördelaktiga lån med längre amorteringsfrihet och utsträckt lånetid synes önskvärda, då det kan dröja innan avkastning av skogen erhålles. Skogshushållningsplan torde i dylika fall böra föreskrivas. Skogsvårdsstyrelsen yttrar att stöd bör lämnas i form av lån med lång amorteringstid och låg ränta. Lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län uttalar att statens stöd för komplettering erfordras och bör lämnas dels genom upplysning om betydelsen ur företagsekonomisk synpunkt av komplettering med jord och skog och värdering av ifrågavarande objekt, dels genom hjälp med finansieringen av erforderliga kompletteringsförvärv. Hushållningssällskapet och skogsvårdsstyrelsen i samma län finner att, under villkor att skogstilldelningen sker med beaktande av kraven dels på rationella driftsförhållanden även för den avstående fastigheten dels på en väsentlig förbättring av bärkraften hos det jordbruk som erhåller skogen, stöd av statsmedel synes bli erforderligt till skogsförvärvet. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område anför att nuvarande bestämmelser rörande garantilån förefaller väl avvägda. De har dock befunnits i stort sett otillräckliga för att stimulera till expropriation av skogsmark. Viss förbättring kunde måhända inträda, därest amorteringsskyldigheten ställdes mera i relation till uttagen från skogen eller längre amorteringstid medgåves. Att lägga in bidrag betyder att staten med hänsyn till köparens svaga ekonomi ger stöd åt ett i och för sig ekonomiskt tillköp. På detta sätt införes en behovsprövad bidragsrätt, som för närvarande ej förekommer i samband med yttre rationalisering. Nämnden vill icke tillstyrka att staten skulle bidragsvägen svara för kostnaden eller del av densamma ovan ett visst normalt värde. Hushållningssällskapet finner det icke böra ifrågakomma att lämna bidrag. Däremot kan lån behövas såväl där åtkommen skog är avverkningsbar, därför att priset då blir högt, som där skogen består av ungskog, därför att någon avkastning då ej erhålles under viss tid. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns norra område framhåller att enhetliga normer

59 för värdering av skog är av stor betydelse icke minst vid försäljning av krono- och ecklesiastik skog. Av största vikt är möjligheten att som hittills lämna lånegaranti vid köp av skogsmark. Lantbruksnämnd bör vid försäljning av skogsmark, som inköps för förstärkningsändamål, äga rätt, eventuellt med lantbruksstyrelsens godkännande, att ta vissa förluster. Möjligheten att lämna bidrag för lantmäterikostnader är värdefull och bör finnas kvar. Hushållningssällskapet anser att förefintliga lånemöjligheter (garantilån) bör utnyttjas för skogskomplettering. Om några resultat av betydelse skall uppnås, synes man dock även böra överväga huruvida icke lantbruksnämnderna bör medges rätt att ta viss begränsad förlust vid förvärv och försäljning av skogsfastighet för förstärkningsändamål. Statsbidrag till kostnaderna för eventuella lantmäteriförrättningar är en god stimulans. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län säger sig på det bestämdaste ta avstånd från tanken på statsbidrag till inköp av kompletteringsskog. Systemet med lånegaranti enligt nuvarande bestämmelser synes däremot riktigt. Lån bör icke lämnas för inköp av ytterligare skogsmark till sådana skogsägare som visat sig uppenbart misssköta den skog de redan innehar. Om komplettering dock anses angelägen med hänsyn till rationaliseringssträvandena, bör garantier skapas för att den nyförvärvade skogen icke exploateras eller misskötes, t. ex. genom föreskrifter om skogshushållningsplan. Lantbruksnämnden i Skaraborgs län liksom även hushållningssällskapet uttalar att det i allmänhet torde vara tillräckligt med vanlig lånegaranti. I undantagsfall, exempelvis vid förvärv av mark med ungskog, borde dock finnas ytterligare någon form av statligt stöd att tillgripa på grund av speciella omständigheter då det ur det allmännas synpunkt är önskvärt. Skogsvårdsstyrelsen finner bidrag ej böra ifrågakomma. Stöd i form av långfristiga, fördelaktiga lån torde däremot i vissa fall böra utgå efter behovsprövning. Styrelsen ifrågasätter om icke en enkel men bindande skogshushållningsplan bör bli obligatorisk för samtliga skogskompletterade fastigheter. Hushållningssällskapet i Värmlands län förordar att stödet från det allmänna för skogskomplettering främst sker i form av

lånegaranti, varvid amorteringstiden ifrågasattes kunna förlängas. Likaså ifrågasattes bättre service genom skogsutbildade tjänstemän och skogsundervisning i lantmannaskolorna. Skogsvårdsstyrelsen anser att stöd bör lämnas för att underlätta komplettering, dock icke i form av bidrag utan genom lån med relativt lång amorteringstid och rimlig ränta. Lantbruksnämnden i Örebro län uttalar att en betydande skillnad i marknadsprisnivån föreligger mellan jordbrukare och storskogsägare men att nämnden likväl finner det tveksamt om jordbrukarnas kompletteringsförvärv bör stödjas genom statlig subvention. De nuvarande kreditmöjligheterna synes i huvudsak tillräckliga. Amorteringstiden bör dock kunna utsträckas till 40 år, och i vissa fall bör längre anstånd med betalning av räntor kunna lämnas. Den amorteringsfria tiden bör kunna växla från fall till fall. Då det är fråga om förvärv av mark med avverkningsbar skog, bör amorteringen kunna påbörjas omedelbart. Är däremot fråga om mark med sämre eller yngre skog, bör amorteringsfrihet medges upp till förslagsvis 15 år. För främjande av bättre arrondering bör bl. a. införas förbättrade statsbidrag till genomförande av omskiften. Skogsvårdsstyrelsen anser att vid skogskomplettering stöd bör utgå endast i form av lån. Lantbruksnämnden i Västmanlands län framhåller att storskogsägarna vid värdering av skogen åsätter denna ett avkastningsvärde på längre sikt och mer än jordbrukarna beaktar skogens s. k. produktionsvärde. För jordbrukaren gäller det att fä nettobehållningen av avverkningarna att täcka utgifterna för i första hand förräntning och amortering av den skuldbörda skogsförvärvet medfört. Utgör skogens produktionsvärde en avsevärd del av det totala värdet, vilket alltid är fallet beträffande yngre skogsbestånd, saknar i regel jordbrukaren möjlighet uppträda som köpare. Om priset skall bli överkomligt, torde bl. a. bli nödvändigt att öppna möjligheter till beviljande av lånegaranti för mera långfristiga krediter än de nuvarande, speciellt vid förvärv av skogsmark där den växande- skogen till större del utgöres av yngre bestånd. Enligt nämndens uppfattning torde erfordras att viss del av de av staten garanterade lånen får utgöra stående

60 lån, förslagsvis upp till 75 procent av det skogen åsatta avkastningsvärdet, samt att amorteringstiden för den övriga delen av lånen vid behov får utsträckas till 40 år. Direkta statsbidrag synes icke böra förekomma för nedbringande av köpeskillingen. Däremot anser nämnden önskvärt att skogskompletteringen stimuleras på andra sätt, exempelvis genom kostnadsfria lantmäteriförrättningar. Enligt skogsvårdsstyrelsens erfarenhet kan de flesta mindre och medelstora skogsägarna i länet ej förvärva utbjuden skog av brist på kapital, och de vågar icke heller skuldsätta sig för att finansiera förvärvet. Risken för ett eventuellt prisfall vill eller kan man icke ta, och fördelen av att äga en dyrt förvärvad skog gör sig kanske gällande först i en oviss och avlägsen framtid. Styrelsen anser att stöd i form av lån är det alternativ, som i första hand bör komma ifråga. Direkta subventioner av statsmedel bör icke användas. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Kopparbergs lån anser, att komplettering av ofullständiga jordbruk med skog är ogenomförbar, om köparen skall betala dagspris och om kompletteringen skall ske i stor omfattning, varvid marken i så fall skulle behöva tas från storskogsägare, vilka åtsätter skogen ett värde, sett på lång sikt. Genomförandet av sådan åtgärd förutsätter en betydande subvention åt köparen. Med visshet skulle staten behöva ställa mycket stora belopp till förfogande för att möjliggöra statlig lånegaranti för tillskottsköp av skog i större omfattning. I fråga om nämndens vanliga lånegarantiärenden beräknas amorteringstiden till högst 30 år. Vid kompletteringsköp av skog måste amorteringstiden sättas längre, enär det gäller långsiktiga förvärv. Den som vill köpa tillskottsskog behöver också i allmänhet uppta lån motsvarande hela eller större delen av köpeskillingen. Betydande svårigheter kan uppstå för sådan låntagare vid konjunkturförändringar. Sällskapet och nämnden ställer sig därför synnerligen tveksamma till frågan om beviljande av statlig lånegaranti i stor omfattning vid köp till dagspris för långsiktigt skogsuttag. Att stöd behöver lämnas synes lantbruksnämnden i Gävleborgs län ostridigt. Det visar sig emellertid, med hänsyn till att två prisnivåer av gammalt finnes, att stödet för olika säljärkategorier kan behöva konstrueras på olika sätt. Där tillgång till skog

skapas genom inköp från skogsbolagen, ligger prisnivån betydligt högre, och följaktligen skulle vid direkt försäljning från bolag till jordbrukare större lånebehov förefinnas än där försäljning av skog sker grannar emellan och till den s. k. bondprisnivån. En gammal regel har varit att tillskottsköp av skogsmark icke skall subventioneras. I vissa situationer kan också ett skogsförvärv vara så relativt gynnsamt, att det skulle förefalla direkt stötande om någon form av subvention skulle förekomma. Å andra sidan ingår ibland i rationaliseringsoperationerna skogsmark av sådan beskaffenhet, att endast någon form av subvention direkt kan locka till inköp och förbättring av kärnfastigheten, som då endast på mycket lång sikt kommer att åtnjuta förmånen av tillräckliga skogstillgångar. Marker med ungskogar, där avverkningsbar skog icke kan beräknas inom en 25—30 årsperiod, finner normalt icke köpare bland jordbrukarna till priser som intresserar säljarna. Under alla förhållanden torde en omkonstruktion av lånevillkoren, framför allt en utsträckning av amorteringstiden, vara erforderlig. Genom låg eller till och med ingen årsamortering i början och en successiv förhöjning därav under lånetidens senare år kan också en viss stimulans till förvärv av i nuet icke avverkningsbara skogsmarker ges. Det är oftast räntekostnaden under det första kanske tiotalet år, som verkar avskräckande från dylika förvän'. Kunde över rationaliseringsbidraget vissa räntesubventioner utfästas genom årliga räntegottgörelser med villkor om vissa förbättringsåtgärder på skogen — planerade i samverkan med skogsvårdsstyrelserna — kanske intresset för sådana markförvärv ökas. En annan utväg vore att i de fall, där genom den yttre rationaliseringsåtgärden brukningsdelen definitivt med hänsyn till arealspärrarna frånkändes rätten till mjölkbidrag, lämna en kontant subvention för markförvärvet, beräknad efter kapitalisering av viss del av detta mjölkbidrag, mot villkor att vederbörande omedelbart avstår från mjölkbidraget. Hushållningssällskapet anser att vid de nu gällande amorteringsperioderna om högst 30 år amorteringarna ofta blir alltför stora för att locka köpare till goda ungskogar utan avverkningsbar skog. Därför bör möjligheten övervägas av en omkonstruktion av belåningsvillkoren, dels genom en

.61 utsträckning av amorteringstiden och dels genom sådan avvägning av amorteringsbeloppens storlek, att en högre amortering kommer i slutet av amorteringsperioden och anknytes till vid denna tidpunkt beräknade möjliga skogsuttag. Man torde vidare, i anknytning till lantbruksnämndens tankegång, kunna ifrågasätta om icke något samband kunde konstrueras mellan kapitalvärdet av nu utgående stöd genom producentbidrag till det icke bärkraftiga jordbruket och en i proportion till kapitalvärdet medgiven engångssubvention vid sådan yttre rationalisering, varigenom brukningsdelen blir bärkraftig och producentbidraget bortfaller. Beräknar man att producentbidraget kan komma att i nuvarande eller likartad form utgå under en 15-årsperiod, synes del skäligt att, när brukningsdelen kommer upp i bärkraftig storleksordning i både skog och åker, någon del av producentbidragets kapitalvärde kunde få utnyttjas för stimulans till dessa tillköpsåtgärder. Lantbruksnämnden liksom hushållningssällskapet i Västernorrlands län finner rena bidrag vid förvärv av skogsmark ej motiverade. Skogens karaktär av långsiktig investering kan däremot göra att man bör överväga att skapa kreditformer anpassade efter de speciella behov som uppkommer. Alltefter det skogliga tillståndet på belåningsobjektet kan det vara lämpligt att dels medge amorteringsfrihet, dels utsträcka amorteringen över längre tid än vad nu är möjligt. Skogsvårdsstyrelsen anser att man vid skogskomplettering av mindre jordbruk får förutsätta att behov av stöd föreligger. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att direkt subvention för förvärv av skog icke bör ifrågakomma. Lån bör utlämnas på samma villkor som nu gäller vid fastighetsförvärv under medverkan av lantbruksnämnden. Skogen bör värderas till sitt fulla värde med hänsyn till uthållig avkastning och med beaktande av de aktuella avverkningsmöjligheterna. Genom sparande av arbetsinkomst från egen fastighet bör amortering kunna ske, där eget kapital icke finnes. Den yttre rationaliseringen bör i detta hänseende verka stimulerande, då ingen bättre form av sparande torde finnas än placering i skog. Lantbruksnämnden i Västerbottens län utgår från att den skog, som användes för komplettering av jordbruk, måste förvärvas till ett pris som möjliggör att ur sko-

gen utta tillräcklig avkastning för ränta och amortering å köpeskillingen samt skälig ersättning för nedlagt arbete. Värdet för samhället av att ha en besutten jordbrukarkår är så stort, att det väl motiverar ett gott ekonomiskt stöd från det allmänna genom såväl bidrag för att minska konjunkturriskerna som långfristiga lån till en räntefot icke överstigande den storskogsbruket tillämpar vid sina prisberäkningar. Hushållningssällskapet i länet säger sig ha iakttagit att många jordbrukare är obenägna att ikläda sig avsevärd skuldsättning och de risker som en sådan kan innebära. Av betydelse vore därför, om möjligheter till långfristiga lån med fördelaktiga räntor och amorteringsbestämmelser skapades för att minska nämnda obenägenhet. Även skogsvårdsstyrelsen konstaterar att de höga rotpriserna på skog utgjort hinder för en intensivare skogskomplettering. Det får därför anses angeläget att objektiva värderingsnormer utarbetas genom vederbörande myndigheters försorg. Skogsvårdsstyrelsen anser att stöd åt det mindre jordbruket för förvärv av skog bör lämnas genom långfristiga lån mot låg räntesats. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Norrbottens län finner — med hänS3Tn till de långa omloppstiderna för skogen i länet, i kustlandet från 120 år, i inlandet från 180 år — det önskvärt att längsta tillåtna amorteringstiden för skogskompletteringslånen kunde utsträckas. Med hänsyn till det skogliga tillståndet på den belånade fastigheten bör även möjlighet finnas att lämna i vart fall under viss tid amorteringsfria lån. Någon subventionering i form av statliga bidrag för skogsförvärv synes däremot som regel icke önskvärd, enär skogskomplettering endast bör ifrågasättas för jordbruk vilkas innehavare genom skogsmarksförvärvet skulle få sin arbetskraft och dragkraft, sina byggnader in. m. bättre utnyttjade. En eventuell bidragsgivning kan även befaras medföra en höjning av skogsmarkspriserna utöver vad skogsmarken i och för sig bör vara värd såsom ett komplement till jordbruket. Skogsvårdsstyrelsen finner rätten att förvärva skog böra vara begränsad till sådana köpare som har förutsättningar för att genom förvärvet tillskapa ett arronderat basjordbruk. Skall jordbruken verkligen kunna förstärkas genom tillägg av skog, bör enligt styrelsens mening förvärvsmöjligheterna göras mindre bundna än vad nu är förhål-

62. landet och prissättningen på skog bättre anpassas efter jordbrukarens förmåga att betala. Om det kan anses vara ett allmänt intresse att folk stannar kvar, -så att ifrågavarande jordbruk därmed hålles vid liv, och att folk icke tvingas att på grund av försvårade försörjningsmöjligheter vid jordbruket söka sig ner till industrisamhällena och till andra försörjningsmöjligheter, då motiverar -— anser Sveriges skogsägareföreningars riksförbund — komplettering av dessa jordbruk stödåtgärder från det allmännas sida, t. ex. i form av lån på goda amorteringsvillkor. Från Sveriges industriförbund hävdas att en eventuell skogskomplettering bör ske på huvudsakligen frivillig väg och efter affärsmässiga linjer. Tvångsmässig skogskomplettering bör ej ske annat än i samband med skifte. Man kan möjligen tänka sig vissa rationaliseringsbidrag, t. ex. till skogsplantering. Kompletteringsbidrag i öppen eller förtäckt form måste däremot bestämt avstyrkas, då sådana innebär ett socialt stöd som — om det anses nödvändigt — bör ges i andra och lämpligare former. Bondeskogsbrukets rationalisering genom gemensamma åtgärder Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län förordar anställande av gemensam skogvaktare för ett större antal mindre skogsfastigheter. Medan varje skogsägare och hans folk i stort sett utför erforderliga arbeten, skulle man gemensamt organisera exempelvis basvägar, skogsarbetarbostäder, traktorkörning, inmätning och försäljning m. in. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län finner uppenbart att man genom en gemensam förvaltning av splittrade skogsskiften skulle kunna nå vissa ekonomiska fördelar för skogshushållningen på de enskilda skogarna. Det torde emellertid stöta på mycket stora svårigheter att förmå nuvarande ägare till splittrade skogsskiften att enas om en gemensam förvaltning i den gamla allmänningsformen. Värdesättningen av den privata äganderätten skymmer ofta blicken för de fördelar som ett kooperativt ägande kan innebära. Särskilt starkt torde denna inställning göra sig gällande i fråga om jord och skog. Större utsikter finns kanske att genom skogsvårdsstyrelserna och skogs-

ägareföreningarna bjuda vissa servictanordningar, som samordnar arbetena på splittrade skiften utan att den enskilda äganderätten rubbas. Många av småbrukets nackdelar skulle därigenom motverkas. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anser också att man genom gemensam förvaltning och serviceanordningar i viss mån kan minska olägenheten av en uppsplittring av skogsmarken. Nackdelen med dessa åtgärder är att skogsägarens självverksamhet därigenom ytterligare minskas. Pä många håll i landet — även i Södermanlands län — sker redan en hel del skogsarbete genom serviceorgan som organiserats av skogsägareföreningar och skogsvårdsstyrelser. En ytterligare utbyggnad av denna verksamhet kan nog ej undgås, åtminstone ej på skogsvårdens område. Om dessutom en form för verklig gemensam förvaltning av bondeskogar tillskapades, skulle det emellertid än mera tydligt framstå att skogens egentliga värde för jordbrukaren ligger i dess kapitalavkastning och i möjligheten att i skogen lätt lägga upp en kapitalreserv och ej så mycket i dess egenskap av sysselsättningsreserv. Styrelsen har för sin del kommit in på tanken att vissa ur skogssynpunkt särskilt påtagliga nackdelar av uppsplittringen skulle kunna motverkas genom små lokala sammanslutningar för arbetsbyte och gemensam anställning av en eller ett par fast anställda för självverksamhet utbildade skogsarbetare. Fördelarna med detta system skulle vara att skogsägaren icke avhänder sig för mycket av inflytandet över skogshushållningen och fortfarande känner ansvaret för även denna gren av lantbruket men att han söker samverkan med sina närmaste grannar för lösande av uppgifter som han ej ensam kan klara. I begränsad omfattning har sådana lokala föreningar prövats i Göteborgs och Bohus län, men försök bör göras i större skala. — Även hushållningssällskapet i länet uttalar sig i samma riktning. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län anför att genom gemensamma åtgärder säkerligen mycket av nackdelarna med en söndersplittring skulle kunna övervinnas. Dock ifrågasattes lämpligheten av att exempelvis splittra en större förvaltning för att av splittret skapa en annan större förvaltning. Genom den förutsatta anordningen torde knappast hos ägaren kunna skapas något intresse eller någon känsla för sko-

63 gen och skogsskötseln, och själva äganderättskänslan, som i regel sporrar till arbete och oegennyttiga uppoffringar, kan i viss mån komma att försvinna. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter om det för småbruket i länet är önskvärt med gemensam förvaltning. Skogsvårdsstyrelserna kan, om de får tillräcklig personal, ge skogsägarna den service som är behövlig ur skogsvårdssynpunkt. Maskiner kan tillhandahållas skogsbruket genom att maskinstationer inrättas, i allmänhet gemensamma för jord- och skogsbruk. Dessa maskinstationer skall givetvis ha alla för vårt mindre skogsbruk lämpliga och behövliga maskiner samt ordnas i jord- och skogsbruksorganisationernas regi. I försäljnings- och avverkningsfrågor bör service anordnas genom skogsägareföreningarna. Skogsägarnas självverksamhet är enligt skogsvårdsstyrelsens mening målet för att allmänt få en god skogsvård genomförd. I länet synes redan i detta avseende ha nåtts goda resultat, och styrelsen ämnar arbeta vidare på den linjen. Det är av vikt att intensifiera skogsägarnas undervisning så, att de först och främst själva kan utföra de viktiga arbetena med hyggesrensning, skogsodling samt plant- och ungskogsröjning. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län understryker att, om bondeskogsbruket som driftsform — och därmed den nu aktuella skogskompletteringen — överhuvud accepteras, man icke får uppge tanken på självverksamhet inom den egna skogen. Personligt intresse, initiativ, sparande etc. måste alltjämt bli drivfjädern i det enskilda skogsbruket. En fullständig förvaltning av skogsfastigheten bör därför icke ifrågakomma; då mister bondeskogsbruket den prägel som motiverar ett bibehållande och statligt reglerande av driftsformen som sådan. Skogsvårdsstyrelsen understryker betydelsen av att en utbyggnad av skogsvårdsprogrammet inom bondeskogsbruket — i och för sig önskvärd — sker under intimt samarbete mellan skogsvårdsstyrelser och skogsägareföreningar med liksom hittills klara och avgränsade arbetsuppgifter. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra område uttalar att man i viss utsträckning säkerligen kan genom gemensam förvaltning och särskilda serviceanordningar minska olägenheterna av en uppsplittring av skogsmarken. Sådana anordningar torde emellertid å andra sidan motverka förde-

larna av att skogen äges av brukaren, eftersom den smidiga arbetsanpassningen på egen skog härigenom i viss mån måste bli åsidosatt. Vinsterna av de gemensamma anordningarna består ju främst däri, att arbetet kan samordnas och koncentreras, vilket måste innebära att ägaren av skogen kan arbeta på sin egen skog endast när förvaltningen vid den gemensamma planläggningen förlägger arbetena dit. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra område anser att, därest rationella enheter bildas i samband med en bättre arrondering av skogsinnehaven, en gemensam förvaltning för ett flertal fastigheter får mindre betydelse, särskilt inom Kalmar läns södra del med dess relativt goda skogsbilvägnät. Serviceanordningar beträffande erforderliga maskiner skulle dock vara till båtnad både för skogs- och lantbruket. Redan nu finnes för övrigt maskinstationer på ett flertal platser inom länsdelen. Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län rekommenderar serviceanordningar för anskaffande av maskiner för gemensamt bruk samt anställande av skogsarbetare som kan erbjudas kontinuerligt arbete på flera olika fastigheter. För Blekinge läns del framhåller skogsvårdsstyrelsen att genom ägoutbyten, sambruksföreningar och annan samverkan mellan skogsägarna mycket torde kunna vinnas i fråga om fast sysselsättning av arbetare, anskaffande av maskiner o. d. Däremot anser skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län att, under förutsättning att frågan om arbetskraft till skogen kan lösas på annat sätt, en gemensam förvaltning av enskilda skogar icke torde innebära några fördelar inom styrelsens verksamhetsområde. Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län tror att ett samgående av fastigheter till en gemensam förvaltningsenhet i vissa fall kan tänkas bidra till lösande av arbetskraftsproblemet. Därvid förutsattes att utformningen sker frivilligt och med smidig anpassning efter skiftande lokala förhållanden. Anskaffandet av gemensam arbetskraft och maskiner borde vara en uppgift som ligger väl till för skogsägareföreningarna. För att gemensam förvaltning skall kunna genomföras och bli till nytta förutsattes, enligt skogsvårdsstyrelsen i Hallands län, att man har skogsägarna helt med sig. För länets vidkommande är det i varje fall en fråga på mycket lång sikt. Genom service-

64 anordningar av olika slag, t. ex. fasta arbetslag, maskinhållning o. s. v., kan givetvis olägenheterna av en uppsplittring av skogsmarken delvis elimineras. I viss utsträckning har dylika åtgärder redan vidtagits. Skogsvårdsstyrelsen har för avsikt att, delvis i samarbete med skogsägareföreningen, arbeta för en utvidgning av den nämnda verksamheten. Även här gäller att icke genom förhastade åtgärder misskreditera en verksamhet som, om den upplägges på ett riktigt sätt, bör kunna vara till stor nytta. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att sambruk av skogsskötseln i vissa fall kan uppväga nackdelarna av för stark parcellering. Men dylik gemensam drift är svår att åstadkomma utan stöd i lagstiftning, då jordbrukarna ej gärna helt vill överlåta skötseln av sin egen skog. Möjligen kan de med varje år ökade svårigheterna att erhålla arbetskraft i någon mån påverka skogsägarna till att bilda större förvaltningsenheter inom vilka fast arbetskraft för avverkning och skogsvårdsåtgärder lättare kan anställas. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län finner det vara en förutsättning för ett självständigt bondeskogsbruk att ägaren själv brukar sin jord och skog. Vid gemensam förvaltning torde det bli ofrånkomligt att självverksamheten minskas. Skogsvårdsstyrelsen arbetar intensivt på att stimulera sådan självverksamhet. Givetvis finns skogsägare som icke har möjlighet att själva delta i arbetet i skogen eller handha förvaltningen, såsom sterbhus, åldringar, kvinnor m. fl., och för sådana ägare bör finnas möjligheter att anlita något serviceorgan som tillhandahåller fackmän, maskiner, redskap och prima arbetsfolk. Sådana möjligheter finnes också att tillgå genom skogsägareföreningarna. Genom att dessa och skogsvårdsstyrelserna håller och utlånar arbetsbesparande maskiner och redskap kan även småskogsbruken tillgodogöra sig teknikens framsteg. Skogsvårdsstyrelsen har såväl planteringsmaskiner som markberedningsaggregat och redskap till utlåning, och denna möjlighet utnyttjas flitigt. Om man icke vill överväga ett omskifte av landets skogsmark, framstår ett samgående i en eller annan form mellan ägarna av söndersplittrade skogsmarksinnehav nära nog som en nödvändighet, uttalar skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län, vilken häri ser en gemensam uppgift för

skogsvärdsstyrelserna och skogsägareföreningarna. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län anser att man genom ett samgående de smärre skogsägarna emellan bör kunna avsevärt minska olägenheterna av skogsmarkens uppsplittring. Särskilt gör detta sig gällande beträffande drivningarna och arbetskraften. Från arbetarpartens sida framställes numera starka krav på mer eller mindre fast anställning. Om detta skall kunna realiseras inom det mindre skogsbruket, torde det vara ändamålsenligt med samgående på ett eller annat sätt. Olika alternativ kan här tänkas, antingen så att skogsägarna sammanslår sig till fasta förvaltningsenheter eller så att de bildar intresseföreningar. En avverkningsplan uppgöres för hela området med största möjliga koncentration av avverkningarna varje år. Härigenom blir det enklare med anläggning av basvägar och andra arbeten som skall utföras i god tid före drivningarna. För arbetsledningen vid utdrivningen innebär det också stora fördelar om drivningsområdet är relativt koncentrerat. Den sena prissättningen på virke varje år är även en faktor som menligt inverkar på stamplingen och drivningsplaneringen. Om köpare och säljare kunde enas om en tidigare prissättning, vore mycket att vinna framför allt inom bondeskogsbruket. Beträffande själva skogsvården föreligger också vissa fördelar, särskilt om skiftena är så smala att exempelvis hyggeseffekten icke kan erhållas på enbart ett skifte. Bränning blir betydligt billigare, om hyggena är stora. Ifråga om kulturer och markberedning visar däremot styrelsens statistik att kostnaderna icke nämnvärt påverkas av hyggesstorleken under förutsättning att arbetena planlägges väl. Med de möjligheter att få sakkunnigt biträde från skogsvårdsstyrelserna beträffande själva skogsvården, som skogsägarna nu har, torde emellertid behovet av ett samgående här vara betydligt mindre än på det avverkningstekniska området och inom försäljningsverksamheten. Självverksamheten inom skogsvårdsområdet ökar år från år, och denna verksamhet bör på allt sätt stimuleras. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Örebro län framhåller att skötseln måste bli ojämnare, när skogsmarken är splittrad i många och relativt små lotter. Dessa nackdelar torde dock i viss mån kunna motverkas genom kollektiva åtgär-

65 der från de mindre skogsägarnas sida genom dessas organisationer samt genom att skogsvårdsstyrelserna göres ännu bättre rustade att med råd och hjälp bistå enskilda skogsägare. Skogsvårdsstyrelsen i länet konstaterar att olägenheten av en uppsplittring av skogsmarken icke är bevisad annat än för mycket små fastigheter och dylika med olämplig arrondering. En förutsättningslös utredning om det mindre skogsbrukets lönsamhet är synnerligen önskvärd. Genom gemensam förvaltning eller serviceanordningar torde intet vara att vinna i ekonomiskt avseende. Kompetent serviceanordning finns redan i skogsvårdsstyrelserna, vars skogvaktare är spridda över hela länet. Tanken att samordna vissa åtgärder såsom hyggesbränning, hj'ggesrensning och markberedning inom det mindre skogsbruket är icke ny för skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län. Mycket kan dock här ytterligare stå att vinna genom noggrann planläggning av de olika arbetsmomenten inom närliggande områden och genom att ett antal mindre skogsägare gemensamt anställer kunnig skoglig arbetskraft, som garanteras arbete året runt, goda bostadsförhållanden, ev. rätt till jakt m. m. och som genom fortgående undervisning vid av skogsvårdsstyrelsen anordnade skogliga kurser får grundlig utbildning för sitt värv. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län finner att olägenheten av att skogsmarken är uppdelad i för skogsbruket olämpliga långa och smala ägofigurer i mycket kan minskas genom planläggning för gemensamt utförande av vissa arbeten såsom stämplingar, avverkningar och kulturer. Att vid vissa av dessa arbeten ha tillgång till fasta arbetslag är av stort värde. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anser att ett samgående skogsägarna emellan utan tvivel skulle minska olägenheterna avskogsmarkens uppsplittring. För att visa hur dylikt samgående organiserats i ett fall inom länet har styrelsen vid sitt yttrandefogat ett protokoll av den 16 oktober 1954, varur följande här må återges: »De närvarande uttalade sig enhälligt för sådan samverkan mellan de enskilda skogsägarna inom det i bil. 1 preliminärt föreslagna verksamhetsområdet, att det skulle bli möjligt att såväl för ledning av olika förekommande skogliga göromål som för befrämjandet av goda och säkra arbetsförhållanden för anställd arbetskraft anställa en 5

särskild skogsfaktor. De närvarande uttalade sig också enhälligt för att skogsfaktorns arbete skulle stödjas och ledas av lokal erfarenhet och kunnighet representerad antingen av ett råd representerande de ingående skifteslagen eller av föreningsbildning med styrelse eller också av en kombination av dessa två alternativ.» Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län uppger att frågan om minskandet av olägenheterna med skötseln av uppsplittrad skogsmark ägnats stor uppmärksamhet av skogsvårdsstyrelsen och under senare år även av skogsägareföreningarna. För ett par tiotal år sedan hyste man stora förhoppningar om att gemensamhetsskogar skulle bildas i stor utsträckning. Jordbrukarnas mentalitet och vissa reella nackdelar med dessa skogar har gjort att intresset för dem uteblivit. Nämnvärd ändring i uppfattningarna härom torde ej kunna förväntas inom den närmaste tiden. Skogsägareföreningarna har visat stort intresse för och även vidtagit åtgärder för att åstadkomma gemensam förvaltning av närliggande småskogar. Viktigast är att de smärre skogsägarna får bättre kunskaper om skogen och full förståelse för vad samverkan kan betyda. Enkla skogsvårdsplaner bör upprättas för större områden, eventuellt med statligt stöd under en övergångsperiod. Syftemålet med planerna bör bl. a. vara att lära skogsägarna utnyttja de möjligheter som förefinnes till samverkan i fråga om avverkning och skogsvård. I fråga om serviceanordningar har skogsvårdsstyrelsen dels helt i egen regi och dels i samarbete med skogsägareföreningar ordnat med fasta arbetslag för utförande av skogsvårdsåtgärder. Resultaten av denna verksamhet har varit påfallande goda. Samma omdöme gäller beträffande utförda arbeten med maskinaggregat för markberedning m. m., som skogsägareförening ställt till förfogande. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län säger sig ha mycket ringa erfarenhet av gemensamhetsskogar, men de exempel som kan anföras manar icke till efterföljd. Det gemensamma ägandet är i allmänhet icke ägnat att stimulera den enskilde skogsägarens intresse för skogens vård. Vidare betages merendels delägarna i gemensamhetsskog de möjligheter till sysselsättning under för dem själva lämplig tid, som står till buds inom det egna skogsinnehavet. Gemensamhetsskogar kan för övrigt knappast tänkas tillskapade annorledes än ge-

66 nom tvång. En sådan lösning av bondeskogsbrukets problem måste befinnas föga lämplig, speciellt med tanke på att det för närvarande framför allt gäller att väcka och underhålla den enskildes skogsvårdsintresse. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund erinrar om att skogsägarna sedan 20 ä 25 år tillbaka genom samarbete i egna organisationer, skogsägareföreningarna, inriktat sin verksamhet på att reducera vissa av de olägenheter som i vissa fall följer med de splittrade ägoförhållandena. Riksförbundet rekommenderar skogsägarnas lokalorganisationer att gå ännu längre och öka den service som genom anställande av fackmän, genom maskinella anordningar o. s. v. kan ges åt skogsägarna, dock med skogsägarnas självverksamhet alltid för ögonen. De vägar, som skogsägareföreningarna redan beträtt och som de ämnar i ännu högre grad beträda, kan grupperas som följer: A) Föreningarna anställer fasta arbetslag som vid behov — när den egna arbetskraften tryter — kan rekvireras från medlemmarnas sida för utförande av vissa arbeten, t. ex. skogsvårdsarbeten, avverkningsarbeten o. s. v. B) Skogsägarna anställer genom föreningarnas medverkan en skoglig fackman inom ett viss begränsat område för samordnande av skogsvårdsarbeten, avverkningar, aktuell arbetskraft o. s. v. C) Föreningarna övertar helt förvaltningen och skötseln av skogshemman. Sveriges skogsägareförbund finner sannolikt att de betydande olägenheter, som det mindre skogsbruket brottas med, i vissa avseenden kan mildras genom sambruk i en eller annan form. En sådan samverkan kan emellertid enligt förbundets mening näppeligen ge samma effekt som då skogsbruket är samlat i större enheter. Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller att olägenheten av en uppsplittring av skogsmarken på mindre brukningsdelar i huvudsak synes vara begränsad till de delar i norra och mellersta Sverige, där skiftesläggningen i långa och orimligt smala skiften medfört svårigheter att genomföra avverkningar och skogsarbeten på ett förnuftigt sätt och oberoende av vad som företas eller underlåtes å angränsande skiften. I fall som nu sagts kan olägenheterna ofta i betydande grad övervinnas genom bildande av skogsvårdsområden, vartill skogsvårdsstyrelserna lämnar sin medverkan. Riksförbundet avvisar i princip tanken

på att sammanföra med jordbruk förenade enskilda skogsmarker till större förvaltningsenheter, såvitt icke de enskilda delägarna kan få fria händer att var och en på sin mark utföra de skogsvårdsåtgärder som de anser påkallade. Av yttranden, som riksförbundet i ärendet infordrat från länsförbunden, framgår att varje förslag om tvångsanslutning till större gemensamma förvaltningsenheter skulle komma att möta starkt motstånd. Däremot har Ångermanlands provinsförbund, Jämtlands länsförbund, Stockholms länsförbund och Kronobergs länsförbund i sina yttranden ställt sig positiva till sådan frivillig samverkan mellan enskilda skogsägare, vilken i viss utsträckning redan praktiserats för att åstadkomma en efter de lokala förhållandena anpassad form av gemensam skötsel. Sveriges lantbruksförbund anmärker att en eventuell gemenskapsförvaltning väl kan tänkas gagna skogsbruket men ej lika säkert den enskilde skogsägarens kontinuerliga sysselsättning å egen fastighet. Sveriges industriförbund finner det uppenbart att man genom mer eller mindre gemensam förvaltning och gemensamma serviceanordningar inom enskilda skogar skall kunna minska olägenheten av den nuvarande splittringen av skogsmarken. Alla ansträngningar i detta avseende bör stödjas. Härutöver bör ihågkommas de möjligheter som fristående serviceföretag kan lämna, t. ex. maskinhållarverksamhet. Det synes också rimligt med ett samhälleligt stöd åt sådan verksamhet, åtminstone innan den funnit fasta former och utvecklats i större skala. Av det sätt, varpå utredningen formulerat sin fråga, kan möjligen utläsas den tanken att, sedan gemensam förvaltning och service genomförts, skogsmarken skulle kunna splittras upp med mindre olägenhet. Ett sådant ändamål med nämnda anordningar förefaller dock mindre välbetänkt. Men när ägobyten juridiskt och tekniskt ställer sig besvärliga och dyrbara, kan ett samarbete i fråga om förvaltning och avverkning ofta ge enklare och billigare lösningar. Bytesförfarandet som medel för skogskomplettering och förbättrad skogsarrondering Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Stockholms län och stad finner angeläget ätt lantbruksnämnderna i största

67 möjliga utsträckning tar initiativ bl. a. till fastighetsreglerande ägoutbyten inom vissa lämpligt avgränsade områden, där behov av strukturförbättrande åtgärder bedömes föreligga. I samband därmed skulle eftersträvas en storleksrationalisering genom mark, som antingen redan innehades av nämnden eller under förrättningens gång förvärvades av denna. Skogsvårdsstyrelsen konstaterar att den tidigare synnerligen oformliga parcelleringen ännu finns kvar inom vissa delar av länet. En bättre arrondering bör kunna åstadkommas. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län bedömer visserligen icke förhållandena i arronderingsavseende inom länet såsom speciellt ogynnsamma, men utrymme för en ej obetydlig arronderingsverksamhet förefinnes likväl. Inom storskogsbruket torde alla möjligheter till arronderingsförbättring komma att utnyttjas utan särskilt ingripande från det allmännas sida, men för småskogsbruket lär stöd och medverkan från lantbruksnämnderna behövas och vara av värde. Önskvärt är att denna verksamhet intensifieras. Lantbruksnämnden i Östergötlands län anser att det bör vara av vitalt intresse för nämnden att medverka till en bättre arrondering inom såväl storskogsbruket som bondeskogsbruket. Möjligheter till frivilliga ägoutbyten torde härvid i viss utsträckning förefinnas, och den vägen synes i längden mest framkomlig. Även skogsvårdsstyrelsen anser att det säkerligen skulle vara av största värde om dylika byten kunde genomföras på ett smidigt sätt. Men något tvångsförfarande är för länets del med dess relativt hyggliga arronderingsförhållanden icke påkallat. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Jönköpings län ansluter sig till uppfattningen att byte av skogsmark kan bli till stort gagn ej blott för jordbruket utan även för storskogsbruket, som därigenom kan samla sitt nu spridda innehav till större sammanhängande områden vid sidan av den egentliga jordbruksbygden. Vid sådana byten kan värderingsfrågorna lösas tämligen friktionsfritt. Bytesförfarande kan användas även gentemot enskilda skogsägare som icke är jordbrukare och ej vill avhända sig sin skogsmark utan att få annan i stället. Skogsvårdsstyrelsen rekommenderar frivillig arronderingsförbättring under lant-

bruksnämndens medverkan genom byten. Tvångsåtgärder bör om möjligt undvikas. Man bör på övertygelsens väg vinna resultat. Ibland finns ensamt liggande skiften intill eller kanske inom en annan fastighet och även smala skiftesremsor eller kilar som går in i en annan fastighets ägor. I dessa fall bör, om byte lämpligen kan ske, förfarandet vara till nytta för båda parter. Lantmäteriförrättning bör i dessa fall ske utan kostnad. Lantbruksnämnden i Kronobergs län har vid flera tillfällen till enskilda skogsägare framfört förslag om åtgärder för att förbättra arronderingen å skogsmark. Förslagen har emellertid mötts med tvekan och viss misstänksamhet och som regel avböjts. Det båtar föga att söka övertyga vederbörande om att ett eventuellt byte icke får medföra förlust i värde eller vara till framtida men. Jordbrukarna är på den punkten ytterligt konservativa och ser helst att de får behålla den mark som tidigare generationer ägt och brukat. Några framställningar till lantbruksnämnden från bolag och andra större skogsägare om medverkan att åstadkomma förbättrad arrondering å skogsmarken har hittills icke gjorts. Värdet av att genom byte förbättra arronderingen av skogsmark vill nämnden ingalunda förringa. Tvärtom synes denna möjlighet utgöra ett lämpligt instrument i den yttre rationaliseringen. Emellertid behövs skoglig sakkunskap, så att nämnden kan stå obunden i värderingsfrågor och med största grad av säkerhet fastslå skogsvärden eller rikta saklig anmärkning mot någon av berörda parters värderingar. Inom åtskilliga skifteslag är ägorna uppdelade så, att varje fastighet kan ha ägor på sju till tio olika ställen. I dylika skifteslag vore det givetvis av värde om man kunde genom ägoutbyten råda bot mot ägosplittringen, och nämnden har också inköpt rationaliseringsreserver i några sådana skifteslag. Huruvida enbart genom ägoutbyten kan vinnas varaktig förbättring i önskad omfattning, anser nämnden för tidigt att uttala sig om. Beträffande skogsmarken räknar nämnden dock med att kunna sammanföra denna i större brukningsenheter. Nämnden är av den uppfattningen att frivilliga byten är att föredra framför tvångsvis genomförda. Skogsvårdsstyrelsen ser i rationalisering genom byten en stor och angelägen uppgift, som likväl endast som en sista nödfallsutväg bör genomföras tvångsvis. Det synes

68 styrelsen uppenbart att den rationaliseringspolitik inom det enskilda skogsbruket som bygger på ett tvångsöverförande av skogsmark från en ägare till en annan — genom byte eller expropriation —• måste negativt påverka skogsvårdsintresset hos den som är i farozonen. Skogsvårdsstyrelserna bör i större utsträckning än hittills beredas möjlighet att medverka vid handläggningen av dessa ärenden, som i ett flertal av länen torde avse mera skogs- än jordbruksfrågor. Lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område anser att lämpliga bytestransaktioner kan tänkas. En viss omarrondering med syfte att sammanföra splittrade enheter vore lämplig, även om behovet därav ej är starkt framträdande inom länet. En ej obetydlig areal har dock ej varit föremål för laga skifte, men efter tillkomsten av länets skiftesorganisation synes dock denna verksamhet ha tagit ett kraftigt steg framåt. Även vissa andra omplaneringar utan samband med laga skifte är aktuella. Skogsvårdsstyrelsen finner att den nu rådande indelningen i brukningsenheter liksom dessas arrondering är långt ifrån idealisk och på många håll fullständigt ohållbar. Detta gäller skogsbruket i lika hög grad som jordbruket. Enligt styrelsens mening borde det vara en av jordpolitikens främsta uppgifter att söka åstadkomma en förbättring härvidlag. Detta synes i första hand kräva en ny lagstiftning med alltigenom smidigare bestämmelser, ägnade att underlätta en bättre arrondering. En förstärkning av lantbruksnämndernas och lantmäteriets resurser för denna utomordentligt värdefulla verksamhet är i hög grad önskvärd. Lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område uttalar att det vore både värdefullt och i praktiken möjligt att åstadkomma byten mellan bondeskog och icke bondeskog i avsevärt större utsträckning än hittills, sä att för de ofullständiga jordbruken vunnes tillskottsmark och för storskogsbruket arronderingsförbättringar eller nya innehav. En väg vore att i förhållandevis stor omfattning söka orientera det rena skogsbruket till länsdelens södra område, gränstrakterna mot Blekinge och Kronobergs län, där åkerbrukets förutsättningar ofta är mindra goda och där tillräckligt med åker att drivas i kombination med skogen vanligen ej kan uppbringas. Skogsvårdsstyrelsen på Gotland anser

byte av skogsmark under vissa förhållanden vara av värde, även om det i praktiken sällan torde komma i fråga. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Blekinge län framhåller önskvärdheten av att i ökad omfattning genom lantbruksnämndernas förmedling få till stånd ägoutbyten mellan olika skogsägare. Den otillfredsställande arrondering, som i många fall karakteriserar framför allt det mindre jordbrukets skogsinnehav, skulle därigenom kunna påverkas i gynnsam riktning. Även andra kategorier skogsägare torde ha fördel av att medverka i dylika byten. I den mån ägoutbyten genomföres med innehavare av större skogsarealer synes det önskvärt att dessa, i den mån så är möjligt, koncentreras till sådana områden, dalskogens ianspråktagande för kompletteringsändamål är minst oundgänglig. Skogsvårdsstyrelsen uttalar att en stimulering genom lantbruksnämndernas medverkan till ökade frivilliga ägoutbyten synes vara en utväg väl värd att pröva. För Blekinges del finnes dock begränsade möjligheter till sådana byten. Lantbruksnämnden i Kristianstads län anser att några mera väsentliga förbättringar ur arronderingssynpunkt av skogsinnehaven icke skulle vinnas för något större antal jordbruk i länet, om ägoutbyten kunde genomföras mellan kronan, bolag eller andra storskogsägare å ena sidan och bondeskogsägare å andra sidan. Skogsvårdsstyrelsen uttalar sig för att en bättre arrondering av skogsinnehaven bör, i den mån så kan vara aktuellt, underlättas och ske frivilligt. Tvångsåtgärder bör icke förekomma. Enligt lantbruksnämndens i Malmöhus län uppfattning är det till stor fördel för jordbruket, om såväl åker som skogsmark kan sammanföras i väl arronderade fastigheter. Det synes önskvärt att möjligheterna ökas att genomföra ägobyten för åstadkommande av sådana fastigheter. Skogsvårdsstyrelsen anser det mindre välbetänkt med tvångsförfaranden i detta sammanhang. I vissa fall kan säkerligen under lantbruksnämndens medverkan en bättre arrondering frivilligt erhållas i de områden av länet, där parcelleringen av jord lett till olämplig uppsplittring av skogsmarkerna. Skogsvårdsstyrelsen vill emellertid framhålla önskvärdheten av att vid handläggandet av dessa frågor ett samarbete mellan lantbruksnämnden och skogs-

69 vårdsstyrelsen och i förekommande fall lantmäteristaten möjliggöres. Lantbruksnämnden i Hallands län framhåller att det för erhållande av bättre arronderingsförhållanden kan vara lämpligt att ta i anspråk begränsade områden av större skogskomplex för kompletteringsändamål. Sådana åtgärder är lättare att genomföra, om möjligheter till byten föreligger. Hittills har byten förekommit i mycket begränsad omfattning i länet, men med tillgång på skoglig sakkunskap hos nämnden skulle den yttre rationaliseringen ytterligare kunna främjas genom en ökning av dylika åtgärder. Byten bör i första hand ske på frivillighetens väg. Sådana åtgärder kan stimuleras genom ökade möjligheter till statsbidrag för lantmäterikostnader i samband med markbyten som kan anses särskilt önskvärda ur rationaliseringssynpunkt. I fråga om arrondering av skogsinnehaven synes mycket vara att vinna genom byten, säger skogsvårdsstyrelsen. Detta gäller särskilt i Nord-Halland, men även i vissa trakter av länet i övrigt, där skiftena är så långa och smala att en rationell skogshantering är så gott som omöjlig. För att fullt komma till sin rätt bör ett bytesförfarande kompletteras med uppläggande av vägsystem inom de arronderade områdena. Då på grund av naturförhållandena skogsmarken på många håll — dock icke i de rena skogsbygderna — är uppdelad i små produktionsområden av en eller några hektars storlek, bör, enligt lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län, vid kompletteringsarbetet särskilt beaktas att dessa produktionsområden i största möjliga utsträckning sammanföres i en ägares hand. I övrigt synes frågan om förbättring av arronderingen av kronans, bolagens och andra storskogsägares innehav av skogsmark vara av viss men begränsad betydelse i länet. Skogsvårdsstyrelsen framhåller att det vore av stort värde om en bättre arrondering av skogsmarkerna kunde ordnas. Kronan och bolag är ofta intresserade för byten, men svårigheterna är större beträffande de mindre jordägarna. Värdet av tvångsföreskrifter, som under vissa omständigheter kan möjliggöra byten, framstår dock som tvivelaktigt, och frivilliga överenskommelser bör i det längsta eftersträvas. Genomförandet av byten torde i allmänhet förutsätta att lantbruksnämnden har

tillgång till bytesobjekt köpta i fria marknaden, anför lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område. De direkta bytena utan nämndens medverkan torde bli relativt få. Frivilliga byten mellan olika ägarekategorier förefaller tänkbara endast i mindre utsträckning. Tillhandahåller nämnden bytesobjekt, bör möjligheterna ökas, i synnerhet om bytena — mot mellanavgift — leder till större eller bättre innehav för lantbruksnämndens motpart. Detta låter sig dock ej alltid göras, då bolag är part. De legala möjligheterna att tvångsvis åstadkomma byten i större omfattning är — vill det synas — alltjämt små. Såsom allmänt medel för byten i större omfattning torde bestämmelserna i 8 kap. 1 § jorddelningslagen ej vara tillräckliga. Såsom bosättningarna på landsbygden är spridda, torde en hårdare rationaliseringslinje behöva tillgripas för att bytesobjekt skall bli tillgängliga i större omfattning. Sympatier för en dylik hårdare linje torde dock saknas. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns norra område betygar sitt intresse för frågor gällande byten för arronderingsförbättringar av kronans, bolagens m. fl. skogsinnehav. Då de av enskilda ägda skogarna utgör cirka 9/10 av totalarealen skogsmark inom nämndens område, är det dessa som i första hand bör bli föremål för åtgärderna. Bolagens skogsinnehav ligger till största delen i överskottsområdena i norra Dalsland. Detta utesluter icke att vissa omarronderingsåtgärder som berör bolagsskogarna är behövliga. De ecklesiastika skogsinnehaven, som är belägna i flertalet socknar, passar oftast mycket bra för förstärkning av ofullständiga jordbruk. Eventuell kompensation bör kunna beredas inom överskottsområdena. Älvsborgs läns skogsvårdsstyrelse är av den uppfattningen att lantbruksnämndernas arbete i större utsträckning än som nu sker borde läggas på propaganda och upplysning om ägobyten, så att omarrondering och storleksrationalisering kan ske i snabbare takt än som nu är fallet. Det är angeläget att ägobyten stimuleras genom största möjliga förenkling i proceduren. Möjligen kan statsbidrag tänkas böra utgå för bestridande av kostnader i samband med ägobyte. Alla byten bör vara frivilliga. Genomförandet av en fullgod arrondering av skogsinnehaven skulle, yttrar skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län, få en na-

70 tionalekonomisk betydelse för landets skogsbruk, närmast jämförbar med den som 1800-talets laga skifte erhöll för jordbruket. Om man vill överväga ett omskifte av landets skogsmark, framstår ett samgående i en eller annan form mellan ägarna av söndersplittrade skogsmarksinnehav nära nog som en nödvändighet. 1 åstadkommande av en bättre skogsarrondering genom byten har lantbruksnämnderna en viktig men säkerligen svårlöst uppgift. Styrelsen vågar icke förutsätta att verksamheten framgångsrikt skall kunna bedrivas i önskvärd omfattning utan att tvingande bestämmelser införes för fall då stor och uppenbar båtnad eljest omintetgöres genom vägran från en minoritet. Man torde böra eftersträva en samtidig lösning av arronderingsfrågorna för så stort område som möjligt. Enligt lantbruksnämnden i Värmlands län torde bolagen och andra större skogsägare anse det fördelaktigt att genom byten få sina marker mera samlade. Om man vid sådana byten tar hänsyn icke endast till areal och bonitet utan även till läget, skulle bolagen kunna få sin areal något ökad genom att motta marker där avsättnings- och utdrivningsmöjligheterna nu är sämre. Det kan därefter för bolagen bli lönande att investera medel i t. ex. skogsbilvägar och därigenom öka rotvärdena inom dessa marker. Genom skogsdikningar och liknande åtgärder kan så småningom också boniteten höjas. Det torde böra övervägas hur man vid bytesförhandlingar bör ta hänsyn till sådana framtida rationaliseringsvinster. Skogsvårdsstyrelsen finner en bättre arrondering av såväl småskogsbrukens som storskogsbrukens markinnehav synnerligen önskvärd. Storskogsbrukets marker ligger ej sällan i form av relativt smala skiften omväxlande med bondeskogarna. Kunde en koncentration genom byten ske, vore mycket vunnet. Några större förskjutningar i fråga om totala markinnehavet de olika skogsägarkategorierna emellan synes ej behöva ske. Byten bör ske efter arealbonitet, varvid hänsyn även tas till belägenhet. Skillnaden i virkeskapital får regleras genom kontantlikvider. Lantbruksnämnden i Örebro län utgår från att på många håll arronderingsförhållandena torde vara ur skoglig synpunkt mycket otillfredsställande. För främjande av bättre arrondering bör därför bl. a. införas förbättrade statsbidrag för genom-

förande av omskiften. Stark splittring av skogsinnehaven förekommer inom samtliga ägarekategorier, och åtskilligt skulle kunna vinnas genom byten eller omskiften. Ofta saknas emellertid praktiska förutsättningar för åtgärdernas genomförande. Skogsvårdsstyrelsen finner utvägen med byten lämplig särskilt i Bergslagen, där skiftena ofta ligger starkt splittrade som följd av olämplig skiftesindelning. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands lån anser det finnas ringa möjlighet att genom byten medverka till en bättre arrondering av skogsinnehaven inom jordbruksbygden i länets södra del. I Bcrgslagsdelen torde dock sådana möjligheter finnas i begränsad omfattning. En bättre arrondering torde för alla parter vara önskvärd och bör gynnas i den män den kan ske på frivillighetens väg. När det gäller rationalisering genom byten, deklarerar hushållningssällskapets förvaltningsutskott och lantbruksnämnden i Kopparbergs län en klart positiv inställning. Mycket stora värden står att vinna direkt och indirekt både för det allmänna och för de berörda parterna genom en förbättrad arrondering av skogsinnehaven. På detta område föreligger för lantbruksnämnden stora möjligheter att åstadkomma bestående förbättringar. För ändamålet bör dock skoglig sakkunskap ställas till nämndens förfogande. Vidare bör värderingsnormer utarbetas, vilka kan ligga till grund för berörda parters värdering av de olika bytesobjekten. Stämpelkostnad i samband med lagfart bör ej utgå vid sådana fastighetsköp, vilka skett såsom led i byten i arronderingssyfte. Lantbruksnämnden i Gävleborgs län säger att det numera visar sig möjligt att i betydande utsträckning genom byten med skogsbolagcn verkställa de markomflyttningar, som är nödvändiga för att förse de rationaliserade yrkesjordbruken med tillräckliga skogsarealer. Visserligen hade nämnden hoppats att genom ändringar av bolagsförbudslagen detta bytesarbete skulle under vederbörlig samverkan med lantmäteriorganisationen få en smidigare form, men även i nuvarande ordning synes bytesvägen framkomlig. Från skogsbolagens sida har deklarerats intresse för dessa bytesåtgärder, och nämnden har redan ett antal sådana bytesoperationer i gång. Den starka spridningen av bolagens markinnehav är härvid till viss fördel, då aktuella

71 bytesobjekt i ett mycket stort antal fall kan spåras upp inom rimliga avstånd från de förstärkningsbehövande rationaliseringsområdena. En betydande svårighet vid dessa bolagsbyten har hittills visat sig vara ovilligheten inom de enskilda kommunerna att avstå skogsmark som bytesobjekt till bolag, då de förstärkta jordbruksenheterna varit belägna inom andra kommuner eller rent av inom olika socknar inom samma storkommun. Antalet bolagsbyten och däri ingående arealer kommer icke att få någon större omfattning, förrän vissa åtgärder genomförts till båtnad för jordbruksnäringen, vilka skapar förståelse för bytesåtgärderna. Nämnden ser för närvarande den enda framkomliga vägen för bolagsbyten vara den, att nämnden genom egna förvärv skaffar sig förfoganderätt över bytesobjektet och därefter genomför aktuella rnarkbyten. Den hittills prövade vägen att som initiativtagare och stödjande part dels tillföra vissa jordbruk bolagsskog och dels kontrollera att bolagsförvärven till areal och avkastningsvärde svarar mot de lämnade markerna har icke givit tillfredsställande resultat. Bolagsförvärvsärendena passerar mycket sakta de olika instanserna, och kontrahenterna blir ofta missnöjda genom tidsutdräkten. En bättre ordning med färre inblandade parter kan erhållas, därest nämnden genom sin planerade effektivisering av inköpspolitiken står som bytespartner gentemot bolaget. Av lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Västernorrlands län anges behov av genomgripande fastighetsregleringar på skogsmarken uppskattningsvis föreligga tor cirka 500.000 hektar av länets 1.850.000 hektar. Genom markbyten kan betydande rationaliseringsvinster erhållas. När det gäller de enskilda skogsägarna, synes bytena ofta utgöra det betydelsefulla första ledet i rationaliseringsprocessen. De fastighetsregleringar, som bytena kan komma att utlösa, är mer krävande för både myndigheter och markägare än själva bytena. Här gör sig dessutom bristen på en modern fastighetsbildningslagstiftning för närvarande allt starkare gällande. En förenkling av den formella gången av bytena skulle avsevärt underlätta en rationalisering avskogsmarken. Den skogliga yttre rationaliseringen bör inriktas på att förbättra samtliga i en fastighetsreglering ingående enheter så långt förhållandena medger, oavsett vem som är fastighetsägare.

Skogsvårdsstyrelsen konstaterar att inom stora områden av länet skogsmarken är till ytterlighet uppdelad i långa smala skiften. Objekt finnes alltså för åstadkommande av en bättre arrondering. En sådan har också i flera fall åstadkommits genom ägobyten mellan olika skogsbolag samt mellan bolag och domänverket. I några fall har även förberedande planläggningar vidtagits för ägoutbyten mellan bolag och enskilda skogsägare. Inom bondeskogsbruket föreligger svårigheter att få en bättre arrondering till stånd. Styrelsen har emellertid den uppfattningen att en bättre arrondering är av stort värde och att den så långt möjligt bör ske på frivillighetens väg. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förklarar att skiftesläggningen inom länet i många fall omöjliggör rationellt skogsbruk. Liksom i Dalarna borde försöksvis en omskiftning ske i de mest extrema fallen. Inom länet finns exempel på 4 kilometer långa skiften, där skiftesbredden längst fram icke uppgår till 8 meter. Det finns också 12 kilometer långa skiften med en skiftesbredd som icke når fullt 40 meter. Då dylika skiften gränsar mot bolagsmark med bättre arrondering, torde i vissa fall byte kunna ske med annat bolagsskifte, som ligger isolerat inom enskild mark. Dylika åtgärder är av stort värde men bör genomföras på frivillighetens väg. Lantbruksnämnden i Västerbottens län anför att byten mellan kronan och bolag, andra storskogsägare samt enskilda jordbrukare för att vinna bättre arrondering nyligen påbörjats inom länet och synes vinna allt större förståelse hos alla parter. Byten mellan kronan och bolag har emellertid mött en viss opposition hos jordbrukare, vilka däri visserligen ser en för storskogsbruket rationell åtgärd men likväl fruktar att dessa byten kan leda till försämrade möjligheter för den enskilde jordbrukaren att förvärva erforderlig skog, eftersom dessa byten skapar större skogskomplex för varje berörd ägarekategori. Den enskilde jordbrukarens möjligheter att få sysselsättning i skogen för sin överskottsarbetskraft försämras också i någon mån genom att större skogskomplex överföres i en ägares hand. Den rationella skogsskötseln med stora samlade uttag motverkar jordbrukarens intresse att få skogsarbete så nära hemmet som möjligt. Även många enskilda jordbrukare har en del att vinna genom

72 arronderingsförbättring av sina skogsinnehav medelst byten. Den förstärkning, som de ofullständiga jordbruken kan uppnå med dylika arronderingsförbättringar, torde sannolikt öka behovet av skogskomplettering, eftersom arbetet på den egna fastigheten därigenom blir mindre tidsödande. Arronderingsförbättringarna är ur samhällssynpunkt så värdefulla genom sin stora rationaliseringseffekt att de olägenheter, som därav i vissa fall kan uppstå för jordbrukarna, icke bör få hindra denna utveckling. Det bör i stället skapas möjlighet att effektivt kompensera jordbrukarna för de olägenheter, som kan åsamkas dem vid byten inom storskogsbruket. Med hänsyn till värdet av god arrondering förordar skogsvårdsstyrelsen att lantbruksnämnderna på alla sätt söker medverka till byten. Möjligheterna till byten synes mycket goda, om man kan åstadkomma säkra värderingsnormer som garanterar en rättvis uppgörelse mellan parterna. Emellertid kvarstår uppgiften att övertyga markägarna om nyttan. Lantbruksnämnden i Norrbottens län erinrar om att ägosplittringen som regel är mycket stor, framförallt i de bättre jordbruksbygderna beroende på att där finns de äldsta bosättningarna som under årens lopp delats i såväl åker som skog till ur fastighetsbildningssynpunkt mycket olämpliga skiften. Mycket stora rationaliseringsvinster torde kunna erhållas, om man genom ägoutbyten kunde sammanföra brukningsenheterna såväl i skog som åker. Den areal skogsmark i jordbrukarnas ägo, som genom ägoutbyten skulle kunna rationaliseras, torde uppgå till omkring 500.000 hektar. Att genomföra dessa byten är med nuvarande lagstiftning synnerligen svårt. En förenkling i lagstiftningen är därför erforderlig. Mellan kronan och bolag pågår för närvarande markbyten, och i första hand berörs därvid cirka 9.000 hektar från vardera parten. Avsikten är att ytterligare omkring 75.000 hektar från vardera sidan skall göras till föremål för markbyten. Dessa markbyten torde endast i mindre utsträckning beröra den jordbruksbygd som är i särskilt behov av skogskompletteringar. Men förutom de områden, som är föremål för ägoutbyten, har kronan och särskilt bolagen splittrade områden i jordbruksbygd, cirka 40.000 hektar tillsammans, som i första hand bör ingå i en fastighetsrationalisering genom ägoutbyten. Om man skall

kunna tillgodogöra sig de stora rationaliseringsvinster som kan erhållas genom ägoutbyten och kompletteringar i åker och skog, måste dels en förenklad lagstiftning införas och dels nämndens personalresurser inom det skogliga området avsevärt utökas. Skogsvårdsstyrelsen påpekar att av Norrbottens skogar 52,1 procent tillhör kronan, 10,4 procent bolagen och 30,7 procent övriga enskilda. Här om någonstädes bör följaktligen förutsättningar finnas för ägoutbyten, ägnade att åstadkomma en bättre arrondering. De enskilda skogarna är oftast fördelade på två, tre eller flera skiften. Hemskiftena är anslutna till bebyggelserna, medan utskiftena många gånger ligger som enklaver inne i kronoskogarna. Framförallt med hänsyn till de enskilda skogarna — såväl bolagens som böndernas •— måste en dylik anordning numera, när ängsslåttern förlorat så gott som all betydelse, anses som irrationell. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund betonar fördelarna av en bättre skogsarrondering. De långsträckta smala ägofigurer, som knappast ger plats för fällning inom egna rågångar, är oförenliga med rationella tids- och kostnadsbesparande arbeten på skogen. Möjligheter bör föreligga till en bättre arrondering åstadkommen genom byten. Men tyvärr torde konservatism och kanske brist på förtroende för förrättningsmännen komma att försvåra frivilliga byten. Propaganda och tillrättaläggande av dessa spörsmål kan dock påverka skogsägarna till frivillig omarrondering. Att tvångsvis genomföra ägobyten är ett effektivare sätt, men å andra sidan förutsätter detta att kostnaderna för lantmäteriförrättningar kan hållas inom rimliga gränser. Skulle någon förenklad och billigare metod kunna användas, vore kanske omarrondering möjlig att genomföra tvångsvis utan alltför stort motstånd. Även Sveriges skogsägareförbund anser det önskvärt att en bättre arrondering av skogsinnehaven på alla sätt främjas. Detta bör emellertid ske på frivillighetens väg. Svårigheter föreligger genom bolagsförbudslagens kategoriska stadganden. De hinder, som kommunalskattelagen och stämpelförordningen reser mot markbyten, bör snarast avlägsnas. Sveriges industriförbund finner att tvångsmässig skogskomplettering bör undvikas annat än i samband med skifte. Att

73 genom byten söka åstadkomma en bättre arrondering av skogsinnehaven är med hänsyn till de ofta mycket olämpligt utformade skogsskiftena en viktig uppgift. När ägobyten juridiskt och tekniskt ställer sig besvärliga och dyrbara, kan ett samarbete i fråga om förvaltning och avverkning ofta ge enklare och billigare lösningar. I de fall där ägoutbyten är att föredra, synes deras genomförande förutsätta större skoglig expertis än lantbruksnämnderna för närvarande förfogar över. En samverkan mellan skogsvårdsstyrelser och lantbruksnämnder i bytesfrågor synes nödvändig. För att förbilliga bytesförfarandet bör det planeras i större skala. I första hand bör frivilliga ägobyten främjas. Men då bytet kan komma att avse ett flertal intressenter samtidigt, torde i vissa fall ett tvångsmässigt förfarande vara nödvändigt efter linjer liknande dem som nu gäller för skifte av jord. För att underlätta en lämplig arrondering vid sådana byten bör viss tvångsmässig skogskomplettering kunna få ske i samband härmed. Det är angeläget att de större skogsinnehaven därvid icke utsattes för mera omfattande tvångsåtgärder än den nuvarande expropriationslagen avser.

Arbetskraftsfrågor i anknytning till skogskompletteringen Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms lån utgår från att arbetskvantiteten får anses vara relativt fast inom en skogstrakt oberoende av enheternas storleksgrad. Arbetena synes dock bättre kunna organiseras och rationaliseras på större enheter. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län anför att, om ett självständigt jordbruk bevaras och starkes genom skogskomplettering, detta bör på lång sikt medföra att arbetskraft, som eljest skulle ha gått till industri och serviceyrken, bibehålles i skogs- och jordbruket. Det arbetskvantum, som skall utföras i skogen, förändras visserligen icke genom att skogsmark överföres från en fastighet till en annan, och det kan lika väl eller kanske till och med bättre klaras av yrkesanställda skogsarbetare än av jordbrukare-skogsägare. Men mot denna synpunkt framhålles det sociala värdet av arbetskraft till lanthushållsnäringarna, som svarar för behövlig tillgång på dragare åt skogsbruket och som för sin existens är mindre beroende av konjunkturernas växlingar än skogs-

arbetarekåren, även om denna vinner fastare arbetsanställning än vad nu i regel är förhållandet. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anser det möjligt att på en del ofullständiga jordbruk finnes en dold arbetskraftsreserv som icke vill eller på grund av bundenhet till jordbruket ej kan ta fyllnadsarbeten i angränsande skogar. Är det så, kan en ökning av den egna skogsarealen måhända medföra att denna arbetskraftsreserv åtminstone till viss del blir utnyttjad. Å andra sidan är det tänkbart att i vissa fall en skogskomplettering kunde medföra att möjligheterna till skogsvårdsarbeten bleve försämrade, nämligen om marken avskiljes från ett skogskomplex med särskilt -anställda skogsarbetare, vilka arbetar i skogen praktiskt taget året runt, och lägges till en jordbruksgård, där svårigheter att disponera arbetskraft för skogsarbeten under barmarkstid föreligger. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands lån betonar att möjligheten till arbetsförtjänster i skogen måste vara av stor betydelse för ett mindre skogsjordbruk. Genom eget skogsinnehav beredes vederbörande ägare säkerligen möjlighet till en jämnare och framförallt mer välbelägen sysselsättning i skogen än vad ett storskogsbruk kan erbjuda honom. Å andra sidan torde arbetskvantiteten per hektar bli mindre då de smärre skogsägarna, vilka som regel saknar kapital, ej har möjlighet till investeringar och skogsvårdsåtgärder i likhet med de större skogsägarna. Tillgången på dragare är givetvis av allra största betydelse för skogsbruket. Någon större fördel för skogsbruket i dess helhet torde säkerligen icke tillkomma genom de fullständiga skogsjordbruken med relativt stor egen skogsareal, då praktiken visar att deras ägare, om de har det någorlunda gott ställt, är ganska ohågade för extra förtjänster beroende dels på rädsla för restskatt och dels på att en stor del av dagen måste tas i anspråk hemma för ladugårdens och djurens skötsel. Detta förhållande avspeglas även tydligt i de ackordsättningar, som begäres och som ofta stiger till dubbla avtalspriser. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län understryker att arbetskraftsfrågorna för jord- och skogsbruket och kanske mest för skogsbruket är högst brännande problem. Utvecklingen går mot en alltmera genomgripande mekanisering av skogsbruket, men trots detta torde ännu och i en nära fram-

74 tid en stor mängd manuell arbetskraft vara behövlig. För plant- och ungskogsröjning och första gallring torde väl allt framgent manuell arbetskraft vara behövlig. När man skapar nya fastigheter, måste man beräkna vilken arbetskraft som behövs och samtidigt tillse att denna arbetskraft kan ha en tillfredsställande försörjning. Förvärvaren av sådan fastighet bör få garantera att bestiimd, behövlig arbetskraft skall hållas. Detta kan åtminstone låta sig göra när statligt län lämnas. Det är möjligt att, om man gör sammanslagningar av småbruk, mekanisering kan bli mera försvarad och bidra till att minska behovet av manuell arbetskraft i jordbruket, och kanske kan skogen få någon mer arbetsinsats härigenom. Jordbrukstraktorerna bör också vara sådana att de likaväl kan utnyttjas i skogsbruket. Man far dock säkerligen räkna med kortare livslängd för en traktor som användes i skogen. Hästen torde väl ännu få anses vara oundgänglig i vårt mindre skogsbruk. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län anser det givet att det totala arbetskraftsbehovet är oberoende av vem som äger skogen. I modernt skogsbruk bör man kunna utgå ifrån att 1.000 ha skogsmark kräver samma arbetsinsats antingen de ägs av 50 bönder eller av ett bolag. Renodlar man skogsproblemet blir det uteslutande en fråga om i vilken grad maskinen kan ersätta den manuella arbetskraften inom storskogsbruk resp. bondeskogsbruk. Det är lättare att genomföra denna procedur inom det större skogsbruket liksom ock att ordna för fast anställd arbetskraft — men icke omöjligt att i samarbete lösa dessa problem även för småskogsbrukets vidkommande. Men när det gäller att ur jordbrukets synpunkt påverka dess arbetskraftsproblem och räntabilitet, synes skogskompletteringen positivt kunna medverka. En skogskomplettering — genom nedläggande av vissa småjordbruk genom byte och sammanläggning — kan därför förmånligt påverka landsbygdens och samhällets arbetskraftsproblem. Vid komplettering bör man dock beakta att stödjordbruken i viss utsträckning bibehålies och ta hänsyn till skogsbrukets arbetskraftsbehov. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra område konstaterar att frågan, i vad mån och på vad sätt skogskomplettering kan påverka arbetskraftsproblemen inom skogs-

och jordbruket, under det senaste årtiondet blivit i hög grad aktuell. De erfarenheter, som man under denna tid haft av arbe sinsatserna i skogen från jordbrukets folk, synes tyda på att skogsbrukets brännande arbetskraftsförsörjning icke i längden kan i huvudsak tillgodoses på detta sätt. Många är också av den uppfattningen att mycket av det arbete, som nu nedlägges på små och oekonomiska jordbruk, skulle vara av betydligt större nationalekonomiskt värde om det i stället ägnades skogsbruket. Därvid måste givetvis beaktas att icke den jordbruksproduktion, som behövs för landets försörjning, blir lidande. Inom denna ram torde emellertid förenämnda uppfattning vara riktig. Trots detta skulle emellertid en komplettering med skog av icke lönsamma jordbruk i viss utsträckning kunna bidra att i skogen kvarhålla arbetskraft som annars kunde befaras helt lämna landsbygden. För att på längre sikt kunna lösa jordbrukets arbetskraftsproblem skulle man dock behöva också bättre skoglig yrkesutbildning, tryggare och jämnare arbetsförhållanden i skogen (kompletterat med jordbruksarbete under jordbrukets toppbelastningstider), ordnade bostadsförhållanden m. m., allt i syfte att på landsbygden behålla den för dessa arbetsuppgifter mest lämpliga arbetskraften, nämligen de människor som blivit uppfödda på jordbruk i skogsbygden. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra område fastslår att erforderlig arbetskraft per kbm avverkad skog är tämligen oberoende av fastigheternas storlek. En sammanslagning till större enheter kräver emellertid att behovet av heltidsanställda skogsarbetare beaktas. Ordnandet av arbetskraftsfrågan får anses vara en angelägenhet av största vikt, och frågan kräver en snabb lösning, om flykten från landsbygden skall kunna bromsas. Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län anför att det totala behovet av arbetskraft till skogsbruket visserligen ej torde nämnvärt förändras genom en skogskomplettering. Däremot synes stödjordbruk i vissa fall vara en god lösning av arbetskraftsproblemet under förutsättning att arbete kan ordnas och garanteras på kringliggande skogsfastigheter året runt. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län framhåller att den tillgång till arbetskraft i form av folk och hästar, som skogsbygdens småbruk utgör, är för skogsbruket oum-

75 härlig. En bortrationalisering av dessa småbruk eller utökning av deras areal, så att de ej längre har någon arbetskraft att erbjuda, är för skogsbrukets del en mycket allvarlig sak. Ett småbruk med god tillgång till extra inkomster från angränsande fastigheter är säkerligen icke i och för sig någon sämre brukningsform än ett mera fullständigt jordbruk. Skogsvärdsstyrelscn i Kristianstads län anser att skogskomplettering icke kan nämnvärt påverka frågan om tillgång på arbetskraft inom skogsbruket, då behovet av arbetskraft torde vara detsamma oavsett vem som äger skogen. Enligt skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län gör sig bristen på arbetskraft starkt gällande inom det mindre skogsbruket, som har svårt att hävda sig i konkurrensen. Ett samgående av fastigheter till en gemensam förvaltningsenhet kan troligen i vissa fall tänkas bidra till lösande av arbetskraftsproblemet. Anskaffande av gemensamma arbetare och maskiner borde vara en uppgift som ligger väl till för skogsägareföreningarna. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län konstaterar att inom länet i stort sett råder brist på arbetskraft för skogsbruket. Trots möjligheter till rationalisering av skogsarbetet synes man få räkna med att arbetskraftsbristen blir ett allt större problem i den mån de stora skogsarealer, som tidigare varit kal ljunghed, undan för undan ingår i det stadium att de behöver skötas genom gallringar. Den jordbruksrationalisering i skogsbygden, som går ut på att sammanslå jordbruk, måste ju få till följd en minskning av landsbygdsbefolkningen, varigenom bristen på arbetskraft inom skogsbruket blir större än tidigare. Redan nu föreligger en eftersläpning i fråga om skogliga åtgärder på hemmaskogarna. De ofullständiga jordbruken och stödjordbruken kan behövas för skogens förseende med arbetskraft. I ett stort antal fall torde frågan om arbete för innehavarna av dylika jordbruk komma att lösa sig själv. En mera aktiv medverkan från skogsägarna för att bereda denna arbetskraft i skogen tryggare anställning och kontinuerligt arbete torde likväl vara nödvändig. Om skogskompletteringen och rationaliseringen går så långt att varje brukare har full sysselsättning på sin brukningsenhet, blir ingen tillfällig arbetskraft disponibel

på landsbygden, ett förhållande som säkerligen icke skulle visa sig vara lyckligt, framhåller skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län. Ägare till större brukningsenheter måste då fylla sitt arbetskraftsbehov genom anställande av fast arbetskraft samt även hålla hästar, anskaffa maskiner och dylikt. Detta torde medföra ökade kostnader framförallt genom nödvändigheten av att ordna arbetarnas bostadsfråga. I gengäld torde emellertid större effekt erhållas genom tillgången på arbetskraft under hela året och genom vederbörandes yrkesvana. I praktiken torde det dock i varje fall bli så, att mången, som visserligen har full sysselsättning på sin egen fastighet, hellre åtar sig välavlönat arbete på närliggande storbruk och därigenom försummar arbetet i den egna skogen, framförallt då sådana arbeten icke ger omedelbar eller snar inkomst, såsom skogsodlingar, röjningar och andra skogsvårdsåtgärder. En alltför långt gående skogskomplettering är icke till gagn för arbetskraftsbalansen inom skogs- och jordbruket. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län beräknar antalet dagsverken per kbm avverkad skog till omkring 0,9 ä 1,0. Det torde icke nämnvärt påverkas av äganderättsförhållandena. Om skogsarealerna blir mycket små, kan det dock tänkas att arbetskraftsåtgången höjes, enär spilltiden blir större. En komplettering av småbruken ute i skogsbygderna torde icke ur samhällssynpunkt vara särskilt lycklig. Innehavarna av småbruken arbetar ju i stor utsträckning inom storskogsbruket, och detta blir genom dylik komplettering delvis av med sin arbetskraft. Denna måste då ersättas med tillfälligt anställda arbetare, förlagda i baracker eller skogsstationer. Rent allmänt kan sagas att fast bosatta arbetare, gärna med ett eget mindre markinnehav, är en styrka och stadga för bygden. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län anför att, då en intensifiering av skogskompletteringen anses gynnsamt påverka befolkningsförhållandena på landsbygden, den även torde gynnsamt påverka arbetskraftstillgången inom skogs- och jordbruk. En god arrondering av det mindre skogsbruket måste verka gynnsamt i fråga om anställd arbetskraft, maskiner och hästar. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län finner att skogskomplettering genom sammanslagning av ofullständiga fastigheter, vars ägare haft sin huvudsakliga kontant-

76 förtjänst som arbetare inom skogsbruket, torde medföra minskning av tillgången på arbetskraft och även på hästar. Detta beror dels på att antalet på fastigheterna boende minskar och dels på att de, som bor kvar på de större nybildade fastigheterna, i ökad omfattning sysslar med arbeten på egen skog. Å andra sidan måste man räkna med att en befolkning bosatt på fullständiga brukningsenheter kommer att stanna kvar i bygden, vilket är av betydande värde för skogsbruket. En minskning av antalet hästar men ökning av antalet traktorer torde med största sannolikhet också bli en följd av skogskomplettering i större omfattning. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län anser arbetskraftsbehovet vara relativt oberoende av äganderättsförhållandena. Beträffande arbetskraftsfrågorna i övrigt torde skogskomplettering åtminstone i vissa avseenden verka i gynnsam riktning. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att vid skogskomplettering arbetskraften bindes vid den egna fastigheten och tillgången på fri arbetskraft minskas. Fördenskull bör småbruksproblemet uppmärksammas. Småbrukaren bör kunna beredas stadigvarande arbete inom skogsbruket, såväl det större som det mindre, där tillgången på egen arbetskraft icke räcker till. I viss utsträckning bör fast arbetskraft kunna anställas även inom den jordägarekategori varom nu är fråga, men en lämplig spridning av småbruk och fullständiga jord-

bruk ute i bygderna torde nog bäst tillgodose böndernas arbetskraftsbehov. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län understryker betydelsen av de utomordentliga möjligheter som finns att samtidigt utnyttja arbetskraften — såväl folk som dragare — vid kombinerat jord- och skogsbruk. Varje åtgärd som förbättrar försörjningsmöjligheten för jordbruksbefolkningen i skogsbygderna bidrar till att kvarhålla befolkningen och öka tillgången på arbetskraft för såväl jordbruk som skogsbruk. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län finner sannolikt att jordbrukets förstärkning med skog kommer att återverka i minskad tillgång på arbetskraft och hästar för storskogsbrukets räkning. Erfarenheten har visat att, i varje fall under tider med goda virkespriser, den vid jordbruket bundna arbetskraften i första hand söker sig sysselsättning inom den egna skogen. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund förmenar att i samma mån som en jordbruksfastighet genom skogskomplettering göres bärig så kommer också familjen där att stanna generation efter generation. Därmed har man samtidigt försäkrat sig om att den arbetskraft, som finnes å sådana gårdar, icke försvinner till industrier o. s. v. Men förutsättningen torde vara att trygga existensvillkor kan skapas vid den egna fastigheten och att familjen där kan skapa sin existens i största möjliga oberoende av andra arbetsgivare.

SJÄTTE KAPITLET

Skogsbrukets arbetskraftsförhållanden

Inledning Arbetsförhållandena inom skogsbruket varierar starkt mellan och även inom olika geografiska områden. Detta beror på flera samverkande faktorer. Det är icke bara klimat- och terrängförhållanden utan även bebyggelsens utformning och belägenhet, äganderättsförhållanden, arrondering m. m., som påverkar arbetsförhållandena. I den följande redogörelsen för skogsbrukets arbetskraftsförhållanden h a r det icke varit möjligt att ta hänsyn till alla dessa skiftande omständigheter. Det har varit oundvikligt att göra generaliseringar. Så långt möjligt har förhållandena redovisats för någorlunda enhetliga områden men även i dessa fall kan ofta avsevärda differenser iakttas inom områdena. På grund av otillräckligt material om skogsbrukets arbetskraft är det vidare icke möjligt att exakt ange arbetskraftsåtgången eller rekryteringen av arbetskraft till skogen. I vissa avseenden har det därför varit nödvändigt att röra sig med uppskattningar. Skogens fördelning på ägarekategorier och på brukningsdelar av olika storlek är av väsentlig betydelse för arbetskraftsförhållandena. Det är därför nödvändigt att såsom bakgrund till den fortsatta framställningen i korthet beskriva skogsbrukets struktur i dessa avseenden. Redovisningen bygger huvudsakligen på 1944 års jordbruksräkning. F r å n 1951 års jordbruksräkning föreligger när detta skrives endast vissa prelimi-

nära resultat. Ur strukturell synpunkt h a r icke några förskjutningar av betydelse inträffat mellan de båda räkningstillfällena. Beträffande de enskilda skogarna användes i den följande framställningen benämningen bondeskogar. Till denna grupp hänföres också godsskogarna, men de är av mindre betydelse vilket framgår av att knappt mer än 10 % av bondeskogarna tillhöra brukningsenheter med mer än 400 hektar skogsmark. Den använda geografiska områdesindelningen sammanfaller i stort sett med den av Södra Sveriges Skogsindustriutredning använda. De olika områdena omfattar följande län: I Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands o. Västernorrlands län II Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län III Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Örebro och Västmanlands län IV Göteborgs- och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län V Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län VI Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län I fig. 1 har skogsmarkens procentuella fördelning områdesvis angivits. Hänsyn har icke tagits till att den totala skogsmarkens areal är mycket olika i olika områden. Figuren illustrerar hur böndernas andel av skogsmarken minskar från söder mot n o r r .

Allmänna skogar rrr] Aktiebolags LLU s k o g a r

Enskilda skogar

M

SED

IV

vi

Hela riket

Fig. 1

Böndernas skogar omfattar dock i samtliga områden var för sig mer än en tredjedel av den totala skogsmarken. En länsfördelning visar att det endast är i Norrbottens län, som bönderna äger mindre än 40 % av skogsmarken. Där svarar bondeskogarna för ca 30 % av skogsmarksarealen. Deras största andel — drygt 90 % av den totala skogsmarksarealen -— återfinnes i Blekinge. De allmänna skogarna är särskilt välrepresenterade i det nordligaste området under det att bolagsskogarna är mest företrädda i södra Norrland och vissa delar av Svealand. Av hela rikets skogsmark äger bönderna drygt hälften unTabell

der det att allmänna skogar och aktiebolagsskogar svarar för ungefär en fjärdedel vardera av landets skogsmark. Det innebär att storskogsbruket och småskogsbruket vardera äger ungefär hälften av den svenska skogsmarken. För att få en uppfattning om olika geografiska områdens betydelse för respektive ägarekategorier har i tabell 1 sammanställts uppgifter om hur stor del av sitt totala skogsmarksinnehav, som var och en av ägarekategorierna har inom olika geografiska områden (avrundade t a l ) . Av hela landets skogsmark är drygt hälften belägen i de fyra nordligaste 1.

De fyra De tre norra mellersta länen länen

Bolagsskogar Enskilda skogar Summa

De 17 södra länen

Hela riket

%

%

%

%

72 56 39

13 31 19

15 13 42

100 100 100

79 länen. De allmänna skogarna är som framgår av tabellen till 72 % belägna i norra Sverige. Bolagen har 56 % av sina skogar i denna del av landet under det att endast 39 % av bondeskogarna är belägna i de fyra norra länen. Eftersom produktionsförmågan per ha och år är betydligt större i södra än i norra Sverige är bondeskogarnas andel av den totala tillväxten större än deras andel av skogsmarken. Detta accentueras ytterligare av att bondeskogarna inom de olika områdena var för sig ofta är de mest välbelägna. Särskilt torde detta gälla övre Norrland. För de allmänna skogarna är läget det motsatta. Deras andel av tillväxten är mindre än deras andel av skogsmarksarealen. Bondeskogsbruket bedrives till övervägande del i mycket små enheter. Småskogsbrukets och bondeskogsbrukets problem är med andra ord i realiteten samma sak. En väsentlig sldllnad mellan små- och storskogsbruket är att storskogsbruket praktiskt taget helt är hänvisat till lejd arbetskraft medan småskogsbruket till en del drives med ägarens och famljemedlemmarnas egen arbetskraft samt med den arbetskraft som eventuellt finns anställd för det egentliga jordbrukets skötsel. Avverkningar på egen skog sker också i ganska stor omfattning med grannhjälp. I den mån avverkning sker i böndernas egen regi utföres den följaktligen till avsevärd del med folk, som under vinterhalvåret icke har full sysselsättning inom det egentliga jordbruket. Därav följer att bondeskogsbrukets arbetskraft till en större del än storskogsbrukets torde utgöras av arbetare, som icke är specialutbildade för arbete i skogen. Det är i vissa avseenden svårare att rationalisera och mekanisera småskogsbruket än storskogsbruket. Detta gäller kanske särskilt beträffande transporter-

na •—• det område inom vilket mekaniseringen gjort de största framstegen under senare år. En mekanisering av transporterna kräver så stora kapitalinvesteringar att småskogsbruken icke var för sig kan bära dessa. Endast genom ökad samverkan mellan skogsägarna torde det vara möjligt för småskogsbruket att tillgodogöra sig en del mekaniseringsvinster på detta område. Ett annat område inom vilket det torde erbjuda stora svårigheter särskilt för ägare av små skogsområden att anskaffa maskinella hjälpmedel är barkningen. Motorsåg kan däremot användas i samma utsträckning på små som på stora brukningsenheter. Det förekommer exempelvis att en bonde inköper en motorsåg och åtar sig fällnings- och kapningsarbete åt sina grannar. Vad ovan sagts gäller i den mån avverkningarna, som utgör större delen av det totala skogsarbetet, drives i ägarens egen regi. En mycket stor del av avverkningarna sker emellertid i rotpostköpares regi. Såsom köpare uppträder dels skogsbolag dels virkeshandlare och dels ägare till mindre sågverk. Såsom framgår av det följande är sågverksägarnas andel av rotpostköpen relativt stor. De u p p t r ä d e r icke såsom storföretagare inom skogsbruket utan bedriver sina avverkningar under former som mera likn a r småskogsbruket. Då de i regel icke äger egen skog av betydelse måste de i stor utsträckning rekrytera tillfällig arbetskraft. Eftersom rotposterna sällan ligger väl samlade i stora skiften saknas ofta de möjligheter till mekanisering av driften, som stora koncentrerade avverkningar medför. Det förhållandet, att småskogsbruket delvis säljer sin skog på rot, garanterar sålunda ingalunda alltid, att dessa poster avverkas u n d e r förhållanden präglade av storföretagens rationaliserade och mekaniserade driftsformer.

80 Utbyggnad av skogsbilvägarna har varit och är en grundförutsättning för den pågående omdaningen av förhållandena i skogsbruket och skogsbygden. Det är framförallt inom storskogsbruket, som vägnätet h a r utbyggts. Därvid bör man emellertid uppmärksamma, att behovet av skogsbilvägar är mera framträdande i de av storskogsbruket dominerade ofta väglösa områdena. I de områden där bönderna dominerar skogsbruket är det allmänna och det enskilda vägnätet bättre utbyggt. Det h i n d r a r icke att det även här behövs förbättringar och nybyggnader och att ett av de stora problemen för småskogsbruket är h u r vägfrågorna skall kunna lösas. Frågorna kompliceras i många fall av att ett stort antal skogsägare tillsammans måste bygga erforderliga vägar. Möjligheterna att mekanisera driften och att i a n d r a avseenden vinna stordriftens fördelar är icke enbart beroende på brukningsdelarnas storlek utan också i mycket hög grad på h u r skogsmarken är arronderad. Splittrade ägor minskar möjligheterna att rationalisera driften. Ej sällan har skogsägare med i och för sig stora skogsmarksinnehav sin mark splittrad på så små skiften att en rationell drift i hög grad försvåras. Detta gäller oavsett vem som äger skogen och är sålunda inte enbart ett problem för bondeskogsbruket. Skogsarbetet är sedan gammalt säsongbetonat. Under senare år h a r en viss utjämning skett, men alltjämt är sysselsättningen betydligt större på vintern än på sommaren. Säsongväxlingarna skall närmare belysas i ett kommande avsnitt, men det kan redan h ä r påpekas att även säsongväxlingarna präglas av regionala skillnader. Dessa skillnader sammanhänger med skillnader i klimat men också med olikheter i skogsbrukets struktur mellan norra och södra Sverige.

Skogsbrukets struktur påverkar såsom framgår av ovanstående arbetslorhållandena i skogen på en mängd områden. Det gäller emellertid inte bara förhållandena i det dagliga arbetet utan även levnadsförhållandena utanför arbetsplatsen. Sålunda påverkas bostäderna och deras belägenhet av de strukturella förhållandena. Det är oundvikligt att det egentliga jordbrukets lokalisering och behov blir avgörande för bostädernas belägenhet och utformning inom bondeskogsbruket. Inom storskogsbruket däremot planeras bostadsbeståndet huvudsakligen utifrån skogsbrukets synpunkter. De förhyrda lägenheterna får vidare en helt annan betydelse inom storskogsbruket än inom bondeskogsbruket. Ett speciellt problem av stort intresse är hur konjunkturvariationerna slår igenom inom olika ägarekategorier. Vissa undersökningar synes visa att virkesuttagen är mera konjunkturbetonade inom småskogsbruket än inom storskogsbruket. Därmed är dock ej sagt att arbetslöshet skulle vara mera vanlig inom bondeskogsbruket än inom storskogsbruket. Eftersom avverkningen på bondeskogarna till stor del utföres av storskogsbruket och andra rotpostköpare drabbar avverkningsvariationerna i motsvarande grad de anställda hos dessa avverkare. I den mån sysselsättningen i skogen minskar för jordbrukets folk kan detta sysselsättningsbortfall i viss utsträckning ersättas av andra arbeten på gården. Såsom framgår av denna översiktliga redogörelse, är det nödvändigt, att vid behandlingen av skogsbrukets arbetskraftsförhållanden ständigt uppmärksamma de stora skillnader, som råder mellan olika skogsarbetargrupper beroende på geografiska eller andra strukturella olikheter inom skogsbruket.

81 Arbetskraftsbehovet Möjligheterna att statistiskt mäta sysselsättningen i skogen är starkt begränsade. Endast beträffande storskogsbruket finns fortlöpande sysselsättningsstatistik. Med hjälp av denna statistik är det möjligt att studera h u r antalet sysselsatta växlar under årets lopp och från det ena året till det andra hos domänverket och de 54 skogsbolag, som lämnar uppgifter. Statistiken, som kan sägas ge tillfredsställande uppgifter om sysselsättningens förändringar hos uppgiftslämnarna, kan icke användas för att mäta den totala arbetskraftsåtgången på de av storskogsbruket ägda skogarna, eftersom statistiken icke omfattar hela slorskogsbruket och då den endast är avsedd att mäta antalet anställda utan hänsyn till rotköp och rotförsäljningar. Ej heller folkräkningarna ger tillförlitliga uppgifter om sysselsättningen i skogen. Värdet av dessa reduceras avsevärt av att de endast avser sysselsättningsförhållandena i slutet av året när uppgifterna lämnas. Vidare avser folkräkningarna den huvudsakliga sysselsättningen, vilket förstärker undervärderingen av skogsbruket ur arbetsmarknadssynpunkt. En möjlighet att beräkna arbetskraftsåtgången i skogen är att med ledning av tillgängliga avverkningsberäkningar uppskatta hur många dagsverken, som erfordras för att avverka ifrågavarande kvantiteter. Ett försök till sådan beräkning göres i det följande. Därav bör man kunna få en uppfattning om vilka arbetsinsatser som skogsbruket kräver, men det bör uppmärksammas att beräkningen icke ger upplysning om antalet faktiskt sysselsatta personer, eftersom detta blir beroende på arbetsinsatsen per man och år. Under förutsättning av goda konjunkturer för skogsindustriprodukterna bör man på lång sikt kunna räkna med en 6

avverkning motsvarande de u r skogsvårdssynpunkt möjliga virkesuttagen. Givetvis måste man dock alltid räkna med vissa variationer från det ena året till det andra. F ö r vissa delar av södra Sverige anses skogsindustriernas kapacitet icke motsvara råvarutillgångarna. Industrierna håller emellertid på att utbyggas och h ä r h a r förutsatts att efterfrågan är tillräcklig för att tillvarata resurserna. Beräkningarna utgår alltså från förutsättningen, att det råder god efterfrågan på skogsprodukter och att avverkningen motsvarar ur skogsvårdssynpunkt acceptabla uttag. De i det följande refererade beräkningarna av arbetskraftsåtgången i skogsbruket är utförda inom arbetsmarknadsstyrelsen för dess utredning om skogsbrukets arbetsmarknad. För Götaland, Svealand samt Gävleborgs län och Härjedalsdelen av Jämtlands län har därvid de avverkningsberäkningar utnyttjats, som skogsforskningsinstitutet verkställt för Södra Sveriges skogsindustriutrednings räkning. Beräkningarna avser de årliga virkesuttagen av såväl barr- som lövskog i genomsnitt för 40-årsperioden 1945—1985. Beträffande övre och mellersta Norrland (Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län samt landskapet Jämtland) h a r den av skogsforskningsinstitutet år 1946 utförda 40-årsprognosen, vilken förordats av Norrlandskommittén, i första hand legat till grund för arbetskraftskalkylen. För jämförbarhet med prognosen för landet i övrigt h a r det årliga uttaget av barrskog i övre och mellersta Norrland omräknats till volym skogskubikmeter med bark. Härtill har vidare lagts en beräknad årsavverkning av lövträd. Enligt nyare material synes beräkningarna särskilt för övre Norrland vara alltför försiktiga. Den h ä r framräknade arbetskraftsåtgången bör alltså kunna betraktas som ett minimum.

82 F ö r att uppskatta arbetskraftsbehovet på grundval av avverkningskvantiteterna erfordras ett genomsnittligt mått på arbetsåtgången uttryckt i dagsverken per skogskubikmeter. Vid en beräkning av den framtida arbetsåtgången bör hänsyn tas till den fortgående rationaliseringen av skogsarbetet. Det är först under efterkrigsåren mekaniseringen fått större betydelse och den har främst berört skogstransporterna. Under det närmaste decenniet kommer rationaliseringen sannolikt att fortsätta i ökad takt. Sett ur arbetsmarknadssynpunkt torde mekanisering av barkningen •— manuell helbarkning uppskattas vanligen kräva omkring hälften av det totala huggningsarbetet — bli särskilt betydelsefull. Övergång till maskinbarkning väntas ske i ökad omfattning dels vid avverknings- eller avläggsplatserna, dels genom att barkningsarbetet i större utsträckning än f. n. utföres vid industrierna med deras möjligheter till maskinbarkning i stor skala. De olika ägaregrupperna inom skogsbruket torde f. n. icke ha helt lika arbetsförbrukning per kubikenhet. De större driftsenheterna och den i många fall lämpligare arronderingen i storskogsbruket ger bättre möjligheter till mekaniserad drift och mera rationellt utnyttjande av arbetskraften och därmed till något lägre dagsverksåtgång än i småskogsbruket. En relativt snabb rationalisering även av bondeskogsbruket bör emellertid nu vara möjlig. I den mån jordbrukets traktorer lämpas för körslor i skogsbruket bör sålunda det stora traktorsbeståndet inom jordbruket kunna medverka till en reducering av tidsåtgången för skogskörslor inom bondeskogsbruket. Det är dock att märka att på kortare sträckor — mindre än tre kilometer — hästkörning i regel torde bli billigare än traktorkörning. Arbetsåtgången varierar icke blott

mellan olika ägarekategorier utan även mellan olika landsdelar. Härom framhålles i Norrlandskommitténs principbetänkande (SOU 1949:2, sid. 45), att arbetsåtgången per kubikenhet vid avverkning med all sannolikhet vore högre i södra och mellersta Sverige än i Norrland beroende på sämre arbetsteknik och i vissa avseenden ogynnsammare drivningsförhållanden. Den större intensiteten i skogsvårdsarbetet i södra delen av landet ansågs också verka höjande på arbetsåtgången utslagen per avverkad kubikmeter. Det kan ifrågasättas om icke dessa av Norrlandskommittén påpekade förhållanden snabbt håller på att förändras. Yrkesutbildningen har sålunda börjat utbyggas under de senaste åren icke minst i södra och mellersta Sverige. De ogynnsammare drivningsförhållandena är i viss mån beroende på vilka metoder som tillämpas i arbetet. En förändring av dessa metoder, som gör dem bättre anpassade efter de speciella förhållandena, kan medföra goda resultat. Den större intensiteten i skogsvårdsarbetet i södra Sverige uppväges av den stora eftersläpningen ifråga om dessa arbeten i norra Sverige, som gör att man där allmänt synes planera omfattande skogsvårdsarbeten under de närmaste åren. De vid senaste riksskogstaxeringen konstaterade förskjutningarna i virkesförrådet mot södra Sverige möjliggör ökade avverkningar i de mellersta och södra delarna av landet. Genom den förskjutning mot högre åldrar, som skett kommer avverkningen att omfatta grövre dimensioner, vilket medför en minskning av arbetsåtgången per m 3 sk. I södra Sverige, där bondeskogsbruket är mest framträdande, förekommer sannolikt barkning i m i n d r e utsträckning än i norra Sverige. Detta förhållande väntas ytterligare accentuerat då timmersortimenten i södra Sverige kommer att

88 öka mer än andra sortiment. Vad gäller massaveden bör framhållas, att avverkning av detta sortiment kommer att kräva större arbetsåtgång per kubikenhet om en sänkning av minimidimensionerna genomföres i södra Sverige. Även om sålunda skäl kan anföras för att dagsverksåtgången är olika, dels inom de skilda ägarekategorierna, dels i södra och i norra Sverige är tendenserna i viss mån motstridiga och det är tänkbart att de uppväger varandra. I tidigare verkställda utredningar om skogsbrukets arbetskraft har arbetsåtgången i allmänhet angivits till 1,0 eller 0,9 dagsverken per avverkad kubikmeter. Den följande kalkylen över arbetsåtgången inom skogsbruket avser all arbetskraft utom förvaltningspersonal, och i princip medräknas alla slag av arbeten, som har samband med skogsvård, avverkning och skogsprodukternas tillvaratagande. Behovet av arbetskraft avser alltså, förutom huggning (inkl. barkning med nuvarande genomsnittlig barkningsgrad) och körning fram till bilväg, olika skogsvårdsåtgärder, stämpling, skogsvägbyggnad och flottning. Arbete hos flottningsföreningarna samt den yrkesmässigt bedrivna lastbilstrafiken har icke medräknats i Tabell

kalkylen. Arbetsåtgången per avverkad skogskubikmeter (hel trädstams volym med bark) har beräknats till 0,7 dagsverken alternativt 0,9 dagsverken u n d e r förutsättning att vana yrkesarbetare anlitas. Vid omräkningen av antalet dagsverken till årsarbetare har med hänsyn till särskilt i skogsbruket förekommande spilldagar räknats med att varje arbetare i genomsnitt utför 20 dagsverken per månad eller effektiva 240 per år (årsarbetare). Besultatet av beräkningarna beträffande nuläget framgår av tabell 2, som visar behovet av arbetskraft uttryckt i årsarbetare. Dagsverksåtgången per avverkad m 3 sk h a r beräknats till 0,7 enligt alternativ I och till 0,9 enligt alternativ II. Samma dagsverksåtgång har förutsatts för de olika ägarekategorierna och för samtliga områden. Avverkningarna har beräknats på tidigare angivet sätt och avser genomsnittet enligt 40-årsprognosen. Beräkningen utgår från en total avverkning på 58,6 milj. m 3 sk. Bondeskogsbrukets andel av avverkningarna h a r i brist på uppgifter antagits motsvara dess andel av skogsmarksarealen enligt 1944 års jordbruksräkning. Det totala arbetskraftsbehovet uppgår 2.

Antal årsarb. i bondeskogsbr. Hela skogsbruket Bondeskogsbruket i % av hela skogsbruAlt. II Alt. I Alt. II kets behov Alt. I Antal årsarbetare

I övre och mellersta Norrland ... II Hälsinge-Dala-Värmlandsområdet ..: III Östra Mellansverige IV Västsverige , V Smålandslänen VI Blekinge-Skåne, Halland

48 708

(0,9) 62 625

(0,7) 18 509

(0,9) 23 797

49 346 29 454 13196 21 283 9 013

63 446 37 871 16 965 27 364 11585

23 983 18 556 10 780 17 514 7 930

30 836 23 857 13 860 22 519 10 196

Summa

171 000

219 856

97 272

125 065

(0,7)

38,0 48,6 63,o 81,7 82,3 88,o 56,9

84 som synes enligt kalkylen till 171.000 respektive 220.000 årsarbetare. Därav åtgår 98.000 respektive 126.000 man i område I och II. I övriga områden blir behovet 73.000 respektive 94.000 årsarbetare. För enbart bondeskogsbruket blir behovet för hela riket 97.000 respektive 125.000 man, varav 42.000 respektive 55.000 i de båda nordligaste områdena eller icke fullt hälften av bondeskogsbrukets totala arbetskraftsbehov. Såsom tidigare påpekats torde siffrorna för övre Norrlands del vara alltför låga. Inom detta område torde vidare bondeskogarnas andel av avverkningarna kunna vara större än deras andel av skogsmarksarealen. Förklaringen till att bondeskogsbrukets andel av det totala arbetskraftsbehovet i hela riket är större än dess andel av hela rikets skogsmarksareal är givetvis att bondeskogarna till stor del är belägna i områden inom vilka föreligger möjligheter till särskilt stora virkesuttag. I förhållande till hela skogsbrukets behov av arbetskraft kräver bondeskogsbruket givetvis största andelen i de sydligaste områdena. I Blekinge, Skåne och Halland ianspråktar bondeskogarna uppemot 90 % av det totala behovet och i Smålandslänen samt i Västsverige drygt 80 %. I östra Mellansverige överstiger bondeskogsbrukets arbetskraftsbehov 60 % av den totala arbetskraftsåtgången. Man kan sålunda med fog påstå att skogsbrukets arbetskraftsproblem i de 17 södra länen till övervägande del är ett problem om hur arbetskraftsförsörjningen skall kunna tryggas till avverkningarna på bondeskogarna. Även i övriga delar av landet ianspråktar emellertid bondeskogarna en betydande del av arbetskraften. Detta innebär dock icke alltid, att denna arbetskraft är anställd hos bönderna. En betydande del av avverkningarna på bondeskogarna sker — såsom även

framhållits i det inledande avsnittet — i rotpostköparregi. De ovan redovisade beräkningarna avser ur skogsvårdssynpunkt acceptabla uttag. För närvarande är dock avverkningarna betydligt mindre. Enligt uppgifter från i samband med senaste riksskogstaxeringen företagen stubbinventering uppgick avverkningarna 1953/54 till 51,3 milj. m 3 sk. Med de tidigare refererade beräkningsmetoderna innebär det att i hela riket ca 150.000 årsarbetare varit sysselsatta om arbetskraftsåtgången beräknas till 0,7 dagsverken per m 3 sk och 192.000 om arbetskraftsåtgången beräknas till 0,9 dagsverken per m 3 sk. Om bondeskogsbrukets andel av det totala arbetskraftsbehovet såsom ovan skett beräknas till 56,9 % skulle sålunda del ha sysselsatt 85.000 respektive 109.000 man. För att avverkningarna skall komma upp till den ur skogsvårdssynpunkt acceptabla nivån skulle sålunda erfordras ett arbetskraftstillskott på 21.000 —27.000 man. Därav skulle erfordras 12.000—16.000 för bondeskogsbruket. I procent av det nuvarande antalet sysselsatta blir ökningen störst i det sydligaste området. Då det i detta område är fråga om små absoluta tal i förhållande till de totala arbetskraftstillgångarna i området bör dock en ökning med några tusen man i och för sig icke erbjuda några större arbetsmarknadsproblem. Eventuella rekryteringsproblem kommer sannolikt att koncentreras till de egentliga skogsbygderna. Då vi sannolikt måste räkna med fortsatt utflyttning från glesbygderna, måste skogsbruket sålunda öka rekryteringen från ett minskande befolkningsunderlag. Skogsbruket rekryterar huvuddelen av sin arbetskraft bland de förvärvsarbetande männen inom de grupper, som

85 i vår befolkningsstatistik hänföres till jordbruk med binäringar. Det kan därför vara av intresse att sätta skogsbrukets arbetskraftsbehov i relation till antalet förvärvsarbetande män inom jordbruk med binäringar. Detta har skett Tabell Område I II III IV V VI Hela lan det

i tabell 3, varvid den beräknade arbetskraftsåtgången i skogsbruket enligt 40-årsprognosen satts i relation till antalet förvärvsarbetande män i jordbruk med binäringar på landsbygden enligt 1950 års folkräkning. 3.

Altern ativ I (0,7) 44 60 27 16 32 10

Altern ativ II (0,9) 57 77 35 20 41 12

40 Enligt alternativ I kräver skogsbruket 31 % och enligt alternativ II 40 % av hela antalet förvärvsarbetande inom jordbruksbefolkningen. I Hälsinge-DalaVärmlandsområdet med dess stora skogsvidder och ringa jordbruk kräver skogen tre femtedelar och enligt alternativ II tre fjärdedelar av antalet årsarbetare. Andelen blir något mindre i de fyra norra länen på grund av den förhållandevis stora jordbruksbefolkningen i detta område. I Småland skulle skogen kräva omkring en tredjedel av den manliga förvärvsarbetande jordbruksbefolkningens arbetskraft. Tillgången på arbetskraft Tillgången på arbetskraft för skogsbruket blir beroende på dess möjligheter att konkurrera med andra näringar om de tillgängliga arbetskraftsresurserna. Möjligheterna att stärka skogsbrukets konkurrenskraft behandlas utförligare i kommande avsnitt. Här skall några synpunkter läggas på befolkningsutvecklingen och tillgången på arbetskraft samt jordbrukets arbetskraftsresurser. Sveriges befolkning är för närvarande i stort sett statisk. Förändringarna i

de arbetsföra åldrarna är små. Vid en inventering av de tillskott av arbetskraft, som kan väntas under 1956, visar det sig att antalet personer i arbetsför ålder kan beräknas öka med ca 20.000, varav drygt 10.000 kvinnor. Det är de yngsta och de äldsta åldersgrupperna som ökar, u n d e r det att grupperna däremellan minskar i antal. Åldersgrupperna 15—19 år ökar sålunda med något mer än 6.000 män och i det närmaste lika många kvinnor och åldersgrupperna 45—65 år med 17.500 män och 14.500 kvinnor. Antalet personer i åldern 20—44 år kan beräknas minska med 14.000 män och 10.000 kvinnor. De åldersgrupper, som i första hand bildar rekryteringsunderlaget för skogsbruket, är alltså vikande. F ö r denna näring med dess redan tidigare relativt otillfredsställande åldersfördelning måste detta medföra ytterligare bekymmer. Någon möjlighet att bedöma arbetskraftstillgångarnas framtida förändringar genom in- och utvandring föreligger icke. Det är icke minst förändringarna av antalet arbetstagare från våra nordiska grannländer, vilka utgör större delen av den utländska arbetskraften, som det är svårt att bedöma. Erfarenheterna visar att in- och utvandringen

86 från dessa länder är ganska konjunkturkänslig. Vid stark efterfrågan på arbetskraft är det möjligt att man kan räkna med ökad invandring. Ett sådant läge kännetecknas emellertid av ökad konkurrens om arbetskraften från stadsnäringarnas sida, varför det är osäkert om ökad invandring i ett sådant läge medför något nettotillskott av arbetskraft för skogsbruket. Med den nuvarande expansionen av sysselsättningen inom stadsnäringarna räcker den naturliga folkökningen icke för att tillgodose dessa näringars behov av arbetskraft. Under åren 1945— 1950 ökade antalet förvärvsarbetande män inom stadsnäringarna med i genomsnitt 30.800 per år. Förutsattes en fortsatt tillväxt av stadsnäringarna i samma takt måste dessa icke blott suga till sig hela befolkningstillskottet i de arbetsföra åldrarna utan därutöver tillföras ca 23.000 man per år antingen genom överflyttning från landsbygdsnäringarna eller genom invandring. Möjligheterna att öka antalet sysselsatta män genom att höja yrkesverksamhetsgraden är mycket begränsade eftersom några outnyttjade reserver av betydelse icke finnes. Utflyttningen från jordbruket har till stor del utgjorts av jordbrukets lönearbetare och har varit särskilt omfattande i slättbygdsområdena, där det största antalet lönearbetare har funnits. Den stora utflyttningen från dessa områden sammanhänger också med att de ligger relativt nära tätorter med ett betydande otillfredsställt behov av arbetskraft inom stadsnäringarna. Även utflyttningen av medhjälpande familjemedlemmar har varit betydande. En fortsatt utflyttning från jordbruk och skogsbruk av samma omfattning som tidigare kan knappast ske utan en intensifierad utflyttning från skogsbygderna, eftersom den mest flyttningsbe-

nägna delen av jordbrukets befolkning på slättbygden till stor del redan torde ha avflyttat. Skall jordbruk och skogsbruk fortfara att fungera som en arbetskraftsreserv för stadsnäringarna kan man alltså befara ökad utflyttning från skogsbruket. En sådan ökad utflyttning kommer sannolikt liksom tidigare i första hand att beröra de yngre åldrarna. I föregående avsnitt har arbetskraftsbehovet till skogen satts i relation till jordbruksbefolkningen, eftersom skogsbruket i stort sett rekryterar sin arbetskraft från denna befolkningsgrupp. Vid en av arbetsmarknadsstyrelsen utförd undersökning av skogsbruket i tio kommuner (därav 5 kommuner från södra Sverige nämligen Huaröd, Kristianstads län, Näshult, Jönköpings län, Krokek, Östergötlands län och Knutby, Stockholms län samt 5 kommuner i norra Sverige nämligen Gillberga, Värmlands län, Undersvik, Gävleborgs län, Borgvattnet, Jämtlands län, Örträsk, Västerbottens län och Tärendö, Norrbottens län) avseende förhållandena under tiden 1/7 1951—30/6 1952 har uppgifter inhämtats om i vad mån arbetet på egendomens skog utföres med egen eller lejd arbetskraft samt inom vilka områden den lejda arbetskraften arbetar under resten av året. Undersökningen är icke representativ för hela landet utan den bör endast betraktas som en redogörelse för läget i de undersökta kommunerna. Resultatet framgår av tabell 4 (procentuell fördelning). Gårdens folk utförde enligt denna undersökning 61 % av det totala skogsarbetet i de undersökta kommunerna inom södra området och 40 % i norra området. I norra delen av landet synes alltså en något mindre andel av arbetet utföras med egen arbetskraft, vilket torde sammanhänga med de större skogsmarksinnehaven i denna del av landet. Både huggning och körning utföres i

87 Tabell 4. Huggare

Summa

Körare

Södra Norra Södra Norra Södra Norra Sv. Sv. Sv. Sv. Sv. Sv.

Annan jordbruksbefolkning ...

53 40 7

42 57 1

80 19 1

35 65

61 34 5

40 59 1

Summa

större omfattning av gårdens eget folk i södra än i norra Sverige. Särskilt körningen utföres i mycket stor omfattning av gårdens eget folk i södra Sverige. Bortsett från körningsarbetet i södra Sverige utfördes närmare hälften och mer av arbetet på de undersökta bondeskogarna av annan jordbruksbefolkning än gårdens eget folk. Uppgifterna till denna undersökning tyder sålunda på att bondeskogsbruket till icke ringa del anlitar lejd arbetskraft för arbetet i skogen. Detta torde framför allt gälla avverkningar för avsalu. Variationerna torde dock vara betydande i olika geografiska områden och från det ena året till det andra. Detta kan åtminstone delvis förklara varför andra undersökningar tyder på att gårdens folk utför en större del av skogsarbetet än enligt den ovan refererade undersökningen. Enligt en av Industriens Utredningsinstitut i samarbete med RLF utförd undersökning av jordbrukets arbetskraft år 1949 hade 57 % (294.000) av samtliga 520.000 i jordbruket sysselsatta män någon gång under året arbetat i egendomens skog. Procentsatsen var betydligt högre för ägarna (66 %) än för familjemedlemmarna (50 %) och de fast anställda (37 %), varvid med fast anställda menas sådana som varit anställda mer än 100 dagar under året. Att ägarna i större omfattning än övriga arbetar i skogen beror på att de

uteslutande är sysselsatta på egendomen, under det att familjemedlemmarna och de anställda tidvis h a r annan sysselsättning. På de allra största brukningsdelarna hade dock de anställda deltagit i skogsarbetet mer än ägarna. I genomsnitt arbetade smågårdarnas folk mer i skogen (inkl. skogsvård) än folket på de större egendomarna. Vid gårdar med mindre än 10 hektar deltog 62 % i skogsarbetet, u n d e r det att vid gårdar med mer än 50 hektar endast 32 c/o deltog i skogsarbetet. Arbetet i skogen var i regel av ganska kort varaktighet. I genomsnitt arbetade gårdarnas eget folk under 39 dagar per man i egendomens skog. I anvisningarna till frågeformuläret från industriens utredningsinstitut hade dock icke angivits om arbete i egen skog, som sålts på rot, skulle räknas som arbete på egendomens skog eller ej. I de ovan angivna talen, kan man därför anta, ingår en del, som arbetat i skog de sålt på rot. Vidare bör uppmärksammas att de 4.500 uppgiftslämnarna endast utvalts bland RLF-medlemmar. Särskilt för småbrukens del kan det ha medfört att en viss typ av jordbrukare icke blivit anmodade lämna uppgifter nämligen sådana för vilka arbetet på den egna gården spelar en u n d e r o r d n a d roll. Gårdens folk utförde även skogsarbete åt andra. Ungefär 10 % var enligt utredningsinstitutets undersökning tid-

88 vis sysselsatta i skogsarbete utanför egendomen och gjorde där ca 4,6 milj. dagsverken. De 56.000, som utförde skogsarbete utanför egendomen, hade i genomsnitt dylik sysselsättning under 81 dagar. De som tog skogsarbete hos andra arbetade alltså i skogen ca 3 månader per år. För dessa var skogsarbetet följaktligen en betydelsefull inkomstkälla. Det gäller naturligtvis främst småbrukarna, som i genomsnitt

arbetade 100 dagar såsom lönearbetare i skogen. Ca 4 milj. av de 4,6 milj. arbetsdagar, som skogsarbete utfördes åt andra kom från jordbruk med mindre än 10 hektar åker. I tabell 5 har jordbrukarnas totala arbetsinsats enligt utredningsinstitutets undersökning angivits. Antalet arbetsdagar har omräknats till årsarbetare (240 arbetsdagar).

Tabell 5. Till jordbruket fast knuten arbetskraft Arbete på egendomen

2 _ 10 ha 10— 20 ha 20—100 ha 100— ha

ar-

Arbete utfört åt Jordbruk andra

Jordbruk

Skog

Skog

237 172 101855 95 987 25 258

31744 8 676 5 554 1849

16 341 2 057 688 65

47 823

19 151

Totalt % av den totala

8,8

1323 631 363 77 2 394 0,4

3,5 3,o

Som synes är skogsarbetets andel av den totala arbetsinsatsen större ju mindre åkerarealen är, vilket bland annat torde sammanhänga med det relativt sett större skogsinnehavet vid de mindre egendomarna. I en av arbetsmarknadsstyrelsen företagen enkät bland ett urval av skogsägareföreningarnas samt skogs- och flottningsarbetareförbundets medlemt>ödra omr. 1.105 307

7 141 4 195 4 633 671

Skog

16 640

460 272 84,3

Skogsägare .. Skogsarbetare

Tillfälligt anställda

mar har uppgifter om sysselsättningsförhållandena i skogen under 1953 inhämtats. Materialet har uppdelats på tre områden, varvid till norra området hänförts de båda nordligaste länen, till mellersta området övriga norrlandslän jämte Kopparbergs och Värmlands län. Antalet uppgiftslämnare h a r varit följande:

Mellersta omr. 644 743

Många skogsarbetare är under en del av året sysselsatta inom andra yrken än skogsarbete, främst jordbruk samt byggnads- och anläggningsverksamhet.

Norra omr 356 375

Summa 2.105 1.425

Uppgiftslämnarna har tillfrågats om det antal veckor som de ägnat åt följande arbetsuppgifter: 1) jordbruksarbete i eget eller arrenderat jordbruk, 2)

89 jordbruksarbete i annans tjänst (även »grannhjälp»), 3) skogsarbete på egen skog (även skogsvårdsarb., byggnadsarb., skogsbilvägar m. m.), 4) skogsarbete i annans tjänst, 5) arbete i byggnads och anläggningsverksamhet (ej hänförlig till skogsbruket) samt 6) annat arbete. Därutöver tillfrågades uppgiftslämnarna om förekomsten av arbetslöshet (d. v. s. arbete h a r sökts men en kunnat erhållas) samt om i vad mån de inte arbetat på grund av andra orsaker som semester, sjukdom etc. Under punkt 4 återfinnes delgrupperna huggning, körning och annat arbete inkl. flottning. I tabellerna 6 och 7 sammanfattas resultatet av enkäten.

Tabell 6. Antal skogsägare

fördelade

Antal veckor

En jämförelse mellan de tre områdena visar för skogsägarna ju längre norr ut man kommer en viss minskning i det antal veckor, som ägnats eget jordbruk. Av dem som arbetat i eget jordbruk hade 83 % i södra området varit sysselsatta med dylikt arbete mer än 32 veckor, 50 % i mellersta området och 43 % i norra området. Sålunda hade särskilt i södra Sverige flertalet av de skogsägare som arbetat på eget jordbruk ägnat omkring 8 månader av året eller mer åt jordbruket. Arbetet i eget skogsbruk visar en relativt jämn fördelning inom områdena även om man synes kunna urskilja att arbete i den egna skogen under mer än

efter område uppgift.

och antal veckor

9—32

1-

per

arbets-

33—52 Summa

Skogsägare Antal

%

Antal

%

Antal

%

Södra området Eget j o r d b r u k Jordbruksarb. i a n n a n s tjänst Eget skogsbruk Skogsarb. i a n n a n s tjänst .... Byggn.- o. anläggningsverks. , Annat arbete Arbetslöshet Ej arbete av andra orsaker ...,

18 138 587 160 124 58 4 322

1,7 92,6 58,3 77,3 85,5 73,4 80,o 85,0

159 11 412 43 15 15 1 39

15,3 7,4 40,9 20,8 10,3 19,0 20,0

83,0

8 4 6 6

0,8 1,9 4,2 7,6

10,3

4,7

Mellersta området Eget jordbruk Jordbruksarb. i a n n a n s t j ä n s t Eget skogsbruk , Skogsarb. i a n n a n s tjänst .... Byggn.- o. anläggningsverks. , Annat arbete Arbetslöshet Ej arbete av andra orsaker ....

27 114 225 106 64 43 7 230

4,5 97,4 40,5 49,i 67,4 66,2 50,o 87,8

277 1 320 97 24 13 6 20

45,9 0,9 57,7 44,9 25,3 20,o 42,9 7,6

299 2 10 13 7 9 1 12

49,6 1,7 1,8

Norra området Eget j o r d b r u k , Jordbruksarb. i a n n a n s tjänst Eget skogsbruk Skogsarb. i a n n a n s tjänst ... Byggn.- o. anläggningsverks. Annat arbete Arbetslöshet Ej arbete av andra orsaker ...

13 81 137 85 80 60 11 177

3,8 93,1 41,3 53,1 75,5 87,o 73,3 88.5

183 6 193 71 24 9 4 18

53,0 6,9 58,1 44,4 22,6 13,0 26,7 9,0

43,2

2 4 9

0,6 2,5 1,9

6,0

7,3 13,8 7,1 4,6

2,5

1039 149 1007 207 145 79 5 379 603 117 555 216 95 65 14 262 345 87 332 160 106 69 15 200

90 Tabell

7. Antal

skogsarbetare

fördelade

efter uppgift.

Antal veckor

område

1—8

och antal

veckor

per

9—32

33—52

arbets-

Summa Skogsarbetare

Antal

%

64,3 26,2

9 1

9,2 1,7

14,3 35,6 48,7 15,6

178 8 5

61,o 20,5

33,3 20,0

192 52 20 399 72 45 71 171

56,6 27,1 24,4 56,o 51,8 13,o 35,9 28,9

40 3 1 269 13 14 2 10

11,8 1,5 1,2 37,7 9,4 4,1 1,0 1,7

339 192 82 713 139 345 198 591

94 24 10 234 55 18 90 83

55,3 21,1 19,6 65,5 55,o 9,9 45,5 31,6

17 1

10,0 0,8

99 3 2 4 3

27,8 3,0 l,i 2,o 1,1

170 114 51 357 100 181 198 263

Antal

%

Antal

%

Södra området Eget j o r d b r u k Jordbruksarb. i a n n a n s tjänst Eget skogsbruk Skogsarb. i a n n a n s tjänst ... Byggn.- o. anläggningsverks. Annat arbete Arbetslöshet Ej arbete av a n d r a orsaker ...

26 44 6 10 12 76 18 205

26,5 72,1 85,7

63 16 1 104 19 15 9 52

Mellersta området Eget j o r d b r u k J o r d b r u k s a r b . i a n n a n s tjänst Eget skogsbruk Skogsarb. i annans" tjänst ... Byggn.- o. anläggningsverks. Annat arbete Arbetslöshet Ej arbete av a n d r a orsaker ...

107 137 61 45 54 286 125 410

Norra området Eget j o r d b r u k J o r d b r u k s a r b . i a n n a n s tjänst Eget skogsbruk Skogsarb. i a n n a n s tjänst ... Byggn.- o. anläggningsverks. Annat arbete Arbetslöshet Ej arbete av a n d r a orsaker ...

59 89 41 24 42 161 104 177

8 veckor är vanligare i n o r r a och mell e r s t a ä n i s ö d r a S v e r i g e . Av d e m s o m haft s k o g s a r b e t e i a n n a n s t j ä n s t h a r ungefär hälften haft sådant arbete i m e r än 8 veckor i n o r r a och mellersta o m r å d e t m e n b a r a u n g e f ä r 1/4 i s ö d r a o m r å d e t . D e , s o m u n d e r n å g o n t i d haft j o r d b r u k s a r b e t e i a n n a n s tjänst, ö k a r i a n t a l r e l a t i v t sett f r å n s ö d e r till n o r r . D e n t i d , s o m ä g n a t s åt s å d a n t a r b e t e ä r e m e l l e r t i d i s å gott s o m s a m t l i g a fall mycket kort, mestadels högst 4 veckor. V i d a r e s t i g e r r e l a t i v t sett d e t antal skogsägare, som a n t a r arbete inom byggnads- och anläggningsverksamhet och annat arbete, ju längre n o r r u t m a n kommer. Längre tidsperioder i sådant arbete är också mera vanliga i det nor-

3,4

30,8 79,2 66,7 78,8 31,6 71,4 74,4 6,3

38,8 82,9 63,1 69,4 34,7 78,1 80,4 6,7

42,0 89,o 52,5 67.3

5,2 1,2

98 61 7 292 39 96 27 260

ra och mellersta än i det sydligaste området. A n t a l e t a r b e t s l ö s a i p r o c e n t av h e l a a n t a l e t u p p g i f t s l ä m n a r e ä r lågt i s a m t liga o m r å d e n . A n t a l e t , s o m ej a r b e t a t av a n d r a orsaker än arbetslöshet främst p . g. a. s e m e s t e r , s t i g e r r e l a t i v t sett f r å n att o m f a t t a 1/3 a v g r u p p e n i s ö d r a o m r å d e t till d r y g t h ä l f t e n i n o r r a o m r å det. Skogsägareenkäten visar sålunda att a r b e t e t i j o r d b r u k e t för f l e r t a l e t u p p giftslämnare är den viktigaste syssels ä t t n i n g e n . E n s t o r d e l av d e s k o g s ä g a r e , som a r b e t a t i e g e n skog, h a d e ä g n a t h ö g s t å t t a v e c k o r åt s å d a n t a r b e t e . Skogsarbetareenkäten visar att förek o m s t e n av s k o g s a r b e t e i a n n a n s t j ä n s t v a r u n g e f ä r d e n s a m m a för s k o g s a r b e -

91 tärna i samtliga geografiska områden. Den tid, som ägnades sådant arbete, var emellertid olika i det södra området å ena sidan och de mellersta och norra områdena å andra sidan. Medan 61 % arbetade i skogen i annans tjänst under mer än 32 veckor per år i södra området var motsvarande procenttal för mellersta området 38 och för norra området 28. De nordligaste områdena med deras kortare arbetsperioder i skogen, har stort behov av andra sysselsättningsmöjligheter. Samtliga övriga arbetsuppgifter visar sig också ha avsevärt större betydelse i de mellersta och nordliga än i de sydliga områdena. Ett samband kan även spåras mellan å ena sidan arbetslöshet och å andra sidan arbetsfria perioder av andra orsaker. En ökad arbetslöshet motsvaras sålunda av en minskning av den frivilligt tagna ledigheten, som torde dominera punkten »ej arbetat av andra orsaker». I de nordligare områdena är arbetslöshetsperioder på mer än 8 veckor per år vanligare än i de sydligare, medan sysslolöshet, av andra orsaker i flera fall omfattar längre perioder i det sydliga området än i landet i övrigt. Arbetslösheten har i många fall varit långvarig. Medianantalet arbetslösa veckor var nämligen 7,4 i södra, 7,1 i mellersta och 8,8 i norra området. Därvid bör emellertid uppmärksammas att uppgifterna avser att vederbörande uppgett sig ha sökt men icke erhållit arbete. Det h i n d r a r icke att arbetstillfällen funnits tillgängliga fastän uppgiftslämnaren icke ansett sig kunna utnyttja dem. Beträffande skogsarbetarna visar undersökningen, att arbetsperioderna i skogen i allmänhet var längre i södra Sverige än i andra delar av landet. Uppgifterna synes även tyda på att särskilt i norra Sverige en viss undersysselsättning föreligger bland en del av skogsarbetarna.

Skogsbrukets arbetsgivare och anställningsförhållandena Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår bland annat vilka kategorier, som äger skogen. Detta ger dock föga ledning för en bedömning av frågan i vilken omfattning de olika ägarekategorierna uppträder som arbetsgivare inom skogsbruket. I detta liksom i så många andra avseenden skiljer sig alltså skogsbruket från andra näringsgrenar. Följaktligen är det icke heller möjligt att med ledning av ägofördelningen beräkna hur stor del av arbetsstyrkan, som är anställd hos de olika ägarekategorierna. Det statistiska materialet om skogsbrukets anställningsförhållanden är ofullständigt. Endast beträffande domänverket och ett antal skogsbolag finnes någorlunda tillfredsställande uppgifter. Huvudintresset kommer här att ägnas åt att försöka analysera i vilken omfattning de olika ägarekategorierna u p p t r ä d e r som arbetsgivare, vad variationerna i antalet sysselsatta inom de olika grupperna kan bero på och i vad mån andra än skogsägare uppträder som arbetsgivare på skogsbrukets arbetsmarknad. Beträffande storskogsbruket skall en redogörelse lämnas för anställningsformerna. Arbetsgivarnas möjligheter att ge arbetarna garanterad sysselsättning och att hålla en fast arbetarstam är givetvis beroende på om de h a r ett konstant behov av arbetskraft därvid främst i vad mån i egen regi bedrivna avverkningar varierar från det ena året till det andra. De växlingar i virkesuttagen, som sker från det ena året till det andra, är ingalunda jämnt fördelade vare sig på arbetsgivare- eller ägarekategorier. I allmänhet är sysselsättningen stabilare inom storskogsbruket än inom småskogsbruket. Beträffande d e a l l r a minsta brukningsdelarna kan det förekomma

92 att avverkning sker med långa mellanrum. Det vanliga är dock att avverkning, i synnerhet till husbehov, sker utan längre uppehåll. Det är icke möjligt att statistiskt belysa hur ofta avverkningar sker på de mindre skogarna, men årliga avverkningar för avsalu torde på många mindre gårdar icke förekomma mer än under särskilt goda tider. Detta medför ojämnhet i uttagen, eftersom dessa avverkningar naturligtvis gärna koncentreras till en tidpunkt då skogsindustrins ökade efterfrågan på råvaror ger särskilt goda priser. Den konjunkturmässiga totala ökningen av avverkningarna vissa år sker alltså till en del genom att småskogsägarna ökar sina virkesuttag mer än andra skogsägare. De konjunkturmässiga svängningarna i avverkningarna kommer alltså i viss mån att koncentreras till bondeskogarna. Det förhållandet att konjunkturkänsligheten i avverkningarna är starkast vid de små brukningsenheterna får icke leda till den slutsatsen, att konjunkturvariationerna inom skogsbruket totalt sett skulle bli mindre om brukningsenheterna vore större. Det enda som kan konstateras är, att konjunkturvariationerna i uttagen ger större utslag inom bondeskogsbruket. Därav följer att riskerna för sysselsättningssvårigheter bland skogsbrukets arbetskraft är större vid bondeskogarna. Eftersom ägare och arbetsgivare såsom tidigare framhållits icke alltid är samma sak begränsas icke dessa risker till arbetare anställda hos bönderna. Tryggheten i anställningen påverkas sålunda i hög grad av de konjunkturella variationerna i virkesuttagen. De Område Södra Sverige Norra Sverige

arbetsgivarekategorier, som har den stabilaste avverkningen, h a r de bästa förutsättningarna att på längre sikt garantera sina arbetare sysselsättning. Sådana garantier kan andra arbetsgivare icke lämna och de är följaktligen — i den mån de icke disponerar över arbetskraft, som kan överföras till avverkningarna t. ex. från egna sågverk — hänvisade till att lita till mer eller mindre tillfällig arbetskraft. Domänverket avverkar i genomsnitt 50—60 % av uttagen på sina skogar i egen regi. Variationerna i de egna avverkningarnas andel av de totala avverkningarna h a r varit större i norra än i södra Sverige. Svårigheter att rekrytera arbetskraft torde ha påverkat rotförsäljningarnas omfattning. Skogsvårdsarbetena brukar i regel helt utföras med domänverkets eget folk. Från bolagsskogarna förekommer rotförsäljningar i mycket liten omfattning. I stället uppträder många bolag såsom köpare av rotposter. Bolagen h a r därför större betydelse såsom arbetsgivare inom skogsbruket än vad som framgår av deras skogsmarksinnehav. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att det också finnes betydande skogsarbetsgivare, som praktiskt taget saknar egna skogar. Till arbetsmarknadsstyrelsens tidigare nämnda undersökning över skogsbruket i 8 kommuner inhämtades bland annat uppgifter om hur stor del av virket bönderna sålde på rot. På g r u n d av materialets ringa omfattning kan några generella slutsatser icke dras av detsamma. Med denna reservation återges resultatet av undersökningen i följande tabell.

Rotförsäljningarnas procentuella andel av totala ant. gårdar totala avverksom avverkat ningen 39 % 25 % 61 % 65 %

93 Som synes såldes i de undersökta kommunerna en större del av virket på rot i norra än i södra Sverige. Vågar man anta att uppgiftslämnarna är representativa för de enskilda skogsägarna i respektive områden och om man gör ett försök att väga ihop siffrorna för hela landet blir resultatet att 40— 50 % av avverkningen på böndernas skogar sålts på rot. Materialet är dock som tidigare nämnts alltför litet för att ge mer än en antydan om vilken storleksordning rotförsäljningarna från bondeskogarna hade undersökningsåret. Ungefär 60 % av de i kornmunundersökningen ingående gårdarna hade avverkat gagnvirke i egen regi. En del av dessa gårdar hade också sålt på rot. En tredjedel av gårdarna hade enbart sålt rotposter. Materialet visar vidare att under den för skogsägarna osedvanligt goda konjunkturen 1951—1952 förekom avverkningar på flertalet av de gårdar, som lämnat uppgifter. I en del fall var det dock endast husbehovsvirke och brännved som avverkades. En viss uppfattning om rotpostaffärernas omfattning kan också erhållas av södra Sveriges skogsindustriutrednings undersökning om hur sågverken i södra Sverige anskaffade råvara under år 1949. Därav får man även en uppfattning om sågverksföretagens betydelse som arbetsgivare på skogsbrukets arbetsmarknad. Enligt denna undersökning, som omfattar de 17 södra länen, täckte sågverken i detta område hälften av sitt råvarubehov med rotköp, ungefär en fjärdedel med leveransköp och lika mycket med avverkning på egna skogar. Icke mindre än tre fjärdedelar av timret skulle alltså ha avverkats genom sågverkens egen försorg antingen på egna skogar eller på inköpta rotposter. Bönderna torde emellertid i stor omfattning ha utfört avverkningsarbete — i synnerhet körningar — vid de

av dem försålda rotposterna. Uppgifterna belyser sågverksindustrins stora betydelse som arbetsgivare på skogsbrukets arbetsmarknad i södra Sverige. De av sågverken köpta rotposterna består icke bara av sågtimmer utan också av betydande kvantiteter massaved. Sågverksindustrin svarar därför icke blott för avverkningen av större delen av sågtimret utan också för en icke ringa del av massaveden i södra Sverige. Även i andra områden torde sågverken vara betydande avverkare. Såsom framgår av den här lämnade redogörelsen är det fyra olika kategorier som i huvudsak svarar för avverkningarna nämligen domänverket, skogsbolagen, sågverk och andra rotpostköpare utan egen skog samt bönderna. Ur arbetsmarknadssynpunkt är dessa kategorier mycket olikartade. Bönderna utför såsom framgår av föregående avsnitt en stor del av sina avverkningar med eget folk och med hjälp av grannar. De u p p t r ä d e r därför i relativt liten omfattning som egentliga skogsarbetsgivare. Detta är nog den viktigaste orsaken till att arbetskraftsproblemen inom bondeskogsbruket trots vissa svårigheter hittills kunnat lösas någorlunda väl. Arbetskraftsförhållandena förefaller vara mest instabila hos rotpostköpare särskilt de utan egen skog, enär dessa i stor utsträckning måste förlita sig på tillfällig arbetskraft. De olika arbetsgivarekategoriernas betydelse belyses i någon mån av arbetsmarknadsstyrelsens enkäter bland skogsägare och skogsarbetare. Besultatet framgår av tabell 8, som visar hur många av uppgiftslämnarna som arbetat hos respektive arbetsgivarekategorier. Siffrorna inom parentes anger hur många av hela antalet uppgiftslämnare i respektive områden, som haft skogsarbete i annans tjänst. Det är inget som h i n d r a r att samma uppgiftslämnare

94 Tabell 8. Arbetsgivarekategori Skogsbolag el. domänverket

Bönder

Sågverksäg. el. virkeshandlare

Skogsägare Södra omr. (207) Mellersta omr. (216) Norra omr. (160)

97 179 126

106 156 110

151 141 107

Skogsarbetare Södra omr. (292) Mellersta omr. (713) Norra omr. (357)

253 656 324

86 379 137

70 351 131

varit anställd hos mer än en arbetsgivarekategori under året. Bland skogsägarna i södra området äi anställning hos sågverksägare eller virkeshandlare vanligast. Inom mellersta och norra områdena dominerar däremot storskogsbruket som arbetsgivare för skogsägarna. Som synes har en icke ringa del av skogsägarna under någon tid arbetat hos andra bönder på deras avverkningar. Av skogsarbetarna har flertalet inom samtliga områden haft storskogsbruket som arbetsgivare. Det bör dock uppmärksammas att skogs- och flottningsarbetareförbundet till stor del har sina medlemmar bland den arbetskraft, som är mera fast knuten till storskogsbruket. Trots detta spelar bönder och sågverksägare särskilt i det mellersta men också i övriga områden en icke obetydlig roll som arbetsgivare för förbundets medlemmar. För att få klarhet om anställningsförhållandena inom storskogsbruket, inhämtade arbetsmarknadsstyrelsen i augusti 1953 och i februari 1954 uppgifter från domänverket samt 53 av de största skogsbolagen. Arbetarna grupper:

har

indelats

i

följande

1. Fasta årsarbetare. Med fasta årsarbetare avses icke blott pensionsberättigade utan alla, som regelbundet är sysselsatta med skogsarbete hos ett visst företag under större delen av året (cirka 200 arbetsdagar eller m e r a ) . 2. Fasta säsongarbetare. Med fasta säsongarbetare avses arbetare som regelbundet är sysselsatta med skogsarbete hos företaget en m i n d r e del av året, dock minst cirka 60 arbetsdagar årligen. 3. Extra arbetskraft. Med extra arbetskraft avses övriga arbetare, som mer eller mindre oregelbundet är sysselsatta med skogsarbete hos företaget. 4. Arbetare från annan ort. Härmed avses arbetare, vilkas fasta bostad ligger längre från arbetsplatsen än vad som är regel för fasta arbetare. Avtalens tillämpning av bestämmelserna om belägenhets- och provianteringsersättning h a r tjänat som ledning vid bestämmandet av ortsbegreppet. 5. Arbetare med särskilda villkor (fast anställda). Till denna grupp har hänförts arbetare, som dels garanterats arbete ett visst antal dagar årligen, dels förbundit sig att fullgöra dessa arbetsdagar. Denna arbetskraft åtnjuter ofta särskilda förmåner, t. ex. pension.

95 De tre första grupperna innefattar hela antalet sysselsatta. Grupp 4 är en redovisning av bostadsorten för samtliga arbetare och grupp 5 slutligen är en specialredovisning om i vad mån arbetare, som ingår i grupperna 1 och 2, åtnjuter särskilda anställningsvillkor. Med ledning av dess uppgifter är det möjligt att bilda sig en viss uppfattning om hur arbetskraftsförsörjningen inom storskogsbruket är ordnad. Följande sammanställning visar totalantalet arbetare av olika kategorier, dels under lågsäsongen i augusti 1953, dels under högsäsongen i februari 1954.

