Marken, vattnet, tankarna
Marken, vattnet, tankarna
Konsekvenser för samer av svensk politik
Volym 1
Drugge, A-L., Fur, G. & Nordin, J.M. (Red.)
Forskningsantologi från Sanningskommissionen för det samiska folket
Stockholm 2026
SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1. Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet Omslag: Multiply Solutions Illustration: Emmelie Stuge Tryck och remisshantering: Multiply Solutions, Stockholm 2026
ISBN 978-91-525-1491-7 (tryck) ISBN 978-91-525-1492-4 (pdf) ISSN 0375-250X
Ednam, tjáhtje, ájádusá
Svieriga politihka båhtusa sámijda
Eanan, čázit, jurdagat
Ruoŧa politihka váikkuhusat sámiide
Iednama, tjátse, ussjolmasa
Tjuvvusa sämijda Sverji politijkast
Eatneme, tjaetsie, åssjaldahkh
Illeldahkh saemide Sveerjen politihkeste
Iädname, tjátsieh, ussjuolmassh
Tjuvvash sämijde dáruon politïjhkaste
SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1. Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet Omslag: Multiply Solutions Tryck och remisshantering: Multiply Solutions, Stockholm 2026
ISBN 978-91-XXX-XXXX-X (tryck) ISBN 978-91-XXX-XXXX-X (pdf) ISSN 0375-250X
Till statsrådet Parisa Liljestrand
Regeringen beslutade den 3 november 2021 att tillsätta en kommitté i form av en sanningskommission för kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket. Kommissionen skulle bland annat kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna och relevanta aktörers agerande vid genomförandet av den politiken, sprida kunskap om och öka den allmänna förståelsen för samernas historia och hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för samerna samt verka för att denna kunskap förs vidare till kommande generationer, och lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.
Kommissionen skulle slutredovisa sitt uppdrag senast den 1 december 2025. Regeringen beslutade om tilläggsdirektiv den 11 september 2025 varigenom utredningstiden förlängdes till den 1 oktober 2026.
Justitierådet Kerstin Calissendorff förordnades som kommissionens ordförande den 11 april 2022. Hon entledigades den 31 augusti 2023. Fil.dr Anders Lidén förordnades som ordförande den 1 september 2023 och entledigades den 17 november 2024. Juristen Lena Nyberg förordnades som ordförande den 8 april 2025.
Som ledamöter i kommissionen förordnades fr.o.m. den 3 juni 2022 internationella experten Marie B. Hagsgård, fil.dr Anna-Lill Drugge, professor Gunlög Fur, professor Patrik Lantto, professor emerita Marianne Liliequist, konstnären Britta Marakatt-Labba, fil.dr Bertil Marklund, docent Jonas Monié Nordin, professor Ulf Mörkenstam, professor emeritus Mikael Svonni, docent Eivind Torp samt fil.dr Laila Susanne Vars. Britta Marakatt-Labba entledigades den 12 juni 2022. Mikael Svonni entledigades den 28 augusti 2022. Den 31 oktober 2022 förordnades språkarbetaren Patricia Fjellgren som ledamot. Den 1 november 2023 förordnades fil.dr Krister Stoor som ledamot. Ulf Mörkenstam entledigades den 25 augusti 2024.
Patrik Lantto entledigades den 17 november 2024. Eivind Torp entledigades den 13 oktober 2024.
Som huvudsekreterare i kommissionen anställdes den 2 maj 2022 ämnesrådet Jon Dunås och han entledigades den 30 september 2023. Som huvudsekreterare anställdes den 2 oktober 2023 ämnesrådet Helena Onn och hon entledigades den 14 januari 2025. Som huvudsekreterare anställdes den 2 januari 2025 seniora policyrådgivaren Kaisa Syrjänen Schaal.
Som utredningssekreterare i kommissionen anställdes den 7 mars 2022 hovrättsassessor Sanna Vitestam och hon entledigades den 6 januari 2025. Som sekreterare anställdes den 1 september 2022 webbredaktören Malin Andersson Junkka. Som utredningssekreterare anställdes fil.mag. Kaisa Huuva den 21 mars 2022 och hon entledigades den 28 februari 2023. Som biträdande sekreterare anställdes ombudsmannen Raija Kärkkäinen Eriksson den 1 juni 2022 och hon entledigades den 31 maj 2025. Som sekreterare anställdes forskaren Marja-Kristin Skum den 1 januari 2023. Den 3 april 2023 anställdes medicine doktor Lena Kroik som sekreterare och fil.dr Moa Sandström som utredningssekreterare. Som sekreterare anställdes jägmästare Elli-Ristin Tuorda den 14 augusti 2023 och hon entledigades den 30 juni 2024. Som sekreterare anställdes Ingela Persson den 16 oktober 2023 och hon entledigades den 30 november 2024. Som sekreterare anställdes statsvetare Elsa Hellqvist den 16 november 2023 och hon entledigades den 31 december 2024. Som sekreterare anställdes transkriberare Astrid Wallner den 4 december 2023 och hon entledigades den 30 juni 2024. Som sekreterare anställdes studenten Elin Johansson den 8 januari 2024 och hon entledigades den 7 juni 2024. Som sekreterare anställdes studenten Hanna Olofsson den 10 juni 2024 och hon entledigades den 5 juli 2024. Som sekreterare anställdes kanslisekreteraren Johanna Edin den 3 februari 2025. Som sekreterare anställdes utredaren Jennie Spetz den 3 februari 2025 och hon entledigades den 30 november 2025. Som sekreterare anställdes Joakim Bergdahl den 17 februari 2025 och han entledigades den 13 juni 2025. Som sekreterare anställdes juristen Jon Paulsson den 12 maj 2025. Som sekreterare anställdes studenten Johnny Sandelin den 20 augusti 2025 och han entledigades den 23 oktober 2025. Som sekreterare anställdes redaktören Ulla Tillgren den 19 oktober 2025.
Kommittén har antagit namnet Sanningskommissionen för det samiska folket.
Härmed överlämnar Sanningskommissionen ett delbetänkande i form av en forskningsantologi kallad Marken, vattnet, tankarna. Konsekvenser för samer av svensk politik (SOU 2026:15).
Stockholm i mars 2026
Lena Nyberg Anna-Lill Drugge Patricia Fjellgren Gunlög Fur Marie B. Hagsgård Marianne Liliequist Bertil Marklund Jonas Monié Nordin Krister Stoor Laila-Susanne Vars
Kaisa Syrjänen Schaal
Malin Andersson Junkka
Johanna Edin
Lena Kroik
Jon Paulsson
Moa Sandström
Marja-Kristin Skum
Ulla Tillgren
Dat golbma goahtecakki
Paulus Utsi dikta
Biekkažiid orohagat leat duoddaris gos jiehkki ii goassege sutta ja gos várresoahki sitkadit šaddá jus suddjet olbmo galgá biekkaid ja galbmasiid vuostá lea dárbbašlaš suoji dahkat Muht galbmasiidda ja biekkaide lea sápmelaš gávdnan goanstta – dahkat suoji golmma cakkis Nana caggi várresoagis – duvdá garra nordasiid vuostá Go liehmubiekkat bosodit leat garra dálkkit čihkosis ja balvvaid duohken norddadit – muht dat golbma cakki – jus dat leat golbma – de nahket doallat garra dálkkiid vuostá
@paulusutsi:stina huuva
De tre kåtastängerna
Dikt av Paulus Utsi
Vindarnas boningar är på tundran Där tjälen aldrig tinar Och fjällbjörken växer sig seg Men mot kölden och stormarna Har samen kommit på ett knep – Att koppla ihop stänger till skydd En kraftig stör Av fjällbjörk – Ger stöd mot hårda törnar När mildvädersvindar blåser Ligger hårdväderstormar på lur Stöter och tränger bakom molnen Men de tre stängerna – om de är tre – Mäktar de stå mot hårdväderstormar
@paulusutsi:stina huuva Dikten återfinns i Paulus Utsis diktbok Giela Giela (1975), översatt till svenska av Per Mikael Utsi, Elli Sivi Näkkäläjärvi och Israel Ruong.
Förord
Du håller i handen en antologi som samlar kapitel med aktuell forskning om konsekvenser av svensk politik för samer – både som urfolk och individer – samt för den mark och det vatten de tillhör och värnar. För att bredda kunskapsunderlaget valde Sanningskommissionen att göra en öppen utlysning till personer och institutioner i hela landet om att bidra med artiklar inom de områden som kommissionen beslutat granska. Responsen överträffade våra förväntningar och engagemanget från forskarsamhället visade sig stort.
Forskningsantologin innehåller 36 texter, skrivna av drygt 50 författare. Samlingen omfattar 22 olika ämnesområden, från arkeologi till utbildningsvetenskap, och visar den mångfald som präglar dagens forskning inom det samiska forskningsfältet. Forskarna är knutna till 15 olika institutioner och universitet i hela Sverige, från Luleå i norr till Lund i söder, samt till universitet i Norge, Finland och USA. Granskningen har utförts av forskare från Sverige, övriga Norden samt USA och Australien.
Kapitlen visar på en imponerande ämnesmässig bredd och belyser flera centrala områden. Frågor om mark, vatten och exploatering behandlas på olika sätt och nivåer, från studier av äldre tids rättsväsende till nutida konsekvenser av klimatförändringar. Samiska rättigheter före 1800 diskuteras generellt, och kompletteras av djupstudier av specifika områden. Andra kapitel behandlar frågor om kulturmiljö och kulturarv och rätten till dessa, liksom frågor om hälsa, utbildning, språk, identitet och motstånd, också de på olika nivåer och utifrån olika perspektiv.
Författarna själva är ansvariga för innehållet i sina bidrag, så som brukligt är inom forskningen. Redaktionen har därför inte styrt innehåll, val av metod eller teoretiska utgångspunkter. Däremot har alla texter genomgått extern och anonym sakkunniggranskning, som är en garant för att kapitlen är vetenskapligt tillförlitliga. Vi har bett för-
fattarna skriva för en intresserad allmänhet, och varje författare bidrar med sitt eget sätt att skriva vilket innebär att vissa bidrag ställer större krav på läsaren än andra. Sammantaget är antologin en omfattande samling aktuell forskning om konsekvenser av statens politik och relation till samer och samiskt land, samhälle och kultur.
Lena Nyberg Anna-Lill Drugge Patricia Fjellgren Gunlög Fur Marie B. Hagsgård Marianne Liliequist Bertil Marklund Jonas Monié Nordin Krister Stoor Laila Susanne Vars
Åvddåtjála
Dát la antologiddja mij tjoahkkájbiedjá ájggeguovddelis åtsådimijt ma guoradalli gåktu Svieriga politihkka l vájkudam sámijt – goappátjagá álggoálmmugin ja ájnegis ulmutjin – ja vil sámij ednamijt ja tjátjijt majda gulluji ja majt sujttiji. Vaj diehtovuodov vijdedit Duohtavuohtakommisjåvnnå almulattjat hástij ulmutjijt ja institusjåvnåjt lándav miehtáj lasedittjat åtsådimijt ma hiehpin ássjesuorgijda majt kommisjåvnnå l mierredam guoradallat. Dávástus lij mijá vuorddagijs buorep ja berustibme åtsådimsebrudagás lij stuorre.
Antologiddja sisadná gålmmålåkguhtta tevsta, tjáledum badjelasj vihttalåget tjálles. Guoktalåkguokta sierralágásj ássjesuorge – arkeologidjas åhpadusdiehtagij – vuosedi udnásj sáme åtsådime moattevuodav. Åtsådiddje li tjanádum lågenanvidá dåjmadahkaj ja universitähttaj ålles Svierigin, Julevus nuorttalin Lundaj oarjjelin, dasi duodden universitehtajda Vuonan, Suoman ja USA:n. Åtsådiddje Svierigis, ietjá Nuorttarijkas, USA:s ja Austrálias li antologidjav árvustallam.
Kapihttala vuosedi moattelágásj ássjesuorgijt ja buojkodi måttijt guovddelis ássjijt. Gatjálvisá ednama, tjátje ja ávkkima birra moatte láhkáj ja dássáj giehtadaláduvvi, dålusjájge riektádåjmadagás dálásjájge klimáhttarievddadusáj båhtusijda. Sáme rievtesvuoda ájges lågenangáktsatjuotlågo åvddål almulattjat árvvalattaduvvi ja sierralágásj åtsådusájs tjiegŋoduvvi. Ietjá kapihttala moatte dássáj ja moattet perspektijvas giehtadalli gatjálvisájt kultuvrrabirrasa ja kultuvrraárbe birra, nåv gåktu gatjálvisájt varresvuoda, åhpadusá, giela, identitehta ja vuosteldime birra.
Åtsådime dábe milta, tjálle li ietjasa tevstaj sisano vásstediddje. Dan diehti redaksjåvnnå ij la sisanov, vuohkeválljimav jalik teorehtalasj vuodojt dåjmadam. Gájka tevsta li huoman ålggolis ja tjiegos ássjetjiehppijs snivva gehtjadum duodastittjat kapihttalijt jáhkedahtes
diehton. Mij lip gåhttjum tjállijt berustiddje ulmutjijda tjállet. Juohkka tjállen la ietjas tjállemvuohke, ja dan diehti muhtem oase gájbbedi låhkkes ienebuv gå muhtem iehtjáda. Antologiddja l de vijdes tjoahkke ájggeguovddelis åtsådimes mij giehtadallá stáhta politihka båhtusijt ja gasskavuodav sámijda ja sáme ednamij, sebrudahkaj ja kultuvrraj.
Lena Nyberg Anna-Lill Drugge Patricia Fjellgren Gunlög Fur Marie B. Hagsgård Marianne Liliequist Bertil Marklund Jonas Monié Nordin Krister Stoor Laila Susanne Vars
Ovdasátni
Du gieđas lea antologiija mii čohkke áigeguovdilis dutkamiid movt ruoŧa politihka lea váikkuhan ja váikkuha sámiide – sihke eamiálbmogin ja ovttaskas olmmožin – ja eatnamii ja čáziide masa gullet ja mas beroštit. Duohtavuođakommišuvdna válljii rabas almmuhusas viidát bivdit olbmuid ja institušuvnnaid miehtá riikka čállit artihkkaliid kommišuvnna guorahallanfáttáin. Mii eat vuordán dakkár beroštumi dutkanservošis.
Dutkanantologiija sisttisdoallá 36 teavstta, sullii 50 čállis. Čoakkáldat fátmmasta 22 iešguđet dutkanfáttá arkeologiijas gitta oahpahusdutkamii ja čájeha máŋggabealatvuođa otná sámi dutkangiettis. Dutkit gullet 15 sierra institušuvdnii ja universitehtii miehtá riikkas, Lulejus gitta Lundai, ja vel universitehtaide Norggas, Suomas ja USA:s. Dutkanguoibmeárvvoštallan lea dahkkon dutkiiguin Ruoŧas, muđuid davviriikkain ja USA:s ja Austrálias.
Kapihttalat sisttisdollet erenoamáš olu iešguđetlágan fáttáid mat čalmmustahttet máŋgga guovddáš oasi. Jearaldagat mat gusket eatnamiidda, čáziide ja sisabahkkemiidda guorahallojuvvojit máŋggain vugiin ja dásiin, dološ áigge riektevuogádagas gitta otná váikkuhusaide dálkkádatrievdademiid geažil. Sámi rievttit ovdal 1800 ságastallojuvvojit obbalaš dásis, ja čiekŋalis guorahallamat dievasmahttet dutkansurggiid. Eará kapihttalat gusket kulturbirrasa, kulturárbbi ja rivttiid mat čatnasit daidda, leat vel guorahallamat mat gieđahallet dearvvašvuođa, oahpahusa, giela, identitehta ja vuosttildeami, maiddái dat iešguđet dásiin ja oaidningeahčastagain.
Čállit leat ieža artihkkaliid sisdoalu ovddasvástideaddjit, nu movt lea dábálaš dutkamis. Dan dihte ii leat redakšuvdna stivren sisdoalu, metodaválljema dahje teorehtalaš vuolggasajiid. Buot teavsttat leat dattege mannan čađa olgguldas ja anonymiserejuvvon dárkkisteami, mii sihkkarastá artihkkaliid dieđalaš luohtehahttivuođa. Mii leat bivdán čálliid čállit dábálaš olbmuide geat beroštit dain fáttáin, čállit
leat ieža hábmen čállosiid ja dan dihte sáhttet muhtun artihkkalat leat eanet gáibideaddji lohkkái. Oktiibiddjon lea antologiija viiddis čoakkáldat áigeguovdilis dutkamiiguin mat čalmmustahttet váikkuhusaid stáhta politihkas ja stáhta gaskavuođaid sámeálbmogiin ja sámeeatnamiin, servvodagaiguin ja kultuvrrain.
Lena Nyberg Anna-Lill Drugge Patricia Fjellgren Gunlög Fur Marie B. Hagsgård Marianne Liliequist Bertil Marklund Jonas Monié Nordin Krister Stoor Laila Susanne Vars
Åvvdåbáhko
Dån aneda giedan antologijav kapihttalijgum dálátj guoradallamijn tjuvvusij birra Sverji politijkast sämijda – gåbbátjak állgoälbmugin ja almatjin – ja áj dan iednamijda ja tjätsijda majda gulluji ja mav värriji. Sádnesvuohtakommisjuvdna sidaj ienap diedov ja danen åtsåj almatjijt ja institusjuvnajt gájk rijkan ma mähttin tjállet artihkkalijt dajn dáfojn mav kommisjuvdna mierredij gähttjat. Ienabu svärruji än gu vurdijme ja lágedibme guoradallajijst lij stuores.
Guoradallamantologijan lä 36 tieksta, tjáleduvvum ienap gu 50 tjállejijst. Tjåhkkemin lä 22 umas ábnasdáfojn, arkeologijast git lieradisdehtuj, ja vuoseda måddevuodav mij bájdná dálátj guoradallamav sáme guoradallamdáfon. Guoradallaja gulluji 15 umas institusjuvnajda ja universitiehtajda gájk Sverjin, Lulejist nuarrtalin git Lundaj årrjelin, ja áj universitiehtajda Vuonan, Suoman ja USA:n. Guoradallaja Sverjist, ietjá Nuarrtarijkajst ja áj USA:st ja Australiast lä gähttjam.
Kapihttala vuosedi alvos iedna ábdnasijt ja ájnas dáfojt. Da giehtadilli ässjijt iednama, tjátse ja ávkedime birra umasláhkáj, åvvdåmärrkan guoradallam dulutj räkktaåjválatjaj birra ja dálátj tjuvvusij birra dállkevirrtomist. Da ságasti sáme riektaj birra 1800-lågo åvvdålin gájjkásatjat, ja lasedi tjiegŋalis guoradallamijn särra dáfojn. Ietjá kapihttala giehtadilli ässjijt kultuvvradáfo ja kultuvvraárbe birra ja riektajt dasa, ja áj ässjijt hielso, lieradasa, giela, identitiehta ja vuasstalasstema birra, umasláhkáj ja umas vuojnojst.
Tjálleja ietja vásstedi sisano åvdåst ietjase tiekstajn, nåvt gukkte bruvvkuja årrot guoradallamin. Redaksjuvdna ij lä stivvrim sisanov, guoradallamvugijt jala teorehtalatj vuorojt. Ulgoldis ja namadis ássjedåbbdåja lä gájk tiekstajt gähttjam mij ninnija kapihttala lä diedalatjat tjårrgåda. Mija läp ánodam tjállejijt tjállet åhtsåj älbmugij, ja fiert tjállej tjállá ietjas vuoge mehti mij merrkija muhtem tjállaga lä låsebut låhkåt. Antologija lä stuorra tjåhkkem dálátj guoradallamijn
ja tjuvvusij birra stáhta politijkast ja gasskavuodast sämijda ja sáme iednamijda, sebrudahkaj ja kultuvvraj.
Lena Nyberg Anna-Lill Drugge Patricia Fjellgren Gunlög Fur Marie B. Hagsgård Marianne Liliequist Bertil Marklund Jonas Monié Nordin Krister Stoor Laila Susanne Vars
Åvtebaakoe
Dov gïetesne daelie antologije mij lea daaletje dotkemh tjåanghkan bïejeme mah vuesiehtieh guktie Sveerjen politihke lea saemide tjarki tsevtseme – gåabpatjahkine aalkoeåålmeginie jïh almetjinie – jïh lissine dejtie eatnamidie jïh tjaetside mejtie govlesuvvieh jïh mejtie vaarjelieh. Daajroevåaromen vijriedimmien dïete, Saetniesvoetekommisjovne lea veeljeme almetjidie jïh institusjovnide abpe laanteste byjjeslaakan haestedh artihkelh tjaeledh dej aamhtesi bïjre mejtie kommisjovne lea nænnoestamme goerehtidh. Jienebh leah vaestiedamme enn maam libie vuarteme jïh dotkijh lin stoerre ïedtjem vuesiehtamme.
Dotkeme-antologijesne 36 teksth mejtie medtie 50 tjaelijh leah tjaaleme. Daennie gærjesne 22 ovmessie aamhtesh leah tjåanghkan bïejeme, arkeolåågijeste ööhpehtimmiedaajrose, mah veljiesvoetem vuesiehtieh mij daaletje saemien dotkemh mïerhkelgåvva. Dotkijh 15 ovmessie institusjovnide jïh universiteetide abpe Sveerjesne govlesuvvieh, noerhtede Julevistie åarjese Lundese, jïh lissine universiteetide Nöörjeste, Soevmesne jïh USA:sne. Dotkijh Sveerjeste, Noerhterïjhkeste, USA:ste jïh Australijistie leah antologijem goerehtamme.
Antologijen kapihtelh våalohke veljievoetem ovmessie aamhtesijstie vuesiehtieh mah ovmessie dotkemesuerkieh vuaptastehtieh jïh mah saemien dotkemisnie jarngesne leah. Gyhtjelassh eatnemen, tjaetsien jïh gåarhmede laante-åtnoen bïjre ovmessie vuekine jïh daaltesinie goerehtellieh, vg. goerehtimmine dehtie dovletje reaktasuerkeste dej daaletje illeldahkide jeereldihkie klijmaste. Antologije saemien reaktah jaepien 1800 åvtelen sïejhme-laakan gïetede, lissine sjïere aamhtesh eensi-laakan goerehte. Jeatjah kapihtelh gyhtjelassh gïetedieh kultuvredajven jïh kultuvre-aerpien bïjre ovmessie daltesinie jïh ovmessie vuajnoej mietie, vg. gyhtjelassh healsoen, ööhpehtimmien, gïeli, identiteeten jïh vuastalimmien bïjre.
Sïejhme dotkemen vuekiej mietie, antologijen tjaelijh jïjtje dïedtem utnieh sijjen tjaalegi sisvegen åvteste. Dannasinie ij redaksjovne leah sisvegem, goerehtalleme-vuekide jallh teoretihke aalkoetsiehkiem tsevtseme. Sijjesne eksterne jïh nommehth dotkijh leah gaajhkh teksth goerehtamme, jïh kapihteli daajreldh aarvoem tjirkeme. Mijjieh libie tjaelijh haesteme almetjidie tjaeledh mah stoere ïedtjem saemien gyhtjelasside vuesiehtieh, jïh gaajhkh tjaelijh tjaelieh jïjtje tjaelemevuekien mietie mij sæjhta jiehtedh muvhth teksth leah geervebe lohkedh. Antologije lea dle vyjrehke tjöönghkeminie sjïdteme daaletje dotkeminie dej illeldahki bïjre staaten politihkeste jïh gaskevoeteste saemide jïh saemien eatnamasse, seabradahkese jïh kultuvrese.
Lena Nyberg Anna-Lill Drugge Patricia Fjellgren Gunlög Fur Marie B. Hagsgård Marianne Liliequist Bertil Marklund Jonas Monié Nordin Krister Stoor Laila Susanne Vars
Uvddabáhkuo
Dállie antologïjjuv giädasne adnáh, juhkka sühtte kapïhttalijgüjme dálátje uhttsademijde tjühkkije dáruon politïjkan bïjrra sämijde – gåbbátjahkkh álgguoålbmagine jah åktagadtjine – jah villie iädnamij jah tjätsij guohtáje, majddie guvllijeäh jah majddie várjjaleäh. Dájđđuovuođuon vijđiedemen dehte Sádniesvuohtakommisjuvdna välljij bïjkuos ádnuomen båktta almatjijde jah institusjuvnijde ållies rïjkasne uhttsademetjållasijde rájatjit daj vyjjarij bïjrra majddie kommisjuvdna lij mierriedamme giähtjadallatuvvat. Vásstádassh mïjjan vuörddiemij bijjielen sjedden jah lágiediebmie uhttsadejjij bielieste ájáj.
Uhttsademeantologïjjan sisádnuo leäh 36 tiäkstah, iänabe guh 50 tjálliejijste. Tjáluostjåhkkiesne leäh 22 siärra ábdnash, arkeologïjjaste gïdd åhpatisuhttsademen rájjáje, mah udnátje uhttsademen måddiebiälagvuodan lágiev vuösieteäh. Uhttsadiejjieh gåvdnijeäh 15 siärra institusjuvnijne jah universitiähtijne Sverjesne, Lüvliegiste nuarttane gïdd Lunddije årjiene, jah dan báldasne áj universitiähtijne Nürjesne, Suomasne jah USA:sne. Giähtjadallameh dahkkduvvajijjen uhttsadejjijste Sverjeste, jiätjá Nuarttarïjkan üsijste jah áj USA:ste jah Austráliaste.
Kapïhttalah vuösieteäh hievies üsijde uhttsademesuergijste jah tjiälgsteäh sühtte daj guövddielis dajvijde. Gehttjelvassh iädnamij, tjätsij jah daj båjttuoävkkemij bïjrra leäh giähtadallamij vuöllien uvmassie siärra láhkáje, dullatje äjgij reäkttahásademij uhttsalvassijste áj gïdd udnátje äjgij tjuvvasij rájjáje dálkádahkkan vïrduodemij hárráje. Sämij riäktaj bïjrra uvddale 1800 tjuöhtiejäbij råđđahuvvijeäh åbbaláhkáje, jah dah dievdietuvvijeäh såmies giägŋalubbe uhttsalvassijgüjme siärra vyjjarij guohtáje. Jiätjá kapïhttalah giähtadelleh gehttjelvassijde kultuvrrabyjrrasij jah kultuvrraärbij guohtáje jah daj riäktaj bïjrra, nåv guh áj gehttjelvassijde varriesvuodan,
åhpadassan, giälan, identitiähtan jah vuasstálasstemij bïjrra, jah dajddie áj siärra ássjiebyjjasij jah giähtjadallamvuegij mehte.
Tjálliejeh jiätjáh vásstiedeäh tjållasij sisadnátassan uvdaste, nåv guh dáhpie leä uhttsadiemiesne. Dan dehte riädaksjuvdna ij leäh sisadnátassijde bájdnáme, bargguovuegij välljemijde jallá teoriähtaladtje vualggagijde. Dan sïjjáje gájkka tiäkstah giähtjadallatuvvajijjen ulgguolis tjiäguos ássjiedåbddijste, mij kapïhttalij uhttsademebarguon árvuov tjürggije. Lehpe tjálliejijde hålatamme sahttie ålbmagij tjálátjit, juhkka ássjieste lágiede, jah feärtta tjállieje buakttá jïjtjase tjálliemtjiärdajne dab maiddie sïjttá, mij merkkije jühtte såbmásh tjållash luhkkijijste iänabuv rävkkh guh jiätjáh. Ekttijegyösassine antologïjja leä vijđies tjáluostjåhkkie udnátje uhttsadiemieste jah tjuvvasij bïjrra stáhtan politïjkaste jah gasskavuodaste sämijgüjme, sámieniädnamij, syöbradahkkije jah kultuvrrije.
Lena Nyberg Anna-Lill Drugge Patricia Fjellgren Gunlög Fur Marie B. Hagsgård Marianne Liliequist Bertil Marklund Jonas Monié Nordin Krister Stoor Laila Susanne Vars
Författarpresentation
• Christina Allard, professor i rättsvetenskap, Luleå tekniska
universitet. • Dag Avango, professor i historia, Luleå tekniska universitet. • Per Axelsson, universitetslektor, docent i historia, Umeå universitet. • Ingela Bergman, docent i arkeologi. • Malin Brännström, filosofie doktor i juridik, chef för Silvermuséet. • Anna-Lill Drugge, filosofie doktor i historia, universitetslektor
och docent i samiska studier, Umeå universitet. • Anette Edin-Liljegren, medicine doktor, forskare/strateg vid Gles-
bygdsmedicinskt centrum FOUI-staben, Region Västerbotten; adjungerad lektor, Umeå universitet.
• Gunlög Fur, professor i historia, Linnéuniversitetet. • Per E. Gustafsson, professor i epidemiologi, Umeå universitet. • Marie B. Hagsgård, jurist, medlem av Europarådets expertkommitté
för skydd av nationella minoriteter. • Åsa Holmner, filosofie doktor i biovetenskap, projektledare, Gles-
bygdsmedicinskt centrum FOUI-staben, Region Västerbotten, lärare i hållbar utveckling, Umeå Universitet.
• Leena Huss, professor emerita i finska, Uppsala universitet. • Kaisa Huuva, doktorand i sámi dutkan/samiska studier, Umeå
universitet. • Niila Inga, renskötare, Laevas sameby. • Peter Johansson, filosofie doktor i freds- och utvecklingsforskning,
Göteborgs universitet. • Johan Karlsson Schaffer, professor i internationella relationer,
Göteborgs universitet.
• Sofia Kling, filosofie doktor i historia, huvudkoordinator Kunskaps-
nätverket för Samisk Hälsa vid Glesbygdsmedicinskt centrum, FOUI-Staben, Region Västerbotten.
• Rasmus Kløcker Larsen, seniorforskare, Stockholm Environment
Institute. • Ina Knobblock, filosofie doktor i genusvetenskap, biträdande
universitetslektor i genusvetenskap, Gaskeuniversiteete/Mittuniversitetet.
• Olavi Korhonen, professor emeritus i samiska språkstudier, Umeå
universitet. • Otso Kortekangas, docent i nordiska språk, Helsingfors
universitet, Finland. • David Kroik, filosofie doktor i språkdidaktik, voestesamanuensise
åarjelsaemiengïelesne/försteamanuensis i sydsamiska, Nord universitet, Norge.
• Anna Kråik Åström, utvecklingsstrateg för samiska frågor, Region
Jämtland Härjedalen, samisk utvecklingsstrateg och länskoordinator
Kunskapsnätverket för samisk hälsa. • Daniel La Parra-Casado, professor, Institutet för social utveckling
och fred, Alicantes universitet, Spanien. • Marianne Liliequist, professor emerita i etnologi, Umeå
universitet. • Annette Löf, filosofie doktor i statsvetenskap, seniorforskare,
Stockholm Environment Institute. • Judit Malmgren, doktorand i historia, Luleå tekniska universitet. • Bertil Marklund, filosofie doktor i historia, associerad forskare,
Várdduo – Centrum för samisk forskning, Umeå universitet. • Jonas Monié Nordin, professor i historisk arkeologi, Lunds
universitet. • Inga-Maria Mulk, filosofie doktor i arkeologi. • Ulf Mörkenstam, professor i statsvetenskap, Stockholms
universitet. • Ragnhild Nilsson, filosofie doktor i statsvetenskap, postdoktor,
Universitetet i Bergen, Norge; lektor i statsvetenskap, Mittuniversitetet.
• Gudrun Norstedt, filosofie doktor i biologi, Várdduo – Centrum
för samisk forskning, Umeå universitet. • Gunhild Ninis Rosqvist, professor i geografi med inriktning natur-
geografi, Stockholms universitet. • Lena Maria Nilsson, medicine doktor i nutritionsepidemiologi,
Lávvuo – forskning och utbildning för samisk hälsa, Umeå universitet.
• Carl-Gösta Ojala, filosofie doktor i arkeologi, Uppsala universitet,
universitetslektor. • Sven Olofsson, filosofie doktor i historia, Mittuniversitetet,
universitetslektor. • Katarina Pirak Sikku, konstnär. • Liv Nilsson Stutz, professor i arkeologi, Linnéuniversitetet. • Kaisa Raitio, docent i miljökommunikation, Sveriges Lantbruks-
universitet. • Elsa Reimerson, docent i statsvetenskap, Umeå universitet. • Håkan Rydving, professor emeritus i religionshistoria, Universitetet
Bergen. • Camilla Sandström, professor i statsvetenskap, Umeå universitet. • Per Sandström, docent, Sveriges lantbruksuniversitet. • Eva Silvén, filosofie doktor i etnologi, Stockholms universitet. • Brita Stina Sjaggo, renskötare, Luokta-Mávas sameby. • David Sjögren, docent i historia, Uppsala universitet. • Angelika Sjöstedt, professor i genusvetenskap vid Gaske-
universiteete/Mittuniversitetet. • Anna Skarin, professor i renskötsel, Sveriges lantbruksuniversitet. • Miguel San Sebastián, filosofie doktor, läkare, professor, Lávvuo
– forskning och utbildning för samisk hälsa, Umeå universitet. • Mårten Snickare, professor i konstvetenskap, Stockholms
universitet. • Jon Petter Stoor, filosofie doktor i psykologi, postdoktor, Lávvuo
– forskning och utbildning för samisk hälsa, Umeå universitet. • Christina Storm Mienna, medicine doktor, Várdduo – Centrum
för samisk forskning, Umeå universitet.
• Charlotta Svonni, filosofie doktor i historia med utbildnings-
vetenskaplig inriktning, Várdduo – Centrum för samisk forskning,
Umeå universitet. • Tor Tuorda, fotograf, Gruvfritt Jokkmokk, Ráddnávrre. • Kåre Vernby, professor i statsvetenskap, Stockholms universitet. • Stellan Vinthagen, professor i sociologi, Göteborgs universitet
och University of Massachusetts, Amherst, USA. • May-Britt Öhman, docent i miljöhistoria, Centrum för mång-
vetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet. • Åsa Össbo, filosofie doktor i historia, Várdduo – Centrum för
samisk forskning, Umeå universitet.
Inledning
Anna-Lill Drugge, Gunlög Fur och Jonas Monié Nordin (red.)
Paulus Utsi beskriver de tre lávvustängerna i sin dikt Dat golbma goahtecakki. Hur stängerna står starka tillsammans och är beroende av varandra för att stå stadigt i storm. Sanningskommissionen för det samiska folket har valt att presentera sina resultat med lávvun och de tre stängerna som utgångspunkt. Var och en av de tre volymer som publiceras har sin egen funktion och sitt specifika innehåll, men det är först när de kopplas samman som helheten av de resultat som kommissionen kommit fram till framträder. Volymerna bär och behöver varandra för att vara kompletta.
Den volym du just nu läser är den del som handlar om forskning och vetenskap. Den andra volymen presenterar vittnesmål från det samiska folket. Den tredje volymen är en slutrapport där kommissionens allsidiga historiska granskning av den förda politiken och dess konsekvenser för samer fram till i dag, samt åtgärdsförslag, presenteras.
Forskning som hot och möjlighet
I Sanningskommissionens uppdrag ligger att ”analysera och belysa konsekvenserna av den politik som förts gentemot samerna när det gäller det samiska folkets och enskilda samers levnadsvillkor, hälsa och sociala liv samt det samiska folkets möjligheter att behålla och
1 Redaktionskommittén har bestått av ledamöterna i Sanningskommissionen Anna-Lill Drugge, Gunlög Fur samt Jonas Monié Nordin. Redaktionellt arbete inför publikation har utförts av medarbetare i sekretariatet Ulla Tillgren och Johanna Edin.
utveckla ett eget kultur- och samhällsliv.” Som en del i detta arbete valde kommissionen att samla aktuell forskning om statens relation till samerna i en särskild volym. Vetenskaplig forskning utgör ett systematiskt sätt att samla och skapa sannfärdig kunskap. Det är dock inte självklart att forskning levererar kunskap som leder till mer sanning eller kan ligga till grund för försoningsarbete. När vi ser tillbaka på historien konstaterar vi att forskningen många gånger varit en del av problemet. Arkeologer, antikvarier, biologer, historiker och medicinare med flera, har i högsta grad varit delaktiga i att samla in samisk egendom och samiska kroppar för att använda i museisamlingar och utställningar; för att bygga upp en kunskap som gick ut på att dela upp människor i raser och grupper, och inte minst för att bygga egna akademiska karriärer. Karin Stenberg, skogssamisk lärare och förgrundsfigur inom den tidiga samiska organisationsrörelsen från byn Västra Kikkejaur i Arvidsjaur, skrev syrligt om detta redan på 1920-talet:
De många, både kunskapsrika och välmenande män och kvinnor, som i övrigt skildrat samefolkets liv, ha i allmänhet, även där viljan varit som bäst, skildrat det enbart från svenskens synpunkt, gjort huvudsak till
bisak och tvärtom. Det har ej varit samefolket, som skildrats, utan svens-
kars liv som turister i ett exotiskt land med en, gubevars, nog så intressant
befolkning, som dock vunnit i intresse, ju mera olikartad andra människo-
varelser och ju närmare djurets ståndpunkt man kunde framställa den. Svenskar, som resa genom lappmarkerna med hästlass av konserver och huvudet fullproppat med sina egna storhetstankar, utan att kunna vårt språk, utan att kunna följa oss på våra vandringar, i vårt arbete, utan låtande sig fraktas som kollin genom bygderna, de skriva, understödda av staten och enskilda, böcker om oss och vårt liv, som hallstämplas såsom ”sanningen om lappen”.
Stenberg läser lusen av hela den akademiska och kulturella eliten som (ofta) i all välmening sökt skildra samerna, men som egentligen bara handlat om ”svenskars liv som turister i ett exotiskt land.” Samer och Sápmi har fått fungera som en spegel åt det svenska, det nordiska och det europeiska. Det är underhållande att läsa raljerandet mot de som reser med konserver och forslas som kollin och sen uttalar sig om sanningen om samerna. Men det riktigt intressanta är slutsatsen att problemet med dessa ensidiga skildringar är ”att den svenska all-
2 Dir. 2021:103, s. 4. 3 K. Stenberg & V. Lindholm. Dat läh mijen situd! En vädjan till Svenska Nationen från Samefolket. (Svenska förlaget, 1920), s. 7.
mänheten, som läser dessa böcker, får samma förvrängda och oförstående blick på sameh som författarne haft, betraktande oss som etnografiska föremål, tillhörande en tid, som redan är förfluten, varför vi ej böra ens göra en antyda om, att vi vilja någon utveckling.” Det är också denna bild av ett exotiskt och annorlunda folk som gett utrymme åt rasbiologiska fantasier, en nedvärdering av kultur och språk och en förmyndarpolitik.
All forskning om samer och Sápmi har att förhålla sig till dessa erfarenheter av spegling, förenkling och exotisering, men även stöld, våld och förnedring – erfarenheter som lett till att många samer tappat tilliten till forskningens praktik och resultat. När Karin Stenberg betraktade den här blicken på Sápmi såg hon en månghundraårig tradition som skulle komma att fortsätta långt efter hennes död. Hennes iakttagelser manar till ödmjukhet inför vad som hävdas som ”sanning” och ”kunskap.” Att samla forskning om konsekvenserna av kronans och statens politik gentemot samer och Sápmi är att både verka i dessa spår, i dessa genrer, men också att tvingas omvärdera, kritisera och reflektera över forskningens resultat och funktion.
Samer och Sápmi som historiskt forskningsobjekt
Sedan antiken har skriftställare och historiker fascinerats av de skidåkande, jagande och nomadiserande samerna. Redan Tacitus (död år 120 vår tideräkning) intresserade sig för samer och flera senantika författare skrev om folket i norr. Uppgifterna från äldre tid är kortfattade och fragmentariska men berättelserna om samer blev ett stående inslag i skildringar av världen under det första årtusendet av vår tideräkning. År 1532 publicerade den tyske humanisten Jacob Ziegler det första mer omfattande arbetet om samer och Sápmi. Här blandades sagor med mer verklighetsnära beskrivningar, men hans egna erfarenheter av Sápmi var begränsade och det kom att dröja innan forskarna begav sig till Sápmi för att skaffa sig förstahandsinformation. En av de första att göra så var Olaus Magnus och erfarenheterna från Norrbotten kom att, vid sidan om myter och sagor, ta plats i hans omfattande Historia om de nordiska folken (1555). Drygt 100 år senare, 1673, publicerades det första empiriskt
4 Stenberg & Lindholm. Dat läh mijen situd, s. 7. 5 B. Löw. Johannes Schefferus och hans Lapponia. I Schefferus, J. Lappland (Almqvist & Wiksell, 1956), s. 9–23.
baserade vetenskapliga arbetet om samer och Sápmi av Johannes Schefferus i det stora verket Lapponia (Lappland).
Det huvudsakliga syftet med Lapponia var att tillbakavisa rykten om samers utövande av magi, en föreställning som hade utnyttjats av den katolska sidan i sin krigspropaganda mot Sverige och protestanterna under trettioåriga kriget. Men Schefferus arbete kan också ses i ett större sammanhang, i skapandet av nya litterära och vetenskapliga genrer där reseberättelser och kartläggning av platser som föreställdes vara särskilt exotiska var framträdande.
Lapponia är ett unikt arbete skrivet för en internationell vetenskaplig och bildad publik. Johannes Schefferus, professor vid Uppsala universitet var en tidig empiriker och han använde sig av uppgifter från samiska sagespersoner och samisk materiell kultur för att utvinna kunskap. Han beskrev trummor, kläder och korgar för att förstå allt från tennbroderi till andliga aspekter och ekonomiska strategier. I sitt museum vid S:t Eriks torg i Uppsala förvarade Schefferus samiska föremål som han fick eller köpte för att kunna bedriva sin forskning. Museet står kvar än i dag och minner om betydelsen av samlandet av samiska föremål för det moderna museiväsendets uppkomst. Nästan alla föremål är borta men de flesta som bevarats ingår i de statliga samlingarna hos Historiska museet, Nordiska museet och Naturhistoriska riksmuseet.
Vid sidan om sekundärlitteraturen och sina egna analyser förlitade sig Schefferus på de så kallade prästrelationerna – rapporter från präster stationerade i Sápmi – och på samiska berättelser. Några av Čearbma Ovlla/Olof (Mattson) Sirmas jojkar kom genom Lapponia att spridas ut i världen och de är exempel på några tidiga samiska röster vid sidan om de västerländska forskarnas ofta exotiserande perspektiv. Den barocka världens vetenskap präglades av två sinsemellan motstridiga beståndsdelar. Å ena sidan kom en hel del kunskap från samer själva, å andra sidan var fokuset tydligt satt på det som förmenades vara exotiskt, annorlunda och avlägset.
Lapponia blev snabbt en vetenskaplig och litterär framgång – en av de största i Sveriges akademiska historia – och inom loppet av några år översattes boken till engelska, franska, nederländska och tyska. Till svenska översattes Lapponia först 1956 och till finska
6 Löw. Johannes Schefferus och hans Lapponia. 7 A. Klein. Early Modern Knowledge about the Sámi. A History of Johannes Schefferus’ Lapponia (1673). (Wehrhahn Verlag, 2023.)
1963. Verket har ännu inte översatts till samiska. Flera nya upplagor av Lapponia kom under 1600-talets slut och 1700-talets början. Innehållet ändrades, illustrationer lades till och bokverket kom alltmer att bekräfta föreställningen om det exotiska folket med sina märkliga magiska förmågor. Från att ha varit ett relativt nyanserat och tämligen fördomsfritt arbete kom Lapponia alltmer att bli en exotisk spegel för en eurocentrisk läsekrets.
Från 1600-talets slut och genom 1700-talet kom Lapponia att
användas av resenärer och upptäcktsresande i norr. Jean François Regnard, Pierre Martin de la Martinière, Olaus Rudbeck den yngre, Carl von Linné, Anders Celsius och Pierre Louis Maupertuis är några av de tidiga. Under 1800-talet kom intresset för Arktis och Polartrakterna närmast att explodera. Den allra största enskilda vetenskapliga framgången i svensk akademisk historia torde vara Linnés Flora Lapponica, tätt följd av hans egen Systema Naturae och Schefferus Lapponia. Linnés lappländska resa 1732 var en uppföljning av Olaus Rudbecks (den yngre) avbrutna resa 30 år tidigare, vilken i sin tur var starkt påverkad av Schefferus arbete. Både Rudbeck och Linné reste i Lule och Torne älvdalar. De beskrev samer, de samiska språken och de samiska näringsfången. Båda författarna drevs av såväl nyfikenhet som fördomar. I särskilt Linnés arbeten är denna dubbelhet tydlig.
En sådan dubbelhet framträder när vi betraktar forskningen om samer och Sápmi över lång tid. Genom Schefferus och Linnés arbeten kom samer och Sápmi att växa fram som ett internationellt vetenskapligt fält, likt det som Karin Stenberg iakttog mer än 150 år senare – ett område att besöka, beskriva och göra karriär inom. Det har givetvis resulterat i en stor mängd viktig kunskap om till exempel de samiska språken, om befolkningsmönster och försörjning, om naturtyper och geologi, om renar och om människors flyttningsmönster, samt mycket annat. Men 1800- och 1900-talens forskning i och om Sápmi har, som påtalades av Stenberg, också rört sig om kategoriseringar, förenklingar och skapandet av stereotyper. Ofta var inte drivkraften att förstå samer och Sápmi utan att förstå sig själv.
8 R. H. Bergesen. Dutch Images of Indigenous Sámi Religion. Jan Luykens Illustrations of Lapland. Acta Borealia (2015): s. 103–124. 9 G. Broberg. Mannen som ordnade naturen: en biografi över Carl von Linné (Natur & Kultur, 2019). 10
Broberg. Mannen som ordnade naturen: en biografi över Carl von Linné, s. 75–97.
Intresset för de ekonomiska tillgångarna i Sápmi har många gånger legat till grund för forskningen, styrt den eller blivit resultatet av den. Både Schefferus och Linné kartlade Sápmis föreställda och faktiska rikedomar och deras exploatering sysselsatte dem båda och deras samtid. Forskningen under de följande århundradena fortsatte den inslagna vägen. Införskaffande och stöld av samiska föremål, och snart mänskliga kvarlevor, blev ett allt viktigare inslag i forskningen. Rasbiologins genombrott kastar sin skugga över samlandet och uppgrävandet av mänskliga kvarlevor och kroppsundersökningar av skolbarn långt in i 1900-talets andra hälft. Förment vetenskapliga studier med rötterna i 1700-talet kom att prägla studier av samiska samhällen in i vår tid. Även tillsynes beskedliga kartläggningar som studier av berggrunden, floran och faunan – djuren, de geologiska proverna och de botaniska kollekterna – har kommit att användas för exploatering av Sápmis resurser.
Forskning från samiska horisonter
Karin Stenbergs beskrivning av hur forskare och forskning i första hand bedrivits på det samiska folket snarare än med eller av samer själva ligger väl i linje med andra urfolks erfarenheter av det dominerande samhällets forskning. Som begrepp har forskning många gånger kopplats samman med upplevelser av övergrepp och förtryck där urfolk fråntagits makten att definiera forskningsproblem, forskningsfrågor och potentiella lösningar. Under andra hälften av 1900talet och framåt har urfolk världen över successivt bemött denna skevhet. Det har bland annat lett till att man etablerat etiska riktlinjer för urfolksforskning och nya forskningsmetoder och teoretiska modeller har tagits fram med urfolks perspektiv i centrum. I denna utveckling har forskarnas ambition varit att förflytta fokus från det dominerande samhällets norm, till att i stället ta utgångspunkt i urfolks synsätt och erfarenheter.
I samiska forskningssammanhang har denna utveckling bland annat lett till att etiska frågor fått en tydligare plats i det vetenskapliga samtalet och öppnat upp för dialoger kring tillit, förankring och respekt i relation till de samer som forskningen berör. Internationellt sett är denna utveckling väletablerad. Etiska riktlinjer för forskning har formats i många andra urfolksmiljöer och man utmanar majori-
teten som norm till förmån för vetenskapliga processer som betonar andra, alternativa urfolksperspektiv. I Sverige är vi i början på denna transformativa process. Liksom i andra sammanhang där normer utmanas har dessa nya och till del utmanande förhållningssätt ibland mött motstånd från forskare som ifrågasätter vetenskapligheten i den forskning som bedrivs med detta ändrade fokus.
Det är därför viktigt att understryka att krav på vetenskaplighet gäller för all forskning, oavsett vilka metoder och teorier som används. Att öppna upp för forskning som ställer andra frågor, söker andra svar och som uttryckligen har som ambition att utgå från samiska perspektiv är ett skifte av utgångspunkter som vi är ovana vid och som ställer andra krav på hur vetenskaplighet definieras. I ljuset av den historia som omgärdar forskning kring samer i Sverige är det dock nödvändigt att hitta fler sätt att bedriva studier på för att kunna ta Karin Stenbergs kritik på allvar och bidra till framtida forskning som det samiska samhället själv kan definiera, genomföra och använda sig av. Den historiska kontext som omgärdar samisk forskning har medfört att tillit till forskningsprocessen inte kan tas för given ur ett samiskt perspektiv. Både etablerade forskningsinstitutioner och enskilda forskare har ett ansvar att aktivt verka för att framtidens forskning bedrivs på ett sätt som möjliggör för samer att se värdet av forskningen och därigenom stärka och återuppbygga tilliten till den. I stället för att forskningen är separerad från de människor den berör, behöver den vara sammankopplad med människors erfarenheter och samhällelig och politisk verklighet.
Den forskning som växer fram i samverkan med samiska förhållningssätt är, menar vi, mer mångfacetterad och ger en bredare och djupare bild av Sverige som land än en där samer utesluts eller bara nyttjas för att spegla det svenska. Internationellt lyfts i dag inom många forskningsfält att förståelsen av jordens och mänskliga samhällens villkor berikas genom bidrag från urfolk och samarbeten mellan forskning med olika utgångspunkter och metoder. Till exempel konstaterar de australiensiska forskarna Ann McGrath, Laura
11 I anslutning till den norska sannings- och försoningskommissionens rapport bad rektorn för NTNU i Trondheim samerna om ursäkt för hur universitetet under lång tid hävdat och spridit forskning som på ett felaktigt och missvisande sätt framställt sydsamisk historia, se https://www.khrono.no/ntnu-rektor-beklaget-til-det-sorsamiskefolket/832505#:~:text=Det%20sørsamiske%20folk%20fikk%20en,hadde%20denne%20 historieskrivingen%20store%20konsekvenser.&text=— %20På%20vegne%20av%20NTNU%20vil,vårt%20ansvar%20overfor%20det%20sørsamiske. (hämtad 2026-01-12).
Rademaker och Jakelin Troy att en sofistikerad analys av urfolks tankar om tid och det förflutna breddar tolkningen av den mänskliga erfarenheten i ett långt historiskt och geologiskt perspektiv. Att inte ta hänsyn till dem kan leda till att forskningen stagnerar.
Rasbiologiska skuggor
Föreliggande antologi utgör en kombination av dessa perspektiv: forskning för det samiska folket men också forskning för att stilla en bredare nyfikenhet och besvara mer allmänna forskningsfrågor som berör både samer, urfolksfrågor och andra större samhällsfrågor. Samtidigt är det viktigt att bära med sig det specifika rasistiska arv som vidrört mycket av forskningen rörande samer och Sápmi. Sverige har en lång historia av rasbiologisk forskning som inte är känd för alla, men som haft stor inverkan på svensk samepolitik och därigenom på det samiska folket. Sven Nilsson, som utvecklade den fysiska antropologin i Sverige, anknöt till folktrons föreställning om troll för att placera in samerna i sitt utvecklingsschema samtidigt som han hävdade att samer var Skandinaviens urinvånare. Nilssons forskning kom att få stor betydelse även utomlands och särskilt för brittiska forskare som inkorporerade dem i teorier om mänskliga utvecklingsstadier.
Ledande medicinare och antropologer, som Anders Retzius och Gustaf von Düben, samlade både mänskliga kvarlevor och kulturella föremål från urfolk runt om i världen, inklusive samer. Under 1800talet bedrevs systematisk forskning i Sverige där skallmätningar av samiska kranier användes som underlag för att definiera det som föreställdes som den samiska och den svenska ”rasen.” Den rasbiologiska forskningen växte fram som en stark forskningsinriktning där svenska forskare etablerade sig på den europeiska forskningsfronten. Den ledande positionen från 1600–1700-talen kom att vidareutvecklas och omstöptes i början av 1900-talet i en ny roll.
Institutet för rasbiologisk forskning öppnade i Uppsala år 1922, varigenom undersökningar och mätningar genomfördes av ett stort antal individer i Sverige i syfte att utforska och värna en föreställd
12 A. McGrath, A., Rademaker, L. & J. Troy, red. Everywhen: Australia and the language of deep history (UNSW Press, 2023), s. 19. 13 L. A. Burnett. The ’Savage’ Within: The Sami People and the Archaeology of Whiteness. Isis 116:4 (2025): s. 774.
svensk människotyp. Utvecklingen låg väl i linje med de idétraditioner som vuxit fram i Europa, där kartläggning och kategorisering av både natur och människor blivit en del av dåtidens vetenskapliga ideal. I denna anda mättes och undersöktes ett stort antal samiska individer, där resultaten och fotografier på samiska kroppar publicerades och spreds till internationell publik. Det är inte svårt att föreställa sig att detta innebar individuella kränkningar för de som berördes, både i dåtid och för kommande generationer. Det är däremot inte alltid lika lätt att se sambandet mellan rasbiologisk forskning och den statliga politik som kom att bygga på densamma. Men denna forskning fick en tydlig funktion som bas för att utforma svensk statlig samepolitik, där uppfattningar om vad som var att betrakta som ”det äkta samiska” baserade sig på rasbiologiska teorier som därmed fick genomslag i politiken. Exempelvis implementerades nomadskolan som samiskt skolsystem 1913, där urvalet för deltagande i undervisningen definierades utifrån föreställningar om vem som var att betrakta som mer eller mindre same.
Utomståendes föreställningar om samers identitet och tillhörighet har varierat över tid, men under slutet av 1800- och början av 1900-talet antog den en form som alltsedan dess varit dominerande i både forskning och politik. De på flera sätt mer mångfacetterade bilderna av samer som fiskade, jagade, idkade blandbruk med både odling och renskötsel och bedrev handel, fokuserades till att framställa den fjällsamiske nomaden som norm för statlig politik, medan de samer som inte levde upp till denna bild (exempelvis de samer som försörjde sig på fiske, småskaligt jordbruk eller renskötsel från Mellansverige och norrut), betraktades som mindre samiska och därför helst skulle assimileras in i den svenska befolkningen. Rasbiologisk forskning fick ligga till grund för det som kommit att kallas ”lapp-skallvara-lapp”-politiken, som tydligt definierade vem som var att betrakta som same, vem som inte var det, och uppfattningen om att samer till
14 O. Larsmo, O. Lektion 11: en bok om rasbiologi (Kaunitz-Olsson, 2022); A. Saura. Race biology. Hereditas. 157:48 (2020): s. 1–12; L. Lundmark. ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm –”: svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv. (Kulturgräns norr & Norrbottensakademien, 2002); G. Broberg. Statlig rasforskning: en historik över Rasbiologiska institutet. (Lunds universitet, 1995.) 15 D. Sjögren. Den säkra zonen: motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913–1962. (Umeå universitet, 2010.)
sin natur befann sig längre ner på den utvecklingshierarkiska skalan i jämförelse med svenskar.
Mot bakgrund av detta kan det konstateras att forskning inte alltid varit det samiska folket till gagn. Forskning har fungerat som en hävstång som lett till minskat självbestämmande över egna frågor, vilket påverkat olika samiska grupper på olika sätt. Forskning har också legitimerat en statlig politik som bidragit till att skapa splittring mellan samiska grupper, där gränser satts upp för vad samiskhet får och kan vara, vilket har negativa konsekvenser för olika samiska grupper än i dag.
”Lapp-skall-vara-lapp”-politikens föreställningar om det autentiskt samiska har också fått konsekvenser för vilka frågor som studerats inom svensk samisk forskning. Forskningsfokus inom olika ämnesdiscipliner har till stor del inriktats mot frågor som relaterar till renskötseln och med samebyn som utgångspunkt. Med detta sagt vill vi understryka att forskning i relation till renskötsel har varit och fortfarande är både viktig och värdefull. Inte minst gäller detta forskning som visar hur staten intagit en paternalistisk hållning gentemot de renskötande samerna genom att in i våra dagar styra renskötseln och de samiska rättigheter som är knutna till den. Däremot finns behov av att utöka forskningsfokus mer medvetet för att inrymma och inkludera fler samiska grupper och erfarenheter.
Forskning som lyfter fram flera aspekter av samiskhet, eller andra berättelser som kan visa på det samiska kollektivets heterogenitet behövs, vilket också förs fram i de intervjuer som lämnats till Sanningskommissionen. Samtidigt som forskning haft tydliga negativa konsekvenser för de urfolk som berörts världen över har också forskningens potential som förändringsaktör lyfts fram alltmer. Om forskningens fokus utgår från urfolks behov och perspektiv, och svarar på forskningsfrågor som har relevans för det urfolk som är i fokus, kan forskningen utgöra en helande kraft som bidrar till att stärka såväl kollektiv som individer.
16 U. Mörkenstam. Om ”Lapparnes privilegier”: föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997. (Stockholms universitet, 1999); P. Lantto. Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950. (Umeå Universitet, 2000); Lundmark, L.
Stulet land: svensk makt på samisk mark. (Ordfront, 2008.)
Forskningsantologins bakgrund och fokus
Som beskrevs inledningsvis enades Sanningskommissionen för det samiska folket redan i början av arbetet om att presentera resultaten genom tre volymer – som tre bärande stänger i en lávvu. För att samla aktuell forskning skickades en inbjudan ut till institutioner och enskilda forskare, som studerat frågor som berör samer, att komma in med förslag på kapitel till antologin. Syftet var att presentera den forskning som finns i ett sammanhållet format samt att skapa en överblick för att kunna, utifrån vårt direktiv, föreslå vilka områden och ämnen som behöver undersökas vidare.
Gensvaret var överväldigande. Mer än 40 förslag kom in, varav huvuddelen av författarna deltog i ett två dagars seminarium där tanken med volymen presenterades och artikelförslag diskuterades i seminarieform. Därefter ombads författarna att inkomma med färdiga artiklar för bedömning av externa anonyma sakkunniga (så kallad double blind peer review), vilket är det gängse arbetssättet och ett viktigt förfarande inom vetenskapen för att säkerställa forskningens kvalitet och relevans. I denna process deltog ett femtiotal författare och mer än 25 externa sakkunniga. Det är värt att notera att samtliga genomförde uppgifterna helt utan ersättning och i stort sett inom de tidsramar som vi i redaktionskommittén satt upp. För den som arbetat med att redigera antologier är en så snabb process ovanlig och vittnar om ett stort engagemang för att bidra med en saklig och vetenskaplig bild av relationen mellan samer och svenska staten. Spridningen på bidragen är stor och kommer från forskare vid universitet och institutioner i hela Sverige och även från forskare i andra länder. De är, eller har varit, verksamma vid 15 olika lärosäten och representerar över 20 olika vetenskapliga discipliner.
17
2023-03-28 beslöt Sanningskommissionen att arbeta vidare med en forskningsvolym. 2023-06-14 beslöt Sanningskommissionen att delegera ansvar och framtagande av regler för hur texter skulle tillgängliggöras till redaktionskommittén, med reservation från Eivind Torp. 2024-01-09 fattade Sanningskommissionen ett per capsulambeslut om att godta urval (med några undantag) inkomna abstrakts. 18 Universitet och institutioner: Luleå tekniska universitet, Silvermuseet i Arjeplog, Ájtte i Jokkmokk, Umeå universitet, Mittuniversitetet, Uppsala universitet, Åbo akademi, Stockholms universitet, Nordiska museet, Sveriges Lantbruksuniversitet, Universitetet i Bergen, Göteborgs universitet, Linnéuniversitetet, Lunds universitet, University of Massachusetts. Ämnen: arkeologi, ekologi, epidemiologi, etnologi, folkhälsovetenskap, freds- och utvecklingsstudier, genusvetenskap, globala studier, historia, konstnärlig forskning, medicin, miljökommunikation, museologi, naturgeografi, pedagogik, psykologi, religionsvetenskap, sociologi, språkvetenskap, statsvetenskap. 19 Externa sakkunniga hämtades från Sverige, Norge, Finland, USA och Australien. Noterbart är den breda beredvilligheten att bidra. Även detta arbete skedde utan ersättning.
Artiklarna ombads ha som utgångspunkt att beskriva och granska den politik som har förts gentemot samer, att synliggöra samers erfarenhet och agerande, samt belysa vad den förda politiken fått för konsekvenser i den svenska delen av Sápmi, för land och vatten, samiska samhällen och enskildas levnadsvillkor. Forskarna har själva valt sin inriktning utifrån det mycket breda mandatet att undersöka aspekter av statlig politik som påverkat samer och det samiska samhället i det förflutna och i dag. Artiklarna har lästs av kommissionen men det är de enskilda författarna som står ansvariga för innehållet i respektive kapitel. Några har valt att skriva utifrån väl etablerade teorier och metoder inom sina respektive ämnen eller fält, andra prövar vägar som är mer ovanliga och utmanande. Det är forskarens rätt och frihet. Men varje text är granskad av sakkunniga kollegor, i enlighet med gängse akademiskt förfarande. Och alla författare har ombetts att fokusera på aspekter av statliga institutioners och samers agerande i olika skärningspunkter dem emellan, som statlig utbildning, kulturmiljövård och kulturarvsinstitutioner, hälsovård, lagstiftning med mera. Just uppdraget att analysera konsekvenserna av statens politik har medfört ett fokus på tidigmodern och modern tid. Då äldre tid, järnålder och medeltid, det vill säga tiden före statens uppkomst, inte ingår i kommissionens uppdrag att granska har vi inte heller valt att inkludera dem i denna forskningsantologi.
Den sammantagna bilden av de inkomna bidragen är att den skiljer sig en del från de områden som kommissionen valt ut för granskning av statens politik. Visserligen är denna volym inte fullständig i sin kartläggning av all relevant forskning som finns, men den ger en mycket bred bild av befintlig forskning och de inriktningar som forskare inom olika fält ansett vara relevanta. Genom att jämföra de områden som här belyses med de som kommissionen valt att lyfta fram, utifrån såväl Sametingets förarbeten, intervjuer och tidigare forskning, vill vi här uppmärksamma några områden där vi menar att kunskapsläget skulle behöva stärkas.
Vi noterar att många forskare i dag intresserar sig för kulturarv. Det kan peka på att det är ett viktigt område och en skärningspunkt för skavande kontakter mellan samer och staten. Det kan också vara ett uttryck för hur forskning påverkas av och samverkar med strömningar i samtiden i ett samspel med institutioner och stiftelser som finansierar forskning. Flera av bidragen i volymen påpekar att betoningen på kultur i relation till samer, vad som med ett annat ord kan
kallas kulturalisering, innebar att en bild av samer formades som om de vore helt avskilda från resten av befolkningen. De beskrevs som radikalt annorlunda och fångna i en statisk och tidlös ”kultur” – vad som brukar kallas för antropologiskt presens. Urfolk har ofta setts som oföränderliga konstanter, utan vare sig historia eller framtid. En annan observation är att många av kapitlen behandlar frågor som är starkt knutna till renskötseln och dess betydelse för samiskt samhälle och liv. Det är inte förvånande då det i stor utsträckning är renskötseln och de behov och villkor som rör den som varit föremål för statlig politik och lagstiftning i mer än hundra år.
Dessa fokus speglar också forskningsfält där kommissionen finner betydande luckor och som i enlighet med uppdraget också kommer att ingå i slutrapportens redovisning. Sydsamiska och skogssamiska områden där samiska bosättningsområden inkorporerades i det svenska riket under perioden före 1800 är exempel på detta. Från Dalarna och Gästrikland till Jämtland/Härjedalen och södra Västerbotten, men även stora delar av Bottenhavskusten, finns områden där mer forskning behövs. Konsekvenserna av statens politik för skogssamiskt liv behöver också utvidgas och fördjupas, detta trots att flera ledande samiska företrädare och aktörer kom just från skogssamiska områden. Hur mark och vatten omdefinieradesfrån samisk sedvanerätt till kronomark och därefter övergick i privat ägo (inklusive avvittringens historia) behöver utredas vidare både på en nationell nivå och i detaljstudier. Vattenkraftens, gruvnäringens och skogsbrukets konsekvenser för kulturarv och kulturmiljöer är andra exempel på storskaliga förändringar som fortfarande och åtminstone till delar är blygsamt undersökt. Luckor som kommissionen identifierar och som framkommit i intervjuer och berättelser rör livet utanför renskötseln, splittringen mellan samiska grupper och individer, kvinnors roller, förlusten av språk och rasism och diskriminering. Vi ser också behov av forskning om konsekvenserna av internationella gränsdragningar, samers agerande och motstånd mot den aktuella politiken men också den debatt som funnits bland svenska företrädare för denna politik, rasbiologins och skolpolitikens konsekvenser från ett inifrån-perspektiv, den nya säkerhetspolitiken och militariseringen av norra Norden och dess påverkan på samer, liksom den gröna omställningens konsekvenser.
20
Många studier i denna volym behandlar olika former av förluster, något som också återkommer i ett flertal av intervjuerna. Samtidigt lyfter både forskning och vittnesmål fram den bestående kraften i de samiska samhällena. Motstånd, livskraft och kreativitet framträder som centrala tema och pekar ut vägar framåt som präglas av stark stolthet och framtidstro.
Antologins disposition
Vi har valt att dela in forskningsbidragen i sex tematan. Läsaren kommer snabbt att se att de flesta kapitel bidrar till flera av dessa tematan och gränserna är många gånger svåra att dra och så ska det vara. Vår ambition har varit att gruppera texterna utifrån områden som ofta lyfts både i forskningen och i de intervjuer som tagits emot av Sanningskommissionen. De är därför inte indelade varken i ämnesområden eller i kronologisk ordning.
Både bokens titel och indelning speglar vårt intryck av ofta återkommande teman, i både intervjuerna och de aspekter som många av forskarna valt att ta upp. Marken och vattnets betydelse för samer är genomgående och det svenska samhällets exploatering av dem fokuseras i många av texterna. Tankarna om dessa förhållanden och relationer är givetvis centrala i det samer berättar för kommissionen. Forskning är också en specifik och systematisk form för tänkande och vi vill med begreppet innesluta både tankar om och av samer.
Den första delen, ”Exploatering och kontroll”, består av kapitel där skärningspunkten synliggörs mellan samers rättigheter och riket/ staten Sveriges önskan om kontroll över naturresurser och nyttjande av mark, från 1600-talets lokala domstolar till 1900-talets vattenkraftsutbyggnad.
Del två, ”Kulturarv och tankens kolonisering”, fokuserar olika aspekter av hur kulturarv och olika tankegods hängt samman med offentliga institutioners koloniserande praktik att samla föremål, inklusive mänskliga kvarlevor, kartlägga landets kulturmiljöer, samt rasbiologins praktiska utförande.
I del tre, ”Språk och skola”, behandlas skolpolitik och undervisningsinnehåll i nomad- och sameskolan, samt perspektiv på kampen för de samiska språken. Här är den röda tråden den intima kopplingen mellan utbildningspolitik och språkanvändning, men kapitlen
visar också möjligheten att återskapa språk och deras historia genom spår i landskapet och i äldre källor.
Den fjärde delen, ”Förvaltning och rättigheter”, har fokus på de nutida regleringar och förvaltningssystem som påverkar samiska marker och näringar. Här representeras ett omfattande forskningsfält som omfattar samhällsvetenskaplig, juridisk och naturvetenskaplig forskning om markexploatering, skogspolitik, klimatförändringens konsekvenser och förvaltning av olika naturresurser.
”Hälsa och välbefinnande” är i fokus för del fem och här inbegrips både fysisk och psykisk hälsa, samt social tillhörighet och politisk inkludering. Även här är fokus i huvudsak på samtida förhållanden. Hälsa och delaktighet är, vid sidan av språkfrågor, ämnen som ofta nämns i de intervjuer som lämnats till kommissionen.
Den sista delen, ”Motstånd”, grupperar kapitel som på olika sätt särskilt visar på samiska strategier för att skydda och bevara samiskt liv, samhälle och mark. Från vitt skilda områden och tidsepoker ges exempel på hur samer, lokalt såväl som generellt, protesterat mot svenska myndigheters och företags intrång i samiska livsmiljöer.
Avslutning
Det samiska folkets erfarenheter präglar hela Skandinavien och är en betydande del av den europeiska erfarenheten. Samer är Europas enda urfolk och samisk historia, under de senaste tvåtusen åren, är intimt förknippad med hela kontinentens historia, samtid och framtid. Sanningskommissionen för det samiska folket (Ku 2021:02) är en kommission tillsatt av den svenska regeringen för att kartlägga konsekvenserna av den svenska statens politik för ett folk vars liv och erfarenheter sträcker sig långt bortom och utanför den svenska statens gränser.
Det här är en inneboende motsättning som forskningen benämner metodologisk nationalism, alltså att låta moderna staters gränser bestämma en forskningsfråga. Samerna är ett folk som sedan urminnes tid bebott ett vidsträckt landområde som i dag delats upp av fyra stater; Norge, Sverige, Finland och Ryssland. De olika staternas specifika politik gentemot samer har förvisso haft betydande konsekvenser som skiljt sig åt från land till land. Samtidigt kan inte samiska erfarenheter delas upp och avskiljas på detta sätt och det är ett pro-
blem att forskningen, liksom politiken, stannar vid nutida landgränser. För att i någon mån råda bot på denna av uppdraget definierade begränsning vill vi rekommendera läsaren att efter att ha tillgodogjort sig föreliggande antologi ge sig i kast med den norska och därefter den finska sanningskommissionens slutrapporter. Och varför inte även Svenska kyrkans vitbok? Tillsammans ger dessa fyra volymer ett första steg för en mer omfattande kritisk granskning av tre staters, och en före detta statlig organisations, aktiviteter i och omkring Sápmi och gentemot samer. Fyra omfattande volymer kan tyckas mycket men som föreliggande arbete visar saknas ännu mycket kunskap om samiskt liv och Sápmis historia i relation till de tre staterna. Och fortfarande saknas en mer sammanfattande undersökning av förhållandena för samer inom den Ryska federationen.
Vår förhoppning med denna volym är att sporra till mer forskning i och omkring Sápmi. Genom att följa den här stången vill vi uppmuntra läsaren att träda in den lávvu som Sanningskommissionen för det samiska folket har försökt bygga, genom forskning, vittnesmål, sammanfattande slutsatser och åtgärdsförslag.
21 Sannhets- og forsoningskommisjonen. Sannhet og forsoning: grunnlag for et oppgjør med fornorskningspolitikk og urett mot samer, kvener/norskfinner og skogfinner. Rapport til Stortinget fra Sannhets- og forsoningskommisjonen: Avgitt til Stortingets presidentskap 01.06.2023. Dokument 19 (2022–2023), (Sannhets- og forsoningskommisjonen, 2023). 22 ”Haluan, että kansani elämä paranee”: Saamelaisten totuus- ja sovintokomission loppuraportti OSA I, Valtioneuvosto 2025-12-04; ”Kyllä se on yhtä taistelua”: Saamelaisten totuus ja sovintokomission loppuraportti OSA II, kuulemiset, Valtioneuvosto, 2025-12-04. 23 D. Lindmark, & O. Sandström, red. De historiska relationerna mellan Svenska Kyrkan och
samerna. (Artos & Norma, 2016.)
Referenser
Bergesen R. H. Dutch Images of Indigenous Sámi Religion. Jan
Luykens Illustrations of Lapland. Acta Borealia (2015): s. 103–124. Broberg, G. Statlig rasforskning: en historik över Rasbiologiska insti-
tutet. Avd. för idé- och lärdomshistoria (Lunds universitet, 1995). Broberg, G. Mannen som ordnade naturen: en biografi över Carl von
Linné. (Natur & Kultur, 2019.)
Burnett, L. A. The ’Savage’ Within: The Sami People and the
Archaeology of Whiteness. Isis 116:4 (2025): s. 766–777. Klein, A., Early Modern Knowledge about the Sámi. A History of
Johannes Schefferus’ Lapponia (1673). (Wehrhahn Verlag, 2023.) Lantto, P. Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska
mobilisering i Sverige 1900–1950. (Umeå Universitet, 2000.)
Larsmo, O. Lektion 11: en bok om rasbiologi. (Kaunitz-Olsson, 2022.) Lindmark, D. & Sandström, O., red. De historiska relationerna mellan
Svenska Kyrkan och samerna, 2 band. (Artos & Norma, 2016). Lundmark, L. Stulet land: svensk makt på samisk mark. (Ordfront,
2008). Lundmark, L. ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm” – svenska
statens samepolitik i rasismens tidevarv. (Kulturgräns norr, & Norrbottensakademien 2002).
Löw, B. Johannes Schefferus och hans Lapponia. I Schefferus, J.
Lappland (Almqvist & Wiksell 1956), s. 9–23. McGrath, A., Rademaker, L. & Troy, J., red. Everywhen: Australia
and the language of deep history (UNSW Press, 2023). Mörkenstam, U. Om ”Lapparnes privilegier”: föreställningar om
samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997. Studies in Politics 67, (Stockholms universitet 1999).
Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken. (Inst. för folklivs-
forskning vid Nordiska museet och Stockholms universitet, 1976 [1555]).
Saamelaisten totuus- ja sovintokomissio, ”Haluan, että kansani elämä
paranee”: Saamelaisten totuus- ja sovintokomission loppuraportti
OSA I, Valtioneuvosto 2025-12-04; ”Kyllä se on yhtä taistelua”:
Saamelaisten totuus- ja sovintokomission loppuraportti OSA II,
kuulemiset, Valtioneuvosto, 2025-12-04. Sannhets- og forsoningskommisjonen. Sannhet og forsoning: grunnlag
for et oppgjør med fornorskningspolitikk og urett mot samer, kvener/
norskfinner og skogfinner. Rapport til Stortinget fra Sannhets- og
forsoningskommisjonen: Avgitt til Stortingets presidentskap 01.06.2023. Dokument 19 (2022–2023), (Sannhets- og forsoningskommisjonen, 2023).
Saura, A. Race biology. Hereditas, 157:48 (2020), s. 1–12.
Schefferus, J. Lappland. (Almqvist & Wiksell, 1956.)
Sjögren, D. Den säkra zonen: motiv, åtgärdsförslag och verksamhet
i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter
1913–1962. Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå
universitet. (2010.)
Stenberg, K. & Lindholm, V. Dat läh mijen situd! En vädjan till
Svenska Nationen från Samefolket. (Svenska förlaget, 1920.)
Smith, L. T., Decolonizing methodologies: research and indigenous
peoples. (London: Zed 1999.)
DEL 1 Exploatering och kontroll
Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter till land och vatten före 1800
Gudrun Norstedt
Inledning
Efter Nöteborgsfreden 1323 ansåg sig den svenska kronan ha domsrätt över hela området runt Bottniska viken österut till Ule älv, med oklar utsträckning inåt landet. De lappmarker som ligger inom Sveriges nuvarande gränser, de områden där samerna i ännu några sekler skulle vara helt dominerande, har aldrig hört till något annat rike. Ändå skulle det dröja innan den samiska befolkningen nåddes av någon centralstyrd rättskipning. I lappmarkerna förmedlades kontakterna med den svenska kronan huvudsakligen genom birkarlar, handelsmän från kusten. Först vid mitten av 1500-talet började kronan sända fogdar till alla lappmarker för att dels ta upp skatt, dels tillämpa svensk lagstiftning i form av Kristoffers landslag.
I Jämtland var den nordisktalande befolkningen redan på järnåldern etablerad kring Storsjön och vidare längs Indalsälven upp mot
1 Artikeln har skrivits inom ramen för forskningsprojektet Dela land: samisk resursförvaltning i äldre tid (VR 2021–01006). 2 T. Wallerström. Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. (Lunds universitet, 1995), s. 48–49. 3 I. Bergman & L.-E. Edlund. Birkarlar and Sami – inter-cultural contacts beyond state control: reconsidering the standing of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sami societies. Acta Borealia. 33:1 (2016). 4 S. I. Olofsson. Övre Norrlands historia under Gustaf Vasa och hans söner. I G. Westin & S. I. Olofsson (red.). Övre Norrlands historia D. 1 Tiden till 1600. (Norrbottens och Västerbottens läns landsting, 1962), s. 314–319.
Åre och Duved. Under medeltiden fortsatte den att breda ut sig mot Föllinge, Strömsund, Kall och Handöl. Även i Härjedalens centralbygder fanns en nordisktalande befolkning åtminstone från och med medeltiden. Efter Kalmarunionens upplösning blev Norge, inklusive Jämtland och Härjedalen, en del av Danmark 1536. Vid den tidpunkten fanns redan ett fullt utvecklat system av kyrksocknar och tingslag som bildats med utgångspunkt i de medeltida bygderna. Den samiska befolkningen levde huvudsakligen i fjällområdet och det angränsande skogslandet. De utgjorde en minoritet i socknarnas och tingslagens periferi. Förhållandet bestod även under perioden 1564– 1571 när Jämtland och Härjedalen ockuperades av Sverige, liksom efter det slutgiltiga svenska övertagandet 1645.
I den här artikeln kommer jag att presentera en översiktlig och sammanhållen beskrivning av hur svensk och annan nordisk rättskipning infördes i samiska områden. Därefter vill jag analysera hur samernas rätt till mark och vatten hanterades i denna rättskipning i förhållande till jordbrukare som kom utifrån. Jag kommer att begränsa mig till de förhållanden som gällt för samer i lappmarkerna inom Sveriges nuvarande gränser samt på skattefjällen i Jämtland och Härjedalen. Tidsmässigt fokuserar jag på tiden före 1800, eftersom det var kring denna tidpunkt som häradstingen förlorade sin rätt att självständigt döma i tvister om samiska skatteland.
Först vill jag dock ge en kort bakgrundsbeskrivning av samernas historiska landinnehav i lappmarkerna respektive Jämtland och Härjedalen.
Skatteland och skattefjäll
I och med att olika centralmakter haft inflytande över lappmarkerna å den ena sidan och Jämtland och Härjedalen å den andra finns det två huvudsakliga principer för hur samernas markrättigheter har hanterats inom Sveriges nuvarande gränser.
5 H. Antonson. Landskap och ödesbölen: Jämtland före, under och efter den medeltida agrarkrisen. (Stockholms universitet, 2004), s. 115; H. Salvesen. Jord i Jemtland: bosetningshistoriske og økonomiske studier i grenseland ca 1200–1650. (Wisénska bokhandeln, 1979), s. 149–161. 6 N. Ahnlund. Jämtlands och Härjedalens historia D. 1. Intill 1537. (Norstedts, 1948), s. 135–136. 7 Ahnlund. Jämtlands och Härjedalens historia D. 1, s. 205–207. 8 L. Lundmark. Samernas skatteland i Norr- och Västerbotten under 300 år. (Institutet för rättshistorisk forskning, 2006), s. 108–118.
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
Lappmarkerna var i stor utsträckning uppdelade i land, ofta kallade skatteland, som brukades av en eller flera familjer. Det var inte kronan som hade skapat och delat ut dessa land, vilket framgår av ämbetsmännens många försök att kartlägga och registrera dem. Sannolikt avspeglade landen en inomsamisk resursfördelning. Sedan den svenska kronan vid mitten av 1500-talet börjat upprätta skattelängder kunde samer styrka sin rätt till land och vatten med hänvisning till dessa. Före 1695 innehöll dock längderna oftast inga uppgifter om vilket område var och en ägde. Men det gick att begära utdrag från tingsprotokoll där tvister avgjorts eller intyg på markrättigheter från kronans befallningsman. Sedan ett formellt insyningsförfarande införts för nybyggen genom 1749 års lappmarksreglemente blev det så småningom också vanligt att samer begärde insyning av sina skatteland. Då definierades landets gränser och innehåll i ett syneinstrument som sedan offentliggjordes på tinget och infördes i domboken.
I Jämtland och Härjedalen har det inte talats om skatteland utan om skattefjäll. De går tillbaka på ett medeltida norskt system, där kungen eller någon annan stor markägare arrenderade ut så kallade bygselland och utfärdade bygselbrev (bygsel, ofta försvenskat till böxel, ungefär arrende). Från både Jämtland och Härjedalen finns bygsellängder bevarade, liksom även en del bygselbrev framför allt gällande gårdar men i några fall för avradsland, det vill säga utmarksområden som upplåtits till bönder för jakt, fiske och fäbodbruk. Bygselbrev utfärdades också till samer för deras renbetesmarker. Håkon Hermanstrand, som ingående studerat förhållandena i Helgeland, menar att de samiska bygsellanden avspeglar en inomsamisk rättskultur på samma sätt som skattelanden i lappmarkerna.
9 G. Norstedt. A land of one’s own: Sami resource use in Sweden’s boreal landscape under autonomous governance. (Sveriges lantbruksuniversitet, 2018), s. 53–58. 10
G. Norstedt. Lappskattelanden på Geddas karta: Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. (Thalassa, 2011), s. 20–21. 11
Exempelvis tinget i Åsele den 2 januari 1689, SE/HLA/1040102/A/A I/A I a/4; AID: v573001.b7970; tinget i Jukkasjärvi den 12 februari 1691, SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3966; AID: v427336.b6810.s668. 12
Det äldsta syneinstrument i K.B. Wiklunds avskriftsamling som inte handlar om något nybygge utan enbart berör ett lappskatteland är från tinget i Åsele 1783. SE/RA/760001/Avdelning I/522; https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0076327_00192. 13
H. Hermanstrand. Eie eller leie, valg eller tvang? Samiske bygsler i Vaapste og Raane 1690– 1800: Samisk handlingsrom i kongemaktenes grenseland. (UiT: Norges arktiske universitet), 2021, s. 20–21, 152–158. 14
G. Hansson, O. Holm & K. G. Eriksson. Gårdar och arrenden: Jämtlands och Härjedalens bygsellängder 1601–1645. (Jämtlands läns fornskriftsällskap och Riksarkivet i Östersund, 2023), s. 248–264. 15
Hermanstrand. Eie eller leie, valg eller tvang?, s. 232–238.
Från Jämtland och Härjedalen finns inga kända samiska bygselbrev bevarade från den danska tiden. När landskapen införlivades i Sverige kom systemet emellertid att leva kvar. Vid ett av sina första besök i området 1646 uppvaktades den svenske landshövdingen Hans Strijk av två samer. De visade upp sina frihetsbrev för vissa fjäll, utfärdade av den danske kungens tjänstemän, och fick dem förnyade. De svenska ämbetsmännen utfärdade ytterligare ett antal bygselbrev åt renskötande samer under de kommande decennierna. Endast ett sådant brev, om Ansättsfjället 1654, är fullständigt känt genom avskrift i en dombok, men flera andra finns omnämnda i samtida källor. Med tiden kom de samiska bygsellanden att kallas för ”skattefjäll.” Inte sällan gränsade böndernas avradsland och samernas skattefjäll mot varandra.
Figur 1 Skattefjällen i södra Jämtland och norra Härjedalen på 1820-talet
Karta över skattefjällen i södra Jämtland och norra Härjedalen såsom de avgränsats genom avvittringen på 1820-talet, då stora arealer även avsattes till hemman (streckade ytor). Bilaga till Widmark, H. A., et al. (1883). Förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige.
16 J. Bromé. Jämtlands och Härjedalens historia D. 3. 1645–1720. (Norstedts, 1954), s. 164. 17 G. Prawitz. Renbetesfjällen IV: rättsutvecklingen fram till år 1886. I T. Cramér (red.). Samernas skattefjäll 2 (Svenska Samernas Riksförbund, 1967), s. 35–36. 18 G. Prawitz. Samernas rätt. I T. Cramér (red.). Samernas skattefjäll 1. Stockholm: Svenska Samernas Riksförbund, 1966, s. 120; Prawitz. Renbetesfjällen IV, s. 4. 19 Prawitz. Renbetesfjällen IV, s. 13.
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
Material och metod
När det gäller tiden före 1645 utgörs mitt främsta källmaterial från lappmarkerna av fogderäkenskaper. Jag har använt mig av egna transkriptioner från Ume och Ångermanna lappmarker samt utgivna räkenskaper från Torne lappmark, och även gjort en del nedslag i opublicerade fogderäkenskaper. Från Jämtland och Härjedalen har jag sökt igenom publicerade saköreslängder, domböcker och dombrev.
För tiden efter 1645 utgår jag från K.B. Wiklunds avskriftsamling. Den består av cirka 3 000 utdrag ur tingsprotokoll som avser samers rätt till land och vatten, från Torne lappmark i norr till Åsele lappmark i söder 1645–1845, samt från relevanta tingslag i Jämtland och Härjedalen 1649–1767. Jag har transkriberat samlingen och därigenom gjort den sökbar, vilket innebär att jag har tillgång till ett stort material från hela studieområdet. För att kontrollera avskriftsamlingens kvalitet har jag gått igenom domböcker från tinget i Arjeplog från perioden 1646–1808. Genomgången visar att samlingen inte är fullständig; det går att hitta fler mål om samers rätt till land och vatten. Många av de mål som utelämnats är emellertid sådana som återkommer flera gånger. Merparten av de mål som rör samiska markrättigheter finns med i Wiklunds samling, ibland som fullständiga avskrifter, ibland som en kort notis om innehållet. Jag betraktar därför Wiklunds avskriftsamling som en mycket värdefull ingång till det annars svåröverskådliga material som domböckerna utgör.
De exempel som jag för fram i denna text har jag också kontrollerat mot de domböcker som finns digitaliserade och i möjligaste mån refererar jag till dessa, i första hand till versioner hos Arkiv Digital (då anges AID), i andra hand till Riksarkivet. Jag har däremot inte haft möjlighet att besöka arkiven.
När jag citerar de historiska källorna använder jag en moderniserad stavning.
20
K.B. Wiklunds avskriftsamling. Kopiesamlingen (f.d. Avskriftsamlingen). Avskriftsamlingar i bokstavsordning. Riksarkivet. SE/RA/760001/Avdelning I/519–525.
Rättsväsendets utveckling
Rättsväsendet förändrades över tid, men inte på samma sätt i lappmarkerna respektive Jämtland och Härjedalen. Jag inleder därför med att kortfattat skildra utvecklingen innan jag går in på hur tvister om mark och vatten behandlades.
Fogdetiden i lappmarkerna
Samerna i lappmarkerna införlivades i den svenska jurisdiktionen av Gustav Vasa. Redan 1526, då skatteuppbörden i Umeå lappmark uppläts till underlagmannen i Västerbotten, Anders Persson Grubb, ålades denne att hålla samerna ”vid Sveriges lag och goda gamla sedvänjor.” Denna tidiga rättsutövning har emellertid inte lämnat några spår i arkiven. Först sedan Gustav Vasa vid mitten av 1500-talet utsett lappfogdar till att sköta skatteuppbörden i alla lappmarker tas rättskipningen upp i fogderäkenskaperna. Redovisningen är ekonomisk, snarare än juridisk, och består mest av förteckningar över sakören (bötesbelopp), med uppgift om vem som betalat vad och varför. Däremot framgår det inte hur diskussionerna gått eller hur domarna motiverats. Saköreslängder hittar man i landskapshandlingarna från och med 1554, då arkivserien Norrlands lappmarker inleds med räkenskaper från Luleå, Torne och Kemi lappmarker. Längderna är av samma karaktär som i bondebygderna, exempelvis i Medelpad.
Arkivserien Norrlands lappmarker avslutas 1620. Därefter arrenderar Gustaf II Adolf ut skatteuppbörden i det svenska riket, inklusive lappmarkerna, till privata intressenter i 15–20 år framåt. Från den perioden finns ingen dokumentation av eventuell rättskipning.
21 I. Fellman. Inledning. Handlingar och uppsatser angående Finska Lappmarken och lapparne, 3. (Finska litteratursällskapets tryckeri, 1912.) 22 M. Taussi Sjöberg. Rätten och kvinnorna: från släktmakt till statsmakt i Sverige på 1500- och 1600-talet. (Atlantis, 1996), s. 32–33. 23 M. Hallenberg. Statsmakt till salu: arrendesystemet och privatiseringen av skatteuppbörden i det svenska riket 1618–1635. (Nordic Academic Press, 2008), s. 46.
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
Lagmansting och häradsting i lappmarkerna
När kronan återtar sitt grepp över skatteuppbörden uppträder också de första egentliga domböckerna från lappmarkerna. Den första är från 1639 och omfattar Torne och Kemi lappmarker. Protokollen förs av underlagman Jakob Andersson Grubb, som förväntades utöva svensk rättskipning precis som sin ovan nämnde farfarsfar. Därefter finns en lucka fram till 1645, då domböcker finns bevarade från samtliga lappmarker. Jakob Andersson Grubb hade då efterträtts av sin son Jakob, även han underlagman.
Ända sedan medeltiden har den svenska rättskipningen på lokalplanet inbegripit en nämnd som i princip skulle bestå av tolv män och därför kallades för tolvmän eller nämndemän. Nämnden valdes ur och av lokalbefolkningen och hade en stark ställning gentemot domaren. När ting av svensk modell började hållas i lappmarkerna tillsattes nämnder även där. I det första protokollet från Torne lappmark bestod nämnden av sex borgare från Torneå och sex samer från Lappmarken. Antalet nämndemän och fördelningen mellan grupperna varierade från år till år, men efter 1680 var samerna alltid i majoritet. År 1683 var samtliga nämndemän samer, men därefter återkom ett fåtal borgare under ett par år, för att efter 1687 utebli helt. Nämnden blev då helt samisk. Förändringarna i nämndens sammansättning kommenteras inte i protokollen. Det starka samiska inslaget i lappmarkernas nämnder anses ha inneburit att samisk sedvanerätt fick ett stort inflytande på rättskipningen.
År 1680 genomförde Karl XI en reform genom vilken fackjurister skulle utnämnas till häradshövdingar. I lappmarkerna förblev dock allt vid det gamla. Underlagmannen Jakob Jakobsson Grubb efterträddes 1679 av sonen Lars, som 1682 erhöll Kunglig Majestäts (Kungl. Maj:ts) tillstånd att ”under karaktär av häradshövding” fortsätta som
24
Torneå och Kemi lappmarks dombok pro anno 1639. SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/1783; AID: v420574.b4750.s453. 25
Dombok av Västerbottens lappmarker pro anno 1645. SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/1785; AID: v420576.b5710.s552. 26
Taussi Sjöberg. Rätten och kvinnorna, s. 17–18. 27
D.A. Larsen & K. Rauø (red.). Dombok Torneå lappmark: Jukkasjärvi og Enontekis tinglag,
1639–1699. (Finnsnes: Lenvik bygdemuseum, 1997.)
28
F. Hultblad. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken. (Uppsala universitet, 1968), s. 72; J. Larsson & E.-L. Päiviö Sjaunja. Self-governance and Sami communities: transitions in early modern natural resource management. (Palgrave Macmillan, 2022), s. 58–59; Lundmark. Samernas skatteland, s. 25–26; B. Marklund. Det milsvida skogsfolket: skogssamernas samhälle i omvandling 1650–1800. (Umeå universitet, 2015), s. 86.
domhavande i lappmarkerna. Den gamla ordningen fick sitt slut när Lars Jakobsson Grubb 1697 efterträddes av Markus Bostadius, rådman i Umeå. Hädanefter skulle även tingen i lappmarkerna ledas av en häradshövding och kallas för häradsting.
Tingen i Jämtland och Härjedalen
Under den danska tiden var kungens fogde ofta närvarande vid bygdetingen, men han deltog inte i dömandet utan tinget hade full bestämmanderätt över tingslagets angelägenheter. Domböcker från Jämtland finns bevarade från 1621–28 och 1634–43, således tidigare än i lappmarkerna. Från Härjedalen verkar det inte finnas några domböcker bevarade från den danska tiden, men fragment av tingsförhandlingarna framträder i bevarade dombrev. Mig veterligt har ingen forskning skett om det samiska deltagandet i tingen under denna period.
När Jämtland och Härjedalen införlivades i Sverige 1645 infördes också det svenska rättsväsendet. Från och med 1649 finns svenska domböcker bevarade. De visar att samerna deltog vid tingen på de orter där de betalade sin skatt, vilket i Jämtland var Hammerdal, Offerdal eller Undersåker och i Härjedalen Hede.
Även i Jämtland och Härjedalen fanns det sedan medeltiden nämnder med stark ställning gentemot domaren vid bygdetingen. Nämndemännen hämtades emellertid aldrig från samernas led. Liten eller obefintlig representation i nämnden borde ha varit till nackdel för samerna när de tvistade med bönder om mark och vatten, men detta är otillräckligt utforskat. Sigrid Ejemar har i en prisbelönt masteruppsats studerat samernas deltagande i de jämtländska bygde-
29 S. I. Olofsson. Samhälle och ekonomi i övre Norrland under stormaktstiden. I G. Westin (red.). Övre Norrlands historia. D. 3, Tiden 1638–1772. (Norrbottens och Västerbottens läns landsting, 1974), s. 122–123. 30 Fellman. Inledning. 31 J. Bromé. Jämtlands och Härjedalens historia D. 2. 1537–1645. (Norstedts, 1945), s. 321–322. 32 G. Hasselberg, K. Mellander, E. Festin, I. Wikström & P. Persson (red.). Jämtlands domböcker och landstingsprotokoll. 1. Jämtlands domböcker 1621–1628. (Jämtlands läns fornskriftsällskap, 1933); G. Hasselberg, K. Mellander, E. Festin, I. Wikström & P. Persson (red.). Jämtlands domböcker och landstingsprotokoll. 2, Jämtlands domböcker 1634–1643. (Jämtlands läns fornskriftsällskap, 1934.) 33 C. Kalin. Härjedalsbrev 1531–1645. (Landsarkivet i Östersund och Jämtlands läns fornskriftsällskap, 2009.) 34 Ahnlund. Jämtlands och Härjedalens historia D. 1, s. 510–511. 35 L. Rumar. Historien och Härjedalsdomen: en kritisk analys. (Vaartoe – Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2014), s. 139.
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
tingen 1649–1700. Samernas förhållande till rättsväsendet i Härjedalen har däremot ännu inte blivit föremål för någon forskning, liksom inte heller perioden efter 1700 i något av landskapen. Här skulle Wiklunds avskriftsamling kunna komma till användning i och med att den innehåller avskrifter och noteringar från båda landskapen fram till 1700-talets senare del.
Tvister om mark och vatten
Hur hanterade det svenska rättsväsendet tvister om mark och vatten mellan samerna och de jordbruksintressen som kom utifrån före 1800? Eftersom kronans ambitioner att exploatera obygderna stadigt ökade förändrades också rättstillämpningen. Här ska jag försöka utreda hur detta yttrade sig i praktiken.
Fogdarnas rättsutövning
Det saknas mer uttömmande forskning om de svenska fogdarnas rättsutövning. Enligt Lennart Lundmark, som gått igenom Lule lappmarks räkenskaper från perioden 1552–1620, finns där inga sakören (böter) som gäller tvister om mark eller vatten. Jag har gjort några nedslag i andra fogderäkenskaper och fått i stort sett samma bild som Lundmark. Det enda jag har kunnat hitta är något enstaka jaktmål mellan samer, exempelvis i Torne lappmark 1558 då en man från Tenobyn inkräktat på en annans jaktområde. Med andra ord har jag inte hittat någon tvist om mark eller vatten mellan samer och personer utifrån under den period när fogdarna stod för rättsutövningen. Såvitt bekant fanns det inga nybyggare i lappmarkerna under denna tid. Däremot borde det ha kunnat uppstå tvister med de bönder som utnyttjade fiskevatten i lappmarkerna, men inte heller några sådana exempel har jag hittat.
36
S. Ejemar. Encountering diversity before and beyond the district courts: the Saamis’ situation in north-western Jämtland 1649–1700. Masteruppsats (Uppsala universitet, 2023). 37
Lundmark, Samernas skatteland, s. 25. 38
K. Rauø & D. A. Larsen (red.). Fogderegnskap for Torneå lappmark og ”Wästersiön” 1553–1561. (Lenvik bygdemuseum, 2002), s. 14.
I Jämtland och Härjedalen låg samernas och böndernas marker nära varandra, men jag har inte kunnat hitta ett enda mål med samer inblandade i de svenska saköreslängderna från 1564–1571.
Tvister med bönder utanför lappmarkerna
På 1600-talet kan man hitta mål där samer från lappmarkerna stämt bönder bosatta utanför lappmarkerna för att de inkräktat på deras jaktmarker och fiskevatten. Det skedde exempelvis på tingen i Ramsele 1655 och 1656, då två samer från Ångermannabyn anklagade finska nybyggare från Tåsjö och Röström för intrång. Rätten dömde ”efter flitigt rannsakande” till att finnarna inte hade rätt att ”göra lapparna härutinnan något förfång”, och om de ”in på hans skogsägor fika och fara, skola de undergå straff och plikt som lag förmår”.
Ett liknande mål togs upp i Jukkasjärvi 1684, då samer från Siggevarabyn klagade över att bönder från Junosuando och Tärendö jagade och fiskade ovanför lappmarksgränsen. I protokollet citeras landslagens byggningabalk (avsnitt 20) med sina ålderdomliga formuleringar. Det var förbjudet att ”fara i en annors skog utan lov och minne, med gildrom efter fuglom eller djurom, skolandes dessutom vara förpliktade att giva åter skogsägandenom det de där fingo”, liksom att göra ”åverkan i annors mans vatten.” Bönderna dömdes till böter. Det finns inget som tyder på att tingen i lappmarkerna vid den här tidpunkten tillämpade lagen på något annat sätt än andra ting. Samerna hade samma rätt till sina jaktmarker och fiskevatten som andra svenska undersåtar.
39 R. Swedlund (red.). Jämtländska räkenskaper 1564–1571. 1. Räkenskaper 1564–1567. (Jämtlands läns fornskriftsällskap, 1944.) 40 Tinget i Ramsele den 19 mars 1655. SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3136; AID: v421263.b2750.s235. Tinget i Ramsele den 17 mars 1656. SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3137, v421264a.b2500.s226. 41 Tinget i Jukkasjärvi den 30 januari 1684. SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3471; AID: v423996.b9220.s910.
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
Lappmarksplakaten 1673 och 1695
Rättsläget förändrades i och med att kronan började främja nybyggeskolonisationen i lappmarkerna. Bakgrunden till detta har utförligt utretts av flera forskare och ska därför inte diskuteras närmare här. Dock vill jag ta upp de dokument som utfärdades för detta syfte och som hädanefter blev styrande för många utslag från tingen i lappmarkerna, nämligen lappmarksplakaten.
Det första kungliga plakatet angående lappmarkernas bebyggande, utfärdat den 27 september 1673, motiverades dels med att samerna skulle få tillräcklig kristendomsundervisning, dels med att det ”som nu ligger öde och obrukat, därigenom göras nyttigt och upparbetas till vår och rikets tjänst.” Det skulle ske genom:
svenska och finska åbor, vilka den jordmån, varav Lapparne efter sin näringsart nu ingen nytta eller fördel sig kunna göra, till ängsmark och mulbete samt annan tarvlig föda av skog, strömmar och sjöar bruka och nyttja kunna.
För att locka dessa nya åbor utlovades 15 års skattefrihet och därefter låg skatt samt frihet från knektutskrivning i alla tider.
Tanken var alltså att nybyggeskolonisationen inte skulle inkräkta på samernas rättigheter. Den skulle baseras på resurser som var ointressanta för samerna. I praktiken var detta förstås inte så lätt. I Kemi lappmark på den nuvarande finska sidan ledde ett inflöde av svedjebrukare snart till problem för samerna, som framförde klagomål till högre ort. Karl XI tog detta på allvar och utfärdade ett nytt plakat den 3 september 1695. Där förtydligade han att de som slog sig ned i lappmarkerna inte skulle:
lägga sig allena på överflödigt svedjande (…) utan vara förpliktade landet så väl med hus att bebygga, som ock medelst åkers upptagande och ängars uppröjande så att excolera [uppodla] och uppbruka, som det annorstädes i våra provinser vanligt är.
42
G. Göthe. Om Umeå lappmarks svenska kolonisation: från mitten av 1500-talet till omkr. 1750. (Stockholms högskola, 1929), s. 157–177; K. Korpijaakko-Labba. Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland: en rättshistorisk utredning av markanvändningsförhållanden och -rättigheter i Västerbottens lappmark före mitten av 1700-talet. (Juristförbundets förlag, 1994), s. 366–388; Lundmark. Samernas skatteland, s. 51–60; Norstedt. Lappskattelanden på Geddas karta, s. 11–13. 43
E. Poignant. Samling af författningar angående de s.k. Lappmarksfriheterna. (Samson & W., 1872), s. 20–21. 44
H. Tegengren. En utdöd lappkultur i Kemi lappmark: studier i Nordfinlands kolonisationshistoria. (Åbo Akademi, 1952), s. 77–87. 45
Poignant. Samling af författningar angående de s.k. Lappmarksfriheterna, s. 33–34.
På tingen åberopades plakaten hädanefter som stöd för nybyggares rätt att slå sig ned i lappmarkerna, men i allmänhet sades också att nybyggaren inte fick göra intrång på samernas näringar. När exempelvis en bondson från Muonionniska 1683 begärde att få ta upp ett nybygge vid Louteensuanto i Lainioälven (Nedre Soppero) fick han försäkra att han aldrig ville eller skulle ”göra lapparna något inpass eller förfång i deras gamla fiskebruk”. När två bönder från Hovlös 1689 begärde att få slå sig ned vid Storluleåforsen (Kuouka) i Luleälven protesterade de två samer som var skattelandets innehavare. Rätten konstaterade att det kungliga plakatet gav de aspirerande nybyggarna rätt att slå sig ned i lappmarken för att bedriva ”näring med åker och äng varmed de intet kunna prejudicera bemälte skattlappar.” De fick också fånga lax i forsen, vilket ”lapparne tillförne intet brukat”. Samtidigt varnades nybyggarna för att ”intet tränga merbemälte lappar eller dem i någon måtto vara för när i deras näring.” Vid tingen tolkades alltså lappmarksplakaten så att de å ena sidan gav nybyggare rätt att slå sig ned, å andra sidan utgjorde ett skydd för samernas fortsatta rätt att bedriva jakt, fiske, renskötsel och vad annat de behövde för att klara sig.
En annan viktig handling från samma tid är den resolution om förhållandena i lappmarkerna som Karl XI utfärdade den 8 juli 1695. Där tog han bland annat upp de stridigheter som uppkommit mellan några bönder i Torne och Kemi socknar och närboende samer angående fisket i vissa träsk. Kungen stadgade att landshövdingen skulle låta utreda var fisketräsken var belägna, och om de låg ovanför lappmarksgränsen ”pröva vi skäligare, att Lapparne därför bliva skattlagde, än några bönder, som långt därifrån äro avlägsne.” Samtidigt som kungen försökte locka nybyggare till lappmarkerna värnade han således om samernas rättigheter i förhållande till de bönder som var bosatta utanför lappmarkerna.
Resolutionen från 1695 åberopades emellanåt av tinget, exempelvis i Jukkasjärvi 1702. Då lämnade en same från Siggevaara in en förlikningsskrift där han beviljade en bonde från Kuivakangas i Övertorneå fiskerätt i några sjöar omkring Soppero. Häradsrätten avvisade för-
46 Tinget i Jukkasjärvi den 29 januari 1683. SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3470; AID: v423995.b6760.s667. 47 Tinget i Jokkmokk den 31 januari 1689. SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3478; https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/C0120273_00574. 48 Poignant. Samling af författningar angående de s.k. Lappmarksfriheterna, s. 21–22.
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
likningen med hänvisning till att kungen stadgat att fisketräsken i lappmarkerna skulle brukas av samerna.
Kronan hade därmed bestämt sig för att främja nybyggeskolonisationen i lappmarkerna, men försökte fortfarande upprätthålla samernas rätt till mark och vatten.
Lappmarksreglementet 1749
Karl XII prioriterade annat än lappmarkerna. Men under frihetstiden vaknade intresset på nytt. År 1733 tillsattes Gabriel Gyllengrip som landshövding i Västerbottens län. Han var starkt präglad av tidens merkantilistiska strömningar som bland annat innebar att all ekonomisk verksamhet skulle regleras för att främja exporten och minska importen. Den inhemska produktionen skulle gynnas. Gyllengrip engagerade sig mycket aktivt i lappmarksfrågorna och menade bland annat att de flesta nybyggare hade för många vuxna i hushållet. Sönerna ägnade sig åt att jaga och fiska, trots att dessa näringsgrenar var förbehållna samerna. Den samiska befolkningen fick svårt att försörja sig. Nybyggarsönerna borde i stället bryta ny mark. Om de inte ville göra det menade Gyllengrip att de borde kunna bli utskrivna till soldattjänst på samma villkor som unga män utanför lappmarkerna. Han framförde också att det behövdes en bättre ordning för insyning och skattläggning av nybyggen. På så vis kunde det bedömas var det fanns utrymme för ytterligare nyodling.
År 1738 beslutade ständerna att inrätta Direktionen över lappmarkens ecklesiastikverk, vilket fick en avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen. Verket var, trots namnet, inte begränsat till den kyrkliga verksamheten. Direktionen bestod av rikets högsta ämbetsmän och var i praktiken densamma som Sveriges regering och därför var dess befogenheter närmast obegränsade. Under ledning av Umeåborgaren Olof Malmerfelt utreddes och diskuterades de ekonomiska förhållandena i lappmarkerna under flera år, vilket utmynnade i ett reglemente vanligen kallat lappmarksreglementet, som stadfästes 1749 ”för dem, som antingen redan bo och bygga i Lapp-
49
Tinget i Jukkasjärvi den 4 februari 1702. SE/HLA/1040125; AID: v487142.b2860.s555. 50
Göthe. Om Umeå lappmarks svenska kolonisation, s. 408–422.
land eller ock hädanefter till landets uppbrukande därstädes sig nedsätta vilja.”
Genom lappmarksreglementet förtydligades den önskvärda näringsfördelningen mellan lappmarkernas olika invånare. Nybyggarna skulle i första hand ägna sig åt odling och kreaturshållning, inte åt jakt och fiske. Jakträttigheterna begränsades till ”en halv mil ifrån deras hemvist” eftersom ”lappallmogen, vilka till en del för slikt skatta, nogsamt medhinna att fånga och skjuta allt det vilt, som under namn av dyrare skinnvaror kommer.” Varje nybyggare skulle garanteras husbehovsfiske, men ingen fick lägga beslag på mer fiskevatten än att det också skulle räcka till andra som i framtiden kunde tänkas slå sig ned på platser som var tjänliga till nybruk. Ett formellt förfarande för insyning och tillstånd till nybyggen infördes.
Hädanefter hänvisade häradsrätterna inte längre till lappmarksplakaten från 1673 och 1695, utan till 1749 års reglemente. Så skedde exempelvis i Jokkmokk 1757, då nybyggaren i Vajkijaur besvärade sig över att några samer jagat ekorre på bergen Rievsávárre och Soahkoajvve. Nybyggaren menade att detta var hans land, men reglementet stadgade ju att han bara hade jakträtt inom en halv mil från nybygget, och endast Rievsávárre låg med nöd och näppe inom den radien. Nybyggaren och samerna kom därför överens om att gränsen mellan deras marker skulle gå mellan de båda bergen.
År 1788 besvärade sig flera samer från Saarivuoma över att nybyggare från Lainio hade satt ut vildrenssnaror på ”flera långt avsides belägna berg” där samerna:
vid återkomsten från fjället emellan Mikaeli och Helgomässtiden varje år därom i okunnighet, som oftast uppehöll sig med deras renhjordar på trakter varest snarorna blivit utlagde, och därigenom ej sällan timade att tamda renar fångades.
Även här hänvisade rätten till halvmilsgränsen i lappmarksreglementet och utfärdade ett vite för nybyggare:
51 Olofsson, S. I. Samhälle och ekonomi i övre Norrland under frihetstiden. I G. Westin (red.). Övre Norrlands historia. D. 3, Tiden 1638–1772. (Norrbottens och Västerbottens läns landsting, 1974), s. 503–504, 522. 52 Göthe. Om Umeå lappmarks svenska kolonisation, s. 448; Poignant. Samling af författningar angående de s.k. Lappmarksfriheterna, s. 37–43. 53 Tinget i Jokkmokk den 15 februari 1757. SE/HLA/1040006/A I a/5; AID: v153363.b178.
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
som sedan lapparna om hösten med sina renar från fjället nedkommit utsätta vildrensnaror på de trakter och berg varest lapparna vanligen vistas och till bete nyttja; även som dylika snaror ej heller må utsättas nära de lappars byar vilka hela året uppehålla sig i skogslandet.
För fisket angavs ingen avståndsgräns i lappmarksreglementet, men i praktiken tillämpade häradsrätterna halvmilsgränsen även här. År 1788 klagade en same från Talma över att nybyggarna i Vittangi och Kuoksu fiskat i Jostojávri strax öster om Torne träsk ”över 16 mil ifrån Vittangi by.” Nybyggarna hävdade att de fått lov till detta av de närmast boende samerna, men rätten tog ingen hänsyn till detta utan konstaterade att nybyggarna var förbjudna att bedriva ”fisk- och djurfänge” mer än en halv mil från sina gårdar. Eftersom dessutom ”lapparna äro berättigade till fiskets nyttjande uti de träsk varomkring de vistas samt därutinnan ej böra förfördelas” hade nybyggarna ingen rättighet att fiska i Jostojávri.
I Enontekis 1789 klagade en same från Könkämä över att en nybyggare i Karesuando hade gjort intrång på hans fiskevatten. Nybyggaren hävdade att han fått tillstånd till detta av kyrkoherden, men samen kunde uppvisa ett intyg från 1775 på att fiskerätten var hans. Med hänvisning till dels detta, dels att det var otillåtet enligt lappmarksreglementet att färdas så långt hemifrån för att jaga och fiska, blev nybyggaren förbjuden att fiska i dessa träsk.
I analogi med detta växte det vid vissa häradsrätter fram en praxis att renskötare inte skulle få vistas inom fem kilometer från nybyggena. I Jokkmokk 1752 klagade nybyggarna i Vajkijaur och Juggijaur över en same från Sirkas som flyttat med sina renar nära deras gårdar och förstört hässjat hö. Med hänvisning till 1749 års lappmarksreglemente förbjöd häradsrätten samen att flytta närmare än en halv mil från dessa båda nybyggen. Samma resonemang följdes vid Gällivare häradsrätt 1761, då två nybyggare i Skröven besvärade sig över att två samer från Sjokksjokksbyn lägrat sig med sina renar i närheten och även jagat. Nämndemännen intygade att det berörda området låg ungefär en halv
54
Tinget i Enontekis den 18 februari 1788. SE/HLA/9010004/B/2/A I/1; https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0076319_00578. 55
N. Arell. Rennomadismen i Torne lappmark: markanvändning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken. (Umeå universitet, 1977), s. 173. 56
Tinget i Jukkasjärvi den 9 februari 1788. SE/HLA/1040008/A/A I/A I a/1c; AID: v153384.b250. 57
Tinget i Enontekis den 18 februari 1789. SE/HLA/9010004/B/2/A I/1; https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0076319_00608. 58
Tinget i Jokkmokk den 3 februari 1752. SE/HLA/1040006/A I a/5; AID: v153363.b57.
mil från nybygget och att samerna utöver detta hade tillräckligt med land. Rätten dömde, med hänvisning till lappmarksreglementet, att samerna hädanefter vid vite inte fick vare sig jaga eller utnyttja renbetet där. Som Nils Arell påpekat skulle dessa fredade halvmilszoner kring nybyggena, om de helt och hållet slagit igenom, ha skapat stora sammanhängande områden där renskötsel inte kunde bedrivas. Det skulle ha orsakat allvarliga problem.
Lappmarksreglementet innebar alltså en tydligare uppdelning mellan samers och nybyggares näringsutövning. Nybyggarnas begränsade jakt- och fiskerättigheter fastslogs, vilket medförde ett starkare skydd för samernas rätt till jakt och fiske. Samtidigt kunde reglementet också medföra avsevärda inskränkningar i samernas möjligheter att utöva sina rättigheter om det tolkades som att nybyggarna hade ensamrätt på markerna närmast nybyggena.
Jämtland och Härjedalen
I Jämtland och Härjedalen fanns inga specialbestämmelser liknande dem som fanns i lappmarkerna. Tvister löstes med hänvisning till gällande lag eller tidigare utslag. Ett exempel är från Offerdals häradsrätt 1705, där en same beklagade sig över att två bönder från Norrgård i Föllinge socken bedrev både jakt och fiske på hans område. Rätten förbjöd Föllingeborna att göra detta igen. Ett annat exempel från Offerdal rör en same som tvistade med en bonde från Sölvsved i Kalls socken om fisket i Sösjön. Bonden hävdade att sjön ingick i hans avradsfiske Torrön, men de dokument han åberopade styrkte inte detta. Samen kunde däremot visa ”brever” från 1670 och 1671 som bevisade att Sösjön låg inom hans skattefjälls råmärken. Alltså dömde rätten med hänvisning till byggningabalken i landslagen att bonden inte fick fiska i Sösjön. År 1725 i Hammerdal fridlystes fiskevattnet Stor-Brinnsjön, ”som skulle ligga in uti lappfjället”, från intrång från Föllingeböndernas sida ”så länge de icke med fulla skäl gitte fulltyga att detta fisket skall komma in på Föllinge skatte- eller
59 Tinget i Gällivare den 27 februari 1761. SE/HLA/1040004; AID: v469074.b2050. 60 Arell. Rennomadismen i Torne lappmark, s. 177. 61 Tinget i Offerdal den 10–13 februari 1705. SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3821; AID: v494178.b880.s83. 62 Tinget i Offerdal den 28 oktober 1720. SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3836; AID: v494751.b2630.s258.
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
avradsskog.” Liksom i lappmarkerna handlades frågor om skattefjällen av häradsrätterna. De respekterade samernas ensamrätt att bruka vissa områden till renbete, jakt och fiske.
Nämndemännens betydelse
I takt med att samernas andel av befolkningen i lappmarkerna minskade förändrades nämndernas sammansättning vid tingen. I Maanselkä i Kemi lappmark på den finländska sidan blev samerna i minoritet i förhållande till de inflyttade finnarna redan 1693. I Arvidsjaur och Jokkmokk behöll samerna majoriteten ända in på 1790-talet. Flera forskare, däribland jag själv, har tagit upp sammansättningen av nämnderna som en viktig faktor för samernas inflytande över användningen av mark och vatten. Även om det inte alltid sagts rakt ut har andemeningen varit att fler nybyggare i nämnderna blev till nackdel för samerna. Någon egentlig forskning om detta känner jag emellertid inte till, varför jag nu har tittat närmare på saken.
63
Tinget i Hammerdal den 25 november 1725. SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3841; AID: v494756.b2200.s214. 64
Tegengren. En utdöd lappkultur i Kemi lappmark, s. 83. 65
R. Kvist. Friktion och samexistens: den fjällsamiska markanvändningen och relationerna till nybyggarna i Jokkmokk 1760–1860. Tre Kulturer. 4, 1988; Marklund. Det milsvida skogsfolket, s. 104. 66
Hultblad. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, s. 72; Marklund. Det milsvida skogsfolket, s. 81; Norstedt. A land of one’s own, s. 71.
Figur 2 Nämndemän i Arjeplogs häradsrätt 1791
Tingsprotokoll från Arjeplog den 27 januari 1791. Här räknas nämndemännen upp. Först nybyggarna, en från Rackholm/ Racksund och en från Mullholm. Därefter samer från Norrvästerbyn, Semisjaur, Luokta, Sörvästerbyn och Arjeplog – alla de fem ”lappbyar” som fanns inom Arjeplogs tingslag vid denna tid.
Min genomgång av K.B. Wiklunds avskriftsamling visar att nämnderna framför allt spelade roll för att lösa konflikter inom den samiska gruppen. De gav upplysningar om var land var belägna, längs vilka stråk man brukade flytta, vem som av hävd brukade vilket område och hur det såg ut med tillgång på fisk, renbete och andra nyttigheter. Det var sakförhållanden som domaren inte kunde ha någon uppfattning om. Däremot tillfrågades nämnden inte särskilt ofta om marktvister mellan samer och inflyttade nybyggare. Jag har inte kunnat identifiera fler än 15 sådana mål i Wiklunds avskriftsamling. Dessa fall är utspridda från 1691 till 1844 från Torne lappmark i norr till Lycksele lappmark i söder. Det gör det omöjligt att uttala sig med någon säkerhet om betydelsen av nämndens sammansättning.
Inte desto mindre kan man konstatera att de 15 fallen inte visar någon uppenbar utveckling till de renskötande samernas nackdel. Ett exempel är två likartade mål som behandlades vid Gällivare häradsrätt 1828 och 1844. I det första målet hade två nybyggare i Killinge instämt en renskötare från Norrkaitum för att dennes renar ätit upp hö på avlägset belägna ängar. Renskötarens ombud påpekade att höet inte varit inhägnat och att en kungörelse av den 13 oktober 1801 stadgade att den nybyggare som inte stängde in sina höstackar ”med en stadig och tät gärdsgård till 4 alnars höjd samt 5 à 6 alnars avstånd
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
från alla sidor ifrån stacken (…) finge skylla sig och själv sin skada stånda”.
Nämnden intygade att ängarna låg så nära fjället att gärdselvirke inte fanns inom tre mils avstånd. När det dessutom visade sig att det inte kunde styrkas att kungörelsen hade lästs upp ”årligen före höbärgningstiderna från predikstolen” så dömdes renskötaren att betala ett rejält skadestånd och dessutom stå för rättegångskostnaderna. Nämnden, som hade en viss övervikt av nybyggare, uttalade sig till nybyggarnas fördel.
I det andra målet var det en renskötare i Sörkaitum som instämts för att hans renar ätit upp hö för två bönder i Hakkas. Även denna gång hänvisade renskötaren till 1801 års kungörelse. Nu kunde vice pastorn intyga att kungörelsen blivit uppläst från predikstolen i april 1842 i god tid före höbärgningen. Dessutom upplyste nämnden om att samerna ”nästlidet år med största svårighet kunnat sköta sina renar, som i anseende till det dåliga betet sprungit än hit, än dit.” Renskötarna slapp betala skadestånd och nybyggarna fick stå för rättegångskostnaderna. Det verkar som om den avgörande faktorn var att kungörelsen denna gång hade lästs upp i enlighet med reglementet. Inte desto mindre bör man notera att nämnden, trots att den även nu hade en övervikt av nybyggare, uttalade sig till renskötarnas fördel och framhöll att det varit svårt för dem att kontrollera renarna.
I Jämtland och Härjedalen fanns samerna överhuvudtaget inte representerade i nämnderna. Sigrid Ejemar konstaterar att detta påverkade samernas inflytande i det lokala självstyret och rättsutövningen negativt. Det förefaller rimligt att tänka sig att samerna inte kände sig delaktiga i häradsrättens arbete på samma sätt som i lappmarkerna, och inte så gärna väckte talan vid tinget. Men när ett mål väl avhandlades vid tinget kan jag inte tydligt se att samernas intressen åsidosattes. Ett exempel är det mål som väcktes vid Hammerdals häradsrätt i november 1696. En bonde i Strand, som själv var nämndeman, besvärade sig tillsammans med några ”medinteressenter” över två samer som hade fångat bäver på deras avradsland Ögelströmsfisket. De kunde visa upp ett avradsbrev där landets råmärken angavs. Alla var ense om att den bäck i Kärrnässkogen där samerna satt sina
67
Tinget i Gällivare den 22 februari 1828. SE/RA/760001/Avdelning I/524; https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0076329_00123. 68
Tinget i Gällivare den 16 februari 1844. SE/HLA/1040004/A I a/11; AID: v192225.b5990. 69
Ejemar. Encountering diversity before and beyond the district courts, s. 21.
bäverfällor var belägen inom dessa råmärken. Samerna hävdade emellertid att landområdet inte hörde till avradsfisket och visade ett dokument från 1652 som skulle styrka detta. Nämnden intygade att avradet endast gällde fisket och inte skogen. Trots att det alltså var en av nämndemännen som klagat slog häradsrätten fast att det var samerna som hade rätt till fällfångsten i skogen.
Ett annat exempel är ett mål som väcktes vid Undersåkers häradsrätt i oktober 1697. Nu gällde det en älghud som några bönder tagit av en same med motiveringen att älgen fällts på böndernas avradsland. Samen förklarade att han skjutit älgen i en ”liten skogsrumpa” mellan skattefjället och sjön Torrön, en trakt som hörde till hans skattefjäll. Bönderna bestred detta, men eftersom de inte hade något avradsbrev med sköts saken upp. Vid vårtinget 1698 uppvisades avradsbrevet, men eftersom inga råmärken nämndes i det beslutades att två av tolvmännen skulle hålla syn i parternas närvaro. Vid hösttinget 1698 presenterade tolvmännen resultatet av synen och intygade att älgen var skjuten ”under fjället på en fjällklimp därest lapparne hava tillstånd att skjuta”. Samen fick rätt och behöll älghuden.
Hur ska man förstå detta, att nämndemän som själva var bönder gick emot andra bönders intressen? Kanske var den avgörande faktorn att varje nybliven tolvman eller nämndeman måste svära en ed. Detta omtalas i domböcker redan under 1600-talet men jag har inte lyckats få fram ordalydelsen från den tiden. Enligt 1734 års lag var nämndemannaeden i varje fall densamma som domareden, som innebar att man lovade och svor vid ”Gud och hans heliga evangelium” att ”aldrig lag vränga eller orätt främja för skyldskap, svågerskap, vänskap, avund och illvilja eller räddhåga; ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak”.
Den som bröt detta löfte kunde förvänta sig att drabbas av Guds förbannelse i livet och därefter en bestraffning vid yttersta domen. Jag antar att respekten för eden var så stor att nämndemän inte gärna svek sitt uppdrag, utan så långt som möjligt försökte finna ut vad
70 K. Bark (red.). Undersåkers tingslags domboksprotokoll 1649–1690. (Landsarkivet i Östersund och Jämtlands läns fornskriftsällskap, 2013), s. 122–123. 71
Bark (red.). Undersåkers tingslags domboksprotokoll 1691–1700, s. 110. Bark (red.). Undersåkers domboksprotokoll 1691–1700, s. 120.
73 Bark (red.). Undersåkers domboksprotokoll 1691–1700, s. 133. 74 J. E. Almquist. Domareden i historisk belysning. Svensk Juristtidning. (1944.) 75 E. Malmer. De försvunna ederna: samhällets rationalisering och avskaffandet av tro- och huldhetseden samt befattningsederna. Scandia. 62:2 (1996).
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
som var rätt och riktigt. Här finns emellertid utrymme för ytterligare forskning.
Häradsrätternas förlorade betydelse
Under andra halvan av 1700-talet tog länsförvaltningen ett starkare grepp om markfrågorna i lappmarkerna. En person som fick stort inflytande var Lars Qvist, som 1758 utnämndes till ekonomidirektör i de södra lappmarkerna med uppgift att inträda ”i landshövdingens ställe” och ”vårda och sköta allt det, som till hushållningens och handelns förbättrande därstädes lända kan.” Här var det alltså återigen de merkantilistiska strävandena som gav sig till känna. När en position som lagman över lappmarkerna inrättades 1762 fick Lars Qvist tjänsten.
Första gången Lars Qvist agerade i en fråga som gällde nybyggares respektive samers rättigheter till mark och vatten förefaller ha varit 1776. Det handlade om en gammal konflikt mellan nybyggarna i Lappträsk i Arvidsjaur och den same som innehade skattelandet gällande byggandet av en kvarn i Lappträskån. Samen menade att fiskvandringen i ån skulle förhindras av kvarnen, varför häradsrätten vid två tillfällen, 1773 och 1774, avslagit nybyggarnas begäran. Nu hade emellertid kvarnen ändå blivit byggd. Nybyggarna kunde visa upp ett utdrag ur ”ekonomiprotokollet” från Arvidsjaur den 23 januari 1775, underskrivet av Lars Qvist ”såsom tillförordnad styresman och i herr landshövdingens ställe.” Utdraget sades visa att samen hade gått med på att nybyggarna på försök skulle få anlägga kvarnen om de bara satte dit en lucka så att fisken kunde passera. Samen medgav att han blivit tillfrågad om saken av lagman Qvist, men nekade till att ha gett sitt samtycke. Nämnden intygade att detta var sant. Häradsrätten ifrågasatte ”av vad grund herr lagman Qvist företräder landshövdingens ställe”, varefter Qvist hänvisade till ett brev enligt vilket ”herr lagman i ekonomimål skulle företräda landshövdingens ställe i Lappmarken”. Häradsrätten konstaterade att de inte kunde pröva ”de i denna sak, genom herr lagmans Qvist åtgärd i rättegången, förekommande åtskilliga besynnerliga omständigheter, utan desamma måste
76
Olofsson. Samhälle och ekonomi i övre Norrland under frihetstiden, s. 532–533. 77
Tinget i Arvidsjaur den 22 januari 1773. SE/HLA/1040002/A/A I/A I a/2; AID: v153336.b302.s601. Tinget i Arvidsjaur den 22 januari 1774. SE/HLA/1040002/A/A I/A I a/2; AID: v153336.b318.s633.
av högre rätt granskas.” De sköt upp målet till nästa ting. Någon ny prövning skedde dock inte, utan kvarnen blev kvar.
Länsförvaltningen avancerade ytterligare när landshövding Johan Gustaf av Donner 1792 utfärdade en kungörelse enligt vilken samernas landtvister inte längre skulle avgöras av häradsrätterna. I stället skulle ekonomidirektören och kronobefallningsmannen, som nu var Fredrik Esaias Hasselhuhn, meddela immission (erkännande av besittningsrätt) till samernas skatteland, vilket därefter skulle stadfästas av landshövdingen. Hasselhuhn började genast arbeta enligt kungörelsen. År 1793 framträdde en same från Sjokksjokksbyn inför tinget i Jokkmokk och berättade att han för många år sedan fått ta över ett skatteland mot att han tog hand om den tidigare innehavaren under dennes återstående livstid. Nu hade han dock till sin förvåning fått veta av Hasselhuhn att han genast måste lämna sitt land till förmån för en nämndeman och fogdetolk som var nybyggare i Vajmat. Hasselhuhn menade att han agerat i enlighet med landshövdingens förordnande. Det uppstod då oro i församlingen, inte bara bland samerna utan även bland nybyggarna. De förde fram att:
slika stridigheter måge i laga ordning hanteras vid häradsrätten, varest både vittnen som ofta erfordras, kunna ordentligen och på ed varda hörda, samt säkraste underrättelser om samma upplåtelsers beskaffenhet erhållas.
Detta borde ske i hela nämndens och tingsallmogens närvaro. Hasselhuhn hävdade att domaren borde ha fått kännedom om hans förordnande att förekomma skattelandstvister. Detta förnekades av domaren, som försökte lugna den oroliga församlingen med att försäkra dem om att när landshövdingen fick veta vad som försiggått i Jokkmokk skulle han utan tvivel ställa allt till rätta.
Hasselhuhn agerade även i andra mål om skatteland. Mest anmärkningsvärt är kanske det som diskuterades vid Arjeplogs häradsrätt 1794. En same från Luokta klagade på några samer från Norrvästerbyn för att de inkräktat på hans sommarbetesland. De anklagade uppvisade då ett dokument utfärdat av Hasselhuhn 1792, som visade att
78 Tinget i Arvidsjaur den 22 januari 1776. SE/HLA/1040002/A/A I/A I a/2; AID: v153336.b328.s653. KBW 1618–1620. 79 E. Bylund. Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867. (Uppsala universitet, 1956), s. 231–234. 80 Å. Holmbäck. Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling, s. 78–79. 81 Tinget i Jokkmokk den 14 februari 1793. SE/RA/760001/Avdelning I/523; https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/A0076328_00090.
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
en av samerna från Norrvästerbyn hade fått ta över landet. Samen från Luokta anförde att han:
till sin största häpenhet och förundran nu första gången fått någon kunskap om ett dokument, som alldeles skilde honom från den besittningsoch nyttjorätt till Ruopsok, varvid han genom flera domar blivit bibehållen samt försäkrad.
Enligt dokumentet skulle en undersökning ha gjorts i närvaro av såväl kronolänsmän som samernas byalänsmän. När norrvästerbysamerna utfrågades under ed framgick det emellertid att länsmännen inte alls varit närvarande, så inte heller samen från Luokta. Följaktligen konstaterade häradsrätten att samen även fortsättningsvis skulle nyttja det omstridda landet utan intrång av andra. Rätten avsåg också att skriva till landshövdingen för att fråga:
huruvida allmänna lagen kräver, att Hasselhuhn för sitt härutinnan uppdagade förhållande, må ställas under vederbörlig actoris tilltal, eller ej.
I lappmarkerna pågick alltså en formlig maktkamp mellan häradsrätterna och landshövdingens representant. Omkring 1800 stod landshövdingen som vinnare. Som Lennart Lundmark konstaterat finns det ingen enkel förklaring till detta, men han har föreslagit tre förklaringar på olika nivåer. För det första hade läran om kulturstadier fått ett starkt inflytande, vilket rättfärdigade att nomadiserande renskötare måste vika för bofasta jordbrukare. För det andra hade de svenska böndernas äganderätt till sin jord stärkts genom Gustav III:s förenings- och säkerhetsakt 1789, medan andras markrättigheter lämnats utanför. För det tredje var häradshövding Carl Fredrik Furtenbach, som var Hasselhuhns motpart både i Jokkmokk 1793 och Arjeplog 1794, en ung och inte särskilt respektingivande person. Lundmark menar att en eller flera av dessa förklaringar högst troligt har spelat in.
Nils-Johan Päiviö avfärdar Lundmarks förklaringar som alltför enkla och menar att den viktigaste drivkraften för rättsutvecklingen, måste anses vara den ekonomiska utvecklingen, utan att gå närmare in på vad detta innebär.
82
Tinget i Arjeplog den 31 januari 1794. SE/HLA/1040001/A/A I/A I a/4; AID: v470039.b3320. 83
Lundmark. Samernas skatteland, s. 95–101. 84
N.-J. Päiviö. Från skattemannarätt till nyttjanderätt: en rättshistorisk studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet 1500-talet till 1886 års renbeteslag. (Uppsala universitet, 2011), s. 55.
Både Lundmark och Päiviö diskuterar emellertid bara förhållandena i lappmarkerna. I själva verket gick utvecklingen åt samma håll i Jämtland och Härjedalen och inleddes kanske till och med ännu tidigare där. Gunnar Prawitz konstaterar, om än med starka reservationer med hänvisning till bristen på källor, att länsstyrelserna verkar ha tagit över häradsrätternas hantering av skattefjällsärenden efter mitten av 1700-talet. Han menar att det är ovisst vad som orsakat detta omslag, men spekulerar i att det kan ha varit ”regalistiska tankegångar” som gjort sig gällande.
Här behövs mer forskning för att utreda utvecklingen inom hela det samiska området. Hur gick exempelvis diskussionerna i ståndsriksdagen?
Slutsatser
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att rättskipningen i häradsrätterna över lag fungerade bra när det gällde tvister mellan samer och bönder om mark och vatten. Lagen gällde lika för alla. Nämndemännen förefaller ha tagit sin roll på allvar och försökt utröna vad som var rätt och riktigt snarare än vad som skulle gynna den egna gruppen.
För att öka skatteintäkterna införde den svenska centralmakten särbestämmelser i lappmarkerna för att främja nybyggarkolonisationen. I lappmarkerna fanns en outnyttjad potential för jordbruk och boskapsskötsel som dock borde användas utan att samerna begränsades i sin utövning av jakt, fiske och renskötsel. Så länge häradsrätterna beslutade i tvister om mark och vatten fanns det ett starkt lokalt självstyre där samiska synpunkter i hög grad beaktades. Det gällde även i Jämtland och Härjedalen, trots att samerna inte satt med i nämnderna där.
Under den merkantilistiskt präglade frihetstiden ökade det nationella intresset för inhemsk råvaruproduktion och centralmakten vidtog ytterligare åtgärder för att gynna jordbruket. I samband med detta överfördes rådigheten över samiska markrättigheter till länsstyrelserna, som saknade lokal förankring. Hur den processen gick till är fortfarande i högsta grad oklart. Klart är emellertid att de samiska
85 Prawitz. Samernas rätt. Samernas skattefjäll 1, s. 175–176.
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
rättigheterna i allt större utsträckning åsidosattes med hänvisning till nationella behov.
I det fortsatta försoningsarbetet bör den svenska staten beakta att det samiska folkets rätt till mark och vatten har åsidosatts under en process som pågått under flera sekler. Varje ytterligare intrång bör därför inte endast bedömas utifrån dagens situation utan utifrån de kumulativa effekter som hopats ända sedan 1600-talet.
Referenser
Arkivkällor
Riksarkivet
SE/RA/760001/Avdelning I/519–525. Kopiesamlingen (f.d. Avskrift-
samlingen). Avskriftsamlingar i bokstavsordning. K.B. Wiklunds
avskriftsamling. SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3478. Svea hovrätt. Advokat-
fiskalens arkiv. Häradsrätters renoverade domböcker. Västernorrlands län nr 11.
SE/HLA/9010004/B/2/A I/1. Kopior av handlingar från svenska
Tornedalen hos Riksarkivet i Finland. Domböcker. 1736–1789.
Arkiv digital
SE/HLA/1040001/A/A I/A I a/4. Arjeplogs tingslags häradsrätts
arkiv. Domböcker vid ordinarie ting. 1780–1798. SE/HLA/1040002/A/A I/A I a/2. Arvidsjaurs tingslags häradsrätts
arkiv. Domböcker vid ordinarie ting. 1736–1796. SE/HLA/1040004/A I a/11. Gällivare tingslags häradsrätts arkiv.
Domböcker vid ordinarie ting. 1841–1844. SE/HLA/1040006/A I a/5. Jokkmokks tingslags häradsrätts arkiv.
Domböcker vid ordinarie ting. 1750–1759. SE/HLA/1040008/A/A I/A I a/1c. Jukkasjärvi tingslags häradsrätts
arkiv. Domböcker vid ordinarie ting. 1779–1789. SE/HLA/1040102/A/A I/A I a/4. Södra Ångermanlands domsagas
arkiv. Domböcker vid ordinarie ting. 1685–1689. SE/HLA/1040125/A I/1. Västerbottens lappmarkers domböcker
(Lappmarkens justitiarius arkiv). Domböcker. 1689–1705. SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/1783. Svea hovrätt. Advokat-
fiskalens arkiv. Häradsrätters renoverade domböcker. Örebro och Södermanlands län nr 7.
SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/1785. Svea hovrätt. Advokat-
fiskalens arkiv. Häradsrätters renoverade domböcker. Örebro och Södermanlands län nr 12.
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3136. Svea hovrätt. Advokat-
fiskalens arkiv. Häradsrätters renoverade domböcker. Gävleborgs län nr 4.
SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3137. Svea hovrätt. Advokat-
fiskalens arkiv. Häradsrätters renoverade domböcker. Gävleborgs län nr 5.
SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3470. Svea hovrätt. Advokat-
fiskalens arkiv. Häradsrätters renoverade domböcker. Västernorrlands län nr 4.
SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3471. Svea hovrätt. Advokat-
fiskalens arkiv. Häradsrätters renoverade domböcker. Västernorrlands län nr 5.
SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3821. Svea hovrätt. Advokat-
fiskalens arkiv. Häradsrätters renoverade domböcker. Jämtlands län nr 6.
SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3836. Svea hovrätt. Advokat-
fiskalens arkiv. Häradsrätters renoverade domböcker. Jämtlands län nr 21.
SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3841. Svea hovrätt. Advokat-
fiskalens arkiv. Häradsrätters renoverade domböcker. Jämtlands län nr 26.
SE/RA/420422/02/E/E XI/E XI e/3966. Svea hovrätt. Advokat-
fiskalens arkiv. Häradsrätters renoverade domböcker. Västerbottens län nr 2.
Tryckta källor
Bark, K. (red.). Undersåkers tingslags domboksprotokoll 1649–1690.
(Landsarkivet i Östersund och Jämtlands läns fornskriftsällskap, 2013). Elektroniskt tillgänglig från https://www.fornskrift.se/Avskrifter/Undersaker_1649- 1690_rev.pdf.
Bark, K. (red.). Undersåkers tingslags domboksprotokoll 1691–1700.
(Landsarkivet i Östersund och Jämtlands läns fornskriftsällskap, 2018). Elektroniskt tillgänglig från https://www.fornskrift.se/Avskrifter/U-akers_dombok_1691- 1700.pdf.
Hansson, G., Holm, O. & Eriksson, K. G. Gårdar och arrenden:
Jämtlands och Härjedalens bygsellängder 1601–1645. (Jämtlands läns fornskriftsällskap och Riksarkivet i Östersund, 2023.)
Hasselberg, G., Mellander, K., Festin, E., Wikström, I. & Persson, P.
(red.). Jämtlands domböcker och landstingsprotokoll. 1. Jämtlands
domböcker 1621–1628. (Jämtlands läns fornskriftsällskap, 1933.)
Elektroniskt tillgänglig från https://www.fornskrift.se/pdf/jlfs3.pdf.
Hasselberg, G., Mellander, K., Festin, E., Wikström, I. & Persson, P.
(red.). Jämtlands domböcker och landstingsprotokoll. 2, Jämtlands
domböcker 1634–1643. (Jämtlands läns fornskriftsällskap, 1934.)
Elektroniskt tillgänglig från https://www.fornskrift.se/pdf/jlfs4.pdf.
Kalin, C. Härjedalsbrev 1531–1645. (Landsarkivet i Östersund och
Jämtlands läns fornskriftsällskap, 2009). Elektroniskt tillgänglig
från https://www.fornskrift.se/Avskrifter/Kalin%20- %20Harjedalsbrev.pdf.
Larsen, D. A. & Rauø, K. (red.). Dombok Torneå lappmark: Jukkas-
järvi og Enontekis tinglag. 1639–1699. (Lenvik bygdemuseum, 1997.)
Rauø, K. Larsen, D. A. (red.). Fogderegnskap for Torneå lappmark
og ”Wästersiön” 1553–1561. (Lenvik bygdemuseum, 2002.)
Swedlund, R. (red.). Jämtländska räkenskaper 1564–1571. 1. Räken-
skaper 1564–1567. (Jämtlands läns fornskriftsällskap, 1944.)
Elektroniskt tillgänglig från https://www.fornskrift.se/pdf/jlfs8.pdf.
Publikationer
Ahnlund, N. Jämtlands och Härjedalens historia D. 1. Intill 1537.
Stockholm: Norstedts, 1948. Almquist, J. E. Domareden i historisk belysning. Svensk Jurist-
tidning. (1944): s. 44–53. Elektroniskt tillgänglig från
https://svjt.se/svjt/1944/44.
Antonson, H. Landskap och ödesbölen: Jämtland före, under och
efter den medeltida agrarkrisen. (Stockholms universitet, 2004.)
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
Arell, N. Rennomadismen i Torne lappmark: markanvändning under
kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken. (Umeå universitet, 1977.) Elektroniskt tillgänglig från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-68317.
Bergman, I. & Edlund, L.-E. Birkarlar and Sami – inter-cultural
contacts beyond state control: reconsidering the standing of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sami societies. Acta Borealia. 33:1 (2016): s. 52–80. Elektroniskt tillgänglig från https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/08003831.2016. 1154676. DOI: 10.1080/08003831.2016.1154676.
Bromé, J. Jämtlands och Härjedalens historia D. 2. 1537–1645.
(Norstedts, 1945.) Bromé, J. Jämtlands och Härjedalens historia D. 3. 1645–1720.
(Norstedts, 1954.) Bylund, E. Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867. (Uppsala
universitet, 1956.) Ejemar, S. Encountering diversity before and beyond the district
courts: the Saamis’ situation in north-western Jämtland 1649–1700; masteruppsats. (Uppsala universitet, 2023). Elektroniskt tillgänglig från https://www.divaportal.org/smash/get/diva2:1767401/FULLTEXT01.pdf.
Fellman, I. Inledning. I Fellman, I. (red.). Handlingar och uppsatser
angående Finska Lappmarken och lapparne, 3. Finska litteratursällskapets tryckeri, 1912. Elektroniskt tillgänglig från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:eod-422961.
Göthe, G. Om Umeå lappmarks svenska kolonisation: från mitten av
1500-talet till omkr. 1750. Stockholms högskola, 1929. Hallenberg, M. Statsmakt till salu: arrendesystemet och privatiser-
ingen av skatteuppbörden i det svenska riket 1618–1635. (Nordic Academic Press, 2008.)
Hermanstrand, H.. Eie eller leie, valg eller tvang? Samiske bygsler i
Vaapste og Raane 1690–1800: Samisk handlingsrom i kongemaktenes grenseland. (UiT: Norges arktiske universitet, 2021.)
Elektroniskt tillgänglig från https://munin.uit.no/handle/10037/21264.
Holmbäck, Å. Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska ut-
veckling. SOU 1922:10. (Socialdepartementet, 1922). Elektro-
niskt tillgänglig från: https://weburn.kb.se/metadata/804/SOU_8220804.htm.
Hultblad, F. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken. (Uppsala universitet, 1968.)
Korpijaakko-Labba, K. Om samernas rättsliga ställning i Sverige-
Finland: en rättshistorisk utredning av markanvändningsförhållanden och -rättigheter i Västerbottens lappmark före mitten av 1700-talet. I översättning av Beate-Sofie Nissén-Hyvärinen. (Juristförbundets förlag, 1994.)
Kvist, R. Friktion och samexistens: den fjällsamiska markanvänd-
ningen och relationerna till nybyggarna i Jokkmokk 1760–1860.
Tre Kulturer. 4 (1988): s. 113–50. Larsson, J. & Päiviö Sjaunja, E-L. Self-governance and Sami commu-
nities: transitions in early modern natural resource management. (Palgrave Macmillan, 2022). Elektroniskt tillgänglig från https://link.springer.com/content/pdf/10.1007/978-3-030- 87498-8.pdf.
Lundmark, L. Samernas skatteland i Norr- och Västerbotten under
300 år. (Institutet för rättshistorisk forskning, 2006.)
Elektroniskt tillgänglig från https://olinfoundation.com/publikationer/rsk8/.
Malmer, E. De försvunna ederna: samhällets rationalisering och
avskaffandet av tro- och huldhetseden samt befattningsederna. Scandia. 62;2 (1996): s. 235–67. Elektroniskt tillgänglig från https://journals.lub.lu.se/scandia/article/view/1114/899.
Marklund, B. Det milsvida skogsfolket: skogssamernas samhälle i
omvandling 1650–1800. (Umeå universitet, 2015.) Elektroniskt
tillgänglig från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-101271.
Norstedt, G. Lappskattelanden på Geddas karta: Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. (Thalassa, 2011.)
Norstedt, G. A land of one’s own: Sami resource use in Sweden’s
boreal landscape under autonomous governance. (Sveriges lantbruksuniversitet, 2018). Elektroniskt tillgänglig från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:slu:epsilon-e-4853.
SOU 2026:15 Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter …
Olofsson, S. I. Övre Norrlands historia under Gustaf Vasa och hans
söner. I Westin, G. & Olofsson, S. I. (red.), Övre Norrlands
historia D. 1 Tiden till 1600, s. 253–516. (Norrbottens och Västerbottens läns landsting, 1962.)
Olofsson, S. I. Samhälle och ekonomi i övre Norrland under frihets-
tiden. I Westin, G. (red.). Övre Norrlands historia. D. 3, Tiden 1638–1772,.), s. 249–538. (Norrbottens och Västerbottens läns landsting, 1974.)
Samhälle och ekonomi i övre Norrland under stormaktstiden.
I Westin, G. (red.). Övre Norrlands historia. D. 3, Tiden 1638–1772, s. 1–248. (Norrbottens och Västerbottens läns landsting, 1974.)
Poignant, E. Samling af författningar angående de s.k. Lappmarks-
friheterna. (Samson & W., 1872). Elektroniskt tillgänglig från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:eod-75.
Prawitz, G. Samernas rätt. I Cramér, T. (red.). Samernas skattefjäll 1.
(Svenska Samernas Riksförbund, 1966.) Prawitz, G. Renbetesfjällen IV: rättsutvecklingen fram till år 1886.
I Cramér, T. (red.). Samernas skattefjäll 2. (Svenska Samernas Riksförbund, 1967.)
Päiviö, N-J. Från skattemannarätt till nyttjanderätt: en rättshistorisk
studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet 1500-talet
till 1886 års renbeteslag. (Uppsala universitet, 2011.)
Rumar, L. Historien och Härjedalsdomen: en kritisk analys. (Vaartoe
– Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2014.) Salvesen, H.. Jord i Jemtland: bosetningshistoriske og økonomiske
studier i grenseland ca 1200–1650. (Wisénska bokhandeln, 1979.) Taussi Sjöberg, M. Rätten och kvinnorna: från släktmakt till stats-
makt i Sverige på 1500- och 1600-talet. (Atlantis, 1996.)
Tegengren, H. En utdöd lappkultur i Kemi lappmark: studier i Nord-
finlands kolonisationshistoria. (Åbo Akademi, 1952.)
Wallerström, T. Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring
makt och bosättning i en europeisk periferi. (Lunds universitet, 1995.)
Widmark, H. A., et al. Förslag till förordning angående de svenska
Lapparne och de bofaste i Sverige. (Marcus, 1883.)
Fördrivningspraktiker och motståndsstrategier – kronan och samerna i Mellansverige under 1700-talet
Jonas Monié Nordin och Sven Olofsson
Inledning
Runt om i Mellansverige påträffas lämningar efter samiska boställen på platser med namn som Lapphällan, Lapphällarna och Lappmyren. Spåren kan bestå av rester från permanenta kåtor, eldstäder eller husgrunder. Ort- och platsnamn är ofta så kallade exonymer och berättar om den svenskspråkiga allmogens namn på platser där samer bott och vistats. Vad samerna själva kallat sina bosättningar i Mellansverige vet vi sällan, men antalet ortnamn, berättelser och arkeologiska spår, talar om en spridd och ganska omfattande samisk befolkning i detta vidsträckta område. Spåren kan knytas till den samiska rennomadismen i Mellansverige men också till det bofastgörande som kronan framtvingade under 1700-talet. Sedan järnåldern och medeltid hade emellertid en samisk befolkning funnits i södra och mellersta Skandinavien.
I juni 2022 genomfördes en arkeologisk undersökning av lämningarna efter en samisk bosättning från övergången mellan rennomadism och bofastgörande. Vid Lapphällan i Gävles sydvästra utkanter påträffade arkeologer spåren av en gåetie, en träkåta (se figur 1).
1 Med begreppet Mellansverige menar vi i denna undersökning det geografiska område som ungefär sträcker sig mellan Mälardalen i söder och Ångermanälven i norr. 2 L. I. Hansen & B. Olsen. Samenes historie fram til 1750. (Cappelen Damm Akademisk, 2022); J. Bergstøl. Samer i Østerdalen? En studie av etnisitet i jernalderen og middelalderen i det nord-
østre Hedmark. (Universitetet i Oslo, 2008.)
Kåtan hade varit bebodd under 1700-talets sista årtionden och i början av 1800-talet. Mitt i kåtan påträffades tydliga spår av en aernie och en avställningssten vid påssjo, köksdelen på norra sidan av kåtan. Det arkeologiska fyndmaterialet indikerar att här hade bott en samisk familj som levt av hantverk och kanske även av hästslakt.
Figur 1 Lämningen efter en gåetie vid Lapphällan, Gävle
Foto: Emma Sjöling, Societas Archaeologica Upsaliensis.
Som vi kommer att visa i denna undersökning finns det åtskilliga skriftliga belägg från Gävletrakten som berättar om samiskt liv från denna period. Källor som nämner att samer var involverade i bruksrörelsen, att många levde nomadiserande liv medan andra var bofasta. Här berättas om samer som tvingats bli bofasta och ta tjänst under socknen eller Gävle stad. Omkring 1770 arbetade Linnéstudenten Per Holmberger som informator på Tolvfors bruk i Gävle och sam-
3 A. Lindkvist, & J. M. Nordin. En undersökt kåta vid Lapphällan i Gävle. I J. Wehlin, S. Cassé, & M. Andersson (red.). Samiska spår. Dalarna – Gävleborg – Västmanland. (Dalarnas fornminnesoch hembygdsförbund m.fl. 2022): s. 118–119; A. Lindkvist, J.M. Nordin. & S. Olofsson. Lapphällan – kåta och skogvaktartorp i Gävles utkant. Arkeologisk undersökning. Andersberg 14:1, Gävle Heliga Trefaldighets socken, Gävle kommun, Gästrikland, Gävleborgs län. SAUrapporter 2024:09. (SAU, 2024.)
manställde under lediga stunder en ordlista över det samiska språk som talades i området. Holmberger nedtecknade också en visa som sjöngs av Gästrikesamerna i samband med framgångsrik björnjakt, den så kallade björnvisan. Sammantaget visar dessa spridda källor på en heterogen grupp av samer som på olika sätt och med olika strategier förhöll sig till, och agerade utifrån, den fördrivningspolitik som kronan initierade under 1600-talet och intensifierade under 1700-talets början.
Syftet med det här kapitlet är att undersöka de fördrivningspraktiker och tvångsåtgärder gentemot samer i Mellansverige som ledde till tvångsförflyttningar, påtvingat fastboende, arbetsplikt och periodvisa förbud mot skjutvapen. Politiken ledde också till ett för Sverige unikt etniskt baserat tjänstepliktssystem som närmast kan liknas vid livegenskap. Kapitlet baseras på en undersökning av korrespondens mellan länsstyrelserna och Kunglig Majestät (Kungl. Maj:t). Den visar hur bofastgörandet gick till och hur kontrollen av Mellansveriges samer fortsatte under 1700-talet. Parallellt med detta diskuteras även de fysiska spåren från 1700- och 1800-talen av både fastboende och nomadiserande samer i Gästrikland, Hälsingland och Uppland.
För att förstå hur fördrivningar och tvångsmässigt bofastgörande av samer i Mellansverige utvecklades, tillämpar studien ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt som inkluderar arkeologiska, etnologiska, historiska och språkhistoriska källor. Den antropologiska kritiken av etnocentrism är av största vikt i detta sammanhang – alltså historievetenskapernas starka fokus på det föreställt egna folket – svensktalande svenskar. Det tidigmoderna Skandinavien var ett interkulturellt samhälle som präglades av en mångfald identiteter, språk och traditioner. Här fanns också samiska befolkningsgrupper långt utanför vad vi i dag brukar definiera som Sápmi/Saepmie något som inte minst märks i det arkeologiska källmaterialet.
4 L-G. Larsson. Per Holmberger och sockenlapparnas språk. (Uppsala universitet, 2018); Ihre 105, Lapparnes Björn wisa, Om deras öfriga, bekanta widskepelser. UUB. 5 Jfr J. M. Nordin & S. Olofsson. Voices of the Forests: Eviction, Control, and the rise of the so-called Parish-Lap system in Central Early Modern Sweden. Scandinavian Journal of History 48:4 (2023): s. 401–426.
Ett interkulturellt Skandinavien
Den historiska processen kring avhysning och tvångsförflyttning av nomadiserande samer från Mellansverige hade pågått sedan 1600talet men kulminerade under 1700-talets första decennier. Samer var emellertid inte främlingar på besök. Mellansverige var ett heterogent område som präglades av starka samiska inslag. Myndigheternas uppfattning var dock att samerna hade lämnat sina hem i fjälltrakterna och flyttat söderut för att leva ett nomadiserande liv i rikets mitt. Vår tolkning är att detta var en vanföreställning som etablerades vid denna tid och som genom lagstiftning befästes som juridisk sanning. Det samiska motståndet mot dessa processer uppmärksammade emellertid berörda myndigheter på lagstiftningens feltolkning. Det gav många samer rätt att stanna kvar, men enbart som bofasta och kontraktsbundna. Många samer kom också att tvångsförflyttas mot norr.
Lagar mot romer och resande hade utfärdats 1637 och 1662, men här kom valet att stå mellan utvisning eller avrättning. År 1641 kom det första antisamiska reglementet när ärkestiftet i Uppsala uttryckte åsikten att nomadiserande samer borde återvända till norr. Fyra år senare fattades beslutet av Hälsinglands landsting att fördriva alla nomadiserande samer. År 1652 förbjöds allmogen i Hälsingland att ge härbärge åt och försörja (nomadiserande) samer. Den lokala och antisamiska politiken i Hälsingland kan förefalla överraskande, med tanke på den relativt omfattande samiska befolkningen i landskapet långt in på 1800-talet. Arkeologiska belägg och muntliga traditioner visar på en lång samisk bosättningskontinuitet generellt i hela Gävleborgs län.
Under början av 1600-talet lagstiftades om att alla undersåtar i Sverige var tvungna att ha tjänst och vara skrivna i ett skattebetalande
6 Nordin & Olofsson. Voices of the Forests. 7 N. Montesino. Romer i svensk myndighetspolitik – ett historiskt perspektiv. Meddelanden från Socialhögskolan 2:2010. (Lunds universitet, 2010.) 8 A. Elmén Berg, H. Myrlund & I. Porović. Nya perspektiv på den samiska befolkningen i Pitebygdens jordbruksbyar. (Piteå museum. 2021): s. 15. 9 I. Svanberg. Hästslaktare och korgmakare. Resursutnyttjande och livsstil bland sockenlappar. (Skrifter utgivna av Johan Nordlandersällskapet, 1999): s. 11. 10
Svanberg. Hästslaktare och korgmakare, s. 11. 11
Jfr J. W. Schmidt, Resa genom Hälsingland och Härjedalen år 1799: en del av Johann Wilhelm Schmidts berättelse om sin resa genom några svenska landskap för att besöka samerna. (Luejie, 1992): s. 11. 12
I. Zachrisson (red.). Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien (Statens historiska museum, 1997); J. M. Nordin. Spaces of Resilience and Resistance: Sámi Habitation in Southern and Central Sweden Under the Late Medieval and the Early Modern Period. International Journal of Historical Archaeology 27 (2022): s. 480–505.
Fördrivningspraktiker och motståndsstrategier – kronan och samerna i Mellansverige …
hushåll. Det innebar också att man inte fick resa fritt. Det krävdes pass
för resor utanför hemsocknen. Personer som inte tillhörde ett hushåll eller som reste utan pass kunde tvingas att ta tjänst eller hamna i fängelse. Lagen mot samers flyttande från sina hemtrakter, från 1671 (se figur 2) var kronans försök att stärka sin makt över undersåtarna och säkerställa att det fanns en befolkning längst i norr. Orsakerna och bakgrunden till de lokala och nationella regleringarna är tämligen okända. Men en strävan efter att nyttiggöra rikets norra delar, en ökad kontroll över beskattningen, växande konkurrens om skogarnas resurser och
den lutherska ortodoxins ökade makt var övergripande orsaker.
Figur 2 Frontespis, lagen 1671
T. Johnsson. Vårt fredliga samhälle. ”Lösdriveri” och försvarslöshet i Sverige under 1830-talet. (Uppsala universitet, 2016); S. Olofsson. Till ömsesidig nytta – entreprenörer, framgång och sociala relationer i Rödöns tingslag i centrala Jämtland ca 1810–1850. (Uppsala universitet, 2011.)
N-E. Villstrand. Sveriges historia 1600–1721, vol. 4. (Norstedts, 2011); P. Norberg. Hälsinglands järnbruk i gången tid: en överblick. (Almqvist & Wiksell, 1956); P. Norberg. Gästriklands hyttor och hamrar. (Almqvist & Wiksell, 1959); F. Olsson. Järnhanteringens dynamik – produktion, lokalisering och agglomeration i Bergslagen och Mellansverige 1368–1910 (Umeå universitet, 2007); L. Lundmark. Uppbörd, utarmning, utveckling. Det samiska fångstsamhällets övergång till ren-
nomadism i Lule lappmark. (Umeå universitet, 1982.)
I lagtexten 1671 uttrycktes också kronans oro för att förlora sina nordligaste undersåtar, alltså de samer som tillverkade handskar, mössor, kängor, jackor och väskor för de ständigt växande arméerna i det expanderande svenska riket. Samer var också viktig arbetskraft i de gruvor och bruk i Lule och Torne älvdalar som nyligen öppnats. Som det står i lagen: ”... thet landskapet, som af ingen annan än lappar beqwämligen brukas och cultiveras kan ...”
Lagen blev svår att implementera och under 1720- och 1730-talen kom nya propositioner som både fokuserade på att trygga befolkningen längst i norr och även mer specifikt försöka begränsa nomadismen i övriga landet. Dessutom var lagstiftningarna från 1720och 1730-talet inriktade på att öka kronans kontroll över skogarnas resurser och att begränsa den samiska jakten på främst skogsfågel.
En förklaring till myndigheternas ökade engagemang i skogsfrågor var den expanderande bruksrörelsen och den växande bondebefolkningen som behövde nyttja markernas resurser. Kolning, veduttag och jakt ökade konkurrensen om skogarnas rikedomar. En veritabel kamp om skogarna och deras resurser, inte olik dagens, pågick och intensifierades under 1700-talet. Som en effekt av kungamaktens ökade ambitioner och strävan efter kontroll infördes 1756 en lagstiftning som begränsade de mellansvenska samernas rätt att bära vapen under fåglarnas lekperioder.
Lagstiftning skapades i ett specifikt historiskt sammanhang. Kronan uttryckte sin ambition att kontrollera och homogenisera rikets blandade befolkning. Politiken resulterade i en rad konsekvenser. En påtvingad flytt av samiska familjer från Mellansverige till Jämtland och Västerbotten. Ett införande av ett etniskt definierande kontraktsanställningssystem som omfattade samer i mellersta Sverige. Lagstiftningarna ledde i sin tur till en växande konflikt mellan allmogen
15 Se diskussion och referenser i J.M. Nordin. Centre of Diversity: Sami in the early modern Stockholm in the light of European Colonial Expansion. A historical archaeological approach. International Journal of Historical Archaeology, 22:4 (2018): s. 663–685. 16 Kongl. Maij:ts Placat 9 maj 1671. 17 A. Boëthius. Några anteckningar om lapparna i Dalarna, deras slöjd och skadliga djurfångst. Dalarnas hembygdsförbunds tidskrift (1923): s. 20–26. 18 Jfr Å. Nordenram. Svenska jaktens historia: från forntid till nutid. (Settern, 2001): s. 72–85; U. Nyrén. Rätt till jakt: en studie av den svenska jakträtten ca 1600–1789. (Göteborgs universitet, 2012): s. 204–210. 19 Kungörelse 29 december 1756. 20 En anställningsform som brukar kallas ”sockenlapp”. Paralleller kan spåras i Norge med systemet av bufinner/bygdefinner men dessa var inte reglerade i lag på samma sätt som i Sverige, H. Hermanstrand. Eie, eller leie, valg eller tvang? Samiske byglser i Vaapste og Raane 1690–1800. Samisk handlingsrom i kongemaktens grenseland. (UiT Norges Arktiske Universitet, 2021.)
Fördrivningspraktiker och motståndsstrategier – kronan och samerna i Mellansverige …
och myndigheterna och de samer som försökte stanna kvar i sin hembygd i Mellansverige.
De sydliga samerna i källmaterial och tidigare forskning
Fornnordiska sagor och norska kungasagor från den tidiga medeltiden behandlar en mångfald aspekter av samisk historia runt om i
Skandinavien. Från hög- och senmedeltiden finns både historiska och arkeologiska belägg på samisk bosättning i södra Finland, södra
Norge och Mellansverige. Särskilt kyrkböcker, domböcker och tänkeböcker – städernas rättsliga protokoll – innehåller information om samer som bodde och arbetade i städer och på landsbygden under
1500- och 1600-talen. Samer nämns i den tidigaste folkbokföringen från 1600-talets första hälft och i kamerala källor runt om i Mellan-
sverige. Kort sagt finns det omfattande belägg för en betydande grupp samer i ett brett spektrum av sociala skikt. De bodde långt
söder om lappmarksgränserna och levde av olika näringar. Källor om samer i det tidigmoderna Mellansverige är alltså inte ovanliga och dessa behöver analyseras parallellt med samers egna skrivelser för att skapa en djupare förståelse av 1600- och 1700-talens fördrivningspolitik. Reseberättelser, beskrivningar, kyrkböcker och muntliga traditioner från 1700- och 1800-talen nämner återkommande
Jfr S. Aalto. Categorizing Otherness in the Kings’ Sagas. (Itä-Suomen yliopisto, 2010); S. Aalto, & V-P. Lehtola. The Sami Representations Reflecting the Multi-Ethnic North of the Saga Literature. Journal of Northern Studies 11:2 (2017): s. 7–30; S. Wang, Decolonising medieval Fennoscandia: an interdisciplinary study of Norse-Saami relations in the medieval period. (De Gruyter, 2023.)
H. R. Amundsen. Changing histories and ethnicities in a Sámi and Norse borderland. Acta Borealia 34:2 (2017): s. 178–197; H. Gjerde, Sørsamisk eller førsamisk? Arkeologi og sørsamisk forhistorie i Sør-Norge: En kildekritisk analys. (Universitetet i Oslo, 2015); Wang. Decolonising medieval Fennoscandia.
J.M. Nordin. Samer i maktens närhet: nedslag i den samiska historien i Stockholm med omnejd. I L-G. Larsson, H. Rydving & I. Svanberg (red.). Samer i Syd. (Kungl. Vetenskapssamhället i Uppsala, 2022): s. 135–148; J. M. Nordin. Samisk historia i Stockholm och Sverige.
Från Molnby till Paradiset. (Stockholms stadsmuseum, 2022.)
I. Arens. Lappmagi i folkuppfattning och inför domstol: några rättsfall från 1600-talets domstolsprotokoll. Rig (1975): s. 1–6; Svanberg. Hästslaktare och korgmakare.
B. Löw. Johannes Schefferus och hans Lapponia. I Lappland av Johannes Schefferus. (Gebers, 1956): s. 15–18; H. Rydving, Samiska överhetspersoner i Sverige och Finland under 1600-talet. I E. Mundal & H. Rydving (red.). Samer som ”de andra”, samer om ”de andra”. Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten. Samiska dutkan/Samiska studier 6. (Umeå universitet, 2010); G. Fur, Gränsöverskridande kvinnor och svenska män. Kön och sexualitet på gränsen mellan samiskt och svenskt i tidigmodern tid. Kvinnovetenskaplig tidskrift. 19:1. (1998): s. 49–64; se även Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige. Faksimilutgåva av de s.k., prästrelationerna m.m. först publicerade av KB Wiklund 1897–1909. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar 27 (Skytteanska samfundet, 1983).
både nomadiserande och fastboende samer i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Västmanland och Uppland. Över tid, under 1700-talets andra hälft och särskilt under 1800-talet, ökar antalet belägg för fastboende samer som varit jägare, slaktare och hantverkare i Mellansveriges socknar och i Norrlandskustens städer.
Texter skrivna av samer från tidigmodern tid är mer begränsade och består av ett fåtal rapporter och brev, såsom flera av rapporterna till Johannes Schefferus stora arbete Lapponia (1673) eller Olaus Sirmas jojkar. Samiska suppliker från Hälsingland 1728 och Dalarna 1730 i protest mot tvångsförflyttningar mot norr är sällsynta exempel på bevarade samiska röster från tiden. Från samma tid ökar också spåren av samiska bosättningar, ofta i form av torplämningar, men även övergivna kåtor som Lapphällan i Gävle eller Lapphällarna i Östervåla, Uppland. Belägg för äldre samisk närvaro i Mellansverige finns dock redan från yngre järnåldern och genom hela medeltiden, men spåren är ofta fragmentariska och sparsamt undersökta.
Trots en relativ bredd av källor är kunskapen om samisk historia i Mellansverige i allmänhet, och fördrivningar och påtvingad anställning i synnerhet, fortfarande blygsam. Länge dominerades forskningen av föreställningen om att det egentligen inte fanns någon äldre samisk historia utanför Sápmis kärnområden. Den historiska närvaro som trots allt kunde beläggas ansågs vara från sen tid.
Etnocentrismen har dominerat i svensk kulturhistorisk forskning. Den norske geografen Yngvar Nielsens framryckningshypotes, publicerad 1891, fick snabb spridning. Nielsens studie baserades på en brist av äldre historiska belägg om samisk bosättning i Trøndelag. Den utgick därmed från att den samiska bosättningen var relativt sentida. Studien kom att få stor spridning bland forskare även utanför Norge. Nielsens begränsade granskning av historiska dokument (jämförelsevis få källor tar upp situationen före 1600-talet) ledde till ex silentio-antaganden, det vill säga att utan källor dras slutsatsen att någonting inte har hänt. Han ignorerade också muntliga traditioner, språk, ortnamn och arkeologiska belägg som alla pekar på djup
26 Y. Nielsen. Lapparnes fremrykning mod syd i Trondhjems stift og Hedmarkens amt. Det norske geografiske selskabs årbog 1889–1890 (1891): s. 9–39.
samisk historia i regionen. Det kom att dröja till slutet av 1900-talet för att Nielsens hypotes på allvar skulle ifrågasättas.
Forskningen om samisk historia söder om de allmänt föreställda gränserna för Sápmi/Saepmie har dominerats av etnologen Ingvar Svanberg, arkeologen Inger Zachrisson och språkforskaren Lars- Gunnar Larsson. Den senares studie av Per Holmbergers 1770-talslexikon över ett lokalt sydsamiskt språk som talades runt Gävle har belyst denna komplexa historia. Lexikonet innehåller drygt 1 600 ord, varav ett 50-tal för renskötsel och många ord för framför allt läderhantverk. Lexikonet har också andra exempel som verbet viärkått. Det betyder att timra en kåta, alltså att uppföra en kåta av den typ som undersöktes vid Lapphällarna, en permanent byggnad och inte bara ett temporärt skydd för genomresande.
Ingvar Svanberg är en av dem som mest utförligt studerat den samiska historien i Mellansverige och det påtvingade bofastgörandet. Han betonar att 1700- och 1800-talens kontraktsanställda samer söder om lappmarkerna hade sitt ursprung i de nomadiserande samiska grupper som sedan länge levt i regionen. Kontraktsanställningarna i de mellansvenska socknarna ser Svanberg som en socioekonomisk nisch som var uppskattad av allmogen. En same som var anställd av sockenstämman hade vanligtvis uppgifter med låg status. Det kunde gälla att avliva och flå hästar och hundar, men även att jaga björn, varg, lo och järv, vilka alla sågs som skadedjur. De samer som Holmberger träffade på i trakten av Gävle och de som bodde vid Lapphällan var mer eller mindre bofasta och kan ha varit kontraktsbundna till socknen och staden.
Det första omnämnandet av en kontraktsanställd same under en socken är från Rödön i Jämtland 1729, och den förste namngivne är Clemet Mårtensson i Berg, också i Jämtland, 1731. Från denna tid spreds det påtvingade bofastgörandet i Mellansverige. Men först vid mitten av 1750-talet finns det källor som ger en mera detaljerad bild
27
Jfr Å. Junge, H. B. Midthjell, J. Persson, & F. Strand. Samisk historie i Vera og fjella omkring (Gaaltije, 2024). 28
L. Rumar. Historien och Härjedalsdomen. Skrifter från Vaartoe – Centrum för samisk forskning nr 20. (Umeå Universitet, 2014.) 29
Larsson. Per Holmberger och sockenlapparnas språk. 30
L-G. Larsson. Vilket språk talade sockenlapparna? I L-G. Larsson, H. Rydving & I. Svanberg (red.). Samer i söder. (Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala, 2022.) 31
Svanberg. Hästslaktare och korgmakare, s. 26–28. 32
A. Lindkvist, J. M. Nordin & S. Olofsson. Lapphällan – kåta och skogvaktartorp i Gävles utkant. 33
Jämtlands domsagas häradsrätt, A I:50b, Hammerdals tingslag § 20; Svanberg. Hästslaktare och korgmakare, s. 35–38.
av hur utbredd den samiska befolkningen var i mellersta Sverige och i vilken utsträckning samer tjänstgjorde i socknarna.
Avhysning och kamp
Fredrik I:s makttillträde i Sverige 1720 och freden i Nystad 1721 innebar förändrade politiska förutsättningar i Skandinavien. En mindre aggressiv svensk utrikespolitik ledde till ökat fokus på inrikesfrågor, i kungens personliga fall uttryckt i ett starkt intresse för jakt och kontroll över villebrådet. Det kom att leda till konflikter med Mellansveriges samer.
Konfliktens konkreta utveckling kan spåras bakåt genom en anteckning av landshövdingen i Västernorrlands län Carl Gustaf Bielke, ett län som vid denna tid även omfattade Gävleborg och Jämtland:
… finner jag en suplique som har eder Kongl. Maj:t någre lappar ifrån Helsingland i underdånighet insinuerat, och deruti anhållit at i nåder tillåtas få ther uti orten förblifwa ... (6 maj 1728).
Bielke förefaller ha varit en samvetsgrann myndighetsutövare som uttryckte oro över samernas situation i sitt län. De samer som nämns i suppliken, en skrivelse direkt till Kungl. Maj:t, hade inte fått svar på sin anhållan: att få stanna i sitt hem i Hälsingland.
Vid tillträdet som landshövding hade Bielke funnit länets förvaltning i dåligt skick. Ryssland hade ockuperat Finland, vilket resulterade i stort lidande och stora flyktingströmmar från den östra rikshalvan. De lokala förhållandena i länet påverkades också av ryska räder längs kusten 1721 då bland annat städerna Hudiksvall, Söderhamn, Sundsvall och Härnösand brändes. Andra frågor som låg på landshövdingens bord var sådant som särskilt tycktes oroa den nytillträdde regenten Fredrik I. Det gällde invandring, lösdriveri, skogsskövling, och den nomadiserande samiska befolkningen i regionen, vars fågeljakt upplevdes som ett hot mot den kungliga jakten.
Landshövdingen Bielke var medveten om tidigare lagstiftning som förbjöd samisk nomadism söder om lappmarksgränsen. Men
34 Svanberg. Hästslaktare och korgmakare; Nordin & Olofsson. Voices of the Forests. 35 Texten inleds: ”Till hans Kongl. Maj:t ang Lappar. Gefle landar. Canc. d. 6 maj 1728. Ibland några af min Antecella [?] nu mera k presidenten Baron Palmqvist ifrån sistl. riksdagen i Stockholm för aflämnande skrif ...” (HLA, Gävleborgs läns landskansli, A III b:32, s. 372–374). 36 J. Aminoff-Winberg. På flykt i eget land – Internflyktingar i Sverige under stora nordiska kriget. (Åbo akademi, 2007): s. 215–233.
han noterade också rimligheten i önskemålen som hade uttalats av samerna där de hävdade att de hade bott i regionen i generationer. Bielkes hantering av ärendet resulterade i brevet från den 6 maj 1728 och som bevarats i konceptform. Det är fullt av rättelser och svårt att läsa men är av betydelse eftersom det avslutas med ett förslag till kung Fredrik:
... så synes den inrättningen derwid kunna tagas, at en á 2ne uti hwar sokn sätta sig nedr uti byarna och fråntagas, med strickt förbud at ej fara med skiutande på skogarna utan hålla sig wid församlingarna, och ärlägga. ordin. utskylder af bidra. och mantalspenningar. Brev till Kungl. Maj:t angående lappar. (Gävle läns ämbete den 6 maj 1728).
Brevet är unikt på flera sätt. Det tar upp den numera förlorade suppliken från Jon Larsson och Lars Jonsson, två samer från Söderhamn. De hade arresterats för lösdriveri, vilket i det här fallet tyder på att de levt ett nomadiserande liv och kan ha varit renskötare. Suppliken i sig är annars känd genom införandet i Inrikes civilexpeditionens diarium. Bielkes hänvisningar till Larssons och Jonssons anhållan uttrycker motstånd mot, och avvisande av, de lagar om tvångsförflyttning som riktades mot samer i Mellansverige. Jon Larsson och Lars Jonssons brev visar också att de båda var bekanta med suppliken som juridiskt och politiskt vapen. Deras brev är den första kända skriftliga framställningen från någon same i Mellansverige i ett försök att stoppa tvångsförflyttningen mot norr.
Brevet den 6 maj 1728 visar också att landshövding Bielke kände uppriktig oro för samernas situation i länet. Han uttryckte inte en avmätt och nedsättande hållning gentemot dem, vilket annars var vanligt i den tidens myndighetsbrevväxling. Han förmedlade snarare en förståelse för deras situation. Ur Bielkes synvinkel verkade det rimligt att låta samerna stanna i det landskap de bebott i generationer. Oron över kungens önskemål att fördriva alla nomadiserande samer söder om lappmarksgränsen ledde till ett konkret förslag som skulle
37
Till hans Kongl. Maj:t ang Lappar. Gefle landar. Canc. D-6 maj 1728 (HLA, Gävleborgs läns landskansli, A III b:32. s. 372–374). 38
RA, Inrikescivilexpeditionen, CI a:5 1727 januari no 52: ”Jon Larsson och Lars Jonsson, Lappar anhålla, att få blifwa qwar i Helsingeland wid och omkring Söderhamns stad i skogarna. – Remitteras d. 31 jan: 1727 till gen; leutn: och landshöfd: Palmqvists utlåtelse.” 39
M. Almbjär. Folkets röst? Önskemål inlämnade till Svenska riksdagen i frihetstiden, 1719–1772 (Umeå universitet, 2016). Suppliker från andra delar av Sápmi förekom och rörde allt från övervåld till dåliga arbetsförhållanden som i och omkring Kvikkjokks/Huhttáns silverbruk under 1600-talets andra hälft, K. Awebro. Var samerna en maktlös grupp på 1600-talet? I K. Awebro, (red.). Kring Alkvare lappkapell. (Institutet för lappmarksforskning, 1988): s. 6–31.
kunna få stopp på samernas nomadiska livsföring. Samer skulle, i likhet med allmogen, skrivas i en socken och därmed kunna kontrolleras av sockenstämman. Till skillnad från övriga undersåtar skulle utflyttning från socknen dock innebära att de avvisades mot norr. Detta är det första kända omnämnandet av det som utvecklades till systemet av socknarnas ofria kontraktsanställningar som erbjöds de samer i Mellansverige som inte ville eller kunde flytta norrut. Bielke använder bokstavligen termen ”systemet” med avsikt att komma med en lösning på vad Fredrik I såg som ett problem.
Den ursprungliga suppliken som Bielke citerade, är ett svar på myndigheternas lagstiftning som avsåg att begränsa, alternativt få stopp på samernas nomadiserande livsföring i Mellansverige. Den ideologiska grunden för dessa lagar var kronans krav på efterlevnad av tjänstehjonstvånget och att kunna visa ”laga försvar”. Det innebar att alla undersåtar skulle uppfylla minst ett av fyra villkor: att vara i någons tjänst, ha en titel, äga mark eller ha ett yrke.
Landshövding Bielke angav angående samerna i Söderhamn 1728:
... att så wähl thesse som flere här i nedre orterna kringstrykande lappar
förnimmer ifrån långl. tider barn efter barn hafwe här i landet haft sitt
uppehälle och aldrig sett lappmarkerna ...
Två år senare, i maj 1730, skrev en annan grupp samer, Anders Hindersson, Hindrich Mårtensson, Erich Hindersson, Nils Andersson Siuhl Hindricsson och Matz Larsson i Sundborn och Svärdsjö i Dalarna en liknande supplik i samma ämne. Undertecknarna betonade att de inte ägde något, de hade inte någon möjlighet att försörja sig i norr och att deras ”… förfäders fäder var födda här och till sina döda dagar hade sin försörjning här”.
En andra supplik från samer i Dalarna inkom till Kungl. Maj:t den 11 juli 1730:
… uti Dalarna kläckta och borna, därest våra förfäder jämväl över hund-
rade år hava haft sitt tillhåll, och således så väl uti det rätta lappska språket,
som uti deras seder oförfarna, skola vi nu efter förbemälta publikation
40 E. Bengtsson. Världens jämlikaste land? (Arkiv, 2020); även Johnson. Vårt fredliga samhälle. 41 Till hans Kongl. Maj:t ang Lappar. Gefle Lands. Canc. d. 6 maj 1728 (HLA, Gävleborgs läns landskansli, A III b:32:372–374). 42 ”wåra förfäders fädre härstädes äro födde och in till deras dödsdagar sitt uppehälle här haft”, RA, Topographica 103: 575–576 Lappmarken.
oss till lappmarkern begiva, så måste vi nödvändigt så väl till vår andliga, som timliga välfärd lida skeppsbrott. (Se figur 3.)
Figur 3 Utsnitt ur Anders Hinderssons med flera suppliker till Kung. Maj:t. den 11 juli 1730
Foto: Sven Olofsson.
Här blottläggs inte bara gruppens desperation, utan även hur de definierade sig själva i relation till samers språk, traditioner och livsbetingelser längre norrut. En faktor som också bör beaktas är vad som kan tolkas som en oro för religiös förföljelse. Det uttrycks i suppliken genom betoningen av att samerna i södra Dalarna inte har samma ”seder” som anförvanterna i norr. 1700-talets hårdnande mission gentemot samer var sannolikt inte okänt för dem som skrev suppliken.
Samernas djupa historiska rötter i Mellansverige bekräftas också av Carl von Linné. I början av den lappländska resan i maj 1732 beskriver Linné ett möte med en grupp samer i Jättendal i Hälsingland:
43
RA, Topographica, 103: 575–576 Lappmarken. Citatet är ett utdrag ur suppliken. Se också J. Wehlin m.fl. (red.). Samiska spår, s. 237. 44
Jfr H. Rydving. Samisk kyrkohistoria: en kort översikt med fokus på kvinnor som aktörer. I D. Lindmark & O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi (Artos & Norma, 2016): s. 315–339.
Strax jag var kommen framom i skogen, hinte jag 7 stycken lappar, som körde sina renar, 60 à 70, vilka hade sina späda lamm. ”…” Jag frågade dem, hur de kom att vara här nere. De sade sig här vid havssidan vara födda och här vilja dö, talte god svenska.
Formuleringen ”vilja dö” vid kusten liknar den i suppliken av Anders Hinderssons med fleras och uttrycker inte bara en vilja utan även identitet. Linnécitatet visar en tydlig skillnad mellan samerna i Jättendal, Svärdsjö och Söderhamn å ena sidan och de samer som bodde i norra delen av Skandinavien å den andra. Det återkommande uttrycket, ”vare födde och vilja dö” indikerar att samerna anpassade sig till en gemensam uppfattning om sin identitet, tillhörande markerna i söder.
De tre supplikerna från 1728 och 1730, samt Linnés ögonblicksbild från 1732, visar att 1671 års lagstiftning haft föga framgång. Samer fortsatte att leva mer eller mindre nomadiserande liv i sina hemområden. Renskötsel och fågeljakt var fortsatt viktiga näringar trots förbud. Lagen 1671 blev emellertid betydelsefull eftersom den kunde åberopas när myndigheterna på nytt avsåg att tvinga de nomadiserande samerna i Mellansverige att återvända norrut.
Kungen och de mellansvenska samerna
Efterdyningarna av det stora nordiska kriget, tillträdet av en ny kunglig dynasti genom äktenskapet mellan drottning Ulrika Eleonora och Fredrik av Hessen, och kungens kröning 1720 ökade trycket på samerna. Den 2 augusti 1720 skrev Fredrik I ett brev om samer i länet till den nytillträdde landshövdingen Magnus Palmqvist i Gävle:
Wår Ynnest och nådiga benägenhet med Gud allsmäktig Tro Man, General lieutenant och landshöfdinge, Emedan Wij förnummit hurusom så wäl lappar som annat löst partie, skola fara omkring landet och icke allenast medelst hoot och tvång, hwarjehanda olägenhet och otillbörlighet allmogen tillfoga, utan och skada och fördärfwa skogarna, altså är härmed till Eder Wår nådiga willia och befallning, det I uti det Eder i nåder anförtrodda lähnet författar den anstalt att hwad lapparna angår, det de genom Edert län till nästa landshöfding på deras hemwäg förda och beledsagade blifwa emedan Wij till de öfriga Wåra landshöf-
dingar sådana ordres stält och de äfwen wäl dem ifrån sig på förberörde
sätt fortskaffa skola lähn ifrån lähn intill dessa de komma till deras rätta
hemwisten. Men beträffande annat löst partie, ifall det skulle sig där Wijsa,
så åligger Eder sådant i anledning af de därom gifne Kongl. Förordningar
45 C. von Linné Iter Lapponicum 1732, Lapplandsresan. (Wahlström & Widstrand, 1957): s. 18.
och at af skaffa, samt noga inseende hafwa at hwad så om det ena som det
andra af berörda slag folck, kan wara till förende [? ] påbudit och för-
ordnat till förekommande af deras sielfswålds föröfwande må behörigen
blifwa efterlefwat: Kommandes i annan händelse answaret på Eder at stadna i fall något därwid försummas skulle. Och wij befalla Eder Gud
altzmäcktig nådeligen, Gifwit Stockholm i Rådscammaren d. 1 septem-
bris 1720 /Friedrich
Ett liknande brev skickades till landshövding Grundell i Västerbotten. Dessa skrivelser avslöjar flera viktiga sakförhållanden. Samer ansågs ströva fritt omkring i landet (sannolikt avser detta rennomadism och jakt), vilket förbjudits redan i 1671 års lag men det var inte bara samer som sågs som störande inslag, utan även andra nomader och ”lösdrivare”. För första gången fördes nu fram argumentet att samernas nomadiserande kunde leda till skador på skogen. Vad detta hot egentligen skulle bestå i är oklart. Det var sannolikt, vilket indikeras av senare källor, relaterat till jakten på fågel och vilt, samt till renarnas bete.
Landshövding Palmqvist svarade Fredrik I den 15 september 1720 och uttryckte samtidigt oro över hur myndigheten skulle agera mot resande, romer och samer, vilka sökte skydd på grund av den ryska ockupationen av Finland. Palmqvist åberopade här lagen från den 12 maj 1662. Brevet avslutades med en begäran om vägledning från majestätet. Skulle landshövdingen arbeta för sina undersåtars säkerhet, eller borde han följa avhysningslagarna från 1662 och 1671? Brevet visar att Palmqvist var angelägen om att göra rätt gentemot både kungen och dennes undersåtar, vilket i det här sammanhanget var två olika saker.
Sedan fredsfördraget undertecknats 1721 återkom frågan om skogarna. Den 22 oktober 1723 utfärdade Fredrik I en resolution på ett besvär från prästerskapet med direkt hänvisning till resolutionen den 1 september 1720. I den långa texten är Fredrik I uppenbart irriterad och lyfter bland annat frågor om de upplevda skadorna på skogen, religionsfrågan och det tre år gamla kravet att förvisa samerna:
46
Ordet ”förende” kan i kopian i Registraturet möjligen tolkas som ”förene”. 47
HLA, Gävleborgs landskansli, D I a:18, s. 325. Brevet har gått förlorat och är känt endast genom Carl Gustaf Bielkes hänvisning från maj 1728 och i Inrikes civilexpeditionens diarium. 48
”Tartare, Zigeuner och lappar”.
... deras rätta hemwister uti Lapmarcken, kunde komma at stadna. At sådant icke är efterlefwat uptager Kongl. Maj:t med misshag, och wil dess förra derom utgångne Förordning til fullbordan och wärckställighet hafwa förnyat.
Denna resolution och den kombinerade omsorgen om skogen och den kristna fromheten kan förstås som källorna till kungens växande oro över den olösta frågan om icke fastboende samer och andra som ansågs vara lösdrivare i Sverige. Det knyter också frågan om samiskt bruk av skogen till det kungliga kravet på ”laga försvar”, som definierade vem som var och inte var kronans undersåte. Den interkulturella situation som tidigare lyfts fram syns även i annan korrespondens mellan landshövding Palmqvist och Kungl. Maj:t. I ett brev daterat den 18 februari 1725 uppger Palmqvist att transporten av papperslösa lösdrivare var kostsam och att det också kom människor från Norge till Gävleborg. Den 27 juli samma år yttrade kronan sitt missnöje med Palmqvist, troligen relaterat till kungens brev fem år tidigare:
Men som Wij icke desto mindre förnimma, att sådane lappar sig ännu uti det Eder anförtrodde lähnet skola uppehålla, af hwilka icke allenast
allmogen dersamma städes hafwa olägenhet, utan ock skogarna tilfogas
skada. Altså hafwa I med Eder berättelse hoos oss att inkomma för hwad orsak skull ofwannämbde wår ordre icke är wärkstäld, så lagandes att hwad i förberörde måtto blifwit befallt, må behörigen blifwa efterlefwat.
Även här framhålls skogarna som en resurs och myndigheterna i Stockholm är tydliga med att de order man givit ska verkställas. Landshövding Palmqvist verkade dock ha blivit förargad över situationen och svarade den 25 augusti 1725:
Jag sedermera icke förmärkt någon klagan af allmogen eller andre öfwer någre slika på skogarna kringstrykande lappar ej heller äro någre af det slags folket från andre höfdingdömen, wordne hitförda, som dock nöd-
vändigt synes bordt skie så framt de skolat blifwit till Lappmarken afförde,
och skulle några lappar ifrån andra höfdinge dömen hitföras eller ock här på skogen atraperas så skall jag ej underlåta at prompt dem här i från till Wästerbotn afsända, som iag nu ånyo till crono betienterna låter afgå alfwarsam ordres at med behörigt eftertryck efterkomma härutinnan.
49 Resolution på Prästerskapets Beswär 22 okt 1723, sid 2570. Se också RA, Originalförordningar: 8 (1721–1724), Kongl. maj:ts nådige resolution och förklaring, uppå samtlige prästerskapets allmänna beswär och ansökningar. Gifwen wid riks-dagen i Stockholm den 22. octobris 1723. 50 RA, Kollegiers m.fl. landshövdingar hovrätter …”, 14:21 (Västernorrlands län), volym 23 B. 51 HLA, Gävleborgs landskansli, D I a:19, s. 143. 52 RA, Kollegiers m.fl. landshövdingar hovrätter och konsistoriers skrivelser till Kungl Majt, Västernorrlands län, Volym 21 perioden 1721–1725, (1134:14:21:21): s. 478.
Den 27 augusti fullföljde landshövding Palmqvist sin utfästelse till kungen. Han skickade ett brev till sina fem kronobetjänter, var och en var ansvarig för olika delar av länet. I brevet framhöll han vilka olägenheter som samer vållade bönderna. De skadade skogarna och de var lösdrivare:
... alla sådana i skogarna lösdrivande lappar borde arresteras ... om dessa lappar inte kunde hittas i böndernas tjänst.
... allmogen så väl som länsmännen i sin district at de med behörigt
alfwar efterslå alla slika på skogarna kringstrykande lappar och dem fast-
taga, begrunda länsmännen i hwarje sokn derest slike lappar kunna ertappas med allmogens till hands hwilka beledsaga dem hwar fram [...] den närmaste wägen till Uhme ...
Några dagar senare svarade kungen Palmqvist med tillfredsställelse och uppmuntran. Han varnade dock för samernas återkomst och uppmanade landshövdingen att vara på sin vakt. Efter detta brev verkade situationen lugna ner sig. Det finns inga handlingar i myndigheternas arkiv de kommande tre åren, men det är troligt att fördrivningspolitiken hade satts i verket. I en skrivelse till kungen den
27 juli 1728 hänvisar den relativt nytillträdde landshövdingen Bielke till sin företrädares korrespondens från 1725. Han nämner än en gång innehållet i den förlorade suppliken:
Skulle nu eder Kongl. M:t af nåder tänka förnimma thesse suplicerande
lappar at så uti Hälsingl. förblifwa, Nu är det allernådigste Konung wäl
icke utan att så wähl thesse som flere här i nedre orterna kringstrykande
lappar förnimmer ifrån långl. tider barn efter barn hafwe här i landet haft
sitt uppehälle och aldrig sett lappmarkerna [...] hafwande här i Helsingl,
Medelpad, och Ångermanland på skogarna haft sitt tillhåll, dock merendels
hålla sig till wissa församlingar, [...] och skulle de i wiss mån wara nog för allmogen gagneliga, men som jag med högstb. Eder Kongl M:t nådiga förbud icke fördrista mig at styrka till deras qwarblifwande, [...] Eder Kongl. Maj:t af nåder tillåta några lappar till allmogens betjäning få uppe-
hålla sig uti de östra provincerne af detta höfdingdöme mot så synes den
inrättningen derwid kunna tagas, at en á 2ne uti hwar sokn sätta sig neder
uti byarna och fråntagas, med strickt förbud at ej fara med skjutande på skogarna utan hålla sig wid församlingarna, och erlägga ordin, utskylder af contribut. och mantalspenningar ...
53
”alla slika på skogarna kringstrykande [lappar] och dem fasttaga … derest slike lappar kunna ertappas med allmogens till hands hwilka beledsaga dem…”HLA, Gävleborgs läns landskansli, A III b:29, p. 27 augusti 1725. 54
HLA, Gävleborgs läns landskansli, A III b:29, 27 augusti 1725. 55
HLA, Gävleborgs landskansli, DI a:19, s. 149. 56
HLA, Gävleborgs läns landskansli, A III b:32, s. 373.
Brevet räknar upp flera aspekter av processen. Oron för skogarna och deras resurser var kungens främsta argument för avhysning. Samernas påtvingade bosfastgörande i avhysningarnas spår grundades inte i kungliga förordningar men inte heller i de lokala samiska gruppernas intresse. Snarare kom det påtvingade bofastgörandet från en mellannivå i den kungliga förvaltningen. Det var kanske ett uttryck för omsorg om de samerna som framställt sina suppliker, men också som ett sätt att lösa ett problem som hade diskuterats i decennier.
Carl von Linnés upprepning av Jättendalssamernas påstående: ”de sa att de var födda här nere vid kusten och ville dö här” var inte unikt. Bielkes hänvisning till suppliken från samerna i Söderhamn tyder också på ett motstånd mot de kungliga förordningarna. Landshövding Bielkes förslag för att lösa det ”lappiska problemet” kan sannolikt kopplas till den första informationen om tillfångatagandet av samer. Motståndet från samerna innebar bland annat att de undvek att bli frihetsberövade.
Tvångsförflyttningarna och samiskt motstånd
Den 14 maj 1728 skrev landshövding Bielke ett brev till länsman Burberg i Hille socken, Gästrikland, om transporten av 19 samer från Västmanland på väg till Västerbotten, en av de första belagda tvångsflyttningarna av samer under tidigmodern tid. Samerna hade hållits under bevakning och flyttats till Gävle slott och därifrån förts vidare mot norr, till Hille socken, strax utanför staden. De hade lämnat Gävle den 11 februari samma år och var redan vid sitt första stopp i Trödje. I norra delen av landskapet den 12 februari hade tre samer rymt. Bielke kritiserade Burberg för att ha tillåtit tre bybor – Olof Ersson, Anders Andersson och Lars Olsson – att tjänstgöra som väktare. Bielke beordrade Burberg att utreda saken och se till att medlemmarna i den samiska gruppen, nu bestående av 16 män, kvinnor och barn, for vidare till Hamrånge och därefter vidare till Skog ”för att ytterligare utreda hur deras genomresa hade börjat … och för att upprätthålla detaljerad kunskap om var dessa samer be-
57 Linné. Lapplandsresan, s. 41. 58 HLA, Gävleborgs läns landskansli, A III b:32, s. 369.
fann sig”. Denna händelse tyder inte bara på att gruppen motsatte sig avhysningen, utan även att delar av allmogen troligtvis kände sympati för dem och hjälpte dem att fly.
De vidare ödena för denna grupp samer är inte känd. Det finns inga uppgifter om att de anlände till Västerbotten, men ett år senare fördes ytterligare en grupp om 13 samer – män, kvinnor och barn – till häktet i Gävle för vidare transport till Jämtland, men inte heller deras fortsatta öden är kända. Den 26 juli 1728 rapporterades i ett brev från länsstyrelsen till befallningsmannen att en av två tillfångatagna samiska ”gåssar” som skickats till norra Norrlands inland hade flytt från häktet i Hälsingland. I en skrivelse den 15 november 1728 angavs att de tillfångatagna samerna skulle skickas till Västerbotten och därifrån till Jämtland.
Landshövding Bielke rapporterade också att han intervjuat de 19 samer som lämnat Gävle den 11 februari 1728. Han hade talat med en drygt 70-årig samisk man som berättat för Bielke att hans föräldrar var från Lappmarken. Han kunde inte ge mer specifika detaljer om deras ursprung. Brevet visar komplexiteten i situationen där många samer hade djupa rötter i Mellansverige medan andra faktiskt hade släkt i norr. I samma brev skriver Bielke att han låtit några samer komma tillbaka till länet efter att han fått en reprimand från landshövding Grundell i Umeå som tydliggjort att det inte fanns tillräckligt med plats i norr för att hysa fler samer.
I samband med fängslandet av de 19 samerna skrev landshövding Dankwart i Falun, Kopparbergs län, brev till sin kollega Bielke angående de samer som kommit från Gästrikland och Hälsingland tillbaka till Dalarna. Dankwart krävde att Bielke skulle bevaka gränsen mellan länen, närmare bestämt i Torsåkers och Ovansjö socknar i Gästrikland. Långt in på 1800-talet präglades detta område i sydvästra Gästrikland av en relativt stor samisk befolkning. Det märks exempelvis i muntliga traditioner och övergivna bosättningar.
59
”… vidare efterspana hur deras passerande continuerades … att till dess han erhålla den noga spaning vad vägen dessa lappar tagit …” HLA, Gävleborgs läns landskansli, A III b:32, s. 369. 60
Svanberg. Hästslaktare och korgmakare, s. 37. 61
HLA, Gävleborgs landskansli, A III b:32, s. 596 eller 603, osäker paginering. 62
HLA, Gävleborgs läns landskansli, A III b:32, s. 840–842. 63
RA, Kollegiers m.fl. landshövdingar, hovrätter och konsistoriers skrifvelser till Kungl. Maj:t 1600–1840, 14:21, bd 22, s. 201. 64
RA, Topographica, 103: 575–576, Lappmarken. 65
Lindkvist m.fl. Lapphällan – kåta och skogvaktartorp i Gävles utkant.
Tvångsförvisningen av samer från Mellansverige fick också konsekvenser för de norra regionerna. Landshövding Grundell konstaterade att det inte fanns plats för fler samer i Västerbottensfjällen. All mark var skattlagd och bebodd av samiska hushåll. I februari 1730 besvarade riksrådet en skrivelse från Grundell där han framhärdade i att de avhysta samerna skulle stanna i söder där de hörde hemma. Som svar på den diskussionen och ett tydligt svar på de suppliker som tidigare skickats från Jon Larsson och Lars Jonsson och från Anders Hinderssons grupp, föreslog landshövding Dankwart i Falun för riksrådet att några samiska familjer skulle få stanna i söder. Förutsättningen var att de inte skulle hota populationen av skogsfågel eller misslyckas med den kristna fromheten, precis som Bielke hade föreslagit. I juli 1730 nådde den andra suppliken från Hinderssons grupp Kungl. Maj:t. Den finns bevarad som en kopia i riksrådets protokoll:
... wÿ usle och af wärlden helt förachtade Lappmän skohla ifrån denna
ort med wåra hustrur och Barn afskaffas och til Lappmarcken försändas,
hwarest wÿ aldrig warit [...] fast mindre någon ägendom derstädes äga, icke
heller kunna wÿ sen, uti wår enfaldighet [...] att wÿ derstädes kunna försörja och nära oss, [...] Aller underdånigste På skogen mellan Sundborn
och Swerdsiö Socknar wistande Anders Hindersson Hindrich Mårtensson
Erich Hindersson Nils Andersson Siuhl Hindricsson Matz Larsson.
Den 1 juni 1730 hade riksrådet diskuterat gruppens första supplik. Rådets sekreterare Cederström rapporterade att han försökt övertyga Fredrik I om att ge samerna rätt att vistas i Mellansverige, eftersom de var ”landsens barn”. Kungen hade återigen uttryckt ovilja att låta samerna stanna kvar med tanke på det hot som de utgjorde mot skogsfågelbeståndet. Det tycks som om kronans fråga kring samerna ledde till ett beslut den 18 november 1730. Då diskuterade riksrådet åter gruppens supplik och att kungen plötsligt ändrat uppfattning och nu samtyckte till att samerna skulle få stanna så länge de inte jagade.
Även om oron från kungen gentemot samerna i söder verkade minska, fortsatte kronan och dess tjänstemän att bekymra sig för
66 RA, Inrikescivilexpeditionen, AI a:7, s. 244. 67 RA, Inrikescivilexpeditionen, AI a:7, s. 516–517. 68 RA, Topographica, 103: 575–576 Lappmarken). Citatet är ett utdrag ur suppliken. Se också Wehlin m.fl. (red.). Samiska spår, s. 228–239. 69 RA, Inrikescivilexpeditionen. AI a:7, s. 640–643. 70 RA, Inrikescivilexpeditionen. AI a:7, s. 1381–1384.
samernas nomadiserande liv. Korrespondens mellan landshövdingarna, kungliga rådet och kungen själv, visar att skogarnas resurser, inklusive jakten på skogsfåglar, svartsjukt bevakades av kronan. Men även den kristna fromheten och deltagandet i mässan var av betydelse. Insikten om att det inte fanns någon obeskattad mark ledig där de avhysta samerna kunde bosätta sig ledde till att tjänstemännen blev tvungna att backa. Samernas motstånd fungerade. Deras suppliker tillsammans med många andra samers aktiva motstånd gav slutligen resultat.
Landshövding Bielke föreslog i maj 1728 att låta ett begränsat antal samer bosätta sig i Västernorrlands län och arbeta med hantverk och jakt. Det förverkligades tämligen omgående. Att göra samer bofasta i Mellansverige förefaller därefter ha spridit sig snabbt. Under slutet av 1700-talet hade en majoritet av socknarna i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Jämtland, Medelpad och Ångermanland skrivit kontrakt med mer eller mindre bofasta samer. Hur systemet kom att genomföras i praktiken är emellertid i stort sett okänt. Möjligen bidrog lokala myndigheter och ombud, som kyrkoherden i Hudiksvall Olof Broman, till genomförandet. Det kan också vara så att det snabba införandet kan förklaras av att samerna som tog tjänst gjorde det i de församlingar där de hörde hemma och därmed var kända av allmogen.
Det saknas forskning om när och hur det ömsesidiga utbytet av tjänster utvecklades mellan samer och bondebefolkningen. Utifrån vad som är känt i dag finns det en uppgift om att samer anlitades för att flå hästar i Ovikens tingslag redan 1689. Det indikerar att de specifika tjänster som samer anlitades för redan ingått i etablerade näringar.
1750-talets påtvingade bössinsamlingar
Antalet bofasta samer som var anställda i Dalarnas, Gästriklands och Hälsinglands församlingar växte under 1700-talet. Systemet expanderade också i Västmanland och Uppland. Även vissa städer, som Gävle och Hudiksvall kom att ha kontraktsanställda samer. Samtidigt fortsatte nomadiserande samer att vistas och vandra i området
71
Nordin & Olofsson. Voices of the forests. 72
Jämtlands domsagas häradsrätt, AI:50b, Hammerdals tingslag §20. Broman, Glysisvallur: III, s. 235; Svanberg. Hästslaktare och korgmakare, s. 35–38. 73
Jämtlands domsagas häradsrätt, vol. A I:13, fol. 32r–40v. Ovikens tingslags dombok år 1689 d. 9, 11 och 12 martij § 13. 74
Svanberg. Hästslaktare och korgmakare, s. 57–69.
ned till Mälardalen. Om de ertappades riskerade de att arresteras och tvångsförvisas. Muntliga och arkeologiska källor ger en mångfald belägg för en utbredd samisk bosättning i regionen, både av kontraktsanställda och andra samer.
Från 1700-talets slut och från 1800-talet visar passjournaler för Gävleborgs län att många samer också hade tillstånd att resa ned till Mälardalen. Vid mitten av seklet pekar uppgifter på att myndigheterna fortfarande kämpade med att förhindra samerna från att lämna sina hemsocknar. Argumenten som fortfarande anfördes gällde regleringen av samernas fågeljakt.
År 1755 sände bönderna i Gästrikland in en besvärsskrift till riksdagen. De önskade att samerna i landskapet skulle lämna ifrån sig sina bössor under fåglarnas lektid för att skydda beståndet av skogsfågel. Även älgstammen ansågs behöva skydd. Året därpå slog myndigheterna fast att samerna i Västernorrlands län skulle lämna ifrån sig sina bössor till närmaste länsman och de skulle även ange antalet vuxna barn i hushållet som kunde ta tjänst hos traktens bönder. Bössförbudet infördes och rapporter om insamlade bössor kom in till landskansliet i Gävle från så gott som alla delar av länet. Genom dessa källor får vi en uppfattning om hur många fastboende och kontrakterade samer det fanns från norra Ångermanland till södra Gästrikland i länets socknar, utanför skattefjällen.
En sammanställning av insamlande gevär från samer i nio Hälsingesocknar (1757, 1758, 1759, 1764) anger inte specifikt om gevären tillhört samer i allmänhet eller kontraktsbundna, fastboende samer (se tabell 1). Allt pekar emellertid på att de ägts av den senare gruppen eftersom länsmännen trots allt genomförde besök i de fastboendes hem. Nomadiserande samerna var troligen svårare att hitta under en så pass avgränsad tidsperiod. Syftet med rapporteringarna var också att utöva kontroll över de arbetsföra samer som vistades i socknarna, likväl som att hindra fågeljakt. En förklaring till detta kan vara att myndigheterna uppfattade att hushållen fortfarande levde ett rörligt liv. Syftet med att kartlägga arbetsföra barn i de samiska hushållen låg i linje med den allmänna politiska frågan om arbetskraftsbristen
75 HLA, Gävleborgs läns landskansli CI:1 1767–1782. 76 ”Imedlertid och som detta sälskap [samerna] otroligt öder fogellekar och fördrifwer diurfång, den tid de böra wara befredade; Elgstånden, jämwäl af dem förswagas; så skulle wara ganska nyttigt, at bössorna blefwo under den förbudne skiutetiden dem afhända, och ingen lapp tiladt, [sic] därunder behålla sin bössa, wid det föreslagna straff”, RA, Ständernas enskilda besvär, R 5443, 3 november 1755 § 8. 77 HLA, Gävleborgs läns landskansli, E VIII:40.
i jordbruket men också att specifikt kontrollera de samiska hushållen. Förklaringen bakom att så få bössor inrapporterades kan vara att
samerna helt enkelt gömde dem. Endast i två, möjligen i tre, fall är det tydligt att samma person lämnade in sin bössa till socknens länsman under de fyra åren. I övriga exempel tycks rörligheten i gruppen vara påfallande. Bara vid ett tillfälle, exemplet Lars Nilsson i Skog, framgår det att han inte var hemma utan vistades i Hamrånge. Därmed bröt han mot kontraktet. Ett kuriöst exempel rör Johan Jönsson i Järvsö som 1758 uppgavs vara död, för att året efter vara vid liv igen. Det väcker frågor om informationens tillförlitlighet och vilka som var rapportskrivarnas informanter. Det är återigen ett exempel på det motstånd som samerna visade gentemot myndigheterna. Det krävs vidare forskning och jämförelser med andra källor för att helt kunna slå fast hur det förhöll sig med efterspanandet av bössorna och om de personer som namnges i tabel-
len verkligen tjänstgjorde under socknarna.
Tabell 1 Förteckning över samers inlämning av gevär i Hälsingland perioden 1757–1764
Titel Förnamn Efternamn By Socken Bössor Bössor Bössor Bössor
1757 15april 1758 1759 1764
Lars Nilsson Skog Ja Ja Nej, vistas i Ja
Hamrånge Svågern Aron Skog Nej
Mårten Jonsson Söderala Ja Ja Ja Elias Mårtensson Segerstad Nej, Nej Äger ingen
blind bössa Jon Andersson Segerstad Ja Jon Mattsson Segerstad Ja Lars Larsson Hanebo Segerstad Ja Ja Ja Ja John Jönsson Järvsö Ja Död Ja
Måg Mats Mårtensson Järvsö Ja
Klemet Gunnarsson Järvsö Ja Nils Nilsson Arbrå Ja Ja Ja Ja Anders Olofsson Undersvik Ja Ja Ja Nils Nilsson Ovanåker Ja Ja Ja Per Turesson Norrala Ja Ja Ja Lars Mattsson Bollnäs Ja Ja Anders Jonsson Forsa och Hög Ja
Källa: HLA, Gävleborgs Läns Landskansli, E VIII:40.
HLA, Gävleborgs läns landskansli, E VIII:40; C-J. Gadd. Den agrara revolutionen 1700–1870. Det svenska jordbrukets historia. III. (Natur & Kultur, 2000), s. 222. Svårigheten att få vissa samer att lämna in sina gevär kan också jämföras med de strategier som samer uppvisade gentemot myndigheternas försök att beslagta trummor och som diskuteras av H. Rydving i denna volym. HLA, Gävleborgs läns landskansli, E VIII:40.
Landskapet Härjedalen saknade kontraktsanställda fastboende samer. När landshövdingens representant C. Tjernberg i Sveg författade sin rapport den 2 maj 1757 kopplade han insiktsfullt ihop den nya kungörelsen med fördrivningspolitiken som gällt två decennier tidigare och det påtvingade bofastgörandet:
Til ödmjukaste swar uppå eder nådel nu med påsten ankomna nådkunstiga
ordres af den 20 i denna månad, angående bössornas indragande af lapparna, insinueres, att högt respective kundgörelsen af then 29 sistledn december, blev straxt wid ankomsten den 20 januari, expedierad till upläsande å prädikostolarna och angick egenteligen lapparna som sedan
1720 qwarblifwit i Hällsingland hwilkas barn skulle taga tjenst hos bonden
och lapparnas bössor under fogellekarna them fråntagas. Här i fögderiet
wet man intet af hwarken socken- flyttnings- eller tigge lappar, utan endast the som sitta upp i afrads fjällen dem the skatta före, och alltid warit fria med sine barn – Huru wida thessa sednare skola förstås under wälbemältde kundgörelse har i all ödmjukhet under ställa skolat. Framhärdar med djup wördnad, Eder nåder. C. Tjernberg.
Tjernbergs svar kan ses i ljuset av att det inte finns ett känt påtvingat samiskt kontraktsarbete i Härjedalen. Det visar också på den tydliga självklara rättsliga status som undersåtar som samerna hade i landskapet. Tjernberg låter nästan indignerad i svaret på landshövdingens uppmaning att kartlägga antalet vuxna arbetsföra barn i de samiska hushållen. Han skriver att samerna i Härjedalen ”alltid warit fria med sine barn”, en situation som också torde ha varit rådande i resten av landet fram till den hårdnande politiken under 1700-talets början.
Samer i Mellansverige – ett materiellt perspektiv
Det skriftliga källmaterialet ger en komplex bild av dragkampen mellan kronan, allmogen och de enskilda samiska familjerna. Genom olika typer av motståndshandlingar kom samiska familjer att stanna i Mellansverige genom att en person, vanligen fadern eller äldste sonen, kontrakterades av socknen för olika sysslor. Samtidigt kom bosättningsmönstret att styras av de kvinnliga medlemmarna i famil-
80 HLA, Gävleborgs Läns Landskansli, E VIII:40. Osäker tolkning av efternamnet. 81 HLA, Gävleborgs läns landskansli, E VIII:40.
jerna. Männen flyttade till sina hustrurs hushåll och familjestrukturerna hade ofta matrilokala drag.
Från språkhistoriska och etnologiska källor är många olika aspekter av samiska traditioner kända även från sydligare områden. Det samiska språk som talades i Gävletrakten på 1700-talet, björnritualerna som beskrevs av Per Holmberger omkring 1770 och andra exempel på samisk religionsutövning visar på starka och självständiga traditioner. De utvecklades och förändrades genom århundradena och förefaller inte ha försvagats av den antisamiska politiken under 1700-talet.
De arkeologiska beläggen i form av övergivna bostäder och lösfunna föremål stödjer bilden av livskraftiga samiska traditioner. De materiella spåren visar på kontinuerlig samisk bosättning i regionen, baserade på en mångsidig ekonomi från medeltid till nutid.
Nyligen har också arkeologiska undersökningar lett till fördjupad kunskap om den samiska historien i Mellansverige. Mellan 2017 och 2022 undersöktes lämningarna efter två stugor i Järvsö, Hälsingland och en i Nora, Uppland. Den äldsta Lappatäkten var bebodd omkring 1786–1813, och den yngre Lappens var bebodd från 1810-talets andra hälft till omkring 1856. Resultaten från undersökningen av en husgrund vid Ingboviken i nordvästra Uppland, visar att flera generationer samiska familjer bott där mellan 1808 fram till 1900 då flytten skedde till en annan stuga i närheten. Från sent 1700-tal finns uppgifter om rennomadism i trakten och ättlingarna till de bofasta familjerna finns kvar i bygden.
Fynden från de tre stugorna visar att traditionella samiska näringar fortsatt var betydelsefulla. Tenntrådsslöjd, skinnslöjd, korgmakeri, jakt och renskötsel har varit viktiga näringar även efter att samerna tvingades bli bofasta. Fynden visar också att kosthållningen var annorlunda än i det omgivande bondesamhället. Hästkött var en viktig föda. Rituella praktiker som björnkult och olika former av offerkult präglade också de här samiska bosättningarna.
82
J. M. Nordin. Between Assimilation and Perseverance. The Historical Archaeology of Three Sámi Cabins in Central Sweden from ca. 1780–1900, under utgivning i Historical Archaeology (2026). 83
Jfr t.ex. J.M Nordin. Mellan artefakt och geofakt. Glättstenar i samiska kontexter från 1700och 1800-talen. META – Historskarkeologisk tidskrift (2024): s. 79–84. 84
Zachrisson (red.). Möten i gränsland; B. Marklund, Skogssamiska studier; möten i kultur och näringar 1650–1800 (Umeå, 1999); Nordin. Spaces of Resilience. 85
C. Bygdell. Sockensamisk ättling. Släktskap, tillhörighet och samer i Mellansverige. RIG 2 (2024); Nordin. Between Assimilation and Perseverance. 86
Nordin. Samisk historia i Stockholm och Sverige.
Parallellt med att många samiska familjer blev bofasta kom mer traditionell samisk byggnadskonst att leva kvar. Ett exempel är den gåetie, bräd- eller timmerkåta, vid Lapphällan utanför Gävle som var bebodd under slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet. Här praktiserades traditionellt samiskt skinnhantverk enligt de arkeologiska fynden, men även hästslakt och textilhantverk. Kåtan vid Lapphällan är anlagd på gränsen mellan Gävle stad och Valbo socken. Enligt noteringar från mantalslängderna för Gävle stad framgår det att samen Olof Larsson och hustrun Brita Olsdotter var skrivna där som ”stadslappar” åren 1808–1810. I hushållet bodde också Olof Larssons 70-åriga mor. En annan uppgift från dopboken från Heliga trefaldighets församling i Gävle visar att familjen bodde i Gävle redan 1804. Ett annat distinkt uttryck för samiska traditioner är spåren av låavthgåetie i Lapphällarna i Östervåla, nordvästra Uppland. Lämningen bestående av en härd, en aernie, och stödstenar för kåtans bågstångskonstruktion är ett av flera exempel på livaktig samisk närvaro av rennomader i Upplands skogar vid mitten av 1800-talet.