Hela arbetareantalet Fasta årsarbetare .... Fast säsongarbetare . Extra arbetskraft Arbetare från annan ort ... Arbetare med särskilda vill-

aug. 1953 38876 20575 10930 7371 4456

febr. 1954 71968 27412 28996 15560 10911

8236 Av undersökningen framgår att antalet fasta årsarbetare var ca 21.000 i augusti och ca 27.000 i februari. Anledningen till den lägre siffran i augusti synes ha varit, dels att en del av de fasta arbetarna då var lediga på grund av semester m. m., dels att även en arbetare med minst 200 arbetsdagar per år under högsommaren h a r annan sysselsättning. De fasta årsarbetarnas andel av den totala arbetsstyrkan var mindre i februari än i augusti. Trots den stora tillförseln av säsonganställd och tillfällig personal under vintern utgjorde de dock 38 "/c av hela arbetsstyrkan i februari. En större andel av arbetsstyrkan i södra och mellersta Sverige än i Norrland arbetade minst 200 dagar. Den nordligaste delen av landet h a r den minsta andelen fasta årsarbetare, vilket sammanhänger med skogsarbetets mera utpräglade säsongkaraktär i detta om-

råde. Det beror också på att flottningsarbetet icke utföres i avverkarnas egen regi och att följaktligen den tid arbetarna varit sysselsatta med flottningsarbete icke medräknats, då det gällt att nå upp till 200 arbetsdagar. Körarna h a r i mindre omfattning än övriga yrkesgrupper kommit upp till 200 arbetsdagar i skogen, beroende på körningsarbetets utpräglade säsongmässighet. Trots detta har emellertid var fjärde körare arbetat 200 dagar eller mer i skogen. Den procentuella andelen var större i södra än i norra Sverige. Antalet fasta säsongarbetare är dubbelt så stort och även deras relativa andel av arbetsstyrkan avsevärt större under vintern än under sommaren. Deras andel av arbetsstyrkan var högre i övre och mellersta Norrland än i övriga delar av landet. De till företagen fast knutna arbetarna fullgör alltså i mindre utsträckning 200 dagsverken per år i norra än i södra Sverige. Från många synpunkter ger den extra arbetskraften en särskilt intressant bild av läget i fråga om skogsbrukets arbetskraftsförsörjning. Denna utgjorde vid båda redovisningstillfällena omkring 1/5 av hela arbetsstyrkan eller 15.600 i februari och 7.400 i augusti. Körare rekryteras i ganska liten utsträckning med extra arbetskraft. Trots den starka säsongsmässiga ansvällningen av körare under vintern utgjordes icke mer än ca 17 % inom denna yrkesgrupp av extrafolk. Den procentuella andelen tillresande arbetare var icke avsevärt större på vintern än på sommaren. I absoluta tal innebär det dock att medan 4.300 arbetare var från annan ort på sommaren var 10.400 det på vintern. Antalet tillresande fasta säsongarbetare var något fler än antalet tillresande fasta årsarbetare, såväl i absoluta som i relativa tal. Ju fastare arbetaren är knuten till

96 arbetsgivaren ju mera sällan behöver han sålunda få sitt arbete förlagt utanför hemorten. En större andel av körarna än av huggarna hade sitt arbete förlagt till hemorten. Totalt var 1954 drygt 8.000 arbetare anställda med särskilda villkor, vilket innebär att under högsäsongen var tionde och under lågsäsongen var femte arbetare var anställd på detta sätt. Anställning med särskilda villkor h a r i förhållande till hela arbetarantalet fått särskilt stor omfattning i Östra Mellansverige. Arbetsmarknadsstyrelsens utredning om skogsbrukets arbetsmarknad ställde under 1951 till storföretagen i skogsbruket en del frågor avseende årsanställning. Flertalet uppgiftslämnare vitsordade, att det numera icke bjuder några större svårigheter att bereda en avsevärd del av de anställda — såväl huggare som körare — kontinuerlig sysselsättning under hela året. Genom forcerad utbyggnad av bilvägnätet samt dettas komplettering med s. k. fastmarksvägar och insättande av moderna skogstransportvagnar har man i allt högre grad lyckats göra sig oberoende av vinterföre och det synes sannolikt att ytterligare framsteg här kan äga rum. Årsanställning medför naturligtvis en del problem för skogsbrukets driftsledning. Sålunda anföres, att de krav på omväxling i arbetsuppgifterna och på sysselsättning även under en lågkonjunktur, som framföres av den årsanställde medför ökat behov av en noggrann och långsiktig planering av arbetet liksom en relativt stor kapitalinvestering för nybyggnad och modernisering av bostäder, utbyggnad av vägnätet m. m. Fördelarna med årsanställning anses av samtliga uppgiftslämnare överväga nackdelarna. Det framhålles, att årsanställningen ger arbetaren tryggare in-

komst och att han icke behöver hetsa, för att genom toppförtjänster gardera sig för en kommande sysslolöshetsperiod. För arbetsgivaren innebär årsanställningen att han vet vilken arbetsstyrka han h a r att räkna med vilket underlättar arbetets planläggning. Genom att rörligheten säkerligen blir mindre bland de årsanställda uppnås liknande resultat. Slutligen bör kvaliteten på det utförda arbetet kunna bli högre genom den större yrkesfärdighet de årsanställda besitter. Ett stort antal av de tillfrågade företagen har under senare år infört årsanställning. De särskilda anställningsvillkoren har i stor omfattning fastställts i skriftliga avtal mellan den enskilde arbetaren och arbetsgivaren. I vissa avseenden är villkoren ganska likartade. Således har i allmänhet avtalats, att arbetsgivaren garanterar den anställde arbete mot avtalsenlig lön, medan arbetstagaren förbinder sig att utföra ett närmare angivet antal dagsverken per år för motpartens räkning. I de fall arbetsgivaren förfogar över bostäder, äger arbetstagaren rätt att mot fastställd hyra ta sådan tjänstebostad i anspråk, vartill ofta kommer rätten till fri ved å rot. En del företag ger bidrag för uppför a n d e av egna hem eller förbättring av redan befintlig bostad, pension och livförsäkringsskydd. Pensionsåldern för bolagens årsanställda skogsarbetare synes i allmänhet vara 67 år med en kvalifikationstid av 30 tjänsteår. För domänverkets skogsarbetare är pensionsåldern 60 år. Såsom huvudvillkor för att få pension från domänverket gäller att arbetaren skall ha haft 15 års väl vitsordad anställning.

Säsongväxlingar och arbetslöshet Sysselsättningsförhållandena inom skogsbruket karakteriseras i viss mån

97 av de säsongmässiga förändringarna i sysselsättningsvolymen. Antalet sysselsatta är regelmässigt betydligt större under vintern än under sommaren. För en stor del av de i skogen sysselsatta är skogsarbetet deras huvudsakliga inkomstkälla, men en icke ringa del av skogsarbetarna har vid sidan av sitt arbete i skogen annan sysselsättning under en del av året. Mellan skogen och andra yrkesområden råder följaktligen ständigt ett utbyte av arbetskraft. Vid övergången från det ena arbetsområdet till det andra uppstår ibland sysselsättningssvårigheter. De arbetslöshetsproblem vi möter på skogsbrukets arbetsmarknad är följaktligen mest accentuerade under vår och höst i samband med den säsongmässiga förändring som då sker. Säsongväxlingarna torde ha olika styrka inom de olika arbetsgivarekategorierna. Vid en diskussion omkring säsongproblemen är det därför angeläget att klart ange vilka grupper inom skogsbruket som avses. Icke heller för arbetstagarnas del är säsongproblemen likartade. Vissa grupper är enbart i behov av kompletterande sysselsättning under en del av året under det att andra behöver kontinuerligt arbete i skogen. Bondeskogsbruket och jordbruksbefolkningen intar i viss mån en särställning på skogsbrukets arbetsmarknad. I den mån gårdens eget folk utför avverkningarna är det ett intresse att förlägga dessa till vinterhalvåret och därmed få en då behövlig sysselsättningsutfyllnad. Vid dessa avverkningar utgöres vidare den lejda arbetskraften till stor del av annan jordbruksbefolkning, som icke heller önskar skogsarbete under mer än en del av året. Detsamma gäller sågverksägarnas avverkningar i den mån de använder den 7

egna sågens folk i skogen och därmed bereder sysselsättning under den tid de icke behövs i sågverket. Hur stor del av avverkningarna hos denna arbetsgivarekategori, som utföres med eget folk saknas uppgifter om. Med hänsyn till den relativt ringa arbetsstyrkan vid sågverken kan dock denna arbetskraft på intet sätt fylla arbetskraftsbehovet. I stor omfattning torde det emellertid förekomma att de skogsägare som sålt rotposterna själva deltar i avverkningen. Den säsongmässiga växlingen i sysselsättningen vid avverkningarna föranleder då icke några sysselsättningsproblem utan kan tvärtom vara en fördel. Det ovan anförda resonemanget gäller till en del också storskogsbruket. Eftersom denna del av skogsbruket uteslutande använder lejd arbetskraft är dock problemen där något annorlunda. För storskogsbruket belyses säsongväxlingarna relativt väl av de inventeringar av arbetskraften, som arbetsmarknadsstyrelsen sedan 1951 företar i mitten av varje kvartal. Uppgifter inhämtas om antalet sysselsatta vid avverkning (inkl. körning, utsyning, stämpling samt flottning i egen regi) och skogsvård (inkl. dikning, plantskolearbeten o. d.) samt vid sådana husbyggnads- och anläggningsarbeten, som bedrivs i skogsförvaltningarnas egen regi. Då domänverket och ett 50-tal större skogsbolag ingår i statistiken, torde den ge en någorlunda tillförlitlig bild av sysselsättningsvolymens förändringar inom storskogsbruket. Den främsta orsaken till säsongväxlingarna inom skogsbruket är körningsarbetets utpräglade säsongkaraktär. De stora variationerna i antalet körare belyses av följande tabell, som visar förändringarna av antalet körare vid olika årstider inom storskogsbruket. (Körarantalet i februari = 100. Siffrorna avser medeltalet för 1951—1955.)

98 Febr. Maj Aug. Nov.

Nord- Mellan- Sydsverige sverige sverige 100 100 100 12 18 38 1 5 25 28 38 34

Hela landet 100 19 7 33

Körningsarbetet är som synes minst säsongbetonat i Sydsverige även om variationerna också där är betydande. Såsom en allmän regel synes gälla, att körningsarbetet blir mer säsongbetonat ju längre norrut det bedrives. Detta sammanhänger bland annat med att förutsättningarna för körning på barmark är bättre i Sydsverige än i andra delar av landet. Efterfrågan på arbete torde vara ganska liten från körarnas sida under sommaren, eftersom de i regel har jordbruk, som kräver deras arbetskraft under denna del av året. Skogsvårds- och anläggningsarbete är också mycket säsongsbetonat, men det h a r i motsats till körningen sin högsäsong under sommaren. Huggningsarbetet är betydligt mindre säsongbetonat än övriga arbetsuppgifter. Antalet huggare är dock avsevärt större under vintern än under sommaren. Det torde i mycket stor utsträckning vara samma folk som utför huggnings-, skogsvårds- och anläggningsarbeten. I den följande framställningen har därför huggnings-, skogsvårds- och anläggningsarbeten sammanslagits till en grupp. Följande tabell visar säsongväxlingarna för arbetare sysselsatta med huggning, skogsvård och anläggningsarbete — alltså allt arbete utom körning. (Antalet skogsarbetare utom körare i februari = 100. Siffrorna avser medeltalet för 1951—1955.)

Febr. Maj Aug. Nov.

Nord- Mellan- Sydsverige sverige sverige 100 100 100 56 77 94 68 80 71 81 94 81

Hela landet 100 70 72 85

Vid en jämförelse mellan de o!ika områdena är sysselsättningsnedgången u n d e r maj i norra Sverige särskilt iögonfallande. Denna nedgång är dock delvis skenbar eftersom åtskilliga skogsarbetare just då är sysselsatta i flottningen. Nedgången torde emellertid också bero på att jordbruket under sommaren sysselsätter en del av skogsbrukets arbetskraft. Sysselsättningen i skogen varierar såsom framgår av den h ä r lämnade redogörelsen under olika årstider på grund av att vissa arbeten företrädesvis är koncentrerade till en del av året. Även den under viss del av året minskade tillgången på arbetssökande till skogen är emellertid av betydelse. Väderleksförhållandena kan också påverka sysselsättningen u n d e r de olika säsongerna. Mycket tjänliga väderleksförhållanden kan orsaka en vidgad »sysselsättningsskarv» på våren om skogsdrivningarna slutföres innan andra arbeten står till förfogande. Väderleksförhållandena åstadkommer sålunda mera en förskjutning i tiden än en ändrad total sysselsättning under året. Skogsarbetarna var tidigare en av de hårdast drabbade yrkesgrupperna vid arbetslöshet. Fortfarande ligger arbetslöshetstalen jämfört med a n d r a grupper relativt högt trots att en stor förbättring skett under senare år. Den redovisade arbetslösheten inom skogs- och flottningsarbetarnas arbetslöshetskassa uppgick år 1952 till ca 6 % av årets samtliga veckor. Försäkringsersättningar har emellertid icke utbetalats för mer än ungefär 0,5 %, vilket bl. a. sammanhänger med att understöd icke utgår i full omfattning under tiden l / 4 _ 3 1 / 5 och 1/11—31/12. Omsättningsarbetslösheten är av relativt stor omfattning inom skogsbruket beroende på att skogsarbetarna av olika skäl övergår från ett arbete till ett an-

99 nat och även på att de byter arbetsgivare i relativt stor omfattning. Den låga sysselsättningen bland arbetslöshetskassans medlemmar vid avverkningssäsongens början och slut torde bl. a. vara ett uttryck härför. Övergången till fast anställning av skogsarbetare motverkar i viss mån omsättningsarbetslösheten och medför också en tendens till utjämning av säsongväxlingarna. Arbetslöshetens omfattning varierar i olika landsdelar. Allvarligast drabbar den Norrbottens län, där särskilt Tornedalen vanligtvis h a r en viss arbets-

löshet även om vintrarna. År 1952 gick 66 % av arbetslöshetskassans utbetalda daghjälp till Norrbottens län samt 86 % av barntilläggen och 69 % av maketillläggen. De största understödsuttagen per medlem inom skogsarbetarnas arbetslöshetskassa har ända sedan den bildades utbetalats i Torneälvens och de näst största i Kalixälvens distrikt. Understödsutbetalningen per medlem i hela riket och i de båda nämnda distrikten samt i Norrland och riket i övrigt framgår av tabell 9.

Tabell

9. Kronor

Torneälven Kalixälven Norrland Göta- och Svealand ... Hela riket

83,18 71,43 37,39 8,18 25,22

76,36 50,90 19,53 2,39 12,26

121,45 48,3 9 22,12 3,'so 13,43

272,67 94.5 9 58.6 8 16,93 39,89

Understödsutbetalningen per medlem I en av arbetsmarknadsstyrelsen förehar som synes varit minst 3 och högst tagen enkät bland skogsägare och skogs9 gånger så stor i Torneälvens distrikt arbetare ställdes även en fråga om hur som i hela riket. Även Kalixälvens di- lång tid vederbörande uppgiftslämnare strikt har haft stora utbetalningar, men varit arbetslös under året. Bland skogsicke på långt när så stora som Torneägarna är det helt naturligt ytterst få, älvens. Av sammanställningen framgår som redovisar egentlig arbetslöshet. också att det råder en markant skillnad Bland skogsarbetarna däremot redomellan Norrland i sin helhet och riket visas relativt ofta arbetslöshet. Resultai övrigt. Detta torde icke bara bero på tet av enkäten bland skogsarbetarna de mindre säsongsvängningarna i södframgår av tabell 10, som visar h u r ra Sverige utan också på att närings- många av uppgiftslämnarna som varit livet där är rikare differentierat och arbetslösa och hur länge arbetslöshedärmed möjligheterna till sysselsätt- ten varat. ningsutfyllnad större. Tabell 10. Antal veckor

Södra området Mellersta » Norra »

1—4

5—8

9—12

13—

7 71 57

11 54 47

3 35 35

6 38 59

Hela a n t a - Hela antalet let arbets- uppgiftslösa lämnare 27 198 198

307 743 375

100 I frågeformuläret h a r angivits att med arbetslöshet i detta fall menas att arbete h a r sökts men ej kunnat erhållas. Det är sålunda i och för sig inget överraskande att arbetslöshetssiffrorna h ä r blir högre än enligt kassastatistiken, som h a r h å r d a r e krav på arbetslöshetsdefinitionen. Säkerligen skulle ökad sysselsättning ha kunnat beredas om vederbörande t. ex. varit villiga att anta och sökt arbete på annan ort. Med denna reservation kan följande utläsas ur materialet. I södra Sverige har ca 9 % av uppgiftslämnarna meddelat att de varit arbetslösa under någon del av året. Flertalet av de arbetslösa h a r saknat arbete under mer än 4 veckor. I mellersta området h a r drygt en fjärdedel haft arbetslöshetsperioder, vilka också där för majoriteten varat mer än 4 veckor. I norra området slutligen säger sig mer än hälf-

ten ha varit utan arbete. För de arbetslösa i detta område h a r arbetslösheten varat mer än 8 veckor för n ä r m a r e hälften av de arbetslösa. Det förtjänar att än en gång understrykas att dessa uppgifter torde överdriva den egentliga arbetslöshetens omfattning. Siffrorna ä r emellertid intressanta icke blott därför att de belyser ett faktiskt sysselsättningsproblem i vissa områden utan också därför att de antyder att det trots allt finns vissa arbetskraftsreserver inom skogsbruket. Det måste emellertid också understrykas, att de egentliga arbetslöshetsproblemen är begränsade till vissa områden med ett ringa differentierat näringsliv och växande befolkning. Sysselsättningsproblemen är alltså mera beroende på näringslivets struktur och befolkningssituationen i dessa områden än på förhållandena inom skogsbruket.

SJUNDE KAPITLET

Undersökning angående kompletteringsbehovet m. m.

På uppdrag av utredningen och lantbruksstyrelsen h a r lokala delegationer på grundval av 1952 års fastighetstaxeringslängder företagit undersökningar i syfte att belysa behovet av och möjligheterna att komplettera ofullständiga jordbruk med skog. Delegationerna h a r utgjorts av lantbruksdirektören, länsjägmästaren och överlantmätaren i respektive lantbruksnämndsområden. Dessa lokala delegationer har arbetat efter en av utredningen given metodik 1 , som utformats så att den kunnat tillämpas över hela riket. Eftersom de förhållanden, som skulle undersökas, är mycket skiftande inom olika delar av landet, har i anvisningarna rekommenderats att materialet skulle hopsamlas så att det även kunde komma till lokal användning. Utredningens experter h a r diskuterat materialets insamling med de lokala delegationerna i syfte alt få det så jämförbart som möjligt och för att därigenom också kunna företaga så likvärdiga sammanställningar som möjligt. De lokala delegationerna har i sina överväganden icke haft att ta ställning till de enskilda fallen utan endast till länens och länsdelarnas särdrag ifråga om jord- och skogsbruk. Materialet har samlats för varje storkommun. I de delar av landet, där storkommunerna är mycket stora eller innehåller ett stort antal taxeringsenheter kan sammanställningarna ha upprättats för m i n d r e enheter, t. ex. taxeringsdistrikt. I regel har därvid eftersträvats

atl varje undersökningsområde icke skulle omfatta mindre än ett par hundra jordbruk. Från fastighetstaxeringslängderna har enskilda personers brukningsenheter grupperats efter den arealmässiga åkeroch skogstillgången (arbetsblankett I ) . Inom varje grupp har därefter åker- och skogsarealerna summerats. Till enskilda personers fastighetsinnehav har även räknats lantbruksnämndernas fastigheter, eftersom de endast kortare tid skall vara statens egendom. Samtaxerade registerfastigheter i samma ägares hand har ansetts vara en brukningsenhet även om exempelvis till en huvudgård hört avlägset liggande utmärker i samma taxeringsdistrikt. Å andra sidan har sämjedelningslotter ansetts utgöra särskilda brukningsenheter. Det h a r även antecknats huruvida den i taxeringslängden angivne ägaren har bott på fastigheten. Avgörande härvidlag har varit den adress, som angivits i taxeringslängden. Andra speciella omständigheter av värde ha därjämte noterats. Sådana omständigheter kan ha varit omfattningen av andel i skogsallmänning, förekomsten av skogsfångstservitut, förekomst av slåtterängar eller liknande marker, som kan anses vara av värde för foderproduktionen, tendensen till nedläggande eller utvidgning av odlad jord. Detta i Anvisningarna återfinnes såsom bilaga 1 till detta betänkande.

102 arbete har utförts av personal med god lokalkännedom. Antalet brukningsenheter efter denna arealmässiga gruppering har införts på en mindre arbetsblankett (arbetsblankett I I ) . Den ger en god överblick över det enskilda ägoinnehavets struktur inom det sammanställda området. På denna arbetsblankett h a r därefter sedan skogsfastigheterna noterats en gruppering av brukningsenheterna företagits, nämligen i brukningsenheter med en åkerareal av högst 25 hektar, enheter med 25,1—50 hektar åker, enheter med 50,1—150 hektar åker och slutligen enheter över 150 hektar åker. Därjämte har de två första grupperna av de lokala delegationerna indelats i underavdelningar. I den första gruppen har skilts mellan småbruk, andra ofullständiga enheter och bärkraftiga enheter. Den andra gruppen har indelats i två underavdelningar: enheter, som ansetts ha tillräcklig skog och enheter med otillräcklig skog. Denna senare grupp utgöres av jordbruk, som med hänsyn till åkerarealen ligger över gränsen för bärkraft, men det har i vissa landsdelar framhållits som behövligt och i överensstämmelse med de vanliga brukningsförhållandena att till sådant jordbruk skall höra viss skogsmark.

Denna uppdelning i undergrupper h a r av de lokala delegationerna företagits med ledning av delegationsmedlemmarnas praktiska erfarenheter från sina verksamhetsområden. Till småbruk h a r hänförts sådana skogfattiga småbruk, som enligt de lokala bedömandena icke torde ifrågakomma att förstärkas med skog. I denna grupp inrymmes alltså stödjordbruk och sådana enheter, som närmast är att betrakta som bostadslägenheter oaktat de taxerats som jordbruksfastigheter. I regel synes den övre gränsen för åkerinnehav ha satts i slättbygderna till 4— 5 hektar och i skogsbygderna till 3—4 hektar. För skogsavkastning har inom respektive områden övre gränsen varierat mellan 10—20 fm 3 och 30—50 fm 3 . De vanliga typiska norrländska ägostyckningarna h a r icke räknats till denna grupp. Tabell 1, som ä r ett sammandrag av de lokala delegationernas resultat, visar antal och medelareal för småbruk. Vad beträffar gruppen med högst 25 hektar åker har det för de lokala delegationerna givetvis varit vanskligt att draga upp någon gräns mellan ofullständiga och bärkraftiga jordbruk. Bedan de skiftande naturliga förutsättningarna (klimat, jordart etc.) medför

Tabell 1.

Antal

Område

% av totala antalet av Medelareal i hektar ägare bebodda brukningsenheter med högst 25 skog åker ha åker

Södra och mellersta Sveriges slättbygder Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder Norra Sverige

18 543

2,2

1,8

30 362 45 715

25 40

2,o 1,5

4,4 5,7

S:ma

94 620

103 variationer inom ganska vida gränser. Vidare är bärkraften beroende av produktionsinriktningen, rationaliseringsmöjligheten m. m. Var man än söker draga upp någon arealgräns, t. ex. mellan småbruk och ofullständiga jordbruk eller mellan ofullständiga och bärkraftiga jordbruk, kommer man i själva verket fram till gränsbälten, inom vilka en del jordbruk ha förutsättningar att lämna sina innehavare tillfredsställande försörjning medan en del är för svaga. Detta gäller även inom ett begränsat geografiskt område. Delegationerna har icke avsett att åstadkomma annat än en grovindelning, som kan ge en uppfattning i stort om hur jordbruken fördela sig på de olika grupperna under nu rådande förutsättningar. De ha med stöd av sin kännedom om de lokala förhållandena för varje undersökningsområde först diskuterat fram vilka arealer åker och skog, som erfarenhetsmässigt anses behövliga för ett bärkraftigt jordbruk vid de på orten vanliga brukningsförhållandena. I vissa bygder h a r därefter en m i n d r e åkerareal än den vanliga godtagits om det funnits kompensation i överskott på skog. Sådan kompensation har dock icke godtagits vid hur låg åkerareal som helst. Kompensationen har uträknats efter relationstal, som delegationerna med stöd av skogsmarkens bonitet, läge m. m., erfarenhetsmässigt fastställt för varje undersökningsområde, i regel storkommun. Likaså h a r storleken av den lägsta godtagbara skogstillgången avgjorts med hänsyn till ortsförhållandena. De lokala delegationerna har således, för att nå ett så verklighetstroget resultat som möjligt, allt efter undersökningsområdenas karaktär av jordbruksbygd eller skogsbygd erfarenhetsmässigt bedömt ägosammansättningen för

jordbruk, som skall kunna hänföras till bärkraftiga. Det torde — såsom ovan berörts — icke råda något tvivel om att gruppen, som här betecknats »bärkraftiga jordbruk», emedan den i stort sett består av enheter hänförliga till familjejordbruk, även inrymmer enheter, som på grund av ogynnsamma förutsättningar (jordmån, läge etc.) inte kommer att bestå på längre sikt. Å andra sidan inrymmer gruppen ofullständiga jordbruk enheter som redan i befintligt skick har god livskraft. Genom att indelningen gjorts lokalt och utförts av expertis, som genom sitt dagliga arbete är väl förtrogen med hithörande problemställningar och med förhållandena i länens olika delar, torde resultatet vara till god ledning för bedömningen av hur stor omfattning frågan om skogskomplettering kan ha i praktiken. Sedan i gruppen med högst 25 hektar åker undergrupperna småbruk och bärkraftiga enheter urskilts h a r återstått ett antal brukningsenheter, som betecknats som ofullständiga enheter. Det är dessa ofullständiga enheter, som i första hand kommer i blickpunkten vid diskussionen om frågan om skogskomplettering. Gruppen är ingalunda enhetlig. Som nyss nämnts torde i densamma ingå en del brukningsenheter, som — t. ex. genom specialodlingar — kan vara bärkraftiga. Huvuddelen utgöres däremot otvivelaktigt av sådana enheter, som på längre sikt icke kan ge sina brukare full försörjning enbart på gårdens produktion och som därför till stor del torde komma att förändras. En del av dessa torde komma att bestå som mindre jordbruk, vars ägare måste ta en del av sin inkomst från andra förvärvskällor. Andra torde komma att förstärkas till att bli bärkraftiga, och andra åter torde komma att som tillskott uppgå i andra jordbruk. Utredningen har

104 Tabell 2.

Område

Södra och mellersta Sveriges slättbygder Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder Norra Sverige

% av antalet Medelareal i h e k t a r av ägare bebodda b r u k ningsenheter skog åker mellan 25,1 —50 h e k t a r

Antal

3 538

4,2

33,5

10,9

353 5

0,3 0,0

32,9 29,4

18,4 16,8

därför i fortsättningen benämnt dessa enheter kompletteringsjordbruk. Bland annat ingår i gruppen enheter med obetydlig åkerareal men betydande skogsareal, vilket medverkar till att skogstillgången i gruppen är så hög som sammanställningen visar (för hela riket c:a 4,5 hektar skogsmark per hektar åker; för norra Sverige drygt 10 hektar skogsmark per hektar åker). Utredningen har icke ansett sig kunna lämna frågan om skogstillgången hos i och för sig bärkraftiga enheter obeaktad. Därför h a r såsom ovan nämnts även brukningsenheter med 25,1—50 hektar åker uppdelats i två undergrupper, nämligen i enheter som anses ha tillräckligt med skog och sådana som icke h a r tillräckligt med skog. Det har även i detta fall ankommit på de lokala delegationerna att avgöra i vad mån de olika enheternas skogstillgång kan anses ha varit tillfredsställande. Tabell 2 visar, hur, enligt de lokala delegationerna, antalet enheter mellan 25,1—50 hektar åker utan tillräcklig skog fördelar sig. Det är huvudsakligen slättbygderna i mälarlänen, södra delen av Kalmar län, Västergötland och Gotland, som har största antalet skogfattiga brukningsenheter i denna grupp. Ur taxeringslängderna h a r även häm-

tats arealuppgifter för enheter tillhörande bolag, staten, kommun, kyrkan, allmänning o. dyl. Sådana jordägare har ofta sina fastigheter samtaxerade, varför antalet brukningsenheter icke alltid kunnat fastställas. Dessa ägarekategoriers skogar har av de lokala delegationerna uppdelats i tre undergrupper nämligen splittrade skogsområden i jordbruksbygd, samlade skogsområden i jordbruksbygd och skogsområden utanför jordbruksbygd. Till jordbruksbygden har då räknats slättbygderna men också älvarnas dalgångar, ävensom större byar med omfattande inägoområden i trakter, som i övrigt betecknas som skogsbygd. Däremot har icke till jordbruksbygden räknats i skogrika trakter belägna bybildningar med ett fåtal brukningsenheter och ej heller områden där tendensen att nedlägga jordbruket är påtaglig. Vid uppdelningen mellan splittrade och samlade områden i jordbruksbygd har tillgängligt kartmaterial studerats. Den vägledande tanken har varit att betrakta varje ägarekategori som en ägare, d. v. s. intilliggande skiften i olika bolags hand h a r betraktats som ett område. Det h a r icke givits några anvisningar om arealgräns eller dylikt för vad som skall hänföras till splittrade områden, utan det h a r lämnats åt de lokala delegationerna att bedöma frå-

105 gan genom att taga hänsyn till arealen, den årliga avkastningen och skiftenas konfiguration. I de fall dessa ägarekategorier varit ägare till jordbruk har hänsyn tagits till detta genom att en del skogsmark ansetts bunden vid jordbruket och därför icke karaktäriserats som skog i jordbruksbygd. De lokala delegationerna h a r på en sammanställningsblankett redovisat sitt resultat. Slutligen har på arbetsblankett III sammanställts de olika ägarekategoriernas åker- och skogsinnehav. Uppgifter till denna blankett h a r hämtats från sammanslällningsblanketten. Om inga tillägg eller avdrag gjorts för servitut, slåtterängar, myrodlingar eller liknande, stämmer slutsumman åker och skogsmark med taxeringslängdens. Av det sålunda sammanställda materialet kan man erhålla ett begrepp om skogskompletteringsbehovet genom en diskussion i anslutning till två teoretiskt tänkta ytterlighetsalternativ för kompletteringsjordbrukens utveckling.

areal åker än 10 hektar (ner till 6 hektar) har bedömts som familjejordbruk om bristen i åker uppvägts av ökad skogsmarksareal. I detta sammanhang har inom området en hektar åker bedömts motsvara tio hektar skog; kompensationsfaktorn är således satt till 1:10. Ett familjejordbruk kan således bestå exempelvis av 9 hektar åker och 70 hektar skog. I socknen finns 40 av ägaren bebodda enheter med högst 25 hektar åker, vilka enligt nyssnämnda grunder räknats som familjejordbruk. Medelarealen inom denna grupp är 11,2 hektar åker och 112 hektar skog. Antalet av ägaren bebodda kompletteringsjordbruk är 125 med en areal av 1.012 hektar åker och 4.570 hektar skog (i medeltal 8,1 resp. 37 hektar). Om dessa 125 enheter sammanlades så, att de genom sammanläggning bildade enheterna komme att innehålla 11,2 åker ( = ovannämnda medelarealer för de befintliga familjejordbruken), skulle av de 125 enheterna bildas 90. Dessa skola enligt tidigare angivna normer få en skogstilldelning av 60 hektar var eller totalt 5.400 hektar. Eftersom deras innehav tidigare var 4.570 hektar skulle de behöva ytterligare 830 hektar skogsmark för att samtliga skulle få den såsom godtagbar antagna tilldelningen.

Alternativ I avser att belysa balansen mellan jord och skog om kompletteringen inskränkes till att omfatta endast den i kategorien kompletteringsjordbruk ingående jorden och skogen. Arbetshypotesen har därvid varit att dessa jordbruk skulle erhålla i genomsnitt samma areal åker som medeltalet för de befintliga bärkraftiga jordbruken i gruppen familjejordbruk u n d e r 25 hektar åker, samt att de därtill skulle ha den minsta godtagbara skogstilldelningen för bärkraftigt jordbruk inom området.

Det bör bestämt understrykas att detta alternativ icke framlägges som ett minimialternativ. I den mån jordbruk inom gruppen kompletteringsjordbruk fortlever som specialjordbruk eller som bestående småbruk med sidoinkomster för brukaren torde kompletteringsbehovet minskas. Det är givetvis icke möjligt att av det statistiska materialet hämta några uppgifter, som avse den framtida utvecklingen. Lantbruksnämndernas yttranden, som beröras längre fram vid redovisningen av materialet länsvis, ger emellertid i viss utsträckning ledning beträffande tendenserna.

Nedanstående räkneexempel (från Lockne socken) kan användas för att visa hur beräkningarna utförts. Den lokala delegationen hr ansett att en enhet med 10 hektar åker och 60 hektar skog (medelbonitet 2,2) får anses som en bärkraftig enhet med lämplig sammansättning. Även för familjejordbruk med mer än 10 hektar åker borde den minsta godtagbara skogstilldelningen vara 60 hektar. Jordbruk med mindre

Alternativ II belyser h u r stort skogskompletteringsbehovet skulle bli om någon yttre rationalisering av själva jordbruken icke ägde rum utan antalet brukningsenheter bibehölls oförändrat och kompletteringsjordbruken försåges med

106 skogsmark så att de nådde det kombinerade familjejordbrukets nivå. I det ovan använda exemplet (Lockne) blir beräkningen för alternativ II följande. Kompletteringsjordbruken tillföres i första hand skogsmark så att de erhölle 60 hektar pr enhet. Eftersom deras medelareal var 8,1 hektar åker, skulle de som kompensation för brist i åker om 1,9 hektar tilldelas ytterligare 19 hektar skogsmark och sålunda erhålla sammanlagt 79 hektar skogsmark. Totalt skulle detta bli 9.875 hektar. Deras nuvarande innehav är 4.570 hektar och de skulle således behöva tillföras ytterligare i runt tal 5.300 hektar skogsmark. På sammanställningsblanketten h a r slutligen vissa kategorier av skogsmark redovisats, vilka närmast torde komma till användning för kompletteringsändamål. De ha uppdelats i olika avdelningar, kallade avdelning 1, 2 och 3. Till avdelning 1 har förts all skogsmark tillhörig de kompletteringsjordbruk, som ej bebos av ägaren jämte alla skogsfastigheter, tillhöriga enskilda ägare. Till denna grupp h a r vidare förts splittrade områden i jordbruksbygd tillhöriga juridiska personer. Undantag h a r dock gjorts för de skogsmarker, som ansetts bundna till dessa ägarekategoriers jordbruksfastigheter. Till avdelning 2 har förts det överskott av skogsmark, som finnes på de av ägarna ej bebodda bärkraftiga enheterna med högst 25 hektar åker, sedan dessa enheter tillgodoräknats normal skogstilldelning. Till samma grupp h a r även förts juridiska personers samlade skogsområden i jordbruksbygd. Skogsområden utanför den egentliga jordbruksbygden tillhöriga andra än enskilda ägare h a r förts till avdelning 3. Det av de lokala delegationerna kommunvis redovisade materialet h a r överförts å kartogram och diagram samt i ett antal sammandragstabeller. Kartogrammen h a r till uppgift att överskådligt redovisa utredningens pri-

märmaterial. Det siffermässiga underlaget h a r för varje storkommun uträknats i relativtal, vilka fördelats pä femton intensiteter. Kartogrammen ger i främsta rummet en uppfattning om h u r förhållandena skifta från trakt till trakt. Som komplement härtill har också, i anslutning till vart och ett av kartogrammen, utarbetats sammanfattningar av primärmatcrialet i 7 tabeller (bilaga 2—8) och lika många diagramblad. I tabellerna redovisas de arealer m. m., vilka ligger till grund för beräkning av kartogrammens relativtal inom naturliga jordbruksområden, lantbruksnämndsområden, län, naturliga riksområden och hela riket. (Jämför Jordbruksräkningen 1944, tab. 16). De naturliga riksområdena omfattar följande större produktionsområden enligt jordbruksräkningens indelning. Södra Sveriges slättbygder: SkåneHallands slättbygd, Sydsvenska mellanbygden, samt Öland och Gotland. Mellersta Sveriges slättbygder: östgötaslätten, Vänerslätten samt Mälar- och Hjälmarbygden. Södra Sveriges skogs- och dalbygder: Sydsvenska höglandet, Östsvenska dalbygden samt Västsvenska dalbygden. Mellersta Sveriges skogs- och dalbygder: Södra Bergslagen, Västsvenska dalsjöområdet, Norra Bergslagen samt Östra Dalarna-Gästrikland. Norra Sveriges kustområden: Kustlandet i nedre Norrland samt kustlandet i övre Norrland. Norra Sveriges inland: Nordsvenska mellanbygden, Jämtländska silurområdet samt Fjäll- och moränbygden. Sammandragen för ovan n ä m n d a sex riksområden och hela riket h a r också redovisats på sju diagram, ett för varje kartogram. Det statistiska materialet omfattar praktiskt taget hela landet. Vissa om-

107 Tabell

3. Icke redovisad areal åker

Stockholms stad Stockholms l ä n Uppsala l ä n Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings l ä n Kronobergs län Kalmar län Gotlands l ä n Blekinge l ä n c:a Kristianstads län* Malmöhus l ä n l Hallands l ä n Göteborgs och Bohus län .. Älvsborgs län Skaraborgs l ä n Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens l ä n Riket

skogsmark

1 393 1 405 5 534

3 779 2 846 2 713

1069 645

3 993 1510

2 354 43185 271801 2 772 112

6 598 9 886 17 906 148

761 180 409 1

909 5 1879 215

332 052

53 670

i Följande hela eller delade s t o r k o m m u n e r hava icke medtagits i m a t e r i a l e t f ö r : 1. Kristianstads lån: H a m m e n h ö g , Borrby, Löderup, Glemmingebro, Riseberga (del a v ) , Åstorps köping, Ausås, Barkåkra, Båstads köping, Ängelholms stad, Hässleholms stad; 2. Malmöhus län: Brunnby, Väsby, J o n s t o r p , Kattarp, ö d åkra, Mörarp, Bjuvs köping, Vallåkra, S:t Ibb, Härslöv, Rönneberga, Svalöv, Teckomatorp, Marieholm, Bosarp (del av), Harrie, Kävlinge köping, Dösjebro, Löddeköpinge, F u r u l u n d s köping, Flädie, Lomma köping, Torn S. Sandby, Dalby, Bara, Staffanstorp, Burlöv, Bunkeflo, Vellinge, Rang, Skegrie, Månstorp, Oxie, Svedala köping, Alstad, Gislöv, Klagstorp, Anderslöv, Skurups köping, Vemmenhög, Rydsgård, Ljunnits, Herrestad (del a v ) , Sjöbo k ö ping, ö. F ä r s , Vollsjö (del a v ) , Bjärsjölagård (del av) ö. Frosta (del a v ) , Löberöd, Skarhult, Snogeröd samt länets samtliga städer. råden t. ex. städer och tätorter h a r emellertid icke medtagits. Tabell 3 visar storleken i hektar av den åker och skogsmark, som icke omfattas av undersökningen. Ett avsevärt antal k o m m u n e r i Kristianstads och Malmöhus län ha således

icke behandlats i utredningen. Detta s a m m a n h ä n g e r emellertid med skogens ringa kvantitativa betydelse pä de sydligaste slättbygderna. Vid a n v ä n d n i n g av materialet måste beaktas de g r u n d e r efter vilka det insamlats och sammanställts. En del upp-

108 OC// MPMI/3A/DS c/JA/ (i/i/v ocu srae/ro/y/7{//vee) /wrji

er^i/ JG*e£

S£0OOOA

i/TOrt $ftdå#t/*£ / pgocswr Ji/ U£L/I /i/vr/ii.£r AV JG4e£ eesooo/j eec/w/A/Gse/vHEree rt£6 udesr es/sj J^£&,

\i-0-Cf

109 Sl/£4L/IA/D UTÖ/1 JCOPP42BE2GS OC/S M'eA7l/J/V0S (LÅN

OCU

sroe*ro/isiVA/£e)

PLErree/MGSJOeoået/*; i/ron s/vJ &£</*; //>eoc£/vr AV /seiA jwrtier AVÅ6/I££ ££30024 Mt/4r#MHtS£W H£TEP- rf£D A/dOST 25 HA Jtf££, VTO/f SO

' J ] <-0-<,S H B SftO

| H | 70-7f

jjflfj

lf->0

Fig. 1 b

uo gifter, areal skogsmark i kronans ägo, i bolags ägo e t c , är hämtade ur fastighetstaxeringslängder m. m. och återgivna utan föregående bearbetning. Beträffande sådana uppgifter torde det inte vara någon anledning till erinran mot att siffermaterialet från de primära undersökningsenheterna sammanställes regionsvis eller för hela riket (med reservation för att en del områden icke ingått i undersökningen). Vissa andra uppgifter h a r däremot grupperats efter indelningsgrunder, anknutna till de lokala förhållandena och sålunda varierande mellan de olika primära undersökningsområdena. Så är fallet med uppdelningen av jordbruken inom gruppen med högst 25 hektar åker i småbruk, kompletteringsjordbruk och familjejordbruk. Samma är förhällandet med uppdelningen av skogsmark i juridiska personers ägo mellan områden inom jordbruksbygd och områden utanför jordbruksbygd. Det ligger i sakens natur att sådana uppgifter med lokalt betonad indelningsgrund väsentligen får värde som underlag för studium av förhållandena inom de primära undersökningsområdena. En överblick för hela riket över behovet av förstärkning av jordbruk med skog och över tillgängen på skogsmark, som kan komma ifråga som kompletteringsskog, h a r åstadkommits genom att materialet bearbetats så att behovet av skogskomplettering, tillgången på lämpligt belägen skogsmark etc. uppskattas för varje primärt undersökningsområde för sig och dessa resultat sedan sammanställts. Frågan om skogskomplettering är huvudsakligen en fråga om förstärkning av sädana jordbruk, som kan ge sina brukare en avsevärd del av försörjningen genom själva jordbruksdriften men som är skoglösa eller skogfattiga.

Det är med andra ord kompletteringsjordbruken, sedan de egentliga småbruken avräknats, man i första h a n d tänker pä. Om problemet då kunde förenklas dithän att man utginge frän att alla skogfattiga eller skoglösa jordbruk med viss lägsta åkerareal borde förstärkas med skog, vore det skäligen enkelt att uppskatta h u r mycket skogsmark som skulle behövas. Men resultatet av er. sådan uppskattning bleve m i n d r e verklighetstroget, eftersom man h a r att räkna med avsevärda förändringar i antalet jordbruk. De tekniska och ekonomiska förutsättningarna för det kombinerade jordbruket varierar ävenledes mycket i olika delar av landet. Den uppdelning, som nu skett i kompletteringsjordbruk (utom småbruk) och familjejordbruk med högst 25 hektar åker, torde vara ägnad att underlätta en visserligen schematisk men dock klarläggande bedömning av frågans omfattning m. m. Gruppen kompletteringsjordbruk omfattar de brukningsenheter, som behöver förstärkas pä ett eller annat sätt, men också de jordbruk, som kommer att användas för komplettering. Ett större eller mindre antal jordbruk får dessutom beräknas bli bestående som m i n d r e jordbruk med sidoinkomster utanför fastigheten. Uppdelningen kan sålunda sägas ge en övre gräns för antalet kompletteringsbehövande enheter. Genom uppdelningen framkommer också, h u r de bärkraftiga enheterna med högst 25 hektar åker, d. v. s. i stort sett familjejordbruken, genomsnittligt är beskaffade i olika län och inom olika delar av länen. Slutligen kan det relativa förhållandet mellan kompletteringsjordbruken och familjejordbruken ge anvisningar om var aktiva åtgärder för komplettering är mest påkallade. Figur 1 a och b visar förhållandet mellan antalet av ägare bebodda kompletteringsjordbruk och hela anta-

Ill let av ägare bebodda enheter med högst 25 hektar åker, utom småbruk. Tabell I (bilaga 2) redovisar de antal, som ligger till grund för beräkning av relativtalen. Till denna tabell hör även diagrammet ä figur 2.

bebodda kompletteringsjordbruk och familjejordbruk med högst 25 hektar åker 221.104. Av dem är icke mindre än 169.909 eller 77 % kompletteringsjordbruk. Den relativa frekvensen av kompletteringsjordbruk är minst i slättbygderna, ökar mot n o r r och är störst i norra Sveriges inland. Den minsta relativa frekvensen förekommer i Hallands läns slättbygd, där endast 37 % är kompletteringsjordbruk. Slättbygden i Värmland uppvisar däremot 92 % och hela länet i genomsnitt 91 %. Detta län

Tabell 4 visar antalet småbruk samt av ägaren bebodda kompletteringsjordbruk och familjejordbruk med högst 25 hektar åker enligt det redovisade materialet. I hela landet, såvitt det omfattas av undersökningen, är antalet av ägaren Tabell

Lantbruksnämndsområde

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar läns n o r r a Kalmar läns södra Gotlands län Blekinge län Kristianstads län, del av .. Malmöhus län, del av Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs läns norra Älvsborgs läns södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands l ä n , Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län J ä m t l a n d s län Västerbottens län Norrbottens län Hela riket Södra och mellersta Sveriges slättbygder , Södra och mellersta Sveriges skogsoch dalbygder Norra Sverige

4.

FamiljeKomplet- j o r d b r u k Småbruk terings- m. högst j o r d b r u k 25 h e k t a r b i % av b+ c åker

1 192 1084 795 1311 2 088 3 093 612 1236 2 090 1625 3 972 797 1765 2 441 2 352 3115 4 058 8 689 2 985 1164 17 805 6 183 9 047 5 960 4 305 4 856

3 264 1694 2 885 4 295 9 666 8 790 1 558 4 290 2 712 3 959 6 842 1641 4188 6 812 8 057 5 988 9 781 13 239 4 044 2 552 9 078 6135 10 512 7 013 17 347 13 567

975 1387 844 2 329 3 267 2 141 1571 2 447 790 666 3 837 1211 3 954 1443 1866 2 110 5 868 1315 1772 1072 1118 2 849 1538 1631 2195 999

77 55 77 65 75 80 50 64 77 86 64 58 51 83 81 74 63 91 70 70 89 68 87 81 89 93

94 620

169 909

18 543

40 946

19 759

30 362 45 715

68 529 60 434

22127 9 309

76 87

112 skiljer sig i detta speciella hänseende icke påtagligt från Norrbottens och Västerbottens län där kategorien kompletteringsjordbruk är 93 resp. 89 %. Dessa tre län företer i h ä r berörda avseende vissa likheter. Ingen enda storkommun där har mindre än 75 % kompletteringsjordbruk trots att länen kunna uppvisa såväl slätt- som skogsbygder. I Västernorrlands län sä när som pä en enda kommun är förhållandena i stort sett likartade. Även Blekinge län har hög frekvens av kompletteringsjordbruk (86 %) relativt jämnt fördelade över hela länet. I övrigt är det i medeltal över 80 % kompletteringsjordbruk, men med starka variationer inom länen i Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Jämtlands län. Mellan 70—80 % kompletteringsjordbruk förekommer i Stockholms län med stora variationer inom länet, likaså i Södermanlands län, men med rätt obetydliga variationer inom länet. Enligt lantbruksnämndens uppfattning i yttrande till kommittén har den undre gränsen för bärighet i sistnämnda län satts relativt lagt, men ända h a r antalet ofullständiga enheter blivit betydande. Samma storleksordning ifråga om det relativa antalet kompletteringsjordbruk redovisas även för Jönköpings, Älvsborgs, Örebro och Västmanlands län. Det förekommer dock stora variationer mellan de olika storkommunerna. Gotland h a r däremot rätt obetydliga variationer. Den starkaste variationen i detta avseende inom något län synes Skaraborgs län uppvisa. Förutom den relativa frekvensen av kompletteringsjordbruk bör naturligtvis det absoluta antalet i olika områden beaktas då man vill belysa storleken av kompletteringsproblemet. Tidigare har angivits att antalet kompletteringsjordbruk i de undersökta områdena totalt är i det närmaste 170.000. Största an-

talet eller 50.000 återfinns i södra Sveriges skogs- och dalbygder. Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län stär när det gäller antalet kompletteringsjordbruk i särklass. Även Älvsborgs län har ett mycket stort antal kompletteringsjordbruk. Minsta antalet h a r Uppsala län, där det finns omkring 1.700. Som tidigare framhållits, kan gruppen kompletteringsjordbruk innefatta dels sådana enheter, som allt efter ortens naturliga betingelser ansetts ha brist på jordbruksjord eller skogsmark eller bådadera, utan att därför vara egentliga småbruk. Å andra sidan har till familjejordbruken räknats sädana, som oaktat deras ägosammansättning icke varit fullt tillfredsställande ändå ansetts bärkraftiga genom att överskott pä något ägoslag kompenserat brist pä annat ägoslag. I de fall där kompletteringsjordbruken huvudsakligen utgöres av enheter med för liten skogsmarkstillgång, bör detta återspeglas i att förhållandet skog till åker (skogsmark per hektar åker) blir lägre hos gruppen kompletteringsjordbruk än hos gruppen familjejordbruk, som ju erfarenhetsmässigt torde representera en efter ortsförhållandena tillfredsställande ägosammansättning. Om t. ex. medelarealen för kompletteringsjordbruk inom en storkommun är 10 hektar åker och 20 hektar skog, och motsvarande siffror för familjejordbruk är 12 hektar åker och 60 hektar skog tyder detta på att kompletteringsjordbruken h a r för liten skogstillgång. På varje hektar åker finns i första fallet 2 hektar skog, i det senare fallet 5 hektar skog, d. v. s. kompletteringsjordbruken h a r endast 40 % av den skog familjejordbruken besitta per hektar åker. Vid motsatt förhållande, d. v. s. i de fall, då kompletteringsjordbrukens brist i bärkraft huvudsakligen beror på att

• ! « • • .

3 Z 1

1 K«.y

t&£5& B

&J8SS8 Ul

S£

ES^S

f

at

< LU ^ QO to

s 5535 85?

!i£WS58?8&i GS 332323

K S i ^ ^ ^ ^ ^ ^

w o a < u. Qi.

t* a

i

t~

' • : - : • :

1 o

jg-pSSKSi

t CI

^ 2

lUilllj NINlJR| KS$»'.

1ÄÉ«1 ^

^s$Sis!Si:SS BBKHft

• ; •

114 NO££L/IND,

K0PP4£BE£GS

(LÄN ocusToetco/VrtUA/ee) »A sxoes/ijex: <°fe #4 tree /Non/ivÅG/ief eesooDA searA//H6S£Aiuer£e /iso voesr 25 »A Jjffe. c/ron s/ijseor UJ) sicossnje*

hs-fo

)

t^'s"-'7s

WA27f-jaa

| flf*- 7f B j f W - ^ o I S 30.0-1 >S

17f-">" R^^""^' finij2f-ji'a 1 toe -Us W%22s-25o f l l o'fjf.o

Fig. t a

115 SVEALAND UTOflJCOPMP SE&GS OCX M£>ML/)NDS U/V, S/t/irGOTJL/IA/D (LÅN OCH STOeXO/lrtUMEe) U4 sf06s/74er pee UA tree //von -feÅ6Aee eesooDA set/fN/HGSE/vH£r££ MED UÖSSr ZS- H4 Åf££, i/ron snÅ8et/x ut

srefJ/uer

Fig. 4 b

116 åkerarealen är otillräcklig, bör detta framträda i ett relativt högt förhållandetal mellan skog och åker. Om t. ex. medelarealen för kompletteringsjordbruken skulle vara 7 hektar åker och 21 hektar skog, blir förhållandet mellan åker och skog 1:3. Göres motsvarande jämförelse hos familjejordbruken, som antages ha en medelareal av 12 resp. 60 hektar d. v. s. på varje hektar åker 5 hektar skog blir resultatet att kompletteringsjordbruken har 60 % av familjejordbrukens medelskogsinnehav. Det inbördes förhållandet mellan åker och skog hos kompletteringsjordbruken och familjejordbruken kan därför giva en antydan om brukningsenheternas struktur. Skulle kompletteringsjordbruken ha lika stor eller större skogstillgång per hektar åker än familjejordbruken torde detta innebära att förhällandevis goda förutsättningar föreligga att förstärka kompletteringsjordbruken. I den mån detta sker genom sammanslagning av kompletteringsjordbruk bör man kunna förvänta att de sammanslagna enheterna kommer att innehålla tillräckligt med skogsmark. Är däremot skogsmarkstillgången per hektar åker ringa hos kompletteringsjordbruken, får man räkna med att jämväl annan skogsmark behöver tillföras. För att bedömningen i hithörande delar skall bliva i stort sett riktig får dock ej områden med alltför växlande förhållanden sammanföras. Figur 4 a och b visar för varje storkommun hur många hektar skogsmark det finns på varje hektar åker inom de av ägaren bebodda brukningscnheterna om högst 25 hektar åker med undantag av stödjordbruken. Tabell II (bilaga 3) redovisar de arealer, som ligger till grund för beräkningarna. Till tabellen hör även diagrammet å figur 3. I detta material har icke skilts mellan kompletteringsjordbrukens och fa-

miljejordbrukens skogsinnehav per hektar åker. Stora skillnader i h ä r berörda avseende föreligger mellan de olika länen och inom länen. Så t. ex. finns i Västerbottens län undersökningsområden (kommuner) där förhållandet åker till skog varierar mellan 1:1 och 1:40. De minsta variationerna i detta avseende förekommer i de undersökta delarna av Kristianstads och Malmöhus län, i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Blekinge och Skaraborgs län. Inom dessa län h a r ingen storkommun mer än högst 5 hektar skog per hektar åker. En sammanställning länsvis, där således olikheterna mellan länsdelarna utjämnats, återges i tabell 5, som visar antalet hektar skogsmark per hektar åker. Tabell

5.

Lantbruksnämndsområde

Stockholms län Södermanlands län

Kalmar läns norra Gotlands län Blekinge län Kristianstads län, del av Malmöhus län, del av Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs läns n o r r a Älvsborgs läns södra

Västernorrlands län

Farniljej ordbruk

Kompletteringsjordbruk

3,3 1,6 2,2 2,9 4,9 6,3 4,8 4,0 2,6 3,9 1,3 0,7 0,7 2,4 2,9 4,5 0,8 10,1 2,1 2,4 10,0 8,5 13,2 19,9 11,6 15,4

1,7 0,8 1,0 1,8 3,9 4,2 4,2 2,6 0,9 2,4 1,4 0,6 2,0 1,5 1,7 4,i 0,8 4,2 1,6 1,2 8,5 4,5 7,6 12,2 9,0 13,5

117 Tabell

Lantbruksnämndsområde

6.

Kompletteringsbehov i h e k t a r enligt

Kompletteringsbehov i % av den skogsmark som tillhör ägarekategori 2—6

Alt. I

Alt. II

Alt. I

Alt. II

3,3

39 14 39 44 överstiger tillgången. d:o 59 överstiger tillgången. d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o 94 38 54 60 34 39 30 68 45

1,0

5,0

överstiger tillgången.

Stockholms län ... Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län

4 725 6 410 5 802 2 778 3 234

67 281 23 340 50110 128 013 278 660

2,8 3,7 4,6 1,0 1,8

Kronobergs län ... K a l m a r läns norra Kalmar läns södra

4170 577 1861

287 680 46 840 166 563

2,3 0,7 1,8

8 553 719 600 25 600 11 150 4 090 252 835 25 090 503 50 36 427 5 329 10110 20 630 • 42 307 8 495

87 772 201 504 250 873 66 695 83 756 145 380 216 052 175 174 320 711 601 400 118 383 108 020 755 720 271 586 472 520 554 790 1 382 009 1162 396

23,6 2,o 0,7 0,o

205 323

8 023 228

42 645

1 258 345

48116 114 562

2 340138 4 424 745

Gotlands län Blekinge län Kristianstads län, del av Malmöhus län, del av ... Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs läns norra Älvsborgs läns södra Skaraborgs län V ä r m l a n d s län Örebro län V ä s t m a n l a n d s län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län J ä m t l a n d s län V<sterbottens län Norrbottens län Hela riket Södra och mellersta Sveriges si ättbygder Södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder Norra Sverige

Som förut nämnts har beräkningar över kompletteringsjordbrukens behov av skog utförts av de lokala delegationerna enligt tvä av utredningen upprättade alternativ. Det första alternativet avser att åskådliggöra behovet av skogsmark, om rationaliseringen primärt inriktas på sammanslagning till enheter med tillfredsställande åkerareal och skogskompletteringen således ses som en sekundär åtgärd. Det andra alternativet avser att belysa förhållandet, om

1,1 34,4 4,o 0,3 0,8 3,9 0,2 0,0

14,3 0,7 0,8 1,1 2,1

2,0 1,2

skogskompletteringen skulle ske med utgångspunkt från att alla kompletteringsjordbruk skulle bibehållas och förstärkas med skog till full bärkraft. Tabell 6 visar kompletteringsbehovet enligt de två alternativen. Detta har jämförts med hela den skogsmarksareal, som äges av andra än enskilda, bosatta på fastigheten (ägarekategori 2— 6 enligt arbetsblankett III). Såsom framgår av tabell 6 inneb ä r alternativ I att 1,6 % och alter-

118 N0P2LAND, KOPPA P6EP6S OCU VÄ£H LANDS LAN (LÄN OCU

SToexonnuNEe)

SKOGSfijetr /nor? EEN/S sroGsFAST/6UETEB I ENSf/LD AGO I PEOCENT 41/ HEL/) SJ/OGS/VJEiTS4EE4LEN PBOCCNT

-2 r

Fig. 5 a

119 SVEALAND UT0f7/C0PP4£ 3E&GS OCU M~P/VL/)A/D5 LÄN, S4/7r GÖrdL/l/VD (LÅN OCU STOej/OS7S7(//VEe) J.OäJrtAe/C /NOM &E/VA JrOGSP/lS T/ti/£T£e / ENSr/LD 460 / P/POCENT A' »£LA SIS06S/7/:e*-SAe£Al£N

Fig. 5 b

120 nativ II att 63 % av skogsinnehavet hos ägarekategorierna 2—6 erfordras för komplettering. Den summering av det angivna behovet för län och för hela riket som h ä r gjorts ger en uppfattning om skogskompletteringsbehovets storleksordning enligt de två rationaliseringsalternativen. Den visar också att kompletteringsbehov kan finnas även om man tänker sig en ytterligt långt gående sammanslagning av brukningsenheter. Kompletteringsbehovet enligt alternativ I är arealmässigt relativt ringa i nio lantbruksnämndsområden nämligen i Kalmar norra, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs södra, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands läns. I Värmlands, Kopparbergs och Västerbottens län är kompletteringsbehovet enligt alternativ I arealmässigt betydande. En motsvarande genomgång av materialet för alternativ II ger till resultat, att det i stora delar av landet icke går att förstärka alla kompletteringsjordbruk med skog redan av det skälet att den totala skogsmarken ej skulle räcka till. Så är fallet i tolv lantbruksnämndsområden eller i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar södra, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs norra, Älvsborgs södra och Skaraborgs läns. Detta innebär givetvis ej att det icke inom vissa undersökningsområden i dessa län skulle finnas tillräcklig tillgång till skog enligt alternativ II.

De olika ägarekategoriernas markinnehav Utredningen har även sökt få en uppfattning om de olika ägarekategoriernas markinnehav. Vad först beträffar fastigheter i enskild ägo har en uppdelning skett mellan enheter, som är be-

bodda av ägaren, och enheter som ej bebos av ägaren. Dessa senare enheter torde i många fall, om de är av kompletteringsjordbrukens storlek, förr eller senare bli disponibla för kompletteringsändamål. Övriga av ägaren ej bebodda enheter torde huvudsakligen vara arrendegårdar med tillhörande skogsmark. Denna kategori förekommer av de redovisade arealerna att döma mest i Östergötlands, Stockholms, Södermanlands och Jönköpings län. Figur 5 a och b visar förekomsten av skogsfastigheter i enskild ägo utan samband med jordbruk. Tabell III (bilaga 4) redovisar de arealer, som ligger till grund för beräkning av relativtalen. Till denna tabell hör även diagrammet å figur 6. Icke mindre än c:a 949.000 hektar skogsmark i rena skogsfastigheter eller 4,3 7c av den redovisade skogsmarken äges av enskilda personer. Denna typ av skogsfastigheter förekommer mest i Jämtlands län, där 283.000 hektar eller 10,9 % av länets skogsareal tillhör denna kategori. Denna skogsmark är uppdelad på 2.670 brukningsenheter med en medelareal av 106 hektar. Av dessa brukningsenheter är 47 % u n d e r 50 hektar. Figur 9 a och b åskådliggör statens skogsinnehav. Tabell IV (bilaga 5) visar de arealer, som ligga till grund för beräkningen av relationstalen. Till denna tabell hör även diagrammet å figur 7. Den som statens innehav redovisade marken utgöres huvudsakligen av de av domänverket förvaltade skogsmarkerna. Lantbruksnämndernas fastigheter har icke inräknats i denna grupp. De intaga ju en särställning såsom disponibla för förstärkningsändamäl. Av andra ämbetsverk, t. ex. fortifikationsförvaltningen och vattenfallsstyrelsen, förvaltade fastigheter har icke heller medräk-

Cx. f > ^ 1 <

SO,

F

<-:o

^ «t<c

J.

122 MöeeLANb, JC-0PPA£B££6S OCN YÄ£/7LAND5 LÄN (LÄN OCH sroe/conm/NEe) AEEAL UELA

leeOrVOSfOG

/ PEOCENT

4V

SJCOGSM/iex-S/ieEJLEN

123 SVEALAND UTONKOPPAeBEP6S OCU I/ÄP/7LANDS LÄN, SANT GÖTALAND (LÅN ocf/ SToere/i/vi/NEe) 4PE4L rEONOJfOG / PeOCE/Vr Af UELA SÅCOGS/IAEt/S/ieE/lLEN

Fig. 9 b

124 näts. Ecklesiastika skogar h a r medräknats i gruppen övriga ägare. Statens skogsinnehav redovisas med något större areal än enligt 1951 års jordbruksräkning. Största skillnaden förekommer i Jämtlands län med 103.000 hektar, där den huvudsakligen h ä r r ö r frän renbetesfjällcns skogar. Statsskogarna dominerar i vissa storkommuner, huvudsakligen i Norrbottens län. Undersökningsområden med skogsarealer av någon betydenhet och med mer än 50 % kronoskog finns även i Västerbottens, Kopparbergs, Västernorrlands och Örebro län.

Det har varit av intresse för utredningen att se i vad män de statliga skogarna är spridda i jordbruksbygden. Sedan sådan skog som rimligen bör bibehållas vid jordbruken i kronans ägo frändragits, innehåller den skogsmark, som av de lokala delegationerna bedömts bestå av splittrade områden i jordbruksbygd, 52.000 hektar eller c:a 1,2 % av det redovisade statliga innehavet. De i jordbruksbygden samlade områdena omfatta c:a 435.000 hektar eller 10,3 % av statens skogsmark. Icke mindre än 87 % av statens skogar ligger i norra Sverige och huvud-

Tabell

7. Splittrade

Lantbruksnämndsområde

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar läns norra Kalmar läns södra Gotlands län Blekinge län Kristianstads län, del av Malmöhus län, del av Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs läns norra Älvsborgs läns södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län J ä m t l a n d s län Västerbottens län Norrbottens län Hela riket Södra och mellersta Sveriges slätt bygder Södra och mellersta Sveriges skogs och dalbygder Norra Sverige

Totalt hektar

28 270 7 037 23 146 40194 31 140 29 591 21 583 34 806 8 383 5 707 17 761 2 978 10 295 9 230 14 242 12 274 39 164 20 622 78 353 47 150 266 250 87 033 134 635 247 369 1 007 422 1 973 056

Andel av hela skogsarealen %

2,5 6,7 7,1 4.8 5,2 7,2 9,0 6,i 3,1 7,3 5,9 5,0 5,7 4,5 3,6 11,7 1,6 15,0 12,5 13,5 6,3 7,2 9,5 32,2 55,2

4 197 693

Samlade

områden i jordbruksbygden hektar

hektar

9 811 450 1610 1450 4 870 500

4 450 1150 1310 21 550 22 800 26 900 18 187 31 953 4 608 2 147 13 841

150 328 191

8 430 6 800 10 595 9 536 7 960 4 500

50 309 364 1327 500 3 266 1598 2 400 145 1300 3160 14 200 4 070

8 978 1850 13 820 20 450 24 640 40 700 128 000

52 058

435 155

15 752

56 956

13 431 22 875

157 939 220 260

19,o 147 781 6,i 401 423 3 648 489

7,3

25,8

125 delen därav utanför jordbruksbygden. I de sex nordligaste länen omfattar de splittrade områdena i jordbruksbygden m i n d r e än en procent av statens hela innehav där. Den totala arealen av de splittrade områdena är emellertid i dessa sex län c:a 25.000 hektar. Arealmässigt sett stora splittrade markinnehav i statens hand förekommer dessutom i Stockholms, Jönköpings och Örebro län. I de mellansvenska och sydsvenska länen redovisas merendels statens skogsinnehav som samlade områden i jordbruksbygd med undantag av Södermanlands och Skaraborgs län, där hu-

vudparten av statens skogar ligger utanför jordbruksbygden. Samma är också fallet i Blekinge och Malmöhus län, men i dessa län äro statsskogarna av så ringa omfattning att de i förevarande sammanhang ha föga betydelse. Tabell 7 visar h u r de lokala delegationerna för varje lantbruksnämndsområde redovisat det statliga skogsinnehavet. Aktiebolagens skogsinnehav har av de lokala delegationerna undersökts pä samma sätt som statens skogsinnehav samt redovisas ä figur 10 a och b, tabell V (bilaga 6) och diagrammet å figur 8.

Tabell

8. Splittrade

Lantbruksnämndsområde

Totalt hektar

Andel av hela skogsarealen

Samlade

områden i jordbruksbygden

% Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar läns n o r r a Kalmar läns södra Gotlands län Blekinge län Kristianstads län, del av Malmöhus län, del av Hallands län , Göteborgs och Bohus län Älvsborgs läns n o r r a Älvsborgs läns södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro l ä n Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län J ä m t l a n d s län Västerbottens län Norrbottens län Hela riket Södra och mellersta Sveriges slättbygder Södra och mellersta Sveriges skogsoch dalbygder Norra Sverige

42 298 103 098 25 874 84 420 34 732 72 101 19 584 19176

hektar

hektar

6 679 6 000 1000 50 2 890 9 200 86 440 950 2 400

22 520 6 600 2 500 62 450 27 600 60 000 14 854 15 490 3 244 2 380 6 535

1725 1 436 1145 29 400 5139 1411 18 000 27 510 209 150 21660 127 000 40 420

3 450 2 350 14 942 10 088 3 300 33 050 19 215 33 797 4 550 87 900 205 400 99 590 72 200 132 868

5 684 289

11,3 36,1 7,5 15,0 5,4 12,8 6,0 5,0 4,1 3,6 3,i 0,4 2,4 2,0 7,9 5,2 8,0 37,8 32,5 24,4 32,5 44,7 47,2 45,2 23,8 11,0 25,7

513 691

946 873

275 269

11,4

19 784

93 867

1076121 4 332 899

19,4 30,6

56167 437 740

287 198 565 808

5 616 6 692 7 651 218 4 906 3 279 25 079 17 539 26 719 476 461 169 735 92 018 642 092 614 068 876 863 1175 572 744 293 394 205

126 NOPPL AND, ArOP/>AP8££6S OCH VÄPN LANDS LÄN (LÄN OCH sToexon/iUNEe) /tPt/IL BOL/tGSS/fOG / fiPOCENT 4/ HEL4 SJ(0GSr7JietrS/}eE/l£.£N

peecE/vr WB 25-10 \s-to

Fig. 10 a

127 SVEALAND UT0NIC0PPA2ÖE26S OCN VÄe/VLANDS LÄN, SA HTGÖTALAND (LÅN OCN SToeronm/A/Ee) APE*/ SOlAGSStTOG / PeOCENT Af VELA Sk-06S/V4e4rJ4e£AL£N

Fig. 10 b

128 Aktiebolagen har i regel sina skogar samtaxerade för varje fastighetstaxeringsområde. Jordbruksjorden med byggnader är, i de fall de utarrenderats, särskilt taxerad. I vissa fall kan marker, tillhöriga enskilda personer, ha förts till aktiebolagens innehav på grund av att dessa personer driver sågverksrörelse eller liknande i bolagsform, och den skog, som äges av dem själva eller deras familjemedlemmar, taxerats som om den tillhörde industriföretaget. Några fel av betydelse har härigenom icke uppkommit. Skillnaden mellan aktiebolagens skogsarealer enligt redovisningen i denna utredning och i 1951 års jordbruksräkning är obetydlig. Den största skillnaden föreligger i Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län, men den är arealmässigt obetydlig. I de sex nordligaste länen är skillnaden störst i Gävleborgs län. Tabell 8 visar hur aktiebolagens skogsinnehav redovisas i materialet. Aktiebolagens skogsinnehav dominer a r starkt inom vissa undersökningsområden och län. Den största totala arealen förekommer i Jämtlands län, som har omkring 1.175.000 hektar skogsmark tillhörig aktiebolag. Belativt sett har Västernorrlands län mera aktiebolagsskog eller 47,2 % av all skogsmark. I Jämtland är motsvarande siffra 45,2 % och i Gävleborgs län 44,7 %. Tillsammans finns inom dessa tre län nära hälften av all bolagsskog i landet. Även de övriga länen norr om Vänern, Vättern och Mälaren redovisar relativt och arealmässigt stora bolagsinnehav. Inom några storkommuner i dessa län dominerar bolagsskogarna. Inom Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län är däremot aktiebolagens innehav obetydliga. De lokala delegationerna har även undersökt h u r stor del av aktiebolagens

skogsinnehav, som ligger i jordbruksbygd och i vad mån detta innehav kan anses vara splittrat eller samlat. Givetvis h a r även beträffande aktiebolagens skogar hänsyn tagits till innehavet av jordbruksjord. Av sammanställningen i ovanstående tabell framgår att c:a 1/4 av all bolagsskog bedömes ligga i jordbruksbygden. Splittrade skogsområden i jordbruksbygden h a r omfattat 514.000 hektar eller 9 % av all den aktiebolagsskog, som ingått i materialet. I de fyra nordligaste länen ligger enligt det föreliggande materialet aktiebolagens skogsmark till c:a 1/3 i jordbruksbygden. Arealmässigt h a r aktiebolagen i Västernorrlands och Västerbottens län det största splittrade markinnehavet eller nära 60 % av all sådan skogsmark i hela landet. Till gruppen övriga enligt indelningen i ägarekategorier h a r förts de borgerliga och kyrkliga kommunernas markinnehav, andra ecklesiastika skogar, Uppsala universitets skogar, allmänningar m. m. Totalt omfattar dessa marker omkring 1 miljon hektar skogsmark eller 4,6 % av all skogsmark i landet. Relativt sett i jämförelse med respektive områdens hela skogsareal förekommer denna ägarekategori mest i Uppsala, Södermanlands, Västmanlands och Kopparbergs län. Kopparbergs och Västerbottens län h a r de numerärt största arealerna eller omkring 230.000 resp. omkring 133.000 hektar. De skogsmarker, som räknats till denna grupp h a r även uppdelats i splittrade och samlade områden i jordbruksbygden. Som väntat har denna ägarekategori, sedan avdrag skett för till jordbruksjorden bunden skogsmark, en större procent av sina marker i jordbruksbygden än vad staten och aktiebolagen har. Icke mindre än 11 % av totala arealen har sålunda bedömts vara split-

129 trät och 22 % samlat innehav i jordbruksbygden. Tabell 9 visar h u r detta skogsinnehav redovisas i materialet. Enligt de anvisningar utredningen givit de lokala delegationerna har, som tidigare framhållits, den skogsmark, som närmast torde komma till användning för kompletteringsändamål, uppdelats i tre avdelningar. Storleken av denna kompletteringsskog h a r sedan jämförts med kompletteringsbehovet enligt alternativen I och II. Det har då blivit möjligt att för varje kommun an-

ge om det beräknade kompletteringsbehovet kan tillgodoses genom skogsmark, som hänförts till avd. 1, eller om ytterligare avd. 1 + 2 eller avd. 1 + 2 + 3 behöver tas i anspråk. I vissa fall kan man icke helt tillgodose det beräknade behovet med de skogsmarker, som hänförts till avd. 1 + 2 + 3, d. v. s. det beräknade behovet överstiger tillgången. Vid denna jämförelse har varje storkommun (undersökningsområde) betraktats som en enhet. De olika kommunerna har sedan allt efter den avdelning, som man behövt ta i anspråk för

Tabell

I.antbruksnämndsområde

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar läns n o r r a Kalmar läns södra Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs läns n o r r a Älvsborgs läns södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län J ä m t l a n d s län Västerbottens län Norrbottens län Hela riket Södra och mellersta Sveriges slätt bygder Södra och mellersta Sveriges skogs och dalbygder Norra Sverige

Totalt hektar

31257 41749 34 480 52 239 29 928 28 040 12 554 16 964 10 432 6 180 10 166 4 773 12 909 9 614 19 264 16 657 25 039 46 907 28 437 40 871 229 709 31 054 41695 59 640 132 831 37 736

9. Andel av hela skogsarealen %

8,4 14,6 10,1 9,3 4,7 5,0 4,2 4,4

7,o 3,4 4,2 9,5 6,3 5,9 6,1 4,9 7,5 3,7 5,4 10,8 11,0 2,3 2,2

2,3 4,2 1,1

1 011 124

Splittrade

Samlade

områden i jordbruksbygden hektar

hektar

10 770 400 3 210 2 000 3 280 5100

1302 3 140 1954 950 2 022 4 523 4 350 3 815 10 000 6 305 10 502 29 910

80 2 600 1070 27 400 18 800 16 900 7 599 11 240 1875 1416 7 100 433 6 280 4 500 8 576 4 028 3 350 6100 3 855 27 017 1700 13 730 26 500 11410 4 300 6 850

224 709

26 974

53 264

22 607 62 332

111 355 60 090

740 6 020 783 107 730

4,6

206 501 289 367 515 256

9,2 5,1 3,6

130 att täcka behovet, sammanförts i grupper så att alla kommuner, vars beräknade behov av kompletteringsskog helt synes kunna tillgodoses genom skogsmarker hänförda till avd. 1 förts i en grupp, kommuner som fått sitt tänkta behov tillgodosett genom tillgången i avd. 1 + 2 i en annan grupp o. s. v. Om man i en kommun icke helt behövt utnyttja all skogsmark inom den anlitade avdelningen, har uppenbarligen icke återstoden kunnat överföras till en annan kommun. Följaktligen kan det inträffa att ett län, vars redovisade kom-

plctteringsbehov är lägre än tillgången likväl inom sig kan ha kommuner, som icke kan få sitt beräknade behov helt tillgodosett. Likaså kan det inträffa att inom ett län, vars redovisade behov är större än tillgången, vissa komrtmner får sitt komplelteringsbehov tillgodosett eller ett överskott uppstår. De jämförelser mellan kompletteringsbehov och skogstillgång som redovisas för län eller för riksområden avser sålunda jämförelser mellan i detta avseende likartade kommungrupper. I tabellerna 10 och 11 framgår hur de undersökta kom-

Tabell 10. Antal kommuner fördelade efter förhållandet mellan tillgången ringsskog i de olika avdelningarna och det beräknade behovet. Alternativ I. Lantbruksnämndsområde

Stockholms läns Södermanlands läns ... Östergötlands läns Jönköpings läns Kronobergs läns Kalmar läns norra ... Kalmar läns södra ... Blekinge läns Kristianstads läns del av Malmöhus läns, del av Göteborgs o. Bohus läns Älvsborgs läns norra Älvsborgs läns södra V ä r m l a n d s läns Örebro läns V ä s t m a n l a n d s läns ... Kopparbergs läns Gävleborgs läns Västernorrlands läns J ä m t l a n d s läns Västerbottens läns ... Norrbottens läns Hela riket % av hela landet

Kompl.behov föreligger ej

på

komplette-

Behovet täckes av till- Behovet överstiger tillgången gången enligt med avd. 1

avd. 1+ 2

avd. högst 100 100—1000 över 1000 hektar 1 + 2 + 3 hektar hektar

23 9 16 37 44 36 11 23 2 19

20 9 12 7 5 3 5 4 9 3

42 13 28

3 1 3

30 26 29 47 22 28 26 33 30 34 21 18 23 670 74

1 1 8 16 4 1 8 7 6 12 9 4 161

3 4 5 2 1

1 1

1 2 1

1 2

i

i

2 1 1 6 2 1 1 7 1 2 1

1 1

l

1 2

3 1 1

1 7

15 3

131 Tabell 11. Antal kommuner fördelade efter förhållandet mellan tillgången ringsskog i de olika avdelningarna och det beräknade behovet. Alternativ II. Lantbruksnämndsområde

Stockholms läns Uppsala läns Södermanlands läns ... Östergötlands läns Jönköpings läns Kronobergs läns K a l m a r läns norra ... Kalmar läns södra ... Gotlands läns Blekinge läns Kristianstads läns del av Malmöhus läns, del av Hallands läns Göteborgs o. Bohus läns Älvsborgs läns norra Älvsborgs läns södra Skaraborgs läns ... V ä r m l a n d s läns ... Örebro läns V ä s t m a n l a n d s läns Kopparbergs läns ... Gävleborgs läns Västernorrlands läns J ä m t l a n d s läns Västerbottens läns ... Norrbottens läns Hela riket % av hela antalet ...

Kompl.behov föreligger ej

komplette-

Behovet täckes av till- Behovet överstiger tillgången gången enligt med avd.

1 21 1

avd.

4 1 2 12 11

2 62

muncrna fördelas efter förhållandel mellan tillgången på kompletteringsskog och behovet enligt utredningens två alternativ. Av tabellerna 10 och 11 framgår bl. a. att det enligt alternativ I icke föreligger något behov av tillskott från andra ägarekategorier i 670 kommuner eller för 74 % av det undersökta antalet, medan samma förhållande inträffar enligt alternativ II endast i 20 kommuner eller för 2 %. Genom det använda beräkningsförfarandet har ju, som tidigare framhållits, icke de enskilda bruknings-

avd.

högst 100 100—1000 över 1000 hektar hektar

1 + 2 1 + 2 + 3 hektar 13 2 18 12 9 8 7

2 2 3

på

4 3 8

13 8 6 2 3 133 15

1 17 2

3 10 6 6 23 16 8 8 13 14 127 14

9 3 11 6 6 2 1 1

8 2 4 20 32 29 6 20 14 18

6 3 7

36 11 20

11 0 5 4 4 2 4 2 1 1 1

26 24 23 48 28 13 8 17 8 12 7 14 7 455

99 "62"

cnhetcrnas kompletteringsbehov var för sig beräknats, utan det angivna behovet h a r avsett hela gruppen kompletteringsjordbruk inom undersökningsområdet. Det kan därför givetvis förekomma att enskilda brukningsenheter h a r behov av kompletteringsskog, även om kompletteringsjordbruken betraktade som en grupp icke beräknats ha något behov av tillskott ifråga om skog. I 29 kommuner motsvarande 3 % av det totala antalet undersökta kommuner är enligt alternativ I det beräknade behovet större än tillgången. Enligt al-

132 NOPPL AND,. KOPPAPBEPGS OCH VÄPfl LANDS LÄN (LÄN OCU JTOJ?JCOnNL/NEP) BEHOVET 4V jrOP?ELErTEe//VGSSICOG EAJL/GE 4LE I. JÅ/VEOer /1ED T/LLG4A/GEU / OL/r/l '/<l/0£lA//NG4e'

yo/-)Pi£rrfp/A/sss£/vt>f£op£i./ee£££/ B£//OI/£T VAN JU em/er

£/v//er

r/ll£££CSSrA'i./.AS:

Ai'sEiN/A's

*

4vaei_N/N6 / +2

£NL/sr AfOElN/NG

t+i+J

6£U0f£r Of££Sr/G££ T/UGA'/VGEN EN/./G/ £!/<>£>N/A'G f'2'J

Fig. 11 a

133 SVEALAND (/TON tCOPPAeBEPGS OCH VÄPNLA NÖS LÄN, SAMT GÖTALAND (LÅN OCH

SToevonnuNEe)

SEN O f£E Af f 0/7 PL EEEEE/NGSSfOtf £Nt/GT »LEJ, fÅ/VE0'er /•}££> E/LLGA'NGEN / OL/iTA 'AfOELN/NG4£' i [ ronpierree/wssteuer szuorerfyt/v 11 ill fi/er

%

foeei/esceej

r/ureeossrALijs:

AVOlLH/HG /

I cut /er 4vc£i_///Aie t+2

rt/uer Af/>a///»e "t*s

tfK

-i

\]

Fig. 11 b

134 NORLAND, JCOPPAPBE/PGS OCH VÄ/Pr/'LANDS LJ/V (LÄN OCH STOPJCO/V/VUNEP) 8EH0 V£T 4Y rOMPL£TT£P/N6SSJtTOG E/VL/GE /JLEJT. y/fE7£Oer E7ED T/LL6/7N6~£/V / OL/if/i '4i/££LN/NG4e'

rO/IPL £7T£e/NGSS£//0 f POEEL/GGEE1 EJ B£//Of£r/fAN

r/LC£E£/>SJrÅi.LAS

ENL /GT AfOELN/NG t

ENL /Gr AViELN/NG / *i

£NL/G/ AV/IELNM6

l*2'J

i efuofpr of££sr/G££ r/LLGANGEN ENL/Gr I 4V0ELN/NS 1*1*3

Fig. 12 a

135 SVEALAND UTONJCOPPAPBEPGS OCU VÄ PHLANDS LÄN. SAA7T GÖTALAND (LÅN OCH SToexorwuNEe) BEHOVET 4f trOnPLETTEE/NGSSlfOG ENL/GT 4LT JT, J4/7P0ET /"!EO T/LL GÅNGEN i OL/iTA 'AVOELN/NGAE'

Fig. 12 b

136 BEHOVET AV KOMPLETTERINGSSKOG

BEHOVET TACKE5 AV TILLGÅNGEN ENLIGT:

ENLIGT BEHOV

NOPPA SVEPIGES INLAND C0 02

AVDELNING 1

0.5 ALT. I

SAMT T I L L G Å N G E N W/W/A TILLGÅNG

NOPPA SVEPIGES KUSTLAND

OLIKA

"AVDELNINGAR"

50DPA SVEPIGES SKOGS-OCH DALBYGDEP 00 02 05 MILL.UA

5K065- OCH DALBYGDEP

:::::.

AVDELNING

1*1

AVDELNING

*•2*3

BEHOVET ÖVEPSTIGEP TILLGÅNGEN ENLIGT: AVDELNING 1 * 2 * 3 BEHOVET TACICE5 AV TILLGÅNGEN ENLIGT:

MELLEP5TA SVEPIGES 5LÅTTBYGDEP 0.0 0.2 0.5 1.0

50DPA SVEPIGES SLAiTTBVGDEe 00 02 05 1.0

HELA PIKET 0 0 02

AVDELNING 1 AVDELNING

05 W^

1*1

AVDELNING (

*2*i

BEHOVET ÖVEPSTIGEP TILLGÅNGEN ENLIGT: AVDELNIN6 1*2 *3 KUNOl LANr8SUKJSTie£l.S£N. S!>T JEtfTIONEN

Fig. 13

BEHOVET AV KOMPLETTERINGSSKOG ENLIGT ALT. I I BEHOV BEHOVET TÄCKES AV TILLGÅNGEN ENLIGT:

SAMT T I L L G Ä N G E N Vmz% TILLGÅNG

OLIKA

NOPPA SVEPIGES INLAND 0.0 0.2

'AVDELNINGAI?'

U.O

NOPPA SVEPIGES KU5TLAND 0.2 0.5 1.0 fJILUjA

MELLEPSTA SVEPIGES 5LATTBY6DEP 0.0 0.2 OJ U)

SOOPA SVEPIGES SLÄTT8YGDEe 0.0 0.2 0.5 HILL. HA

AVDELNING 1 AVDELNING 1 • 2 AVDELNING

l*2*J

BEHOVET ÖvEPSTiGEP TILLGÅNGEN ENLIGT: AVDELNING 1 * 2 * 3 BEHOVET TÄCKES AV TILLGÅNGEN ENLIGT:

MELLEPSTA SVEPIGES SKOGS- OCHDALBY6DEP 0.0 0.2 0.5 1.0

50DEA SVEPI6ES SKOGS-OCH OALBYGDee 0.0 0.2 0.5 1.0

AVDELNING 1 AVDELNING

1*2

AVDELNING

1*2*3

BEHOVET OVEPSTIGEP TILLGÅNGEN ENLIGT:

::j

m^%,

AVDELNING I ' 2 *i BEHOVET TÄCKES AV TILLGÅNGEN ENLIGT:

HELA PIKET 0P

0 .2

0.5 AVDELNING 1 AVDELNING 1 »2 AVDELNING

1*2*3

tu>iii..nuxeeiiKSsrii-i.itN,

Fig. U

S'HT.SSXTICUCII

137 Tabell

Alternativ

Riksområde

Norra Sveriges inland Norra Sveriges kustland ... Mellersta Sveriges skogs- och dalbygder Södra Sveriges skogs- och dalbygder Mellersta Sveriges der

slättbyg-

12.

Beräk- Andel i procent av det Andel i procent n a t be- beräknade behovet, vil- av det beräknaken tillgodoses med de behovet, vilhov i skogsmark från ken icke k a n 1000tillgodoses från tal avd. avd. avd. avd. hektar 1 1+2 1+ 2+ 3 1 + 2+ 3

I II

2 5fi3

I II

67 21 100 10

77 75

23 25

26 1858

62 9 97 1

100 51

0 49

II II

26 844

48 2

74 11

93 35

7 65

U II

22 1529

14 0

37 8

I II

32 822 11 407 205 8 023

42 2

75 9

49 0 56 4

60 2

Södra Sveriges slättbygder ..,

I II

Hela landet

I II

ternativ II föreligger samma förhållande i 566 kommuner motsvarande 62 % av det totala antalet. Den omständigheten att det beräknade behovet överstiger tillgången enligt avd. 1 + 2 + 3 medför givetvis icke att skogskomplettering är utesluten i området utan endast att blott en del av de fastigheter, som är i behov av skogskomplettering, kan få sitt behov tillgodosett enligt de antagna normerna. Storleksordningen av hur mycket det beräknade behovet överstiger tillgången i varje kommun framgår ävenledes av de båda tabellerna. Av dessa siffror att döma är det vid alternativ I endast fråga om obetydliga skogsarealer, som ytterligare fordras för att helt täcka behovet. Endast i sju av de undersökta kommunerna torde det enligt detta alternativ uppstå betydande svårigheter att genomföra en fullständig skogskomplettering. Enligt alternativ II skulle det däremot i 455 eller nära 50 % av alla undersökta kommuner

70 13

63 91 82 14

18 86 40 98

78 43

22 57

uppstå betydande svårigheter att genomföra en skogskomplettering under de för detta alternativ gällande förutsättningarna. För varje kommun h a r den h ä r diskuterade kompletteringssituationen redovisats på figur 11 a och b samt 12 a och b. Därjämte har i tabell VI och VII (bilaga 7 och 8) samt i diagrammen å figurerna 13 och 14 sammanställts del siffermaterial, som legat till grund för beräkningarna. I den sammanfattande redogörelsen för varje län, som avslutar detta kapitel, har också med ledning av det här redovisade materialet en jämförelse gjorts mellan kompletteringsbehov och beräknad tillgång på kompletteringsskog. Av tabell 12, som är en sammanställning över behovet av kompletteringsskog i olika riksområden, framgår hur stor del av detta behov, som kan tillgodoses genom den skogsmark som beräknats tillhöra de olika avdelningarna.

138 Tabell 12 visar att jordbruket enligt utredningens alternativ I för hela landet skulle behöva tillföras i runt tal 205.000 hektar skogsmark från andra ägarekategorier. 56 % av detta behov eller ca 114.000 hektar kan tillgodoses av den skogsmark, som i undersökningen hänförts till avd. 1. De kommuner, som får sitt behov tillgodosett från denna avdelning har emellertid en beräknad tillgäng på ca 466.000 hektar skogsmark av detta slag. Följaktligen behöver i detta fall omkring 352.000 hektar av ifrågavarande skogstillgång icke direkt disponeras. Avd. 1 visar således i detta fall ett betydande överskott av kompletteringsskog. Liknande överskott kan även redovisas i de kommuner där kompletteringsbehovet skulle tillgodoses genom skogsmark frän avd. 1 + 2 eller avd. 1 + 2 + 3. Även inom de kommuner, som enligt de av utredningen angivna beräkningsgrunderna icke anses ha något kompletteringsbehov förekommer sådana överskott. I ett följande avsnitt redovisas dessa förhållanden ytterligare. Tabell 12 visar således att för hela landet 56 % av kompletteringsbehovet enligt alternativ I kan tillgodoses genom skogsmarker tillhöriga avd. 1. Ytterligare 14 % eller totalt 70 % av detta behov kan täckas genom att ta i anspråk de skogsmarker, som inom de aktualiserade kommunerna anses tillhöra avd. 1 + 2. Den skogsmark som ingår i avd. 1 + 2 + 3 ökar möjligheten att tillgodose kompletteringsbehovet med ytterligare 8 %. Totalt kon alltså 78 % av det enligt alternativ I beräknade kompletteringsbehovet tillgodoses. Det återstående kompletteringsbehovet eller 22 % av det totala synes icke helt kunna tillgodoses genom den skogsmark som ingår i avd. 1 + 2 + 3. Som tidigare framhållits har enligt alternativ I denna brist på kompletteringsskog uppstått i 29 kom-

muner, men den är av betydande storleksordning endast i sju kommuner. Om man jämför de olika riksomrädenas beräknade tillgång på kompletteringsskog och behovet enligt alternativ I, kan konstateras att skogstillgången i avd. 1 i stort sett tillgodoser behovet endast i norra Sveriges kustland. I övriga områden måste tillgångar upp till avd. 1 + 2 + 3 anlitas, men det beräknade behovet synes ändå icke kunna bli tillgodosett överallt. I södra Sveriges skogs- och dalbygder synes det beräknade behovet icke kunna tillgodoses till mer än omkring en tredjedel. I tabell 12 har även gjorts en motsvarande jämförelse mellan skogstillgången i de tre avdelningarna och behovet enligt utredningens alternativ II. För hela landet kan enligt de angivna förutsättningarna kommuner som representerar 4 % av det beräknade behovet få detta tillgodosett genom skogsmark från avd. 1. Givetvis kan även enligt detta alternativ icke all den till avdelningen hörande skogsmarken utnyttjas för kompletteringsändamäl. I detta fall utnyttjas således den tillgängliga skogsmarken till ca 70 %. Om ytterligare de kommuner, som fär sitt behov tillgodosett genom skogsmark i avd. 1 + 2 medräknas, kan därigenom ytterligare 9 % tillgodoses. Ytterligare 30 % av det beräknade kompletteringsbehovet enligt alternativ II eller totalt 43 % kan täckas genom att de kommuner, som fär sitt behov tillgodosett genom skogsmarker förda till avd. 1 + 2 + 3 inräknas. Återstående 57 % av det totala behovet enligt alternativ II synes ej helt kunna tillgodoses genom skogstillgångarna i avd. 1 + 2 + 3. Tidigare h a r angivits att denna brist på kompletteringsskog är av betydande storlek i 455 kommuner d. v. s. i 50 % av det undersökta antalet, men också att det enligt detta alter-

139 nativ föreligger brist i ytterligare 111 av de undersökta kommunerna. Granskar man förhållandena inom de olika riksområdena, visar det sig att det enligt alternativ II föreligger så stort behov av kompletteringsskog att tillgången från avd. 1 endast till obetydlig del täcker behovet. Om ytterligare avd. 1 + 2 tas i anspråk synes i norra Sveriges inland 21 % av behovet kunna tillgodoses. Därvid utnyttjas nära tre fjärdedelar av tillgången. Om den beräknade skogstillgången i avd. 1 + 2 + 3 utnyttjas, visar tabellen att behovet tillgodoses till 75 % i norra Sveriges inland, medan det i södra Sverige endast till en ringa del synes kunna täckas. Såsom tidigare framhållits inträffar det uppenbarligen, där intet kompletteringsbehov föreligger eller i de fall det beräknade behovet kunnat tillgodoses, alt tillgången är större än behovet. Den skogsmarksareal, som då blivit över, har givetvis vid materialets bearbetning icke kunnat överföras till något annat undersökningsområde för att där täcka en eventuell brist. Storleken av icke disponerade marker visar sig enligt alternativ I vara betydande. Tillgången på kompletteringsskog i avd. 1 är för hela landet i runt tal 1.936.000 hektar. Av denna tillgång härleder sig ca 26 % från bolagens, ca 3 % från kronans och ca 6 % från övriga icke enskilda ägares splittrade innehav i jordbruksbygden. Dä kompletteringsbehovet enligt alternativ I beräknas till ca 205.000 hektar omfattar den skogsmark, som icke behöver disponeras i runt tal 1 3/4 milj. hektar. Hur dessa enligt de h ä r antagna förutsättningarna icke disponerade marker fördelar sig inom de olika riksområdena framgår av tabell 13. Den undersökning, som här redovisats har haft till uppgift att under vissa av utredningen angivna förutsättningar

studera skogskompletteringsbehovet och möjligheten att tillgodose detta. En av de antagna förutsättningarna h a r varit att undersökningsområdenas storlek anpassats så att det legat inom det möjligas gräns att den skogstillgång som funnits inom själva området varit lämpad för direkt komplettering. De här redovisade för kompletteringsändamål icke disponerade markerna kan komma till användning för indirekt komplettering genom bl. a. arronderingsbyten. Härigenom kan kompletteringen nå längre med den till en avd. hänförda skogen än vad här tidigare diskuterats. Med ledning av det framlagda materialet och de yttranden lantbruksnämnderna avgivit i dessa frågor kan följande sammanfattning för de olika länen lämnas. Stockholms län Den lokala delegationen har uppdelat länet i tre regioner på så sätt att varje region fått en i möjligaste mån ur jordbrukssynpunkt enhetlig karaktär. För varje region h a r sedan vissa minimiarealer uppställts för de bärkraftiga enheterna. Beträffande dessa arealer har i lantbruksnämndens och hushållningssällskapets gemensamma yttrande anförts att länets jordbrukare i allmänhet torde eftersträva brukningsenheter med i vart fall större åkerareal. Det kompletteringsbehov, som kan anses föreligga enligt alternativ I kan huvudsakligen täckas genom den skogsmark som tillhör de jordbruk som beräknas bli tagna i anspråk för kompletteringsändamål och i övrigt av skogsmark som hänförts till avdelning 1. Enligt den lokala delegationen kan kompletteringsbehovet enligt detta alternativ täckas i samtliga storkommuner med undantag för Häverö, Väddö, Gräsö och Frötuna samt Täby och Färingö. Endast omkring 15 % av den skogsmark

140 B!

rH

00 rH

h

+ + +

+

++ +

O CM CM - * CO CM

"* CO

os iC iCi

CM CM -* t^ CM O

co CM CO

CO CO

CD CN

\a CM

CM CM

1—1

CO 1-1

10 0 CM

CO CM »Ci CN CD e n O CD kO . - < 0 • * r-t

X Ifi co 0 Tf(

t~ ifl lO

-* CO CM

CO i-! OS

<N T*l CO

•* c

o s r— i-H CO

os CD os

gen

ipl.-

insed et

S M

co co co CM CD OS

v •S3

c

c bc CB > o 9

o«

C .ös

t * T ) >S O « X o r t ^ ^ j - Q ft »3

i o A

"C

te o ^

r>

- 5 i,«? 08

a c

i s^ 3 liO

o „g

J,

to

3 °2 ft ^« n C

081—1 C ft

s o c/3

o c

t B &E

S.S o * s

CJ

'

a g S 3 : ** - ^

_e

c u

1 1 ° u 2> •*•« g>a-§ •S cS > •* a *" _S T3

TI

TI

1 j?

tO^H* 3 ft

g «

t» 3 > ^ 0 -J O :0 t, > •« - ^ k , « O J * ort 5P t0,£5

rH

O T * rH

CO

i—l

CO IC5 OS

CM CD CS TJ< os 0 0

1—1

tGO

CD CM

1—1

CN

os 1—1

"*

CD t—

r-t

> 2 * .2

23 O

-^

u t e <u XI

0 co co 0 OS CO

ia -* CO

"*

0 CD CD

CO CO

10 !>•

CO

-# m

LO CM

OS iC co

~* •* -*

os »o CD

CO

TO

os

CO l O

1—1

•>*

"* CM

- - co O r-t CO Tti

CM

co

CM

CM

CM

os

(3 0

^

a

£

S3

lO 0 rH

tQ

7—1

PH

r-t

r-t

t, ftj* 3 TKS J

1—1

CM

^^ .M

to o ^

fH

** 2 C

s

1 O ° * 3 ^

rt

i-H O tO co co CO

QO

ia co CD

CM

X' 1— OS

OS -H O

O CS os

CD ifl os

CO

co

I>-

r-t

os CM

tO hCM

CM • *

CD CM t^ co o s 1—1

CD co os HO CD

71 71

•c E

3.S & -

6 6 § 2 -* .2

ft rt

G

ft

£

to

g

> **

—

" ^ v.» «J O

t:ei "3

ft^ B M oj

toS C ort t/5

OJ «

*j <«

=io

o X

* 3 * OJ j"Öj

"S

—1 B 72 3 B to <U 5 3

H

CD

t>CD

*-H O Tt< r H CM r H

CO CO

l>os IQ

CD tu CD

•n CO t»

O iCJ 0 0 CO TO

CO er.

: • : 01 T3 ort S-

t-

CD **

1—1

1 *

oco co co co

OS CD c o os CM t \Q OS CD 1-1

n

*u

Ä 0 0

0 OJ

i«l

to

"0G —3' 2 ** 3 *! M _ S 71 13 3 ^ v t« J

to O

~

^ ^ :«

7; 0 _to

" * - * to 71 71 " C • 0 O OJ Q _to •£ s. 'u # to t o t- 0 0 ' C ' C 00 OJ OJ OJ CJ OJ -Ö > T3 ^ t o 00 to • >> 71 c/Joo -£ J 3 tH ctf rt e_j t-, t - , 2 rt >—1 O O OJ T 3 - 3 :0 00

71 OJ _tp u* OJ

> > rt

"3

> 00

5 c«

t-

t-"3

zzs

"*< co c>-

OJ M

to h

Å

>

to

O O

•«*<

!A

-

CD ^H

tO

I-!

E 0

CM

SS

co

'u

rt

OJ

K

141 som ansetts höra till avdelning 1 utnyttjas, vilket innebär att över 20.000 hektar skogsmark i avdelning 1 icke behöver tas i anspråk enligt detta alternativ. Med den skogsmark, som i övrigt kan beräknas bli disponibel genom sammanläggningar, torde några alltför stora svårigheter att genomföra en skogskomplettering enligt alternativ I icke föreligga. Antalet kompletteringsjordbruk i länet är emellertid stort och kompletteringsbehovet enligt alternativ II är därför också betydande. Endast inom Boo storkommun föreligger icke något kompletteringsbehov enligt detta alternativ. Med den skogsmark, som ingår i avdelning 1, kan 20 % av det i detta fall beräknade behovet tillgodoses. Om man beräknar att ytterligare avdelning 1 + 2 tas i anspråk, kan något över 50 % .av behovet tillgodoses. I sådana kommuner som har ett stort antal kompletteringsjordbruk kan kompletteringsbehovet endast fyllas till omkring hälften. Inom länet kan enligt lantbruksnämndens och hushållningssällskapets gemensamma yttrande det beräknade komplettcringsbehovet i första hand tillgodoses från sådana kompletteringsjordbruk, som icke bebos av ägaren, från mindre skogsfastigheter samt från splittrade innehav i jordbruksbygd tillhöriga andra än enskilda ägare. Uppsala län Enligt lantbruksnämndens yttrande är flertalet av kompletteringsjordbruken belägna i eller i närheten av skogsbygd och skogskomplettering borde därför vara möjlig. I södra delen av länet kan brukningsenheternas förstärkning genom skogstilldelning ske i begränsad omfattning på grund av knapp tillgång på skog. I länets mellersta och nordliga delar är antalet kompletteringsjordbruk större än i södra länsdelen. Längst i

norr finnes endast ett obetydligt antal familjejordbruk. Det för alternativ I beräknade kompletteringsbehovet (ca 6.400 hektar) kan i stor utsträckning tillgodoses genom tillgången i avdelning 1. I det fåtal kommuner, där ytterligare skogsmark erfordras, åtgår endast hälften av vad som inom respektive kommuner beräknats höra till avdelning 1 + 2. Det för alternativ II beräknade behovet omfattar ca 23.000 hektar. Genom att anvanda skogsmarken i avdelning 1 + 2 kan 60 % av kompletteringsbehovet täckas. Södermanlands län Lantbruksnämnden har i sitt yttrande till utredningen bl. a. framhållit följande. U t m ä r k a n d e för länet är det stora a n t a let större egendomar. Således finnes 126 godskomplex med m e r än 150 h e k t a r åker per en het. — Dessa gods h a r en s a m m a n lagd åkerareal om ca 40.000. h e k t a r och en skogsmarksareal om tillhopa ca 90.000 hektar. Ett a n n a t speciellt förhållande inom länet är förekomsten av relativt stora h ä r a d s - och sockenallmänningar. Den sammanlagda skogsmarksarealen å dessa är ca 27.000 hektar.

Bärighetsgränsen för familjejordbruken har enligt lantbruksnämndens uppfattning satts relativt lågt, men trots detta har kompletteringsjordbrukens antal blivit betydande. Av enheter med 25—50 hektar åker uppgives omkring 20 % sakna tillräcklig husbehovsskog och en skogstilldelning på omkring 3.000 hektar kan anses behövlig för att få detta behov fyllt. En skogskomplettering enligt alternativ I tillgodoser behovet endast till 36 % genom skogsmark ingående i avd. 1 om man enbart ser till förhållandet inom olika kommuner. Men all tillgänglig skogsmark i denna avdelning synes ej behöva disponeras. Inom några kom-

142 muner måste dock tillgången i ytterligare avd. 1 + 2 och avd. 1 + 2 + 3 medräknas, men i runt tal 8.000 hektar av denna skogsmark torde ej behöva användas för enbart kompletteringsjordbrukens förstärkning om alternativ I genomföres. Lantbruksnämnden h a r beträffande länets förhållanden i nu förevarande avseende anfört: Emellertid torde man för Södermanlands län ej kunna räkna med att genom enbart skogskomplettering kunna göra ur åkerjordsynpunkt svaga jordbruk fullt bärkraftiga. I första hand torde rent ekonomiska synpunkter lägga hinder i vägen. Ofta är nämligen det behövliga skogsinköpet alltför kapitalkrävande, vartill ej sällan kommer att ifrågavarande jordbruk är dåligt bebyggda samt i behov av dikning och övrig upprustning. Därjämte torde i många fall innehavarna rent personligt ej mäkta med de uppgifter som skulle krävas för att i olika avseenden göra jordbruket fullt tillfredsställande. Utvecklingen torde bland annat av nu anförda skäl böra inriktas mot uppfattningen, att man inom länet bör tiga i avseende å både jord och skog. Lantbruksnämnden är därför av den uppfattningen ,att man inom länet bör räkna med komplettering huvudsakligen enligt alt. I, alltså innebärande att man i första hand försöker få- fram i både jordbruks- och skogsavseende bärkraftiga enheter. Det är även angeläget och synes ur det allmännas synpunkt vara lämpligt, att de med avseende å jordbruksjord fullt bärkraftiga enheter mellan 25—50 hektar, som saknar tillräckligt med skog, erhåller hjälp att få sitt behov av husbehovsskog täckt. Östergötlands län Länet kan ur jord- och skogsbrukssynpunkt indelas i norra och södra skogsbygden samt den mellan dem liggande östgötaslätten. Skogstillgången på den egentliga slätten är i genomsnitt endast 0,5 hektar per hektar åker. Möjligheterna att inom slättbygden genomföra en komplettering med välbelägen skog har av lantbruksnämnden bedömts vara begränsade. På slätten torde enligt

nämnden en stöfleksrationalisering upp till 25 a 30 hektar åker böra eftersträvas. I skogsbygderna har det kombinerade jordbruket med tyngdpunkten lagd på skogen ansetts vara den lämpligaste formen. Kompletteringsjordbrukens antal beräknas bli minskat betydligt om alternativ I genomföres. Därför blir den areal skogsmark, som skulle behövas för detta alternativ endast ca 2.700 hektar och kan huvudsakligen tillgodoses genom kompletteringsjordbrukens tillgångar och genom den skogsmark, som ansetts ingå i avd. 1. Alternativ II kan endast i obetydlig grad genomföras på slättbygden. I norra skogsbygden däremot kan nästan hela behovet enligt detta alternativ tillgodoses genom att ta i anspråk en tredjedel av den skogsmark som förts till avd. 1 + 2. I södra skogsbygden täckes 60 % av behovet på motsvarande sätt. En skogskomplettering synes således vara lättast att åstadkomma i norra skogsbygden. Lantbruksnämnden har för sin del rörande skogsbygden anfört bl. a. Inom mera avlägset belägna skogsbygder förekommer sedan flera år en tendens till nedläggning av jordbruksdriften på de sämre och dåligt arronderade jordbruken, där stenförekomsten är så stor att stenröjning är ekonomiskt ogenomförbar eller där jordarten utgöres av försumpad kärrjord. Även när frågan uppstår om förnyande av byggnadsbeståndet på dylika jordbruk blir ett ställningstagande till jordbruksdriftens uppehåll ofta aktuellt. Här synes vissa möjligheter föreligga för nämnden att genom förvärv av sådana enheter medverka till en skogskomplettering äv ofullständiga jordbruk. Dylika förvärv bör även kunna komma ifråga som bytesobjekt med bolag och andra storskogsägare. Jönköpings län Lantbruksdirektören har i en promemoria bl. a. framhållit: Länet är ett utpräglat småbrukarelän med ca 15.000 brukningsenheter över två

143 hektar åker och av dessa är i runt tal två tredjedelar kompletteringsjordbruk 1 . Sammanslagning av kompletteringsjordbruk äger givetvis rum i betydande omfattning, men torde i allmänhet ej gå i så snabb takt som på vissa andra håll i riket. Efterfrågan på goda familjejordbruk är mycket stor. Genom närbelägenheten till samhällen med möjligheter till arbetsförtjänster utom jordbruket och genom i vissa områden, främst i Västbo härad, förekommande småindustri på den egentliga landsbygden kan man räkna med att en stor del av de ofullständiga jordbruken ha möjlighet att bestå. Rent erfarenhetsmässigt kan man inom Jönköpings län våga påstå att jordbruksfastigheter med omkring 10 hektar åker och 50 hektar produktiv skogsmark utgör en lämplig fastighetstyp, där ägaren har full sysselsättning och bärgning. Vid sådana jordbruk blir i allmänhet såväl jordbruket som skogsbruket tillfredsställande skött. Ägaren känner en önskvärd social trygghet. Han har möjlighet att underhålla och vid behov förnya fastighetens byggnadsbestånd och han kan även i allmänhet ta sig råd att skaffa de ändamålsenliga verktyg och redskap, som erfordras för jordens och skogens skötsel. Det enligt alternativ I beräknade kompletteringsbehovet (ca 3.200 hektar) kan till 29 % täckas genom den skogsmark som hänförts till avd. 1 och endast omkring en tiondel av denna tillgång behöver då utnyttjas. Återstående kompletteringsbehov kan täckas genom att man får disponera skogsmark som hänförts till avd. 1 + 2 + 3. Ett kompletteringsbehov enligt alternativ II kan täckas endast till 11 % av skog ingående i avd. 1 + 2. I övrigt kan behovet enligt detta alternativ endast täckas till en tredjedel. Kronobergs län I en promemoria har lantbruksdirektören bl. a. anfört: Kronobergs län är ett utpräglat småbrukarlän. De cirka 3.100 småbruken representerar närmare 20 % av totala antalet brukningsenheter medan endast 6,5 % av

åkerarealen kan hänföras till denna grupp. Övriga ofullständiga jordbruk, där ägaren bebor och brukar fastigheten, omfattar cirka 50 % av totala åkerarealen men endast cirka 35 % av skogsmarken. 54 % av samtliga brukningsenheter inom länet tillhör denna grupp. Fastigheter, som icke bebos av ägaren eller som utgör rena skogsfastigheter, representerar endast cirka 7 % av totala antalet brukningsenheter. De ofullständiga jordbruken inom länet omfattar således cirka 80 % av totalantalet, cirka 58 % av åkerarealen men endast cirka 43 % av skogsmarken. — Skogstilldelningen per brukningsenhet utgör i medeltal för länet 28 hektar, vilken siffra emellertid varierar högst betydligt inom olika delar. Nordöstra delen av länet utmärker sig för riklig skogstillgång och medeltillgången på de ofullständiga enheterna varierar mellan 31 och 43 hektar. Inom samma område ligger skogstilldelningen per bärkraftig enhet på 73—134 hektar. Man torde kunna säga, att komplettering med skogsmark inom detta område icke erfordras. Inom detta område återfinns också det största antalet arrendatorer. Vad angår bygden norr och söder om Växjö karakteriseras denna av ringa skogstilldelning per enhet, såväl ofullständiga som bärkraftiga jordbruk. Beträffande sydvästra delen av länet, som är den mest utpräglade småbruksbygden kan noteras, att skogstilldelningen på ofullständiga enheter omfattar cirka 20 hektar, medan tilldelningen till de bärkraftiga enheterna varierar mellan 40 och 60 hektar. För det fall en så långt gående sammanläggning, som antagits i alternativ I, skulle kunna förverkligas, kan skogskompletteringsfrågan lösas enligt de antagna normerna för praktiskt taget hela länet. Endast i ett fåtal kommuner bl. a. i Väckelsång och Skatelöv måste man räkna med att skogsmarken icke räcker till för att fylla det tänkta behovet. Det beräknade behovet enligt alternativ II måste med hänsyn till det stora antalet kompletteringsjordbruk vara 1 Å sidan redovisade enheter avser sådana som har högst 25 hektar åker och är bebodda av ägaren.

144 mycket stort och kan endast obetydligt tillgodoses genom den skogsmark, som ingår i avd. 1. Om man utnyttjar tillgången i avd. 1 + 2 + 3, synes en tredjedel av behovet kunna tillgodoses.

Kalmar län I länets norra område är kompletteringsjordbrukens antal något lägre än familjejordbrukens med högst 25 hektar åker, ett förhållande, som enligt denna undersökning icke förekommer i något annat lantbruksnämndsområde. Kompletteringsjordbruken h a r därtill så god skogstillgång per hektar åker att en yttre rationalisering av dem kan ge familjejordbruk med en lämplig ägosammansättning. För en del enheter mellan 25—50 hektar åker föreligger behov av husbehovsskog. En skogstilldelning motsvarande den som beräknats enligt alternativ I (ca 600 hektar) behöver endast i några kommuner ta i anspråk en del av den skogsmark som ansetts tillhöra avd. 1. Inom Tuna kommun är skogstilldelningen i medeltal av den storleksordningen att något kompletteringsbehov enligt alternativ II icke kan anses föreligga. Inom mer än hälften av övriga kommuner kan en skogskomplettering enligt detta alternativ uppnås om en del av den skogsmark, som ingår i avd. 1 + 2 kommer till användning. Lantbruksnämnden har anfört bl. a. följande: Av överlämnat statistiskt material framgår att inom länsdelen 82 % av skogsmarksarealen är i enskild ägo, 6,6 % tillhör aktiebolag, 7,2 % staten och 4,2 % kyrka, kommun etc. Den helt övervägande arealen befinner sig sålunda i enskild ägo och då därtill kommer att såväl aktiebolagens som statens skogsinnehav kan sägas utgöra väl samlade enheter torde kunna ifrågasättas om en skogskomplettering från dessa innehav i någon utsträckning är möjlig eller ens lämplig. Inom länsdelen synes

därför skogskompletteringen huvudsakligast böra ske genom sammanslagning av s. k. ofullständiga jordbruk, då därigenom erhålles de lämpligaste brukningsenheter med hänsyn till balansen mellan åker och skog. I länets södra område är kompletteringsbehovet enligt alternativ I rätt obetydligt (ca 1.800 hektar) men kan ändå icke, åtminstone i slättbygden, täckas annat än genom den skogsmark, som där ingår i avd. 1 + 2. Något över 300 brukningsenheter med en åkerareal mellan 25—50 hektar har en medelareal av 33 hektar åker och 6 hektar skogsmark och har behov av husbehovsskog. Av den skogsmark, som beräknats ingå i avd. 1 + 2, behöver omkring 40 % användas för att tillgodose en tiondel av det beräknade behovet enligt alternativ II. I sitt yttrande till utredningen h a r lantbruksämnden angivit en utväg för att tillgodose kompletteringsjordbrukens behov av tillskottsmark. Lantbruksnämnden anför h ä r u t i n n a n : En utväg vore att i förhållandevis stor omfattning söka orientera det rena skogsbruket till länsdelens södra områden, gränstrakterna mot Blekinge och Kronobergs län, där åkerbrukets förutsättningar ofta är mindre goda och där tillräckligt med åker att drivas i kombination med skogen vanligen ej kan uppbringas. Härigenom kunde genom byten mark lämnas från storskogsbruket i andra delar av länet, där åker och skog med större ekonomisk fördel kan drivas i samma enhet. Gotlands län Kompletteringsjordbrukens antal är förhållandevis stort och deras skogstillgång per hektar åker i förhållande till familjejordbruken endast en tredjedel. Utsikterna att genomföra en skogskomplettering enligt alternativ II är därför mycket små och tillgången skulle, om all skogsmark, som inräknats i avd. 1 + 2 + 3 vore tillgänglig, endast motsvara omkring 30 % av det beräknade beho-

145 vet. Därjämte finns i länet nära 350 brukningsenheter med en åkerareal mellan 25—50 hektar som behöver husbehovsskog. Den fastighetsstruktur, som förutsattes i alternativ I, kan huvudsakligen uppnås. I kommunerna Stånga, Havdhem och Hoburg kan dock behovet icke enligt detta alternativ bli tillgodosett inom resp. kommuner. I de övriga kommunerna synes det vara möjligt att tillgodose kompletteringsbehovet genom de skogsmarker som beräknats ingå i avd. 1. Övervägande delen av skogsmarken på Gotland äges av den jordbrukande befolkningen, och det är främst av denna anledning utsikterna till en förstärkning är små. I sitt yttrande anför lantbruksnämnden h ä r u t i n n a n : Den bolagsskog, som finnes inom länet är huvudsakligen lokaliserad till norra Gotland (Fårösund och Lärbro storkommuner samt Slite köping). Bolagens markinnehav i dessa områden är föranledda av att kalkindustrin vill försäkra sig om råvaror för sina tillverkningar. I allmänhet är skogsmarken inom dessa områden av mycket dålig beskaffenhet. Kronoskogarna på Gotland är i huvudsak koncentrerade till tre områden: norra delen av Lärbro storkommun, omkring Visby stad samt Lojsta hed. De ecklesiastika skogarna ligger spridda över hela ön. Med hänsyn till att den skogsareal, som äges av andra än enskilda ägare är ytterst liten i förhållande till öns hela skogsareal och dessutom bolags- och kronoskogarna i stort antal är koncentrerade till vissa områden av länet, synes utsikterna att i någon större utsträckning kunna förstärka ofullständiga jordbruk med stödskog små.

Blekinge län Den rikliga förekomsten av kompletteringsjordbruk i länet har till följd att det beräknade kompletteringsbehovet enligt alternativ II blir så stort att 10

det överstiger tillgången i var och en av länets kommuner. Å andra sidan medför skogstillgången hos det stora antalet kompletteringsjordbruk att det antagna kompletteringsbehovet enligt alternativ I kan anses vara obetydligt. Endast i Bamdala och Lyckeby storkommuner behöver skogsmark ingående i avd. 1 komma ifråga för komplettering enligt detta alternativ. I sitt yttrande om möjligheterna för skogskomplettering inom länet räknar lantbruksnämnden med att i vissa områden — i synnerhet i gränsbygderna — den stenbundna marken till små grunda mossar, som odlats under den tid då folkökningen gjorde detta nödvändigt, nu borde skogsplanteras och utnyttjas för rationell skogsproduktion. Dessa enheter är små och ger ringa utkomst, men kan genom att användas som bytesobjekt ge nämnden möjlighet att för kompletteringsändamål förvärva skogsmark inom jordbruksbygden. Inom de nämnda gränsområdena anser nämnden att det finns möjlighet att bygga upp lämpliga skogsbruksfastigheter och gemensamhetsskogar för skogfattiga skifteslag.

Kristianstads län Inom de undersökta delarna av länet är antalet kompletteringsjordbruk förhållandevis stort vilket sammanhänger med att skogsbygdsområdena i länets norra del och å Linderödsåsen och Söderåsen samt å dessa åsars utlöpare i sydost ingått i undersökningen. En komplettering i anslutning till alternativ II är icke möjlig i några andra kommuner än Ivetofta och Näsum. Eftersom undersökningen omfattar länets skogrikaste delar, där kompletteringsjordbruken redan är relativt väl försedda med skog, ger alternativ I vid handen att något skogsbehov icke skulle föreligga om

146 sammanläggningen av brukningsenheter går så långt som detta alternativ avser. Även i detta län vidrör lantbruksnämnden den möjligheten att åstadkomma skogskomplettering genom att steniga åkrar tillhörande dåligt bebyggda jordbruk i länets skogsbygder blir skogsplanterade. I övrigt bedömer nämnden möjligheterna att förstärka kompletteringsjordbruken med skog vara förhållandevis små. Till detta bidrar enligt nämndens yttrande bl. a. att såväl kronans som bolagens skogsinnehav utgöres av väl samlade dritsenheter och att några väsentliga förbättringar ur arronderingssynpunkt icke skulle vinnas genom utbyte med kronan, bolag eller andra skogsägare.

Malmöhus län De undersökta delarna av länet representerar de delar, där skogen anses vara av någon betydelse. Länet intar med hänsyn till den ringa skogsförekomsten i detta fall en särställning. Så är t. ex. arealen skogsmark per hektar åker icke högre i de skogrikaste delarna av länet än inom slättbygden i övriga delar av södra Sverige. I denna utpräglade jordbruksbygd är också de flesta jordbrukarnas intressen, enligt vad lantbruksnämnden anför, ensidigt inriktade på jordbruksdrift. Möjligheten att genomföra en skogskomplettering är i detta län små. I länets norra delar, där det finns ett naturligt samband mellan skog och åker, kan skogsbehovet tillgodoses i den mån sammanläggningar kommer till stånd. Inom de södra delarna av länet, där skogen huvudsakligen förekommer i avgränsade områden inom i övrigt utpräglad jordbruksbygd, anses den icke i samma grad böra användas för kompletteringsändamål.

Hallands län Kompletteringsjordbrukens antal är i förhållande till antalet familjejordbruk ett av de lägsta i landet. Länets struktur medför dock att variationerna mellan de olika länsdelarna är mycket stora. Familjejordbruken dominerar i slättbygden, medan kompletteringsjordbruken är vanligast i de rena skogskommunerna. Så t. ex. utgör av antalet kompletteringsjordbruk och familjejordbruk de förra 81 % i Frölunda socken av Fare kommun. Detta förhållande i fråga om de olika jordbrukens geografiska belägenhet ger förklaringen till att familjejordbrukens skogstillgångar per hektar åker är avsevärt lägre än kompletteringsjordbrukens. Utredningens alternativ I ger därför också vid handen att det för detta alternativ praktiskt taget icke föreligger något behov av tillskottsmark. Inom några områden av länet synes alternativ II vara praktiskt genomförbart med hänsyn till förekomsten av skog. Med den skogsmark, som ingår i avd. 1 synes sålunda skogskomplettering enligt de antagna normerna kunna genomföras i Söndrum och i slättbygdsdelen av Kvibille storkommun. Om ytterligare avd. 1 + 2 göres disponibel för komplettering, kan även i Bänneslöv samt slättbygdsdelen av Eldsberga och skogsbygdsdelen av Enslöv det skogskompletteringsbehov som förutskickats i alternativ II tillgodoses. Genom alternativ I skulle som tidigare framhållits behovet av skogsmark väl kunna tillgodoses i hela länet. Lantbruksnämnden anför bl. a. h ä r u t i n n a n : Avfolkningen av skogsbygdsområdena har tidigare i stor utsträckning resulterat i att fastigheterna vid försäljning kommit i icke jordbrukares ägo. Byggnadsbeståndet är nu vanligen helt förbrukat på sådana fastigheter och åkerjorden är dessutom ofta stenbunden eller annars i för åker mindre användbart skick. Skogstill-

147 gången representerar därför i allmänhet det största värdet. Sådana fastigheter kan vara lämpliga för förstärkning av intilliggande kompletteringsjordbruk. Göteborgs och Bohus län Av länets skogsmark är 80 % bunden till de brukningsenheter, som bebos av ägaren. Andra av enskilda ägda jordbruksfastigheter innehåller dessutom något över 4 % av länets skogsmark. Dessa förhållanden ger vid handen att möjligheterna till förstärkning av något större antal jordbruk med enbart skog är mycket begränsade. Den skogsmark, som sålunda skulle behövts för en komplettering motsvarande alternativ II, överstiger tillgången i praktiskt taget hela länet. Även för en komplettering enligt alternativ I synes skogstillgången i en del kommuner vara alltför knapp. Om således möjligheterna för förstärkning genom skogstilldelning för länet som en enhet betraktat är begränsade, utesluter detta dock icke att komplettering med skog i vissa trakter och i vissa fall kan vara av betydelse. Härom uttalar lantbruksnämnden bl. a.: Skogstillgångarna är nämligen ojämnt fördelade mellan olika delar av länet. Skogsmarksarealen är sålunda i kustkommunerna oftast mindre än åkerarealen, medan den i flera av kommunerna vid dalslands- och västgötagränserna är 5—10 gånger så stor som åkerarealen. De kommuner, där komplettering med skog kan bli av någon betydelse för utvecklingen på landsbygden torde vara i första hand Vette, Bullaren, Sörbygden, Svarteberg, Munkedal, Lane-Ryr, Forshälla, Inlands Torpe och Romelanda kommuner. I dessa kommuner, särskilt i de nordligaste, har sedan åtskilliga år funnits en stark tendens till nedläggning av brukningsenheter med avsides läge och en extensifiering av driften å enstaka, avlägset belägna åkrar. Denna utveckling torde i åtskilliga fall icke kunna eller böra förhindras.

Nedläggning av jordbruk sker även i landskommuner omkring Göteborg. Anledningen är här exploatering för tätbebyggelse. Detta är fallet främst i kommunerna öckerö, Torslanda, Säve, Tuve, Askim, Kållered, Råda, Partilie, Landvetter. I de två sistnämnda av dessa kommuner finnes god tillgång på skogsmark. Något allmänt behov av skogsmarkskomplettering torde emellertid på grund av förhållandena icke föreligga i dessa förortskommuner. I övriga kommuner inom länet är skogstillgångarna i regel små och skogskomplettéring kan där knappast ifrågakomma annat än i enstaka fall. Älvsborgs län I länets norra område har kompletteringsjordbruken förhållandevis liten skogstillgång per hektar åker. Med hänsyn till att dessa enheter sedan småbruken frånräknats utgör över 80 % av antalet brukningsenheter med högst 25 hektar åker måste för en komplettering enligt de förutsättningar, som antas för alternativ II behovet bli mycket stort. Endast i Ödeborgs och Västra Tunhems kommuner kan tillgången i avd. 1 + 2 anses räcka för att tillgodose det beräknade behovet. Skogsmark för kompletteringsändamål kan man emellertid, enligt vad lantbruksnämnden framhållit, även få lösgjord genom att dålig åkerjord nedlägges och brukningsenheternas skogsmark direkt eller indirekt tillföres skogfattiga kompletteringsjordbruk. I den förra kommunen har kronan och bolag en tredjedel av all skogsmark. I den senare kommunen utgör 57 % av skogsmarken kronopark. I övriga kommuner synes det enligt alternativ II beräknade behovet icke kunna helt tillgodoses. Brukningsenheternas struktur i norra området är mycket skiftande. Detta återspeglar sig också i det resultat, som en storleksrationalisering enligt alternativ I skulle kunna åstadkomma. I södra höglandet Och Dalslands bergsbygd

148 uppkommer icke något kompletteringsbehov enligt alternativ I. I dalbygderna och i slättbygden synes det inom vissa kommuner icke vara möjligt att i full utsträckning tillgodose behovet. Så är t. ex. fallet i Starrkärr och i Bolstad och Brålanda kommuner. Enligt lantbruksnämndens uttalande skulle en viss komplettering i dessa kommuner vara möjlig från angränsande kronoparker. Ifråga om kompletteringsmöjligheterna i allmänhet anför lantbruksnämnden bl. a. att de ecklesiastika skogsinnehaven, som vore belägna i flertalet socknar, oftast passade mycket bra för förstärkning av kompletteringsjordbruk. Eventuell kompensation borde kunna beredas inom överskottsområden. Inom länets södra område har såväl familjejordbruken som kompletteringsjordbruken i medeltal rätt god skogstilldelning per hektar åker. I runt tal 75 % av länets skogsmark är också bunden till de brukningsenheter, vars ägare är bosatt på enheten. Övriga ägarekategoriers skogsinnehav i länet är därför icke så stort. En skogskomplettering av den storleksordning som antagits i alternativ II torde med hänsyn till skogstillgången endast kunna ske i Kinnarums, Kindeholms och Tranemo kommuner. I övriga delar av denna länsdel — Sjuhäradsbygden— kan således endast till en del familjejordbruk bildas genom enbart skogsförstärkning av kompletteringsjordbruk. Områdets topografi sätter emellertid enligt lantbruksnämnden ganska snäva gränser för åkerns sammanförande och i de fall skogsmark finnes tillgänglig såsom ersättning är utvecklingen mot skogsjordbruk den naturliga formen. I det föregående har framhållits att kompletteringsjordbrukens skogstillgång per hektar åker är jämförelsevis tillfredsställande. Av denna anledning bla-

det beräknade kompletteringsbehovet enligt alternativ I obetydligt (ca 300 hektar). Skaraborgs län Hela länet omfattar enligt utredningens material ca 308.000 hektar åker och 335.000 hektar skogsmark. Enskilda ägare, som bor på sina fastigheter, innehar 89 % av åkerjorden och 67 % av skogsmarken. Den därefter störste markägaren är kronan, som i n n e h a r ca 3 % av åkerarealen och ca 12 % av skogsmarken. Av den skogsmark som tillhör bolag, staten och övriga ägare utom de enkilda har omkring 4.400 hektar eller något över en procent av hela arealen ansetts utgöra splittrade områden i jordbruksbygden. I medeltal per hektar åker har såväl kompletteringsjordbruken som familjejordbruken den minsta skogstillgången i landet med undantag för Malmöhus län. En skogskomplettering, sådan den beräknats enligt alternativ II, skulle därför förutsätta långt större skogstillgång. Även från detta län h a r lantbruksnämnden bl. a. framhållit, att många m i n d r e jordbruk i skogstrakterna torde komma att u p p h ö r a som självständiga brukningsenheter och en del åkerjord torde överföras till skogsmark. Vid en så långt gående sammanläggning av kompletteringsjordbruk som antagits enligt alternativ I synes något skogskompletteringsbehov i stort icke föreligga.

Värmlands län Länet kan, enligt vad lantbruksnämnden bl. a. anfört, med hänsyn till förutsättningar för skogskomplettering indelas i tre större regioner, jordbruksbygden, mellanbygden och skogsbygden. Varje region är beträffande fas-

149 tighetsbeståndet och förutsättningar för j o r d b r u k tämligen enhetlig men inrymm e r givetvis många lokala variationer. Mellan regionerna föreligger påtagliga skillnader, men givetvis finns i verkligheten icke någon skarp gräns mellan regionerna. I jordbruksbygden är klimat och topografi gynnsamma för åkerbruk och här finns även goda förutsättningar för att bilda familjejordbruk, vilka enligt lokala erfarenheter bör omfatta minst 20—30 hektar åker och 30—50 hektar skogsmark. Inom denna bygd finns också en del jämförelsevis stora jordbruk. Enligt den lokala delegationens beräkningar kan inom denna region jordbrukets behov av komplettering med skog enligt alternativ I anses vara ca 8.000 hektar och enligt alternativ II ca 155.000 hektar. Med hänsyn till att den sammanlagda beräknade tillgången på kompletteringsskog uppgår till ca 67.000 hektar synes en rationalisering av jordbruket inom jordbruksbygden huvudsakligen böra ske enligt alternativ I. Den ytterligare skogsmark som inom regionen kan erfordras för förstärkning av brukningsenheter bildade genom sammanslagning av kompletteringsjordbruk torde huvudsakligen kunna erhållas från avd. 1. I den mån denna skogsmark tillhör exempelvis bolag torde förstärkning kunna möjliggöras genom kompensationsförfarande varvid bolaget i byte erhåller sådan skogsmark som icke är erforderlig för jordbruket och som är belägen i anslutning till bolagets tidigare innehav. Mellanbygden, som företer vissa skillnader mellan den östra och västra delen, domineras enligt vad lantbruksnämnden vidare anför av småbruk och kompletteringsjordbruk. I övrigt förekommer inom regionen i viss utsträckning jordbruk av samma karaktär, som finns både i jordbruksbygden och i skogsbygden. Inom västra delen av om-

rådet kominer den skogsmark, som kan tänkas bli tillgänglig för komplettering genom nedläggning av jordbruk i den utsträckning som antagits i alternativ I, icke att bli tillräcklig för att täcka behovet. Det ytterligare behov av kompletteringsskog som kan anses föreligga torde endast kunna tillfredsställas genom att enskildas skogsfastigheter och bolagsskog tas i anspråk. Till skillnad från östra delen är bolagens markinnehav i västra delen av regionen mycket splittrade vilket torde ge vissa utsikter till att genom byten med bolagen erhålla skogsmark för förstärkning av kompletteringsjordbruk samtidigt som bolagsinnehaven kan koncentreras till sådana delar av länet där det enskilda jordbruket på grund av de lokala förhållandena har små möjligheter att bestå på lång sikt. Inom östra delen av mellanbygden torde de brukningsenheter som kommer att bli bestående i ett fåtal fall kunna finna erforderlig komplettering genom sammanslagning med närbelägna kompletteringsjordbruk. I de flesta fall synes det emellertid bli erforderligt att utnyttja bolagens markinnehav om familjejordbruk skall kunna bildas. Detta torde emellertid försvåras av att bolagens markinnehav i östra delen av mellanbygden är tämligen väl samlat. I skogsbygden är enligt lantbruksnämnden övervägande antalet brukningsenheter att hänföra till stödjordbruk och kompletteringsjordbruk. Den föreliggande knappheten på åkerjord samt de klimatiska och topografiska förhållandena gör det sannolikt att på lång sikt ett icke oväsentligt antal av dessa brukningsenheter kommer att efter h a n d nedläggas. Ett annat uttryck för jordbrukets situation inom denna region anser lantbruksnämnden vara det förhållandet att nu befintlig mjölkbillinjes nordligaste del endast berör södra

150 delen av regionen och att avståndet till mejeriet är ca 10 mil. Det synes därför finnas skäl överväga huruvida icke en viss »uppflyttning» söderifrån och koncentrering av bolagsmark skulle kunna ske till detta område genom bytesförfarande varvid i andra delar av länet belägen skogsmark, som är behövlig för det enskilda jordbrukets komplettering, skulle kunna ställas till förfogande.

Örebro län Länet fördelas på tre naturliga jordbruksområden, nämligen södra skogsbygden, slättbygden och bergslagsområdet. Inom slättbygden äger enskilda som är bosatta på sina fastigheter nära 80 % av all skogsmark. I södra skogsbygden tillhör ca 44 % och i bergslagsområdet endast ea 30 % av skogsmarken denna ägaregrupp. I södra skogsbygden innehar kronan och bolagen tillsammans lika mycket skog som de enskilda som bor på sina fastigheter. I bergslagen är bolagens innehav dubbelt så stort som nyssnämnda grupp av enskilda ägare. I slättbygden är relationen mellan åker och skogsinnehav hos såväl familjejordbruken som kompletteringsjordbruken 1:0,8 och i södra skogsbygden 1:2,5. I bergslagen är detta relationstal för kompletteringsjordbruken betydligt lägre än för familjejordbruken. En skogskomplettering enligt det av utredningen angivna alternativ II utfaller därför mycket olika inom de skilda delarna av länet. Inom slättbygder, där jordbruken innehar större delen av skogsmarken, synes det för detta alternativ beräknade behovet överstiga tillgången. I södra skogsbygden torde en skogskomplettering i stort sett vara möjlig om all skogsmark inom området vore disponibel. I bergslagsområdet torde skogstillgången t. ex. i Grythyttans,

Noraskogs och Bamsbergs kommuner vara av sådan storleksordning att den skogsmark som ingår i avd. 1 kan anses vara tillfyllest. Endast i ett fåtal bergslagskommuner synes det kompletteringsbehov som beräknats enligt alternativ II vara större än tillgången inom respektive kommuner. Skogstillgången enligt den lokala delegationens beräkningar i detta län är så stor att nära hälften av länets komm u n e r enligt alternativ II torde kunna få sitt behov tillgodosett. Enligt alternativ I torde praktiskt taget icke något behov föreligga. De beräkningar, som ligger till grund för detta alternativ torde i stället ge vid handen att rätt stora arealer skogsmark icke behöva disponeras för att tillgodose behovet.

Västmanlands län Den lokala delegationen har med hänsyn till förutsättningarna för en skogskomplettering delat upp länet i slättbygd och skogsbygd. Skogsbygden ingår i det område som vid indelningen av riket i naturliga jordbruksområden hänförts till bergslagen. Inom detta område är bolagsskog och kronoparker dominerande och omfattar 70—90 % av skogsmarken. I slättbygden däremot dominerar den skogsmark, som tillhör enskilda som är bosatta på sina fastigheter. Följaktligen uppkommer den situationen att kompletteringsbehovet svårligen torde kunna tillgodoses i slättbygden medan det i bergslagsbygden torde anses vara goda möjligheter. I jordbruksbygden disponerar emellertid andra ägaregrupper än de enskilda jordbrukarna, som bor på sina gårdar, omkring 7.000 hektar skogsmark utgörande splittrade skogsområden. Dessa områden kan ge möjlighet till skogskomplettering i begränsad omfattning. Med ledning av det framlagda mate-

151 rialet anför lantbruksnämnden bl. a. följande om kompletteringsmöjligheterna i länet: Skogskomplettering enligt alternativ I är teoretiskt genomförbar i stort sett inom hela länet, medan en skogskomplettering enligt alternativ II är möjlig inom begränsade områden belägna företrädesvis i de norra och nordöstra delarna av länet. Därvid måste den beräknade tillgången i avd. 1+2 utnyttjas. Om även tillgången i avd. 1 + 2 + 3 får ingå, synes en skogskomplettering enligt alternativ II kunna ske inom övervägande delen av den s. k. bergslagsbygden. Inom sistnämnda bygd synes tendensen att nedlägga jordbruk vara starkare än inom andra delar av länet. Beträffande länets jordbruksbygder däremot synes kompletteringsbehovet vara större än tillgången på skog i avd. 1 + 2 + 3. Härav torde följa att slättbygdens kompletteringsjordbruk endast i begränsad omfattning kan förstärkas med skog. Enligt nämndens uppfattning är därför en decimering av sådana jordbruk ofrånkomlig. I stor utsträckning sammanläggas de inbördes till bärkraftiga enheter. I de fall salubjudna kompletteringsjordbruk icke finna lämpliga köpare, anser nämnden som sin uppgift att söka förvärva dessa fastigheter i den mån de inom rimlig tid kan beräknas bli utnyttjade som förstärkning av andra mindre jordbruk. Nämnden kan på angivet sätt medverka till en begränsning i minskningen av antalet jordbruk på slättbygden. Lantbruksnämnden har slutligen uttalat, att en praktiskt genomförbar och begränsad skogskomplettering måste grundas på en kombination av båda alternativen.

Kopparbergs län Den starka ägosplittringen torde vara en av anledningarna till att länet kan uppvisa det största antalet stödjordbruk i hela landet. Icke mindre än ca 17.800 brukningsenheter har av den lokala delegationen ansetts tillhöra denna grupp av jordbruk. Antalet kompletteringsjordbruk är också mycket stort. Förhållandet mellan familjejordbrukens

och kompletteringsjordbrukens antal antyder att den senare gruppen av jordbruk är lika vanlig i detta län som i Värmland och norrlandslänen. Kompletteringsjordbrukens skogstillgång i förhållande till åkerarealen är i medeltal rätt tillfredsställande om man jämför med familjejordbrukens, men givetvis förekommer starka variationer inom länets olika delar. Så t. ex. torde de delar av länet som räknas till bergslagen och till fjällbygden ha jämförelsevis god skogstillgång, medan mellanbygdens kompletteringsjordbruk i förhållande till familjejordbruken är avsevärt sämre lottade i detta avseende. Det stora antalet kompletteringsjordbruk ger anledning anta att det beräknade behovet vid en skogskomplettering enligt alternativ II skulle bli större än tillgången. Så är också fallet i ett flertal kommuner i östra länsdelen och i mellanbygden. De återstående kommunerna kan beräknas få sitt behov tillgodosett genom de skogstillgångar som ingår i avd. 1 + 2 + 3. I bergslagen och i fjällbygden kan, om en del av den skogsmark som förts till avd. 1 + 2 + 3 räknas som tillgång, det beräknade behovet helt tillgodoses. I fråga om alternativ I är Kopparbergs län det näst Västerbottens län totalt sett mest kompletteringskrävande länet i hela landet. Icke mindre än 14,3 % av det skogsinnehav, som finns hos andra än de jordbrukare som bor på sina fastigheter, skulle enligt de uppställda normerna kunna anses vara erforderligt för förstärkning. Detta behov synes inom Bjursås och Siljansnäs kommuner endast till en del kunna tillgodoses. Inom övriga delar av länet kan behovet huvudsakligen tillgodoses från en del kompletteringsjordbruk och från den skogsmark, som ingår i avd. 1. Bolagens splittrade marker i jordbruksbygden h a r av den lokala delega-

152 tionen bedömts vara 18.000 hektar eller ca 3 % av hela innehavet. Motsvarande bedömning för kronans innehav ger 2.400 hektar eller ca 1 %. Av kyrkans, kommuners och andra samfälligheters skogsinnehav har 2 % ansetts vara splittrade områden i jordbruksbygden. Gävleborgs län Den lokala delegationen har vid gränsdragningen mellan stödjordbruken och kompletteringsjordbruken till den förra gruppen räknat sådana brukningsenheter som visserligen haft en relativt god tillgång på skogsmark men ändå betraktats som stödjordbruk. Antingen är innehavarna industriarbetare eller skogsarbetare eller också ägnar de sig åt specialodling. Beträffande skogsarbetarnas innehav av stödjordbruk anför nämnden bl. a. att småbruket numera garanterades en god och säker inkomst och för skogsbruket — oberoende av tendens till övergång i viss utsträckning till fasta skogsarbetare •— vore alltjämt behovet av dessa småbrukare påtagligt. Inom kategorin småbruk funnes här f. ö. rum för en något större jordbruksenhet, körarestället, som visserligen arealmässigt såge ut att vara ett kompletteringsjordbruk, men som egentligen, därför att åkern skulle ge foder åt hästen, vore en anpassning till viss form av yrkesverksamhet. Specialodlingarna inom nordöstra delen av Hälsingland omfattar enligt lantbruksnämnden en jordgubbsodling i stor skala vilken under senare årtionden givit småbruket goda inkomster. Denna odling anser nämnden bör underlättas och stimuleras så att de småbruk, som ägnat sig åt denna produktionsform, kunde nå en fortsatt utveckling. Kompletteringsjordbrukens skogstill-

gång är i medeltal på hektar åker endast omkring hälften av familjejordbrukens. En skogskomplettering i den utsträckning som antagits för alternativ II synes ändock vara tänkbar med hänsyn till länets stora skogsmarksarealer. I synnerhet synes de kommuner, som ligger i länets inland, kunna komma ifråga i detta fall. Enligt lantbruksnämndens yttrande torde emellertid alternativ I ge en ur jordbrukets synpunkt tillfredsställande storleksrationalisering. Det synes nämnden vara möjligt att redan inom kompletteringsjordbrukets arealram teoretiskt nå fram till den minimiareal för bärkraftig enhet, som den lokala delegationen stannat for, nämligen 15 hektar åker vid 35 hektar skog med en kompensationsfaktor av 1:5. Med utnyttjande av de egna skogstillgångarna inom kompletteringsjordbruket skulle man kunna räkna med ca 13,3 hektar åker och 60 hektar skog. Därtill skulle komma de möjligheter, som torde finnas att jämväl utnyttja de 4.800 hektar skog, som funnes på enheter ej bebodda av ägaren, och 48.000 hektar redovisade på 944 fria skogsfastigheter. Mot bakgrunden av den sålunda redovisade situationen har nämnden icke funnit det realistiskt att diskutera en förstärkning av samtliga kompletteringsenheter med skog.

Västernorrlands län Västernorrlands län tillhör liksom Jämtlands län det område av landet där bonde- och bolagsskogarna ligger insprängda i varandra. För länet synes en omfattande omarrondering av skogsmarken vara påkallad. Genom en skogskomplettering skulle även, enligt vad lantbruksdirektören framhållit, en strukturrationalisering av såväl skogsbruket som jordbruket kunna ske.

153 En möjlighet att lösa den med hänsyn till länets fastighetsförhållanden svåra frågan om skogskomplettering har av lantbruksdirektören angivits vara bl. a. följande: Kronans marker, på något undantag när, är så belägna att de saknar intresse som tillskottsmark för jordbruk. Skulle däremot kompletteringen ske genom att kronoparker överlåtes till skogsbolag mot att bolagen lämnar mark i jordbruksområden, öppnar sig vida möjligheter. En mycket ytlig undersökning angående vad som skulle bli resultatet av att kronan avstode vissa mindre och av allt att döma som förvaltningsenheter sämre parker, som "med stor fördel kan sammanföras med intill- eller omkringliggande bolagsmarker visar att cirka 30.000 hektar kan ställas till förfogande på för komplettering lämpliga platser. Det synes på lång sikt icke nödvändigt att kronans avstående av parkerna skall medföra en minskning av kronans innehav. Inom vissa områden i länet, där kronan redan nu har betydande markinnehav, bör kronans marker kunna utökas på bekostnad av enskild mark för att bättre skogliga enheter skall erhållas. Genom triangelbyten mellan kronan, bolag och enskilda kan man hålla skogskompletteringen inom kategorien enskilda markägare och undvika ändring i nuvarande fördelning mellan ägarekategorier. Kronans tillhandahållande av kompletteringsmark skulle därför möjliggöra ett tämligen snabbt händelseförlopp beträffande jordbrukets komplettering med skog utan att på lång sikt kronans markinnehav minskas. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet framhåller i gemensamt yttrande, att den översiktliga undersökningen i länet gav vid handen att behovet av genomgripande fastighetsreglering på skogsmarker förelåge för ca 500.000 hektar. Härvid anser lantbruksnämnden att en skogskomplettering i stort sett efter alternativ I kunde genomföras efter sådana linjer att den bleve till stort gagn för såväl jordbruk som skogsbruk. Därjämte anföres: Det är vanligt, att den kompletterings-

skog, som skall knytas till jordbruk, först måste passera en fastighetsrationaliseringsprocess, innan den åsyftade kompletteringen kan göras. Detta beror på att fastighetsförhållandena är komplicerade i de bygder, där skogskompletteringen är särskilt angelägen. Det är som regel fråga om länets bästa jordbruksbygder och äldsta bosättningar och där har under tidernas lopp jorddelningen och fastighetsbildningen trasat sönder brukningsenheterna såväl i inägor som skogsmark. För att de åsyftade skogskompletteringarna skall leda till fastighetstekniskt godtagbara resultat, måste ofta tillskottsskogen genom fastighetsregleringsåtgärder omdanas såväl till läge som form. Det vill synas som om härigenom tämligen stora arealer skogsmark, som f. n. är splittrade i fastighets- och äganderättshänseende, kan bli indragna i fastighetssanerande företag nödvändiggjorda av ett relativt litet antal skogskompletteringar.

Jämtlands län Familjejordbrukens skogstillgång i förhållande till åkerarealen är i medeltal den högsta i landet eller ca 20 hektar skog för varje hektar åker. Kompletteringsjordbruken har den näst högsta skogstillgången i landet eller ca 12 hektar skog till varje hektar åker. Medelboniteten för länet är emellertid enligt föregående fastighetstaxering endast 1,89. Kompletterings- och familjejordbrukens tillgång på skog i förhållande till åkerarealen är givetvis mycket varierande. I storsjöbygden är denna tillgång så obetydlig att jordbruket på sina håll kan anses sakna husbehovsskog. Antalet kompletteringsjordbruk kan i förhållande till familjejordbrukens antal anses vara betydande. Variationerna är i detta avseende rätt stora. Så t. ex. utgör kompletteringsjordbruken i Mörsil-Mattmar mindre än 50 % av det totala antalet jordbruk med undantag för småbruken. Bent allmänt kan sägas att familjejordbruken är mera vanliga i västra storsjöbygden och i de trakter

154 av länet där bolagsinnehavet är relativt lågt. Kompletteringsjordbruken däremot återfinnes huvudsakligen i länets skogsbygder. För en skogskomplettering i den omfattning alternativ II avser, har beräknats att i runt tal 550.000 hektar skulle erfordras. I storsjöbygden synes en komplettering enligt detta alternativ endast delvis kunna genomföras eftersom tillgången understiger det beräknade behovet. I de övriga delarna av länet synes det däremot finnas goda möjligheter att tillgodose behovet. I de skogrikaste bygderna behöver endast de skogsmarker som ingår i avd. 1 till en del disponeras för att tillgodose behovet. Förutom de skogsmarker, som tillhör enskilda och som ingår som en del av avd. 1, skulle omkring 10 % av bolagens och kronans skogsmark erfordras för att täcka behovet. Enligt lantbruksnämndens yttrande synes skogskompletteringsbehovet i första h a n d kunna lokaliseras till storsjöbygden och de delar av länet där jordbruk i egentlig mening bedrives. Inom dessa områden är det angeläget att all skogsmark tillföres jordbruket. Enligt den lokala delegationens beräkningar utgöres ca 2 % av kronans och bolagens skogsinnehav i länet av splittrade områden i jordbruksbygden. Motsvarande marker tillhörande kyrkan, kommuner och liknande omfattar 10 % av denna ägaregrupps innehav. En orientering av dessa innehav till områden i norra, östra och södra länsdelens stora skogsområden skulle enligt lantbruksnämnden kunna ske utan något men för jordbruket i dessa trakter. Västerbottens län Icke mindre än omkring 17.300 brukningsenheter h a r av den lokala delegationen bedömts vara kompletterings-

jordbruk. De s. k. ägostyckningarna har bl. a. förts till denna grupp. Enskilda, som bor på sina fastigheter, äger ca 94 % av länets totala åkerareal och ca 34 % av skogsmarken. Statens skogsinnehav är av motsvarande storleksordning och bolagen äger ca 24 % av skogsmarken. Det beräknade kompletteringsbehovet enligt alternativ II synes huvudsakligen kunna tillgodoses i inlandet genom den tillgång på kompletteringsskog, som ansetts ingå i avd. 1 + 2 + 3. I kustlandet kan det beräknade behovet icke tillgodoses i samma utsträckning. Lantbruksnämnden har i sitt yttrande bl. a. anfört: I Lappmarken borde på grund av glesbebyggelsen alternativ I endast undantagsvis tillämpas. Däremot torde alternativ II i modifierad form vara en realistisk arbetshypotes, om skogskompletteringsbehovet får begränsas och ersättas med viss nyodling. Det är icke tillräckligt verklighetsbetonat att räkna med att alla kompletteringsjordbruk skall förstärkas med skog. En hel del kompletteringsjordbruk borde förbli värdefulla stödjordbruk. En komplettering av de ofullständiga ägostyckningarna med skog framstår däremot som en mycket angelägen åtgärd. I kustbygden torde alternativ I sannolikt kunna tillämpas i betydande omfattning inom de större jordbruksbyarna. En kombination av detta alternativ och alternativ II liksom en viss nyodlingsverksamhet synes emellertid vara nödvändig för att skapa erforderligt försörjningsunderlag och den ekonomiska trygghet, som familjejordbruket skall ge. Även i kustbygden måste dock sammanläggningarna ske med försiktighet i mindre byar, vars fortbestånd är av väsentlig betydelse för bygdens ekonomiska och kulturella liv. Norrbottens län I länet är familjejordbruken enligt den lokala delegationens bedömande till antalet endast omkring 1.000, medan kompletteringsjordbrukens antal överstiger 13.000. De enskilda, som bor på

155 sina fastigheter, innehar omkring 92 % av länets åkerareal och omkring 27 % av skogsarealen. Huvuddelen av skogsmarken eller 55 % äges av staten. Endast omkring 9 % av statens innehav har ansetts ligga i jordbruksbygden och av detta har 2 % av statens totala innehav karakteriserats som splittrade områden. Enligt lantbruksnämndens yttrande föreligger för en skogskomplettering i länet stora skillnader mellan kustlandet och inlandet. I kustbygden med dess begränsade förekomst av kronan och bolag tillhöriga skogar, måste en .skogskomplettering beräknas bli betydligt svårare att genomföra än i länets inre och skogsrikare men också mera glesbebyggda delar, där framför allt kronan äger den mesta skogsmarken. I kustlandet finnes de bästa jordbruksbygderna. Dessa bygder bör i första hand erhålla möjlighet till skogskomplettering. I inlandet bör man räkna med större behov av arbetskraft för arbete utanför den egna fastigheten. En utbyggnad av fastigheterna till familjejordbruk i samma omfattning som i kustbygden torde enligt lantbruksnämnden här ej vara önskvärd och för öv-

rigt ej heller möjlig på grund av bristande naturliga förutsättningar. I länet synes enligt alternativ I icke något behov av kompletteringsskog föreligga med undantag för socknarna Överluleå, Älvsby och Piteå. För dessa torde kompletteringsbehovet av skog kunna erhållas från skogsmark i avd. 1, cl. v. s. skogsmark tillhörande sådana kompletteringsjordbruk, som ägarna ej bebor och enskilda skogsfastigheter samt splittrade områden i jordbruksbygd tillhörande bolag, kronan och övriga. I fråga om alternativ II framhåller lantbruksnämnden bl. a. att det i sex kustsocknar, nämligen i Karl Gustav, Nedertorneå, Nederkalix, Nederluleå, Norrfjärden och Hortlax där f. ö. större delen av länets bästa jordbruksbygder är belägna, icke torde vara möjligt att erhålla tillräcklig kompletteringsskog. I fjorton andra socknar behövs i det närmaste all skog i avd. 1 + 2 + 3 och i fem socknar den mesta skogen i avd. 1 + 2 . Lantbruksnämnden framhåller slutligen, att det i Norrbottens län självfallet icke torde vara möjligt att genomföra skogskomplettering enbart vare sig enligt alternativ I eller II.

ÅTTONDE KAPITLET

Allmänna riktlinjer

Den svenska jordpolitiken har u n d e r nyare tid ända fram mot 1800-talets senare del följt en ganska klar linje. Under denna långa tidsperiod sökte man förhållandevis konsekvent genom lagstiftning på olika områden bevara bärkraften hos det svenska jordbruket genom att söka h i n d r a en alltför långt gående uppdelning av brukningsenheterna. Lagstiftningen tog sig uttryck i inskränkningar i möjligheterna att dela jordbruken, i begränsning av arvsrätten till jorden och i olika föreskrifter med avseende å skifte av jord. Syftet var då tvåfalt, å ena sidan att bevara brukningsenheternas skattekraft åt kronan och å andra sidan att ge förbättrade möjligheter till jordägarnas försörjning. Helt lyckades man knappast i sina strävanden. En alltför långt gående uppdelning av jorden kom ändå till stånd. I och med liberalismens genombrott på 1800-talet började man mer och mer lätta på föreskrifterna om delning av jord. Detta medförde en hastigt tilltagande uppsplittring av jorden i allt m i n d r e brukningsdelar. Emellertid torde även andra förhållanden än den allmänna politiska inställningen ha bidragil till jordens uppdelning och anläggandet av mindre jordbruk genom nyodlingar i olika delar av landet. Den starka befolkningsökningen gjorde det nödvändigt att söka skapa arbetstillfällen och utkomst åt allt större delar av befolkningen vid jordbruket. Statsmakterna önskade också på grund av prisfal-

let på spannmål u n d e r vissa perioder under senare delen av 1800-talet främja en övergång till animalieproduktion, och denna ansågs då med större förde! kunna bedrivas vid småbruk. Oavsett de befolkningspolitiska aspekterna gjorde sig strävandena att dela upp jorden och skapa mindre jordbruk gällande även framgent, nu u p p b u r n a av önskan att utöka vår jordbruksproduktion samt under tider av arbetslöshet lätta de därav uppkommande svårigheterna. Den svenska egnahemspolitiken u n d e r de första decennierna av 1900-talet bar i hög grad dessa kännemärken. En annan faktor, som influerat på vår jordpolitik under det senaste århundradet, är industrialismens genombrott och den därav föranledda omdaningen av hela vårt samhälles struktur. Trävaruindustriens stora uppblomstring under slutet av 1800-talet medförde en strävan från denna industris sida att försäkra sig om tillräcklig bas för alt tillgodose sina behov av råvara genom uppköp i allt större omfattning av skog. På så sätt kom stora delar av landels skogstillgångar att överföras i industriens ägo. Denna utveckling underlättades i hög grad av den då gällande lagstiftningen med dess liberala inställning till delning av jord. Genom denna utveckling uppkom i betydande omfattning jordbruk som saknade tillräckligt stöd av egen skog. I stora delar av vårt land äi som bekant icke möjligt att bedriva jordbruk såsom självständigt företag,

157 därest icke tillgång till egen skog finnes. Jordbruket och skogsbruket måste här vara oskiljaktigt förenade för den händelse man vill uppehålla jordbruket och en självägande jordbrukarbefolkning i dessa delar av landet. De vidsträckta möjligheterna att uppdela befintliga fastigheter och att förvärva skog medförde också snart allvarliga sociala problem i skogsbygderna. Statsmakterna såg sig därför nödsakade att genom lagstiftning hindra den fortskridande övergången av skogen från enskild ägo i bolagens händer. År 1906 tillkom den första lagen om förbud för bolag att förvärva fastighet, och i anslutning därtill vidlogs efter hand åtgärder för att förhindra att skogen skulle skiljas från jordbruket. Otvivelaktigt bar det emellertid varit till gagn för industrien och av denna beroende befolkningsgrupper att industrien ägt säker grund för sin råvaruförsörjning u n d e r sin uppbyggnadstid. För närvarande är landets skogstillgångar så fördelade, alt 4,3 milj. hektar utgör kronoskogar, 1,1 milj. hektar allmänna skogar i Övrigt och 5,6 milj. hektar bolagsskogar, medan 11,9 milj. hektar belöper på återstående skogsägaregrupper. Den nu tecknade utvecklingen ledde till ett för vårt jordbruk mycket svårt läge. Produktionskostnaderna för de små brukningsdelarna blev för höga. Jordbruket kunde i stora delar av landet icke konkurrera med det utländska inom de delar av världen som ägde bättre produktionsbetingelser och hade lägre arbetskostnader och större möjligheter att utnyttja maskindrift än vårt land. I vissa delar av landet ger visserligen skogen jordbruket ett gott stöd, men genom statsmakternas tidigare inställning till den fria jorddelningen och förvärvsrätten till skog har detta stöd i stor utsträckning blivit otillräckligt.

Uppenbarligen vilar ett icke ringa ansvar härför på statsmakterna. Jordbruksnäringens svagare ställning medförde att stora delar av den i jordbruket arbetande befolkningen icke kunde bli delaktiga av det allmänna ekonomiska uppsvinget utan så småningom kom i ett i förhållande till motsvarande befolkningsgrupper i andra näringar ogynnsamt läge. Detta föranledde statsmakterna att vidta olika åtgärder för att skapa bättre förutsättningar och möjligheter för jordbrukets fortsatta utveckling. Efter mer eller mindre genomgripande åtgärder uppdrogs slutligen vid 1947 års riksdag riktlinjerna för den nuvarande jordbrukspolitiken. Statsmakternas ståndpunktstaganden grundade sig i stor utsträckning på den omfattande utredning som verkställts av 1942 års jordbrukskommitté. I huvudpunkterna i 1947 års beslut angående den framtida jordbrukspolitiken innefattades, att den i jordbruket arbetande befolkningen skulle beredas en med motsvarande befolkningsgrupper jämställd ekonomisk ställning samt att man för att åstadkomma detta skulle tillförsäkra jordbruket ett visst gränsskydd mot den utländska konkurrensen. För att förbättra jordbrukets möjligheter skulle en rationalisering och upprustning av jordbruket på skilda sätt understödjas av statsmakterna. Bland annat syftade man till att genom s. k. yttre rationalisering av mindre jordbruk bringa dessa till sådan storlek, att de skulle få mera tillfredsställande produktionsförutsättningar. Det stod emellertid klart för statsmakterna att i stora delar av vårt land det icke vore möjligt att på denna väg åstadkomma en tillräcklig storleksrationalisering av jordbruket. Såsom tidigare understrukits, är ju vårt jordbruk i de skogrika trakterna av landet för sin existens fast sammanknutet med skogsbruket. För att få till

158 stånd bärkraftiga jordbruk i dessa delar av riket måste man enligt 1947 års beslut förstärka jordbruket även på det sättet, att de för små brukningsdelarna kompletteras med skog. Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, uttalade i den proposition som låg till grund för riksdagens beslut (prop. 75/1947 sid. 213) bl. a. följande. Man kunde icke räkna med atl jordbruken i skogsbygderna skulle erhålla full lönsamhet, om man såge jordbruksdriften som ett isolerat företag, ulan man borde vid avvägningen av det alimänna prisstödets storlek även beakta de inkomstkällor som avkastningen av egen skog och skogskörslor utgjorde. I betraktande av bland annat detta förhållande vore det naturligt att i skogsbygderna arbetet med den yttre rationaliseringen, vid sidan av den rationalisering av själva jordbruket som lämpligen kunde genomföras, också skulle inriktas på att komplettera brukningsdelarna med skog, så att de brukningsdelar, där jordbruket utgjorde brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största möjliga utsträckning skulle bli bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kunde brista i jordbrukets lönsamhet uppvägdes av tillgång på egen skog. En dylik utveckling syntes utgöra en förutsättning för att man i dessa trakter skulle kunna uppehålla jordbruket i önskvärd omfattning och på ett effektivt sätt utnyttja den till jordbruket knutna arbetskraften. I sitt utlåtande, vilket godkändes av riksdagen, uttalade det särskilda utskott sombehandlade propositionen (nr 2/1947 sid. 82) sin anslutning till vad departementschefen yttrat om förstärkning av brukningsdelar med skog. En dylik förstärkning borde enligt utskottets mening kunna genomföras utan menliga inverkningar på de övriga intressen som borde beaktas i detta sammanhang.

För att överföra skog till förstärkning av ofullständiga jordbruk anvisades enligt 1947 års beslut flera vägar. Genom förmedlingsverksamhet och uppköp i den öppna marknaden skulle lantbruksn ä m n d e r n a anskaffa skogsmark, vilken sedan kunde utnyttjas för förstärkning av jordbruk som hade behov därav. F ö r fall, då man icke på detta sätt lyckades skaffa skogsmark, öppnades genom ändringar i expropriationslagen viss möjlighet att med stöd av denna lagstiftning förvärva skog som behövdes för förstärkning av jordbruk. Den skog, som förvärvades för kompletteringsändamål, skulle betalas med fulla värdet. Lån för att underlätta förvärv skulle kunna erhållas på samma villkor som gäller vid förvärv av tillskottsjord i övrigt. Kostnaderna för expropriation liksom intrångsersättningar och andra dylika kostnader skulle kunna gäldas av allmänna medel. Det ligger i sakens natur att beträffande frågan om jordbrukets rationalisering genom förstärkning med skog mycket delade meningar voro för handen, liksom ock rörande de medel som borde ställas till förfogande för detta ändamål. Såväl inom 1942 års jordbrukskommitté som i remissyttrandena över dess förslag och i riksdagen gick meningarna i dessa spörsmål starkt isär. Utredningen h a r i detta sammanhang knappast någon anledning att närmare beröra de skäl varpå 1947 års beslut vilar såvitt angår skogskompletteringens önskvärdhet och nödvändighet vid jordbrukets rationalisering. Det stod klart att förstärkning av jordbruket med skog i vissa delar av landet är nödvändig, om där skall kunna bedrivas ett självständigt jordbruk. Innehavet av egen skog torde merendels vara av betydande värde för jordbrukarna ur sysselsättningssynpunkt, i all synnerhet där jordbruket b i n d e r brukaren i sådan om-

159 fattning, att han icke har samma möjligheter som annan arbetskraft att ta arbete på annan ort. Innehavet av egen skog måste även anses medföra en förstärkning av ett i och för sig icke lönsamt jordbruk, bl. a. därigenom att skogen dels, åtminstone på lång sikt, regelmässigt kan väntas ge brukaren ett visst tillskott till utjämnande av jordbrukets bristande lönsamhet och dels ger brukaren tillgång till skogsprodukter till förmånligare pris än om desamma skolat inköpas i allmänna marknaden. Av dem, som motsatte sig en förstärkning av jordbruket med nödig skog, underströks att betydelsen ur sysselsättningssynpunkt av egen skog vore överdriven och i viss grad verklighetsfrämmande. Såsom stabiliseringsfaktor för jordbruket vore den egna skogen av föga värde, då skogen vanligen finge förvärvas på skuld och det uppsparade skogskapitalet vanligen snabbt avverkades för att nedbringa skulderna. Man ansåg också att det knappast förelåge något behov att genom förstärkning av ofullständiga jordbruk överföra dessa till fullt bärkraftiga. Dessa jordbruk, vilka betraktades som övergångsjordbruk, vore nödvändiga för att fylla skogsbrukets arbetskraftsbehov såvitt framför allt gällde körare. Å dessa jordbruk fanns nämligen merendels häst. Genom förstärkning av det mindre jordbruket med skog skulle också en ur skoglig synpunkt synnerligen skadlig parcellering av skogsmarken komma till stånd. En lägre produktion samt sämre utnyttjande av arbetskraft och maskinella anordningar vore för handen för det mindre skogsbrukets del. Under den tid arbetet inom lantbruksnämnderna varit igång med den yttre rationaliseringen har genom inköp och förmedlingsverksamhet relativt betydande arealer skogsmark tillförts

jordbruket såsom förstärkning av icke bärkraftiga brukningsdelar. Däremot bar expropriation av skogsmark för detta ändamål endast förekommit i tre fall, därvid det icke varit fråga om större areal skogsmark än sammanlagt femton hektar. Förhoppningarna att få i gång en genomgripande rationalisering av vårt jordbruk i skogsbygderna genom att förstärka ofullständiga brukningsdelar med egen skog, har emellertid icke infriats. I anledning härav har från flera håll, särskilt från jordbrukarkretsar, rests krav på att effektivare åtgärder vidtas för att på detta område nå bättre resultat. Man har med stigande oro och bekymmer sett den allt hastigare tilltagande avfolkningen av våra skogsbygder. Och bland de medel, som man funnit böra prövas för att förhindra att förhållandena utvecklas på ett ur allmänna och enskilda synpunkter icke önskvärt sätt, har varit en effektivisering av den i 1947 års beslut om den framtida jordbrukspolitiken innefattade skogskompletteringen av jordbruken. Frågan har upptagits såväl inom som utom riksdagen i skilda framställningar. För att bland annat uppta de berörda problemen tillsattes förevarande utredning. I de direktiv, som chefen för jordbruksdepartementet utfärdade för utredningens arbete, uttalades, under hänvisning till att verksamheten för förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog fått en ganska begränsad omfattning, att man borde överse de bestämmelser, som nu gällde för denna verksamhet, för att undersöka om de i något avseende behövde ändras eller kompletteras för att underlätta en sådan förstärkning. Det underströks emellertid i direktiven särskilt att vid en dylik översyn man såväl ifråga om den utsträckning, i vilken förstärkning med skog borde ske, som beträffande

160 medlen för genomförandet av densamma torde böra utgå från de år 1947 fastställda allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten. Efter att ha berört vissa svårigheter beträffande kompletteringsverksamheten uttalade departementschefen slutligen att utredningen emellertid ej borde begränsas till enbart dessa spörsmål utan avse en allmän och — frånsett vad som sagts om själva utgångspunkterna — förutsättningslös prövning av problemet i hela dess vidd. Med hänsyn till de sålunda för utredningsarbetet uppdragna förutsättningarna och gränserna har utredningen icke anledning att närmare ingå på det i samband med 1947 års beslut rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken så omdiskuterade problemet, om en förstärkning av ofullständiga jordbruk i våra skogrika bygder borde ske genom att jordbruken kompletterades med egen skog. Utredningen har att utgå från att statsmakterna genom 1947 års beslut fastslagit, att en dylik komplettering är önskvärd och lämplig och på grund därav bör komma till stånd. Givet är emellertid att utredningen vid sina ståndpunktstaganden rörande de sätt, varpå denna komplettering bör äga rum, måste beakta framförda invändningar rörande olägenheterna av kompletteringsverksamheten och vid utformningen av sina förslag i ämnet i möjligaste mån häva eller motverka dessa olägenheter. Enligt 1947 års beslut angående den framtida jordbrukspolitiken avsåg man icke att genom komplettering med skog bringa alla slag av ofullständiga jordbruk upp till bärkraftiga brukningsdelar. Man drog en nedre gräns såtillvida, att de såsom stödjordbruk betecknade brukningsenheterna icke ifrågasattes skola kompletteras med skog. Jordbru-

ket å dessa brukningsdelar ansågs icke spela någon mera avgörande roll för brukarens försörjning, då ju denne härför huvudsakligen var hänvisad att söka sig arbete utanför jordbruket på den egna gården. Icke heller lade jordbruket å dessa brukningsdelar något större hinder i vägen för innehavaren att söka sig arbete på annat håll, även om detta skulle kunna erhållas endast på något avstånd från den egna hemorten. Innehavet av skog torde, såsom framhölls i samband med 1947 års behandling av frågan, icke i dessa fall bli en stabiliserande faktor för brukningsdelens ekonomi. Ägarna av dessa brukningsdelar ansågs också vara av stor betydelse såsom arbetskraft för såväl skogsbruket som det något större jordbruket i trakten. Det väsentliga för dessa brukare vore att åt dem skapa trygghet för en jämn och säker arbetstillgång i orten. Det är givetvis icke möjligt att dra en klar gräns mellan sådana jordbruk, som icke bör ifrågakomma för komplettering med skog, och sådana där komplettering är att anse såsom lämplig och önskvärd. De skiftande förhållandena i skilda delar av landet omöjliggör detta. Det måste också uppenbarligen beaktas att förhållandena, framför allt kanske i våra skogsbygder, ofta lägger hinder i vägen för sammanslagning av små jordbruk till större brukningsenheter. En särskild mellanställning intar mindre jordbruk vilka är så pass stora att å dem behövs eller kan hållas häst. Att här ställa sig på den ståndpunkten att komplettering av jordbruket med skog undantagslöst icke bör ifrågakomma kan knappast vara motiverat. Vid övervägande av frågan, huruvida komplettering med skog skall ske, måste i hög grad beaktas bygdens allmänna struktur samt dess arbets- och sociala

161 förhållanden i övrigt. En bygd måste uppenbarligen ha en viss grad av befolkningstäthet för att det skall finnas tillräckligt underlag för skilda sociala anordningar, skola, allmän samlingslokal, goda kommunikationsförbindelser åt olika håll och dylikt. En viss befolkningstäthet är också förutsättningen för att handelsbod samt andra behövliga serviceanordningar av olika slag såsom reparations- och hantverksservice skall kunna uppehållas i bygden. Tillgång, i vart fall i någon omfattning, till fritidssysselsättning torde merendels vara önskvärd inom ett rimligt avstånd. Även om man genom sammanslagning eller eljest skulle kunna få till stånd bärkraftiga jordbruk, lärer detta icke hjälpa en bygd, om befolkningstätheten sjunker i alltför hög grad, så att även klart bärkraftiga jordbruk icke kan finna brukare. Frågan uppställer sig då osökt huruvida man — ifall förutsättningar saknas att lösa problemet på ett bestående sätt på grundval av andra arbetstillfällen, t. ex. inom storskogsbruket — icke bör söka genom skogskomplettering av även små jordbruk nå en ur allmän och enskild synpunkt tillfredsställande lösning. För det allmänna måste det u n d e r vissa förhållanden framstå såsom ratiotionellare och mera ändamålsenligt att upprätthålla en bygd levande, om också med ekonomiska uppoffringar, än att låta trakten avfolkas och människorna flytta till tätorterna. Ty där kommer ju så småningom genom befolkningens ökning att uppstå krav på nya bostäder, nya eller utvidgade sociala anordningar och kommunikationer m. m., vilket allt medför kostnader av olika slag för det allmänna. Mot de fördelar, som kan vinnas genom att med skog komplettera även sådana m i n d r e jordbruk varom nu är fråga, måste vägas de olägenheter som kan uppstå för skogsbruket genom åtgärden ifråga. Dessa är i stort av samli

ma natur som de vilka påtalades i samband med fattandet av 1947 års beslut. Utvecklingen under de senaste tio åren inom skogsbruket präglas i mycket hög grad av ett tilltagande behov av effektivitetshöjande åtgärder, betingat framför allt av stegrade anspråk på skogsnäringen ur folkhushållets synpunkt, skärpt konkurrens om arbetskraften och över hela linjen stegrade kostnader. Skogsbruket har visat stor aktivitet och anpassning inför detta rationaliseringskrav i dess olika former, vilket främst tagit sig uttryck i dels skogsskötselns intensifiering bl. a. genom ökat utnyttjande av fack- och yrkesutbildade, dels användande i allt större utsträckning av maskinella hjälpmedel vid produktionen, kombinerat med strävanden till koncentration av åtgärder ävensom andra anstalter av organisatorisk karaktär. Det sagda innebär i förevarande sammanhang, att verksamheten för jordbrukets komplettering med skog obetingat måste bedrivas i full insikt om betydelsen och värdet för samhällsekonomien av välarronderade skogliga driftsenheter med förutsättningar för effektiv produktion och även under hänsynstagande till landsbygdens arbetskrafts- och mekaniseringsfrågor. Det torde i detta sammanhang böra erinras om innehållet i tredje lagutskottets utlåtande nr 2 vid 1951 års riksdag i anledning av en motion i andra kammaren (nr 290), däri påtalades att kronans förköpsrätt ansåges icke kunna begagnas för en »successiv förstärkning av ett ofullständigt jordbruk eller för att åstadkomma en förbättring avett för litet stödjordbruk». I anledning av motionen uttalade utskottet, att det icke vore helt riktigt att förköpsrätten skulle vara begränsad på angivet sätt. Utskottet enrinrade om följande yttrande av departementschefen i propositionen nr 75/1947 angående den framtida jord-

162 brukspolitiken: »I arbetet med att förstärka ofullständiga jordbruk torde det, särskilt på grund av de topografiska förhållandena, ej alltid vara möjligt att genomföra så långt gående utvidgningar, att brukningsdelarna kunna förvandlas till fullständiga jordbruk. Man kan då bliva nödsakad att nöja sig med mindre omfattande förbättringsåtgärder. Om åtgärden ej är att betrakta som en etapp på vägen mot en ytterligare utvidgning av brukningsdelen torde dock, såsom jordbrukskommittén framhållit och ytterligare understrukits av fastighetsbildningssakkunniga, böra krävas, att brukningsdelarna skola bliva sådana, att de verkligen ha möjligheter att bestå på lång sikt.» — Enligt utskottets uppfattning visade uttalandet av departementschefen, att förköpsrätten i vissa fall kunde begagnas jämväl i de i motionen avsedda fallen. Förköpsrätten kunde dock icke användas för att förvandla stödjordbruk till ofullständiga jordbruk av annan typ. Härvidlag funne utskottet icke någon ändring påkallad. Vad som sålunda uttalats rörande förköpsrätten gäller givetvis i motsvarande avseende beträffande den yttre rationaliseringsverksamheten i övrigt. Den nya jordförvärvslagen synes i viss mån komma att påverka ramen för den yttre rationaliseringsverksamheten. Enligt 5 § i jordförvärvslagen kan lantbruksnämnd vägra tillstånd att förvärva egendom som finnes böra tas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter. I kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. angavs ursprungligen målet för den yttre rationaliseringen främst vara att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. I anledning av propositionen med förslaget till den nya jordförvärvslagen

framhöll utskottet, som tillstyrkte förslaget, att kungörelsen härutinnan borde undergå viss omarbetning i anslut ning till lagen och att det torde ankomma på Kungl. Maj:t att föranstalta härom. I 1956 års statsverksproposition (IX huvudtiteln sid. 297) upptogs frågan av föredragande departementschefen, statsrådet Norup, vilken uttalade att 6 § förenämnda rationaliseringskungörelse borde ändras så, att i första stycket av paragrafen angåves, att lanlbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas verksamhet för jordbrukets yttre rationalisering skulle ha till uppgift att, där dylik rationalisering erfordrades för att skapa tillfredsställande försörjningsmöjligheter, underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter genom sammanslagning eller komplettering med jordbruksjord eller skogsmark ävensom att i övrigt främja yttre rationalisering av brukningsenheter, som icke vore lämpade för sitt ändamål. Detta stycke komme då att ange den vidaste ramen för verksamheten. I andra stycket borde utsägas, att lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna för att tillgodose det i första stycket angivna syftet skulle vara verksamma för att bärkraftiga brukningsenheter bildades samt att det även skulle åligga dem att, då det gällde arrondering, främja förbättrad ägoanordning på familjejordbruk i den bemärkelse begreppet hade enligt jordförvärvslagen. I ett tredje stycke borde slutligen stadgas, att verksamheten jämväl finge omfatta åtgärder härutöver, när så med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter funnes lämpligt för att skapa ändamålsenliga brukningsenheter. Sådana särskilda omständigheter borde anses föreligga i fall, då lantbruksnämnd, efter alt ha vägrat förvärvstillstånd med stöd av 5 § jordförvärvslagen, vid förmedling

163 av försäljning direkt till innehavare av närliggande jordbruk nödgades godkänna en köpeskilling, som överstege det värde, fastigheten eller fastighetsdelen kunde anses äga för den brukningsenhet, till vilken den skulle läggas. Jordbruksutskottet fann vad departementschefen anfört icke föranleda någon erinran från utskottets sida (ull. nr 1 sid. 113), och riksdagen godkände utskottets utlåtande i denna del. En konsekvens av det nu anförda synes närmast bli att gränserna för storleksrationaliseringen i någon mån vidgats och att hinder sålunda icke möter mot att densamma kan, i vart fall i viss utsträckning, omfatta såväl större jordbruk än basjordbruk, som ock stödjordbruk. Riksdagsuttalandena av 1951, 1955 och 1956 äger givetvis tillämpning i fråga om jordbrukets komplettering med skog. Utredningen vill för sin del betona svårigheten överhuvudtaget att uppehålla en klar gränsdragning på förevarande område, vilket också framgår av frågans utveckling sedan 1947. Enligt utredningens mening måste man vid bedömande av problemet, om kompletter i n g med skog skall förekomma eller ej, låta lösningen därav bli beroende på omständigheterna i de särskilda fallen u n d e r beaktande av de av utredningen berörda sociologiska synpunkterna och arbetskraftspolitiska förhållandena liksom ock med hänsyn till jordbrukets allmänna struktur och skogsvårdens krav. Det synes utredningen klart alt komplettering av jordbruk med skog icke bör ifrågakomma i de fall då jordbruket icke är av någon mera väsentlig omfattning och betydelse för brukaren. Man måste undvika att tillskapa fastigheter på vilka jordbruket inom någon kortare tid nedlägges med påföljd att fristående skogsfastigheter uppstår. En förutsättning för kompletteringen med skog bör vara — vilket också betonades

i 1947 års beslut — att jordbruksfastigheten kan beräknas bli bestående för framtiden. Utredningen vill understryka vikten av att vid komplettering av det slag här är i fråga man i möjligaste mån beaktar läget beträffande bygdens rationalisering i dess helhet. De synpunkter, som därvid anlägges, måste givetvis bli översiktliga och underkastas förändringar med hänsyn till de ändrade förhållanden som efter hand inträder i fastighetsbeståndet och bygdens befolkningsförhållanden och allmänna struktur i övrigt. Planläggning är önskvärd bl. a. även därför, att den ger en överblick över såväl frågan, h u r bygden bör strukturellt sett ordnas, som ock, vilket i detta sammanhang är av särskild betydelse, h u r mycket skog som behöver och kan tas i anspråk för ändamålet. Det är uppenbarligen både önskvärt och lämpligt att vid de överväganden, som här är i fråga, nära kontakt hålles med de kommunala myndigheterna, så att de blir i tillfälle att framföra sina synpunkter på bygdens problem och framställa önskemål rörande dess framtida gestaltning. Det står alldeles klart för utredningen att komplettering med skog icke kan ske i alla fall där sådan ur den enskildes intressen kan te sig önskvärd. Det finns bygder i vårt land som redan nu befinner sig i det läge, att en rationalisering av jordbruket med statligt stöd där icke skulle på lång sikt vara ändamålsenlig eller ekonomiskt försvarbar rned hänsyn till de svaga förutsättningar som föreligger för att där uppehålla en ur enskild och allmän synpunkt tillfredsställande samhällsbildning. Emellertid kan givetvis fall förekomma, då skogskomplettering kan ske utan att närmare planläggning kommit till stånd. Det får ankomma på lantbruksnämnderna att u n d e r beaktande avförhållandena i varje särskilt fall ta

164 ståndpunkt till skogskompletteringsfrågan. I detta sammanhang må också beröras de särskilda problem som kan uppstå då fastighet får sitt skogsinnehav väsentligt förminskat genom framdragande av kraftledning. Frågan om komplettering av sålunda försvagad fastighet har vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Med anledning av väckta motioner (1:173 och II: 221) beslöt 1952 års riksdag på förslag av jordbruksutskottet (uti. nr 53) att anhålla att spörsmålet måtte hänskjutas till prövning av denna utredning. I enlighet härmed blev ärendet sedermera av Kungl. Maj:t överlämnat till utredningen. Vad först beträffar de fall, iViir den drabbade fastigheten utgör ett ofullständigt jordbruk av det slag som enligt vad förut sagts kan ifrågakomma för skogskomplettering, synes något särskilt problem knappast vara för handen. Här slår självfallet till förfogande de redan befintliga och av utredningen i det följande föreslagna medlen att åstadkomma en lämplig komplettering. Annorlunda ligger saken till då det gäller sådan fastighet som på grund av sin storlek normalt icke kan påräkna det allmännas stöd för förstärkning med skog. Enligt utredningens mening bör dock stor betydelse tillmätas den omständigheten att fastigheten lidit skada vid tillgodoseende av ett allmänintresse. En frikostigare tillämpning av eljest gällande principer synes därför vara motiverad. Utredningen anser med andra ord att myndigheterna även i nu avsedda fall bör vara oförhindrade att lämna sin medverkan till önskvärda kompletteringsåtgärder. För att få en överblick över storleken av de föreliggande problemen har utredningen och lantbruksstyrelsen efter Kungl. Maj:ts bemyndigande låtit verk-

ställa den undersökning för vilken närmare redogjorts i sjunde kapitlet. Undersökningen är upplagd sålunda, att å ena sidan redovisats kompletteringsbehovet för ofullständiga jordbruk som bebos av ägaren, och å andra sidan storleken av den skog som eventuellt kan komma i fråga att användas för kompletteringsändamål. Beräkningen av kompletteringsbehovet har verkställts distriktsvis av lokala delegationer som bestått av lantbruksdirektören, länsjägmästaren och överlantmätaren i varje län. Beräkningarna avser två teoretiska ytterlighetsalternativ. Alternativ I avser att belysa det fall, då de ofullständiga jordbruk, som nyss nämnts, sammanslås till enheter med en åkerareal motsvarande medelarealen åker hos de bärkraftiga jordbruk i distriktet vilka har högst 25 hektar åker och bebos av ägaren. Behov av komplettering med skog föreligger här, om och i den mån de sålunda tänkta enheternas skogstillgång icke motsvarar den minsta godtagbara skogstilldelningen för bärkraftiga jordbruk inom undersökningsområdet. Enligt detta alternativ tankes den yttre rationaliseringen främst ske med avseende på den odlade jorden. Alternativ II avser att belysa det fall, då alla ofullständiga jordbruk, som bebos av ägaren, göres bärkraftiga enbart genom skogskomplettering, d. v. s. den yttie rationaliseringen tankes helt ske genom tilldelning av skog. Alternativ I baseras således på medelarealen åker bland ortens bärkraftiga jordbruk, som har högst 25 hektar åker och bebos av ägaren, samt den minsta godtagbara skogstilldelningen för ortens bärkraftiga jordbruk, u n d e r det att alternativ II grundas på medelarealen hos ortens ofullständiga jordbruk, som bebos av ägaren, och den kompenserande skogstilldelning som behövs för att göra denna medelfastighet bärkraftig. De minsta

165 jordbruken, i redogörelsen betecknade som småbruk, har icke berörts i detta sammanhang. Spörsmålet om bärkraft och godtagbar skogstilldelning har lösts efter erfarenhetsmässiga grunder av de lokala delegationerna. Vidare har redovisats bl. a. skogsarealen till de ofullständiga jordbruk och de bärkraftiga jordbruk med högst 25 hektar åker, vilka tillhör enskild person men ej bebos av ägaren, samt rena skogsfastigheter. Därjämte h a r upptagits den bolag, kronan och övriga icke enskilda personer tillhöriga skogsarealen, vilken indelats i splittrade områden i jordbruksbygd, samlade områden i jordbruksbygd samt områden utanför jordbruksbygd. De nu n ä m n d a skogsarealerna h a r uppdelats i tre olika grupper eller s. k. avdelningar. Till avdelning 1 har hänförts all skogsmark tillhörig de ofullständiga jordbruk, som ägs av enskild person men ej bebos av ägaren, jämte alla rena skogs-

fastigheter tillhöriga enskilda ägare. Till denna avdelning har vidare förts splittrade områden i jordbruksbygd tillhöriga juridiska personer. Undantag har härvid dock gjorts för skogsmark som ansetts bunden till sistnämnda ägarkategoris jordbruksfastigheter. Under avdelning 2 h a r upptagits det överskott av skogsmark, som finnes på de enskilda tillhöriga men av ägarna ej bebodda bärkraftiga enheterna med högst 25 hektar åker, sedan dessa enheter tillgodoräknats normal skogstilldelning. Till denna avdelning har även förts juridiska personers samlade innehav av skog i jordbruksbygd. Skogsområden utanför den egentliga jordbruksbygden, tillhöriga andra än enskilda ägare, har hänförts till avdelning 3. Den skogsmark, som ingår i undersökningen, fördelar sig, i 1 000-tal hektar räknat, på sätt tabell 1 utvisar.

Tab. 1 Till jordbruk, bebodda av ägaren, hör Till j o r d b r u k i enskild ägo, ej bebodda av ägare, hör Till skogsfastigheter i enskild ägo hör Till bolag h ö r Till staten h ö r Till övriga (t. ex. kyrka, k o m m u n , andra samfälligheter) h ö r

9.315 eller 938 949 5.684 4.198 1.014

42,2 % 4.2 % 4.3 % 25,7 % 19,0 % 4,6%

22.098 eller 100

Av undersökningen framgår vidare att i södra och mellersta Sveriges slättbygder skulle för komplettering behövas, enligt alternativ I ca 43 tusen hektar skog och enligt alternativ II ca 1,2 miljoner hektar skog. För södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder är motsvarande siffror ca 48 tusen och ca 2,3 miljoner hektar samt för norra Sverige ca 114 tusen och ca 4,4 miljoner hektar. En komplettering med skog av varje ofullständigt jordbruk, som bebos av ägaren, (alternativ II) skulle kräva ca 8 miljoner hektar skogsmark, d. v. s.

%

63 % av den skogsmark som äges av andra än de aktiva jordbrukarna. Endast inom 20 undersökningsområden, representerande 2 % av hela antalet, h a r vid detta alternativ behov av tillskottsskog ansetts icke föreligga. Enligt undersökningen varierar tillgångarna och kompletteringsbehovet starkt i olika delar av landet. I södra och mellersta Sveriges slättbygder överstiger behovet den totala tillgången, under det att i södra och mellersta Sveriges skogsoch dalbygder denna i stort sett motsvarar behovet. Endast i norra Sverige är den totala tillgången på skogsmark

166 större än behovet. I halva antalet av landets 26 lantbruksnämndsområden kan det vid detta alternativ tänkta kornpletteringsbehovet icke tillgodoses, och om man går till ännu mindre enheter -— kommunerna — gäller detta förhållande för 62 % av totala antalet undersökta kommuner. I Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län samt de undersökta delarna av Kristianstads och Malmöhus

län har praktiskt taget alla undersökningsområden för liten skogstillgång för att kunna tillgodose det h ä r antagna behovet. Såsom nyss framhållits h a r den skogsmark, som antagits kunna användas för kompletteringsändamål, indelats i tre avdelningar. Storleken av skogsarealen i dessa avdelningar, i tusen hektar räknat, framgår av tabell 2.

Tab. 2

Skog i enskild ä g o : skog hos ofullständiga jordbruk, ej bebodda av ägaren rena skogsfastigheter överloppsskog till bärkraftiga j o r d b r u k , ej bebodda avägaren ,S:a Skog tillhörig j u r i d i s k a personer: bolag kronan övriga Totalsumma

Skulle u n d e r avdelning 1 upptagen skogsmark kunna ifrågakomma för den vid alternativ II tänkta skogskompletteringen, kan 7 % av antalet undersökningsområden få sitt kompletteringsbehov fyllt. Flertalet av dessa områden ligger i Stockholms, Västernorrlands och Jämtlands län, där alltså torde finnas vissa förutsättningar att bygga upp kompletteringsjordbruken genom skogstilldelning. Under förutsättning att skogsmark under avdelning 1 + 2 skulle ifrågakomma för kompletteringsändamål, skulle ytterligare 15 % av antalet undersökningsområden kunna få fullständig komplettering med skog, d. v. s. totalt skulle man då inom ungefär en fjärdedel av landets kommuner kunna ernå den av de lokala delegationerna som önskvärd uppställda kompletteringen. Till de tre tidigare länen skulle nu kunna fogas Uppsala, Östergötlands och

avd. 1

avd. 1+2

avd. 1 + 2+ 3

320 938

320 938

320 938

92 1350

92 1350

514 52 112 1 936

1 459 487 335 3 631

5 291 4 086 (591 11418

Jönköpings län samt Kalmar läns norra del. Ett utnyttjande av skogsmarken u n d e r samtliga tre avdelningar (1 + 2 + 3) skulle ge ytterligare 14 % av antalet undersökningsområden möjlighet till full komplettering enligt alternativ II, och härför skulle skogsmarken icke behöva utnyttjas ens till hälften. De län, som genom dessa tre avdelningars skogstillgångar skulle nå god kompletteringsgrad, är, utöver de redan nämnda, Södermanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län. I samtliga nu teoretiskt tänkta fall behöver icke hela den u n d e r respektive avdelningar upptagna skogsarealen utnyttjas för att fylla kompletteringsbehovet. Genom att använda icke utnyttjad areal för att medelst byte skaffa kompletteringsskog på håll, där sådan saknas, skulle man i samtliga de uppställda

167 fallen ernå ännu bättre kompletteringseffekt. F ö r den händelse man utginge från att storleksrationaliseringen av de ofullständiga jordbruken skulle ske enligt alternativ I, d. v. s. i första hand genom en långt gående sammanläggning av jordbruken (antalet skulle minskas med högst 75 000), skulle ytterligare förstärkning med skog icke vara erforderlig i 670 undersökningsområden eller 71 % av hela antalet. Efter genomförda sammanläggningar enligt detta alternativ skulle skogstillgången hos de ifrågavarande jordbruken med 1.473.000 hektar ( = 30 % av sagda skogstillgång) överstiga dessas uppskattade minimibehov av skog. För att tillgodose skogskompletteringsbehovet inom dessa 670 undersökningsområden behöver således sammanläggningen av jordbruk icke gå sa långt som förutsattes enligt alternativ I. Ur skogskompletteringssynpunkt skulle, om detta alternativ kunde ifrågakomma, största effekten nås i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro cch Västmanlands län. Detta innebär att enligt alternativ I behovet av tillskottsskog icke skulle bli svårt att fylla i dessa län. Därest den under avdelning 1 upptagna skogsmarken utnyttjas, skulle ytterligare 161 undersökningsområden eller sammanlagt 92 % av hela antalet kunna få sitt behov av skog tillgodosett. I hela landet återstår därefter en icke utnyttjad areal skogsmark om 1.764.000 hektar. Endast på Gotland, i Göteborgs och Bohus län samt i Värmlands läns slättbygd skulle behov av ytterligare skog för komplettering förefinnas enligt nu angivna beräkningsgrunder. I anslutning till det nu anförda skulle man kunna säga att — om i varje län all skogsmark till de jordbruk, som en-

ligt alternativ I skulle sammanläggas, användes för kompletteringsändamål antingen direkt eller indirekt genom byten — kompletteringsbehovet skulle överallt utom i Gotlands samt Göteborgs och Bohus län praktiskt taget vara tillgodosett. Det är emellertid att märka att sammanläggningarna ej skulle behöva bli så omfattande, som alternativ I förutsätter, för att nyssberörda situation skulle uppstå. Såsom framgår av det anförda lämnar det i sjunde kapitlet redovisade undersökningsresultatet en viss belysning av kompletteringsproblemets storlek samt förutsättningarna och möjligheterna att i stort sett komma till rätta med frågan. I detta sammanhang vill utredningen i övrigt framhålla följande. Undersökningen ger — vilket också upprepade gånger framhållits — icke något som helst svar på frågan hur kompletteringen med skog i de särskilda fallen kan eller bör genomföras. Avundersökningen kan man emellertid bilda sig en viss uppfattning om inom vilka delar av landet en komplettering är möjlig och var så icke är fallet. Utredningen vill med skärpa understryka att de två alternativ, som tagits upp för belysande av kompletteringsproblemets omfattning och möjligheterna för dess lösning, är helt konstruerade. Det står alldeles klart att intet av dessa mot ytterligheterna gående alternativ kan komma i fråga till praktiskt utförande. De är endast framlagda för att ge möjligheter att belysa problemets storlek. Enligt utredningens mening torde undersökningen visa att inom stora delar av landet, framför allt i Norrland samt i mellansvenska skogsbygderna, goda förutsättningar finnes att genom komplettering med skog, i viss grad i anslutning till sammanläggning av jordbruk där så låter sig göra, vinna goda resultat i fråga om de ofullständiga jordbru-

168 Den verkställda undersökningen torde också visa att inom stora delar av landet synnerligen goda möjligheter föreligger att genom byten av kronans, bolags och icke aktiva jordbrukares splittrade skogsinnehav i jordbruksbygder mot annan skog i skogsbygder göra mark disponibel för skogskomplettering av de ofullständiga jordbruken i jordbruksbygderna. Genom aktiv inköpspolilik och genom att underlätta och stödja sådana byten skulle lantbruksnämnderna i dessa delar av landet på ett verksamt sätt fullgöra sina uppgifter för jordbrukets yttre rationalisering. Ytterligare skulle härigenom vinnas att skogsmarkens arrondering skulle kunna på många håll förbättras i icke ringa mån.

Undersökningen avser att belysa skogsinkomsternas ekonomiska betydelse, avverkningarnas storlek och sortimentssammansättning samt arbetskraftens utnyttjande m. m. vid fastigheter av olika storlek samt fördelning mellan ägoslagen. Undersökningen har utförts inom nio typområden fördelade på fyra regioner, vilka ansluter sig dels till de naturliga jordbruksområdena dels till indelningen i skogliga tillväxtområden. Genom denna indelning har samtliga skogsbygder i landet blivit representerade i undersökningen. Besultaten kan icke anses allmängiltiga, men vissa analogislut torde med utgångspunkt från resultaten för de enskilda typområdena kunna göras även för andra, likartade områden inom vederbörande region. Undersökningen bygger, som framgår av bilagan, när det gäller inkomstförhållandena på självdeklarationer samt beträffande avverkning och arbetskraft på intervjuer. Därjämte har varje typområde beskrivits beträffande sina såväl rent skogliga som mera allmänt ekonomiska förutsättningar och arbetskraftsförhållanden för att möjliggöra eventuella jämförelser med icke undersökta områden. I första hand har eftersträvats att fä ett material som tillåter jämförelser mellan olika fastighetstyper i skilda delar av landet, medan exakta uppgifter om inkomster, avverkningsbelopp m. m. varit av sekundärt intresse.

En fråga, som utredningen ägnat en betydande uppmärksamhet, är den vilken roll ägandet av skog spelar för ekonomin hos innehavarna av mindre jordbruk. Utredningen har i denna fråga haft samarbete med skogshögskolans ekonomiska institution, vilken för utredningens räkning utfört en omfattande undersökning. Denna redovisas närmare i bilaga 13 till detta betänkande

Fullständiga svar på de uppställda frågorna kan undersökningen icke sägas ha givit, vilket torde vara naturligt med hänsyn till att den berört mycket komplicerade problem som knappast kan sägas ha varit föremål för systematisk bearbetning tidigare. Undersökningens resultat kan dock bidra till att ge en bättre inblick i kombinationen jordbruk-skogsbruk och dennas möjligheter som företagsform i olika delar av

kens rationalisering. Å andra sidan synes förutsättningar för rationalisering av de ofullständiga jordbruken genom komplettering med skog från annat håll inom vissa län, särskilt då Gotlands samt Göteborgs och Bohus län, så gott som helt saknas. Utredningen vill särskilt påpeka förhållandena härutinnan beträffande Gotlands län, då dessa på senare tid varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (jordbruksutskottets utlåtande nr 40/1954). Svårigheter att vinna helt tillfredsställande resultat genom skogskomplettering torde i icke ringa grad föreligga även för Blekinge län och de undersökta delarna av Kristianstads län.

169 landet. Undersökningen ger också en klar uppfattning om hur varierande förutsättningar de olika fastighetstyperna har, beroende icke blott pä fastighetstypen som sådan utan även pä områdets näringsliv i övrigt. De typomräden, som undersökts, avviker i många avseenden starkt från varandra. Å ena sidan förekommer utpräglade skogsområden, där skogsbruket helt dominerar de enskilda fastigheternas ekonomi. Å andra sidan förekommer mera jordbruksbetonade områden, där fastigheterna har liten skogsareal men relativt betydande åkerareal. I stort sett kan områdena ur denna synpunkt indelas i skogs- resp. jordbruksområden. På liknande sätt skiljer områdena sig när det gäller näringslivet i allmänhet. Vissa innesluter stora arealer krono- eller bolagsskogar, medan andra helt saknar större skogsfastigheter. Skogsinnehavets betydelse för fastigheternas ekonomi framträder inom skogsområdena med mycket stor skärpa, dä i medeltal större delen av lanthushållsinkomsterna inom dessa områden h ä r r ö r från det egna skogsbruket. Inom de jordbruksbetonade områdena har det egna skogsbruket icke samma betydelse i medeltal för hela områdena, beroende på de relativt små skogsarealerna och stora åkerarealerna. Även inom dessa områden visar undersökningen att det egna skogsbruket dock betyder mest på fastigheter med något större skogsarealer — 25 a 50 hektar i södra Sverige — trots att dessa fastigheter i allmänhet även har relativt stora åkerarealer. En annan sak, som belyser den ekonomiska betydelsen av skogsinnehav, är att ägarnas totala behållna inkomster i allmänhet visar en påtaglig stegring så snart skogsarealen nått en viss storlek, i norra Sverige 50 a 100 hektar och i södra Sverige 25 å 50

hektar. Undersökningen antyder vidare att det egna skogsinnehavet h a r en avgörande betydelse för genomförandet av förbättringar pä jordbruket bl. a. i form av mekanisering och underhåll av byggnadsbeståndet. Inom områden med krono- eller bolagsskogar ligger inkomsterna från arbete utom den egna fastigheten högt, vilket torde sammanhänga med att just skogsarbete resp. skogskörslor är en arbetsform som pä ett harmoniskt sätt kan passas in i ägarnas övriga verksamhet. Förhållandena framhäver det värde kombinerade jord- och skogsbruk har också för förseende av övrigt närbeläget skogsbruk med arbetskraft. Inom övriga områden synes däremot svårigheter föreligga för ägarna att skaffa tillskottsinkomster, i varje fall sä snart åkerarealen överstiger den rena lägenhetens. En annan iakttagelse, som kan vara av intresse, är att i mänga fall lägenhetsägarna synes i stor utsträckning ha annat arbete än skogsarbete. Tillfällena till arbete i skogen utnyttjas i stället av övriga jordägare, sä snart den egna fastigheten icke ger tillräcklig bärgning. Betydelsen av möjligheten att skaffa tillskottsinkomster utom fastigheten framgår av att i områden, där goda arbetstillfällen bjudes, i allmänhet samtliga m i n d r e fastigheter h a r en av arealen relativt oberoende total behållen medelinkomst, något som icke är fallet inom övriga områden, d.v.s. i allmänhet jordbruksområdena. De totala behållna inkomsterna visar också, att man inom områden med relativt stora egna skogsinnehav och dessutom goda möjligheter till skogsarbete utom den egna fastigheten u p p n å r det bästa ekonomiska resultatet. Däremot h a r jordbruksområdena i stort sett lägre behållen total medelinkomst. I fråga om avverkningsförhållandena antyder undersökningen att uttagen per

170 hektar tenderar att minska med stigande areal upp till en viss gräns, över vilken de synes stabilisera sig eller i varje fall avtar i långsammare takt. Inom vissa områden i mellersta och norra Sverige synes denna gräns ligga vid omkring 50 hektar. Detta förhällande skulle således kunna anses tyda på möjligheter att inom vissa gränser ange en optimal skogsareal. Undersökningen har vidare avsett frågan om försäljningssätt och sortimentssammansättning. Därvid har det visat sig att försäljningssättet i högre grad synes anknyta till området än till arealens storlek. Vissa områden har nämligen genomgående hög procent rotförsålt virke, medan andra praktiskt taget helt säljer pä leverans oberoende av arealstorlek. Sortimentssammansättningen varierar likaledes starkt mellan de olika områdena men synes även i viss män vara beroende av fastigheternas skogsareal. Det mest betydande sortimentet är i de flesta områdena massaveden. Variationen mellan de olika områdena synes praktiskt taget helt sammanhänga med avsättningsförhållandena och tyder på att skogsägarna smidigt anpassar sina utbud till den efterfrågan som föreligger. Inom vissa områden föreligger nämligen en rik sortimentsflora, medan inom andra praktiskt taget endast timmer och massaved säljs. Undersökningen har icke berört frågan om avverkningarnas konjunkturkänslighet. Besultatet av en tidigare undersökning inom ett typområde visar emellertid icke några större svängningar mellan olika år i det totala utbudet, medan däremot de enskilda sortimenten visar en betydligt starkare konjunkturkänslighet. Arbetskraften har huvudsakligen utnyttjats i jordbruket, medan skogsbruket erhållit endast relativt få dagsverken. Undersökningen har sökt finna en

viss gräns, över vilken arbetsinsatsen i skogen per hektar räknat är oberoende av arealstorleken. Detta h a r icke lyckats, men resultaten pekar dock hän pä att en dylik gräns finns, vilken nära sammanhänger med avverkningen per hektar. Arbetsinsatsens värde i relation till avsaluvirkets värde ligger i de flesta områdena vid 20 å 25 %, vilket torde kunna anses understryka skogens betydelse som arbetsobjekt, speciellt då för fastigheter som på grund av åkerarealens storlek eller brist på arbetstillfällen utom fastigheten har svårigheter att skaffa tillskottsinkomster. I allmänhet synes ägaren utföra huvuddelen av allt skogsarbete pä den egna fastigheten så snart skogsarealen understiger 50 hektar, medan lejd arbetskraft måste anlitas i större eller m i n d r e utsträckning pä större skogsarealer. Härvid torde böra hällas i minne, att jordbruket genomgående, utom i enstaka områden, h a r en oproportionerligt hög intensitet och därmed kräver stor arbetsinsats, vilket givetvis försvårar icke blott utnyttjande av arbetstillfällen utom fastigheten utan även arbete i den egna skogen. Denna koncentration på jordbruket torde delvis sammanhänga med bristande kunskaper i skogsbruk. Till denna fråga återkommer utredningen i elfte kapitlet rörande ökad undervisningsverksamhet för skogsägarna. Det bör dock här betonas, att en viss omsvängning redan sker successivt i och med att yngre lantbrukare träder till. Överhuvudtaget h a r de nuvarande ägarnas åldersfördelning en viss betydelse. Även denna fråga har undersökningen beaktat, och det visar sig att medelåldern i allmänhet ligger mellan 50 och 60 är. Någon speciellt ogynnsam åldersfördelning vid någon viss arealstorlek kan dock icke påvisas utom i enstaka fall. Vad arbetsinsatsen i skogsbruket beträffar bör även erinras om att me-

171 kaniseringen, vilken ännu icke fått någon större betydelse för småskogsbruket, kommer att medföra minskat arbetskraftsbehov. Det torde därför finnas goda förutsättningar för ägarna att med rätt avvägning av sin arbetsinsats kunna sköta även större arealer utan något mera betydande tillskott av lejd arbetskraft. Undersökningen över arbetskraften bestyrker vidare den tidigare gjorda iakttagelsen, att inom områden, där arbetstillfällen i skog utom den egna fastigheten saknas, vissa svårigheter att erhålla tillskottsarbete synes föreligga för ägarna till fastigheter som ej kan erbjuda full sysselsättning. Undersökningens resultat synes alltså understryka den stora betydelse skogsinnehavet har både för ägarnas försörjning och för deras möjligheter att utnyttja sin arbetskraft. Denna betydelse synes vidare vara störst inom områden där andra lämpliga arbetstillfällen icke står till buds, medan den är mindre inom områden där arbete utom fastigheten kan erhållas. Vidare synes skogsinnehavet även ha en väsentlig betydelse för fastigheternas jordbruk genom att ge möjligheter till rationalisering, mekanisering och, där så kan bedömas lönsamt, minskad intensitet i jordbruksdriften. Slutligen torde av undersökningen kunna utläsas att .skogsinnehaven helst icke bör underskrida en viss minimistorlek, varierande bl. a. med hänsyn till det geografiska läget. Ett förhållande, som kräver särskild uppmärksamhet då skogskompletteringsproblemet överväges, är på vad sätt och i vilken utsträckning jordbrukets komplettering med skog kan komma att påverka möjligheterna att tillgodose skogsbrukets behov av arbetskraft. Storskogsbruket rekryterar för närvarande

sin arbetskraft efter tvä linjer; dels finnes fasta skogsarbetare som anställes helärsvis och sålunda också garanteras arbete året om, och dels anlitas tillfälliga arbetare, ofta då i orten eller på icke alltför långt avstånd boende innehavare av mindre jordbruk. Bondeskogsbruket erhåller i huvudsak sin arbetskraft från gården eller från andra jordbruk i trakten. Vissa större skogsbolag tillser numera att årssysselsatta arbetare erhåller bostäder genom bolagets försorg på så sätt, att bolaget antingen hyr ut sådana med skyldighet och rättighet för arbetaren att arbeta visst fastställt antal arbetsdagar hos bolaget eller ock hjälper vederbörande med lån och bidrag för anskaffande aveget hem. På sina håll har av bolag anlagts s. k. skogsarbetarbyar, vanligen i anslutning till någon tidigare befintlig bebyggelse men på enstaka ställen som helt fristående bebyggelser. En del bolag har inrättat särskilda körargårdar, där arrendatorn förpliktas hålla dragare i större eller mindre omfattning. På dessa gårdar användes vanligen den odlade jorden endast för beten och foderproduktion åt hästarna. Såsom framgår av den i det föregående upptagna redogörelsen för arbetskraftsbehovet är detta ganska olika för storskogsbruket och bondeskogsbruket i skilda delar av landet. I förhållande till skogsbrukets hela behov av arbetskraft tar bondeskogsbruket största andelen i de sydligaste och mellersta delarna av landet. Enligt vad utredningen ger vid handen är skogsbrukets arbetskraftsproblem i de sjutton södra länen till övervägande delen en fråga om på vad sätt arbetskraftsförsörjningen skall kunna lösas för avverkningarna på bondeskogarna. Inom dessa län varierar bondeskogsbrukets arbetskraftsbehov mellan 60 och 90 procent av den totala arbetskraftsåtgången i skogen.

172 Det totala arbetskraftsbehovet uppgår enligt de alternativa beräkningar, för vilka redogjorts i sjätte kapitlet, till mellan 150 000 och 220 000 årsarbetare. För bondeskogsbruket utgör arbetskraftsbehovet omkring 95 000 respektive 120 000 årsarbetare. Enligt beräkningarna skulle jordbruksbefolkningens arbete i egen skog motsvara approximativt 70 000 årsarbetare. Vid övervägande av det föreliggande problemet ur arbetskraftssynpunkt frågar man sig uppenbarligen i första hand, huruvida en komplettering av jordbruket med skog kommer att leda till en mera väsentlig försämring av skogsbrukets förutsättningar att få tillräcklig och utbildad arbetskraft för sina behov. Bondeskogsbruket lärer knappast i norra delarna av landet i någon högre grad beröras av rimligt genomförd komplettering av jordbruket med skog. Möjligheterna för bondeskogsbruket i södra Sverige och storskogsbruket kan däremot röna inflytande av en dylik komplettering. Graden av detta inflytande blir emellertid i stor utsträckning beroende av på vad sätt och i vilken omfattning kompletteringen sker. Skulle större sammanhängande skogsområden i någon mera väsentlig omfattning uppsplittras i smärre för sig liggande skiften och tilläggas befintliga brukningsenheter vilka redan äger viss skogsmark, skulle i sin mån en försämring av möjligheterna för arbetskraftens rationella utnyttjande där äga rum. Ä andra sidan skulle vinnas i viss grad förbättrade möjligheter för skogsbruket på de kompletterade fastigheterna. Enligt utredningens uppfattning bör emellertid ett dylikt sätt att genomföra skogskomplettering undvikas. Bedrives kompletteringsverksamheten i stället på sådant sätt, att man för denna i största möjliga utsträckning använder i jordbruksbygden bland bondeskogarna in-

sprängda skogsskiften som icke utgör stöd för jordbruk, kommer kompletteringen att inverka förmånligt på arbetskraftsläget. Dessa skogsskiften infogas då i sitt naturliga sammanhang och kan brukas i anslutning till den kringliggande skogen på ett mera rationellt och arbetsbesparande sätt. F ö r större skogsföretag med i övrigt stora sammanhängande skogsområden är sådana spridda småskiften ur arbets- och administrationssynpunkt förhållandevis betungande. I samband med skogskompletteringen bör enligt utredningens mening även i möjligaste mån vidtas åtgärder för att få till stånd en bättre arrondering av skogsmarken inom det område som är föremal för rationaliseringsverksamheten. Arronderingsförbättringen kommer i sin tur även den att på ett fördelaktigt sätt påverka arbetskraftssituationen, då välarronderade och i förhållande till vägsystemen välbelägna skogsskiften kräver m i n d r e arbetskraft och lägre administrationskostnader. Skogskompletteringen torde icke bli av sådan omfattning eller så utformad, att den u n d e r överskådlig tid kan oförmånligt påverka arbetskraftssituationen. Emellertid medför en ökning av storskogsbrukets fast anställda arbetskraft att vissa svårigheter kan uppstå för jordbrukarna att få arbetstillfällen. Om man vill undvika en långt gående uttunning av jordbruksbefolkningen med därav följande sociala olägenheter, torde man i ganska stor omfattning vara hänvisad till att söka påskynda och utveckla skogskompletteringen. F r å n en del håll h a r påpekats att skogskompletteringen skulle leda till en mera accentuerad instabilitet på skogsbrukets arbetsmarknad. Man menar att tillgången på arbetskraft från jordbruket för storskogsbrukets behov skulle bli mera ojämn och osäker, med påföljd att detta skogsbruk skulle få svårighe-

173 ter att fullfölja sina avverknings- och skogsvårdsprogram. Jordbrukarna skulle bli mera sysselsatta i egen skog vissa år, då de gjorde sina uttag eller vidtog sina skogsvårdande åtgärder. Enligt utredningens mening synes farhågorna i detta avseende överdrivna. Det är dock att märka att de enskilda skogsägarna icke alla under ett och samma år verkställer sina avverkningar eller skogsvårdsåtgärder, utan dessa kommer givetvis att spridas ut av de olika enskilda skogsägarna under en följd av år. Den i bilaga 13 till detta betänkande redovisade undersökningen ger också stöd för en sådan uppfattning. Tillgången på skogsarbetare från jordbruket torde vid den försiktigt avvägda skogskomplettering, som här avses, kunna förväntas bli ganska jämn och i vart fall icke i någon mera nämnvärd grad försämras av skogskompletteringen. Det har även befarats att åtgärderna för skogskomplettering kommer att medföra, att tillgången på verkligt skolad arbetskraft för skogsbruket skall bli mindre, då skogsägarna själva och de hos dem anställda saknar yrkesutbildning. Härigenom skulle arbetet inom skogsbruket bli mindre rationellt och arbetskraften sämre utnyttjad. I vad mån i detta hänseende skulle uppstå några avsevärda olägenheter är uppenbarligen svårt att bedöma. Emellertid kan dessa olägenheter, i den mån de förefinnes, undvikas genom bättre utbildning i skogsarbete och skogsvärd av de enskilda jordbrukarna med egen skog. Åtskilligt göres redan på detta område, och utredningen vill starkt betona att denna utbildningsfråga är av största betydelse och förtjänar samma uppmärksamhet som frågan om jordbruksutbildningen. Utredningen återkommer till denna fråga i det följande. En svårighet för det mindre skogs-

bruket har alltid ansetts ligga däri, att detta icke kan utnyttja maskinella anordningar i samma utsträckning som storskogsbruket. Även i detta hänseende skulle ett mindre rationellt utnyttjande av arbetskraften bli en följd av skogskompletteringen. Genom samverkan mellan de enskilda skogsägarna torde denna konsekvens av skogskompletteringen i icke ringa grad kunna undvikas. Sammanslutningar av skogsägare torde här ha en stor uppgift att fylla. Vissa sådana synes också redan ha påbörjat en betydelsefull insats för att få till stånd den önskade samverkan mellan skogsägarna och stimulera deras intresse för maskinanvändning även inom skogsbruket. Sammanfattningsvis vill utredningen med hänsyn till det förut anförda såsom sin uppfattning uttala, att skogskompletteringen knappast kan komma att i någon mera betydande grad menligt påverka arbetskraftssituationen för skogsbruket. Under behandlingen år 1947 av frågan om jordbrukets rationalisering genom skogskomplettering upptogs till diskussion jämväl spörsmålet i vilken mån olika kategorier skogsägare borde komma i fråga för att lämna skog för kompletteringsändamål. Från vissa håll gjordes gällande, att främst skogar ägda av skogsbolag och enskilda skogsspekulanter samt staten och akademier m. fl. borde kunna utnyttjas vid tillgodoseende av kompletteringsbehovet. Sedermera har, såväl i riksdagen som i den allmänna debatten i övrigt, höjts röster för att den nuvarande balansen mellan bondeskog, bolagsskog och allmänna skogar borde i huvudsak upprätthållas oförändrad. — I propositionen nr 75/1947 angående den framtida jordbrukspolitiken anförde föredragande departementschefen statsrådet Sköld,

174 att enligt hans mening ej förelåge någon anledning att göra skillnad mellan olika grupper av markägare. Å andra sidan förklarade sig departementschefen ej heller finna fog för den uppfattningen, att den nuvarande fördelningen av skogsmarken mellan bondejordbruk och bolag ej borde rubbas genom åtgärder av ifrågavarande art och att bolagen följaktligen, därest de nödgades avstå skogsmark för komplettering av ofullständiga jordbruk, borde erhålla kompensation därför genom att möjlighet bereddes dem att förvärva motsvarande skogsmark på annat håll. Beträffande frågan om behandlingen av kronans mark framhöll departementschefen, att kronan ej borde u n d a n d r a sig att, i den mån så kunde anses behövligt, med sin mark medverka till den yttre rationaliseringen av det svenska jordbruket. Kronan borde ställa skogsmark till förfogande för stärkande av ofullständiga jordbruk, då sådana förhållanden förelåge, att marken borde tas i anspråk medelst expropriation, därest densamma tillhört annan än kronan. Huruvida kronan därutöver borde ställa skog till förfogande, borde enligt departementschefens mening bli beroende på en prövning från fall till fall. Någon särställning såtillvida att kronans mark i första hand skulle tas i anspråk för den yttre rationaliseringen borde däremot ej föreskrivas. — Det särskilda utskott, som behandlade propositionen, sade sig icke finna det möjligt att uppställa någon allmängiltig regel om att vissa ägarkategorier i första hand skulle avstå mark för komplettering. Det avgörande måste enligt utskottets mening vara, vad som vid planeringen av rationaliseringsåtgärden befunnits vara den lämpligaste lösningen, och man borde sedan söka genomföra denna lösning utan avseende ä vem som ägde marken.

Såsom utskottet uttalat torde det icke vara möjligt att uppställa någon allmän regel om att vissa ägarkategorier i första hand skall avstå mark för skogskomplettering. Emellertid torde ofta förutsättningar föreligga att utnyttja kronans skogsmark för kompletteringsändamål, i synnerhet om utnyttjandet kunde ske på sådant sätt att, dä lämpligt belägen skog icke kan erhållas med mindre kompensation lämnas, kronoskog finge ställas till förfogande. Utredningen vill här erinra om att domänverket under åren 1930—1954 inköpt skogsmark till en areal som med 80.559 hektar överstiger arealen av den under samma tid försålda kronoskogen. Man kan tänka sig det fallet att ett bolag vore villigt att avyttra sina strödda skogsskiften i jordbruksbygden u n d e r förutsättning att det erhölle skogsområden i skogsbygden i anslutning till sina andra större skogsinnehav. Skulle kronoskog härvid kunna utnyttjas som kompensation, skulle detta sannolikt i mänga fall underlätta transaktionens genomförande. Då det är ett allmänt intresse att skogskomplettering kommer till stånd, förefaller det svårt att från det allmännas sida bestrida att kronoskog i dylika fall bör kunna tas i anspråk för ändamålet. Det är uppenbart att ett utnyttjande av kronoskog pä nu antytt sätt i hög grad skulle underlätta kompletteringsverksamheten. I detta sammanhang vill utredningen emellertid framhålla vikten av att vid sådana kompensationsavtal noga beaktas bygdens struktur, befolkningsförhållanden och arbetskraftsproblem, så att genom avtalen olämpliga störningar eller rubbningar icke förorsakas i skogsbygderna. Den kronomark som skall utnyttjas för kompensationsavtalet kan lämpligen överföras från domänfonden till jordfonden. Utredningen utgår, såsom närmare utvecklas i ett senare avsnitt, frän

175 att vid bestämmande av de sålunda överförda fastigheternas värde detta kommer att motsvara priser som lantbruksorganisationen brukar få erlägga vid inköp i allmänna marknaden. I fråga om befogenheten att besluta om försäljning av kronoskog gäller för närvarande att domänstyrelsen äger avgöra ärenden där objektets taxeringsvärde, om sådant finnes, och eljest dess uppskattade värde icke överstiger 20.000 kronor. Är värdet högre, skall frågan avgöras av Kungl. Maj:t, och överstiger det 50.000 kronor, måste ärendet hänskjutas till riksdagens prövning. Dessa snäva regler kan ofta nog medföra en betydande försening av försäljningsärendena till förfång icke minst för rationaliseringsverksamheten inom jordoch skogsbruket. Utredningen vill därför i detta sammanhang förorda en höjning av nämnda maximibelopp till 50.000 respektive 150.000 kronor. Enligt utredningens uppfattning har spörsmålet, vilken kategori skogar som skall utnyttjas, givits alltför stora dimensioner i den allmänna debatten rörande skogskompletteringsproblemen. De verkställda undersökningarna rörande behovet av skog för komplettering visar, att även vid relativt långt gående komplettering den skogsmark, som skulle behöva tas i anspråk, icke är av någon mera betydande storleksordning i förhållande till de arealer skogsmark som kan ifrågakomma för ändamålet. Någon större förskjutning av jämvikten mellan de olika kategorierna skogsmark torde sålunda på de flesta håll, även vid en mera omfattande komplettering, icke äga rum. En realistisk syn på skogskompletteringsfrågan måste, under förutsättning att frågan behandlas efter de linjer utredningen nu förordat, ge vid handen att skogskompletteringen icke kan komma att avsevärt vare sig rubba den nu-

varande balansen mellan de olika skogsägarkategorierna eller försvåra industriens råvaruförsörjning liksom icke heller menligt inverka på arbetstillgången för den icke jordbrukande befolkningen i våra skogsbygder. En av huvudinvändningarna mot att komplettera jordbruk med skog är att därigenom en ur skogsbrukets synpunkt olämplig och skadlig parcellering av skogsmarken skulle ske. Utredningen vill i anslutning härtill framhålla att, såsom den i sjunde kapitlet närmare behandlade undersökningen visar, betydande skogsområden finns i form av ströskiften som är insprängda bland jordbrukarnas hemmansskiften men tillhör del allmänna, bolag eller sådana enskilda personer som icke driver jordbruk i orten. Någon fullständig utredning rörande antalet sådana ströskiften tillhöriga bolag har icke verkställts, men av tillgängligt kartmaterial framgår att antalet är högst betydande. Även kronan har på sina håll i landet ströskiften av nu ifrågavarande slag. Enbart i norra Sveriges kustområden, nordsvenska mellanbygden och jämtländska silurområdet finns dylik kronan och bolag tillhörig skogsmark till en areal av sammanlagt omkring 440 tusen hektar. De skiften, varom nu är fråga, är av likartad struktur som den kringliggande skogen, och brukandet av dem får i stort sett icke karaktär av storskogsbruk även om de äges av bolag med andra stora skogsinnehav eller av det allmänna. I den män de sammanföres med den kringliggande bondeskogen uppstår i flertalet fall bättre och i och för sig lättare brukbara skogsskiften. Att utnyttja spridda skogsskiften av ifrågavarande slag för komplettering av jordbruken kan uppenbarligen icke ge anledning till den erinran mot kompletteringen som nu berörts.

176 Utredningen vill såsom sin mening uttala, att vid jordbrukets komplettering med skog bör iakttagas den största varsamhet sa att större välarronderade skogsområden icke sönderbrytes och delas upp i små skiften. Hinder bör dock icke möta att, om så oundgängligen krävs för att åstadkomma en synnerligen önskvärd komplettering, ta i anspråk någon del av ett större skogsområde. Detta torde ofta kunna ske utan att leda till nämnvärt försämrade arronderingsförhållanden. Det bör också eftersträvas att i så stor utsträckning som möjligt få till stånd komplettering med skog genom frivilliga överlåtelser. Lantbruksnämnderna bör därför i den fria marknaden söka förvärva, i första hand givetvis för kompletteringsändamål lämpligt belägen skogsmark, men även annan mark som kan bytas mot för komplettering lämpad mark. Bolag med spridda skogsinnehav i en jordbruksbygd borde finna det med sin fördel förenligt att utbyta dessa mot mera samlade skogsområden, helst då i anslutning till annan samlad av bolaget innehavd skogsmark. Såsom framgår av de statistiska uppgifterna har lantbruksnämnderna under de senare åren kunnat förvärva icke obetydliga arealer skog för kompletteringsändamål, och det torde vara att förvänta att nämnderna även i fortsättningen skall ha möjlighet att för dylikt ändamål på den fria marknaden förvärva skogsmark från såväl enskilda skogsägare som bolag. Det är givetvis önskvärt att den sålunda förvärvade marken så snart som möjligt överföres på jordbrukare. De åtgärder, som utredningen i det följande kommer att föreslå, torde komma att i hög grad underlätta för n ä m n d e r n a att placera skogsmarken för avsett ändamål och sålunda påskynda kompletteringsverksamheten. Enligt utredningens uppfattning

är

för närvarande en av de mest brännande frågorna för skogsbruket spörsmålet att få till stånd en lämplig arrondering av skogsmarken. De långsmala skiften, som på många håll sträcker sig som smala band från vattendragen upp mot bergen, är synnerligen olämpliga för ett rationellt bedrivet skogsbruk. Ofta ligger skiftena blandade om varandra, så att samma ägare har skiften på flera olika håll inom samma skogstrakt. Tillkomsten av dessa långsmala skiften, ibland med obetydlig bredd, är historiskt betingad. Vid de tidigare storskiftena och laga skiftena utlades skogsmarken pä detta sätt för att de olika skogsägarna skulle fä i möjligaste mån likvärdiga skiften med avseende å avståndet till flottled och skogens beskaffenhet. Arronderingsproblemet är emellertid icke endast en fråga som avser skogsmarken, utan det är kanske icke mindre brännande beträffande inägojorden, i all synnerhet sedan jordbruket i allt högre grad mekaniserats. Det kan icke anses ligga inom ramen för denna utredning att uppta nu ifrågavarande problem i hela dess vidd; lösningen förutsätter sannolikt skapandet av fastighetsregleringsinstitut med betydande rättsverkningar. Att uppta detta problemkomplex torde ankomma på 1954 års fastighetsbildningskommitté, och det kan förmodas att i den nya fastighetsbildningslag, på vilken för n ä r v a r a n d e arbete pågår inom fastighetsbildningskommittén, man kommer att anvisa lämpliga medel för förbättring av jordbrukets arrondering i stort. Utredningen anser emellertid att i samband med komplettering av jordbruket med skog man i möjligaste mån bör söka få till stånd en förbättrad arrondering av skogsmarken. Att överföra skog till förstärkande av vissa jordbruk skulle framstå såsom blott en halv åtgärd, om icke härvid något kunde gö-

177 ras för att förbättra arronderingen av skogsmarken. Det är uppenbart att, då man söker förstärka jordbruket med skog, man också bör ta tillfället i akt att få till stånd en bättre arrondering. Icke minst för storskogsbruket måste ett sammanförande av skogsmarken till större områden med god arrondering innebära en betydande rationaliseringsvinst, som möjliggör bättre utnyttjande av vägsystem, arbetskraft och maskinell utrustning samt den fasta administrationen. Genom en bättre arrondering vinnes också den fördelen att man kan bättre anlägga vägar och andra fasta anläggningar, då man efter omarrondering ofta icke behöver ta hänsyn till tidigare i skogsmarken insprängda småskiften. Utredningen kommer med hänsyn till det anförda att i det följande framlägga förslag som syftar till att i samband med komplettering av jordbruket med skog även åstadkomma förbättrad arrondering av skogsinnehaven inom områden som beröres av kompletteringen. Det synes emellertid ligga i sakens natur att arronderingsverksamheten i vad den understödes eller bedrives av lantbruksnämnderna i första hand måste ta sikte på att få till stånd byten och omarronderingar som syftar till att förbättra bondeskogsbruket.

Utredningen har förut påpekat att de förhoppningar, som man fäst vid en rationalisering av jordbruken i skogsbygderna genom komplettering med skog, i ganska begränsad omfattning blivit infriade. Anledningarna härtill har varit flerfaldiga. Den högkonjunktur, som varit utmärkande för bland annat trävaruindustrin, har medfört att priserna på skogsmark, sedan rationaliseringsverksamheten kommit i gång, så gott som oavbrutet stigit. En följd härav h a r varit att förvärv av skogsmark kommit att kräva allt större kapitalin12

sats. Flertalet av de jordbrukare, vilka kommit i fråga för köp av skogsmark för komplettering av sina jordbruk, har varit hänvisade att anskaffa kapitalet genom län. Fruktan för den stora skuldbörda, som härigenom skulle läggas pä dem och deras jordbruk, har förmodligen verkat som en tillbakahållande kraft. En investering i jordbruket av nu ifrågavarande slag torde i de flesta fall lämna vinst efter förhållandevis lång tid och måste därför ses på mycket lång sikt. Understundom kräver den förvärvade skogsmarken att mer eller mindre dyrbara reproduktions- eller andra dylika skogsvårdsåtgärder vidtas. Den inköpta skogsmarken är måhända bevuxen med i huvudsak ungskog som icke kan avverkas förrän efter många år. En längre omloppstid förskjuter givetvis skogsägarens möjligheter att tillgodogöra sig virkesförrådet. För förvärvaren kan vid sådana förhållanden vinsterna knappast skördas under hans egen livstid. Ovissheten om konjunkturutvecklingen i nuvarande läge h a r antagligen också framkallat en viss försiktighet hos jordbrukarna. De lånevillkor, som enligt gällande bestämmelser kan erbjudas, är ur nu förevarande synpunkter knappast att betrakta såsom särskilt förmånliga. Amorteringstiden för de statligt garanterade lånen är, liksom villkoren i fråga om ränta och säkerhet, densamma som då lån sker för jordbruksändamål. Avskrivningslån av den art, som kan förekomma vid kompletteringsförvärv av jordbruksjord och byggnader, har icke förekommit vid förvärv av skogsmark. Man h a r utgått från att jordbrukaren vid förvärv av sådan mark för kompletteringsändamål skall betala markens fulla värde. Frågan om bidrag må förekomma vid skogskomplettering har berörts i de för utredningen utfärdade direktiven. I des-

178 sa har uttalats att utredningen bör undersöka behovet av att i undantagsfall lämna bidrag till förvärv av skogsmark. Att mera allmänt bevilja bidrag i samband med kompletteringsförvärv av skog finner utredningen varken påkallat eller lämpligt. Innehavet av skogen bör ge förvärvaren möjlighet att amortera och förränta de lån som kan ha lämnats för köpeskillingens gäldande. Understundom kan emellertid förhållandena vara sådana att ett visst stöd i form av bidrag kan vara berättigat. Utredningen återkommer i det följande till detta spörsmål. Då det gäller att komplettera det mindre jordbruket med skog, träder givetvis, såsom också framgår av vad tidigare anförts, prisfrågorna i förgrunden. Dessa problem är synnerligen betydelsefulla och har visat sig medföra svårigheter vid kompletteringsverksamheten, särskilt då fråga uppkommit om överförande av skogsmark från en ägarkategori till en annan. Som bakgrund för en diskussion av hithörande spörsmål vill utredningen erinra om att skog för komplettering till huvudsaklig del torde bli disponibel genom att skogsmark för ändamålet förvärvas antingen från enskilda personer, som icke är jordbrukare, eller från jordbrukare, som står i begrepp att lämna jordbruket. Vid dylika frivilliga överlåtelser bestäms ju priserna genom förhandlingar mellan köpare och säljare, och prisnivån framkommer väl vanligen som en kompromiss mellan deras uppfattningar om värdet. Sådana faktorer som begränsning av köparekretsen genom bestämmelser i lag, lånevillkor vid fastighetsförvärv etc. utövar givetvis inflytande härvid. Vad den statliga verksamheten för den yttre rationaliseringen beträffar är den i första h a n d inriktad på att främja överlåtelser direkt mellan

de enskilda jordägarna. Lantbruksnämnderna uppgör kostnadsfritt förslag till åtgärder och förmedlar frivilliga överlåtelser av mark. Det h a r emellertid visat sig lämpligt att lantbruksnämnderna också i avsevärd omfattning köper in mark och sålunda tillfälligt inträder som ägare. Eftersom detta sker i syfte att underlätta för j o r d b r u k a r n a att förstärka sina jordbruk, är det enligt utredningens mening självfallet att lantbruksnämnderna, såsom också nu sker, vid försäljning skall betinga sig ersättning i anslutning till den prisnivå, som brukar tillämpas vid nämndernas inköp i allmänna marknaden. Frivilliga överlåtelser mellan enskilda inbördes samt mellan enskilda och lantbruksnämnder enligt vad nu sagts har i allmänhet kunnat fortlöpa smidigt och störningsfritt. Även om den önskvärda kompletteringen till övervägande del kan grundas på sådana förvärv som nyss sagts, behöver lantbruksnämnderna för att få tillgång till lämpligt belägen skogsmark på många håll förvärva mark, som tillhör större skogsägare. Ehuru sådana förvärv regelmässigt torde ha skett genom bytesförfarande eller kompensationsavtal (köp från bolag som därvid erhåller viss rätt att förvärva ungefär likvärdig mark på annat håll), har det visat sig att olika uppfattning om vilket pris som bör tillämpas vållat avsevärda svårigheter. Det råder nämligen väsentliga skillnader i avseende å driftsoch finansieringsförhållanden mellan stor- resp. småskogsbruk. Till belysning härav må några faktorer här nämnas. Skogsvårdslagens krav på jämn avkastning h i n d r a r ofta en m i n d r e skogsägare att på en gång avverka ett överskott på avverkningsmogen skog. Då däremot samma fastighet i storskogsbrukets hand inlemmas i en större förvaltningsenhet, behöver icke en engångsavverkning av

179 fastigheten i det större sammanhanget tigheter som i fråga om fastigheter i medföra ojämn avkastning. Allmänt kan vilka jämväl ingår jordbruk. Då översägas att en fördröjning av avkastninglåtelserna — omedelbart eller på längre en för den mindre skogsägaren innebär sikt — får karaktär av bytes- eller komdels en ränteförlust, dels ett h i n d e r att pensationstransaktioner, bör det vara utnyttja lämpliga konjunkturer. En anmöjligt att nå därhän att de sker till nan väsentlig skillnad i förutsättningpriser som ansluter sig till den allmänarna ligger däri, att jordbrukarna vanna prisnivån. ligen måste köpa skogen med lånat kaNär det gäller kronoskogar, som kan pital, vilket, placerat i fastigheten, såifrågakomma för kompletteringsverklunda måste avkasta ränta efter lägst samheten, ligger prisbildningen i hög den räntefot som tillämpas vid utlågrad i statsmakternas hand. Prissättning, då däremot storskogsbruket av ningen bör, såsom utredningen tidigaolika anledningar torde nöja sig med re framhållit, ske efter samma grunder lägre förräntningskrav å det i skogen som gäller i den allmänna marknaden investerade kapitalet. Härtill kommer och sålunda bland annat när lantbruksinverkan av olika beskattningsregler för nämnd köper och säljer skogsmark. I olika ägare, t .ex. kronan och enskilda. stort sett är alla köp av skog med unOm man med beaktande av nu andantag av kronans förvärv numera ungivna olikheter i förutsättningarna hos derkastade kontroll, och detta måste, de båda ägarkategorierna men i övrigt vilket också framhållits vid förvärvsefter ensartade grunder beräknar vilket lagarnas tillkomst, påverka prisbildningnvkastningsvärde en viss fastighet har en. Kronan äger härigenom en betydanför respektive kategorier, erhålles rede frihet och fördel i förhållande till gelmässigt avsevärt högre avkastningsbolag och enskilda vid förvärv av skog. värde för storskogsbruket än för småEftersom domänverket i den mån statsskogsbruket. Skillnaden kan bli mycket makterna så bestämmer äger inköpa betydande, särskilt vid extrema förmark för å domänfonden disponibla hållanden beträffande förvärvsobjektet medel, kan verket förvärva skogsmark (stort förråd av avverkningsmogen skog för de medel som inflyter vid markföreller mycket kalmarker, plantskogar säljningar. Inköpen torde i allmänhet e t c ) . Prisbildningen på skogsfastigheske till priser som ansluter sig till markter anknyter emellertid sällan till nånadsprisläget. Under sådana förhållangot teoretiskt framräknat avkastningsden kan det icke anses annat än skäligt värde. Man kan visserligen knappast taatt kronoskog, då den försäljes för komla om någon enhetlig marknadsnivå å pletteringsändamål, betalas i enlighet skogsmark, utan priserna varierar avmed de grunder utredningen tidigare sevärt beroende på ett flertal faktorer. förordat. Generellt torde det emellertid vara beDet bör här — mot bakgrunden av rättigat att säga att priset på skog vid vad nyss sagts om kronans möjligheter frivilliga överlåtelser genomgående ligatt placera å markinköpsfonden influtger ett stycke under det teoretiska avna medel genom förvärv av skogbärande kastningsvärde, som erhålles genom eller till skogsbörd tjänlig mark — bekapitalisering av den beräknade årliga aktas att transaktionerna med domänavkastningen även med en jordbrukaverket i allt väsentligt innebär ett utres ekonomiska förutsättningar. Detta byte av vissa skoginnehav mot skogsgäller såväl i fråga om rena skogsfasmark med sådant läge att den icke be-

180 hövs för komplettering av jordbruk. En högre prissättning vid kronans försäljningar än som motsvarar prisnivån vid inköp skulle innebära att kronan till nackdel för de kompletteringsbehövande jordbrukarna så gott som regelmässigt beredde sig vinster i samband med den omgruppering av kronans innehav, som erfordras för jordbruksrationaliseringen. Uppenbarligen kan det icke ha varit avsett att verksamheten med skogskomplettering skulle få en sådan inriktning. Utredningen vill också betona att de olika uppfattningarna i fråga om prissättning till väsentlig del torde överbryggas, om man vid värderingen av skogen utgår från ett förväntningsvärde, där räntesatsen ansluter sig till den statliga räntepolitiken. Utredningen vill också framhålla att frågan i många fall torde kunna lösas genom byte av mark i likhet med vad som sker mellan bolag och domänverket samt mellan bolag och lantbruksnämnder. Har en lantbruksnämnd mark till sitt förfogande och åsyftas förstärkning av visst jordbruk, bör sålunda, när domänverket innehar för ändamålet lämpligare belägen mark, givetvis ett utbyte ske innan jordbruket förstärkes. Samarbete h a r upptagits mellan lantbruksorganisationen och domänverket i syfte att nå en tillfredsställande lösning av hithörande problem. I den mån så må finnas påkallat, bör enligt utredningens mening föreskrifter i ämnet meddelas i administrativ väg. Det synes ha rått något olika meningar om prissättningen vid försäljning av fastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden. Då det är fråga om sådana jordbruksfastigheter, som behöver användas för rationaliseringsändamål eller eljest bör bibehållas i den jordbrukande befolkningens ägo, är det enligt utredningens mening självfallet att priset bör anslutas till den pris-

nivå, som gäller i allmänna marknaden. Försäljningen bör lämpligen ske genom lantbruksnämnd. Alternativt torde försäljning efter anbud eller på offentlig auktion kunna väljas, varvid lantbruksnämnden med stöd av jordförvärvslagen kan söka få fastigheten disponerad på lämpligt sätt. Förvärv från bolag genom frivilliga överlåtelser torde — särskilt sedan ny bolagsförbudslagstiftning genomförts i anslutning till utredningens därom avgivna förslag (SOU 1954:16) — sä gott som uteslutande komma att ske i den ordning att bolaget erhåller vederlag i skogsmark genom direkt byte eller också tillförsäkras rätt att pä annat håll förvärva mark med motsvarande värde. Då bolagen sålunda får vederlag i mark, synes det utredningen att prisbildningsfrågorna bör kunna lösas förhandlingsvägen. Värderingarna av respektive skogsmarker, som ingår i bytes- eller kompensationsavtalet, måste givetvis ske efter enahanda grunder. Eftersom bolagen torde söka hålla sig# till de allm ä n n a marknadspriserna vid sina avtal med enskilda om förvärv av mark, framstår det som naturligt att denna nivå också hålles då lantbruksnämnden inträder som förmedlande eller förvärvande part i syfte att främja en bytesverksamhet. Under arbetet med jordbrukets rationalisering h a r det visat sig att expropriationsinstitutet knappast varit det lämpligaste instrumentet för att tillföra jordbruket erforderlig komplettering av mark, vare sig åkerjord eller skogsmark. Expropriationsförfarande har visat sig alltför omständligt och osmidigt samt dessutom, då det använts, verkat irriterande. Sannolikt h a r också svårigheten att förutse expropriationsersättningarnas storlek kommit de enskilda jordbrukarna att ställa sig tveksamma för

181 beträdandet av denna väg att anskaffa erforderlig jord. Lantbruksnämnden måste inför ett expropriationsförfarande ta i betraktande att, därest den presumtive köparen av marken skulle sedan cxpropriationsersättningen fastställts avstå från förvärvet med hänsyn till prisets storlek, kostnaderna och arbetet i anledning av förfarandet blir helt onyttiga. Visserligen kan det övervägas att genom ändringar i de nu gällande bestämmelserna i ämnet underlätta förfarandet, men utredningen förmenar att på den vägen man ändock icke kommer att nå något tillfredsställande resultat. Utredningen har sålunda övervägt en form av expropriation av skog där likviden skulle utgå i form av annan skog. En dylik anordning skulle emellertid medföra långt gående regleringar i fråga om inteckningsansvaret och dess överflyttande tvångsvis, regleringar som sannolikt skulle föregripa det pågående arbetet med en ny jordabalk. Med dylika ganska omfattande regleringar skulle knappast nås större fördelar och räckvidd än med tvängsägoutbytet. Exproprialionsinstitutet är, om än jämkningar i detsammas utformning kan ske, icke ett medel som bör annat än undantagsvis användas i rationaliseringens tjänst med hänsyn till de skadeverkningar det får på rationaliseringsverksamheten i gemen bland landets jordägare. Skall ett verkligt förtroende för detta arbete vinnas, torde man i största möjliga utsträckning böra sträva efter att pä frivillighetens och samarbetets väg nä fram till målet. Detta utesluter givetvis icke att man under vissa förhållanden måste tillgripa kraftigare medel, då andra möjligheter icke står till buds. Ett visst stöd måste understundom lämnas den ekonomiskt svagare för att möjliggöra för honom att fä sitt jordbruk rationaliserat. Den av statsmakterna år 1955 antagna jordför-

värvslagen är ett av dessa medel i rationaliseringsarbetet. För lantbruksnämnderna torde emellertid förmedlings- och inköpsverksamheten alltjämt bli det bästa och lämpligaste instrumentet i dera» verksamhet, då det gäller att anskaffa jord och skog för den yttre rationaliseringen. Enligt utredningens mening synes därför lantbruksnämnderna böra arbeta i stör utsträckning efter denna linje. Detta förutsätter emellertid att vissa resurser står till jordbrukets förfogande för underlättande av lantbruksnämndernas förmedlings-, inköps- och försäljningsverksamhet. I anslutning till det nu anförda kommer utredningen i det följande att framlägga bl. a. förslag till ändrade låneoch bidragsbestämmelser för underlättande av jordbrukets komplettering med skog, liksom vissa förslag avseende förstärkning av lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas arbetskrafter med skoglig sakkunskap. Redan i detta sammanhang vill utredningen emellertid framhålla önskvärdheten av att ett närmare samarbete kunde komma till stånd mellan lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna. För närvarande består lantbruksnämnd av, förutom ordförande som utses av Kungl. Maj:t, två ledamöter utsedda likaledes av Kungl. Maj:t och två valda av hushållningssällskapet, varjämte sällskapets och nämndens direktörer är självskrivna ledamöter i nämnden. I ärenden rörande fastighetsbildning skall samråd ske med överlantmätaren. Det synes icke utredningen lämpligt att utöka antalet ledamöter i nämnden ytterligare genom att t. ex. föreskriva att länsjägmästaren skulle vara självskriven ledamot. Tjänstemannainslaget i nämnden skulle då komma att bli alltför stort. Emellertid är det önskvärt att nämnden kan äga tillgång till länsjägmästarens sakkunskap i skögliga frågor, i all synnerhet

182 då det gäller en utvidgad kompletteringsverksamhet. Ett enligt utredningens mening ändamålsenligt sätt att fä detta önskemål tillgodosett synes vara att länsjägmästaren erhåller samma ställning i nämnden som överlantmätaren. 1 För lantbruksnämnderna har behovet av utbildad skoglig sakkunskap inom nämnden framträtt allt starkare under de senaste åren, då nämnderna i stor utsträckning haft att ta ståndpunkt till skogliga spörsmål av den art som uppkommer i samband med skogskomplettering. Särskilt h a r behovet gjort sig gällande då lantbruksnämnderna i samband med skogskompletteringsverksamheten sökt uppta ett omfattande arbete som syftar till förbättring av den skogliga arronderingen. För detta ändamål h a r n ä m n d e r n a bl. a. inköpt betydande skogsarealer, delvis avsedda att användas som bytesobjekt då nämnderna vill från bolag förvärva skogsmark som ligger väl till för jordbruken. I första hand ställer inköps-, försäljnings- och bytesverksamheten samt därmed sammanhängande värderingsfrågor stora krav på skogligt kunnande, men också för själva förvaltningen av de för ändamålet förvärvade spridda skogsområdena måste skogligt utbildad personal vara att tillgå. Lantbruksn ä m n d e r n a s verksamhet på detta område har otvivelaktigt hämmats av brist på skogligt utbildad personal, och från lantbruksorganisationen har framställningar upprepade gånger gjorts om att personalstaten skulle utvidgas med tjänster särskilt för personal med lägre skoglig utbildning. Så har dock ännu icke skett. För att möta det mest trängande behovet h a r lantbruksstyrelsen emellertid som en provisorisk anordning anställt en jägmästare hos styrelsen och ett tiotal befattningshavare med utbildning som skogsmästare eller

liknande hos lantbruksnämnderna. En uppbyggnad av en fastare organisation med för arbetsuppgifterna avpassad storlek framstår som ofrånkomlig, om verksamheten skall kunna intensifieras. Under diskussionen rörande jordbrukets rationalisering genom komplettering med skog har mot denna form av rationalisering särskilt framhållits att det mindre skogsbruket icke hade förutsättningar att sköta sina skogar så rationellt och på samma goda sätt som det större skogsbruket. Olika meningar kan givetvis uttalas i denna fråga, men några klarläggande fakta har icke kunnat frambringas som bestyrker uppfattningen om sämre skogsvård på bondeskogarna. Inom såväl bolags- som bondeskogarna finnes både synnerligen välskötta och mindre väl hanterade skogar. Stora behov av effektivitetshöjande åtgärder förefinnes inom båda dessa kategorier av skogar. Det utomordentliga upplysningsarbete som nedlagts av skogsvårdsstyrelserna och de vetenskapliga institutionerna på det skogliga området, framför allt skogshögskolan och skogsforskningsinstitutet, har dock under årens lopp burit frukt. Även skogsägarnas egna och andra organisationer har h ä r gjort stora och betydelsefulla insatser. Intresset för en god skogsvård h a r också u n d e r de senaste decennierna varit i starkt stigande såväl inom bonde- som bolagsskogsbruket. Utredningen finner det emellertid synnerligen önskvärt att upplysningsoch undervisningsverksamheten utbygges och att de olika organ som verkar på skogsvårdens område erhåller bättre och större möjligheter att arbeta för sina syften. Det ligger i sakens natur 1 Sedan detta skrivits, har genom SFS 1956:553 stadgats, att vid handläggning inom lantbruksnämnd av ärende, som berör skogliga frågor av större vikt, samråd skall äga rum med länsjägmästaren.

183 att jordbrukarna har mindre möjligheter att tillgodose sina önskemål och behov i detta hänseende och därför är i större behov av bistånd än de större skogsägarna. Bättre kunskaper på det skogliga området torde också b i d r a till att öka intresset för förvärv av tillskottsskog. I samband med en utvidgad skogskompletteringsverksamhet blir önskemålen i denna riktning än mera framträdande och accentuerade. Utredningen finner sig därför böra understryka vikten av att statsmakterna beaktar detta förhållande vid beviljande av anslag i olika avseenden för upplysnings- och undervisningsverksamheten. Vissa av utredningen i det följande framlagda förslag kommer även att beröra denna verksamhet. I övrigt vill utredningen erinra om att dessa spörsmål torde komma att vidare behandlas i den pågående utredningen rörande skogsvårdens utbyggnad. Utredningen h a r tidigare framhållit vikten av att i samband med skogskompletteringen åtgärder även vidtas för att förbättra skogsmarkens arrondering, och utredningen återkommer i ett följande kapitel med vissa förslag i detta avseende. En förbättring av skogsmarkens arrondering kommer uppenbarligen att även bidra till att undanröja olägenheterna med de små och spridda skiftena. Erhåller dessa en lämpligare form och goda lägen i förhällande till bosättningarna, skogsvägssystemen och flottlederna, underlättas förutsättningarna för att bedriva ett rationellt skogsbruk pä dem i hög grad. En synnerligen viktig åtgärd i sammanhang med en förbättring av arronderingen är också att skogs-

vägssystemen planlägges och utbygges samtidigt därmed. En annan utväg att motverka olägenheterna av parcelleringen torde vara att skapa goda och för delägarna önskvärda former för gemensam skogsvård på större skogsområden som tillhör skilda brukningsdelar. Härigenom torde en rationalisering och ett förbilligande av skogsvårdsåtgärderna kunna ske. Det synes även böra övervägas om man icke genom att lämna stöd för att knyta skoglig sakkunskap till dylika områden kan ge ett ytterligare bidrag till en förbättrad skogsvård. Givetvis får härvid det enskilda initiativet och den enskilde skogsägarens intresse för vården av sin skog icke skadas eller förkvävas. Utredningen är av den uppfattningen att just den enskilde skogsägarens intresse och känsla för sin skog och dess rätta vård är av oskattbart värde i arbetet för bevarandet och förbättrandet av vårt lands skogar. Man måste avväga åtgärderna i syfte att sammanhålla större skogsområden u n d e r gemensamma strävanden för skogsvårdens förbättrande på sådant sätt, att man å ena sidan d r a r nytta av de fördelar, större skogsområden ger åt skogsvården, men å a n d r a sidan håller den enskilda skogsägarens intresse för sin skog och dess bättre vård levande samt skänker honom känslan av att han själv kan göra sin insats och få se frukterna av sitt arbete, om än långsamt, mogna i bättre skördar på den egna skogen. I det följande kommer utredningen jämväl att uppta till övervägande förslag som tar sikte på att i gemensamma områden söka sammanhålla skogsvårdsåtgärderna för flera brukningsenheter.

N I O N D E KAPITLET

Ekonomiskt stöd till skogskomplettering

Såsom framgår av översikten i tredje kapitlet lämnar staten i olika former ekonomiskt stöd åt jordbrukets storleksrationalisering. Sålunda förekommer i stor utsträckning statlig lånegaranti. Vidare lämnas statsbidrag i form av avskrivningslån. Dessutom kan bidrag lämnas till täckande av vissa omkostnader m. m. Statlig lånegaranti må lämnas högst för ett belopp motsvarande kostnaden för förvärvet av tillskottsmarken. Dock må garanti ej beviljas för lån, vilket kan erhållas som bottenlån i vanlig kreditanstalt. Återbetalningen av garantilån skall ske enligt särskilt uppgjord araorteringsplan. Amorteringen skall påbörjas senast under sjätte året efter första lyftningsdagen, och amorteringstiden är i princip maximerad till trettio år. De nu angivna tiderna har ansetts tillräckliga då fråga är om förvärv av jordbruksjord. Fördelen av kompletteringen kommer i dylika fall till uttryck jämförelsevis snabbt. Man har därför utgått från att ägaren icke skall ha alltför stora svårigheter att inom några få år begynna amorteringen. Förhållandena kan naturligtvis vara likartade vid förvärv av skogsmark, om Virkesförrådet rymmer avverkningsmogen skog och i övrigt företer en lämplig fördelning på åldersklasser. Emellertid kan läget ofta nog vara sådant, att något mera väsentligt uttag ur skogen icke bör ske ännu på avsevärd tid. I dylika fall visar sig

de nyss angivna tiderna ej sällan vara för snävt tillmätta. För att möjliggöra utbetalningarna frestas ägaren måhända att hårt skatta sin skog. Eller också får kanske amorteringsreglerna den verkan, att vederbörande jordbrukare i känsla av att det kan överstiga hans förmåga att fullgöra därmed förenade förpliktelser avstår från en ur enskild och allmän synpunkt önskvärd komplettering med skog. Det synes utredningen ofrånkomligt att göra ifrågavarande tider mera tänjbara, om man vill främja skogskompletteringen enligt 1947 års riktlinjer. Såväl den tid, inom vilken amorteringen måste påbörjas, som den tid, inom vilken lånet måste vara slutbetalat, behöver förlängas avsevärt. En metod vore givetvis att ge lantbruksnämnden helt fria h ä n d e r vid amorteringsplanens upprättande. Endast pä så sätt skulle man kunna fullt ut anpassa amorteringarna till virkesuttagen, där förvärvet avser ungskog. Emellertid kan det knappast anses vara till fördel för vare sig jordägaren eller det allmänna att statens engagemang fortbestär u n d e r alltför lång tid. Systemet med fastslagna maximitider torde därför böra bibehållas. Beträffande avvägningen av dessa tider och då först den tid, inom vilken amorteringen senast skall påbörjas, vill utredningen förorda en förlängning från sex till femton år, där fråga är om kompletteringsförvärv av huvudsakligen skogsmark. Själva amorteringstiden vid

185 dylika förvärv bör enligt utredningens mening kunna utsträckas så, att lånet blir till fullo återbetalat senast u n d e r femtionde året efter första lyftningsdagen. Förlänges tiderna enligt vad nu föreslagits, torde detta innebära en icke oväsentlig befordran för skogskompletteringen, utan att fördenskull utgifter behöver åsamkas statsverket. De nu anförda synpunkterna p å . g a rantilånens amortering kan i viss mån anläggas även på räntebetalningen. Även om h ä r merendels blir fråga om mindre belopp, kan utbetalningen framstå som alltför betungande, om den ej täckes av inkomst från skogen. Icke minst för den, som nedlagt arbete på vården av sin skog och därigenom hindrats att ta omedelbart lönande arbete pä annat håll, kan räntebördan bli besvärande. För närvarande kan uppskov med räntebetalningen erhållas under högst två år efter första lyftningsdagen. Denna tid är uppenbarligen alldeles otillräcklig i de nu avsedda fallen. Utredningen vill föreslå att uppskovstiden må vid skogsförvärv utsträckas till femton år. Den upplupna räntan synes då böra successivt läggas till kapitalet samt avbetalas i samband med de övriga amorteringarna. Det ligger i sakens natur att de av utredningen nu förordade lättnaderna i garantilånevillkoren är avsedda för fall där särskilda omständigheter föreligger. Bl. a. kan det vara motiverat att tillämpa de liberalare villkoren till förebyggande av att skogen skattas för hårt eller att nödvändiga reproduktionsåtgärder uraktlåtes på grund av ansträngd ekonomi. Så kan också vara fallet där avverkning icke blir möjlig förrän efter jämförelsevis lång tid. Liksom hittills bör förvärvarens betalningsförmåga och den avkastning, som kan erhållas av brukningsdelen, vara vägledande då amorteringsplanen uppgöres.

I detta sammanhang må beröras ett uppslag som framkommit vid utredningens rundfrågor till de lokala myndigheterna och som går ut på att garantilånen skulle kunna till viss del få karaktär av stående lån. Otvivelaktigt föreligger ett behov av att kunna i större omfattning erhålla stående kredit på de villkor som gäller för garantilänen. Detta behov bör emellertid enligt utredningens mening i första hand tillgodoses genom en höjning av den gängse gränsen för bottenlån. Det synes icke medföra någon egentlig risk för kreditinstituten att avsevärt höja denna gräns för sädana fall där statsgaranterat län finnes med sämre läge i fastigheten. Skulle en frikostigare bottenkreditgivning likväl icke kunna ernås, synes detta utgöra en anledning att i större utsträckning tillämpa långa amorteringstider för garantilånen. Med avseende å garantilånen må här också erinras om de svårigheter, vilka i tider av penningknapphet för kreditinstitutens utlåning kan finnas att erhålla dylikt lån mot den jämförelsevis låga ränta som är önskvärd i dessa fall. Under sädana tider kan nämligen kreditinstituten finna det fördelaktigare att åtnöjas med något mindre god säkerhet men i gengäld utfå högre ränta. Det synes därför nödvändigt att genom särskilda överenskommelser rörande kreditgivningen trygga möjligheterna att erhålla garantilån av ifrågavarande slag, om jordbrukets komplettering med skog skall kunna bedrivas på sätt utredningen åsyftar. Utredningen vill beträffande garantilånen slutligen framhålla värdet av att hushållningsplan med avseende å skogen upprättas då lån beviljas. Såsom villkor för lånegarantin kan föreskrivas, att långivaren med sökanden överenskommer om dylik hushållningsplan samt gör förbehåll om tillämpning av

186 lagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet. På så sätt vinnes fördelar i två skilda hänseenden; dels skapas viss garanti för uthålligt skogsbruk så att skogen blir ett varaktigt stöd för jordbruket, dels minskas den med lånegarantin förbundna risken för det allmänna. I fråga om avskrivningslånen gäller att de må utgå högst med belopp motsvarande skillnaden mellan köpeskillingen och det värde egendomen kan anses äga för förvärvarens brukningsdel. En sådan skillnad kan t. ex. föreligga, när tillskottsmarken är bebyggd men förvärvaren icke har behov av äbyggnaderna. Det är också närmast dylika fall som åsyftas med bestämmelsen, och i praxis torde avskrivningslän i stödjande syfte sällan eller aldrig ha beviljats i samband med kompletteringsköp av skogsmark. 1 Vid flertalet tillskottsförvärv av skogsmark torde kompletteringsåtgärden vara av den art att något avskrivningslån icke behöver ifrågakomma. Emellertid kan understundom förekomma behov av avskrivningslån. Enligt sina direktiv har också utredningen att uppta spörsmålet i vad mån behov finnes av att i förevarande hänseende vidga användningsområdet för denna låneform. Såsom framgår av sammanfattningen i femte kapitlet har från skilda håll inkommit yttranden vari man uttalar sig till förmån för dylikt stöd åt komplettering med skog. Det framstår också för utredningen som angeläget att möjligheten att i viss utsträckning erhålla avskrivningslån hålles öppen även vid skogsförvärv. Det kan t. ex. finnas fall där en jordbrukare gärna skulle vilja få till stånd en skogskomplettering men av hänsyn till en redan tung skuldbörda eller liknande skäl ställer sig tvekande inför åtgärden. På längre sikt

saknar måhända hans fastighet förutsättningar att bestå utan förstärkning med skog, och för bygdens sociala livkunde kanske gårdens försvinnande medverka till en ur allmänna synpunkter icke önskvärd fortsatt avfolkning. Visar det sig i ett dylikt fall möjligt att med ett måttligt avskrivningslån övervinna svårigheterna, synes denna utväg också böra stå till förfogande. Även i andra lägen torde ett allmänintresse att få till stånd en skogskomplettering kunna göra sig gällande med sådan styrka att den stimulans, som ett avskrivningslån innebär, bör finna användning. Utredningen vill understryka, att avskrivningslån bör förekomma i undantagsfall samt då ett allmänintresse kan anses vara för handen, som gör skogskompletteringen särskilt önskvärd, och denna icke kan förväntas komma till stånd utan avskrivningslån. Vid avskrivningslänen bör givetvis knytas sådana villkor att spekulation med skogen förhindras. Likartade villkor knytes redan nu vid avskrivningslån för jordbruksändamål. I några av de till utredningen inkomna yttrandena h a r ifrågasatts, huruvida icke staten borde kunna gentemot jordbrukare, som förvärvar kompletteringsskog, ikläda sig garanti mot prisfall å skogen. Man synes då närmast ha tänkt sig en modifierad typ av avskrivningslån, där avskrivningens inträde får ber o på det vid en viss kommande tidpunkt rådande prisläget å skog. Såsom antytts i annat sammanhang torde det förekomma att jordbrukare låter tillfällen till skogskomplettering gå sig för1 Däremot torde förekomma att lantbruksnämnd vid försäljning av dylik mark — i syfte att hindra köparen att spekulera med marken — betingar sig en högre köpeskilling än nämnden avser att tillgodogöra sig samt beviljar avskrivningslån å skillnadsbeloppet. -—• Den nya jordförvärvslagstiftningen kan i visst hänseende föranleda vidgad användning av avskrivningslån; se härom bilaga 11 till statsverkspropositionen 1956 sid. 293—297.

187 bi därför att de befarar en tillbakagång av skogspriserna. Att bedöma, huruvida fog finnes för dylika farhågor, erbjuder självfallet sina vanskligheter. Utredningen vill framhålla, att enligt hittills vunnen erfarenhet skogsförvärv sä gott som alltid visar sig vara fördelaktiga investeringar, om man ser saken på mycket lång sikt. Kvar står emellertid givetvis möjligheten av en konjunktursvängning till det sämre av tillfällig eller kanske mera varaktig beskaffenhet. Och det är ganska naturligt, om enskilda jordbrukare efter de senaste årens hastiga stegring av skogspriserna icke hunnit vänja sig vid den nya prisnivån och därför finner det rådligast att avstå från skogsförvärv i nuvarande

läge. Med hänsyn härtill skulle det säkerligen kunna bidra till ökad trygghet, cm möjlighet funnes att bevilja lån som finge avskrivas till viss del i händelse av ett mera markant prisfall. Det synes emellertid utredningen självklart att statsmakterna — sedan det allmänna genom lån och kanske även på annat sätt medverkat till en viss kompletteringsåtgärd — icke skall kunna förhålla sig passiva, om åtgärden visar sig leda till klar förlust för den enskilde jordägaren. Skulle dylik förlust inträda för ägaren utan hans egen förskyllan, torde man kunna räkna med att Kungl. Maj:t på framställning och efter riksdagens hörande vidtar lämpliga åtgärder i erforderlig omfattning.

T I O N D E KAPITLET

Lantbruksorganisationens skogliga arbetskraft

Den övervägande delen av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter på den yttre rationaliseringens område hänför sig till bygder med blandat jord- och skogsbruk. Skogliga spörsmål måste där få en framträdande plats i nämndernas verksamhet, som ju väsentligen kommer att avse förstärkning och arronderingsförbättring av kombinerade jord- och skogsbruksfastigheter. Arbetet med förmedling av tillköp och byten, med lånegarantier för inköp av lämpliga jordbruksfastigheter och för tillskottsförvärv samt med aktiv inköpsverksamhet och därpå följande försäljningar ävensom nämndernas ställningstaganden i en rad andra spörsmål blir naturligtvis starkt beroende av de skogliga förhållandena. Lantbruksnämnderna har självfallet redan från början sökt biträde av olika skogliga organ och i första hand av skogsvårdsstyrelserna. Härigenom har i mänga fall en värdefull hjälp erhållits, men det visade sig redan på ett tidigt stadium att den medverkan, som sålunda kan påräknas, icke är tillräcklig för att de skogliga spörsmålen inom lantbruksnämndernas verksamhet skall kunna bli tillfredsställande behandlade. Detta beror dels på att skogsvårdsstyrelserna icke har sådana resurser att de utan att eftersätta sina egna angelägna arbetsuppgifter skulle kunna åta sig arbeten för lantbruksnämnderna i erforderlig omfattning, dels ock på att skogsvårdsstyrelserna av principiella

skäl funnit sig böra begränsa sin medverkan till vissa avsnitt av n ä m n d e r n a s arbete. Skogsvårdsstyrelserna medverkar sålunda företrädesvis med inventering av skogsmarker och u p p r ä t t a n d e av skogshushållningsplaner. Däremot vill skogsvårdsstyrelserna, vilket vid olika tillfällen uttalats från deras håll, med hänsyn till sina huvuduppgifter i princip icke åta sig värderingar av skogsfastigheter. F r ä n länsjägmästarnas sida har också uttalats tillfredsställelse över att några lantbruksnämnder fatt viss egen skoglig personal. Man framhöll därvid att det, särskilt med tanke på de arbetskrävande och brådskande ärenden av taxerings- och värderingsnatur som förekommer hos lantbruksn ä m n d e r n a och som skogsvårdsstyrelserna har svårt att snabbt handlägga, med säkerhet vore till båtnad för arbetets smidiga fortgång inom båda organisationerna, om lantbruksnämnderna i ökad omfattning försäges med egen skoglig personal. Såsom lantbruksstyrelsen i olika sammanhang framhållit är det lämpligt att lantbruksnämnderna i största möjliga utsträckning utnyttjar den hjälp de kan fä från skogsvårdsstyrelserna. Dylik medverkan torde som nämnts huvudsakligen kunna påräknas beträffande åtgärder för skogsvårdens främjande, såsom skogshushållningsplaner för fastigheter, beträffande vilka lämnas statlig lånegaranti, och planläggning av skogliga åtgärder å fastigheter som nå-

189 gon tid ä r i lantbruksnämndernas ägo. Andra vägar får däremot väljas för att tillgodose behovet av skoglig sakkunskap för värderingar, förhandlingar om inköp, byten och försäljningar m. m. ävensom för fastighetsförvaltningen i övrigt. F ö r sådana uppgifter h a r lantb r u k s n ä m n d e r n a anlitat bl. a. skogssällskapet, som nu sköter förvaltningen av n ä m n d e r n a s skogar i ett p a r fall, skogsägareföreningar samt olika skogsbyråer och enskilda experter. Värderingsfrågor h a r vidare behandlats i samråd med domänstyrelsen. Det står emellertid klart att lantb r u k s n ä m n d e r n a s arbetsuppgifter på den yttre rationaliseringens område till övervägande del är av sådan art och omfattning, att behovet av skoglig sakkunskap icke tillnärmelsevis kan tillgodoses genom dylika anordningar. På grund av den nuvarande fastighetsstrukturen måste planläggningen av den yttre rationaliseringen i skogsbygderna i hög grad inriktas på att, jämsides med skogskomplettering, åstadkomma mer eller mindre genomgripande omarrondering både inom bondeskogarna och mellan bonde- och industriskogar. F ö r att planläggningen skall kunna väl anpassas till den moderna skogsteknikens krav bör den givetvis ske u n d e r medverkan av skogligt utbildad personal med inriktning på dylika arbetsuppgifter och med erfarenhet därav. Såsom tidigare anförts bedriver lantbruksnämnderna redan nu en tämligen omfattande inköps- och försäljningsverksamhet, som emellertid bör intensifieras ytterligare i syfte att förbättra fastighetsstrukturen särskilt i skogsbygderna. Visserligen bör de förvärvade fastigheterna i allmänhet stanna i lantbruksnämndernas ägo endast en relativt kort tid, men det är dock angeläget att nämndernas innehav bringas

under en välordnad förvaltning. Det relativt kortvariga innehavet och fastigheternas spridning över landet medför att arbetet med förvaltningen är proportionsvis större än fallet är vid kontinuerliga och samlade innehav. Lantbruksnämnderna har, i jämförelse med andra statliga organ, vidsträckta befogenheter att förvärva och överlåta fast egendom. Med hänsyn till det ekonomiska ansvar, som på grund härav åvilar nämnderna, och den betydande inverkan, som deras åtgärder kan ha på utvecklingen, vore det uppenbart olämpligt om de hänvisades att fatta sina förvaltningsbeslut utan att inom organisationen finnes tillgång till personal för utredningar, värderingar och rådgivning. I detta sammanhang bör utvecklingen på det skogliga området u n d e r de senaste åren beaktas. Den successiva värdestegringen på virke h a r medfört att de kombinerade jord- och skogsbruken mer och mer fått sin ekonomiska ryggrad överflyttad från jordbruket till skogen och att skogsvärdet sålunda blivit en alltmer dominerande del av fastighetsvärdet. Prisnivån för skogsfastigheter har stigit kraftigt samt är föränderlig och svårbestämbar. Det r å d e r också bland expertisen stora meningsskiljaktigheter i grundläggande frågor rörande skogsvärdering. Det är för lantbruksnämndernas verksamhet av avgörande betydelse att de olika uppfattningarna härvidlag överbryggas, så att de överlåtelser, som sker u n d e r nämndernas medverkan, i praktiken kan göras på bas av någorlunda enhetliga skogsvärderingar. En sådan enhetlighet är en förutsättning för att verksamheten skall kunna mötas av det förtroende som är nödvändigt, om rationaliseringen skall kunna bedrivas frivilligt och störningsfritt pä lång sikt. I rationaliseringsverksamheten möter

190 värderingsspörsmål av skiftande och speciell natur. Förutsättningen för att inköp och försäljning av skogsmark skall kunna genomföras är ju att man finner en prisnivå så avvägd, att den kan accepteras av alla parter. Svårigheterna att under rådande konjunkturer neutralisera inverkan av kapitalplaceringsintressen och av kortsiktiga spekulationsintressen med skogsexploatering som egentlig avsikt är uppenbara. Vid bytes- och kompensationsavtal med skogsbolag m. fl. måste värderingar ofta ske i det dubbla syftet att jämföra avkastningsförmågan på lång sikt hos bytesobjekten och att fastställa de likvider som bör erläggas med hänsyn till det skogliga tillståndet vid bytestillfället. I frågor om lånegaranti för inköp av jordbruk med skog eller av kompletteringsskog har lantbruksnämnderna att bestämma belåningsvärden och lånevillkor, så att staten icke ådrar sig alltför stora risker. Å andra sidan är det angeläget att nämnderna icke av försiktighetsskäl håller så betryggande marginaler vid bedömning av belåningsvärden, att lånemöjligheterna i praktiken blir alltför begränsade och verksamheten därigenom strypes åt. Det är för lantbruksnämnderna synnerligen angeläget att få biträde av skogligt sakkunniga som är helt frikopplade från virkesköpare- och industriintressen, men det är svårt att utanför skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet uppbringa sådan hjälp. Lantbruksstyrelsen har pä grund av sina erfarenheter redan tidigt varit medveten om att bristen på skoglig personal allvarligt hämmade verksamheten och h a r 1951 och varje efterföljande år givit uttryck häråt vid sina anslagsäskanden. År 1951 begärde styrelsen sålunda att styrelsens och nämndernas sakkunniganslag skulle ökas i syfte att skoglig sakkunskap skulle kunna anlitas i ökad ut-

sträckning. Framställningen föranledde en viss uppräkning av anslagen. F ö r budgetåret 1953—54 hemställde lantbruksstyrelsen om viss utökning av antalet lantbruksinstruktörer. Förslaget var främst motiverat av att det efter hand visat sig alltmera angeläget för nämnderna i de skogrikare länen att ha tillgång till egen personal med skoglig utbildning. Förslaget avvisades emellertid — liksom de påföljande år framförda förslagen om förstärkning av personalen för den yttre rationaliseringen — med hänvisning till att frågan om behovet av åtgärder för förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog vore föremål för utredning. Styrelsens förslag borde enligt departementschefens mening prövas först då resultatet av denna utredning förelåg. Vid sina anslagsäskanden för budgetåret 1955/56 framhöll styrelsen att svårigheten att snabbt finna lämpliga sakkunniga i skogliga frågor medfört att åtskilliga angelägna ärenden icke kunnat handläggas med erforderlig skyndsamhet. Visserligen hade styrelsen under åren 1953 och 1954 i begränsad utsträckning kunnat anställa skogligt utbildad personal inom lantbruksorganisationen, men hela behovet hade ingalunda kunnat tillgodoses. Styrelsen hemställde därför att fem tjänster som förste lantbruksinstruktör skulle inrättas för att besättas med skogsmästare med erfarenhet särskilt av skogsvärdering. Departementschefen förklarade sig dock icke kunna tillstyrka förslaget. I sina år 1955 avgivna anslagsäskanden underströk styrelsen att det i längden icke kunde anses vare sig rimligt eller förenligt med en ansvarsfull handläggning av arbetsuppgifterna att bedriva en verksamhet, i vilken skogliga fackfrågor inginge i så stor omfattning, utan erforderligt biträde av skogligt utbildad arbetskraft. Styrelsen hemställde

191 att en extra ordinarie byrådirektörstjänst för skogliga ärenden skulle inrättas inom styrelsen och att tio tjänster för personal med skogsmästarekompetens skulle inrättas vid lantbruksnämnderna för att fylla det mest trängande behovet. Härvid framhölls att den provisoriska lösning, som genomförts i det att några dylika tjänstemän anställts vid nämnderna, kunnat ske endast u n d e r eftersättande av andra viktiga intressen. Departementschefen, som icke ansåg sig böra förorda förslaget om inrättande av en byrådirektörstjänst, tillstyrkte i 1956 års statsverksproposition, med hänsyn till det ökade behovet av kvalificerad sakkunskap på skogens område såväl inom styrelsen som vid lantbruksnämnderna, att posten Ersättningar till sakkunniga hos styrelsen finge uppräknas med 14.000 kronor, och förklarade att han därvid utgått från att hemställan om anvisande av särskilda medel till skogstekniska tjänster vid nämnderna för budgetåret 1956/57 icke skulle vinna bifall. Behovet av sakkunskap med högre skoglig utbildning har lantbruksstyrelsen tillgodosett provisoriskt. En jägmästare har nämligen alltsedan den 15 oktober 1952 varit knuten till styrelsen, till en början som sakkunnig med arvode ur styrelsens sakkunniganslag och under senare tid som extra befattningshavare. Medel till hans avlönande under denna senare tid har kunnat disponeras genom att en byrådirektörstjänst, ursprungligen avsedd för en agronom, pä styrelsens förslag hållits vakant. Lantbruksstyrelsen har vid sina anslagsäskanden för budgetåret 1956/57 framhållit att den skogssakkunnige hos styrelsen haft en mycket effektiv verksamhet och tillsammans med de skogligt utbildade befattningshavare, som under hans överinseende arbetar hos

vissa lantbruksnämnder, gjort mycket värdefulla insatser. Den skogssakkunnige hade likväl icke kunnat medhinna mer än en del av de arbetsuppgifter, vid vilka hans medverkan varit önskvärd. Erfarenheterna visade sålunda tydligt att styrelsen oundgängligen hade behov av en befattningshavare med högt kvalificerad skoglig sakkunskap och att detta behov vore av stadigvarande natur. Såsom nyss nämnts har emellertid styrelsens förslag om inrättande av en tjänst för skogliga ärenden icke förordats av departementschefen. Beträffande de särskilda krav, som bör ställas i kompetenshänseende, h a r lantbruksstyrelsen anfört att befattningshavare, vilken skulle svara för skogliga ärenden inom styrelsen, borde ha ingående kunskap och omfattande erfarenhet på det skogsuppskattningsoch skogsvärderingstekniska området. Vad angår arbetsuppgifterna borde med ledning av hittills vunnen erfarenhet befattningshavaren åläggas att vara föredragande i ärenden av övervägande skoglig natur samt tillhandagå andra föredragande inom styrelsen med råd och upplysningar i skogliga ämnen; att följa och hålla styrelsen underrättad om utvecklingen på det skogliga området, särskilt i vad avser priser och värderingsteknik; att biträda styrelsen vid samverkan med andra myndigheter och vid förhandlingar i skogliga frågor; att utarbeta föreskrifter och anvisningar m. m. för lantbruksnämnderna rörande skogsförvaltning och skogsvärdering; att leda och inspektera de vid lantbruksnämnderna anställda skogsteknikernas verksamhet samt h a n d h a deras fortbildning; att själv handlägga viktigare skogsvärderingar; att biträda lantbruksnämnderna vid förhandlingar med bolag och enskilda vid köp, byte, försäljning och i förekommande fall expropriation av skogsfastigheter av stör-

192 re betydelse; samt att i övrigt bistå nämnderna med råd och upplysningar i skogliga ämnen. Sä länge icke lantbruksnämnderna i alla de län, d ä r skogsfrågorna spelade en mera framträdande roll i rationaliseringsarbetet, hade tillgäng till egna skogstekniker torde ifrågavarande befattningshavare vidare i viss utsträckning få biträda nämnderna vid virkesförsäljning samt själv utföra även mindre viktiga värderingar än som ovan sagts ävensom utöva viss tillsyn över den av nämnderna med hjälp av tillfälligt anlitade sakkunniga bedrivna verksamheten på förevarande område. — För befattning som skogstekniker vid lantbruksnämnd måste avlagd skogsmästarexamen med goda betyg uppställas såsom ett kompetenskrav. Därjämte måste krävas ett icke ringa mått av personlig erfarenhet av särskilt skogsvärdering. På grund av det anförda är det enligt utredningens mening angeläget att lantbruksorganisationen förses med skogligt utbildad personal, så att dess verksamhet i vad den åsyftar förstärkning av jordbruk med skog och arronderingsförbättring i skogsmark skall kunna bedrivas i önskvärd omfattning och på tillfredsställande sätt. I likhet med lantbruksstyrelsen anser utredningen nödvändigt, att styrelsen även i fortsättningen har en jägmästare till sitt förfogande för de ovan redovisade uppgifterna. Med hänsyn till de stora och ansvarsfulla arbetsuppgifterna är det angeläget att styrelsen kan tillförsäkras en högt kvalificerad och erfaren jägmästare. På grund härav och då behovet av skoglig sakkunskap är stadigvarande, föreslår utredningen att en tjänst som jägmästare i lönegrad Ce 34 inrättas hos lantbruksstyrelsen. Det torde på grund av redan vunna erfarenheter icke kunna beräknas att

jägmästaren hos lantbruksstyrelsen skall ensam m e d h i n n a erforderlig handledledning och tillsyn av skogsteknikerna hos lantbruksnämnderna samt alla sådana större och särskilt krävande värderingar och förhandlingar m. m., för vilka lantbruksnämnderna behöver biträde av högre skoglig sakkunskap. För ändamålet torde ytterligare två jägmästare behövas. Utredningen föreslår därför att två befattningar som jägmästare upptas på lantbruksnämndernas personalstat. Med hänsyn till arbetsuppgifterna torde dessa befattningar böra uppföras i lönegrad Ce 32 respektive Ce 29. Utredningen har härvid beaktat det önskvärda i att åtminstone en av befattningarna kan betraktas som sluttjänst. Då de tre ovan föreslagna befattningshavarna torde bli hänvisade att få biträde med skriv-, rit- och beräkningsarbete hos lantbruksstyrelsen, synes hos styrelsen böra inrättas en ny kontorsbiträdesbefattning i reglerad befordringsgång. Lantbruksnämndernas behov av ytterligare personal för uppgifter rörande skogliga frågor torde lämpligen böra tillgodoses genom att befattningar som skogstekniker inrättas, avsedda för skogsmästare med praktisk erfarenhet särskilt av skogsvärdering. Flertalet lantbruksnämnder h a r behov av egen skogstekniker. Dock gäller detta icke för några län där skogsfrågorna h a r m i n d r e betydelse i rationaliseringsverksamheten. Å andra sidan behöver de stora skogrika länen enligt vad erfarenheten redan visat mer än en sådan befattningshavare. Sammanlagt torde 28 befattningar som skogstekniker böra inrättas. Beträffande placeringen av dessa befattningshavare i lönegrad bör beaktas att den speciella erfarenhet, som h ä r fordras, är svårförvärvad och att tjänsterna kan te sig mindre lockande än de

193 eljest såväl inom allmän förvaltning som inom enskilda företag mera allmänt förekommande rena förvaltningstjänsterna. Med hänsyn härtill anser sig utredningen icke kunna föreslå lägre lön än enligt lönegrad Ce 21. Den föreslagna utökningen av lantbruksnämndernas fältarbetande personal kommer att medföra ökat behov av medel till bestridande av resekostnader. Lantbruksnämndernas anslag till resekostnader bör på grund härav uppräknas med 150 000 kronor. Frågan huruvida skogsteknikernas arbete behöver medföra utökning av kontorsbiträdespersonalen på något håll torde böra övervägas, sedan erfarenheter härvidlag vunnits. För den skogliga personalen torde en del utrustning (möbler och en del instrument) böra anskaffas. Kostnaderna torde kunna uppskattas till cirka 3 000 kronor per befattningshavare. I följande uppställning angives de ökningar i avlöningsstaten m. m., som de föreslagna nya befattningarna beräknas medföra. Lantbruksstyrelsen: Avlöningar a. 1 jägmästare i Ce 34 27420 b. 1 kontorsbiträde i reglerad befordringsgång 7 836 35 256

L8

Lantbruksnämnderna: Avlöningar a. 1 jägmästare i Ce 32 25.704 b. 1 jägmästare i Ce 29 22632 c. 28 skogstekniker i Ce 21 413 952 462 288 Lantbruksnämnderna: Omkostnader a. Beseersättningar åt 1 jägmästare i Ce 32, 1 jägmästare i Ce 29 samt 28 skogstekniker 150000 150000 Lantbruksnämnderna: Utrustning (Engångskostnad för anskaffande av utrustning åt 1 jägmästare i Ce 32, 1 jägmästare i Ce 29, 28 skogstekniker samt kontors- och skrivbiträden) 90 000 90 000 Summa

737 544

Då organisationen emellertid lämpligen torde böra utbyggas i etapper, förordar utredningen att befattningen i Ce 29 och åtta av befattningarna i Ce 21 inrättas först fr. o. m. budgetåret näst efter det då de övriga befattningarna inrättats.

ELFTE KAPITLET

Ökad undervisningsverksamhet för skogsägarna

Betingelserna för bondeskogsbrukets bedrivande är mycket olika inom skilda landsdelar med hänsyn till klimat och andra naturliga produktionsvillkor, bosättnings- och transportförhållanden m. m. Men också inom begränsade lokaler är förutsättningarna ofta starkt skiftande beroende närmast på jordbrukets inriktning. Det är med hänsyn till dessa omständigheter, bland flera andra, ytterst vanskligt att avge något generellt omdöme om skogsbruksformen som sådan. Med all reservation för undantag — många och betydande sådana finns — får det anses att bondeskogsbruket i jämförelse med andra i vårt land förhärskande skogsbruksformen, storskogsbruket, uppvisar vissa särskib da fördelar men också olägenheter. Dess kanske mest betydelsefulla tillgång är ägarens nära sammankoppling med produktionen och hans personliga intresse, som givetvis kan vara mer eller mindre utvecklat. Genom att den av fastighetens vård och förkovran intresserade ägaren själv ofta utför eller deltager i arbetet i skogen, behöver bondeskogsbruket ej betungas med någon förhållandevis dyrbar förvaltnings- och kontrollapparat. Men även driftsformen som sådan har sina goda sidor. Enär jordbrukets och skogsbrukets väsentliga behov av arbetsinsats uppträder under olika årstider, kan ej endast samma arbetskraft och dragkraft användas utan i betydande omfattning också samma fasta anläggningar såsom bostäder, stall m. m.

De svagheter, som vidlåder bondeskogsbruket, hänför sig främst till den långt drivna uppsplittringen i brukningsdelar och därtill ofta olämplig arrondering. Nämnda förhållanden jämte mångfalden olika intressen, delvis beroende på de skilda ägarnas ojämna förmåga att bära utgifter, försvårar i hög grad genomförandet av sådana åtgärder, som bör utföras i ett sammanhang över större områden, t. ex. skogsdikning och skogsvägbyggnad. Parcelleringen minskar också möjligheterna — särskilt om varje brukningsdel skötes som en helt isolerad enhet — att anskaffa och ekonomiskt utnyttja ändamålsenliga maskiner m. m. Den tanken h a r därför väckts på flera håll, att man skulle söka åstadkomma samverkan mellan olika skogsägare i fråga om åtgärder, som lämpligen bör utföras samordnade, och samtidigt tillvarata de olika ägarnas intresse och initiativkraft. Utredningen ämnar i efterföljande avsnitt behandla frågor om skoglig samverkan och skall här närmast uppehålla sig vid möjligheterna att utveckla skogsägarnas förmåga till självverksamhet. Den snabba utvecklingen på olika områden gör, att stora krav måste ställas på skogsägaren i fråga om yrkeskunnighet. Han skall vara insatt i skogshushållning, skogsvård, virkesvård, aptering m. m. Han skall också vara väl förtrogen med skogsarbetets manuella och maskinella teknik. Även

195 om han för vissa åtgärder kan påräkna vägledning och direkt biträde av skogsvårdsstyrelse eller skogsägareförening, måste han själv besitta icke föraktliga skogliga kunskaper och färdigheter. De skogliga utbildningsmöjligheter, som står den blivande skogsägaren till buds, är främst följande. Viss förberedande utbildning meddelas redan i den skogsbetonade fortsättningsskolan. Den egentliga grundutbildningen, som sätter in först sedan eleverna lämnat skolåldern, meddelas vid av skogsvårdsstyrelserna anordnade ungdoms- och lärlingskurser. Dessa, som ä r gemensamma för blivande skogsägare och skogsarbetare, omfattar skolmässig undervisning 8—16 veckor. För att göra grundutbildningen effektivare och gedignare fördelas ofta den skolmässiga undervisningen pä flera terminer, varvid eleverna mellan terminerna utför yrkesarbete utanför skolan under tillsyn av för ändamålet särskilt utbildad fackman. Hela utbildningstiden vid en sådan s. k. lärlingskurs uppgår i regel till 1 å 1V2 år. Huvudvikten lägges på arbetenas utförande i fråga om såväl skogsvård som avverkning. Vidareutbildningen är uppdelad på två linjer, den ena arbetsteknisk, den andra med tyngdpunkten på skogshushållning. Inom båda linjerna finns en allmän kurs och specialkurser. Bland de senare på den arbetstekniska linjen ingår körningskurs, motorsågningskurs m. fl. Inom skogshushållningslinjen finns specialkurser i skogsodling, aptering m. m. De i vidareutbildningen ingående kurserna är av varierande längd från korta specialkurser (omkring en vecka) i plantering, röjning, aptering e. d. till längre skogshushållningskurser (upptill 2 å 3 m å n a d e r ) , vid vilka flera avsnitt av skogshushållningen behandlas tämligen grundligt.