87 RA. Mantalslängder Gävle stad, 1808, s. 922, 1809, s. 948, 1810, s. 1304. Åren 1807 och 1811 finns ingen ”stadslapp” noterad. Gävle Heliga trefaldighets. C O:8, s. 579. 88 L. Qviström, J.M. Nordin, & T. Zachrisson. Samiska lämningar i Heby kommun. Del 1. Arkeologisk förundersökning. Upplandsmuseet rapport 2022:23. (Upplandsmuseet, 2023.)
Figur 4 Aernie vid Lapphällan, Östervåla, i samband med denarkeologiska undersökningen
Foto: Jonas Monié Nordin.
De arkeologiska undersökningarna visar tydligt att kronans fördrivningspolitik hade blandad framgång. Många samer blev fastboende men de egna traditionerna upphörde inte, snarare förefaller de ha utvecklats och kanske till och med fördjupats. Andra samer fortsatte
att leva ett nomadiserande liv trots förbud och repression långt in på 1800- och 1900-talen. Sommaren 2020 undersökte arkeologer en samisk härd vid Lappmyran i Jättendal i Hälsingland som visade sig ha varit i bruk under 1910–1920-talen. Resultaten visar på en kontinuerlig samisk renskötsel i socknen från Linnés besök 1732 in på 1900-talet, och sannolikt mycket längre.
Diskussion och sammanfattning
I det här kapitlet har vi analyserat försöken att få nomadiserande samer att flytta norrut och etableringen av en mera bofast samisk befolkning i Mellansverige. Det gäller lagförslag och lagar från perioden 1671–1756, samt korrespondens mellan landshövdingarna i Gävleborgs/Västernorrlands län, mellan det kungliga kansliet och kungen själv. Denna politik kan på goda grunder sägas bero på ett missförstånd. Vår tolkning är att myndigheterna var okunniga om att det sedan mycket länge funnits en samisk befolkning i Mellansverige.
Historien om Sverige som militärstat med stormaktsambitioner innebar en lång period av intensiv lagstiftning som syftade till att kontrollera kronans undersåtar och öka antalet skattebetalare. Ett område där kontrollen ökade var skogarna och allmänningarna, särskilt kampen om jakten på vilt och skogsfågel. I dessa sammanhang såg myndigheterna den samiska traditionella livsstilen som problematisk.
Fredrik I var en drivande kraft bakom att förorda en repressiv politik gentemot samerna i Mellansverige. Bland åtgärderna som beordrades från Stockholm genomfördes såväl arresteringar som fängelsevistelser, tvångsförflyttningar och påtvingade kontraktsanställningar. När landshövdingarna försökte genomföra kungens vilja i praktisk handling stötte de på oväntat hårt motstånd från både samer och bönder i både Gävleborgs/Västernorrlands och Kopparbergs län. Det samiska motståndet tog sig flera uttryck. Ett flertal samer skrev suppliker, medan andra flydde från arrest och deporta-
89 M. Björck & J.M. Nordin. Spår efter samer men även förhistorisk kolning. Arkeologiska undersökningar och inventering, L2020:2223, L1949:7383 och L1950:3833 Jättendals, Söderalas och Skogs socknar, Nordanstig och Söderhamns kommuner Hälsingland, Rapport 2022:30. (Länsmuseet Gävleborg, 2022); jfr även Sanningskommissionen för det samiska folket, intervju 24030, som vittnar om att samiska talades i Gästrikland långt in på 1900-talet.
tioner. Olika samiska grupper hävdade att regionerna i Mellansverige hade varit deras hem i generationer.
Den 6 maj 1728 kom situationen att närma sig en lösning i och med att landshövding Bielke i Gävleborg föreslog för Kungl. Maj:t att ett begränsat antal samer skulle beredas, eller snarare tvingas till att bli fastboende och anställas av sockenstämmorna i respektive församling. Alternativet var avhysning till lappmarkerna i Västerbotten eller Jämtland. Som en reaktion på detta klargjorde landshövding Grundell i Umeå att det inte fanns plats i hans län för fler samer. De som nu fördrivits norrut ansåg han skulle få återvända till sina hemtrakter i söder.
I tjänsten som kontraktsanställd same ingick flera sysslor, bland annat jakt på vilt, avlivande och slakt av hästar, samt hantverk. Det första omnämnandet av en person som tjänstgjorde åt en socken är från Rödöns socken 1729 och den första som nämndes som anställd var Clemet Mårtensson i Bergs socken, också Jämtland, 1731. Under 1730-talet spred sig systemet men många samer fortsatte leva ett mer eller mindre nomadiserande liv. Detta vittnar Carl von Linné om 1732, i sin Lappländska resa på väg genom Jättendal i Hälsingland. Många påtvingat fastboende samer fortsatte med renskötsel i Gästriklands och Hälsinglands skogar.
Trots sina repressiva drag innebar det påtvingade bofastgörandet inte slutet på samiskt liv i Mellansverige. Utvecklingen av samiska traditioner i regionen upphörde inte, snarare tvärtom. Arkeologiska undersökningar av samiska bosättningar i Hälsingland, Gästrikland och Uppland visar att samiska traditioner långt ifrån har försvagats. De har utvecklats under 1700- och 1800-talen. Slöjd, rituell praktik, matvanor, språk och näringar har haft en tydlig anknytning till samiska traditioner. Just i Jättendal i Hälsingland fortsatte rennomadismen in på 1900-talet.
Om det påtvingade bosfastgörandet i praktiken tycks ha inneburit ett stopp för fördrivningarna kom 1750-talet ändå att åter innebära ett intensifierat förtryck mot regionens samer. Dessa skulle nu lämna ifrån sig sina gevär under djurens lektid och när fåglarna låg på ägg. Vuxna hemmavarande barn skulle också anmälas till tjänst hos allmogen. Den ideologiska utgångspunkten kan fortfarande sägas ha haft sin grund i 1671 års lag om samers flyttande till ”sina hemländer”.
När myndigheterna samlade in samernas bössor 1757 hade drygt hälften av socknarna i Gävleborgs/Västernorrlands län samiska famil-
jer bokförda. Vissa områden, som exempelvis Härjedalen, verkar sällan eller aldrig ha haft anställda samer. Andra socknar hade flera familjer anställda, som till exempel Järvsö och Segerstad i Hälsingland, Nordingrå, Nätra och Torsåker i Ångermanland och Rödön i Jämtland. I slutet av seklet hade en majoritet av socknarna i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och Jämtland anställda samer. Systemet hade också spridit sig till Uppland.
Sammantaget tyder beläggen på att lagförslagen som skulle kontrollera och avhysa samer hade begränsad framgång, eller åtminstone gick de långsamt för myndigheterna att genomföra. Dateringar av samiska temporära bosättningar, så långt söderut som Östervåla socken, Uppland, tyder på att en del samer höll fast vid traditionell småskalig rennäring åtminstone fram till 1800-talets andra hälft och i Hälsingland ända in på 1900-talet. Under slutet av 1800-talet visar källorna en tydlig nedgång i antalet kontraktsanställda samiska hushåll i Mellansverige. Orsakerna till denna nedgång är i stort sett outredd, men troliga förklaringar bör sökas i samhällets modernisering. Den kan vara resultatet av en expanderande homogeniseringspolitik, urbanisering och, paradoxalt nog, de ekonomiska liberaliseringsreformerna från 1864 och framåt.
Mycket talar också för att denna förändringsprocess resulterade i en form av kollektiv minnesförlust hos majoritetssamhället. Samer och samisk historia kom av myndigheter, allmänhet och forskning, att ses som en egenhet för norra Sveriges inland. Samer föreställdes uteslutande ha bott i norr, trots den långvariga historiska närvaron i söder.
90 HLA, Gävleborgs läns landskansli, E VIII:40; Uppsala Dialekt och folkminnesarkiv, Ingvar Svanbergs arkiv, 30129.
Referenser
Källor
Riksarkivet Stockholm (RA)
Inrikescivilexpeditionen: AI a: 7 CI a: 5. Kollegiers m.fl. landshövdingar, hovrätter och konsistoriers skrifvelser till Kungl. Maj:t 1600–1840: 14:21, vol. 21–22 samt 23 B. Kungörelse, 29 december 1756. Mantalslängder Gävle stad, 1808–1811. Originalförordningar: 8 (1721–1724) Kongl. maj:ts nådige resolution
och förklaring, uppå samtlige prästerskapets allmänna beswär och
ansökningar. Gifwen wid riks-dagen i Stockholm den 22. octobris 1723.
Ständernas enskilda besvär, R 5443, 3 november 1755 § 8. Topographica: 103: 575–576 Lappmarken.
Härnösands landsarkiv (HLA)
Gävleborgs läns landskanslis arkiv: A III b: 29A III b: 32. C I: 1. D I a: 18–19. E VIII: 40.
Östersunds Landsarkiv (ÖLA)
Bergs kyrkoarkiv: C: 1. Jämtlands domsagas häradsrätt: vol. A I:13, Ovikens tingslag, dombok, vårting 1689, § 13. vol. A I:50b, Hammerdals tingslag, höstting 1729, § 20.
Uppsala Universitetsbibliotek (UUB)
Ihre 105: Lapparnes Björn wisa, Om deras öfriga, bekanta wid-
skepelser.
Litteratur
Almbjär, M. Folkets röst? Önskemål inlämnade till Svenska riksdagen
i frihetstiden, 1719–1772. Historiska studier: skrifter från Umeå universitet 13. (Umeå universitet, 2016.)
Aalto, S. The Others in the Kings’ sagas. (Itä-Suomen yliopisto,
Joensuu 2010.) Aalto, S. & Lehtola, V-P. The Sami Representations reflecting the
Multi-Ethnic North of the Saga Literature. Journal of Northern Studies 11:2 (2017): s. 7–30.
Aminoff-Winberg, J. På flykt i eget land – Internflyktingar i Sverige
under stora nordiska kriget. (Åbo Akademis Universitetspress, 2007.)
Amundsen H. R. Changing histories and ethnicities in a Sámi and
Norse borderland, Acta Borealia 34:2 (2017): s. 178–197. DOI:10.1080/08003831.2017.1398537.
Arens, I. Lappmagi i folkuppfattning och inför domstol: några rättsfall
från 1600-talets domstolsprotokoll. Rig – Kulturhistorisk tidskrift 1
(1975): s. 1–6. Awebro, K. Var samerna en maktlös grupp på 1600-talet, I Awebro,
K. (red.). Kring Alkvare lappkapell, Studia Laplandica 9. (Institutet för lappmarksforskning, 1988): s. 6–31.
Bengtsson, E. Världens jämlikaste land? (Arkiv, 2020.)
Bergstøl, J. Samer i Østerdalen? En studie av etnisitet i jernalderen
og middelalderen i det nordøstre Hedmark. (Universitetet i Oslo,
2008.) Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige. Faksimilutgåva av de
s.k. prästrelationerna mm först publicerade av KB Wiklund 1897–1909. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar 27. (Skytteanska samfundet, 1983.)
Björck, M. & Nordin, J. M. 2022, Spår efter samer men även förhis-
torisk kolning. Arkeologiska undersökningar och inventering,
L2020:2223, L1949:7383 och L1950:3833 Jättendals, Söderalas och Skogs socknar Nordanstig och Söderhamns kommuner Hälsingland. Rapport 2022:30. (Länsmuseet Gävleborg, 2022.)
Boëthius, A. Några anteckningar om lapparna i Dalarna, deras slöjd
och skadliga djurfångst. Dalarnas hembygdsförbunds tidskrift
(1923): s. 20–26.
Broman, O. Glysisvallur och öfriga skrifter rörande Hälsingland, III.
(Gestrike-Helsinge nation, 1954.) Bygdell, C. Sockensamisk ättling. Släktskap, tillhörighet och samer
i Mellansverige. RIG. 2 (2024): s. 80–97. Elmén A. B. Myrlund, H. & Porović, I. Nya perspektiv på den samiska
befolkningen i Pitebygdens jordbruksbyar. (Piteå museum, 2021.) Fur, G. Gränsöverskridande kvinnor och svenska män. Kön och
sexualitet på gränsen mellan samiskt och svenskt i tidigmodern tid. Kvinnovetenskaplig tidskrift. 19:1 (1998): s. 49–64.
Gadd, C-J. Den agrara revolutionen 1700–1870. Det svenska jord-
brukets historia. (Natur och Kultur, 2000.)
Gjerde, H. S. Sørsamisk eller førsamisk? Arkeologi og sørsamisk
forhistorie i Sør-Norge: En kildekritisk analys. (Universitetet i Oslo, 2015).
Gjerde, H. S. & Bergstøl, J. Sámi Vikings? I Aannestad, H., Pedersen,
L. U., Moen, M., Naumann, E. & Berg, H. L. (red.). Vikings
Across Boundaries: Viking-Age Transformations. Volume I. (Routledge, 2020): s. 166–178.
Hansen, L. I. & Olsen, B. Samenes historie fram til 1750. (Cappelen
Damm Akademisk, 2022.) Hermanstrand, H., Eie, eller leie, valg eller tvang? Samiske bygsler i
Vaapste og Raane 1690–1800. Samisk handlingsrom i kongemaktens
grenseland. (UiT, Norges Arktiske Universitet, 2021.)
Johnsson, T. Vårt fredliga samhälle. ”Lösdriveri” och försvarslöshet
i Sverige under 1830-talet. Acta Universitatis Upsaliensia. (Uppsala universitet, 2016.)
Junge, Å., Midthjell, H.B. Persson, J. & Strand, F. Samisk historie
i Vera og fjella omkring (Gaaltije, 2024).
Larsson, L-G. Per Holmberger och sockenlapparnas språk. Acta
Bibliothecae R. Universitatis Upsaliensis Vol. LII. (Uppsala universitet, 2018.)
Larsson, L-G. Vilket språk talade sockenlapparna? I Larsson, L-G,
Rydving, H. & Svanberg, I. (red.). Samer i söder (Kungliga
Vetenskapssamhället i Uppsala, 2022): s. 107–133.
von Linné, Carl, Iter Lapponicum 1732, Lapplandsresan. (Wahlström
& Widstrand, 1957.) Lindkvist, A. & Nordin, J. M. En undersökt kåta vid Lapphällan i
Gävle. I Wehlin, J., Cassé, S. & Andersson, M. (red.). Samiska
spår. Dalarna – Gävleborg – Västmanland. (Dalarnas fornminnes-
och hembygdsförbund m.fl., 2022): s. 118–119. Lindkvist A., Nordin, J. M., & Olofsson, S. Lapphällan – kåta
och skogvaktartorp i Gävles utkant. Arkeologisk undersökning,
Andersberg 14:1, Gävle Heliga Trefaldighets socken, Gävle
kommun, Gästrikland, Gävleborgs län, SAU rapporter 2024:09.
(SAU, 2024.) Lundmark, L. Uppbörd, utarmning, utveckling. Det samiska fångst-
samhällets övergång till rennomadism i Lule lappmark. (Umeå
universitet, 1982.)
Löw, B. Johannes Schefferus och hans Lapponia. I Lappland av
Johannes Schefferus. (Gebers, 1956): s. 7–23. Marklund, B. Skogssamiska studier: möten i kultur och näringar
1650–1800. Kulturgräns norr. (Umeå universitet, 1999.)
Montesino, N. Romer i svensk myndighetspolitik – ett historiskt
perspektiv. Meddelanden från Socialhögskolan 2:2010. Socialhögskolan. (Lunds universitet 2010.)
Mundal, E. & Rydving, H. (red.), Samer som ”de andra”, samer om
”de andra”, Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten. Samiska
dutkan/Samiska studier 6. (Umeå universitet, 2010.) Nielsen, Y. Lapparnes fremrykning mod syd i Trondhjems stift og
Hedmarkens amt. Det norske geografiske selskapbs årbog 1889–1890
(1891): s. 9–39. Nordenram, Å. Svenska jaktens historia: från forntid till nutid.
(Settern, 2001.)
Norberg, P. Hälsinglands järnbruk i gången tid: en överblick.
(Almqvist & Wiksell, 1956.) Norberg, P. Gästriklands hyttor och hamrar. (Almqvist & Wiksell,
1959.) Nordin, J. M. Centre of Diversity: Sámi in the early modern
Stockholm in the light of European colonial expansion.
A historical archaeological approach. International Journal
of Historical Archaeology. 22:4 (2018): s. 663–685. DOI:10.1007/s10761-017-0430-5.
Nordin, J. M. Spaces of Resilience and Resistance: Sámi Habitation
in Southern and Central Sweden Under the Late Medieval and
the Early Modern Period. International Journal of Historical
Archaeology. 27 (2022): s. 480–505, DOI: 0.1007 /s10761-022-00659-2.
Nordin, J. M. Samer i maktens närhet: nedslag i den samiska histo-
rien i Stockholm med omnejd. I Larsson, L-G., Rydving, H. & Svanberg, I. (red.). Samer i söder. (Kungl. Vetenskapssamhället i Uppsala, 2022): s. 135–148.
Nordin, J. M. Samisk historia i Stockholm och Sverige, Från Molnby
till Paradiset. (Stockholms stadsmuseum, 2022.)
Nordin, J. M. Mellan artefakt och geofakt. Glättstenar i samiska
kontexter från 1700- och 1800-talen. META – Historiskarkeologisk
tidskrift (2024): s. 79–84. Nordin, J. M. Between Assimilation and Perseverance. The Historical
Archaeology of Three Sámi Cabins in Central Sweden from ca. 1780–1900, kommande i Historical Archaeology. (2026.)
Nordin, J. M. & Olofsson, S. Voices of the forests. Eviction, control,
and the birth of the ’Parish Lapp’ system in early modern Sweden.
Scandinavian Journal of History. 48:4 (2023): s. 401–426
DOI:10.1080/03468755.2023.2219680.
Nyrén, U. Rätt till jakt: en studie av den svenska jakträtten ca 1600–
1789. (Göteborgs universitet, 2012). Olofsson, S. Till ömsesidig nytta – entreprenörer, framgång och sociala
relationer i Rödöns tingslag i centrala Jämtland ca 1810–1850. Studia Historica Upsaliensia. (Uppsala universitet, 2011.)
Olsson, F. Järnhanteringens dynamik – produktion, lokalisering och
agglomeration i Bergslagen och Mellansverige 1368–1910. Umeå
studier i ekonomisk historia 35. (Umeå universitet, 2007.)
Qviström, L., Nordin, J.M. & Zachrisson, T. Samiska lämningar i
Heby kommun. Del 1. Arkeologisk förundersökning. Upplands-
museet rapport 2022:23 (Upplandsmuseet, 2023).
Rumar, L. Historien och Härjedalsdomen. Skrifter från Vaartoe,
Centrum för samisk forskning nr 20. (Umeå Universitet, 2014.) Rydving, H. Samisk kyrkohistoria: en kort översikt med fokus på
kvinnor som aktörer, I, Lindmark, D. & Sundström, O. (red.).
De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en
vetenskaplig antologi. (Artos & Norma, 2016.)
Rydving, H. Samiska överhetspersoner i Sverige och Finland under
1600-talet. I Mundal, E. & Rydving, H. (red.). Samer som ”de
andra”, samer om ”de andra”, Identitet och etnicitet i nordiska
kulturmöten. Samiska dutkan/Samiska studier 6. (Umeå univer-
sitet, 2010): s. 259–264.
Rydving, H. Religionskonfrontation och motstånd i den svenska
delen av Sápmi under 1600- och 1700-talen. Marken, vattnet, tankarna. Konsekvenser av statens relation till samerna. (Sannings-
kommissionen för det samiska folkets forskningsantologi, 2026.)
Schefferus, J. Lappland. (Gebers, [1673]1956.)
Schmidt, J. W. Resa genom Hälsingland och Härjedalen år 1799: en
del av Johann Wilhelm Schmidts berättelse om sin resa genom några
svenska landskap för att besöka samerna 1901. (Luejie, 1992.) Svanberg, I. Sockenlapparna i Jämtland. Jämten (1980): s. 115–126. Svanberg, I. Sockenlappar: en etnologisk studie av bofasta samer och
deras nomadiska förfäder i Mellansverige. Uppsala: Etnologiska institutionen. (Uppsala universitet, 1981.)
Svanberg, I. Hästslaktare och korgmakare. Resursutnyttjande och livs-
stil bland sockenlappar. Skrifter utgivna av Johan Nordlander säll-
skapet 21. (Johan Nordlandersällskapet, 1999.) Villstrand N-E. Sveriges historia 1600–1721, vol. 4. (Norstedts, 2011.) Wang, S. M. Decolonising medieval Fennoscandia: an interdisciplinary
study of Norse-Saami relations in the medieval period. (De Gruyter, 2023.)
Wehlin, J., Cassé, S. & Andersson, M. (red.), Samiska spår: Dalarna
– Gävleborg – Västmanland. (Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund m.fl. 2022.)
Zachrisson, I. (red). Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellan-
skandinavien, Statens historiska museum. Monografier 4. (Statens Historiska museer, 1997.)
Skogssamernas färdväg mot 1900-talet – en studie i konsekvenserna av statlig politik
Bertil Marklund
Inledning
Föreliggande kapitel är en historievetenskaplig källstudie om hur skogssamernas renskötsel påverkades av svenska statens åtgärder på ett negativt sätt från slutet av 1700-talet fram till 1900.
De statliga åtgärderna kom att beröva skogssamerna äganderätten till lappskattelanden. De som enligt forskningen ägt lappskattelanden åtminstone sedan slutet av 1600-talet fick inte heller delta i avvittringen i lappmarkerna. Som ersättning för den förlusten tillerkändes de betesrättigheter av staten.
När 1900-talet närmar sig kommer effekterna av dessa för urfolket negativa åtgärder över tid att visa sig i att skogssamer övergav sin näring renskötseln. De blev i huvudsak arbetare och jordlösa så kallade kronotorpare. Regeringens utredning (prop. 1928:206) kom fram till att renskötande skogssamer hade minskat med tre fjärdedelar från 1800-talets mitt fram till 1920-talet.
Utgångspunkter
Skogssamernas område utgörs av barrskogsbältet mellan kustland och förfjällsterräng. Det sträcker sig från skogssamerna i Malå i söder till skogssamerna i Muonio i nordöst. Området var 1800 en skog som
framöver skulle bli en mycket stor inkomstkälla för kommande skogsägare.
Skogssamernas näringar var renskötsel, fiske, jakt, enklare jordbruk och hantverk. Omfattande forskning om deras näringar står Erik Bylund, Filip Hultblad och Lennart Lundmark för. Fortfarande finns kunskapsluckor om skogssamernas historia, vilket gör ny forskning angelägen.
Föreliggande kapitel granskar konsekvenserna av statens politik för skogssamernas näringar. Jämförelser mellan skogssamernas näringar och de nationella näringarna skogs- och jordbruk i lappmarkerna genomförs. Konsekvensanalysen nyttjas för att jämföra och värdera de näringsmässiga följderna.
Kapitlet är en källstudie av statens dokument, som kommittébetänkanden, propositioner, regeringsbeslut, förordningar, kungliga brev och instruktioner som utfärdades av regering, dess kollegier och länsstyrelser. Vidare omfattar studien riksdagsdebatter och protokoll från tingsrätt och sockenstämma. Litteratur om de nationella näringarna, kronologiskt publicerad närmast aktuell källa, utgör en viktig del i grundarbetet för den fortsatta källforskningen.
Inriktningen är att källmaterialets historiska fakta om den skogssamiska historien bör utgöra grunden för ny lagstiftning som tillgodoser urfolkets rätt. Befintlig lagstiftning avseende skogssamernas näringar fram till slutet av 1920-talet har kommit till genom statens ensidiga maktutövning.
1 Det skogrika Västerbottens län delas de första decennierna av 1800-talet i två län; Västerbotten och Norrbotten. Genomgående används det tidsenliga begreppet lappmark. 2 B. Marklund. Det milsvida skogsfolket. (Umeå universitet, 2015), s. 45–51. 3 E. Bylund. Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867. (Uppsala universitet, 1956); F. Hultblad. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken. (Uppsala universitet, 1968); L. Lundmark. Samernas skatteland. (Institutet för rättshistorisk forskning, 2006); Karin Stenberg, en skogssamisk politikerpionjär, skriver 1920 ett första bidrag till skogssamernas historia. K. Stenberg. Dat läh mijen situd, En vädjan till Svenska Nationen från Samefolket. I. Å. Össbo, B. Marklund, L. M. Nilsson & K. Stoor (red.), Skogssamisk vilja. en jubileumsantologi om skriften ”Dat läh mijen situd”. Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid. (Umeå universitet, 2020), s. 9–116, 4 Se även Sanningskommissionens för det samiska folket direktiv. Regeringen. Dir. 2021:103. Synonymen till konsekvenser är följd eller följder. Svenska Akademiens Ordbok, SAOB, 1937. 5 Med begreppet nationella näringar avses jordbrukets och skogsbrukets verksamheter i lappmarkerna. Det tidsenliga begreppet Lappmarkerna nyttjas. Undertecknad följer Direktiv för Sanningskommissionen för det samiska folket: Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess konsekvenser för det samiska folket” (dir. 2021:103). Konsekvensanalyser är vanliga i större utredningar där olika utfall vägs mot varandra. 6 Källmetodiskt återges källans exakta ordalydelse. Andra forskares texter om källor, i form av referat, noteras i fotnot.
Huvudfrågeställningen är om den statliga politiken i lappmarkerna genererar skillnader över tid mellan de skogssamiska och de svenska näringsgrupperingarna? Om så är fallet vad blir konsekvenserna?
Den lokala kungörelsen 1792
Ibland uppmärksammas historiska årtal om händelsen haft särskild betydelse för framtiden. En uppseendeväckande händelse inträffade 1792, vilken historiker och jurister diskuterat sedan 1960-talet. Bakgrunden är Förenings- och säkerhetsakten som Gustav III genomdrev vid 1789 års riksdag och som fick en genomgripande betydelse för civilrättsliga ärenden. Genom den gavs bönder möjligheten att förvärva äganderätt där kronohemman gjordes om till skattehemman och registrerades i Kammarkollegiets jordebok.
Hemmansägare i lappmarkerna ansökte efter 1789 om äganderätt till kronohemman som skulle överföras till skattehemman och registreras i statens jordebok hos Länsstyrelsen i Västerbotten. Länsstyrelsen beviljade ansökningarna, men skickade sen inte in dokumenten till Kammaradvokatfiskalsämbetet vid Kammarkollegiet, vilket uppmärksammades av riksdagen först 1873.
Tre år efter riksdagsbeslutet om Förenings- och säkerhetsakten, och några månader efter mordet på Gustav III, utfärdar landshövding Johan Gustaf af Donner i Umeå en instruktion den 6 juli 1792 till underlydande tjänstemän om hur lappskattelandsärenden hädanefter skulle handläggas. Beslutanderätten om ärendena flyttas från lappmarkstingen, den dömande makten, till länsstyrelserna, den verkställande makten. I instruktionen meddelas att all jord i lappmarkerna hädanefter är kronomark till sin jordnatur. Omfattningen och konsekvenserna av landshövdingens beslut blir omvälvande, bland annat på grund av avvittringsprocessen i lappmarkerna från 1873 till 1900.
7 Lundmark. Samernas skatteland, s. 91–94; G. Prawitz, Lappskattelanden. Samernas Skattefjäll III. (Svenska Samernas Riksförbund, 1967), s. 2–26, bil. 27. Prawitz granskar af Donners lokala kungörelse. Instruktionen kan läsas i Å. Holmbäck. Lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling. (SOU 1922:10, 1922), s. 78–79, (bil. 5). 8 Att KB och länsstyrelsen Västerbotten inte följt Kammarkollegiets regler uppmärksammas i riksdagen 1873, i andra kammarens protokoll, lördagen den 15 mars 1873, s. 260. Uppgifterna vid riksdagen om länsstyrelsens undanhållande av information bekräftas i Stenmans forskning om avvittringarna i Västerbottens län. L. Stenman. Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker. (Forskningsrapporter från kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet, 1983), s. 44–48. 9 Utfärdad den 6:te Julii 1792. Renoverad dombok Jokkmokk 1793. RA, 114. Hädanefter i framställningen ”1792” eller ”lokala kungörelsen” eller ”lokala kungörelsen 1792”.
Vid tinget i Jokkmokk 1793 kom en kraftfull reaktion mot af Donners skrivelse. Målet inleds enligt rättegångsformalia:
S:D: I anledning af den stämning underteknad Domhafvande uppå Lappmannen Per Jönsson Rims i Sockstjock innevarande dag tidigt på morgonen företedde skrifteliga stämnings Memorial, å Herr Oeconomie
Directeuren och Krono Befallningsmannen Fredric Esaias Hasselhoun,
afgifwit; Förekommo desse wid uprop i egne personer …
Käranden Per Jönsson Rim från skogssamebyn Sjokksjokk hade stämt kronobefallningsman Hasselhoun, för att Rim skulle ”återfå det land som skulle wara från honom tagit”. Hasselhoun avvisade Rims krav. När domaren tydliggör att af Donners skrivelse honom veterligen inte lästs upp ”från Predikostolarne” kom Hasselhoun att hastigt ursäkta sig med att ”upbörden förhindrade honom sig längre wid Rätten infinna” varpå han tågade ut från tinget. Varpå Rim förnyade sin anhållan att ”… oqwald få besitta sitt innehafwande Land”. Rim förstod alltså att af Donners instruktion försvagade hans rätt till landet och protesterade därför på tinget.
Varför var det då viktigt för af Donner att driva igenom förordningen 1792? En förklaring återfinns i 1789 års Förenings- och säkerhetsakt. Kaisa Korpijaakko-Labba visar i sin avhandling de juridiska följderna av akten. När bondens ägande till marken för första gången fastställdes 1789 kom lappskattelandsägarens skattemannarätt att förstärkas eftersom lappskattelandens jordnatur, som skatteland, fastställts av staten med 1695 års lappskattelandsreform. Under 1700talet förekom en diskussion om lappmarkernas jordnatur.
Landshövding af Donners sammanvägda värdering av följderna av Förenings- och säkerhetsakten var rimligen att regeringens uppmuntran till expansion av nybyggen och skogsbruk kolliderade med landshövdingens juridiska bedömning av effekterna av lappskatte-
10 Prawitz. Lappskattelanden, s. 23–26, bil. 27. Lundmark. Samernas skatteland, s. 94. 11 Referatet beskriver endast Hasselhouns beteende och att instruktionen inte lästs upp från ”predikostolarne” innan tinget 1793. Renoverad dombok Jokkmokk 1793. RA, s. 106–120. Käranden Pär Jönsson Rim kommer från skogssamebyn Sjokksjokk. P.Sköld. Samisk bosättning i Gällivare 1750–1850. (Umeå universitet, 1992), s. 132–133. Rims lappskatteland Vaimat- Suoppatlandet ligger 40 km ostsydost Jokkmokks kyrka. Hultblad, Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, s. 114–115, 221. E. Reuterswärd. Ett massmedium för folket. (Lunds universitet 2001), s. 55–58, 101–103. Undertecknads fetstilsmarkering. 12 K. Korpijaakko-Labba. Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland. (Juristförbundets förlag, 1994), s. 232–240, 382, 448. Se vidare N-J. Päiviö. Från skattemannarätt till nyttjanderätt. (Uppsala universitet, 2011), s. 81; Lundmark. Samernas skatteland, s. 96–99. 13 Om jordnaturen i lappmarkerna var skatte eller krono fanns under 1700-talet bland statens företrädare delade meningar; Lundmark. Samernas skatteland, s. 69–71, 74–76.
landens förstärkta äganderätt. Lappskattelandens starkare juridiska tyngd efter 1789 hade skapat en situation där den lokala förordningen 1792 blev en utväg. Om samernas starkare rätt till lappskattelanden i och med 1789 års Förenings- och säkerhetsakt i stället hade försvagats hade motiven för af Donner att utfärda skrivelsen rimligen saknats.
Men domaren vid tinget i Jokkmokk 1793 reagerar kraftfullt då förordningen inte kommit till hans kännedom eftersom den inte lästs upp från predikstolen. Alla beslut från stat, regering och länsstyrelser skulle läsas upp från predikstolarna för att vara giltiga. Undanhållandet av uppläsningen inför folket i kyrkan 1792 kan därför ses som en del av af Donners metod att genomföra 1792 års förordning. Bilden av hans smusslande förstärks av kronobefallningsman Hasselhouns hastiga uttåg från tinget sedan domaren upplyst tinget om orsaken bakom att han inte informerats om kungörelsen.
Vilka var de administrativa grunderna för af Donners beslut i Umeå den 6 juli 1792? I domboken för Jokkmokkstinget noteras att hans skrivelse kom in till Jokkmokks tinget den 4 augusti 1792 som ”Allmänn kundgjörelse til samtelige Länsmännen.” När man i Modées samling av alla publicerade allmänna handlingar söker efter af Donners kungörelse som en centralt utfärdad kungörelse för 1792 och 1793 finns ingen sådan för något datum.
Skrivelsen från af Donner var i stället en läns- eller lokal kungörelse som landshövdingarna hade rätt att utfärda, men som endast gällde det egna länet. Landshövdingen hade dock inte maktbefogenheter att ta beslut i jordnaturfrågor.
Detta har tidigare forskare inte uppmärksammat. De har värderat den lokala förordningen 1792 genom att betona att dess betydelse inte var särskilt stor, och hänvisa till statens enväldiga makt, samt gjort bedömningen att den lokala förordningens betydelse minskade. Hand-
14
Här redovisas en förklaring till landshövdingen utfärdande. Andra forskares alternativa förklaringar välkomnas. 15
Vid tinget i Jokkmokk 1793 klarlägger domaren att af Donners skrivelse 1792 enligt reglerna inte lästs upp från predikstolarna i lappmarkerna. Om uppläsning se Reuterswärd. Ett massmedium för folket, s. 55–58, 101–103. 16
Renoverad dombok Jokkmokk 1793. RA, s. 110, 114; R. G. Modée. Utdrag utur alle från och med år 1791 utkomne Publique handlingar, Placater, Förordningar, Resolutioner, och Publicationer, … Femtonde delen till 1794 års slut. (Kongl Tryckeriet, 1829.) 17
Reuterswärd. Ett massmedium för folket, s. 42–43.
läggare började efter 1792 ge efter för att till slut acceptera den. Undertecknads klarläggande att af Donners beslut 1792 var en lokal kungörelse för Västerbotten som saknade nationell giltighet möjliggör fortsatt forskning om dess effekter.
Den centrala statsmakten och en lokal kungörelse.
De avgörande centrala besluten kring markfrågorna i lappmarkerna om odlingsgräns 1867, avvittringsstadga för lappmarkerna 1873 och 1886 års renbeteslag genomförs drygt 80 år efter 1792. Den lokala kungörelsen tycks ha verkat under lång tid. I det följande ställs tre frågor om af Donners kungörelse.
Finns det något centralt beslut av regering eller Kunglig Majestät innehållande en central kungörelse som grund för af Donners lokala kungörelse 1792 om lappmarkernas jordnatur? Historikern Lennart Lundmark besvarar frågan med att konstatera att det inte fanns några centrala direktiv om hur lappskattelanden skulle hanteras då varje berörd länsstyrelse gjorde egna bedömningar.
Om detta hänvisar Lundmark till 1882 års utredning, som låg till grund för 1886 års renbeteslag. Frånvaron av centrala beslut om lappskattelanden fram till 1882 visar att af Donners lokal kungörelse 1792 är grunden till den 90 år senare aggregerade administrativa oredan. Frånvaron av centrala direktiv, som konstateras i utredningen 1882, visar att af Donners lokala kungörelse år 1792 inte fullföljts med ett beslut på central nivå.
Hade landshövdingen i Västerbotten befogenheter att 1792 avskaffa lappskattelandens jordnatur, då lappskattelandsreformen 1695 fastställt den som skatteland?
18 Holmbäck. Lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling, s. 78–79 (bil. 5). Prawitz, Lappskattelanden. S. 23–26, (bil. 27). Lundmark, Samernas skatteland, s. 94. Bylund, Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867, s. 242–244, 25–251. 19 Att etablerade forskare inte följde upp det spåret med det avtagande engagemanget gällande tillämpningen av 1792 beror nog på att den frågan inte var central i deras forskningsuppdrag (Lundmark undantagen). I den tidens forskningskontext var lappskattelandsfrågan nog redan avgjord. 20 Stenman, Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker, s. 171–172. Kongl. Maj:ts nådiga Stadga (1873:26) om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, Regeringskansliets rättsdatabaser. T. Cramér & G. Prawitz. Studier i renbeteslagstiftning. (Norstedts, 1970), s. 128–135. Vid en avvittring skiljer statens avvittringsverk den enskildes egendom från Kronans mark. 21 Lundmark. Samernas skatteland, s. 166, 163. Min kursivering.
Beslut i jordnaturärenden ligger utanför en landshövdings befogenhet. En lokal kungörelse ger inte fullmakt att besluta om det som sorterar under regering och Kammarkollegium.
Civilminister Bergström konstaterar vid riksdagen 1873 att Länsstyrelsen i Västerbotten inte anmält lokala beslut om nybyggares skattemannarätt till Kammarkollegiet. Han påpekar att tillvägagångssättet inte har stöd i lagen. När hemmans- och nybyggarärenden handlades regelvidrigt av Länsstyrelsen finns det fog för att anta att detsamma gällde lappskattelandsärenden – att undersöka det är en forskningsuppgift som ligger utanför ramen fördetta kapitel.
Sist men inte minst, genom 1792 års lokala förordning ersatte af Donner tingens domsmakt med handläggning och beslut hos länsstyrelsen, som också hade den verkställande makten.
Kan det finnas relevant information om af Donners lokala kungörelse år 1792 i protokollen från riksdag, regering, avvittringsstadgor och kommittéer 1850–1900, vilka ingående behandlat frågor om äganderätten i lappmarkerna?
Frågan kan besvaras med ett ja. Protokollet från 1873 års riksdag innehåller intressanta fakta. Civilminister Axel Bergström påpekar i sitt anförande i Andra kammaren:
Jag vill vidare erinra Kammaren, att de åberopade resolutionerna af Konungens Befallningshafvande i Norr- och Wester-bottens län, uti hvilka skulle hafva åt nybyggare tillerkänts full skattemannarätt äfven till skogen på hemmanen, icke äro laga kraftvunna. Kammar-advokatfiskals-embetet har icke erhållit del af handlingarne, och dessa resolu-
tioner betyda således ingenting. Kongl. Maj:t och Kronan är icke skyldig
att honorera förbindelser, ingångna af underordnade tjenstemän, utan
stöd af lag. Hvad de åberopade skattebrefven angår, förklarar jag att de
endast afse inegorna och den skog som är under hemmanens ränta inbegripen. Men sådan har ännu icke blifvit hemmanen tilldelad, enär afvittringen icke hunnit utsträckas till dessa bygder.
Civilminister Bergströms riksdagsanförande är centralmaktens röst: hemmansägarnas i lappmarkerna förhoppning inför riksdagen 1873 om att de efter tidigare länsstyrelsebeslut redan förvärvat äganderätt till hemmanen avfärdas med att besluten är tillkomna ”utan stöd af lag”.
Eftersom ministern konstaterar att Länsstyrelsen i Umeå inte har rätt att bevilja hemmansägare i lappmarkerna något innan det tagits ett centralt beslut om avvittring, så kan ju inte heller af Donners lokala
22
Riksdagen 1873. Andra kammarens protokoll lördagen den 15 mars 1873, s. 260. Debatt om skogsfrågan, avvittringsstadga och renbeteslagar.
kungörelsebeslut 1792 att jordnaturen i lappmarkerna skulle vara kronans vara giltig eftersom sådana ärenden beslutas centralt.
Tjänstgörande landshövdingar har inte heller anmält sina beslut om hemmansäganderätt till Kammarkollegiet och Kunglig Majestät. Kronan är inte ”skyldig att honorera förbindelser, ingångna af underordnade tjenstemän, utan stöd af lag.” Landshövding af Donner och hans efterföljare har beslutat i fastighetsrättsliga ärende utanför deras befogenhet.
En lokal kungörelses konsekvenser
Vad fick då 1792 års länskungörelse för konsekvenser? Här presenteras enligt gängse konsekvensanalytisk metod två utfall. Det ena följer på Gustaf III:s Förenings- och säkerhetsakt från 1789. Det andra beaktar konsekvenserna av landshövdingen af Donners lokala förordning tre år senare.
Som en följd av 1789 års Förenings- och säkerhetsakt förstärktes skogssamernas äganderätt till lappskattelanden. Skogssamebyn Arvidsjaurbyn, omfattade 36 lappskattelandsägare. Skogssamerna förfogade med förstärkt äganderätt ett område som i dag motsvaras av Arvidsjaurs och Malå kommuner. Staten hade inte kunnat tilldela hemmansägare och nybyggare mark eftersom kronan inte ägde marken. En eventuell avvittringsstadga med här ägandeförhållanden hade haft ett annat innehåll än den som genomfördes 1873.
Utfallet av landshövding af Donners lokala förordning 1792 blev det motsatta till utfallet 1789. Staten skiljde nu skogssamerna från äganderätten till lappskattelanden. Landshövdingen deklarerade att lappskattelanden är kronans till sin jordnatur. Med 1873 års avvittringsstadga fick de före detta lappskattelandsägarna en renbetesrätt. Därmed och därför behöver staten inte ens överväga att ge skogssamiska ägare till lappskattelanden en annars given aktörsroll i avvittringarna. Svenbjörn Kilander har visat att det vid avvittringen av Klumpvattensfjället i Jämtland 1847 beslutades att delar av området skulle tillfalla samerna. I lappmarkssocknarna utestängdes i stället
23 Prästbordsägor, tingshustomt och marknadsplats lämnas därhän. 24 Om landshövding af Donners beslut om 1792 års lokala kungörelse uppmärksammats av centralmakten samma år hade den underkänts som olaglig. 25 Renen, som vandrat i dessa marker sedan urminnes tid, erhöll från 1886 statens tillstånd att nyttja dem.
skogssamerna. Hemmansägarna som före 1873 års riksdag trodde sig äga sina hemman fick, på grund av statens avvittring i lappmarkerna, skattemannarätten till hemman som låg på skogssamernas lappskatteland.
Min granskning av Västerbottens landshövdings lokala kungörelse 1792 visar att staten inte följt upp den med ett centralt beslut. Det har resulterat i att en lokal kungörelse getts vikten av en central kungörelse över tid. Eftersom det saknades centrala direktiv gjorde länsstyrelserna egna bedömningar i varje enskilt inrymningsbeslut. Det skapade en struktur av skillnader mellan lappskattelanden. Konsekvensen blev en ad hoc-styrning av lappskattelandsfrågorna över tid.
Från sämja till tvister mellan skogssamer och nybyggare
Redovisningen av de skogssamiska näringarnas utveckling fram till 1792 är viktig för förståelsen av den fortsatta utvecklingen. Det mest typiska skogssamiska området, Arvidsjaurbyn, bestod under 1700talet av 36 lappskatteland med en medelvärdesyta om 1,5 × 1,5 kilometer. Arvidsjaurbyns skogssamer var självorganiserade, självstyrande och aktörer i möten med statens företrädare. Aktörskapet var tydligt i dialogen mellan skogssamer och tingsdomare inför beslut i lappskattelandsärenden. Skogssamerna kommunicerade kontinuerligt med statens lokala företrädare präster, proster, domare och skatteuppbördsmän. Orsaken till skogssamernas position var att de fram till 1757 som ensam part varit de som kommunicerat med den svenska statens företrädare. Efter nybyggarnas intåg kom det skogssamiska självstyret att minska och på 1820-talet var det över. Men ännu vid sekelskiftet 1800 var förhållandet mellan skogssamer och nybyggare gott. År 1802 beskrev nybyggarna i Arvidsjaur sig själva som helt
26
Kilanders metod att utgå från källor på individnivå som summeras på en övergripande nivå gällande jord- och skogsaffärer mellan hemmansägare, obemedlade och skogsbolag är föredömlig. S. Kilander. När tiden byttes ut – Norra Jämtland och industrialiseringsprocessen 1850–1900. (Nordic Academic Press, 2021), s. 86–87. 27
Lundmark. Samernas skatteland, s. 166. 28
I. Ruong. Något om den gamla skogsrenskötseln i Arvidsjaur socken. I Geografiska studier tillägnade John Frödin den 16 april 1944. I Eneqvist G. & Hjulström F. (red.). (Uppsala universitet, 1944), s. 92–101. 29
Marklund. Det milsvida skogsfolket, s. 2, not 12. 30
Marklund. Det milsvida skogsfolket, s, 80, 83, 97–98. 31
År 1757 anlände förste nybyggaren till Arvidsjaur från ”nedre landet” (Skellefteå). A. Ohring. Arvidsjaur från Förr och Nu. I N. Ramselius (red.). Vår nordliga hembygd / utgiven till skolornas tjänst av (1920), s. 94.
beroende av skogssamiska grannar under de första åren, utan ”vilkas understöd med födoämnen, Nybyggaren … icke, skulle kunna bestå”.
År 1803 hade nybyggaren i Pjesker i Arvidsjaur av tinget fått tillstånd att tillsammans med skogssamen på lappskattelandet Lambur fiska i Lamburbäcken. En tvist uppstod när nybyggaren försämrade fisket med sina dämningar, vilket ökade mängden kreatursfoder från bäckängarna. Ägaren till lappskattelandet förlorade tvisten om fisket i Lamburbäcken trots att han åberopade ”gammal hävd” och att han betalade skatt för lappskattelandet. En äldre dom om lappskattelandsinnehavarens ensamrätt till fisket underkändes av landshövding och länsstyrelse eftersom tinget inte ”hade att taga befattning med Kronolägenheters disposition.” Lappskattelandsinnehavaren anmälde då ärendet till Kammarkollegiet som 1815 gav nybyggaren rätt. Staten nullifierade tingsrättens lagstadgade beslut om skogssamens fiskerätt.
Ett ärende vid tinget i Arvidsjaur 1828 beskriver det försämrade rättsläget för skogssamerna:
S:D: Nybyggaren Johan Nilsson i Malånäs, hade till tinget instemt Lappmännen Jon Jonsson och Eric Mattsson, såsom innehafware til den del utaf Granselets Lappland, hwilken äfwen kallas Koppsele, der
innom Käranden för hans Nybygge, än de flere särskilda Nybyggarena,
Johan Johansson i Wännäs, Nils Nilsson i Tjernberget och Jon Nilsson
i Hundberget, dels äro helt och hållet med sina Nybyggen, dels til deras hufwudängar belägne, påstående Käranden, som igenom Swarande Lappmännens wistelse med betydliga Renhjordar å samma land, mycket lider af Rendjurens tramp och betande, både i ängarna samt betesmarker, det bemälte swarander hwar för sig, måtte utreda bewisa ägande nyttjorätt till ifrågawarande land-del, eller ock derifrån skiljas …
Här klagade alltså nybyggarna över att samernas renhjordar trampade ner deras höskörd, trots att dessa marker låg inom det som ingick i de samiska lappskattelanden. Skogssamerna hade brukat dessa marker enligt urminnes hävd, medan nybyggarnas ”hävd” var 69 år. Det hindrade dock inte nybyggarna från att yrka på att samerna skulle drivas från sina marker om de inte kunde bevisa rätten till lappskattelandet.
32 Bylund. Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. 1867, s. 261. 33 Bylund. Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867, s. 242–243. 34 Renoverade domboken för Arvidsjaur, § 20,1828. RA. Bylund, Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867, s. 250–251. Undertecknad har återgett källtexten exakt. Bylund har refererat den.
I ett tingsutslag tio år tidigare fick två skogssamer dela på renbetet på skattelandet: ”Eric Matsson, genom Utslag den 16 Apr. 1818 fått betesrätt sig tillagd på det sätt, att han och Jon Jonsson skulle detsamma til hälften hwardera begagna.” Men 1828 dömer tinget att den tillkommande skogssamen från utslaget 1818 måste flytta från Granselelandet. På ett decennium har domstolen gjort en helomvändning. Vid tinget 1818 beslutade domaren att lappskattelandsbetet var tillräckligt för två samers renhjordar. Men 1828 är majoriteten i nämnden svenska nybyggare. Vidare är domaren medveten om att ärendet två decennier in på 1800-talet avslutas vid Länsstyrelsen i Umeå med ”Konungens Befallningshafwandes stadfästelse”.
Före af Donners lokala förordning 1792 avgjordes lappskattelandsärenden vid lappmarkstingen. Konsekvenserna för lappskattelandssamerna i Lambur 1803 och Gransele 1828 blev enligt staten att skogssamerna inte längre ägde marken på grund av kungörelsen 1792.
Lappskattelandsärenden som tidigare avgjordes vid tinget, där samiska nämndemän dominerade, överfördes för beslut till den verkställande makten, det vill säga länsstyrelserna.
Den gamla skogssamiska nämndemannamajoriteten ersattes av en med majoritet av nybyggare, vilket ofta innebar att domsluten gick nybyggarnas intressen till mötes.
Ärenden som överklagades av skogssamer med hänvisning till äldre tingsdomar överprövades av Kammarkollegiet som nullifierade dem (se s. 11, not 33).
Näringarna i lappmarkerna före och efter 1792
Skogssamerna hade sedan länge praktiserat ett enklare jordbruk på sina välgödslade lappvallar. Litteraturen visar att det fanns ett antal skogssamiska nybyggen redan före 1749. De lagliga möjligheterna
35
Renoverade domboken för Arvidsjaur år 1828. RA. Bylund, Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867, 251. Holmbäck. Lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling, s. 78–79. Urminnes hävd: Den samiska rätten att utnyttja områden för renskötsel, jakt och fiske är byggd på urminnes hävd. Urminnes hävd enligt gamla jordabalken är en äganderätt som förvärvats genom att man under lång tid brukat marken utan att någon hindrat en. https://www.sametinget.se/1125. 36
Marklund. Det milsvida skogsfolket, s. 84–86. 37
Om äldre skogssamiskt jordbruk se: Å. Campbell. Från vildmark till bygd. (Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, 1948), s. 256–263; J. G. Ullenius. Något om skogslapparnas bovallar. (Norrbottens Museum 1937), s. 107–126. 38
O. Egerbladh. Fyra gamla Lyckselebyar – Björksele, Brattfors, Fahträsk, Vägsele. (Lycksele kommun, 1973), s. 46; Bylund. Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. 1867, s. 211.
för skogssamer att anlägga nybyggen öppnades först med Kongligt
Reglemente den 24 november 1749 ”för dem, som antingen redan
bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets upbrukande derstädes sig nedsätta vilja.” Lappmarksplakaten före 1749, 1673 och 1695, var förbehållna svenskar och finnar. I Arvidsjaur hade skogssamerna 1800 fortfarande en stark ställning. I angränsande skogssamebyn Uhmeåbyn i nuvarande Lycksele kommun, var skogssamerna redan 1750 på defensiven gentemot finska och svenska nybyggare. I Åhselebyn, den då sydligaste skogssamebyn, dominerade finsk nybyggarsrörelse. Men drygt hälften av skogssamiska nybyggen upptogs efter 1792.
För Malå, Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar redovisar geografen Erik Bylund att:
86 bebyggelseenheter kommit till genom lapsk pionjärverksamhet före
1868. Det rör sig alltså om drygt 30 % av alla nybyggen (270) under denna tid.
För Arvidsjaurs socken var drygt 90 procent av skogssamiska nybyggen anlagda efter 1800. Skogssamernas nybyggen i Jokkmokk 1800–1825 är knappt 20 under perioden, ofta uppförda på lappskattelanden in mot lappmarksgränsen.
Vi beger oss nu till lappskattelandet Släppejaur i sydöstra Arvidsjaurbyn. Olof Jonssons insyning behandlades vid tinget 1842. I syneprotokollet beskrivs hans ambitioner som jordbrukare:
Sökanden Olof Jonsson anhöll för sitt arbete wid hufvudwistet Mussielokt, synt, wärderat och anteknadt; hwilket befants wara: Åker, upptagen och begödd, 3 kapplands area.
Förutom åkern fanns 3 kappland ”tillgångsmark” för ”ytterligare odling.
39 Nybyggarreglementet år 1749; E. Poignant (red.). Samling af författningar angående de s.k. Lappmarksfriheterna. (Samson & W. 1872), s. 20, 33–34, 37. 40 Första nybygget insynades 1757; B. Marklund. Skogssamiska studier. (Umeå universitet, 1999), s. 8; Marklund. Det milsvida skogsfolket, s. 67–71. 41 G. Norstedt. Lappskattelanden på Geddas karta. (Thalassa förlag, 2011), s. 47–51. 42 C. Westerdahl. Samer nolaskogs. (Örnsköldsviks kommun, 1986), s. 101–105, 107–115; Hultblad. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, s. 114, 115, 180, 182, 221. 43 Före 1800 anlades fyra nybyggen av skogssamer; Bylund. Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. 1867, s. 82, 210. 44 Hultblad. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, s. 114, 115, 180, 182, 221. 45 S. O. Jansson. Måttordboken. (Nordiska museets förlag, 1995), s. 132. Ett kappland är 154¼ m².
Men skattelandet består också av 18 ”renbetestracter”, varav sju är belägna på södra sidan Vindelälven och av elva fiskesjöar. Insyningen av Släppejaurlandet år 1842 är ett exempel på skogssamisk strategi där de små åkrarna utgör första steget för att säkra ägandet av lappskattelandet. Skogssamer kunde alltså insyna ett nybygge där det gavs möjlighet. En del skogssamer synade in nybyggen i den egna skogssamebyn.
Geografen Sten Rudberg sammanfattar jordbrukskoloniseringen av ”inre Nordsverige” med statsmakternas ”välvilliga intresse” som ”varit till hjälp för den fortsatta nybyggesverksamheten”.
Skogsbrukets industriella utveckling i övre Norrland inleddes under 1700-talet. Under 1730-talet protesterade kustbönderna mot statsmaktens långsamhet när det gällde avvittringar. Wilhelm Carlgren beskriver detta missnöje:
I stort kan sägas, att Norrland hela detta skede och långt senare måste umbära den fasta uppdelning av skogsmarkerna, som söderut under-
lättade virkestillförseln. Avvittringen framstår snarast, i sin långsamma
och splittrade fortgång häruppe, som ett led i skogsnäringarnes oavbrutna
sekellånga kamp inbördes om de stora vidderna.
Lappmarksgränsen var fortfarande inte fastställd. Innan gränsen mellan kustsocknarna och Lappmarken drogs upp kunde skogarnas avskiljande och uppdelning av byar inte ske. Sågverksindustrins tillgång på sågtimmer säkrades vid denna tid genom att statsmakten, i form av privilegier, tilldelade industrin avverkningsrätter. Carlgren beskriver hur man in mot 1800-talet synade in enorma skogsområden. I förrättningarna nöjde man sig ofta med skattningar och han sammanfattar:
46
Dombok Arvidsjaur § 20 1842, Riksarkivet Härnösand. Marklund. Det milsvida skogsfolket, s. 7–8. 47
Bylund. Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. 1867, s. 210. 48
Redan 1799 hade skogssamen Per Hansson insynat ett nybygge på Släppejurlandet i sydvästra Arvidsjaurbyn. Marklund. Skogssamiska studier, Källskrift 2, s. 43–45 (särskild paginering). 49
S. Rudberg. Ödemarkerna och den perifera bebyggelsen i inre Nordsverige. (Almqvist & Wiksell1957), s. 148, 195; Poignant. Samling af författningar angående de s.k. Lappmarksfriheterna, s. 20, 33–, 37. Undertecknad påminner om att samerna inlemmades i statens nybyggespolitik för första gången ifrån 1749 (se sid 13 om nybyggesförordningarna). 50
Skogsbrukets roll i Sveriges ekonomiska historia före 1850 saknas nästan helt, se Sveriges ekonomiska historia, Jordpäron – Svensk ekonomisk läsebok och Pengarna & makten – Riksbankens historia. 51
W. Carlgren. De norrländska skogsindustrierna intill 1800-talets mitt. Norrländskt handbibliotek XI. (Almqvist & Wiksell,1926), s. 62. 52
G. Göthe. Om Umeå lappmarks svenska kolonisation. (Uppsala universitet, 1929), s. 468–469; Carlgren. De norrländska skogsindustrierna intill 1800-talets mitt, s. 62.
Samma summariska uppskattning fortfor långt in i nästa sekel. Det är i
dessa och dylika fall, som det extensiva momentet i dåtida norrländskt näringsliv stegras till ett kolonialt.
Under 1920-talet pågick en diskussion om kolonialmakternas rovdrift. Det påminde honom om likheterna med statens frikostiga utdelning av avverkningsrätter till sågverken drygt 100 år tidigare. Carlgrens synpunkt att 1800-talets Sverige var en stat med en inre kolonial struktur är värd att noteras.
Men staten skulle återkomma med tydligare styrning av skogsbolag och sågverk. År 1817 klagade staten via Kommerskollegium över den oförsiktiga virkesexport som ”mindre anpassats efter våra skogars tillgångar än efter engelsmännens behov av sysselsättning för sitt tonnage under kontinentalblockaden.” År 1846 konstaterade samma myndighet att det var nödvändigt att styra skogspolitiken eftersom trävarurörelsen blivit så lönsam. Staten omvärderade de stora friheter som sågverken hade fått.
Efter 1850 stiger skogens värde. I den tidens timmerrusch försökte Jämtlands samer att sälja timmer. Statsmakten och länsstyrelsen stoppade försöket. Eftersom samerna ansågs stå på en ”lägre kulturnivå” skulle de inte få äga skog som kunde köpas eller säljas. Kunglig Majestät utfärdade den 23 januari 1866 en varning ”rörande vådan av att inleda lappallmogen i handelsaffärer med skogsvaror.” Statens varning omöjliggjorde skogssamernas möjligheter till timmerförsäljning i Väster- och Norrbotten. Skogssamerna som under århundraden skött sina affärer med enskilda och handelshus på marknader blev nu, när varan hette timmer, omyndigförklarade.
53 Carlgren. De norrländska skogsindustrierna intill 1800-talets mitt, s. 83. 54 Carlgren. De norrländska skogsindustrierna intill 1800-talets mitt, s. 116. Om makteliten och statens roll över tid, se M. Melkersson. Staten, ordningen och friheten. (Uppsala: Uppsala universitet 1997), s. 216–222. 55 G. Wetterberg. Pengarna & makten – Riksbankens historia. (Atlantis/Sveriges Riksbank, 2009), s. 165. 56 G. Prawitz. Odlingsgränsen. Samernas Skattefjäll III. (Svenska Samernas Riksförbund, 1967), s. 12–13. Per Larsson, innehavare av en tredjedel av skattefjällen Hundshög och Tåssås ansökte hos finansdepartementet år 1865 om tillstånd att ” … till avsalu avverka timmer med mist 10 tums diameter i lilländan”. Larsson åberopade Kungl. Maijt:s brev 1844 vilket gav kronoåbor i Väster- och Norrbotten rätten att sälja timmer (Jämtlands län hade ansökt om samma villkor). Lundmark. Samernas skatteland, s. 139. 57 Marklund, Det milsvida skogsfolket, s. 47–51.
De nationella näringarna i lappmarken, jordbruk och skogsbruk expanderade under 1800-talet med allt fler nybyggen och ett skogsbruk timmervolymer och sågvaror ökade.
Skogssamernas lappskattelandsmarker var inte längre ohotade marker. Tingsmål dömdes allt oftare till nybyggarnas favör. Nybyggarnas makt stärktes av statens positiva hållning och det kom att nedvärdera skogssamernas rättigheter genom att staten krävde att de skulle flytta från skattelanden. Sågverken hade samtidigt fått avverkningsrätter som privilegier utan någon egentlig myndighetskontroll. Medan skogssamerna var på väg att förlora lappskattelanden favoriserades hemmansägare och nybyggare genomgående av staten. De kunde räkna med större ägor i den kommande avvittringen. För de skogssamiska näringarnas del blev det fråga om en accelererande negativ utveckling.
Statens avverkningsrätter, skogskommittéer och stadgor
Staten hade sedan 1700-talet beviljat avverkningsrätter i Övre Norrlands kustland, så kallade stockfångstprivilegier. Kustlandsskogarna avvittrades under 1820-talet. Staten beviljade också avverkningsrätter för sågverken i de väldiga lappmarksskogarna innan avvittringsstadgan 1873.
Stockfångstkommittéen 1872 granskade tidigare tilldelade stockfångstprivilegier. Där framkom att några ”för stockfångst tjenlige kronoallmänningstrakter funnos.” Områdena var belägna i anslutning till ”vattendragen Umeå- och Vindelelfvarne” i socknarna Sorsele, Stensele och Lycksele i lappmarkerna och Degerfors i kustlandet. Lycksele häradssynerätt var den som beviljade stockfångsområden i lappmarkerna i Västerbotten. Kammarkollegiet benämner lappmarksområdena som kronoallmänningstrakter. Men samtidigt är dessa trakter också lappskattelandsområden som ingår i Kammar-
58
R. Bunte, S. Gaunitz, & L-E. Borgegård. Vindeln – En norrländsk kommuns ekonomiska utveckling 1800–1980. (Vindelns kommun 1982), s. 160–162; F. Hjulström, G. Arpi & E. Lövgren. Sundsvallsdistriktet 1850–1950. (Uppsala universitet, 1955), s. 286–293. M. Carlgren, H. von Eckermann, O. Hellström, A. G. Högbom, F. Kempe, G. Kinnman, & Karl Nyström. Skogsbruk och skogsindustrier i norra Sverige. Norrländskt handbibliotek X. (Almqvist & Wiksell, 1925). s. 202–207. S. Kilander. När tiden byttes ut. 59
Avvittringsstadga för kustlandskapen i Väster- och Norrbotten tillkom 1824. Stenman. Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker, s. 33–34. 60
Skogskommittén år 1872: Kammar-kollegii und. utlåtande af den 30 Maj 1870 ang. privilegiistockfångst för sågverken i Westerbottens län, Stockholm 1872, s. 69.
kollegiets ordinarie uppdrag att bevaka. Bylund redovisar denna Kammarkollegiets dubbla hållning – det vill säga lappskattelanden existerar, och samtidigt inte.
I Stockfångstkommitténs redovisning 1872 ingår Kammarkollegiets utlåtande från 1864 om utfärdade stockfångstprivilegier. Den då rådande statliga skogspolitiken bestod i att arrondera kronomark till större kronoskogsområden genom att flytta avverkningsrätter för stockfångst till annan kronomark. Arvidsjaurs socken, ett skogssamiskt kärnområde, värderades i Kammarkollegiets yttrande som platsen där ”Kronan sedermera finge ensam uteslutande disponera Arvidsjaurs stora och värdefulla skogsrymder.” Fördelarna för staten var ”kontrollen och upsigten deröfver” utan att ”jägeri- och kronobetjening försvårades deraf” att ”enskildes skogsmarker dermed vore sammanblandade.”
Ett år efter Skogskommitténs rapport stod avvittringsstadgan för lappmarkerna på dagordningen vid 1873 års riksdag. Debatten ägde rum i Andra kammaren den 15 mars 1873. Riksdagen var bekymrad över ”skogförödelsen” och skulle nu behandla samernas möjligheter att erhålla renbetesrätt. Carl Erik Hjelm, riksdagsman från Skellefteå, deltog i debatten eftersom han i ”någon mån bör känna till lappmarksförhållandena”. Hjelm redogjorde först för hur samerna behandlats dittills. De hade ”länge varit utsatta för förföljelse”, enligt honom. Staten hade tillåtit den jordbrukande befolkningen att ”intränga på deras område och der bosätta sig, och intill sednaste årtiondena hafva dessa främlingar tyranniserat dessa nomader.” Men, fortsatte Hjelm, allt var nu bättre för samerna eftersom staten söker skydda den ”nomadiserade befolkningens derstädes rätt ej mindre än den bofasta befolk-
61 Ett exempel på myndigheten Kammarkollegii parallella hållning eftersom handläggning av lappskattelandsärenden ingick i dess uppdrag. Om Kammarkollegiets olika roller – se agerandet i tvisten om Lamburbäcken s. 10, Bylund, Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867, s. 242–2433. Se vidare s. 16 om Kammarkollegiets roll i statens arrondering av skogarna i Arvidsjaur och s. 20 om dess roll som ansvarig för jordeboken och uteslutandet av lappskatteland. 62 Skogskommittén år 1872: Stockfångst m.fl. privilegier i Norr- och Westerbottens län afgifna dels af Kammarkollegium och dels af den år 1868 tillsatta Skogskomité. (Stockholm 1872) och Kammar-kollegii und. utlåtande af den 10 December 1864 ang. väckt fråga om undersökning af de för jord och skogar inom Norrbottens län utfärdade privilegier, s. 46. 63 Prop. 1873:4. Kongl Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående åtgärder för betryggandet af skogens framtida bestånd och bevarande af Lapparnes renbetesrätt inom Westerbottens och Norrbottens läns lappmarker. 64 Att återge debatten blir för omfattande. En västerbottnisk riksdagsman är representativ vad gäller kunskap i ämnet. 65 Carl Erik Hjelm, folkskollärare i Skellefteå landsförsamling, vald till andra kammaren för Västerbottens norra domsagas valkrets. Hjelm f. 1826 i Björkvik, d. 1896 i Örebro (Wikipedia).
ningens”. Hjelms slutsats av statens förändrade behandling av samerna landar i erbjudandet om renbetesrättigheter.
Nybyggarfamiljerna kommer att slippa oron för framtiden. Hjelms linje grundas i bedömningen att nybyggarna har vunnit och att samerna inte har förlorat. Ett tidens tecken är att begreppet lappskatteland inte förekommer i debatten.
Konsekvensen av riksdagsbeslutet om avvittringsstadgan blev att nybyggarna på kronomarken kunde bli hemmansägare under jordnaturen skatte, vilket innebar att den enskilde skattebonden betalade skatt till kronan för äganderätten till marken. Skogssamerna däremot gick från att ha varit ägare till lappskatteland till att få betalade skatt för renbetesrätten på kronans renbetesland. Urfolket berövades sin rätt till marken samtidigt som de belönades med kronans renbetesrätt. Om FN:s urfolksdeklaration funnits 1873 hade detta tillvägagångssätt varit ett brott mot deklarationen artiklar eftersom skogssamerna inte fick delta i avvittringen 1873 trots att de var ägare till lappskattelanden.
Statens politik gentemot skogssamerna efter 1873
Den 15 oktober 1887 möter ”lappallmogen” i Arvidsjaur landskansliet vid Länsstyrelsen i Norrbotten. Renbeteslagen är i bruk och avvittringsprocessen, liksom dragningen av den slutliga odlingsgränsen, pågår. Avvittringsprocessen i Arvidsjaur pågick från 1870-talet in på 1900-talet. Staten inrättade tio nya kronoparker i Arvidsjaur, två år innan avvittringsstadgan för Lappmarkerna utfärdades 1873. Skogssamerna hade inte fått tillträde till avvittringsprocessen eftersom staten dessförinnan och i stället för avvittring tilldelat dem renbetesrätt. Arvidsjaurbyn hade med den fastställda odlingsgränsen hamnat mellan odlingsgränsen i väster och lappmarksgränsen i öster. Området kallades av staten för det nya begreppet ”kulturland.”
Protokollet från mötet 1887 visar på landskansliets hållning gentemot skogssamerna. Landskansliet skriver att skogssamerna fortsätt-
66
Riksdagen 1873, andra kammaren, debatt 15/3 1873, s. 241–245. 67
UNDRIP, United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples. 68
Liljenäs, Allmänningsskogarna i Norrbottens län, 43; Bilaga till beskrifningen öfver Arvidsjaurs tingslag i Piteå lappmark, Bilaga, Stockholm 1904, s. 18–19. 69
Lundmark. Samernas skatteland, s. 160. Odlingsgränsens definitiva sträckning fastställs 1890. 70
Riksdagen föreslog 1867 regeringen/Kungl Maij:t att upprätta ”… en provisionell gräns emellan lappmarkernas kulturland och fjällbygd”. Lundmark. Samernas lappskatteland, s. 137.
ningsvis innehar äganderätten och att de bara ska ”styrka nuvarande eganderätten till renbeteslanden.” Det är inte korrekt utan tvetydigt.
Bakgrunden till landskansliets hållning är den skrivelse som landshövdingen utfärdat den 14 september samma år. I den tydliggörs att mötet ska handla om ”fullgörande af” ordern att landskansliet ska ta del av ”handlingar och papper” om skogssamernas renbetesrätt för klarläggandet av den ”rätt deras förfäder fordom haft till renbete”. Tidsavståndet mellan 14 år (1873) och fordom är avsevärd; fordom är händelser före nuvarande tideräkning. Härmed introducerar staten fiktionen att renbetesrätten är av urminnes hävd, medan äganderätten till lappskattelanden inte är det.
I protokollet finns en bilaga med alla lappskattelandsägare antecknade och en avslutande skogssamisk vädjan. I bilagan redovisas lappskattelanden i Arvidsjaurs sockens tre samebyar Mausjaur, Westra Kikkejaur och Malmesjaur. Begreppen renbetesland och lappskatteland definieras inte. För skogssamerna är lappskattelandet, sedan 1695, deras begrepp. Staten väljer begreppet renbetesland: ”anförde lapparne, att deras förfäder af ålder brukat vissa områden eller s.k. renbetesland.” Från 1695 fram till 1800-talets slut använder staten alltmer sällan begreppet lappskatteland.
Mötets fortsättning präglas av tvetydiga besked: ”För att styrka nuvarande eganderätten till renbeteslanden, aflemnades åtskilliga handlingar.” Skogssamerna informerades om att de hade äganderätten till renbete och att rätten formellt sett behövde styrkas genom
71 Norrbottens läns landskanslis arkiv, volym EXXII:2 (Riksarkivet i Härnösand). Översiktligt referat i L. Lundmark. Stulet land. (Ordfront, 2008), s. 84. 72 Svenska Akademiens Ordbok (SAOB), band 22, 1957. Första belägg för renbetesrätt är från 1873. Äldre belägg för renbetesrätt kan finnas men SAOB:s belägg är tills vidare indicium för att begreppet är nyskapat 1873. Om fordom se SAOB band 8, 1925. Är detta statens introduktion av fiktionen om renbetesrätt som en rätt enligt urminnes hävd skild från äganderätten till lappskattelanden? 73 Norrbottens läns landskanslis arkiv, volym EXXII:2 (Riksarkivet i Härnösand). Ett kortare referat av mötet se: O. Korhonen. Karin Stenbergs lokala supportrar och några ytterligare stödjare. I Å. Össbo, B. Marklund, L. M. Nilsson & K. Stoor (red.). Skogssamisk vilja, en jubileumsantologi om skriften ”Dat läh mijen situd”, Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid (Umeå universitet, 2020), s. 178–179. 74 Länsstyrelsen i BD-län uppger 1872 att de redan upphört med begreppet lappskatteland. Lundmark. Samernas skatteland, s. 162–163; Lundmark. Stulet land, s. 82–83. 75 Norrbottens läns landskanslis arkiv, volym EXXII:2 (Riksarkivet i Härnösand).
att de skulle överlämna lappskattelandshandlingar. En del av dem kände obehag över att överlämna ägandebevisen.
Protokollet avslutas med skogssamernas vädjan: Lapparne anhöllo att slutligen få tillkännagifva önskvärdheten af att deras renbetesrätt icke komme att framdeles inskränkas, utan att de måtte fortfarande såsom hittills få bruka de områden som de af ålder innehaft, Ty detta vore för deras existens en oafvislig nödvändighet.
Tonen i framställan präglas av lågmäld rädsla för att deras rätt ska inskränkas. De var mycket oroliga inför framtiden.
I 1895 års Lapplagskommittés betänkande beskriver statens lappfogde konsekvenserna av 1886 års renbeteslag för skogssamerna i Malå. Samtidigt hade lappskattelanden Duoldemjaur, Keppejaur och Levattnet uteslutits från ”kronans jordebok” på grund av ”Konungens befallningshafvandes utslag den 20 maj 1889 och den 28 januari 1891”. De som fortfarande innehade lappskatteland drabbades därmed av ännu fler svårigheter med att försvara sina etablerade betessystem.
Lappfogden Burman beskriver det kaos som utbröt när renarna från fjällsocknarna i oktober varje år, på väg till vinterbetena, kom in i Malå sameby som en ”sammanblandad väldig massa, framvältrande som en svallvåg mot kusten” där fjällrenarna kom att ”sopa med sig alla renar som finnas i deras väg.” På våren kunde fjällsamerna ”på sista slädföret återvända med hästskjuts till sina sommarvisten.” Fjällrenarna på väg västerut kom efter dem i maj. Konsekvenserna för skogssamerna i Malå blev att de vid midsommartiden måste bege sig västerut till Arjeplog för att ”hemföra det mesta af sitt bohag åtminstone kor och kalfvar, hvilka senare nu skola märkas.” Burman rapporterade att skogssamernas flyttningsvägar, på grund av svall-
76
Norrbottens läns landskanslis arkiv, volym EXXII:2 (Riksarkivet i Härnösand). Skogssamernas vid mötet överlämnade ägohandlingar finns inte bevarade i något arkiv. Lundmark. Stulet land, s. 84. 77
En del Arvidsjaurssamer överlämnade inte sina lappskattelandshandlingar. Meddelare Lars Stenberg, Västra Kikkejaur, Arvidsjaur. 78
Norrbottens läns landskanslis arkiv, volym EXXII:2 (Riksarkivet i Härnösand). 79
1895 års Lapplagskomités betänkande, Protokoll vid Lapplagskomiténs sammanträden med lappfogdarna 1896. Bil. A, Lappfogde Burmans rapport 8 februari 1896, s. 31–35. Följden av Levattnets lappskatteland uteslutning ur Kammarkollegiets jordebok 1890 (under jordeboksrubriken Levattnets lappskatteland) blir: Lejonströms sågverks recognitionsskog. 1900 den 21 Sept. Kungl. Note ang. utvidgad afverkningsrätt mot markens afstående till Kronan efter 10 år. Jordeboken, Västerbottens län, Malå socken, 1882/62, KKA, Riksarkivet. Jämför arrondering av statens skogar, kapitel 7, s. 16–17. 80
Ett kortare referat från en del av Burmans rapport, se Lundmark. Samernas skatteland, s. 171.
vågen två gånger per år, inte längre kunde användas. Detta lämnade efter sig flockar av förvildade renar nere i skogslandet, något som försämrade förhållandet till ortsbefolkningen. Burman insåg att systemet med lappskatteland inte längre fungerade och skrev:
Men afvittringen kom och fråntog skogslapparne en stor del af deras
land och därmed äfven flertalet af de uppförda inhägnaderna, icke blott
dem, som genom afvittringsåtgärden kommo inom enskildes egor, utan mången gång äfven sådana, som fortfarande lågo på kronans område, och hvilka, frodiga af under mansåldrar hopad renspillning, nu tilldelades närmast nybyggare såsom ängesmark.
Burman rapporterade också att nybyggares kontakter med skogssamerna kunde vara fientliga. Renar hade tjuvskjutits och i handeln med skogssamerna använde nybyggarna alkohol som smörjmedel. Affärsmetoderna fick lappfogden att anmäla tre nybyggare från Fårträsk till åtal hos länsman.
Innehavaren av lappskattelandet Vuorbejaur hade förlorat renbetet i lappskattelandets västra del. Det hade under fem år auktionerats ut till ”de bofaste.” Burman hade av lappskattelandsinnehavaren Erik Nilsson informerats om att han ”befarar att detta skall förorsaka förvecklingar med den oärliga befolkningen i dessa trakter”. Flottningsdammen Dammbacken uppfördes i Malån under 1860talet. Med dammen förstördes Nilssons husbehovsfiske eftersom ”fisken som alltid uppsöker grundt vatten under leken, lägger nu rommen på fasta landet, der den sedan förstöres, när vattnet i midten af juni uttappas”.
Burman möttes vidare av argumentet att den ”fordna vården icke bär sig för skogslapparne” och att deras tid ”som nomader” var slut. Varpå Burman konstaterar att skogssamerna börjat ”idka jordbruk och hafva kor, till hvilka de söka bergning”.
Som statens lappfogde är Burmans öppna kritik av de statliga åtgärdernas konsekvenser för skogssamerna ovanlig.
81 Lappfogde Burmans rapport 1896, s. 32. Adam Fredrik Burman, f. i Burträsk församling år 1862, ogift, bosatt i Lycksele socken (folkräkning 1890) och senare på Norrböle i Skellefteå socken (folkräkning 1910). 82 Lappfogde Burmans rapport 1896, s. 32–33. Burmans kritik mot den statliga politikens konsekvenser för skogssamerna är ovanlig. 83 Burman 1896, s. 34–35. Jfr skogssamernas odlingar på de gamla lappvallarna (s. 11, not 38 och s. 20 not 85). Karin Stenbergs grundade mening är att den skogssamiska identiteten är överordnad deras näringar, Stenberg, Dat läh mijen situd, En vädjan till Svenska Nationen från Samefolket, 2020, s. 110.
Sammanfattning
Sedan den lokala kungörelsen för Västerbotten beslutades 1792 fram till sekelskiftet 1900 har statens politik påverkat skogssamernas näringar negativt. Statliga åtgärder innebar att de gång efter gång hamnade på defensiven. Till sist blev det också svårt för dem att hålla renskötseln vid liv.
Konsekvenserna av statens åtgärder efter 1792 hotar i dag urfolkets rätt till marker, modersmål och sin historia. I propositionen om ny renbeteslag 1928 konstaterades att av de skogssamer som varit renskötare på heltid från 1800-talets andra hälft och fram till 1920talet återstod endast en fjärdedel. Det bekräftar att hoten mot skogssamernas näringar blivit en realitet.
Källstudien har satt skogssamernas näringsutveckling i fokus – en allt angelägnare inriktning. När en entydig statlig politik å ena sidan leder till negativa konsekvenser för skogssamernas näringar har det å andra sidan lett till en positiv utveckling för jord- och skogsbruk i lappmarkerna. Återskenet av den utvecklingen kan avläsas i dagens verklighet för skogssamerna.
Sanningskommissionen har större ambitioner än att föreslå en del gängse och smärre åtgärder till regeringen. När regeringen överlämnat kommissionens förslag till riksdagen bör företrädare för urfolkets respektive svenska folkets parlament formera en Försoningskommission.
Först när processerna i den parlamentariska kommissionen avslutats kan det finnas förslag till förändringar.
När de väl genomförts blir svenskarna kvitt den historiska barlast som behandlingen av urfolket har bestått oss medborgare med.
84
I början av 1700-talet hävdade sig skogssamerna desto bättre. Per Persson på lappskattelandet Vuorbejaur stämmer 1701, 1706 och 1707 Rijk Anders Siuhlsson inför tinget för betesintrång. Konflikten löses med ett avtal mellan parterna där fjällsamerna betalar en avgift när de passerar Vuorbejaurlandet på väg till vinterbetesmarkerna. Marklund. Skogssamiska studier, s. 47–48. 85
Lappfogde Burmans rapport 1896, s. 33; Prop. 1928:206, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående upplåtelse av mark för bosättning åt lappar m.m.; given Stockholms slott den 2 mars 1928, 25. Se vidare Articles i UNDRIP, United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples.
Referenser
Otryckta källor
Renoverade domboken för Arvidsjaur år 1828. Riksarkivet. Dombok Arvidsjaur 1842, Riksarkivet Härnösand. Norrbottens läns landskanslis arkiv, volym EXXII:2. Riksarkivet
i Härnösand. Jordeboken, Västerbottens län, Malå socken, 1882/62, KKA, Riks-
arkivet.
Tryckta källor
1895 års Lapplagskomitténs betänkande, Protokoll vid Lapplags-
kommitténs sammanträden med lappfogdarna 1896. Bil. A, Lappfogde Burmans rapport 8 februari 1896. Stockholm 1896. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-ochlagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/lag-om-desvenska-lapparnes-ratttill-renbete-i_cve01b3/.
Betänkande, Skogskomitén år 1872: Stockfångst m.fl. privilegier i
Norr- och Westerbottens län afgifna dels af Kammarkollegium
och dels af den år 1868 tillsatta Skogskomité och Kammar-kollegii
und. utlåtande af den 10 December 1864 ang. väckt fråga om undersökning af de för jord och skogar inom Norrbottens län utfärdade privilegier, i Underdåniga betänkanden angående Stockfångst m.fl. privilegier i Norr och Westerbottens län. Stockholm: Riksdagen 1872.
Bilaga till beskrifningen öfver Arvidsjaurs tingslag i Piteå lappmark.
Stockholm: Rikets allmänna kartverk, 1904. Cramér, T. & Prawitz, G. Studier i renbeteslagstiftning. (Norstedts,
1970.) Kongl. Maj:ts nådiga Stadga (1873:26) om avvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. Regeringskansliets rättsdatabaser.
Modée, R. G., Utdrag utur alle från och med år 1791 utkomne Publique
handlingar, Placater, Förordningar, Resolutioner, och Publicationer,
… Femtonde delen till 1794 års slut. (Kongl Tryckeriet, 1829.)
Poignant, E. Samling af författningar angående de s.k. Lappmarks-
friheterna. (Samson & W., 1872.)
Prop. 1873:4. Kongl Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angå-
ende åtgärder för betryggandet af skogens framtida bestånd och
bevarande af Lapparnes renbetesrätt inom Westerbottens och
Norrbottens läns lappmarker. Regeringskansliets rättsdatabaser. Riksdagen 1873. Andra kammarens protokoll lördagen den 15 mars
1873. Prop. 1928:206, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
upplåtelse av mark för bosättning åt lappar m.m.; given Stockholms
slott den 2 mars 1928. Riksdagen 1873. Andra kammarens protokoll lördagen den 15 mars
1873. Debatt om skogsfrågan, avvittringsstadga och renbeteslagar. Regeringen, Dir. 2021:103 Svenska Akademiens Ordbok, SAOB. (Svenska akademien, 1925,
1937, 1957.) United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples,
UNDRIP. https://www.un.org/development/desa/indigenouspeoples/wpcontent/uploads/sites/19/2018/11/UNDRIP_E_web.pdf.
Wikipedia. Carl Erik Hjelm.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Erik_Hjelm.
Bearbetningar
Bunte, R., Gaunitz, S. & Borgegård, L-E. Vindeln – En norrländsk
kommuns ekonomiska utveckling 1800–1980. (Vindelns kommun
1982.) Bylund, E., Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867. (Uppsala
universitet, 1956.) Campbell, Å., Från vildmark till bygd. (Skrifter utgivna genom Lands-
måls- och folkminnesarkivet i Uppsala, 1948.) Carlgren, M., von Eckermann, H., Hellström, O., Högbom, A. G.,
Kempe, F., Kinnman, G. & Nyström K. Skogsbruk och skogsindustrier i norra Sverige. (Norrländskt handbibliotek X, 1925.)
Carlgren, W. De norrländska skogsindustrierna intill 1800-talets mitt.
(Norrländskt handbibliotek XI, 1926.) Egerbladh, O. Fyra gamla lyckselebyar – Björksele, Brattfors, Fahträsk,
Vägsele. (Lycksele kommun, 1973.)
Göthe, G. Om Umeå lappmarks svenska kolonisation. (Uppsala uni-
versitet, 1929.) Hjulström F., Arpi, G. & Lövgren, E. Sundsvallsdistriktet 1850–1950.
(Uppsala universitet, 1955.) Holmbäck. Å. Lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling.
SOU 1922:10. Hultblad, F. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks
socken. (Uppsala universitet, 1968.)
Jansson, S. O. Måttordboken. (Nordiska museets förlag, 1995.) Kilander, S., När tiden byttes ut – Norra Jämtland och industriali-
seringsprocessen 1850–1900. (Lunds universitet, 2021.)
Korhonen, O. Karin Stenbergs lokala supportrar och några ytter-
ligare stödjare. I Össbo, Å., Marklund, B., Nilsson, L. M. &
Stoor, K. (red.). Skogssamisk vilja. En jubileumsantologi om
skriften ”Dat läh mijen situd”, Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid. (Umeå universitet, 2020), s. 178–179.
Korpijaakko-Labba, K. Om samernas rättsliga ställning i Sverige-
Finland. (Juristförbundets förlag, 1994.)
Liljenäs, I. Allmänningsskogarna i Norrbottens län. (Umeå universitet,
1977.) Lundmark, L. Samernas skatteland. (Institutet för rättshistorisk
forskning, 2006.) Lundmark, L. Stulet land. Svensk makt på samisk mark. (Ordfront,
2008.)
Marklund, B. Skogssamiska studier. (Umeå universitet, 1999.)
Marklund, B. Det milsvida skogsfolket. (Umeå universitet, 2015.) Melkersson, Martin. Staten, ordningen och friheten. (Uppsala uni-
versitet 1997.) Norstedt, G. Lappskattelanden på Geddas karta. (Thalassa förlag,
2011.)
Ohring, A. Arvidsjaur från Förr och Nu. I Ramselius, N. (red.).
Vår nordliga hembygd / utgiven till skolornas tjänst av (1920). Prawitz, G. Lappskattelanden. SSR, Samerna Skattefjäll III. (Svenska
Samernas Riksförbund,1967.) Prawitz, G. Odlingsgränsen. Samernas Skattefjäll III. (Svenska
Samernas Riksförbund, 1967.) Päiviö, N-J. Från skattemannarätt till nyttjanderätt. (Uppsala uni-
versitet, 2011.)
Reuterswärd, E. Ett massmedium för folket. Studia Historica
Lundensia. (Lunds universitet, 2001.) Rudberg, S. Ödemarkerna och den perifera bebyggelsen i inre Nord-
sverige. (Almqvist & Wiksell, 1957.)
Ruong, I. Något om den gamla skogsrenskötseln i Arvidsjaur socken.
I Eneqvist G. & Hjulström F. (red). Geografiska studier tillägnade
John Frödin den 16 april 1944, (Uppsala universitet 1944), s. 91–101.
Sköld, P. Samisk bosättning i Gällivare 1650–1750. (Center för
arktisk kulturforskning, 1992.) Stenberg, K. Dat läh mijen situd, En vädjan till Svenska Nationen
från Samefolket. I I Össbo, Å., Marklund, B., Nilsson, L. M. &
Stoor, K. (red.). Skogssamisk vilja. En jubileumsantologi om skriften
”Dat läh mijen situd”, Karin Stenberg och skogssamisk historia och
nutid (Umeå universitet, 2020), s. 9–116. Stenman, L. Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker. (Uppsala
universitet, 1983.) Ullenius, J. G. Något om skogslapparnas bovallar. (Norrbottens
Museum, 1937.) Westerdahl. C. Samer nolaskogs. (Örnsköldsviks kommun, 1986.)
Gruvdrift i traditionellt samiskt område ur ett historiskt perspektiv
Judit Malmgren och Dag Avango
Inledning
Sedan början av 2000-talet har en ny gruvboom ägt rum i Sverige, där traditionellt samiskt område blivit föremål för stora gruvetableringar. för förnybar energi, riskerar att leda till ytterligare miljöpåverkan och försämrade livsvillkor för den samiska befolkningen. Den sätter press på traditionella näringar och ekologisk hållbarhet. Gruvdrift pekas dessutom i dag ut som en av de största utmaningarna för renskötseln, som är en viktig näring och kulturbärare för det samiska folket.
Kapitlet undersöker gruvdriftens påverkan på samiska liv och samhällen, med Kiruna som exempel. Kiruna har en betydande samisk befolkning, och samisk kultur har en stark närvaro i samhället. Samhället byggdes vid förra sekelskiftet för att möjliggöra gruvdrift, och här finns världens i dag största underjordiska gruva för järnmalm, vilken utgör den i särklass största gruvsatsningen i traditionellt samiskt område. Denna samsas med ett flertal andra gruvor i närområdet. Gruvor med kringverksamheter sysselsätter en stor del av Kirunas och den närliggande regionens befolkning, och utan gruvdriften skulle kommunen stå inför stora demografiska och ekonomiska utmaningar. Arbete med, och i anslutning till, gruvdrift har sedan många årtionden tillbaka blivit en självklar del av samiskt liv. Sam-
1 Avser dagens Kiruna kommun om inte annat anges. 2 J. Malmgren et al. Mining Towns in Transition: Arctic Legacies. I S. Sörlin (red.). Resource Extraction and Arctic Communities: The New Extractivist Paradigm. (Cambridge University Press, 2022.)
tidigt sätter gruvdriften hård press på samebyarna inom Kiruna kommun, framför allt på Gabna och Laevas samebyar.
Gruvdriften här har långtgående historiska rötter. Småskalig gruvdrift har bedrivits sedan 1600-talet, och satte redan då vissa spår i såväl landskapet som i den samiska livsföringen. Den storskaliga gruvindustri som etablerades under 1900-talets början satte dock en helt annan press på samisk livsföring och kultur. Gruvorna och de tillhörande infrastrukturer som etablerades var betydligt större än tidigare och inflyttningen av arbetskraft utifrån var massiv. Industrialiseringen och olika samhälleliga reformer förändrade förutsättningarna för den samiska befolkningen i grunden.
Såväl historiskt som i dag råder det olika uppfattningar om vilka värden som ska värnas, hur marker bäst ska användas, och vilka delar av en kultur som är värda att bevaras. I dag aktualiseras frågor om det går att förena samisk kultur med gruvdrift, och i så fall i vilken utsträckning. Medan gruvbolagen förespråkar samexistens och kompensatoriska åtgärder, tampas samebyarna med krympande betesmarker, störningar och tidskrävande samråd. En fungerande samexistens med gruvnäringen kan tyckas verklighetsfrämmande.
Tidigare historisk forskning om gruvdrift i traditionellt samiskt område i Sverige har huvudsakligen fokuserat på själva industrialiseringen, varför gruvdriften etablerades, hur den utformades och varför. Forskning som fokuserar på hur denna gruvdrift påverkat samer finns, men har mestadels ett samtida fokus, dock med viktiga undantag. Annan forskning berör hur gruvdriftens arv från det för-
3 R.K. Larsen, M. Boström & Voernese sameby. ”Renen får aldrig betesro”: Konsekvenser av Bolidens gruva och vägen i Stihkeområdet för Voernese sameby. (Stockholm Environment Institute, 2021); Sternlund, H. Gabna sameby avfärdar LKAB:s tro på samexistens om gruv-
planer ändras. SVT Nyheter. (2023-09-22.)
4 Ex. G. Ahlström. De mörka bergen: en krönika om de lappländska malmfälten. (P.A. Nordstedt & Söners Förlag, 1966).; S. Hansson. Malm, Räls Och Elektricitet. I P. Blomkvist & A. Kaijser (red.). Den Konstruerade Världen – Tekniska System i Historiskt Perspektiv. (Symposium, 1998); S. Hansson. Malmens land: gruvnäringen i Norrbotten under 400 år. (Tornedalica, 2015); B. Jonsson. Staten och malmfälten: En studie i svensk malmfältspolitik omkring sekelskiftet. (Acta Universitatis Upsaliensis, 1969); P. Norberg. Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. (Almqvist & Wiksell, 1958).; S. Sörlin. Framtidslandet: Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. (Umeå universitet, 1988.) 5 Ex. C. Fohringer et al. Reindeer Husbandry in Peril? How Extractive Industries Exert Multiple Pressures on an Arctic Pastoral Ecosystem. People and Nature 3: 4 (2021); B. Kramvig & D. Avango. The Multiple Landscapes of Biedjovággi: Ontological Conflicts on Indigenous Land. Polar Record 57 (2021); R.K. Larsen & R. Lawrence. The politics of planning: assessing the impacts of mining on Sami lands. Third World Quarterly, s. 1–17 (2017). 6 Ex. D. Avango. Imprints on the Resource Landscape: The Long History of Mining in the Arctic. Journal of Northern Studies 14:2 (2020); O. Broberg & K. Rönnbäck. Aednan och
flutna har påverkat samer, men även här med fokus på nuet och sällan med ett specifikt fokus på just samer. Historisk forskning som undersökt sociala konsekvenser av naturresursutvinning inom traditionellt samiskt område förekommer, men med fokus på andra naturresurser.
Syftet med detta kapitel är att öka förståelsen för hur gruvdrift har påverkat samers liv och samhällen genom att beskriva konsekvenser av gruvindustrialiseringen i Kiruna. Undersökningen utgår från huvudfrågan: ”Vilka konsekvenser fick gruvindustrin för samer som levde och verkade i det berörda området och varför?” Genom att identifiera de historiska förlopp, mönster och strukturer som har påverkat samers liv och samhällen, kan en bättre förståelse uppnås för gruvindustrins arv i det samiska området i dag.
En viktig utgångspunkt för att förstå gruvdriftens konsekvenser är att industrin alltid ingår i större sammanhängande system med produktionsanläggningar och infrastrukturer, av sociala komponenter som arbetskraft, organisationer och institutioner. Systemen definieras därför som sociotekniska system inom stora teknologiska systemteori (LTS). För att kunna förstå gruvindustrins konsekvenser är det nödvändigt att ta hänsyn till fler företeelser än de faktiska gruvorna. I det här kapitlet analyseras därför även påverkan från delar av de sociotekniska system som gruvdriften varit del av med hjälp av delar av LTS. Enligt LTS består etableringen av sociotekniska system av tre faser; en innovationsfas med planering, undersökning och teknologisk utveckling, följd av en expansionsfas där de sociotekniska systemen byggs upp. Den sista fasen är momentumfasen, där systemet har vuxit till en sådan omfattning att det tenderar att expandera som om det hade en inneboende drivkraft. Expansionen sker som en följd av att tunga investeringar gjorts i
Bolaget: Ett kolonialt perspektiv på gruvbrytning i Sápmi vid 1900-talets början. Historisk Tidskrift 3 (2020); L.P. Niia. Gabna Sameby i Förändringens Tid 1890–1940. G. Norstedt (red.). (Várdduo – Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2023); J.M Nordin. The Scandinavian early modern world: A global historical archaeology. (Routledge, 2020.) 7 Ex. D. Avango & G. Rosqvist. When Mines Go Silent: Exploring the Afterlives of Extraction Sites. I D.C. Nord (red.). Nordic Perspectives on the Responsible Development of the Arctic: Pathways to Action. (Springer International Publishing, 2021); S. Sörlin (red.). Resource Extraction and Arctic Communities: The New Extractivist Paradigm. (Cambridge University Press, 2022.) 8 Ex. T.A. Hjulman. Ett med naturen: En studie av hur naturen omförhandlades i mellankrigstidens konflikter mellan naturskydd och samiska rättigheter. Doktorsavhandling. (Luleå tekniska universitet, 2017); Å. Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar: industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2014.)
systemet, och att en mängd undersystem, människor, samhällen och institutioner ingår i systemet. Sammantaget skapar detta gynnsamma förutsättningar för en fortsatt expansion, ett momentum. LTS synliggör många konsekvenser för samisk livsföring genom att koppla regionala förändringar till sociotekniska system, jämfört med en analys av enskilda gruvors påverkan.
Kapitlet bygger på analyser av skriftliga källor från olika arkiv samt på samtida tryckta källor och lagtexter. Delar av kapitlet bygger på uppgifter i tidigare forskning. Två viktiga källor med direkt insyn i samiskt liv i Kiruna är den forskning som Lars Petter Niia har bedrivit om Gabna sameby, samt de intervjuer som etnologen Astrid Odstedt samlat in och publicerat. Metodologiskt kombinerar forskningen historisk textanalys med kart- och bildanalys.
Samisk markanvändning i Kiruna
Samisk markanvändning har historiskt präglats av diversitet, med fiske, jakt och handel som viktiga näringsfång. Handelsplatser har varierat över tid, och centrerades successivt av kronan. Från 1600talet uppfördes kyrkor vid marknadsplatserna, och kyrkans influenser blandades med övriga kulturella och ekonomiska utbyten som skedde vid marknaderna. Renskötsel har länge varit central, stadd i ständig förändring och präglad av lokala och regionala skillnader. Från 1500-talet utvecklades en renskötsel i fjällregionen med större renhjordar där hela familjer flyttade med renarna. Specialisering på renskötsel ledde till minskad betydelse av andra näringar och renarna blev därmed en viktig kapitalresurs. Det skapade ekonomiska klyftor och många tvingades lämna renskötseln på grund av brist på betesmarker. Senare utvecklades en extensiv renskötsel som blev domi-
9 G. Hecht. Colonial Networks of Power: The Far Reaches of Systems. Annales historiques de l’électricité 2 (2004); T.P. Hughes. Networks of Power: Electrification in Western Society, 1880–1930. (Johns Hopkins University Press, 1983); T.P. Hughes. The Evolution of Large Technological Systems. I W.E. Bijker, T.P. Hughes & T. Pinch (red.). The Social Construction of Technolo-
gical Systems. (MIT press, 1987.)
10 Se ”Arkivmaterial” under ”Referenser”. 11 Niia. Gabna Sameby. A. Odstedt. Kirunaminnen (Nordiska museets arkiv). 12 Nordin. The Scandinavian early modern world.; W. Tawe. Jukkasjärvi kyrka och bygd 350 år. (W. Tawe, 1958.) 13 Hansegård. The Transition of the Jukkasjärvi Lapps from Nomadism to Settled Life and Farming, (Almqvist & Wiksell, 1978.); J. Larsson & E-L. Päiviö Sjaunja. Self-governance and Sami communities: transitions in early modern natural resource management. (Palgrave
nerande från slutet av 1800-talet och är normen i dag. Färre personer engagerades direkt i renskötseln då hjordarna blev större och renskötseln mer kollektiv. Renskötseln har utvecklats olika beroende på om den bedrivs i fjällområden eller skogsmarker, och olika former har förekommit parallellt. Fjällrenskötseln kräver längre flyttningar under olika årstider, jämfört med skogs- och koncessionssamebyarnas renskötsel. Större renhjordar ökade behovet av att följa fasta rutter och upprätthålla samarbeten med andra markanvändare , och eftersom den blivit alltmer arealkrävande, är den också mer känslig för störningar inom renskötselområdet. Renskötseln är den samiska näring som påverkats mest negativt av gruvdriftens expansion. Många samer hade redan före 1900-talets stora gruvetableringar andra huvudsakliga näringar, som småskaligt jordbruk, jakt och i synnerhet fiske.
Etableringen av gruvindustrin 1500–1789
Det samiska området blev föremål för gruvdrift från och med 1600talet. Ett flertal av de tidigmoderna gruvorna var belägna i dagens och Gruvivaara. Koppar och järn var viktiga resurser i stormakten Sverige under tidigmodern tid, inte minst som exportvaror på den globala marknaden. Malmfyndigheter i Kirunaområdet blev nu en del av de expanderande så kallade Torneverken, med gruvor, hyttor och bruk spridda i vidsträckta sociotekniska system. Under tidigmodern tid ägdes och drevs gruvverksamheterna i Kiruna av privata aktörer, vilka erhållit bergsprivilegier av kronan. De nederländska bröderna Momma, senare adlade Reenstierna, investerade i Torneverken och satte, tillsammans med arbetskraft från bland annat Tyskland och Frankrike och andra delar av Sverige, en ytterligare internationell prägel på det redan mångkulturella (samisk-finskspråkiga) området.
Macmillan, 2022); L. Lundmark. Stulet land: land: svensk makt på samisk mark, (Ordfront 2008); I. Ruong. Fjällapparna i Jukkasjärvi socken. (Appelbergs boktryckeri aktiebolag, 1937.) 14
Lundmark, Stulet land; SOU 2006:14. Samernas sedvanemarker; K.B. Wiklund. Om renskötselns uppkomst. Ymer, H3. (Svenska sällskapet för antropologi, 1918.) 15
Lag (1886:38) angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige. 16
H. Inga. Markanvändningsplan Laevas sameby 2003-08-31. Version 1. Upprättad av Hans Inga i samverkan med samebyns medlemmar. (Kiruna kommunarkiv); Lundmark. Stulet land. 17
Hansegård. The Transition of the Jukkasjärvi Lapps from Nomadism to Settled Life and Farming. 18
M. Kummu. Gruvor och bruk i norr. (Kiruna, Pajala och Övertorneå kommun, 1997.) 19
Malmgren et al. Mining Towns in Transition.; Nordin. The Scandinavian early modern world.
Den tidigmoderna gruvdriften förutsatte, precis som i senare tiders storskaliga gruvindustri, vidsträckta system för energi och transporter. Bergsbruket krävde skogsavverkning för ved och träkol. Malm, träkol och färdiga produkter som tackor och stångjärn behövde transporteras. Arbetskraften behövde bostäder och mat. Allt detta krävde en extensiv användning av omkringliggande landskap. Den tidigmoderna gruv- och metallindustrin satte dock mindre avtryck i sin omgivning än den mer storskaliga som byggdes upp senare. Transporter gjordes på båt eller med ren och ackja, vilket lämnade få avtryck i mossar, på sjöar och i älvar. Gruvdriften bedrevs i förhållandevis rika malmkroppar, vilket medförde att gruvor och avfallsdeponier blev begränsade. Dock tog gruvindustrin med tillhörande sociotekniska system likväl stora arealer i anspråk, och bidrog till en förändrad demografi och bebyggelse, om än relativt blygsam. I anslutning till gruvorna uppstod mindre samhällen med fast befolkning, som en följd av den inflyttning som gruvdriften medförde. Vissa samhällen blev större och mer långlivade, exempelvis Svappavaara som än i dag är ett levande samhälle med pågående gruvdrift, som fortgått med några avbrott från och med 1650-talet. Andra gruvsamhällen dog ut och efterlämnade endast spår av gruvdrift i landskapet. Även samer tog arbete vid gruvan i Svappavaara. Samer och deras renar anlitades även för transporter av material, förnödenheter och malm samt som tolkar, vägvisare och metalletare. Deras kunskaper var mycket eftertraktade av de exploatörerna och arbetarna som kom utifrån till områdena. Även samiskt hantverk blev en eftertraktad exportvara. Det innebar nya ekonomiska möjligheter, som både samiska individer och grupper drog nytta av. Den tidigmoderna gruvdriften tillsammans med handelsverksamheten skapade alltså en ny mångkulturell kontaktzon inom traditionellt samiskt område. Det förändrade
20 K. Awebro. Tre gruvfält i norr: Gustafsfält, Kalix kopparbruk och Sjangeli. (Institutet för Lappmarksforskning; Författares Bokmaskin, 1989); Kummu. Gruvor och bruk i norr. Norberg. Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. 21 Kummu, Gruvor och bruk i norr.; Å. Lindgren, J.M. Nordin & C-G. Ojala. Tornedalens bergsbruk under 1600-talet: Rapport över specialinventering och kartering hösten 2017. (Uppsala universitet, 2020.) 22 Bergskollegium. Enskilt arkiv A:71. Stadskamreren Hjalmar Falks, Jukkasjärvi sn, samling. Vol.: 9. Anteckningar från arkivmaterial: August Ljung, 1659; Tawe. Jukkasjärvi kyrka och bygd 350 år. 23 Awebro, Tre gruvfält i norr. Norberg. Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten; Nordin. The Scandinavian early modern world.
sociala aspekter som identiteter och traditioner, samt människors ekonomiska förutsättningar.
Nybyggen anlades i långsam takt och byar som Jukkasjärvi, Vittangi och Kurravaara växte fram. Inflyttningen till bergsbruken skedde jämte en redan pågående spontan inflyttning av främst finskspråkiga tornedalingar. Fåtalet andra lockades av lappmarksplakatens (1673 och 1695) privilegier, som exempelvis skattefrihet. Dessa var avsedda att locka människor att flytta till och odla upp lappmarkerna, delvis på grund av att gruvsamhällena behövde arbetskraft och livsmedelsförsörjning. Lappmarksplakatens privilegier resulterade även i att en del samer blev bofasta jordbrukare.
Den tidiga gruvdriften mötte utmaningar då området initialt saknade en omgivande jordbruksbas som kunde förse arbetarna med förnödenheter. Infrastrukturen bestod huvudsakligen av älvar och stigar, varav vissa var otillgängliga under delar av året. Den ekonomiska hållbarheten var otillräcklig för att motivera fortsatt verksamhet och följaktligen lades de flesta gruvorna ner efter en tid. Redan under tidigmodern tid var gruvindustrin en del av en global kontext, och därmed väldigt konjunkturkänslig. Sociotekniska system byggdes upp, men gruvdriften uppnådde aldrig något momentum, utan stagnerade för att sedan avvecklas.
Etableringen av en modern gruvindustri i Kiruna
Rika malmfyndigheter i dagens centrala Kiruna var kända sedan länge, men det saknades transportsystem i området med kapacitet att hantera stora volymer malm på ett lönsamt vis. Dessutom innehöll malmen mycket fosfor, vilket innebar stål av lägre kvalitet. Detta var viktiga orsaker till att det dröjde till 1800-talets senare del innan industriföretag valde att investera i gruvdrift där. Vid denna tid växte efterfrågan på stål dramatiskt till följd av det industriella genombrottet, tillsammans med idéströmningar om norra Sverige som ett ekonomiskt, vetenskapligt och kulturellt framtidsland.
24
Nordin. The Scandinavian early modern world. 25
A. Lindmark. Torne lappmarks kopparbruk. (Albin Lindmark, 1963); G. Westin (red.). Övre Norrlands historia. Del 3. Tiden 1638–1772. (Norrbottens och Västerbottens läns landsting, 1974.) 26
Norberg. Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten; Sörlin, Framtidslandet. 27
Malmgren et al. Mining towns in transition; Nordin. The Scandinavian early modern world. 28
Sörlin. Framtidslandet.
Förändringsprocessen genererade investeringar. Stålindustrin utvecklade ny teknik som tog bort fosforn ur malmen, medan järnvägen till Malmfälten anlades. Järnvägen drogs från järnverket och hamnen i Luleå till Gällivare där storskalig gruvdrift kunde inledas 1888. Till Kiruna och hamnen i Narvik stod järnvägen klar 1902, varpå malmbrytning påbörjades i större skala efterföljande år. I Kiruna drev Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) gruvorna och byggde upp ett samhälle för arbetskraften med bostäder och service. För att kunna skala upp produktionsvolymerna och transportkapaciteten, elektrifierades delar av produktionen och järnvägen. För att tillgodose elbehovet lät staten bygga Porjus vattenkraftverk i Luleälven. För att försvara detta system mot potentiella militära hot anlade Försvarsmakten ett nätverk av fästningar vid Boden, tillsammans med en tätort.
Dessa sammanlänkade anläggningar utgjorde teknologiska megasystem, vilket är ett exempel på ett stort sociotekniskt system. Vid sidan av privata kapitalägare hade staten ett betydande delägarskap i LKAB, liksom en central roll i bygget av det stora sociotekniska system som gruvorna ingick i, en skillnad jämfört med den tidig moderna privatägda gruvdriften. De system för gruvdrift som nu byggdes upp var väsentligt mer omfattande än det tidigmoderna.
29 Hansson. Malm, räls och elektricitet. 30 C. Persson. Hjalmar Lundbohm: En studie i ledarskap inom LKAB 1898–1921. (Luleå tekniska universitet, 2015.)
Figur 1 Vy från Luossavaara med siluetten av Kiirunavaara i bakgrunden, år 1875
Källa: SGU:s arkiv.
Figur 2 Fotot visar stadens och gruvområdets utbredning på traditionellt renskötselområde, på samma plats som fotot ovan, men 145 år senare
Foto: Judit Malmgren, 2020.
Samerna och gruvan – en förändrad geografi
En viktig förändring av förutsättningarna för markanvändning i Kiruna var etableringen av odlingsgränsen 1867. Gränsen skulle förhindra nybyggen på mark som ansågs olämplig för jordbruk och skulle samtidigt skydda renskötseln. Inga nybyggen tilläts ovan denna gräns, medan renskötsel var tillåten året runt. Trots detta placerades ändå gruvan och samhället Kiruna ovan odlingsgränsen. De formella markägarna blev nu den svenska staten samt hemmansägare i Kurravaara och Jukkasjärvi. Samtidigt hade traktens samer under århundraden disponerat markerna för renskötsel, jakt och fiske, parallellt med icke-samiska bofasta.
Det sociotekniska system som byggdes upp runt gruvan i Kiruna fick konsekvenser för de samer som nyttjade markerna. Nedan analyseras denna geografiska förändring utifrån generalstabskartor och flygfotografier över Kiruna, vilka visar de landskapsförändringar som gruvdriften resulterade i. Figur 3 visar området 1883, innan gruvdriften och staden senare anlades. Vid denna tid hade ännu inga gruvanläggningar upprättats vid bergen Kiirunavaara och Luossavaara, inga bostäder hade byggts och järnvägen hade ännu inte nått Kiruna. Landskapet bestod av lågfjällområden, omgivna av skog, våtmarksområden, sjöar och älvar. Samer i Gabna och Laevas samebyar (tidigare Kaalasvuoma och Rautasvuoma) använde landskapet tillsammans med bofasta jordbrukare som också bedrev myrslåtter där.
31 C. Persson, På disponentens tid: Hjalmar Lundbohms syn på samer och tornedalingar. (Tornedalica, 2013), s. 98; Rennäringslag (1971:437). 32 Generalstabens karta över Sverige 1889, 9. Kiruna (Kaalasluspa), Lantmäteriet, https://historiskakartor.lantmateriet.se. 33 Malmgren et al. Mining Towns in Transition; Niia, Gabna Sameby.
Figur 3 Generalstabskarta från 1889 som visar ett utsnitt av det område där LKAB 11 år senare började bygga upp sin gruvverksamhet
De förändringar i det fysiska rummet som etableringen av gruvdriften innebar framgår vid en jämförelse mot den karta som Generalstaben publicerade 1932. Här fanns nu samhället Kiruna, varifrån vägar mot Jukkasjärvi och Kurravaara löpte. Kiirunavaara och Luossavaara hade förvandlats till storskaliga dagbrott med verk för malmkrossning och anrikning, samt deponier för gråberg och anrikningssand. Från produktionsområdena och staden löpte järnvägen mot Narvik och Luleå. Det som 1889 varit ett landskap präglat renskötsel och andra traditionella markanvändningar hade industrialiserats.
34
Generalstabens karta över Sverige 1932, 9. Kiruna (Kaalasluspa), Lantmäteriet, https://historiskakartor.lantmateriet.se.
Figur 4 Generalstabskarta från 1932 som visar ett utsnitt av det område där LKAB nu hade byggt upp en gruvverksamhet
Efter andra världskrigets slut ökade efterfrågan och priserna på järnmalm, vilket motiverade LKAB att öka produktionskapaciteten. I Kiruna intensifierades gruvdriften, nya gruvor öppnades öster och söder om Luossavaara, ny teknik som pelletstillverkning introducerades och företaget övergick till underjordsbrytning. Samtidigt byggdes samhället ut för att ge plats åt fler arbetare och en växande befolkning. Gruvdriften tog nu ännu större ytor i anspråk för sandmagasin, skrotstensdeponier och infrastrukturer för transport och energi. Flygfotografier över Kiruna från 1960 visar den omfattande expansion som efterkrigstidens expansion innebar, och illustrerar det momentum som det sociotekniska systemet nu hade. Det innebar i sin tur att utrymmet för traditionella markanvändningar successivt krympte.
35 K. Törmä. Viscaria: Historien om hur en blomma blev ett gruvföretag. (Viscaria AB, 1996.)
Figur 5 Lantmäteriets flygfoton visar minskningen av sjön Luossajärvis yta samt gruvdriftens infrastruktur i anslutning till LKAB:s gruvområde i Kiruna år 1960 jämfört med 2020. Luossajärvi var historiskt en viktig fiskesjö för traktens samer och översätts till Laxsjön
Efter 1960-talets så kallade rekordår, med en hög efterfrågan på järnmalm, genomgick gruvnäringen i västvärlden och i Sverige under 1970och 1980-talen en kris. Denna ledde till omfattande nedläggningar, däribland gruvan i Svappavaara 1983. Trots att nedläggningsplaner fanns fortsatte LKAB:s brytning i Kiruna. Under 1980-talet öppnade företaget också en ny koppargruva i området, som gruvbolaget Outokumpu Oy senare köpte och drev vidare. Gruvdriftens avtryck i landskapet fortsatte med andra ord att växa även under krisåren.
Gruvnäringen är konjunkturkänslig och i början av 2000-talet vände lönsamheten uppåt igen, orsakad av en snabbt ökande global efterfrågan på metaller och stigande priser. Svappavaaragruvan återöppnades, och i centrala Kiruna expanderade LKAB sin produktion genom att öppna nya nivåer under jord, vilket i sin tur ledde till behovet att flytta och riva delar av Kiruna stad på grund av markdeformationer. Runt Kiirunavaara ökade ytorna för sandmagasin och skrotstensdeponier. Samtidigt ändrade Banverket (nuvarande Trafikverket) sträckningen av malmbanan och landsvägen E10 leddes om, vilket innebar fler infrastrukturprojekt i markområden som samebyarna
36
Törmä. Viscaria: Historien om hur en blomma blev ett gruvföretag.
använde. För att minimera risk för vatteninflöde i gruvan lät LKAB, för tredje gången i Kirunas historia, begränsa Luossajärvis utbredning samt att lägga om dess utflöde (se figur 5).
I dag finns planer på att öppna nya gruvor, liksom att återöppna tidigare nedlagda gruvor i kommunen. De stora system för gruvdrift som byggdes upp i Kiruna vid förra sekelskiftet fick alltså kraftigt momentum under 1900-talet, vilket fortgår än i dag.
Spänningar i markanvändningen
Etableringen av samhället Kiruna förändrade förutsättningarna för områdets samer på en mängd sätt. En förändring gällde handeln. Innan samhället anlades hade samer i området bedrivit handel vid den av kronan sedan länge styrda handelsplatsen i Jukkasjärvi, 18 kilometer öster om Kiruna, samt i Gällivare, omkring 100 kilometer söderut eller i Kengis, 180 kilometer sydost. Nu blev Kiruna nytt centrum för samisk handel i området. Samerna kunde med andra ord använda det nya gruvsamhället som en resurs.
Samtidigt upptog bebyggelsen, gruvorna och infrastrukturerna ytor som samerna tidigare använt till andra ändamål. Detta skapade i synnerhet svårigheter för renskötseln, som var och är den samiska markanvändning som är mest sårbar i förhållande till gruvdrift. Gruv för de närliggande samebyarnas förutsättningar att bedriva renskötsel. Gruvdriften och dess system har successivt skapat fysiska barriärer och störningszoner som gör det alltmer komplicerat för samebyarna att flytta renar förbi gruvanläggningarna, staden och infrastrukturerna, samt mellan vinterbetesland i skogslandet och sommarbetet i fjällen. Andra utmaningar för renskötseln är avtrycken från nedlagda gruvor, såsom deponier, dagbrott och torrlagda myrmarker. Vattenläckage
37 B. Dale, I. Bay-Larsen & B. Skorstad (red.). The Will to Drill: Mining in Arctic Communities. (Springer, 2018); J. Sjöholm. Heritagisation, Re-Heritagisation and De-Heritagisation of Built Environments: The Urban Transformation of Kiruna, Sweden. Doktorsavhandling. (Luleå tekniska universitet, 2016); SWECO och Kiruna kommun. Miljökonsekvensbeskrivning. (2011.) 38 Niia. Gabna sameby, s. 197–199.; Nordin. The Scandinavian early modern world. 39 Avango & Rosqvist. When mines go silent. A. Reichwald & B. Svedlund. Laevas. Sameby i dag – historia imorgon? (Norstedts, 1977); C. Österlin. Nature Conservation, Landscape Change and Indigenous Rights. (Stockholms universitet, 2020.; C. Österlin et al. Cumulative Effects on Environment and People. I Sverker Sörlin (red.). Resource Extraction and Arctic Communities: The New Extractivist Paradigm. (Cambridge University Press, 2022.)
har förorenat mark och vatten och gjort tidigare renbetesmarker otjänliga.
Gruvbergen Kiirunavaara, Luossavaara och lågfjället Haikuvaara, där samhället först placerades med kringliggande myrmarker utgjorde gynnsamma vår- och höstbetesland för renskötseln. Området utgjorde även kalvningsland på våren, innan samerna flyttade renarna mot fjällen från och med juni månad. LKAB:s gruvdrift och stadsbebyggelsen försvårade denna markanvändning. Det finns uppgifter om att samer fortsatte att flytta renar genom samhället under 1900-talets första årtionden. Det skedde under tidiga mornar, när störande rörelser på grund av gruvbrytning och ljud från olika verksamheter var mer begränsade och därmed inte störde renarna. Vid 1920-talets mitt flyttade samer fortsatt renar över isen på Luossajärvi, som även var och är ett viktigt fiskevatten. Denna flyttled stängdes dock 1937 och förlades i stället ett par kilometer nordost om Luossajärvi. Systemets infrastrukturer skapade störningar, särskilt vid trånga och svåra passager där renhjordar riskerade att skingras, vilket skapade merarbete för de samiska renskötarna. Särskilda svårigheter uppstod på grund av järnvägen. Den har skördat många renars liv sedan den färdigställdes i början av 1900-talet.
Under mer än ett århundrade av systemutbyggandet har även samiska boplatser, rengärden och torvkåtor successivt försvunnit helt och hållet. Även många av de myrmarker som varit viktiga för renskötseln har torrlagts eller minskat som en följd av gruvdriften. Visten och kåtaläger har stegvis trängts bort, betes- och kalvningsland har försvunnit och flyttleder skurits av allt eftersom det sociotekniska systemets olika komponenter tagit allt större ytor i anspråk. Det finns exempel där gruvdrift med tillhörande socio-tekniska system tagit marker med heliga samiska platser i anspråk. De heliga platserna kan ha funnits på berg där gruvorna anlades och i de skogar som höggs ner för gruvsystemens behov.
40
Copperstone Viscaria AB, Miljökonsekvensbeskrivning Bilaga B (2022.; Inga. Markanvändningsplan.) 41
L. Hufva. Giron förr och nu: ett renbetesland i förvandling. I K. Törmä et al. (red.). Kiruna: 100-Årsboken, Del 1. (Kiruna kommun, 2000), s. 189–190. 42
Niia. Gabna sameby, s. 200. 43
Inga. Markanvändningsplan. 44
Hansson. Malmens land.; Njalla AB. Fördjupad konsekvensanalys över påverkan på rennäringen av LKAB:s gruvverksamhet i Kiruna. (Njalla AB, 2018); Inga. Markanvändningsplan.; Laevas sameby. I gamla spår – en ny framtid. Dokumentation Laevas 1999 (Kiruna kommunarkiv). 45
Nordin. The Scandinavian early modern world, s. 100–143.
Vetenskapliga undersökningar som LKAB vid förra sekelskiftet lät genomföra i regionen visar att gruvdriften redan då fått konsekvenser för samer och andra som levde i Kiruna. Dessa drabbade inte främst renskötseln, utan snarare andra näringar som samer och annan lokalbefolkning levde av. I en rapport från 1912 framkom att det vid mitten av 1890-talet fanns stora mängder fisk i sjöarna Luossajärvi, Ala Lombolo, samt flera andra sjöar i området. Lokalbefolkningen fiskade där, men i en omfattning som hade liten påverkan på tillgången till fisk. Detta förändrades när allt fler nyinflyttade började ägna sig åt fiske. De använde metoder som, enligt rapportförfattaren, var olagliga, vilket ledde till att fiskbeståndet i sjöarna minskade och på några år kollapsade helt. Kirunas nya invånare flyttade då fisket till andra vattendrag i området. När malmbanans sträckning till Narvik var klar, påverkades fiskebestånden även i Torneträsk. Uppenbarligen fanns det en medvetenhet om att detta var en allvarlig och negativ konsekvens för lokalsamhällena, och av detta skäl initierade LKAB och Kungliga Lantbruksstyrelsen undersökningar som skulle öka kunskapen konsekvenserna för fisket i sjöarna.
För detta liksom för de öfriga Lapplandssamhällena är emellertid fiske
af ett nästan oskattbart värde. Icke nog med att det lämnar befolkningen
ett viktigt tillskott och en väl behövlig omväxling i dess födoämnen, utan det ger också tillfälle till en angenäm och stärkande förströelse för många, som äro hänvisade att utan afbrott tillbringa sitt lif häruppe.
Många samer passerade genom det landskap som industrialiserades och gruvdriften påverkade deras traditionella färdvägar. Samtidigt lockade den nya gruvstaden till sig samer från andra platser vilket ledde till spänningar, kopplat till skillnader dem emellan. Vissa övernattningsställen ska också ha nekat samer logi. Samtidigt knöts också sociala relationer när många öppnade sina hem för samer i Kiruna.
De nya invånarna i Kiruna ägnade sig åt friluftsliv, jakt, fiske och bärplockning i närområdet, samtidigt som besöksnäringen i fjälltrakterna blomstrade. Det fick konsekvenser för den samiska befolkningen. Den nya användningen av markerna påverkade den samiska
46 S. Ekman. Om Torneträsks röding, sjöns naturförhållanden och dess fiske. (P.A. Norstedt & söner, 1912.) 47 Ekman. Om Torneträsks röding, sjöns naturförhållanden och dess fiske, s. 3–4. 48 A. Odstedt. Kirunaminnen. (Nordiska museets arkiv.) 49 Niia. Gabna sameby, s. 197–199, 201–202. 50 U. Eriksson. Gruva och arbete: Kiirunavaara 1890–1990. Avsnitt 2, 1920–1950.(Uppsala universitet, 1991); Persson. Hjalmar Lundbohm.
markanvändningen och kulturen, vilket också är indirekt kopplat till gruvdriften eftersom turismen framför allt växte sig stark i områden med gruvdrift, på grund av närheten till samhällen och tillgången till infrastruktur.
I dag pratar man ofta om kumulativa effekter på renskötseln, vilket innebär att olika markexploaterande verksamheter ansluter till befintliga infrastrukturer, vilket i sin tur skapar accelererande markanspråk. De kumulativa effekter som Laevas och Gabna samebyar påverkas av i dag har många rötter i de sociotekniska system som byggts runt gruvorna.
Demografisk förändring
Inledningen på 1900-talet innebar stora förändringar för den samiska befolkningen på grund av gruvnäringens expansion. Till det kom förändringarna att allt fler samer övergick att bli bofasta. Fler började ägna sig åt penninghushållning och renskötseln införlivades i marknadsekonomin. Sedan 1900-talet har andelen renskötande samer minskat kontinuerligt, men ett indirekt engagemang i renskötseln är fortsatt viktigt för samisk kultur.
Området där gruvanläggningarna och samhället Kiruna anlades hade ingen fast befolkning före slutet av 1800-talet. Renskötande samer var den största gruppen som nyttjade markerna, jämte ett fåtal bofasta småbrukare i närområdet. Demografiska förändringar hade skett under tidigmodern tid, men de var små jämfört med när samhället Kiruna växte fram i anslutning till gruvan vid 1900-talets inledning. En kraftig inflyttning och en betydande urbanisering följde i etableringarnas spår. Befolkningen i Kiruna (Jukkasjärvi församling/
51
R.K. Larsen et al. Kumulativa effekter av exploateringar på renskötseln – vad behöver göras inom tillståndsprocesser. (Energimyndigheten, Naturvårdsverket, 2016.) 52
A. Amft. Sápmi i förändringens tid. En studie av svenska samers levnadsvillkor under 1900talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. (Umeå universitet, 2002.) 53
Hansegård. The Transition of the Jukkasjärvi Lapps from Nomadism to Settled Life and Farming.; Hultblad, F. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken. (Almqvist & Wiksell, 1968); H. Johansson. Samerna och sameundervisningen i Sverige. (Umeå universitet, 1977.); Ruong. Fjällapparna i Jukkasjärvi socken. 54
Eriksson. Gruva och arbete.
landskommun) under decenniet efter gruvetableringarna ökade från 239 personer 1900, till nära 7 500 tio år senare.
Den nya befolkningen bestod huvudsakligen av unga män från i stort sett hela Sverige, samt från Finland och Norge De behövde, förutom arbete och bostäder, en meningsfull fritid. Det ledde till ytterligare konkurrens om de traditionella samiska markerna. I närliggande byar fanns en sedan tidigare övervägande finskspråkig tornedalsk befolkning och kontakterna med dem hade redan innan satt vissa spår i den samiska livsföringen och kulturen. Samerna exponerades nu även starkt för det svenska språket och kulturen. Samtidigt bedrevs en uttalad försvenskningspolitik av staten. Modernisering och urbanisering medförde att många övergav ett traditionellt samiskt liv och assimilerades in i majoritetsbefolkningen.
Gruvdriften och det nya samhället erbjöd möjligheter till lönearbete, men arbetstillfällena för samer inom den direkta gruvdriften verkar ha varit få. Under innovationsfasen avlönades ett antal samer som bland annat vägvisare och bärare. Innan själva gruvbrytningen påbörjades fanns det arbetstillfällen inom försvarsarbete (visst arbete för att försvara inmutningar) samt jordavrymning (blottlägga berget inför brytning) och materialtransporter. Men dessa arbeten verkar främst ha utförts av tornedalska arbetare från de närliggande byarna. När LKAB så småningom satte i gång med själva gruvbrytningen anställdes främst inflyttade arbetare från den svenska majoritetsbefolkningen. I LKAB:s anställningsrullor återfinns ingen med samiskt namnskick före mellankrigstiden.
Hjalmar Lundbohm var LKAB:s disponent i Kiruna (1900–1920) och medveten om att gruvdrift påverkade samisk livsföring och renskötsel negativt. Han ansåg i enlighet med den så kallade ”lappskall-vara-lapp”-politiken att renskötande samer skulle hållas åt-
55 Kungliga statistiska centralbyrån. Statistisk tidskrift 1903, häft. 128–130. (P.A. Norstedt & söners förlag, 1903); K. Törmä. Kiruna: 100 årsboken Del II. (Kiruna kommun, 2000); S. Warg. Familjen i gruvmiljö: Migration, giftermålsmönster och fertilitet i norrbottnisk gruvindustri 1890–1930.(Umeå universitet, 2002), s. 53, 59. 56 Eriksson. Gruva och arbete; Persson. Hjalmar Lundbohm. 57 H. Tenerz. Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd. Från äldsta tid. (Almqvist & Wiksell, 1960); H. Tenerz. Ur Norrbottens finnbygds historia. (Almqvist & Wiksell, 1962.) 58 Amft. Sápmi i förändringens tid. 59 Eriksson. Gruva och arbete, s. 42; Lönelistor LKAB Kiruna 1898–1900 (LKAB: s personalarkiv. Åren 1898–1910.); Persson. Hjalmar Lundbohm, s. 69.; Anställningsrullor. (LKAB:s personalarkiv åren 1889–1910); Persson. På disponentens tid, s. 77–78. 60 Persson. På disponentens tid, s. 80. 61 P. Lantto. Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige
1900–1950. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2000.)
skilda från industrisamhället för att inte förvanskas. I detta kan vi avläsa en rasistisk grundtanke, där samers egna agens förringades och valfrihet begränsades. Samtidigt kunde deras kultur till viss del bevaras i stället för att uppslukas av det nya samhället.
Gruvan etablerades innan allmän rösträtt infördes. Rösträtten fördelas enligt en 5 000-gradig Fyrk-skala som reglerade antalet röster som enskilda eller juridiska personer, såsom bolag hade, med ett maximalt antal om 5 000 röster i en specifik valkrets. År 1907 ändrades det till en 40-gradig skala. Röstberättigade var de som var myndiga, ostraffade män med en viss beskattningsbar årsinkomst baserad på lön, kapital eller innehav av fastighet eller mark. Männen skulle dessutom vara skrivna i Jukkasjärvi församling. Det innebar en initial ojämlikhet eftersom de flesta som arbetade inne i Kiruna inte var skrivna där. Vidare gav det LKAB, och bolagets anställda tjänstemän, en enorm politisk makt. En gruvarbetare kunde komma upp i mellan 17–20 röster som högst, medan exempelvis disponenten hade 850 röster. De som varken lönearbetade eller ägde jord blev röstlösa. De flesta samer saknade löneinkomst, eller hade en väldigt låg sådan och få av dem ägde jord enligt statens dåtida perspektiv. De demografiska förändringarna i området ändrade alltså maktförhållandena markant. Den politiska makten låg hos bolaget och bolagets anställda i första hand, sedan hos jord- och/eller fastighetsägare eller andra lönearbetare. Samer med renskötsel, jakt och fiske som bas, utan löneinkomster och utan formellt enskilt jordinnehav, saknade helt rösträtt och fick därmed en politiskt svag ställning.
Avslutning med blickar in i nuet
Att isolera effekterna från gruvdrift från övrig industrialisering, urbanisering, samt annan parallell samhällsförändring är svårgörligt. Men detta kapitel har kunnat visa att gruvetableringar har en stor påverkan på markanvändningen, i synnerhet när systemen når momentum. De sociotekniska system som byggs upp för gruvdrift är på många sätt möjliggörare för olika aktiviteter, men sett ur ett renskötselperspektiv är en ständig påbyggnad av systemen ett betydande hinder för en livskraftig rennäring. Med tiden har marker i Kiruna
62
Persson. Hjalmar Lundbohm. 63
Eriksson. Gruva och arbete; Fyrk-längd för Jukkasjärvi socken. (Jukkasjärvis landskommuns arkiv.)
tagits i anspråk av ett ökande antal verksamheter. Det råder motstridiga uppfattningar om hur olika naturresurser bör användas i området. Åsikterna går isär om vilka uppfattningar och värden som ska premieras framför andra. Det ökande trycket på marker inom renskötselområdet har lett till en komplex situation där kravet på utökade urfolksrättigheter konkurrerar med annan lagstiftning och andra anspråk på rätt till mark. Riksintressen konkurrerar med varandra, varav rennäringen är ett och gruvfyndigheter av ämnen eller material ett annat.
I dag syns både polarisering och konflikter när nya gruvprojekt presenteras, nedlagda gruvor är i process att återöppnas och efterfrågan på mineraler och inflyttning till norr drivs på av nyindustrialiseringen i norr. Byggandet av stora sociotekniska system skapade förutsättningar för etablering av allt fler gruvor under 1900-talet. Det innebar ändrade förutsättningar för traditionell samisk markanvändning, främst med en direkt negativ inverkan på renskötseln, där antalet heltidssysselsatta minskade kontinuerligt. Många samer i Kiruna arbetar i dag i och i anslutning till kommunens gruvor. Somliga gör det parallellt med sitt engagemang i traditionella samiska näringar, exempelvis renskötsel. Övergången från renskötsel till annan sysselsättning har dock historiskt sett inte alltid varit enkel. Det finns dessutom en sårbarhet i samhällen som är starkt knutna till en industri, såsom gruvdrift, eftersom gruvdrift är känslig för globala ekonomiska upp- och nedgångar. Mer än en gång har gruvor i Kiruna stängts på grund av olönsamhet. På 1980-talet var det nära att LKAB lade ner all sin gruvverksamhet i Kiruna. Det belyser vikten av att värna om andra värden och näringar än just gruvindustrin, även i gruvstäder som Kiruna. Samisk kultur och näringar är fortfarande en central del av det samhällets ekonomi och kultur.
Den samexistens som gruvbolagen pratar om verkar vara svår att uppnå. I förlängningen leder det till att samers möjligheter att utöva sin kultur och föra den vidare till framtida generationer hindras. Ren-
64 A. Johansson et al. Exploring prospects of deliberation in intractable natural resource management conflicts. Journal of Environmental Management (2022). 65 K. Beland Lindahl et al. Konflikter om gruvetablering: Lokalsamhällets aktörer och vägar till hållbarhet: slutrapport. (Länsstyrelsen Norrbotten, 2016); E. Viksten. Den gröna omställningen kan slå hårt mot renskötseln. Extrakt. (21/3 2023). https://www.extrakt.se/dengrona-omstallningen-kan-sla-hart-mot-renskotseln/. 66 Johansson. Samerna och sameundervisningen i Sverige. 67 Samiska ärenden. (Kiruna kommunarkiv.) 68 Malmgren et al. Mining towns in transition.
skötseln är viktig för samer som folk, men den samiska kulturen består av mycket mer, där jakt, fiske, hantverk, språk, en gemensam historia, konst och andra kulturella yttringar är andra centrala sammanhållande faktorer. Deltagandet i renskötseln, samt att utöva andra traditionella samiska aktiviteter och näringar i traditionella marker överför det immateriella kulturarvet mellan generationerna och gruvdrift kan vara en utmaning för dessa traditioner.
Konklusioner
Syftet med detta kapitel har varit att öka förståelsen för hur gruvdrift har påverkat samers liv och samhällen. Konsekvenserna av gruvindustrialiseringen i Kiruna har beskrivits med hjälp av LTS-teori, där gruvdriften och dess tillhörande socio-tekniska system stått i fokus. Kiruna har fått utgöra ett exempel på vilken påverkan gruvdriften haft på samiska samhällen. Det är viktigt att klargöra att detta inte representerar all gruvdrift i samiskt område. Kiruna har dock en månghundraårig historia av gruvdrift i traditionellt samiskt område, vilket gjort det möjligt att fånga de långa historiska förloppen. Det har berikat analysen och gett undersökningen ett historiskt djup.
Vi har kunnat konstatera att den tidigmoderna gruvdriften i Kiruna påverkade den samiska befolkningen marginellt. Gruvdriften tog en del mark i anspråk, mindre samhällen anlades med en sparsam inflyttning av gruvarbetare med familjer. Vissa samer deltog i gruvarbetet eller i andra kringverksamheter mot betalning. Den tidigmoderna gruvdriften uppnådde däremot aldrig momentum, utan stagnerade och avvecklades. Någon permanent infrastruktur byggdes aldrig ut och demografin förändrades måttligt. Men det skapades mångkulturella kontaktzoner i och med den inflyttning och handel som skedde och delvis kan kopplas till gruvdriften.
Den gruvdrift som etablerades vid förra sekelskiftet hade en betydligt större inverkan på samisk livsföring. Befolkningen ökade snabbt, med medföljande nya kulturella influenser. Systemet tog stora ytor i anspråk på traditionellt samiskt område. Renskötsel är både ytkrävande och känsligt för störningar. Kompensatoriska åtgärder är sällan tillräckliga och verksamheten är inte enkel att flytta till ett
69
H. Jonsson. Regeringen är beredd att offra både natur och samisk kultur. (Sametinget, 2021-12-21.); I. Ruong. Samerna. (Bonniers, 1969); Sametinget. Sápmi – en region som berikar Sverige (Sametinget, 2021).
annat område. Renskötseln är den samiska markanvändning som är mest sårbar i förhållande till gruvdrift, eftersom områden som är viktiga för renskötseln är traditionsbundna både för människa och ren och svåra att ersätta. Renens flyttningar är dessutom beroende av trygga passager, rastbete, kalvningsland med mera, vilket utmanas av gruvorna. Den moderna gruvdriften i Sverige är koncentrerad till Malmfälten och Skelleftefältet med ytterligare gruvor spridda inom traditionellt samiskt område. Många viktiga renskötselområden är, och har varit, belägna inom områden som direkt och indirekt påverkats av gruvdrift.
Ett exempel på detta är just centrala Kiruna, där flyttleder för ren skurits av, fiskevatten exploaterats hårt och delvis torrlagts. I närområdet har samiska boplatser, rengärden och kåtor försvunnit, betesmarker har begränsats av gruvdriften och kalvningsland försvunnit när gruvorna brett ut sig.
Renskötseln var vid tiden för 1900-talets gruvetablering av extensiv art och tog därför stora ytor i anspråk. Den var i enlighet med tidens lagstiftning beroende av att hålla sig till vissa särskilda områden och rutter. Den sortens renskötsel, sammantaget med renhjordarnas känslighet för störningar, gjorde att gruvdriften och de sociotekniska systemen innebar stora utmaningar för renskötseln. Det förekom störningar, påkörningar och återkommande förluster av viktiga marker. Gruvan och staden placerades mitt i traditionella renskötselområden och ovan odlingsgränsen, trots att gränsen delvis syftat till att skydda samisk renskötsel. Samtidigt innebar de sociotekniska systemen att rörligheten i fjällområdena ökade, vilket störde renarna. Viktiga platser med koppling till traditionell samisk religion har också förstörts i samband med gruvdriftens expansion.
De nya demografiska förhållandena ändrade även maktförhållandena markant. Dels anlades samhället och gruvan ovan odlingsgränsen, på marker som var tänkta att vara fredade till förmån för renskötsel. Dels fick många samer en politiskt svag ställning innan allmän rösträtt infördes. Penninghushållningen ersatte successivt byteshandeln och renskötseln blev en del av marknadsekonomin, vilket försämrade situationen för samer utan stora renhjordar. Samtidigt förenklades samisk handel i Kiruna, som blev ett nytt handelscentrum.
De kulturkrockar som den stora befolkningsökningen innebar, gjorde att samiska levnadsmönster och kultur förändrades i grunden. Den politiska linjen att traditionellt samiskt liv skulle fortgå, enligt
”lapp-skall-vara-lapp”-politiken, hade kulturbevarande funktioner, men att på det viset hålla en grupp utanför det övriga samhället var både svårt och oetiskt.
I samband med de materiella förbättringar som kom med gruvetableringarna påverkades även immateriella värden och kulturellt arv, vilket fått litet utrymme i detta kapitel. Vi vill betona att samer påverkas på andra sätt än de fysiska ingrepp som gruvdrift innebär på deras marker. Men detta kräver en mer omfattande och djupare undersökning, och ett annat empiriskt underlag. Det finns ett behov av historisk forskning som omfattar större geografiska områden, och som även fångar upp skogssamiska perspektiv i relation till gruvdrift.
Referenser
Tryckta källor
Ahlström, G. De mörka bergen: en krönika om de lappländska malm-
fälten. (P.A. Nordstedt & Söners förlag, 1966.)
Amft, A. Sápmi i förändringens tid. En studie av svenska samers lev-
nadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. (Umeå universitet, 2002.)
Andersson, T.H. Ett med naturen: En studie av hur naturen omför-
handlades i mellankrigstidens konflikter mellan naturskydd och
samiska rättigheter. (Luleå tekniska universitet, 2017.)
Avango, D. Imprints on the Resource Landscape: The Long History
of Mining in the Arctic. Journal of Northern Studies. 14:2 (2020): s. 67–82.
Avango, D. & Rosqvist, G. When Mines Go Silent: Exploring the
Afterlives of Extraction Sites. I Nord, D.C. (red.). Nordic Perspectives on the Responsible Development of the Arctic: Pathways to
Action. (Springer International Publishing, 2021.)
Awebro, K. Tre gruvfält i norr: Gustafsfält, Kalix kopparbruk och
Sjangeli. (Institutet för Lappmarksforskning. Författares Bokmaskin, 1989.)
Beland Lindahl, K. et al. Konflikter om gruvetablering: Lokalsamhällets
aktörer och vägar till hållbarhet: slutrapport. (Länsstyrelsen Norrbotten, 2016.)
Broberg, O. & Rönnbäck, K. Aednan och Bolaget: Ett kolonialt per-
spektiv på gruvbrytning i Sápmi vid 1900-talets början. Historisk
Tidskrift 3 (2020). Copperstone Viscaria AB, Miljökonsekvensbeskrivning Bilaga B (2022). Dale, B., Bay-Larsen, I. & Skorstad, B. (red). The Will to Drill: Mining
in Arctic Communities. (Springer, 2018.)
Ekman, S. Om Torneträsks röding, sjöns naturförhållanden och dess
fiske. (P.A. Norstedt & söner, 1912.)
Eriksson, U. Gruva och arbete: Kiirunavaara 1890–1990. Avsnitt 2,
1920–1950. (Uppsala universitet, 1991.)
Fohringer, Christian et al. Reindeer Husbandry in Peril? How Extrac-
tive Industries Exert Multiple Pressures on an Arctic Pastoral Ecosystem. People and Nature 3:4 (2021).
Hansegård, N-E. The Transition of the Jukkasjärvi Lapps from Noma-
dism to Settled Life and Farming. (Almqvist & Wiksell, 1978.) Hansson, S. Malm, räls och elektricitet– skapandet av ett teknologiskt
megasystem i Norrbotten1880–1920. I Blomkvist, P & Kaijser,
A (red.). Den konstruerade världen – Tekniska system i historiskt
perspektiv. (Symposion, 1998.)
Hansson, S. Malmens land: Gruvnäringen i Norrbotten under 400 år.
(Tornedalica, 2015.) Hecht, G. Colonial Networks of Power: The Far Reaches of Systems.
Annales historiques de l’électricité 2 (2004). Hjulman, T.A. Ett med naturen: En studie av hur naturen omförhand-
lades i mellankrigstidens konflikter mellan naturskydd och samiska
rättigheter. Doktorsavhandling. (Luleå tekniska universitet, 2017.) Hufva, L. Giron förr och nu: ett renbetesland i förvandling. I Kjell
Törmä et al. (red.). Kiruna: 100-Årsboken, Del 1. (Kiruna kommun,
2000), s. 189–190. Hughes, T.P. Networks of Power: Electrification in Western Society,
1880–1930. (Johns Hopkins University Press, 1983.)
Hughes, T.P. The Evolution of Large Technological Systems.
I W. E. Bijker, T. P. Hughes & T. Pinch. (red.). The Social Con-
struction of Technological Systems. (MIT Press, 1987.)
Hultblad, F. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks
socken. (Almqvist & Wiksell, 1968.)
Jansson Myhr, K. (red.) Boken om LKAB: 1890–2015. (LKAB;
Centrum för näringslivshistoria, 2015.) Johansson, A et al. Exploring prospects of deliberation in intractable
natural resource management conflicts. Journal of Environmental
Management. (2022.)
Johansson, H. Samerna och sameundervisningen i Sverige. Doktors-
avhandling. (Umeå universitet, 1977.) Jonsson, B. Staten och malmfälten: en studie i svensk malmfältspolitik
omkring sekelskiftet. (Acta Universitatis Upsaliensis, 1969.)
Jonsson, H. Regeringen är beredd att offra både natur och samisk
kultur. Sametinget, 2021. https://www.sametinget.se/163922
(hämtad 2024-04-20).
Kramvig, B. & Avango, D. The Multiple Landscapes of Biedjovággi:
Ontological Conflicts on Indigenous Land. Polar Record 57. (2021.)
Kummu, M. Gruvor och bruk i norr. (Kiruna, Pajala och Övertorneå
kommun, 1997.) Kungliga statistiska centralbyrån. Statistisk tidskrift 1903, häft. 128–130.
(P.A. Norstedt & söners förlag, 1903.) Lag (1886:38) angående de svenska lapparnes rätt till renbete i
Sverige. Lag (1898:66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Lantto, P. Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska
mobilisering i Sverige 1900–1950. Doktorsavhandling. (Umeå
universitet, 2000.)
Larsen, R.K. et al. Kumulativa effekter av exploateringar på renskötseln
– vad behöver göras inom tillståndsprocesser. (Energimyndigheten,
Naturvårdsverket, 2016.) Larsen, R.K. & Lawrence, R. The politics of planning: assessing the
impacts of mining on Sami lands. Third World Quarterly. (2017): s. 1–17.
Larsen, R.K., Boström, M. & Voernese sameby. ”Renen får aldrig
betesro”: Konsekvenser av Bolidens gruva och vägen i Stihkeområdet
för Voernese sameby. (Stockholm Environment Institute, 2021.) Larsson, J. & Päiviö Sjaunja, E-L. Self-governance and Sami commu-
nities: transitions in early modern natural resource management. (Palgrave Macmillan, 2022.)
Lawrence, R. & Larsen, R.K. ”Då är det inte renskötsel”– Konsekvenser
av en gruvetablering i Laver, Älvsbyn, för Semisjaur Njarg sameby. (Stockholm Environment Institute, 2016.)
Lindgren, Å., Nordin, J.M. & Ojala, C-G. Tornedalens bergsbruk
under 1600-talet: Rapport över specialinventering och kartering
hösten 2017. (Uppsala universitet, 2020.)
Lindmark, A. Torne lappmarks kopparbruk. (Albin Lindmark, 1963.)
Lundmark, L. Stulet land: svensk makt på samisk mark. (Ordfront,
2008.) Malmgren, J. et al. Mining Towns in Transition: Arctic Legacies.
I Sörlin, S. (red.). Resource Extraction and Arctic Communities: The New Extractivist Paradigm. (Cambridge University Press, 2022), s. 229–248.
Niia, L-P. Gabna sameby i Förändringens Tid 1890–1940. G. Norstedt
(red.). (Várdduo – Centrum för samisk forskning, 2024.) Njalla AB. Fördjupad konsekvensanalys över påverkan på rennäringen
av LKAB:s gruvverksamhet i Kiruna. (Njalla AB, 2018.)
Norberg, P. Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. (Almqvist
& Wiksell, 1958.) Nordin, J.M. The Scandinavian early modern world: A global historical
archaeology. (Routledge, 2020.)
Persson, C. 2 uppl. På disponentens tid: Hjalmar Lundbohms syn på
samer och tornedalingar. (Tornedalica, 2013.)
Persson, C. Hjalmar Lundbohm: en studie om ledarskap inom LKAB
1898–1921. (Luleå tekniska universitet, 2015.)
Reichwald, A. & Svedlund, B. Laevas. Sameby i dag – historia imorgon?
(Norstedts, 1977.) Rennäringslag (1971:437). Ruong, I. Fjällapparna i Jukkasjärvi socken. (Appelbergs boktryckeri
aktiebolag, 1937.)
Ruong, I. Samerna. (Bonniers, 1969.)
Sametinget. Sápmi – en region som berikar Sverige. (Sametinget, 2021.) Sjöholm, J. Heritagisation, Re-Heritagisation and De-Heritagisation
of Built Environments: The Urban Transformation of Kiruna, Sweden. Doktorsavhandling. (Luleå tekniska universitet, 2016.)
SOU 2006:14. Samernas sedvanemarker. Sternlund, H. Gabna sameby avfärdar LKAB:s tro på samexistens om
gruvplaner ändras. SVT Nyheter 2023-09-22. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/gabna-samebyrenskotseln-inte-mojlig-att-bedriva-med-rasbrytning--tspxa4 (hämtad 2024-05-30).
SWECO och Kiruna kommun. Miljökonsekvensbeskrivning. (2011.)
Sörlin, S. Framtidslandet: Debatten om Norrland och naturresurserna
under det industriella genombrottet. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 1988.)
Sörlin, S. (red.). Resource Extraction and Arctic Communities: The
New Extractivist Paradigm. (Cambridge University Press, 2022.)
Tawe, W. Jukkasjärvi kyrka och bygd 350 år. (W. Tawe, 1958.)
Tenerz, H. Ur Norrbottens finnbygds historia. (Almqvist & Wiksell,
1962.) Tenerz, H. Folkupplysningsarbetet i Norrbottens finnbygd. Från äldsta
tid. (Almqvist & Wiksell, 1960.)
Törmä, K. Viscaria: Historien om hur en blomma blev ett gruvföretag.
(Viscaria AB, 1996.) Törmä, K. Kiruna: 100 årsboken Del II. (Kiruna kommun, 2000.) Viksten, E. Den gröna omställningen kan slå hårt mot renskötseln.
Extrakt. 2023-03-21. https://www.extrakt.se/den-gronaomstallningen-kan-sla-hart-mot-renskotseln/ (hämtad 2024-05-10).
Warg, S. Familjen i gruvmiljö: Migration, giftermålsmönster och ferti-
litet i norrbottnisk gruvindustri 1890–1930. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2002.)
Westin, G. (red.). Övre Norrlands historia. Del 3. Tiden 1638–1772.
(Norrbottens och Västerbottens läns landsting, 1974.)
Wiklund, K.B. ”Om renskötselns uppkomst”, Ymer, H3. (Svenska
sällskapet för antropologi, 1918.) Össbo, Å. Nya vatten, dunkla speglingar: industriell kolonialism genom
svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2014.)
Österlin, C. Nature Conservation, Landscape Change and Indigenous
Rights. Doktorsavhandling. (Stockholms universitet, 2020.)
Österlin, C. et al. Cumulative Effects on Environment and People.
I S. Sörlin (red.). Resource Extraction and Arctic Communities: The New Extractivist Paradigm. (Cambridge University Press, 2022.)
Arkivmaterial
Kiruna kommunarkiv
Fyrk-längd för Jukkasjärvi socken. (Jukkasjärvis landskommuns arkiv.) Inga, H. Markanvändningsplan Laevas sameby 2003-08-31. Version 1
Upprättad av Hans Inga i samverkan med samebyns medlemmar. Laevas sameby. I gamla spår – en ny framtid. Dokumentation
Laevas 1999. Samiska ärenden.
Riksarkivet, Härnösand
Bergskollegium. Enskilt arkiv A:71. Stadskamreren Hjalmar Falks,
Jukkasjärvi sn, samling. Vol. 9. Anteckningar från arkivmaterial:
August Ljung, 1659.
LKAB:s arkiv, Kiruna
LKAB:s personalarkiv åren 1989–1910, Anställningsrullor. Lönelistor LKAB Kiruna 1898–1900.
Lantmäteriet
Generalstabens karta över Sverige 1889, 9. Kiruna (Kaalasluspa),
https://historiskakartor.lantmateriet.se. Generalstabens karta över Sverige 1932, 9. Kiruna (Kaalasluspa),
https://historiskakartor.lantmateriet.se.
Nordiska museets arkiv
Odstedt, Astrid. Kirunaminnen.
Förhandling och förändring av svenska nordsamebyars användning av sommarbeten i Norge på 1900-talet
David Sjögren
Inledning
Samer i de områden som i dag är gränsområden mellan nationalstaterna Sverige, Norge och Finland har sedan århundraden korsat nutida och dåtida gränser för att bedriva renskötsel. Flyttningarna är naturligtvis sprungna ur renens behov av lämpliga markområden för föda under året. Samernas förflyttningar över landgränserna uppmärksammades av myndigheterna under 1600-talet, men var redan då ett hävdvunnet sätt att nyttja markområden. Parallellt med nationalstaternas konsolidering, effektivisering av skatteuttag, befolkningsökning i de nordliga fjällområdena och fastställande av exakta landgränser mellan länderna så reglerades den transnationella renskötseln. Regleringen, som inleddes på 1750-talet, blev med tiden alltmer omfattande och överenskommelserna mellan nationalstaterna blev infekterade tvistefrågor som genererade mycket omfattande undersökningar och förslag på hur den gränsöverskridande renskötseln skulle bedrivas. Till stora delar handlade det om svenska samers användning av sommarbetesmark i Norge, även om den också reglerade norska samers användning av svenska områden. Regleringarna och överenskommelserna mellan länderna fick mycket stora konsekvenser för samer, eftersom de successivt förlorade nyttjanderätt
1 Denna text är en bearbetning av flera rapporter som författaren skrivit åt Saarivuoma sameby dels till Lagmansretten i Tromsö 2018 och till Europadomstolen för mänskliga rättigheter 2023.
till viktiga renbetesområden. Följden blev ändrade flyttningsvanor, minskade renhjordar, utslagning från rennäringen och en förflyttning av samer mellan olika samebyar.
Utvecklingen de senaste decennierna är att nationalstaterna, i det här fallet främst Sverige och Norge, inte har kunnat enats politiskt om ett nytt regelverk för den gränsöverskridande renskötseln. En näring som därför till stora delar har varit oreglerad eftersom det inte funnits någon övernationell lagstiftning att falla tillbaka på. I stället har norska staten ansett att det är norsk lagstiftning som ska gälla för svenska samer i Norge. Det har i sin tur medfört att några svenska samebyar har hamnat i rättstvist med norska staten och tagit upp frågan om rättigheter till nyttjande av betesområden i norsk domstol. Dessa juridiska tvistefrågor är i skrivande stund inte helt avklarade.
Den gränsöverskridande renskötseln har inte underkastats någon systematisk vetenskaplig undersökning i Sverige. Däremot har den behandlats översiktligt i den forskning som intresserat sig för den politik som förts mot samer i stort. Det är därför angeläget att inom ramen för Sanningskommissionen belysa och fördjupa kunskapen om överenskommelserna mellan Sverige och Norge och hur de påverkat svenska samers möjlighet till renskötsel. Framför allt handlar det om hur staten förhöll sig till svenska samers intressen och åsikter i förhandlingarna med Norge.
Undersökningen avgränsas till två frågor. Hur inhämtades underlag till överenskommelserna om den gränsöverskridande renskötseln, i form av kunskap och information om hur renskötseln bedrivits och bedrevs? Hur värderades samers kunskaper och information om den gränsöverskridande renskötselns historia och bakgrund i förhållande till andra intressen?
Undersökningen har ett rättshistoriskt fokus. För att förstå de senaste decenniernas rättsfrågor mellan samer, den svenska och norska staten är det betydelsefullt att få ingående kunskap om hur regler-
2 Det kan tilläggas att framför allt Lappkodicillen från 1751 och omflyttningar av samer till följd av gränsspärrningarna på 1850- och 1880-talet har delvis behandlats av tidigare forskning. Se exempelvis P. Lantto. Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950. (Umeå universitet, 2000), s. 36–45; P. Lantto. Gränsdragningar, tvångsförflyttningar och samisk politisk mobilisering. I L. Elenius, P. Lantto & M. Enbuske (red.). Fredens konsekvenser: Samhällsförändringar i norr efter 1809. (Luleå tekniska universitet, 2009); N. J. Päiviö. Gränsöverskridande renskötsel: Historisk belysning. I NOU 2007:14. Samisk naturbruk og rettssituasjon fra Hedmark til Troms: Bakgrunnmateriale for Samerettsutvalget. (Oslo, 2007), s. 499–543; B. A. Berg. Lulesamisk reindrift 1750–2000. I NOU 2007:14. Samisk naturbruk og rettssituasjon fra Hedmark til Troms: Bakgrunnmateriale for Samerettsutvalget. (Oslo, 2007), s. 251–280.
ingar av den transnationella renskötseln har tillkommit och vad de har inneburit. En inblick i dessa regleringar är betydelsefull eftersom de innebar mycket konkreta konsekvenser för samer. 1919 års renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge ledde exempelvis till att svenska samer gick miste om att kunna nyttja renbetesmarken i ett mycket stort område i Nordnorge. Följden blev stora omläggningar av renskötseln, ett ökat utnyttjande av vissa markområden och att samer behövde flytta mellan svenska samebyar. Det ökade också spänningarna mellan olika samiska grupper. Insikterna är dessutom betydelsefulla för att förstå den ”nationalstatslogik” angående renskötseln som tjänstemän och vetenskapsmän från Norge och Sverige utgick ifrån i sin kunskapsinsamling om och sina förslag på regleringar.
Avgränsningar och material
Undersökningen avgränsas till de två konventioner som slöts mellan Sverige och Norge under 1900-talet, nämligen 1919 års renbeteskonvention och 1972 års konvention. Var och en av dessa föregicks av omfattande undersökningar. Renbeteskonventionen från 1919 hade en relativt lång och komplicerad förhistoria eftersom förhandlingar påbörjades i samband med unionsupplösningen 1905. Flera separata undersökningar om den gränsöverskridande renskötseln föregick konventionen. Den mest omfattande utredningsperioden inföll 1913–1915, då 1913 års Renbeteskommission genomförde sina undersökningar som presenterades i 17 band. Dessförinnan hade även 1907 års och 1909 års Renbeteskommission genomfört undersökningar och lagt fram sina förslag till en ny konvention. Förarbetena till 1972 års konvention var inte riktigt lika omfattande. Konventionen baserades framför allt på betänkandet givet av svensk-norska renbeteskommissionen 1964, som i sin tur baserade stora och viktiga delar av sina undersökningar på 1960 års renbetesmarksutredning. Undersökningen baseras på förarbetena till konventionerna, konventionstexterna och propositioner till den svenska riksdagen och Stortinget och slutligen författningar.
Under äldre tider var ett dynamiskt markutnyttjande på båda sidor om den svensk-norska gränsen vanligt långt ned i sydsamiskt område. Denna flexibilitet försvann gradvis med början söderifrån genom regleringarna av den gränsöverskridande renskötseln. Störst
betydelse hade den för de fyra fjällsamebyarna mellan Torne träsk och Muonio älv, eftersom dessa hade – och fortfarande har – begränsad sommarbetesmark och kalvningsplatser på den svenska sidan om gränsen. Dessa samebyar hade också det absolut största markanvändningsbehovet. Undersökningen belyser regleringen av den gränsöverskridande renskötseln utifrån de fyra samebyarnas perspektiv.
Bakgrund
Riksgränsens sträckning i stora delar av nuvarande norra Sverige och nordliga Norge var fram till mitten av 1700-talet oklar. Visserligen hade försök till gränsdragningar av området gjorts efter fredssluten under 1600-talet, men de hade en osäker status. På 1740-talet påbörjades därför arbetet som så småningom ledde fram till en gränskonvention mellan Sverige och Norge 1751. Genom gränstraktatet utvidgade länderna sina statsgränser till områden som tidigare inte lytt under någon stats jurisdiktion. Gränsdragningen berörde samerna i ett stort sammanhängande landområde, från Jämtland/Femunden till Norra ishavet. I det inre landområdet, på båda sidor om fjällryggen, från Finnmarksvidda till Jämtland/Tröndelag, var befolkningen nästan uteslutande samer vid tidpunkten.
Genom det samiska bosättningsområdet drogs alltså en skarp landgräns, vilket medförde regleringar av flera förhållanden. Betydelsefulla frågor som behövde lösas länderna emellan var statsmedborgarskap och regleringar av renflytten över landgränserna. För att reglera frågorna lades särskilda bestämmelser, lappkodicillen, till gränstraktatet mellan Sverige och Norge. Denna kodicill var sedan gällande lag fram till 1883, då den omförhandlades.
3 Fjällsamebyarna Talma, Saarivuoma, Lainiovuoma och Könkämä. 4 N. Enewald. Sverige och finnmarken: Svensk finnmarkspolitik under äldre tid och den svenskanorska gränsläggningen 1751. (Lund, 1920), ssk. s. 217. 5 NOU 1997:5. Urfolks landrettigheter etter folkerett og utenlandsk rett: Bakgrunnsmateriale for Sameretttsutvalget. (Oslo, 1997), s. 106–107. 6 SOU 1986:36. Samernas folkrättsliga ställning: Delbetänkande av samerättsutredningen. (Stockholm, 1986), s. 74–77.
Lappkodicillen
Traktatet från 1751 angående gränsen mellan Sverige och Norge innehöll åtta artiklar, varav de två första hänvisar till den tillhörande kodicillen som rör den gränsöverskridande renskötseln. Lappkodicillen innehåller bland annat detaljerade regler om medborgarskap, rätt till land och vatten (§§ 2, 10 och 12–14). Paragraf 10 brukar räknas som den mest betydelsefulla för samernas rättigheter i grannlandet. Den gav samerna i allmänhet rätt att flytta med sina renar över landgränsen. Paragrafen talade också om varför flyttningar ägde rum, nämligen för att samerna behövde både land i Sverige och i Norge. Kodicillen konstaterade att flyttningarna grundade sig på gammal sedvana. Den talade också om på vilket sätt samerna ska kunna använda marken i grannlandet, närmare bestämt till underhåll för sina djur och sig själva. Den sade också någonting om hur samer skulle bemötas i grannlandet. Samer som flyttat över gränsen ska mottas med vänlighet och behandlas på samma sätt som det egna landets samer enligt en likabehandlingsprincip. Lappkodicillen föreskrev inte några regler för renbetestider, inte heller för antalet renar som kan flyttas över gränsen. Enligt kodicillen skulle dock antalet renar anmälas innan flyttning. Kodicillen utgör en garanti för att det ena landet, till exempel Norge, inte ”lagstiftar bort” samernas rätt genom att användandet sin lagstiftningsmakt.
Kodicillen gav inte samer rättigheter, utan bekräftade existerande rättigheter oavhängigt av den. Samerna hade redan ägande- och nyttjanderätt till markområden när grundtraktaten antogs. En huvudpunkt i kodicillen är att samerna ska kunna genomföra sina flyttningar trots att det tillkommit en statsgräns mellan betesområdena och att de två staterna inte hade för avsikt att göra ingrepp i samernas etablerade rättigheter. Kodicillen är av sedvanerättslig karaktär. Gränstrafiken från 1750-talet fram till 1922 bestämdes av sedvanekriteriet och ”alder tids bruk”.
7 Första Bihang eller Codecill till Gränsse-Tractaten emellan Konunga Rikerne Swerige och Norge, Lappmännerne beträffande; se även T. Cramér & G. Prawitz. Studier i renbeteslagstiftning. (Norstedts, 1970), s. 92–97. 8 NOU 1997:5, s. 106–107. 9 S. Pedersen. Lappkodicillen av 1751: Samene, det grenslöse folket. I E. G. Broderstad, E. Niemi & I. Sommerseth (red.). Grenseoverskridande reindrift för og etter 1905. (Tromsö universitet, 2007), s. 9–21; O. A. Johnsen. Finmarkens politiske historie: Aktmaessig framstillet. (Kristiania, 1923), s. 150–194.
Faellesloven 1883
Under 1800-talet ökade trycket på att omförhandla lappkodicillen successivt. Anledningen var bland annat inflyttningen till den tidigare obebodda norska fjällvärlden vid riksgränsen. Geopolitiska förändringar som Sveriges förlust av den östra rikshalvan, och gränsspärrningen mellan Finland, Ryssland och Norge 1852 bidrog också till att öka trycket. Till följd av de förändrade förutsättningarna tillsattes kommissioner i Norge under 1840-talet och 1860-talet. Syftet med dem var att hantera de problem som befolknings- och bebyggelseexpansionen i Nordnorge medfört. Utredningarna resulterade inte i några betydande förändringar i förhållande till 1751 års gränstraktat, men de lade på ett vis grund för 1883 års norsk-svenska lag om den gränsöverskridande renskötseln. Det ryska beslutet att för norska renskötare stänga gränsen mellan Norge och Finland 1852 bidrog till det norska intresset för att reglera den gränsöverskridande renbetningen. Beslutet påverkade renskötarna i Nordnorge som behövde finna alternativa betesmarker för 50 000 djur, eftersom dessa tidigare använt renbete i Finland. Därmed förlorade de norska samerna en stor del av de renbetesområden som de var garanterade enligt kodicillen. Den kom i Norge att betraktas som ensidigt fördelaktig för de svenska samerna.
Krav på omförhandling av lappkodicillen ledde fram till en norsksvensk lag som tillkom 1883. Faellesloven, som lagen kom att kallas, reglerade den gränsöverskridande renskötseln och preciserade vilka rättigheter och skyldigheter de svenska samerna hade i Norge. Den föreskrev begränsningar för när flyttningar till Norge fick ske och vilka renbetesområden som kunde användas. Lagen kom att bli inledningen till en långdragen utredningsprocess av den gränsöver-
10 Se exempelvis I. Ruong. Fjällapparna i Jukkasjärvi socken. (Uppsala, 1937), s. 21. 11 År 1889 fick man en ny gränsstängning på Nordkalotten då gränsen mellan Sverige och Finland stängdes. 12 S. Pedersen. Lappkodicillen och samernas rättigheter: Från freden 1809 till gränsstängningen 1852 och 1889. I L. Elenius, P. Lantto & M. Enbuske (red.). Fredens konsekvenser: Samhällsförändringar i norr efter 1809. (Luleå tekniska universitet, 2009), s. 135; I. Ruong. Fjällapparna i Jukkasjärvi socken, s. 27–29; A. Andresen. Omstillingstid: Nomadisk reindrift i Torne lappmark og Troms 1840–1920. (Tromsö universitet, 1991), s. 122–124. 13 P. Lantto. Tiden börjar på nytt, s. 86; E. Lae. Fra Karlstadkonvensjon til reinbeitekonvensjon: Forhandlinger i reinbeitesaken mellom Norge og Sverige fram til reinbeitekonvensjonen av 1919. (Kautokeino, 2003), s. 9–16; B. Berg. Reindriftens rettigheter og plikter. I S. Pedersen (red.). Lappekodisillen: Den förste nordiske samekonvensjon? (Kautokeino, 1998), s. 160; S. Pedersen. Lappkodicillen och samernas rättigheter, s. 131–145; P. Lantto, Gränsstängningar, tvångsförflyttningar och samisk politisk mobilisering, s. 145–157; A. Andresen. Omstillingstid, s. 122–124; I. Ruong. Fjällapparna i Jukkasjärvi socken, s. 27–29.
skridande renbetesfrågan som inte avslutades förrän på 1920-talet. Avtalet innebar inte att kodicillen sades upp, utan att den temporärt togs ur bruk. Avtalet gällde först till och med 1898, men förlängdes för att gälla fram till 1907. När lagen upphörde skulle lappkodicillen åter träda i kraft, så till vida ingen ny gemensam lag stiftades.
Faellesloven omfattade fyra huvudprinciper som kom att traderas vidare i senare norsk-svenska konventioner under 1900-talet. Det handlade om distriktsindelning, in- och utflyttningstider, anmälningsplikt och gemensamt ansvar. Lagen bestod av 30 detaljerade paragrafer och delade upp renbetesområdet i distrikt och flyttvägar med bestämmelser om de skador på ren som kunde uppkomma och skador som renen kunde åstadkomma på slåtterängar, skog och odlad mark. Samerna hade fortfarande rätt att besöka de områden som de utnyttjat enligt gammal sedvana. Distriktsgränserna var tänkta att överensstämma med de samiska renskötarbyar som var avskilda från varandra genom naturliga gränser. Uppehållstiden i Norge reglerades från maj till september, men kunde utökas om samerna fick ett medgivande från markägare eller om ovanliga väderförhållanden förhindrade flyttningen. Samer som tidigare använt områden året runt i Norge skulle även i fortsättningen få göra det. Det skulle inte längre vara möjligt att genom röjning, uppodling av mark eller med inhägnader hindra samerna från att använda sina gamla flyttningsleder. Lagen slog fast att renägarna inom distriktet var gemensamt ansvariga för att regelverket följdes. För att hindra ren från att ta sig till vissa områden sattes gärden upp, samtidigt som man också underlättade passager genom andra områden. Sammantaget pressades dock renskötseln upp på fjällen och mot gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Ersättningsbestämmelserna gjorde i praktiken att stora områden blev svåra att använda för renbete.
14
SFS 1883:29, § 30. 15
Samerna var enligt lagen skyldiga att ersätta skador på åker, äng, sätervall, hjortronland, skog, slåtterland, all avbärgad gröda och betesmark. Syn och värdering av sådana skador kallades taxt. 16
SFS 1883:29, § 3. 17
B. Berg, Reindriftens rettigheter og plikter, s. 165. 18
SFS 1883:29, § 3. I 1997 års renbeteskommission påpekas att begränsningarna av betestiden enbart gällde områden där gårdsbruk och renskötseln konkurrerade om samma markområden. Svensk-norska renbeteskommissionen av år 1997: Betänkande angivet maj 2001. (Alta, 2001), s. 45. 19
SFS 1883:29, § 4.
Från Karlstadsförhandlingar till Renbeteskonvention
Vid unionsupplösningen mellan Sverige och Norge och de därpå efterföljande Karlstadsförhandlingarna var Norges intresse för att begränsa den svenska renskötseln i Norge fortsatt starkt. Från svensk sida ville man bevara den gränsöverskridande renskötseln i ”det andra landet.” Den konventionen, som förhandlingarna ledde fram till, kom dock fram till att kodicillen från 1751 inte ensidigt kunde sägas upp av någon part. De båda länderna var förpliktade att fortsättningsvis tillåta renskötande fjällsamer att åtnjuta de rättigheter som lappkodicillen givit. Konventionen slog fast att det inte längre skulle vara möjligt att låta fastboendes renar passera gränsen. Det gjorde det omöjligt för svenska samer att ta med sig norska renar till Sverige om vintern, och för svenska fastboende samer att sommartid hålla renar i Norge. Konventionen bestämde också att en gemensam och mer omfattande konvention skulle tillsättas inom loppet av tio år. En annan betydelsefull förändring var att svenska samer inte tilläts flytta in i Norge före den 15 juni. Denna bestämmelse vållade oenighet och kom inte att omfatta Tromsö förvaltningsområde.
Karlstadskonventionen sköt en rad problem på framtiden som hade med den gränsöverskridande renskötseln att göra. År 1907 tillsattes en gemensam renbeteskommission med mandat att undersöka och samla material för att belysa flyttningens tidpunkter och utsträckning, användningen av betesområden i Tromsö förvaltningsområde och Nordland samt för att undersöka områden i Norrbotten som kunde användas för norskt sommarbete. Kommissionen gjorde bland annat fältundersökningar i Tromsö under försommaren 1908
20 P. Lantto. Tiden börjar på nytt, s. 87; Svensk-norska renbeteskommissionen av år 1997, s. 45; H. Prestbakmo. Bardu og Målselv: ”Östlappenes” land? (Skániid girjie, 2007), s. 63; E. Lae. Fra Karlstadkonvensjon til reinbeitekonvensjon, s. 9–16; A. Wåhlstrand, Karlstadkonferensen 1905: Protokoll och aktstycken (Almqvist & Wiksell, 1953,) s. 183–185. 21 L. Berglöf. De svenska nordlapparnas flyttningar till Norge: Handbok rörande bestämmelserna i renbeteskonventionen den 5 februari 1919 och därpå grundade svenska författningar. (Stockholm, 1923), s. 10. 22 L. Berglöf. De svenska nordlapparnas flyttningar till Norge, s. 20. 23 Skälet för tidpunkten var att samer inte ansågs anlända till norska områden förrän vid denna tidpunkt. Förslaget utmynnade i att Kungl. Maj:t tillsatte en kommission för att i Jukkasjärvi och Enontekis socknar undersöka lämpliga flyttningstider. Med anledning av detta ansåg Jukkasjärvisamerna att det måhända stämde att flyttningstiderna förändrats de senaste 60 åren, men att det berodde på jordbrukets expansion i området. Lappfogde Hultins tjänsteberättelse för åren 1904, 1905 och 1906, s. 8–9, Lappfogdens i Norrbottens norra distrikts arkiv 1817–1978, B III, årsberättelse 1890–1924, Riksarkivet, Härnösand. 24 E. Lae. Fra Karlstadkonvensjon til reinbeitekonvensjon, s. 43–44.
och genomförde 172 intervjuer med gårdsbrukare och samer sommaren 1908.
Trots Renbeteskommissionens arbete kunde den knepiga frågan om tidpunkt för svenska samers inflyttning till Norge inte lösas. Den fick först sin uppföljning genom ett tillsättande av en skiljedomstol i Köpenhamn, som skulle fatta beslut om i vilken utsträckning det var nödvändigt för samer, från Karesuando till Tärna, att flytta in i Norge före den 15 juni. Skiljedomstolen tillsatte i sin tur en kommission kallad Renbeteskommissionen af år 1909 som redogjorde för sina undersökningar i sju band som kom ut 1912. Den skulle undersöka och uttala sig om renbetets förutsättningar under olika årstider, framför allt under perioden från 1 maj till 15 juni. Den skulle också behandla frågor om hur renarnas skador kunde förhindras och om förändrad tidpunkt för inflyttning till Norge kunde leda till förändringar i samernas levnadssätt och renskötsel. Samebyarnas kalvningsplatser skulle också undersökas.
Efter skiljedomstolens upplösning tillsattes en ny kommission 1913. Den genomförde undersökningar som motsvarade tidigare kommissioners arbeten, men gjorde också grundliga utvärderingar, så kallade taxeringar, av betesområdenas beskaffenhet i Norge och Sverige. Kommissionens resultat presenterades i 17 band.
De omfattande utredningarna från 1907 till 1915 skulle alltså inventera och undersöka markanvändningen i ett område som var över 17 000 kvadratkilometer. Utredningarna levererade tre typer av underlag som låg till grund för de förslag som rekommenderades: fältobservationer, intervjuer och analyser.
Fältobservationerna gjordes av tjänstemän och nedtecknades ofta i dagboksform. Här noterades och beräknades växtlighetens bärkraft i olika områden, flyttningsvägar, kalvningsplatser och betesskador på slåttermyrar. Tjänstemännen gjorde också intervjuer med svenska
25
Protokoll öfver de af kommissionen år 1908 i Tromsö amt hållna förhör: Jämte register och det till grund för förhören liggande frågeformulär. (Stockholm, 1909), s. 321–322. 26
E. Lae. Fra Karlstadkonvensjon til reinbeitekonvensjon, s. 62. 1907 års renbeteskommittés arbete avbröts efter svenskt ingripande 1909. Efter förhandlingar överenskoms att frågan skulle hänskjutas till skiljedomstol. Skiljedomstolen beslöt 1909 att tillsätta en undersökningskommission, med övervägande finsk sammansättning. År 1913 beslöt dock Sverige och Norge att tillsätta en gemensam kommission för att sinsemellan överlägga och till respektive regeringar avge förslag i ämnet. Förteckning över statliga utredningar 1904–1945. (Norrköping, 1953), s. 308. 27
Renbeteskommissionens af år 1909 handlingar I: Kommissionens uppgift och sammansättning, kommissionens verksamhet, kommissionens utlåtande till Skiljedomstolen, bil. renräkningen 1911 inom Karesuando och Jukkasjärvi socknar. (Stockholm, 1912), s. 1–3.
och norska renskötande samer och bofasta, både samer och norrmän. Det var särskilt renens betesområden och deras förhållande till den bofasta befolkningen som undersöktes. Intervjupersonerna kallades ofta till en plats där intervjuerna ägde rum, men i en del fall uppsökte kommissionernas tjänstemän intervjupersonerna i deras ”hemmamiljö”. I de två första kommissionerna följde intervjuerna ett strikt frågeformulär med ett 60-tal frågor. Frågeformulären skilde sig åt mellan bofasta respektive för renskötande samer. Intervjupersonerna beskrevs som vittnen, vilket antyder hur dåtiden såg på intervjusituationens karaktär. I 1913 års renbeteskommission var intervjuerna mer semistrukturerade, med både förutbestämda och spontana frågor.
Det råder inget tvivel om att kommissionerna tillmätte intervjuerna stort värde. Sagesmännen uppfattades som kännare av de förhållanden som undersöktes. Kommissionernas analyser byggde på tjänstemännens egna sammanställningar och generaliseringar av intervjuer och fältobservationer. Sammanställningarna gav ett fågelperspektiv på den gränsöverskridande renskötseln som polerade bort myriaden av enskilda utsagor om komplexa, motsägelsefulla och varierande förhållanden för att kunde tjäna som underlag för beslutsfattande. De blev av nödvändighet en förenkling av verkligheten. Trots dessa brister vinnlade sig kommissionernas utredare om både de historiska och etnografiska anslagen betydelse i frågan.
Renbeteskonventionen som trädde i kraft 1923 fick stora följder för renskötseln i Tromsö förvaltningsområde. Arealen för svensk renskötsel minskade från 17 000 kvadratkilometer till cirka 11 000 kvadratkilometer. Stora områden utmed kusten stängdes för renskötsel. De som tidigare använt dessa områden blev anvisade sommarbeten i inlandet, belägna i gränsområdena. Effekten blev större koncentrationer av renar och samer i gränstrakterna. En del svenska samer, som tidigare haft renbeten vid Atlantkusten, blev tvångsförflyttade till samebyar söderut i Sverige.
Nytt var också att konventionen delade upp flyttningstiden i två perioder, en ”vårtermin” från den 1 maj till den 14 juni och en ”sommartermin” från den 15 juni till den 30 september. Inom vissa distrikt räknades dock ”sommarterminen” från den 14 juni. Poängen med
28 Se exempelvis P. Lantto, Tiden börjar på nytt, s. 88–90; SOU 2006:14. Samernas sedvanemarker: Betänkande av gränsdragningskommissionen för renskötselområdet (Stockholm, 2006) s. 101–103; P. Lantto, Gränsstängningar, tvångsförflyttningar och samisk politisk mobilisering, s. 150–153. 29 L. Berglöf. De svenska nordlapparnas flyttningar till Norge, s. 28.
terminerna var att reglera antalet renar som fick vistas i distrikten. De så kallade takbeloppen inom hela området bestämdes till 16 000 renar under vårterminen och till 39 000 renar under sommarterminen. I förhållande till 1883 års Faelleslov ritades distriktskartorna om. Distriktsområdena under vårterminen och sommarterminen sammanföll inte med varandra.
Förarbeten till 1972 års konvention
Renbeteskonvention från 1919 upphörde att gälla 1949. Den ersattes då av en ny konvention som till stora delar var densamma som 1919 års konvention. För svenska samer innebar den nya konventionen dock en klar försämring eftersom de förlorade tillgången till de norska renbetesdistrikten Gratangen, Stomheimen, Lakselvdalen, Andersdalen, Tromsdalen, Hjertinden, Liveltskaret och Snörken. Ändringarna förklarades vara en följd av att svenska samer inte använde Hjerttindområdet och halvöarna mellan Balsfjorden och Ullsfjorden i lika hög utsträckning som tidigare på grund av dåliga driftsförhållanden, problem och konflikter med gårdsbrukare, stängda och insnävade flyttningsleder samt ändrade driftsformer. Delvis kan de förändrade flyttningsmönstren förklaras av den tyska invasionen av Norge och ockupationsårens förutsättningar.
I slutet av 1950-talet påbörjades nya förhandlingar mellan Norge och Sverige när giltighetsperioden för 1949 års konvention började löpa ut. Eftersom förhandlingarna inte ledde till en överenskommelse beslöt Norge att säga upp avtalet 1961. Nya förhandlingsturer tog vid, men inte förrän 1963, då de båda ländernas utrikesministrar enades om att tillsätta ännu en kommission, tog frågan om en ny konvention ett steg framåt. Kommissionen påbörjade sitt arbete 1964 och lade fram sitt betänkande och förslag till ny renbeteskonvention 1967.
Renbeteskommissionens direktiv
Den norsk-svenska renbeteskommissionens betänkande 1967 är betydelsefull för att förstå 1972 års renbeteskonvention mellan länderna. Kommissionen, som alltså tillsattes 1964, bestod av en ordförande
30
Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964 (Bergen, 1967), s. 25.
från ett tredje nordiskt land, fyra medlemmar från varje land, suppleanter och tre sekreterare. En av medlemmarna skulle representera samiska intressen. Kommissionens uppdrag var att slutföra sitt arbete skyndsamt (inom två års tid), men den tidsfristen hölls inte. De norska och svenska regeringarna undertecknade ett avtal som styrde kommissionens mandat. Avtalet gav tydliga riktlinjer om kommissionens uppdrag och inriktning. Det innebar att utredningen skulle vara av teknisk og praktisk natur. Utredningen skulle göra en allmän kartläggning om förekomsten av renbeten i de berörda områdena, hur de användes vid tidpunkten och hur de mest rationellt kunde utnyttjas med hänsyn tagen till samfälliga intressen och näringar vid sidan av renskötseln.
Kommissionen skulle, vilket är viktigt, inte befatta sig med rättsliga frågor. Utredningen skulle vara en vägledning för nya konventionsförhandlingar mellan Sverige och Norge. Det betydde i praktiken att den förväntades lämna konkreta förslag som skulle vara grundplåtar för en ny konvention. Vidare skulle kommissionen ge en översikt av variationer av antalet ren- och betesområden över tid, samt undersöka om renbete kunde ske på inom nya områden som inte nyttjats tidigare. Dessutom skulle vidare undersöka om förändringar eventuellt kunde göras i förhållande till de betesområden, flyttningsvägar och kalvningsplatser som användes enligt 1949 års renbeteskonvention. Förslagen skulle genomsyras av en mer ”rationell” fördelning och utnyttjande av vissa betesområden, hänsyn skulle också tas till den moderna utvecklingen. I ett tilläggsprotokoll till mandatavtalet skulle kommissionen även beakta att 2 000 renar skulle flyttas från norra Norge till betesområden som enligt konventionen 1919 var reserverade för svenska samebyar.
De anvisningar som kommissionen fick av respektive lands regering gjorde att kommissionens arbete och inriktning kraftigt avvek från förarbetena till tidigare konventioner. Avvikelserna kan summeras i två kategorier, de som fokuserar vid vad renbeteskommissionen 1964 inte beaktade, men som tidigare ansetts betydelsefullt, och kommissionens ”nya” arbetsformer och undersökningsmetoder.
31 Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, s. v och 1. 32 Att andra hänsynstagande utanför renskötseln skulle beaktas förtydligades i mandatavtalets artikel iv. Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, s. 1. 33 Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, s. 1. 34 Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, s. 3.
För det första innebar mandatavtalet att rättighetsfrågor inte skulle behandlas. Det innebar att juridiska undersökningar om rättsläget inte beaktades. Frågor om rättigheternas historiska uttryck behandlades eller beaktades inte heller nämnvärt. Konsekvensen blev att kommissionens förslag inte heller underkastades juridisk prövning. För det andra innebar avtalet att den historiska dimensionen av den gränsöverskridande renskötseln inte prioriterades. Hur renskötseln i alla sina detaljer tidigare varit beskaffad beaktades inte och det betydde – får man förmoda – att det historiska bruket inte ansågs ligga till grund för hur den gränsöverskridande renskötseln skulle bedrivas i framtiden. För det tredje innebar kommissionens arbetsformer att det tidigare omsorgsfullt folklivsundersökande arbetssättet övergavs. Arbetssättet som varit vägledande från 1740-talet fram till 1900-talets början, där vittnen och berörda parters berättelser om och erfarenheter av renskötseln gavs stort utrymme, övergavs. 1964 års kommission utvecklade i stället undersökningsformer som behandlade olika slags ekonomiska och tekniska kalkyler.
Renbeteskommissionens arbetssätt
En utgångspunkt för kommissionen var att inte låta de svenska samebyarna ha större betesområden i Norge än vad de behövde för att bibehålla renhjordarnas storlek. Betesområdena, menade kommissionen, var inte rationellt eller effektivt utnyttjade. Om inga förändringar genomfördes skulle renskötseln sannolikt ligga på en stadigt låg avkastningsnivå i förhållande till den maximala avkastningsnivån. Vidare ansågs det att det förelåg en skev betesbalans som yttrade sig i att visa områden överutnyttjades, medan andra underutnyttjades. För att öka produktiviteten föreslogs en omdisponering av betes-
35
Svenska samernas riksförbund (SSR) poängterade i sina protester avsaknaden av rättsliga dimensioner. Saken har också kommenterats i den vetenskapliga litteraturen. Exempelvis T. G. Svensson. Samernas politiska organisation: En studie av en etnisk minoritet i förhållande till storsamhället (Stockholms universitet, 1973), s. 147–148. Man skulle kunna uppehålla sig mycket vid vilka konsekvenser frånvaron av rättsliga och historiska dimensioner får för värderingen och statusen av kommissionens slutsatser. Klart är att frånvaron kan ifrågasätta legitimiteten för hela arbetet, eftersom i dag centrala principer om medinflytande och urfolkrättigheter saknades. 36
I kommissionens slutliga förlag heter det att ”[d]isse forslag og vurderinger tar sikte på den öyeblikkelige situasjon, men hensyn er også tatt til den kommende utvikling, i den utstrekning den lar seg bedömme […]. Innstilling avgitt av den norsk–svenske reinbeitekommisjon av 1964, s. 218. 37
Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, kap. VII; s. 210.
områdena och en effektivisering av renskötseln. Kommissionen framhöll att det innebar en omfattande omställning för hur de fyra nordligaste svenska samebyarna skulle arbeta med renskötseln.
Det är komplicerat att ta reda på hur mycket ren ett område långsiktigt kan föda upp. 1964 års Renbeteskommission använde sig av samma arbetsmetoder som 1960 års Renbetesmarksutredning. Enligt metoderna ansågs ett antal parametrar vara betydelsefulla. Det är viktigt att förstå dem för att förstå hur utredningarna kom fram till sina slutsatser. Det är viktigt att känna till renens biologi och fysionomi, vilka växter den äter, vilken typ av näring den behöver och hur mycket energi den förbrukar. Därefter behöver utredarna ta reda på vilket närings- och energiinnehåll olika växtsamhällen har och deras produktionsförmåga. Det brukar kallas betesförråd och mäts ofta i energienheter.
Sedan tillkommer kännedom om den använda arealens storlek, bruttoareal, och hur stor del av arealen som är sjöar och annat slags vattendrag. Nästa steg är att ta reda på bruttoarealens beskaffenhet i fråga om olika växtsamhällen och deras förekomst. Ytterligare en faktor är den tid som renen betar på ett särskilt område. Den sistnämnda faktorn är i många avseenden den mest avgörande – ju längre betningstid inom ett område desto färre djur kan vara inom området. Det omvända förhållandet gäller naturligtvis också.
Den sammantagna informationen ger vad Renbetesmarksutredningen och 1964 års Renbeteskommission kallar ett biologiskt optimalt antal renar. Man räknade fram det biologiskt optimala antalet inom de två olika säsongsområdena, vinterområdet och barmarksområdet. Men denna bestämning är bara vad som är biologiskt optimalt antal renar. Till detta kommer även andra olika former av begränsningar som innebär att all betesmark inte kan nyttjas:
Det biologisk optimale reinantall er det dyreantall som det varig kan finnes beite for inom et område når man ser helt bort fra forholdet med de ulike slag av berensende faktorer og fra ökonomiske och praktiske reindriftshensyn. I praktisk reindrift eksisterer en rekke begrensende faktorer som gjör at det biologisk optimale reinantall må reduseres mer
eller mindre. De begrensende faktorer kan dels vaere betinget av natur-
geografiske forhold, dels kan de bero på intressekollisjoner med andre
38 Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, s. 210–211. 39 Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, s. 226–227. 40 Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, s. 189. 41 Det biologiskt optimala renantalet inom ett säsongsområde kan brytas ned i vår-, sommar, höst- och vinterbete.
naeringer og sivilisasjonen i sin alminnelighet. […] Det reinantall som
fremkommer etter en slik revisjon, benevnes her praktisk optimal rein-
antall.
Det kan vara intressant att se närmare på vilka begränsande faktorer som kommissionen laborerade med och som reducerade det antal renar som den slutligen föreslog att varje sameby kunde äga. Reduktionsfaktorerna bröts ned i naturgeografiska förhållanden, civilisationsfaktorer och hushållsdjur. De naturgeografiska förhållandena handlade om klimat som snömängd, risk för isbildning och topografi. Civilisationsfaktorerna ägnades tämligen stor uppmärksamhet och bestod av vilken påverkan som trafik, bebyggelse, industri, vattenkraftverksutbyggnad, jordbruk och skogsbruk samt turism hade. Hushållsdjurs påverkan är ointressant i sammanhanget eftersom boskap inte påverkade renbetet i vinterområdena norr om Torneträsk.
Utredningen bedömde till exempel att Saarivuoma samebys biologiskt optimala antal renar inom vinterbetesområdet i Sverige uppgick till 14 791 renar. Med reduktionsfaktorer inräknade, isbildning, drivbildning och hårt packad snö, blev det praktiska optimala antalet 13 864 renar. Inom barmarksområdet i de norska renbetesdistrikten Altevatn och Dividalen var det biologiskt optimala antalet 14 024 renar. Reduktionsfaktorerna inom barmarksområdet uppskattades till 3 080 renar, vilket berodde på att boskap konkurrerade med renen om betesområdet. Sammantaget blev det praktiskt optimala antalet för barmarksområdet 10 944 renar.
Tabell 1 Beräkning av renantal på barmarksområde och vinterområde
enligt 1964 års norsk-svenska renbeteskommission*
Sameby Barmarksområde Vinterområde Genomsnittligt renantal
Biologiskt Praktiskt Bruttoareal Biologiskt Praktiskt optimalt optimalt i km2 optimalt optimalt renantal renantal renantal renantal
Saarivuoma 14 024 10 944 2 267** 14 791 13 864 11 500 * Sammanställning av tabellerna 6, 20 och 21 (s. 184, 197 och 204).
2 2 ** Avser distrikten Altevatn (1 228 km ) och Dividalen (1 039 km ) enligt 1919 års konvention med ändringar 1949. Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, s. 184 (tabell 6).
42
Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, s. 191. 43
Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, s. 204 (tabell 21). 44
Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964, s. 204 (tabell 21 och tabell 20).
1960 års Renbetesmarksutredning
Renbetesmarksutredningen från 1960 var betydelsefull för Renbeteskommissionen 1964. Den sistnämnda använde uppgifter från utredningen när det gällde svenska betesförhållanden och kopierade dess arbetsmetoder för att undersöka norska förhållanden. Därför är det betydelsefullt att förstå hur Renbetesmarksutredningen kommit fram till sina slutsatser. Av naturliga skäl kunde inte hela renbetesmarksområdet undersökas i detalj. Fältundersökningar gjordes på mindre områden och sedan skattades arealen av en viss typ av växtlighet. Måtten var ungefärliga.
Det intressanta i sammanhanget är vilka betesområden som ingick i beräkningarna. I Renbetesmarksutredningens betänkande behandlas den frågan översiktligt i kapitel 3. Beräkningen av renbetesarealen baserades främst på intervjuer med renskötare och av skriftliga byordningar. Med hjälp av dessa källor försökte man fastställa flyttningsseder och bruket av betesområden från 1945 och fram till 1960. Utredningen noterade dock att:
[å]tskilliga av de data, som utredningen har registrerat vid sina undersökningar, uppvisar i verkligheten ganska stora variationer. Det gäller bl.a. utnyttjade betesområdenas areal.
Det ska noteras att ordvalet ”utnyttjade” signalerar en otydlighet om vilka markområden utredningen medräknat. Rörde det sig om all betesmark som samebyarna fick använda, eller bara sådan som utnyttjades?
Enligt Renbetesmarksutredningens direktiv skulle den utgå ifrån de betesgränser som angavs i 1928 års renbeteslag. Det förhöll sig utredningen flexibel till. I stället för att använda etablerade sedvanerättsområden i juridisk mening använde den sig av intervjuer och av byordningar för att fastställa nyttjade betesområden. Byordningarna hade dock sina begränsningar eftersom de enbart avsåg områden ovan-
45 SOU 1966:12, Renbetesmarkerna: Betänkande angivet av renbetesmarksutredningen (Stockholm), s. 20. 46 Enligt Lappkommittén (som 1928 års renbeteslag baserades på) hade sedvaneområdet sina gränser: ”åtminstone landet norr och väster om en linje, dragen från trakten av Kuusiniemi någon mil söder om Parkajokis mynning i Muonio älv till trakten av Lumivaara och därifrån söderut, följande trakterna öster om Lainioälv, nedåt Torneälv fram mot Antis, Juohonpieti och Pajala byar, vidare till Tärendö by och söderut mot trakterna av Ängeså och Landsjärvs byar, samt vidare in i Råneå socken och fram till kusten i Nederluleå socken samt socknarna söder därom”. SOU 1923:51, Förslag angående lapparnas renskötsel: Angivet av 1919 års Lappkommitté, (Stockholm), s. 103–104.
för odlingsgränsen. De innehöll varken gränser för olika årstidsområden eller begränsningslinjer mellan fjällsamebyarnas vinterbetesområden.
Enligt Sedvanemarksutredningen (SOU 2006:14) utfärdade länsstyrelsen 1913 en karta enligt vilken fjällsamebyarna hade sedvanerätt att beta med sina renar ovanför en linje dragen Parkajoki – Kärendöjärvi – Kangos – Junusuando-sockengränsen till Tärendö. De nordligaste fjällsamebyarna har fortfarande vinterbetesrätt inom denna trakt. Det är en linje som ligger väsentligen österut jämfört med den som Renbetesmarksutredningen drog som vinterbetets östra gräns.
Utredningen förde återkommande diskussioner om vilket betesområde som skulle ingå i beräkningarna. Dessa överväganden är inte redovisade i betänkandet. Utifrån diskussionsprotokollen i kommittéarkivet står det klart att utredningen inte var intresserad av renbetesområdet i juridisk mening. Man konstaterade att bofasthet, bättre kommunikationer och förändrade vanor inom renskötseln lett till att 1930-talets betesmark på 1960-talet nyttjades i liten grad. Utredningen ville inte motverka den förändringen utan ville ytterligare rationalisera och effektivisera markanvändningen mot en större koncentration av betesområdena. Därför var de perifera markområdena med mindre god avkastning ointressanta.
I en promemoria från januari 1961 konkretiseras hur utredningen resonerade kring vilka markområden som den skulle ta hänsyn till. Här sägs hypotetiskt att renbete kan delas in i följande klassificering: 1. Den areal där renbetesrätt föreligger (renskötselrätt i juridisk
mening). 2. Den areal där marken bär renbete (där renbetet från biologisk syn-
punkt har värde). 3. Den areal där renbetet är åtkomligt (där renbetning icke omöjlig-
görs av ”yttre” förhållanden). 4. Den areal där renbetet verkligen kan utnyttjas (med hänsyn till
betesbalansen erforderligt och av ekonomiska skäl möjligt att utnyttja).
47
SOU 2006:14, Samernas sedvanemarker: Betänkande av Gränsdragningskommissionen för renskötselområdet (Stockholm), s. 407. 48
Renbetesmarksutredningen (YK 2284) vol. 1, Riksarkivet.
5. Den areal där renbetet verkligen används vid renskötsel av nor-
mal omfattning. Med uttrycket ”normal omfattning” avses här ett rationellt läge, som erhålles vid det tillfälle, då ekonomiska utbytet är störst för den till renskötsel bundna befolkningen och vid fullt utnyttjande och andra anordningar bundna långsiktiga investeringarna.
De renbetesområden som blev aktuellt för utredningen att undersöka var områden som kunde placeras under punkt 4 eller 5. Renbetesområdet i juridisk mening prioriterades inte. Det var betesområdenas ekonomiska och rationella användande som utredningen var ute efter. Områden i periferin och som inte tillhörde vinterbetets kärnområden valdes bort, allt enligt det nyttotänkande som präglade utredningens arbete och alla andra förhållningssätt till jordbruks- och skogsbruksfrågor vid den här tiden.
Renbeteskommissionen från 1964 använde alltså indirekt ett begränsande beräkningssätt för att hitta en balans mellan vinterbetets bärkraft och sommarbetesområdets storlek. För att uppskatta vinterbetets bärkraft användes uppgifter från 1960 års Renbetesmarksutredning. Den utredningen baserade dock inte sina beräkningar på juridiska gränser för renbetet, utan på rationaliserande principer på hur renskötseln borde bedrivas. Konsekvensen blev att kommissionen kunde föreslå kraftigt reducerat betesområden i Norge för de fyra nordligaste svenska samebyarna. Könkämä, Lainiovuoma och Saarivuoma skulle enligt förslaget bara få tillgång till drygt 1 000 kvadratkilometer. Talma sameby skulle enligt förslaget inte ha någon betesmark i Norge överhuvudtaget. Jämförelsevis hade Saarivuoma fram till att kommissionen presenterade sitt förslag på egen hand haft tillgång till ett område som motsvarade drygt 2 200 kvadratkilometer.
Slutsatser
1900-talets regleringar av den transnationella renskötseln mellan Sverige och Norge resulterade i Renbeteskonventionen 1919 och 1972 års konvention. Båda hade föregåtts av omfattande utredningar och förhandlingar mellan Sverige och Norge. Ur nordsamebyarnas
50 Renbetesmarksutredningen (YK 2284) vol. 2, Riksarkivet. 51 Se även SOU 2006:14 s. 255.
perspektiv var förslagen från 1964 års Renbeteskommission mycket ogynnsamma. Kommissionen hade utgått från en beräkning av renhjordarnas storlek under en tid av ”lågkonjunktur” för renskötseln. Perioden före 1964 innebar nämligen ett historiskt mycket lågt antal renar. Det tolkades som ett tecken på att den svenska renskötseln stagnerat och att betesmarkerna i Norge kunde begränsas. Det var också ogynnsamt för samebyarna att det uppskattade behovet av markanvändning i Norge baserats på beräkningar av vinterbetets bärkraft inte motsvarade hela vinterbeteslandet. Utredningens beräkningsmetoder baserades på en föreställning att samebyarna borde använda de mest produktiva markområdena för att rationalisera renskötseln. Lågproducerande ”svängområden” räknades bort. Det fick direkta konsekvenser på hur man uppskattade behoven av sommarlandens storlek. Ytterligare en faktor som påverkade de föreslagna betesområdenas storlek var att betestiden på barmarksområdet i Norge begränsades. En senarelagd inflyttningstidpunkt innebar att markområdets storlek kunde begränsas väsentligt.
Utgångspunkterna till 1972 års konvention var mycket ogynnsamma ur ett samiskt perspektiv. De tog nämligen inte alls hänsyn till rådande eller historiska förhållanden, inte heller togs rättighetsfrågor upp till behandling. Det innebar att juridiska undersökningar om rättsläget inte beaktades. Frågor som hade att göra med rättigheternas historiska uttryck behandlades eller beaktades inte heller nämnvärt. Det fick konsekvensen att kommissionens förslag inte heller underkastades juridisk prövning. Det innebar också att det tidigare kunskapsinsamlande arbetssättet, med omsorgsfullt folklivsundersökande metoder övergavs. Rättigheter, kultur och historia fick stryka på foten till förmån för rationalitet och ekonomi.
De förslag som 1964 års Renbeteskommission lämnade och som sedan, i modifierad form, blev 1972 års konvention mellan Sverige och Norge innebar att betesområdena i Tromsö reducerades kraftigt. Det innebar omfattande förändringar av renskötseln för de fyra nordligaste samebyarna. De svenska samernas renbetesområden i Norge minskade från 8 000 kvadratkilometer till 3 150 kvadratkilometer.
52
Svensk-norska renbeteskommissionen av år 1997: Betänkande angivet maj 2001 (Stockholm 2001), s. 45.
Referenser
Otryckta källor
Riksarkivet
Lappfogdens i Norrbottens norra distrikt arkiv 1817–1978, B III,
årsberättelse 1890–1924. Lappfogde Hultins tjänsteberättelse för åren 1904, 1905 och 1906.
Renbetesmarksutredningen (YK 2284) vol. 1. Renbetesmarksutredningen (YK 2284) vol. 2.
Tryckta källor
Berglöf, L. De svenska nordlapparnas flyttningar till Norge: Handbok
rörande bestämmelserna i renbeteskonventionen den 5 februari 1919 och därpå grundade svenska författningar. Stockholm, 1923.
Första Bihang eller Codecill till Gränsse-Tractaten emellan Konunga
Rikerne Swerige och Norge, Lappmännerne beträffande. Förteckning över statliga utredningar 1904–1945. Norrköping, 1953. Innstilling avgitt av den norsk-svenske reinbeitekommisjon av 1964.
Bergen, 1967. Protokoll öfver de af kommissionen år 1908 i Tromsö amt hållna för-
hör: Jämte register och det till grund för förhören liggande frågeformulär. Stockholm, 1909.
Renbeteskommissionens af år 1909 handlingar I: Kommissionens upp-
gift och sammansättning, kommissionens verksamhet, kommissionens utlåtande till Skiljedomstolen, bil. renräkningen 1911 inom Karesuando och Jukkasjärvi socknar. Stockholm, 1912.
Renbeteskommissionens af år 1909 handlingar III: Protokoll år 1910,
9 t.o.m. 30 november. Helsingfors, 1912. Renbeteskommissionen af 1913 handlingar I:3. Bilagor till utlåtandet.
Stockholm, 1916. Renbeteskommissionen af 1913 I:4. Kartatlas 17 kartblad i skalan
1:200 000. Stockholm, 1917. Renbeteskommissionen af 1913 handlingar II: Protokoll, år 1914,
7 april–13 juli. Stockholm, 1914.
Renbeteskommissionen af 1913 handlingar V: Protokoll, Södra afdel-
ningens protokoll 1914, 30 juli–2 oktober. Stockholm, 1915. Renbeteskommissionens af 1913 års handlingar VIII. Protokoll: upp-
lysningar inhämtade 1915 af flyttlappar. Stockholm, 1915. Renbeteskommissionen af 1913 handlingar XI: Protokoll, vårunder-
sökningen 1915 inom södra afdelningens område. Stockholm, 1915. Renbeteskommissionens af 1913 års handlingar XIII. Protokoll:
sommarundersökningar 1915 inom afdelningens södra område. Stockholm, 1917.
SFS 1883:29. SOU 1923:51. Förslag angående lapparnas renskötsel m.m.
Stockholm, 1923. SOU 1966:12. Renbetesmarkerna: Betänkande angivet av renbetes-
marksutredningen. Stockholm, 1966. Wåhlstrand, A. Karlstadkonferensen 1905: Protokoll och aktstycken.
Uppsala, 1953.
Litteratur
Andresen, A. Omstillingstid: Nomadisk reindrift i Torne lappmark
og Troms 1840–1920. (Tromsö, 1991.)
Berg. B. Reindriftens rettigheter og plikter. I S. Pedersen (red.).
Lappekodisillen: Den förste nordiske samekonvensjon?
(Kautokeino, 1998.)
Berg. B. A. Lulesamisk reindrift 1750–2000. I NOU 2007:14. Samisk
naturbruk og rettssituasjon fra Hedmark til Troms: Bakgrunn-
materiale for Samerettsutvalget. (Statens forvaltningstjenste, 2007.) Cramér, T. & Prawitz, G. Studier i renbeteslagstiftning. (Norstedts,
1970.) Enewald, N. Sverige och finnmarken: Svensk finnmarkspolitik under
äldre tid och den svenska-norska gränsläggningen 1751. (Gleerup,
1920.) Johnsen, O. A. Finmarkens politiske historie: Aktmaessig framstillet.
(Videnskabsselskapet i Kristiania, 1923.)
Lae. E. Fra Karlstadkonvensjon til reinbeitekonvensjon: Forhandlinger i
reinbeitesaken mellom Norge og Sverige fram til reinbeitekonven-
sjonen av 1919. (Kautokeino, 2003.)
Lantto, Patrik. Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopoli-
tiska mobilisering i Sverige 1900–1950. (Umeå universitet 2000.) Lantto, P. Gränsdragningar, tvångsförflyttningar och samisk poli-
tisk mobilisering. I L. Elenius, P. Lantto & Enbuske M. (red.). Fredens konsekvenser: Samhällsförändringar i norr efter 1809. (Luleå tekniska universitet, 2009.)
NOU 1997:5. Urfolks landrettigheter etter folkerett og utenlandsk
rett, bakgrunnsmateriale for Sameretttsutvalget. (Statens forvaltningstjenste, 1997.)
Pedersen S. Lappkodicillen av 1751: Samene, det grenslöse folket.
I E. G. Broderstad, E. Niemi & Sommerseth, I. (red.). Grense-
overskridande reindrift för og etter 1905. (Tromsö universitet, 2007.) Pedersen, S. Lappkodicillen och samernas rättigheter: Från freden
1809 till gränsstängningen 1852 och 1889. I L. Elenius. P. Lantto
& Enbuske, M. (red.). Fredens konsekvenser: Samhällsförändringar
i norr efter 1809. (Luleå tekniska universitet, 2009.)
Prestbakmo, H. Bardu og Målselv: ”Östlappenes” land? (Skániid
girjie, 2007.) Päiviö, N. J. Gränsöverskridande renskötsel i historisk belysning.
I NOU 2007:14, Samisk naturbruk og rettssituasjon fra Hedmark til Troms: Bakgrunnmateriale for Samerettsutvalget. (Statens forvaltningstjenste, 2007.)
Ruong, I Fjällapparna i Jukkasjärvi socken. (Uppsala, 1937.)
SOU 1986:36. Samernas folkrättsliga ställning, delbetänkande av
samerättsutredningen 1986. (Statens offentliga utredningar 1986.) SOU 2006:14. Samernas sedvanemarker: Betänkande av gränsdrag-
ningskommissionen för renskötselområdet. (Statens offentliga utredningar 2006.)
Svensk-norska renbeteskommissionen av år 1997: Betänkande angivet
maj 2001. (Svensk-norska renbeteskommissionen 2001.)
Svensson, T. G. Samernas politiska organisation: En studie av en
etnisk minoritet i förhållande till storsamhället. (Stockholms universitet, 1973.)
Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten i Sápmi
Åsa Össbo
Inledning
Den inverkan som dämningar och kraftuttag haft för det samiska samhället löper som en blå tråd genom 1900-talet och in i det nya millenniet. Men i dagens omställningspolitik talas det om vattenkraftutbyggnaden i historiska termer som om de knappt längre har någon påverkan. Dessutom kan nya och effektivare sätt att använda vattenkraften komma i fråga. De finns ju redan där till skillnad från områden som ännu är orörda. På grund av vattenkraftens miljöpåverkan och det faktum att merparten av anläggningarna i Sverige tillkom under en äldre lagstiftning, beslutades det 2018 att verksamheterna ska omprövas till moderna miljötillstånd anpassade till dagens lagar. När den omfattande processen inleds kan de lokalsamhällen som upplevde dämningar och kraftverksbyggen få en möjlighet att yttra sig om vad vattenkraften haft för konsekvenser.
Kapitlet avser att ge en bakgrund kring den markpolitik från 1800talets mitt som fått betydelse för hur svenska staten och andra offentliga och privata aktörer agerat när det gäller vattenkraftutbyggnad. Det ska översiktligt beskriva den svenska vattenkraftutbyggnadens politiska och juridiska ramverk och göra nedslag i de samiska områdena för att ge exempel på konsekvenserna av vattenkraftutbyggnader.
1 SOU 2013:69. Ny tid, ny prövning. Förslag till ändrade vattenrättsliga bestämmelser; SOU 2014:35. I vått och torrt. Förslag till ändrade vattenrättsliga bestämmelser; Miljö- och energidepartementet, PM Vattenmiljö och vattenkraft (2017). 2 Prop. 2017/18:243.
Kapitlet är en översikt av min egen och andras tidigare forskning. Markanvändnings- och energipolitik reflekteras genom bosättarkolonial teori. Bosättarkolonialismens främsta fokus är land och bosättning, till skillnad från klassisk kolonialism där utnyttjande av urfolk som arbetskraft och resurs är viktigast. Om det bosättarkoloniala projektet ska kunna uppnås behöver de som redan bebor platsen undanröjas eller deras rättigheter och koppling till landet utplånas eller avskaffas. Att se dessa processer av undanröjande som centrala för bosättarkoloniala stater är, som Jeffrey Ostler understryker, inte detsamma som att säga att urfolken verkligen blev undanröjda. Hellre än att se erövringen som en enskild händelse i historien, beskriver bosättarkolonial teori kolonialismen som en struktur och process som fortfarande pågår. För den svenska situationen har osynliggörande och åsidosättande av urfolks självbestämmande fungerat som en ickeseendets politik , vilket möjliggör kontroll över marken och vidmakthållande av resurser. Osynliggörandet står i kontrast till den kontroll och ständiga övervakande som också är tydlig i svenska statens politik gentemot samer. Samers egna möjligheter att agera i fråga om vattenkraft kommer att lyftas, liksom samiska röster om konsekvenserna av den pågående vattenkraften.
Avvittringen som bakgrundsfond
En av de mer omfattande jordreformer som inkluderar samernas land på svensk sida är avvittringen. Den har beskrivits som ”en metod att öka kronans inkomster” och inleddes under sent 1700-tal med Ångermanlands, Norrbottens och Västerbottens kustområden. Avvittringen innebar att privat mark avgränsades både från kollektiv mark och från kronans mark. Hemmanen tilldelades skog efter sitt mantal och skattläggning skedde. Avvittringsprocessen drevs på av ekonomiska och politiska motiv, och reglerna förändrades över tid
3 J. Ostler. Locating Settler Colonialism in Early American History. The William and Mary Quartley. 76:3 (2019): s. 443–450. 4 P. Wolfe. Settler Colonialism and the Elimination of the Native, Journal of Genocide Research. 8:4 (2006): s. 387–409; J. Ostler & N. Shoemaker. Settler Colonialism in Early American History: Introduction. The William and Mary Quarterly. 76:3 (2019): s. 361–368. 5 E. Dale. Anopticism: Invisible Populations and the Power of Not Seeing. International Journal of Historical Archaeology. 23 (2019): s. 596–698; O. Broberg & K. Rönnbäck. Aednan och bolaget. Ett kolonialt perspektiv på gruvbrytning i Sápmi vid 1900-talets början. Historisk Tidskrift. 140:3 (2020): s. 476–497. 6 L. Stenman. Avvittringen i Västerbottens län lappmarker. (Uppsala universitet, 1983), s. 30.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
och rum. I den tidigare avvittringsprocessen, som utfördes för att möta behovet av skog och energi för bruksindustrin, var kronans roll mer av en möjliggörare och förvaltare än av en privatägande aktör. Avvittringen i Jämtland baserades på idén att säkra stora områden för bönderna. Det låg i linje med dåtidens idéer. Statens mark skulle delas ut till enskilda där det ansågs vara mest produktivt. I det tidiga 1800talet, när avvittring företogs i Jämtland, prioriterades bärkraftiga jordbruk. Omfattande skogstilldelningar skedde på bekostnad av renskötselmarker och samer var inte inkluderade i processen. Först 1841 upptäcktes situationen och Skattefjällsbrevet utfärdades, där gränser för samernas renbetestrakter skulle säkras.
Med 1867 års riksdagsbeslut om odlingsgränsen genom landskapet Lappland skulle inga fler nybyggen få anläggas västerut, dels med tanke på odlingsmöjligheten, dels för att de var renskötselns betesmarker. Snart därpå utfärdades 1873 års avvittringsstadga för lappmarken, där hemmanens skogstilldelning minskades samtidigt som det skulle ske inventering var nya nybyggen kunde anläggas. Skogar och vattenfall skulle dessutom avsättas för kronan, många gånger skedde det på marker som nybyggare och hemmansägare uppfattat som insynade ägor och utängar. Nybyggare som tagit upp sina nybyggen efter 1673 års, 1695 års eller 1749 års regler hade utlovats att de efter skattläggning skulle få äganderätt till sina insynade marker. Enligt avvittringsstadgan 1873 ändrades detta retroaktivt att beskrivas som en gåva som avskildes från kronans omfattande marker och hemmanens kamerala natur gick från kronohemman till att kallas kronoskattehemman.
Avvittringsstadgan från 1873 skilde sig från tidigare regler. Den avsåg sig ta hänsyn till renskötseln vid tilldelning av områden. Det gjorde det möjligt för kronan – när den tog hänsyn till renskötseln men inte inkluderade samiska skattelandsinnehavare – att tillskriva sig rätten, om än i termer av förvaltare, till omfattande områden och
7 J-E. Almqvist. Det norrländska avvittringsverket. Svenska lantmäteriet del I, (Lantmäteristyrelsen, 1928), s. 448. 8 L. Rumar. Avradslanden, skattefjällen och avvittringen i Jämtlands län. I L. Lundmark & L. Rumar (red.). Mark och rätt i Sameland (Institutet för rättshistorisk forskning, 2008), s. 179–196; samer inkluderas efterhand enligt S. Kihlander. När tiden byttes ut. Norra Jämtland och industrialiseringsprocessen 1850–1906, (Nordic Academic Press, 2021), s. 86–88. 9 L. Rumar. Historien och Härjedalsdomen. En kritisk analys. (Umeå universitet, 2016), s. 146. 10
L. Stenman. ”Avvittringen i Västerbottens län lappmarker”: bearbetning och komplettering av doktorsavhandling. Forskningsrapport. (Sámi vuogatvuodalihttu, 2014.) 11
Riksdagstryck, Proposition 1916:166, s. 18. 12
L. Lundmark. Samernas skatteland under 300 år. (Institutet för rättshistorisk forskning, 2006), s. 141–146.
naturresurser i norr som enligt den rådande uppfattningen var obebodda och ett icke-insynat land. Flera forskare har ifrågasatt statens ägande av allt så kallat herrelöst land i samiska områden före avvittringen.