Vid lantmannaskolorna meddelas likaså undervisning i skogshushållning; i en del fall finnes särskild skogslinje. Allt större utrymme h a r på sistone ägnats de skogliga ämnena. Ytterligare möjligheter att inhämta skogliga kunskaper erbjuds skogsägaren vid de s. k. skogsdagar, som skogsvårdsstyrelserna anordnar, samt genom dessas rörliga instruktionsverksamhet utövad vid besök på skogar och avverkningstrakter. Skogsägareföreningarna bedriver likaså viss upplysningsverksamhet genom att dels enskilt och dels i samverkan med skogsvårdsstyrelsen ordna exkursioner, demonstrationer, kurser m. m. Genom samverkan mellan skogsvårdsstyrelser och korrespondensinstitut och genom studiecirklar ordnas s. k. kombinerade kurser med såväl teoretisk som praktisk undervisning. Staten stödjer den skogliga undervisningsverksamheten på olika sätt. Sålunda tillhandahålles genom skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna lärarpersonal, undervisningslokaler (skogsvårdsgårdar) m. m. Under anslaget Bidrag till vissa skogsbrukskurser anvisas medel såväl till anordnare av kurser — också annan anordnare än skogsvårdsstyrelse kan komma i åtnjutande härav — som även till elevstipendier. Bland övriga stödåtgärder från statens sida må nämnas medelsanvisning u n d e r anslaget Bidrag till ungdomsverksamhet på skogsbrukets område. Som av det anförda framgår, är en god grund lagd för den skogliga yrkesutbildningen, men verksamheten har, trots den utökning härav som på sistone skett, ännu ej på långt när fått önskvärd omfattning. Anledningen härtill är framför allt den, att skogsvårdsstyrelserna, som enligt beslut av 1949 och 1954 års riksdagar anförtrotts den statsunderstödda skogliga yrkesunder-

196 visningen, givits alltför begränsade medels- och personalresurser. I en utredning av skogsstyrelsen (P. M. med förslag till ordnande av den lägre skogliga yrkesutbildningen, avgiven den 23 oktober 1953) h a r årsrekryteringen till skogsbruket beräknats till minst 12 000 personer, varav antalet nytillträdande brukare bedömts uppgå till omkring 8 000 och skogsarbetarna till 2 500, medan återstoden skulle utgöras av arrendatorer samt kombinerade lantoch skogsarbetare. Det totala behovet av grundläggande skoglig yrkesutbildning skulle alltså avse minst 12 000 personer årligen. Härtill kommer behovet av vidareutbildning, bland annat för de redan yrkesverksamma, vilka i stor utsträckning saknar grundutbildning. Skogsstyrelsen hade i samband med sina medelsäskanden för budgetåret 1956/57 framlagt ett 10-årsprogram för utbyggnad av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med yrkesutbildning. Endast i begränsad omfattning blev de av skogsstyrelsen framställda önskemålen tillgodosedda (IX huvudtiteln 1956, punkt 193). Skogsstyrelsen h a r i sin petilaskrivelse för budgetåret 1957/58 ånyo hänvisat till nämnda tioårsberäkning, som innebar att 15 å 20 procent av ovannämnda totala utbildningsbehov skulle kunna tillgodoses vid periodens slut genom skogsvårdsstyrelsernas kursverksamhet. Detta program får anses vara blygsamt. Dess begränsning är närmast betingad av möjligheterna att utbilda lärare och instruktörer samt bristen på undervisningslokaler. Ett realiserande av programmet skulle likväl betyda att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med yrkesutbildning under 10-årsperioden skulle fyrdubblas. Utbyggnaden skulle givetvis genomföras successivt, och den personal hos skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna, som helt eller till stor del sysslar med undervisning, skulle

utökas med ett 15-tal personer årligen. På grund av nuvarande eftersläpning skulle emellertid en något större utökning behövas u n d e r det närmaste året. I enlighet härmed äskade skogsstyrelsen u n d e r skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas avlöningsanslag medel för budgetåret 1957/58 till följande personalökning och tjänsteförändringar, avsedda huvudsakligen för undervisningsverksamhet : hos

ökning kronor

skogsstyrelsen

1 byrådirektör i Ce 31 i stället för 1 förste byräsekreterare i Ce 29 1 förste byråsekreterare i Ce 27 1 assistent i högst Ce 21 2 assistenter i högst Ce 21 i stället för högst Ce 19 hos skogsvårdsstyrelserna 3 assistenter i Ce 23—25 12 förste länsskogvaktare Ce 19 6 instruktörer i Ce 12

1 008 20 532 14 784 2 904 49 000

i

Summa kronor

147 000 57 000 292 228

Under anslaget Bidrag till vissa skogsbrukskurser m. m. från vilket bestrides, bland annat, skogsvårdsstyrelsernas kostnader för reseersättningar och traktamenten i samband med yrkesutbildning äskades —- bortsett från en höjning som berodde på överföring av kostnader från a n d r a anslag och på föreslagna ä n d r i n g a r i gällande statsbidragsbestämmelser för kurser anordnade av annan än skogsvårdsstyrelse — en anslagsökning om 567 000 kronor. Det bör i sammanhanget bemärkas, att den utvidgade undervisningsverksamheten skulle nödvändiggöra ökat antal kurser även för lärare och instruktörer. Under anslaget Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader har skogssty-

197 relsen för budgetåret 1957/58 äskat 1 434 500 för uppförande och ombyggnad av skogsbruksskolor (skogsvärdsgårdar) samt skogsvårdsgårdarnas drift, vilket innebär en anslagsökning med 575 000 i förhållande till budgetåret 1956/57. För det enskilda mindre skogsbruket är det av vital betydelse, att innehavarna besitter sådana kunskaper, som sätter dem i stånd att utöva en betydande grad av skoglig självverksamhet. Målet för den på skogsägarna inriktade yrkesutbildningen är att stimulera dem till och göra dem väl skickade för sådan självverksamhet. Enligt utredningens uppfattning är det därför av stor betydelse, att tillräckliga möjligheter till yrkesutbildning står skogsägaren till buds. Vad beträffar skogsarbetarnas yrkesutbildning bör även här förmågan till eget initiativ tillvaratagas och utvecklas. En viss grad av skogsvårdande självverksamhet är högeligen önskvärd också i fråga om denna yrkeskår, varför en allmänt skoglig orientering bör ingå i utbildningen. Icke minst med hänsyn härtill synes det utredningen lyckligt, att den skogliga grundutbildningen är gemensam för de båda kategorierna. Behovet inom det större allmänna eller enskilda skogsbruket av årsarbetande skogsarbetare är påtagligt. Ett visst behov av skogsarbetare föreligger emellertid också inom det mindre skogsbruket. Deras möjligheter att här finna tryggad anställning på tidsenliga villkor är emellertid ännu mycket begränsade. På sistone har dock försök gjorts att inom större områden åvägabringa

samverkan mellan skilda skogsägare, varigenom den fördelen skulle vinnas, bland andra, att bättre förutsättningar skapades för fast anställning av erforderlig skoglig arbetskraft. Utredningen kommer i det efterföljande att föreslå särskilda åtgärder för att underlätta sådan samordning, vilka måhända i sin tur kan öka möjligheterna för anställning av skogsarbetare inom det mindre skogsbruket. Någon klar gränsdragning mellan skogsägare och skogsarbetare med hänsyn till behovet av skilda utbildningsformer kan givetvis ej göras. Detta följer redan därav, att skogsägare liksom arrendatorer i stor utsträckning utför skogsarbete åt annan arbetsgivare. Särskilt uppträder de ofta som körare inom storskogsbruket. Det är därför helt naturligt, att vissa specialkurser på den arbetstekniska linjen av vidareutbildningen såsom körningskurser, motorsågningskurser m. fl. avser skogsägare såväl som skogsarbetare. Frågan om skoglig yrkesutbildning kan därför ej behandlas separat för olika yrkeskategorier utan måste bedömas i ett sammanhang. Med hänsyn till framför allt de mindre skogsägarnas behov av förbättrade möjligheter till yrkesutbildning anser utredningen, att det ligger synnerlig vikt uppå, att tillräckliga resurser ställs till skogsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsernas förfogande för vidgad verksamhet med skoglig yrkesutbildning. Här må också erinras om att förevarande spörsmål är föremål för behandling av 1955 ars skogsvårdsutredning och — vad avser lantmannaskolorna — 1955 ars lantbruksundervisningskommitté.

TOLFTE KAPITLET

Stöd åt skoglig samverkan

I flera sammanhang har utredningen framhållit vikten av att skogskompletteringen förenas med åtgärder för skogsbrukets förbättrande i olika avseenden. En genomförd komplettering torde ofta böra tagas till utgångspunkt för en mer eller mindre genomgripande upprustning av skogsbruket i hela trakten. De insatser från olika håll, såväl myndigheter som enskilda, vilka påkallas av kompletteringsåtgärden kan på så sätt göras än mer fruktbringande. Vad som framför allt gör åtgärder av förevarande slag önskvärda är den långt drivna parcellering och den ofta mycket olämpliga a r r o n d e r i n g som präglar stora delar av vår skogsmark, icke minst bondeskogarna. Dessa förhållanden försvårar genomförandet av framför allt sådana åtgärder, som i ett sammanhang bör utföras över större områden, och inskränker möjligheterna att anskaffa och utnyttja ändamålsenliga maskiner m. m. Det ligger nära till hands att man genom samverkan mellan olika skogsägare skulle söka uppväga eller åtminstone minska de olägenheter som sålunda kan göra sig gällande. Samverkan mellan olika skogsägare har redan tidigare bedrivits u n d e r olika organisationsformer och överspänt trängre eller vidare fält av den skogliga verksamheten. När det gäller mera begränsade åtgärder, kan i vissa fall samverkan åstadkommas med stöd av lag, såsom vid utförande och underhåll av väg- och dikningsföretag som berör

olika markägare. Frivillig samverkan vid utförande av gemensamma anläggningar m. m. förekommer givetvis ofta. Skogsägareföreningarnas verksamhet, som främst är inriktad på att tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen vid virkesförsäljning, h a r på senare tid alltmer vidgats till att omfatta dels servicetjänst för anskaffning och tillhandahållande av maskiner och redskap dels också allmänt skoglig rådgivning har redan tidigare bedrivits under olim. m. Försök, som tilldrar sig stor uppmärksamhet, pågår för närvarande i Jämtland. Här försiggår i skogsägareföreningens regi och under ledning av en av denna anställd skoglig fackman ett samordnat och planmässigt bedrivande av skogsvärds- och avverkningsarbeten för olika fastigheter inom ett större område. Också på en del andra håll har samordningstanken slagit rot, och ett m i n d r e antal föreningar för skoglig samverkan har på sistone bildats, i vissa fall med och i andra fall utan direkt medverkan från skogsägareföreningarnas sida. Här må jämväl erinras om att 1955 års skogsvårdsutredning enligt sina direktiv torde komma att undersöka möjligheterna att befrämja skogsägarnas självverksamhet och samverkan för en rationellt bedriven skogsproduktion. Särskilt intresse förtjänar i förevarande sammanhang den verksamhet med i viss mån samordnad skogsvård, som bedrives inom s. k. skogsvårdsområden med stöd av bidrag från anslaget

199 till åtgärder för ökad skogsproduktion i N o r r l a n d m. m. (skogsproduktionsanslaget). Denna verksamhet, som n u pågått u n d e r sexton år och på sina håll varit av betydande omfattning, h a r alltjämt närmast k a r a k t ä r av försöksverksamhet. Det synes som om nu tiden skulle vara inne att på ett mera stadigvar a n d e sätt inlemma verksamheten i vår skogspolitik och m å h ä n d a därvid även vidga dess geografiska tillämpningsområde. Det förefaller då också naturligt att undersöka huruvida man icke inom ramen för en sålunda utvidgad verksamhet skulle kunna tillgodose det behov av skogliga åtgärder, varom nu är fråga. Dessförinnan kan det emellertid vara lämpligt att h ä r lämna en översikt över de möjligheter att erhålla statliga bidrag och lån för skogsvård, vilka står till buds vid sidan av skogsproduktionsanslaget.

eljest icke vara i stånd a t t u t f ö r a åtgärden, eller då det med h ä n s y n till lokal arbetslöshet finnes erforderligt att skapa arbetstillfällen genom att igångsätta skogsförbättringsarbeten, m å dock bidraget utgå med högst 60 procent. Skogsstyrelsen h a r i samband med k u n görelsen utfärdat tillämpningsföreskrifter rörande bidragsgivningen. Enligt dessa föreskrifter t i l l ä m p a s vanligen följande regler: Skogsägarna fördelas på t r e kategorier A, B och C. Kategori A o m f a t t a r de m i n d r e och B de större skogsägare som ej ä r j u ridiska personer. J u r i d i s k a personer h ä n förs till kategori C. Statsbidrag till sistn ä m n d a skogsägargrupp beviljas h u v u d s a k ligen b a r a i undantagsfall exempelvis d ä r ett bolag ä r delägare i ett skogsdikningsföretag, till vars utförande stöd u t g å r med h ä n s y n till de enskilda delägarna. Bidrag till enskild skogsägare u t g å r vanligen med följande procentsatser:

Statens skogsförbättringsanslag (kungörelse 239/1948 med senare ä n d r i n g a r ) . Bidrag u r anslaget k a n beviljas för utförande av åtgärder å skog under skogsvårdslagen, dock ej å h ä r a d s a l l m ä n n i n g . De åtgärder, som k a n stödjas med bidrag u r a n slaget, är vissa återväxtåtgärder samt dikning och — i vissa extrema och n u m e r a sällsynt förekommande beståndstyper h u vudsakligen s. k. stavaskogar —- röjningsgallring. De bidragskvalificerade återväxtåtgärderna ä r främst sådana på mark, d ä r reproduktionsplikt efter avverkning ej föreligger, t. ex. av ålder kal mark, g a m m a l åker eller betesmark, s. k. skräpskogar m. m. I vissa undantagsfall kan dock b i drag utgå även för återväxtåtgärder på m a r k under reproduktionsplikt. Bidrag utgår med viss procent på den b e räknade kostnaden, sedan värdet av de träd, vilka avverkas i samband med företaget, avdragits från totalkostnaden. Bidragsprocenten ä r enligt författningen högst 50 ( h ä r bortses från sådana fall d ä r markägaren enligt 16 § skogsvårdslagen ålagts att utföra åtgärder i anledning av uppenbarligen otillfredsställande skogstills t å n d ) . Då bidragstagaren är enskild person, som på grund av svag ekonomi eller a n n a n jämförlig anledning k a n antagas

Kostnaderna för planläggning plägar bestridas till 20 % av i n t r e s s e n t e r n a och till 80 % av statsmedel. Anslaget till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo (kungörelse 530/1943 med senare ä n d r i n g a r ) . Med anslagsmedlen k a n stödjas åtgärder å skogar under skogsvårdsstyrelsernas u p p sikt, d. v. s. samtliga skogar u n d e r skogsvårdslagen. Bidrag k a n beviljas till utförande av skogsvägbyggnad, anläggning eller förbättring av enskild flottled samt i vissa fall uppförande av skogshärbärge. De disponibla bidragsmedlen h a r emellertid p r a k t i s k t taget helt a n v ä n t s som stöd till skogsvägbyggnad. Med skogsväg förstås i kungörelsen sådan med motorfordon farbar enskild väg, som är av väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter. Skillnad göres mellan stamväg och a n n a n skogsväg. Med stamväg betecknas sådan året r u n t med motorfordon f a r b a r skogsväg, som utgör huvudled för utforsling av skogsprodukter från större skogsområden. Byggnadsbidrag för utförande av vägbyggnad skall enligt kungörelsen utgå till byggande av stamväg med 50 procent av den av skogsvårdsstyrelsen godk ä n d a kostnaden för företaget samt till byggande av a n n a n skogsväg m e d högst 40

Återväxtåtgärder Skogsdikning

Kategori A 50 40

Kategori B 25 25

200 procent av nämnda kostnad. Då synnerliga skäl därtill är, må efter Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt fall byggnadsbidrag beviljas med högst 75 % av den godkända kostnaden. De vanligen tillämpade bidragsprocenten är 50 för stamväg oavsett markägerekategori och i fråga om annan skogsväg 40 för kategori A och 25 för kategori B. (Angående kategoriuppdelningen hänvisas till vad här ovan anförts under statens skogsförbättringsanslag.) Enligt kungörelsen skall vid beviljande av bidrag till vägbyggnader företräde givas åt företag, där delägarna är många eller där behovet av bidrag med hänsyn till delägarnas ekonomiska ställning är särskilt stort. Den begränsade medelstillgången har emellertid framtvingat en ännu strängare gallring av bidragsansökningarna, och särskilt på sistone har stöd kunnat lämnas i huvudsak bara där båda de nämnda villkoren uppfyllts. Beträffande planläggningskostnadernas bestridande gäller vad som anförts under statens skogsförbättringsanslag. Härovan har framhållits, att bidrag ur skogsväganslaget kan utgå även till uppförande av skogshärbärge. Sådant stöd kan emellertid lämnas bara under särskilda förutsättningar, av vilka den ena är att »det uppenbarligen är av väsentlig betydelse för bränsleanskaffningen eller för motverkande av arbetslöshet att anläggningen uppföres». Bedan dessa villkor gör, att någon bidragsverksamhet för detta ändamål med stöd ur anslaget ej ifrågakommer för närvarande. Dessutom är behovet av bidrag för väganläggningar så stort att, även om de formella förutsättningarna för bidragsgivning till förläggning förelåge, medelstillgången knappast skulle medge sådan. Prisutjämningsavgifter avsedda för återuppbyggnad av skogsbeståndet (kungörelse 374/1949 med senare ändring). Med ifrågavarande medel kan stödjas åtgärder å skog under skogsvårdslagen, dock ej å häradsallmänning. Bidrag kan lämnas skogsägare till bestridande av kostnader för återväxtåtgärder, som han enligt äldre skogsvårdslagstiftning blivit skyldig vidtaga, men vilkas utförande utan bidrag skulle bli oskäligt betungande. Bidrag må ej utan särskilda skäl utgå till åtgärd för att trygga återväxt efter avverkning, som skett senare än 1940. Ej heller må utan särskilda skäl bidrag utgå om markägaren icke i skälig omfattning

fullgjort den skyldighet att vidtaga åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd, som åvilar honom enligt skogsvårdslagen. Vanligen tillämpas procentsatserna 50 för kategori A och 25 för kategori B och C. Angående kategoriuppdelningcn hänvisas till vad härovan angivits under statens skogsförbättringsanslag. Den maximala bidragsprocenten är 60. Statens skogslånefond (kungörelse 239/ 1948 med senare ändringar). Angående tillämpningsområde se härovan under statens skogsförbättringsanslag. Lån kan utlämnas dels för sådana åtgärder, till vilka bidrag ur skogsförbättringsanslaget utgått eller kan utgå dels, då så med hänsyn till särskilda förhållanden finnes påkallat, jämväl för andra skogsförbättrande åtgärder. Lån må lämnas endast, då sökanden kan anses vara i behov därav och med belopp, som högst motsvarar den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget. Om även bidrag utgår, må lån och bidrag tillhopa beviljas med högst nämnda belopp. Bäntan är tre procent och uppskov med erläggande härav kan medges i högst 10 år. Under högst samma tid kan amorteringsfrihet medges. Lånet skall vara slutamorterat senast under femtionde året från tidpunkten för lyftande av lånet. För lån skall ställas säkerhet, som skogsstyrelsen finner tillfredsställande (t. ex. inteckning inom fastighetens taxeringsvärde, inbegripet skogsvärdet). Lån beviljas av skogsstyrelsen efter framställning av skogsvårdsstyrelse. Skogsväglånefonden (kungörelse 492/ 1941 med senare ändringar). Bestämmelsernas tillämpningsområde är detsamma som härovan angivits under anslaget till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. Lån kan beviljas för utförande av i stort sett samma vägarbeten, till vilkas utförande bidrag ur skogsväganslaget kan utgå. Lån och statsbidrag må sammanlagt icke överstiga 80 procent av den utav skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget. Lån utlämnas ej till lägre belopp än 500 kronor. För lån skall ställas av Kungl. Maj:t godkänd säkerhet. Såsom säkerhet kan enligt kungörelsen godkännas fastighetsinteckningar inom 75 % av fastighetens taxeringsvärde, skogsvärdet däri inbegripet, obligationer eller personlig borgen. Lån är amorteringsfritt de två första åren och skall därefter amorteras med lika årliga inbetalningar

201 under den tid, som återstår av lånetiden, vilken är högst 20 år. Lånet skall förräntas efter den räntefot, som vid tiden för lånets beviljande gäller som normalränta vid lån från statens utlåningsfonder. Beslut i låneärende fattas av Kungl. Maj:t, sedan vederbörande skogsvårdsstyrelse och skogsstyrelsen avgivit utlåtande. De olikheter, som i detta liksom i vissa andra avseenden föreligger mellan ifrågavarande bestämmelser och de för långivning ur statens skogslånefond gällande, hänför sig främst till det förhållandet, att de sistnämnda tillkommit senare och att intresset från markägarnas sida för dessa lånemöjligheter varit ringa. Det stöd, som staten för närvarande lämnar i form av bidrag och lån till utförande av skogsvårdsåtgärder, är såsom framgår av redogörelsen i huvudsak inriktat på enstaka företag. En sådan stödform stimulerar ej till samverkan mellan olika skogsägare på annal sätt än därigenom att företag, som berör många delägare, kan ges förtursrätt till bidrag. Endast de i samband med skogsproduktionsanslaget utfärdade bidragsbestämmelserna syftar direkt till att åstadkomma organiserad samverkan mellan olika skogsägare inom större områden, de s. k. skogsvårdsområdena. Detta anslag tillkom på förslag av Norrländska skogsproduktionsutredningen. 1 Bidragsbestämmelsernas utformning fick i hög grad sin prägel av de skogliga förhållanden som vid tiden för anslagets tillkomst rådde i lappmarkerna. Dessa förhållanden kan i största korthet beskrivas sålunda. Skogsbeståndet var i stor utsträckning överårigt och skadat, och en betydande brist rådde på ungskog. Den forcerade avverkning av gammal skog, som medgavs genom 1932 års lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden, den s. k. lappmarkslagen, medförde behov av en omfattande återväxtverksamhet. Skogsåterväxten försvårades emellertid därigenom, att gemen-

sam skogsbetning tidigare allmänt förekom i Norrland. Beproduktionsskyldighet efter avverkning, som tidigare icke förefunnits i Lappland, infördes i princip genom lappmarkslagen. Denna innehöll emellertid en bestämmelse som medgav skogsvårdsstyrelserna att skäligt begränsa reproduktionsplikten, därest denna i särskilt fall skulle bli synnerligen betungande. Med stöd av nämnda föreskrift medgav skogsvårdsstyrelserna i stor utsträckning sådan begränsning av reproduktionsskyldigheten, att denna kom att omfatta enbart hyggesrensning. Nämnda förhållande far ses mot bakgrunden av den under ifrågavarande* tid allmänt omfattade och, som det senare visat sig, överdrivna tilltron till möjligheterna att fä naturlig föryngring. Vad beträffar skyddsskogarna i Jämtlands och Kopparbergs län — med skyddsskogar betecknades tidigare sådana skogar, vilkas bestånd erfordrades till skydd mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående — var förhållandena med avseende på skogstillstånd och skogsbetning i stort desamma som i lappmarkerna. För de nu ifrågavarande skyddsskogarna hade tidigare icke stadgats reproduktionsplikt, men vid tiden för skogsproduktionsanslagets tillkomst var de underkastade de särskilda bestämmelserna i 1923 års skogsvårdslag angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar. Detta innebar att avverkning till avsalu fick ske endast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Vid tillståndsgivningen skulle föreskrivas de åtgärder, med vilka reproduktionsplikten skulle anses vara fullgjord. Med hänsyn till vad ovan framhållits om den tidigare omfattade tilltron till möjligheterna att få naturlig föryngring är det knappast förvånansvärt, att skogsvårdsi SOU 1940:3, prop, nr 190/1940, andra lagutsk. nr 30, jordbruksutsk. nr 42.

202 styrelserna på 1930-talet sällan föreskrev annan återväxtåtgärd än hyggesrensning. Övriga enskilda skogar i Norrland uppvisade i slutet av 1930-talet ett skogstillstånd som avvek från det i lappmarkerna framför allt däri, att något arealmässigt överskott på äldre skog ej förelåg. Liksom i lappmarkerna var emellertid de äldre bestånden utglesade och virkesfattiga. Det rådde överskott på 60 —100-årig skog men starkt underskott i åldersklassen 1—20 år. Beståndsvårdande huggningar var eftersatta; framför allt gällde detta röjningsgallring. Bätten till gemensam betning på ohägnad skogsmark gällde på slutet av 1930-talet även mindre hemdjur (får och getter) inom Västernorrlands och Jämtlands län, medan den i övriga norrlandslän v ar begränsad till större hemdjur. Trots detta förekom i stor utsträckning inom hela Norrland fårbetning på ohägnad skogsmark. Skogsbetningen hade bidragit till att fördröja äterväxten, och olämpligt utförda föryngrings- och rensningshuggningar hade ofta givit upphov till restbeständ. Först år 1925 hade de enskilda skogarna i Västerbottens och Norrbottens läns kustland inordnats under allmän skogsvårdslag (1923 års), medan i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län även den tidigare skogsvårdslagen (1903 års) varit tillämplig. Emellertid stadgade sistnämnda lag reproduktionsplikt endast där »skogens återväxt uppenbarligen äventyrades». Nämnda uttryck samt frånvaron av stadganden rörande den kvarlämnade återväxtens beskaffenhet försvårade för skogsvårdsstyrelserna att utkräva återväxtåtgärder efter de vid denna tid vanliga dimensionshuggningarna. En särskilt mild tolkning av bestämmelserna om reproduktionsplikt synes ha omfattats i Västernorrlands och Jämtlands län, där skogs-

vårdsstyrelserna ansåg sig förhindrade att utkräva återväxtåtgärder, om blott ett någorlunda slutet (rest-) bestånd kvarlämnades vid avverkning oavsett detta bestånds kvalitet. Först i samband med tillkomsten av 1923 års lag ansåg sig de båda nämnda skogsvårdsstyrelserna ha fått stöd för utkrävande av reproduktionsplikt efter sådan avverkning som h ä r beskrivits. Sammanfattningsvis kunde fastslås, att den hastiga avveckling av överårig och skadad skog, som lappmarkslagen av år 1932 avsåg att möjliggöra, skulle leda till uppkomst av omfattande kalmarksarealer. För att motverka den nedgång i avverkningarna, som därefter måste följa, var det med hänsyn till befolkningens försörjningsmöjligheter och skogsindustriernas råvarubehov angeläget att n ä m n d a marker liksom äldre kalmarker i Norrland snarast åter gjordes skogbärande och att befintliga ungskogar försattes i högproducerande skick. Samtidigt måste konstateras att förutsättningarna att genomföra ett sådant skogligt restaureringsprogram var föga gynnsamma med hänsyn till rådande betesförhållanden och till verkningarna av äldre skogslagstiftning. Bidragsbestämmelserna rörande skogsproduktionsanslaget har byggt på följande tre principer. Skogsvårdsarbetet, som stödjes med bidrag från anslaget, borde geografiskt koncentreras till större, sammanhängande områden. För underlättande av åtgärdernas utförande borde samverkan mellan skogsägarna åstadkommas. Skogen borde i erforderlig utsträckning betesfredas. I enlighet härmed utformades bidragsbestämmelserna. De nu gällande, som i vissa väsentliga avseenden avviker från de ursprungliga, kommer att n ä r m a r e behandlas i det efterföljande. Här må endast redogöras för den principiella uppläggningen.

203 Bidrag utgår endast under förutsättning att skogsägarna — ej nödvändigtvis alla, men i varje fall de flesta — inom ett s. k. skogsvårdsområde förbinder sig att utföra alla i en skogsvårdsplan för området angivna åtgärder. Skogsvårdsområdet avgränsas med hänsyn till skogsvårdsarbetets organisation och utförande och till ifrågakommande betesreglering. Varje sådant område får en rätt betydande omfattning, ofta flera tusen hektar. I skogsvärdsplanen anges de åtgärder, som bör utföras under planens giltighetstid, i regel 10 år, oavsett om dessa kan stödjas med bidrag ur anslaget eller eljest uppenbarligen bör utföras enligt en god skogsvårds fordringar, således även åtgärder under reproduktionsplikt. Följande åtgärder, dock ej sådana under reproduktionsplikt, kan stödjas med bidrag ur anslaget: främjande av skogsäterväxten, såsom hyggesrensning, markberedning och skogsodling; beståndsvård, såsom röjning och röjningsgallring i stavaskog, plantskog och ungskog (utanför lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län beviljas sådant bidrag praktiskt taget endast, när det gäller den numera ovanliga beståndsformen stavaskog); skogsdikning; betesanläggning (numera enbart inom lappmarkerna) ; samt anläggning eller förbättring av väg för utforsling av skogsprodukter. Utöver de angivna bidragen kan delägarna i skogsvårdsområde utan kostnad erhålla, förutom skogsvårdsplan, erforderligt skogsodlingsmaterial, dock ej för åtgärd u n d e r reproduktionsplikt. Skogsvårdsstyrelsernas kostnader härför bestrides av särskilt bidrag (förvaltningsbidrag), vilket tilldelas dem u r anslaget. För samverkan mellan skogsägarna skall i regel finnas en av dem bildad

skogsvårdsförening. Denna utser en syssloman, som svarar för föreningen i mellanhavanden mellan skogsvårdsstyrelsen och föreningen. Kontrakt om utförande av de i skogsvårdsplanen angivna åtgärderna upprättas mellan skogsvärdsstyrelsen och skogsägarna (föreningen). Kontraktet anges vara slutet under förutsättning att delägarna i skogsvårdsområdet erhåller statsbidrag enligt bestämmelserna för utdelning av bidrag ur anslaget. Sedan kontrakt om skogsvårdsplan slutits, låter skogsvårdsstyrelsen upprätta arbetsplaner för de särskilda företagen. Dessa planer skall ej sträcka sig över mer än ett eller några få år. I samma arbetsplan behandlas blott en åtgärdsgrupp, exempelvis skogsföryngring. Arbetsplanen ligger till grund vid bidragsbeviljande. Bidragsbestämmelsernas tillärapningsområde begränsades till en början till lappmarkerna samt skyddsskogarna i Kopparbergs och Jämtlands län. F ö r dessa områden fastställdes relativt högprocentiga bidrag. Sedan verksamheten med anslaget bedrivits under fem år, blev på förslag av Norrlandskommittén tillämpningsområdet från och med den 1 juli 1945 utsträckt till att omfatta utöver de förut angivna skogarna även övriga skogar i Norrland, vilka lyder under skogsvårdslagen. 1 F ö r det nytillkomna området fastställdes bidragsförmåner som väsentligt avvek från dem i lappmarkerna och skyddsskogarna. Tämligen förmånliga bidrag kunde lämnas för betesanläggning, men beträffande övriga åtgärder var bidragen ej större än de, som kunde beviljas från skogsutdiknings-, skogsodlings- och skogsväganslagen (de båda förstnämnda har senare ersatts med statens skogsförbättringsanslag). Härutöver kunde, liksom inom lappmarkerna i Prop, n r 145/1945, j o r d b r u k s u t s k . n r 69.

204 och skyddsskogarna, delägarna i skogsvårdsområde kostnadsfritt erhålla, förutom skogsvårdsplan, skogsodlingsmaterial till vissa skogsodlingar. Emellertid ändrades bidragsbestämmelserna snart ånyo i ett väsentligt avseende. Efter tillkomsten av lantbruksnämnderna övertog dessa den 1 juli 1919 skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med betesanläggning utanför lappmarkerna. 2 Samtidigt hade lantbruksnämnderna fått vidgade möjligheter att bevilja bidrag för betesanläggning enligt bestämmelserna angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. Detta innebar att man kunde erhålla relativt förmånliga bidrag för betesanläggning även utan att behöva ikläda sig de skyldigheter som åvilar delägare i skogsvårdsområde. Det stod från början klart, att planläggningsarbetet i samband med ifrågavarande verksamhet skulle bli omfattande och mycket tidskrävande. Fränsett den tid, som måste åtgå för upplysning och propaganda redan innan skogsägarnas intresse kunde väckas och resultera i ansökningar om bildande av skogsvårdsområde, krävdes åtskillig tid för undersökning av de praktiska möjligheterna att ordna sådana, framförallt med hänsyn till erforderliga betesanläggningar. Som av det tidigare anförda framgått siktade man till att åstadkomma betesreglering, innebärande bl. a. att rätten till gemensam betning på ohägnad skogsmark skulle upphöra. För att åstadkomma sådan reglering fordrades i första hand att för varje fastighet — i viss utsträckning även för sedvanebetare utan jordbruksfastighet — som utnyttjade det gemensamma skogsbetet, betesanläggningar kunde ordnas för alla fastighetens djur. Hela verksamheten med anslaget, och speciellt gäller detta planläggningsarbetet, kom därför från

början att i hög grad inriktas på anläggning av kulturbeten. Inom Västerbottens läns lappmark kom verksamheten först igång och där har den hela liden bedrivits mest intensivt. Vid utgången av 1954 (senare statistikuppgifter har ej kunnat erhållas) omfattade skogsvårdsområdena där en areal av 390141 hektar eller 23 % av den totalareal inom landsdelen, beträffande vilken bidragsbestämmelserna är tillämpliga. För Norrbottens läns lappmark är motsvarande siffror 240 208 hektar och 17 %. Under senare år har planläggning av nya skogsvårdsområden inskränkts inom båda länens lappmarker. Detta sammanhänger med den knappa tillgången på medel för utdelning av bidrag till åtgärdernas utförande. Sedan bidragsbestämmelserna 1945 blivit tillämpliga i Norrland även utanför lappmarkerna och skyddsskogarna, bildades ett antal skogsvårdsområden i kustlandet av de båda n ä m n d a länen. Emellertid var, såsom torde framgå av det redan anförda, de extra förmåner skogsproduktionsanslaget där erbjöd, bortsett från betesbidragen, tämligen blygsamma i förhållande till de åtaganden man har att ikläda sig som delägare i skogsvårdsområde. Då härjämte behovet av kulturbeten gjort sig allt mindre gällande, fanns ej möjlighet att stimulera till bildande av skogsvårdsområden i större utsträckning. Sedan skogsvårdsstyrelserna som nämnts 1949 upphörde att stödja anläggande av beten i dessa trakter, h a r där ej bildats något skogsvårdsområde. 1 Jämtlands läns skyddsskogsområde kom verksamheten i samband med skogsproduktionsanslaget i gång relativt sent — de första skogsvårdsområdena bildades 1944 — och sedan skogsvårdsstyrelsens befattning med betesanlägg2 Prop, nr 149/1948, jordbruksutsk. nr 27.

205 ningar upphört, avstannade den nästan helt. Utanför skyddsskogsområdet eller de svårföryngrade skogar, som de förmånligare bidragsbestämmelserna fr. o. m. 1949 avsåg, har verksamheten fortsatt, om ock i begränsad omfattning, även sedan bidragsgivning från anslaget för betesanläggningar upphört. I de på. senare tid kontrakterade skogsvårdsplanerna dominerar åtgärderna skogsdikning och vägbyggnad. Såsom i tidigare sammanhang framhållits är bidragsprocenten i fråga om dessa åtgärder desamma antingen bidrag utgår från skogsproduktionsanslaget eller från skogsförbättringsrespektive skogsväganslaget. En bidragande anledning till att skogsvårdsområden på sistone kunnat bildas är den knappa medelstillgången under de båda sistnämnda anslagen. I Västernorrlands län inkom tidigt ett stort antal ansökningar om bildande av skogsvårdsområde. Det var skogsbolagen som här tog initiativet, och deras främsta drivfjäder torde ha varit önskan att bringa ordning i de kaotiska betesförhållandena. Den rika förekomsten av betesservitut försvårade emellertid genomförande av betesreglering, och endast 12 skogsvårdsområden kunde bildas. De upprättade skogsvårdsplanerna avslöjade stor eftersläpning beträffande åtgärder under reproduktionsplikt. Skogsvårdsplanerna upptog sådana åtgärder på en areal av 3 862 hektar och bidragsberättigande återväxtåtgärder på enbart 275 hektar. Av det i planerna angivna totala bidragsbeloppet, 380 700 kronor, hänför sig den vida övervägande delen eller 302 600 kronor till betesanläggningar. Det är mot bakgrund av de anförda uppgifterna knappast ägnat att förvåna, att några nya skogsvårdsområden ej bildats sedan man upphörde att ur anslaget bevilja bidrag för betesanläggning.

Verksamheten inom Gävleborgs län fick mycket ringa omfattning. I planerna för de två skogsvårdsområden, som bildats inom länet, dominerar åtgärden skogsvägbyggnad. Vad slutligen de svårföryngrade skogarna i Kopparbergs län beträffar h a r ingen som helst verksamhet i samband med skogsproduktionsanslaget kommit till stånd. Krisartade förhållanden med militärinkallelser och vedavverkningar m. m. försvårade under flera år efter anslagets tillkomst åtgärdernas utförande. Även efter krigets slut har brist på arbetskraft för skogliga arbeten förelegat beroende på utflyttningen från landsbygden och icke minst på de forcerade kraftverksbyggena. Intresset för anläggande av kulturbeten har visat sig vara i starkt avtagande, och i åtskilliga fall har påbörjade anläggningar icke färdigställts. I andra fall har färdigställandet ofta dragit långt ut på tiden, och i stor utsträckning har skogsvårdsstyrelserna måst bevilja uppskov med utförandet utöver den kontraktsenliga tidpunkten. Den rent skogliga verksamheten h a r härigenom blivit starkt försenad. Först på senare tid har i större utsträckning arbetsplaner upprättats för återväxtåtgärder och beståndsvård, och bidragsgivningen har därmed alltmer förskjutits från betesanläggningar till skogliga åtgärder. Utvecklingen återspeglas i följande sammanställning över beviljade bidrag. (Se tabell nästa sida.) När betesanläggningarna inom ett skogsvårdsområde avsynats eller stått inför sitt fullbordande, har skogsvårdsstyrelserna med stöd av lagen om ägofred 1 utverkat förordnande om betesreglering. Sådant förordnande h a r meddelats beträffande 56 skogsvårdsområden omfattande en total areal av 168 000 i 12 § i lydelse enligt SFS 598/1940.

206 Bidrag i t u s e n t a l kronor beviljade för Budgetår

1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56

betesanläggning

återväxtåtgärder och beståndsvård

dikning och vägbyggnad

förvaltn.ingsbidrag

S u m m a bidragsmedel i 1000-tal k r

786 690 618 704 596 304 296 249

59 262 422 268 298 686 670 1128

92 123 59 70 218 57 276 156

364 292 220 236 223 298 330 338

1301 1367 1319 1278 1335 1345 1572 1871

hektar. Intill den 1 september 1955 har betesreglering genomförts inom 15 skogsvårdsområden i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med en total areal av 38.400 hektar. Sammanfattningsvis må anföras följande uppgifter avseende hela Norrland och tiden intill 1955. Totalt har 339 skogsvårdsområden omfattande nära 950 000 hektar bildats. I skogsvårdsplanerna har upptagits arbeten för en uppskattad kostnad av 30,0 milj. kronor. De bidrag, som i dessa planer beräknats komma att successivt behövas, uppgår till sammanlagt 20,4 milj. kronor. Härav belöper 47 % på betesanläggningar, 31 % på återväxtåtgärder, 7 % på beståndsvård, 9 % på skogsdikning och 6 % på skogsvägbyggnad. Bidrag att utbetalas till markägare efter utfört arbete h a r beviljats med 9,9 milj. kronor, varav 63 % för betesanläggningar, 24 % för återväxtåtgärder, 6 % för beståndsvård, 2 % för skogsdikning och 5 % för skogsvägbyggnad. Arbeten h a r slutavsynats representerande en godkänd kostnad av 5,3 milj. kronor. Bidrag härför har utbetalats med 3,6 milj. kronor, fördelade med 45 % på betesanläggningar, 35 % på återväxtåtgärder, 10 % på beståndsvård, 3 % på skogsdikning och 7 % på skogsvägbyggnad.

I förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna (häri ingår såsom tidigare nämnts bl. a. kostnaderna för skogsodlingsmaterial) har u n d e r samma tid utgått 2,97 milj. kronor. Verksamhetens omfattning belyses närmare av tre sammanställningar, vilka såsom bilagor fogats vid detta betänkande (Bil. 9—11). Bidragsgivningen från skogsproduktionsanslaget regleras genom kungörelsen den Ib juni 1940 (nr 599) angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. Denna kungörelse — i det följande kallad skogsproduktionskungörelsen — har undergått åtskilliga ändringar 1 och innehåller enligt sin nu gällande lydelse i huvudsak följande bestämmelser: Bidrag m å utgå till åtgärder för ökad skogsproduktion å skogar som antingen ligger i Norrland och lyder under skogsvårdslagen eller ligger inom Kopparbergs län och såsom svårföryngrade lyder under 26—28 §§ skogsvårdslagen. Åtgärderna skall avse främjande av skogsåterväxten, beståndsvård, skogsdikning eller anläggning eller förbättring av väg för utforsling av skogsprodukter. Beträffande skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns l a p p marker må bidrag även utgå till betesanläggning och därmed s a m m a n h ä n g a n d e nyl SFS 1941:354, 1945:387, 1947:287, 1948: 270, 1949:204, 1950:142 och 1953:250.

207 odling» Härjämte må anvisas särskilt förvaltningsbidrag till täckande av skogsvårdsstyrelsens kostnader för bidragsverksamheten och för anskaffning av skogsodlingsmaterial som kostnadsfritt tillhandahålles bidragstagare (1 §). Medel till statsbidragen anvisas av skogsstyrelsen på framställning av vederbörande skogsvårdsstyrelse, vilken också utdelar medlen (2 §). Statsbidrag må i regel beviljas blott under förutsättning att åtgärderna ifråga skall utföras inom ett av skogsvårdsstyrelsen bestämt område, s. k. skogsvårdsområdc, och enligt en för området av skogsvårdsstyrelsen fastställd plan, s. k. skogsvårdsplan. Såsom ytterligare förutsättning för beviljande av bidrag gäller bl. a. att annat statsunderstöd i form av lån eller bidrag icke utgått eller utgår till åtgärden samt att icke någon är lagligen skyldig att vidtaga åtgärden (3 §). Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att efter ansökan besluta, huruvida skogsvårdsområde skall bildas, samt att bestämma dess storlek. Härvid skall tillses att området får ändamålsenlig omfattning med hänsyn till skogsvårdsarbetets organisation och utförande samt if rågakommande betesreglering inom området (4 §). Skogsvårdsplanen skall i regel upprättas för en tid av tio år. Däri skall anges dels de åtgärder, som är avsedda att under planens tillämpningstid komma till utförande inom området med hjälp av bidrag från anslaget, dels därutöver sådana åtgärder för beståndsvård, som enligt en god skogsvårds fordringar uppenbarligen bör utföras under tioårstiden, samt sådan avverkning av rest- och trasbestånd, som med hänsyn till en • ändamålsenlig planläggning av skogsvårdsarbetet inom området bör utföras i samband med övriga i planen upptagna åtgärder (5 §). De ägare av skogsmark inom skogsvårdisområde, som förklarat sig villiga utföra de beträffande deras fastigheter i skogsvårdsplanen angivna åtgärderna, skall sammansluta sig till en förening, s. k. skogsvårdsförening, såvida icke skogsvårdsstyrelsen på grund av att antalet skogsägare inom området är ringa medger dispens därifrån. Föreningen skall i första hand ha till ändamål att verka för att en god skogsvård kommer till stånd inom skogsvårdsområdet (6 §). Mellan skogsvårdsstyrelsen och vederbörande skogsägare, företrädda av skogsvårdsföreningens styrelse, skall upprättas skriftligt kontrakt om utförande av

de i skogsvårdsplanen angivna åtgärderna. Kontraktet, om vars innehåll lämnas detaljerade föreskrifter, skall anses vara slutet under förutsättning att skogsägarna erhåller bidrag till de åtgärder som enligt kontraktet ankommer på dem och vartill bidrag må utgå ur anslaget. Genom kontraktet skall skogsägarna bl. a. förbinda sig att, var och en för sin fastighet, inom bestämd tid fullgöra de i skogsvårdsplanen upptagna åtgärderna samt att för framtiden vidmakthålla utfört företag enligt givna föreskrifter. I kontraktet skall också föreskrivas att bidragstagaren icke skall vara skyldig att å sin fastighet utföra bidragsberättigade åtgärder för vilka kostnaden enligt kostnadsberäkningar i särskilda arbetsplaner och förslag med mer än 10 % överstiger det i skogsvårdsplanen beräknade totala beloppet för dylika åtgärder (7 §). Sedan kontrakt slutits enligt vad nu sagts skall skogsvårdsstyrelsen låta upprätta arbetsplaner för de i skogsvårdsplanen angivna åtgärderna, såvida icke förslag till desamma upprättats vid förrättning enligt vattenlagen eller lagen om enskilda vägar. Arbetsplan erfordras ej heller, om skogsvårdsstyrelsen finner att åtgärderna kan utföras redan med ledning av skogsvårdsplanen (9 §). I fråga om bidragsförmåner göres skillnad mellan tre olika tillämpningsområden, nämligen lappmarkerna, svårföryngrade skogar inom Kopparbergs och Jämtlands län samt Norrland i övrigt. Vad först angåidet sistnämnda området utgår bidrag ur skogsproduktionsanslaget enligt samma grunder som gäller vid bidragsgivning från statens skogsförbättringsanslag och anslaget till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. Inom lappmarkerna utgår bidrag med grundbelopp och tilläggsbelopp. Detsamma gäller, i den mån skogsstyrelsen så föreskriver, jämväl i fråga om de svårföryngrade skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län. Grundbelopp utgår beträffande vägbyggnad med 40 % och beträffande övriga förekommande åtgärder med 60 % av den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för åtgärden. Tilläggsbelopp må beviljas enskild person, som själv brukar vederbörande fastighet, under förutsättning att han på grund av svag ekonomi eller av annan jämförlig anledning kan antas icke vara i stånd att utan tilläggsbelopp utföra åtgärden eller ock att nyttan av åtgärden kommer bidragstagaren till del först efter avsevärd tid. Härjämte må tilläggsbelopp

208 under liknande förutsättning beviljas för utförande av åtgärder å allmänningsskogar. Tilläggsbelopp utgör högst hälften av skillnaden mellan grundbeloppet och den godkända kostnaden (10 §). Har i arbetsplan eller i förslag, som upprättats vid förrättning enligt vattenlagen eller lagen om enskilda vägar, upptagits åtgärd avsedd att utföras antingen å skogsmark, belägen inom skogsvårdsområdet och tillhörande någon som icke ingått kontrakt enligt 7 §, eller ock å skogsmark utanför skogsvårdsområdet, må bidrag härtill utgå ur skogsproduktionsanslaget till högst 50 % avkostnaden (11 §). Då skogsodlingsåtgärd utföres på grund av föreskrift i kontrakt, äger skogsvårdsstyrelsen kostnadsfritt tillhandahålla erforderligt skogsodlingsmaterial och hägnadstråd (12§). För fullgörande av kontrakt m. m. kan skogsvårdsstyrelsen fordra säkerhet (13 §). Bryter bidragstagaren mot kontraktet, ankommer det på skogsvårdsstyrelsen att inställa vidare utbetalning av bidrag till honom samt att återfordra uppburet bidrag jämte 5 % ränta m. m. (16 §). Vad enligt kungörelsen gäller om skogsvårdsstyrelse skall under vissa förutsättningar äga motsvarande tillämpning i fråga om skogssällskapet (18 §). När det nu gäller att finna former för den upprustning av skogsbruket, som enligt utredningens mening bör ske i anslutning till skogskompletteringen, bör självfallet de erfarenheter utnyttjas, som vunnits under tillämpningen av skogsproduktionskungörelsen. För utrednigen står det till en början alldeles klart att upprustningen i allra största utsträckning bör ske under samverkan mellan ett flertal skogsägare inom ett större område. Åtskilliga skogsvårdsåtgärder är redan i och för sig av den art, att de låter sig bättre och lättare genomföras för större områden än på sådana som de särskilda ägolotterna vanligen erbjuder. Så är t. ex. ofta fallet med hyggesbränning, dikning, vägbyggnad och uppförande av skogsförläggningar. Men även i andra hänseenden, såsom i fråga om avverkningsarbeten, arbetsledning och maskinhållning, kan det visa

sig fördelaktigt med samverkan mellan flera skogsägare i samma trakt. Härigenom besparas såväl arbete som kostna der på ett rationellt sätt. Överhuvudtaget synes det utredningen angeläget att skogsägarna, där avsevärda fördelar kan vinnas därmed, alltmera tillvaratar förekommande möjligheter att handla gemensamt. På så sätt kan bondeskogsbruket nå ökad effektivitet samtidigt som det bibehåller sin karaktär samt utgör stöd åt jordbruket ävensom arbetsfält för jordbrukarna och deras familjemedlemmar. Även andra skäl finnes emellertid att hålla samman jämförelsevis stora områden för att söka å dem i ett sammanhang åvägabringa den mera allsidiga upprustning av skogsbruket, varom nu är fråga. För genomförandet såväl av skogskompletteringar som av andra i sammanhanget påkallade åtgärder torde det i allmänhet bli erforderligt att anlita medverkan av offentligt organ. Bortsett från de allra enklaste fallen lärer det vara ofrånkomligt att en mer eller mindre ingående planläggning äger rum, innan arbetena utföres. Bedan för den uppgiften torde ej sällan de enskilda jordägarna behöva bistånd av t. ex. lantbruksnämnd, skogsvårdsstyrelse eller lantmätare. Sannolikt kommer det merendels att visa sig att uppgiften kan lösas pä ett tillfredsställande sätt endast genom samarbete mellan flera sådana organ. Ytterligare behov av bistånd från det allmännas sida inträder i och med laga förrättningar av olika slag. Vad som särskilt kommer att ta myndigheterna i anspråk blir emellertid säkerligen den ekonomiska stödverksamhet som redan förekommer i viss omfattning och enligt utredningens förslag skall utbyggas ytterligare. Stora arbetsuppgifter möter h ä r såväl lantbruksn ä m n d e r n a som skogsvårdsstyrelserna, särskilt om man beaktar den fortlöpan-

209 de uppmärksamhet som givetvis måste ägnas åt de statsunderstödda företagen. Den omfattning, som det allmännas insatser sålunda kan beräknas få, gör det angeläget att finna en ändamålsenlig form för verksamheten. Skulle de skiftande åtgärderna vidtas punktvis allteftersom de sökes hos vederbörande organ, bleve följden att krafterna alltför mycket splittrades till såväl tid som rum. Olägenheterna av ett sådant förfaringssätt ligger i öppen dag; effektiviteten minskar och omkostnaderna ökar. Det skulle uppenbarligen innebära en betydande arbetsrationalisering även lör myndigheterna, om deras verksamhet i görligaste mån koncentrerades till geografiskt sammanhängande, lämpligl avpassade större områden och där företoges i ett sammanhang. Av vad sist anförts torde också vara tydligt att det allmänna har all anledning att genom ekonomiskt stöd stimulera till skoglig samverkan efter nu skisserade linjer. Härvidlag synes den med skogsproduktionsanslaget beprövade metoden att medge lämpligt avvägda förhöjningar av eljest utgående statsbidrag jämte vissa andra förmåner vara mest tillfredsställande ur såväl enskild som allmän synpunkt. Överhuvud synes det utredningen som om de grundsatser och den organisationsform, som utbildats för skogsproduktionsanslaget, skulle vara väl ägnade för den skogliga upprustning som enligt utredningens inten-" tioner bör ske i anslutning till skogskompletteringen. Även utan direkt samband med kompletteringsföretag torde för övrigt den med hjälp av anslaget bedrivna stödverksamheten flerstädes under överskådlig tid ha en stor uppgift att fylla, ej blott i den norra utan även i de mellersta och södra delarna av landet. Utredningen får alltså föreslå att sagda verksamhet — vilken som nämnts 11

hittills närmast varit att anse som en försöksverksamhet — nu förlänas stadigvarande karaktär och att tillämpningsområdet vidgas till att omfatta hela riket. Vid detta sitt ställningstagande har utredningen också beaktat de möjligheter som öppnar sig att inom samarbetets ram vid behov förbättra arronderingen inom skogsvårdsområdena. Medelst ömsesidiga markbyten bör man kunna åstadkomma en betydande strukturrationalisering, varigenom jordbruket erhåller välbelägna och välarronderade skogsskiften och skogsbruket får sina driftsförhållanden förbättrade. För storskogsbruket skulle detta innebära att skogsinnehaven samlas i enheter vara stordriftens resurser kan bättre utnyttjas. För bondeskogsbruket skulle vinnas även den fördelen att jordbruk med alltför liten skogsareal kan få denna utökad på ett driftsekonomiskt riktigt sätt. Det hirer ej sällan bli möjligt att i samband med sådana omarronderingar på ett rationellt sätt överföra skog till jordbruk som har behov därav. Härvid torde lantbruksnämndernas verksamhet för tillhandahällande av tillskottsskog vara av värde. En i enlighet med vad nu sagts förbättrad ägoindelning inom ett område torde medföra fördelaktigare ekonomiskt utbyte av de investeringar som där sker med hjälp av statsbidrag. Med hänsyn härtill och till arronderingsproblemens stora vikt överhuvudtaget kommer utredningen att i nästföljande kapitel föreslå vissa jämkningar i gällande bestämmelser om ägoutbyte, såvitt rör dessa områden. Då verksamheten inom skogsvårdsområdena sålunda enligt utredningens mening bör kunna sträcka sig utöver den rena skogsvården, synes den hittillsvarande benämningen »skogsvårdsområde» icke vara tillräckligt vid. Utredningen föreslår att benämningen utbytes mot »skogsrationaliseringsområde»

210 och att anslaget i analogi härmed får kallas »skogsrationaliseringsanslaget». Såsom framgår av de för utredningen meddelade direktiven kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke tidigare rådande förhållanden ändrats på sätt som motiverar vissa jämkningar i de för bidragsverksamheten gällande bestämmelserna. Dessa är, såsom i andra sammanhang framhållits, olika inom å ena sidan lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna (tidigare skyddsskogarna) i Jämtlands och Kopparbergs län samt å andra sidan Norrland i övrigt. Gränsen för svårföryngrad skog enligt skogsvårdslagen sammanfaller inom Västerbottens och Norrbottens län icke längre med lappmarksgränsen utan ligger numera något västligare än denna. Fråga h a r därför uppstått om ej gränsen för området med de förmånligare bidragen borde ändras så att den sammanfölle med den nämnda gränsen för svårföryngrad skog. Detta skulle innebära att tillämpningsområdet för de förmånligare bidragsbestämmelserna inskränktes ganska avsevärt. Emellertid ger enligt utredningens uppfattning följderna av den tidigare rådande skogslagstiftningen i lappmarkerna ävensom de allmänt sett kargare förhållandena här tillräcklig anledning att bibehålla de förmånligare bidragen i hela lappmarkerna. En ytterligare anledning till detta utredningens ställningstagande har varit de praktiska fördelarna av att skiljelinjen mellan de olika bestämmelsernas tillämpningsområden sammanfaller med administrativa gränser. Av delvis samma anledningar har utredningen stannat för att föreslå bibehållande av de högre bidragen inom de svårföryngrade skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län. Gränsen för svårföryngrad skog i Norrland motsvaras i stort sett av den s. k. skogsodlingsgräns, som domänsty-

relsen uppdragit på kronans marker, även om tämligen avsevärda lokala avvikelser kan påvisas. Ovanför skogsodlingsgränsen sker i princip — här bortses från vissa undantag som bland annat betingas av sociala skäl — varken avverkning eller investering i form av skogsvårdsåtgärder. Denna gräns h a r nyligen varit föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida. 1 Med hänsyn till nämnda skogspolitik kan det måhända te sig inkonsekvent att staten med förmånliga bidrag stöder skogsvårdsarbeten på enskilda skogar inom samma trakter, även om de enskilda skogarna här är med hänsyn till såväl avsättningsmöjligheter som produktionsförmåga gynnsammare ställda än statens. Emellertid är oftast de privata skogsägarna för sin utkomst beroende av avkastningen från ifrågavarande skogar, vilka för övrigt lyder under skogsvårdslagen. Då alltså avverkning här ej kan, såsom beträffande statsskogarna, ställas pä framtiden, måste uppenbarligen vissa skogsvårdsåtgärder vidtas, om ej det skogliga tillståndet skall ytterligare försämras. Det ligger i sakens natur att man därvid främst måste inrikta sig på enkla och föga kostnadskrävande åtgärder. I vissa fall kan emellertid även här tämligen dyrbara arbeten komma i fråga. Sålunda kan exempelvis en väganläggning bli aktuell, som förbättrar avsättningsmöjligheterna och därmed skogsbrukets ekonomi inom större områden. Utredningen anser att de båda här i största korthet redovisade skogspolitiska linjerna låter sig väl förenas. Utredningen utgår härvid givetvis ifrån att vid tillämpningen domänverket tager all skälig hänsyn till befolkningens berättigade intressen och skogsstyrelsen iakttager försiktighet vid beviljande av stöd till ekonomiskt tveksamma företag. i Biksdagens revisorers berättelse år 1955, statsutsk. nr 94/1956.

211 De vid tiden för skogsproduktionsanslagets tillkomst rådande förhållandena har emellertid i andra hänseenden ändrats pä sätt som knappast kan undgå att återverka på bidragsbestämmelsernas utformning. Driftsformerna inom Norrlands jordbruk och skogsbruk har under de senaste decennierna undergått stora förändringar. Erfarenheten har utvisat att hög mjölkproduktion ej kan erhållas vid skogsbetning, och betningen har även alltmer förlagts till åkerjord eller särskilt iordningställda kulturbeten. Befolkningen i Norrlands landsbygder har på senare tid uttunnats avsevärt. Enligt en utredning, som verkställts i september 1954 inom arbetsmarknadsstyrelsen, h a r i Norrland den förvärvsarbetande befolkningen inom jordbruk med binäringar minskat med 27,4 % under tiden 1940—1950. Inom skogsbygderna har ägare till mindre bärkraftiga jordbruk ofta ägnat sig åt annat förvärvsarbete. Många av dessa blir kvar på gården och driver jordbruket ibland utan nötkreatur, oftare med starkt minskad kreatursstam. Men också andra jordbrukare med ringa tillgång på arbetskraft inom familjen har i icke obetydlig omfattning övergått till sådana driftsformer. Svårigheten beträffande arbetsförhållandena har också medfört att skogsbetningen i hög grad nedgått. Nämnda omständigheter har förorsakat en stark reducering av kreatursstammen. Minskningen har procentuellt sett varit störst i fråga om getter och får men avsevärd även beträffande hästar och nötkreatur. Förutom övergången till kulturbete och minskningen av antalet kreatur torde den bedrivna verksamheten i samband med skogsproduktionsanslaget ha i hög grad bidragit till den betydande inskränkningen av skogsbetningen. Befolkningens ändrade inställning i fråga om betesdrift kommer med all sannolik-

het att medföra en fortsatt avveckling av skogsbetningen. De förhållanden som här berörts har under senare år i hög grad inverkat på verksamheten i samband med skogsproduktionsanslaget. Genom att kulturbeten tidigare behövdes för ett stor antal djur blev det, om lämplig och tillräcklig mark ej fanns i närheten, ofta nödvändigt att förlägga betena på något avstånd från gården. Sedan djurantalet minskat, har det till stor del visat sig möjligt att bedriva erforderlig betning på nära gårdarna belägna kulturbeten eller på vallar. De avsides liggande betena har med minskad tillgång på arbetskraft tett sig alltmindre önskvärda, och påbörjade anläggningar har ej alltid slutförts. Numera har, såsom tidigare framhållits, planering av betesanläggningar i samband med skogsproduktionsanslaget praktiskt taget helt upphört. Arbetsförhållandena inom skogsbruket och övergången till maskinell drift h a r skärpt behovet av skogsvägar. Väl utbyggda skogsvägnät medger ett effektivt utnyttjande av maskiner och personal samt möjliggör ofta för skogsarbetarna att bo hemma. Med den konkurrens, som numera råder om arbetskraft, är det svårare att uppbringa sådan för skogsvårdsarbete på avlägsna och väglösa skogstrakter. Fränsett den ekonomiska nyttan av skogsvägar — de förbilligar virkestransporterna och möjliggör bland annat uttagning av klenvirke som eljest måste lämnas i skogen — har därför skogsvägar alltmer blivit en viktig förutsättning för bedrivande av skogsvårdsarbete. Av de olika åtgärder, för vilkas utförande stöd kan utgå från skogsproduktionsanslaget, har vägbyggnad alltmer trätt i förgrunden. Stödet till vägbyggnad blir också av vikt för de arronderingsförbättringar inom skogen som för

212 närvarande är så aktuella och till vilka utredningen återkommer längre fram. Såsom framgår av den här ovan lämnade redogörelsen angående skogsväganslaget, kan därur visserligen formellt utgå bidrag för alla slag av skogsvägar för motorfordon. I verkligheten begränsar emellertid medelstillgången bidragsverksamheten att gälla praktiskt taget enbart de större skogsbilvägarna. Inom de områden varom nu är fråga lär det ofta bli behövligt att bygga ut icke endast de större vägarna utan också ett finmaskigt nät av kortare bilvägar och traktorvägar. Utredningen anser lämpligt att också utbyggnaden av dessa mindre vägar kan stödjas. Med hänsyn till det ur skoglig synpunkt minskade behovet av betesanläggningar och det ökade behovet av skogsvägar föreslår utredningen att skogsproduktionsanslaget ej må vidare belastas med kostnader för beten samt alt i stället desto större andel av anslaget tages i anspråk för vägar. 1 Vad i övrigt angår de nu gällande bidragsförmånerna har det, såsom redan framhållits, visat sig att de extra förmåner som bestämmelserna rörande skogsproduktionsanslaget numera medger för åtgärder utanför lappmarkerna (fri skogsvårdsplan samt — i fråga om a n d r a återväxtåtgärder än sådana under reproduktionsplikt — fritt skogsodlingsmaterial och fri hägnadstråd) är alltför blygsamma med hänsyn till de åtaganden man som delägare i skogsvårdsområde har att ikläda sig. De torde därför böra i viss mån utbyggas med sikte främst på igångsättningsåtgärder. Visserligen svarar skogsvårdsstyrelsen i förekommande fall för upprättand e av skogsvårdsplan och särskilda arbetsplaner. Emellertid finnes inom ett skogsvårdsområde åtskilliga andra organisatoriska uppgifter att lösa, särskilt

om samverkan utsträckes att gälla också avverkningarnas planläggande o. dyl. Som ledare vid organiserandet och utförandet av de gemensamma arbetena torde ofta behövas en särskild förman med alltefter uppgifternas art och omfattning lämpliga kvalifikationer. Även om de gemensamma arbetena i största utsträckning utföres av jordbrukets egen arbetskraft, kan det också ifrågakomma att anlita annan, lejd arbetskraft. För kostnader i samband med anställning av sådan förman som här sagts eller andra förvaltningskostnader — häri inräknas i detta sammanhang kostnader för stämpling, serviceverksamhet i fråga om maskinhållning m. m. — bör enligt utredningens uppfattning statsbidrag kunna utgå. Stödet skulle då i förslå hand ges formen av stimulansbidrag för att få igång verksamheten. På grund av de växlande förhållandena med hänsyn till områdenas storlek, behovet av 1 De inbördes förskjutningar mellan olika skogliga behov, som enligt det ovan sagda ägt rum, jämte den omständigheten, att bidragsbestämmelserna uppenbarligen ej ter sig tillräckligt lockande för att stimulera till önskvärd verksamhet utanför lappmarkerna, har föranlett skogsstyrelsen att redan tidigt ägna uppmärksamhet åt frågan om överarbetning av bestämmelserna. I sin år 1954 avgivna petitaskrivelse uttalade skogsstyrelsen att vissa förhållanden synts påkalla en utredning om hithörande problem och eventuellt nya former för stödverksamheten. Styrelsen hade därför låtit verkställa en förberedande utredning men kommit till den uppfattningen, att tiden då ännu ej vore mogen, för något definitivt ställningstagande till formerna för den framtida stödverksamheten eller för några väsentliga ändringar av bidragsbestämmelserna, vilka medgåve en efter de växlande och delvis ändrade förhållandena smidigt avpassad inriktning av verksamheten. Emellertid gjorde sig behovet av en överarbetning allt starkare gällande, och, såsom skogsstyrelsen anmälde i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1956/57, hade styrelsen dåmera påbörjat en utredning rörande bidragsbestämmelserna. Det av styrelsen därunder införskaffade materialet har stått till utredningens förfogande vid utarbetandet av detta kapitel.

213 åtgärder m. m. synes det ej lämpligt att u p p d r a några generella och fasta gränser för de bidragskvalificerade förvaltningskostnaderna. Däremot torde såsom villkor för att bidrag skall kunna utgå böra gälla, att skogsvårdsstyrelsen godkänt kostnaden i fråga. Lämpligen bör förvaltningsbidraget utgå i en med tiden minskande omfattning enligt följande: första och andra året 50 % dock högst 3 kronor per hektar tredje och fjärde året 30 %, dock högst 2 kronor per hektar femte och sjätte året 10 %, dock högst 1 krona per hektar. En skogsvårdsåtgärd, som särskilt på senare tid tilldragit sig stort intresse, är röjning. Detta kan tillskrivas flera omständigheter. Den minskade tillgången på arbetskraft och den ringa efterfrågan på brännved och träkol m. m. har gjort klenvirkesproblemet akut, och en lösning härav, lät vara på lång sikt, är uppenbarligen att minska produktionen av kJenvirke och, i all den män så är möjligt, lägga hela virkesproduktionen på grövre träd. Ett led i dessa strävanden är att röja i alltför täta föryngringar och detta så hårt, att utfallet redan vid den första gallringen i huvudsak kommer att ge användbart virke. Statens skogsforskningsinstitut har påvisat värdet av tidigt utförd röjning, vilken påskyndar dimensionsutvecklingen. Inom lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län kan bidrag från skogsproduktionsanslaget utgå för röjning i plantskog, ungskog och stavaskog. Utanför de nämnda områdena anses åtgärden kunna stödjas med bidrag från skogsproduktionsanslaget liksom från skogsförbättringsanslaget praktiskt taget blott när det gäller den sistnämnda, extrema och numera sällsynta beståndsformen,

stavaskog. Böjning i överslutna, normala plant- eller ungskogsbestånd anses således icke kunna utanför lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län understödjas med statsbidrag. I många fall k a n åtgärden ej utkrävas i form av reproduktionsplikt, medan det i andra fall kan vara tveksamt om åtgärden inrymmes i den lagstadgade skyldigheten. Böjning är en angelägen men samtidigt försummad skogsvårdsåtgärd. Behovet av röjning har, såsom redan framhållits, skärpts på senare tid inom hela landet. Utredningen har därför funnit, att åtgärden i den mån den icke inrymmes i reproduktionsplikten lämpligen bör stödjas med bidrag ur anslaget även utanför lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län. Trots den intensiva utbyggnaden av skogsbilvägnätet, vilket möjliggör för skogens folk att bo hemma i större utsträckning än förr, föreligger fortfarande behov av skogsförläggningar i form av härbärge, stall, garage m. m. För flera skogsägare gemensamma anläggningar av dylikt slag medför många fördelar. Kraven på hygien, förbättrad standard och, vad hästarna beträffar, god vård kan bättre tillgodoses, vakthållning kan organiseras, varigenom ofta även körarna får möjlighet att resa hem dagligen, o. s. v. Skogsförläggningar, som uppfyller nutida fordringar, ställer sig emellertid dyrbara och betalar sig först på lång sikt. Några praktiska möjligheter att lämna statsbidrag till uppförande av skogshärbärge från skogsväganslaget föreligger knappast, såsom torde framgå av redogörelsen härovan. 1945 års skogshärbärgesutredning har framlagt betänkande med förslag om statligt stöd till uppförande av skogsförläggningar. 1 1

SOU 1947:37.

214 Förslaget, som emellertid knappast tillräckligt gynnade uppförandet av för flera skogsägare gemensamma förläggningar, har icke föranlett proposition till riksdagen. Jordbruksrationaliseringsutredningen anser att uppförande av gemensamma skogsförläggningar kan vara av stor betydelse för utvecklingen av ett gagneligt samarbete mellan skogsägarna och att sådana anläggningar i hög grad förtjänar statligt stöd. Detsamma gäller andra jämförliga serviceanläggningar såsom gemensamma lokaler för redskapsvård eller annan service beträffande redskap eller maskiner. Utredningen föreslår därför att särskilda bidragsmöjligheter tillskapas, så alt i samband med ifrågavarande stödverksamhet bidrag kan utgå med skälig andel av den godkända kostnaden för uppförande av skogsförläggning eller därmed jämförlig serviceanläggning. Den enligt bestämmelserna för skogsproduktionsanslaget drivna verksamheten inom ett skogsvårdsområde kan avse även andra åtgärder än sådana som direkt främjas med bidrag ur anslaget. Sålunda skall i skogsvårdsplanen upptagas vissa åtgärder för beståndsvård, ehuru bidrag icke utgår för dem. Det synes utredningen ofta vara lämpligt atl den samverkan, som skall etableras inom ett skogsrationaliseringsområde, utsträckes än vidare. Bl. a. torde det ej sällan visa sig fördelaktigt att inom verksamhetens ram tillgodose förekommande gemensamma behov av arbetskraft eller maskinhållning och gemensamt anordna avverkningar. I alldeles särskilt hög grad bör emellertid, såsom närmare utvecklats här ovan, tillvaratas förefintliga möjligheter att i samarbete förbättra arronderingen inom områdena. Verksamheten med skogsproduktions-

anslaget h a r som förut nämnts hittills närmast haft försökskaraktär, och avlönings- och resekostnader m. m. för den personal, som särskilt anställts för ifrågavarande verksamhet, har bestritts av medel från det särskilda förvaltningsbidraget ur anslaget. Nämnda sätt för avlöning av personalen jämte verksamhetens försökskaraktär har medfört den nackdelen, bland andra, att dugande personal ej kunnat med bibehållen sysselsättning få stadigvarande anställning. Verksamheten med skogsrationaliseringsanslaget bör enligt utredningens uppfattning inlemmas i skogsvårdsstyrelsernas permanenta uppgifter, så att kostnaderna för erforderlig personal får utgå av skogsvårdsstyrelsernas avlönings- och omkostnadsanslag enligt samma grunder som tillämpas beträffande deras övriga personal. Det ovannämnda förvaltningsbidraget torde i samband härmed böra indragas. Å a n d r a sidan behöver skogsvårdsstyrelsernas avlönings- och omkostnadsanslag uppräknas. Till denna fråga återkommer utredningen här nedan. För den pågående verksamheten, vilken som tidigare framhållits i huvudsak är begränsad till lappmarkerna, har för innevarande budgetår anvisats ett anslag av 1,6 miljoner kronor. För den utökade verksamheten enligt de linjer, som härovan uppdragits, har utredningen räknat med en årlig medelsanvisning å 4,7 miljoner kronor med följande ungefärliga fördelning på olika åtgärdsgrupper: skogsvägbyggnad 2 500 000 kronor skogsdikning 500 000 » återväxtåtgärder 600 000 » beståndsvård 500 000 » skogsförläggningar och förvaltningskostnader 400 000 » skogsodlingsmaterial 200 000 » Summa

4 700 000 kronor

215 Utredningen har givetvis fullt klart för sig, att nämnda summa icke pä långt när täcker det samlade behovet av medel för ifrågavarande ändamål, men anser sig i nuvarande läge icke böra räkna med högre belopp. Under det första året torde verksamheten komma att bestå i — utöver fullföljande av påbörjat arbete inom sådana tidigare bildade -skogsvårdsområden som efter särskilda förordnanden ombildats till skogsrationaliseringsområden enligt den nya ordningen — huvudsakligen enbart propaganda och planläggningsarbete. Med hänsyn härtill lär under det första året erfordras endast omkring 2,5 miljoner kronor. Medelsbehovet kan under en därefter följande 4-årsperiod beräknas stiga med omkring 500 000 kronor om Aret. För skogsvärdsstyrelscrnas nuvarande verksamhet med skogsproduktionsanslaget svarar huvudsakligen sådan personal, som vid sidan av dessa uppgifter är sysselsatt med andra skogsvårdsstyrelsens åligganden. Endast i mindre utsträckning handläggs ärenden rörande skogsproduktionsanslaget av personer som arbetar enbart inom denna verksamhetsgren. Det är därför ytterst svårt att exakt ange hur stor personal som skogsvårdsstyrelsernas befattning med skogsproduktionsanslaget för närvarande sysselsätter, överslagsvis kan dock beräknas att, om man bortser från verksamheten med betesanläggning och vidare från länsjägmästarnas, de biträdande länsjägmästarnas och distriktsjägmästarnas arbetsuppgifter, den totala verksamheten inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län helt tar i anspråk en jägmästare såsom skogsteknisk ledare, två jägmästare eller forstmästare i assistentställning, sex personer med länsskogvaktare- eller vägmästarekompetens samt ett antal

förmän ävensom skriv- och ritbiträden jämte övrig kontorspersonal. Den nu föreslagna, väsentligt vidgade verksamheten kommer att kräva ökade personalresurser. Det har synts utredningen lämpligt att delvis uppbygga organisationen på personal med skogsrnästarekompetens. Den vidgade vägverksamheten torde emellertid även kräva anställande av vågmästare. Slutligen behöves ytterligare kontorspersonal samt förmän. Skogsvårdsstyrelsernas behov av ytterligare fältpersonal torde kunna uppskattas till två assistenter (jägmästare), tre skogsmästare, tre vågmästare, fem länsskogvaktare samt förmän. Denna personalförstärkning är beräknad enbart med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas behov, och befattningshavarna är avsedda att tjänstgöra hos dessa. Emellertid lär verksamheten i samband med skogsrationaliseringsanslaget bli tämligen ojämn hos de olika skogsvårdsstyrelserna. Endast i begränsad omfattning torde därför de särskilda skogsvårdsstyrelserna kunna ordna helårsanställning. I den mån någon skogsvårdsstyrelse beräknats ha behov av befattningshavare hela året, har kostnaderna för denne i nedanstående förteckning upptagits under skogsvårdsstyrelsernas avlönings- resp. omkostnadsanslag. För den övriga här ovan angivna personalen fär man räkna med en i viss män ambulerande tjänstgöring hos olika skogsvårdsstyrelser. Denna personal har i förteckningen upptagits under skogsstyrelsens anslag. Genom att den under kortare mellantider kan utnyttjas i skogsstyrelsen synes det möjligt för ämbetsverket att handlägga ärendena i samband med den utökade verksamheten utan annan förstärkning av verkets egen personal än med en jägmästare i assistentställning och ett kanslibiträde. Det förutsattes att det skall ankom-

216 ma på den befattningshavare inom skogsstyrelsen, vilken det för närvarande åligger att bereda och föredraga bidragsärenden och skogstekniska ärenden m. m. (nu förste byråsekreterare i Ca 29), att utöva den närmaste ledningen och tillsynen av verksamheten med skogsrationaliseringsanslaget samt att svara för beredning och föredragning av hithörande ärenden. Då de nytillkomna arbetsuppgifterna medför en väsentlig ökning av ämbetsansvaret, kan det ifrågasättas om ej vederbörandes löneställning borde förbättras. Skogsstyrelsen har enligt vad som framgår av dess medelsäskanden för budgetåret 1957/58 ansett att redan de nuvarande förhållandena bör föranleda en uppflyttning av tjänsten i fråga. Vilken förbättrad lönegradsplacering, som möjligen bör väljas vid genomförande av utredningens förslag, torde få bli beroende på de arbetsuppgifter i övrigt, som anses böra ankomma på vederbörande. Då bedömningen härav givetvis faller utanför utredningens uppdrag, framlägges ej här något direkt förslag till lönegradsuppflyttning. Utredningen har emellertid velat framhålla att frågan höt bli föremål för omprövning. Utredningen förutsätter att verksamheten skall utbyggas successivt och att de nya tjänsterna tillsättes efter hand som de kan beräknas bli behövliga. Till denna fråga återkommer utredningen här nedan. Det personal- och medelsbehov, som föreligger vid fullt utbyggd organisation, beräknar utredningen sålunda.

Skogsstyrelsen:

Avlöningar

a. b. c. d.

1 jägmästare Ce 27 20 500 2 skogsmästare Ce 2 U 29 600 1 vågmästare Ce 19 1 13 300 2 länsskogvaktare Ce 17i 24 500 e. 1 kanslibiträde Ce 11 9 900

97 800

Skogsstyrelsen: Omkostnader a. resekostnadsersättningar och t r a k t a m e n ten 25 000 b. expenser 2 000 c. blankettryck 1 000 d. övriga omkostnader 1 000

29 000

Skogsvårdsstyrelserna: Avlöningar a. 2 assistenter (jägmästare) Ce 23—Ce 25 36 300 b. 1 skogsmästare Ce 21 14 200 c. 3 länsskogvaktare Ce 17 36 300 d. 2 vågmästare Ce 17 24 000 e. 4 skriv- och kontorsbiträden Ce 6—Ce 8 34 100 144 900 Skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader a. Avlöningar till tillfällig personal 50 000 b. Besekostnadsersättningar och t r a k t a m e n ten 140 000 c. Tjänstelokaler och expenser 125 000 d. Övriga omkostnader 15 000 330 000 Summa kronor eller a v r u n d a t kronor

601 700 600 000

Det bör beaktas att förslaget innebär, att det nuvarande förvaltningsbidraget skall avskaffas. Då detta under de senaste åren utgått med 200.000 å 250.000 kronor utöver vad som belöpt på fritt tillhandahållande av skogsodlingsmaterial, uppgår den beräknade ökningen av förvaltningskostnaderna till omkring 375.000 kronor. Enligt vad redan anmärkts har utredningen förutsatt, att verksamheten utbygges successivt och att de nya tjänsterna tillsättes efter hand som de kan beräknas bli behövliga. De först ifrägakommande uppgifterna torde ligga på det organisatoriska området och bland annat avse utgivning av tillämpningsföreskrifter i samband med bidragskungörelsen samt räd och anvisningar till skogsvårdsstyrelserna. Vidare kom1 För ambulerande skogsvårdsstyrelserna.

tjänstgöring

hos

217 mer på ett tidigt stadium att erfordras ett flertal formulär och arbetsblanketter m. m. Skogsstyrelsens nuvarande personal är otillräcklig för dessa uppgifter, och även om vissa förberedande åtgärder kan vidtagas dessförinnan måste vid verksamhetens igångsättande de ovannämnda tjänsterna som assistent och kanslibiträde hos skogsstyrelsen tillsättas. Vidare kommer redan det första verksamhetsåret att behövas personal hos skogsvårdsstyrelserna för propaganda och förberedande planläggning av skogsrationaliseringsområden. För detta ändamål torde de båda övriga assistenttjänsterna och en skogsmästartjänst behöva tillsättas. Övriga tjänster torde få besättas successivt u n d e r en tid av ytterligare tre år, så att organisationen fyra år efter verksamhetens igångsättande är helt utbyggd. Slutligen vill utredningen här framhålla vikten av att de skogsvårdande myndigheterna vid sin här ovan förutsatta propaganda- och upplysningsverksamhet rörande skogsrationaliseringsanslaget tar kontakt såväl med jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse — särskilt då skogsägareföreningarna — som med lantbruksorganisationen. Ett samarbete i nämnda avseende bör vara av stort värde för alla parter. Förslag till kungörelse angående bidrag från statens skogsrationaliseringsanslag återfinnes i slutet av detta kapitel. För de mera betydelsefulla avvikelserna från skogsproduktionskungörelsen har redogjorts i det föregående. Utöver dessa ändringar har vidtagits en del jämkningar som betingats av praktiska eller andra skäl. En del formella justeringar har föranletts av önskan att bringa texten till närmare överensstämmelse med motsvarande stadganden i andra bidragsförfattningar, främst kungörelsen angående bidrag ur skogsför-

bättringsanslaget. Härjämte har vissa bestämmelser i skogsproduktionskungörelsen ansetts vara av beskaffenhet att hellre böra intagas i utav skogsstyrelsen utfärdade tillämpningsföreskrifter och därför icke upptagits i författningsförslaget. Börande de särskilda paragraferna i förslaget till ny kungörelse må ytterligare anföras följande. 1 § har viss motsvarighet i 3 § första stycket första punkten skogsproduktionskungörelsen, där bildande av skogsvårdsområde uppställes som villkor för beviljande av statsbidrag. 2 §. Enligt denna paragraf, som motsvarar 4 § skogsproduktionskungörelsen, skall liksom för närvarande initiativet till bildande av skogsrationaliseringsområde i första hand tillkomma skogsägare som önskar fä sin skogsmark innesluten i sådant område. Men med hänsyn till det ofta starka allmänintresset av att få till stånd ett skogsrationaliseringsområde bör initiativrätt tillkomma även offentlig myndighet. Utredningen föreslår därför att vederbörande lantbruksnämnd, skogsvårdsstyrelse och överlantmätare var för sig skall äga göra framställning av förevarande slag. Härvid utgår utredningen från att myndighet, som gör ansökan, dessförinnan förvissat sig om att bland de berörda markägarna finnes erforderligt intresse för saken. För närvarande ankommer det på den lokala skogsvårdsstyrelsen att mottaga och behandla ansökan om områdesbildning. Eftersom det emellertid ligger i skogsstyrelsens hand att bestämma huruvida medel skall anvisas till någon verksamhet inom området, finner utredningen det följdriktigast att även frågan om själva områdesbildningen — med visst undantag vartill utredningen åter-

218 kommer här nedan — avgöres av skogsstyrelsen. Detta utesluter naturligtvis icke att den enskilde skogsägaren även i fortsättningen kan göra sin ansökan hos den lokala myndigheten, vilken då efter erforderlig utredning jämte eget yttrande vidarebefordrar handlingarna till skogsstyrelsen. Över skogsstyrelsens beslut må givetvis i vanlig ordning anföras besvär hos Kungl. Maj:t. Bortsett från ärenden, däri ansökningen uppenbarligen bör lämnas utan bifall, synes samtliga ansökningsberättigade böra på lämpligt sätt beredas tillfälle att yttra sig. Bestämmelser härom har införts i andra stycket. Utöver vad som föranledes av dessa bestämmelser synes det ofta kunna vara lämpligt att underrätta markägarna brevledes. Icke minst för uppdragandet av områdets gränser är det av betydelse att olika synpunkter får komma till uttryck. Men också för verksamhetens inriktning är det av vikt att så sker. Frågan huruvida området skall göras till föremål jämväl för yttre rationaliseringsätgärder bör nämligen enligt utredningens mening avgöras i ett så tidigt skede som möjligt och helst redan i samband med områdets bildande. Avgörandet av denna fråga kan visa sig vara av grundläggande betydelse ej blott för områdets gränsdragning utan även för uppläggningen av verksamheten inom området. I nästföljande kapitel föreslår utredningen en lagstiftning, varigenom Kungl. Maj:t får befogenhet att beträffande skogsrationaliseringsområde förordna att särskilda regler om ägoutbyte må tillämpas. Med hänsyn härtill synes det lämpligast att även själva områdesbildningen får ankomma på Kungl. Maj:t i fall där yttre rationaliseringsåtgärder ifrågasatts från de berörda skogsägarnas eller myndigheternas sida. Stadgande härom återfinnes i tredje stycket, som också anger de omständig-

heter Kungl. Maj:t i dylikt fall har att beakta då områdets omfattning bestämmes. Liksom eljest skall hänsyn tas till skogsbrukets organisation och bedrivande men därjämte till möjligheterna att vinna erforderliga arronderingsförbättringar och, om i trakten finns ofullständiga jordbruk som bör stärkas med skog, till förutsättningarna att åstadkomma sådan förstärkning inom området. Sådana förutsättningar kan särskilt vara för handen i trakter där lantbruksnämnden inköpt eller h a r goda möjligheter att få köpa skogsmark för förstärkning av jordbruk. Genom att inlemmas i ett rationaliseringsområde kan sådan mark vid en omarrondering bringas till avsedd användning på ett lämpligare sätt än eljest kanske varit möjligt. I detta sammanhang vill utredningen till sist framhålla att ett skogsrationaliseringsområde, om det skall kunna tjäna sitt ändamål, naturligtvis icke bör omfatta alltför få delägare. I sakens natur torde också ligga att områdets gränser icke utan särskilda skäl bör skära igenom befintliga ägoskiften. 3 §. Första stycket motsvarar 1 § skogsproduktionskungörelsen. För de sakliga ändringarna och tilläggen har i huvudsak redogjorts i det föregående. Att de skogar, som lyder under lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, icke blivit, såsom för närvarande, särskilt omnämnda beror på att skogsvårdslagen numera är tillämplig även på dessa skogar. I fråga om vägar föreslås en viss utvidgning av de nuvarande bidragsmöjligheterna. För närvarande tillgodoses endast vägar för utforsling av skogsprodukter, under det att förslaget även upptar andra vägar som är av väsentlig betydelse för skogsbruket. Härmed åsyftas främst sådana fall där en väg är

219 av vikt för transport av manskap och maskiner, medan utforslingen av virket sker genom flottning. — Det i förslaget nyttjade begreppet skogsväg definieras i 94 § lagen om enskilda vägar såsom väg vilken huvudsakligen är avsedd för utforsling av skogsprodukter från skog. Därest utredningens i fjortonde kapitlet upptagna förslag till ändring i nämnda lag blir genomfört, kommer begreppet att omfatta jämväl till sådan väg ansluten upplags- och lastplats för virke. Andra stycket motsvarar 3 § första stycket andra punkten skogsproduktionskungörelsen, och rörande det nyinförda förvaltningsbidrag, varom stadgas i tredje stycket, har redogörelse lämnats i det föregående. 4 § har motsvarighet i 2 § skogsproduktionskungörelsen. För närvarande är endast skogsvårdsstyrelse behörig att hos skogsstyrelsen göra ansökan om statsbidrag. Utredningen anser att dylik behörighet bör tillkomma även de enskilda ägarna av skog inom området. Det föreligger så mycket större skäl härtill som den enskilde icke torde ha besvärsrätt, där han hemställt om bidrag hos skogsvårdsstyrelsen men denna underlåter att göra motsvarande framställning hos skogsstyrelsen. Med anledning härav h a r den nuvarande föreskriften att framställning om bidrag skall göras av skogsvårdsstyrelsen fått utgå. Givetvis bör dock även i fortsättningen den enskilde i första hand hänvända sig till föreningsstyrelsen och denna till skogsvårdsstyrelsen med framställningar om statsbidrag. — Över skogsstyrelsens beslut må besvär anföras hos Kungl. Maj:t i enlighet med vad därom stadgas i 31 § av instruktionen för skogsstyrelsen. 1 5 § motsvarar 3 § andra stycket skogsproduktionskungörelsen. Till skillnad från de nuvarande bestämmelserna

medger första stycket att bidrag utgår ehuru även statligt lån lämnats till åtgärden. I detta sammanhang vill utredningen framhålla önskvärdheten av att lån skall kunna lämnas för den del av kostnaden för vägbyggnad, som ej täckes av statsbidrag. Enligt bestämmelserna för utdelning av lån ur skogsväglånefonden må, som framhållits i redogörelsen, lån och bidrag sammanlagt icke överstiga 80 procent av den godkända kostnaden för företaget. Vidare kan fastighetsinteckningar godkännas som säkerhet allenast i den mån de ligger inom 75 procent av fastighetens taxeringsvärde, skogsvärdet inberäknat. För att icke finansieringssvårigheter skall hindra tillkomsten av välbehövliga skogsvägar föreslår utredningen att nämnda bestämmelser ändras på så sätt, att lån och bidrag sammanlagt må kunna utgå med belopp motsvarande hela den godkända kostnaden för företaget samt att som säkerhet för lån må kunna godtagas fastighetsinteckning inom fastighetens hela taxeringsvärde, skogsvärdet inbegripet. I samband med dessa författningsändringar synes beslutanderätten i ärenden rörande lån ur fonden böra delegeras från Kungl. Maj:t till skogsstyrelsen, varigenom låneförfarandet skulle förenklas. De här ifrågasatta ändringarna skulle bringa förenämnda villkor rörande skogsväglånefonden i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter rörande statens skogslånefond. —• En annan fråga, som anmäler sig i detta sammanhang, är huruvida omkostnaderna för skogsvägar bör vara avdragsgilla i skattehänseende eller ej. Då denna fråga emellertid torde komma att i annan ordning bringas u n d e r omprövning, har utredningen ej anledning att närmare ingå på densamma. Enligt 3 § andra stycket skogsproduki SFS 1952:749.

220 tionskungörelsen må bidrag ej utgå till åtgärd som någon enligt lag eller författning är pliktig att vidtaga. Samma bestämmelse upptages såsom huvudregel i 5 § andra stycket av förslaget. Skyldighet att företaga åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd kan åläggas enligt skilda bestämmelser i skogsvårdslagen. Sålunda föreskrives i 14 § s. k. reproduktionsplikt, d. v. s. skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder, efter skedd avverkning. Enligt 15 § föreligger liknande skyldighet efter skada genom brand, naturhändelse, betning eller åverkan. Skyldigheten är emellertid här på visst sätt inskränkt, om skadegörelsen ej vållats av markägaren. Företer eljest skogsmark uppenbart otillfredsställande skogstillstånd, föreligger enligt 16 § skyldighet att vidtaga de åtgärder som erfordras för att inom skälig tid nöjaktig skog skall finnas å marken. Sådana åtgärder må emellertid icke fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de träd, vilka bör fällas i samband med åtgärdernas vidtagande. I 17 § föreskrives slutligen, att vad i 15 och 16 §§ sagts om inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd icke skall äga tillämpning, därest skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av allmänna medel. Med hänsyn till omfattningen av nu nämnda skyldigheter — vilken icke var lika vidsträckt vid tillkomsten av skogsproduktionskungörelsen — anser utredningen viss uppmjukning böra ske av principen att bidrag ej må ur anslaget utgå till åtgärd som någon enligt lag eller författning är pliktig att vidtaga. I 5 § andra stycket av förslaget har därför införts två undantag, vilka utformats i nära anslutning till 2 § andra stycket i kungörelsen angående bidrag och lån till vissa skogsförbättrande åtgärder. Börande undantagens innehåll

må hänvisas till den föreslagna författningstexten. 6 § första stycket föreskriver, i likhet med 3 § första stycket skogsproduktionskungörelsen, att bidrag må beviljas endast under förutsättning att de ifrågavarande åtgärderna skall utföras enligt en för skogsrationaliseringsområdet upprättad plan. Andra stycket, som motsvarar 5 § andra punkten skogsproduktionskungörelsen, anger det obligatoriska innehållet i denna s. k. skogsrationaliseringsplan. Härutinnan namnes först de åtgärder som är avsedda att utföras med hjälp av statsbidrag enligt kungörelsen. Ehuru sådant bidrag icke kan utgå till fastighet som äges av lantbruksnämnd, synes med hänsyn till den tillfälliga karaktären av nämndernas fastighetsinnehav det likväl ofta kunna vara lämpligt alt låta planläggningen i denna del omspänna även dylika fastigheter. En nyhet utgör föreskriften att planen skall upptaga de åtgärder som markägare jämlikt 14—16 §§ skogsvårdslagen är skyldig att vidtaga. Med hänsyn till denna föreskrift har ansetts överflödigt att, såsom sker för närvarande, uttryckligen fordra att i planen skall anges den avverkning av rest- och trasbestånd, som med hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av skogsvårdsarbetet inom området bör utföras i samband med övriga i planen upptagna åtgärder. Enligt tredje stycket kan Kungl. Maj:t förordna att rationaliseringsplanen även skall innehålla vägledande grundlinjer för behövliga arronderingsförbättringar och för tilldelning av skog till ofullständiga jordbruk, vilka prövas böra bestå. Det må understrykas att planen i nu angivna hänseenden icke får innehålla annat än vägledande grundlinjer. Några detaljbestämmelser skall således icke förekomma. Utformningen

221 av de särskilda åtgärderna får, i den mån förhandlingar och överenskommelser ej kan leda till målet, ske genom lantmäteriförrättning eller i förekommande fall expropriationsförfarande enligt allmänna regler. Även om planen härvid icke är bindande, kan den uppenbarligen vara till stort gagn vid bedömandet av åtgärdernas lämplighet. Utöver det obligatoriska innehållet kan, om markägarna så önskar, i rationaliseringsplanen upptagas även andra åtgärder till främjande av skoglig samverkan. Ofta kan t. ex. vara lämpligt att i planen uppdraga riktlinjer för samgående i fråga om arbetskraft, maskinanvändning eller anordnande av avverkningar. En erinran härom har upptagits i författningsförslaget. Bationaliseringsplancn skall, liksom för närvarande, upprättas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Undantag gäller emellertid, i förekommande fall, för de delar av planen som innefattar vägledande grundlinjer för yttre rationalisering. Här torde som regel ligga närmare till hands att anlita lantbruksnämnden eller lantmätare. Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t för varje särskilt fall utse lämplig myndighet att efter samråd med de övriga ifrågakommancle myndigheterna upprätta planen i nu åsyftade delar. Såsom tidigare påpekats skall detaljplanen vid lantmäteriförrättning givetvis upprättas av vederbörande förrättningsman. Slutligen föreskrives att all planläggning skall ske efter samråd med markägarna samt att rationaliseringsplanen i regel skall avse en tid av minst tio år. 7 §, som motsvarar 6 § skogsproduktionskungörelsen, avviker därifrån i två hänseenden av saklig betydelse. För närvarande kan, där antalet markägare inom .skogsvårdsområde är ringa, dispens medges från kravet på förenings-

bildning. Någon sådan möjlighet har icke upptagits i förslaget, enär utredningen räknar med att rationaliseringsområde alltid förlänas sådan omfattning att antalet delägare bildar tillräckligt underlag för en förening. Utredningen har ej heller funnit erforderligt att i förslaget upptaga den nuvarande föreskriften att val av syssloman skall för prövning och godkännande underställas skogsvårdsstyrelsen. 8 § motsvarar 7 § skogsproduktionskungörelsen, sedan därur avlägsnats åtskilliga detaljbestämmelser som ansetts obehövliga i den nya författningen. Med avseende å andra styckets tredje alt-sats må framhållas, att utredningen utgår från att all planläggning liksom hittills skall — bortsett från hantlangningskostnader för upprättande av arbetsplaner — ske utan kostnad för markägarna. I tredje stycket har företagits en jämkning med hänsyn till rådande svårigheter att på längre sikt bedöma prisutvecklingen. För närvarande gäller att bidragstagare ej är skyldig att å sin fastighet utföra bidragsberättigade åtgärder för vilka kostnaden enligt i arbetsplaner och förslag intagna kostnadsberäkningar med mer än tio procent överstiger det i skogsvårdsplanen beräknade totala beloppet för dylika åtgärder. Härutinnan föreslås nu en höjning till tjugofem procent. Utredningen vill emellertid samtidigt framhålla att vid avsevärd fördyring hinder givetvis ej föreligger att bevilja tilläggsbidrag. Avfattningen av sista stycket har bringats till närmare överensstämmelse med motsvarande föreskrift rörande bidrag från skogsförbättringsanslaget. Den nuvarande bestämmelsen i detta stycke om påföljd av kontraktsbrott har ersatts med. en allmän bestämmelse i 14 §.

222 9 § motsvarar 9 § skogsproduktionskungörelsen. Enligt andra stycket i dess nuvarande lydelse skall, bland annat i det fall att skogsvårdsstyrelsen anser visst dikningsföretag böra vidmakthållas under längre tid än tio år, förslag till företaget upprättas vid syneförrättning enligt vattenlagen. Stadgandet, som även återfinnes i 7 § kungörelsen angående bidrag och lån till vissa skogsförbättrande åtgärder, medför att syneförfarande måste tillgripas vid praktiskt taget all statsunderstödd skogsdikning. Bestämmelserna om kompetens för förrättningsman vid sådana syneförrättningar enligt vattenlagen, som enbart berör skogsdikning, innebär i korthet att, i vad gäller skoglig personal, härför endast kan anlitas vissa jägmästare och forstmästare. 1 Även mycket enkla dikningsförrättningar måste med andra ord handläggas av relativt högt kvalificerad personal. Olika framställningar har gjorts, senast av skogsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 november 1956, i syfte att få till stånd sådan författningsändring, att länsstyrelsen finge från fall till fall bedöma huruvida föreslagen förrättningsman kan anses kompetent. — Utredningen föreslår, att olägenheterna av den nuvarande bestämmelsen tills vidare mildras genom att den ovan angivna tiden om tio år förlänges till tjugo år. Härigenom kan i större utsträckning dikningsärenden handläggas utan att syneförfarande enligt vattenlagen behöver tillgripas. 10 § 1 mom. motsvarar 10 § sk'ogsproduktionskungörelsen men avviker till sin utformning väsentligt därifrån. Sålunda har beträffande lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län de nuva1 10 kap. 32 § 1 mom. vattenlagen och kungörelse den 27 j u n i 1930 nr 274.

rande grund- och tilläggsbeloppen om tillhopa högst 70 respektive 80 procent ersatts med en för de olika åtgärdstyperna gemensam maximisats. Denna har i första stycket bestämts till 70 procent men må under förutsättningar, som anges i andra och tredje styckena, höjas intill 90 procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för åtgärden i fråga. Även för landet i övrigt har direkt angivits en maximisats i stället för de nuvarande hänvisningarna till andra författningar med motsvarande bestämmelser. Maximum är här för normalfallen bestämt till 50 procent men må under nyssberörda förutsättningar höjas intill 70 procent. Andra stycket medger beträffande hela riket en tioprocentig förhöjning i fall där bidragstagaren är enskild person, som på grund av svag ekonomi eller av annan jämförlig anledning kan antagas icke vara i stånd att utföra åtgärden utan förhöjt bidrag, eller där det med hänsyn till lokal arbetslöshet finnes erforderligt att skapa arbetstillfällen genom att igångsätta skogsförbättringsarbetcn. Avfattningen av denna bestämmelse är hämtad från 6 § kungörelsen om skogsförbättringsanslaget. Utredningen räknar med att bestämmelsen tämligen ofta kommer att tillämpas inom lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna, överhuvudtaget torde beträffande dessa trakter de föreslagna ändringarna medföra större frihet för det bidragsbeviljande organet att avväga stödet med hänsyn till medelstillgången och till den enskilde skogsägarens behov, såsom sker vid anlitande av skogsförbättrings- och skogsväganslagen. I tredje stycket av 1 mom. öppnas möjlighet att bevilja ett tioprocentigt tilläggsbidrag i vissa fall där omarrondering befunnits påkallad. Såsom tidigare framhållits bör man inom skogs-

223 rationaliseringsområdena kunna åstadkomma en betydande strukturrationalisering medelst ömsesidiga markbyten, varigenom jordbruket erhåller välbelägna och välarronderade skogsskiften och skogsbruket får sina driftsförhållanden förbättrade. I själva verket torde en dylik bytesverksamhet ej sällan utgöra en förutsättning för att de skogliga upprustningsåtgärderna skall kunna bli fullt effektiva. Byte av ägor medför emellertid ofta ett akut behov av olika slags investeringar. Genom ifrågavarande bestämmelse kan sådana behov bli bättre tillgodosedda och den yttre rationaliseringen få verksam stimulans. Det må framhållas att bestämmelser med likartat innehåll och syfte gäller i fråga om det statliga stödet till jordbrukets inre rationalisering. Beträffande bidrag till vägbyggnad utanför lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna innebär de nu föreslagna bestämmelserna formellt sett en sänkning av den absolut högsta maximiprocenten från 75 till 70. Den förra procentsatsen, vilken enligt bestämmelserna för skogsväganslaget må utgå endast då synnerliga skäl är därtill, har emellertid icke utnyttjats i praktiken. Denna formella sänkning har liksom vissa andra avvikelser från nuvarande bestämmelser förestavats av en strävan att förenkla bidragsreglerna. 2 mom. av 10 § i förslaget behandlar kostnaden för skogsodlingsmaterial som erfordras vid återväxtåtgärd. Enligt nuvarande 12 § äger skogsvårdsstyrelse kostnadsfritt tillhandahålla sådant material jämte hägnadstråd. Vad först beträffar förmanen av fri hägnadstråd har utvecklingen, särskilt i fråga om skogsbetningen, medfört att densamma förlorat i betydelse. I praktiken torde denna förmån numera ha upphört att tilllämpas, och utredningen har ej funnit skäl att återuppta den i förslaget. — Ut-

gifterna för fritt tillhandahållet skogsodlingsmaterial täckes av det särskilda förvaltningsbidrag som för närvarande kan anvisas skogsvårdsstyrelserna ur skogsproduktionsanslaget. Såsom tidigare utvecklats bör emellertid detta förvaltningsbidrag upphöra att utgå i och med att ifrågavarande verksamhet införlivas med skogsvårdsstyrelsernas permanenta arbetsuppgifter. På grund härav har förevarande naturaförmån i förslaget omförts till en bidragsförmån. Utredningen vill emellertid i detta sammanhang understryka värdet av att skogsvårdsstyrelserna även framgent sörjer för att tillräcklig tillgång finnes på skogsfrö och plantor av fullvärdig och för respektive orter lämplig beskaffenhet. Med avseende å storleken av ifrågavarande bidragsförmån låge det måhända närmast till hands att tillämpa samma procentsats som gäller beträffande bidrag till den återväxtåtgärd vid vilken materialet användes. En sådan norm skulle emellertid för Norrland och de delar av Kopparbergs län, där skogsproduktionskungörelsen är tillämplig, innebära en icke oväsentlig krympning av den nuvarande förmånen av fritt skogsodlingsmaterial. F ö r att så icke skall bli fallet och med hänsyn till vikten av att stödet åt skogsodlingen icke försvagas i dessa landsdelar föreslår utredningen att bidrag h ä r skall kunna utgå till fulla kostnaden för materialets anskaffande. Vad beträffar landet i övrigt föreligger däremot icke samma utgångsläge. Det synes här innebära en lämplig avvägning av bidragsförmånerna att i stället inräkna materialkostnaden i kostnaden för själva återväxtåtgärden och således låta åtgärdsbidraget bli i motsvarande mån större. För det i 3 mom. avhandlade förvaltningsbidraget har redogjorts i det föregående.

224 11 § avviker från samma paragraf i skogsproduktionskungörelsen därutinnan, att en hänvisning till bestämmelserna för skogsförbättrings- och skogsväganslagen fått ersätta den nu direkt angivna femtioprocentregeln. I sak innebär detta endast obetydliga förändringar, huvudsakligen i form av vidgade möjligheter att i särskilda fall bevilja högre bidrag. Ur bidragssynpunkt torde ej heller finnas skäl att behandla ifrågavarande slag av åtgärder på olika sätt allteftersom bidraget skall utgå ur skogsrationaliseringsanslaget eller de båda övriga anslagen. 12 § motsvarar 14 § skogsproduktionskungörelsen, sedan därur utmönstrats ett par bestämmelser som ansetts obehövliga i den nya författningen. 13 § i den nu gällande kungörelsen innehåller vissa bestämmelser om ställande av säkerhet. Då emellertid dessa bestämmelser i praktiken sällan eller aldrig bringas i tillämpning, har de icke upptagits i förslaget till ny kungörelse. — 13 § i förslaget motsvarar 15 § skogsproduktionskungörelsen. 14 § motsvarar 16 § skogsproduktionskungörelsen men har avfattats i anslutning till 13 § i kungörelsen angående skogsförbättringsanslaget. En viss uppmjukning har dock skett bl. a. i fråga om den tid från vilken dröjsmålsränta skall utgå. Härutinnan ansluter sig förslaget till 32 § kungörelsen om statligt stöd till jordbrukets rationalisering. 15 § är likalydande med 18 § andra stycket skogsproduktionskungörelsen. Förslaget innehåller icke någon motsvarighet till första stycket av sistnämnda paragraf, enligt vilket kungörelsens bestämmelser i fråga om skogsvårdsstyrelse skall i vissa hänseenden äga mot-

svarande tillämpning beträffande skogssällskapet. En sådan föreskrift skulle stå i mindre god samklang med den till grund för förslaget liggande tanken att förevarande verksamhet skall främjas genom samordnade insatser av lokala myndigheter. IG § motsvarar 19 § skogsproduktionskungörelsen. Övergångsbestämmelserna. Sedan skogsrationaliseringskungörelsen trätt i kraft, bör givetvis icke bildas nya skogsvårdsområden enligt de nuvarande reglerna. Jämlikt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall kungörelsen därför avlösa skogsproduktionskungörelsen. Å andra sidan torde skogsrationaliseringskungörelsen icke böra göras omedelbart tillämplig även på redan befintliga skogsvårdsområden. Dessa skall därför enligt förslaget alltjämt lyda under de äldre bestämmelserna. Där ett skogsvårdsområde anses böra komma i åtnjutande av de nya bidragsmöjligheterna, föreligger emellertid ej hinder att efter ansökan i vederbörlig ordning få området omgestaltat till ett skogsrationaliseringsområde. Härvid måste emellertid självfallet all tillbörlig hänsyn tas till bestående kontrakt, så att rubbning av dessa ej sker till skogsägarnas nackdel. I samma mån som en dylik övergång successivt sker till den nya ordningen, kan skogsproduktionsanslaget nedbringas. I fråga om organisationen av betesförbättringsverksamheten torde emellertid en ändring böra ske även med avseende å de äldre områdena. Då denna verksamhet fr. o. m. den 1 juli 1949 överfördes från skogsvårdsstyrelserna till lantbruksnämnderna, gjordes undantag för Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Eftersom det där gällde en förhållandevis omfattande verk-

225 samhet som var i full gång under skogsvårdsstyrelsernas ledning, ansågs någon förändring i organisationen ej böra vidtagas tills vidare. 1 Nämnda skäl gör sig numera icke gällande med samma styrka, och utredningen förordar därför att

den befattning med betesanläggning och därmed sammanhängande nyodling å skogsvårdsområden inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, som nu tillkommer skogsvårdsstyrelserna, skall övertagas av lantbruksnämnderna.

i Prop, nr 149/1948. 15

F ö r s l a g till K u n g l . Maj:ts k u n g ö r e l s e a n g å e n d e b i d r a g från s t a t e n s s k o g s r a t i o n a l i s e r i n g s a n s l a g Härigenom förordnas som följer. 1 §• F r å n statens skogsrationaliseringsanslag må enligt bestämmelserna i denna kungörelse utgå bidrag till åtgärder i syfte att främja rationellt skogsbruk inom särskilda, för ändamålet bildade skogsrationaliseringsområden. 2 §.

Ansökan om bildande av skogsrationaliseringsområde må göras, förutom av den som äger skogsmark inom det med ansökningen åsyftade området, av vederbörande lantbruksnämnd, skogsvårdsstyrelse eller överlantmätare. Ansökningen skall insändas till skogsstyrelsen och bör innehålla uppgift å de fastigheter som avses med densamma. Tillika böra uppgivas namn och hemvist för ägarna och för sådana servitutseller nyttjanderättshavare vilkas intressen beröras av ansökningen. Finnes ej ansökningen böra omedelbart avslås, skall skogsstyrelsen, i den mån lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen eller överlantmätaren ej själv är sökande, bereda dessa myndigheter tillfälle att yttra sig i ärendet samt därjämte om ansökningen underrätta länsstyrelsen, som har att låta kungörelse därom införas såväl i en eller flera tidningar i orten som i länskungörelserna. Ärendet må ej avgöras tidigare än en månad efter det ansökningen blivit sålunda kungjord. Har sökanden eller annan, som enligt första stycket äger göra ansökan, hem-

ställt att skogsmark inom det blivande skogsrationaliseringsområdet skall omarronderas eller användas till stärkande av ofullständigt jordbruk, skall skogsstyrelsen, om ansökningen ej finnes böra avslås, insända handlingarna jämte eget utlåtande till jordbruksdepartementet. Kungl. Maj:t beslutar därefter, huruvida s'kogsrationaliseringsomrade skall bildas, samt bestämmer dess omfattning efter vad som finnes lämpligt med hänsyn till skogsbrukets organisation och bedrivande, till möjligheterna att vinna erforderliga arronderingsförbättringar och, om i trakten finnas ofullständiga jordbruk som böra stärkas med skog, till förutsättningarna att åstadkomma sådan förstärkning. I fall som ej avses i tredje stycket ankommer på skogsstyrelsen att besluta, huruvida skogsrationaliseringsområde skall bildas, samt att bestämma dess omfattning efter vad som finnes lämpligt med hänsyn till skogsbrukets organisation och bedrivande. 3 §. Bidrag må utgå till utförande av åtgärder vilka avse sådan mark inom skogsrationaliseringsområdet, vara skogsvårdslagen är tillämplig, och vilka innefatta främjande av skogsåterväxten, beståndsvård, skogsdikning, anläggning eller förbättring av skogsväg eller av annan väg, som är av väsentlig betydelse för skogsbruket, eller ock uppförande av skogsförläggning eller därmed jämförlig serviceanläggning. Befinnes vid upprättande av arbets-

227 plan eller förslag varom förmäles i 9 §, att åtgärder av beskaffenhet som sägs i första stycket samtidigt böra utföras även beträffande mark som lyder under skogsvårdslagen men ligger utanför rationaliseringsområdet, må bidrag utgå jämväl till utförande av dessa åtgärder. Därjämte må till förening som omförmäles i 7 § lämnas bidrag till medlemmarnas gemensamma förvaltningskostnad. 4 §.

Bidrag beviljas av skogsstyrelsen och utbetalas av skogsvårdsstyrelsen. 5 §. Såsom allmän förutsättning för beviljande av bidrag skall gälla att "annat statsbidrag icke utgått eller utgår till åtgärden, all nyttan av åtgärden står i skäligt förhållande till kostnaderna därför samt att ej med hänsyn till allmän eller enskild rätt hinder möter mot åtgärden. Till åtgärd, som någon enligt lag eller författning är pliktig att vidtaga, må bidrag utgå allenast 1) då omständigheterna äro sådana att åläggande att vidtaga åtgärden skulle kunna meddelas med stöd av 17 § skogsvårdslagen; eller 2) då fråga är om enskild person enligt skogsvärdslagen åvilande skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning samt han med hänsyn till produktionsförhållandena å marken och til) sin ekonomiska ställning uppenbarligen är i behov av bidrag för att reproduktionsskyldigheten ej skall bliva oskäligt betungande. 6 §. Bidrag må ej beviljas med mindre den åtgärd varom är fråga skall utföras en-

ligt en för skogsrationaliseringsområdet upprättad plan. I sådan skogsrationaliseringsplan skola angivas dels de åtgärder, som äro avsedda att under planens tillämpningstid komma till utförande inom området med hjälp av bidrag enligt denna kungörelse, dels därutöver de åtgärder, som markägare jämlikt 14—16 §§ skogsvårdslagen är skyldig att vidtaga, samt de ytterligare åtgärder för beståndsvård, vilka enligt en god skogsvårds fordringar uppenbarligen böra utföras u n d e r nämnda tid. Kungl. Maj:t kan förordna att skogsrationaliseringsplanen jämväl skall innehålla vägledande grundlinjer för behövliga arronderingsförbättringar och för tilldelning av skog till ofullständiga jordbruk, vilka prövas böra bestå. I skogsrationaliseringsplanen må jämväl upptagas andra åtgärder till främjande av skoglig samverkan, såsom i fråga om arbetskraft, maskinanvändning och anordnande av avverkningar. Skogsrationaliseringsplan skall i delar som avses i tredje stycket upprättas av myndighet som Kungl. Maj:t för varje fall därtill utser. Därvid skall samråd äga rum med skogsägarna samt, i den män lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen eller överlantmätaren ej själv innehar uppdraget, med dessa myndigheter. I övriga delar skall planen upprättas av skogsvårdsstyrelsen efter samråd med skogsägarna. Planen skall, där ej särskilda skäl föranleda till annat, avse en tid av minst tio år. 7 §. De ägare av skogsmark inom skogsrationaliseringsområde, som önska komma i åtnjutande av bidrag enligt 10 §, skola sammansluta sig till en förening. Sådan skogsrationaliseringsfö rening skall i första hand hava till ändamål

228 att verka för rationellt skogsbruk inom skogsrationaliseringsområdet. Föreningsmedlemmarna skola skriftligen befullmäktiga föreningens styrelse att för medlemmarnas räkning med skogsvårdsstyrelsen sluta kontrakt som avses i 8 § samt att göra ansökan om bidrag enligt denna kungörelse. Stadgar rörande skogsrationaliseringsförening skola angiva: föreningens ändamål; huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet; huru revision av styrelsens förvaltning skall ske; huru ofta ordinarie sammanträde med medlemmarna skall hållas; sätt och tid för kallelse till sammanträde; samt huru uppgifter om fortskridandet av kontrakterade arbeten skola lämnas till skogsvårdsstyrelsen. Därjämte skall i stadgarna föreskrivas, att föreningen skall utse syssloman med uppgift att verka för föreningens syften samt att företräda föreningen i sådana mellanhavanden mellan skogsvårdsstyrelsen och föreningen, som icke enligt denna kungörelse eller föreningens stadgar skola behandlas i annan ordning. Stadgarna och beslut om ändring i dessa skola för att bliva gällande fastställas av skogsvårdsstyrelsen. 8 §. Mellan skogsvårdsstyrelsen och medlemmarna i skogsrationaliseringsföreningen skall upprättas skriftligt kontrakt om utförande av de åtgärder, som enligt 6 § andra stycket upptagits i skogsrationaliseringsplanen, i den mån dessa ankomma på ägare av skogsmark. Kontraktet skall anses vara slutet under förutsättning att skogsägarna erhålla bidrag enligt denna kungörelse till de åtgärder, som enligt kontraktet ankom-

ma på dem och vartill sådant bidrag må utgå. Genom kontraktet skola skogsägarna förbinda sig att, var och en för sin fastighet, utföra och inom bestämd tid fullborda de åtgärder, som enligt 6 § andra stycket angivits i skogsrationaliseringsplanen, i enlighet med föreskrifter, som skogsvårdsstyrelsen meddelat i nämnda plan eller särskild arbetsplan eller i annan ordning; att för framtiden vidmakthålla och skydda utfört företag enligt de närmare föreskrifter, som innefattas i kontraktet eller meddelas av skogsvårdsstyrelsen i arbetsplan eller i annan ordning; att bestrida hantlangningskostnader för upprättande av arbetsplaner; att vid arbetets utförande underkasta sig kontroll av skogsvårdsstyrelsen; samt att fullgöra de övriga åligganden som enligt denna kungörelse åvila bidragstagare. I kontraktet skall jämväl intagas bestämmelse att bidragstagare icke skall vara skyldig att ä sin fastighet utföra bidragsberättigad åtgärd för vilken kostnaden enligt i arbetsplan eller förslag intagen kostnadsberäkning med mer än tjugufem procent överstiger det i skogsrationaliseringsplanen beräknade beloppet för samma åtgärd. Härutöver skall i kontraktet avtalas att bidragstagare, innan hans förpliktelser enligt kontraktet fullgjorts, ej m å överlåta område som beröres av företaget, med mindre förvärvaren till skogsvårdsstyrelsen avgivit skriftlig utfästelse att fullgöra sagda förpliktelser och att ej överlåta området till annan utan att denne gjort enahanda åtagande.

229 9 §. Sedan kontrakt slutits enligt vad i 8 § sägs, skall skogsvårdsstyrelsen låta upprätta arbetsplaner för de enligt 6 § andra stycket i skogsrationaliseringsplanen angivna åtgärderna, såvida icke förslag till desamma upprättats vid förrättning enligt vattenlagen, lagen om delning av jord å landet eller lagen om enskilda vägar eller skogsvårdsstyrelsen finner åtgärderna kunna utföras redan med ledning av skogsrationaliseringsplanens anvisningar. Arbetsplan bör i regel omfatta åtgärder som skola utföras inom skogsrationaliseringsområdet under ett eller två år. Anser skogsvårdsstyrelsen att företag som avser skogsdikning bör vidmakthållas under längre tid än tjugu år, eller kan det antagas att med hänsyn till allmän eller enskild rätt hinder möter mot sådant företag, skall förslag till detsamma upprättas vid syneförrättning enligt vattenlagen. Är fråga om vägbyggnadsföretag och kan det antagas att med hänsyn till allmän eller enskild rätt h i n d e r möter mot företaget, skall förslag till detsamma upprättas vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar. 10 §. 1 mom. Bidrag som avses i 3 § första stycket utgår beträffande skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker ävensom sådana skogar inom Kopparbergs och Jämtlands län, vilka såsom svårföryngrade äro underkastade bestämmelserna i 26—28 §§ skogsvårdslagen, med högst sjuttio procent samt beträffande andra skogar med högst femtio procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för åtgärden i fråga. Är bidragstagaren enskild person, som på grund av svag ekonomi eller av annan jämförlig anledning kan anta-

gas icke vara i stånd att utföra åtgärden utan högre bidrag, eller finnes med hänsyn till lokal arbetslöshet erforderligt att skapa arbetstillfällen genom att igångsätta skogsförbättringsarbeten, må nu angivna procentsatser överskridas med högst tio procent av sagda kostnad. Har förordnande meddelats enligt 6 § tredje stycket, må utgå tilläggsbidrag med högst tio procent av förenämnda kostnad, där det framstår som ett allmänt intresse av betydenhet att åtgärden kommer till stånd eller där på grund av åtgärdens samband med genomförande av yttre rationalisering särskilda skäl äro därtill. Vid beräkning av kostnad som sägs i detta moment må hänsyn ej tagas till markupplåtelse, skada eller intrång som kan förorsakas av företaget. Kan det antagas att genom avverkning, som föranledes av företaget, eller annorledes inkomst uppkommer i omedelbart samband med företaget, skall från kostnaden för detta avräknas motsvarande belopp. 2 mom. Med avseende å skogar i Norrland och sådana skogar inom Kopparbergs län, vilka såsom svårföryngrade äro underkastade bestämmelserna i 26 —28 §§ skogsvårdslagen, må till anskaffande av skogsodlingsmaterial, som erfordras vid återväxtåtgärd, utgå bidrag motsvarande hela den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för materialet. Utgår i enlighet härmed särskilt bidrag för skogsodlingsmaterial, må materialkostnaden icke inräknas i kostnaden för återväxtåtgärden. 3 mom. Till bestridande av skogsrationaliseringsförenings förvaltningskostnader må bidrag beviljas med den andel av den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden som härnedan angives:

230 första och andra bidragsåret 50 % dock högst 3 kr per ha produktiv skogsmark tredje

»

fjärde

»

30 %

»

»

2 »

»

»

»

»

femte

»

sjätte

»

10 %

»

»

1 »

»

»

»

»

11 §• Har i arbetsplan eller förslag varom förmäles i 9 § upptagits åtgärd avseende antingen skogsmark, belägen inom skogsrationaliseringsområdet och tillhörande någon som icke är medlem i skogsrationaliseringsföreningen, eller ock skogsmark utanför skogsrationaliseringsområdet, må bidrag beviljas enligt de grunder som beträffande motsvarande åtgärder angivas i kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 530) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. samt kungörelsen den 21 maj 1948 (nr 239) angående bidrag och lån till vissa skogsförbättrande åtgärder. Beträffande utförandet av åtgärd som avses i första stycket skall kontrakt upprättas mellan skogsvårdsstyrelsen och vederbörande bidragstagare, varvid de i 8 § meddelade föreskrifterna i tilllämpliga delar skola lända till efterrättelse. 12 §. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att tillse att de åtgärder, som bidragstagare enligt kontrakt är skyldig utföra, bliva på ändamålsenligt sätt fullgjorda samt att meddela slutligt godkännande av arbetet. 13 §. Sedan kontrakt upprättats och hos skogsvårdsstyrelsen styrkts att arbetet påbörjats, må en första utbetalning ske till bidragstagaren. Återstoden av bidraget må enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande lyftas allteftersom arbetet fortskrider;

dock skall en fjärdedel av bidraget innehållas intill dess arbetet avsynats och godkänts. 14 §. Finner skogsvårdsstyrelsen efter ansökan från bidragstagare sig böra lämna tillstånd till avvikelse från fastställd arbetsplan, skall styrelsen, därest avvikelsen medför minskning av kostnaderna för företaget, såsom villkor för dylikt tillstånd föreskriva motsvarande minskning av bidraget. Bryter bidragstagare mot kontrakt, skall skogsvårdsstyrelsen inställa all vidare utbetalning av bidrag till honom samt återfordra vad därav redan uppburits att inbetalas till styrelsen inom viss av denna bestämd tid. Hava av bidragstagaren utförda åtgärder medfört varaktig förbättring av skogstillståndet, må dock skogsvårdsstyrelsen medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet för så stor del av uppburet bidrag, som skäligen kan anses belöpa på de för denna förbättring vidtagna åtgärderna. Å medel som skola återbetalas skall gäldas ränta enligt de grunder som äro bestämda i fråga om dröjsmålsränta å lån från statens utlåningsfonder. Det skall ankomma på skogsstyrelsen att efter omständigheterna bestämma, huruvida räntan skall utgå från lyftningsdagen eller från viss senare dag. I fall som sägs i a n d r a stycket är bidragstagaren jämväl pliktig att ersätta skogsvårdsstyrelsen dess kostnader för planer som genom kontraktsbrottet icke kommit till utförande, såvida ej skogsstyrelsen finner skäl att medgiva annat.

231 15 §. Vad i denna kungörelse stadgas i fråga om ägare av skogsmark skall äga motsvarande tillämpning beträffande innehavare av torp, kolonat eller annan lägenhet å allmänna skogar. 16 §. Skogsstyrelsen äger utfärda de närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1958, då kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 599) angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. skall upphöra att gälla. I fråga om skogsvårdsområden, som före den 1 juli 1958 bildats enligt sist-

nämnda kungörelse, skall emellertid denna alltjämt lända till efterrättelse; dock att skogsstyrelsen från och med sagda dag ej må från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. anvisa medel till statsbidrag för betesanläggning eller därmed sammanhängande nyodling. I den mån före den 1 juli 1958 för sådant ändamål medel anvisats skogsvårdsstyrelse från nyssnämnda anslag, skall från och med sagda dag vad i den äldre kungörelsen är stadgat om skogsvårdsstyrelses befattning med betesanläggning och därmed sammanhängande nyodling i stället avse lantbruksnämnden i orten. Då lantbruksnämnd på grund av vad sålunda föreskrivits har att verkställa utbetalning till bidragstagare, skall erforderligt belopp rekvireras från skogsvårdsstyrelsen.

TRETTONDE KAPITLET

Särskilda bestämmelser om ägoutbyte

Såsom framhållits i nästföregående kapitel torde inom de där avhandlade skogsrationaliseringsområdena ofta böra ske betydande omarronderingar i syfte att förbättra den bestående ägoindelningen. Dylika förbättringar kan givetvis beträffande rena skogsfastigheter mången gång låta sig genomföras enbart medelst ömsesidiga marköverlåtelser vederbörande jordägare emellan. I regel fordras emellertid också lantmäteriförrättning. Vid sidan om avstycknings- och sammanläggningsinstituten torde ägoutbytet bli den flitigast anlitade formen för arronderingsförbättringar inom skogsrationaliseringsområdena. Lagen om delning av jord å landet skiljer mellan å ena sidan s. k. tvångsägoutbyte, som innebär att utbyte kan ske oberoende av samtycke från sakägarna, och å andra sidan s. k. frivilligt ägoutbyte, vilket förutsätter överenskommelse mellan de berörda fastighetsägarna. De omständigheter, u n d e r vilka tvångsägoutbyte kan ifrågakomma vid laga skifte, anges i 8 kap. 1 och 1 a §§. Första stycket av 1 § avhandlar det fallet att man genom utbyte av ägor kan ge lämpligare sträckning åt en fastighetsgräns och vinna bekvämare ägoanordning. Ägoutbyte skall här verkställas i så stor omfattning som är nödigt och kan ske utan förfång för delägare å någondera sidan. Andra stycket upptar de fallen att till fastighet inom skifteslaget hör äga inom annat skifteslag eller att inom skifteslaget ligger äga hö-

rande till fastighet i annat skifteslag. Här behandlas också läget då delägare i skifteslag har andel i äga inom annat skifteslag, vilken äga undantagits för gemensamt behov. I dessa tre situationer skall ägoutbyte ske, om det kan verkställas till fördel för endera sidan och utan förfång för den andra. Tredje stycket avser några specialfall utan egentligt intresse i förevarande sammanhang. Fjärde stycket, vilket infördes 1951, öppnar möjlighet till tvångsägoutbyte, där en sådan åtgärd i annat än de förut angivna fallen kan leda till bekvämare ägoanordning för jordbruksfastighet och prövas medföra betydande fördel för jordbruksnäringen. Ägoutbyte må enligt detta stycke äga rum i så stor omfattning som är nödigt och kan ske utan förfång för delägare å någondera sidan. Slutligen stadgas i 1 a § att ägoutbyte må ske jämväl då bestående fastighetsindelning ej överensstämmer med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning och sådan överensstämmelse utan någon delägares förfång främjas genom ägoutbytel. Vad nu sagts om ägoutbyte i samband med laga skifte skall enligt 20 kap. 1 och 6 §§ gälla även då ägoutbyte verkställes som självständig förrättning. Dessutom kan jämlikt den förra paragrafen ägoutbyte såsom särskild förrättning äga rum för utbyte av äga, som inom ett skifteslag undantagits för delägarnas gemensamma behov, mot annan

233 jord inom skifteslaget, om detta påyrkas av någon bland delägarna samt prövas medföra övervägande nytta och kunna ske utan någon delägares förfång. De ägor, som utbytas mot varandra, skall jämlikt 8 kap. 2 § vara av lika uppskattningsinnehåll enligt verkställd gradering. Från denna regel har dock stadgats det undantaget, att om mellan ägorna föreligger en skillnad i uppskattningsinnehåll, vilken icke överstiger fem procent av uppskattningsinnehållet för den fastighet varifrån ägovidden med det större uppskattningsinnehållet skall tagas, ägoutbytet likväl må genomföras och skillnaden utjämnas med penningvederlag, om det kan ske utan någon delägares förfång. För de fall, som avses i 1 a §, är ramen vidgad till tjugufem i stället för fem procent, och beträffande stadsjord ligger enligt 6 kap. 8 § lagen om fastighetsbildning i stad gränsen normalt vid tio procent. Är ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet avsedd att tagas från område samfällt för flera ägolotter, skall de nu angivna procenttalen beräknas på ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll. Till sist må här omnämnas bestämmelserna i 8 kap. 2 § fjärde stycket lagen om delning av jord å landet, vilka avser fall där fastighet, som vid ägoutbyte skall kompenseras med penningar, på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet. I fråga om sättet för erläggande och fördelning av penningersättningen samt om verkan därav skall tillämpas vad som är stadgat beträffande expropriationsersättning. F r å n denna regel beviljas dock undantag, om samtliga gravationsinnehavare medger det eller om det är uppenbart att utbytet icke kan lända dylik innehavare till skada. Den femprocentiga ramen för penninglikvidering vid ägoutbyte infördes

i lagstiftningen år 1951 i stället för en tidigare gällande tvåprocentram. Denna lagändring skedde — liksom den ovannämnda, samtidigt genomförda utvidgningen av möjligheterna att genom tvångsägoutbyte vinna bekvämare ägoanordning för jordbruksfastighet — huvudsakligen i ändamål att främja jordbrukets yttre rationalisering enligt 1947 års riktlinjer. Till grund för de nya bestämmelserna låg ett förslag av fastighetsbildningssakkunniga. Häri påpekades bl. a. hurusom ökad möjlighet att vid ägoutbyte jämka ägolott mot gottgörelse i penningar skulle kunna avsevärt underlätta smärre omregleringar i syfte att rationalisera landets jordbruk. Med hänsyn härtill förordades en höjning av tvåprocentgränsen till tio procent. Vid departementsbehandlingen av fastighetsbildningssakkunnigas förslag, vilket i princip tillstyrkts av bl. a. lantmäteristyrelsen, framhölls, att en lämplig arrondering stundom förutsatte smärre jämkningar beträffande fastigheternas storlek och ägosammansättning. Att tvåprocentgränsen starkt inskränkte ägoutbytesinstitutets användbarhet stode utan vidare klart. I fortsättningen erinrades om att tvångsägoutbytet hade till ändamål att åstadkomma bättre arrondering men icke syftade till rationalisering ur storleks- och ägosammansättningssynpunkt. Denna begränsning av syftemålet måste enligt departementschefen i väsentlig mån undanröja de farhågor som den föreslagna tioprocentregeln eljest skulle kunna föranleda. Å andra sidan medförde syftemålets begränsning, att något behov ej förelåge att mera avsevärt öka möjligheten att byta jord mot pengar. Med beaktande av dessa omständigheter ansåge departementschefen, att man tills vidare borde stanna vid att utbyta tvåprocentgränsen mot en femprocentgiäns.

234 I anslutning till det nu anförda underströk departementschefen angelägenheten av att lantmätarna nära samarbetade med lantbruksnämnderna så snart det ifrågasattes ett ägoutbyte, som låge inom jordbruksrationaliseringens område. Av särskild vikt vore detta, då fråga vore om storleksrationalisering vid frivilligt ägoutbytc eller det ifrågasattes att genomföra arronderingsrationalisering genom tvångsägoutbyte. Utan närmare motivering vore det klart att ett tvångsägoutbyte av nu åsyftad art som regel ej borde komma till stånd, om lantbruksnämnden ställde sig avvisande. De skogsrationaliseringsområden, varom förslag framlagts i nästföregående kapitel, är avsedda att utgöra baser för en genomgripande upprustning av skogsbruket. I många fall kommer härvid den yttre rationaliseringen att inta en framträdande roll, ty utan en ändamålsenlig ägoanordning skulle de skogliga upprustningsåtgärderna ofta icke kunna ge önskad effekt. Det är i sådana fall angeläget att ägoutbytesinstitutet — vilket, såsom tidigare framhållits, torde komma till flitig användning inom rationaliseringsområdena — också motsvarar de anspråk som där gör sig gällande. Enligt utredningens uppfattning måste befaras att den femprocentiga ramen för penninglikvideringens tillåtlighet kommer att inom åtskilliga rationaliseringsområden visa sig alltför snäv för att medge tillfredsställande resultat. Det möter nämligen uppenbara svårigheter att överföra de långsmala skogsskiften, som är utmärkande för stora delar av vårt land, till en ny indelning, där skiftena utformats med hänsyn till skogsbrukets krav, naturliga gränser, vägnät, drivningsförhållanden o.s.v. Den tanken ligger då nära till hands, att man för områden, där

sådana eller liknande svårigheter gör sig gällande, borde kunna något vidga den lagstadgade femprocentramen. Det skulle vara av påtagligt värde att försöksvis genomföra en dylik uppmjukning för att vinna praktisk erfarenhet om verkningarna av en sådan åtgärd. I syfte att möjliggöra en försöksverksamhet av nu angivet slag föreslår utredningen en provisorisk lagstiftning, 1 varigenom Kungl. Maj:t bemyndigas att för visst skogsrationaliseringsområde förordna om tillämpning av särskilda ägoutbytesregler (1 § i lagförslaget). Dessa regler innebär i första hand att femprocentgränsen må överskridas intill tio procent (2 § första p u n k t e n ) . En sådan möjlighet, rätt utnyttjad, bör enligt utredningens mening i åtskilliga fall kunna verksamt befordra en rationellare ägoindelning. Emellertid h a r utredningen också uppmärksammat de fall, där inom ett rationaliseringsområde finnes skogsskiften som ej utgör stöd åt jordbruk och är av så ringa storlek, att de icke utgör lämpliga enheter för drivande av skogsbruk. Det vore givetvis föga tillfredsställande, om man vid en upprustning av skogsbruket inom området skulle vara nödsakad att i varje enskilt fall bevara dylika m i n d r e skiften. Med hänsyn till de olikartade förhållanden, som råder i skilda delar av vårt land, är det synnerligen vanskligt att draga en för hela riket gemensam storleksgräns för de skiften som h ä r avses. Om man endast beaktade skogsbrukets synpunkter med avseende på den storlek ett skogsskifte bör ha för att därå skall kunna bedrivas rationellt skogsbruk, skulle måhända i större delen av landet en icke alltför ringa areal komma i fråga. Vid övervägande ur de olika synpunkter, som här bör beaktas, har utredningen emellertid stannat för i Förslag till lagtext, se sid. 237.

235 en gränsdragning vid tio hektar. I enlighet härmed föreslår utredningen att ramen för penninglikvideringens tillåtlighet vid tvångsägoutbyte vidgas även pä så sätt att skogsskiften om högst tio hektar må kunna i sin helhet utbytas mot vederlag i penningar, om det kan ske utan någon sakägares förfång (2 § sista punkten). En sådan bestämmelse torde visserligen icke kunna ur arronderingssynpunkt tillmätas samma värde som den föreslagna tioprocentregeln. Ur skoglig synpunkt måste det emellertid framstå som en avgjord fördel att kunna i enskilda fall bringa skogsskiften av förevarande slag till en rationellare användning. Till förebyggande av att fysisk person tillhörig brukningsenhet —- antingen den består av en eller flera registerfastigheter — obehörigen minskas genom ägoutbyte enligt de nu föreslagna reglerna förordar utredningen en inskränkande tilläggsbestämmelse (3 §). För att sådan brukningsenhet skall få minskas uppställes här till en början det kravet, att enheten väsentligen är att betrakta som skogsegendom. Bedrives verkligt jordbruk på egendomen, får med andra ord därtill hörande skogsskifte icke drabbas av den föreslagna lagen. Ej heller egendom, som huvudsakligen tjänar bostadsändamål, träffas av lagen, även om därtill hör någon skogsmark utanför den egentliga tomten. Utöver vad nu sagts förutsattes emellertid också att ägaren icke är mantalsskriven på brukningsenheten och att han uppenbarligen besitter egendomen av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av dess brukande. En liknande begränsning föreligger enligt 110 § expropriationslagen i fråga om möjligheten att genom expropriation taga fastighet med jordbruk i anspråk för stärkande av ofullständigt jordbruk. Däremot uppställer

expropriationslagen icke motsvarande krav beträffande expropriation av enbart skog. Utredningen h a r emellertid funnit lämpligt att med avseende ä förevarande försöksverksamhet iakttaga en något större återhållsamhet. Enligt den föreslagna tilläggsbestämmelsen skall därför ifrågavarande förutsättning gälla oaktat fråga endast är om skogsmark. De nu föreslagna bestämmelserna torde icke få någon större betydelse beträffande skogsmarkens fördelning mellan de olika ägarekategorierna. Utredningen utgår från att hithörande frågor i regel löses genom frivilliga byten, särskilt som lantbruksnämnderna genom sin inköpsverksamhet torde ha goda möjligheter att medverka härtill. Utredningen vill här också understryka, att möjligheterna till ägoutbyte av förevarande art givetvis icke bör utnyttjas överallt där de formella förutsättningarna är för handen. Hänsyn av olika slag kan i de enskilda fallen föranleda till en återhållsam tillämpning. Skulle t. ex. en fastighet ha ett särskilt personligt värde för sin ägare, kan det befinnas mindre tilltalande att inskränka dess område genom ett ägoutbyte. Till de särskilda bestämmelserna i förslaget må här knytas ytterligare några kommentarer. Att ägoutbyte av förevarande slag enligt 1 § skall avse skogsmark torde ej helt utesluta möjligheten att låta förrättningen till någon m i n d r e del avse även annan mark, om bättre arrondering vinnes därmed. Den i samma paragraf föreskrivna skyldigheten att bereda markägarna tillfälle att yttra sig torde som regel kunna anses fullgjord i och med det kungörelseförfarande som är föreskrivet i 2 § andra stycket i förslaget till skogsrationaliseringskungörelse. Då 2 § sista punkten tillämpas, bör vid arealberäkningen hänsyn ej tas till vattentäckt mark. I

236 fråga om bestämmelsen i 3 § må framhållas att densamma icke inskränker de möjligheter till penninglikvidering som jorddelningslagen erbjuder. Såsom tidigare nämnts bör lagen få endast provisorisk karaktär. Utredningen har funnit att en giltighetstid av sju år skulle kunna vara lämplig. Det är att hoppas att vid utgången av denna tid skall föreligga en moderniserad fastighetsbildningslagstiftning, varmed man då kan bemästra arronderingsproblem av förevarande art. För den fortlöpande verksamheten inom rationaliseringsområdena är det

angeläget att förekommande lantmäteriförrättningar kan verkställas utan tidsutdräkt. Utredningen vill därför i detta sammanhang understryka nödvändigheten av att lantmäteriet förfogar över tillräcklig personal. I annat fall torde verksamheten komma att äventyras. Allteftersom arbetet kommer i gång synes det bli nödvändigt att upprätta erforderligt antal förfogandeorganisationer för verksamhetens omhänderhavande. Det torde få ankomma på lantmäteristyrelsen att göra framställningar härutinnan hos Kungl. Maj:t.

F ö r s l a g t i l l lag m e d s ä r s k i l d a b e s t ä m m e l s e r o m ä g o u t b y t e inom skogsrationaliseringsområde Härigenom förordnas som följer. 1 §• Har skogsrationaliseringsområde bildats i enlighet med vad därom är stadgat, äger Konungen förordna att i fråga om ägoutbyte avseende skogsmark inom området, jämte vad i lagen om delning av jord å landet är föreskrivet beträffande ägoutbyte, följande särskilda bestämmelser skola äga tillämpning. Sådant förordnande må av Konungen återkallas, när förhållandena föranleda därtill. Innan förordnande meddelas enligt första stycket, skall genom kungörande i tidning eller på annat lämpligt sätt tillfälle beredas markägarna att yttra sig i ärendet. Om meddelat förordnande och återkallelse därav skall underrättelse tillställas överlantmätaren och distriktslantmätaren.

Är ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet avsedd att tagas från område samfällt för flera ägolotter, skall angivna procenttal beräknas å ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll. Utgör den till viss fastighet hörande skogsmarken inom skogsrationaliseringsområdet ej mer än tio hektar, må denna skogsmark i sin helhet utbytas mot vederlag i penningar, där det prövas kunna ske utan någon sakägares förfång.

2 §.

3 §. Ägoutbyte må ej med stöd av bestämmelserna i denna lag lända till minskning av enskild person tillhörig brukningsenhet, med mindre denna väsentligen är att betrakta som skogsegendom samt ägaren icke är mantalsskriven å densamma och han uppenbarligen besitter egendomen av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av dess brukande.

Uppgår i fall, som avses i 8 kap. 1 § lagen om delning av jord å landet, skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnas lämpligen böra utbytas mot varandra, till högst tio procent av uppskattningsinnehållet av fastighet varifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet skall tagas, må ägorna dock utbytas mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar, där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1958 och skall äga tillämpning till och med den 30 juni 1965. Lagen må ej tillämpas å förrättning som börjats före dess ikraftträdande. F ö r o r d n a n d e enligt 1 § skall vara förfallet, när lagens giltighetstid utgår. Att sådant förordnande upphör att gälla skall icke inverka å ärende, däri förrättning börjats dessförinnan.

F J O R T O N D E KAPITLET

Ändring i lagen om enskilda vägar

I tidigare sammanhang har utredningen understrukit den betydelse för ett rationellt skogsbruk, som tillkommer ett väl utbyggt skogsvägnät. För att den enskilde skogsägaren skall ha full nytta av en befintlig skogsväg är det emellertid ofta en förutsättning att han också för sitt virke har tillgång till upplags- och lastplats i anslutning till vägen. Enligt lagen om enskilda vägar kan en skogsägare bli skyldig att delta i omkostnaderna för en väg, ehuru denna icke går över hans egen mark. Det synes då ej mer än rimligt att lagen också tillförsäkrar honom rätt till upplags- och lastplats i anslutning till vägen. Så är emellertid icke fallet för närvarande, ehuru önskemål om lagändring i denna riktning föreligger sedan gammalt. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att 2 § lagen om enskilda vägar — vilket lagrum anger vad som i lagen avses med begreppet väg — förses med ett tillägg av innehåll att lika med väg skall anses till väg ansluten upplags- och lastplats för virke. 1

Om den sålunda föreslagna lagändringen genomföres, kommer lagens bestämmelser om vägar att i tillämpliga delar direkt avse även sådana upplagsoch lastplatser för virke, som är anslutna till väg. Detta innebär bland annat, att skogsägare kan påfordra att rätt upplåtes för hans fastighet att nyttja befintlig upplags- och lastplats eller att mark upplåtes för ny sådan plats. På fastighet kan vidare läggas skyldighet att delta i anläggande och underhåll av upplags- och lastplats. Det för skogsvägar speciella systemet med vägavgifter bör också kunna få motsvarande tillämpning på dylika platser. Frågor om rätt att begagna och skyldighet att hålla sådan plats skall på samma sätt som i fråga om väg prövas vid förrättning i den ordning lagen föreskriver. Ytterligare en följd av lagändringen torde bli att förefintliga bestämmelser om statligt stöd till byggande av skogsväg blir tillämpliga på upplags- och lastplats för virke. 2

1 Förslag till lagtext, se nästa sida. Sedan detta kapitel färdigställts, har ett liknande förslag avgivits av 1955 års skogsvårdsutredning i betänkande rörande skogsbrukets vägfrågor. 2

F ö r s l a g till lag a n g å e n d e ä n d r a d l y d e l s e av 2 § l a g e n d e n 3 s e p t e m b e r 1939 (nr 608) o m e n s k i l d a v ä g a r Härigenom förordnas att 2 § lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar 1 skall erhålla ä n d r a d lydelse på sätt nedan angives. 2 §. (Gällande

lydelse)

Till väg Lika med väg anses till väg ansluten brygga, bro eller färja med färjläge.

(Föreslagen

lydelse)

utförd anordning. Lika med väg anses till väg ansluten brygga, bro, färja med färjläge eller upplags- och lastplats för virke.

Denna lag träder i kraft den

i Senaste lydelse, se SFS 1947:183.