De områden som nybyggena etablerats på var ofta samiska skatteland. Skattelanden innehades med skattemannarätt fram till 1797 när Länsstyrelsen tog över hanteringen av skattelanden från häradsrätten. Det förde med sig att dessa landområden betraktades som kronojord. Den samiska skattemannarätten var av samma karaktär som den rätt som för bönderna utvecklades till modern äganderätt från slutet av 1700-talet. Eftersom de samiska skattelanden inte nämndes eller togs hänsyn till i avvittringen, undanröjdes samer i renskötseln från att ha varit markinnehavare till att bli markanvändare. I de områden där skatteland var i bruk vid tiden för avvittringen inkallades skattelandsinnehavare till avvittringssammanträdena i egenskap av att vara renskötare med nyttjanderätt. I de sydligare områdena hade enskilda samer eller hushåll kvar skatteland längre eftersom renskötseln inte var den enda näringen och inte heller drevs storskaligt. Även rent topografiska aspekter med de södra områdenas djupa fjälldalar som bildade naturliga gränser för skattelanden bidrog till att bevara deras funktion i markanvändningen även efter renbeteslagens införande 1886.
I början av 1920-talet utredde staten lappskattelandens historiska utveckling och rättsliga status. Utredaren juristen Åke Holmbäck menade tvärtemot dagens forskningsläge att samernas rätt var svag under 1600- och 1700-talen och blev stark vid mitten av 1800-talet. Staten ville 1922 visa att renbeteslagen innebar att skattelanden försvann eller försvagades i alla län där renskötsel bedrevs. Enhetlighet gällande renbeteslagen var också något som eftersträvades. Som motvikt uttryckte samiska aktörer som Karin Stenberg 1920 upp-
13 Stenman. ”Avvittringen …”; N.-J. Päiviö. Från skattemannarätt till nyttjanderätt. En rättshistorisk studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet av 1500-talet till 1886 års renbeteslag. (Uppsala universitet, 2011); Lundmark. Samernas skatteland, s. 130–134. 14 Se Gudrun Norstedts kapitel i denna antologi. 15 K. Korpijaakko-Labba. Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland (Juristförbundets förlag, 1994); B. Bengtsson. Samernas rätt i ny belysning. Svensk juristtidning. 2 (1990): s. 138–142; Lundmark, Samernas skatteland. Se även Gudrun Norstedts bidrag i denna antologi. 16 Päiviö. Från skattemannarätt till nyttjanderätt. 17 Stenman. ”Avvittringen”, s. 15. 18 Päiviö. Från skattemannarätt till nyttjanderätt, s. 121. 19 SOU 1922:10 Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling. 20 Å. Nordin. Relationer i ett samiskt samhälle. En studie av skötesrensystemet i Gällivaresocken under första hälften av 1900-talet. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2002), s. 119.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
fattningen om att samerna ägde urminnes hävderätt till Sameland och skattelanden. Skatteland utgjorde fortfarande vid den tiden ofta en grund för hur olika familjegrupper inom renskötseln i vissa områden förhöll sig till lappbyns renskötselmarker och gränser. Bland annat i
22 23 Árjepluovve (saU/saP) Arjeplog, Jåhkåmåhkke (saL) Jokkmokk och Jiellevárri (saN) Gällivare levde skattelanden kvar i daglig renskötselpraktik långt in på 1900-talet. När byordningarna som upprättades i slutet av 1800-talet skulle förnyas under 1900-talets första decennium försökte lappfogden i Västerbottens län få igenom ett förslag, men det avstyrktes av majoriteten renskötare som hellre såg en återgång till det gamla systemet med skatteland.
Sakägargrupper med motstående intressen
Med ångmaskinens införande i mitten av 1800-talet, sågverkens etablering längs Norrlandskusten samt flottning i älvarna fick skogen ett nytt värde. Det bidrog till att staten ändrade skogstilldelningen när de resterande delarna av landet skulle avskiljas till äganderätt, det fanns områden som innehöll enorma och ännu outnyttjade skogstillgångar. Beslutsfattare och regionala myndigheter ville spara mer skog för kronans räkning. Det skapade olika förutsättningar för de områden som genomgick avvittring, inklusive den osäkerhet som gällde äganderätten vilket karaktäriserade de sista socknar som genomgick processen i Västerbottens län. Socknarna var belägna ovanför den nyligen dragna odlingsgränsen och hemmansägarna fick avstå en del av sin marktilldelning till skogsallmänningar. Genom dragningen av lappmarksgränsen mellan socknarna Bájil (saN) Pajala och Gárasavvon (saN) Karesuando i Norrbotten och den senare odlingsgränsen på samma linje blev Muoná (saN) Muonio skogssameby helt utan egent-
21
K. Stenberg & V. Lindholm, Dat läh mijen situd – Det är vår vilja! En vädjan till svenska nationen från samefolket. (Östersund, 1920), s. 24. 22
De samiska ortsnamnen är hämtade från Lantmäteriets kartor, minkarta.lantmateriet.se samt hitta.se. Förkortningen saU betyder umesamiska; saP betyder pitesamiska. 23
Förkortningen saL betyder lulesamiska. 24
Förkortningen saN betyder nordsamiska. 25
G. Hanes. Vaisaluokta 100 år. (Vaisa sameförening, 2001), s. 12; P. Lantto. Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska mobilisering 1900–1950, Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2000), s. 39, samt not 10, s. 58; P. Lantto. Lappväsendet. Implementeringen av svensk samepolitik 1883–1971, (Umeå universitet, 2012), s. 131–135; År 1897 godkände länsstyrelsen i Västerbottens län en inrymning på skatteland. Lundmark, Samernas skatteland, s. 168–170. 26
E. Törnlund & L. Östlund. Floating Timber in Northern Sweden: The construction of Floatways and Transformation of Rivers. Environment and History, 8:1 (2001): s. 85–106. 27
Stenman, Avvittringen i Västerbottens läns lappmarker, s. 284.
liga skogsrenskötselmarker. Det ledde till att de mer eller mindre tvingades in i systemet för koncessionsrenskötsel.
Ett annat exempel på hur avvittringen påverkade olika grupper kan ses i Máláge (saU) Malå där skogssamerna, som ofta tog upp sina nybyggen på släktens skatteland, tidsmässigt gjorde det senare i relation till inflyttade nybyggare. Eftersom skogssamernas kombinationsnäring inkluderade renskötsel hade de inte hunnit lika långt i sin odlingsverksamhet när avvittringen påbörjades. Odling var ett krav för att kunna insyna åkrar och ängar och arealen uppodlad mark var direkt kopplad till skogstilldelningen. Ett mindre utvecklat jordbruk bidrog till en lägre beräkningsenhet, vilket drabbade skogssamerna. Strategin att insyna ett nybygge behövde göras i tid. Efter 1867 diskvalificerades nybyggen ovan odlingsgränsen. Men om nybygget insynats sent på marker avsatta som kronoparker, kunde skattelandet förloras. Forna ägare tvingades i stället arrendera sin mark med nyttjanderätt.
Frågan om avvittringen har i omgångar ställts till staten. Staten svarade under 1990-talet att avvittringen vunnit laga kraft och gått rätt till. Det satsades pengar på att informera om en process utifrån det statliga perspektivet som många ser som myndighetsövergrepp. Avvittringsprocessen kom också upp under Sanningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Där framkom bland annat att många av dåtidens aktörer inte förstod svenska.
Olika grupper av rättighetshavare har med tiden skapats eftersom avvittringen pågick under lång tid med successivt ändrade regler och med framtagandet av renbeteslagen. Odlingsgränsen etablerade olika regler för olika grupper beroende på vilken sida om gränsen som deras mark låg. Skapandet av utmål för kraftverk och dammar, kronoparker och allmänningsskogar banade väg för existerande och nya sakägargrupper. Skogsvårdsstyrelsen bildad 1888 och Vattenfallsstyrelsen
28 B. Marklund. Muonio. En historievetenskaplig undersökning av en skogssamisk koncessionssameby. (Sametinget, 2021) s. 110–119. 29 G. Norstedt. Det förlorade landet. Om skogsrenskötseln på de uppdelade markerna nedanför odlingsgränsen. I L-G. Larsson, H. Rydving & I. Svanberg (red.). Samer i söder (Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala, 2022), s. 151–172. 30 M-B. Öhman. ”Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim: Återtagande av lulesamisk och skogssamisk historia och identitet i ett bosättarkolonialt Sverige”. Tidsskrift for kjønnsforskning. 45:4 (2021): s. 197–214. 31 Motion 1993/94:BO405 & 419; Riksdagen, Fråga 1999/00:249. 32
Avvittringarna i lappmarkerna. Information från Justitiedepartementet. (Stockholm 1990.) 33 SOU 2023:68 Som om vi aldrig funnits. Exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset, s. 645.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
från 1909 samt delägarna i allmänningarna kunde agera med och mot renskötare och övrig lokalbefolkning som saknade del i allmänningen.
Avvittringen präglades av bosättarkoloniala idéer för att säkra land för bosättning och möjligheten att utvinna naturresurser. Det var en process som placerade samer i ett fack där de enbart var renbetesberättigade med få möjligheter att värna sina traditionella marker och rättigheter. Över tid kan en ambition märkas hos lagstiftaren i att försöka rätta till de allt tydligare konsekvenserna i förändrade levnadsvillkor som den svenska kolonisationspolitiken orsakat sedan 1600-talet. Följderna av avvittringsprocessen och bosättnings- och utvinningspolitiken belyser ett svenskt vidmakthållande av vissa grupper med motstående intressen och rättigheter.
Vattenkraftutbyggnadens regelverk
Tekniken att utvinna elektricitet genom vattnets kraft utvecklades i slutet av 1800-talet och i Europa påbörjades flera storskaliga vattenkraftutbyggnader. Tidigare var vattendragens värde främst kopplat till farleder, flottning, fiske och jordbruk men började nu möta en ny dager. Svensk lagstiftning innehöll begränsningar för att realisera vattendragens nya kraftvärde, ett försök till förändring kom med lagen 1899. Samma år tillsatte riksdagen en Vattenfallskommitté för att verkställa en ”utredning beträffande de mera betydande vattenfall, hvilka helt eller delvis ansåges vara i statens ägo” samt vilka åtgärder som staten borde vidta för att naturtillgångarna skulle komma ”landet i dess helhet till godo.” Sveriges statliga vattenkrafttillgångar inventerades och värderades och det lades förslag på hur resurserna skulle användas. Tanken var först en permanent vattenfallskommitté som kunde arrendera ut kronans vattenfall till dem som byggde kraftverken. Men snart föddes idén att staten själv skulle bygga vattenkraftverk. Kungliga Vattenfallsstyrelsen etablerades efter riksdagsbeslut 1908 med uppdraget att bygga ut kronans strömfall och driva den kraftverksrörelse som bildades. Parallellt grundades Svenska
34
E. Vedung & M. Brandel. Staten, vattenkraften och de politiska partierna. (Nya Doxa, 2001); E. Jakobsson. Industrialisering av älvar. Studier kring svensk vattenkraftutbyggnad 1900–1918. Doktorsavhandling. (Göteborgs universitet, 1996.) 35
Kommittébetänkande 1907:5, II.
Vattenkraftföreningen (SVKF), en förening för det enskilda kraftverksintresset.
Vattenfallsstyrelsens första uppgift blev att förse malmbanan med elström. Med hänsyn till nationsgränsen och jordbruksbygder i Duortnoseatnu (saN) Torne älvdal samt vattenkraftstrategiska motiv flyttades fokuset till Stuor Julevädno (saL) Stora Lule älv. Där fanns möjligheter till dämningar uppströms i vattensystemet. Bårjås (saL) Porjus kraftverk blev det första projektet 1910. Vattenfallsstyrelsen var dessutom under 1910-talet involverad i att ta fram en vattenlagstiftning som kunde tjäna industrialiseringen. Med 1918 års vattenlag gjordes en storskalig utbyggnad av vattendragen möjlig där tvångsdelaktighet infördes. Det innebar att om hälften av ägarna till ett strömfall ville bygga ut, tvingades den andra hälften med i företaget. Lagen skulle underlätta utbyggnad men också skydda vissa allmänna intressen. Regelverket kring vattenkraftutbyggnaden utformades under samma tid som renbeteslagen, men trots det omnämns inte renskötseln bland de näringar som ges skydd i vattenlagen. Däremot skyddas jordbruk, fiske och skogsbruk genom flottningen. Politikerna som stiftade lagen visste att de stora resurserna för vattenkraft var belägna i de norra delarna av landet. Att inte omnämna renskötseln är att strategiskt osynliggöra samerna.
Regionala vattendomstolar inrättades på fem platser i landet, två placerades i Staare (saS) Östersund och Ubmeje (saU) Umeå, senare ytterligare en i Julevu (saL) Luleå. En vattenrättsdomare och två vattenrättsingenjörer arbetade med vattenmålen. Vid målens bedömning tjänstgjorde också två vattenrättsnämndemän med lokal anknytning. Vattenutbyggnadsföretag bedömdes efter den ekonomiska tillåtlighetsregeln. Lydelsen innebar att utbyggnadens nytta måste, efter avdrag av byggnadskostnaden, motsvara tre gånger den skada och det intrång som gjordes på annans åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget på annans egendom. I byggnadskostnaden skulle även inräknas det belopp som skadan på den byggandes egen egendom kunde uppskattas till. Ersättning skulle ges för skada och intrång. Det fanns också ett skydd för allmänna intressen. Även om nyttan uppgick till ett godkänt värde fick inte en utbyggnad utföras om den
36 Vedung & Brandel. Staten, vattenkraften och de politiska partierna, s. 30. 37 Å. Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar. Industriell kolonialism genom svenska vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2014), s. 64. 38 Förkortningen saS betyder sydsamiska. 39 Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 65.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
innebar att ett avsevärt antal bofasta förlorade sina bostäder, om en större fabriks eller anläggnings drift väsentligt minskades eller lades ner. Det gällde även om odlad jord till en betydande omfattning sattes under vatten eller skadades allvarligt, eller att betydelsefull fiskerinäring drabbades negativt. Detsamma gällde då en utbyggnad skulle förorsaka bestående ändring av naturförhållandena som kunde befaras leda till väsentligt minskad trivsel för de boende eller betydande förlust för djur- eller växtvärlden. Även förändrade klimatförhållanden kunde utgöra ett hinder.
Men skyddet för allmänna intressen och ersättningsreglerna skulle visa sig ha mindre betydelse och även diskriminerande potential. Renskötande samer ansågs vara nomader utan fast bostad. Därför var områden där endast samer bodde, exempelvis sommarland, ”billiga” att dämma för staten som självutnämnd markägare. När det gällde ersättning för renbetesmarker fick varken enskilda samer eller, till en början, ens lappbyar, ersättning för markförlusten. Myndigheterna ansåg inte att samerna ägde marken. I bästa fall blev en summa utdömd till den statligt kontrollerade lappfonden som till en början kunde använda pengarna till renskötselns behov i hela landet. I detta fanns en diskriminering i förhållande till fastighetsägare och arrendatorer, som fick ersättning för sin arrendemark. Regeln att ett stort antal bostäder enligt lag inte fick dämmas över var tandlös eftersom flera dämningsprojekt ändå har utförts. Samiska visten såväl som jordbruksbyar har dämts över, bland andra Vájsáluokta (saL) Vaisaluokta, Buogt/ Bukt, Nurrusuoloi (saU) Nurrholm, Sjukta (saU) Juktå/Åbacka, Gardvik vid Giertiejaevire (saS) Gardiken, Joevevaerie (saS) Stora Stensjön och Vealma (saS) Valmåsen.
Reglerna var fördelaktiga för de företag som skulle bygga ut vattenkraften. Skadorna kunde bedömas vara lägre i omfattning genom förhandsköp av mark och påpekanden om omöjligheten att på förhand bedöma skadan på renbetesland. Den statligt ägda projektören hade de fördelaktigaste lägena i områden som uteslutande användes för renskötsel, exempelvis det som skulle bli Áhkájávrre (saL) Akkajaure bakom Suorvvá (saL) Suorvadammen. Där skrevs statens äganderätt in i ansökningshandlingen med referens till avvittringen och den nationalpark som utnämndes 1909. Men redan innan vattenlagen trätt i kraft
40
SFS 1918:523, 2 kap. 3 §, 1–2 st.; 12 §. 41
SFS 1918:523, 9 kap. 52 §. 42
Umeå Tingsrätt, Norrbygdens Vattendomstol, Ans.D. 3/1919, Suorva Avd. I, s. 1–2.
reste Waldemar Borgquist, överingenjör vid Vattenfallsstyrelsen, runt och köpte upp fallrätter för statens räkning kring Indalsälven och Stoere Jeanoe (saS) Ångermanälven. På så vis kunde staten ingå i de utbyggnadsprojekt som blev avgörande under andra världskriget med hjälp av den undantagslag som då infördes.
I vattenlagen fanns även bestämmelser till skydd för lokalsamhället. Beroende på en utbyggnads kraftproduktion kunde anläggningsägaren bli ålagd att tillgodose kringliggande bygds behov av kraft. . Årliga fiskeavgifter skulle utbetalas med ett belopp beroende på hur stort uttaget av vatten blivit. Särskild hänsyn togs om det bedrevs fiske som skadades av ingreppen samt i vilken grad det skett. Vid större kraftanläggningar och regleringar som orsakade skada ålades strömfallsägarna att betala regleringsavgifter, dagens bygdemedel. Det var en årlig avgift om minst tio öre och högst tre kronor per turbinhästkraft som vattenkraften ökades med. Vattendomstolen bestämde beloppet och tog hänsyn till ändrade avrinningsoch vattenståndsförhållanden, samt de olägenheter och fördelar som förväntades för omkringliggande bygd. Hänsyn togs också till kostnaden och den betydelse utbyggnaden hade för varje strömfall i vattensystemet. Avgifterna skulle användas för förebyggande, minskande och gottgörande av skada eller olägenhet som vållats genom företaget där domstolen inte utdömt ersättning. Om avgifterna inte räckte till kunde andra insatser bli aktuella för den drabbade bygden. Det kunde vara åtgärder för jordbrukets främjande eller beredande elkraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller annat för befolkningens behov.
Förändringar i lagstiftningen
Mellan 1918 och 1954 utgör vattenlagen en struktur för utbyggnad där renskötselns utövare varken ingick eller representerades. Vattenlagen specificerade hur en ansökan skulle vara utformad, hur den skulle behandlas av offentliga instanser och vilka som var legitima sakägare. Efter fullgjord ansökan kungjordes projektet, sedan star-
43 N. Forsgren. Krafttag i norr. En krönika om energin från Vattenfall Mellersta Norrland. (Vattenfall, 1992), s. 10–11. 44 SFS 1918:523, 4 kap., § 1. 45 SFS 1918:523, 2 kap., § 10. 46 Beloppslatituden ökade med tiden. 47 SFS 1918:523, 4 kap., §§ 14–15.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
tade domstolen de undersökningar som bedömdes nödvändiga för att avgöra om företagets verksamhet ansågs kunna tillåtas. Sakkunniga utsågs på olika områden som vattenbiologi, isförhållanden, vintervägar, skogsbruk och flottning. Frågor kring renskötseln rubricerades ”lappväsendet” och kom snart att behöva sina experter, vilka ofta var lappfogdarna som senare biträddes av renskötare. Ett intressant undantag är Ivar Kuorak, uppvuxen inom Sirkas lappby, som arbetade som schaktmästare vid Vattenfallsstyrelsen. Han var den som mötte vattendomstolens personal vid första synegången för Suorvadammen 1919. Kuorak anlitades också att utföra en etnologisk undersökning om de sju sjöar som skulle dämmas ihop till en.
Efter lokala protester mot hur vatten- och fiskerätten hade tillskrivits kronan vid avvittringen i bland annat Dearna-Gierkiesovvene (saS) Tärna-Stensele avvittringslag stiftas 1926 års vattenlag. Den skulle återbörda de utmål – fastigheter för tänkta kraftverk eller dammfästen – med tillhörande fiskerätt som staten skurit ut från hemman vid avvittringen i Västerbottens län efter 1915. Lagen gällde alltså inte Norrbottens län. Det kan diskuteras om lagen verkligen tillämpades eftersom staten ändå behöll fastigheter för vattenreglering, något som visar sig i målet om Aapije (saS) Abelvattnets reglering och Geavmoejohka (saS) Gejmåns kraftstation.
Med 1928 års renbeteslag infördes en bestämmelse kring renskötselmark som togs i anspråk för ändamål av större betydelse. Skälig gottgörelse skulle lämnas för intrånget om området var beläget ovan odlingsgränsen eller inom renbetesfjällen. Det riskerade att få till följd att skogsrenskötselns marker lämnades utan kompensation. Tillsammans med paragrafen som kallades tre-trean, där skogsrenskötseln i princip måste lämna plats för fjällrenskötseln om den behövde det, skapades en dominoeffekt inom renskötselkollektivet och det samiska samhället. Att bestämmelsen om ersättning inte följdes exemplifieras med Bårjås (saL) Porjus där flyttbete för renskötseln förlorades 1915. Vid effektutbyggnaden 1933 krävde Kammarkollegiet ersättning om 65 000 kronor till lappfonden, ett beslut som inte avgjordes innan nästa undantagande av mark skedde 1947. Då tilldömdes lappfonden 30 000 kronor. Renskötarna i de berörda byarna skulle
48
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 87. 49
NJA II 1926, 890; Umeå Tingsrätt, Norrbygdens Vattendomstol, Abelvattnet Ans D. 62/1963. 50
SFS 1928:309, § 5. 51
SFS 1928:309, § 3, st. 3.
alltså inte själva hantera ersättningen utan i stället gå genom lappfogden för att få ersättning ur lappfonden.
En genomgripande förändring i vattenlagen skedde vid andra världskrigets utbrott. För att undvika att Sverige blev importberoende av kol måste den inhemska energin användas. Men inte för att elektrifiera ute i bygderna utan främst för att upprätthålla industrin. Med bibehållen industri och export av stål till Tyskland bland annat, lyckades Sverige komma genom kriget och fortsätta in i de så kallade rekordårens tillväxt, men till priset av rättsosäkerhet och kostnadsförskjutningar för vissa sakägare. Det skedde genom en undantagslag som kom till efter förslag från Vattenfallsstyrelsen och SVKF om en snabbare hantering av vattenmål under krigstid. På tre veckor omvandlades förslaget till en tillfällig lag om tillfällig vattenreglering, här kallad krislagen.
För att få en snabb hantering av vattenkrafttillstånd var grundförutsättningen att krislagen inte fick användas för helt nya damm- eller kraftverksbyggen, utan endast för en höjning av redan existerande dammar eller flottningsdammar som togs i anspråk för vattenkraftreglering. Tillstånden skulle gälla i högst tre år och därefter kunna förlängas. Lagen skulle tas bort efter kriget. På så vis kunde den rättsosäkerhet accepteras som var förknippad med en snabb process. Fastställandet av skador sköts på framtiden och inga fiske- och regleringsavgifter utdömdes. Men i praktiken byggdes ändå helt nya dammar med hjälp av det förenklade förfarandet, omständigheter som endast tillämpades i de norra vattendomstolarna. I södra Sverige hade all befintlig vattenkraft redan utnyttjats, och under 1930-talet hade distributionsnäten kopplats samman så att elektricitet kunde produceras i norr och transporteras till konsumtionslokaler på andra platser. Flest nya dammar byggdes i Jämtland och 1942 krävde länsstyrelsen där att lagen måste ändras för att kunna fastställa skador och se till att fiskeoch regleringsavgifter kunde utbetalas. Samers och renskötselns situation omnämndes inte.
Krislagändringar skedde i flera omgångar under 1940-talet och bidrog till att skapa högre rättssäkerhet men också till att lagen användes på det vis som inte var tillåtet, att bygga nya dammar. Lagen
52 Össbo, Nya vatten, dunkla speglingar, s. 165. 53 Össbo, Nya vatten, dunkla speglingar, s. 106; Å. Össbo. Back to Square One. Green Sacrifice Zones in Sápmi and Swedish Policy Responses to Energy Emergencies. Arctic Review on Law and Politics. 14 (2023): s. 112–134. 54 Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 116.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
förändrades också för att motivera att den fick användas efter kriget vilket också var emot den ursprungliga intentionen. Nya projekt fick påbörjas fram till 1953, men redan godkända tillfälliga regleringar fick förlänga sina tillstånd med tre år i taget fram till 1962. Argumentet var att undvika elransonering. Under kriget ansökte kraftverksutbyggarna också om tillstånd för byggande av vattenkraftverk och regleringsdammar genom vattenlagen. Vattenlagsansökningarna utgör faktiskt en majoritet i de norra vattendomstolarna. Mellan 1939 och 1953 använde Vattenfallsstyrelsen och dess medaktörer krislagen vid 41 ansökningar och vattenlagen i 22 ansökningar, vilket pekar på att staten i hög grad utnyttjade den rättsosäkerhet som var förknippad med krislagen. När krislagen omarbetades 1952 redovisades krislagsprojekten och det framgår att flest krislagsmål ägde rum i Norrland och att dessa mål processats under längst tid.
Krislagen blev allt eftersom inarbetad i vattenlagen. Tretton år av tillfälliga regleringsmöjligheter påverkade synen på hur tillståndsprocessen borde gå till. Med vattenlagen 1954 infördes en förberedelseregel som en reaktion mot det stängda förfarandet med krislagen. Regeln syftade till en öppnare process där lokala myndigheter, organisationer och befolkning involverades på ett tidigare stadium än innan. På förberedande informationsmöten kunde lokalbefolkningen ställa krav. Ett krav var att upprätta regionplaner som gav en överblick av utbyggnadsplanerna. Under 1950-talet började opinionen och motståndet mot vattenkraftutbyggnaderna märkas tydligare. Mobiliseringen mot exploateringen kom också från samiskt håll. Sámiid Riikkasearvi (saN) Svenska samernas riksförbund, SSR, som hade bildats 1950 tillsatte en vattenregleringskommitté 1955. Vid samma tid bildades Norrlands Naturvärn där samer ingick i styrelsen. Efter andra världskrigets slut och FN:s konvention om mänskliga rättigheter 1948 riktades också uppmärksamhet gentemot hur minoriteter och urfolk påverkats av samhällsutvecklingen. Renskötsel och samisk etnicitet var något som naturskyddsorganisationer framhöll som undantagskriterier för vattenkraftutbyggnad. När Vattenfallsstyrelsen presenterade sin regionplan för Unna Julevädno (saL) Lilla Lule älv inledde flera sameföreningar och samebyar samarbeten med naturskyddsföreningar för att värna vattendrag från exploatering.
55
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 110, 127. 56
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 118. 57
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 128.
Samernas folkhögskola blev ett centrum för opinionsbildning med bland annat skolans rektor Lennart Wallmark som flitig debattör jämte renskötaren Jovva Spiik.
Vattenkraftutbyggnadens guldålder under 1950- och 1960-talen går hand i hand med rekordåren i Sverige. Kännetecknande för dessa år är den Nordiska vattenkraftkommittén som planlade det gigantiska Atlantprojektet, vilket skulle vända samtliga älvar i Norrbotten till Duortnosjávri (saN) Torneträsk och vidare till Norge. På grund av internationella påtryckningar i början av 1960-talet kom projektet aldrig mer än till visionsstadiet. Med det prejudicerande målet om Malmiesjávrrie (saU) Malmesjaures reglering 1961 kunde lappbyar föra talan i vattenmål och få ersättning för renbetesmarker. Samma år slöts avtal mellan naturskyddsorganisationer på riksnivå och utbyggaraktörer kring vilka vattendrag som skulle byggas ut och vilka som skulle sparas. Avtalet kallades Freden i Sarek och stöddes inte av SSR. Bland annat hade Vindelälven och andra vattendrag viktiga för renskötseln offrats. SSR begärde medel för en Sameombudsman och snart togs frågan om fallrättigheter i Sameland till domstol, vilket banade väg för det så kallade Skattefjällsmålet som pågick 1966–1981. Under 1960-talet tillsattes en statlig kommitté kring renbetesmark och vattenkraft som lämnade sitt betänkande 1966. I slutet av decenniet utreddes en ny rennäringslagstiftning, vars betänkande kom 1968. Den nya rennäringslagen beslutade riksdagen om 1971. Samebyarna blev därmed ekonomiska föreningar och kunde agera på mer självständigt sätt.
I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet påbörjades en mer systematisk fysisk riksplanering och allt större fokus i den allmänna opinionen riktades mot naturskydd och miljöfrågor. På grund av oljekrisen och tveksamheten inför kärnkraften kom det upp gamla planer på att bygga ut Kalixälven och Kaitumälven under arbetet med den fysiska riksplaneringen och den Ekströmska utredningen som lades fram 1976. En total utbyggnad skulle innebära två stora magasin i Vaehtásjáhvri (saN) Vettasjärvi och Vuotnakoski med elva kraftverk och femton mil torrlagd älvfåra. Det var främst ett region- och arbetsmarknadspolitiskt projekt. Men Gáláseatnu (saN) Kalixälven kom ändå att värnas, först i riktlinjeskydd 1972, sedan i 1975 års och
58 Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 168–172. 59 Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 201–215. 60 Vedung & Brandel, Staten, vattenkraften och de politiska partierna, s. 206–219.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
1977 års riksplanebeslut som 1986 uppgraderades till lag. Duortnoseatnu (saN) Torne älv, Gáláseatnu (saN) Kalix älv, Bidumiedno (saP) Pite älv och Vindelälven är sedan 1993 nationalälvar skyddade i naturresurslagen och sedermera miljöbalken.
Ersättningspraktiken
Renskötarna var på flera sätt diskriminerade i ersättningsfrågorna eftersom ersättningarna var utformade för de näringar som fanns inskrivna i vattenlagen. Ersättningar i reella värden var svåröversatta mellan jordbruket och renskötseln, men det fanns också en ovilja att tillerkänna renskötseln kompensationsmark eller kompensationsskog. Det kunde visa på att samernas rättigheter var starkare än en bruksrätt och skulle kunna innebära att renskötselkollektiv kunde bli fastighetsägare. Jordbrukare hade inte heller rätt till kompensationsmark utan särskilda avtal, men de kunde däremot agera enskilt och självständigt utan förmynderi från lappväsende, länsstyrelse och kammarkollegium som företrädde staten som markägare. Inte heller kunde renskötseln flyttas till annat område och i de fall renskötseln skulle anvisas nya fiskesjöar måste de ligga på rätt ställe för att inte merarbete skulle uppstå. Merarbete var en aspekt som kraven på ersättning ofta handlade om. Bolagen saknade kunskap om hur renarna påverkades och reagerade, samt att anvisningar till nya områden ledde till ökad arbetsinsats för renskötarna. I vissa fall argumenterade bolagen för att ”den gode renskötaren” minsann skulle klara att hålla ordning på sin hjord.
Det mest anmärkningsvärda om renskötarnas rättsposition i förhållande till andra aktörer var att renskötseln aldrig skrevs in som en näring att ta hänsyn till i vattenlagen. Osynliggörandet förflyttade renskötselns utövare bort ifrån arenan där övriga sakägare hade en självklar plats. Renskötarnas rättsställning blev på så vis svagare än jordbrukarens och fiskenäringens utifrån statens utformade bruksrätt, en bruksrätt som för arrendatorer gav ut ersättning för mark till enskilda men inte till renskötare. Parallellt skedde också det motsatta. Statens
61
Vedung & Brandel. Staten, vattenkraften och de politiska partierna, s. 390, 408, 416. 62
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 243. 63
Umeå Tingsrätt, Abelvattnet, s. 576. 64
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 69; SFS 1918:523, 9 kap. § 52.
företrädare övervakade och förde talan för renskötselns behov i vattenkraftutbyggnadsfrågor.
Vattenkraftutbyggnadens följder
Vattenkraftutbyggnadens allmänna standardhöjning i samhället nådde även samerna. Men frågan är på vilket sätt och när. I denna del beskrivs en del av följderna av den svenska utbyggnaden med exempel från olika delar av Sápmi. Den första storskaliga statliga utbyggnaden i renskötselområdet skedde vid Bårjås (saL) Porjus. Värt att betona är att Hissmofors kraftverk i Jämtland byggdes redan 1897 av ett aktiebolag , och Syöldate (saU) Skellefteå kommun byggde Finnfors kraftverk 1908.
Bårjås och Suorvvá
Bårjås (saL) Porjus var från början ett samiskt nybygge där det bodde åtta personer 1908, innan kraftverksplanerna påbörjades. Redan 1911 var det över 2 000 som arbetade i området och bygget har beskrivits som en av Sveriges största arbetsplatser vid den tiden. En järnväg drogs mellan Bårjås (saL) Porjus och Váhtjer (saL) Gällivare, vilket fick stor inverkan för renskötseln i dåvarande Sirkas och Sörkaitums lappbyar, i dag Sirges respektive Unna tjerusj samebyar. Uppdämningen och isförhållandena vid Bårjås (saL) Porjus hindrade renarnas naturliga flyttväg. Vattenrätten hade genom avvittringen tillskrivits kronan 1890 under förbehållen att kunna användas för ”farleders öppnande, sjöars uttappning, ovanför belägna ägors befrielse från öfversvämmningar m.m.” Att kraftverket täppte till farleder och översvämmade ägorna verkade vid tidpunkten vara mindre viktigt och kan ses som en omskrivning av historiska överenskommelser. Den samiske nybyggaren Erik Abraham Olofsson Rim startade en
65 För andra följder se Öhmans kapitel. Den här antologin. 66
Vattenfall, Innan Vattenfall fanns https://historia.vattenfall.se/stories/en-ny-vardag-medel/innan-vattenfall-fanns (hämtad 2024-03-22). 67 Skellefteå Kraft. Varde Ljus. Historien om Skellefteå Kraft. (Skellefteå kommun, 1995), s. 13–23. 68 Åsa Össbo. Hydropower company sites. A study of Swedish Settler colonialism. Settler Colonial Studies 13:1 (2023): s. 115–132. 69 Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 79–80. 70 Riksdagstryck, prop. 1910:119, s. 68.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
rättslig process mot Vattenfallsstyrelsen om fallrätten. Målet som prövades ända upp i Svea hovrätt, resulterade i att Olofsson Rim förlorade.
Tillkomsten av Porjus kraftverk är sammankopplad med malmbrytningen i Giron (saN) Kiruna och andra industrisatsningar i området, bland annat Njoammelsasskam (saL) Harsprångets kraftverk som lades i malpåse i samband med fredskrisen i början av 1920-talet. Vad som genomfördes var emellertid Suorvadammen och den första uppdämningen av de sju sammanlänkade sjöarna till ett stort magasin kallat Áhkájávrre (saL) Akkajaure. Det var den första i en rad av dämningar för att förse nedströms belägna kraftverk med vattenmängder. Målet om första Suorvaregleringen blev också premiär för den nya vattenlagens tillämpning i ett erkänt renskötselområde och även ett intrång i en nationalpark. I ansökan skrivs en diffus äganderätt in för kronan:
De fastigheter, å vilka dammbyggnaderna äro avsedda att utföras, äro belägna inom Stora Sjöfallets nationalpark och utgöras i likhet med de fastigheter, som i övrigt beröras av anläggningen, av oavvittrade, Kronan tillhöriga, ovan odlingsgränsen (…) belägna marker.
Samernas rätt sågs som en nyttjanderätt, de fick endast ersättning för lös egendom. Ersättningen till samerna togs från regleringsmedlen något som gav en fördelaktig balansering för statsverket eftersom kronan genom avvittringen i området tillskrivit sig rätten till marken. En avvikande mening framfördes av Kammarkollegiets Tom Wohlin som framhöll att renskötarnas rätt inte kunde ses som ett precariobruk, det vill säga att rätten var så stark att kronan inte kunde säga upp den eller disponera den. Wohlin menade att intrång på renskötarnas rätt måste ses som intrång på egendom tillhörig annan. Men Vattendomstolen följde inte Wohlins linje. I stället fick en tolkning baserad på kollektivisering av renskötseln som en enhet över hela landet och en föreställning om renskötande samer som ett kollektiv med knapp nyttjanderätt ett genomslag i rättsprocessen. Staten gavs genom tolkningen rätt att disponera över vissa av samernas rättigheter. Konsekvensen blev att samernas förluster inte sammanställdes och avräknades mot nyttan av företaget enligt den ekonomiska tillåtlighetsregeln. Ersättning för förlorat renbete gick inte till dem som berördes, utan
71
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 77. 72
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 85. 73
Umeå Tingsrätt, Suorva, s. 1–2.
till den dåvarande lappfonden för att användas för hela landets renskötsel och efter myndighetsbeslut.
Första Suorvaregleringen hade visserligen mindre social och miljömässig påverkan än de följande regleringarna, men visar hur ett vattendrag, när det väl har byggts ut en gång, kan utnyttjas till yttersta gränsen och fullständigt transformeras och industrialiseras. Tre eller fyra dämningar följde – beroende på hur de tillfälliga dämningarna som utfördes under 1940-talet ska räknas. Fiskesamerna längs Stuor Julevädno (saL) Stora Lule älvs källsjöar uppmärksammades visserligen i den andra Suorvaregleringen 1937. Då var fisket av stor betydelse på grund av de katastrofala vintrar som minskat renhjordarna under 1930-talet. Det var ett motiv för Kammarkollegiet att underställa beslutet till regeringen.
En praxis som etablerades vid första Suorvaregleringen var att bekosta ersättningen för förlorad renbetesmark med regleringsavgifter. Det blev ekonomiskt ohållbart vid den tredje dämningen vars tillstånd bedömdes under krislagen och förnyades tillfälligt i över 20 år. Eftersom nya sakägare efterhand kom till under den långa perioden försvårades ersättningsfrågan. Den Löwingska domen var en deldom som beslutades 1958 i vattenmålet om den tredje Suorvaregleringen där samernas nyttjanderätt jämställdes med äganderätt. Samerna skulle ersättas som om de ägde marken. Pengarna betalades in till lappfonden, under en särskild titel för användning inom Váhtjer (saL) Gällivare och Jåhkåmåhkke (saL) Jokkmokks socknar. Det var något nytt med personliga ersättningar för försämrade försörjningsmöjligheter inom renskötseln och fisket. Regleringen fick sitt tillstånd 1963 men året därpå ändrade Vattenöverdomstolen domen efter en överklagan från Kammarkollegiet. Den skrivning som försäkrat att markersättningen skulle gå till åtgärder för renskötseln och till samer inom de berörda socknarna gällde inte längre.
Det visar hur staten genom lappfonden, devalverar samers rätt till att fullt ut ha äganderätt till sina marker. Förfarandet upprepades men förvärrades efter den fjärde regleringen. Efter överklagande av Skatteverket fick samerna betala tillbaka en stor del av den ersättning
74 Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 89. 75 Hanes. Vaisaluokta 100 år, s. 102–106. 76 Riksarkivet, Landsarkivet Härnösand, Lappfogden i Norrbotten Östras Arkiv, FXVI:51, Vattenrättsdomare F. Löwing till Kungl Maj:t. 12/8 1957. 14. 77 Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 133, 153–154. 78 Hanes. Vaisaluokta 100 år, s. 43–44; NJA 1965, s. 492.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
de fått genom ett avtal med Vattenfallsstyrelsen som restskatt. Samerna, som hade vunnit i länsrätten, förlorade i högre instans då kammarrätten bedömde att de inte ägde marken.
När fjärde regleringen presenterades såg många samer att gränsen var nådd. Paulus och Inger Utsi diktade: ”deras behov har ingen gräns.” Mot bakgrund av de standardhöjningar som samhället i stort genomgått var udden välriktad mot ett majoritetssamhälle långt bort från Övre Stor Lule. Vaisaluokta-samerna och de bofasta samerna i Soahkenjárgga (saL) Björkudden, vid nedströms belägna sjön Langas, fick inte del av elektrifieringen förrän långt senare. Björkudden fick el på 1980-talet men Vaisasamerna har fortfarande inte någon framdragen el. De har själva fått ordna dieselaggregat och solpaneler. Hjalmar Öberg i Soahkenjárgga (saL) Björkudden vittnar om förhållandet 1979 i ett tv-program: ”Hade det varit något till kommunerna här, så hade det ju varit deras första uppgift att säga att: ni ska elektrifiera upp efter de berörda bygderna.”
Nog kunde utbyggnaderna av vattenkraften även föra med sig viss positiv förändring i renskötarfamiljernas slitsamma vardag. Men byggandet av distributionsnät för el och anläggande av vägar för dammbyggena orsakade ofta ytterligare problem som fortfarande ger återverkningar. Kompensationer i form av vägar och broar för flyttningen mellan årstidslanden, erbjudande om elektrifiering, telefonförbindelser och möjlighet till säsongsmässiga lönearbeten är några konsekvenser av en påtvingad anpassning till nya villkor när samers rättigheter åsidosatts. Dessutom ledde det till generationsöverförd sorg, förlust av land och kunskaper kopplade till markområden samt minskad möjlighet att bedriva och utveckla renskötseln. Till det kan läggas de snåriga avtal som gav mer restskatt än ekonomisk kompensation.
79
Hanes. Vaisaluokta 100 år, s. 102; Å. Össbo. ’A constant reminder of what we had to forfeit’. Swedish Industrial colonialism and intergenerational effects on Sámi living conditions in Upper Stuor Julevädno. International Journal of Critical Indigenous Studies 14:1 (2021): s. 17–32; Å. Össbo. Som en skänk från ovan eller skada på kredit? I R. Nilsson, M. Rohdin U. Mörkenstam (red.). Sápmi på film och TV. (Umeå universitet, 2024), s. 208–236. 80
P. Utsi I. Utsi. Giela Gielain. (Porjus, 1980.)
81
Össbo, Som en skänk från ovan, s. 228; Össbo. ’A constant reminder’. 82
Össbo. Som en skänk från ovan, s. 227. 83
Össbo. ’A constant reminder’. 84
Hanes. Vaisaluokta 100 år, s. 44. 85
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 155. 86
Össbo. ’A constant reminder’; Össbo. Som en skänk från ovan, s. 229–232.
Flera samiska grupper drabbades
Det finns flera exempel på hur olika samiska grupper drabbades och några ska nämnas här. Samer som blivit jordbrukare drabbades när sjöar dämdes i deras bygd, Dearna (saS) Tärna är ett tydligt exempel som vi ska återkomma till. Ett annat är från Norrbottens län där länsstyrelsen utredde under tidigt 1910-tal hur arrendelägenheter kunde byggas i Árjepluovve (saU) Arjeplog, utan att hindra framtida vattenkraftutbyggnad i renbetesområdena. Utredaren var J.O. Holm, blivande lappfogde i Norrbotten. I Árjepluovve (saU) Arjeplog uppläts sådana marker oftast till samer som lämnat renskötseln. Enligt avtalet var de tvungna att tåla ett intrång från dämningen av Sädvvájávrre (saU) Sädvajaure. Dessa arrendatorer fick vissa av sina ersättningar endast genom en akt av välvilja från det utländska bolag som byggde ut vattenkraften.
I takt med att betesmarkernas yta minskade ökade trycket på skogssamernas områden. Det blev en dominoeffekt som skapade slitningar inom det samiska samhället och inom renskötarsamhället. Myndigheter och lagstiftningen prioriterade fjällrenskötseln. Vattenfallsstyrelsen använde renbeteslagens och vattenlagens bestämmelser när det gällde skogssamisk renbetesmark för att undvika att ersätta marken vid Vargforsens planerade kraftstation 1957. Marken var belägen nedanför odlingsgränsen och Vattenfallsstyrelsen ansåg därför att ersättningsplikten inte gällde. Gustaf Park påpekade i Samefolkets Egen Tidning att om paragrafen användes: ”vore det därmed fastslaget att rensamerna är rättslösa medborgare i vårt svenska folkhem.”
Samisk opinion och opposition
Under 1950-talet ökade vattenkraftutbyggnaden dramatiskt i norra Sverige. Som en följd bildades olika organisationer och kommittéer för att skydda naturmiljöerna och lokalbefolkningens rättigheter vid utbyggnad av vattendragen. Naturskyddslagstiftningen ändrades 1952 vilket gjorde det möjligt för ideella organisationer som Samfundet
87 Riksarkivet, Landsarkivet Härnösand, Lappfogden i Norrbotten norras arkiv, BI:1, Skrivelse till Konungen med förslag till åtgärder angående upplåtande av odlingslägenheter, 1915-12-18, Skrivelse till Konungen från J.O. Holm, A. Montell, H.E. Svenonius, 1916-01-12. 88 Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 149, 243. 89 G. Park. Ett remissyttrande ang. tillämpningen av 5 § renbeteslagen. Samefolkets Egen Tidning 4 (1957), s. 6.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
för Hembygdsvård och Svenska Naturskyddsföreningen att agera som sakkunniga och remissinstanser för frågor om landskapsvård och naturskydd. Trots samisk mobilisering kring sjöregleringarna omnämndes inte samer och renskötseln med ett ord i utredningen Norrländska vattenkraftfrågor som tillsattes 1955 och lämnade sitt betänkande 1957. Länsstyrelsen utredde vattenkraftutbyggnadens inverkan på renskötseln inom Västerbottens län mellan 1955 och 1960. En motsvarande utredning kring renskötselns förhållande till utbyggnaderna i Unna Julevädno (saL) Lilla Lule älv kom 1960.
Vattenlagen hade alltså ändrats och allmänheten hade fått viss insyn i domstolsmål som gällde vattenkraftutbyggnader. Lokalbefolkningens önskan att få veta mer om planerna kring Giertiejaevire (saS) Gardikens reglering framkom på ett informationsmöte i Dearna (saS) Tärnaby i februari 1955. Vattenfallsstyrelsen presenterade därmed för första gången en mer övergripande regionplan 1956. I Regionplan för vattenkraftutbyggnader i Tärna kommun underströk Vattenfall att planen inte var definitiv. Den skulle ändå ”ge en riktig uppfattning om den inverkan på olika intressen inom kommunen, som vattenkraftutbyggnaderna kan komma att medföra.” Vattenfall uttalade i planen att: ”Renskötseln kommer endast i mindre omfattning att påverkas av utbyggnaderna och på sådant sätt, att verkningarna kan förebyggas eller kompenseras.” Vattenfall konstaterade att fisket i flera fall skulle ”spolieras” och att fisket var viktigt för renskötande samer.
Enligt Tärnaplanen skulle sjön Aapije (saS) Abelvattnet regleras tio meter och ha en volym av 250 kubikmeter. I den efterföljande utredningen om inverkan på renskötseln i Västerbottens län undersöktes hur en tänkt tio meters reglering av sjön skulle påverka renskötseln i dåvarande Vapstens lappby. När Vattenfallsverket och fyra andra kraftverksägare höll ett informationsmöte i Dearna (saS) Tärnaby 1963 kring Aapije (saS) Abelvattnets reglering närvarade ett 40-tal ortsbor. Dämningen presenterades bli över tolv meter, men ändå användes den befintliga utredningens konsekvensbeskrivning. Utredningen pekade på konsekvenser som förstörda flyttleder, renar som troligen skulle ströva in i Norge och ett förstört fiske även för de
90
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 168. 91
H.Ritzén. Vattenkraftutbyggnadsföretags inverkan på renskötseln inom Västerbotten län. (Länsstyrelsen 1960.) 92
Riksarkivet, Landsarkivet Östersund, Lappfogdens i Jämtlands läns arkiv, FX:5. 93
Folkrörelsearkivet Umeå, Norrlands Naturvärns arkiv, Regionplan Tärna, s. 14. 94
Umeå tingsrätt, Abelvattnet, s. 30.
samer som bodde nedströms vid Bearhkoejaevrie (saS) Övre Björkvattnet.
I Tärnaområdet var nybyggeskolonisationen till stor del samisk. Samer praktiserade en kombinationsnäring av renskötsel, jakt, fiske och jordbruk, vilket komplicerar en uppdelning mellan nybyggare och samer. Sedan 1930-talet finns det två samiska grupper i området eftersom staten tvångsförflyttade samer från Gárasavvon (saN) Karesuando till Dearna (saS) Tärna. Enligt lappväsendet var samerna som redan bodde i Dearna (saS) Tärna och var renskötare få och hade redan till viss del övergått till jordbruk. De två grupperna talade olika samiska språk och skötte sina renar på olika sätt. När vattenmålet börjar 1963 gör flera aktörer skillnad mellan renskötarna och de boende kring Bearhkoejaevrie (saS) Övre Björkvattnet. Renskötarna betraktades som närboende och Björkvattsbornas fiske och gamla traditioner kring Aapije (saS) Abelvattnet hörsammades inte.
I kombination med en kännedom om att inte ha tillmötesgått renskötseln i tidigare vattenmål och en strategi att hålla kostnaderna nere genom att avskriva så många sakägare som möjligt, skapade utbyggarnas behandling av aktörerna i målet konsekvenser som förutspåddes av en renskötare redan vid informationsmötet. Konflikterna mellan de samiska grupperna i Vapsten har ökat över tid och lett till en rättegång om renskötselrätten i området. Båda sidor hänvisar till vattenregleringarna och i synnerhet förfarandet kring Aapije (saS) Abelvattnet som bidragande omständigheter. Det visar ytterligare en konsekvens av det externa tryck som exploateringar kan utgöra.
Mark som ersättning byts mot rationalisering
Den lag som tidigare nämnts som krislagen fick en utbredd användning i Jämtlands län. Det var det enda länet där krislagen användes oftare än den vanliga vattenlagen under 1939–1950. Många sjöar som bedömdes utifrån krislagen i Jämtland saknade dämningar sedan
95 Ritzén. Vattenkraftutbyggnadsföretags inverkan, s. 94, 120–121. 96 P. Moritz. Fjällfolk. Livsformer och kulturprocesser i Tärna socken under 1800- och 1990-talen. (Umeå universitet, 1990.) 97 P. Lantto. The Consequences of State intervention: Forced Relocations, and Sámi Rights in Sweden 1919–2012, Estonian Literary Museum 8:2 (2014): s. 62, 67. 98 Umeå tingsrätt, Abelvattnet, s. 392. 99 Umeå tingsrätt, Abelvattnet, s. 46. 100
Lycksele tingsrätt, TR-T-329-17 Dom 2020-02-28, s. 13, 55, 68–69. 101
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 111.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
tidigare. Därför blev de sakägare som berördes av utbyggnaden först långt i efterhand föremål för den rättssäkerhet som vattenlagen inneburit men som krislagen saknade. En av dessa regleringar gällde Buvriejaevrie, Mealhka och Kroessejaevrie (saS) – Burvattengruppen, tre sjöar som dämdes 1942 efter krislagens bestämmelser och där tillståndet förnyades ända in på 1960-talet. Förlusten av renbetesland togs inte med i beräkningen av skadad mark. Beräkningen skedde i stället vid ett tillfälle när ingen företrädare för renskötseln var närvarande. En jägmästare uttalade att ”marken däruppe är ej så dyr.” Även om den samiska opinionen mot vattenkraftutbyggnad blev tydlig under 1950-talet återfinns kritiska samiska röster i vattendomstolens syneprotokoll och även i andra sammanhang. Exempelvis vid 1942 års översyn av en utredning kring samiska frågor från 1930. Renskötaren Lorentz Fjällberg från området kring Buvriejaevrie (saS) Burvattnet underströk där att ersättningar skulle gå till enskilda samer i stället för till den statliga lappfonden.
Den allmänna diskussionen kring vattenmål under 1940-talet genomsyrades av ersättning i reella värden. För renskötseln borde det ha inneburit nytt betesland. Trots det föreslog inte lappfogden att samerna skulle erbjudas nya betesmarker.Med Burvattenregleringen konstaterades endast att ”renskötaren inte får någon ny nyttighet”. När renskötare krävde mark i ett senare vattenmål fick de avslag. Vid Sipmesjaevrie (saS) Sippmikken i Jämtland 1946 förstördes året-runtmarker för Frostviken Mellersta lappby i dag Ohredahke sameby. Kammarkollegiet föreslog att byn skulle få bete i kompensation på andra marker som det sökande bolaget ägde. Byaordningsmännen önskade tillgång till marker väster om sjön året runt där de sedan tidigare hade sedvanerätt. Byn fick det bekräftat i en dom 1947, men när ett nytt bolag tog över kraftanläggningen i Sippmikkbäcken ansåg de nya ägarna att samerna inte hade några marker i området. Ohredahke sameby hade 2014 ännu inte fått några kompensationsmarker till följd av regleringen. Att ge mark i kompensation ansågs svårt eller omöjligt eftersom det egentligen inte fanns någon ytterligare mark tillgänglig, utom i just Jämtland och Härjedalen där privatägda områden
102
Östersunds tingsrätt, Mellanbygdens vattendomstol, Ans.D. 37/1942, band II, Protokoll 1944-09-05, s. 277. 103
Össbo, Nya vatten, dunkla speglingar, s. 143. 104
SFS 1928:309, §5; citat från Riksarkivet, Lappfogden i Norrbotten Östras Arkiv, FXVI:50: L. Berglöfs PM angående ersättningar, 1947-03-06. 105
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 158.
ligger sida vid sida med renbetesfjällen. I Lappland är all mark ovan odlingsgränsen i princip åretruntmarker för renskötseln.
På 1960-talet utreddes vattenkraftutbyggnadens inverkan på renbetesmarkerna. Då prövades tanken att öppna ”nya” områden för renskötsel. Det var i själva verket gamla renskötselområden som skulle köpas ut från de hemman som de numera tillhörde. Därefter skulle de kunna användas för skogssamisk renskötsel i Västerbottens län. Utredningen kom fram till att nya marker inte behövdes eftersom renantalet inte hade behövt minska. Myndigheterna förbisåg paradoxen att trots mekanisering och rationaliseringsåtgärder kunde det totala antalet renar inte utökas. Ett större innehav av renar blev en förutsättning för att en renskötare skulle kunna vara kvar i näringen eftersom mekaniseringen ökade kostnaderna. Mekaniseringen var både en följd av teknikutvecklingen och av fragmenterade betesområden. Samerna fick flyttvägar förstörda i skuggan av vattenkraft- och samhällsutbyggnaden. Samtidigt ökade behovet av större båtar för säkrare båtfart i de reglerade sjöarna.
Den ständigt pågående utslagningen från renskötseln har påpekats i tidigare forskning. Den blir än tydligare genom vattenkraftens inverkningar. Utredningen om renbetesmarkerna föreslog att renskötselutövare med ett lågt antal renar skulle erbjudas avgångsvederlag om de lämnade renskötseln. Övergångsbestämmelser om avgångsvederlag infördes i rennäringslagen 1971. Genom lagstiftningen syns en statlig strategi om successiv begränsning av renskötseln och ökad statlig kontroll över marken som liknar andra bosättarkoloniala projekt. I ett vidare perspektiv för strategin med sig färre samiska rättighetsinnehavare. Det kan jämföras med hur staten behandlade skötesrensystemet, där icke-renskötande samer och icke-samer fick ha renar i vård hos renskötare. I den statliga strategin att säkra renskötseln som en samisk näring under 1910- och 1920-talen begränsades icke-samiskt renägande och även för samer som inte på heltid arbetade med renskötsel. Många renskötande samer befarade att det lokalt skulle få konsekvenser för relationerna mellan olika grupper.
106
Össbo, Nya vatten, dunkla speglingar, s. 159–160. 107
A. Amft. Sápmi i förändringens tid. En studie av svenska samers levnadsvillkor under 1900talet ur ett genus och etnicitetsperspektiv. (Umeå universitet, 2000), s. 62. 108
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 160, 223. 109
Nordin. Relationer i ett samiskt samhälle, s. 94–95.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
Avslutande ord och rekommendationer
Svenska staten har i rollerna som utbyggaraktör, utbyggnadsfinansiär, lagstiftare, markförvaltare, övervakare av renskötseln och tillståndsmyndighet för vattenkraftutbyggnad ett ansvar för de negativa konsekvenserna som utbyggnaden haft för det samiska samhället. Osynliggörandet av samer i lagstiftning och processer kring markanvändning har lett till en rättsosäkerhet.
Hur samer och övrig lokalbefolkning påverkades av avvittringsprocessen och dess förändringar över tid behöver undersökas närmare för att bygga en förståelse kring de markkonflikter som finns i norra Sverige i dag. Även vattenlagen från 1926 behöver följas upp. Konsekvenserna av tidigare bosättnings- och markpolitik har skapat olika grupper av sakägare med motstridiga intressen och rättigheter. Det har många gånger lett till konflikter som märks tydligt än i dag, i synnerhet när frågor om resursutvinning och energiutbyggnad aktualiseras men också gällande jakt, fiske och friluftsliv. Att följa upp de långdragna processer som sakägare drabbades av på grund av uppskjutna skadeinventeringar under krislagen skulle kunna vara en del av en försoningsprocess med samer och övrig befolkning i norra Sverige. I synnerhet vore det viktigt mot bakgrund av den kommande omprövningsprocessen för befintliga vattendomar.
En följd av statlig politik och ersättningspraktik är att människor som levde med vattenkraftens skadeverkningar ofta fick sina livsvillkor omstöpta till förmån för behovet av elektricitet på andra platser. Det visar sig bland annat i hur statliga Vattenfall många gånger protesterat mot eller prutat ner närboendes ersättningsanspråk och även försämrat de avtal som erbjudits.
Mot den ovannämnda bakgrunden behöver de samiska utvecklingsmöjligheterna och det samiska självbestämmandet som förhindrats belysas och stärkas i relation till skrivningen i grundlagen. Lagen säger att samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla sitt kulturoch samfundsliv ska främjas. Där är renskötseln en avgörande ingrediens, vars utveckling behöver säkras.
Referenser
Almqvist, J-E. Det norrländska avvittringsverket. Svenska lantmäteriet
del I. (Lantmäteristyrelsen, 1928.) Amft, A. Sápmi i förändringens tid. En studie av svenska samers lev-
nadsvillkor under 1900-talet ur ett genus och etnicitetsperspektiv. (Umeå universitet, 2000.)
Avvittringarna i lappmarkerna. Information från Justitiedepartementet.
(Stockholm, 1990.) Bengtsson, B. Samernas rätt i ny belysning. Svensk juristtidning 2
(1990): s. 138–142. Broberg, O. Rönnbäck, K. Aednan och bolaget. Historisk Tidskrift
140:3 (2020): s. 476–497. Dale, E. Anopticism: Invisible Populations and the Power of Not
Seeing. International Journal of Historical Archaeology 23 (2019): s. 596–698.
Folkrörelsearkivet Umeå, Norrlands Naturvärns arkiv, Regionplan
Tärna. Forsgren, N. Krafttag i norr. En krönika om energin från Vattenfall
Mellersta Norrland. (Vattenfall, 1992.) Hanes, G. Vaisaluokta 100 år. (Vaisa sameförening, 2001.)
Jakobsson, E. Industrialisering av älvar. Studier kring svensk vatten-
kraftutbyggnad 1900–1918. (Göteborgs universitet, 1996.)
Kihlander, S. När tiden byttes ut. Norra Jämtland och industrialiserings-
processen 1850–1906. (Nordic Academic Press, 2021.)
Kommittébetänkande 1907:5, II. Korpijaakko-Labba, K. Om samernas rättsliga ställning i Sverige-
Finland. (Juristförbundets förlag, 1994.)
Lantto, P. Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska
mobilisering 1900–1950. (Umeå universitet, 2000.)
Lantto, P. Lappväsendet. Implementeringen av svensk samepolitik
1883–1971. (Umeå universitet, 2012.)
Lantto, P. The Consequences of State intervention: Forced Reloca-
tions, and Sámi Rights in Sweden 1919–2012, Estonian Literary Museum 8:2 (2014): s. 53–73.
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
Lundmark, L. Samernas skatteland under 300 år. (Institutet för rätts-
historisk forskning, 2006.) Lycksele tingsrätt, TR-T-329-17. Dom 2020-02-28. Marklund, B. Muonio. En historievetenskaplig undersökning av en
skogssamisk koncessionssameby. (Sametinget, 2021.)
Miljö- och energidepartementet PM Vattenmiljö och vattenkraft.
(2017.) Moritz, P. Fjällfolk. Livsformer och kulturprocesser i Tärna socken
under 1800- och 1990-talen. (Umeå universitet, 1990.)
Motion 1993/94:BO405. Motion 1993/94:BO419. Nordin, Å. Relationer i ett samiskt samhälle. En studie av skötesren-
systemet i Gällivare socken under första hälften av 1900-talet. (Umeå universitet, 2002.)
Norstedt, G. Det förlorade landet. Om skogsrenskötseln på de upp-
delade markerna nedanför odlingsgränsen. I Larsson, L-G., Rydving, H., Svanberg, I. (red.) Samer i söder (Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala, 2022), s. 151–172.
NJA II, Nytt Juridiskt Arkiv 1926, 890. NJA II, Nytt Juridiskt Arkiv 1965, 492. Ostler, J. Locating Settler Colonialism in Early American History.
The William and Mary Quarterly. 76:3 (2019): s. 443–450. Ostler, J. Shoemaker, N. Settler Colonialism in Early American
History: Introduction. The William and Mary Quarterly. 76:3
(2019): s. 361–368.
Park, G. Ett remissyttrande ang. tillämpningen av 5 § renbeteslagen.
Samefolkets Egen Tidning 4 (1957). Prop. 1906:166 Angående åtskilliga med den pågående avvittringen
inom Västerbottens läns lappmarker sammanhängande förhållanden. Prop. 1910:119. Angående uppförande af en elektrisk kraftstation vid
Porjusfallen i Stora Lule älf gifven Stockholms slott den 4 april 1910. Prop. 2017/18: 254. Vattenmiljö och vattenkraft. Päiviö, N-J. Från skattemannarätt till nyttjanderätt. En rättshistorisk
studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet av 1500talet till 1886 års renbeteslag. (Uppsala universitet, 2011.)
Riksdagen, Fråga 1999/00:249. Riksarkivet, Landsarkivet Östersund, Lappfogdens inom Jämtlands
arkiv, FX:5. Riksarkivet, Landsarkivet Härnösand, Lappfogden i Norrbottens
Östra arkiv, FXVI:51. Riksarkivet, Landsarkivet Härnösand, Lappfogden i Norrbottens
Östra arkiv, FXVI:50. Riksarkivet, Landsarkivet Härnösand, Lappfogden i Norrbottens
Norra arkiv, BI:1. Ritzén, H. Vattenkraftutbyggnadsföretags inverkan på renskötseln inom
Västerbotten län (Länsstyrelsen, 1960.)
Rumar, L. Avradslanden, skattefjällen och avvittringen i Jämtlands
län. Lundmark, L. Rumar, L. (red.) Mark och rätt i Sameland
(Institutet för rättshistorisk forskning, 2008), s. 179–196.
Rumar, L. Historien och Härjedalsdomen. En kritisk analys. (Umeå
universitet, 2016.) SFS 1918:523. Vattenlag. SFS 1928:309. Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Skellefteå Kraft. Varde Ljus. Historien om Skellefteå Kraft. (Skellefteå
kommun 1995.) SOU 1922:10. Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska
utveckling. SOU 2013:69. Ny tid, ny prövning. Förslag till ändrade vattenrätts-
liga bestämmelser. SOU 2014:35. I vått och torrt. Förslag till ändrade vattenrättsliga
bestämmelser. SOU 2023:68. Som om vi aldrig funnits. Exkludering och assimilering
av tornedalingar, kväner och lantalaiset. Stenberg, K. Lindholm, V. Dat läh mijen situd – Det är vår vilja!
En vädjan till svenska nationen från samefolket. (Östersund, 1920.) Stenman, L. Avvittringarna i Västerbottens län lappmarker Doktors-
avhandling. (Uppsala universitet, 1983.) Stenman, L. ”Avvittringen i Västerbottens län lappmarker”: bearbet-
ning och komplettering av doktorsavhandling. Forskningsrapport.
(Sámi vuogatvuodalihttu, 2014.)
SOU 2026:15 Dämningar och kraftuttag – effekter av svensk politik och praktik kring mark och vatten …
Törnlund, E. Östlund, L. Floating Timber in Northern Sweden:
The construction of Floatways and Transformation of Rivers. Environment and History. 8:1 (2002): s. 85–106.
Umeå Tingsrätt. Norrbygdens Vattendomstol, Ans.D. 3/1919. Suorva. Umeå Tingsrätt. Norrbygdens Vattendomstol, Ans D. 62/1963.
Abelvattnet. Utsi, I Utsi, P. Giela Gielain. (Porjus, 1980). Vattenfall. Innan
Vattenfall fanns. https://historia.vattenfall.se/stories/en-nyvardag-med-el/innan-vattenfall-fanns (hämtad 2024-03-22).
Vedung, E. Brandel, M. Staten, vattenkraften och de politiska
partierna (Nya Doxa, 2001). Wolfe, P. Settler Colonialism and the Elimination of the Native.
Journal of Genocide Research. 8:4. (2006): s. 387–409. Öhman, M-B. Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim:
Återtagande av lulesamisk och skogssamisk historia och identitet i ett bosättarkolonialt Sverige. Tidsskrift for kjønnsforskning. 45:4 (2021): s. 197–214.
Össbo, Å. Nya vatten, dunkla speglingar. Industriell kolonialism genom
svenska vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968. (Umeå universitet, 2014.)
Össbo, Å. ’A constant reminder of what we had to forfeit’. Swedish
Industrial colonialism and intergenerational effects on Sámi living conditions in Upper Stuor Julevädno. International Journal of Critical Indigenous Studies 14:1 (2021): s. 17–32.
Össbo, Å. Back to Square One. Green Sacrifice Zones in Sápmi and
Swedish Policy Responses to Energy Emergencies. Arctic Review on Law and Politics. 14 (2023): s. 112–134.
Össbo, Å. Hydropower company sites. A study of Swedish Settler
colonialism. Settler Colonial Studies 13:1 (2023): s. 115–132. Össbo, Å. Som en skänk från ovan eller skada på kredit? I Nilsson,
R., Rohdin, M. Mörkenstam, U. (red.). Sápmi på film och TV. (Umeå universitet 2024), s. 208–236.
Östersunds tingsrätt. Mellanbygdens Vattendomstol, Ans.D. 37/1942.
Burvattengruppen.
Lule älv – samiska perspektiv på etnosvensk tekniknationalism och vattenkraftexploateringar
May-Britt Öhman
Inledning
Vattenkraftutbyggnaden för elproduktion inleddes i södra Sverige i slutet av 1800-talet. I början av 1900-talet tillkom de tre stora av staten ledda vattenkraftutbyggnaderna Olidan, Trollhättan, i Göta älv 1906–1910, Älvkarleby i Dalälven 1911–1915 och Bårjås/Porjus i Stora Lule älv 1910–1914.
Vattenkraften var förutsättningen för Sveriges industrialisering och därmed avgörande för landets utveckling från ett fattigt utvandrarland till ett oerhört rikt land. Aktörer med egna ekonomiska intressen i verksamheten drev på för att utbyggnaderna skulle ske. I de samiska områdena, i hela norra Sverige, ledde vattenkraftutbyggnaderna till omfattande negativa konsekvenser för sociala relationer, kultur, lokal ekonomi, självförsörjning, miljö och säkerhet.
1 Artikeln har granskats av extern lektör enligt modellen double blind peer review. Arbetet med artikeln har genomförts med finansiering från ett flertal olika forskningsprojekt med start från 1999 och med anslag från flera forskningsfinansiärer: Riksbankens Jubileumsfond; Sida-Sarec; FORMAS Dnr 2023-01829; 2021-01723; 2019-01975; 2017-01923; 2016-01039; 2012-01845 och Vetenskapsrådet Dnr 2021-03080; 2016-02430; 2009-01736; 2008-00683. Varmt tack till alla som delat med sig av sina erfarenheter, minnen och bilder. Stort tack till anonym granskare, andra som läst och kommenterat, till redaktörerna och särskilt tack till Gunlög Fur.
Lule älv – samiska perspektiv på etnosvensk tekniknationalism …
Figur 1 Notfiske av lax vid Edefors, Lule älv, 1933
Foto: Gustaf Holmström. Källa: Norrbottens museum.
Det är hemskt att se och förstå hur mycket vacker och rik natur som blivit dränkt, alla samiska heliga platser som också dränkts och alla arter som försvunnit. De gyttjiga stränderna i maj är också förjävliga. Alla döda älvsträckor.
Vattenkraftverken i älvarna i de samiska områdena på svensk sida
står i dag för nära 90 procent av all vattenkraftsel i Sverige. Majoriteten av vattenkraftverken byggdes under 1940-, 1950- och 1960talen. Fram till mitten av 1960-talet stod vattenkraften för nästan all elproduktion i landet. Från 1980-talet, då utbyggnadsepoken avrundades i Sverige, står vattenkraften konstant för omkring hälften
av all elproduktion, och för hälften av all el som förbrukas i Sverige. Vattenkraften är utöver detta den ojämförligt mest betydelsefulla
Enkätcitat ur Frida Heilert, Vattenkraft – Energi till många och rättvisa för alla? Hur människor längs Lule älv påverkas av att leva vid reglerat vatten, opublicerad kandidatuppsats (Stockholms universitet, 2017), s. 28. I denna artikel avses dagens renskötselområde vilket innefattar de fem länen i landsdelen Norrland samt Dalarna. Samer har dock levt och lever över hela FennoSkandinavien. Jfr I-. Svanberg De sydliga samerna och deras försörjning, söder, L-G. Larsson, H. Rydving I. Svanberg (red.). Samer i (Kungliga Vetenskapssamhället, 2022). Statistiska centralbyrån, Statistisk årsbok för Sverige 2014 (Statistiska centralbyrån, 2014), s. 165, 171.
delen i det svenska elsystemet. Vattenkraften används nämligen för att reglera elproduktionen så att systemet fungerar problemfritt. El kan inte lagras, förutom i batterier. Det är i vattenkraftverkens regleringsmagasin som sparandet sker. När de övriga elproduktionssystemen – kärnkraft, vindkraft, solkraft, värmeverk – inte kan möta konsumtionsbehovet så används det sparade vattnet, eller så bromsas produktionen när det finns tillräckligt med el. Denna reglering sker över år och säsong, dygn, timmar och sekunder. Till följd av detta stiger respektive sjunker vattenytorna i regleringsmagasinen. Utöver att omfattande områden, flyttleder, renbeten, kalvningsland, byar och gårdar, samiska fornlämningar, gravar och offerplatser dämts över eller underminerats av vattennivåernas fluktuering, så innebär regleringen ytterligare problem, året om. På vintern undermineras isen på älvar och sjöar, sprickor, upphöjningar och sjok med hängande is uppstår och vakar öppnas upp. Isarna blir förrädiska och livsfarliga för människor och djur.
I ordningsföljd efter betydelse står Luleälven, Göta älv, Ångermanälven, Indalsälven, Umeälven, Skellefteälven, Dalälven, Ljusnan och Ljungan för nästan 100 procent av den för elsystemet helt avgörande reglerfunktionen. Alla utom Göta älv är belägna i dagens samiska renskötselområde. Med historiker Eva Jakobssons ord är de utbyggda älvarna industrialiserade, de står under mänsklig industriell kontroll och deras flöden har modifierats för att vara anpassade efter elförsäljningen.
De inlandskommuner där majoriteten av vattenkraftverken är belägna blev efter en utbyggnadsepok med hög inflyttning och tillväxt i stället utflyttningsområden med åldrande befolkning. I de flesta fall även med dålig ekonomi och bristande möjligheter till god samhällsservice för invånarna. Exempelvis har gatubelysningen i Jokkmokk skurits ned sedan 2005, och socialtjänst, vård och skola dras i dag med bemanningssvårigheter. Sjuka och äldre får inte sina rättigheter tillgodosedda.
Inte heller kustkommunerna, nedströms dammarna, har dragit några ekonomiska fördelar. Kommunerna får själva bekosta arbetet
5 K. Lindholm/Energiföretagen, Vattenkraft, 2024. 6 Statens energimyndighet. Vad avgör ett vattenkraftverks betydelse för elsystemet: underlag till nationell strategi för åtgärder inom vattenkraften, (Statens energimyndighet, 2014), s. 6. 7 E. Jakobsson. Industrialization of Rivers: A water system approach to hydropower development. Knowledge, Technology Policy 14 (2002): s. 41–42. 8 NN1 2013; NN2 2024; M. Nyberg, Jokkmokk: ’Vi vill ha ljus’, SVT Nyheter Norrbotten 2017-05-25.
med säkerhetsfrågor som allmänhetens säkerhet vid dammar, samt förebyggande arbete för att motverka konsekvenserna av allvarliga översvämningar vid dammbrott. Vinsterna från elförsäljningen hamnar någon annanstans.
Lule älv sträcker sig från källsjöarna i fjällkedjan i väster, 46 mil, till Luleå där den utmynnar i Lullemerra/Östersjön, Lullemerra – östra havet på lulesamiska. Lule älv består av två älvar, Lilla respektive Stora Lule älv, som möts fyra mil nedströms Jokkmokk, vid Vuollerim – det nedre selet på lulesamiska. Luleälvens namn kommer från lulesamiskans ord för ”i öster”, eller ”österut”, liksom Luleå stads namn. Stora Lule älv kallas även Norrälven samt på lulesamiska Stuor Julevädno. Lilla Lule älv kallas även Sörälven, samt Unna Julevädno på lulesamiska.
Renskötsel har bedrivits längs Lule älv mellan fjäll och skärgård i flera hundra år, och troligen mycket längre än så. I Lule älvdal finns i dag det största antalet renar i Sverige, omkring 50 000. Fisket har varit avgörande för människors möjlighet till ett gott liv i det kalla klimatet. Fram till vattenkraftregleringarna, var älven en av de mest laxrika i norra Europa och drog till sig kyrkans, kungars och stormäns intresse och nordliga expansions- och kolonisationsambitioner redan från 1300-talet.
Samiska plats- och ortsnamn från skärgård och kust i öster till fjällkedjan i väster, liksom i de andra vattenkraftslänen i norr, vittnar om långvarig samisk närvaro. Här finns samisk kulturhistoria, fornlämningar och i allra högsta grad levande samisk kultur. Under 1900-talet, med start i Porjus följt av Suorvadammen och Akkajauremagasinet, Stora Lule älv, 1919 och fram till Randi kraftverk i Lilla Lule älv 1976, dämdes älven upp av 15 vattenkraftverk och dammar i regi av det statliga kraftföretaget Vattenfall. Företaget är fortfarande ensamägare
9 M-B. Öhman, M.-Palo E.-L. Thunqvist. Public participation, Human Security and Public Safety around Dams in Sweden: A case study of the regulated Ume and Lule Rivers. Safety Science Monitor 19:2 (2016): s. 7. 10 J.G. Ullenius. Undersökningsanteckningar rörande skogslappsområden å Lilla Luleälvs båda sidor nedom Jokkmokk, 1932, Norrbottens Museum arkiv, F32; O.Korhonen Samernas Utbildningscentrum, Julevsáme – svensk ordbok, u.å. 11 Sametinget, Rennäring, Kartor som underlag för planer, 2024; I. Bergman P. H. Ramqvist, Hunters of forests and waters: Late Iron Age and Medieval subsistence and social processes in coastal northern Sweden. Acta Borealia 35:1 (2018).
till samtliga kraftverk och dammar och älven står för mer än tio procent av all el som produceras i Sverige.
Utifrån Lule älv som fallstudie, med samiska erfarenheter och perspektiv som utgångspunkt, belyser kapitlet vattenkraftutbyggnaden, dess förutsättningar och konsekvenser, samt även ifrågasättanden och kampen för hållbarhet och för samisk kultur, tradition och historia. Koloniala och bosättarkoloniala förhållningssätt belyses. Kapitlet bygger på ett flertal studier med intervjuer och konversationer, genomgångar av media, sociala medier, arkiv, enkäter och observationer på plats med start från 1999. De har utförts inom eller i anslutning till ett flertal forskningsprojekt. Teoretiska och metodologiska utgångspunkter har hämtats från teknik- och vetenskapshistoria, miljöhistoria, miljöfilosofi, antropologi, mark- och vattenresursteknik, genusvetenskap och statsvetenskap. Kapitlet bygger dock främst på författarens egna forskningsområden inom teknik- och vetenskapshistoria och miljöhistoria.
Erfarenheterna från Lule älv kan med fördel användas som utgångspunkter för att närmare granska skeendena i de andra reglerade älvarna i samiska områden.
Etiska förhållningssätt utgår från de urfolksmetodologier som formulerats de senaste decennierna, rekommendationer från forskningsfinansiärer, samt kraven i svensk lagstiftning. Samtliga personer som intervjuats har anonymiserats och endast årtal för intervju anges. I de fall då känsliga uppgifter riskerar att fördjupa de konflikter som uppstått som konsekvens av vattenkraftexploateringarna är återgivandet mer generellt.
Etnosvensk tekniknationalism, bosättarkolonialism och den storskaliga vattenkraftsepoken
Användandet av och kontrollen över vatten och vattendrag har i alla tider runtom i världen varit grund för såväl konflikter som politisk organisering. Den storskaliga vattenkraftsepoken inleddes i Sverige, i andra europeiska länder, i USA och Kanada i slutet av 1800-talet.
12
Elkonsumtionen i Sverige 2023 var 134,8 TWh. Lule älv producerade 2022 drygt 17 TWh. Vattenfall, Lule älv producerar historiskt rekord på 17 TWh, 2023-02-10.; J. Öljemark Ekonomifakta, Elanvändning, 12/2 2024.; NN3 2011. 13
Jfr L. Tuhiwai Smith, Decolonizing methodologies: research and indigenous peoples (Zed, 1999); SFS 1992:1434 Högskolelag, 1 kap. 3 a § och 5 §; SFS 1974:152 Regeringsformen, 1 kap. 2 §; J. Åkerman. God forskningssed 2024 (Vetenskapsrådet, 2024).
Då anlades stora dammar som förvandlade flödande älvar och vattendrag till industrialiserade älvar som människan kontrollerade.
Som Eva Jakobsson visar var det i Sverige en grupp av svenska bolagsägare, ingenjörer och jurister, som drev på och samtidigt själva drog ekonomiska fördelar av exploateringarna. Aktörerna innehade starka positioner på kommunnivå, som riksdagsledamöter, sakkunniga i statliga utredningar och medverkade i bildandet av Kungliga Vattenfallsstyrelsen, det statliga vattenkraftsbolaget, sedermera Vattenfall. De lyckades förändra lagstiftningen. Från 1400-talet hade det inte varit tillåtet att dämma över den så kallade kungsådran, en del av strömfåran, i svenska älvar och vattendrag. Det ändrades med vattenlagen 1918. Beslutsfattandet om utbyggnaderna flyttades nu från de lokala häradsrätterna, där beslutsfattare som ofta själva direkt berördes av utbyggnaderna fanns med, över till sex särskilda domstolar, vattendomstolarna. I vattendomstolarna satt, utöver juristerna, ingenjörer och vattenbyggnadstekniker med egna intressen i regleringarna med som beslutsfattare. Det innebar alltså att storskalig industriell nytta, tillsammans med de aktörer som hade egna ekonomiska intressen i dessa, men inte drabbades av de negativa konsekvenserna fick företräde framför lokal kultur, lokala behov, perspektiv och lokal ekonomisk nytta. Älvarna blev nu tillgängliga för omfattande exploatering.
En förutsättning för exploateringen av Lule älv och övriga älvar i samiska territorier var även det koloniala sammanhanget, den koloniala ideologin med ett rasistiskt förhållningssätt till samer och ett nedvärderande av samisk kultur. Kolonialism och bosättarkolonialism betecknar ekonomisk makt och kontroll, samt kulturella föreställningar knutna till dem. Valentin Mudimbe visar hur europeiska kolonialmakter använde sig av en föreställning om ett primitivt Afrika, där syftet var att rättfärdiga en kolonial ockupation. Premissen var att afrikanerna var i behov av utveckling, modernitet, och endast kolonialstaten med de vita européerna kunde åstadkomma det. Mudimbe pekar på hur den koloniala ockupationen aldrig innebar förutsättningar för att leda till landets utveckling. Den ledde i stället till underveckling
14 Jfr Jakobsson 2002, 41–43, 55. 15 Jakobsson 2002, 50–52; E. Jakobsson. Norsk och svensk vattenkraftutbyggnad. En komparativ studie. Polhem: Tidskrift för teknikhistoria 10:3 (1992): s. 250–252.
och beroendeförhållanden, något som kvarstod när de forna kolonierna blev självständiga nationer.
I de fall där kolonialmakten ännu finns kvar och upprätthåller kontrollen, så används i dag begreppet bosättarkolonialism. Patrick Wolfe framhåller att inom bosättarkolonialismen är rasism ett verktyg som används för att utradera (genom dödande eller tvångsassimilering) den befintliga befolkningen – urfolket. Därmed möjliggörs övertagandet av kontrollen av marker och vatten.
Alex Wilson och Marie Laing betecknar tvångsförflyttning av urfolk från deras traditionella marker och vatten, samt förstörandet av anknytningen till platser, marker och vatten som är avgörande för upprätthållandet av traditionell kunskap, som epistemicid, en avsiktlig utplåning av kunskap och kunskapssystem. Kyle Whyte lyfter fram hur bosättarkolonial politik underminerar möjligheter för urfolk till självständigt införskaffande av mat och därtill knutna samhällsstrukturer. Därmed förstörs urfolks system för livsmedelssäkerhet.
Samtliga ovan nämnda aspekter kan kännas igen i 1900-talets vattenkraftutbyggnad. Det var en självklarhet att de samiska territorierna betraktades som Sveriges koloni av den politiska eliten, av företrädare för näringsliv och universitet. Samer hade allt mer under 1800-talet i politiska sammanhang, av media och av forskare betecknats som ett lägre stående folkslag, vars kultur inte hade något egenvärde och var på väg att dö ut. Under tidigt 1800-tal hade rasbiologiska studier inletts, och i början av 1900-talet blev rasistiska föreställningar om samer en uttalad del av en statlig politik, den så kallade ”lapp-skallvara-lapp”-politiken. Nomadiserande fjällrenskötsel framhölls som den enda ”äkta” samiska kulturformen. Fjällsamerna skulle dessutom kvarhållas i renskötseln och inte få för mycket smak på svensk kultur, civilisation, som att bo i varma hus. Skogssamer, vilka var mer eller
16
V. Y. Mudimbe. The Invention of Africa: Gnosis, Philosophy and the Order of Knowledge (Bloomington 1988), 17–19, 33–35. 17
P. Wolfe. Settler colonialism and the elimination of the native. Journal of Genocide Research 8:4 (2006): s. 388. 18
A. Wilson M. Laing, Queering Indigenous Education. I L. Tuhiwai Smith, E. Tuck, K. Wayne Yang (red.). Indigenous and decolonizing studies in education: Mapping the long view, (Routledge, 2018), s. 113. 19
K. Whyte. Food Sovereignty, Justice, and Indigenous Peoples: An Essay on Settler Colonialism and Collective Continuance. I A. Barnhill, M. Budolfson T. Doggett (red.). The Oxford
Handbook of Food Ethics. (Oxford University Press, 2018.)
20
L. Lundmark. ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm”: Svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv. (Norrlands universitetsförl., 2002); P. Lantto. Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885–1971. (Umeå universitet, 2012), s. 44–46. 21
Jfr Lundmark, s. 63.
mindre bofasta och höll renar, sågs som något mellanting mellan samer och jordbrukande befolkning. Deras marker beslagtogs i stor utsträckning. Samer som var bofasta och inte hade renar ansågs ha förverkat sin samiskhet och skulle assimileras. Politiken fastställdes framför allt i rennäringslagar och i utbildningen för samiska barn från 1913 , men blev även tongivande inom vattenkraftutbyggnaden.
Förutsättningen för utbyggnaderna i Lule älv, och det första kraftverket i Porjus i Stora Lule älv, med start från 1910, var att svenska staten hade övertagit samiska marker och vattendrag under senare delen av 1800-talet, den så kallade Avvittringen. Samer hade fram till 1700-talets slut behandlats som markägare. När svenska bönder i slutet av 1700-talet erhöll stärkt rätt till sina marker så fick inte samer samma rättigheter till de marker de skattade för. Avvittringen kan beskrivas som en process där svenska staten, utan lagligt stöd, fördelade marker till sig självt, samt till den befolkning som ansågs skulle ha rätt därtill. De som bedrev renskötsel och var registrerade som samer förlorade rätten att äga sina marker. De tillerkändes i stället rätt att kollektivt bruka de marker de tidigare ägt, dock med restriktioner. Samer som hade inrättat sig i bondekulturen, en kultur som ansågs högre stående, kunde lyckas behålla sin mark genom att registrera ett hemman och dölja sin samiska identitet.
I en utredning av vilka vattendrag och vattenfall som lämpade sig för vattenkraftutbyggnad 1903 framhölls de vattenfall vilka staten genom Avvittringen ansåg sig vara ägare till. Ett 30-tal av dessa var i Lule älv. I Porjus ansåg sig staten inte vara ensamägare, utan där fanns ett i Avvittringen fastställt hemman på 95 hektar. Det tillhörde skogssamen Erik Olofsson Abraham Rim och var ett tidigare skatteland som han ärvt. Endast Olofsson Rim med familj var registrerade bofasta här, men här levde även flera renskötande familjer som som-
22 Lundmark, s. 63. 23 Jfr N.-J. Päiviö. Från skattemannarätt till nyttjanderätt: en rättshistorisk studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet 1500-talet till 1886 års renbeteslag. (Uppsala universitet, 2011); M-B. Öhman ”Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim: Återtagande av lulesamisk och skogssamisk historia och identitet i ett bosättarkolonialt Sverige”. Tidsskrift for kjønnsforskning 45:4 (2021). 24 Vattenfallskommittén. Betänkande afgifvet den 17 mars 1903 af den för utredning beträffande vissa staten tillhöriga vattenfall af Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 tillsatta kommitté. (1903), s. 54, 89. 25 Vattenfallskommittén. Förteckning öfver statens mindre betydande vattenfall enligt Vattenfallskommitténs utredning år 1903. (1903), s. 85.
martid lämnade flera av sina tillhörigheter i förvar hos Olofsson Rim när de flyttade till fjälls.
Rättigheterna till Porjusfallen förvärvades för kraftverket i Porjus av Kungliga Vattenfallsstyrelsen först efter flera års motstånd från Olofsson Rim, och efter hot om expropriering. Han inledde även en domstolsprocess mot Vattenfallsstyrelsen om rätten att dämma över kungsådran. Ärendet drev han ända upp i Svea hovrätt, dock utan framgång. När kraftverket invigdes 1915 valde han att i protest lämna Porjus och avstå från invigningen. Hans frånvaro fick stor uppmärksamhet i media.
Tekniknationalismen, storsvenskar och nationell storhet
När vi sluta ögonen, så förnimma vi andra locktoner, toner från naturen
i eget land. Norr ifrån komma de, där sjunger malmen sin längtan att stå
upp och tjäna människorna, där brusa forsarna sitt hopp att få bära en världsindustri ... --- Vi storsvenskar drömma om ett Storsverige inom landets egna gränser, en ny nationell storhet.
Citatet är från Rudolf Kjellén (1864–1922) som tillhörde en grupp av framträdande opinionsbildare, forskare och politiker med en konservativ och etnosvensk nationell agenda under senare delen av 1800talet och tidigt 1900-tal. Han förespråkade det som Mats Fridlund benämner tekniknationalism; svenska nationalistiska strömningar som påverkade och bidrog till teknikutveckling. De nya teknologierna – elektricitet, telegraf, telefon och järnvägar – understödde i sin tur nationalism, nationsbyggande och svensk etnonationell identitet.
Liknande tongångar fanns även i de övriga europeiska nationerna. Det var under 1800-talet som nationalismen som ideologi växte sig stark. De tekniknationalistiska visionerna för Sverige lades fram av framstående aktörer, politiker, vetenskapsmän, industrimän varav de flesta hade sin bakgrund långt borta från de älvar i norr som skulle beröras. De kom från Mälardalen, Stockholm och Uppsala. Medan andra europeiska stater hade finansierat industrialiseringen med
26
A.I. Kuoljok. Mitt liv som renskötare (Ord visor, 2008), s. 181–182. 27
N. Forsgren. Porjus: pionjärverket i ödemarken (Porjus arkivkommitté, 1982), s. 20–23.; Porjusanläggningarnas invigning: Kraftcentralen uppe i ödemarken satt i gång på konungens signal (Dagens Nyheter, 1915-02-09). 28
R. Kjellén. Nationell samling: politiska och etiska fragment (Gebers, 1906), s. 28. 29
M. Fridlund. Teknikens konstruktion av nationen: Svensk nationalism och industrialisering kring sekelskiftet 1900. I B. Brenna K. M. Fjeldstad, (red.). Kollektive identiteter, ting og betydninger: seminarrapport. (TMV, 1997), s. 123–125.
kolonisationsföretag och slavhandel hade svenska staten, trots idoga försök, endast haft blygsamma framgångar i sådan verksamhet. Naturresurserna som fanns i norr blev nu av stort intresse och Norrland – Lappland-samernas land – beskrevs nu som ett ”lappländskt kolonialrike” som skulle göra Sverige rikt:
Vår tids teknik är nämligen mäktig af underverk (…). Den nationella samlingen är endast medlet; där bakom öppnar sig det nationella samarbetet, framför allt att förvandla vårt lappländska kolonialrike till bröd och hem åt människor.
I visionerna om nationell storhet osynliggjordes samer och samers rättigheter. Detta trots att samer redan under 1800-talet ifrågasatt svenska statens agerande, framför allt i frågan om utökade odlingar i renskötselområdet, vilka skapade problem och konflikter. Protesterna hördes än mer från början av 1900-talet från framstående talespersoner såsom Elsa Laula, Karin Stenberg och många andra.
I samband med andra världskriget framhöll ledande aktörer inom vattenkraftindustrin behovet av att satsa på ytterligare vattenkraftsexploatering. Även nu lyckades man få till lagändringar. En krislagstiftning som genomfördes 1939 gav undantag från kraven i den existerande vattenlagen. Den förkortade processen för byggnadstillstånd. Detta gav utrymme för ytterligare omfattande exploateringar av älvarna och rättsosäkerhet för de drabbade. Lagen användes för andra och tredje regleringen av Suorvamagasinet, ytterligare en reglering i Porjus, samt för Harsprånget. Det diskriminerande förhållningssättet gentemot samer, samisk kultur, självförsörjning och näringar, fortsatte trots ökande samisk mobilisering.
En avgörande nationalistisk teknikutveckling som möjliggjorde den storskaliga vattenkraftutbyggnaden i norr var elöverföringstekniken, finansierad av svenska staten i samarbete med företaget Asea från tidigt 1900-tal. År 1952 invigdes den 100 mil långa Harsprångslinjen – världens första 380 kilovolt kraftledning – från Harsprångets
30 Kjellén. Nationell samling, s. 17–18. 31 S. Broch Johansen. Elsa Laula Renberg: historien om samefolkets stora Minerva (CalliidLágádus, 2015); En lappqvinna (Dagens Nyheter, 1867-02-12), s. 2.; Lantto. Lappväsendet, 44–46. 32 Å. Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar: industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968. (Umeå universitet, 2014), s. 107–109, 125. 33 Jfr P. Lantto. Att göra sin stämma hörd: Svenska samernas riksförbund, samerörelsen och svensk samepolitik 1950–1962. (Umeå universitet, 2003.)
vattenkraftverk i Stora Lule älv, nedströms Porjus, till knutpunkten Hallsberg i söder.
Samtidigt som allt fler vattenkraftverk byggdes, främst i norr, men även i övriga Sverige, växte en naturskyddsopinion fram. Framträdande jurister och akademiker ifrågasatte genom olika organisationer vattenkraftutbyggnadens alltmer uppenbara och omfattande miljökonsekvenser. Under 1960-talet intensifierades motståndet ännu mer, däribland i kampen för Vindelälven i Västerbottens län, vilken ledde till förändrad syn på vattenkraft.
Patrik Lantto beskriver att motståndet mot vattenkraftsexploateringarna var en avgörande del i samisk mobilisering från 1950, när Svenska Samernas Riksförbund, (SSR), bildades. I mitten 1980-talet antog riksdagen en lagstiftning som skyddade ett flertal älvsträckor runt om i landet och Vindelälven, Pite, Kalix och Torne älvar utsågs till nationalälvar, älvar som helt skulle skyddas mot utbyggnad. Vattenkraftutbyggnadsepoken inom Sveriges gränser var därmed avslutad. Under 1980-talet framställdes vattenkraften som positiv av såväl riksdagens majoritet som Svenska Naturskyddsföreningen. Den ansågs inte orsaka några betydande utsläpp av växthusgaser. Däremot framhölls samtidigt byggandet av ny vattenkraft som miljöskadligt.
Svensk vattenkraftteknik blev en viktig exportvara från 1960-talet, tack vare statligt finansierad biståndsverksamhet. Dit hänvisades nu svenska företag och ekonomiska intressen. Sverige blev snart en framträdande internationell vattenkraftbyggarnation.
Röster om vattenkraftexploateringarna
Renskötarnas perspektiv
Där var väldigt vackra bördiga stränder, blommor och blad, fina raka
björkar vid sjöstränderna. ... det finns inte nu, nu är det bara stenskravel.
--- Där de har kåtorna nu, där har jag vallat renarna på nätterna ... du
vet, de simmade över älven där, innan trean. … allt det där under Áhkká,
34
M. Fridlund. Den gemensamma utvecklingen: staten, storföretaget och samarbetet kring den svenska elkrafttekniken. (Kungl. Tekniska Högskolan, 1999), s. 29–31, 178–179. 35
Lantto. Att göra sin stämma hörd. A. 99–101. 36
I. Utsi, Vattnet över bräddarna. Sveriges Natur. 49:5 (1958): s. 118; J. Anshelm. Kraftproduktion och miljöopinion. Kritiken av vindkraftens miljöpåverkan och den som riktats mot övriga kraftslag, Rapport 6571. (Naturvårdsverket, 2013.) 37
Anshelm. Kraftproduktion och miljöopinion s. 19–21. 38
M-B. Öhman. Taming Exotic Beauties: Swedish Hydro Power Constructions in Tanzania in the Era of Development Assistance, 1960s–1990s. (Kungliga Tekniska högskolan, 2007), s. 88–90.
det är sånt där stort deltaland ... ojoj, det var så vackert. Vi ungar rullade där i blommorna. Det var hjortron, så vansinnigt mycket där under Áhkká ...
NN4, född i början av 1930-talet, återger barndomsminnen om hur det såg ut högst upp i Stora Lule älv, vid fjällmassivet Áhkká, efter den första Suorvaregleringen, men före ”tvåan” och ”trean”, som genomfördes på 1940-talet.
Från skärgård och kust till fjällen längs Lule älv finns de allra flesta renar och renskötare i hela renskötselområdet i den svenska delen av Sápmi, inom de fyra fjällsamebyarna och de tre skogssamebyarna. Inom renskötseln har samiska språk, kultur, traditionell kunskap och landskapsexpertis upprätthållits. Renskötseln har dessutom en avgörande betydelse för den lokala ekonomin, såväl för sysselsättning som för självförsörjning. Den är en avgörande verksamhet för ett stort antal småföretag, renskötselföretag, slöjd, slakt- och förädlingsföretag, transportföretag och turism. Såväl samiska som icke-samiska företag har ett nära samarbete med renskötseln. Renskötseln och renar sysselsätter även ett stort antal forskare, samt handläggare vid statliga myndigheter. Jokkmokks vintermarknad med framträdande samisk kultur och renen i fokus samlar årligen runt 40 000 besökare, såväl samer som icke-samer, under den första helgen i februari. Renens betande och klövtramp framhålls dessutom sedan drygt två decennier som avgörande för upprätthållandet av biologisk mångfald.
Att det skulle bli problem för renskötseln och renskötare bör ha varit uppenbart redan inför den första utbyggnaden i Porjus. Den samiska kulturen och renskötseln var då redan välkänd för svenska staten, forskningsstudier hade publicerats sedan 1600-talet, och än fler under 1800-talet. Åren 1886 och 1898 reglerades renskötseln i lagstiftning. Lule älvdal, fjällvärld och lappmark, var dessutom ett viktigt turistmål redan under 1800-talet. Porjusselet och området
39 NN4 2009. 40 Ibid. 41 Sametinget 2024. 42 OECD, Linking the Indigenous Sami People with Regional Development in Sweden (OECD Publications Centre, 2019), s. 13–15, 99, 107; Jokkmokks kommun, Jokkmokks marknad – vanliga frågor (2025). 43 W.Axelsson Linkowski T. Lennartsson. Renbete och biologisk mångfald i fjällen – vad vet vi? I M. Almstedt Jansson, T. Ebenhard J. de Jong (red.). Naturvårdskedjan – för en effektiv naturvård, red. (Centrum för biologisk mångfald, 2011), s. 311–312. 44 Jfr G. von Düben. Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske: ethnografiska studier. (Norstedts, 1873); F. Svenonius. Om lappkåtar samt Turistföreningens lappska fjällhyddor.
Svenska turistföreningens årsskrift. (1892.)
kring Porjus, användes som fiskevatten, betesmark och flyttled för renskötseln inom det som är dagens Sirges och Unna tjerusj samebyar. Men trots vetskapen vidtogs inga åtgärder för att minimera konsekvenserna för renskötseln. Lulesamiske Petter Ivarsson Tuolja, Sirges/ Sirkas, vittnade i ett möte 1918 med lappfogden om att de inte längre kunde flytta över Porjusselet.
Inför utbyggnaden av Suorvadammen (1919–1923), uppströms Porjus, hade Länsstyrelsen i Norrbotten utifrån erfarenheterna från Porjusutbyggnaden, gett den koloniala administrationen, lappfogdarna, i uppdrag att undersöka möjliga konsekvenser för renskötseln. Åsa Össbo visar hur lappfogdarna, de koloniala företrädarna, och den statligt tillsatta Lappkommittén och Vattendomstolen i de tidigaste regleringarna i Lule älv varken beaktade eller framhöll renskötselns perspektiv eller rättigheter. Medan fiske, flottning och jordbruk fanns inskrivna i vattenlagen som näringar, var inte renskötseln det. Renskötarna framhölls som rotlösa. De kunde flyttas från en plats till en annan. Den nomadiserande livsstilen ansågs vara omodern, utdöende, icke önskvärd. Samernas expertkunskaper, intimt knutna till marker och vattendrag, kunde ignoreras. Det samiska kulturlandskapet förringades och ignorerades. Penningersättningar för förlorade kalvningsland, flyttleder och betesmarker skulle ges till Lappfonden. Det var en fond för stöd till renskötseln som kollektiv, etablerad för Norrbotten 1914. Fondens medel gick inte till de berörda enskilda renskötarfamiljerna. Statens definition av en renskötare var att denne var en nomad, något som gällde fram till slutet av 1940-talet. En nomad ägde ju inte mark, och därför ansågs de inte ha fasta egendomar som kunde beröras av dämningar och vattenregleringar. Frågor om livskvalitet och förluster överläts till Vattendomstolen, kraftbolaget och lappfogdarnas tolkning.
När tvångsförflyttningarna av nordsamer med deras renhjordar söderut inleddes 1919, medförde det i sin tur att lappfogden tvångsförflyttade lulesamerna från sina marker i Lule älvdal. Det innebar sår och spänningar, som vattenkraftexploateringarna nu ytterligare förstärkte.
45
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 38–39, 47–48, 74–75. 46
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 86. 47
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 44, 88, 98–99. 48
Kuoljok. Mitt liv som renskötare s. 18; NN5 2024; L. S. Kuhmunen. Hur kan två bli en? Duodji som ett sätt att sammanfläta samiska grupper i Jokkmokk. Masteruppsats, (Sámi allaskuvla, 2019), s. 4–6.
Inger Utsi beskriver i en debattartikel i tidskriften Sveriges Natur
1958 läget vid Suorvamagaasinet efter de tre regleringarna, då med endast 18 meters nivåskillnader, efter den fjärde blev det 30 meter:
… sjöregleringen har framför allt förstört flyttningsleden ovanför Suorva.
Genom tappningen av vattenmassorna bildas isbarriärer. Dessa är genom stormarna blottade från snö och mycket hala och det står i olika lutningar och vinklar. Därtill kommer sprickor och vakar i isen. Var och
en kan förstå, vilket kryssande det blir att ta sig fram över en sådan sjö.
Upp på land kan man ej komma var som helst, då stränderna är sargade
av de väldiga vattenståndsvariationerna, myllan bortspolad och branta klippor och stenblock blottade. Att våga sig ut på en sådan sjö med en hjord dräktiga renkor är rena döden.
Gertrude Hanes beskriver i den intervjubaserade boken Vaisaluokta
100 år konsekvenserna av regleringarna:
Ibland ramlade renar ner i sprickorna och man fick hela tiden vara rädd
att barnen också skulle ramla ner i sprickorna. Det fanns inte längre något
bete åt renarna under flyttningarna eftersom holmarna hamnade under
vatten. (---) Nedströms Suorva så var försenad isläggning och vatten på isen det största bekymret (…). De yngre männen som inte hade familj stannade kvar och vaktade renarna. Sen for männen (familjefäderna) till-
baka upp och flyttade ner renhjorden. Så småningom valde några familjer
att stanna i Porjus på våren och vänta där tills det blev mer öppet vatten och bara renskötarna for med renhjorden västerut. Renhjorden och familjen skildes således åt både under vår- och höstflyttningen och renskötseln blev något som männen höll på med.
Under de följande dämningarna i såväl Stora som Lilla Lule älv framkom olägenheterna för renskötseln allt tydligare. Med start från 1950talet genomfördes återkommande möten, demonstrationer och protester. De renskötande samerna uppvaktade regeringen, tillsammans med hemmansägare och andra sakägare. Även Länsstyrelsen i Norrbotten, Jokkmokks kommunledning och rektorn för Samernas folkhögskola ifrågasatte vattenkraftutbyggnaderna. Vid ett möte 1956 i Jokkmokks Folkets hus, där 400 sakägare samlats, framförde Vattenfalls överingenjör Jonas Norrby att man inte tänkte beakta kritiken från Länsstyrelsen, sakägare eller naturvård, eftersom landets behov
49 Utsi. Vattnet över bräddarna, s.1 18. 50 G. Hanes. Vaisaluokta under 100 år. (Vaisa sameförening, 2001), s. 118–119. 51 Bekymrade samer visade Porsis skönhet och värde (Dagens Nyheter, 1958-05-21), s. 10.; Samer protesterar mot vattenreglering. (Dagens Nyheter, 1959-09-04), s. 21; Utbyggnad av Letsi avstyrks av länsstyrelsen (Dagens Nyheter, 1959-07-08), s. 9.; Lantto Att göra sin stämma hörd, s. 99–102.
av elproduktion måste fyllas: ”... kraftverksutbyggnaden brådskar. Elkraftbehovet ökar med 1 700 miljoner kilowattimmar per varje år.”
Från statens sida framhölls alltså att inget fick stå i vägen för elkraftbehoven. Staten erbjöd en liten ersättning i form av pengar, samt vissa åtgärder som skulle minimera de negativa konsekvenserna. Vid samma tid börjar dock penningersättningarna ifrågasättas från renskötarnas sida. Vid det ovan nämnda mötet påpekade ordningsman Jovva Spiik, Sirkas sameby, att de penningersättningar som erbjöds inte var långsiktigt hållbara: ”Vi behöver som ersättning bestående realvärden för att säkra framtida släktens existens.”
Apmut Ivar Kuoljok, lulesamisk renskötare, miljöaktivist, jojkare, lokalpolitiker och författare, född 1928, vars familj ägde skatteland innan de konfiskerades av staten, skriver 2008 i boken Mitt liv som renskötare:
Förr hade vi tillgång till alternativa betesmarker. Nu är det svårt att utan
tillskottsutfordring klara av att få renarna att överleva. (...) renflyttningsvägarna från fjället har blivit oframkomliga under höstvinterflyttningarna … enda alternativet är att flytta med bil om man ska flytta förbi Porjus, Harsprånget, Ligga och Messaure kraftstationer i Stora Lule älv. Om man ska utnyttja betesmarkerna närmare kusten är det samma svårig-
het att komma förbi Klubbuddssjön med Akkats, samt nedanför Letsi,
Porsi kraftstationer i Lilla Lule älv och Laxede kraftstation i Luleälven.
Det blir mycket dyra transporter och också stora kostnader för utfordring för renarna under väntetiden tills transporterna blivit utförda.
Med vattenregleringarna försvann omfattande områden med betesland och flyttleder. Renarna måste utfordras och i flera fall transporteras långa sträckor med lastbil. Vattenkraften som återkommande anses som miljövänlig, har dessutom alltså medfört omfattande lastbilstransporter med fossila bränslen. Väntan medför även stress, något som är problematiskt ur djurskyddssynpunkt. Det kan leda till att dräktiga vajor förlorar sina foster. Utfordringen har visat sig innebära negativ påverkan på renarnas hälsa, och det minskade renbetet kan även ha negativa konsekvenser för den biologiska mångfalden.
52
Hårt motstånd från bygden mot kraftverksbygge i Porsi (Dagens Nyheter, 1956-01-15), s. 6. 53
Ibid. 54
Kuoljok. Mitt liv som renskötare s. 9, 129. 55
NN6 2012; Sveriges Lantbruksuniversitet, Yttrande över remiss från Jordbruksverket gällande förslag på nya djurskyddsregler inom EU för djurtransporter, (SLU, 2024), s. 2–3. 56
H. Rautiainen. Effects of winter-feeding on reindeer’s future ability to utilize natural pastures. (Sveriges lantbruksuniversitet, 2024), s. 45–47; Axelsson Linkowski Lennartsson. Renbete och biologisk mångfald i fjällen s. 311 f.
Från statliga Vattenfalls sida har det återkommande framhållits att man har gjort rätt för sig genom utbetalningar och vissa åtgärder. I foldern Vattenkraften och rennäringen 1986, framhöll Vattenfall att antalet renar inte hade minskat, samt att de gjort rätt för sig genom omfattande penningersättningar. År 2018 framhöll Vattenfall i en artikel med titeln ”Vattenkraft och renar går ihop”, att man på olika sätt kompenserar för de skador företaget orsakar. En årlig bygdeavgift på 45 miljoner kronor till Länsstyrelsen i Norrbotten framhålls i artikeln som en rimlig ersättning. Regleringsavgifter infördes första gången 1929, som ersättning för skador från vattenkraft och benämns numera oftast ”bygdemedel.” Avgifterna betalas av årligen av vattenkraftbolagen till berörd länsstyrelse. Därefter kan kommunerna själva, föreningar och näringsliv och även enskilda som drabbats av skador, söka stöd. Vattenfall anser även att bolaget bidrar till fjäll- och samemuséet Ájtte i Jokkmokk med tio miljoner kronor årligen: ”Genom att visa att vi har en ödmjuk och respektfull inställning till samernas behov hoppas vi skapa bättre acceptans för Vattenfalls hela verksamhet.”
Skadeläget ser olika ut för olika samebyar och för de olika familjeeller hushållsgrupperna – sijdda, på lulesamiska. En del har drabbats värre än andra, då de har olika flyttleder, betesmarker och kalvningsland. Det har medfört konflikter inom samebyarna om hur man förhåller sig till de medel som betalas ut från Vattenfall och de kompensationsåtgärder som utförs. Koloniala förhållningssätt till samer och renskötseln underblåser således konflikter, som lämnas till de drabbade att själva reda ut.
I intervjuerna framkom även många andra problem för renskötseln.
Fisket och fiskesamiska perspektiv
Vi fiskesamer hör ingenstans. Inte till storsamhället och inte till samerna. Fast vi är samer, talar samiska och för den samiska kulturen vidare. Vi är berövade våra rättigheter. (...)
57 Statens vattenfallsverk, Vattenkraften och rennäringen. (Vattenfall, 1986.) 58 Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar s. 94; Länsstyrelsen Norrbotten, Utveckling med bygdemedel, u.å. 59 L.M. Kihlström. Vattenkraft och renar går ihop, Vattenfall, 2018-08-22. 60 Jfr K. Labba. Renskötselns interna organisering. (UiT Norges arktiske universitet, 2017), s. 6–68, 87–89. 61 NN7 2010.
Nu är vår näring alldeles förstörd. Fisket räcker bara till husbehov. Hur ska det gå i framtiden?
Citatet kommer från ett reportage i Dagens Nyheter 1976, där fiskesamer vid Lulejaure/Stora Lulevatten, kommer till tals. Fisket i Lule älv har varit, och är än i dag, av stor betydelse för självförsörjning och för inkomster, samt även för rekreation. Vattenkraftutbyggnaderna har haft kraftigt negativa konsekvenser för fisket med start från de allra första regleringarna i Porjus, 1910 och därefter Suorva, 1919 och därefter för varje kraftverksbygge. De som har drabbats är alla de som lever längs älven; hemmansägare, fastboende utan ägor, samiska renskötare, såväl fjällsamer som skogssamer och fiskesamer.
Inom det fiskesamiska samhället har samiska språket upprätthållits, tillsammans med samisk kultur. Men samer som har fiske som huvudsaklig verksamhet är inte medlemmar i samebyar och har osynliggjorts i stor utsträckning. Reportaget från 1976 i Dagens Nyheter belyser en protestskrivelse från fiskesamer gentemot den då nyligen publicerade statliga utredningen om samerna. I reportaget berättar flera fiskesamer om konsekvenserna av vattenkraften samt om lagstiftningen kring fiskerättigheterna. De intervjuade framhåller att det inte är möjligt att försörja sig på de vatten som av staten anses ”lagliga”, samt att de ju faktiskt har rätt till fiske i hela sjösystemet. De vill ha säkrade rättigheter för kommande generationer.
I Samerättsutredningen 15 år senare belystes situationen för fiskesamerna vid Lule älv. År 2005 framhölls det i en utredning att fiskesamernas fiskerätt ännu inte fått skydd i lagen, utan att de är beroende av länsstyrelsens upplåtelser eller annat avtal med fiskerättshavaren. I delbetänkandet från Renmarkskommitténs jakt- och fiskeutredning 2023 beskrivs situationen på liknande sätt. Fiskesamerna står fortfarande i dag utan rättigheter. NN8 berättade i en intervju 2010 om 1940- och 1950-talen och hur hela familjen bidrog till arbetet:
62
Brita Svedlund Astrid Reichwald, Inga rättigheter för renlös same (Dagens Nyheter, 1976-05-31), s. 28. 63
Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar, s. 78. 64
Svedlund och Reichwald. Inga rättigheter för renlös same, s. 28. 65
SOU 1990:91 Samerättsutredningen, Samerätt och samiskt språk: slutbetänkande, Justitiedepartementet, s. 177–179. 66
SOU 2005:17, Vem får jaga och fiska? Rätt till jakt och fiske i lappmarkerna och på renbetesfjällen, Jordbruksdepartementet, s. 37–39. 67
SOU 2023:46, Jakt och fiske i renbetesland, Regeringskansliet, s. 267.
Man slaktade ju fisken, tvättade och saltade den. Sen hade man såna här stora båtar som man fraktade ner med på hösten.
När det skulle dämmas för vattenkraften kom Vattenfalls företrädare och förmådde samer som inte kunde svenska att skriva på avtal som de inte förstod:
Mina föräldrar bodde första tiden i Nábbreluokta, 3 mil från Luspen. Min pappa kunde inte ett ord svenska och ändå kunde dom göra upp
med Vattenfall. --- Att göra avtal med folk som inte ens kan skriva sitt
namn … Det var skillnad på renskötarsamer och fiskesamer.
NN8 berättar vidare om hur dämningarna, som gjordes utan att först rensa bort träden, påverkade fiskevattnen, och hur de lämnades helt utan kompensation. De fick varken ersättning i reda pengar eller i åtgärder:
Man fick stoppa näten som förstördes. Det var ju så mycket skräp. Man
kryssade ju mellan tallarna, det var väldigt mycket tallar då vid Vuoksa.
De dämde ju bara över. Det var stora rötter som flöt. Det var ovanför Suorva, Vuoksasjön och alla dom där småsjöarna. Vi har fiskat efter hela sjösystemet. Det var många som levde på fisket där. Inte byggde dom några nya båtlänningar när dessa hamnade under vatten. Vi fick tvätta i balja, inte gick det att tvätta fisken i sjön, det var ju så smutsigt.
Även smaken på fisken påverkades, den smakade jord efter regleringen. Dessutom var det inte bara vattnet, även marker och hjortronmyrar togs ifrån fiskesamerna:
De tog ju också mycket marker ifrån oss, hjortronmyrar och allt. Men fjällsyran klarade Vattenfall inte av att ta ifrån oss, de växer ju under klipporna.
De renskötande fjällsamerna är medlemmar av i samebyar och har enligt rennäringslagen 1971 rätt till fiske inom samebyns områden. Fisket är viktigt, framför allt under sommarhalvåret, men även under resten av året. NN9 berättar om fisket i det stora Suorvamagasinet, Akkajaure/Stora Lule älv, efter dämningarna:
68 NN8 2010. 69 Ibid. 70 Ibid. 71 Ibid. 72 Ibid. 73 Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar s. 78–80; Kuoljok. Mitt liv som renskötare, s. 131; SFS 1971:437, Rennäringslag, 25 §.
… näten fylldes med kråkbärsris och ängsull, och blev helt förstörda. Det var bara att kasta.
NN10 berättar 2008 om hur trädrötter fortfarande flyter omkring, eftersom träden inte rensades bort innan dämningarna: ”… vi fick ju ett träd i nätet här i veckan.”
Hemmansägare och andra fastboende utan markägande var och är än i dag i de flesta fall ättlingar till tidigare generationers samer. De var ofta skogssamer, som registrerats som nybyggare och där den samiska identiteten har dolts som en överlevnadsstrategi.
Abel Stenman, hemmansägare i Selet/Nelkerim ett tidigare samiskt skatteland, berättar i Norrbottens-Kuriren 1960 i väntan på beslutet om utbyggnaden av det första kraftverket, Letsi, i Lilla Lule älv:
Det är många laxar man dragit upp här. … De senaste åren har det blivit allt sämre. Det beror väl på kraftverksbyggena. Fisken tar sig inte hit upp. Nu får vi inte ens fiska lax längre. Näten har blivit beslagtagna och förseglade.
I en enkätundersökning genomförd 2017 ställdes frågor om hur människor påverkats av vattenregleringarna. Ett av svaren var följande:
Det märks i byn jag bor att det fortfarande är öppna sår efter den hemska behandling gårdägarna vid älvkanten fick. De blev lurade. Fick litet betalt och hade ingen aning om att Lilla Luleälven skulle bli en torrfåra och att laxfisket som var en viktig del av inkomsten skulle försvinna.
En del av hemmansägarna och några av renskötarna lyckades få viss penningersättning för förlorat fiske. Vilka som lyckades, hur mycket de fick och vad ersättningen hade för faktisk betydelse jämfört med inkomsterna från fisket har inte studerats närmare. Inte heller kostnaderna för införskaffande av annan mat har studerats eller jämförts med Vattenfalls inkomster för varje magasin. Däremot framkom det att ersättningen till samerna beskattades så hårt i flera fall att det inte var mycket pengar kvar i slutänden. Dessutom bestod de allra flesta penningersättningarna som delades ut av en engångssumma, som inte kommit efterföljande generationer till del.
74
NN9 2009. 75
NN10 2008. 76
Jfr Öhman. Morfars ...; Ullenius. Undersökningsanteckningar …; NN11 2024. 77
Rane, Om Vattenfall får bygga Letsi måste gammal släktgård offras (Norrbottens-Kuriren, 1960-09-24), s. 11. 78
Heilert. Vattenkraft, s. 18. 79
NN1 2013; NN12 2009.
Det framkom även att fördelningen av ersättningarna medförde konflikter inom familjer, mellan familjer och olika grupper. Hur man förhöll sig till intrången, om man gjorde upp eller ej eller i vilket skede, ledde till konflikter, besvikelse och ilska som ännu finns kvar i det samiska samhället.
Från Letsi och nedströms fanns fiskarlag längs hela älven som organiserade laxfisket. Hur utbyggnaderna påverkade de sociala relationerna eller den lokala kulturen har inte studerats. Klart är dock att det var möjligt att få en god försörjning från älven innan den byggdes ut. Byalag vid Porsi och Laxede krävde penningersättning för en kostnad som motsvarade 50 kilo lax per år och hushåll. De fick dock inte den summa de hade begärt, och när de väl fick en summa så var det en engångsersättning.
Markerna till många hemman löstes aldrig in. Än i dag finns det markägare som har stora delar av sina ägor överdämda av regleringsmagasinen, utan att någon ersättning utgår.
Erosion av stränder
Ett stort problem på grund av vattenkraftutbyggnaderna längs hela Lule älv är erosionen. Den är en konsekvens av de stigande och sjunkande vattennivåerna från elförsäljningen. Vid Suorvamagasinet river vattnet i det höstfulla magasinet tillsammans med höststormarna varje år ner marken centimeter för centimeter. Hus som byggdes upp som ersättning för inlösta och rivna byggnader på 1970-talet har nu hamnat vid strandkanten, vilken fortsätter att undermineras. Även längre nedströms har hus hamnat vid strandkanten och förstörts. Några nya ersättningar för att bygga nytt utgår dock inte. Erosionen från vattenregleringen påverkar även båtplatser. Bryggor och stränder förstörs och måste repareras varje år.
80 NN9 2009; NN8 2010; NN13 2006. 81 Mångmiljonkrav för fiskeskador (Dagens Nyheter 1964-05-05), s. 29; Porsifiskare får 4 miljoner för laxförlust (Dagens Nyheter, 1967-12-13), s. 24. 82 NN9 2009; NN24 2024. 83 Författarens platsbesök 1999–2024; NN14 2009; NN15 2024.
Lule älv – samiska perspektiv på etnosvensk tekniknationalism …
Figur 2 Erosion av stränderna vid Suorvamagasinet
De höga vattennivåerna, när magasinet fylls upp för elproduktion under vintern i kombination med höststormarna, äter ur marken och kanten närmar sig husen alltmer för varje år. Foto: Nils Gustav Labba, 2021.
Torrfåror
En konsekvens av den tekniska designen där fokus enbart ligger på elförsäljning innebär att alla andra användningsområden åsidosattes. Följden blev att det skapades ett flertal sträckor som är helt torrlagda i Lule älv, så kallade torrfåror. Det är helt döda älvsträckor. Här kan
förstås ingen fisk leva, vilket ifrågasatts under många år.
Författarens platsbesök 1999–2024; K. Lundström, Vem har ansvaret för utarmningen av Jokkmokk? (Norrbottens-Kuriren, 2020-02-11).
Figur 3 Torrfåran nedströms Letsidammen i Lilla Lule älv är 17 kilometer lång
Foto: May-Britt Öhman, 2020.
Vid vissa tillfällen, som vid reparationer av kraftverk, sker även torrläggning av andra älvsträckor, vilket får omfattande konsekvenser. NN19 berättar att renarna inte kan gå där eftersom det är livsfarligt för dem. Renskötarna tvingas då lägga mycket energi på att hålla djuren borta därifrån. Med hjälp av advokat får de söka ersättning för extraarbetet, vilket tar både arbetstid och kraft. Det är inte heller säkert att någon ersättning utgår.
Mänsklig säkerhet – allmänhetens säkerhet vid dammar
--- det finns ju bara två överfarter på Langas som är säkra och det är här och i Saltoluokta. Här kan du aldrig fara rakt över isen fast det har varit fyrtio minusgrader en vecka. --- --- det är många som har gått åt i dom här vakarna här på grund av regleringarna. Förr körde de ju med bussar mitt efter sjön bara, hela vägen upp.
Säkerheten för människorna vid de reglerade vattendragen är något som sällan uppmärksammats i Sverige. Internationellt är dock detta
85 NN19 2011. 86 NN16 2009.
mer känt som ”allmänhetens säkerhet vid dammar”, public safety around dams.
Lule älv har på flera ställen blivit hundratals meter bredare än före regleringarna. Många sjöar har blivit betydligt större. Suorvamagasinet, Akkajaure, högst upp i Stora Lule älv, var sju små källsjöar men är nu stort som ett innanhav. Högst upp i Lilla Lule älv är regleringsmagasinet Tjaktjajaure betydligt större än sjön var innan. Regleringarna är anpassade efter elförsäljningen och gör att isarna, som tidigare var säkra färdvägar och så pass starka att man kunde köra lastbil och buss på dem, blivit livsfarliga. I intervjuerna framkommer flera berättelser om dödsolyckor, och incidenter från 1940-talet och framåt som hade kunnat sluta illa.
Trots att älven blivit ett regelrätt industriområde finns det ingen tillgång till räddning för de som drabbas av farorna. NN17, företrädare för säkerhetsfrågor i Jokkmokks kommun, svarar på frågan om hur länge man klarar sig i vattnet på vintern:
Tio minuter – allra högst tjugo minuter. Man kan försöka ta sig upp de
första tio minuterna, men sen blir man paralyserad av kylan.
Räddningstjänstens personals uppgift är att rädda liv. De är redo för uttryckning på fem minuter, men de har inte tillgång till helikopter, så de kan inte rädda någon som hamnat i vattnet, innan det är för sent. Däremot har fjällräddningen tillgång till helikopter, men de har en starttid på flera timmar. Det privata helikopterföretaget Fiskflyg har däremot varit involverade ett flertal gånger och räddat livet på människor som hamnat i det iskalla vattnet.
87
Öhman, Palo Thunqvist. Public participation. 88
NN16 2009. 89
NN17 2010. 90
Ibid. 91
NN18 2011.
Figur 4 Vaken som uppstår i Suorvarmagasinet nedanför Ritsem kraftverk, där två personer omkom i maj 2008
Foto: May-Britt Öhman, 2009.
Vattenfall måste enligt vattendomarna upprätthålla isleder på enbart tre platser längs hela den dämda älven. Där mäts isens tjocklek kontinuerligt för att säkerställa överfarten. Suorvamagasinet har en sådan överfart och regleringsmagasinet Langas har två. Dock avslutas mätningsarbetet i början av maj när turistsäsongen är över och renskötarna kommer med renhjordarna.
En allvarlig olycka med två döda inträffade i mitten av maj 2008 vid Ritsem, vid vaken som uppstår när vattnet kommer ut i Suorvamagasinet från kraftverket. Helikoptern som sändes ut från Gällivare kom efter en timme. Det enda som kunde göras då var att hämta upp de döda kropparna. Familj och vänner bevittnade tragedin från stranden utan att själva kunna göra något.
Olyckor har inträffat sedan de första regleringarna. I minnet finns de olyckor och incidenter som inträffat efter Suorvas tredje regler-
92 NN16 2009; NN18 2011. 93 NN18 2011; André Samuelsson, Två drunknade i olycka vid Ritsem (Norrbottens-Kuriren, 2008-05-17).
ing på 1940-talet. NN som var 77 år vid intervjutillfället 2010 berättar att det har blivit ännu farligare efter den fjärde och sista regleringen av på Suorvamagasinet. De yngre generationerna känner inte till vattenströmmarna, och fritidsfiskare som gör borrhål i isen gör det ännu farligare:
Ungdomarna har aldrig sett så här låg is och då vet dom inte var ström-
dragen är. --- Vårisarna är en av det farligaste som finns. Ännu värre är
de här fritidsfiskarna som gör sina pimpelhål. Sen kommer nysnö och täcker över dom där hålen. Strömdraget gör att det grävs under de här hålen, de blir stora. De kan ju finnas precis där du ska färdas, man vet
ju aldrig. I våras var det strömdrag ovanför Ritsem och där var det massor
av hål, det är så hela vintersäsongen.
Figur 5 Renflyttning på Lule älv, Stora Lulevatten, nära öppet vatten
Foto: Fia Kaddik, 2009.
Där Lilla Lule älv forsar ut från en tunnel i Stora Lule älv drabbades en 37-årig man av ett epilepsianfall när han fiskade från stranden och föll i vattnet i juli 2006. Han fördes i väg med undervattensströmmarna och återfanns först efter sju dagar. Dessa kraftiga strömmar är inte
94
NN7 2010.
synliga för blotta ögat och vattendjupet vid stranden är 30 meter. Brodern till den omkomne kontaktade lokaltidningen och ville att det som hänt skulle bli känt hos allmänheten och fungera som en varning:
Det här är rena rama dödsfällan. … Det är ganska vanligt att folk fiskar
här och till och med färdas med båt in mot tunneln. Det är märkligt att
det inte finns några säkerhetsåtgärder.
--- Det går inte att dragga. Det är för stora ytor och för djupt. Vi har
egen båt och ska ut i kväll också. Man tänker på det dygnet runt så länge
han ligger där. Vi får ingen hjälp från samhället, det är bara akuta räddningsinsatser som prioriteras, räddningstjänsten var med oss två timmar en kväll.
Efter olyckan sattes en liten varningsskylt upp. Men 2025 finns det fortfarande inga stängsel och ingen återkommande information om riskerna.
I Jokkmokks kommun sker det enligt räddningstjänsten en olycka i genomsnitt per år vid regleringsmagasinen. Det saknas dock statistik över vad som orsakat olyckorna. Drunkningar rapporteras. Men det framgår inte om det är i ett regleringsmagasin eller i oreglerat vatten som olyckan skett.
Dammsäkerhet och dammhaverier
Människokraft rår inte på storälven. Dammarna kommer inte att hålla.
Vänta bara tills vårfloden kommer.
Orden är från Erik Abraham Olofsson Rim, på 1910-talet. Han var skeptisk till att dammarna skulle hålla och han fick rätt. Det har inträffat ett flertal dammhaverier och vid några tillfällen har det varit nära katastrof. Globalt sker dammbrott med omfattande konsekvenser i genomsnitt en till två gånger om året. I Sverige började medvetenheten om riskerna och ett förebyggande arbete vid dammarna efter att Suorvadammen sprungit läck i oktober 1983. Det hade kunnat bli en katastrof för hela Lule älvdal, men även för städerna Boden
95 Livsfarligt område? (NSD, 2006-07-29). 96 NN17 2010. 97 Jfr M-B. Öhman E.-L. Thunqvist. Human Bodies and the Forces of Nature: Technoscience Perspectives on Hydropower Dams, Safety, Human Security, Emotions and Embodied Knowledges. International Journal of Technoscience and Development 3:1 (2016). 98 Forsgren, Porjus, s. 21.
och Luleå. Inom vattenkraftsektorn är det väl känt att dammar har en begränsad livslängd och börjar få skavanker efter cirka 50 år.
Det förebyggande arbetet samlas under begreppet dammsäkerhet. De som äger dammanläggningar i Sverige har ett så kallat strikt ansvar vid dammbrott. Det innebär att det är ägaren som ansvarar för att förhindra att sådana händelser sker. Om dammbrott ändå sker så ska ägaren ersätta uppkomna skador. Det är dock kommunernas tjänstepersoner och politiker som bär ansvar för att se till att områden som riskerar översvämning vid dammbrott inte bebyggs. Fastighetsägare ska informeras om riskerna framhåller NN17:
Vi måste informera om vad som kan bli scenariot om det brister en damm
till dom som vill bygga eller köpa en fastighet som drabbas. Vi kallar det
inte strandskydd utan dammhaveriinformation.
Medvetenheten om kraften i och riskerna med älven finns hos vissa inom lokalbefolkningen, framför allt bland dem som lever alldeles nedanför dammarna. Än mer insatta är de som arbetar med kraftverken och dammarna. Några exempel på dammbrott och incidenter är Satisjaurehaveriet i oktober 1964, då vattennivån i regleringsmagasinet Langas blev högre än vid en vårflod. Ett sjunkhål uppstod i Messauredammen 1963. I Porjusdammen uppstod en tre meter bred och lika djup krater i augusti 1993, en följd av kraftiga regn kombinerat med snösmältning. Seitevare är med sina 106 meters höjd den näst högsta dammen i Sverige och har haft problem med läckage från första början.
När Suorvadammen började läcka 1983 var det nära en katastrof för hela Lule älvdal. Läckaget upptäcktes i tid tack vare att en samisk man var i sitt viste just nedanför dammen och upptäckte vattenflödet som kom från dammen. Han meddelade vänner som var anställda vid Vattenfall som kunde vidta åtgärder. Dessutom fanns det material och maskiner på plats och inget snöoväder hindrade Vattenfalls personal att ta sig till dammen i tid eftersom vägarna var farbara.
99
Öhman Thunqvist. Human Bodies and the Forces of Nature. 100
NN17 2010. 101
NN25 1999; NN26 2012; NN27 2024. 102
NN28 2009. 103
M. Bartsch. Messauredammen: dokumentation samt uppföljning av sjunkhål 1963. (Elforsk, 1999.) 104
B. Brink, Med plasteka på landsvägen. (Dagens Nyheter, 1993-08-06), s. 6. 105
J. Vikström. Vattenfalls kamp för att täta den läckande dammen. (NSD, 2024-09-03); NN17 2010. 106
NN7 2010.
Den statliga utredningen om dammsäkerhet 2012 visade att de största och mest riskfyllda dammarna återfinns i de stora älvarna i norra delarna av renskötselområdet. Det innefattar även allvarliga risker för kuststäderna. Lule älvs elva dammar har högst konsekvensklass och är den älv med flest dammar i Sverige.
Rasism och diskriminering i samband med utbyggnaden
Också dom här arbetarna ... som dom psykiskt misshandlade oss. Jagade oss ungar: Lappjävlar och slängde stenar och långa käppar, och lappungjävlar skrek dom ... Vi var så rädda när vi hörde svenska. Vi sa nu kommer dom där som har så konstigt språk, och gömde oss. Dom var verkligen hemska.
Citatet ovan är från NN4, född i början av 1930-talet. Hon återgav hur vattenkraftbyggarna betedde sig mot henne, syskonen och vänner. NN20, i samma ålder, berättade hur samerna inte fick företräda sig själva utan det var lappfogden som var talesperson för dem ända fram till 1971.
Liv och rörelse, tystnad och förhoppningar om nya storföretag
Det var som att samhället tappade sin livskraft.
Älven – numera regleringsmagasinen – dominerar tillsammans med kraftledningarna vyerna i hela Jokkmokks kommun. Det gör även det ljudmässiga tomrummet efter den tystade älven. NN21 föddes i mitten av 1950-talet och berättade att när fallen närmast Jokkmokk, Kaitum och Akkats reglerades 1969–1973, så försvann det starka ljudet, och med det energin, livskraften i samhället.
Det var även då utbyggnadsepoken avrundades och befolkningen började minska. Vattenkraftutbyggnaden hade medfört ett stort antal arbetstillfällen lokalt och även en omfattande inflyttning med mycket liv och rörelse. Det var många barn i byarna och i skolorna. På 1960talet fanns omkring 12 000 invånare i kommunen. 2024 var invånarantalet strax under 5 000 personer, på samma nivå som innan utbygg-
107
NN4 2009. 108
NN20 2009. 109
Ibid. 110
NN22 2010.
naden av kraftverket startade 1910 i Porjus. Dessutom har kommunen en åldrande befolkning. De unga flyttar till andra orter.
Vattenfall står fortfarande i dag för en hel del arbetstillfällen i Jokkmokks kommun. Det finns en stor stolthet hos dem som varit med under utbyggnadsepoken. Det framkommer i studierna även stark lojalitet gentemot Vattenfall. De ordnade tidigare med skola, slalombackar, elljusspår och sporthallar. Vattenfall har enligt dem som haft sitt yrkesverksamma liv där varit en bra arbetsgivare.
Vattenfall har fortfarande stor betydelse. År 2022 stod bolaget för sammanlagt 195 arbetstillfällen och låg på en tredje plats efter Jokkmokks kommun och renskötseln vad gäller sysselsättning.
Ekonomiskt har dock utbyggnaden inte varit någon långsiktig vinst för Jokkmokk som samhälle eller för den lokala ekonomin. Inga vinster från vattenkraften återförs till kommunen. Det är enbart de så kallade bygdemedlen för hela Norrbotten – Lule älvdal – som ger omkring 45 miljoner kronor årligen. En uträkning från 2014 visar att om Jokkmokk fick tillbaka pengar från vattenkraften, på samma sätt som kommuner i Norge får, så skulle det innebära en inkomst på omkring 350 miljoner kronor årligen. Det vill säga mer än femton gånger mer än i dag, utan att behöva göra tidskrävande ansökningar för att få del av bygdemedlen.
Utbyggnadsepoken lämnade lokala spår i form av förhoppningar om att en ny större satsning ska komma till Jokkmokk och ställa saker och ting till rätta efter många år av nedgång. Runt 2012 blev det allmänt känt att en utlandsägd järngruva planerades i kommunen. Det var mitt i flera samebyars renskötselområden och i Lilla Lule älv, i direkt anslutning till Parki damm och regleringsmagasin. Det blev snart en debatt, mellan dem som var för gruvan och som hoppades på möjligheter till egen inkomst, och dem som såg allvarliga risker för renskötseln, vattnet, miljön och sina egna hembyar. Diskussionsgruppen ”Gruva i Jokkmokk – ja eller nej” inrättades i sociala medier.
111
Jfr I. Nordlund. ”Varför hamnar allting där nere?”: lokalinvånares syn på vattenkraftsetableringen i Lilla Lule älv. Kandidatuppsats. (Sveriges lantbruksuniversitet, 2018); Pantzare Information, SCB, Regionfakta, Jokkmokk, Folkmängd 31 december; ålder 2024-02-23 (2024); Demografiska databasen CEDAR, Umeå universitet ”Folkmängdsdatabasen”. (2022.) 112
Nordlund, s. 16–18; NN23 1999. 113
Pantzare Information SCB, Regionfakta, Jokkmokk Arbete, 2023 (2023); Sametinget 2024. 114
Länsstyrelsen Norrbotten u.å. 115
Här är hela listan på Norrlandskommunerna, SVT Nyheter Jämtland, 2014-06-05.
I gruppen framstod det som att majoriteten var positiva till en gruva under de första åren. En person uttryckte förhoppningarna så här:
Förutom arbetstillfällen så byggs vår infrastruktur upp igen efter år-
tionden av förfall och nedrustning. Förhoppningsvis så kan vi bo kvar i
kommunen som vi alla älskar på något sätt. Det väger väldigt tungt i en
kommun som går på knä i dag.
Oron för framtiden och minnen från hur det var under vattenkraftutbyggnadsepoken var återkommande inslag i diskussionerna.
Figur 6 Högspänningsledning 400 kV som för kraften och vinsterna från Lule älv, mot södra Sverige
Foto: May-Britt Öhman, 2024.
116
NN24 2013.
Opinionen i Jokkmokk verkar ha svängt efterhand, vilket framgår av diskussionsgrupper i sociala medier. Politiska partier som ifrågasatt att gruvetablesring är en lösning för utveckling för kommunen fick dessutom majoritet i det senaste kommunalvalet 2022. Den tidigare ledningen som var starka förespråkare för gruvprojektet förlorade röster.
Avslutande ord
Kapitlet har belyst ett flertal samiska och lokala perspektiv och erfarenheter. Det har inte varit möjligt att återge allt, det finns betydligt mer att berätta om. Det kan handla om oljeläckage från turbiner, regleringens påverkan på enskildas brunnar eller att Jokkmokks kommun inte längre kan ta sitt dricksvatten från älven utan hänvisas till sjövatten efter utbyggnaden av Akkats kraftverk. Små och stora olyckor inträffar och marker och vatten påverkas.
Återkommande berättelser visar att älven har blivit oerhört mycket farligare än innan regleringarna ägde rum. Det finns mycket ilska och besvikelse över hur staten och Vattenfall har behandlat lokalbefolkningen, såväl de renskötande samerna, fiskesamerna som samiska nybyggare/hemmansägare. Vattenkraftexploateringarna och de medföljande föreställningarna om modernitet har bidragit till att förringa och nedvärdera samisk kultur och identitet. De har möjligen även haft en del i att samer som inte längre sysslar med renskötsel förmåtts att överge, eller dölja, sin samiska identitet.
I intervjuerna framkommer att motståndet mot vattenkraftexploateringarna var starkt, men att det var svårt att stå emot. Det var även svårt att lita på advokaterna. Man insåg i efterhand att flera advokater var betalda av Vattenfall och de kände sig då lurade.
Allianser fanns och finns än i dag med naturskyddsorganisationer som Älvräddarna och Naturskyddsföreningen. EU:s ramdirektiv för vattenmiljö från 2000 innebär att vattenkraften måste miljöanpassas. Luleälvens Vattenråd (LVR) är en ideell förening etablerad 2022 som arbetar för att direktivet ska följas. De lyfter även fram Lule älvs samiska historia och nutid, såväl renskötsel som fiske.
117
Författarens studier av diskussionerna sociala medier 2013–2024. Jokkmokk får nytt kommunalråd – två delar på arvodet, SVT Nyheter Norrbotten, 2022-12-12. 118
NN28 2009. 119
Luleälvens Vattenråd, Vattendirektivet (2024).
Ett annat exempel på kamp är de kommuner som sedan 1999 mobiliserat sig för att få tillbaka resurser till kommunerna och regionerna för den energiproduktion man bistår landet med. Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner bildades 1999, och hänvisar till hur ersättningssystemet ser ut i Norge, med stabila och omfattande intäkter.
Lule älvdal lever fortfarande trots de omfattande ingrepp som gjorts. Renskötseln och samisk kultur finns ännu kvar, trots allt. Det finns dock mycket som kan göras för att återställa naturen och bidra till att reparera de omfattande skador som skett på renskötsel, fiske, kultur, miljö, fornlämningar, heliga platser, ekonomi och sociala relationer.
120
Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner, årsbokslut 2021. (2022.)
Referenser
Anshelm, J. Kraftproduktion och miljöopinion. Kritiken av vind-
kraftens miljöpåverkan och den som riktats mot övriga kraftslag,
Rapport 6571. (Naturvårdsverket, 2013.)
Axelsson Linkowski, W. Lennartsson, T., Renbete och biologisk
mångfald i fjällen – vad vet vi? I Malin Almstedt, M. Jansson;
Ebenhard, T. de Jong, J. (red.). Naturvårdskedjan – för en
effektiv naturvård., (Centrum för biologisk mångfald, 2011), s. 307–318.
Bartsch, M. Messauredammen: dokumentation samt uppföljning av sjunkhål 1963, Elforsk rapport 99:9. (Elforsk, 1999.)
Bekymrade samer visade Porsis skönhet och värde, Dagens Nyheter,
1958-05-21, https://arkivet.dn.se/tidning/1958-05-21/11165- 135/10?q=Porsis%20sk%C3%B6nhet%20och%20v%C3%A4r de [hämtad 2024-11-10].
Bergman, I. Ramqvist, P. H. Hunters of forests and waters: Late
Iron Age and Medieval subsistence and social processes in coastal
northern Sweden. Acta Borealia 35:1 (2018): s. 1–28. DOI: 10.1080/08003831.2018.1456765.
Brink, B.Med plasteka på landsvägen (Dagens Nyheter, 1993-08-06). Demografiska databasen, CEDAR, Umeå universitet ”Folkmängds-
databasen”, (2022). https://dx.DOI.org/10.17197/folknetdb_v01. von Düben, G., Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske:
ethnografiska studier. (Norstedts, 1873.)
En lappqvinna (Dagens Nyheter, 1867-02-12).
https://tidningar.kb.se/k3w3hphw4cqjv41/part/1/page/2?q=lapp
qvinna [hämtad 2024-10-10]. Forsgren, N. Porjus: pionjärverket i ödemarken (Porjus arkivkommitté,
1982). Fridlund, M. Teknikens konstruktion av nationen: Svensk nationa-
lism och industrialisering kring sekelskiftet 1900. I B. Brenna K. M. Fjeldstad (red.). Kollektive identiteter, ting og betydninger: seminarrapport. (TMV, 1997), s. 123–142.
Fridlund, M. Den gemensamma utvecklingen: staten, storföretaget och
samarbetet kring den svenska elkrafttekniken. (Kungl. Tekniska Högskolan, 1999.)
Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner, årsbokslut 2021. (2022)
https://fsv.nu [hämtad 2024-03-01]. Hanes, G. Vaisaluokta under 100 år, (Vaisa sameförening, 2001). Heilert, F. Vattenkraft – energi till många och rättvisa för alla? Hur
människor längs Lule älv påverkas av att leva vid reglerat vatten.
Opublicerad kandidatuppsats (Stockholms universitet, 2017). Hårt motstånd från bygden mot kraftverksbygge i Porsi. (Dagens
Nyheter, 1956-01-15), s. 6. [hämtad 2024-11-10]. Här är hela listan på Norrlandskommunerna, SVT Nyheter Jämtland,
2014-06-05. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/har-ar-
hela-listan-pa-norrlandskommunerna [hämtad 2024-10-01]. Jakobsson, E. Industrialization of Rivers: A water system approach
to hydropower development. Knowledge, Technology Policy
14 (2002): s. 41–56. DOI.org/10.1007/s12130-002-1014-0.
Jakobsson, E. Norsk och svensk vattenkraftutbyggnad. En kom-
parativ studie. Polhem: Tidskrift för teknikhistoria 10:3 (1992): s. 226–264.
Johansen, S. B. Elsa Laula Renberg: historien om samefolkets stora
Minerva (CalliidLágádus, 2015). Jokkmokk får nytt kommunalråd – två delar på arvodet, SVT Nyheter
Norrbotten, 2022-12-12, https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/jokkmokk-farnytt-kommunalrad-tva-delar-pa-arvodet [hämtad 2024-10-01].
Jokkmokks kommun, Jokkmokks marknad – vanliga frågor,
https://jokkmokksmarknad.se/vanliga-fragor/ [hämtad 2025-01-10].
Kihlström, L.-M. Vattenkraft och renar går ihop, Vattenfall,
2018-08-22. https://group.vattenfall.com/se/nyheter-ochpress/nyheter/2015/vattenkraft-och-renar-gar-ihop [hämtad 2024-10-10].
Kjellén, R. Nationell samling: politiska och etiska fragment (Gebers,
1906).
Korhonen, O. Samernas Utbildningscentrum. Julevsáme – svensk
ordbok, u.å., https://samernas.se/laromedel/lulesamiska-laromedel/
[hämtad 2024-01-30].
Kuhmunen, L. S. Hur kan två bli en? Duodji som ett sätt att samman-
fläta samiska grupper i Jokkmokk, Masteruppsats, (Sámi allaskuvla,
2019). http://hdl.handle.net/11250/2625535.
Kuoljok, A. I. Mitt liv som renskötare. (Ord visor, 2008.)
Labba, K. Renskötselns interna organisering. (UiT Norges arktiske
universitet, 2017.) Lantto, P. Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik
1885–1971. (Umeå universitet, 2012.) Lantto, P. Att göra sin stämma hörd: Svenska samernas riksförbund,
samerörelsen och svensk samepolitik 1950–1962. (Umeå universitet, 2003.)
Lindholm, K./Energiföretagen, Vattenkraft, 2024.
https://www.energiforetagen.se/energifakta/elsystemet/produk tion/vattenkraft/ [hämtad 2024-10-09].
Livsfarligt område? (NSD, 2006-07-29).
https://www.nsd.se/nyheter/jokkmokk/artikel/livsfarligtomrade/ly6wgkpr [hämtad 2010-02-01].
Luleälvens Vattenråd, Vattendirektivet, 2024,
https://lulealv.org/vattendirektivet/ [hämtad 2024-03-01]. Lundmark, L. ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm”: Svenska
statens samepolitik i rasismens tidevarv. (Norrlands universitetsförlag, 2002.)
Lundström, K. Vem har ansvaret för utarmningen av Jokkmokk?
(Norrbottens-Kuriren, 2020-02-11.)
https://www.kuriren.nu/debatt/artikel/vem-har-ansvaret-forutarmningen-av-jokkmokk/5lzkqq2l.
Länsstyrelsen Norrbotten, Utveckling med bygdemedel, u.å.
https://www.lansstyrelsen.se/norrbotten/natur-ochlandsbygd/stod-till-jordbruk-och-landsbygd/utveckling-medbygdemedel.html [hämtad 2025-01-10].
Mudimbe, V. Y. The Invention of Africa: Gnosis, Philosophy and the
Order of Knowledge (Indiana University Press, 1988). Mångmiljonkrav för fiskeskador (Dagens Nyheter 1964-05-05).
Nordlund, I. ”Varför hamnar allting där nere?”: lokalinvånares syn
på vattenkraftsetableringen i Lilla Lule älv. Kandidatuppsats. (Sveriges lantbruksuniversitet, 2018), http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:slu:epsilon-s-9659.
Nyberg, M. Jokkmokk: ’Vi vill ha ljus’, SVT Nyheter Norrbotten
2017-05-25. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/jokkmokk-vivill-ha-ljus [hämtad 2024-10-09].
OECD, Linking the Indigenous Sami People with Regional Develop-
ment in Sweden, OECD Publications Centre, (2019). DOI.org/10.1787/9789264310544-en.
Pantzare Information, SCB, Regionfakta, Jokkmokk, Folkmängd
31 december; ålder 2024-02-23, (Pantzare Information). https://www.regionfakta.com/norrbottens-lan/norrbottenslan/jokkmokk/befolkning-och-hushall/befolkning/folkmangd- 31-december-alder/ [hämtad 2024-03-10].
Pantzare Information, SCB, Regionfakta, Jokkmokk Arbete, 2023,
https://www.regionfakta.com/Norrbottens-lan/Norrbottenslan/Jokkmokk/Arbete1/Kommunens-15-storsta-arbetsgivare/ [hämtad 2024-10-01].
Porjusanläggningarnas invigning: Kraftcentralen uppe i ödemarken
satt i gång på konungens signal (Dagens Nyheter, 9/2 1915), s. 4. https://tidningar.kb.se/zh9f8nl95h0t5tz/part/1/page/4?q=Porj usanl%C3%A4ggningarnas%20 [hämtad 2024-10-09].
Porsifiskare får 4 miljoner för laxförlust (Dagens Nyheter, 1967-12-13). Päiviö, N.-J. Från skattemannarätt till nyttjanderätt: en rättshistorisk
studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet 1500-talet
till 1886 års renbeteslag. (Uppsala universitet, 2011.)
Rane, Om Vattenfall får bygga Letsi måste gammal släktgård offras
(Norrbottens-Kuriren, 1960-09-24), s. 11. Rautiainen, H. Effects of winter-feeding on reindeer’s future ability
to utilize natural pastures. (Sveriges lantbruksuniversitet, 2024). Samer protesterar mot vattenreglering (Dagens Nyheter, 1959-09-04),
s. 21, [hämtad 2024-11-10]. Sametinget, Rennäring, Kartor som underlag för planer, 2024.
https://www.sametinget.se/underlag [hämtad 2024-01-30].
Samuelsson, A., Två drunknade i olycka vid Ritsem. (Norrbottens-
Kuriren, 2008-05-17), https://www.kuriren.nu/nyheter/gallivare/artikel/tva-
drunknade-i-olycka-vid-ritsem/r2y2dm2j [hämtad 2008-09-01]. SFS 1992:1434 Högskolelag, 1 kap. 3 a § och 5 §. SFS 1974:152 Regeringsformen, 1 kap. 2 §. SFS 1971:437 Rennäringslag. Smith, L.T., Decolonizing methodologies: research and indigenous
peoples (Zed, 1999). SOU 1990:91 Samerättsutredningen, Samerätt och samiskt språk:
slutbetänkande, Justitiedepartementet. SOU 2005:17 Vem får jaga och fiska? Rätt till jakt och fiske i lapp-
markerna och på renbetesfjällen. Jordbruksdepartementet. SOU 2012:46 Utredningen om översyn av de statliga insatserna för
dammsäkerhet, Näringsdepartementet. SOU 2023:46 Jakt och fiske i renbetesland, Regeringskansliet. Statens vattenfallsverk, Vattenkraften och rennäringen, (Vattenfall,
1986). Statistiska centralbyrån, Statistisk årsbok för Sverige 2014 (Statistiska
centralbyrån, 2014). Statens energimyndighet. Vad avgör ett vattenkraftverks betydelse
för elsystemet: underlag till nationell strategi för åtgärder inom vattenkraften, (Statens energimyndighet, 2014).
Svanberg, I, De sydliga samerna och deras försörjning. I Larsson,
L-G. Rydving, H. Svanberg, I. (red.). Samer i söder. (Kungliga
Vetenskapssamhället, 2022), s. 231–258. Svedlund, B. Reichwald, A. Inga rättigheter för renlös same
(Dagens Nyheter, 1976-05-31), s. 28. Svenonius, F. Om lappkåtar samt Turistföreningens lappska fjäll-
hyddor. Svenska turistföreningens årsskrift, (1892). Sveriges Lantbruksuniversitet, Yttrande över remiss från Jordbruks-
verket gällande Förslag på nya djurskyddsregler inom EU för djurtransporter, (2024)
https://www.slu.se/globalassets/ew/org/andraenh/uadm/lk/remissyttranden/2023/yttrande_slu-4432.pdf [hämtad 2024-11-30].
Ullenius, J.G. Undersökningsanteckningar rörande skogslapps-
områden å Lilla Luleälvs båda sidor nedom Jokkmokk, 1932, Norrbottens Museum arkiv, F32.
Utbyggnad av Letsi avstyrks av länsstyrelsen, Dagens Nyheter,
1959-07-08, s. 9, [hämtad 2024-11-10]. Utsi, I. Vattnet över bräddarna, Sveriges Natur, 49: 5 (1958):
s. 118–120. Vattenfall, Lule älv producerar historiskt rekord på 17 TWh,
2023-02-10., https://group.vattenfall.com/se/nyheter-ochpress/pressmeddelanden/2023/lule-alv-producerar-historisktrekord-pa-17-twh [hämtad 2024-10-09].
Vattenfallskommittén Sverige, Betänkande afgifvet den 17 mars 1903
af den för utredning beträffande vissa staten tillhöriga vattenfall af Kungl. Maj:t den 9 juni 1899 tillsatta kommitté, (Stockholm, 1903).
Vattenfallskommittén. Förteckning öfver statens mindre betydande
vattenfall enligt Vattenfallskommitténs utredning år 1903
(Stockholm, 1903).
Vikström, J. Vattenfalls kamp för att täta den läckande dammen
(NSD, 2024-09-03). https://www.nsd.se/nyheter/jokkmokk/artikel/vattenfallkampar-for-att-tata-den-lackande-dammen-/rgxnk70j [hämtad 2024-10-01].
Wilson, A., Laing, M., Queering Indigenous Education. I Smith,
L.T., Tuck, E. Wayne Yang, K. (red.). Indigenous and decolonizing studies in education: Mapping the long view. (Routledge, 2018), s. 131–145.
Wolfe, P. Settler colonialism and the elimination of the native. Journal
of Genocide Research 8:4. (2006.)
DOI: 10.1080/14623520601056240.
Whyte, K. Food Sovereignty, Justice, and Indigenous Peoples: An
Essay on Settler Colonialism and Collective Continuance.
I Barnhill, A., Budolfson, M. Doggett, T. (red.). The Oxford
Handbook of Food Ethics., (Oxford University Press, 2018),
s. 345–366. DOI.org/10.1093/oxfordhb/9780199372263.013.34. Åkerman, J., God forskningssed 2024. (Stockholm: Vetenskaps-
rådet, 2024.)
Öhman, M-B. Palo, M. Thunqvist, E.-L. Public participation,
Human Security and Public Safety around Dams in Sweden: A case study of the regulated Ume and Lule Rivers. Safety Science Monitor 19:2 (2016), Article 8.
Öhman, M-B. Thunqvist, E.-L. Human Bodies and the Forces of
Nature: Technoscience Perspectives on Hydropower Dams, Safety, Human Security, Emotions and Embodied Knowledges.
International Journal of Technoscience and Development 3:1 (2016):
s. 33–47. Öhman, M-B. Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim:
Återtagande av lulesamisk och skogssamisk historia och identitet
i ett bosättarkolonialt Sverige. Tidsskrift for kjønnsforskning 45:4
(2021): s. 197–214. DOI.org/10.18261/issn.1891-1781-2021-04-04.
Öhman, M-B., Taming Exotic Beauties: Swedish Hydro Power
Constructions in Tanzania in the Era of Development Assistance,
1960s–1990s. (Kungliga Tekniska högskolan, 2007.)
Öljemark, J. Ekonomifakta, Elanvändning, 2024-02-12
https://www.ekonomifakta.se/sakomraden/elfakta/energianvan dning/elanvandning_1208519.html [hämtad 2024-10-09].
Össbo, Å. Nya vatten, dunkla speglingar: industriell kolonialism genom
svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968. (Umeå universitet, 2014.)
DEL 2 Kulturarv och tankens
kolonisering
Kolonialismen och svensk-samiska relationer
Gunlög Fur
Inledning
Men då det nu är så, att kolonisationen av Lappland och tillvaratagan-
det av de Lappländska naturrikedomarna skett endast i syfte att bereda
svenska folket nya livsmöjligheter – är det då sunt förnuft i att fordra,
att vi sameh skola inse det stora och välsignelserika i detta svenskarnas
kolonisationsarbete, som obarmhärtigt och obönhörligt driver oss undan från vårt egendomsland?
Så skrev Karin Stenberg, skogssamisk lärare och företrädare från Arvidsjaur, 1920 i skriften Dat läh mijen situd! En vädjan till Svenska Nationen från Samefolket. Stenberg var uppenbart väl insatt i både historia och samtidens internationella diskussioner om små nationer och skrev skarpt och initierat om hur samer uppfattade relationen till den svenska staten.
Stenbergs inlägg måste ha uppfattats som både provocerande och överdrivet i sin samtid. Åtminstone om man betraktar hur svenska historiker, jurister och politiker formulerade sig om den svenska närvaron i Sápmi, eller Lappmarkerna som det kallades av svenska makthavare. I den här artikeln tar jag upp hur begrepp som kolonisation, kolonisering och kolonialism använts för att beskriva och förstå rela-
1 K. Stenberg V. Lindholm. Dat läh mijen situd! En vädjan till Svenska Nationen från Samefolket. (Svenska förlaget, 1920), s. 27. 2 Jag kommer i den här texten att växla mellan begrepp som hänvisar till det område inom det som i dag är Sverige där samer var i majoritet eller levt i byar och bosättningar under en längre sammanhållen tid. Ibland används Sápmi, som är en nordsamisk term, för att beteckna detta område, ibland Sameædnam vilket betyder samernas land på sydsamiska. Båda finns belagda från källor på 1600- och 1700-talen och kom att betecknas som Lappmarkerna eller Lappland av svenskar.
tionerna mellan svenskar och samer inom forskning, statsförvaltning och kultur.
Vad vi kallar saker och ting spelar roll. Ord och begrepp har historia och väcker till liv de sammanhang som påverkar hur vi tänker på olika skeenden och vad vi ser för möjligheter. Kolonialism står här för en samling av ord och begrepp som använts och tolkats på olika sätt och som också väckt starka känslor. Det gör det intressant att försöka reda ut hur det brukats och vad det betyder. Det har under vissa perioder funnits ett starkt motstånd mot att beskriva svenska statens expansion och närvaro i norr som kolonial och i såväl bruk som icke-bruk kan det finnas en politisk dimension.
När Karin Stenberg beskrev ”svenskarnas kolonisationsarbete” som en insats som gjordes för att förbättra svenska folkets möjligheter så gjorde hon det fullt medvetet på ett sätt som avslöjade vad till synes neutrala ord som ”kolonisation” och ”svenskar” bar på för innehåll. I kolonisationsarbetet ingick ett maktanspråk på samernas ”egendomsland” och de svenskar som skulle gagnas av det inbegrep inte samer. Utbyggnaden av vattenkraften, avskiljandet av samiska områden som kronoland – det vill säga land ägt av kronan – och försäljningen av skogsområden till enskilda – så kallad ”avvittring” – ledde till konflikter. De ideologiska aspekterna av kolonisering, som mission, skolor, språk- och kulturarvspolitik spädde på konflikterna. Varför skulle samerna se det som ”välsignelserikt” när det ”obarmhärtigt och obönhörligt” drev dem från hem och marker?
Material och metod
Kapitlet bygger på en genomgång av översiktsverk, forskningspublikationer och läromedel, samt några statliga utredningar och riksdagsdebatter som berört Sveriges förhållande till samer och samiskt land, framför allt från tidigt 1900-tal till början av 2000-talet, men med utblickar både bakåt och framåt i tid. Insamlingen av materialet har pågått under lång tid och delvis publicerats tidigare. Jag har sökt efter hur olika texter och skildringar diskuterar svensk expansion,
3 Stenberg Lindholm. Dat läh mijen situd, s. 15–25. 4 G. Fur. Colonialism and Swedish History: Unthinkable Connections? I M. Naum J. M. Nordin (red.). Scandinavian Colonialism and the Rise of Modernity. Small Time Agents in a Global Arena. (Springer, 2013), s. 18–24; G. Fur. Att sona det förflutna. I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. (Artos Norma Bokförlag, 2016), s. 147–184.
uppodling och rätt, vilka begrepp som används och hur de definieras. Begrepp och skildringar av förlopp har kategoriserats utifrån hur de förhåller sig till statens makt och agerande, samt till olika definitioner av kolonialism.
Jag undersöker främst två områden, dels den statsunderstödda politiken, dels forskning och utbildning. Det är viktigt att poängtera att ”staten” förändrats över århundradena. Under 1500- och 1600talen växte nya och starkare statsbildningar fram i Europa och i kungariket Sverige inleddes en centralisering av statlig administration och militärapparat. Men det är först under 1800-talet som en svensk nationalstat växer fram och med det, ett stegvis införande av demokratisk styrning som successivt börjar likna dagens stat. Begreppens mening och användning skiftar också över tid. Jag visar hur begreppen använts i olika sammanhang och av olika parter under det senaste seklet och vilka konsekvenser som följer på användningen av vissa begrepp och uteslutningen av andra. Jag resonerar om kolonialism är ett relevant sätt att förstå svenska statens relation till samiskt land och det samiska folket. Jag argumenterar för varför vi kan tala om kolonialism i norra Skandinavien men också varför det inte är nödvändigt för att tala sanningsenligt om svensk samepolitik. För att förstå hur hållningen till kolonialism och kolonisation påverkat urfolks ställning och varför det väcker ett motstånd att använda det om samernas relation till svenska staten görs också några internationella utblickar.
Samer har förstås själva kommenterat svenska anspråk på olika sätt i olika tider. År 1920 publicerade läraren och skogssamen Karin Stenberg, i samarbete med författaren Valdemar Lindholm, boken Dat läh mijen situd. En vädjan till Svenska Nationen från Samefolket. Den var ett direkt inlägg i den pågående debatten om förändringen av renbeteslagstiftningen. Den innehåller en mycket skarp och väl underbyggd kritik av den svenska statens politik och jag har valt att undersöka utsagor från den för att ge ett samiskt perspektiv på frågan om kolonialism.
Kolonisation, inre kolonisering och kolonialism
När sjöfarare från Portugal och Spanien på 1400-talet började segla över de stora världshaven öppnades möjligheter för europeiska stormakter att lägga under sig väldiga områden på andra kontinenter. De
ville komma åt naturresurser som ädla metaller och kryddor. Denna expansion organiserades på många olika sätt av olika aktörer, som enskilda finansiärer, handelskompanier eller kungahus och senare stater. Ibland var dessa kolonier endast handelsstationer lokaliserade utmed kusterna, men ju längre tiden gick desto vanligare var det att de europeiska kungadömena tog kontroll över koloniernas styrning. Jakten på kolonier kulminerade i Berlinkongressen 1885 då Europas kolonialmakter drog upp regler för uppdelningen av Afrika. Vid kongressen deltog också Sverige-Norge med en delegation.
Flera forskare har betonat den nära kopplingen mellan nationalstaternas framväxt och kolonialismen. De har också tittat på handelns betydelse för kapitalismens utveckling och konsekvenserna för ett globalt ekonomiskt system. Efter andra världskriget inleddes en period då de flesta kolonier frigjorde sig från kolonialmakterna. Sverige tog under 1900-talet stark ställning för avkoloniseringen. Men den globala ojämlikheten bestod och sedan dess har internationella organ som FN ofta påpekat detta och sanningskommissioner runt om i världen har försökt att komma till rätta med kolonialismens konsekvenser.
Kolonisation och kolonisering är begrepp som länge använts för att beskriva hur Norrland kom att bli del av kungariket och senare nationalstaten Sverige. Men det betyder inte nödvändigtvis att kolonisation är detsamma som kolonialism och att kolonisering innebär att Sápmi/Lappmarkerna var en svensk koloni. Kolonisera kommer från det latinska colonia och betyder, i enlighet med Svenska Akademiens ordbok (SAOB), anläggning av kolonier i ett land eller en ort, men också att genom nybyggen och odling befolka ett område eller att bilda en koloni. Det kan alltså beskriva en mängd situationer där människor flyttar och bosätter sig på en plats som är ny för dem. Kolonisation kan, enligt ordboken, också användas för att beskriva anläggande av nybyggen och odlande av ny mark inom landet och
5 Om nationalstater och kolonialism, se G. K. Bhambra. Rethinking Modernity. (Palgrave Macmillan, 2007) och däri anförd litteratur. Om Sveriges internationella engagemang, se S. Engh. The Conscience of the World? Swedish and Norwegian Provision of Development Aid. Itinerario. 33:2 (2009): s. 67–70. DOI.org/10.1017/S0165115300003107. Om sanningskommissioner, se E. Barkan. The Guilt of Nations: Restitution and Negotiating Historical Injustices. (W. W. Norton, 2000); R. Marconi. States before their colonial past: Practice in addressing responsibility. QIL, Zoom-out. 103 (2024). https://www.qil-qdi.org/statesbefore-their-colonial-past-practice-in-addressing-responsibility. 6 Kolonisera i Svenska Akademiens ordbok: ”att anlägga koloni(er) i (ett land), göra (ett land l. en ort) till koloni, befolka l. uppodla (ett land) medelst nybygare; äv. intr.; slå sig ned o. bilda en koloni (ngnstädes)”. Kolonisera. Svenska Akademins ordbok. https://www.saob.se/artikel/?seek=koloniserapz=2 (hämtad 2023-11-28).
då kallas det inre kolonisation. Kolonialism, däremot, finns inte som uppslagsord i SAOB, men Svenska Akademiens ordlista (SAOL) från 1998 gör klart att kolonialism är en ”politik som innebär utnyttjande av länder i främmande världsdelar som kolonier.” Det är värt att notera att i Esseltes Svensk Ordbok definieras så sent som 1990 ordet kolonialism som ett ”system som innebär att vissa högre utvecklade stater behärskar och utnyttjar andra länder (i andra världsdelar).” Medan koloni och kolonisation finns med i svenska ordlistor ända från 1850talet, är det först relativt sent på 1900-talet som kolonialism får en förklaring. Men ordet är betydligt äldre än så i svenskan och används i svenska dagstidningar redan från början av århundradet.
Det har betydelse vilka ord som används för att beskriva händelser. Att använda kolonisering i betydelsen uppodling av mark och uppförande av ny bebyggelse är vanligt när Sveriges utveckling beskrivs. Det målas ofta upp som en neutral och obestridd process som innebar att människor gradvis flyttade norrut och odlade upp land som uppfattades vara obebott. Det får det att framstå som om detta var ett självklart och naturgivet förlopp – eller åtminstone ett där samernas närvaro, tänkande och agerande inte var något viktigt att ta hänsyn till. Det är det Karin Stenberg med eftertryck ifrågasätter i sin beskrivning av skeendet.
Hon var uttalat kritisk mot att samtida svenska företrädare inte talade om kolonialism i norr:
Vi ha hört både under och efter kriget, huru svenskar gjort England och engelsmännen förebråelser för deras sätt att ’lägga andra folk under sig’ och för deras politik i Indien och på Irland. Men vi ha inte hört någon svensk på allvar bekymra sig om, hurudan Sveriges ’kolonialpolitik’ varit. Nej naturligtvis – herre gud, Sverige har ju inga andra
7 Kolonisation i Svenska Akademiens ordbok: ”anläggande av nybyggen o. uppodlande av förut icke odlad jord inom det egna landet; äv. i uttr. inre kolonisation”. Kolonisation. Svenska Akademiens ordbok. https://svenska.se/saob/?id=K_1761-0312.U1Wepz=7 (hämtad 2023-11-23). 8 Kolonialism. Svenska Akademiens ordlista. (1998), s. 425. Att notera är att den tryckta version där detta finns är från 1998. I den onlineversion som i dag finns tillgänglig (från 2015) står endast ”skapande av kolonier”. Kolonialism. Svenska Akademiens ordlista. https://svenska.se/saol/?id=1486042pz=5 (hämtad 2023-11-30). 9 Kolonialism. Svensk Ordbok. (Esselte studium, 1986). Det är inte helt lätt att få klarhet i ordens historia på svenska. En genomgång av de årgångar av Svenska Akademins Ordlista som finns tillgänglig på runeberg.org visar att ordet ”koloni” och dess avledningar införs någon gång mellan åren 1875 och 1889, medan formen ”kolonialism” först dyker upp på mellan åren 1954 och 1973. Detta år beskrivs det som ”fördömlig kolonialpolitik”. Kolo-
nialism. Svenska Akademiens ordlista. (Norstedts 1973.)
10
Se till exempel Hvar 8 dag. (1906-01-28), s. 14; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. (1912-09-03), s. 2; Arbetet. (1925-06-02), s. 3.
’underkuvade folk’ att hålla reda på än ’lapparna’. Inte kan man under sådana omständigheter jämföra … Men vi same, som sedan urminnes tider, likt hundarna, fått nöja oss att äta av de smulor, som fallit från våra herrars bord, vi kunna förstå både indier och irländare.
Om vi använder begreppet kolonialism om svensk expansion norrut så väcker det frågor om medvetna beslut och satsningar från rikets centrum i syfte att kontrollera och reglera tillgången till naturresurser och handel. Hur hängde utökningen av odlingsbar areal och gruvbrytning samman med andra politikområden som kultur, utbildning och mission? Den klassiska definitionen av kolonialism är, som den tyske historikern Jürgen Osterhammel beskrivit,”en långsiktig satsning på att från avstånd politiskt kontrollera ett geografiskt avlägset territorium som tagits i besittning med militärmakt eller genom bosättningar.” Men politiska företrädare och intellektuella från tidigare kolonier har betonat andra aspekter som minst lika viktiga. Vid öppnandet av den asiatisk-afrikanska konferensen för tidigare kolonier som hölls i indonesiska Bandung 1955, beskrev president Sukarno kolonialism som ”ekonomisk kontroll, intellektuell kontroll, faktiskt fysisk kontroll.” Valentin Mudimbe, filosof född i Belgiska Kongo, betonar också en kolonial ordning som följer på kontrollen av territorier. Först kommer dominans av territorier, sedan en reformering av de koloniserades tankar och sinnevärld, därefter integrerandet av den lokala ekonomin i en kapitalistisk och europeiskt dominerad världsordning. Denna ”koloniserande kultur”, skriver Mudimbe, skapar marginaliserade samhällen, kulturer och individer.
Staten, politikerna och koloniseringen
Kungliga brev och protokoll från 1600-talet visar att Sverige ville ta del av koloniala skatter både nära och långt bort. Försök att anlägga kolonier på andra kontinenter gjordes både genom kungliga och pri-
11 Stenberg Lindholm. Dat läh mijen situd, s. 69–70. 12 J. Osterhammel. Colonialism: A Theoretical Overview. (Ian Randle Publishers, 1997.) s. 10–11. 13 Sukarno. Opening address given by Sukarno (Bandung, 18 April 1955). CVCE Centre Virtuel de la Connaissance sur l’Europe. (2017.) https://www.cvce.eu/en/obj/opening_address_given_by_sukarno_bandung_18_april_1955en-88d3f71c-c9f9-415a-b397-b27b8581a4f5.html (hämtad 04-01-2024). 14 V. Y. Mudimbe. The Invention of Africa. Gnosis, Philosophy and the Order of Knowledge. (Indiana University Press, 1988), s. 2, 4.
vata initiativ. Nya Sverigekompaniet bildades 1637 genom att nederländska finansiärer kontaktade Axel Oxenstierna för att engagera svenska kronan i ett kolonisationsprojekt längs Delawarefloden i östra Nordamerika. Louis de Geer investerade kapital både i Svenska Afrikakompaniet som grundats 1649 och i manufakturer och malmbrytning inom Sverige. Genom handelsstationen Carlsborg på Afrikas västkust deltog kompaniet i den transatlantiska handeln med förslavad arbetskraft. Den svenska kungamakten var under större delen av 1600talet involverad i territoriella krig och i stort behov av finansiella resurser. Inte undra på att man lockades av löften om koloniernas rikedomar. I ett ofta citerat brev till Axel Oxenstierna skrev riksrådet Carl Bonde med entusiasm om fyndet av silver på fjället Násavarre/ Nasafjäll 1634: ”Man hoppas här, näst Guds tillhjälp så skall det bliva de Svenskas Västindien.”
Den koloniala politiken hade två syften. Man knöt ihop förhoppningar om handel och ekonomiska vinster från utvinning av naturresurser med en skyldighet att sprida den lutherska läran till folk som beskrevs som hedningar, både i kolonier bortom haven och i ”den norra landsändan.” Drottning Christinas förmyndarregering uttryckte 1640 sin sorg över att ”Våra Undersåtar och Lappar” hittills inte känt till något om Guds ord utan levt som ”Hedningar och Vilda Människor.” Men nu hade nyligen Gud välsignat den delen av landet med en silverfyndighet och genom den skulle de kunna hjälpas ur det ”ynkliga tillstånd” som de levt i.
Ungefär samtidigt utvecklade Per Brahe, en av rikets högsta ämbetsmän som riksdrots och guvernör över Finland, resonemang om likheten mellan samer, amerikanska urfolk och finsktalande svedjebrukare i den nordöstra delen av riket. Han beskrev dem alla som barbarer som med hjälp av goda lärare skulle kunna föras till ”cultur och civilitet.” Svenska högre tjänstemän, riksrådsledamöter och lärde gjorde regelbundet kopplingar mellan urfolken som man mötte i den nord-
15
A. Oxenstierna. Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling. Afdelning 2. Band 11. Carl Bonde och Louis De Geer m.fl. bref angående bergverk, handel och finanser. Redigerade af Nils Edén. (Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, 1905), s. 82. 16
”Hennes Kongl: Maij:ts Förordning om Lappekyrckiorne och Presternes der sammestädes Oppehelle och Salario etc.” I E. Nordberg. Källskrifter rörande Kyrka och Skola i den Svenska Lappmarken under 1600-talet. Samlade och utgivna av Erik Nordberg (Kungliga Skytteanska samfundet, 1973), s. 166.
amerikanska kolonin Nya Sverige och samer och folk av ”lägre sort.” Det är också talande att den första avhandlingen vid ett svenskt universitet som behandlade frågan om kolonier och kolonisering, författades av Johannes Schefferus som blivit känd för det vitt spridda verket Lapponia (1673) som beskrev norra Fennoskandia (Sverige, Norge, Finland, Kolahalvön och Finska Karelen) och samer för en kontinental europeisk publik.
De tidigaste exemplen på en uttalad svensk bosättningspolitik med syfte att foga in Lappmarken i riket följde direkt på fyndet av silver vid Násavarre/Nasafjäll. Kungliga brev 1638 och 1646 följdes av Lappmarksplakaten 1673 och 1695. De innebar särskilda privilegier för svenska och finska nybyggare. Dessa inkluderade bland annat 15 års frihet från alla skatter och utlagor, en försäkran om att de inte heller i framtiden skulle komma att beskattas proportionerligt hårdare än samerna och löfte om att de, i likhet med samerna, skulle slippa krigstjänst. Nybyggare erbjöds också generösa startstöd genom utsäde, kor och får. Nybyggnadspolitiken följde på vad kronan identifierade som den ringa framgång den uppnått i civiliseringsarbetet gentemot samerna. Det kallades omsorg om samernas andliga och lekamliga behov och innebar en önskan från kronan att befolka landsändan till nytta för bergverken. Lappmarksplakatet från 1673 och arbetet med den jordebok som landshövding Johan Graan hade föreslagit för att förbereda inflyttning stannade upp på grund av kriget mot Danmark. Men förslagen upprepades genom skatteomläggningen 1695. Den innebar förnyade och utvidgade privilegier för inflyttade svenska och finska nybyggare. Även om inte plakaten fick stora konsekvenser till att börja med så var de tydliga tecken på en politik där centralmaktens syfte var att kontrollera områdets befolkning och näringar.
17 N. Runeby. Barbarei oder Zivilität? Zur Entwicklung einer organisierten Gesellschaft im 17. Jahrhundert. I G. Rystad (red.). Europe and Scandinavia: Aspects of the Process of Integration
th
in the 17 Century. (Esselte, 1983); ”Brahe till Printz, 9 november 1643.” I A. Johnson. The Instruction for Johan Printz, Governor of New Sweden. ”The first constitution or supreme law of the states of Pennsylvania and Delaware”. Translated from the Swedish with introduction, notes and appendices, including letters from Governor John Winthrop, of Massachusetts, and minutes of courts, sitting in New Sweden by Amandus Johnson. (The Swedish Colonial Society, 1930), s. 155–156; T. E. Biörck. The Planting of the Swedish Church in America. Graduation dissertation of Tobias Eric Biörck. Translated and edited by Ira Oliver Nothstein. (Augustana College Library, 1943), s. 133. 18 A. Fredriksson, J. M. Nordin C.-G. Ojala. The Deductionis Colonarium Rationes Causae (1668): Building Arguments for Swedish Colonisation. Lias. 48:1 (2021): s. 123–193. 19 G. Westin, S. I. Olofsson J. Liedgren (red.). Övre Norrlands Historia. Del 3. Tiden 1638–1772. (Norrbottens och Västerbottens läns landsting, 1974), s. 23–66.
Under följande århundraden beskrev allt fler svenska politiker och tjänstemän att det vore önskvärt att odla upp mark och uppmuntra nybyggen i norr. Men insikten om att detta land tillhörde samerna och att de trängts undan förekom samtidigt regelbundet i motioner och debatter. Bergsrådet Carl Magnus af Robson menade vid 1828/30 års riksdag att en nybyggesverksamhet inte borde få förstöra fungerande näringar. Det fanns ett allmänt intresse av att staten borde gå samerna till mötes på det land de ägde sedan lång tid tillbaka. I fråga om samernas rätt till marker i norr hävdade juristen och rättshistorikern Johan Jakob Nordström 1871 att visserligen var dessa marker erövrade, men att det varken förändrade besittnings- eller äganderätten till dem.
I den fortsatta debatten om svenska samers flyttningar till Norge, och med en starkt kritisk inställning till avvittringarna, konstaterade juristen och sågverksägaren Gustaf Haeggström 1882 att: ”Lapparna hava icke förfarit som indianerna, tagit pil och båge för att försvara sina rättigheter; utan de kom i allmänhet att mera tåligt underkasta sig förtrycket.” Justitieminister Eduard Carleson hävdade att när svenska staten gick norrmännen till mötes i fråga om gränstraktaten bidrog de till ”att förgöra lämningarna av ett harmlöst folk, som bebodde landet innan våra förfäder kommit hit och som slutligen sökt sin tillflykt till öknarna långt ovan polcirkeln.” I sitt slutanförande i riksdagens andra kammare 1882 yttrade han ”Jag önskar och hoppas vid Gud, att icke en gång, när det gäller vårt eget vara eller icke vara, samma grunder tillämpas.”
Mig veterligt finns det ingen studie av hur begrepp som kolonisering och kolonialism använts i svensk politisk och offentlig debatt. Det finns inte heller någon systematisk undersökning av hur jämförelser gjorts med expansioner i andra delar av världen och det är därför svårt att bedöma hur allmängiltiga ovanstående exempel kan vara. Men de visar att det både under 1600-talet och senare fanns individer i ledande ställning i staten som jämförde kronans eller statens agerande i Lappmarkerna med europeisk kolonial expansion bortom haven. En studie av riksdagsdebatter i Finland mellan 1917 och 1995 visar att kolonialism som term var relativt sällsynt före 1970-talet. På 1920-talet användes den för att beskriva överförandet av Petsamo från Ryssland till Finland. En del politiker beskrev uttryckligen
20
Debatterna diskuteras och citeras i R. Sjölin. En studie i ickemakt. Samer och samefrågor i svensk politik. (Sámi Instituhtta, 2002), s. 146, 152, 158–189.
Petsamo som en ny finsk koloni. På 1920-talet användes också kolonialism för att beskriva det ojämlika förhållandet mellan olika regioner i Finland. Under ett antal år därefter talades det nästan inte alls om kolonialism. Men från 1970-talet och framåt ökade användningen av ordet kraftigt och fick då en uteslutande negativ betydelse.
Alla uttalanden om Sverige som kolonialmakt verkar försvinna innan mitten av 1900-talet och i stället dominerar betoningen på inre kolonisation som det korrekta sättet att beskriva svensk expansion i norr. I Samernas folkrättsliga ställning (SOU 1986:36) avfärdades med bestämdhet att ”samernas traditionella bosättningsområde” skulle kunna betraktas som en svensk koloni. Utredningen konstaterade att självbestämmande, enligt internationella överenskommelser, endast tillhörde folk som varit utsatta för ”vad som vanligen kallas kolonialism” och att denna beteckning inte gällde Sverige.
Det fanns tre skäl till detta. För det första ligger inte ”området” långt ifrån de nationalstater som drog upp gränser som skar genom samiskt land. För det andra har både omfattningen och inflytandet från svensk bebyggelse och kultur varit omfattande. Slutligen menar utredningen att svenska staten länge gjort anspråk på överhöghet: ”Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att det är omöjligt att jämställa det svenska inflytandet över de traditionella samiska bosättningsområdena med vad som vanligen kallas kolonialism.”
Senare utredningar följer samma mönster. I Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25) skiljer utredaren på kolonisation och kolonialism, men frågan behandlas endast i en bisats. I Samernas sedvanemarker (SOU 2006:14) finns varken kolonialism eller kolonisera med som begrepp, däremot hänvisas till jordbruks- och nybygges-
21 M. Suonpää M. Välimäki. Finnish Parliamentarians’ Conceptions of Imperialism and Colonialism, 1917–1995. I R. Merivirta, L. Koivunen T. Särkää (red.). Finnish Colonial Encounters. From Anti-Imperialism to Cultural Colonialism and Complicity. (Palgrave Macmillan, 2021.) 22 Både begreppet inre kolonialisering och kolonialism börjar användas på mitten av 1900-talet. R. J. Hind. The Internal Colonial Concept. Comparative Studies in Society and History. 26:3 (1984). DOI.org/10.1017/S0010417500011130 skriver att det blir på modet inom sociologin att beskriva expansion i länder som Sovjet, USA, Israel, Sydafrika och Sudan på 1960-talet. När det gäller hur svensk forskning och läromedel behandlat frågan se redogörelsen i Fur. Colonialism and Swedish History. 23 SOU 1986:36. Samernas folkrättsliga ställning: Delbetänkande av Samerättsutredningen, s. 163–164. Peter Johansson, som studerat diskussionen om samernas ställning i Sverige under senare delen av 1900-talet konstaterar att den definition av kolonialism som åberopas i utredningen leder till att samerna exkluderas från att ha varit koloniserade och att det tycks ha varit utredningens uttryckliga syfte. P. Johansson. Samerna – ett ursprungsfolk eller en minoritet? En studie av svensk samepolitik 1986–2005. Doktorsavhandling. (Göteborgs universitet, 2008), s. 153–155. DOI.org/10.13140/RG.2.2.11130.13763.
kolonisation. Det är tydligt att utredningen menar att det rör sig om en inre kolonisation och en process som drivs underifrån och inte är uttryck för en statlig politik.
Det kan finnas flera skäl till att utredningarna avvisar möjligheten att beskriva samernas historiska erfarenheter som koloniala. Behovet att fastslå detta så kategoriskt 1986 kan möjligen förstås utifrån hur negativ kolonialismen uppfattades vara under 1970- och 1980-talen, något som antyds både i de ordboksdefinitioner som diskuterats ovan och i resultatet av Suonpääs och Välimäkis undersökning av den finska riksdagsdebatten. Det kan ha bidragit till en vilja att distansera Sverige från en ”fördömlig kolonialpolitik.” Men de realpolitiska konsekvenserna av att ratificera ILO:s konvention 169 kan också ha påverkat. Sveriges starka stöd för avkoloniseringsprocesser i andra delar av världen kan också ha gjort det angeläget att markera ett avstånd till kolonialismen som sådan.
Forskningen och koloniseringen
Karin Stenberg ifrågasatte i sin bok inte bara statens politik, eller dess tolkning av vad denna politik inneburit. Hon var också mycket kritisk till det forskningsunderlag som använts som motivering för genomförda åtgärder.
Det har skrivits mycket om samefolket och både från statens och enskildes sida har nedlagts ett oerhört arbete för att ’beskriva lapparna’ och ’utreda lappfrågan’. Men både beskrivningarna och utredningarna ha gjorts av människor, som, om de också varit oss lekamligen nära och vistats något år hos oss, dock andligen varit oss så oändligt fjärran, att vår röst nått fram till dem endast som ett avlägset, svårtytt brus, svårt att avgöra, om det härstammar från skogen eller från de stora vattnen.
Stenberg pekade på att de statliga universitetens experter var delaktiga i att etablera en beskrivning av samer som ledde till allvarliga konsekvenser för samers möjligheter att driva processer och protestera mot rättsövergrepp.
24
Citatet ”fördömlig kolonialpolitik” i Kolonialism. Svenska Akademiens ordlista. (Norstedts 1973.) 25
Stenberg Lindholm. Dat läh mijen situd, s. 6.
Och det värsta av allt är, att de svenska myndigheterna vid utarbetandet av sina lagförslag oftast taga dessa litterära och vetenskapliga ’sanningar
om lappen’ som utgångspunkt och därför gå till sitt värv, helt visst med
en god vilja, men på samma gång med förutfattade meningar, som, då de äro mer eller mindre felaktiga, med naturnödvändighet måste leda till falska slutsatser.
Det finns god anledning att inom ramen för en sanningskommission titta på hur forskningen sett på frågor som rör samerna eftersom utbildning och forskning i Sverige i huvudsak varit finansierad av statliga medel och utförts inom en statlig ram. Eftersom både kolonialism och inre kolonisation framför allt handlar om rätten till marker och resurser, snarare än om de människor som bebodde dessa territorier, så är det relevant att se på hur forskningen förhållit sig till äganderättigheter.
Rättshistoriker diskuterade ofta under första halvan av 1900-talet frågan om ägande av mark och vatten och de rättigheter som hörde till. De noterade att det under 1600- och 1700-talen pågick en kamp i Sverige mellan bönder och adel om skatteböndernas ägande. Den avgjordes slutligen 1789 till böndernas fördel. I debatten ingick det viktiga argumentet att kronan ägde all mark i riket som inte var bebodd. Adolf Åström menade att den så kallade regalrätten, som ofta erkändes i övriga Europa och som var en viktig del i adelns argumentation, också införts i Sverige. Regalrätten ”utgår från åskådningen, att helstaten har äganderätt (dominium) till hela statens territorium och att underordnade samhällen eller individer till sina områden allenast hava nyttjanderätt (dominium utile, ständig besittningsrätt)”, skrev Åström 1925. Men andra forskare höll inte med. Felet med denna argumentation var, enligt J.E. Almquist, att i:
vårt land hade nämligen kronan aldrig i privaträttslig mening varit ägare
till skattejorden. Den inhemska doktrinen från 1600-talets senare hälft
tog i regel ej heller intryck av adelspartiets bevisföring.
I stället försvarades skattebondens ställning. Almquist citerade riksrådet Claes Rålamb som menade om skattebonden ”att han är fullkomlig ägande av jorden och för den skull må hava däröver en fri disposition.”
26 Stenberg Lindholm. Dat läh mijen situd, s. 8. 27 A. Åström. Jordrätten i Sverige under världsåldrarna. (Gleerups, 1925), s. 179. 28 J. E. Almquist. Till frågan om skattebondens jordäganderätt under perioden 1719–1789. I Minnesskrift ägnad 1734 års lag. Del 2. (Isaac Marcus Boktryckeri, 1934), s. 99.
Skattebondens rätt till sin mark hade betydelse för hur kolonisationen av de nordliga områdena tolkades. Forskarna Åke Holmbäck, Gunnar Hoppe och K. B. Wiklund hade alla på olika sätt intresserat sig för förhållandet mellan kronan, nybyggesverksamheten och samerna och de behandlade konsekvenserna av den historiska expansionen. Det tidiga 1600-talet sågs som den första fasen. Geografen Gunnar Hoppe beskrev i studier som publicerades på 1940-talet hur de ”norrbottniska lappmarkernas kolonisation började.” Den svenska kronan vidtog ”omfattande åtgärder för att säkra besittandet av de olika lappmarkerna.” Marknadsplatser och kyrkbyar inrättades genom kungliga instruktioner samtidigt som dödsstraff infördes för all handel utanför dessa av kronan beslutade marknadsplatser. Det följdes av upptäckten av silver på olika ställen i den så kallade Lappmarken vilket ”karaktäriserades av flera stort anlagda men på det hela taget misslyckade försök att tillgodogöra sig lappmarkernas rika mineraltillgångar.” Även om detta första intrång inte gav så stora resultat så konstaterade Hoppe att ”nybyggesväsendets uppblomstring” under en något senare period ”i viss grad var ett resultat av en statlig politik med bergverkens bästa för ögonen.”
Oavsett om denna politik skadade samernas marker eller ej ansåg rättshistorikern och juristen Åke Holmbäck att kronan var i sin fulla rätt att expandera. I en SOU från 1922, Om Lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling, drog han en slutsats om inflyttningen under tidigt 1600-tal:
Några ingrepp å lapparnas land skedde ej – nybyggesanläggningarna hade ej ännu börjat på allvar – men något hinder för kronan att låta kolonister upptaga nybyggen å lapparnas områden torde ej hava funnits. Uppfattningen, att de stora norrländska vidderna var ingens tillhörighet, får emellertid avgjort vika genom påbudet angående skogarna den 19/12 1683 […] de stora vidderna tillhöra kronan.
Holmbäcks tes att ingen hade rätten till de ”norrländska vidderna” innan 1683, då regalrätten ska ha införts, blev mycket inflytelserik, men ifrågasattes starkt i samband med Skattefjällsmålet.
29
G. Hoppe. En gammal marknadsplats i lappmarken. (Uppsala universitet, 1944), s. 4; G. Hoppe. Den äldsta fasta bosättningen i Norrbottens läns Lappmarker. I G. Enequist F. Hjulström. Geografiska studier tillägnade John Frödin den 16 april 1944. (Appelbergs, 1944), s. 77. 30
SOU 1922:10. Om Lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling, s. 29. 31
G. Prawitz. Lappskattelanden. I T. Cramér (red.). Samernas skattefjäll III. (Svenska samernas riksförbund, 1967), s. 31.
I början av 1900-talet, då norra Norrland började uppfattas som ett framtidsland som leverantör av naturrikedomar och som en lockande, utmanande vildmark, beskrev forskare och debattörer expansionen av bosättare och samhällen som en inre kolonisation. Det innebar att uppodlingen och bosättningen skedde på mark som redan tillhörde riket. Att använda uttryck som inre kolonisering får åtminstone två konsekvenser. Dels skapas och förstärks uppfattningen att landet redan är svenskt, dels åstadkommer det ett avstånd till den övriga europeiska kolonialismen som innebar en expansion på avlägsna eller okända territorier. Det är alltså inte lämpligt med jämförelser med europeisk kolonialism.
Bilden av en inre kolonisation blev dominerande för hur kolonisationen skulle förstås. Den beskrivs i forskningslitteratur och översiktsverk som en naturlig utvidgning av det svenska territoriet. Om det förekom någon kamp så stod den mellan angränsande stater, inte mellan människorna i samernas traditionella områden och den svenska staten. Ingemar Öberg beskrev det som att:
kolonisationen utefter floddalarna mot fjällen och mot Ishavets kust var ett medel att utsträcka och befästa den svenska intressesfären. Det var
ju ännu inte klart, hur gränsen mellan Danmark-Norge och Sverige skulle
dras. Sockenbildningen och den kyrkliga expansionen var en metod att
lägga de omtvistade områdena under svenska kronan.
En genomgång av universitetsläromedel i historia 1997–2010 ger samma bild. Inte i någon av dem beskrivs svensk expansion i norr som kolonialism. Flera översikter behandlar europeisk kolonialism – och några nämner också svenska kolonier och handelsstationer i Nordamerika, Afrika och Karibien. Endast en av böckerna knyter samman denna kolonialism med den nordliga expansionen. Värt
32 D. Lindmark. Utbildning och kolonialism. Svensk skolundervisning i Sápmi på 1700-talet. Tidskrift för lärarutbildning och forskning. 3–4 (2004): s. 14. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-11632; Fur. Colonialism and Swedish History. 33 I. Öberg. Mission och evangelisation i Gellivare-bygden, ca 1740–1770. (Kyrkohistoriska arkivet vid Åbo akademi, 1979), s. 162. 34 G. Grenholm (red.). Den svenska historien. (Flera band). (Albert Bonniers förlag, 1966–1968); L.-A. Norborg, L. Sjöstedt. Grannländernas historia. 4. uppl. (Almqvist Wiksell, 1992); G. Behre, L.-O. Larsson E. Österberg. Sveriges historia 1521–1809. Stormaktsdröm och småstatsrealitet. (Liber, 2001); S. Hedenborg M. Morell (red.). Sverige – en social och ekonomisk historia. (Studentlitteratur, 2006); S. Hedenborg L. Kvarnström. Det svenska samhället 1720–2006. Böndernas och arbetarnas tid. 3. uppl. (Studentlitteratur, 2009); H. Gustafsson. Nordens historia. En europeisk region under 1200 år. 2. uppl. (Studentlitteratur, 2007); L. Magnusson. Sveriges ekonomiska historia. 4. uppl. (Norstedts, 2010); T. Lindkvist M.
Kolonialismen och svensk samiska relationer
att notera är att norska och danska översiktsverk uppvisar ett liknande mönster. Även det allra senaste översiktsverket om samisk historia har valt att behandla kolonisering och koloniala strategier som relevanta begrepp för att diskutera förhistoria och medeltiden. Men när det gäller beskrivningen av de nordiska statsbildningarna och deras expansion från 1500-talet och framåt så tolkas de som ”statlig integration”, och resonemangen pekar mot en inre kolonisation, inte
kolonialism. I äldre läromedel för universiteten från början av 1900-talet och fram till andra världskriget, skrivs jämförelsevis mer om kolonialism än om kolonisation. Det skrivs mer om kolonier som Sverige haft i andra världsdelar, men inte om expansionen norrut. Men några författare gjorde faktiskt den kopplingen. Språkvetaren och etnologen Karl Bernhard Wiklund skrev en efterskrift till en nyutgåva av ABCbok på lapska från 1619 och menade att ansträngningarna att undervisa samer under 1600-talet var:
i sanning märklig [för var] kan man eljest vid denna tid finna ett exempel på att en härskande nation så i medgångens som motgångens dagar på ett dylikt sätt tar hand om ett inom dess gränser lefvande naturfolk? Det kommer en också att tänka på, huru Sverige månne skulle ha tagit sig ut som kolonialmakt; nu fick vårt land pröfva sina krafter i det afseendet blott i Nya Sverige – och i Lappmarken.
Det var inte ovanligt att under tidigt 1900-tal göra en sådan bedömning av den svenska kolonin vid Delawarefloden i norra Amerika, Nya
Sverige.
Sjöberg. Det svenska samhället 800–1720. Klerkernas och adelns tid. 3. uppl. (Studentlitteratur, 2009.) Den bok som gör en mycket kortfattad koppling mellan koloniseringen av Norrland och europeisk kolonisation i Afrika är L. Berggren M. Greiff. En svensk historia från vikingatid till nutid. (Studentlitteratur, 2009). För norska och danska översiktsarbeten se O. G. Moseng, E. Opsahl, G. I. Pettersen E. Sandmo. Norsk historie II 1537–1814. (Universitetsforlaget, 2003); S. Dyrvik. Norsk historie 800–2000. Band 3 Norsk historie 1814: vegar til sjølvstende. (Det Norske Samlaget, 1999); O. Feldbæk. Danmark-Norge 1380–1814. Band 4. Nærhed og adskillelse 1720–1814. (Universitetsforlaget Akademisk Forlag, 1998); Ø. Rian. Danmark- Norge 1380–1814. Band 2. Den aristokratiske fyrstestaten 1536–1648. (Universitetsforlaget Akademisk Forlag, 1997); S. Busck H. Poulsen (red.). Danmarks historie – i grundtræk. (Aarhus universitetsforlag, 2008.) Rians är den enda text som gör explicita referenser till svensk kolonial expansion och beskriver den som ett aktivt tryck som tvingar norrmännen tillbaka Rian. Den aristokratiske fyrstestaten 1536–1648, s. 108, 213, 220.
L. I. Hansen B. Olsen. Samernas historia fram till 1750. (Liber, 2006), s. 229–232, 274–277. N. Andreæ. ABC-bok på lapska. [1619]. Med en efterskrift om de svenska lapparnas skol-
undervisning i äldsta tid af prof. K. B. Wiklund. (Lagerström, 1922), s. 41.
A. Hjorthén. Cross-Border Commemorations. Celebrating Swedish Settlement in America. (University of Massachusetts Press, 2018), s. 71–79.
Några få historiker började på 1980-talet att beskriva svensk tidigmodern expansion som kolonialism. De argumenterade att det var relevant att jämföra Sverige med andra kolonialmakter. För göteborgshistorikern Magnus Mörner, vars forskningsfokus var på Latinamerikas historia, var det uppenbart att Spanien och dess kolonialvälde i Latinamerika och Sverige med lappmarkerna ”kan betraktas som tillhöriga samma rättsfamilj.” Mörners artikel är ett av de allra första exemplen som sätter svensk-samisk historia i relation till andra historiska skeenden i världen, efter Karin Stenberg. Det är i denna jämförelse som svensk kolonial politik och expansion framträder. Mörners slutsats blir helt enkelt att ”[D]et förefaller som om avståndet mellan dem i vad avser de underställda etniska gruppernas rättsliga ställning är mindre än avståndet från bägge till den på common law baserade anglosaxiska rättstraditionen.” Flera andra studier följde som på liknande sätt och genom jämförelser pekade på relevansen i att beskriva svensk expansion som kolonial.
Historiker utanför Sverige har haft lättare att beskriva nordisk expansion som regelrätt kolonialism. Den amerikanske historikern John Wunder diskuterar den nordiska historien i relation till den kolonisation som lade stora delar av världen under brittiskt styre. I en jämförande studie av avtal som påverkat urfolks landrättigheter i Norden, Australien och USA kommer Wunder till slutsatsen att redan freden i Nöteborg vid Ladogas mynning 1323 delade upp Sápmi i intressesfärer utan hänsyn till samiskt land och rättigheter. Han konstaterar att då både kartor och avtalstexter beskrev Sápmi som tomt och obebott land kunde staterna argumentera för att det var fritt att ta över. Kampen om att kontrollera detta väldiga område pågick mellan kungarikena Danmark-Norge och Sverige-Finland, samt Novgorod (och senare Storfurstendömet Moskva och Ryssland), under 1500- och
38 M. Mörner. Samers och indianers rätt till jorden. Historisk Tidskrift. 4 (1980): s. 449. 39 A. Loit. Sveriges kolonilotter. I R. Ambjörnsson D. Gaunt (red.). Den dolda historien. 27 uppsatser om vårt okända förflutna. (Författarförlaget, 1984); G. Fur. Colonialism in the Margins. Cultural Encounters in New Sweden and Lapland. (Brill, 2006); Lindmark. Utbildning och kolonialism; K. Granqvist. Samerna, staten och rätten i Torne lappmark under 1600talet: Makt, diskurs och representation. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2004.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-254; P. Lantto. Att göra sin stämma hörd. Svenska Samernas Riksförbund, samerörelsen och svensk samepolitik 1950–1962. (Kulturgräns norr, 2003); J. M. Nordin. The Scandinavian Early Modern World. A Global Historical Archaeology. (Routledge, 2020); U. Mörkenstam. Svensk samepolitik och rättfärdigandet av den inre kolonisationen av Sverige förr och nu. I B. Andersson (red.). Samer. Om Nordmalingdomen och om ett urfolks rättigheter och identitet. (Recito förlag, 2013.) Ulf gör en i sammanhanget ovanlig tolkning av ”intern kolonisation” som motsvarande intern kolonialism genom att relatera den till en diskursiv kolonisation.
Kolonialismen och svensk samiska relationer
1600-talen. Det ledde till flera krig som drabbade samerna hårt. Många människor ska ha dödats i samband med en svensk attack mot det ortodoxa klostret i Petjenga/Petsamo 1589 och 1592 förstördes en
samisk kustby av ryska trupper vid Liminka i nuvarande Finland. Sedan tidigt 2000-tal har allt fler forskare i Norden funnit det ohållbart att dela upp diskussionerna om kolonialism utifrån geografiska avstånd. I synnerhet i studier som rör tidigmodern historia placeras det svenska rikets nordliga expansion i ett större europeiskt samman-
hang. Men att Sverige koloniserade samers land på 1600-talet behöver inte per automatik innebära att relationerna mellan samer och
den svenska staten fortsatt att vara kolonial i århundradena som följde. Det är viktigt att inte överbetona allmänna koloniala likheter och
beskriva historien som om den vore likadan överallt. Specifika studier har dock visat även för senare tid, 1800- och 1900-talen, att förhållandet mellan samer och staten fortsatt karaktäriserats av koloniala drag. Patrik Lantto skriver till exempel att utbildningspolitiken under 1900-talet kännetecknades av geografiskt intrång, extern politisk kontroll och en rasistiskt grundad ideologisk konstruktion av samerna som ett politikområde. Utbildningspolitiken var ett av de instrument staten använde sig av för att hävda en central kontroll över gruppen
samer.
J. R. Wunder. Indigenous homelands and contested treaties: Comparison of Aborigines, Saamis, Native Americans, First Nations, and Euro-nation state diplomatic negotiations since 1300. I P. Grimshaw R. McGregor (red.). Collisions of culture and identities: Settlers and indigenous peoples. (RMIT Publishing, 2006), s. 30–32.
Se D. Lindmark. Colonial encounter in early modern Sápmi. I M. Naum J. M. Nordin (red.). Scandinavian Colonialism and the Rise of Modernity. Small Time Agents in a Global Arena. (Springer, 2013); Nordin. The Scandinavian Early Modern World. En liknande uppdelning i inre och yttre kolonisation finns i diskussionen om japansk expansion. Man ifrågasätter inte att expansionen norrut på Hokkaido var kolonial, men hävdar att denna var kvalitativt annorlunda än den europeiska kolonialismen. Se J. Hennessey. Rule by Association: Japan in the Global Trans-Imperial Culture, 1868–1912. Doktorsavhandling. (Linnéuniversitetet, 2018.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Auu%3Adiva-372802.
Se till exempel diskussionen i J. Nordblad. Jämlikhetens villkor. Demos, imperium och pedagogik i Bretagne, Tunisien, Tornedalen och Lappmarken, 1880–1925. Doktorsavhandling. (Göteborgs universitet, 2013), s. 8–11. http://hdl.handle.net/2077/32277.
D. Sjögren. Den säkra zonen: Motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913–1962. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2010), s. 16. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-33946; F. Cooper. Colonialism in Question. Theory, Knowledge, History. (University of California Press, 2005), s. 13, 26–27, 249.
P. Lantto. The promise and the threat of civilization: Native school policies in Canada and Sweden in the 20th century. I R. C. Thomsen N. Hale (red.). Canadian Environments: Essays in Culture, Politics, and History. (Peter Lang, 2006). Lantto konstaterar dock att den svenska politiken skilde sig från både amerikansk och norsk, som i högre grad krävde assimilering. Formerna för vad en kolonial politik inneburit kan skifta över geografiska och tidsmässiga områden men kännetecknas av att den införs utifrån utan att erbjuda koloniserade folk ett val.
En samisk historia om svensk kolonisering
Karin Stenberg skrev i högsta grad in sig i aktuella debatter när hon kommenterade svensk kolonisering 1920. Hon höll inte med om att det staten gjorde var att bedriva en organisk utvidgning av sitt territorium. Hon betonade den maktutövning som låg bakom kontrollen av ett avlägset territorium. Och även om hon kanske var först med att så tydligt uttrycka en samisk argumentation för en kolonial erfarenhet så hade hon föregångare. Det innebär sannolikt att sådana erfarenheter hade traderats muntligt i olika former under lång tid. På 1670-talet rapporterade Johannes Tornæus att samerna i Torne lappmark berättat att deras förfäder motsatt sig att betala skatt till svenska kronan. Hellre än att samtycka till det grep de till vapen, ”sökande därmed att försvara sin självvalda frihet, kunnande därmed likväl alls inget uträtta, efter de blev alldeles avväpnade.” Flera ska dock ha stupat på bägge sidor.
Långt senare hävdade samer i samtal med prästen Pehr Högström på 1740-talet att ”en gång i tiden hade deras förfäder varit ägare av hela Sverige” men svenskarna hade ”drivit dem undan sig och inskränkt dem efter handen mer och mer.” Två svenska prästmän noterade med mer än sjuttio års mellanrum dessa samiska utsagor. Det tyder på en samisk muntlig historia som i århundraden fört vidare hur samer utsatts för svensk expansion och tvingats till en förändrad kultur.
Karin Stenberg skrev sin text mitt i aktuella diskussioner om små folkgruppers och minoriteters rättigheter. Det var politiskt sprängstoff att Sverige skulle agerat som andra europeiska kolonialmakter och hon drev argumentet att samerna var allierade med andra folk som fått utstå extern kolonisation. Stenberg refererade till Ålandsfrågan och skrev att samerna önskade samma rätt som ett litet folk att få styra sin egen utveckling. Ungefär samtidigt drev Irokesförbundet/ Haudenosaunee i Nordamerika, genom sin talesperson Deskaheh, en långvarig kamp för ett erkännande i Nationernas Förbund, NF. De vände sig 1924 till NF:s president Hjalmar Branting med en begäran om att få ta upp sina besvär mot den kanadensiska staten. Begäran stöddes av delegaterna från Panama, Estland, Irland och
45 J. Tornæus. Berättelse om Lapmarckerna och Deras Tillstånd. [1672]. Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv 17:3. (Stockholm 1900), s. 25. 46 P. Högström. Beskrifning öfver de till Sweriges Krona Lydande Lapmarker År 1747. Facsimileutgåva med kommentar och efterskrift av Israel Ruong och Gunnar Wikmark. Norrländska skrifter 3. (Två Förläggare, 1980), s. 39.
Persien. Branting ställde sig först positiv och hans förbundssekreterare, F.P. Walters, skrev till den svenske utrikesministern Boheman.
I must say that I rather sympathise with the feeling that it is bad luck on the Indian Chief that he should find such difficulty in getting heard, and if any country were willing to put the matter on the agenda of the Council, my own personal feeling would be one of satisfaction.
Men en brasklapp slängs sedan in i brevet.
At the same time I do think it is very important to hold to the principle that in such cases there must be a genuine request from a Member of the League, and not the mere expression of a wish on the part of a delegate who is not clearly and definitely acting for his Government.
Vad skulle det ha inneburit för svensk-samiska relationer om Branting hade stöttat Deskahehs begäran?
Att använda begrepp som kolonialism och kolonial expansion för att beskriva hur stater från den södra delen av Skandinaviska halvön gradvis etablerade politisk, militär och ekonomisk kontroll över den norra har gjort det möjligt för forskare, politiker och aktivister att jämföra med situationer på andra håll. Det gjorde det möjligt att förstå nordiska händelser och processer på nya sätt. Men som Henry Minde övertygande visat är det inte nödvändigt för att kunna argumentera för samernas rättigheter till mark, vatten och självbestämmande. Minde har i flera artiklar analyserat framväxten av en urfolkspolitik inom FN och visar hur involverade samerna var i detta arbete och hur viktigt det var för lobbyister och representanter från internationella urfolksorganisationer att få med sig samerna. Det skedde trots att den urfolksdefinition som arbetades fram inom FN betonade erfarenheten av koloniseringfrån andra delar av världen.
I synnerhet representanterna från Nordamerikas urfolk var angelägna om att inkludera samerna. George Manuel, ledare för Shuswap/ Secwépemc-nationen i västra Kanada, besökte Sverige 1972 för att träffa samiska representanter och knyta kontakter. I sin inflytelserika bok, The Fourth World, påminde Manuel ”the oppressed peoples
47
History Beyond Borders. Six Nations appeals to the League of Nations, 1922–1931. Document 4: League debates whether to accept 4-nation appeal as genuine, 24 Jan. 1924. F.P. Walters, League Secretariat, to Swedish foreign minister Bohemann. History Beyond Borders. E-dossiers on international history. (2020). https://historybeyondborders.ca/?p=189 (hämtad 27-11-2023). 48
H. Minde. The Destination and the Journey. Indigenous Peoples and the United Nations from the 1960s through 1985. I H. Minde (red.). Indigenous Peoples. Self-Determination, Knowledge and Indigeneity. (Eburon Academic Publishers, 2008), s. 56–62. Men jämför en ny avhandling från UiT Tromsø: K. Somby, Sámi Entering and Shaping a Globalised World. (Diss., 2025.)
not to forget the colonial history of recent centuries that had resulted in unjust distribution of political power and economic resources that accompany it.” Historien är viktig, menade Manuel, inte för att hävda orörliga eller essentiella etniska identiteter utan för att visa på behovet av sociala och politiska förändringar. Resonemanget liknar tydligt det som Stenberg förde.
För att kunna inkludera samerna i urfolksdefinitionen förtydligade FN:s arbetsgrupp att avgörande kriterier var att ett folk var ättlingar till en ursprunglig grupp av människor som levt i ett särskilt landområde och att dessa ättlingar nu inte hade någon kontroll över styret och administrationen av det landet. Hur denna förlust av kontroll skett, via kolonisation eller marginalisering eller något annat, var mindre viktigt. Minde skriver att det knappt verkar finnas några exempel före andra världskriget på att samerna jämförde sin situation med andra urfolks. Första gången, enligt Minde, är en ledarartikel i Samefolket 1963, som kallade samerna för Sveriges indianer. Han menar också att samer från mitten och under 1900-talets andra hälft inte tilltalades av the neo-Marxist jargon om colonized people. På 1960talet protesterade Svenska Samernas Riksförbund (SSR) mot att bli jämförda med andra koloniserade folk då den sydafrikanska apartheidregimen anklagade Sverige för dubbelmoral i sitt ställningstagande. Trots denna ambivalenta hållning till kolonisation blev samer ledande i arbetet med att utarbeta FN:s konvention om urfolks rättigheter.
Motstånd och nya begrepp
Motståndet mot att använda begrepp som kolonialism om svensksamiska relationer har framför allt funnits sedan andra halvan av 1900-talet. I början av 1900-talet uppfattade många kolonialisering och kolonialism som positiva processer som innebar ett ansvar för att ta hand om och utveckla perifera områden. Avkoloniseringen efter andra världskriget ledde till att kolonialismen kom att ses som både
49 G. Manuel M. Posluns. The Fourth World. An Indian Reality. [1974]. (University of Minnesota Press, 2019), s. 246, 261. 50 H. Minde. The Challenge of Indigenism: The Struggle for Sami Land Rights and Self-Government in Norway 1960–1990. In S. Jentoft, H. Minde R. Nilsen (red.). Indigenous Peoples, Resource Management and Global Rights. (Eburon, 2003), s. 79, 90. 51 L. Elenius. Memory Politics and the Use of History: Finnish-Speaking Minorities at the North Calotte. I M. Pakier B. Stråth (red.). A European Memory? Contested Histories and Politics of Remembrance. (Berghahn, 2010), s. 296–297.
destruktiv och avslutad. I det sammanhanget tog Sverige tydligt ställning för de forna kolonierna och i det perspektivet är det inte konstigt att man inte kunde se nationen som delaktig i en motsvarande process gentemot samiskt land. Det kan vara ett skäl till att man argumenterar för att det som sker i Sverige är så historiskt unikt att det inte är relevant att applicera en term som kolonialism på skeendet. Men argumentet att det egna landet är så unikt är faktiskt inte alls ovanligt. Det används ofta för att undvika att konfronteras med mindre aptitliga aspekter av den egna nationens historia.
Det kolonialismbegreppen gör som skiljer dem från tankefiguren om inre kolonisation är att de pekar ut ojämlika maktförhållanden. Det breddar beskrivningen av anläggandet av gruvor och nybyggen från att enbart handla om isolerade skeenden till frågor om vem som äger mark och vatten, vad nomadliv och bofasthet innebär och vad civilisation betyder. I studie efter studie framträder bilden av hur sammanflätad kolonisationen varit med en politik som sökt kontrollera skatt och handel, språk, religion, seder, kön och äktenskap, lag och rätt. För att rättfärdiga expansionen förmedlades bilden av att samer saknade civiliserade lagar, civiliserade äktenskap och en rätt tro på en allsmäktig gud. De hade därför inte rätt att stå i vägen för förändring och utveckling.
Begreppen skiftar och forskningen söker hela tiden nya infallsvinklar och uttryck för att bättre förstå och beskriva tillvaron i tid och rum. Begrepp hjälper forskaren att få syn på och fokusera olika företeelser och sammanhang. Vilka slutsatser som sedan dras eller värderingar som görs av det som synliggjorts är inte nödvändigtvis beroende av de begrepp som valts. Att beskriva svensk statlig expansion norrut som kolonialism har gjort det möjligt för en del betraktare att bedöma Sverige som en ”god kolonisatör” medan andra ser övergrepp utifrån egenintresse. En ovilja att använda begrepp som kolonial och kolonialism om svensk expansion kan komma från en politisk och ekonomisk önskan att inte hållas till vissa krav enligt de internationella överenskommelser som Sverige undertecknat. Men det kan också härröra från slutsatsen att den politik staten bedrivit inte kan
52
Se till exempel Nordin. The Scandinavian Early Modern World, s. 11–15; K. F. Olwig. Narrating Deglobalization: Danish Perceptions of a Lost Empire. Global Networks. 3 (2003). DOI.org/10.1111/1471-0374.00058. De internationellt mest diskuterade exemplen på nationell exceptionalism och motstånd mot att använda kolonialism om det som uppfattas som intern expansion rör förstås USA och Ryssland. S. Sabol. The Touch of Civilization: Comparing American and Russian Internal Colonization. (University Press of Colorado, 2017.)
Kolonialismen och svensk samiska relationer
beskrivas som kolonial därför att den på avgörande punkter skiljer sig åt från det som allmänt definieras som kolonialism. Historikern Lennart Lundmark använde sig till exempel inte av en kolonial analys när han drog slutsatsen, baserat på ett omfattande källmaterial och
noggrann genomgång, att staten stulit samernas mark. Begreppsutvecklingen fortsätter ständigt. Flera studier från 2010talet och framåt innehåller diskussioner om och användning av olika
definitioner av kolonialism. På senare tid har flera forskare i de nordiska länderna tagit fasta på det relativt nytillkomna begreppet bosättarkolonialism (settler colonialism) för att karaktärisera nordisk-
samiska förhållanden. Bosättarkolonialism, myntat av den australiske historikern Patrick Wolfe, identifierar inflyttningen av en grupp på ett annat folks område som en särskild form av kolonial praktik. Nybyggare, eller bosättare, för med sig en egen samhällsstruktur och det leder till en tendens att över tid förtränga och ersätta de grupper och samhällen som tidigare funnits i området. Även om ekonomisk konkurrens är ursprunget till processen så leder bosättarkolonialismen till att de nyanlända också hävdar sin egen legitimitet i området och genom olika tekniker förtränger, osynliggör eller till och med utrotar
den ursprungliga befolkningen.
L. Lundmark. Stulet land. Svensk makt på samisk mark. (Ordfront, 2008.) Se till exempel A.-L. Ledman. Att representera representeras. Samiska kvinnor i svensk och samisk press 1966–2006. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2012.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-53545; E. Reimerson. Nature, Culture, Rights: Exploring Space for Indigenous Agency in Protected Area Discourses. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2015.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-110737; M. Sandström. Dekoloniseringskonst: artivism i 2010-talets Sápmi. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2020.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-174973; I. Knobblock. Writing-Weaving Sámi Feminisms. Stories and Conversations. Doktorsavhandling. (Lunds universitet, 2022.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Amiun%3Adiva-49352. M-B. Öhman. Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim. Återtagande af lulesamisk och skogssamisk historia och identitet i ett bosättarkolonialt Sverige. Tidsskrift for kjønnsforskning. 45:4 (2021); Å. Össbo. Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen: Svensk bosättarkolonialism gentemot Sápmi. Historisk Tidskrift. 140:3 (2020). https://historisktidskrift.se/index.php/june20/article/view/93; R. Kuokkanen. From Indigenous Private Property to Full Dispossession – the peculiar case of Sápmi. Comparative Legal History. 11:1 (2023). DOI.org/10.1080/2049677X.2023.2207380; J. Lahti. Settler Colonial Eyes: Finnish Travel Writers and the Colonization of Petsamo. I R. Merivirta, L. Koivunen T. Särkää (red.). Finnish Colonial Encounters. From Anti-Imperialism to Cultural Colonialism and Complicity. (Palgrave Macmillan, 2021); Knobblock. Writing-Weaving Sámi Feminisms. P. Wolfe. Settler Colonialism and the Elimination of the Native. Journal of Genocide Research. 8:4 (2006). DOI.org/10.1080/14623520601056240; L. Veracini. Settler Colonialism: A Theoretical Overview. (Palgrave Macmillan, 2010). För en översikt över begreppets användning i nordisk forskning, se M. Oftedal. Samisk historie og settlerkolonialisme. Historisk tidsskrift 104:4 (2025): s. 364–378.
Historikern Nancy Shoemaker identifierade 2015 inte mindre än tolv preciseringar av vad kolonialism är. De kan användas för att nyansera tolkningen och förståelsen av historiska och samtida processer. Att precisera på det sättet skulle kunna vara användbart i ett nordiskt sammanhang också. Hon nämner utvinningskolonialism (extractive colonialism) för staters och företags ambitioner att komma åt naturresurser av olika slag. Handelskolonialism (trade colonialism) beskriver relationer där handeln är den främsta drivkraften för framväxten av tullar, monopol, kontroll av handelsplatser och utskeppningshamnar och bekämpande av smuggling. Imperiekolonialism (imperial power colonialism) kännetecknar tillstånd där expansionen av riken är målet i sig. Karl IX:s Ishavspolitik kan vara ett sådant exempel, medan juridisk kolonialism (legal colonialism) beskriver och förklarar hur urfolk hamnar under europeisk jurisdiktion. Romantisk kolonialism använder hon för att beskriva hur ett område och dess folk inordnas under romantiska förväntningar och blir en plats för en majoritetsbefolknings upplevelser och projektioner. Shoemaker konstaterar att det säkert finns fler än tolv relevanta indelningar och uppmanar historiker att:
elaborate on the trend started by settler colonial studies and more precisely investigate colonization processes as multifaceted affairs that affected colonizers, the colonized, landholding, labor, and migration in myriad ways.
Jag noterar att Shoemaker inte har med begreppet inre kolonialism. Inte heller nämner hon kunskapskolonialism eller kulturell kolonialism, vilka skulle kunna vara tillämpbara i ett nordiskt sammanhang. Men poängen är att definitioner och begrepp hjälper människor att få syn på nya saker som breddar förståelsen och ger oss verktyg att bearbeta skeenden i vår egen situation och samtid. Begrepp och tankefigurer är alltså till hjälp när forskare, domare eller tjänstemän ska förhålla sig till den verklighet de finner i källor och möter i sin tjänsteutövning. Begreppen är inte sanningar i sig. De är hjälpmedel som bidrar till att fokusera och identifiera, eller öppna nya perspektiv och vidga synfältet. Men lika viktigt är det att vi lyssnar till de politiska och vetenskapliga slutsatsernas konsekvenser. Det är vad Karin Stenberg ville påpeka.
57
N. Shoemaker. A Typology of Colonialism. Perspectives on History. 53:7 (2015): s. 29–30. https://www.historians.org/wp-content/uploads/2024/07/Perspectives_53N7.pdf.
Referenser
Almquist, J. E. Till frågan om skattebondens jordäganderätt under
perioden 1719–1789. I Minnesskrift ägnad 1734 års lag. Del 2. (Isaac Marcus Boktryckeri, 1934), s. 97–136.
Andreæ, N. ABC-bok på lapska. [1619]. Med en efterskrift om de
svenska lapparnas skolundervisning i äldsta tid af prof. K. B. Wiklund. (Lagerström, 1922.)
Arbetet. (1925-06-02), s. 3. Barkan, E. The Guilt of Nations: Restitution and Negotiating Historical
Injustices. (W. W. Norton, 2000.)
Behre, G., Larsson, L.-O. Österberg, E. Sveriges historia 1521–1809.
Stormaktsdröm och småstatsrealitet. (Liber, 2001.)
Berggren, L. Greiff, M. En svensk historia från vikingatid till nutid.
(Studentlitteratur, 2009.) Bhambra, G. K. Rethinking Modernity. Postcolonialism and the Socio-
logical Imagination. (Palgrave Macmillan, 2007.)
Biörck, T. E. The Planting of the Swedish Church in America. Gradua-
tion dissertation of Tobias Eric Biörck. Translated and edited by Ira Oliver Nothstein. (Augustana College Library, 1943.)
Bromé, J. Nasafjäll. Ett lappländskt silverbruks historia. (Nordiska
bokhandeln, 1923.) Busck, S. Poulsen, H. (red.). Danmarks historie – i grundtræk.
(Aarhus universitetsforlag, 2008.) Cooper, F. Colonialism in Question. Theory, Knowledge, History.
(University of California Press, 2005.) Dyrvik, S. Norsk historie 800–2000. Band 3 Norsk historie 1814: vegar
til sjølvstende. (Det Norske Samlaget, 1999.)
Elenius, L. Memory Politics and the Use of History: Finnish-
Speaking Minorities at the North Calotte. I Pakier, M. Stråth, B.
(red.). A European Memory? Contested Histories and Politics of Remembrance. (Berghahn, 2010), s. 294–307.
Engh, S. The Conscience of the World? Swedish and Norwegian
Provision of Development Aid. Itinerario. 33:2 (2009): s. 65–82.
DOI.org/10.1017/S0165115300003107.
Feldbæk, O. Danmark-Norge 1380–1814. Band 4. Nærhed og adskillelse
1720–1814. (Universitetsforlaget Akademisk Forlag, 1998.)
Fredriksson, A., Nordin, J. M. Ojala, C.-G. The Deductionis
Colonarium Rationes Causae (1668): Building Arguments for Swedish Colonisation. Lias. 48:1 (2021): s. 123–193.
Fur, G. Colonialism in the Margins. Cultural Encounters in New
Sweden and Lapland. (Brill, 2006.)
Fur, G. Colonialism and Swedish History: Unthinkable Connec-
tions? I Naum, M. Nordin, J. M. (red.). Scandinavian Colo-
nialism and the Rise of Modernity. Small Time Agents in a Global
Arena. (Springer, 2013), s. 18–24. Fur, G. Att sona det förflutna. I D. Lindmark O. Sundström (red.).
De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. (Artos Norma Bokförlag, 2016), s. 147–184.
Granqvist, K. Samerna, staten och rätten i Torne lappmark under
1600-talet: Makt, diskurs och representation. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2004).
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-254. Grenholm, G. Den svenska historien. (Flera band). (Albert Bonniers
förlag, 1966–1968.) Gustafsson, H. Nordens historia. En europeisk region under 1200 år.
2. uppl. (Studentlitteratur, 2007.) Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. (1912-09-03), s. 2. Hansen, L. I. Olsen, B. Samernas historia fram till 1750. (Liber,
2006.) Hedenborg, S. Morell, M. (red.). Sverige – en social och ekonomisk
historia. (Studentlitteratur, 2006.)
Hedenborg, S. Kvarnström, L. Det svenska samhället 1720–2006.
Böndernas och arbetarnas tid. 3. uppl. (Studentlitteratur, 2009.) Hennessey, J. Rule by Association: Japan in the Global Trans-Imperial
Culture, 1868–1912. Doktorsavhandling. (Linnéuniversitetet, 2018.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Auu%3A
diva-372802.
Hind, R. J. The Internal Colonial Concept. Comparative Studies in
Society and History. 26:3 (1984): s. 543–568. DOI.org/10.1017/S0010417500011130.
Hjorthén, A. Cross-Border Commemorations. Celebrating Swedish
Settlement in America. (University of Massachusetts Press, 2018.) Hoppe, G. Den äldsta fasta bosättningen i Norrbottens läns Lapp-
marker. I Enequist, G. Hjulström, F. Geografiska studier till-
ägnade John Frödin den 16 april 1944. (Appelbergs, 1944), s. 77–91. Hoppe, G. En gammal marknadsplats i lappmarken. (Uppsala univer-
sitet, 1944.) Hvar 8 dag. (1906-01-28), s. 14. Högström, P. Beskrifning öfver de till Sweriges Krona Lydande Lap-
marker År 1747. Facsimile-utgåva med kommentar och efterskrift
av Israel Ruong och Gunnar Wikmark. Norrländska skrifter 3. (Två Förläggare, 1980.)
Johansson, P. Samerna – ett ursprungsfolk eller en minoritet? En studie
av svensk samepolitik 1986–2005. Doktorsavhandling. (Göteborgs universitet, 2008.) DOI.org/10.13140/RG.2.2.11130.13763.
Johnson, A. The Instruction for Johan Printz, Governor of New Sweden.
”The first constitution or supreme law of the states of Pennsylvania and Delaware”. Translated from the Swedish with introduction, notes and appendices, including letters from Governor John
Winthrop, of Massachusetts, and minutes of courts, sitting in New
Sweden by Amandus Johnson. (The Swedish Colonial Society, 1930.)
Kolonialism. Svenska Akademiens ordlista. (Norstedts 1973.)
Kolonialism. Svenska Akademiens ordlista. (Norstedts 1998), s. 425.
Kolonialism. Svensk Ordbok. (Esselte studium, 1986.)
Knobblock, I. Writing-Weaving Sámi Feminisms. Stories and Con-
versations. Doktorsavhandling. (Lunds universitet, 2022.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Amiun% 3Adiva-49352.
Kuokkanen, R. From Indigenous Private Property to Full Dispos-
session – the peculiar case of Sápmi. Comparative Legal History. 11:1 (2023). DOI.org/10.1080/2049677X.2023.2207380.
Lahti, J. Settler Colonial Eyes: Finnish Travel Writers and the
Colonization of Petsamo. I Merivirta, R., Koivunen, L. Särkää,
T. (red.). Finnish Colonial Encounters. From Anti-Imperialism to
Cultural Colonialism and Complicity. (Palgrave Macmillan, 2021),
s. 95–120. Lantto, P. Att göra sin stämma hörd. Svenska Samernas Riksförbund,
samerörelsen och svensk samepolitik 1950–1962. (Kulturgräns norr,
2003.) Lantto, P. The promise and the threat of civilization: Native school
policies in Canada and Sweden in the 20th century. I Thomsen,
R. C. Hale, N. (red.). Canadian Environments: Essays in Culture,
Politics, and History. (Peter Lang, 2006), s. 97–118. Ledman, A.-L. Att representera representeras. Samiska kvinnor i
svensk och samisk press 1966–2006. Doktorsavhandling. (Umeå
universitet, 2012.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-53545. Lindkvist, T. Sjöberg, M. Det svenska samhället 800–1720. Klerkernas
och adelns tid. 3. uppl. (Studentlitteratur, 2009.)
Lindmark, D. Utbildning och kolonialism. Svensk skolundervisning
i Sápmi på 1700-talet. Tidskrift för lärarutbildning och forskning. 3–4 (2004): s. 13–31.
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-11632. Lindmark, D. Colonial encounter in early modern Sápmi. I Naum,
M. Nordin, J. M. (red.). Scandinavian Colonialism and the Rise
of Modernity. Small Time Agents in a Global Arena. (Springer, 2013), s. 131–146.
Loit, A. Sveriges kolonilotter. I Ambjörnsson, R. Gaunt, D. (red.).
Den dolda historien. 27 uppsatser om vårt okända förflutna. (Författarförlaget, 1984), s. 376–395.
Lundmark, L. Stulet land. Svensk makt på samisk mark. (Ordfront,
2008.) Magnusson, L. Sveriges ekonomiska historia. 4. uppl. (Norstedts,
2010.) Manuel, G. Posluns, M. The Fourth World. An Indian Reality.
[1974]. (University of Minnesota Press, 2019.)
Marconi, R. States before their colonial past: Practice in addressing
responsibility. QIL, Zoom-out. 103 (2024): s. 25–46. https://www.qil-qdi.org/states-before-their-colonial-pastpractice-in-addressing-responsibility.
Minde, H. The Challenge of Indigenism: The Struggle for Sami Land
Rights and Self-Government in Norway 1960–1990. In Jentoft, S., Minde, H. Nilsen, R. (red.). Indigenous Peoples, Resource Management and Global Rights. (Eburon, 2003), s. 75–104.
Minde, H. The Destination and the Journey. Indigenous Peoples and
the United Nations from the 1960s through 1985. I Minde, H. (red.). Indigenous Peoples. Self-Determination, Knowledge and Indigeneity. (Eburon Academic Publishers, 2008), s. 49–86.
Moseng, O. G., Opsahl, E., Pettersen, G. I. Sandmo, E. Norsk historie II 1537–1814. (Universitetsforlaget, 2003.)
Mudimbe, V. Y. The Invention of Africa. Gnosis, Philosophy and the
Order of Knowledge. (Indiana University Press, 1988.)
Mörkenstam, U. Svensk samepolitik och rättfärdigandet av den inre
kolonisationen av Sverige förr och nu. I Andersson, B. (red.).
Samer. Om Nordmalingdomen och om ett urfolks rättigheter och
identitet. (Recito förlag, 2013), s. 241–270.
Mörner, M. Samers och indianers rätt till jorden. Historisk Tidskrift.
4 (1980): 419–451. Norborg, L.-A. Sjöstedt, L. Grannländernas historia. 4. uppl.
(Almqvist Wiksell, 1992.) Nordberg, E. Källskrifter rörande Kyrka och Skola i den Svenska Lapp-
marken under 1600-talet. Samlade och utgivna av Erik Nordberg (Kungliga Skytteanska samfundet, 1973.)
Nordblad, J. Jämlikhetens villkor. Demos, imperium och pedagogik
i Bretagne, Tunisien, Tornedalen och Lappmarken, 1880–1925. Doktorsavhandling. (Göteborgs universitet, 2013.) http://hdl.handle.net/2077/32277.
Nordin, J. M. The Scandinavian Early Modern World. A Global Historical Archaeology. (Routledge, 2020.)
Oftedal, M. Samisk historie og settlerkolonialisme. Historisk Tid-
skrift. 104:5 (2025): s. 364–378.
Olwig, K. F. Narrating Deglobalization: Danish Perceptions of a Lost
Empire. Global Networks. 3 (2003): s. 207–222. DOI.org/10.1111/1471-0374.00058.
Osterhammel, J. Colonialism: A Theoretical Overview. (Ian Randle
Publishers, 1997.) Oxenstierna, A. Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvex-
ling. Afdelning 2. Band 11. Carl Bonde och Louis De Geer m.fl. bref
angående bergverk, handel och finanser. Redigerade af Nils Edén.
(Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, 1905.) Prawitz, G. Lappskattelanden. I Cramér, T. (red.). Samernas skatte-
fjäll III. (Svenska samernas riksförbund, 1967.)
Reimerson, E. Nature, Culture, Rights: Exploring Space for Indigenous
Agency in Protected Area Discourses. Doktorsavhandling. (Umeå
universitet, 2015.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-110737.
Rian, Ø. Danmark-Norge 1380–1814. Band 2. Den aristokratiske fyrstestaten 1536–1648. (Universitetsforlaget Akademisk
Forlag, 1997.)
Runeby, N. Barbarei oder Zivilität? Zur Entwicklung einer organi-
sierten Gesellschaft im 17. Jahrhundert. I Rystad, G. (red.). Europe and Scandinavia: Aspects of the Process of Integration in
th
the 17 Century. (Esselte, 1983), s. 203–218.
Sabol, S. The Touch of Civilization: Comparing American and Russian
Internal Colonization. (University Press of Colorado, 2017.)
Sandström, M. Dekoloniseringskonst: artivism i 2010-talets Sápmi.
Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2020.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-174973. Shoemaker, N. A Typology of Colonialism. Perspectives on History.
53:7 (2015): s. 29–30. https://www.historians.org/wpcontent/uploads/2024/07/Perspectives_53N7.pdf.
Sjögren, D. Den säkra zonen: Motiv, åtgärdsförslag och verksamhet
i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter
1913–1962. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2010.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3 Adiva-33946.
Sjölin, R. En studie i ickemakt. Samer och samefrågor i svensk politik.
(Sámi Instituhtta, 2002.) Stenberg, K. Lindholm, V. Dat läh mijen situd! En vädjan till Svenska
Nationen från Samefolket. (Svenska förlaget, 1920.)
Somby, K. Sámi Entering and Shaping a Globalised World – Nordic
Indigenous Political, Activist and Intersectional Movements 1968–1990. (Diss. Tromsø, 2025.)
Suonpää, M. Välimäki, M. Finnish Parliamentarians’ Conceptions
of Imperialism and Colonialism, 1917–1995. I Merivirta, R., Koivunen, L. Särkää, T. (red.). Finnish Colonial Encounters. From Anti-Imperialism to Cultural Colonialism and Complicity. (Palgrave Macmillan, 2021), s. 67–95.
Tornæus, J. Berättelse om Lapmarckerna och Deras Tillstånd. [1672].
Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt
folkliv 17:3. (Stockholm 1900.) Veracini, L. Settler Colonialism: A Theoretical Overview. (Palgrave
Macmillan, 2010.) Westin, G., Olofsson, S. I. Liedgren, J. (red.). Övre Norrlands
Historia. Del 3. Tiden 1638–1772. (Norrbottens och Väster-
bottens läns landsting, 1974.)
Wolfe, P. Settler Colonialism and the Elimination of the Native.
Journal of Genocide Research. 8:4 (2006): s. 387–409. DOI.org/10.1080/14623520601056240.
Wunder, J. R. Indigenous homelands and contested treaties: Compari-
son of Aborigines, Saamis, Native Americans, First Nations, and
Euro-nation state diplomatic negotiations since 1300. I Grimshaw,
P. McGregor, R. (red.). Collisions of culture and identities: Settlers
and indigenous peoples. (RMIT Publishing, 2006), s. 19–56. Åström, A. Jordrätten i Sverige under världsåldrarna. (Gleerups, 1925.) Öberg, I. Mission och evangelisation i Gellivare-bygden, cirka
1740–1770. (Kyrkohistoriska arkivet vid Åbo akademi, 1979.)
Öhman, M-B. Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim.
Återtagande af lulesamisk och skogssamisk historia och identitet
i ett bosättarkolonialt Sverige. Tidsskrift for kjønnsforskning. 45:4
(2021): s. 197–214. Össbo, Å. Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen: Svensk
bosättarkolonialism gentemot Sápmi. Historisk Tidskrift. 140:3 (2020): s. 420–443. https://historisktidskrift.se/index.php/june20/article/view/93.
Offentligt tryck
SOU 1922:10. Om Lappskattelandsinstitutet och dess historiska
utveckling, s. 29. SOU 1986:36. Samernas folkrättsliga ställning: Delbetänkande av
Samerättsutredningen, s. 163–164.
Internet och media
History Beyond Borders. Six Nations appeals to the League of Nations,
1922–1931. Document 4: League debates whether to accept 4-nation appeal as genuine, 24 Jan. 1924. F.P. Walters, League Secretariat, to Swedish foreign minister Bohemann. History Beyond Borders. E-dossiers on international history. (2020.)
https://historybeyondborders.ca/?p=189 (hämtad 2023-11-27). Kolonisera. Svenska Akademins ordbok.
https://www.saob.se/artikel/?seek=koloniserapz=2 (hämtad 2023-11-28).
Kolonisation. Svenska Akademins ordbok.
https://svenska.se/saob/?id=K_1761-0312.U1Wepz=7 (hämtad 2023-11-30).
Kolonialism. Svenska Akademiens ordlista.
https://svenska.se/saol/?id=1486042pz=5 (hämtad 2023-11-30).
Sukarno. Opening address given by Sukarno (Bandung, 18 April 1955). CVCE Centre Virtuel de la Connaissance sur l’Europe. (2017.) https://www.cvce.eu/en/obj/opening_address_given_by_sukarno_ bandung_18_april_1955-en-88d3f71c-c9f9-415a-b397b27b8581a4f5.html (hämtad 04-01-2024).
Om stöld, förstörelse och samlande av samiska trummor
Mårten Snickare
Inledning
Sveriges koloniala expansion i Sápmi under 1600-talet var inte en isolerad företeelse utan en integrerad del av en aggressiv imperialistisk
politik från den unga nationens sida. Med annekteringen av Estland, Karelen, Ingermanland och Livland under decennierna kring 1600, samt Gustav II Adolfs inträde i trettioåriga kriget 1630, tog Sverige
plats som militär stormakt i Europa. I samband därmed inleddes diskussioner i ledande politiska och finansiella kretsar om att initiera utomeuropeiska koloniala företag – helt i linje med andra europeiska stormakter som Spanien, England eller Frankrike. År 1638 grundades, med stöd av holländskt kapital, kolonin Nova Suecia vid Delawareflodens mynning längs den nordamerikanska östkusten, inriktad på
De första delarna i detta kapitel utgår från min forskning om kolonialt samlande i Sverige. Se särskilt: M. Snickare. Colonial Objects in Early Modern Sweden and Beyond: From the Kunstkammer to the Current Museum Crisis. (Amsterdam University Press, 2022); M. Snickare, Kontroll, begär och kunskap: Den koloniala kampen om Goavddis. RIG Kulturhistorisk tidskrift, 97:2 (2014): s. 65–76. Kapitlets avslutande del bygger i hög grad på samtal som jag hållit under våren 2024 med nyckelpersoner vid svenska museer där samiska trummor finns eller har funnits. Sápmi som begrepp var inte i bruk under 1600-talet. Från kolonisatörernas sida kunde man tala om ”Lappmarken” eller ”Lappland”. När Sápmi används i dag är det utan någon precis geografisk definition, ofta syftande på det geografiska område där samer lever. På webbsidan samer.se (i Sametingets regi) definieras det: ”Sápmi breder ut sig över hela den norra delen av Nordkalotten, från ryska Kolahalvön i öster till svenska landskapet Dalarna i söder. Sápmi som begrepp innefattar både landet Sápmi och folket samerna.” https://www.samer.se/sapmi (hämtad 20240413). Det är i en sådan öppen mening jag använder begreppet i detta kapitel. A. Loit. Sveriges kolonilotter. I D. Gaunt R. Ambjörnsson (red.). Den dolda historien: 27 uppsatser om vårt okända förflutna. (Författarförlaget, 1984), s. 376–395. För en fyllig, uppdaterad diskussion av Sveriges globala expansion i stort, se J. M. Nordin. The Scandinavian Early Modern World: A Global Historical Archaeology. (Routledge, 2020.)
handel med päls och tobak samt hårdhänt missionsverksamhet. Några år senare gav sig svenska handelsmän in i den lukrativa transatlantiska slavhandeln. Från 1649 organiserades handeln av Afrikanska Handelskompaniet med kunglig licens och en handelsstation etablerades i Cabo Corso vid kusten i nuvarande Ghana. De svenska koloniala företagen i Nordamerika och Afrika blev ganska kortlivade och landets ställning som militär stormakt krossades under 1700-talets första decennier. Men koloniseringen i Sápmi blev desto mer långvarig och djupgående. De koloniala konfliktlinjerna gör sig än i dag påminda genom de ständigt pågående tvisterna om rätten till och bruket av marker och naturresurser.
Liksom för den europeiska kolonialismen i stort fanns det två huvudsakliga drivkrafter för 1600-talets svenska koloniala expansion i norr: å ena sidan ekonomisk vinning, genom exploatering av naturtillgångar och arbetskraft, kontroll över handelsvägar och beskattning av de koloniserade. Å andra sidan spridandet av den kristna läran. Med Gunlög Furs ord handlade det om att ”omvandla samerna till goda kristna, det vill säga lutherska undersåtar.” Dessa dubbla drivkrafter framgår uttryckligen av ett brev från 1635, författat av kammarrådet Carl Bonde till rikskansler Axel Oxenstierna med anledning av upptäckten av silverfyndigheter i Nasafjäll nordväst om Árjepluovve/ Arjeplog:
Mann hoppas här, näst Gudz tillhiälp så skall det blifua dee Svänskas Wästindienn, dem frommom så gott som koningenn i Spanienn, huilket enn orsak ähr, at Gudhz ordh der iblanndh dee villa människior rätt prädikat och lärt blifua schall.
I brevet drar Bonde en direkt parallell mellan Sveriges kolonisering i norra Skandinavien och den spanska koloniseringen i Syd- och
4 G. Fur. Colonialism in the Margins: Cultural Encounters in New Sweden and Lapland. (Brill, 2006); M. Naum J. M. Nordin (red.): Scandinavian Colonialism and the Rise of Modernity: Small Time Agents in a Global Arena. (Springer, 2013). För exempel på den hårdhänta missionsverksamheten, se Snickare, Colonial Objects, s. 39–40. 5 G. Nováky, Handelskompanier och kompanihandel: Svenska Afrikakompaniet 1649–1663: en studie i feodal handel, Diss. (Uppsala universitet, 1990); Nordin, The Scandinavian Early Modern World, s. 180–216. 6 G. Fur, Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700-talen. I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi. (Artos Norma bokförlag, 2016), s. 248. 7 A. Oxenstierna. Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, Afd. 2. Bd 11, Carl Bonde och Louis De Geer m.fl. bref angående bergverk, handel och finanser. (Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, 1905), s. 82. Om silverfyndigheterna i Nasafjäll, se vidare J. Bromé. Nasafjäll: ett norrländskt silververks historia. (Nordiska bokhandeln, 1923.)
Mellanamerika. På samma sätt som Spanien sedan 1500-talet hade berikat sig på silverfyndigheter i nuvarande Bolivia och Mexiko var det nu Sveriges tur att berika sig på fyndigheterna i Sápmi. Och exploateringen av naturresurser tycks i Bondes föreställning hänga samman med spridandet av den kristna tron. I en proklamation undertecknad av drottning Kristina några år senare skrivs sambandet fram ännu tydligare. Exploateringen av naturresurser och missionsarbetet framställs rentav som ömsesidigt beroende av varandra. Inledningsvis beklagar författaren till proklamationen att den samiska befolkningen länge ”lefuat som hedningar och wilde Menniskior, öfuandes allehandha afgudedyrkan” för att därefter fortsätta:
Nu alldenstundh, at i Pitheå Lappmark sigh för någre åhr sädan, et skönt
och ymnogt Sillfuerstreek yppat hafuer och Wij vthi den otuiflachtige förhoppningh lefue, at Gudh som den Landhzorten medh ett sådant skönt bärgwärk hafuer wällsignat, ärnar derigenom förhielpa omberörde wåre vndersåthere och Lappar vtur det ynckelige tillstånd.
Huruvida formuleringen uttrycker den då fjortonåriga drottningens egen vilja kan lämnas därhän, men den är otvivelaktigt ett uttryck för statsmaktens officiella uppfattning att materiell vinning och spridande av den kristna tron utgör de två viktigaste motiven för kolonisering, och att de två är ömsesidigt beroende. Det är den kristna guden som välsignat Sápmi med rika naturtillgångar och som därmed avser att ”hjälpa” samerna till ett kristet liv.
Under 1600-talets andra hälft hårdnade statens och kyrkans samlade grepp om samerna ytterligare. Det så kallade Lappmarksplakatet, ett kungligt plakat utfärdat 1673, syftade till att uppmuntra svenska bosättningar på traditionellt samiskt territorium. Ungefär vid samma tid blev rennomadism olaglig utanför det som från svenskt håll definierades som lappmarkerna. Det var ett led i strävan att reglera var samer fick vistas och vilka sysslor de fick ägna sig åt. Detta tidiga exempel på tvångsförflyttning av samer skulle följas av flera långt in på 1900talet. Kyrkolagen 1686 var förvisso inte specifikt riktad mot den samiska befolkningen, men drabbade dem ändå mycket hårt. Genom att fastslå att alla undersåtar i kungariket Sverige måste bekänna sig enbart till den lutherska läran kringskar lagen tydligare än tidigare
8 E. Nordberg. Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under 1600-talet. (Kungliga Skytteanska Samfundets Handlingar, 11, 1973), s. 162–163. 9 Om tvångsförflyttningarna under 1600- och 1700-tal, se vidare Nordin och Olofsson i denna antologi.
samers möjligheter att utöva de egna religiösa praktiker som de under århundraden hållit fast vid sida vid sida med de kristna. Lagens skärpta krav på att delta i gudstjänster medförde också särskilda svårigheter för samer, som ofta hade lång väg till närmaste kyrka.
I slutet av 1600-talet inledde den svenska kolonialmakten ett systematiskt och hårdhänt arbete med att stävja samiskt religionsutövande, med hot om stränga straff för dem som trotsade förbuden. I centrum för prästernas och de koloniala ämbetsmännens intresse hamnade de samiska trummorna som spelade en central roll för samiska religiösa och kulturella praktiker. Under några decennier i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet tvingades samer att lämna ifrån sig hundratals, kanske tusentals trummor. Många gjorde motstånd mot dessa övergrepp och uppfinningsrikedomen var stor, som Håkan Rydving visar i sitt kapitel i denna antologi. Men genom kolonialmaktens stöld och förstörelse av trummor bröts ändå en månghundraårig religiös och kulturell tradition sönder.
I det här kapitlet vill jag belysa hur de samiska trummorna hamnade i vägen för Sveriges koloniala expansion och hur de under slutet av 1600- och början av 1700-talet systematiskt stals av svenska koloniala ämbetsmän och präster. Jag vill också visa hur trummorna därefter genom seklerna utsatts för kolonialt våld av olika slag och efterhand infogats i det moderna statliga museisystemet. Avslutningsvis närmar sig kapitlet den rörelse som pågått de senaste decennierna då många av trummorna, efter århundraden i kolonisatörers våld, är på väg att återvända till de landskap där de en gång skapades och brukades. Kapitlet behandlar alltså det koloniala handhavandet av och våldet mot trummorna, samt senare tiders försök till gottgörelse. Jag gör inte anspråk på att tolka och förklara trummornas bruk och betydelse i och för samisk kultur.
10 R. Christoffersson. Med tre röster och tusende bilder: Om den samiska trumman. (Uppsala universitet, 2010), s. 70. 11 De övergrepp som begicks av präster och koloniala ämbetsmän när de tvingade samer att lämna ifrån sig sina trummor har ofta beskrivits med eufemismer som ”insamling” (trummorna ”samlades in”). Andra förekommande begrepp som ”konfiskera” och ”beslagta” är skarpare men implicerar ändå att handlingen utfördes med någon slags laglig rätt. Jag har i detta kapitel valt att använda ”stöld” och ”stjäla” för att därmed understryka det helt igenom orättfärdiga i handlingen. De återlämnanden av trummor som nu pågår ger samerna rätt och bekräftar retroaktivt att det faktiskt var fråga om stöld.
Stölden av trummor – disciplinering och begär
Den 15 september 1670 anlände ett sällskap till professor Johannes Schefferus hem ett stenkast norr om domkyrkan och universitetshuset i centrala Uppsala. Besökarna var prins Albrecht, son till hertig Ernst av Sachsen-Gotha i mellersta Tyskland, och ett par följeslagare till prinsen. Huvudsyftet med resan var att studera museer och konstkammare i norra Europa som ett led i faderns arbete med att utöka och komplettera konstkammarsamlingarna i Schloss Friedenstein i Gotha. Prinsen hade det uttryckliga uppdraget att samla information om samlingar längs resvägen. Innan de anlände till Uppsala hade de bland annat besökt konstkammaren i Gottorp och den kungliga konstkammaren i Köpenhamn.
Värden, Schefferus, var en av de mest inflytelserika forskarna i 1600talets Sverige. Född 1621 i Strasbourg och utbildad vid tyska och holländska universitet rekryterades han 1648 av drottning Kristina till den Skytteanska professuren i vältalighet och politik vid Uppsala universitet. Filologi och latinsk retorik var hans främsta forskningsfält, men han var också verksam inom juridik, historia, arkeologi och etnografi. År 1666 utsågs han till ledamot av det nygrundade Antikvitetskollegium, ett statligt ämbetsverk ägnat insamlandet, studiet och bevarandet av inhemska fornlämningar.
Vid sidan av, eller snarare i nära anslutning till, sin gärning som forskare och lärare var Schefferus också en hängiven samlare. Några år innan prins Albrechts besök hade han intill sitt hem låtit uppföra en särskild byggnad för sina samlingar, det så kallade Museum Schefferianum. I likhet med andra tidiga museisamlingar i Europa samsades där naturföremål, kulturföremål, arkeologiska fynd, vetenskapliga instrument, vad som i dag klassas som konstverk och vad som kategoriseras som etnografiska föremål. I den senare kategorin tog landets koloniala intressen materiell gestalt. Således spelade samiska föremål en framträdande roll i Schefferus museum medan en jämförbar
12
Om prins Albrects besök hos Schefferus, se Snickare. Colonial Objects, s. 78–83. 13
I 1600-talets Europa användes begreppen konstkammare och museum utan någon tydlig distinktion. Kännetecknande för båda var att de blandade föremålstyper som i det moderna museisystemet delats upp i olika kategorier: konstverk, arkeologiska fynd, etnografiska föremål, naturföremål etc. Se vidare Snickare. Colonial Objects, s. 19–21. 14
Om Antikvitetskollegium, se S. Lindroth, Svensk lärdomshistoria, II, Stormaktstiden. (Norstedts, 1975), s. 320–327.
Om stöld, förstörelse och samlande av samiska trummor
samling i Danmark, medicinaren Ole Worms museum i Köpenhamn,
uppvisade en stor grupp föremål från Grönland och Arktis. Åter till den 15 september 1670. Schefferus tog emot sällskapet och visade dem sin museisamling. En bevarad resedagbok, skriven av en av prins Albrechts följeslagare, antyder att han tog god tid på
sig och förklarade flera av föremålen i detalj. Gruppen med samiska föremål väckte särskilt intresse. Författaren till resedagboken uppehåller sig längre vid dem än vid resten av museet som helhet. Dagboken nämner bland annat samiska dräkter, en ackja med seldon, ett par skidor samt en rock, ett par stövlar och en väska tillverkade av renskinn. I synnerhet tycks besökarnas intresse ha fångats av de samiska trummorna. Dagboksförfattaren skriver:
Tre samiska trummor, något avlånga och gjorda i trä, ungefär två spann långa, ett och ett halvt spann breda och en handsbredd höga. På undersidan hade de två hål i vilka man kunde greppa med handen för att hålla trumman. Trummorna var på ovansidan klädda med pergament med mängder av ritade tecken. Dessa trummor använder samerna för att spå. Därtill har de en mässingsring och en liten hammare av ben. De lägger ringen på trumman som de håller i en hand, och slår på trumman med hammaren, som de håller i den andra handen, så att ringen som ligger på trumman rör sig. När ringen hamnar på ett tecken förutspår de något gott eller ont. Dessa trummor låter kungen sina ämbetsmän i Lappmarken frånta samerna, och de som brukar trummorna blir bestraffade för det.
Av det detaljrika citatet framgår att värd och besökare undersökte trummorna omsorgsfullt, att de vred och vände på dem och att Schefferus tog sig tid att – i stora drag korrekt – förklara det samiska bruket av dem, men också den svenska kolonialmaktens ansträngningar för att stoppa detta bruk. Därmed kastar dagboksanteck-
Om Ole Worms museum, se C. Mordhorst, Genstandsfortællinger: Fra Museum Wormianum
til de moderne museer. (Museum Tusculanums Forlag, 2009.)
’Reÿse Diarium oder beschreibung deßen, was beÿ der A:o 1670 won H. Albrechts zu Sachßen Gotha fürstl. Durchl. naher Hollstein, Dennemarck und Schweden gethanen Reÿse von Tage zu Tage passiret und vorgegangen’, British Library, Add. 15113.
Längdmåttet ”spann” motsvarade cirka 23 cm och ”handsbredd” cirka 10 cm. Reÿse Diarium, British Library, fol. 117r-117v: ”Dreÿ Laptrommeln, die waren von Holtz
etwas ablänglicht gemacht, und etwa zweÿ gute Spannen lang, 1 1/2. breit, und einer Handbreit hoch, hatten unten am Boden zweÿ Löcher, daß mann mit der Hand hinein greiffen und sie halten konte, waren oben mit Pergamen überzogen, welches gantz voll caracteren geschrieben war. Diese Trommeln brauchen die Lappen zum Warsagen, haben darbeÿ einen Meßingenen Ring, und klein Hämmerlein von Bein, den Ring legen sie oben auf die Trommel, welche sie in einer Hand halten, und schlagen mit dem Hämmerlein so sie in der andern Hand führen, auf die Trommel, daß sich der darauf liegende Ring beweget – Nachdem nun derselbe auf einen caracterem fället, propheceÿen sie etwas gutes oder böses. Diese Trommeln läßet ihnen der König durch die Amtleute in der Lapmarck wegnehmen, und die, so sich derselben bedienen, deswegen bestraffen”.
ningen ett oförsonligt ljus över det våldsamma, men samtidigt ambivalenta, sätt på vilket trummorna tvingades in i ett kolonialt sammanhang. Det koloniala våldet mot trummorna framträder på två nivåer i citatet: dels genom den tydliga beskrivningen av beslagtagande och bestraffning, dels genom den scen som framgår underförstått, i vilken en forskare verksam i Sverige och en aristokrat på resa från kontinenten på ett till synes självklart sätt tar sig rätten att hantera, studera och definiera trummorna på en plats och i ett kulturellt sammanhang långt ifrån deras ursprung.
Med utgångspunkt i citatet går det att identifiera fyra grupper av aktörer inblandade i en strid om trummornas mening, värde och bruk. Den första kategorin utgörs av skickliga samiska duojárat, hantverkare/ konstnärer, som inte uttryckligen omnämns men antyds i den inledande beskrivningen av material, mått och utformning. Dessa för oss anonyma konstnärer eller hantverkare besatt kunskaper och färdigheter i att forma visuellt anslående och rituellt verkningsfulla föremål av lokala, kulturellt betydelsebärande material. De förmådde också variera trummornas utformning och utsmyckning inom de ramar som sattes av estetiska traditioner och rituella praktiker. Därpå följer en grupp tydligt utpekade i citatet, bestående av nåjder och andra samer som brukade och interagerade med trummorna musikaliskt och rituellt. Beskrivningen av dem är ganska utförlig och stämmer väl överens med andra samtida källor. Den tredje kategorin, också utpekad, utgörs av koloniala ämbetsmän och präster som ägnade sig åt att ta ifrån, wegnehmen, samerna deras trummor och med hot om straff förhindra det samiska bruket av dem. Detta var ett led i strävan att disciplinera samerna och tvinga in dem i den lutherska ortodoxa svenska kyrkan. Merparten av alla de trummor som var i bruk stals och förstördes under loppet av några decennier och de samer som trotsade förbudet att bruka dem hotades av stränga straff, till och med dödsstraff.
Den scen som målas upp av citatet, med Schefferus som lägger ut texten om trummorna för sina besökare vittnar om en fjärde kategori av svenska och europeiska samlare för vilka trummorna vid den här tiden seglat upp som ett av de mest begärliga samlarobjekten. På plats i kungarnas, adelsmännens och forskarnas samlingar svarade trummorna mot ett begär efter det främmande och okända. De bidrog samtidigt till samlingarnas värde och prestige. Tillsammans med andra föremål från delar av världen som drabbades av den europeiska kolonialismen fungerade trummorna som ett slags koloniala troféer. De
var materiella bevis på Sveriges – och de andra europeiska kolonialmakternas – räckvidd och deras självpåtagna rätt och skyldighet att samla och ordna världen.
Aktörerna som synliggörs i citatet relaterade till trummorna på olika sätt, men alla bekräftade genom sina handlingar trummornas betydelse. För många samer var de en fråga om kulturell och religiös identitet och om hanterandet av relationerna mellan det profana och det heliga. I en tid av tilltagande kolonialt förtryck och hotad kulturell identitet är det lätt att tänka sig att betydelsen av dessa meningsladdade föremål framträdde extra tydligt.
För de svenska kolonisatörerna vävdes trummorna in i ambivalenta föreställningar och handlingar. De beskrevs som verktyg för hedniska praktiker och stals av myndigheter och präster i en systematisk och ofta brutal strävan att disciplinera den samiska befolkningen och tvinga in den i den ortodoxa lutherska statskyrkan. Men blotta kraften i det våld med vilket trummorna förstördes och bruket av dem hindrades tycks bekräfta deras betydelse och den kraft som även kolonisatörerna tillskrev dem. Trummorna betraktades inte bara som exempel på primitiv vidskepelse, i så fall hade man inte behövt ägna dem så mycket uppmärksamhet och möda. Nej, de förklarades vara redskap för djävulens bländverk och därmed ett reellt hot mot den kristna tron. Samtidigt tycks föreställningar om trummornas inneboende magiska krafter ha bidragit till deras status som begärliga samlarobjekt för svenska och europeiska eliter.
Genom sin kraft att väcka starka affekter och handlingar av olika slag, blev trummorna brännpunkter i det koloniala mötet. Den postkoloniala teoretikern Homi Bhabha har definierat relationen mellan kolonisatör och koloniserad i termer av ”kolonialt begär och disciplinering”, colonial desire and discipline. Bhabha är inte alltid lätt att följa men i det här sammanhanget kan han hjälpa till att tydliggöra vad som stod på spel från kolonisatörernas sida. Deras behov av att disciplinera tog sig uttryck i stölden av trummorna, samt i bestraffningen och hoten om straff mot dem som fortsatte att bruka dem. Deras begär manifesterades i samlandet och uppvisandet av trummorna. Dessa skenbart motsatta handlingar, stöld och förstörelse
19 Se till exempel E. Manker. Nåidkonst: Trolltrummans bildvärld. (LT:s förlag, 1965), s. 113–114. 20 H. Bhabha. Signs Taken for Wonders: Questions of Ambivalence and Authority under a Tree outside Delhi, May 1817. Critical Inquiry. 12:1 (1985): s. 144–165.
kontra samlande och uppvisande, framstår då som två sidor av kolonialismens mynt.
Ett konkret och brutalt exempel på kolonial disciplinering är det ofta återberättade rättsfallet om Lars Nilsson som levde i trakten av Árjepluovve/Arjeplog. Omkring 1690 inträffade en tragedi i hans liv då hans sonson föll ner i en brunn och drunknade. I ett försök att väcka pojken till liv tog Nilsson bruk av sina gudabilder och sin trumma, trots kolonialmaktens förbud. Ställd inför rätta hävdade han sin rätt att fortsätta spela på trumman när så var nödvändigt. För detta dömdes Nilsson att halshuggas och därefter brännas på bål tillsammans med sin trumma och sina gudabilder. Domen verkställdes i Árjepluovve/ Arjeplog, den 4 april 1693. Fallet är mig veterligen unikt i sin grymhet men det tydliggör hur långt kolonialmakten var beredd att gå för att disciplinera den samiska befolkningen.
Det koloniala begäret blir konkret i historien om hovarkitekten Nicodemus Tessin den yngres intensiva sökande efter ett sällsynt planschverk. Det som saknades i hans samlingar var ett verk som i text och bild skildrade Christine Lorraines och Ferdinando Medicis bröllop i Florens 1589. År 1706 blev han erbjuden ett exemplar av storhertigen av Toscana, men bara i utbyte mot en samisk trumma. När Tessin lyckats komma över en trumma fick han reda på att storhertigen också önskade en samisk pojke som kunde spela på trumman. Uppenbart besvärad av önskan lyckades Tessin ändå så småningom rekrytera en samisk man som påbörjade färden och anlände till Paris, där spåren efter honom försvinner.
I båda fallen är det en trumma som står i centrum och i båda fallen drabbas både trumman och dess brukare av det koloniala våldet. Vad Bhabha beskriver som kolonialismens begär och disciplinering.
21
Tingsprotokoll och övriga handlingar finns i avskrift i Nordberg, Trolldomsrannsakningar i lappmarken 1649–1739. Kyrkoherde Erik Nordbergs arkiv 25:45 ab. Umeå universitetsbibliotek. Digitala samlingar https://digital.ub.umu.se: s. 259–280 (hämtad 2024-10-07). En fyllig redogörelse för den rättsliga processen återfinns också i Manker. Nåidkonst, s. 122–128. 22
De många gånger brutala försöken att stoppa det samiska bruket av trummor kan förstås i ett sammanhang av häxprocesserna i Sverige under 1600-talets sista decennier, då flera hundra kvinnor (och även män och barn) dömdes till döden för häxeri, trolldom och kontakter med djävulen. 23
Huvudkällan är brevväxlingen mellan Nicodemus Tessin d.y. och diplomaten Daniel Cronström i Paris. Se: R. A. Weigert C. Hernmarck (red.). Les relations artistiques entre la France et la Suède 1693–1718: Extraits d’une correspondence entre l’architecte Nicodème Tessin le jeune et Daniel Cronström. (Nationalmuseum, 1964), s. 352–356. Se även J. Pentikäinen. The Saami Shamanic Drum in Rome. Scripta Instituti Donneriani Aboensis. 12 (1987): s 124–149; Snickare. Colonial Objects, s. 71–72.
Trummorna som kunskapsobjekt
År 1671, året efter prins Albrechts besök, påbörjade Schefferus arbetet med att skriva en bok om Sápmi och samerna. Uppdraget hade han fått av Magnus Gabriel De la Gardie, en av landets ledande politiker och kansler för Uppsala universitet. Det hade därmed prägeln av ett officiellt, statligt uppdrag. Resultatet Lapponia publicerades 1673 och blev en europeisk bestseller. Efter mindre än ett decennium hade den översatts från originalets latin till engelska, tyska, franska och holländska. Boken tillkom i en tid av tilltagande kolonial aktivitet i Sápmi. Nya mineralfyndigheter var på väg att exploateras och som tidigare nämnts tog staten och kyrkan i samförstånd ett allt fastare grepp om samerna, deras religiösa och kulturella praktiker, och deras land. På ett allmänt plan kan Lapponia förklaras som en del av detta hårdnande koloniala grepp, ett försök att ta kontroll även över kunskapen om samerna. I förordet antyder Schefferus ett mer konkret motiv. Det handlade om rykten som påstods florera i Europa om att Sveriges militära triumfer under trettioåriga kriget hade uppnåtts med hjälp av samisk trolldom, närmare bestämt med samer som deltog i strid spelande på sina trummor. Den svenska militära stormakten skulle alltså vila på icke-kristna praktiker och på bruket av vad som svenska präster beskrev som ”djävulens redskap”. Det var förstås högst angeläget för den svenska staten att tillbakavisa sådana rykten och ta kontroll över den kunskap om samer som spreds i Europa.
Schefferus, som inte själv besökt Sápmi, byggde sin studie på nyskrivna rapporter av svenska präster verksamma i norr, och på befintlig litteratur, från antika författare som Plinius den äldre och Tacitus till hans samtida som Ole Worm och Isaac Vossius. Därtill framhåller Schefferus att han använt samiska föremål som källor, både föremål i hans egen samling och sådant som hans uppdragsgivare De la Gardie ställt till hans förfogande. En närläsning av Lapponia visar hur författaren hela tiden rör sig mellan dessa olika källtyper och låter dem komplettera eller korrigera varandra. I det avsnitt som behandlar trummorna och bruket av dem jämför han prästernas rapporter med de inte mindre än sex trummor som han hade tillgång till, tre i egen ägo och
24 Den mest grundliga vetenskapliga utgåvan av Lapponia är den svenska översättningen från 1956: Johannes Schefferus, Lappland. Nordiska museet: Acta Lapponica, VIII. (Almqvist Wiksell, 1956). I det följande hänvisas till denna utgåva. 25
Schefferus. Lappland, s. 32
26 Manker. Nåidkonst, s. 15–16. 27 Schefferus. Lappland, s. 33.
tre från De la Gardies samlingar. Ibland får de fysiska föremålen korrigera texternas utsagor, som när en rapportör uppger att skinnet på trummorna är fästa med träpinnar och Schefferus kommenterar att han sett åtminstone ett fall där skinnet i stället fästs med senor från ren. Beskrivningar av detta slag kompletteras i boken med detaljerade träsnitt av alla sex trummorna, utförda efter teckningar av författaren själv i den sakliga, redovisande stil som är kännetecknande för tidens vetenskapliga bilder, med måttangivelser och bokstäver som hänvisar till förklarande texter (se figur 1).
Figur 1 Två samiska trummor
Två samiska trummor, träsnitt, 21,5 x 17 cm (boksidans storlek), i Johannes Schefferus, Lapponia, 1673, s. 127. Foto: Kungliga biblioteket (Public Domain).
Den europeiska kolonialismen kan beskrivas som ett projekt av inordnande och kontroll. Med missionsverksamhet, undervisning och våldsmakt strävade staterna efter att inordna och kontrollera de koloniserade. Med namngivning, kartografi och indelning i administrativa enheter strävade man efter kontroll över deras territorium och inordnandet av det i en geopolitisk maktstruktur. På motsvarande sätt måste även de koloniserades föremål inordnas och kontrolleras av kolonialmakten. Svenska kolonisatörers systematiska stöld av trummor under
28
Schefferus. Lappland, s. 156.
decennierna kring 1700 är exempel på det. Det handlade om föremål förknippade med en kulturell och religiös självständighet som inte kunde tolereras av kolonialmakten. Svenska ämbetsmän, präster, samlare och forskare var alla på sitt sätt inbegripna i det koloniala projektet att inordna och kontrollera trummorna.
Som tidigare nämnts har Homi Bhabha närmat sig den koloniala ambivalensen med hjälp av begreppsparet begär och disciplinering. Med utgångspunkt i Schefferus handhavande med trummorna kan det finnas skäl att lägga till ett tredje begrepp, nämligen kunskap. För Schefferus är trummorna i första hand kunskapsobjekt, i dubbel bemärkelse. De är föremål om vilka kunskap produceras, men också materiella källor ur vilka kunskap utvinns. Kunskap är nära förknippad med disciplinering och makt. I fallet med Lapponia var ju själva utgångspunkten ett behov av att ta makten över kunskapen om samerna. Kunskap är också förknippad med begär, något som blir tydligt i 1600-talets museer och konstkammare där begäret att äga och viljan till kunskap inte går att skilja från varandra. Svenska kolonisatörers upptagenhet av de samiska trummorna låter sig på så sätt förstås med hjälp av begreppstriaden disciplinering – begär – kunskap. Kolonisatörernas strävan att kontrollera kunskapen om trummorna fortsätter långt efter Schefferus och De la Gardies tid, in i det moderna västerländska museisystemet.
Musealiseringen av trummorna
Figur 2 Trumma från 1600-talet
Trumma från 1600-talet med skador på trumskinnet, Historiska museet, Stockholm, SHM 20812. Foto: Eva Vedin, Statens Historiska museer (SHM) (CC-BY).
På Historiska museet i Stockholm finns sedan 1900-talets början en trumma av typen skåltrumma. (se figur 2). Trumman, som förmodligen härstammar från trakten norr om Ubmejeiednuo/Ume älv, utmärker sig genom de påfallande stora skadorna på trumskinnet. En del sprickor och revor kan ha uppkommit på naturlig väg när trumskinnet åldrats – det har konstaterats att just den här trummans skinn är påfallande tunt. Men ett par helt raka snitt antyder att avsiktligt våld riktats mot trumman med en kniv eller något annat vasst redskap. Konservator Eva Ahlström som undersökt trumman menar att de raka snitten inte rimligen kan ha uppstått på naturlig väg. Är det trummans samiska ägare och brukare som skurit sönder den innan den togs, för att den därigenom skulle tappa sin kraft innan den hamnade i kolonisatörernas våld? Eller är det svenska präster eller koloniala
29
Skåltrumma, Historiska museet, Förvärvsnummer 20812, föremålsnummer 266463_HST. 30
I sin detaljerade resonerande katalog över bevarade trummor konstaterar Ernst Manker: ”Enthaarte Rentierhaut, auffallend dünn”. E. Manker. Die lappische Zaubertrommel: Eine ethnologische Monografie, Vol. 1: Die Trommel als Denkmal materieller Kultur, Acta Lapponica. (Thule, 1938), s. 726. 31
E-postkorrespondens med Eva Ahlström 19/2–15/4 2024.
ämbetsmän som handgripligen riktat sin vrede mot ett föremål som de ofta beskrev som djävulens redskap? Sannolikt får vi aldrig något svar på den frågan, men i båda de hypotetiska fallen rör det sig om kolonialt våld, som riktats mot trumman i samband med att den stals av kolonisatörerna. I mitten av 1700-talet införlivades trumman med riksrådet och greven Jacob Cronstedts samlingar på Fullerö slott i Västmanland – traditionen säger att han fick den i gåva av Carl von Linné. I början av 1900-talet deponerade familjen Cronstedt trumman på Historiska museet där den alltså fortfarande befinner sig.
I sitt nuvarande skick och på sin nuvarande plats utgör den här trumman en konkret påminnelse om det koloniala våld som de samiska trummorna generellt drabbades av: dels det fysiska våld som riktades mot många trummor i samband med den systematiska stölden, och som i just detta fall är så påtagligt; och dels det institutionella och konceptuella våld som riktades mot trummorna när de slets loss från sina sociala, kulturella och geografiska sammanhang för att tvingas in i nya sammanhang på Europas framväxande museer. I fråga om det institutionella våldet kan den här trummans rörelse från Fullerö till Historiska museet också tjäna som exempel på ett större skede. Musealiseringsprocessen i Sverige, liksom i Europa i stort, började med mindre, privata museer och konstkammare i adelsmännens palats och forskarnas hem, för att gradvis utvecklas till det moderna museisystemet med dess stora, publika och ofta specialiserade museer.
Som antytts i föregående avsnitt blev trummorna, parallellt med att det samiska bruket av dem förbjöds, eftertraktade samlarobjekt i Sverige. Snart sagt varenda storman i det sena 1600-talets Sverige försökte komma över en samisk trumma till sin konstkammare eller museum. De tre trummorna i De la Gardies samlingar, och lika många i forskaren Schefferus museum, är bara två exempel bland många. Även i Europa växte efterfrågan på samiska trummor, ovan exemplifierat av storhertigen av Toscana och hans iver att byta till sig en trumma. I ett större perspektiv vittnar detta begär efter trummor om den nära relationen mellan kolonialismen som europeiskt projekt och museet som europeisk institution. Det inflöde av märkvärdiga och
32 Om denna process, se Snickare. Colonial Objects, s. 19–22. 33 Det är till exempel känt att trummor funnits i samlingarna på Örbyhus, Rosersberg, Skokloster, Grönsöö och Fullerö, alla i Uppland, Bysta gård och Brevens bruk i Närke, samt Bergshammar i Sörmland. Se vidare Snickare. Colonial Objects, s. 72. 34 Förutom trumman i Toscana återfanns trummor bland annat i samlingar i Florens, Rom, Madrid, London, S:t Petersburg och Moskva, samt i ett flertal tyska samlingar. Se vidare Snickare, Colonial Objects, s. 72.
begärliga föremål som kolonialismen medförde, var ett viktigt incitament för samlandet och skapandet av museer bland Europas eliter. Och väl på plats i de nya museerna bidrog föremålen från kolonierna till att forma och förmedla en kolonial världsbild, med dess föreställningar om centrum och periferi, civilisation och barbari, om oss och de andra.
Efter den inledande musealiseringsfasen, där samiska trummor tog plats i adelsmännens och forskarnas privata museer tillsammans med artefakter och naturföremål från när och fjärran, påbörjades en gradvis institutionalisering och centralisering av museisystemet. En viktig roll spelade Antikvitetskollegium, det statliga ämbetsverket ägnat åt fornforskning som grundades 1666 på Magnus Gabriel De la Gardies initiativ och med Johannes Schefferus som ledamot. Efter De la Gardies död 1686 införlivades de trummor som funnits i hans ägo med kollegiets samlingar. Efterhand inkom fler trummor till kollegiet, tillsammans med andra samiska föremål, bland annat en seite. I Antikvitetskollegiums inventarieförteckning 1725 hade i ett slag tjugofem trummor adderats. Samtliga var tagna av biskop Peter Asp, superintendent i Härnösands stift, vid en visitation i Sjeltie/ Åsele, sannolikt den enskilt största stölden av trummor vid ett tillfälle.
Med ena handen stal kolonialmakten trummor för att förhindra samiska religiösa praktiker, med den andra inordnade man trummorna i en samling ägnad studiet av Sveriges forntid och historia, ett i högsta grad nationellt projekt. Därmed underströks och institutionaliserades trummornas roll som kunskapsobjekt. Tillsammans med kollegiets övriga samlingar av historiska böcker och manuskript, mynt och medaljer, runstavar, samt katolska reliker som förlorat sin religiösa betydelse i och med reformationen, inordnades trummorna nu som ett slags arkivalier, eller källor till studiet av det svenska kungarikets historia.
I slutet av 1700-talet upplöstes Antikvitetskollegium och dess samlingar övertogs av Kungliga Vitterhetsakademien. Så småningom kom akademiens samlingar att utgöra grunden för Historiska museet i Stockholm, som grundades som ett modernt museum 1866 och där en stor andel av de bevarade samiska trummorna samlades. Kring sekelskiftet 1900 var det moderna museisystemet etablerat med en rad stora centralmuseer i Stockholm: Historiska museet, National-
35
Inventarieförteckningen finns på Kungliga biblioteket, KB U 90:7, fol. 5r.
museum, Naturhistoriska riksmuseet – ur vilket så småningom Etnografiska museet avknoppades – och Nordiska museet. Det senare är, till skillnad från de övriga, inte statligt utan stiftelsefinansierat. Överföringar av föremål gjordes mellan museerna för att renodla och tydliggöra deras profiler. År 1943 skedde en större överföring av 26 trummor och en rad andra samiska föremål från Historiska till Nordiska museet. Ett formellt skäl var det kronologiska – det hade fastställts att Historiska museets ansvarsområde sträckte sig fram till tiden för Gustav Vasas kröning 1523, medan Nordiska museet skulle ansvara för tiden därefter. Men genom överföringen tydliggjordes också att trummorna och andra samiska föremål betraktades som en del av den svenska, eller nordiska, folkkulturen.
Nordiska museet hade grundats 1873 som svar på en oro bland en grupp urbana intellektuella, en oro över att den traditionella kulturen på den svenska landsbygden var hotad av trycket från modernisering och urbanisering. Det var därför hög tid att samla in de materiella spåren av denna hotade kultur för att bevara och ställa ut dem i ett nytt museum i centrum av det moderna urbana samhället. Samisk kultur var en del av projektet från första början, men genom överföringen 1943 framstod det tydligt att Nordiska museet var det bland centralmuseerna i huvudstaden som hade huvudansvaret för det samiska kulturarvet.
Avkolonisering och återförande?
Långt in på 1900-talet förefaller det från officiellt svenskt håll ha betraktats som en självklarhet att de samiska trummorna, liksom stora delar av det samiska materiella kulturarvet i övrigt, hörde hemma på centralmuseerna i Stockholm: Nordiska museet, Historiska museet och det relativt nybildade Etnografiska museet. Svenska museimän och etnologer ansågs vara bäst lämpade att hantera dessa föremål, definiera och kontrollera kunskapen om dem, ordna och ställa ut dem. Antropologen James Clifford har träffande beskrivit denna attityd som: ”the restless desire and power of the modern West to collect the
36 E. Silvén. Friktion: Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet. (Nordic Academic Press, 2021), s. 122. 37 Etnografiska museet var till en början en avdelning på Naturhistoriska riksmuseet. Först 1935 blev det en självständig museiinstitution och 1980 invigdes den nuvarande byggnaden på Norra Djurgården i Stockholm. Sedan 1999 är Etnografiska museet en del av myndigheten ”Statens museer för världskultur”.
world.” Med andra ord bidrog inte bara centralmuseerna i Stockholm utan västvärldens museer i stort till att vidmakthålla en kolonial världsbild. Till den hörde bland annat en uppdelning av världen i centrum och periferi, samt en självpåtagen rätt och plikt att samla och ordna världen och formulera historien om koloniserade folk och ursprungsfolk.
En centralgestalt i det svenska 1900-talets samlande och ordnande av samiskt kulturarv – och därmed i formulerandet av berättelsen om samerna och det samiska – var etnologen Ernst Manker. Han var från 1939 intendent med ansvar för de samiska samlingarna på Nordiska museet. Under Mankers tid växte de samiska samlingarna, både genom nyförvärv och överföringar från andra museer, inte minst genom överföringen från Historiska museet 1943. År 1947 öppnade under hans ledning den omfattande och ambitiösa långtidsutställningen Lapparna i museets nedre våning. I en monter ägnad Den andliga världen visades inte mindre än tretton trummor, typologiskt ordnade utifrån utförande och härkomst (se figur 3). I monterns nedre vänstra hörn satt en figurdocka i naturlig storlek iklädd samisk dräkt och i färd med att slå på en trumma med en trumhammare. Kombinationen av vetenskaplig auktoritet (det typologiska ordnandet) och scenografisk gestaltning (den trumspelande dockan) är kännetecknande för tiden. Den kan fortfarande påträffas i entografiska och kulturhistoriska museer i Sverige och övriga västvärlden.
38
J. Clifford. The Predicament of Cultures: Twentieth-Century Ethnography, Literature, and Art. (Harvard University Press, 1988), s. 196. 39
Manker diskuteras närmare i Eva Silvéns bidrag i denna antologi. Se även Silvén. Friktion. 40
Silven. Friktion, s. 130–163, Snickare. Colonial Objects, s. 136–138.
Figur 3 Den andliga världen från utställningen Lapparna på Nordiska museet
Utställningsmonter med rubrik Den andliga världen, i utställningen Lapparna på Nordiska museet, Stockholm, 1947. NMA.0077271, foto: Nordiska museet (CC BY-NC-ND).
Typologisering och vetenskaplig auktoritet framträder ännu tydligare i Die lappische Zaubertrommel, Ernst Mankers monumentala tvåbandsverk om de samiska trummorna. Första delen, publicerad 1938, utgörs av en resonerande katalog över de drygt 70 bevarade trummor som enligt Mankers bedömning är autentiska. Med utgångspunkt i material och utformning delas trummorna in i kategorier som kopplas till geografisk härkomst. Verkets andra del, publicerad 1950, ägnas detaljerade ikonografiska tolkningar av figurerna som är tecknade på trummornas skinn. Betydelsen av verket kan inte överskattas. Genom beskrivningarnas noggrannhet, anspråken på fullständighet och den auktoritativa vetenskapliga tonen har det definierat de samiska trummorna på ett sätt som fortfarande i hög grad präglar bilden av dem i svensk och västerländsk forskning. Mankers arbete kan sägas utgöra
41 E. Manker. Die Lappische Zaubertrommel: Eine ethnologische Monografie, Vol. 1: Die Trommel als Denkmal materieller Kultur, Acta Lapponica. (Thule, 1938); E. Manker, Die Lappische Zaubertrommel: Eine ethnologische Monografie, Vol. 2: Die Trommel als Urkunde geistigen Lebens, Acta Lapponica, (Thule, 1950).
kulmen på en process som påbörjades i slutet av 1600-talet. Då, i och med Schefferus Lapponia och inlemmandet av trummorna i Antikvitetskollegiums samlingar, definierades trummorna som kunskapsobjekt och materiella vittnesmål om samiska religiösa praktiker, som det ansågs väsentligt att hindra. Genom Die lappische Zaubertrommel 250 år senare, skrevs trummorna än tydligare in i ett modernt västerländskt kunskapssystem. Genom forskarens kategoriserande blick definierades de som vetenskapliga specimen och föremål för moderna vetenskapliga metoder såsom typologi och ikonografi.
Andra halvan av 1900-talet såg framväxten av ett allt starkare ifrågasättande av centralmuseernas rätt att handha och definiera de samiska trummorna och det samiska kulturarvet i stort. Ett konkret exempel är förberedelserna för den nya långtidsutställningen Samerna på Nordiska museet som skulle ersätta Mankers utställning och som var planerad att öppna i oktober 1980. Som svar på krav från samiska intresseorganisationer bjöd museet relativt sent in Svenska Samernas Riksförbund (SSR) och Sameföreningen i Stockholm till samarbete kring utställningen. Men samarbetet blev konfliktfyllt och de samiska representanterna var bland annat kritiska mot utställningens bild av samers samtida liv och situation. Vid öppnandet, som försenades med ett halvår på grund av konflikterna, kritiserades utställningen öppet av SSR:s ordförande Nikolaus Stenberg. Under det följande decenniet var relationerna frostiga mellan museet och samiska intresseorganisationer.
I ett större perspektiv kan konflikten kring utställningen förstås mot bakgrund av den globala avkoloniseringen efter andra världskriget och den därmed sammanhängande framväxande postkoloniala kritiken. Teoretiker och aktivister som Frantz Fanon, Edward Said och Gayatri Shakravorty Spivak öppnade nya perspektiv som gjorde det möjligt att blottlägga och kritisera den koloniala attityd som genomsyrade västerländsk kultur, inte minst dess museer. Ursprungsfolk över hela världen mobiliserade och krävde självbestämmande och rätt till sitt land, sin historia och sitt kulturarv. I relation till museerna innebar det konkreta krav på inflytande över utställningarnas utform-
42
Silvén. Friktion, s. 257–261. 43
Silvén. Friktion, s. 261–262. 44
F. Fanon. Peau noire, masques blancs. (Éditions du Seuil, 1952); E. W. Said, Orientalism. (Pantheon Books, 1978); G. Shakravorty Spivak. Can the Subaltern Speak?. I C. Nelson L. Grossberg (red.). Marxism and the Interpretation of Culture. (Macmillan Education, 1988), s. 271–313.
ning, samt på återlämnandet av kulturellt och ceremoniellt signifikanta föremål.
Ursprungsfolkens kamp bar så småningom frukt i urfolksdeklarationen som antogs av FN 2007 med Sverige som ett av 143 länder som röstade för. I deklarationens paragraf 12 slås fast ursprungsfolks rätt till användning av, och makt över, sina ceremoniella föremål. Stater ska aktivt arbeta för att återlämna sådana föremål genom rättvisa tillvägagångssätt i samarbete med berörda urfolk.
I linje med urfolksdeklarationen är sedan en tid samiska trummor och andra samiska föremål på väg att återvända från museerna i Stockholm till de landskap där de en gång skapades och brukades, 300 år efter att de stals och fördes bort från dessa landskap. Där har nu nya museer vuxit upp som en integrerad del av samisk kultur och liv. En viktig aktör är Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk, som öppnade 1989. Redan när museet bildades 1983 sändes en begäran till Etnografiska museet i Stockholm om lån av ett antal föremål. En överenskommelse slöts och inför öppnandet 1989 sändes nästan 500 föremål till Ájtte, däribland en trumma. I februari 2023, i samband med vintermarknaden i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk, överfördes även ägarskapet till dessa föremål till Ájtte från Statens museer för världskultur, den myndighet som Etnografiska museet sedan 1999 är en del av. I början av 2000talet fick Ájtte ett annat viktigt tillskott när ett 20-tal trummor lånades ut från Historiska museet och Nordiska museet i Stockholm. På Ájtte visas de i långtidsutställningen Trumtid. Centralmuseerna äger fortfarande trummorna men en dialog om ägarförhållandena pågår. En av dessa trummor är i dag föremål för ett konkret överförandeärende mellan Historiska museet och Ájtte. Två andra museer i Sápmi som finns med i diskussionerna om återförande är Silvermuseet i Árjepluovve/Arjeplog och Skogs- och Samemuseet i Liksjoe/
45 Urfolksdeklarationens artikel 12: Indigenous peoples have the right to manifest, practice, develop and teach their spiritual and religious traditions, customs and ceremonies; the right to maintain, protect, and have access in privacy to their religious and cultural sites; the right to the use and control of their ceremonial objects; and the right to the repatriation of their human remains. States shall seek to enable the access and/or repatriation of ceremonial objects and human remains in their possession through fair, transparent and effective mechanisms developed in conjunction with indigenous peoples concerned. Hela deklarationen: https://www.un.org/development/desa/indigenouspeoples/wpcontent/uploads/sites/19/2018/11/UNDRIP_E_web.pdf (hämtad 2024-04-12). 46 A. Westman Kuhmunen och J. E. Utsi, Gáriid áigi: sámiid dološ gáriid ja oskku birra – Trumtid:
om samernas trummor och religion. (Ájtte, 1998.)
Lycksele. De museerna har varsin trumma inlånad från Nordiska museet.
För att få en tydligare bild av utvecklingen under de senaste åren och möjliga framtida riktningar har jag under våren 2024 samtalat med sju nyckelpersoner, fyra vid centralmuseer i Stockholm och tre vid de ovan nämnda möjliga mottagarmuseerna. Bland dessa personer råder en samsyn om att återlämnandet av samiska föremål är en viktig fråga som blivit alltmer aktuell de senaste åren. En förklaring till varför det sker först nu är att fokus länge legat på den angelägna processen att återlämna och återbegrava samiska mänskliga kvarlevor från museer och universitet. Den processen har nu kommit så pass långt så att det finns tid att rikta mer fokus mot återlämnande av föremål. Den nya svenska museilagen från 2017 nämns också som en faktor som underlättar återförande, genom att den möjliggör överlåtelse av äganderätten mellan museer inom det allmänna museiväsendet i Sverige utan att regeringen behöver fatta det formella beslutet.
I de sju samtalen utkristalliserar sig tre extra angelägna punkter. Den första gäller betydelsen av tid och fortlöpande dialog. Samtliga understryker hur viktigt det är att återlämnandet fortskrider. Men några framhåller att återlämnandeprocesser ofta är komplicerade och måste få ta tid. ”Det är viktigare att det blir rätt än att det går fort”, säger en person vid ett av de samiska mottagarmuseerna. Från ett av centralmuseerna framhålls det hur viktigt det är att vara lyhörd och inlyssnande i relationerna, men samtidigt låta den byråkratiska processen ha sin gång. Det är viktigt att reda ut eventuella oklarheter kring föremåls proveniens så att återlämnandet sker på rätt sätt och till rätt instans. Några lyfter också att processen och dialogen kan vara väsentlig och relationsbyggande i sig.
Den andra punkten gäller behovet av ökade ekonomiska resurser. Här framhåller särskilt de mottagande museerna att bristen på pengar, personal och utrymme försvårar återförande. Såväl de förberedande
47
De jag samtalat med är: Maria Dahlström, intendent vid Statens museer för världskultur; Mikael Jakobsson, antikvarie vid Skogs- och samemuseet i Liksjoe/Lycksele; Elisabeth Regner, enhetschef för de arkeologiska samlingarna och Jenny Nyberg, antikvarie för tidigmodern arkeologi, båda vid Historiska museet i Stockholm; Malin Brännström, chef för Silvermuseet i Árjepluovve/Arjeplog; Fredrik Svanberg, avdelningschef för kulturhistoria vid Nordiska museet i Stockholm; samt Elisabeth Pirak Kuoljok, museichef för Ájtte. Samtalen, som fördes på zoom, telefon och genom fysiska möten, sträckte sig mellan en halvtimme och två timmar. Anteckningar från samtalen är bevarade hos mig. 48
Museilagen 2017 återfinns på Sveriges Riksdags hemsida: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svenskforfattningssamling/museilag-2017563_sfs-2017-563/ (hämtad 2024-10-07).
processerna, såsom forskning i samlingarna och undersökningar av proveniens, som själva mottagandet av föremål och samlingar är resurskrävande.
Den tredje punkten, som i samtalen framstår som allra viktigast, är behovet av en tydlig samisk museistruktur, en bättre samordning av återförandefrågorna och ett tydligt definierat ansvar. Ett problem som framhålls är att det inte finns ett formellt ansvarsmuseum för samiska samlingar och att det därmed kan vara oklart vem som kan agera motpart i ett visst återlämnandeärende. Flera menar att Ájtte, det största av de samiska museerna, borde ges rollen som ansvarsmuseum, vilket skulle kräva nya ekonomiska resurser. Sametinget lyfts också fram som en viktig aktör. Frågorna om struktur och ansvar är väsentliga för att såväl enskilda personer som institutioner ska veta vem de ska vända sig till i frågor som rör samiska föremål och återförande. Centralmuseerna framhåller behovet av en tydlig motpart i diskussionerna. Det påpekas att både Norge och Finland ligger före Sverige på det här området. I Norge finns en tydlig samisk museistruktur och i Finland har SIIDA Sámi Museum rollen som nationellt ansvarsmuseum, något som underlättar återlämnandeprocesser från de finska centralmuseerna.
I skrivande stund händer det mycket i dessa frågor. I maj 2022 fick Riksantikvarieämbetet i uppdrag från riksdagen att ”utreda de juridiska, ekonomiska och praktiska förutsättningarna för att nå ett sammanhållet regelverk för identifiering och återbördande av samiska föremål och kvarlevor.” Resultatet, som redovisas i två rapporter, 2023 och 2024, fastslår att ett juridiskt ramverk för återbördande finns i FN:s urfolksdeklaration och svensk lagstiftning. Hindren utgörs framförallt av bristen på ekonomiska resurser, samt en osäkerhet kring ”vem som kan framställa krav, vem som kan vara mottagare och var föremålen ska hamna.” Riksantikvarieämbetet föreslår bland annat inrättandet av statliga bidrag till återlämnanden och uppordning av museisamlingar, samt inrättandet av en samordnande funktion för återlämning, lämpligen placerad vid Sametinget. Förslagen svarar ganska väl mot de behov som framkom i samtalen ovan, även
49 ”Förutsättningar för identifiering och återlämnande av samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor. Redovisning av regeringsuppdrag i Riksantikvarieämbetets regleringsbrev 2023, del 1”, 20230929: https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1802002/FULLTEXT01.pdf; del 2, 20240327: https://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2:1848660/FULLTEXT01.pdf (hämtade 2024-10-08). 50 ”Förutsättningar för identifiering och återlämnande av samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor, del 1”. s. 25.
om de senare ännu starkare lyfte fram behovet av en samisk museistruktur.
Parallellt med Riksantikvarieämbetets utredning har Nordiska museet genomfört en intern utredning av ”framtiden för museets samiska samling i dialog med representanter för det samiska samhället.” Resultatet redovisas på museets hemsida och innebär att museet och dess samiska motparter är överens om att ”hela eller stora delar av de samiska samlingarna bör återföras till Sápmi.” Men också att ”processen är komplex” och att Nordiska museet ”inte kan eller bör fatta beslut om ett brett återförande av samlingar i nuläget.” Som ett första steg föreslås att undersöka om det är möjligt att låta äganderätten av de föremål som redan befinner sig som utlån övergå till Ájtte, Silvermuseet och Skogs- och samemuseet. Den defensiva tonen kan läsas som en bekräftelse på det trängande behovet av åtgärder som riktade ekonomiska resurser, en tydlig museistruktur och en bättre samordning av återlämnandefrågor. Viljan tycks finnas på de flesta håll, kunskaper är på väg att byggas upp och dialoger pågår sedan länge mellan de svenska centralmuseerna och potentiella mottagarmuseer i Sápmi. Nu återstår för svenska beslutsfattare och myndigheter att skyndsamt och på bästa sätt bidra till att få på plats det som formuleras i urfolksdeklarationens tolfte paragraf: ”… rättvisa, transparenta och effektiva mekanismer [för återlämnande] utvecklade tillsammans med berörda urfolk.”
51
”Utredning om Nordiska museets samiska samling” https://www.nordiskamuseet.se/ommuseet/aktuellt/utredning-om-nordiska-museets-samiskasamling/#:~:text=Nordiska%20museet%20fattade%202022%20beslutet,se%20ut%20från %20samiskt%20perspektiv. (hämtad 2024-10-11). 52
”States shall seek to enable the access and/or repatriation of ceremonial objects and human remains in their possession through fair, transparent and effective mechanisms developed in conjunction with indigenous peoples concerned.” United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples, Article 12.2 https://www.un.org/development/desa/indigenouspeoples/wpcontent/uploads/sites/19/2018/11/UNDRIP_E_web.pdf (hämtad 2024-04-12).
Referenser
Opublicerade källor
British Library, London: ’Reÿse Diarium oder beschreibung deßen, was beÿ der A:o 1670 won
H. Albrechts zu Sachßen Gotha fürstl. Durchl. naher Hollstein,
Dennemarck und Schweden gethanen Reÿse von Tage zu Tage passiret und vorgegangen’, British Library, Add. 15113.
Kungliga biblioteket, Stockholm: Inventarieförteckning, Antikvitetskollegiet, 1725, Kungliga biblio-
teket, KB U 90:7, fol. 5r. Umeå Universitetsbibliotek: Nordberg, Trolldomsrannsakningar = Trolldomsrannsakningar i lapp-
marken 1649–1739. Kyrkoherde Erik Nordbergs arkiv 25:45 ab. Umeå universitetsbibliotek. Digitala samlingar. https://digital.ub.umu.se: 259–280 (hämtad 2024-10-07).
Internetkällor
”Förutsättningar för identifiering och återlämnande av samiska före-
mål och samiska mänskliga kvarlevor. Redovisning av regeringsuppdrag i Riksantikvarieämbetets regleringsbrev 2023, del 1”, 2023-09-29: https://raa.divaportal.org/smash/get/diva2:1802002/FULLTEXT01.pdf (hämtad 2024-10-08).
”Förutsättningar för identifiering och återlämnande av samiska före-
mål och samiska mänskliga kvarlevor. Redovisning av regeringsuppdrag i Riksantikvarieämbetets regleringsbrev 2023, del 2”, 2024-03-27: https://raa.divaportal.org/smash/get/diva2:1848660/FULLTEXT01.pdf (hämtad 2024-10-08).
”Museilag” utfärdad 2017-06-08
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-ochlagar/dokument/svensk-forfattningssamling/museilag- 2017563_sfs-2017-563/ (hämtad 2024-10-07).
”Sápmi – Sábme – Sábmie – Saepmie”: https://www.samer.se/sapmi
(hämtad 2024-04-13). ”United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples”,
utfärdad av FNs Generalförslamling 20070913: https://www.un.org/development/desa/indigenouspeoples/wpcontent/uploads/sites/19/2018/11/UNDRIP_E_web.pdf (hämtad 2024-04-12).
”Utredning om Nordiska museets samiska samling”
https://www.nordiskamuseet.se/ommuseet/aktuellt/utredning-om-nordiska-museets-samiskasamling/#:~:text=Nordiska%20museet%20fattade%202022% 20beslutet,se%20ut%20från%20samiskt%20perspektiv. (hämtad 2024-10-11).
Litteratur
Bhabha, H. Signs Taken for Wonders: Questions of Ambivalence
and Authority under a Tree outside Delhi, May 1817. Critical
Inquiry. 12:1 (1985): s. 144–165.
Bromé, J. Nasafjäll: ett norrländskt silververks historia. (Nordiska
bokhandeln, 1923.) Christoffersson, R. Med tre röster och tusende bilder: Om den samiska
trumman. (Uppsala Universitet, 2010.)
Clifford, J. The Predicament of Cultures: Twentieth-Century Ethno-
graphy, Literature, and Art. (Harvard University Press, 1988.) Fanon, F. Peau noire, masques blancs. (Éditions du Seuil, 1952.) Fur, G. Colonialism in the Margins: Cultural Encounters in New
Sweden and Lapland. (Brill, 2006.)
Fur, G. Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700-talen.
I Lindmark, L. Sundström, O (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi. (Artos Norma bokförlag, 2016), s. 241–282.
Lindroth, S. Svensk lärdomshistoria, II, Stormaktstiden. (Norstedts,
1975.)
Loit, A. Sveriges kolonilotter. I Gaunt, D. Ambjörnsson, R. (red.).
Den dolda historien: 27 uppsatser om vårt okända förflutna. (Författarförlaget, 1984), s. 376–395.
Manker, E. Die lappische Zaubertrommel: Eine ethnologische Mono-
grafie, Vol. 1: Die Trommel als Denkmal materieller Kultur, Acta
Lapponica. (Thule, 1938.) Manker, E. Die Lappische Zaubertrommel: Eine ethnologische Mono-
grafie, Vol. 2: Die Trommel als Urkunde geistigen Lebens, Acta Lapponica. (Thule, 1950.)
Manker, E. Nåidkonst: Trolltrummans bildvärld. (LTs förlag, 1965.) Mordhorst, C. Genstandsfortællinger: Fra Museum Wormianum til
de moderne museer. (Museum Tusculanums Forlag, 2009.) Naum, M. Nordin, J. M. (red.). Scandinavian Colonialism and
the Rise of Modernity: Small Time Agents in a Global Arena. (Springer, 2013.)
Nordberg, E. Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lapp-
marken under 1600-talet, Kungliga Skytteanska Samfundets
Handlingar 11. (Kungliga Skytteanska Samfundets Handlingar, 1973.)
Nordin, J. M., The Scandinavian Early Modern World: A Global Historical Archaeology. (Routledge, 2020.)
Nováky, G. Handelskompanier och kompanihandel: Svenska Afrika-
kompaniet 1649–1663: en studie i feodal handel. (Uppsala Universitet, 1990.)
Oxenstierna, A. Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och bref-
vexling, Afd. 2. Bd 11, Carl Bonde och Louis De Geer m.fl. bref angående bergverk, handel och finanser. (Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, 1905.)
Said, E. W. Orientalism. (Pantheon Books, 1978.)
Schefferus, J. Lappland, Nordiska museet: Acta Lapponica, VIII.
(Almqvist Wiksell, 1956.) Silvén, E. Friktion: Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska
kulturarvet. (Nordic Academic Press, 2021.)
Snickare, M. Colonial Objects in Early Modern Sweden and Beyond:
From the Kunstkammer to the Current Museum Crisis. (Amsterdam
University Press, 2022.)
Snickare, M. Kontroll, begär och kunskap: Den koloniala kampen
om Goavddis. RIG Kulturhistorisk tidskrift. 97:2 (2014): s. 65–766. Spivak, G. S. Can the Subaltern Speak? I Nelson, C. Grossberg, L.
(red.). Marxism and the Interpretation of Culture. (Macmillan Education, 1988), s. 271–313.
Weigert, R. A. Hernmarck, C. (red.). Les relations artistiques entre
la France et la Suède 1693–1718: Extraits d’une correspondence entre l’architecte Nicodème Tessin le jeune et Daniel Cronström. (Nationalmuseum, 1964.)
Westman Kuhmunen, A. Utsi, J. E. Gáriid áigi: sámiid dološ gáriid
ja oskku birra – Trumtid: om samernas trummor och religion. (Ájtte, 1998.)
Kulturarv i samiska landskap – kunskap och kulturmiljövård
Ingela Bergman och Inga-Maria Mulk
Inledning
Kulturarvsbegreppet är komplext och mångfacetterat. I de definitioner som fokuserar på kulturarv som objekt, oavsett i materiell eller immateriell form, ryms en tidsaspekt. Kulturarv omtalas i dåtid som företeelser fixerade i tid och rum. I andra tolkningar betraktas kulturarv som pågående processer, närvarande i vardagen och tillämpade i praktiken. Skillnaden mellan de två perspektiven kan sammanfattas i beteckningarna musealt respektive samhällsaktivt kulturarv. Fokus på det förra tenderar att utmynna i förenklade och kulturnationalistiskt anstrukna kategoriseringar. I en samisk kontext riskerar tillbakablickande och objektinriktade kulturarvsperspektiv att underbygga uppfattningen om en kultur förpassad till förfluten tid med ett slags kulturellt bäst-före-datum. Ett processinriktat perspektiv innebär däremot att kulturarv tillmäts aktualitet och agens, som en verkande kraft med samhällsrelevans. I båda fallen bestäms förutsättningarna inom ramen för rådande maktstrukturer. Kulturarv värderas och prissätts.
Med begreppet samiska kulturarv avser vi materiella och immateriella spår efter äldre tiders landskapsbruk i sammanhang som samer i dag kan relatera till och internalisera som delar av sin historia och
1 Vi vill tacka Margareta Bergvall, Lars Liedgren, Gert Magnusson, Gustaf Trotzig och Inger Zachrisson för värdefulla synpunkter. Föreliggande kapitel har ingått som en del i arbetet i Vetenskapsrådets forskningsprojekt dnr 2021-02936. 2 Se till exempel www.raa.se/kulturarv. 3 R. Pettersson. Kulturell turism: En historisk översikt och analys om kulturarvsturism i Sverige. (H:ström – Text och Kultur, 2021), s. 170–171, 187–223.
förhistoria. Vi kan inte veta hur forntidens människor uppfattade sin etniska identitet och därför är begreppet inte exkluderande utan inbjudande. De kulturella idiom och uttrycksformer som kännetecknar dagens samiska samhällen kan inte förväntas vara identiska med förhållanden långt tillbaka i tiden. Samisk kultur måste, precis som andra kulturer, tillåtas vara föränderlig, dynamisk och flexibel utan att därför förlora sin historia. Med utgångspunkt i ett urval av exempel beskriver vi hur den svenska statens förhållningssätt till samiska kulturarv konkretiseras genom kulturmiljövård och kunskapsuppbyggnad. Tyngdpunkten förläggs till fysiska kulturarv i form av miljöer, lämningar och föremål/föremålssamlingar, men även immateriella landskapsaspekter i form av platsnamn och muntliga traditioner berörs. Centrala teman och hållpunkter i de insatser som berört och berör samiska kulturarv identifieras och analyseras i relation till insatsernas mål, måluppfyllelse och konsekvenser. Till grund för analysen ligger vår syn på kulturarv som en pågående och interaktiv kunskapsprocess. Vi väljer att tala om samiska kulturarv i pluralisform för att på så sätt undvika generaliserande tankemönster och i stället understryka den variation och mångfald som ryms i samisk kultur och kulturhistoria. Det är också anledningen till att vi inte sätter gränser för Sápmi utan omtalar det geografiska rummet i termer av samiska landskap. Norrlands kustnära områden tillhör till exempel de landskap där samer verkat och verkar, men som ofta inte inkluderas som delar av Sápmi. Även de mellersta delarna av Sverige har uppmärksammats som samiska kulturlandskap. Vi belyser i första hand kulturmiljöer i Sveriges nordligaste delar, men slutsatserna berör de samiska kulturarven som helhet.
4 Till exempel C. Westerdahl. Samer Nolaskogs: en historisk introduktion till samerna i Ångerman-
land och Åsele lappmark. (Örnsköldsviks kommun, 1986.)
5 I. Svanberg. Sockenlappar: en etnologisk studie av bofasta samer och deras nomadiska förfäder i Mellansverige. (Uppsala universitet, 1981); I. Zachrisson, V. Alexandersen, M. Gollwitzer, E. Iregren, L.-K. Königsson, C.- H. Siven, N. Strade J. Sundström. Med bidrag av M. Nockert, A. Westerström, T. Bartholin T. Ågren. Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien, (Statens historiska museum, 1997); M. Björck, I. Blennå, J. M. Nordin, U. Ulfhielm J. Wehlin. Härdar och husgrunder – arkeologi i det samiska kulturlandskapet i Syd- och Mellansverige. META Historiskarkeologisk tidskrift. (2021), s. 85–108.
Samerna och arkeologin
Fram till mitten av 1800-talet var det en accepterad uppfattning bland arkeologer och historiker att samerna är Sveriges urfolk. I och med framväxten av de socialdarwinistiska och rasistiska teorier som präglade forskningen från 1800-talets mitt och fram till 1950-talet, ifrågasattes bilden av en tidig samisk historia. Som ett led i den svenska identitetssträvan skrevs historien i nationalromantisk anda och där fanns inte plats för samernas kulturarv och historia.
Förhistoria är ett sätt att förhålla sig till forntiden, att uttolka och beskriva den. Arkeologerna utforskar förhistorien med utgångspunkt i sitt vetenskapliga källmaterial. I de konflikter om rätten till mark och vatten som följt i Härjedalsmålets spår, där arkeologer engagerades som expertvittnen, tilldelas historia och förhistoria en framträdande roll. Arkeologer verksamma i norra Sverige får återkommande frågan om ”vilka som var först”. Ur de materiella lämningarna efter äldre tiders människor förväntas arkeologerna filtrera fram svar om etnicitet och identitet. Den arkeologiska vetenskapen kan genom sina metoder och teoretiska utgångspunkter klargöra näringar och levnadssätt och följa spåren från forntid till historisk tid. Nya naturvetenskapliga och laborativa metoder gör att vi kan komma forntidens människor närmare in på livet, till exempel i fråga om kosthållning, sjukdomar, mobilitet och genetiskt släktskap. Däremot kan vi inte besvara frågan om, och i så fall hur, människor definierade sin etniska tillhörighet för tusentals år sedan. Det står dock klart att samernas förfäder finns bland de förhistoriska fångstfolk som befolkade det som i dag är Sápmi. Vid tiden för den svenska kronans kolonisation
6 L. I. Hansen B. Olsen. Samenes historie fram til 1750. (Cappelen Akademisk forlag, 2004.) 7 B. Olsen. Hva er samisk forhistorie? M. Krogh A. Schanche (red.). Samisk forhistorie, Rapport fra konferanse i Lakselv 5–6 september 2002. (Várjjat Sámi Musea Čallosat/Varanger Samiske Museums Skrifter, 2004), s. 20–30. 8 E. Baudou. Arkeologi och politik i norr. I I. Lundström (red.). Historisk rätt? Kultur, politik och juridik i norr. (Riksantikvarieämbetet, 2007), s. 158–179; I. Zachrisson. Arkeologi inför rätta – sydsamernas äldre historia. I I. Lundström (red.). Historisk rätt? Kultur, politik och juridik i norr. (Riksantikvarieämbetet, 2007), s. 157–179. 9 För en diskussion kring etnicitet och arkeologi se till exempel L. Forsberg. Forskningslinjer inom tidig samisk förhistoria. Arkeologi i norr. Vol.: 6:7 (1996): s. 165–186; I.-M. Mulk T. P. Bayliss-Smith. The representation of Sámi cultural identity in the cultural landscapes of northern Sweden. I P. J. Ucko R. Layton (red.). The Archaeology and Anthropology of Landscape. (Routledge, 1999), s. 359–396; L. I. Hansen B. Olsen. Samenes historie fram til 1750 (Cappelen Akademisk Forlag, 2004), s. 31–51; T. Wallerström. Arkeologins svåraste problem? Om arkeologin, historien och kampen om land och vatten i norra och mellersta Skandinavien. I B. Andersson, B. Claesson, K. Larsson R. Sjölin (red.). Samer. Om Nordmalingdomen och om ett urfolks rättigheter och identitet (Recito, 2014), s. 205–239.
hade samiska samhällen sedan länge konsoliderats i ett folk med egna sociala, ekonomiska och politiska institutioner. Det ligger till grund för att Sveriges riksdag 1977 erkände samerna som urfolk.
Kulturarv, museer och förvaltning
Den svenska lagstiftningen om kulturarv har en lång historia som tar sin början med 1666 års fornminnesplakat. I dag regleras skyddet av kulturarv i kulturmiljölagen (KML), som är den centrala lagstiftningen. Sverige har också undertecknat den så kallade Vallettakonventionen, som är en europeisk konvention om skydd för det arkeologiska kulturarvet. Även miljöbalken, skogsvårdslagen och plan- och bygglagen, har betydelse för kulturarvens skydd. Med museilagen från 2017 har ytterligare en lagstiftning tillkommit. Efterhand har synen på vad som ska innefattas i begreppet kulturarv förändrats liksom uppfattningen om ansvars- och rollfördelning ifråga om lagarnas tillsyn och tillämpning. Det yttersta ansvaret för kulturmiljölagens tillämpning ligger på regering och riksdag. Riksantikvarieämbetet är den nationella kulturarvsmyndigheten med överinseende över kulturmiljöarbetet. Länsstyrelserna utövar den praktiska tillämpningen av lagen. Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna är statliga myndigheter vars verksamheter styrs genom regleringsbrev och förordningar från regeringen. Länsmuseerna saknar däremot ett formellt uppdrag att bedriva kulturmiljövård. Ambitionen i dagens förvaltningspraxis är att olika myndigheter ska samarbeta tvärsektoriellt. Ansvars- och rollfördelningen mellan olika myndigheter och aktörer är dock otydlig. Det saknas en övergripande strategi i fråga om den kontinuerliga kunskapsuppbyggnad som är förutsättningen för en välinformerad kulturarvsverksamhet.
10 Se vidare FN:s urfolksdeklaration, UNDRIP, 2007. 11 SFS 1988:950, § 1 och § 1 a: ”Fornlämningar är lämningar efter äldre tiders bruk som är varaktigt övergivna och som tillkommit före 1850. Med övriga kulturhistoriska lämningar avses lämningar efter äldre tiders bruk som tillkommit efter 1850.” 12 SÖ 1995, s. 84. 13 SFS 2017, s. 563. 14 SFS 1993, s. 553. SFS 1998, s. 808. SFS 2010, s. 900. 15 M. Biörnstad. Kulturminnesvård i efterkrigstid – med Riksantikvarieämbetet i centrum. (Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, 2015.) 16 För en utförlig genomgång och analys av kulturmiljövårdens organisation se O. W. Jensen R. Pettersson. Kulturmiljövårdens regionala organisation. En historisk analys av roller och
ansvar i förändring. (Riksantikvarieämbetet, 2021.)
I kulturmiljövårdens uppdrag ingår att tillgängliggöra och förmedla kunskap om de immateriella och materiella kulturarven, bland annat de föremål som ingår i museernas samlingar. Nordiska museet, ett av Sveriges centralmuseer, hyser en stor samling av samiska föremål och ett rikt arkivmaterial av uppteckningar och fotografier. Föremålen och arkivmaterialet har samlats in under olika förutsättningar och i olika kontexter. Museets verksamhet drivs i form av en stiftelse och finansieras genom egna medel samtidigt som museet får ett årligt anslag från staten. Nordiska museets status som centralmuseum med statligt anslag innebär att verksamheten, som struktur och praktik, har varit och är en del av statens samiska kulturarvspolitik.
Statens historiska museer (SHM) är en myndighet vars uppgift är att ”främja kunskapen om och intresset för Sveriges historia och att bevara och utveckla det kulturarv som myndigheten förvaltar”. Myndigheten består av sju centralmuseer, däribland Historiska museet, vars verksamhet berör Sveriges kulturhistoria fram till i dag. Det hyser Sveriges mest omfattande arkeologiska samling. En stor mängd föremål har sedan museets tillkomst tillförts samlingarna, antingen genom privatpersoner, via läns- och hembygdsmuseer eller genom arkeologiska undersökningar. Det mycket omfattande fyndmaterial som framkommit vid Riksantikvarieämbetets undersökningar i Norrland ingår som en del av Historiska museets samlingar. Fyndmaterialet, som härrör från stenålder till medeltid, spänner över 10 000 år av människans närvaro i Sápmi. Myndighetsutövandet innefattar ansvar för samiska kulturarv.
Riksantikvarieämbetet förvaltar inga egna samlingar, men den arkeologiska verksamheten är starkt kopplad till Historiska museet. I samband med tillkomsten av museilagen 2017 utsågs Riksantikvarieämbetet till central museimyndighet. Det innebär att museimyndigheten i första hand ska stödja museerna i arbetet med att bevara, använda och utveckla kulturarv. Riksantikvarieämbetet får därtill ett statligt och årligt anslag för forskningsinsatser inom kulturområdet. Anslaget fördelas i huvudsak till externa projekt samt till centrala
17
E. Silvén. Friktion: Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet. (Nordic Academic Press, 2021.) 18
https://shm.se. 19
F. Svanberg. Sveriges historia, som den samlats. I M. Grundberg, J. Hegardt, P. Nordström F. Svanberg (red.). Ett museum måste irritera: fyra röster om Historiska museet. (Historiska museet, 2015), s. 123–210. 20
SFS 2017, s. 563. 21
www.raa.se/museer/museiuppdraget/om-museiuppdraget.
museer. I egenskap av nationell kulturarvsmyndighet och museimyndighet är Riksantikvarieämbetet Sveriges enskilt största maktfaktor som verkställare av statens kulturarvspolitik.
Ájtte– Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jåhkåmåhke/Jokkmokk, är huvudmuseum för samisk kultur i Sverige och specialmuseum för fjällvärldens natur och kultur. Det drivs i form av en stiftelse och invigdes 1989. Museet kom till ur behovet av ett samiskt museum i svenska Sápmi, men också som ett resultat av idén om ett nationalparksmuseum. I Ájttes uppdrag ingår att under samisk ledning fördjupa och förmedla kunskap om samiska kulturarv och samiskt liv i dag. De kulturhistoriska samlingarna omfattar föremål från historisk tid fram till nutid och även arkeologiskt material som framkommit i samband med museets undersökningar. I verksamheten ingår Ája, Ájttes arkiv och bibliotek och Sametingets bibliotek med inriktning på samisk tematik. Ájtte har sedan tillkomsten drivit frågan om repatriering av de samiska föremål som ingår i andra museisamlingar. Repatrieringsanspråken har inte enbart avsett övertagandet av fysiska objekt, utan också äganderätten till desamma. Ájtte mottog 2023 Etnografiska museets samiska samling med full äganderätt och 2024 överlät Uppsala universitet sin samling med motsvarande förutsättningar.
Ájtte är inte ett av Sveriges 16 centralmuseer och ingår inte heller bland de sju museer som tillsammans utgör myndigheten Statens Historiska Museer. Myndighetens museer har alla sina säten i Stockholmsområdet. Ájtte ingår inte heller i den grupp om fyra museer som bildar myndigheten Världskulturmuseerna. Förutom att Ájtte inte har myndighetsansvar för samiska kulturarv ställs museet utanför möjligheten att söka de forsknings- och utvecklingsanslag, FoUanslag, som Riksantikvarieämbetet viker för de centrala museerna. Det finns skäl att påstå att Ájtte, vars uppdrag är att förvalta Sveriges urfolks kulturhistoria, är marginaliserat i den svenska museistrukturen.
Vi anser att Ájtte- Svenskt Fjäll- och Samemuseum ska vara centralmuseum och myndighet för samiska kulturarv i Sverige och att erforderliga ekonomiska och personella resurser snarast ska ges för detta ändamål.
22 www.raa.se/samhallsutveckling/fou-forskning-och-utveckling/information-om-fou. 23 Ájtte. Vem äger kulturarvet? Anföranden vid konferens om återföringsfrågor vid Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum 6–8 juni 2000. Duoddaris 20. (Ájtte, 2002.) 24 https://shm.se.
Levande historia, närvarande kunskap
Museisamlingar är inte död materia. De rymmer kunskap som kan väckas till liv och göras tillgänglig, meningsbärande och betydelsefull. Museernas utställningar och annan pedagogisk verksamhet är en given kanal för kunskapsförmedling och information. Historiska museet och Nordiska museet bär, med sina i dubbel mening centrala positioner i det svenska museilandskapet, ansvar för att Sveriges historia också är Sveriges urfolks historia.
Nordiska museets utgivning av Acta Lapponica-serien har fått stor betydelse för kulturhistorisk forskning och för en bred samisk allmänhet, liksom för omvärldens kunskap om samisk kultur. Publikationerna är en värdefull kunskapskälla och används flitigt i dagens forskning om samisk kulturhistoria. Samisk kultur presenterades i en permanent utställning under åren 1947–1979 och har därefter belysts i ett antal mindre utställningar. I utställningen från 2024 ingår samiska element i den överordnade berättelsen med titeln Nordbor. Museets fasta utställningar har tidigare mött stark kritik för det sätt på vilket samerna marginaliserats. Motsvarande kritik kan fortsatt riktas mot framställningen av Sápmi även om utställningarna delvis förändrats.
Det omfattande fyndmaterial som framkom i samband med Riksantikvarieämbetets sjöregleringsundersökningar och relaterade arkeologiska insatser, bearbetades inom ramen för det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Norrlands Tidiga Bebyggelse (NTB). Syftet var att fördjupa kunskapen om norra Sveriges förhistoria och tillgängliggöra resultaten. De publicerades i Early Norrland-serien, som utgavs i tolv volymer. Publikationernas stora förtjänst var att ge en samlad presentation av fynd, fyndplatser och aktuell forskning. I dag är serien fortsatt en viktig källa i arkeologisk forskning.
25
E. Silvén. Utställningar och föreställningar. Om samerna, Nordiska museet och Skansen. I E. Mundal H. Rydving (red.). Samer som ”de andra”, samer om ”de andra”. Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten. (Umeå universitet, 2010), s. 195–207. 26
M. Spangen. Without a trace. The Sámi in the Swedish History Museum. Nordisk museologi 2:(2015), s. 17–32; M. Biörnstad, Forskningsprojektet Norrlands tidiga bebyggelse. Fornvännen. (1968), s. 178–185; M. Biörnstad, Kulturminnesvård och vattenkraft 1942–1980. (Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 2006), s. 250. 27
M. Biörnstad, Forskningsprojektet Norrlands tidiga bebyggelse. Fornvännen (1968), s. 178–185; M. Biörnstad, Kulturminnesvård och vattenkraft 1942–1980. (Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 2006) s. 250.
Fyndmaterialet från sjöregleringsundersökningarna har också bearbetats och analyserats i ett antal doktorsavhandlingar.
Museernas arkivmaterial är inte bara en resurs i den egna verksamheten utan också för andra kulturhistoriska institutioner och för allmänheten. Riksantikvarieämbetets och Historiska museets gemensamma arkiv och bibliotek, liksom Ája arkiv och bibliotek vid Ájtte, är tillgängliga för allmänhet och forskare och erbjuder generöst öppethållande. Nordiska museets arkiv och bibliotek är exempel på det motsatta.
Vattenkraft och fornlämningar
Vid tiden för de första vattenkraftsutbyggnaderna var kunskapen om övre Norrlands förhistoria fortfarande mycket begränsad. Ett fåtal arkeologiska fältinsatser hade genomförts på initiativ av enskilda personer. Arkeologen Gustaf Hallström genomförde expeditioner i norra Fennoskandien och Kolahalvön under 1900-talets första hälft och undersökte bland annat samiska offerplatser, varifrån han förde ett stort fyndmaterial till Historiska museet i Stockholm. Han intresserade sig också för hällristningar och var den förste att dokumentera hällristningslokalen vid Nämforsen i Ångermanälven. Under 1940- och 1950-talen, genomförde intendenten vid Nordiska museets samiska avdelning, Ernst Manker, inventeringar av samiska fornlämningar i form av heliga platser, gravar, kåtatomter, så kallade stalotomter, och fångstgropar. I övrigt gjorde sig övre Norrlands förhistoria känd med lösfynd av enstaka föremål. Sammantaget bidrog fältundersökningar och lösfynd till en växande insikt om att det längs
28 L. Forsberg. Site Variability and Settlement Patterns. An analysis of the hunter-gatherer settlement system in the Lule river valley, 1500 B.C./A.D. (Umeå universitet, 1985); I.-M. Mulk. Sirkas – ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr. f. – 1600 e. Kr. (Umeå universitet, 1994); I. Bergman. Från Döudden till Varghalsen. En studie av kontinuitet och förändring inom ett fångstsamhälle i övre Norrlands inland, 5200 f. Kr. – 400 e. Kr. (Umeå universitet, 1995). J. Käck. Samlingsboplatser? En diskussion om människors möten i norr 7000 f. Kr. – Kr. f. med särskild utgångspunkt i data från Ställverksboplatsen vid Nämforsen. (Umeå universitet, 2009). 29 G. Hallström. Lappska offerplatser. I N. Edén, (red.). Arkeologiska studier tillägnade H. K. H. Kronprins Gustaf Adolf. (Norstedts, 1932), s. 111–131. 30 G. Hallström. Nämforsens hällristningar. Svenska Turistföreningens årsskrift (1920), s. 105–114; I. Serning. Lapska offerplatsfynd från järnålder och medeltid i de svenska lappmarkerna. (Almqvist Wiksell, 1956). 31 E. Manker. Lapparnas heliga ställen. Kultplatser och offerkult i belysning av Nordiska museets och landsantikvariernas fältundersökningar. (Almqvist Wiksell, 1957); E. Manker. Fångstgropar och stalotomter. Kulturlämningar från lapsk forntid. (Geber, 1960); E. Manker. Lappmarksgravar: dödsföreställningar och gravskick i lappmarkerna. (Almqvist Wiksell, 1961.)
vattendragens stränder kunde finnas förhistoriska boplatser och att boplatserna kunde räknas i tusental.
Figur 1 Julevädno/Luleälvens vattensystem
Översiktskarta över Julevädno/Luleälvens vattensystem med angivande av platser som omnämns i texten. Fylld fyrkant markerar kraftverk.
Exemplet Julevädno/Luleälven
En av de tidigaste och mest omfattande vattenkraftsutbyggnaderna i norra Sverige genomfördes längs Julevädno/Luleälven (se figur 1). Gruvdriften i malmfälten, som påbörjades vid 1800-talets slut, medförde ett stort behov av elkraft. Vid Bårjås/Porjus, beläget vid Stuor Julevus/Stora Lulevattens utlopp, påbörjades 1910 byggnationen ett kraftverk som stod klart 1914. Dalgången längs Stuor Julevädno/Stora Luleälven hade redan 1909 utnämnts till Stora Sjöfallets nationalpark. Från naturvårdande instanser höjdes röster mot den planerade kraftverksutbyggnaden. Områdets naturvärden och turistiska kvaliteter framhävdes, men däremot inte konsekvenserna för den samiska lokalbefolkningen. Enligt 1898 års renbeteslag hade samerna rätt att en-
32
M. Biörnstad. Kulturminnesvård och vattenkraft 1942–1980. (Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 2006), s. 250. s. 40–41; S. Janson H. Hvarfner. Från norrlandsälvar och fjällsjöar. Riksantikvarieämbetets kulturhistoriska undersökningar i samband med kraftverks-
byggen och sjöregleringar. (Riksantikvarieämbetet, 1960.)
33
C. Bernes, L. J. Lundgren. Bruk och missbruk av naturens resurser: en svensk miljöhistoria. (Naturvårdsverket, 2009), s. 137.
samma nyttja områdena ovan odlingsgränsen, men skyddet mot intrång visade sig svagt i relation till statens starka ekonomiska intressen . Vid vår genomgång av lappfogdeväsendets i norra distriktet digitaliserade årsberättelser och protokoll under perioden 1900–1910 har vi inte funnit att regleringsfrågorna diskuterats med representanter för de berörda samerna i området. När kraftverket vid Bårjås/Porjus stod klart påbörjades planeringen av kraftverket Suorvvá/Suorva. Det har byggts ut i fyra etapper till en total regleringsamplitud om 30–33 meter. Vattenmagasinet har fått namnet Áhkájávrre/Akkajaur, och är ett av de största reglerade magasinen i Europa. Längs dalgången lades stora landområden under vatten och påverkade starkt livsvillkoren för renskötare och de bofasta som försörjde sig på fiske, jakt och jordbruk, ofta i kombination med renskötsel.
Figur 2 Suorvadammen under uppbyggnad
Suorvadammen under uppbyggnad. Foto Ernst Manker, Nordiska museet, NMA0077308.
34 G. Hanes-Nutti. Samernas rättsliga ställning vid de tre första Suorvaregleringarna. C-uppsats i historia. (Umeå universitet, 1988), s. 20–21. 35 Riksarkivet. Lappfogdens i Norrbottens norra distriktarkiv, Protokoll (med handlingar), SE/HLA/1140002/AI/1 (1890–1930). 36 N. Forsgren. Den effektfulla älven. Stänk från Luleälvens kraftfulla historia. (Vattenfall Norrbotten, 1990.)
Figur 3 Inventering av ett viste vid Rijtsemjåhkå/Ritsemjokk
Inventering av ett viste vid Rijtsemjåhkå/Ritsemjokk. Vid inventeringstillfället hade vårfloden redan hunnit fylla stora delar av magasinet och många visten låg under vatten. Inventeringarna genomfördes därför delvis med båt. Foto Ernst Manker, Nordiska museet, NMA 0077296.
Inga arkeologiska undersökningar föregick den första regleringsetappen vid Bårjås/Porjus respektive Suorvvá/Suorva. Vid den andra etappen vid Suorvvá/Suorva, fick arkeologen Gustaf Hallström i uppdrag att genomföra en arkeologisk inventering, men då var området redan skadat. En mer systematisk dokumentation med fokus på registrering av samiska visten och andra kulturlämningar genomfördes av Ernst Manker inför Suorvadammens tredje utbyggnad 1940. Fältinventeringen resulterade i att sammanlagt 250 kåtaplatser ”och andra fyndställen” registrerades längs stränderna vid Áhkájávrre/ Akkajaure. Inventeringarna påbörjades när magasinet redan hade börjat fyllas och fotografier visar hur Manker och hans följeslagare färdades med båt för att kunna dokumentera de kulturlämningar som successivt försvann under vattenytan (se figur 2–3).
37
E. Manker. Lapsk kultur vid Stora Lule älvs källsjöar. En etnografisk inventering inom uppdämningsområdet vid Suorva. (Hugo Gebers förlag, 1944), s. 12–14. 38
Ibid.
Kulturarv i samiska landskap – kunskap och kulturmiljövård
Sjöregleringsundersökningar efter 1942 års fornminneslag
Figur 4 Översiktskarta över älvar som reglerats för vattenkraftsproduktion
Översiktskarta över älvar som reglerats för vattenkraftsproduktion. Julevädno/Luleälven (1); Syöldateiednuo/Skellefteälven (3); Ubmejeiednuo/Umeälven (5); Jeänne/Jiennoe/Ångermanälven med Sjoutenvualle/Fjällsjöälven och Faksjohka/Faxälven (6); Sjieltejiennoe/Indalsälven (7); Vannu/Ljungan (8) och /Lååsne/Lusne/Ljusnan (9). Bihtámätno/ Piteälven (2) påverkas av utbyggnaden av Sikfors kraftverk samt av vattenföringsåtgärder vid sjöarna Lábbás, Ráhppen och Málmiesjávrrie. Vidduoljiännuo/Vyöddaleiädnuo/Vindelälven (4) påverkas av regleringen kraftverksutbyggnaden vid Stornorrfors.
Under 1940-, 1950- och 1960-talen genomfördes omfattande regleringar av de stora norrlandsälvarnas vattensystem från Julevädno/Lule älv i norr till Dalälven i söder, med undantag av Bihtámädno/Pite älv och Vidduoljiännuo/Vyöddaleiädnuo/Vindelälven. Syftet var att exploatera älvarna för vattenkraftsproduktion. Genom 1942 års forn-
minneslag hade skyddet för fornlämningar stärkts och företag eller enskilda som planerade markingrepp var ålagda att inhämta information om förekomsten av fornlämningar och eventuell påverkan genom markexploateringen. Om arkeologiska undersökningar ansågs nödvändiga stadgade lagen att exploatörerna skulle stå för kostnaderna.
Vid den arkeologiska undersökningsverksamhet som inleddes med 1940-talets sjöregleringar genomfördes insatserna av Riksantikvarieämbetet i form av sakkunniguppdrag och en omfattande kunskapsuppbyggnad inleddes. I vissa fall genomfördes även folkloristiska och språkliga undersökningar, ortnamnsinventeringar och etnologiska undersökningar. I huvudsak riktades intresset mot den bofasta befolkningens bebyggelse, jordbruk och fiske.
Så småningom utvecklades en praxis där fältinsatserna i ett första steg omfattade inventeringar längs berörda strandområden. I nästa steg valdes ett antal platser ut för fördjupade undersökningar. Huvuddelen av de fornlämningar som registrerades utgjordes av boplatser från tiden före vår tideräknings början, de tidsperioder som kallas stenålder, bronsålder och äldre järnålder. Härdar registrerades endast i undantagsfall och först under 1980-talet erhöll härdar formell status som fornlämningar. I Norr- och Västerbotten län utgör härdar i dag den i särklass vanligast förekommande fornlämningstypen. Seitar presenterade en särskild problematik vid inventeringarna. De naturligt formade stenarna kunde med en erfaren och insiktsfull blick noteras som seitar, men däremot inte verifieras med den antikvariska nomenklaturens kravspecifikationer.
Inför den tredje regleringen av en av Syöldateiednuo/Skellefteälvens källsjöar, Sädvvájávvre/Sädvajaure, 1985, genomfördes skogshistoriska studier inom de strandområden som skulle beröras av regleringen. Initiativet var Olle Zackrissons, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Umeå. Det var första gången som träd med barktäkter uppmärksammades i forskningen och det blev start-
39
SFS 1942, s. 350. 40
M. Biörnstad, Kulturminnesvård och vattenkraft 1942–1980. (Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 2006), s. 117, 197–230. 41
L. Liedgren S.-D. Hedman. Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984–2002 och projektet Skog och Historia, 2000 – 2004, i Norrbotten med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Rapport 43. (Silvermuseet, 2005), s. 7. 42
Riksantikvarieämbetet, dnr 534/83.
skottet för en omfattande kunskapsutveckling kring kulturmärkta träd i samiska landskap.
De arkeologiska inventeringarna genomfördes inom givna kostnads- och tidsramar som satte gränser för fältinsatsernas omfattning. De prioriteringar som gjordes tog naturligt nog avstamp i det rådande bristfälliga kunskapsläget. Långa avstånd, besvärlig terräng och begränsade transportmöjligheter bidrog till hårda prioriteringar av de områden som inventerades. Även dåtidens inventeringsmetodik påverkade utfallet. Rekognosceringarna innebar enbart okulär besiktning och följaktligen uppmärksammades inte fornlämningar som låg dolda under ett vegetationstäcke. I dag är det en gängse inventeringspraxis att använda jordsond för att identifiera fornlämningar och avgöra deras utbredning. Endast en mycket begränsad andel av de registrerade boplatserna undersöktes och i allmänhet då bara en mindre del av de enskilda boplatsernas totala omfång.
En stor mängd boplatser blottlades under de nästkommande åren efter vattenregleringarna. Boplatserna hade av olika orsaker inte upptäckts vid de föregående inventeringarna. Erosionen som följde av de förändrade vattennivåerna innebar att fynd och fornlämningar fortlöpande rasade ut i vattnet och förstördes. Processen pågår fortfarande med oförminskad styrka. En studie från 2007 av hur utbyggnaden av Syöldateiednuo/Skellefteälven har påverkat fornlämningar vid sjöar inom Árjepluove kommuvnna/Arjeplogs kommun visade att drygt 88 procent av alla då kända fornlämningslokaler i strandnära lägen hade tillkommit efter sjöregleringarnas verkställande. Det ger en god bild av hur det kan förhålla sig även i andra reglerade vattendrag.
43 th O. Zackrisson. Biological consequenses of cutting operations during the 17 century carried out at Sädvajaur, N. Sweden. I A. Schuler (red.), History of Forest Utilization and Forestry in Mountain Regions. Schweizerischen Zeitschrift für Forstwesen 39 (Supplement 74, 1985), s. 40–52; M. Niklasson, O. Zackrisson L. Östlund. A Dendroecological Reconstruction of Use by Saami of Scots Pine (Pinus sylvestris L.) Inner Bark over the Last 350 Years at Sädvajaure, N. Sweden. Vegetation History and Archaeobotany. 3 (1994): s. 183–190; I. Bergman, L. Östlund O. Zackrisson. The use of plants as regular food sources in ancient subarctic economies – a case study based on the Sami use of Scots pine inner bark in northern Fennoscandia. Arctic Anthropology. 41:1 (2004), s. 1–12. 44 M. Biörnstad. Kulturminnesvård och vattenkraft 1942–1980. (Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 2006) s. 162–163. 45 I. Bergman. Sjöregleringar och fornlämningar. Pro Memoria avseende skada på fornlämningar och kulturlandskap inom Arjeplogs kommun. Arjeplog. (Silvermuseet, 2007). Se även L. Liedgren. Fornlämningar och erosion – en studie av Skellefteälvens vattenkraftsutbyggnad och dess påverkan på sjöarna Hornavan, Uddjaur, och Storavan, Skellefte älvs dämningsområde. Rapport 48.
Arjeplog. (Silvermuseet, 2007.)
Vid de vattenkraftsutbyggnader som genomfördes efter 1942 tillämpades den nya fornminneslagen. Beslut om tillstånd och insatser baserades på de fornlämningar som då var kända. I dag vet vi att de endast utgjorde en bråkdel av det verkliga antalet fornlämningar. Enligt dagens lagstiftning är det fortsatt förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning. Med hänvisning till att regleringarna är en pågående markanvändning anses dock den ursprungliga tillståndsgivningen gälla. Här råder en paradoxal situation där vattenkraftsregleringarnas fortsatta skadepåverkan på fornlämningar legitimeras av att det är en fråga om just pågående markanvändning! De reglerade älvarnas förändrade vattenföring innebär att lämningar efter människors liv under tusentals år kontinuerligt skadas och förstörs. Kulturlandskap fragmenteras och förlorar sina sammanhang. I högst bokstavlig mening rinner kulturarv ut i vattnet (se figur 5).
Det är av största vikt att skyddet för fornlämningar i de reglerade vattendragens strandzoner beaktas i enlighet med kulturmiljölagens anda och mening. Med skydd avses dels att bevara särskilt betydelsefulla fornlämningslokaler, dels kontinuerlig inventering, dokumentation och kunskapsuppbyggnad om berörda fornlämningar och kulturmiljöer. Vi anser att finansiering av de fortlöpande arkeologiska insatserna ska bekostas av vattenkraftsexploatörerna genom avsättning i en fond för det arkeologiska arbetet.
46
SFS 1988, s. 950, § 6.
Figur 5 Erosion längs de reglerade vattendragens stränder
Den fortgående erosionen längs de reglerade vattendragens stränder medför en mycket hög grad av skadepåverkan på strandnära fornlämningar. Bilden visar hur en förhistorisk boplats undan för undan trasas sönder och bokstavligen rinner ut i vattnet. Foto: Lars Liedgren, 2007. Silvermuseet.
Fornminnesinventering
Riksdagen beslutade 1937 att fasta fornlämningar skulle redovisas på den ekonomiska kartan i samband med utgivningen. Redan påföljande år startade den allmänna fornminnesinventeringen i ett samarbete mellan Rikets allmänna kartverk, numera Lantmäteriet, och Riksantikvarieämbetet. Syftet var att skapa ett underlag för ämbetets och museernas kulturminnesvårdsarbete och att fördjupa kunskapen om Sveriges kulturminnen. Inventeringens betydelse för arkeologisk forskning underströks och beskrevs i termer av ”ett stort forskningsprojekt av central betydelse för arkeologin.” Vid inventeringarna ställdes höga krav på kompetens och kvalitetssäkring. Fältarbetet genomfördes inom ramen för ett slags lärlingssystem
47 G. Winberg. Fornlämningsbegreppet och ekonomiska kartan. Fornvännen 73 (1978): s. 91–96. 48 M. Biörnstad. Kulturminnesvård och vattenkraft 1942–1980, s. 83. 49 Å. Hyenstrand. Fornminnesinventering, kulturminnesvård och arkeologisk samhällsforskning. Fornvännen 73 (1978): s. 69–74.
där inventerarna underställdes och vägleddes av en arkeolog med lång erfarenhet. Arkeologen ansvarade för granskning och kvalitetssäkring.
När fornminnesinventeringens första omgång avslutades 1977 hade hela landet, utom fjällkedjan och Sveriges nordligaste delar, inventerats. Inventeringarna i Norr- och Västerbottens län genomfördes endast översiktligt och med mycket liten personalinsats i förhållande till de stora arealer det var fråga om. Utfallet blev därefter. De fornlämningar som hade registrerats i Norrbottens län och i Jämtland och Härjedalen utgjorde tillsammans endast en bråkdel av det totala antal som registrerades i övriga delar av landet under samma period. Med inrättandet av ett lokalkontor i Luleå 1984 återupptog Riksantikvarieämbetet inventeringsverksamheten i Norr- och Västerbotten. Arbetet genomfördes i samarbete med ämbetet, länsstyrelserna och länsmuseerna. Tyngdpunkten förlades till områden där exploateringstrycket förväntades vara högt, i första hand vid de kustnära kommunerna och i Tornedalen. I tankefiguren ryms en underförstådd uppfattning om att storskaligt skogsbruk i inlandet, med omfattande avverkningar och markberedningsåtgärder, inte är en markexploatering. Samma uppfattning ligger till grund för dagens praxis i fråga om krav på inventeringsinsatser inför förestående skogsavverkningar.
Riksantikvarieämbetet beslutade 1995 att den nationella fornminnesinventeringen skulle upphöra från och med 2001. Beslutet motiverades med att det fanns ett stort behov av en inventering av landets byggnader och av det agrara landskapets miljövärden för att ”tillgodose de kunskapskrav som dagens samhälle ställer på kmv.”. Riksantikvarieämbetet konstaterade att länen i norra Sverige av resursskäl inte skulle kunna inventeras klart. Argumentationen bygger på ett självuppfyllande antagande om varandra ömsesidigt uteslutande inventeringsinsatser. Det bygger också på en a priori-värdering av de agrara landskapens företräde framför jaktens-, fiskets- och renskötselns kulturlandskap. Den paradoxala slutsatsen är att de kunskapskrav som samhället ställer i kulturmiljölagen är mindre i
50
Å. Hyenstrand. Fornminnesinventering, kulturminnesvård och arkeologisk samhällsforskning. Fornvännen 73 (1978), s. 69. 51
G. Winberg. Fornlämningsbegreppet och ekonomiska kartan. I R. Jensen (red.). Fornminnesinventeringen – nuläge och kompletteringsbehov. En riksöversikt. (Riksantikvarieämbetet, 1997), s. 96; L. Liedgren S.-D. Hedman. Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984–2002 och projektet Skog och Historia, 2000–2004, i Norrbotten med exempel från tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Rapport 43 (Silvermuseet, 2005). 52
Å. Hyenstrand. Fornminnesinventering, kulturminnesvård och arkeologisk samhällsforskning. Fornvännen 73 (1978): s. 71. 53
Riksantikvarieämbetet, 1995, PM 1995-05-29, dnr 411-2785-1995.
inlands- och fjällområden, där kunskap saknas eller är bristfällig. Myndighetens handläggning är ett i grunden politiskt beslut baserat på värderingar och val. Samiska kulturlandskap valdes bort.
En klumpsumma anslogs för de avslutande årens verksamhet, men anslaget täckte långt ifrån kostnaderna för en heltäckande inventering. Följaktligen blev täckningsgraden för inventeringarna i Norr- och Västerbottens inlands- och fjällområden betydligt lägre än i övriga delar av Sverige (se figur 6).
Figur 6 Fornminnesinventeringens omfattning i Norrbottens län
Karta över den nationella fornminnesinventeringens omfattning i Norrbottens län. Efter Liedgren och Hedman, 2005.
Riksantikvarieämbetets förslag hade skickats ut på remiss till länsstyrelser och länsmuseer. Ájtte ingick däremot inte bland remissinstanserna, trots att museet var den administrativt ansvariga institutionen för fjäll- och inlandsinventeringarna i Norrbottens län. Myndighetens förslag mötte protester från berörda länsstyrelser och museer i de nordliga länen. Den skarpaste kritiken formulerades av Länsstyrelsen i Västerbotten, som underströk vikten av att hela Sveriges yta skulle inventeras likvärdigt och att inventeringarna är viktiga för ”kunskapsförsörjning i ett kulturpolitiskt perspektiv och möjligheten för landets invånare att ta del av sin egen historia.” Vidare påpekade man att många av fornlämningarna i de norra länens fjälloch skogsland har samiskt ursprung och att ”man måste se till så att den samiska kulturhistorien, uttryckt i fysiska spår, uppmärksammas och behandlas likvärdigt med lämningar från andra folkgrupper i länet.” De kritiska remissvaren fick inget gehör och Riksantikvarieämbetet fattade beslut i enlighet med sitt eget förslag. Varken från lokal- eller regionalpolitiskt håll höjdes röster för en fortsatt fornminnesinventering.
Till de avgränsade insatser som påbörjades i samband med fornminnesinventeringens avveckling hörde arbetsmarknadsprojektet
Skog och Historia. Verksamheten genomfördes i samarbete med
Riksantikvarieämbetet, Skogsstyrelsen och Arbetsmarknadsverket. I Norr- och Västerbotten pågick projektet 2000–2004. Syftet var bland annat att skapa ett kunskapsunderlag för kulturmiljöer i skogsmark, men också ”att erbjuda arbetslösa självständiga och meningsfulla arbetsuppgifter.” Det var dock inte arbetslösa arkeologer som åsyftades. I stället utfördes inventeringsarbetet i huvudsak av arbetskraft utan arkeologisk utbildning. Bristen på arkeologisk kompetens resulterade i en övervikt för kulturlämningar från sen historisk tid och en betydligt mindre mängd fornlämningar. Det innebar en avsevärd devalvering av den kvalitet som utmärkte den nationella fornminnesinventeringen. Kraven på erfarenhetsbaserad kompe-
54
Västerbottens länsstyrelse, 1995, dnr 220-6630/95. 55
L. Liedgren S.-D. Hedman. Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984–2002 och projektet Skog och Historia, 2000–2004, i Norrbotten med exempel från tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Rapport 43 (Silvermuseet, 2005). 56
Skog historia – slutrapport av kvalitetssäkringsprojektet 2012–2016. (Riksantikvarieämbetet, 2017), s. 5. 57
Skog historia – slutrapport av kvalitetssäkringsprojektet 2012–2016, s. 13. 58
G. Magnusson. Det dokumenterade landskapet. Bebyggelsehistorisk tidskrift 58. (2009), s. 14.
tens vid registrering av fornlämningar har därefter ytterligare försämrats.
Under de närmare 90 år som förflutit sedan regeringsbeslutet om en landstäckande fornminnesinventering fattades har insatserna i norra Sverige genomgående nedprioriterats till förmån för andra delar av landet. När Riksantikvarieämbetet slutgiltigt avvecklade verksamheten hade stora delar av Norr- och Västerbottens inlandsoch fjällområden, liksom angränsande delar i Jämtlands- och Västernorrlands län, fortfarande inte förstagångsinventerats. Revideringsinventeringar hade samtidigt genomförts i flera omgångar i de flesta län i södra och mellersta Sverige.
Riksantikvarieämbetets ansvarstagande för norra Sveriges kulturlandskap och kulturmiljövård kan beskrivas som en brant fallande kurva mot noll. Den ofullständiga fornminnesinventeringen i fjällens och inlandets kulturlandskap har fått, och får, konsekvenser på flera plan. Även om kulturmiljölagen gäller oavsett om lämningar är kända eller inte, så har fornlämningar som inte kommit till kulturmiljövårdens kännedom i praktiken ett sämre skydd än de som är registrerade. Stenar kan tas från en gammal härd av oförstånd för att bygga en ny. En stuga kan byggas på en flertusenårig boplats, skogsmarker kan plöjas i djupa fåror över fornlämningar som inte markerats på kartan. De stora inventeringsluckorna och den låga täckningsgraden begränsar den kulturhistoriska forskningens möjligheter. Det inverkar i sin tur på kunskapsåterföringen till samhället. Fornminnesinventeringarna var en kunskapsprocess som väckte stort lokalt och allmänt intresse. Ur ett samiskt perspektiv blev resultaten också viktiga för identitetsprocesser på individuell och kollektiv nivå. När inventeringarna avslutades hade allmänhetens intresse för en tidigare närmast okänd förhistoria vuxit sig starkt och skapat förväntningar på fortsatta insatser. Desto större blev besvikelsen när verksamheten upphörde.
Riksantikvarieämbetets beslut är ett svek mot norra Sveriges kulturarv. Den ofullständiga fornminnesinventeringen innebär ett otillräckligt skydd för forn- och kulturlämningar, en begränsning av den kulturhistoriska forskningens möjligheter och en begränsning av kunskapsåterföringen till samhället. Det är av synnerlig vikt att forn-
59 R. Jensen (red.). Fornminnesinventeringen – nuläge och kompletteringsbehov. En riksöversikt (Riksantikvarieämbetet, 1997).
minnesinventeringen i norra Sverige återupptas och genomförs med hög täckningsgrad.
Skogarnas kulturlandskap – skydd, bruk och exploatering
Sedan fornminnesinventeringarna upphörde har arkeologisk och skogshistorisk forskning uppmärksammat omfattningen av biologiska kulturarv. Genom att inkludera kulturmärkta träd (KMT) som betydelsebärande delar i de samiska kulturlandskapen har ny kunskap vuxit fram om äldre tiders markanvändning och kulturarvens olika uttrycksformer. Samtidigt har tvärvetenskaplig forskning mellan arkeologi, ekologi och skogshistoria inneburit en förändrad syn på landskapens naturligt betingade förändringar, människans anpassning till desamma och på människans roll i olika ekosystemprocesser. Gränssnittet mellan natur- och kulturlandskap har suddats ut och därmed utmanas rådande förvaltningsstrukturer.
Inom kulturmiljövårdens område har det moderna skogsbrukets skadeverkningar på fornlämningar uppmärksammats. Markåtgärder i form av plöjning i fåror eller genom fläckmarkberedning är gängse praxis i syfte att förbättra skogsföryngringen vid plantering och frösådd. Om fornlämningar finns inom berörda områden måste markägaren begära tillstånd för markåtgärder. I praktiken tillämpas varken skogsvårdslagen eller kulturmiljölagen såtillvida att markåtgärderna ska föregås av arkeologiska inventeringar. Det innebär att markägarens skyldighet i praktiken endast gäller fornlämningar som är registrerade i Riksantikvarieämbetets digitala databas, eller som kommit till exploatörens kännedom på annat sätt, till exempel genom tips från allmänheten.
60
Se till exempel L. Östlund, O. Zackrisson, G. Hörnberg. Trees on the border between nature and culture – Culturally modified trees in boreal Scandinavia. The Environmental History 7:1 (2002), s. 48–68; I. Bergman, L. Östlund O. Zackrisson. The use of plants as regular food sources in ancient subarctic economies – a case study based on the Sami use of Scots pine inner bark in northern Fennoscandia. Arctic Anthropology 41:1 (2004), s. 1–12. 61
Till exempel I. Bergman, T. Påsse, A. Olofsson, O. Zackrisson, G. Hörnberg, E. Hellberg E. Bohlin. Isostatic Land Uplift and Mesolithic Landscapes: Lake-tilting, a key to the discovery of Mesolithic sites in the interior of northern Sweden. Journal of Archaeological Science. 30:11 (2003), s. 1451–1458; L. Östlund, G. Hörnberg, T. H. DeLuca, L. Liedgren, O. Zackrisson T. Josefsson. Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800 and 1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio 44 (2015), s. 508–520; G. Hörnberg, T. Josefsson, T. H. DeLuca, P. E. Higuera, L. Liedgren, L. Östlund I. Bergman. Anthropogenic use of fire led to degraded Scots pine-lichen forests in northern Sweden. Anthropocene. 24 (2018), s. 14–29.
Markberedning har störst betydelse för föryngringen i norra Norrland där i princip all mark som ska planteras markbereds. Översatt till fornminnesinventeringens täckningsgrad i Norr- och Västerbottens län innebär det att kvalitetssäkrat fornlämningsskydd saknas i huvuddelen av skogsmarkerna. Skogsvårdslagen föreskriver att skogsbruket ska ta hänsyn till kulturhistoriska värden, dit även det biologiska kulturarvet räknas. Inom ramen för FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling har riksdagen beslutat att Sveriges miljömål för levande skogar ska innebära att: ”Skogens och skogsmarkernas värde för biologisk produktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas.”
Sverige stod 2005 värd för ett ministermöte om skydd för Europas skogar. Temat var skogsbruk och kulturarv och i den sammanfattande slutsatsen konstaterades att hotbilden mot kulturarven bland annat bestod i olämpliga skogsbruksmetoder. Konferensen rekommenderade myndigheter och skogsbolag att stärka skyddet för materiella och immateriella kulturvärden i enlighet med Wienkonventionens resolution V3, 6:11.
Levande och döda träd med spår av barktäkter, stubbar efter träd som fällts för ved eller för hänglav, bläckade träd som visar på gamla färdvägar eller markerar skattelandens gränser, gläntor med avvikande växtlighet som anger platserna för äldre tiders renvallar och visten – listan kan göras lång över de samiska kulturlandskapens biologiska kulturarv. Tillsammans med andra former av kulturarv, materiella som immateriella, förmedlar de sociala och kulturella värden som omsätts i renskötselns och andra samiska näringars verksamhet. I dag avverkas skog och markbereds skogsmarker utan föregående inventeringar av biologiska kulturarv i form av träd med kulturspår. Kulturmiljölagens åldersrekvisit, med tillkomst före 1850, tillämpas genom omvänd bevisföring, det vill säga grundantagandet är att det i avverkningsbar skog inte finns träd med kulturspår som tillkommit före 1850. Motsatsen måste bevisas innan avverkning kan förhindras. Med hänvisning till att avverkningar är en pågående markanvändning har bevis-
62 https://www.skogsaktuellt.se/artikel/46246/markberedning-viktigast-och-vanligast-inorrland.html/. 63 SFS 1979, s. 429, se även https://www.skogsstyrelsen.se/lag-och-tillsyn/forn--ochkulturlamningar/. 64 https://sverigesmiljomal.se/miljomalen/levande-skogar/. 65 Forestry and Our Cultural Heritage, 2006, s. 147–148.
bördan förflyttats från exploatören till vem helst annan som kan presentera bevis. Skogshistoriska och arkeologiska studier visar att tallens innerbark har ingått i samiskt kosthåll i minst 3 000 år och att bruket upphörde under 1800-talets senare del. Sannolikheten för att barktäkter uppfyller kulturmiljölagens åldersrekvisit är med andra ord betydligt större än det motsatta. Här ställs ny kunskap mot vedertagen praxis. Avverkningarna innebär inte enbart ett bortfall av individuella träd med kulturspår utan också en förlust av den miljö som omgav dem. Kulturbärande skogar med naturlig och differentierad åldersstruktur ersätts av plantager med ung och likåldrig skog. Planteringar av den främmande och, enligt SLU:s artdatabank, invasiva contortatallen, Pinus contorta, innebär förändringar av hela ekosystem. Skogslandskapen kan därmed inte längre läsas och tolkas med utgångspunkt i historisk förståelse och traditionell kunskap.
Skyddet för kulturbärande skog övertrumfas av exploateringen av densamma. Värdet av lagtexternas, konventionernas och miljökvalitetsmålens ord – skydda, värna, ta hänsyn till – mäts i mötet med verkligheten. Vi konstaterar att kulturmiljölagen måste börja tillämpas och att markåtgärder undantagslöst ska föregås av arkeologiska inventeringar. Vi understryker samtidigt behovet av kunskapsuppbyggnad om, och skydd för, skogarnas biologiska kulturarv.
Kultur och natur som diskursiva praktiker
I den lagstiftning som gällde under 1300-talet i ”hälsingarnas land”, nuvarande Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och kustbygderna i Västerbotten till Bygdeå i norr, beskrivs områdena belägna norr därom som ödemark. Jämtland och Härjedalen tillhörde vid denna tid Norge och omfattades därför inte av Hälsingelagen. Begreppet ”ödemark” får ses i ljuset av samtidens politiska kontext, där norra Norrland befann sig i skärningspunkten mellan det svenska kungarikets och Novgorodrikets intressesfärer. De områden där fast, agrar bebyggelse saknades, betraktades som öde och ansågs vara öppna för territoriella anspråk. Drygt 300 år senare uttrycks i Lappmarksplakatet från 1673 samma uppfattning om obebyggda ödemarker.
66
L. Östlund, I. Bergman O. Zackrisson. Trees for food – a 3 000-thousand-year record of subarctic plant use. Antiquity 78:300 (2004), s. 278–286. 67
Till exempel G. Tegengren. Sverige och Nordlanden. Förvaltning och nordlig expansion 1250–1550. (Kungl. Skytteanska Samfundet, 2015), s. 7–99 och 151–232.
Den upprepades långt senare i 1900-talets kulturhistoriska forskningslitteratur. Så småningom försvann begreppet ödemark ur vokabulären, men fick en efterföljare i vildmarkskonceptet. I dag talar statliga myndigheter som Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen och de nordliga länens länsstyrelser, om vildmark i termer av positiva upplevelsevärden med friluftsliv och rekreation som främsta adressater. I miljömålet Storslagen fjällmiljö är målsättningen att fjällen ”ska ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden.” Begreppet ursprunglighet uttrycker en betydelseförskjutning i det ideologiska ramverk som omslutit uppfattningen om samiska kulturlandskap som öde- eller vildmarker. Samtidigt kvarstår tolkningsföreträdet hos den utomstående betraktaren. Renskötselns betydelse för att vidmakthålla naturbetesmarker, och därigenom den biologiska mångfalden, understryks rättmätigt, men arkeologisk forskning visar att en mycket lång förhistoria av jakt och fiske föregick renskötselns markanvändning. I det perspektivet får begreppet ursprunglighet en annan innebörd, men avsaknaden av systematiska inventeringar lämnar utrymmet fritt för en endimensionell syn på fjällens kulturlandskap.
Distinktionen mellan kultur och natur omsätts i dag i förvaltningsstrukturernas administrativa diskurser och faller ut i tillämpning och praktik. Det resulterar i endimensionell syn på samiska kulturlandskap där kulturmiljövården lämnat fältet öppet för naturmiljövårdens tolkningsföreträde. Från 1300-talets föreställningar om en ödemark i norr till dagens förespeglingar om vildmarker och ursprunglighet löper en undertext där natur överordnas kultur. Fjäll och skogar som föremål för friluftsliv och rekreation ges företräde framför kulturlandskap som historiebärare och livsrum.
Samiska kulturlandskap kan beskrivas som små- och storskaliga på samma gång. De fysiska lämningarna är i allmänhet så väl integrerade i landskapet att de är svåra att upptäcka för ett otränat öga. Landskapen gör sig inte bemärkta med monument utan talar med små bokstäver. Årstidernas växlingar och varierande resurstillgång har
68 N. Arell. Kolonisationen i lappmarken. Några näringsgeografiska aspekter. (Esselte studium, 1979), s. 7–8; M. Biörnstad. Kulturminnesvård och vattenkraft 1942–1980. (Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 2006), s. 40, G. Tegengren. Sverige och Nordlanden. Förvaltning och nordlig expansion 1250–1550. (Kungl. Skytteanska Samfundet, 2015), s. 156. 69 Till exempel www.Sverigesmiljomal.se/miljomalen/levande-skogar. 70 Naturvårdsverket. Storslagen fjällmiljö. Fördjupad utvärdering av miljömålen 2023. Rapport 7073. 2022. Stockholm: Naturvårdsverket. www.sverigesmiljomal.se/miljomalen/storslagen-fjallmiljo.
inneburit ett brett landskapsnyttjande över stora arealer. Jaktens, fiskets och renskötselns markanvändning är dynamisk och flexibel. Den kan närmast beskrivas som en tät, landskapstäckande väv av olika och alternativa strategier. De samiska landskapens unika kvalitet med små avtryck över stora ytor har lämnat utrymme för ett utifrånperspektiv med siktet inställt på natur framför kultur.
Enligt kulturmiljölagen ska även immateriella kulturarv skyddas. De samiska kulturlandskapens kartbild innehåller en rikedom av platsnamn som avspeglar den djupa kunskap om naturgivna förutsättningar som byggts upp och förmedlats från generation till generation. Andra platsnamn återger kulturlandskapets andliga aspekter, till exempel heliga berg och sjöar och platser knutna till gudavärlden. I den samiska världsåskådningen är forsar och vattenfall heliga platser. Vattenkraftsutbyggnaderna har inneburit att många heliga platser förstörts och lagts under vatten. Vid regleringen av Unna Julevädno/Lilla Lule älv 1973 byggdes en kraftstation över det heliga Áhkásjgårttje/Akkatsfallet, namngivet efter den samiska gudinnan Áhkka. När magasinet Tjaktjajávrre byggdes 1962 anlades dammen över det heliga fallet, Bassegårttje. Även gruvetableringar har medfört skador, som till exempel vid Lájsogädde/Laisvall i Árjepluove kommuvnna/Arjeplogs kommun där den heliga sjön Sájvatj förvandlades till en damm för giftigt gruvavfall. I förekommande fall gav varken kultur- eller naturvårdslagstiftning skydd för heliga platser. Med dagens omfattande industrisatsningar i norra Sverige prövas åter kulturmiljölagens styrka.
Världsarvet Laponia – ett undantag
Det nära sambandet mellan kulturarv och samtida praktik utgjorde ett avgörande argument för Unescos beslut om inrättande av Laponia som världsarv 1996. Tidigare hade det från svensk sida framförts ett förslag om att naturreservatet Sjávnja/Sjaunja som ett av Europas största våtmarksområden, skulle nomineras till världsarv baserat på dess naturvärden. Unesco menade att liknande våtmarksområden redan fanns utnämnda som världsarv, men ställde sig positivt till att slå samman flera nationalparker och reservat och att införliva den samiska kulturen till ett kombinerat natur- och kulturarv. Den svenska staten sammanställde tillsammans med Naturvårdsverket och Riks-
antikvarieämbetet ett underlag till nominering av världsarvet Laponia. Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum deltog i förarbetet och underströk betydelsen av det kulturhistoriska tidsdjupet och områdets karaktär av kulturlandskap. Här spelade de arkeologiska forskningsundersökningar genomförda av arkeologiska institutionen vid Umeå universitet under 1980- och 90-talen en avgörande roll för kunskapen om människans mångtusenåriga historia av landskapsbruk som fiskare, jägare och renskötare i området. I fråga om förvaltningsansvar framförde staten ett förslag på en organisation där samisk representation saknades. Samebyarna motsatte sig detta och ställde krav på inflytande och medverkan. Som ett resultat av den så kallade Laponiaprocessen 2006–2010 utarbetades en förvaltningsplan som innebär att berörda samebyar, Jokkmokks och Gällivare kommuner, Länsstyrelsen i Norrbottens län och Naturvårdsverket sedan 2011 samverkar i en gemensam förvaltningsorganisation, Laponiatjuottjudus. Det faktum att Riksantikvarieämbetet inte ingår i förvaltningen illustrerar hur kulturarv slutligen reducerades till ett tillfälligt undantag från regeln om naturens överordnade roll som diskursiv praktik.
Tillgänglighet och förtroende
Genom Riksantikvarieämbetets publika databas, Fornsök, har kända forn- och kulturlämningar gjorts tillgängliga för allmänheten. Databasen innehåller uppgifter om lämningarnas art, innehåll och geografiska position. Databasen är ett viktigt instrument i kulturmiljövården och en rik källa till kunskap, men databasens öppenhet är inte oproblematisk. I samband med fornminnesinventeringarna lyftes från samiskt håll frågan om skydd för känsliga platser som till exempel gravar, seitar och offerplatser. Under perioden 2008–2015 doldes den geografiska positionen bakom en inloggningsfunktion som endast yrkesverksamma personer inom uppdragsarkeologi och kulturmiljövård hade tillgång till. Det gällde för de lämningar som betecknas som depåfynd, till exempel offerplatser och de förhistoriska silverskatterna på Gotland. Det innebar att arkeologer verksamma i samiska kulturlandskap kunde bygga upp förtroendefulla relationer med in-
71 I.-M. Mulk. Sámi Cultural Heritage in the Laponian World Heritage Area. (Ájtte, 1997.) 72 L. Forsberg. Site Variability and Settlement Patterns (Umeå universitet, 1985); I.-M. Mulk. Sirkas – ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f. – 1600 e.Kr (Umeå universitet, 1994.) 73 Laponiaprocessen, 2010-10-08.
formanter som uttryckte önskemål om att känsliga platser skulle döljas i Fornsök. Från 2015 är all information öppen och tillgänglig i enlighet med EU:s öppna datadirektiv. I en handvändning förändrades därmed premisserna utan föregående diskussioner med vare sig Sametinget, Ájtte eller samiska organisationer. Det har medfört att förtroendet för det arkeologiska arbetet har skadats. Samtidigt bör det understrykas att frågan om öppna respektive slutna register är tveeggad. Öppenhet innebär att kulturarven görs tillgängliga för en bred allmänhet, som får möjlighet att lära känna sitt och andras kulturarv i alla dess former. Tillgänglighet innebär också utsatthet. Offerplatser och andra lämningar som kan uppfattas som känsliga riskerar att utsättas för ingrepp och skadegörelse om deras exakta plats i landskapet görs allmänt känd. I komplexa etiska frågor krävs djup kunskap om samisk kultur hos ansvariga instanser. Avsaknaden av ett samiskt centralmuseum med myndighetsansvar innebär att andra statliga myndigheter får rätt att besluta i frågor som rör samiska kulturlämningar.
Ytterligare ett problem som uppkommit genom den publika databasen hänger samman med fornminnesinventeringens låga täckningsgrad i Norr- och Västerbottens skogs- och fjällområden. Områden där registreringar saknas uppfattas som de facto fyndtomma, vilket leder till felaktiga och missvisande tolkningar av äldre tiders samhällen och markanvändning. Kartbilderna riskerar att förmedla en falsk bild av till synes obrukade och orörda landskap, vilket påverkar förståelsen för kulturlandskapens diversitet och tidsdjup. I förlängningen får avsaknaden av registrerade forn- och kulturlämningar konkreta och negativa konsekvenser, inte minst för samebyar och andra aktörer som inför förestående markexploateringar inte har ett fullgott kunskapsunderlag att tillgå.
74
Riksantikvarieämbetet, mejlkorrespondens, ärende I-2312-0199. 75
T. Äikäs M. Spangen. Sacred Nature, Diverging Use and Understanding of Old Sámi Offering Sites in Alta, Northern Norway. Religions 11:7 (2020): s. 317, DOI:10 3390/rel11070317. 76
För en diskussion om repatriering av samiska föremål och mänskliga kvarlevor i svenska Sápmi hänvisas till I.-M. Mulk. Conflicts over the repatriation of Sami cultural heritage in Sweden. Acta Borealia. 26:2 (2009) och till C.-G. Ojalas artikel i föreliggande publikation.
Slutkommentar
Kulturarv värderas och prissätts inom ramen för rådande maktstrukturer. Sveriges kulturmiljövårdspolitik vilar på ett kolonialt arv och bedrivs fortsatt i den koloniala tangentens riktning, såväl juridiskt genom lagstiftning som organisatoriskt och i praktiken. Den sammantagna bilden visar att kulturarv i norra Sverige, och specifikt i Sápmi, genomgående förminskats och nedvärderats med allvarliga konsekvenser för samiska kulturarv och kulturmiljöer. Här vilar ett tungt ansvar på Riksantikvarieämbetet i dess egenskap av överordnad myndighet.
I kapitlet har vi identifierat ett antal centrala punkter i utvecklingen av en likvärdig och effektiv kulturmiljövård i Sverige. Vi anser att Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum ska vara centralmuseum och myndighet för samiska kulturarv i Sverige och att systematisk fornminnesinventering måste genomföras i Sápmi. Vi konstaterar att kulturmiljölagen undantagslöst måste tillämpas vid markexploateringar och vid avverkningar i kulturbärande skogar. Vidare anser vi att arkeologiska undersökningar och kontinuerlig antikvarisk uppföljning i reglerade vattendrag ska bekostas av vattenkraftsexploatörer genom avsättning i en därför avsedd fond. Samtliga punkter följer Vallettakonventionens artiklar 1–14 och FN:s urfolksdeklaration (UNDRIP).
Referenser
Ájtte. Vem äger kulturarvet? anföranden vid konferens om återför-
ingsfrågor vid Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum 6–8 juni 2000. Duoddaris 20. (Ájtte, 2002.)
Arell, N. Kolonisationen i lappmarken. Några näringsgeografiska
aspekter. (Esselte studium. 1979.)
Baudou, E. Arkeologi och politik i norr. I I. Lundström (red.).
Historisk rätt? Kultur, politik och juridik i norr. (Riksantikvarieämbetet, 2007), s. 158–79.
Bergman, I. Från Döudden till Varghalsen. En studie av kontinuitet
och förändring inom ett fångstsamhälle i övre Norrlands inland,
5200 f.Kr. – 400 e.Kr. (Umeå universitet, 1995.)
Bergman, I., Påsse, T., Olofsson, A., Zackrisson, O., Hörnberg, G.,
Hellberg, E. Bohlin, E. Isostatic Land Uplift and Mesolithic Landscapes: Lake-tilting, a key to the discovery of Mesolithic
sites in the interior of northern Sweden. Journal of Archaeological
Science. 30:11 (2003): s. 1451–1458. Bergman, I., Östlund, L. Zackrisson, O. The use of plants as regu-
lar food sources in ancient subarctic economies – a case study based on the Sami use of Scots pine inner bark in northern Fennoscandia. Arctic Anthropology. 41:1 (2004): s. 1–12.
Bergman, I. Sjöregleringar och fornlämningar. Pro Memoria avse-
ende skada på fornlämningar och kulturlandskap inom Arjeplogs
kommun. (Silvermuseet, 2007.) Bernes, C. Lundgren, L. J. Bruk och missbruk av naturens resurser:
en svensk miljöhistoria. (Naturvårdsverket 2009.)
Biörnstad, M. Forskningsprojektet Norrlands tidiga bebyggelse. Forn-
vännen. (1968): s. 178–185. Biörnstad, M. Kulturminnesvård och vattenkraft 1942–1980.
(Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien, 2006.) Biörnstad, M. Kulturminnesvård i efterkrigstid – med Riksantikvarie-
ämbetet i centrum. (Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, 2015.)
Björck, M., Blennå, I., Nordin, J. M., Ulfhielm B. Wehlin, J.
Härdar och husgrunder – arkeologi i det samiska kulturland-
skapet i Syd- och Mellansverige. META – Historiskarkeologisk
tidskrift. (2021): s. 85–108.
Forestry and Our Cultural Heritage. Proceedings of the seminar
13–15 June 2005. Ministerial Conference on the Protection of Forests in Europe. Liaison Unit Warsaw. 2006.
Forsberg, L. Site Variability and Settlement Patterns. An analysis
of the hunter-gatherer settlement system in the Lule river valley,
1500 B.C./A.D. (Umeå universitet, 1985.)
Forsberg, L. Forskningslinjer inom tidig samisk förhistoria. Arkeologi
i norr. 6/7 (1996): s. 165–186. Forsgren, N. Den effektfulla älven. Stänk från Luleälvens kraftfulla
historia. (Vattenfall Norrbotten, 1990.)
FN. United Nations Declaration on the Rights of Indigenous
Peoples, UNDRIP. 2007. Hallström, G. Nämforsens hällristningar. Svenska Turistföreningens
årsskrift. 1920: 105–114. Hallström, G. Lapska offerplatser. I N. Edén (red.). Arkeologiska
studier tillägnade H. K. H. Kronprins Gustaf Adolf. (Norstedts, 1932), s. 111–131.
Hanes-Nutti, G. Samernas rättsliga ställning vid de tre första Suorva-
regleringarna. C-uppsats i historia. (Umeå universitet, 1988.) Hansen, L. I. Olsen, B. Samenes historie fram til 1750. (Cappelen
Akademisk forlag, 2004.) Hyenstrand, Å. Fornminnesinventering, kulturminnesvård och
arkeologisk samhällsforskning. Fornvännen 73 (1978): s. 69–74. Hörnberg, G., Josefsson, T., DeLuca, T.H., Higuera, P. E.,
Liedgren, L., Östlund, L. Bergman, I. Anthropogenic use of fire led to degraded Scots pine-lichen forests in northern Sweden. Anthropocene. 24 (2018): s. 14–29.
Janson, S. Hvarfner, H. Från norrlandsälvar och fjällsjöar. Riks-
antikvarieämbetets kulturhistoriska undersökningar i samband
med kraftverksbyggen och sjöregleringar. (Riksantikvarieämbetet, 1960.)
Jensen, R. (red.). Fornminnesinventeringen – nuläge och kompletter-
ingsbehov. En riksöversikt. (Riksantikvarieämbetet, 1997.)
Jensen, O. W. Pettersson, R. Kulturmiljövårdens regionala orga-
nisation. En historisk analys av roller och ansvar i förändring. FoU-rapport. (Riksantikvarieämbetet, 2021.)
Käck, J. Samlingsboplatser? En diskussion om människors möten i
norr 7000 f Kr – Kr f med särskild utgångspunkt i data från Ställ-
verksboplatsen vid Nämforsen. (Umeå universitet, 2009.)
Laponiaprocessen. Bakgrundstexter om nationalparkerna/
Suoddjimpárkajda Sarek, Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/
Muttos, Padjelanta/Bádjelánnda. Luonndoreseváhtajda/naturreservaten Sjávna/Sjaunja, Stubbá/Stubba samt Laponiaförvaltningen. Remissversion 2010-10-08.
Liedgren, L. Fornlämningar och erosion – en studie av Skellefteälvens
vattenkraftsutbyggnad och dess påverkan på sjöarna Hornavan, Uddjaur, och Storavan, Skellefte älvs dämningsområde. Rapport 48. (Silvermuseet, 2007.)
Liedgren, L. Hedman, S.-D. Utvärdering av fornminnesinventer-
ingen, 1984–2002 och projektet Skog och Historia, 2000–2004, i Norrbotten med exempel på tillämpningar av det digitala registret
och framtida inriktningar. Rapport 43. (Silvermuseet, 2005.) Magnusson, Gert. Det dokumenterade landskapet. Bebyggelse-
historisk tidskrift. 58, (2009): s. 7–22. Manker, E. Lapsk kultur vid Stora Lule älvs källsjöar. En etnografisk
inventering inom uppdämningsområdet vid Suorva. (Hugo Gebers
förlag. 1944.) Manker, E. Lapparnas heliga ställen. Kultplatser och offerkult i belysning
av Nordiska museets och landsantikvariernas fältundersökningar. (Almqvist Wiksell, 1957.)
Manker, E. Fångstgropar och stalotomter. Kulturlämningar från lapsk
forntid. (Hugo Gebers förlag, 1960.)
Manker, E. Lappmarksgravar: dödsföreställningar och gravskick i
lappmarkerna. (Almqvist Wiksell, 1961.)
Mulk, I.-M. Sirkas – ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.–1600 e.Kr. (Umeå universitet, 1994.)
Mulk, I.-M. Sámi Cultural Heritage in the Laponian World Heritage
Area. (Ájtte, 1997.)
Mulk, I.-M. Conflicts over the repatriation of Sami cultural heritage
in Sweden. Acta Borealia. 26:2 (2009): s. 194–215. Mulk, I.-M. Bayliss-Smith, T. P. The representation of Sámi
cultural identity in the cultural landscapes of northern Sweden.
I. Ucko, P.J. Layton, R. (red.). The Archaeology and Anthro-
pology of Landscape. (Routledge, 1999), s. 359–396.
Naturvårdsverket. Storslagen fjällmiljö. Fördjupad utvärdering av
miljömålen 2023. Rapport 7073. (Naturvårdsverket, 2022.)
Niklasson, M., Zackrisson, O. Östlund, L. A. Dendroecological
Reconstruction of Use by Saami of Scots Pine (Pinus sylvestris L.)
Inner Bark over the Last 350 Years at Sädvajaure, N. Sweden. Vegetation History and Archaeobotany. 3 (1994): s. 183–190.
Olsen, B. Hva er samisk forhistorie? I Krogh, M. Schanche, A.
(red.). Samisk forhistorie. Rapport fra konferanse i Laksel
5–6 september 2002. Várjjat Sámi Musea Čallosat/Varangee Samiske Museums Skrifter. (2004), s. 20–30.
Pettersson, R. Kulturell turism. En historisk översikt och analys om
kulturarvsturism i Sverige. (H:ström – Text Kultur, 2021.)
Riksantikvarieämbetet. Dnr 534/83. Riksantikvarieämbetet. 1995. PM 1995-05-29, dnr 411-2785-1995. Riksantikvarieämbetet. Bevarande av det samiska kulturarvet. Program för stöd. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. 1998. Riksarkivet. Lappfogdens i Norrbottens norra distriktarkiv, Proto-
koll (med handlingar), SE/HLA/1140002/AI/1 (1890–1930). Serning, I. Lapska offerplatsfynd från järnålder och medeltid i de
svenska lappmarkerna. (Almqvist Wiksell, 1956.)
SFS 1942:350. Lag om fornminnen. SFS 1979:429. Skogsvårdslag. SFS 1988:950. Lag om kulturminnen m.m. SFS 1993:553. Lag om ändring i skogsvårdslagen. SFS 1998:808. Miljöbalk. SFS 2010:900. Plan- och bygglag. SFS 2017:563. Museilag.
Silvén, E. Utställningar och föreställningar. Om samerna, Nordiska
museet och Skansen. I Mundal E. Rydving, H. (red.). Samer
som ”de andra”, samer om ”de andra”. Identitet och etnicitet i nor-
diska kulturmöten. (Umeå universitet, 2010): s. 195–207. Silvén, E. Friktion: Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska
kulturarvet. (Nordic Academic Press, 2021.)
Skog historia – slutrapport av kvalitetssäkringsprojektet 2012–2016.
(Riksantikvarieämbetet, 2017.) Spangen, M. Without a trace. The Sámi in the Swedish History
Museum. Nordisk museologi, 2 (2015): s. 17–32. Svanberg, I. Sockenlappar: en etnologisk studie av bofasta samer
och deras nomadiska förfäder i Mellansverige. (Uppsala universitet, 1981.)
Svanberg, F. Sveriges historia, som den samlats. I Grundberg, M.,
Hegardt, J., Nordström, P. Svanberg, F. (red.). Ett museum
måste irritera: fyra röster om Historiska museet. (Historiska museet, 2015), s. 123–210.
SÖ 1995:84. Utrikesdepartementet. Europeisk konvention om
skydd för det arkeologiska kulturarvet (reviderad) Valletta den 16 januari 1992. Sveriges internationella överenskommelser. 1995.
Tegengren, G. Sverige och Nordlanden. Förvaltning och nordlig expan-
sion 1250–1550. Umeå: Kungl. Skytteanska Samfundet. 2015. Ucko, P. J. Layton, R. Anthropology of Cultural Landscapes.
I Ucko, P. J. Layton, R. (red.). The Archaeology and Anthro-
pology of Landscape. (Routledge, 1999), s. 358–396.
Västerbottens länsstyrelse. 1995. Dnr 220-6630/95. Wallerström, T. Arkeologins svåraste problem? Om arkeologin,
historien och kampen om land och vatten i norra och mellersta Skandinavien. I Andersson, B., Claesson, B., Larsson, K.
Sjölin, R. (red.). Samer. Om Nordmalingdomen och om ett urfolks
rättigheter och identitet. (Recito, 2014), s. 205–239. Westerdahl, Ch. Samer Nolaskogs: en historisk introduktion till samerna
i Ångermanland och Åsele lappmark. (Örnsköldsviks kommun, 1986.)
Winberg, G. Fornlämningsbegreppet och ekonomiska kartan. Forn-
vännen. 73 (1978): s. 91–96.
Zachrisson, I., Alexandersen, V., Gollwitzer, M., Iregren, E.,
Königsson, L-K., Siven, C.H., Strade, N. Sundström, J. Möten
i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien (Statens historiska museum, 1997.)
Zachrisson, I. Arkeologi inför rätta – sydsamernas äldre historia.
I Lundström, I. (red.). Historisk rätt? Kultur, politik och juridik i norr, (Riksantikvarieämbetet, 2007), s. 157–179.
Zackrisson, O. Biological consequenses of cutting operations
th during the 17 century carried out at Sädvajaur, N. Sweden. I Schuler, A. (red.). History of Forest Utilization and Forestry in Mountain Regions. Schweizerischen Zeitschrift für Forstwesen 39, Supplement 74. (1985): s. 40–52.
Äikäs, T. Spangen, M. Sacred Nature, Diverging Use and Under-
standing of Old Sámi Offering Sites in Alta, Northern Norway. Religions 11: 7, 317. (2020): s. 1–22 DOI:10.3390/rel11070317.
Östlund, L., Zackrisson, O. Hörnberg, G. Trees on the border
between nature and culture – Culturally modified trees in boreal
Scandinavia. The Environmental History. 7:1 (2002): s. 48–68. Östlund, L. Bergman, I. Zackrisson, O. Trees for food – a 3 000 year
record of subarctic plant use. Antiquity. 78:300, 2004: s. 278–286. Östlund, L., Hörnberg, G., DeLuca, T. H., Liedgren, L.,
Zackrisson, O. Josefsson, T. Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800 and 1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio. 44 (2015): s. 508–520.
Internetadresser per 2024-03-28
https://www.nordiskamuseet.se/om-museet/uppdrag/. https://shm.se/. https://www.raa.se/museer/museiuppdraget/om-museiuppdraget/. https://www.raa.se/samhallsutveckling/fou-forskning-och-
utveckling/information-om-fou/.
https://www.skogsaktuellt.se/artikel/46246/markberedning-
viktigast-och-vanligast-i-norrland/. https://www.skogsstyrelsen.se/lag-och-tillsyn/forn--och-
kulturlamningar/. https://sverigesmiljomal.se/miljomalen/levande-skogar/. https://sverigesmiljomal.se/miljomalen/storslagen-fjallmiljo/.
Museernas samiska samlingar – en komplex och kraftfull resurs
Eva Silvén
Inledning
Det här kapitlet riktar blicken mot det samiska kulturarv som längs olika vägar har samlats och skapats i offentliga museer och arkiv, som föremål, fotografier och uppteckningar. Det är ett komplext arv som i många delar representerar ett utifrån- och överhetsperspektiv, men som på samma gång vittnar om samisk närvaro och handlingskraft. Med huvudsakligt fokus på 1900-talet visas hur majoritetsmuseernas samlingar och utställningar kom att gestalta den statligt sanktionerade synen på samerna, uttryckt bland annat genom rasbiologin, renbeteslagarna, språk- och skolpolitiken. Som konsekvens framträdde bilden av ett kulturellt underordnat folk, med renskötsel som främsta näring och fast förankrat i en historisk livsform i stället för i det samtida, industrialiserade samhället. Parallellt formades emellertid en egen, modern samisk identitet genom en ökande politisk och kulturell aktivism. Trots sina begränsningar är museernas samlingar i dag en betydelsefull del av det samiska kulturarvet och föremål för såväl fysiskt återförande som reappropriering genom alternativa kunskapsdefinitioner och konstnärliga omtolkningar. Mot bakgrund av aktuell urfolksrelaterad och kritisk kulturarvsforskning avslutas kapitlet med exempel på hur sådana återtaganden kan gå till och därmed ge samlingarna ett nytt värde bortom de koloniala utgångspunkterna.
1 Kapitlet bygger på forskning för min bok E. Silvén. Friktion. Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet. (Nordic Academic Press, 2021.) Särskilt gäller det avsnitten om
Kolonialt samlande
Att samla föremål och bygga museer, privata såväl som offentliga, har en lång historia med många olika avsikter. 1800-talets kolonialmakter handlade inte bara med råvaror och människor utan även med kultur, i en tid då modernitet, industrialisering och massproduktion av konsumtionsvaror låg i startgroparna i deras egna länder. Som en kontrast ”hemfördes” såväl bruksföremål som ceremoniella och andligt laddade ting från urfolk i erövrade länder för att bidra till bygget av nya nationella museer i kolonisatörernas huvudstäder. Där arrangerades de i berättelser om såväl konstfärdigt som primitivt hantverk, om främmande seder och bruk samt det som sågs som övertro och vidskepelse. Museiföremålen och utställningarna bidrog därmed till föreställningen om en social och kulturell rangordning mellan olika folk, mellan utveckling och ursprunglighet, mellan centrum och periferi, och där själva materialiteten förbands med sanning och bevisvärde. Den mening som samlarna tillskrev föremålen fixerades för lång tid framåt genom den fysiska materiens hållbarhet, museernas systematiska kataloger och uppdraget att samla och bevara för evigheten.
En del av föremålen kom att visas på de stora världsutställningarna, och till samma genre hör de ”levande” utställningarna där koloniserade folk (inklusive samer) reste omkring och visade upp sig och i förekommande fall även sina djur. Då medfördes även en samling etnografisk rekvisita, i syfte att skärpa bilden av kulturell olikhet och stärka framställningens autenticitet. Vissa föremål hittade senare vägen till de framväxande kulturhistoriska museerna, som också lät sig inspireras av de levande iscensättningarna för sina så populära rekonstruerande miljöutställningar.
Parallellt ökade det ”vetenskapliga” intresset för att identifiera och klassificera olika folkslag. Fysiska antropologer passade på att utföra skallmätningar av de kringresande grupperna vid de offentliga evenemangen – ett intresse som sedermera tog fastare form i 1900-talets rasbiologi och den så kallade ”lapp-skall-vara-lapp”-
Ernst Manker, Nordiska museets samiska samlingar och utställningen Lapparna, vars källor och litteratur redovisas utförligt i boken. 2 R. Andreassen. A. Folke Henningsen. Menneskeudstilling. Fremvisninger af eksotiske mennesker i Zoologisk Have og Tivoli. (Tiderne Skifter, 2011); C. Baglo. På ville veger? Levende utstillinger av samer i Europa og Amerika. Doktorsavhandling. (Universitetet i Tromsø, 2011.) https://hdl.handle.net/10037/3686.
politiken. Där ansågs urfolk inte ha någon möjlighet att förändras, de sågs som vanishing races, som skulle gå under och försvinna i mötet med det moderna samhället. Det blev därför en uppgift för etnografer och antropologer att rädda minnet av dem medan tid var. I dag berättar föremål, fotografi, film och annat dokumentärt material i museer och arkiv visserligen mycket om förflutna liv och levnadssätt, men betraktade med en utomståendes blick. På det viset har samlingarna ett historiskt värde som vittnesbörd om rötterna till senare tiders villfarelser, diskriminering och sociala underordning, men det har också visat sig möjligt att återerövra och använda samlingarna för andra syften är de ursprungliga.
Det moderna Sverige och dess urfolk
Redan på 1600-talet hade enstaka samlare intresserat sig för samiska föremål, men det var framför allt under det sena 1800-talet som intensivare förvärv tog form, bland annat till Artur Hazelius nya skapelser Nordiska museet och friluftsmuseet Skansen. De blev en del av det framväxande museiväsendet, med hembygdsmuseer, andra lokala eller regionala museer, de statliga Nationalmuseum och Historiska museet samt Naturhistoriska riksmuseet, vars samiska och övriga etnografiska samlingar flyttades över till Etnografiska museet när det bildades.
På 1900-talet började museiverksamheter som insamling, dokumentation och utställningsproduktion att professionaliseras, samtidigt med framväxten av museinära discipliner som etnografi och folklivsforskning. En viktig uppgift blev att i systematisk form samla föremål, beskriva bebyggelse och uppteckna berättelser för att rädda minnet av det förindustriella allmogesamhället – alltså en parallell till ambitionen att dokumentera förmodat utdöende folkslag. Även
3 L. Lundmark. ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm” – Svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv. (Norrlands universitetsförlag, 2002); F. Svanberg. Människosamlarna. Anatomiska museer och rasvetenskap i Sverige ca 1850–1950. (Historiska museet, 2015.) 4 M. Gidley. Edward S. Curtis and the North American Indian project in the field. (University of Nebraska Press, 2003.) 5 K. Arcadius. Museum på svenska. Länsmuseerna och kulturhistorien. (Nordiska museet, 1997); M. Hillström. Ansvaret för kulturarvet. Studier i det kulturhistoriska museiväsendets formering med särskild inriktning på Nordiska museets etablering 1872–1919. Doktorsavhandling. (Linköpings universitet, 2006.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aliu%3Adiva-7316; H. Medelius, B. Nyström E. Stavenow-Hidemark (red.). Nordiska museet under 125 år. (Nordiska museet, 1998); M. Snickare. Om stöld, förstörelse och samlande av samiska trummor. Den här antologin.
de renskötande samernas livsföring var på väg att förändras, vilket blev ett starkt tema i den med tiden tongivande etnografen Ernst Mankers verksamhet från omkring 1930. Manker trodde inte att samerna var hotade till livet, men han ville ta vara på spåren av de levnadssätt som var på väg bort, för forskningen och för att öka samernas kännedom om sitt förflutna. Att respektfullt bevara de historiska minnena blev för honom ett sätt att ge förändringen legitimitet. Manker var i början av sin karriär en välvillig kulturessentialist i sin syn på den nomadiserande renskötseln som den samiska kulturens ”kärna”, men han motsatte sig inte samernas modernisering – möjligen beklagade han att de vackra koltarna inte längre syntes till så ofta som förr. Han influerades tydligt av rasbiologin, men inte dess underordning av samerna. I stället kände han sympati för dem och kom även att försvara deras politiska strävanden.
Under 1900-talets första decennier befann sig samerna i en korseld av politiskt förmyndarskap, rasbiologisk diskriminering, vetenskapligt utforskande ”lappologer” och patriarkalt välmenande ”samevänner”, samtidigt som den egna politiska kampen och organiseringen hade inletts. Där ingick också att värna om samisk historia, kulturarv och samtida konstnärliga uttryck. Samiska erfarenheter återgavs i litteratur, självbiografiska och andra berättelser, jojk, konst, hantverk, slöjd och efterhand även i skapandet av lokala museer. Torkel Tomasson, den förste redaktören för Samefolkets egen tidning 1918, var också verksam som etnograf, och lärarinnan och aktivisten Karin Stenberg tog 1920 direkt strid för samernas rätt att själva definiera sin historia och sin identitet. I sin kritik mot självutnämnda experter och myndigheter förebådade hon 1970-talets diskussion om representation och tolkningsföreträde.
År 1939 lyckades Ernst Manker och Nordiska museet få statsbidrag till en tjänst som intendent med ansvar för forskning, samlingar och utställningar om samiskt liv. Därmed fick Manker en plattform för en intensiv verksamhet under de tre följande decennierna.
6 P. Lantto. ”För att med sin fackla få sprida ljus, där mörker varit rådande.” Samefolkets Egen Tidning – Torkel Tomassons livsskapelse och samernas språkrör. Oknytt 1–2 (2002). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-39316; V. Lindholm K. Stenberg. Dat läh mijen situd! / Det är vår vilja. En vädjan till den svenska nationen från samefolket. (Svenska förlaget, 1920); E. Manker. Torkel Tomasson som etnograf. Samefolkets egen tidning 2 (1941); H. Mebius. Vaajese: Torkel Tomasson traditionsbärare och forskare. (Jengel Gaaltije, 2008); Silvén. Friktion. Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet, passim; Å. Össbo, B. Marklund, L. M. Nilsson K. Stoor (red.). Skogssamisk vilja. En jubileumsantologi om skriften ”Dat läh mijen situd”, Karin Stenberg och skogssamisk historia och
nutid. (Umeå universitet, 2020.)
Han kom att samarbeta med en rad samiska aktörer, bland annat den nämnda Karin Stenberg som blev en nära vän. Genom hans publikationer nådde samiska röster majoritetssamhället i både text och bild, och i serien Acta Lapponica beredde han plats för såväl andra forskare som för konstnären Nils Nilsson Skums stora verk Same sita – lappbyn. Själv fick Manker en kanal direkt in i det samiska samhället genom sin medverkan i Samefolkets egen tidning, så ofta att han fick en egen bildbyline.
Relationen mellan Manker och det samiska samhället präglades alltså av ett dubbelriktat aktörskap, i motsats till tidigare uppfattningar som i missriktad medkänsla har framställt urfolken främst som offer för etnografers och antropologers aktiviteter. Det finns belägg som visar att det fanns en önskan om nya erfarenheter bakom samernas beslut att delta i 1800-talets ”levande” utställningar, att arbeta vid Skansens sameviste eller att låta sig intervjuas och fotograferas. Här fanns en längtan efter att se sig om i världen, möta okända besökare, få ett porträtt av sig själv eller en extra inkomst. Flera av Mankers uppgiftslämnare och medhjälpare samarbetade även med andra forskare eller hade egna kulturella och politiska ambitioner. En av dem var Paulus Utsi som medverkade på flera av Mankers arenor. Han var båtförare under fältarbeten, agerade dräktoch porträttmodell eller körde renar på Skansen innan han långt senare framträdde som poet. I sina dikter uttryckte han sorgen över de samiska landområden som hade dränkts i och med utbyggnaden av vattenkraften. Antropologen James Clifford har kallat sådana personer för kulturella medlare eller mellanhänder, intermediators eller cultural interpreters, och argumenterar för det komplexa och mångsidiga i dessa möten. I stället för att beskriva urfolkskulturer som statiska, lokala och essentiella borde forskarna uppmärksamma deras rörlighet och hur sammansatta de är av influenser från olika håll, menar Clifford.
Bland många urfolk finns muntligt traderade anekdoter om de besökande forskarna, som visar att alla ändå inte upplevde situationen likadant. Dessa berättelser har bildat en egen genre, snarlik i olika länder. För Mankers del handlar utsagorna å ena sidan om mångåriga
7 P. Utsi I. Utsi. Giela gielain. Divttat / Dikter. (Porjus, 1980.) 8 J. Clifford. Traveling cultures. I J. Clifford (red.). Routes. Travel and translation in the late twentieth century. (Harvard University Press, 1997.) Se även Baglo. På ville veger; V.-P. Lehtola. Johan Nuorgam: Sámi Squanto and cultural broker. Nordisk Museologi 27:3 (2019). DOI.org/10.5617/nm.7728.
goda samarbeten och vänskapsrelationer, å andra sidan om att han skulle ha stulit föremål, inte betalat för erhållna tjänster, fotograferat utan tillstånd och ha haft ett eller flera barn bland samerna. Oavsett sanningshalten skulle en analys på folkloristisk eller urfolksmetodologisk grund förmodligen karakterisera dessa historier som vittnesbörd om att rollen som etnografiskt studieobjekt inte kändes helt bekväm. Veli-Pekka Lehtola, professor i samisk kultur och historia, menar att ett folkligt motstånd mot myndigheter och andra auktoriteter inte alltid tog formen av direkt konflikt utan på motsvarande sätt sökte sig andra uttryck. Det kunde handla om olika slags fördröjande manövrer, som att inte ge klara besked, låtsad okunskap, tystnad, taktisk långsamhet eller ifrågasättande av överenskomna ersättningar och villkor. Det finns exempel på hur etnografer i sina beskrivningar av det studerade folkets ”lynne” och ”kynne” tolkade sådant bemötande som kulturellt och, enligt deras terminologi, rasmässigt bestämda egenskaper, som opålitlighet, lögnaktighet och primitiv tidsuppfattning. Urfolkens påstått religiöst betingade rädsla att låta fotografera sig kan också vara en sanning med modifikation, även om det hände att Manker blev avvisad av stränga læstadianer när han kom med sin kamera. Som antropologen Christopher Pinney har framhållit bör sådana berättelser kanske inte bara tolkas som självrådigt aktörskap. De kan också ingå i en kolonial genre med syftet att framställa urfolk som ovetande och vidskepliga.
Fotografier – och särskilt porträtt – som inte är tillkomna av tvång kan ses som resultatet av en förhandling mellan minst två personer och en åtminstone delvis gemensam konstruktion. Manker hade ofta en föreställning om vilken bild han ville ta och styrde valet av miljö, situation, position och ibland även klädsel, när han inte fångade en händelse i flykten. Men det var personen på andra sidan linsen som bestämde om fotografiet överhuvudtaget skulle bli av, och ibland även hur han eller hon skulle avbildas. År 1932 ville han ta en bild av Elli Mangi i Vittangi sameby när hon spände ut bellingar (huden från renens ben) på kåtaduken för att torka, men han fick vackert vänta medan Elli gick och hämtade sin sjal. ”Den fina sidenschaletten bäres
9 V.-P. Lehtola. Evasive strategies of defiance – everyday resistance histories among the Sámi. I T. Hylland Eriksen, S. Valkonen J. Valkonen (red.). Knowing from the Indigenous North. Sámi approaches to history, politics and belonging. (Routledge, 2019.) Jämför även Håkan Rydving om strategisk passivitet, i H. Rydving. Religionskonfrontation och motstånd i den svenska delen av Sápmi under 1600- och 1700-talen. Den här antologin. 10 C. Pinney, C. Photography and anthropology. (Reaktion Books, 2011), s. 75.
vanligen inte i vardagslag, men – Elli lät inte alltid regis[s]era sig, när hon skulle fotograferas.”
Vid ett annat tillfälle, år 1950, hade Manker sett fram mot att få fotografera renägaren Nils Nilsson Kemi i Muddus, Váhtjera/ Gällivare sameby, så som han såg ut när han kom direkt ur renskogen, ”orakad och dan och med mustaschpiskorna hängande”. Renägaren hade dock andra planer, och ville dessutom posera tillsammans med en särskilt stor ren med ovanligt breda hornskovlar:
Morgonen därpå kom han i stället rakad och vattkammad och med mustascherna snodda och styva rakt i vädret, värre än någon elegant när seklet var ungt. Dessbättre återtog mustascherna snart en något naturligare kurva. […]
Han ställde sig så bakom renen och hukade sig ned, så att huvudet kom
bakom renens horn. Det var inte han utan renen, som skulle vara störst.
Bland fjällens besökare fanns emellertid även de som agerade i en brutal, kolonial och manschauvinistisk stil – och mötte motsvarande motstånd. Konstnären och författaren Ossian Elgström gjorde under åren runt 1920 flera dokumentationsresor för Nordiska museet och minst en tillsammans med fotografen Borg Mesch, som på sitt håll också var ute på ”äventyr” i fjällen och bland samerna. Elgström och Mesch såg fotografering som sin oinskränkta rättighet, deras ”lovliga hantering”, som samerna utan invändningar skulle underkasta sig. De kunde till och med oförbehållsamt skryta med hur de med våld tvingat barn och kvinnor fram till kameran. Mot flera närvarande samers vilja envisades Mesch vid ett annat tillfälle med att fotografera en renskiljning i Gabná/Rautasvuoma sameby, vilket slutade med att han jagades i väg från platsen:
Jag hade emellertid hunnit ta flera plåtar, dels av gärdet och även av
eldarna, och då pojkarna Huuva rusade emot mig, tog jag dem med, de
blevo lite suddiga för jag hann inte ändra fokus, men det är väl det enda
lapska ’anfall’, som någonsin blivit fotograferat mig veterligt, så plåten
är ju unik. En sten träffade min kamera, men skadade den ej.
11
E. Manker. Rajden går. Skogslapparna i Vittangi skildrade i ord och bild. (Lars Hökerbergs bokförlag, 1934), s. 158, 203. 12
E. Manker. Över vidderna. Skisser och studier från landet i norr. (LT:s förlag, 1952), s. 244, 251, 260, 301. 13
O. Elgström. Hyperboreer. Reseliv och forskningar bland Jukkasjärvilapparna 1919–1920. (Bonniers, 1922), s. 274 ff.; O. Elgström. Fjällfotografen Borg-Meschs äventyr bland Lapplands fjäll. (Bonniers, 1929), s. 130 ff. Berättelsen om renskiljningen, med citatet och foto-
Till 1900-talets moderniteter hör även den rörliga bilden – filmen. Den blev ännu en form för medialisering av samer och samiskt liv och på 1930-, 1940- och 1950-talen producerades en mängd journalfilmer, semidokumentära kortfilmer och spelfilmer. De utspelade sig i samiska miljöer i norr, ofta bland renskötare, och till en del med samiska amatörskådespelare. Ett exempel är fotografen och filmaren Stig Wessléns förment autentiska Från vinterviste till sommarfjäll från 1949, som året efter gjordes om till spelfilmen Sampo Lappelill. Filmen är en fiktiv skildring av de renskötande familjerna Kallok och Kuoljok från Sirges/Sirkas sameby och deras årliga flyttning från skogsland till högfjäll, sammansatt av dokumentära sekvenser filmade under sju års tid. Etnologen Kajsa Kuoljok har kartlagt inspelningen utifrån Wessléns dagboksanteckningar och har efter samtal med egna släktingar beskrivit projektet ur samernas perspektiv. Där framgår hur Wessléns behov och önskemål störde flyttningarna i tid och rum och vilka tillrättalägganden som gjordes för att skapa bilden av en äldre rajd, vilket var filmens syfte. Som grund för samernas medverkan fanns ett avtal, men ”allt extraarbete skulle kompenseras ekonomiskt och det uppstod därför en hel del diskussioner under flyttningarna”, konstaterar Kuoljok. Wesslén blev så missnöjd att han klagade inför både lappfogdarna och landshövdingen. Den senare förmanade då samerna och framhöll att det inte var meningen att de skulle sko sig på projektet. En urban och samtida ”affärsmässighet” stämde inte överens med den ”autentiska” och ”ursprungliga” förmoderna livsform som skulle skildras.
Den skapande samlingen
Underordningen av samerna och den samiska motrörelsen hade alltså vardera sina sociala aktörer och materiella resurser för såväl tvång som motstånd. De var sammanflätade i det som jag har kallat ”fjällens sociomateriella nätverk”, där både människorna och deras fysiska föremål, böcker, filmer, institutioner, organisationer, lagar
grafiet, ingår i båda verken. Jämför K. Huuva. ”All vår kunskap och skicklighet om vårt liv gjordes till ingenting.” Gabnásamernas rättfärdiga vrede gentemot myndigheterna under åren 1930–1931. Den här antologin. 14 R. Nilsson, M. Rohdin U. Mörkenstam (red.). Sápmi på film och TV. (Umeå universitet, 2024.) 15 K. Kuoljok. Att skildra en kultur. I E. Mårald C. Nordlund (red.). Kamerajägaren. Stig Wessléns skildringar av naturen och det samiska. (Kungl. Skytteanska Samfundet, 2010.)
och andra praktikaliteter utgjorde maktmedel. Även museernas samlingar och utställningar blev en komplex och kraftfull potential inom nätverket. Med sina arbetsmetoder – fältarbete, forskning, nätverksbyggande, lobbying – formade Ernst Manker på Nordiska museet ett rikt och sammansatt källmaterial. Den samiska delaktigheten är uppenbar även om det var Manker som skrev dagordningen. Men vilken syn på samer och samisk kultur kom att etableras i museet och vilka blev konsekvenserna för samerna?
Den absoluta majoriteten föremål i de kulturhistoriska museernas samiska samlingar har valts ut för att representera vardagslivet under den nomadiserande renskötselns tid. I Nordiska museet finns omkring 6 500 inventarienummer (runt 8 000 enskilda objekt) med samisk anknytning, förvärvade före, under och efter Mankers tid. Av dessa består ett par hundra av trummor, seitar, offerplats- och gravfynd, rubricerade som ”kultföremål”. Resten är framför allt handgjorda bruksting från tiden före 1950. De är ordnade under rubriker som bohag, husgeråd, hantverk, dräkt, smycken och silver, renskötsel, seldon och transport, samt i viss mån även jakt, fångst och fiske. Sammantagna formar föremålsgrupperna en idealbild av samerna och deras historiska levnadsförhållanden, med stor spännvidd mellan det spektakulära och det vardagliga. Efter att föremålen blev införda i museernas samlingar sorterades de in i standardiserade kategorier och klassifikationer, som framöver kom att låsa samerna vid vissa sociala positioner och kulturella förväntningar. Samlingarna och samlingssystemen inte bara frammanade, de skapade sitt ”typiskt” samiska folk.
I första hand var det ett folk som bestod av nomadiserande renskötare, trots att denna grupp alltid utgjort en minoritet inom det samiska samhället. Den faktiska mångfalden av näringar, bosättningsformer och identitetsuttryck fanns inte representerad bland föremålen. Livet runt renen framstod som den samiska kulturens kärna. Det återknyter inte bara till tidiga resenärers fascination för den, i deras ögon, märkvärdiga renen utan också till det sena 1800-talets lagstiftning, då staten började definiera samer som renskötare. De seriösa forskarna kände naturligtvis till den verkliga mångfalden, men bortsåg från den i sitt sökande efter det kulturellt essentiella hos både
16
Jämför P. Lantto. Nationell symbol, etnisk markör eller utdöende näring? Bilden av renskötseln och dess betydelse inom samerörelsen i Sverige 1900–1960. I P. Lantto P. Sköld (red.). Befolkning och bosättning i norr. Etnicitet, identitet och gränser i historiens sken. (Umeå universitet, 2004.)
samer och andra folkslag. Det var i linje med vad tidens humanvetenskaper föreskrev, inte utan influens från den samtida rasbiologin.
Bilden av detta renskötande folk blev i museerna inte bara normerande och homogeniserande utan också starkt beskuren och retuscherad. Det är inte bara vad som finns i en samling som vittnar om studieobjektet i fråga utan också vad som inte finns, det som har valts bort. I de samiska museisamlingarna ingår i allmänhet bara föremål som kan sägas vara unika för samiska miljöer. Vanligt förekommande masstillverkade vardagsting har utelämnats, trots att även samer använde sig av och uppskattade dem. I läkaren Gustaf von Dübens verk Om Lappland och lapparne (1873) avbildas samer som sitter i en kåta och dricker kaffe ur koppar med fat av porslin. Året därpå upprepade Artur Hazelius motivet i dioramat Höstflyttning i Lule lappmark, i det nya museum som senare skulle bli Nordiska museet. Några kaffekoppar finns emellertid inte i museets samiska samlingar, eftersom sådana moderniteter inte stämde med bilden av det primitiva, naturnära nomadlivet som skulle bevaras för eftervärlden. Resultatet blev en stark åtskillnad, där samerna genom den materiella representationen framstod som radikalt annorlunda än resten av befolkningen. Helt präglade av sin unika etniska särart blev de ett folk som inte kom att beröras av tiden och dess förändringar – de blev the others of modernity.
Den här särskiljande urvalsmetodiken framstod än tydligare längre fram under 1900-talet, när mängden massproducerade föremål ökade i samhället. Under sin yrkesverksamma tid reste Manker i stort sett varje år för att dokumentera olika samiska miljöer, i ord, bild och materiellt. Men han ställdes snart inför ett dilemma. I början av sin karriär, under ett fältarbete i Vittangi sameby 1929, inventerade han föremålsbeståndet både utomhus och inomhus. Han noterade då bland annat att det i varje kåta fanns en klocka med speldosa, såpa och skurborste, tvål och handduk – ”karlarna hade sina rakdon och kvinnorna sin kam”.
17 G. v. Düben. Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske. Ethnografiska studier. (Norstedts, 1873), s. 213; Silvén. Friktion. Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska kulturarvet, s. 11. 18 V.-P. Lehtola. Our histories in the photographs of the others. Sámi approaches to visual materials in archives. Journal of Aesthetics Culture 10:4 (2018). DOI.org/10.1080/20004214.2018.1510647. 19 E. Manker. Bönder och nomader. Strövtåg i gömda landsändar. (J.A. Lindblads förlag, 1931), s. 218 ff.
I Nordiska museets samiska samling finns ett fåtal rakdon, en spegel, några glasögon och glasögonfodral, men inga klockor, kammar, handdukar, skurborstar eller plåtburkar för tvål och såpa, trots att de tydligen var vanligt förekommande. Där saknas även alla spår av de gamla och nya personliga småsaker som var och en förvarade i sin egen kisa, exempelvis plånbok, tändstickor, brevpapper, motbok, almanacka och postorderkataloger. Det är Mankers beskrivningar och fotografier som avslöjar de nya ting som efterhand introducerades i samernas vardag, men som saknas i samlingarna: kepsar, oljerockar, gummistövlar, overaller, blommiga förkläden och rutiga skjortor, babynappar, kikare, symaskiner, resegrammofoner, väggalmanackor, väckarklockor, utombordsmotorer och motorcyklar. Manker konstaterade själv skillnaden mellan det som var hans uppdrag och det som också väckte hans intresse:
Gammalt och nytt liksom natur och kultur möts överallt i lapplägren, brottas kanske ett tag och smälter så samman.
Det hade varit fascinerande nog att studera det nya Karasjok [...] Men vi låg ute för att studera det gamla, det försvinnande – innan det var för sent.
20
E. Manker. Under samma himmel. Strövtåg och studier bland samer söderut. (Lars Hökerbergs bokförlag, 1939), s. 63; E. Manker. Över vidderna. Skisser och studier från landet i norr. (LT:s förlag, 1952), s. 98.
Museernas samiska samlingar – en komplex och kraftfull resurs
Figur 1 Inga Katarina Nutti
Inga Katarina Nutti skriver brev till en vän, med postorderfirmans katalog i knät som skrivbord. Över
kolten bär hon ett blommigt bomullsförkläde. Vaisaluokta, Sirkas/Sirges sameby, Jokkmokk 1939.
Foto: Ernst Manker, Nordiska museet.
Museernas samiska samlingar – en komplex och kraftfull resurs
Figur 2 Jonas Henriksson Valkeapää
Jonas Henriksson Valkeapää, Änonjalme/Vuojatätno, har dragit en gul oljerock över kolten, bytt ut näbb skorna mot gummistövlar men behållit den rödtofsade mössan. Sirges/Sirkas sameby, Jokkmokk 1940. Foto: Ernst Manker, Nordiska museet.
Figur 3 Hans Larsson och Rut Frank
Syskonen Hans Larsson och Rut Frank på väg hem från en renslakt i Malå 1952. Foto: Ernst Manker, Nordiska museet.
Det skulle ännu dröja några decennier innan det vi i dag kallar samtidsdokumentation stod på museernas dagordning. Mankers uppgift var därför inte att ge en representativ bild av samtidens samiska materiella kultur. Hans mål var att berika museets, enligt dåtidens mått, ideala historiska samling, och där passade de nya föremålstyperna, livsformerna och det blandade bruket av gammalt och nytt inte in. I en av sina biografiska texter reflekterar han över problematiken:
Varje kultur har haft eller har sin tid, och den lapska herdekulturens tid var ute. Men dess bärare, människorna, levde vidare, på väg mot ny anpassning. […]
Medan sålunda de gamla kulturformerna fick leva historiskt vidare i
museisalarna, fann det moderna livet därute nya former och medel att
ta sig fram – att existera.
21 E. Manker. Åter mot norr. Minnesbilder och studier. (LT:s förlag, 1970), s. 149, 151.
Samerna var varken a vanishing race eller the others of modernity. Mankers uppfattning var att samerna hade lika stor rätt som andra att förse sig med de nya bekvämligheter som moderniseringen och industrialiseringen erbjöd, så länge som deras historia dokumenterades för framtidens forskning och för samernas egen skull.
Manker löste sitt dilemma på två sätt: dels genom en serie populära reseskildringar från sina fältarbeten, dels genom en utställning om historisk samisk renskötarkultur på museet. I reseskildringarna återgavs möten med människor och deras berättelser, händelser och naturupplevelser i en litterärt gestaltad och bitvis dramatiserad form. De enskilda elementen var dokumentära, fogades in i kulturhistoriska sammanhang och bands ihop till summerande analyser. Under hans yrkesverksamma liv utkom dessa böcker på kommersiella förlag i genomsnitt vart tredje år, alltid illustrerade med hans egna fotografier. På bilderna möter betraktaren olika natur- och kulturmiljöer, men framför allt blicken från män och kvinnor i olika åldrar och från barn. Böckerna fick en bred läsekrets, de utkom ofta till jul och hamnade i många hem och bibliotek över hela landet. Läsarna fick möta ett levande folk, i förändring och rörelse, där dåtid och nutid flätades samman i en pågående dialog. Här kunde Manker skildra både samisk kulturhistoria och den samtid som var svårare att hantera på museet, och även inkludera samiska näringar och vardagsliv vid sidan av renskötseln. Genom böckernas stora spridning kan de antas ha bidragit till en mer tidsenlig syn på samtidens samer, det vill säga som ett stöd för samisk emancipation och modernisering.
År 1947 öppnade Lapparna, en för tiden modern, välgjord, pedagogisk och kunskapsbaserad utställning som i sin gestaltning förenade gamla och nya uttryck. Formmässigt bestod den av verklighetstrogna scener med figurdockor i naturlig skala och uppstoppade djur, montrar med föremål och miniatyrmodeller, stora fotografier samt konstnärliga målningar och texter direkt på väggarna. Vid sidan av ett stort antal andra medverkande var flera samer engagerade i produktionen för att få den materiella kulturen rätt representerad och arrangerad. Dessutom höll Mattias Kuoljok ett av invigningstalen, efter museichefen Andreas Lindblom och i närvaro av bland andra kronprins Gustaf Adolf och kronprinsessan Louise. I pressen mottogs utställningen med positiva recensioner, en av dem skriven av
Museernas samiska samlingar – en komplex och kraftfull resurs
rektorn för Samernas folkhögskola Lennart Wallmark i Samefolkets
egen tidning.
Figur 4 Sigga och Mattias Kuoljok med Ernst Manker
Utställningen Lapparna. Mattias och Sigga Kuoljok från Jokkmokk klövjar en ren tillsammans med Ernst Manker. Foto: Lennart Nenkler 1947, Nordiska museet.
L. Wallmark. Om Nordiska Museets nyordnade lapska avdelning. Samefolkets egen tidning 3 (1947).
Figur 5 Sigga Kuoljok
Utställningen Lapparna. Sigga Kuoljok agerar modell för en figurdocka i rajden. Foto: Lennart Nenkler 1947, Nordiska museet.
Utställningen handlade om det historiska, nomadiserande renskötarlivet hos skogssamer och fjällsamer, det som ansågs utgöra essensen i samisk kultur. Det fanns fem teman: det samiska renskötselområdet med hem och bostad, själva renskötseln, den manliga slöjden, den kvinnliga slöjden med ett dräktgalleri samt den andliga kulturen med
trummor, offerplatser och seitar. De över 650 föremålen var valda ur Nordiska museets samlingar, med avsikten att exponera det yppersta, en kanon från en historisk, högtstående kultur. Men utställningen hade inga tidsangivelser samtidigt som texterna skrevs i presens. Därmed anslöt sig Manker sig till den norm som gällde för museiutställningar om urfolk vid den här tiden. Med antropologen Johannes Fabians ord placerades folken i fråga på detta vis i ett ethnographic present, ett tidlöst ingenmansland utan såväl historia som framtid – till skillnad mot den samtida majoritetskulturen. Utställningen blev kvar till 1979.
Förflyttningar och förskjutningar
Med dagens syn på urfolksrättigheter och museietik har förvärven av urfolkens tillhörigheter och deras förvandling till objekt i majoritetsmuseernas magasin ifrågasatts. Har föremålen införskaffats på ett etiskt försvarbart sätt och utan tvång? Hur förvaras och hanteras de i relation till kulturella föreställningar i ursprungsmiljön? Borde de återföras, och i så fall till vem och på vilka villkor? Det finns alltför många exempel på hur särskilt de etnografiska museernas ”hemförande” av föremål från koloniserade länder i praktiken har handlat om stöld och olaga övertalning. Men som etnologen Lotten Gustafsson Reinius har poängterat kan det etnografiska samlingsskapandet förstås som en kolonial praktik på flera sätt:
Utövarna av denna gestaltningsform iscensätter sig själva som subjekt
och första uttolkare, medan föremålens tidigare ägare och producenter
reduceras till objekt för handlingar eller till generaliserbara representanter
för en folkgrupp.
Majoritetsmuseernas samlingar från urfolken kan ses som fortsatt kulturell exploatering även om föremålen har räddats undan destruktion eller om förvärven har gått till på ett försvarbart sätt. ”Dekolonisering” eller ”avkolonisering” av museerna har därför blivit ett
23 J. Fabian. Time and the other. How anthropology makes its object. (Columbia University Press, 2002), s. 31, 37 ff., 80 ff., passim. 24 L. Gustafsson Reinius. Innanför branddörren. Etnografiska samlingar som medier och materialitet. I S. Jülich, P. Lundell P. Snickars (red.). Mediernas kulturhistoria. (Statens ljud- och bildarkiv, 2008.) Om samma slags koloniala praktik, jämför även Snickare. Om stöld, förstörelse och samlande av samiska trummor. Den här antologin; L. Nilsson Stutz. Mänskliga kvarlevor, samlande och repatriering. Dagens situation i Sverige i ett internationellt perspektiv. Den här antologin.
viktigt tema i den internationella urfolks- och museidebatten från slutet av 1900-talet och framåt. I denna process har museiföremålen, trots sina begränsningar vad gäller urval och representation, blivit symboler för urfolkens strävan att få större makt över sitt kulturarv och ökad tillgång till sin egen historia. En metod är ”repatriering”, det materiella återförandet av enstaka objekt eller hela samlingar till institutioner i ursprungsområdet. Men minst lika viktig är den immateriella dimensionen av samlingarna, att blåsa nytt liv i deras ursprungliga kulturella betydelse, oavsett var de befinner sig. Mot den västerländska kunskapstraditionen med dess koppling till kolonialismen har ställts begrepp som indigenous knowledge, urfolksmetodologi eller traditionell kunskap, för att beteckna kunskapssystem och praktiker som under lång tid har utvecklats av samhällen i nära samspel med sin omgivande naturmiljö.
Dagens situation förebådades på 1960-, 70- och 80-talen, då den växande samiska politiska aktivismen mer organiserat började ställa krav på inflytande över både etnologisk samtidsdokumentation och befintliga museisamlingar. Den samiskrelaterade forskningen rörde sig norrut, där nya universitet och högskolor utökade antalet aktörer i ”fjällens sociomateriella nätverk”. Ett växande etnopolitiskt samarbete över de nationella gränserna öppnade för ett nytt centrum, Sápmi, som steg för steg växte till en nod i ett globalt nätverk av urfolk. Inför öppnandet av Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk, 1989, beslöt Etnografiska museet i Stockholm att överföra sina samiska samlingar dit. Det var en både faktisk och symbolisk handling, som fick de berörda föremålen att gestalta samisk identitet och historia på ett nytt sätt. I stället för att vara beståndsdelar av ett etnografiskt, tidigare naturhistoriskt, museum i huvudstaden blev de språkrör i ett nationellt museum för samisk kultur, beläget i det historiska samiska kärnområdet.
Ett slags (o)ordning kan på det viset anses ha blivit korrigerad, nämligen föremålens fysiska belägenhet. Återförandet blev en ny hållpunkt i tingens biografi och startpunkten för en ny process. Ett exempel är ”seiten från Sieberbuollda”, som i dag visas i en monter
25
A. Lonetree. Decolonizing museums. Representing native America in national and tribal museums. (University of North Carolina Press, 2012); L. Peers A. K. Brown. Museums and source communities. A Routledge reader. (Routledge, 2003); M. G. Simpson. Making representations. Museums in the post-colonial era. (Routledge, 2001); L. T. Smith. Decolonizing methodologies.
Research and indigenous peoples. (Zed Books, 1999.)
26
Först som deposition, från år 2023 med äganderätt.
på Ájtte efter en lång vistelse i Stockholm. Den bortfördes ursprungligen från Sirges/Sirkas sameby i Jokkmokk av två unga adelsmän, Eric von Rosen och Henrik Horn af Åminne, under en äventyrlig fjälltur år 1900. Efter långdragna förhandlingar med de samiska vägvisarna hjälpte dessa slutligen till med att bära i väg denna seite och ytterligare tre. Några år senare, 1905, skänkte von Rosen seiten till Etnografiska museet. År 1947 lånade Ernst Manker den till sin utställning Lapparna på Nordiska museet, där den blev kvar även i den efterföljande utställningen Samer, som representant för äldre samisk religion och föreställningen om heliga platser och föremål. Först efter upprepade påtryckningar överfördes seiten 2002 till Ájtte, som en sista del av depositionen från Etnografiska museet. Där blev den åter inordnad i en utställning om samisk historisk religion, men den här gången tillsammans med sin biografi och en detaljerad beskrivning av hur stölden från fjället hade gått till. Källan var en då nyligen funnen dagbok, förd av Henrik Horn av Åminne. Vid sidan av att visas som ett andligt föremål berättade alltså seiten nu även om kringförandet av samisk materiell och immateriell kultur, som en viktig dimension av samisk historia. Men det är också en svensk historia. Seitens biografi visar på den dubbla agensen och den komplexa sammanflätningen mellan utforskare och utforskade, både då och nu. Även om föremålen återförs till sina ursprungsmiljöer och infogas i sina gamla tolkningssammanhang kvarstår ärren efter att ha ingått i andras berättelser, med en delvis främmande namngivning och påförda inventarienummer. Dessa ärr påminner om hur andra har tagit sig rätten att skriva samernas historia – men också hur samerna har inkluderats i den svenska och nordiska historia som museerna har till uppgift att förvalta.
Rätt hanterat kan alltså samma föremål som en gång representerade ett kolonialt intrång förvandlas till ett verktyg för försoning och upprättelse. Ett återförande öppnar för en fortsättning på objektets biografi, där det kan inordnas i nya berättelser och bli bärare av fler värden än tidigare. I den processen ingår också en omtolkning av begreppet ”hem”. Ett föremåls förflyttning till ett museum kallades i koloniala termer för ett ”hemförande”, från den oordnade verkligheten till samlarens ordnade ”hem”. I dag ställs krav på att samma objekt ska avkolonialiseras genom att återföras ”hem” till sin ursprungliga miljö. Detta ”hem” är förstås inte identiskt med det som föremålet en gång togs ifrån, därav de stundtals uppkomna svårigheterna att avgöra vilka som i dag kan tänkas vara de rättmätiga mot-
tagarna. Den ursprungliga platsen och miljön är inte densamma som förr, men inte heller det återförda föremålet. Med förflyttningen till museet fick det en delvis ny identitet och inordnades i det systematiska sammanhang som museernas kataloger representerar. Man kan säga att det inte bara fick ett nytt ”hem”, det adopterades också av en ny släkt, fick nya syskon och till och med nya föräldrar, genom att särskilt vid de etnografiska museerna räknas som tillhörande exempelvis Lamans samling eller Walfridssons samling.
En återförandeprocess kräver ny forskning och nya praktiker för att bli meningsfull, ur både materiella och immateriella aspekter. I Norge mynnade projektet Bååstede (”tillbaka”) 2019 ut i ett avtal där Norsk Folkemuseum och Kulturhistorisk museum i Oslo förband sig att returnera omkring 1 600 föremål till Sápmi, knappt hälften av deras samiska samlingar, till sex samiska museer som förvaltas av det norska Sámediggi/Sametinget. Beslutet krävde många förhandlingar och ny dokumentation för att garantera att varje objekt hamnade på rätt plats, där det skulle kunna göra mest nytta. Även praktiska och ekonomiska problem måste lösas, från sanering av gamla insektsgifter till finansiering av nya förvaringsmöjligheter på de mottagande museerna. Ungefär samtidigt beslutade Finlands Nationalmuseum i Helsingfors 2017 att överföra hela sin samiska föremålssamling, omkring 2 000 objekt, till det samiska museet Siida i Enare, som också utgör ett regionalt natur- och kulturcentrum. Den efterföljande nya basutställningen har tillsammans med museets äldre historia analyserats i en avhandling av sociologen Áile Aikio. I den utgör frågan om ”samifieringen”, samification, av museet en central problematik. Samifiering – eller ”indigenisering”, indigenization – syftar på forskning och praktiker som tar hänsyn till och utvecklar urfolkens behov och begreppsvärldar, och där urfolken själva får föra sin talan. Kulturhistorikern och arkeologen Eeva-Kristiina Nylander för i sin tur resonemanget ett steg vidare när hon i sin avhandling argumenterar för begreppet ”rematriering”, som en immateriell motsvarighet till en materiell ”repatriering”. Uttrycket härstammar från feministiskt inriktad urfolksforskning och syftar på den delen av
27
K. E. Gaup, I. Jensen L. Pareli (red.). Bååstede. The return of Sámi cultural heritage. (Museumsforlaget, 2021.) Om aktuell återförandeproblematik, jämför även Snickare. Om stöld, förstörelse och samlande av samiska trummor. Den här antologin. 28
Á. Aikio. Saamelainen museo? Tutkimus saamelaisen kulttuuriperinnön ontologisesta politiikasta. / Sámi museum? A research on the ontological politics of Sámi cultural heritage. Doktorsavhandling. (University of Lapland, 2023.)
återförandet som tar vid när föremålet är fysiskt tillbaka i sin ursprungliga miljö och ska kulturellt återintegreras, gärna med koppling till slöjd (duodji)och annan traditionell kunskap.
I en tredje ny avhandling utvecklas detta ytterligare, när socialantropologen och museologen Eva Dagny Johansen konkret har följt och beskrivit effekterna av återförandet till Alta Museum, som en del av Bååstedeprojektet. Föremålen har tillfogats ny kunskap, människorna har fått utökad kännedom om sitt kulturarv, och genom avhandlingen har museet fått en ny grund för såväl fortsatt forskning som fördjupad samverkan med det samiska lokalsamhället. Ett återkommande tema i dessa och andra berättelser om återföranden är betydelsen för den samiska identiteten i ett historiskt perspektiv. Det överensstämmer med Ernst Mankers ovan nämnda ambition: att rädda och samla inte bara för forskarvärlden utan även för samernas tillgång till sitt förflutna.
I Sverige har Nordiska museet med sina stora samiska samlingar ett motsvarande ansvar som grannländernas nationella museer. Sedan 2022 har frågan om ett återförande till Sápmi utretts i dialog med samiska organisationer och museiinstitutioner. Något konkret förslag finns inte, med hänvisning till frågans komplexitet, bland annat samlingarnas omfattning, finansiella frågor samt olika intressen i det samiska samhället. Dialogen är dock tänkt att fortsätta. Mot bakgrund av FN:s urfolksdeklaration har Riksantikvarieämbetet parallellt utrett juridiska, ekonomiska och praktiska möjligheter att återföra samiska ceremoniella föremål och mänskliga kvarlevor från statliga
29 E.-K. Nylander. From repatriation to rematriation. Dismantling the attitudes and potentials behind the repatriation of Sámi heritage. Doktorsavhandling. (University of Oulu, 2023.) https://urn.fi/URN:ISBN:9789526235707. Jämför E. K. Nylander. Ládjogahpir rematriated. Decolonization of the Sámi women’s hat of pride. I S. Valkonen, Á. Aikio, S. Alakorva
S.-M. Magga (red.). The Sámi world. (Routledge, 2022.)
30 E. D. Johansen. Samisk kulturarv tilbakeføres. Innvirkninger på lokalmuseum og samfunn i Altafjorden, Sápmi. Doktorsavhandling. (Universitetet i Oslo, 2024.) 31 Nordiska museet. Utredning om Nordiska museets samiska samling. (2024.) https://www.nordiskamuseet.se/om-museet/aktuellt/utredning-om-nordiska-museetssamiska-samling/ (hämtad 15 oktober 2024).
museimyndigheter. Genom åren har en rad återbegravningar genomförts.
Även med urfolkens samlingar kvar i majoritetsmuseerna finns det olika sätt att åstadkomma den eftersträvade reapproprieringen och laborera med befintliga museiföremåls och samlingars kulturella identitet och meningsinnehåll. Begreppet ”kontaktzon”, contact zone, har ofta använts för att beskriva gränssnittet mellan majoritetsmuseer och urfolk, platser där kulturer möts, krockar och brottas med varandra, ofta i situationer som präglas av ojämlika maktrelationer. En uppgift kan vara att tillsammans gå i närkamp med de tankemodeller som en gång styrde insamlingen. En annan att följa förvärvsprocessen baklänges för att åter framkalla de kunskaps- och meningssystem som föremålen ursprungligen härrör från. Andra packar upp och packar om samlingarna, kompletterar benämningar och organiserar materialet i nya kategorier. I dag finns också möjligheten att involvera ny teknik, som projektet Sávvet – Att hela kulturarv genom digitalisering vid Silvermuseet i Arjeplog. Där utvecklas informationen i den befintliga samlingsdatabasen, bland annat genom 3D-fotografering, för att ge i första hand berörda samer möjlighet att knyta an till föremålen som en väg till den egna, ofta undanträngda historien. På så vis kan materiellt ömtåliga objekt stanna i museet och ändå vara tillgängliga oavsett var någon befinner sig. Den som vill kan också själv bidra till föremålens biografier med lokal kunskap och andra kulturellt meningsbärande data.
Arkiv och bibliotek innefattas också i minnesinstitutionernas ansvar för att redovisa och göra sina samlingar från urfolk tillgängliga,
32
Riksantikvarieämbetet. Förutsättningar för identifiering och återlämnande av samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor. Redovisning av regeringsuppdrag i Riksantikvarieämbetets
regleringsbrev 2023. Del 1. (Riksantikvarieämbetet, 2023.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Araa%3Adiva-8421; Riksantikvarieämbetet. Förutsättningar för identifiering och återlämnande av samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor. Redovisning av regeringsuppdrag i Riksantikvarieämbetets reglerings-
brev 2023. Del 2. (Riksantikvarieämbetet, 2024.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Araa%3Adiva-8478. 33
Se Nilsson Stutz. Mänskliga kvarlevor, samlande och repatriering. Dagens situation i Sverige i ett internationellt perspektiv. Den här antologin; C.G. Ojala. Att samla de döda. Insamling av samiska mänskliga kvarlevor under 1800-tal och tidigt 1900-tal. Den här antologin. 34
J. Clifford. Museums as contact zones. I D. Boswell J. Evans (red.). Representing the nation. A reader. Histories, heritage and museums. (Routledge, 1997.) 35
Till exempel R. Harrison, S. Byrne A. Clarke (red.). Reassembling the collection. Ethnographic museums and indigenous agency. (School for Advanced Research Press, 2013.) 36
Museichefen Malin Brännström, personlig kommunikation våren 2024; Silvermuseet. Sávvet. Att hela kulturarv genom digitalisering. www.silvermuseet.se/projekt/forskningsprojekt/savvet (hämtad 15 oktober 2024).
att göra upp med sitt koloniala och rasistiska arv och att respektera urfolkens begreppsvärld. Ett aktuellt exempel är forskningsprojektet Samisk audiovisuell samling med antologin och kollektionen Sápmi på film och tv, som innefattar samlingar av rörlig bild med samiskt innehåll på Kungliga biblioteket, Svenska Filminstitutet och Sveriges Television. Projektet har inbegripit en omfattande inventering som har resulterat i en kollektion av omkring 450 filmer och 8 600 tvprogram samt en antologi med kritiskt vetenskapliga analyser av vissa teman och material. Flera etiska aspekter har utvecklats, dels för att filmerna innehåller både fördomsfulla och stereotypiserande inslag, dels för att projektet utgår från att Sverige har erkänt samer som urfolk i enlighet med internationell rätt. Alla objekt har därför försetts med nya metadata (innehållsbeskrivningar) som baseras på samisk kunskap och använder samiska benämningar och ortnamn.