FEMTONDE KAPITLET

Ändring i lagen om förlängning av tiden för vissa servitut

En lagstiftning, som i sin mån avser att trygga jordbrukets tillgång till skog, är lagen den 6 december 1946 ( n r 741) om förlängning av tiden för vissa servitut. Denna lag grundar sig på en inom norrlandskommittén verkställd utredning om de norrländska ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser. Sedan förslag till lagen upprättats inom jordbruksdepartementet, anförde departementschefen vid remiss av förslaget till lagrådet bland annat följande (prop. 355/ 1946): Såsom framgår av utredningen finnes i Norrland talrika skogsfångs- och mulbetesservitut, vilkas giltighetstid är inskränkt till ett visst antal år eller till servitutsinnehavarens livstid. Dessa servitut har till största delen bildats i slutet av förra och början av detta århundrade i samband med ägostyckningar å de stora trävarubolagens fastigheter eller i anslutning till försäljningar av avsöndrade lägenheter. Eftersom tiden för scrvitutens bestånd synnerligen ofta bestämts till femtio år, kommer inom en nära framtid många av servituten att förfalla. Ägarna av de fastigheter, till vilkas förmån servituten gäller, befinner sig i allmänhet i mycket knappa ekonomiska omständigheter. Servitutens upphörande skulle därför få till följd, att dessa fastighetsägares redan nu bekymmersamma ställning ytterligare förvärrades. I likhet med norrlandskommittén anser jag under sådana förhållanden påkallat, att åtgärder för att trygga fastighetsägarnas behov av de nyttigheter, servituten avser, nu kommer till stånd. Närmast till hands skulle måhända ligga att genom en lagstiftning göra det möj-

ligt att med erforderlig skogs- och betesmark komplettera sådana servitutsberättigade fastigheter, som för sitt bestånd nu är och framdeles kan förväntas bli i behov av skogsprodukter och bete. Emellertid skulle en lagstiftning av antytt innehåll innebära, att de tidsbegränsade servituten finge en avsevärt förmånligare ställning än den, som de för alltid bestående servituten jämlikt gällande lagregler intar. En dylik lösning av problemet synes i betraktande härav icke böra ifrågakomma. Enligt min mening synes man för närvarande böra begränsa sig till att förlänga tiden för de ifrågavarande servitutens bestånd. Börande frågan, huruvida servitutstiderna borde förlängas att gälla för alltid eller, såsom norrlandskommittén föreslagit, blott för begränsad tid, yttrade departementschefen: Kommitténs förslag grundas på den uppfattningen, att en avveckling av skogsservituten, vare sig dessa till tiden är begränsade eller obegränsade, bör eftersträvas, ävensom på farhågor för att en blivande rationalisering av jordbruket i dessa trakter skulle kunna försvåras, därest de tidsbegränsade servituten förlängdes att gälla för all framtid. Det lärer icke kunna förnekas, att berörda farhågor äger fog för sig. I detta sammanhang synes också böra beaktas, att det i samband med rationaliseringens genomförande torde bli möjligt att i icke obetydlig utsträckning förverkliga vad i nu förevarande hänseende ytterst eftersträvas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter förefaller mig en förlängning av de ifrågavarande servitutens giltighetstider under en lämpligt avpassad tidrymd vara att föredraga framför servitutens omändrande till servitut utan tidsbegränsning.

241 Vid riksdagsbehandlingen anförde vederbörande utskott bland annat följande (sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande 1/1946): Bland de uppslag, som dryftas i syfte att varaktigt tillrättalägga förhållandena på förevarande område, är det närmast tvenne lösningar som ifrågasatts. Medan den ena tagit sikte på att utöka fastigheterna med erforderlig skogs- och betesmark, har man i det andra fallet tänkt sig en förlängning av förefintliga servitut. Enligt utskottets mening bör målet vara att där så lämpligen kan ske genomföra marktilldelning — på frivillighetens väg eller genom lagstiftning. Icke minst ur skogsvårdssynpunkt synes det önskvärt att få bort skogsservituten eller att åtminstone lokalisera dessa, där det icke låter sig göra att ersätta dem med äganderätt till mark, motsvarande servitutsförmånerna. I strävandena att åstadkomma rationella brukningsdelar bör det utgöra ett viktigt led att själva fastigheterna förses med erforderliga markslag. Spörsmålet om avstående av mark för nu ifrågavarande ändamål torde emellertid vara så nära förbundet med den aktuella frågan om lagstiftning för förstärkning av ofullständiga jordbruk i allmänhet, att detsamma icke lämpligen bör utbrytas ur sitt nämnda större sammanhang. Med beaktande härav anser sig utskottet i likhet med departementschefen böra tillsvidare stanna vid att tillstyrka genomförandet av en anordning för förlängning av ifrågavarande servitutsrättigheter. Börande lagens innehåll må här lämnas följande redogörelse. Lagen avser sådana skogsfångs- och mulbetesservitut inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilkas giltighetstid är inskränkt till visst antal år eller till servitutshavarens livstid. Med undantag för fall, där giltighetstiden bestämts till mindre än femton år, må dylikt servitut icke upphöra före den 1 januari 1960 (1 § första stycket). Motsvarande regel gäller i vissa fall där servitutstiden redan utgått, nämligen om detta skett efter år 1939, men rättigheten likväl utövades vid 1946 års ut16

gång (1 § andra stycket). Tillskyndas genom förlängningen av servitutstiden den besvärade fastigheten olägenhet av någon betydelse, skall ersättning utges av servitutshavaren (2 § första stycket). 1 Ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd. Anspråk på ersättning skall vid talans förlust framställas hos nämnden inom ett år från det förlängningen inträtt eller, i fall som avses i 1 § andra stycket, före den 1 januari 1948 (2 § andra stycket). Då servitutstid förlängts enligt lagens bestämmelser skall servitutet gälla som om det intecknats den dag från vilken förlängningen är att räkna (7 §). I en från chefen för jordbruksdepartementet till utredningen överlämnad framställning av den 23 maj 1953 har Biksförbundet Landsbygdens folk med avseende å de ifrågavarande slagen av servitut anfört följande. Förbundet hade mottagit upprepade förfrågningar från norrländska ägostyckningsinnehavare m. fl. rörande servitutens rättsställning. På många håll rådde oro inför servitutstidernas utlöpande, då åtskilliga fastigheter för sitt fortsatta bestånd vore beroende av servitutsrättigheterna. Frågan utgjorde en del av hela ägostyckningsproblemet, som snarast borde få sin slutgiltiga lösning. Därvid syntes man böra eftersträva att av ägostyckningslotterna skapa bärkraftiga enheter, förslagsvis genom komplettering med skog eller med annan lämplig mark. Lagen om förlängning av tiden för vissa servitut är, såsom framgår av vad förut anförts, avsedd att tjäna som ett provisorium i avbidan på yttre rationalisering av de servitutsberättigade fastigheterna. Det alldeles övervägande flertalet av dessa torde utgöra ofullständiga jordbruk och ha tillkommit genom 1 Enligt kungörelse den 6 december 1946 (nr 743) kan även statsbidrag utgå.

242 ägostyckning eller avsöndring. Bland de rationaliseringsåtgärder, som i dessa fall kommer på fråga, intar uppenbarligen skogskompletteringen en dominerande plats. Såsom utredningen i annat sammanhang framhållit har emellertid de förhoppningar, som ursprungligen knöts vid denna kompletteringsverksamhet, icke blivit infriade, utan verksamheten har fortskridit i ett betydligt långsammare tempo. Det står nu också klart att den stadgade tiden för servitutsförlängningen blivit otillräcklig. Ett stort antal av de servitutsberättigade fastigheterna står alltjämt utan tillgång till egen skog i erforderlig omfattning, och någon avgörande förändring härutinnan kan säkerligen icke inträffa före 1960, då de förlängda servitutstiderna utgår. De sociala olägenheter, som skulle uppstå i fall dessa fastigheter då ginge miste om sina servitutsrättigheter, är givetvis alltjämt lika beaktansvärda som då frågan prövades 1946. Det synes därför ofrånkomligt att utsträcka förlängningen ytterligare en tid. Vid avvägningen av denna tid torde man å ena sidan vara berättigad att utgå från att skogskompletteringen kommer att intensifieras i anslutning till utredningens olika förslag. Å andra sidan bör beaktas önskvärdheten av att ännu en förlängning icke skall behöva förekomma. Det förefaller utredningen som om en

förlängning med tio år skulle vara väl avpassad. Det är också att förvänta att ifrågavarande spörsmål kan komma att inom denna tid lösas i anslutning till det pågående arbetet med en ny fastighctsbildningslag. På grund av det anförda föreslår utredningen sådan ändring av 1 § i ifrågavarande lag, att de däri åsyftade servituten kommer att gälla till den 1 januari 1970. 1 Till denna lagändring synes böra fogas ett övergångsstadgande av innehåll att beträffande servitutstid, som förlängts enligt äldre bestämmelser, ny förlängning skall anses inträda den 1 januari 1960. Detta stadgande medför, att ersättning för olägenhet av förlängningen kan jämlikt 2 § påfordras även för den sista tioårsperioden, samt ger en utgångspunkt för beräkningen av den tid dä anspråket senast skall göras gällande. I sistnämnda hänseende h a r till övergångsbestämmelsen gjorts ett särskilt tillägg med avseende å fall varom förmäles i 1 § andra stycket. Tillägget är betingat av vad i 2 § andra stycket är föreskrivet för dylika fall. Övergångsbestämmelsen medför vidare att sådana servitut, som enligt 7 § skall t. o. m. 1959 gälla som om de vore intecknade, därefter betraktas som om ny inteckning för dem beviljats den 1 januari 1960.

i Förslag till lagtext, se nästa sida.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 december 1946 (nr 741) om förlängning av tiden för vissa servitut Härigenom förordnas att 1 § lagen den 6 december 1946 om förlängning av tiden för vissa servitut skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 §• (Gällande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

Är servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller mulbete och som gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län, begränsat till viss tid, minst femton år, eller till fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den 1 januari 1960, skall servitutet likväl bestå intill nämnda dag.

Är servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller mulbete och som gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län, begränsat till viss tid, minst femton år, eller till fastighetsägarens livstid, och utgår giltighetstiden före den 1 januari 1970, skall servitutet likväl bestå intill nämnda dag.

Har på angivet sätt begränsad giltighetstid för sådant servitut utgått efter den 31 december 1939 men utövas det oaktat vid 1946 års utgång alltjämt den med servitutet avsedda rättigheten, skall ock servitutet gälla till den 1 januari 1960.

Har på angivet sätt begränsad giltighetstid för sådant servitut utgått efter den 31 december 1939 men utövas det oaktat vid 1946 års utgång alltjämt den med servitutet avsedda rättigheten, skall ock servitutet gälla till den 1 januari 1970.

Denna lag träder i kraft den Beträffande servitutstid, som förlängts enligt äldre bestämmelser, skall ny förlängning anses inträda den 1 januari 1960. Anspråk på ersättning i anledning av den nya förlängningen må jämväl i fall som avses i 1 § andra stycket framställas inom ett år från sistnämnda dag.

Reservation av herrar Andersson, Jonsson och Persson

I utredningens förslag har, enligt vår mening, kronoskogen omotiverat skjutits i förgrunden som lämpligt material för komplettering av jordbruk. Frågan, huruvida någon skogsägarkategori borde framför de andra tillhandahålla sin skog för kompletteringsändamål, var föremål för behandling vid 1947 års riksdag. I proposition n r 75/1947 framhöll dåvarande jordbruksministern bl. a. att det enligt hans mening ej förelåge någon anledning att göra skillnad mellan olika grupper avmarkägare. Sålunda borde ej heller kronan u n d a n d r a sig att, i den mån så kunde anses behövligt, med sin mark medverka till den yttre rationaliseringen av det svenska jordbruket. Någon särställning såtillvida, att kronans mark i första hand skulle tas i anspråk för rationalisering, borde däremot ej föreskrivas. — Det särskilda utskott, som behandlade propositionen, sade sig icke finna det möjligt att uppställa någon allmängiltig regel om att vissa ägarkategorier i första hand skulle avstå mark för komplettering. Det avgörande ansåg utskottet vara, vad som vid planeringen av rationaliseringsåtgärden befunnits vara den lämpligaste lösningen, och denna borde man söka förverkliga utan avseende å vem som ägde marken. Häremot uttalas nu av utredningens majoritet att förutsättningar ofta torde föreligga att utnyttja kronans skogsmark för kompletteringsändamål, i syn-

nerhet om utnyttjandet kunde ske på sådant sätt att, då lämpligt belägen skog icke kunde erhållas med mindre kompensation lämnades, kronoskog finge ställas till förfogande. Som ett exempel anföres det fallet, att ett bolag vore villigt att avyttra strödda skogsskiften i jordbruksbygden under förutsättning att det erhölle skogsområden i skogsbygden i anslutning till sina andra större skogsinnehav. Majoriteten finner det sannolikt att, om kronoskog härvid skulle kunna utnyttjas som kompensation, detta i många fall skulle underlätta transaktionens genomförande. Utgående från att det är ett allmänt intresse att skogskomplettering kommer till stånd drar majoriteten den slutsatsen, att man från det allmännas sida svårligen kan bestrida att kronoskog i dylika fall bör kunna tas i anspråk. Även om man i nuvarande tid icke kan vara i allo bunden av 1947 års riksdagsbeslut, anser vi det opåkallat att på just ifrågavarande avsnitt förorda en avvikelse därifrån. Om man, som majoriteten gör, framhäver kronoskogen såsom särskilt lämpad att tas i anspråk för ifrågavarande ändamål, kan detta ge anledning till missuppfattningen att sådan skog toge mindre skada av uppdelning än annan skog. Följden skulle måhända kunna bli att anspråk restes på tillhandahållande av kronoskog även för andra syften än stärkande av ofullständiga jordbruk. Kronoskogarnas andel av landets totala

245 skogsmarksareal är icke särdeles stor, och deras karaktär av allmän egendom innebär för oss, att de inte utan att starka skäl föreligger bör reduceras till förmån för enskilda intressen. Åtgärder i motsatt riktning torde inte vara ägnade att gagna ett friktionsfritt fullföljande av jordbrukets strukturrationalisering. När vi ändock anser det självklart att den av kronan ägda skogsmarken inte skall undandragas den tilltänkta skogskompletterings- och rationaliseringsverksamheten, så beror det på att kronan liksom andra ägarkategorier synes förfoga över betydande arealer ströskiften och splittrade områden, vilka är svårbrukade för nuvarande ägaren men efter ägoutbyten eller andra yttre rationaliscringsåtgärder med säkerhet skulle ernå gynnsammare skogsvårds- och drivningsförhållanden. Alla anhängare av ett rationellt skogsbruk torde vara överens om att en bättre arrondering är en av de viktigaste förutsättningarna härför. Enligt vår mening bör det allmänna ta ett allsidigt initiativ i syfte att åvägabringa Allan

Andersson

Jon N.

genomgripande arronderingsförbättringar i skogen under medverkan av, förutom lantmäteriet, såväl domänverket som lantbruksorganisationen. Det samarbete, som för närvarande pågår mellan de två senare statsorganen i förevarande hänseende, synes vara präglat av en trevande försiktighet i avvaktan på mera bestämda riktlinjer från statsmakternas sida. Vid en överlag intensifierad bytesverksamhet bör enligt vår mening framkomma en icke föraktlig areal skogsmark för kompletteringsändamål. I huvudsak efter dessa linjer och med stöd av de åtgärder, som utredningen i övrigt föreslår, bör det ankomma på vederbörande myndigheter att söka genomföra den eftersträvade strukturrationaliseringen och effektiviseringen inom det svenska jordbruket och skogsbruket. Med det anförda tar vi avstånd från utredningsmajoritetens framhävande av kronoskogarna såsom särskilt lämpade att utnyttjas för komplettering av jordbruk.

Jonsson

Bågnar

Persson

Reservation av herrar Antby och von Seth

I större delen av vårt land är en kombination av jord- och skogsbruk en förutsättning för en lönande lanthushållning. De skogfattiga jordbruken befinner sig därför flerstädes i ett brydsamt läge; särskilt gäller kanske detta de talrika jordbruk i Norrland som gått förlustiga sin skog genom ägostyckning i samband med den industriella expansionen i slutet av förra seklet. Frågan om de ofullständiga jordbrukens kompletterande med skog bör ägnas stor uppmärksamhet, och en lösning av detta problem bör kunna ske utan menliga följder för andra av skogen beroende näringsgrenar och befolkningsgrupper. De förslag och rekommendationer, som innefattas i jordbruksrationaliseringsutredningens betänkande, synes oss kunna bidra till problemets lösande och samtidigt främja en skoglig upprustning överhuvudtaget. Vi vill härvidlag särskilt understryka vad som uttalats om möjligheterna att åstadkomma skogskomplettering genom tillhandahållande av kronoskog. Även om den betydande ökning av kronoskogsarealerna som ägt rum under det senaste kvartseklet i huvudsak skett annorledes än genom inköp av bondeskog, bör detta icke utgöra hinder för att kronoskog så långt det anses lämpligt ställes till förfogande för komplettering av jordbruk. Liksom övriga ledamöter av utredningen finner vi det nödvändigt att tillräcklig arbetskraft för ifrågavaran-

de verksamhet ställes till berörda institutioners förfogande. Då vi således ansluter oss till bl. a. förslaget om en utökning av lantbruksnämndernas personal, innebär detta icke att vi i princip godtagit n ä m n d e r n a såsom rationaliseringsorgan. Vår i andra sammanhang framförda principiella inställning härutinnan är oförändrad, varför vi ej har anledning att här ånyo utveckla densamma. Då vi på intet vis vill medverka till att fördröja kompletteringen, vill vi ej motsätta oss att en förstärkning med skoglig personal tillföres lantbruksnämnderna. Vi anser dock att man här bör pröva sig fram och icke utöka personalen i större utsträckning och snabbare takt än behovet påkallar. I detta sammanhang vill vi också framhålla nödvändigheten av att betrakta lantbruksnämndernas engagement när det gäller skogskompletterimgen som ett provisorium. Efter det e n viss erfarenhet vunnits bör enligt vå\r mening en omprövning ske av de organisatoriska förhållandena för att e r n å de smidigaste och enklaste formerna. Den i tolfte kapitlet föreslagna kungörelsen angående bidrag från statens skogsrationaliseringsanslag motsvarar delvis ett lagförslag, som utredningens majoritet tidigare avsett att framlägga. Vissa bestämmelser i detta lagförslag var av sådant innehåll, att vi för vår del icke kunde godtaga detsamma. Det är med tillfredsställelse vi noterar, att dessa bestämmelser icke återfinnes i

247 det nu föreliggande förslaget till kungörelse. Beträffande sistnämnda förslag vill vi emellertid i ett p a r mindre väsentliga hänseenden anmäla en avvikande mening. Sålunda anser vi i likbet med skogsstyrelsen (jämför bilaga 12 till betänkandet) att de i förslaget nyttjade benämningarna »skogsrationaliseringsområde», »skogsrationaliseringsplan» och »skogsrationaliseringsanslaget» av praktiska skäl bör utbytas mot »skogs&ru/csområde» etc. Även med avseende å bidragen till anskaffande av skogsodlingsmaterial ansluter vi oss till vad skogsstyrelsen anfört. Vi anser med andra ord att kostnaden för dylikt material även i Norrland bör inräknas i kostnaden för själva återväxtåtgärden, så att bidraget till åtgärden blir i motsvarande mån större. I trettonde kapitlet föreslås en provisorisk lagstiftning, som inom s. k. skogsrationaliseringsområden skulle öka de nuvarande möjligheterna att vid ägoutbytesförrättning tvångsvis vidga en fastighets ägovälde på bekostnad av annan fastighet, därvid den senare fastighetens ägare fär ersättning i pengar. För närvarande må en fastighets s. k. uppskattningsinnehåll på dylikt sätt minskas med högst fem procent. Utredningens majoritet föreslår nu en höjning av denna gräns till tio procent, varjämte skogsskiften om högst tio

hektar enligt förslaget skulle få tvångsvis överföras till annan fastighet utan hänsyn till den avstående fastighetens uppskattningsinnehåll. Av såväl principiella som praktiska skäl motsätter vi oss majoritetens förslag i dessa delar. Det må erinras om att den procentuella gränsen intill den 1 juli 1951 gick vid två procent. Bedan då frågan om en höjning härav behandlades sistnämnda år, förelåg förslag om en tioprocentig gräns. Vederbörande departementschef ansåg emellertid, att det ej fanns behov av att sträcka sig längre än till fem procent. Biksdagen beslöt också i överensstämmelse härmed. Såvitt vi har oss bekant, har sedermera icke yppat sig något praktiskt behov av en ytterligare vidgning av möjligheterna att vid ägoutbytesförrättning tvångsvis taga mark i anspråk mot vederlag i pengar. I varje fall anser vi att en för den enskilda äganderätten så betydelsefull fråga icke bör lösas genom en provisorisk lagstiftning, såsom nu föreslås, utan prövas i samband med den genomgripande omdaning av fastighetsbildningslagstiftningen, som är att emotse inom en förhållandevis nära framtid. Vi avstyrker följaktligen utredningens förslag till lag med särskilda bestämmelser om ägoutbyte inom skogsrationaliseringsområde. Sven Antby

T. G. v. Seth

Reservation av herr Johansson

I betänkandets nionde kapitel, »Ekonomiskt stöd till skogskomplettering», utvecklas bl. a. frågan om statlig lånegaranti för underlättande av markförvärv vid förstärkning av jordbruk med skog. Med tanke på skogsbrukets uthålliga bedrivande och säkerheten för länegarantin har utredningen ansett förmånligt, att man vid beviljande av lån låter upprätta hushållningsplan för skogen och kräver tillämpning av lagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet (begränsningslagen). — Att skogsvårdsoch skogshushållningsplaner är till stort gagn i olika avseenden kan vitsordas. 1 detta sammanhang vill jag dock för fullständighetens skull erinra om att skogsstyrelsen, på uppdrag av Kungl. Maj:t efter anhållan av riksdagen, verkställt utredning och i framställning den 2 mars 1956 avgivit förslag rörande begränsningslagen. Styrelsen — i vars beslut jag tagit del — har däri uttalat som sin mening, att lagen av skilda orsaker borde upphävas och ersättas med en förenklad rapporteringsskyldighet för skogsvårdsstyrelserna. Det bör emellertid tilläggas att, om en sådan ordning skulle genomföras, planer av nyssnämnt slag likväl kan vara värdefulla vid bedömande av avverkningsflågor på fastigheter med garantilån. Vid utarbetande av tolfte kapitlet, »Stöd åt skoglig samverkan», har utredningen i överensstämmelse med givna direktiv samrått med skogsstyrelsen.

I skrivelse till utredningen den 8 januari 1957 har styrelsen lämnat besked om sitt ställningstagande i ämnet samt även fört fram synpunkter och önskemål i vissa frågor. Skrivelsen med åtföljande protokollsutdrag återges in cxtenso i bilaga nr 12 till detta betänkande. — Vid ärendets avgörande inom skogsstyrelsen har jag helt anslutit mig till den av styrelsens majoritet hävdade uppfattning, för vilken sagda skrivelse närmare redogör. Vad angår min inställning till förevarande kapitel får jag alltså hänvisa till densamma. Kapitel tretton, »Särskilda bestämmelser om ägoutbyte», innesluter förslag till åtgärder för främjande inom s. k. skogsrationaliseringsområden av en ändamålsenlig arrondering i sådana fall, där produktionsbetingelserna avsevärt försämrats genom olämplig utformning eller splittring av skogsskiften. BL a. håller utredningen före att vid tvångsägoutbyte i dylikt syfte den till viss fastighet hörande, inom området belägna skogsmarken intill tio hektar skulle i särskilda fall kunna i sin helhet utbytas mot vederlag i pengar, om det kan ske utan någon delägares förfång. — Av flera skäl finner jag den förordade arealgränsen för hög. Utredningsförslagen i kapitlet avser ju överhuvud taget en försöksverksamhet, vars effekt för närvarande ej kan överblickas. Detta gäller inte minst med hänsyn till de mellan landets olika delar ytterst växlande skogsförhållandena och det nuva-

249 rande fastighetsbeståndets storlekssammansättning inom jord- och skogsbruk. Härtill kommer att verksamheten avtecknar sig mot bakgrunden av en blivande fastighetsbildningslagstiftning, om vilken man nu vet föga eller intet. Att — såsom här kan bli aktuellt — vid tvångsägoutbyten evalvera i pengar hela skogsfastigheter, även om deras areal är ringa och ingreppet skogligt sett

berättigat, innebär givetvis i och för sig en ömtålig, till varsamhet manande åtgärd. Sålunda talar enligt min mening åtskilligt för att man under försökstiden bör tillämpa en snävare högsta storleksgräns än den föreslagna. Verksamheten bör kunna ge tillfredsställande erfarenheter om gränsen dras under fem hektar. Folke Johansson

Reservation av herr Persson

Kommittémajoritetens förslag rörande ekonomiska stödåtgärder för skogskomplettering innebär en väsentlig utvidgning av de åtaganden det allmänna skulle få ikläda sig jämfört med motsvarande stödåtgärder vid annan storleksrationalisering av ofullständiga jordbruk enligt 1947 års riktlinjer. Medan enligt nu gällande bestämmelser statlig lånegaranti vid förvärv av tillskottsmark ej kan utsträckas längre än tili att avse lån, som skall börja amorteras senast u n d e r sjätte året och slutamorteras u n d e r högst 30 år därefter, föreslår kommittémajoriteten, att garantilån för skogskomplettering skall kunna lämnas utan amorteringsskyldighet under de första femton åren, och att amorteringstiden för sådana lån skall kunna utsträckas så, att lånet ej slutamorteras förrän under det femtionde året efter lyftningsdagen. På motsvarande sätt föreslås, att den tid u n d e r vilken en låntagare skall kunna erhålla uppskov med erläggande av räntebetalning å garantilån skall kunna förlängas från enligt nuvarande bestämmelser högst två år till högst femton år. I samma riktning går vidare uttalanden från kommittémajoriteten, enligt vilka dels, därest en som önskvärd angiven höjning av den gängse gränsen för bottenlån ej visar sig kunna ernås, en tilllämpning av långa amorteringstider för garantilånen rekommenderas, dels »i tider av penningknapphet för kreditinstitutens utlåning» särskilda överens-

kommelser med kreditinstituten böra åvägabringas i syfte att »trygga möjligheterna att erhålla garantilån». Slutligen förutsätter kommittémajoriteten att i vissa fall s. k. avskrivningslån skall kunna ställas till förfogande även vid skogskomplettering. Jag har för min del icke kunnat dela kommittémajoritetens mening på dessa punkter. Även om ett skogsförvärv till komplettering av ett ofullständigt jordbruk skiljer sig från förvärv av jordbruksjord med avseende på möjligheterna att tillgodogöra sig kontinuerlig avkastning från den förvärvade egendomen, kan jag inte finna, att en sådan förlängning av såväl den räntebetalnings- och amorteringsfria tiden för beviljade garantilån som själva amorteringstiderna för sådana lån, som kommittémajoriteten föreslagit, kan vara försvarlig. I många fall kan förvärvad skogsegendom, nämligen då skogsbeståndet därå till någon väsentlig del är moget för snar avverkning, kort tid efter förvärvet ge förvärvaren en avkastning, som inte blott, såsom fallet normalt får sägas vara i fråga om jordbruksjord, motsvarar enbart förräntning av det nedlagda kapitalet, utan därtill i realiteten motsvarar och möjliggör en större eller mindre engångsamortering av detta kapital, i vart fall den del därav som ligger ovanför möjlig bottenbelåning av egendomen. I sådana fall av skogskomplettering skulle skäl snarast tala för en, generellt sett,

251 kortare amorteringstid av beviljade garantilån än för motsvarande lån vid kompletteringsförvärv av jordbruksjord, och den långa amorteringstiden kommittémajoriteten föreslagit innebär, att garantilånemöjligheterna kunde utnyttjas för en allmän, i skogsförvärvet icke bunden kapitalanskaffning för vederbörande jordbrukare, vilket rimligtvis icke kan vara de föreslagna åtgärdernas syfte. Den maximigräns för amorteringstiden, som kommittémajoriteten föreslagit, synes närmast vara avpassad för de extremt motsatta fall, dä skogsbeståndet a den förvärvade marken befinner sig alldeles i början av sin omloppstid, men förslaget framstår för den skull knappast som mera acceptabelt, eftersom i sådana fall det vid förvärvet erlagda priset bör ha nära sammanfallit med det rena markpriset och då till proportionellt större del än eljest ha täckts av möjlig bottenbelåning. Bortsett från att överväganden som de antydda medfört att jag icke kunnat känna mig övertygad om behovet av de, i jämförelse med de nuvarande för lån i samband med annan jordbrukskomplettering gällande bestämmelserna, liberalare lånevillkoren, finner jag det ur andra synpunkter föga lämpligt, att sådana liberalare lånevillkor nu genomföres. Om samhället i en tid, då på grund av stigande kapitalbehov på alla områden och en likaledes stigande och oroande diskrepans mellan dessa behov och tillgången på spa-

rande och placeringsvilligt kapital, åtgärder måste aktualiseras för att i kapitalförsörjningens intresse knappa in på kreditmöjligheterna, minska på amorteringstiderna etc. i samband med all annan kreditgivning, skulle gå in för att på ett speciellt område bereda särförmåner och lättnader i dessa avseenden, vore detta liktydigt med ett handlande, som ginge stick i stäv mot den stramare politik, som man på andra områden samtidigt tvingas föra. Hur socialt önskvärd för berörda jordbrukarkategorier den föreslagna skogskompletteringsverksamheten än kan anses vara, kan jag omöjligen finna, att den har en sådan betydelse, att en särställning och prioritering i dessa sammanhang är motiverad. Dessa överväganden finner jag tillämpliga inte endast på vad kommittémajoriteten föreslagit ifråga om amorteringstiderna för garantilånen utan i lika mån på dess övriga förslag och uttalanden, alltså om den amorteringsfria tiden fär lånen, om uppskov med räntebetalning och om behovet av särskilda, kreditgivningen reglerande överenskommelser för att trygga tillgängen på garantilånekredit m. m. Jag har sålunda ansett att kommitténs förslag i här förevarandc avseenden icke bort sträcka sig längre än hittillsvarande enligt 1947 års riktlinjer gällande bestämmelser för ekonomiskt stöd i samband med annan jordbrukskomplettering. Bågnar

Persson

Särskilt yttrande av herrar Andrén och Malmgren

Ledamoten av utredningen herr Enström begärde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juli 1956 att bli befriad från uppdraget att vara ledamot av kommittén, vilken framställning Kungl. Maj:t den 21 september biföll. Till sin skrivelse om avsägelse av ledamotskapet hade h e r r Enström fogat en tidigare inom utredningen avgiven reservation, i vilken undertecknade instämt. I det följande ha vi upptagit såsom vårt gemensamma särskilda yttrande förenämnda reservation av h e r r Enström. Vissa ändringar och tillägg ha gjorts framför allt på grund av det fortsatta utredningsarbetet. Enligt direktiven har utredningen bland annat haft att överse gällande bestämmelser för jordbrukets yttre rationalisering i vad denna verksamhet avser att förstärka ofullständiga jordbruk med skog. Vid denna översyn torde utredningen enligt uttalande i direktiven, såväl ifråga om den utsträckning i vilken förstärkning med skog bör ske som beträffande medlen för genomförandet av densamma, böra utgå från de år 1947 fastställda allmänna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Frånsett vad som nu sagts om själva utgångspunkterna borde utredningen enligt direktiven ej begränsas till vissa i desamma angivna spörsmål utan avse en allmän och förutsättningslös prövning av problemet i hela dess vidd. Utredningen har sålunda haft att ut-

gå ifrån, att statsmakterna genom 1947 års beslut fastslagit, att en förstärkning av ofullständiga jordbruk genom komplettering med skog är önskvärd och lämplig och på grund därav bör komma till stånd. Beträffande framförda invändningar rörande olägenheterna av kompletteringsverksamheten säger sig utredningen ha beaktat dessa vid sina ståndpunktstaganden och vid utformningen av sina förslag i ämnet sökt i möjligaste mån häva eller motverka dessa olägenheter. Till följd av direktivens utformning har utredningen icke ansett sig kunna behandla vissa problemställningar, som enligt vår mening äro av största betydelse för en allsidig och riktig bedömning av kompletteringsverksamheten. Vi syfta härvid i första hand på den utveckling och naturliga rationaliseringsprocess, som efter tillkomsten av 1947 års beslut ägt rum inom såväl jordbruket som skogsbruket. Härigenom har målet för nämnda beslut i betydande grad förskjutits. Jordbruksproduktionen inom landet överstiger numera väsentligt den av 1947 års riksdag förutsatta. Liksom den av en allmänt förhöjd levnadsstandard och ökad mekanisering betingade ökningen av de rationella brukningsdelarnas storlek inom såväl jord- som skogsbruk bör dock detta föranleda en omprövning av målsättningen för jordbrukets yttre rationalisering i skogsbygderna och därmed för skogskompletteringen.

253 Oavsett den ovan angivna begränsningen av utredningens uppgift synes utredningen enligt vårt förmenande icke tillräckligt ha beaktat de olägenheter, som äro förenade med en mera omfattande skogskomplettering. Utredningen synes därutöver ha bedömt kompletteringsbehovet vara av större omfattning än det som med utgångspunkt från såväl utredningens direktiv som från rådande faktiska förhållanden torde föreligga. Såsom i utredningen understrukits har beträffande jordbrukets rationalisering genom förstärkning med skog mycket delade meningar rått, ävensom rörande de medel som borde ställas till förfogande för detta ändamål. Bedan inom 1942 års jordbrukskommitté samt därefter såväl i remissyttrandena över dess förslag som i riksdagen gingo meningarna om dessa spörsmål starkt isär. Den starka utvecklingen inom skogsbruket samt erfarenheterna från den hittillsvarande rationaliseringsverksamheten ge tydligt vid handen, att de reservationsvis framförda synpunkterna voro riktiga, och hållbarheten däri har än mer understrukits. Såsom exempel härpå vilja vi i detta sammanhang anföra frågan om parcelleringen. På 1940talet ansågo reservanterna, att skogskompletteringsverksamheten skulle leda till en u r skoglig synpunkt synnerligen skadlig parcellering av skogsmarken. I våra dagar synes denna åsikt ha blivit mera allmän, då även företrädare för småskogsbruket alltmer kommit till den uppfattningen, att större enheter utgöra en för skogen bättre driftsform. Det siffermaterial, som vid skilda tillfällen har redovisats av Statens Skogsforskningsinstitut, visar att en väsentlig förskjutning i skogens åldersklassfördelning h a r skett under den period, som ligger mellan de två senaste riksskogstaxeringarna. De yngre åldersklas-

serna äro numera betydligt underrepresenterade, beroende på att alltför liten areal föryngrats under perioden. Skogsexpertisen är ense om att detta förhållande snarast måste rättas till, om den nu pågående ökningen av virkesförrådet ej inom en snar framtid skall förbytas i minskning. Ju större brukningsenheter, som kunna skapas inom skogsbruket, desto lättare är det att genomföra en avverkningspolitik, som leder till en jämnare åldersklassfördelning. Framlagda utredningar ha också visat, att en sådan avverkningspolitik medför en väsentlig höjning av nuvarande avverkningsvolym. Skogens roll i jordbrukets yttre rationalisering och skogskompletteringens inverkan på skogsbruket, på detta grundade industrier och på de av dessa båda för folkhushållet så betydelsefulla näringar beroende folkgrupper bör därför enligt vår mening göras till föremål för en mera allsidig och förutsättningslös utredning, innan ytterligare åtgärder vidtagas för överflyttning av skogsmark som förstärkning av ofullständiga jordbruk. En sådan undersökning bör främst taga sikte på skogsbrukets rationaliseringsfrågor och de särskilda brukningsformerna för skog. Först sedan skogens avkastning och dess betydelse i olika sammanhang blivit belysta, bör en slutlig prövning av frågan om stödskogstilldelning ske. I den proposition, som låg till grund för riksdagens beslut år 1947 (Prop, nr 75/1947, sid. 213) uttalade föredragande statsrådet bland annat, att vid sidan av den rationalisering av själva jordbruket, som lämpligen kunde genomföras i skogsbygderna, skulle arbetet med den yttre rationaliseringen även inriktas på att kcftnplettera brukningsdelarna med skog så att de brukningsdelar, där jordbruket utgjorde brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största möj-

254 liga utsträckning skulle bli bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kunde brista i jordbrukets lönsamhet uppvägdes av tillgång på egen skog. Här underströks sålunda, att en skogskomplettering borde komma till stånd endast om brukaren hade sin huvudsakliga sysselsättning inom jordbruket. Nu uttalas i utredningen, att gränserna för storleksrationaliseringen i någon mån vidgats och att hinder sålunda icke torde möta mot att densamma kan i vart fall i viss utsträckning omfatta såväl slörre jordbruk än basjordbruk som ock stödjordbruk. Enligt detta förslag går utredningen utöver de riktlinjer, som uppdragits i 1947 års beslut. Genom komplettering med skog avsågs nämligen enligt nämnda beslut ej att omvandla alla slag av ofullständiga jordbruk till bärkraftiga brukningsenheter. Stödjordbruk och övergångsjordbruk skulle sålunda icke komma ifråga att kompletteras med skog. I detta sammanhang bör även uppmärksammas frågan, hur stor åkerarealen skall vara för att brukningsenheten skall hänföras till kategorien ofullständiga jordbruk. Härom uppgives i utredningen, att det givetvis icke är möjligt att dra en klar gräns mellan sådana jordbruk, som icke böra ifrågakomma för komplettering med skog, och sådana, där komplettering är att anse såsom lämplig och önskvärd. I den utförda undersökningen angående kompletteringsbehovet, för vilken redogörelse lämnas i sjunde kapitlet, har införts begreppet småbruk, vartill hänförts sådana skogfattiga brukningsenheter, som enligt de lokala bedömandena icke torde ifrågakomma att förstärkas med skog. Det anges, att i gruppen småbruk inrymmas stödjordbruk, och sådana enheter, som närmast äro att betrakta som bostadslägenheter, oaktat de taxerats som jordbruksfastigheter. På sätt framgår

av den nedan å sid. 256 framförda kritiken av undersökningen synes den nedre gränsen för ofullständiga jordbruk ha satts för lågt. Det måste nämligen ifrågasättas, om jordbruket å de minsta brukningsdelar, som hänförts till kompletteringsjordbruk, utgör brukarnas huvudsakliga sysselsättning. Samtidigt få just dessa brukningsdelar, åtminstone för överskådlig framtid, anses utgöra de brukningsdelar, varifrån storskogsbrukets behov av körare på ett för brukarnas del ekonomiskt sätt kan tillgodoses. Dessa jordbruk böra därför såsom ekonomiskt försvarbara brukningsenheter även fortsättningsvis bestå utan skogskomplettering. Utöver de nu framförda invändningarna beträffande bedömningen av kompletteringsbehovets omfattning och de ytterligare erinringar däremot, som framgå av den särskilda kritiken mot den i sjunde kapitlet refererade undersökningen, synes anledning föreligga att närmare granska förutsättningarna för kompletteringsverksamhetens fullföljande. Dessa böra sålunda bedömas med större försiktighet än som skett i utredningen. Vid undersökningens utförande torde någon kännedom knappast ha förelegat, huruvida de förutsatta stödskogslotterna komma att vara lämpligt belägna i förhållande till de brukningsdelar, som skola förstärkas. Stödskogslotternas allmänna lämplighet för kompletteringsändamål h a r vidare ej alls uppmärksammats vare sig i nu föreliggande eller tidigare utredningar. I sistnämnda avseende kan — bl. a. med stöd av de erfarenheter, som enligt upplysningar från domänstyrelsen erhållits av de senaste årens försäljningar av stödskogslotter från kronoskogar — konstateras, att de ur lägesynpunkt för komplettering av jordbruk lämpliga skogslotterna oftast saknat den ur stödsynpunkt lämpliga sammansätt-

255 ningen av virkesförrådet. Med utgångspunkt från storskogsbrukets ekonomiskt betingade brukningssätt får detta konstaterande anses förklarligt och i stor utsträckning giltigt jämväl vad avser bolagsskogarna. På grund av storskogsbrukets drivningstekniskt betingade förutsättningar och den minskning av omkostnaderna, som därav möjliggöres bli sålunda behandlingsenheterna inom detta så stora, att de ofta till arealen motsvara eller överstiga de för komplettering önskvärda skogslotterna. Dä skogsförekomsten i de norra delarna av riket i stor utsträckning utgöres av avverkningsmogen skog och restbestånd inför avveckling eller av nyligen reproducerade kalmarker och kalmarker under reproduktion, kan skogskomplettering till reellt stöd för den enskilda brukningsdelen i många fall icke ske med utgångspunkt från de i anslutning till jordbruket belägna skogsmarkerna. Även i de fall, stödskogslotterna komme att innefatta skogsmark med bestånd av annan typ än de nu angivna, får den från storskogsbruket erhållna marken regelmässigt antagas komma att innehålla bestånd av enhetlig ålder och karaktär, varigenom förutsättningarna för ett på bondeskogsbrukets brukningsmetoder baserat jämnt och uthålligt skogsbruk måste vara begränsade. För sin del har utredningen funnit, att det knappast förelegat någon anledning att närmare beröra de skäl, varpå 1947 års beslut vilar såvitt angår skogskompletteringens önskvärdhet och nödvändighet vid jordbrukets rationalisering. Enligt utredningens bedömande slår det nämligen klart, att förstärkning av jordbruket med skog i vissa delar av landet är nödvändig, om där skall kunna bedrivas ett självständigt jordbruk. I utredningen sägs vidare: »Innehavet av egen skog torde merendels vara av betydande värde för jord-

brukarna ur sysselsättningssynpunkt, i all synnerhet där jordbruket binder brukaren i sådan omfattning, att han icke har samma möjligheter som annan aibetskraft att ta arbete på annan ort. Innehavet av egen skog måste även anses medföra en förstärkning av ett i och för sig icke lönsamt jordbruk, bl. a. därigenom att skogen dels åtminstone på lång sikt regelmässigt kan väntas ge brukaren ett visst tillskott till utjämnande av jordbrukets bristande lönsamhet och dels ger brukaren tillgång till skogsprodukter till förmånligare pris än om desamma skolat inköpas i allmänna marknaden». Måhända med större skärpa än i dag har tidigare framhävts betydelsen av att jordbruket behöver förstärkas med skog för att jordbrukaren skall erhålla full sysselsättning. De ur skogsbrukssynpunkt små driftsenheter, som bildas genom kompletteringen, måste med de principer, som gälla för en ändamålsenlig skogsskötsel, medföra periodiska avverkningar och åtgärder. En jämn sysselsättning därå kan sålunda icke upprätthållas. Under hänvisning till vad som tidigare anförts beträffande svårigheten att tillskapa lämpligt sammansatta stödskogslotter och periodiciteten i småskogsbrukets avverkningar, kan det enligt vår mening vidare starkt ifrågasättas, om en skogskomplettering av ett i sig icke lönsamt jordbruk på sätt utredningen anser inom erforderlig tid kan bli ett ekonomiskt stöd för jordbruket, särskilt med tanke på rådande åldersklassfördelning hos de svenska skogarna. Vad slutligen beträffar att skogen ger brukaren tillgång till skogsprodukter torde denna förmån u n d e r tidernas lopp ha kommit att framstå såsom allt mindre betydelsefull. Den av utredningen i sjätte kapitlet framlagda arbetskraftsundersökningen har utgått från en arbetsvolym, som för

256 övre och mellersta Norrland baserats på den av Statens Skogsforskningsinstitut år 1946 framlagda 40-årsprognosen. Senare avverkningsberäkning har emellertid visat, att den avverkningskvantitet, som angivits i 40-årsprognosen, kan höjas med minst 14 %. Härtill kommer, att den angivna arbetskraftsåtgången per avverkad skogskubikmeter erhållits från Kungl. Domänstyrelsen och vissa bolag, vilka kan antagas ha en lägre arbetsåtgång per skogskubikmeter än bondeskogsbruket. Då det sistnämnda representerar hälften av landets produktiva skogsmarksareal, synes det av utredningen angivna arbetsbehovet för skogsbruket vara för lågt. Bedan enligt utredningen föreligger dock enbart för bondeskogsbruket ett underskott av 25 000 årsarbetare för alt. 1 (0,7 dagsverken/avverkad skogskubikmeter) och 50 000 årsarbetare för alt. 2 (0,9 dagsverken/avverkad skogskubikmeter). Den inom jordbruket tillgängliga arbetskraften räcker sålunda icke nu till för bondeskogsbrukets behov. Hur arbetskraftsproblemet för storskogsbrukets del skall lösas, därest ofullständiga jordbruk förstärkas med skog på sätt utredningen förutsätter, har icke av densamma klarlagts. Någon aktuell arbetskraftsbalans har icke upprättats inom utredningen och sålunda har ej heller någon bedömning skett av den framtida utvecklingen därav med utgångspunkt från jordbrukets och skogsbrukets eget behov samt den i konkurrens med stadsnäringarna tillgängliga arbetskraften. En sådan arbetskraftsbalans skulle för de flesta landskommuner, inom vilka skogsmarksarealen är av större omfattning, visa en betydande arbetskraftsbrist för skogsbruket i dess helhet under förutsättning att samtliga skogsägare utföra de avverkningar och åtgärder i övrigt, som be-

tingas av en rationell skogsskötsel. Dä betydande befolkningsgrupper äro direkt beroende av storskogsbruket och på skogens avkastning grundade industrier och då skogsindustriens utveckling är av den största betydelse för landet, borde enligt vår mening landsbygdens arbetskraftsproblem i detta sammanhang ha uppmärksammats. Härvid borde då ha beaktats den olika vikt, som ur samhällets synpunkt måste läggas vid tillgodoseendet av jordbrukets respektive skogsbrukets arbetskraftsbehovinom olika delar av landet. Vad gäller omfattningen av den ur allmän synpunkt önskvärda kompletteringen av jordbruket med skog har utredningen i sina bedömanden utgått från en i betänkandet närmare refererad (kap. 7), för utredningen och lantbruksstyrelsen gemensamt verkställd undersökning. De i undersökningen gjorda alternativa uppskattningarna av kcmpletteringsbehovet har av utredningen karakteriserats såsom teoretiska ytterlighetsalternativ. Beräkningen av kompletteringsbehovet har emellertid framkommit efter schablonklassificering av jordbruken i småbruk, vilka icke förutsatts skola beröras av kompletteringsverksamheten, kompletteringsjordbruk och bärkraftiga jordbruk. Gränsen mellan kompletteringsjordbruk och övriga grupper har satts på grundval av lokala hänsyn såväl i vad avser minimi- som maximiareal. Gränsen mellan småbruk och kompletteringsjordbruk har sålunda med betydande lokala variationer dragits vid en för olika länseller landskapsdelar olika åkerareal. För riket i dess helhet ligger denna arealgräns genomsnittligt vid 5 har i slättbygden och vid 4 har i skogsbygden men inom Norr- och Västerbottens län vid 3 har i kustlandet och 2 har i lappmarken. Liksom den u n d r e gränsen varierar mellan olika områden obe-

257 roende av det lokala jordbrukets intensitet och lönsamhet, varierar gränsen mellan de såsom bärkraftiga bedömda jordbruken och kompletteringsjordbruken mellan olika områden med hänsyn till vad som inom desamma ansetts utgöra u n d r e gränsen för ett familjejordbruk. Samtliga av ägaren bebodda jordbruk mellan de sålunda angivna gränserna samt därutöver de i Norrland förekommande ägostyckningarna, oavsett areal, ha hänförts till kompletteringsjordbruk. Karakteristiskt för undersökningens gränsdragningar är att minimigränserna för kompletteringsjordbrukens respektive de bärkraftiga jordbrukens åkerareal satts lägre i skogsbygden än i slättbygden och lägre i de nordligaste delarna av riket än längre söderut trots den allmänt sett lägre lönsamheten och lägre reella brukningsintcnsiteten hos jordbruket i skogsbygden och övre Norrland. Genom denna uppdelning har vid bedömningen av kompletteringsbehovet ett betydande antal brukningsdelar inräknats, vilka enligt 1947 års riktlinjer redan med hänsyn till jordbrukets areal icke avsetts skola komma ifråga för skogskomplettering. Någon hänsyn till jordbrukens jordbeskaffenhet och läge h a r vidare icke tagits, utan samtliga av ägaren bebodda brukningsdelar, som icke fallit u n d e r småbruksgränsen, ha inräknats i bedömningen av kompletteringsbehovet. Uppenbart torde emellertid vara, att de inom skogsbygden liggande brukningsdelarna i betydande omfattning redan på grund av sitt läge kunna förutsättas icke komma att bestå såsom egentliga jordbruk efter den nuvarande brukarens frånfälle liksom även att jordbeskaffenheten i många fall, även hos eljest välbelägna brukningsdelar, icke lämpar sig för ett med moderna metoder bedrivet jordbruk. Det enligt undersökningen framräkna17

de underlaget för kompletteringsbehovet har på här anförda grunder kommit att väsentligt överstiga det faktiskt föreliggande. Vid undersökningen av kompletteringsbehovets storlek har vidare någon bedömning icke skett vare sig av ålderssammansättningen hos de i undersökningen ingående brukningsdelarnas innehavare eller till förekomsten av kreaturslösa jordbruk och till de konsekvenser för jordbrukets framtida omfattning, som därav borde kunna utläsas. I en utredning, som verkställts av jordbrukets utredningsinstitut (Institutets meddelande nr 10/1955) och som omfattar hela riket, h a r konstaterats, att i det närmast 1/3 av samtliga innehavare av jordbruk med ett åkerinnehav av 2—30 har äro över 60 år och att medelåldern uppgår till drygt 50. Närmare hälften av samtliga brukare inom gruppen saknar anhöriga, som äro beredda att övertaga jordbruket. För de i gruppen ingående brukningsenheterna med 2—5 har åker är närmare hälften av innehavarna 60 är eller äldre och i runt tal hälften saknar anhöriga ersättare. Den angivna åldersfördelningen innebär en jämfört med ålderssammansättningen hos befolkningen i dess helhet mycket onormal fördelning. I norra Sverige bör, med reservation för begränsade förutsättningar för specialjordbruk, jordbruket enligt hittillsvarande bedömningar baseras på animalisk produktion. Kreaturslös jordbruksdrift torde i dessa delar av landet därför få tolkas såsom en övergångsform till ett totalt nedläggande av jordbruket. Enligt uppgift i Jordbruksekonomiska meddelanden 9/1953 förekom är 1949 inom norra Sveriges (Dalarna, Värmlands finnbygder och Norrland med undantag för Gästrikland) kustland kreaturslös drift vid 14 % av samtliga brukningsdelar mellan 2 och 5 har

258 och vid 5 % av brukningsdelarna mellan 5 och 30 har. I inlandet voro motsvarande procenttal 13 resp. 6. År 1952 voro procenttalen för de kreaturslösa jordbruken enligt samma källa i kustlandet 19 resp. 9 och i inlandet 18 resp. 11. Enligt uppgifter, som erhållits från en inom Industriens Utredningsinstitut pågående utredning, uppgick år 1955 antalet brukningsenheter i gruppen 2—5 h a r med kreaturslös drift inom hela n o r r a Sverige till 30 % av samtliga enheter inom gruppen. Övergången till kreaturslösa driftsformer sker sålunda i ett på senare år ökat tempo. Något direkt samband mellan övergången till kreaturslösa driftsformer och tilltagande ålder hos ägarna synes av tillgängliga uppgifter icke kunna utläsas. I stor utsträckning synes övergången till kreaturslösa brukningsformer bero på andra orsaker. Det torde sålunda icke vara ovanligt, att yngre ägare, som kvarbo på brukningsdelen, i samband med förbättrade inkomstförhållanden utom jordbruket, övergå till annan verksamhet eller helt ägna sig åt skogsbruket. Utan tillgång till tillförlitligt material kan det icke avgöras, huruvida denna tendens är större inom de mer befolkade jordbruksområdena eller i den rena glesbygden. Mycket pekar dock på att denna utveckling är minst lika framträdande inom samlade jordbruksområden i skogsbygden som inom övriga delar av densamma. Den ovan angivna åldersfördelningen, det förhållandet, att ett mycket stort antal brukare sakna arvingar, som kunna övertaga gården, samt den påtalade övergången till kreaturslös drift, peka hän på, att den naturliga rationaliseringsprocessen kommer att medföra att icke blott antalet brukningsenheter med jordbruksdrift utan jämväl den odlade arealen kraftigt kommer att minska.

Genom den begränsning, som utredningen erhållit till följd av direktivens utformning, har utredningen såsom inledningsvis nämnts icke ingått på någon närmare bedömning av konsekvenserna för jordbrukets lokalisering och utveckling i skogsbygden av den utveckling i ekonomiskt och strukturellt hänseende, som samhället genomgått efter tillkomsten av 1947 års beslut. En följd av denna utveckling har dock blivit, att jordbruket inom stora delar av skogsbygden numera klart framstår såsom ett komplement till skogsbruket och icke såsom i tidigare skeden tvärtom. Upprätthållandet av ett bondejordbruk i sådana trakter torde icke för framtiden bli beroende av den enskilde brukarens skogsinnehav utan helt av den ersättning jordbruket kan ge för nedlagt kapital och arbete. De felaktiga beräkningsgrunderna för kompletteringsbehovets storlek framstå i belysning härav desto klarare när, enligt utredningen, det för Norrlands del största kompletteringsbehovet förefinnes i extrema fjällbygder såsom Tärna socken i Västerbottens län. De anförda synpunkterna få anses berättiga till ett konstaterande av att utredningen vid sina ståndpunktstaganden överskattat det förefintliga kompletteringsbehovet. Bedan den enligt alternativ I beräknade omfattningen därav måste sålunda väsentligt överstiga den med utgångspunkt från 1947 års riktlinjer erforderliga eller ur jordbrukssynpunkt önskvärda kompletteringen. Behovet av skogsmark för komplettering av bestående jordbruk bör också enligt vårt förmenande mer än väl kunna tillgodoses utan tvångsmässig överföring av skogsmark från andra ägarkategorier. Skogshögskolans skogsekonomiska institution har inom nio stycken typområden, fördelade på olika delar av ri-

259 ket, för utredningens räkning verkställt en undersökning av den ekonomiska betydelsen av skogsinnehav för brukningsdelar av olika storlekar och ägoslagsfördelning. Trots det oenhetliga material, varpå utredningen baserats, kunna dock vissa slutledningar göras. Inom de flesta undersökta typområdena h a r en betydande del av skogsavkastningen sålts på rot. En av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län företagen utredning för åren 1953—1954 verifier a r dessa siffror. Enligt sistnämnda utredning har inom Lycksele lappmark 73 % av antalet stämplingar sålts på rot, och motsvarande siffra för Burträsk socken är 40 %. Huggningsarbetet å rotposter har till 1/3 utförts av gårdens folk och å leveransvirket till 2 / 3 . Körningsarbetet har till 2/3 utförts av gårdens folk. Det antal dagar, som jordbrukaren sysselsattes i egen skog, är således relativt begränsat. Inom typområdena för inre Norrland h a r ägaren i medeltal arbetat 21 dagar i egen skog, i Norrlands kustområden 28 dagar, i mellansvenska skogsbygden 21 och i sydsvenska skogsbygden 31 dagar. Ägarens årliga arbetsinkomst från skogen kan för typområdena i inre Norrland beräknas till 600 kronor, i Norrlands kustland till 800 kronor, i mellansvenska skogsbygden till 600 kronor och i sydsvenska skogsbygden till 900 kronor, allt i ungefärliga tal. Arealen skogsmark har i medeltal uppgått till följande: Inre Norrland 60 har, Norrlands kustområde 44 har, mellansvenska skogsbygden 42 har och sydsvenska skogsbygden 32 har. Av den för utredningens räkning verkställda undersökningen framgår även, att den egna arbetsinsatsen är relativt oberoende av skogsinnehavets ökning utöver de ovan angivna medelarealerna. Ovanstående inkomstuppgifter visa, att jordbrukarens arbetsinkomst från det egna

skogsinnehavet normalt är av blygsam omfattning. Den inkomst som jordbrukaren kan påräkna från egen skog blir därför väsentligen beroende av den kapitalavkastning, som kan komma honom till godo och som till följd av fördelaktiga inköpsvillkor icke åtgår för bestridande av ränta å den för skogen erlagda köpeskillingen. För att möjliggöra en skogskomplettering i av utredningen åsyftad omfattning har utredningen bland annat i tolfte kapitlet, Stöd åt skoglig samverkan, framlagt förslag till en särskild kungörelse angående bidrag från statens skogsrationaliseringsanslag samt föreslagit ett årligt anslag av statsmedel om tillsvidare 4,7 milj. kronor för bidrag till den verksamhet, som enligt den föreslagna kungörelsen skall bedrivas inom särskilda skogsrationaliseringsområden. Bidrag avses skola utgå till åtgärder i syfte att främja rationellt skogsbruk inom områdena. Utredningen har i sina kommentarer till kungörelseförslaget framhållit att en upprustning av skogsbruket bör ske i anslutning till skogskompletteringen. Vidare bör enligt utredningens mening erforderliga arronderingsförbättringar kunna åvägabringas inom skogsrationaliseringsområdena. Under motivering av att starkt allmänintresse föreligger att få till stånd skogsrationaliseringsområden har utredningen ansett, att initiativrätt till bildande av sådant område även bör tillkomma offentlig myndighet. Utredningen har därför föreslagit att vederbörande lantbruksnämnd, skogsvårdsstyrelse och överlantmätare var för sig skall äga göra framställning av förevarande slag. Av flera skäl kunna vi icke ansluta oss till de av utredningen i tolfte kapitlet framlagda förslagen. Vi ha sålunda ej kunnat finna att några bärande motiv framlagts för att på sätt som i ut-

260 redningens förslag skett sammanföra frågor rörande fastighetsbildningen — skogskomplettering och omarrondering — med frågor rörande den löpande skogsskötseln av skogsinnehavet. I den mån kungörelseförslaget syftar till att främja rationellt skogsbruk synes häremot ej vara något att erinra. Vi anse oss emellertid principiellt vilja framhålla, att nedlagda kostnader i skogsbruk, med undantag för svårföryngrade skogar, giva en så god förräntning, att det ej kan vara motiverat att lämna bidrag härtill från det allmänna. Bildande av skogsbruksområden torde enligt vår mening bäst främjas genom upplysning och frivilliga insatser avskogsägarna själva eller deras organisationer. Bidrag från, det allmänna för denna upplysningsverksamhet ävensom för sådana ändamål, som äro ägnade att väcka och stimulera intresset till självverksamhet anse vi vara en riktigare form att främja rationell skogsskötsel inom bondeskogsbruket. Principiellt oriktigt anse vi det vidare vara att stimulera omarrondering med bidrag från ett skogsbruksanslag. Vi finna det däremot angeläget att förefintliga h i n d e r mot en bättre arrondering av skogsmark undanröjas. I syfte att uppnå en u r både skogsbrukets och jordbrukets synpunkt eftersträvad arrondering bör i stället för åtgärder av det slag utredningen rekommenderat snara åtgärder vidtagas för ändring av de för markbyten h i n d r a n d e bestämmelserna ifråga om inkomstbeskattning och stämpelbeläggning av fastighetsbyten samt för sådana ändringar i gällande jorddelningslag att frivilliga ägoutbyten underlättas. En åtgärd, avsedd att i hög grad främja omarrondering, är enligt vår mening, att det allmänna lämnar ett väsentligt bidrag till täckande av förrättningskostnaden vid frivilligt ägoutbyte. Om de angivna åtgär-

derna vidtagas, torde anledning saknas till antagande att övriga skogsägargrupper därefter komma att resa svårigheter mot sådana av jordbruksintresset framförda arronderingssträvanden, som för dem icke medföra påtagligt men ur arbetskrafts- eller annan synpunkt av synnerlig vikt. Hittillsvarande erfarenheter av i synnerhet storskogsbrukets beredvillighet att pröva uppkommande arronderingsförslag torde bekräfta riktigheten av detta påstående. I utredningens trettonde kapitel ha fiamlagts förslag till lag med särskilda bestämmelser om ägoutbyte inom skogsrationaliseringsområde. Enligt förslaget skall sålunda vid ägoutbyten ägoutbyte kunna genomföras med likvid i pengar för en värdeskillnad mellan bytesobjekten av upp till 10 % av uppskattningsinnehållet hos den fastighet, som får vidkännas minskning i ägotilldelning. Vidare skall utbyte kunna ske mot enbart penningvederlag, om fastighets skogsmarksinnehav inom skogsrationaliseringsområdet ej uppgår till mer än 10 har. En tillämpning av lagförslagets 10-procentsregel kan enligt vår mening komma att få vittgående konsekvenser. Större komplex ha ofta sammanlagts till en fastighet. Om 10-procentsregeln tillämpas på ett sådant område, kan en betydande areal komma att avskiljas från en stor välarronderad brukningsareal, vilken i vissa fall tillskapats genom ägoutbyte. I fråga om förslaget att fastighet, vars skogsmark ej uppgår till mer än 10 har, skall kunna utbytas mot vederlag i pengar, förmena vi, att denna fråga helt k&n lösas på frivillighetens väg, varför vi anse att lagbestämmelser i förevarande hänseende ej äro påkallade. Sammanfattningsvis få vi såsom vår mening framhålla, att den enligt 1947 års riksdagsbeslut förutsatta stödskogstilldelningen helt måste kunna ske in-

261 om ramen för det nuvarande bondeskogsbrukets skogsinnehav under samverkan från övriga skogsägarekategorier genom en med beaktande av allas behöriga intressen frivillig arrondering. Den frivilliga arronderingen bör underlättas genom de av riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t förväntade ändringarna i kommunalskattelagen och stämpelförordningen.

Om stödskogstilldelning utanför bondeskogsbrukets nuvarande ram likväl ur jordbrukets synpunkt anses böra ifrågakomma, synes sådan dock icke böra ske förrän kompletteringens verkningar såväl för skogsbruket som för samhällsutvecklingen i gemen varit föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning. Th. Andrén. E.-F. Malmgren.

Särskilt yttrande av herr Malmgren

Utöver det av h e r r Andrén och undertecknad avgivna yttrandet får jag även framföra särskilt yttrande i nedan angivna avseenden. I åttonde kapitlet har utredningen bland annat behandlat spörsmålet i vilken mån olika kategorier skogsägare borde komma ifråga för att lämna skog för kompletteringsändamål. Såsom i utredningen uttalas anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, bland annat i propositionen n r 75/1947, att enligt hans mening förelåg ej någon anledning att göra skillnad mellan olika grupper av markägare. Någon särställning såtillvida att kronans mark i första hand skulle tas i anspråk för den yttre rationaliseringen borde ej föreskrivas. Vid riksdagsbehandlingen uttalade det särskilda utskott, som behandlade propositionen, att det icke torde vara möjligt att uppställa någon allmängiltig regel om att vissa ägarekategorier i första hand skulle avstå mark för skogskomplettering. Utredningen uttalar nu bland annat i denna fråga, att ofta torde förutsättningar föreligga att utnyttja kronans skogsmark för kompletteringsändamål, i synnerhet om utnyttjandet kunde ske på sådant sätt att, då lämpligt belägen skog icke kan erhållas med mindre kompensation lämnas, kronoskog finge ställas till förfogande. Utredningen har därvid erinrat om att domänverket under åren 1930 —1954 inköpt skogsmark till en areal som med 80 559 hektar överstiger area-

len av den u n d e r samma tid försålda kronoskogen. Då utredningen icke redogjort för de jordpolitiska riktlinjer, som gäller med avseende å domänverkets markinnehav, anser jag mig böra i korthet redogöra för dessa linjer. I en till detta yttrande fogad bilaga lämnas en redogörelse för tillkomsten av domänverkets markfond. Av redogörelsen framgår, att de av statsmakterna fastställda riktlinjerna ifråga om dispositionen av statens domäners fond innebära, att fondens samtliga kontanta tillgångar skola användas till inköp för fondens räkning av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark eller viss annan fast egendom. De för domänverkets markinköp fastställda riktlinjerna måste givetvis tagas till utgångspunkt även i de fall, då statens lantbruksorganisation har att taga ställning till ifrågasatta markförvärv för domänfondens räkning. Vid prövning av ett sådant förvärv torde det sålunda icke ankomma på lantbruksstyrelsen eller lantbruksnämnderna att ingå på frågan huruvida den ökning av domänfondens markinnehav, som detsamma kan leda till, i och för sig anses önskvärd u r det allmännas synpunkt eller ej. Vid ett ifrågasatt förvärv av skogsmark för domänfondens räkning kan i p r i n c i p icke bli fråga om »kompensationsförsäljning», såsom ofta är fallet vid tillämpning av bolagsförbudslagen. Inom skogsbygder, där domänverket bedriver storskogsbruk till gagn för näringslivet i stort,

263 bl. a. genom att bereda bestående arbetstillfällen för befolkningen i bygden eller närbelägna områden, borde denna verksamhet därför underlättas och konsolideras genom förvärv av skogsmark, som på grund av läget och bygdens förhållanden är av mindre intresse u r jordbruksrationaliseringssynpunkt. Å andra sidan måste givetvis domänverket ställa till förfogande områden av domänfondens skogar, som enligt 1947 års beslut erfordras för förstärkning av jordbruken på orten. En tillämpning av de av statsmakterna fastställda riktlinjerna i de enskilda fallen borde därför enligt min mening innebära, att en lantbruksnämnd, när den h a r att taga ställning till ett av domänverket ifrågasatt markförvärv av skogsmark, först borde undersöka, huruvida skogsmarken är behövlig ur jordbruksrationaliseringssynpunkt. Skulle så icke vara fallet, borde vederbörande organ endast bedöma förvärvet ur de synpunkter, som det kan ha att anlägga på frågan om de allmänna verkningar, som förvärvet kan få för jordbruket i bygden. Endast i de fall vederbörande lantbruksnämnd tillstyrkt ett förvärv för domänverkets räkning har domänstyrelsen underställt förvärvet Kungl. Maj:ts prövning. Styrelsen har sålunda i intet fall hänskjutit frågan till Kungl. Maj:t, då nämnden avstyrkt förvärvet, dock med undantag för ett helt nyligen inträffat fall, där emellertid lantbruksstyrelsen tillstyrkt förvärvet. Blott i ett ringa antal fall har säljare av skogsmark av lantbruksnämnd hänvisats till domänverket. Däremot synes på något håll skogsmark av lantbruksnämnd ha inköpts i kompensationssyfte, ehuru skogsmarkens läge och bygdens förhållanden talat för, att kronan för domänfondens räkning bort förvärva marken. Den i utredningen uppgivna areal-

skillnaden mellan domänverkets markinköp och markförsäljningar under tidsperioden 1930—1954, cirka 80 000 hektar, utvisar enligt min mening, att denna ökning i det stora sammanhanget är skäligen betydelselös. I stället kan anföras den tendens i utvecklingen pä detta område, som gjort sig alltmer märkbar efter tillkomsten av 1947 års beslut. Lantbruksnämndernas skogsmarksförvärv synes nu ha tagit sådan omfattning, att inköp av kronan för domänfondens räkning endast i undantagsfall synes kunna ske. Det torde framgå bl. a. därutav, att under år 1955 undergick domänfondens markinnehav en minskning. Förutom smärre arronderingsköp har domänverkets markinköp såsom torde framgå av de arealuppgifter, som lämnats i utredningen, i huvudsak avsett större skogskomplex, framför allt brukskomplex i bolags ägo i Bergslagen. Någon annan köpare har knappast funnits till dessa egendomar, beroende på de stora investeringar, som måste ske på mycket lång sikt. Ett utmärkande drag för markinköpspolitiken u n d e r tidernas lopp har varit, att förvärven ofta utgjorts av ljunghedar, fäladsmarker, kalmarker och om ej skövlade, sä mycket hårt avverkade skogar samt plantoch ungskogar. Det torde ej kunna bestridas, att statsskogsbruket gjort och gör betydande insatser till skogsbrukets fromma och till bibehållande av en levande bygd. Kronoskogarna bidraga även till att trygga utvecklingen inom bygden genom att garantera sina arrendatorer och skogsarbetare en jämn sysselsättning och därmed en tryggad försörjning. Även ett mycket stort antal enskilda småbrukare och lägenhetsägare åtnjuta en säker inkomst från kontinuerligt arbete — för övrigt en viktig utvecklingslinje i statsskogarnas arbetskraftsförsörjning. Av stor betydelse för

264 vår livsviktiga skogsindustri är vidare den jämna och numera stadigt stigande avkastningen frän kronoskogarna. Farhågorna för att statens skogsinnehav skulle komma att ökas i allt för stor omfattning h a r i den offentliga debatten överdrivits. Det bör i detta sammanhang klarläggas, att nämnda innehav dock är jämförelsevis ringa. Kronoskogarna omfatta en sammanlagd areal skogsmark av 4,3 miljoner hektar eller 18 % av landets totala skogsmarksareal. På grund av att kronoskogarna i stor utsträckning äro belägna inom de övre och inre delarna av Norrland och Dalarna och därtill ofta i höjdlägen utgöra de ur produktions- och värdesynpunkl en vida mindre procent än den angivna arealprocenten. Enligt inom domänstyrelsen verkställda beräkningar torde kronoskogarnas värde motsvara omkring 10 % av våra skogars sammanlagda värde. Då endast inflytande markförsäljningsmedel få användas för markinköp torde domänverkets markinköp icke komma att uppgå till några betydande arealer. F ö r de kontanta medel i markfonden, vilka den 30 november 1956 uppgick till cirka 37 miljoner kronor, torde endast något större areal än ett mellansvenskt revir kunna inköpas. Inflytande markförsäljningsmedel torde icke heller komma att uppgå till några betydande belopp. Enligt en inom domänstyrelsen gjord överslagskalkyl skulle den försäljning av kronans jordbruksegendomar, som kan ifrågakomma, medgiva en ökning av statens skogsinnehav, vilken ur värdesynpunkt skulle komma att röra sig om 1 procent av samtliga skogars värde. Som ett slutomdöme beträffande kompletteringsverksamhetens verkningar uttalar utredningen, att »en realistisk syn på skogskompletteringsfrågan måste, under förutsättning att frågan behandlas efter de linjer utredningen nu för-

ordat, ge vid handen att skogskompletteringen icke kan komma att avsevärt vare sig rubba den nuvarande balansen mellan de olika skogsägarekategorierna eller försvåra industriens råvaruförsörjning, liksom icke heller menligt inverka på arbetstillgången för den icke jordbrukande befolkningen i våra skogsbygder». Jag kan icke finna, att detta uttalande kan bringas i överensstämmelse med utredningens förslag om kronoskogarnas utnyttjande i kompensationssyfte. Skogskompletteringens inverkan på industriens råvaruförsörjning och på arbetskraftsbalansen inom skogsbruket finner jag vidare ej vara utrett. Det av utredningen framlagda förslaget kan jag sålunda av skäl, som jag i det föregående anfört, ej biträda. Förslaget står i direkt strid mot de uttalanden, som av statsmakterna gjorts vid tillkomsten av 1947 års jordbruksreform. Det av utredningen föreslagna kompensationsförfarandet är av så ingripande betydelse att det enligt min mening är uteslutet, att förslaget behandlas av statsmakterna utan att en utredning i frågan om statsskogarnas arronderings- och kompletteringsköp samtidigt framlägges till behandling. Då det gäller att komplettera det m i n d r e jordbruket med skog, träder givetvis såsom utredningen framhåller prisfrågorna i förgrunden. Jag kan av skäl, som framläggas i det följande, icke biträda utredningens uttalanden i dessa frågor i vad de avse inköp och försäljning av mark för domänfondens räkning. Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, uttalade i den proposition, som låg till grund för 1947 års beslut (prop. 75/1947, sid. 216), bl. a. följande: »Den som genom det allmännas biträde erhåller skog till komplettering av sin fastighet, bör enligt min me-

265 ning ej åtnjuta något bidrag av allmänna medel för att nedbringa anskaffningskostnaden under det värde skogen objektivt sett har med hänsyn till den avkastning, som kan påräknas av densamma. Om detta iakttages, torde man kunna förutsätta, att jordbrukarna ej komma att söka genom statens medverkan erhålla skog till komplettering av sina jordbruk i andra fall än sådana, där en dylik komplettering verkligen framstår som påkallad med hänsyn till omständigheterna. Den omfattning, i vilken dylik överföring i praktiken kan tänkas komma ifråga, torde därför, särskilt vad beträffar överföring genom tvångsåtgärder, komma att bliva relativt ringa i förhållande till de totala skogstillgångarna». Efter mycket omfattande utredningar och samrådsförfaranden har domänstyrelsen utarbetat värderingsnormer enligt vilka skogens värde objektivt sett framräknas med hänsyn till den påräknade avkastningen. De av domänstyrelsen fastställda värderingsnormerna ha anbefallts att användas vid värdering såväl för inköp som försäljning. Som ansvarig myndighet har domänstyrelsen självfallet värderat skogen vid försäljning till det värde skogen har i statens band. När de nya värderingsnormerna första gången tillämpades vid försäljningar, som underställdes riksdagens prövning uttalade departementschefen, siatsrådet Norup bl. a. följande (prop. nv 88/1952, sid. 5 ) : »Innan jag ingår på de aktuella försäljningsärendena torde jag i korthet få ange min ståndpunkt till de mera allmänna frågor, som domänstyrelsen berört. Jag vill då först framhålla vikten av att de saluvärderingar, som läggas till grund för behandlingen av försäljningsärendena, skola företagas efter enhetliga grunder och på ett sådant sätt att de så säkert som möjligt ge uttryck för fastigheter-

nas verkliga värde. Jag finner det därför tillfredsställande, att domänstyrelsen nu ägnat särskild uppmärksamhet åt denna fråga, och förutsätter att styrelsen även i fortsättningen kommer att noga följa densamma. Oavsett vad som göres i nu angivna hänseende kvarstår emellertid i tider med starka prisfluktuationer svårigheten att avgöra, i vad mån man skall taga hänsyn till ett prisläge, om vars långvarighet inga som helst slutsatser kunna dragas. För min del finner jag det fullt befogat, att värderingen skall baseras på det aktuella prisläget, då det är fråga om tillgångar, som kunna och böra realiseras snabbt, exempelvis skog, som lämpligen kan avverkas omedelbart. I övriga fall synes det däremot motiverat att saluvärderingen skall ske under hänsynstagande till det allmänna prisläget under en sådan längre tidsrymd. Med bland andra de utgångspunkter som nu angivits har jag i huvudsak ej funnit anledning till erinran mot de värderingsgrunder, vilka tillämpats i de försäljningsärenden som nu föreligga till behandling.» I sitt utlåtande (nr 37/1952) över omförmälda proposition uttalade jordbruksutskottet följande: »I sitt utlåtande n r 38 till förra årets riksdag gav utskottet uttryck åt uppfattningen att saluvärdena å försäljningsfastigheterna borde i möjligaste mån motsvara de verkliga värdena å fastigheterna. Utskottet har med tillfredsställelse konstaterat att uttalandet föranlett domänstyrelsen att taga spörsmålet under grundligt övervägande. I de av styrelsen framlagda försäljningsförslagen synes värdesättningen i huvudsak ha skett på lämpligt sätt. Det använda förfaringssättet med s. k. klappalättstämpling, vilket innebär att skogstillgång som omedelbart kan uttagas och säljas åsättes ett särskilt värde, är enligt utskottets mening

266 ägnat att befrämja en riktig värdering. Utskottet anser det jämväl vara fördelaktigt att köparen skall äga möjlighet att antingen låta den klappalättstämplade virkesposten ingå i förvärvet eller, om han så hellre önskar, avstå från posten och åtnjuta däremot svarande nedsättning av köpeskillingen. Utskottet ansluter sig vidare till förslaget om att försäljningsvillkoren skola kunna jämkas sä att vid fallande virkespriser det klappalättstämplade virket skall betalas med hänsyn till det värde virket äger vid försäljningstillfället enligt dä gällande dagspriser. Det synes därför lämpligt att, såsom föreslagits av departementschefen, domänstyrelsen bemyndigas företaga dylik jämkning vid försäljningar som beslutas av Kungl. Maj:t eller riksdagen. Denna möjlighet till jämkning bör sålunda förefinnas jämväl beträffande de försäljningsärenden som behandlas i förevarande proposition». De priser, som framkommit efter domänstyrelsens värderingsnormer, ha hittills godkänts av Kungl. Maj:t och riksdagen. Efter förhandlingar ha de i regel slutligen även godtagits av köparna. Endast i ett fall har riksdagens revisorer (år 1951) riktat anmärkning mot en fastighetsförsäljning och av den anledningen att priset enligt deras mening av domänstyrelsen satts för lågt. Likaledes endast i ett enda fall har Kungl. Maj:t sänkt det av domänstyrelsen föreslagna priset. Att kompletteringsverksamheten, i vad densamma avser domänfondens skogar, icke tagit större omfattning, beror enligt min mening helt pä den inställning, köparna intagit i prisfrågan. Om av försiktighet eller annan anledning anse de sig icke kunna godtaga en på objektiva grunder beräknad och av Kungl. Maj:t och riksdagen godkänd prisnivå. Det har tydligt kunnat förmärkas, att inköpslusten betydligt avtagit,

sedan skogsvärdet uppdelats på ett realisationsvärde och ett avkastningsvärde. Men denna uppdelning har såsom tidigare framhållits vunnit statsmakternas fulla gillande. Beträffande realisationsvärdet har köparen lämnats fritt val att antingen erlägga dagspriset eller låta kronan uttaga virket. Det synes mig vidare, att man icke till fullo uppfattat den stora värdestegring å skogsfastigheter, som ägt rum sedan det andra världskrigets slut. Denna värdestegring avspeglar sig dock bland annat i taxeringsvärdenas senaste förhöjningar. Sålunda torde förhöjningen vid 1952 års allmänna fastighetstaxering ha legat mellan 50 och 100 procent och vid den allmänna fastighetstaxering, som är avsedd att äga rum under är 1957, gå statsmakternas beslut ut på, att värdena å skogsfastigheter torde komma att höjas med ca 115 %. Utredningens förslag om att överföra de kronoskogar, som skola utnyttjas i kompensationssyfte från domänfonden till jordfonden, anser jag mig ej kunna biträda. Jag håller i stället före, att försäljning av kronoskog bör ske i den ordning, som u n d e r senare år ägt rum. Tidigare överföringar från domänfonden till jordfonden ha enligt min mening icke lämnat ett tillfredsställande resultat. Det kan vidare icke anses vara ändamålsenligt, att kronoskog överlämnas för längre eller kortare tid till annan statlig förvaltning. All försäljning av kronoskog bör ske genom domänstyrelsen efter direkt anvisning av statens lantbruksorganisation och enligt de riktlinjer, som av statsmakterna fastställts eller kan komma att fastställas. F ö r ändamålet har domänstyrelsen erforderlig förvaltnings- och värderingspersonal. Beträffande de i det föregående behandlade frågorna rörande priser och försäljningsformer torde i detta sam-

267 ruanhang böra erinras om den inställning statsmakterna under det senaste å r h u n d r a d e t intagit till ärenden, som avse försäljning av mark i statens ägo. Biksdagen har, som tydligt framgår av de årliga riksdagsförhandlingarna, under denna långa tidrymd förbehållit sig rätten att avgöra dessa ärenden och endast i obetydlig omfattning delegerat denna rätt till Kungl. Maj:t eller vederbörande ämbetsverk. Sedan några år och för närvarande gäller att domänstyrelsen äger avgöra ärenden, där objektets taxeringsvärde, om sådant finnes, och eljest det uppskattade värdet icke överstiger 20 000 kronor. Är värdet högre, skall frågan underställas Kungl. Maj:ts prövning, och överstiger det 50 00€ kronor, måste ärendet hänskjutas till riksdagens prövning. Även om nämnda belopp dels på grund av skogsvärdenas starka stegring och pen-

ningvärdeförsämringen, dels med hänsyn till önskvärdheten av att handlägga dessa ärenden snabbare än hittills, skulle komma att höjas enligt utredningens förslag, utövar riksdagen likväl kontroll över alla inköp och försäljningar av fast egendom, enär förteckningar över dessa årligen skola insändas till jordbruksutskottet. Om man skulle ytterligare penetrera prisfrågorna, kommer man in på skogliga värderingsfrågor, som äro av mycket komplicerad natur. Jag har ansett mig böra avstå härifrån. Med mitt särskilda yttrande i prisfrågan h a r jag emellertid velat framhålla, att uttalandena i prisfrågorna borde givas ett klarare och tydligare uttryck än vad som skett i utredningen, enär här uppenbarligen är fråga om avstående av stora statliga värden. E.-F. Malmgren

Bilaga till herr Malmgrens

särskilda

yttrande.

P. M. angående domänverkets markfond Dispositionen av de försäljningsmedel, som inflyta genom försäljning av kronoegendomar, har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Upprinnelsen till domänverkets markfond torde vara ett beslut av 1874 års riksdag, enligt vilket sådana kronan tillhöriga egendomar, vilkas arrenden icke överstiga 200 kronor, finge på vissa närmare angivna villkor av Kungl. Maj:t försäljas. I skrivelsen den 11 maj 1874 meddelade riksdagen vidare, att de inflytande försäljningsmedlen icke borde användas till löpande ut-

gifter utan ställas till riksdagens förfogande för att användas till inköp av skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark. Sedermera meddelade riksdagen i skrivelse den 24 maj 1877, att ifrågavarande försäljningsmedel finge användas till sådana inköp av skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark, vilka av Kungl. Maj:t prövades vara fördelaktiga. Enligt riksdagsbeslut under åren 1888, 1891 och 1902 utsträcktes rätten för Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande försälja kronan tillhörande egen-

268 domar, vilkas arrenden icke överstego vissa angivna belopp. Samtidigt inskränktes Kungl. Maj:ts befogenhet att disponera de försäljningsmedel, som inflöto genom försäljningar verkställda enligt sistnämnda tre riksdagsbeslut. I skrivelse den 16 maj 1882 anförde nämligen riksdagen ifråga om dispositionen av köpeskillingar för egendomar, som försåldes enligt 1888 års beslut, »att i anseende till ämnets jämförelsevis ej ringa vikt och dä det här gällde förvärvandet av fastigheter, vilkas skötsel måste bliva förenad med kostnader, riksdagen ansett sig böra sättas i tillfälle att bilda sig ett omdöme om sättet för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark, samt att, på det en sådan prövning periodvis måtte kunna äga rum, riksdagen funnit sig böra lämna Kungl. Maj:t dispositionsrätt över de ifrågavarande medlen för tre år i sänder». Det till utgången av år 1891 gällande medgivande, som lämnades av 1889 års riksdag, förlängdes sedermera vid särskilda tillfällen av riksdagen, var gång för tre år i sänder, och sista gången av 1909 års riksdag för tiden till och med år 1912. I olikhet mot de tidigare riksdagsbesluten innefattade det av riksdagen år 1909 lämnade medgivande rätt för Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande i varje särskilt fall disponera icke blott köpeskillingar, som inflöto genom av Kungl. Maj.-t beslutade försäljningar, utan jämväl köpeskillingarna för sådana områden och lägenheter, till vilkas försäljning från de under domänstyrelsens förvaltning ställda, staten tillhöriga skogsegendomar eller utarrenderade jordbruksegendomar riksdagen under åren 1910—1912 på därom särskilt gjorda framställningar lämnat tillstånd. Även det ändamål, vartill Kungl. Maj:t finge använda de inflytande köpeskillingarna, blev vid 1909 års riksdag i så

måtto utsträckt, att desamma skulle få disponeras jämväl till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland och Dalarna. I anslutning till att statens skogsförvaltning och förvaltningen av statens jordbruksdomäner från och med 1912 års ingång sammanfördes såsom ett statens affärsverk, vilket i budgethänseende skulle behandlas såsom en statens domäners fond föreslog Kungl. Maj:t 1911 års riksdag (proposition nr 214), att för försålda kronoegendomar inflytande köpeskillingar skulle inlevereras till domänstyrelsen samt att ifrågavarande försäljningsmedel skulle enligt de n ä r m a r e föreskrifter Kungl. Maj:t meddelade, förvaltas och redovisas såsom tillgång å statens domäners fond, intill dess desamma enligt Kungl. Maj:ts och riksdagens bestämmande finge disponeras till inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar ä kronoparkerna i Norrland och Dalarna. Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen, vilket beslut dock icke verkade rubbning i de tidigare meddelade föreskrifterna rörande Kungl. Maj:ts befogenhet att använda försäljningsmedlen till inköp av fastigheter. I proposition till 1912 ärs riksdag ( n r 200) föreslogs, att Kungl. Maj:t matte från och med den 1 januari 1913 tills vidare, intill dess annorlunda kunde varda bestämt, för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å kronoparkerna i Norrland och Dalarna disponera de såsom tillgång i statens domäners fond redovisade kontanta medel. I motiveringen till förslaget framhölls bland annat följande. Då enligt den princip, som ligger till grund för domänfondens inrättande, dess samtliga kontanta tillgångar borde avses till inköp för fondens räkning av

269 skogsmark och då likformighet i avseende på medlens användande vore önskvärd, borde Kungl. Maj:t utan riksdagens h ö r a n d e i varje särskilt fall få till inköp av skogsmark eller till inlösen av ströängar disponera domänfondens samtliga kontanta tillgångar. I propositionen erinrades om, att såsom tillgångar på domänfonden skulle redovisas — förutom samtliga fondens fastigheter — jämväl samtliga för försålda kronoegendomar inflytande köpeskillingar, evad desamma bestodo av kontanta penningar eller köpeskillingsreverser. Med sådana försäljningsmedel torde böra likställas vissa andra valutor, såsom t. ex. medel, som inflyta genom expropriation av mark från domänfondens fastigheter. Dylika valutor hade hittills i allmänhet redovisats bland »extra uppbördsmedel», men voro till sin natur uppenbarligen av beskaffenhet att böra för framtiden uppföras bland domänfondens tillgångar. Till fonden hörde slutligen sådana särskilda anslag, som tid efter annan av riksdagen anvisats till inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark. Av riksdagen tidigare meddelade bestämmelser i fråga om Kungl. Maj:ts rätt att disponera inflytande försälj-

nigsmedel voro icke så uttömmande, att de omfattade samtliga sådana medel, och vad angår expropriations- och andra dylika medel, saknades helt och hållet föreskrifter rörande sådana medels användning. Beträffande den tid riksdagens medgivande borde omfatta förordades i propositionen ett stadgande, att alla försäljningsmedel skulle av Kungl. Maj:t få disponeras tillsvidare intill dess annorlunda kunde varda bestämt. Det framhölls nämligen, att den prövning, som riksdagen ansett sig böra äga tillfälle utöva i fråga om inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark, torde kunna med tillräcklig noggrannhet verkställas genom granskningen av de förteckningar, som årligen avlämnades till jordbruksutskottet över de kronoegendomar, vilka u n d e r näst föregående året blivit försålda, samt över de inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänligmark, vilka under samma tid för kronans räkning ägt rum. Kungl. Maj:ts förslag enligt omförmälda proposition bifölls av riksdagen och de bestämmelser som vid 1912 års riksdag stadfästes gälla alltjämt.

BILAGOR

Bilaga

1 A n v i s n i n g a r för ö v e r s i k t l i g uti e d n i n g r ö r a n d e b e h o v e t a v o c h m ö j l i g h e t e r n a till k o m p e t t e r i n g av ofullständiga j o r d b r u k m e d skog Ändamålet med utredningen är att skaffa en föreställning om problemets omfattning. Utredningen är icke avsedd att användas till att genomföra en eventuell komplettering. Utredningen göres länsvis av lokala delegationer bestående av lantbruksdirektören, länsjägmästaren och överlantmätaren. Utredningen göres pä grundval av senaste fastighetstaxeringslängd samt med tillgång till översiktligt kartmaterial över bolags- samt krono- och andra allmänna skogar. Om sådant kartmaterial saknas bör det snarast anskaffas genom delegationens försorg. Som slutresultat av utredningen skall framkomma en sammanställning av alla taxeringsenheter som redovisats som jordbruksfastighet. Sammanställningen skall avse hel storkommun. I de delar av landet, där storkommunerna äro mycket stora eller innehålla ett stort antal taxeringsenheter kan sammanställningen upprättas för mindre områden, t. ex. taxeringsdistrikt. Dessa böra dock helst icke vara så små att de innehålla mindre än ett par h u n d r a jordbruk. Uppdelning av taxeringsdistrikten måste alltid ske i de fall, då delar av ett taxeringsdistrikt tillhör olika naturliga jordbruksområden. Vilket naturligt område varje härad, tingslag eller kommun (före kommunreformen) hänföres till framgår bl. a. av tabell 1 i 1944-års

jordbruksräkning. I de fall kommun är delad på två naturliga områden hänvisas till bifogade förteckningar över ingående fastigheter. Följande anvisningar ansluta sig till bifogade exempel. Gruppindelning Taxeringsenheterna indelas i två huvudgrupper i enlighet med uppställningen i taxeringslängden. Den ena huvudgruppen (A) utgöres av taxeringsenheter med enskilda ägare och den andra (B) av enheter med andra ägare, i regel juridiska personer. Huvudgruppen A indelas i undergrupper efter areal. I de tvä lägsta undergrupperna sker ytterligare uppdelning på sätt framgår av det följande. Huvudgruppen B indelas i undergrupper efter ägarekategori (bolag, kronan, kommuner o. d.) Undergrupperna indelas i klasser (se n e d a n ) . Gruppindelningen framgår av följande schema. A. Taxeringsenheter

med enskilda

ägare.

a. 0—25 ha åker 1. Småbruk Ofullständiga enheter: 2. Ägaren synes bo på enheten 3. » » ej bo på enheten 4. Skogsfastigheter Bärkraftiga enheter: 5. Ägaren synes bo på enheten

274 6. » » ej bo på enheten b. 25.1—50 ha åker 1. Med tillräcklig skog 2. Utan » » c. 50.1—150 ha åker d. över 150 ha åker B. Taxeringsenheter med andra än enskilda ägare. a. Bolag 1. Splittrade områden i jordbr.-bygd 2. Samlade » » » 3. Områden utanför jordbruksbygd. b. Kronan 1. Splittrade områden i jordbr.-bygd 2. Samlade » » » 3. Områden utanför jordbruksbygd. c. övriga 1. Splittrade områden i jordbr.-bygd 2. Samlade » » » 3. Områden utanför jordbruksbygd. Indelningen i de numrerade underavavdelningarna ankommer på de lokala delegationerna enär förhållandena starkt variera mellan länen och även inom länen. Följande allmänna synpunkter böra anläggas. Småbruk Aa 1. Till denna grupp hänföras sådana stödjordbruk, som icke kunna ifrågakomma att kompletteras med skog. Gränsen får ej sättas så högt att exempelvis de norrländska ägoslyckningarna falla inom denna grupp. Inom typiska ägostyckningsområden kan till gruppen räknas enheter, vars totalareal icke överstiger exempelvis 4 ha. Inom andra områden kan det vara lämpligt att hit räkna enheter, som ha en viss högsta gräns för åker och skog, exempelvis 3 ha åker och 10 ha skog.

ka arealer åker och skog, som i undersökningsområdet normalt kan godtagas som nedre arealgräns för ett bärkraftigt jordbruk (i exemplet 10 resp. 25 h a ) . Om gränsen väljes rätt skall medelarealen i gruppen motsvara det normalt goda familjejordbruket i orten. I vissa bygder förekommer att en mindre åkerareal kan godtagas om kompensation finnes i överskott på skog. Denna kompensering bör dock icke få ske till h u r låg åkerareal som helst, en sänkning med 20 a 30 % kan normalt anses godtagbar (i exemplet 30 % = 7 h a ) . Kompensationen uträknas med en kompensationsfaktor som delegationen erfarenhetsmässigt bestämmer (i exemplet 1 ha åker mot 20 fm 3 årlig skogsavkastning eller 5 ha skog med bonitet 4 vilket ger kompensationsfaktorn 1:5). Vid fastställandet av den lägsta godtagbara skogstillgången och av kompensationsfaktorn bör hänsyn tas till områdets karaktär av skogs- eller slättbygd (jordbruksbygd), då utredningsresultatet eljest lätt kan bli verklighetsfrämmande. Tendensen är, att åkerarealen blir större och skogstillgången mindre i slättbygderna. Om kultiverad betesmark förekommer i större omfattning bör arealen reduceras till åker efter tal som delegationen bestämmer. Ägarens

bostadsort.

Avgörande för om ägaren skall anses bo på enheten eller icke är den adress som i taxeringslängden angivits för ägaren. Bolag, kronan

Bärkraftiga enheter upp till 25 ha åker, Aa 5 och Aa 6. Med erfarenheter från fastighetsbildnings- och jordbruksrationaliseringsärenden kan delegationen fastställa vil-

m. fl.,

Ba—Be.

Totalarealerna för olika storskogsägare erhålles i regel kommunvis ur taxeringslängderna. Indelningen i klasserna 1, 2 och 3 göres överslagsvis på det översiktliga kartmaterialet. Arealerna

275 uppskattas endast på 100 ha när. På grund av taxeringsmaterialets uppställning kan det ofta vara svårt att utreda hur åkern i denna huvudgrupp är indelad i taxeringsenheter som tillnärmelsevis motsvara fastigheter eller brukningsenheter. Något större arbete bör icke nedläggas i detta avseende. Beräkning

av

kompletteringsbehovet.

Den lokala delegationen skall siffermässigt framräkna två teoretiska ytterlighelsallernativ benämnda alternativ I och alternativ II avseende kompletteringsbchovet för de ofullständiga jordbruk, som bebos av ägaren. Alternativ I avser belysa det fall, då åkerarealen i grupp Aa 2 tages i anspråk för att bilda enheter med samma mcdelareal i åker som grupp Aa 5, och den minsta godtagbara skogstilldelningen för bärkraftiga jordbruk, dvs. den yttre rationaliseringen tankes främst ske med avseende på den odlade jorden. Alternativ II avser belysa det fall, då alla enheter i grupp Aa 2 göres bärkraftiga enbart genom skogskomplettering, dvs. den yttre rationaliseringen tankes ske genom tilldelning av skog. Alternativ I baseras således på medelarealen åker i gruppen Aa 5 och den minsta godtagbara skogstilldelningen för bärkraftigt jordbruk medan alternativ II baseras på medelarealen åker i grupp Aa 2 och den kompenserade skogstilldelning, som erfordras för att göra denna medelfastighet bärkraftig.

Beräkning

av

kompletteringsskog.

Till kompletteringsskog hänföres a) Skogsfastigheter (grupp Aa 4). Skogsfastigheter i huvudgrupp B, b) skogen från ofullständiga enheter som ej bebos av ägaren (grupp Aa 3)

skogen från ofullständiga jordbruk i huvudgrupp B, c) överloppsskogen från bärkraftiga enheter som ej bebos av ägaren (grupp Aa 6), samt överloppsskogen från bärkraftiga enheter i huvudgrupp B. Överloppsskogen utgör den rest som blir kvar när åkerarealen i gruppen erhållit normal skogstilldelning. Den normala skogstilldelningen bestämmes av relationen åker -— skog i den ifråga om åkerarealen jämförliga gruppen i enskild ägo. Om den lokala delegationen i något fall anser att åkern hos de ofullständiga enheterna i grupp Aa 3 (som ej bebos av ägaren) eller i huvudgrupp B kommer att i nämnvärd omfattning tas i anspråk för bildande av bärkraftiga enheter kan delegationen på samma sätt avräkna skog för denna åkerareal och endast utföra överloppsskogen som kompletteringsskog.

Indelning

av

kompletteringsskogen.

Kompletteringsskogen indelas i tre avdelningar enligt det följande. Avd. I: grupperna Aa 3 och Aa 4 grupperna Ba 1, Bb 1, Be 1 Avd. II: grupp Aa 6 grupperna Ba 2, Bb 2, Be 2 Avd. I I I : grupperna Ba 3, Bb 3, Be 3 Speciella omständigheter som icke framkom i utredningen men äro av betydelse för bedömande av utredningsresultatet antecknas under »Anm.» eller i enskild bilaga. Sådana omständigheter kunna vara: tendenser till nedläggande eller utvidgning av åkerjord (böra alltid redovisas) äganderätten till skogsallmänning

276 förekomsten av skogsfångsservitut sambruk över gräns för storkommun eller taxeringsdistrikt, tillgång till slåtterängar, som i värde motsvarar åkerns avkastning e. d. Arbetsmetodik. Anvisningarna ha utarbetats för att kunna tillämpas över hela riket. Då förhållandena äro mycket skiftande kan någon enhetlig metodik för materialets hopsamlande icke rekommenderas. Båmaterialet synes emellertid vara av värde för de lokala myndigheterna, varför förarbetena böra

verkställas så, att det kan komma till lokal användning. Genom lantbruksstyrelsen tillhandahålles arbetsblanketter. 1 Bedovisning. Till jordbruksrationaliseringskommittén överlämnas en ifylld blankett för varje undersökningsområde enligt bifogade formulär. I den mån undersökningsområdena ej överensstämma med storkommuner överlämnas dessutom en översiktskarta över områdesgränserna. Ett exemplar av arbetsblanketten till huvudgrupp A bör tillställas lantbruksstyrelsen.

i Blanketterna (utom arbetsblankett I) avtryckta härefter.

Kungl. lantbruksstyrelsen och 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning. (Arbetsblankett

II)

Lån:

Storkommun:

Taxeringsdistrikt e. dyl. inom angiven storkommun:

Antal brukningsenheter inom grupp A . Enskilda ä g a r e , efter storhetsgrupp åker och skogsmark.

SKOGSMARK,

Åker, ha 0 0 0,1— 2 2,1— 3 3,1— 4 4,1-5 5,1— 6 6,1—7 7,1-8 8,1—9 9,1—10 10,1—15 15,1—20 20,1—25 25,1—50 50,1— 150 över 150 Summa

HA

0,1— 10,1— 20,1— 30,1— 40,1— 50,1— 60,1— 70,1— 80,1— 90,1— 100,1— 200,1— över 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 200 400 400

Summa

278 Kungl. lantbruksstyrelsen och 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning. (Arbetsblankett I I I )

Län:

Storkommun:

Taxeringsdistrikt e l . dyl. inom angiven storkommun:

Areal åker och skogsmark enligt 1952 års fastighetstaxeringslängd.

Skogsmark

Åker Ä G A R E K A T E G O R 1 ER Areal, ha

Summa

%

Areal, ha

%

279 Kungl. lantbruksstyrelsen och 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning. (Sammanställningsblankett) Län:

Schematisk gräns mellan grupperna 1—4 å ena sidan och grupperna 5—6 å andra sidan. Minst ha åker ha skog eller > > > >

Storkommun: Taxeringsdistrikt e. dyl. inom storkommun: Skogsmarkens medelbonitet:

Kompensationsfaktor Areal, ha GRUPP

Antal Åker

A. Enskild ägare a. 0—25 ha åker 1. Småbruk Andra ofullständiga enheter 2. Ägaren bebor enheten 3. Ägaren bebor ej enheten 4. Skogsfastigheter Bärkraftiga enheter 5. Ägaren bebor enheten 6. Ägaren bebor ej enheten b. 25,1—50 ha åker 1. Med tillräcklig skog 2. Utan tillräcklig skog c. 50,1—150 ha åker d. över 150 ha åker B. Andra än enskilda ägare a. Bolag 1. Splittrade områden i jordbruksbygd 2. Samlade områden i jordbruksbygd 3. Områden utanför jordbruksbygd ... b. Kronan 1. Splittrade områden i jordbruksbygd 2. Samlade områden i jordbruksbygd 3. Områden utanför jordbruksbygd ... c. övriga 1. Splittrade områden i jordbruksbygd 2. Samlade områden i jordbruksbygd 3. Områden utanför jordbruksbygd ... Kompl. beh. Alt. I Alt. II

Skog

Medelareal

Kompletter, skog

Åker

1 Skog

II

III

280 Tab. I. Hela antalet av ägare bebodda brukningsenheter med högst 25 ha åker, utom små de efter andelen kompletteringsjordbruk år 1951. Naturliga jordbruksområden, lantbruks Andelen kompletterings jordbruk 45—50 %

-45 % Redovisningsområde

cS O.J3

X a

cs

Södermanlands län Östergötlands län a) Norra skogsbygden b) östgötaslätten c) Södra skogsbygden d) Södra kustlandet ...

1 273 2 67 10 39 18

25 399

195 119 73

444 Kalmar län 1614 länets norra del 1419 b) Norra kustlandet ... 1028 c) Skogsbygden 391 länets södra del 195 a) Kalmarslätten 87 b) Norra kustlandet ... c) Skogsbygden d) Öland 108

4 150 17 4 6 199 190 654 992 580 10 410 170 10 74 982 26 313 175

305 48 189

CS Ä . Q

X c

=3^

:* 6-2 Xe

cs O.J3

Ä a-g cS

101 634

243 Jönköpings län Kronobergs län

*3! > "2 ** '*33ä.2 > r-\ C

aj 'o .2 Acs8-g

X a

Stockholms län

60—65 %

55—60 %

Av ägare bebodda brukningsenheter med högst 25 ha åker utom småbruk

*3i

Uppsala län

50—55 %

3 97 481 5 0

476 150 85 149 92

44 24 831 432 97 53 562 299

236 127 326 172 883 460 1202

746 481 265 456

641 402 259 143 239

456 239

225 520 1260 168

462 463 167 781 2189

509 118 391 1680 251 5 1035

136 298

CS « "o cS

cs frA <2 3 -a

«2

"o CS

X a

X c

cS

cS

35 288 177

725 1065 93

22 578 182 426 111 469 666 1430 305

271 550 349 739 268 421 260 386 93 94 57 2 243 453 1403 1734 136 87 580 1283 1319 817 797 298 439 269 6 65 439 269 6 233 985 880 548 791 146 451 279 536 3

606 230

96 333

Gotlands län

62 207

255 607

Blekinge län a) Skogsbygden b) Slättbygden Kristianstads län* a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden

340 234 106

189 237

594 748 126 513 414 235 54 95 80

206 31

85 10

3 491 2 851

724 973 112 152 289 126 323

337 52 136 149

321 1104

574 308

574 303

718 498

417 293

220 961 858

704 544 160

442 1842 339 1190 103 420 232 713 365 348

50 538 355 191 403 204

103 610

124 556 1140 495 593 547 61 345

188 Göteborgs o. Bohus län ...

327 Älvsborgs l ä n länets norra del a) Slättbygden b) Dalbygderna c) Dalslands bergsbygd d) Södra höglandet länets södra del b) Dalbygderna d) Södra höglandet

270 148 60 33 60 33

465 248 248

277 148 148

1 Malmöhus l ä n a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden Hallands län a) Slättbygden b) Skogsbygden c) Norra Halland

353 287

Endast delar av resp. län.

410 220 314 170 96

865 677

225 2 033 370 370

210 115 210 115

225 1663

225 1292

Bilaga 2

ak samt därav kompletteringsjordbruk inom hela eller delade storkommuner, mndsområden, län, större naturliga riksområden samt hela riket.

gruppera-

Andelen kompletteringsjordbruk 0—75 %

75—80 %

80—85

%

85— 90 %

90— }5 %

95—100 %

A^t ägare bebodda brukningsenheter med hc)gst 25 ha åke r utom småbruk

Kö

> —i u cS C O :cS g t*

cS

cS

Q^.2,

535 1448 1113

413 89 436 407 81 25 301

cS Q. XI

> 5 :UcS gC T3 U cS Q 2 ° "

-5 — 5

jsji cs c a "ej

* cs* "53

rt

Xs

«3J

> r-\ U cs ft^3

"y cs

Xa

X G

446 1008 545 492 55 165 248 136 70 242 121

792 381 126 106 53 96

524 491 96 31 364

116 832

183 421 944 151

131 308 677 111

521 877 715 214 192 410 1396 1155 1636 1429 317 816 676 1252 1089 111 93 580 479 340 384 1127 1280 1001 1 100 909 459 539 217 888 697 1100 909 459 539 761 149 392 304 12 6 7

267 3

95 95

555 1929 1599 695 710 795 2146 1992 909 911 2 309 1816 2 780 2 308 1487 1295 1923 1774 155 407 327 546 516 439 196

664 529 408 121

276 3

104 104

951 257 604

151 560 301 060 199 17

et aXi :cS g t-

4 239

3 264

Ka

cS

cS

«3i 'ä3 *

Summa Därav kompletteringsjordbruk

cS

617 754 75 346 333

cS C O

Summa hela antalet

767 262 505

709 238 471

448 15

196 146 29 117

434 15

195 145 28 117

223 57

188 47

166 458

141 382 1882 1666

681 1230 1063 825 645 589 1635 1585 692 2 663 5 009 3 907 1467 1211 2 651 2 292 1936 1785 152 148 284 928 2 887 2 258 1089 899 2 367 2 045 1466 1348 152 148 807 580 1425 1100 605 501 248 1327 1218 103 101 291 215 159 778 620 437 359 139 130 49 47 550 476 282 262 189 356 1526 1321 256 47 39 328 408 1735 2122 1649 378 312 284 247 470 437 110

408 1735 2 012 1565

3 081

3 729

2 885

6 624 1156 2 660 2 402 406

4 295

772 1701 1569 253

12 933

9 666

10 931

8 790

9 866 3129 2 072 1057 6 737 1638 180 2 933 1986

5 848 1558 1007 551 4 290 963 88 1838 1401

3 502

2 712

4 625 2 767 1858

3 959 2 348 1611

10 679 5 894 3 553 1232

6 842 4 084 1974

2 852 1765 857 230

1641 1030 490 121

8142 3 375 2 923 1844

4188 1263 1893 1032

8 255

6 812

18 021 9 923 4 866 2 538 2144 375 8 098 691 7 407

14 045 8 057 3 929 2 041 1792 295 5 988 453 5 535

282 Tab. I. Hela antalet av ägare bebodda brukningsenheter med högst 25 ha åker, utom sn de efter andelen kompletteringsjordbruk år 1951. Naturliga jordbruksområden, lantbrul (Forts.) Andelen kompletteringsjordbruk —45 %

45—50 %

50—55 %

55—60 %

60—65 %

65—70 9

ej «•

X a

•et g u

X a ö 2.2.

:CS g S-

4) . 2

K c

et%\

'o * X c cS

*3i "ÖJ et

X q

Därav kompl. jordbr.

u c -a

Därav kompl. jordbr.

ci £ - y CS

Därav kompl. jordbr.

Av ägare bebodda brukningsenheter med högst 25 h a åker utom småbruk

Redovisningsområde

cS v 4> *

X a

et

Skaraborgs län a) Slättbygden b) Falbygden c) Nordöstra höglandet d) Sydöstra höglandet

609 537

262 1199 904 233 295

563 2 450 1308 428 1722 922 135 543 288

2 624 1535 1927 1137

293 124

168 71

2 914 1832 1525 966

545 674 170

2 337 1949

333 426 107

89 170 129

1771 1103

1304 Värmlands län a) Slättbygden b) Centr. o . v . V ä r m l a n d c) Bergslagen d) Norra V ä r m l a n d ... Örebro l ä n a) Södra skogsbygden b) Slättbygden c) Bergslagen Västmanlands län a) Bergslagen b) Slättbygden

169 73 73

97 41 41

Gävleborgs l ä n a) Gästrikland b) Hälsinglands c) Inlandet

261 kustl.

Västernorrlands län a) Kustlandet b) Inlandet c) Silurområdet Jämtlands län a) Silurområdet b) Mellanbygden c) Fjällbygden

230 444

113 113

399 397 •2

1 159

187 1

1016 552

,

233 1305

59 1246

Kopparbergs län a) Bergslagen b) Östra Dalarne c) Mellanbygden d) Fjällbygden

168 886

599 93 506

339 959 6 230

961 142 836 38 798 259

553 553

155 155

Västerbottens l ä n a) Kustlandet b) Inlandet Norrbottens l ä n a) Kustlandet b) Inlandet Norra Sveriges inland ... 157 » » kustland 397 261 113 M. Sv. skogs- o. dalbygder 243 S. Sv. skogs- o. dalbygder 2 953 1224 1820 M. Sv. slättbygder 823 338 2 107 S. Sv. slättbygder 929 4 576 1610 Hela riket

74 187 119 858 3 956 2 089 1001 3 733 1985 439 1 025 544

134 886 702

76 506 395

6105 3 533 3 518 2 069

1 159 741 1392 865 5 082 3 174 5 904 3 722 1491 937

1105 1016 1503 7 505 5 439 1795

8613 3 285 5 653 2 678 8 714 4 618 12 308 7140 15 028 9 439 18 363

283 uk samt därav kompletteringsjordbruk inom hela eller delade storkommuner, imndsområden, län, större naturliga riksområden samt hela riket.

gruppera-

Ar delen iompletterings jordbruk 0—75 %

80—85 %

75—80 %

85—90 %

95—100 %

90—95 %

Summa hela antalet

A\ ägare behodc a brukningsenheter med högst 25 ha åker utom småbruk cs

"

et

— —

cs " 1 y cS

> ~ U

cs C O u

, :cS g g 'O U 33 Q:^cS .gg3tT3-.2, Sa

" 3

cS

>410 1754 L 191 855

908 51 260

671 36 192

366 73 145

280 56 112

112 848 59

cS ° o cS

r

Xa

> "3

u

cS P < 0 :CS g IH

et

106 6 100

cS *> 1 y cS

et

X q

:CS g

cS

86 5 81

340 340

639 8 594 37 283 283 116 116

457 1 328 1028 6 309 240 424 31 24 27 988 764 205 774 599 205 13 10 761 589 5 85 4 85

2 107 418 1395

l 939 1416

576 L070

787 211

712 J§£ 292 292

« x) X a

et

cS

11 11

cS

10 10

951 587 364

105 295 216 41 175 749

3168 2 750 3 226 9 847 5 103 1177

15 649 10185 2 761 1178 1525

9 781 6 225 1759

14 554 3 418 8 461

13 239 3134 7 833

62 62

238 990 48 32

217 918 45 30

2 273

5 816

4 044

86 14 12 241 19 17 16 15 32 104 272 114 174 33 239 33 33 32 141 272 239 114 104 612 3 569 3133 1789 1649 3 098 3 035 393 351 1 1 612 1902 1676 34 34

52 52

33 141

29 121

2 670 2 620

2 552

2 193

9 078

3 555 5 489

2 882 5151

10 512 6175 4 025 312

8 644 4 649 1457 2 538

7 013 3 620 1131 2 262

8 752 7 660 4 989 4 624 2105 2 039 6 842 5 982 3162 2 920 163 160 1910 1678 1827 1704 1942 1879

19 542 13 854 5 688

17 347 12 079 5 268

686 4 852 4 470 7 326 7 051 528 4 254 3 918 4 281 4113 158 598 552 3 045 2 938

14 566 10 744 3 822

13 567 9 919 3 648

8 401 9 637 5 593 5 813 3 099 538 1051

28 683 31751 18 983 50 231 28 942 11319 169 909

1 199

809 1178 1 074

1617 1360 1617 1360

771 592 179

2 945 2 425 5 640 4 686 1407 1153 8 882 7 353 2 273 1878 918 1514 1241

6 964 9 522 5 777 6 903 3 042

3 624

12 050 7 095 4 616 339

2158 1307

6135 1820 3 578

3 241 1763

1 760 1532

380 55 7 12 36 553 395 158

1971 1636 3 788 3 290 4102 3 792 1050 867 2 088 1 822 2 221 2 050 124 921 769 1700 1468 1542 1430 312 339

393 55 7 12 36 572 412 160

7 764 8 888 5192 5 368 2 857

8 419 4 868 1679 2176 1064

8 179 4 680 1618 2109 1038

32 537 37 206 22 930 68 898 41302 18 231

)567 14194 25 271 19 661 22 661 18 736 32 813 28 708 33 594 31056 18 519 17 936

221 104

2 453 2145 2 506 7 688 3 951

851 946

8 984 2 447 5 513 1024

696 1966 1529 1786 1458 976 1123 921 428 1257 709 553 384 310 268 279 227 723 565 2 973 2 459 714 558 2 973 2 459 9 7

l 244 907 L070 787 L408 1021 r 856 5 702 )197 3 759 2 792 2 018

5 203 4 835 1321

1483 1165 1 324 1041

159 Q .§.2,

134 198 327

pletteringsjordbruk

cS C O Ag-e

164 238 400

4 1630 1084

Q

C O

Q 2o

&

X a

433 3114 2 768 7 795 7 233 2 019 1957 682 667 101 1177 1044 1364 1263

749 5

js35 ty

u

521 119

1937 1029

C O

> *Å fe

Summa Därav kom-

6 063 8 332 5 089 6 027 2 659

284 Tab. II. Areal skogsmark och areal åker inom av ägare bebodda brukningsenheter med höQ arealen skogsmark per ha åker inom samma brukningsenheter år 1951. Naturliga jor Areal skogsmark per ha åker inom i r u b r i k e n n ä m n d a brukningsenheter Redovisningsområde

—2,5 ha skogsmark

åker

2,5—5,0 ha skogsmark

5,0—7,5 ha

åker

skogsmark

åker

5 856

945 Stockholms län

51696 31278

46 981 14 613

Uppsala län

45 840 40 513

6 138

1870 2 357

7,5—10,0 ha

10,0—1 2,5 h

skogsmark

åker

skogsmark

åke

Södermanlands län

56 240 41979

6 724

Östergötlands län a) Norra skogsbygden ... b) ö s t g ö t a s l ä t t e n c) Södra skogsbygden ... d) Södra kustlandet

43 549 42 327 10 801 5 827 22 524 31957 5 622 2 418 4 602 2 125

71886 19 881 20 850 5 803

27 168

4 348 22 457

2 807

43 695 11908 7 341 2170

4 348 22 457

2 807

Jönköpings län

24 804 13189 205 557 52 287 166 342 27 664 11910

1345 Kronobergs län

28 757 12198 155 880 38 673

9 924 45 437

5 386

7 728

74 Kalmar län länets n o r r a del b) Norra k u s t l a n d e t c) Skogsbygden länets södra del a) K a l m a r s l ä t t e n b) Norra kustlandet c) Skogsbygden d) Öland

33150 36 209 7 296 2 902 7 296 2 902

73 813 21350 207 568 34 397 33 502 45 662 13 073 91015 14 926 29 868 9147 53175 8 929 15 794 3 926 37 840 5 997 28 151 8 277 116 553 19 471 33 502 25 573 7 495 10 879 1813 11212 1663 2 578 782 94 462 15 995 33 502

3 834

20 574

1 73

3 834

20 574

3 834

20 574

1608 1608

14 14

25 854 33 307 17 283 8 846

8 494 24 359

Gotlands län

54 570 40 289

6 518

Blekinge län a) Skogsbygden b) Slättbygden

28 882 19 648

86 863 21514 86 863 21514

Kristianstads l ä n i a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden

93 544 91269 64 395 38113 22 280 39 096 6 869 14 060

Malmöhus l ä n i a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden

18 955 28 319 16 174 16 857 2 579 9 054 202 2 408

Hallands län a) Slättbygden b) Skogsbygden c) Norra Halland

66 346 72 176 14 846 39 374 26 988 15 381 24 512 17 421

Göteborgs o. Bohus län ...

28 882 19 648 46 976 10 978 46 976 10 978

16 433 3 845

16 433 3 845

6 112

80 019 57 523 27 923 8 502 Älvsborgs län 117 288 87 056 126 488 32 888 länets n o r r a del 80 278 68 436 55 785 13 756 a) Slättbygden 48 365 50 235 1225 329 b) Dalbygderna 31913 18 201 16 954 4 850 c) Dalslands bergsbygd 29 394 6 411 d) Södra höglandet 8 212 2 166 länets södra del 37 010 18 620 70 703 19132 b) Dalbygderna 10 738 5 281 1370 320 d) Södra höglandet 26 272 13 339 69 333 18 812 1

Endast delar av resp. län

62 698

6 945

89 731 14168 52 513 17 111 2 740 23193

5 935 2 727

2 740 23193

2 727

72 620 11428 29 320 3 428 644 69192 10 784 29 320

3 208 3 208

Bilaga 3 ha åker, utom uksområden,

småbruk,

inom hela eller delade

lantbruksnämndsområden,

storkommuner,

län, större naturliga

grupperade

riksområden

efter

medel-

samt hela

riket.

Areal skogsmark per ha åker inom i rubriken nämnda brukningsenheter J,5—15,0 ha

15,0—17,5 ha

17,5—20,0 ha

20,0—22,5 ha

22,5—25,0 ha

ogsark

skogsmark

skogsmark

skogsmark

skogsmark

åker

5 771 1697

åker

13 984

åker

åker

Summa skogsmark ha

Summa åker ha

104 533

46 836

42 383

62 964

44 336

165 060 31651 22 524 98 942 11943

69 363 11630 31957 21481 4 295

408 613

94 485

338 255

69 403

368 607 143 973 90 339 53 634 224 634 53 735 11289 151116 8 494

97 523 30 901 20 978 9 923 66 622 18154 1765 22 344 24 359

åker

115 745 86 863 28 882

41162 21514 19 648

140 520 111 371 22 280 6 869

102 247 49 091 39 096 14 060

18 955 16 174 2 579 202

28 319 16 857 9 054 2 408

121 889 14 846 82 531 24 512

82133 39 374 25 338 17 421

116 113

67 024

387 628 177 975 49 590 48 867 69 698 9 820 209 653 15 536 194 117

140 194 87 806 50 564 23 051 11878 2 313 52 388 6 245 46 143

Tab. II. Areal skogsmark och areal åker inom av ägare bebodda brukningsenheter med högst 25 ha åker, utom småbruk, inom hela eller delade storkommuner, grupperade efter medelarealen skogsmark per ha åker inom samma (Forts.) brukningsenheter år 1951. Naturliga jordbruksområden, lantbruksnåmndsområden, lån, större naturliga riksområden samt hela riket. Areal skogsmark per h a åker inom i rubriken nämnda brukningsenheter Redovisningsområde

—2,5 ha skogsmark

Skaraborgs län a) Slättbygden b) Falbygden c) Nordöstra höglande' d) Sydöstra höglandet Värmlands län a) Slättbygden b) Centr. o. v. Värml. c) Bergslagen. d) Norra Värmland Örebro län a) Södra skogsbygden. b) Slättbygden c) Bergslagen Västmanlands län a) Bergslagen b) Slättbygden Kopparbergs län a) Bergslagen b) östra Dalarne c) Mellanbygden d) Fjällbygden Gävleborgs län a) Gästrikland b) Hälsinglands kustl. c) Inlandet Västeraorrlands län a) Kustlandet b) Inlandet c) Silurområdet Jämtlands län a) Silurområdet b) Mellanbygden c) Fjällbygden Västerbottens län a) Kustlandet b) Inlandet Norrbottens län a) Kustlandet b) Inlandet Norra Sveriges inland Norra Sveriges kustland M. Sveriges sk.- o. dalb. S. Sveriges sk.- o. dalb. M. Sveriges slättbygder S. Sveriges slättbygder

2,5—5,0 ha

åker

100 27C1 156 005 55 06£ 111 964 20 80c 29 313 12 467 6 864 11931 7 864

skogsmark

åker

3517C 3 544

10 491 117£

10 52E 21101

2 823 6 48£

60 627 60 403 224

35 937 35 835 102

115 46C 31391 13 538 4 46S 97 010 25158 4 917 1764

55 098 10 892 29 873 14333

51178 5 283 38 979 6 916

25 260 8 861

59184 4 050 55134

42 457 1792 40 665

29 696

17 435

—

29 696

17 431

5,0—7,5 ha skogsmark

åker

7,5—10,0 ha

10,0— 12,5 ha

12,5— 15,0 ha

15,0— 17,5 ha

17,5—20,0 ha

20,0—22,5 ha

22,5—25,0 ha

25,0—27,5 ha

27,5—30,0 ha

30,0—32,5 ha

32,5—35,0 ha

öv. 35,0 ha

skogsmark

skogsmark

skogsmark

skogsmark

skogsmark

skogsmark

skogsmark

skogsmark

skogsmark

skogsmark

skogsmark

skogsmark

16 878

105 442

16 878 51034 10 373 21508

8 507 2 920

17 237

3 251

16 399

5 587 7 903 3 303 4 600

17 237 2 442 2 442

3 251

25 233 12 215 13 018 45433

48 683 11020 13 813 23 850

7 465 47178 3 259 1804 2 292 3 369 43 919

åker

åker

åker

åker

åker

åker

82 915 10021 6 076 1246 2 699

15 034

3 362

35 223

63 63

3 362

32 642

2 353

2 829 1488 1341

338 59 76 203 994 659 335

39 761 39 761

16 780

15 862

880 880

5 604 14 392 351 11166 5 253

3 226

332 332

351 351

8 8

154 154

538 1365 1240 1840 82 463 44 278 364 100 222 914 445 947 452 718 156 005 197 134

åker

åker

16 641

16 641

36 665 1109

58 736 1295

6 073

36 665 1109

58 736 1295

29 679

2 042 101842

6 305

7 982

11216 18 463

762 27 990 1280

1705 4 600

7 982

25 074

1784 Redovisningsområd e

73 852

15 927

876 876

10 524

12 470 139 812 21637 161 427 18 036 38 463 12 470 137 499 21245 100 704 11649 2 313 392 60 723 6 387 22 432 16 031

99 503 11343 88160

7 055

10 524

8 476 31201 8 476 31201

3 302 69 402 3 302 51210

6 592 4 817

9 203 62 900 9 203 62 683

5 982 5 961

52 908 52 908

137 576 137 576

35 058 203 159 35 273 88 082 35 058 203 159 35 273 88 082

17 293 17 293

3 603 172 383 3 603 172 383

1794 1402

45 390 36 682 8 708

48 706 38 975 9 731

27 032 141172 16 420 22 245 27 032 141 172 16 420 22 245

2115 2115

22 532 22 532

42 613 9 246 95 651 15 237 184 802 279 344 66 928 628 985 102 428 471 977 302 085 82 859 209 239 34 543 87 859 756 878 196 369 565 853 92 250 149 571 — 91163 29 417 945 5 856 — 9114 1813 32 091 10 879

99 480

18 752

15 897

364 566

99 480

18 752

15 897

3 387 2 804

3 692

44 257

2 069

3 692

13 642 30 615

54 524

24 572 2 047 22 525

•864

3 278 2 625 1676 1676

77 677 51953 25 724

4 584 3107 1477

55 886

3 377

55 886

3 377

78 079 65 068

4 229 3 512

13 011

30 688

30 688

86 333 86 333

4 515 4 515

— —

— —

— —

— —

— --

— —

80 900 3 567

14 980

3 663

16 604

80 900 3 567

14 980

33 229 33 229

73 963

2 928

1389 1389

73 963 2 928

20 931 111 308 10 090 177 777 12 671 317 368 19 365 131 783 52 583 84 928 8 076 72 850 5188 51 953 3107 86 333 — 10*400 20 765 1810 28 876 2 008 31352 1928 13 984 — — 17 389 29 910 2 620 23 771 1697

— —

81258 3 663 81258

55 262 2 433 38 658 1712

— —

7 166 144267 4 515 — 16 641 —

785 — —

— —

Hela riket ;l 051 720 918 822 L 503 174 393 933 1 516 463 247 216| 894 209 101 303 246 911 22 596 303 274 21 564 400 673 24400 232100 12 466 160 908

6 622 142 235 — 33 229

—

—

—

— —

— —

— —

— —

7 451 175 464 7 648 152 067

— — — —

— — — —

5 895 222 538

100116 Värmlands län a) Slättbygden 40 304 b) Centr. o. v. Värml. 49 397 3 010 c) Bergslagen 7 405 d) Norra Värmland

118 478 19 753 29 873 68 852

64 051 Örebro län 8 203 a) Södra skogsbygden b) Slättbygden 38 979 c) Bergslagen 16 869

86 859 18 707 68152

50 749 Västmanlands län 5 484 a) Bergslagen b) Slättbygden 45 265

42 977

73 791 42 977

491 922 108 254 326 066 57 602

80 379 Gävleborgs län a) Gästrikland 22 827 b) Hälsinglands kustl. 50062 7 490 c) Inlandet

632 547 307 418 309 098 16 031

71028 Västernorrlands län 46 910 a) Kustlandet b) Inlandet 22 716 c) Silurområdet 1402

286 350 5 213 976 762 85 514 2 007 599 868 200 836 3 206 376 894

7 053 42 977

744 —

— —

— —

— —

7 797

42 977

60 476 Kopparbergs län 3 093 a) Bergslagen b) östra Dalarne 36 577 c)' Mellanbygden 19 337 d) Fjällbygden 1469

40 710 1230 121 239 2 537 732 654 49 962 Jämtlands län a) Silurområdet 315 488 33 249 138 745 6 837 b) Mellanbygden 40 710 1230 121239 2 537 278 421 9 876 c) Fjällbygden 72 985 2 230 78 903 1974 1 045 695 109 688 Västerbottens län 584807 a) Kustlandet 91651 72 985 2 230 78 903 1974 460 888 b) Inlandet 18 037

65 368 2 309 19159 671 46 209 1638

6 259 152 067 5 895 201 332 1389 — — 21206

514 149 73 936 270 490 15 290 154433

134136 2 890 535 748 25445 128148 104 942 2 348 328 291 29194 542 53 864

9 599 9 599

8 626 8 626

åker

389 389

127 424 31120 174 698 29 067 169 470 18 601 42174 66 481 14 703 7189 68 091 15 797 115 944 18 878 142 019 15 311 2 852 620 16 580 3 000 27 451 3 290 56 384 56 384

åker

6 073

24 670

36 — 12 24

åker

Summa åker ' ha

135 440 166 496 Skaraborgs län a) Slättbygden 58 613 113143 b) Falbygden 20 803 29 313 22 992 9 687 c) Nordöstra höglandet d) Sydöstra höglandet 33 032 14353 105 442

45 433

åker

Summa skogsmark ha

70 731 Norrbottens län a) Kustlandet 59 582 b) Inlandet 11149

138 967 Norra Sveriges inland 248 205 Norra Sveriges kustland 178 655 M. Sveriges sk— o. dalb. 534024 S. Sveriges sk— o. dalb. 483 080 M. Sveriges slättbygder 208 061 S. Sveriges slättbygder 1423 150360 4 569 679 364 13 909 7 732 202 1 790 992 Hela riket

1423 150 360 4 569 593 850 11902 2 489 755 — — — 85 514 2 007 1 818 159 — — — — — 779 280 — — 1 903 067 — — — — 542 966 — — — — 198 975 —

•

Bilaga i

Tab. III. Hela skogsmarksarealen samt därav areal skogsmark inom rena skogsfastigheter i enskild ägo inom hela eller delade storkommuner, grupperade efter andelen skogsmark inom rena skogsfastigheter i enskild ägo år 1951. Naturliga jordbruksområden, lantbruksnämndsområden, län, större naturliga riksområden samt hela riket. Skogsmark inom rena skogsfastigheter i enskild ägo i % av hela skogsmarksarealen. 2,5 % Redovisningsområde

2,5- -5,0 %

Skogsmark ha

Därav inom r e n a skogsfast, i enskild ägo ha

Skogsmark ha

5,0- -7,5 %

7 , 5 - -10,0 %

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo ha

Skogsmark ha

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo ha

Skogsmark ha

Därav inom r e n a skogsfast, i enskild ägo ha

Stockholms län

273 865

2 734

30 788

2 755

Uppsala län

219 418

40 513

6 716

6 461

499 Södermanlands l ä n

284 049

45 017

9 038

5 809

466 Östergötlands l ä n a) Norra skogsbygden b) östgötaslätten c) Södra skogsbygden d) Södra k u s t l a n d e t

464 197 160 462 97 434 175 000 31301

4 003 1488 536 1818 161

85 555 8 547 12 210 55 400 9 398

2 639 243 415 1705 276

12 408

—

—

Jönköpings l ä n

411 826

174 691

49 555

2 822

5 862

538 Kronobergs l ä n

274 972

3 360

185 984

6 238

93 020

5 802

8 719

809 Kalmar län länets norra del b) Norra k u s t l a n d e t c) Skogsbygden länets södra del a) Kalmarslätten b) Norra k u s t l a n d e t c) Skogsbygden d) Öland

444 962 176038 95 446 80 592 268 924 92 898 20846 140 836 14 344

4 710 1732 1021 711 2 978 879 194 1 715 190

150 401 40 605 40 605

5123 1233 1233 .

52 952 45 449 45 449

2 785 2 390 2 390

109 796 15 349

3 890 645

7 503 7 503

89 000 5 447

3 049 196

Gotlands l ä n Blekinge l ä n a) Skogsbygden b) Slättbygden

60 394

167 132 106 173 60 959

1562 1218 344

14 130 14130

5 916

70 Kristianstads l ä n 1 a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden Malmöhus l ä n 1 a) Skogsbygden b) Mellanbygden c)' Slättbygden

—

—

Skogsmark ha

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo ha

6 278

1222 34 672 34 672 34 672

Skogsmark ha

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo ha

6 414

2 088

Skogsmark ha

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo ha

20,0—22,5 % Skogsmark ha

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo ha

övei • 22,5 % Skogsmark ha

3 097

Summa Därav inom skogsmark rena skogsha fast, i enskild ägo ha 740

3 889 3 889 .3 889

1476 171

493 65

—

—

2 088

35 542

2 408

378 378

2174 2174

115 115

64 951 56 539 5 323 3 089

2 203 1907 164 132

76 888 64 637 12 251

4 759 4043 716

10 411 10411

655 655

248 215 33

3609 Hallands län a) Slättbygden b) Skogsbygden c) Norra Halland

79 941 10 007 49 249 20 685

1196 55 970 171

29 206 8 514 20 692

1239 253 986

56 501 15 769 40 732

3 535 909 2 626

—

—

—

—

Göteborgs o. Bohus län

120 307

22 673 '

19 488

1259 Endast delar av resp. län.

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo ha

17,5- - 2 0 , 0 %

395 395

16 762 12170 4 592

3 887 1861 535 582 526 218 2 026 5 2021

Skogsmark ha

15,0—17,5 %

558 493

66 4

275 047 165 499 56 555 55 827 42147 10 970 109 548 1669 107 879

12,5- -15,0 %

1647 1476

5 722 194

Älvsborgs l ä n länets norra del a) Slättbygden b) Dalbygderna c) Dalslands bergsbygd d) Södra höglandet länets södra del b) Dalbygderna d) Södra höglandet

10,0- -12,5 %

3138 471

261 505 128 532 27 838 15 079 83 260 2 355 132 973 18 250 114 723

.

9 706

15 039 5 834 6 679 2 526

1250 522 476 252

86 18

8 781 4142 901 455 2 721 65 4 639 674 3 965

90 913 ' 9611

5 983 591

9 611

81302 5 583 75719

5 392 411 4 981

20 710 3169 3 857 13 684

1704 251 337 1116

28 556 18 087 7 532 2 937

3 063 1877 877 309

18 346 16 968 1378

2 682 2 495 187

2 285

4 415 4 415

609 609

2 285

1463 1463

169 169

2 704 2 704

357 357

25 803 12 284 5 064 7 220

2100 984 413 571

13 519

13 519

30 Stockholms län

5 740

Uppsala l ä n

343 913

3 623

Södermanlands län

562 160 169 009 122 052 230400 40 699

7 600 1731 1909 3 523 437

14 706

Östergötlands län a) Norra skogsbygden b) östgötaslätten c) Södra skogsbygden d) Södra kustlandet Jönköpings län

563 917

16 377

Kronobergs l ä n

684634 298 240 216 172 82 068 386 394 115 750 20 846 230 007 19 791 137 699

17 065 9 737 8 533 1204 7 328 1919 194 4 829 386 6 083

Kalmar l ä n länets norra del b) Norra kustlandet c) Skogsbygden länets södra del a) Kalmarslätten b) Norra kustlandet c) Skogsbygden d) Öland Gotlands län

183 436 122 477 60 959

2 055 1711 344

Blekinge län a) Skogsbygden b) Slättbygden Kristianstads l ä n 1 a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden

22 901 8 020 9 467 5 414

7 392 1844 2 945 2 603

244 731 180 280 50 291 14160

23 707 14 634 5 773 3 300

5 878 5 878

1139 1139

6 932 1416 5118 398

3 245 541 2 362 342

50 292 34 290 12 848 3154

6 234 3159 2 481 594

6113 6113

2116 2116

204 335 47 739 122 227 34 369

11516 4110 6 119 1287

162 468

6 958

'I:''''-.

9 325

285 244

2 258 1 946 312

1060 Redovisningsområde '

373 389

11953 10195 1758

6 958

232 Summa därav inom rena skogsfast, i enskild ägo ha

655 453 315 926 89 457 87 737 125 407 13 325 339 527 25 502 314025

20 983 7 578 1849 2 199 3 247 283 13 405 1090 12315

Malmöhus l ä n 1 a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden Hallands län a) Slättbygden b) Skogsbygden c) Norra Halland Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs län länets norra del a) Slättbygden b) Dalbygderna c) Dalslands bergsbygd d) Södra höglandet länets södra del b) Dalbygderna d) Södra höglandet

Tab. III. Hela skogsmarksarealen samt därav areal skogsmark inom rena skogsfastigheter i enskild ägo inom hela eller delade storkommuner, grupperade efter andelen skogsmark inom rena skogsfastigheter i enskild ägo (Forts.) år 1951. Naturliga jordbruksområden, lantbruksnämndsområden, län, större naturliga riksområden samt hela riket. Skogsmark inom r ;na skogsfastigheter i enskild ägo i % av hela skogsmarksarealen —2,5 % Redovisningsområde Skogsmark

ha

2,5--5,0 %

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo

Skogsmark

ha

ha Skaraborgs län a) Slättbygden b) Falbygden c) Nordöstra höglandet d) Sydöstra höglandet

206 736 103 905 23 939 47 282 31610

2 603 1408

Värmlands län a) Slättbygden b) Centr. o. v. Värml. c) Bergslagen d) Norra Värmland

592 539 132 779 216 002 124 807 118 951

Örebro län a) Södra skogsbygden b) Slättbygden c) Bergslagen

5,0--7,5 %

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo

7 319 2130 2 652 1911

339 569 68 939 264 028

—

6 602

147 107 49 893 57 851 39 363

128 903 625

257 855 57 788 21262 178 805

9131 1864

Västmanlands län a) Bergslagen b) Slättbygden

305 504 135 862 169 642

3 087 1022 2 065

Kopparbergs län a) Bergslagen b) Östra Dalarne c)' Mellanbygden d) Fjällbygden

1 575 778 133 882 236 454 723 730 481 712

Västernorrlands län a) Kustlandet b) Inlandet c) Silurområdet

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo

Skogsmark

ha

ha

1465 Gävleborgs län a) Gästrikland b) Hälsinglands kustl. c) Inlandet

ha

ha 39121 13112 7 943 15 071 2 995

255 563 377

Skogsmark

7,5—-10,0 %

437 317 574 137

58 245 26 620 3 319

10,0--12,5 %

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo

ha

ha

3 496 1545

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo

Skogsmark

ha

ha

20123 14118 1402

1647 1143

10 612

9 799

15,0--17,5 %

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo

Skogsmark

ha

ha

172 —

28 306

4 603

12 309 2 343 9 775

82 380 2 240 29 161

210 430

20 034

33 155

3 371

— 191

—

—

50 979

2 673

210 430

20 034

3 371

6 828

5 007

— 240

5 007

6 538

111 498 —• 3 635 107 863

51241 . — 51241

17 655

3 174

—

—

—

17 655

19 660

105 763

15 002

—

3 437 8 946 6 496

16186 89 577

— 596

255 234 13 845 26 667 214 722

—

—

—

—

637 617 237 195 163 498 236 924

8 433 2 797 3124 2 512

430 253 70 258 359 995

15 532 2 335 13197

105 922

5 695

114 905

9 018

—

— 378

114 905

9 018

—

—

185 021 134 617 50 404

2 638 2 302

645 132 171 824 473 308

26 843 6 820 20 023

—

—

183 829 37 467

8 602 1878

336 — — — — —

Västerbottens län a) Kustlandet b) Inlandet

373 350 260 257 113 093

Norrbottens län a) Kustlandet b) Inlandet

2 054 662 826 208 1 228 454

3 993

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo

Skogsmark

ha

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo

Skogsmark

ha

ha

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo

över 22,5 % Skogsmark

ha

Därav inom rena skogsfast, i enskild ägo

80 345

33 126

126 1665

6 588

38 325

4 634

?*'l^

38 325

4 634

86 227

9 291

843 1996 12 163

6 605 99 317

5 317

86 227

9 291

387 859 28 235 285 182 74 442

22 583 1574 17105 3 904

557 826 238 757 319 069

48 647 20 361 28 286

9 974

9 974

21252 2 214 9140 9 898

962 141 224 280

82 475 18 674

173 661

20 909

173 661

737 861

63 801

—

—

146 362

6 724

5 650 4 366 1284

1 709 607 350 447 1359.160

61660 15 500 46160

638 969 544 318 94 651

40 094 33 531 6 563

407150 70 448 336 702

31566 5 565 26 001

29144 13 005 16139

1 354 651 584 078 770 573

48 656 22 722 25 934

59154 59154

4306 4306

45 598

4 498

—

—

45 598

4 498

Norra Sverige 2 953 268 Norra Sveriges kustland 1 384 580 M. Sveriges sk— o. dalb. 1 423 349 S. Sveriges sk— o. dalb. 1 747 358 M. Sveriges slättbygder 1 419 437 S. Sveriges slättbygder 220 460

36 339 22 797 15 930 20 772 13 459 2159

2 883 049 1466 344 693 943 822 514 318 863 101 725

104 903 58 239 24 646 28 310 10 210 3 582

1166 821 638 312 177 536 444 685 120 266 71065

68 977 39 789 11092 27 474 6 983 4 428

1 873 940 424110

161 294 34 944

—

—

63 298 53 443 22 080

Hela riket

6 286 438

229 890

2 618 685

158 743

2 436 871

58 359 58 359

6465 6 465

5 401 4 391 1936

374056 58 359 48124 54 944 2 717 14 217

43 545 6 465 5 624 5 998

207 966

552 417

440 236 206 131 111 605 122 500

59189 26 895 14 844 1.7 450

323 380 141 374 77 715 104 291

53 916 23 923 11712 18 281

37 093 37 093

6 709 6 709

440 236

323 380

53 916

37 093

6 709

—

— —

— —

— —

— —

— —

—

iSrferf

3 272

6 958 18 613

1060 3124

16 812

Srt—'-?'