Museernas och arkivens samlingar är ett flerdimensionellt källmaterial, med en till synes outtömlig potential för ny forskning och nya tolkningar. Den koloniala blicken och dess urval har inte hindrat ett återbruk från andra positioner, som när journalisten Elin Anna Labba i sin bok om 1900-talets tvångsförflyttningar, Herrarna satte oss hit, vänder på perspektiven. Genom egna kommentarer har hon tillfört Mankers och andras fotografier ytterligare en dimension i identifieringen av människor, platser och relationer, nu ur de tvångsförflyttades perspektiv. Det är ett exempel på det som Veli-Pekka Lehtola kallar our histories in the photographs of the others, med syfte på foton tagna av forskare, turister och andra besökare i Sápmi. De kan användas som empiriska vittnesbörd om materiella förhållanden eller för att blottlägga stereotypa föreställningar, men för samerna finns ytterligare en, införstådd, dimension: en lokal och släktrelaterad bild från det förflutna. Kanske kan det bli ett kärt återseende – eller en påminnelse om ett övergrepp.
”Kulturarv” tolkades tidigare som något som var värt att bevara i positiv mening. Men även vittnesbörd om förtryck och diskriminering har i dag tagit plats som en del av det samiska kulturarvet, i linje
37 R. Nilsson. Etiska frågor inom forskningsprojektet Samisk audiovisuell samling. I R. Nilsson, M. Rohdin U. Mörkenstam (red.). Sápmi på film och TV. (Umeå universitet, 2024); K. Kuoljok. En samisk blick på metadata. I R. Nilsson, M. Rohdin U. Mörkenstam (red.). Sápmi på film och TV. (Umeå universitet, 2024); Svensk Mediedatabas. Sápmi på film och tv. (2024.) https://smdb.kb.se/catalog/id/004184279 (hämtad 15 oktober 2024); Filmarkivet. Sápmi på film. (u.å.). www.filmarkivet.se/teman/sapmi-pa-film (hämtad 15 oktober 2024). 38 E. A. Labba. Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige. (Norstedts, 2020.) 39 Lehtola. Our histories in the photographs of the others.
med de senaste decenniernas debatt och forskning om ”svåra kulturarv”, difficult heritage. Många söker sig därför till problematiska, men tidigare åsidosatta, frågor i samisk historia som tvångsförflyttningarna, rasbiologin, nomadskolan eller språket. Ett annat samiskt ”svårt” kulturarv är uppgrävda mänskliga kvarlevor, som resultat av arkeologisk forskning eller regelrätt gravplundring. I dag utvecklas nya rituella former för att läka dessa sår, som respektfulla återbegravningar i samisk miljö när kvarlevorna lämnar rollen som forskningsmaterial och återgår till att bli förfäder.
Ytterligare ett samiskt ”svårt” kulturarv utgår från verksamheten vid Statens institut för rasbiologi, som spred sina ”forskningsresultat” både i publikationer med vetenskapliga anspråk och i populära böcker och utställningar för allmänheten. Många samer har berättat om sina möten med de skallmätande rasbiologerna och förödmjukelserna har även gestaltats och bearbetats i konstnärlig form av bland andra poeten och konstnären Rose-Marie Huuva, konstnären Katarina Pirak Sikku och filmskaparen Amanda Kernell. Porträttfotografier var ett centralt forskningsmaterial för rasbiologerna, och de togs med storformatskamera med stor detaljrikedom. På de allra flesta bilderna bär människorna sina egna kläder. Detta har samiska dräktforskare kunnat använda för ny kunskap och inspiration vad gäller teknik, material och mönster i en rikare variation än vad museernas samlingar kan erbjuda. Andra har kunnat finna porträtt av äldre anhöriga och bekanta.
Naturligtvis har användningen av de rasbiologiska fotografierna diskuterats och ifrågasatts ur etisk synpunkt. Bilderna vittnar om hur samerna som forskningsobjekt har blivit beskrivna och förnedrade, och att överhuvudtaget använda och visa dem igen kan ses som att än en gång upprepa förtrycket. Men genom att tillskrivas en annan mening kan kanske vapnet vridas ur förövarens händer – som att i konstnärlig form gestalta och bearbeta skammen eller att avlocka porträtten ny kunskap. Det är en form av återtagande som rasbiologen Herman Lundborg knappast kunde ha föreställt sig. Genom sådana avkoloniserande metoder visas det återigen att arkivens och museernas samlingar är kraftfulla resurser, och möjliga att förändra beroende på vilka perspektiv som läggs på dem.
40
R.-M. Huuva, I. Tapio, T. Marainen S. I. Marainen. Viidát. Divttat Sámis / Vidd. Dikter från Sápmi. (Podium, 2006); A. Kernell. Sameblod. [Film]. (Nordisk Film Production Sverige AB, 2017); K. Pirak Sikku. Nammaláhpán / Namnlös. [Konstverk]. (Bildmuseet i Umeå, 2014.)
Referenser
Litteratur
Aikio, Á. Saamelainen museo? Tutkimus saamelaisen kulttuuriperinnön
ontologisesta politiikasta. / Sámi museum? A research on the ontological politics of Sámi cultural heritage. Doktorsavhandling. (University of Lapland, 2023.)
Andreassen, R. Folke Henningsen, A. Menneskeudstilling. Frem-
visninger af eksotiske mennesker i Zoologisk Have og Tivoli. (Tiderne
Skifter, 2011.) Arcadius, K. Museum på svenska. Länsmuseerna och kulturhistorien.
(Nordiska museet, 1997.) Baglo, C. På ville veger? Levende utstillinger av samer i Europa og
Amerika. Doktorsavhandling. (Universitetet i Tromsø, 2011.)
https://hdl.handle.net/10037/3686.
Clifford, J. Museums as contact zones. I Boswell, D. Evans, J.
(red.). Representing the nation. A reader. Histories, heritage and museums. (Routledge, 1997), s. 435–437.
Clifford, J. Traveling cultures. I Clifford, J. (red.). Routes. Travel
and translation in the late twentieth century. (Harvard University
Press, 1997), s. 17–46. Düben, G. v. Om Lappland och lapparne, företrädesvis de svenske.
Ethnografiska studier. (Norstedts, 1873.)
Elgström, O. Hyperboreer. Reseliv och forskningar bland Jukkasjärvi-
lapparna 1919–1920. (Bonniers, 1922.)
Elgström, O. Fjällfotografen Borg-Meschs äventyr bland Lapplands
fjäll. (Bonniers, 1929.)
Fabian, J. Time and the other. How anthropology makes its object.
(Columbia University Press, 2002.) Gaup, K. E., Jensen, I. Pareli, L. (red.). Bååstede. The return of
Sámi cultural heritage. (Museumsforlaget, 2021.)
Gidley, M. Edward S. Curtis and the North American Indian project
in the field. (University of Nebraska Press, 2003.)
Gustafsson Reinius, L. Innanför branddörren. Etnografiska sam-
lingar som medier och materialitet. I Jülich, S., Lundell, P. Snickars, P. (red.). Mediernas kulturhistoria. (Statens ljud- och bildarkiv, 2008), s. 73–95.
Harrison, R., Byrne, S. Clarke, A. (red.). Reassembling the collec-
tion. Ethnographic museums and indigenous agency. (School for Advanced Research Press, 2013.)
Hillström, M. Ansvaret för kulturarvet. Studier i det kulturhistoriska
museiväsendets formering med särskild inriktning på Nordiska
museets etablering 1872–1919. Doktorsavhandling. (Linköpings
universitet, 2006.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aliu%3A diva-7316.
Huuva, R.-M., Tapio, I., Marainen, T. Marainen, S. I. Viidát.
Divttat Sámis / Vidd. Dikter från Sápmi. (Podium, 2006.)
Huuva, K. ”All vår kunskap och skicklighet om vårt liv gjordes till
ingenting.” Gabnásamernas rättfärdiga vrede gentemot myndigheterna under åren 1930–1931. Den här antologin.
Johansen, E. D. Samisk kulturarv tilbakeføres. Innvirkninger på lokal-
museum og samfunn i Altafjorden, Sápmi. Doktorsavhandling. (Universitetet i Oslo, 2024.)
Kuoljok, K. Att skildra en kultur. I Mårald, E. Nordlund, C. (red.).
Kamerajägaren. Stig Wessléns skildringar av naturen och det samiska.
(Kungl. Skytteanska Samfundet, 2010), s. 189–202. Kuoljok, K. En samisk blick på metadata. I Nilsson, R., Rohdin, M.
Mörkenstam, U. (red.). Sápmi på film och TV. (Umeå univer-
sitet, 2024), s. 40–52.
Labba, E. A. Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige.
(Norstedts, 2020.) Lantto, P. ”För att med sin fackla få sprida ljus, där mörker varit
rådande.” Samefolkets Egen Tidning – Torkel Tomassons livsskapelse och samernas språkrör. Oknytt 1–2 (2002): s. 8–26. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3 Adiva-39316.
Lantto, P. Nationell symbol, etnisk markör eller utdöende näring?
Bilden av renskötseln och dess betydelse inom samerörelsen i
Sverige 1900–1960. I Lantto, P. Sköld, P. (red.). Befolkning
och bosättning i norr. Etnicitet, identitet och gränser i historiens sken. (Umeå universitet, 2004), s. 279–297.
Lehtola, V.-P. Our histories in the photographs of the others. Sámi
approaches to visual materials in archives. Journal of Aesthetics
Culture 10:4 (2018), s. 1–13. DOI.org/10.1080/20004214.2018.1510647.
Lehtola, V.-P. Evasive strategies of defiance – everyday resistance
histories among the Sámi. I Hylland Eriksen, T., Valkonen, S.
Valkonen, J. (red.). Knowing from the Indigenous North. Sámi
approaches to history, politics and belonging. (Routledge, 2019), s. 29–46.
Lehtola, V.-P. Johan Nuorgam: Sámi Squanto and cultural broker.
Nordisk Museologi 27:3 (2019): s. 77–95. DOI.org/10.5617/nm.7728.
Lindholm, V. Stenberg, K. Dat läh mijen situd! / Det är vår vilja.
En vädjan till den svenska nationen från samefolket. (Svenska för-
laget, 1920.) Lonetree, A. Decolonizing museums. Representing native America in
national and tribal museums. (University of North Carolina Press, 2012.)
Lundmark, L. ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm” – Svenska
statens samepolitik i rasismens tidevarv. (Norrlands universitetsförlag, 2002.)
Manker, E. Bönder och nomader. Strövtåg i gömda landsändar.
(J.A. Lindblads förlag, 1931.) Manker, E. Rajden går. Skogslapparna i Vittangi skildrade i ord och
bild. (Lars Hökerbergs bokförlag, 1934.)
Manker, E. Under samma himmel. Strövtåg och studier bland samer
söderut. (Lars Hökerbergs bokförlag, 1939.) Manker, E. Torkel Tomasson som etnograf. Samefolkets egen
tidning 2 (1941), s. 14–15. Manker, E. Över vidderna. Skisser och studier från landet i norr.
(LT:s förlag, 1952.)
Manker, E. Åter mot norr. Minnesbilder och studier. (LT:s förlag, 1970.) Mebius, H. Vaajese: Torkel Tomasson traditionsbärare och forskare.
(Jengel Gaaltije, 2008.)
Medelius, H., Nyström, B. Stavenow-Hidemark, E. (red.). Nordiska museet under 125 år. (Nordiska museet, 1998.)
Nilsson, R. Etiska frågor inom forskningsprojektet Samisk audio-
visuell samling. I Nilsson, R., Rohdin, M. Mörkenstam, U.
(red.). Sápmi på film och TV. (Umeå universitet, 2024), s. 23–39.
Nilsson, R., Rohdin, M. Mörkenstam, U. (red.). Sápmi på film och TV. (Umeå universitet, 2024.)
Nilsson Stutz, L. Mänskliga kvarlevor, samlande och repatriering.
Dagens situation i Sverige i ett internationellt perspektiv. Den här antologin.
Nylander, E.-K. Ládjogahpir rematriated. Decolonization of the
Sámi women’s hat of pride. I Valkonen, S., Aikio, Á., Alakorva, S. Magga, S.-M. (red.). The Sámi world. (Routledge, 2022), s. 446–464.
Nylander, E.-K. From repatriation to rematriation. Dismantling the
attitudes and potentials behind the repatriation of Sámi heritage. Doktorsavhandling. (University of Oulu, 2023.) https://urn.fi/URN:ISBN:9789526235707.
Ojala, C.-G. Att samla de döda. Insamling av samiska mänskliga kvar-
levor under 1800-tal och tidigt 1900-tal. Den här antologin. Peers, L. Brown, A. K. Museums and source communities. A Rout-
ledge reader. (Routledge, 2003.)
Pinney, C. Photography and anthropology. (Reaktion Books, 2011.) Riksantikvarieämbetet. Förutsättningar för identifiering och återläm-
nande av samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor. Redo-
visning av regeringsuppdrag i Riksantikvarieämbetets reglerings-
brev 2023. Del 1. (Riksantikvarieämbetet, 2023.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Araa%3 Adiva-8421.
Riksantikvarieämbetet. Förutsättningar för identifiering och återläm-
nande av samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor. Redo-
visning av regeringsuppdrag i Riksantikvarieämbetets reglerings-
brev 2023. Del 2. (Riksantikvarieämbetet, 2024.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Araa%3 Adiva-8478.
Rydving, H. Religionskonfrontation och motstånd i den svenska
delen av Sápmi under 1600- och 1700-talen. Den här antologin. Silvén, E. Friktion. Ernst Manker, Nordiska museet och det samiska
kulturarvet. (Nordic Academic Press, 2021.)
Simpson, M. G. Making representations. Museums in the post-colonial
era. (Routledge, 2001.)
Smith, L. T. Decolonizing methodologies. Research and indigenous
peoples. (Zed Books, 1999.)
Snickare, M. Om stöld, förstörelse och samlande av samiska trummor.
Den här antologin. Svanberg, F. Människosamlarna. Anatomiska museer och rasveten-
skap i Sverige ca 1850–1950. (Historiska museet, 2015.)
Utsi, P. Utsi, I. Giela gielain. Divttat / Dikter. (Porjus, 1980.) Wallmark, L. Om Nordiska Museets nyordnade lapska avdelning.
Samefolkets egen tidning 3 (1947), s. 20–21. Össbo, Å., Marklund, B. Nilsson, L. M. Stoor, K. (red.). Skogs-
samisk vilja. En jubileumsantologi om skriften ”Dat läh mijen situd”,
Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid. (Umeå universitet, 2020.)
Internet och media
Filmarkivet. Sápmi på film. (u.å.).
www.filmarkivet.se/teman/sapmi-pa-film (hämtad 15 oktober 2024).
Kernell, A. Sameblod. [Film]. (Nordisk Film Production Sverige AB,
2017.)
Nordiska museet. Utredning om Nordiska museets samiska samling.
(2024.) https://www.nordiskamuseet.se/ommuseet/aktuellt/utredning-om-nordiska-museets-samiskasamling/ (hämtad 15 oktober 2024).
Pirak Sikku, K. Nammaláhpán / Namnlös. [Konstverk]. (Bildmuseet
i Umeå, 2014.) Silvermuseet. Sávvet. Att hela kulturarv genom digitalisering.
www.silvermuseet.se/projekt/forskningsprojekt/savvet (hämtad 15 oktober 2024).
Svensk Mediedatabas. Sápmi på film och tv. (2024.)
https://smdb.kb.se/catalog/id/004184279 (hämtad 15 oktober 2024).
Rasbiologiska materialets ursprung i Sápmi – en konstnärlig resa i skallmätarnas spår
Katarina Pirak Sikku
Inledning
Hösten 1986 fanns ett meddelande på anslagstavlan i Humanisthuset på Umeå universitet. Det stod att forskaren Lars Beckman sökte samiska personer som ville lämna blod. Jag hade precis börjat läsa A-kursen i etnologi på universitet. Jag gick och lämnade blod. När jag hade gjort det fick jag berätta om mina föräldrar och deras föräldrar.
På kvällen satt jag i soffan hos min syster och hennes man; vi såg på Nordnytt. I ett inslag intervjuades Per Mikael Utsi, som var på styrelsemöte på Svenska Samernas riksförbund, om blodundersökningen. Han sa något i stil med, ”det liknar rasbiologi.” Dagen därpå diskuterades nyheten på riksförbundets kontor på Brogatan i Umeå. Det var första gången jag fick höra om institutet. Inför det första Sametingsvalet pågick en lågmäld diskussion om varför många äldre samer var skeptiska till att anmäla sig till den samiska röstlängden. Jag kommer ihåg att när jag var i Kiruna och frågan diskuterades sa en person att hon aldrig skulle stå på en lista som kunde röja henne.
1 Tack till den anonyme/-a granskaren för värdefulla kommentarer på texten, tack till redaktörerna för noggrann läsning och viktiga kommentarer. Jag vill tacka de som har kommit med synpunkter på den här texten. Ett extra tack till arkivarierna på Uppsala universitetsbibliotek för all hjälp. 2 Lars Beckman, 1928–2005. Genetiker med intresse för ärftliga sjukdomar i Norrland samt inslag av finnar och samer i den norrländska befolkningen.
Hon hänvisade till en undersökning som gjorts i hennes hemby när hon var barn och hon nämnde rasbiologi. Det rasbiologiska institutet nämndes då och då, i tidningar och i samepolitiska sammanhang. Dokumentären De icke önskvärda gjorde institutet synligare.
Till min examen från Konsthögskolan i Umeå 2004 fyllde jag ett litet rum med min historia. Jag hade ritat kartor på väggar och golv, presenterade fragment av den research jag hade gjort under åren på skolan. Fragmenten var i form av skisser och foton och en del var färdiga verk. Jag bjöd in åtta samiska kvinnor boende i Umeå och vi diskuterade vad som var min privata smärta och vilken smärta som jag delade med andra.
Ett verk som fick en del uppmärksamhet var Nammalápahiid listu – De namnlösas lista. Det är ett verk där jag har använt mig av en sida i boken The Race Biology of the Swedish Lapps. Min nyfikenhet väcktes när jag läste i boken och jag ville veta mer om dem som undersöktes. Sedan 2004 har jag försökt hitta deras röster., Jag har även besökt det rasbiologiska institutets arkiv. År 2017 beviljades jag konstnärliga forskningsmedel från Vetenskapsrådet för projektet Att ge mig mitt eget perspektiv – rasbiologernas spår i det samiska folkhemmet och kunde då fördjupa mig i arbetet. Jag har fokuserat på den samiska rösten i arkivet. Det är inte lätt att hitta den rösten eftersom få samer har skrivit till institutet. Om den samiska närvaron nästan är osynlig i de skriftliga dokumenten så är den desto mer närvarande i det fotografiska materialet.
I det här kapitlet ska jag svara så gott det går på en av de vanligaste frågorna jag får när jag föreläser. Det är inte den frågan som ställs publikt. Ofta får jag ett telefonsamtal, mejl, eller så väntar frågeställaren längst bak i salen tills jag går ut. Frågan är: Vart åkte rasbiologerna och vilka var de?
Arkivet efter Statens institut för rasbiologi förvaras i Uppsalas universitetsbibliotek. Byggnaden ligger på krönet av Carolinabacken och närmaste granne är Uppsala slott. Huset är målat i en gulbeige färg och kan nog uppfattas som en kameleontfärg. Huset skiftar efter dygnets timmar och kan upplevas orangerött tidiga morgontimmar. Porten är en trädörr med ett mässingshandtag som har nötts av händer under årens lopp.
3 Agneta Bernhárdzon/SVT, Dokument inifrån – De icke önskvärda, SVT, 2002. 4 Titlarna på mina verk är ofta ett samarbete med min man Nils-Henrik Sikku. Vi resonerar vad jag vill med mitt verk och han översätter min intention till en titel oftast på samiska. 5 S. Wahlund The race biology of the Swedish Lapps, part II.
Arkivet består av dokument, ekonomiska handlingar som löneutbetalningar och reseräkningar, korrespondens till och från institutet, verksamhetsplaner, listor över inventarier och böcker, korrespondens till och från styrelsen och fotografier. Den fotografiska delen består av 108 fotoalbum. Av dessa finns det totalt 42 album med porträtt av samer. I fem av dessa album finns det fotografier av nakna personer. Det kan även finnas nakenfotografier i de andra albumen. De flesta personerna är inte namngivna. Ibland kan det finnas en blyertsanteckning med namn på personen längst ned på arket om personen har identifierats. Det fotografiska materialet är välbesökt. Det är möjligt att ta del av materialet, men det behöver beställas fram i förväg.
I början när jag besökte arkivet i Uppsala sökte jag samiska efternamn i diariet och det var nästan fruktlöst. Få samer skrev till institutet. När jag sedan fick medel från Vetenskapsrådet gick jag över till en strategi där jag sökte igenom samtliga akter, ark för ark. Jag sökte efter brev som innehöll något skrivet om samer och Sápmi. De skriftliga dokumenten är omfattande och innehåller allt från filmbeställningar till styrelseprotokoll.
Jag har under arbetets gång försökt behålla mitt fokus på de som undersöktes och då med min blick som subjekt. Jag är konstnär och har försökt att hitta sätt att visualisera arkivmaterialet. Allt går inte att visualisera och därför har en del av arbetet inriktats på rena arkivstudier. Hur läser jag ett arkiv som saknar skriftligt källmaterial från dem som undersöktes? Hur närmar jag mig det här materialet utan att upprepa övergreppet? Jag försöker vara lojal med de undersökta och en strategi är att inte projicera mina känslor på materialet. Jag vet hur rasbiologi och rashygien användes av nazisterna under andra världskriget och det väcker olustkänslor, men vad de som undersöktes kände kan jag inte veta.
Jag har i den här artikeln valt att fokusera på resorna som institutet gjorde till Sápmi. Det finns inte någon redogörelse för hur resorna gick till och vart rasbiologerna reste. Mitt syfte är att så nära och detaljerat som möjligt följa dessa resor, vilka som utförde dem, samt visa på några av konsekvenserna för samerna som de mötte. Jag har fokuserat på de resor institutet gjorde mellan åren 1922 och 1935. År 1935 efterträddes chefen Herman Lundborg av Gunnar Dahlberg,
6 http://www.alvin-portal.org/alvin/attachment/document/alvinrecord:13040/ATTACHMENT-0009.pdf.
och i och med det ändrades institutets inriktning. Jag har studerat reseräkningarna från de resor som gick till Sápmi, och som finns i huvudböckerna G1:1-G1:6. Jag kommer också att redogöra för två resor som inte har dokumenterats i form av en reseräkning men som ändå har genomförts. Flera sådana resor finns troligen i materialet.
Resenärerna
Under 1922–1935 gjordes ett åttiotal resor till Sápmi. Den som reste mest under de åren var institutets chef Lundborg. Den kvinnliga reseassistenten Anna Myrsell reste också mycket till Sápmi, men inte alls i samma omfattning som sin chef. Lundborg hade redan börjat resa till Sápmi 1913 och de resorna har jag inte tagit med. De personer som reste till Sápmi var antropologen Wilhelm Krauss, biträdande rasbiologen Erik Daniel (E.D) Schött, den kvinnliga reseassistenten och fotografen Gunhild Sandgren, statistikern Sten Wahlund, extra assistenten Maria Isaksson, biträdande rasbiologen Torsten Sjögren, tillförordnade rasbiologen Sven Wiking, antropologen John Paul Edwardsson, antropologen Viktor Linder, reseassistenten Frida Renberg, tillförordnade assistenten för antropologi Gustav Bergfors, extra reseassistenterna A Fredericksson, Ingrid Pettersson och B. Larsson. Genealogen August Ljung reste också för institutets räkning. Ljungs uppgift var att skriva av kyrkböckerna. vilket gjorde att han stannade länge på slutdestinationen. Institutet försökte få prästerna att skriva av kyrkböckerna. Några gjorde det frivilligt. medan andra som kyrkoherde David Ahlfort ville ha betalt, fem öre per namn. Komministern Wallenius, Sorsele, hade lovat att åta sig arbetet med att skriva av kyrkböckerna för 300 kronor. Men han insåg att arbetet var väldigt omfattande så han begärde 650 kronor.
Institutets personal reste mest sommartid och från mitten av september till december gjordes endast någon enstaka expedition. Några resor företogs i januari och februari och då var det för att åka till platser där det pågick en marknad eller en laestadiansk samling. Institutet kommunicerade ofta med folkskollärare, präster, foto-
7 M. Hagerman. Käraste Herman – rasbiologen Herman Lundborgs gåta. (Nordstedts, 2015), s. 61. 8 UUA: Statens institut för rasbiologi, Till institutet för inkomna skrivelser, 1922–1924, E2:2, ing 144/24, I.d 170/24. 9 Statens institut för rasbiologi, Till institutet för inkomna skrivelser, 1926, 120/26. 10 Statens institut för rasbiologi, Till institutet för inkomna skrivelser, 1922–1923, E2:1, dnr 40/23.
grafer och personer med god lokal kännedom för att få hjälp med boende, resande, bärare, båtskjuts och annat praktiskt. Det är få brev skrivna till eller från de lokala läkarna. Institutet reste som mest intensivt från juli 1924 till juni 1926. Under den tidsperioden gjordes 26 dokumenterade resor till Sápmi som redovisas i form av reseräkningar. Det var också under de här åren som Institutet satsade mera resurser på expeditionerna i form av många avlönade på plats för att genomföra undersökningarna.
År 1924 åkte Lundborg och Myrsell till Arvidsjaursområdet. Krauss och Sandgren åkte till Tärnabyområdet. Sommaren 1925 åkte Lundborg, Krauss och Sandgren till Ljusnedal. Krauss och Sandgren fortsatte sedan mot norra Jämtland och förmodligen till midsommarhelgen i Ankarede. Därifrån fortsatte de mot Tärnaby-området och E. D. Schött gjorde dem sällskap i Tärnaby och Vilhelminaområdet. Lundborg och Maria Isaksson täckte området kring Kåbdalis. Nedan ska jag berätta när institutets personal åkte till Lannavaara.
Lannavaara nyår 1925–1926 och Tärendö påsk 1926
Den 31 december 1925 påbörjade E.D. Schött sin resa till Lannavaara med nattåg från Uppsala till Kiruna. Hans kollega Sten Wahlund åkte den 29 december 1925 till Kiruna och firade där nyår hos läkaren Gustaf Anckarsvärd. I Kiruna slog Sten Wahlund och E.D Schött följe med Ljung boende i Kiruna. Från början var planen att de skulle åka bil från Kiruna till Jukkasjärvi, och därifrån ta sig med häst. De hade fått ändra planerna och åkte i stället över Jukkasjärvi trots att det tog längre tid. Den 1 januari åkte de med skjuts via Jukkasjärvi, Soppero färjestället vid Lainioälv till Lannavaara. Vid samma tid fick missionsföreståndaren August Lundberg i Lannavaara ett telegram från Lundborg som löd:
Nomadskoleinspektören har bestämt att doktor Schött skall undersöka samtliga nomadskolebarn i Norrbotten varvid vanlig läkareundersökning även blodprov verkställes. Annan läkare ej bemyndigad.
11
UUA: Statens institut för rasbiologi, Huvudböcker, 1924–1926, G1:2, dnr 116. 12
Ibid., dnr 132. 13
Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1926, E2:3, I.D 311/25. 14
Statens institut för rasbiologi, Från institutet utgångna skrivelser, 1926, B2:2, U.D 4/26.
Ett telegram med liknande innehåll skickades till doktor Gustaf Anckarsvärd i Kiruna. Det som föranledde dessa två telegram var att Schött, Wahlund och Ljung hade telegraferat till Lundborg. Telegrammet löd:
Rietz hos Ankarsvärd Kiruna den 4/1 fru Rietz hos Eckman Boden
Rietz talar om samarbete tänker resa till Torneå stad undersöker lappar
i Gellivare och Killinge av Schött rådd vända sig till professor Lundborg
tillsagd att professorn bestämmer över Schött telegram från Bergström
till Lundberg Lannavaara att Schött får undersöka nomadskolorna Rietz
talade om att undersöka ett par nomadskolor troligen Karesuando Schött
önskar att professor Lundborg bestämmer och ordnar förhållandena Schött Wahlund Ljung.
Schött, Wahlund och Ljung hade rest för att vara i Lannavaara under den laestadianska samlingen. På grund av de många tillresta var det svårt att hitta boende. Ljung ordnade det tillsammans med predikanten August Lundberg. Lundberg skrev den 6 januari till Lundborg om svårigheterna med boende generellt i Lannavaara. För tillfället arbetade tre nomadskolelärarinnor i byn och att hitta boende för Wahlund och Schött var en utmaning. Det kom så mycket folk till samlingen, läkaren Söderlind, ett halvt dussin predikanter och en präst. Lundbergs hustru mådde inte så bra:
Därför måste jag inskränka mig till att svara att jag skall göra, hvad jag kan för att mottaga dem. Någon i byn fick jag icke, men en av nomadlärarinnorna fick resa hem och hennes rum blev fritt med hennes kök
och jag lyckades få hem Genia för en vecka från Karesuando och då gick
det, så de få bo där i skolan och äta här hos mig. Dr Schött är en trevlig
och som det synes mig en lärd man, som tar sitt arbete på fullt allvar. Det var en olycka att vi dagligen ha 30 graders kyl att kämpa med.
Av brevet framgår det att Lundberg och Lundborg hade vandrat ihop. När Lundberg hade gått till fots till sina predikningar hade Lundborg följt honom. Säkert för att lära känna samerna. Om hälsan tillät skulle Lundberg sommaren 1926 vandra från Tysfjord till Leipojaur, Vaisaluokta, Kutjaur, Virijaur och därifrån till Sulitelma mot Arjeplog. Han ville besöka de samer som flyttat från Karesuando.
15 Ibid., U.D 5/26. 16 Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1926, E2:4, I.D 2/26. 17 Statens institut för rasbiologi, Huvudböcker, 1924–1926, G1:2. 18 Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1925, E2:3, I.D 314/25 och E2:4, I.D 10/26. 19 Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1926, E2:4, I.D 10/26. 20 Ibid.
Det finns inte så många finska typer i institutets samlingar skrev Krauss till Ingrid Pettersson. Av den anledningen skulle Krauss resa till Tärendö och Övertorneå över påsken 1926. Han skulle undersöka barnen och även den övriga befolkningen ”så gott det låter sig göras”, fortsatte han. Han hoppades att han utan allt för stort besvär skulle lyckas ta några fotografier av dem utan kläder. Pettersson som hade lärt sig fotografera ville åka med och en av uppgifterna var för att fotografera kvinnorna. Institutet kunde ersätta henne för utgifterna, men inte betala ut lön. Före Krauss avresa korresponderade kyrkoherde Sigurd Lidström, Tärendö, med Lundborg. Han skulle få bo hos en familj i Tärendö och sonen skulle agera tolk.
Frågan är, om Krauss ej också behöver en kvinnlig tolk, särskilt under
påskferien, då fotografering kom att ske i större utsträckning än eljest.
Jag tager för givet, att en ljus skolsal – som brukligt är överallt – får ställas till institutets förfogande, då skolarbete ej pågår.
Medan Krauss och Ingrid Pettersson var i Tärendö åkte Schött till Arjeplog, Lundborg till Gällivare med omnejd. De båda sammanstrålade i Killinge där Schött stannade 18 dagar.
Efter åren 1924–1926 var det inte lika många resenärer och definitivt inte lika många resor. I juli 1932 gjorde institutet en expedition till Purnu/Hakkasområdet. Det var Lundborg, tillförordnade assistenten för antropologi Gustav Bergfors, extra assistenterna Frida Renberg och B. Larsson och den kvinnliga reseassistenten Anna Myrsell. Efter den här expeditionen hittar jag inga stora expeditioner, men Lundborg var i Sápmi nästan fyra månader 1933 och fem månader 1934. I Huvudböckerna för åren 1932–1935 påträffade jag 19 resor, nio av dem gjorde Lundborg, och Myrsell fem resor. Hon var också borta länge från Uppsala. Torsten Sjögren och Myrsell reste under de sista månaderna 1935. Sjögrens uppdrag var: ”Preliminära undersökningar rörande förekomsten av sinnessjukdom och sinnesslöhet hos lappar.” Myrsells uppdrag var: ”Antropologiska kontrollmätningar av lappar.”
21
Statens institut för rasbiologi, Från institutet utgångna skrivelser, 1926, B2:2, U.D 127/26. 22
Ibid. 23
Ibid. 24
Ibid., U.D 52/26. 25
Statens Institut för rasbiologi, Huvudböcker, G1:7, 1935–1936, dnr 64. 26
Ibid., U.D 52/26.
Hur reste de?
De anställda vid Statens institut för rasbiologi tog nattåget från Uppsala och åkte till orter som Kiruna, Gällivare, Murjek, Jörn, Storuman, Örnsköldsvik, Östersund. Ofta var inte de här platserna deras slutdestination utan de fortsatte med buss, taxi, hästskjuts, rodd- eller motorbåt. Packningen var omfattande och bestod av bland annat kamera med objektiv, stativ, filter, kassettinlägg och utlösare. Fonder i svart sammet, grå och vit lärft på sex meter, dukar för reflexverkan och fem till tio meter tunt vitt tyg för nedtoning av ljuset. Framkallningsvätskor, sköljfat, fotogenlampa, glastrattar, torkställning till negativ, fotopapper. Förbrukningsmaterial som papper, pennor, penslar. En verktygslåda med tång, hammare, skruvmejsel och häftstift, krokar, nypor, säkerhetsnålar, nålar, tråd, gummisnoddar, vaxdukar samt ett fotoalbum för att visa prov på arbetet för dem som undersöktes . Minst 200 mätblad skulle finnas med i packningen enligt en packningslista från 1929. Den antropologiska utrustningen med antroprometer, ett instrument som ser ut som en stor passare, i rostfritt stål, ihopmonterbara mätstänger, en sticka med olika färger för att bestämma hudens eller hårets färg. Dessutom skulle de även ha med sig personliga tillhörigheter och säkerligen behövde de sovsaker. I en av reseräkningarna nämns övervikten 50 kilo på bagaget. Det var utöver den tillåtna mängd bagage de fick ha med sig. Bärare anlitades, men de personerna är anonyma och inte omnämnda. Fotvandring nämns också i reseräkningarna, ett halvt öre per kilometer. Vad det innebär syns inte, men kanske är det betalningen för bärarna?
Expeditioner efter Stora Luleälv 1925
Jag ska redogöra för två resor som genomfördes, men som inte finns dokumenterade med några reseräkningar. Resorna upptäckte jag när jag studerade ett fotoalbum som donerats till Ájtte – Svenskt Fjäll – och Samemuseum av författaren Folke Isaksson. På fotoalbumets framsida finns en silverplakett. Det står: ”Till minne av en rasbio-
27 Statens Institut för rasbiologi, Huvudböcker, G1:2, 1924–1926, dnr 123. 28 Statens Institutet för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, E2:7, dnr 219. 29 Statens institut för rasbiologi, Huvudböcker, 1922–1925, G1:1, dnr 43. 30 Statens institut för rasbiologi, Huvudböcker, 1926–1928, G1:3, dnr 74. 31 Ájtte Svenskt fjäll- och samemuseum, Folke Isaksson, dnr 2002/086.
logisk expedition bland Gellivare lappar 1925, Martin Nilsson.” Albumet är en gåva till Martin Nilsson men det framgår inte vem som är givaren. Fotografierna i albumet är unika. De visar vad som sker bakom fotoporträtten. Jag antar att två kameror togs med, eftersom en uppställd kamera syns på fotografierna.
Expedition 1
Den här expeditionen påbörjades i början av juli och avslutades den 24 juli 1925. Brevväxlingen var intensiv mellan institutet, prästen Harald Grundström och fotografen Ludwig Wästfelt. De var anställda som extrabiträden. Kandidat Henrik Olsson var också med. Wästfelt skrev att han behövde mer plåtar för expeditionen, som har blivit mer omfattande och längre än den ursprungliga planen. Han behövde också mer pengar till bärare. Han ville ha ett förskott för han försörjde flera barn. Wästfelt fick 200 kronor. Institutet frågade också om han kunde tänka sig att arbeta som biträde under juni månad, vilket skulle vara fördelaktigare för institutets del.
Den 18 juni skickade Grundström ett telegram om att båtturerna till Vaisaluokta inte var fastslagna. Wästfelt behövde mer film och han efterfrågade också de utlovade kopiorna till samerna. Den 19 juni kontaktades Wästfelt. Den här gången angående film som Wästfelt ville ha men som inte beställts. Tydligen hade Wästfelt pratat med komminister Grundström. Jokkmokk var inte ett stort samhälle vid den här tiden. Jag vet inte var Grundström bodde men om det var i den numera rivna komministerbostaden bodde han granne med Wästfelt.
Den 19 juni skrev Grundström till institutet. Han behövde förtydliga sitt telegram. Lundborg hade skrivit till Grundström om resrutten för Jokkmokks ”nomader.” Expeditionen skulle åka båt från Luspen som ligger utanför Porjus och var anhalt för båten som gick längs Stora Lulevatten. Båten kanske gick som sommaren 1924, en gång i veckan. Ingen tidtabell hade de fått och det bästa var kanske
32
Hagerman. Käraste Herman. 33
Statens institut för rasbiologi, Från institutet utgångna skrivelser, 1925, B2:1, U.D N:o 171/25. 34
Ibid. 35
Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1925, E2:3, I.D N:o 164/25 och I.D 168/25. 36
Statens institut för rasbiologi, Från institutet utgångna skrivelser, 1925, B2:1, U.D N:o 248/25.
att institutet talade med Turistföreningen i Stockholm som ansvarade för båttrafiken.
Den 25 juni visste Grundström att en sällskapsresa med båt var inbokad från Luleluspen. Om den båten fortsatte till Suorva och vidare till Vaisaluokta visste han däremot inte. Grundström avslutade sitt brev:
… Mycket tacksam är jag över att saken kunde ordnas så jag slipper mätningen. Och gör jag annars gärna, vad jag kan hjälpa till. Den som
skall utöva mätningarna, bör ej glömma att taga med listan över lapparna
inom Jokkmokk.
Det här med undersökningarna var känsligt, det var inte bara Grundström som kände tveksamhet. Det gjorde även doktorn Emanuel Bergman, Göteborg, som verkar ha gjort en egen undersökning.
Skulle gärna vilja ha 1 000 ex nu snart för att kunna sätta i gång med mätningarna av kroppsmåtten hade jag tänkt mig längden samt sitthöjd och famnvidd, enär de äro bekväma att ta och ge en viss uppfattning om såväl arm- som benlängden utan att kroppen behöver blottas. Suprasternalhöjden kan ju gå bra att ta, men symfyshöjden är pat. kanske inte så glada åt att få tagen. Undrar nu om Du anser, att suprasternal – och (särskilt svårt att tyda) symfyshöjderna ha så stort värde …
Den här brevväxlingen visar att man på institutet var medveten om att undersökningarna var obehagliga för dem som undersöktes.
Institutet skrev till fotografen Wästfelt den 19 juni 1925 att han omedelbart skulle skicka uppgifter till dem om storlek och typ av film och plåtar. Var det brådskande skulle han själv kontakta Nerliens eller Forsners i Stockholm för att få filmen skickad till sig. Wästfelt beställde film. Den film de skulle använda var Agfa Cromo Isolar 12 × 16,5, samt några Agfa filmpack 10 × 15. Kameror, film, tält och proviant blev en tung börda, vilket gör att Wästfelt behövde tvenne bärare och de kostade åtta kronor per dag, så han frågade om han kunde beviljas mer pengar. Sedan påminde han Institutet om att
37 Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1925, E2:3, I.D N:o 166/25. 38 Ibid. 39 Ibid. 40 Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1928, E2:7, D.nr 5/28, Symfysen – framtill förenas de båda höftbenen med hjälp av en fog som kallas blygdbenfogen. Det är symfysen. 41 Statens institut för rasbiologi, Från institutet utgångna skrivelser, 1925, B2:1, U.D N:o 248/25.
skicka de utlovade fotografierna till samerna, så att de kan ta med sig dessa foton på resan.
Den 22 juni skickar Forsners tio dussin Agfa Chromo Isolar, 12 × 16,5 samt tre Agfa filmpack 10 × 15, till Wästfelt. Kopiorna som institutet hade utlovat skulle sändas snarast. I ett brev till Lundborg skrev Erik Annell att de skickat kopiorna så löftet de gett hade infriats. De skickade en plåt av varje typ för säkerhets skull. På den här tiden användes storformatskameror, som är stora och otympliga. Filmen de använde kallas bladfilm och ger stora negativ vilket gör att du kan göra kontaktkopior utan förstoringsapparat. Negativens storlek gör att fotografierna har stor nyansrikedom och en utomordentlig skärpa.
Grundström telegraferade att resan skulle börja den 1 juli. Kandidat Olsson ombads ringa institutet. Lundborg var i Funäsdalen, men beordrade att fotografierna skulle ordnas. Resan sköts upp sex dagar för att Wästfelt hade fått förhinder. Det är det näst sista meddelandet från den här expeditionen. Olsson skickade ett telegram den 20 juli att han behöver 150 kronor.
Den 24 juli lämnade kandidat Olsson ifrån sig expeditionens insamlade material samt de instrument som använts på institutet i Uppsala. Expeditionen pågick från den 1 juli då jag antar att bland andra Grundström tog båten från Luspen. Wästfelt anslöt den 6 juli och expeditionen avslutades kring den 20 juli 1925. Någon reseräkning för Grundströms resa har jag inte lyckats hitta bland kyrkans dokument. Däremot hittade jag en notering i Grundströms anteckningsböcker. Han var i Mellätno den 16 juli 1925 och kvitterade ut 250 kronor för genealogiskt arbete den 16 juli 1925. Institutet skickade en postanvisning till Grundström på 250 kronor den 12 juni 1925.
42
Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1925, E2:3, I.D N:o 168/25. 43
Statens institut för rasbiologi, Från institutet utgångna skrivelser, 1925, B2:1, U.D N:o 250/25. 44
Ibid. 45
Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1925, E2:3, I.D N:o 169/25. 46
Ibid. 47
Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1925, E2:3, I.D N:o 170/25. 48
Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1925, E2:3, I.D N:o 172/25. 49
Ibid., I.D 196/25. 50
Institutet för språk och folkminnen, Acc 24700, ”Lapska anteckningar” N:o 9 1925-1926, 9:0. DFU24700:51. 51
Statens institut för rasbiologi, Huvudböcker, 1924–1926, G1:2, 31. 52
Statens institut för rasbiologi, Från institutet utgångna skrivelser, 1925, B2:1, U.D N:o 228/25.
Expedition 2
Den här expeditionen genomfördes på norra sidan av Stora Luleälv. Hjalmar Falk från Kiruna var den som hade ansvar för resan. Brevväxlingen var intensiv mellan institutet och Falk före avfärd. Institutet hade skickat en kamera och annan utrustning. Film skulle han få av Borg Mesch. Med följde också tydliga instruktioner om hur de antropologiska fotograferingarna skulle utföras. Skärpan skulle vara så skarp som möjligt, och måste ställas in inför varje ny ställning. Hakan skulle inte hållas för högt eller lågt. Skuggorna fick inte vara för skarpa. Personernas klädesplagg fick inte vara för mörka eller för ljusa.
Institutet skickade också med prov på gruppbilder. De skulle tjäna som exempel på hur en gruppbild skulle se ut. Det gick också bra att ta några få karaktärsstudier utan antropologisk orientering. Och landskapsbilder eller bilder på kåtor och stugor. De flesta av bilderna måste vara porträtt. Krauss på institutet skrev:
Om du tager t.ex. av en lapp, som har lappdräkt på sig, bröstbilder i tre
ställningar, så bör han på halvprofilbilden. tagen under 45° huvudvänd-
ning, ha lappmössan på sig, medan profil och en face böra vara utan mössa.
På resan användes en Ica Favorit kamera, 13 × 18. Den film som användes var Cromo-Isolar, 12 × 16 och Eastmans porträttfilm, 13 × 18 per speed. Film, förskott och mätblad skulle hinna fram före den 1 augusti 1925 då kommunkamrer Falk skulle fara på expedition.
Falk reste från Kiruna till Stora Sjöfallet med tåg och båt. Han behövde anlita bärare för de längre sträckorna och roddare till sjöpassagerna. Under expeditionen var Saltoluokta fjällstation hans adress, men det ser inte ut att ha varit hans fasta punkt. Han skrev att han eventuellt skulle sända ned några negativ med noggranna anteckningar om exponeringar och tid på dygnet. Han trodde även
53 Ibid., U.D N:o 236/25. 54 Ibid. 55 Ibid. 56 Statens institut för rasbiologi, Från institutet utgångna skrivelser, 1925, B2:1 U.D N:o 236 /25. 57 Ibid. 58 Ibid. 59 Statens institut för rasbiologi, Från institutet utgångna skrivelser, 1925, B2:1U.D N:o 296/25. 60 Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1925, E2:3, I.D N:o 199/25. 61 Ibid., I.D N:o 201/25. 62 Ibid.
att han skulle kunna framkalla några foton. Den 22 augusti 1925 var Falk i Saltoluokta och skickade två paket därifrån till institutet. Det var film som han inte använt och en del exponerade plåtar i paketet. Han skulle vara åter till Kiruna den 1 september. Vilka var med på expeditionen? För att hitta svaret har jag gått igenom Svenska Turistföreningens, STF:s, liggare för Saltoluokta turiststation. Tyvärr finns besöksböckerna bara bevarade fram till 1924. Svaret går inte att hitta där. Under hösten skickade Hjalmar Falk material till Uppsala. Han skrev att han hoppades kunna leverera cirka 100 dugliga negativ. Hans resa hade kostat 340 kronor inklusive ersättningar för rodd, bärare, lotsning och uppehåll på fjällstationen i Saltoluokta och Suorva.
Av Professor Lundborg erhöll jag löfte att låta kopiera för lapparnas räk-
ning … Särskilt detta, att lapparna få en kopia av varje plåt, som tages,
kommer enligt min åsikt att ha stor betydelse för fortsatt arbete bland
dem. Då de nu få en kopia få de förtroende, för den eller dem, som arbetar
bland dem, särskilt då de så ofta blir fotograferade av turister, som lova
att sända dem kort, men oftast ha glömt sina löften, innan de hunnit lämna
lapplägret. Om de nu få bra kopior, så sprides ryktet härom till andra byar
och detta har man ju alltid nytta av, då man kommer dit.
I Falks brev namnges personerna som blev fotograferade. Jag ser att han har besökt familjerna Vitsak, Sjaunja, Viertutak, Svakko,
69 70 71 72 73 Sjålsa, Skårpa, Suorra, Skano, Pittja, Kitok, Nägga, Pillto, Nutti, Omma och Heikka.
Den 30 december samma år skickade Falk ned ett paket med oexponerade plåtar och film. Ett dussin av de exponerade plåtarna som inte blev helt misslyckade. Han skickade även med tio mätkort. Institutet erbjöd Falk ett förordnande för en viss tid och det accep-
63
Ibid. 64
Ibid., I.D N:o 216/25. 65
Riksarkivet, Svenska Turistföreningen, Namnböcker och intrycksböcker, Namnbok för Saltoluokta, D1:30. 66
Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1925, E2:3, I.D N:o 238/25. 67
Ibid., I.D N:o 238/25. 68 Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1925, E2:3, I.D N:o 239/25, 254/25. 69
Ibid., I.D N:o 239/25. 70
Ibid., I.D N:o 240/25. 71
Ibid. 72
Ibid., I.D N:o 238/25, 239/25, 240/25, 254/25. 73
Ibid., I.D 254/25. 74
Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1926, E2:4, I.D 1/26. 75
Ibid., I.D 1/26.
terade. Han var anställd som extra biträde sommaren 1925. Han ville inte ha dyrtidstillägg. Han hade ju erbjudit sig att göra det här utan ersättning och han hade fått betalt för de utgifter han haft under resan. Falks expedition betalades av institutet och resultaten från resan användes. En som kan ha varit med på expeditionen var fotografen Wästfelt som arbetade för institutet den sommaren. Han fick ett förlängt förordnande på 27 dagar. Wästfelt skrev till institutet om sommarens resa att det var svårt att få bra bilder i regn och blåst. Det gick bäst inomhus där det fanns tillräckligt stort utrymme. I Ájttes album finns fotografier tagna inne i tältkåtor. Martin Nilsson var förmodligen också med eftersom han fick ett fotoalbum som minne. Om det var några fler med på resan har jag inte hittat dem.
Rasbiologernas resor
Här listar jag de orter som rasbiologerna reste till. Ibland har de bara bytt kommunikationsmedel och stannat någon timme på platsen. På en del ställen stannade de över natten och fortsatte dagen därpå. Det är också vanligt att de stannade en dag eller två. På andra ställen blev de kvar upp till 10–14 dagar. Kanske mer. I tabellen saknas många orter norr om Kaitumälven och det beror inte på att området var förskonat från rasbiologernas intresse, utan på att Lundborg hade spenderat tid där före institutets tid för att undersöka personerna i det området.
76 Statens institut för rasbiologi, Huvudböcker, 1924–1926, G1:2, 34. 77 Statens institut för rasbiologi, Till institutet inkomna skrivelser, 1926, E2:3 I.D 246. 78 Statens institut för rasbiologi. Från institutet utgångna skrivelser 1925, B2:1, Ud no 329/25
Tabell 1 Lista över de orter som rasbiologerna reste till
Aivak Akkavaara Allavare Ammarnäs Ankarede Arjeplog Arvidsjaur Axhögen Bastuträsk Berglunda Bergnäs Bergnäsudden Biellojaure Bjurviken Björkholmen Björkvik Boden Brunflo Bräcke Brändåsen Brännträsk Buddbyn Bydalen Bågavattnet Bäverbäck Böleby Bölebyn Delsbo Dikanäs Dikasjö Dokkas Dorotea Dunnersvattnet Fatmomakke Finnsäter Fjällåsen Fräkenvik Funäsdalen Fyllinge Fågelberget Gardvik Gargäs Gillesnuolle Giltjaur Glommersträsk Granudden Grundfors Gråträsk Grövelsjön Gullträsk Gullön Gällivare Hackås Haparanda Harads Herrbergsdalen Hollänna Holmsele Holmträsk Holmvik Hotagen Hotagen Huskläppen Håkafot Hålland Häggsjön Idre kyrkby Jaurekaska Joesjö Jokkmokk Jorm Jormvattnet Jukkasjärvi Junkarhällan Junsele Jäckvik Jänsmässholmen Järpen Jörn Kalix Kalixfors Kaltisluokta Karungi Kasker Killinge Kiruna Kittelfjäll Kompelus- Korpilombolo Koskats
pavaara Koskullskulle Kraddsele Krokom Kultsjöluspen Kuouka Kvikkjokk Kåbdalis Kåikul Kärringsjön Kärringsjövallen Lakaträsk Lannavaara Lapplägret vid Lapplägret vid Leipojärvi
Skulufjället Storväktaren Lilla Blåsjön Lillhamra Lillån Linaälv Ljusdal Ljusnedal Lomträsk Luovos Luspebryggan Luspen Långsele Långträsk Långudden Långviken Lövberg Lövlund Lövnäs Lövåsen Malå Malåträsk Markitta Maskaur Mattisudden Mattmar Mausjaur Moskojärvi Mullholm Munkflohögen Muorjevaara Myrheden Myskelvadet Myskelåsen Myssjö Nattavaara Nattavaara by Nausta Nedre Björknäs Nedre Kalix Nietesuando Nikkala Nikkulahti Norra Fjällnäs Norsjö Notteholm Ormsjö Orrbyn Orrvik Oviken Paittasjärvi Peggaluokta Porjus Porsi Puoltikasvaara Puottaure Purnu Pålkem Rebakudden Rensjön Risbäck Rolandstorpet Råneå Rödingträsk Röjan Rönnbäck Salmis Saltoluokta Sandfors Sandnäset Sandträsk Sarvisvaara Saxnäs Sikkavaara Siknäs Sikträsk Skarvsjöby Skeut Skröven Skulufjället Skärvagsdalen Slussfors Sorsele Stalon Stensele Stentorp Stenudden
Storholmen Storsätern Storuman Storvallen Strömsund Suorva Suotojärvi Svartlå Säivis Särna Södra Fjällnäs Tjengaluokta Tjuotasjärvi Torneträsk Trehörningsjö Tresund Tårrajaur Tåsjöberg Tänndalen Tännäs Tärendö Tärnaby Töre Udtja Ullatti Umasjö Umbukten Umeå Umfors Umnäs Undersåker Vaikijaur Vaisaluokta Vajmat Vallen Valsjöbyn Vassijaure Vilhelmina Visträsk Vittangi Vuollerim Vuono Vännäs Västansjö Västerfjäll Västerhiske Yttervik Ålloluokta Åre Äkernäs Älvsbyn Änge Äspnäs Östersund Övertorneå Övre Björknäs Övre Skander- Övre Soppero
åsen
Tabell 2 Herman Lundborgs reseschema
År Datum Rutt
1923 28 juni–3 juli Västansjö – Tärnamo – Södra Fjällnäs – Nedre Björknäs
– Gardvik – Umnäs – Slussfors – Luspen – Vilhelmina –
Östersund – Uppsala.
17 juli–24 augusti Uppsala – Boden – Övertorneå – Korpilombolo –
Teurajärvi – Landskrona – Uppsala – Nässjö – Stolpen –
Uppsala. 1924 4 mars–1 maj Uppsala – Ljusdal – Hollänna – Västansjö – Delsbo –
Ljusdal – Bräcke – Hålland – Änge nomadskola – Åre –
Bräcke – Långsele – Härnösand – Vännäs – Umeå –
Västerhiske skola – Bastuträsk – Malåträsk – Setsele –
Vännäs by – Långträsk – Jörn – Kiruna – Jukkasjärvi –
Öfre Soppero – Lannavaara – Öfre Soppero – Seujärvi –
Kiruna – Arvidsjaur – Lomträsk – Sandträsk – Långträsk
– Brännträsk – Lillån – Glommersträsk – Jörn – Uppsala. 28 juni – 23 augusti Uppsala – Jörn – Arvidsjaur – Lomträsk – Moskosel – Brännudden – Abborrträsk – Västra Kikkejaur – Araksuolo – Sandträsk – Allejaur.
1925 10 mars–15 april Uppsala – Jörn – Lappträsk – Pjesker – Lauker –
Fjällbonäs – Arvidsjaur – Arjeplog – Maskaure –
Racksund – Murjek – Jokkmokk – Vaikijaur – Randijaur –
Stenträsk – Pieske – Holmträsk – Harads – Vuollerim –
Kuouka – Koikul – Fjällåsen – Killinge – Kiruna – Gällivare – Boden – Luleå. 30 juni–8 augusti Uppsala – Älvsbyn – Kåbdalis – Holmträsk – Harads – Kåikul – Vuollerim – Boden och avslutas i Uppsala.
År Datum Rutt
1926 3 mars–15 april Uppsala – Bastuträsk – Norsjö – Gullträsk – Harads – Rödings-träsk – Gällivare – Leipojärvi – Purnu – Kilvo – Ullatti – Gällivare – Moskojärvi – Puoltikasvaara – Kalixfors – Kaalasjärvi – Paittasjärvi – Nikkulahti – Kiruna – Fjällåsen – Killinge – Nattavaara – Nattavaara by – Sarvisvaara. 3–27 juli Uppsala – Jörn – Lövnäs – Långudden – nordvästra änden av Rahppen – Stenudden – Västerfjäll och resan avslutas 1926. 22–30 augusti Uppsala – Nälden – Finnsäter – Jänsmässholmen – Ansätten – Hotagen – Valsjö – Fyllinge – Munkflohögen. 1927 7–27 mars Uppsala – Forsmo – Tågsjöberg – Junsele – Bastuträsk – Norsjö – Malåträsk – Gargnäs – Sorsele – Örnäsudden – Vallen – Sandfors – Långträsk. 1928 24 februari–20 mars Uppsala – Jokkmokk – Vaikijaur – Tjengaluokta – Storholmen – Ålloluokta – Luspebryggan – Porjus – Gällivare Lakaträsk – Pålkem – Boden – Storuman – Skarvsjöbyn – Brunflo – Hackås –Myssjö – Oviken – Övre Skanderåsen – Sveg – Lillhamra – Harmra – Orsa – Bollnäs. 1929 30 juni–17 augusti Uppsala – Särna – Idre kyrkby – Storsätern – Huskläppen – Lövåsen – Lapplägret Skulufjället – Grövelsjön – Vansbro – Enköping – Malung – Ängelsberg – Uppsala. 1930 19–28 mars Uppsala – Östersund – Myrheden – Gråträsk – Abborrträsk – Vännäs – Umeå och avslutades den 28 mars 1930. 27 juni–27 juli Uppsala – Östersund – Nälden – Rödön – Alsen – Strömsund – Bågede – Lidsjöberg – Risede – Hovde – Sjougdnäs – Herrbergs-dalen – Silkentjakk – Tangen – Jormvattnet – Gäddede – Strömsund. 1 juli–6 augusti Uppsala – Strömsund – Klöbsand – Äspnäs – Bonäset – Bågede – Torsfjärden – Klövsand – Strömsund – Östersund – Sandviken – Uppsala. 1932 4 mars–29 mars Uppsala – Gällivare – Leipojärvi – Purnu – Hakkas – Skröven – Gällivare – Lakaträsk – Pålkem – Jörn – Abborrträsk – Mellansel – Örnsköldsvik – Forsmo – Dorotea – Ormsjö – Risbäck. 25 juni–31 juli Uppsala – Nattavaara – Purnu – Hakkas – Mäntyvaara – Gällivare – Jokkmokk – Ljusdal – Hudiksvall – och åter i Uppsala/Stockholm. 14 augusti– Uppsala – Voxna – Mora – Sveg – Östersund – Ytterån – 13 september Vilhelmina – Strömnäs –Stalon – Kultsjöluspen – Lövberg – Saxnäs – Fatmomakke – Stalon – Föllinge – Munkflohögen – Uppsala. 1933 23 februari–5 april Uppsala – Östersund – Strömsund – Gäddede – Jorm – Sandäset – Håkafot – Fågelberget – Hotagen – Uppsala.
År Datum Rutt
14 juli–8 augusti Uppsala – Vilhelmina – Tresund – Dikanäs – Kittelfjäll – Fättjaur –Ljusliden – Diksjön – Grundfors – Fatmomakke – Saxnäs – Stornäs – Kultluspen – Stalon – Storuman – Tärnaby – Västansjö – Tärnaby – Storuman – Östersund – Uppsala. 14 augusti– Uppsala – Lycksele – Storuman – Yttervik – Tärnaby – 17 september Västansjö –Laisholm – Umfors – Björkvattnet – Ängesdal – Östra änden av Björkvattnet – Nedre Björknäs – Rönnbäck – Virisen – Fättjaur –Dikanäs – Bjurviken – Tresund – Vilhelmina – Sorsele – Gillesnuole – Kraddsele – Ammarsnäs – Arvidsjaur – Jörn – Arvidsjaur –Mellansel – Örnsköldsvik – Stockholm.
1934 1 februari–4 april Storuman – Yttervik – Tärnaby – Västansjö – Tärnamo –
Övre Björknäs – Fräkenvik – Lövlund – Nedre Björknäs – Rönnbäck –Gardvik – Storuman – Blaiken – Storuman – Arvidsjaur – Sorsele – Arvidsjaur – Arjeplog – Mullholm – Maskaur – Arvidsjaur –Mausjaur – Trehörningsjö – Stockholm. 4 juni – 30 juni Storuman – Blaiken – Gardvik – Björkvik – Rönnbäck – Gardvik –Blaiken – Storuman – Stensele – Lycksele – Vilhelmina – Storuman.
1935 22 mars–3 april Stockholm – Sveg – Hede – Funäsdalen – Röjan –
Östersund – Järpen – Änge – Undersåker – Mattmar – Uppsala.
1 Statens institut för rasbiologi, Huvudböcker, 1922–1925, G1:1, dnr. 42. 2 Ibid, dnr 43. 3 Ibid., dnr 47. 4 Ibid., dnr 149. 5 Ibid., dnr 170. 6 Ibid., dnr 116. 7 Ibid., 1924–1926, G1:2, dnr 135. 8 Ibid., 1926–1928, G1:3, dnr 74. 9 Ibid., dnr 82. 10 Ibid., dnr 90. 11 Ibid., dnr 89. 12 Ibid., dnr 103. 13 Ibid., 1928–1930, G1:4, dnr 103. 14 Ibid., 1930–1932, G1:5, dnr 77. 15 Ibid., dnr 83. 16 Ibid., dnr 92. 17 Ibid., dnr 94. 18 Ibid., 1932–1935, G1:6, dnr 81. 19 Ibid., dnr 87. 20 Ibid., dnr 95. 21 Ibid., dnr 55. 22 Ibid., dnr 56. 23 Ibid, dnr 59. 24 Ibid., dnr 60. 25 Ibid., dnr 61. 26 Ibid., dnr 36.
Resornas omfång är omfattande. Det är få områden i Sápmi som inte besökts. Det finns ingen systematik i resandet. Institutets handlingar ger ibland ett intryck av oorganiserat arbete. Mätkort är inte fullständigt ifyllda och institutet måste begära in uppgifter i efterhand från pastorsexpeditioner. Film till kamerorna beställs för sent och måste eftersändas. Jag har störst kännedom om Jokkmokksområdet. Det är där en stor del av mitt fokus har varit. En reflektion som jag har gjort när jag har gått igenom reseräkningarna är att Lilla Luleälv inte var så välbesökt. Jag har bara hittat att rasbiologerna besökte Luvos/Karats en gång. Institutet gjorde inte heller så många resor till Kvikkjokk. Axel Hamberg var verksam i området. Jag har försökt söka efter kommunikation mellan Axel Hamberg och Lundborg. Både bodde i Uppsala
så de kanske träffades. Hamberg hade kunnat ge Lundborg bra information eftersom han kände området väldigt väl, men brevväxling mellan de båda saknas.
Resorna utmed Stora Luleälv är många. Det kan bero på att det fanns en infrastruktur som underlättade resandet. Porjus kraftstation var byggd, utbyggnaden av Suorvamagasinet pågick, Saltoluokta fjällstation var byggd och det fanns båtlinjer som trafikerade älven. Infrastrukturen spelade roll eftersom den också har underlättat för Lundborg i hans undersökningar i Kirunaområdet. Det fanns ett stort forskarintresse för området, både på den svenska och den norska sidan i Tysfjord. År 1908 gjorde Knut Bernhard Wiklund en resa till området. Han hade kontakt med Lundborg och var den som inspirerade Lundborg att börja titta på blandning av raser. Kristian Schreiner gjorde rasbiologiska undersökningar i Tysfjord och var där flera gånger. Finns det något samband?
Muntligt vittnesmål
Jag har ett muntligt vittnesmål från en rasbiologisk undersökning som gjordes i slutet av 1920-talet. Elsa Teilus (1921–2013) berättade och visade med händerna hur undersökningen gick till. Hon berättade om instrument och måttband. Sara Ranta Rönnlund beskriver i Nådevalpar en undersökning. Hon berättar att Lundborg undersökte skolbarnen i Årosjokk. Barnen hade hört om hur han med verktyg skulle försöka omforma deras ansikten. De satt och tittade på sina ansikten i vattnet kvällen innan undersökningen.
Dagen därpå hade undersökningen börjat med att Lundborg undersökte sin egen son för att visa hur en undersökning gick till. Vidare skriver Ranta Rönnlund att Lundborg undersökte, och att hans son Sune skrev in siffrorna på ark. De arken saknas i arkivet. Däremot finns det provtryck från tryckeriet på de antropologiska undersökningsbladen. På första sidan efterfrågas personuppgifter såsom födsel, när och var, social ställning, studentexamen, föräldrars
79
Axel Hamberg, 1863–1933, svensk geograf, mineralog, geolog, hydrograf, meteorolog, fysiker och professor i geografi vid Uppsala universitet som bedrev omfattande kartering i Sarek. 80
K., Pirak Sikku, Elsas berättelse, skrift publicerad i utställningen Nammaláhpán på Bildmuseet i Umeå 2014. Samtalen med Elsa pågick från 2011 till Elsas död 2013. Elsa fick läsa det jag skrev och hon godkände min text Elsas berättelse. Nu finns berättelsen även i författarens bok Árbbehárppo.
namn och födelse och om det finns syskon. På andra sidan uppges bland annat kroppsvikt, hull, ögonfärg, hårfärg, ögonbryn, näsans och ryggens form. Det finns rutor för olika mått, kroppslängd, axelbredd, bäckenbredd, huvudets bredd och längd, käkens vidd, näshöjd, näsbredd, öronens höjd och blygdhöjd. Och med alla dessa mått används formler för att räkna ut en persons ras. Längst ned till vänster finns en ruta ”ras-typ” och längst till höger finns en ruta ”Foto önskvärt: bröstbild och helfigur”. Om alla som undersöktes fotograferades har jag inte hittat någon uppgift om.
Elsa Teilus träffade reseassistenten Myrsell två gånger, första gången i skolan i Vaikijaur och andra gången då Myrsell besökte Elsa i hennes hem i Udtja. Undersökningen i Vaikijaur utfördes i folkskolans lokaler när barnen hade lov, troligen vid påsk. De fick stå i kö nakna och vänta på sin tur. Det var kallt i lokalen och Elsa minns att hon frös. Det här berättade Elsa för mig när vi hösten 2013 besökte Vaikijaur och vi stod på tomten där nomadskolan hade haft sina kåtor.
År 1922 skrev institutet till överlärare på olika orter i Sverige att de skulle komma och undersöka barnen. Mätblad och instruktioner skickades med och brevet avslutas med att de bara var intresserad av huvudhår. Barnen behövde inte klä av sig. Det här gällde inte de samiska barnen.
En sak som Elsa ofta återkom till i samtal i de samtal som vi förde var Myrsells besök i Udtja. Varför undersökte hon bara de äldre och yngre? Hennes bror som var i 20-års åldern blev inte undersökt. Elsa berättade även att Myrsell lämnade Udtja utan att ta adjö. Hon bara försvann. Vad det berodde på ville eller kunde inte Elsa berätta. En annan sak som Elsa sa, var att det inte var vetenskapligt. Och jag brukade försöka få Elsa att beskriva för mig vad vetenskapligt var. En dag sa hon att rasbiologerna hade vanliga kläder på sig och inte alls som på 1950-talet då det kom forskare till nomadskolan. De hade lånat skolsysterns rum och då hade de vita rockar på sig.
Jag har också fått några muntliga vittnesmål från personer som säger att de har blivit undersökta, men de undersökningarna skedde
81 Blygdhöjd mäts genom att kvinnan ligger på rygg och man mäter bäckenets höjd liggande. 82 K., Pirak Sikku. Árbbehárppo – Arvstrådar. (KulaCultura publishing, Sámi girjelágádus, 2023.) 83 Statens institut för rasbiologi,Till Institutet inkomna skrivelser, 1922–1923, E2:1, dnr 160/22. 84 Statens institut för rasbiologi, Institutets fotosamlingar, F4, Fotoalbum: M9, Helbilder av nomadskolegossar från olika lappmarker 1932, Fotoalbum: M10, Helbilder av nomadskoleflickor från olika lappmarker 1932. 85 Pirak Sikku – Árbbehárppo – Arvstrådar.
efter 1935. Det de har sagt t liknar Elsas berättelse. Det är en handfull personer och det de har gemensamt är att deras föräldrar finns med på listan som finns publicerad i The Race Biology of the Swedish Lapps. Jag har fått ett skriftligt vittnesmål av en man. Han skriver i brevet från 2014 att han blev undersökt så sent som både 1955 och 1957. Han är same och han och 30 elever ”sorterades ut” för att undersökas. De fick gå in i en utkyld lokal, stå nakna och frysa. Han skriver:
Lyckligtvis var jag ju pojke och behövde endast få mina genitalier mätta,
värre var det för flickorna!!! Där kollades sliddjupet av läkaren med hjälp av ett finger som han lystet trängde upp!!!
Curt Persson berör det här i forskningsstudien Rasbiologiska undersökningar – tornedalingar, lantalaiset, kväner. Han har hittat hälsokort för avgångsklasserna i Korpilombolo folkskola som skulle skickas till institutet.
Avslutning
Studier i statliga arkiv är viktiga för att belysa koloniala metoder och de övergrepp som begicks mot samerna. I den här artikeln har jag, genom att studera ett antal dokument, redogjort för de metoder, resurser och argument som låg till grund för de ”expeditioner” som Statens institut för rasbiologi var inblandat i. Målet var att göra undersökningar och att få fram data som sedan skulle analyseras både för den antropologiska forskningen och för uppbyggnaden av institutets arkiv. Syftet var också att utveckla ett ämnesområde som speglade tidens internationella hypoteser, metoder och teorier. Statens institut för rasbiologi, och de forskningsexpeditioner de skickade till Sápmi samlade in data som institutet kunde använda för att delta i ett internationellt samtal om raser, och för hierarkisering av raser, vilket senare skulle visa sig vara mycket politiskt och mycket problematiskt.
Expeditionsdeltagarna såg sig själva som tjänstemän/kvinnor, med uppdrag att uppfylla institutets förväntningar på utredningar de prioriterat och finansierat. Dessa ”objektiva” uppgifter skulle senare visa
86
Ájtte, Katarina Pirak Sikkus arkiv. Daterat Vallen daterat 16 januari 2014. 87
Ájtte, Katarina Pirak Sikkus arkiv, hänvisning. Vallen daterat 16 januari 2014. 88
SOU 2023:68. Som om vi inte funnits, Aivan ko meitä ei olis ollukhaan.
sig både spegla och legitimera den svenska statens raspolitik. Internationellt sett var denna forskningsbaserade praktik och ideologi grunden för utvecklingen av nazismen i Tyskland, och uteslutningen av minoriteter som fick så ödesdigra konsekvenser. Forskningen var politisk, och vi måste känna till detaljerna i den här historien för att våldet inte upprepas mot dem som inte passar in i samhällets ideologiska ramar.
Det här materialet har diskuterats under årens lopp. Krav har ställts på att materialet ska ägas av Sametinget. Hur kravet på ägandeskap skulle se ut har inte specificerats. Vad jag har förstått så diskuteras enbart det fotografiska materialet. Det har även höjts röster för att begränsa materialets tillgänglighet. Vad innebär det här för materialet? Först och främst är Sametinget en svensk statlig myndighet som styrs av regeringen. Det innebär att materialet inte kommer i samisk ägo. Vad innebär en begränsning? Att vi stänger ute dem som söker fotografier på sina släktingar? Det kan vi inte göra, hur gärna vi än vill skydda dem som är fotograferade. Det vore förödande om det fotografiska materialet på något sätt skulle brytas ur sin helhet och tas ur sitt sammanhang. Arkivmaterialets sprängkraft skulle förloras.
Spänningen finns mellan det skriftliga och fotografiska materialet. Det fotografiska är en del av det skriftliga och tvärtom. Om en del saknas förloras helheten. Institutets omfattning kan inte förstås utan det visuella och det verbala. De förstärker varandra. Det finns något med att materialet ligger där det ligger, i den kontext det förvaras. Det ger en läsning utöver arkivets innehåll. Jag har valt en annan väg och prövar om det finns andra gångbara vägar för att hantera och bearbeta materialet. Verket Agálaččat bivttastuvvon sohkagotti ivnniiguin Ihkát ájttegij bájnoj gárvodum, För evigt klädda i ättens färger, Ihkuven aajkan maadtoej klaeriejgujmie gåårveldihkie, Perpetually Wound in the Colours of the Ancestors är ett verk där jag har sytt ett omslag till varje album som innehåller foton på samer. Materialet är kläde, ryggarna pryds av koltdetaljer från området där fotografierna blev tagna. Det kan vara pärl- eller tenntrådsbroderi, vävda listo (ett vävt band längst ned på kolten), ávve (bälte), vuoddaga (skoband). Det var ett sätt för mig att visa de undersökta respekt och omsorg men också att säga till dem ”jag har sett er, jag känner er historia”.
89 https://www.ergo.nu/reportage/20220217-vem-har-r%C3%A4tt-till-rasbiologernasbilder, https://www.sverigesradio.se/artikel/organisationer-kritiska-till-rasbiologiskbildsamling.
Rasbiologiska materialets ursprung i Sápmi
Figur 1 Agálaččat bivttastuvvon sohkagotti …
Verket Agálaččat bivttastuvvon sohkagotti … i Kart- och bildenhetens läsesal, Carolina Rediviva, Uppsala universitet, 24 mars 2021. Foto: Mattias Lindbäck.
Referenser
Otryckt källmaterial
Ája – Ájttes arkiv och bibliotek. Institutet för språk och folkminnen, Harald Grundström. Kiruna Sameförening. Riksarkivet, Svenska Turistföreningen, STF. Uppsala universitetsarkiv, Statens Institut för rasbiologi.
Intervjuer
Elsa Teilus.
Nätresurser
http://www.alvin-portal.org/alvin/attachment/document/alvin-
record:13040/ATTACHMENT-0009.pdf. https://www.ergo.nu/reportage/20220217-vem-har-rätt-till-
rasbiologernas-bilder. https://www.sverigesradio.se/artikel/organisationer-kritiska-till-
rasbiologisk-bildsamling. https://www.regeringen.se/contentassets/7cd3e7026dd141afac577
586da7f8baa/forskarrapporter-sou-2023_68.pdf.
Litteratur
Hagerman, M. Käraste Herman –rasbiologen Herman Lundborgs gåta. (Nordstedts, 2015.)
Broberg, G. Statlig rasforskning – en historik över rasbiologiska
institutet. Lunds universitet, 1995.)
Pirak Sikku, K. Árbbehárpo – Arvstrådar. (KulaCultura publishing
– Sámi girjelágádus, 2023.)
SOU, 2023:68, Som om vi aldrig funnits, tolv tematiska forskar-
rapporter, Aivan ko meitä ei olis ollukhaan. Forskarrapporter till
slutbetänkande av Sannings –och försoningskommissionen för
tornedalningar, kväver och lantalaiset. (SOU, 2023.) Wahlund, S. The race biology of the Swedish Lapps, part II. (Almqvist
Wiksel, 1941.)
Att samla de döda – insamling av samiska mänskliga kvarlevor under 1800-tal och tidigt 1900-tal
Carl-Gösta Ojala
Inledning
Under 1800-talet och tidigt 1900-tal samlades mänskliga kvarlevor in på olika platser i de samiska områdena, med den uttalade avsikten att insamla samiska kvarlevor till anatomiska samlingar. I Sverige växte samlingar med samiska mänskliga kvarlevor fram, främst vid Karolinska Institutet i Stockholm, och vid Uppsala och Lunds universitet – som del av rasvetenskaplig fysisk antropologi och anatomi, och senare rasbiologi.
Insamlingen av samiska kvarlevor genomfördes ofta på vad som, utifrån dagens grundläggande vetenskapsetiska principer, måste betraktas som ett djupt oetiskt och kränkande sätt. Kvarlevorna samlades in genom utgrävningar eller gravplundringar. Det förekom också att man tog avlidna individers kranier och kroppar innan begravning, utan deras eller anhörigas godkännande och utan hänsyn till de anhörigas känslor eller önskemål.
Insamlingen av samiska mänskliga kvarlevor är ett känslomässigt och symboliskt starkt laddat ämne. Samlingarna med samiska kvarlevor utgör ett mörkt vetenskapligt arv, som behöver förstås och hanteras i dag. Samiska grupper och företrädare har under lång tid krävt återförande och återbegravning av de insamlade mänskliga kvarlevorna. De har också betonat de smärtsamma och traumatiska aspekterna av detta historiska arv. Frågan om repatriering (återföring) och återbegravning har varit omdebatterad och kontroversiell i Sverige.
Den anknyter till debatter om koloniala historier och relationer i Sápmi, samiskt självbestämmande och dekolonisering.
I kapitlet används det övergripande begreppet ”insamling”. Det är ett komplext begrepp som inrymmer många olika slags ideologier och praktiker, inklusive konfiskering, gravplundring och ren stöld. Insamling används som ett samlingsbegrepp, vilket inte innebär att det handlar om en etiskt försvarbar hantering av mänskliga kvarlevor. Dessa ideologier och praktiker har en mycket längre historia, som involverar även insamlingen av samisk materiell kultur under 1600och 1700-tal när samiska religiösa föremål som de samiska heliga trummorna var eftersökta av forskare och samlare.
En central utgångspunkt för detta kapitel är vikten av att undersöka koloniala historier och relationer. Olika former av insamling är en del av den större koloniala historien och behöver också kritiskt granskas för att kunna förstå de koloniala processerna, mötena och konflikterna.
I detta kapitel presenteras en genomgång av forskningsläget och kunskapsläget vad gäller insamlingen av samiska mänskliga kvarlevor och dess vetenskapliga kontexter under 1800-tal och tidigt 1900-tal. Huvudfokus är på Sverige, med vissa utblickar mot Norge och Finland. I kapitlet diskuteras också de samiska kraven på repatriering och återbegravning av mänskliga kvarlevor som en del av krav på större samiskt självbestämmande i kulturarvsfrågor. Hur har dessa krav bemötts och hanterats av kulturarvsmyndigheter och kulturarvsinstitutioner i Sverige? Repatriering och återbegravning som del av dekoloniseringsoch försoningsprocesser diskuteras också.
Detta kapitel bygger vidare på min tidigare forskning, inom ramen för min doktorsavhandling, Svenska kyrkans vitboksprojekt och mitt forskningsuppdrag för Sannings- och försoningskommissionen för
1 H. Rydving. The End of Drum-Time: Religious Change among the Lule Saami, 1670s–1740s. Second edition. (Uppsala University, 1995); J. M. Nordin C-G. Ojala. Collecting, Connecting, Constructing: Early Modern Commodification and Globalization of Sámi Material Culture. Journal of Material Culture. 23:1. (2018); Å. Virdi Kroik. Dihte gievrie – det vi möter i respekt: Berättelser om en sydsamisk trumma. (Uppsala universitet, 2022); E.-K. Nylander. From Repatriation to Rematriation: Dismantling the Attitudes and Potentials behind the Repatriation of Sámi Heritage. (Giellagas Institute, University of Oulu, 2023); M. Snickare. Colonial Objects in Early Modern Sweden and Beyond: From the Kunstkammer to the Current Museum Crisis. (Amsterdam University Press, 2022.)
Att samla de döda – insamling av samiska mänskliga kvarlevor …
tornedalingar, kväner och lantalaiset. I kapitlet presenteras ett urval av exempel på insamling av mänskliga kvarlevor och repatrierings- och återbegravningsprocesser. De belyser viktiga aspekter av den historiska bakgrunden till samlingarna, liksom insamlingens konsekvenser och betydelser för samiska samhällen i dag. Kunskapsläget är i många aspekter ofullständigt, men min avsikt är att genom dessa exempel påvisa idéer, attityder, förhållningssätt och praktiker som är relevanta för förståelsen av insamlingens kontexter.
Samlingar med samiska mänskliga kvarlevor
I Sverige växte det under 1800-talet fram stora anatomiska samlingar
3 4
vid Karolinska Institutet i Stockholm , Lunds universitet och Uppsala
universitet. Under 1800-talet och början av 1900-talet byggdes också omfattande anatomiska samlingar upp i Norge och Finland, vid Univer-
6 7
sitetet i Oslo och vid Helsingfors universitet. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal samlades mänskliga kvarlevor in med den uttryckliga avsikten att samla just samiska kvarlevor, som sedan klassificerades och katalogiserades som samiska kvarlevor. Det skedde med hjälp av lokala läkare, forskare, resenärer och även kyrkliga företrädare, eller genom utbyte och handel. I en förteckning över Karolinska Institutets samiska samling från 1910 visar sig en stor del av de mänskliga kvarlevorna vara förmedlade via lokala doktorer. Här nämns bland annat kvarlevor från Lycksele, Stensele, Arjeplog,
C-G. Ojala. Sámi Prehistories: The Politics of Archaeology and Identity in Northernmost Europe. (Uppsala University, 2009): C-G. Ojala. Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor. I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. (Artos Norma, 2016): C-G. Ojala. Insamling av mänskliga kvarlevor från Tornedalen: Rapport till Sanningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (ku 2020:01). (Regeringskansliet, 2022.) O. Ljungström. Swedish Golgotha: Anders Retzius’ collection of human crania at the Karolinska Institutet according to an 1862 manuscript. Lychnos. (2014); I. H. Ek. Mänskliga kvarlevor i Karolinska Institutets samlingar: En historisk översikt och inventering. (Karolinska institutet, 2022). J. Bergman. Samiska mänskliga kvarlevor och gipsavgjutningar i Lunds universitets anatomiska
samling. (Lunds universitet, 2022.)
F. Svanberg. Människosamlarna: Anatomiska museer och rasvetenskap i Sverige ca 1850–1950. (Historiska museet, 2015.) J. R. Kyllingstad. Measuring the Master Race: Physical Anthropology in Norway, 1890–1945. (Open Book Publishers, 2014); J. R. Kyllingstad. Ekstern utredning – Fysisk-antropologisk forskning på samer, kvener og skogfinner. Del 1: Når og hvor har slik forskning funnet sted? Hvem var gjenstand for den? (Sannhets- og forsoningskommisjonen, 2021); J. R. Kyllingstad. Ekstern utredning – Undersøkelse av fysisk antropologisk forskning på samer, kvener og skogfinner med vekt på norske myndigheters rolle. Del 2. (Sannhets- og forsoningskommisjonen, 2022.) N. Söderholm. Den anatomiska bensamlingen vid Helsingfors universitet. Pro gradu-avhandling, Arkeologiska institutionen. (Helsingfors universitet, 2002.)
Jokkmokk, Karesuando, Muoniovaara och Kautokeino. Ett stort antal mänskliga kvarlevor, framför allt kranier, samlades in från gravplatser och kyrkogårdar där samiska gravar fanns, i Sverige liksom i övriga delar av Sápmi.
Det är dock i detta sammanhang viktigt att betona att det inte bara var kvarlevor från urfolksgrupper och minoritetsgrupper som ingick i samlingarna. Även kvarlevor från andra grupper, inte minst från fattigvården, fängelser och andra socialt utsatta grupper i Sverige samlades in.
Ett antal tidigare kartläggningar av samlingar i Sverige med mänskliga kvarlevor, inklusive samiska kvarlevor, har publicerats. Sammanställningarna har dock inte varit heltäckande. Flera institutioner i Sverige har under senare år påbörjat systematiska inventeringar av sina anatomiska samlingar och en granskning av när, varifrån, hur och varför kvarlevorna kommit till samlingarna.
Relationen mellan tidig arkeologi och fysisk antropologi och rasvetenskap under 1800-talet och mellan arkeologi och rasbiologi under tidigt 1900-tal är en fråga som inte uppmärksammats i någon större utsträckning i tidigare forskning. Som exempel på nära kontakter mellan arkeologi och rasforskning kan nämnas att Oscar Almgren (1869–1945), professor i arkeologi (nordisk och jämförande fornkunskap) vid Uppsala universitet ingick i organisationskommittén för Svenska folktypsutställningen, som visades i flera svenska städer 1919.
Här bör också nämnas något om de identitetsbeteckningar som användes av dåtidens forskare. Det är viktigt att tänka på att de benämningarna reflekterade dåtida synsätt på indelningar och hierarkier av människor, och att det därför finns anledning att vara försiktig med benämningarna i dag.
8
G. von Düben. Crania Lapponica. (Norstedts, 1910.)
9 F. Svanberg. Människosamlarna: Anatomiska museer och rasvetenskap i Sverige ca 1850–1950. (Historiska museet, 2015.) 10 G. Edbom. Samiskt kulturarv i samlingar: Rapport från ett projekt om återföringsfrågor gällande samiska föremål. (Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum, 2005); E-K. Harlin. Recalling Ancestral Voices: Repatriation of Sámi Cultural Heritage. (Siida Sámi Museum, 2008); L. Drenzel, L. Gustafsson Reinius, K. Hauptman, L. Hejll F. Svanberg. Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer: en kunskapsöversikt. (Statens historiska museer, 2016.) 11 Se Ek, Mänskliga kvarlevor i Karolinska Institutets samlingar, angående de anatomiska samlingarna vid Karolinska institutet och Bergman, Samiska mänskliga kvarlevor och gipsavgjutningar i Lunds universitets anatomiska samling, angående samlingarna vid Lunds universitet. 12 Se diskussioner i t.ex. O. Ljungström. Oscariansk antropologi: Etnografi, förhistoria och rasforskning under sent 1800-tal. (Gidlunds, 2004); F. Svanberg. Arkeologin och rasforskningen cirka 1860–1945. I P. Nicklasson B. Petersson (red.). Att återupptäcka det glömda: Aktuell forskning om forntidens förflutna i Norden. (Lunds universitet, 2012.)
Att kunna fastställa att de insamlade kvarlevorna var ”äkta samiska” var ett centralt problem för många forskare och samlare. Att kunna sätta en ”äkthetsstämpel” på kvarlevorna var en stark drivkraft, vilket också kan ha påverkat de etniska beteckningarna och benämningarna som användes. Samtidigt är det viktigt att granska och försöka förstå den vetenskapliga grundsynen och föreställningarna om folkgrupper och rasgrupper, eftersom tankesätten haft betydelse för synen på de samiska befolkningsgrupperna och i förlängningen den politik som förts gentemot den samiska befolkningen.
Insamlingshistorier
Som en del av en lång historia av kolonialt samlande i Sápmi insamlades mänskliga kvarlevor vid olika tidpunkter och på olika platser i de samiska områdena under 1800-talet och tidigt 1900-tal. Ett specifikt syfte var att samla in samiska kranier. De ansågs av forskarna och insamlarna bära på särskilt värdefull information. Insamlingen ägde rum i en vetenskaplig kontext av anatomisk och fysisk antropologisk forskning med rasvetenskapliga inslag under 1800-talet, och i senare rasbiologiska kontexter under tidigt 1900-tal.
En central gestalt i denna insamlingshistoria var anatomen Anders Retzius (1796–1860) vid Karolinska Institutet i Stockholm. Han är känd för att ha utvecklat det så kallade ”skallindexet” som användes för att mäta och klassificera kranier som ”långskalliga” (dolikocefala) och ”kortskalliga” (brakycefala). Anders Retzius skapade en stor anatomisk samling vid Karolinska Institutet med framför allt kranier från olika folkgrupper runt om i världen. Han byggde upp en samling med samiska mänskliga kvarlevor, vilken han betraktade som särskilt värdefull. Anders Retzius son, Gustaf Retzius (1842–1919), fortsatte senare sin fars arbete vid Karolinska Institutet.
Anders Retzius har själv beskrivit sin samling av samiska kranier och vikten av att kunna säkerställa deras äkthet för att undvika sammanblandning med kranier från svenska eller finska nybyggare:
För det närvarande eger Karolinska Institutets museum 22 lappkranier
och skulle egt 8 derutöfver om icke tid efter annan genom skänker och
utbyten till andra museer antalet blifvit minskadt. Af de här nu befintliga 22 exemplaren har jag dock endast begagnat 16 till närvarande beskrifning, emedan de öfriga dels äro af barn, dels till äkthet osäkra, upptagna ur gamla kyrkogårdar; hvaremot jag för dessa 16 har närmare
uppgifter om personernas namn, ålder m.m. […] Dessas värde förhöjes genom underrättelserna om deras härkomst, en omständighet af så mycket större vigt, som lapparne begrafvas på samma kyrkogårdar som nybyggarne, hvilka äro svenskar och finnar. Häraf inses huru lätt misstag kunna uppstå vid insamling af kranier på sådana ställen.
År 1892 uppstod en brand i Karolinska Institutets anatomiska museum och en stor del av Anders Retzius kraniesamling förstördes. I ett brev skrev sonen Gustaf Retzius att:
den största förlusten utgöres af den förträffliga lapska serien som torde vara oersättlig, inskaffad af min fader under en lång följd af år, hvartill kommo de genom Düben från Nordvi inköpta 17 skelett ur lappgrafvar.
Under senare år har Karolinska Institutet inventerat sina anatomiska samlingar och undersökt vilka kvarlevor som ”överlevt” branden på 1890-talet. Under 2022 återfanns de försvunna kvarlevorna efter Christina Larsdotter (1819–1854), en samisk kvinna från Máláge/ Malå, även kallad ”Stor-Stina.” Under sin livstid uppnådde hon berömmelse på grund av sin ovanliga längd. Hon deltog i flera internationella utställningar (så kallade ”levande utställningar” ). Efter hennes död 1854 togs hennes kvarlevor under oklara förhållanden till Karolinska Institutet och ställdes ut i det anatomiska museet. Christina Larsdotters kvarlevor återbördades och återbegravdes i Máláge i maj 2024.
Andra forskare samlade också in kranier under resor i de nordliga områdena, med hjälp av kontakter med lokala läkare och lokala kyrkliga företrädare. Ett exempel är entomologen och professorn vid Lunds universitet Johan Wilhelm Zetterstedt (1785–1874) som 1832 tillskansade sig två samiska kranier under en resa i Västerbottens län, vilka han skänkte till de anatomiska samlingarna vid Karolinska Institutet och Lunds universitet:
Under min år 1821 företagna Lappmarksresa gjorde jag, efter fleras an-
modan, många försök att, för jemförelses skull, anskaffa ett Lappkranium;
men alla bemödanden i detta afseende voro då förgäfves. Också är för-
skaffandet af ett sådant, i ett land, der vidskepelser äro så gängse, som i
13 A. Retzius. Anders Retzii samlade skrifter af ethnologiskt innehåll, utgifna af Svenska Läkaresällskapet. (1864), s. 23–24. Texten publicerades första gången 1842. 14 Ljungström. Oscariansk antropologi, s. 228, 427. 15 Ek. Mänskliga kvarlevor i Karolinska Institutets samlingar. 16 Se vidare C. Baglo. På ville veger? Levande utstillinger av samer i Europa og Amerika. (Universitetet i Tromsø, 2011.) 17 Å. Lundgren. Sápmis jättinna: Sanningen om Långa lappflickan (Ord visor, 2024).
Lappmarken, förenadt med de största svårigheter. De skallar som upp-
gräfvas ur Lappska kyrkogårdar, äro ganska sällan att anse som kranier
af verkliga Lappar, emedan ett vida större antal Nybyggare finnas begrafne i den vigda jorden. Denna gången lyckades det mig, likväl icke
utan mycken möda och betydlig kostnad, att erhålla icke blott ett, utan
tvenne kompletta och äkta Lappkranier. Jag vet, att de blifva välkomna och för vetenskapligt ändamål begagnade, då jag öfverlemnar det ena exemplaret af dem till Carolinska Institutets Samlingar i Stockholm, och det andra till den rika och dyrbara anatomiska præparat samlingen, som finnes i Lund, och nu mera tillhörer Akademien därstedes.
En annan central gestalt var Sven Nilsson (1787–1883), professor i naturalhistoria vid Lunds universitet. Han utvecklade den så kallade ”storutbredningsteorin”, bland annat i verket Skandinaviska Nordens Ur-Invånare (1838–1843). Nilsson ansåg att den samiska befolkningen hade varit den första befolkningen inte bara i Skandinavien utan även i stora delar av norra Europa. Den här teorin, som var mycket inflytelserik under början och mitten av 1800-talet, baserades bland annat på skallmätningar och jämförelser mellan samiska kranier och exempelvis kranier från megalitgravar från stenåldern. Anders Retzius var också en företrädare för denna teori. Sven Nilsson hade själv en samling med samiska kranier, som även rymde kranier från namngivna samer.
Efterfrågan på kranier från olika folkgrupper, inte minst urfolksgrupper, var stor bland forskare och institutioner i många länder. Det finns belägg för att samiska kranier skickades till samlare och forskare utomlands. Med stor sannolikhet finns det fortfarande kvar samiska mänskliga kvarlevor i flera länder. Det finns dock inte någon övergripande kunskap om dessa samlingar.
Anders Retzius var involverad i internationell byteshandel med kranier från olika folkgrupper. Som exempel kan nämnas att han sände kranier, inklusive minst ett samiskt och ett finskt, till Samuel George Morton (1799–1851) i USA, kraniolog och storsamlare av kranier. I ett brev den 14 november 1850 till Evert Julius Bonsdorff
18
J. W. Zetterstedt. Resa genom Umeå Lappmarker i Vesterbottens Län, förrättad år 1832. (Två förläggare, 1980 [1833]), s. 321. 19
S. Nilsson. Skandinaviska Nordens Ur-Invånare: Ett försök i komparativa ethnografien och ett bidrag till människoslägtets utvecklings-historia. (1838–1843); Ojala. Sámi Prehistories, s. 117–119; Ojala. Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor. 20
För mer om Morton som kraniesamlare, se A. Fabian. The Skull Collectors: Race, Science, and America’s Unburied Dead. (University of Chicago, 2010); se omnämnande av kranier från svenska, finska och samiska grupper i Mortons samlingar i J. A. Meigs. Catalogue of
(1810–1898), professor i anatomi och fysiologi vid Helsingfors universitet i Finland, skriver Anders Retzius om sina kontakter och utbyten:
Jag sänder honom [Samuel George Morton; min anmärkning] i denna vecka tvenne cranier af de sista jag fick från dig. I fjor fick han en Lapp, en Slavon, en Finne. Men han är omättelig, likasom jag sjelf.
Efterfrågan på samiska kranier och skelett från forskare och samlare ledde också till regelrätt handel med kvarlevor. Andreas Georg Nordvi (1821–1892), handelsman i Mortensnes vid Varangerfjorden, genomförde ett stort antal utgrävningar av samiska gravplatser i norra Norge. Nordvi bedrev också en regelrätt handel med samiska kranier och skelett under 1800-talet. Efterfrågan var mycket stor från samlare. Karolinska Institutet, Lunds universitet och Uppsala universitet köpte samiska kvarlevor från Nordvi. I Uppsala och Lund finns det fortfarande kvarlevor kvar inköpta från Nordvi.
Gravplundringar vid Markkina/Enontekis kyrkogård
En plats som återkommer i beskrivningarna av utgrävningar/plundringar av gravar under 1800-talet är Markkina/Enontekis gamla kyrkogård, nordväst om Gárasavvon/Karesuando, på finska sidan av den nutida riksgränsen. Kyrkan vid Enontekis grundades i början av 1600talet, som en av flera kyrk- och marknadsplatser i de inre delarna av norra Sverige. Syftet var att knyta dessa områden närmare den svenska kronan och kyrkan samt stärka kronans och kyrkans kontroll över området och lokalbefolkningen. Såväl svenska som utländska aktörer var aktiva i insamlingen av mänskliga kvarlevor från Markkina, bland annat den franska La Recherche-expeditionen 1838–1840, under ledning av Joseph Paul Gaimard. Även företrädare för Svenska
Human Crania, in the Collection of the Academy of Natural Sciences of Philadelphia. Proceedings of the Academy of Natural Sciences of Philadelphia. 8. (1856). Se också Ljungström. Swedish Golgatha. 21 G. Retzius. Skrifter i skilda ämnen jämte några bref af Anders Retzius: Samlade och utgifna af Gustaf Retzius. (Nordiska bokhandeln, 1902), s. 275. 22 C-G. Ojala. Mines and missions: Early modern Swedish colonialism in Sápmi and its legacies today. I M. Spangen, A-K. Salmi, T. Äikäs M. Fjellström (red.). Currents of Saami Pasts: Recent Advances in Saami Archaeology. (Archaeological Society of Finland, 2020.) 23 N. M. Knutsen P. Posti (red.). La Recherche: En ekspedisjon mot nord – Une expedition
vers le nord. (Angelica, 2002.)
kyrkan var involverade i utgrävningarna och gravplundringarna. En viktig person i detta sammanhang var kyrkoherden Lars Levi Læstadius.
Lars Levi Læstadius (1800–1861), kyrkoherde i Karesuando och senare Pajala församlingar, är som grundare av den læstadianska väckelserörelsen en centralgestalt i Nordkalottens samhälls- och kyrkohistoria. Læstadius var också botaniker och naturvetare. Han upprätthöll omfattande kontakter med många ledande naturforskare i sin samtid och fick stor uppskattning för sina tjänster till naturvetenskapen. Som kyrkoherde i Karesuando och senare Pajala agerade han som en nod för forskare som var intresserade av detta område. Han samlade själv aktivt in växter och djur, och var värd och guide för besökande forskare.
Læstadius var även delaktig i gravplundring av samiska kvarlevor. Här, liksom vad gäller djur och växer, fungerade han som en kontaktperson, värd och guide för en rad forskare. I ett brev från 1835 till botanikern J.G. Agardh i Lund skriver han om efterfrågan från vetenskapsmännen:
Emellertid vilja botanisterne, ibland hvilka en del är omättelig, gärna
hafva fjellväxter i ”100de tals Exemplar”. Entomologerne vilja ha skorfvar;
Ornithologerne foglar; Physiologerne död skallar.
Forskare som Olle Franzén, Gunnar Broberg och Lennart Lundmark har tidigare lyft fram Læstadius delaktighet i plundringar av samiska gravar. Franzén beskriver i sin avhandling om Læstadius som naturalhistoriker en händelse, som utspelas 1837 och som återgivits i zoologen Sven Lovéns dagbok, då Lovén, länsman E.U. Grape, Læstadius, kateketen E. Kolström och pastor Liljeblad i Muonioniska begav sig till Enontekis gamla kyrkogård i Markkina för att plundra gravar och insamla samiska kranier.
I en serie osignerade tidningsartiklar, som allmänt tillskrivits Læstadius själv , beskrivs plundringen av gravar under den franska La Recherche-expeditionen till Nordkalotten och Spetsbergen
24
O. Franzén. Naturalhistorikern Lars Levi Laestadius. (Tornedalica, 1973.) 25
Brev från L.L. Læstadius till Jac. G. Agardh 1835-07-20, Læstadius brev till akademiker 1818–1860, Læstadiusarkivet, http://www.laestadiusarkivet.se. Original i Lunds universitetsbibliotek. 26
Franzén. Naturalhistorikern Lars Levi Laestadius; G. Broberg. Lappkaravaner på villovägar: Antropologin och synen på samerna fram mot sekelskiftet 1900. Lychnos – lärdomshistoriska samfundets årsbok. (1981–1982); L. Lundmark. Stulet land: Svensk makt på samisk mark. (Ordfront, 2008.) 27
Franzén. Naturalhistorikern Lars Levi Laestadius, s. 213. 28
Se Franzén. Naturalhistorikern Lars Levi Laestadius, s. 213–214. Lundmark. Stulet land, s. 146.
(1838–1840). Læstadius agerade värd, guide och lokal expert för expeditionens medlemmar i området kring Karesuando. Sällskapet genomförde 1838 ”en excursion till Enontekis, för att söka Lappskallar”:
Man bör anmärka att det fordna Enontekis är en öde plats. Kyrkan är flyttad till Palojoensuu 5 mil nedanför på Ryska sidan. Endast Grafstället står kvar på Enontekis. Här fann President Gaimard, Hrr Robert och Sundewall en stor skatt, kanske det bästa fynd de gjorde under hela resan, nemlingen 2 tunnsäckar fulla med Lappskallar och menniskoben. Presidenten sjelf blef på slutet mycket ifrig att samla hvar enda benskärfva, som kom opp ur grafven. Doktor Sundewall fruktade endast, att vårt dödgräfvararbete kunde komma ut bland Lappallmogen, hälst vi hade med oss en Dödgräfvare från Karesuando, som gräfvde upp grafvarne.
Artikeltexten fortsätter: ”Efter att hafwa gjort denna skörd af Lappben och skallar reste wi förnöjde hem till Karesuando …” Senare frågade en nybyggare författaren om det verkligen var rätt att plundra de döda på det sätt som hade skett i Enontekis.
Vid ett tidigare tillfälle när han hade visat några andra naturforskare till samma kyrkogård i Markkina, Enontekis, och dessa endast samlade in kranier, frågade en kvinna honom vad som skulle hända på uppståndelsens dag när skallarna var skilda från kropparna med tusentals kilometer.
I museet Musée de l’Homme i Paris finns ett antal samiska kranier som härrör från La Recherche-expeditionen. De uppges komma från Guovdageaidnu/Kautokeino i norra Norge. Lennart Lundmark frågar sig dock om det inte kan röra sig om en sammanblandning mellan Kautokeino och Karesuando och att kranierna eventuellt kommer från gravplundringen i Markkina, Enontekis.
Læstadius förhållningssätt till samiska gravar och kvarlevor illustreras vidare av innehållet i ett av hans brev till zoologen C.J. Sundevall, som också deltog i La Recherche-expeditionen. Brevet är daterat september 1846 i Karesuando och i det framförs ett hänsynslöst och känslokallt förslag:
Om Bror ville vara god och framföra min hällsning till Doctor eller Professor Retzius, (hvikendera af Bröderna som först träffas) att det icke är någon lätt sak, att få ett Cranium af ett nyfödt Lappbarn. Men
29 Franska wetenskapliga expeditionen till Spitsbergen. Norrlands-Posten (Nore). Nr 72 (1838). 30 Franska wetenskapliga expeditionen till Spitsbergen. Norrlands-Posten (Nore). Nr 73 (1838). 31 Franska wetenskapliga expeditionen till Spitsbergen. Norrlands-Posten (Nore). Nr 72 (1838). 32 Knutsen Posti. La Recherche, s. 121 ff.; Lundmark. Stulet land, s. 147.
Wretholm reser hit ibland vintertiden, och grafven står öppen hela vintern. Monne icke han som Chirurg, kunde skära af hallssen på ett sådant Barnlik?
År 1842 tackade Anders Retzius provinsialläkaren Wretholm i Nedertorneå församling för hjälp med att få tag i samiska kranier. I sammanhanget nämnde han även att han hade ett kranium i sina samlingar från en tvåårig samisk flicka.
Med anledning av dessa exempel kan man fråga sig vilken syn Læstadius hade på den samiska och den tornedalska befolkningens gravar och kvarlevor. Exemplen visar också att det fanns ett lokalt motstånd mot gravplundringen, även bland nybyggare. De ansvariga forskarna och utgrävarna kände till detta men valde att inte respektera motståndet. Här finns anledning till vidare reflektion kring Lars Levi Læstadius roll i insamlingen av mänskliga kvarlevor, hans relationer till den anatomiska och fysisk antropologiska forskningen och dess företrädare. Hur påverkade detta den samiska och den tornedalska befolkningen genom den framträdande position Læstadius innehade i lokalsamhällena under sin livstid?
Som nämnts ovan var flera andra personer, vetenskapsmän och kyrkoföreträdare, också involverade i gravplundringen vid Markkinas kyrkogård. Minnet från de gravplundringar som ägt rum på platsen har levt kvar hos den samiska befolkningen som ett historiskt trauma. Den samiska konstnären och författaren Rose-Marie Huuva, som har varit en av de mest framträdande rösterna för återföring och återbegravning av de anatomiska samlingarna, har berört Markkina och Læstadius roll vid flera tillfällen.
Det är också värt att nämna att det i dag finns minst ett bevarat kranium som kommer från Markkina i Gustavianum Uppsala universitetsmuseums samlingar. Detta kranium insamlades av Eskil Olsson (1886–1915) år 1915, samma år som Olsson genomförde utgrävningarna vid Rounala kyrkogård (se vidare nedan). Dessutom finns det ett bevarat kranium i Karolinska Institutets samlingar som
33
Brev från L.L. Læstadius till C.J. Sundevall 1846-09-XX, Læstadius brev till akademiker 1818–1860, Læstadiusarkivet, http://www.laestadiusarkivet.se. Original i Kungl. Vetenskapsakademiens arkiv. 34
Retzius. Anders Retzii samlade skrifter af ethnologiskt innehåll, s. 23, 28; texten publicerades ursprungligen 1842. 35
Huuva 2006 = Inventeringen av kranier och skelett. Skrivelse till Sametinget från Rose-Marie Huuva, 2006-04-24. Dnr 120/06. Sametingets kansli, Kiruna. Huuva 2007 = Samiska kranier och skelett. Skrivelse till Sametinget från Rose-Marie Huuva, 2007-01-11. Dnr 120/06. Sametingets kansli, Kiruna.
härstammar från Enontekis gamla kyrkogård vid Markkina och som enligt uppgift inköpts av zoologen Sven Lovén under 1830-talet.
Mänskliga kvarlevor från Rounala kyrkogård
Ett mycket omdiskuterat fall gäller insamlingen av mänskliga kvarlevor från Rounala kyrkogård, nordväst om Gárasavvon/Karesuando. År 1915 genomfördes en utgrävning av kyrkogården under ledning av Eskil Olsson från Uppsala, med syfte att ”tillvarataga det antropologiska materialet å Rounala gamla kyrkogård och undersöka de eventuella resterna efter den vid kyrkan belägna forna marknadsplatsen.”
Utgrävningen skedde på uppdrag av Anatomiska institutionen i Uppsala och med ekonomiskt bidrag från Regnellska fonden, civilministern och landshövdingen Oscar von Sydow (1873–1936) och LKAB. I ett brev i LKAB:s arkiv från Vilhelm Hultkrantz (1862–1938), professor i anatomi vid Uppsala universitet, till Hjalmar Lundbohm (1855–1926), disponent vid LKAB, förklarar Hultkrantz hur tanken på en utgrävning i Rounala väcktes av Herman Lundborg, senare chef för Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Syftet var att finna samiska kranier till den anatomiska samlingen i Uppsala. Hultkrantz samrådde med Karl Bernhard Wiklund (1868–1934), professor i finskugriska språk vid Uppsala universitet, och Oscar Almgren, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, innan planerna fastslogs och Eskil Olsson anlitades för att genomföra arbetet. Även Gaston Backman (1883–1964), senare professor i anatomi vid Lunds universitet och organisatör av Svenska folktypsutställningen 1919, var inblandad i planerna för utgrävningen i Rounala. Hultkrantz var också starkt engagerad i rasbiologisk forskning, som en av initiativtagarna till Statens institut för rasbiologi och ledamot av institutets styrelse. Exemplet visar tydligt på nätverken vid Uppsala universitet och de nära banden mellan de olika ämnesföreträdarna i Uppsala inom anatomi, rasbiologi, språkvetenskap och arkeologi.
36 Museum Gustavianum Katalog. Olof Ljungström, personlig kommunikation. 37 K. B. Wiklund. Rounala kyrka. (Almqvist Wiksell, 1916), s. 17. 38 LKAB:s arkiv Korrespondens 1915 = Brev från Vilhelm Hultkrantz till Hjalmar Lundbohm, 7/6 1915. Tack till Curt Persson, Luleå tekniska universitet, för tips om detta brev. 39 K. Lidén, M. Fjellström T. Wallerström. Nya resultat från Eskil Olssons Rounalagrävning 1915. I Norrbotten 2018–2019: Arkeologi. (Norrbottens museum, 2019.)
Eskil Olsson avled samma år som utgrävningarna, och det finns mycket lite dokumentation bevarad från utgrävningarna 1915. Enligt uppgifter fördes två skelett och 21 kranier till Anatomiska institutionen i Uppsala. Eskil Olsson och K. B. Wiklund uppgav att länsman Karl Bäcklund i Muonio i Finland redan på 1880-talet hade grävt upp minst tio kranier på kyrkogården, vilka förts till Helsingfors universitets anatomiska samlingar.
En forskningsgrupp under ledning av arkeologerna Thomas Wallerström från NTNU i Trondheim och Kerstin Lidén från Stockholms universitet har bedrivit ett projekt med fokus på Rounala kyrkogård. Nya kol-14-prover som analyserats inom projektet visade på att begravningarna från Rounala är mycket äldre än vad som tidigare antagits. Dateringarna går tillbaka till medeltiden, de äldsta är från 1300-talet. De nya dateringarna innebär att man behöver revidera de tidigare uppfattningarna om den medeltida historien, påverkan från kristendomen och etableringen av de första kyrkogårdarna i området. Enligt forskargruppen tyder forskningsresultaten på att de begravda på kyrkogården har varit en del av en samisk kulturell kontext. Men det kan även finnas andra individer begravda här, som präster, handelsmän, nybyggare och bönder från älvdalen.
Sametinget framförde 2009 krav på att kvarlevorna från Historiska museet skulle repatrieras och kontrollen över dem överföras till Sametinget. Sametinget betonade att frågan inte enbart handlade om det formella juridiska ägandet, utan att den var av mycket större symbolisk betydelse och hänvisade även till internationell rätt.
En överenskommelse uppnåddes som innebar att de mänskliga kvarlevorna från Rounala skulle överföras till Ájtte i Jokkmokk, för att där ingå i en samisk kontext. Äganderätten, och därmed rätten att
40
Museum Gustavianum 1915 = Lappland/Rounala (6 sidor). Anteckningar av Eskil Olsson, 1915. Sveriges Landskap 3. Museum Gustavianums arkiv, Uppsala. 41
Wiklund. Rounala kyrka. J. Ruohonen. Kalmistoja, kaivauksia, kallonmittausta: Fyysisen antropologian tutkimuskohteita Pohjois-Suomessa. Faravid. (2012): s. 65–66. Det är okänt var kranierna från Rounala som fördes till Helsingfors universitet finns i dag. 42
T. Wallerström. Kunglig makt och samiska bosättningsmönster: Studier kring Väinö Tanners vinterbyteori. (Novus, 2017). Lidén m.fl. Nya resultat från Eskil Olssons Rounala-grävning 1915; M. Fjellström. Food cultures in Sápmi: An interdisciplinary approach to the study of the heterogeneous cultural landscape of Northern Fennoscandia AD 600–1900. (Stockholm University, 2020.) 43
Lidén m.fl. Nya resultat från Eskil Olssons Rounala-grävning 1915. 44
Sametinget 2009 = Begäran om återförande av 12 samiska kranier från Rounala ödekyrkogård till Sametinget: Hemställan till Kulturdepartementet, Lars-Anders Baer Ulla Barruk Sunna, 8/5 2009, Sametingets kansli, dnr 2009-648.
bestämma om återbegravning, skulle dock kvarstå hos svenska staten. Under 2021 framförde Ájtte önskemål om en återbegravning av kvarlevorna och i januari 2022 lämnade Sametinget in en hemställan till Uppsala universitet om repatriering av de mänskliga kvarlevorna. Universitetet gav sitt medgivande och i december 2022 beslutade regeringen att låta kvarlevorna föras över till Sametinget och återbegravas. För närvarande pågår diskussioner och planering inför en kommande återbegravning i Rounala.
Utgrävningen vid Akamella kyrkogård
Ett annat aktuellt fall gäller utgrävningen vid Akamella kyrkogård vid Muonioälven, nära Muodoslompolo på svenska sidan och Muonio (tidigare kallat Muonioniska) på finska sidan av gränsen, i Pajala kommun. Sommaren 1878 genomförde Edvard Pfaler, medicine kandidat från Finland, vars far var tidigare kyrkoherde i Muonio, en utgrävning vid kyrkogården. Pfaler samlade in minst 25 kranier, samt möjligen ytterligare ett kranium från ett barn, från vad han betecknade som en timrad vintergrav. Enligt en sammanställning från 1881 var kranierna mycket välbehållna och borde härstamma från begravningar som ägt rum inom ett par årtionden före själva utgrävningen. I texten anges också att lokalbefolkningen i området är finsk och delvis samisk.
Kranierna fördes till de anatomiska samlingarna vid Helsingfors universitet. År 2001 överfördes 23 av kranierna från Akamella kyrkogård, tillsammans med övriga kvarlevor från norra Finland i Helsingfors universitets anatomiska samlingar, till Samiskt museum Siida i Aanaar/Enare, norra Finland. Där förvarades de fram till 2022. Efter krav från museet och Sametinget i Finland genomfördes sommaren 2022 en stor återbegravning av 140 individer vid Enare, Utsjoki och Nellim från denna samling. Under hösten 2022 överlämnades kra-
45 Statens historiska museer 2009 = Överlåtelse av mänskliga kvarlevor i Statens historiska museers samlingar: Hemställan till Regeringen 2/6 2009, Statens Historiska Museer (SHMM), dnr 629-527-2009. 46 Sametinget 2022 = Begäran om repatriering av samiska mänskliga kvarlevor från Rounala ödekyrkogård: Framställan från Sametinget till Gustavianum – Uppsala universitetsmuseum, Håkan Jonsson Fredrik Österling, 26/1 2022, Sametingets kansli, dnr 4.2.11-2021-1682. 47 Regeringen 2022 = Återlämnande av samiska föremål och mänskliga kvarlevor. Pressmeddelande från Kulturdepartementet och Utbildningsdepartementet, 19 december 2022. 48 E. Weymarn. Crânes trouves en Vesterbothnie à Muonioniska, gouvernement de Norrbotten (Suède). Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk. Vol. 35 (1881). Ruohonen. Kalmistoja, kaivauksia, kallonmittausta, s. 63 ff. 49 Weymarn. Crânes trouves en Vesterbothnie à Muonioniska.
nierna från Akamella till Pajala församling. Kvarlevorna förvarades i Muodoslompolo kyrka inför återbegravningen som ägde rum i augusti 2024 på Akamella kyrkogård.
Museum Gustavianum vid Uppsala universitet har i sina samlingar ett bevarat kranium som i katalogen betecknats: ”1878 Fr. Kyrkogård vid Myonioiska [Muonionniska] (sannolikt ej Finne) i Norrbottens län.” Detta kranium kan med stor sannolikhet komma från utgrävningarna utförda av Pfaler vid Akamella kyrkogård. Varför kraniet markerades med ”sannolikt ej Finne” är oklart, men beror förmodligen på att kraniet bedömts vara ett så kallat långskalligt kranium enligt tidens terminologi. Det är oklart hur detta kranium kommit till Uppsala universitet, om detta skett genom ett utbyte med Helsingfors universitet eller på annat sätt. Man kan tillägga att det i beskrivningen från 1881, som ovan nämnts, anges att kranierna till synes var relativt nyligen begravda då de var mycket välbevarade. Med stor sannolikhet har det funnits två kranier från Akamella kyrkogård vid Uppsala universitet, varav ett inte längre finns bevarat. Det finns även ett kranium från Akamella vid Uleåborgs universitet i Finland, vilket överförts dit från Helsingfors universitet.
Motstånd och protester från samiska grupper och lokalbefolkning
Det finns en rad vittnesmål om motstånd och protester mot den insamling av mänskliga kvarlevor som pågick inom Sápmi. Ofta är det insamlarna själva – resenärerna, forskarna – som antecknar hur lokalbefolkningen reagerat på insamlingen. I många fall förefaller insamlarna närmast skryta om sina bedrifter och hur de lyckas ”överlista” lokalbefolkningen – som ofta beskrivs som ”vidskeplig” – för att komma över mänskliga kvarlevor. Här finns många källkritiska aspekter, inte minst med tanke på det begränsade skriftliga materialet och det faktum att texterna skrivits av forskare, resenärer och andra insamlare. Att dessa belägg existerar utgör dock en viktig grund för en
50
Museum Gustavianum katalog. Svanberg. Människosamlarna, s. 267. 51
Weymarn. Crânes trouves en Vesterbothnie à Muonioniska, s. 95. 52
Anne Ingvarsson, personlig kommunikation. 53
Eija Ojanlatva, personlig kommunikation. 54
Se vidare Ojala. Sámi Prehistories, s. 245–248; Ojala. Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor.
förståelse av de reaktioner som insamlingen kunde väcka hos lokalbefolkningen. Kyrkoherden Lars Levi Læstadius involvering i insamlingen av mänskliga kvarlevor är ett exempel på detta. Ovan har nämnts flera fall där personer ur lokalbefolkningen reagerar och ställer kritiska frågor om det verkligen är rätt att plundra de döda på det sätt som skedde och vad som skulle hända på uppståndelsens dag när den avlidnes huvud och kropp var åtskilda. Sophus Tromholt (1851–1896), en naturvetare ursprungligen från Danmark, ägnade sig åt norrskensstudier i norra Norge under flera år, och var även en mycket aktiv fotograf i Sápmi. I boken Under the Rays of the Aurora Borealis, från 1885, beskriver han sitt deltagande i gravplundring, med en mutad samisk gravgrävare, och samiskt motstånd:
In the autumn, by-the-bye, I unearthed a few skeletons in the old churchyard dating from this era, for the purpose of obtaining some Lapp craniæ for the Museum at Bergen, but besides bones and some remnants of Pulks, and the roofs built over them, I did not find a single object of the kinds which in pagan times were buried along with the dead from some superstitious motive or another.
I knew that some years ago a zealous ethnographer, who plundered a churchyard in Russian Lapland for the purpose of enriching his collection, had a narrow escape of being drowned. The infuriated natives set upon him, and ducked him several times in the icy waters of the river. In order not to run a similar risk, or cause any offence to the Lapps about me, I conducted my operations with the greatest secrecy, although I had the representative of the Crown at my side.
My assistant, the Lapp gravedigger, was bribed to secrecy, and the remains – a complete skeleton and four craniæ – were transported to my residence in the middle of the night.
I must say I experienced some scruples in disturbing the old Lapps, where they had rested for two centuries at least; but what will not a savant submit to for Science?
Den svenske arkeologen Gustaf Hallström (1880–1962), en arkeologisk pionjär i norra Sverige, reste i de samiska områdena på Kolahalvön i Ryssland under 1908 och 1910. Under sina resor genomförde han utgrävningar på flera begravningsplatser, varav vissa fortfarande
55 S. Tromholt. Under the Rays of the Aurora Borealis: In the Land of the Lapps and the Kvæns. Volume 1. (Sampson Low, Marston, Searle, and Rivington, 1885), s. 184–185.
var i bruk eller hade använts för sentida begravningar. Syftet var att samla in samiska kranier och skelett. Hallström skriver i en artikel om utgrävningarna och motståndet hos lokalbefolkningen:
Jag besökte åtskilliga lapska gravplatser … Emellertid är mina observa-
tioner mycket ojämna på grund av att lapparna ogärna sågo att jag besökte
dessa platser, varav blev följden att jag ofta fick göra detta på småstunder eller på ogynnsamma tider.
En gravplats på en holme i sjön Seitjaure besökte han inte, med hänsyn till sitt övriga arbete i området, då: ”Lapparna i dessa trakter voro synnerligen känsliga för intrång i dylika fall.”
Utgrävningarna skedde på uppdrag av anatomiska institutionen vid Uppsala universitet. Efter hemkomsten lämnade Hallström över de mänskliga kvarlevorna, varav minst 27 kranier, till Uppsala universitet. Kvarlevor från resorna på Kolahalvön finns fortfarande i dag bevarade i samlingarna vid Gustavianum Uppsala universitetsmuseum.
Som diskuteras nedan, mötte utgrävningarna vid den skoltsamiska begravningsplatsen i Njauddâm/Neiden i Nordnorge ett stort motstånd från lokalbefolkningen och den ortodoxa församlingen. Under tidigt 1900-tal bedrev anatomiska institutionen vid Oslo universitet, under ledning av anatomen K.E. Schreiner (1874–1957) storskaliga utgrävningar av kyrkogårdar i Nordnorge. Stora mängder mänskliga kvarlevor fördes till Oslo universitet, där de så kallade Schreinerske Samlinger med samiska mänskliga kvarlevor från fler än 1 000 individer växte fram. Här finns också belägg för att de samiska lokalbefolkningarna visade sitt motstånd mot utgrävningarna av kyrkogårdarna i Nordnorge.
Dessa exempel visar att det fanns ett motstånd bland lokalbefolkningen mot insamlingen av samiska mänskliga kvarlevor. Aktörerna involverade i insamlingen kände till motståndet men valde att inte respektera det. Beläggen för motstånd och protester utgör också spår av samiskt aktörskap i en svår historisk situation. Även om vissa exempel ovan rör samiska områden utanför Sveriges gränser, så rör det likafullt förhållningssätt och handlingar av samiska befolknings-
56
G. Hallström. Gravplatser och offerplatser i ryska lappmarken. Rig. (1922): s. 162–163. 57
Hallström. Gravar och offerplatser i ryska lappmarken, s. 169. 58
Anne Ingvarsson, personlig kommunikation. 59
A. Svestad. What Happened in Neiden? On the Question of Reburial Ethics. Norwegian Archaeological Review. 46:2 (2013). 60
Se vidare A. Schanche. Graver i ur og berg: Samisk gravskikk og religion fra forhistorisk til nyere tid. (Davvi Girji, 2000); Ojala. Sámi Prehistories.
grupper. De ger också uttryck för attityder och förhållningssätt som var utbredda inom forsknings- och samlingsvärlden under denna tid.
Repatrierings- och återbegravningsprocesser
Under lång tid har samiska organisationer och enskilda aktörer framfört krav på repatriering och återbegravning av samiska mänskliga kvarlevor från museisamlingar i Sverige. År 2007 beslutade Sametingets plenum att kräva en fullständig genomgång av statliga samlingar med samiska kvarlevor, en utredning av hur kvarlevorna kommit till samlingarna, samt repatriering och en värdig återbegravning av dessa kvarlevor. Sedan dess har en diskussion kring frågorna pågått i Sverige, med varierande grad av intensitet och publik uppmärksamhet.
De samiska kraven anknyter till internationella diskussioner som pågått under lång tid. Urfolksgrupper i olika delar av världen har krävt ett återförande av sina förfäders kvarlevor, vilka ofta insamlats på oetiska och kränkande sätt och utan de berördas tillstånd. Återbegravningskraven har varit viktiga delar i kampen för kulturella rättigheter, självbestämmande och dekolonisering.
Ett antal återbegravningsprocesser rörande samiska mänskliga kvarlevor har ägt rum i Sverige, Norge och Finland. Den hittills största återbegravningen i ett samiskt sammanhang i Sverige genomfördes i Liksjoe/Lycksele den 9 augusti 2019 på den internationella urfolksdagen. Då återbegravdes 25 kranier, insamlade vid en arkeologisk undersökning 1950 på den gamla kyrkogården som varit i bruk under 1600- och 1700-talen. En intressant lokal process ägde rum i samband med återbegravningen, i vilken Liksjuon Sámiensiäbrrie/ Lycksele sameförening, Lycksele kommun, Svenska kyrkan och Västerbottens museum med flera deltog. Syftet med denna process
61 Duoddaris 2002 = Vem äger kulturarvet? Anföranden vid konferens om återföringsfrågor vid Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum 6–8 juni 2000. Duoddaris 20. (Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum, 2002); Sametinget 2007 = Sametinget, Sammanträdesprotokoll 2007:1, Sammanträdesdatum 2007-02-20-22, Lycksele. Kiruna: Sametingets kansli. 62 C. Fforde, J. Hubert P. Turnbull (red.). The Dead and their Possessions: Repatriation in Principle, Policy and Practice. (Routledge, 2002); C. Fforde, C. T. McKeown H. Keeler (red.). The Routledge Companion to Indigenous Repatriation: Return, Reconcile, Renew. (Routledge, 2020); C. H. Meloche, L. Spake K. L. Nichols (red.). Working with and for Ancestors: Collaboration in the Care and Study of Ancestral Remains. (Routledge, 2021); C-G. Ojala. Indigenous archaeology. I M. Lindroth, H. Sinevaara-Niskanen M. Tennberg (red.). Critical Studies of the Arctic: Unravelling the North. (Palgrave Macmillan, 2022.)
var – utöver att verka för en återbegravning av kvarlevorna – att undersöka hur utgrävningen gått till, hur kvarlevorna hanterades efteråt, vilka de centrala aktörerna var och hur lokalbefolkningen och andra berörda påverkats av denna process. Syftet var även att bidra till en vidare försoningsprocess. Vid återbegravningsceremonin överlämnade representanter för museer och universitet kvarlevorna till representanter för det samiska lokalsamhället som utförde återbegravningen. Vid ceremonin bad representanter för Historiska museet och Svenska kyrkan offentligt om ursäkt för institutionernas roller i insamlingen och hanteringen av kvarlevorna.
Den 18 augusti 2024 ägde en återbegravning av 23 kranier rum vid Akamella, nära Muodoslompolo vid Muonioälven på gränsen till Finland. Kranierna hade samlats in av finska aktörer 1878 och förts till Helsingfors universitet (se vidare ovan). Denna kyrkogård användes av såväl samiska som tornedalska grupper, och återbegravningen utformades som en gemensam ceremoni med syfte att överbrygga uppdelningen mellan grupperna.
Ett tidigt fall av återbegravning av samiska mänskliga kvarlevor i Sverige gällde den så kallade Soejvengeelles/Skuggmannens grav i Dearna/Tärna socken i Västerbottens län. Graven grävdes ut 1950 av Ernst Manker från Nordiska museet i Stockholm, som skriftligen utlovade att benen skulle återföras till sin plats efter analyserna, vilket dock inte skedde. Efter krav från den lokala sameföreningen Vadtejen Saemiej Sijte medgav Historiska museet att benen kunde återbegravas. Innan återbegravningen ägde rum utfördes nya undersökningar av gravplatsen och nya kol-14-dateringar dateringar visade att begravningen troligen kunde dateras till 1400-talet, mycket tidigare än vad som tidigare antagits. I oktober 2002 ägde återbegravningsceremonin rum och graven rekonstruerades. Fallet visar på möjligheten att föra dialog och nå överenskommelser mellan lokalbefolkning och arkeologer, som kan kombinera vetenskapliga analyser, som ger ny kunskap om historien, med förståelse och respekt för den lokala befolkningens önskemål.
En annan återbegravning ägde rum 2011 vid Gransjön i norra Jämtland. Graven upptäcktes på 1980-talet, då mänskliga kvarlevor
63
A. Aurelius. Máhtsatiebmie likttemijne – Återbördande i försoning: En processbeskrivning över repatrieringen i Lycksele 2019. (Liksjuon Sámiensiäbrrie, 2019.) 64
J. Heinerud. Rapport över återbegravning av skelett, RAÄ 195:1, Tärna socken, Storumans kommun, Västerbottens län. (Västerbottens museum, 2004); A. Stångberg. Soejvengeelle: En samisk grav i Vapsten. I Å. Virdi Kroik (red.). Efter förfädernas sed: Om samisk religion. (Boska, 2005.)
kommit i dagen. Den undersöktes och kvarlevorna fördes till länsmuseet Jamtli i Östersund. Senare framförde den lokala samebyn krav på återbegravning av kvarlevorna. Innan ceremonin genomfördes gjordes nya analyser och dateringar, som visade på att kvarlevorna härstammade från senmedeltiden. Forskningen har bristande kunskap om samisk historia i området under denna tidsperiod.
Under senare år har ytterligare återbegravningar av samiska individer genomförts i Sverige, bland annat i Lycksele och Arjeplog.
Den största återbegravningen av samiska mänskliga kvarlevor i Norge rörde 94 kranier från den skoltsamiska begravningsplatsen i Njauddâm/Neiden, Finnmark. Kvarlevorna återbegravdes 2011, efter att ha förvarats vid Oslo universitet. Utgrävningen i Neiden ägde rum 1915 och möttes av omfattande protester från lokalsamhället och den ortodoxa församlingen. Innan ceremonin genomfördes ägde en kritisk diskussion rum inom det samiska samhället i Norge. Vissa personer inom det skoltsamiska lokalsamhället ville utföra fler undersökningar och analyser på kvarlevorna innan återbegravningen skedde för att undersöka den dåligt utforskade lokala skoltsamiska historien.
Ett tidigt och mycket uppmärksammat och symbolladdat fall i Norge rörde (åter)begravningen av Mons Sombys och Aslak Hættas kranier. De två samiska männen avrättades för sin delaktighet i Kautokeinoupproret 1852. Kranierna fördes därefter till de anatomiska samlingarna vid universitetet i Oslo. Det visade sig vara förenat med svårigheter att finna Aslak Hættas kvarlevor i samlingarna, eftersom kraniet hade förts till Köpenhamn i utbyte mot kranier från två inuiter. Tack vare en långvarig kamp förd av släktingar kunde de båda männens kranier begravas vid kyrkan i Kåfjord i norra Norge. Det här utgör ytterligare ett exempel på utbyte av mänskliga kvarlevor mellan olika institutioner.
I Finland ägde en återbegravning av samiska kvarlevor från de anatomiska samlingarna vid Helsingfors universitet rum i Aanaar/ Enare 1995. Sommaren 2022 genomfördes en återbegravning vid Aanaar, Ohcejohka/Utsjoki och Njeä’llem/Nellim av 140 individer.
65 A. Hansson. Kvinnan från Gransjön. Jämten. (2013); A. Hansson. En samisk återbegravning.
META. (2018.)
66 Svestad. What happened in Neiden? 67 S. R. Mathisen. The three burials of Aslak Hætta and Mons Somby: Repatriation narratives
and ritual performances. Museum Worlds. 5:1. (2017.)
68 Harlin. Recalling Ancestral Voices.
De mänskliga kvarlevorna hade tillhört Helsingfors universitets anatomiska samlingar och sedan 2001 förvarats vid Samiskt museum Siida.
Repatrieringsdiskussionerna i de nordiska länderna har, förutom om mänskliga kvarlevor, även rört etnografiska samlingar med samisk materiell kultur. Forskare har betonat att repatriering har en mycket vidare betydelse för berörda samhällen än bara själva överföringen av föremål eller mänskliga kvarlevor. Repatriering inrymmer också många dimensioner av kunskapsöverföring och kunskapsproduktion, kulturell revitalisering och skapande och utveckling av nya relationer och samarbeten, liksom möjligheter att initiera processer för att hantera historiska orättvisor och trauman.
Avslutande diskussion
Konsekvenserna av insamlingen av samiska mänskliga kvarlevor och upprätthållandet av samlingarna har varit många och djupgående för de samiska samhällena. Det finns många belägg för att människor blivit kränkta av insamlingarna, som genomförts utan hänsyn till lokalbefolkningens och de berördas vilja och känslor. De anatomiska samlingarna har blivit symboler för obearbetade historiska trauman, och det tidigare ointresset eller oviljan att hantera samlingarnas problematik har upplevts som en pågående kränkning. Trots att tydliga krav framförts från samiska grupper under lång tid, så har reaktionen från myndigheter och politiker varit långsam och begränsad. Bristen på proaktiva handlingar har också kritiserats av samiska grupper. Individer från samiska samhällen har varit tvungna att driva återförandeoch återbegravningsärenden gentemot kulturarvsinstitutioner, däribland många statliga, vilket kan vara utmanande och innebära att man hamnar i en utsatt position.
Insamlingen av mänskliga kvarlevor var en del i kategoriseringen av människor som levde inom det nuvarande Sveriges gränser. De studier som genomfördes på kvarlevorna bidrog till en särskiljning och särbehandling av den samiska befolkningen. Den rasvetenskapliga och rasbiologiska forskningen konstruerade den samiska befolkningen som lägre stående i förhållande till majoritetsbefolkningen i Sverige och utgjorde en grund för och legitimering av en diskrimi-
69
Se diskussioner i Ojala. Sámi Prehistories; K. E. Gaup, I. Jensen L. Pareli (red.). Bååstede: The return of Sámi cultural heritage. (Museumsforlaget, 2021); Nylander. From Repatriation to Rematriation.
nerande politik gentemot, och socialt och kulturellt förtryck av, den samiska befolkningen. Relationerna mellan denna forskning och de politiska processerna i samhället skulle behöva undersökas närmare i framtida forskning.
I detta sammanhang är det viktigt att betona att det har hänt mycket under de senaste åren när det gäller statliga institutioners kartläggning av sina samlingar och deras historia. Regeringen har också tagit flera initiativ för att utreda återförandefrågor. Riksantikvarieämbetet har på uppdrag av regeringen föreslagit en rad åtgärder för att underlätta framtida repatrieringsprocesser. Mycket har även hänt under senare år inom musei- och universitetsvärlden kring inställningen till samiska och andra urfolksgruppers krav på återföring och återbegravning av mänskliga kvarlevor. Denna utveckling hänger delvis samman med en ny omdefinierad roll för museerna, där samarbete och relationsskapande med olika grupper i samhället spelar en allt större roll.
Det finns likafullt ett stort behov av kritisk självgranskning bland forsknings- och kulturarvsinstitutioner. Flera institutioner har påbörjat arbeten med granskningar av sin egen historia och sina tidigare företrädares roller och ansvar i insamlingshistorierna. Mer behöver dock göras, och det är viktigt att universitet och museer stödjer detta arbete centralt, även med ekonomiska resurser.
Repatrierings- och återbegravningsprocesser kräver resurser och kompetens. Med tanke på den bakomliggande historien, och många statliga institutioners och företrädares tidigare agerande, kan man argumentera för att ett stort ansvar för finansierings- och kompetensfrågan ligger hos den svenska staten.
Det finns fortfarande en rad forskningsluckor som bör utforskas närmare i framtida forskning. En forskningslucka gäller det internationella utbytet och handeln med samiska mänskliga kvarlevor. Här är kunskapen mycket begränsad. Andra forskningsluckor rör de olika aktörer som var delaktiga i insamlingarna, på lokalt, regionalt, nationellt och internationellt plan. Även vad gäller motståndet och protesterna från samiska och andra lokala grupper mot den oönskade
70 Regeringen 2022. RAÄ 2023 = Förutsättningar för identifiering och återlämnande av samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor. Redovisning av regeringsuppdrag i Riksantikvarieämbetets regleringsbrev 2023. Del 1. (Riksantikvarieämbetet, 2023); RAÄ 2024 = Förutsättningar för identifiering och återlämnande av samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor. Redovisning av regeringsuppdrag i Riksantikvarieämbetets regleringsbrev 2023. (Riksantikvarieämbetet, 2024.)
insamlingen behövs forskning. Samiska röster och erfarenheter om insamlingen och dess betydelser för lokalsamhällena behöver inkluderas, för att nå en djupare förståelse av historien och dess konsekvenser i dag.
Vidare finns behov av djupare diskussioner kring forskningsetik och museers och forskningsinstitutioners ansvar. Det gäller frågor om tillgång till mänskliga kvarlevor för forskning, relationer mellan forskare och museer och de berörda lokalbefolkningarna samt deltagande, inflytande och maktrelationer inom forskningen.
I diskussionerna om repatriering och återbegravning spelar internationell rätt, internationella konventioner och deklarationer en viktig roll. FN:s deklaration om urfolks rättigheter från 2007, som Sverige skrivit under, innehåller flera artiklar som rör urfolks kulturella rättigheter, inklusive rätten till repatriering av mänskliga kvarlevor. Hur deklarationens artiklar ska tillämpas i praktiken inom kulturarvsförvaltningen i Sverige är dock ännu oklart. Det behövs djupare och bredare diskussioner kring hur deklarationen ska tillämpas och genomföras, och vilka konsekvenserna blir för kulturmiljövården i stort.
Slutligen bör frågan ställas vad dagens forskare och museer kan lära sig av denna historia. Hur kan forskar- och museivärlden undvika att upprepa tidigare kränkningar? Inte minst krävs reflektioner angående den expanderande DNA-forskningen om forntida populationer med stora behov av prover från mänskliga kvarlevor från historisk och förhistorisk tid.
Denna diskussion handlar alltså inte bara om förfluten tid och ett historiskt kulturarv, utan även om nutiden och framtiden för forskning och kulturmiljövård. Här finns såväl utmaningar som möjligheter, och ett starkt behov av att utforska nya sätt att bedriva forskning och utveckla mer fruktbara och respektfulla relationer mellan berörda lokalbefolkningar, forskare och kulturarvsinstitutioner.
71
Se vidare diskussioner i C. Knutson. Indigenous Archaeology in Sweden: Aligning Contract Archaeology with National and International Policies on Indigenous Heritage. (Linnaeus University Press, 2024.)
Referenser
Arkivhandlingar
Huuva 2006 = Inventeringen av kranier och skelett. Skrivelse till
Sametinget från Rose-Marie Huuva, 2006-04-24. Dnr 120/06. Sametingets kansli, Kiruna.
Huuva 2007 = Samiska kranier och skelett. Skrivelse till Sametinget
från Rose-Marie Huuva, 2007-01-11. Dnr 120/06. Sametingets kansli, Kiruna.
Læstadiusarkivet 1835 = Brev från L.L. Læstadius till Jac. G. Agardh
1835-07-20, Læstadius brev till akademiker 1818–1860, Læstadiusarkivet, http://www.laestadiusarkivet.se. Original i Lunds universitetsbibliotek.
Læstadiusarkivet 1846 = Brev från L.L. Læstadius till C.J. Sundevall
1846-09-XX, Læstadius brev till akademiker 1818–1860, Læstadius-
arkivet, http://www.laestadiusarkivet.se. Original i Kungl. Vetenskapsakademiens arkiv.
LKAB:s arkiv Korrespondens 1915 = Brev från Vilhelm Hultkrantz
till Hjalmar Lundbohm, 7/6 1915. Museum Gustavianum 1915 = Lappland/Rounala (6 sidor). Anteck-
ningar av Eskil Olsson, 1915. Sveriges Landskap 3. Museum Gustavianums arkiv, Uppsala.
Museum Gustavianum katalog = Catalogus Specialis I, Osteologia.
Förvaras vid Museum Gustavianum (original förvaras vid Cellbiologiska institutionen, Uppsala universitet).
Sametinget 2007 = Sametinget, Sammanträdesprotokoll 2007:1,
Sammanträdesdatum 2007-02-20–2007-02-22, Lycksele. Kiruna:
Sametingets kansli. Sametinget 2009 = Begäran om återförande av 12 samiska kranier
från Rounala ödekyrkogård till Sametinget: Hemställan till Kultur-
departementet, Lars-Anders Baer Ulla Barruk Sunna, 2009-05-08,
Sametingets kansli, Dnr 2009-648. Sametinget 2022 = Begäran om repatriering av samiska mänskliga
kvarlevor från Rounala ödekyrkogård: Framställan från Sametinget till Gustavianum – Uppsala universitetsmuseum, Håkan Jonsson Fredrik Österling, 2022-01-26, Sametingets kansli, dnr 4.2.11-2021-1682.
Statens historiska museer 2009 = Överlåtelse av mänskliga kvar-
levor i Statens historiska museers samlingar: Hemställan till Regeringen 2009-06-02, Statens Historiska Museer (SHMM), dnr 629-527-2009.
Litteratur
Aurelius, A. Máhtsatiebmie likttemijne – Återbördande i försoning:
En processbeskrivning över repatrieringen i Lycksele 2019. (Liksjuon
Sámiensiäbrrie, 2019.) Baglo, C. På ville veger? Levande utstillinger av samer i Europa og
Amerika. (Universitetet i Tromsø, 2011.)
Bergman, J. Samiska mänskliga kvarlevor och gipsavgjutningar i Lunds
universitets anatomiska samling. (Lunds universitet, 2022.)
Broberg, G. Lappkaravaner på villovägar: Antropologin och synen
på samerna fram mot sekelskiftet 1900. Lychnos – lärdomshistoriska
samfundets årsbok. (1981–1982): s. 27–86. Drenzel, L., Gustafsson Reinius, L., Hauptman, K., Hejll, L.
Svanberg, F. Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer: en kun-
skapsöversikt. (Statens historiska museer, 2016.) von Düben, G. Crania Lapponica. (Norstedts, 1910.)
Duoddaris 2002 = Vem äger kulturarvet? Anföranden vid konferens
om återföringsfrågor vid Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum 6–8 juni 2000. Duoddaris 20. (Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum, 2002.)
Edbom, G. Samiskt kulturarv i samlingar: Rapport från ett projekt om
återföringsfrågor gällande samiska föremål. (Ájtte – Svenskt fjälloch samemuseum, 2005.)
Ek, I. H. Mänskliga kvarlevor i Karolinska Institutets samlingar: En
historisk översikt och inventering. (Karolinska institutet, 2022.) Fabian, A. The Skull Collectors: Race, Science, and America’s Unburied
Dead. (University of Chicago, 2010.)
Fjellström, M. Food cultures in Sápmi: An interdisciplinary approach
to the study of the heterogeneous cultural landscape of Northern
Fennoscandia AD 600–1900. (Stockholm University, 2020.)
Franska wetenskapliga expeditionen 1838 = Franska wetenskapliga
expeditionen till Spitsbergen. Norrlands-Posten (Nore). 68, 71, 72, 73 (1838).
Fforde, C., Hubert, J. Turnbull, P. (red.). The Dead and their
Possessions: Repatriation in Principle, Policy and Practice. (Routledge, 2002.)
Fforde, C., McKeown, C. T. Keeler, H. (red.). The Routledge
Companion to Indigenous Repatriation: Return, Reconcile, Renew.
(Routledge, 2020.) Franzén, O. Naturalhistorikern Lars Levi Laestadius. (Tornedalica,
1973.) Gaup, K. E., Jensen, I. Pareli, L. (red.). Bååstede: The return of
Sámi cultural heritage. (Museumsforlaget, 2021.)
Hallström, G. Gravplatser och offerplatser i ryska lappmarken. Rig
(1922): s. 162–192. Hallström, G. Leijonhufvud, S. Några grafvar i Jukkasjärvi kyrka.
Fataburen. 4 (1908): s. 193–207. Hansson, A. Kvinnan från Gransjön. Jämten (2013): s. 23–27. Hansson, A. En samisk återbegravning. META (2018): s. 111–125. Harlin, E-K. Recalling Ancestral Voices: Repatriation of Sámi Cul-
tural Heritage. (Siida Sámi Museum, 2008.)
Heinerud, J. Rapport över återbegravning av skelett, RAÄ 195:1, Tärna
socken, Storumans kommun, Västerbottens län. (Västerbottens
museum, 2004.)
Knutsen, N. M. Posti, P. (red.). La Recherche: En ekspedisjon mot
nord – Une expedition vers le nord. (Angelica, 2002.)
Knutson, C. Indigenous Archaeology in Sweden: Aligning Contract
Archaeology with National and International Policies on Indige-
nous Heritage. (Linnaeus University Press, 2024.)
Kroik, Å. V. Dihte gievrie – det vi möter i respekt: Berättelser om en
sydsamisk trumma. (Uppsala universitet, 2022.)
Kyllingstad, J. R. Measuring the Master Race: Physical Anthropology
in Norway, 1890–1945. (Open Book Publishers, 2014.)
Kyllingstad, J. R. Ekstern utredning – Fysisk-antropologisk forskning
på samer, kvener og skogfinner. Del 1: Når og hvor har slik forskning funnet sted? Hvem var gjenstand for den? (Sannhets- og forsoningskommisjonen, 2021.)
Kyllingstad, J. R. Ekstern utredning – Undersøkelse av fysisk antro-
pologisk forskning på samer, kvener og skogfinner med vekt på norske
myndigheters rolle. Del 2. (Sannhets- og forsoningskommisjonen,
2022.) Lidén, K., Fjellström, M. Wallerström, T. Nya resultat från Eskil
Olssons Rounala-grävning 1915. I Norrbotten 2018–2019: Arkeologi.
(Norrbottens museum, 2019), s. 235–261. Ljungström, O. Oscariansk antropologi: Etnografi, förhistoria och
rasforskning under sent 1800-tal. (Gidlunds, 2004.)
Ljungström, O. Swedish Golgotha: Anders Retzius’ collection of
human crania at the Karolinska Institutet according to an 1862 manuscript. Lychnos (2014): s. 159–171.
Lundgren, Å. Sápmis jättinna: Sanningen om Långa lappflickan.
(Ord visor, 2024.) Lundmark, L. Stulet land: Svensk makt på samisk mark. (Ordfront,
2008.) Mathisen, S. R. The three burials of Aslak Hætta and Mons Somby:
Repatriation narratives and ritual performances. Museum Worlds.
5:1 (2017): s. 22–34. Meigs, J. A. Catalogue of Human Crania, in the Collection of the
Academy of Natural Sciences of Philadelphia. Proceedings of the Academy of Natural Sciences of Philadelphia. 8 (1856): s. 1–112.
Meloche, C. H., Spake, L. Nichols, K. L. (red.). Working with and
for Ancestors: Collaboration in the Care and Study of Ancestral
Remains. (Routledge, 2021.)
Niittyvuopio, E. 2021. Saamelaisten jäänteet ja kirkon rooli.
https://kaltio.fi/saamelaisten-jaanteet-ja-kirkon-rooli. Nilsson, S. Skandinaviska Nordens Ur-Invånare: Ett försök i kompara-
tiva ethnografien och ett bidrag till människoslägtets utvecklings-
historia. (1838–1843.)
Nordin, J. M. Ojala, C-G. Collecting, Connecting, Constructing:
Early Modern Commodification and Globalization of Sámi Material
Culture. Journal of Material Culture. 23:1 (2018): s. 58–82. Nylander, E-K. From Repatriation to Rematriation: Dismantling the
Attitudes and Potentials behind the Repatriation of Sámi Heritage.
(Giellagas Institute, University of Oulu, 2023.) Ojala, C-G. Sámi Prehistories: The Politics of Archaeology and Identity
in Northernmost Europe. (Uppsala University, 2009.)
Ojala, C-G. Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor.
I Lindmark, D. Sundström, O. (red.). De historiska relatio-
nerna mellan Svenska kyrkan och samerna. (Artos Norma, 2016), s. 993–1028.
Ojala, C-G. Mines and missions: Early modern Swedish colonia-
lism in Sápmi and its legacies today. I Spangen, M., Salmi, A-K.,
Äikäs, T. Fjellström, M. (red.). Currents of Saami Pasts: Recent
Advances in Saami Archaeology. (Archaeological Society of
Finland, 2020), s. 160–176.
Ojala, C-G. Indigenous archaeology. I Lindroth, M., Sinevaara-
Niskanen, H. Tennberg, M. (red.). Critical Studies of the Arctic:
Unravelling the North. (Palgrave Macmillan, 2022), s. 99–122. Ojala, C-G. Insamling av mänskliga kvarlevor från Tornedalen:
Rapport till Sanningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset (ku 2020:01). (Regeringskansliet, 2022.)
RAÄ 2023 = Förutsättningar för identifiering och återlämnande av
samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor. Redovisning av
regeringsuppdrag i Riksantikvarieämbetets regleringsbrev 2023.
Del 1. (Riksantikvarieämbetet, 2023.)
RAÄ 2024 = Förutsättningar för identifiering och återlämnande av
samiska föremål och samiska mänskliga kvarlevor. Redovisning av
regeringsuppdrag i Riksantikvarieämbetets regleringsbrev 2023.
Del 2. (Riksantikvarieämbetet, 2024.)
Regeringen 2022 = Återlämnande av samiska föremål och mänsk-
liga kvarlevor. Pressmeddelande från Kulturdepartementet och Utbildningsdepartementet, 19 december 2022. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2022/12/aterlam nande-av-samiska-foremal-och-manskliga-kvarlevor.
Retzius, A. Anders Retzii samlade skrifter af ethnologiskt innehåll,
utgifna af Svenska Läkare-sällskapet. (1864.)
Retzius, G. Skrifter i skilda ämnen jämte några bref af Anders Retzius:
Samlade och utgifna af Gustaf Retzius. (Nordiska bokhandeln, 1902.)
Retzius, G. Preface. I Gustaf von Düben, Crania Lapponica.
(Norstedts, 1910). Ruohonen, J. Kalmistoja, kaivauksia, kallonmittausta: Fyysisen
antropologian tutkimuskohteita Pohjois-Suomessa. Faravid. (2012): s. 57–85.
Rydving, H. The End of Drum-Time: Religious Change among the
Lule Saami, 1670s-1740s. Second edition. (Uppsala University, 1995.)
Schanche, A. Graver i ur og berg: Samisk gravskikk og religion fra
forhistorisk til nyere tid. (Davvi Girji, 2000.)
Snickare, M. Colonial Objects in Early Modern Sweden and Beyond:
From the Kunstkammer to the Current Museum Crisis. (Amsterdam
University Press, 2022.) Stångberg, A. Soejvengeelle: En samisk grav i Vapsten. I Kroik, Å. V.
(red.). Efter förfädernas sed: Om samisk religion. (Boska, 2005), s. 40–56.
Svanberg, F. Arkeologin och rasforskningen cirka 1860–1945.
I Nicklasson, P. Petersson, B. (red.). Att återupptäcka det
glömda: Aktuell forskning om forntidens förflutna i Norden. (Lunds universitet, 2012), s. 83–108.
Svanberg, F. Människosamlarna: Anatomiska museer och rasveten-
skap i Sverige ca 1850–1950. (Historiska museet, 2015.)
Svestad, A. What Happened in Neiden? On the Question of Reburial
Ethics. Norwegian Archaeological Review. 46:2 (2013): s. 194–242. Söderholm, N. Den anatomiska bensamlingen vid Helsingfors uni-
versitet. Pro gradu-avhandling, Arkeologiska institutionen. (Helsingfors universitet, 2002.)
Tromholt, S. Under the Rays of the Aurora Borealis: In the Land of
the Lapps and the Kvæns. Volume 1. (Sampson Low, Marston, Searle, and Rivington, 1885.)
Wallerström, T. Kunglig makt och samiska bosättningsmönster:
Studier kring Väinö Tanners vinterbyteori. (Novus, 2017.)
Weymarn, E. Crânes trouves en Vesterbothnie à Muonioniska,
gouvernement de Norrbotten (Suède). Bidrag till kännedom
af Finlands natur och folk. 35 (1881): s. 95–98.
Wiklund, K. B. Rounala kyrka. (Almqvist Wiksell, 1916.)
Zetterstedt, J. W. Resa genom Umeå Lappmarker i Vesterbottens
Län, förrättad år 1832. (Två förläggare, 1980 [1833].)
Personlig kommunikation
Anne Ingvarsson, Universitetsmuseet Gustavianum, Uppsala
universitet, Uppsala. Olof Ljungström, Karolinska institutet, Stockholm. Eija Ojanlatva, Samiskt museum Siida, Aanaar/Enare.
Mänskliga kvarlevor, samlande och repatriering ur ett internationellt perspektiv
Liv Nilsson Stutz
En ny tid står för dörren
Den 9 augusti 2019 återfördes kvarlevorna av 25 personer till den gamla kyrkogården på Gammplatsen i Lycksele. I 25 näveraskar fördes de den sista biten på en lång resa hem, från Historiska museet i Stockholm, och tillbaka till den sista vilan i Lycksele. De hade en gång begravts under 1600- och 1700-talen på en plats som användes för både marknad och begravning. De var samer som kom från ett stort område kring Vindel-, Ume-, och Ångermanälven. I samband med en arkeologisk undersökning hade deras kvarlevor grävts upp i början av 1950-talet under ledning av Västerbottens museum. Kvarlevorna skickades till Stockholm för analys, och tanken var att de skulle lämnas tillbaka efter att analysen var slutförd. Men så blev det inte. Det är oklart om det utfördes några analyser alls, men kvarlevorna blev kvar i Stockholm. Först 2011 återfanns en rad kartonger märkta ”Lycksele” i Historiska museets magasin i Tumba. Museet vände sig till Västerbottens museum som i sin tur tog kontakt med Liksjuon Sámiensiäbrrie, Lycksele sameförening, för att fråga om de var intresserade av en hemställan. Detta blev början på den mest om-
1 Jag vill tacka Riksbankens Jubileumsfond som genom sitt projektbidrag FOE20-0012 finansierat projektet Ethical Entanglements. The Care for Human Remains in Museums and Research, och möjliggjort min forskning om val och värderingar i hanteringen av mänskliga kvarlevor på svenska museer. 2 A. Aurelius. Máhtsatiebmie likttemijne – Återbördande i försoning. En processbeskrivning över repatrieringen i Lycksele 2019. (Liksjuon sámiensiäbrrie, 2019), s. 8.
fattande repatrieringen av samiska kvarlevor från svenska museer någonsin.
Återbegravningen ägde rum på den internationella urfolksdagen under intensiv mediebevakning, publika ceremonier, och tal från representanter för Sametinget, Kulturdepartementet, Svenska kyrkan och Statens historiska museer. Det har förekommit repatriering och återbegravning av samiska kvarlevor från svenska museer förr, men skalan på repatrieringen till Gammplatsen visar hur Sverige nu, långt senare än många andra länder, tar steget in i en ny relation till sin kolonialhistoria. Händelsen, dess omfattning och visibilitet, kan ses som det verkliga startskottet för ett nytt förhållningssätt mellan svenska museer och Sveriges urfolk.
År 2024 återfördes kvarlevorna av Christina Larsdotter (1819– 1854) från Karolinska Institutet till Malå. Liksom fallet Gammplatsen visar det på hur nonchalant vetenskapssamhället ofta förhöll sig till människovärdet under 1800- och 1900-talen. Det visar också hur man i dag både lyfter fram och börjar ta ansvar för dessa övergrepp. Christina Larsdotter var redan under sin livstid en person som intresserade den medicinska forskningen. Hon led av en odiagnostiserad sjukdom som orsakade konstant tillväxt, vilket resulterade i att hon var ovanligt lång. Hon försörjde sig genom att visa upp sig på olika utställningar och nöjesfält där hon gick under namnet ”Långa Lappflickan” eller ”Storstina”. År 1854 insjuknade hon under en resa i England och avled i komplikationer hemma i Brännäs samma år, där hon även begravdes. Men redan 1855 grävdes hon upp igen och fördes till Karolinska Institutet i Solna där skelettet och gipsavgjutningar av hennes bäcken kom att införlivas i Anders Retzius samling. Retzius intresserade sig för morfologiska skillnader mellan olika folkgrupper och etablerade bland annat ett skallindex för att skilja på så kallade ”långskalliga” och ”kortskalliga” individer. Denna typ av forskning
3 Till exempel Souevengelle-graven, Autoklimpen, Tärna, se I.-M. Mulk. Conflicts Over the Repatriation of Sami Cultural Heritage in Sweden. Acta Borealia. 26:2 (2009), s. 207. DOI.org/10.1080/08003830903372092. 4 Att människor med ovanliga fysiska attribut visades upp, eller visade upp sig mot betalning var vanligt på olika marknader och andra tillställningar under 1800-talet. I detta sammanhang visades också urfolk ofta upp. Praktiken uppfattas i dag som ett övergrepp, men i Christina Larsdotters fall ledde det åtminstone till att hon kunde tjäna ihop pengar till ett hemman i sin hemby. För mer information, se L. Andersson Burnett. The ”Lapland Giantess” in Britain: Reading Concurrences in a Victorian Ethnographic Exhibition. I D. Brydon, P. Forsgren G. Fur (red.). Concurrent Imaginaries, Postcolonial Worlds. Toward revised histories. (Brill, 2017.) 5 G. Retzius. The so-called North European Race of Mankind. A review of, and views on, the development of some anthropological questions. The Journal of the Royal Anthropological Institute of Great Britain and Ireland. 39 (1909), s. 284–286. DOI.org/10.2307/2843207.
var i grunden rasistisk. Insamlandet av Christina Larsdotters kvarlevor kan ses som ett övergrepp motiverat av ett ”vetenskapligt” intresse för både hennes ”ras” och patologi. Den rasistiskt motiverade forskning som dominerade den vetenskapliga synen på människans biologi under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet förlorade så småningom sin status. Larsdotters kvarlevor föll därmed i glömska. Länge trodde man att de hade förstörts i samband med en stor brand på Karolinska Institutet 1892. Men 2022 hittades de i en låda som av misstag märkts med fel information. När man förstod att det var Christina Larsdotters kvarlevor kontaktades Malå sameby och Malå sameförening och hon fick komma hem igen 2024. För att hedra hennes minne, och för att också ta ansvar för den mörka sidan av Karolinska Institutets historia, döpte man samma år om föreläsningssalen som burit namnet Retzius till Christina Larsdotter. Gustaf och Anders Retzius entusiastiska samlare av mänskliga kvarlevor, inte minst kranier. Syftet var att studera påstådda rasskillnader. Att namnet Retzius plockas bort och ersatts av Christina Larsdotter bör ses som en viktig symbolisk gest. Det är tydligt att svensk vetenskap nu på allvar har börjat göra upp med sitt förflutna.
Repatrieringarna till Gammplatsen och Malå markerar nu slutet på en lång tid av övergrepp på samer och samiska gravar från staten och den vetenskapliga världen. Förhoppningsvis innebär det början på en period i Sveriges forskningshistoria när vi gör upp med vårt koloniala arv och påbörjar arbetet med att bygga goda relationer mellan forskarvärlden med universitet och museer och det samiska samhället. Det förflutna bör förstås inom ramen för en kolonial syn på världen och Sápmi, där den svenska staten systematiskt tog sig friheten att kategorisera, underordna och kuva den samiska kulturen och samhället. Syftet var att kontrollera människor och resurser. Skändningen av gravar och insamlandet av samiska mänskliga kvarlevor var ett medel för att få samer att underordna sig det svenska samhället, objektifiera samer, förneka dem deras människovärde, kränka dem och deras traditioner. Det är fullt förståeligt att detta har skapat trauman och lagt grunden för en misstro mot staten, museerna och forskarna. Sverige är inte ensamt om denna historia. I de flesta koloniala sammanhang ser vi under 1800-talet och 1900-talets
6 A. Hammarskjöld. Christina Larsdotter återlämnad till Malå. Nyheter från Karolinska Institutet. (2024-05-21.) https://nyheter.ki.se/christina-larsdotter-aterlamnad-till-mala (hämtad 2024-09-09).
första hälft nästan identiska processer. Under den rasbiologiska eran blev kvarlevor från urfolk särskilt intressanta. De utgjorde värdefulla varor på en internationell marknad. Forskare över hela världen bytte kranier med varandra för att komplettera sina samlingar av mänsklig variation.
Samiska kvarlevor hamnade i samlingar där de inlemmades i begrepp som uttryckte ideologiska värderingar om ras, ursprung, migration, nationalism och folkhälsa. I egenskap av sin förmodade vetenskapliga tyngd kom de att påverka samhället. Det är ett komplicerat arv vi har att göra med, där legitim forskning om människans biologi och variation kom att flätas samman med rasistiska och sexistiska föreställningar. De blev till fördomsfulla tankar om olika sociala klasser som sedan ofta omsattes i politik. Ett ojämlikt samhälle gav upphov till en ojämlik vetenskapspraktik, som i sin tur förstärkte en ideologi av ojämlikhet.
På samma sätt som insamlingen av mänskliga kvarlevor var en del av en tidsanda och internationell vetenskapspraktik, är även den pågående repatrieringsrörelsen en del av ett större sammanhang. Dagens situation i Sverige präglas av en medvetenhet framvuxen ur den globala postkoloniala kritiken av vetenskap, samlande, och museipraktik. Situationen bör förstås i ljuset av detta. Genom att studera processer i länder där utvecklingen gått fortare fram än i Sverige, kan vi inspireras och lära av deras framgångar.
7 För en överblick av rasbiologisk forskning internationellt, se S. J. Gould. The Mismeasure of Man. (W. W. Norton Company, 1996); och för exempel från svensk vetenskapshistoria se till exempel C. Hallgren. (red.). Mänskliga kvarlevor – ett problematiskt kulturarv. (Etnografiska museet, 2010); O. Ljungström. Oscariansk antropologi: etnografi, förhistoria och rasforskning under sent 1800-tal. (Gidlunds förlag, 2003); F. Svanberg. Människosamlarna. Anatomiska museer och rasvetenskap i Sverige ca 1850–1950. (Historiska Museet, 2015.) 8 Se till exempel Gould. The Mismeasure of Man; A. Fabian. The Skull Collectors. Race, Science, and America’s Unburied Dead (University of Chicago Press, 2010); S. J. Redman. Bone Rooms. From Scientific Racism to Human Prehistory in Museums (Harvard University Press, 2016); D. Spenneman. Skulls as curios, crania as science: Some Notes on the Collection of Skeletal Material during the German Colonial Period. Micronesian Journal of the Humanities and Social Sciences. 5:1–2 (2006). https://marshall.csu.edu.au/MJHSS/index.html; D. H. Thomas. Skull Wars. Kennewick Man, Archaeology, and the Battle for Native American Identity. (Basic Books, 2000.) 9 För exempel på detta, se J. Terry J. Urla (red.). Deviant Bodies: Critical Perspectives on Difference in Science and Popular Culture. (Indiana University Press, 1995); M. Sappol. A Traffic of Dead Bodies. Anatomy and Embodied Social Identity in Nineteenth Century America. (Princeton University Press, 2002.)
Repatrieringsrörelsen i ett internationellt perspektiv
Sedan 1960-talet har det förts en livlig debatt internationellt om urfolkens rätt till att återfå kontrollen över mänskliga kvarlevor och kulturföremål som samlats in, grävts upp och stulits. Kvarlevor och föremål har ofta hamnat på museer och forskningsinstitutioner i samma länder som koloniserat urfolken. Insamlandet var en del av en kolonial kultur som klassificerade dessa urfolk utifrån en världsbild och människosyn där de ofta både exotiserades och underordnades den europeiska kulturen och ”rasen”. Urfolkens krav rör inte bara kvarlevorna och föremålen själva, utan utgör en strategi för att återta rätten att definiera sin egen historia, sin egen kultur och sina egna kroppar. Det kan ses som en mänsklig rättighet och repatriering diskuteras därför ofta i dessa termer.
Efter decennier av debatt i USA blev the Native American Graves
12 13 Protection and Repatriation Act (NAGPRA) lag 1990. Man kan se NAGPRA som en modell för hur en långtgående repatrieringslagstiftning kan se ut. Den har på ett positivt sätt påverkat museer och forskare och deras arbetssätt, men kan även användas för att analysera vilka problem och utmaningar som kan uppstå när den implementeras. Lagen omfattar mänskliga kvarlevor, heliga föremål, föremål från gravar och kulturellt signifikanta föremål. Den reglerar både planerade och oplanerade nya fynd, samt återföring av det som redan finns i museernas samlingar. Det åläggs museerna att ta ansvar för att inventera vad de har i sina samlingar. Om något ur samlingarna kan härledas till nu levande och federalt erkända urfolksnationer (Native American Tribes och Native Hawaiian Organizations), ska museet kontakta dem och erbjuda möjligheten att återföra föremål eller kvarlevor till dem. Som en del av lagstiftningen upprättades olika former av monetärt stöd, både till museerna för
10
Thomas. Skull Wars, s. 11–25. 11
E. Barkan. Amending Historical Injustices. The Restitution of Cultural Property – An Overview. I E. Barkan R. Busch (red.). Claiming the Stones. Naming the Bones. Cultural Property and the Negotiation of National and Ethnic Identity. (The Getty Research Institute, 2002), s. 16; J. Friedman. Cultural identity and Global Processes. (Sage, 1994), s. 117. 12
Native American Graves Protection and Repatriation Act. 25 U.S.C. Ch. 32. (1990.) 13
Redan år 1989 instiftades the National Museum of the American Indian Act. Den berör enbart samlingar på the Smithsonians museer. 14
S. D. Ousley, W. T. Billeck E. R. Hollinger. Federal Repatriation Legislation and the Role of Physical Anthropology in Repatriation. American Journal of Physical Anthropology. 128:S41 (2005); L. Nilsson Stutz. Legislating Multivocality: Drawing on the NAGPRA experience. I A. Olofsson (red.). Archaeology of Indigenous Peoples in the North. (Umeå universitet, 2011.)
att bekosta dessa inventeringar och till urfolksnationer som vill organisera sig för att göra sina anspråk tydliga.
Lagstiftningen omfattar enbart museer och institutioner som får federalt stöd, bara fynd på federalt ägd mark och på Native American Reservations och bara de amerikanska urfolksnationer som är federalt erkända. Det betyder att de urfolksnationer som inte erkänts federalt inte heller har möjlighet att ställa krav på återföring. NAGPRA reglerar heller inga internationella krav.
Under år som ledde fram till lagstiftningen fanns det en stor oro bland en del forskare, främst arkeologer och antropologer, att lagen skulle undergräva forskning om landets tidiga historia och tömma museerna. Så har det inte blivit. Den arkeologiska forskningen om Nordamerikas urfolk har fortsatt att blomstra. En rapport från 2022 uppskattar att runt 117 000 kvarlevor har identifieras med en nu levande urfolksnation och har återförts. Men det finns fortfarande omfattande samlingar på museer i USA. I september 2022 fanns det 96 000 kvarlevor som ännu inte har hanterats under NAGPRA, av dessa var 95 procent inte anknutna till en nu levande urfolksnation.
Frågan om anknytning till en levande urfolksnation har skapat en livlig debatt under senare år och kritiserats av dem som tycker att processen går för långsamt. Det har framförts misstankar om att museer och institutioner använder sig av anknytningskravet som ett kryphål för att undvika repatriering. NAGPRA har sedan 2010 rekommenderat att museer konsulterar urfolksnationerna kring kvarlevor och föremål. Men det har uppfattats som otillräckligt och kritiken har lett till lagändringar. Sedan den 12 januari 2024 gäller lagändringen Final Rule, 43 CFR 10. Den sätter bland annat ett slutdatum för återföringsprocesserna. Kategorin culturally unidentifi-
15 Congressional Research Service. Repatriation of Native American Remains and Cultural Items: Requirements for Agencies and Institutions. IF12523. (2024.) https://crsreports.congress.gov/product/pdf/IF/IF12523 (hämtad 2024-09-06). 16 L. Jaffe, M. Hudetz, A. Ngu G. L. Brewer. America’s Biggest Museums Fail to Return Native American Human Remains. Pro Publica. 2023-01-11. https://www.propublica.org/article/repatriation-nagpra-museums-human-remains; M. A. Pember. New NAGPRA rules: A sea change in federal regulations. Part 1: Museums, universities begin shuttering exhibits as federal requirements change for handling remains, cultural items. ICT News. (2024-03-18.) https://ictnews.org/news/new-nagpra-rules-a-seachange-in-federal-regulations (hämtad 2024-09-09). 17 M. A. Pember. New NAGPRA rules: ”A State of Gozhoo”. Part 2: Repatriation of ancestral remains and cultural items restores balance and healing to tribal communities and the rest of the world. ICT News. (2024-03-19.) https://ictnews.org/news/new-nagpra-rules-a-state-ofgozhoo (hämtad 2024-09-09).
able (”kulturellt oidentifierbara”) har mjukats upp för att möjliggöra att fler kvarlevor kan återföras och att arbetet kan utföras snabbare.
Den senaste lagändringen ger också betydligt mer tyngd åt urfolksmetodologiska argument i identifieringsprocessen och i kunskapsproduktionen. Den har skärpt kraven på samtycke från berörda urfolksnationer, vilket i sin tur påverkar hanteringen på museer och i samlingar. I samband med att den nya lagändringen trädde i kraft i januari 2024 skärmades flera utställningar på museer i USA av från besökare. I skrivande stund utvecklas debatten snabbt. Det är troligt att det inom de kommande åren, på grund av lagjusteringarna, blir tal om att återföra ytterligare kvarlevor från amerikanska samlingar. Förändringen utgör ett viktigt steg för urfolksnationernas självbestämmande, men det föreligger också en risk att kvarlevor felaktigt repatrieras till urfolksnationer som de inte är relaterade till dem. Museerna får inte ha för bråttom. Kanske kan det hanteras genom det nya kravet på museerna att senast 2029 ha utfört nya gedigna inventeringar av alla samlingar.
Den kritik som ursprungligen fanns rörande NAGRA har gradvis mattats av samtidigt som en ny generation forskare och samlingsförvaltare kommit att dominera amerikansk arkeologi. De har vuxit upp med lagen som en självklar del av sin profession. Det förekommer fortfarande kritik och även en tillbakagång i synsättet inom vissa reaktionära kretsar, men den är begränsad. Den amerikanska museivärlden och forskarvärlden har överlag accepterat repatrierings- och konsultationsprincipen. NAGPRA har blivit en grund på vilken nya
18
Begreppet urfolksmetodologi omfattar en rad olika förhållningssätt till kunskapsproduktion som inkluderar alternativa forskningsprocesser, ger stort utrymme åt traditionell kunskap, och bedrivs på ett respektfullt, relationellt och etiskt sätt. Det centrerar urfolkens kosmologi och syftar till att förstå forskningens process, teorier och kunskapsproduktion utifrån urfolkets perspektiv, behov och syften. För mer diskussion om detta, se K. Sehlin MacNeil. Vad är urfolksmetodologier? Kulturella Perspektiv. 23:1 (2014). DOI.org/10.54807/kp.v23.21691; L. Tuhiwai Smith. Decolonizing Methodologies: research and Indigenous Peoples. (Zed Books, 1999.) 19
Office of the Secretary, U.S. Department of the Interior. Native American Graves Protection and Repatriation Act: Systematic Processes for Disposition or Repatriation of Native American Human Remains, Funerary Objects, Sacred Objects, and Objects of Cultural Patrimony. Federal Register 88:238 (2023-12-13). Final Rule. Kodifierad i 43 CFR 10.3 (2024). https://www.federalregister.gov/documents/2023/12/13/2023-27040/native-americangraves-protection-and-repatriation-act-systematic-processes-for-disposition-or (hämtad 2024-09-06). Se också Pember. Part 1: Museums, universities begin shuttering exhibits as federal requirements change for handling remains, cultural items. 20
E. Weiss J. W. Springer. Repatriation and Erasing the Past. (University Press of Florida, 2020.) Boken skapade stor uppmärksamhet när de publicerades och fick ta emot mycket kritik, inte minst från arkeologer och biologiska antropologer vilket troligen inspirerade författaren att skriva en personlig reflektion om sina erfarenheter: E. Weiss. On the Warpath: My Battles with Indians, Pretendians, and Woke Warriors. (Academica Press, 2024.)
former av samarbeten mellan museivärlden och forskarvärlden å ena sidan, och USA:s urfolksnationer å den andra, kommit att växa fram. Ett exempel på detta är den utställning om urfolken på USA:s nordvästkust som invigdes på American Museum of Natural History i New York 2022. Utställningen är ett resultat av ett långt och nära samarbete med berörda urfolksnationer. Den är ett exempel på en utställning som inte behövt skärmas av på grund av lagändringen. Samarbeten som dessa har berikat vår kunskap, utvecklat våra metoder och lett till bättre relationer.
USA är ett av få länder som har en juridiskt bindande lagstiftning som reglerar repatriering. Ett annat exempel är Israel där judiska kvarlevor som upptäcks i samband med arkeologiska utgrävningar enligt lag återbegravs omedelbart. I Australien finns ingen nationell lag rörande repatriering av mänskliga kvarlevor efter landets urfolk aboriginerna och Torres Strait Islanders. Däremot har de en lång tradition av samarbete mellan urfolk och museer och en rad olika policydokument som stödjer denna process. De har även lagar på stats- och territorienivå som reglerar återförandet av nyligen funna mänskliga kvarlevor. Även här finns en längre erfarenhet än i Sverige och detta har påverkat forskningens relation till Australiens urfolk. Australien har som stat länge varit aktiv i internationella repatrieringar. Det gäller också Sverige där bland annat Lunds universitets historiska museum, Karolinska Institutet och Etnografiska museet har varit delaktiga. Repatriering förblir ett viktigt redskap men många utmaningar kvarstår i arbetet att läka såren orsakade av kolonialismen.
Många mänskliga kvarlevor som samlades in under 1800-talet och i början av 1900-talet har hamnat på museer och i samlingar i andra
21 S. Huntington. New NAGPRA rules: ”We have an obligation to change”. Part 3: Native curators offer a model for future Indigenous exhibits. ICT News. (2024-03-20.) https://ictnews.org/news/new-nagpra-rules-we-have-an-obligation-to-change (hämtad 2024-09-09). 22 Y. Nagar. Bone reburial in Israel: legal restrictions and methodological implications. I C. Fforde, J. Hubert P. Turnbull (red.). The Dead and their Possessions. Repatriation in prin-
ciple, policy and practice. (Routledge, 2002.)
23 M. Pickering. A Repatriation Handbook. A guide to repatriating Australian Aboriginal and Torres Strait Islander Ancestral Remains. (National Museum of Australia Press, 2020.) 24 P. Turnbull. Indigenous Australian people, their defence of the dead and native title. I C. Fforde, J. Hubert P. Turnbull (red.). The Dead and their Possessions. Repatriation in principle, policy and practice. (Routledge, 2002); M. Aird. Developments in the repatriation of human remains and other cultural items in Queensland, Australia. I C. Fforde, J. Hubert P. Turnbull (red.). The Dead and their Possessions. Repatriation in principle, policy and practice. (Routledge, 2002.) 25 P. Turnbull. International Repatriations of Indigenous Human Remains and Its Complexities: the Australian Experience. Museum Society. 18:1 (2020). DOI.org/10.29311/mas.v18i1.3246.
länder. På svenska museer finns till exempel kvarlevor från Europa, Afrika, Asien, Nordamerika och Australien. Det finns ingen bindande lagstiftning som reglerar hur dessa ska hanteras och eventuellt repatrieras. FN:s urfolksdeklaration ILO 169 (som Sverige inte ratificerat) och UNDRIP (som Sverige har förbundit sig att följa) ger stöd för dessa processer, liksom ICOM:s (International Council of Museums) etiska riktlinjer. UNDRIP och ICOM:s riktlinjer är generellt hållna och inte juridiskt bindande. Internationella repatrieringar bygger därför i hög grad på välvilja från museernas sida och förutsätter att de alls prioriterar detta arbete. Från ett urfolksperspektiv kan det vara svårt att veta hur man kan få tag på information om vad som finns i museernas samlingar och vilken administrativ väg som ska tas i respektive land. En annan utmaning med internationella konventioner och riktlinjer är att de tenderar att vara mellanstatliga. Det innebär att urfolksnationer blir beroende av den eller de nationalstat(er) inom vars gränser de lever.
Under de senaste åren har diskussionen kring museer, samlingar och kunskapsproduktion kring urfolkens kultur och historia blivit alltmer central även inom den internationella museivärlden där dekoloniseringsdiskussioner blivit allt vanligare. Internationella erfarenheter visar både på bredden av fenomenet och på ett ökat stöd inom akademien och museivärlden. Att lämna tillbaka förfäders och förmödrars kvarlevor, kan självklart aldrig radera de trauman som kolonisationen orsakat människor i generationer. Men det är ett redskap för att synliggöra dessa övergrepp och en möjlig utgångspunkt för försoning. Ur mottagararnas perspektiv kan repatrieringen innebära att man ges möjlighet att ge sina förfäder och förmödrar en begrav-
26
ILO Convention 169 är juridiskt bindande, till skillnad från UNDRIP som inte är det, även om det har ett stort värde som stöttande av urfolknationers rättigheter, se P. B. Larsen J. Gilbert. Indigenous rights and the ILO Convention 169: learning form the past and challenging the future. International Journal of Human Rights 24:2–3 (2020). DOI.org/10.1080/13642987.2019.1677615. 27
L. Nilsson Stutz. Between Objects of Science and Lived Lives. The legal liminality of old human remains in museums and research. International Journal of Heritage Studies. 29:10 (2023). DOI.org/10.1080/13527258.2023.2234350. 28
Se till exempel D. Hicks. The Brutish Museums: The Benin Bronzes, Colonial Violence and Cultural Restitution. (Pluto Press, 2020); A. Wali R. K. Collins. Decolonizing Museums: Toward a Paradigm Shift. Annual Reviews in Anthropology. 52 (2023). DOI.org/10.1146/annurev-anthro-052721-040652; A. Lonetree. Decolonizing Museums, Memorials, and Monuments. The Public Historian. 43:4 (2021). DOI.org/10.1525/tph.2021.43.4.21; B. Macdonald. Pausing, Reflection, and Action: Decolonizing Museum Practices. Journal of Museum Education. 47:1 (2022). DOI.org/10.1080/10598650.2021.1986668; C. E. Ariese M. Wróblewska. Practicing Decoloniality in Museums. A Guide with Global Examples. (Amsterdam University Press, 2022.)
ning som överensstämmer med ens kultur och religion. Men det kan också vara ett sätt för urfolk att återta rätten och kontrollen över sitt kulturarv, genom att till exempel placera kvarlevorna på sina egna museer och få kontroll över hur de kan användas i forskning.
Ett exempel på detta ser vi i Utimut, repatrieringsprocessen från Danmark till det Grönländska självstyret undertecknat 1983 och med start för processen den 1 januari 1984. I det fallet överfördes ägandet av de mänskliga kvarlevorna till Grönland, som i sin tur valde att den övervägande majoriteten kvarlevor skulle stanna kvar i lokalerna som var anpassade för forskning och bevarande i Köpenhamn.
Norge har gått en annan väg. I samband med de etiska diskussionerna om forskning på de samiska kvarlevorna i de Schreinerske samlingarna vid universitetet i Oslo inrättades 2008 Skjelettutvalget, en nationell tvärvetenskaplig forskningsetisk rådgivande kommitté med inriktning på forskning på mänskliga kvarlevor. Kommittén består av tio specialister från en rad olika vetenskapliga discipliner och en lekman. En av medlemmarna ska ha en bakgrund i forskning om samisk kultur. Här har ingen fullständig repatriering ännu skett, men däremot har det skapats strukturer som tydligt inkluderar samiska perspektiv i den forskningsetiska bedömningsprocessen av all forskning som bedrivs på mänskliga kvarlevor. Det har även utarbetats nya forskningsetiska riktlinjer.
I USA och Australien har museer och forskare som hanterat repatrieringsprocessen ofta funnit möjligheter att samarbeta med urfolksnationer i både utställningar och i forskning. Det har varit till gagn för alla parter. Forskning har kunnat visa att repatrieringspro-
29 B. Grønnow E. Lund Jensen. Utimut: Repatriation and Collaboration between Denmark and Greenland. I M. Gabriel J. Dahl (red.). Utimut: Past Heritage – Future Partnerships. Discussions on Repatriation in the 21st Century. (International Work Group for Indigenous Affairs The Greenland National Museums and Archives, 2008); M. Gabriel. The return of cultural heritage from Denmark to Greenland. Museum International. 61:1–2 (2009). DOI.org/10.1111/j.1468-0033.2009.01664.x; D. Thorleifsen. Preface. I M. Gabriel J. Dahl
st
(red.). Utimut: Past Heritage – Future Partnerships. Discussions on Repatriation in the 21 Century. (International Work Group for Indigenous Affairs och the Greenland National Museums and Archives, 2008). Det är relevant att också nämna att under perioden 2012–2019 ägde den likande Bååstedeprocessen rum i Norge där delar av de samiska samlingarna från Kulturhistorisk Museum i Oslo och Norsk Folkemuseum överlämnades till sex samiska museer i Norge. Denna process omfattade dock inte mänskliga kvarlevor utan enbart föremål. 30 De nasjonale forskningsetiske komiteene. Veileder ved funn av menneskelige levninger. (2018.) https://www.forskningsetikk.no/retningslinjer/menneskelige-levninger/veilederved-funn-av-menneskelige-levninger/ (hämtad 2024-09-09); De nasjonale forskningsetiske komiteene. Forskningsetisk veileder for forskning på menneskelige levningar. (2022.) https://www.forskningsetikk.no/retningslinjer/menneskelige-levninger/forskningsetiskveileder-for-forskning-pa-menneskelige-levninger/ (hämtad 2024-09-09).
cessen kan vara ett pedagogiskt redskap där museer och institutioner som gått in i processen ökar sin kompetens. Genom att ge urfolksontologi, urfolkens traditionella kunskap om dess historia, ursprung, och sammanhang, en central plats i processen får samlingsförvaltare, museipedagoger, och forskare en möjlighet till professionell utveckling. Genom processerna ökar förståelsen för det omgivande samhällets behov, vilket gagnar museernas arbete som demokratiska och inkluderande institutioner i vår samtid. Repatrieringsprocesser kan alltså vara meningsfulla, viktiga och utvecklande även för museerna.
Men repatriering är inte okomplicerat. Processen är oåterkallelig och innebär ofta att tolkningsprocesserna måste avslutas. Detta kan medföra risker, vars framtida konsekvenser är svåra att överblicka. Anspråken i sig inkluderar också en viss risk för essentialism, att vissa egenskaper inte går att förändra, och en exklusivitet som kan diskuteras i relation till mer inkluderande kulturarvsdiskussioner. Konflikterna kring de så kallade oidentifierbara kvarlevorna i USA är en tydlig illustration av detta. Eftersom repatrieringsprocessen är permanent är det viktigt att det blir så rätt som möjligt. Att veta vem som är den rätta mottagaren är inte alltid självklart, särskilt inte om det finns olika syn på detta inom eller mellan urfolksgrupper. Situationen kan försvåras då generationer av trauma undergrävt förtroendet mellan urfolk och stat, och där det som uppfattas som försiktighet på forskarsidan, tolkas som obstruktion från urfolkssidan. Här blir det tydligt att just förtroendet mellan alla parter är av yttersta värde, och att det är staten och dess institutioner som måste göra sig förtjänt av detta. Internationellt, där bara stater kan ställa krav på varandra, kan det uppstå problem när en stat, som förtrycker sina urfolk, är den part med vilken man ska förhandla. Men det finns ytterligare utmaningar, inte minst med dagens teknologiska möjligheter. Hur definierar vi mänskliga kvarlevor i dag och i framtiden? Var drar vi gränsen? Är det bara ben, mjukdelar, hår och blod? Eller
31
J. Anderson, S. Atalay. Repatriation as Pedagogy. Current Anthropology. 64:6 (2023). DOI.org/10.1086/727786. 32
L. Nilsson Stutz. Archaeology, Identity, and the Right to Culture. Anthropological perspectives on repatriation. Current Swedish Archaeology, s. 15–16 (2007/2008). DOI.org/10.37718/CSA.2008.09; L. Nilsson Stutz. Caught in the Middle. An archaeological perspective on repatriation and reburial. I M. Gabriel J. Dahl. (red.). Utimut: Past Heritage
st
– Future Partnerships. Discussions on Repatriation in the 21 Century. (International Work Group for Indigenous Affairs The Greenland National Museums and Archives, 2008); L. Nilsson Stutz. Claims to the Past. A Critical View of the Arguments Driving Repatriation of Cultural Heritage and Their Role in Contemporary Identity Politics. Journal of Intervention and Statebuilding. 7:2 (2013). DOI.org/10.1080/17502977.2012.714243.
finns människan också i den data som genereras och reproduceras med till exempel DNA-analysteknik, eller genom CT scanning och 3D-rekonstruktioner? Vem får ”äga” denna data och hur ska den förvaltas?
Dessa utmaningar påminner om de diskussioner som förts om etnografiska fotografier. Här kommer samarbeten med urfolksgrupper att bli en central del i den gemensamma utvecklingen av en ny professionell etik för hållbara relationer och samhällen. Museer bör också kritiskt granska sitt eget agerande även under en ”lyckad” repatrieringsprocess. Många gånger uppmärksammar de sitt eget deltagande i medier, i föreläsningar och i marknadsföringen av sin verksamhet genom bilder på människor iförda vackra traditionella dräkter och i meningsfulla ritualer. Här är det viktigt att agera på ett sätt som inte medvetet eller omedvetet approprierar processen för att framställa sig själva i god dager.
Mänskliga kvarlevor på svenska museer
Fram tills nyligen ansågs samlingar av mänskliga kvarlevor generellt som något oproblematiskt i den svenska museivärlden. Till skillnad från exempelvis museer i USA är nordiska museer ofta generösa med att ställa ut mänskliga kvarlevor, och uppdraget att bevara och tillgängliggöra samlingarna överskuggar ofta andra intressen. En anledning till detta är troligen att den stora majoriteten av kvarlevor på svenska museer kommer från lagligt reglerade arkeologiska under-
33 För en diskussion om DNA, se M. Masterton. Duties to Past Persons: Moral Standing and Posthumous Interests of Old Human Remains. Doktorsavhandling. (Uppsala universitet, 2010). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Auu%3Adiva-122508 Se också G. Robbins Schug, K. Killgrove, A. Atkin K. Baron. 3D Dead: Ethical Considerations in Digital Human Osteology. Bioarchaeology International. 4:3–4 (2021). DOI.org/10.5744/bi.2020.3008; L. Nilsson Stutz. The Suspended Subject. Exploring the materiality and virtuality of human remains in collections and research. I C. Antenhofer, E. Gruber A. Zerfaß (red.). Materiality and Virtuality. Entanglements of Material and Virtual Worlds in Medieval and Early Modern Material Culture. (Winter verlag. In Press, 2026.) 34 V. P. Lehtola. Our histories in the photographs of the others: Sámi approaches to visual materials in archives. Journal of Aesthetics Culture. 10:4 (2018). DOI.org/10.1080/20004214.2018.1510647. 35 Detta diskuterades redan 2005 av Philip Batty som en from av ”White Redemption”, se P. Batty. White Redemption Rituals. Repatriating Aboriginal Secret-Sacred Objects. Arena. 23 (2005). https://search.informit.org/DOI/10.3316/informit.813863272144287. 36 L. Nilsson Stutz. To Gaze Upon the Dead. The Exhibition of Human Remains as Cultural Practice and Political Process in Scandinavia and the USA. I H. Williams M. Giles (red.). Archaeologists and the Dead. Mortuary Archaeology and Contemporary Society. (Oxford University Press, 2016.)
sökningar. De associeras ofta till en majoritetsbefolkning för vilka det museala berättandet och bevarandet är en del av en allmänt accepterad och högt värderad praktik. Svensk förhistoria och historia har länge skrivits utifrån ett mer eller mindre uttalat nationalistiskt förhållningssätt. För majoritetsbefolkningen har det inneburit att man sett tillbaka på stenåldersmänniskorna som avlägsna släktingar att identifiera sig med. I dag vet vi att detta bara är en chimär. Även om det nationalistiska narrativet till stor del är en propagandaprodukt från det sena 1800- och tidiga 1900-talet, så har det ändå blivit till en oreflekterad realitet för många. I dessa museala narrativ har den samiska historien och förhistorien ofta osynliggjorts.
För de flesta svenskar är ett besök på en förhistorisk eller historisk utställning på ett svenskt museum ett möte med vad de identifierar som sin egen historia, berättad inom ramen för den egna kulturen. Mötet med mänskliga kvarlevor blir ofta ett sätt att komma närmare människan i det förflutna. Att ställa ut mänskliga kvarlevor uppfattas som intressant, värdefullt och till och med känslomässigt berikande. Det anses kunna genomföras på ett respektfullt sätt. Detta förhållningssätt står i kontrast till hur urfolk ser på samma sak. De har blivit fråntagna rätten att berätta sin historia i dessa sammanhang och bestulna på sitt kulturarv. Deras historia har dessutom osynliggjorts i utställningarna. Denna kontrast mellan hur majoritetsbefolkning och urfolk upplever ett museibesök, och i förlängningen museerna som statliga institutioner, bör ses i sitt kulturella och politiska sammanhang. På svenska museer har det länge saknats förståelse för detta. Rutiner, regler och praktik har varit anpassade efter majoritetsbefolkningens kultur och värderingar och efter vetenskapens behov.
Synen på hantering av mänskliga kvarlevor på museer och i forskning har förändrats som ett resultat av de internationella debatterna
37
Detta avser arkeologiska undersökningar som är tillståndsgivna av länsstyrelsen i enlighet med kulturmiljölagen, oftast i samband med att ett område ska exploateras av en annan aktör. 38
Nilsson Stutz. To Gaze Upon the Dead. 39
Detta är generellt ett mönster i Norden, och stora delar av Europa, även om det är Sverige som diskuteras här mer specifikt. 40
Mulk. Conflicts Over the Repatriation of Sami Cultural Heritage in Sweden; M. Spangen. Without a trace? The Sámi in the Swedish History Museum. Nordisk Museologi. 2 (2015). DOI.org/10.5617/nm.3045; C.-G. Ojala. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under 1800-tal och tidigt 1900-tal. (Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalais, 2022), s. 39–41. https://www.divaportal.org/smash/get/diva2:1701438/FULLTEXT01.pdf (hämtad 2024-09-09). Som kontrast kan men dock lyfta fram att den nya permanenta utställningen ”Nordbor” på Nordiska museet, som invigdes i februari 2024, på ett mer systematiskt och kontinuerligt sätt synliggör den samiska kulturen.
om repatriering och dekolonisering. Därmed har också synen på mänskliga kvarlevor på museer i Sverige förändrats. Utöver kvarlevor från reglerade svenska arkeologiska undersökningar förekommer det mänskliga kvarlevor från utgrävningar i andra länder, kvarlevor som samlats in i koloniala sammanhang både i Sverige och utomlands, och anatomiska och patologiska samlingar som ofta består av kvarlevor av människor som levt ett liv i utsatthet. Många av dessa samlingar är historiska, och har ibland fördelats till historiska museer då de förlorat sitt värde som till exempel medicinskt forskningsmaterial. Bland dessa problematiska samlingar finns också samiska kvarlevor som samlades in av olika forskare och av representanter för kyrkan i rasbiologiska syften. Den nya medvetenheten har medfört att innehavet av urfolks kvarlevor numera ofta anses vara oetiskt. Många kvarlevor har plockats bort från utställningar. Majoriteten bevaras nu i magasin, beforskas ytterst sällan, men omhändertas i linje med museernas uppdrag om bevarande. Det har skapat nya utmaningar för svenska museer. Hur hanterar man detta arv i dag?
Ett första steg har varit att ta reda på vad som finns på svenska museer. År 2005 gav regeringen fyra museimyndigheter och fem universitet uppdraget att inventera sina samlingar av mänskliga kvarlevor med fokus på världens urfolk. Tio år senare fick Statens historiska museer i samarbete med Statens museer för världskultur uppdraget att redovisa en kunskapsöversikt om mänskliga kvarlevor vid svenska museer, vilket resulterade i en rapport. I den redogörs för vilka museer som har mänskliga kvarlevor i sina samlingar och hur många av dessa som har kvarlevor från urfolk. I rapporten framgår att det fanns samiska kvarlevor på minst elva museer. År 2020 publicerade Riksantikvarieämbetet två stöddokument som utarbetats för
41 J. Bergman. Aktuellt om anatomiska samlingen vid Lunds universitet. Ale. 4 (2022); J. Bergman. Samiska mänskliga kvarlevor och gipsavgjutningar i Lunds universitets anatomiska
samling. (Historiska museet vid Lunds universitet, 2022.)
https://www.historiskamuseet.lu.se/sites/luhm.lu.se/files/2022- 06/Samiska%20mänskliga%20kvarlevor%20och%20gipsavgjutningar%20i%20Lunds%20uni versitets%20anatomiska%20samling.pdf (hämtad 2024-09-09); H. Frantzén. Kroppar i förvandling. Obstetriska och embryologiska samlingar vid Uppsala universitet, ca 1830–1930. Doktorsavhandling. (Uppsala universitet, 2022.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Auu%3Adiva-461122. 42 D. Sjögren. The Sami and the Church as an Authority. I D. Lindmark O. Sundström (red.). The Sami and the Church of Sweden. Results from a White Paper Project (Gidlunds förlag, 2018). 43 L. Drenzel, L. Gustafsson Reinius, K. Hauptman, L. Hejll F. Svanberg. Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer. (Statens Historiska Museer, 2016.) https://historiska.se/wpcontent/uploads/2016/05/FoU-Rapport-15.pdf (hämtad 2024-09-09). 44 Drenzel m.fl. Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer, s. 15.
att ge vägledning till museer i arbetet med att utveckla rutiner för deras hantering av mänskliga kvarlevor och i deras arbete med repatriering. Dessa dokument är mycket generellt hållna för att ge möjlighet för varje enskilt museum att etablera arbetssätt som passar deras förhållanden och samlingar. Dessa initiativ är tydliga tecken på att svensk museipraktik är mitt uppe i en förändringsfas. I den svenska forskardebatten syns fortfarande en viss polarisering i frågan. En del forskare anser att hanteringen av mänskliga kvarlevor i huvudsak är en angelägenhet för forskningen och att den traditionella hanteringen därför är oproblematisk , medan andra hävdar att forskarvärlden måste utveckla sitt förhållningssätt i frågan.
För att undersöka hur samlingsförvaltare på svenska museer förhåller sig till de förändringar som nu sker har jag inom ramen för ett forskningsprojekt kartlagt deras attityder och värderingar kring mänskliga kvarlevor. Underlaget består av enkäter och djupintervjuer med samlingsförvaltare på museer över hela Sverige. Projektet utgår från en teoretisk modell som fastslår att mänskliga kvarlevor inte är neutrala objekt utan ständigt rör sig i ett spektrum mellan att vara vetenskapliga objekt och levda liv. Var vi uppfattar att de befinner sig beror på en rad olika faktorer. Det kan gälla bevaringsgrad, hur mycket kunskap vi har om dem, till vem vi är, våra värderingar och empatiska förmåga. I intervjuerna framkommer att det finns en mer eller mindre uttalad ambivalens i relationen till just mänskliga kvarlevor.
Många samlingsförvaltare reflekterar mycket nyanserat kring att mänskliga kvarlevor inte är och inte bör behandlas som alla andra museimaterial. De ger ofta uttryck för detta i hur de talar om en del av de kvarlevor som finns i samlingarna. Det kan vara i form av personliga tankar och reflektioner kring vad som görs för att de ska få
45
Riksantikvarieämbetet. God samlingsförvaltning. Stöd i hantering av mänskliga kvarlevor i
museisamlingar. (Riksantikvarieämbetet 2020.)
https://www.raa.se/app/uploads/2020/02/Hantering-av-mänskliga-kvarlevor.pdf (hämtad 2024-09-09). 46
Riksantikvarieämbetet. God samlingsförvaltning. Stöd för museer i återlämnandeärenden. (Riksantikvarieämbetet, 2020). https://www.raa.se/app/uploads/2020/02/Stöd-för-museer-iåterlämnandeärenden.pdf (hämtad 2024-09-09). 47
C. Ahlström Arcini. Historien blir fattig utan skelett. Forskning Framsteg. (2022-05-05.) https://fof.se/artikel/2022/5/historien-blir-fattig-utan-skelett/ (hämtad 2024-09-09). 48
L. Nilsson Stutz J. Geber. ”Att återlämna kvarlevor kan berika forskningen”. Forskning Framsteg (2022-05-17). https://fof.se/artikel/2022/6/att-aterlamna-kvarlevor-kan-berikaforskningen/ (hämtad 2024-09-09). 49
Projektet heter Ethical Entanglements. The Care for Human Remains in Museums and Research och är finansierat av Riksbankens Jubileimsfond (FOE20-0012). 50
Modellen presenteras i Nilsson Stutz. Between Objects of Science and Lived Lives.
”vara i fred” eller inte missbrukas i olika syften. Intervjumaterialet erbjuder därmed en kontrast till utbredda föreställningar om att forskare och samlingsförvaltare som arbetar med mänskliga kvarlevor saknar empati och inte har någon förståelse för urfolkens krav. Det visar också på en större medkänsla och känslomässig beredskap i hanteringen av mänskliga kvarlevor än vad museernas rutiner, blanketter och informationsblad om samlingar och beredning av ärenden uttrycker. Om museerna ännu tydligare skulle ta vara på den emotionella intelligens som finns bland deras medarbetare skulle förutsättningarna för ömsesidig förståelse och tillit kunna öka när rutiner för repatrierinsgsärenden och samarbeten utarbetas.
Lärdomar och vägar framåt
Insamling, forskning och museipraktiker som rör svensk kolonialism i Sápmi är en del av vår gemensamma historia. De som en gång samlade in och studerade dessa kroppar och kvarlevor finns inte längre, men alla vi som arbetar på svenska museer och med svensk historia och arkeologi lever i deras skugga. Även om vi inte delar deras värderingar ligger det nu på oss att ta ansvar för detta mörka kulturarv. När vi nu står inför en förändring i vår relation till samlingarna och till de människor som berörs har vi en möjlighet att göra rätt, men för det krävs insikt och resurser.
Insikterna kan vi få genom att lära oss av internationella erfarenheter och av varandra. Det viktigaste vi kan ta med oss från de internationella erfarenheterna är att repatriering handlar om att bygga relationer och skapa tilltro. Att det inte är en process som hotar forskningen, utan tvärtom kan skapa nya spännande förutsättningar och möjligheter genom samarbete och ömsesidigt lärande. Detta bygger på ömsesidig tilltro. För att åstadkomma det bör museer och forskare lyhört fortsätta arbetet mot ökad transparens, samarbete och försoning med det samiska samhället. Men det arbete som krävs kommer inte att vara gratis. Här har den svenska staten, som huvudman för dessa samlingar, ett ansvar att skjuta till de resurser som kommer att krävas för att göra detta bra.
Nedan följer en lista på konkreta förslag där den svenska staten bör skjuta till resurser för att skapa goda förutsättningar för en bättre hantering av mänskliga kvarlevor från urfolk på sina museer. Listan
kan ge bättre förutsättningar för svenska samer att få inflytande över hanteringen av samiska kvarlevor.
Insatser på statlig nivå: • Det bör upprättas en fond med medel som kan sökas av same-
byar och sameföreningar för att bekosta efterforskningsarbetet kring kvarlevor på museer i Sverige och utomlands.
• Den svenska staten bör anställa eller knyta till sig specialutbildad
personal, helst en person som identifierar sig som same, på kultur-
departementet. Den bör få ansvar för att representera svenska
samer i internationella repatrieringsärenden där förhandlingen enligt
regelverket är mellanstatligt. • Alla museer i Sverige bör tilldelas resurser som möjliggör
1. ett gediget inventeringsarbete av samlingarna av mänskliga
kvarlevor inklusive proveniensforskning 2. skapande av enhetliga etiska databaser 3. stöd till etikprövning
4. ett program för att proaktivt ta kontakt med urfolk vars kvar-
levor man har i sina samlingar 5. kontinuerlig konsultation och hållbart samarbete med samiska representanter i samband med utställningar och pedagogisk verksamhet av samlingar med samiskt innehåll.
• Den svenska staten bör överväga att inrätta och finansiera verk-
samheten av ett interdisciplinärt etiskt råd likt Skjelettutvalget i Norge.
Parallellt med statliga insatser bör museerna arbeta vidare med fortbildning inom etik, repatriering och urfolksmetoder. Här bör museerna ta vara på och värdera den nyanserade emotionella kompetens som ofta redan finns hos medarbetarna. Det kommer att vara viktigt att ha en vital och levande diskussion om dessa frågor framöver, inte minst för att bemöta ny digital teknik och nya forskningsmetoder som skapar nya möjligheter och nya utmaningar.
Repatriering kommer alltid att innebära att ett visst vetenskapligt värde går förlorat, men hela tanken med repatriering bygger på att vi accepterar detta som ett pris vi är villiga att betala för bättre rela-
tioner i samhället. Svenska museer kan lära sig av den amerikanska erfarenheten att det är viktigt att arbeta proaktivt och transparent. Diskussionen i USA om de oidentifierbara kvarlevorna bör vara en påminnelse om att brist på tillit kan skapa fortsatta problem och konflikter. Det ligger nu på museerna och forskarsamhället att ta första steget. Det är statens ansvar att skjuta till de nödvändiga medel det kommer att kosta. Om vi inte gör detta viktiga arbete nu, kan såren som börjat läka rivas upp igen och förtroendet raseras. Det kan vi inte riskera.
Referenser
Litteratur
Ahlström Arcini, C. Historien blir fattig utan skelett. Forskning
Framsteg. (2022-05-05.) https://fof.se/artikel/2022/5/historienblir-fattig-utan-skelett/ (hämtad 2024-09-09).
Aird, M. Developments in the repatriation of human remains and
other cultural items in Queensland, Australia. I Fforde, C.,
Hubert, J. Turnbull, P. (red.). The Dead and their Possessions.
Repatriation in principle, policy and practice. (Routledge, 2002), s. 303–311.
Anderson, J. Atalay, S. Repatriation as Pedagogy. Current Anthro-
pology, 64:6 (2023): s. 670–691. DOI.org/10.1086/727786. Andersson Burnett, L. The ”Lapland Giantess” in Britain: Reading
Concurrences in a Victorian Ethnographic Exhibition. I Brydon,
D, Forsgren, P. Fur G. (red.). Concurrent Imaginaries, Post-
colonial Worlds. Toward revised histories. (Brill, 2017), s. 123–143. Ariese, C. E. Wróblewska, M. Practicing Decoloniality in Museums.
A Guide with Global Examples. (Amsterdam University Press, 2022.)
Aurelius, A. Máhtsatiebmie likttemijne – Återbördande i försoning.
En processbeskrivning över repatrieringen i Lycksele 2019. (Liksjuon
sámiensiäbrrie, 2019.) Barkan, E. Amending Historical Injustices. The Restitution of Cul-
tural Property – An Overview. I Barkan, E. Busch, R. (red.).
Claiming the Stones. Naming the Bones. Cultural Property and the Negotiation of National and Ethnic Identity. (The Getty
Research Institute, 2002), s. 16–46.
Batty, P. White Redemption Rituals. Repatriating Aboriginal Secret-
Sacred Objects. Arena. 23 (2005): s. 29–36. https://search.informit.org/DOI/10.3316/informit.813863272 144287.
Bergman, J. Aktuellt om anatomiska samlingen vid Lunds universitet.
Ale. 4 (2022): s. 44–46.
https://lup.lub.lu.se/search/files/134398236/ale_4_2022_s44_46
_bergman.pdf (hämtad 2025-12-02).
Bergman, J. Samiska mänskliga kvarlevor och gipsavgjutningar i Lunds
universitets anatomiska samling. (Historiska museet vid Lunds universitet, 2022.) https://www.historiskamuseet.lu.se/sites/luhm.lu.se/files/2022- 06/Samiska%20mänskliga%20kvarlevor%20och%20gipsavgjut ningar%20i%20Lunds%20universitets%20anatomiska%20samling. pdf (hämtad 2024-09-09).
De nasjonale forskningsetiske komiteene. Veileder ved funn av
menneskelige levninger. (2018.)
https://www.forskningsetikk.no/retningslinjer/menneskeligelevninger/veileder-ved-funn-av-menneskelige-levninger/ (hämtad 2024-09-09).
De nasjonale forskningsetiske komiteene. Forskningsetisk veileder
for forskning på menneskelige levningar. (2022.)
https://www.forskningsetikk.no/retningslinjer/menneskeligelevninger/forskningsetisk-veileder-for-forskning-pamenneskelige-levninger/ (hämtad 2024-09-09).
Drenzel, L., Gustafsson Reinius, L., Hauptman, K., Hejll, L.
Svanberg, F. Mänskliga kvarlevor vid offentliga museer. En kun-
skapsöversikt. (Statens Historiska Museer, 2016.)
https://historiska.se/wp-content/uploads/2016/05/FoU- Rapport-15.pdf (hämtad 2024-09-09).
Fabian, A. The Skull Collectors. Race, Science, and America’s Unburied
Dead. (University of Chicago Press, 2010.)
Frantzén, H. Kroppar i förvandling. Obstetriska och embryologiska
samlingar vid Uppsala universitet, ca 1830–1930. Doktorsavhandling. (Uppsala universitet, 2022.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Auu%3A diva-461122.
Friedman, J. Cultural identity and Global Processes. (Sage, 1994.) Gabriel, M. The return of cultural heritage from Denmark to
DOI.org/10.1111/j.1468-0033.2009.01664.x. Gould, S. J. The Mismeasure of Man. (W. W. Norton Company,
1996.)
Grønnow, B. Lund Jensen, E. Utimut: Repatriation and Collabo-
ration between Denmark and Greenland. I Gabriel, M. Dahl, J. (red.). Utimut: Past Heritage – Future Partnerships. Discussions
st
on Repatriation in the 21 Century. (International Work Group
for Indigenous Affairs The Greenland National Museums and
Archives, 2008), s. 180–191. Hallgren, C. (red.). Mänskliga kvarlevor – ett problematiskt kulturarv.
(Etnografiska museet, 2010.) Hicks, D. The Brutish Museums: The Benin Bronzes, Colonial Violence
and Cultural Restitution. (Pluto Press, 2020.)
Huntington, S. New NAGPRA rules: ”We have an obligation to
change”. Part 3: Native curators offer a model for future Indig-
enous exhibits. ICT News. (2024-03-20.)
https://ictnews.org/news/new-nagpra-rules-we-have-anobligation-to-change (hämtad 2024-09-09).
Jaffe, L., Hudetz, M., Ngu, A. Brewer, G. L. America’s Biggest
Museums Fail to Return Native American Human Remains. Pro Publica. (2023-01-11.)
https://www.propublica.org/article/repatriation-nagpramuseums-human-remains (hämtad 2025-12-02).
Larsen, P. B. Gilbert, J. Indigenous rights and the ILO Conven-
tion 169: learning form the past and challenging the future. International Journal of Human Rights. 24:2–3 (2020): s. 83–93. DOI.org/10.1080/13642987.2019.1677615.
Lehtola, V.-P. Our histories in the photographs of the others: Sámi
approaches to visual materials in archives. Journal of Aesthetics
Culture. 10:4 (2018): s. 1–13. DOI.org/10.1080/20004214.2018.1510647.
Ljungström, O. Oscariansk antropologi: etnografi, förhistoria och
rasforskning under sent 1800-tal. (Gidlunds förlag, 2003.)
Lonetree, A. Decolonizing Museums, Memorials, and Monuments.
The Public Historian. 43:4 (2021): s. 21–27. DOI.org/10.1525/tph.2021.43.4.21.
Macdonald, B. Pausing, Reflection, and Action: Decolonizing
Museum Practices. Journal of Museum Education. 47:1 (2022): s. 8–17. DOI.org/10.1080/10598650.2021.1986668.
Masterton. M. Duties to Past Persons: Moral Standing and Posthumous
Interests of Old Human Remains. Doktorsavhandling. (Uppsala
universitet, 2010.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Auu%3A
diva-122508. Mulk, I.-M. Conflicts Over the Repatriation of Sami Cultural Heri-
tage in Sweden. Acta Borealia. 26:2 (2009): s. 194–215. DOI.org/10.1080/08003830903372092.
Nagar, Y. Bone reburial in Israel: legal restrictions and methodo-
logical implications. I Fforde, C., Hubert, J. Turnbull, P. (red.).
The Dead and their Possessions. Repatriation in principle, policy and practice. (Routledge, 2002), s. 87–90.
Nilsson Stutz, L. Archaeology, Identity, and the Right to Culture.
Anthropological perspectives on repatriation. Current Swedish Archaeology. 15–16 (2007/2008): s. 157–172. DOI.org/10.37718/CSA.2008.09.
Nilsson Stutz, L. Caught in the Middle. An archaeological perspec-
tive on repatriation and reburial. I Gabriel, M. Dahl, J. (red.).
Utimut: Past Heritage – Future Partnerships. Discussions on Repatriation in the 21st Century. (International Work Group for Indigenous Affairs The Greenland National Museums and Archives, 2008), s. 84–98.
Nilsson Stutz, L. Legislating Multivocality: Drawing on the NAGPRA
experience. I Olofsson, A. (red.). Archaeology of Indigenous Peoples
in the North. (Umeå universitet, 2011), s. 9–50. Nilsson Stutz, L. Claims to the Past. A Critical View of the Argu-
ments Driving Repatriation of Cultural Heritage and Their Role
in Contemporary Identity Politics. Journal of Intervention and Statebuilding. 7:2 (2013), s. 170–195. DOI.org/10.1080/17502977.2012.714243.
Nilsson Stutz, L. To Gaze Upon the Dead. The Exhibition of Human
Remains as Cultural Practice and Political Process in Scandinavia
and the USA. I Williams, H. Giles, M. (red.). Archaeologists
and the Dead. Mortuary Archaeology in Contemporary Society. (Oxford University Press, 2016), s. 268–292.
Nilsson Stutz, L. Geber, J. ”Att återlämna kvarlevor kan berika
forskningen”. Forskning Framsteg (2022-05-17). https://fof.se/artikel/2022/6/att-aterlamna-kvarlevor-kanberika-forskningen/ (hämtad 2024-09-09).
Nilsson Stutz, L. Between Objects of Science and Lived Lives. The
legal liminality of old human remains in museums and research.
International Journal of Heritage Studies. 29:10 (2023): s. 1061– 1074. DOI.org/10.1080/13527258.2023.2234350
Nilsson Stutz, L. The Suspended Subject. Exploring the materiality
and virtuality of human remains in collections and research. I Antenhofer, C., Gruber, E. Zerfaß, A. (red.). Materiality and
Virtuality. Entanglements of Material and Virtual Worlds in Medieval
and Early Modern Material Culture. (Winter verlag, In Press.) Ojala, C.-G. Insamling av mänskliga kvarlevor i Tornedalen under
1800-tal och tidigt 1900-tal. (Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, 2022.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Auu%3A
diva-486254. Ousley, S. D., Billeck, W. T. Hollinger, E. R. Federal Repatriation
Legislation and the Role of Physical Anthropology in Repatriation.
American Journal of Physical Anthropology. 128:S 41 (2005): s. 2–32.
DOI.org/10.1002/ajpa.20354. Pember, M. A. New NAGPRA rules: A sea change in federal regu-
lations. Part 1: Museums, universities begin shuttering exhibits as federal requirements change for handling remains, cultural
items. ICT News. (2024-03-18.) https://ictnews.org/news/new-
nagpra-rules-a-sea-change-in-federal-regulations (hämtad 2024-09-09).
Pember, M. A. New NAGPRA rules: ”A State of Gozhoo”. Part 2:
Repatriation of ancestral remains and cultural items restores balance and healing to tribal communities and the rest of the
world. ICT News. (2024-03-19.) https://ictnews.org/news/new-
nagpra-rules-a-state-of-gozhoo (hämtad 2024-09-09).
Pickering, M. A Repatriation Handbook. A guide to repatriating
Australian Aboriginal and Torres Strait Islander Ancestral Remains.
(National Museum of Australia Press, 2020.)
Redman, S. J. Bone Rooms. From Scientific Racism to Human Pre-
history in Museums. (Harvard University Press, 2016.)
Retzius, G. The so-called North European Race of Mankind.
A review of, and views on, the development of some anthropo-
logical questions. The Journal of the Royal Anthropological Institute of Great Britain and Ireland. 39 (1909): s. 277–313. DOI.org/10.2307/2843207.
Riksantikvarieämbetet. God samlingsförvaltning. Stöd för museer
i återlämnandeärenden. (Riksantikvarieämbetet, 2020.)
https://www.raa.se/app/uploads/2020/02/Stöd-för-museer-iåterlämnandeärenden.pdf (hämtad 2024-09-09).
Riksantikvarieämbetet. God samlingsförvaltning. Stöd i hantering av
mänskliga kvarlevor i museisamlingar. (Riksantikvarieämbetet, 2020.) https://www.raa.se/app/uploads/2020/02/Hantering-avmänskliga-kvarlevor.pdf (hämtad 2024-09-09).