22 605 6 278 4 395

— 312

63 524

473 514

63 949

349 132

55 663

10 246

34 — — — 34

902 586

?<£&$

3 225

— — 7 — — — 7

Summa därav inom Summa skogsskogsmark rena fast, i enha skild ägo

Redovisningsområde

ha

ha

ha

347 528 41132 139 081 167 315

9 148 452

20,0—22,5 %

17,5—20,0 %

ha

—

— — — — —

Jämtlands län a) Silurområdet b) Mellanbygden c) Fjällbygden

Skogsmark

12,5--15,0 %

421 148 273

194 74 120

334 837 158 568 36 603 72152 67 514

10 290 4 622 2127 2 685

Skaraborgs län a) Slättbygden b) FaU>ygden c) Nordöstra höglandet d) Sydöstra höglandet

1 259 246 203 958 509 191 125 980 420 117

47 769 4 599 14092 2183 26 895

Värmlands län a) Slättbygden b) Centr. o. v. Värml. c) Bergslagen d) Norra Värmland

521 955 107 681 87 898 326 376

18 270 1992 2 401 13 877

Örebro län a) Södra skogsbygden b) Slättbygden c) Bergslagen

377 574 135 862 241 712

6 243 1022 5221

Västmanlands län a) Bergslagen b) Slättbygden

1 975 555 147 875 317 939 1 028 029 481 712

44 086 1698 10 790 25102 6 496

Kopparbergs län a) Bergslagen b) östra Dalarne c)' Mellanbygden d) FjälUjygden

1 374 924 307 453 645 003 422468

47 969 5132 25 717 17120

Gävleborgs län a) Gästrikland b) Hälsinglands kustl. c) Inlandet

1 856 851 573 433 1 208 976 74 442

110 685 31057 75 724 3 904

Västernorrlands län a) Kustlandet b) Inlandet c) Silurområdet

132 883 132 883

30115 30115

2 600 751 820 360 502 062 1 278 329

283 167 110 408 56 605 116 154

Jämtlands län a) Silurområdet b) Mellanbygden c) Fjällbygden

856 856

464 464

3129 932 1 226 326 1 903 606

139 434 59 426 80 008

Västerbottens län a) Kustlandet b) Inlandet

3 572 424 1 527 799 2 044 625

93 069 46 498 46 571

Norrbottens län a) Kustlandet b) Inlandet

564 987 162 698 57 891 98 455 40145 24 990 949 166

Norra Sverige Norra Sveriges kustland M. Sveriges sk— o. dalb. S. Sveriges sk— o. dalb. M. Sveriges slättbygder S. Sveriges slättbygder Hela riket

132 883

464 592

1939 11083 3177 26 510

10 368

10 184 726 3 972 561 2 344 925 3 190 257 1 942 794 462 391

176 448

45 255

22 097 654

2 943

Bilaga 5

Tab. IV. Hela skogsmarksarealen samt därav areal kronoskog inom hela eller delade storkommuner, grupperade efter andelen kronoskog år 1951. Naturliga jordbruksområden, liga riksområden och hela riket.

lantbruksnämndsområden,

län, större natur

' Kronoskog i % av hela skogsmarksarealen 0—5% Redovisningsområde

Stockholms län

5—1 0 %

Därav

Skogsmark ha

Skogskrono- m a r k skog ha ha

199 345

3 091

39 752

10—115%

Därav kronoskog ha

Skogsmark ha

77 481

Uppsala l ä n

225 126

2 561

4476 Södermanlands l ä n

165 490

87 324

6 860

Östergötlands län a) Norra skogsbygden b) östgötaslätten c) Södra skogsbygden d) Södra k u s t l a n d e t

363 092 63 789 104 207 154 397 40 699

Jönköpings l ä n Kronobergs l ä n Kalmar l ä n länets n o r r a del b) Norra k u s t l a n d e t c) Skogsbygden länets södra del a) Kalmarslätten b) Norra k u s t l a n d e t c) Skogsbygden d) Öland Gotlands l ä n

5167 821 2 421 1692 233

35 073 19 823 6 880 8 370

2 813 1565 533 715

73 071 51020 5 374 16 677

391 521

5 755

168 687

12 967

395 383

9 226

79 981

5 691

360 184 122 587 122 587

7 428 3 578 3 578

237 597 94 873 1002 129 514 12 208

3 850 1496

124 315 106 877 65 227 41650 17 438

81877 Blekinge l ä n a) Skogsbygden b) Slättbygden Kristianstads l ä n 1 a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden

15—20 %

8 681 13 607 7 676

5 809

8 899 17 275

2 858 2 583

10 841 131113 9 419 68 776 5 782 28 358 3 637 40 418 1422 62 337

16 633 19 844 8 586 4 002 4 584 8 047 19 844

3 287

6 871

3 287

31597 10 879

6 871 2 442

19 844

3 287 20 718

169 508 109 182 60 326

4 321 4 067 254

13 295 13 295

1236 1236

159 160 116 774 30 972 11414

2 461 1683 515 263

21456 16 879 3 451 1126

1410 1048 301 61

17 281 8 020 9 261

Malmöhus l ä n a) Skogsbygden b) Mellanbygden c)' Slättbygden

22 648 10 293 9 201 3154

173 4 84 85

21644 19 047 2 597

1606 1461 145

1416 1416

Hallands l ä n a) Slättbygden b) Skogsbygden c) Norra Halland

154 637 23 542 96 726 34 369

2 200 118 1710 372

8 520

8 520

13176 1374 11802

1 7 7 1 18 023 167 18023 1604

Göteborgs o. Bohus län-

25 776

39 664

4 745

Älvsborgs län länets norra del a) Slättbygden b) Dalbygderna c) Dalslands bergsbygd d) Södra höglandet länets södra del b) Dalbygderna d) Södra höglandet

517 539 245 330 69 549 61 193 112 233 2 355 272 209 14 285 257 924

8 747 3 698 1814 696 1188

80077 45 993 8 479 26 544

6 072 3 238 788 1682

36 936 5 371 5 371

4508 758 758

10 970 34084

768 2 834

34 084

2 834

8 047

14 846

31565 9 548 22 017

8 333

'

40 976

Endast delar av resp. län

8 474 14 959

2 558

i

8 908

l

63 315

—

5 049 534 4 515

8 333

17 438

2 389

9 998 50 956 6 941 819 2 238 50 956

62 337

25—30 %

30—35 %

35—40 %

40—45 %

45—50 % 50—55 % 55— -60% 60—65 % 65—70 % öv. 7 0 % Därav Skogs- Därav Därav Därav Därav Därav Därav Därav SkogsDärav krono- m a r k kronokrono- Skogs- krono- Skogs- krono- Skogs- krono- Skogs- krono- Skogs- krono- SkogsSkogs- Därav Skogs- Därav Skogs- Därav Skogs- Därav mark kronomark mark mark m a r k m a r k m a r k skog skog skog m a r k krono- m a r k krono- m a r k krono- m a r k kronoskog skog skog skog ha skog ha skog skog ha ha skog h a skog h a skog h a h a ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha

— 2 354

20—25 %

1903 16 440 903 14 682 1000 1758

1 614 12 404

3 877

3 459 2 414 1045

2 426

12 376 11257 1119

4876 4 477 399

12152 12152

5 470 5 470

161 12 025

2 600 2 324 276

2 953 2 953

10 560 9134

2 490 2147

3 617

4 584 3 534 1050

1035 817 218

4800 4800

1081 1081

13174 13174

3102 3102

2 603

2 603

653 Summa kronoskog ha

373 389

28 272 Stockholms län

Redovisningsområde

-

16106 14 791 1315

5 496 5 070 426

3 750 1018 2 732

1669 1669

641 641

• 94

9 998

5 754

7 583

9 998 9 998

5 754 5 754

7 583

5 575

7 583

5 575

2 654

164 164

15 362 10 968 4 394

18 487

Summa skogsmark ha

6 058 6 058 6 058

3446 3 446 3 446

'

706 194

518 136

285 244

7 037 Uppsala län

343 913

23146 Södermanlands län

562 160 169 009 122 052 230 400 40 699 641934

40194 Östergötlands län 21688 a) Norra skogsbygden 5 295 b) östgötaslätten 12 978 c) Södra skogsbygden 233 d) Södra kustlandet 31140 Jönköpings l ä n

563 917 684 634 298 240 216 172 82 068 386 394 115 750 20 846 230 007 19 791

29 591 Kronobergs l ä n 56 389 K a l m a r län 21583 länets n o r r a del 13 362 b) Norra kustlandet 8 221 c) Skogsbygden 34 806 länets södra del 9 692 a) Kalmarslätten 3 287 b ) Norra kustlandet 16 252 c) Skogsbygden 5 575 d) Öland

_

137 699

8 383 Gotlands l ä n

183 436 122 477 60 959

5 707 Blekinge län 5 303 a) Skogsbygden 404 b) Slättbygden

244 731 180 280 50 291 14160

17 761 Kristianstads l ä n 1 13175 a) Skogsbygden 3 783 b) Mellanbygden 803 c) Slättbygden

50 292 34 290 12 848 3154

2 978 Malmöhus l ä n 1 2 446 a) Skogsbygden b) Mellanbygden 447 c)' Slättbygden 85

204 335 47 739 122 227 34 369

10 295 Hallands l ä n 4319 a) Slättbygden 5 604 b ) Skogsbygden 372 c) Norra Halland

162 468

9 230 Göteborgs o. Bohus län

655 453 315 926 89 457 87 737 125407 13 325 339 527 25 502 314 025

26 516 Älvsborgs l ä n 14 242 länets norra del 6 806 a ) Slättbygden 2 378 b) Dalbygderna 4 290 c) Dalslands bergsbygd 768 d) Södra höglandet 12 274 länets södra del 2193 b) Dalbygderna 10 001 a) Södra noglandet

ar 290 Tab. IV. Hela skogsmarksarealen samt därav areal kronoskog inom hela eller delade storkommuner, grupperade efter andelen kronoskog år 1951. Naturliga jordbruksområden, (Forts.) liga riksområden och hela riket.

lantbruksnämndsområden,

län, större natur-

Kronoskog i % av hela skogsmarksarealen 0— 5 % Redovisningsområde

5—10 %

10—15 %

15—20 %

20— 2 5 %

25—30 %

Skogsmark ha

Därav kronoskog ha

Skogsmark ha

Därav kronoskog ha

Skaraborgs län a) Slättbygden b) Falbygden c) Nordöstra höglande d) Sydöstra höglandet

171 94S 84 76S 18 36S 3 67S 65132

4 278 2 222 60C

41 225 8857 14 915 15 071 2 382

2 785 781 911 947 14S

24 523 11405 3 318 9 799

315S 160É 43* 111£

Värmlands l ä n a) Slättbygden b) Centr. o. v. V ä r m l . c) Bergslagen d) Norra V ä r m l a n d

1120 946 124158 480 380 102 891 413 515

4 561 1015 3 051

85 738 55 754 28 811 1173

6177 3 945 2165 67

2 642

2 642

Örebro l ä n a) Södra skogsbygden b) Slättbygden c) Bergslagen

207 524 34 579 64 514 108 431

2 640 258 591 1791

38 958 27 770 5 560 5 628

3116 109 793 2 228 403 17 824 - 485 91969

14 605 79 249 36 610 2 593 12 012 42 639

14421 7101 7 320

Västmanlands l ä n a) Bergslagen b) Slättbygden

160 371 39 577 120 794

1999 116 685 500 1499 116 685

7 748

15 076 10 843 4233

1994 1424 570

29 399 29 399

4 614 4 614

Kopparbergs l ä n a) Bergslagen b) ö s t r a Dalarne c) Mellanbygden d) Fjällbygden

1147 079 13 993 199 571 933 515

4 440 207 760

15 822

93 209 93 209

29 380

6 907

512 3 928

48 422 94 514 64 824

3 846 5 728 6 248

12 912 10321 12 912 10 321

29 380

6 907

Gävleborgs l ä n 1 035 420 10 694 87 288 a) Gästrikland 177 582 1899 78 483 b) Hälsinglands kustl. 589 326 3105 8 805 c) Inlandet 268 512 5 690 Västernorrlands l ä n 1047 154 7 958 202 982 a) Kustlandet 573 433 2 816 b) Inlandet 473 721 5 1 4 2 128 540 c) Silurområdet 74 442

5 713 5163 550

98 260 51388 46 872

22 042 11796 10 246

64 312

12104 Jämtlands l ä n a) Silurområdet b) Mellanbygden c) Fjällbygden

— 1456

Skogsmark ha

Därav Därav krono- Skogs- krono- Skogsm a r k mark skog skog ha ha ha ha 27 29S 27 299

4 8ie 4 816

1 047 798 24 034 923 931 467 919 11 549 235 066 265 979 7 912 197 079 313 900 4 573 491 786

7 748

26 934 6170

30—35 %

35—40 %

40—45 %

45—50 %

Därav Därav Därav Därav Därav Därav SkogsSkogskronokronokrono- Skogs- krono- Skogs- krono- Skogs- kronomark m a r k mark m a r k m a r k skog skog skog skog skog skog ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha 6 43S 142f

6 055 6 055

1836 1836

6 206 6 20É

2106 2106

20 764

5 007

30 647 24045

7 242 5 760

6 602

2 603

9 653

2 603

28 316

9 653

7 451 7 451

9 608 9 608 234 881 81075 21888 40 673 13192 8 357 2 680 21888 185 851 65 203

75 721

8 019 330 032

59152 200 962

45 037

9981 4 488

75 721

8 019 330 032

59152 200 962

45 037

70 920 148 827 16 584 67 321 14 439 39 004 39 897 42 502

17 247 79 782 7 503 7 264 5142 4 602 72 518

14 201 115 052 1146 42 790

27 446 104 291 31098 124813 9 628

13 055 72 262

17 818 104 291 31098 124 813 38 080

38 080

•

2 703 2 703

3 881 3 881

23193 354

11 052 164

10 888

50—55 %

55—60 %

8 569 117 656

89 644

36 480

89 644

36 480

56 257

65—70 %

öv. 70 %

Därav Därav Därav Därav Därav Skogskrono- Skogs- krono- Skogs- krono- Skogs- krono- Skogs- kronomark m a r k mark mark mark skog skog skog skog skog ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha

.

37 684

19 269

37 684

19 269 46 435 46 435

8 569 117 656

• 60—65 %

26 914 26914

5 946

5 946

8 722 8 722

Summa skogsmark ha

Summa kronoskog ha

Redovisningsområde

334 837 158 568 36 603 72152 67 514

39164 Skaraborgs län 17 661 a) Slättbygden 1949 b) Falbygden 17 955 c) Nordöstra höglandet 1599 d) Sydöstra höglandet

1 259 246 203 958 509 191 125 980 420 117 8102 521 955 8102 107 681 87 898 326 376

20 622 Värmlands l ä n 10 720 a) Slättbygden 5 216 b) Centr. o. v. Värml. 2 709 c) Bergslagen 1977 d) Norra Värmland 78353 Örebro l ä n 17 689 a) Södra skogsbygden 3 587 b) Slättbygden 57 077 c) Bergslagen

377 574 47150 Västmanlands l ä n 135 862 37 333 a) Bergslagen 241 712 9 817 b) Slättbygden 113 381 83 483 1 975 555 266 250 Kopparbergs l ä n 26104 147 875 a) Bergslagen 24 291 317 939 b) ö s t r a Dalarne 1 028 029 9 656 c) Mellanbygden 113 381 83 483 481 712 206 199 d) Fjällbygden 1 374 924 87 033 Gävleborgs l ä n 307 453 a) Gästrikland 18 858 645 003 b) Hälsinglands kustl. 13 901 422 468 c) Inlandet 54 274 1 856 851 134 635 Västernorrlands län a) Kustlandet 573 433 2 816 b) Inlandet 1 208 976 127 331 c) Silurområdet 74442 4 488 2 600 751 247 369 J ä m t l a n d s län 820 360 a) Silurområdet 46 410 502 062 b) Mellanbygden 27 493 c) Fjällbygden 1 278 329 173 466 3 129 932 1 007 422 Västerbottens län a) Kustlandet 1226 326 204 204 b) Inlandet 1 903 606 803 218

56 257 24343 Västerbottens län 336 536 6 644 133 247 11337 212 394 31182 104065 20116 156 848 37147 540 388 149 890 396 500 126 719 246 139 106 723 647 923 318 902 81106 44 506 274 786 154 256 a) Kustlandet 331181 6 544 133 247 11337 212 394 31182 104 065 20116 124 861 30 021 203 686 52 606 116 892 52 398 b) Inlandet 5 355 100 31987 7126 336 702 97 284 396 500 126 719 129 247 54325 647 923 318 902 81106 44506 274 786 154 256 Norrbottens län 4 537 59154 141 699 1544 9137 173 387 41421 90 425 27 635 91745 30 940 145 193 52 871 409 991 176 502 96 819 45 418 198 642 108 055 310 300 182 541 85 322 53 297 930487 634 793 789 549 604 365 3 572 424 1 973 056 Norrbottens län 49 711 a) Kustlandet 141 699 1544 49 711 4 537 59154 9 137 111 987 26 571 90 425 27 635 91745 30 940 145 193 52 871 192 400 84 302 96 819 45 418 153 044 84 355 310 300 182 541 85 322 53 297 1 527 799 603 148 a) Kustlandet b) Inlandet 61400 14 850 217 591 92 200 45 598 23 700 930 487 634 793 789 549 604365 2 0 4 4 625 1 369 908 b) Inlandet 3 142 416 39 389 t 286 251 97 365 224 548 25 266 474126 85 457 416 003 95 941 440 993 128 382 707 164 230 002 Norra Sveriges inland — — 610 395 258 613 647 923 318 902 126 704 68 206 274 786 154 256 . 930 487 634 793 902 930 687 848 10184 726 2 824 420 Norra Sveriges inland Norra Sveriges k u s t l a n d l 635 639 14 009 191 763 16 424 271 548 40 319 104 065 20116 283 720 66 838 294111 80 241 91745 30 940 145 193 52 871 309 292 136 700 96 819 45 418 153 044 84355 310 300 182 541 85 322 53 297 3 972 561 824 069 Norra Sveriges kustland M. Sveriges s k - o. dalb. 1 336 705 10 020 225 181 16 466 278 756 37 044 118 969 20 812 128 277 29 827 — — 77 346 25 525 42 753 16 927 12152 5 470 22 839 10 888 37 684' 19 269 46 435 26 914 9106 5 946 8 722 8 1 0 2 2 344 925 233 210 M. Sveriges sk— o. dalb. S. Sveriges s k - o. dalb. 2 094 682 39 192 538 850 41994 365 141 47 410 118 995 19 584 38 421 8 528 12 025 3 617 19 970 6 747 1669 641 — — — — — — — 504 500 3 190 257 168 213 S. Sveriges sk— o. dalb. M. Sveriges slättbygder 1176 322 16 664 404 324 29 499 186 559 23143 46 715 8 1 4 4 66 620 15 359 24 542 6 835 18 612 5 983 10 996 4 0 7 3 354 164 — — — — 7 672 4 348 78 78 1942 794 114 290 M. Sveriges slättbygder S. Sveriges slättbygder 327 567 5 373 4 8 1 5 0 3 678 10 635 1167 34 627 5 883 18 788 4 234 2 603 653 1315 426 94 225 — — — — — — 9 998 5 754 — — — — 8 483 6 229 462 391 33 491 S. Sveriges slättbygder Hela riket ') 713 331 124 647|2 694 519 205 426 1337187 174 349J 897 497 159 996 951 829 220 727 774 274 219 728 916 152 299 623 200 611 74512 932 064 400 877 767 935 375 372 317 432 171830 649191 373 813 94428 59 243 930487 634 793 920 717 702 757 22097 654 4197 693 Hela riket

Bilaga 6 Tab. V. Hela skogsmarksarealen

samt därav areal bolagsskog

inom hela eller delade storkommuner, grupperade efter andelen bolagsskog år 1951. Naturliga jordbruksområden, liga riksområden och hela riket.

lantbruksnämndsområden,

län, större

natur9

Bolagsskog i % av hela skogsmarksarealen 0—5 Redovisningsområde

%

5—10 %

10—15 %

15—20 %

20—25 %

Därav Skogsbolagsmark skog ha ha

Därav Skogsbolagsmark skog ha ha

Därav Skogsbolagsmark skog ha ha

Därav Skogsbolagsmark skog ha ha

28 300

47 058

9 643

9 552

1639 Skogsmark ha

Därav bolagsskog ' ha

Stockholms l ä n

206 363

3593 Uppsala län

107 539

2 742

Södermanlands l ä n

245 640

4 974

16 192

28 041

3 474

16 745

3122 Östergötlands l ä n a) Norra skogsbygden b) östgötaslätten c) Södra skogsbygden d) Södra k a s t l a n d e t

2034 730 1049 255

8838 784 1615 4 958 1481

34936 20 772

4 972 3197

61924 10 968

10 215 2159

8 370 5 794

1091 684

50 956

8 056

—

99 945 11909 19 373 52 797 15 866

Jönköpings l ä n

233 958 28174 101 731 85 014 19 039 379 654

6 058

48 335

5 650

58 869

10 569

Kronobergs l ä n

174 676

2 943

62 504

69 682

Kalmar län länets norra del b) Norra k u s t l a n d e t c) Skogsbygden länets södra del a) Kalmarslätten b) Norra k u s t l a n d e t c) Skogsbygden d) Öland

521108 254 309 172 241 82 068 266 799 80438 20 846 146 580 18 935

8 254 4101 2483 1618 4153 505 657 2 981 10

59 627

50416 19 584 19 584

6 992 2 989 2 989

10 321

59 627 6176

4 563 352

30 832

4 003

10 321 10 321

1794 1794

53 451

4 211

29 976 856

3 877 126

Gotlands l ä n

104 648

14 846

2 527

Blekinge län a) Skogsbygden b) Slättbygden

148 920 87 961 60 959

969 477 492

3 840 28 518 28 518 . 3 8 4 0

4 160 4 160

772 772

Kristianstads l ä n 1 a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden

196 56o 145 320 37 085 14160

2055 1706 211 138

22 353 22 353

Malmöhus l ä n 1 a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden

49 242 34 290 11798 3154

155 143 6 6

63 Hallands l ä n a) Slättbygden b) Skogsbygden c) Norra Halland

175 341 40176 100 796 34 369

1787 54 1653 80

1772 Göteborgs o. Bohus l ä n

146 259

9 219

544 Älvsborgs l ä n länets norra del a) Slättbygden b) Dalbygderna c) Dalslands bergsbygd d) Södra höglandet länets södra del b) Dalbygderna d) Södra höglandet

388 333 154 630 66 484 68 379 6 442 13 325 233 703 23294 210409

4 846 1185 520 665

66 720 27 105 13 769 3 744 9 592

4656 2 061 887 388 786

133 137 17 763 104039 14 479 6 093 657 1512 215 96 434 13 607

24597 3111 3111

39 615 2 208 37 407

2 595 166 2429

29 098

3 284

1 Endast delar av resp. län

3 661 131 3530

1451 1451

17 930 12 607 5 323

4 719 4 719

3 356

30 248 30 248

25—30 %

30 511

8 243

29 318 28 370 948

7 928 7 655 273

2 998

16 325

4 969

18 815

4 663

10 473 10 473 10 473

2 691 2 691 2 691

18 815 18 815

4 663 4 663

40—45 %

3 760

12 183

22 258

45—50 %

50—55 %

55—60 %

603 603

7 883

2 076

7 883

2 076

60—65 %

16 868

7 944

55 335

12 492

30 885

7 537

2 969

46 308 20 582

27 640 12179

7 537

2 969

25 726

över 70 %

17 986 17 986

16271 Summa skogsmark ha

Summa bolagsskog ha

Redovisningsområde

373 389

42 298

Stockholms län

8388 49 094

39 390

285 244

103 098

Uppsala l ä n

6 430

4 662

343 913

25 874

Södermanlands län

562160 169 009 122 052 230400 40 699

84 420 46 528 2 937 32 790 2165

Östergötlands l ä n a) Norra • skogsbygden b) östgötaslätten c) Södra skogsbygden d) Södra kustlandet

34 732

Jönköpings l ä n

563 917

72101 Kronobergs l ä n

684 634 298 240 216 172 82 068 386 394 115 750 20846 230 007 19 791

38 760 19 584 17 966 1618 19176 7 314 657 11069 136

Kalmar l ä n länets n o r r a del b) Norra kustlandet c) Skogsbygden länets södra del a) Kalmarslätten b) Norra kustlandet c) Skogsbygden d) Öland

137 699

5 616

Gotlands l ä n

183436 122477 60 959

6 692 6 200 492

Blekinge l ä n a) Skogsbygden b) Slättbygden

244 731 180 280 50 291 14160

7 651 4 535 2 978 138

Kristianstads l ä n 1 a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden

50292 34 290 12 848 3154

218 143 69 6

Malmöhus l ä n 1 a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden

134 286

65—70 %

Därav Därav Därav Därav Därav Skogs- Därav Därav SkogsSkogsSkogsbolags- Skogs- bolags- Skogs- bolagsbolagsbolagsbolagsbolagsmark mark mark mark mark mark skog skog skog skog skog skog skog ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha

12 563 12 563

8 980 13 874 9 803 13 874 9 803 13 874 ' 9 803

1838 1838

2 069 1378 691

1111 1111

2844 2844

744 744

204335 47 739 122 227 34 369

4906 1401 3425 80

Hallands län a) Slättbygden b) Skogsbygden c) Norra Halland

3 279

Göteborgs o. Bohus l ä n

655463 315 926 89 457 87 737 125 407 13325 339 527 25 502 314 025

42 618 25079 2 569 5 060 17 450

Älvsborgs län länets norra del -a) Slättbygden b) Dalbygderna c) Dalslands bergsbygd d) Södra höglandet länets södra del b ) Dalbygderna d) Södra höglandet

4 883

27 494 12 939

6 347 3 057

12 773 12 773

3 363 3 363

1329 1329

429 429

12 773

3 363

12 939

3 747

3 290

3 747

3 290

4252 505 505

35—40 %

Därav Därav Därav Skogsbolags- Skogs- bolags- Skogs- bolags- Skogsmark m a r k m a r k mark skog skog skog ha ha ha ha ha ha ha

5 818

7 261 7 261

30—35 %

—

17 539 297 17 242

292 Tab. V. Hela skogsmarksarealen samt därav areal bolagsskog inom hela eller delade storkommuner, grupperade efter andelen bolagsskog år 1951. Naturliga jordbruksområden, (Forts.) l*aa riksområden och hela riket.

lantbruksnåmndsområden,

län, större natur-

Bolagsskog i % av hela skogsmarksarealen 5—10

0—5 % Redovisningsområde

%

10—15 %

Därav Skogs- Därav Skogs- Därav Skogsbolags- mark bolags- m a r k bolagsmark skog skog skog ha ha ha ha ha ha

15—20 %

20—25 %

Därav Skogs- Därav Skogs- bolagsbolagsmark mark skog skog ha ha ha ha

Summa skogsmark Därav Skogs- Därav Skogs- Därav Skogs- Därav Skogs- Därav Skogs- Därav Därav Därav Därav Därav SkogsSkogs- bolags- Skogs- bolags- Skogs- bolagsha Skogsbolags- mark bolags- mark bolagsbolagsbolagsbolagsbolagsmark m a r k mark mark mark mark mark mark skog skog skog skog skog skog skog skog skog skog ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha ha 25—30 %

30—35 %

35—40 %

40—45 %

45—50 %

50—55 %

55—60

60—65 %

65—70 %

över 70 %

Summa bolagsskog ha

Red o visningsområde

26 719 Skaraborgs län a) Slättbygden 8 516 b) Falbygden 502 c)' Nordöstra höglandel 13 236 20 764 5 837 37 910 6 831 d) Sydöstra höglandet 4465 338 2 382 12 389 2 051 736 118 446 69 739 6 602 4 219 31567 21100 204 307 165 759 1 259 246 476 461 Värmlands län 2 532 1049 194898 88 895 a) Slättbygden 134 036 3 418 95 640 7 408 102 624 13 249 50 979 10 382 60 253 13 361 137 059 36 620 91296 29 886 29 007 11376 Värmlands län 203 958 32 445 9 477 6 218 7 864 4 598 2 532 1049 10 765 1872 39 803 8 392 2104 28 952 4 079 31234 b) Centr. o. v. V ä r m l a n 75 704 1760 a) Slättbygden 38113 509 191 145 767 46 763 14 882 22090 13 986 24 368 29 007 11376 25 855 97 256 42 609 14114 51861 11489 5 304 72 499 8 990 c) Bergslagen 64406 58 332 1658 b) Centr. o. v. V ä r m l an 93138 102 891 80 616 125 980 21916 12 342 180 1173 d) Norra Värmland c) Bergslagen 47 030 420 117 205 111 54 653 4219 38 813 6 602 64298 88 895 194 898 48 687 15 772 50 979 10 382 d) Norra V ä r m l a n d Örebro län 3119 36185 33 030 521 955 169 735 4523 27 086 16 369 174 393 75 596 4823 38119 12 064 37 326 6 586 43 858 10 979 17108 374 42 016 6191 a) Södra skogsbygden 604 4 41 Örebro län 96 924 107 681 27 039 3119 4 523 27 770 12167 4 823 19 502 3 594 12 910 3 242 17108 b) Slättbygden a) Södra skogsbygden 94 25 868 87 898 4 878 17 824 2 992 c) Bergslagen 6 964 1002 374 b) Slättbygden 4417 510 58 693 36185 S3 030 326 376 137 818 27 086 16 369 63 429 146 623 12 064 7 737 38119 30 948 35 052 5189 c) Bergslagen 12 363 Västmanlands län 92 018 377 574 7 636 4 518 33 351 20 708 22 458 15 709 a) Bergslagen 535 40 687 5 398 28 496 4 708 65 523 15 309 43 515 11595 12 657 4 350 20 415 7 479 9 211 93 625 1709 58 016 Västmanlands l ä n 135 862 15 709 20 708 33 351 22 458 7 636 4 518 2 633 6 891 3 317 9 483 46 435 10 784 b) Slättbygden 347 a) Bergslagen 9 608 34002 241712 1033 13 524 4 846 535 40 687 5 398 28 496 4 708 19 088 4 525 43 515 11595 3174 9 211 b) Slättbygden 84 017 1362 Kopparbergs län 38133 25 976 109 796 92158 1 975 555 642 092 132 200 50 752 404 875 173 591 104874 50 256 92 405 49 878 a) Bergslagen Kopparbergs l ä n 62 303 2 511 140 479 12 787 140461 19 908 364 205 63 345 144349 31778 130 965 33 468 110 510 35 684 69 528 147 875 57 327 31435 40 673 15 540 49 727 22 553 b) Östra Dalarne a) Bergslagen 148 317 939 103 527 29 380 9 700 26 667 10 604 123 549 53 851 42 528 20 784 c) Mellanbygden b) östra Dalarne 658 45 965 4 706 27 080 3 224 380090 22 770 1 028 029 92158 109 796 25 976 38133 d) Fjällbygden 60 698 11741 144349 31778 130 965 33 468 16 306 5 325 64 860 24 608 231 599 97187 62 346 29 472 35 078 18 443 94 514 8 081 c) Mellanbygden 88 947 39 385 1853 481 712 64 824 20 659 113 381 16 684 303 507 51604 d) Fjällbygden 76 406 51241 321044 248 098 1 374 924 614068 Gävleborgs län 122 71 9 271 278 994 104 568 68 784 29 816 145 474 71009 38 063 19 727 30 541 7 308 202 724 56 007 29147 a) Gästrikland 873 7 549 49107 4 255 426 Gävleborgs l ä n 70042 76 406 51241 8 728 8 210 307 453 146 250 56 927 11398 19 727 38063 39 768 82 299 5 926 13 610 7 308 20 847 6 348 22 542 7 124 30541 b) Hälsinglands kustl. 487 4 269 111 645 003 212 501 a) Gästrikland 10148 68 999 50 053 63175 31241 55174 23 890 181877 49 659 6 605 2147 103 245 39 543 c) Inlandet 49107 4 255 315 b) Hälsinglands kustl. 59 894 243 317 189 835 422468 255 317 56 927 11398 71 122 175 749 65025 386 3 280 c) Inlandet Västernorrlands län 50 404 44 312 1 856 851 876 863 384 36 764 514 840 249 476 474 731 248 672 190 356 109 170 147 876 95 624 a) Kustlandet 72138 6 282 24 766 3 009 19 219 3 686 43129 9 926 55 830 14 567 72 266 23 208 79135 31738 88 Västernorrlands l ä n 429 181 251 573 433 23 777 65 308 ' 29 841 69 478 35 506 13 665 7 905 b) Inlandet 72138 6 282 24 766 3 009 19 219 3 686 43129 9 926 55 830 14 567 72 266 23 208 25 473 10128 88 384 36 764 449 a) Kustlandet 429 23 777 50 404 44 312 1208 976 647 624 532 219 635 405253 213166 176 691 101265 73 434 47 636 53 662 21610 c) Silurområdet 47 988 b) Inlandet 74442 74442 47 988 c) Silurområdet J ä m t l a n d s län 239 974 339 255 181 479 74100 42 467 301 995 194 064 171 749 115 281 142 151 108 811 2 600 751 1175 572 a) Silurområdet 30 762 3 118 172 699 25 069 43 767 7 300 96 507 21900 234 330 63 059 176 809 56 232 137 459 53 206 148 921 61969 488 293 820 360 287 203 1643 41954 Jämtlands l ä n 146 492 224280 137 459 53 206 b) Mellanbygden 30 762 3118 116 442 16 480 43 767 7 300 33 868 8 246 191 828 50 718 254 550 502 062 1643 a) Silurområdet 41954 47 572 77 715 73 504 139 081 76 659 32 043 208 607 101 431 c) Fjällbygden 1 278 329 633 819 b) Mellanbygden 171 749 115281 72 262 29 926 279 686 138 543 200174 107 975 74100 42 467 142151 108 811 62 639 13 654 42 502 12 341 176 809 56 232 56 257 8 589 c) Fjällbygden Västerbottens län 3129 932 744293 20163 12 338 936 631 739 273 938 a) Kustlandet 287 093 50 948 884 496 201 719 259 000 71345 263 904 90 809 2 353 340 264 1 226 326 Västerbottens l ä n 636 751 28 559 144433 13 701 12 338 20163 235 239 102 809 b) Inlandet 70 056 14 769 259 000 71345 263 904 90 809 192 442 33160 1903 606 404 029 a) Kustlandet 1333 144 433 13 701 41089 936 396 500 171129 2 353 94 651 17 788 814 440 186 950 b) Inlandet 595 662 27 226 3 572 424 394 205 Norrbottens län 118 406 45 747 234 074 70 950 a) Kustlandet 1 527 799 207 649 Norrbottens län 1181054 27 765 712 781 53 998 834 527 113 552 491 582 82193 118 406 45 747 234074 70 950 b) Inlandet 2 044 625 186 556 a) Kustlandet 439 011 7 567 340 686 26 852 395 622 56 533 b) Inlandet 742 043 20198 372 095 27146 438 905 57 019 491582 82193 209 882 141257 600 321 482146 10 184 726 3 391 234 N. Sveriges inland 96 527 306 626 97 988 434083 165 385 777 020 330285 1195 069 577 976 779 586 413 088 315 211 182 616 456 473 293 907 68 999 50 053 3 972 561 941 665 N. Sveriges kustland N. Sveriges inland 1 419 044 50920 497 371 38 345 728 265 99158 1045 184 181008 1055 296 240 628 365 295 12 338 20163 7 905 13 665 206 521 342 775 116164 247 124 95 418 378 797 163 463 128 483 61082 69 478 35 506 N. Sveriges kustland 97 514 194 567 159 969 2 344 925 858 297 M. Sveriges sk.- o. dalb. 563 771 9 644 606 364 51090 420 388 59 542 268 588 48 244 113185 24 695 730 781 143 463 20 708 33 351 S. Sveriges s k - o. dalb. 50 518 142 133 46 319 103 238 40153 361 279 157 926 124 827 60 552 95 390 51162 101 588 59 394 M. Sveriges sk.- o. dalb. 14 944 10 765 3190 257 217 824 177 532 3 598 141671 12148 257 279 34 874 68 380 12 584 215 882 50 878 184 345 83 134 173 81 16 271 8 980 27 564 16 572 M. Sveriges slättbygd 529 15 561 6 203 257 119 1 942 794 44316 S. Sveriges sk— o. dalb. 1 984 022 27 072 448 013 34 804 337 800 43 459 210 364 36 783 89120 20 016 44 676 12 477 1615 55 792 14 606 21969 63199 35 483 S. Sveriges slättbygd 66172 25181 12 706 5 583 23 353 11069 6 426 19 513 30 876 15 060 114 777 65 299 23 203 19 086 18150 125 856 9 033 147 022 462 391 123 730 M. Sveriges slättbygd 1103 406 17197 4 663 2 820 10 727 18 815 4 321 3 581 25167 415 29103 7 226 S. Sveriges slättbygd 371 353 2 350 327 036 375 314 253 377 934 623 47 249 22 097 654 5 684 289Hela riket 267 426866178 332 3401 529 802 657 2571471 905 710 760 960 725 508 736 521227 301970 510 121 Hela riket 5 619128 110 7811824 375 145 835 1 919 857 259 700 1 743 539 306143 1 557 597 355 940 1 450 601 399 739 812 662 Skaraborgs län a) Slättbygden b) Falbygden c) Nordöstra höglandet d) Sydöstra höglandet

200 416 124 880 32 355 3 679 39 502

1423 548 139

30 658 3 370 4 248 9 799 13 241

2 567 296 363 568 1340

10 367 7 985

1458 1120

53 369 3 070

9 476 594

12 659 12 659

2 845 2 845

20 764

5 837

473 473

150 150

6131 6131

2 963 2 963

334 837 158 568 36 603 72152 67 514

294 Tab. VI. Behov av kompletteringsskog enligt utredningens alternativ I grupperade efter förhållandet mellan behov och Ullgång enligt olika förstörre naturliga riksomBehovet täckes av tillgången enl. förslag 1 + 2

enl. förslag 1 Redovisningsområde behov av

tillgång på

behov av

tillgäng på

enl. förslag 1 + 2+ 3 behov av

tillgång på

Behovet överstiger tillgången enl. förslag 1 + 2+ 3 behov av

tillgång på

kompletteringsskog (ha)

a) Norra

skogsbygden

c) Södra skogsbygden d) Södra kustlandet •••

b) Norra kustlandet ... länets södra del

4 267

27 135

4 260

7 438

5 290

2 099

6 810

1318 818 350 150

3 350 2 100 950 300

760 760

13 800 13 800

8 820

4 740

723 388 388

4 938 4178 4178

1365 189 189

3150 530 530

335 190

760 530

1176 1176

2 620 2 620

4 421

12 621

458 338 120

2169 1690 479

2 101

250 350

1617 484

317 57 260

1740 340 1400

2 338

4 750

2 200

3 390

350 350

250 250

b) Norra kustlandet ... d) Öland

b) Slättbygden

b) Mellanbygden c) Slättbygden

261 261

355 355

6 750

3 925 3 420 3 420

3 347 3 347 2 347 1000

1782 1782 1326 456

505 505

c) Slättbygden a) Slättbygden i Göteborgs o. Bohus län ... 265 89 89

856 482 482

730 654 654

176 176

374 374

76 76

c) Dalslands bergsbygd d) Södra höglandet ... d) Södra höglandet

...

Bilaga 8 nt tillgång på kompletteringsskog inom hela eller delade storkommuner, g år 1951. Naturliga jordbruksområden, lantbruksnämndsområden, län, len samt hela riket. Behovet täckes av tillgången enligt förslag 1

enligt förslag 1 + 2

enligt förslag 1 + 2+ 3

behov av

behov av

behov av

Bedovisningsområde tillgång på

tillgång På

tillgång På

297 Behovet överstiger tillgången enl. förslag 1 + 2+ 3 behov av

tillgång På

kompletteringsskog (ha) caraborgs län a) Slättbygden b) Falbygden c) Nordöstra höglandet d) Sydöstra höglandet irmlands län a) Slättbygden b) Centr. o. v. Värml. c) Bergslagen d) Norra Värmland ...

36 450

46 050

800 16 650 19 000

2 200 19 250 24 600

10175 1875

17 900 3 978

•ebro län a) Södra skogsbygden b) Slättbygden c) Bergslagen

9 700 3 732

21160 4187

5 968

16 973

8 300

13 922

istmanlands län a) Bergslagen b) Slättbygden

1160 1160

1432 1432

18 600

44 305

18 600

44 305

apparbergs län a) Bergslagen c) Mellanbygden d) Fjällbygden ivleborgs län a) Gästrikland b) Hälsinglands c) Inlandet

13 650

kustl.

17 316

27 886

14 005 3 311

24 438 3 448

303 395 204121 56 787 14 570 27 917

45159 25 720 3 931 6 011 9 497

61050 8 350 33 550

115150 12 250 54 200

503 900 105 200 326 700

189 950 31350 90 950

48 700 .

72 000

67 650

16 559 7 324 3 786 5 449

66 644 37 982 5 158 23 504

81949 4113 64 530 13 306

22 893 2 475 7 697 12 721

17150 17150

81782 81782

71110 510 70 600

44 660 328 44 332

357 595 33156 46 232 199 442 78 765

961144 104 230 82 700 367 014 407 200

398 125

•234 809

127 266 270 859

68 520 166 289

60 612 24 862 35 285 465

90 700 36 840 48 790 5 070

142 559 45 990 78 799 17 770

411 900 99 430 159 070 153 400

57 055 6 920 46 065 4 070

28 615 1090 27 035 490

13 650

a) Kustlandet b) Inlandet c) Silurområdet

129 280 18 740 90 320 20 220

212 400 24150 167 900 20 350

132 180 26 560 105 620

189 500 28 550 160 950

85190 79 420 5 770

110 660 92 960 17 700

125 870 125 870

59 900 59 900

mtlands län a) Silurområdet b) Mellanbygden c) Fjällbygden

114 780 20 250 46 390 48140

154 060 30 460 59 880 63 720

118 230 74 030 31420 12 780

133 460 78 420 38 720 16 320

145 610 25 760

539 060 61800

176 170 146 250

125 550 102 510

119 850

477 260

29 920

23 040

58 000 46100 11900

74 900 62 400 12 500

709 900 1 476 600 199 200 267 100 510 700 1 209 500

614 109 494 609 119 500

295 650 223 350 72 300

797 043 1 813 598 401 817 617 543 395 226 1196 055

isterbottens län a) Kustlandet b) Inlandet jrrbottens län a) Kustlandet b) Inlandet

18 889 8 934 9 955

20 750 9 250 11500

108 206 57 857 50 349

129 050 78 100 50 950

238 258 238 258

56 420 56 420

242 635 27 674 Sveriges sk.- o. dalb. 17 310 Sveriges sk.- o. dalb. 4 215 Sveriges slättbygder ... 14 898 Sveriges slättbygder ... 1321

367 460 33 400 27 092 6 200 32 145 3134

305 564 165 802 75 503 129 847 56 869 5 693

387 530 1 372 433 3 938 629 642 599 217 840 759 236 1136 673 904 802 136 263 202 856 508 266 548 734 267 950 9 391 10 048 1 385 306 104 223 37 422 65 538 713 257 16 350 298 440 399 558

432 279 366 705 161 394 392 606 161 681 69 214

Hela riket

469 431

739 278 1130 156 2 381 636 5 659 594 4 594 256 1 583 879

Sveriges inland

308 053

296 Tab. VII. Behov av kompletteringsskog enligt utredningens alternativl grupperade efter förhållandet mellan behov och tillgång enligt olika föl större naturliga rikson Behovet täckes av tillgången enligt förslag 1

enligt förslag 1 + 2

enligt förslag 1+ 2+ 3

Bedovisningsområde behov av

tillgång på

behov av

tillgång På

behov av

tillgång På

Behove t överstige r tillgånge n enl. för slag 2+ 3

1+

behov av

tillgång På

14 326

kompletteringsskog (ha)

a) Norra

skogsbygden

13 878

36 830

12 740

15 412

2 980

3 000

6 600

2 586

2 690

22 306

45 130

26 456

13 920

44 643 18 643 1250 24 580 170

122 150 54 650 1750 64 150 1600

6 080

6 600

4 450 1630

4 900 1700

74 840 2 400 54 925 12170 5 345

13 700 150 8 600 2 700 2 250

247 020

83 021

2 450 2 450

4 500 4 500

c) Södra skogsbygden d) Södra kustlandet ...

•

22 340

54 460

263 760

95 530

240 188

598 538

188 52

538 60

43 053 11400 4 731 6 669 31 653 6 920

83 075 40 355 33 309 7 046 42 720 14 670 4 840 23 210

177 964 28 970 16 693 12 277 148 994 29 390

35199 17 682 12 845 4 837 17 517 4 253 3 282 9 982

60 335 59 269

19 373 5 360

Gotlands län

87 772

26159 Blekinge län a) Skogsbygden b) Slättbygden

201 504 125 241 76 263

21882 18 523 3 359

c1) Slättbygden

245 850 140 631 75 509 29 710

66 342 46 784 13 725 5 833

M a l m ö h u s län 1 a) Skogsbygden b) Mellanbygden c) Slättbygden

66 695 41361 19 967 5 367

16 328 10 820 4 780 728

76 166 16 311 35 580 24 275

25 590 2 350 19 700 3 540

Kalmar län länets norra del b) Norra kustlandet ...

a) Kalmarslätten b) Norra kustlandet ... d) Öland

Kristianstads län* a) Skogsbygden

Hallands län a) Slättbygden b) Skogsbygden

2 971 2 273 698

3 746 2 422 1324

2 052 2 052

2 363 2 363

298 298

440 440

6 547 1440 5107

9 670 1680 7 990

Göteborgs o. Bohus län ...

144 600

17 350

Älvsborgs län länets norra del a) Slättbygden b) Dalbygderna c) Dalslands bergsbygd d) Södra höglandet ... länets södra del b) Dalbygderna d) Södra höglandet ...

18 296 8 323 1691 2 259 4 373

25161 12 031 3 236 3 372 5 423

9 973

9 973

372 925 207 729 91875 54 275 52 949 8 630 165 196 12 887 152 309

88 604 49 559 9 219 10 788 27 267 2 285 39 045 3 498 35 547

E n d a s t delar av resp. län

745 623 122

3120 1810 1310

Bilaga 8 mt tillgång på kompletteringsskog inom hela eller delade storkommuner, ig år 1951. Naturliga jordbruksområden, lantbruksnämndsområden, län, len samt hela riket. Behovet täckes av tillgången enligt förslag 1

enligt förslag

enligt förslag

1+ 2

1+ 2+ 3

behov av

behov av

Bedovisningsområde tillgång På

tillgång på

behov av

tillgång på

297 Behovet överstiger tillgången enl. förslag

1+ 2+ 3 behov av

tillgång På

kompletteri ngsskog [ha)

a) Slättbygden b) Falbygden c) Nordöstra höglandet d) Sydöstra höglandet ärmlands län a) Slättbygden b) Centr. o. v. Värml. c) Bergslagen d) Norra Värmland ...

36 450

46 050

800 16 650 19 000

2 200 19 250 24 600

10175 1875

17 900 3 978

rebro län a) Södra skogsbygden b) Slättbygden c) Bergslagen

9 700 3 732

21160 4187

5 968

16 973

8 300

13 922

ästmanlands län a) Bergslagen b) Slättbygden

1160 1160

1432 1432

18 600

44 305

18 600

44 305

opparbergs län a) Bergslagen b) östra Dalarne c) Mellanbygden d) Fjällbygden ävleborgs län a) Gästrikland b) Hälsinglands c) Inlandet

13 650

13 650

17 316

27 886

14 005 3 311

24 438 3 448

303 395 204121 56 787 14 570 27 917

45 159 25 720 3 931 6 011 9 497

61050 115150 8 350 12 250 33 550 54 200

503 900 105 200 326 700

189 950 31350 90 950

48 700 .

72 000

67 650

16 559 7 324 3 786 5 449

66 644 37 982 5158 23 504

81949 4113 64 530 13 306

22 893 2 475 7 697 12 721

17150 17 150

81782 81782

71110 510 70 600

44 660 328 44 332

357 595 961144 33156 104 230 46 232 82 700 199 442 367 014 78 765 407 200

398 125

•234 809

127 266 270 859

68 520 166 289

411 900 99 430 159 070 153 400

57 055 6 920 46 065 4 070

28 615 1090 27 035 490

60 612 24 862 35 285 465

90 700 142 559 36 840 45 990 48 790 78 799 5 070 17 770

a) Kustlandet b) Inlandet c) Silurområdet

129 280 212 400 18 740 24150 90 320 167 900 20 220 20 350

132 180 26 560 105 620

189 500 28 550 160 950

85 190 110 660 92 960 79 420 17 700 5 770

125 870 125 870

59 900 59 900

tmtlands län a) Silurområdet b) Mellanbygden c) Fjällbygden

114 780 20 250 46 390 48140

118 230 74 030 31420 12 780

133 460 78 420 38 720 16 320

145 610 25 760

539 060 61800

176 170 146 250

125 550 102 510

119 850

477 260

29 920

23 040

58 000 46100 11900

74 900 62 400 12 500

709 900 1 476 600 199 200 267 100 510 700 1 209 500

614 109 494 609 119 500

295 650 223 350 72 300

20 750 108 206 9 250 57 857 11500 50 349

129 050 78 100 50 950

797 043 1 813 598 401817 617 543 395 226 1196 055

238 258 238 258

56 420 56 420

387 530 1 372 433 3 938 629 642 599 217 840 759 236 1136 673 904 802 136 263 202 856 508 266 548 734 267 950 9 391 10 048 1 385 306 104 223 37 422 65 538 713 257 16 350 298 440 399 558

432 279 366 705 161 394 392 606 161 681 69 214

kustl.

154 060 30 460 59 880 63 720

Österbottens län a) Kustlandet b) Inlandet orrbottens län a) Kustlandet b) Inlandet Sveriges inland

18 889 8 934 9 955

242 635 367 460 27 674 33 400 . Sveriges sk.- o. dalb. 17 310 27 092 Sveriges sk.- o. dalb. 4215 6 200 . Sveriges slättbygder ... 14 898 32145 Sveriges slättbygder ... 1321 3134 Hela riket 308 053 469 431

305 564 165 802 75 503 129 847 56 869 5 693

739 278 1130 156 2 381 636 5 659 594 4 594 256 1 583 879

298 Sammanställning

över verksamheten

i samband markerna

med norrländska skog i Västerbottens och Nor

Antal ansökningar om bildande av skogsvårdsområde: Antal skogsvårdsområden för vilka k o n t r a k t u p p r ä t t a t s : Total areal i ha för kontrakterade skogsvårdsområden: Antal skogsvårdisområden inom vilka betesanläggningarna s l u t f ö r t s : Bidragsberättiga Betesanläggningar Areal ha

Godkänd kostnad

Statsbidrag

Areal ha

1 000 kr Skogsvårdsområden för kontrakt upprättats

Godkänd kostnad

Statsbidrag

Areal ha

1 000 kr

Godkänd kostnad

Stats bidra

1 000 kr

vilka

Summa Företag för vilka beviljats J ä m t l a n d s län

Beståndsvård

Återväxt

412 6 701 2 766

417 5 983 2 972

285 4 504 2 140

2 452 89 799 33 062

181 6 464 1 781

122 4 561 1 352

815 22 068 20 783

25 1000 902

1 70 63

9 879

9 372

6 929

125 313

8 426

6 035

43 666

262 4 814 2 962

335 4 013 3 176

233 3 073 2 305

261 22 700 4 127

46 2 560 350

36 1886 267

312 4 420 6 222

16 430 414

1 28 29

8 038

7 524

5 611

27 088

2 956

2 189

10 954

214 1397 840

310 982 857

102 755 641

213 14 531 2 774

41 1457 213

32 1052 155

252 2 584 3 592

13 229 266

1 15 19

2 451

2 149

17 518

1 711

6 428

statsbidrag

Summa Avsy hade företag J ä m t l a n d s län Västerbottens län Summa

299 Bilaga 9

oduktionsanslaget i skyddsskogsområdet dtens län per den 31/12 195U. Jämtland 57 20 79 800

i Jämtlands

V ästerhotten 241 130 390 141 11

—

Norrbotten 129 79 240 208 4

färder

Icke bidragsberättigade åtgärder

Skogsdikning jdkänd jstnad

län samt inom lapp

Statsbidrag

Vägbyggnad Godkänd kostnad

1 000 kr

Statsbidrag

1 000 kr

Summa Godkänd kostnad

Statsbidrag

1 000 kr

Hyggesvård o. skogsodling ha

Beståndsvårdande huggning i Yngre skog ha

Äldre skog ha

Avverkning avrest- och t rasbestånd ha

Summa ha

128 1029 466

90 746 339

60 17 685

30 7 472

811 14 493 6 806

546 10 526 4 935

495 23 331 15 892

188 5113 11876

406 1110 9 059

562 16 047 25 880

1 651 45 601 62 707

1 623

1 175

16 007

39 718

17 177

10 575

42 489

109 959

86 46 3

64 36 2

17 36

7 14

483 7 066 3 979

345 5 288 2 887

8 520

48 33 3

36 25 2

17 36

7 14

412 2 718 1375

180 1989 1002

4 505

300 Sammanställning

över verksamheten i samband län utom skyddsskogsområdet

med norrländska skog samt Västerbottens lät Gävleborg 3 2 9.400

Antal ansökningar om bildande av skogsvårdsområde: Antal skogsvårdsområden för vilka k o n t r a k t u p p r ä t t a t s : Totalareal i h a för kontrakterade skogsvårdsområden:

Bidragsberättiga

Areal ha

Godkänd kostnad

Statsbidrag

Areal ha

Statsbidrag

Areal ha

Godkänd kostnad

Stats bidrs

1 000 k r

vilka

Norrbottens län Summa Företag för vilka statsbidrag beviljats Gävleborgs län Västernorrlands län

Summa Avsynade

Godkänd kostnad

1 000 kr

1 000 kr Skogsvårdsområden för kontrakt upprättats

Beståndsvård

Återväxt

Betesanläggningar

275 643 2 078 773 358

232,5 408,3 3 311,9 812,8 349,2

159,2 302,6 1 430,0 479,0 '186,8

68 275 6 715 1997 1811

6,2 23,0 520,1 171,0 84,6

2,7 14,0 251,0 85,5 45,9

5 114,7 2 557,6

10 866

804,9

399,1

146 947

10,2 72,2

5, 36,

14,1

7,

96,5

48,

1,5

0,7

447 480 53 156

282,4 785,7 58,0 113,2

212,9 335,8 40,8 67,4

942 188 107

244,1 42,5 3,7

134,8 20,9 2,2

26,6

12,

9,6

4,

1 239,3

656,9

291,8

158,6

36,2

17,

1,5

0,7

136 71 29

87,1 103,4 31,2

62,9 33,9 22,1

152 65 13

24,0 12,8 0,5

13,5 6,4 0,3

2,2

1,

221,7

118,9

20,9

_

företag

Västernorrlands l ä n J ä m t l a n d s län Västerbottens l ä n Summa 1

_ 2,2

Härav h a r för 3 skogsvårdsområden, för vilka kontrakten ej fastställts före den 1/7 1949, bidrag med 116 300 kr till betesanläggningar å 195 h a beviljats av l a n t b r u k s n ä m n den.

1,

roduktionsanslaget inom Gävleborgs län, Västernorrlands zh Norrbottens läns kustland pr den 31/12 195A. Västernorrland 116 12 27 100

Norrbotten 38 11 20 300

Västerbotten 64 37 35 200

Jämtland 107 48 142 500

Icke bidragsberättigade åtgärc er

gärder Skogsdikning odkänd ostnad

län,

Bilaga 10 Jämtlands

Statsbidrag

Vägbj ggnad Godkänd kostnad

Statsbidrag

1 000 kr

1 000 kr

Summa Godkänd kostnad

Statsbidrag

1 000 kr

Hyggesvård o. skogsodling ha

Beståndsvårdande huggning i Yngre skog ha

Äldre skog ha

Avverkning av rest- och trasbestånd ha

Summa ha

820 4 518 13 468 5 637 3 369 27 812

429,8 380,7 2 621,8 672,5 275,3

451 3 862 10 247 1715 551

240 426 163 2 309 1283

419,5

753,1 569,4 5 767,9 1199,6 521,9

114 155 182

18 230 2 944 1458 1353

1 348,1

657,7

8 811,9

4 380,1

16 826

4 421

6 003

6,8

451,1

238,2

226,0 8,0

115,3 3,4

475,0

211,8

469,5 282,4 1 757,4 108,5 126,5

245,7 212,9 810,6 65,1 74,5

250,9

125,5

926,1

450,0

2 744,3

1 408,8

8,7

3,5

451,1

238,2

80,2

42,3

461,3 87,1 209,8 44,0 0,5

242,4 62,9 90,7 28,5 0,3

88,9

45,8

451,1

238,2

802,7

424,8

63,3 127,9 966,7 215,8 74,0

29,7 59,0 485,2 108,0 35,4

451,1

238,2

897,0

1 447,7

717,3

16,9

Bilaga 11

302 te ^ O •

TH

O CN

"CO

CN Ol as

m CO " > * Tj< 0 0 T j i O • * t^

rn

CS r H (T 1 CS — r CN oo a3 rH 0( 5 CN

O CO

-H 7-1

i te m cs g . —> (H O >H « TJ ° 44

CS O 01D r- co »c 5 «"* c2

t ~ CO rH

rH

I

O

r-l

i—i

i aD

os

oi

1 m

r-

oi

1 oo c •1

in CN

CD OS CN os

CO in

1 rH i u:•: T ji

"t O m

i~Ol Ol

t— co ci9 CN CO T fi

OS O

CS CD r H oo i n Ol

co CO

CD CO Cs co TJI aJ

co i >

i n o i oo CO i-H r H m

m

O O rH TT rH CO

i-H in co

T « CO CD T H r H CO 00

CD cs oo

OI Ol o - * r - T}< CD CO CO

CD CN CC ^ h-ifjcj rH Ol

1-H

cs CN

O

r-t

CD

CD

TJI

CO 00 o in TC

CO CN OS r H O I OS OS 1-H cc 5

Tt< CO Tji

CO CD CS i n co i n i—l rH

00 Tfl

t ^ ( N -H O CO OJ Ol

CN

r H

"B ' _ c % ^

O O

(H

O :es O 2 ° -*

O

«

B te te

£-3 *"!

>>

A te ••et r^-

ös C •-* so

•B O

C

C/3

to O s:

c/3 1 3 ^

^ os

1 O

»o c;

ft ft

ft c so

'

_H

44 44

C

** 5

K

>U :rt O

<

"•<

r H

CO m

co

m

Tfl

T f

1 1

os

oo TH m CO CD O l r H

r l

~

-B ' — O "5 B "£ ;3 ° tn O : r t § « O 44 O 44 44 C rH

i

:rt "B et vi o 4>

m

_

•3

"B

' _

O

0 ICS O 2 ° P* O 44 44 C r n

O

SS

1-1

co

i-H CN «3 co m c;3 3

CS C~ rH

T_,

CN O l C3 Ol r- i -H

CD CO

t - - r H CO O l CD T f i oo o i o i CD r n OI

i n co iO r H CC3 co o i o 1 t—

^

"

a3 23 ir i

t ^ 00 "tt

CO CO ! > • t ^ co i n CO O I CD

co o i as OS O re i j r i r i

t ^

oi

as

o

co CD OI CD

i n c- i r 3 i n r n —• OS T * r- '

l > OO TJI

co CD t—

i f)

T H

cs i n cs co co co rn ro oi t~ r-t

OS O O1 CO r-t o J GO CO O i T-H

rt ^ co Ol

O - O I t~CD i-H o I T j i T j i r -i OS T )*

CD o O Tj<

CD O l CD C>- CD CO l^- O l r * t— rl

Tfl

t > T j i C£ > CO r H Cl- i O l O I oI Ol

t » co CD

i-H

5 O rH a t ~ T f i CC 3 co

CO CN

9 i2 r-l

co co oo Ol

TH

•-1

c!—1 os

i O

55 t t»

CD

^

Ol

fjj

et

B B

B cyci V.

o

c

t. -c

6 H

o

te t.

"B 4 =1 03 t» C „«v o

et

vt **

*

i

el

et

B B

B B

3 -O

Vi

t3 o "B MM tH - O

s t*

&

W 2 b Bi "B .2 ftklt. « 44 > J C Ä C

«s B 44

ort

PH

a' m

05 T3

0, 3

Vj

CO OI

Tfl

g a, * « L* 05

'-1

iT2 ji

Ol

^

O

i

O CO O l r H T f l OS CS <N

1-, ••o

"B °S k,

O in

<N

c 4*

c tu

Tji

i n eo c i CS 1-H Tfl

CD

cs o rt t- - C

CO Ol O CN

rH CO CN as

in T>< cc co o i CD

tH O (H

CO

i f j H i r 5 T * 0 0 c5 O I r H 0C 3 OO

TH

«3 -B ° 00 ^ 44

c te te

te

o

T H

'"'

eo

m

»-*«

<9. « 2

u et te

TJI

^

r n i n o1 i n r H O1 oo oo TI1 CN r- H

t O CO t-

r-t

- j et s- A •4,

° fe.'5

C CO

rn

«rtg , tn j—$^ "B stn ^°° 44

P^

SO " Q O

S

Ol as 00

CN i n c:5 O CN cS as

O

<

^ o S» '-B

ös

Ol

"

i t e _

-* c

ft

•i

1-1

9 -i ej rt tH A

— 5, fe C!

T3

c/i O 03

=o t,

:B

Tj<

O r*

i n o t0 0 CS i - t O C"•

o cs a T i-H "5 CO

_2 -B ° 44 5fl 2 ^

•B U

»rt > xfi "B C

-

rH

i n oo a CS O I T H < # H T c rH r- *

1 "B A — O "S e ta S g tn O :rt O 2 = > J ! 0 4 4 44 C r n

i te w cs g — U — I-

oo

CN

Ol tOl Tfl rH

•B

"O

HIi

CN O 01? O C O r < ca5

rn

i t e _ 00 rt g H ^ O H S - O O j J

4fl 4

•a*

"B ' — O fl " g ^ O tn

44 44

r-

i-H

O :« 0 2 ° -*

te c

C

C

X^£

Ti

O CO

in

« 3 ° 44 5? -Q rH

c o o i o5 c s i— c 5 o Tfi a0

i n i n cs t « - * o r H CO T *

et

-B

Ol

cc os m CO

t 00 CO

B B 3 C/3.

r H O l .o cs oo c >1 OS 1—1 Tt-

os Ol cs cs

r n C D c:5 co TT aD T « i n a I

-T

t!

<u ft; a 0 ca

! --

CIH - C

3 CO o -B

ca C

o«

tn - B

2 |g

13 2 e «

U c o 44

:© -H «K.

p o tn ™ te k O O

tn u c VI o ,2 <u te t-

rt « -HT3 .Sf o, S>> t . « 44 > -J CAO

§= I I) I

OS OH > , t a « ^4 > " ^ J C7D C

Bilaga 12

Skrivelse från skogsstyrelsen Till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning. Ang. förslag verkan.

till stöd åt skoglig

sam-

Till en början må erinras om att frågan om överarbetning av bestämmelserna rörande anslaget till Skogsvård m, m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. länge varit aktuell. Såsom framgår av Kungl. Maj:ts u p p d r a g den 7 juni 1956 åt jordbruksrationaliseringsutredningen angående översyn av nämnda bestämmelser i samråd med skogsstyrelsen, hade styrelsen redan tidigare påbörjat en utredning rörande bidragsbestämmelserna i samband med nämnda anslag. Denna utredning hade som preliminära resultat givit vid handen, att de grundläggande principerna för bidragsgivning från skogsproduktionsanslaget fortfarande vore lämpliga med hänsyn till effekten av insatserna och även ur administrativa synpunkter. De principer, som här närmast åsyftas, är skogsvårdsarbetets koncentrering till geografiskt avgränsade områden och strävandena att åstadkomma erforderlig samordning av de olika skogsägarnas åtgöranden inom ramen av en skogsvårdsplan. Det hade vidare framkommit, att behov av statligt understödd verksamhet efter de angivna linjerna förelåg icke endast inom lappmarkerna, dit verksamheten i samband med anslaget på sistone nästan helt kommit att begrän-

sas såsom en följd av nuvarande bidragsregler, utan även utanför Norrland. Tillämpningsområdet för bidragsbestämmelserna borde därför vidgas till att omfatta hela landet, och bidragsvillkoren behövde i samband härmed ändras. Verksamheten borde ej längre ha försökskaraktär. Slutligen borde skogsvårdsstyrelsernas befattningstagande med betesanläggningar inom lappmarkerna avvecklas. Vid de överläggningar, som förts mellan jordbruksrationaliseringsutredningen och skogsstyrelsen beträffande kapitlet om skoglig samverkan i utredningens betänkande, har enighet rått därom, att nämnda resultat av styrelsens utredning kunde läggas till grund vid utarbetande av förslag till ny kungörelse, avseende stöd åt skoglig samverkan. Enighet har i stort sett förelegat även beträffande förslagets närmare utformning. Beträffande bidragsprocenter, skogsodlingsmaterialets behandling ur bidragssynpunkt och den mer underordnade frågan om benämning av anslaget m. m. har emellertid de framkomna önskemålen synts skiljaktiga. Skogsstyrelsen får därför här framlägga egna förslag i de tre nämnda spörsmålen och i samband därmed framföra vissa särskilda synpunkter. I likhet med utredningen anser styrelsen det vara ur skoglig synpunkt ytterst betydelsefullt att allvarliga brister med hänsyn till fastigheternas arrondering botas. Åtskilligt talar för att en för-

304 söksverksamhet i sådant syfte bedrives i samband med den nu ifrågavarande statliga stödverksamheten rörande skogsvård. De av utredningen föreslagna bestämmelserna medger bildande av skogsrationaliseringsområde oavsett om behov av omarrondering föreligger eller icke. Skogsstyrelsen är angelägen framhålla, att strukturrationaliseringen ej bör få onödigt försena skogsvårdsarbetena. Även där behov av omarrondering av fastigheter föreligger, mert där det å andra sidan är uppenbart, att de praktiska möjligheterna ej medger, att sådan genomföres under den närmaste tiden, bör därför hinder ej föreligga för områdesbildning inriktad enbart på skogsvårdsåtgärder m. m. under förutsättning att markägarna är intresserade härav. Skogsstyrelsen, i vars uppdrag det ej ingått att medverka i utarbetandet av övriga delar av utredningens betänkande, kan icke helt överblicka motiven för eller följdverkningarna av vissa utredningens förslag i förevarande kapitel, vilka delvis och indirekt berör arronderings- och fastighetskompletteringsfrågor. Styrelsen h a r därför icke kunnat i annan mån ta ställning till de delar av nämnda kapitel, som gäller strukturrationalisering, än vad ifrågakommande sådan verksamhet ansetts böra inverka vid avvägning av statsbidragen till skogsvårdsåtgärder. Det statliga stödet bör givetvis avvägas utifrån den principen, att högre statsbidrag ej bör utgå än som behövs för att de ur allmän synpunkt önskvärda åtgärderna skall komma till stånd. Enligt skogsstyrelsens åsikt bör vidare särskild återhållsamhet iakttas beträffande högprocentiga bidrag. Inom lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna i Kopparbergs och Jämtlands län är, beroende på tidigare rådande förhållanden, bidragsförmånerna redan

förut ansenliga vad beträffar skogsproduktionsanslaget. Särskilt gäller detta åtgärden skogsodling, som stödjes dels med högprocentiga kontantbidrag dels med naturaförmånen fritt skogsodlingsmaterial. Utvecklingen inom landsdelen u n d e r de senaste årtiondena motiverar en måttlig minskning av nämnda förmåner. En viss förbättring h a r sålunda inträtt med avseende på möjligheterna att öka skogsproduktionen. Forskningen har inom återväxtområdet kunnat anvisa säkrare metoder, av vilka en del tack vare tekniska framsteg med fördel kan utföras maskinellt på sammanhängande objekt av större omfattning. Vidare h a r förståelsen för behovet av samverkan mellan skilda skogsägare blivit mera allmän. Med hänsyn till det anförda synes det skäligt att bidragsförmånerna i vad det gäller återväxtåtgärder minskas i lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna utan att man därför avviker alltför mycket från de nu gällande. Av praktiska skäl bör minskningen bestå däri, att skogsodlingsmaterialet ej utlämnas kostnadsfritt utan inräknas i den kostnad, vara bidragsprocenten för återväxtåtgärden tillämpas. Under nämnda förutsättning kan skogsstyrelsen tillstyrka att bidrag till återväxtåtgärd, liksom till beståndsvård, dikning, väganläggning och uppförande av gemensam förläggning, utgår inom lappmarkerna och de svårföryngrade skogarna av Kopparbergs och Jämtlands län med högst 70 procent och inom landet i övrigt med högst 50 procent av den godkända kostnaden; att dessa procentsatser må överskridas med 10 procent av n ä m n d a kostnad då bidragstagaren är enskild person, som på grund av svag ekonomi eller annan jämförlig anledning kan antagas eljest icke vara i stånd att utföra åtgärden, eller då det med hänsyn till lokal

305 arbetslöshet finnes erforderligt att skapa arbetstillfällen genom att igångsätta skogsförbättringsarbeten; och att ett tilläggsbidrag om 10 procent av den godkända kostnaden må utgå där förordnande meddelats enligt 6 § tredje stycket kungörelseförslaget och det framstår som ett allmänt intresse av betydenhet att åtgärden kommer till stånd eller där på grund av åtgärdens samband med genomförande av yttre rationalisering särskilda skäl föranleder därtill. Vad h ä r anförts gäller ej bidrag till förvaltningskostnader, beträffande vilka skogsstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag. Inom ramen för de härovan angivna maximala bidragsförmånerna bör enligt skogsstyrelsens åsikt stödet avvägas med hänsyn till behovet i det särskilda fallet. I fråga om åtgärden röjning anser skogsstyrelsen att stor försiktighet bör iakttas såväl vid objektval som avvägning av bidragsförmån. Detta sammanhänger bland annat därmed, att utanför skogsrationaliseringsområden och skogsvårdsområden åtgärden icke berättigar till statsbidrag. I detta avseende intar röjning en särställning gentemot övriga skogsvårdsåtgärder, vilka kan stödjas med bidrag även från skogsförbättringsanslaget respektive skogsväganslaget. De termer utredningen föreslagit, skogsrationaliseringsområde, skogsrationaliseringsplan och skogsrationaliseringsanslaget, synes vara onödigt tunga och, i varje fall n ä r det gäller en verksamhet med huvudvikten på direkta skogsvårdsåtgärder, m i n d r e lyckliga. Frågan ä r måhända av ringa betydelse men med hänsyn till de praktiska fördelarna av enkla benämningar får skogsstyrelsen föreslå uttrycken skogsbruksområde, skogsbruksplan och anslaget till åtgärder inom skogsbruksområ-

den, vilket senare i dagligt tal torde komma att kallas skogsbruksanslaget. I detta ärendes avgörande h a r deltagit, förutom undertecknad överdirektör, h e r r a r Andersson, Edblom, Larsson, Strömberg och Swan. Föredragande h a r varit jägmästaren Lindfelt. Protokollsutdrag med särskilda uttalanden av ledamoten Swan och byråchefen Plym Forshell bifogas. Stockholm den 8 januari 1957. Folke Bo

Johansson

Lindfelt

Transumt Skogsstyrelsens protokoll den 8 januari 1957. Närvarande: Ledamöter: F. Johansson (ordf.) A. Andersson F. Edblom S. Larsson S. Strömberg (§1) H. Swan Tjänstemän: W. Plym Forshell C.-A. Axelson S. Beskow B. Lindfelt (§ 1) Justeras: Folke Johansson § 1. Förste byråsekreteraren Lindfelt föredrog ärende angående uppdrag av Kungl. Maj:t till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning att i samråd med skogsstyrelsen verkställa översyn av villkoren för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. Styrelsen beslöt att avlåta skrivelse till utredningen av den lydelse, som framgår av styrelsens konceptbok. Mot beslutet anmäldes avvikande meningar av ledamoten Swan samt byråchefen Plym Forshell, vilka anförde följande.

306 Ledamoten

Swan:

Avsikten med bildandet av skogsbruks- eller rationaliseringsområden är att främja samverkan mellan skogsägarna så att skogsåtgärder vidtagas gemensamt, när så är fördelaktigt (kap. 12). För att nå detta resultat föreslås bl. a. att staten skall lämna bidrag till utförande av skogsvårdsåtgärder inom hela landet och ej såsom tidigare enbart för norra delen. Utredningen anger en beräknad årskostnad av 4,5 milj. kronor för bidragsverksamheten. Härtill kommer kostnader för viss administrativ utbyggnad m. m. Börande förslagen kan i princip anföras följande. Utredningens förslag innebär, att det enskilda skogsbruket årligen subventioneras av staten. Det synes principiellt oriktigt att ett självbärande skogsbruk skall subventioneras. Tillfälliga bidrag kan ges i sådana fall, då lag- eller skattebestämmelser drabbar skogsbruket på olämpligt sätt, i vissa konjunkturlägen samt för att stimulera igångsättandet av åtgärder som bedömes gagneliga ur enskild eller allmän synpunkt; i senare fallet dock främst genom utökning av personalen hos skogsstyrelsen och skogsvårdsstyre]serna eller genom särskilda administrationsbidrag. Erfordras subventionering av icke bäriga jordbruk, bör sådana bidrag klart utgå från de statliga organ som h a n d h a r jordbruksärenden. Dylik bidragsverksamhet bör icke lämnas genom skogliga organ. Bidragsreglerna har icke utformats så, att garanti föreligger för att avsett mål ernås. Ej heller har till bidragen knutits några ålägganden att utföra sådana skogsvårdsåtgärder, som lagligen åvilar skogsägarna. Den av utredningen angivna kostnadsramen förefaller svagt underbyggd. Vid en mera allmän anslutning av skogsägarna till den före-

slagna verksamheten kan kostnaden beräknas bli många gånger större. Av ovan anförda skäl kan jag icke ansluta mig till nu föreliggande förslag till kungörelse angående bidrag till statens skogsrationaliseringsanslag. Ej heller anser jag, att sådan utredning rör a n d e kostnaderna för verksamheten föreligger, att skogsstyrelsen har tillräckligt underlag för kommande anslagsyrkande. Byråchefen Plym Forshell: Skogsstyrelsen har uttalat såsom sin uppfattning att sådan strukturrationalisering, som leder till en tillfredsställande arrondering av enskilda fastigheters ägor, är ur skoglig synpunkt av stor betydelse. Styrelsen har i enlighet härmed ansett lämpligt att till bidragsberättigad åtgärd inom skogsbruket finge utgå en särskild förhöjning av bidragen med 10 % i stimulerande syfte beträffande områden, som är föremål för strukturrationalisering. Jag delar helt skogsstyrelsens uppfattning om betydelsen av en bättre arrondering av jordbruksfastigheterna, ej minst till dem hörande skogsmarker, inom områden som är i behov därav. Åtgärder i sådant syfte bör enligt min mening på ett verksamt sätt stödjas av det allmänna. Jag anser det däremot principiellt oriktigt att ge ett sådant stöd genom högre bidrag till skogsvårdsåtgärder o. d. inom rationaliseringsområdena. Den sedan länge tillämpade och bärande principen rörande bidragsgivning till skogsvårdsåtgärder är nämligen, att bidragen icke bör ges till högre belopp än som bedömes nödvändigt för att få till stånd ur det allmännas synpunkt önskvärda åtgärder. Som åtgärdsstimulans är emellertid den ovannämnda förhöjningen onödig. Härtill kommer att frekvensen av bidragsberättigade åtgärder överhuvudtaget, möjligen med un-

307 dantag för lappmarkerna, är så ringa att det därav följande kontanta understödet ej torde nämnvärt kunna lätta den ekonomiska tungan av arronderingsåtgärders genomförande. För lappmarkerna ålcr torde behovet av sådana åtgärder vara vida mindre än i vissa andra delar av landet. Strukturrationalisering skapar bättre förutsättningar än tidigare för ekonomisk drift av såväl jordbruk som skogsbruk. Då emellertid åtgärdernas genomförande får antas medföra höga kostnader samtidigt som det allmänna har intresse av att de kommer till stånd, bör proceduren som sådan stödjas genom statsbidrag av tillräcklig storlek för att \ e r k a stimulerande. Förutom förordade bidrag för förvaltningsändamål medges enligt förslaget en betydande hjälp genom upprättandet av skogsvårdsplaner och arbetsplaner utan annan kostnad för intressenterna än hantlangningskostnad beträffande de senare. Dessa planer kan redan nu inom stora områden och i en framtid inom hela landet förbättras genom utnyttjande av fotogrammetriska metoder i samma mån som aktuellt bildmaterial

kan tillhandahållas av kartverket. Bedan detta förfarande innebär en förhöjning av skogsvårdsbidragen. Någon ytterligare förhöjning därutöver av bidragen till skogsvårdsåtgärder synes icke samtidigt böra utgå, enär utförandet av dessa redan vid enkel områdcsbildning och än mer efter genomförd arrondering kan ske till väsentligt lägre kostnad än vad fallet genomsnittligt är på enskilda mindre fastigheter. Det statliga stöd, som enligt förslaget förväntas kunna tillgodoföras arronderingsåtgärder på omvägen över bidragtill skogsvårdsåtgärder, bör — måhända ytterligare förstärkt —- i stället överföras till själva strukturrationaliseringen. Det bör därvid undersökas, huruvida icke lämpligen lantbruksnämndernas befogenheter och resurser kunde förstärkas för främjande av arronderingsålgärder särskilt i avseende på fastigheternas innehav av skogsmark. In fidem Sten Beskow Bätt utdraget intygar: Ingeborg Berg

Bilaga 13

DEN EKONOMISKA BETYDELSEN AV SKOGSINNEHAV M.M.

U N D E R S Ö K N I N G U T F Ö R D AV

SKOGSEKONOMISKA INSTITUTIONEN VID SKOGSHÖGSKOLAN

Innehåll I

Undersökningens ändamål

313 II

Tidigare undersökningar

313 III

Undersökningens principiella uppläggning

314 IV

Materialet

315 A Val av typområden

315 B Deklarationsundersökningen

315 C Intervjuundersökningen

316 Kritik av materialet

317 A Deklarationsmaterialet

317 B Intervjumaterialet

319 Materialets bearbetning

320 A Deklarationsmaterialet

320 B Intervjumaterialet

323 Arbetets organisation

325 V

VI

VII

VIII Diagramförteckning

325 IX

327 X

20 Bedovisning av undersökningens resultat för de enskilda typområdena A Hakkas

328 B Lycksele

334 C Häggenås

341 D Burträsk

347 E Färila

352 F Norra Ny

358 G Linde

365 H Ydre

372 I Villstad

377 Bedovisning av resultaten med hänsyn till samtliga i undersökningen ingående typområden 1 Fastighetsantal 2 Medelarealer 3 Skoglig beskrivning 4 Allmän beskrivning

385 385 385 386 386

312 XI

5 Bedovisning av undersökningens resultat Inkomsten Avverkningen Arbetskraften

387 388 393 395

Sammanfattning

399 Bilagor

403 Tabeller

I. U n d e r s ö k n i n g e n s ä n d a m å l Föreliggande undersökning h a r utförts p å skogsekonomiska institutionen vid skogshögskolan, efter en av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning gjord framställning om undersökning angående skogsinkomsternas ekonomiska betydelse, avverkningens storlek och fördelning på sortiment samt arbets-

kraftens utnyttjande vid fastigheter av olika storlek och olika fördelning mellan ägoslagen. Undersökningen skulle i huvudsak bedrivas i överensstämmelse med de undersökningar institutionen redan påbörjat härom i Jönköpings och Västerbottens län.

II. Tidigare undersökningar Vissa undersökningar, i viss mån beh a n d l a n d e samma problem som de här föreliggande, h a r utförts tidigare. Länsjägmästare Eric Persson och biträdande länsjägmästare Bågnar Bovallius genomförde under en femårsperiod 1936—1941 en undersökning på ca 100 fastigheter inom Gävleborgs län med fullständig redovisning av all avverkad kubikmassa samt av arbets- och dragkraftens användning, vilken publicerats i Svenska Skogsvårdsföreningens tidskrift nr 1, 1944. Länsjägmästare Halländer har bl. a. i samma tidskrift nr 3, 1951, lämnat en redogörelse för ett par hemmansskogar i Jönköpings län. Denna grundade sig även på bokföring, vilken dock i motsats till undersökningen i Gävleborgs län icke var upplagd ur försökssynpunkt utan för ägarnas eget direkta behov. Skogsstyrelsen igångsatte i början av 1940-talet försök med en ganska utförlig skogsbokföring på av skogsvårdsstyrelserna utvalda gårdar. Denna skulle övervakas av personal från skogsvårdsstyrelserna. Detta försök blev emellertid aldrig fullföljt. I detta sammanhang bör även näm-

nas den av länsjägmästare Lothigius i samarbete med jägmästare Herlitz utförda undersökningen över »Massa- och värdeavkastningen hos ett sydsvenskt herrgårdsskogsbruk», publicerad i Svenska Skogsvårdsföreningens tidskrift nr 1, 1935. Denna undersökning har sedan förts vidare av jägmästare Hamilton och publicerats i Svenska Skogsvårdsföreningens tidskrift nr 4, 1955. Den avser dock én annan fastighetstyp, herrgårdsskogsbruket, än vad som vanligen avses med bonde- eller småskogsbruk. Lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning, baserad på utvalda bokföringsgårdar, lämnar vissa uppgifter angående skogsbruket, vilket även är fallet med Statistiska Centralbyråns undersökningar baserade på jordr brukarnas självdeklarationer. Skogsekonomiska institutionen påbörjade 1951 undersökningar över bondeskogsbrukets ekonomi. Utgångspunkten för institutionen vid planerandet av dessa var önskemålet att få en så korrekt bild som möjligt av bondeskogsbruket ur ekonomisk synpunkt. I det sammanhanget h a r det varit naturligt att också söka få upplys-

314 ningar om jordbrukets ekonomiska resultat liksom om övriga faktorer som påverkar skogsägarens ekonomi. I vidsträckt mening är denna dock icke bara beroende av kontanta inkomster och utgifter utan bl. a. även av den arbetsinsats, som läggs ned inom olika delar av verksamheten. De faktorer man önskade undersöka var alltså: 1. Inkomster och utgifter för skogsbruket 2. Inkomster och utgifter för jordbruket 3. Inkomster och utgifter i övrigt 4. Avverkningens storlek och sortimentsfördelning 5. Arbets- och dragkraftens utnyttjande.

Vid planläggningen av undersökningarna framstod klart fördelarna med att basera dem på bokföringsmaterial, men då en dylik undersökning skulle kräva lång tid att genomföra, valdes i stället att basera undersökningen på självdeklarationer i kombination med intervjuer inom ett lokalt begränsat område. Sedermera har dock försök med skogsbokföring påbörjats på vissa utvalda gårdar i olika delar av landet, vilket möjliggjorts genom anslag från fonden för skoglig forskning. De 1951 genomförda undersökningarna byggde således på av jordbrukarna avlämnade självdeklarationer samt på intervjuer och var förlagda till Villstads socken i Jönköpings län. Efter samma principer utfördes också 1952 en undersökning inom delar av Burträsks socken i Västerbottens län.

I I I . Undersökningens principiella uppläggning Den av institutionen, efter samråd dels med 1951 års jordbruksrationaliseringsutrednin'g, dels med en rådgivande nämnd bestående av representanter för skogsvårdsstyrelserna, skogsägareföreningarna och jordbrukets utredningsinstitut, beslutade uppläggningen innebar följande. Undersökningen skulle utföras inom lokalt begränsade, i möjligaste mån enhetliga områden, typområden, med 250 —300 jordbruksfastigheter, vilka samtliga i princip skulle ingå i undersökningen. Dessa områden skulle ligga inom olika delar av landets skogsbygder, och deras antal fick bero på i hur hög grad man önskade täcka de aktuella landsdelarna. Totalundersökning av typområden har den nackdelen, att de erhållna resultaten icke kan multipliceras upp för att erhålla ett genomsnitt för ett större

område, t. ex. ett län. Å andra sidan ger dylika genomsnitt icke åskådligt resultat på samma sätt som undersökningar av typområden, då de många gånger är sammansatta av relativt heterogena fastigheter i fråga om klimat, markförhållanden m. m. Undersökning av typområden ger då en klarare bild, genom att den är begränsad till ett visst område, vilket är relativt homogent, och som kan beskrivas beträffande skogliga förhållanden, näringsliv o. s. v. De erhållna resultaten kan också i viss mån, under förutsättning att området är korrekt beskrivet, tillåta vissa slutsatser beträffande andra områden, för vilka betingelserna är jämförbara. Alla dylika jämförelser måste dock göras med mycket stor försiktighet. Materialet för undersökningen skulle utgöras av jordbrukarnas självdeklarationer samt av en intervjuundersökning avseende virkes- och dagsverksredovis-

315 ning, omfattande ca 100 av områdets jordbruksfastigheter. Undersökningen skulle omfatta en period av fem år för deklarationsundersökningen och två år för intervjuundersökningen. Undersökningen skulle kompletteras

med uppgifter av skogsvårdsstyrelsen i vederbörande län angående det utvalda områdets skogliga förhållanden samt beträffande ekonomiska och arbetskraftsfrågor av någon i ortens förhållanden väl insatt person, i allmänhet en kommunal förtroendeman.

IV. Materialet A. Val av typområden. Landet indelades i sex regioner anslutande sig dels till de i jordbruksekonomiska undersökningen använda naturliga jordbruksområdena, dels till de av professor Hagberg angivna skogliga tillväxtområdena. Av dessa regioner uteslöts två såsom varande av ringa skogligt intresse, nämligen sydligaste regionen samt den mellansvenska jordbruksregionen. Inom de övriga fyra regionerna uttogs för vardera två typområden, utom i inre Norrland, där tre typområden uttogs, d. v. s. totalt nio typområden. Typområdena utvaldes av vederbör a n d e skogsvårdsstyrelse efter anvisningar från skogsekonomiska institutionen, varvid man sökte få så renodlat lanthushållsbetonade områden som möjligt, vilka dessutom borde vara representativa för regionen. De utvalda områdena, vilka framgår av konturkartan bil A, var följande: inre Norrland; del av Gällivare socken i Norrbottens län, del av Lycksele socken i Västerbottens län samt del av Häggenås socken i Jämtlands län; Norrlands kustområde; del av Burträsks socken i Västerbottens län samt del av Färila socken i Gävleborgs län; mellansvenska regionen; del av Norra Ny socken i Värmlands län samt del av Linde socken i Örebro län; sydsvenska regionen; socknarna V. Byd, Svinhult och Sund i Östergötland, varjämte Villstads socken i Jönköpings län ingick.

Undersökningarna inom Villstad utfördes 1951 och inom Burträsk 1952, men materialet var endast delvis bearbetat, då undersökningen utvidgades efter hemställan från 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning. B. Deklarationsundersökningen. Denna har omfattat femårsperioden 1948— 1952, utom beträffande Villstad och Burträsk, där perioden varit 1946— 1950 resp. 1947—1951. I nedanstående sammanställning redovisas för samtliga områden dels det totala antalet fastigheter, dels samtliga i undersökningen ingående och dels de, som medtagits i den slutliga redovisningen.

Område

Totalt antal

I undersökningen medtagna Samt- Redoliga visade

Hakkas Lvcksele Häggenås Burträsk Färila Norra Nv Linde

291 331 397 426 416 337 293

182 252 238 340 325 284 233 105 155 285

148 204 224 340 287 175 218 105 155 285

3 074 2 399

2 141

\ Arrendatorer 275 Villstad 308 Summa

I undersökningen har områdets samtliga gårdar medtagits oberoende av storlek. Gårdar med flera delägare och

316 gårdar ägda av sterbhus eller av personer utom undersökningsområdet ingår ej i undersökningen. Gårdar med flera delägare, varav en kunnat betraktas som brukare och därför påförts hela inkomsten från jordbruksfastigheten samt vissa fastigheter ägda av sterbhus, vilka brukats som om de haft en ägare, har dock medtagits. Som framgår av ovanstående tabell ingår 20 % av det totala antalet gårdar ej i undersökningen. Bortfallsprocenten varierar mellan områdena. Sålunda måste representativiteten anses otillfredsställande i Häggenås, där 60 % av gårdarna ingår i undersökningen, men mycket god inom Ydre och Villstad, där 95 % av samtliga gårdar ingår. Bortfallet utgöres av sådana fastigheter, som ägts av personer utom undersökningsområdet samt sådana där deklarationsuppgifterna varit ofullständiga eller omöjliga att tyda, där arealuppgifterna ej kunnat bringas i överensstämmelse med fastighetsliggaren eller där ägarna skönstaxerats. Dessutom h a r inom samtliga områden deklarationer saknats för vissa fastigheter, beroende på att de legat hos prövningsnämnden eller av andra skäl. En komplettering av materialet med åtminstone ett urval av de ej erhållna deklarationerna skulle ge en uppfattning om betydelsen för undersökningsresultatet av detta bortfall. Någon sådan komplettering har ej kunnat göras, då detta av bl. a, administrativa skäl varit omöjligt. Av de fastigheter som medtagits i undersökningen, h a r vid den slutliga redovisningen uteslutits sådana gårdar som varit helt utarrenderade och där någon deklaration från arrendatorn ej kunnat anträffas samt gårdar som haft en jordbruksinkomst under 50 kr p e r ha åker och därför ej betraktats som brukade av ägaren. I de fall en gård va-

rit utarrenderad, men ägarens jordbruksbilaga kunnat kompletteras med arrendatorns, h a r den alltså medtagits. Huvudparten av de fastigheter som uteslutits ur den slutliga redovisningen faller inom de minsta arealstorlekarna, emedan många av dessa fastigheter tydligen mera är att betrakta som bostadslägenheter. En n ä r m a r e redovisning av dessa lämnas i redogörelsen för varje område. De uppgifter som medtagits från deklarationerna framgår i huvudsak av den bifogade arbetsblanketten bil. 2, vilken visar att samtliga poster medtagits med undantag av allmänna avdrag, skatter, försäkringsavgifter och liknande, samt värdeminskningsavdrag och på spärrkonton insatta belopp. C. Intervjuundersökningen. Denna omfattar åren 1952 och 1953 utom i Villstad och Burträsk, där den omfattar åren 1946—1950 resp. 1950 och 1951. Gårdarna h a r utvalts p å grundval av 1952 års deklarationsmaterial, vilket avser förhållandena år 1951. Urvalet h a r skett genom att en viss kvot uttagits av de efter areal grupperade fastigheter för vilka avskrifter av det nämnda årets deklarationer funnits. Härvid har ett proportionsvis lägre antal fastigheter uttagits i grupperna med små arealer, då dessas fastigheter ansetts vara av mindre intresse än gruppernas med större arealer. I intervjuundersökningen h a r fastigheterna medtagits resp. uteslutits enligt samma principer som för deklarationsmaterialet. Dock har ett visst ytterligare bortfall skett, speciellt i de mindre grupperna, genom att Intervjuerna av olika anledningar ej kunnat genomföras. Bedovisning av det totala antalet intervjugårdar, samt av det antal som kunnat utnyttjas i undersökningen avseende avverkningsredovisningen, lämnas här nedan. Antalet är nästan exakt

317 detsamma inom dagsverksredovisningen, men vissa smärre avvikelser förekommer. Dessa torde dock sakna betydelse. Större avvikelser förekommer inom Villstad och Burträsk, vilket redovisas i den speciella redogörelsen för dessa områden. En närmare redogörelse för fastighetsantal m. m. lämnas i anslutning till redogörelsen för resp. område. De uppgifter som medtagits i intervjuundersökningen framgår av de bifogade frågeformulären i bilagorna 3 och 4.

Område

Ydre / Ä g a r e \ Arrendatorer Villstad Summa

Uttagna fastigheter

Redovisade fastigheter

94 105 128 426 117 108 111 90 70 308

77 82 110 306 88 63 91 73

263 V . K r i t i k av m a t e r i a l e t A. Deklarationsmaterialet. Detta material lider av vissa svagheter, vilka kommer att beröras i det följande. Först må nämnas den osäkerhet, som enligt en tämligen utbredd uppfattning skulle vidlåda deklarationsuppgifter i allmänhet genom den naturliga tendensen att särskilt vid nuvarande höga skattetryck ta upp inkomsterna för lågt och kostnaderna för högt. Vad beträffar detta förhållande är det svårt att yttra sig om dess betydelse i föreliggande fall. Det bör dock erinras om att jordbrukarnas inkomster nu till större delen torde utgöras av försäljningar, som går genom jordbrukets föreningar och i vederbörlig ordning anmälas till taxeringsmyndigheterna. Härtill kommer, att deklarationerna i taxeringsnämnderna kontrolleras av personer med god lokal- och personkännedom, vilket bör vara en viss garanti mot alltför stora avvikelser från idet rätta värdet. Under alla förhållanden torde man våga säga, att relationen mellan fastigheter av olika storleksordning samt mellan skogs- resp. jordbruk icke bör påverkas i en grad, som förrycker undersökningens resultat, även om man utgår ifrån att den absoluta inkomstni-

vån ej alltid är fullt säkert bestämd. Det bör också observeras, att undersökningen m i n d r e syftar till att fastställa dien absoluta inkomstnivån än till att få en jämförelse mellan olika storleksgrupper samt mellan skogs- och jordbruk. En annan svaghet är, att det ej varit möjligt att erhålla självdeklarationer från samtliga jordbruksfastigheter inom de utvalda typområdena, beroende bl.a. på att vissa deklarationer ligger hos prövningsnämnd eller andra instanser samt att vissa deklarationer helt saknas av olika anledningar. Förhållandet att visst deklarationsmalerial saknas eller måste kasseras medför att undersökningens karaktär av totalundersökning försvagas. Det finns dock ingenting som talar för, att de som saknas skulle avvika från det övriga materialet på ett sådant sätt, att det nämnvärt påverkar resultaten. Av dessa framgår att åtminstone skillnaden i total medelinkomst för de olika grupperna är obetydlig mellan det material som redovisats och hela det bearbetade materialet, trots att detta innehåller sådana fastigheter, som ansetts böra utgå på grund av t. ex. för låg jordbruksinkomst. Detta skulle kunna tyda på att

318 avsaknaden av visst material ej behöver påverka resultaten annat än i de grupper, där materialet på grund av denna avgång blivit mycket litet. Dessa grupper är dock i allmänhet extremgrupper ur arealsynpunkt och har därför mindre intresse. Som en allmän anmärkning beträffande deklarationsmaterialet kan nämnas, att det ej i önskvärd grad fördelar inkomster och utgifter på olika poster. Till en del hör detta samman med deklarationsformulärens uppställning, men ofta h a r deklaranterna också försummat att göra den fördelning på de olika poster, som deklarationsformulärel ger möjlighet till. Härigenom uppstår även svårigheter att fördela vissa kostnader mellan jordbruket och skogsbruket. Det har av denna anledning befunnits lämpligt att sammanföra sådana kostnader, som är svåra att fördela mellan jordbruk och skogsbruk i en särskild grupp, benämnd »ofördelade kostnader». Nedan skall detta förhållande närmare behandlas. Det h a r bl. a. visat sig svårt att få tillräckliga detaljer beträffande skogsbrukets inkomster. Lönekostnaderna och även vissa kostnader för redskap och diverse utgifter är omöjliga att rättvist fördela mellan lanthushållningens grenar. Genom att deklaranterna icke alltid varit så noga med att föra in de olika posterna på härför avsedda ställen i formulären eller underlåtit att göra uppdelningar på olika poster har t. ex. lönerna ej sällan slagits ihop till en klumpsumma utan hänsyn till formulärets uppdelning i fast anställda, daglönare och ackordsarbetare. I de fall inkomster och utgifter för arrenden redovisats, h a r det dels varit omöjligt att avgöra, huruvida det verkligen rört sig om a r r e n d e n i vanlig mening eller i stället avsett hyror och betesavgifter, dels h u r stor areal arrendet avsett, så-

\ i d a icke gården varit helt utarrenderad. Vad beträffar fördelningen av skogsbrukets inkomster torde felen i de flesta fall vara små och knappast heller systematiska och deras inverkan är av mindre betydelse, då de ej påverkar skogsbrukets totalinkomst. De kan emellertid påverka relationerna mellan värdet av leverans- resp. rotförsålt virke. En viss kontroll h ä r p å erhålles genom intervjuundersökningen, även om denna avser andra år än deklarationsundersökningen. Den bristfälliga fördelningen av kostnaderna, speciellt av lönerna, kan leda till att den ena eller a n d r a verksamhetsgrenen får för hög utgiftssumma. Det så uppkomna felet torde icke ha någon större betydelse utom för fastigheter med större areal, där det dock kan tänkas bli betydande. Felet kan också vara systematiskt, då t. ex. löner som ej alls kunnat fördelas förts till daglönare, vilken utgiftspost vid slutbearbetningen påförts jordhruket, 1 varigenom denna kostnadspost i jordbruket bör vara något för stor. Då dessutom huvudparten av alla utgifter för inventarier, byggnader o. s. v. förts på jordbruket kan även där en tendens finnas att påföra jordbruket en för hög utgiftssumma. Betydelsen av denna eventuella övervältring av utgifter på jordbruket får dock ej överskattas, då uppdelning i allmänhet kunnat ske, och då den endast torde vara av nämnvärd betydelse för de största fastigheterna. Här bör anmärkas, att kostnader för bostads- och andra byggnader för brukaren och hans familj rätteligen ej skall påföras varken jordbruk eller skogsbruk som en utgift. Det h a r dock ej varit möjligt att särskilt uppskatta storleken av denna post. Den skulle närmast i Se vidare sid. 321 och 322.

319 motsvaras av den i deklarationerna upptagna naturainkomsten för bostad, vilken inräknats i jordbrukets inkomster. Frågan om arrendenas betydelse sammanhänger helt med åkerarealen, då materialets bearbetning och redovisning bygger på viss gruppering efter skogsmarks- och åkerareal. I den mån arrendeförhållandena gör att arealerna ändras kan de alltså påverka resultaten, genom att den redovisade gruppens medelareal åker ändras. Även i vissa andra fall kan på grund av komplicerade ägandeförhållanden dylika svårigheter uppstå, dock endast i undantagsfall. Storleken av de fel som härigenom uppstår torde vara obetydlig, även om man icke förutsätter, att de i viss mån utjämnar varandra, vilket de dock bör göra. Felen kan dock i vissa fall vara systematiska, om man förutsätter, att det framför allt är de minsta brukningsenheternas ägare, som helt arrenderar bort sina fastigheter, i vilket fall övriga fastigheters arealer bör bli något större än vad medeltalen anger. Detta torde vara fallet inom vissa områden. Detta torde dock endast i undantagsfall och inom de allra minsta åkergrupperna kunna medföra att fastigheten kommit i för låg arealgrupp, och felet torde ej ha någon större betydelse för undersökningsresultaten speciellt som det ej påverkar de totala skogsgrupperna. De i vissa fall förekommande svårigheterna med materialets bearbetning torde i allmänhet icke ha föranlett några fel, då kontrollen varit mycket omfattande. Eventuella fel, vilka trots allt uppstått på grund av dessa orsaker bör dock ej vara systematiska och torde icke heller ha något nämnvärt inflytande på undersökningens resultat.

B. Intervjumaterialet. Detta kan i princip sägas ha samma uppläggning som en bokföring, men går bakåt i tiden, vilket ger en viss osäkerhet, då en del uppgifter måste hämtas ur minnet, medan andra kan härledas från eventuellt befintlig bokföring eller anteckningar av något slag. Nackdelen är h ä r osäkerheten. Denna torde bereda största olägenheten, då det gäller redovisningen av arbetskraften. Därvid torde dock i allmänhet skogsarbetet kunna anges relativt väl liksom också mera omfattande arbeten utom den egna fastigheten, medan tillfälliga arbeten lättare kan glömmas bort, varvid resultatet i allmänhet torde bli en överskattning av arbetsinsatsen på det egna jordbruket, då denna i allmänhet härleds som en restpost. Nöjer man sig med uppgifter från de två sist förflutna åren, torde dock uppgifterna bli fullt godtagbara, om man även här håller i minnet att avsikten i första hand är att få fram jämförelsetal, ej att få exakta uppgifter. Vid redovisningen av dagsverken har ett totalt dagsverksantal av 300 dagsverken, bl. a. med hänsyn till djurskötseln, angivits som normgivande för den manliga arbetskraften, vilket även kan bidra till en överskattning av jordbrukets arbetsåtgång. I enstaka områden h a r en tydlig överskattning av hästdagsverkena på det egna jordbruket kunnat märkas, vilket inom dessa ger en felaktig relation mellan jord- resp. skogsbrukets förbrukning av dragkraft. Förhållandet kommer att diskuteras i samband med redogörelsen för områdena i fråga. Virkesredovisningen torde i allmänhet vara lättare att få fram, då h ä r ofta finns anteckningar eller verifikationer av något slag, men man torde även h ä r ha anledning räkna med, att vissa poster kan ha förbisetts. Dessa torde då i allmänhet avse smärre partier, vilket i

320 så fall betyder att leverans virket underskattats. Felet torde dock icke vara av stor betydelse. En annan nackdel är, att det totala bortfallet, vilket framgår av de i kapitel IV lämnade uppgifterna, blivit mycket stort, dels genom att vissa intervjuer varit ofullständiga och måst kasseras i samband med bearbetningen och dels genom bortfallet i samband med intervjuernas genomförande. Kassationen torde vara så slumpmässig och relativt litet omfattande att den ej påverkar resultaten, men det övriga bortfallet är av den storleksordningen att det bör ha påverkat dessa. Av redovisningen för resp. område framgår att bortfallet varit speciellt stort inom grupperna med liten areal, men orsakerna härtill är oklara. Något systematiskt fel kan bortfallet knappast ge, men däremot kan det påverka resultaten i grupperna med liten areal mycket starkt. Dessa resultat måste därför inom många områden endast tillmätas ett begränsat värde.

I grupperna med större arealer har bortfallet i allmänhet varit obetydligt och resultaten bör i motsvarande mån vara säkrare. Vid diskussioner framför allt om intervjuundersökningens resultat måste hållas i minne, att de enskilda grupperna — och framför allt då de med mindre arealer — är sammansatta av relativt få enheter, varför i första hand resultaten från de av flera undergrupper sammansatta skogsgrupperna bör beaktas. Till sist bör påpekas, att urvalet skedde enligt 1951 rådande förhållanden beträffande arealer m. m. Skulle någon ändring i dessa inträtt t. ex. genom försäljning eller arrenden, h a r vederbörande fastighet måst tas bort från sin ursprungliga grupp och placeras in i den nya, vilket i enstaka fall kan leda till att en viss grupp har högre antal fastigheter redovisade i intervju- än i deklarationsundersökningen, vilket eljest vore orimligt.

V I . Materialets bearbetning I det följande lämnas en redogörelse för undersökningens detaljuppläggning. Denna måste bli summarisk och huvudsakligen ange principerna, medan de avvikelser för resp. områden, som av olika skäl måst göras, kommer att behandlas i samband med redogörelsen för resp. område. A. Deklarationsmaterialet. 1. Avskriften av självdeklarationerna. Varje självdeklarations uppgifter har överförts till en arbetsblankett, bil. B varvid en omgruppering och systematisering gjorts för att i mesta möjliga mån söka nå fram till en renodling av inkomster och utgifter för skogsbruket

resp. jordbruket, men även av biinkomster såväl från som utom den egna fastigheten. Såväl inkomster som utgifter har delats upp i kontanta och natura. Förutom dessa uppgifter har anteckningar gjorts om arealer, taxeringsvärden samt förmögenhetsförhållanden. Även brukarens födelseår h a r antecknats utom för vissa av de först bearbetade områdena. Arealerna har hämtats från fastighetsliggaren för resp. område, då det visat sig, att deklarationernas uppgifter i detta avseende ofta var både ofullständiga och missvisande. Även taxeringsvärdena hämtades från fastighetsliggaren. Uppgift om förmögenheten h a r erhållits från deklarationens förmögenhets-

321 uppställning. Uppdelningen mellan jordbruksfastighet m. m. och annan fastighet visade sig dock ofta svår att göra, då uppgifterna ibland var ofullständiga. Olägenheten härav är dock ringa, enär annan fastighet endast förekommer i obetydlig omfattning. Till jordbruksinkomster h a r förutom inkomster från jordbruksprodukter hänförts alla inkomster av hyror, arrenden, försäljning av jordbruksinventarier samt premier och bidrag för jordbruksprodukter, medan däremot bidrag för sådana åtgärder som anläggande av beten liksom inkomster av jakt, fiske, grusförsäljning m. m. har förts till diverse inkomster. Inkomsten från körslor har i möjligaste mån specificerats som skogsresp. övriga körslor, varvid till skogskörslor räknats körslor för skogsbolag förutom de andra körslor, där det av inkomstuppgiften eller p å annat sätt framgått, att det gällt skogskörslor. I den mån tvekan rått beträffande körslans art har den förts till »ofördelad». Kompletterande upplysningar om denna fråga fås i viss mån av intervjuundersökningen. En annan svårighet beträffande redovisningen av körslorna har varit, att denna punkt på deklarationsformuläret ibland använts även för annat arbete än körslor. Så långt möjligt b a r dock kontroll av dylika felföringar skett genom inkomstuppgifterna. På liknande sätt har körslor ibland förts u n d e r huvudblankettens punkt E, d.v.s. inkomst av tjänst. Bättelser har gjorts på samma sätt i dessa fall så långt det varit möjligt. Skogsinkomsterna har delats upp på leveransvirke, rotpostförsäljningar och övrigt, varvid till övrigt i huvudsak förts efterlikvider från skogsägareföreningarna, vilka gottskrivits resp. med-

lems konto, medan kontant utbetalade efterlikvider och produktionspremier för ved förts till leveransvirke. I allmänhet h a r det icke varit någon svårighet att göra fördelningen, då deklaranterna av allt att döma här följt formulärets uppställning, varjämte inkomstuppgiftcrna kunnat utnyttjas. Utgiftssidan h a r såvitt möjligt fördelats mellan skogs- resp. jordbruk, varvid skogsbrukets utgifter specificerats. Till jordbruksutgifler har, förutom direkt med jordbruket sammanhörande utgifter, förts arrenden samt utgifter för byggnader och inventarier med undantag för kälkar och skogsbruksredskap. Skogsbruket h a r belastats med utgifter för skogsbruksinventarier d. v. s. kälkar, yxor o. s. v., i allmänhet mycket små belopp. Dessa direkt till jord- resp. skogsbruk förda utgiftsposter kallas i fortsättningen konstaterade utgifter. Ofta h a r på deklarationerna använts uttrycket körredskap, vilka då de icke ansetts kunna fördelas mellan vare sig skogs- eller jordbruk förts till diverse. Dit har också förts utgifter för räntor, telefon, porto, vägunderhåll, såvida det icke direkt angivits skogsväg, och vissa ospecificerade transporter. Diverseposterna är tämligen obetydliga. Den svåraste fördelningen h a r gällt lönerna, såväl för mänsklig arbetskraft som för dragare. Så långt det varit möjligt har fördelning skett på skogs- resp. jordbruk. I allmänhet h a r detta dock ej kunnat ske, utan lönerna h a r förts på ofördelade utgifter, varvid parentesen efter körslor (se bil. B) anger den del, som utgörs av traktorkörslor. Som tidigare nämnts h a r deklarantens bristande specificering av lönerna i vissa fall gjort, att någon uppdelning av dessa i fast anställda, daglönare o c h ackordsarbetare ej kunnat ske, varvid hela löneposten förts till daglönare, vilken rubrik alltså i någon mån fått tjäna som

322 samlingspost. I det stora hela h a r dock uppdelning mellan olika arbetarekategorier kunnat ske. Vid den slutliga bearbetningen h a r de ofördelade utgifterna fördelats på så sätt, att kostnaden för fast anställda och daglönare liksom för lejda traktorkörslor hänförts till jordbruksutgifterna, medan kostnaden för ackordsarbetare och för lejda hästkörslor förts till skogsbruket. Fördelningsprincipen kan diskuteras, då en fast anställd kan utföra skogsarbete, liksom en daglönare, medan en ackordsarbetare kan utföra jordbruksarbete och den lejda hästkörslan, enligt vad som senare kommer att visas, tydligen huvudsakligen borde förts till jordbruk. Denna post är dock obetydlig utom beträffande de minsta arealerna. Schablonfördelningen kan alltså diskuteras, men den torde vara den lämpligaste i detta fall och skall diskuteras närmare i samband med redogörelserna för resp. områden. Diverseutgifterna har icke ansetts böra belasta vare sig skogs- eller jordbruket utan dragits från den samlade lanthushållningens inkomster. Inkomsterna av körslor h a r vid införandet på arbetsblanketterna minskats med de utgifter, som angivits i deklarationen, i allmänhet fördyrat kosthåll och resor. Direkta utgifter för dragarna h a r dock förts till jordbruket, då alla utgifter för husdjur förts dit, och hästarna betraktas som uthyrda från jordbruket. Nalurainkomsterna h a r fördelats på skogs- resp. jordbruk, i undantagsfall även på diverse, medan naturautgifterna i allmänhet ej kunnat fördelas utan hänförts till jordbruket vid slutbearbetningen, då de huvudsakligen torde utgöras av kost till fast anställda och daglönare. I allmänhet är de av ringa storleksordning.

Inkomster av verksamhet vid sidan av den egna fasligheten h a r tagits upp med nettobelopp, och en fördelning har i största möjliga utsträckning gjorts mellan arbete, rörelse och övriga inkomster, varvid till övriga inkomster framför allt hänförts pensioner, sociala bidrag och kapitalinkomster. I enstaka fall kan stora skulder och därmed förenade ränteutgifter föranleda negativ summa. Arbetet är i likhet med körslorna uppdelat i skogsarbete, ofördelat arbete och annat arbete, varvid till skogsarbete förts inkomster, vilka genom inkomstuppgifter eller p å annat sätt kunnat härledas, dessutom h a r till skogsarbete förts arbete hos skogsbolag. I de fall det varit m i n d r e bolag med lokal industri har inkomsterna i allmänhet förts till ofördelade, då det ofta v a r i t svårt att härleda inkomstens ursprung. Flottningsarbete, tumning och arbete som skogstjänsteman h a r icke förts till skogsarbete utan till annat arbete, då det varit ett önskemål att renodla skogsarbetet. Allt arbete, som kunnat visas icke vara skogsarbete har förts på annat arbete, medan de fall, som varit tveksamma, förts till ofördelat arbete. En viss ledning vid behandlingen av denna post kan, liksom beträffande körslorna, fås ur intervjuundersökningen samt ur den summariska beskrivning av resp. undersökningsområde, som gjorts av en person med god lokalkännedom inom varje område. Denna beskrivning kommer att redovisas i redogörelsen för r e s p . område. 2. Gruppering. Vid den fortsatta bearbetningen av deklarationsmaterialet har samtliga fastigheter förts samman gruppvis efter skogsmarks- resp. åkerareal, varvid skogsmarksgrupperna betecknats med stor bokstav och åkergrupperna med arabisk siffra. Indelningen har varit följande:

323 Skogsmarksgrupper.

A 0 Ha B 0,15,0 » C 5,1- 10,0 » D 10,1 — 25,0 » E 25,1 — 50,0 » F 50,1 — 100,0 » G 100,1 — 200,0 » H 200,1 — 500,0 » I 500,1 — 1000,0 » J 1000,1 — 2000,0 » K 2000,1 — 5000,0 »

1 2 3 4 5 6 7 8

Åkergrupper. 0 Ha 0 , 1 — 2,0 » 2 , 1 — 5,0 » 5 , 1 — 10,0 » 1 0 , 1 — 20,0 » 2 0 , 1 — 30,0 » 3 0 , 1 — 50,0 » 50,1 — 100,0 »

Med denna indelning har således en gruppindelning av t. ex. följande utseende erhållits, A 2, A 3; B 1, B 2, B 3, B 4; C 2, G 3, C 4 o. s. v. Dessutom h a r också varje skogsgrupp behandlats som en enhet, alltså enligt ovanstående A 2—3, B 1—4, C 2—4 o. s. v. Förutom denna indelning h a r också ilen i kapitel IV n ä m n d a uppdelningen av materialet med hänsyn till jordbruksinkomster under 50 kr per ha åker samt arrendegårdar gjorts. Vid den fortsatta bearbetningen h a r dels de gårdar, som ej varit utarrenderade eller haft en jordbruksinkomst över 50 kr p e r ha, i fortsättningen kallade »av ägarna brukade gårdar», behandlats för sig, och dels h a r hela materialet, i fortsättningen kallat »samtliga gårdar», behandlats. Sedan gruppindelningen gjorts har materialet summerats gruppvis, först för de enskilda åren, därefter för samt-

liga år. Detta arbete h a r utförts dels för hela materialet, »samtliga gårdar», och dels för det reducerade materialet, »av ägarna brukade gårdar». Medeltal har uträknats per gård och år, däremot h a r inga medeltal gjorts per ha eller per ägare, även om det i vissa fall kunde varit önskvärt. Den begränsade tid som stått institutionen till buds har dock ej medgivit några omfattande extraarbeten. Medeltalsberäkningen per gård har för vissa enstaka grupper medfört att den redovisade förmögenheten synes för låg, vilket beror på att i de fall flera ägare av en fastighet förekommit, av vilka en påförts den totala inkomsten av lanthushållningen, har denne endast påförts sin del av delägarnas totala förmögenhet. För att få upplysning om spridning m. m. har, förutom gruppindelning, ytterligare statistisk bearbetning gjorts på deklarationsuppgifterna för 1952 års inkomst avseende följande faktorer: Jordbruksinkomsten minus konstaterade jordbruksutgifter, ofördelade jordbruksutgifter, inkomst av annan verksamhet, totalinkomst och inom vissa områden ägarnas ålder. Denna statistiska bearbetning har utförts inom de olika grupperna, samt för totalinkomsten även för varje områdes totala material. Vid den statistiska bearbetningen har medianen och kvartileraa samt- den på dessa grundade spridningen och snedheten beräknats. B.

Intervjumaterialet.

1. Intervjuarbetet utfördes av en tjänsteman från resp. skogsvårdsstyrelse efter instruktion från skogsekonomiska institutionen. 2. Avverkningsjournalen, bilaga C upptog vad som försålts samt husbehovsvirket specificerat p å sortiment.

324 Dessutom upptogs här arealer enligt fastighetsllggaren samt hur stor åkerareal som brukats av ägaren, resp. tilleller från ärren de rats, vilket bl. a. var avsett att vara till ledning vid bedömandet av de i kapitel V diskuterade problemen i samband med a r r e n d e r a d e arealer. Kuberingstal för omföring till m3f p.b. har härletts med ledning av fastighetstaxeringssakkunnigas betänkanden och Praktisk Skogshandbok samt diskuterats med skogsstyrelsens virkesmätningsavdelning. Det är att märka att skog på rot i allmänhet redovisats i m 3 sk, medan leveransvirket omförts till m3f. Trots att en viss osäkerhet i kuberingen ej kunnat undvikas, torde jämförelse kunnat göras mellan skog på rot och leveransvirke samt mellan olika leveransvirkessortiment. Materialet har sedan sammanförts till grupper enligt samma principer som för deklarationsmaterialet och redovisats som medeltal per gård och per ha för resp. grupp. 3. Dagverksjournalen, bilaga D, är icke avsedd att ge exakta uppgifter men väl storleksordningen av arbetet på olika verksamhetsgrenar. Den är uppdelad i detalj för olika arbetarekategorier, vänstra kolumnen, samt på åren 1952 och 1953, vilka alltså redovisats var för sig. Vid bearbetningen har de dock slagits tillsammans. När det gäller verksamhetsgrenarna redovisas arbetet på den egna skogen ganska detaljerat, medan övriga arbeten redovisas mera summariskt. I »övrigt» ingår även sjukdagar, varvid härmed även jämställts överåriga, d. v. s. personer äldre än 67 år, då man eljest fått ett orimligt högt dagsverksantal på jordbruket, t. ex. en 80-åring med 300 dagar på sitt jordbruk. Dock har icke alla dagarna i des-

sa fall påförts »övrigt», utan den tid, som av den intervjuade ansetts skälig, h a r förts till jordbruk och resterande tid till »övrigt». En arbetsinsats av 300 dagsverken per år har ansetts normal, när det gäller jordbrukarna, varför denna siffra angivits som en norm, vilken icke bort överskridas men givetvis kunnat underskridas. Fullständig redovisning på all verksamhet har endast skett för manliga ägare, då det visat sig svårt för intervjuarna att få fram uppgifter om övriga familjemedlemmar. Den kvinnliga arbetskraften har av vederbörande intervjuare i vissa fall påförts 300 dagsverken med anteckning att det avsett skötsel av djuren. Med hänsyn till att en redovisning avseende 8-timmarsdagar eftersträvats har en reduktion till 150 dagar skett i dessa fall, då det ansetts att skötsel av djuren i genomsnitt krävt en arbetsinsats av 4 timmar per dag. I de fall då anteckning om t. ex. 30 dagars utearbete vid skörd gjorts, har totalsumman alltså höjts till 180 dagar. Valet av 4 timmars arbete per dag för djurens skötsel kan givetvis diskuteras men har ansetts lämpligt som schablon. Dagsverksjournalen h a r även en avdelning för familjesammansättningen, där familjemedlemmarnas antal, ålder och huvudsakliga sysselsättning redovisas samt huruvida vederbörande bor på gården eller ej. Dessa uppgifter h a r dock ej medtagits i den slutliga redovisningen. I likhet med deklarationsmaterialet och virkesjournalerna är även dagsverksjournalerna hopförda gruppvis och redovisas som medeltal för resp. grupper.

325 VII. Arbetets organisation Undersökningen har under institutionsföreståndaren närmast letts av förste assistenten med hjälp av kanslibiträdet, vilka ägnat den helt övervägande delen av sin tid åt undersökningen. På grund av arbetets tillfälliga karaktär h a r den extra personal, som måst anlitas i relativt stor omfattning, ofta varit mindre rutinerad, varför handledningen av denna samt övervakning och kontroll varit mycket arbetskrävande och tidsödande. Den kontinuerliga planeringen och förarbetena h a r också varit mycket tidskrävande, trots att erfarenheterna från Villstad funnits att bygga på. Varje område h a r dock sina speciella problem i ett eller annat avseende. Därtill kommer att bearbetningen i vissa fall förts längre än i den ursprungliga Villstadsundersökningen. 1. Deklarationsmaterialet. Avskrifterna har utförts av tillfälligt anställd personal enligt utfärdad instruktion. Avskrifterna har sedan kollationerats, i allmänhet av förste assistenten, varvid särskild uppmärksamhet ägnats arealerna och slutsummorna. Vissa deklarationer har, då det varit fråga om mera besvärliga fall, granskats i detalj. Härvid har även vissa deklarationer utsorterats. Materialet har sedan delats upp så att gårdar med jordbruksinkomst under 50 k r / h a samt utarrenderade gårdar, där sammanslagning med arrendatorns jordbruksbilaga ej kunnat ske, markerats. Arbetsblanketterna har därefter sammanförts i grupper enligt ovan angivet schema, varvid samtliga medtagits. I varje grupp h a r sedan resp. poster

slagits tillsammans dels för hela materialet och dels för de fastigheter, vilka brukats av ägarna. Detta arbete, som varit rent rutinarbete, varvid kontroll även erhållits genom de olika delsummorna, har kontrollerats av kanslibiträdet. Efter hopsummeringen har sedan medeltal räknats fram för de olika posterna, och detta arbete h a r kollationerats till en del av kanslibiträdet men i viss utsträckning även av ett p a r av den tillfälligt anställda personalen. Den statistiska bearbetningen utöver grupperingen har skett efter samråd med statistisk expertis. Denna bearbetning har i övrigt kontrollerats av institutionens assistent. 2. Intervjumaterialet h a r granskats av förste assistenten och i samband därmed kompletterats genom förfrågning hos vederbörande skogsvårdsstyrelse. Materialets gruppering, summering och medeltalsberäkningar h a r kontrollerats på samma sätt som deklarationsmaterialets. 3. Besultatens överförande på diagram har kontrollerats av kanslibiträdet. Materialet och räkningarna har enligt vad som ovan redovisats granskats och kollationerats fortlöpande under arbe tets gång. Trots detta bör poängteras, att på grund av materialets karaktär icke ens en mycket omfattande kontroll helt torde kunna eliminera alla fel. Dessa bör dock vara av ringa storleksordning och icke i nämnvärd grad påverka slutresultaten.

VIII. Diagramförteckning Redogörelsen för undersökningen, vilken görs för varje enskilt område, bygger på en serie diagram, där undersök-

ningens resultat redovisas grupperade efter såväl skogs- som åkergrupper. Inom varje särskilt o m r å d e redovisas

326 samma faktorer inlagda på samma typ av diagram, varför diagramserien h a r samma utformning inom samtliga områden. Den h ä r nedan gjorda förteckningen är avsedd att underlätta orienteringen bland diagrammen. 1 I. Inkomst- och landen enligt ningen.

förmögenhetsförhåldeklarationsundersök-

1. Total behållen inkomst. Diagrammet visar den totala behållna inkomsten per gård fördelad på inkomst från den egna fastigheten och inkomster från annan verksamhet. Dessutom fås av diagrammet en jämförelse mellan resultaten från »samtliga fastigheter» och från de i undersökningsresultaten redovisade fastigheterna, på diagrammen benämnda »av ägaren brukade». 2. Totalinkomstens variation 1952. Samtliga grupper. Här visas medianinkomsten och kvartilerna för områdets samtliga fastigheter utan gruppindelning samt totalinkomstens frekvensfördelning. 3. Totalinkomstens variation 1952 inom resp. grupp. I detta diagram har den vanliga gruppindelningen följts, så att man ser medianen och kvartilerna för varje enskild grupp. Däremot framgår icke någon frekvensfördelning i detta diagram. 4. Åldersvariationen inom resp. grupp. Diagrammet bygger på anteckningar om ägarens födelseår på 1953 års deklarationer och på grundval h ä r a v visar diagrammet medianåldern och kvartilerna. 5. Behållen inkomst av lanthushållningen. Diverseutgifterna ej fråndragna. Diagrammet visar h u r lanthushållsin-

komsterna fördelat sig på skogsbruk, jordbruk, körslor och diverse. 6. Skogsbrukets inkomster och utgifter. Diagrammet visar inkomsterna fördelade på leverans-, rotförsålt och husbehovsvirke, samt utgifterna fördelade på konstaterade, ackordsarbetare och lejda hästar. 7. Jordbrukets inkomster och utgifter. Diagrammet visar inkomsterna fördelade på kontanta och natura samt utgifterna fördelade på konstaterade, fast anställda arbetare, daglönare och lejda traktorer. 8. Ofördelade utgifter. Diagrammet ger en detalj redovisning av de ofördelade utgifterna, dels de som hänförts till skogsbruket, d. v. s. utgifter för ackordsarbetare och lejda hästar, dels de till jordbruket hänförda, d. v. s. utgifter för fast anställda arbetare, daglönare och lejda traktorer. 9. Ägarnas inkomster av förvärvskällor vid sidan av lanthushållningen. Diagrammet visar inkomsterna från verksamhet utom den egna fastigheten samt av kapital, pensioner o. s. v., med uppdelning i skogsarbete, ofördelat arbete, annat arbete, rörelse och övrigt. 10. Förmögenhet. Diagrammet visar tillgångar och skulder för periodens första och sista år. 11. Avverkningsredovisning tervjuundersökningen.

enligt in-

11. Total avverkning. Kubikmassor och värden. Diagrammet anger i medeltal per ha avverkningens kubikmassa fördelad på leverans-, rotpostförsålt och husbehovsvirke samt värdena av försäljnings1 Av kostnadsskäl har diagrammen endast kunnat kopieras i ett begränsat antal exemplar, vilka överlämnats till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.

327 virket fördelade på leverans- resp. rotförsålt virke. 12. Leveransvirkets procentuella sammansättning. Diagrammet anger de olika sortimentens procentuella andel av leveransvirkets kubikmassa, varvid uppdelning skett på sortimentsgrupperna; a. barrtimmer, bjälk-, spärr- och slipersämnen, b. stolpar, pålar och plywoodtimmer, c. massaved och props, d. ved och e. övriga sortiment. III. Arbetskraftsredovisning tervjuundersökningen.

enligt in-

13. Ägarens sysselsättning på olika v erksamhetsgrenar. Diagrammet avser de manliga ägarna och redovisar deras dagsverken per gård på eget skogsbruk, eget jordbruk, arbete i annans skog, övrigt och sjukdom, varvid överskottstid för åldringar över 67 år redovisats som sjukdagar. 14. Den egna dragkraftens sysselsättning på olika verksamhetsgrenar.

Diagrammet följer i p r i n c i p samma uppläggning som motsvarande diagram för ägarna och redovisar sysselsättningen fördelad på eget skogsbruk, eget jordbruk, annans skog och övrigt. 15. Total insats av manlig arbetskraft på den egna lanthushållningen. Diagrammet visar antalet dagsverken fördelade på ägarna, övriga manliga familjemedlemmar samt lejd arbetskraft. 16. Total insats av kvinnlig arbetskraft och barn på den egna lanthushållningen. Diagrammet visar antalet dagsverken fördelade p å egen och lejd kvinnlig arbetskraft samt egna och lejda barn. 17. Total insats av manlig arbetskraft på egen skog. Diagrammet visar antalet dagsverken per ha fördelade på leverans- och husbehovsavverkning, rotpostavverkning, röjning, kulturarbeten samt grundarbeten.

I X . R e d o v i s n i n g av u n d e r s ö k n i n g e n s r e s u l t a t f ö r de enskilda typområdena Varje enskilt typområde kommer att i föreliggande kapitel behandlas ingående. Framställningen avser dels att beskriva området ur olika synpunkter, dels att redovisa och kommentera de erhållna resultaten. Beskrivningen omfattar följande faktorer : Områdets omfattning och totala fastighetsantal jämte redovisning av det antal fastigheter, som ingår i deklarations- resp. intervjuundersökningen. De skogliga förhållandena enligt .skogsvårdsstyrelsens uppgifter. Allmän beskrivning, speciellt ekonomiska och arbetsmarknadsförhållanden, enligt uppgifter av lokala förtroende-

män. Uppgifterna om dessa förhållanden avser främst att ge en bild av olika näringsgrenars, främst skogs- och jordbrukets betydelse ur ekonomiska och sysselsättningssynpunkter. Undersökningens resultat har, som tidigare nämnts, överförts på diagram. Här föreliggande redogörelser och diskussioner bygger i huvudsak på dessa diagramserier, men samtidigt h a r givetvis det tabellmaterial, som ligger till grund för diagrammen, utnyttjats. Besultaten redovisas i tre avdelningar: Inkomsten, vilken behandlar inkomstoch förmögenhetsförhållanden, bygger på deklarationsmaterialet.

328 Avverkningen som bygger på intervjumaterialet. Arbetskraften som likaledes bygger på intervjumaterialet. Diskussionen av resultaten avser att komma fram till en analys av vad fastigheter av olika storlek och olika ägoslagssammansättning betyder ur inkomstsynpunkt, liksom också betydelsen av förvärvskällor utom den egna fastigheten. På samma sätt kommer också resultaten från arbetsredovisningen att diskuteras. Avverkningens storlek, sammansättning och värde samt variationer härvidlag kommer likaledes att behandlas för att söka utröna i vad mån dessa variationer är betingade av skogs- och/eller åkerarealens storlek. Framställningen i detta kapitel är som nämnts relativt utförlig och något försök att sammanställa resultaten från de olika typområdena har ej gjorts. En dylik sammanställning görs däremot i kapitel X. Såväl beskrivningen som redovisningen av resultaten följer därvidlag i huvudsak den ovan angivna indelningen. A. Hakkas. 1. Områdets omfattning m. m. Typområdet omfattar byarna Mosebacke, Hakkas, Jakobsdal, Sammakko, Lillberget, Grodberget, Palohuornas, Purnu, Batukkavaara, Mäntyvaara, Yrttivaara, Sätter, Vähävaara och Buutti inom Gällivare kommun med ett totalt antal av 291 st. jordbruksfastigheter, av vilka i medeltal 182 st. behandlas i deklarationsundersökningen. Antalet av ägarna brukade fastigheter har i medeltal per år utgjort 148 st. med en medelareal av 56,5 ha skogsmark och 3,2 h a åker. Bortfallet mellan det totala antalet och »samtliga gårdar», 109 st., är relativt stort, medan skillnaden mellan »samtliga gårdar» och »av ägarna brukade

gårdar», 34 st., är obetydlig och relativt jämnt fördelad mellan grupperna. I intervjuundersökningen har 94 st. fastigheter uttagits, av vilka 77 st. redovisas med en medelareal av 56,2 ha skogsmark och 3,1 ha åker, alltså praktiskt taget samma som i deklarationsundersökningen. Skillnaden mellan de uttagna och redovisade gårdarna, totalt 17 st., är i huvudsak jämnt fördelad mellan grupperna samt beror helt på frånskiljandet av gårdar, vilka ej brukats av ägarna. Utmärkande för området är den låga medelarealen åker, 3,2 ha, med huvudparten av samtliga fastigheter mellan 2 och 5 ha och endast 2 fastigheter över 10 ha. Det är naturligt, att jordbruket under dessa förhållanden måste spela en underordnad roll. En annan egenhet för området är förekomsten av renskötsel, vilket hänförts till diverse inkomster av lanthushållningen. 2. Skoglig beskrivning. Kubikmassan per ha är 45 m 3 sk med en tillväxt av 1,0 m 3 sk. Markens bonitet anges till 2,0 m 3 sk och den procentuella åldersklassfördelningen är följande. K I II III IV V VI— 10 5 5 10 30 20 20 De yngre åldrarna synes vara underrepresenterade, medan fördelningen i övrigt är relativt jämn. Bland skogsvårdsstyrelsens önskemål framhålles borthuggning av skräpskog, vilket tillsammans med den relativt låga kubikmassan per ha tyder på att förekomsten härav är relativt stor. Skiftesantalet per fastighet är 2 å 3 st. med ett medelavstånd från gårdarna på 2,5 km. Området anses typiskt för länets lappmark, med undantag av att medelboniteten är något lägre än normalt samt att förekomsten av granskog likaledes är något lägre.

329 3. Allmän beskrivning. Hemmansskogsbruket anses som den viktigaste näringsgrenen, medan övrigt skogsbruk h a r viss betydelse samt jordbruk, industri och övrig verksamhet liten betydelse. Ur sysselsättningssynpunkt har övrigt arbete mycket stor betydelse för de små fastigheterna, medan skogsarbete på allmänna och bolagsskogar h a r stor betydelse för samtliga fastighetstyper. Skogskörslor har viss betydelse för de större fastigheterna. Övrigt arbete består huvudsakligen av gruv- och byggnadsarbete. Arbetslöshet anges råda praktiskt taget oavbrutet inom området, vilket, bortsett från gruvorna, anses utgöra ett genomsnitt av länets lappmark ifråga om näringslivets struktur.. 4. Materialet. Ur undersökningens synpunkt h a r typområdet erbjudit vissa problem framför allt beträffande deklarationsmaterialet. Brukningsdelarna är- små och dessutom ofta ytterligare splittrade mellan flera brukare, vilket medför svårigheter dels vid deklarationsavskrifterna och dels vid arealbestämningen och den därmed sammanhängande grupperingen. I stort sett torde problemen ha kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt, men i vissa fall har deklarationerna måst kasseras. Inom området förekommer som nämnts renskötsel, vilket ej bör hänföras till jordbruket utan till diverse inkomster av lanthushållningen, men en viss förbistring har rått vid upprättandet av deklarationerna, vilket likaledes orsakat svårigheter vid bearbetningen. I allmänhet har man dock av anteckningar och dylikt kunnat härleda dessa inkomster. Vidare förekommer att skogsposter inköps t. ex. från kronan och avverkas i egen regi. Dessa inkomster skall givetvis föras till annan verksamhet, men har av deklaranten ibland förts på jord-

bruksbilagans avdelning för skogsinkomster. Även dessa fel torde i huvudsak ha kunnat justeras, men en viss risk finns, bl. a. inom vissa skogsgrupper med mycket små skogsarealer, att de egna fastigheternas skogsinkomster upptagits till för stora belopp, speciellt som det förekommit, att förutom vad som avverkats på egen skog även skog från annat håll inköpts, avverkats och försålts tillsammans med det egna virket. Detta framgår bl. a. av att på utgiftssidan upptagits »stubbören», vilka fråndragits leveransvirkets försäljningssumma. Denna torde trots det h a blivit för hög, då arbetsinkomsten från den inköpta posten tillkommit. Å andra sidan kan posten »stubbören» i vissa fall avse inköp av ved för husbehov. Inkomster från Gällivare allmänningsskog förekommer också, och även dessa har ibland tagits upp bland inkomster från egen skog. De här relaterade egenheterna hos deklarationsmaterialet kan alltså h a lett till att de olika inkomstkällorna ej kunnat renodlas på samma sätt som inom övriga områden. Felen torde dock ej vara av större omfattning, då man hela tiden varit medveten om dem och vidtagit åtgärder för att justera dem. Under alla förhållanden bör totalinkomstens storlek vara helt opåverkad. Svårigheterna med arealbestämningen och grupperingen torde ej heller kunna inverka nämnvärt, då osäkra deklarationer kasserats. Arbete utom fastigheten h a r endast uppdelats i skogsarbete resp. annat arbete, varvid till annat arbete förts vad som i senare bearbetningar behandlats som ofördelat arbete, varför posten skogsarbete är en minimipost. På samma sätt har förfarits beträffande körslorna. Anteckning om åldern har ej gjorts från deklarationsmaterialet.

330 5. Bedovisning resultat.

av

undersökningens

Inkomsten m. m. 1948—1952. Den totala behållna medelinkomsten för hela området uppgår till ca 5.700 kr, varav ca 3.400 h ä r r ö r från lanthushållningen. De olika gruppernas medelinkomst är relativt lika inom samtliga skogsgrupper under 50 ha skogsmark. Stegrad inkomst med stigande åkerareal kan endast i vissa fall påvisas inom dessa grupper, vilket dock kan bero på den ringa förekomsten av gårdar, 4 st., med mer än 5 ha åker. Inom grupperna över 50 ha skogsmark stiger den totala behållna medelinkomsten något med stigande skogsareal, och även en viss stegring med stigande åkerareal kan påvisas. Denna tendens är dock betydligt svagare. Undersökning över spridningen m.m. av 1952 års totalinkomst för samtliga fastigheter inom området visar att det största antalet fastigheter ligger i inkomstklasserna 4.000—5.000 kr resp. 6.000—7.000 kr. Medianen ligger vid ca 6.300 kr, nedre kvartilen vid ca 3.900 och övre kvartilen vid ca 8.800 kr. Snedheten är obetydlig, medan den relativa spridningen är större. Spridningen av 1952 års totalinkomst inom de enskilda grupperna förefaller relativt stor och snedheten verkar markerad i vissa grupper. Ägarnas åldersvariation kan ej redovisas enligt deklarationsundersökningen, men enligt intervjuundersökningen ligger ägarnas medelålder på ca 50 år såväl totalt som för de enskilda grupperna, om man bortser från grupp H (200—500 ha skog), där medelåldern ligger p å ca 65 år. Den behållna lanthushållsinkomsten uppgår i medeltal till ca 3.500 kr, varav ca 2.250 h ä r r ö r från skogsbruket, ca 700 från jordbruket, ca 500 från skogs-

körslor och ca 50 från diverse, huvudsakligen renskötsel. Inkomsterna stiger över 10 h a skog med stigande skogsareal, medan stegringen med stigande åkerareal är mera oregelbunden. Diverseinkomsterna är i vissa grupper relativt stora, men förekommer endast i ett fåtal grupper och icke alls i grupperna u n d e r 10 ha skog. Diverseutgifterna h a r varit obetydliga, i medeltal ca 100 kr, men har i gruppen C 4 (5—10 ha skog resp. 5—10 ha åker) uppgått till ca 400 kr, vilket eventuellt kan sammanhänga med denna grupps förhållandevis stora inkomst av skogskörslor, ca 1.000 kr. Skogsbrukets bruttoinkomst uppgår i medeltal till ca 2.700 kr, medan utgifterna stannar vid ca 500 kr. Av inkomsterna h ä r r ö r ca 1.900 från försäljning av leveransvirke, ca 600 från rotpostförsäljning och ca 200 från husbehovsvirke. Skogsinkomster förekommer enligt materialet i relativt betydande utsträckning även inom grupperna A och B, d. v. s. 0 resp. 0—5 ha skogsmark. De utgöres praktiskt taget helt av leveransvirke och torde i stor utsträckning kunna hänföras till inköp av rotposter, vilka sedan avverkats i egen regi. Inkomsten skulle således egentligen vara att anse som en skogsarbetsinkomst. Inom övriga grupper stiger skogsinkomsterna kontinuerligt med stigande areal, samt utgöres som nämnts i medeltal till ca 75 % av leveransvirkesförsäljningar, vilken proportion synes vara ungefär densamma inom samtliga grupper. Utgifterna följer inkomsterna ganska markerat men i betydligt långsammare takt. Följsamheten torde sammanhänga med att fördelningen av lönekostnaderna varit relativt lätt, vilket framgår av den stora andelen konstaterade utgifter, medan de fördelade utgifterna är obetydliga. Den behållna jordbruksinkomsten sy-

331 nes i stort sett stiga med stigande åkerareal inom resp. skogsgrupp, och underskott h a r endast framkommit i ett fåtal g r u p p e r . Stegringen är dock i allmänhet icke betydande och även minskning förekommer. Bruttoinkomsterna stiger dock mera regelbundet, och i de fall underskott föreligger, synes detta alltså sammanhänga med speciellt stora utgifter. Dessa är dock relativt sett låga, i medeltal ca 2.400 kr, och maximalt drygt 4.000 kr. Det förhållandevis gynnsamma resultatet för jordbrukets del synes alltså mindre bero på stora bruttoinkomster, i medeltal ca 3.000 kr., varav ca 1.700 kr kontant och ca 1.300 naturainkomster, än på låga utgifter. Inkomster från skogskörslor förekommer praktiskt taget inom samtliga grupper, och någon anknytning till viss skogs- resp. åkerareal kan ej påvisas. De ofördelade utgifterna h a r varit små och huvudsakligen sådana, vilka påförts jordbruket. Det finns dock ingenting som tyder på att schablonfördelningen skulle utfallit orättvist utom inom vissa grupper. I stort sett torde det dock icke påverka relationen mellan skogs- resp. jordbruket nämnvärt, men det bör understrykas, att inkomst av körslor till viss del bör gottskrivas jordbruket. Inkomsterna från »annan verksamhet», i medeltal ca 2.350 kr, h ä r r ö r huvudsakligen från »annat arbete», ca 1.500 kr, medan inkomsterna av skogsarbete är obetydliga liksom av »rörelse» och »övrigt». Inkomsterna från »annan verksamhet» dominerar den totala behållna inkomsten i grupperna under 10 ha skog. Inom grupperna över 10 h a skog avtar sedan inkomsterna från »annan verksamhet» såväl absolut som relativt med stigande skogsareal. Något samband med åkerarealens storlek kan däremot ej utläsas.

Inkomsterna domineras som nämnts av »annat arbete», vilket dock avtar med stigande skogsareal liksom hela inkomsten från »annan verksamhet». Andelen av »rörelse» och »övrigt» ökar något med stigande skogsareal, men i stort sett är relationerna mellan de olika inkomstkällorna i övrigt relativt oberoende av arealen. Detta innebär, att skogsarbetets andel i stort sett minskar med stigande skogsareal och i medeltal uppgår till ca 350 kr. Nettoförmögenheten h a r stigit från 6.000 kr 1948 till ca 12.000 1952 med skulder på ca 4.000 kr vid båda tillfällena. Förmögenheten utgöres praktiskt taget enbart av jordbruksfastigheter med inventarier och lager. Grupperna A—E (0—50 ha skog) ligger under medelvärdet, grupp F (50— 100 ha skog) har nästan exakt en förmögenhet som svarar mot detta och övriga grupper ligger högre. Avverkningen 1952—1953. Avverkningen per ha visar ingen jämnt fallande serie med stigande skogsareal, men den allmänna tendensen synes dock vara minskade uttag med stigande areal. Medeluttaget per ha ligger på 1,4 m 3 sk varav ca 0,4 utgjorts av leveransvirke, ca 0,5 av rotförsålt virke och 0,5 m 3 sk uttagits till husbehov. Intervjuerna visar också en i jämförelse med deklarationsundersökningen något lägre andel leveransvirke. Denna uppgår här till ca 67 % av värdet, medan den endast uppgår till ca 44 % av kubikmassan. Skillnaden mellan deklarationsundersökningen och intervjuundersökningen kan sammanhänga med att undersökningarna avser olika år, men torde även kunna förklaras med att i intervjuundersökningen de egna fastigheternas avkastning kunnat renodlas, varigenom några skogsförsäljningar för de minsta grupperna icke förekommer. I deklarationsundersökningen har som

332 nämnts trots granskningen av materialet förmodligen icke kunnat undvikas, att framför allt de minsta grupperna påförts skogsinkomster från leveransförsäljningar, vilka i viss utsträckning torde härröra från skog som inköpts på rot och därefter avverkats av köparen och sålts på leverans. En viss överavverkning synes föreligga inom samtliga grupper, vilket får anses naturligt med hänsyn till skogstillståndet. Någon arealgräns över vilken virkesuttagen per ha stabiliserats på en viss nivå kan icke utläsas ur materialet, vilket kan tyda på att även ägarna inom skogsgrupperna med de största arealerna har behov av maximala uttag, vilket kan sammanhänga med den genomsnittligt låga kubikmassan per ha, men också med att fastigheterna även i dessa grupper h a r ett relativt svagt ekonomiskt läge. Det kan här erinras om de successivt minskande inkomsterna från arbete utom fastigheten med stigande skogsareal, vilket kan tolkas så, att allteftersom denna stiger och därmed skogsinkomsterna, det ekonomiska behovet av annat arbete minskar. Leveransvirket domineras helt av timmer och massaved, vilka uppgår till ca 40 resp. 45 %, medan resten utgöres av specialsortiment och ved. Vedförsäljningens förekomst inom olika grupper avviker från vad som är normalt förekommande, i det att de procentuellt största försäljningarna ligger i ett p a r mellangrupper, medan den största gruppen, H (200—500 ha skog), icke h a r någon vedförsäljning alls. Avsaluvirkets värde per ha uppgår till ca 30 kr, medan det enligt deklarationsundersökningen uppgår till ca 42 kr. Förklaringen till denna skillnad torde få sökas i det ovan berörda förhållandet, att i deklarationsundersökningen även en del virke, som inköpts från

annat håll, medtagits. En annan orsak kan även vara den korta perioden i intervjuundersökningen, vilken speciellt på dessa fastigheter med begränsade skogstillgångar kan orsaka stora fluktuationer i de årliga uttagen. De båda åren 1952—1953 var också i viss mån dämpade efter de stora uttagen under den extrema högkonjunkturen speciellt u n d e r 1951. Ur dessa synpunkter är det förklarligt, att de kraftigaste skillnaderna föreligger i g r u p p e r n a under 50 ha skogsmark, medan grupperna över denna gräns har en bättre överensstämmelse mellan de båda undersökningarna i virkesuttagen per ha. Arbetskraften 1952—1953. Undersökningen ger, när det gäller fastigheternas manliga ägare, icke belägg för den i den allmänna beskrivningen lämnade uppgiften, om en visserligen med årstiden varierande men dock tämligen konstant arbetslöshet. De manliga ägarna redovisar, om man tar hänsyn till förekomsten av kvinnliga ägare, i huvudsak ca 300 dagsverken per år. Därmed är givetvis icke sagt, att arbetslöshet icke skulle existera, då vår redovisning alltså i första hand gäller de manliga ägarna. Dessa har en relativt hög sysselsättning utom den egna fastigheten, i medeltal nära hälften av det totala dagsverksantalet, medan arbetsinsatsen på de egna fastigheterna är förhållandevis låg. Detta torde dock i huvudsak sammanhänga med de små åkerarealerna, då ägarna till fastigheter i grupp 4 (5—10 ha åker) i stort sett synes ha liten sysselsättning utom dessa. Bedovisningen av de manliga ägarnas sysselsättning visar att i medeltal ca 120 dagsverken lagts ner p å den egna fastigheten, varav ca 25 på den egna skogen, medan ca 35 dagsverken utförts i annans skog och ca 75 på övrigt arbete, varjämte sjukdagarna uppgått till ca 35, tillsammans ca 265 dagsverken.