Robbins Schug, G., Killgrove, K., Atkin, A., Baron, K. 3D Dead:
Ethical Considerations in Digital Human Osteology. Bio-
archaeology International. 4:3–4 (2021): s. 217–230. DOI.org/10.5744/bi.2020.3008.
Sappol, M. A Traffic of Dead Bodies. Anatomy and Embodied Social
Identity in Nineteenth-Century America. (Princeton University Press, 2002.)
Sehlin MacNeil, K. Vad är urfolksmetodologier? Kulturella perspek-
tiv – Svensk etnologisk tidskrift. 23:1 (2014): s. 50–57. DOI.org/10.54807/kp.v23.21691.
Sjögren, D. The Sami and the Church as an Authority. I Lindmark,
D. Sundström, O. (red.). The Sami and the Church of Sweden.
Results from a White Paper Project (Gidlunds förlag, 2018), s. 59–76.
Spangen, M. Without a trace? The Sámi in the Swedish History
Museum. Nordisk Museologi. 2 (2015): s. 17–32. DOI.org/10.5617/nm.3045.
Spenneman, D. Skulls as curios, crania as science: Some Notes on
the Collection of Skeletal Material during the German Colonial
Period. Micronesian Journal of the Humanities and Social Sciences.
5:1–2 (2006): s. 70–78. https://marshall.csu.edu.au/MJHSS/index.html (hämtad 2025-12-02).
Svanberg, F. Människosamlarna. Anatomiska museer och rasvetenskap
i Sverige ca 1850–1950. (Historiska Museet, 2015.)
Terry, J. Urla, J. (red.). Deviant Bodies: Critical Perspectives on
Difference in Science and Popular Culture. (Indiana University Press, 1995.)
Thomas, D. H. Skull Wars. Kennewick Man, Archaeology, and the
Battle for Native American Identity. (Basic Books, 2000.)
Thorleifsen, D. Preface. I Gabriel, M. Dahl, J. (red.). Utimut:
Past Heritage – Future Partnerships. Discussions on Repatriation
st
in the 21 Century. (International Work Group for Indigenous
Affairs The Greenland National Museums and Archives, 2008), s. 8–11.
Tuhiwai Smith, L. Decolonizing Methodologies: research and Indig-
enous Peoples. (Zed Books, 1999.)
Turnbull, P. Indigenous Australian people, their defence of the dead
and native title. I Fforde, C., Hubert, J. Turnbull, P. (red.). The Dead and their Possessions. Repatriation in principle, policy and practice. (Routledge, 2002), s. 63–86.
Turnbull, P. International Repatriations of Indigenous Human
Remains and Its Complexities: the Australian Experience. Museum
Society. 18:1 (2020): s. 6–19. DOI.org/10.29311/mas.v18i1.3246.
Wali, A. Collins, R. K. Decolonizing Museums: Toward a Paradigm
Shift. Annual Reviews in Anthropology. 52 (2023): s. 329–345. DOI.org/10.1146/annurev-anthro-052721-040652.
Weiss, E. Springer, J. W. Repatriation and Erasing the Past. (Uni-
versity Press of Florida, 2020.) Weiss, E. On the Warpath: My Battles with Indians, Pretendians, and
Woke Warriors. (Academica Press, 2024.)
Offentligt tryck
Congressional Research Service. Repatriation of Native American
Remains and Cultural Items: Requirements for Agencies and Insti-
tutions. IF12523. (2024.)
https://crsreports.congress.gov/product/pdf/IF/IF12523 (hämtad 2024-09-06).
Native American Graves Protection and Repatriation Act. 25 U.S.C.
Ch. 32. (1990.) Office of the Secretary, U.S. Department of the Interior. Native
American Graves Protection and Repatriation Act: Systematic Pro-
cesses for Disposition or Repatriation of Native American Human
Remains, Funerary Objects, Sacred Objects, and Objects of Cultural
Patrimony. Federal Register 88:238 (13/12 2023): s. 86452–86558.
Final Rule. Kodifierad i 43 CFR 10.3 (2024). https://www.federalregister.gov/documents/2023/12/13/2023- 27040/native-american-graves-protection-and-repatriation-actsystematic-processes-for-disposition-or (hämtad 2024-09-06).
Internet
Hammarskjöld, A. Christina Larsdotter återlämnad till Malå. Nyheter
från Karolinska Institutet. (2024-05-21.) https://nyheter.ki.se/christina-larsdotter-aterlamnad-till-mala (hämtad 2024-09-09).
DEL 3 Språk och skola
Den samiska språkkampen
Leena Huss
Vi vet inte hur framtiden för språkrevitaliseringen kommer att se ut,
men det står klart att det här är en ny era för hotade språk. Urfolk och
minoritiserade grupper har förnyat relationen till sina språk, oavsett om
det är i form av arkiv som språkgrupper använder för att forska i sina
egna språk, eller i form av nya talargenerationer, hur små de än är, som
talar nya varianter av sina ursprungsspråk och använder dem på nya och kreativa sätt. Denna våg går inte längre att stoppa.
De samiska språken är hotade
De fem samiska språken som talas i Sverige – nord-, lule-, syd-, umeoch pitesamiska – har alla blivit klassificerade som hotade i Unescos interaktiva atlas över hotade språk. Nordsamiskan omnämns som definitivt hotad, lule- och sydsamiska som allvarligt hotade, och piteoch umesamiska som kritiskt hotade. Definitivt hotad innebär att barn inte längre lär sig språket som sitt modersmål hemma. Allvarligt hotat innebär att språket talas av äldre generationer medan föräldrar eventuellt förstår, men inte talar språket med sina barn eller med varandra. Kritiskt hotad innebär att de yngsta som talar språket är mor- och farföräldrar som sällan och ofullständigt talar språket.
1 L. Hinton, L. Huss G. Roche. Conclusion: What works in language revitalization? I L. Hinton, L. Huss G. Roche (red.). The Routledge handbook of language revitalization. (Routledge, 2018), s. 501. Direkta citat från litteratur på annat språk än svenska som förekommer i denna artikel har översatts till svenska av författaren. 2 UNESCO. Map of the World’s Languages in Danger. (2009). https://romanistik.uni-freiburg.de/pusch/Download/UNESCO-Map.pdf. 3 UNESCO. Atlas of the World’s Languages in Danger. 3. uppl. (2010), s. 6. https://repositorio.minedu.gob.pe/bitstream/handle/20.500.12799/1756/Atlas%20of%20the %20World%C2%B4s%20Languages%20in%20Danger.pdf?sequence=1isAllowed=y.
Bilden av de samiska språkens tillstånd i Sverige är mörk. Det kan tyckas att det knappast finns något hopp om språkens överlevnad på sikt eftersom dagens familjer verkar ha slutat tala samiska med sina barn. Men i själva verket finns det andra tendenser. Bland många samer har det länge funnits en stark vilja att både återta, bevara och revitalisera sina ursprungsspråk. Min artikel vill visa den samiska kampen om språket så som den gestaltar sig i olika intervjuer, publikationer och andra dokument under tre olika språkideologiska perioder. Fokus ligger på de svenska samerna, men exempel och citat är även hämtade från norska och finska Sápmi.
Tolererad flerspråkighet i Sápmi
När flerspråkighet tolererades var samiskan samernas naturliga språk som inte ifrågasattes av överheten. Samerna var på den tiden nästan helt självförsörjande och nödvändiga kunskaper, färdigheter och språk lärdes ut hemma och i den närmaste omgivningen. På många håll var samerna i själva verket flerspråkiga. De talade eller förstod sitt eget samiska språk och även andra samiska varieteter. Många kände till och förstod lokala minoritetsspråk, och kanske något eller några av majoritetsspråken i området. I de första, religiösa skolformerna användes även samiska som undervisningsspråk. Enligt protestantismens grundprincip skulle folket bemötas på dess eget språk, vilket också ledde till att Bibeln och annan religiös litteratur översattes till samiska.
Vid sekelskiftet 1800/1900 fanns fasta och ambulerande former av undervisning för samer och all undervisning bedrevs i kyrkans regi. Det som oroade tidiga samiska förkämpar som Elsa Laula och Karin Stenberg var de sämre skolförhållandena för samebarnen jämfört med hur andra barn hade det. Laula tog upp den knappa undervisningen i missionsskolorna:
Skulle lappen däremot få tillägna sig den undervisning, som de svenska
barnen åtnjuta, skulle nog bildning och intelligens äfven vinna insteg i Lappland. Till ofvan nämnda skolor – andra skolor finnas ej – bidrager
staten endast med en ringa skärf, men månne ej den svenska staten äfven
4 D. Lindmark. Svenska undervisningsinsatser och samiska reaktioner på 1600- och 1700-talen. I D. Lindmark och O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi. Band 1. (Artos Norma, 2016), s. 352.
har skyldighet att bland den lappska befolkningen inrätta skolor, om ej
sådana som de svenska, så dock drägligare skolförhållanden?
Karin Stenberg kritiserade det kåtaskolsystem som skapats och efterlyste liksom Laula skolor som skulle ge samernas barn lika goda och omfattande kunskaper som statens vanliga folkskolor.
Varken Laula eller Stenberg nämnde undervisningsspråket i sina texter om skolan, men på samernas landsmöte i Östersund 1918 gjorde en tredje samisk rättighetskämpe, Gustav Park, det i samband med sin kritik mot nomadskolan. Förutom den korta undervisningstiden, undervisningens dåliga kvalitet och de torftiga läromedlen kritiserade han också att eleverna undervisades på ett språk som inte var deras modersmål.
Sölve Anderzén nämner att det inom kyrkan mot slutet av 1800talet fanns tecken på ett nytt förhållningssätt gentemot samerna. Det verkade finnas en önskan att öka den fasta bosättningen och främja en övergång från nomadliv till ett bofast liv. Kyrkan såg fördelar med ett språkbyte till svenska även om de fortfarande hävdade att samiska skulle vara undervisningsspråk. En komplicerande faktor var det så kallade samiska ”medelspråket” som inom kyrkan hade utvecklats för undervisning och översättning av religiös litteratur och läroböcker:
Resultatet blev ett språk vars kärna låg hos dialekterna i den nordliga delen av Ume lappmark (närmast Sorsele) och möjligen också den södra
delen av Pite lappmark. Ordförrådet var huvudsakligen gemensamt för
alla dialekter i Lule, Pite och Ume lappmarker. Nästan ingen hänsyn togs till nordsamiska.
5 E. Laula. Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena. (Stockholm, 1904.) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:eod-1159612. 6 K. Stenberg V. Lindholm. Dat läh mijen situd! Det är vår vilja: en vädjan till den svenska
nationen från samefolket. (Svenska förlaget, 1920.)
7 B. Norlin D. Sjögren. Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900. Inflytande, vägval och konsekvenser? I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi. Band 1. (Artos Norma bokförlag, 2016), s. 427. 8 S. Anderzén. Kyrkans undervisning i Lappmarken under 1800-talet: En ständigt pågående process för att finna fungerande arbetsformer. I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi. Band 1. (Artos Norma bokförlag, 2016.)
Mot en monokulturell språkpolitik
Den tillåtande språkpolitik mot minoriteterna som funnits fram till 1870-talet gav inom skolväsendet alltmer vika för en monokulturell språkpolitik. Något officiellt förbud mot samiska i skolan fanns aldrig, även om samiskan i praktiken så småningom försvann som undervisningsspråk i nomadskolan och lokala förbud mot användning av samiska infördes. Genom differentierade skolformer, så kallade nomadskolor och andra skolor, strävade kyrkan efter att skilja de renskötande samernas barn från den övriga samiska befolkningen. Syftet var att renskötarnas barn skulle bevara sin urgamla kultur och sitt speciella levnadssätt. Det paradoxala var att den autentiska samiska kulturen skulle bevaras utan vare sig samisk religion eller samiskt språk. De övriga samebarnen, de som inte kom från renskötande familjer, gick i vanliga, kommunala skolor där samiskan inte alls förekom.
Lärarnas åsikter om samiskans plats i nomadskolan varierade. Otso Kortekangas (i den här forskningsantologin) ger flera exempel på lärare som var positiva till att använda samiska i klassrummet. Den samiska nomadskolelärarinnan Sigrid Rutfjell ansåg att det var slöseri med resurser att använda svenska om barnen inte förstod vad som sades. Inrättandet av nomadskolefullmäktige 1925 gav samiska föräldrar möjlighet att uttrycka sina åsikter om undervisningen. Kortekangas nämner Israel Andreas Jonsson från Västerbotten, som enligt protokollet 1926 konstaterade att trots att nomadskolan skulle vara så samisk som möjligt lästes ingen samiska i skolorna. Han ansåg att det kunde ge eleverna uppfattningen att samiskan var ett mindervärdigt språk. Enligt honom borde barnen lära sig språket i skolan så att deras aktning för sitt modersmål ökade.
Patrik Lantto beskriver hur samiskans utsatta situation från och med 1940-talet på allvar började uppmärksammas av samerna själva. Han nämner diskussioner i Samernas Egen Tidning där samisk kultur behandlades. Samen John Persson från Jämtland skrev 1951 om hotet
9 L. Elenius. Stiftsledningen och minoritetspolitiken. I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi. Band 1. (Artos Norma bokförlag, 2016.) 10 Forskning om samebarns skolgång har hittills så gott som helt handlat om nomadskolan, medan samiska barn i kommunala skolor och arbetsstugor har knappast studerats alls. Här finns en klar forskningslucka. 11 O. Kortekangas. Nomadskolans språkpolitik i princip och praktik 1909–1945. Denna volym. 12 P. Lantto. Att göra sin stämma hörd: Svenska samernas riksförbund, samerörelsen och svensk samepolitik 1950–1962. (Kulturgräns norr, 2003), s. 74.
mot samiskan. Hotet var som störst i Jämtland och Västerbotten och i framtiden även i Norrbotten. Renskötaren Paulus Utsi från Jokkmokk hörde också till dem som höjde sin röst för samiskan och menade att ett folk som har mist sitt språk är dömt att försvinna. Språkförlusten skulle också innebära att allt fler samer lämnade rennäringen, vilket skulle innebära slutet för hela folket. Utan renskötseln skulle det inte finnas några samer och utan samerna ingen renskötsel, ansåg Utsi.
En av de flitigaste skribenterna var Israel Ruong som uttryckte en stark oro för samiskans och den samiska kulturens överlevnad. Språkets betydelse för kulturen var enligt honom helt avgörande:
Det är nödvändigt att samerna bli sadelfasta i Svenska språket. Deras medborgerliga prestationer äro beroende av kunnighet i landets officiella språk och deras kulturbehov kunna ej tillgodoses utan förmedling av svenska språket. Men det är lika nödvändigt för dem att icke förlora sitt modersmål. Ett folks språk är en integrerande del av dess kultur. Försvinner lapskan är också samernas saga all.
Ruong strävade efter att utvidga och förbättra den samiska undervisningen i nomadskolan och arbetade för att lärarna skulle få gå kurser i samiska. Ruong ansåg också att den samiska ungdomen hade ett speciellt ansvar för språket och kulturen. Om de inte gjorde sitt skulle samisk kultur endast bevaras på museer och arkiv. Om de strävade efter att behålla språket och kulturen skulle de berikas av ett dubbelt kulturarv i sin personliga utveckling.
Sten Henrysson och Johnny Flodin nämner Ruongs aktiva arbete som sakkunnig i Nomadskoleutredningen från 1955. I en intervju berättar Ruongs efterlevande maka Maja Ruong också om hans arbete med 1957 års utredning om sameskolan. Ruong stred för samiskans ställning men mötte kraftigt motstånd från bland annat Skolöverstyrelsen. När det så småningom visade sig att många samer övergått till svenska som huvudspråk och att samiskan var akut hotad började Ruong arbeta intensivt med att öka samiskans andel i undervisningen. Han utvecklade läromedel i samiska och om samiska förhållanden.
I olika utredningstexter framgår det hur samerna i allmänhet såg på frågan om det egna språket och dess värde i skolan. Det fanns de
13
P. Lantto. Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950. (Umeå universitet, 2000), s. 242. 14
Ruong arbetade bland annat som nomadskoleinspektör, ordförande för Svenska Samernas Riksförbund och redaktör för tidningen Samefolket. 15
Ruong citerad i Lantto. Att göra sin stämma hörd, s. 74. 16
Lantto. Tiden börjar på nytt. 17
S. Henrysson J. Flodin. Samernas skolgång till 1956. (Umeå universitet, 1992.)
som var oroade över att språket höll på att försvagas och andra som ansåg att det viktigaste var att barnen lärde sig svenska. Särskilt under första hälften av 1900-talet spelade de rashygieniska tankegångarna säkert en viktig roll när det gäller synen på samiskan. Rasforskarnas teorier och deras resor till Sápmi påverkade troligen många samers tankar om sin egen etnicitet och det samiska språket. Forskarna betraktade samerna och deras språk som främmande element i nationen Sverige. Journalisten och författaren Maja Hagerman, som tecknat den svenska rasbiologen Herman Lundborgs liv, beskriver de svenska rasbiologernas tankar om språk:
Sverige är alltså världens rasrenaste germanska land samtidigt som det alltid – just här – har funnits folk som rasforskarna menar inte ens går att räkna som européer, eftersom deras språk inte liknar de andra i Europa.
De talar finska och samiska, som inte är indoeuropeiska språk utan hör
till den finskugriska språkstammen, vilket får forskarna att anta att de snarare är besläktade med mongolerna.
Stigmatisering och assimilation
Stigmatiseringen av språket och identiteten, liksom de negativa upplevelserna från skolan under assimilationstiden bar många samiska föräldrar med sig. Det resulterade i att många samer bytte språk till svenska och undertryckte sin egen kultur, ibland till den grad att de höll sina samiska rötter hemliga för sina egna barn. Den samiska författaren Annica Wennström har kallat det för ”en tystnad född ur omtänksamhet” eftersom man som förälder inte ville utsätta sina barn för samma svårigheter som man själv hade upplevt. Men likväl blev skammen kring språket och identiteten för många ett trauma som gick i arv.
I utredningen Att återta mitt språk – åtgärder för att stärka det samiska språket beskriver en same på ett liknande sätt den skam och tystnad som omgav språket och identiteten, men också vikten av att återta det förlorade språket:
18 M. Hagerman. Käraste Herman! Rasbiologen Herman Lundborgs gåta. (Norstedts, 2015), s. 23. 19 Se till exempel K. Huuva E. Blind (red.). ”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”: minnesbilder från samernas skoltid. (Verbum, 2016.) 20 A. Wennström. Minns mig. Minns att vi överlevde. I P. Fjellgren M. Nord (red.). Inifrån Sápmi – Vittnesmål från stulet land. (Verbal, 2021), s. 80.
Effektivt gjorde man språket och det samiska så fult och så bespottat att ingen ville eller orkade stå upp för det. Har endast hört samtalen i
sammanhang när ingen trott att man hört på. Så djup var skammen. Det
är detta som jag och många med mig i senare generationer nu försöker
återta och återerövra.
Torkel Rasmussen har påpekat att tystnaden och skammen kring språket inom den egna familjen eller släkten också kunde leda till negativa attityder gentemot samer som ville återta samiskan och överföra språket till sina barn.
Resultatet på många håll i det svenska Sápmi var ett snabbt språkskifte från samiska till svenska, vilket ledde till att samiskans existens särskilt i de sydliga delarna men även i norr fortfarande är klart hotad.
En tid av bejakad flerspråkighet
Mot slutet av 1960-talet började den officiella synen på samiskan bli positivare och när den svenska invandrarpolitiken trädde i kraft 1975 påverkades samiskans situation ytterligare. Det så kallade valfrihetsmålet gav invandrare och minoriteter möjlighet att välja i vilken grad de ville behålla och utveckla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet. Hemspråksreformen 1977 gav eleverna rätt att få undervisning i sitt eget modersmål i den svenska skolan. För första gången hade alla barn med samiska som ett levande inslag i hemmet rätt att läsa språket i skolan. I praktiken uppstod svårigheter på grund av bland annat lärarbrist, men den nya rätten innebar att myndigheterna värdesatte samiskan som en del av den språkliga mångfalden i Sverige.
Under tiden hade de tidigare nomadskolorna bytt namn till sameskolor, och samiska blev i dessa skolor ett obligatoriskt ämne ett par timmar i veckan. Sameskolan öppnades för alla samiska barn, och samebarnen fick en nioårig skolgång. År 1980 inrättades en sameskolstyrelse där samerna var i majoritet och kunde påverka sina barns undervisning.
Trots att samiska nu förekom i skolan på ett annat sätt än tidigare var det många kritiska röster som höjdes. Mängden undervisning i
21
SOU 2006:19. Att återta mitt språk – åtgärder för att stärka det samiska språket. Slutbetänkande av Utredningen av finska och sydsamiska språken, s. 80. 22
T. Rasmussen J. S. Nolan. Reclaiming Sámi languages: Indigenous language emancipation from East to West. International Journal of the Sociology of Language. 209 (2011). DOI.org/10.1515/ijsl.2011.020.
och på samiska var för liten även i sameskolorna. Det rådde stor brist på både lärare och läromedel och i många kommuner uppfylldes inte barnens rätt till undervisning i samiska. En studie med det talande namnet Samiska skolbarns samiska. En undersökning av minoritetsspråksbehärskning i en språkbyteskontext genomfördes åren 1987–1990 av Mikael Svonni. Trots att alla barn i undersökningen hade fått undervisning i eller på samiska så räckte det inte enligt författaren för att ge dem tillräckliga språkkunskaper. Orsaken var att språket i mycket liten utsträckning användes i det övriga samhället och saknade det stöd som behövdes. Han drog slutsatsen att samiskan verkligen var hotad i Sverige.
Samerörelsen och språket
När den öppna assimilationens tid tagit slut och de första stegen mot större språkliga rättigheter för samerna togs i Sverige växte oron över samiskans framtid bland samerna. På 1970-talet började hotet mot samiskan uppmärksammas av den nordiska samerörelsen. Den antog som en central målsättning att de samiska språken skulle bli officiella och börja användas i domäner som var viktiga för det moderna livet. Samiskan skulle förvandlas från ett ”döende språk” till ett ”modersmål” och bli erkänt som samernas modersmål värt att respekteras som ett värdefullt kulturarv. Språket diskuterades som en mänsklig rättighet. Flerspråkiga samiska organisationer, konferenser, festivaler och andra arrangemang initierades. Den samiska kampen intensifierades på den norska sidan, vilket också påverkade språkens situation i Sverige och Finland. Stödet för de samiska språken från samhällets sida var dock fortfarande mycket litet, inte minst i den svenska delen av Sápmi.
23 M. Svonni. Samiska skolbarns samiska. En undersökning av minoritetsspråksbehärskning i en språkbyteskontext. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 1993), s. 178. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-66617. 24 L. Huss A.-R. Lindgren. The futures of Sami languages. I S. Valkonen, Á. Aikio, S. Alakorva S.-M. Magga (red.). The Sámi World. (Routledge, 2022), s. 220. 25 V. Stordal. Sami Generations. I H. Gaski (red.). Sami Culture in a New Era. The Norwegian Sami Experience. (Davvi Girji, 1997), s. 146. 26 H. Eidheim. Aspects of the Lappish minority situation. (Oslo universitet, 1989), s. 75.
Den nationella minoritetspolitiken och samerna
Det var först när en nationell minoritets- och minoritetsspråkspolitik infördes 2000 som de samiska språken fick ett kännbart uppsving i Sverige. Nu fanns det ett statligt krav på att samiska skulle lyftas fram och stärkas som en del av det nationella kulturarvet. Samernas egen språkkamp fick stöd av lagar och resurser som inte hade funnits tidigare och det samiska språkarbetet blev mer legitimt och accepterat än tidigare. Införandet av ett förvaltningsområde för samiska och myndigheternas skyldighet att samråda med samerna ökade antalet engagerade samer. Även de unga samernas röst blev så småningom starkare.
En ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk med skärpta förpliktelser för myndigheterna trädde i kraft 2010. I den betonas särskilt barns och ungas språkliga och kulturella rättigheter. Lagen ger bland annat samer rätt till förskoleverksamhet helt eller till en väsentlig del på samiska, vilket möjliggör en språkrevitalisering i förskolan. Det finns numera ett antal förskolor där det utvecklats olika former av språkbadsliknande modeller , ofta som ett direkt resultat av engagerade föräldrars krav. Skolundervisning tas inte upp i lagen. Där har det inte heller hänt mycket även om kraven för deltagande i modersmålsundervisningen har lättats upp något för de nationella minoriteterna. I vissa skolor kan eleverna delta i så kallad integrerad samisk undervisning. Det innebär undervisning i samiska utöver det som den gängse modersmålsundervisningen erbjuder och undervisning i några kulturellt och identitetsmässigt relevanta ämnen.
Politikens nya inriktning, där behovet av språklig och kulturell revitalisering betonades, ledde till grundandet av Samiskt språkcentrum 2010. Det resulterade i mer resurser för, och mer möjligheter till, samiskt språkåtertagande. I dess uppdrag ingick att:
utveckla metoder för att stärka enskildas förutsättningar att bruka och återta det samiska språket och att aktivt främja och stimulera ökad användning av samiska i samhället.
27
SFS 2009:724. Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. 28
Språkbad i dess ursprungliga betydelse innebär att språket används av pedagogerna/lärarna medan barnen/eleverna, som i början oftast inte kan språkbadsspråket, får välja vilket språk de vill använda. 29
https://www.sametinget.se/98817.
Uppdraget kommenterades på följande sätt av en i personalen:
Uppdraget revitalisering – gav frihet, ingen kunde säga vad vi skulle göra
utan vi fick komma på det själva. Bra med ett brett regleringsbrev, ingen
detaljstyrning.
Medarbetare som redan hade varit aktiva i samiskt revitaliseringsarbete försökte inventera de språkliga behoven hos en mycket heterogen befolkning som bodde utspridda, talade olika samiska språk, var i olika åldrar och hade olika erfarenheter i bagaget. En verksamhet skulle skräddarsys för att gagna revitaliseringen på ett innovativt och heltäckande sätt. Något som inte hade funnits tidigare skulle skapas, vilket ställde stora krav på personalen. Men som en tidigare medarbetare beskrev det var det viktigaste i början att bryta tystnaden, lyfta språkfrågan och göra den synlig för alla:
Det första som kommer upp i mitt sinne är att bara etableringen av Samiskt språkcentrum har gjort att det skapats en domän att samlas kring vad språk är, vad språkförlust är och det gör att människor känner sig mindre ensamma. För det är ett av problemen med den språksituation som vi har haft att människor ensamma har burit på sin sorg och språkförlust. Det är något som man absolut inte har talat om. Där tror jag språkcentrum har varit ett ovärderligt nav och en mötesplats med status och makt.
En utvärdering av språkcentrums verksamhet visade att de, trots en liten personalstyrka och blygsamma resurser, hade åstadkommit mycket, inte minst när det gäller utvecklingen av flera fungerande revitaliseringsmodeller. Mentorprogrammet som hittills tillämpats på fyra samiska språk i Sverige och den så kallade språkspärrsmodellen, en vidareutveckling och anpassning av en ursprungligen norsk idé, är exempel på sådana.
Det finns flera faktorer som utan tvekan bidragit till att göra språkcentrets verksamhet så framgångsrikt. Trots att initiativet och finansieringen kom från regeringen så rekryterades personal bland erfarna och engagerade personer inom det samiska samhället. Arbetet var lokalt förankrat och personalen var medveten om vilka problem som fanns när det gällde språkbevarande i olika samiska kontexter. De
30 SOU 2017:60. Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritetspolitik. Delbetänkande av Utredningen om en stärkt minoritetspolitik. Bilaga 2. Utvärdering av Samiskt språkcentrum i ett revitaliseringsperspektiv, s. 374. 31 SOU 2017:60. Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritetspolitik, s. 373–374. 32 SOU 2017:60. Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritetspolitik.
strävade efter att bekanta sig med erfarenheter och idéer från urfolk i andra länder och att tillämpa och utveckla dem för att möta lokala behov. Personalen var också beredd att arbeta med de emotionella hinder som omgärdade språkrevitaliseringen. I dag finns det sammanlagt tre samiska språkcentrum på olika håll inom det svenska Sápmi. De fungerar som motorer för samisk revitalisering och ger en möjlighet för allt fler samer att bli medvetna om sina rättigheter och att ta del i språkrevitaliserande insatser. Samtidigt erbjuds samer i olika åldrar och med olika samiska språk samiska arenor som inte har funnits tidigare.
Situationen i dag – en mångfacetterad bild
Den nationella minoritetspolitiken har medfört att de samiska språken blivit synligare och att många fler samer än tidigare har blivit aktiva i det minoritetspolitiska arbetet, särskilt i kommuner som ingår i det samiska förvaltningsområdet. Men det finns faktorer som upplevs som problem av många samer. De är samiskan i skolan, de mindre samiska språkens situation och språkåtertagande bland vuxna samer.
Avsaknaden av starka utbildningsmodeller
Den nationella minoritetspolitiken har framför allt gagnat samiskan i förskolan. Enligt lagen ska de samiska förvaltningskommunerna erbjuda verksamhet helt eller till en väsentlig del på samiska. Det finns numera exempel på välfungerande förskoleavdelningar där samiska språket och kulturen är i fokus. Så är dock inte alltid fallet. David Kroik beskriver att det finns många exempel på en klyfta mellan styrdokument och praxis. Det betyder att det, lagen till trots, finns förskolor med endast enskilda pedagoger eller timmar som viks åt inlärning av samiska. Kroiks undersökning visar att samiskan fanns i förskolans språklandskap och att det fanns ett identitetsskapande kring samiska föremål och ord och uttryck. Däremot förekom inte praktisk språkrevitalisering. Samiskan användes mest symboliskt och inte i interaktionen mellan lärare och barn.
33
D. Kroik. The Construction of Spaces for Saami language use. Language revitalisation in educational contexts. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2023), s. XIII. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-205392.
Medan situationen för samiskan i förskolan har förbättrats något har inte mycket hänt när det gäller skolundervisningen. Sameskolan omfattar endast de första sex skolåren och även där dominerar svenskan som undervisningsspråk. De samiska eleverna får inte det stöd som krävs för att utveckla en fungerande tvåspråkighet överallt i samhället. Deras samiska kunskaper är begränsade framför allt när det gäller läs- och skrivfärdigheter.
I de övriga skolorna har samebarnen rätt till några veckotimmars undervisning i samiska som modersmål eller som andraspråk, och i några skolor finns integrerad samisk undervisning. Den totala bristen på starka modeller för skolundervisning i och på samiska anses av många vara den största stötestenen för återtagande och stärkande av de samiska språken i Sverige.
År 2020 skickade samiska föräldrar ett öppet brev till Sameskolstyrelsen, Sametinget och regeringen där de påtalade bristerna i utbildningen i och på samiska. Enligt Samiskt språkcentrum är det tydligt att läget är allvarligt och att utbildningen inte möter kraven eller förväntningarna från vare sig föräldrar eller andra samer som vill utveckla sitt språk. I Sameskolstyrelsens språkplan för åren 2022–2026 står det bland annat följande om dess vision:
Alla barn, elever och all personal inom Sameskolstyrelsen talar, läser och skriver på samiska. De samiska språken är levande språk som används i samhället. Alla samer har rätt till sitt språk och sin kultur. Alla barn och elever ska ha möjligheten att utveckla och använda sitt språk. Undervisningen i samisk förskola, förskoleklass, skola och fritidshem ska ge språkglädje och ske enligt beprövade språkmodeller och forskning.
För att visionen ska kunna förverkligas måste den nuvarande situationen förbättras avsevärt och tillräckligt stöd finnas till hands. Härtill kommer problemen med lärarrekryteringen. I årsrapporten för Samiskt språkcentrum 2022 står följande:
34 M. Svonni, L. J. Hettema H. Outakoski. Sámi: The Sámi Language in Education in Sweden. 2. uppl. (Mercator European Research Centre on Multilingualism and Language Learning, 2020), s. 13. 35 H. Outakoski. Multilingual literacy among young learners of North Sámi: contexts, complexity
and writing in Sápmi. (Umeå universitet, 2015.)
36 Sametinget. Lägesrapport: De samiska språken i Sverige 2020, s. 4. https://samteinget.se/314 (hämtade 2025-11-23). 37 Se Sameskolstyrelsen. Sameskolstyrelsens vision för verksamheterna. (2022.) https://sameskolstyrelsen.se/app/uploads/2022/01/Sameskolstyrelsens-vision-f%C3%B6rverksamheterna.pdf.
Det råder en moment 22-situation i fråga om kompetensförsörjning inom
utbildningskedjan. Eftersom kompetensförsörjningsproblemen inom utbildningskedjan är omfattande, kan huvudmännen ofta inte erbjuda förskoleverksamhet på samiska och om den erbjuds är omfattningen be-
gränsad. Det innebär att få barn blir funktionellt tvåspråkiga i förskolan.
Inte heller skolväsendet lyckas få ut tillräckligt många elever med god kom-
petens i samiska, för att det ska finnas nog många kvalificerade sökande för att en lärarutbildning i samiska ska starta. Eftersom det inte finns
någon lärarutbildning i samiska i Sverige har det dessutom inte varit möj-
ligt att fylla de luckor som uppstått när samisktalande lärare gått i pension
eller när fler barn velat lära sig samiska.
Europarådet har sedan den svenska ratificeringen av minoritetsspråksstadgan och ramkonventionen kontinuerligt kritiserat situationen för minoritetsspråken inom utbildningen. Det har gällt det alldeles för låga antalet undervisningstimmar i och på minoritetsspråken i skolan, bristen på tvåspråkig undervisning, bristen på lärarutbildning i minoritetsspråken och bristen på adekvata läromedel. I de senaste rekommendationerna från Europarådets ministerkommitté 2023 togs samma utbildningsfrågor återigen upp som fyra av de fem mest akuta problemen som måste åtgärdas av svenska staten. Trots den massiva kritiken genom åren har inte mycket hänt på utbildningsområdet, vilket tyder på att minoritetsspråkens ställning i skolan fortfarande är en mycket kontroversiell fråga för svenska myndigheter. Den är samtidigt förmodligen den viktigaste frågan när det gäller statens stöd till den samiska revitaliseringen.
Läget för de mindre samiska språken
Trots att alla samiska språk klassas som mer eller mindre hotade till sin existens lyftes bevarandet av de mindre språken tidigt fram som ett problem. Lars Elenius skriver hur kåtaskolreformen gynnade nordoch lulesamiska eftersom de flesta nomadskolorna låg i Norrbotten och barnen där kunde prata samiska på rasterna trots att undervisningsspråket i skolkåtan var svenska. Däremot förlorade många skogs-
38
Sametinget. Lägesrapport: De samiska språken i Sverige 2022, s. 23. https://sametinget.se/2958 (hämtad 2025-11-23). 39
Europarådets ministerkommitté. CM/RecChL(2023)2). Recommendation of the Committee of Ministers on the application of the European Charter for Regional or Minority Languages by
th
Sweden (Adopted by the Committee of Ministers on 19 April 2023 at the 1464 meeting of the Ministers’ Deputies). https://search.coe.int/cm/pages/result_details.aspx?objectid=0900001680aaf818.
samebarn i Tornedalen sitt språk till förmån för finskan, och barnen i Arvidsjaur och Malå, samt de bofasta samernas barn i Västerbotten, förlorade sitt språk till förmån för svenskan. Sydsamernas språk försvagades starkt av samma orsak.
När Sameradion startade sina sändningar 1952 kritiserade John Persson det faktum att de utestängde sydsamerna eftersom sändningarna bara var på nordsamiska och lulesamiska. Enligt honom fanns det en risk att intresset för samiska program skulle minska i det sydsamiska området. För att åtgärda detta beslutade Sameradion 1961 att vissa nyhetssändningar skulle göras på svenska, något som underlättade sydsamernas möjligheter att följa sändningarna, men inte förbättrade sydsamiskans utsatta position.
Lantto nämner att tvångsförflyttningarna av nordsamisktalande Karesuandosamer till sydligare områden ökade den språkliga och kulturella utsattheten i södra Norrbotten, Västerbotten och Jämtland, vilket Lantto kallar för ytterligare en oförutsedd effekt av tvångsförflyttningarna.
I många fall fanns det praktiska fördelar med att satsa på nordsamiskan. I utredningen Samerna i Sverige – Stöd åt språk och kultur konstaterades att nordsamiskan dels var det mest spridda språket men också det mest vetenskapligt genomarbetade språket. Det gjorde att det satsades på nordsamiskan när samiskan skulle införas i nomadskolan och på grundskolans samiska högstadium. En viktig faktor var också det nordiska samarbetet om ett gemensamt nordsamiskt skriftspråk som skulle underlätta en gränsöverskridande användning av samisk litteratur i skolorna.
En ytterligare olycklig omständighet för sydsamiskan kom senare i och med utelämnandet av det traditionellt sydsamiska området när den nationella minoritetspolitiken trädde i kraft 2000 och förvaltningsområdet för samiska språket slogs fast. Europarådet uppmärksammade tidigt sydsamiskans utsatta situation och uppmanade Sverige att vidta bestämda åtgärder för att hindra att sydsamiskan skulle gå förlorad. Senare har allt fler sydsamiska kommuner anslutit sig till det samiska förvaltningsområdet, men de viktiga första årens mino-
40 Elenius. Stiftsledningen och minoritetspolitiken, s. 486–487. 41 SOU 1975:99. Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur, s. 8. 42 Lantto. Tiden börjar på nytt, s. 284. 43 SOU 1975:99. Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur.
ritetspolitiska framsteg gick till stor del sydsamiskan förbi. Även lulesamiskan samt pite- och umesamiskan riskerar att hamna vid sidan av när samiskans framtid diskuteras och skymma de framsteg som ändå gjorts. Samtidigt finns ett starkt intresse att återta även dessa språk, något som syns när nya mentorprogram eller andra speciella aktiviteter anordnas.
De ”nya talarnas” situation
”Ett modersmål är inte alltid språket du talar, det kan också vara ett språk som skulle ha varit ditt”, skriver Patricia Fjellgren och Malin Nord i förordet till Inifrån Sápmi. Vittnesmål från stulet land. Samisk identitet utan språket är ett ämne som har börjat intressera allt fler som skriver om samiska förhållanden. Även samer som har förlorat samiskan eller som aldrig har lärt sig språket själva kan känna att den är en central beståndsdel av den samiska identiteten. Ibland kan språkets betydelse växa när man bor långt ifrån sin hembygd eller när man inte längre är del av den traditionella samiska kulturen. Det har också visat sig att ett nytt intresse för språket kan komma när man själv bildar familj och får barn.
Det är typiskt för försvagade och hotade språk att det är fler äldre än medelålders och unga som talar språken. För att revitaliseringen ska fortsätta är det därför viktigt att så många av de yngre som möjligt får chansen att både lära sig och att använda språken. I revitaliseringsforskningen har man börjat tala om de så kallade ”nya talarna”, personer som har lärt sig sitt ursprungsspråk utanför hemmet, på kurser eller i andra liknande sammanhang.
För många av de nya talarna öppnar kunskaper i språket en helt ny ingång till den lokala språkgemenskapen och gruppen i stort. En deltagare i ett samiskt mentorprogram i Sverige berättar:
44
Kroik, D. Tegel, salt och den blomstrande eller ”utrotningshotade” sydsamiskan. Denna volym. 45
P. Fjellgren M. Nord. Förord. I P. Fjellgren M. Nord (red.). Inifrån Sápmi – Vittnesmål från stulet land. (Verbal, 2021), s. 17. 46
L. Huss S. Stångberg. The Yoke and the Candy Bowl: Beliefs and Emotions in South Sami Revitalisation. I G. Roche, H. Maruyama Å. Virdi Kroik (red.). Indigenous Efflorescence: Beyond Revitalisation in Sapmi and Ainu Mosir. (ANU Press, 2018); Y. Sapir. Sveriges samiska språk: Revitalisering, utmaningar och möjliga lösningar. Svenska landsmål och svenskt folkliv. 143 (2020). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Ahkr%3Adiva-21817.
Plötsligt befinner man sig i en större kontext tillsammans med andra
som talar lulesamiska, och det sprider sig som ringar på vattnet att jag är en av dem som håller på att lära sig lulesamiska. Det betyder att alla
vill hjälpa till, även de utanför mentorprogrammet. De förstår att jag är
en nybörjare. Jag har en kontext.
I sin artikel om samiskan i Sverige lyfter Yair Sapir behovet att stärka mellangenerationens språkliga kompetens så att föräldrar, förskolepedagoger, lärare med flera kan ge barnen ett rikt och varierat språk. Sapir hänvisar till CASLE, det enaresamiska revitaliseringsprogrammet, där man framgångsrikt använt kurser och mentorprogram för vuxna yrkesverksamma för att öka användningen av samiska i samhället.
Många unga och vuxna samer i Sverige är nu i färd med att återta sitt språk och sätten att göra det är många. Det kan handla om att besöka arkiv och lära sig språket genom att lyssna på gamla inspelningar eller att gå på kurser, att lära sig på egen hand eller att delta i mentorprogram. Oavsett hur långt alla dessa initiativ kan leda är det är klart att de redan i många fall har gett en känsla av en ny tillhörighet, nya relationer och annat som upplevs som något positivt och värdefullt. Alla individuella strävanden bidrar till att de samiska språken stärks och revitaliseringen framskrider. Själva arbetet ger en ökad känsla av välbefinnande för många. Svårigheter kan uppstå på grund av praktiska omständigheter eller omgivningens attityder och då kan den enskilde ge upp sina försök. Kanske kommer engagemanget tillbaka när situationen förändras, kanske inte.
De som lär sig samiska är sårbara. Kritiska kommentarer från självutnämnda språkpoliser kan få modet att sjunka även hos de mest entusiastiska nya talarna. Olika syn på vad som är rätt och riktigt språk och vem som behärskar den autentiska varieteten är frågor som kan försvåra språkåtertagandet och skrämma bort en del intresserade. Därför är det viktigt att det finns olika trygga arenor, där de kan träffa andra likasinnade och använda ett språk som de håller på att lära sig. Arenor där de möts av positiva attityder oberoende av hur långt de har kommit med språket.
47 P. Fjellgren L. Huss. Språk är relationer – erfarenheter från ett samiskt mentorprogram på svenska sidan av Saepmie. I K. Kvarfordt Niia (red.). Framgång för små språk. En översikt om varför små språk i Norden behöver stärkas och vad som bidrar till ett lyckat språkstärkande arbete. Innehåller en checklista med framgångsfaktorer. (Institutet för språk och folkminnen, 2022.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Asprakochfolkminnen%3Adiva-2142. 48 Sapir. Sveriges samiska språk. 49 CASLE = Complementary Aanaar Saami language Education project.
De samiska språkens framtid
Den samiska kampen om språket kan beskrivas som en kapplöpning mellan assimilation och revitalisering. Vi kan också se samiskan som målningen på omslaget av Joshua Fishmans verk Reversing Language Shift: ett skepp på ett stormigt hav, en uppenbar kamp på liv och död.
Vi vet att revitaliseringsarbetet för samiskan är en kamp utan slut även om vi kan se framsteg här och var. Kenneth Hyltenstam med flera kartlägger samiskans situation med hjälp av faktorer på samhälls-, grupp- och individnivå som antingen stöder eller hindrar samiskt språkbevarande. Trots att författarna ser att positiva saker har hänt på alla nivåer kommer de fram till att genomgången ”ger en mycket typisk bild av ett minoritetsspråk som befinner sig i en tämligen långt framskriden språkbytesprocess.” En nyare undersökning av Yair Sapir ger en liknande bild. Samhällsstödet som det ter sig 2020 räcker inte. Mer måste till för att stärka samiskan. Sapirs samiska informanter beskriver hur de – ibland förgäves – måste kämpa för att få kommunerna att ge deras barn det stöd i samiska som lagen fastslår. Angående samiskans fortlevnad är de flesta föräldrar överens om att utsikterna är mörka eller mycket mörka om inget mer görs. De fyra samiska aktivister som Sapir kontaktat anser dock att språket har vuxit i värde och nu används mer i samhället. Språkaktivisterna anser också att skammen över det samiska språket och den samiska identiteten har minskat.
Domedagsprofetiornas kraft
I litteraturen finns många tidiga uttalanden från myndighetspersoner om att samiskan var dömd att försvinna och att det därför inte behövde satsas på den i skolsammanhang. Liknande profetior har
50
J. A. Fishman. Reversing language shift: theoretical and empirical foundations of assistance to
threatened languages. (Multilingual Matters, 1991.)
51
U. Aikio-Puoskari. Gullos sámegiella! Saamen kielten elvyttämisen parhaita käytäntöjä ja kansallisen politiikan linjauksia Suomessa, Ruotsissa ja Norjassa. (Sámediggi, 2016); L. Huss. Revitalization through Indigenous Education: A Forlorn Hope? I N. H. Hornberger (red.). Can Schools Save Indigenous Languages? Policy and Practice on Four Continents. (Palgrave Macmillan, 2008.) 52
K. Hyltenstam, C. Stroud, M. Svonni. Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi. I K. Hyltenstam (red.). Sveriges sju inhemska språk: ett minoritets-
språksperspektiv. (Studentlitteratur, 2010.)
53
Sapir. Sveriges samiska språk. 54
Exempelvis Henrysson Flodin. Samernas skolgång till 1956; Lantto. Tiden börjar på nytt, s. 245.
förekommit senare och gör det även i dag. Ibland pekar man ut själva talargruppens eget agerande som orsaken till en annalkande språkdöd, som i Nationalencyklopedin, som under rubriken Språkbyte och språkdöd ger följande beskrivning:
[…] För närvarande förlorar ett stort antal minoritetsspråk talare i snabb
takt. Många språk har försvunnit eller kommer mycket snart att försvinna
genom att alla talare gör språkbyten. I Sverige tycks detta hända just nu med lulesamiskan.
Sedan slutet av 1990-talet har det skrivits mycket om en pågående språkdöd i världen som riskerar att utplåna hälften av världens språkliga mångfald inom de närmaste 100 åren. Inom den samiska världen har det flitigt hänvisats till ett antal omständigheter som kan bidra till att samiskan försvinner. Utflyttningen av de unga från de samiska kärnområdena, många språkbärares höga ålder, de ungas utbildning i majoritetens utbildningssystem och effekten på språket av interetniska familjer är några omständigheter. I sitt kapitel granskade Huss och Lindgren var och en av dessa faktorer och kom fram till att de inte alltid lett till det förväntade. Vissa av dem har till och med gagnat samiskan och det samiska folket.
Återkommande negativa prognoser påverkar dock människor och kan sprida en hopplöshet som kan bli ett av de största hindren för samisk revitalisering. Att hopplösheten måste bekämpas är ett viktigt inslag i språkåtertagandet. I ett öppet brev till det samiska samhället skrev äldre mentorer i det första mentorprogrammet som Samiskt språkcentrum anordnade:
[…] Tack vare minoritetslagen och förvaltningskommunerna har det samiska språket fått en ny chans att överleva i framtiden och till kom-
mande generationer. Genom lagens stöd får vi förståelse att det vi drömt
om kan bli verklighet. Men ingen annan än vi själva kan rädda vårt språk.
Det är vi samer som själva måste tala vårt språk. Negativa tankar skapas om man hela tiden hör domedagsprofetior som säger att sydsamiskan
kommer att dö ut men ungdomen har visat oss äldre att de har en stark
vilja att lära sig språket och att även vi behövs. Vi antar utmaningen.
55 Nationalencyklopedin. Språkbyte och språkdöd. Band 17. (Bokförlaget Bra Böcker AB, 1995), s. 159. Jag blev uppmärksammad på denna text genom en lulesamisk väninna som blev mycket upprörd när hon läste texten. Jag vill tacka henne för exemplet som så tydligt visar hur lätt utomstående kan använda sig av sina egna farhågor i en text som ska representera forskningsläget på området. 56 Huss Lindgren. The Futures of the Sami Languages.
Vi är beredda att göra det som krävs för att sydsamiskan ska bli ett levande
språk, även bland barn och unga igen. […].
Vikten av hopp och ett positivt förhållningssätt betonas också i den enaresamiska aktivisten Matti Morottajas tankar:
När ett så väldigt litet folk som enaresamerna försöker främja sitt språk och sin kultur är det bättre att inte fundera allt för mycket på om det är möjligt. Du måste se långt bort och framåt, du måste våga. Det här arbetet är ingenting för pessimister. Du måste vara en optimist.
Det verkar som om liknande tankegångar redan märks i den akademiska världen. Något som anammats av flera samiska forskare i Norden är begreppet Indigenous efflorescence eller ”urfolkens (kulturella) uppblomstring” som antropologen Gerald Roche har applicerat på revitaliseringsforskningen. Kroik tolkar hans tankar på följande sätt:
Indigenous efflorescence sätter ljuset på hur urfolk i hela världen kliver fram från en position som inneburit marginalisering. I stället för att fokusera på förluster låter man blicken vandra mot det som finns kvar och som går att förändra. Synsättet och sättet att beskriva urfolk går från en position av hopplöshet och marginalisering till en position som innebär aktivitet, agens och resiliens.
Revitaliseringens vidare uppgift
Revitaliseringsforskaren Lenore Grenoble påminner oss om att revitaliseringen är så mycket mer än att bara öka antalet talare och bredda språkets användningsdomäner – något som ofta anges som själva definitionen av revitalisering. Hon beskriver hur människor ofta påbörjar sitt eget revitaliseringsprojekt med syftet att lära sig tala sitt ursprungsspråk men senare märker att fördelarna är så mycket större än språkkunskaperna. Revitaliseringen för ofta människorna närmare varandra och skapar tätare förbindelser inom språkgemenskapen. Revitaliseringens läkande kraft och dess möjligheter att ge talarna och de potentiella talarna egenmakt och möjlighet att påverka sina egna öden beskriver Grenoble så här:
57
Sametinget. De äldres upprop. https://sametinget.se/1611 (hämtad 2025-11-23). 58
Matti Morottaja citerad i A. Pasanen. ”This Work is Not for Pessimists.” Revitalization of Inari Sámi language. I L. Hinton, L. Huss G. Roche (red.). The Routledge Handbook of Language Revitalization. (Routledge, 2018), s. 364. 59
Kroik. The Construction of Spaces for Saami language use.
Läkning genom revitalisering omfattar mer än språkspecifika trauman;
den är ett viktigt medel för att kunna bygga motståndskraft. Att använda
ett språk kan vara ett sätt att återta kontrollen över ens eget öde; det kan
vara en politisk motståndshandling, ett motstånd mot språklig och kulturell assimilering, mot själva koloniseringen.
Från hopplöshet till hoppets narrativ
I Sverige upplever samerna i dag ett hårdnande politiskt klimat i fråga om främjandet av språklig och kulturell mångfald. Samernas rättigheter kritiseras öppet på ett annat sätt än tidigare och direkt hatretorik förekommer. Vi vet inte hur långt sådant kan bära och om denna tendens kommer att fortgå och stärkas i framtiden. Den utbredda okunskapen bland politiker och tjänstepersoner om samiska förhållanden, samt om urfolksrättigheter och statens minoritetspolitiska förpliktelser, är en försvårande omständighet.
I en sådan situation är det viktigt att lyfta fram hoppets narrativ, det vill säga att i linje med Indigenous efflorescence komma ihåg och stärka allt det positiva som faktiskt kan upplevas inom det samiska samhället. De ungas engagemang i revitaliseringen växer stadigt och det finns allt fler exempel i samiska medier på unga och unga vuxna som vill ansluta sig till den växande skaran nya talare av samiska. I Sametingets kartläggning av samiskan från 2015 påpekas att trots att barn och unga inte använde samiska så mycket i sitt vardagsliv så var deras attityder till samiskan förvånansvärt positiva. Samiskt språkcentrums lägesrapport 2021 visar också på mycket positiva attityder till samiskan hos barn och unga. I rapporten görs bedömningen att intresset för och efterfrågan på samiska förskolor ökar. Föräldrars önskemål om samisk förskola för sina barn har fått fler kommuner att börja överväga hur en samisk förskola ska kunna erbjudas. Fler kommuner än tidigare uttrycker en ambition att rekrytera förskollärare och lärare med samisk kompetens.
60 L. Grenoble. Why revitalize? I J. Olko J. Sallabank (red.). Revitalizing endangered languages. A practical guide. (Cambridge University Press, 2021), s. 15. 61 Se exempelvis L.-O. Marakatt. Professorer vill att DN tar större ansvar. Samefolket. 7 (2023); T. Poggats. Kartläggning av rasism mot samer i Sverige. (Umeå universitet, 2018). Se även Mienna, A. Mediaexperter kritiska mot Kjöllers texter i DN. Sveriges Radio – Sameradion. (2023-12-26). https://sverigesradio.se/artikel/mediaexperter-kritiska-mot-kjollers-texter-i-dn. 62 Sametinget. Förstudie: Kartläggning av de samiska språken. (Samiskt språkcentrum Umeå universitet, 2015). https://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:849033/FULLTEXT01.pdf. 63 Sametinget. Lägesrapport: De samiska språken i Sverige 2021. (Samiskt språkcentrum, 2021), s. 26. https://sametinget.se/3041 (hämtad 2025-11-23).
Professor Mikael Svonni, som i sin avhandling från 1990-talet ansåg att samiskan framtid var mörk, intervjuas 2019 i ett medieinslag med rubriken ”Ljus framtid för samiskan enligt professorn.” Svonni konstaterar:
På 50-talet sa man att sydsamiskan skulle dö ut om femtio år. Ser man på situationen i dag är det en helt annan situation än ett språk som håller på att dö ut. Men […] det finns en avgörande handling som påverkar språkets överlevnad och det är att man för över språket till nästa generation. Det är skillnaden mellan att ett språk försvinner eller lever vidare. Jag ser inga sådana tendenser överhuvudtaget att samiskspråkiga föräldrar låter bli att tala samiska med sina barn, snarare tvärtom.
Språk som relationer inom den egna gruppen och revitalisering som ett eget samhällsbygge kring ursprungsspråket och kulturen är sådant som gör revitaliseringen så positiv att många orkar fortsätta trots all den negativitet som finns i samhället. Att många vill ge sina egna barn och barnbarn möjlighet till allt detta är naturligt och har redan bekräftats av de samiska kartläggningar som nämns ovan. Det viktigaste är de nästan oförväntat positiva attityderna till samiskan som barn och unga visar i samma kartläggningar.
I en studie av sydsamisk revitalisering bland föräldrar, lärare och skolbarn visade sig intresset för samiskan vara stort även bland skolbarnen. När de 50 barnen i åldrarna 7–14, varav en mindre del gick i den lokala sameskolan och de andra fick modersmålsundervisning i samiska i skolan, fick frågor om samiska och andra språk, överraskades projektteamet av svaren. Endast en tiondel av eleverna svarade att de talade samiska varje dag och ingen av dem ansåg sig tala samiska flytande. Omkring 60 procent ansåg att samiska var ett svårt språk. Trots detta verkade samiskan ge dem mycket positiva associationer. Runt 80 procent kommenterade att det var ”roligt”, ”kul”, ”coolt” eller liknande att tala samiska. Hälften av dem kommenterade att de kände sig ”som en same”, ”mer som en same”, ”som en same som kan sitt språk”, ”som mig själv”, ”som familjemedlem” eller liknande när de talade samiska. De flesta beskrev att samiskan kändes ”nyttig” och ”nära” (i motsats till ”onyttig” och ”avlägsen”). När eleverna fick frågan vilka språk de hoppades kunna tala i framtiden svarade över 70 pro-
64
Hällgren, Katarina. Ljus framtid för samiskan enligt professorn. https://www.samer.se/2516 (hämtad 2025-11-23). 65
Fjellgren Huss. Språk är relationer. 66
Grenoble. Why revitalize? 67
Huss Stångberg. The Yoke and the Candy Bowl.
cent att de utöver andra språk hoppades kunna ”tala samiska”, ”tala mer samiska” eller ”tala flytande samiska.” En 14-årig flicka skrev:
Jag tycker att alla samiska barn ska lära sej prata och skriva samiska så att det inte dör ut. Jag vill kunna prata samiska med andra som dom gjorde förr i tiden. Att jag ska lära mej samiska känner jag som en självklarhet. Att vara same är något dom flesta inte får vara med om. Jag tänker lära mina barn samiska. Då jag hör någon prata samiska med mej känner jag mej trygg. Hemma.
Samiskans framtid ligger i händerna på samiska barn, ungdomar och vuxna, på alla nivåer i det samiska samhället. Det som händer nu visar att engagemanget växer, nya krafter tar plats och nya sätt att revitalisera tas fram av samerna. För att citera mottot för artikeln hävdar jag att denna våg inte längre går att stoppa.
Det är de utomståendes ansvar att se till att det svenska samhället ställer upp med det lagstadgade stöd som behövs för att stötta och stärka den samiska revitaliseringen. Särskilt inom utbildningsområdet krävs stora förbättringar för att Sverige på allvar ska kunna sägas värna om samernas språkliga mänskliga rättigheter.
68 Huss Stångberg. The Yoke and the Candy Bowl, s. 101–102. 69 Huss Stångberg. The Yoke and the Candy Bowl, s. 102.
Referenser
Litteratur
Aikio-Puoskari, U. Gullos sámegiella! Saamen kielten elvyttämisen
parhaita käytäntöjä ja kansallisen politiikan linjauksia Suomessa,
Ruotsissa ja Norjassa. (Sámediggi, 2016.)
Anderzén, S. Kyrkans undervisning i Lappmarken under 1800-talet:
En ständigt pågående process för att finna fungerande arbetsformer.
I Lindmark, D. Sundström, O. (red.). De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi. Band 1.
(Artos Norma bokförlag, 2016), s. 371–402. Eidheim, H. Aspects of the Lappish minority situation. (Oslo univer-
sitet, 1989.) Elenius, L. Stiftsledningen och minoritetspolitiken. I Lindmark, D.
Sundström, O. (red.). De historiska relationerna mellan Svenska
kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi. Band 1. (Artos
Norma bokförlag, 2016), s. 469–515.
Fishman, J. A. Reversing language shift: theoretical and empirical
foundations of assistance to threatened languages. (Multilingual Matters, 1991.)
Fjellgren, P. Huss, L. Språk är relationer – erfarenheter från ett
samiskt mentorprogram på svenska sidan av Saepmie. I Kvarfordt Niia, K. (red.). Framgång för små språk. En översikt om varför små språk i Norden behöver stärkas och vad som bidrar till ett lyckat språkstärkande arbete. Innehåller en checklista med framgångsfaktorer. (Institutet för språk och folkminnen, 2022), s. 101–105.
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Asprakoch
folkminnen%3Adiva-2142. Fjellgren, P. Nord, M. Förord. I Fjellgren, P. Nord, M. (red.).
Inifrån Sápmi – Vittnesmål från stulet land. (Verbal, 2021), s. 13–19. Grenoble, L. Why revitalize? I Olko, J. Sallabank, J. (red.). Revita-
lizing endangered languages. A practical guide. (Cambridge University Press, 2021), s. 9–23.
Hagerman, M. Käraste Herman! Rasbiologen Herman Lundborgs gåta. (Norstedts, 2015.) Henrysson, S. Flodin, J. Samernas skolgång till 1956. (Umeå
universitet, 1992.)
Hinton, L., Huss, L. Roche, G. Conclusion: What works in
language revitalization? I Hinton, L., Huss, L. Roche, G. (red.). The Routledge handbook of language revitalization. (Routledge, 2018), s. 495–501.
Huss, L. Revitalization through Indigenous Education: A Forlorn
Hope? I Hornberger, N. H. (red.). Can Schools Save Indigenous
Languages? Policy and Practice on Four Continents. (Palgrave
Macmillan, 2008), s. 125–135.
Huss, L. Stångberg, S. The Yoke and the Candy Bowl: Beliefs
and Emotions in South Sami Revitalisation. I Roche, G., Maruyama,
H. Virdi Kroik, Å. (red.). Indigenous Efflorescence: Beyond
Revitalisation in Sapmi and Ainu Mosir. (ANU Press, 2018), s. 129–150.
Huss, L. Lindgren, A.-R. The futures of Sami languages. I Valkonen,
S., Aikio, A., Alakorva, S. Magga, S.-M. (red.). The Sámi World. (Routledge, 2022), s. 217–231.
Huuva, K. Blind, E. (red.). ”När jag var åtta år lämnade jag mitt
hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”: minnesbilder från
samernas skoltid. (Verbum, 2016.)
Hyltenstam, K., Stroud, C. Svonni, M. Språkbyte, språkbevarande,
revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi. I Hyltenstam, K. (red.). Sveriges sju inhemska språk: ett minoritetsspråksper-
spektiv. (Studentlitteratur, 2010.)
Kortekangas, O. Nomadskolans språkpolitik i princip och praktik
1909–1945. Denna volym. Kroik, D. The Construction of Spaces for Saami language use.
Language revitalisation in educational contexts. Doktorsavhandling.
(Umeå universitet, 2023.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-205392 (hämtad 2025-11-23). Kroik, D. Tegel, salt och den blomstrande eller ”utrotningshotade”
sydsamiskan. Denna volym. Lantto, P. Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska
mobilisering i Sverige 1900–1950. (Umeå universitet, 2000.)
Lantto, P. Att göra sin stämma hörd: Svenska samernas riksförbund,
samerörelsen och svensk samepolitik 1950–1962. (Kulturgräns
norr, 2003.)
Laula, E. Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena.
(Stockholm, 1904.) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:eod-1159612.
Lindmark, D. Svenska undervisningsinsatser och samiska reaktioner
på 1600- och 1700-talen. I Lindmark, D. Sundström, O. (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi. Band 1. (Artos Norma bokförlag, 2016), s. 341–366.
Marakatt, L.-O. Professorer vill att DN tar större ansvar. Samefolket.
7 (2023), s. 16–17. Mienna, A. Mediaexperter kritiska mot Kjöllers texter i DN. Sveriges
Radio – Sameradion. (2023-12-26.) Nationalencyklopedin. Språkbyte och språkdöd. Band 17. (Bokför-
laget Bra Böcker AB, 1995), s. 159. Norlin, B. Sjögren, D. Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska
skolundervisningen vid sekelskiftet 1900. Inflytande, vägval och
konsekvenser? I Lindmark, D. Sundström, O. (red.). De histo-
riska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi. Band 1. (Artos Norma bokförlag, 2016), s. 403–435.
Outakoski, H. Multilingual literacy among young learners of North
Sámi: contexts, complexity and writing in Sápmi. (Umeå universitet, 2015.)
Pasanen, A. ”This Work is Not for Pessimists.” Revitalization of
Inari Sámi language. I Hinton, L., Huss, L. Roche, G. (red.). The Routledge Handbook of Language Revitalization. (Routledge, 2018), s. 364–372.
Poggats, T. Kartläggning av rasism mot samer i Sverige. (Umeå
universitet, 2018.) Rasmussen, T. Nolan, J. S. Reclaiming Sámi languages: Indigenous
language emancipation from East to West. International Journal
of the Sociology of Language. 209 (2011): s. 35–55. DOI.org/10.1515/ijsl.2011.020.
Sameskolstyrelsen. Sameskolstyrelsens vision för verksamheterna. (2022).
https://sameskolstyrelsen.se/app/uploads/2022/01/Sameskolsty relsens-vision-f%C3%B6r-verksamheterna.pdf.
Sametinget. Förstudie: Kartläggning av de samiska språken. (Samiskt
språkcentrum Umeå universitet, 2015.) https://umu.divaportal.org/smash/get/diva2:849033/FULLTEXT01.pdf.
Sametinget. Lägesrapport: De samiska språken i Sverige 2020.
(Samiskt språkcentrum, 2020.) https://sametinget.se/3154 (hämtad 2025-11-23).
Sametinget. Lägesrapport: De samiska språken i Sverige 2021.
(Samiskt språkcentrum, 2021.) https://sametinget.se/3041 (hämtad 2025-11-23).
Sametinget. Lägesrapport: De samiska språken i Sverige 2022.
(Samiskt språkcentrum, 2022.) https://sametinget.se/2958 (2025-11-23).
Sapir, Y. Sveriges samiska språk: Revitalisering, utmaningar och
möjliga lösningar. Svenska landsmål och svenskt folkliv. 143
(2020): s. 63–120.
Stenberg, K. Lindholm, V. Dat läh mijen situd! Det är vår vilja:
en vädjan till den svenska nationen från samefolket. (Svenska förlaget, 1920.)
Stordahl, V. Sami Generations. I Gaski, H. (red.). Sami Culture in
a New Era. The Norwegian Sami Experience. (Davvi Girji, 1997),
s. 143–154. Svonni, M. Samiska skolbarns samiska. En undersökning av minori-
tetsspråksbehärskning i en språkbyteskontext. Doktorsavhandling.
(Umeå universitet, 1993.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-66617 (hämtad 2025-11-23). Svonni, M., Hettema, L. J. Outakoski, H. Sámi: The Sámi Language
in Education in Sweden. 2. uppl. (Mercator European Research
Centre on Multilingualism and Language Learning, 2020.)
UNESCO. Map of the World’s Languages in Danger. (2009.)
https://romanistik.unifreiburg.de/pusch/Download/UNESCO-Map.pdf.
UNESCO. Atlas of the World’s Languages in Danger. 3. uppl. (2010).
https://repositorio.minedu.gob.pe/bitstream/handle/20.500.127
99/1756/Atlas%20of%20the%20World%C2%B4s%20Languag
es%20in%20Danger.pdf?sequence=1isAllowed=y. Wennström, A. Minns mig. Minns att vi överlevde. I Fjellgren, P.
Nord, M. (red.). Inifrån Sápmi – Vittnesmål från stulet land. (Verbal, 2021), s. 79–87.
Offentligt tryck
Europarådets ministerkommitté. CM/RecChL(2023)2).
Recommendation of the Committee of Ministers on the application
of the European Charter for Regional or Minority Languages by
Sweden (Adopted by the Committee of Ministers on 19 April
th 2023 at the 1464 meeting of the Ministers’ Deputies).
https://search.coe.int/cm/pages/result_details.aspx?objectid=0
900001680aaf818. Prop. 1975:26. Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och
minoritetspolitiken m.m. SFS 2009:724. Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. SOU 2006:19. Att återta mitt språk – åtgärder för att stärka det
samiska språket. Slutbetänkande av Utredningen av finska och
sydsamiska språken.
SOU 2017:60. Nästa steg? Förslag för en stärkt minoritetspolitik.
Delbetänkande av Utredningen om en stärkt minoritetspolitik.
Bilaga 2. Utvärdering av Samiskt språkcentrum i ett revitaliserings-
perspektiv, s. 319–382.
Internet och media
Hällgren, Katarina. Ljus framtid för samiskan enligt professorn.
https://www.samer.se/2516 (hämtad 2025-11-23). Sametinget. De äldres upprop. https://sametinget.se/1611
(hämtad 2025-11-23.)
Nomadskolans språkpolitik 1909–1945
Otso Kortekangas
Inledning
Nomadskolan var en skolform som var avsedd för barn vars föräldrar var fjällrenskötare. Ett viktigt motiv bakom grundandet av det nya skolsystemet 1913 var skolauktoriteternas oro för att det ”genuint” fjällsamiska levnadssättet höll på att försvinna i och med ökad kontakt med svensktalande och finsktalande jordbrukare och moderna näringar. Nomadskolans funktion var att bibehålla och samtidigt modernisera och effektivisera fjällrenskötseln. Begreppen modern, modernism och modernisering används i kapitlet i en bemärkelse som innefattar det tidiga 1900-talets starka tro på modernisering som en lösning på många upplevda samhälleliga utmaningar.
De utbildningsauktoriteter som planerade nomadskolan ansåg att fjällrenrenskötseln var gynnsam för samerna ur ett ekonomiskt perspektiv, för fjällregionerna, och för hela nationen. Renskötseln gjorde den sista ”outnyttjade” ytan i riket produktiv. Därför skulle näringen tas tillvara och effektiviseras.
1 Om modernism och modernisering i förhållande till samer, och modernismens progressiva och reaktiva sidor under tidigt 1900-tal, se till exempel S. Sörlin, Rituals and Resources of Natural History. I M. Bravo S. Sörlin (red.). Narrating the Arctic. A cultural history of Nordic scientific practices (Science History Publications, 2002), s. 73–122; och L. Lien M. Zetterlund Stenhammer, ’De fremmede’ i pressen. Omtale av nasjonale minoriteter og urfolk i media fra 1900 til andre verdenskrig. I N. Brandal, C. A. Døving och I. Thorson Plesner (red.). Nasjonale minoriteter og urfolk i norsk politikk fra 1900 til 2016 (Cappelen Damm, 2017), s. 46–48. 2 D. Sjögren. Den säkra zonen: Motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913–1962. (Umeå universitet, 2008), s. 8, 12, 223; B.
Denna nationalekonomiska förklaring kan kompletteras med andra förklaringar. Sten Henrysson och Simone Pusch har identifierat ett socialdarwinistiskt motiv. Det inbegrep att samisk biologi och kultur lämpade sig bäst för renskötsel, och samerna var ”lyckligast” då de höll sig till denna näring. David Sjögren har visat vilken roll pedagogisk teori och i synnerhet reformpedagogik spelade för utformandet av nomadskolan. Julia Nordblad har diskuterat en tanke om att ett ojämlikt medborgarskapsideal har varit en bakomliggande faktor för nomadskolans segregation. I likhet med andra minoritetsbefolkningar, men till skillnad från de finsktalande i norra Sverige, ansågs samer inte likvärdiga nog för att bli assimilerade till en fullständig svenskhet.
Medan det samiska språket i viss mån verkar ha tolererats av utbildningsauktoriteterna, var tanken om rennäringens modernisering så stark att ”modernitetens språk” svenska, fick en allt starkare ställning i nomadskolorna. Denna artikel anlägger ett nytt perspektiv och studerar både styrdokumentens principer kring användningen av samiska, och utbildningsauktoriteters, lärares, och samiska föräldrars formuleringar om undervisningsspråket samiska i praktiken.
Charlotta Svonni har skrivit en avhandling om den samiska skolutbildningens ambitioner och praktiker under den senare halvan av 1900-talet. I avhandlingen beskriver hon diskussionerna med samiska elever som hade gått i nomadskolan. Svonni återger hur de beskrivit en av nomadskolans centrala paradoxer. Eleverna gick i en skola som skulle vara så samisk som möjligt, men de kom ur skolan med en känsla av att ”de kommit längre bort från renskötseln, det samiska språket och vad de uppfattade som samisk kultur.”
Uppman, Samhället och samerna 1870–1925 (Umeå universitet, 1978), s. 90–94;O. Kortekangas, Language, citizenship, and Sámi education in the Nordic North, 1900–1940 (McGill-Queen’s University Press, 2021), s. 20–23. 3 S. Henrysson, Darwin, ras och nomadskola. Motiv till kåtaskolreformen 1913. (Umeå universitet, 1993); S. Pusch, Nomadskolinspektörerna och socialdarwinismen 1917–1945. (Umeå universitet, 1998). 4 Sjögren. Den säkra zonen. 5 J. Nordblad, Jämlikhetens villkor: Demos, imperium och pedagogik i Bretagne, Tunisien, Tornedalen och Lappmarken 1880–1925. (Göteborgs universitet, 2013) s. 279–280. 6 Artikeln använder begreppet samiska språket som en kollektiv term för de samiska språkvarieteterna förutom i fall där det är av vikt att betona vilken varietet som avses. 7 L. Elenius, Minoritetsspråken i nationalistisk växelverkan. Samiska och finska som kyrkospråk och medborgarspråk. I D. Lindmark (red.). Nationsöverskridande kyrkohistoria. De språkliga minoriteterna på Nordkalotten. (Umeå universitet, 2016), s. 34–35; O. Kortekangas, Tools of teaching and means of managing: Educational and sociopolitical functions of languages of instruction in elementary schools with Sámi pupils in Sweden, Finland and Norway 1900–1940. Stockholms universitet (Iloinen tiede, 2017), s. 123. 8 C. Svonni, Utbildning för samer: ambitioner och praktiker i nomad- och sameskolan från 1950tal till 2010-tal. (Umeå: Umeå universitet, 2023), s. 18.
Denna artikel studerar nomadskolans språkpolitik från 1909 och fram till 1945. År 1909 var året då propositionen för nomadskolan lades fram och 1945 markerar slutet av Axel Callebergs period som nomadskolinspektör och början på en gradvis förändringsperiod inom nomadskolsystemet.
Artikelns huvudsakliga forskningsfråga är följande: Hur såg nomadskolans språkpolitik ut i princip, enligt styrdokument och propositioner och i praktiken, i nomadskolinspektörernas rapporter och anteckningar, i lärarnas brev och memoarer och i nomadskolfullmäktiges protokoll? Artikeln fokuserar alltså på skolauktoriteter, lärare, och i liten utsträckning också på samiska föräldrar. Det mycket viktiga elevperspektivet har tidigare belysts i en antologi som publicerades i samband med Svenska kyrkans vitboksprojekt. Den innehåller elevberättelser som tyder på att samiska förbjöds i vissa skolor medan språket fick användas i andra skolor. Genom att besvara forskningsfrågorna kan artikeln bidra med ny kunskap om, och nya perspektiv på, nomadskolans stora paradox att den ”samiska” skolan utbildade elever som kände sig alienerade gentemot sin kultur.
Missionspolitik och nationalekonomi – vägen till nomadskolan
Sekelskiftet 1900 bevittnade en skiftande syn på samisk utbildning, med den viktiga nomadskolreformen. De kyrkliga missionsskolor som tidigare haft huvudansvaret för utbildningen av samer ersattes med statligt styrda skolor. Björn Norlin och David Sjögren har behandlat övergångsperioden och visat att den organisatoriska förändringen gick ut på att en mångfald olika skolformer för samer stöptes om till en enda, nomadskolan. Det administrativa ansvaret lades på Skolöverstyrelsen. Samtidigt var kyrkans roll mycket viktig i planeringsfasen av nomadskolan. Även efter reformen skulle Skolöverstyrelsen vid alla beslut som handlade om läroplan och undervisningsinnehåll konsultera stiftsledningen i Härnösand och Luleå.
9 K. Huuva E. Blind (red.). ”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”: minnesbilder från samernas skoltid. (Verbum, 2016.) 10
B. Norlin D. Sjögren. Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900. I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi vol. 1 (Artos, 2016), s. 403, 414–431.
En stor del av de samiska barnen ansågs inte vara ”riktiga samer”, det vill säga fjällrenskötare, på grund av den så kallade kategoriklyvningen. Dessa barn skickades i de allra flesta fall till vanliga svenska folkskolor. Där togs ingen hänsyn till elever med andra modersmål än svenska. Konsekvensen blev språkassimilering. Denna del av samisk utbildningshistoria är alltjämt tämligen outforskad. Det är svårt att med säkerhet veta hur många samiska barn som gick i vanliga svenska folkskolor. David Sjögren har sammanställt en tabell av vilken det framgår att elevantalet i nomadskolorna på 1930–1940-talen var relativt stabil, kring 400 barn. I vissa undantagsfall gick även barn som inte ansågs vara ”nomader” i nomadskolorna, på 1930–1940-talen cirka 60–140 barn.
Inom lappfolkskolorna, de stationära missionsskolorna och de ambulerande kateketskolorna hade skolspråket varierat. Utöver de samiska språkvarieteterna användes svenska, liksom finska, det traditionella kyrkospråket i norra Norrbotten. Början av 1900-talet förde med sig en förändring. Skolformerna skulle göras mer enhetliga och även språkpolitiken bli tydligare. Samtidigt kunde samiska i vissa fall ha roller som också utbildningsauktoriteterna ansåg vara värdefulla. Samiska ansågs, till skillnad från finska , ha en viss legitimitet och ett existensberättigande som ett gammalt språk i landet. Här var också den lutherska traditionen viktig. Den betonade att förkunnelsen skulle genomföras så förståeligt som möjligt, och därför ofta på folkspråket. Användningen av samiska i de sydligare delarna av de samiska regionerna i Sverige hade gamla anor. I norra Norrbotten var användningen av finska vanligare.
11 Se Sjögren. Den säkra zonen, s. 111. 12 Se nästa sida och fotnot 13. 13 Elenius, Minoritetsspråken i nationalistisk växelverkan, s. 34–43; Kortekangas, Tools of Teaching and Means of Managing, s. 121–124.
Figur 1 Skolkåta i Stora Axhögen, Härjedalen
Språkpolitik i princip – utredningar, propositioner och stadgar 1909–1938
Den proposition som publicerades 1909 och som låg till grund för 1913 års nomadskolreform innehöll en gedigen genomgång av skolväsendets historia i de samiska områdena. Propositionen skrevs av Luleåbiskopen Olof Bergqvist med hjälp av två folkskoleinspektörer, Vitalis Karnell och K. Lor. Österberg.
Propositionens historiska bakgrund bildar motiv för beslutet att inrätta en ny skolform, nomadskola. Bland de viktigaste motiven märks tanken att nomadskolan kan bidra till att fler samer kommer till skolan, eftersom nomadskolan skulle vara anpassad till fjällsamernas halvnomadiska livsstil. Nomadskolan organiserades för de högre klassernas del i stationära skolor med internat. Skolgången för de lägre klasserna var organiserad genom ambulerande skolor som ännu i 1909 års proposition enligt gammal missionsmodell kallades för kateketskolor.
Ett annat viktigt motiv var att nomadskolan skulle bidra till rennäringens bevarande och effektivisering. Genom undervisningsformer och undervisningsinnehåll som var anpassade till den samiska livsstilen skulle samerna stanna kvar i den ”traditionella” näringen till nytta för sig själva, för norra Sverige och för hela riket genom det lilla bidrag som rennäringen kunde ge till nationalekonomin i stort.
Den stadga som grundade nomadskolsystemet 1913 utgick från propositionen 1909. Medan propositionsformatet verkar ha gett utrymme för diskussion och resonemang, var stadgan kortfattad och byråkratisk. Stadgan från 1913 säger ingenting om undervisningsspråket. Däremot skrivs det en hel del om samiska som undervisningsspråk i 1909 års proposition, till skillnad från finska som under flera sekel hade varit ett viktigt språk i nordligaste Sverige. Finska spelade en central roll inom kyrkan, laestadianismen och i kommunikationen med den finskspråkiga majoritetsbefolkningen i området. Att finska inte nämns tyder på utbildningsauktoriteternas mer negativa inställning till finska. Det var ett språk som inte ägde historisk legitimitet i Sverige, medan samiska ansågs vara ett språk som talats sedan långt tillbaka.
I 1909 års proposition beskrivs tydligt det samiska språkets roll i bevarandet av samisk kultur och samer som en folkgrupp: ”ett af de verksammaste medlen att bevara lappstammen från att uppslukas af andra folkelement och gå under genom beröringen med deras kultur.” Författarna till 1909 års proposition ansåg därför att i områden där föräldrarna önskade fortsatt undervisning i samiska språket skulle detta tillåtas. Där svenska språket redan blivit etablerat som undervisningsspråk skulle enbart svenska användas i skolorna.
Med tanke på detta hade 1909 års proposition en mer positiv syn på bruket av samiska språk som undervisningsspråk jämfört med tidigare stadgor om samisk undervisning. Förordningen från 1896 fastställde nämligen att svenska språket skulle användas ”så vitt ske kan”, alltså där eleverna var kapabla att förstå och ta till sig undervisning på svenska.
14 O. Bergqvist. Förslag till omorganisation af lappskoleväsendet. (Ruuth, 1909), s. 17–18. 15 Nordblad, Jämlikhetens villkor 332; L. Elenius, Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga i ett jämförande nordiskt perspektiv. (Studentlitteratur, 2006), s. 130–134, 177. 16 Bergqvist. Förslag till omorganisation af lappskoleväsendet, 21. 17 ”så vitt ske kan”: citerad i S. Henrysson J. Flodin. Samernas skolgång till 1956. (Umeå universitet, 1992), s. 7, 10.
Propositionen från 1909 nämner också det samiska språket som ett ämne som ska studeras i kateketskolorna, alltså i de lägre nomadskolorna. Enligt propositionen skulle det också ingå studier i samiska i kateketernas seminarieutbildning. Av lärare för de högre klasserna förutsattes inte studier i samiska men om kunskaper i samiska och finska var ”erforderliga” var något som domkapitlen skulle bestämma från fall till fall. Enligt propositionen var det också viktigt att samiska elever i de högre klasserna skulle inackorderas hos samiska familjer för att få en naturlig kontakt med den samiska kulturen.
Redan åren efter att de första nomadskolorna inlett sin verksamhet initierades planeringsarbetet för en ny stadga som trädde i kraft 1916. Den största administrativa förändringen av 1916 års stadga var att nomadskolinspektörsposten etablerades. Det handlade om en ny centraliserad ledningsposition inom systemet. Biskop Bergqvist och utbildningsministern Fridtjuv Berg som ledde planeringen av den nya stadgan ansåg att styrning och organisation av nomadskolsystemet behövde bli tydligare. Nomadskolinspektören skulle på ett bättre sätt genomföra och kontrollera segregationen. Bergqvist och Berg ansåg med andra ord att det var centralt att enbart barn till fjällrenskötare skulle gå i nomadskolorna.
I likhet med stadgan från 1913 konstaterade 1916 års stadga ingenting om undervisningsspråket. Däremot diskuterades detta i den debatt som föregick författandet av själva stadgan. I sitt remissvar till Ecklesiastikdepartementet, som ledde planeringsarbetet, skrev folkskoleinspektören för norra Norrbotten Albin Neander att det enligt honom var viktigare att lärarna kände till de lokala förhållandena och kunde samiska än att dessa skulle vara formellt utbildade eller kunna flytande svenska. Enligt Neander var det svårt för lärare som inte kunde samiska att jobba med barn som inte talade flytande svenska. Trots Neanders svar och några andra positiva uttalanden om bruket av samiska konstaterade själva stadgan ingenting om undervisningsspråket.
Nästa uppdatering av regelverket kring nomadskolan kom 1925. Den utgick från en proposition från 1923, som en kommission tillsatt 1919 lade fram. Till skillnad från de tidigare nomadskolstadgorna valde författarna nu att inkludera propositionens formulering om
18
Bergqvist. Förslag till omorganisation af lappskoleväsendet, s. 4–8. 19
Norlin och Sjögren. Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900, s. 426–427; Sjögren. Den säkra zonen, s. 70–72. 20
Albin Neander till Ecklesiastikdepartementet den 3 juni 1915, E:1: A22, Ecklesiastikdepartementet (ED). Riksarkivet (RA).
undervisningsspråket. I en mening som för tankarna till 1909 års proposition fastställde både propositionen och stadgan att svenska skulle användas ”där ej särskilda förhållanden annat föranleda.” Vilka dessa särskilda förhållanden var utvecklas inte i stadgan. Men antagligen handlade det precis som i 1909 års proposition om områden där samiska hade en stark ställning och kunde användas som undervisningsspråk i varje fall i de lägre stadierna.
Propositionen 1923 hade också en positiv inställning till att anställa samiska lärare för nomadskolorna, även om undervisningsspråket i regel skulle vara svenska. En av medlemmarna i 1919 års kommission för reformerandet av nomadskolan var dess blivande inspektör Erik Bergström. Artikeln återkommer till honom gällande språkpraktiker under hans mandatperiod. Det är redan nu viktigt att konstatera att han hade en positivare syn på samiska som undervisningsspråk än föregångaren Karnell.
En mycket viktig reform som 1925 års stadga förde med sig var grundandet av nomadskolfullmäktige. Det var ett organ där samiska föräldrar fick uttrycka sina tankar och åsikter om skolgången och organiseringen av skolorna. För studerandet av undervisningsspråken i praktiken är nomadskolfullmäktiges efterlämnade protokoll av mycket stort värde.
Ännu en stadga gavs ut 1938, men utan ändringar i formuleringarna om undervisningsspråket. Däremot påbörjade 1938 års stadga en process där nomadskolan gradvis närmade sig folkskolans innehåll, struktur och organisering.
Språkpraktiker i nomadskolinspektörernas rapporter
När det gäller studiet av språkpraktiker är det befogat att börja med nomadskolinspektörernas dokument. Dels blir det möjligt att studera hur de stadgor och regelverk som nomadskolinspektörerna i många fall planerade och beredde efterlevdes i praktiken. Dels är det intressant att ställa frågan hur inspektörerna förhöll sig till fall där realiteten och språkpraktikerna skilde sig från det som stod skrivet i propositionerna och stadgorna.
21 SFS 1925:511. Kungl. Maj:ts stadga ang. nomadundervisningen i riket. Stockholm: Nordstedts, 1926, 1377. 22 Elenius, Nationalstat och minoritetspolitik, s. 164–165; Sjögren, Den säkra zonen, s. 139.
Vitalis Karnell var den första nomadskolinspektören. Han tillträdde ämbetet 1917, direkt efter att denna post hade grundats av 1916 års stadga. Det har skrivits mycket om Karnell och han är känd för att ha varit en mycket aktiv, nitisk och energisk nomadskolinspektör. Han blev dock nedslagen av den kritik som samer, och i synnerhet det samiska landsmötet 1918, framförde mot nomadskolan. Samiska deltagare på det första samiska landsmötet i Östersund 1918 kritiserade de kultursegregerande argumenten bakom grundandet av nomadskolorna. Också utbildningens lägre kvalitet i jämförelse med folkskolan kritiserades, liksom det faktum att nomadiserande samer inte hade någon valmöjlighet gällande deras barns skolgång utan var tvungna att skicka sina barn till nomadskolorna.
Som Karnell uttryckte sig under sagda möte, tyckte han att samer missförstått nomadskolans funktion. År 1919 lämnade han posten som nomadskolinspektör och återgick till sin tidigare tjänst som folkskoleinspektör i Tornedalen. Karnell var också en av författarna till 1909 års proposition som ledde till första stadgan för nomadskolan. Hans roll i utformandet och det tidiga styrandet av nomadskolan var mycket viktig.
I Karnells inspektörsberättelser uttryckte han sig rätt sparsamt om språkfrågan. I rapporten för 1918 kommenterar han dock språksituationen i tre kommuner: Gällivare, Arjeplog och Jokkmokk. I dessa kommuner användes samiska fortfarande som undervisningsspråk och eleverna läste samiska läroböcker. Enligt Karnell innebar detta att eleverna var ”till ingen nytta vare sig för sig själva eller andra.” Med tanke på att 1909 års proposition hade en rätt så positiv syn på kommuner där samiska ännu användes är Karnells negativa uppfattning överraskande. Simone Pusch har tolkat Karnells övertygelse, att svenska skulle utgöra det enda undervisningsspråket i nomadskolorna, som ett uttryck av att han önskade bevara den samiska rennäringen men inte kulturen i sig.
Karnell ansåg att användningen av samiska stod i vägen för en förhöjd undervisningskvalitet, mer professionella lärare och en moder-
23
Elenius, Nationalstat och minoritetspolitik, s. 162. 24
Elenius, Nationalstat och minoritetspolitik, s. 161–164; Sjögren, Den säkra zonen, s. 67–70; Olle Franzén. K. Vitalis Karnell. Svenskt biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12393, hämtad 2024-03-28. 25
Inspektörsrapport 1918, D:IV:1, Rikets nomadskolor (RN), Riksarkivet i Härnösand (RAH). 26
S. Pusch. Nationalismen och kåtaskolan. Remissvaren till O. Bergqvists Förslag till kåtaskolereform 1909–1912. I Peter Sköld Kristina Kram (red.). Kulturkonfrontation i Lappmarken: Sex essäer om mötet mellan samer och svenskar. (Umeå: Umeå universitet, 1998), s. 120.
niserad rennäring. Bilden som framträder är en tjänsteman fullständigt ägnad åt sin uppgift att få fler samer att gå i skolan och att samtidigt bevara och modernisera rennäringen. Också Karnells nedslagenhet efter den svidande kritiken som framfördes under det samiska landsmötet 1918 tyder på detta. Han trodde på sitt uppdrag och blev besviken då han upplevde att samerna inte förstod vikten av hans arbete. Mitt i allt detta kunde han inte begripa varför man skulle bereda utrymme för samiska språkvarieteter som undervisningsspråk. Dessa kunde ju enligt honom varken bidra till mer professionella lärare eller till mer kvalitativt undervisningsinnehåll. Samiska kunde inte heller, enligt Karnell, underlätta moderniseringen av rennäringen som ju var nomadskolans centrala uppgift. Han ansåg att denna modernisering på bästa sätt kunde genomföras på svenska, utifrån kunskap och expertis från svenska utbildningsauktoriteter.
David Sjögren har visat att ett av de viktigaste argumenten för etablerandet av nomadskolan var ett funktionalistiskt motiv. Skolan skulle uppfylla sitt syfte att utbilda renskötare till att utföra sitt yrke så professionellt och effektivt som möjligt. Det samiska språket och dess fortlevnad spelade en underordnad roll i sammanhanget.
Karnell efterträddes som nomadskolinspektör av Erik Bergström. Han var tidigare lappfogde i Västerbottens län och hade en akademisk bakgrund med doktorsgrad i zoologi från Uppsala universitet. Bland den teologtunga kåren av ledande auktoriteter inom det samiska skolväsendet utgjorde han ett undantag. Bergström var inte lika innerligt inblandad i planerandet av nomadskolsystemet som företrädaren Karnell. Men han hade insyn i organiserandet av nomadskolor från sin tid i Västerbotten och som medlem i 1919 års kommitté. Bergströms ambition var att höja undervisningens kvalitet i nomadskolorna. Han ville också hörsamma den samiska kritiken mot nomadskolorna. Det gjordes bland annat genom nomadskolfullmäktige som grundades av 1925 års stadga. Bergström hade också redan tidigare kommenterat och uttryckt sin oro över de tvångsförflyttningar som drabbade många samer från Karesuandoområdet. Staten gav order om dessa flyttningar i och med att antalet renhjordar i den regionen ansågs vara för högt. Bergström tyckte att det var problematiskt att flytta renskötare från
27 Kortekangas, Tools of teaching and means of managing, s. 90–95; Sjögren. Den säkra zonen, s. 49. 28 Statens representant på regional nivå gällande framför allt renskötsel.
nordligaste Sverige till de mer sydligare delarna av sameområdet. Jämfört med Karnell hade Bergström alltså en något mer öppen inställning till samernas situation och den kritik som det samiska landsmötet 1918 riktat mot nomadskolorna.
I sina inspektörsrapporter kommenterade Bergström språkfrågan mycket mer än Karnell hade gjort. Bergström ansåg att det framför allt inom kristendomsundervisningen var till stor nytta att läraren kunde samiska. En samiskkunnig lärare kunde hjälpa barnen med de viktigaste begreppen. Inom svenskundervisningen var kunskaper i samiska dock, enligt Bergström, ”av långt mindre betydelse.” Även inom kristendomsundervisningen var målet att reducera antalet skolor med behov av samiska som hjälpspråk. Bergströms argument var att en icke-samisktalande, men formellt utbildad lärare, kunde undervisa minst lika bra som en samisktalande lärare utan utbildning.
Den professionaliseringstanke som var tydlig redan hos Karnell styrde även Bergströms verksamhet som nomadskolinspektör. Bilden nyanseras en aning då man studerar protokollen från nomadskolfullmäktiges sammanträden. Bergström noterade vid flera sammanträden föräldrarnas önskan om att mer samiska skulle ingå i nomadskolornas undervisning. Till föräldrarna meddelade han att han delade deras oro och i fortsättningen tänkte stödja ökad undervisning i samiska. På sammanträdet i Tuorpon 1927 sade han enligt protokollet att ”det vore avsikten att nu införa undervisning i lapska språket i så stor utsträckning, att barnen skulle lära sig läsa i lapsk bok, så att de ej stode rådlösa inför det som är tryckt på deras eget modersmål.” I ett annat sammanhang lovade Bergström att utreda om det vore möjligt att införa regelbunden undervisning i samiska i Arjeplog. Föräldrarna där hade önskat detta, en önskan Bergström ansåg var välmotiverad.
I de officiella inspektörsrapporterna tycks Bergström ha föredragit att betona hur viktigt det var med formellt utbildade lärare som undervisade på svenska. Men i rapporten från 1925 skrev han ändå att han sett till att alla nomadskolor skulle ha böcker på de samiska språk-
29
T. Andersson Hjulman. Ett med naturen. En studie av hur naturen omförhandlades i mellankrigstidens konflikter mellan naturskydd och samiska rättigheter. Luleå. (Luleå tekniska universitet, 2017), s. 43–47. 30
Svenska lapparnas landsmöte i Östersund den 5–9 februari 1918. (AlmqvistWiksell, 1918), s. 130–149. 31
Inspektörsberättelse 1929–1930, Erik Bergström D:IV:1 (RN), (RAH). 32
Nomadskolfullmäktiges protokoll den 15 juli 1927, Tuorpons lappby, A1 (RN), (RAH). 33
Nomadskolfullmäktiges protokoll den 11 juli 1927, Luokta-Mávas lappby, A1 (RN), (RAH).
varianter som talades i Sverige. Motivet var ”att lära barnen känna den litteratur som finnes på deras modersmål respektive deras religiösa språk.” Det religiösa språket var oftast finska, framför allt i de nordligare områdena. Därför såg Bergström till att även finskspråkiga böcker ”av äldre datum” fanns tillgängliga i nomadskolornas bibliotek. Precis som de samiska böckerna var också de finska handplockade av nomadskolinspektören.
Efter Erik Bergström tog Axel Calleberg över som nomadskolinspektör. Calleberg, nomadskolinspektör 1933–1945, var en teolog som aktivt deltog i debatten kring samisk utbildning. Han visade ett stort intresse för den samiska kulturen. Han hade en samling av framför allt sydsamiska föremål. Den finns i dag på Västernorrlands museum och Murbergets friluftsmuseum i Härnösand.
Henrysson och Flodin har beskrivit att både Calleberg och Bergström ansåg att det var viktigt att höja kvaliteten på nomadskolorna, både i frågan om själva undervisningen och om lokalerna. David Sjögren har konstaterat att Calleberg föredrog ännu tydligare än sina företrädare utbildade svenskspråkiga lärare inom nomadskolan.
Calleberg ansåg också att fullständiga kunskaper i svenska var ett kriterium som alla nomadskollärare skulle uppfylla. Å andra sidan kan man utifrån inspektörsrapporten för 1936–1937 tolka att han förutsatte att även ”svenskfödda” lärare i vissa fall skulle lära sig samiska. Calleberg skrev att dessa svensktalande lärare i de flesta fall lärde sig samiska relativt snabbt. Bruket av samiska var alltså i viss mån utbredd i nomadskolorna i och med att Calleberg kommenterade de ”svenskfödda” lärarnas samiska språkkunskaper på ett så neutralt och självklart sätt.
Calleberg uttryckte även en viss oro för att den sydsamiska språkvarieteten helt och hållet höll på att försvinna. För att råda bot på den negativa utvecklingen ansåg han att man borde ”bereda [...] ett om än litet utrymme” för samiska som ”ämne” i nomadskolorna. Citatet tyder på att samiskan i viss mån användes som hjälpspråk i skolorna
34 Inspektörsberättelse 1925, Erik Bergström D:IV:1 (RN), (RAH). 35 Ibid. 36 Henrysson och Flodin. Samernas skolgång till 1956, s. 44–45. 37 Sjögren, Den säkra zonen, s. 114. 38 Inspektörsberättelse 1936–1937, Axel Calleberg D:IV:1 (RN), (RAH).
i och med att han ansåg att det var viktigt att språket även skulle få ett ”litet utrymme” som eget skolämne.
Teologen Calleberg kommenterade också samiska språkvarieteternas bruk inom religionsundervisningen. I inspektionsrapporten för 1938–1939 noterade han att morgonbönen hölls på samiska i Arjeplogs högre nomadskola. Han ställde sig positiv till detta och önskade att samma praxis kunde gälla i alla nomadskolor. Samtidigt är det värt att notera att han i en annan, något senare text, gav uttryck för en annan åsikt. Calleberg ansåg inte att de samiska språkvarieteterna i sig var särskilt intressanta att bevara. Snarare var det kristendomsundervisningen som skulle ske så effektivt som möjligt. Under en övergångsperiod var det önskvärt att samiska användes i religionsundervisningen. Men i takt med att elevernas svenskkunskaper förbättrades kunde lärarna övergå till svenska även inom kristendomsundervisningen.
Språkpraktiker hos lärare och elever i nomadskolan
Utifrån nomadskolinspektörernas rapporter och andra publicerade texter är det möjligt att se vilka gränser de ansåg att samiska språket skulle ha i nomadskolorna. Medan Vitalis Karnell hade en negativ uppfattning kring bruket av samiska, ansåg hans efterträdare Erik Bergström och Axel Calleberg att samiska kunde spela en viss roll inom utbildningen. Men även om både Bergström och Calleberg ansåg att samiskan i viss mån kunde få användas var båda solklara över att svenskan var det viktigaste undervisningsspråket. Båda tyckte också att professionaliseringen av lärarkåren innebar att behovet av samiska som ett pedagogiskt hjälpmedel gradvis minskade. Mot denna bakgrund är det särskilt intressant att studera både nomadskollärares texter och nomadskolfullmäktiges protokoll. Hur såg språkpraktikerna ut ute på fältet? En heltäckande bild är omöjlig att uppnå. Men exemplen som här presenteras kan belysa vilka typer av språkanvändning som förekom i nomadskolorna.
39
Inspektörsberättelse 1933–1934, Axel Calleberg D:IV:1 (RN), (RAH). 40
Ibid. 41
C. A. Calleberg. Nomader och nomadskolor. I M. Lundqvist (red.), Norrland: Natur, befolkning och näringar. (Geografiska förbundet and Industriens utredningsinstitut, 1942), s. 368–370. 42
Kortekangas, Tools of Teaching and Means of Managing, s. 121–124.
Karin Stenberg, Sigrid Rutfjäll och Sara Nutti var tre samiska lärare som under olika tidpunkter kommenterade språkanvändningen i nomadskolorna. Karin Stenberg var en skogssamisk lärare vars engagemang i den tidiga samiska rörelsen i början av 1900-talet är väl känt. En bok som Stenberg skrev tillsammans med författaren Valdemar Lindholm beskriver Sveriges politik gentemot samerna som kolonialistisk i en kontext som jämför samerna med Irland och Indien under brittiskt styre. Författarna skriver att medan Sverige mer än gärna kritiserade andra länder för deras koloniala attityder så insåg få svenskar att staten bedrev en liknande politik mot samerna. Gällande undervisningsspråket gjorde författarna inga längre kommentarer. Men de presenterade en mycket intressant och viktig kritik mot den ”Karnellska kåtaskolan”, alltså nomadskolan. Enligt författarna hade Karnell i samband med nomadskolreformen lovat att samiskan skulle användas i högre utsträckning inom det nya skolsystemet. Var och huruvida ett sådant löfte getts är oklart. Kritiken gällde det lärarseminarium där nomadskollärare utbildades. Stenberg raljerade över det faktum att det var en skånsk lärare som skulle undervisa de samiska lärarstudenterna i samiska. Dessutom var språket som läraren använde så kallad ”Viklundlapska”, ett på lulesamiska baserat skriftspråk som enligt Stenberg var oförståeligt för de flesta samer i Sverige. Boken kommenterade sarkastiskt att ”då vi så bli undervisade av skåningar […] i det nya tungomålet, bli vi väl så ’riktiga’, som svenskarna tyckas vilja ha oss.”
Sigrid Rutfjäll var lärare i Unna tjerusj, Sörkaitum i Norrbotten. Hon beskrev i sina memoarer den situation som många nomadskollärare lär ha mött i arbetet med samiska barn. Det viktigaste ämnet i veckoschemat skulle vara svenska, men barnen förstod knappt språket. Situationen var naturligtvis emotionellt tung för både barnen och
43 Å. Össbo, B. Marklund, L. M. Nilsson K. Stoor (red.), Skogssamisk vilja En jubileumsantologi om skriften ”Dat läh mijen situd”, Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid. (Várdduo – Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet, 2020.) 44 Om Lindholms författarskap och engagemang i skogssamiska frågor, se Å. Össbo. Hans själ är nomadens: Valdemar Lindholms författarskap och engagemang för skogssamiska frågor. I Å. Össbo, B. Marklund, L. M. Nilsson K. Stoor (red.). Skogssamisk vilja. 45 K. Stenberg V. Lindholm. Dat läh mijen situd! – Det är vår vilja – En vädjan till den svenska nationen från samefolket. (Svenska förlaget, 1920), s. 69–70. 46 Stenberg och Lindholm. Dat läh mijen situd!, 91; se även O. Korhonen, Här har ni mig: om Karin Stenberg, samernas förkämpe i Arvidsjaur. I U. Boström (red.). År av liv: Luleå stift 1904–2004. (Luleå stift, 2003), s. 174.
läraren. Ur ett funktionellt perspektiv var det också slöseri med tid och resurser att undervisa eleverna på ett språk som de inte förstod.
Rutfjäll beskrev också hur hon gjorde för att handskas med situationen. Hon använde samiska som hjälpspråk så att barnen skulle förstå mer av undervisningen och så småningom lära sig svenska. Rutfjälls text är förstås bara ett enskilt exempel, men det är sannolikt att samiska och samiskkunniga lärare allmänt använde samiska just som hjälpspråk även om det inte entydigt uppmuntrades i nomadskolans regelverk. Tolkningen stöds av det oproblematiska sätt som Rutfjäll framställde användningen av samiska. Det verkar inte ha varit något förbjudet eller noga övervakat. I vissa fall kunde lärarens och elevernas olika samiska språkbakgrunder vara ett problem, enligt Rutfjäll. Hon beskrev att hon använde en lokal samisk flicka som tolk när hennes sydsamiska språkvarietet ibland kunde vara svår för barnen att förstå.
Min tolkning – utifrån Rutfjäll – att samiskan i viss utsträckning användes som hjälpspråk i skolorna stöds av Callebergs redan refererade kommentar att svensktalande lärare ofta lärde sig samiska rätt snabbt. Det fanns alltså en förväntan att åtminstone vissa svensktalande lärare skulle lära sig samiska. I varje fall infördes det inte systematiska sanktioner mot detta.
Terese Torgrim var en svensktalande lärare som arbetade som nomadskollärare från 1910 till inpå 1950-talet. I sina biografiska anteckningar, redigerade av Bo Lundmark 1972, berättar hon att det var självklart för henne att lära sig samiska. Det gjorde hon också, och hennes kunskaper blev så pass uppskattade att hon senare arbetade som tolk åt rasbiologen Herman Lundborg.
Sara Nutti var en nomadskollärare från Kiruna. På 1930-talet kom hon i kontakt med Ernst Manker, etnografen och senare föreståndaren för de samiska samlingarna på Nordiska museet. I en text som Nutti skrev och som publicerades i en omarbetad version i Stockholms-Tidningen beskrev hon förhållandena på sin arbetsplats. Hon kommenterade även användningen av samiska. Enligt Nutti var det en stor
47
Se även E.-O. Oscarsson. Kåtasystemet ägde det allra närmaste samband med lapparnas sedvänjor. I Huuva Blind. ”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”: minnesbilder från samernas skoltid. 48
S. Rutfjäll B. Lundmark. ABC bland fjällen: Nomadlärarinnan Sigrid Rutfjäll berättar. (Lindfors, 1990), s. 41–46, 92–105. 49
B. Lundmark. Terese Torgrim: Från en nomadlärarinnas minnesanteckningar. I B. Lundmark (red.), Från skolkåtor och renfjäll: Terese Torgrim och Johan Turi berättar. (Luleå: Norrbottens museum, 1972), s. 20–21.
brist att samiskan inte användes mer allmänt i nomadskolans undervisning.
Det är förstås viktigt att ställa frågan hur pass representativa dessa exempel på ett rätt så oproblematiskt bruk av samiskan egentligen är. I Rutfjälls och Stenbergs fall handlar det om respekterade och välkända personer vars betydelse för samer också allmänt har varit stor. Det är möjligt att de lärare som använde samiska fått mer utrymme i tidigare forskning och blivit föremål för biografier och andra böcker. Inom nomadskollärarkåren fanns också röster som inte ansåg att samiska skulle användas. Två exempel på detta är nomadlärarinnorna Laila Jääskeläinen och Kally Holmström. I sina memoarer konstaterar Holmström rätt kortfattat att hon som nomadskollärare utgick från att barnen så snabbt som möjligt lärde sig svenska för att kunna kommunicera med henne. Jääskeläinen, vars efternamn tyder på en finskspråkig koppling, kritiserade i sitt relativt upprörda brev till Ernst Manker att Sara Nuttis ”lappromantik” bara skulle låsa fast samerna vid ett lägre kulturellt utvecklingsstadium än resten av svenskarna. Jääskeläinen påstod i brevet att inte heller tornedalingarna ville lära sina barn finska, och samerna borde inte heller drömma om det.
För att stärka tolkningarna om språkpraktikerna går det att ur nomadskolfullmäktigemötens protokoll utläsa i vilken utsträckning samiska användes i nomadskolorna. Från 1920- och 1930-talen finns flera dokumenterade fall där föräldrarna klagade på bristen av samiska i undervisningen. Det är alltså rimligt att utifrån protokollen dra slutsatsen att användning av samiska i skolorna inte var heltäckande eller ens särskilt utbredd. Med tanke på att nomadskolinspektörerna prioriterade svensktalande formellt utbildade lärare framför samisktalande är det rimligt att anta att bruket av samiskan också minskade över tid. En tabell sammanställd utifrån Callebergs inspektionsrapport för 1938–1939 visar å andra sidan att nästan hälften av nomadskollärarna ännu i slutet av 1930-talet behärskade samiska.
Ett belysande exempel som jag gärna lyfter fram ur nomadskolfullmäktiges protokoll är Israel Andreas Jonsson som deltog i mötet
50 Sara Nutti den 11 november 1935, L:2:1, Ernst Mankers arkiv (EMA), Nordiska museets arkiv (NMA). 51 K. Holmström. Nomadskola: en lapplärarinnas upplevelser. (Norstedts, 1938), s. 7–12, 41. 52 Laila Jääskeläinen till Ernst Manker den 19 december 1935, E:1:A:3 (EMA), (NMA). 53 Kortekangas, Tools of Teaching and Means of Managing, s. 102. 54 Kortekangas, Tools of Teaching and Means of Managing, s. 113.
av nomadskolfullmäktige för Gran och Rans byar i Västerbotten. Jonsson kritiserade på ett klarsynt sätt den uppenbara paradox inom nomadskolsystemet som jag inledningsvis hänvisade till och som Svonni skrivit om 2023. Han vände sig emot att skolan skulle vara ”så samisk som möjligt” men att den samtidigt utbildade elever som tappade sin känsla för språk och i vissa fall kultur. Jonsson kritiserade den av nomadskolinspektörerna förespråkade tanken att samiska barn alltid skulle gå klädda i samiska kläder.
Beträffande klädedräkten ansåg Jonsson att det spelade liten roll huru
barnen äro klädda, och menade att föräldrarna borde ha frihet att kläda
sina barn, hur de vilja. Däremot ansåg han, att det förhållandet, att lapska ej läses i skolorna, lätt kan bibringa barnen den föreställningen, att lapskan är mindervärdig. Han önskade därför, att tillfälle måtte beredas barnen att i skolan lära sig läsa sitt modersmål, lapskan. Därigenom skulle barnens aktning för sitt modersmål ökas.
Samiska som skolspråk i princip och i praktik
Slutsatsen för artikeln blir något dubbeltydig. Å ena sidan visar studien av språkpraktikerna i både inspektörsprotokollen och i lärarnas texter att användningen av samiska aldrig var systematiskt förbjudet. Å andra sidan är det däremot tydligt att användningen av samiska inte prioriterades högt även om andra ”typiskt renskötarsamiska” kulturella element prioriterades inom nomadskolsystemet. Utifrån andra källor och nedtecknade elevminnen är det tydligt att i många andra fall, som inte fångats upp i källmaterialet för denna artikel, har elevernas användning av samiska sanktionerats negativt.
I alla fall existerade det en viss pluralism i hur undervisningsspråket rättsligt reglerades, och hur det praktiskt användes i skolorna. Denna instabilitet och mångtydighet i hur lagar stiftades och efterlevdes berodde på flera saker. Dels existerade flera formuleringar om undervisningsspråket samtidigt. Det visar en jämförelse mellan propositioner och styrdokument och mellan styrdokument och rapporter från skolauktoriteterna.
Dels samexisterade en uppfattning om samiska språkets värde och legitimitet som ett gammalt språk i Sverige med en modernistisk tanke om svenska som det enda språket i landet. För det tredje visar
55
Nomadskolfullmäktiges protokoll den 23 april 1932, Grans och Rans lappby, A1 (RN), (RAH). 56
Det ”typiskt samiska” definierades i sammanhanget framför allt av icke-samiska utbildningsauktoriteter.
en genomgång av samiska lärares och samiska skolföräldrars argument att det existerade en äldre samisk doxa – en uppfattning om självklarhet – som gällde bruket av samiska. Det var ett språk som skulle användas i det samiska området.
Även om vissa halvhjärtade försök gjordes för att öka användningen av samiska i nomadskolorna var det alltid en fråga med låg prioritet. Vi känner till de negativa inställningarna mot elevernas användning av samiska och kan anta att den låga prioritet som utbildningsauktoriteterna tillmätte samiska bidrog till en allmänt negativ inställning till språket. Samiska blev sett som något sekundärt, oviktigt och ibland även skamrelaterat. Samiska blev ett språk som föräldrar i många fall valde att inte föra vidare till sina barn.
Å andra sidan lyfter jag gärna fram de exempel som denna artikel presenterar på en mer positiv syn på samiska hos lärarkåren. De kan fungera som hoppfulla exempel på hur tidigare generationer navigerat i ett mycket svårt och ofta repressivt attitydklimat för att göra det som var möjligt för samiska språkets fortlevnad och utveckling.
Referenser
Arkiv
Nordiska museets arkiv (NMA). Ernst Mankers arkiv (EMA). Riksarkivet (RA). Ecklesiastikdepartementet (ED). Riksarkivet i Härnösand (RAH). Rikets nomadskolor (RN).
Litteratur
Andersson Hjulman, T. Ett med naturen. En studie av hur naturen
omförhandlades i mellankrigstidens konflikter mellan naturskydd och samiska rättigheter. Doktorsavhandling (Luleå tekniska universitet, 2017). https://ltu.diva-
portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1056901dswid=415. Bergqvist, O. Förslag till omorganisation af lappskoleväsendet. (Ruuth,
1909.) Calleberg, C. A. Nomader och nomadskolor. I M. Lundqvist (red.)
Norrland: Natur, befolkning och näringar (Geografiska förbundet ochIndustriens utredningsinstitut, 1942), s. 367–402.
Elenius, L. Minoritetsspråken i nationalistisk växelverkan. Samiska
och finska som kyrkospråk och medborgarspråk. I D. Lindmark
(red.). Nationsöverskridande kyrkohistoria. De språkliga minoriteterna på Nordkalotten (Umeå universitet, 2016), s. 13–47.
Elenius, L. Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga
i ett jämförande nordiskt perspektiv. (Studentlitteratur, 2006.) Franzén, O. K Vitalis Karnell. Svenskt biografiskt lexikon,
https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12393, hämtad 2024-03-28. Henrysson, S. Darwin, ras och nomadskola. Motiv till kåtaskolreformen
1913. (Umeå universitet, 1993.)
Henrysson, S. Flodin, J. Samernas skolgång till 1956. (Umeå univer-
sitet, 1992.)
Holmström, K. Nomadskola: en lapplärarinnas upplevelser.
(Norstedts, 1938.) Huuva, K. Blind, E. (red.). ”När jag var åtta år lämnade jag mitt
hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”: minnesbilder från samernas skoltid (Verbum, 2016).
Korhonen, O. Här har ni mig: om Karin Stenberg, samernas för-
kämpe i Arvidsjaur. I U. Boström (red.). År av liv: Luleå stift 1904–2004. (Luleå stift, 2003), s. 172–177.
Kortekangas, O. Tools of teaching and means of managing: Educa-
tional and sociopolitical functions of languages of instruction in
elementary schools with Sámi pupils in Sweden, Finland and Norway 1900–1940. Doktorsavhandling. (Stockholms univer-
sitet, 2017). https://research.abo.fi/sv/publications/tools-ofteaching-and-means-of-managing-educational-and-sociopoli.
Kortekangas, O. Language, citizenship, and Sámi Education in the
Nordic North, 1900–1940. (McGill-Queen’s University Press, 2021.) Lien, L. Zetterlund Stenhammer, M.. ’De fremmede’ i pressen.
Omtale av nasjonale minoriteter og urfolk i media fra 1900 til andre verdenskrig. I N. Brandal, C. A. Døving I. Thorson Plesner (red.). Nasjonale minoriteter og urfolk i norsk politikk fra 1900 til 2016 (Cappelen Damm, 2017), s. 45–62.
Lundmark, B. Terese Torgrim: Från en nomadlärarinnas minnes-
anteckningar. I Lundmark, B. (red.). Från skolkåtor och renfjäll: Terese Torgrim och Johan Turi berättar. (Norrbottens museum, 1972), s. 13–41.
Nordblad, J. Jämlikhetens villkor: Demos, imperium och pedagogik
i Bretagne, Tunisien, Tornedalen och Lappmarken 1880–1925. (Göteborgs universitet, 2013.) https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/32277.
Norlin, B. Sjögren, D. Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska
skolundervisningen vid sekelskiftet 1900. I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi vol. 1. (Artos, 2016), s. 403–438.
Oscarsson, E.-O. ”Kåtasystemet ägde det allra närmaste samband med
lapparnas sedvänjor”. I K. Huuva E. Blind (red.) ”När jag var
åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”:
minnesbilder från samernas skoltid. (Verbum, 2016), s. 85–108. Pusch, S. Nationalismen och kåtaskolan. Remissvaren till O.
Bergqvists Förslag till kåtaskolereform 1909–1912. I P. Sköld
K. Kram (red.). Kulturkonfrontation i Lappmarken: Sex essäer om
mötet mellan samer och svenskar. (Umeå universitet, 1998), s. 95–136. Pusch, S. Nomadskolinspektörerna och socialdarwinismen 1917–1945.
(Umeå universitet, 1998.)
Rutfjäll, S. Lundmark, B. ABC bland fjällen: Nomadlärarinnan Sigrid Rutfjäll berättar. (Lindfors, 1990.)
SFS 1925:511. Kungl. Maj:ts stadga ang. nomadundervisningen i riket.
Stockholm: Nordstedts, 1926. Sjögren, D. Den säkra zonen: Motiv, åtgärdsförslag och verksamhet
i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter
1913–1962. (Umeå universitet, 2008.)
Stenberg, K. och Lindholm, V. Dat läh mijen situd! – Det är vår vilja
– En vädjan till den svenska nationen från samefolket. (Svenska förlaget, 1920.)
Svenska lapparnas landsmöte i Östersund den 5–9 februari 1918.
(AlmqvistWiksell, 1918.) Svonni, C. Utbildning för samer: ambitioner och praktiker i nomad-
och sameskolan från 1950-tal till 2010-tal. Doktorsavhandling (Umeå universitet, 2023). https://umu.divaportal.org/smash/record.jsf?language=svpid=diva2%3A1794 177dswid=-3323.
Sörlin, S. Rituals and Resources of Natural History. I Michael Bravo
Sverker Sörlin (red.). Narrating the Arctic. A cultural history of
Nordic scientific practices. (Science History Publications, 2002), s. 73–122.
Uppman, B. Samhället och samerna 1870–1925. (Umeå universitet,
1978). https://umu.diva-
portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A609433dswid=3109.
Össbo, Å., Marklund, B., Nilsson, L. M. Stoor, K. (red.). Skogs-
samisk vilja. En jubileumsantologi om skriften ”Dat läh mijen situd”,
Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid. (Várdduo
– Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet, 2020.)
Vad staten ville lära samer 1956–2011
Charlotta Svonni
Utbildningens centrala roll
Utbildning för samer har under 1900-talet skett genom olika skolformer. En av dessa var nomadskolan som skapades under 1910-talet. Elevunderlaget utgjordes av barn tillhörande den fjällrenskötande befolkningen. Elever i nomadskolan fick inte delta i andra skolformer och svenska barn eller andra samiska barn, fick inte delta i nomadskolan. Detsamma gällde även för den skogsrenskötande befolkningen. Nomadskolväsendet har sedan mitten av 1900-talet genomgått förändringar för att bli mer likställt det allmänna skolväsendet i Sverige. Den mest påtagliga förändringen var att den tidigare segregeringen, mellan skolelever från olika bakgrund, upphörde 1962. Då fick samer välja om deras barn skulle gå i ett utbildningsväsende för samer eller i den allmänna grundskolan. Nomadskolan omvandlades till sameskola först under 1960-talet med formellt namnbyte 1977.
Kapitlet handlar om denna skolforms undervisningsinnehåll, förändringsprocesser och hur detta har varit en del i att överföra och reproducera utbildningsinnehåll som potentiellt påverkat samiska identiteter och grupperingar. Det övergripande syftet är att ge en historisk överblick av nomad- och sameskolans utveckling från mitten av 1900-talet fram 2000-talets början. Det syftar till att lyfta vad
1 C. Svonni. Utbildning för samer: Ambitioner och praktiker i nomad- och sameskolan från 1950tal till 2010-tal. (Umeå universitet, 2023), s. 52–63. 2 Svonni. Utbildning för samer.
eleverna i nomad- och sameskolan skulle lära sig utifrån undervisningsinnehållet i läroplaner och kursplaner.
Att studera utbildningens innehåll i den separata skolformen för samer är relevant i förhållande till Sanningskommissionens granskning av politiken som förts gentemot samer och dess konsekvenser. Utbildning är tydligt kopplat till vad samhället är och ska bli i framtiden. Det finns också en stark koppling mellan utbildning, kunskapsförmedling och social identitet eftersom utbildning har en central funktion i att forma och stärka samhällets, gruppens och individens kunskapsbas. Läroplansstudier med fokus på den separata skolformen för samer bidrar med ökad kunskap och förståelse för hur samiska sociala identiteter förmedlades genom nomad- och sameskolsystemet. Detta är viktigt för att belysa samhällsfenomenet där många samer, och särskilt unga, upplever att de ofta måste förklara och berättiga sin samiska kultur och sitt levnadssätt. Dessutom är frågan om vad samiskhet är och vem som är same komplex och laddad. Den skapar tidvis motsättningar inom den samiska befolkningen. Att analysera läroplaner bidrar med att lyfta fram utbildningsinnehållets förhållande till dessa problemområden.
Motiven bakom utbildningsväsenden för samer
Forskning som berört de tidigaste utbildningsformerna för samer i Sverige ingår bland annat i Svenska kyrkans vitboksprojekt. I den antologin framgår kyrkans förehavanden i förhållande till samer under perioden 1500-talet fram till slutet av 1800-talet. Det var en period då kyrkan bar huvudansvaret för utbildning av samer. Genom utbildningen i kyrklig regi var det viktigt att eleverna präglades av den kristna läran. För att kunna göra det behövde elever bland annat lära sig att läsa och skriva, viktiga kunskaper för att kunna ta till sig av kyrkans budskap. Vid sekelskiftet 1900 övergick skoluppdraget för samer från kyrklig till statlig regi.
3 Jfr B. Bernstein. Pedagogy, Symbolic Control and Identity: Theory, Research, Critique. (Rowman Littlefield Publishers, 2000), s. xix–xxvi. 4 L. Omma. Ung same i Sverige: Livsvillkor, självvärdering och hälsa. (Umeå universitet, 2013), s. 28–30. 5 C. Åhrén. Är jag en riktig same? En etnologisk studie av unga samers identitetsarbete. (Umeå universitet, 2018), s. 12–13. 6 D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och
samerna. (Artos Norma bokförlag, 2016.)
Tidigare forskning som behandlat tidsperioden från tidigt 1900tal fram till 1900-talets mitt har undersökt motiven bakom skapandet av nomadskolan, skolformen för barn till fjällrenskötare. Motiven bakom skapandet av nomadskolan 1913 har betraktats vara reform-
7 8 pedagogiska, nationalekonomiska och paternalistiska. Nomadskolsystemet bär även spår av socialdarwinism. Björn Norlin och David Sjögren har lyft fram de reformpedagogiska motiven som del i skapandet av nomadskolväsendet. Reformpedagogiska strömningar präglade skolsverige i början av 1900-talet och innebar att barns behov och erfarenhetsvärld skulle sättas i centrum. Utbildningen skulle utformas i förhållande till det som betraktades vara barnens ”sanna natur”. Det nationalekonomiska motivet har bland annat lyfts fram av Sten Henrysson, Ulf Mörkenstam och Patrik Lantto. Det handlade om att maximera nyttjandet av svenska fjällområdet och att minska risken för social utarmning av fjällrenskötande samer. Det var därmed viktigt att bibehålla renskötseln i fjällområdena och skapandet av nomadskolan handlade därmed om att skapa en utbildning som skulle få samer att stanna kvar inom fjällrenskötseln. De paternalistiska motiven är kopplade till att samer inte ansågs kunna sköta sina egna frågor. Det har kommit att kallas för ”lapp-skall-vara-lapp”-politik och innebar att samer skulle skyddas från att hamna i ett liv i misär. Skapandet och utvecklingen av nomadskolan fram till 1956 har överskådligt presenterats av Sten Henrysson och Johnny Flodin. De har utifrån utredningar och mötesprotokoll lyft fram organisering av tidigare
7 D. Sjögren. Den säkra zonen. Motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken form inhemska minoriteter 1913–1962. (Umeå universitet, 2010); B. Norlin D. Sjögren. Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900. Inflytande, vägval och konsekvenser? I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. (Artos Norma bokförlag, 2016), s. 403–438. 8 S. Henrysson J. Flodin. Samernas skolgång till 1956. Scriptum 35. (Umeå universitet, 1992); P. Lantto. Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950. (Umeå universitet, 2000); P. Lantto. Att göra sin stämma hörd. Svenska Samernas Riksförbund, samerörelsen och svensk samepolitik 1950–1962. (Umeå universitet, 2003); U. Mörkenstam. Om ”Lapparnes privilegier”. Föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik
1883–1997. (Stockholms universitet, 1999.)
9 S. Pusch. Nomadskolinspektörerna och socialdarwinismen. Scriptum 47. (Umeå universitet, 1998.) 10
Norlin Sjögren. Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900, s. 403–438. 11
S. Henrysson. Darwin, ras och nomadskola: Motiv till kåtaskolreformen 1913. Scriptum 37 (Umeå universitet, 1993); Mörkenstam, Om ”Lapparnes privilegier”; Lantto, Tiden börjar på nytt; P. Lantto. Lappväsendet: Tillämpningen av svensk samepolitik 1885–1971. (Umeå universitet, 2012.) 12
Henrysson. Darwin, ras och nomadskola. 13
Lantto. Tiden börjar på nytt; Lantto. Att göra sin stämma hörd.
skolformer för samer, elevantal och skolämnen samt motiv till skapandet av nomadskolsystemet. David Sjögren har satt nomadskolans skapande i en kontext av romers och resandes utbildning under samma tidsperiod. Sjögren har i sin studie visat att det fanns en rädsla för det som var annorlunda och detta bidrog till särskilda utbildningssystem för vissa minoritetsgrupper. Detta gällde främst romer och resande. Sjögren menar att för samer handlade det i högre grad om att utbildningen skulle knyta an till det som då uppfattades vara samers inneboende förmågor.
Tidigare forskning har kopplat ihop frågan om samers utbildning med den politik som fördes om samer och samers samhällsfrågor. I en sådan kontext har Ulf Mörkenstam lyft fram att nomadskolan fick finnas kvar som särskild utbildningsinstans, trots att motivet att bibehålla samer inom renskötseln inte längre gällde i mitten av 1900talet. Mörkenstam anser att ett nytt motiv lyftes fram som i stället var kopplat till att bevara samiskt språk och samisk kultur. Vad detta innebar i faktiskt mening och vad det var tänkt att samer skulle lära sig i nomad- och sameskolan mellan 1956–2011 har studerats i avhandlingen Utbildning för samer: Ambitioner och praktiker i nomadoch sameskolan mellan 1950-tal till 2010-tal.
Kyrkans styrning till statens styrning
Utbildningsväsenden avsedda för samisk befolkning har skapats av svenska institutioner sedan 1600-talet och då i kyrkans regi. Utbildning för samer drevs på den tiden av ekonomiska och försvarsrelaterade skäl tillsammans med en vilja att sprida kristendomen. Under 1800-talet förstärktes nationsbyggandet och nationalistiska ideologier. I slutet av 1800-talet började den även inkludera den språkliga dimensionen. Det medförde en försvagning av samiskans ställning efter-
14 Henrysson Flodin. Samernas skolgång till 1956. 15 Sjögren. Den säkra zonen. 16
Mörkenstam. Om ”Lapparnes privilegier”, s. 168–175. 17 Svonni. Utbildning för samer. 18 Exempelvis: D. Lindmark. Svenska undervisningsinsatser och samiska reaktioner på 1600och 1700-talen. I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. (Artos Norma bokförlag, 2016), s. 341–344. 19 L. Elenius. Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv. (Studentlitteratur, 2006), s. 26, 75–81.
Vad staten ville lära samer 1956–2011
som majoritetsspråket standardiserades och blev centralt i nationen.
Det var också svenska som eleverna skulle lära sig i skolan. De första utbildningsförsöken handlade om att utbilda unga samiska män till kateketer, till icke prästvigda missionärer och för att under 1700-talet skapa så kallade ”lappskolor”. Det var en utbildningsform, enligt lappskolans instruktion, som skulle lära eleverna flit, lydnad och foglighet. De skulle även övervakas och isoleras och
det var fokus på tidsdisciplin. Denna typ av utbildning har sammankopplats med ett övergripande mål att dominera och ekonomiskt
exploatera Sápmi. Under denna period inrättades en rad försam-
lingar i det samiska området. Under 1800-talet fanns flera olika undervisningsmodeller för samer som syftade till att kristna dem och ge dem olika former av grund-
läggande utbildning. En av dessa undervisningsmodeller var lappskola och en annan bestod av att kateketer reste runt till samiska hushåll för att undervisa. En tredje form var ”priemieundervisning” där
någon i ett hushåll undervisade andra hushåll. Förutom dessa skolformer undervisades samer via Svenska missionssällskapet, vilka i lik-
het med lappskolorna förde en pietistisk pedagogik. Trots flera olika utbildningsförsök ansågs utbildningen för samer vara bristfällig vid sekelskiftet. Dessutom hade hälften av samerna inte deltagit i någon
av utbildningsformerna.
S. Ahonen J. Rantala. Nordens’ Present to the World. I S. Ahonen J. Rantala (red.). Nordic Lights: Education for Nation and Civic Society in the Nordic Countries, 1850–2000. (Finnish Literatur Society, 2001), s. 14. Här beskrivs att dessa processer skedde i alla de länder som innefattas i Sápmi.
D. Lindmark. Pietism and Colonialism. Swedish Schooling in Eighteenth-century Sápmi. Acta Borealia. 23:2, (2006): s. 116–129.
G. Fur. Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700-talen. I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. (Artos Norma bokförlag, 2016), s. 247–248. Här har ekonomiska exploateringen beskrivits handla om bland annat handel på Nordkalotten, beskattning av folk i området och gruvexploatering.
S. Andrezén. Kyrkans undervisning i Lappmarken under 1800-talet: En ständigt pågående process för att finna fungerande arbetsformer. I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. (Artos Norma bokförlag, 2016), s. 372–373.
Se exempelvis: Lindmark Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna; Henrysson och Flodin, Samernas skolgång till 1956.
Anderzén. Kyrkans undervisning i Lappmarken under 1800-talet, s. 374–387; Henrysson Flodin, Samernas skolgång till 1956, s. 4.
B. Norlin. Kolonial utbildning och omvändelsepedagogik vid svenska missionssällskapets lappländska skolinrättningar under 1840-talet. I D. Sjögren J. Westberg (red.). Norrlandsfrågan: Erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi. (Kungl. Skytteanska samfundet, 2015.)
Henrysson Flodin, Samernas skolgång till 1956, s. 7–11.
Skapandet av nomadskolan
Samernas bristande deltagande i undervisningen var en viktig orsak till att skolväsendet för samer förändrades i början av 1900-talet. Precis som för den övriga utbildningen i Sverige ändrades huvudmannaskapet från kyrkan till staten. Utbildningsväsendet för samer var också påverkat av den svenska politik som fördes i andra samiska frågor.
Den skolform som infördes genom 1913 och 1916 års kåtaskolsreformer kom att kallas nomadskola. Skolformen skulle ge fjällrenskötarnas barn en tillräckligt bra utbildning utan att det skulle leda till att de skulle lämna renskötseln. Israel Ruong, en samepolitiker och den första samiska nomadskolinspektören, ansåg att nomadskolförordningen från 1913 gav uttryck för att svenska myndigheter ”visste bäst hur samefolkets liv och kultur lämpligen skulle gestalta sig”. Ruong ansåg att nomadskolans utbildning enbart syftade till att samerna skulle leva ett nomadiserande liv.
Nomadskolan ifrågasattes inte bara av Ruong utan hade fått kritik ända från starten. Bland annat lyftes problemen med nomadskolan upp på det första samiska landsmötet i Sverige 1918. Kritiken handlade om att nomadskolans undervisning hade lägre kvalitet än folkskolans undervisning, som stora delar av den övriga befolkningens barn gick i. En annan kritik var att internaten var ohygieniska och ohälsosamma. Detta bidrog till att nomadskolväsendet utreddes av 1919 års Lappkommitté. De föreslog en ökad utbildningskvalitet genom krav på seminarieutbildning för lärarna, ökad flexibilitet i undervisningens omfattning och undervisningsperiod samt ökat föräldrainflytande över skolgången. Även bofasta samers barn föreslogs få gå i nomadskolan om särskilda skäl förelåg.
28 Svonni. Utbildning för samer, s. 52. 29 Lantto. Tiden börjar på nytt, s. 40–45. 30 Exempelvis: Lantto. Tiden börjar på nytt; Sjögren. Den säkra zonen. 31 Lantto. Tiden börjar på nytt, s. 45; Sjögren. Den säkra zonen, s. 50. 32
I. Ruong. Samerna i historien och nutiden. (Bonnier Fakta, 1982), s. 134–135. Israel Ruong blev nomadskolinspektör 1945. 33 Ruong. Samerna i historien och nutiden, s. 135. 34 Före 1962 fanns ett parallellskolesystem i Sverige. Det innebar att det fanns flera skolformer, såsom realskola, folkskola, flickskola osv. Nomadskolan följde samma stadgar som utfärdades för folkskolan fram till 1962. 35 Henrysson Flodin. Samernas skolgång till 1956, s. 28. Även om nomadskolan kritiserades för boendet, ansåg många fjällrenskötande samer i Norrbotten stöd för nomadskolans boendeform. 36 Seminarieutbildning var en lärarutbildning. 37 Henrysson Flodin. Samernas skolgång till 1956, s. 8, 35–38.
Det skedde gradvisa förbättringar av innehållet i nomadskolan och kring internatboende under 1940-talet. Det berodde bland annat på den kritik som framförts på samernas landsmöte 1937. Nomadskolans standard förbättrades över tid och samtidigt började legitimeringsbasen för nomadskolan, att hålla fjällrenskötarnas barn avskilda från övriga befolkningens barn, betraktas som något ur det förflutna. Dessa förändringar kan kopplas till de processer som skedde i stora delar av Europa efter andra världskriget. Demokratioch jämlikhetsideal hade ökat efter andra världskrigets slut. Ett förändrat synsätt på minoriteter skedde och var en reaktion på tidigare folkmord och förföljelser av olika etniska grupper. I Sverige hade de rasbiologiska argumentens giltighet börjat falna, och det förmyndaraktiga förhållningssätt som präglat svensk administration gällande samiska frågor hade försvagats. Dessa förändringsprocesser och övergripande ideologiska förskjutningar bidrog med stor sannolikhet till ökad inkludering av samer i välfärdssamhället och därmed också till en indirekt effekt som blev den succesiva omdaningen av utbildningsväsendet för samer.
Utbildningsväsendet för samer reformeras
Den tydligaste förändringen av nomadskolan skedde 1962 och innebar att nomadskolan inte längre var ett imperativt skolsystem för den fjällrenskötande befolkningens barn. Processen som föregick nomadskolväsendets reformerande var en reform av det svenska skolväsendet som gick från ett parallellskolesystem till grundskola 1962. Det var en del av de demokrati- och likvärdighetsideal som ledde till
38
Lantto. Att göra sin stämma hörd, s. 206, 241–242. 39
Lantto. Att göra sin stämma hörd, s. 86, 243. 40
Svonni, Utbildning för samer, s. 57; För en allmän diskussion om demokrati och utbildningsutveckling se: B. Lindensjö U. P. Lundgren. Utbildningsreformer och politisk styrning. (HLS förl., 2014). 41
Lantto. Lappväsendet, s. 269. 42
Svonni. Utbildning för samer, s. 57–58. Se även: Mörkenstam, Om ”Lapparnes privilegier”, s. 151–152. 43
Lantto. Lappväsendet, s. 358–381. 44
Dessa processer är sammankopplade till svenska skolväsendets reformer i mitten av 1900talet och del i skapandet av grundskolan. Se exempelvis: Svonni. Utbildning för samer, s. 52–60. 45
Riksdagsbeslut 1962 (Prop. 1962:51; Protokoll första kammaren 25:5; Protokoll andra kammaren 24:191). 46
Beslut om nioårig allmän enhetsskola togs av Riksdagen 1950; Riksdagstryck, Prop. 1950:70, Kungl. Maj:ts proposition nr 1:10, punkt 246; Riksdagstryck, Utskottsutlåtanden 1950, Statsutskottets utlåtande nr 8, punkt 238; Riksdagstryck, Skrivelser 1950, Riksdagen skrivelse nr 8.
att utbildning skulle vara tillgänglig och likvärdig för alla barn i Sverige. I denna anda blev nomadskolväsendet ifrågasatt eftersom det var en separat skolform och därmed föremål för en utredning samtidigt som övriga skolväsenden i Sverige också utreddes.
I Nomadskolutredningen framkom att det rådde oenighet om nomadskolans framtid. De olika ståndpunkterna gällde bibehållande eller nedläggning av nomadskolan. Den senare baserades på argumenten om att alla barn i Sverige skulle ha likvärdig utbildning och att det var för kostsamt att ha ett eget skolväsende för samers barn eftersom de var så få.
Nomadskolan fick finnas kvar trots att majoriteten av olika utbildningsvarianter togs bort i Sverige till förmån för ett gemensamt grundskolväsende. Nomadskolans fortsatta existens byggde på att den skulle vara frivillig, likställd med grundskolan, med den skillnaden att nomadskolan skulle ge stöd för samiska språk och samisk kultur. En kompromiss mellan olika idéer gjorde att utbildningsväsendet för samer fick finnas kvar.
Nomadskolans existens föranledde en ny utredning på 1970-talet. Även denna gång var frågan om det var ekonomiskt försvarbart att behålla skolformen med det som betraktades vara ett för lågt elevunderlag. Utfallet blev återigen att nomadskolan fick finnas kvar så länge som samerna själva önskade detta.
Samhällsmedborgare och samiska gemenskaper
Den kamp som finns mellan ideologier i ett samhälle påverkar utbildningens innehåll. Processer påverkar tolkning och urval av kunskaper, samt vilken kunskap som ska räknas som giltig och eftersträvansvärd inom utbildningen. I detta kapitel har en läroplansteoretisk fond använts för att analysera och kontextualisera utbildningen för samer. Det innebär att begreppet läroplan har en mycket vidare betydelse än det skrivna dokument som organiserar och uttrycker förväntningar
47 Av de fem sakkunniga i SOU 1960:41. Samernas skolgång. Betänkande av 1957 års nomadskolutredning. Stockholm 1960, fanns två samer med. Dessa var Ibba Åstot och Israel Ruong. 48 SOU 1960:41, 64–86; Lantto. Att göra sin stämma hörd, s. 77–87; Sjögren. Den säkra zonen, s. 131. 49 Svonni. Utbildning för samer, s. 59–65; Riksdagsbeslut 1962; SFS 1967:216. Kungl. Maj:ts nomadskolstadga. 50 SOU 1975:99, 195. Hänvisning till Skolöverstyrelsens (SÖ:s) utredningsgrupp (Vissa frågor angående den regionala ledningen av skolväsendet i Norrbottens län. Stencil 1974-03-21).
på kunskaper. Läroplansforskning kan handla om idéer om vad ett samhälle är, vad den formella läroplanen är ett uttryck för, hur lärare förstår den formella läroplanen, hur den implementeras i undervisningen eller hur elever upplever och förhåller sig till läroplanen. Läroplanen kan inte anses vara direkt styrande för hur utbildningspolitiska mål når ut till undervisningen. Den kan betraktas som en brygga mellan politiska mål och undervisning. Studien är främst gjord på den formella läroplanens innehåll och inkluderar i begränsad omfattning implementering i undervisning.
För att kunna analysera vilka gemenskaper som framträtt i läroplanerna och vad de skapat för grund till identitet, har Thomas Hylland Eriksens och Benedict Andersons teorier om identifikation och föreställda gemenskaper använts. Identifikation är grundat på samhörighet och kan göras av andra eller självvalt. När det görs av andra kallas det för kategorisering, yttre identifikation, och när det är självvalt kallas det inre identifikation.
Enligt Rogers Brubaker har en majoritetsbefolkning ofta möjlighet att kategorisera andra än den egna gruppen. Föreställda gemenskaper syftar på att människor inom en nation exempelvis känner en viss grad av samhörighet trots att de aldrig har träffats. Hylland Eriksen inkluderar även etniciteter i begreppet eftersom han menar att både nationella och etniska identiteter är skapade i relation till andra kollektiva identiteter. Det innebär att det inte kan finnas en nation eller etnicitet om det inte finns andra nationer eller etniciteter. För denna studie innebär det att samer i Sverige skulle kunna identifiera sig både inom ramen för nationen Sverige och en etnisk gemenskap som sträcker sig över de fyra nationerna Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Utöver detta innebär den etniska dimensionen att man kan känna samhörighet med exempelvis en grupp, etnicitet eller minoritet.
51
T. Englund. Läroplanens och skolkunskapens politiska dimension. (Daidalos, 2005), s. 143. 52
J. I. Goodlad et al. The Domains of Curriculum and Their Study. Curriculum Inquiry. I J. I. Goodlad et al. (red.). The Study of Curriculum practice. (McGraw-Hill Book Company, 1979), s. 43–76. 53
B. Lindensjö U. P. Lundgren. Utbildningsreformer och politisk styrning. (HLS Förlag, 2000), s. 15–16. 54
T. Hylland Eriksen. Etnicitet och nationalism. (Nya Doxa, 2007), s. 14. 55
R. Brubaker. Ethnicity without groups. European Journal of Sociology, 2 (2002). 56
B. Anderson. Imagined communities: Reflections on the origin and spread of nationalism. (Verso, 2006.) 57
T. Hylland Eriksen. Rötter och fötter: Identitet i en ombytlig tid. (Nya Doxa, 2004); Hylland Eriksen, Etnicitet och nationalism, 2004, s. 14.
Den tidsmässiga avgränsningen är 1950-talet till 2010-talet där den innehållsmässiga avgränsningen utgörs av läroplans-, kursplansinnehåll och reseberättelser för nomad- och sameskolan. Materialet är läroplaner och kursplaner för nomad- och sameskolan 1956, 1969, 1994/1996 och 2011. Det ingår dessutom arkivmaterial som rör sommarundervisning för nomadskolan under 1950- och 1960-talet.
Komparativ metod har använts för att tydliggöra likheter och skillnader mellan olika tidsmässiga kontexter. En annan metod är tematisk analys som använts för att definiera övergripande teman i kursplaner för nomad- och sameskolan. Kursplansinnehåll inom en och samma läroplan slogs samman till en textmassa för att möjliggöra jämförelser mellan de olika läroplanerna. Teman skapades i en process med flera steg där bland annat liktydig information sammanfördes till teman. Analys av tema gjordes i relation till de teoretiska ramverken.
Textanalys gjordes av Läroplan för sameskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (Lsam11) i syfte att identifiera utbildningsinnehåll och samiska gemenskaper utifrån specifika ord, meningar och textpassager. Ytterligare material var nationell och internationella lagstiftningstexter kopplade till utbildning, urfolk och minoriteter. Dessa texter jämfördes med analys av läroplaner för att undersöka hur de harmoniserar med lagstiftning som gäller samer. Arkivmaterialet processades genom initial genomgång, urval av relevant empiri för att kunna analysera utbildningsinnehåll och utbildningsmetoder.
58 Svonni, Utbildning för samer, s. 88. 59 D. Cohen M. O’Connor. Comparison and History: Europe in Cross-National Perspective. (Taylor Francis Group, 2004), s. xi; H-G. Haupt J. Kocka. Comparative History: Methods, aims, problems. I D. Cohen M. O´Connor (red.). Comparison and History: Europe in Cross-National Perspective. (Taylor Francis Group, 2004), s. 24. 60 V. Braun V. Clarke. Using thematic analysis in psychology. Qualitative research in psychology, 3:2 (2006), s. 77–101. 61 V. Braun V. Clarke. Using thematic analysis in psychology. 62 T. Englund. Läroplanens och skolkunskapens politiska dimension. (Göteborg: Daidalos, 2005); J. I. Goodlad et al. The Domains of Curriculum and Their Study. I. J. I. Goodlad et al. (red.). Curriculum Inquiry. The Study of Curriculum practice (McGraw-Hill Book Company, 1979); B. Lindensjö U. P. Lundgren. Utbildningsreformer och politisk styrning. (HLS Förlag, 2000); B. Anderson. Imagined communities: Reflections on the origin and spread of nationalism. (Verso, 2006); Hylland Eriksen. Rötter och fötter; Hylland Eriksen. Etnicitet och nationalism. 63 Svonni. Utbildning för samer, s. 93.
Etiska överväganden
De etiska perspektiv som använts är utvecklade av exempelvis Linda Tuhiwai Smith, Margaret Kovach och Martin Nakata. Dessa etiska perspektiv har kompletterat de nationella forskningsetiska principerna och bidragit med reflektioner över hur forskning kan bidra till samisk utbildning och det nationella utbildningssystemet som samisk utbildning ingår i. För att lyfta fram samisk representation har ett läroplanskomplement med samiska perspektiv (Sák96) inkluderats i studien. Ovan nämnda forskare med flera har också bidragit med insikter om att tankar, kunskaper, världsåskådningar och historiska skeenden är tolkningar. Dessutom är det viktigt att nämna att de som besitter makt att besluta om vad som räknas som giltig kunskap är oftast de som koloniserat urfolks områden.
Det samer skulle lära sig
Utbildningsinnehåll som gäller samisk tematik har minskat och förändrats i nomad- och sameskolan från 1950-talet fram till 2010-talet. Det har skett genom reducering av antalet kursplaner för nomadoch sameskolan (se figur 1). I läroplanen från 1956 fanns fyra kursplanerna; hembygdskunskap för nomadskolan, nomadkunskap, samisk slöjd och samiska språk. I läroplanen från 1969 fanns tre kursplaner; samiska, samisk slöjd och konsthantverk och en samiskt anpassad kursplan i orienteringsämnet. I och med införandet av en ny läroplan 1994 hade antalet kursplaner med samisk tematik minskat till en kursplan för ämnet samiska. Sedan dess har det fortsatt vara
64
L. T. Smith. Decolonizing Methodologies: Research and Indigenous Peoples. (Zed Books, Bloomsbury Publishing Plc., 2021); M. Kovach. Indigenous Methodologies: Characteristics, Conversations, and Contexts. (University of Toronto Press, 2009); M. Nakata. Disciplining the Savages: Savaging the Disciplines. (Aboriginal Studies Press, 2014.) 65
B. Evjen D. R. M. Beck. Growing indigenous influence on research, extended perspective, and a new methodology: A historical approach. Mapping Indigenous Presence: North Scandinavian and North American Perspectives. (The University of Arizona Press, 2015), s. 48–51; L. T. Smith. Decolonizing Methodologies. Research and Indigenous Peoples, (New York Zed Books, New York, 2012). 66
Smith. Decolonizing Methodologies; Kovach. Indigenous Methodologies: Characteristics, Conversations, and Contexts; B. Chilisa. Indigenous Research Methodologies. (Sage Publications, Inc., 2012.) 67
Hembygdskunskap var ett ämne som också fanns i folkskolan, men den var anpassad för nomadskolan och därav räknas som en egen kursplan. Den gällde årskurs 1–3. Nomadkunskap gällde för årskurs 4–6, eller 7 om de skolor som hade ett sjunde läsår. Samisk slöjd kallades i Up56 för ”Lappslöjd” och Samiska språk för ”Lappska”.
enbart en läroplan med samisk tematik. Det gäller även för den senast utgivna läroplanen Läroplan för sameskolan samt för förskoleklassen och fritidshemmet, 2022 (Lsam22). Förutom minskat antal kursplaner har även kunskapsstoffet i läroplaner och kursplaner minskats och förändrats över tid.
Figur 1 Förändring av kursplaner i nomad- och sameskolan 1956–2011
Figuren visar på hur antalet kursplaner minskat från fyra till en kursplan och att benämningen på kurs planer förändrats över tid. Källa: Figur tagen från Svonni Utbildning för samer, s. 110.
Renskötsel i skolpraktik
På 1950-talet var renskötselkunskaper och socialisering till ett renskötarsamhälle relevant i nomadskolan. Det har framkommit genom studier av både läroplaner och arkivmaterial om nomadskolans avslutande fältstudiekurs i årskurs sex och sju som fanns under 1950och 1960-talen. Utformningen av fältstudiekursen innebar att eleverna bodde i fjällmiljö under sommaren i fem veckor. Kursen byggde på kunskaper som presenterats i klassrummet och inkluderade exempelvis växtlighet, landskapsformationer och renarnas vandringsleder. Fältstudiekursen planerades av lärare och utfördes i nära samarbete med samebyar och renskötare i området där kursen hölls. Kursupp-
68 C. Svonni. The Swedish Sámi boarding school reforms in the era of educational democratisation, 1956 to 1969, Paedagogica historica, 59:5 (2023): s. 799–817. 69 Lsam22, Läroplan för sameskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, Skolverket, 2022, s. 204–218. 70 Svonni. Utbildning för samer, s. 109–111.
lägget innebar exkursioner med lärare, uppförande av herbarium och modeller av exempelvis rengärden samt skrivande av texter. Metoderna känns igen från reformpedagogiken. Den andra delen var elevdeltagande i renskötselarbete och att lära sig om renskötares berättelser om exempelvis renskötsel i andra områden eller äldre tid. Det var ett traditionsburet förmedlingssätt som utgick från renskötselpraktik och gick att sammanföra med reformpedagogiska metoder. I undervisningen fanns ett samiskt inflytande genom att renskötare ledde delar av undervisningen.
Från renskötsellagstiftning till samisk kultur
I läroplanerna från 1956 (Up56) och 1969 (Lgr69 II: Same) var renskötselinnehåll centralt. Eleverna skulle bland annat få lära sig om renens biologi, renbete i relation till berggrund, jordmån och växtlighet. Renskötselkunskaper innebar också kunskaper om gränserna för betesområden både i relation till andra renskötselgrupper och i förhållande till renbetesområdena i renskötargrupper i Norge. Något överraskande var att elever i årskurs fem, sex och sju skulle lära sig om nationell och internationell lagstiftning i form av 1928 års renbeteslag och 1919 års renbeteskonvention. Förutom ovanstående framgick det att den sociala kontexten i Up56 var ett renskötarsamhälle med dess bostadsformer, klädskick och omgivningsbeskrivningar.
Läroplansinnehåll speglar samhällsförändringar
De ideologiska och konkreta samhällsförändringar som skedde i mitten av 1900-talet har avspeglats i läroplanerna. Ett tydligt exempel är att skolreformen, med en grund i demokratisering och jämlikhetsideal, bidrog till att samiska elever med olika bakgrund efter 1962 hade rätt att välja mellan utbildningsväsendet för samer eller grundskola. I och med reformen skulle dessutom utbildningsväsendet för
71
Svonni. Utbildning för samer, s. 101–102. 72
D. Sjögren C. Svonni. Samiska fältstudier: undervisningspraktiker och principer för kunskapsöverföring i nomadkunskapsämnets implementering 1950–1970. Artikel i Svonni, Utbildning för samer. 73
Lgr69 II: Same kommer i den fortsatta texten att benämnas Lgr69. 74
Svonni. The Swedish Sámi boarding school reforms. 75
Riksdagsbeslut 1962; SFS 1967:216. Kungl. Maj:ts nomadskolstadga.
samer bli likvärdig med grundskolan. Det kan ifrågasättas om så blev fallet eftersom grundskolans omfattning i tid var nio år medan nomadskolans och sameskolans omfattning ända sedan 1962 varit sex år.
En parentes i samisk skolhistoria var samehögstadiet i Gällivare som fanns mellan mitten av 1960-talet till mitten av 1980-talet. Dit flyttade samiska elever från olika orter i landet efter att ha gått ut nomadskolans årskurs sex.
Genom nomadskolreformen och det fria valet av skolgång för samiska elever förändrades elevunderlaget. Det avspeglades i kursplansinnehållen genom att eleverna inte längre skulle socialiseras till att bli renskötare utan i stället få kunskaper om renskötsel. Men det är värt att notera att renskötseln fortsatte att betraktas som central för samisk kultur även efter reformen. Andra centrala kulturelement som skrevs fram var duodji, samisk slöjd och konsthantverk och naturen. Ett annat var politiken som gällde renskötselns rationalisering, något som var aktuellt under 1960-talet. I Lgr69 ingick kunskaper om: ”Renen som köttproducent […] försäljning till slakterier […] renslakterier, besiktning och klassificering samt prisbildning på renkött”.
Ytterligare ett exempel var det ökade antalet intrång i Sápmi. Intrången som fanns med i läroplanen1956 var jakt, fiske, vattenregleringar och skogsindustri vilket 1969 kompletterades med gruvindustri, vägar, turism, fritidsintressen och nationalparker. Dessa ämnen beskrevs som intressekollisioner med rennäringen. De samiska barnen skulle lära sig att renskötseln skulle anpassas till samhälleliga förändringar. Innehållet som anger att renskötseln skulle anpassas till övriga industrier ger även ett implicit budskap om att samiska näringar och samiskt samhällsliv var av sekundär betydelse i relation till majoritetssamhällets industrier och intressen.
76 C. Svonni. Samisk utbildning i förändring: nomadskolan och processen för samer att bli likvärdiga samhällsmedborgare. I M. Liliequist C. Cocq (red.). Samisk kamp: kulturförmedling och rättviserörelse. (Bokförlaget H: ström – Text Kultur, 2017), s. 223–251. 77 C. Svonni. Att öka samiskt inflytande och återaktualisera traditionella kunskaper: Sák96 och den samiska utbildningsambitionen i relation till Lpo94. Nordic Journal of Educational History, 10:1 (2023): s. 115–143; Vissa nomadskolors undervisning omfattade sju år. 78 Svonni, The Swedish Sámi boarding school reforms, s. 799–817. 79 Ex: Renutredningen, Renskötselns organisation och renprodukternas marknadsförande. Betänkande avgivet av Renutredningen, 1960. 80 Läroplan för grundskolan 1969 II Supplement Sameskolor. Lgr69 II: Same. Skolöverstyrelsen 1970, 11. 81 Läroplan för grundskolan 1969 II Supplement Sameskolor. Lgr69 II: Same. Skolöverstyrelsen 1970, 7, 11–14; Svonni, Utbildning för samer, s. 100.
Samiska språkets förändringar i läroplaner
Genom att följa läroplaner över tid kan vi se att förändringen i attityd gentemot samiska språket i läroplaner exponerats. På 1950-talet betraktades samiskan som en sammanhållande faktor mellan samiska grupper, men undervisades i maximalt en timme per vecka och kunde även tas bort. Från slutet av 1960-talet skulle undervisningen i samiska ge eleverna en positiv attityd gentemot samisk kultur och samiska språk. Det undervisades maximalt i två timmar per vecka. Från och med 1994 blev samiska språk det enda ämnet med egen kursplan i sameskolan. Samiska var formulerad för att användas i hemmet, medan svenska var till för att användas i bland annat akademiska sammanhang och i övriga samhället. En annan skillnad mellan de svenska och samiska kursplanerna gällde organisering av första- och andraspråksundervisning. För svenska fanns det två skilda kursplaner för de olika varianterna, medan det för samiska bara fanns en kursplan som omfattade båda varianterna. En annan skillnad mellan språkundervisning i samiska och i svenska var att den samiska undervisningen skulle ske inom ramen för kurserna skolans val, språkval och elevens val medan svenska var inlagd som ett obligatoriskt ämne i läroplanen. Detta visar på skillnader i utbildningsstatus mellan de två olika språken.
Även i läroplanen från 2011 fanns det enbart en kursplan för samiska, medan det fanns två för svenska. Det gäller även för den nuvarande läroplanen Lsam22. Samiska språk är också fortsatt den enda unika kursplanen för sameskolan i förhållande till grundskolans kursplaner.
Samiskt aktörskap påverkar utbildningsinnehåll
Det tog över 80 år från nomadskolans grundande innan Sameskolstyrelsen formellt fick utforma kursplansinnehållet för den samiska undervisningen. Det skedde i form av ett kursplanskomplement. Komplementet, här kallat Sák96, till Läroplan för det obligatoriska skolväsendet 1994 (Lpo94), syftade till att ge förslag på hur ”samiska
82
Svonni. Att öka samiskt inflytande, s. 125. 83
Svonni. Utbildning för samer, s. 99–105, 110, 116–117; Lgr 11; Lsam11; Lgr 22; Lsam22. 84
Kursplanskomplementet gavs ut av Sameskolstyrelsen och Skolverket 1997.
perspektivet” skulle kunna tas tillvara i undervisningen. Det var första gången i samisk skolhistoria som lärare i nomad- eller sameskolan fick en officiellt antagen skriftlig vägledning om hur samiska undervisningsinslag kunde implementeras i relation till den svenska läroplanen. Tillägget var dock inte obligatoriskt.
Det fanns fem framträdande teman i Sák96. De var samisk språkutveckling, naturbundenhet, kritik av storsamhället, samiska samhällskontexter och samisk kultur. Första temat, samisk språkutveckling, var i Sák96 viktigt i både privata och offentliga kontexter, medan samiska i Lpo94 syftade till att användas i den privata sfären. Andra temat, naturbundenhet, lyfte fram ett nära samband mellan samiska levnadssätt i relation till naturmiljöer. Naturen skrevs även fram som en viktig pedagogisk arena för överföring av traditionella kunskaper. Detta skiljde sig från Lpo94 som i stället presenterade lärandemiljöer i förhållande till västerländska, europeiska och svenska samhällssystem. I tredje temat, kritik av storsamhället, fanns en kompletterande historieskrivning som inkluderade kolonial inverkan på Sápmi. Det inbegrep intrång på samiska marker som lett till förluster av traditionella kunskaper, språk, kultur och näringar. Temat inkluderade ökat samiskt samhällsinflytande i samiska frågor. Det fjärde temat, samiska samhällskontexter, erbjöd en vidgad syn på samer i förhållande till den relativt generella beskrivningen av samer i Lpo94. I Sák96 framkom tre nivåer av samhällkontexter, lokal, nationell och global. Lokala kontexter var kopplade till renskötarsamhället, duodji, olika boendeformer, matkultur och närliggande natur. Nationella var i relation till Sápmi, som sågs som en gemensam samhällsplatå, uppdelad i fyra länder. Eleverna skulle få kunskaper om att samer hade olika former av livsnäring och olika samhälleliga villkor. Den globala kontexten handlade om samer som urfolk i en internationell kontext. Det femte temat, kultur, beskrev olika dimensioner av samisk kultur. Den första dimensionen handlade om samisk livsföring såsom renskötsel, jakt, fiske och duodji – alla kopplade till natur och naturresurser och del av samisk kultur. Andra dimensio-
85 Sameskolan: Kursplaner, timplan och kommentarer (Skolverket, 1996), 5, härefter kallat Sák96. Valet av förkortning med á i Sák96 markerar att det är samiska kursplaner med samiska perspektiv. Jfr Sápmi och Sámi i nordsamiska (det språkområde författaren tillhör). 86 Svonni. Att öka samiskt inflytande och återaktualisera traditionella kunskaper, s. 125. 87 Svonni. Att öka samiskt inflytande och återaktualisera traditionella kunskaper, s. 125; Svonni, Utbildning för samer, s. 102. 88 Svonni. Att öka samiskt inflytande och återaktualisera samiska traditionella kunskaper, s. 125–135.
nen av samisk kultur handlade om traditionella livsmönster som hur kunskapsöverföring sker mellan generationer. Exempel på delar av livsmönstret var maträtter, jojk och språk. Den tredje dimensionen var sociala relationer, tankar, känslor, erfarenheter och värderingar. Detta var kopplat till den första dimensionen. Skillnaden mellan Lpo94 och samiskt perspektiv på samisk kultur var att Sák96 nyanserade bilden av samisk kultur medan Lpo94 förhöll sig mer övergripande till samisk kultur, vilken skulle ses på i relation till majoritetskulturen.
I den följande läroplanen från 2011 och den nu gällande från 2022 finns inte något samiskt perspektiv. Som nämnts ovan finns en kursplan som är specifik för sameskolans undervisning. De övriga direktiven som särskiljer sameskolan från grundskolan är direktivet att ”Sameskolan ska förmedla det samiska samhällets och urfolket samernas, normer, värdegrund, traditioner och kulturarv till eleverna”. För sameskolans elever gäller även att eleverna efter genomgången sameskola ”kan tala, läsa och skriva samiska samt är funktionellt tvåspråkig”. I sammanhanget kan nämnas att eleverna efter sameskolans avslut ska kunna ”använda det svenska språket i tal och skrift på ett rikt och nyanserat sätt”. Citaten är exempel från de olika kursplanerna och visar på att det ställs högre krav på kunskapsnivå i det svenska språket än i samiska språk.
Läroplanens roll i formandet av samiska gemenskaper
Utbildning för samer har ur ett läroplansteoretiskt perspektiv bidragit med underlag för samiskt identitetsskapande och samisk samhällssyn. Det har att göra med att läroplanen som dokument är en brygga mellan politiska beslut och undervisningspraktik. Studier av kontinuiteter och förändringar av nomad- och sameskolans läroplaner har visat att läroplanerna har speglat både samhällsomdaning och strömlinjeformning av svenskt skolväsende. Samtidigt har det specifikt samiska kunskapsstoffet minskats till förmån för ett mer allmänt kunskapsstoff.
89
Svonni. Att öka samiskt inflytande och återaktualisera samiska traditionella kunskaper, s. 133. 90
Lsam22, 1. Skolans värdegrund och uppdrag. 91
Lsam22, 2.2 Kunskaper, Mål. 92
Ibid. 93
Jfr Lindensjö Lundgren. Utbildningsreformer och politisk styrning, s. 15–16. 94
Svonni. Utbildning för samer, s. 111.
Att nomadskolan gick från att vara en skola för undervisning av fjällrenskötares barn till att bli en skola för att stödja språk och kultur har lyfts fram både i utredningar och av flera forskare. Läroplansstudierna har bidragit med att visa att renskötselkunskaper var centrala under 1900-talets mitt, men har sedan minskat i omfång. Läroplansanalyser har dessutom skapat förståelse för var renskötselkunskaper innebar. Det är viktigt eftersom tidigare elever i nomadskolan uttryckt att de trodde att de skulle lära sig att bli renskötare, men egentligen kom längre ifrån renskötseln genom nomadskolutbildningen. Det kan tänkas bero på två orsaker. Den ena orsaken kan vara att utbildningen främst var utformad för en klassrumsmiljö och den praktiska renskötselutbildningen var mycket begränsad. Den andra kan bero på att innehållet i läroplanerna hade ett stort fokus på renens och växternas biologi, geografi och ekologi, kunskaper om samebyarnas administration, men också kunskapsstoff om gränser. Det sistnämnda innebar undervisning i vart renarna fick beta under olika årstider. Det innebar gränser mellan olika samebyar, mellan samebyar och andra näringar samt gränsdragning till det norska renbetet. Fokus på rennäringslagstiftningar har suddats ut i läroplaner från 1990-talet och framåt. I de senare läroplanerna har i stället samers urfolksrättigheter aktualiserats.
Utbildningsdirektiven kan även förstås i relation till att skapa kollektiva gemenskaper, i det här fallet samiska gemenskaper. Kategorisering, yttre identifikation, av fjällrenskötare som ”äkta samer”, som är synbara i renbeteslagarna från 1886 och 1898, har genomsyrat nomadskolans utformning. Att eleverna under 1950- och 1960-talen även var på fem fältstudieveckor vid olika renskötselarenor där samers kunskapspraktiker inlemmades i nomadskolpraktiken, kan även ha medfört en inre identifikation till renskötselgemenskapen. Från 1960-talet aktualiserades renskötselns rationalisering och blev del av utbildningsstoffet i nomadskolan. Det medförde att eleverna även i skolan fick med sig att renskötseln skulle moderniseras och det bildar därmed en ny form för renskötselgemenskapen. Även fler samiska
95 SOU 1960:41; Lantto, Tiden börjar på nytt; Lantto. Lappväsendet; Mörkenstam. Om ”Lapparnes” privilegier; Sjögren. Den säkra zonen. 96 Svonni. Utbildning för samer, s. 18. 97 Svonni. Att öka samiskt inflytande och återaktualisera samiska traditionella kunskaper. 98 Svonni. Att öka samiskt inflytande och återaktualisera samiska traditionella kunskaper, s. 116. 99 Svonni. Utbildning för samer, s. 118. 100
Svonni. Utbildning för samer, s. 101–102, 112; Hylland Eriksen. Rötter och fötter; Hylland Eriksen. Etnicitet och nationalism.
grupper inkluderades i läroplanen från 1969 vilket bidrog till ett vidgat synsätt på samiska gemenskaper.
Den samiska gemenskapen som uttrycktes i läroplanen från 1994 var främst en språklig gemenskap. Det beror dels på att det samiska kunskapsstoffet nu hade övergått till enbart en kursplan – samiska språk. Dessutom har samiska språk varit ett viktigt motiv till ett särskilt utbildningsväsende för samer sedan 1962. En samisk gemenskap baserad på samiska språk är inkluderande eftersom det är något alla kan studera. Men det kan också betraktas som exkluderande då förutsättningarna för att studera samiska är omgärdade av olika hinder.
Det samiska komplementet Sák 96 erbjöd flera olika samiska
gemenskaper, trots att renskötselgemenskapen var tydligast. De andra gemenskaperna som framstod i analysen var språkliga, samer som del av kolonial historia och flera olika samhällskontexter där den vidaste formen av gemenskap var urfolksgemenskapen.
I Lsam11 fanns en ny logik för undervisningen. Till skillnad från de tidigare läroplanerna, som på olika sätt försökt anpassa innehållet till det som betraktats vara samiska kollektiva gemenskaper, var Lsam11 i stället uteslutande baserad på språkliga kunskaper, med något omnämnande om vad samisk kultur kunde vara. Den samiska gemenskapen ramades tydligt in av den nationella läroplansstrukturen, vilket gjorde att ”samiska kulturspecifika kunskaper, tankesätt, och omvärldssyn fick ett högst avgränsat utrymme”.
Slutsats
Denna studie har visat att utbildning för samer har speglat både renskötselns förändringar och de övergripande samhällsidealen om demokratisering och likvärdighet. Renskötselns förändring, från att vara ett sätt att leva i början av 1900-talet till att börja betraktas som ett yrke från och med 1960-talet, har tydligt påverkat utbildningen för samer. Även ökade intrång på samiska traditionella marker blev en del av undervisningsinnehållet i nomad- och sameskolan. Utbildningsfrågan för samer har sedan 1980-talet separerats från renskötselfrågorna för att i stället behandlas i överensstämmelse med svenska
101
Svonni. Utbildning för samer, s. 118. 102
Svonni. Utbildning för samer, s. 119.
skolfrågor. Sameskolans undervisning blev inkluderad i grundskolans utformning och utveckling, vilket har lett till minskat specifikt innehåll i sameskolans läroplan.
Det tycks vara en svår uppgift att skapa läroplansinnehåll för skolformer som ska ta hänsyn till flera olika kollektiva gemenskaper, som den nationellt svenska och samiska gemenskapen. I skapandet av läroplanerna förefaller innehåll som kopplas till samisk gemenskap fått stå tillbaka. Det har medfört att samisk kunskapslogik och samiska sätt att betrakta historiska processer och händelser ihop med samtida samhällsfenomen utelämnats från läroplanen. Bristen gör att samiska barn och ungdomar inte får stöd för identifikation med det samiska genom utbildningen, något de har rätt till enligt svensk lag. Det väcker oundvikligen frågan om vilka följder det får när eleverna inte får kunskaper i exempelvis historia och samhällskunskap utifrån samiska perspektiv. Jag menar att även om det arbetas med att öka inkluderingen inom utbildning, behövs det bättre stöd för samiska kunskapsgods och kunskapslogiker. Det kan göras genom att skapa nationella kursplaner där både urfolks- och minoritetskunskaper inkluderas. Utbildning reproducerar bilden av vad samhället är och vad som är viktigt, vilket också leder till skapande och reproduktion av samers syn på sig själva och sin plats i samhället.
Inom utbildningsforskning finns det behov av mer forskning för att förstå kopplingen mellan det allmänna kunskapsgodset i utbildningen i relation till samers syn på sig själva och samiska samhällen. Andra forskningsprojekt som skulle bidra med kunskaper om samisk utbildning är de processer som föregått skapandet av läroplaner för samisk utbildning. Sådan forskning skulle ge kunskaper om vilka idéer som medverkat till undervisningsstoffet för samisk utbildning. Ett relativt outforskat fält är utbildning för samer utanför nomad- och sameskolsystemet och samers erfarenheter av folkskola och grundskola.
103
Jfr SÖ 2000:2 artikel 5, artikel 12.
Åtgärdsförslag
• Utveckla nationella kursplaner för urfolks- och minoritetskunska-
per. Dessa bör inkluderas i både sameskola och övriga skolformer
för att öka förståelsen för samers livsvillkor och historia, och för
att uppfylla samers rätt till utbildning på sina egna villkor. • Inför fler obligatoriska kursplaner med samiska perspektiv i same-
skolan. Den nuvarande sameskolan har endast en unik kursplan
– i samiska språk – vilket innebär att övrigt samiskt kunskaps-
innehåll är marginellt. Flera obligatoriska kursplaner med samiska
perspektiv skulle bidra till att säkra överföring av samiska kunskapssystem, samhällssyn, historieuppfattningar och kulturella praktiker.
• Stärk samiskt inflytande vid utformning av läroplaner och kurs-
planer. Varaktigt samiskt inflytande bör säkerställas och formali-
seras för att kultur- och samhällsrelevanta kunskaper för samer
ska kunna överföras i den formella undervisningen.
Referenser
Ahonen, S. Rantala, J. Nordens’s Present to the World. I Ahonen, S.
Rantala J. (red.). Nordic Lights: Education for Nation and Civic Society in the Nordic Countries, 1850C2000 (Finnish Literature Society, 2001), s. 9–28.
Anderson, B. Imagined communities: Reflections on the origin and
spread of nationalism. (Verso, 2006.)
Andrezén, S. Kyrkans undervisning i Lappmarken under 1800-talet:
En ständigt pågående process för att finna fungerande arbetsfor-
mer. I Lindmark, D. Sundström, O.(red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna (Artos Norma
bokförlag), s. 371–402.
Bernstein, B. Pedagogy, Symbolic Control and Identity: Theory,
Research, Critique. Revised Edition. (Rowman Littlefield
Publishers, inc, 2000.)
Braun, V. och Clarke, V. ”Using thematic analysis in psychology”.
Qualitative research in psychology, 3:2 (2006): s. 77–101. Brubaker, R. Ethnicity without groups. European Journal of Socio-
logy. 2. (2002.)
Chilisa, B. Indigenous Research Methodologies. (Sage Publications,
Inc., 2012.)
Cohen, D. O’Connor, M. Comparison and History: Europe in Cross-National Perspective. (Taylor Francis Group, 2004.)
Elenius, L. Nationalstat och minoritetspolitik: Samer och finskspråkiga
minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv. (Studentlitteratur, 2006.)
Englund, T. Läroplanens och skolkunskapens politiska dimension.
(Daidalos, 2005.) Evjen, B. Beck, D. R. M. Growing indigenous influence on research,
extended perspective, and a new methodology: A historical
approach. Mapping Indigenous Presence: North Scandinavian and
North American Perspectives. (The University of Arizona Press, 2015), s. 40–69.
Goodlad, John I. et al. The Domains of Curriculum and Their Study.
I Goodlad, J. et al. (red.). Curriculum InquiI Goodladudy of Curriculum practice. (McGraw-Hill Book Company, 1979), s. 43–76.
Haupt, H-G. Kocka, J. Comparative History: Methods, aims,
problems. I Cohen, D. O’Connor, M. (red.). Comparison and
History: Europe in Cross-National Perspective. (Taylor Francis Group, 2004), s. 51–69.
Hylland Eriksen, T. Etnicitet och nationalism. (Nya Doxa, 2007.) Hylland Eriksen, T. Rötter och fötter: Identitet i en ombytlig tid.
(Nya Doxa, 2004.) Henrysson, S. Flodin, J. Samernas skolgång till 1956. Scriptum 35.
(Umeå universitet, 1992.) Henrysson, S. Darwin, ras och nomadskola: Motiv till kåtaskolrefor-
men 1913. Scriptum 37. (Umeå universitet, 1993.)
Kovach, M. Indigenous Methodologies: Characteristics, Conversations,
and Contexts. (University of Toronto Press, 2009.)
Lantto, P. Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska
mobilisering i Sverige 1900–1950. (Umeå universitet, 2000.)
Lantto, P. Att göra sin stämma hörd. Svenska Samernas Riksförbund,
samerörelsen och svensk samepolitik 1950–1962. (Umeå universitet,
2003.)
Lantto, P. Lappväsendet: Tillämpningen av svensk samepolitik 1885–1971. (Umeå universitet, 2012.)
Lindensjö, B. Lundgren U. P. Utbildningsreformer och politisk
styrning. (HLS Förlag, 2000.)
Lindensjö, B. Lundgren, U. P. (2014.) Utbildningsreformer och
politisk styrning. (HLS förl., 2014.)
Lindmark, D. Pietism and Colonialism. Swedish Schooling in Eigh-
teenth-century Sápmi. Acta Borealia.2006, 23:2 (2006): s. 116–129. Lindmark, D. Sundström, O. (red.). De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna. (Artos Norma bokförlag,
2016.) Mörkenstam, U. Om ”Lapparnes privilegier”. Föreställningar om
samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997. (Stockholms universitet,
1999.) Nakata, M. Disciplining the Savages: Savaging the Disciplines. (Abori-
ginal Studies Press, 2014.)
Norlin, B. Kolonial utbildning och omvändelsepedagogik vid svenska
missionssällskapets lappländska skolinrättningar under 1840-talet.
I Sjögren, D Westberg, J. (red.). Norrlandsfrågan: Erfarenheter
av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi. (Umeå:
Kungl. Skytteanska samfundet, 2015), s. 195–222. Norlin, B. Sjögren, D. Kyrkan, utbildningspolitiken och den
samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900. Inflytande,
vägval och konsekvenser? I Lindmark, D Sundström, O. (red.).
De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. (Artos Norma bokförlag, 2016), s. 403–438.
Omma, L. Ung same i Sverige: Livsvillkor, självvärdering och hälsa.
(Umeå universitet, 2013.) Pusch, S. Nomadskolinspektörerna och socialdarwinismen. Scrip-
tum 47. (Umeå universitet, 1998.)
Renutredningen, Renskötselns organisation och renprodukternas mark-
nadsförande. Betänkande avgivet av Renutredningen, 1960. Riksdagsbeslut 1962. (Prop. 1962:51; Protokoll första kammaren 25:5;
Protokoll andra kammaren 24:191.) Riksdagstryck. (Prop. 1950:70, Kungl. Maj:ts proposition nr 1:10,
punkt 246.) Riksdagstryck. (Utskottsutlåtanden 1950, Statsutskottets utlåtande
nr 8, punkt 238.) Riksdagstryck. (Skrivelser 1950, Riksdagen skrivelse nr 8.) Ruong, I. Samerna i historien och nutiden. (Stockholm: Bonnier Fakta,
1982.) Skolverket. Sameskolan: Kursplaner, timplan och kommentarer 1996,
(1997). SFS 1967:216 Kungl. Maj:ts nomadskolstadga. SFS 1985: 1100. Skollag. Sjögren, D. Den säkra zonen: Motiv, åtgärdsförslag och verksamhet
i den särskiljande utbildningspolitiken form inhemska minoriteter
1913–1962. (Umeå universitet, 2010.)
Skolverket. Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet
2011, Lgr11. (2011.)
Skolverket. Läroplan för sameskolan, förskoleklassen och fritidshemmet,
Lsam11. (2011.)
Skolverket. Läroplan för grundskolan samt för förskoleklassen och
fritidshemmet, Lgr22. (2022.)
Skolverket, Läroplan för sameskolan, förskoleklassen och fritidshemmet
i vissa fall, Lsam22. (2022.)
Skolöverstyrelsen. Läroplan för grundskolan 1969 II Supplement
Sameskolor, Lgr69 II: Same (1970). Smith, L. T. Decolonizing Methodologies. Research and Indigenous
Peoples. 2nd edition. (New York Zed Books, New York: Distri-
buted in the USA exclusively by Palgrave Macmillan, 2012.)
Smith, L. T. Decolonizing Methodologies: Research and Indigenous
rd Peoples. 3 edition. (Zed Books, Bloomsbury Publishing Plc, 2021.)
SOU 1960:40. Samernas skolgång. Betänkande av 1957 års nomad-
skolutredning. SOU 1975:99. Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Stockholm. Svonni, C. Samisk utbildning i förändring: nomadskolan och processen
för samer att bli likvärdiga samhällsmedborgare. I Liliequist. M.
Cocq. C. (red.). Samisk kamp: kulturförmedling och rättviserörelse.
(Bokförlaget H: ström – Text Kultur, 2017), s. 223–251. Svonni, C. The Swedish Sámi boarding school reforms in the era of
educational democratisation, 1956 to 1969. Paedagogica historica. 59:5 (2023): s. 799–817.
Svonni, C. Att öka samiskt inflytande och återaktualisera traditio-
nella kunskaper – Sák96 och den samiska utbildningsambitionen
i relation till Lpo94. Nordic Journal of Educational History. 10:1 (2023): s. 115–143.
Svonni, C. Utbildning för samer: Ambitioner och praktiker i nomad-
och sameskolan från 1950-tal till 2010-tal. (Umeå universitet, 2023.) Åhrén, C. Är jag en riktig same? En etnologisk studie av unga samers
identitetsarbete. (Umeå universitet, 2018.)
Tegel, salt och den blomstrande eller ”utrotningshotade” sydsamiskan
David Kroik
Inledning
Från talat språk till skriftspråk, från utrotningshotat språk till framtidsspråk, från uträknad till livskraftig; så kan en förändring över tid beskrivas. Den förändringen gäller sydsamiskan, eller bara åarjelsaemien och är fokus för berättelsen i den här artikeln . Den handlar om åarjelsaemieh , sydsamerna, som alltid har talat sitt språk inom och utanför de landområden som ofta benämns som Saepmie och som överlappar gränserna som skiljer Sverige och Norge. Berättelsen handlar inte bara om åarjelsaemieh, utan också om de umbäranden som de utstått och de konsekvenser det inneburit för det sydsamiska språket åarjelsaemien. Ett språkbyte har skett till följd av vad som kan liknas vid psykiskt våld. Språkbytet är på sina ställen långt framskridet. Sverige har fört assimileringspolitik och systematiskt diskriminerat
3 4 sina minoriteter , som urfolket samerna. Den förda politiken har dramatiskt minskat användningen av samiska, i synnerhet åarjelsaemien.
Syftet med artikeln är att belysa den sociolingvistiska nutida och historiska verklighet som funnits runt åarjelsaemien, dess talare och deras möjligheter till agens för att påverka språkpolitiken där de bor. Det finns problem med att göra en snäv avgränsning till Sverige efter-
1 Åarjelsaemien gïele är översatt till svenska sydsamiskt språk, som på sydsamiska betyder just det språket. Förkortat kan man säga bara åarjelsaemien för att referera till språket, vilket jag fortsättningsvis genom den här artikeln kommer att göra. 2 I likhet med språket åarjelsaemien används åarjelsaemie (singularis) och åarjelsaemieh (pluralis) för att referera till sydsamiska människor, vilket jag fortsätter att göra genom den här artikeln. 3 K. Hyltenstam (red.). Sveriges sju inhemska språk. (Studentlitteratur, 1999.) 4 SOU 2006:19. Att återta mitt språk – åtgärder för att stärka det samiska språket, s. 61–63.
som Åarjelsaepmie överlappar även delar av Norge. Den sociolingvistiska verkligheten i Åarjelsaepmie och för åarjelsaemieh påverkas av det som sker även där. Jag belyser hur åarjelsaemien gått under radarn för många utomstående och hur det lett till att språket räknats bort som ett utdöende språk. Det har inneburit att nödvändiga insatser försenats för att säkra att språket förs vidare mellan generationerna. Genom begrepp som Indigenous Efflorescence , Intergenera-
7 8 tionell språköverföring och språkpolicy , beskrivs i vilken position åarjelsaemien befinner sig i dag. Slutligen presenteras några nödvändiga förslag för att underlätta vägen mot framtiden för åarjelsaemieh, för dem som vill ta tillbaka sitt språk åarjelsaemien.
Att välja just åarjelsaemien som fokusspråk är inte ett slumpmässigt val. Jag är forskare och själv åarjelsaemie och har vuxit upp i en kultur där renskötsel dominerade. Att skriva om den assimileringshistoria som drabbat ens egen grupp är ett sätt att själv bidra och vara del av uppgörelsen med historien. Förutom att låta min egen subjektivitet bli en del av analysverktyget finns det andra grunder för att välja ett sydsamiskt fokus och perspektiv. För det första är ett perspektiv från Åarjelsaepmie sedan tidigare i minoritet jämfört med andra perspektiv även inom det samiska samhället och inom litteratur om samer, under devisen minoritet i minoriteten. Jag väljer här att använda mitt eget perspektiv från Åarjelsaepmie, vilket är ett historiskt sett mindre synligt samiskt perspektiv.
Jag belyser språkrevitalisering i skolan och i viss mån i samhället på lokal och nationell nivå. Hur skapas, förhandlas och återskapas en språkpolicy för åarjelsaemien av talarna själva och i det omgivande samhället? Med språkpolicy menas faktorer på samhällsnivå som lagstiftning, som hur åarjelsaemien får ta plats i lokalsamhället och i
5 Jag refererar till Saepmie som hela det samiska området och Åarjelsaepmie då jag menar den del av Saepmie som utgör de sydsamiska områdena. 6 G. Roche, H. Maruyama Å. Virdi Kroik (red.). Indigenous Efflorescence: Perspectives from
Sapmi and Ainu Mosir. (ANU Press, 2018.)
7 J. A. Fishman. Reversing language shift: Theoretical and empirical foundations of assistance to
threatened languages. (Multilingual matters, 1991.)
8 N. H. Hornberger D. C. Johnson. Slicing the onion ethnographically: Layers and spaces in multilingual language education policy and practice. TESOL quarterly. 41:3 (2007). DOI.org/10.1002/j.1545-7249.2007.tb00083.x;T. K. Ricento N. H. Hornberger. Unpeeling the onion: Language planning and policy and the ELT professional. TESOL Quarterly. 30:3 (1996). DOI.org/10.2307/3587691. 9 H. Hermanstrand, A. Kohlberg, T. R. Nilssen L. Sem (red.). The Indigenous identity of the South Saami: Historical and political perspectives on a minority within a minority. (Springer, 2019.) 10 A. Sjöstedt A. Kråik Åström. Åarjelsaepmie – vad behöver hon berätta? Denna volym.
skolan. Språkpolicy är också den attityd som forskare, talare, byråkrater och lärare har till majoritets- och minoritetsspråk. Hur ser attityden ut till åarjelsaemien och hur kommer dessa till uttryck i handlingar?
Det finns flera skäl att vända blicken mot skola och utbildning. Det första skälet är att de är och länge har varit en statlig och kommunal angelägenhet. Inom dessa områden, och genom offentliga institutioner, har majoritetssamhället haft kontroll och inflytande över samiska barns skolgång. Utbildningssystemet byggdes aldrig upp av samerna själva. Samiska barn fick finna sig i ett system som skapades för helt andra syften än att utveckla de samiska språken. Det andra skälet till att fokusera på skola och utbildning är att många föräldrar sätter sitt hopp till utbildning när det kommer till att återställa den skada språkbyte och språkförlust orsakat. Utifrån forskning och erfarenheter runtom i världen har det visat sig att skolan på egen hand inte kan återställa ett språkbyte. I stället krävs ett samhälle som i högre grad bejakar pluralism och flerspråkighet. Det behövs också omfattande insatser från talarna själva, genom att tala språket i hemmet med sin familj eller rent av att lära sig sitt språk.
När jag skriver om språkrevitalisering, åarjelsaemien och skolan gör jag det påverkad av akademiska och samhälleliga strömningar i min tid, och i förhandling med dessa. I min avhandling som ligger till grund för den här artikeln, lät jag mig inspireras av begreppet Indigenous Efflorescence, som är ett framtidsorienterat, processorienterat, konstruktivt och konstitutivt begrepp som fokuserar på det som är möjligt och önskvärt i stället för att lägga fokus på ett undergångsnarrativ. Genom användning av begreppet Indigenous Efflorescence uppmuntras en diskussion om forskarrollen. Forskaren är också en
11
C. Svonni. Utbildning för samer: ambitioner och praktiker i nomad- och sameskolan från 1950tal till 2010-tal. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2023.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-214105.; M. Svonni. Det tveeggade skolsystemet: Undervisningen av samernas barn i Sverige under 1900-talet fram till 1980. I E. Westergren H. Åhl (red.). Mer än ett språk: En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige. (Norstedts Akademiska Förlag, 2007.) 12
J. Todal. Preschool and school as sites for revitalizing languages with very few speakers. I L. Hinton, L. Huss G. Roche (red.). The Routledge handbook of language revitalization. (Routledge, 2018.) 13
N. H. Hornberger (red.). Can schools save Indigenous languages? Policy and practice on four
continents. (Palgrave Macmillan 2008.)
14
L. Huss. Den samiska språkkampen. Denna volym. 15
D. Kroik. The Construction of Spaces for Saami language use: Revitalisation in educational
contexts. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2023.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-205392.
del i skapandet av en önskvärd framtid för ett urfolksspråk som åarjelsaemien. Begreppet vilar också på tanken om språkundervisning som språklig jämlikhet. . Mot denna bakgrund och dessa positioner är det befogat att bekanta sig lite närmare med de förutsättningar som råder för åarjelsaemieh och åarjelsaemien.
Åarjelsaemien historiskt och i nutid
Det sydsamiska området Åarjelsaepmie sträcker sig från Idre i Sverige och norska Svahken sïjte/Elgå i syd, till Dearna/Tärnaområdet i norr och från östkusten söder om Ubmeje/Umeå till norska Aarborte/ Hattjelldal i väst. Det är området där åarjelsaemien traditionellt talats. Att definiera ett område utifrån ett språk på det sätt jag gjort är såklart vanskligt, eftersom språkets talare flyttar och bosätter sig i andra områden där de använder språket i sin vardag. Det bor talare och användare av åarjelsaemien i hela det samiska området, men kanske främst inom det område där Saepmie och Sverige respektive Norge överlappar varandras områden. Det står klart att det finns fler åarjelsaemieh än det finns talare av åarjelsaemien. Överallt där talarna bor är de i någon mån i minoritet, både bland dem som definierar sig som åarjelsaemieh och bland majoritetsbefolkningen. Därför uppstår det få arenor där åarjelsaemien kan vara huvudspråket. Det är svårt att räkna hur många som talar språket. Utifrån uppskattningar har antalet talare över tid varierat mellan 300 och 1 000 individer. I sin avhandling om sydsamisk grammatik , gör Kowalik bedömningen att de som lär sig och använder åarjelsaemien i tal och skrift i dag ökar. Det som i dag kallas åarjelsaemien är ett språk bland
16 L. Ortega. SLA in uncertain times: Disciplinary constraints, transdisciplinary hopes. Working Papers in Educational Linguistics. 33:1 (2018). https://repository.upenn.edu/handle/20.500.14332/49585 (Hämtad 2024-09-25); L. Ortega. SLA and the Study of Equitable Multilingualism. The Modern Language Journal. 103 (2019). DOI.org/10.1111/modl.12525.; S. May. Negotiating the multilingual turn in SLA. The Modern Language Journal. 103 (2019). DOI.org/10.1111/modl.12531. 17 Att dra gränsen mellan det traditionella sydsamiska och det traditionella umesamiska området är problematiskt eftersom språkgränser inte är lika tydliga som politiska gränser. 18 R. B. Steinfjell. ”Taking our language back home”: Motivation and challenges in the South Sami area. Masteruppsats. (UiT Norges arktiske universitet, 2014), s. 1. https://hdl.handle.net/10037/7087. 19 D. Kroik. The past, present and future of South and Ume Sámi literary production. I J. Domokos (red.). A writing hand reaches further ”Čálli giehta ollá guhkás” – Recommendations for the improvement of the Sámi literary field. (Culture for All Service, 2018.) 20 R. Kowalik. Towards a grammar of spoken South Saami. Doktorsavhandling. (Stockholms universitet, 2023.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-214095.
grannar, i norr språken ubmejesámiengiälla (umesamiska) och bidumsámegiella (pitesamiska).
Även utanför det traditionella Åarjelsaepmie bor många åarjelsaemieh och undervisning i språket sker över hela Sverige, se Belancic med flera om hur undervisningen av samiska organiseras i dag. Det är främst inom de traditionella områdena som elever får undervisning i modersmålet åarjelsaemien. De flesta eleverna finns i Jämtlands och Västerbottens län, enligt Skolverket. Undervisning i åarjelsaemien i grundskolan förekommer på distans med Sameskolstyrelsen eller Lycksele kommun som huvudman. Gymnasienivån för samiska i Sverige är genomgående bristfällig. Det får långtgående konsekvenser för revitaliseringen av åarjelsaemien. Universitetsutbildning inom åarjelsaemien har under 20 års tid byggts upp vid Umeå universitet. Även vid Uppsala universitet undervisas det i språket, sedan sommaren 2024 också vid Gaskeuniversiteete i Staare.
21
K. Belancic, E. Zmyvalova, D. Kroik, H. Helander T. A. Olsen. Sami language school teaching and Sami teachers’ training in Norway, Sweden, Finland, and Russia. I P. Keskitalo, T. Olsen, A.-L. Drugge R. Rahko-Ravantti (red.). Girjjohallat girjáivuođa – Embracing diversity: Saami education theory, practice and research. (Brill, 2025.) 22
Enligt korrespondens med Skolverket (2024-03-25). 23
Samiskt språkcentrum. Lägesrapport: De samiska språken i Sverige 2022. (Sametinget, 2023), s. 33. https://sametinget.se/2958. 24
M. Vinka. Reflektioner om arbetet med sydsamiska. I A. Arvidsson, L. E. Edlund, E. Lindholm, P. Melander C. Nordlund (red.). Humaniora: om humanistiska fakulteten vid
Umeå universitet. 2. uppl. (Umeå universitet, 2023.)
25
Mittuniversitet vid campus Östersund, som rent geografiskt ligger centralt i Åarjelsaepmie.
Tegel, salt och den blomstrande eller ”utrotningshotade” sydsamiskan
Figur 1 Karta över Åarjelsaepmie
En karta över Åarjelsaepmie, skapad av det sydsamiska museet Saemien sïjte i Snåase/Snåsa, Norge. Alla platsnamn är skrivna på samiska och landområdet är markerat i sin fulla utsträckning från kust till kust.
Svensk assimileringspolitik och dess konsekvenser
Åarjelsaemieh har varit hårt utsatta av svensk assimileringspolitik. I många delar av området kan vi i dag säga att den intergenerationella språköverföringen av åarjelsaemien brutits. Språket har slutat användas i hemmen. Att ett språk inte används i hemmet och således inte överförs naturligt mellan generationerna är en indikation på ett långt
framskridet språkbyte. (Se också Huss i forskningsantologin om statens språkpolitik gentemot samiskan.) Samerna sågs i det svenska samhället som en anakronism som behövde bevaras för att de inte
27 28
skulle få en smak på det moderna livet se också Nilsson Stutz
och Ojala. Det ansågs att samernas essens behövde bevaras. Den
Fishman. Reversing language shift.; L. Huss. Reversing language shift in the far North: Linguistic revitalization in northern Scandinavia and Finland. (Acta Universitatis Upsaliensis, 1999.) P. Lantto. Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885–1971. (Umeå universitet, 2012.) L. Nilsson Stutz. Mänskliga kvarlevor, samlande och repatriering ur ett internationellt perspektiv. Denna volym. C-G. Ojala. Att samla de döda – insamling av samiska mänskliga kvarlevor under 1800-tal och tidigt 1900-tal. Denna volym.
kontakt åarjelsaemieh hade med det omgivande majoritetssamhället kan ha påskyndat språkbytet från samiska till svenska. Den sydsamiska förgrundsfiguren Ingwar Åhrén lägger i en uppsats från 1975 i tidningen Samefolket fram tesen att det hårda assimileringstryck som riktades mot just Åarjelsaepmie tvingade människorna att göra motstånd. Det paradoxala var att motståndet krävde kontakt med överheten och det svenska samhället, vilket av nödvändighet skedde på ett språk som svenskarna förstod. Åhrén frågar retoriskt vad som skulle skett om dessa människor i stället hade kunnat koncentrera sina resurser på att utveckla språket. Nästan 50 år senare kan vi se att Åhrén i sin korta text var något viktigt på spåren. Att åarjelsaemieh blev integrerade i det svenska samhället hade ett pris. Stödet för att utveckla åarjelsaemien ansågs som icke nödvändigt eftersom åarjelsaemien ändå inom kort skulle dö ut. Tanken att språket skulle dö ut var också rotat i Saepmie. Åhrén beskriver vidare i Samefolket att idén fanns att endast bevara davvisámegiella (nordsamiska) på bekostnad av åarjelsaemien. Tanken var att lägga kraft bara på ett samiskt språk. Det skulle vara alltför svårt att klara av att bevara dem alla. Han rapporterar om sin undersökning där åarjelsaemieh i liten utsträckning själva sympatiserar med den tanken. Idén att bara bevara ett samiskt språk har åtminstone tidigare gällt i minoritetspolitiken. Det har fått ödesdigra konsekvenser för åarjelsaemien, även in i modern tid. En sådan konsekvens illustrerar och problematiserar jag i ett antologikapitel som undersöker hur en språkpolicy på nationell nivå tar form Saepmie i början av 2000-talet. Då införs förvaltningskommuner där samiska har en starkare ställning. Genom att granska förarbetena till det som skulle bli förvaltningskommuner för samiska visar jag hur åarjelsaemieh dubbelbestraffas. Mot bakgrund av att språkbytet är så långt framskridet argumenterar utredningen för att det saknas förutsättningar att upprätta ett förvaltningsområde för samiska i Åarjelsaepmie. Först 2010, och i några fall ännu senare, upprättades det sydligare förvaltningsområdet för samiska. En politik som fokuserar på bevarande i stället för revitalisering innebar att åarjelsaemieh blev uträknade, marginaliserade och exkluderade.
30
I. Åhrén. Tvingades sydsamerna överge sitt språk för att rädda sin egen existens? Samefolket. 8. (1975): s. 198–199. 31
Åhrén. Tvingades sydsamerna överge sitt språk för att rädda sin egen existens? 32
D. Kroik. Mellan osynlighet och synlighet: Den vilda kolonisationen. I T. Milani L. Salö (red.). Sverige nationella minoritetsspråk: Nya språkpolitiska perspektiv. (Studentlitteratur, 2023), s. 195–197.
Den nya minoritetspolitiken har haft en positiv effekt för språkrevitalisering. Vi kan likt Åhrén retoriskt fråga oss i vilken position åarjelsaemien hade haft i dag om det införts en mer inkluderande språkpolicy för minoritetsspråken. Det får vi inte veta, men uteblivna åtgärder får konsekvenser.
Assimilering genom utbildningssystemet
Utbildningssystemet var ett av de centrala verktygen för att driva assimileringspolitik mot samerna och på så sätt driva språkbytet från samiska till svenska. Det ledde till att åarjelsaemien tappade mark. Svonni belyser 2003 de ideologiska strömningar som kan utläsas ur kursplanerna för nomadskolan och senare sameskolan. De kan förstås som ett uttryck för att bevara renskötarsamernas livsstil. Genom Svonnis undersökningar framträder en trend där skolans uppdrag mot just samerna ändrats över tid och blivit alltmer inriktat mot modersmålsundervisning och till viss del integrerad ämnesundervisning. Skolans uppdrag har alltså blivit snävare i takt med att den samiska gruppen blivit alltmer integrerad eller snarare assimilerad i samhället. I dag är det språk- och kulturbevarande insatser som förekommer. Assimilering är en del av en språkpolicy som finns i det svenska skolsystemet. Den sorts undervisning som faktiskt på sin höjd bedrivs är bevarande, aldrig drivande för en flerspråkighet hos eleverna.
Den tesen lägger jag fram tillsammans med Andreas Nuottaniemi utifrån en sammanvävd analys av våra respektive avhandlingar. De baserar sig på skapandet av rum för samisk språkanvändning å ena sidan och språkintroduktionsutbildning för nyligen anlända flerspråkiga migranter å andra sidan. Idén att svenska är huvudspråk och nyckeln till samhället är ständigt närvarande, vilket även för-
33 L. Salö T. Milani. Minoritetspolitik och sociolingvistiska verkligheter. I T. Milani L. Salö (red.). Sveriges nationella minoritetsspråk: Nya språkpolitiska perspektiv. (Studentlitteratur, 2023.) 34 Svonni. Det tveeggade skolsystemet, s. 121. 35 Svonni. Utbildning för samer. 36 C. Baker W. E. Wright. Foundations of Bilingual Education and Bilingualism. 7. uppl. (Multlingual Matters, 2021), kapitel 11. 37 D. Kroik A. Nuottaniemi. Language, labour and land: Enduring colonialities in the Swedish Arctic. (Manuskript.) 38 Kroik. The Construction of Spaces for Saami language use. 39 A. Nuottaniemi. Flerspråkighetens gränser: språkdidaktik på (o)jämlik grund i migrationernas
tid. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2023.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-203888.
vånande nog gäller undervisning i engelska för nyanlända . Övriga språk, åarjelsaemien inkluderad, marginaliseras och blir till ”den andres” språk. Det kan ta sig olika uttryck, till exempel genom att modersmålsundervisning flyttas utanför ordinarie skoltid. Nuottaniemi visar att det också kan röra sig om att flerspråkiga migranter placeras i en separat byggnad där inga andra elever går. Resultatet ligger i linje med Hübinette och Lundström , som beskriver en färgblindhet i den svenska skolan där svenska är den omarkerade normen.
I ett samiskt sammanhang blir den svenska skolan ett hinder mot språkrevitalisering. Utanför skolans slutna värld ligger svenska överst i den språkliga hierarkin i Sverige. Nationella minoritetsspråk utgör mitten av hierarkin och sentida invandrares språk återfinns i botten. Men vad beror detta förhållande på? Svaret står inte att finna i en uteslutande svensk diskurs. Om vi däremot undersöker en mer global strömning och de diskurser som upprättas runt andra urfolksspråk går det att ana varför åarjelsaemien exkluderats. Talare av urfolksspråk eller minoritetsspråk kan marginaliseras genom språkliga handlingar, vilket har visat sig gälla urfolksspråk världen över. Genom mantrat ”utrotningshotade språk” skapas och återskapas ett stigma runt språket, vilket överförs till talarna. De blir en manifestation av något exotiskt, vilt och framför allt utdöende.
Akademin och prognosticerad språkdöd
För just åarjelsaemieh har bilden av samer som försvinnande även manifesterat sig inom akademin och skapat diskursen om deras utrotningshotade språk. Jag ska ge tre exempel. En språkvetenskaplig artikel av Wickman utgör ett första slående exempel. I undersökningen av det språkliga system där objekt i pluralis oftast, men inte alltid, uppträdde i nominativ när de var obestämda och i ackusativ när de var bestämda gjordes följande uttalande om åarjelsaemien:
40
J. Bergström. English as a gatekeeper: Power through discourses in a Language Introduction Program. Apples: Journal of Applied Language Studies. 18:1 (2024). DOI.org/10.47862/apples.136066. 41
T. Hübinette C. Lundström. Den färgblinda skolan: ras och vithet i svensk utbildning. (Natur Kultur, 2022.) 42
T. Milani. Debating Swedish: Language Politics and Ideology in Contemporary Sweden. Doktorsavhandling. (Stockholms universitet, 2007.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-6831. 43
B. Wickman. Objektets kasus i pluralis i sydlapskan. I D. Strömbäck (red.). Scandinavica et Fenno-Ugrica: studier tillägnade Björn Collinder den 22 juli 1954. (Almqvist Wiksell, 1954.)
Det kan vara språkpsykologiskt intressant att undersöka sådana fall där
språkbruket är vacklande, i syfte att försöka komma underfund med vilka
orsaker som kan ligga bakom ett sådant förhållande. Om överraskande
många sådana systemvidriga företeelser förekommer i ett språk, torde detta
i de flesta fall bero på att språket befinner sig i ett labilt utvecklingsskede.
I synnerhet ett språk som talas av ett litet antal personer och saknar litte-
rär tradition eller ett normerande högspråk blir lättare utsatt för dylikt,
framför allt om det är starkt utsatt för inflytanden utifrån. Sydlapskan är ett sådant språk. Det är för närvarande väl snarast statt i utdöende; de flesta sydlappar torde numera tala svenska eller norska bättre än lapska och deras språk är uppblandat med skandinaviskt långods i stora mängder.
Innebär det här att Wickman har en nedlåtande negativ inställning till samer? Vi kan inte bara anta det utifrån ovanstående citat. Snarare behöver vi sätta in sättet att resonera i en tid då samerna just sågs som en anakronism i det svenska samhället. Utifrån föreställningen att språket är ”statt i utdöende” följer att språket som system kan vackla och visa oregelbundenheter i sitt förtvinande. Det dåtida lingvistiska strukturalistiska synsättet var att en kategori gärna skulle hållas ren för att inte vara ”systemvidrig.” Det präglar beskrivningarna av växlingen mellan kasusen ackusativ och nominativ.
Just det visade sig ligga långt från sanningen, då min undersökning av samma fenomen, numera benämnd differentiell objektsmar-
45 46 kering, även tar den semantiska kategorin specifikhet i beaktande. På så sätt blir objektsmarkering på sydsamiska mycket mer begripligt än det var för Wickman, eftersom det har likheter med andra språk runtom i världen. Wickman talar svepande om att modersmålstalarna är utdöda, men inte heller det visade sig stämma eftersom deltagarna i min studie är modersmålstalare av åarjelsaemien, födda åren strax innan och strax efter 1954, då Wickmans artikel publicerades. Kowalik nämner också fler exempel på språkvetare som bidragit till den problematiska undergångsdiskursen. Hela Kowaliks introkapitel är ett gott exempel på hur man som språkvetare kan beskriva talarna och deras situation på ett respektfullt sätt.
Det är delvis Knut Bergslands förtjänst att det finns så pass goda språkbeskrivningar över åarjelsaemien som det gör. Hans avhandling
44 Wickman. Objektets kasus i sydlapskan, s. 99. 45 D. Kroik. Differential object marking in South Saami. Licentiatavhandling. (Umeå universitet, 2016.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-124959. 46 M. Enç. The semantics of specificity. Linguistic inquiry. 22:1 (1991). http://www.jstor.org/stable/4178706. 47 Kowalik. Towards a grammar of spoken South Saami, s. 22–23.
var den första stora beskrivningen av sydsamiskans grammatik. Nästa större översiktsverk över sydsamisk grammatik författades av Kowalik nästan 80 år senare. Bergslands gärning inom det som i dag kallas urfolksmetodologier utfördes bland annat genom samarbete med den sydsamiska förgrundsgestalten läraren Ella Holm Bull. I slutet av sin långa gärning för åarjelsaemien lär Bergsland vid ett tillfälle ha sagt: ”Vem kunde ha trott att åarjelsaemien skulle blomstra?” Trots Bergslands goda kunskaper om Åarjelsaepmie, åarjelsaemieh och åarjelsaemien överraskades han av att talarna började återskapa och stärka relationen till sitt språk.
Det tredje och sista exemplet på ett felaktigt diagnostiserat utdöende kommer från Gustav Hasselbrinks ordbok om åarjelsaemien skriven på tyska. I ordbokens förord skriver han att den sydsamiska dialekt som talades i Vilhelmina ”måste anses som stadd i utdöende.” Dessutom listade han i ordboken varje förekomst av enstaka uppslagsord i den relativt begränsade litteraturen på åarjelsaemien som fanns vid den tiden. Hasselbrinks idé ska ha varit att skapa ett monument över det som en gång var. Han förklarade vad som skulle passa i bokhyllorna på universitetsbiblioteket och andra platser där historiska reliker finns. Där kunde monumentet tjäna språkvetare som kunde läsa tyska i stället för ”sydsamer som i dag arbetar för att revitalisera sitt modersmål.” Publiceringen av ny litteratur på åarjelsaemien gjorde omedelbart ordboken föråldrad. På det sätt som språkvetenskapen riktat uppmärksamhet mot det ofullständiga och bristfälliga hos talarna riskerar forskaren, enligt Johansen, att bidra till att förstå språket och dess talare som museiföremål. Det förstärker diskursen runt den utrotningshotade urfolksinnevånaren. Även utanför Saepmie har sättet att göra urfolk till utrotningshotade museiföremål och stigmatisera talarna fått hård kritik. Bland kritikerna märks forskare som själva tillhör de grupper som är talare av så kallade ”utrot-
48
K. Bergsland. Røros-lappisk grammatikk: et forsøk på strukturell språkbeskrivelse. (Aschehoug, 1946.) 49
Maja Lisa Kappfjell. Personlig kommunikation. (2024-03-26.) 50
G. Hasselbrink. Südlappisches Wörterbuch. Band I–III. (Dialekt- och folkminnesarkivet, 1981–1985.) 51
Hasselbrink. Südlappisches Wörterbuch. Band I, s. 2. 52
L. G. Larsson. Prästen och ordet: Ur den samiska lexikografins historia. LexicoNordica. 4 (1997). https://tidsskrift.dk/lexn/article/view/18886/16530. (Hämtad 2024-12-04.) 53
I. Johansen. ’But they call us the language police!’: Speaker and ethnic identifying profiles in the process of revitalizing the South Saami language, culture and ethnic identity. I H. Hermanstrand, A. Kohlberg, T. R. Nilssen L. Sem (red.). The Indigenous identity of the South Saami: Historical and political perspectives on a minority within a minority. (Springer, 2019), s. 33.
ningshotade” språk. Leonard pekar på hur urfolksspråket myaamia (miami) i USA klassades som utdött, tills det revitaliserades av nya talare. Davis visar på olika sätt att göra motstånd just mot retoriken att urfolksspråk är utrotningshotade. Även i Saepmie kan blicken riktas från något som är på väg att försvinna till något blomstrande, som Bergsland förvånat uttryckte det. Nya talare för språket tillbaka och vidare in i framtiden.
Uppvaknande och revitalisering
Begreppet Indigenous Efflorescence används som en metafor för uppvaknandet som sker bland urfolk runtom i världen. Språkrevitalisering är ett av begreppets flaggskepp och en grund för dess validitet. När fokus ligger på system eller en produkt inom lingvistiken, som jag kritiserar ovan, riskerar det att marginalisera talarna. Indigenous Efflorescence uppmärksammar i stället processer som sker när urfolk arbetar med språkrevitalisering. Begreppet fokuserar på framtiden, inte som domedag och undergång, utan som möjlighet. I sin ursprungliga betydelse på franska refererar efflorescence till blommors blomstrande och utblomning. Hur det kan tillämpas på åarjelsaemien är relativt självklart i det här sammanhanget eftersom språket i vissa avseenden blomstrar. Det som är speciellt är kanske att utblomningen sker överraskande. Ett exempel på sydsamisk utblomning är från omständigheten när den första läseboken gavs ut.
54 W. Leonard. When is an ”extinct language” not extinct? Miami, a formerly sleeping language. I K. A. King, N. Schilling-Estes, J. J. Lou, L. Fogle B. Soukup (red.). Sustaining linguistic diversity: Endangered and minority languages and language varieties. (Georgetown University Press, 2008.) 55 J. L. Davis. Resisting rhetorics of language endangerment: Reclamation through Indigenous language survivance. Language Documentation and Description. 18 (2017). DOI.org/10.25894/ldd147. 56 Roche, Maruyama Virdi Kroik (red.). Indigenous Efflorescence.
Tegel, salt och den blomstrande eller ”utrotningshotade” sydsamiskan
Figur 2 Målningen Rymdblommor av konstnären Emma Hällsten
Målningen Rymdblommor föreställer vita blommor, tre stycken i full blom, medan ytterligare tio blommor ses som knoppar som snart kommer att spricka ut. Detta fångar processen av utblomstring, eller det engelska ordet efflorescence (ursprungligen lånat från franskan). Blommorna är placerade i rymden och växer inte i jord, utan snarare i något som liknar moln. Bakom de blomstrande blommorna och knopparna finns en mängd lysande prickar som kan tolkas som ytterligare blommor eller knoppar, vilket symboliserar den stora potentiella mängden blommor på väg att slå ut. Placeringen av blommorna i rymden för tankarna till begreppet space, som på engelska också betyder rymden. Begreppet space har jag i min forskning kopplat till de rum där samiska kan användas, värdesättas och leva, jämför Joshua Fishmans begrepp Breathing Space eller mitt eget Spaces for Saami language use. Bilden kan tolkas som att i egna rum kan sydsamiskan slå ut i blom igen efter det vissnande som koloniseringen av Saepmie inneburit. Dock är en viss avskildhet nödvändig. Med det menar jag att det måste finnas egna rum för sydsamiskan och i förlängningen de andra samiska språken samt för minoritetsspråken. I de rummen förpassas majoritetsspråken till marginalen vilket innebär att blommorna (som metafor för språken) inte kvävs av majoritetsspråken, utan kan fortsätta blomstra.
Fyra år efter Wickmans påstående att det inte längre finns några modersmålstalare kommer ett svar från Åarjelsaepmie. Nya initiativ tas till läs- och skrivintroduktion genom utgivningen av den första läseboken i åarjelsaemien, vars första utgåva kom 1957. Det fanns inga bidrag att få till tryckandet av boken. Det blev i stället Åarjelsaepmie som tog beslutet att själva finansiera utgivningen. I förordet till den andra upplagan finns en sydsamisk översättning av ett utdrag ur den första upplagans förord, därefter följer min översättning till svenska:
Gåabpatjahkh laantine leah åarjel-saemieh jijtjh beetnegh tjöönghkeme
guktie daate gærja meehti tryckesovvedh. Jih gosse monnen barkoe barre lea vadtese bååstide gaajhken iehtseme viehkien åvteste maam lean åådtjeme gosse åarjel-saemien gïelem studeredeminie, die daate gærja jijtsh åarjel-saemiej gærja – daate lea vadtese båarasåbpoejistie nueriebidie jih aaj snuhtie saemien kulturem båetije biejjieh guedtedh glierjiejinie. (I båda länderna har sydsamerna samlat medel för att den här boken ska kunna tryckas. Då vårt arbete bara är en gåva tillbaka för all den
tacknämliga hjälp vi fått för att kunna studera sydsamiska så är den här
boken fullt ut sydsamernas egen bok – en gåva från de äldre till de yngre
och ett incitament att föra det samiska kulturarvet vidare till gagn och glädje för folken i båda rikena.)
Berättelserna i boken är återgivna av då levande åarjelsaemieh. De traderade ett muntligt arv till skrift, se också Kroik. Bergsland och Hasselbrink som utarbetade boken gjorde det i enlighet med den urfolksmetodologiska principen reciprocitet. Principen innebär att ge kunskap tillbaka till det samhälle där den skapas och återskapas. Det innebär att appropriering måste gå åt båda håll, från forskarsamhället till urfolken och vice versa. Boken har använts av elever och studenter sedan den kom ut och har verkligen blivit ett bidrag till sydsamisk språkrevitalisering. Journalisten Hans J Henriksen skriver i Ságat om den då nyutgivna boken, att situationen runt bokutgivningen är mer anmärkningsvärd än vad förordet ger uttryck för eftersom. Nu kastar åarjelsaemieh av sig oket av språkförtryck. Han argumenterar enligt samma linje som Åhrén att åarjelsaemieh är bildade, kunniga och själva tar tag i sina egna ödesfrågor, men att de för den skull inte vill förlora åarjelsaemien.
57 K. Bergsland G. Hasselbrink. Saemien lohkeme-gærja. (Universitetsforlaget, 1957.) 58 K. Bergsland G. Hasselbrink. Saemien lohkeme-gærja. 2. uppl. (Universitetsforlaget, 1985), s. 7. 59 Kroik. The past, present and future of South and Ume Sámi literary production. 60 B. Chilisa. Indigenous research methodologies. (Sage, 2011), s. 36. 61 H. J. Henriksen. En samisk lesebok. Sagat. (1957-03-06), s. 2.
I en annan metaforisk betydelse används efflorescence inom kemi där det refererar till en hinna av salt som kan bildas på porösa material som tegel. Om saltet inuti teglet löses upp av en vätska kan det transporteras ut ur teglet tillsammans med vätskan. När vätskan förångas återstår bara saltet, som nu befinner sig på utsidan av teglet, fullt synligt. Saltet är ingalunda vackert och ses snarast som ett problem.
Figur 3 Tegelvägg med saltkristaller på utsidan
En tegelvägg där saltkristaller bildats på utsidan. Här låter jag tegelväggen metaforiskt representera nationalstatsprojektet eller de ofta förekommande policyerna i Sverige där svenskan har blivit fullkom ligt dominerande. Sydsamiskan får vara saltet som bundits inuti tegelstenarna. Genom efflorescence, den kemiska processen, har saltet som bundits inuti tegelstenarna lösts upp i fukt som passerat genom teglet och kommit ut till ytan, där det nu återfinns som en grå hinna på tegelstenarna. Här blir det ”fula” saltet något som man vill tvätta bort eftersom det förstör intrycket av enhetlighet som den röda tegelstenen annars har. Metaforiskt kan det ”fula” saltet ses som den anakronism som det samiska folket sågs som under uppbyggnaden av nationalstaten (se kapitlen av Nilsson-Stutz och Ojala), något som måste tvättas bort. Tegelstenen får symbolisera alla hinder som är inbyggda i till exempel utbildningssystemet.