333 Antalet dagsverken på den egna fastigheten ligger i grupperna A—E (O—50 ha skog) under medeltalet, liksom även i grupp H (200—500 ha skog), medan grupperna F och G (50—200 ha skog) h a r större dagsverksantal på den egna fastigheten. De egna hästarna h a r i medeltal utfört ca 45 dagsverken, varav 10 på den egna skogen, 25 på det egna jordbruket och 10 i annans skog. Traktorer förekommer obetydligt, liksom även lejda hästar. Inom skogsbruket nedlägges knappt 50 dagsverken per år av manlig arbetskraft, varav ca 45 utföres av egna familjemedlemmar, därav ca hälften av ägaren. Lejd arbetskraft förekommer inom praktiskt taget alla grupper, men i mycket liten omfattning utom för grupp H (200—500 ha skog), där den uppgår till ca 25 dagsverken. Inom grupperna C—E (10—50 ha skog) ligger dagsverksantalet på ca 25 dagsverken, varefter det inom grupperna äver 50 ha skog stiger kontinuerligt med stigande areal. Arbetsinsatsen på det egna skogsbruket uppgår i medeltal till 0,9 dagsverken per ha, varav ägaren själv utfört ca 0.4. Huvudparten av arbetet avser avverkning, men även röjnings- och kulturarbeten med 0,1 dagsverken vardera redovisas, vilket får anses vara en relativt hög andel. Arbetsinsatsens storlek framkommer tydligare om den sätts i relation till den avverkade kubikmassan, varvid framgår, att den uppgår till ca 0,65 dagsverken per m 3 sk, vilket kan anses vara relativt normalt. Man skulle dock anse, att om brist på arbetstillfällen föreligger, borde den egna skogen erbjuda större möjligheter till arbete än som framgår enligt undersökningen. Å andra sidan är det ju så, att skogsarbetena utöver det rena avverkningsarbetet icke ger

omedelbara inkomster, vilket däremot en intensifiering av jordbruket kan göra, även om dessa tillskottsmkomster är relativt låga med hänsyn till arbetsinsatsen. De grupper, där sysselsättningsbrist i första hand synes föreligga, d. v. s. under 100 ha skogsmark, h a r dock större arbetsinsats per ha. Arbetsinsatsen sjunker kontinuerligt från maximalt 3,7 i grupp C (5—10 ha skog) till 0,5 i grupperna G och H (100—500 ha skog). Det synes alltså som om en gräns skulle föreligga vid omkring 100 ha, över vilken dagsverksantalet per ha ej sjunker. Inom dessa grupper har icke heller några skogsvårdande åtgärder redovisats, vilket kan sammanhänga med att arealerna är så pass stora. Vid en värdering av arbetsinsatsen efter 20 kr per dag framgår det, att denna går upp till 18 kr per ha, vilket betyder att arbetsinkomsten från skogen uppgår till ca 60 % av avsaluvirkets värde, vilket får anses vara högt. Den höga procenten får dock ses mot bakgrund av den låga inkomsten p e r ha från avsaluvirke, ca 30 kr, motsvarande ca 33 kr/m 3 sk. Arbetsinsatsen i jordbruket visar naturligtvis en tendens till ökning med stigande åkerareal, men dagsverksantalet på motsvarande åkergrupper varierar avsevärt mellan de olika skogsgrupperna. I huvudsak framgår, att på åkerarealer över 5 ha nedlagts ca 300 dagsverken, medan på åkergrupper u n d e r denna areal endast 100 å 150 dagsverken nedlagts. Åkergruppen 3 (2—5 ha) ger dock inom vissa grupper u p p till 250 dagsverken. En svag tendens till ökad arbetsinsats, för grupperna med dessa små åkerarealer, med stigande skogsareal kan också utläsas, vilket skulle kunna tyda på att den ökade ekonomiska bärkraften, som ett ökat skogsinne-

334 hav ger, utnyttjas till att underhålla ett större antal personer, oavsett om det är nödvändigt ur arbetssynpunkt. I detta sammanhang bör också erinras om att kvinnlig arbetskraft och barn under 18 år, praktiskt taget uteslutande familjemedlemmar, utför ett betydande arbete, i medeltal ca 165 dagsverken per fastighet, på jordbruket, vilket får anses vara ganska högt med hänsyn till den låga medelarealen åker. Huvudparten av detta arbete torde bestå i skötsel av djuren och stiger i huvudsak med stigande åkerareal. Huvudparten av det arbete, som ägarna utför utom den egna fastigheten synes utgöras av »övrigt», men även skogsarbete i annans skog har en viss betydelse. »Övrigt» torde huvudsakligen bestå av gruv- och byggnadsarbete, medan allmänningsskogar torde ha en viss betydelse ifråga om skogsarbetet. Skogskörslor på andra skogar förekommer också i viss utsträckning, men man kan icke utläsa något samband mellan dessa körslor och en viss arealgrupp åker eller skogsmark. Arbete utom fastigheten förekommer speciellt hos grupperna under 5 ha åker, där det ofta uppgår till halva det totala dagsverksantalet eller mera. Samband med skogsarealen föreligger även, i det att motsvarande åkergrupper i allmänhet har minskat dagsverksantal med stigande skogsareal. En faktor, som i någon mån torde bestyrka påståenden om arbetslöshet, är att inom praktiskt taget samtliga grupper, även med mycket små arealer, förekommer en relativt betydande arbetsinsats av manliga familjemedlemmar på den egna fastigheten, varigenom den totala arbetsinsatsen på jordbruket i medeltal uppgår till ca 160 dagsverken, varav lejd arbetskraft endast utfört ca 10. Det totalt redovisade dagsverksantalet på jordbruket är, i jämförelse med

övriga områden, icke anmärkningsvärt högt. Man borde dock ha anledning förmoda, att det geografiska läget skulle kunna motivera ett något lägre dagsverksantal i Hakkas. Under alla förhållanden är den relativt stora insatsen av andra manliga familjemedlemmar än ägaren anmärkningsvärd och torde sammanhänga med svårigheter för dem att få arbete på annat håll. B. Lycksele. 1. Områdets omfattning m. m. Typområdet omfattar byarna Bergdala, Betsele, Björkberg, Brännland, Bäcknäs, Bäverträsk, Elgträsk, Fikengård, Granfors, Granhöjden, Granselelund, Hedmark, Hedvik, Hjalmarlund, Holmlund, Högas, Kattisavan, Kronåker, Medelås, Norrbäck, Norrlunda, Norrvik, Näsland, Paulund, Pausele, Busele, Sandvik, Sandås, Stenhamn, Stennäs, Söderfors, Tallberg, Tallträsk, Tannträsk, Umgransele, Vinliden, Västansjö, Yppersta och öravan med ett totalt antal av 331 st. jordbruksfastigheter, av vilka i medeltal per år 252 st. behandlats i deklarationsundersökningen. Antalet av ägarna brukade gårdar har i medeltal per år utgjort 204 st., med en medelareal av 76,3 ha skogsmark och 3,0 ha åker. Bortfallet mellan det totala antalet och samtliga i undersökningen medtagna, 79 st., är icke exceptionellt stort, och icke heller är skillnaden mellan »samtliga gårdar» och »av ägarna brukade gårdar», 48 st., anmärkningsvärd. Skillnaden är störst inom grupperna A (0 ha skog), D (10—25 ha skog) och F (50—100 ha skog), men kan ej sägas stå i någon bestämd relation vare sig till skogsmarks- eller åkerarealen. Största antalet fastigheter finns i skogsgruppen F (50—100 ha skog) 39 st. resp. åkergruppen 3 (2—5 ha åker) 115 st., i vilka också medelgården är belägen.

335 I intervjuundersökningen h a r 105 st. fastigheter uttagits, av vilka 82 st. redovisas, med en medelareal av 93,5 ha skogsmark och 3,2 ha åker. Den i förhållande till deklarationsundersökningen höga medelarealen skogsmark sammanhänger med att av skillnaden mellan uttagna och redovisade fastigheter, 23 st., huvudparten ligger i grupperna A—E, d. v. s. under 50 ha skog. Största antalet, 17 st., av de ej redovisade fastigheterna är sådana, som ej brukats av ägarna. 2. Skoglig beskrivning. Kubikmassan per ha är 57 m 3 sk med en tillväxt av 1,6 m 3 sk. Markens bonitet är 2,8 m 3 sk per år och ha och arealens procentuella åldersklassfördelning följande: K I II III IV V VI— 9 10 12 14 16 17 22 Den äldre skogen är således överrepresenterad, medan det råder en viss brist p å yngre och i någon mån på medelålders skog. Vidare bör anmärkas att denna ålderssammansättning ej är fullt representativ för länets lappmarksskogsbygd nedom fjällregionen, då 34 % av områdets areal omfattar svårföryngrade områden på Stöttingfjället, vilket även torde förklara den relativt låga kubikmassan. Antalet skogsskiften per ägare uppgår i medeltal till 2 å 3, och medelavståndet från gårdarna beräknas till ca 2 km, medan vissa utskiften kan ligga 7—8 km från gården. Bortsett från den ovan angivna åldersklassfördelningen samt att vägförhållandena torde vara något bättre än genomsnittligt, anses området ur skoglig synpunkt representativt för lappmarken, bortsett från den mot fjällregionen gränsande delen. 3. Allmän beskrivning. Skogsbruket, såväl hemmans- som bolags- och krono-

skogarna, har ur ekonomisk synpunkt mycket stor betydelse, medan jordbruket anses ha stor samt industri och övrig verksamhet viss betydelse. Ur sysselsättningssynpunkt anses skogsarbetet på allmänna och bolagsskogar ha mycket stor betydelse för de små fastigheterna, men även övrigt arbete, skogskörslor och egen rörelse har viss, ibland t. o. m. stor betydelse. För de medelstora fastigheterna har såväl skogsarbete som övrigt arbete och skogskörslor stor betydelse. För de stora fastigheterna har skogskörslorna stor betydelse, medan skogsarbete har viss betydelse och övriga inkomstkällor liten eller ingen. Området anses fullt representativt för länets lappmark ur näringsekonomisk och sysselsättningssynpunkt. 4. Materialet. Materialet har icke erbjudit några speciella svårigheter vid bearbetningen utan kan anses normalt, i vissa avseenden beträffande deklarationsmaterialet t. o. m. bättre än normalt på grund av en särskild bilaga för specificering av utgifterna, vilket i viss mån underlättat fördelningen. Någon anteckning om ålder har ej gjorts från deklarationsmaterialet. 5. Bedovisning av undersökningens resultat. Inkomsten m. m. 1948—1952. Den totala behållna medelinkomsten ligger i medeltal på ca 6.200 kr, varav ca 4.200 h ä r r ö r från lanthushållningen och ca 2.000 från verksamhet utom den egna fastigheten. Grupperna A—F (0— 100 ha skog) har en medelinkomst, som understiger den för området genomsnittliga, bortsett från enstaka åkergrupper. Grupperna G—I (100—1000 ha skog) med undantag av H 2 (200—500 h a skog och ö—2 ha åker) har högre medelinkomst än den för området genomsnittliga. En skarp gräns i fråga om den to-

336 tala behållna inkomsten går vid 100 ha skogsmark, i det att skillnaden mellan de båda grupperna F (50—100 ha skog) och G (100—200 ha skog) uppgår till ca 2.400 kr. Totala Inkomsterna 1952 för områdets samtliga fastigheter har förhållandevis låg spridning och liten snedhet, och det största antalet fastigheter ligger i inkomstklassen 8.000—9.000 kr med medianen vid ca 8.100 kr, nedre kvartilen vid ca 5.500 kr och övre kvartilen vid ca 10.000 kr. Inom de enskilda grupperna kan totalinkomsten variera ganska kraftigt, och i enstaka grupper med låg areal kan övre kvartilen ligga avsevärt högre än övre kvartilen för grupper med större arealer. Åldersvariationen och medianåldern kan av tidigare nämnda orsaker ej redovisas, men det kan nämnas att enligt intervjuundersökningen ligger medelåldern på 52 år och kan mellan de enskilda grupperna variera mellan 43— 65 år. Något samband med arealernas storlek kan ej utläsas. Den behållna lanthushållsinkomsten, ca 4.400 kr, konstitueras av skogsinkomster ca 2.600 kr samt körslor ca 1.800 kr, medan något överskott ej redovisats för jordbruket. Diverseutgifterna, vilka ej fråndragits, är i allmänhet små, i medeltal 150 kr, men uppgår i enstaka grupper till 250 ä 500 kr. Bruttoinkomsterna från skogsbruket, i medeltal ca 3.100 kr, är i grupperna under 10 ha i huvudsak obetydliga, även om de i grupp G (5—10 ha skog) uppgår till ca 1.800 kr. Över 10 ha visar de en i huvudsak jämn stegring från ca 1.400 kr i grupp D (10—25 ha skog) till ca 8.500 k r i grupp H (200—500 ha skog). Inom grupp I (500—1000 ha skog) faller de sedan till ca 6.000 kr. Utgifterna stiger likaledes kontinuer-

ligt från ca 300 kr i grupp D (10—25 ha skog) till ca 1.400 kr i grupp H (200—500 ha skog) med ett medeltal på ca 600 kr. Utgifterna består praktiskt taget helt av löner till lejd arbetskraft. Beträffande utgifterna bör påpekas, att dessa kan ha underskattats i någon mån, varför skogsbrukets överskott i samma mån kan ha överskattats. Detta förhållande torde icke föranleda någon större ändring av resultaten och kommer att diskuteras n ä r m a r e i samband med jordbrukets inkomster och utgifter. Avsaluvirkets värde uppgår til] ca 3.000 kr, varav ca 63 % utgöres av leveransvirke. Någon relation mellan åkerarealernas storlek och skogsuttagen kan ej påvisas, även om i t. ex. grupp H (200—500 ha skog) en markerad stegring med stigande åkerareal föreligger. Jordbrukets bruttoinkomst ligger i medeltal på ca 2.900 kr, varav ca 1.700 kr är kontantinkomst, medan resten är naturainkomst. Inkomsterna stiger kontinuerligt med stigande åkerareal och någon markerad arealgräns kan icke påvisas. Även utgifterna stiger kontinuerligt. Utgifterna består i övrigt huvudsakligen av »konstaterade», ca 2.100 kr, d. v. s. sådana som direkt ansetts kunna påföras jordbruket, medan ca 700 utgöres av löner. Denna post är i viss mån osäker, och det är möjligt, att en del av dessa löner borde ha påförts skogsbruket eller körslorna. Om så sker, skulle alltså jordbrukets överskott höjas med maximalt 700 kr, medan skogsbrukets och körslornas överskott skulle minskas i motsvarande mån. Skogsbruksinkomsterna skulle dock fortfarande dominera den behållna inkomsten från lanthushållningen. Inkomsterna från körslor bör dock till viss del gottskrivas jordbruket, då hästen måste betraktas som uthyrd därifrån men i övrigt är dessa inkomster

337 att betrakta som inkomst av arbete utom fastigheten. Den behållna inkomsten från jordbruket uppgår som nämnts i medeltal för hela området till 0. Inom skogsgrupperna A—E (0—50 ha skog) är den i huvudsak positiv, men i grupperna F—I (50—1000 ha skog) är den negativ. Såväl över- som underskotten rör sig om några h u n d r a kronor. Inom åkergrupp e r n a uppvisar samtliga under 2 h a ett överskott, som i vissa fall uppgår till 1.000 kr, medan grupperna över 2 ha förhåller sig mycket oregelmässigt, även om de inom skogsgrupperna A—E (0— 50 ha skog) i huvudsak visar överskott och i grupperna F—I (50—1000 ha skog) regelmässigt visar underskott. Förklaringar till dessa förhållanden beträffande jordbruksunderskottet är svåra att ge, men vissa synpunkter torde förtjäna att framhållas. Bent allmänt kan då sägas, att förklaringen i huvudsak torde vara att söka på kostnadssidan, då bruttoinkomsten visar en kontinuerlig stegring med stigande åkerareal. Bruttoinkomsten per ha sjunker visserligen med stigande areal. Detta gäller även kostnaderna, vilka dock synes avta i långsammare takt. Den minskande bruttoinkomsten per ha är också fullt normal, liksom kostnadsminskningen, varför det torde vara berättigat att icke fästa för stort avseende vid dessa förhållanden. På inkomstsidan torde framför allt naturainkomsterna vara en orsak till den relativt låga nivån, därigenom att dessa värderas efter av taxeringsmyndigheterna angivna till partipriserna knutna belopp. Naturainkomsterna betyder en hel del för jordbruksinkomsterna, enligt vad som visats ovan, men är av mindre betydelse för skogsbruket, varför jordbruksöverskottet påverkas starkare än skogsbrukets överskott. Ser vi sedan på kostnadssidan, synes

det vara så, att de minsta enheterna — under 2 ha åker — har låga utgifter, vilket kan tänkas bero på att de mera är att betrakta som lägenheter än som jordbruk. Inom övriga arealgrupper — över 2 ha åker — där överskott i stort sett föreligger, så snart skogsarealen är u n d e r 50 ha, men underskott när skogsarealen är högre, synes en rimlig förklaring vara, att de ökade skogsinkomsterna möjliggjort investeringar inom jordbruket framför allt kanske ifråga om byggnader men även i maskiner och redskap, vilket orsakar underskott för jordbrukets del, medan de jordbruk, som har lägre skogsarealer, icke haft samma möjlighet att investera. I vissa fall kan det ju också ha varit så, att de stora skogsinkomsterna i vissa grupper helt enkelt ur skattesynpunkt gjort det önskvärt för ägaren att investera, vilket i sä fall skulle innebära, att de stora skogsinkomsterna i och för sig i viss mån predestinerar till jordbruksunderskott. Till sist skall också erinras om vad som sagts ovan om risken för en viss kostnadsövervältring, samt att en viss del av inkomsten för skogskörslor bör gottskrivas jordbruket. De anförda synpunkterna skulle alltså kunna anses tyda på, att jordbrukets ekonomiska resultat strängt taget är bättre än vad som redovisats här. Det gjorda antagandet, att investeringar förekommit i betydande utsträckning, skulle också kunna föranleda ett förmodande att jordbrukets inkomstöverskott i framtiden bör kunna bli större än vad som h ä r redovisats, dels genom att ett investeringsbehov tillgodosetts, varigenom kostnaderna i framtiden bör kunna reduceras, dels genom att investeringarna, i varje fall på de något större jordbruken, bör medverka till ett förbättrat ekonomiskt resultat. En faktor,

\

som i detta sammanhang icke bör förbises är, att investeringarna, framför allt i den mån de skett i form av förbättring av bostäderna, även innebär en icke föraktlig standardhöjning. Skogskörslorna, vilka i medeltal uppgår till ca 1.800 kr, förekommer inom samtliga skogsgrupper, men inkomsterna därav uppgår inom grupperna A och B (0—5 ha skog) endast till ca 1.000 kr. Även i grupp I (500—1000 h a skog) är de obetydliga. Inom övriga grupper är inkomsterna från skogskörslor relativt lika mellan grupperna. Ser man på åkergrupperna, framgår det att inkomsterna från skogskörslor genomgående är lägre i grupperna under 2 ha åker. Även över 2 ha synes en viss tendens till stigande inkomster med stigande åkerareal föreligga, även om den är m i n d r e påtaglig. Detta torde sammanhänga med, att ägarna till de minsta fastigheterna ofta saknar hästar och därför skaffar sig inkomster genom förvärvsarbete utom fastigheterna på annat sätt än genom körslor. Inkomsterna från »annan verksamhet». Inom grupperna A och B (0—5 ha skog) erhålles mer än halva totala behållna inkomsten genom arbete utom fastigheterna, i grupperna C och D ( 5 — 25 ha) uppgår dessa inkomsters andel till m i n d r e än hälften, men är dock fortfarande betydande, över 2.000 kr. Inom övriga skogsgrupper uppgår dessa inkomster visserligen till 1.000 kr eller mera, men utgör dock endast ca 25 % eller m i n d r e av den totala behållna medelinkomsten, dock med undantag av grupp I (500—1000 ha skog). Granskar man de enskilda åkergrupperna framgår det klart, att inom samtliga skogsgrupper föreligger en gräns beträffande sammansättningen av den totala behållna inkomsten vid 2,0 ha. Under denna gräns är lanthushållsinkomsten hela tiden avsevärt lägre än in-

om övriga åkergrupper, medan däremot inom samma skogsgrupp skillnaden mellan övriga åkergrupper, 3 (2—5 ha) och 4 (5—10 ha) är obetydlig utom inom skogsgruppen H (200—500 ha skog). Inom åkergruppen 2 (0—2 ha) i skogsgrupperna A—D (0—25 ha skog) utgöres också mer än hälften av den totala behållna inkomsten av inkomst från »annan verksamhet», medan denna icke i någon åkergrupp över 2 h a uppgår till halva totala behållna inkomsten. Inom skogsgrupperna E—I (25—1000 ha skog) har även åkergrupperna under 2 ha större delen av sin inkomst från de egna fastigheterna. Här bör påminnas om att i inkomsterna från de egna fastigheterna inräknas också körslor. I medeltal uppgår inkomsterna från »annan verksamhet» till ca 2.000 kr, varav ca 1.500 kr h ä r r ö r från arbete, ungefär hälften skogsarbete, och resten, ca 500 kr, h ä r r ö r från »rörelse» och »övrigt». Inkomsterna från »annan verksamhet» faller med stigande skogsareal från ca 3.300 kr i grupp A (0 ha skog) till ca 1.200 kr i grupp F (50—100 ha skog), för att i grupperna G—I (100— 1000 ha skog) åter stiga. Inom grupperna A—F dominerar arbetsinkomsten, vilken i huvudsak synes vara ganska jämnt fördelad mellan skogsarbete och »annat arbete», medan inkomsterna från »rörelse» och framför allt »övrigt» har större betydelse för grupperna G—I (100—1000 ha skog). Något samband mellan inkomstens storlek och åkerarealens inom olika skogsgrupper kan icke utläsas utom inom skogsgrupperna A och B (0—5 ha skog), där gruppen 2 (0—2 ha åker) har drygt dubbelt så stor inkomst av »annan verksamhet» som grupp 3 (2—5 ha å k e r ) . Man skulle nog förmodat, att grupp 2 genomgående skulle ha högre inkomst av »annan verksamhet» än övriga åkergrupper för att kompensera de förut n ä m n d a låga in-

339 komsterna från lanthushållningen inkl. körslor. Så synes alltså icke alltid vara fallet utom i grupperna A och B (0—5 ha skog). Dessa förhållanden avspeglar sig också i totalinkomsten, vilken alltid ligger avsevärt lägre för åkergrupp 2 än för övriga åkergrupper, utom just i skogsgrupperna A och B, där den i stället ligger högre. Orsaken till att medelinkomsten från »annan verksamhet» inom åkergrupperna 2 (0—2 ha) i övrigt absolut sett är så liten är svår att fastställa, men enligt intervjuundersökningen framgår, att just inom vissa av dessa grupper synes förekomma manliga ägare, som är sjuka eller överåriga samt kvinnliga ägare i större omfattning än inom övriga åkergrupper. Detta skulle alltså kunna vara en bidragande orsak, även om det icke är hela förklaringen. Nettoförmögenheten har under perioden ökat från ca 10.000 kr 1948 till ca 16.000 kr 1952. Skuldsättningen har absolut sett ej förändrats lika starkt och uppgår till ca 4.000 kr resp. 5.000 kr. Förmögenheten utgöres huvudsakligen av jordbruksfastigheter, medan övrig förmögenhet är obetydlig utom i grupper med stora arealer. Avverkningen 1952—1953. Avverkningen uppgår i medeltal till 0,9 m 3 sk per ha, varav ca 0,75 m 3 sk för avsalu. Detta består av 0,2 m 3 sk på leverans och 0,55 m 3 sk på rot. Enligt intervjuundersökningen skulle således leverans virket endast utgöra ca 27 % av avsaluvirket, vilket icke stämmer med deklarationsundersökningens uppgifter, där leveransvirkets värde var över 60 % av det totala avsaluvirkets. Vad denna stora skillnad beror p å är svårt att säga, men det är tänkbart, att skogsinkomsterna vid deklarationerna av någon anledning påföres leveransvirkesraden till större belopp än som är riktigt. Det förhållandet att undersökningarna avser två olika

perioder bör dock icke motivera en så stor avvikelse. Det högsta uttaget per h a förekommer i grupp B (0—5 h a skog) med 4,2 m 3 sk och det lägsta, 0,4 m 3 sk, i grupp I (500 —1000 ha skog). Däremellan faller dock icke uttaget jämnt med stigande areal, utan ligger inom de flesta g r u p p e r n a konstant på ca 1,4 m 3 sk. Undantag utgör grupperna F (50—100 ha skog) och H (200—500 ha skog), vilka ligger på ca 1 m 3 sk. Belationen mellan rotförsålt och leveransvirke är i stort sett densamma inom alla grupperna, dock har grupp B (0—5 ha skog, enbart leveransvirke och grupperna C (5—10 ha skog) och I (500—1000 ha skog) praktiskt taget enbart rotförsålt virke. Värdeuttaget ligger p å ca 30 kr per ha, d. v. s. ca 40 kr per m 3 sk för avsaluvirket. Enligt deklarationsundersökningen ligger avsaluvirkets värde per ha på ca 31 kr. Leveransvirket utgöres till ca 30 % av timmer, ca 60 % massaved och resten specialsortiment och ved, vilket förekommer speciellt inom grupperna F och G (50—200 ha skog). Arbetskraften 1952—1953. Arbetsredovisnlngen för ägarna avser endast manliga ägare och medeltal per gård, varför de absoluta talen blir för låga i grupper med kvinnliga ägare, sterbhus o. s. v. Belationen mellan olika verksamhetsgrenar blir dock riktig. De manliga ägarna ägnar i medeltal drygt hälften av sin tid åt den egna fastigheten, varav 15 å 20 dagsverken åt skogsbruket och ca 120 åt jordbruket, d. v. s. ca 0,3 dagsverken per ha i skogen och ca 50 dagsverken p e r ha i jordbruket. Dagsverkena utom den egna fastigheten ägnas huvudsakligen åt skogsarbete i annans skog, ca 70, medan resten, ca 50, ägnas åt »övrigt arbete». Av de egna dragarna h a r hästarna ut-

340 fört totalt 65 dagsverken varav knappt 10 på det egna skogsbruket, drygt 25 på det egna jordbruket samt 30 på körslor i annans skog. Traktorer har huvudsakligen använts inom grupperna G—I (100—1000 ha skog) men även där i liten utsträckning och huvudsakligen i skogsbruket. Lejda dragare förekommer i mycket liten omfattning. På den egna lanthushållningen har av manlig arbetskraft totalt insatts ca 160 dagsverken på jordbruket och drygt 30 på skogsbruket, varav lejd arbetskraft ca 10 resp. 5, medan resten utförts av manliga familjemedlemmar, ca 25 resp. 10, och ägarna ca 120 resp. drygt 15. Dessutom har ca 110 dagsverken nedlagts på jordbruket av kvinnlig arbetskraft. Inom det egna skogsbruket stiger arbetskraften kontinuerligt från ca 10 dagsverken i grupp D (10—25 ha skog) till ca 110 i grupp I (500—1000 ha skog). Ägarens egen arbetsinsats synes i huvudsak maximeras på ca 25 å 30 dagsverken, vilket uppnås inom grupperna G—I (100—1000 ha skog), medan den i grupp F (50—100 ha skog) dock ligger något högre, på ca 35 dagsverken. De resterande dagsverkena inom grupperna G—I (100—1000 ha skog) utförs av manliga familjemedlemmar och lejd arbetskraft, vilken sistnämnda synes nedlägga 15 å 20 dagsverken. Inom grupperna under 100 ha är annan arbetskraft än ägarens av ringa betydelse. Här synes alltså en gräns kunna spåras vid 100 ha. Något säkert samband mellan åkerarealen och arbetsinsatsen i skogen kan ej utläsas. Dagsverksantalet per ha skogsmark ligger i medeltal på 0,3 dagsverken, vilket förefaller lågt men delvis torde kunna sammanhänga med den enligt redovisningen höga rotpostförsäljningen. Arbetet utgöres till % av avverkning av le-

verans- och husbehovsvirke och till % av rotpostavverkning, medan kulturarbeten redovisats i vissa grupper. Ägarens andel uppgår till i medeltal ca 0,2 dagsverken, varav hälften på leveransoch husbehovsavverkning och hälften på rotpostavverkning, till stor del förmodligen körslor. Dagsverksantalet per h a faller i stort sett jämnt från 0,80 i grupp B (0—5 ha skog) till 0,10 i grupp I (500—1000 ha skog). Någon bestämd gräns kan alltså icke utläsas vare sig för ägarna eller det totala dagsverksantalet. Den totala arbetsinsatsen per avverkad kubikmeter uppgår i medeltal till ca 0,33 dagsverken, vilket är lågt, men som nämnts får ses mot bakgrund av den höga rotpostförsäljningen. Tar man endast hänsyn till det arbete som nedlagts på leverans- och husbehovsavverkningen, får man ca 0,57 dagsverken. Den arbetsinsats som nedlagts på de rotposter, vilka avverkats av köparen, redovisas alltså icke i a n n a n utsträckning än om ägaren eller hans folk deltagit i avverkningsarbetet. Deras medverkan, framför allt ägarens, torde därvid ofta inskränka sig till körningar. Värderas arbetsinsatsen efter 20 k r per dag, erhålles en arbetsinkomst från skogsarbetet på egen skog av 6 kr, därav för ägaren ca 4 kr, vilket betyder ca 20 % resp. ca 13 % av avsaluvirkets värde. Härvid har dock icke hästdagsverkena medräknats, vilka i medeltal uppgår till ca 7 dagsverken per fastighet. Arbetsinsatsen inom jordbruket visar en ganska svag och obestämd tendens till stegring med stigande åkerareal. Däremot synes det föreligga en gräns vid 50 ha skogsmark, i det att grupperna A—E (0—50 ha skog) i stort sett h a r en arbetsinsats av ca 100 dagsverken på jordbruket, även om enstaka grupper avviker, medan grupperna F—I

341 (50—1000 ha skog) har en arbetsinsats, som ligger betydligt högre, omkring 225 dagsverken, varvid även här enstaka grupper, speciellt F (50—100 ha skog), har lägre dagsverksantal. Insatsen av lejd arbetskraft, och framför allt av familjemedlemmar, är i vissa grupp e r relativt stor och förekommer huvudsakligen inom grupperna G—I (100 —1000 ha skog) medan sambandet med åkerarealen är svagt. Antalet kvinnliga dagsverken, i medeltal ca 110 st., visar heller inget samband med åkerarealen men däremot en svagt fallande tendens med stigande skogsareal t. o. m. i grupp F (50—100 ha skog), medan de i grupperna G—I (100—1000 ha skog) i huvudsak ligger konstant på knappt 100. Ägarens dagsverken utom fastigheten utgöres huvudsakligen av skogsarbete, ca 70 dagsverken enligt ovan, varav ca 30 synes vara kör dagsverken enligt uppgifterna på användningen av dragarna. 50 dagsverken redovisas på »övrigt» arbete. I stort sett synes ägarna inom grupperna A—E (0—50 ha skog) utföra mer an hälften av sina totala dagsverken utom den egna fastigheten och till övervägande del i form av skogsarbete, vilket framför allt inom grupperna över 2 ha åker delvis sker i form av körslor. Inom grupperna F—I (50—1000 ha skog) utgör dagsverkena utom fastigheten en betydligt mindre del av det totala dagsverksantalet, och skogsarbetet dominerar heller icke på samma sätt. Beträffande arbete utom den egna fastigheten synes således en gräns föreligga vid 50 ha skog, medan någon gräns ifråga om åkerarealens storlek icke framgår. Man ser dock att dagsverksantalet utom fastigheten i stort sett tycks sjunka något med stigande åkerareal. Det vill alltså synas, som o m ägarens benägenhet att söka sig arbetstillfällen utom den egna fastigheten skulle vara

betingad av två orsaker, nämligen åkerarealens storlek, där tendensen dock är ganska svag och oenhetlig, samt fastigheternas försörjningsförmåga. Av dessa två orsaker vill det synas, som o m den sistnämnda hade den största betydelsen. Här får man dock komma ihåg, att åtminstone fastigheter med över 100 h a skog även har något större åkerareal än övriga, vilket i någon mån kan bidra till det ökade dagsverksantalet på dessa fastigheter. C. Häggenås. 1. Områdets omfattning m. m. Typområdet omfattar av Häggenås socken byarna Andersgård, Backegård, Fagerlandsvallen, Fyrkälen, Grötom, Gungård, Halasjön, Huse, Häggesta, Högarne, Högen, Jonsgård, Knutkaribränna, Korsmyrbränna, Kougsta, Lassgård, Långkälen, Nygård, Ollsta, Stafsgård, Storbränna, Storgård, Storhögen, Svedje och Österåsen med ett totalt antal av 397 jordbruksfastigheter, av vilka i medeltal 238 behandlats i deklarationsundersökningen. Antalet av ägarna brukade fastigheter h a r i medeltal per år utgjort 224 st. med en medelareal av 47,7 ha skogsmark och 5,2 ha åker. Bortfallet av fastigheter mellan totala antalet och samtliga medtagna 159 st. är i Häggenås större än inom något annat område medan skillnaden mellan »samtliga gårdar» och »av ägarna brukade gårdar», 14 st., är obetydlig och relativt jämnt fördelad över grupperna. De grupper som har det största antalet fastigheter, 58 st. resp. 91 st., är skogsgruppen E (25—50 ha skog) och åkergruppen 4 (5—10 ha å k e r ) , d. v. s. samma grupper där medelarealerna för hela området är belägna. Medelarealerna ligger dock nära de båda gruppernas övre resp. nedre gräns. Medelarealen åker är således något högre och medelarealen skogsmark nå-

342 got lägre än inom de båda andra områdena i inre Norrland, Hakkas och Lycksele. Detta ger också området en jordbruksbetoning, som skiljer det från dessa. För intervjuundersökningen h a r 128 st. fastigheter uttagits, av vilka 110 redovisas med en medelareal av 50,8 ha skogsmark och 5,2 ha åker. Överensstämmelsen mellan deklarations- och intervjuundersökningens medelarealer sammanhänger med att inom Häggenås i stort sett varannan fastighet uttagits oberoende av gruppens arealstorlek. Skillnaden mellan de uttagna och redovisade gårdarna, totalt 18 st., sammanhänger med frånskiljandet av gårdar vilka ej brukats av ägarna. Den ligger i huvudsak i grupperna B och C (0—5 ha resp. 5—10 ha skog) med 10 st., men är i övrigt jämnt fördelad mellan grupperna. 2. Skoglig beskrivning. Kubikmassan per ha är ca 60 m 3 sk med en tillväxt av ca 3,0 m 3 sk. Markens bonitet är enligt uppgift ca 4 m 3 sk och den procentuella åldersklassfördelningen följande: K I II 5 5 5

III 10

IV V VI— 20 30 25

Åldersklassfördelningen är synnerligen ojämn med en kraftig överrepresentation för de äldre klasserna och underrepresentation i de yngre. Enligt uppgift från skogsvårdsstyrelsen finns stora områden med gran på tallmark, vilka bör föryngras. Antalet skiften per fastighet är i allmänhet två, av vilka ett hemskifte vid gården och ett utskifte på 1—5 km avstånd från gården. Området anses fullt typiskt för länets övriga skogsbygder. Skogsvårdsstyrelsen påpekar också att skogsbruket befinner sig i ett utvecklingsskede mot större intensitet. 3. Allmän beskrivning. De ur ekono-

misk synpunkt viktigaste näringarna inom området anses i första h a n d vara hemmansskogsbruket och i andra hand jordbruket samt bolagsskogsbruket, medan allmänna skogar och industri har liten betydelse. Ur sysselsättningssynpunkt h a r på de små och medelstora fastigheterna framför allt skogsarbete och skogskörslor mycket stor betydelse, medan övrigt arbete h a r m i n d r e betydelse. Även för de större fastigheterna har skogsarbetet och skogskörslorna betydelse om än i m i n d r e grad. Skogsarbetet och skogskörslorna utföres huvudsakligen på bolags- och hemmansskogarna, medan det övriga arbetet huvudsakligen består av sågverksoch byggnadsarbete samt industriarbete vid ett träsliperi. Även ur näringsekonomisk och sysselsättningssynpunkt anses området typiskt för länets skogsbygder dock med den reservationen, att i vissa av kommunerna förefinnes industrier i betydligt större utsträckning än inom Häggenås. 4. Materialet. Materialet kan sägas ha varit normalt beträffande deklarationerna och något bättre än normalt beträffande intervjuerna. Deklarationsmaterialet har i huvudsak behandlats på samma sätt som inom övriga områden, men någon uppdelning i ofördelat arbete resp. ofördelade körslor h a r ej gjorts, utan vad som inom övriga områden har betecknats ofördelat har i Häggenås förts till »annat arbete» resp. »övriga körslor». Någon anteckning om åldern har ej heller gjorts från deklarationsmaterialet. 5. Bedovisning av undersökningens resultat. Inkomsten m. m. 1948—1952. Den totala behållna medelinkomsten uppgår till ca 5.800 kr varav ca 4.200 kr h ä r r ö r från lanthushållningen. Skogs-

343 g r u p p e r n a A—E (O—50 h a skog) har relativt lika medelinkomst varierande omkring ca 5.000 kr, varefter den totala behållna inkomsten stiger snabbt ined skogsarealen till ca 12.700 i grupp H (200—500 ha skog). Inkomsten stiger i stort sett även med åkerarealen, men tendensen är icke fullt enhetlig. Frekvensfördelningen för 1952 års totala inkomster för områdets samtliga fastigheter visar att största antalet fastigheter ligger i inkomstklassen 7.000— 8.000 kr med medianen vid ca 7.650 kr, nedre kvartilen vid ca 5.250 och övre kvartilen vid ca 10.500 kr, vilket kan anses visa en normal snedhet och spridning samt relativt jämn fördelning. De totala medelinkomsterna inom resp. grupper visar, att inom dessa spridningen kan vara betydande, och att en del fastighetsägare i smågrupperna kan ha betydande totalinkomster. Man får här ett starkare intryck än eljest av att arealstorleken icke behöver vara avgörande för totalinkomstens storlek. Några uppgifter från deklarationsmaterialet om ägarnas ålder h a r som nämnts ej medtagits för Häggenås, men ur intervjumaterialet kan anges, att enligt denna ägarnas medelålder ligger på 53 år. Inom grupperna A—G (0—10 ha skog) ligger medelåldern på ca 50 år, medan den inom övriga grupper ligger på ca 55 år. Av de totala behållna lanthushållsinkomsterna, i medeltal ca 4.400 kr, härrör 2.300 från skogsbruket, ca 1.500 från jordbruket och ca 600 från körslor. De stiger i stort sett kontinuerligt med skogsarealen från ca 1.400 kr i grupp A (0 ha skog) till ca 11.600 i grupp H (200—500 ha skog). Även med stigande åkerareal föreligger en viss stegring, vilken dock är oenhetlig och i viss utsträckning huvudsakligen synes bero på ökade inkomster av skogsbruket och körslor. 22

Diverseutgifterna uppgår i medeltal till ca 250 kr, men har i ett p a r av grupperna med större skogs- och åkerarealer gått upp till omkring 500 kr. Skogsbrukets bruttoinkomster stiger kontinuerligt med arealen från ca 200 kr i grupp A (0 ha skog) till ca 11.000 kr i grupp H (200—500 ha skog). En viss stegring med åkerarealen föreligger också, men denna är icke enhetlig. I medeltal uppgår bruttoinkomsten till ca 3.000 kr, varav ca 2.100 kr på leveransförsålt virke, ca 700 på rotförsålt och ca 200 på husbehovsvirke. Leveransvirkets värde uppgår således till ca 75 % av avsaluvirkets totala värde. Endast inom grupp H (200—500 ha skog) sjunker andelen till ca 55 %. Även kostnaderna stiger i stort sett med arealen från ca 100 kr i grupp A (0 ha skog) till ca 2.500 kr i grupp H (200 —500 ha skog), i medeltal ca 700 kr varav ca 600 kr till löner. Den behållna skogsinkomsten är i grupperna under 10 ha skog i stort sett lika, ca 500 kr, men stiger inom grupperna över 10 h a kontinuerligt från ca 1.500 kr i grupp D (10—25 ha skog) till ca 8.500 i grupp H (200—500 ha skog). Som nämnts föreligger en viss men oenhetlig stegring med åkerarealen. Någon speciell arealgräns för skogsinkomsterna är svår att påvisa. Jorbrukets bruttoinkomster stiger kontinuerligt med åkerarealen liksom utgifterna och uppgår i medeltal till ca 5.300 kr, varav ca 3.800 kontant, medan utgifterna, huvudsakligen »konstaterade», uppgår till 3.500 kr. F ö r såväl inkomster som utgifter föreligger en markerad gräns vid 10 ha skogsmark beroende på att grupperna A—C (0—10 ha skog) i stort sett har samma medelareal åker, medan denna i grupperna över 10 ha skog stiger kontinuerligt med skogsarealen. Den behållna jordbruksinkomsten, i

344 medeltal ca 1.500 kr, visar som nämnts en mindre regelbunden och svagare stegring med åkerarealen, även om tendensen är klar. Någon arealgräns kan icke påvisas. Beträffande möjligheten att den behållna jordbruksinkomsten underskattats hänvisas till den diskussion som förts om dessa förhållanden för Lyckseleområdet. Här skall bara påpekas, att i Häggenås jordbruksunderskott endast förekommit inom en grupp, B 3 (0—5 ha skog och 2—5 ha åker). Detta kan tänkas sammanhänga med bl. a. en lägre investeringsgrad än som antagits i Lycksele. Orsaken härtill torde i så fall icke bero på att inkomsten är något lägre i Häggenås, utan kan snarare tänkas sammanhänga med att jordbruket här synes ha en avgjort större betydelse, varför det är möjligt att investeringai skett mera kontinuerligt och icke på samma sätt varit beroende av skogskonjunkturer. Jordbruket synes därjämte ha avgjort bättre betingelser jämfört med de båda övriga områdena i inre Norrland. Inkomster från körslor förekommer inom praktiskt taget samtliga grupper i större eller mindre utsträckning, och någon speciell anknytning till en viss grupp eller typ av grupper kan icke påvisas. De ofördelade utgifterna visar för jordbrukets del en tendens till ökning icke bara med åkerarealen utan även med skogsmarken, vilket skulle kunna tyda på att den schablonmässiga fördelningen drabbat jordbruket för hårt. Felet torde dock ej vara betydande och kan icke förändra bilden av skogsbrukets dominans. Inkomster från »annan verksamhet» utgör i grupperna A—C (0—10 ha skog) ca hälften eller mera av den totala behållna inkomsten, och i grupperna D— E (10—50 ha skog) 25 % eller mera,

medan den i övriga grupper har relativt liten betydelse. Med hänsyn till åkerarealen utgör dessa inkomster den helt övervägande delen under 2 ha åker i grupperna A—D (0—25 ha skog) och betyder i dessa grupper även relativt mycket för fastigheter mellan 2 och 5 ha åker. Inom skogsgrupperna över 25 ha skog betyder inkomsterna från »annan verksamhet» relativt litet för samtliga åkergrupper. I medeltal uppgår inkomsterna från »annan verksamhet» till ca 1.650 kr, varav ca 750 kr från skogsarbete, ca 400 kr från »annat arbete» och resten från »rörelse», ca 100 kr, och »övrigt» ca 400 kr. Inkomsterna avtar ganska snabbt från ca 3.500 kr i grupp A (0 ha skog) till ca 1.200 kr i grupp E (25—50 ha skog). Sedan sker minskningen långsammare till ca 1.000 kr i grupp G (100 —200 ha skog) varefter inkomsterna i grupp H (200—500 ha skog) åter stiger till ca 1.300 kr. Inom grupperna A—D (0—25 ha skog) domineras inkomsten helt av arbete, varvid dock grupp B (0—5 ha skog) avviker. Inom grupperna över 25 ha skog utgör arbetsinkomsten en proportionsvis mindre andel, medan »övrigt» h a r större betydelse och i vissa fall dominerar. Av arbetet är skogsarbetet av störst betydelse utom inom grupperna A och B (0—5 ha skog), där det endast konstituerar ungefär halva arbetsinkomsten. Inom grupperna A—D (0—25 ha skog) föreligger i stort sett en tendens till minskade inkomster från »annan verksamhet» med stigande åkerareal, medan någon sådan tendens inom grupperna över 25 ha skog icke kan påvisas, Detta förhållande tyder på att fastigheter över 25 ha skog, oberoende av åkerarealens storlek, h a r mindre behov a v dessa inkomster och i huvudsak synes erhålla kompensation genom inkomster från den egna fastigheten. I detta sam-

345 m a n h a n g skall påpekas, att fastigheter över 25 ha skog även har större åkerarealer, så att fastigheter under 2 ha åker praktiskt taget ej förekommer. Mer a väsentligt torde dock vara, att alla inkomster från skogskörslor inräknats i fastighetsinkomsten. Tar man hänsyn även till dessa vid beräknandet av inkomsterna utom fastigheten, försvinner i stort sett tendensen till minskning med stigande åkerareal under 10 ha skog, vilket sammanhänger med att åkerarealen i dessa grupper understiger 5 ha, men kvarstår och förstärks delvis i skogsgrupperna D och E (10—50 ha skog), medan grupperna över 50 ha skog ej påverkas. Det skulle alltså synas, som om ägare till fastigheter med mer än 50 ha skog, relativt oberoende av åkerarealernas storlek, hade mindre benägenhet att skaffa tillskottsinkomster utom fastigheten, vilket torde få förklaras bl. a. med att skogen över denna areal ger ett så pass stort tillskott, att extrainkomster icke är lika nödvändiga. Nettoförmögenheten har i medeltal ökat kraftigt från ca 13.000 till ca 21.000 med en skuldsättning på ca 9.000 kr 1952. Förmögenheten utgöres huvudsakligen av jordbruksfastigheter med inventarier och lager. Avverkningen 1952—1953. I medeltal per ha uppgår avverkningen till ca 1,5 m 3 sk. Ga 1,1 m 3 sk har försålts, varav ca 0,7 m 3 sk på leverans och ca 0,4 m 3 sk på rot, medan 0,4 m 3 sk utgöres av husbehovsvirke. Enligt intervjuundersökningen skulle således avverkningen endast uppgå till halva tillväxten, vilket är lågt med hänsyn till åldersklassfördelningen. Grupp B (0—5 ha skog) redovisas ej i intervjuundersökningen, och grupp C (5—10 ha skog) h a r endast en mycket obetydlig avverkning, 0,2 m 3 sk per ha. Avverkningen ligger högst i grupp D

(10—25 ha skog) med ca 1,8 m 3 sk, varav hälften till husbehov, för att sedan sjunka till omkring 1,25 m 3 sk i grupperna över 100 ha skogsmark. Sänkningen är dock icke kontinuerlig utan sker språngvis vid 25 ha resp. 100 ha skog. Även om skillnaderna vid dessa gränser icke är särskilt stora, kan man kanske ändå våga förmoda, att de h a r en viss betydelse. Det framgår nämligen, att avsaluvirkets andel är låg inom grupp D (10—25 ha skog) 50 %, medan leveransvirkets andel av avsaluvirket är större än inom övriga grupper. Även gränsen 100 ha är relativt markant, i det att grupperna E—F (25—100 ha skog) har en avverkning på ca 1,5 å 1,6 m 3 sk/ha, medan grupperna G—H (100—500 ha skog) h a r en avverkning på endast ca 1,25 m 3 sk/ha. Avsaluvirkets värde per ha ligger på ca 55 kr i medeltal och synes ganska oberoende av arealen skogsmark. Detta värde svarar även väl mot deklarationsundersökningen, ca 48 kr. Avsaluvirkets värde per m 3 sk uppgår till ca 50 kr. Någon säker relation mellan kubikmassa- eller värdeuttag och åkerarealens storlek kan ej utläsas, även om uttagen inom vissa skogsgrupper faller med stigande åkerareal. Ga 64 % av avsaluvirkets kubikmassa utgöres av leveransförsålt virke, vilket motsvarar ca 73 % av värdet och alltså överensstämmer väl med deklarationsundersökningens resultat. Leveransvirkets sammansättning synes vara ganska oberoende av arealens storlek och uppgår till ca 10 % timmer, 75 % massaved och resten ved och »övrigt», medan specialsortiment helt saknas. Den stora procenten massaved är förvånande med hänsyn till skogens ålderssammansättning men t o r d e sammanhänga med avsättningsförhållandena. Arbetskraften 1952—1953. De manliga ägarna lägger i medeltal för hela året

346 ner ca % av sin arbetstid på den egna lanthushållningen, medan resterande tid användes för skogsarbete i annans skog, ca 40 dagsverken, och 30—40 dagsverken ägnas övrigt arbete. Antalet kvinnliga ägare, sterbhus och liknande är obetydligt, varför medeltalen per gård i huvudsak motsvarar medeltalen p e r ägare. Bedovisningen av dragarna visar, att totalt ca 75 dagsverken utförts av de egna hästarna. Härav har 10 kommit på eget skogsbruk, drygt 40 på eget jordbruk och ca 25 på annans skog. Skogskörslorna h a r speciellt stor betydelse för grupperna D och E (10—25 ha resp. 25—50 ha skog), vilket bidrar till att förklara det relativt höga dagsverksantalet i skogsarbete för ägarna i dessa grupper Traktorer har förekommit i ringa utsträckning. Av de totala hästdagsverkena på den egna fastigheten har praktiskt taget alla gjorts av egna hästar med undantag av vissa jordbruksarbeten i de minsta grupperna. På den egna lanthushållningen nedlägges totalt ca 230 dagsverken på jordbruket och ca 45 på skogsbruket, d. v. s. ca 44 dagsverken resp. 0,9 p e r ha åker resp. skogsmark av manlig arbetskraft. Kvinnlig arbetskraft utför dessutom ca 150 dagsverken på jordbruket, relativt oberoende av åkerarealens storlek. Inom det egna skogsbruket stiger arbetskraften kontinuerligt från ca 25 dagsverken i grupp D (10—25 ha skog) till ca 170 dagsverken inom grupp H (200—500 ha skog). Inom grupperna D—G (10—200 ha skog) nedlägger ägaren 20 å 25 dagsverken, medan resten utföres av manliga familjemedlemmar och lejd arbetskraft. Inom grupp H (200 —500 ha skog) nedlägger ägaren ca 50 dagsverken, och i medeltal för hela området h a r ägaren nedlagt ca 20 dagsver-

ken, manliga familjemedlemmar ca 15 och lejd arbetskraft ca 10 dagsverken. Någon direkt maximering av ägarens egen arbetsinsats kan man alltså icke påvisa. Det framgår, att det ökade arbetskraftsbehov, som en stigande skogsareal kräver vid nuvarande brukningsmetoder i väsentlig utsträckning måste tillgodoses genom ökad insats av annan arbetskraft än ägarens, så snart jordbruket är av den storleksordningen eller intensiteten, att det erbjuder ägaren någorlunda tillfredsställande arbetsmöjligheter. Det synes nämligen vara så, att ägaren i första hand ägnar sig åt sitt jordbruk. Inom grupperna under 50 ha skogsmark synes insatsen av annan arbetskraft än ägaren vara obetydlig, vilket kan förklaras av att medelarealerna åker inom dessa grupper, D och E (10 —50 ha skog), är relativt små, 4,4 ha resp. 5,3 ha. Dagsverksinsatsen per ha skogsmark faller kontinuerligt från ca 1,45 i grupp D (10—25 ha skog) till 0,60 resp. 0,75 i grupperna G (100—200 ha skog) och H (200—500 ha skog) samt uppgår i medeltal till ca 0,90, varav drygt 0,75 på avverkning och resten på kulturarbeten. En gräns synes föreligga vid 100 ha skog, över vilken dagsverksantalet per ha förhåller sig relativt konstant. Ägarens arbetsinsats, i medeltal ca 0,40 dagsverken, sjunker kontinuerligt från ca 1,20 i grupp D (10—25 ha skog) till ca 0,20 i grupperna G (100—200 ha skog) och H (200—500 ha skog). Något samband mellan arbetsinsatsen och åkerarealen föreligger icke, vilket är naturligt med hänsyn till att något sådant samband mellan åkerareal och avverkning ej kunde påvisas, och arbetsinsatsen i stort sett följer avverkningen. Den totala arbetsinsatsen per avverkad kubikmeter uppgår till ca 0,60 dagsverken, vilket med hänsyn till före-

347 komsten av rotposter kan anses ganska normalt. Värderas arbetsinsatsen, bortsett från hästdagsverkena, som i medeltal uppgår till ca 10 st., efter 20 kr per dag, erhålles en arbetsinkomst p e r ha av 18 kr, varav ägarens andel uppgår till 8 kr, vilket innebär ca 33 % resp. 15 % av avsaluvirkets värde. Arbetsinsatsen inom jordbruket av manlig arbetskraft, vilken i medeltal uppgår till ca 230 dagsverken, varav ca 160 av ägaren, ca 55 av manliga familjemedlemmar och ca 15 av lejd arbetskraft, visar en kontinuerlig men i huvudsak svag stegring med arealen åker, men även en viss stegring för motsvarande åkergrupper med stigande skogsareal. Manliga familjemedlemmar och lejd arbetskraft förekommer inom praktiskt taget samtliga grupper och stiger på samma sätt med åkerarealen. Speciellt inom vissa grupper med större åkerarealer är antalet lejda dagsverken lagt, vilket kanske kan förklaras med att manliga familjemedlemmar p å dessa fastigheter kan beredas en relativt hög sysselsättning, varför de kan betraktas som mera fast knutna till fastigheten och därigenom minskar behovet av lejd arbetskraft. Ett dylikt förhållande kan även vara orsaken till den delvis stigande arbetsinsatsen inom grupper med samma areal åker med stigande skogsareal. Ägarens dagsverken utom fastigheten utgöres i medeltal till större delen av skogsarbete, drygt 40 dagsverken, medan ca 35 ägnas övrigt arbete. Av redovisningen för hästdagsverkena framgår, att ungefär hälften av antalet dagsverken i skogen är kördagsverken. Dessa utföres huvudsakligen inom vissa åkergrupper med större arealer åker, där praktiskt taget allt arbete i a n n a n s skog synes vara körningsarbete. Inom grupperna A och C (0 ha och

5—10 ha skog) utföres större delen av dagsverkena utom fastigheten, och »övrigt arbete» dominerar. Av skogsarbetet utgöres endast en mindre del av körslor. Inom grupperna D och E (10—50 ha skog) utföres huvuddelen a v dagsverkena på den egna fastigheten, men en hel del arbete utom denna förekommer, huvudsakligen skogsarbete, varav en betydande del utgöres av körslor speciellt inom grupperna med större åkerarealer. Inom grupperna F—H (50—500 ha skog) slutligen utföres praktiskt taget allt arbete på den egna fastigheten. Här föreligger alltså en gräns vid 50 ha skogsmark, över vilken ägarna endast utför ett obetydligt dagsverksantal utom de egna fastigheterna. Denna gräns, och i ännu högre grad gränsen vid 10 ha, under vilken huvudparten av dagsverkena nedlägges utom den egna fastigheten, måste givetvis ses i relation till åkerarealernas storlek. Dagsverksantalet utom fastigheten avtar i g r u p p e r n a under 50 ha skog med stigande åkerareal. D. Burträsk. 1. Områdets omfattning m. m. Typområdet omfattar b y a r n a Bursiljum, Tjärn, Mjödvattnet, Tjärntjärnliden, Ahltjärnliden, Lappvattnet, Benfors, Benbergsvattnet, Backberget, Lillberget, Tjärnberget, Brännfors, Frängsliden, Tvärtjärn, Järvtjärn, Forsnäs, Åbyn och Bisnäs med ett totalt antal fastigheter av 426 st., av vilka i medeltal p e r år 340 st. behandlats och redovisats i deklarationsundersökningen. Området är utpräglat jordbruksbetonat med relativt små skogsarealer, 29,5 ha i medeltal, och största antalet fastigheter, 128 st., i skogsgruppen E (25— 50 ha skog), medan åkerarealen i medeltal uppgår till 8,0 ha, och största antalet fastigheter, 210 st., ligger i åkergruppen 4 (5—10 h a å k e r ) . I intervjuundersökningen har samtli-

348 ga fastigheter, d. v. s. 426 st., ingått. Av dessa redovisas 306 st. beträffande avverkningen och 282 st. beträffande arbetskraften, med en medelareal av 31,0 ha skogsmark resp. 8,2 ha åker. Största antalet fastigheter ligger i skogsgruppen E (25—50 ha skog) och åkergruppen 4 (5—10 ha åker), d. v. s. i samma grupper som de genomsnittliga medelarealerna. 2. Skoglig beskrivning. Kubikmassan per ha är 80 m 3 sk med en tillväxt av 3,5 m 3 sk per år och ha. Markens bonitet är 3,0 m 3 sk per år och ha och arealens procentuella åldersklassfördelning följande: K I II III IV V VI— 5 7 20 35 25 5 3 Tyngdpunkten ligger alltså på den yngre och medelålders skogen, vilket är en förklaring till den relativt höga tillväxten. Å andra sidan medger detta ej uttagandet av hela tillväxten genom avverkning. Kubikmassan förefaller med hänsyn till åldersklassfördelning och bonitet normal. Antal skogsskiften per brukningsenhet är knappt 2 med ett avstånd från gårdarna av ca 1 km. Beträffande representativiteten för länets övriga skogsbygder i kustlandet anföres att boniteten eventuellt är något högre än normalt, medan övriga faktorer ej avviker. 3. Allmän beskrivning. De ur ekonomisk synpunkt viktigaste näringsgrenarna inom området anses vara dels skogsbruket på hemmansskogarna och dels jordbruket, medan bolags- och statsskogsbruket h a r en viss, samt industri och övrig verksamhet liten betydelse. Ur sysselsättningssynpunkt anses skogsarbete, huvudsakligen på kronooch privatskogar, samt övrigt arbete, hu-

vudsakligen vägarbete och liknande, ha mycket stor betydelse framför allt för ägarna till de minsta fastigheterna, men även för ägarna till de något större, 2— 5 ha åker och 10—25 ha skog. Körslorna, huvudsakligen skogskörslor, har viss betydelse på medelstora fastigheter. I övrigt tycks det huvudsakligen vara den egna lanthushållningen som tillhandahåller arbetstillfällena. Området anses i huvudsak typiskt för länets skogsbygder i kustlandet, med undantag av att fastigheterna anses vara något mindre och mera splittrade än normalt. 4. Materialet. Undersökningen inom Burträsk påbörjades 1952, innan något samarbete med 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning diskuterats och innan Villstadundersökningen var färdigbearbetad. Vissa lärdomar hade inhämtats från denna, men undersökningen inom Burträsk har delvis karaktär av fortsatt metodstudie, vilket de senare undersökta områdena icke har på annat sätt än att varje område har sina särdrag, till vilka viss hänsyn måste tas. Deklarationsundersökningen i Burträsk omfattade åren 1947—1951. I Burträskundersökningen användes en delvis annorlunda utformad kartolin för deklarationsmaterialet, där körslorna redovisades under annan verksamhet, alltså icke under lanthushållningen, men detta har omförts vid den fortsatta bearbetningen. Körslorna h a r icke delats på skogs- resp. övriga körslor, medan arbetsredovisningen endast delats upp på skogsarbete resp. jordbruksarbete. Annat arbete, t. ex. flott ning och vägarbete, har förts till »övrigt». Tidigare har omnämnts, att det ofta varit svårt att i deklarationsundersökningen få fram en klar gräns mellan olika slag av körslor resp. mellan olika slag av arbete samt i viss utsträckning även mellan körslor och arbete be-

349 r o e n d e på att deklaranterna i vissa fall felaktigt fört dessa poster under annan r u b r i k , t. ex. körslor under E på huvudblanketten och arbete under körslor på jordbruksbilagan. Detta vållade speciellt för Burträskområdet svårigheter, varför man måste hålla i minnet att dessa poster i viss mån kan flyta in i varandra. På grundval av en speciell bilaga till deklarationsformuläret för utgiftsspecificering var det i övrigt relativt lätt att arbeta med deklarationsmaterialet i detta typområde. Bl. a. fanns ovanligt goda möjligheter att direkt fördela lönekostnaderna, vilket givetvis icke h i n d r a r att en del trots detta ej kunnat fördelas direkt. Arealredovisningen på deklarationerna var också i Burträsk relativt utförlig, varför deklarationernas uppgifter i allmänhet följdes, såvida icke uppenbara felaktigheter förelåg. Någon uppdelning i arrendegrupper h a r icke skett på annat sätt än att helt utarrenderade gårdar, där brukarens deklaration ej återfunnits, uteslutits vid sluthearbetningen. Icke heller har någon arealredovisning av till- resp. frånarrendering gjorts i samband med intervjuundersökningen, liksom icke heller någon undersökning av familjesammansättningen. Vissa detaljer i fråga om principerna för vissa posters överförande från deklarationerna till kartolinerna skiljer sig också från vad som senare brukats, men detta torde sakna betydelse. I fråga om intervjuundersökningen, vilken omfattade åren 1950 och 1951 samt utfördes av lokala representanter, vilka ställt sig till förfogande genom BLF:s förmedling, är att märka, att den omfattar samtliga fastigheter inom undersökningsområdet, givetvis med ett visst bortfall.

5. Bedovisning av undersökningens resultat. Inkomsten m. m. 1947—1951. Den totala behållna medelinkomsten uppgår i medeltal för hela området till ca 5.200 kr, varav ca 4.300 kr från lanthushållningen. Inkomsten stiger relativt jämnt med stigande skogsareal, medan stegringen med stigande åkerareal inom resp. skogsgrupp är mera "Oenhetlig. Medianinkomsten för samtliga fastigheter 1951 ligger på ca 6.500 kr, övre kvartilen på ca 8.300 och nedre kvartilen på ca 5.200. Spridningen liksom snedheten är icke anmärkningsvärd, men frekvensfördelningen är något ojämn. Enligt frekvensfördelningen har inkomstgruppen 5.000—6.000 kr det högsta antalet gårdar, ca 66 st. Medianinkomsten för de olika grupperna visar samma bild som medelinkomsten vad beträffar relationen mellan grupperna, men ligger högre, vilket är naturligt, då den ju hänför sig till år 1951 och penningvärdet sedan dess sjunkit. Åldersfördelningen kan icke redovisas från Burträsk, då åldern ej antecknats från deklarationsmaterialet och icke heller ingår i intervjuundersökningen. Den behållna lanthushållsinkomsten stiger regelbundet med skogsarealen och i huvudsak även med åkerarealen. Inkomsten domineras helt av inkomster från jordbruket, ca 3.300 kr, mot skogsbrukets ca 1.100 kr och ca 100 kr från körslor, vilka synes ha förekommit inom samtliga grupper. Diverseutgifterna är små, maximalt 250 och i medeltal 150 å 200 kr. De är oberoende av skogsarealen men stiger med åkerarealen och synes i första hand böra belasta jordbruket. Skogsbrukets bruttoinkomster uppgår i medeltal till ca 1.200 kr och stiger i stort sett med stigande skogsareal. Utgif-

350 terna ligger i medeltal på ca 100 kr och är ungefär lika stora i samtliga skogsgrupper. Av bruttoinkomsten h ä r r ö r ca 1.000 kr från avsaluvirke, därav leveransvirke ca 800 och rotförsålt ca 200 kr, vilken relation synes vara ungefär densamma i samtliga grupper. Grupperna u n d e r 10 ha skog har ytterst små försäljningsuttag, vilka helt utgjorts av leveransvirke. Jordbrukets bruttoinkomster stiger i stort sett kontinuerligt med åkerarealen, medan den stegring med stigande skogsareal som kan påvisas torde sammanhänga med att även åkerarealen ökar med stigande skogsareal. Inkomsterna uppgår i medeltal till ca 6.500 kr, varav ca 4.900 kr kontant. Även utgifterna stiger med åkerarealen och uppgår i medeltal till ca 3.000 kr, varav ca 2.500 kr i »konstaterade» utgifter och ca 500 kr i löner. Den sistn ä m n d a posten ökar något med stigande åkerareal, men är genomgående låg, vilket tyder på att arbetet till helt övervägande delen utföres av ägarna själva, liksom inom skogsbruket, där löner överhuvudtaget ej redovisats. Nettoinkomsten från jordbruket stiger likaledes med ökande åkerareal, och någon större minskning med stigande skogsareal kan ej påvisas, vilket skulle kunna tyda på att avdragsgilla investeringar ej förekommit i samma omfattning som antagits t. ex. inom Lycksele, eventuellt på grund av att inkomsterna varit lägre. Inkomsterna från körslor är genomgående obetydliga, vilket torde sammanhänga med den ringa förekomsten av krono- och bolagsskogar eller andra större skogar över huvudtaget. Inkomsterna från »annan verksamhet» uppgår endast i grupp A (0 ha skog) till mer än hälften av den totala behållna inkomsten, men utgör även i övriga grupper under 25 ha skog en så-

väl absolut som relativt sett betydligt större andel än i grupperna över 25 ha skog, där de är relativt obetydliga. Även här torde dock åkerarealens storlek vara av större betydelse än skogsarealens, och det framgår, att det speciellt är i grupperna under 5 ha åker som inkomsterna av »annan verksamhet» har sin största betydelse och i dessa i vissa fall uppgår till halva den totala behållna inkomsten eller mera. Att även skogsarealen har betydelse framgår dock av att det speciellt är i grupperna under 10 ha skog, som åkergrupperna under 5 ha har stora inkomster från »annan verksamhet». I medeltal för samtliga fastigheter uppgår inkomsterna från »annan verksamhet» till ca 900 kr, varav knappt 100 kr från skogsarbete, ca 150 kr från »rörelse» och 650 kr från »övrigt». Det bör påpekas, att i Burträsk allt arbete utom skogs- och jordbruksarbete inkluderas i »övrigt», vilket torde vara förklaringen till dess stora betydelse. Inkomsterna från »annan verksamhet» sjunker från ca 2.100 kr i g r u p p A (0 ha skog) till ca 300 kr i grupp G (100—200 ha skog). Minskningen synes i stort sett vara kontinuerlig och följa såväl skogs- som åkerarealen. Inkomsterna från skogsarbete synes genomgående vara obetydliga, och i stort sett synes inkomsternas relativa sammansättning vara ungefär densamma i samtliga grupper. Besultaten från inkomstundersökningen visar, att jordbruket dominerar inom området, medan skogsinkomsterna och inkomsterna från »annan verksamhet» h a r mindre betydelse. Områdets jordbrukskaraktär understrykes av den låga inkomsten från arbete i andra skogar, över huvudtaget synes vissa svårigheter att erhålla arbete utom fastigheten föreligga, då inkomsterna från såväl körslor som »annan verksamhet» är relativt

351 obetydliga. Visserligen är åkerarealerna förhållandevis stora, men dock icke så stora, att icke tillskottsinkomster från förvärvskällor utom fastigheten borde v a r a av större omfattning. Nettoförmögenheten h a r ökat från ca 14.000 år 1947 till ca 17.000 år 1951 och utgöres till helt övervägande del av jordbruksfastigheter med dess inventar i e r och lager. Skulderna uppgick 1951 till ca 6.000 kr och utgör ingenstädes mer än 50 % av samtliga tillgångar. Avverkningen 1950—1951. Avverkningen uppgår i medeltal till ca 1 m 3 sk per ha, varav ca 0,6 för avsalu och 0,4 till husbehov. Avverkningen ligger ganska jämnt inom samtliga grupper bortsett från grupp B (0—5 ha skog), där den uppgår till ca 2,3 m 3 sk. En viss skillnad mellan grupperna under och över 50 ha skog kan kanske också påvisas, men den är dock osäker. Uttaget av husbehovsvirke visar en konstant sjunkande serie med stigande skogsareal, medan avsaluvirkets samband med arealen är mera oenhetligt. Med hänsyn till tillväxten, 3,5 m 3 sk per ha, är avverkningen låg, vilket får ses mot bakgrund av bl. a. skogarnas åldersfördelning med överskott på yngre och medelålders skog. Avsaluvirkets värde per ha ligger i medeltal p å ca 30 kr, vilket motsvarar ca 50 kr per m 3 sk. Leveransvirkets andel av avsaluvirket rör sig om ca 80 % såväl beträffande kubikmassa som värde, vilket väl stämmer med deklarationsundersökningens resultat. Leveransvirkets procentuella sammansättning varierar ganska mycket mellan olika grupper, men uppgår i medeltal till drygt 35 % timmer, knappt 30 % massaved, knappt 15 % ved och drygt 20 % övriga sortiment, till stor

del sågade varor, medan specialsortiment praktiskt taget helt saknas. Arbetskraften 1950—1951. Uppdelningen av manliga familjemedlemmar på ägare och övriga manliga familjemedlemmar har ej gjorts i Burträsk. Deklarationsundersökningens låga löneutgifter tyder dock på att. vad beträffar arbetena på den egna fastigheten, andra manliga familjemedlemmar än ägarna endast förekommer i obetydlig omfattning. Bedovisningen av de egna dragarnas sysselsättning visar, att i medeltal ca 85 dagsverken uttagits, varav ca 7 på den egna skogen, ca 75 på det egna jordbruket och ca 3 på annans skog. Största antalet kördagar i a n n a n s skog h a r grupp D (10—25 ha skog). Traktor har förekommit mycket obetydligt och huvudsakligen på eget jordbruk. På skogsbruket har den manliga arbetskraften i medeltal lagt ner ca 30 dagsverken, varav 5 av lejd arbetskraft. Arbetsinsatsen stiger i stort sett med arealen och lejd arbetskraft förekommer huvudsakligen p å ' a r e a l e r över 25 ha. Arbetsinsatsen av manliga familjemedlemmar överstiger endast i undantagsfall 30 dagsverken. Arbetskraften per ha skogsmark uppgår till 0,9 dagsverken, varav ca 0,5 på leverans- och husbehovsavverkning, ca 0,3 på rotpostavverkning samt 0,1 på skogsvårdsarbeten. Insatsen sjunker kontinuerligt från 2,2 dagsverken till ca 0-5 dagsverken över 50 h a skogsmark. Det höga dagsverksantalet p å rotpostavverkning tyder på att dessa i stor utsträckning avverkas av säljarna. Det absoluta dagsverksbeloppet för rotpostavverkningar verkar högt men kan bero på från föregående år kvarstående poster. Dagsverksantalet per kubikmeter uppgår även till 0,9, vilket är relativt högt,

352 men får ses bl. a. mot bakgrund av den redovisade rotpostavverkningen. Om arbetsinsatsen, bortsett från hästdagsverkena, vilka uppgår till 5 å 10 per fastighet, värderas efter 20 kr per dag, uppgår den till ca 18 kr, varav ca 15 kr för familjemedlemmarna, vilket motsvarar ca 60 % resp. ca 50 % av avsaluvirkets värde. Arbetsinsatsen inom jordbruket uppgår i medeltal till ca 280 dagsverken av manlig arbetskraft, varav ca 260 av familjemedlemmar. Dessutom utför kvinnlig arbetskraft i medeltal ca 130 dagsverken. Dagsverksantalet ökar med stigande åkerareal, men dessutom ökar dagsverksantalet inom motsvarande åkergrupper även med stigande skogsareal. Lejd arbetskraft förekommer obetydligt inom alla grupper, men i något större omfattning i grupperna med större åkeroch skogsarealer. Den relativt höga arbetsinsatsen även på små åkerarealer kan tyda på svårigheter att finna arbetstillfällen utom fastigheten. Tendensen till ökat dagsverksantal inom motsvarande åkergrupper med ökad skogsareal förekommer inom d e flesta områdena och kan tänkas sammanhänga med minskat behov av biinkomster. Det är dock möjligt, att svårigheter att finna arbetstillfällen även kan bidra till denna tendens. Någon speciell redovisning av de manliga ägarnas dagsverken kan, enligt vad som sagts ovan, ej göras. Det relativt höga dagsverksantalet på den egna fastigheten, ca 285 st., av manliga familjemedlemmar, av vilka den helt övervägande delen torde vara ägare, tyder dock på att dagsverkena utom fastigheten är a v mindre omfattning. Härför talar även deklarationsundersökningens relativt låga inkomster från annan verksamhet.

E. Färila. 1. Områdets omfattning m. m. Typområdet omfattar byarna Ed, Hovra, Hyttebo, Kilbo, Lillbyn, Näsberg, Stockbo, Storbyn, Svedja, Veckebo, Yg, Ytteryg och Åbo belägna söder om Ljusnan med ett totalt antal av 416 st. jordbruksfastigheter, av vilka i medeltal per år 325 st. behandlats i deklarationsundersökningen. Antalet av ägarna brukade fastigheter har i medeltal per år utgjort 285 st. Det största bortfallet mellan »samtliga gårdar» och »av ägarna brukade gårdar» är i grupp A (0 ha skog), 10 st., och ligger i övriga skogsgrupper på 4—6 st. Största antalet fastigheter, 55 st., ligger i skogsgruppen D (10—25 ha skog), medan beträffande åkerarealen största antalet, 99 st., ligger i gruppen 3 (2—5 ha åker). Spridningen över såväl skogssom åkerarealen är dock relativt stor, och medelarealerna ligger på 58,4 ha skogsmark resp. 6,4 ha åker. Områdets fastigheter har således relativt hög medelareal både ifråga om skogsmark och åker. I intervjuundersökningen har 117 st. fastigheter uttagits av vilka 88 st. redovisas med en medelareal av 95,4 ha skogsmark och 7,5 ha åker. Av bortfallet har h ä r 15 st. legat i grupperna A och B (0 ha resp. 0—5 ha skog), medan det varit obetydligt i grupperna C—E ( 5 — 50 ha skog) och något större i grupperna F—H (50—500 ha skog). 2. Skoglig beskrivning. Kubikmassan per ha är 85 m 3 sk med en tillväxt av 2,8 m 3 sk. Markens bonitet är 3,8 m 3 sk per år och ha och arealens procentuella åldersklassfördelning följande: K I II III IV V VI— 9 10 13 14 16 16 22 Den äldre skogen, över 100 år, är som synes något överrepresenterad, medan ungskogsprocenten är något för låg.

353 band med skogs- resp. åkerareal, över Med hänsyn till den relativt höga prodenna gräns stiger den totala behållna centen äldre skog är kubikmassan per inkomsten kontinuerligt med stigande h a låg. skogsareal, först långsamt till 50 a 100 Antal skogsskiften per fastighet vaha och därefter starkare, över 10 ha r i e r a r mellan 1 och 5 stycken, i regel 3, skog föreligger i huvudsak även ett med ett avstånd från gården som variesamband mellan den totala behållna inr a r mellan 1—25 km. komsten och åkerarealen, men det är Ur skoglig synpunkt anses området mera oenhetligt. Även grupperna 10— fLillt representativt för länets skogsbyg50 ha skog har i huvudsak en medelind e r i övrigt. komst som understiger den för hela om3. Allmän beskrivning. De ur ekonorådet genomsnittliga. misk synpunkt viktigaste näringarna inTotalinkomsterna 1952 för områdets om området anses vara hemmansskogssamtliga gårdar. Frekvenskurvan visar bruket och bolagsskogsbruket, medan att största antalet ligger vid 7.000— övriga skogar h a r mindre betydelse. 8.000 kr med medianen vid 7.900 kr, Det egna jordbruket anses ha stor benedre kvartilen vid 5.800 kr och övre tydelse, medan industrien har liten bekvartilen vid 11.700 kr, vilket i huvudtydelse, liksom övrig verksamhet. sak får sägas vara en jämn fördelning, Ur sysselsättningssynpunkt h a r skogsmed liten snedhet och spridning. arbete och -körslor på bolagsskogar Spridningen och snedheten är obestor betydelse, framför allt för de mindtydliga i grupperna under 25 ha skog, re fastighetsägarna, men även övrigt armedan de blir större i grupperna med bete är av betydelse, medan de större större skogsarealer, vilket t o r d e vara fastigheternas ägare i mindre omfattnaturligt med hänsyn till att skogsinning utnyttjar dessa förvärvskällor utankomsterna kan spela stor roll härvidlag, för den egna fastigheten. när man endast rör sig med uppgifterna Området anses typiskt för länets för ett enda år. skogsbygder även ur näringsekonomisk Åldersfördelningen kan i detta samoch sysselsättningssynpunkt. manhang vara av ett visst intresse, då 4. Materialet. Materialet har icke man skulle kunna tänka sig, att de haft några speciella särdrag i Färila utan kan anses normalt, även om i de- m i n d r e enheterna skulle ha äldre ägaklarationerna upptagna utgifter för väg- re, vilket kan tänkas minska dessas inkomster. Så synes dock ej vara fallet, byggnad och vägunderhåll vållat en viss även om medianåldern ligger obetydligt tvekan, för vilka skall redogöras närmahögre i grupperna A och B (0 ha resp. re nedan. 0—5 ha skog), 50—55 år, än vad som 5. Bedovisning av undersökningens synes vara vanligt. resultat. Den behållna lanthushållsinkomsten Inkomsten m. m. 1948—1952. h ä r r ö r huvudsakligen från skogsbruket, Den totala behållna medelinkomsten ca 4.400 kr, och körslor, ca 1.500 kr. uppgår i medeltal till ca 7.400 kr, varav medan jordbruket visar ett siffermässigt ca 5.400 kr från den egna lanthushållunderskott på ca 200 kr. Inkomsterna ningen. Inom grupperna under 10 ha stiger med stigande skogsarealer och, skogsmark, vilka har en medelinkomst bortsett från grupperna under 10 ha som är ganska lika och lägre än den för skogsmark, i stort sett även med stihela området gällande medelinkomsten, gande åkerareal. Det senare förhållanvisar inkomsten endast ett svagt sam-

354 det synes dock till stor del bero p å ökade inkomster från skogsbruket och körslor. Diverseutgifterna är ej fråndragna, enligt vad som sagts i den allmänna redogörelsen. De uppgår i medeltal för hela området till ca 350 kr, men når i vissa av grupperna med större arealer högre värden. De relativt höga diverseutgifterna i. o. m. större skogsarealer samt det förhållandet, att i Färila relativt stora utgifter för vägar, vilka i varje fall delvis torde vara skogsbilvägar, har förts hit, gör att i grupperna med större arealer t o r d e mellan 250 och i enstaka fall u p p till 1.000 kr böra fråndras skogens behållna inkomst. Skogsbrukets bruttoinkomster ökar i stort sett kontinuerligt med stigande skogsareal till ca 22.000 kr i grupp H (200—500 ha skog). I medeltal uppgår de till ca 5.600 kr, varav ca 5.300 kr för avsaluvirke. Utgifterna är under 10 ha skog obetydliga, men stiger sedan med arealen till ca 4.300 kr i grupp H (200—500 ha skog). I medeltal uppgår utgifterna till ca 1.000 kr, och huvudparten utgöres av löner till lejd arbetskraft. Av avsaluvirkets värde h ä r r ö r ca 3.000 kr eller ca 56 % från leveransförsäljningar och resten från rotförsålt virke. Andelen är i stort densamma inom samtliga skogsgrupper. Skogsbrukets bruttoinkomster visar över 50 ha skogsmark en viss stegring även med åkerarealen. Den behållna skogsinkomsten stiger med stigande skogsareal, och även här föreligger ett visst samband med stigande åkerareal i grupperna över 50 ha skogsmark. Jordbrukets bruttoinkomster stiger med stigande åkerareal inom resp. skogsgrupp, medan den stegring som kan påvisas i samband med stigande skogsareal torde sammanhänga med

åkerarealens stegring med stigande skogsareal. I medeltal uppgår inkomsterna till ca 5.500 kr, varav ca 3.800 kr utgöres av kontantinkomster. Utgifterna, i medeltal ca 5.100, stiger på i huvudsak samma sätt som inkomsterna och utgöres till helt övervägande del av »konstaterade» utgifter. Löner till lejd arbetskraft förekommer dock inom grupper med större åkerarealer. Ett visst samband mellan lejd arbetskraft och skogsareal kan även utläsas, varför möjligheterna till viss kostnadsövervältring icke helt kan uteslutas. Den behållna jordbruksinkomsten stiger i stort sett med stigande åkerareal inom skogsgrupperna under 50 ha, men visar i grupperna över 100 ha skog underskott, vilka likaledes ökar med stigande åkerareal. Beträffande tänkbara orsaker till jordbrukets siffermässigt dåliga resultat hänvisas till de resonemang, som förts därom i samband med diskussionen av resultaten från Lycksele. Körslorna, huvudsakligen skogskörslor, förekommer inom praktiskt taget samtliga såväl skogs- som åkergrupper men visar i stort sett en stegring med åkerarealen i grupperna under 50 ha skog, medan någon bestämd relation med skogsarealen ej kan utläsas. Inkomsterna från »annan verksamhet» uppgår till i medeltal knappt 2.000 kr. I grupperna under 10 ha skog uppgår de till mer än hälften av den totala behållna inkomsten, varefter deras relativa andel minskar med stigande skogsareal, medan den absoluta andelen minskar till grupp G (100—200 ha skog) för att i grupp H (200—500 ha skog) åter öka. över 10 ha skog minskar i stort sett dessa inkomsters relativa andel även med stigande åkerareal, medan över 50 ha skogsmark den absoluta inkomsten

355 är tydligt att dessa inom vissa grupper från »annan verksamhet» snarare synes — speciellt under 50 ha skog — komöka med stigande åkerareal. Tendensen penserar de med stigande åkerareal är h ä r dock betydligt svagare än när det gällde sambandet med skogsarealen. minskande arbetsinkomsterna. Körslorna visade ju ökning med åkerarealen inAv inkomsterna från annan verksamom dessa grupper. Även inom övriga het h ä r r ö r ca 1.300 kr från arbete — skogsgrupper synes körslorna i viss utdrygt hälften »annat arbete» och resten sträckning ersätta andra former av arskogs- resp. »ofördelat arbete» — mebete utom fastigheten. dan ca 650 kr h ä r r ö r från »rörelse» och Huvudparten av skogsarbetet och »övrigt». Det vill synas, som om arbetskörslorna torde utföras åt bolag. En del inkomstens betydelse minskar med stiav »ofördelat arbete» samt även »angande skogsareal, vilket speciellt gäller nat arbete» torde i viss mening kunna skogsarbetet, samt att det r e n a skogsräknas till skogsarbete, bl. a. därför att arbetet minskar även med stigande i »annat arbete» ingår flottningsarbete, åkerareal, vilket får ses mot bakgrund inmätning och liknande. av skogskörsloraas ökning med stigande Nettoförmögenheten har ökat från ca åkerareal. 20.000 kr till ca 26.000 mellan åren 1948 I grupperna under 10 ha skog uppgår och 1952, medan skulderna uppgår till inkomsterna från »annan verksamhet» ca 8.000 kr år 1952, vilket innebär en till omkring 3.000 kr, helt övervägande ökning med ca 2.000 kr. arbete men sjunker till ca 1.700 kr i Huvudparten av förmögenheten utgögrupp D (10—25 ha skog), varefter de res av taxeringsvärdet av jordbruksfasavtar långsamt till ca 900 kr i grupp G tighet med inventarier och lager. för att sedan åter stiga till ca 1.700 k r Avverkningen 1952—1953. Avverki grupp H (200—500 ha skog). Ju mer ningen per ha uppgår i medeltal till ca skogsarealen stiger dess mer ökar ande1,6 m 3 sk, varav ca 1,3 m 3 sk för avsalu len av inkomsterna från »rörelse» och och 0,3 m 3 sk till husbehov. Uttagen »övrigt» för att i grupp G (100—200 ha sjunker från ca 4,3 m 3 sk i grupp B (0— skog) uppgå till ungefär hälften, medan 5 ha skog) till ca 1,4 m 3 sk i grupp H de helt dominerar i grupp H (200—500 (200—500 ha skog), delvis beroende på ha skog). Huvudorsaken till den marminskade uttag av husbehovsvirke, vilkanta gränsen vid 10 ha skog torde vaket i grupperna under 25 ha skog uppra att söka i att åkerarealen ökas från går till över 1,0 m 3 sk mot 0,2 m 3 sk i 3,9 ha i grupp G (5—10 ha skog) till 5,3 grupperna över 100 ha skog. Även avsaha i grupp D (10—25 ha skog). Som tiluvirket minskar dock i stort sett med digare nämnts, sjunker inkomsterna stigande areal. En m a r k e r a d gräns förefrån »annan verksamhet» med stigande finns vid 50 ha skogsmark, över vilken åkerarealer under 50 ha skog, medan uttagen i stort sett synes oberoende av sambandet med åkerarealen är mera skogsarealens storlek. otydligt över denna gräns. Belationen Tillväxten uppgår till 2,8 m 3 sk, och mellan arbetsinkomsterna och andra inuttagen i grupperna under 25 ha skog komster synes även vara relativt oberoöverstiger denna, medan övriga grupper ende av åkerarealen inom resp. skogsh a r uttag som understiger tillväxten. grupp under 50 ha skog. Medeluttaget per ha förefaller lågt med Vid diskussionen av inkomsterna från hänsyn till åldersklassfördelningen. »annan verksamhet» bör hänsyn även Avsaluvirkets värde ligger på ca 80 tas till inkomsterna från körslor, då det

356 kr per ha, vilket är något lägre än som redovisats i deklarationsundersökningen, där motsvarande värde var ca 90 kr. Leveransvirkets procentuella andel av det totala värdet ligger på ca 69 %, medan det uppgår till ca 62 % av kubikmassan. Intervjuundersökningen visar alltså på en högre procentuell andel för leveransvirket än som framgick av deklarationsundersökningen, där den var ca 56 %. Orsaken härtill är osäker men kan sammanhänga med de olika redovisningsperioderna samt med det förhållandet, att en viss utjämning mellan olika år ifråga om betalningarna kan ha skett i deklarationsundersökningen, vilket däremot icke varit fallet ifråga om intervjuundersökningen. Leveransvirkets procentuella sammansättning utgöres till mer än 50 % av massaved, medan timret uppgår till drygt 20 %, specialsortiment till drygt 10 % och resten utgöres av ved och övriga sortiment. Den procentuella andelen varierar inom de olika grupperna, men någon bestämd tendens kan ej påvisas. Det bör dock nämnas, att ved praktiskt taget enbart förekommer inom grupper med mer än 50 ha skog, och specialsortimenten främst förekommer inom grupperna 10—50 ha skog. Arbetskraften 1952—1953. Antalet uppgiftslämnare i resp. grupp är lågt, varför de enskilda gruppernas resultat ej får tillmätas för stort värde. Detta gäller även totala skogsgrupperna under 10 ha skog. Medeltalen gäller också per gård, varför dagsverksantalet blir för lågt, i den mån kvinnliga ägare förekommer. Detta är huvudsakligen fallet inom vissa mindre grupper. De manliga ägarna ägnar i medeltal mer än hälften av sin tid ät den egna lanthushållningen medan resten ägnas skogsarbete och övrig verksamhet. En gräns gär här vid 50 ha skogsmark — givetvis även sammanhängande med

åkerarealen — i det att ägarna i grupp e r n a under denna gräns endast har omkring halva dagsverksantalet eller m i n d r e på den egna fastigheten. Beträffande sambandet med åkerarealen framgår, att ägarna till fastigheter över 2 ha åker — bortsett från grupp A (0 ha skog) — h a r mer än hälften av det totala dagsverksantalet pä den egna fastigheten. Av dagsverkena på den egna fastigheten, i medeltal drygt 165 st., ägnas drygt 25 det egna skogsbruket. Av redovisningen över de egna dragarnas sysselsättning framgår också att dessa, speciellt inom vissa grupper, bl. a. B (0—5 ha skog), i stor utsträckning arbetat pä annans skog. I övrigt h a r hästen huvudsakligen arbetat pä det egna jordbruket utom i de största grupperna, där skogsbruket tagit ungefär samma tid. I stort medeltal har hästen använts i skogen ca 25 dagar, pä jordbruket ca 35 och i annans skog ca 15 dagar. Traktor har endast förekommit inom de största grupperna och huvudsakligen inom jordbruket. Lejda hästar och traktorer förekommer mycket obetydligt och då huvudsakligen på jordbruket inom mindre åkergrupper. Den egna lanthushållningen erhåller i medeltal ca 295 dagsverken av manlig arbetskraft, varav ca 75 på det egna skogsbruket och ca 220 på det egna jordbruket, varjämte jordbruket erhåller ca 130 dagsverken av kvinnlig arbetskraft, i stort sett oberoende av såväl åker- som skogsareal. Inom det egna skogsbruket stiger den totala arbetsinsatsen med stigande areal. I medeltal har, som nämnts, ägaren nedlagt drygt 25 dagsverken, medan manliga familjemedlemmar nedlagt knappt 20 och lejd arbetskraft ca 30 dagsverken.

357 Ägarens arbetsinsats stiger med arealen men stannar pä ca 50 dagsverken i g r u p p e r n a över 50 ha skogsmark. I g r u p p e r n a under 50 ha förekommer lejd arbetskraft mycket obetydligt men anlitas över denna gräns allt mera med stigande skogsareal. Dagsverksantalet per ha skogsmark uppgår i medeltal till ca 0,75 dagsverken, varav 0,70 på avverkning av leverans- och husbehovsvirke och 0,05 på kulturåtgärder, medan arbete på egna rotposter endast förekommer inom vissa grupper. Dagsverksantalet faller från ca 1,5 dagsverken per ha eller mera i grupperna med mindre arealer än 50 ha skogsmark till omkring 0,75 i grupperna över denna gräns, vilket får ses mot bakgrund av avverkningens storlek per ha. Ägarens egen arbetsinsats sjunker mera regelbundet och snabbare och uppgår i medeltal till omkring 0.20 dagsverken per ha. Den totala arbetsinsatsen per avverkad kubikmeter uppgår till ca 0,45 dagsverken, vilket synes lågt men får ses mot bakgrund av rotpostförsäljningen. Om dagsverkena värderas efter 20 kr, framgår det att arbetsinkomsten, bortsett från hästdagsverkena pä ca 20 st. per fastighet, uppgår till ca 15 kr per ha, varav ca 5 kr för ägaren, vilket motsvarar ungefär 20 % resp. 6 % av det försålda virkets värde. Arbetsinsatsen inom jordbruket stiger i stort sett med såväl stigande åkersom skogsareal. Stegringen med åkerarealen är givetvis naturlig, men stegringen med skogsarealen, d. v. s. att ett större dagsverksantal nedlägges pä motsvarande åkerareal i och med att skogsarealen stiger, är mera anmärkningsvärd men har ju förekommit inom de flesta områdena. Som tänkbar anledning

härtill har tidigare anförts, att den ökade skogsarealen kan medföra minskat behov av extrainkomster, varför det egna jordbruket kan ägnas mera tid. Om det ökade dagsverksantalet är effektivt kan förmodligen ifrågasättas. Förhållandet understryker dock det i andra sammanhang framkastade antagandet, att det i och för sig mer är behovet av inkomster än av sysselsättning, som skapar benägenhet att arbeta utom fastigheten. Även när det gäller jordbruket kan en maximering av ägarens arbetsinsats konstateras, i det att denna i stort sett stannar pä ca 200 dagsverken oberoende av såväl åker- som skogsareal. I medeltal uppgår dagsverkena till ca 220 st., varav ägaren utför ca 135 st., manliga familjemedlemmar ca 55 st. och lejd arbetskraft ca 30 st. Ägarens arbetsinsats kompletteras sålunda i första hand av manliga familjemedlemmar, vilka i större eller mindre utsträckning förekommer inom de flesta grupperna, medan lejd arbetskraft huvudsakligen förekommer inom grupper med större åker- och skogsarealer. Insatsen av lejd arbetskraft är således i medeltal av ungefär samma storleksordning för bäde skogs- och jordbruket, medan insatsen av manliga familjemedlemmar är avsevärt större i jordbruket. Ägarens dagsverken utom fastigheten är som nämnts av störst omfattning för grupperna under 50 ha skogsmark, speciellt för grupperna u n d e r 2 ha åker, där de uppgår till halva det totala dagsverksantalet eller mera, medan de i grupperna över 50 ha skogsmark endast utgör en obetydlig del av det totala dagsverksantalet. I medeltal h a r dagsverkena enligt intervjuundersökningen uppgått till ca 25 skogsdagsverken, av vilka ca 15 synes ha varit kördagsverken, medan drygt 65

358 ägnats »annat arbete». Denna relation mellan skogsarbete och »övrigt arbete» synes icke stämma överens med uppgifterna enligt deklarationsundersökningen, enligt vilken en betydligt större del angivits som skogsarbete, tröts att körslorna där ej inräknats i »annan verksamhet». Förklaringen härtill torde fä sökas i det förhållandet att bortfallet i intervjuundersökningen speciellt drabbat de minsta enheterna. Dessa grupper får alltså endast tillmätas ett begränsat värde i och för sig. Detta bortfall torde dock även skapa en viss osäkerhet, när det gäller det totala medeltalet för »annan verksamhet», eftersom denna framför allt förekommer just vid dessa mindre fastigheter. Beträffande arbetets sammansättning är det påfallande, att skogsarbetet inom grupperna med större arealer åker och skog huvudsakligen synes ha utförts i form av körslor, vilka dock även förekommer inom grupper med m i n d r e arealer, men där i relativt mindre omfattning. Arten av »övrig verksamhet» framgår icke av undersökningen, men med hänsyn till deklarationsundersökningens uppgifter finns det anledning förmoda, att den i viss utsträckning avsett flottning och liknande arbeten med anknytning till skogsbruket. F. Norra Ny. 1. Områdets omfattning m. m. Typområdet omfattar byarna Månas, Ambjörby, Munkebol, Ljusnästorp, Värnas Övre, Värnas Nedre, Stöllet Norra, Stöllet Södra, Elindebol, Backa, Gravöl, Ennarbol, Åstrand, Näsberget och Torpet Näsberget med ett totalt antal av 337 st. jordbruksfastigheter, av vilka i medeltal per år 284 behandlats i deklarationsundersökningen. Antalet »av ägarna brukade fastigheter» har i medeltal per är utgjort 175 st. Bortfallet i fråga om

totala i deklarationsundersökningen ingående fastigheter är icke betydande, 53 st., medan däremot skillnaden mellan »samtliga gårdar» och »av ägarna brukade gårdar» är stor, 109 st. Denna skillnad torde sammanhänga med den genomgående låga åkerarealen och därav följande hög procent utarrenderade eller ej brukade fastigheter och är i huvudsak jämnt fördelad mellan skogsgrupperna. Området är särpräglat, framför allt beroende på det egna skogsbrukets stora och jordbrukets ringa betydelse. Speciellt anmärkningsvärd är den låga medelarealen åker, 2,4 ha, med 100 fastigheter under 2 ha åker och endast 16 över 5 ha. Skogsarealen är däremot i medeltal ganska stor, 67,6 ha, men fastigheternas fördelning pä de olika grupperna är synnerligen osymmetrisk. Största antalet fastigheter ligger i skogsgruppen F (50—100 ha skog), 35 st., och åkergruppen 2 (0—"2 ha å k e r ) , 100 st. I intervjuundersökningen har 108 st. fastigheter uttagits, av vilka 63 st. redovisas med en medelareal av 75,8 ha skogsmark och 2,7 ha åker. Den stora skillnaden mellan de uttagna och de redovisade gårdarna sammanhänger med att 36 gårdar ej brukats av ägarna, varför de ej redovisats. 2. Skoglig beskrivning. Kubikmassan per ha är 98 m 3 sk med en tillväxt av 2,8 m 3 sk. Markens bonitet är 3,1 m 3 sk per år och ha och arealens procentuella åldersklassfördelning följande: K I II 3 3 4

III IV 10 15

V VI— 15 50

Åldersklassfördelningen är synnerligen sned med en stark överrepresentation för den gamla skogen. Antalet skogsskiften per fastighet är i medeltal 2 a 3 med ett medelavstånd från gårdarna på ca 11 km.

359 U r skoglig synpunkt anses området representativt för länets skogsbygder i övrigt. 3. Allmän beskrivning. Den ur ekonomisk synpunkt viktigaste näringen är hemmansskogsbruket, men även bolagsskogar och ecklesiastika skogar anses betydelsefulla, medan jordbruket samt industri och övriga näringar h a r liten betydelse. Ur sysselsättningssynpunkt anses skogsarbetet utom den egna fastigheten ha mycket stor betydelse för de små fastigheterna, och även övrigt arbete och skogskörslor h a r en viss betydelse. F ö r de medelstora och större fastigheterna h a r framför allt körslorna en relativt stor betydelse, medan övrig verksamhet utom den egna fastigheten är av m i n d r e omfattning. Det utförda skogsarbetet och skogskörslorna utföres huvudsakligen pä bolags- och övriga privatskogar, medan det övriga arbetet huvudsakligen utföres inom småindustri. Området anses i huvudsak representativt för länets skogsbygder även ur dessa synpunkter med den reservationen, att industrien inom området är obetydlig samt att fastigheternas totalareal är något större än genomsnittligt. 4. Materialet. Materialet har varit speciellt svärbearbetat på grund av att många fastigheter haft flera delägare, vilka i sin tur kan ha haft del i flera fastigheter. Detta h a r speciellt vållat svårigheter dels vid arealbestämningarna för gruppindelning, dels när det gällt alt få med samtliga poster, så att den redovisade arealen »täckts» beträffande såväl inkomster som utgifter. I huvudsak torde dock svårigheterna ha kunnat lösas tillfredsställande, och i de fall man ej kunnat fä fram pålitliga uppgifter har materialet sorterats bort. De h ä r angivna svårigheterna h a r i första h a n d gällt deklarationsmaterialet, 2:5

men har även påverkat intervjuundersökningen. Beträffande deklarationsmaterialet h a r det också rått vissa svårigheter, när det gällt att fördela inkomsten mellan leverans- och rotförsålt virke, beroende på det inom området förekommande systemet med »leveransrotköp», vilket enligt uppgift innebär att virket säljs pä rot, men uppmäts och betalas ef ter framkörning till flottled, varför det kunnat r å d a osäkerhet, huruvida avverkning skett av säljaren eller köparen och i så fall om ersättning för avverkningen ingått i den uppgivna köpeskillingen. 5. Bedovisning av undersökningens resultat. Inkomsten m. m. 1948—1952. Den totala behållna medelinkomsten ligger högt, på ca 7.700 kr, varav ca 5.800 kr från lanthushållningen. Samtliga grupper A—E (0—50 ha skog) h a r dock lägre medelinkomst, vilken ligger tämligen lika i de olika grupperna, varefter den stiger brant till ca 16.800 kr i grupp H (200—500 ha skog), ökande behållen inkomst med stigande åkerareal kan påvisas först 'i grupperna G och H, d. v. s. över 100 ha skog. 1952 års totala inkomster för områdets samtliga fastigheter h a r en relativt stor spridning, medan snedheten är mindre. Medianinkomsten ligger vid ca 8.300 kr, nedre kvartilen vid 5.200 och övre kvartilen vid 12.100. Största antalet gårdar ligger i inkomstklassen 8.000 —9.000 kr. Variationen inom de olika grupperna synes vara relativt obetydlig utom i enstaka grupper. Samtliga grupper A—E (0—50 ha skog) ligger under medianinkomsten, 'medan övriga grupper ligger högre, alltså samma förhållande som visades beträffande medelinkomsten för hela perioden. Medianåldern synes hög och verkar

,

360 för hela materialet ligga o m k r i n g 60 år. Enligt intervjuerna ligger den på 62 år. Variationen är mycket stor och övre kvartilen når i 10 grupper över 67 år, vilket bör ihågkommas vid diskussionen om ägarens dagsverken. Den behållna lanthushållsinkomsten, ca 5.900 kr, domineras helt av skogsinkomsterna på ca 5.200 kr, varjämte skogskörslorna inbringat ca 1.200 kr, medan jordbruket givit ett siffermässigt underskott på ca 500 kr, vilket skall diskuteras närmare h ä r nedan. Diverseutgifterna, vilka ej avdragits, är mycket små, ca 100 kr i medeltal, men uppgår inom enstaka grupper med större skogsarealer till drygt 600 kr. Skogsbrukets bruttoinkomster stiger brant med arealen från ca 700 kr i grupp B (0—5 ha skog^ till ca 17.800 kr i grupp H (200—500 ha skog) och uppgår i medeltal till ca 5.800 kr, varav ca 5.600 kr kommer från avsaluvirket och ca 200 kr från husbehovsvirket. Av avsaluvirkets värde h ä r r ö r ca 3.300 kr eller 60 % från leveransvirket och ca 2.300 kr eller 40 % från rotförsålt virke. Proportionerna synes med vissa undantag vara ungefär desamma i samtliga grupper. Kostnaderna är genomgående låga, 100 å 200 kr i grupperna A—D (0—25 ha skog), men stiger sedan till ca 1.800 kr i grupp H (200—500 h a skog), i medeltal för hela området ca 600 kr. Även den behållna inkomsten stiger snabbt med arealen skog och över 100 h a skog även med arealen åker, varför det synes, som om den ovan påvisade stegringen i lanthushållsinkomsterna över denna 'gräns huvudsakligen beror på ökade skogsinkomster. Jordbrukets bruttoinkomster är låga, i medeltal ca 2.300 kr, varav ca 1.600 kr utgöres av naturainkomster och ca 700 kr av kontantinkomstier. Inom grupperna A—E (0—50 ha skog) ligger de

omkring 2.000 k r och stiger sedan till ca 3.500 i grupp H (200—500 ha skog). De visar även en viss men ganska svag stegring med åkerarealen inom resp. skogsgrupp. Även utgifterna är låga, i medeltal ca 2.600 kr, varvid naturautgifter på ca 200 kr ej medräknats. Ca 800 kr utgöres av löner till anställda. Denna post är obetydlig inom grupperna u n d e r 25 ha skog, under vilken gräns utgifterna för övrigt sjunker med stigande skogsareal, men uppgår i grupp E (25—50 ha skog) till ca 600 k r och i grupp H (200—500 ha skog) till ca 2.300 kr. Någon relation mellan dessa kostnader och åkerarealen föreligger icke. Beträffande jordbruksresultatet och en eventuell underskattning av detta hänvisas till vad som sagts om detta problem i samband med resonemang härom i diskussionen av resultaten från Lycksele. Det skall dock här påpekas, att i Norra Ny synes det troligt, att lönekostnaderna till större delen eller kanske t. o. m. helt bör belasta skogsbruket, vilket kostnadsdiskussionen härovan tyder på. Det torde också vara klart, att t. ex. en del av de stora lönekostnaderna, ca 4.400 kr, som redovisas för grupp F 4 (50—100 ha skog och 5— 10 ha å k e r ) , bör belasta körslorna, vilka i denna grupp uppgår till ca 5.800 ki-. I medeltal uppgår dessa schablonmässigt fördelade kostnader dock endast till ca 800 kr för jordbruket och ca 400 kr för skogsbruket. Den genomsnittligt låga kostnadsnivån för de »konstaterade» utgifterna tyder vidare på, alt avdragsgilla investeringar för jordbrukets del icke haft någon större omfattning, varför det ekonomiska slutresultatet för jordbrukets del under alla förhållanden bör vara ganska blygsamt, vilket också är naturligt med hänsyn till de små åkerarealerna. Det här sagda innebär då, att skogsbrukets överskott

361 kanske borde minskas med i vissa grupper u p p till ca 2.000 kr, vilket dock icke n ä m n v ä r t påverkar skogsbrukets helt dominerande ställning. Inkomsterna frän körslor h ä r r ö r till helt övervägande del från skogskörslor, vilka förekommer inom samtliga grupper, men med mycket obestämd anknytning till såväl skogs- som åkerareal. En viss tendens till större inkomster av körslor med stigande åkerareal synes dock föreligga. Inkomsterna från »annan verksamhet» uppgår i medeltal till ca 2.000 kr. Inom grupperna A—C (0—10 ha skog) utgör de hälften eller mera av den totala behållna inkomsten och uppgår till nära 2.500 kr, varav den helt övervägande delen utgöres av arbete, huvudsakligen skogsarbete. Inom grupp D (10—25 ha skog) och E (25—50 h a skog) utgör de ungefär en tredjedel av den totala behållna inkomsten samt uppgår till ca 1.500 kr resp. 2.000 kr, varav arbetsinkomsten utgör ca hälften och skogsarbetet icke dominerar. Inom grupperna över 50 ha skogsmark ligger inkomsten jämnt på ca 1.750 kr, medan arbetsinkomstens andel minskar alltmera. I stort sett synes alltså den totala inkomsten av »annan verksamhet» avta långsamt till 50 ha skog för att därefter stabiliseras, medan arbetsinkomsten däremot minskar kontinuerligt med stigande areal. Något samband med åkerarealen och dessa inkomsters storlek kan ej utläsas. Det bör här påminnas, att det kan vara motiverat att öka inkomsterna från »annan verksamhet» med i varje fäll en del av inkomsterna från körslorna. Gör man det, förändras intrycket delvis, framför allt pä så sätt att det blir en snabbare minskning frän ca 5.000 kr i grupp A (0 ha skog) till ca 1.800 kr i grupp D (10—25 ha skog). I grupp E (25—50 ha skog) blir det en höjning

till ca 3.000 kr, varefter inkomsterna sjunker till drygt 2.000 kr i grupperna G och H (100—500 ha skog). Den bild, som på så sätt framgår med kontinuerligt sänkta inkomster från 0 ha till 25 ha skog, därefter en höjning och så återigen en sänkning, synes egendomlig och svårförklarlig. Ett studium av arbetsredovisningen tyder dock på att det kan sammanhänga med ägandeförhållandena. Enligt intervjuundersökningen förekommer nämligen kvinnliga ägare samt sterbhus i exceptionellt stor utsträckning inom grupp D (10—25 ha skog). Härvid bör dock ihågkommas, att intervjuundersökningen endast omfattar ca 25 % av det totala fastighetsantalet i gruppen. Inledningsvis nämndes, att området är särpräglat, vilket den h ä r förda diskussionen understryker. Speciellt anmärkningsvärt är jordbruksresultatet, icke sä mycket på grund av den låga behållna inkomsten som de låga bruttoinkomsterna och utgifterna, vilka synes framhäva den ringa intensiteten i driften. Detta förhällande torde få ses mot bakgrund av den låga medeLarealen åker, 2,4 ha, samt kan kanske också sammanhänga med de på grund av den stora förekomsten av kvinnliga ägare cch sterbhus komplicerade äganderättsförhållandena. Å andra sidan är det icke otänkbart, att äganderättsförhållandena i varje fall delvis kan bero just på de små åkerarealerna. Skogsbrukets betydelse är sä mycket större och ger en förhållandevis hög genomsnittsinkomst, som väl kompenser a r jordbrukets låga inkomster. Dessutom är inkomsten av verksamhet utom fastigheten trots den stora förekomsten av kvinnliga ägare m. m. förhållandevis hög, drygt 3.000 kr, om samtliga inkomster från körslor medräknas. I övrigt är den jämna inkomsten från »annan verksamhet» anmärkningsvärd och

362 beror pä alltmeua ökade inkomster från »övrigt», d. v. s. pensioner, räntor o. s. v., med stigande skogsareal. Dessa inkomster jämte nedan lämnade uppgifter om förmögenhetsförhållandena tyder på ett visst välstånd, vilket till helt övervägande del torde h ä r r ö r a från skogsbruket. Nettoförmögenheten har under perioden i medeltal ökat från ca 35.000 k r 1948 till ca 40.000 1952, med en skuldsättning av ca 2.000 kr vid båda tidpunkterna. Förmögenhetsställningen är relativt god i samtliga grupper, och även om huvudparten utgöres av jordbruksfastigheternas taxeringsvärden inklusive inventarier och lager, är dock övriga tillgångar relativt stora, vilket eventuellt bidrar till de relativt stora inkomsterna av »övrigt». Påpekandet att området är särpräglat bör icke föranleda, att det anses otypiskt för det område det enligt förutsättningarna i första hand skall representera, nämligen Värmlands läns skogsbygder. Länets skogsvårdsstyrelse anser det typiskt ur skogliga synpunkter, medan det ur näringslivs- och sysselsättningssynpunkt också anses typiskt dock med reservation att skogsarealen är något större än normalt samt att industrien i n o m området är obetydlig. Det är sannolikt, att förhållandena inom t. ex. vissa delar av Dalarna icke avviker alltför mycket från dem inom Norra Ny, medan t. ex. områden i norra Öster- och Västergötland, södra Värmland m. m., torde ha mycket litet gemensamt med Norra Ny. Avsikten med utväljandet av typoniråden inom regionerna har icke heller varit, att de skall representera hela regionen, utan att vart och ett av de i allmänhet två typområdena skall vara i möjligaste mån representativt för en viss del av regionen. Något direkt över-

förande av resultaten från ett typområde till något likartat ej undersökt omr å d e har, som nämnts tidigare, aldrig avsetts, medan man däremot ansett, att vissa analogislut bör kunna göras. Analogisluten måste dock u n d e r alla förhållanden göras med stor försiktighet, vilket alltså speciellt bör tillrådas i vad avser Norra Ny, även om det i huvudsak bör vara typiskt för i varje fall en viss del av den mellansvenska regionen. Avverkningen 1952—1953. I medeltal uppgår avverkningen till ca 1,4 m 3 sk p e r ha, varav 0,2 m 3 sk till husbehov och 1,2 m 3 sk för avsalu. Avverkningen är låg med hänsyn till överskottet på gammal skog, endast ungefär halva tillväxten. Avverkningen per ha uppgår i grupp e r n a B (0—5 h a skog) och G (5—10 ha skog) till ca 2,1 resp. 1,7 m 3 sk. F r å n grupp D (10—25 ha skog) sjunker den i stort sett med stigande areal från ca 2,8 m 3 sk till 1,2 å 1,5 m 3 sk i grupp e r n a F—H (50—500 ha skog), vilket skulle kunna tyda på en viss stabilisering av uttagen p e r ha över 50 ha skogsmark. Någon relation mellan uttagen per ha och åkerarealen föreligger icke. Avsaluvirkets värde per ha uppgår till drygt 80 kr, vilket väl svarar mot deklarationsundersökningens siffra, och minskar med stigande areal även om minskningen, främst på grund av minskande andel husbehovsvirke, är m i n d r e markant än när det gäller kubikmasseuttagen. Per m3,sk uppgår avsaluvirkets värde i medeltal till ca 69 kr, nästan exakt lika mycket för leverans- som rotförsålt virke. Procentuellt uppgår leveransvirkets a n d e l till ungefär 66 % av det totala avsaluvirkets såväl kubikmassa som värde, medan leveransvirkets värde enligt deklarationsundersökningen endast uppgår till ca 59 %. Skillnaden är icke stor och torde bl. a. kunna förklaras av

363 svårigheten att i deklarationsmaterialet särskilja de båda försäljningssätten, vilket sammanhänger med de inom området förekommande »leveransrotköpen». Leveransvirkets procentuella andel av det totala avsaluvirket synes i stort sett minska något med stigande skogsareal. Leveransvirket utgöres till ungefär 50 c/o av timmer och 50 % massaved, och denna relation är i stort sett densamma inom samtliga grupper oberoende av areal. Specialsortiment förekommer obetydligt, ca 1 %, medan ved och övriga sortiment helt saknas. Arbetskraften 1952—1953. Vid diskussionen av arbetskraften bör hållas i minne, att ägarnas dagsverken endast avser manliga ägare och medeltal per gård, varför det absoluta antalet dagsverken blir underskattade på grund av förekomsten av kvinnliga ägare och sterbhus, vilket är speciellt påfallande inom Norra Ny. Belationen mellan de olika arbetena påverkas dock ej. I detta sammanhang bör också erinras om den höga medelåldern för de manliga ägarna. Enligt deklarationsundersökningen ligger bl. a. övre kvartilen i 10 grupper över 67 år. Enligt intervjuundersökningen är medelåldern 62 år och i vissa grupper, t. ex. D (10—25 ha skog), över 70 år. De manliga ägarna ägnar i medeltal ea % av sin tid åt den egna fastigheten, medan resterande tid ägnas skogsarbete och »övrigt». En hög procent av de redovisade dagsverkena utgöres av sjukdagar, vilket får ses mot bakgrund av den höga medelåldern, då överårighet — ålder över 67 år — jämställts med sjukdom med avseende på icke redovisade dagar. De egna dragarna utgöres huvudsakligen av hästar, medan traktorer endast förekommer i g r u p p e r n a G och H (100 —500 ha skog). Hästarna har i medeltal utfört ca 60 dagsverken, varav ca 25

på den egna fastigheten och ca 35 pä skogskörslor på annans skog. Av de 25 dagsverkena på den egna fastigheten belöper ungefär hälften på vardera skogsoch jordbruket.. Lejd häst förekommer i liten omfattning och ungefär lika mycket på skogssom jordbruk, och förekommer för jordbruket huvudsakligen i grupperna under 50 ha skog, vilka också h a r lägre medelarealer åker, och för skogsbruket i grupperna över 25 ha skog. På den egna lanthushållningen har manlig arbetskraft nedlagt totalt ca 160 dagsverken, varav ca 55 på skogsbruket coh ca 105 på jordbruket, vilket motsvarar ca 0,7 per ha skogsmark resp. ca 40 per ha åker. Dessutom har kvinnlig arbetskraft, relativt oberoende av fastighetsstorleken, i medeltal lagt ner ca 145 dagsverken på det egna jordbruket. Inom det egna skogsbruket stiger arbetsinsatsen kontinuerligt med stigande skogsareal från ett fåtal dagsverken inom grupperna A och B (0—5 h a skog) till ca 160 inom grupp H (200—500 ha skog). På grund av de ovan redovisade ägandeförhållandena torde det icke vara särskilt givande att n ä r m a r e studera ägarnas andel av dessa dagsverken, men det kan vara av intresse att konstatera, att den lejda arbetskraften i medeltal utför ca 10 av totalt ca 55 dagsverken, och att denna relation synes relativt oberoende av arealen, även om givetvis det absoluta dagsverksantalet stiger med arealen. Antalet nedlagda dagsverken per ha skogsmark, i medeltal ca 0,75, sjunker i stort sett med arealen frän ca 1,8 i grupp C (5—10 ha skog) till ca 0,6 i grupp H (200—500 ha skog) med en skarp gräns vid 50 ha skogsmark. Ägarens andel är givetvis lägre, men den absoluta nivån är osäker enligt vad som sagts ovan.

364 Av dagsverksantalet per ha h ä r r ö r ca 0,60 dagsverken från avverkning, 1mvudsakligen av leverans- och husbehovsvirke. I övrigt har röjning redovisats med ca 0,05 dagsverken, medan resten utgjorts av kultur- och grundarbeten. Här bör erinras om, att i den mån grundarbeten utförts av entreprenörer, t. ex. vid vägbyggnad, redovisas icke dagsverksantalet liksom icke heller avverkningsarbeten på rotposter, som avverkats av köparen. I stort sett torde man kunna anse, att redovisningen av de olika åtgärdsslagen i skogen visar, att arbete icke nedlägges bara i samband med avverkningen, utan att kontinuerlig skogsvård bedrives. Dagsverkena för denna uppgår till relativt stor procent, speciellt hos grupperna under 50 ha skogsmark, medan de inom grupperna över denna gräns är av något mindre omfattning. Per m 3 sk har nedlagts drygt 0,5 dagsverken, vilket synes vara lågt, även med beaktande av att det fullständiga dagsverksantalet torde vara högre med hänsyn till icke redovisade dagsverken pä rotposter avverkade av köparen samt entreprenörsarbeten.

Däremot har äkergrupperna 3 (2—5 ha åker) inom skogsgrupperna G och H (100—500 ha skog) ett förhållandevis stort dagsverksantal på jordbruket. Arbetsförhållandena på den egna fastigheten visar, att i den mån ägarens egen arbetsinsats icke räcker till, kompletteras den huvudsakligen av manliga familjemedlemmar, medan lejd arbetskraft endast förekommer i mindre utsträckning. Den stora förekomsten av dagsverken från andra manliga familjemedlemmar än ägarna torde sammanhänga med dessas höga medelålder samt förekomsten av kvinnliga ägare och sterbhus.

Värderas arbetsinsatsen, bortsett frän hästdagsverkena, vilka i medeltal uppgår till ca 10 per gård, efter 20 k r per dag, erhålles en arbetsinkomst per ha av ca 15 kr, vilket innebär knappt 20 % av avsaluvirkets värde. Härav har knappt 1/5 utförts av lejd arbetskraft. Insatsen av manlig arbetskraft inom jordbruket, i medeltal ca 105 dagsverken per gård, h a r varierat mycket starkt inom de olika åkergrupperna — och även skogsgrupperna — även om givetvis en viss stegring med stigande areal i stort sett föreligger. Denna är dock mycket oenhetlig, vilket även gäller förekomsten av de olika arbetarekategorierna. Detta sammanhänger naturligtvis med ägandeförhållandena och avser

Ägarnas dagsverken utom fastigheten är av ovan angivna skäl svåra att tolka, men vissa påpekanden kan dock göras. Inom grupperna A—C (0—10 ha skog) dominerar dessa dagsverken helt och utgöres huvudsakligen av skogsarbete, vilket bl. a. sammanhänger med att åkerarealerna i dessa grupper endast undantagsvis överstiger 2 ha. Även på fastigheter med större skogsareal synes huvudparten av ägarnas dagsverken ägnas arbete utom fastigheten, dä åkerarealen sjunker under 2 ha, men härvid är det huvudsakligen »annat arbete» än skogsarbete som avses. Även för ägarna till fastigheter över 5 ha d o m i n e r a r »övrigt arbete», vilket h a r antytts förut. Endast inom äkergrupperna 3 ((2—5

framför allt relationen mellan ägare och övriga manliga familjemedlemmar, medan den lejda arbetskraften genomgående är av ringa omfattning, över huvudtaget är arbetsinsatsen främst på fastigheterna under 2 ha åker obetydlig. Detta gäller egendomligt nog även fastigheterna över 5 ha åker, vilket möjligen kan sammanhänga med att ägarna till dessa fastigheter antingen har relativt mycket arbete utom fastigheten eller till relativt stor del utgöres av kvinnliga ägare eller sterbhus.

365 h a åker) inom skogsgrupperna över 50 h a skog har större delen av det totala dagsverksantalet nedlagts på de egna fastigheterna, huvudsakligen på jordbruket. Det framgår alltså, att huvudp a r t e n av samtliga ägare endast ägnar de egna fastigheterna en mindre del av det totala arbetet. Någon annan förklar i n g än de små medelarealerna åker är svår att tänka sig. De enda gränser som här kunnat påvisas är 2 ha åker, under vilken gräns endast obetydligt arbete ägnats de egna fastigheterna oberoende av skogsarealen, samt 50 ha skog, över vilken gräns — • bortsett från åkerarealerna under 2 ha — arbetet på den egna fastigheten i stort sett dominerar eller i varje fall har relativt stor omfattning. Den sistnämnda gränsen torde i viss utsträckning sammanhänga med den något större medelarealen åker inom skogsgrupperna över 50 ha skog. En stor del av skogsarbetet torde utgöras av körslor, vilka uppgår till ca 35 dagsverken i medeltal och synes ha speciellt stor betydelse för grupperna 2—5 ha åker. Någon säker relation mellan körslorna och vissa grupper är eljest svär att ange, även om de synes ha störst betydelse för grupperna med mindre skogsarealer. G.

Linde. 1. Områdets omfattning m. m. Typområdet omfattar byarna Högstaboda, Koverboda, Klementboda, Fröddesboda, Fryggesboda, Bohr Ö:a, Bohr V:a, Bya, Sunnankärr, Väng, Vängstorp, Vedevåg, Hult V:a, Hult N:a, Hammarn, Björnhammarn, Björka, Björkatorp och Björkhyttan med ett totalt antal av 293 st. jordbruksfastigheter, av vilka i medeltal per år 233 st. behandlats i deklarationsundersökningen. Antalet a v ägarna brukade gårdar h a r i medeltal per år utgjort 218 st. Bortfallet mellan det totala antalet och samtliga i undersök-

ningen deltagande gårdar, 60 st., är icke exceptionellt stort. Icke heller är skillnaden mellan »samtliga gärdar» och »av ägarna brukade gärdar», 15 st., anmärkningsvärt. Den är störst inom grupp e r n a D 3 och D 4 (10—25 ha skog och 2—5 resp. 5—10 ha å k e r ) , tillsammans 6 st., men synes för övrigt icke h a något direkt samband med fastigheternas arealstorlekar. Området är jordbruksbetonat med jämförelsevis stora åkerarealer, i medeltal 9,4 ha, med 83 st. fastigheter i grupp 4 (5—10 ha åker). Skogsarealen uppgår i medeltal endast till 17,2 ha, och största antalet fastigheter, 68 st., ligger i grupp D (10—25 ha skog). I intervjuundersökningen har 111 fastigheter uttagits, varav 91 redovisas med en medelareal av 21,2 ha skogsmark och 10,2 ha åker. De i förhållande till deklarationsundersökningen angivna högre medelarealerna sammanhänger med det vid uttagningen av intervjugårdar tillämpade kvotsystemet. Huvudparten av ej redovisade fastigheter, 20 st., är sådana, där ägarebyte skett, tillsammans 9 st. 2. Skoglig beskrivning. Kubikmassan per ha är ca 95 m%k med en tillväxt av ca 4 m 3 sk. Markens bonitet är ca 5,0 m 3 sk p e r år och ha, medan den procentuella åldersklassfördelningen är följande: K I II III IV V VI— 5 10 15 25 25 15 5 Åldersklassfördelningen är som synes ojämn med en överrepresentation av III och IV åldersklasserna. Antalet skogsskiften p e r ägare anges till i medeltal 1,5 med en medelkörväg av ca 1 km. De flesta fastigheterna h a r också någon del av sin skogsmark i omedelbar anslutning till inägorna. Området torde i huvudsak kunna sägas vara representativt för länets skogs-

366 bygder i övrigt. Dock torde medélskogsarealen inom typområdet vara något lägre. 3. Allmän beskrivning. Stor betydelse ur ekonomisk synpunkt anses hemmansskogarna och jordbruket ha, medu övrigt skogsbruk saknas. Inkomsten av övrig verksamhet har en viss betydelse. Beträffande sysselsättningen utom den egna fastigheten anses skogsarbete och körslor ha liten betydelse för de m i n d r e fastigheterna, medan övrigt arbete h a r större betydelse. För de större fastigheterna h a r dock skogsarbete och körslor, till stor del skogskörslor, en viss betydelse. övrigt arbete utgöres huvudsakligen av industriarbete, medan såväl skogsarbete som skogskörslor huvudsakligen utföres på bolags- och övriga privatskogar. Beträffande representativiteten kan anföras, att området i huvudsak torde kunna anses typiskt för skogsbygderna, med reservation för att arealerna inom området torde vara mindre än genomsnittet. 4. Materialet. Deklarationsmaterialet har varit lätt att bearbeta och inga egentliga problem har förelegat, möjligen med undantag av att arbete utom fastigheten i vissa fall varit svårt att fördela mellan skogs- och annat arbete, vilket i viss mån även gällt körslorna. Icke heller intervjumaterialet har erbjudit svårigheter. I stort sett torde Linde jämte Färila, Lycksele och Häggenås ha erbjudit det ur bearbetningssynpunkt mest lättarbetade materialet. 5. Bedovisning av undersökningens resultat. Inkomsten m. m. 1948—1952. Den totala behållna medelinkomsten uppgår i medeltal till ca 5.800 kr, varav ca 4.300 kr från lanthushållningen.

Inkomsten stiger svagt från ca 4.500 kr i grupp A (0 ha skog) till ca 5.600 kr i grupp D (10—25 ha skog) och därefter starkt till ca 14.300 kr i grupp G (100—200 ha skog). En viss korrelation med åkerarealens storlek föreligger också inom de flesta skogsgrupperna, men denna är svagare och mindre enhetlig. Största antalet fastigheter hade 1952 en inkomst, som låg mellan 7.000— 8.000 kr med medianen vid ca 7.300, nedre kvartilen vid ca 4.800 och övre kvartilen vid ca 10.200 kr. Snedheten är obetydlig, medan spridningen är något större. Inom de enskilda grupperna synes spridningen av 1952 års totalinkomst i vissa fall vara betydande. Medianåldern enligt deklarationsmaterialet är högst inom grupp B, nära 60 år, medan den i övriga grupper synes variera omkring 50 år och något däröver. Spridningen är i vissa grupper betydande, och övre kvartilen ligger i ett par fall på 70 år och däröver. Enligt intervjumaterialet ligger gruppen B (0—5 ha skog) också högst på 57 år, medan medeltalet för hela området ligger på 53 år. De totala behållna lanthushållsinkomsferna h ä r r ö r huvudsakligen från jordbruket, ca 2.800 kr, medan skogsbruket ger ca 1.700 kr, och ca 100 kr h ä r r ö r från skogskörslor och i någon mån »diverse» inkomster. Inkomsterna stiger i stort sett kontinuerligt med såväl skogsmarks- som åkerareal från ca 1.400 kr i grupp A (0 ha skog) till ca 13.700 kr i grupp G (100—200 ha skog), medelarealer åker 3,2 ha resp. 23,3 ha. Diverseutgifterna är obetydliga, i medeltal ca 350 kr, men uppgår i grupperna E—G (25—200 h a skog) till mellan 500 och 1.500 kr, vilket bör ihågkommas vid den närmare diskussionen om relationen mellan skogs- och jordbrukets behållna inkomst.

367 sar icke, i motsats till skogsbrukets, Skogsbrukets bruttoinkomster, i mesamma jämna tendens till ökning med deltal knappt 2.000 kr, stiger brant med arealen som bruttoinkomsterna. De flesskogsarealen till knappt 14.000 kr i ta av grupperna med åkerarealer över g r u p p G (100—200 ha skog). Utgifter20 ha visar nämligen lägre behållen inna, i medeltal ca 200 kr, stiger även komst än gruppen med 10—20 ha åker. med arealen över 10 ha skog från 100 Förklaringen härtill är osäker, men de k r i grupp D (10—25 ha skog) till diskussioner som förts om motsvarande ca 3.500 kr i grupp G (100—200 ha problem i samband med Lycksele torskog) samt utgöres praktiskt taget helt de i vissa delar äga sin tillämpning av löner till ackordsarbetare. även beträffande Linde. Det står klart, Bruttoinkomsterna utgöres i medeltal atl dessa åkergrupper över 20 ha, vilka av ca 1.800 kr från avsaluvirke,' därav har förhållandevis låga behållna inca 100 från rotpostförsäljningajc, samt komster från jordbruket, återfinnes i ca 200 för husbehovsvirke. En markant skogsgrupperna över 50 ha skog. Här utgiftsgräns mellan grupp E (25—50 ha skog) och grupp F (50—100 ha skog), kan även erinras om de relativt stora diverseutgifterna i grupperna över 25 ca 300 kr resp. 1.700 kr, antyder, att unha skog. Den behållna jordbruksinkomsder 50 ha skog huvudparten av skogsarten ligger avsevärt lägre inom grupperbetet utförts av ägarna själva. Botposna F (50—100 ha skog) och G (100— ter synes över huvudtaget ej ha före200 ha skog) med medelarealerna 26,5 kommit under 25 ha .skog och i mycket resp. 23,3 ha åker än inom grupp E obetydlig omfattning upp till 100 ha (25—50 ha skog) med medelarealen 15,5 skog, vilket även tyder på att arbetsha åker. Det synes alltså tänkbart, att möjligheterna i skogen väl tillvaratas de stora skogsinkomsterna möjliggjort av ägarna. Vi återkommer härtill i samavdragsgilla investeringar i större utband med diskussionen av arbetskrafsträckning än som varit fallet inom övten. Bedan här skall dock påpekas, att riga grupper. därmed icke sagts, att skogen icke geInkomsterna av körslor är obetydliga nom intensifierad drift skulle kunna eroch förekommer enbart i vissa grupper, bjuda ytterligare arbetstillfällen. dock utan någon bestämd anknytning Jordbrukets bruttoinkomster, i medeltill viss areal. tal ca 6.900 kr, varav ca 5.500 kr i konInkomsterna från »annan verksamtantinkomster och ca 1.400 kr i natuhet», i medeltal ca 1.500 kr, uppgår i rainkomster, stiger starkt med åkergrupperna A och B (under 5 ha skog) arealen från omkring 2.000 kr i åkertill mer än hälften av den totala behållgrupperna under 2 ha till ca 20.000 kr i na inkomsten och utgör även inom gruppen 30—50 ha åker, i stort sett obegrupp G (5—10 ha skog) närmare hälfroende av resp. skogsgrupp. Den stegten, medan övriga grupper över 10 ha ring med skogsarealen som föreligger skog har en relativt ringa del av den torde alltså helt få ses mot bakgrund totala behållna inkomsten från »annan av att åkerarealen stiger med stigande verksamhet». Den relativa andelen syskogsareal. nes dock i m i n d r e grad sammanhänga Även utgifterna stiger med stigande med skogsarealens storlek än med åkeråkerareal från ca 1.000 kr i åkergruparealens, i varje fall när det gäller grupperna under 2 ha till ca 16.000 kr i perna under 25 h a skog. Det framgår åkergruppen 30—^-50 ha åker. nämligen, att under 25 ha skog samtliga Den behållna jordbruksinkomsten vi-

368 åkergrupper under 5 ha åker har den övervägande delen av sina inkomster från »annan verksamhet», medan åkergrupper över 5 ha har huvudparten från den egna lanthushållningen. På grund av det tidigare påpekade sambandet mellan åker- och skogsareal är det dock svårt att mera precist urskilja skogsresp. jordbrukets påverkan härvidlag, speciellt som grupperna med större åkerarealer i huvudsak saknas inom grupper med liten skogsareal och vice versa. Huvudtendensen synes dock vara den ovan påpekade, även om det torde vara klart, att biinkomster utom fastigheten är mindre nödvändiga, om en liten åkerareal kombineras med stor skogsareal. Den behållna inkomsten från »annan verksamhet», i medeltal ca 1.500 kr, h ä r r ö r huvudsakligen frän annat arbete än skogsarbete, ca 1.000 kr, medan ca 200 kr kommer från skogs- och »ofördelat» arbete samt ca 300 kr från »rörelse» och »övrigt». Inom grupperna A—C (0—10 ha skog) överstiger inkomsterna 2.000 kr, och sjunker sedan snabbt till knappt 1.000 resp. 500 i grupperna D (10—25 ha skog) resp. E (25—50 ha skog) för att sedan åter stiga till drygt 2.000 kr i grupp G (100— 200 ha skog). Grupperna under 25 ha skog har huvudparten av dessa inkomster, vilka i stort sett sjunker med stigande åkerareal, från »annat arbete» medan grupper över 25 ha skog huvudsakligen hämtar inkomsterna från »rörelse» och framför allt »övrigt». Belationen till åkerarealens storlek är osäkrare inom dessa grupper över 25 ha skog, men det föreligger en viss tendens till stigande inkomster från »annan verksamhet» med stigande åkerareal. De höga inkomsterna i grupperna under 10 ha skog torde få ses mot bakgrunden av att dessa grupper även har relativt laga medelarealer åker. Skogs-

arealens betydelse i dessa avseenden framgår dock av det förhållandet, att såväl åkergrupperna 3 som 4 (2—5 resp. 5—10 ha åker) visar en genomgående tendens till minskade inkomster från »annan verksamhet» med stigande skogsareal. Grupperna D (10—25 h a skog) och E (25—50 ha skog) är speciellt intressanta därigenom att d e — jämte grupp F (50—100 ha skog) — h a r den absolut sett minsta inkomsten frän »annan verksamhet». Inom grupp D faller denna med stigande åkerarealer, medan den i grupp E stiger med stigande areal. Därjämte dominerar i grupp D arbetsinkomsterna, medan andra inkomster än arbete överväger i 'grupp E. Dessa förhållanden tyder på, att inom grupp D nås full sysselsättning för ägarna med stigande åkerarea), medan ägarna i grupp E när åkerarealerna stiger över en viss gräns icke h i n n e r med allt arbete, varigenom det blir nödvändigt att leja arbetskraft — e l l e r utnyttja familjemedlemmarna — varigenom ägaren äter friställes i viss utsträckning för andra uppgifter. Den ekonomiska ställningen eller andra faktorer kan dock här tänkas spela in, så att han huvudsakligen ägnar sig åt andra uppgifter än rent kroppsarbete. Här bör erinras om att medelarealerna åker stiger från 9,9 ha i grupp D (10—25 ha skog) till 15,5 ha i grupp E (25—50 ha skog). I grupp D förekommer vidare åkergrupperna 3—5 (2—20 ha åker) och i grupp E grupperna 4—6 (5—30 ha åker), vilket försvårar mera ingående jämförelser utan grundligare bearbetning. Det synes dock framgå, att först åkergrupp 5 (10—20 ha åker) inom skogsgrupp D (10—25 ha skog) u p p n å r samma totala behållna inkomst som åkergrupp 4 (5—10 h a åker) i skogsgrupp E (25—50 ha skog), samt att båda i stort sett synes erbjuda ägarna full

369 sysselsättning och jämförbara inkomster, varför de ur vissa synpunkter torde k u n n a anses som fullständiga brukningsdelar. Här skall dock understrykas, att full sysselsättning i dessa fall är ett mycket vagt uttryck, som även kan innebära möjligheter till ökat arbete genom bättre förutsättningar att effektivt utnyttja tiden. Den behållna förmögenheten h a r ökat från i medeltal ca 19.000 kr 1948 till ca 30.000 kr 1952. Skulderna uppgick 1952 till ca 11.000 kr, vilket innebär en mindre ökning under perioden. Inom alla grupperna utgöres endast en mindre del av totalförmögenheten av övriga tillgångar. Avverkningen 1952--1953. Den avverkade kubikmassan per ha, i medeltal ca 2,7 m 3 sk, varav ca 2 m 3 sk för avsalu, sjunker kontinuerligt från ca 3,8 m 3 sk i grupp B (0—5 ha skog) till ca 2,3 m a sk i grupperna F och G (50—200 ha skog). Kubikmassan för avsalu ligger praktiskt taget lika för samtliga skogsgrupper, medan husbehovsveden avtar mycket starkt med stigande areal. Avverkningens storlek är, med hänsyn till den angivna tillväxten, ca 4 m 3 sk, samt åldersklassfördelningen, i huvudsak normal. Det mycket jämna uttaget av avsaluvirke är anmärkningsvärt och tyder på, att det ökade totala uttaget per ha med minskande skogsareal huvudsakligen avser mindre värdefulla sortiment, vilka kanske på brukningsdelar med större arealer icke tillvaratas i samma utsträckning. Ett sådant förhållande kan vara till fördel i den mån det resulterar i förbättrad skogsvård, men kan även vara till nackdel genom att alltför arbetskrävande åtgärder vidtas för att erhålla husbehovsvirke. En dylik nackdel är dock icke för handen, såvida icke därigenom mera lönande arbetstillfällen försummas.

Någon bestämd arealgräns, över vilken kubikmasseuttagen håller sig konstanta, går icke att påvisa beroende på att endast två fastigheter h a r en skogsareal över 100 ha. Så mycket kan dock sägas, att om någon sådan gräns finnes, ligger den tydligen på lägst 50 ha skogsmark. Avsaluvirkets värde per ha ligger enligt intervjuundersökningen på drygt 145 kr, medan värdet enligt deklarationsundersökningen ligger p å ca 100 kr. Skillnaden förefaller stor men torde delvis sammanhänga med att undersökningarna hänför sig till olika perioder. Per m 3 sk uppgår värdet till ca 73 kr, vilket icke är särskilt högt med hänsyn till att avverkningen helt utgöres av leveransvirke, medan någon rotpostförsäljning över huvudtaget ej redovisats. Leveransvirket utgöres till ca 30 % av timmer, ca 50 % massaved, ca 15 % ved och resten specialsortiment och övriga sortiment. Massavedens andel är tämligen konstant inom alla grupper, bortsett från grupperna under 10 ha skog, medan däremot timrets andel liksom specialsortimentens i stort sett stiger med stigande skogsareal. Påfallande är vedens andel, som sjunker kontinuerligt med stigande skogsareal från ca 60 % i grupp B (0—5 ha skog) till ca 5 % över 50 ha. Det torde vara mera naturligt, att vedens andel tvärtom ökar med stigande areal, allteftersom husbehovsförbrukningen per h a minskar, och det blir mera av de sämre sortimenten att sälja. En förklaring kan tänkas vara, att de minsta enheterna för att få största möjliga kontantinkomst över huvudtaget avverkar och försäljer allt som är möjligt. Avsättningen av ved bör för övrigt vara relativt gynnsam, då det finns flera tätorter i områdets närhet. Förhållandet torde även få ses mot bakgrund av de absolut sett s m å kvantiteterna avsaluvirke i g r u p p e r n a med

370 mindre skogsmarksarealer, varför enstaka stora försäljningar av ett sortiment får stor betydelse. Arbetskraften 1952—1953. Bedovisningen av de manliga ägarnas dagsverken understryker områdets jordbruksbetonade karaktär. Av ett redovisat medeltal av ca 270 dagsverken inkl. sjukdagar, h a r ca 190 ägnats lanthushållningen, därav endast ca 20 den egna skogen, medan ca 10 dagsverken utförts i »annans skog» och ca 55 dagsverken nedlagts på »övrigt». Skogskörslor synes ha förekommit endast i ringa omfattning. Hästarna har i medeltal utnyttjats ca 40 dagsverken, varav ca 10 i skogsbruket och 30 i jordbruket. Traktorer har i medeltal utnyttjats 15 a 20 dagar helt på eget jordbruk och huvudsakligen inom grupper med relativt stor skogsmarks- och åkerareal. Lejda dragare förekommer praktiskt taget icke. På den egna lanthushållningen har all manlig arbetskraft i medeltal nedlagt totalt ca 35 dagsverken i skogsbruket och ca 210 dagsverken på jordbruket, d. v. s. ca 1,6 resp. ca 20 dagsverken per ha skogsmark resp. åker. Arbetsinsatsen p e r ha är alltså proportionsvis gynnsammare för skogen än inom övriga tidigare diskuterade områden, vilket torde sammanhänga med de relativt smä skogsarealerna resp. relativt stora åkerarealerna, och tyder på ett mera utvecklat och mekaniserat jordbruk. Insatsen i jordbruket av kvinnlig arbetskraft är också obetydlig, ca 30 dagsverken i medeltal för hela området. Inom skogsbruket stiger arbetsinsatsen kontinuerligt med arealen från ca 5 dagsverken i grupp B (0—5 ha skog) till drygt 135 i grupp G (100—200 ha skog). Ägarens arbetsinsats stiger även kontinuerligt, om än något långsammare, till grupp E (25—50 ha skog), ca 40

dagsverken, på vilken nivå den stabiliseras. Komplettering av ägarens arbetsinsats sker huvudsakligen genom lejd arbetskraft men även med manliga familjemedlemmar. I medeltal har ägaren gjort ca 20 dagsverken, manliga familjemedelmmar ca 5 och lejd arbetskraft ca 10 dagsverken. En maximering av ägarens dagsverksantal p å 40 a 50 dagsverken över 25 ha skogsmark synes alltså kunna påvisas. Denna torde sammanhänga med jordbrukets arbetskraftsbehov, då det ofta torde vara så att jordbrukets arbetskraftsbehov i första hand tillgodoses, varefter skogsbruket erhåller det dagsverksantal, som blir över. Härvid bör dock noteras, att man icke kan påvisa en sjunkande arbetsinsats av ägaren i skogen med stigande åkerareal. I vissa fall synes det snarare vara tvärtom, så att ägarna till större åkerarealer även nedlägger ett större dagsverksantal på den egna skogen. Detta torde delvis möjliggöras genom att dagsverkena utom fastigheten tenderar att minska med ökande åkerareal i skogsgrupperna över 10 ha skog. En viss tendens till ökat totalt dagsverksantal med stigande areal tycks också föreligga men framför allt torde man som förklaring få tänka sig ökad effekt av arbetsinsatsen i jordbruket i och med stigande åkerareal. Dagsverksantalet per ha skogsmark uppgår i medeltal till ca 1,6 dagsverken och ägnas helt avverkningsarbete. Bedovisningen bör här vara i huvudsak fullständig, då någon rotpostförsäljning ej redovisats. Dagsverksantalet ligger anmärkningsvärt konstant omkring medelvärdet för samtliga grupper under 100 ha skog, medan ägarens egen arbetsinsats i grupperna B—D (0—25 ha skog) ligger relativt konstant på ca 1,5 dagsverken, d. v. s. ägaren utför inom dessa grupper praktiskt taget allt arbete själv, varefter ägarens arbetsinsats sjunker

371 kontinuerligt till ca 0,35 i g r u p p G (100 —200 ha skog), och i medeltal ligger på k n a p p t 1,0 dagsverken. Något säkert samband mellan åkerarealens storlek och arbetsinsatsen per ha skogsmark går icke att påvisa vare sig för ägarens andel eller för det totala dagsverksantalet per ha skogsmark. I Linde synes man alltså kunna peka p å en gräns vid 25 ha skogsmark, över vilken annan arbetskraft än ägarens måste anlitas i allt större utsträckning, vilket även fär ses mot bakgrund av att åkerarealerna i skogsgrupperna över 25 ha skog är betydligt större än inom övriga grupper, varigenom ägaren tydligen icke hinner med allt arbetet. Med hänsyn till att av avverkningsredovisningen framgått att avverkningen p e r ha sjunkit med stigande skogsareal, samt att de mest arbetskrävande sortimenten förekommit inom grupperna med små skogsarealer, är det förvånande, att icke arbetsinsatsen sjunkit kontinuerligt per h a med stigande areal. Någon förklaring är svår att ge, men förhållandet tyder på, att de minsta enheterna icke nedlägger exceptionellt mycket arbete på avverkningen, vilket man av avsaluvirkets sortimentsammansättning skulle haft anledning förmoda. Härför talar även det faktum, att den totala arbetsinsatsen per avverkad kubikmeter i medeltal endast uppgår till ca 0,60 och m i n d r e på d e små enheterna. Detta relativt låga dagsverksantal per kubikmeter får ses mot bakgrund av att några kultur- eller andra skogsvårdsåtgärder icke alls redovisats. Värderas arbetsinsatsen efter 20 kr per dag, uppgår den till ca 32 kr per ha, varvid hästdagsverken på i medeltal ca 10 st. ej medräknats. Ägarens andel uppgår till knappt 20 kr. I relation till avsaluvirkets värde motsvarar det ca 25 % resp. ca 15 %.