Metaforen är alltså inte lika vacker som blommornas utblomning, men är ändå användbar i sammanhanget. Landstölden har inneburit ett intergenerationellt trauma och det skamlösa utnyttjandet som kolonisationen av Åarjelsaepmie har fört med sig i turism, bosättningar och gränsdragningar är allt annat än vacker, som Sjöstedt och Åström be-
skriver. Språkåtertagande är dessutom en smärtsam process. Återtagande innebär för åarjelsaemieh att bryta ensamhet och att komma över sorg, saknad och tystnad. Hur det rent konkret kan gå till beskriver Huss och Fjellgren. Författarna granskar det arbete som Samiskt språkcentrum bedrev under de första åren centret var verksamt, från 2010 och de följande åren. Det var då den nationella minoritetsspråksreformen också nådde sydsamiskt område. Själva inrättande av ett språkcentrum blev en del i att bryta den ensamhet som många känner när de förlorar ett språk. Språkcentrum skapade rum och platser där detta kan delas med andra. Det blev genom praktiskt arbete något som aldrig tidigare funnits, baserat på insikter från det internationella forskningsfältet språkrevitalisering. Det kunde påverka åarjelsaemiens utveckling. Två projekt, bihkedæjja (vägledare) och språkspärrar blev verktyg för att lyfta, hantera och komma över känslor av skuld och skam kopplade till att inte kunna sitt språk bra nog. Bihkedæjjametoden går ut på att sammanföra äldre och yngre för att få de yngre att bli aktiva talare. Metoden har även använts för andra samiska grupper efter pilotprojektet i Åarjelsaepmie. Språkspärrmetoden är i grunden kognitiv beteendeterapi i grupp. Målet deltagarna arbetar mot är att utöka sina personliga språkdomäner, att skapa en ny språkpolicy med associationer mellan åarjelsaemien och platser och personer där svenska tidigare varit dominerande. Genom att stegvis utmana sig själva skapar deltagarna fler rum där åarjelsaemien används.
Språklandsskapsstudier
Det väldigt konkreta skapandet av rum där åarjelsaemien och andra samiska språk och uttryck värdesätts är föremålet för språklandsskapsstudier. Hur dessa landskap skapar rum för åarjelsaemien och etablerar och förstärker det fortsatta bruket av samiska landskap finns beskrivet i två studier jag medverkat i. Studierna belyser hur en samisk identitet tar form i språklandskapet genom begreppet material ethnography of place. En studie jag genomfört tillsammans med Kaisa
62 A. Sjöstedt A. Kråik Åström. Åarjelsaepmie – vad behöver hon berätta? Denna volym. 63 L. Huss P. Fjellgren. Overcoming silence and sorrow: Sami language revitalization in Sweden. International Journal of Human Rights Education. 3:1 (2019). https://repository.usfca.edu/ijhre/vol3/iss1/4/ (hämtad 2024-09-26). 64 C. Stroud S. Mpendukana. Towards a material ethnography of linguistic landscape: Multilingualism, mobility and space in a South African township. Journal of Sociolinguistics. 13:3. (2009.) DOI.org/10.1111/j.1467-9841.2009.00410.x.
Huuva och Tommaso Milani har ett dubbelt syfte. Å ena sidan positionerar vi författare oss mot urfolksstudier och urfolksmetodologier, å andra sidan mot bosättarkoloniala studier med fokus på hur kolonisationen fortgår. Genom den diskussionen återkommer problemet med att skapa ett verkligt brett stöd för samiska perspektiv. I förlängningen ger det färre praktiska förutsättningar för språkrevitalisering. Resultaten visar att samtidigt som åarjelsaemien stöttas genom språklandskapet etableras en bosättarkolonial diskurs. Det blir en motpol till åarjelsaemiehs relation till Åarjelsaepmie. Diskursen etableras genom den problematiska konstruktionen av den så kallade Vildmarksvägen, som leder rakt genom det sydsamiska kärnområdet men som samtidigt diskursivt utraderar åarjelsaemiehs närvaro i området. Genom att förflytta samer ut i marginalen, som i fallet med konstruktionen Vildmarksvägen, och till historien ligger det nära till hands att ifrågasätta varför åarjelsaemien ska ges en plats i skolan. Därigenom försvåras förutsättningarna för språkrevitalisering allvarligt. I en annan språklandskapsstudie följer jag dekolonialt skapande av platser och konst i byn Aevjerenjaevrie/Borgafjäll. I byn upphörde den intergenerationella överföringen av åarjelsaemien på 1950-talet. Wickmans profetia slog delvis in här. Men också här sker en språkrevitalisering och utblomning. Dekolonialt platsskapande i studien sker genom bland annat en analys av konstverket Återkomst av Monica L. Edmondson, ett föremål för en fenomenologisk undersökning. I undersökningen förhandlar jag en position gentemot tre viktiga sätt för åarjelsaemieh att kommunicera och vara i landskapet, åarjelsaemien, vuelie (jojk) och religiösa praktiker kring gievrie (åarjelsaemien för trumma). Förhandlingen tar plats mellan historia, nutid och framtid. Inte förrän 2013 när kommunen just inlemmats i det samiska förvaltningsområdet, kom dessa tre att mötas igen i tid och rum. Det skedde när konstverket invigdes och med den så kallade ”sista” äldre talaren närvarande, vuelie pånyttfödd och framförd av den samiska jojkaren och artisten Jon-Henrik Fjellgren. Konstverket innebär återförandet av en sedan länge förlorad trumma till platsen. Studien visar tydligt hur revitalisering inte sker i en språklig isolering, det vill säga som ett system
65
D. Kroik, K. Huuva T. Milani. Settler colonialism and acts of decoloniality. I R. Blackwood, S. Tufi W. Amos (red.). The handbook of linguistic landscapes. (Bloomsbury, 2024.) 66
D. Kroik. When the land speaks back: Hauntings, Return and Saami presence in a coloninised linguistic landscape. I N. Volvach C. Kerfoot (red.). Specialutgåva av Emotion, Space Society. (2026.) 67
D. Kroik. When the land speaks back.
Tegel, salt och den blomstrande eller ”utrotningshotade” sydsamiskan
av regler och lexikala enheter. Språkrevitalisering måste ske tillsammans med andra sydsamiska kulturella och semiotiska praktiker såsom riter kring trumman och med vuelie. Studien visar hur viktigt åarjelsaemien är för åarjelsaemieh när kulturellt och religiöst uppvaknande sker och när relationen till plats och samiska uttryckssätt återskapas.
Figur 4 Konstverket Återkomst av konstnären Monica L. Edmondson
Konstverket föreställer en samisk trumma och är gjord i glas i de samiska färgerna rött, blått, gult och grönt Konstverket består av en ram av sten inuti vilken glastrumman återfinns. Det står i byn Borgafjäll, Västerbotten och jag gör en närmare analys i en annan artikel. Glastrummans form är en kopia, aningen större än sitt original. Originaltrummans ram i trä hittades i en myr i närheten av byn Ankarvattnet i Jämtland. Återkomst representerar hur samiska uttryckssätt återkommer från att ha varit dolda eller knappt märkbara till att bli framträdande igen. Som en del av koloniseringen var åarjelsaemien på väg att försvinna, likaså religiösa praktiker och vuelie (jojk), men vid invigningen av konstverket, som fick markera Kraapohken Reeremetjïelte: att Dorotea kommun blivit samisk förvaltningskommun år 2013 återkommer det. Jag analyserar det som en form av utblomstring för åarjelsaemien.
Utbildning och språkrevitalisering
Avslutningsvis ska jag diskutera två fallstudier som båda återkopplar till språkpolicy i skolan och en implementering av språkrättigheter. I den första studien undersöker Boglárka Straszer och jag en förvaltningskommun i det sydsamiska området. Undersökningen fokuserar på det som kallas för Schoolscape, ett språklandskap i en utbildningsmiljö. Vi ser på språklandskapet som en manifestation av en lokal språkpolicy. I det här fallet handlar det om en förskola som är utpekad av kommunen som central för samisk språkrevitalisering. Genom att fotografera inomhusmiljön och genom intervjuer med förskolepersonal och kommunens samiska samordnare undersökte vi hur språkpolicy i form av nationell och internationell lagstiftning blir till lokal språkpolicy. Hur sker den lokala implementeringen av språkrättigheter? Undersökningen tar avstamp i kommunala policydokument och sätter ljuset på samiska föremål och texter på skyltar i förskolan. Vi menar att en samisk identitet i förskolan manifesteras genom skapandet av leksaker som har en stark kulturell anknytning till en samisk livsvärld. Den manifesteras också genom att samiska, framför allt åarjelsaemien men även julevsamégiella och davvisámegiella, tar plats bland språken som finns på skyltar i förskolan. Ett häpnadsväckande resultat visar att det språk som dominerar landskapet, både i skyltning och bland personalens språkkunskaper och i lek bland barnen, är svenska. Det visar hur svårt det är att följa den ambitiösa plan som tagits fram av kommunen. Den främsta bristen är avsaknaden av åarjelsaemien som vardagsspråk i förskolan, något som är grunden för språkinlärning och därmed språkrevitalisering.
Spänningen mellan ett skolspråk och ett vardagsspråk återkommer i en studie av Huss och Stångberg. Genom enkäter och intervjuer i Storumans och Vilhelmina kommuner undersöker de hur barn och föräldrar tar sig an utmaningen att revitalisera åarjelsaemien i ljuset av att kommunerna ingår i det samiska förvaltningsområdet. Deras sociolingvistiska undersökning visar att det finns en mångfald av attityder, förväntningar och affekter bland deltagarna när det gäller att återta språket.
68
B. Straszer D. Kroik. Promoting Indigenous language rights in Saami educational spaces: Findings from a preschool in southern Saepmie. I E. Krompák, V. Fernández-Mallat S. Meyer (red.). Linguistic Landscape and Educational Spaces. (Multilingual Matters, 2021.) 69
L. Huss S. Stångberg. The yoke and the candy bowl: Beliefs and emotions in South Sámi revitalization. I G. Roche, H. Maruyama Å. Virdi Kroik (red.). Indigenous Efflorescence:
Perspectives from Sapmi and Ainu Mosir. (ANU Press, 2018.)
Studien visar på några tydliga hinder mot språkrevitalisering. Det första är vanligt förekommande i hela Åarjelasaepmie. Inom skolan ingår åarjelsaemien i modersmålsundervisningen några få timmar per vecka. Det finns ingen undervisning som har åarjelsaemien som undervisningsspråk. Nästa hinder är att åarjelasaemien enbart i liten utsträckning finns som ett talat familjespråk i området. Familjerna som deltagit i undersökningen är mycket medvetna om att åarjelsaemien är i den situation det är. Familjerna är också medvetna om sina egna roller i att återta språket. I en del av föräldrarnas enkätsvar framkommer det att de tycker att den nuvarande generationen bör bryta assimileringen och arbeta med ett språkåtertagande. Undersökningen visar att en betydande del av deltagarna menar att skolan och förvaltningskommunen är de som ska lösa frågan om språkrevitalisering. Kommunerna sviker sin uppgift att återföra åarjelsaemien och förlitar sig i stället på att den nya minoritetspolitiken ska leda till att åarjelsaemien bevaras. Därför får dessa deltagare en mindre agens i sin personliga språkrevitaliseringsprocess. De otillräckliga förutsättningarna blir ett hinder för språkrevitalisering. Trots att åarjelsaemien saknas som vardagsspråk i familjerna, menar de unga deltagarna att åarjelsaemien är associerat till att göra nytta, är coolt och bidrar till en känsla av samhörighet med platsen där de bor och med hemmet.
En underström av kolonisering
En sammanvävd läsning av de exempel och studier som presenterats i texten visar ett implementeringsgap mellan policy och praktik, vilket jag pekade på i min avhandling. I praktiken innebär det att en språkpolicy på övergripande språkrevitaliseringsnivå inte harmonierar med de faktiska förhållanden för dem som talar språket åarjelsaemien i vardagen. Den underström av kolonisering som fortsatt verkar i dag exemplifieras av de många problematiska aspekter som Europarådet pekar på. Det illustreras också av problemen med att implementera undervisningsformer som bygger på åarjelsaemien som talspråk. Det framkommer i den studie jag gjort i förskolan tillsammans med Boglárka Straszer.
70 Kroik. The Construction of Spaces for Saami language use, s. 22–23. 71 L. Huss. Den samiska språkkampen. Denna volym. 72 Straszer Kroik. Promoting Indigenous language rights in Saami educational spaces.
Avsaknaden av undervisning på åarjelsaemien i grundskolan är ett annat exempel. Underströmmen av fortsatt kolonisering genom skolsystemet visar sig också i form av bristande gymnasieundervisning i samiska. Något som leder till att få är behöriga att läsa samiska på universiteten. Följden blir att många ungdomar som har läst samiska i grundskolan tappar kontakten med språket på gymnasiet och blir därmed mindre benägna att välja ett samiskt yrkesliv. I ett helt annat urfolkssammanhang blir implementeringsgapet belyst av Aldo Anzures Tapia. Han berättar hur den enda läraren på en skola i Mexiko är så tyngd av administration och rapportering att hon inte har möjlighet att arbeta med barnens språkutveckling. Dessa två fall är vitt skilda, men förenas av att det finns ett starkt behov av att implementera policyer för att revitalisera urfolksspråk. Även om hela artikeln pekar ut omfattande brister och svagheter hos offentliga aktörer när det gäller revitaliseringen av åarjelsaemien, så måste samisk förmåga illustreras. Begreppet Indigenous Efflorescence har lånats in från kemi. Det illustrerar både möjligheter för och hinder mot en framgångsrik språkrevitalisering av åarjelsaemien genom flera exempel i den här artikeln, både inom skolan och inom gemenskapen inom åarjelsaemieh, det vi kan kalla för det sydsamiska samhället.
Skriande behov av framtida forskning
Många forskningsområden är i grunden empiriska. Det finns ett skriande behov av forskning som undersöker till exempel de förskolor och förskoleavdelningar som grundats de senaste åren, i linje med Straszers och min studie. Det är slående att många av studierna av den sydsamiska sociolingvistiska och didaktiska verklighet som råder i dag beskriver de nordliga sydsamiska områdena. Det som sker i de sydliga områdena (södra Jämtland och Härjedalen och motsvarande områden i Norge) skulle behöva undersökas mer ingående. Likaså behövs fler studier om hur åarjelsaemien talas i hemmen av dagens föräldrar i likhet med Johansens och Steinfjells undersökningar bland åarjelsaemieh i den del av Saepmie som överlappar delar av Norge.
73
A. Anzures Tapia. Cultures of Accountability in Indigenous Early Childhood Education in Mexico. Educação e Realidade. 45:2 (2020). DOI.org/10.1590/2175-623699893. 74
Straszer Kroik. Promoting Indigenous language rights in Saami educational spaces.
75 76 Studier i likhet med Johansens och Steinfjells undersökningar bland åarjelsaemieh i den del av Saepmie som överlappar delar av Norge behövs också på den del som överlappar Sverige. Vidare skulle fördjupade analyser behöva göras med förskollärare och lärare i enlighet med läraridentitetsbegreppet som jag undersöker hos förskollärare på en skola i Åarjelsaepmie/Norge. Hur lärarna som undervisar åarjelsaemien upplever sin roll i revitaliseringen av språket är centralt. Det finns troligen en viss skillnad i hur de skapar en professionell identitet som lärare i åarjelsaemien i Sverige gentemot i Norge. Den didaktiska situationen inom svenskt utbildningssystem kräver mer ensamarbete.
Praktiska implikationer
Det är tydligt att ytterligare åtgärder behövs för att överbygga implementeringsgapet. En utbildningskedja på samiska efterfrågas inte bara i förskolan, i enlighet med minoritetsspråkslagstiftningen. Den behövs från grundskolan till gymnasieskolan. Det centrala i en skolgång för samiska barn är att undervisningen sker på samiska och med en samisk grundsyn som genomsyrar alla ämnen. Nuvarande system innebär att modersmålsundervisningen endast bedrivs under enstaka timmar. Ett första steg på vägen mot en bättre skola för samiska elever är att genomföra förslagen från den statliga utredningen Nationella minoritetsspråk i skolan. Det skulle innebära undervisning i minoritetsspråket samiska minst tre timmar per vecka som del av den ordinarie undervisningen. Beslutsfattare har i uppdrag att i öppen och ärlig dialog med åarjelsaemieh reformera utbildningssystemet på ett sätt som sätter samiska värden och språk i centrum. Det gäller i synnerhet för samiska barn, men även för barn som inte själva tillhör åarjelsaemieh. Förslagen är till stor del användbara även i andra delar av Saepmie. Ett steg på vägen är att starta en lärarutbildning för lärare i åarjelsaemien och övriga samiska språk. Det skulle bli en viktig väg att uppnå målet att undervisning helt ska kunna bedrivas på samiska
75 Johansen. ’But they call us the language police!’ 76 Steinfjell. ”Taking our language back home”: Motivation and challenges in the South Sami area. 77 D. Kroik. Language teacher identity and language acquisition in a South Saami preschool: A narrative inquiry. The Australian Journal of Indigenous Education. 51:2 (2022). DOI.org/10.55146/ajie.v51i2.321. 78 SOU 2017:91. Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitalisering.
inspirerat av starka språkmodeller. Undervisningen ska vara anpassad till förhållanden i Åarjelsaepmie. För att skapa möjligheter för att ungdomar ska bli lärare är omfattande stipendieordningar avgörande, likt dem som åarjelsaemieh har i Norge. Naturligtvis ska åarjelsaemieh på vår sida riksgränsen ha lika goda förutsättningar att bli lärare som de som bor i Norge. Även verksamma lärare visar sig ständigt söka sig till vidareutbildningar i åarjelsaemien för att bättre kunna arbeta med sina elevers språkrevitalisering. Omfattande stipendieordningar behövs för att personer ska kunna vidareutbilda sig i åarjelsaemien utan att förlora ekonomiskt på det.
Beslutsfattare och tjänstepersoner på alla nivåer i det svenska politiska systemet behöver få omfattande vidareutbildning i frågor som rör åarjelsaemien. På det viset kan vi undvika att skapa nya undergångsnarrativ eller att fatta beslut och insatser som förstärker det negativa.
De som styr och verkar i utbildningssystemet, som åarjelsaemieh är en del av utan att själva ha kontroll, behöver intressera sig för behoven i Åarjelsaepmie.
Risken är att rapporter, utredningar och andra dokument som inte implementeras blir en tunn och bräcklig skiva av vackra ord och svikna löften. En skiva som täcker den robusta tegelmuren av hinder mot språkrevitalisering som genomsyrar hela utbildningskedjan och det offentliga samhället.
79
Baker Wright. Foundations of Bilingual Education and Bilingualism, kapitel 11. 80
Trööndelaagen fylhkentjïelte. Unik stipendordning til deg som søker sørsamisk lærerutdanning. (2023). https://www.trondelagfylke.no/vare-tjenester/kultur/sorsamisk/aktuelt2/unikstipendordning-til-deg-som-soker-sorsamisklarerutdanning/#:~:text=Stipendordningen%20er%20et%20samarbeid%20mellom,dekke% 20opptil%2050%2000%20kroner (hämtad 2024-09-26). 81
Kroik. Language teacher identity and language acquisition in a South Saami preschool.
Referenser
Litteratur
Anzures Tapia, A. Cultures of Accountability in Indigenous Early
Childhood Education in Mexico. Educação e Realidade. 45:2
(2020): s. 1–19. DOI.org/10.1590/2175-623699893.
Baker, C. Wright, W. E. Foundations of Bilingual Education and
Bilingualism. 7. uppl. (Multlingual Matters, 2021.)
Belancic, K., Zmyvalova, E., Kroik, D., Helander, H. Olsen, T.
A. Sami language school teaching and Sami teachers’ training in
Norway, Sweden, Finland, and Russia. I Keskitalo, P., Olsen, T.,
Drugge, A.-L. Rahko-Ravantti, R. (red.). Girjjohallat girjáivuođa
– Embracing diversity: Saami education theory, practice and research.
(Brill, 2025.) Bergsland, K. Røros-lappisk grammatikk: et forsøk på strukturell språk-
beskrivelse. (Aschehoug, 1946.)
Bergsland, K Hasselbrink. G. Saemien lohkeme-gærja. (Universitets-
forlaget, 1957.) Bergsland, K. Hasselbrink, G. Saemien lohkeme-gærja. 2 uppl.
(Universitetsforlaget, 1985.) Bergström, J. English as a gatekeeper: Power through discourses in
a Language Introduction Program. Apples – Journal of Applied
Language Studies. 18:1 (2024): s. 21–44. DOI.org/10.47862/apples.136066.
Chilisa, B. Indigenous research methodologies. (Sage, 2011.) Davis, J. L. Resisting rhetorics of language endangerment: Reclama-
tion through Indigenous language survivance. Language documen-
tation and description. 18 (2017): s. 37–58. DOI.org/10.25894/ldd147.
Enç, M. The semantics of specificity. Linguistic inquiry. 22:1 (1991):
s. 1–25. http://www.jstor.org/stable/4178706. Fishman, J. A. Reversing language shift: Theoretical and empirical
foundations of assistance to threatened languages. (Multilingual matters, 1991.)
Hasselbrink, G. Südlappisches Wörterbuch. Band I–III. (Dialekt-
och folkminnesarkivet, 1981–1985.) Henriksen, H. J. En samisk lesebok. Sagat. (6/3 1957): s. 2. Hermanstrand, H., Kohlberg, A., Nilssen, T. R. Sem. L. (red.).
The Indigenous identity of the South Saami: Historical and political perspectives on a minority within a minority. (Springer, 2019.)
Hornberger, N. H. Johnson, D. C. Slicing the onion ethno-
graphically: Layers and spaces in multilingual language education policy and practice. TESOL quarterly. 41:3 (2007): s. 509–532. DOI.org/10.1002/j.1545-7249.2007.tb00083.x.
Hornberger, N. H. (red.). Can schools save Indigenous languages?
Policy and practice on four continents. (Palgrave Macmillan 2008.) Huss, L. Reversing language shift in the far North: Linguistic revitaliza-
tion in northern Scandinavia and Finland. (Acta Universitatis Upsaliensis, 1999.)
Huss, L. Stångberg, S. The yoke and the candy bowl: Beliefs and
emotions in South Sámi revitalization. I Roche, G., Maruyama,
H. Virdi Kroik, Å. (red.). Indigenous Efflorescence: Perspectives
from Sapmi and Ainu Mosir. (ANU Press, 2018), s. 129–150. Huss, L. Fjellgren, P. ’Overcoming silence and sorrow’: Sami
language revitalization in Sweden. International Journal of Human Rights Education. 3:1 (2019): s. 1–30. https://repository.usfca.edu/ijhre/vol3/iss1/4/ (hämtad 2024-09-26).
Huss, L. Den samiska språkkampen. Denna volym. Hübinette, T. Lundström, C. T. Den färgblinda skolan: ras och
vithet i svensk utbildning. (Natur Kultur, 2022.)
Hyltenstam, K. (red.). Sveriges sju inhemska språk. (Studentlitteratur,
1999.) Johansen, I. ’But they call us the language police!’: Speaker and ethnic
identifying profiles in the process of revitalizing the South Saami
language, culture and ethnic identity. I Hermanstrand, H.,
Kohlberg, A., Nilssen, T. R. Sem. L. (red.). The Indigenous
identity of the South Saami: Historical and political perspectives on a minority within a minority. (Springer, 2019), s. 29–46.
Kowalik, R. Towards a grammar of spoken South Saami. Doktors-
avhandling. (Stockholms universitet, 2023.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-214095.
Kroik, D. Differential object marking in South Saami. Licentiatavhand-
ling. (Umeå universitet, 2016.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-124959.
Kroik, D. The past, present and future of South and Ume Sámi
literary production. I Domokos, J. (red.). A writing hand reaches further ”Čálli giehta ollá guhkás” – Recommendations for the
improvement of the Sámi literary field. (Culture for All Service,
2018), s. 43–48. Kroik, D. Language teacher identity and language acquisition in a
South Saami preschool: A narrative inquiry. The Australian Journal
of Indigenous Education. 51:2 (2022): s. 1–16. DOI.org/10.55146/ajie.v51i2.321.
Kroik, D. Mellan osynlighet och synlighet: Den vilda kolonisationen.
I Milani, T. Salö, L. (red.). Sverige nationella minoritetsspråk: Nya
språkpolitiska perspektiv. (Studentlitteratur, 2023), s. 183–219. Kroik, D. The Construction of Spaces for Saami language use: Revitali-
sation in educational contexts. Doktorsavhandling. (Umeå univer-
sitet, 2023.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-205392.
Kroik, D., Huuva, K. Milani, T. Settler colonialism and acts of
decoloniality. I Blackwood, R., Tufi, S. Amos, W. (red.). The
handbook of linguistic landscapes. (Bloomsbury, 2024), s. 456–471. Kroik, D. Nuottaniemi, A. Language, labour and land: Enduring
colonialities in the Swedish Arctic. (Manuskript.) Kroik, D. When the land speaks back: Hauntings, Return and Saami
presence in a coloninised linguistic landscape. I Volvach, N.
Kerfoot, C. (red.). Specialutgåva av Emotion, Space and Society.
(2026.)
Lantto, P. Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik
1885–1971. (Umeå universitet, 2012), s. 44–67. Larsson, L. G. Prästen och ordet: Ur den samiska lexikografins
historia. LexicoNordica. 4 (1997): s. 101–117. https://tidsskrift.dk/lexn/article/view/18886/16530. (Hämtad 2024-12-04.)
Leonard. W. When is an ”extinct language” not extinct? Miami, a
formerly sleeping language. I King, K. A., Schilling-Estes, N., Lou,
J. J., Fogle, L. Soukup, B. (red.). Sustaining linguistic diversity:
Endangered and minority languages and language varieties. (Georgetown University Press, 2008), s. 23–34.
May, S. Negotiating the multilingual turn in SLA. The Modern
Language Journal. 103 (2019): s. 122–129. DOI.org/10.1111/modl.12531.
Milani, T. Debating Swedish: Language Politics and Ideology in Con-
temporary Sweden. Doktorsavhandling. (Stockholms universitet,
2007.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-6831. Nilsson-Stutz, L. Mänskliga kvarlevor, samlande och repatriering
ur ett internationellt perspektiv. Denna volym. Nuottaniemi, A. Flerspråkighetens gränser: språkdidaktik på (o)jämlik
grund i migrationernas tid. Doktorsavhandling. (Umeå univer-
sitet, 2023.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-203888.
Ojala, C-G. Att samla de döda – insamling av samiska mänskliga
kvarlevor under 1800-tal och tidigt 1900-tal. Denna volym. Ortega, L. SLA in uncertain times: Disciplinary constraints, trans-
disciplinary hopes. Working Papers in Educational Linguistics. 33:1 (2018): s. 1–30. https://repository.upenn.edu/handle/20.500.14332/49585. (Hämtad 2024-09-25.)
Ortega, L. SLA and the Study of Equitable Multilingualism. The
Modern Language Journal. 103 (2019): s. 23–28. DOI.org/10.1111/modl.12525.
Ricento, T. K. Hornberger, N. H. Unpeeling the onion: Language
planning and policy and the ELT professional. TESOL Quarterly.
30:3 (1996): s. 401–427.
DOI.org/10.2307/3587691.
Roche, G., Maruyama, H. Virdi Kroik, Å. (red.). Indigenous Efflorescence: Perspectives from Sapmi and Ainu Mosir. (ANU
Press, 2018.)
Salö, L. Milani, T. Minoritetspolitik och sociolingvistiska verk-
ligheter. I Milani, T Salö, L. (red.). Sveriges nationella minoritetsspråk: Nya språkpolitiska perspektiv. (Studentlitteratur, 2023), s. 17–42.
Samiskt språkcentrum. Lägesrapport: De samiska språken i Sverige
2022. (Sametinget, 2023.) https://sametinget.se/2958. Sjödtedt, A. Kråik Åström, A. Åarjelsaepmie – vad har hon att
berätta? Denna volym. Steinfjell, R. B. ”Taking our language back home”: Motivation and
challenges in the South Sami area. Masteruppsats. (UiT Norges arktiske universitet, 2014.) https://hdl.handle.net/10037/7087.
Straszer, B. Kroik. D. Promoting Indigenous language rights in
Saami educational spaces: Findings from a preschool in southern
Saepmie. I Krompák, E., Fernández-Mallat, V. Meyer, S. (red.).
Linguistic Landscape and Educational Spaces. (Multilingual Matters,
2021), s. 127–146. Stroud, C. Mpendukana. S. Towards a material ethnography of
linguistic landscape: Multilingualism, mobility and space in a
South African township. Journal of Sociolinguistics. 13:3. (2009):
s. 363–386. DOI.org/10.1111/j.1467-9841.2009.00410.x. Svonni, C. Utbildning för samer: ambitioner och praktiker i nomad-
och sameskolan från 1950-tal till 2010-tal. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2023.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-214105.
Svonni, M. Det tveeggade skolsystemet: Undervisningen av samernas
barn i Sverige under 1900-talet fram till 1980. I Westergren, E.
Åhl, H. (red.). Mer än ett språk: En antologi om flerspråkigheten
i norra Sverige. (Norstedts Akademiska Förlag, 2007), s. 94–123. Todal, J. Preschool and school as sites for revitalizing languages with
very few speakers. I Hinton, L., Huss L. Roche, G. (red.). The Routledge handbook of language revitalization. (Routledge, 2018), s. 73–82.
Vinka, M. Reflektioner om arbetet med sydsamiska. I Arvidsson, A.,
Edlund, L. E., Lindholm, E., Melander, P. Nordlund, C. (red.).
Humaniora: om humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. 2. uppl. (Umeå universitet, 2023), s. 125–128.
Wickman, B. Objektets kasus i pluralis i sydlapskan. I Strömbäck,
D. (red.). Scandinavica et Fenno-Ugrica: studier tillägnade Björn
Collinder den 22 juli 1954. (Almqvist Wiksell, 1954), s. 99–112. Åhrén, I. Tvingades sydsamerna överge sitt språk för att rädda sin
egen existens? Samefolket. 8. (1975): s. 198–199.
Offentligt tryck
SOU 2006:19. Att återta mitt språk – åtgärder för att stärka det samiska
språket. SOU 2017:91. Nationella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förut-
sättningar till undervisning och revitalisering.
Internet och media
Trööndelaagen fylhkentjïelte. Unik stipendordning til deg som søker
sørsamisk lærerutdanning. (2023.)
https://www.trondelagfylke.no/varetjenester/kultur/sorsamisk/aktuelt2/unik-stipendordning-tildeg-som-soker-sorsamisklarerutdanning/#:~:text=Stipendordningen%20er%20et%20sa marbeid%20mellom,dekke%20opptil%2050%2000%20kroner (hämtad 2024-09-26).
Umesamiskans vidaste utbredning – ett nytt val av kriterium
Olavi Korhonen
Frågan om umesamiskans ställning bland samiska varieteter har länge debatterats. På 1940-talet skrev Gustav Hasselbrink (1900–1982) att ”den s.k. umelapskans ställning är en smula oviss” och nämnde att stadieväxling, som umesamiskan har fastän i reducerad form, nu saknas i sydsamiskan. Trots det valde han att kalla samiskan i Arvidsjaur, södra Arjeplog, Malå, Sorsele och norra Tärna för ”sydlapska i vidaste bemärkelse”. Söder därom fanns ”egentlig sydlapska” med sina undergrupper. Han gjorde ingen skillnad mellan fjäll- och skogstrakter i Vilhelmina.
De två uttrycken om sydlig samiska har fram till i dag upprepats som ett mantra och fördunklat vad som skiljer de två varieteterna och var gränsen mellan dem går. Det är väsentligt för umesamisk identitet att få veta mer om umesamiskans område. En by eller hembygd att hänvisa till är nog bra, men var går umesamiskans gränser mot annan samiska? Kunskap ger trygghet. Det är känt att norrut gränsar de skogssamiska samebyarna mot arjeplogs-samiskan. Söderut visar analyserade orduppteckningar från 1900-talets början att stadieväx-
1 Växlingen, som berör konsonant eller konsonantgrupp mellan betonad och obetonad stavelse, är i umesamiskan reducerad efter kort vokal i vissa stamtyper. Utförligare beskrivning finns i Larsson 2012:117-121. 2 De samiska namnformerna är Árviesjávrrie, Árjepluovve, Máláge, Suarssá och Deärna. 3 G. Hasselbrink. Vilhelminalapskans ljudlära med särskild hänsyn till första stavelsens vokaler. (Uppsala, 1944); H. Rydving. Words and varieties. Lexical variation in Saami. (Societé Finno- Ougrienne, 2013), s. 40. 4 Arjeplogssamiska (saArj) brukas i stället för pitesamiska på grund av att östra delen av Pite lappmark är umesamiskt; E. Manker. Skogslapparna i Sverige: fältanteckningar. (Almqvist Wiksell, 1968.)
ling förekommer ungefär ned till Umeälven, Ubmejeiädnuo, Det har medfört att älven betraktas som umesamiskans sydgräns. Men hur hållbar är den slutsatsen?
Den första tryckta boken på samiska var en mässbok, en kortare umesamisk kyrkohandbok, från 1619 av Nicolaus Andreæ, kyrkoherde i Piteå, död 1628. Ett skriftspråk för kyrkligt bruk och med större kvalité skapades på 1700-talet med centrum i Lycksele, Lïkssjuo, under ledning av kyrkoherden Pehr Fjellström (1697–1764). Det dominerade bokutgivningen för lång tid framåt (Forsgren 1988; Korhonen 2016). Översättningen av Nya testamentet från 1755 kan särskilt nämnas. Var det då rimligt att socknen klövs på mitten av en språkgräns längs Umeälven?
Studiet av stadieväxling kräver detaljerade uppteckningar och de saknas söderut. Detta språkliga kriterium har medfört en alltför förenklad syn på språklig variation. En värdefull karta över Ume lappmark från 1671 visar det skogssamiska samhällets (skogs-samebyarnas) koncentrering kring vattendrag. Det är vattendelarna i naturen som skapar gränser och därför bör umesamiskan i varje fall ha sträckt sig ned till sockengränsen mellan Lycksele och Åsele. Det är också en insikt som allt oftare har nämnts. Men hur är det sedan längre söderut? Det utreder denna artikel och tar även upp frågan om vissa östliga och västliga språkdrag.
Eftersom stadieväxling är ett trubbigt verktyg för språkgeografiska bedömningar, bör man söka ett kriterium med tillräcklig frekvens, som är stabilt över tid och oberoende av goda uppteckningar. Ett sådant kriterium är umesamiskans tonande och tonlösa dentalspiranter, /đ/ och /ŧ/, dvs. de konsonantljud som finns i engelskans ”this” och ”thing”. Umesamiskan har de två spiranterna, liksom den
5 L.-G. Larsson. Grenzen und Gruppierungen im Umesamischen. (Harrassowitz, 2012a), s. 117–129. 6 T. Forsgren. Samisk kyrko- och undervisningslitteratur i Sverige 1619–1850. (Forskningsarkivet, Umeå universitet, 1988); O. Korhonen. Samiskan under fyra sekler i Svenska kyrkans arbete. I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan
och samerna: En vetenskaplig antologi. (Artos Norma, 2016.)
7 Rydving, Words, s. 58–77. 8 G. Norstedt. Lappskattelanden på Geddas karta: Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. (Thalassa, 2011), s. 34. 9 H. Rydving. Sydsamisk eller umesamisk? ”Södra Tärna” i det samiska språklandskapet. I Fenno-ugrica suecana – nova series 15 (Stockholm, 2017), s. 169. L.-G. Larsson. Variation in Ume Saami: The role of vocabulary in dialect descriptions. I Networks, Interaction and Emerging Identities in Fennoscandia and Beyond (MSFOu, 2012b), s. 191. L.-G. Larsson. Umesamiska – forskningshistorik, substantivböjning och sydgräns. Svenska landsmål och svenskt folkliv, 145 (2023), s. 89, https://publicera.kb.se/svlm/article/view/24064.
nordligaste samiskan på Nordkalotten, nordsamiskan, men i sydsamiskan motsvarar de /r/. När även samiska ortnamn och J. A. Nenséns uppteckningar från 1800-talet brukas som källmaterial, finns möjlighet att även få bättre kunskap om samiskan från forna Åsele lappmark.
Syftet i denna artikel är således främst att med hjälp av belägg på de två spiranterna i umesamiskan från Arvidsjaur och söderut skapa en bättre bild än den vi har i dag om var umesamiskans yttre gränser avtecknar sig. Några av varietetens särdrag ska också nämnas. För samiskan norr om Ume lappmark brukas även termen arvidsjaurssamiska och samiskan längst i söder i Åsele lappmark bör av samma princip även kallas åselesamiska, vilket nu oftare sker.
Det är lämpligt att börja från den norra delen av den forna Arvids-
12 13 jaursbyn på båda sidor av Piteälven, saU Byöhđame / Byöhđameiädnuo (figur 1). Socknen omfattade området upp till Varjisån, Varggáiädnuo, dit kommungränsen ännu i dag sträcker sig. Syneprotokollet för ”Piteelf-landet” 1826 visar att skattelandet var ”beläget söder om Udtjalandet” i Jokkmokks socken och att inget land ”stöter mot något Jockmocks Lappland”, utan ”obebodt ödeland ligger emellan”. Älven låg centralt i ”Pitelf-landet”, när skattelandet åter fastställdes 1827 med ny innehavare. I väster gränsade det till Arjeplogs socken, i öster låg Moskesoen-landet, Lomträsk-landet, Loussejaur-landet och Njallejaur-landet, alla land med utsträckning norr eller söder om Piteälven. I söder sträckte sig Skellefteälven, Syöldateiädnuo, som blev sockengräns för Arvidsjaur när Malå, Máláge, bröts ut som egen socken 1862.
10
Studerade källor brukar vanligen d för tonande dentalspirant och t för tonlös dentalspirant. Den allra sydligaste sydsamiskan har bevarat /d/ även om Knut Bergsland i Röros bara konstaterade få belägg, vilket visar att spiranten eljest är ”fortrengt av det nordlige r”, K. Bergsland. Røros-lappisk grammatikk: et forsøk på strukturell språkbe-skrivelse. (Aschehoug, 1946), s. 61. 11
Den flitige upptecknaren Jonas A. Nensén (1791─1981) var kyrkoherde i Dorotea. https://janensen.ub.umu.se/. 12
I texten brukas följande förkortningar för de samiska varieteterna (dialekterna): saS sydsamiska, saU umesamiska, saArj Arjeplogssamiska, saL lulesamiska och saN nordsamiska. 13
Här ser vi ett nordligt exempel på den tonande dentalspiranten. Svenska Sametingets hemsida visar däremot det lulesamiska (saL) Bihtámädno, trots att älven ligger inom umesamiskt område i Arvidsjaurs kommun. Det är också (2026) namnformen på Lantmäteriets digitala karta (”Min karta”). 14
F. Hultblad. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken. (Almqvist Wiksell, 1968), s. 429–430. 15
I dokumenten felaktigt ou av uo i saU luossa ’lax’. 16
O. Korhonen. Umesamiskan i norra Arvidsjaur och Byöhđame, Piteälvens samiska namn [stencil, 2023], s. 2.
Figur 1 Samiska ortnamn i södra Norrbotten och norra Västerbotten
Den som betraktar namnen på kartan undrar varför formen för staden Piteå, Byöhđame, inte ingår i Byöhđameiädnuo, Piteälven, utan är saL Bihtámädno. Namnen för Skellefteå, Syöldate, och Umeå, Ubmeje, återfinns däremot helt korrekt i älvnamnen Syöldateiädnuo och saU Ubmejeiädnuo. Avsnitt från karta över samiskt område i Språken i Sverige, en språkatlas inom ramen för Sveriges Nationalatlas (Dahl et al, 123).
Nu är Byöhđame (där /đ/ ingår) ersatt av lulesamiska (saL) Bihtám, vilket är ett exempel på den namnöverlagring som ofta drabbat umesamiska ortnamn på grund av bristande kunskap om det språkområde där namnet finns. Ett annat exempel är namnet ”Allejaur(e)”, by och sjö vid vägen till Arjeplog, som är saU Jilliejávrrie, 30 km söder om Piteälven och inom Västra Kikkejaurs skogssameby (jfr saArj alleoch saU jillie- ’väster, väst-’). Även berget och byn ”Geron” (1859), 20 km söder om Piteälven kan nämnas. Det blev först ”Östansjö” innan det ursprungliga namnet i korrekt umesamisk form nu har införts på kartan, nämligen Györane. Överlagringen i de två sista fallen var oavsiktligt kartografiskt beroende på den dominerande arjeplogssamiskan i väster. Avsiktlig namnöverlagring har också förekommit i andra områden och fram till sen tid. Samisk ortnamnsrevidering har återställt en del av de umesamiska ortnamnen, men arbetet att rätta både oavsiktlig och avsiktlig namnöverlagring fortsätter.
17 Överföring av de umesamiska namnen till lulesamiska gjordes av Sametingets språkkonsulent, efter det att ortnamnen redan 2003 hade levererats till dåvarande Lantmäteriverket (Lantmäteriet).
Umesamiska ord som kontrasterar i nordlig eller sydlig riktning
Syneförrättning av Piteelf-landet år 1842, då Bengt Andersson och Olof Larsson var landinnehavare, visar att ”Wargån”, Varjisån, var gräns mot norr. I Piteälven finns nu ”Trollholmen”, en svensk förvanskning av saU Bissiesuoluoj ’Den heliga holmen’, som ligger vid ”Bissesoen-qwoulpats”, saU Bissiesuvvanguolbatje ’Heden vid heliga selet’, jfr saU gualbba ~ guolban ’hed’ (figur 2). Ursamiskt *e̮ i tryckstark stavelse har höjts till *i före ursprunglig kort stamkonsonant och bevarats i ume- och sydsamiska före andra stavelsens /ie/, (ursamiskt *ē), t.ex. saU och saS bissie- ’helig’. Lule- och arjeplogssamiskan har nu /a/ (av ursamiskt *e̮) i första stavelsen, jfr basse ’helg’. När andra stavelsen däremot i dag har /a/ (av ursamiskt *e) behåller ̮ umesamiskan vokalen /a/ i första stavelsen, medan sydsamiskan i motsvarande ord har /ï/, jfr saU namma och saS nïmme ’namn’.
Med stöd av vokalismen i de två orden kan därför umesamiskan avgränsas både norrut (saU bissie) och söderut (saU namma). Redan denna detalj i ljudskicket visar att umesamiskan är ett övergångsområde mellan nordlig och sydlig samiska, det vill säga att umesamiskan har ”både sydliga och nordliga språkdrag”. Hur ser då motsvarande ord ut i det sydligaste skogssamiska området? En vidare aspekt på frågan om umesamiskans utbredning tar vid, när vi nu överskrider Umeälven och även går söder om Stöttingfjället.
18
Termen syftar på den konsonant eller de konsonanter som står mellan betonad och obetonad (udda resp. jämn) stavelse i ett ord. 19
P. Sammallahti. The Saami languages: an introduction. (Davvi girji, 1998), s. 8. K. Bergsland L. M. Magga. Åarjelsaemien-daaroen baakoegærja: Sydsamisk-norsk ordbok. (Idut, 1993), s. 216. Rekonstruerad ursamisk form (med asterisk *) har för respektive ordstam formen *pe̮sē (helig) och *ne̮me̮ (namn) J. Lehtiranta. Yhteissaamelainen sanasto. (Suomalais-ugrilainen seura, 1989), s. 96, 80. 20
Larsson. Grenzen, s. 110. Larsson, Umesamiska, s. 78. 21
Larsson. Grenzen, s. 109. Rydving, Words, s. 63, 141. O. Korhonen. Något om fjällsamers och skogssamers näringar och språk i äldre skriftliga källor. Norrbotten (1995), s. 132–143.
Umesamiskans vidaste utbredning; ett nytt val av kriterium
Figur 2 Ortnamnsbelägg i skattelandet Piteelf från 1800-talet
Piteelf-landet 1842. ”Trollholmen”, på äldre karta ”Bessesuolo”, är saU Bissiesuoluoj ’Den heliga holmen’. Fiske fanns i ”Bissesoen”, saU Bissiesuvvane ’Det heliga selet’. Skattelandsinnehavare enligt 1695 års Jordebok var Bengt Larsson, död 1735. Nu har kartan felaktigt lulesamiska namnformer norr om älven som bör ändras. Infälld bild: Generalstabs-kartan 28 Stenträsk (1885).
Umesamiskans (åselesamiskans) ”namma” visar sig ha brukats av Nenséns meddelare Nils Anundsson (1783–1828) från ”Graunaije [Grönfjället] i Åsehle Lappmark”, vilket ska jämföras med att sages-
mannen även hade både tonande och tonlösa spiranter i sin samiska. Formen ”namma” ’namn’ var därför inte ett enstaka tecken på samstämmighet med Arvidsjaur. Även drängen Bengt Andersson (cirka 1789–1845) från byn Rajastrand (tidigare Sörfors) nära Risbäck och
Arksjön hade de konsonantljud som har motssvarighet i Arvidsjaur.
Historiskt syftar åselesamiska på samiskan inom Åsele lappmark, som omfattade nuvarande Vilhelmina, Åsele och Dorotea kommuner. För området brukades från början termen Ångermanna lappmark. Exempel är: ”ritte”, saU rihđđie ’spår efter ackjor’, ”taidah” 2.pr.sg., av inf. saU dájđđiet ’veta’; ”kedke”, saU geäđggie ’sten’, UUB R 649, s. 14, 17. Se om UUB förkortningar före Litteratur i slutet av artikeln. UUB R 649, s. 28.
Termer och ljudskick som förenar umesamiskans olika områden
Orden saU bissie och saU namma skiljer således umesamiskan från omgivande samiska, men dentalspiranterna /đ/ och /ŧ/ förenar skogssamiska områden från norra Arvidsjaur ända ned till Åsele lappmark. Ett frekvent ord är saU gïjđđa ’vår’. På Piteälvens norra strand fanns ett ”skogslappvårviste”, som på kartan återgavs med namnet som Gidák. Det är en lulesamisk form bildad på saL gidá ’vår’ men inkorrekt inom umesamiskt område i norra Arvidsjaur. Det upptecknaren villrådigt hade upptecknat som ”giδδak ~ giδak” (̄ δ=đ), är uppenbart det korrekta saU gïjđake ’plats som har med vår att göra’, ’vårviste’.
25
Former enligt Ortnamnsregistret, Isof, Uppsala. Bl.a. lång vokal i första stavelsen blir inte återgiven.
Umesamiskans vidaste utbredning; ett nytt val av kriterium
Figur 3 Gideälvens utbredning upp till närheten av Vilhelmina
Gideälvens avvattningsområde, cirka 225 km från kusten till närheten av Vilhelmina, Vualtjere. Namnbelägg finns från år 1541 (Gidhån) och framåt.
Formerna visar den tonande dentalspiranten i grundordet saU gïjđđa ’vår’. I ume- och sydsamiska förlängs i betonad stavelse kort /i/ till
/ïj/ före ursprunglig kort stamkonsonant. I detta fall medför spiranten att ordet avviker från saS gïjre ’vår’, där /δ/ har övergått /r/. Även i arjeplogs- och lulesamiskansaknas spirant. Detta kan nu jämföras
Förutom kort betonat /i/ före ursprunglig kort stamkonsonant (ursamiska *kiδe̮) förlängs även kort /u/ i samma ställning t.ex. saL gullat, saU guvllat, saS govledh ’höra’, Sammallahti, Saami languages, s. 8.
med namnet Gideälven (figur 3), som ligger omkring 300 km söder om Piteälven med förled ur saU gïjđđa ’vår’. Svenskt ortnamnslexikon föreslår tydning ur den nordiska ordstammen *gidh- ’gapa, ligga öppen’, men förleden Gide- kan enkelt tydas ur ordet för årstiden ”vår”. Förleden förekommer även i andra namn.
Ett namn där saU gïjđđa är förled är ”Gidevare” på Zetterstedts karta från 1832. År 1836 ansökte Sjul Andersson Håjka (1800–1877), innehavare av skattelandet ”Gidovare”, om nybyggessyn i Västansjö, Jilliesjaevrie, i norra Vilhelmina, Vualtjere. Alternativa former för skattelandet var Kideware/Gidevare, båda med d som antingen återger sent bevarad spirant eller är tecken på att ljudet övergått till klusilen /d/, ”vanligt d-ljud”. När en fattig ”lappfamilj i näverkåta” år 1880 omnämns vid Girisjön och Girifjället visar det att en överlagring av namnet hade skett tidigare. På äldre kartor visar d nämligen ursprunglig spirant utan påverkan, medan former med r återger en av sydsamiskans gïjre överlagrad namnform. På grund av att Gideälven är en dominerande älv har älvnamnet inte kunnat påverkas av namnöverlagring.
27
M. Wahlberg. Svenskt ortnamnslexikon. (Institutet för språk och folkminnen, 2016), s. 97. 28
Fjället ligger 10 km söder om Grönfjället, där den ovannämnde Nils Anundsson (1783–1828) var skattelandsinnehavare och sagesman till Nensén, UUB R 649, s. 13. 29
J. W. Zetterstedt. Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens län, förrättad år 1832. (Två förläggare, 1980 [1833]). 30
O. P. Pettersson. Gamla byar i Vilhelmina II. (Två förläggare, 1982 [1941]), s. 270–271.
Umesamiskans vidaste utbredning; ett nytt val av kriterium
Figur 4 Risfjället och Rissjön med omnejd i norra Marsfjällen
Avsnitt från Generalstabskartan 40 Dikanäs 1899. Namnen Rissjön, Risfjället, Bleriken och Girifjället kommenteras i texten.
Ibland har appellativer till namn inte identifierats av sydsamisktalande vid språkgruppens östliga expansion. Ett sådant fall är kartans Rissjön,
Rijsjjaevrie (med förleden Rijsj-) , väster om Girifjället (figur 4). Här fanns en flyttled långt före tillkomsten av dagens Norra Vilhelmina
sameby och med en passage mellan Övre Bleriken, Bijjie Plierehke
och Risfjället, Reiseje. Torkel Tomassons namn på fjället var Rejsoje-
fjället ~ Rejsojfjället. Namnen Offerkullen och Offerskalet vittnar
om anknytning till en plats med en träsejte. Gudabilden tillbads med
Upptecknat som [rīš-jäɯrē] av Björn Collinder och registrerat som ”Risj-jaure” ’rise, små ris’, UUB R 649, s. 225. De samiska namnen till Övre och Nedre Bleriken är omkastade på Minkarta, Lantmäteriet. E. Manker R. N. Pehrson. The nomadism of the swedish mountain lapps: the siidas and their migratory routes in 1945. (Gebers, 1953), s. 202. T. Tomasson. Några sägner, seder och bruk upptecknade efter lapparna i Åsele- och Lycksele lappmark samt Herjedalen sommaren 1917. (Dialekt- och folkminnesarkivet, 1988), s. 16, 47. E. Manker. Lapparnas heliga ställen: kultplatser och offerkult i belysning av Nordiska museets och landsantikvariernas fältundersökningar. (Almqvist Wiksell, 1957), s. 259–262.
offer, ”tsikku”, saS tseegkuve, och med värdeföremål som hängdes upp under en utskjutande stenhäll. Träidolen fördes 1919 till den samiska utställningen i Nordiska museet. Flyttleden gick över Offerskalet, ”offertröskeln”, sjila-sielma, saS sjïelesealma och några hundra meter från platsen under ”offerhällan”, sjila-kierke, saS sjïelegierkie. Torkel Tomasson använder ordet ”rihreke” saS rihrehke ’flyttled’, en avledning med ändelsen -hke på ordet rihrie ’vinterflyttevei, spor etter pulker om vinteren’, vilket ska visa sig klargöra betydelsen i några ortnamn i området.
Ris- i svenska Rissjön och Risfjället utgår från saS rijsie ’ris, (mindre) kvist’. Men här bör en uppteckning infogas, som Nensén 1840 gjorde med Anders Pålsson (1772–1850) från Sörfors (dagens Rajastrand). Han brukade en term som Nensén nedtecknade som ”jutteme rihsse”, saU jühttiemerihđđie ’flyttningsväg’. Nensén tillfogar kommentaren ”ett swårt ord att utsäga”. När konsonantklustret i rihđđie inleds med preaspiration (/h/ före konsonantgrupp), tolkar han /hđđ/ som hss! Ordet är faktiskt knepigt att uttala och saU rihđđie ’spår i snön (efter släde eller rajd)’ var för alla som saknade /đ/ i sin samiska inte lätt att tolka och ersätts i de aktuella namnen av sv. Ris- och saS Rijsj-. Här kan man jämföra med den sydsamiska termen ”juttem- Rihre”, saS juhtemerihrie, ’flyttningsväg’, som Elsa Greta Sjulsdotter (1821–1851) brukade i sydsamiska Vapsten, Tärna. Namnen Rissjön och Risfjället har således förleden Ris- av saS rijsie, som i sin tur återgår på en sydsamisk tolkning av saU rihđđie, där dentalspiranten /đ/ är ett okänt språkljud som substitueras av /s/ varvid termen blir *rihssie, Detta är en omedveten namnöverlagring.
Ytter-, Mellan- och Väster-Rissjön vid byn Risbäck bildar en cirka 15 km lång vattenled till Lövsjön, som vintertid kan ha varit en öppen färdled från Risbäck vid Arksjön, Armere. Förleden Riskan här ha samma bakgrund som i namnen vid Rissjön 50 km norrut. I det här fallet finns det dessutom belägg för bruk av spiranter i områdets samiska hos Bengt Andersson (cirka 1789–1845) och Anders Pålsson (1772–1850), båda från Sörfors, nuvarande Rajastrand 10 km söder
36
Tomasson. Några sägner, s. 47–49. 37
Sydsamiska sealma ’tröskel’ återfinns i saS sjealma,’en sten i Marsfjäll som man offrat till’. Bergsland Magga. Åarjelsaemien, s. 257. 38
Tomasson. Några sägner, s. 47. Bergsland Magga. Åarjelsaemien, s. 238. 39
Bergsland Magga. Åarjelsaemien, s. 238. 40
UUB R 649, s. 184. 41
UUB R 649, s. 406.
om Risbäck. Det var här frasen ”jutteme rihsse” med Nenséns stavning upptecknades, men även andra ord med dentalspiranter .
Det avtecknar sig således ett minst 80 km långt område från Grönfjäll i norr via Girifjället till Risbäck och Sörfors, där fjällterräng övergår i lägre områden österut och där fjällregionens sydsamisktalande uppenbart mötte skogssamiska grupper. Både geografiskt och över tid kan detta studeras i bruket av samiskans spiranter, vilket därmed blir ett kännetecken på åselesamiskan. Ytterliga några exempel på de två spiranterna i Åsele lappmark ska ges.
En hydronym som återspeglar östlig och västlig samiska
Sjönamnet, hydronymen, ”Bleriken”, på kartan från 1899 (figur 4) är en del av vattendraget där vi nu finner Övre och Nedre Bleriken på moderna kartor. Karl-Hampus Dahlstedt nämner i sin doktorsavhandling att Bleriken i Vilhelmina har parallellformen Bletiken liksom Blerik förekommer som Bletik, men ”inljudsväxlingen -r-~-t- är svårförklarlig”. En sagesman från Dikanäs menade att: ’lappa kall e för ble’riken, på bω’nnspråke säg däm ble’tiken’. Här åsyftas renskötande fjällsamer i motsats till skogssamernas ättlingar, som hade tvingats lämna renskötseln och bli bönder. Det stämmer med att Bleriken är koncentrerad till fjällområdets sydsamiska med grund i appellativet saS plierehke ’småtjern mellom store vann’. Namnformen Bletiken i öster däremot är en försvenskad form av saU Blieđieke. Förutom med bevarad spirant i bl.a. Arvidsjaur har hydronymen former med stavningen d eller t.
Dahlstedts kollega, Tryggve Sköld, har anfört den rekonstruerade germanska formen *(b)lēða ur vilken hydronymen kan härledas. Lånets höga ålder framgår av att ursprungligt långt ē via æ blev ā.
42 Drygt 30 exempel kan nämnas, t.ex. skruvđđie ’vadmal’, nađđa ’skaft; geäŧkkame ’vagga (av samisk modell)’, müŧkket ’slå sönder, krossa’, UUB R 649, s. 21–97. 43 K.-H. Dahlstedt. Det svenska Vilhelminamålet: språkgeografiska studier över ett norrländskt nybyggarmål och dess granndialekter. (Diss. Uppsala, 1950), s. 157. 44 Bergsland Magga. Åarjelsaemien, s. 226. Namnen bildar en västlig grupp i fjällregionen med /r/ i ordstammen: Blierehke, Bliereke, Bleriken, Blerek- etc. och en östlig i skogslandskapet med /đ/ som främst återges med d eller t i ortnamnsbeläggen: Blieđieke, Bletiken, Bliedek-, Bledik-, Bletik-, Plätiken, Plettik-, Plätik-. Bara några av dem kan sökas på digitala webbkartan med nämnda former. 45 T. Sköld. Die Kriterien der urnordischen Lehnwörter im Lappischen. (Uppsala, 1961), s. 140, med litteratur 143. 46 T. Sköld. The earliest linguistic contacts between Lapps and Scandinavians. I Wortstudien, Festschrift Tryggve Sköld zum 70. Geburtstag am 2. November. (Almqvist Wiksell, 1992), s. 101.
Lån med den äldsta vokalismen ser man i saN lieđđi ’blomma; blad’ och i stammen till avledningen saU Blieđieke. Fornvästnordiska blað, sv. blad och saN láđđi ’blad (vanl. i bok, tidning)’ visar lån under en senare perioden. De tidigaste runinskrifterna från tvåhundratalet visar redan vokaler enligt den senare vokalismen, vilket ger en indikation om hur gammalt lån hydronymen är. Den form som ett blad i allmänhet har är lätt att kombinera med ett vattendrag som vidgar sig till en mindre sjö i en å eller älv.
Figur 5 Bevarade Bletiken-namn i sjösystemet nära Västansjö
Äldre saU Bletiken har här dubblerats två gånger med saS Bliehrehke och Nedre Bletiken med saS Vueliebliehrehke, men Övre Bletiken, Bletikkullen, Bletiktjärnen och Bletikbrännan har bevarats med t som ytterst återspeglar /đ/. Områdets många sjöar har gynnat skogssamiska näringar och därmed även ursprungligare namnformer. (Kartavsnittet från Minkarta, Lantmäteriet.)
När hände namnöverlagringen av Gide- till Giri- i t.ex. Girifjällets namn? Lappskattelandet Gidevare, där d vid tiden för de första namnbeläggen säkert återgav /đ/, var under en tid mycket vidsträckt och omfattade byarna Krutberg, Västansjö, Sunnansjö och Sjöland i norra Vilhelmina och sträckte sig cirka 40 km från fjällområdet i väster till Vikenäs vid Vojmsjön, Våajmoe. I norr låg Dikasjön, saS Gäjkanjaevrie, ett namn som kommenteras nedan.
En sammanställning av nybyggessynernas namn med sina uttalsvarianter under 1800-talets första del från O. P. Petterssons ”Gamla byar i Vilhelmina” visar namnens förändring:
47 Sammallahti. Saami languages, 128. Hydronymen är en -ke avledning på den stam som framgår av termen i svagstadium. 48
Pettersson. Gamla byar.
1828 (anläggningssyn för Vikenäs). Röjningsmarker vid Plätikselet i Plätikån, som rinner från Plätiksjöarna). Generalstabskartan 40 Dikanäs (1899) visar sjöarna Övre Bletiken och Nedre Bletiken. Vid namnreglering har det senare namnet det parallella saS Vueliebliehrehke (Vuelie- ’Nedre’), dvs. en variant till fullständig namnöverlagring.
1831 (nybyggesansökan 1831 och 1836 inom Gidovare lappskatteland i byn Västansjö). Sjul Andersson Håjka var landinnehavare. Dokumenten nämner skattelandet Kideware, vattnen Gideån och Bletiken. Namnen från 1800-talets första hälft pekar mot uttal med /đ/.
1846 (anläggningssyn med utslag för Sunnansjö 1846). Vid en gränsdragning mellan nybyggen nämns Bletikarna, Bletiken (2 ggr). Efter skattläggning 1869 nämns däremot Blerikarna; /đ/ blir r 1849 (anläggningssyn 1849 Sjöland). Sökande var Anders Olofsson i Gidevare lappskatteland. Han hade varit dräng hos Jon Nilsson Beits (Paitze) i Vojmsjölandet, Vikenäs, som hade ovanligt stora skogsrenar och ”aldrig flyttade västerut till fjällen”. Gidovarelandet innehades då av Jon Olofsson Stinnerbom.
1851 (anläggningssyn 1851 för Krutberg). Namn som nämns i Krutberg är Gidovare, Giduån, Gidejaure.
1853 (anläggningssyn 1858 för Henriksfjälls nybygge nr 2, 1853). Sökande Nils Petter Matsson har slåttermark vid Gidevarebäcken, som kommer från nämnda fjäll och utmynnar i Saxensjön.
Mellan 1828 och1853 dominerar som vi ser namn med stavning som återgår på spirant, medan namnöverlagring eller sydsamiska parallellnamn uppträder därefter. I det sjörika området öster om Västansjö, saS Jilliesjaevrie, i norra Vilhelmina, har således påtagligt många äldre namnformer bevarats (figur 5), även om många också har fått parallellnamn. Norr om Västansjö finns i Skansnäsån Övre Bletiken och Nedre Bletiken, det senare dubblerat med saS Vuelie-bliehrehke.
49 Se gruppen av ett större antal östliga namnbelägg med röda punkter figur 6. Kartans saS Bliehrehke bör stavas Blierehke – om den alls skall brukas framöver – vilket är den korrekta sydsamiska namnformen.
Figur 6 Namnet på vattendrag/mindre sjö av viss typ i öster och väster
Hydronymen saS Blierehke i väster (blå markering) och saU Blieđieke (eller form där /đ/ övergått till t) i öster (röd markering). Formerna indikerar fjäll- respektive skogssamiska regioner i västra Ångermanland och delar av västra Västerbotten. En större samling belägg med röda punkter är namnen i det sjörika området vid Västansjö med tecken på spirant som inte överlagrats; se detaljer figur 5.
En avlägsen östlig namndubblering vid Abmoträsket, Ábmuo-jávrrie, 10 km söder om Sorsele, visar Bletiken på två ställen dubblerade med Blierieke (figur 6). Där Blierieke förekommer med ie i ordets andra stavelse och inte med e, som i sydsamiska Blierehke, är det fråga om en form från området mellan sydsamiska och östlig umesamiska, där umesamisk stavelsestruktur är bevarad men den tonande dentalspiranten har utträngts av /r/ genom sydsamisk påverkan. Inte långt från Abmoträsket gjorde amanuens Nils Mossberg 1919 uppteckningar med Maria Albertina Sjulsson (1868–1920), vars ordförråd enbart innehöll de östliga dentalspiranterna. Blierieke i stället för Blieđieke är därför en från väster påverkad umesamisk form, men som sådan även mindre genuin på denna plats. Det är viktigt att sagesmän för ortnamn väljes bland personer på orten. Jämför s. 16–17 angående namnet Pauträsk.
50
G. Hasselbrink. Südlappisches Wörterbuch = Oårj’elsaamien baaguog’ärjaa. Vol. 1. Skrifter utgivna genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (1981), s. 91; Larsson. Grenzen, s. 103–104. 51
ULMA 16777. Exempel på tonande spirant: rájđđuo ’rajd; rad’, ráđđie ’råd’, stáđđa ’stad’, och tonlös spirant: büŧkket, ’slita av’, ráŧkkiet ’skilja (renar)’och ruaŧkkuo ’torrgran’.
Umesamiskans vidaste utbredning; ett nytt val av kriterium
Historisk landgräns i västra Ångermanland återspeglad i senare språkgräns
Språk återger ofta historiska förhållanden. När norske kungen i tidig medeltid hävdade sina undersåtars jakträttigheter i västra Ångerman-
land enligt en gränstraktat från 1273, nämns sjön ”Veimosior”. Gränsen gick söderut via sjön ”Hulsio” som har tolkats ur nordiskt hul ’urholkning, fördjupning’ med syftning på den kraftigt böjda Fatsjön, saS Vuesserenjaevrie, jfr saU vuössie, saS vuessie,’grythank (med böjd form)’. Därefter kommer ”Kiodsio”, enligt Bergslands tolkning Gittsjön, saS Stoere Gähtjere, halvannan mil sydost om ut-
loppet från Kultsjön, saS Gåaltoe. Gränsen nådde sedan ”Rauda sio”, som hos Nensén återfinns som ”Raude-jaure” med syftning på Norrsjön. Stavningen med d i ”Rauda/Raude-” pekar mot ursprung i ordet för ’röding’, där d visar uttal med /đ/ innan appellativet nu
återfinns som saS raavre ’røye’.
Texten lyder: ”Eigu Þa Jæmtar nordr a Finmork fra Straumi XIX rastir at veida dyr ok ikorna, ok gengr sua austr landamæret mote Angrmannalande, tækr til Þar sem heitir Veimosior. þædan j Hulsio ok i Kiodsio. þædan ok j Rauda sio …’Har så jämtar norrut i Finnmarken 19 raster från Ströms vattudal (rätt) att jaga (vilda) djur och ekorre, och går så i öster gränsen mot Ångermanland, den tar vid där det heter Veimosior. sedan till Hulsio och till Kiodsio. sedan ock till Rauda sio …’ O. S. Rydberg (red.). Sveriges traktater med främmande magter: jemte andra dit hörande handlingar D. 1. (Norstedts, 1877), s. 245. Se om rast. pl. raster KLNM, 13, s. 675–676. K. Bergsland. Samiske perspektiver i Helgelands historie. Helgelands historie, Bd 2. (Forvik, 1994), s. 191. UUB R 649, 130, Bergsland Magga. Åarjelsaemien, s. 232. Ordet är frekventast som saU rávđđuo, men i väster där sydsamisk påverkan förekommer har ordet belagts som saU rávrrie ’röding’, Barruk. Báhkuogirjjie, s. 121.
Umesamiskans vidaste utbredning; ett nytt val av kriterium
Figur 7 Gränslinje för norskt och svenskt maktanspråk på 1200-talet
●Dikanäs och Vojmsjön,○18 Fatsjön, samiska Vuesserenjaevrie, ○19 Gittsjön, Stoere Gähtjere, ○20 Norrsjön (se texten); gränsen •—•—•— mellan norra och södra Wapstbyen är från början av 1660-talet. Källa: Bergsland 1994:185 (kompletterad).
Bergsland skriver att historiska källor visar att gränsen in i ”Finnmork”, dvs. samiskt område, gällde den norske kungens krav för jämtsamerna gentemot svenske kungen och hans makt i Ångermanland och kungens
”egna” samer. Enligt Bergsland är gränsen därför både politisk och ”en grense mellom samegrupper”, dvs. mellan fjällsamer i Vefsn och skogssamer i Åsele lappmark. Det var både fråga om ”en språkgrense mellom sørsamisk i trangere mening og sydlig umesamisk”. Hur de två dentalspiranterna blir återgivna i senare tid i öster och väster, blir således belyst av gränsen från tidig medeltid som berodde på mötet mellan olika maktcentra som berörde västra Ångermanland.
Mellan (19) och (20) (figur 7) ligger sjöarna ”Lill-Rajan”, saS Ohtje Raajere, och ”Stor-Rajan”, Raajere, nära byn Rajastrand. Förled är saU rájjie, saS raaja ’gräns’. I Raajere är -re syd- och ume-samiskans kortform av jaevrie/jávrrie ’sjö’. Cirka 4 km söder därom hittar vi Norrsjön. Om man på kartan drar en linje från Fatsjön (se text ovan) och ned till Norrsjön (se ovan) passerar den dels Arksjön vid Risbäck, dels en nordlig udde i sjön Raajere 3 km nordväst om byn Rajastrand (Sörfors).
I Sörfors (Rajastrand) intervjuade Nensén den ovannämnde Anders Pålsson, som hade samiska innehållande dentalspiranter. Hans son Isac Andersson (1810–1868) kände trakterna kring byn och visade Nensén 1839 en ”trefotssten”, en s.k. ”vilande höna”, på en nordlig udde i Stor-Rajan. Trots att den kallades ”Raste-Kedke” ’gränssten’, menade Nenséns sagesmän att stenblocket saknade all ”Historisk märkvärdighet” dvs. betydelse. Men att den ligger på 1273 års gränslinje är nog inte en tillfällighet. I den nämnda linjens förlängning söderut på halva sträckan till Norrsjön finns även berget Raitakullen vid Raitasjön med en namnförled i vilken ett /đ/ kan gömma sig. Namnens förleder har troligen att göra med färder eller transporter, men det är svårt att veta hur gamla namnen är. Sammanfattningsvis är det i alla fall intressant att se att de olika namnen återfinns på eller mycket nära den gräns som beskrevs redan 1273.
55 Bergsland. Samiske perspektiver, s. 192. 56 Samiskans ord för ”gräns” är lån från fi. raja ’gräns(linje); ytterkant, trakt’. Det är i sin tur lån från ryska kraj med motsvarande betydelser, SSA 3, i U. M. Kulonen, (red). Suomen sanojen alkuperä: etymologinen sanakirja. 3 R-Ö. (Suomalaisen kirjallisuuden seura, 2000), s. 42. I umesamiskan finns både ”raje” och ”kraja”, E. Lindahl J. Öhrling. Lexicon Lapponicum, cum interpretatione vocabulorum Sveco-Latina et indice Svecano Lapponico. (Lange, 1780), s. 369, 159. 57 Se exempel från andra håll i Norrland, C. Westerdahl. Sydsamer; från Bottenhavet till Atlanten. (Skärhamn, 2008), s. 82–84. Se en så kallad ”vilande höna”, stenblock på tre mindre stenar: https://sv.wikipedia.org/wiki/Arkeologstigen_i_J%C3%A4vre. 58 UUB R 649, s. 148. 59 Jfr saS raajhtoe, raajhta, raejhtie ’vei på snö etter rein”. Bergsland Magga. Åarjelsaemien, s. 231. Det kan också vara fråga om det svenska dialektordet ”rajda” ’fem lassdragande renar fastbundna i den föregåendes lass’, Zetterstedt. Resa, s. 300, jfr även Dahlstedt. Det svenska Vilhelminamålet, s. 207 och saU rájđđuo ’rajd’.
Namnleden ”Raste-” i ”Raste-Kedke” bör jämföras med rast pl. raster, i gränstraktatet från 1273, där pluralisformen rastir brukas. Det betecknade obestämt avstånd på en vägsträcka (SAOB fornsvenskans rast ’så långt man orkar gå utan att vila’). Termen brukades även om den gränspunkt där ”Rå-linien mellan Åsehle och Lykksehle Lappmarker” började i väster enligt kateketen Anders Andersson (1771–1825), som var född i Byrgfjäll (Borgafjäll). ”Raste-jåkoKedke,” Raste-juohkuogeäđggie ’rast-skiljestenen’ var ett gränsmärke på en myr på Norra Gardfjället. Termen ”Raste-” kunde således markera både en gränspunkt och en gränslinje. Man skiljer på ägogräns med märken i träd eller med pålar, ibland även med rösen bestående av tre eller fem stenar. För viktigare landgränser valde man däremot flyttblock, jordfasta hällar, källor eller iögonfallande formationer i naturen. Ordet raaste ~ rásste ’gräns’ av no. ”rast”, känner Qvigstad från syd- och tysfjordssamiska och saS raaste är dels ’grense (mellom riker, naboer)’, dels ’ret linje (i brettspill)’.
Namn på en viktig gräns och på en landsträcka mellan vattenleder
På övre delen av den streckade gränslinjen (figur 7), som passerar symbolen ● Dikanäs, och når till (svagt synligt) Umnäs, ligger höjdsträckningen ”Älsoliden”. På 1671 års karta över Ume lappmark är bergets namn Elpseies wari. Genom sitt läge som en tänkbar nordlig förlängning av 1273 års gräns är det värt att uttyda namnet. En god hjälp ger Björn Collinders belägg från 1937 med en sagesman vars uppgift med
60
En rast eller en skogsmil, var drygt 5 kilometer. Om man mäter avståndet ”19 raster från (Svaningssjön i) Ströms vattudal”, dvs. ca 19 × 6 km, når man Älsoliden söder om Umeälven, se namnet Älsoliden nedan. På samma avstånd ligger även Raste-juohkuogeäđggie (se s. 14). 61
Anders Andersson brukade dentalspiranter förutom i namnleden -Kedke-, saU geäđggie ’sten’, även i orden ”nåddo”, saU nåđđuo ’nystan’, ”muetha”, saU muahđđá ’moster (yngre än ens mor)’. UUB R 649, s. 6, 7. 62
UUB R 649, s. 8. 63
KLNM 14, s. 564. Det stora flyttblocket ”Kunjogedke”, saU Guvnjuogeäđggie ’den framåtlutande stenen’, (2,5 m. hög) nämns på gränsen mellan två skatteland i norra Arvidsjaur (observera ”gedke” saU geäđggie ’sten’), se O. Korhonen. Mer om skattelandsrösen och gränstallar i Arvidsjaur. Samefolket 2 (2002), s. 36. 64
J. K. Qvigstad. Nordische Lehnwörter im Lappischen. I Commission bei Jacob Dybwad. (Christiania, 1893), s. 259. Bergsland Magga. Åarjelsaemien, s. 232, de senare beläggen är från Vilhelmina och Rörås enligt Hasselbrink. Südlappisches Wörterbuch. Vol. 3 (1985), s. 1057. Fjället saN Rásttigáisá i norska Finnmarken, 1067 m.ö.h., har på internet den tveksamma etymologin ur mansnamnet ”Rásti”. 65
Norstedt. Lappskattelanden, s. 76–77. Namnet motsvarar ”Elpsoliden” Generalstabskartan, 41 Stensele, 1897.
Umesamiskans vidaste utbredning; ett nytt val av kriterium
ljudskrift var älBə̑, saU álbbie ’billig’. Adjektivet är belagt som ”albes”,
saU álbies motsvarande saS aelpies ’billig’. Som namnled är vokalen i andra stavelsen reducerad till /e/, vilket genom omljud av långt [ā] ger långt [ǟ] i första stavelsen, dvs. saU älbes. Detta kan i uttalet för-
kortas till älbs. Ordets betydelse var i äldre tid, ’det som är rättmätigt,
rätt och riktigt’.
Figur 8 Karta från 1671 som visar nordligt parti av gränslinje från 1200-talet
”Elpseies wari” ’Älsoliden’ vid ”mårkan”, landsträckan, från Umeå lappmark ned till Ångermanlands lappmark på 1671 års karta. Bastansjön har fallit bort, men ”Suola Jauri” ’Holmträsket’ och ”Båstoken” finns med.
En parallell till Elpseies finns i namn vid ”mårkan”, landsträckan, mellan byn ”Råsele” och ”Almselet” i Ångermanälven 25 km söder om Vilhelmina. Selets namn ingick i skattelandet ”Albloselelandet” vid älven. Där finner man på 1600-talet Nils Göransson, född cirka 1670, som
skattar för landet med förleden ”Alblo-, Arblo-” eller ”Arbro-”. Nensén nämner även formerna ”Elbros, Albrosehle” och ”Elbesjokk,
66 1 Sagesman var St , dvs. Thomas Olofsson (1861–1955) från Storholmen, Stensele. W. Schlachter. Wörterbuch des Waldlappendialekts von Malå und Texte zur Ethnographie. (Suomalais-ugrilainen seura, 1958), s. 5. Barruk. Báhkuogirjjie, s. 24.
Lindahl Öhrling. Lexicon Lapponicum, s. 13. Bergsland Magga. Åarjelsaemien, s. 21. Jfr adjektivet ájlies, oftare i formen äjles ’helig’ och även (i sammansättning) förkortat till äjls-. I P. Fjellström. Dictionarium Sveco-lapponicum. (Stockholm, 1738), s. 25 är adjektivet ”alpes”
’billig’ synonymt med ”rächtek” ’rätt, tillbörlig’ på samma sätt som substantivet ’billighet’ är både ”rächteshwot” [’rättvisa’] och ”alpeshwot” [’egenskapen att vara billig/rättvis’]. Betydelsen av stammen i ”räcktek” återfinns i synonymerna ”rektes, rekt,” och ”rektok” översatta med ’rätt, tillbörlig’, Lindahl Öhrling. Lexicon Lapponicum. Pettersson. Gamla byar, s. 254.
lilla ån, som rinner från Blaikfjället ned uti albrosehlet”. Även Ehrenmalm anför namnformerna ”Albäsehlforssen” och ”Albläsehle”. Trots namnens varierande former stödjer de ett samband med saU álbbie och álbies med syftning på en rättsligt korrekt och viktig gräns. Över ”Almselet” gick Åseles nordvästra sockengräns med hävd från 1600-talet mitt.
När vi nu återvänder till landsträckan mellan Umnässjön, saU Grátjánjávrrie, i Umeälven och söderut mot Vojmsjön, finner vi nära ”Älsoliden” (Elpseies wari 1671) den mindre sjön Bletiken (vid Bastansjön) som dels har en form som ska tolkas som umesamisk, dels har fått parallellnamnet Blierieke, som delvis är påverkat av sydsamiskan. I Skansnäsån finns vidare ”Övre Bletiken” och ”Nedre Bletiken”, båda med det umesamiska kännetecknet t som pekar mot tidigare dentalspirant. Det senare har fått parallellnamnet saS Vuelieblierehke. Här finns även ”Mårkan”, en till svenskan inlånad beteckning för ’landsträcka mellan farbara vatten, ed.’ Parallellnamnet saS muerhkie kan inte vara genuint här med tanke på områdets många umesamiska
kännetecken. När däremot formen ”muotke”, med t för den ton-
lösa spiranten /ŧ/ i saU muöŧkkie, brukas nio gånger av Nenséns sagesman vid en beskrivning av landsträckor i Umeälven och med tydlig lokalkännedom kallar östra delen av Umnässjön ”Alebetssoon”, där höjden ”Alebets tjuelk” (Älsoliden) ligger, då stärker det slutgiltigt områdets umesamiska karaktär.
Namnens språkliga karaktär uppströms Umeälven från Älsoliden
På 1671 års karta finns det västerut även andra namn vid Umeälven i vilka spiranten återges med t eller d. På östra sidan av älven cirka 40 km uppströms och nära ”Jockz Jauri”, saU Juksjávrrie, visar kartan namnet ”Plätick Jauri” syftande på ”Blattnikselet”, numera kallat Blattniken, som ligger nedanför Gäutajaure, saS Luvlie Geavhta.
71
UUB R 649, s. 10. 72
A. Ehrenmalm. Arwid Ehrenmalms Resa igenom Wäster-Norrland til Åsehle lappmark. (https://digital.ub.umu.se/image_server_router/17a_000033/0002.jpg). (Momma, 1743), s. 94. 73
Se om formen Blierieke i stället för Blierehke ovan. 74
Ordet ”mårka” är ”ett landsdelsord” med vid spridning i Norrland, bildat på saL muorkke. Mårka kan på de flesta håll i Norrland ersätta de korrekta samiska formerna av ordet för landsträcka mellan vatten. 75
UUB R 649, s. 205, 208. 76
Norstedt. Lappskattelanden, s. 32, 207.
Ytterligare cirka 70 km norrut finns på norsk sida Bledikvattnet, Gievrejaevrie, nära riksgränsen. Namnet motsvarar sjön ”Pleätek”, där Anna Thomasdotter (1751–1833) föddes, som var en av J.A. Nenséns viktigaste meddelare. Hon tillhörde Ranbyn och talade samiska med umesamiska spiranter. Hennes hemort var Hemnes, Heäjmmanássja vid Ranfjorden sydväst om Mo i Rana, Måhvie. På svensk sida hade föräldrarna sitt skatteland i ”LåisetWuome” nära Storuman, saU Lüsspie. Med syftning på Ranbyn konstaterar Knut Bergsland i en studie av äldre gränser, att sannolikt ”talte alle skogssamene dialekter av umesamisk, likeså fjellsamene i ”Ranbyen”, mens fjellsamene sønnenfor talte sørsamisk i trangere mening”.
Figur 9 Sjönamn med östlig, skogssamisk uttalsdetalj i Umeälvens västra dalgång
Avsnitt från 1671 års karta över Ume lappmark. Bland nämnda sjöar finns ”Plätick Jauri” nära ”Jockz Jauri”, saU Juksjávrrie. ”Plätick Jauri” är Blattnikselet, senare kallat Blattniken, i Umeälven (Norstedt 2011, s. 108, 109.)
Med tanke på den ovannämnda beteckningen rast pl. raster för viktig gränspunkt eller gränslinje lägger man märke till namnet ”Rastaich wari” i skattelandet Dorifjäll (figur 9), som är moderna kartors Stång-
77 UUB R, s. 649, 247. Hon brukade ”kedke” geädggie ’sten’, ”tjadd” tjađđa ’sot’, ”mutket” müŧkket ’slå sönder’, ”lätket” läŧkket ’slå (till); slå ihjäl’. 78 UUB R 649, s. 250. 79 Bergsland. Samiske perspektiver, s. 184. Söder om Ranbyns område ligger Vapsten, som Bergsland syftar på.
fjället, Suöŋjiertjåhkka. Det är ett namn värt att återkomma till i ett annat sammanhang.
Landsträckan från Umeälven via dalgången vid Alsoheden (figur 8) och söderut, var en slags ”getingmidja” mellan Ume och Åsele lappmark. Det var också den kortaste vägen till Jämtland från den gamla ”Lais Sijtte” eller ”Lais Lappebyen”, som köpmän brukade för att med expansiv handel och uppbörd nå så långt västerut och söderut i Norge som möjligt. Från Laisälven var det inte mer än cirka 100 km till dalgången vid ”Elpseies wari”. Därifrån kunde man följa den västra, dvs. ”norska sidan”, av den medeltida gränsen och inte inkräkta på ”Angrmannalande”, Ångermanland, svenske kungens område (figur 7).
Från 1526 fick landsköpmannen Anders Persson i Grubbe (cirka 1470–cirka 1543) uppgiften att i Ume lappmark ta upp skinnskatten ’aff Kronones eghna lappar’, men 1552 övertog riksrådet Thure Pedersson Bjelke (1514–1577) uppdraget att vidga området för uppbörden och från följande år finns flera samer från ”Lais Lappeby” omnämnda ända nere i Finnli nära Snåsa, saS Snåase. År 1555 blir landsköpmannen Nils Jönsson lappfogde över Pite lappmark och därefter är det birkarlar som driver in skatten i den utvidgade Laisbyn.
Att gränsen från 1273 länge var känd framgår 1595 av uppgiften att sträckan från ”Arck tresk”, Stor-Arksjön, Armere, vid Risbäck ”till Jemt Lapperna ähr 2 miil”. Några år senare nämns även ”Kulter”, Kultsjön, halvannan mil väster om den nämnda gränsen från 1273 med tillägget ”samme tresk och Landh bruker Pithå Lapperna och Nories Lapper”. Detta framgår även av Daniel Hjort (1575–1615), tjänsteman hos Karl IX, som 1606 omnämner ”Pithå Lapper som aff ålder haffue legatt till Laijsby, huilke wester söder ifrå Umhå Mark emoth Noriges sijdan boendes ähre”.
När Lycksele förbereddes till kyrk- och marknadsplats inordnades även Laisbyns samer, men för dem kunde skatteuttaget inte öka för ”då komo de aldrig till Swerige tillstädes”. De var så integrerade i handel och uppbörd i Norge, att man inte kunde riskera att stöta dem ifrån sig. När de svenska lappmarkerna under 1600-talet organiserades var fjäll- och skogssamer tydligt åtskilda. Men Laisbyn med sin
80
Norstedt. Lappskattelanden, s. 109, 207. 81
K. Bergsland. ”Lais Lappebyen”. I A. Nesheim (red). Kultur på karrig jord: festskrift til Asbjørn Nesheim (Norsk folkemuseum, 1978), s. 97. 82
Bergsland. ”Lais Lappebyen”, s. 78, 80–81. 83
Bergsland. ”Lais Lappebyen”, s. 88–89. E. Nordberg (red.), Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under 1600-talet. (Skytteanska samfundet, 1973), s. 26.
onaturliga utsträckning ”vestover og sydover må ha vært en regnskapssak fra lappefogdens side”. Deras inordning i Ume lappmark var därför inte så svår sak.
Fjällsamerna i Vapstbyn, som skattade både till Norge och Sverige, rörde sig däremot årligen österut genom skogssamernas skatteland. När isen hade lagt sig flyttade de ”neder til Uhm-Byens Lappar och uti deras Furu Skogar söka Ren-Måssan”. Därvid måste de vända sig till ”Skattemannen”, skattelandsinnehavaren, för att en ”afgift ehrlägga uti MatWahror, effter som Uhm-Byens Lappar äro torfftigare än fiell Lappen, hwilka merendels öfwer alt äro långt behållnare”. Fjällsamerna med sina renhjordar var välbärgade men skogssamerna hade ännu en viss trygghet i rätten till sina skatteland. De årliga kontakterna medförde emellertid närmast fjällområdena övergång av de ursprungliga dentalspiranterna /đ/ och /ŧ/ till /r/ som i sydsamiskan. Denna språkliga förändring var en fråga om prestige, som är välkänd inom sociolingvistiken.
Valet av sagesmän, en fråga om korrekta eller förvanskade ortnamn
Professorerna K. B. Wiklund (1868–1934) och Björn Collinder (1894–1983) gjorde omfattande samiska ortnamnsuppteckningar i norr. Wiklund framhöll vid seklets början att ett gott resultat kräver att man utgår från det språk ”som talas av traktens egentliga befolkning”. Det har inte alltid skett i umesamiskt område och valet av meddelare märks nu i kartans ortnamnsformer.
När Zetterstedt 1832 via mårkan från Umeälven nådde Dikanäs, skriver han att byn ”benämnes ömsom för Dikanäs och Gikanäs”. Även sjön har de två alternativa förlederna. Dikasjön var källsjö till Vojmsjön och Bergsland ansåg att ”hele sjøen hørte til Ångermanland” enligt 1273 års gräns och finner även stöd för det av innehavare till skattelanden i 1695 års jordebok.
Förleden Gide- kan som beskrivits antingen vara tecken på bevarat spirantiskt uttal av saU Gijđđa- eller visa en återgivning av spiranten
84 Bergsland. ”Lais Lappebyen,” s. 91. 85 K. B. Wiklund J. K. Qvigstad (red.). Dokument angående flyttlapparna m.m. 2 (Kristiania, 1909), s. 8. 86 A. Mattisson. Samiska ortnamn på fjällkartorna. (Statens lantmäteriverk, 1993), s. 16. 87 Zetterstedt. Resa, s. 133. 88 K. Bergsland. Bidrag til sydsamenes historie. (Univ. Tromsø, 1995), s. 6.
som hunnit övergå till uttal som klusil och stavning med d. Där Gijđđa- överlagrats av saS Gïjre- återfinner vi det däremot som Giri-. Men hur tolkas då alternativen Dikanäs och Gikanäs? Med tanke på att skattelandet Gidevare i norr nådde upp till Di-kasjön/Gikasjön är det rimligt att anta att ett initialt Gid- genom metates (konsonantomkastning) blivit Dik- som i Dikanäs. I nästa steg sker en konsonantassimilation (utveckling mot större likhet mellan konsonanter), här bakåtriktad, genom vilken Dik- blir Gik-, som i Gikanäs eller Gig- i Gigån, formen för Gideälven inom Fredrika. Frustrationen hos svensk- eller sydsamisktalande personer utan dentalspiranter i det egna språket har orsakat utvecklingen till de nämnda namnformerna.
Vid samisk namnrevidering av den topografiska kartan i sen tid har Dikanäs och Dikasjön fått namnen saS Gäjka respektive saS Gäjkanjaevrie. Sagesmän var samer från sydsamiskt område cirka 50 km sydväst om Dikanäs. Namnen visar sig utgå från en tradition återgiven av O. P. Pettersson enligt vilken det bara fanns två sjöar där vattnet ”glittrar så intensivt”, att det givit sjöarna deras namn. Den andra sjön finns norr om Fatmomakke, Faepmie. Denna folketymologi utgår från saS gïjkedh ’glänsa, glittra’ och verbformen i tredje person presens: ’den glänser/glittrar’. Trots att ortnamn aldrig bildas på personböjda verbformer finns nu namnen på officiella kartor. Valet av meddelare och ett oreflekterat accepterande av en folketymologi gav platsen och sjön mycket missvisande namnformer och grundorsaken var från början att de innehöll en ortnamnsled som i övergångszonen mellan ume- och sydsamiska innehöll den tonande dentalspiranten /đ/, som inte blev korrekt återgiven.
Vid den ovannämnda tolkningen av Elpseies wari / Älsoliden anlitade Björn Collinder som sagesman Thomas Olofsson (1861–1955) från Storholmen, Stensele, Han bodde cirka 22 km från platsen med namnet, som då var aktuellt och det gav ett värdefullt resultat. Val av meddelare skulle ju enligt Wiklund väljas bland ”traktens egentliga befolkning”. För Åmsele vid Vindelälven, Vyöddale, intervjuades Jonas Edvard Sjulsson Bonta (1859–1939) från Västervik hela
89
Uppteckningen i ljudskrift är: Gäihkā och Gäihkàn-jäure, B. Collinder, uppteckning 1935, Ortnamnsregistret, Isof. 90
Meddelare var Jon (Jonas) Jonsson, f. 1875 i Kultsjölandet, Gåaltoelaante, och Nils Andreas Skott, f. 1869 från Tjepsgielas, Tjeehpesgieles. 91
Pettersson. Gamla byar, s. 195.
220 km från Åmsele. Meddelare för namn i umesamiskt område valdes ofta från fjälltrakterna. Sjulsson Bonta meddelade formen ”Åmmasovven”, där Åmma- uppenbart kommer av Åm- i Åmsele, men ett samiskt namnelement kan inte vara enstavigt och förlängdes därför till Åmma- av meddelaren.
En längre sträcka av sjöar och älvstråk leder emellertid västerut till närheten av byn Åmliden, vars samiska namn är Ábmuo och identiskt med namnet på Västerbottens högsta berg, 551 m.ö.h. vid gränsen mot Malå kommun. I Malå fick upptecknaren bergets korrekta umesamiska namn av samerna Lars Sjulsson (1871–1952), från Setsele, Sáddarve, och Petrus Johansson (1881–1951) från Grannäs, Mårssjije. Av det förstår man att Åmliden är en svensk namnbildning på Ábmuo. Formen ”Åmmasovven” (-sovven av saU -suvvane ’sel’) visade sig således vara en fri konstruktion av sagesmannen grundad på det svenska namnet och utan stöd i lokal namntradition. Det illustrerar vikten av att sagesmän för samiska ortnamn väljs bland ”traktens egentliga befolkning”.
Dentalspirantens östliga förekomst styrkt av fler viktiga ortnamn
Av kartan på figur 6 framgår att den frekventa hydronymen för vidgad del av ett vattendrag förekommer utan spirantiskt uttal i väster medan ordet i öster antingen är belagt med /đ/ eller indikeras av d eller t i namnens stavning. Gideälven vittnar i hela sin längd om en ursprunglig konsonantism, men den överträffas av det långsträckta Stöttingfjället, som är ”landrån mellan Stensele och Wilhelmina samt sedermera i sin långa utsträckning nedåt i sydost är gränsen mellan Lycksele och Åsele lappmarker”. Bergskedjan är avbruten av lägre partier och sträcker sig från Raste-juohkuogeäđggie ’rast-skiljestenen’
92
Västervik är en by vid Jokksjaure/Juksjávrrie mindre än två mil från Tärna. Åmsele registrerades av Björn Collinder som ”òmmà-suṷə̑n, Åmmasovven”. 93 Vokalen Å- i de svenska namnformerna kan gå tillbaka på den initiala vokalen i Åbmije ’till Åmliden’, dvs. i riktningskasuset illativ. Namnlån kan upptas i former som är frekventast i dagligt tal. 94 Ett exempel är Bletikudden, Blieđiekenjuönies, nära byn Slagnäs, Sláganuönies, vid Inlandsvägen. 95 Zetterstedt. Resa, s. 130.
på ”Swenska Garde-fjäll” i väster ”och slutar med Balen Söder om Bjurholms kyrka”.
Stöttingfjället kallas ”Vaddi, ett jämnt och slätt land” i texten till den kända reseberättelsen genom Ume lappmark på 1700-talet. Nensén fick under 1800-talet belägget ”Waddeje, Stuttingfjället” (figur 10) med syftning på höjdsträckningen som är ’helt kalt, kallt, snön ligger länge där’. Anders Pålsson (1772–1850) från Sörfors (Rajastrand), som hade samiska med bevarade spiranter, nämner 1840 ”Weddeje” som skulle betyda ’lång trakt utan berg’, en form som nog hade första stavelsens vokal från saU veäddie ’rottåga’, jfr ”wedde” ’en gren av roten på ett träd’. Granens rottågor för tillverkning av dragrep till not och andra bruksföremål, som skogssamerna tillverkade, skulle helst vara långa.
Till sist kan från Ranbyn i Ume lappmark nämnas Anna Thomasdotters fraser ”Waddejen Tjuelk, Granskogshöjder, såsom bergs- Ryggar” och ”Jeujeme-muorit werrdelet Waddejen Tjuelksne” ’att fälla lavträd på landryggen Waddeje’. Trädlav var renarnas nödföda, när betet var låst av snö eller isbark. Ordet ”Tjuelk” är saU tjüvvielge ’bergsrygg, landrygg’.
Hur ska då ”Vaddi” och ”Waddeje (Weddeje)” tolkas? Både Anders Pålsson och Anna Thomasdotter hade spiranter i sin samiska, vilket innebär att dd i namnbeläggen kan motsvara ett ord med stamkonsonanten /đđ/. Bergskedjans namn kan därför skrivas *Vađđeje och som passande grundord finns saN vađđa ’åpen, helt treløs slette (undertiden noget myrlendt) med skog el. hauger omkring eller på to sider iallfall’. En annan översättning är ’öppen, trädlös slätt (med skog omkring); torrmyr’. I enaresamiskan är betydelsen ’långsträckt,
96
UUB R 649, s. 10. Ångerbalen, senare Ångermanbalen, är 488 m.ö.h. och gränspunkt mellan Åsele och Lycksele lappmarker samt mellan Ångermanland och Västerbotten, G. Norstedt S. Norstedt. Landskapsgränsen mellan Ångermanland, Västerbotten och Åsele lappmark. (Thalassa, 2007), s. 94. 97
Norstedt. Lappskattelanden, s. 79, 136. 98
UUB R 649, s. 10, 224. 99
UUB R 649, s. 182. Lindahl Öhrling. Lexicon Lapponicum, s. 530. 100
O. Olofsson. Rep av trä och näver. Norrbotten (1936). 101
UUB R 649, s. 267, 327. 102
Barruk. Báhkuogirjjie, s. 151. 103
Belägg är bl.a.: ”kedke” geädggie ’sten’, ”sedge” seäđgga ’vide’, ”mutket” müŧkket ’slå sönder’, ”kätkem” geäŧkkame ’vagga (av samisk modell)’, UUB R 649, s. 259–270. 104
K. Nielsen. Lappisk ordbok: grunnet på dialektene i Polmak, Karasjok og Kautokeino. (Aschehoug, 1932–1962), III, s. 712. Belägg finns från kildin-, skolt-, enare- och nordsamiska, i Sverige även från lule- och arjeplogssamiska, men inte från sydsamiska. 105
M. Svonni. Davvisámegiela-ruoŧagiela, ruoŧagiela-davvisámegiela sátnegirji = Nordsamisksvensk, svensk-nordsamisk ordbok. (ČálliidLágádus, 2013), s. 206.
lägre och trädlöst berg i fjällterräng’. En korrekt motsvarighet med tanke på stamkonsonantens historiska utveckling är saL vahta ’slät, öppen lavmark’, ’slät mark (var som helst)’, ’öppen, skoglös slätt i skogslandet’. Qvigstad har för vahta i samma område betydelsen ’öppen, torr slätt i högfjällen’.
Med gällande stavning ska *Vađđeje återges som Vađđije och formen Vađđi är kontraherad (sammandragen) form av Vađđije. Men vad är då formen i förhållande till vađđa, som alltså är belagt norrut men inte i sydsamiskan? Förklaringen finns i avledningstypen saU juovvije ’(terräng) med många blockmarker [med mycket blockmark]’ av saU juovva ’blockmark’. Anna Thomasdotters ”Waddejen Tjuelk”, tolkat som Vađđijen tjüvvielge, är därmed namnet på Stöttingfjället, vid sidan av elliptiska Vađđije, som betyder ’den [=bergskedjan] med många högt liggande öppna slätter’. Anna Thomasdotters ”Granskogshöjder, såsom bergs-Ryggar” i pluralis visar att namnet syftar på många höjder samlade i en bergskedja.
Nära Stöttingfjället ligger byn Pauträsk (figur 10). Björn Collinder upptecknade det samiska namnet på sjön Pauträsket med sagesmannen Thomas Olofsson och fick förleden i formen Baūrə̑- [Baura-]. Det medförde senare att saS Baavrejaevrie infördes på offentliga kartor. Det stämmer som vi ser inte med ”Paud tr” på en äldre karta (figur 10). Namnbelägget Paudi iauri i landshövding Johan Graans förteckning över skatteland visar även ett d. Innehavare av skattelandet var 1670 Jacob Joensson i ”Uhmeå byen”. Andra belägg finns på lappmarkskartan 1671 med formerna Stuere Paudi Jauri och Udze Paudi Jauri, Pauträsket respektive Kalv-träsket.
106
E. Itkonen (red.). Inarilappisches Wörterbuch 3 R-Y. (Suomalais-ugrilainen seura, 1989), s. 421. 107
H. Grundström. Lulelapsk ordbok. (Lundequistska bokh., 1946–1954), s. 1382–1383. 108
J. K. Qvigstad. De lappiske appellative stedsnavn. (Aschehoug, 1944), s. 69. 109
I -eje påverkar /j/ uttalet av föregående vokal, som enligt gällande ortografi redovisas som -ije. 110
Ellips syftar på ett ord eller en fras där något är utelämnat utan ett förståelsen äventyras. 111
En parallell till Vađđije kan finns i finska Vattaja, en lång höjdsträckning i Mellersta Österbotten i Finland ungefär i höjd med Robertsfors på svensk sida. Byn Lochteå, finska Lohtaja, i närheten har tolkats som substratnamn innehållande samiskans ord för ’vik’. Byns namn återges i dokument som Loctabyn 1591, Lochtebyn 1592, Lochteåbyy 1695, S. Paikkala P. Mikkonen (red.). Suomalainen paikannimikirja. (Karttakeskus, 2007), s. 241. Finska Vattaja kan därför vara ett samiskt substratnamn. 112
Wiklund Qvigstad. Dokument, s. 237–238. 113
Norstedt. Lappskattelanden, s. 78.
Figur 10 Namnbelägg från cirka 1800 visar skogssamiskt uttal av namnet på Pauträsk
Stutting-Fjället (Stöttingfjället) och Paud tr (Pauträsk) på ”Charta öfver Wästerbotten och Svenske Lappmarcken”, Sveriges topografiska kartor (1796). Riksarkivet.
Nensén registrerade ännu på 1800-talet namnet Paudejaur eller Pauder
där d återger /đ/ och utljudande r är förkortat saU jávrrie
’sjö’. Namnformerna tyder på att ortnamnet ska tolkas ur appellativet saU buavđđa ’berg kalt på toppen (i skogslandet)’ med syftning på Pauliden (469 m.ö.h.). Formen Baavre- (Baūrə̑) saknar således stöd i lokal namntradition och ordstammens /r/ är det som gällde på sagesmannen hemort omkring 90 km västerut.
En antydan till mer trovärdig tolkning finns från 1962 med en sagesman kallad ”V. Andersson, Pausele”, som ”trodde att namnet är en förvanskning av ett ursprungligt lappskt paudzjaure”. Stavningen med dz är troligen ett försök att återge den tonande dentalspiranten i buavđđa. Det framgår inte vem ”V. Andersson” var, men det kan röra sig om en ättling till renskötaren Anders Andersson Uttjek (1767–1851) inflyttad från Ranbyn och bosatt i Pauträsk till sin död 1851. När sonen Måns dog före fadern överlämnade denne renarna för födoråd till två betrodda personer. Det gjorde att renskötseln fortgick även efter Anders Anderssons tid.
114
UUB R 649, s. 221. 115
Upptecknaren C. O. Jonsson, Ortnamnsregistret, Isof.
Konklusion och framtidsvision
Nytt val av språkligt kriterium visar således att det skogssamiska områdets språk vilar på gemensam grund från norra delen av forna Arvidsjaursbyn, dagens Arvidsjaur, ned till Åselebyn i Ångermanland samt västerut till närheten av fjällkedjan (figur 11). En påverkan från sydsamiskan i väster kom dock in under senare delen av 1800-talet, vilket kan spåras i dentalspiranternas förändring. Framtidsvisionen är att sambandet mellan språk och kultur samt historiska fakta även i andra delar av skogssamiskt område kommer att fördjupas genom ny forskning.
Knut Bergsland (1914–1998), professor i finsk-ugriska språk i Oslo, upptäckte här ett Terra Incognita ’okänt land’ och föreslog en mångvetenskaplig forskningsinsats om de sydliga skogssamerna i Sverige. Den visionen har bäring även på det som bör ske beträffande institutioners, samhällsorgans och myndigheters arbete i dag att ge det skogssamiska samhället stöd att återta det som under lång tid gått förlorat på grund av ett oacceptabelt osynliggörande.
116
Resultat från sådan forskning kan bland annat sökas under adressen umesamiska.nu. Sök med författarnamn. 117
K. Bergsland. Lapp dialectal groups and problems of history. I Lapps and Norsemen in olden times. (Universitetsforlaget, 1967), s. 53.
Figur 11 Administrativa gränser och umesamiskans utbredning; en forskningsuppgift
Gränser för umesamiska socknar eller ”byar” från norr om Piteälven ned till söder om Ångermanälven fram till cirka 1850 (röda linjer) samt gränser för dagens kommuner (svarta linjer; G. Norstedt, Skogssamisk närvaro kring Käringbergets ekopark enligt historiska källor. (Obbola, 2012), s. 5). Umesamiskans nordgräns är markerad med •••• inom norra Arvidsjaur och södra Arjeplog. Ranbyn sträcker sig in i Norge (se s. 16). Åsele blev 1648 marknads- och kyrkplats samtidigt som ”Ångermanna lappar” ersattes av beteckningen Åselebyn.
Förkortningar
Isof Institutet för språk och folkminnen, Uppsala KLNM Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid:
Från vikingatid till reformationstid. SAOB Svenska Akademiens ordbok SSA Suomen sanojen alkuperä ULMA Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala UUB Uppsala universitetsbibliotek saArj arjeplogssamiska saL lulesamiska saN nordsamiska saS sydsamiska saU umesamiska
Arkivkälla
Handskrift i Uppsala universitetsbibliotek
Nensén, Jonas A.: Samlingar angående lapsk folklore, ekonomi,
topografi, zoologi etc. Den samiska delen; R 649. https://janensen.ub.umu.se/sok/.
Webbkälla
Sijtijarnge. Samisk språk- og kultursenter i Hattfjelldal. Kjell-Åke
Lundströms släktdatabas: https://sijtijarnge.no/holger/vefslap.htm.
Litteratur
Barruk, H. Báhkuogirjjie: ubmejesámien–dáruon, dáruon–ubmejesámien.
(Kanaanstiftelsen i Sverige, 2018.) Bergsland, K. Røros-lappisk grammatikk: et forsøk på strukturell språk-
beskrivelse. (Aschehoug, 1946.)
Bergsland, K. Lapp dialectal groups and problems of history. Lapps and
Norsemen in olden times: [conference arranged in Oslo Nov. 19–21,
1964]. (Universitetsforlaget, 1967.)
Bergsland, K. «Lais Lappebyen», J. A. Nesheim (red). Kultur på karrig
jord: festskrift til Asbjørn Nesheim. (Norsk folkemuseum, 1978), s. 77–100.
Bergsland, K. Magga, L. M. Åarjelsaemien-daaroen baakoegærja:
Sydsamisk-norsk ordbok. (Idut, 1993.)
Bergsland, K. Samiske perspektiver i Helgelands historie. Helgeland
historie, Bd 2, Fra middelalderens begynnelse cirka 1030 til reformasjonen 1537. (Helgeland historielag, 1994), s. 191–192.
Bergsland, K. Bidrag til sydsamenes historie. (Univ., Tromsø, 1995.) Dahl, Ö., Edlund, L.-E., Wastenson, L. Elg, M. (red.) Sveriges
nationalatlas Språken i Sverige, 1. utg. (Norstedts, 2010.)
Dahlstedt, K.-H. Det svenska Vilhelminamålet: språkgeografiska studier
över ett norrländskt nybyggarmål och dess granndialekter. 1 Allmän inledning: ord och betydelser. A Text. (Lundequistska, 1950.)
Ehrenmalm, A. Arwid Ehrenmalms Resa igenom Wäster-Norrland til
Åsehle lappmark, anstäld uti julii månad 1741. Med en geographisk
charta aftagen wid samma tilfälle. Stockholm, uti thet kongl. Bok-
tryckeriet, hos directeuren Pet. Momma, 1743 [Elektronisk resurs].
(Kungl. tryckeriet: Momma, Stockholm, 1743.) Fjellström, P. Dictionarium sueco-lapponicum, eller En orda-bok.
I hwilken the förnämste swänska ord efter alphabetet upsökas kunna,
och på lapska gifne finnas. Vppsatt af Petro Fiellström ... Med kongl.
maj:tz bekostnad. Stockholm, tryckt hos kongl.: antiquit. arch. boktr.
Joh. L. Horrn. Anno 1738., Stockholm, 1738. Forsgren, T. Samisk kyrko- och undervisningslitteratur i Sverige
1619–1850, 2. uppl. (Forskningsarkivet, Umeå universitet, 1988). Grundström, H. Lulelapsk ordbok: Lulelappisches Wörterbuch.
(Lundequistska bokh., 1946–1954.) Hasselbrink, G. Vilhelminalapskans ljudlära med särskild hänsyn till
första stavelsens vokaler. (Uppsala universitet, 1944.)
Hasselbrink, G. Südlappisches Wörterbuch = Oårj’elsaamien
baaguog’ärjaa. 3 vol. Skrifter utgivna genom Dialekt- och folk-
minnesarkivet i Uppsala. C 4. (Uppsala, 1981–1985.) Hultblad, F. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken. (Almqvist Wiksell/Geber, 1968.)
Itkonen, E. (red.) Inarilappisches Wörterbuch 3 R–Y. (Suomalais-
ugrilainen seura, 1989.) KLNM 13, s. 675 rast Halvard Bjørkvik. KLNM 14, s. 564 Rågångsbeskrivningar Jan Lidgren. Korhonen, O. Något om fjällsamers och skogssamers näringar och
språk i äldre skriftliga källor, Norrbotten 1995, s. 132–143. Korhonen, O. Mer om skattelandsrösen och gränstallar i Arvidsjaur.
Samefolket 2002/2: 36–40. Korhonen, O. Samiskan under fyra sekel i Svenska kyrkans arbete.
I D. Lindmark O. Sundström (red.). De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna: En vetenskaplig antologi, (Artos, 2016), s. 735–795.
Korhonen, O. Umesamiskan i norra Arvidsjaur och Byöhđame,
Piteälvens samiska namn [stencil] 2023.
Kulonen, U.-M. (red.). Suomen sanojen alkuperä: etymologinen sanakirja. 3 R–Ö. (Suomalaisen kirjallisuuden seura, 2000.)
Larsson, L.-G. Grenzen und Gruppierungen im Umesamischen,
(Harrassowitz, 2012a). Larsson, L.-G. Variation in Ume Saami: The Role of Vocabulary in
Dialect Descriptions. Networks, Interaction and Emerging Identities
in Fennoscandia and Beyond (MSFOu 265), 2012. Larsson, L.-G. Umesamiska – forskningshistorik, substantivböjning
och sydgräns. Svenska landsmål och svenskt folkliv, 145, (2023), s. 71–93, [https://publicera.kb.se/svlm/article/view/24064].
Lehtiranta, J. Yhteissaamelainen sanasto. (Suomalais-ugrilainen seura,
1989.) Lindahl, E., Öhrling, J. Ihre, J. Lexicon Lapponicum, cum inter-
pretatione vocabulorum Sveco-Latina et indice Svecano Lapponico. (Holmiae, 1780.)
Manker, E. Pehrson, R. N. The nomadism of the swedish mountain
lapps: the siidas and their migratory routes in 1945. (Gebers, 1953). Manker, E. Lapparnas heliga ställen: kultplatser och offerkult i belys-
ning av Nordiska museets och landsantikvariernas fältundersök-
ningar. (Almqvist Wiksell, 1957.)
Manker, E. Skogslapparna i Sverige: fältanteckningar. (Almqvist
Wiksell, 1968.) Mattisson, A. Samiska ortnamn på fjällkartorna. (Statens lantmäteri-
verk, 1993.) Nielsen, K. Lappisk ordbok: grunnet på dialektene i Polmak, Karasjok
og Kautokeino = Lapp dictionary: based on the dialects of Polmak,
Karasjok and Kautokeino. (Aschehoug, 1932–1962.)
Nordberg, E. (red.) Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska
lappmarken under 1600-talet. (Skytteanska samfundet, 1973.)
Norstedt, G. Lappskattelanden på Geddas karta: Umeå lappmark från
1671 till 1900-talets början. (Thalassa, 2011.)
Norstedt, G. Skogssamisk närvaro kring Käringbergets ekopark enligt
historiska källor. (Obbola, 2012.)
Norstedt, G. Norstedt, S. Landskapsgränsen mellan Ångermanland,
Västerbotten och Åsele lappmark. (Thalassa, 2007.)
Olofsson, O. Rep av trä och näver. Norrbotten. (1936), s. 117–155. Paikkala, S. Mikkonen, P. (red.) Suomalainen paikannimikirja.
(Karttakeskus, 2007.) Pettersson, O. P. Gamla byar i Vilhelmina, Facs.-utg. (Två förläggare,
1982[1941].) Qvigstad, J. K. Nordische Lehnwörter im Lappischen [Elektronisk
resurs], In Commission bei Jacob Dybwad. (Christiania, 1893.) Qvigstad, J. K. De lappiske appellative stedsnavn. (Aschehoug, 1944.) Rydberg, O. S. (red.) Sverges traktater med främmande magter: jemte
andra dit hörande handlingar. D. 1 822–1335. (Norstedts, 1877.) Rydving, H. Words and varieties: lexical variation in Saami. (Société
Finno-Ougrienne, 2013.) Rydving, H. Sydsamisk eller umesamisk. ”Södra Tärna” i det samiska
språklandskapet. I Fenno-ugrica suecana – nova series 15. (2017),
s. 159–173. Sammallahti, P. The Saami languages: an introduction- (Davvi girji,
1998.) Schlachter, W. Wörterbuch des Waldlappendialekts von Malå und Texte
zur Ethnographie. (Suomalais-ugrilainen seura, 1958.)
Sköld, T. Die Kriterien der urnordischen Lehnwörter im Lappischen
1. Einleitende Kapitel, anlautender Konsonantismus, Vokalismus der ersten Silbe, Institutionen för nordiska språk vid Uppsala univ. (Uppsala universitet, 1961.)
Sköld, T. The earliest linguistic contacts between Lapps and Scan-
dinavians. Wortstudien, Festschrift Tryggve Sköld zum 70. Geburts-
tag am 2. November. Acta Universitatis Umensis. Umeå studies
in the humanities, 109. (Almqvist Wiksell, 1992), s. 99–110.
Svenskt ortnamnslexikon, se Wahlberg. Svonni, M. Davvisámegiela-ruoŧagiela, ruoŧagiela-davvisámegiela
sátnegirji = Nordsamisk-svensk, svensk-nordsamisk ordbok. (ČálliidLágádus, 2013.)
Tomasson, T. Några sägner, seder och bruk upptecknade efter lapparna
i Åsele- och Lycksele lappmark samt Herjedalen sommaren 1917. (Dialekt- och folkminnesarkivet, Uppsala, 1988.)
Wahlberg, M. (red.) Svenskt ortnamnslexikon, Andra reviderade upp-
lagan. (Institutet för språk och folkminnen, 2016.) Westerdahl, C. Sydsamer: från Bottenhavet till Atlanten: en historisk
introduktion till samerna i Ångermanland och Åsele lappmark med
angränsande delar av Jämtland och Norge, (Båtdokgruppen, 2008.) Wiklund, K. B. Qvigstad, J. K. (red.). Dokument angående flytt-
lapparna m.m. 2 Svenska dokument rörande gränsregleringen mellan
Sverige och Norge: ur lappkommissioners handlingar: andra svenska
dokument: andra norska dokument: tillägg – identifiering af ortnamn,
sakregister, kronologiska notiser (Kristiania, 1909). Zetterstedt, J. W. Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens län,
förrättad år 1832, Facs.-utg. (Två förläggare, 1980[1833].)
Statens offentliga utredningar 2026
Kronologisk förteckning
1. Skatteincitament för forskning och
utveckling – ett nytt incitament baserat
på utgifter för FoU-personal. Fi. 2. 710 miljoner skäl till reformer. Ju. 3. Genomförande av plattformsdirektivet.
A. 4. Rektor i fokus – förutsättningar för
ett pedagogiskt ledarskap. U. 5. Utvidgad avdragsrätt för sponsring
m.m. Fi. 6. En nationell digital infrastruktur i
hälso- och sjukvården. Styrning med
tydliga roller och ansvar för aktörerna.
S. 7. Förstärkt uppföljning och utvärdering
av folkhälsopolitiken.
Del I: Effektivare folkhälsoinsatser
genom hälsoekonomiska analyser.
Del II: Utvärdering av alkohol-
politikens styrmedel. S. 8. Rättssäker samhällsvård för barn och
unga. S. 9. Registrering av EES-medborgare. Ju. 10. Ökade möjligheter till tillgångsinriktad
brottsbekämpning. Del 1 och 2. Ju. 11. Om överföring av Första AP-fondens
verksamhet och tillgångar till Tredje
och Fjärde AP-fonderna. Fi. 12. Om överföring av Sjätte AP-fondens
verksamhet och tillgångar till Andra
AP-fonden. Fi. 13. Straffansvar för deltagande i och samröre
med kriminella sammanslutningar. Ju. 14. Ädelmetallutredningen – en modernise-
rad reglering av handel med ädelmetall-
arbeten. KN. 15. Marken, vattnet, tankarna.
Konsekvenser för samer av svensk
politik. Volym 1 och 2. Ku.
Statens offentliga utredningar 2026
Systematisk förteckning
Arbetsmarknadsdepartementet Socialdepartementet
Genomförande av plattformsdirektivet. [3] En nationell digital infrastruktur i hälso-
och sjukvården. Styrning med tydliga Finansdepartementet roller och ansvar för aktörerna. [6]
Förstärkt uppföljning och utvärdering Skatteincitament för forskning och ut-
av folkhälsopolitiken.
veckling – ett nytt incitament baserat
Del I: Effektivare folkhälsoinsatser
på utgifter för FoU-personal. [1]
genom hälsoekonomiska analyser. Utvidgad avdragsrätt för sponsring m.m.
Del II: Utvärdering av alkohol- [5] politikens styrmedel. [7]
Om överföring av Första AP-fondens
Rättssäker samhällsvård för barn och
verksamhet och tillgångar till Tredje
unga. [8]
och Fjärde AP-fonderna. [11] Om överföring av Sjätte AP-fondens
Utbildningsdepartementet
verksamhet och tillgångar till Andra
AP-fonden. [12] Rektor i fokus – förutsättningar för
ett pedagogiskt ledarskap. [4]
Justitiedepartementet
710 miljoner skäl till reformer. [2] Registrering av EES-medborgare. [9] Ökade möjligheter till tillgångsinriktad
brottsbekämpning. Del 1 och 2. [10] Straffansvar för deltagande i och samröre
med kriminella sammanslutningar. [13]
Klimat- och näringslivsdepartementet
Ädelmetallutredningen – en moderniserad
reglering av handel med ädelmetallarbeten.
[14]
Kulturdepartementet
Marken, vattnet, tankarna.
Konsekvenser för samer av svensk
politik. Volym 1 och 2. [15]
Marken, vattnet, tankarna
Konsekvenser för samer av svensk politik
Volym 2
Drugge, A-L., Fur, G. & Nordin, J.M. (Red.)
Forskningsantologi från Sanningskommissionen för det samiska folket
Stockholm 2026
SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1. Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet Omslag: Multiply Solutions Illustration: Emmelie Stuge Tryck och remisshantering: Multiply Solutions, Stockholm 2026
ISBN 978-91-525-1491-7 (tryck) ISBN 978-91-525-1492-4 (pdf) ISSN 0375-250X
Ednam, tjáhtje, ájádusá
Svieriga politihka båhtusa sámijda
Eanan, čázit, jurdagat
Ruoŧa politihka váikkuhusat sámiide
Iednama, tjátse, ussjolmasa
Tjuvvusa sämijda Sverji politijkast
Eatneme, tjaetsie, åssjaldahkh
Illeldahkh saemide Sveerjen politihkeste
Iädname, tjátsieh, ussjuolmassh
Tjuvvash sämijde dáruon politïjhkaste
DEL 4 Förvaltning och rättigheter
Klimatkonsekvenser i Sápmi – vem bryr sig?
Gunhild Ninis Rosqvist och Niila Inga
Inledning
Renskötarna har stor kunskap om vilka väder och miljöfaktorer som bestämmer renens möjlighet att finna bra bete guohtun. De känner väl till hur olika väderförhållanden bestämmer snöns egenskaper och hur fördelning och kvalitet påverkas av terrängen och vegetationen. Renskötseln har genom alla tider hushållit väl med naturens resurser. Samerna har brukat markerna utan att förbruka dem. Men nu har effekterna av den snabba klimatuppvärmningen skapat förhållanden som aldrig tidigare och traditionella metoder räcker inte längre till. Klimatförändringarna utmanar renskötseln i hela Sápmi. Även om uppvärmningens effekter hittills orsakat mest problem under vintern påverkas renen under alla årstider.
Historiskt erbjöd landskapet sammanhängande ekosystem som gav möjlighet till anpassning när vädret var utmanande. Renen kunde röra sig långa sträckor mellan olika betesmarker längs med säkra flyttleder, naturliga stråk i naturen. Sedan slutet av 1500-talet, när exploateringen av renskötselområdet började, har en successiv och sedan slutet av 1800-talet dramatisk anpassning av renskötseln varit nöd-
1 I. M.G. Eira, A. Oskal, I. Hanssen-Bauer, & S. D. Mathiesen. Snow cover and the loss of traditional indigenous knowledge. Nature Climate Change. 8 (2018), s. 928–931. A. Löf. Examining limits and barriers to climate change adaptation in an Indigenous reindeer herding community. Climate and Development. 5 (2013), s. 328–339. G. Rosqvist, N. Inga & P. Eriksson. Impacts of climate warming on reindeer herding require new land-use strategies. Ambio. 40 (2022), s. 566–574. B. Åhman, U. Hannu & Ø. Holand. Förutsättningar och utmaningar för renskötseln i Sverige, Norge och Finland. Rangifer Report. 13 (2023). S. Kivinen, S. Rasmus, K. Jylhä, & M. Laapas. Long-term climate trends and extreme events in Northern Fennoscandia (1914–2013). Climate. 5:6 (2017).
Klimatkonsekvenser i Sápmi – vem bryr sig?
vändig. Renen har fått flytta på sig för att ge plats åt industrisamhällets behov. Renskötarnas argument att det leder till en ohållbar situation har inte hörsammats av beslutsfattarna. Den kumulativa effekten av förlorad betesmark är nu så stor på vissa platser att renens anpassning till de alltmer besvärliga klimatförhållandena omöjliggörs
(se figur 1, 2). De flesta samebyar har i dag inte någon tillgång till alternativa betesmarker. De tvingas därför ofta in i domstolsprocesser för att försöka få renskötselrätten respekterad när ytterligare exploateringar planeras eftersom myndigheterna misslyckas med att skydda renskötseln.
Å. Össbo. Hydropower company sites: a study of Swedish settler colonialism. Settler Colonial Studies. 13:1 (2023): s. 115–132. M. Stoessel, J. Moen & R. Lindborg. Mapping cumulative pressures on the grazing lands of northern Fennoscandia. 2022: Science Reports. 12 (2022): s. 16044. G. Hovelsrud, C. Risvoll, J. Riseth, H. Tømmervik, A. Omazic & A. Albihn. Reindeer Herding and Coastal Pastures: Adaptation to Multiple Stressors and Cumulative Effects. I Nord. D. C. (red). Nordic Perspectives on the Responsible Development of the Arctic: Pathways to Action. Springer Polar Sciences. (Springer, 2020); M. Landauer, S. Rasmus & B. C. Forbes. What drives reindeer management in Finland towards social and ecological tipping points? Regional Environmental Change. 21:2 (2022): s. 1–16. A. Paoli, R. B. Weladji, Ø. Holand & J. Kumpula.The onset in spring and the end in autumn of the thermal and vegetative growing season affect calving time and reproductive success in reindeer. Current Zoology. 66 (2020): s. 123–134. Rosqvist, Inga, Eriksson. Impacts of climate warming. s. 566–574. C. Österlin, H. I. Heikkinen, C. Fohringer, È. Lépy, & G. Rosqvist. Cumulative effects on environment and people. I Sörlin, S. (red.). Resource Extraction and Arctic Communities: The New Extractivist Paradigm. (Cambridge University, 2022), s. 109–124.
Figur 1 Kumulativa effekter
Illustrationen visar exempel på olika samhällsaktiviteter som påverkar renskötseln och vars kumulativa effekter minskar möjligheterna till anpassning till ett förändrat klimat. Exempel är exploatering för gruvdrift, vattenkraft, vindkraft, skogsbruk och turism. Illustratör: Simon Kneebone.
Klimatets påverkan på renen
Fjällsamebyarnas betesmarker sträcker sig från högfjällen i väster till det skogsklädda låglandet i öster, ibland hela vägen till Bottenvikens kustland. Traditionellt har förflyttningen mellan vintern och vårens betesmarker från öst till väst skett i mars–april, och mellan höstens och vinterns betesmarker från väst mot öst i november–december. Renarnas rörelsemönster bestäms till stor del av topografin. Därför underlättas renskötarnas arbete i höglänt terräng eftersom renarna där håller sig närmare varandra jämfört med i lågfjällsområdet där de sprider ut sig över ett större område.
Skogssamebyarna använder inte betesmarker på kalfjället utan bedriver renskötseln mer stationärt i skogsekosystem året om, där den lokalklimatologiska variationen är mindre. Förenklat finns det marker med bra bete, så kallade guohtun, samt rastbeten som behövs när renhjorden flyttar. Områden som traditionellt räknats som oanvändbara, som exempelvis de allra högsta branta fjällområdena, har
på senare tid blivit viktigare för renen eftersom de sällan blir nedisade under vintern.
Varje säsong karakteriseras av speciella väderrelaterade utmaningar och risker för renskötseln. När klimatet nu ändras kommer vissa situationer att uppstå oftare, andra mer sällan och effekterna kan bli både positiva och negativa. Direkt påverkan inträffar genom olika väderhändelser, indirekt påverkan sker via förändringar i ekosystemen. Det kan ske genom att vegetationens sammansättning och utbredning förändras eller genom att nya sjukdomar sprids.
Renskötselåret börjar på våren när kalvarna föds. Tidpunkten för brunsten under föregående höst, växtsäsongens längd samt väderoch snöförhållandena under vintern bestämmer när kalvarna föds. En tidig snösmältning och tidig grönska hjälper renen att återhämta sig från en svår vinter och gynnar kalvens tillväxt. Men kalven är känslig för fuktigt och kallt väder under den första perioden. En för tidig födsel ökar risken för att väderbakslag får negativa konsekvenser.
För de samebyar som på grund av exploateringar varit tvungna att söka nya kalvningsområden i högre terräng har sårbarheten ökat. När nederbördens fördelning över året ändras påverkas vattendragens avrinning. Flödestoppar kan förekomma även under vintern om det regnar eller snön och is börjar smälta. Snösmältningen under våren kan ske snabbare och bli mer omfattande när mängden snö ökar. Särskilt i samband med regn blir vårfloden mycket kraftig, vilket ökar riskerna vid passager över vattendrag.
Antalet dagar under sommaren med höga temperaturer har blivit fler, vilket ökar den termiska stressen hos renen både på fjället och i skogen. Det är särskilt unga kalvar som lider. Under varma sommarperioder drar sig renen mot högre höjder på fjällsluttningarna där den söker svalka och undviker de värsta insektsangreppen. Renarna står gärna på snöfält för att kyla ner sig. Där kan de beta av vegetationen som successivt växer fram när snöfälten smälter. Om värmeperioden är lång får de i sig för lite föda, vilket märks på kalvarnas viktutveck-
3 J. Moen. Climate change: Effects on the ecological basis for reindeer husbandry in Sweden. Ambio. 37 (2008), s. 304–311. M. Turunen, S. Rasmus, M. Bavay, K. Ruosteenoja & J. Heiskanen. Coping with difficult weather and snow conditions: Reindeer herders’ views on climate change impacts and coping strategies. Climate Risk Management. 11 (2016) s. 15–36. A. Omazic, H. Bylund, S. Boqvist, A. Högberg, C. Björkman, M. Tryland, B. Evengård, A. Koch, C. Berggren, A. Malogolovkin, D. Kolbasov, N. Pavelko, T. Thierfelder & A. Albihn. Identifying climate-sensitive infectious diseases in animals and humans in Northern regions. Acta Veterinaria Scandinavica 61:53 (2019). DOI.org/10.1186/s13028-019-0490-0. Paoli, Weladji, Holand, Kumpula. The onset in spring. s. 123–134. Rosqvist, Inga, Eriksson. Impacts of climate warming. s. 566–574.
ling. Under svalare perioder betar renen i dalgångarna där vegetationen är frodigare.
Möjligheten till svalka på snöfälten går förlorad när de smälter bort på grund av höga sommartemperaturer. Under värmeböljor väljer renskötarna att samla renarna för kalvmärkning under nattetid och ibland låter de bli helt för att minska stressen. När temperaturen sjunker under sensommaren rör sig renen österut och då är svamp en viktig föda. Varmt och fuktigt väder under tidig höst gynnar svampen medan längre perioder av torka minskar tillgången. Om det dröjer till långt in på hösten innan marken fryser kan mögelsvampens tillväxt gynnas under snön, vilket minskar tillgången på bete.
Renskötare har noterat att renarnas brunst under varma höstar försenas. Den kan bli osynkroniserad på grund av vädervariationer och tillgång till bete under tidigare säsonger. Under hösten före brunsten samlas renhjorden in till slakt för att nyttja betesmarkerna effektivt. För att kunna hålla ihop och stötta renen under vintern samlas renhjorden in igen under förvintern och skiljs ut till mindre vintergrupper, siidor. Kommer det mycket snö tidigt, eller om det bildas is på marken innan renarna samlats, sprider de sig över stora ytor för att söka föda. Då krävs det större insatser för att lokalisera, samla in och hålla samman renarna.
Framkomligheten måste vara god och säkerheten hög längs med flyttlederna innan renskötarna flyttar hjorden. Högre temperaturer gör att isläggning på myrmarker, sjöar och vattendrag sker senare. Det försvårar samlingen av renarna och förflyttningen mellan betesmarkerna. Behovet av lastbilstransporter har ökat på grund av betesmarker gått förlorade och flyttleder skurits av. Isläget på vattendragen har också blivit osäkert.
Snötäckets beskaffenhet skiftar i ett landskap med varierad topografi och olika vegetationstyper och därför finns den bästa möjligheten till anpassning i sådana miljöer. Exempelvis blir snötäcket ofta tunnare längs med vindexponerade ryggar. Hur markförhållandena
4 S. Rasmus, T. Horstkotte, M. Turunen, M. Landauer A. Löf, I. Lehtonen, G.N. Rosqvist & Ø, Holand. Reindeer husbandry and climate change. Challenges for adaptation. I T. Horstkotte, Ø, Holand, J. Kumpula & J. Moen. (red.). Reindeer husbandry and global environmental change: pastoralism in Fennoscandia. (Routledge, 2022), s. 99–117. DOI.org/10.4324/9781003118565-20. Rosqvist, Inga & Eriksson. Impacts of climate warming. s. 566–574. Kumpula, P. Parikka, & M. Nieminen. Occurrence of certain microfungi on reindeer pastures in northern Finland during winter 1996–97. Rangifer. 20 (2000), s. 3–8. DOI.org/10.7557/2.20.1.1477. Rasmus, Turunen, Luomaranta, Kivinen, Jylhä, Räihä. Climate change and reindeer management. s. 136229.
är när första snön faller spelar stor roll för hur betestillgången blir under vintern. Helst ska marken vara torr och frusen när snön börjar ackumulera. Renskötarna bedömer alltid markens status och tillgången på lav innan de bestämmer hur de gemensamt inom samebyn bäst nyttjar och hushållar med vinterbetet. Betestillgången kontrollerar de sedan dagligen genom att gräva med handen genom snötäcket för att känna efter om det finns någon stratigrafisk om kan hindra renen att komma åt marklaven. De söker också efter tecken på mögel på marken. I skogen är det lättare att spåra och hålla koll på renarna eftersom deras klövavtryck i snön inte blåser igen lika snabbt som på fjället. Förhållandena för renen blir heller inte så extrema när det är storm och snön drevar.
Flera studier har visat att djup snö eller isbeläggning påverkar renens rörelser och överlevnad i Arktis. Av störst betydelse för vinterbetet är tillgång till ekosystem med marklav men behovet av trädlevande lav ökar när snö- och isförhållanden hindrar renen från att beta på marken. När regnvattnet fryser i snötäcket bildas islager i snön eller på marken. Det låser betet så att renen inte kan lukta rätt på eller gräva fram marklaven. I vissa situationer kan även trädlaven bli nedisad. Ett enda tillfälle med regn-på-snö kan förstöra betet flera månader framåt.
En allvarlig konsekvens av det varmare klimatet är därför att perioder med temperaturer över noll grader och regn förekommer oftare under vintern. Renen sprider ut sig mer när de söker efter trädlav och därför behöver renskötarna vara mer aktiva för att förhindra rovdjursförluster, trafikdödade renar eller att de sprids över områden som är osäkra. Generellt får renen det besvärligt att röra sig och finna föda om snötäcket är tjockt, speciellt efter extrema snöfallshändelser, vare sig på fjället eller i skogen. Att se till att det finns flera stora tjurar som är bra på att gräva i hjorden är en åtgärd som ökar möjligheterna att finna föda. Ibland är förhållandena så dåliga i skogen under tidig vinter att renskötarna väljer att låta renarna stanna kvar på fjället. Eftersom den betesresursen behövs under andra årstider och det generellt är ett hårdare klimat på fjället är denna anpassningsåtgärd inte hållbar i längden.
Förekomst av rovdjur och andra störningar på grund av mänsklig aktivitet avgör om ett område ens utgör ett möjligt betesalternativ när
Klimatkonsekvenser i Sápmi – vem bryr sig?
väder- och snöförhållandena kräver förflyttning. Stödutfodring har även historiskt använts för att undvika svält då man tillgängliggjorde hänglav genom att fälla träd. I dag finns utprövade foderblandningar, teknik för att transportera stora mängder foder och möjlighet till ekonomisk ersättning, så kallad katastrofskadeersättning från staten via
Sametinget. I och med de försämrade snöförhållandena under vintrarna uppstår nödsituationer oftare nu och behovet av stödutfodring har ökat. Stödutfodring ses av de allra flesta renskötare som en kortsiktig nödvändig hjälp under katastrofsituationer och inte som en långsiktig lösning. Stödutfodring påverkar renens hälsa negativt, är dyrt och kräver en annan logistik och infrastruktur. Det är långt ifrån den traditionella formen av renskötsel. Eftersom renen sprider ut sig lättare när snötäcket tunnas ut under våren kan en tidig snösmältning tvinga renskötare att tidigarelägga flytten från vinter- till vårbetesområdena. Hård skare som bär renen underlättar men sådana förhållanden har blivit mer sällsynta på grund av högre temperaturer. Även osäkra isförhållanden på vattendrag och myrar blir allt vanligare. kan göra flytten mer riskfylld och valet av tidpunkt för flytten är därför kritisk.
S. Bokhorst, S.H. Pedersen Hojlund, L. Brucker, O. Anisimov, J. W. Bjerke, D. Brown, D. Essery, L. R., A. Heilig, S. Ingvander, C. Johansson, M. Johansson, I.S. Jónsdóttir, N. Inga, K. Luojus, G. Macelloni, H. D. McLennan, G.N. Rosqvist, A. Sato, H. Savela, M. Schneebeli, A. Sokolov, A. S. Sokratov, S. Terzago, D. Vikhamar-Schuler, S. Williamsson, Y. Qiu, & T. Callaghan. Changing Arctic snow cover: A review of recent developments and assessment of future needs for observations, modelling and determining impact. Ambio. 45 (2016), s. 516–537. DOI.org/10.1007/s13280-016-0770-0. D. Harnesk. The decreasing availability of reindeer forage in boreal forests during snow cover periods: A Sámi pastoral landscape perspective in Sweden. Ambio. 51 (2022), s. 2508–2523. DOI.org/10.1007/s13280-022-01752-w. R. Pape & J. Löffler. Seasonality of habitat selection shown to buffer alpine reindeer pastoralism against climate variability. Ecosphere. 6:12 (2015), s. 260. http://dx.DOI.org/10.1890/ES15-00169.1. Rosqvist, Inga, Eriksson. Impacts of climate warming. s. 566–574. R. Laptander, T. Horstkotte, J. O. Habeck, S. Rasmus, T. Komu, H. Matthes, H. Tømmervik, K. Istomin, J. T. Eronen & B.C. Forbes. Critical seasonal conditions in the reindeer-herding year: A synopsis of factors and events in Fennoscandia and northwestern Russia. Polar Science. 39 (2024), 101016. Åhman, Hannu, Holand. Förutsättningar för och utmaningar för renskötseln. STFS 1993:384. Rennäringsförordningen. STFS 2016:1 Sametinget. T. Horstkotte, É. Lépy, C. Risvoll, S. Eilertsen, H. Heikkinen, G. Hovelsrud, M. Landauer, A. Löf, A. Omazic, M. Paulsen, A-J. Pekkarinen, S. Sarkki, M. Tryland & B. Åhman. Resultat från en workshop mellan renskötare och forskare från Norge, Sverige och Finland. (Umeå Universitet 2021) https://res.slu.se/id/publ/109811.
Klimatkonsekvenser i Sápmi – vem bryr sig?
Historiska klimatförändringar
Renen har spelat en viktig roll i de nordliga ekosystemen sedan in-
landsisen smälte bort för omkring 10 000 år sedan. Forskningsresultat visar att terrestra och akvatiska ekosystem, liksom glaciärer och permafrost (mark som är frusen hela året) har påverkats av variationer i både temperatur och nederbörd sedan dess. Vi vet att det i dag exempelvis är varmare än det varit någon gång under de senaste 5 000 åren. Årsringar i träd visar att temperaturen under växtsäsongen, april– september, under tidig medeltid 950–1250 var relativt hög jämfört med perioden före och efter. Under det som brukar kallas ”lilla istiden”, från 1300-talet till slutet av 1800-talet, växte glaciärer och snöfält. Sedan början av 1900-talet har den glaciärtäckta ytan minskat och många snöfält har smält bort helt. Smälthastigheten har ökat under de senaste 20 åren. Vegetationen har också påverkats, men de lokala
förhållandena spelar stor roll och det är därför svårt att generalisera. Det är troligt att renarna vistades längre perioder i fjällen under varmare perioder när växtsäsongen var längre. Arkeologiska lämningar visar att domesticeringen av renar började under 700-talet och att pastoralismen, nomadiserande boskapsskötsel, blev än mer rörlig
under 1300-talet när klimatet blev kallare. Genom flexibel använd-
A-K. Salmi. The Archaeology of Reindeer Domestication and Herding Practices in Northern Fennoscandia. Journal Archaeological Research. 31:3 (2023), s. 617–660. DOI.org/10.1007/s10814-022-09182-8. A.P. Stroeven, C. Hättestrand, J. Kleman, J. Heyman, D. Fabel, O. Fredin, B.W. Goodfellow, J. M. Harbor, J. D. Jansen, L. Olsen, M.W. Caffee, D. Fink, J. Lundqvist, G. C. Rosqvist, B. Strömberg & K. Jansson. 2016. Deglaciation of Fennoscandia. Quaternary Science Reviews. 147. (2016) s. 91–121. H. W. Linderholm & D. Chen. Central Scandinavian winter precipitation variability in during the past five centuries interpreted from Pinus sylvestris tree rings. Boreas. 34 (2005), s. 43–52. Berntsson, G. Rosqvist & G. Velle. Late Holocene temperature and precipitation changes in Vindelfjällen, Mid-Western Swedish Lapland, inferred from chironomid and geochemical data. The Holocene. 24 (2014): s. 78–92; G. Rosqvist, M. J. Leng, T. Goslar, H. H. Sloane, C. Bigler, L. Cunningham, A. Dadal, J. Bergman, A. Berntsson, C. Jonsson & S. Wastegård. Shifts in precipitation during the last millennium in northern Scandinavia from lacustrine isotope records. Quaternary Science Reviews. 66 (2013): s. 2–34. Rosqvist, C. Jonsson, W. Karlén, R. Yam & A. Shemesh. Diatom oxygen isotopes in pro-glacial lake sediments from northern Sweden: a 5000-year record of atmospheric circulation. Quaternary Science Reviews. 23 (2004), s. 851–859. S. Wastegård. The Holocene of Sweden – a review. GFF. (2022). DOI: 10.1080/11035897.2022.2086290. Björklund, K. Seftigen, M. Stoffel, M. V. Fonti, S. Kottlow, D. C. Frank, J. Esper, P. Fonti, H. Goosse, H. Grudd, B. E. Gunnarson, D. Nievergelt, E. Pellizzari, M. Carrer & G. von Arx. Fennoscandian tree-ring anatomy shows a warmer modern than medieval climate. Nature. 620 (2023), s. 97–103. I-M. Mulk. Sirkas – Ett Samiskt Fångstsamhälle i Förändring Kr.F.–1600 E.Kr. Studia Archaeologica Universitatis Umensis. 6 (Umeå Universitet, 1994). Salmi. The Archaeology of Reindeer Domestication. s. 617–660. O. Seitsonen, S. Viljanmaa. Transnational Landscapes of Sámi Reindeer: Domestication and Herding in Northernmost Europe 700–1800 A.D. Journal of Field Archaeology. 46:3 (2021), s. 172–191, DOI.org/10.1080/00934690.2021.1881723.
ning av betesmarkerna kunde den extensiva renskötseln utvecklas även under perioder med mer utmanande klimat. Eftersom renen kunde söka föda i olika typer av sammanhängande ekosystem klarade den anpassningen till svårare väder- och snöförhållanden.
Stora samhällsförändringar från 1500-talet och framåt har påverkat renskötselns struktur så mycket att det är svårt att isolera klimatets effekter. Några katastrofsituationer som lett till renars svält och död finns dokumenterade under 1900-talet. Exempelvis förekom två katastrofvintar i norra Sverige 1934–1935 och 1936–1937, då uppemot hälften av alla renar svalt ihjäl. Många renskötande familjer tvingades att bli bofasta och finna försörjning på annat sätt. Meteorologiska data visar att vintertemperaturen vid dessa tillfällen var relativt hög och sannolikt oftare pendlade kring noll grader, vilket ledde till isbildning som förhindrade renen att beta. Under vintrarna i mitten av 1960talet förekom också ovanligt många nollgenomgångar vilket ledde till nedisning och att många renar dog. De första stödutfodringsförsöken påbörjades men även denna gång tvingades många renskötare söka annan försörjning. Detta var under en tid när samer generellt inte sågs som ”arbetsdugliga”. Många var tvungna att byta efternamn för att få anställning vid till exempel de statliga bolagen SJ och LKAB.
För att få perspektiv på hur klimatet förändrats under de senaste decennierna görs jämförelser mellan normalperioderna 1961–1990 och 1991–2020 för vilka det finns tillförlitliga meteorologiska data. En sådan jämförelse visar att den största temperaturökningen i renskötselområdet under perioden 1991–2020 skett under vintern (december– februari) då också nederbörden ökat i renskötselområdet. Det är alltså i dag varmare och snörikare än det varit under mycket lång tid. Effekterna är mycket tydliga. Det är framför allt sedan det regnat på snötäcket som marklaven nedisas och blivit ”låst” för renarna. Förhållandena var mycket svåra för flera samebyar under vintrarna 2013– 2014, 2014–2015, 2016–2017, 2019–2020. Eftersom topografin har stor påverkan på både temperatur och nederbörd blir förhållandena inte alltid lika utmanande i hela renskötselområdet eller ens i samebyns område.
10
L. Lundmark. Reindeer pastoralism in Sweden 1550–1950. Rangifer. 12 (2007), s. 9–16; P. Klingbjer & A. Moberg. A composite monthly temperature record from Tornedalen in northern Sweden, 1802–2002. International Journal of Climatology. 23 (2003), s. 1465–1494. 11
E. Kjellström, F. Hansen, D. Belusic. Contributions from changing large-scale atmospheric conditions to changes in Scandinavian temperature and precipitation between two climate
Klimatkonsekvenser i Sápmi – vem bryr sig?
Framtida klimatutmaningar
Ett klimatscenario är en beskrivning av en tänkbar utveckling av klimatet i framtiden i meteorologiska termer. De används för att analysera flera tänkbara framtida situationer där koncentrationen av växthusgaser
i atmosfären bestäms av den socioekonomiska utvecklingen. Enligt dessa scenarier sker förändringarna gradvis och klimat och väder kommer även i framtiden präglas av stor variabilitet mellan åren. Alla beräkningar visar att den fortsatta ökningen av den globala medeltemperaturen får till följd att temperaturen under de närmaste decennierna fortsätter stiga under alla årstider i renskötselområdet. Under andra halvan av detta århundrade ökar osäkerheten eftersom mängden utsläpp av växthusgaser beror på politiska beslut och på hur mycket olika så kallade återkopplingsmekanismer påverkar växthusgasbalan-
sen i atmosfären.
normal. Tellus A: Dynamic Meteorology and Oceanography. 74 (2022), s. 204–221. DOIw.org.10.16993/tellusa.49. D. Vikhamar-Schuler, K. Isaksen, J. E. Haugen, H. Tømmervik, B. Luks, T. Vikhamar-Schuler, J. & W. Bjerke. Changes in winter warming events in the Nordic Arctic Region. Journal of Climatology. 29 (2016), s. 6223–6244. DOI: 10.1175/JCLI-D-15-0763.1. E. Sjökvist, G. Persson, J. Axén Mårtensson, M. Asp, S. Berggren-Clausen, G. Berglöv, E. Björck, L. Nylén, A. Ohlsson, H. Persson. Sjökvist, E., Persson, G., Mårtensson Axén, J., Asp, M., Berggren Clausen, S., Berglöv, Gitte, Björck, E., Nylén, L., Ohlsson, A. & Persson, H. Framtidsklimat i Dalarnas län. (SMHI Klimatologi Rapport 16, 2015). L. Nylén, M. Asp, S. Berggren-Clausen, G. Berglöv, E. Björck, J. Axén Mårtensson, A. Ohlsson, H. Persson & E. Sjökvist. Framtidsklimat i Västernorrlands län. (SMHI Klimatologi Rapport 35, 2015.) G. Berglöv, M. Asp, S. Berggren-Clausen, E. Björck, J. Mårtensson-Axén, L. Nylén, A. Ohlsson, H. Persson & E. Sjökvist. Framtidsklimat i Västerbottens län (SMHI Rapport Rapport 33, 2015). G. Berglöv, M. Asp, S. Berggren- Clausen, E. Björck, J. Mårtensson-Axén, L. Nylén, A. Ohlsson, H. Persson, & E. Sjökvist. Framtidsklimat i Norrbottens län (SMHI Rapport 32, 2015). G. Rosqvist, N. Inga, P. Eriksson. Impacts of climate warming, s. 566–574. D. Harnesk, D. Pascual & L. Olsson. Compound hazards of climate change, forestry, and other encroachments on winter pasturelands: a storyline approach in a forest reindeer herding community in Northern Sweden. Regional Environmental Change. 23 (2023), s. 126. A. Skarin, P. Sandström, B. Nieburh, M. Alam & S. Adler. Renar, renskötsel och vindkraft. (Naturvårdsverket Vindval rapport 7011, 2021), s. 1 123. S. Rasmus, S. Kivinen. Basal ice formation in snow cover in Northern Finland between 1948 and 2016. Environmental. Research Letters 13. (2018), 114009. E. Kjellström, G. Strandberg & C. Lin. Förändringar i klimatet som påverkar energisektorn i Sverige. (Energiforsk 745, 2021.) E. Sjökvist, G. Persson, J. Axén Mårtensson, M. Asp, S. Berggren-Clausen, G. Berglöv, E. Björck, L. Nylén, A. Ohlsson, H. Persson. Sjökvist, E., Persson, G., Mårtensson Axén, J., Asp, M., Berggren Clausen, S., Berglöv, Gitte, Björck, E., Nylén, L., Ohlsson, A. & Persson, H. Framtidsklimat i Dalarnas län. (SMHI Klimatologi Rapport 16, 2015). L. Nylén, M. Asp, S. Berggren-Clausen, G. Berglöv, E. Björck, J. Axén Mårtensson, A. Ohlsson, H. Persson & E. Sjökvist. Framtidsklimat i Västernorrlands län. (SMHI Klimatologi Rapport 35, 2015.) G. Berglöv, M. Asp, S. Berggren-Clausen, E. Björck, J. Mårtensson-Axén, L. Nylén, A. Ohlsson, H. Persson & E. Sjökvist. Framtidsklimat i Västerbottens län (SMHI Rapport Rapport 33, 2015). G. Berglöv, M. Asp, S. Berggren-Clausen, E. Björck, J. Mårtensson-Axén, L. Nylén, A. Ohlsson, H. Persson, & E. Sjökvist. Framtidsklimat i Norrbottens län (SMHI Rapport 32, 2015). E. Sjökvist, A. Eklund, E. Karlsson, G. Strandberg, J. Pietron & J. Södling. Framtidsklimat i fjällen
Klimatkonsekvenser i Sápmi – vem bryr sig?
Vintertemperaturen kommer att fortsätta öka speciellt i skogsområdena där renen betar under vintern. Snösäsongen blir kortare, vilket innebär att antal dagar med snö på marken blir färre, men snömängden blir större speciellt i fjällen eftersom nederbörden ökar under vintern. Antal tillfällen när temperaturen passerar noll grader blir fler och därmed ökar också sannolikheten för att nederbörden ska falla som regn under vintern. Vissa extrema situationer kommer att bli vanligare, såsom värmeböljor. Köldknäppar kommer inte att ske lika ofta eller vara lika kalla som tidigare. Nederbörden blir mer intensiv, men risken för torka under växtperioden ökar ändå. En längre växtsäsong kan öka betesresursen men nettoeffekten är svår att uppskatta. Den vegetationszon, tundran, som renen betar under vår–sommar– höst, kommer på längre sikt att minska i yta eftersom träd och buskar växer på allt högre höjd. Delvis kan renens bete motverka en sådan effekt. Skogarna växter sannolikt bättre och tätnar och skuggar marken mer i ett varmare klimat. Det försämrar tillväxten av marklav. Skogsbränder som kan leda till stora förluster av betesmarker blir sannolikt vanligare när temperaturen stiger och när perioder med långvarig torka förekommer oftare. Likaså påverkar klimatförändringarna renen genom att den oftare drabbas av spridningen och epi-
demiologin av infektionssjukdomar.
J. Moen. Climate change: Effects on the ecological basis for reindeer husbandry in Sweden. Ambio. 37 (2008), s. 304–311. F. Lagergren, R.G. Björk, C. Andersson, D. Belušić, M. P. Björkman, E. Kjellström, P. Lind, D. Lindstedt, T. Olenius, H. Pleijel, G. Rosqvist & P. A. Miller. Kilometre-scale simulations over Fennoscandia reveal a large loss of tundra due to climate warming. Biogeosciences, 21 (2024), s. 1093–1116.DOI.org/10.5194/bg-21-1093-2024. T. Vowles, C. Lovehav, U. Molau & R. G. Björk. Contrasting impacts of reindeer grazing in two tundra grasslands. Environmental Research Letters. 12 (2017), s. 034018. DOI.org/10.1088/1748- 9326/aa62af. T. Horstkotte, L. Djupström. Rennäring och skogsnäring i Sverige – delad kunskap för delad markanvändning. SLU Future Forests 2 2021). S. Cogos, L. Östlund & S. Roturier. Forest Fire and Indigenous Sami Land Use: Place Names, Fire Dynamics, and Ecosystem Change in Northern Scandinavia. Human Ecology 47 (2019), s. 51–64. J. Å. Riseth, H. Tømmervik & M. Tryland. Spreading or Gathering? Can Traditional Knowledge Be a Resource to Tackle Reindeer Diseases Associated with Climate Change? International Journal of Environmental Research and Public Health. 17:16 (2020), s. 6002. M. Tryland, B. Åhman & J. R. Sánchez. Health and diseases of semi-domesticated reindeer in a climate change perspective. Challenges for adaptation. I Horstkotte, T., Holand, Ø., Kumpula, J., Moen, J. (red.). Reindeer husbandry and global environmental change: pastoralism in Fennoscandia. (Routledge, 2022), s. 249–262. DOI.org/10.4324/9781003118565-18. Omazic, Bylund, Boqvist, Högberg, Björkman, Tryland, Evengård, Koch, Berggren, Malogolovkin, Kolbasov, N. Pavelko, Thierfelder & Albihn. Identifying climate-sensitive infectious diseases.
Hinder för anpassning till ett förändrat klimat
I Renbruksplanen, som samebyarna använder sig av, beskrivs markanvändningen utifrån en specifik beteslandsindelning. Det är en mer övergripande beskrivning av ett ”normalläge”. Eftersom väder- och snöförhållanden och rovdjursförekomst bestämmer var bete är tillgängligt och var renen får betesro speglar en statisk indelning i betesland inte längre verkligheten eftersom villkoren förändras. Effekterna av den snabba klimatuppvärmningen har skapat nya förhållanden och traditionella metoder räcker inte längre till. Nya tekniska lösningar har delvis underlättat. I dag kan renskötarna exempelvis spåra renen med hjälp av drönare och gps. Men det räcker inte med ny teknik för att möta effekterna av ett varmare klimat. Behovet av större flexibilitet behövs när alternativa betesmarker måste väljas för att klimatet ändras.
Riksintressen, områden av nationell betydelse, utses för att säkerställa tillgången till mark för särskilda sektorsintressen som rennäringen. Men eftersom marker samtidigt kan vara viktiga för andra verksamheter, som mineralutvinning eller vindkraftsproduktion, förekommer ofta överlapp. Prioriteringar mellan olika riksintressen leder därför oftast inte till något långsiktigt skydd av renens betesmarker eller flyttleder. I ett fåtal fall har riksintresset rennäring fått företräde i prövningar i Sverige. Riksintresseklassningen i sig ger därför ett förhållandevis svagt skydd för rennäringen jämfört med exempelvis riksintressena totalförsvar och mineral.
Även det intensiva skogsbruket har minskat tillgången på skogar med mark- och trädlevande lavar. Etablering av vindkraftsparker har
15 Jougda, L. Manual för beteslandsindelning. (Sametinget, 2017.) https://www.sametinget.se/1127882017. Joks, L. Østmo, J. Law. Verbing meahcci: Living Sámi lands. The Sociological Review. 68:2 (2020), s. 305–321. Skarin, Sandström, Nieburh, Alam, Adler. Renar, renskötsel och vindkraft. S. 1 123. A. Uboni, B. Åhman & J. Moen. Can management buffer pasture loss and fragmentation for Sami reindeer herding in Sweden? Pastoralism. 10:23 (2020). 16 SFS 1998:808, Miljöbalken 3 kap. K. Raitio, C. Allard & R. Lawrence. Mineral extraction in Swedish Sápmi: The regulatory gap between Sami rights and Sweden’s mining permitting practices. Land Use Policy. 99 (2020), s. 105001. 17 I. Kater & R. Baxter. Abundance and accessibility of forage for reindeer in forests of Northern Sweden: Impacts of landscape and winter climate regime. Ecology and Evolution. 12 (2022), s. e8820. P. Sandström, N. Cory, J. Svensson, H. Hedenås, L. Jougda & N. Borcherts. On the decline of ground lichen forests in the Swedish boreal landscape: Implications for reindeer husbandry and sustainable forest management. Ambio. 45 (2016), s. 415–429. DOI.org/10.1007/s13280- 015-0759-0. Horstkotte & Djupström. Rennäring och skogsnäring i Sverige. S. Roturier & M. Roué. Of forest, snow and lichen: Sámi reindeer herders’ knowledge of winter pastures in northern Sweden. Forest Ecology and Management. 258 (2009), s. 1960–1967.
ökat på förlusten av mark och skog samt fragmenterat områden för renskötsel ytterligare. I älvdalarna som exploaterats för vattenkraft dränktes stora arealer betesmark och många flyttleder skars av eller blev för riskfyllda att nyttja på grund av ändrade vattenflöden. Vid gruvexploateringar är den lokala påverkan mycket stor, speciellt tydligt är detta kring Kiruna där stora arealer betesmark, inklusive kalvningsland, försvunnit och snart alla flyttvägar blockerats (se figur 2) . Vid större industriella exploateringar har renskötseln genomgående förlorat viktiga betesmarker, och staten har därmed brustit i sitt åtagande att skydda renskötseln.
I områden med stor och ofta dessutom växande besöksnäring ökar påfrestningarna på renen vilket får stora konsekvenser speciellt under kritiska perioder som under kalvningen, vid samling och flytt mellan betesmarkerna. Störningar från oreglerad, och ibland hänsynslös, helikopterskidåkning under den kritiska vårvintern har ökat framför allt i de nordliga fjällområdena Kebnekaise–Abisko–Riksgränsen. Besöksnäringen nyttjar den samiska kulturen och begreppet vildmark i sina säljargument. Samtidigt tas det väldigt lite hänsyn till både naturen och den samiska renskötseln. Detta är något som behöver hanteras politiskt, men intresset är mycket svalt hos beslutfattarna.
18
Skarin, Sandström, Alam & Adler. Renar, renskötsel och vindkraft, s. 1–123. Össbo. Hydropower company sites. S. 115–132. Fohringer, Rosqvist, Inga & Singh. Reindeer husbandry in peril? s. 872–886. C. Österlin & K. Raitio. Fragmented Landscapes and Planscapes – The Double Pressure of Increasing Natural Resource Exploitation on Indigenous Sámi Lands in Northern Sweden. Resources. 9 (2020), s. 104. C. Österlin, H.I. Heikkinen, C. Fohringer, È. Lépy & G. Rosqvist. Cumulative effects on environment and people. I Sörlin, S. (red.). Resource Extraction and Arctic Communities: The New Extractivist Paradigm. (Cambridge University, 2022), s. 109 –124. 19
V. Gundersen, K. Myrvold, M. Rauset, R. Geir, S. Kjendlie Selvaag & O. Strand. Spatiotemporal tourism pattern in a large reindeer (Rangifer tarandus tarandus) range as an important factor in disturbance research and management. Journal of Sustainable Tourism. 29:1 (2021), s. 21–39. A. Skarin & B. Åhman. Do human activity and infrastructure disturb domesticated reindeer? The need for the reindeer’s perspective. Polar Biology. 37:7 (2014), s. 1041–1054.
Figur 2 Konkurrerande markanvändning
Kartan visar det kumulativa trycket från konkurrerande markanvändning såsom exempelvis gruvindustri, transportinfrastruktur samt skoter- och vandringsleder för Laevas sameby. De svarta linjerna visar de traditionella flytt-lederna som renen nyttjar för att ta sig mellan skogen i öster som betas under vintern till högfjällen i väster som utgör kalvningsland och sommarbetesland. De gråa linjerna visar vägar, skoter leder och vandringsleder. För att visa störningar kring dessa är en störningszon om 500 m pålagd. Källa: C. Fohringer, G. Rosqvist, N. Inga, N. Singh. Reindeer husbandry in peril. s. 872–886.
Bristen på konsekvensanalys
Med stöd från länsstyrelserna inom renskötselområdet, Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland och Dalarna, Sametinget, SMHI och Svenska Samernas Riksförbund, SSR, har tio samebyar (under 2018–2022) genomfört klimat- och sårbarhetsanalyser och tagit fram de första handlingsplanerna för klimatanpassning. Arbetet bedöms ha bidragit till kunskapsutveckling hos både samebyarna och myndigheterna. Resultatet visar att det behövs en fördjupad analys och mer vägledning vid tolkning av klimatdata. För det fortsatta utvecklingsarbetet och för att ge möjlighet till fler samebyar att genomföra analyserna behövs en mer omfattande och långsiktig finansiering. I stället har staten rejält minskat, eller helt tagit bort, det finansiella stödet för myndigheternas klimatanpassningsarbete.
20 Klimatanpassning. Handlingsplan för samiska näringar och samisk kultur. (Sametinget 2023), s. 1–103. https://www.sametinget.se/klimat/handlingsplan.
Genom samarbete mellan forskare och renskötare utvecklas metoderna vidare i forskningsprojekt finansierade av forskningsrådet Formas. Analysen av hur klimatet påverkar renskötselns förutsättningar utgår från relevanta klimatindikatorer som valts ut av renskötare (se tabell 1) på basis av deras erfarenheter av vilka väderförhållanden som faktiskt påverkar renen. Variationer i dessa indikatorer analyseras först traditionellt klimatologiskt genom att jämföra statistik mellan 30årsperioderna 1961–1990 och 1991–2020. Resultaten används sedan för en analys av hur renskötseln påverkats historiskt. Eftersom det ofta är en kombination av förändringar i väder- och snöförhållanden som leder till riktigt svåra situationer behövs en fördjupad analys av hur olika påverkansfaktorer samverkar, exempelvis när det först regnar på snötäcket och sedan blir kallt.
Tabell 1 Exempel på relevanta klimatindikatorer för renskötseln
Klimatindikator Enhet och gränsvärden
Varma dagar Lufttemperatur > 20ºC resp. > 15ºC Värmebölja Visst antal dagar i följd med lufttemperatur
> 20ºC resp. > 15ºC Frostdagar Minimitemperatur < 0ºC Nollgenomgångar Högsta temperatur > 0ºC och lägsta temperatur < 0ºC Vegetationsperiodens längd Medeltemperatur > 5ºC Torka Dagar utan nederbörd Snömängd per tillfälle Vattenekvivalent Total snömängd Kumulativ Snötäcke Antal dagar med snötäckt mark
För att förstå hur effekterna av den globala uppvärmningen kommer att påverka renskötselområdet använder vi resultat från körningar av nya regionala klimatmodeller som har tillräckligt hög rumslig upplösning för att framtida förändringar ska kunna beskrivas. Data från regionala klimatmodellprognoser som körts med en horisontell upplösning på 12,5 × 12,5 km för Europa (EURO-CORDEX) är användbara liksom data framtagna med en modell med än högre horisontell upplösning på 2,5 × 2,5 km (HARMONIE-Climate). Resultaten visar vädersituationer med en stor påverkan i varierad terräng. Detta är sär-
21
G. Rosqvist, E. Kjellström & C. Allard. Att undvika den gröna omställningens dilemma. Behovet av klimatkonsekvensanalyser för områden med renskötsel i Sápmi. Forskningsrådet Formas 01836-2022.
skilt viktigt för att få fram information om temperatur, nederbörd och vindförhållanden i renskötselområdet, särskilt i fjällen.
Tillsammans med information om hur renens betesmarker krympt och hur dess rörelser begränsats kan det bli enklare att förstå sårbarheten. Resultaten från sådana klimatkonsekvensanalyser behövs för att kunna fatta informerade beslut om hur landskapets resurser ska kunna nyttjas hållbart och långsiktigt under nya klimatvillkor.
Prioritering och styrning av markanvändningen måste ta hänsyn till effekter av klimat- och miljöutvecklingen, speciellt i renskötselområdet där situationen på många platser är akut. I Sverige bedöms konsekvenserna av varje enskild markexploatering separat. För att få ett helhetsperspektiv måste i stället analyser av den kumulativa effekten ingå som underlag vid tillståndsprövningar. Utan sådan strategisk landskapsplanering missas möjligheten att säkerställa ett långsiktigt hållbart resursutnyttjande. Rennäringsanalyser ingår visserligen som underlag i tillståndsprövningar, men de utförs av externa aktörer utan att någon fördjupad analys av effekterna på renskötseln genomförs av en sakkunnig. För renskötseln blir effekterna av bristen på helhetssyn och negligering av konsekvenserna mycket märkbara och utmanande. De förvaltande myndigheterna hänvisar till varandra och varken regering eller riksdag befattar sig med frågan.
Liksom för många andra urfolk blir resultatet av den nuvarande förvaltningsformen att sårbarheten för klimatförändringar för det
22 B. Moen, C. Forbes, A. Löf & T. Horstkotte. Tipping points and regime shifts in reindeer husbandry: a systems approach. I Horstkotte, T., Holand, Ø., Kumpula, J., Moen, J. (red.). Reindeer husbandry and global environmental change: pastoralism in Fennoscandia. (Routledge, 2022), s. 26–277. DOI.org/10.4324/9781003118565-20. Ø. Holand, B.W. Contiero, M. Næss & G. Cozzi. The Times They Are A-Changing – research trends and perspectives of reindeer pastoralism – A review using text mining and topic modelling. Land Use Policy. 136 (2024): s. 106976. DOI.org/10.1016/j.landusepol.2023.106976. V. H. Hausner, S. Engen, C. Brattland & P. Fauchald. Sámi knowledge and ecosystem-based adaptation strategies for managing pastures under threat from multiple land uses. Journal of Applied Ecology. 57 (2020), s. 1656–1665. 23 G. Rosqvist, H.I. Heikkinen, L. Suopajärvi & C. Österlin. How Should Impacts Be Assessed? I S. Sörlin. (red.). Resource Extraction and Arctic Communities: The New Extractivist Paradigm. (Cambridge University Press, 2022), s. 125–141. DOI.org/10.1017/9781009110044. Österlin, Raitio. Fragmented Landscapes and Planscapes, s. 104. 24 Ecogain. Handbok Rennäringsutredningar. (Svensk Vindenergi, 2023), s. 1–120.
Klimatkonsekvenser i Sápmi – vem bryr sig?
samiska folket dramatiskt ökar. Det brådskar med att förbättra underlagen till tillståndsprocesserna nu när exploateringstakten ökar i renskötselområdet i samband med den så kallade klimatomställningen (se figur 3). Först då går det att bedöma var renen främst behöver skyddas från exploateringar och andra störningar. De ”gröna” satsningarna, som markexploatering för mineralutvinning och produktion av energi, kan annars uppfattas som greenwashing eftersom verksamheterna i dag är ett hot mot renskötseln och i förlängningen hela den samiska kulturen.
Figur 3 Klimatomställningens konsekvenser
Renar från Sirges sameby på vinterbete i skogen sydost om Jokkmokk där infrastruktur för elöverföring byggs ut. Foto: Gunhild Rosqvist.
B. Bednar-Friedl, R. Biesbroek, D.N. Schmidt, P. Alexander, K. Y. Børsheim, J. Carnicer, E. Georgopoulou, M. Haasnoot, G. Le Cozannet, P. Lionello, O. Lipka, C. Möllmann, V. Muccione, T. Mustonen, D. Piepenburg, L. Whitmarsh, H.-O Pörtner, D.C Roberts, M. Tignor, E.S. Poloczanska, K. Mintenbeck, A. Alegría, M. Craig, S. Langsdorf, S. Löschke, V. Möller, A. Okem & B. Rama (red). Chapter 13: Europe. Climate Change 2022: Impacts, Adaptation and Vulnerability. Contribution of Working Group II to the Sixth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change. (Cambridge University Press, 2022), s. 1817–1927. DOI:10.1017/9781009325844.015. Rosqvist, Inga & Eriksson. Impacts of climate warming, s. 566–574. Löf. Examining limits and barriers s. 328–339.
Sammanfattning
Resultaten från de klimat- och sårbarhetsanalyser som flera samebyar genomfört visar att det finns ett behov av fördjupad analys och mer vägledning vid tolkning av klimatdata. För det arbetet behövs en mer långsiktig planering och ökad finansiering. I stället har staten slopat det finansiella stödet för klimatanpassningsarbetet.
Nu utvecklar forskare och renskötare metoder för att öka förståelsen för hur effekterna av den globala uppvärmningen tar sig uttryck i renskötselområdet och hur dessa bäst mildras. Resultaten visar att möjligheterna till anpassning måste öka för att renen ska överleva och för att renskötseln ska kunna utvecklas vidare under nya klimatvillkor. Om renen finner guohtun i sammanhängande ekosystem kan effekterna av försämrade väder- och snöförhållanden mildras. Men förlusten av betesmarker ökar i stället och flyttleder skärs av än mer på grund av exploateringar och andra störningar. Gruvdrift, elektrifiering genom utbyggnad av vattenkraft och vindkraft liksom infrastruktur för transporter, växande samhällen samt ett intensivt skogsbruk ökar förlusterna av betesmark. Den kumulativa effekten av all sådan påverkan är mycket allvarlig, men bedöms inte av myndigheterna.
Slutsatsen är att resultat från analyser av klimatförändringarnas konsekvenser är helt nödvändiga för samhällsplaneringen om målet är att säkerställa ett långsiktigt hållbart nyttjande av landskapets resurser, detta gäller inte bara i Sápmi. Men här har konsekvenserna av bristen på helhetssyn och klimatfokus redan blivit akuta.
26 E. Kjellström, E. Holmgren, N. Inga, C. Lin, G. Rosqvist, , G. Strandberg, J. Vannar, R. Wilcke, & C. Österlin. Future changes in climate conditions in northern Sweden with implications for reindeer husbandry. (In prep.) G. Rosqvist, E. Kjellström & C. Allard. Att undvika den gröna omställningens dilemma 01836-2022.
Referenser
Axelsson Linkowski, W., Fjellström, A-M., Sandström, C., Westin,
A., Östlund, L. & Moen, J. Shifting strategies between generations
in Sami reindeer husbandry: the challenges of maintaining traditions
while adapting to a changing context. Human Ecology. 48 (2020),
s. 481–490. Bednar-Friedl, B., Biesbroek, R., Schmidt, N. D., Alexander, P.,
Børsheim, K. Y., Carnicer, J., Georgopoulou, E., Haasnoot, M.,
Le Cozannet, G., Lionello, P., Lipka, O., Möllmann, C., Muccione,
V., Mustonen, T., Piepenburg, D., Whitmarsh, L., Chapter 13:
Europe. I Pörtner H.-O., Roberts, D.C., Tignor, M., Poloczanska,
E.S., Mintenbeck, K., Alegría, A., Craig. M., Langsdorf, S., Löschke,
S., Möller, V., Okem, A. & Rama, B. (red.). Climate Change 2022: Impacts, Adaptation and Vulnerability. Contribution of Working
Group II to the Sixth Assessment Report of the Intergovernmental
Panel on Climate Change. (Cambridge University Press, 2022), s. 1817–1927. doi:10.1017/9781009325844.015
Berglöv, G., Asp, M., Berggren-Clausen, S., Björck, E., Mårtensson-
Axén, J., Nylén, L., Ohlsson, A., Persson, H. & Sjökvist, E. Framtidsklimat i Norrbottens län (SMHI Rapport, 32 2015).
Berglöv, G., Asp, M., Berggren-Clausen, S., Björck, E., Mårtensson-
Axén, J., Nylén, L., Ohlsson, A., Persson, H. & Sjökvist, E. Fram-
tidsklimat i Västerbottens län (SMHI Rapport Rapport 33, 2015). Berntsson, A., Rosqvist, G. & Velle, G. Late Holocene temperature
and precipitation changes in Vindelfjällen, Mid-Western Swedish
Lapland, inferred from chironomid and geochemical data. The
Holocene. 24 (2014), s. 7–92.
Björklund, J., Seftigen, K., Stoffel, M., Fonti, MV., Kottlow, S.,
Frank, D C., Esper, J., Fonti, P., Goosse, H., Grudd, H., Gunnarson, B E., Nievergelt, D., Pellizzari, E., Carrer, M. & von Arx, G. Fennoscandian tree-ring anatomy shows a warmer modern than medieval climate Nature. 620 (2023), s. 97–103.
Bokhorst, S., Pedersen Hojlund, S,. H., Brucker, L., Anisimov, O., Bjerke Jarle.W., Brown, D. R., Ehrich, D., Essery, L. R., Heilig, A., Ingvander, S., Johansson, C., Johansson, M., Jónsdóttir, I.S., Inga, N., Luojus, K., Macelloni, G., Mariash, H., McLennan, D., Rosqvist, G. N., Sato, A., Savela, H., Schneebeli, M., Sokolov, A., Sokratov, A. S., Terzago, S., Vikhamar-Schuler, D., Williamsson, S., Qiu, Y. & Callaghan, T. Changing Arctic snow cover: A review of recent developments and assessment of future needs for observations, modelling and determining impact. Ambio. 45 (2016), s. 516–537. DOI.org/10.1007/s13280-016-0770-0. Brännlund, I. & Axelsson, P. Reindeer management during the colonization of Sámi lands: A long-term perspective of vulnerability
and adaptation strategies. Global Environmental Change. 21:3
(2011), s. 1095–1105. DOI: 10.1016/j.gloenvcha.2011.03.005. Callaghan, T. V., Jonasson, C., Thierfelder, T., Yang, Z., Hedenås, H., Johansson, M., Molau, U., Van Bogaert, R., Michelsen, A., Olofsson, J., Gwynn-Jones, D., Bokhorst, S, Phoenix, G., Bjerke J. W., Tømmervik, H., Christensen T. R., Hanna, E., Koller, E. K, & Sloan, V. L. Ecosystem change and stability over multiple decades in the Swedish subarctic: complex processes and multiple drivers. Philosophical Transactions Biological Sciences. Royal Society London. 368, (2013), s. 20120488. DOI: 10.1098/rstb.2012.0488. Cogos, S., Östlund, L., Roturier, S. Forest Fire and Indigenous Sami Land Use: Place Names, Fire Dynamics, and Ecosystem Change in Northern Scandinavia. Human Ecology. 47 (2019), s. 51–64. DOI.org/10.1007/s10745-019-0056-9. Ecogain. Handbok Rennäringsutredningar. (Svensk Vindenergi 2023), s. 1–120. https://svenskvindenergi.org/rapporter/vindkraftsbranschenshandbok-for-faktabaserade-rennaringsutredningar. Eira, I., M, Gaupa., O, A., Hanssen-Bauer, I. & Mathiesen, S. D. Snow cover and the loss of traditional indigenous knowledge. Nature Climate Change. 8 (2018), s. 928–931. DOI.org/10.1038/ s41558-018-0319-2.
Fohringer, C., Rosqvist, G., Inga, N. & Singh, N., J. Reindeer hus-
bandry in peril? How extractive industries exert multiple pressures
on an Arctic pastoral ecosystem. People and Nature. 3 (2021), s. 872–886. DOI.org/10.1002/pan3.10234.
Gottlieb, A.R. & Mankin, J.S. Evidence of human influence on
Northern Hemisphere snow. Nature. 625 (2024), s. 293–300. DOI.org/10.1038/s41586-023-06794-y.
Gundersen, V., Myrvold, K., Rauset, M., Geir, R. & Selvaag Kjendlie, S.,
Strand, O. Spatiotemporal tourism pattern in a large reindeer (Rangifer tarandus tarandus) range as an important factor in distur-
bance research and management. Journal of Sustainable Tourism.
29:1 (2021), s. 21–39. DOI.org./10.1080/09669582.2020.1804394.
Harnesk, D. The decreasing availability of reindeer forage in boreal
forests during snow cover periods: A Sámi pastoral landscape per-
spective in Sweden. Ambio. 51 (2022): s. 2508–2523. DOI.org/10.1007/s13280-022-01752-w.
Harnesk, D., Pascual, D. & Olsson, L. Compound hazards of climate
change, forestry, and other encroachments on winter pasturelands:
a storyline approach in a forest reindeer herding community in
Northern Sweden. Regional Environmental Change. 23:126 (2023)
DOI.org/10.1007/s10113-023-02122-2. Hausner, H. V., Engen S., Brattland, C. & Fauchald, P. Sámi knowl-
edge and ecosystem-based adaptation strategies for managing pas-
tures under threat from multiple land uses. Journal of Applied Eco-
logy. 57 (2020), s. 1656–1665. Holand, Ø., Contiero, B., W., Næss, M., Cozzi, G. The Times They
Are A-Changin – research trends and perspectives of reindeer pas-
toralism – A review using text mining and topic modelling. Land
Use Policy. 136 (2024), 106976. DOI.org/10.1016/j.landusepol.2023.106976.
Horstkotte, T., Kumpula, J., Sandström, P., Tømmervik, H., Kivinen, S.
Skarin, A., Moen, J. & Sandström, S. Pastures under pressure: Effects of other land users and the environment. I Horstkotte,
T., Holand, Ø., Kumpula, J. & Moen, J. (red.). Reindeer Hus-
bandry and Global Environmental Change: Pastoralism in Fennoscandia. (Taylor & Francis, 2022), s. 76–98. DOI.org/10.4324/9781003118565-7.
Horstkotte, T., Utsi, T. A., Larsson-Blind, A., Burgess, P. &
Johansen, B. Human-animal agency in reindeer management:
Sami herders’ perspectives on vegetation dynamics under climate
change. Ecosphere, 8:9 (2017), e01931
DOI.org/10.1002/ecs2.1931.
Horstkotte, T., Lépy, É., Risvoll, C., Eilertsen, S., Heikkinen, H.,
Hovelsrud, G., Landauer, M., Löf, A., Omazic, A., Paulsen, M., Pekkarinen, A-J., Sarkki, S., Tryland, M. & Åhman, B. Stödut-
fodring i renskötseln. Resultat från en workshop mellan renskötare
och forskare från Norge, Sverige och Finland. (Umeå Universitet,
2021.) https://res.slu.se/id/publ/109811. Horstkotte, T. & Djupström, L. Rennäring och skogsnäring i Sverige
– delad kunskap för delad markanvändning. Future Forests Rapport-
serie. 2 (Sveriges Lantbruksuniversitet, 2021) s. 1–43. Horstkotte, T., Sandström, C. & Moen, J. Exploring the multiple
use of boreal landscapes in Northern Sweden: The importance
of social-ecological diversity for mobility and flexibility. Human
Ecology. 42:5 (2014), s. 671–682. DOI.org/10.1007/s10745-014-9687-z.
Hovelsrud, G., Risvoll, C., Riseth, J., Tømmervik, H., Omazic, A.
& Albihn, A. Reindeer Herding and Coastal Pastures: Adaptation
to Multiple Stressors and Cumulative Effects. I Nord. D. C. (red.).
Nordic Perspectives on the Responsible Development of the Arctic: Pathways to Action. Springer Polar Sciences. (Springer 2020.) DOI.org/10.1007/978-3-030-52324-4_6.
Jougda, L. Manual för beteslandsindelning. (Sametinget, 2017.)
https://www.sametinget.se/1127882017. Joks, S., Østmo, L. & Law, J. Verbing meahcci: Living Sámi lands.
The Sociological Review. 68:2 (2020), s. 305–321.
Kater, I. & Baxter, R. Abundance and accessibility of forage for
reindeer in forests of Northern Sweden: Impacts of landscape and winter climate regime. Ecology and Evolution. 12 (2022), s. e8820. DOI.org/10.1002/ece3.8820.
Kjellström, E, Strandberg, G. & Lin C. Förändringar i klimatet som
påverkar energisektorn i Sverige. (Energiforsk, 745 2021.) https://energiforsk.se/program/klimatforandringarnaskonsekvenser-for-energisystemet/rapporter/forandringar-iklimatet-som-paverkar-energisektorn-i-sverige-2021-745/.
Kjellström, E., Hansen, F. & Belusic, D. Contributions from changing
large-scale atmospheric conditions to changes in Scandinavian temperature and precipitation between two climate normals. Tellus
A: Dynamic Meteorology and Oceanography. 74 (2022), s. 204–221.
DOIw.org.10.16993/tellusa.49. Kjellström, E., Holmgren, E., Inga, N., Lin C., Rostqvist, G.,
Strandberg, G., Vannar, J., Wilcke, R. & Österlin, C. Future changes in climate conditions in northern Sweden with implications for reindeer husbandry. (In prep.)
Klingbjer, P. & Moberg, A. A composite monthly temperature record
from Tornedalen in northern Sweden, 1802–2002. International
Journal of Climatology. 23 (2003), s. 1465–1494.
Kivinen, S., Rasmus, S., Jylhä, K. & Laapas, M. Long-term climate
trends and extreme events in Northern Fennoscandia (1914–2013).
Climate. 5:16 2017.) DOI.org/10.3390/cli5010016. Kumpula, J., Parikka, P. & Nieminen, M. Occurrence of certain micro-
fungi on reindeer pastures in northern Finland during winter 1996–97. Rangifer. 20 (2000), s. 3–8. DOI.org/10.7557/2.20.1.1477.
Lagergren, F., Björk, G. R., Andersson, C., Belušić, D., Björkman,
P. M., Kjellström, E., Lind, P., Lindstedt, D, Olenius, T., Pleijel,
H., Rosqvist, G. & Miller, A. P. Kilometre-scale simulations over
Fennoscandia reveal a large loss of tundra due to climate warming.
Biogeosciences. 21 (2024), s. 1093–1116. DOI.org/10.5194/bg-21-1093-2024.
Landauer, M., Rasmus, S. & Forbes, C. B. What drives reindeer man-
agement in Finland towars social and ecological tipping points? Regional Environmental Change. 21:2 (2022), s. 1–16.
Laptander R, Horstkotte T, Habeck Joachim O, Rasmus S, Komu T.,
Matthes H., Tømmervik H., Istomin K., Eronen, T. J. &
Forbes B. C. Critical seasonal conditions in the reindeer-herding
year: A synopsis of factors and events in Fennoscandia and northwestern Russia, Polar Science. 39 (2024), 101016. DOI.org/10.1016/j.polar.2023.101016.
Larsen-Klocker, R., Raitio, K., Stinnerbom, M. & Wik-Karlsson, J.
Sami-state collaboration in the governance of cumulative effects
assessment: A critical action research approach. Environmental Impact Assessment Review. 64 (2017), s. 67–76.
Linderholm, W. H. & Chen, D. Central Scandinavian winter pre-
cipitation variability in during the past five centuries interpreted
from Pinus sylvestris tree rings. Boreas. 34 (2005), s. 43–52. Lundmark, L. Reindeer pastoralism in Sweden 1550–1950. Rangifer.
12 (2007), s. 9–16. Löf, A. Examining limits and barriers to climate change adaptation in
an Indigenous reindeer herding community. Climate and Development. 5 (2013), s. 328–339. DOI: 10.1080/17565529.2013.831338.
Miljöbalken SFS 1998:808 3 kap.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-ochlagar/dokument/svensk-forfattningssamling/miljobalk- 1998808_sfs-1998-808/.
Moen, J. Climate Change: Effects on the ecological basis for rein-
deer husbandry in Sweden. Ambio. 37 (2008), s. 304–311. DOI.org/10.1579/0044-7447(2008)37.
Moen, J., Forbes, B., C., Löf, A. & Horstkotte, T. Tipping points
and regime shifts in reindeer husbandry: a systems approach. I Horstkotte, T., Holand, Ø., Kumpula & J., Moen, J (red.).
Reindeer husbandry and global environmental change: pastoralism
in Fennoscandia. (Routledge 2022), s. 265–277. DOI.org/10.4324/9781003118565-20.
Mulk, I.-M. Sirkas – Ett Samiskt Fångstsamhälle i Förändring
Kr.F.–1600 E.Kr. Studia Archaeologica Universitatis Umensis. 6
(Umeå Universitet, 1994).
Nylén, L., Asp. M., Berggren-Clausen, S., Berglöv, G., Björck, E.,
Axén Mårtensson, J., Ohlsson, A., Persson, H. & Sjökvist, E.
Framtidsklimat i Jämtlands län. (SMHI Klimatologi Rapport 34,
2015.) Nylén, L., Asp. M., Berggren-Clausen, S., Berglöv, G., Björck, E.,
Axén Mårtensson, J., Ohlsson, A., Persson, H. & Sjökvist, E. Framtidsklimat i Västernorrlands län. (SMHI Klimatologi Rapport 35, 2015.)
Omazic A., Bylund, H., Boqvist, S., Högberg A., Björkman, C.,
Tryland M., Evengård, B., Koch, A., Berggren, C., Malogolovkin, A.,
Kolbasov, D., Pavelko, N., Thierfelder, T. & Albihn, A. Identi-
fying climate-sensitive infectious diseases in animals and humans
in Northern regions. Acta Veterinaria Scandinavica 61:53 (2019).
DOI.org/10.1186/s13028-019-0490-0. Paoli, A., Weladji, B. R., Holand Ø, & Kumpula, J. The onset in spring
and the end in autumn of the thermal and vegetative growing season affect calving time and reproductive success in reindeer. Current Zoology. 66 (2020), s. 123–134. DOI.org/10.1093/cz/zoz032.
Pape, R. & Löffler, J. Seasonality of habitat selection shown to buffer
alpine reindeer pastoralism against climate variability. Ecosphere.
6:12 (2015), s. 260. http://dx.DOI.org/10.1890/ES15-00169.1. Raitio, K., Allard, C., & Lawrence, R. Mineral extraction in Swedish
Sápmi: The regulatory gap between Sami rights and Sweden’s min-
ing permitting practices. Land Use Policy. 99 (2020), 105001. DOI.org/10.1016/j.landusepol.2020.105001.
Rasmus, S., Horstkotte, T., Turunen, M., Landauer, M., Löf, A.,
Lehtonen, I., Rosqvist, N. G. & Holand, Ø. Reindeer husbandry
and climate change. Challenges for adaptation. I Horstkotte, T.,
Holand, Ø., Kumpula, J., Moen, J (red.). Reindeer husbandry and
global environmental change: pastoralism in Fennoscandia. (Routledge, 2022), s. 99–117. DOI.org/10.4324/9781003118565-20.
Rasmus, S., Kivinen, S. Basal ice formation in snow cover in Northern
Finland between 1948 and 2016. Environmental. Research Letters.
13:11. (2018), 114009. DOI.org/10.1088/1748-9326/aae541.
Rasmus, S., Turunen, M., Luomaranta, A., Kivinen, S., Jylhä, K. & Räihä, J. Climate change and reindeer management in Finland: Coanalysis of practitioner knowledge and meteorological data for better adaptation. Science of The Total Environment, 710 (2020), 136229. DOI.org/10.1016/j.scitotenv.2019.136229. SFS 1974:152 (1 kap. 2 §, 2 kap. 15 §) Regeringsformen. Riseth, J. Å., Tømmervik, H. & Tryland, M. Spreading or Gathering?
Can Traditional Knowledge Be a Resource to Tackle Reindeer
Diseases Associated with Climate Change? International Journal
of Environmental Research and Public Health. 17:16 (2020), 6002.
DOI.org/10.3390/ijerph17166002. Rosqvist, G., Heikkinen, H. I., Suopajärvi, L. & Österlin, C. How
Should Impacts Be Assessed? I Sörlin, Sverker (red.). Resource
Extraction and Arctic Communities: The New Extractivist Paradigm.
(Cambridge University Press, 2022), s. 125–141. DOI.org/10.1017/9781009110044.
Rosqvist, G., Jonsson, C., Karlén, W., Yam, R. & Shemesh, A. Diatom
oxygen isotopes in pro-glacial lake sediments from northern
Sweden: a 5000-year record of atmospheric circulation. Quaternary
Science Reviews. 23 (2004), s. 85–859. Rosqvist, G., Leng, J. M., Goslar, T., Sloane, J. H., Bigler, C., Cunning-
ham, L., Dadal, A., Bergman, J., Berntsson, A., Jonsson, C. & Wastegård, S. Shifts in precipitation during the last millennium in northern Scandinavia from lacustrine isotope records. Quaternary Science Reviews, 66 (2013), s. 22–34.
Rosqvist, G. C., Inga, N. & Eriksson, P. Impacts of climate warm-
ing on reindeer herding require new land-use strategies. Ambio. 40 (2022), s. 566–574.
Rosqvist, G., Kjellström, E. & Allard, C. Att undvika den gröna om-
ställningens dilemma. Behovet av klimatkonsekvensanalyser för
områden med renskötsel i Sápmi 2023–2026. Forskningsprojekt
finansierat av Formas 01836-2022. Roturier, S. & Roue, M. Of forest, snow and lichen: Sámi reindeer
herders’ knowledge of winter pastures in northern Sweden. Forest
Ecology and Management. 258 (2009), s. 1960–1967. DOI.org/10.1016/j.foreco.2009.07.045.
Ryd, Y. Snö. Renskötaren Johan Rassa berättar. (Bokförlaget Natur
och Kultur, 2007.) Salmi, A-K. The Archaeology of Reindeer Domestication and Herding
Practices in Northern Fennoscandia. Journal Archaeological
Research. 31:3 (2023), s. 617–660. DOI.org/10.1007/s10814-022-09182-8.
Klimatanpassning. Handlingsplan för samiska näringar och samisk
kultur. (Sametinget, 2023), s. 1–103. https://www.sametinget.se/klimat.
STFS 1993:384. Rennäringsförordningen. STFS 2016:1. Sametingets föreskrifter (STFS 2016:1) om Katastrof-
skadeskydd. Sandström, P., Cory, N., Svensson, J., Hedenås, H., Jougda, L. &
Borcherts, N. On the decline of ground lichen forests in the Swedish boreal landscape: Implications for reindeer husbandry
and sustainable forest management. Ambio. 45 (2016), s. 415–429.
DOI.org/10.1007/s13280-015-0759-0. Seitsonen, O. & Viljanmaa, S. Transnational Landscapes of Sámi
Reindeer: Domestication and Herding in Northernmost Europe
700–1800 A.D. Journal of Field Archaeology. 46:3 (2021), s. 172–191.
DOI.org/10.1080/00934690.2021.1881723. Skarin, A., Kumpula, J., Tveraa, T. & Åhman, B. Reindeer behavioral
ecology and use of pastures in pastoral livelihoods. I Horstkotte, T.,
Holand, Ø., Kumpula, J. & Moen, J. (red.). Reindeer husbandry
and global environmental change: pastoralism in Fennoscandia
(Routledge 2022), s. 63–75. DOI.org/10.4324/9781003118565-20.
Skarin, A. & Åhman, B. Do human activity and infrastructure disturb
domesticated reindeer? The need for the reindeer’s perspective. Polar Biology. 37:7 (2014), s. 1041–1054.
Skarin, A., Sandström, P., Nieburh, B., Alam, M. & Adler, S. Renar,
renskötsel och vindkraft. (Naturvårdsverket 2021, Vindval 7011),
s. 1–123. Sjökvist, E., Eklund, A., Karlsson, E., Strandberg, G., Pietron, J. &
Södling, J. Framtidsklimat i fjällen. (SMHI Rapport 32, 2023.)
Sjökvist, E., Persson, G., Mårtensson Axén, J., Asp, M., Berggren
Clausen, S., Berglöv, Gitte, Björck, E., Nylén, L., Ohlsson, A. &
Persson, H. Framtidsklimat i Dalarnas län. (SMHI Klimatologi Rapport 16, 2015.)
Skoglycka, K. & Fredriksson L. Utvärdering av samebyarnas klimat-
och Sårbarhetsanalyser 2018–2023. (WSP, 2023.) Stark, S., Horstkotte, T., Kumpula, J., Olofsson, J., Tømmervik, H.
& Turunen, M. The ecosystem effects of reindeer (Rangifer tarandus) in northern Fennoscandia: Past, present and future. Perspectives in Plant Ecology, Evolution and Systematic, 58 (2023), 125716. DOI.org/10.1016/j.ppees.2022.125716.
Stoessel, M., Moen, J. & Lindborg, R. Mapping cumulative pressures
on the grazing lands of northern Fennoscandia. 2022: Science
Reports. 12 (2022), 16044. DOI.org/10.1038/s41598-022-20095-w. Stroeven, P. A., Hättestrand, C., Kleman, J., Heyman, J., Fabel, D.,
Fredin, O., Goodfellow, W. B., Harbor, M. J., Jansen, D. J.,
Olsen, L, Caffee, W. M., Fink, D., Lundqvist, J., Rosqvist, C. G.,
Strömberg, B. & Jansson, N. K. Deglaciation of Fennoscandia. Quaternary Science Reviews. 147. (2016), s. 91–121. DOI.org/10.1016/j.quascirev.2015.09.016.
Tryland, M., Åhman, B. & Sánchez R. J. Health and diseases of semi-
domesticated reindeer in a climate change perspective. Challenges
for adaptation. I Horstkotte, T., Holand, Ø., Kumpula, J., Moen, J.
(red.). Reindeer husbandry and global environmental change: pasto-
ralism in Fennoscandia. (Routledge 2022), s. 249–262. DOI.org/10.4324/9781003118565-18.
Turunen, M. T., Rasmus, S., Bavay, M., Ruosteenoja, K. &
Heiskanen, J. Coping with difficult weather and snow conditions: Reindeer herders’ views on climate change impacts and
coping strategies. Climate Risk Management. 11 (2016), s. 15-36.
DOI.org/10.1016/j.crm.2016.01.002. Uboni, A., Åhman, B. & Moen, J. Can management buffer pasture
loss and fragmentation for Sami reindeer herding in Sweden?
Pastoralism. 10:23 (2020). DOI.org/10.1186/s13570-020-00177-y.
Vikhamar-Schuler D., Isaksen, K., Haugen J. E., Tømmervik H.,
Luks B, Schuler Vikhamar T. & Bjerke, W. J. Changes in winter
warming events in the Nordic Arctic Region. Journal of Climatology. 29 (2016), s. 6223–6244. DOI: 10.1175/JCLI-D-15-0763.1.
Vowles, T., Lovehav, C., Molau, U. & Björk, R. G. Contrasting im-
pacts of reindeer grazing in two tundra grasslands. Environmental
Research Letters. 12 (2017), 034018. Wastegård, S. The Holocene of Sweden – a review. GFF. (2022),
s. 126–149. DOI: 10.1080/11035897.2022.2086290. Åhman, B., Hannu, U. & Holand, Ø. Förutsättningar och utma-
ningar för renskötseln i Sverige, Norge och Finland. Rangifer Report. 13 (2023).
Åhman, B., Turunen, M., Kumpula, J., Risvoll, C., Horstkotte, T.
Lépy, É, Eilertsen S. M. Role of supplementary feeding in rein-
deer husbandry. I Horstkotte, T., Holand, Ø., Kumpula, J., Moen J.
(red). Reindeer husbandry and global environmental change: pastoralism in Fennoscandia. (Routledge 2022), s. 232–248. DOI.org/10.4324/9781003118565-17.
Össbo, Å. Hydropower company sites: a study of Swedish settler
colonialism. Settler Colonial Studies, 13:1 (2023), s. 115–132. DOI.org/10.1080/2201473X.2022.2037293.
Österlin, C. & Raitio, K. Fragmented Landscapes and Planscapes
– The Double Pressure of Increasing Natural Resource Exploita-
tion on Indigenous Sámi Lands in Northern Sweden. Resources.
9 (2020), s. 104. DOI.org/10.3390/resources9090104. Österlin, C., Heikkinen, H, I., Fohringer, C., Lépy, È. & Rosqvist, G.
Cumulative effects on environment and people. I Sörlin, S. (red.).
Resource Extraction and Arctic Communities: The New Extractivist Paradigm. (Cambridge University, 2022), s. 109–124.
Förvaltning av småvilt och fisk i Sápmi
Ragnhild Nilsson, Elsa Reimerson och Camilla Sandström
Inledning
Urfolks rätt till självbestämmande utmanar på många sätt de nationalstater där urfolk lever, framför allt när det gäller erkännandet av urfolkens rättigheter. Det gäller kanske särskilt rätten till mark, vatten och förvaltningen av naturresurser. Sverige uttalade 1977 att ”samerna utgör en ursprunglig befolkning i Sverige, som är lika gammal eller äldre än landets majoritetsbefolkning” och 2010 erkändes samerna som ett folk i regeringsformen. I förarbetena till grundlagsändringen konstaterade regeringen att:
Alla folk som benämner sig själva som urfolk utgör inte ’folk’ i folkrättslig mening och saknar därmed rätt till självbestämmande. Det samiska folket utgör emellertid ett sådant ’folk’ som i folkrättens mening har rättigheter, inklusive rätten till självbestämmande.
Rätten till självbestämmande innebär att det behöver finnas ett självstyre, en autonomi, över de frågor som är viktiga för att den samiska kulturen ska överleva och kunna utvecklas. Men det behövs även strukturerade former för hur samernas självbestämmande ska kunna praktiseras tillsammans med majoritetssamhället. I internationell rätt är urfolks rätt till självbestämmande nära sammankopplad med urfolkens tillgång till traditionella marker och naturresurser. Dessa täcker till-
1 Prop. 1976/77: 80,16; SFS; SFS 2010:1408. 2 Prop. 2005/06:86, 38. 3 R. Nilsson. Att bearkadidh. Om samiskt självbestämmande och samisk självkonstituering. (Stockholms universitet, 2021.)
gången till basala behov som mat och vatten och är en förutsättning för urfolks upprätthållande av kultur och traditionella näringar.
I Sverige är situationen komplex. Samers rätt till självbestämmande över mark, vatten och naturresurser är erkänd genom internationell rätt och etablerad genom domstolspraxis, bland annat i Girjasdomen. Men den svenska staten har varit ovillig att implementera samiska rättigheter i nationell lagstiftning. Sverige har fått betydande kritik från olika FN-institutioner för sin ovilja. Kritiken omfattar flera olika argument. Den viktigaste när det gäller naturresurser är att lagstiftningen om naturresursutvinning inte skyddar samiska rättigheter och näringar. Det saknas lagstiftning som ger samerna inflytande över markanvändning och naturresursutvinning. Det finns ingenting som säkerställer samiska rättigheter till fritt, på förhand givet informerat samtycke. Denna komplexitet skapar spänningar mellan olika intressen och medförde nationella och lokala protester efter Högsta domstolens (HD) dom i Girjas-målet 2020. HD erkände Girjas samebys exklusiva jakt- och fiskerättigheter, inklusive rätten att upplåta dessa rättigheter till andra.
Trots statens ovilja att implementera samiska rättigheter har det, både tidigare och parallellt med den rättsliga processen inom ramen för Girjas-målet, utvecklats olika former av förvaltning med inslag av samiskt inflytande i frågor som gäller småvilt och fisk i Sápmi. Det finns också exempel på förvaltningsmodeller för andra naturresurser som är av intresse för hur samiska rättigheter kan organiseras och
4 M. Scheinin. Constitutionalism and Approaches to Rights in the Nordic Countries: I J. Nergelius (red.). Constitutionalism: New Challenges. (Brill Nijhoff 2007); J. Anaya. Report of the Special Rapporteur on the Rights of Indigenous Peoples on Extractive Industries and Indigenous Peoples. Arizona Journal of International and Comparative Law (2015). 5 ILO 169. FN: s kommitté för mänskliga rättigheter. CCPR General Comment No. 23: Article 27 (1994); NJA 2020. 6 Se t.ex. UNHRC, Report of the Special Rapporteur on the Rights of Indigenous Peoples on the human rights situation of the Sami people in the Sápmi region of Norway, Sweden and Finland: note / by the Secretariat. (A/HRC/33/42/Add.3 2016 and
th st A/HRC/18/35/Add.2, 2011; CERD, Concluding observations on the combined 19 to 21 periodic reports of Sweden, adopted by the Committee at its 83rd session, 12–30 August 2013 (UN Committee on the Elimination of Racial Discrimination, 2013); UNHRC, Concluding
th observations on the 7th periodic report of Sweden, adopted by the Committee at its 116 session, 7–31 March 2016 (UN Human Rights Committee, 2016); CERD, Concluding observations on the combined 22nd and 23rd periodic reports of Sweden, adopted by the Committee
th at its 95 session, 23 April–11 May 2018, 2018); U. Mörkenstam & R. Nilsson. The rights of Indigenous peoples: the Swedish state’s policy towards the Sámi people. I A. Mellbourn & A. Wetterhall (red.), Swedish human rights commitments in OSCE-perspective: Civil society self-assessment during the 2021 chairpersonship, (Swedish OSCE Network, 2021), s. 106–120 7 NJA 2020: s. 3; C. Allard & M. Brännström, Girjas Reindeer Herding Community v. Sweden: Analysing the Merits of the Girjas Case. Arctic Review (2021).
implementeras i en svensk kontext, det gäller särskilt förvaltningen av världsarvet Laponia.
För att kartlägga och analysera olika former av förvaltning i Sápmi tar det här kapitlet utgångspunkt i ett, delvis modifierat, teoretiskt ramverk för jämförelser av olika förvaltningsmodeller som utvecklats av Chris McDonald och Lorena Figueiredo. Ramverket består av idealtyper för naturresursförvaltning på urfolks marker baserade på den relativa graden av autonomi för urfolk i respektive förvaltningsmodell. Genom att applicera idealtyperna på olika fall av lokal förvaltning i svenska delen av Sápmi kan vi kartlägga och jämföra erfarenheterna från olika former av förvaltning, samt analysera förutsättningarna för att utveckla samisk förvaltning av småvilt och fisk i Sverige.
Centrala frågeställningar är: Vilka erfarenheter finns från de olika förvaltningsprojekt som genomförts i olika delar av Sverige? På vilket sätt stödjer alternativt försvårar, statens politik, lagstiftning och förvaltning, samiskt inflytande över förvaltningen av småvilt och fisk ovan odlingsgränsen? Vilka är de viktigaste byggstenarna för en framgångsrik utveckling av samiskt inflytande över förvaltningen av småvilt och fisk i Sverige?
Förvaltning av småvilt och fisk ovan odlingsgränsen
Från 1886 till 1993 var kronomarken, den icke-privata marken ovanför den så kallade odlingsgränsen och renbetesfjällen i Jämtland, reserverad exklusivt för samerna, inklusive rätten till fritt uttag av resurser för självhushållning och kommersiell jakt för renskötarna. Under hela 1900-talet har dock länsstyrelserna administrerat jakt och fiske ovan odlingsgränsen, eftersom samerna inte ansågs tillräckligt organiserade och kapabla att sköta upplåtelserna själva.
Det var först efter 1987, genom den nya jaktlagen (1987:259), som staten uttalade att den som markägare även har jakträtt på all mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Denna nya statliga jaktpolitik utvidgades ytterligare 1993 genom införandet av bestämmelser i rennäringslagen (1971:437), rennäringsförordningen (1993:384) och
8 C. McDonald & L. Figueiredo. A Framework for Comparative Assessment of Indigenous Land Governance. Land, vol. 11: 6, (2022): s. 906. 9 C. Allard & M. Brännström. Girjas sameby mot staten: En analys av Girjasdomen, Svensk Juristtidning, nr 5, (2020): s. 429–452.
fiskelagen (1993:787) om fritt fiske och småviltsjakt. Argumenten bakom denna politiska förändring, baserad på omfattande lobbyverksamhet från bland annat Svenska Jägareförbundet, var att bättre utnyttja vad som definierades som ett outnyttjat område, att bättre utnyttja statens jaktresurser och att ge marklösa jägare en högkvalitativ rekreationsupplevelse till ett lågt pris. Inför riksdagsbeslutet 1992 protesterade bland annat representanter för Sáminuorra och Svenska Samernas Riksförbund (SSR) mot att denna förändring skulle få negativa konsekvenser för rennäringen, samisk turism och den känsliga floran och faunan i området. Samernas argument fick dock inget gehör hos regeringen. Riksdagens slutliga beslut låg huvudsakligen i linje med de förslag som lagts fram av Svenska Jägareförbundet.
Flera offentliga utredningar har behandlat frågan om samernas jakt- och fiskerätt. År 1997 tillsatte regeringen en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om Sverige kunde ratificera ILO:s konvention om urfolk och stamfolk i självstyrande länder (ILO 169) och vilka åtgärder som var nödvändiga för att Sverige skulle kunna efterleva bestämmelserna. Utredaren bedömde att några förutsättningar behövde klarläggas innan Sverige kunde ansluta sig till konventionen. Det gällde nämligen att den mark som samerna har rättigheter till skulle identifieras och att omfattningen av samernas jakt- och fiskerätt skulle klargöras. I ett delbetänkande till Jakt- och fiskerättsutredningen från 2005 lämnade ett antal jurister sin syn på den rättsliga situationen. Flera ansåg att samebyarna ensamma hade rätt till jakt och fiske, eller i vart fall en starkare rätt än vad regelverket medgav ovan odlingsgränsen. Mot denna bakgrund föreslog utredaren att upplåtelserna skulle göras genom samverkansföreningar där företrädare för samebyarna och de privata markägarna skulle vara representerade. Det har dock inte varit politiskt möjligt att genomföra
10
Prop. 1992/93:32 Om samerna och samernas kultur m.m; S. Ekenberg. The power of recognition: the limitation of indigenous peoples. (Luleå tekniska universitet, 2000); T. Hahn. Property rights, ethics, and conflict resolution: Foundations of the Sami economy in Sweden (Sveriges Lantbruksuniversitet, 2000); SOU 2005:116, Jakt och fiske i samverkan. 11 Prop. 1992/93:32; Ekenberg. The power of recognition; Hahn. Property rights, ethics, and conflict resolution; Camilla Sandström. Institutional Dimensions of Comanagement: Participation, Power, and Process. Society & Natural Resources, vol. 22:3, (2009): s. 230–244. 12
Samefolket, nr 1:8, Årgång 74, (1993). 13 SOU 1999:25. Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169. 14
R. Nilsson, S. Dahlberg & C. Sandström. Sametingsväljarnas åsikter om inflytande och förvaltning över naturresurserna i Sápmi. I, U. Mörkenstam, S. Dahlberg, R. Nilsson, & C. Sandström (red.). Sametingsval 2017 Santérus Förlag 2021), s. 76–93.
förslaget på grund av starka intressemotsättningar. Samebyarna ansåg att det juridiska spåret var det enda spåret för att få ett avgörande i frågan. Det ledde så småningom fram till att Girjas sameby stämde staten.
Det är länsstyrelserna som för statens räkning ansvarar för att administrera upplåtelser av jakt och fiske på statlig mark inom åretruntmarkerna ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, förutom inom Girjas sameby. På statlig mark mellan lappmarksgränsen och odlingsgränsen är det i stället den statliga myndighet som disponerar marken som hanterar upplåtelserna. Den av regeringen tillsatta Renmarkskommittén lämnade 2023 ett delbetänkande om jakt och fiske i renbetesland, som även skickades ut på remiss. Det saknades dock parlamentarisk enighet om delbetänkandet. De särskilda yttranden och reservationer som kom in visar att det är svårt att få politiskt stöd för samiska rättigheter och regeringen beslutade 2024 att lägga ner utredningen i förtid.
Tillgången till jakt på småvilt och fiske, och möjligheten att sälja produkter kopplade till detta, framhålls ofta som viktig för den regionala och lokala ekonomin. Det får även stöd i en rapport från OECD 2019. Den tar upp problemet med svaga kopplingar mellan samiska lokalsamhällen och regional utvecklingspolitik. Om de stärktes skulle det kunna bidra till att bevara och främja samisk kultur och skapa nya sysselsättnings- och affärsmöjligheter. Förvaltningen av naturresurser som småvilt och fisk på mark ovan odlingsgränsen är en utveckling som kan stödja ekonomisk utveckling, självbestämmande och kulturell överlevnad.
I det här kapitlet diskuterar och jämför vi exempel på förvaltningsmodeller som på olika sätt involverar samiskt deltagande och inflytande. Det inkluderar genomförda och planerade projekt och processer som gäller småviltsjakt och fiske, i Tåssåsen, Ammarnäs och Arjeplog. Vi granskar också förvaltningsmodellen för världsarvet Laponia, som inte i dag hanterar jakt- och fiskefrågor men som är intressant som ett av få exempel på en genomförd samförvaltningsmodell i den svenska delen av Sápmi. De förvaltningsmodeller som analyseras är belägna ovanför odlingsgränsen, samt på renbetesfjäll. Vårt empiriska mate-
15
Allard & Brännström, Girjas sameby mot staten. 16
SOU 2023:46. Renmarkskommittén. Jakt och fiske i renbetesland. Delbetänkande av Renmarkskommittén, 179. 17
OECD, Linking the Indigenous Sami People with Regional Development in Sweden, (OECD Publishing, 2019).
rial består bland annat av dokumentstudier och intervjuer med personer som har god insikt i de lokala förvaltningsprojekt som genomförts inom samebyarnas året-runt-marker i Sverige.
Teoretiskt ramverk
Sedan FN:s deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP) antogs 2007 har det pågått en diskussion om tolkningen och förståelsen av deklarationen i relation till rätten till mark, vatten och naturresurser. Fokus i denna diskussion har i första hand handlat om deklarationen innebär att urfolk ska äga eller enbart ha rätt att använda marken. Det har handlat om vilken grad av inflytande urfolk ska ha över nyttjandet av naturresurser och i vilka fall en statlig suveränitet bör ha företräde. Med utgångspunkt i principerna om icke-diskriminering och jämlikhet handlar det emellertid om att territorium inte kan undantas från urfolks rätt till självbestämmande. Frågan blir i stället hur stater kan organisera de rättigheter till territorium som urfolk besitter. Deklarationen om urfolks rättigheter fastställer den starka kopplingen mellan mark som grunden för urfolks liv och kultur och den integrerade relation som finns mellan urfolkens identitet och de marker och naturresurser som de är beroende av. Dessutom erkänner deklarationen uttryckligen urfolks rätt att utveckla sina egna beslutsfattande institutioner utifrån sina egna procedurer och normer.
Hur kan då stater organisera de rättigheter till territorium som urfolk besitter? Det finns givetvis en rad olika varianter, men för
18 Intervjuerna genomfördes inom ramen för ett uppdrag av Svenska Samernas Riksförbund (SSR). R. Nilsson, E. Reimerson & C. Sandström. Jakt- och fiskeförvaltning i Sápmi – en kunskapsöversikt med internationella utblickar (Umeå universitet 2022). 19 J. Burger. The UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples: From Advocacy to Implementation. I S. Allen och A. Xanthaki (red.), Reflections on the UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples. (Hart Publishing, 2011), s. 4 –60; S. Errico. The Controversial Issue of Natural Resources: Balancing States. Sovereignty with Indigenous Peoples’ Rights. I S. Allen & A. Xanthaki (red.) Reflections on the UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples, (Hart Publishing, 2011), s. 32 –366; J. Gilbert & C. Doyle. A new dawn over the Land: Shedding Light on Indigenous Peoples. Land Rights. I S. Allen & A. Xanthaki (red.) Reflections on the UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples., (Hart Publishing, 2011), s. 289–328. 20 C. Charters. Indigenous Peoples. Rights to Lands, Territories, and Resources in the UNDRIP: Articles 10, 25, 26, and 27. I J. Hohmann & M. Weller (red.), The UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples: A Commentary, (Oxford University Press, 2018); M. Weller. Self-Determination of Indigenous Peoples: Articles 3, 4, 5, 18, 23, and 46(1). I J. Hohmann & M. Weller (red.), The UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples: A Commentary, (Oxford University Press, 2018). 21 Nilsson. Att bearkadid.
att underlätta jämförelsen och analysen av de fall av förvaltning av småvilt och fiske som förekommer i svenska Sápmi har vi utgått från McDonalds och Figueiredos tre idealtyper av förvaltning. Typerna utgår från graden av autonomi som ges till urfolket, i det här kapitlet definierat som självstyre, samförvaltning respektive samverkanslösningar.
Självstyre, enligt McDonald och Figueiredo, innebär att urfolket utövar en villkorad autonomi över förvaltningen av mark, vatten och naturresurser. Denna villkorade autonomi kan regleras genom lagstiftning, överenskommelser eller specifika avtal. Till denna idealtyp räknas även exempel som Girjas sameby, som erhållit självstyret genom domstolsprövning. I en samförvaltningsmodell delas ansvaret och befogenheterna i markfrågor mellan urfolket och statliga myndigheter. Detta kan innebära inrättandet av institutioner som styrelser och förvaltningsråd, där representanter för urfolket kan vara i majoritet, men som även innehåller representanter från exempelvis stat, kommun eller olika intressegrupper. Sådana modeller inkluderar ofta beslutsfattande befogenheter som olika typer av miljötillstånd, upplåtelser eller licenser. Samverkanslösningar avser en modell där urfolk erkänns som intressenter i de markförvaltningsfrågor som påverkar deras rättigheter. Även om de saknar beslutsfattande autonomi i dessa frågor, kan de fortfarande delta i beslutsfattande processer, inklusive samråd i administrativa förfaranden som upplåtelser och tillstånd. De kan ha en inverkan på utvecklingen av lagar, planer och policydokument.
De tre olika idealtyperna kan särskiljas genom: a) styrningen och hur den utformas i termer av grad av inflytande
mellan olika parter – om urfolket har autonomi, om det ingår i ett samförvaltningsarrangemang och delar inflytande med staten, eller om det enbart har en rådgivande roll.
b) graden av administrativt ansvar – om urfolket har fullt eller delat
ansvar för eller möjlighet att påverka förvaltningen, inklusive ut-
formningen av beslut relaterade till resursanvändning som påverkar deras rättigheter.
c) handlingsutrymmet i form av ramarna för det administrativa an-
svaret, den tekniska kapaciteten och de finansiella resurserna.23 Handlingsutrymmet innefattar i vilken utsträckning urfolk kan
22
McDonald & Figueiredo. A Framework for Comparative Assessment. 23
Ibid.
utforma eller utöva inflytande över förvaltningen. Kan det göras
på egna villkor, sker det på gemensamma villkor i ett samförvalt-
ningsarrangemang eller på någon annans villkor? I samband med
urfolks självbestämmande är det även avgörande att överväga i vil-
ken utsträckning styrelsearrangemangen är förankrade i urfolkets
egna procedurer och normer.