Inom jordbruket stiger arbetsinsatsen i stort sett med stigande åkerareal, medan något samband med skogsarealen icke kan påvisas. Lejd arbetskraft förekommer i större omfattning framför allt inom grupperna med över 20 ha åker, men i viss utsträckning även inom grupp 5 (10—20 ha å k e r ) . I medeltal utför ägaren ca 170 dagsverken, manliga familjemedlemmar ca 20 samt lejd arbetskraft också ca 20 dagsverken. Ägarens dagsverken utom fastigheten. Endast inom grupperna B och C, d. v. s. under 10 ha skog, h a r större delen av dagsverksantalet nedlagts utom den egna fastigheten, huvuddelen på »övrigt», medan i grupperna över 10 ha endast ett obetydligt dagsverksantal gjorts utom fastigheten. Vid åkerarealer under 2 ha, vilket endast förekommer i samband med en skogsareal under 10 ha, har praktiskt taget allt arbete utförts utom den egna fastigheten. Inom åkergrupperna 3 och 4 (2—5 h a resp. 5—10 ha åker) har även ett betydande dagsverksantal nedlagts utom fastigheten inom grupperna under 10 h a skog, medan för övrigt praktiskt taget samtliga dagsverken hänför sig till den egna fastigheten. Vissa av grupperna över 10 h a skog men med mindre åkerarealer h a r dock en del arbeten utom denna. Såväl skogs- som åkerarealens storlek synes alltså påverka ägarnas disposition av sina dagsverken. Huruvida det nu beror pä de ökade arbetsmöjligheterna på egen fastighet med stigande areal eller mera sammanhänger med inkomstens storlek inom olika g r u p p e r är svårt att avgöra. Det har tidigare påpekats, att det möjligtvis kan vara så, att det mindre är sysselsättningsmöjligheterna pä fastigheten än den ekonomiska nödvändigheten att förtjäna extra, som avgör omfattningen av arbetet utom fastigheten.

372 H. Ydre. med att intervjuerna ej kunnat genom1. Områdets omfattning m. m. Typföras p ä samtliga gårdar. området omfattar socknarna Sund, Det största antalet fastigheter ligger Svinhult och Västra Byd i Östergötlands i skogsgruppen E (25—50 ha skog), 24 län med ett totalt fastighetsantal av ca st., och i åkergruppen 4 (5—10 ha 275 st., av vilka i medeltal per år 105 å k e r ) , 36 st., d. v. s. i samma grupper st. redovisas i undersökningen. Dessut- som medelarealerna. om har 155 st. arrendatorers deklara2. Skoglig beskrivning. Kubikmassan tioner behandlats i en speciell bearbetper ha uppgår till 105 m 3 sk med en tillning, men dessa redovisas ej i den här växt av 3 m 3 sk. Boniteten är 4,5 m 3 sk föreliggande redogörelsen. per år och ha och den procentuella ålUndersökningens syfte h a r varit att dersklassfördelningen följande: beskriva gårdar, vilka brukats av ägarK I II III IV V V— na, varvid inom övriga områden utar— 10 10 30 35 15 — renderade gårdar medtagits under förutsättning att ägarnas jordbruksinDen medelålders skogen är överreprekomster kunnat kompletteras genom arsenterad, medan framför allt ungskogen rendatorns jordbruksbilaga. Enär inom är underrepresenterad. Ydreområdet ett exceptionellt stort anSkiftesantalet per fastighet anges till tal gårdar varit utarrenderade i motsats 1,5 medan medelavståndet från gården till vad fallet är inom övriga områden, uppgår till 0,5 km. där dylika gårdar varit relativt fåtaliga, Området anses i huvudsak represenkunde den vanliga metoden med kom- tativt för länets skogsbygder, dock unplettering ej användas. Det skulle näm- derstrykes att skogen torde ha större ligen ha medfört ett mycket stort merbetydelse än genomsnittligt. arbete att söka kombinera ihop ägares 3. Allmän beskrivning. Hemmansoch arrendatorers deklarationer, där skogsbruket har mycket stor betydelse det över huvudtaget varit möjligt. Av för området ur ekonomisk synpunkt, dessa orsaker behandlades i undersökmen även jordbruket har stor betydelse. ningen endast »av ägarna brukade gårAnnat skogsbruk liksom industri har dar», varför några utarrenderade gårviss betydelse, medan övrig verksamhet dar eller gårdar med jordbruksinkomst har liten betydelse. under 50 kr per ha ej förekommer inUr sysselsättningssynpunkt har p ä de om området annat än i samband med minsta fastigheterna skogsarbete stor den speciella undersökningen av utaroch övrigt arbete mycket stor betydelse, renderade gårdar. medan skogskörslor och egen rörelse De redovisade gårdarnas medelareah a r viss betydelse. ler uppgår till 40,8 ha skogsmark och På något större fastigheter har skogs7,2 ha åker. Skogsgruppen E (25—50 ha arbete mycket stor samt övrigt arbete skog) är störst med 29 st. fastigheter, och skogskörslor viss betydelse. För memedan gruppen 4 (5—10 ha åker) är delstora och stora fastigheter har skogsstörst bland åkergrupperna med 45 st. arbetet viss betydelse, medan övrigt arfastigheter. bete och körslor h a r liten betydelse. Till intervjuundersökningen har 90 Huvudparten av skogsarbete och körsfastigheter uttagits och 73 redovisas. lor utföres på privata skogar, men trakBortfallet sammanhänger huvudsakligen torskörslor förekommer även i jordbrumed kassation av intervjumaterial samt ket. Det övriga arbetet bestar huvudsak-

373 ligen av arbete i sågverk och snickerifabriker. Beträffande representativiteten anföi e s att jordbruket icke är mekaniserat i samma utsträckning som eljest är vanligt, samt att viss brist pä arbetstillfällen utom den egna fastigheten föreligger. 4. Materialet. Materialet har icke erbjudit n å g r a större svårigheter, om man bortser från det stora antalet utarrender a d e gårdar. Dock har förekomsten av flera ägare i vissa fall komplicerat bearbetningen. Ydreomrädet har därvidlag vissa likheter med Norra Ny, även om svårigheterna varit betydligt mindre i Ydre. 5. Bedovisning av undersökningens resultat. Inkomsten m. m. 1948—1952. Den totala behållna medelinkomsten, i medeltal ca 6.200 kr, varav ca 5.100 kr från lanthushållningen, stiger i stort sett med stigande skogsareal, från ca 3.600 k r i grupp A (0 ha skog) till ca 11.300 kr i grupp H (200—500 ha skog), även om grupperna under 10 ha skog har en av arealen relativt oberoende inkomst. Samtliga grupper under 50 ha skog har även lägre behållen medelinkomst än den för hela området gällande, och speciellt grupperna under 10 ha skog h a r en låg behållen medelinkomst. I stort sett stiger inkomsten även med åkerarealen, men tendensen är här svagare och mindre enhetlig. Största antalet fastigheter hade 1952 en inkomst, som ligger i inkomstklassen 7.000—8.000 kr, medan medianen ligger vid ca 8.200 kr, nedre kvartilen vid 5.500 och övre kvartilen vid 11.200. Spridningen är måttlig och fördelningen symmetrisk, men samtidigt ojämn, i det att närliggande inkomstgrupper har mycket olika fastighetsantal. Spridningen inom de olika grupperna

varierar men är ingenstädes särskilt stor, och snedheten synes i allmänhet icke heller vara markerad. Åldersvariationen är i vissa grupper mycket stor och medianåldern varierar även mellan grupperna mellan 45 och 60 är. Medelåldern för hela området ligger vid 54 år enligt intervjuundersökningen. I stort sett synes medianåldern ligga något högre i grupperna med m i n d r e arealer. Av de totala behållna lanthushålls inkomsterna h ä r r ö r ca 3.200 från skogsbruket, ca 1.800 kr från jordbruket och ca 500 kr från körslor. Inkomsterna stiger i stort sett kontinuerligt med såväl skogs- som åkerareal, från ca 1.800 kr i grupp A (0 ha skog) till ca 10.200 kr i grupp H (200—500 ha skog). Skogsbrukets bruttoinkomster stiger kontinuerligt till ca 17.500 kr i grupp H (200—500 ha skog) och uppgår i medeltal till ca 3.500 kr, varav ca 200 kr för husbehov, ca 1.600 kr för leveransförsålt virke och ca 1.700 kr för rotförsålt virke. Proportionerna mellan leverans- och rotförsålt virke synes i stort sett vara oberoende av skogsarealen, och leveransvirkets andel uppgår således till ca 48 % av avsaluvirkets värde. Kostnaderna är obetydliga, i medeltal ca 300 kr och stiger svagt med arealen till ca 700 kr, huvudsakligen löner, i grupp G (100—200 ha skog), men springer i grupp H (200—500 ha skog) upp till ca 4.800 kr. Den behållna skogsinkomsten stiger kontinuerligt med skogsarealen till ca 12.600 kr i grupp H (200—500 ha skog). Någon som helst relation till åkerarealen kan ej påvisas. Jordbrukets bruttoinkomster stiger brant med stigande åkerareal från ca 3.000 kr eller lägre i grupp 2 (0—2 ha åker) till ca 54.000 kr i grupp 7 (30—

374 50 ha åker), och uppgår i medeltal till ca 9.200 kr, varav ca 7.500 kr är kontantinkomster. Även utgifterna stiger snabbt med arealen och uppgår i medeltal till ca 6.800 kr, varav ca 5.300 kr direkt påförts jordbruket, medan ca 1.500 kr utgjorts av löner, vilka i stort sett endast förekommer i grupperna över 5 ha åker. Dessutom tillkommer ca 650 kr i naturautgifter, varvid de totala jordbruksutgifterna stiger till ca 7.500 kr, medan löneandelen stiger till ca 2.100 kr. Denna utgiftspost förekommer framför allt inom grupper med större löneutgifter och är inom Ydreområdet större än som varit vanligt inom övriga områden. Fördelningen av denna post —• liksom av löneutgifterna för övrigt — kan alltså h a drabbat jordbruket för hårt, medan skogsbruket påförts för liten andel. Den behållna jordbruksinkomsten stiger i stort sett med ökande åkerareal, men synes, speciellt inom grupperna över 50 ha skogsmark, minska med stigande skogsareal, och grupperna över 100 ha skogsmark visar siffermässiga underskott. Beträffande dessa förhållanden hänvisas till de resonemang, som förts om motsvarande problem i samband med diskussionen av undersökningsresultaten i Lycksele. Undersökningen synes dock visa, att jordbruket i Ydreområdet har en relativt stor betydelse, framför allt på gårdar med skogsarealer under 50 ha, även om det klart synes framgå att skogsbruket dominerar. Inkomster från körslor förekommer framför allt hos grupperna över 10 ha skogsmark, medan anknytningen till en viss åkerareal är mera obestämd, även om det synes, som om det i första hand vore gärdar med åkerarealer över 5 ha som h a r dessa inkomster. Enligt redovisningen h a r ungefär hälften av dessa inkomster kommit frän skogskörslor

och hälften från »ofördelade» körslor, men även dessa torde huvudsakligen ha varit skogskörslor, fastän de utförts åt enskilda eller m i n d r e företag, varför de icke med säkerhet kunnat hänföras till skogskörslor. Inkomsterna från »annan verksamhet» h a r störst betydelse för grupperna u n d e r 5 ha skog, där de uppgår till mer än halva inkomsten. Inom övriga grupper är dessa inkomsters andel av den totala behållna inkomsten relativt obetydlig. Även den absoluta storleken är obetydlig i grupperna mellan 5 och 50 ha skog, medan den i grupperna*Över 50 ha skog endast är obetydligt mindre än i g r u p p e r n a under 5 ha skog. Beträffande sambandet med åkerarealen framgår det, att dessa inkomster för fastigheter under 50 ha skog framför allt har betydelse för åkergrupperna under 2 ha, medan övriga grupper i stort sett har relativt obetydliga inkomster från »annan verksamhet», vilket är förvånande, då i varje fall fastigheter under 5 ha åker borde ha behov av dessa biinkomster, speciellt som inkomster av körslor praktiskt taget icke heller förekommer på fastigheter under 50 ha skog och 5 ha åker. Förhållandet skall diskuteras närmare i samband med arbetsredovisningen. Inkomsten från »annan verksamhet» ligger i stort sett lika på omkring 2.000 kr under 5 ha skog och utgöres huvudsakligen av »annat arbete». Inkomsten sjunker sedan till ca 500 kr i grupp E (25—50 ha skog) och utgöres huvudsakligen av »övrigt». Inom grupperna över 50 ha skog ligger dessa inkomster mellan 1.000 och 2.000 kr och utgöres praktiskt taget helt av »övriga» inkomster. Ser vi på åkerarealen, är det framför allt grupperna under 2 ha, som har dessa inkomster praktiskt taget helt från arbete, medan de inom övriga åkergrupper varierar mycket orgelbun-

375 det både beträffande absolut storlek och sammansättning, men huvudsakligen h ä r r ö r från »övrigt». De relativt låga inkomsterna från annan verksamhet, speciellt från arbete, liksom den låga nivån för totala behållna inkomsten i grupperna med små arealer tyder på, att det kan föreligga en viss brist på arbetstillfällen utom fastigheterna, vilket också anförts i redogörelsen för området ur näringsekonomisk och sysselsättningssynpunkt. Den behållna förmögenheten har undergått en ovanligt stor ökning under perioden från ca 25.000 kr 1948 till ca 46.000 kr 1952 medan skuldsättningen endast ökat från ca 10.000 kr till ca 12.000 kr. Ökningen av förmögenheten torde främst höra samman med höjningen av taxeringsvärdena genom 1952 års fastighetstaxering. Avverkningen 1952—1953. I medeltal per ha uppgår denna till ca 2,2 m 3 sk, vilket ligger under tillväxten men får ses mot bakgrund av ålderssammansättningen. Av den avverkade kubikmassan utgöres 0,6 m 3 sk av husbehovsved, medan resten är avsalu. Uttagen sjunker kontinuerligt frän oa 4,3 m 3 sk i grupp B (0—5 ha skog) till ca 2 m 3 sk i grupperna över 25 ha skogsmark och beror huvudsakligen på minskade uttag av husbehovsved, men även avsaluvirket ligger något lägre i grupperna över 25 ha skogsmark. Grupp B (0—5 ha skog) har dock den lägsta andelen avsalu, vilket är förklarligt, liksom att grupp C (5—10 ha skog) endast har leveransförsålt virke. För övrigt utgöres i medeltal leveransvirkets kubikmassa endast av drygt 30 % av det totala avsaluvirkets och k n a p p t 40 % av dess totala värde, medan den i deklarationsundersökningen låg högre, ca 48 % av värdet. Skillnaden torde huvudsakligen sammanhänga med att undersökningarna avser olika perioder. L'4

Avsaluvirkets värde per h a uppgår till ca 90 kr, vilket är högre än som redovisats i deklarationsundersökningen, d ä r motsvarande värde u p p g å r till drygt 80 kr per ha. Värdet per såld kubikmeter uppgår till ca 57 kr. Leveransvirkets sammansättning varierar inom de olika grupperna. I medeltal utgöres huvudparten av massaved, drygt 50 %, och timmer, drygt 30 %, medan resten utgöres av ved och övriga sortiment. Beträffande avverkningen synes alltså en gräns föreligga vid 25 ha skog, i det att husbehovsvirket under denna gräns uppgår till relativt stora belopp per ha, medan det över d e n n a gräns är av mindre omfattning, varigenom även det totala uttaget p e r ha blir jämnare och mera oberoende av arealens storlek. Arbetskraften 1952—1953. De manliga ägarna nedlägger i medeltal ca 235 dagsverken på den egna fastigheten, varav ca 35 på den egna skogen. Besterande tid ägnas till ungefär lika delar skogsarbete utom fastigheten och »övrigt» arbete. Även p å de allra minsta enheterna upgår ägarnas dagsverken på den egna fastigheten till lägst 150, vilket kan sammanhänga med svårigheter att skaffa sysselsättning utom denna. Antalet kvinnliga ägare är relativt lågt, varför medeltalen även i stort sett torde gälla p e r manlig ägare, bortsett från enstaka grupper. Bedovisningen av dragkraften är beträffande hästarnas användning i jordbruket missvisande, genom att jordbruket påförts ett alldeles för stort dagsverksantal. Detta beror på att även föl hästarna redovisats ett totalt dagsverksantal av ca 300. Dagsverksantalet i eget skogsbruk och på körslor i annans skog torde dock vara korrekt, varför det ansetts befogat att trots allt redovisa resultaten.

376 Antalet dagsverken i den egna skogen anges till 15 a 20 stycken och stiger jämnt med stigande skogsareal. Dagsverkena i annans skog uppgår till ca 10, huvudsakligen i grupperna G—F (5—100 ha skog). Praktiskt taget allt arbete såväl i skogs- som jordbruk utföres av egna hästar. Traktorer har använts endast i ringa utsträckning inom vissa grupper, i medeltal 5 a 10 dagsverken per gård. Den totala arbetsinsatsen på den egna lanthushållningen uppgår för den manliga arbetskraften till ca 365 dagsverken, varav ca 55 på skogsbruket och ca 310 på jordbruket, vilket motsvarar ungefär 1,2 dagsverken per ha skogsmark resp. 44 per ha åker. Dessutom har på jordbruket i medeltal nedlagts ca 120 dagsverken av kvinnlig arbetskraft. Arbetsinsatsen på det egna skogsbruket är relativt obetydlig under 10 ha skog samt helt utförd av ägarna. Inom grupp D (10—25 ha skog) ligger arbetsinsatsen på ca 50 dagsverken och stiger sedan till ca 60 i grupp F (50— 100 ha skog). Ägarens arbetsinsats ligger inom dessa grupper på ca 35 dagsverken, medan resten utförts av manliga familjemedlemmar och lejd arbetskraft. Inom grupp G (100—200 ha skog) stiger sedan dagsverksantalet till ca 110, varav ägaren utfört ungefär hälften, och resten huvudsakligen utförts av manliga familjemedlemmar. I medeltal för hela området har ägaren nedlagt ca 35 dagsverken, manliga familjemedlemmar drygt 10 och lejd arbetskraft drygt 5 dagsverken. Ägaren h a r dock oberoende av skogsarealen gjort minst hälften av alla dagsverken, i allmänhet betydligt mera. Något samband mellan arbetsinsatsen i skogen och åkerarealens storlek kan icke utläsas.

P e r ha skogsmark uppgår dagsverkena i medeltal till ca 1,2, varav ca 0,9 på leverans- och husbehovsavverkning, 0,2 på rotpostavverkning och 0,1 dagsverken på kulturarbeten. I stort sett sjunker arbetsinsatsen från ca 7,4 till ca 0,8 dagsverken med stigande areal, men andelen av de olika arbetsslagen är ungefär densamma oberoende av arealens storlek. Ägarens egen andel sjunker snabbare och uppgår i medeltal till ca 0,7 dagsverken. Ser man på den totala dagsverksinsatsen p e r ha, synes denna ligga ganska jämnt över 50 ha skogsmark, vilket skulle kunna tyda på, att man över denna gräns nätt en större stabilitet i driften. Å andra sidan föreligger en ganska tydlig gräns beträffande ägarens egen arbetsinsats vid 25 ha, men denna t o r d e man böra fästa m i n d r e avseende vid, dä den kan vara påverkad av t. ex. ägarens ålder m. m., vilket har mindre betydelse, då det gäller det totala dagsverksantalet. Per avverkad kubikmeter uppgår dagsverksantalet till ca 0,55, varvid m a n får ta hänsyn till den relativt stora rotpostförsäljningen, då det torde kunna förutsättas, att en del av denna avverkkats av köparen och således ej redovisats. Värderas arbetsinsatsen per ha efter 20 kr per dag, uppgår värdet, bortsett från hästdagsverkena, vilka uppgår till ca 15 st. i medeltal per gård, till ca 24 kr totalt, varav ca 14 kr för ägaren, d. v. s. ca 20 % resp. ca 15 % av avsaluvirkets värde. Arbetsinsatsen inom jordbruket u p p går i medeltal till ca 310 dagsverken, varav ägaren utfört ca 200, manliga familjemedlemmar ca 80 och lejd arbetskraft ca 30 dagsverken. I stort sett stiger arbetsinsatsen med stigande åkerareal, men tendensen är delvis oenhetlig. Arbete av manliga familjemedlemmar förekommer i relativt stor omfatt-

377 ning inom grupperna över 5 ha åker, medan den lejda arbetskraften är av m i n d r e betydelse. Den i deklarationsundersökningen redovisade fasta arbetskraften torde huvudsakligen utgöras av manliga familjemedlemmar, enligt vad arbetsredovisningen visar. Den stora arbetsinsatsen även på de små åkerarealerna har redan påvisats, och det är tydligt, att där finns en arbetskraftsreserv, som kan utnyttjas för skogsarbete eller i annan verksamhet. Ägarens dagsverken utom fastigheten är, som påpekats, låg och uppgår ingenstädes till halva dagsverksantalet. Det högsta antalet u p p n å s i grupperna under 2 ha åker och uppgår där maximalt till ca 135 dagsverken. Huvudparten av arbetet i dessa minsta åkergrupper är »övrigt». Inom grupperna över 2 h a åker förekommer arbete utom fastigheten relativt allmänt men i liten skala, och huvuddelen synes vara skogsarbete, varvid det framgår, att detta vid gårdarna över 5 ha åker huvudsakligen utföres i form av körslor. Det rena skogsarbetet synes alltså huvudsakligen förekomma bland åkergruppen 3 (2—5 ha å k e r ) . Någon anknytning i övrigt till skogs- resp. åkerareal synes icke föreligga. Arbetsredovisningen ger alltså i stort sett samma bild som tidigare inkomstredovisningen, nämligen att inkomster genom förvärvsarbete utom fastigheten har liten betydelse och huvudsakligen förekommer inom åkergrupperna under 2 ha, medan de över denna gräns icke synes ha något starkare samband med vare sig åker- eller skogsareal. Analysen av dessa frågor är visserligen icke inträngande men understryker ytterligare, att det torde föreligga brist pä arbetstillfällen utom den egna fastigheten, dä ägarnas inkomstoch sysselsättningsförhällanden icke motiverar ett så lågt dagsverksantal utom fastigheterna.

I. Villstad. 1. Områdets omfattning m. m. Typområdet omfattar hela Villstads socken med ett totalt antal av 308 jordbruksfastigheter, av vilka i medeltal per år 285 behandlats i deklarationsundersökningen. Någon skillnad mellan av ägarna brukade gårdar och samtliga gårdar har i detta fall ej gjorts på annat sätt än att i redovisningen av inkomsterna från annan verksamhet endast ägare, vilka brukat sina fastigheter, 258 st., medtagits, varefter .redovisningen, i motsats till vad som skett för övriga områden, skett p e r ägare i stället för p e r gård. Medelarealerna ligger på 23,2 ha skogsmark resp. 4,3 h a åker och det största fastighetsantalet, 138 st., återfinnes i skogsgruppen D (10—25 h a skog) samt i åkergruppen 3 (2—5 h a å k e r ) , 178 st. I intervjuundersökningens avverkningsredovisning h a r totalt 263 fastigheter redovisats med en medelareal av 22,4 ha skogsmark och 4,1 ha åker, medan deltagareantalet i arbetskraftsredovisningen ansetts kunna skäras ner till ungefär varannan gärd, varför i denna endast ingår 141 st. med en medelareal av 23,1 ha skogsmark och 4,5 ha åker. Även i intervjuundersökningen ligger det största antalet fastigheter i skogsgruppen D (10—25 ha skog) och åkergruppen 3 (2—5 ha åker). Bortfallsprooenten är låg i deklarationsundersökningen och intervjuundersökningens arbetskraftsredovisning men något större i avverkniingsredovisningen. 2. Skoglig beskrivning. Typområdet övergicks 1950 med en skogstaxering i samband med pågående regionalplanering, och de skogliga uppgifterna, som h ä r lämnas, bygger på denna. Kubikmassan per ha över 5 cm är 96 m 3 sk och över 10 cm 89,5 m 3 sk. Tillväxten finnes ej angiven, men torde

378 med hänsyn till bonitet och åldersklassfördelning uppgå till minst 5 m 3 sk p e r ha. Bo nitet en är 5,0 m 3 sk per är och ha och den procentuella åldersklassfördelningen följande: K I II III IV V VI— 4 9 20 34 27 6 — Åldersklasserna III och IV är överrepresenterade, medan den äldre skogen upptar mycket liten areal och även den yngsta skogen är något underrepresente rad. Antalet skiften per brukningsdel anges till 2 å 3, vilka i huvudsak ligger i omedelbar anslutning till gårdarnas inägor. Beträffande områdets representativitet för länets skogsbygder i övrigt meddelas, att det i huvudsak torde kunna anses representativt, framför allt för länets sydvästra del, men att medelboniteten, kubikmassan per ha och fastighetsstorleken något understiger medeltalen för hela länet. 3. Allmän beskrivning. De ur ekonomisk synpunkt viktigaste näringsgrenarna anses vara hemmansskogsbruket och jordbruket, men även industrien har en viss betydelse, medan annat skogsbruk ooh övrig verksamhet har mycket liten betydelse. Beträffande sysselsättningen utom den egna fastigheten anses för de små fastigheterna skogsarbete ha stor och övrigt arbete liksom körslor viss betydelse, medan för de större fastigheterna skogsarbete och körslor h a r en viss betydelse. Såväl skogsarbetet som körslorna utföres huvudsakligen på privatskogar. Ur representativitetssynpunkt anföres, att området har en större förekomst av småindustri samt att fastigheterna h a r lägre medelarealer än länets skogsbygder i genomsnitt, men att området för

övrigt kan anses relativt väl representera dessa. 4. Materialet. Bearbetningen av materialet, vilket omfattade åren 1946— 1950, utfördes i huvudsak 1951—1952 och har, då Villstadundersökningen i huvudsak är att betrakta som en metodstudie, i vissa avseenden skett på annat sätt än för övriga områden. Vid slutbearbetningen i samband med den här föreliggande undersökningen har man dock sökt att genom omföringar få materialet ordnat på i huvudsak samma sätt som för övriga områden, och huvudprinciperna har redan från början varit desamma. Deklarationsmaterialet. Den huvudsakliga skillnaden har legat i principerna för fastigheternas utväljande. När det gällt inkomsten från lanthushållningen h a r man i Villstad sökt få med alla jordbruksfastigheter med skog oberoende av om de utarrenderats, om ägaren bott utanför området, o. s. v. Förmögenhetsredovisning och inkomster av annan verksamhet h a r däremot endast hänförts till ägare som själva brukat sina gårdar. Medeltalen för inkomsterna hänför sig därför, n ä r det 'gäller lanthushållsinkomsterna, till ett större antal gårdar än när det gäller inkomsterna frän annan verksamhet och förmögenhetsredovisningen. Detta sätt att behandla materialet torde icke medföra några nackdelar vad beträffar de erhållna resultaten, då jordbruksinkomsterna kompletterats med arrendators och delägares andelar och inkomsterna av annan verksamhet renodlats från exceptionellt stora inkomster, exempelvis härrörande från att ägaren har en rörelse som huvudsaklig inkomstkälla, medan jordbruksfastigheten mera är att betrakta som en kapitalplacering. Ur bearbetningssynpunkt medför emellertid detta behandlingssätt ett väsentligt ökat arbete. Det har därför ansetts lämpligt

379 att inom övriga områden modifiera bearbetningsmetoden på sätt som tidigare redovisats. Arealbestämningen har i Villstad icke vållat några större besvär, och delvisa arrenden har förekommit mycket sparsamt. Antalet deklarationer som saknats, h a r också varit relativt obetydligt. Intervjuundersökningens avverkningsredovisning. Denna avviker från övriga områdens huvudsakligen genom att den omfattade 5 år, 1946—1950, mot två i övriga områden samt därigenom att i likhet med vad fallet är i Burträsk i p r i n c i p alla områdets fastigheter medtogs. Uppgifterna angående skogsinkomsterna avser i motsats till vad fallet är för övriga områden rånettovärden, d. v. s. för rotposter den erhållna köpeskillingen och för leveransvirket köpesumman vid bilväg minskad med avverkningskostnaderna. I de fall då uppgiftslämnaren likväl lämnat uppgift endast om bruttosummor, h a r detta justerats vid bearbetningen, varvid avtalsenliga löner tillämpats, medan vid ägarnas egna uppgifter i allmänhet högre kostnader än de avtalsenliga frändragits. Då det ofta torde vara riktigt att högre kostnader än de avtalsenliga faktiskt förelegat, innebär detta att de i undersökningen framräknade ränettovärdena i allmänhet är något för höga. Det h a r emellertid ansetts ogörligt att vid bearbetningen använda sig av pä annat sätt framräknade kostnader än de avtalsmässiga. Dessa svårigheter är också orsaken till att endast bruttovärdena använts vid de senare undersökningarna. Framräkning av rånettovärden enligt vad som gjorts i Villstad innebär även, att icke bara kontant erlagda utgifter för avverkningen fråndragits utan att därjämte ägarens egen arbetsinsats värderats, antingen enligt deras egna upp-

gifter eller enligt avtalen, samt frändragits bruttovärdet. Intervjuundersökningens dagsverksredovisning avsågs från början omfatta samtliga fastigheter under hela perioden, men då det snabbt visade sig att intervjuarbetet var mycket tidskrävande, beslöts att inskränka den till ca halva antalet fastigheter. I övrigt h a r den i stort sett följt samma uppställning som inom övriga områden, även om uppdelningen av skogsarbeten liksom av verksamhet vid sidan av lanthushållningen delvis avviker från den uppdelning, som senare tillämpats, vilket kommer att beröras i samhand med den fortsatta redogörelsen. Både beträffande avverknings- och arbetskraftsredovisningen har kritik riktats mot femårsperioden, vilken ansetts allt för lång. Denna kritik liksom institutionens egna erfarenheter har lett till att perioden inom övriga områden kortats ner till två år. Ur institutionens synpunkt h a r huvudskälet till detta varit att två år ansetts ge tillfredsställande upplysningar, varjämte man kunnat minska tidsåtgången vid själva intervjuarbetet. Å a n d r a sidan h a r femårsmedeltalen visst värde framför allt genom möjligheten att i viss mån följa anpassningen av avverkningarna till konjunkturernas växlingar. 5. Bedovisning av undersökningens resultat. Inkomsten m. m. 1946—1950. Den totala behållna medelinkomsten ligger på ca 4.400 kr, varav ca 3.100 kr från lanthushållningen. Grupperna B— D (0—25 ha skog) h a r en något lägre medelinkomst med relativt obetydliga skillnader mellan grupperna, men över 25 ha skog stiger inkomsten starkare med skogsarealen, till ca 6.700 kr i grupp F (50—100 h a skog). Inkomsten stiger i stort sett även med åkerarealen, även om vissa grupper med åkerarealer

380 under 2 ha har större inkomster än t.ex. gruppen 3 (2—5 ha å k e r ) . Största antalet gårdar inom området har 1950 en inkomst som ligger i inkomstklassen 2.000—3.000 kr, med medianen vid 2.900, nedre kvartilen vid ca 2.000 kr och övre kvartilen vid 4.600 kr. Den relativa spridningen är stor, medan snedheten är måttlig. Spridningen inom de olika grupperna varierar, men synes störst inom grupperna med mindre arealer, vilket kan sammanhänga med h u r ägarna utnyttjar arbetstillfällen utom fastigheten, deras ålder o. s. v. Inom vissa grupper ligger övre kvartilerna praktiskt taget lika, medan de nedre i huvudsak stiger med arealen. Undersökning över åldern har ej gjorts vare sig för deklarations- eller inte r v j uun de rs ö kn ingen. Av den behållna lanthushållsinkomsten, i medeltal ca 3.100 kr, h ä r r ö r ca 1.300 kr från skogsbruket, ca 1.600 kr från jordbruket och ca 200 kr från körslor. Inkomsten stiger kontinuerligt med stigande skogsareal från ca 600 kr i grupp B (0—5 ha skog) till ca 5.400 kr i grupp F (50—-100 h a skog) och stiger även med åkerarealen. Diverseutgifterna är ytterligt små, ca 14 kr, beroende på att i Villstad fördelades praktiskt taget alla utgifter mellan skogs- resp. jordbruk, varvid man sökte att även fördela ränteutgifter med ledning av taxeringsvärdena. Skogsbrukels bruttoinkomster stiger kontinuerligt med stigande areal från ca 200 kr i g r u p p B (0—5 ha skog) till ca 4.100 kr i grupp F (50—100 ha skog) och uppgår i medeltal till ca 1.500 kr, medan utgifterna, i medeltal ca 75 kr bortsett från utgifterna för lejda hästar, visar en mycket långsam stegring med arealen, och endast i grupp F (50—100 ha skog) överstiger 100 kr. Ca 200 kr

av skogsinkomsten härrör från husbehovsvirke. Beträffande skogsbruket kan man peka på en gräns vid 50 ha, över vilken arbetskostnaden för lejt arbete stiger mycket starkt, vilket får ses mot bakgrund av, att även åkerarealen i denna grupp ligger högre än i övriga skogsgrupper. Jordbrukets bruttoinkomster stiger relativt snabbt med åkerarealen och ligger i medeltal på ca 4.700 kr, varav ca 3.700 kr utgöres av kontantinkomster. Utgifterna stiger även relativt snabbt med arealen, och uppgår i medeltal till ea 3.200 kr, varav knappt 200 kr är löner. Det kan alltså icke bli tal om någon kostnadsövervältring pä jordbruket av i varje fall lönerna. Snarare torde skogsbruket ha belastats mer än skäligt genom kostnaderna för lejda hästar. Den behållna jordbruksinkomsten stiger även med åkerarealen, och något underskott föreligger icke i någon grupp. Det är dock anmärkningsvärt, att den behållna jordbruksinkomsten i grupp F (50—100 ha skog och medelarealen åker 7,5 ha) är lägre än i grupperna D och E (10—50 ha skog och medelarealen åker 4,2 ha resp. 5,2 h a ) . Det vill alltså synas, som om även i Villstad jordbrukets siffermässiga behållning avtar med stigande skogsareal, vilket kan sammanhänga med bl. a. ökade möjligheter till avdragsgilla investeringai men även med det förhållandet, att löneutgifterna i denna grupp ligger högre än inom övriga. Stegringen av löneutgifterna är dock i huvudsak mycket jämn, varför denna orsak torde ha mindre betydelse. Inkomsterna från körslor är obetydliga och jämnt fördelade över samtliga grupper. Inkomsterna från »annan verksamhet» utgör i grupperna under 10 ha skog mer än hälften av den totala behållna

381 inkomsten, vilket gör att dessa grupper i stort sett har samma totala behållna medelinkomst som grupp D (10—25 ha skog). Inom grupperna över 10 ha skog har inkomsterna från »annan verksamhet» relativt m i n d r e betydelse. Något påtagligt samband mellan dessa inkomster och åkerarealen kan ej påvisas, även om en viss sänkning med stigande åkerareal förekommer inom vissa grupper. I medeltal uppgår inkomsterna till ca 1.500 kr, varav ca 900 kr från arbete och resten från »rörelse» och »övrigt». Inom grupperna B och G (0—10 ha skog) uppgår inkomsterna till 2.500 å 3.000 kr, till helt övervägande del arbetsinkomster. Inkomsterna sjunker sedan, genom minskande arbetsinkomster, till drygt 1.000 kr resp. 500 kr i grupperna D (10—25 h a skog) och E (25— 50 h a skog) för att sedan åter stiga till ca 1.500 kr i grupp F (50—100 ha skog) genom ökade inkomster från såväl arbete som »övrigt». Orsaken till detta förlopp kan tänkas sammanhänga med att ägarens möjligheter att tillvarata arbetstillfällen utom fastigheten minskas med stigande skogsmarks- och framför allt åkerareal, men när en viss gräns uppnåtts, så att man behöver fast anställd arbetskraft, frigöres ägaren åter för visst arbete utom fastigheten. Förmögenhetsf örhållandena är i allmänhet också bättre på de större fastigheterna, även när det gäller annan förmögenhet än det rena jordbrukskapitalet. Inkomstförhållandena tyder på att det finns förtjänstmöjMgheter utom fastigheten, vilka framför allt utnyttjas av ägarna till fastigheter under 10 ha skog, vilka även har små åkerarealer — under 5 ha. Ägarna till fastigheter över 10 ha skog utnyttjar däremot dessa förtjänstmöjligheter i ganska liten utsträckning även i de fall d å åkerarealen

understiger 5 ha, vilket kan tänkas sammanhänga med hög intensitet i lanthushållningen, vilket försvårar utnyttjandet av förefintliga arbetsmöjligheter. Det är också tänkbart, att arbetsmöjligheterna i huvudsak är sådana, att de kräver en m e r a fast anställningsform, varför de över huvudtaget är m i n d r e lämpade som bisysselsättning. En stor del av ägarna i grupperna under 10 ha skog o c h 5 ha åker torde ha fast anställning vid olika industrier. Det är dock anmärkningsvärt, att även arbetsinkomsterna stiger inom grupperna över 50 ha skog, vilka tillika h a r så pass hög åkerareal, att de i större utsträckning anlitar lejd arbetskraft. Detta kan tyda på att det finns arbetstillfällen även för dem, som huvudsakligen ägnar sig åt den egna lanthushållningen. Inkomstanalysen visar vidare, att över 50 h a skog tenderar den siffermässiga behållna jordbruksinkomsten att minska, samt att de kontanta utgifterna för skogsbruket visar en relativt stark stegring just vid 50 ha skog. N etto förmögenheter na h a r icke ökat nämnvärt under perioden och ligger 1950 i medeltal p å ca 17.000 kr, medan skulderna uppgår till ca 7.000 kr. En relativt stor andel av den totala förmögenheten utgöres av andra tillgångar än jordbruksfastigheter, vilkas taxerade värde inkl. inventarier och lager 1950 uppgick till ca 17.000 kr, m e d a n övriga tillgångar alltså uppgick till ca 7.000 kr, eller ungefär lika mycket som skulderna. Avverkningen 1946—1950. I medeltal per ha har uttagen uppgått till ca 2,5 m 3 sk, varav 1,75 m 3 sk för avsalu och 0,75 m 3 sk till husbehov. Uttagen har i stort sett sjunkit kontinuerligt från ca 3,25 m 3 sk i grupp B (0—5 h a skog) till ca 2 m 3 sk i grupp F (50—100 ha skog). Sänkningen beror helt på minskat husbehovsuttag, då den försålda kubikmas-

382 san ligger ungefär lika per ha i grupperna 10—100 ha skog. Orsaken till att de mindre enheterna dels kan sälja lika mycket per ha som de större och dels ta ut mera husbehov kan tänkas bero pä dels ökat röjningsarbete i ungskogarna på de minsta enheterna, dels att dessa ofta tillvaratar avfallsvirke efter gagnvirkesavverkning i större utsträckning. Någon gräns, över vilken avverkningen per ha stabiliseras på viss nivå, kan ej påvisas, men det är tydligt, att denna gräns i varje fall icke ligger lägre än 50 ha skogsmark. Med hänsyn till resultaten från övriga områden är det tänkbart, att den ligger just omkring 50 ha. Avsaluvirkets värde ligger på ca 40 kr per ha, varvid man får komma ihåg, att leveransvirkets bruttovärde minskats med huggnings- och körningskostnader. Även med hänsyn härtill är det dock en relativt stor skillnad jämfört med deklarationsundersökningens ca 55 kr p e r ha. Även priset per m 3 sk, ca 23 kr, synes lågt. Denna skillnad mellan deklarationsuppgifterna och intervjuundersökningen synes i huvudsak sammanhänga med de av ägarna högt beräknade avverkningskostnaderna för leveransvirket, delvis beroende på dettas sortimentssammansättning. Skillnaden förefaller trots detta anmärkningsvärt stor, vilket kan tyda på alt viss del av avverkningen ej redovisats i intervjuundersökningen. Om så är fallet, tyder detta dels på att kritiken mot periodens längd varit berättigad, dels på att den procentuella fördelningen mellan leverans- och rotförsålt virke icke är korrekt, utan att leveransvirkets andel bör ökas, dä det i första h a n d torde vara detta som förbisetts vid avlämnandet av uppgifterna. Av avsaluvirkets kubikmassa har ca 0,60 m 3 sk salts på leverans, medan ca 1,15 m 3 sk sålts på rot, d. v. s. leverans-

virkets andel uppgår till ca 34 %. Om man antar, att viss del av leveransvirket ej redovisats, bör procenten bli något högre, och med hänsyn till vad som sagts ovan, synes det troligt att sä är fallet. Leveransvirket utgöres till ca 30 % av timmer, ca 40 % av massaved, ca 15 % ved, medan resten är specialoch övriga sortiment. Massavedens andel synes tämligen oberoende av arealen, medan däremot timrets procentuella andel tenderar att sjunka med stigande areal, vilket torde sammanhänga med ökade utbud av ved i grupperna med större skogsarealer. Arbetskraften 1946—1950. Förekomsten av bl. a. kvinnliga ägare gör, att det absoluta dagsverksbeloppet i vissa grupper blir lågt, vilket dock ej påverkar relationen mellan olika verksamhetsgrenar. De manliga ägarna lägger ned den helt övervägande delen av sin arbetskraft på den egna lanthushållningen, drygt 225 av totalt ca 270 redovisade dagsverken. Endast inom åkergrupperna 2 (0—2 ha åker) i grupperna B och G (0—10 ha skog) ligger mer än halva dagsverksantalet utom fastigheten, vilket stämmer ganska väl med inkomstförhållandena. I det sammanhanget bör nämnas att i Villstad icke angivits någon maximigräns för antalet dagsverken, varigenom i vissa fall dagsverksantalet uppgår till 365 per år beroende på att uppgiftslämnaren r ä k n a r med ett visst arbete med djuren o. s. v. även på söndagarna. Detta gör att arbetsinsatsen på det egna jordbruket kan ha överskattats mer än vad som torde vara fallet inom övriga områden. Insatsen av hästar har varit betydande, ca 65 dagsverken, varav 5 på egen och 5 på andras skog och ca 55 p å eget jordbruk, medan traktordagsverkena va-

383 skog) till ca 0,3 dagsverken i grupp F rit obetydliga, i medeltal ca 0,5 dags(50—100 ha skog). verken. I medeltal har ca 0,75 dagsverken åtP ä den egna lanthushållningen nedgått för husbehovsavverkningen, ca 0,55 lägges totalt ca 290 dagsverken av manför leveransvirkesavverkning, ca 0,1 för lig arbetskraft, varav ca 40 i skogsbrurotpostavverkning, medan 0,15 ägnats ket och ca 250 i jordbruket, vilket motkulturer och 0,05 dagsverken nedlagts svarar ungefär 1,6 dagsverken per ha på grundarbeten. Proportionerna har i skogsmark resp. 55 per ha åker. Dessstora drag varit desamma i samtliga utom nedlägges av kvinnlig arbetskraft grupper och måste anses t y d a p å en förca 55 dagsverken på jordbruket, i stort hållandevis hög intensitet i skogsbrusett oberoende av arealens storlek. ket. Den relativt höga arbetsinsatsen av Inom det egna skogsbruket stiger arägarna, drygt % av allt skogsarbete, betsinsatsen kontinuerligt till ca 50 sammanhänger troligen delvis med de dagsverken i grupp E (25—50 ha skog) smä brukningsdelarna men kan även för att därefter stiga brant till ca 150 anses tyda på att skogsägarna är intresdagsverken i grupp F (50—100 ha serade av sitt skogsbruk och medvetna skog), medan ägarens insats hela tiden om dess betydelse. stiger jämnt till ca 55 dagsverken i Den totala arbetsinsatsen per avvergrupp F. Inom grupperna u n d e r 50 ha kad kubikmeter uppgår till ca 0,65 dagsskog utföres den helt övervägande deverken. len av allt arbetet av ägaren. I medeltal Värderas arbetsinsatsen, bortsett från h a r dagsverksantalet uppgått till knappt hästdagsverkena, som i medeltal uppgår 40, varav ägaren utfört drygt 25, mantill 5 å 10 per gård, efter 20 kr per dag, liga familjemedlemmar ca 10 och lejd erhålles ca 32 kr p e r ha, varav för ägaarbetskraft resten. Någon maximering ren ca 23 kr. Någon relation till avsaluav ägarens arbetsinsats kan icke påvivirkets värde kan ej anges, då leveranssas, medan däremot gränsen 50 ha skog, virket befriats från huggnings- och körunder vilken det helt övervägande dagsningskostnader. verksantalet utförts av ägaren, är påtagArbetsinsatsen inom jordbruket upplig. går i medeltal till ca 250, varav ägaren Dagsverkena per ha skogsmark upputfört drygt 200, och resten huvudsakgår i medeltal till ca 1,6, varav ägaren ligen utförts av manliga familjemedutfört ca 1,1. I grupp C (5—10 h a skog) lemmar, medan lejd arbetskraft endast uppgår dagsverkena till drygt 2,0 och anlitats i obetydlig omfattning. Dagssjunker sedan jämnt till ca 1,3 i grupp verksantalet är obetydligt under 2 ha E (25—50 ha skog) för att i grupp F åker, vilket bl. a. torde sammanhänga (50—100 h a skog) åter stiga till nära med förekomsten av kvinnliga ägare, 2,0 dagsverken. Stegringen i grupp F men stiger i övrigt med åkerarealen. är anmärkningsvärd men sammanhänger troligen med stor arbetsinsats på leÄgarnas arbeten utom fastigheten har veransvirkesavverkning och får ses mot huvudsakligen ägnats »övrigt», medan bakgrund av den stora förekomsten av skogsarbete endast förekommit i obeved för avsalu just i denna grupp, ca tydlig omfattning, vilket torde samman35 % av det totala leveransvirket. Arhänga med att skogsbolag eller större betsinsatsen för husbehovsawerkningen skogsägare över huvudtaget icke föresjunker däremot kontinuerligt från ca kommer i n o m området. Arbete utom fas1,5 dagsverken i grupp C (5—10 h a tigheten förekommer, som framgått av

384 inkomstredovisningen, huvudsakligen inom grupperna under 10 ha skog, medan det inom övriga grupper är obetydligt. Åkerarealerna är även små hos grupperna under 10 ha skog, vilket torde förklara, att arbetet utom fastigheten i så hög grad koncentrerats just till dessa grupper. Arbetet torde huvudsakligen utgöras av industriarbete, men även vissa hantverksarbeten förekommer. Det bör h ä r erinras om, att det finns två relativt industrialiserade tätbebyggelser inom området. Av skogsarbetet synes huvudparten utgöras av körslor. Diskussionen av resultaten från arbetskraftsundersökningen understryker, vilken dominerande roll jordbruket synes spela, medan skogsbruket trots allt tycks ha mindre betydelse. Den höga arbetsinsatsen på jordbruket torde få ses mot bakgrund av områdets struktur. Det är nämligen, som framgått av redogörelsen, ett typiskt och enhetligt småbruksdistrikt, med två livaktiga tätorter. Det torde därför vara så, att de arbetsmöjligheter som bjuds utom de egna fastigheterna huvudsakligen hänför sig till industriarbete i tätorterna samt i viss m å n hantverksarbeten. Denna form av arbetstillfällen passar framför allt de rena lägenhetsägarna, d. v. s. i första hand ägarna inom grupperna under 2 ha åker, medan övriga ägare h a r mindre möjligheter att utnyttja dessa arbetstillfällen. Då de egna fastigheterna till helt övervägande del är för små för att bereda sina ägare fullt effektiv sysselsättning, torde man kunna förutsätta en viss dold arbetslöshet trots det differentierade näringslivet i området. Detta gör, att bilden av jordbruket som helt dominerande kanske icke är fullt rättvisande. Det oaktat torde man våga påstå, att jordbruket drivs ytterst inten-

sivt, vilket torde vara nödvändigt för att erhålla ett någorlunda skäligt ekonomiskt resultat, och att detta i sin tur kan medverka till svårigheten att skaffa arbetstillfällen utom fastigheten, i den mån sådana eventuellt står till buds. Den intensiva jordbruksdriften synes också i vissa fall kunna leda till att man trots de små arealerna har svårigheter att tillgodose skogsbrukets arbetskraftsbehov. Besonemanget kan synas motsägande, men torde vara relevant. Den intensiva jordbruksdriften kan nämligen binda arbetskraften ganska konstant även på små enheter men kan icke ge den fullt effektiv sysselsättning hela tiden. Det kan på så sätt bli en mer eller mindre omfattande spilltid, som icke kan utnyttjas utanför fastigheten, och det kan t. o. m. bjuda på svårigheter att utnyttja överskottstiden i det egna skogsbruket. I vissa fall vill det också synas, som om jordbruksdriftens intensitet vore mera känslomässigt betingad än grundad på ekonomiskt kalkylerande. En möjlighet att åstadkomma fullt effektiv sysselsättning torde vara genom ökning av fastigheternas åkerareal för att därmed möjliggöra en något lägre intensitet, och det torde icke vara otänkbart, att en sådan arealökning även skulle kunna medföra ett större dagsverksantal i skogsbruket. Enligt undersökningen har ju ägarna i den grupp som har den största åkerarealen även det största dagsverksantalet i sin egen skog. En annan tänkbar möjlighet vore givetvis att genom arbetstillfällen utom fastigheterna ge dessas ägare möjlighet att genom extraförtjänster kompensera det inkomstbortfall en minskad intensitet i jordbruksdriften skulle medföra.

385 X . R e d o v i s n i n g av r e s u l t a t e n m e d h ä n s y n till samtliga i undersökningen ingående typområden 1. Fastighetsantal. De i undersökningen ingående typområdena framgår av uppställningarna på sid. 315 resp. 317, som också visar dels det totala fastighetsantalet inom resp. område, dels det antal som behandlats i undersökningen i genomsnitt per år, och dels det antal som redovisas i den här föreliggande undersökningen. Skillnaden mellan »samtliga» och »redovisade» gårdar utgöres av fastigheter, vilka varit utarrenderade och där arrendatorns deklaration ej kunnat återfinnas samt av fastigheter, vilka haft en kontant jordbruksinkomst understigande 50 kr per ha åker. Närmare redogörelse för dessa förhållanden lämnas i kap. IV. 2. Medelarealer. Medelarealerna skogsmark och åker samt fastighetsantalet för d e olika skogsgrupperna inom resp. typområden framgår av tabell 1. Inre Norrland (Hakkas, Lycksele, Häggenås). Hakkas och Lycksele har genomgående små åkerarealer i samtliga skogsgrupper och även i medeltal för hela området, 3,2 resp. 3,0 ha, medan Häggenås åkerarealer är större, 5,2 ha. Skogsarealen är däremot i medeltal högre för Lycksele, 76,3 ha, än för de båda övriga områdena, 56,5 ha i Hakkas och 47,7 ha i Häggenås. Största fastighetsantalet h a r Lycksele i gruppen F (50—100 ha skog) men därjämte ett relativt stort fastighetsantal i grupperna G—I (100—1000 h a skog), medan såväl Hakkas som Häggenås h a r sitt största fastighetsantal i gruppen E (25—50 ha skog) med ett relativt litet antal i grupperna F—H (50—500 ha skog) och inga fastigheter i grupp I (500—1000 ha skog). Norrlands kustområde (Burträsk, Färila) . Burträsk h a r en åkerareal som är större än Färilas såväl totalt som i de

enskilda skogsgrupperna, 8,0 ha resp. 6,4 ha, medan däremot skogsmarken endast utgör ungefär hälften av Färilas, 29,6 ha resp. 58,4 ha. Det största antalet fastigheter i Burträsk ligger i gruppen E (25—50 ha skog), med ett relativt litet antal i grupperna F och G (50—100 resp. 100—200 ha skog), medan Färila h a r det största antalet i grupp D (10—25 h a skog) samt ett relativt stort antal i grupperna E— II (25—500 ha skog). Mellansvenska regionen (Norra Ny, Linde). Norra Ny har mindre medelareal åker än något annat typområde över huvudtaget, 2,4 ha, och en förhållandevis stor skogsareal, 67,6 ha, med största antalet fastigheter i gruppen F (50—100 ha skog), medan Linde har en stor medelareal åker, 9,4 ha, den största av samtliga områden, men den minsta skogsarealen, 17,2 ha, med tyngdpunkten i grupp D (10—25 ha skog) och ett relativt litet antal i grupperna E—G (25 —200 ha skog). Sydsvenska regionen (Ydre, Villstad). Ydreområdet har väsentligt större såväl skogs- som åkerareal, 40,8 ha resp. 7,2 ha, än Villstad, 23,2 ha resp. 4,3 ha med största antalet i gruppen E (25—50 ha skog), medan Villstad h a r största antalet i gruppen D (10—25 ha skog). Betraktar man samtliga o m r å d e n utan hänsyn till den regionala Indelningen förefaller Norra Ny norrlandsbetonat ur arealsynpunkt, medan Burträsks arealer mera sammanfaller med de sydligare regionerna. Ur jordbrukssynpunkt är framför allt Linde, Burträsk, Ydreområdet samt i viss mån Häggenås betydande, om man ser åkerarealen i relation till skogsmarksarealen, medan däremot Norra Ny är extremt skogsbetonat och övriga om-

386 råden är mera odeciderade även om Lycksele och Hakkas har små åkerarealer och relativt stora skogsmarksarealer. Villstad har påfallande små såväl skogs- som åkerarealer. 3. Skoglig beskrivning. De uppgifter som lämnas i tabell 2 torde endast i undantagsfall vara grundade p ä taxerat material, varför de bör betraktas som uppskattade medeltal för området ifråga. Inre Norrland. Kubikmassan är lägst i Hakkas, medan Lycksele och Häggenås ligger högre och ungefär lika. Såväl tillväxt i m 3 sk per ha som bonitet ökar från norr till söder. Arealens procentuella åldersklassfördelning är relativt lika i Hakkas och Häggenås med för litet ung och för mycket gammal skog, medan Lyckseleområdet har en mera jämn åldersklassfördelning. Skiftesantalet och medelavståndet till skogen tycks vara ungefär desamma inom samtliga områden. Norrlands kustområde. Kubikmassan per ha är ungefär lika stor i båda områdena, även om den i Färila är något högre. Tillväxten i Burträsk anges högre än i Färila, medan boniteten är lägre. Åldersklassfördelningen är i Burträsk ojämn med en markerad tyngdpunkt i den yngre och medelålders skogen, medan den i Färila är jämnare med en viss överrepresentation av den äldre skogen. Skiftesantalet per fastighet är större i Färila och likaså medelavståndet till skogen, vilket i Burträsk är mycket obetydligt. Mellansvenska regionen. Kubikmassan är ungefär densamma inom båda områdena, medan såväl tillväxt som bonitet ligger avsevärt högre i Linde. Även åldersklassfördelningen är mycket olika, i det att Norra Ny h a r ett mycket stort överskott på äldre skog och en markerad brist på ungskog, medan sko-

gen i Linde huvudsakligen är medelålders med en betydligt jämnare åldersklassfördelning. Skiftesantalet är större i Norra Ny och likaså medelavståndet, vilket uppgår till 11 km mot 1 km i Linde. Sydsvenska regionen. Kubikmassan per ha ligger i Ydreområdet högre än i Villstad, medan tillväxten är lägre liksom även boniteten. Åldersklassfördelningen är inom båda områdena ojämn och tyngdpunkten ligger i den medelålders skogen. Medelåldern ligger dock högre inom Ydreområdet, som därjämte liar en mera deciderat ojämn fördelning. Skiftesantalet är högre i Villstad, medan medelavståndet i båda fallen är lågt. Vid en jämförelse mellan de olika regionerna ser man att såväl kubikmassan som tillväxt och bonitet stiger ju längre söderut, resp. närmare kusten, området ligger. Åldersklassfördelningen är i stort sett mera förskjuten mot de äldre åldrarna i de nordliga områdena och mera koncentrerad mot medelålders, i vissa fall yngre, skog i de sydliga. Burträsk har dock en markerad tyngdpunkt i den yngre och medelålders skogen, medan Norra Ny har ett exceptionellt stort överskott på gammal skog Skiftesantalet är relativt lika inom alla regioner och områden, möjligen h a r den södra regionen ett m i n d r e skiftesantal. Dessutom torde variationen beträffande antalet vara m i n d r e i denna. Medelavståndet är i allmänhet icke särskilt stort, 2—3 km, men varierar inom vissa områden starkt och är i Norra Ny stort, medan det i den södra regionen är obetydligt, liksom också i Linde och Burträsk. 4. Allmän beskrivning. Uppgifterna i tabell 3 har erhållits som svar på till resp. områden utsända frågeformulär.

387 I dessa frågeformulär h a r uppgiftslämnaren, i allmänhet någon lokal förtroendeman, genom understrykning angivit olika näringsgrenars resp. sysselsättningars inbördes betydelse, varvid dessa angivits enligt skalan: Mycket stor, stor, viss, liten, ringa. Vid studium av tabellen framgår att vissa uppgiftslämnare härvid huvudsakligen utnyttjat skalans övre del, medan a n d r a i stället anslutit sina värderingar till dess nedre del, vilket måste ihågkommas, om man gör en jämförelse mellan olika områden av en viss näringsgrens betydelse. Inre Norrland. Ur näringsekonomisk synpunkt synes hemmansskogsbruket ha den största betydelsen för samtliga områden, men även annat skogsbruk har stor betydelse. Jordbruket anses ha m i n d r e betydelse, men dock större än »övrigt» utom i Hakkas, där dessa näringsgrenar anses jämställda. I Häggenås anses jordbruket ha lika stor betydelse som »annat skogsbruk». Ur sysselsättningssynpunkt föreligger vissa skillnader mellan områdena. För Hakkas betyder »övrigt» mest och därnäst kommer skogsarbetet, medan körslorna h a r liten betydelse för de små fastigheterna. För de större fastigheterna betyder skogsarbetet mest, medan betydelsen av körslor och övrigt är ungefär densamma. I Lycksele har skogsarbetet den största betydelsen och därnäst kommer skogskörslorna, framför allt på de större fastigheterna. Även »övrigt» har en viss betydelse. I Häggenås tillmätes skogsarbete och skogskörslor lika stor betydelse, medan »övrigt» anges vara av liten omfattning. Inom regionen kan Lycksele och Häggenås sägas vara relativt likartade ur dessa synpunkter, medan Hakkas avviker ur ekonomisk synpunkt främst genom jordbrukets relativt ringa betydelse samt u r sysselsättningssynpunkt ge-

nom den stora betydelsen av »övrigt». Norrlands kustområde. Ur näringsekonomisk synpunkt skiljer sig de båda områdena främst genom skogsbrukets — såväl hemmans- som annat skogsbruk — större betydelse i Färila, medan de ur sysselsättningssynpunkt är relativt likartade, även om skogsarbetet och skogskörslorna har förhållandevis större betydelse i Färila. Mellansvenska regionen. Norra Ny domineras helt av skogsbruket, medan i Linde skogs- och jordbruk tillmäts ungefär lika stor betydelse ur näringsekonomisk synpunkt, och förhållandet är ungefär detsamma ur sysselsättningssynpunkt. Sydsvenska regionen. De båda områdena här är relativt likartade ur såväl näringsekonomisk som sysselsättningssynpunkt, även om skogsbruket tillmäts en förhållandevis större betydelse i Ydreområdet. Om områdena jämföres utan hänsyn till den regionala indelningen framgår det, att ur näringsekonomisk synpunkt dominerar hemmansskogsbruket inom Hakkas, Lycksele, Häggenås, Färila, Norra Ny och Ydre, varjämte annat skogsbruk har en relativt stor betydelse inom samtliga utom Ydreområdet. Inom övriga områden, Burträsk, Linde och Villstad, anses hemmansskogsbruket och jordbruket ha ungefär lika stor betydelse, medan annat skogsbruk är av u n d e r o r d n a d betydelse. Ur sysselsättningssynpunkt råder i stort sett samma förhållanden, d. v. s. skogsarbete resp. -körslor h a r stor betydelse inom områden med ett dominer a n d e skogsbruk, men relativt sett mindre betydelse inom övriga områden. 5. Bedovisning av undersökningens resultat. De olika områdena visar stora avvikelser beträffande fastigheternas medelstorlek liksom proportionerna skogsmark och åker, vilket framgått av

388 redogörelsen ovan. Dessa förhållanden måste hållas i minnet, då de i hög grad bidrar till de svårigheter som uppstår, n ä r man försöker dra mera generella slutsatser av de enskilda områdenas resultat. Till dessa svårigheter bidrar bl. a. också, att de olika områdena i vissa fall starkt avviker från varandra ur näringsekonomisk och sysselsättningssynpunkt. Undersökningen har omfattat perioden 1948—1952 utom inom Villstad och Burträsk, där den i stället omfattat perioden 1946—1950 resp. 1947—1951, vilket måste observeras vid jämförelsen av den absoluta inkomstnivån mellan de olika områdena. Inkomsten. Total behållen inkomst (tabell 4 ) . Denna beror på inkomsterna från det egna skogs- och jordbruket samt från inkomster utom den egna fastigheten, vilka i större eller mindre utsträckning kompenserar låga inkomster från denna, i första hand orsakade av små arealer. På grund härav stiger inkomsten i allmänhet icke kontinuerligt från grupperna med de minsta arealerna skogsmark, utan i dessa grupper är den totala behållna inkomsten relativt oberoende av fastighetens storlek eller stiger bara svagt med stigande skogsmarksareal. Detta gör, att dessa grupper i allmänhet har en relativt jämn inkomstnivå oberoende av arealerna. När skogsmarksarealen sedan når över en viss gräns, blir inkomstökningen med stigande areal ofta mycket markant. Sambandet mellan åkerarealens stegring och stigande behållen inkomst är i allmänhet mindre markant och mera oregelmässigt. Å andra sidan får den med stigande skogsareal mera påfallandet stegringen i den totala behållna inkomsten ses mot bakgrund av att även åkerarealen i regel stiger med stigande skogsmarksareal.

Att påvisa en gräns, över vilken en mera markerad höjning med stigande areal inträder, är, av ovan angivna skäl, svårt. Vissa allmänna reflexioner kan dock göras. Man synes i huvudsak beträffande dessa förhållanden kunna skilja mellan två typer av områden. Den ena typen karakteriseras av att grupperna med m i n d r e skogsarealer icke bara ligger under medelinkomsten för hela området, utan att de även h a r en av arealen relativt oberoende total behållen inkomst. Till denna typ hör i första hand områdena i inre Norrland — Hakkas, Lycksele och Häggenås — samt Norra Ny, där de nämnda gränserna i stort sett ligger på 50 eller 100 ha skog. Gemensamt för alla dessa områden är, att de h a r relativt stora skogsarealer, medan åkerarealerna är mindre. Häggenås har dock större åkerarealer än övriga, men någon markerad höjning av denna i samband med den markerade inkomsthöjningen kan man icke tala om. När det här talas om markerad inkomsthöjning, bör det påpekas, att detta naturligtvis är ett relativt begrepp, och att styrkan varierar mellan de olika områdena. Den andra typen representeras av Färila, Linde, Ydre och Villstad, vilka bortsett från grupperna u n d e r 10 ha visar en mera jämn stegring hela tiden, även om också inom dessa områden en mera markerad höjning kan påvisas vid en viss skogsareal; i Färila vid ca 50 ha, över vilken gräns medelinkomsten också överstiger den för området genomsnittliga, medan den i övriga områden ligger på ca 25 å 50 ha skog. Burträsk intar en mellanställning genom sin absolut jämna stegring med stigande skogsareal. Beträffande Färila skulle man också vilja säga, att området, även om det får anses representera den andra typen, dock har mycket gemen-

389 samt med den första, varför det i viss mån kan anses utgöra en övergångsform. Orsaken till den — under en viss skogsarealgräns — av skogsarealen relativt oberoende totala behållna inkomsten för områdena i den första typen torde sammanhänga med att dessa genom inkomster utifrån, antingen genom »annan verksamhet» eller genom körslor, kompenserar de låga fastighetsinkomsterna, vilka även sammanhänger med den genomgående låga åkerarealen, och den markerade höjningen vid en viss gräns torde i huvudsak få ses som resultat av ökade skogsinkomster. Även beträffande Färila torde samma förhållande i stort sett gälla, men den i samtliga skogsgrupper relativt höga och med skogsarealen kontinuerligt stigande medelarealen åker synes h ä r medföra, att den totala behållna medelinkomsten stiger mera kontinuerligt även i grupperna med m i n d r e skogsarealer. Den andra typens mera kontinuerligt stigande totala behållna medelinkomst torde, speciellt beträffande Ydre och Villstad, sammanhänga med, att inom dessa områden svårigheter synes föreligga att erhålla arbete utom den egna fastigheten — i varje fall så snart åkerarealen överstiger den r e n a lägenhetens — vilket naturligtvis måste leda till att lanthushållsinkomsterna har den största betydelse, varigenom varje ökning av fastighetsarealen leder till ökade inkomster. Arealökningen må sedan hänföra sig till skogs- eller åkerarealen. När det gäller Linde torde förhållandet sammanhänga med åkerarealens storlek, då Linde jämte Burträsk är det mest jordbruksbetonade av de i undersökningen ingående områdena. Åkerarealen är här av den storleksordningen, att den, även i grupperna med relativt små skogsarealer, erbjuder ägaren relativt goda betingelser, varför arbete utom

fastigheten endast förekommer i obetydlig omfattning. Svårigheter att över huvudtaget erhålla arbete utom fastigheten kan givetvis också föreligga. Åkerarealen stiger därjämte snabbt med skogsarealen, men den markerade gräns, som i Linde föreligger vid 25 ha skog, får tydligen i huvudsak hänföras till skogsbruket. Burträsk är, som nämnts, jämte Linde det mest utpräglade jordbruksområdet med relativt stora med skogsarealen ökande åkerarealer, vilket, jämte små möjligheter till arbete utom fastigheten, torde förklara inkomsternas jämna stegring. Orsakerna till att icke en mera markerad Inkomstgräns föreligger vid viss skogsareal, är svåra att ange, men det vill synas, som de ökade skogsarealerna icke har samma ekonomiska betydelse som i n o m övriga områden. En tänkbar förklaring kan vara, att skogstillståndet gör det önskvärt att avverkningarna förs mycket restriktivt även på fastigheter med större skogsarealer. Lanthushållningens behållna inkomster (tabell 5) domineras av skogsbrukets inkomster, utom inom Burträsk, Linde och Villstad, där jordbruksinkomsterna dominerar. Dessa är relativt betydande även inom Häggenås och Ydre, medan de är obetydliga inom Hakkas, Lycksele, Färila och Norra Ny. Övriga lanthushållsinkomster, d. v. s. framför allt körslor, och då huvudsakligen skogskörslor, är av betydelse inom Lycksele, Färila och Norra Ny. Det bör påpekas, att den totala behållna lanthushållsinkomsten i Hakkas och Lycksele endast uppgår till ungefär två tredjedelar av den totala behållna inkomsten, samt att Hakkas, jämte Villstad. h a r den absolut sett lägsta totala behållna inkomsten av samtliga områden. Man kan alltså även h ä r urskilja två typer av områden, varav den ena, bestående av Hakkas, Lycksele, Färila och

390 Norra Ny skulle kunna anses vara utpräglat skogsbetonad, medan den andra, bestående av Burträsk, Linde och Villstad, är mera jordbruksbetonad. Häggenås och Ydre bildar en övergångsform, även om de i huvudsak är skogsbetonade. Indelningen i dessa typer är i stort sett naturligt betingad av proportionerna skogsmarks- resp. åkerareal. Här skulle man dock väntat, att Färilas jordbruk haft större betydelse. Att så icke synes vara fallet, torde sammanhänga med de förhållanden som berörts i samband med diskussionen av resultaten i Lycksele, till vilken vi återkommer. De behållna skogsinkomsterna (tabell 5) stiger i huvudsak jämnt och kontinuerligt med stigande skogsareal. Inkomsten kan i vissa fall vara något för hög beroende bl. a. på att vissa kostnader egentligen bort påföras skogsbruket, men att detta ej kunnat ske beroende på bristande uppdelning av kostnaderna i deklarationsmaterialet. Dessutom har t. ex. alla kostnader för egna dragare påförts jordbruket, då det ansetts ogenomförbart att göra en rimlig fördelning av dessa mellan skogs- och jordbruket. Å andra sidan kan den ofullständiga kostnadsuppdelningen också leda till att vissa kostnader felaktigt påförts skogsbruket. Förhållandet har diskuterats mera ingående i kap. V. Någon större betydelse torde eventuella fel härvidlag knappast ha, när det gäller de allmänna tendenserna, men däremot kan de absoluta talen påverkas, speciellt inom vissa grupper med större skogsarealer. Icke ens inom dessa torde dock relationerna mellan de olika inkomstkällorna påverkas nämnvärt. Den behållna jordbruksinkomsten (tabell 5) uppvisar en till synes egendomlig tendens, som i stort sett är genomgående för samtliga områden, över en viss skogsareal, vilken i de flesta om-

råden synes ligga omkring ca 50 ha, avtar den behållna jordbruksinkomsten med stigande skogsareal, trots att även åkerarealen stiger. Det enda område, som avviker härvidlag, är Häggenås, där jordbruksinkomsten dock ökar betydligt långsammare över denna gräns. Tendensen är osäker även i Hakkas. Tänkbara orsaker till denna tendens, liksom till den inom vissa områden över huvudtaget låga, siffermässiga behållna inkomsten från jordbruket, har diskuterats ingående i samband med diskussionen av resultaten i Lycksele, varför de här endast skäll återges summariskt. Beträffande inkomstsidan bör framhållas, att naturainkomsterna beräknas enligt av taxeringsmyndigheterna fastställda, till partipriserna anknutna värden. Inkomsterna från körslor, vilka, enligt vad som framgår nedan, i vissa fall kan vara betydande, bör i viss utsträckning gottskrivas jordbruket i form av hästhyra. Beträffande kostnadssidan, där de främsta orsakerna torde ligga, är det troligt, att fastigheterna över 50 ha skog genom relativt stora skogsinkomster fått möjlighet att göra avdragsgilla investeringar, t. ex. i form av maskin- och redskapsanskaffning eller byggnadsreparationer. I vissa fall kan det också vara så, att stora skogsinkomster u r skattesynpunkt gör det önskvärt att investera, i vilket fall stora skogsinkomster i och för sig skulle predestinera till siffermässigt dåliga resultat för jordbruket, eftersom alla dylika utgifter kommer att belasta detta. Möjligheten av en eventuell kostnadsövervältring h a r redan diskuterats. Den h ä r förda diskussionen beträffande jordbrukets resultat antyder, att detta i realiteten kan vara bättre än vad de siffermässiga resultaten ger vid handen. Under förutsättning att antagande-

391 na om vissa investeringar är riktiga, bör det innebära dels en genomförd rationalisering och mekanisering, som i framtiden kan ge bättre jordbruksresultat, dels en standardhöjning i fråga om bostäder, vilken torde varit mycket önskvärd. I detta s a m m a n h a n g bör också framhållas de fördelar även ett mindre lantbruk kan ge sina ägare i form av tryggad tillgång till bostad, vedbrand och diverse förnödenheter, t. ex. vissa livsmedel. Besonemanget stöder, i den mån det är riktigt, den ofta framförda åsikten, att skogsbygdernas j o r d b r u k möjligen kan ge sina b r u k a r e en nödtorftig bärgning, om nämnvärda investeringar ej behövs, men att i den mån dylika måste ske, dessa helt får betalas av skogsbruket. Beträffande inkomsterna från lanthushållningens »övrigt» (tabell 5) är det typiskt, att dessa har störst betydelse för områdena Lycksele, Färila och Norra Ny, vilka synes ha största möjligheterna att utföra körslor på krono- och bolagsskogar, medan sådana möjligheter inom övriga områden är mindre eller helt saknas. Dessa inkomster är också av en betydande storleksordning, speciellt i Lycksele, där de för samtliga grupper under 50 ha skog svarar för m e r än hälften av den totala behållna lanthushällsinkomsten. Inkomster från »annan verksamhet» (tabell 6) har störst betydelse för grupperna med små arealer. Det säkraste sambandet synes föreligga med skogsarealen, men även med åkerarealen föreligger ett visst samband. Det är dock genomgående, att även grupper med små åkerarealer i allmänhet har relativt obetydliga inkomster från »annan verksamhet» så snart skogsarealen är någorlunda stor. Detta förhållande skulle kunna tyda på, att det mindre är be25

hov av en viss sysselsättning än behovet av inkomster, som avgör omfattningen av verksamheten utom fastigheten. I de minsta skogsgrupperna, inom de flesta områdena under 5 å 10 ha skog, uppgår inkomsterna från »annan verksamhet» till halva totala behållna inkomsten eller mera, medan den relativa andelen sedan avtar med stigande areal. Inom de flesta områdena avtar inkomsterna från »annan verksamhet» även absolut med stigande skogsareal upp till en viss gräns, vilken i södra Sverige — Linde, Ydre o c h Villstad — synes ligga vid ca 50 ha skog, medan den i n o r r a Sverige ligger högre, 100 a 200 ha — Lycksele, Häggenås, Färila, Norra Ny, — eller icke kan påvisas över huvudtaget — Hakkas och Burträsk. Inkomsterna i grupperna med mindre arealer utgöres till större delen av arbete — huvudsakligen skogsarbete inom de områden, där det förekommer krono- resp. bolagsskogar, d. v. s. framför allt i norra Sverige med undantag av Hakkas och Burträsk, medan det i Hakkas och södra Sverige, d. v. s. Linde, Ydre och Villstad, huvudsakligen består av »annat arbete». Ju mer arealen stiger, desto mera avtar sedan arbetsinkomsten såväl absolut som relativt, samtidigt som även de totala inkomsterna från »annan verksamhet» avtar u p p till en viss gräns enligt vad som sagts ovan. över denna gräns stiger de absoluta inkomsterna från »annan verksamhet» i de flesta områdena åter, men stegringen är icke enhetlig, och inkomsterna från »rörelse» och »Övrigt» dominerar i allmänhet, medan arbetsinkomsterna har mindre betydelse. Orsakerna till detta samband mellan arealen samt storleken och sammansättningen av inkomsterna från »annan verksamhet» torde vara, att ägarna inom grupperna med de minsta arealer-

392 na för sitt uppehälle måste utföra en hel del arbete utom fastigheten. Detta behov minskar sedan allteftersom arealerna ökar liksom också möjligheterna att utföra arbete utom fastigheten, varför inkomsterna från »annan verksamhet» minskar till en viss gräns, över denna kan de åter öka, dels på grund av att fastigheternas storlek i viss utsträckning torde möjliggöra utnyttjande av lejd arbetskraft, varigenom ägaren kan friställas, dels på grund av att förmögenheten i många fall kan vara större, varigenom inkomsterna från »övrigt» okar. Inkomsterna från »annan verksamhet» visar, som redan nämnts, att vissa olikheter ifråga om deras sammansättning — liksom deras absoluta storlek — föreligger mellan de olika områdena, vilka huvudsakligen torde vara betingade av strukturen hos områdets näringsliv i allmänhet. Vid diskussionen av dessa förhållanden bör hänsyn även tas till omfattningen av lanthushållningens »övriga» inkomster, d. v. s. huvudsakligen körslor, då dessa i viss mening torde kunna betraktas som inkomster från »annan verksamhet». Inom Lycksele, Häggenås, Färila och Norra Ny har inkomster från skogsarbete stor betydelse. Medräknas »övrigt» från lanthushållningen, dominerar de totalt, vilket är naturligt med hänsyn till den stora förekomsten av kronooch bolagsskogar inom dessa områden. I Hakkas dominerar däremot »annat arbete», liksom i Burträsk, vilket torde sammanhänga med att något storskogsbruk av nämnvärd omfattning icke finns inom dessa områden. I södra Sverige — Linde, Ydre och villstad — dominerar inkomsterna från »annat arbete», men om körslorna inräknas i skogsarbetet dominerar detta i Ydre, vilket är förklarligt, dä h ä r förekommer såväl bolags- som statsskogar

samt större enskilda skogar i viss utsträckning. Ydre är över huvudtaget ett område med relativt stora fastigheter; herrgårdsbetonat enligt vissas uppfattning. I motsats härtill står Linde och Villstad, vilka är varandra ganska lika, om man bortser från de större åkerarealerna i Linde. Dessa områden är småbruksbetonade, och större skogsegendomar saknas i stort sett, medan däremot tätorter med väl utvecklad industri finns inom eller i omedelbar anslutning till områdena. Inkomsterna från »annan verksamhet» synes i huvudsak, speciellt om inkomsterna från körslorna medräknas, vara störst inom de områden, som har tillgång till skogsarbete på andras skogar. Orsaken härtill torde vara, att detta arbete smidigt går att passa in i ägarens övriga verksamhet, vilket däremot icke i samma utsträckning torde vara möjligt med »annat arbete». En bidragande faktor torde också vara, att områden, som har stora inkomster genom skogsarbete, i allmänhet även h a r små åkerarealer och vice versa. I det sammanhanget bör påpekas, att t. ex. Häggenås med en medelareal av ca 5,2 ha åker har lägre inkomst av »annan verksamhet» än Hakkas uied 3,2 ha åker, trots att tillfälle till skogsarbete förekommer i Häggenås, vilket icke i samma utsträckning torde vara fallet i Hakkas. Det framgår dock icke klart, om dessa arbetstillfällen i Häggenås är fullt tillräckliga, varför man icke utan vidare vågar påstå, att det är åkerarealens storlek, som är avgörande. Att så icke skulle vara fallet tyder inkomstförhållandena i Färila på, då detta h a r bland de största inkomsterna från »annan verksamhet», och avsevärt högre än Häggenås, men samtidigt den näst högsta medelarealen åker, 6,4 ha, av samtliga norrlandsområden. Övriga områden

utom Hakkas

har

393 lägre inkomster från »annan verksamhet», vilket kan tänkas sammanhänga med svårigheter att utnyttja eventuella arbetstillfällen på grund av intensivare jordbruksdrift och i allmänhet större åkerarealer, men även med brist på arbetstillfällen inom vissa områden, t. ex. Burträsk och Ydre. Förmögenhetsredovisningen i tabell 7 understryker i stort sett vad tabellerna över inkomsten visat, d. v. s. att befolkningen inom vissa typområden har en relativt god ekonomisk ställning, medan denna i andra områden med sämre betingelser är mindre 'gynnsam. I stort sett är det de områden som har relativt höga inkomster som också h a r relativt stora förmögenheter och vice versa. Här måste erinras om, att redovisningen för Burträsk avser 1951 och för Villstad 1950, varför dessas redovisade förmögenhet ej påverkats av 1952 års fastighetstaxering. Detta gör, att de här redovisade förmögenheterna för dessa områden ligger på en a n n a n nivå än för övriga områden. Avverkningen. Avverkningen per ha (tabell 8) visar praktiskt taget genomgående en minskning med stigande areal skogsmark, vilket framför allt gäller husbehovsvirket. Avsaluvirket förhåller sig därvidlag mera oregelmässigt. De skogsbetonade områdena visar i allmänhet även minskad avsaluavverkning med stigande areal, t. ex. Färila och Norra Ny, men Hakkas och Lycksele förhåller sig mycket oenhetligt. De jordbruksbetonade områdena Häggenås, Burträsk, Linde, Ydre och Villstad h a r däremot en av arealen ganska oberoende avsaluavverkning. En viss tendens till minskning kan dock påvisas även inom dem, men den är svag och oenhetlig. I samband med diskussionen av de enskilda områdena har försök gjorts att påvisa en gräns, över vilken uttagen per

ha synes oberoende av arealen. Inom vissa områden har en sådan gräns tyckts föreligga t. ex. inom Färila och Norra Ny vid ca 50 ha skogsmark, men den torde icke vara generell, i varje fall icke inom de arealstorlekar som undersökningen omfattar. Dock synes det vara sä, att minskningen i avverkningen per ha med stigande skogsareal går långsammare över en viss arealgräns. Avverkningens storlek per h a ligger inom samtliga områden, bortsett från Hakkas, under tillväxten, men inom g r u p p e r n a med de minsta arealerna skog föreligger i vissa områden överavverkning. Den låga avverkningen är inom områdena i södra Sverige, Linde, Ydre och Villstad, samt Burträsk, förklarlig med hänsyn till skogarnas åldersklasssammansättning, då tyngdpunkten ligger i de medelålders och yngre åldrarna, men är inom n o r r a Sverige mera svårförklarlig, då dessa skogar h a r överskott på äldre skog, vilket borde motivera högre uttag. Med hänsyn härtill vill det synas, som om skogsavkastningen utnyttjades i s t ö r r e omfattning i södra Sverige och Burträsk än inom övriga områden, om man bortser från Hakkas. Förhållandet t y d e r på, att skogsavkastningen skulle kunna ökas avsevärt inom övriga områden. I det sammanhanget bör dock påpekas, att de angivna siffrorna icke kan anses helt tillförlitliga beträffande den absoluta nivån på grund av bl. a. undersökningens karaktär av intervjuundersökning med uppgifter från två förflutna år. Dessa förhållanden har diskuterats i samband med redogörelsen för undersökningens uppläggning. Det oaktat bör de dock ge en god ledning beträffande förhållandena mellan olika områden och grupper inom områdena. Dessa eventuella brister bör också hållas i minne vid diskussionen av förhål-

394 landet mellan leverans- och rotförsålt virke, då det är troligt, att om en viss del av försäljningarna glömts bort vid intervjuerna, detta i första hand bör ha gällt det leveransförsålda virket. Förhållandet mellan leverans- och rotförsålt virke varierar mycket starkt mellan de olika områdena; från ca 100 % leveransförsålt virke i Linde till ca 30 ä 40 % inom andra områden, t. ex. Villstad. Någon tendens kan man icke tala om, men den minsta rotpostförsäljningen synes föreligga inom de mycket jordbruksbetonade områdena Burträsk och Linde, medan stor rotpostandiel förekommer inom såväl Hakkas och Lycksele som Ydre och Villstad. I viss utsträckning torde, enligt vad arbetskraftsredovisningen visar, säljaren utföra en hel del arbete pä dessa rotposter, framför allt körningsarbete. Men mycket arbete synes utföras av köparen. Problemet diskuteras närmare i samband med arbetskraften. Orsakerna till variationen ifråga om försäljningssättet mellan olika områden, samt varför rotpostförsäljningar över huvudtaget förekommer, är svåra att ange, men vissa förhållande skall dock beröras. Ägarens ålder torde spela en viss roll, då det är naturligt, om äldre ägare föredrar att slippa det merarbete, en leveransförsäljning innebär. Osäkerhet ifråga om aptering kan också tänkas bidra, liksom det förhållandet att man vid lotpostförsäljning slipper ifrån den påtagliga osäkerhet, som ligger i att göra avverkningen och försälja virket på leverans, varvid man bl. a. får vänta på betalningen och underkasta sig inmätning och därvid riskera eventuella avdrag p å grund av skador, felaptering o. s. v. Allt detta undvikes vid försäljning på rot, då affären klaras av på en gång, och säljaren sedan icke behöver bekymra sig om utbytet. Att rotpostför-

säljningen kanske bjuder på s t ö r r e osäkerhetsmoment framstår icke med samma skärpa, eftersom säljaren endast i undantagsfall torde ha möjlighet att kontrollera det slutliga resultatet av avverkningen. Även ägarens övriga arbetsbelastning torde h a en viss betydelse, varför man skulle kunna tänka sig, att det framför allt är grupperna med större arealer, som h a r rotpostförsäljningar. Så synes dock icke vara fallet, utan relationen inom resp. område är relativt lika mellan olika grupper, även om inom vissa områden grupper med m i n d r e arealer också h a r mindre rotpostförsäljningar än genomsnittet. Icke heller ägarnas behov av arbetsförtjänster torde inverka nämnvärt, då dessa kan erhållas även vid försäljning på rot, genom att ägaren förbehåller sig avverkningsarbetet. Kritik mot rotpostförsäljningarna på den grund att säljaren därigenom fränhänder sig arbetstililfalien på den egna skogen behöver alltså icke utan vidare vara berättigad. Däremot torde det vara otvivelaktigt, att rotpostförsäljningarna i andra avseenden kan ställa sig oförmånliga för säljaren, bl. a. på grund av nackdelarna med en flerårig avverkningsrätt. En rotpostförsäljning måste också alltid bli en slumpaffär på grund av svårigheterna att rätt uppskatta såväl kubikmassa som kvalitet. Till sist bör påpekas, att det är otvivelaktigt, att rotposterna, i varje fall inom vissa delar av landet, betalas bättre än leveransvirket, varför det på kort sikt kan vara ekonomiskt fördelaktigt att sälja på rot. Leveransvirkets procentuella sammansättning varierar mellan de olika områdena, beroende på de lokala avsättningsmöjligheterna, så att vissa h a r praktiskt taget bara timmer och massaved, medan a n d r a h a r en stor mängd olika sortiment. Vedförsäljningar förekommer inom vissa områden i rätt stor

395 utsträckning, medan försäljning av special- och övriga sortiment i allmänhet icke är av större omfattning. Den procentuellt största andelen utgöres av massaved. Värdeavkastningen per h a varierar likaledes starkt mellan områdena beroende framför allt på avverkningens storlek p e r ha och relationen mellan leverans- och rotförsålt virke. Arbetskraften, Bedovisningen i tabell 9 avser manliga ägare i medeltal av samtliga gårdar, varför förekomsten av kvinnliga ägare och sterbhus inom vissa områden, t. ex. Norra Ny, påverkar de absoluta siffrorna, medan däremot relationerna mellan olika sysselsättningar inom resp. område i huvudsak bör vara riktiga. Detta förhållande gör också, att man icke inom något område når u p p till totalt 300 dagsverken per år, vilket satts som övre gräns. En viss brist på arbetstillfällen inom vissa områden kan också ha medverkat till att denna gräns ej uppnåtts, men sätter man antalet manliga ägare per gård i relation till det erhållna medeltalet totala dagsverken per gård, vill det synas, som om denna orsak i varje fall är av u n d e r o r d n a d betydelse. Därmed är dock icke sagt, att arbetstillfällena inom alla områden är tillräckliga, dä det ofta torde vara så, att i den mån arbetstillfällen utom fastigheten ej finns — eller i varje fall ej anses kunna utnyttjas —• framför allt jordbruksdriften intensifieras i högre grad, än som eljest skulle vara fallet. Därigenom kommer jordbruket alltså att påföras ett förhållandevis högt dagsverksantal, vilket bör hållas i minne i samband med diskussionen av jordbrukets dagsverksantal. Dessutom torde man k u n n a förutsätta, att jordbruket, trots att man vid undersökningen försökt undvika detta, i viss män kommit att utnyttjas som restpost, vilket också medverkar till att höja dess

dagsverksantal. Förhållandet skall diskuteras n ä r m a r e i samband med jordbrukets dagsverksantal. Den egna lanthushållningen (tabell 10). Den manliga arbetskraftens dagsverken visar att jordbruket inom samtliga områden tar det helt övervägande dagsverksantalet, medan skogsbruket endast erhåller en mindre del. I Norra Ny erhåller skogsbruket ungefär hälften så många dagsverken som jordbruket, men det är den för skogsbruket gynnsammaste relationen, inom övriga områden är denna betydligt s ä m r e ; från ca en fjärdedel av jordbruksdagsverkena t. ex. i Hakkas och ned till ca en niondel i Burträsk. Inom de flesta områdena nedlägges därjämte ett betydande dagsverksantal på jordbruket även av kvinnlig arbetskraft, varierande mellan 100 och 150 dagsverken tämligen oberoende av fastigheternas storlek. Endast i Linde och Villstad är de kvinnliga dagsverkena färre, ca 50 per gård. Det egna skogsbruket (tabell 10). Arbetsinsatsen stiger här i allmänhet med arealen, vilket är naturligt. Huvudparten av arbetet utföres av ägaren och manliga familjemedlemmar, medan lejd arbetskraft i allmänhet endast förekommer i mindre omfattning och huvudsakligen inom vissa skogsgrupper med skogsarealer över 50 å 100 ha skogsmark. Inom de flesta o m r å d e n synes ägarna själva utföra huvudparten av allt redovisat skogsarbete inom grupperna under 50 ha skogsmark. Någon skillnad mellan olika typer av områden kan h ä r icke påvisas. Storleken av ägarens egen arbetsinsats påverkas dock av, i vilken omfattning kvinnliga ägare och sterbhus förekommer, varför man icke bör fästa alltför stort avseende vid enbart ägarens insats utan härvid även bör ta hänsyn till, i vilken omfattning denna kompletterats av övriga manliga familjemedlemmar. Trots detta kan det kon-

396 stateras, att ägarens dagsverksantal till en viss gräns ökar med stigande skogsareal, men det s t a n n a r i allmänhet på omkring 50 dagsverken, i allmänhet något lägre, varefter komplettering sker med familjemedlemmar eller lejd arbetskraft. Tar man hänsyn till förekomsten av kvinnliga ägare m. m., får givetvis denna gräns höjas något, men den kommer i alla fall att stanna vid ca 60 dagsverken. Denna begränsning av ägarens arbetsinsats får ses mot bakgrund av, att även åkerarealen stiger med stigande skogsareal, vilket många gånger torde omöjliggöra ett högre dagsverks antal i skogsbruket, men även andra faktorer torde inverka. Å andra sidan kan en högre åkerareal medföra ökade möjligheter att anställa arbetskraft, varigenom ägaren kan frigöras för en större arbetsinsats i skogsbruket, vilket också synes vara fallet i viss utsträckning. Dagsverksantalet per ha skogsmark (tabell 11) sjunker i allmänhet med stigande skogsareal, vilket i huvudsak torde sammanhänga med att även avverkningen minskar med stigande areal. I samband med diskussionen a v avverkningsresultaten har möjligheten att påvisa en viss arealgräns, över vilken uttagen per ha stabiliseras på en viss nivå eller i varje fall minskar i långsammare takt, diskuterats. När det gäller dagsverksantalet, vill det synas, som om en dylik gräns förelåg inom vissa områden, medan den är m e r a s v å r p å v i s b a r i andra. För områdena i inre Norrland vill det synas, som om dagsverksantalet per ha skulle vara mera oberoende av arealen över 100 ha. Inom Färila och Norra Ny, vilka också h a r ett relativt stort fastighetsantal i samtliga grupper upp till 500 ha skog, föreligger en tydlig gräns vid ca 50 ha skogsmark, medan någon lika utpräglad gräns ej kan påvisas i övriga

områden. Dessa områden, Burträsk, Linde, Ydre och Villstad, är också mera jordbruksbetonade, och samtliga — utom möjligen Ydreområdet — bar små skogsarealer och endast ett fåtal fastigheter över 50 ha skogsmark. Dagsverksantalet per h a inom de olika områdena varierar, men i huvudsak ligger det ganska jämnt p ä omkring 0,8 dagsverken inom hela Norrland inklusive Norra Ny, bortsett från Lycksele med det extremt låga 0,3 dagsverken. Lägst ligger för övrigt det mest skogsbetonade, Norra Ny, med ca 0,74 dagsverken och högst de mera jordbruksbetonade Häggenås och Burträsk med 0,9. Av områdena i södra Sverige ligger det skogsbetonade Ydre på ca 1,2 dagsverken, medan de mera jordbruksbetonade Linde och Villstad ligger på omkring 1,6 dagsverken. Orsakerna till denna skillnad torde i huvudsak vara att söka i att de mera jordbruksbetonade områdena, bl. a. på grund av lägre medelareal skogsmark, h a r högre avverkning per ha, varjämte avsaluvirkets fördelning på leverans- resp. rotpostförsålt inverkar. Boniteten och den därmed sammanhängande tillväxten h a r naturligtvis också stor betydelse. Det är även ur den synpunkten naturligt, att områdena i södra Sverige har högre arbetsinsats per ha. Skogsarbetet har huvudsakligen bestått av leverans- och husbehovsavverkning. Även en del avverkningsarbete på egna rotposter förekommer, till stor del i form av körslor. Därjämte utföres inom de flesta områden rena skogsvårdsarbeten i form av röjningar och kulturer, medan grundarbeten i allmänhet är obetydliga. I detta sammanhang bör påpekas, att en del av leverans- och husbehovsavverkningen sker på ett sådant sätt, att den huvudsakligen bör betraktas som en rent skogs vårdande åtgärd. Arbetsinsatsen per avverkad

kubik-

397 meter följer icke riktigt samma indelning för de olika områdena, som när det gällde arbetsinsatsen per ha, men i stort sett kan man säga, att de skogsbetonade områdena även h ä r h a r lägre arbetsinsats än de jordbruksbetonade. Skillnaderna är dock icke så stora, bortsett från Lycksele med dess extremt stora rotpostförsäljning, och Burträsk, som har det högsta dagsverksantalet per m 3 sk, 0,9. övriga områden varierar mer eller m i n d r e omkring 0,6 dagsverken, varvid de skogsbetonade alltså har lägre och de jordbruksbetonade högre dagsverksantal. Om arbetsinsatsen värderas efter 20 kr dagsverkspris, uppgår den till ca 20 % av avsaluvirkets värde i de utpräglat skogsbetonade områdena Lycksele, Färila och Norra Ny, medan den i övriga områden ligger högre, maximalt på ca 60 % i Hakkas och Burträsk, men eljest på 25 å 35 %. Härvid h a r hästdagsverkena, vilka inom de flesta områden varierar omkring 10 dagsverken per gård, ej medräknats. Värdet av ägarens egen arbetsinsats ligger också lägst i de utpräglat skogsbetonade områdena och uppgår i vissa fall endast till ca en fjärdedel av den totala arbetsinsatsens värde. Det i jordbruket av den manliga arbetskraften (tabell 10) nedlagda dagsverksantalet är genomgående ganska högt och stiger i stort sett med stigande åkerareal. Mellan de olika områdena växlar dagsverksantalet starkt, vilket i huvudsak torde sammanhänga med åkerarealens medelstorlek, och lägsta dagsverksantalet har därför Hakkas, Lycksele och Norra Ny, medan övriga områden h a r högre. Det högsta dagsverksantalet har Burträsk och Ydre, vilka båda har relativt stor åkerareal. Det stora dagsverksantalet i Burträsk och Ydre kan därjämte tänkas sammanhänga med att det inom dessa områden

synes föreligga vissa svårigheter att erhålla arbetstillfällen utom fastigheten. Samma sak torde även gälla för Villstad, som även h a r ett högt dagsverksantal med hänsyn till den låga medelarealen åker. Detta förhåDande framträder speciellt tydligt, om man ser på dagsverksantalet per ha åker (tabell 11), vilket i stort sett sjunker med stigande åkerareal. Det framgår, att Färila och Linde har det lägsta dagsverksantalet, 30 resp. 20, men att även Norra Ny trots sin ringa åkerareal har ett relativt lågt diagsverksantal, medan däremot Burträsk, Ydre och Villstad h a r ett relativt högt dagsverksantal. Beträffande det absoluta dagsverksantalet torde man böra utgå ifrån, att det ligger i överkant, trots att man försökt undvika detta, bl. a. genom att maximera antalet dagsverken per år till ca 300 samt dela upp dagsverkena på olika verksamhetsgrenar. Orsakerna till att jordbrukets dagsverksantal trots allt torde vara något för högt, synes främst bero på två faktorer. Även om man så noga som möjligt söker dela upp dagsverksantalet på olika verksamhetsgrenar, torde man aldrig kunna undvika, att t. ex. vissa strödagsverken utom fastigheten glömts bort, och att jordbruket därvid kommer att tjäna som en restpost. I de fall då arbete utom fastigheten endast förekommer i begränsad omfattning, vilket kan bero på brist på arbetstillfällen eller svårigheter att utnyttja förefintliga sådana, kommer förmodligen det egna jordbruket att påföras flera dagsverken helt enkelt av den grunden, att ägaren inget annat h a r att göra än att sysselsätta sig på sin egen gård. Det blir givetvis delvis onödiga och ineffektiva dagsverken, som på så sätt nedlägges p å jordbruket, varför det torde vara berättigat att påstå, att de medverkar till

398 att åsamka jordbruket ett större dagsverksantal än som är reellt motiverat. En annan faktor, som vid brist på arbetstillfällen torde bidra itill en höjning av jordbrukets dagsverksantal, är den intensifiering av jordbruksdriften, som svårigheten att erhålla biinkomster måste leda till. Denna ökning är dock reell, men den intensiva driften kan även orsaka svårigheter att utnyttja eventuella arbetstillfällen utom fastigheten genom att binda arbetskraften vid denna, även om den därvid icke är fullt sysselsatt. Besonemanget skulle alltså tyda på en cirkelgång; brist på arbetstillfällen nödvändiggör intensivare jordbruksdrift, vilken å sin sida medför svårigheter att utnyttja eventuella arbetstillfällen. Åkerarealen synes inom Norra Ny vara så liten, att den i huvudsak kan negligeras, liksom inom övriga områden, när den understiger 2 ha eller i undantagsfall, om även skogstillgången ligger lågt, 5 ha. I vad utsträckning även de minsta åkerarealerna brukas, synes även sammanhänga med tillgången till andra förvärvskällor. I Hakkas har t. ex. ca 100 dagsverken redovisats även på arealer under 2 ha åker, medan dessa arealgrupper i Färila ligger på 50 dagsverken eller därunder. I stort sett synes dagsverkena på grupper med små åkerarealer — 5 ha och därunder — öka något med stigande skogsareal. I övrigt torde icke vara möjligt att på grundval av föreliggande undersökningsresultat uttala sig om, var den undre gränsen för åkerarealen ligger, när det gäller att erhålla en tillfredsställande sysselsättning, bl. a. på grund av att i de flesta områden endast ett fåtal fastigheter har mer än 10 ha åker. Så mycket tycks dock framgå, aitt man kan säga, att åkerarealer under 5 ha under inga förhållanden synes erbjuda tillräckliga sysselsättningsmöjligheter. Å andra sidan behöver dessa små fastigheter tydligen

icke nödvändigtvis innebära en belastning för ägarna ur försörjningssynpunkt, då de tydligen kan skötas med en minimal arbetsinsats. Många gånger vill det dock synas, som om de brukades så intensivt, även då arbetstillfällen utom fastigheten föreligger, att ägarna icke utnyttjar dessa i full utsträckning. Den arbetskraft som utnyttjas inom jordbruket har huvudsakligen varit ägarens egen, vilken i första h a n d kompletterats med manliga familjemedlemmar, medan lejd arbetskraft endast anlitats i obetydlig omfattning och huvudsakligen på grupperna med de största åkerarealerna. Ägarens dagsverken utom fastigheten (tabell 9) har i Burträsk ej redovisats särskilt utan sammanslagits med övriga manliga familjemedlemmars. Inom övriga områden kan man skilja p å : 1) Hakkas, Lycksele och Norra Ny, vilka samtliga har obetydliga åkerarealer och ca halva dagsverksantalet eller mera utom fastigheten; 2) Häggenås och Färila, vilka visserligen har större åkerarealer men ändock ca en tredjedel eller mera av det totala dagsverksantalet utom fastigheten; samt slutligen 3) Linde, Ydre och Villstad — förmodligen även Burträsk — vilka har ett mycket obetydligt dagsverksantal utom fastigheten. Det är rimligt att tänka sig, att dagsverksantalet utom fastigheten främst beror på åkerarealens medelstorlek samt möjligheterna till arbete utom fastigheten. Inom resp. område torde däremot såväl skogs- som åkerarealens storlek ha betydelse därigenom, att ju större denna är, dess mindre bör det ekonomiska behovet av annat arbete vara. Besultaten för vissa områden tyder, som nämnts, på att det icke är behovet av full sysselsättning i och för sig, som är av störst betydelse, när det gäller dagsverksantalet utom fastigheten utan be-

399 rande — betydelse för de minsta fastighovet av tillskottsinkomster. Härför taheterna oberoende av områdets struklar även det ovan påpekade förhållantur, vilket torde sammanhänga m e d att det, att dagsverksantalet p å motsvarandessa ofta mera är att betrakta som rede åkerareal synes tendera att öka i na lägenheter, som icke binder ägaren och med att skogsarealen stiger. vid fastigheten utan ger möjlighet till Orsakerna till att de mera skogsbetot. ex. fast anställning vid en industri. n a d e områdena har ett större dagsverksOfta torde dessa lägenhetsägare även ha antal utom fastigheten än de mera jordett yrke, som de huvudsakligen ägnar bruksbetonade torde alltså vara, dels sig åt. På de större fastigheterna betyatt de förra i allmänhet h a r lägre meder däremot skogsarbetet mera, vilket delareal åker, dels att de i allmänhet torde bero på, att ägarna här är beroh a r god tillgång till arbeten, som väl lående av arbeten som kan kombineras ter sig förena med den egna lanthusmed i första hand jordbruksdriften. hållningen, d. v. s. i första h a n d skogsBesultaten tyder vidare på, att en viss arbete — ofta i form av körslor — på svårighet att finna arbetstillfällen förekrono- eller bolagsskogar. Dessa arbetsligger inom t. ex. Ydre och Villstad, viltillfällen saknas däremot i stor utsträckka båda har mycket hög arbetsinsats ning inom Linde, Ydre och Villstad, per ha åker och i någon mån även per varför lantbrukarna där har svårare att ha skog. Några ytterligare besked om erhålla arbetstillfällen utom fastigheten, arbetstillfällena på och utom den egna då de som står till buds ofta torde vafastigheten ger undersökningen icke, ra av den arten, att de ej lika lätt kan men det torde kunna förutsättas, att viskombineras med den egna fastighetens sa svårigheter att erhålla full sysselsättskötsel. I Villstad torde de t. ex. ofta utning föreligger inom flera områden — göras av industriarbeten i någon av omspeciellt inom vissa storleksgrupper. rådets två tätorter. Biand dylika områden kan som exempel Ser man p å hur arbetena utom fasnämnas Hakkas och Burträsk. Det torde tigheten fördelar sig mellan skogs- resp. dock ej vara orimligt att anta, att det »annat arbete» framgår det också, att även inom övriga områden finns en skogsarbetet har stor betydelse inom viss arbetskraftsreserv, som för närvaskogsområdena, medan det h a r mindre rande ej utnyttjas beroende på bristanbetydelse inom övriga områden. Därde tillgång till lämpliga arbetstillfällen jämte vill det synas, som om »annat samt hög intensitet i jordbruket. arbete» h a r relativt stor — ofta domineXI. Sammanfattning Inkomsterna. Diskussionen av resultaten synes tyda på, att inom områden med små åkerarealer och/eller goda arbetstillfällen utom fastigheten, grupper med skogsarealer under en viss gräns — • ofta 50 ha skog — har relativt lika inkomster oberoende av storleksgruppen. Områden med ett mera utvecklat jordbruk och/eller mindre tillgång p å arbetstillfällen utom fastigheten synes

däremot genomgående ha en total behållen inkomst, som är mera beroende av fastighetsstorleken. För praktiskt taget samtliga områden synes en gräns kunna påvisas, som sammanhänger med skogsarealens storlek, och vid vilken en mera påtaglig stegring av den totala behållna inkomsten kan påvisas. Gränsen är mer eller m i n d r e markerad och varierar mellan olika om-

400 råden — i t. ex. Burträsk kan någon gräns över huvudtaget ej påvisas — men i huvudsak synes den i norra Sverige ligga vid 50 å 100 ha och inom södra Sverige vid 25 a 50 ha skogsmark. Beträffande lanthushållsinkomsten visar undersökningen, att skogsbruket utom i de mera utpräglade jordbruksområdena har störst betydelse, men att jordbruksinkomsten torde vara av större värde, än de siffermässiga resultaten ger vid handen. Anmärkningsvärt är, att jordbrukets siffermässiga överskott i allmänhet avlar med stigande skogsareal över 50 ha skogsmark. Av resultaten framgår vidare, vilken stor betydelse inkomsterna av körslor har inom områden med krono- eller bolagsskogar, samt att även andra större enskilda skogar i detta avseende synes ha en viss betydelse. Inkomsterna frän »annan verksamhet» synes vara beroende av fastigheternas skogsmarks- resp. åkerareal, områdets struktur ur allmän närlngslivsoch sysselsättningssynpunkt samt arbetstillfällen utom fastigheten. Grupper med smä arealer skog, 5 å 10 ha, vilka i allmänhet även har smä åkerarealer, h a r oftast halva den totala behållna inkomsten från »annan verksamhet». Andelen synes sedan sjunka när arealen stiger — till 50 ha skog i södra Sverige och 100 å 200 ha i norra Sverige, varefter det absoluta beloppet håller sig konstant eller varierar oregelbundet. Inom Hakkas och Burträsk synes även det absoluta beloppet sjunka kontinuerligt med stigande areal, utan att någon gräns kan påvisas. Under de angivna arealgränserna h ä r r ö r inkomsterna huvudsakligen från arbete, men över dessa härrör de oftast till större delen från »rörelse» och »övrigt». Vissa olikheter i arbetsinkomsternas sammansättning synes sammanhänga med areal-

storleken, i det att grupperna med de allra minsta arealerna, de rena lägenheterna, i allmänhet synes ha proportionsvis större andel från »annat arbete», medan skogsarbetet — speciellt om körslorna medräknas — har större betydelse för övriga grupper. Inom områden med krono- och bolagsskogar ligger inkomsterna från »annan verksamhet» högst, varjämte skogsarbetet dominerar dessa inkomster. Inom övriga områden synes ägarna, så snart fastighetens areal stiger, h a vissa svårigheter att skaffa tillskottsinkomster, vilka huvudsakligast h ä r r ö r från »annat arbete». Arbetstillfällena synes likaledes i allmänhet vara större — eller i varje fall lättare att utnyttja — inom områden med tillgång till krono- resp. bolagsskogar. Den absoluta nivån för den totala behållna inkomsten är icke fullt jämförbar mellan de olika områdena, då undersökningsperioden i Burträsk och Villstad avviker från övriga områden, vilket kan bidra till att dessa har den lägsta nivån. Här bör också ihågkommas, att vissa områden, där man kan förmoda att stora investeringar förekommit, även kan ha en lägre nivå än som är fullt rättvisande. Tendenserna torde dock trots detta vara klara, och de visar, att den största totala behållna inkomsten erhållits inom områden med relativt stora skogsinnehav, vilka samtidigt i allmänhet haft stora inkomster genom skogsarbete och skogskörslor. (Ydreområdet avviker därvidlag men har i gengäld högre medelareal åker.) De lägsta inkomsterna uppvisar områden med små skogsinnehav, vilka också ofta h a r m i n d r e inkomster från »annan verksamhet», ö k a n d e åkerareal kan visserligen till en del kompensera det ringa skogsinnehavet, liksom också inkomster från »annan verksamhet», men

401 inget av dessa områden kommer upp i samma nivå som områden med stora skogsinnehav. Avverkningen. Diskussionen av avverkningsförhållandena synes visa att avverkningen i stort sett understiger tillväxten, vilket i södra Sverige och Burträsk är förklarligt med hänsyn till skogens aktuella åldersklassfördelning, medan det i n o r r a Sverige synes föreligga underavverkning. Det synes vidare framgå, att uttagen per ha i viss mån stabiliseras över en viss gräns — 50 h a inom Färila och Norra Ny — i det att de över denna antingen synes oberoende av arealens storlek eller endast faller långsamt med stigande areal. Gränsen torde vidare ligga högre i norra och lägre i södra Sverige, men kan icke anses generell, då den endast kunnat påvisas inom vissa områden. Beträffande relationen mellan rotpost- resp. leveransförsålt virke liksom dettas procentuella sammansättning och avsaluvirkets värde p e r ha föreligger stora variationer mellan områdena. Genomgående synes dock vara, att relationen rotpost- resp. leveransförsålt virke inom samma område är ganska oberoende av skogsarealens storlek, även om en viss tendens till minskade rotpostförsäljningar kan föreligga inom vissa områden i grupper med mindre skogsarealer. Massaveden synes också genomgående i de flesta områden vara det mest betydande sortimentet. Arbetskraften. Dagsverksredovisningen visar, att den helt övervägande delen av de på lanthushållningen nedlagda dagsverkena ägnas jordbruket, vilket därjämte erhåller ett betydande dagsverksantal av kvinnlig arbetskraft. På det egna skogsbruket nedlägges huvudparten av arbetet av ägarna inom grupperna under 50 ha skogsmark, medan lejd arbetskraft förekommer obetydligt och huvudsakligen på grupper-

na över 50 å 100 ha skogsmark. Ägarnas dagsverken stiger med arealen upp till ca 50 ha skogsmark, men överstiger sällan 50 å 60 dagsverken. Någon generell gräns, över vilken dagsverkena per ha stabiliseras på viss nivå, är svår att påvisa, men det synes som om de vore relativt oberoende över 100 ha i inre Norrland och över 50 ha i Färila och Norra Ny. Dagsverksantalet p e r ha ligger i norra Sverige i de flesta områden omkring 0,8 och i södra Sverige på 1,2—1,6 samt sammanhänger framför allt med avverkningens storlek per ha. Per kubikmeter varierar dagsverkena, delvis ganska kraftigt, omkring 0,60, varvid de ligger lägre i de skogsbetonade och högre i de jordbruksbetonade områdena. Arbetet h a r huvudsakligen bestått av avverkning, varvid arbeten p å rotposter till stor del torde varit körslor, men även kulturarbeten förekommer relativt allmänt. Arbetsinsatsens värde efter ett dagsverkspris av 20 kr upgär i vissa fall till 60 % av avsaluvirkets värde, men håller sig i de flesta fall omkring 20 å 25 %. Jordbrukets dagsverksantal är, som nämnts, förhållandevis högt, men kan av olika anledningar ha överskattats. Huvudorsaken torde dock vara de i allmänhet låga medel arealerna, vartill kommer svårigheterna inom vissa områden att erhålla sysselsättning utom fastigheten. Huvudparten av arbetet h a r utförts av ägarna, medan lejd arbetskraft anlitats obetydligt, huvudsakligen inom vissa grupper med stora åkerarealer. Ägarens dagsverksantal utom fastigheten synes huvudsakligen sammanhänga med åkerarealens storlek — i viss mån även med skogsarealens — samt

402 tillgången till arbetstillfällen utom fastigheten. Därför har framför allt områden med krono- och bolagsskogar och/ eller små medelarealer åker stort dagsverksantal utom fastigheten, en tredjedel av det totala dagsverksantalet eller mera, medan de övriga områdena har ett obetydligt dagsverksantal utom fastigheten. När det gäller arbetets art, vill det synas, som om fastigheter med små

åkerarealer i större utsträckning än andra h a r »annat arbete». Besultaten synes vidare tyda på att inom vissa områden en viss undersysselsättning föreligger. Denna torde sammanhänga med brist på lämpliga arbetstillfällen och små brukningsenheter, vilka nödvändiggör intensiv jordbruksdrift och därmed också försvårar utnyttjandet av eventuella arbetstillfällen utom fastigheten.

403 Bilaga Kegion"• ™* gräns Typområde

R e g i o n i n d e l n i n g och t y p o m r i d e n

A.

404 Ar:

Bilaga

Gård:

Namn: Areal ha

Ägoslagsareal

Förmögenhet

Kronor

Jordbruksfastighet,

o

O) c •0

Åker

j»

Äng och betesmark Taxeringsvärde

ö v r i g a tillgångar Kronor

Tomt och ind. värde

Behållen förmögenhet

A. 1 a. Kontanta inkomster

Lanthushållningen

Kronor

1 b. Kontanta

utgifter

Kronor

Avverkning

SKOGSBRUK 3

Skogsvårdsåtgärder

...

JÖ

ca O (O

Ro

Vägar,

diken

o. d y l .

Skogsvårdsavgifter

...

Jordbruk

_o :0

u •o _o S -a :0

O f ö r d e l a d e körslor ... Skogskörslor

O

Fast anställda Daglönare Ackordsarbetare

Diverse Summa II a . N a t . inkomster

Summa Kronor

II b. N a t .

Ske

Ske

Jor dbruk

Jor

öv

Ej B. Inkomster av an tan verksamhet Kontant netto

Ske

Rör Ov

Kronor

C. Sammandrag

Kronor

Netto

Koi

Of< An l a t

utgifter

Kont. av a n . verks.h arbete Na

Total summa

Kronor

B.

405 Bilaga

C.

Avverkningsjournal. jare:

Gård:

Regnr Totalt husbehov

Avsaluvirke

Sortiment

Ar

o V)

1952 Massa

Kronor

Summa 1953

Massa

Kronor

i resp. sort Massa

M

omvandlat

Kronor

m3sk

4) O

Ant.

E

Kronor

Skog på rot Barrtimmer Slipersämnen Plywood Stolpar Props Barrmassaved Meterved Lång- o. kolved Björktimmer Asptimmer övrigt lövtimmer Lövmassa

Sårdens areal (enl. fastighetslängd)

Brukad åkerareal

kog

ha

Egen

ha

Utarrenderad åkerareal

>ker

ha

Arrenderad

ha

S:a

kr.

ha S:a

kr

Bilaga D.

Dagsverksjournal Gård:

Regnr

Dagsverksredovisning Arbetare o.dragare

Fani. sammansättning Huvudsaklig sysselsättning

Dagantal o E E

Egen skog

< Kategori

Avverkning

>-9 4J 3 • ' i

Ägare

o o tu a

.J-0) :O.S ac c

"O

3 SJ?

.

i-s 6°

tö

iu c. 0

h >

O)

<

D

a B E 3 tO

1952 1953

•0

Fam.medl.

o ••6 c a

Fast

Tillf.

3 Summa

"5 M a

Fam.medl.

O)

c :0

•o Fast ••6

T3_

"c c

—i

'a

'> W

Tillf.

c o sa

Lejd

Summa

0)

-o

j3

.O

-O

3 O

lo

o c O)

O LL.

—

52 a .? "c o

53 52

—

1952 E o

1953 Fam.medl.

V

o

E o

.?

<

1952 JS O

UJ

1953 Summa

É 0 u-

:< 52

"o

O.

•<

1953 'o

_o> •o 0 E

—

52 o o> "c

'>c

—

53 52

—

"

1952 1953

Egen

1952 1953

'0 X

Lejd

1953 Summa

9J

1952 O O)

o

1952 Egen

o

1953 o •

Lejd

1952 1953 1952 1953

AVVERKNING Lev. o. husbehov: Rotpost:

Avverkning och transport av leverans- och husbehovsvirke (till bilväg resp. flottled). Avverkning och transport av egna rotposfer i den mån ägaren åtagit sig dessa arbeten, d . v. s. har ägaren åtagit sig att driva ut poster ifylles alla uppgifter liksom under »Lev. o. husb.» i annat fall ifylles endast till den del som åvilar ä g a r e n . Röjning: Röjning i ungskog, d . v. s. i huvudsak innan man erhåller något netto. Kultur: Hyggesrensning, bränning, markberedning, sådd och plantering. Grundarbeten: Arbeten med mera permanenta vägar, diken, kojor, o. s. v. till den del arbetet är hänförligt till skogen.

Huvudsaklig sysselsättning j om den tager mer än halva < året. Sätt kryss (x) i den tillåmppliga rutan, såvida inte vederböörande är jordbrukare, då maarkering i stället sker med en ring (o). Samtliga fam.medl. medtaages. Verksamheten ifylles dock < endast för dem som kommit < över skolåldern.

407 Tabell

1. Fastighetsantal

samt medelarealer

skogsmark

resp.

åker.

Typområde Skogsgrupp

Fastighetsantal samt ägoslag

Norrlands kustområde

Inre Norrland

Mellansv. skogsbygden

Hak- Lyck- Hägge- Bur- Färila Norra Linde träsk sele Ny nås kas Fastighetsantal Medelareal i h a Skogsmark .. Åker Fastighetsantal Medelareal i h a Skogsmark .. Åker

Ydre

1,6

1,6

2,o

2,9

2,9

1,4

3,2

2,3

2,0 1,1

3,1 4,3

3,4 1,8

4,7 0,5

3,4 1,7

3,5 2,2

3,5 4,8

3,1 2,9

Fastighetsantal Medelareal i h a Skogsmark .. Åker

7,7 2,7

7,3 2,7

8,2 2,6

8,3 5,6

7,8 3,9

7,8 0,8

Fastighetsantal Medelareal i h a Skogsmark .. Åker

18,4 2,8

17,8 2,9

19,o 4,6

17,9

18,2

7,7

5,3

17,7 1,0

Fastighetsantal Medelareal i h a Skogsmark .. Åker

16,6 9,9 27

35,8 2,4

37,7

37,7 5,6

36,1

35,6

9,1

8,2

34,7 1,4

35,7 15,5

36,3

3,2

Fastighetsantal Medelareal i h a Skogsmark .. Åker

68,8 3,8

75,3 3,0

68,0

65,9 10,6

76,3

75,0

73,0 26,5

66,6

11,5

10,1

119 23,3

129 9,8

Fastighetsantal Medelareal i h a Skogsmark Åker Fastighetsantal Medelareal i h a Skogsmark .. Åker

152 5,4

136 Fastighetsantal Medelareal i h a Skogsmark .. Åker

136 8

15 227 5.7

272 4,6

7,6

7,o 68

2,6

22 4,3

7,7

6,3

18 Fastighetsantal Medelareal i h a Skogsmark Åker

20 Sydsvenska skogsbygden

28 19,2 6,2 29

7,6

9,2

33 136 4,o 12

13,9

286 6,7

259 10,0

7,9 3,7

245 37,4

674 4.7

56,5 3,2

76,3 3,0

47,7

29,5 8,0

58,4 6,4

67,6 2,4

17,2 9,4

40,8 7.2

5,2

408 Tabell 2. Skogliga

Typområde

Region

förhållanden

Kub.massa

Tillväxt

enligt skogsvårdsstyrelsens

Bonitet

m3/ha m3/ha m3/ha

II III IV V VI-

Antal skogsskiften pr fastighet

Skogsmarkens medelavstånd från fastigheten km

Arealens procentuella fördelning på åldersklasserna K

I

uppgifter.

Hakkas Lycksele Häggenås

45 57 60

1,0 1,6 3,0

2,0 2,8 3,5

10 5 5 10 30 20 20 9 10 12 14 16 17 22 5 5 5 10 20 30 25

2,4 2,3 ca 2

2,5 2 0—5

Norrlands Burträsk kustomr. Färila

80 85

3,5 2,8

3,0 3,8

5 7 20 35 25 5 3 9 10 13 14 16 16 22

ca 2 ca 3

ca 1 1-25

Mellansv. skogsb.

Norra Ny Linde

98 95

2,8 ca 4,o

3,i 5,0

3 3 4 10 15 15 50 5 10 15 25 25 15 5

2,5 ca 1,5

11 1

Sydsv. skogsb.

Ydre Villstad

105 96

3,0 (ca 5)

4,5 5,o

0 10 10 30 35 15 4 9 20 34 27 6

1,5 2-3

0,5

Inre Norrland

Tabell 3. Allmänna

upplysningar

om lypområdena

ur näringsekonomisk

och

sysselsättningssynpunkt. Den relativa ekonomiska betydelsen av olika näringsgrenar Typområde

Region

Inre Norrland

Hemmansskogsbruk

Mindre fastigheter

Annat skogsbruk

Övrigt

Liten Stor Viss Lycksele Mkt stor Stor

Viss

Liten Stor

Häggenås Mkt stor Stor

Stor

Stor

Viss

Jordbruk

Hakkas

Norrlands kustomr.

Den u r sysselsättningssynpunkt relativa ekono nomiska betydelsen av olika arbeten

B u r t r ä s k Stor Färila

Mkt stor Stor

Mellansv. skogsb.

Norra Ny Mkt stor Liten Stor Stor Linde

Sydsv. skogsb.

Ydre Villstad

Mkt stor Stor

Stor Stor

Större fastigheter SkogsSkogsk ö r s - Övrij arbete lor

Skogskörslor

Övrigt

Liten

Mkt stor Stor

Viss

Stor Viss Liten Mkt stor Mkt stor Liten

Stor Viss Stor

Stor

Viss Lite Viss

Stor

Lite

Viss Liten Mkt stor Liten Mkt stor Stor

Stor

Viss

Lite

Stor

Stor

Viss Liten Viss

Stor Liten

Liten Mkt stor Liten Liten Viss Liten

Liten Stor

Liten Viss

Stor Viss

Lite Inge

Viss Liten

Liten Stor Stor Viss

Viss Viss

Stor Viss

Viss Viss

Liten Viss

Inge Inge

Mkt stor Viss

Skogsarbete

Mkt stor Viss

Liten Mkt stor

De olika näringsgrenarnas resp. sysselsättningarnas relativa betydelse anges enligt följande skala: Mycket stor, stor, viss, liten, ingen.

Lite

409 Tabell 4. Total behållen inkomst i kr. Typområc Le Skogsgrupp

A

B

C

D

E

F

G

H

Inre Norrland Förvärskällor

T

Sydsvenska skogsbygden

Lyck- lägge- Bur- Färila Norra Linde Ny träsk nås sele

Ydre

Villstad

Lanthushållning Annan verksamhet

1640 3 914

2101 3 286

1324 1 8 6 7 3 493 2 1 2 8

1804 3143

2 530 2 457

1260 3 258

1645 1987

—

Summa

5 554

5 387

4 817 3 995

4 947

4 987

4 518

3 632

—

Lanthushållning Annan verksamhet

1556 3 553

1763 2 836

2 353 2 696 2 871 1490

2 019 2 691

1862 2 402

2 017 2 254

590 2199 2194 3 048

Summa

4 599

5 224 4 1 8 6

4 710

4 264

4 271

4 393 3 638

Lanthushållning Annan v e r k s a m h e t

1348 2 902

3 578 2 304

2 263 3 068 2 241 1 5 8 1

2 471 3 010

2 310 2199

3 059 2 094

3 360 1472 744 2 424

Summa

4 250

5 882

4 504 4 649

5 481 4 509

4 1 0 4 3 896

Lanthushållning Annan verksamhet

2 715 2 759

2 981 2105

3167 3 928 1785 1063

4 551 1678

3 064 1539

4 692 949

4 542 3 004 912 1 0 8 8

Summa

5 474

5 086

4 952 4 991

6 229

4 603

5 641

5 454 4 092

Lanthushållning Annan verksamhet

2 935 2 402

3 998 1416

3 771 5 032 559 1212

5 737 1231

3 846 2 022

7 931 461

5 642 4 221 615 475

Summa

5 337

5 414

4 983 5 591

6 968

5 868 8 392

6 117 4 836

Lanthushållning Annan verksamhet

4163 2 014

4 857 1162

4 973 5 800 436 1110

7 033 1083

7 234 1688

9 576 715

6 492 5 268 1674 1464

Summa

6 019

6 083 6 236

8 922 10 291

8166 6 732

5 443 6 733 1166 1671

7 319 6 933 316 1004

9 571 922

9 479 12 249 1728 2 065

7 224 4 417 164 1669

8 323 7 249 10 493 11207 14 314

8 893 4 581

Lanthushållning Annan verksamhet Summa

6 609

8 404

Lanthushållning Annan verksamhet

7 250 571

7 749 11395 1398 1321

— 14172 15 031

7 821 9147 12 716

— 15 874 16 766

Lanthushållning Annan v e r k s a m h e t

.z

5 967 2 634

Summa

—

8 601

Lanthushållning Annan verksamhet Summa

26*

Mellansv. skogsbygden

Hakkas

Summa I

Norrlands kustområde

3 395 4 251 2 353 1954 5 748

6 205

— —

10 277

— 1087 — 11364

—

—

— — 5141 3 081 HOC 1 1 2 9 3

4 345 922

5 392 1928

5 803 1941

4 305 153S

5 80C1 5 267

7 32C

7 744

5 844• 6 241 4 374

4148 1652

410 Tabell 5. Den behållna lanthushållsinkomsten

i kr.

Typområde Skogs- Verksamhetsgrupp gren i n o m lanthushållningen

Norrlands kustområde

Inre Norrland Hakkas

Lyck- Hägge- Bursele nås träsk

Mellansvenska skogsbygden

Sydsvenska skogsbygden

Färila

Norra Ny

Linde

Ydre

Villstad

A

Skogsbruk Jordbruk Övrigt

433 802 451

366 576 1255

57 1102 324

46 1850 82

—25 79 1929

98 —238 2 753

51 1242 90

24 1519 294

-

B

Skogsbruk Jordbruk Övrigt

803 806 12

325 334 1175

471 775 1192

269 2 504 80

316 566 1301

520 280 1088

255 1805 90

633 1700

114 456 23

C

Skogsbruk Jordbruk Övrigt

561 1560 595 —445 312 2 579

543 1139 737

349 2 727 124

1174 580 888

1529 338 463

838 2 454 69

1230 2 165 138

404 944 128

D

Skogsbruk Jordbruk Övrigt

1123 951 754

1173 335 1583

1495 1356 556

763 3141 203

2 612 -56 2 269

2181 591 323

1721 3178 127

1991 2 383 507

1124 1696 196

E

Skogsbruk Jordbruk Övrigt

1987 601 423

1723 323 2 082

2 284 1566 202

1476 3 632 101

3 911 757 1403

3 473 3 617 —619 4 453 1100 380

3119 2 466 499

2 209 1860 172

F

Skogsbruk Jordbruk Övrigt

2 961 3 798 612 —357 704 1567

2 959 1602 747

2 205 3 627 173

5 758 7124 245 —1014 1418 1237

4 980 1313 743

3 672 1490 159

G

Skogsbruk Jordbruk Övrigt

4 057 4 662 1013 —296 497 2 554

5 594 3 351 10 474 1768 3 596 —1641 273 184 1411

9 986 10 446 8 347 —907 3 042 —1229 638 205 807

2 881 1455 98

H

Skogsbruk Jordbruk Övrigt

6 615 7 097 317 —815 442 1837

8 425 2 252 1005

—

—

12 674 —2 495 1654

I

Skogsbruk Jordbruk övrigt

—

5 855 —249 516

—

—

—

—

Skogsbruk Jordbruk Övrigt

2 237 721 534

2 605 16 1778

2 326 1461 619

T

17 886 16 043 —3 685 —1 621 829 705

—

—

6 256 4168 325

—

— 1144 3 236 137

4 393 —196 1542

5 267 —506 1151

1684 2 825 147

3 230 1805 525

1376 1550 169

411 Tabell 6. Behållen inkomst av verksamhet utom den egna fastigheten i kr. Typområde i Skogsgrupp

Verksamhet

Inre Norrland

Norrlands kustområde

Mellansv. skogsbygden

Sydsvenska skogsbygden

Hak- Lyck- Hägge- BurNorra Linde träsk Färila Ny sele nås kas

Ydre

Skogsarbete Annat arbete Övrigt

705 1314 2 922 1492 480 286

1541 61 1623 30 329 2 037

1373 1312 458

1137 807 514

265 2 859 134

17 1710 259

Skogsarbete Annat arbete Övrigt

557 1858 752 2 805 225 191

627 558 1685

107 10 1372

800 1365 527

1016 598 788

116 1807 330

398 1388 408

2 681 367

C

Skogsarbete Annat arbete Övrigt

544 1017 1 3 0 1 502 730 2 051 439 558 306

28 23 1530

701 1784 526

1318 380 502

52 1712 330

207 396 141

7 1854 562

D

Skogsarbete Annat arbete Övrigt

296 2160 302

802 897 406

1006 488 290

103 12 948

315 661 702

296 455 788

23 520 407

58 253 601

13 737 338

E

Skogsarbete Annat arbete Övrigt

309 1382 710

665 514 237

532 203 477

72 12 475

258 331 643

86 923 1012

1 154 307

54 148 274

26 352 237

F

Skogsarbete Annat arbete Övrigt

386 1182 446

335 458 369

481 243 386

83 4 348

106 310 667

200 558 930

2 229 484

19 118 1537

4 737 723

G

Skogsarbete Annat arbete Övrigt

78 611 477

408 664 599

167 225 611

51 315 556

32 477 1218

454 1611

29 11 1629

57 107

Skogsarbete Annat arbete Övrigt

5 120 446

156 607 636

507 105 708

—

3 450 1249

72 313 1350

—

Skogsarbete Annat arbete Övrigt

—

14 441 2178

Skogsarbete Annat arbete övrigt

344 1540 470

715 772 467

741 443 467

79 13 831

477 811 640

422 604 915

56 1117 366

A

B

H

I

T

Villstad

:—

— 35 1052

72 316 712

14 913 366

412 Tabell 7. Förmögenhet 1952 i kr. Typområde Skogsgrupp

A

B

C

D

E

F

G

H

I

Förmögenhet och skulder

Norrlands kustområde

Mellansv. skogsbygden

Sydsvenska skogsbygden Villstad

Lyck- Hägge- Burträsk nås sele

Färila

Norra Ny

Linde

Ydre

Total förmögenhet 11567 11177 13 968 10 945 Skulder 6 097 4 934 6 262 4 881

12 004 6 422

11978 1875

15 558 3 641

—

Behållen förmögenhet

5 470

6 064

5 582

—

Total förmögenhet Skulder

8 083 8 830 27 519 15 764 724 2 800 6 501 6 1 9 5

15 461 5183

15 477 932

21962 3 286

15 249 10147 4 1 7 6 3194

Behållen förmögenhet

7 359

9 569

10 278

14 545

18 676

11073 Total förmögenhet 15 557 17 210 15 977 16 288 Skulder 8 892 5 227 3 603 4 609

18 881 4 239

15 442

29 500 9 690

30 274 18S60 5 368 4 769

Behållen förmögenhet

6 665 11983 12 374 11679

14 642

15 442

19 810

24 906 13 891

Total förmögenhet 12 202 14 956 21328 21049 Skulder 2 559 4 929 7 703 6 762

25 320 5 774

20 499 559

39 493 10 350

4 1 0 1 3 23 472 9 335 5 494

Behållen förmögenhet

9 643 10 027 13 625 14 287

19 546

19 940

29 143

3 1 6 7 8 17 978

Total förmögenhet 12 579 16 690 27 192 25 848 Skulder 3 240 5 729 8 397 5 776 Behållen förmögenhet 9 339 10 961 18 795 20 072

33 442 5 357

30 836 2 362

65106 11983

53131 27 875 13 857 6 029

28 085

28 474

39 274 21846

Total förmögenhet 21126 22 924 34 971 31705 48 819 7146 Skulder 5 204 3 252 11492 6 563

49 666 104 049 2 269 31796

93116 52 812 13 735 18 681

Behållen förmögenhet

72 253

79 381 34131

Hakkas

6 243

7 706

6 030 21018

6 953

15 922 19 672 23 479 25142

47 397

Total förmögenhet 23 633 33 411 56 697 36 750 Skulder 7 018 5137 7 906 3 000

59 507 12 463

80 861 139 243 117 091 33109 2 916 42100 19 064 4 500

Behållen förmögenhet

47 044

77 945

16 615 28 274 48 791 33 750

98 027 28 609

Total förmögenhet 38 951 48 288 61670 Skulder 10 025 8 439 3 711

111 609 131 679 4 935 19 081

— 333 757 66 095

—

Behållen förmögenhet

92 528 126 744

— 267 662

—

—

—

—

—

—

28 926 39 849 57 959

—

—

—

—

—

Total förmögenhet 17 384 21329 29 331 22 747 Skulder 5 061 4 874 8 094 5 981

33 748 7 301

42 361 2 062

41075 10 252

57 857 24 318 11585 5 935

Behållen förmögenhet

26 447

40 299

30 823

46 272 18 383

Total förmögenhet Skulder Behållen förmögenhet

T

Inre Norrland

— 67 908 4 735 63 173

12 323 16 455 21237 16 766

413 Tabell 8. Avverkningens storlek samt avsaluvirkets värde i medeltal per ha. Typområde Skogsgrupp

Avverkning

Hakkas A

Avsalu av skog m 3 Husbehov » » Värde kr.

Norrlands kustområde

Inre Norrland

Mellansv. skogsbygden

Lyck- Hägge- Bur- Färila Norra Linde Ny nås t r ä s k sele

—

—

—

—

—

Sydsvenska skogsbygden Ydre

Villstad

—

—

B

Avsalu av skog m 3 7,6 Husbehov » » Värde kr. 140

2,6 1,7 187

2,9 0,8 117

0,8 1,5 36

0,6 3,7 43

2,0 0,2 156

2,0 1,8 80

0,9 3,3 75

1,3 2,0 40

C

Avsalu av skog m 3 5,2 Husbehov » » 3,8 Värde kr. 144

0,5 0,8 30

0,1 0,1 10

0,3 0,9 19

2,o 1,3 107

1,0 0,7 71

2,1 1,4 96

1,9 1,8 116

1,2 1,1 28

D

Avsalu av skog m 3 Husbehov » » Värde kr.

1,8 1,0 42

0,8 0,6 32

0,9 0,9 50

0,6 0,7 27

2,3 1,2 151

2,0 0,8 142

2,2 1,0 121

2,o 1,4 115

1,8 1,1 42

E

Avsalu av skog m 3 Husbehov » » Värde kr.

0,7 0,5 22

0,9 0,5 34

1,2 0,4 65

0,7 0,4 32

1,9 0,7 144

1,« 0,5 112

1,9 0,7 121

1,4 0,7 86

1,9 0,6 44

F

Avsalu av skog m 3 Husbehov » » Värde kr.

1,2 0,7 56

0,8 0,8 36

1,2 0,4 52

0,5 0,3 21

1,3 0,4 78

1,1 0,2 82

1,8 0,5 123

1,4 • 1,7 0,3 0,5 35 82

G

Avsalu av skog m 3 Husbehov » » Värde kr.

0,4 0,2 17

1,2 0,2 50

0,9 0,3 50

0,9 0,1 31

1,3 0,3 80

1,3 0,2 88

2,0 0,3 156

1,8 0,4 99

H

Avsalu av skog m 3 Husbehov » » Värde kr.

1,3 0,2 31

0,9 0,1 40

1,1 0,2 64

—

1,2 0,2 75

1,1 0,1 68

—

0,3 0,1 7

— —

0,8 0,2 36

—

—

0,7 0,2 29

1,1 0,4 56

0,6 0,4 28

1,3 0,3 80

1,2 0,2 82

2,o

I

Avsalu av skog m 3 Husbehov » » Värde kr.

T

Avsalu av skog m ' Husbehov » » Värde kr.

0,9 0,4 31

0,8 123

0,8 0,2 7

— —

1,6 0,6 91

1,7 0,8 40

414 Tabell 9. Ägarens sysselsättning på olika verksamhetsgrenar. Dagar. Typområde Skogs grupp

Verksamhetsgren

Inre Norrland

Norrlands kustområde

Mellansv. skogsbygden

Sydsvenska skogsbygden

Hakkas

Lyck- Hägge- BurNorra Linde sele nås träsk Färila Ny

Ydre

Villstad

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Annan verksamhet

83 205

o 106 170

70 230

Eget skogsbruk Eget jordbruk Annan verksamhet

46 79 152

1 27 224

7 126 168

C

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Annan verksamhet

15 75 152

3 179 120

1 18 251

D

Eget skogsbruk Eget jordbruk Annan verksamhet

21 80 188

10 90 179

21 164 105

E

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Annan verksamhet

27 79 155

14 83 146

21 140 104

F

Eget skogsbruk Eget jordbruk Annan verksamhet

29 122 85

34 155 92

27 184 48

G

Eget skogsbruk Eget jordbruk Annan verksamhet

45 136 66

23 123 126

24 238 38

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Annan verksamhet

8 62 231

33 155 113

51 245 4

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Annan verksamhet

—

25 218 29

—

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Annan verksamhet

24 94 148

17 122 135

21 158 101

. .. A

B

H

I

T

— 47 240

2 14 281

20 145

13 137 150

—

4 100 190

1 50 218

4 95 151

28 171 101

2 47 107

9 86 163

13 30 185

12 125 143

17 166 57

16 193 73

14 115 154

25 218 37

36 179 66

25 206 21

—

21 129 145

8 51 81

36 236 17

33 214 22

37 233 20

—

43 179 43

26 41 151

39 185 20

37 214 49

56 266 4

—

54 180 61

57 136 82

42 258

55 241 4

50 267

—

53 177 61

19 40 91

—

—

—

20 90 190

—

28 134 122

21 58 139

— —

—

—

—

— 21 170 79

— 34 200 47

— 27 206 33

415 Tabell 10. Total insats av manlig arbetskraft på den egna lanthushållningen. Dagar. Typområde Skogs- Verksamhetsgren grupp

Hakkas A

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Summa

B

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Summa

C

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Summa

D

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Summa

E

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Summa

F

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Summa

G

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Summa

II

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k Summa

I

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k

T

Eget skogsbruk Eget j o r d b r u k

Summa

Summa

Norrlands kustområde

Inre Norrland

Mellansv. skogsbygden

Lyck- Hägge- Bur- Färila Norra Linde Ny nås träsk sele

Sydsvenska skogsbygden Ydre

Villstad

4 132

16 182

2 20

13 145

—

110 110

—

46 93

3 27

7 163

7 203

4 150

2 52

5 108

28 224

3 54

26 120

4 184

1 19

14 192

16 113

16 40

13 145

17 168

18 227

33 164

11 101

25 202

21 270

26 150

22 93

32 252

48 298

30 233

42 108

20 106

40 234

36 297

48 215

48 109

58 305

53 363

47 300

64 183

44 180

63 267

40 327

71 280

60 74

118 331

61 324

152 335

71 266

56 240

85 357

67 589

117 271

96 212

137 261

108 362

—

—

153 222

78 214

172 383

—

222 381

161 183

—

—

—

—

135 450

—

108 250

— — —

— —

—

—

—

— —

—

— —

47 160

32 157

45 230

29 281

76 222

56 105

35 210

53 310

37 247

—

416 Tabell 11. Antal dagsverken per ha skogsmark resp. åker av den manliga arbetskraften. Typområde Ägoslag

Dagsverken per h a Skogsmark

Inre Norrland

Norrlands kustområde

Mellansv. skogsbygden

Sydsvenska skogsbygden

Hakkas

Lyck- Hägge- BurNorra Linde sele nås t r ä s k Färila Ny

Ydre

Villstad

0,8 52

0,3 49

1,2 44

1,6 55

0,9 44

0,9 34

0,8 30

0,7 39

1,6 20

Statens offentliga utredningar 1957 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. Jordbrak med binäringar. Jordbruks förstärkande med skog. [8]

JO och kommunerna. [2]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Vattenväscn. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statens instituts för folkhälsan arbetsuppgifter och organisation. [6]

Industri. Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

Statens och kommnnernas

finansväsen.

Fullföljdsbegränsning i skattemål. [3]

Kommunikationsväsen.

Politi.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen. Krigsskada å egendom. [5]

Nationalekonomi och socialpolitik. Förbättrad pensionering. [7]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- och sjukvård. Nordiskt samarbete inom näringsforskningen.

[1]

Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen. Oljelagring. [4]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1957