Tabell 1 Analytiskt ramverk
Förvaltningsmodell
Analysfaktorer Självstyre Samförvaltning Samverkan Grad av inflytande Autonomi Konsensus Rådgivande Grad av administrativt Fullt ansvar Delat ansvar Möjlighet att ansvar påverka Handlingsutrymme På egna villkor På gemensamma På någon annans
villkor villkor
I litteraturen förekommer många liknande sätt att försöka identifiera olika former av inflytande eller makt. En av de mest framträdande är Sherry Arnsteins Stege för medborgardeltagande som redan 1969 analyserade medborgarnas engagemang i planeringsprocesser i USA. I stegen beskrivs på ett liknande sätt som i McDonalds och Figueiredos ramverk att deltagandet, och därmed inflytandet, kan variera från högt till lågt. Det primära syftet med att inspireras av McDonalds och Figueiredos ramverk är att det hjälper oss att identifiera och jämföra olika varianter av förvaltning och därmed också synliggöra olika aspekter som kan vara viktiga för diskussionen om hur väl urfolks rättigheter tas tillvara i de olika varianterna av förvaltning.
Resultat
Tåssåsen
Vårt första exempel på lokal förvaltning av småviltsjakt i Sápmis svenska delar är från sydvästra Jämtland, där Tåssåsens sameby i mitten av 1980-talet utvecklade en modell för att i egen regi upplåta småvilts-
24 Nilsson. Att bearkadidh. 25
S. R. Arnstein. A ladder of citizen participation, Journal of the American Institute of planners. Vol. 35: 4, (1969), s. 216–224.
jakt på renbetesfjällen inom samebyns marker. Upplåtelseverksamheten startade 1987 och genomfördes i en första period fram till 1994. Ett andra försök genomfördes 2003–2006 som ett EU-projekt av samebyn och Länsstyrelsen i Jämtland. Det förlängdes sedan till att omfatta även 2007–2008. Samebyns jaktförening Giehren fick efter det fortsatt tillåtelse av Länsstyrelsen i Jämtland att underupplåta jakten inom samebyns område fram till 2017, då reglerna för upplåtelserna ändrades i jaktförordningen.
Utgångspunkten för upplåtelsemodellen var att samebyn själv skulle avsätta områden för kommersiell jakt och fiske, och att denna verksamhet skulle bedrivas med hänsyn till samebyns medlemmars renskötsel och egna jakt och fiske.
Bland de principer och värden som samebyn lyfte fram som centrala fanns att systemet måste vara så flexibelt att lämplig avvägning skulle kunna göras löpande mellan renskötseln, samebyns egen jakt och fiske och kommersiell jakt utifrån hur förutsättningarna förändrades. En annan utgångspunkt var att samebyn ville att även samer som inte var medlemmar i samebyn skulle kunna få tillgång till jakt och fiske.
Den så kallade Tåssåsenmodellen innebar att jakten administrerades utifrån fastslagna jaktområden på cirka 25 kvadratkilometer där endast ett jaktsällskap åt gången om maximalt fyra personer tilläts jaga. Områden som behövdes för renskötseln eller för samebymedlemmarnas egen älgjakt undantogs från upplåtelse. Inför varje jaktsäsong fick intresserade jägare anmäla att de ville jaga inom samebyn och jakten fördelades därefter genom lottning där framlottade jaktlag tilldelades en jaktperiod. Varje jaktlag fick jaga i maximalt fem dagar och mellan varje jaktsällskap skulle området vara tomt i minst en dag. Det begränsade antalet jägare i varje jaktsällskap och jaktområdets storlek fastställdes efter dialog med jägarnas representanter. De önskade enskilda områden med få jägare och en minimerad risk för att flera jaktsällskap skulle stöta på varandra. Från och med oktober släpptes jakt utan förhandsbokning fram då framför allt jägare
26
O. Johansson. Tåssåsen-modellen, det samiska alternativet. I A. Arnesson-Westerdahl & O. Johansson (red.), Beslutet om småviltjakten: en studie i myndighetsutövning, (Sametinget, 1994). 27
Sandström. Institutional Dimensions of Comanagement. 28
O. Johansson & A. Arnesson-Westerdahl. Samiska jakt- och fiskeföreningar – med hänsyn
till renskötsel och naturvård. (Sámiid Riikkasearvi, 1996.)
från orten snabbare och enklare kunde få tillgång till jakt där tillgången på ripa tillät det.
Upplåtelseformen inom Tåssåsen har utvärderats bland annat genom forskningsprogrammet FjällMistra 2003. I korthet var 85 procent av de jägare som jagat inom Tåssåsen nöjda med systemet eftersom det erbjöd en störningsfri jakt utan konkurrerande jägare. Av de jägare som inte jagat inom samebyn svarade 80 procent att de i framtiden inte tänkte jaga i Tåssåsen enligt den nya modellen. De såg inte positivt på försöket. Det fanns ett principiellt motstånd bland jägarna mot att låta Tåssåsen upplåta jakt, som inte var kopplad till egna erfarenheter av att jaga i området. Det principiella motståndet påverkade också relationerna mellan samebyn och de lokala och regionala jaktorganisationerna i samband med att Tåssåsenmodellen etablerades. Det initiala samarbetet, som i huvudsak gick ut på att skapa så bra förutsättningar som möjligt för småviltsjakt i Jämtland genom en ömsesidig anpassning, avslutades när jägarorganisationerna på nationell nivå slog fast att de av principiella skäl inte ville medverka till lokala lösningar för småviltsjakten.
Tåssåsenmodellen kan förstås som en form av samförvaltning med inslag av samverkan, där flera idealtypiska egenskaper från de båda förvaltningsmodellerna återfinns. Samebyn hade, genom underupplåtelse från länsstyrelsen, ett administrativt ansvar över småviltsjakten. Denna delegering innefattade emellertid ett begränsat inflytande för samebyn över strategiska beslut. Länsstyrelsen och dess rennäringsdelegation fattade beslut om den resurshantering som påverkade rättigheter och handlingsutrymme, inklusive beslut om avgifter och regler för jaktuttag. Därigenom liknar modellen idealtypen samförvaltning snarare än självstyre, eftersom samebyns inflytande begränsas till administrativa frågor och statliga beslut påverkar övergripande resurshantering.
Det finns även inslag av idealtypen samverkan. Förvaltningen genomfördes i samråd med andra intressenter, framför allt representanter för lokala jaktsällskap. I och med att jägarorganisationerna
29 Johansson & Arnesson-Westerdahl. Samiska jakt- och fiskeföreningar; M. Martinsson, PM 32 – Tåssåsenmodellen: Tåssåsen samebys förvaltning av småviltsjakt Renmarkskommittén, N 2021:02, Promemoria 32. (Renmarkskommittén, 2022.) 30 Sandström. Institutional Dimensions of Comanagement. 31 Jägareförbundets fjällråd, Fjälljakten efter älg och småvilt. Faktasammanställning över upplåtelser av älg- och småviltsjakt på statens marker ovan odlingsgränsen i Norrbotten, Västerbotten, renbetesfjället i Jämtland och inom Idre sameby i Dalarna, (Svenska Jägareförbundet, 2008); Sandström. Institutional Dimensions of Comanagement.
hoppade av samarbetet fick samebyn en relativt hög grad av administrativt ansvar, men endast inom ramen för gällande delegering från länsstyrelsen. Det blev därmed på någon annans villkor. Möjligheten att snabbt anpassa jakttillgängligheten med hänsyn till renskötselns behov kan förstås som att arrangemanget åtminstone delvis var förankrat i samiska normer och arbetssätt.
Ammarnäs
Vårt andra exempel är den så kallade Ammarnäsmodellen för jakt och fiske. Den har sitt ursprung i ett projekt för lokal förvaltning som startades 2001 i syfte att utveckla förvaltningen av naturresurserna i Ammarnäs/Vindelfjällenområdet. En samrådsgrupp mellan samebyarna och det övriga näringslivet i byn etablerades för att successivt fastställa mål, arbetssätt och metoder för att utveckla området. Ammarnäsrådet utvidgades så småningom till fler aktörer i byn, och fungerade under en period formellt som kommunens utvecklingsorgan. En del av rådets utvecklingsarbete innefattade försök att utveckla ett lokalt förvaltningsarrangemang av småviltsjakten inom Vindelfjällens naturreservat. I det rådande systemet fanns det brister i form av för liten ekonomisk vinst för den lokala ekonomin och en brist på hänsyn till att området är ett naturreservat.
För att höja kvaliteten på småviltsjakten samarbetade Ammarnäsrådet med de regionala jägarorganisationerna i delprojektet Småviltjakt inom Grans och Rans samebyar, som startades 2006. Projektets målsättningar var både att säkerställa goda jaktupplevelser, ta hänsyn till renskötselns behov, ge lokala arbetstillfällen och ge lokalt inflytande över utvecklingen inom Vindelfjällens naturreservat. Projektet permanentades efter jaktåret 2009/2010 och numera sker en lokal samordning av småviltsjakten med Sorsele kommun som huvudman. En operativ grupp, bestående av företrädare för samebyarna Gran och Ran samt en ansvarig samordnare, hanterar samtliga frågor inom området. Samebyar och ortsbojägare är nöjda med modellen, även om representanter för samebyarna har beskrivit att försök att utveckla systemet ytterligare har fått begränsat gensvar hos länsstyrelsen.
Ammarnäsmodellen liknar Tåssåsenmodellen på så sätt att den bygger på att jakten är indelad i olika områden som antingen är till-
32
Nilsson, Reimerson & Sandström. Jakt- och fiskeförvaltning i Sápmi.
gängliga för småviltsjägare eller för kommersiell jakt och som kan bokas fram till ett visst datum, samt i områden som är avlysta för jakt. Avlysning sker i femdagarsperioder med upp till tio dagars framförhållning. Antalet jägare begränsas till mellan sex och åtta i varje område. Systemet innefattar också så kallade bag-limits som följer de regler som utformats av länsstyrelsen och baseras på årliga ripinventeringar. Samebyn fattar veckovis beslut om eventuell avlysning av områden efter inventering av var renarna befinner sig. Systemet är i hög grad flexibelt. Liksom i Tåssåsen finns alltså även här möjlighet att anpassa sig till renskötselns behov och arbetssätt.
Till skillnad från Tåssåsenmodellen har länsstyrelsen delegerat till Sorsele kommun att organisera upplåtelserna. Samebyarna deltar i det operativa arbetet och genom samverkansgruppen delar de ansvar över det administrativa arbetet med Sorsele kommun. Här ser vi inte samma konflikt med jägarorganisationerna som i Tåssåsen. Möjligen beror det på att kommunen är den part som hanterar lokalbefolkningens intressen. För att systemet ska gå runt behöver samebyn bland annat täcka flygkostnaderna för att kunna identifiera var renarna befinner sig, men i övrigt menar företrädare för Rans sameby att Ammarnäsmodellen är en modell som enkelt skulle kunna överföras till andra samebyar.
Även i denna modell är det endast i de administrativa delarna, genom försäljning av jaktkort och avlysningar, som förvaltningsformen ger samebyarna och lokalbefolkningen inflytande. I övrigt ligger ansvaret på länsstyrelsen, som är den part som fastställer reglerna och har ansvar över viltförvaltningen. Inflytandet och handlingsutrymmet är därigenom begränsat och modellen har fler drag av idealtypen samverkan än av samförvaltning.
Projektet Rádestit, Arjeplog
I Arjeplogs kommun har samebyarna Luokta Mávas, Maskaure, Semisjaur-Njarg, Ståkke och Svaipa tagit initiativ till ett projekt för att utreda förutsättningarna för en lokal förvaltning av småvilt och fisk inom områdena. Projektet pågick från maj 2021 till december 2023. Syftet var att utreda förutsättningarna för en lokal förvaltning
33 SOU 2023:46, s. 195–196. 34 Nilsson, Reimerson och Sandström. Jakt- och fiskeförvaltning i Sápmi.
väster om odlingsgränsen inom Arjeplogs kommun, samt att föreslå hur en organisation skulle kunna utformas som kan hantera upplåtelserna i framtiden. Silvermuseet i Arjeplog var projektägare och anställde en projektledare för genomförande och samordning. Samebyarna har deltagit genom medverkan i en styrgrupp som träffats regelbundet under projekttiden, där också representanter för andra aktörer och intressen har ingått, däribland näringsliv, jägare och fiskare. Styrgruppen har kunnat tillsätta arbetsgrupper för beredning av specifika frågor. Det har också funnits en juridisk rådgivare kopplad till projektet.
Projektledaren har tillsammans med styrgruppen tagit fram en struktur för projektets genomförande. Projektets övergripande mål har brutits ner till ett antal delmål och aktiviteter för att uppfylla respektive delmål. Projektet hade som mål att komma fram till ett eller flera förslag på modell för organisation av upplåtelserna, inklusive värdegrund och rättslig analys. Ett sådant förslag presenterades i juni 2023 för att inhämta synpunkter och frågor från allmänheten. Det slutbehandlades i projektets styrgrupp i november samma år. Modellens förslag utgår från att bilda en ideell förening med samebyar, jaktföreningar, fiskeföreningar och besöksnäringsföretag som ordinarie medlemmar och möjlighet för privatpersoner att bli stödjande medlemmar med yttrande- och förslagsrätt. Föreningen ska bestämma grunderna i skötseln och upplåtelserna av småviltsjakten och fisket. Den ska i sin tur bilda ett helägt bolag som ansvarar för det operativa utförandet.
De medverkande parterna har genom projektet Rádestit tagit fram en vision, en värdegrund och ett antal övergripande riktlinjer för upplåtelserna och skötseln av småvilt och fiske ovan odlingsgränsen i Arjeplogs kommun.
35
Silvermuseet. Rádestit (Silvermuseet, 2023), https://silvermuseet.se/projekt/radestit (hämtad 2023-12-06); Silvermuseet. Organisation, mål och tidplan (Silvermuseet, 2023), https://silvermuseet.se/organisation-mal-och-tidplan (hämtad 2023-12-06). 36
Rádestit, Rádestit – att rådgöra. Samverkansprojekt om förvaltning av småviltsjakt och fiske i fjällen i Arjeplogs kommun. (Silvermuseet & INSARC, 2023), https://silvermuseet.se/wp-content/uploads/2023/06/Infobroschyr-ommodellf%C3%B6rslaget-1.pdf (hämtad 2024-03-31); Rádestit, Kort och schematiskt om modellförslaget. (Silvermuseet & INSARC, 2023), https://silvermuseet.se/wpcontent/uploads/2023/06/KORT-OCH-SCHEMATISKT-OM- MODELLF%C3%96RSLAGET.pdf (hämtad 2024-03-31). 37
Rádestit, Vision, värdegrund och övergripande riktlinjer (Silvermuseet & INSARC, 2023), https://silvermuseet.se/wp-content/uploads/2023/05/Vision-v%C3%A4rdegrund-och- %C3%B6vergripande-riktlinjer.pdf (hämtad 2024-03-31).
Vi tolkar modellförslaget som att målet är en samförvaltningslösning där inte bara administrationen av upplåtelser delegeras till lokal nivå, utan där också förvaltningsansvaret över viltet och fisken överförs till den lokala föreningen. Modellen har därmed också inslag som kan förstås som en typ av lokalt självstyre, om än inte autonomt samiskt självstyre.
Laponia
Världsarvet Laponia, som omfattar fyra nationalparker och två naturreservat i Gällivare och Jokkmokks kommuner och nio samebyars marker, förvaltas sedan 2013 genom en samförvaltningsmodell. Världsarv är ett av de koncept som utarbetats inom ramen för Unesco och utgör kultur- och naturmiljöer i världen som anses vara ojämförligt mest enastående och av stor betydelse för hela mänskligheten. Det är således inte en förvaltningsmodell som utarbetats för att förvalta småvilt och fiske, men modellen är intressant eftersom den kan definieras som en samförvaltningslösning. År 2011 utfärdade regeringen den så kallade Laponiaförordningen (SFS 2011:840), som gör att Länsstyrelsen i Norrbotten överlåter delar av förvaltningen till Laponiatjuottjudus, en ideell förening som består av samebyarna i Laponia, de berörda kommunerna, Länsstyrelsen Norrbotten och Naturvårdsverket. Samebyarnas representanter har majoritet i både partsrådet och styrelsen. Detta var ett absolut krav från samebyarna i förhandlingarna som ledde fram till det förslag som genomfördes 2011. Det är fortsatt symboliskt viktigt, även om beslut i partsrådet och styrelsen ska fattas i konsensus.
Laponiatjuottjudus uppgifter inkluderar förvaltning och skötsel av nationalparker och naturreservat, delar av rovdjursinventeringen, kunskaps- och informationsspridning om världsarvet och de skyddade områdena samt ansvar för underhåll, skötsel och utveckling av leder, byggnader och anläggningar för verksamheter inom Laponia. Enligt Laponiaförordningen får inte uppgifter som innefattar myndighetsutövning överlåtas till Laponiatjuottjudus. Det innebär att till exem-
38 Laponiatjuottjudus- Stadga för föreningen Laponiatjuottjudus. (Laponiatjuottjudus, 2011), http://laponia.nu/wp-content/uploads/2014/08/Stadgar-Laponiatjuottjudus.pdf (hämtad 2024-03-31), § 10, § 16. 39 Mijá ednam, Samebyarnas Laponiaprogram, (Samebyarnas kansli, 1999); Laponiatjuottjudus, Stadga § 12, § 17.
pel tillsyns- och bevakningsfrågor och nyttjanderätter för jakt och fiske ligger kvar på länsstyrelsen. Även om jaktfrågor har diskuterats i anslutning till Laponiaförvaltningen under senare år är Laponiatjuottjudus alltså inte en modell för förvaltning av småvilt och fisk i det avseende som detta kapitel behandlar. Men modellen visar att det är möjligt att utforma förvaltningsmodeller där inflytandet, det administrativa ansvaret och handlingsutrymmet är stort, samtidigt som det är tydligt reglerat genom statliga föreskrifter. Det var emellertid inte självklart att Laponia skulle samförvaltas. Det var först när Unesco ställde krav på Sverige och hotade med att inte fullfölja etableringsprocessen av världsarvet som de inblandade parterna lyckades kompromissa.
Jämförande analys
Det analytiska ramverket utgår från tre idealtyper av förvaltning – självstyre, samförvaltning och samverkan. De skiljer sig åt vad gäller graden av inflytande, administrativt ansvar och handlingsutrymme. Analysen av de olika förvaltningsmodellerna i Girjas, Tåssåsen, Ammarnäs, Laponia och den föreslagna modellen i Arjeplog visar att graden av inflytande varierar i omfattning och innehåll (se figur 1).
Figur 1 Illustration analys/jämförelse
Det är för närvarande endast Girjas sameby som har självstyre och rätt att autonomt besluta över förvaltningen av småvilt och fisk på marken ovan odlingsgränsen. Även om Girjas sameby, i formell mening, har erkända rättigheter att förvalta småvilt och fisk inom
40
Se t.ex. A. Sunna. Hur ser framtiden ut för de fredade älgarna i Rapadalen? Sameradion & SVT Sápmi, 2020-11-02; A. Sunna, ’Samebyar motsätter sig att Laponiaförvaltningen blir permanent’. Sameradion & SVT Sápmi, 2020-11-28.
samebyn betyder det inte att handlingsutrymmet är obegränsat. Det finns exempelvis förväntningar på att samebyn ska förhålla sig till etablerade ekologiska och juridiska ramar. Det kan gälla adaptiv förvaltning baserad på exempelvis etablerade inventeringsmetoder för ripa samt vem som ska ha rätt att jaga vid upplåtelse, det vill säga om man kommer från närområdet eller andra EU-länder. Handlingsutrymmet för att utforma de administrativa aspekterna och minimera störningar för renskötseln är däremot omfattande. Här kan samebyn utforma regler och riktlinjer på egna villkor och anpassa dem till renens behov.
Inget av de förvaltningsförsök som tidigare genomförts, och som vi har beskrivit i det här kapitlet, har av förklarliga skäl haft lika omfattande autonomi som Girjas sameby har i dag. Det som blir tydligt i såväl Tåssåsen som i Ammarnäs är att det främst är de administrativa delarna av förvaltningen av småviltet och fisken som har överlämnats åt samebyn, respektive åt Sorsele kommun. För Tåssåsens del gav denna administrativa möjlighet ändå ett visst handlingsutrymme när försäljningen av jaktkort, fördelningen av jaktområden och möjligheterna att avlysa och styra om jakten låg på samebyn. När länsstyrelsen sedan beslutade om ett nytt försäljningssystem fanns det inte längre utrymme för denna typ av lokala administrativa modeller. Detsamma gäller för Ammarnäs. Men där Sorsele kommun använder sig av samma försäljningskanal som länsstyrelserna finns ändå en möjlighet att avlysa områden och styra om jakten så att den inte stör renskötseln, vilket skapar ett visst handlingsutrymme. Dock är det länsstyrelserna som i båda fallen har ansvaret för såväl förvaltningen av viltet och villkoren för upplåtelserna. Det har i båda fallen även funnits en tröghet hos länsstyrelserna vad avser möjligheten att förändra systemet så att samebyarna får ytterligare inflytande och handlingsutrymme. I fallet med Tåssåsen fanns det också ett starkt yttre tryck från jägarorganisationerna om att inte fortsätta med förvaltningsförsöket.
Skulle då exempelvis Ammarnäsmodellen kunna omvandlas till en tydligare samförvaltningsmodell, som i världsarvet Laponia? Inte heller förvaltningen av Laponia har varit helt friktionsfri. Det kan förstås utifrån att arrangemanget har en inbyggd spänning i relation till vad som utgör grunden för, och syftet med, samebyarnas deltagande och inflytande. Är samebyarnas deltagande baserat på samiska
41 Renmarkskommittén N 2021:02, PM 35, bilaga 7.
rättigheter eller som en garant för världsarvets natur- och kulturvärden? Förvaltningen har också stött på juridiska och praktiska problem som måste lösas efterhand. Med många inblandade aktörer har det inte heller varit enkelt att komma överens och finna konsensus. Jaktmöjligheterna är starkt begränsade inom de skyddade områden som ingår i världsarvet. Det ingår dock i Laponiatjuottjudus uppgifter att samverka med jaktansvariga myndigheter, jakträttsinnehavare och jägarnas lokala organisationer för att säkerställa att jakt utövas på ett hållbart sätt. Givet att det inom Laponia redan finns ett tydligt och reglerat sätt att förvalta världsarvet på skulle det vara möjligt att utveckla det till att även omfatta jakten och fisket. Laponiaförvaltningens utformning och arbetssätt är också intressant utifrån ett bredare perspektiv på förvaltning av landskap och naturresurser i Sápmi. Det skulle därför kunna vara en modell för utformningen av förvaltningsarrangemang i Ammarnäs eller andra samebyar. Nyckeln är att det behövs ett tydligt och reglerat överlämnande av beslutsmakten till ett samförvaltningsorgan där samtliga dimensioner, inklusive administrativt ansvar och handlingsutrymme, behöver vara klargjorda.
Den process som genomförts inom projektet Rádestit är i sig ett intressant exempel på ett försök att hantera och förebygga konflikter mellan olika intressen på lokal nivå. Rádestits förslag till modell för förvaltning av jakt och fiske ovan odlingsgränsen i Arjeplogs kommun är en typ av lokalt självstyre, snarare än en samisk form av förvaltning. Sådant lokalt självstyre kan baseras på att urfolk, inom ramen för sitt självstyre, skulle kunna välja att utöva en motsvarande form av förvaltning gemensamt med andra aktörer. I det här fallet handlar det om lokala jägare, fiskare och turistentreprenörer och med möjlighet till visst inflytande från lokalbefolkningen i stort. Modellen är inte beroende av vem som innehar rättigheterna, så länge som beslutsmakten och det administrativa ansvaret är delegerat till den lokala nivån. Om förslaget kommer kunna genomföras fullt ut har vi ännu ingen kunskap om. Men det som kan försvåra det lokala självstyret är att handlingsutrymmet, precis som för Girjas sameby, begränsas av att
42
E. Reimerson. Sami Space for Agency in the Management of the Laponia World Heritage Site. Local Environment. 21: 7, (2016): s. 808–26. 43
O. Stjernström, A. Pashkevich & D. Avango. Contrasting Views on Co-Management of Indigenous Natural and Cultural Heritage – Case of Laponia World Heritage Site, Sweden.
Polar Record. 56. (2020.)
44
Laponiatjuottjudus. Tjuottjudusplána/Förvaltningsplan- (Laponiatjuottjudus, 2011). https://laponia.nu/wp-content/uploads/2015/03/Laponia-forvaltningsplan-svenska.pdf (hämtad 2024-03-30).
förvaltningen av marken, vattnet och övriga naturresurser fortsatt ligger hos de statliga myndigheterna, som inte är med i den här samförvaltningslösningen. Det kan också försvåras av att starka intressen motarbetar processen av ideologiska skäl, som i fallet Tåssåsen. Erfarenheterna i Laponia visar dessutom att spänningar kan uppstå inom förvaltningsorganisationen när det saknas enighet om samebyarnas deltagande i förvaltningen är baserat på samiska rättigheter eller inte.
Slutdiskussion
Samtliga förvaltningsförsök kan förstås som en respons på en form av juridiskt tryck eller juridisk förändring. I Laponia gav världsarvsnomineringen utrymme för samebyarna att också använda sig av den internationella politiska och rättsliga nivån i form av Unesco och Världsarvskonventionen, för att ge tyngd till sina krav på inflytande. Tåssåsen påbörjade sin förvaltningsmodell före 1993 som ett försök att återta inflytandet över samebyns jakt-och fiskerätt och fortsatte efter småviltsjaktreformen 1993 i ett försök att bibehålla inflytandet. Ammarnäsmodellen startade i samband med avslutet för den statliga Jakt- och fiskerättsutredningen 2005, där den juridiska utredningen bedömde att samebyarna hade minst en delad rätt till jakt och fiske tillsammans med staten. Det lokala projektet Rádestit i Arjeplog inleddes efter Girjasdomen, som ett initiativ för att enas om en lokal förvaltningsmodell oavsett rättsläget. Projekten har uppstått och utvecklats som en reaktion på statens politik, lagstiftning och förvaltning. I processen har berörda aktörer hittat eller skapat möjligheter i ett slags motstånd mot rådande system.
Som den här studien visar är emellertid möjligheterna att utveckla lokala alternativ begränsade inom ramen för det nuvarande systemet. Statens förvaltning av småviltet och fisken ovan odlingsgränsen har sedan 1993 präglats av ambitionen att bygga upp ett enhetligt upplåtelsesystem, en enhetlig förvaltning av viltet och ett enhetligt administrativt system. Tillsammans med en förvaltningsstrategi som har sin utgångspunkt i forskningsbaserad, adaptiv förvaltning där olika arter behöver förvaltas gemensamt, har det lämnat litet utrymme för lokala förvaltningsalternativ. Strävan efter enhetlighet försvårar samiskt inflytande över förvaltningen och bygger strukturella hinder och gör
lokala lösningar omöjliga. Statens politik, lagstiftning och förvaltning försvårar på detta sätt samiskt inflytande över förvaltningen av småvilt och fisk ovan odlingsgränsen.
Omfattningen av det lokala samiska handlingsutrymmet, och möjligheterna att utforma förvaltningen utifrån egna villkor, enskilt eller tillsammans med andra, framstår som en av de viktigaste byggstenarna för en framgångsrik utveckling av samiskt inflytande över förvaltning av småvilt och fisk i Sverige. Om sådant utrymme finns kan också förvaltningen förankras i samiska behov och anpassas till förutsättningarna för samisk markanvändning. Detta handlingsutrymme saknas i dag. Staten fortsätter att relativt ensidigt definiera både samernas rätt till mark, vatten och naturresurser och hur denna rätt kan utövas och omsättas i styrnings-och förvaltningspraktik.
Jakt och fiske är en fråga där en rad olika konfliktytor blir synliga mellan staten och samer, mellan samer och annan lokalbefolkning och mellan samerna och majoritetsbefolkningen. Som en följd av de olika villkor som svensk lagstiftning skapat för olika samiska grupper är det framför allt renskötande samer och samebyar som har möjlighet till något som helst handlingsutrymme i relation till jakt och fiske i svenska delen av Sápmi. Det medför att det även finns konfliktytor mellan grupper av samer, vilket framgår av att frågan om vem som ska ha rätt att jaga och fiska är en av de tydligaste politiska skiljelinjerna hos Sametingets väljare. Alla dessa konfliktytor har framträtt i efterspelet till Högsta domstolens dom i Girjasmålet och i relation till både Renmarkskommitténs arbete och andra pågående rättsfall. Lokalt utformade och förankrade förvaltningsarrangemang kan vara ett bra sätt att förebygga och lösa konflikter. Samtidigt är deras utformning och funktion begränsad av det övergripande rättsliga och politiska systemet. Staten har därför ett ansvar att dels fatta de politiska beslut som krävs utifrån gällande rättsläge, dels skapa förutsättningar för en förvaltning av småvilt och fisk som tillgodoser såväl samiska rättigheter som ekologiska och andra miljömässiga krav.
45
U. Mörkenstam, R. Nilsson & J. Bergh. Politiska skiljelinjer i den samiska väljarkåren i Sverige, I U. Mörkenstam, S. Dahlberg, R. Nilsson & C. Sandström (red.). Sametingsval 2017, (Santérus Förlag, 2021), s. 94–107.
Referenser
Allard, C. & Brännström, M. Girjas sameby mot staten: En analys
av Girjasdomen. Svensk Juristtidning, nr 5. (2020): s., 429–452. Allard, C. & Brännström, M. Girjas Reindeer Herding Community
v. Sweden: Analysing the Merits of the Girjas Case. Arctic Review.
12. (2021): s. 56–79. Anaya, J. Report of the Special Rapporteur on the Rights of Indig-
enous Peoples on Extractive Industries and Indigenous Peoples.
Arizona Journal of International and Comparative Law. 32:1. (2015): s. 109–142.
Arnstein, S. R. A ladder of citizen participation. Journal of the
American Institute of planners. vol. 35: 4. (1969): s. 216–224. Burger, J. The UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples:
From Advocacy to Implementation. I Allen, S. & Xanthaki, A. (red.), Reflections on the UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples., (Hart Publishing, 2011), s. ,60.
CCPR General Comment No. 23: Article 27 (Rights of Minorities).
Adopted at the Fiftieth Session of the Human Rights Committee, on 8 April (1994). CCPR/C/21/Rev.1/Add.5, General Comment No. 23. (General Comments)
th st
CERD. Concluding observations on the combined 19 to 21
periodic reports of Sweden, adopted by the Committee at its
rd 83 session, 12–30 August 2013. UN Committee on the Elimination of Racial Discrimination. (2013). https://digitallibrary.un.org/record/772793 (hämtad 2023-12-06).
nd rd
CERD. Concluding observations on the combined 22 and 23
periodic reports of Sweden, adopted by the Committee at its
th 95 session, 23 April–11 May 2018. UN Committee on the Elimination of Racial Discrimination. (2018). https://digitallibrary.un.org/record/1629032?ln=zh_CN (hämtad 2023-12-06).
Charters, C. Indigenous Peoples’ Rights to Lands, Territories, and
Resources in the UNDRIP: Articles 10, 25, 26, and 27. I Hohmann,
J. & Weller, M. (red.). The UN Declaration on the Rights of Indig-
enous Peoples: A Commentary. (Oxford University Press, 2018.)
Dir. 2021:35. Kommittédirektiv: En ny renskötsellagstiftning – det
samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske. Ekenberg, S. The power of recognition: the limitation of indigenous
peoples. (Luleå tekniska universitet, 2000.)
Errico, S. The Controversial Issue of Natural Resources: Balancing
States’ Sovereignty with Indigenous Peoples’ Rights. I Allen, S.
& Xanthaki. A. (red.) Reflections on the UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples., (Hart Publishing, 2011), s. 329–366.
Gilbert, J. & Doyle, C. A new dawn over the Land: Shedding Light
on Indigenous Peoples’ Land Rights. I Allen, S. & Xanthaki, A.
(red.). Reflections on the UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples., (Hart Publishing, 2011), s. 289 328.
Hahn, T. Property rights, ethics, and conflict resolution: Foundations
of the Sami economy in Sweden. (Sveriges Lantbruksuniversitet, 2000.)
ILO 169. Convention C169 – Indigenous and Tribal Peoples
Convention. (1989.) Johansson, O. Tåssåsen-modellen, det samiska alternativet. I A.
Arnesson-Westerdahl, A & Johansson, O (red.). Beslutet om små-
viltjakten: en studie i myndighetsutövning. (Sametinget, 1994.) Johansson, O. & Arnesson-Westerdahl, A. Samiska jakt- och fiske-
föreningar – med hänsyn till renskötsel och naturvård. (Sámiid Riikkasearvi, 1996.)
Jägareförbundets fjällråd. Fjälljakten efter älg och småvilt. Faktasam-
manställning över upplåtelser av älg- och småviltsjakt på statens
marker ovan odlingsgränsen i Norrbotten, Västerbotten, renbetes-
fjället i Jämtland och inom Idresameby i Dalarna. (Jägareförbundet,
2008.)
https://jagareforbundet.se/globalassets/documents/fjalljakt/fjall
jakten-efter-alg-och-smavilt_faktasamling_2008-05-29.pdf (hämtad 2022-04-07).
Laponiatjuottjudus. Stadga för föreningen Laponiatjuottjudus.
Laponiatjuottjudus. (2011). http://laponia.nu/wpcontent/uploads/2014/08/Stadgar-Laponiatjuottjudus.pdf (hämtad 2024-03-31).
Laponiatjuottjudus. Tjuottjudusplána/Förvaltningsplan.
Laponiatjuottjudus, 2011. https://laponia.nu/wp-
content/uploads/2015/03/Laponia-forvaltningsplan-svenska.pdf
(hämtad 2024-03-30). Martinsson, M, PM 32 – Tåssåsenmodellen: Tåssåsen samebys för-
valtning av småviltsjakt (N 2021:02, 2022). McDonald, C. & Figueiredo, L. A Framework for Comparative
Assessment of Indigenous Land Governance. Land. 11: 66, (2022). Mijá ednam. Samebyarnas Laponiaprogram. (Samebyarnas kansli,
1999.) Mörkenstam, U., Nilsson, R. & Bergh, J. Politiska skiljelinjer i den
samiska väljarkåren i Sverige. I Mörkenstam, U., S. Dahlberg, S.,
Nilsson, R. & Sandström, C. (red.). Sametingsval 2017. (Santérus
Förlag, 2021), s. 94–107. Mörkenstam, U. & Nilsson, R. The rights of Indigenous peoples:
the Swedish state’s policy towards the Sámi people. I A.
Mellbourn, A. & Wetterhall, A. (red.), Swedish human rights
commitments in OSCE-perspective: Civil society self-assessment
during the 2021 chairpersonship, (Swedish OSCE Network, 2021),
s. 106–120. Nilsson, R. Att bearkadidh: Om samiskt självbestämmande och samisk
självkonstituering. (Stockholms universitet, 2021.)
Nilsson, R. Dahlberg, S. & Sandström, C. Sametingsväljarnas åsikter
om inflytande och förvaltning över naturresurserna i Sápmi. I Mörkenstam, U., Dahlberg, S., Nilsson, R. & Sandström, C. Sametingsval 2017., (Santérus Förlag, 2021), s. 76–93.
Nilsson, R., Reimerson, E. & Sandström, C. Jakt- och fiskeförvalt-
ning i Sápmi – en kunskapsöversikt med internationella utblickar.
(Sámiid Riikkasearvi – Svenska Samernas Riksförbund, 2022.)
NJA 2020. Högsta domstolens dom. Mål T853-18. (2020.)
OECD, Linking the Indigenous Sami People with Regional Develop-
ment in Sweden, (Paris: OECD Publishing, 2019). DOI.org/10.1787/9789264310544-en.
Prop. 1992/93:32 Om samerna och samernas kultur m.m.
Rádestit. Kort och schematiskt om modellförslaget. (Silvermuseet
& INSARC,2023). https://silvermuseet.se/wpcontent/uploads/2023/06/KORT-OCH-SCHEMATISKT-
OM-MODELLF%C3%96RSLAGET.pdf (hämtad 2024-03-31). Rádestit. Rádestit – att rådgöra. Samverkansprojekt om förvaltning
av småviltsjakt och fiske i fjällen i Arjeplogs kommun. (Silvermuseet & INSARC, 2023). https://silvermuseet.se/wpcontent/uploads/2023/06/Infobroschyr-ommodellf%C3%B6rslaget-1.pdf (hämtad 2024-03-31).
Rádestit. Vision, värdegrund och övergripande riktlinjer.
(Silvermuseet & INSARC, 2023). https://silvermuseet.se/wpcontent/uploads/2023/05/Vision-v%C3%A4rdegrund-och- %C3%B6vergripande-riktlinjer.pdf (hämtad 2024-03-31).
Reimerson, E. Sami Space for Agency in the Management of the
Laponia World Heritage Site. Local Environment. 21:7. (2016): s. 808–826.
Samefolket, nr 1:8. (1993). Sandström C. Institutional Dimensions of Comanagement: Partici-
pation, Power, and Process. Society & Natural Resources. 22:3. (2009): s. 230–244.
Scheinin, M. Constitutionalism and Approaches to Rights in the
Nordic Countries. I Nergelius, J. (red.). Constitutionalism: New
Challenges. (Brill Nijhoff, 2007), s. 135–153. Silvermuseet. Girjasdomen och Rádestit. Silvermuseet. (2021.)
https://silvermuseet.se/girjasdomen-och-radestit (hämtad 2024-03-31).
Silvermuseet. Organisation, mål och tidplan. (Silvermuseet, 2023.)
https://silvermuseet.se/organisation-mal-och-tidplan (hämtad 2023-12-06).
Silvermuseet. Rádestit. (Silvermuseet, 2023.)
https://silvermuseet.se/projekt/radestit (hämtad 2023-12-06). SOU 2005:116. Jakt och fiske i samverkan. SOU 2023:46. Renmarkskommittén. Jakt och fiske i renbetesland.
Delbetänkande av Renmarkskommittén.
Stjernström, O., Pashkevich, A., & Avango, D. Contrasting Views
on Co-Management of Indigenous Natural and Cultural Heritage – Case of Laponia World Heritage Site, Sweden. Polar Record. 56. (2020): s. 1–11.
Sunna, A. Hur ser framtiden ut för de fredade älgarna i Rapadalen?
Sameradion & SVT Sápmi, 2020-11-02. Sunna, A. Samebyar motsätter sig att Laponiaförvaltningen blir per-
manent. Sameradion & SVT Sápmi, 2020-11-28. UNHRC. Report of the Special Rapporteur on the rights of indig-
enous peoples, Addendum: The situation of the Sami people in the Sápmi region of Norway, Sweden and Finland. A/HRC/18/35/Add.2, 2011. UN Human Rights Committee, (2011). https://digitallibrary.un.org/record/709556 (hämtad 2023-12-06).
UNHRC. Concluding observations on the 7th periodic report of
th
Sweden, adopted by the Committee at its 116 session, 7–31 March
2016. (UN Human Rights Committee, 2016.)
https://digitallibrary.un.org/record/1313573 (hämtad 2023-12-06). UNHRC. Report of the Special Rapporteur on the Rights of Indig-
enous Peoples on the human rights situation of the Sami people
in the Sápmi region of Norway, Sweden and Finland: note/by the Secretariat. (A/HRC/33/42/Add.3 (2016).
Weller, M. Self-Determination of Indigenous Peoples: Articles 3, 4,
5, 18, 23, and 46(1). I Hohmann. J. & Weller. M. (red.). – The UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples: A Commentary. (Oxford University Press, 2018.)
Statens markförvaltningssystem i Sápmi – konsekvenser för renskötsel och samiskt självbestämmande
Kaisa Raitio, Annette Löf och Rasmus Kløcker Larsen
Inledning
Markerna utgör grunden i den samiska kulturen, språken, näringarna och sättet att organisera samhällen. De utgör också kärnan i de rättigheter som samerna som urfolk har enligt folkrätten och den svenska regeringsformen. I och med att norra Sverige sträcker sig över traditionella samiska territorier är det relevant att inom sanningsarbetet undersöka hur statens sätt att styra och förvalta markanvändningen förhåller sig till, och påverkar, samiska sätt att använda och förvalta markerna. I detta kapitel belyser vi statens markförvaltningssystem i Sápmi ur ett helhetsperspektiv där vi analyserar förvaltningens mål, organisering och praktik som ett sammanflätat system. Vi frågar oss: Hur påverkar förvaltningssystemets konstruktion samernas förutsättningar att nyttja, skydda och förvalta markerna på sina traditionella områden samt rätten att utöva självbestämmande och inflytande i markfrågor? I vår analys utgår vi från renskötseln som huvudsakligt exempel. Kapitlet är en syntes av befintlig forskningslitteratur, inklusive forskning vi själva bedrivit i ett flertal projekt under de
1 Finansiering för arbetet med denna text har erhållits från Formas genom projektet 2018-00850 (Dekoloniserande markplanering: Att skapa nya planeringssätt för samer och stat i Sverige och Finland (RE-LAND)) samt Vetenskapsrådet genom projektet 2023-05797 (Land, Rasism och Diskriminering: Samiska rättigheter och nutida kolonialism i Sverige och Finland (RADISAM)). Vi tackar kollegor och den anonyma granskaren för deras konstruktiva synpunkter på tidigare versioner av texten.
senaste tio åren i samarbete med såväl samiska organisationer som statliga myndigheter.
Till skillnad från finländare, svenskar och norrmän bestämmer det samiska folket inte över sina traditionella samhällen och marker. Markerna är uppdelade inom och mellan fyra stater. Staterna reglerar såväl markanvändning som förvaltning. För att samer och andra urfolk ska kunna utöva den rätt till självbestämmande som tillhör alla folk finns det inom folkrätten särskilda konventioner, traktat och deklarationer som skyddar urfolks rätt till självbestämmande inom de majoritetssamhällen de lever i. Den svenska staten är skyldig att säkerställa att det samiska folket kan utöva sin kultur och utveckla samhällsinstitutioner utifrån sina egna procedurer och normer. Samiska folket ska på ett effektivt sätt kunna påverka beslut i frågor som rör dem.
Förvaltning av marker är en viktig fråga för samiskt självbestämmande, eftersom markerna utgör själva grunden i den samiska kulturen, språket, näringarna och sättet att organisera samhällen. Den nära relationen till markerna skiljer urfolk, och deras juridiska ställning inom folkrätten, från andra minoriteter. I och med att norra Sverige sträcker sig över traditionella samiska territorier är det relevant att inom sanningsarbetet syna det statliga markförvaltningssystemet.
Statens förhållningssätt till samiska rättigheter kan beskrivas som inkonsekvent. Grundlagen erkänner samernas ställning som urfolk och därmed det samiska folkets rätt till självbestämmande. Det saknas dock klargörande av samiska rättigheter i lagstiftning som styr markanvändning, trots upprepade krav från samiska företrädare, upp-
2 FN-stadgan (artikel 1 (2) och 55 samt kapitel XI och XII). 3 Se exempelvis FN:s konvention om Medborgerliga och Politiska Rättigheter (CCPR) och konventionen om Ekonomiska, Sociala och Kulturella Rättigheter (CESCR) där det framgår att ”Alla folk har rätt till självbestämmande. I kraft av den rätten bestämmer de själva sin politiska status och råder själva över sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.” samt FN:s Urfolksdeklaration (UNDRIP). 4 M. Brännström & C. Allard. Den här antologin; R. Nilsson. Att bearkadidh: Om samiskt självbestämmande och samisk självkonstituering. (Stockholms universitet, 2021.) 5 För en översikt se C. Allard. Renskötselrätt i nordisk belysning (Danskt band, 2015). 6 M. Åhrén. Indigenous Peoples’ Status in the International Legal System (Oxford University Press, 2016). 7 Brännström & Allard. Den här antologin; R. Nilsson m.fl. Den här antologin; Nilsson, Att bearkadih: Om samiskt självbestämmande och samisk självkonstituering; U. Mörkenstam. Organised hypocrisy? The implementation of the international indigenous rights regime in Sweden. The International Journal of Human Rights. 23:10 (2019). 8 A. Skarin m.fl. Den här antologin; A.I. Kuoljok. Mitt liv som renskötare. (Ord & visor förlag, 2004); Sametinget ”Sametinget kan inte acceptera fortsatt exploatering av Sápmi”, uttalande från Sametingets plenum, nr 61174. (2013), https://www.sametinget.se/61174; Sámiid Riikkasearvi, ”SSR:s skogspolicy” (2019), https://www.sapmi.se/omssr/policydokument/skogspolicy.
maningar från olika FN-organ och domslut. Samtidigt betonar statens företrädare vikten av samexistens genom samverkan, särskilt när det gäller konflikter mellan renskötsel och konkurrerande markanvändare som skogsbruk, gruvnäring, vindkraft, vattenkraft och turism. Samiska organisationer har länge varit, och är fortsatt, starkt kritiska till statens sätt att använda begreppet samexistens, med hänvisning till att det definierats utifrån intressen och perspektiv som saknar tydlig koppling till samiska rättigheter och statens skyldighet att säkerställa dessa. Forskning lyfter att meningsfull samexistens mellan olika folk omfattar både konkreta aktiviteter på markerna och samexistens av olika perspektiv, kunskapssystem och förvaltningstraditioner.
Andra kapitel i denna volym berör frågor om samiska rättigheter, samexistens och samverkan inom specifika policyområden som skogsbruk, jakt och fiske. I detta kapitel undersöker vi i stället markförvaltningssystemet ur ett helhetsperspektiv. Vi menar att markförvaltningens konstruktion utgör en grundförutsättning för meningsfull samexistens mellan två folk inom Sveriges gränser. Vi frågar oss: På vilket sätt stödjer, eller hindrar, förvaltningssystemet samers rätt att nyttja, skydda och förvalta marker på sina traditionella områden? Syftet är att ge en samlad bild av markförvaltningssystemets centrala drag, samt identifiera konsekvenser för samiskt självbestämmande, för att bättre förstå de utmaningar som i dag präglar relationen mellan det samiska folket och den svenska staten. När vi talar om konsekvenser avser vi både påverkan på markerna och möjligheter för markanvändning, samt det samiska samhällets möjligheter att förvalta traditionella marker enligt egna normer och målsättningar. Genom ett helhetsperspektiv är det möjligt att synliggöra strukturella begräns-
9 CERD/C/102/D/54/2013; Nilsson m.fl. Den här antologin; Brännström & Allard. Den här antologin. 10
För en översikt, se A. Löf, K. Raitio, B.C. Forbes, K. Labba, M. Landauer, C. Risvoll & S. Sarkki. Unpacking reindeer husbandry governance in Sweden, Norway and Finland: A political discursive perspective, I T. Horstkotte, Ö. Holand, J. Kumpula & J. Moen (red.). Reindeer Husbandry and Global Environmental Change (Routledge, 2022); R. Lawrence & R. Kløcker Larsen. The politics of planning: assessing the impacts of mining on Sami lands. Third World Quarterly 38:5 (2017). 11
A. Löf. Challenging adaptability: analysing the governance of reindeer husbandry in Sweden. (Umeå universitet, 2014); Lawrence & Kløcker Larsen. The politics of planning: assessing the impacts of mining on Sami lands; Löf m.fl. Unpacking reindeer husbandry governance in Sweden, Norway and Finland: A political discursive perspective. 12
K. Turriff & J. Barry. The Possibilities for Legally Pluralistic Planning: An Exploration of Haudenosaunee Planning Law. Planning Theory & Practice 24:1 (2023). 13
Skarin m.fl. Den här antologin; Nilsson m.fl. Den här antologin.
ningar och hinder, men detaljerade resonemang och exempel ges inte samma utrymme som i exempelvis sektorbaserade analyser.
För att uppnå kapitlets syfte kontrasterar vi den befintliga statliga markförvaltningsmodellen mot uttryckta samiska markförvaltningsprinciper och mål. Vi utgår från hur de presenteras i Sametingets miljöprogram Eallinbiras, samt i andra relevanta samiska policydokument och forskningslitteratur. Genom denna kontrastering synliggör vi att vad som förvaltas eller styrs inte är givet, utan reflekterar ett visst tolkningsföreträde, samt vissa mål och intressen. Begreppet ”staten” använder vi som ett samlingsbegrepp för den svenska politiken och organiseringen inom markanvändningsområdet. Det är viktigt att påtala att staten inte är någon monolit, utan en mångfacetterad aktör, där det finns en variation i olika myndigheters perspektiv och agerande.
Inom ramen för Sanningskommissionens uppdrag tog vi fasta på det utpekade behovet av att beskriva gränsdragningar rörande mark, vatten och exploatering av naturresurser. Begreppet gränsdragning uppfattas ofta rumsligt, såsom definierade avgränsningar på kartor som exempelvis nationsgränser, eller administrativa gränser som odlingsgränsen. Vi menar att gränsdragningar i lika stor utsträckning handlar om synen på markerna och hur tankemässiga gränsdragningar inom förvaltningen formuleras i termer av målsättningar eller problemantaganden. Vi har därför använt det snarlika begreppet avgränsningar som ett konceptuellt verktyg för att kunna klarlägga och granska de antaganden som förvaltningsmodellen bygger på, både när det gäller vad som förvaltas, hur det förvaltas och varför.
I vår analys använder vi renskötseln som huvudsakligt exempel för att illustrera konsekvenser. Det ger inte hela bilden, men en viktig del. Vi motiverar detta med att renskötseln och renen är centralt erkända delar i samisk kultur, även för samer som inte bedriver renskötsel. Även kopplingen till markerna är påtaglig då tillgång till stora, sam-
14 Sametingets Livsmiljöprogram, ”Eallinbiras”, Iellembrás/Jielemen Bijre (2021). 15 Löf m.fl. Unpacking reindeer husbandry governance in Sweden, Norway and Finland: A political discursive perspective; Löf. Challenging adaptability: analysing the governance of reindeer husbandry in Sweden. 16 C. Bacchi. Analysing policy (Pearson Higher Education AU, 2009); J. Kooiman. Governing
as governance. (Sage, 2003.)
17 A-M. Magga. Siidan lait – Saamelaisen poronhoidon oikeusperiaatteet ja – teoria. Doktorsavhandling. (Vastapaino, 2024.)
manhållna och varierade marker som spänner från fjäll till skog och kust, är en nyckelförutsättning för en fungerande renskötsel.
Vi sammanställer tidigare forskning som fokuserat främst på enskilda sektorer eller distinkta delar av förvaltningen, inklusive projekt som vi under de senaste tio åren själva bedrivit i samarbete med samiska organisationer, och även statliga myndigheter.
Att syna markförvaltningssystem
Det är vanligt att skilja på styrning och förvaltning. I styrning ligger tonvikten på den politiska dimensionen, medan förvaltning ofta avser hur styrningen genomförs i praktiken. När vi talar om förvaltningssystem utgår vi i stället ifrån att dessa dimensioner ofta flyter ihop. Varje system bygger på ett antal antaganden baserat på vad som är förvaltarens syfte, de viktigaste målen samt de mest angelägna policyproblemen som förvaltningen behöver hantera. Svaren avgör hur förvaltningen organiseras och genomförs. Det finns därmed inget givet sätt för ett samhälle att utforma ett markförvaltningssystem. Däremot är olika system möjliga att analysera utifrån vissa grundläggande komponenter. De omfattar vad systemet är tänkt att förvalta, hur detta organiseras och upprätthålls, samt förvaltningens underliggande syfte.
Det är lätt att ta för givet att det enskilt är staten som har rätt att stifta lagar och förvalta och att det sker genom skriftliga beslut av riksdagen, myndigheter och domstolsväsende. Forskning om urfolkens rättssystem betonar däremot att det västerländska statscentrerade sättet att organisera samhällen bara är ett alternativ bland flera. Lokala, icke-hierarkiska system med rättsnormer som upprätthålls muntligen förbises ofta av stater och av forskningen.
18
Horstkotte m.fl. Reindeer husbandry and global environmental change: pastoralism in Fennoscandia. 19
Bacchi. Analysing policy. 20
Kooiman. Governing as governance. 21
H. Friedland & V. Napoleon. Gathering the threads: developing a methodology for researching and rebuilding indigenous legal traditions. Lakehead Law Journal 1:1 (2015); J. Borrows. Canada’s Indigenous Constitution (Toronto University Press, 2010). Se också J. Larsson & E_L. Päiviö Sjaunja. Self-governance and Sami communities: Transitions in early modern natural resource management (Springer Nature, 2022).
Statens markförvaltningssystem i Sápmi – konsekvenser för renskötsel och samiskt …
Samiska synsätt på markerna och markförvaltningen
Samers egna sätt att styra markanvändningen är i dag dåligt känt inom de nordiska majoritetssamhällena. De senaste decenniernas forskning visar hur samiska samhällen, såväl historiskt som i dag, organiserar och styr markanvändningen lokalt, utifrån egna rättsuppfattningar
och lagar. Historiskt sett har dock många av dessa lokala markförvaltningssystem varit både kända och erkända av den svenska staten
eller kronan. Sedan 1800-talet har lokala förvaltningsstrukturer alltmer underordnats och påverkats av statens framväxande markförvaltningssystem. Trots det existerar än i dag samiska förvaltningsformer
och underliggande rättsprinciper i olika delar av Sápmi. Vissa delar av det samiska sättet att organisera renskötseln är också införlivade
i den norska renskötsellagstiftningen sedan 2007. För att på en övergripande nivå beskriva etablerade samiska synsätt om markernas roll och en önskvärd förvaltning utgår vi från svenska Sametingets miljöprogram Eallinbiras, som uttryckligen handlar om relationen till, och människans påverkan på, markerna. Samma synsätt beskrivs mer detaljerat i andra policydokument från både Sametinget och Sámiid Riikkasearvi/Svenska samernas riksförbund (SSR),
som företräder samisk renskötsel, samt i forskning.
K. Korpijaakko-Labba. Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland: en rättshistorisk utredning av markanvändningsförhållanden och-rättigheter i Västerbottens lappmark före mitten av 1700-talet (Helsingfors: Juristförbundets förlag, 1994); Larsson & Päiviö Sjaunja. Selfgovernance and Sami communities: Transitions in early modern natural resource management; NOU 2001:34. Samiske sedvaner og rettsoppfatninger. Norges offentlige utredninger 2001:34. Larsson & Päiviö Sjaunja. Self-governance and Sami communities: Transitions in early modern natural resource management; Korpijaakko-Labba. Om samernas rättsliga ställning i Sverige- Finland: en rättshistorisk utredning av markanvändningsförhållanden och -rättigheter i Västerbottens lappmark före mitten av 1700-talet; N.J. Päiviö. Från skattemannarätt till nyttjanderätt: En rätthistorisk studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet 1500-talet till 1886 års renbeteslag. Doktorsavhandling (Uppsala universitet, 2011). NOU 2001:34; M. Sara. Land usage and siida autonomy. Arctic review on law and politics 3:2 (2011); M. Sara. Siida ja siiddastallan. Å være en siida – om forholdet mellom siidatradisjoner og videreføringen av siidasystemet. (Arctic university of Norway, 2015); Magga. Siidan lait – Saamelaisen poronhoidon oikeusperiaatteet ja –teoria; C. Allard & K. Labba-Oskal. Samebyns interna organisation. Förvaltningsrättslig tidskrift. 2 (2011); K. Labba. The Characteristics and Legal Status of Sámi Legal Tradition and Law. I S. Valkonen, Á. Aikio, S. Alakorva & S.M. Magga (red.). The Sámi World (Routledge, 2022). Sara. Land usage and siida autonomy; Allard & Labba-Oskal, Samebyns interna organisation; Labba. The Characteristics and Legal Status of Sámi Legal Tradition and Law. Se samtliga källor i fotnoter 26–40.
Vad förvaltas?
Enligt samiskt synsätt är det inte enbart markerna, utan helheten, som förvaltas. Den består av relationen mellan marker, kultur och näringar. Eallinbiras betonar just helhetens betydelse:
Ur ett samiskt perspektiv är alla frågor miljöfrågor eftersom miljön berör
alla aspekter av våra liv och vår omgivning.
Om vi – eller någon annan – förstör naturen skadas också vår kultur.
Utifrån detta synsätt går det inte att separera förvaltning av markerna från frågor om kultur eller exempelvis språk. Helhetssynen gäller även markerna specifikt. De utgör sammanhängande landskap och livsmiljöer som samiska näringar – inte minst renskötseln – vuxit fram ur och ytterst är beroende av.
Förvaltningens syfte?
Förvaltningens syfte är i grunden att ta ansvar: ”min miljö, mitt ansvar.” Ansvaret gäller gentemot markerna och de djur – särskilt renen – vars liv är beroende av dem. Förvaltningen ska bidra till ett landskap som utgör en bärkraftig livsmiljö, och till att bevara den samiska kulturen och språket. Den samiska traditionella kunskapen, árbediehtu , är en förutsättning för att föra vidare och upprätthålla samiska synsätt, begrepp och värderingar, som lärs ut och praktiseras muntligt som en del av vardagens samverkan mellan människor, marker och traditionella näringar.
27
Sametingets Livsmiljöprogram 2021, s. 5–8; Sámiid Riikkasearvi/SSR. SSR:s skogspolicy. 2019, Sámiid Riikkasearvi. Njunjuš – Livskraftiga samiska näringar genom tradition och förnyelse. (n.d). 28
Sametingets Livsmiljöprogram 2021, s. 12; Magga 2024. Siidan lait – Saamelaisen poronhoidon oikeusperiaatteet ja – teoria; NOU 2001:34. 29
O.H. Magga, M.N. Sara & N. Oskal. Dyrevelferd i samisk kultur (Sámi Allaskuvla, 2002). 30
Sametingets Livsmiljöprogram 2021, s. 12–16. 31
Árbediehtu är ett vanligt begrepp för samisk traditionell kunskap men vissa menar att árbevirolaš bättre beskriver den samiska kunskapen eftersom den också innefattar en praktisk, görande, dimension (se M. Stith, R.W. Corell, R.M. Magga, M. Kaiser, A. Oskal & S.D. Mathiesen. Ethics of Knowledge Production in Times of Environmental Change. I S.D. Mathiesen (red.). Reindeer Husbandry: Adaptation to the Changing Arctic (Springer International Publishing, 2023). 32
Sametingets Livsmiljöprogram 2021, s. 4–16; M.N. Sara. Siida and traditional Sámi reindeer herding knowledge. The Northern Review 30 (2009); Sara. Siida ja siiddastallan. Å være en siida – om forholdet mellom siidatradisjoner og videreføringen av siidasystemet; Magga,Siidan lait – Saamelaisen poronhoidon oikeusperiaatteet ja – teoria.
Förvaltningens organisering
Organiseringen har traditionellt skett lokalt. Människor inom ett visst område är de som förvaltar sina marker och utvecklar rättsnormer för både inre beslutsfattande och för relationen till närliggande samhällen och deras marker. Det är alltså en i grunden pluralistisk och decentraliserad förvaltningsmodell. Inom renskötseln utgörs den traditionella grundenheten av en siida, en familjegrupp, som består av en eller flera familjer, deras renar och traditionella betesområden. Siidas medlemmar ansvarar för renens välbefinnande och är skyldiga att förvalta markerna för renens och framtida generationers bästa. Det innebär att markerna ska skyddas från störningar som hindrar tillgången till sammanhängande betesmarker mellan olika årstider, minskar betesresurserna eller stör renens betesro. Det är talande att renskötare, när de får frågan att utvärdera andra markanvändares påverkan, ofta fokuserar på renens välmående. Siida har inom renskötseln traditionellt haft rätt att besluta över markerna inom det egna området. Tillsammans med angränsande siidor har de hanterat relationer och eventuella konflikter dem emellan.
Statens markförvaltning i Sápmi
Den svenska statens förvaltning styr markanvändandet inom rikets gränser. Samma sak gäller för Norge, Finland och Ryssland. Avgränsningen kan uppfattas som självklar men gör att markförvaltningen inom Sápmi är uppdelad mellan fyra olika förvaltningssystem med skarpa gränsdragningar.
33 Larsson & Päiviö Sjaunja. Self-governance and Sami communities: Transitions in early modern natural resource management; Korpijaakko-Labba. Om samernas rättsliga ställning i Sverige- Finland: en rättshistorisk utredning av markanvändningsförhållanden och -rättigheter i Västerbottens lappmark före mitten av 1700-talet; Sara. Siida ja siiddastallan. Å være en siida – om forholdet mellom siidatradisjoner og videreføringen av siidasystemet. Sametinget inrättades som en samiskt politisk organisation utifrån behovet att organisera sig gentemot staten, och delvis utifrån statens intressen att ha en motpart att föra samtal med, se Nilsson. Att bearkadidh: Om samiskt självbestämmande och samisk självkonstituering. 34 NOU 2001:34; Sara, Siida ja siiddastallan. Å være en siida – om forholdet mellom siidatradisjoner og videreføringen av siidasystemet. Magga m.fl. Dyrevelferd i samisk kultur; Magga. Siidan lait – Saamelaisen poronhoidon oikeusperiaatteet ja – teoria. 35 Magga. Siidan lait – Saamelaisen poronhoidon oikeusperiaatteet ja – teoria 36 Sara. Siida ja siiddastallan. Å være en siida – om forholdet mellom siidatradisjoner og videreføringen av siidasystemet; Magga. Siidan lait – Saamelaisen poronhoidon oikeusperiaatteet ja – teoria.
Vad förvaltas?
Det svenska markförvaltningssystemet är uppbyggt kring enskilda näringar och samhällsfrågor. Det är konstruerat för att utvinna mineraler, styra skogsbruket, säkerställa energiförsörjning, bevara den biologiska mångfalden eller reglera renskötsel, jakt, och fiske. Inom förvaltningen betraktas dessa som avgränsade frågor med separata förvaltningsorganisationer och regelverk. Samma förvaltningslogik kännetecknar förvaltningen rent generellt, även utanför mark- och näringsfrågor. Rovdjursförvaltningen är en egen fråga, kulturfrågor en annan, hälsa och sociala frågor en tredje. Denna syn på förvaltningen skiljer sig från det tidigare beskrivna helhetsperspektivet som framträder i en samisk förvaltningsmodell.
Förvaltningens organisering
Markförvaltningen i Sápmi är primärt organiserad utifrån olika naturresurser. Myndigheter, lagstiftning och statlig policy är organiserade för att möjliggöra exploatering, säkerställa tillgång till och reglera utnyttjandet av naturresurser. Skogsstyrelsen styr och utövar tillsyn över skogsbruket, Bergsstaten har huvudansvaret för tillståndsprövningen av gruvor, Energimyndigheten ansvarar för vindkraftpolicys, landets mark- och miljödomstolar för handläggningen av miljötillstånd för enskilda industriprojekt och Naturvårdsverket för naturvårdsfrågorna. Även renskötseln regleras genom sektorslagstiftning i form av rennäringslagen, som betonar dess roll som en sektor, en näring. Även om många frågor kring markförvaltningen hanteras på regional nivå, med länsstyrelser som statens huvudsakliga aktör, sker det i separata processer vid olika enheter som styrs av parallella regelverk och ofta med begränsade förutsättningar för samordning. Ingen myndighet har ett övergripande ansvar för att planera, styra eller följa upp markanvändandet som helhet inom ett visst geografiskt område. Denna fragmentering får långtgående konsekvenser för markerna och för samiskt självbestämmande.
37
Löf m.fl. Unpacking reindeer husbandry governance in Sweden, Norway and Finland: A political discursive perspective. 38
C. Österlin & K. Raitio. Fragmented landscapes and planscapes – The double pressure of increasing natural resource exploitation on Indigenous Sámi lands in northern Sweden. Resources 9:9 (2020); R. Kløcker Larsen, K. Raitio, M. Stinnerbom & J. Wik-Karlsson. Samistate collaboration in the governance of cumulative effects assessment: A critical action research approach. Environmental Impact Assessment Review, 64 (2017).
Förvaltningens syfte?
Genom att fokusera på utnyttjandet av naturresurser, framför förvaltning av landskap eller områdesbaserad hushållning, betonar systemet vikten av nationella, och särskilt ekonomiska, intressen. Det grundläggande syftet med utvinning av naturresurser är att säkerställa ekonomisk tillväxt och finansiering av statens utgifter. Denna utgångspunkt har präglat statens markförvaltning, särskilt i norra Sverige, sedan 1600-talet. Den lokalgeografiska frikopplingen i förvaltningens syfte återspeglas även i systemet med riksintressen, som sedan 1960-talet ligger till grund för hushållning och planering på nationell nivå. Tolv intressen av nationell vikt finns specificerade i miljöbalken, varav rennäringen utgör ett av dem tack vare renskötselns centrala roll för den samiska kulturen och statens skyldighet att säkerställa renskötselns fortlevnad. Riksintresseklassningen tycks dock ge begränsat skydd i praktiken eftersom implementeringen av bestämmelsen har tolkats minimalistiskt och det råder oklarheter kring hur olika intressen ska vägas mot varandra. Poängen är att riksintressena, som ska tillgodoses inom ramen för en översiktlig planering, inte utgår från lokalspecifika förutsättningar, utan i första hand från statens behov och dess tolkningsföreträde.
Lagstiftningens utformning med expertmyndigheter som bevakar olika intresseområden illustrerar tydligt det starkt intressedominerade perspektivet i förvaltningen. Det medför att rättighetsperspektivet får en underordnad ställning, exempelvis de samiska rättigheterna och statens skyldighet att skydda dessa. De nationella och sektorsvisa intressenas företräde visar sig också i att kommunernas möjligheter att styra markanvändandet utanför tätorter är mycket begränsad, trots att de enligt plan- och bygglagen (PBL) har planmonopol. Varken kommuner eller samebyar får del av intäkterna från mineralutvinning, vindkraft eller statligt skogsbruk.
39 S. Sörlin. Framtidslandet, 2:a utgåvan (Luleå: Teg Publishing, 2023). 40 E. Torp. Det Rättsliga Skyddet Av Samisk Renskötsel. Svensk Juristtidning 99:2 (2014). 41 Allard & Brännström. Den här antologin. 42 S. Sarkki, H.I. Heikkinen & A. Löf. Reindeer Herders as Stakeholders or Rights-Holders? Introducing a Social Equity-Based Conceptualization Relevant for Indigenous and Local Communities. I D.C. Nord (red.). Nordic Perspectives on the Responsible Development of the Arctic: Pathways to Action (Springer International Publishing, 2021). 43 Regeringen har föreslagit en ny modell för ekonomisk kompensation till kommuner i samband med vindkraftsprojekt och även kompensationsmodell till närboende bereds i Regeringskansliet. Ingen liknande ersättning diskuteras i nuläget för samebyar. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/09/satsningar-pa-elektrifiering-ochgron-omstallning.
Beslutsfattande, deltagande och konflikthantering
Politisk styrning sker genom naturresurslagstiftning och strategier för olika sektorer, som mineralstrategin och nationella skogsprogram, vilka sedan tolkas och implementeras av olika myndigheter. Både naturresurspolitik och samhällsplanering har sedan länge präglats av tanken att konflikter kan planeras bort. Det som kännetecknar den så kallade svenska modellen är en korporativ och konsensussökande ansats där olika intressen förväntas förhandla och kunna nå en samsyn. Det återspeglas tydligt i dagens diskurs om samexistens med metoder som samråd kring enskilda frågor och statligt ledda dialogprocesser kring olika policyfrågor.
Samernas status som urfolk ställer, i enlighet med folkrätten, specifika krav på staten att tillgodose rätten till självbestämmande och fritt informerat förhandssamtycke (FPIC). Rättsutvecklingen har dock ännu inte gett genomslag i lagstiftning som styr markanvändning. Vare sig rennäringslagen, minerallagen, skogsvårdslagen eller miljöbalken har reviderats på det sätt som reflekterar den internationella utvecklingen inom urfolksrätten. Samiska aktörer som Sametinget och SSR hänvisas i stället till att delta i olika korporativistiska utredningar och policyprocesser, samt genom att ingå i vissa råd och delegationer. Inom tillståndsprövning erbjuds samebyar samråd och samverkan med exempelvis skogs- gruv- och vindkraftsbolag inför olika förfaranden för miljökonsekvensbedömningar (MKB). Generellt ger dessa möjligheter begränsade förutsättningar för verkligt inflytande.
44
C. Bernes, L.J. Lundgren & M. Naylor. Use and misuse of nature’s resources: an environmental history of Sweden (Swedish Environmental Protection Agency, 2009). Se även A. Löf, R. Kløcker Larsen & F. Fahlin. Can Conflict Be Planned Away? A Critical Assessment of Participatory Land Use Planning in Swedish Forest Governance. Arctic Review on Law and Politics 15 (2025). 45
K. Beland Lindahl. The Legacy of Sweden’s Social Democratic State for Extractive Bargains with Indigenous Sámi Reindeer Herding Communities. I Bowles & Andrews (reds), Extractive Bargains: Natural Resources and the State-Society Nexus (Springer International Publishing, 2023). 46
Allard och Brännström. Den här antologin. 47
Löf m.fl. Unpacking reindeer husbandry governance in Sweden, Norway and Finland: A political discursive perspective.
Konsekvenser för renskötseln och samiskt självbestämmande
Det är inte möjligt att fånga upp alla relevanta konsekvenser av statens markförvaltning. Vi fokuserar därför på konsekvenser inom fyra nyckelområden som identifierats i tidigare forskning: • Fragmenteringen av förvaltningsfrågor, betesmarker och rättig-
heter. • Ständigt ökat tryck på betesmarker och människor.
• Ökade konfliktytor och brist på konflikthantering. • Ifrågasättande av samisk kunskap och expertis.
Fragmenteringen av förvaltningsfrågor och betesmarker
Nationsgränserna mellan vad som i dag är Norge, Sverige, Finland och Ryssland drogs utan hänsyn till de gränser som tidigare styrt samisk markanvändning, oftast utformade efter de ekologiska förutsättningarna för försörjning. Detta skapade på ett geografiskt plan gränsöverskridande problem när betesmarkerna för många familjegrupper plötsligt låg i olika länder. Problemen kvarstår än i dag.
Det svenska förvaltningssystemet har, med sin uppdelning i sektorer med begränsad samordning, en splittrande effekt på samiska marker och samhällen. Genom att avgränsa renskötseln till en näring undermineras dess viktiga roll som kulturbärare, rättighetsbärare och utgångspunkt för samisk förvaltning av marker. Genom rennäringslagen styrs även renskötselns interna organisering, där det traditionella siidasystemet har ersatts av samebyar, definierade av staten. Det saknas även en myndighet med mandat och rättsligt stöd som kan arbeta för samiska förvaltningsmål. Sametinget har inte något mandat inom markförvaltningen, trots sin roll som representativ institution för det samiska folket och vissa myndighetsuppgifter kopplade till renskötsel, kultur och språk. Många anser att detta undergräver Sametingets relevans och legitimitet.
48 G. Norstedt, A.L. Axelsson, L. Östlund & N. Giguère. Exploring pre-colonial resource control of individual Sami households. Arctic 67:2 (2014). 49 R. Lawrence & U. Mörkenstam. Självbestämmande genom myndighetsutövning? Sametingets dubbla roller. Statsvetenskaplig tidskrift 114:2 (2012).
Fragmentering och avsaknad av helhetsperspektiv får påtagliga effekter för renskötseln. Den är helt beroende av sammanhängande betesmarker och funktionella landskap. I ett fragmenterat system krävs medveten samordning för att hantera sektorsöverskridande frågor som renskötsel. Ett system för sådan samordning existerar inte i dag. Ingen myndighet har samordningsansvar för olika sektorer och tillståndsprocesser. Utan samordning blir det svårt att ha överblick och förebygga samlade eller kumulativa effekter av de intrång som gjorts på samebyarnas marker genom tiderna. Lagstiftningen gällande krav på kumulativa konsekvensbeskrivningar är fortsatt svag (i miljöbalken) eller undantas i vissa fall helt (exempelvis vid skogsbruk).
Fragmenteringen undergräver även effekten av den lagstiftning som särskilt utformats för att skydda samiska rättigheter. Ett tydligt exempel är konsultationsordningen, den största samerättsliga lagreformen på decennier. Arbetet med lagen leddes av Kulturdepartementet och syftet var att stärka samiskt inflytande i beslutsprocesser på alla nivåer i samhället och i enlighet med folkrätten och principen om på förhand givet, fritt och informerat samtycke. Lagens betydelse för markfrågor påverkas av sektorslagstiftning inom olika naturresursområden som Kulturdepartementet inte bestämmer över. Så länge den inte innehåller bestämmelser som skyddar samiska rättigheter påverkar det samebyars ställning avsevärt vid konsultationer. Flera viktiga beslutsprocesser uteslöts dessutom från konsultationsordningen, tillståndsprövning av vindkraft eller skogsbruksplanering omfattas till exempel inte.
En fragmenterad förvaltning har alltså bidragit till att det uppstått ett glapp i regelverken som gör att de samiska rättigheter som staten
50
Skarin m.fl. Den här antologin. 51
Länsstyrelsen har dock ett utpekat ansvar att bevaka rennäringens intressen i fysisk planering. 52
Österlin & Raitio. Fragmented landscapes and planscapes – The double pressure of increasing natural resource exploitation on Indigenous Sámi lands in northern Sweden; Kløcker Larsen m.fl. Sami-state collaboration in the governance of cumulative effects assessment: A critical action research approach. 53
M. Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark: En rättsvetenskaplig studie av äganderätten och renskötselrätten. (Umeå University, 2017); Kløcker Larsen m.fl. Sami-state collaboration in the governance of cumulative effects assessment: A critical action research approach; K. Raitio, C. Allard & R. Lawrence. Mineral extraction in Swedish Sápmi: The regulatory gap between Sami rights and Sweden’s mining permitting practices. Land Use Policy 99 (2020). 54
Också känd som FPIC-principen, se Brännström och Allard. Den här antologin. 55
Institutet för mänskliga rättigheter. Kompletterande information till FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter inför behandlingen av Sveriges 7:e periodiska rapport (2023), s. 12.
i grundlagen bundit sig till att respektera i praktiken inte tillämpas. Formellt sett kan förvaltningen enligt sektorslagstiftningen utföras systematiskt och korrekt, alltmedan centrala samiska värden, mål och rättigheter enligt grundlagen och annan svensk rätt inte tillämpas. Myndigheter kan alltså göra i princip rätt, sett till sektorslagstiftningen, men samtidigt bidra till att upprätthålla en strukturell diskriminering av samer i strid med annan svensk rätt och statens folkrättsliga åtaganden.
Ständigt ökat tryck på betesmarker och människor
Fragmenteringen av förvaltningen har även lett till en motsvarande situation för betesmarkerna. När det inte finns någon bindande lagstiftning kopplad till att skydda sammanhängande landskap och betesmarker blir resultatet ett ständigt ökande bortfall av betesmarker samt minskad betesro. Det finns olika sätt att uppskatta dessa kumulativa effekter. Inom hela renskötselområdet har exempelvis lavrika marker minskat med 70 procent sedan moderna skogsbruksmetoder introducerades. Forskning slår fast att en majoritet av renskötselområdet påverkas av störningar från en eller flera konkurrerande markanvändare (se figur 1).
56 Skarin m.fl. Den här antologin; P. Sandström, N. Cory, J. Svensson, H. Hedenås, L. Jougda & N. Borchert. On the decline of ground lichen forests in the Swedish boreal landscape: Implications for reindeer husbandry and sustainable forest management. Ambio 45:4 (2016). 57 Kløcker Larsen m.fl. Sami-state collaboration in the governance of cumulative effects assessment: A critical action research approach; C. Fohringer, G. Rosqvist, N. Inga & NJ. Singh. Reindeer husbandry in peril? – How extractive industries exert multiple pressures on an Arctic pastoral ecosystem. People and Nature 3:4 (2021); M. Stoessel, J. Moen & R. Lindborg. Mapping cumulative pressures on the grazing lands of northern Fennoscandia. Scientific Reports 12:1 (2022); Rosqvist & Inga. Den här antologin.
Figur 1 Exempel på konkurrerande markanvändning och exploateringar inom renskötselområdet i Sápmi
Källa: Anpassad från Horstkotte, T., Holand, Ö., Kumpula, J. & Moen, J. Reindeer Husbandry and Global Environmental Change (Routledge, 2022).
Marginaliseringen och osynliggörandet av samers rättigheter och förvaltning syns i att det inte finns några tydligt specificerade mål för rennäringspolitiken. Det saknas en institutionaliserad mekanism för att definiera en övre gräns, en ”toleransnivå”, för hur stora exploateringar eller betesförsämringar en sameby kan förväntas hantera på sina marker. Det är ett centralt problem när exploateringen av markerna fortsätter öka, en ökning från redan höga nivåer. Den så kallade gröna omställningens politik leder bland annat till utbyggnad av vindkraft, ökad utvinning av sällsynta jordartsmetaller samt ökat uttag av virke och biomassa från skogen.
Utöver Sveriges nationella behov motiveras markexploateringen med att säkerställa hela EU:s intressen för kritiska råvaror och fossilfri energi. Det kan förväntas bidra till en markant ökning av exploateringstrycket i Sápmi, samt i urfolksområden globalt. Exempelvis ska EU:s förordning för kritiska råmaterial ge så kallade strategiska
58
Löf, Challenging adaptability: analysing the governance of reindeer husbandry in Sweden; Löf m.fl. Unpacking reindeer husbandry governance in Sweden, Norway and Finland: A political discursive perspective; Österlin & Raitio. Fragmented landscapes and planscapes – The double pressure of increasing natural resource exploitation on Indigenous Sámi lands in northern Sweden. 59
JR. Owen, D. Kemp A.M. Lechner et al. Energy transition minerals and their intersection with land-connected peoples. Nat Sustain 6 (2023).
gruvprojekt ett snabbspår i tillståndsprocessen. Från samiskt håll har sådana politiska initiativ beskrivits som grön kolonialism och kritiserats starkt av de tre sametingen i Norge, Sverige och Finland, liksom av människorättsorganisationer.
Inom den statliga förvaltningen saknar siida (och samebyar) mandat och ansvar som markförvaltare. De har därmed inte förutsättningar att förvalta markerna i linje med traditionell samisk renskötsel och annan markanvändning. Renskötarna själva kan därmed inte längre uppfylla renskötselns mest centrala normer och viktigaste miljömål i form av att skydda renens marker och säkerställa att renskötseln och kulturen kan föras vidare till framtida generationer. I stället är det Sveriges riksdag, regering, tillståndsmyndigheter och enskilda markägare som, utifrån helt andra målbilder, avgör hur markerna förvaltas och hur betesresurserna blir för kommande generationer renskötare.
För samebyarna återstår att försöka påverka utfallet av besluten genom enskilda tillståndsprocesser och olika former av samråd och samverkan. Den kraftiga ökningen av exploateringar visar sig tydligt i ett ökat tryck på samebyars arbetstid och resurser, inte bara i renskogen utan också i förhållande till myndigheter och bolag. Varje nytt projekt som planeras på en samebys marker innebär flera parallella tillståndsprocesser med separata samrådstillfällen. Dessutom ökar antalet sektorsvisa regelverk. Samebyarna behöver ha juridisk kompetens för att kunna delta i beslutsprocesser för varje ny typ av verksamhet som föreslås på samebyns marker (se figur 2).
60 Deklaration mot ”grön kolonialism” antagen på konferensen i Arvidsjaur | SVT Nyheter; Amnesty International, ”Green transition or green colonialism? How mineral extraction and new energy projects without free, prior and informed consent are threatening Indigenous Sámi livelihoods and culture in Sweden, Norway and Finland” (2025), se även Å. Össbo. Back to square one. green sacrifice zones in Sápmi and Swedish policy responses to energy emergencies. Arctic Review on Law and Politics 14 (2023); S. Normann. Green colonialism in the Nordic context: Exploring Southern Saami representations of wind energy development. Journal of community psychology 49:1 (2021). 61 Labba. The Characteristics and Legal Status of Sámi Legal Tradition and Law; Labba The Characteristics and Legal Status of Sámi Legal Tradition and Law; Magga. Siidan lait – Saamelaisen poronhoidon oikeusperiaatteet ja – teoria. 62 Österlin & Raitio. Fragmented landscapes and planscapes – The double pressure of increasing natural resource exploitation on Indigenous Sámi lands in northern Sweden.
Statens markförvaltningssystem i Sápmi – konsekvenser för renskötsel och samiskt …
Figur 2 Exemplifierar komplexiteten i förvaltningen och de sektorsvisa regelverk som samebyar behöver navigera och utveckla juridisk kompetens inom för att kunna utöva inflytande
Källa: Anpassad från Österlin & Raitio. Fragmented landscapes and planscapes – The double pressure of increasing natural resource exploitation on Indigenous Sámi lands in northern Sweden.
Renskötare tvingas med andra ord lägga alltmer tid och ekonomiska resurser på att försöka stoppa, minimera och hantera intrång och skador, i stället för att bedriva och utveckla renskötseln. Dessa påfrestningar påverkar mångas välmående kraftigt, exempelvis i form av
psykisk ohälsa.
N. Kaiser, P. Sjölander, A. Edin Liljegren, L. Jacobsson & E. Salander Renberg. Depression and anxiety in the reindeer-herding Sami population of Sweden. International Journal of Circumpolar Health. 69:4 (2010); Sámiid Riikkasearvi/SSR, Hälsofrågor i Sápmi. (2019) Hälsofrågor-i-Sapmi_interaktiv-1.pdf.
Ökade konfliktytor och brist på konflikthantering
Det kraftigt ökade trycket på redan begränsade betesmarker innebär att renskötselns behov allt oftare står i konflikt med statens och privata intressen. Det gäller exempelvis slutavverkningar eller nyetableringar av gruvor och vindkraftsparker. I beslutsprocesserna saknas dock ofta tydlig utgångspunkt i ett rättighetsperspektiv, vilket leder till att många konflikter lämnas olösta eller eskalerar. Statens korporativistiska och konsensussökande modell utgår inte heller från att söka samförstånd mellan staten och samiska rättighetsbärare eller det samiska folket. Modellen betonar i stället samverkan mellan ”marknadens parter.” Utifrån marknadsperspektivet ses rennäring just som en näring, vars intressen, i stället för rättigheter, kan jämkas med andra näringars intressen.
Skogsbruket påverkar i hög grad renskötseln och har en lång historia av bolagssamråd. Markägarens äganderätt och renskötselrätten utgör överlappande rättigheter till samma mark. Renskötselrätten är en civil rättighet som grundar sig i urminnes hävd och som existerar oberoende av, och utöver, de rättigheter som samer har som urfolk. Trots det är skogsvårdslagen formulerad på ett sätt som gör att makten att fatta beslut, mellan de ofta motstridiga målen för virkesuttagning och bevarandet av betesmarkerna, enbart ligger hos markägaren. I stället för att utveckla former för delat beslutfattande eller formella förhandlingar har statens system sedan 1970-talet utgått ifrån relativt oreglerade samråd mellan skogsbolag och samebyar.
Problemen med samråd och deras begränsade påverkan på utfallet har kritiserats ända sedan 1980-talet, men det har inte lett till några
64 D. Harnesk, D. Pascual & L. Olsson. Compound hazards of climate change, forestry, and other encroachments on winter pasturelands: a storyline approach in a forest reindeer herding community in Northern Sweden. Regional Environmental Change 23:4 (2023), s. 126. 65 Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark: En rättsvetenskaplig studie av äganderätten och renskötselrätten; Raitio m.fl. Mineral extraction in Swedish Sápmi: The regulatory gap between Sami rights and Sweden’s mining permitting practices; Kløcker Larsen m.fl. Samistate collaboration in the governance of cumulative effects assessment: A critical action research approach. 66 Skarin m.fl. Den här antologin; Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark: En rättsvetenskaplig studie av äganderätten och renskötselrätten. 67
Brännström & Allard. Den här antologin. 68 Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark: En rättsvetenskaplig studie av äganderätten och renskötselrätten; se även Löf m.fl. Can conflict be planned away? A critical assessment of participatory land use planning in Swedish forest governance. 69 U. Roos, G. Lidestav, S. Sandström, & P. Sandström. Samråd: an institutional arrangement in the context of forestry and reindeer husbandry in northern Sweden, International Forestry Review 24:3 (2022). Löf m.fl. Can conflict be planned away? A critical assessment of participatory land use planning in Swedish forest governance.
väsentliga förändringar. Skogsbruket omfattas inte heller av miljöbalkens krav på konsekvensbeskrivningar eller tillståndsförfarande, då verksamheten definieras som pågående markanvändning. Möjlighet saknas att överpröva skogsbruksrelaterade beslut i domstol, trots att det anses vara en grundläggande rättsprincip både inom miljölagstiftningen och generellt i förhållande till den offentliga makten.
Även i mineralstrategin framhålls samverkan och bolagssamråd som huvudsakliga verktyg för hantering av konflikter mellan gruvnäring och renskötsel. Det är ytterligare ett tecken på att staten ser samråden som en legitim form för samiskt inflytande, trots att staten själv sällan deltar i samtalen. Staten har därmed till stor del lämnat över ansvaret att säkerställa samers rättigheter till företag, under parollen att alla intressen ska samverka. Resultaten leder paradoxalt nog inte till samexistens, utan en process där samernas rättigheter och renskötselns betesmarker riskerar att urholkas när bolagens och statens ekonomiska intressen ska tillgodoses.
Ett annat exempel på marknadiseringens effekter är de civilrättsliga avtal som allt fler samebyar ingår med exempelvis vindkraftsexploatörer, i brist på motsvarande statliga processer.
Avtalen innefattar typiskt sett hänsynsåtgärder för renskötseln, ibland mot finansiell ersättning. Men avtalen kan också riskera samebyarnas rättigheter. Ett särskilt problem är att marknadens aktörer inte har mandat eller makt att erkänna och skydda rättigheter, även om de är skyldiga att respektera och följa internationell rätt. De kan därför inte ersätta den roll och det ansvar staten har i förhållande till samers markrättigheter, vilket också FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD) har betonat.
Det ökade trycket på betesmarkerna och samebyarnas begränsade inflytande har lett till många domstolsprocesser där samebyar försöker försvara sina rättigheter. Sedan 2018 har olika samebyar varit
70
C. Widmark. Forestry and reindeer husbandry in northern Sweden – the development of a land use conflict. Rangifer 26:2 (2006). 71
Näringsdepartementet. Sveriges mineralstrategi. sveriges-mineralstrategi.-for-ett-hallbartnyttjande-av-sveriges-mineraltillgangar-som-skapar-tillvaxt-i-hela-landet-hela-dokumentet (regeringen.se); S. Persson, D. Harnesk, & M. Islar. What local people? Examining the Gállok mining conflict and the rights of the Sámi population in terms of justice and power. Geoforum 86 (2017). 72
Kløcker Larsen m.fl. Negotiated Agreements and Sámi Reindeer Herding in Sweden: Evaluating Outcomes. 73
CERD/C/102/D/54/2013, Tillgänglig på svenska: FN:s rasdiskrimineringskommittés (CERD) granskning (2020-11-18) av ärendet Å m.fl. mot Sverige – Regeringen.se.
part i över 200 processer. Att processa mot staten eller bolag är dyrt, vilket begränsar samebyars möjligheter att ta flera fall till domstol. Dessutom riskerar rättsprocesser, liksom andra öppna motsättningar mot exploateringar eller försvar av sina rättigheter, att leda till konflikter inom lokalsamhällen. Hot, hat och rasism mot samebyars medlemmar har ökat, exempelvis i samband med Girjasmålet, vilket också lyfts i en rapport om hatbrott mot samer. Markförvaltningssystemet är således konstruerat på ett sätt som inte bara saknar fungerande mekanismer för konflikthantering. Det leder också till nya konflikter i relationen mellan samer och majoritetsbefolkningen, i lokalsamhällen, samt mellan och inom samebyar.
Ifrågasättandet av samisk kunskap och expertis
Samiska aktörers möjligheter att påverka användandet av markerna blir svårare när helhetsbilden och de mål som samiska samhällen avser att förvalta är osynliga inom den statliga förvaltningen. Den fragmentering som finns inom förvaltningen gynnar problemformuleringar som delar upp helheten bakom markkonflikter i mindre enskilda projekt. Systemet saknar mekanismer som visar att en begränsad markyta inte kan tåla en obegränsad mängd exploateringar.
Trots betoningen på samverkan medför förvaltningssystemet väsentliga avgränsningar i fråga om vilken kunskap som används för att beakta renskötselns behov. Ett exempel gäller rutinerna för miljöbedömningar. Enligt miljöbalken, och även annan sektorslagstiftning, är krav på konsekvensbeskrivningar begränsat till miljökonsekvenser. Det bortser ifrån många av de konsekvenser som drabbar renskötseln i praktiken och utesluter en stor del av den samiska kulturella expertisen. Det är visserligen numera vanligt att exploatörer genomför frivilliga rennäringsanalyser som potentiellt skulle kunna medföra ett helhetsgrepp med utgångspunkt i samisk kunskap och
74 Renskötaren Niila – en av många som försvarar sina marker i domstol – Sameradion | Sveriges Radio. 75 Johansson & Schaffer. Den här antologin. 76 Johansson & Schaffer. Den här antologin; M. Brännström. The Girjas case – court proceedings as a strategy to enforce Sámi land rights. I T. Koivurova, EG. Broderstad, D. Cambou, & F. Stammler (red). Routledge Handbook of Indigenous Peoples in the Arctic (Routledge); Brottsförebyggande Rådet (BRÅ). Hatbrott mot samer (2024). Hatbrott mot samer – Brottsförebyggande rådet (bra.se). 77 R.J. Lewicki, B. Gray & M. Elliott. Making sense of intractable environmental conflicts, (Island press, 2003); Löf m.fl. Unpacking reindeer husbandry governance in Sweden, Norway and Finland: A political discursive perspective.
expertis. Men dessa analyser misslyckas ofta med att dokumentera de konsekvenser som samebyarna ser som de mest akuta, inklusive kumulativa effekter och kulturell påverkan av exploateringen. När exploatörer öppnar för samebyars involvering är det oftast genom begränsade bidrag till studier som ska genomföras och som kontrolleras av externa experter utsedda av bolagen. Samebyarna får sällan själva möjligheter och resurser att styra arbetet med att ta fram relevanta kunskapsunderlag.
Därmed finns ett strukturellt problem med tillståndsförfarandets ojämlika behandling av kunskap och konsekvensanalyser. Samebyarnas underlag tenderar att behandlas som partsinlagor medan exploatörernas underlag ofta ses som utgångspunkt för beslutsfattandet, med stöd av bland annat miljöbalken och minerallagen. Själva beslutsunderlaget kontrolleras i högre grad av exploatörerna än av samebyarna. Resultatet av alla brister är uppenbart. När konsekvenser inte uppmärksammas och synliggörs fullt ut är det enklare för statliga och privata aktörer att argumentera för att det finns utrymme för ökad exploatering.
Effekterna av denna ojämlika maktrelation förstärks av att det inte finns några krav på att personer eller företag som utför konsekvensanalyser har dokumenterad kompetens i samiska frågor, relevanta metoder eller etik. Det gäller oavsett om analysen görs direkt av bolagen eller av anlitade konsulter. Samebyarnas analyser, som oftast görs på eget initiativ, vilar däremot ofta på en kombination av traditionell kunskap, nutida praktisk kunskap och forskning, i många fall grundad på vetenskapliga studier de själva medverkat i. Trots det avfärdas och ifrågasätts ofta samebyarnas kunskap, inlagor och expertvittnen av statens företrädare.
78
L. Del Duca, A. Abril, R. Kløcker Larsen, B. Macura, N. Haddaway, M. Boström, Muonio Reindeer Herding Community, Vilhelmina Södra Reindeer Herding Community, Voernese Reindeer Herding Community. Knowledge gaps about mining impacts on Sámi lands: a call for epistemic justice in European minerals extraction. Journal of Northern Studies 17:1 (2025). R. Kløcker Larsen. Impact assessment and indigenous self-determination: a scalar framework of participation options. Impact Assessment and Project Appraisal 36:3 (2018). 79
R. Lawrence. Internal colonisation and indigenous resource sovereignty: Wind power developments on traditional Saami lands. Environment and Planning D: Society and Space 32:6 (2014); K. Sehlin MacNeil. Shafted: A case of cultural and structural violence in the power relations between a Sami community and a mining company in northern Sweden. Ethnologia Scandinavica 45 (2015). 80
Se exempelvis M. Lindberget, A. Skarin, & P. Sandström. Effekter av landbaserad vindkraft på renar och renskötsel. I Magnus Henrekson (red.) De norrländska stålsatsningarna – frälsare eller gökunge? (Samhällsförlaget 2024). 81
Johansson m.fl. Cultural expertise in Sami land rights litigation: Epistemic strategies in the Girjas and Fosen cases.
Internationell forskning i konflikthantering visar hur viktigt det är med gemensamt framtagna kunskapsunderlag. Det gäller att alla parter kan stå bakom verklighetsbeskrivningen om förhandlingar ska vara meningsfulla och besluten kunna stödjas av olika aktörer med motstridiga mål. Svenska statens förvaltningssystem saknar en sådan förutsättning för konflikthantering. Forskning kring samiska perspektiv på kunskapsproduktion visar att samiska synsätt bidrar med en annan och ofta mer holistisk kunskap än majoritetssamhällets kunskapsproduktion. En förutsättning för att staten ska kunna uppfylla sin skyldighet att skydda samiska rättigheter, förebygga och hantera konflikter, är en mer jämlik och öppen kunskapssyn där de samiska perspektiven inkluderas.
Slutsatser och rekommendationer
Genom att granska markförvaltningssystemet i sin helhet har vi visat att den ojämlika relationen mellan den svenska staten och det samiska folket delvis upprätthålls av systemets konstruktion och på förhand givna antaganden. Samiska aktörer hamnar i ett strukturellt underläge gentemot den stat som förbundit sig att skydda deras rättigheter, kultur och marker. Om statens målsättning om samexistens med det samiska folket verkligen är genuin så krävs strukturella förändringar. Samers rättigheter och markrättigheter måste erkännas inte bara i allmänna ordalag. De bör föras in i hela förvaltningssystemet genom konkreta mekanismer i sektorslagstiftningar och i myndigheternas arbete. Det behövs tydliga rutiner för ett praktiskt genomförande.
Att staten, majoritetssamhället och det samiska folket har både förståelse för och kunskap om varandra är en annan grundförutsättning för att rättigheterna ska kunna införlivas i lagstiftningen och för en samexistens. Även här visar vår analys att det krävs systematiska åtgärder för att hantera den strukturella okunskapen som fortfarande
82 LE. Susskind, S. McKearnen & J. Thomas-Lamar. The consensus building handbook: A comprehensive guide to reaching agreement (Sage publications, 1999); Lindberget m.fl. Effekter av landbaserad vindkraft på renar och renskötsel. 83 B. Kramvig & D. Avango. The multiple landscapes of Biedjovággi: Ontological conflicts on indigenous land. Polar Record 57 (2021); S. Joks, L. Østmo & J. Law. Verbing meahcci: living Sámi lands. The Sociological Review 68:2 (2020). 84 Se även R. Kuokkanen. Reconciliation as a Threat or a Structural Change. The Truth and Reconciliation Process and Settler Colonial Policy Making in Finland. Human Rights Review 21 (2020). 85 M. Kramm. The role of political ontology for Indigenous self-determination. Critical Review of International Social and Political Philosophy 27:5 (2021).
präglar den statliga förvaltningen. Kännedomen om samers syn och relation till markerna är bristfällig, liksom vilka effekter som politiska beslut och myndighetsbeslut har på samisk kultur, marker och rättigheter. Kunskap saknas också om vilka problem som samiska aktörer ser som de mest angelägna. Utan den kunskapen är det omöjligt att utveckla ett förvaltningssystem byggt på ömsesidighet och respekt. Då blir visionen om samexistens endast tomma ord.
Icke agerandets politik – statens aktiva frånvaro
Att systemet är trasigt och dysfunktionellt blir synligt när det betraktas ur ett samiskt rättighetsperspektiv. Men från andra synsätt kan systemet tvärtom verka både bekvämt och funktionellt. Det möjliggör att staten fortsatt utnyttjar mark- och naturresurser, samtidigt som betoningen på samexistens och samverkan upprätthåller en bild av att staten tar ansvar för samiska rättigheter. Dagens sätt att föra dialog genom marknadsbaserade samråd och samverkan legitimerar ett fortsatt utnyttjande av markerna utan reellt samiskt inflytande eller samtycke.
Som vi konstaterade inledningsvis har statens förhållningssätt under lång tid kännetecknats av passivitet, eller ovilja, att införliva konventioner om samers rätt till självstämmande i nationell lagstiftning och förvaltning. Denna icke-agerandets politik har haft minst lika stora konsekvenser som de aktiva handlingar som genomförts för att främja renskötseln och samers rättigheter. Genom sin aktiva frånvaro lämnar staten över viktiga beslut till marknadens aktörer på en högst ojämlik spelplan där det samiska självbestämmandet undergrävs.
Inom forskning om makt och kunskapsproduktion kallas detta sätt att agera för strategisk ignorans. Genom att hålla konkurrerande problemformuleringar, mål och alternativa framtidsvisioner utanför samhällsdebatten och beslutsfattandet slipper staten att bli ifrågasatt för bristande ansvarstagande kring samiska rättigheter.
86
För liknande observationer internationellt, se M.A. Bravante, & W.N. Holden. Going through the motions: the environmental impact assessment of nonferrous metals mining projects in the Philippines. The Pacific Review 22:4 (2009). 87
Mörkenstam. Organised hypocrisy? The implementation of the international indigenous rights regime in Sweden. 88
Också ibland kallad strategisk okunskap, se: Normann. Green colonialism in the Nordic context: Exploring Southern Saami representations of wind energy development; J. Andersson & E. Westholm. Closing the future: Environmental research and the management of conflicting future value orders. Science, Technology, & Human Values 44:2 (2019).
När staten väl agerat har det ofta snarare handlat om att förhindra politiska reformer som skulle ha ökat skyddet för samiska folkets rättigheter. Ett exempel är när Sverige nyligen tillsammans med Finland motverkade formuleringar i EU-lagstiftningen om att erkänna principen om fritt och informerat förhandssamtycke (FPIC) både inom mineralutvinning och skogspolitiken.
Kunskapsbehov och vägar framåt
Det finns ett stort behov av fortsatt forskning om kunskapsproduktionen kring markförvaltning och hur beslutsunderlag kan förbättras för att säkerställa skydd av samiska marker och rättigheter. Det är angeläget att bättre förstå de faktorer som möjliggör för enskilda myndigheter och andra aktörer att göra framsteg i sitt agerande, trots omfattande strukturella hinder. Naturvårdsverket har exempelvis varit en pionjär i utvecklandet av rättighetsbaserad dialog i planeringsprocesser. Det kunde konkret ses i planeringen av en nationalpark i Vålådalen-Helags-Sylarna. Vi har också träffat erfarna tjänstepersoner på flera sektorsmyndigheter som haft djupa insikter i förvaltningarnas vardag och kan inspirera till nödvändiga strukturella reformer och politiska beslut.
Det finns många konkreta och välgrundade rekommendationer på strukturella förändringar i markförvaltningssystemet. Sametinget, Sámiid Riikasearvi/SSR, Samerådet och flera andra samiska organisationer har under en lång tid formulerat tydliga förslag på vad som kan och behöver göras. Olika organ inom FN och EU har lämnat förslag till svenska staten kring förändringar i lagstiftning, förvaltningars organisering och hur de kan genomföras. Vi och många andra forskare har också utifrån forskningsresultat kommit med rekommendationer till exempelvis regeringen och andra statliga aktörer. Förslagen finns och vägen framåt är redan utstakad. Det är den politiska viljan som måste till.
89 Instruktion AHWP Deforestation Möte 26 oktober (utlämning); J Fröberg, ’Här Ställs Kampen Om Samebyns Framtid På Sin Spets’ Dagens Nyheter (10 december 2023). 90 K. Raitio & A. Löf. Rättighetsbaserad dialog – nödvändig del i en rättvis grön omställning, (2023) https://www.slu.se/site/mistra-ec/blog-posts/rights-based-land-use-dialogues/; R. Kløcker Larsen & K. Raitio. Protected areas and Indigenous rights in Sápmi: an agonistic reading of conflict and collaboration in land use planning. Journal of Environmental Policy & Planning 25:3 (2023). 91 Kløcker Larsen m.fl. Sami-state collaboration in the governance of cumulative effects assessment: A critical action research approach. 92 K. Raitio & R. Kløcker Larsen. Cumulative impact assessments and Sámi indigenous rights, SLU Policy Brief (2023); Presentation till Regeringskansliet Kumulativa effekter och samebyars inflytande i beslutsprocesser – problemanalys och nya grepp (sei.org);
Referenser
Allard, C. Renskötselrätt i nordisk belysning (Makadam förlag, 2015). Allard, C. & Labba-Oskal, K. Samebyns interna organisation. Förvalt-
ningsrättslig tidskrift. 2 (2011): s. 197–236. Andersson, J. & Westholm, E. Closing the future: Environmental
research and the management of conflicting future value orders.
Science, Technology, & Human Values 44:2 (2019): s. 237–262. Bacchi, C. Analysing policy (Pearson Higher Education AU, 2009). Beland Lindahl, K. The Legacy of Sweden’s Social Democratic State
for Extractive Bargains with Indigenous Sámi Reindeer Herding
Communities. I P. Bowles & N. Andrews (red.) Extractive Bargains:
Natural Resources and the State-Society Nexus (Springer Interna-
tional Publishing, 2023): s. 75–96. Bernes, C. Lundgren, L. J & Naylor, M. Use and misuse of nature’s
resources: an environmental history of Sweden (Swedish Environ-
mental Protection Agency, 2009). Blind Larsson, Å. Pathways for action: The need for Sámi self-deter-
mination. I Horstkotte, T., Holand, Ö., Kumpula, J. & Moen, J.
(red.). Reindeer Husbandry and Global Environmental Change
(Routledge, 2022): s. 278–288.
Borrows, J. Canada’s Indigenous Constitution (Toronto University
Press, 2010). Brännström, M. Skogsbruk och renskötsel på samma mark: En rätts-
vetenskaplig studie av äganderätten och renskötselrätten (Umeå University, 2017).
Brock, T., Reed, MG. & Stewart, KJ. Indigenous community participa-
tion in resource development decision-making: Practitioner per-
ceptions of legal and voluntary arrangements. Journal of Environ-
mental Management. 283 (2021): s. 111922. Butler, A. & Löf, A. Forest fire, conflict and disrupted landscapes.
I Qviström M. (red.). A research agenda for landscape studies of planning (Edward Elgar Publishing, 2025): s. 59–74.
Cohen, M.D, March, J.G & Olsen, J.P. ”A Garbage Can Model”
at forty: a solution that still attracts problems. I Lomi, A. & Harrison, JR. The garbage can model of organizational choice: Looking forward at forty (Emerald Group Publishing Limited, 2012): s. 19–30.
Drugge, A-L. Ethics in indigenous research: past experiences-future
challenges (Vaartoe-Centre for Sami Research, 2016). Duit, A. & Löf, A. Dealing With a Wicked Problem? A Dark Tale
of Carnivore Management in Sweden 2007–2011. Administration
& Society 50:8 (2018): s. 1072–1096. Eliasson, P. & Törnlund, E. Swedish State Forestry, 1790–2000.
I Oosthoek, J. & Hölzl, R. (red.). Managing Northern Europe’s
Forests: Histories from the Age of Improvement to the Age of
Ecology. (Berghahn books, 2018), s. 248–287.
Fohringer, C., Rosqvist, G. Inga, N. & Singh, N.J. Reindeer
husbandry in peril? – How extractive industries exert multiple
pressures on an Arctic pastoral ecosystem. People and Nature
3:4 (2021): s. 872–886.
Friedland, H. & Napoleon, V. Gathering the threads: developing
a methodology for researching and rebuilding indigenous legal traditions. Lakehead Law Journal 1 (2015): s. 16.
Grönvall, A. & Löf, A. Den gränslösa renen, det gränsdragna Sápmi:
Om gränsöverskridande renskötsel, statliga regleringar och konse-
kvenser för Sárevuopmi. Várdduo skriftserie 26 (Vaartoe – Centre
for Sami Research, 2020). Holmberg, Á. Working towards ethical guidelines for research
involving the Sámi (Sámi Council, 2021). https://www.saamicouncil. net/documentarchive/workingtowards-ethical-guidelines-for-research-involving-the-smi; 2021.
Horstkotte, T. Holand, Ø. Kumpula, J. & Moen, J. Reindeer husbandry and global environmental change: pastoralism in
Fennoscandia (Routledge, 2022).
Joks, S. Østmo, L. & Law, J. Verbing meahcci: living Sámi lands. The Sociological Review 68:2 (2020): s. 305–321.
Kaiser, N. Sjölander, P. Liljegren Edin, A., Jacobsson, L. & Renberg,
Salander, E. Depression and anxiety in the reindeer-herding Sami
population of Sweden. International Journal of Circumpolar
Health 69:4 (2010): s. 383–393, DOI:10.3402/ijch.v69i4.17674.
Kløcker Larsen, R. Impact assessment and indigenous self-deter-
mination: a scalar framework of participation options. Impact Assessment and Project Appraisal 36:3 (2018): s. 208–219.
Kløcker Larsen, R. Raitio, K., Stinnerbom, M. & Wik-Karlsson, J.
Sami-state collaboration in the governance of cumulative effects
assessment: A critical action research approach. Environmental Impact Assessment Review 64 (2017): s. 67–76.
Kløcker Larsen, R. & Raitio, K. Protected areas and Indigenous
rights in Sápmi: an agonistic reading of conflict and collabora-
tion in land use planning. Journal of Environmental Policy &
Planning 25:3 (2023): s. 342–354.
Kløcker Larsen, R. Staffansson, J., Omma, IA. & O’Faircheallaigh,
C. Negotiated Agreements and Sámi Reindeer Herding in Sweden:
Evaluating Outcomes. Society & Natural Resources 37:7 (2024),
s. 1–19, DOI:10.1080/08941920.2024.2321874. Kooiman, J. Governing as governance. (Sage, 2003). Korpijaakko-Labba, K. Om samernas rättsliga ställning i Sverige-
Finland: en rättshistorisk utredning av markanvändningsför-
hållanden och -rättigheter i Västerbottens lappmark före mitten av 1700-talet (Juristförbundets förlag, 1994).
Kramm, M. The role of political ontology for Indigenous self-
determination. Critical Review of International Social and
Political Philosophy. 27:5 (2024): s. 1–22, DOI:10.1080/13698230.2021.1997250.
Kramvig, B. & Avango, D. The multiple landscapes of Biedjovággi:
Ontological conflicts on indigenous land. Polar Record 57 (2021):
s. e35, DOI:10.1017/S0032247421000139. Kuokkanen, R. Are Reindeer the New Buffalo?: Climate Change,
the Green Shift, and Manifest Destiny in Sápmi. Meridians 22:1
(2023): s. 11–33, DOI:10.1215/15366936-10220458. Kuoljok, AI. Mitt liv som renskötare (Ord & visor förlag, 2004).
Labba, K. The Characteristics and Legal Status of Sámi Legal Tradi-
tion and Law. I Valkonen, S., Aikio, Á., Alakorva, S., & Magga, S.-M. (red) The Sámi World (Routledge, 2022): s. 494–506, DOI-org.ezp.sub.su.se/10.4324/9781003025511.
Larsson, J. & Päiviö Sjaunja, E.L. Self-governance and Sami com-
munities: Transitions in early modern natural resource management (Springer Nature, 2022).
Lawrence, R. Internal colonisation and indigenous resource
sovereignty: Wind power developments on traditional Saami
lands. Environment and Planning D: Society and Space 32:6
(2014): s. 1036–1053.
Lawrence, R. & Kløcker Larsen, R. The politics of planning:
assessing the impacts of mining on Sami lands. Third World
Quarterly 38:5 (2017): s. 1164–1180.
Lawrence, R. & Mörkenstam, U. Självbestämmande genom myndig-
hetsutövning? Sametingets dubbla roller. Statsvetenskaplig tidskrift 114:2 (2012).
Lewicki, R.J, Gray, B. & Elliott, M. Making sense of intractable
environmental conflicts (Island Press, 2003). Lindahl, K.B., Sténs, A., Sandström, C., Johansson, J., Lidskog, R.
Ranius, T. & Roberge, J-M. The Swedish forestry model: More of everything?", Alternative Pathways to Sustainability? Comparing Forest Governance Models 77 (2017): s. 44–55, DOI:10.1016/j.forpol.2015.10.012.
Löf, A. Challenging adaptability: analysing the governance of reindeer
husbandry in Sweden (Doktorsavhandling, Umeå: Umeå univer-
sitet, 2014).
Löf, A., Kløcker Larsen, R., Fahlin, F. Can conflict be planned away?
A critical assessment of participatory land use planning in Swedish
forest governance. Arctic Review on Law and Politics 16 (2025): s.31–57, DOI.org/10.23865/arctic.v16.6298.
Löf, A., Raitio, K., Forbes, BC., Labba, K., Landauer, M., Risvoll,
C. & Sarkki, S. Unpacking reindeer husbandry governance in
Sweden, Norway and Finland: A political discursive perspective.
I Horstkotte, T. Holand, Ø. Kumpula, J. & Moen, J. (red.).
Reindeer husbandry and global environmental change: pastoralism
in Fennoscandia (Routledge, 2022): s. 150–172.
Magga, AM. Siidan lait – Saamelaisen poronhoidon oikeusperiaatteet
ja – teoria. (Vastapaino, 2024.)
Midgley, G. Systemic Intervention: Philosophy, Methodology, and
Practice (Kluwer Academic/Plenum Publishers, 2000). Mörkenstam, U. Organised hypocrisy? The implementation of the
international indigenous rights regime in Sweden. The International Journal of Human Rights 23:10 (2019): s. 1718–1741.
Nilsson, R. Att bearkadidh: Om samiskt självbestämmande och samisk
självkonstituering (Stockholms universitet, 2021). Normann, S. Green colonialism in the Nordic context: Exploring
Southern Saami representations of wind energy development. Journal of community psychology 49:1 (2021): s. 77–94.
Norstedt, G., Axelsson, AL, Östlund, L. & Giguère, N. Exploring
pre-colonial resource control of individual Sami households. Arctic 67:2 (2014): s. 223–237.
Päiviö, NJ. Från skattemannarätt till nyttjanderätt: En rätthistorisk
studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet 1500-talet till 1886 års renbeteslag (Uppsala universitet, 2011).
Persson, S., Harnesk, D. & Islar, M. What local people? Examining
the Gállok mining conflict and the rights of the Sámi population
in terms of justice and power. Geoforum 86 (2017): s. 20–29. Raitio, K., Allard, C. & Lawrence, R. Mineral extraction in Swedish
Sápmi: The regulatory gap between Sami rights and Sweden’s mining permitting practices. Land Use Policy 99 (2020): s. 105001, DOI:10.1016/j.landusepol.2020.105001.
Raitio, K. & Löf, A. Rättighetsbaserad dialog – nödvändig del i en
rättvis grön omställning (2023) https://www.sei.org/perspectives/rattighetsbaserad-dialog.
Roos, U, Lidestav, G, Sandström, S & Sandström, P. Samråd: an
institutional arrangement in the context of forestry and reindeer
husbandry in northern Sweden. International Forestry Review
24:3 (2022): s. 441–457.
Sarkki, S., Heikkinen, HI. & Löf, A. Reindeer Herders as Stake-
holders or Rights-Holders? Introducing a Social Equity-Based Conceptualization Relevant for Indigenous and Local Com-
munities. I Nord, DC. (red.). Nordic Perspectives on the
Responsible Development of the Arctic: Pathways to Action, (Springer International Publishing, 2021): s. 271–292.
Schaffer, J.K., Langford, M. & Madsen, M.R. An Unlikely Rights
Revolution: Legal Mobilization in Scandinavia Since the 1970s. Nordic Journal of Human Rights 42:1 (2024): s. 1–21.
Sehlin MacNeil, K. Shafted: A case of cultural and structural violence
in the power relations between a Sami community and a mining
company in northern Sweden. Ethnologia Scandinavica 45 (2015):
s. 73–88. SSR, Riktlinjer vid forsknings- och projektsamarbeten med Sámiid
Riikkasearvi (SSR), SSR, 2019. Stoessel, M., Moen, J. & Lindborg, R. Mapping cumulative pressures
on the grazing lands of northern Fennoscandia. Scientific Reports
12:1 (2022): s.16044. Susskind, LE., McKearnen, S. & Thomas-Lamar, J. The consensus
building handbook: A comprehensive guide to reaching agreement (Sage publications, 1999).
Tuhiwai Smith, L. Decolonizing methodologies: Research and indigenous
peoples (Bloomsbury Publishing, 2021). Widmark, C. Forestry and reindeer husbandry in northern Sweden
– the development of a land use conflict. Rangifer 26:2 (2006): s. 43–54.
Åhrén, M. Indigenous Peoples’ Status in the International Legal System
(Oxford University Press, 2016). Össbo, Å. Back to square one. green sacrifice zones in Sápmi and
Swedish policy responses to energy emergencies. Arctic Review on Law and Politics 14 (2023): s. 112–134.
Österlin, C. & Raitio, K. Fragmented landscapes and planscapes –
The double pressure of increasing natural resource exploitation
on Indigenous Sámi lands in northern Sweden. Resources 9:9
(2020): s. 104.
Skogspolitikens konsekvenser för den samiska renskötseln
Per Sandström, Anna Skarin, Marie B. Hagsgård och Brita Stina Sjaggo
Inledning
I detta kapitel blickar vi tillbaka på skogarna i renskötselområdet över den 70-årsperiod sedan det ”moderna” skogsbruket infördes och hur gällande lagar har beaktats. Under perioden har skogarna föryngrats och förtätats och lett till en 60-procentig ökning i skogsvolym. Renskötselns viktigaste lavrika skogsarealer har samtidigt minskat med 70 procent. Med denna utgångspunkt synar vi effekterna av skogspolitikens inriktning på den traditionella naturbetesbaserade renskötseln. Vi granskar de lagregler som styr skogsbrukets hänsyn till renskötseln och Skogsstyrelsens tillämpning och tillsyn. Vi föreslår en aktiv rådgivning och tillsyn av hur reglerna tillämpas för att respekten för renskötselrätten ska få genomslag i praktiken. Vi rekommenderar att detta sker i former av ökad röjning och gallring, renbetesrestaurering, selektiv avverkning, skydd av hänglavsskogar, minimerad markberedning och avveckling av contortatallen. Vi presenterar ett system där åtgärder kan följas upp och hänsynsåtgärder mätas. Vi föreslår ändringar i skogsvårdslagens lagregler för att dess syften ska framgå tydligare. Skogsstyrelsens policy om skogsbruk och renskötsel identifierar insatser som ökat behov av hänsyn, anpassning, rådgivning, kommunikation och tillsyn för renskötseln. Våra föreslagna åtgärder ryms inom syftet med hänsynsbestämmelserna i skogsvårdslagen och skyldigheten att främja samers möjlighet att bedriva renskötsel som en central del av samisk kultur. Morgon-
dagens skogsbruksmetoder kan möta produktionsmål och gynna renens betesresurser.
Skogsbrukets uteblivna hänsyn till renskötseln
Skogslandskapet i norra Sverige har genomgått omfattande förändringar under det senaste århundradet. Enligt skogspolitiken är skogen en ekonomisk resurs. Samtidigt ska skogen erbjuda förutsättningar för skogens alla arter, sociala värden samt ge förutsättningar för samerna att bedriva naturbetesbaserad renskötsel.
På 55 procent av Sveriges landareal överlappar rättigheten att bedriva skogsbruk med stöd av äganderätten och den samiska rättigheten att bedriva renskötsel med stöd av renskötselrätten med varandra. Äganderätten och renskötselrätten har samma starka egendomsskydd enligt grundlagen. Det område där båda rättigheterna gäller innefattar hälften av Sveriges totala produktiva skogsmarksareal. Här ställs skogsbrukets skyldighet att visa hänsyn gentemot renskötseln på sin spets.
Renen och renskötseln utgör centrala delar av den samiska kulturen. Staten har tagit ansvar för att en hållbar, traditionell, naturbetesbaserad renskötsel ska kunna bibehållas och utvecklas. Det framgår av grundlagen som säger att det ”Samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.” Detta framgår även genom Sveriges åtaganden enligt internationella konventioner om urfolks-och nationella minoriteters rättigheter.
Sedan 1950-talet har staten fört en skogspolitik med tydliga virkesproduktionsmål. Det har lett till en avsevärd förändring i skogens ålder och struktur, vilket fått stora negativa konsekvenser för den samiska renskötseln. Betesresurserna har minskat drastiskt, övriga ekologiska förutsättningar har försämrats och landskapet har styckats upp. Samebyarna beskrev och uttryckte oro över konsekvenserna av det moderna skogsbruket redan 1954 under ett möte mellan forskare,
1 2 kap. 15 § regeringsformen. 2 P. Sandström, N. Cory, J. Svensson, H. Hedenås, L. Jougda & N. Borchert. On the decline of ground lichen forests in the Swedish boreal landscape: Implications for reindeer husbandry and sustainable forest management. Ambio 45 (2016). DOI.org/10.1007/s13280-015-0759-0. 3 1 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen. 4 FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) art. 27; Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter, art. 5. Hämtad 2024-10-18. 5 Sandström m.fl., On the decline of ground lichen forests in the Swedish boreal landscape.
skogsbruk och renskötsel. Trots att återupprepade varningar framförts fram sedan dess så har minskningen av arealen av de värdefullaste vinterbetesmarkerna fortsatt.
Brukandet av skogen regleras av skogsvårdslagen (Lag 2010:930) som ger uttryck för skogspolitiken. Skogsvårdslagen innehåller regler som beskriver hur den som bedriver skogsbruk ska ta hänsyn till renskötseln Lagtexten speglar däremot inte det skydd renskötseln åtnjuter med hänsyn till renskötselrättens starka ställning. Den speglar inte heller att den traditionella naturbetesbaserade renskötseln ska främjas. Av lagens förarbeten framgår att syftet med bestämmelserna både är att skogsbruket ska respektera renskötselrätten, samebyarnas juridiska rätt att använda marken för renbete med mera. Den visar också att skogsbruket ska visa hänsyn för den naturbetesbaserade samiska renskötseln som ett allmänt intresse. Minskningen av renarnas lavbete visar att syftet med hänsynsbestämmelserna inte har fått genomslag i praktiken.
Vi lyfter fram de konsekvenser skogspolitikens inriktning och det moderna trakthyggesbruket har haft på den samiska renskötseln. Vi beskriver förluster av viktiga betesmarker och uppstyckningen av skogslandskapet och föreslår praktiska hänsynsåtgärder i skogen. Vidare granskar vi syftet med de lagregler som styr skogsbrukets hänsyn till renskötseln och Skogsstyrelsens tillämpning och tillsyn av lagreglerna. Vi föreslår en aktiv rådgivning och tillsyn av hur reglerna ska tillämpas med målet att respekten för renskötselrätten och den naturbetesbaserade samiska renskötseln får genomslag i praktiken. Slutligen föreslår vi hur lagreglerna i skogsvårdslagen kan ändras så att syftet med reglerna framgår tydligare.
Renens behov och årstidscykel
Traditionell renskötsel är ett naturbetesbaserat system där renskötarna använder djurens förmåga att tillgodogöra sig resurser i naturen, som annars inte är åtkomliga för människan. Renarna är selektiva idisslare anpassade till det arktiska- och subarktiska klimatet där tillgången på
6 F. Skunke. Reindeer ecology and management in Sweden. Biological Papers of the University of Alaska. 8 (1969). http://hdl.handle.net/11122/1430. 7 M. Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark: En rättsvetenskaplig studie av äganderätten och renskötselrätten. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2017), s. 198. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-133884.
föda växlar mellan årstiderna. Renen är beroende av att kunna röra sig över stora betesområden för att kunna hitta tillräckligt med föda, samt skydd mot insekter och rovdjursangrepp. De behöver skydd och svalka för att överleva och reproducera sig. De ska selektivt kunna välja de bästa betesområdena och de mest näringsrika växterna och kunna beta i lugn och ro utan störningar. Om renarna störs i sin betescykel förlorar de betestid och möjlighet att bygga upp och underhålla sina kroppsreserver.
Renarna bygger upp sina reserver inför vintern under barmarksperioden. Vintertid underhåller de och använder sina kroppsreserver. Renarnas tillväxt och storlek avgörs till stor del av tillgång till föda och betestid. Under vintern avgör tillgång till mat överlevnaden och hur stort antal djur som är möjligt att hålla i vinterhjorden. Förhållandena avgör till viss del också kalvproduktionen. Även om renarna till stor del lever på sina kroppsreserver under vintern och klarar ett kallt klimat, behöver de daglig tillgång till bete för att underhålla sina grundläggande metaboliska processer. De behöver energi för att gräva fram föda under snön och vajan behöver ge sitt foster energi. Förutom att äta vintergröna växter har renarna en unik förmåga att kunna tillgodogöra sig både marklav (till exempel Cladina spp.) och hänglav (till exempel Bryoria spp.). Det gör att de kan klara sig igenom den långa näringsfattiga vintern.
Den samiska renskötseln
Samerna har levt sida vid sida med renen under årtusenden. Först jagade och fångade de vilda renar till dess att de domesticerades. Därefter övergick de till ett naturbetesbaserat renskötselsystem. Renskötselns utformning har sett olika ut under olika tidsperioder. Från 1700-talet och framåt började samerna bedriva renskötsel mer organi-
8 J. E. Colman, C. Pedersen, D. Ø. Hjermann, Ø. Holand, S. R. Moe & E. Reimers, ”Do wild reindeer exhibit grazing compensation during insect harassment?”, Journal of Wildlife Management 67 (2003), s. 14–16; A. Skarin, J. Kumpula, T. Tveraa & B. Åhman, ”Reindeer behavioural ecology and use of pastures in pastoral livelihoods”, i T. Horstkotte, Ø. Holand, J. Kumpula & J. Moen (red.), Reindeer Husbandry and Global Environmental Change, s. 63–65. 9 D. R. Klein. Ecology of Deer Range in Alaska. Ecological Monographs. 35:3 (1965): s. 277. DOI.org/10.2307/1942139. 10 B. Åhman & R. G. White, ”Rangifer Diet and Nutritional Needs”, i M. Tryland & S. Kutz (red.), Reindeer and Caribou Health and Disease, s. 114–120. 11 O. Holand, T. Horstkotte, J. Kumpula & J. Moen. Reindeer pastoralism in Fennoscandia. I T. Horstkotte, Ø. Holand, J. Kumpula & J. Moen (red.). Reindeer Husbandry and Global Environmental Change: Pastoralism in Fennoscandia. s. 23–24.
Skogspolitikens konsekvenser för den samiska renskötseln
serat med hjordar som förflyttades mellan olika årstidsland. Systemet vidareutvecklades under 1800-talet till den mer extensiva skötseln med större renhjordar som vi ser i dag. I Sverige är renskötselområdet indelat i 51 samebyar, där 33 fjällsamebyar nyttjar barmarksbete i fjällen, medan tio skogs- och åtta koncessionssamebyar har sina barmarksområden i skogslandet (se figur 1). Vintertid kan alla samebyar nyttja vinterbetesmarker i skogen.
Figur 1 Renskötselområdet i Sverige
Renskötselområdet i Sverige med året-runt-marker i väst, bestående av fjäll i ljusare färg och skogsmark i mörkare grönt. Vinterbetesmarkerna visas i ljusare grönt. Renskötselområdet är indelat i 51Samebyar där 33 fjällsamebyar nyttjar betesområden ifjällen under barmarksperioden och åtta skogs- och tio koncessionssamebyar med barmarksbetesområden i skogen. Vintertid nyttjar alla samebyar vinterbetesmarker i skogslandet. Källa: Data från samebyarnas RenGIS.
Vinterbetet är oftast den kritiska flaskhalsen för renskötseln. Renhjorden håller sig relativt stilla under januari–mars och kan spara energi när den vistas på bra vinterbete, det vill säga på väl sammanhållna, lavrika och variationsrika marker med gynnsamma snöförhållanden. En god vinter kunde innan tiden för det moderna skogsbruket vara en viloperiod för renskötaren.
Árbediehtu, samisk traditionell kunskap inom renskötseln har byggts upp över generationer utifrån det arbete som följer i renens spår. Samspelet mellan renen, vegetationen och omvärlden utgör grunden i samisk terminologi och språk. Den samiska traditionella kunskapen har utvecklats ihop med anpassningar till ett föränderligt landskap. Den samiska renskötseln bygger på naturbete där bristen på lav under vinterbetet numera är ett stort problem för renskötseln.
Sommartid håller renskötarna renarna i större hjordar beroende på hur samebyns barmarksbete ser ut. På förvintern samlas renarna för slaktuttag och skiljning. Härifrån flyttas renhjordar till separata betesområden för vinterbete. Under vinterbetet hålls renhjordarna familjevis eller med några familjer tillsammans i olika vintergrupper siiddat (siida i singularis). Renarna bevakas dagligen genom att hela eller delar av hjorden omringas med skoter eller skidor. Spåren i snön runt en renhjord på vinterbete brukar kallas för birasluodda, kantspår. När renhjorden utvidgar sitt betesområde utvidgas också kantspårets omfattning. Genom bevakning av kantspåret ser renskötarna om renar lämnat eller kommit in i renhjorden. De djur som passerar ut kan hämtas tillbaka, eller så utvidgas kantspåret. Samtidigt ser renskötarna till så att det inte kommer in rovdjur eller människor innanför kantspåret. När renarna hålls samlade på ett begränsat betesområde som sakta utvidgas eller förflyttas kan området nyttjas strategiskt. Om renar betat många betesgropar nära varandra kallas det för čiegar. När renen lämnat gropen fryser snön och blir hård. Därför måste čiegar ständigt utvidgas. Orörd snö och obetat område kallas oppas. Det är renskötarens uppgift att säkerställa att renen alltid har möjlighet att utvidga betesgroparna mot oppas. Detta välutvecklade betesrotationssystem är hotat av dagens skogsbruk.
12 Sametinget, Árbediehtu. https://sametinget.se/arbediehtu (hämtad 2024-10-18).
Skogsbrukshistoria
För att förstå dagens situation mellan skogsbruk och renskötsel krävs ett historiskt perspektiv på hur skogsbrukets påverkan på renbetesmarkerna har ökat över tid.
Innan koloniseringen av norra Sverige påbörjades bestod skogarna huvudsakligen av brandpräglade, glesa skogar med grova träd. I dessa landskap växte senvuxna, hänglavsrika träd. Dåtidens skogslandskap var ett välfungerande beteslandskap för renen, rikt på mark-, hänglav och andra betesresurser. Landskapet var lätt att förflytta sig genom.
Utnyttjandet av skog och skogsprodukter har en lång historia i norra Sverige. Ursprungligen var användningen av skogen varierad och begränsad till områden nära jordbruksmarker och bosättningar. Efter etableringen av jordbruksbygder började sågverksindustrin sin expansion norr- och västerut omkring 1850. Skogsbruket bedrevs främst med hjälp av selektiv avverkning av de för ändamålet bästa träden. Skogsbrukets expansion gick snabbt, och redan 1870 var Sverige världens största exportör av sågade stockar, med en stor andel avverkad inom renskötselområdet. Denna form av skogsbruk var delvis positiv för renskötseln och renarnas betesförhållanden, eftersom selektiv avverkning öppnade upp skogarna ytterligare. Det gynnade tillväxten av marklav.
På 1950-talet när det moderna skogsbruket infördes blev skogspolitiken inriktad på produktion och skogsodling. Skogarna i renskötselområdet dominerades då av glesa skogar som var äldre än 80 år (se figur 2a). Nu blev det fokus på att ”restaurera” de glesa skogarna till mer produktiva och tätbevuxna skogar efter den tidigare plockhuggningsepoken. På dessa marker var strategin att kalavverka glesa bestånd och återplantera med tätare skogar med ”bättre träd.” Skogs-
13
L. Östlund, O. Zackrisson & A.-L. Axelsson. The history and transformation of a Scandinavian boreal forest landscape since the 19th century. Canadian Journal of Forest Research. 27:8 (1997). DOI.org/10.1139/x97-070. 14
Östlund, Zackrisson & Axelsson. The history and transformation of a Scandinavian boreal
th forest landscape since the 19 century. 15
Ibid. 16
J. Björklund. From the Gulf of Bothnia to the White Sea: Swedish direct investments in the sawmill industry of Tsarist Russia. Scandinavian Economic History Review. 32:1 (1984). DOI.org/10.1080/03585522.1984.10408021. 17
A. Berg, L. Östlund, J. Moen & J. Olofsson. A century of logging and forestry in a reindeer herding area in northern Sweden. Forest Ecology and Management. 256:5 (2008). DOI.org/10.1016/j.foreco.2008.06.003. 18
Sandström m.fl., On the decline of ground lichen forests in the Swedish boreal landscape.
bruksmetoderna förändrades från tidigare selektiv avverkning till dagens moderna beståndsinriktade trakthyggesbruk med intensiva föryngringsmetoder. Det innebar intensiv markberedning som harvning och plöjning, plantering, gödsling, dikning, och även plantering av den nordamerikanska tallarten Pinus contorta.
Resultatet blev tätare, likåldriga och monokulturella skogar där majoriteten av skogarna i dag är yngre än 80 år (se figur 2b). Minskningen lavrika skogar över tid illustreras i figur 3a. Trots att majoriteten av skogarna i dag är yngre och träden klenare, har förtätningen av skogarna lett till att den totala skogsvolymen ökat med 60 procent sedan 1950-talet (se figur 3b). Stora delar av skogslandskapet inom renskötselområdet har omformats både genom de faktiska avverkningsnivåerna och den enhetliga avverkningen av stora områden, samtidigt ett omfattande nätverk av skogsbilvägar byggts. Den sammantagna effekten av ett förändrat skogsbruk har lett till att de tidigare sammanhållna renbetesskogarna, med god tillgång på både marklav, hänglav och annan viktig föda, successivt blivit uppdelade. Bristen på vinterbete gör markerna svåra att använda för renskötseln.
19 Berg m.fl., A century of logging and forestry in a reindeer herding area in northern Sweden. 20 Sandström m.fl., On the decline of ground lichen forests in the Swedish boreal landscape. 21 P.-A. Esseen, B. Ehnström, L. Ericson & K. Sjöberg. Boreal Forests. Ecological Bulletins. 46 (1997); Östlund, Zackrisson & Axelsson. The history and transformation of a Scandinavian
th boreal forest landscape since the 19 century.
Skogspolitikens konsekvenser för den samiska renskötseln
Figur 2 a) Fördelningen av skogsålder och andel skog av lavtyp. b) Fördelningen av skogsålder och andel skog av lavtyp 2013
Fördelningen av skogsålder och andel skog av lavtyp (täckningsgrad av marklavar> 50 procent) för renskötselområdet för a) år 1955 och b) år 2013. Höjden på stapeln anger arealen skog i respektive ålderskategori medan den svarta delen av varje stapel anger mängden skog av lavtyp för respektive ålderskategori. Källa: Sandström m.fl. 2016.
Skogspolitikens konsekvenser för den samiska renskötseln
Figur 3 a) Minskning i areal av skogar av lavtyp. b) Ökning av total skogsvolym
a). Minskning i areal av skogar av lavtyp (täckningsgrad av marklavar > 50 procent) från 1955 till 2016 för renskötselområdet. Grå yta anger beräkningens noggrannhet. b). Ökningen av total skogsvolym från 1923 fram till 2016. Källa: a). Sandström m.fl. 2016. b) Riksskogstaxeringen.
Moderna skogsbrukets påverkan på lavbetet
I studier av hur skogslandskapet i renskötselområdet har förändrats
visar Sandström med flera att 71 procent av skogsarealen med lavtyp (täckningsgrad av marklav över 50 procent) har försvunnit mellan
Sandström m.fl., On the decline of ground lichen forests in the Swedish boreal landscape.
1955 och 2013 (se figur 3a). Sådana marker utgör den viktigaste skogstypen för renskötseln vintertid. Denna minskning är därför alarmerande. År 1955 utgjorde dessa skogar av lavtyp 1 400 000 hektar, vilket motsvarade 14 procent av den produktiva skogsmarken inom renskötselområdet. I dag utgör skogar av lavtyp endast 430 000 hektar eller 3,7 procent av den produktiva skogsmarken inom renskötselområdet (se figur 3a). Statliga Sveaskog AB utgör en central aktör när det gäller skötsel av lavrika skogar. Sveaskog förvaltar 26 procent av skogsmarken på vinterbeteslandet. Dessa marker innehåller 49 procent av den återstående skogen av lavtyp.
I stark kontrast till den återstående arealen skog av lavtyp, finns i dag i stället bland annat 560 000 hektar contortaskog. Nästan all sådan skog finns inom renskötselområdet och har ofta planterats på tidigare lavrika marker. I contortatallbestånd sker förändringar i markvegetationen jämfört med i bestånd av inhemsk tall. Contortatallen planteras tätare och föregås av hårdare markberedningsmetoder än vid föryngring av den inhemska tallen Pinus sylvestris. Contortatallen har fler och längre barr än inhemsk tall, vilket skuggar och ger mer näring till markvegetationen. Detta missgynnar marklaven till förmån för gräs och mossor. Contortaplanteringar anses allmänt som helt förlorade betesområden för renarna. Renskötarna vittnar om att planteringarna även skapar barriärer i landskapet där stamtäta, ibland krokiga, vridna och fallna träd leder till sämre framkomlighet för både renar och människor. Analys av positionsdata från renar med GPShalsband visar också att renarna undviker contortabestånd med träd högre än tre meter. Trots tydliga indikationer på renskötselns problem med contortaskogsbruk och den negativa påverkan på marklaven fortsätter Skogsstyrelsen att ge tillstånd till plantering av contorta på viktiga renbetesmarker.
23
Sandström m.fl., On the decline of ground lichen forests in the Swedish boreal landscape. 24
C. Nilsson, O. Engelmark, J. Cory, A. Forsslund & E. Carlborg. Differences in litter cover and understory flora between stands of introduced lodgepole pine and native Scots pine in Sweden. Forest Ecology and Management. 255:5-6 (2008). DOI.org/10.1016/j.foreco.2007.12.012. 25
T. Horstkotte, P. Sandström, W. Neumann, A. Skarin, S. Adler, U. Roos & J. Sjögren. Semi-domesticated reindeer avoid winter habitats with exotic tree species Pinus contorta. Forest Ecology and Management. 540 (2023): 121062. DOI.org/10.1016/j.foreco.2023.121062.
Hur olika skogsbruksåtgärder påverkar marklaven
Markberedning är en skötselåtgärd som innebär att marken på hygget rivs eller grävs upp för att gynna förhållandena för de nya trädplantorna. Både markberedning och körskador från skogsmaskiner innebär att mineraljord frigörs och marklaven grävs bort eller täcks över. Generellt undviker renar nya markberedda hyggen, både på grund av minskningen av lavtäcket och för att jordlukten blir dominerande och gör det svårt för renarna att lokalisera den återstående laven genom snön. Studier visar att om markberedningen är tillräckligt skonsam kan lavtäcket öka med tiden, men så snart ungskogen började sluta sig minskar lavarna igen och mossor breder ut sig. Renskötare i Luokta-Mávas sameby har noterat att naturliga föryngringar utan markberedning verkar gynna en långsiktig tillgång till lavar. Pågående försök visar att man med precisionsmarkberedning och plantering kan minimera markstörningen långt under Skogsstyrelsen rekommendationer.
Kvävegödsling på skogsmark är en skogsbruksåtgärd för att öka trädens tillväxt. Gödsling av skogsmark sker vanligtvis cirka tio år före slutavverkning. Historiskt har det använts mer frekvent, men anses numera inte lönsamt på de magraste markerna. Renar undviker dessutom gödslade områden den första vintern efter gödsling. Gödsling gynnar många av de växter som konkurrerar med marklavar. Kombinationen av gödsling och intensiv markberedning har bidragit till att marklaven minskat.
Skogsstyrelsen rekommenderar vanligtvis 2 000–2 500 plantor per hektar vid nyplantering av skog efter avverkning och markberedning. På lättföryngrade marker sker dessutom ofta självföryngring, vilket
26 S. Kivinen, J. Moen, A. Berg & A. Eriksson. Effects of Modern Forest Management on Winter Grazing Resources for Reindeer in Sweden. Ambio. 39 (2010). DOI.org/10.1007/s13280-010-0044-1. 27 T. Horstkotte & J. Moen. Successional pathways of terrestrial lichens in changing Swedish boreal forests. Forest Ecology and Management. 453 (2019): 117572. DOI.org/10.1016/j.foreco.2019.117572. 28 B. T. Ersson, L. Hansson, J. Manner, P. Sandström & J. Sonesson. Forest management in northern Fennoscandia: the need for solutions that mitigate conflicts during forest regeneration and increase the use of continuous cover forestry. Silva Fennica. 57:3 (2023). DOI.org/10.14214/sf.23053. 29 Kivinen m.fl., Effects of Modern Forest Management on Winter Grazing Resources for Reindeer in Sweden. 30 J. Strengbom, P. O. Hedwall, L. Gustafsson, J. Brunet, M. Lindbladh & A. L. Axelsson. Half a century of multiple anthropogenic stressors has altered northern forest understory plant communities. 5th European Congress of Conservation Biology, (2018). DOI.org/10.17011/conference/eccb2018/107838.
kan leda till att plantantalet blir 3 000–6 000 plantor per hektar. Vid sådd som föryngringsmetod blir också antalet plantor per hektar högt. Marklavar är beroende av ljusinsläpp och påverkas negativt av ett högt stamantal när plantorna börjar komma upp i höjd (se figur 4). I tidigare skogslagstiftning fanns bestämmelser om röjnings- och gallringsplikt. I dag finns inga sådana krav. I stället genomförs röjning i ungskogsfas och gallring i medelålders bestånd för sällan, för sent och för försiktigt.
”Grundyta” är ett mått som används av skogsbruket för att mäta hur tät skogen är och för att räkna fram beståndets volym. Inom renskötseln används i stället begreppen ”gleshet”, ”luckighet” och ”öppenhet” för att beskriva goda förutsättningar för marklaven. Glesare skogar med grundytor lägre än 15 kvadratmeter per hektar gynnar marklaven , medan mer slutna skogar gynnar mossor på bekostnad av marklaven. Öppna skogar med gläntor och variation både i träddiameter och ålder gynnar marklaven. Då de lavrikaste skogarna återfinns på de minst produktiva markerna är det naturligt att bibehålla glesare skogar.
Figur 4 Krontäckningen påverkar förutsättningarna för marklavarna
Krontäckningen i unga och medelåldriga bestånd påverkar hur mycket ljus som når ner till marken och påverkar därigenom förutsättningarna för marklavarna. En förutsättning för att marklavarna inte ska konkurreras ut av annan växtlighet är att skogsbestånden hålls glesa under hela omloppstiden. Figuren visar krontäckningen när ett bestånd går från ungskog blir till en medelåldrig skog. Den övre cirkeln till höger visar en gallrad skog och den undre en ogallrad med tätare krontak. Illustration: Tim Horstkotte. 31
A. Jonsson Čabrajič, J. Moen & K. Palmqvist. Predicting growth of mat-forming lichens on a landscape scale – comparing models with different complexities. Ecography. 33:5 (2010). DOI.org/10.1111%2Fj.1600-0587.2009.06079.x.
Skogsbrukets påverkan på hänglavsskogar
Kalhyggesbruket har även resulterat i att arealen av hänglavsskogar minskat drastiskt. Förekomsten av hänglav beror främst på skogens åldersstruktur, men också på skogsbeståndens storlek. Kalavverkningstakten har varit knappt en procent per år sedan 1950-talet, vilket har inneburit att minst 60 procent av de äldre skogarna har avverkats. Om selektiva avverkningsmetoder hade använts i stället hade det bidragit till att hänglavar gynnats och bevarats. Vid selektiv avverkning kan 40–60 procent av hänglavarna bli kvar inom ett bestånd. Eftersom spridningsförmågan hos hänglavar är begränsad skulle selektiv avverkning av sammanhängande skogsbestånd underlätta spridningen av hänglavar. Den skulle också gynnas av en ökning av andelen lämnade ”evighetsträd” (solitärer) som aldrig avverkas. Om det finns spridningskällor inom en 200 meters radie kan hänglav börjar återetableras i planterade eller självföryngrade bestånd runt 60 år efter slutavverkning. Om dessa spridningskällor i stället avverkas får hänglaven svårt att återetablera sig. Renskötare vittnar om att det tar cirka 120 år för hänglaven att växa till sig så pass mycket att den kan utgöra en betesresurs för renen.
Skogsbrukets konsekvenser för renskötseln
Den drastiska minskningen av marker rika på häng- och marklav har kraftigt försvårat möjligheten att bedriva en traditionell, naturbetesbaserad renskötsel. Det bidrar till en enorm stress för renskötaren, vars uppgift är att ombesörja att renen ständigt hittar föda. Uppdelningen av skogslandskapet och bristen på sammanhållna, kvalitativa vinterbetesmarker har inneburit att renarna tvingas beta i större grupper över mer vidsträckta betesområden. Denna ofrivilliga anpassning till en renskötsel med renarna utspridda över stora områden
32 T. Horstkotte, J. Moen, T. Lämås & T. Helle. The Legacy of Logging – Estimating Arboreal Lichen Occurrence in a Boreal Multiple-Use Landscape on a Two Century Scale. PLOS ONE. 6:12 (2011). DOI.org/10.1371/journal.pone.0028779; S. Kivinen, A. Berg, J. Moen, L. Ostlund & J. Olofsson. Forest Fragmentation and Landscape Transformation in a Reindeer Husbandry Area in Sweden. Environmental Management. 49:2 (2012). DOI.org/10.1007/s00267-011-9788-z. 33 Horstkotte m.fl., The Legacy of Logging. 34 Kivinen m.fl. Forest Fragmentation and Landscape Transformation in a Reindeer Husbandry Area in Sweden; H. Dettki & P.-A. Esseen. Epiphytic macrolichens in managed and natural forest landscapes: a comparison at two spatial scales. Ecography. 21:6 (1998). DOI.org/10.1111/j.1600-0587.1998.tb00554.x. 35 Dettki & Esseen. Epiphytic macrolichens in managed and natural forest landscapes.
minskar renskötarnas flexibilitet och anpassningsförmåga till svåra väder- och snöförhållanden. Det ökar även risken för oönskade sammanblandningar av olika renhjordar och ökar risken för konflikter internt och mellan samebyar. Stora utspridda vintergrupper försvårar bevakningen av renarna. Det bidrar till högre risk för renpåkörningar av tåg och vägtrafik, försvårar möjligheten att avvärja rovdjursangrepp. Problemen påverkar djurens betesro negativt och försämrar renens kondition och möjligheten för vajan att föda fram en livskraftig kalv.
Renarnas förmåga att gräva fram bete under snön beror på rådande snöförhållanden. Väderlek och skogens kronstruktur påverkar också betet. Klimatförändringarna har ökat frekvensen och intensiteten av svåra snöförhållanden vintertid. Bristen på variation i krontäckningen inom ett bestånd begränsar renskötarens möjlighet att välja alternativa betesmarker med bättre snöförhållanden. På grova träd med stor krona fastnar snön i kronan och snötäcket under trädet blir följaktligen tunnare. Snön närmast trädstammen är ofta porösare och mer lättgrävd för renen. Med ett förändrat klimat och fler nollgenomgångar ökar risken att snö som ligger kvar i träden smälter och droppar ner på marken. När det sedan blir kallt igen fryser snön och en hård yta bildas under träden. Ju tätare det är mellan träden desto större del av snötäcket riskerar att påverkas av droppet. Därför är det viktigt att ha variation i krontäckning både inom skogsbeståndet och inom det större landskapet.
36
S. Roturier & M. Roué. Of forest, snow and lichen: Sámi reindeer herders’ knowledge of winter pastures in northern Sweden. Forest Ecology and Management. 258 (2009). DOI.org/10.1016/j.foreco.2009.07.045. 37
T. Horstkotte & S. Roturier. Does forest stand structure impact the dynamics of snow on winter grazing grounds of reindeer (Rangifer t. tarandus)? Forest Ecology and Management. 291 (2013). DOI.org/10.1016/j.foreco.2012.10.044.
Skogspolitikens konsekvenser för den samiska renskötseln
Figur 5 Hur renbetet påverkas vintertid
Vintertid påverkas renbetet (nordsamiskans guohtun) av en rad olika faktorer. Förutom att det måste finnas lav och andra betesväxter på marken påverkas tillgängligheten av snöns konsistens. Snöns konsistens påverkas å sin sida av om andra renar grävt i området eller snön utsatts av annan mekanisk påverkan. Men framför allt spelar väderförhållanden och skogens struktur en avgörande roll vad gäller åtkomst av bete. Skogens struktur påverkas i sin tur av skogsbruket. Illustration: Modifierad från Roturier och Roue 2009.
Under vårvintern när snön frusit till skare är hänglaven normalt sett renens naturliga föda. När äldre, hänglavsrika skogar försvunnit har det resulterat i att betet för hela denna betessäsong är borta i många samebyar. Vintrar med svåra betesförhållanden, när snön blir så hårt packad att renen inte kan gräva sig ner till marken, har blivit allt van-
ligare på grund av klimatförändringarna. Under sådana vintrar har hänglav tidigare varit en räddningsplanka. Renskötselns behov av hänglavsskogar har alltså ökat samtidigt som dess tillgång har minskat.
M. C. Serreze, J. Gustafson, A. P. Barrett, M. L. Druckenmiller, S. Fox, J. Voveris, J. Stroeve, B. Sheffield, B. C. Forbes, S. Rasmus, R. Laptander, M. Brook, M. Brubaker, J. Temte, M. R. McCrystall & A. Bartsch. Arctic rain on snow events: bridging observations to understand environmental and livelihood impacts. Environmental Research Letters. 16:10 (2021): 105009. DOI.org/10.1088/1748-9326/ac269b; B. Forbes, T. Kumpula, N. Meschtyb, R. Laptander, M. Macias-Fauria, P. Zetterberg, M. Verdonen, A. Skarin, K.-Y. Kim, L. Boisvert, J. Stroeve & A. Bartsch. Sea ice, rain-on-snow and tundra reindeer nomadism in Arctic Russia. Biology Letters. 12:11 (2016): s. 2. DOI.org/10.1098/rsbl.2016.0466.
Det uppdelade landskapet med hinder och barriärer försvårar flytten mellan olika betesområden. Många samebyar tvingas till transporter med lastbil, vilket leder till ökade kostnader och risk för att renar skadas vid transporten.
Enligt árbediehtu, samisk traditionell kunskap, har renskötarens möjligheter att beta med en samlad vinterhjord i ett avgränsat betesområde stor betydelse för renhjordens kondition på våren. Mycket av den árbediehtu om var renarna brukar beta bäst och hur olika betesområden kan användas under året måste ständigt omprövas av renskötaren. Nya kalhyggen ritar bokstavligt talat om kartan, och betesområdena kan inte längre nyttjas som tidigare. I dag styr kalhyggen och contortaplanteringar till stor del renens betes- och rörelsemönster.
För skogsrenen, som lever i skogen alla årstider, är myrmarker och gamla granskogar centrala för tillväxt och överlevnad under barmarksperioden. Dessa landskapstyper gynnar både födotillgång, svalka och möjligheten att undkomma mygg och de renspecifika parasiterna som kormfluga och svalgbroms. Det är väl känt att insektsstörningar under sommaren påverkar renarnas viktökning negativt. Temperaturen i fuktiga äldre granskogar, där grundvatten tränger upp från marken genom kallkällor, är betydligt lägre jämfört skogar med inget eller ungt trädskikt. Sådana granskogar är ofta örtrika. Där kan renen hitta både svalka och föda. Gamla granskogar belägna i närheten av ett gott myrbete är särskilt viktigt. Flera skogssamebyar vittnar om en total avsaknad av sådana granskogar i dag.
Vinterutfodring av renar – en nödlösning och en fälla
Under vintrar med svåra snöförhållanden, när lavbetet blir låst under is och skare, kan renskötarna bli tvungna att utfodra sina renar för att de inte ska dö av svält. Renskötare vittnar om att förutom klimatförändringarna så är minskningen av lavbetet den huvudsakliga orsaken till att utfodringen ökat . Vid flytt av renar mellan betes-
39
R. Weladji, Ø. Holand & T. Almøy. Use of climatic data to assess the effect of insect harassment on the autumn weight of reindeer (Rangifer tarandus) calves. Journal of Zoology. 260 (2003): s. 82–83. DOI.org/10.1017/S0952836903003510. 40
A. Uboni, B. Åhman & J. Moen. Can management buffer pasture loss and fragmentation for Sami reindeer herding in Sweden? Pastoralism. 10:1 (2020): s. 7–8. DOI.org/10.1186/s13570-020-00177-y. 41
H. Rautiainen. Effects of winter-feeding on reindeer’s future ability to utilize natural pastures. Doktorsavhandling. (Sveriges lantbruksuniversitet, 2024), s. 84. DOI.org/10.54612/a.4or342iga5.
områden och årstidsland kan renskötarna tvingas att utfodra renarna eller flytta dem med lastbil när det inte finns tillräckligt med naturligt bete längs med flyttlederna. Skogarna på de särskilda platser som traditionellt använts som rastbete vid flytt har ofta förstörts eller kraftigt försämrats på grund av olika skogsbruksmetoder.
Att utfodra renar är kostsamt och innebär även ett avsteg från den traditionella, naturbetesbaserade renskötseln och den samiska kulturens syn på vad renar behöver för att må bra. Risken för sjukdomsutbrott är dessutom större när renar hålls instängda eller samlade en längre tid på en mindre yta. Renar som är i sämre kondition, eller inte har blivit utfodrade förut, klarar inte av bytet från naturbete till kraftfoder. De riskerar därmed att dö av foderrelaterade sjukdomar. Nya studier visar dessutom att utfodring av renar tidigt i livet kan försämra deras förmåga till framtida, effektivt födosök under vintern. I kombination med att renarna blir sämre på att nyttja det naturliga betet och att renskötarna vänjer sig vid nya sätt att utfodra sina renar finns det risk att renskötaren fastnar i en fälla. Det blir svårt att sluta utfodra renarna när de en gång har börjat.
Annan konkurrerande markanvändning och rovdjur
Utöver skogsbruket pågår också andra markanvändares verksamheter med negativ påverkan på renskötseln (se figur 6). Skogslandet brukas i dag av en mängd olika markanvändare än renskötsel och konkurrensen om markanvändningen är stor. Hur skogsbruket påverkar renskötseln behöver därför alltid beaktas i relation till all annan markanvändning och bedömas ur ett kumulativt perspektiv.
42 W. Axelsson-Linkowski, A.-M. Fjellström, C. Sandström, A. Westin, L. Östlund & J. Moen. Shifting Strategies between Generations in Sami Reindeer Husbandry: the Challenges of Maintaining Traditions while Adapting to a Changing Context. Human Ecology. 48:4 (2020). DOI.org/10.1007/s10745-020-00171-3. 43 Rautiainen. Effects of winter-feeding on reindeer’s future ability to utilize natural pastures, s. 50. 44 Rautiainen. Effects of winter-feeding on reindeer’s future ability to utilize natural pastures, s. 54; T. Horstkotte, É. Lépy & C. Risvoll. Stödutfodring i renskötseln – resultat från en workshop mellan renskötare och forskare från Norge, Sverige och Finland. (Umeå universitet, 2020.) https://clinf.org/wp-content/uploads/2021/01/25166_Rapporten_sv.pdf. 45 A. Skarin, P. Sandström, B. Brandão Niebuhr, M. Alam & S. Adler. Renar, renskötsel och vindkraft: vinter- och barmarksbete. (Naturvårdsverket, 2021), s. 42–44. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Anaturvardsverket%3Adiva-10192; R. Kløcker Larsen, A. Skarin, M. Stinnerbom, J. Vannar, M. Alam, M. Kuhmunen, R. Lawrence, J. Nygård, K. Raitio, P. Sandström, S. Sandström, J. Stinnerbom, J. Wik-Karlsson & C. Österlin. Omtvistade landskap: Navigering mellan konkurrerande markanvändning och kumulativa effekter. (Naturvårdsverket, 2020), s. 34–36.
Skogspolitikens konsekvenser för den samiska renskötseln
Figur 6 Annan markanvändning av skogslandskapet i renskötselområdet
Skogsbruk bedrivs på huvuddelen av den produktiva skogsmarksarealen i renskötselområdet. I skogslandet pågår även all annan markanvändning inklusive vattenkraft (blåa ytor), vindkraft (uppförda anläggningar i svart och beviljade i grönt), huvudkraftledningar (lila linjer) gruvor (orange ytor), allmänna vägar (svarta linjer), järnvägar (streckade svarta linjer), militäranläggningars (streckade lila ytor). Skogsbrukets utbredning visas genom skogbilvägnätet (gråa linjer). Källa: Data från samebyarnas RenGIS.
Till den kumulativa påverkan på renskötselns markanvändning ingår även rovdjur. Rovdjuren påverkar överlevnaden och produktionen i renskötseln. Ansvaret för hur effekterna av den kumulativa påverkan av skogsbruk och exploateringar av renbetesmark ska hanteras och åtgärdas förblir olöst.
Effekter på produktionen i renskötseln
Sammantaget innebär skogsbruket och annan markanvändning att tillgången på vinterbete har minskat över tid. Dessutom orsakar klimatförändringarna svårigheter att nyttja det bete som finns kvar. Trots detta verkar inte antalet renar i vinterhjorden i hela renskötselområdet minskat över tid. En förklaring kan vara flera historiska förändringar av renskötseln, något som till viss del kompenserar för förlusten av vinterbete. Bland annat så har renskötseln övergått från sarvslakt till kalvslakt. Det gör att produktiviteten i renskötseln är densamma, trots att de inte håller lika många djur på vinterbete som tidigare. I regeringens proposition till rennäringslagen 1971, beskrevs det att kalvslakt vore att föredra eftersom det inte kräver lika mycket vinterbetesmark. I dag är omkring 70 procent av slakten kalvslakt, vilket gynnas genom att det ges ett högre pristillägg per kilo slaktad kalv jämfört med till kilo slaktat vuxet djur. Mekaniseringen av renskötseln under 1970-talet har bidragit till att renarna kan spridas ut över större områden när betet minskat och betesområdena splittrats. Användning av skoter, kommunikationsradio, GPS-halsband och drönare gör det möjligt att övervaka större områden än tidigare. Ren-
46 R. Kløcker Larsen, K. Raitio, P. Sandström, A. Skarin, M. Stinnerbom, J. Wik-Karlsson, S. Sandström, C. Österlin & Y. Buhot. Kumulativa effekter av exploateringar på renskötseln: vad behöver göras inom tillståndsprocesser. (Naturvårdsverket, 2016), s. 27. https://www.naturvardsverket.se/globalassets/media/publikationer-pdf/6700/978-91-620- 6722-9.pdf (hämtad 2024-10-14); Skarin. Renar, renskötsel och vindkraft: vinter- och barmarksbete, s. 63–65. 47 B. Åhman, S. Rasmus, C. Risvoll, S. M. Eilertsen & H. Norberg. Large predators and their impact on reindeer husbandry. I T. Horstkotte, Ø. Holand, J. Kumpula & J. Moen. Reindeer Husbandry and Global Environmental Change: Pastoralism in Fennoscandia. (Routledge, 2022), s 118–127. 48 Uboni, Åhman & Moen. Can management buffer pasture loss and fragmentation for Sami reindeer herding in Sweden, s. 6–10. 49 Prop. 1971:51, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rennäringslag, 35 §. 50 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svenskforfattningssamling/forordning-1986:255-om-pristillagg-pa-renkott_sfs-1986-255. 51 Kløcker Larsen m.fl. Kumulativa effekter av exploateringar på renskötseln, s. 31.
skötseln trängs ihop till de områden där det finns bete och med ökat betestryck på dessa ytor.
Laven är som mest produktiv när den är minst tre centimeter hög. Vid Riksskogstaxeringens mätningar 2015–2016 i provytor inom renskötselområdet var lavens medelhöjd 3,95 centimeter, medan 27 procent av ytorna hade en tjocklek under tre centimeter. Det tyder på att en del av lavmarkerna är överutnyttjade som en konsekvens av att de minskar i omfattning.
Lagstiftning om skogsbrukets hänsyntill renskötseln
Den politik som förs när det gäller skogsbruk och renskötsel kommer till uttryck i olika typer av lagstiftning och i förarbeten till lagstiftningen. Lagstiftningen i skogsvårdslagen och rennäringslagen är mest relevant för relationen mellan skogsbruket och renskötseln. Vissa allmänna bestämmelser om skydd för den naturbetesbaserade renskötseln som en central del av samisk kultur och samers rätt att ha inflytande över Skogsstyrelsens verksamhet och beslut har också betydelse. De allmänna bestämmelserna grundar sig på Sveriges internationella åtaganden och ska därför tolkas och tillämpas i ljuset av internationell rätt. Även bestämmelserna i skogsvårdslagen om hänsyn till renskötseln ska, där det är möjligt, tolkas och tillämpas i enlighet med Sveriges internationella åtaganden gentemot samer som ett urfolk.
Skogsvårdslagen och rennäringslagen
Av skogsvårdslagens portalparagraf (1 §) framgår att skogen är en nationell tillgång som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Hänsyn ska också tas till andra allmänna intressen som renskötseln. Den
52
Axelsson-Linkowski m.fl. Shifting Strategies between Generations in Sami Reindeer Husbandry: s. 487; Uboni, Åhman & Moen. Can management buffer pasture loss and fragmentation for Sami reindeer herding in Sweden, s. 9. 53
J. Kumpula. Winter grazing of reindeer in woodland lichen pasture. Effect of lichen availability on the condition of reindeer. Small Ruminant Research. 39.2 (2001). DOI.org/10.1016/S0921-4488(00)00179-6; Skunke. Reindeer ecology and management in Sweden. 54
Uboni, Åhman & Moen. Can management buffer pasture loss and fragmentation for Sami reindeer herding in Sweden, s. 9. 55
Skogsvårdslag (1979:429), Rennäringslag (1971:437).
konkreta hänsyn som skogsbruket ska visa för renskötseln framgår av 31 § skogsvårdslagen. Den gäller både på renskötselns vinterbetesmark och åretruntmark. Regeln innebär att skogsbruket måste visa hänsyn för renskötselrätten som är samebyarnas civila juridiska rätt att bruka bl.a. betesresurserna i skogen. Renskötselrätten vilar på urminnes hävd och finns närmare beskriven i rennäringslagen. Bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen syftar också till att skydda renskötseln som ett allmänt intresse. Riksdagen har uttalat att det är av allmänt intresse att samer kan bedriva renskötsel som en central del av samisk kultur.
Bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen infördes 1993 efter att Högsta domstolen hade meddelat dom i Skattefjällsmålet. I målet klargjorde Högsta domstolen att renskötselrätten är en juridiskt skyddad bruksrätt till mark, med samma starka egendomsskydd som äganderätten. I förarbetena till bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen angavs därför att skogsmarken inom renskötselområdet brukades med stöd av två lika starkt skyddade rättigheter; renskötselrätten och äganderätten. Syftet med en ny bestämmelse var att varken pågående markanvändning för renskötsel eller skogsbruk skulle avsevärt försvåras. I hänsynsbestämmelsen anges därför att den som brukar skog ska visa ”den hänsyn som uppenbart påkallas.” Formuleringen avsågs signalera att den som brukar skog inte behöver visa så stor hänsyn att pågående markanvändning för skogsbruk avsevärt försvåras. Av bestämmelsen framgår däremot inte hur stor hänsyn som skogsägare måste visa för att samebyars pågående markanvändning för renskötsel inte ska avsevärt försvåras.
I samband med att hänsynsbestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen infördes skärptes också hänsynen för renskötseln inom åretruntmarkerna något genom förändringar i 30 § rennäringslagen (1971:437). I förarbetena till den bestämmelsen påpekas att vissa åtgärder i skogsbruket kan innebära att de naturliga förutsättningarna för att utöva renskötselrätten på en fastighet omintetgörs för en mycket lång tid framåt. Om snöfattiga vinterbetesland och lavrika hedar påverkas kan det leda till att pågående markanvändning för renskötsel avsevärt för-
56 Prop. 1990/91:3. Skogsbruket i fjällnära skogar, s. 52. 57 NJA 1981 s. 1. Skattefjällsmålet. 58 Prop. 1992/93:32. Samerna och samisk kultur m.m., s. 93, 98–100 och prop.1990/91:3. Skogsbruket i fjällnära skogar, s. 52–53. 59 I 30 § rennäringslagen anges att den som inom året-runt-markerna äger eller brukar mark där renskötsel bedrivs inte får vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln.
svåras. Det hänvisades till att 31 § skogsvårdslagen skulle skydda sådana områden från sådana skogsbruksåtgärder.
Hänsynen till den naturbetesbaserade renskötseln som ett allmänt intresse i skogsvårdslagen innebär att områden som har en avgörande betydelse för varaktig renskötsel i en viss sameby ska skyddas. Det kan gälla områden i skogen med lavförekomst, eftersom fortsatt tillgång till vinterbete är avgörande för att samebyarna ska kunna bedriva traditionell samisk naturbetesbaserad renskötsel.
I 31 § skogsvårdslagen anges vilken typ av hänsyn som skogsbruket ska visa. Det handlar om att anpassa hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning om det uppenbart påkallas med hänsyn till rennäringen. Vidare anges att det bör eftersträvas att berörd sameby har årlig tillgång till sammanhängande betesområden och till vegetation inom områden för samling, flyttning och rastning av renarna.
Skogsstyrelsen utfärdar allmänna råd för hur skogsvårdslagens olika bestämmelser ska tillämpas. I de allmänna råden till 31 § skogsvårdslagen nämns att koncentration av hyggen ska undvikas så att sammanhängande betesområden årligen finns tillgängliga för varje sameby. Vid föryngringsavverkning i hänglavsbärande skog ska trädsamlingar sparas inom och eller i anslutning till hygget som spridningskällor för hänglav. Vidare att den markberedning som behövs för att trygga återväxten av skog bör ske med minsta möjliga påverkan på marker med lavinslag. På marker där lavar täcker 10–25 procent av bottenskiktet bör markberedning påverka högst 40 procent av markytan. På marker där lavar täcker mer än 25 procent av bottenskiktet bör markberedning påverka högst 20 procent av markytan.
Av förarbetena till rennäringslagen framgår att den markägare som vidtar åtgärder som skadar renskötseln kan bli skadeståndsskyldig mot renägare. Det framgår dock inte av lagtexten, varken i rennäringslagen eller skogsvårdslagen.
60
Prop. 1992/93:32. Samerna och samisk kultur m.m., s. 99, 100 och 124 ff. 61
Prop. 1990/91:3. Skogsbruket i fjällnära skogar, s. 52. 62
Prop. 1992/93:32. Samerna och samisk kultur m.m., s. 98.
De allmänna bestämmelserna och internationell rätt
De allmänna bestämmelserna tar sikte på att skydda renskötselrätten, på samma sätt som andra juridiska rättigheter till mark. De ska också ge skydd för den naturbetesbaserade renskötseln i egenskap av att den är en central del av samisk kultur. Dessutom finns allmänna bestämmelser om att samer har rätt till inflytande innan myndigheter fattar beslut som berör dem. Inför beslut i ärenden av särskild betydelse har företrädare för det samiska folket rätt till konsultation.
Renskötselrätten skyddas enligt grundlagen som en juridisk bruksrätt till mark med samma egendomsskydd som äganderätten och servitutsrättigheter. Egendomsskyddet regleras i 2 kap.15 § regeringsformen och innebär att varken samebyar eller markägare kan tvingas avstå sina rättigheter till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad, utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.
Egendomsskyddet för renskötselrätten ligger bakom uttalandena i förarbetena till skogsvårdslagen om att skogsbruket ska visa hänsyn till renskötselrätten så att samebyarnas pågående markanvändning för naturbetesbaserad renskötsel inte avsevärt försvåras. Enligt internationell rätt har samer rätt till samma skydd för sin egendom, renskötselrätten, som andra personer har för sin egendom, exempelvis äganderätten.
Skyddet för den naturbetesbaserade renskötseln som en central del av den samiska kulturen, framgår av 1 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen och 4 § andra stycket lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk (minoritetslagen). Skyddet innebär att hänsynen till renskötseln som ett allmänt intresse i skogsvårdslagen 1 § ska tillämpas så att samebyarnas möjlighet att bevara sin renskötsel främjas som en central del av samisk kultur.
Högsta domstolen har slagit fast att grundlagsbestämmelsen ger uttryck för ett mål för all samhällelig verksamhet. Det får betydelse i rättstillämpning där det är fråga om att väga olika faktorer mot varandra. Samernas intresse av att kunna vidmakthålla sin kultur, däribland renskötseln, ska vid en sådan avvägning tillmätas särskild vikt. Det får betydelse för Skogsstyrelsens tillämpning av hänsynsbestäm-
63 Artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. 64 NJA 2020 s. 3 Girjasdomen.
melsen i 31 § skogsvårdslagen, en bestämmelse som innebär just en sådan avvägning av vilken hänsyn som skogsbruket ska visa för den naturbetesbaserade renskötseln. I sådana avvägningar ska Skogsstyrelsen därför lägga särskild vikt vid att samebyarna ska kunna fortsätta med sin naturbetesbaserade renskötsel.
Skyddet av den naturbetesbaserade renskötseln som en central del av samisk kultur vilar på Sveriges åtaganden enligt flera internationella konventioner. Som exempel kan nämnas artikel 5.1 i Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (ramkonventionen) och artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. För att samer ska kunna nå effektiv jämlikhet i fråga om att upprätthålla sin kultur, har staten åtagit sig att främja – vidta positiva åtgärder – för att göra det möjligt.
Samers rätt till inflytande över myndigheters verksamhet och beslut framgår av minoritetslagen och lagen (2022:66) om konsultation i frågor som rör det samiska folket (konsultationslagen). Rätten till inflytande enligt 5 § minoritetslagen innebär en rätt för samer att ha inflytande över frågor som berör dem i Skogsstyrelsens verksamhet. Samebyarna kan också ha rätt till inflytande i form av konsultation. Konsultation med Sametinget och samebyar ska ske innan Skogsstyrelsen fattar beslut i ärenden som kan få större betydelse för renskötseln. Exempel på sådana frågor är Skogsstyrelsens beslut om policys och allmänna råd som syftar till att skogsbruket ska visa hänsyn till renskötselrätten och den naturbetesbaserade renskötseln. Det gäller även beslut om hur tillsynsverksamheten ska utformas.
Enligt internationell rätt innebär samebyarnas rätt till inflytande att de ska kunna delta effektivt i beslut som berör dem och att deras behov ska avspeglas på ett adekvat sätt i de beslut som fattas. Eftersom samer är erkänt som ett urfolk ska svenska staten genom sina myndigheter genomföra konsultationer inför viktigare beslut och sträva efter att uppnå samers fria, informerade förhandssamtycke (FPIC).
65
Jämför artikel 4.2 i Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som den har kommit att tolkas. 66
Däremot gäller inte rätt till konsultation i enskilda tillsynsärenden, jfr 4 § punkt 5 konsultationslagen. 67
Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities. Fifth Opinion on Sweden. (Council of Europe, 2024), s. 224. https://rm.coe.int/5th-opsweden-en/1680ae851a (hämtad 2024-10-24). 68
Detta framgår bland annat av artikel 19 FN:s urfolksdeklaration.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att den lagstiftning som finns om relationen mellan skogsbruk och renskötsel syftar till att skydda renskötselrätten och att främja samers möjlighet att utöva sin naturbetesbaserade renskötsel som en central del av samisk kultur. Syftet med hänsynsbestämmelserna när de infördes i skogsvårdslagen 1993 var enligt lagens förarbeten att ge renskötselrätten ett starkare skydd och ge den samiska naturbetesbaserade renskötseln ett skydd från skogsbruksåtgärder som kunde skada den.
Skogsstyrelsen har en nyckelroll när det gäller att säkerställa att intentionerna bakom lagstiftningen, om skogsbrukets hänsyn till renskötselrätten och främjandet av den naturbetesbaserade renskötseln, förverkligas. Skogsstyrelsen har också ansvar för att samebyarna får möjlighet att ha ett effektivt inflytande över myndighetens verksamhet när den berör dem. Inför beslut i ärenden som kan få särskild betydelse för samebyarna ska Skogsstyrelsen genomföra konsultation med dem.
Skogsstyrelsens tillämpning av lagstiftningen
Skogsstyrelsens uppgift är att verka för att landets skogar sköts på ett sådant sätt att de skogspolitiska mål som beslutats av riksdagen kan uppnås. I uppgiften ingår att se till att skogsbruket visar hänsyn för renskötselrätten och den naturbetesbaserade renskötseln som en central del av samisk kultur. Skogsstyrelsen kan göra detta genom rådgivning, information och tillsyn över att skogsvårdslagen följs. Detta framgår av instruktionen för Skogsstyrelsen.
Rådgivning och information
Skogsstyrelsen antog 2022 en policy för skogsbruk-renskötsel. Syftet med den är att tydliggöra Skogsstyrelsens ställningstaganden om skogsbruk-renskötsel. I policyn konstaterar Skogsstyrelsen att renens naturbete är negativt påverkat. Skogsbruket anses vara en av flera orsaker bakom detta. Skogsstyrelsen ser ett ökat behov av att skogsbruket tar hänsyn och gör anpassningar gentemot renskötseln.
69 1 § förordningen (2009:1393) med instruktion för Skogsstyrelsen. 70 Skogsstyrelsens Policy – Skogsbruk-renskötsel. (2022-02-25). Diarienummer 2022/874.
Det gäller även myndighetens insatser inom rådgivning, kommunikation och tillsyn.
Några angelägna åtgärder är enligt Skogsstyrelsen att undvika plantering av främmande trädslag vid föryngring inom de särskilt viktiga områdena för renbete och flyttning. En annan åtgärd är att röja och gallra för ett glesare trädbestånd som ger ökat ljusinsläpp så att marklaven kan restaureras. Viktigt är också att förbättra framkomligheten för ren och renskötare inom och mellan betesområdena. Vidare rekommenderar Skogsstyrelsen att senarelägga avverkning i särskilt viktiga betes-, rastning- och förflyttningsområden. Renskötselns behov ska beaktas vid prioritering av områden som ingår i frivilliga avsättningar och anpassningar av skogsskötseln. Hyggesfritt skogsbruk kan, där det finns lämpliga förutsättningar, vara en bra metod som tar hänsyn till renskötseln.
Det är att märka att Skogsstyrelsen inte rekommenderar att skogsbruket ska visa generell hänsyn för den naturbetesbaserade renskötseln på mark där renskötsel bedrivs. Policyns rekommendationer gäller endast områden som är särskilt viktiga för renskötseln eller där det finns lämpliga skogliga förutsättningar. Det framgår inte hur den ska omsättas i praktiken till konkreta åtgärder i rådgivning och tillsyn.
Tillsyn av skogsägares hänsyn för renskötseln
Det skarpaste verktyget som Skogsstyrelsen har för att se till att skogsägare visar den hänsyn som 31 § skogsvårdslagen anger, är deras tillsynsverksamhet. Medborgarna ska kunna lita på att Skogsstyrelsen genomför tillsyn på ett effektivt och rättssäkert sätt. Tillsynen utförs som självständig granskning för att kontrollera om tillsynsobjekt uppfyller krav som följer av lagar och andra bindande föreskrifter. Den kan leda till beslut om anpassning av en åtgärd som en skogsägare har genomfört.
Skogsstyrelsen kan enligt 35 § meddela förelägganden och förbud om det behövs för att hänsyn ska visas mot renskötselrätten och renskötseln i skogsbruket. Myndigheten kan också förena förelägganden och förbud med vite. Om en skogsägare inte rättar sig efter ett
71
Skogsstyrelsen. Tillsyn. (2024); https://www.skogsstyrelsen.se/lag-och-tillsyn/tillsyn/ (hämtad 2024-10-18).
föreläggande kan Skogsstyrelsen besluta att åtgärden ska utföras på skogsägarens bekostnad. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte rättar sig efter ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som Skogsstyrelsen har meddelat för att 31 § ska följas, kan enligt 38 § dömas till böter eller fängelse.
Skogsstyrelsens tillsyn över att skogsbruket visar hänsyn gentemot renskötseln ska enligt vad som påpekats ovan inriktas på att samebyarnas renskötselrätt får ett lika starkt skydd som skogsägares äganderätt. Skogsstyrelsens tillsynsverksamhet ska också främja samebyarnas möjlighet att kunna fortsätta bedriva naturbetesbaserad renskötsel som en central del av samisk kultur.
Hittills har Skogsstyrelsens tillsyn över skogsbrukets hänsyn gentemot renskötseln varit passiv. Före 2015 förekom i stort sett ingen tillsyn alls. Under den senaste femårsperioden 2019–2023 har det förekommit totalt 85 tillsynsärenden, från en lägstanivå 2019 då sex tillsynsärenden genomfördes, och en högstanivå 2021 med 26 tillsynsärenden genomfördes. År 2023 sjönk antalet tillsynsärenden till elva. Flertalet är så kallade nollbeslut, som innebär att Skogsstyrelsen har bedömt att skogsbruket inte behövt visa renskötseln någon hänsyn. De besluten har visat sig omöjliga för samebyar att överklaga eftersom samebyarna inte har talerätt. Av de sammanlagt 85 tillsynsbeslut som har fattats under de senaste fem åren avser endast ett tiotal beslut om att skogsbruket ska visa hänsyn för marklavbete.
Under samma femårsperiod har tillsynen över om skogsbruket visar hänsyn för natur-och kulturmiljövården varit betydligt aktivare. Inom det området har det sammanlagt varit 576 tillsynsärenden under 2019–2023, med 75 ärenden 2019 för att 2021 nå en toppnivå på 147 ärenden och för 2023 har det varit 136 ärenden.
Antalet tillsynsärenden ska ställas i relation till antalet avverkningsanmälningar som görs inom renskötselområdet. De anmälningarna har ökat det senaste decenniet och 2020 gjordes det totalt 64 587 anmälningar. Ställer man antalet avverkningsanmälningar i relation till antalet tillsynsärenden så ligger tillsynen av att skogsbruket visar hänsyn för renskötseln på en mycket låg nivå.
Skogsstyrelsens handbok för handläggning av tillsynsärenden som rör skogsbruk-rennäring ger inte någon vägledning om hur myndighetens tillsyn av skogsbruket ska inriktas för att ge renskötselrätten
72 Kammarrätten i Sundsvall, dom 2022-03-17, mål nr 507-21. 73 Personlig kommunikation med tjänstepersoner på Skogsstyrelsen 2023–2024.
motsvarande skydd som för äganderätten. Det finns ingen precisering av vilken hänsyn som skogsbruket måste visa så att pågående markanvändning för naturbetesbaserad renskötsel inte avsevärt försvåras. Däremot har Skogsstyrelsen i handboken preciserat den grad av hänsyn (intrångsbegränsningen) som markägaren behöver visa för renskötseln så att pågående markanvändning för skogsbruk inte ska avsevärt försvåras, till maximalt tio procent av virkesvärdet.
I handboken anges att 31 § skogsvårdslagen om hänsyn för renskötseln inte överhuvudtaget bör tillämpas inom vinterbetesmarker i Härjedalen. Skälet är att Skogsstyrelsen hävdar att renskötselrätt inte gäller på någon vinterbetesmark i Härjedalen och hänvisar till det rättsläge som den statliga Gränsdragningskommissionen ansåg gällde 2006. Trots att Skogsstyrelsen i policyn skogsbruk-renskötsel anger att man följer rättsläget har man bortsett ifrån att rättsläget ändrats efter 2006 genom de vägledande domarna från Högsta domstolen i Nordmalingsdomen 2011 och Girjasdomen 2020. I dessa avgöranden har Högsta domstolen angett att bedömningen av om renskötselrätt gäller ska göras utifrån en friare bedömning än tidigare. Det har dock inte Skogsstyrelsen tagit hänsyn till i sin bedömning av att renskötselrätt inte gäller i någon del av Härjedalen.
Handboken ger inte heller vägledning i hur Skogsstyrelsen ska utöva tillsyn och väga skogsägares intresse av att vidta eller inte vidta vissa skogsbruksåtgärder mot samebyarnas intresse av att få behålla lavbetet i skogen. Högsta domstolens vägledning om att när olika faktorer ska vägas mot varandra i rättstillämpningen så ska särskild vikt läggs vid att samebyarna ska kunna utöva sin kultur inklusive renskötsel, nämns inte (jfr ovan).
74
Skogsstyrelsens handbok. Handläggning av ärenden som rör skogsbruk-rennäring. (2023-11-27). Diarienummer 2023/631. 75
Skogsstyrelsens handbok. Handläggning av ärenden som rör skogsbruk-rennäring. (2023-11-27). Diarienummer 2023/631, s. 8. 76
Jämför den bedömning som gjordes, men har ifrågasatts, i SOU 2006:14. Samernas sedvanemarker. 77
Skogsstyrelsens Policy – Skogsbruk-renskötsel. (2022-02-25). Diarienummer 2022/874, s. 2. 78
NJA 2011 s.109 Nordmalingsdomen; NJA 2020 s. 3 Girjasdomen.
Verksamhet för att stötta samråd mellan skogsbruk och renskötsel
Skogsstyrelsen har i uppdraget som sektorsmyndighet gjort vissa satsningar för att underlätta samverkan mellan skogsbruket och rennäringen. Syftet har varit att stötta samråd som enligt 20 § skogsvårdslagen ska hållas på renskötselns åretruntmark. Samråd med vissa större skogsbolag hålls också på vinterbetesmark som en del av frivillig certifiering av skog.
År 1971 bildades den statliga Centrala samrådsgruppen för rennäring och skogsbruk med representanter från båda parter. Gruppen har främst använts för kunskapsutbyte och har inte haft något formellt uppdrag kopplat till Skogsstyrelsens övriga arbete.
På initiativ av samebyar påbörjades 2000 arbetet med att ta fram Renbruksplaner tillsammans med Skogsstyrelsen och SLU, som ytterligare ett försök att finna lösningar och göra dialogen mellan renskötsel och skogsbruk mer jämbördig. Målet var att samebyarna skulle ta fram verktyg som skulle bygga vidare på skogssektorns skogsplaneringsverktyg och skogsbruksplan. Framtagandet av Renbruksplanen skulle följa de arbetssätt, kartmaterial och data som skogssektorn lagt fram under de samrådsmöten där renskötarna tidigare bara muntligt presenterat sina synpunkter och behov. Syftet var att ge samebyarna bättre förutsättningar att beskriva sin markanvändning för skogsbruket. År 2005 blev Skogsstyrelsen ansvarig myndighet för ett regeringsuppdrag som skulle stödja samebyarnas upprättande av Renbruksplaner. År 2016 tog Sametinget över verksamhetsansvaret. Arbetet med Renbruksplaner pågår och verktyget RenGIS spelar i dag ofta en central roll i dialogen mellan samebyarna och skogsbruket, och även i dialogen med andra markanvändare.
79 U. Roos, G. Lidestav, S. Sandström & P. Sandström. Samråd: an institutional arrangement in the context of forestry and reindeer husbandry in northern Sweden. International Forestry Review. 24:3 (2022). DOI.org/10.1505/146554822835941878. 80 P. Sandström, S. Sandström, U. Roos & E. Cronvall. Case study: Reindeer husbandry plans – ’Is this even monitoring? I C. H. Keskitalo, A. Allard & A. Brown (red.). Monitoring biodiversity – combining environmental and social data. (Taylor and Francis, 2023.) DOI.org/10.4324/9781003179245-17; P. Sandström. A toolbox for co-production of knowledge and improved land use dialogues: the perspective of reindeer husbandry. Doktorsavhandling. (Sveriges lantbruksuniversitet, 2015.) https://res.slu.se/id/publ/64872.
Skogsstyrelsens skyldigheter gentemot renskötseln
Skogsstyrelsens skyldighet att främja samebyarnas möjlighet att fortsätta med och utveckla sin naturbetesbaserade renskötsel som en central del av samisk kultur, framgår av grundlagen och minoritetslagen, men inte av skogsvårdslagen. Skyldigheten gäller dock Skogsstyrelsen som statlig myndighet.
I förarbetena till minoritetslagen står det att myndigheters skyldighet att ”främja” innebär att de är skyldiga att ta initiativ och vara aktiva i att främja minoriteternas kultur och att lyfta fram deras behov. Samebyarna har sedan lång tid tillbaka påpekat behovet av ett ökat skydd för lavbetet, som en nödvändig förutsättning för den naturbetesbaserade renskötsel som samer traditionellt bedriver. De har också lyft fram vad som behövs i skogsbruket för att lavbetet ska återväxa. Tillgången på lavbete ligger numera på en kritiskt låg nivå. Trots det har vi inte kunnat se att Skogsstyrelsen aktivt har lyft fram samebyarnas behov av åtgärder så att lavbetet ska kunna återväxa.
Skogsstyrelsens skyldighet att ge samebyarna inflytande över den verksamhet de bedriver ska tolkas och tillämpas i ljuset av artikel 15 i ramkonventionen. Det innebär att det inte är tillräckligt att enbart låta samebyar yttra sig över Skogsstyrelsens policydokument och riktlinjer för verksamheten. Skogsstyrelsen är också skyldig att ge samer ett betydande inflytande över de beslut som fattas och beslut ska till sitt innehåll på ett adekvat sätt spegla samers behov. När det gäller innehållet i policyn för skogsbruk och renskötsel har samebyarna genom Svenska Samers Riksförbund (SSR) fått yttra sig men det framgår inte att policyn på ett adekvat sätt tillgodoser samebyarnas behov av lavbete.
Sammanfattningsvis har inte Skogsstyrelsens tillämpning av lagstiftningen lett till att det syfte som funnits med lagstiftningen har uppfyllts. Skyddet för renskötselrätten har inte preciserats på motsvarande sätt som skyddet för äganderätten. Inte heller har Skogsstyrelsen i sin verksamhet aktivt lyft fram samebyarnas behov av lavbete så att möjligheten att behålla och utveckla den naturbetes-
81
Prop. 2008/09:158. Från erkännande till egenmakt – regeringens strategi för de nationella minoriteterna, s. 67 f. 82
Svenska samernas riksförbund. SSR:s Skogspolicy. (u.å.). https://www.sapmi.se/omssr/policydokument/skogspolicy/ (hämtad 2024-10-18). 83
Jämför Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities. Fifth Opinion on Sweden. (Council of Europe, 2024), s. 224. https://rm.coe.int/5th-op-sweden-en/1680ae851a (hämtad 2024-10-18).
baserade renskötseln som en central del av samisk kultur har främjats. Skogsstyrelsens tillsyn av om skogsbruket visat hänsyn för lavbetet har i stort sett inte genomförts innan 2015. Därefter har den varit passiv.
Det inflytande samebyarna har haft på Skogsstyrelsen har inte lett till att samernas behov av lavbete har tillgodosetts på ett adekvat sätt, varken i myndighetens rådgivnings- eller tillsynsverksamhet.
Rekommendationer och slutsatser
Konsekvenserna av den skogspolitik som förts över tid i Sverige är avsevärt försämrade förutsättningar för den samiska renskötselns vinterbetesmarker. Över tid har skogarna föryngrats och förtätats, och den totala skogsvolymen dubblerats. Det har bland annat inneburit en förlust av äldre skogar och en ökning i areal av contortatall som i sin tur resulterat i förlorat lavbete och försvårad framkomlighet mellan betesmarker. Processen har lett till att den naturbetesbaserade samiska renskötseln i dag är allvarligt hotad.
Minskningen av vinterbetesresurserna visar att skogsvårdslagstiftningen och övriga lagbestämmelser inte har lett till att skogsbruket visat tillräcklig respekt för renskötselrätten eller att samers möjlighet att behålla den naturbetesbaserade renskötseln har främjats. Reglerna har inte tillämpats i enlighet med det som förarbetena till lagen anger. Skogsstyrelsen, som ska se till att skogspolitiken förverkligas, har varken genom rådgivning eller tillsyn fått skogsbruket att visa nödvändig hänsyn. Myndigheten saknar en effektiv och tydlig plan för hur den ska uppfylla sin skyldighet att främja samers möjlighet att fortsätta sin naturbetesbaserade renskötsel som en central del av den samiska kulturen. Genom att ge samebyarna det inflytande de har rätt till skulle Skogsstyrelsen kunna upprätta en sådan plan i samarbete med dem.
Med konkreta råd och anvisningar om hur skogsbruk ska bedrivas ihop med en aktivare tillsyn kan Skogsstyrelsen bidra till att lavbetet återetableras. Det skulle överensstämma med innehållet i 31 § skogsvårdslagen som anger att skogsbruket ska eftersträva att en berörd sameby årligen har tillgång till sammanhängande betesområden. För att upprätthålla respekten för renskötselrätten borde Skogsstyrelsen också precisera det maximala intrång som samebyarna ska behöva tåla
innan nuvarande markanvändning för naturbetesbaserad renskötsel avsevärt försvåras. Skogsvårdslagen sätter en nedre gräns för hur gles en skog får vara för att säkerställa fiberproduktionen. Liknande gränser för att säkerställa lavproduktionen borde fastställas.
Exempel på åtgärder som skogsbruket kan vidta finns i Skogsstyrelsens policy om skogsbruk–renskötsel, men den behöver utvecklas, preciseras och appliceras så att tydligare krav ställs på skogsbruket.
Vi förespråkar ett gemensamt GIS-baserat system för att mäta hur hänsyn till renskötseln tas och hur möjligheten för samebyar att fortsätta med naturbetesbaserad renskötsel främjas. Systemet bör innehålla rekommendationer för vilka åtgärder som ska vidtas för att öka lavtillväxten. Åtgärdernaska genomföras och utvärderas av Skogsstyrelsen tillsammans med forskare och samebyar. Via systemet kan samebyn ange och beskriva önskvärda åtgärder, som sedan genomförs av ansvarigt skogsbolag. Genomförd åtgärd besiktigas och godkänns eller underkänns av berörd sameby. Systemet följs upp av Skogsstyrelsen, renskötare med stöd av forskare vilka granskar om åtgärden ligger inom ramen för skogsvårdslagens krav. Härigenom skulle man få information om hänsynsareal per sameby och det skulle ges möjlighet till uppföljning av hur hänsynsåtgärder gynnar lavens utveckling under beståndets hela omloppsperiod. Samebyarnas lagstadgade rätt till inflytande över myndigheters verksamhet skulle säkerställas.
Nödvändiga åtgärder för att främja lavarnas återetablering är: • Ökade och intensifierade röjningar och gallringar, speciellt på
magra tallmarker, för att säkerställa att bestånden hålls glesa under hela omloppstiden.
• Gallring i medelålders skogar med syfte att skapa gläntor som
bidrar till en variation i krontäckning och säkerställer ett ljusinsläpp ner till marken.
• Applicera selektiva avverkningsmetoder i stället för trakthygges-
bruk på strategiskt viktiga renbetesområden, exempelvis genom
skärmställning, plockhuggning och lavträdställning där träd läm-
nas kvar (evighetsträd) för att säkerställa hänglavsspridning och skapa variation i uppväxande bestånd.
• Skydda kvarvarande strategiskt viktiga hänglavsskogar genom
reservatsbildning och frivilliga avsättningar.
84
Se Föreskrifterna till 6 § skogsvårdslagen (1979:429).
• Avlägsna grenar och toppar (GROT) efter avverkning och gallring
på magra tallmarker. • Minimera markberedningen och använd naturlig föryngring på
magra tallmarker. • Ståndortsanpassa antalet planteringspunkter på magra tallmarker. • Accelerera avvecklingen av contortatall på statens marker. • Dokumentera förekomst av mark-och hänglavar för bättre pla-
neringen av skogsbruksåtgärder.
De åtgärder som vi beskrivit för att restaurera renbetesmarker är nödvändiga i förtätade ungskogar, eftersom de inte faller inom ramen för skogsbrukets ordinarie röjnings- eller gallringsmallar. Skogsstyrelsen delar årligen ut bidrag till skogsägare för vissa skötselåtgärder, som till exempel att främja biologisk mångfald eller andra i lagstiftningen nämnda allmänintressen. Bidrag för åtgärder som kan främja de ekosystem som renen är beroende av saknas. De skulle kunna vara en effektiv åtgärd för att få fler skogsägare att arbeta aktivt med utglesning av täta ungskogar.
Skogsstyrelsen behöver lyfta fram samebyarnas behov av lavbete mer aktivt i sin rådgivning. Exempelvis måste nya allmänna råd knutna till den 31 § utformas i samarbete med samebyarna så att deras behov av betet tillvaratas. De allmänna råd som gäller i dag kring markberedning motverkar samebyarnas behov av vinterbete eftersom de tillåter markberedning trots att den har avsevärd påverkan på förekomsten av lavar. Ny forskning visar att markberedning på endast några få procent av markytan räcker för att tillgodose en lyckad föryngring. Sådan forskning borde ligga till grund för nya allmänna råd.
Skogsstyrelsen måste också bedriva en aktivare tillsynsverksamhet så att lavbetet växer tillbaka. I en avverkningsanmälan på vinterbetesmark bör markägaren ange vilka hänsyn som kommer att visas för lavbetet, oavsett om avverkningen sker på åretruntmark eller vinterbetesmark. Ändrade produktionsmål för skogsbruket inom renskötselområdet skulle också kunna främja samebyarnas möjlighet att fortsätt med den naturbetesbaserade renskötseln. Ny forsk-
85 Ersson m.fl., Forest management in northern Fennoscandia.
ning visar även här att avsevärda förbättringar i hänsynen till renskötseln går att genomföra utan stora ekonomiska uppoffringar.
Syftet med nu gällande lag är att hänsyn ska visas mot betesresursen. Det framgår av förarbetena till lagen. Skogsstyrelsen skulle därför redan nu kunna genomföra de åtgärder vi föreslagit så att lavbetet får skydd och kan återväxa.
En ännu tydligare markering av att ökad hänsyn krävs skulle åstadkommas om skogsvårdslagen ändras så att skogsbrukets skyldighet att respektera renskötselrätten förtydligas. Det kan ske genom att bestämmelsen i 31 § skogsvårdslagen ändras så att det blir tydligt att skogsbruk inte får bedrivas så att pågående markanvändning för renskötsel avsevärt försvåras. Det bör också framgå av lagtexten att den som skadar renbetet kan bli skadeståndsskyldig. Det behövs även en regel om att såväl samebyar som markägare, som anser att deras rättigheter att bruka skogsmarken har inskränkts för mycket kan få detta prövat i domstol. Skogsstyrelsen uppgift att främja samebyarnas möjlighet att fortsätta med den naturbetesbaserade renskötseln som en central del av samisk kultur behöver framgå direkt av skogsvårdslagen.
Staten genom Sveaskog AB och Fastighetsverket spelar en viktig roll som föregångare i fråga om dessa åtgärder. Sveaskog AB:s markinnehav innefattar 50 procent av de lavrikaste markerna i renskötselområdet. Som statligt bolag har Sveaskog AB särskilda åtaganden gentemot urfolk när det gäller deras traditionella brukande av mark, i enlighet med statens ägarpolicy och internationella principer och riktlinjer som är väsentliga för bolag med statligt ägande. Där ingår de tio principerna i FN:s Global Compact och FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Fastighetsverket har i egenskap av statlig myndighet en skyldighet att vidta positiva åtgär-
86
J. Eggers, U. Roos, T. Lind & P. Sandström. Adapted forest management to improve the potential for reindeer husbandry in Northern Sweden. Ambio. 53:1 (2024). DOI.org/10.1007/s13280-023-01903-7. 87
Regeringskansliet. Statens ägarpolicy och principer för bolag med statligt ägande 2020. (2020.) https://www.regeringen.se/rapporter/2020/03/statens-agarpolicy-och-principer-for-bolagmed-statligt-agande-2020. 88
Global Compact Network Sweden. De tio principerna i FN:s Global compact. https://globalcompact.se/om-un-global-compact/de-10-principerna/ (hämtad 2024-10-18); United Nations Human Rights Office of the High Commissioner. Guiding principles on business and human rights: implementing the United Nations ”Protect, Respect and Remedy” framework. (2011). Princip 17 & 18. https://www.ohchr.org/Documents/Publications/GuidingPrinciplesBusinessHR_EN.pdf.
der så att samebyarnas möjlighet att bedriva naturbetesbaserad renskötsel som en central del av samisk kultur främjas.
Lavbetet behöver skyddas och få möjlighet att återväxa. Det är nödvändigt för att bibehålla den traditionella, naturbetesbaserade renskötseln. Skogsstyrelsen har i sin policy om skogsbruk och renskötsel identifierat att skogsbruket behöver öka sin hänsyn och anpassningar gentemot renskötseln. Skogsstyrelsens rådgivning, kommunikation och tillsyn bör öka. De åtgärder som vi lagt fram ryms inom syftet med hänsynsbestämmelserna i skogsvårdslagen och skyldigheten att främja samers möjlighet att bedriva naturbetesbaserad renskötsel som en central del av samisk kultur. Morgondagens skogsbruksmetoder kan både möta produktionsmål och gynna renens betesresurser.
Referenser
Offentligt tryck
Prop. 1971:51. Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rennärings-
lag, m.m. given Stockholms slott den 26 februari 1971. Prop. 1990/91:3. Skogsbruket i fjällnära skogar. Prop. 1992/93:32. Samerna och samisk kultur m.m. Prop. 2008/09:158. Från erkännande till egenmakt – regeringens
strategi för de nationella minoriteterna. SOU 2006:14. Samernas sedvanemarker.
Domstolsmaterial
NJA 1981 s. 1 Skattefjällsmålet NJA 2011 s. 109 Nordmalingsdomen NJA 2020 s. 3 Girjasdomen Kammarrätten i Sundsvall, dom 2022-03-17, mål nr 507-21.
Internet och media
Global Compact Network Sweden. De tio principerna i FN:s Global
compact. https://globalcompact.se/om-un-global-compact/de-
10-principerna/ (hämtad 2024-10-18).
Skogsstyrelsen. Tillsyn. (2024); https://www.skogsstyrelsen.se/lag-
och-tillsyn/tillsyn/ (hämtad 2024-10-18). Svenska samernas riksförbund. SSR:s Skogspolicy. (u.å.).
https://www.sapmi.se/om-ssr/policydokument/skogspolicy/ (hämtad 2024-10-18).
Litteratur
Advisory Committee on the Framework Convention for the Protec-
tion of National Minorities. Fifth Opinion on Sweden. (Council
of Europe, 2024), s. 224. https://rm.coe.int/5th-op-swedenen/1680ae851a (hämtad 2024-10-24).
Axelsson-Linkowski, W., Fjellström A.-M., Sandström C., Westin,
A., Östlund, L. & Moen, J. Shifting Strategies between Generations in Sami Reindeer Husbandry: the Challenges of Maintaining
Traditions while Adapting to a Changing Context. Human Ecology.
48:4 (2020): s. 481–490. DOI.org/10.1007/s10745-020-00171-3. Berg, A., Östlund, L., Moen, J. & Olofsson, J. A century of logging
and forestry in a reindeer herding area in northern Sweden. Forest Ecology and Management. 256:5 (2008), s. 1009–1020. DOI.org/10.1016/j.foreco.2008.06.003.
Björklund, J. From the Gulf of Bothnia to the White Sea: Swedish
direct investments in the sawmill industry of Tsarist Russia. Scandinavian Economic History Review. 32:1 (1984): s. 17–41. DOI.org/10.1080/03585522.1984.10408021.
Brännström, M. Skogsbruk och renskötsel på samma mark: En rätts-
vetenskaplig studie av äganderätten och renskötselrätten, Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2017.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-133884. Colman, J. E., Pedersen, C., Hjermann, D. Ø., Holand, Ø., Moe, S.
R. & Reimers, E. Do wild reindeer exhibit grazing compensation
during insect harassment? Journal of Wildlife Management. 67 (2003), s. 11–19. DOI.org/10.2307/3803056.
Dettki, H. & Esseen, P.-A. Epiphytic macrolichens in managed and
natural forest landscapes: a comparison at two spatial scales. Eco-
graphy. 21:6 (1998): s. 613–624. DOI.org/10.1111/j.1600-0587.1998.tb00554.x.
Eggers, J., Roos, U., Lind, T. & Sandström, P. Adapted forest manage-
ment to improve the potential for reindeer husbandry in Northern
Sweden. Ambio. 53:1 (2024): s. 46–62, DOI.org/10.1007/s13280-023-01903-7.
Ersson, B. T., Hansson, L., Manner, J., Sandström, P., & Sonesson,
J. Forest management in northern Fennoscandia: the need for solutions that mitigate conflicts during forest regeneration and increase the use of continuous cover forestry. Silva Fennica. 57:3 (2023): s. 1–11. DOI.org/10.14214/sf.23053.
Esseen, P.-A., Ehnström, B., Ericson, L. & Sjöberg, K. Boreal Forests.
Ecological Bulletins. 46 (1997), s. 16–47.
Forbes, B., Kumpula, T., Meschtyb, N., Laptander, R., Macias-
Fauria, M., Zetterberg, P., Verdonen, M., Skarin, A., Kim, K.-Y.,
Boisvert, L., Stroeve, J. & Bartsch, A. Sea ice, rain-on-snow and
tundra reindeer nomadism in Arctic Russia. Biology Letters. 12:11 (2016): s. 1–5. DOI.org/10.1098/rsbl.2016.0466.
Holand, O., Horstkotte, T., Kumpula, J. & Moen, J. Reindeer
pastoralism in Fennoscandia. I Horstkotte, T., Holand, Ø.,
Kumpula, J., & Moen, J. (red.). Reindeer Husbandry and Global
Environmental Change: Pastoralism in Fennoscandia. (Routledge, 2022), s. 7–47.
Horstkotte, T., Moen, J., Lämås, T. & Helle, T. The Legacy of
Logging – Estimating Arboreal Lichen Occurrence in a Boreal
Multiple-Use Landscape on a Two Century Scale. PLOS ONE.
6:12 (2011): s. 1–11. DOI.org/10.1371/journal.pone.0028779. Horstkotte, T. & Roturier, S. Does forest stand structure impact
the dynamics of snow on winter grazing grounds of reindeer
(Rangifer t. tarandus)? Forest Ecology and Management. 291
(2013): s. 162–171. DOI.org/10.1016/j.foreco.2012.10.044.
Horstkotte, T. & Moen, J. Successional pathways of terrestrial
lichens in changing Swedish boreal forests. Forest Ecology and Management. 453 (2019): 117572. DOI.org/10.1016/j.foreco.2019.117572.
Horstkotte, T., Lépy, É. & Risvoll, C. Stödutfodring i renskötseln –
resultat från en workshop mellan renskötare och forskare från Norge,
Sverige och Finland. (Umeå universitet, 2020.)
https://clinf.org/wpcontent/uploads/2021/01/25166_Rapporten_sv.pdf.
Horstkotte, T., Sandström, P., Neumann, W., Skarin, A., Adler, S.,
Roos, U. & Sjögren, J. Semi-domesticated reindeer avoid winter
habitats with exotic tree species Pinus contorta. Forest Ecology and Management. 540 (2023): 121062, DOI.org/10.1016/j.foreco.2023.121062.
Jonsson Čabrajič, A., Moen, J. & Palmqvist, K. Predicting growth
of mat-forming lichens on a landscape scale – comparing models
with different complexities. Ecography. 33:5 (2010): s. 949–960.
DOI.org/10.1111%2Fj.1600-0587.2009.06079.x.
Kivinen, S., Moen, J., Berg, A. & Eriksson, A. Effects of Modern
Forest Management on Winter Grazing Resources for Reindeer
in Sweden. Ambio. 39 (2010): s. 269–278. DOI.org/10.1007/s13280-010-0044-1.
Kivinen, S., Berg, A., Moen, J., Ostlund, L. & Olofsson, J. Forest
Fragmentation and Landscape Transformation in a Reindeer
Husbandry Area in Sweden. Environmental Management. 49:2
(2012): s. 295–304. DOI.org/10.1007/s00267-011-9788-z.
Klein, D. R. Ecology of Deer Range in Alaska. Ecological Monographs.
35:3 (1965): s. 259–284. DOI.org/10.2307/1942139. Kløcker Larsen, R., Raitio, K., Sandström, P., Skarin, A.,
Stinnerbom, M., Wik-Karlsson, J., Sandström, S., Österlin, C. &
Buhot, Y. Kumulativa effekter av exploateringar på renskötseln: vad
behöver göras inom tillståndsprocesser. (Naturvårdsverket, 2016.)
https://www.naturvardsverket.se/globalassets/media/publikatio
ner-pdf/6700/978-91-620-6722-9.pdf (hämtad 2024-10-14). Kløcker Larsen, R., Skarin, A., Stinnerbom, M., Vannar, J., Alam, M.,
Kuhmunen, M., Lawrence, R., Nygård, J., Raitio, K., Sandström, P.,
Sandström, S., Stinnerbom, J., Wik-Karlsson, J. & Österlin, C.
Omtvistade landskap: Navigering mellan konkurrerande mark-
användning och kumulativa effekter. (Naturvårdsverket, 2020.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Anaturva rdsverket%3Adiva-8492.
Kumpula, J. Winter grazing of reindeer in woodland lichen pasture.
Effect of lichen availability on the condition of reindeer. Small Ruminant Research. 39.2 (2001): s. 121–130. DOI.org/10.1016/S0921-4488(00)00179-6.
Nilsson, C., Engelmark, O., Cory, J., Forsslund, A. & Carlborg, E.
Differences in litter cover and understory flora between stands of introduced lodgepole pine and native Scots pine in Sweden. Forest Ecology and Management. 255:5-6 (2008): s. 1900–1905. DOI.org/10.1016/j.foreco.2007.12.012.
Rautiainen, H. Effects of winter-feeding on reindeer’s future ability to
utilize natural pastures. Doktorsavhandling. (Sveriges lantbruksuniversitet, 2024). DOI.org/10.54612/a.4or342iga5.
Regeringskansliet. Statens ägarpolicy och principer för bolag med statligt
ägande 2020. (2020.)
https://www.regeringen.se/rapporter/2020/03/statens-agarpolicy-
och-principer-for-bolag-med-statligt-agande-2020. Roos, U., Lidestav, G., Sandström, S. & Sandström, P. Samråd: an
institutional arrangement in the context of forestry and reindeer
husbandry in northern Sweden. International Forestry Review. 24:3 (2022): s. 441–457, DOI.org/10.1505/146554822835941878.
Roturier, S. & Roué, M. Of forest, snow and lichen: Sámi reindeer
herders’ knowledge of winter pastures in northern Sweden. Forest Ecology and Management. 258 (2009): s. 1960–1967. DOI.org/10.1016/j.foreco.2009.07.045.
Sandström, C. & Widmark, C. Stakeholders’ perceptions of consulta-
tions as tools for co-management – A case study of the forestry and reindeer herding sectors in northern Sweden. Forest Policy and Economics. 10:1 (2007): s. 25–35. DOI.org/10.1016/j.forpol.2007.02.001.
Sandström, P. A toolbox for co-production of knowledge and improved
land use dialogues: the perspective of reindeer husbandry. Doktors-
avhandling. (Sveriges lantbruksuniversitet, 2015.) https://res.slu.se/id/publ/64872.
Sandström, P., Cory, N., Svensson, J., Hedenås, H., Jougda, L. &
Borchert, N. On the decline of ground lichen forests in the Swedish
boreal landscape: Implications for reindeer husbandry and sustain-
able forest management. Ambio. 45 (2016), s. 415–429. DOI.org/10.1007/s13280-015-0759-0.
Sandström, P., Sandström, S., Roos U. & Cronvall E. Case study: Rein-
deer husbandry plans – ’Is this even monitoring? I Keskitalo, C. H.,
Allard, A. & Brown, A. (red.). Monitoring biodiversity – combining
environmental and social data. (Taylor and Francis, 2023), s. 333–348. DOI.org/10.4324/9781003179245-17.
Serreze, M., Gustafson, J., Barrett, A., Druckenmiller, M., Fox, S.,
Voveris, J., Stroeve, J., Sheffield, B., Forbes, B., Rasmus, S.,
Laptander, R., Brook, M., Brubaker, M., Temte, J., McCrystall, M.
& Bartsch, A. Arctic rain on snow events: bridging observations
to understand environmental and livelihood impacts. Environ-
mental Research Letters. 16:10 (2021): 105009. DOI.org/10.1088/1748-9326/ac269b.
Skarin, A., Sandström, P., Brandão Niebuhr, B., Alam, M. & Adler, S.
Renar, renskötsel och vindkraft: vinter- och barmarksbete. (Natur-
vårdsverket, 2021.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Anaturvards
verket%3Adiva-10192. Skarin, A., Kumpula, J., Tveraa, T. & Åhman, B. Reindeer behavioural
ecology and use of pastures in pastoral livelihoods. I Horstkotte,
T., Holand, Ø., Kumpula, J. & Moen, J. (red.). Reindeer Husbandry
and Global Environmental Change: Pastoralism in Fennoscandia.
(Routledge, 2022), s. 63–75. Skunke, F. Reindeer ecology and management in Sweden. Biological
Papers of the University of Alaska. 8 (1969.)
http://hdl.handle.net/11122/1430.
Strengbom, J., Hedwall, P. O., Gustafsson, L., Brunet, M., Lindbladh
M. & Axelsson, A. L. Half a century of multiple anthropogenic
stressors has altered northern forest understory plant communi-
ties. 5th European Congress of Conservation Biology. (2018.) DOI.org/10.17011/conference/eccb2018/107838.
Svenska kyrkan. Kyrkan och skogen. Ansvar, handling och hopp. (2024).
https://www.svenskakyrkan.se/filer/1374643/SKU%202024%2 02%20Kyrkan%20och%20skogen%20%E2%80%93%20ansvar, %20handling%20och%20hopp.pdf.
Uboni, A., Åhman, B. & Moen, J. Can management buffer pasture
loss and fragmentation for Sami reindeer herding in Sweden? Pastoralism. 10:1 (2020): s. 1–13. DOI.org/10.1186/s13570-020-00177-y.
United Nations Human Rights Office of the High Commissioner.
Guiding principles on business and human rights: implementing the United Nations ”Protect, Respect and Remedy” framework. (2011). Princip 17 & 18.
https://www.ohchr.org/Documents/Publications/GuidingPrinciples
BusinessHR_EN.pdf. Weladji, R., Holand, Ø. & Almøy, T. Use of climatic data to assess
the effect of insect harassment on the autumn weight of reindeer
(Rangifer tarandus) calves. Journal of Zoology. 260 (2003): s. 79–85.
DOI.org/10.1017/S0952836903003510. Åhman, B., Rasmus, S., Risvoll, C., Eilertsen, S. M. & Norberg, H.
Large predators and their impact on reindeer husbandry.
I Horstkotte, T., Holand, Ø., Kumpula, J. & Moen, J. Reindeer
Husbandry and Global Environmental Change: Pastoralism in
Fennoscandia, (Routledge, 2022), s. 118–130.
Åhman, B. & White, R. G. Rangifer Diet and Nutritional Needs.
I Tryland, M. & Kutz, S. Reindeer and Caribou Health and Disease,
(CRC Press, 2018), s. 107–134. Östlund, L., Zackrisson O. & Axelsson A.-L. The history and trans-
formation of a Scandinavian boreal forest landscape since the
th 19 century. Canadian Journal of Forest Research. 27:8 (1997): s. 1198–1206. DOI.org/10.1139/x97-070.
Brister i det rättsliga skyddet för samiska markrättigheter
Malin Brännström och Christina Allard
Inledning
Den samiska användningen av mark och vatten har länge påverkats negativt av järnvägar, vattenkraftsutbyggnad och vattenregleringar, skogsbruk, vägar, gruvor, tätortsutbyggnad och liknande exploateringar. Sådana historiska förändringar har skett i stort sett utan att berörda samer har haft möjlighet att påverka utvecklingen. Samiska markrättigheter har inte beaktats i lagstiftningen. De renskötande samerna var dessutom underordnade det så kallade lappväsendet och lappfogdar förde deras talan ända fram till 1971. Sedan 1900-talets början har det förts en samisk mobilisering och rättskamp för att uppnå ett större erkännande och inflytande över hur markerna nyttjas.
Den första renbeteslagen infördes 1886, främst för att reglera konflikterna med den jordbrukande befolkningen. Då uttalades i lagstiftningsarbetet att samerna hade sedvanerätt till markerna och att denna rätt skulle skyddas. Under början av 1900-talet förändrades synen på den samiska markanvändningen som ansågs grundad direkt i lagstift-
1 P. Lantto. Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885–1971. (Umeå universitet, 2012.) 2 P. Lantto. Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige
1900–1950. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2000.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-50562. 3 SFS 1886:38. 4 Utlåtande särskilda utskottet 1886 nr 1. I anledning af Kongl. Maj:ts till utskottet remitterade nådiga proposition med förslag till lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, samt till lag angående renmärken, s. 18; Prop. 1886:2. Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag angående de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag angående renmärken, s. 34.
Brister i det rättsliga skyddet för samiska markrättigheter
ningen, det så kallade Lapprivilegiet. Därmed kunde staten förändra samernas markanvändning genom lagändringar och myndighetsbeslut. Synsättet om Lapprivilegiet var dominerande under stora delar av 1900-talet och är utgångspunkt för dagens rennäringslag (RNL) från
1971. Rättigheter och anspråk från de så kallade icke-renskötande samerna har aldrig utretts grundligt av svenska staten. De bestämmelser som finns om markanvändning rör endast samisk renskötsel. En ytterligare komplicerande faktor är bristen på rättsvetenskaplig forskning som skulle kunna klargöra och utreda oklara rättsfrågor. Den första rättsvetenskapliga avhandlingen på området kom för
knappt 20 år sedan. Även om rättsliga frågor kring samer och samiska markrättigheter är århundraden gamla, är samerätten som rättsområde
ungt. De senaste två decennierna har flera avhandlingar och annan
Till exempel prop. 1928:43. Med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m., s. 54. Renskötselrätten sågs som en sorts näringsrätt som inte hade samma skydd som äganderätten. SOU 2006:14. Samernas sedvanemarker, s. 387. SFS 1971:437. Rennäringslag. Prop. 1971:51. Med förslag till rennäringslag. Skattefjällsmålet pågick under utredningen, se vidare nedan. Se även prop. 1992/93:32. Om samerna och samisk kultur m.m., s. 88–91. C. Allard. Two Sides of the Coin – Rights and Duties: The Interface between Environmental Law and Saami Law Based on a Comparison with Aoteoaroa/New Zealand and Canada. Doktorsavhandling. (Luleå tekniska universitet, 2006.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Altu%3Adiva-26327. År 1994 utkom en rättshistorisk avhandling från Finland som rör områden på svensk sida, se K. Korpijaakko- Labba. Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland – En rättshistorisk utredning av markanvändningsförhållanden och -rättigheter i Västerbottens lappmark före mitten av 1700-talet. (Juristförbundets förlag, 1994.) Den första juridiska framställningen om renskötsel var Cramér & Prawitz. Studier i renbeteslagstiftning (Norstedts, 1970). B. Bengtsson. Samerätt – en översikt. (Norstedts Juridik, 2004) är ett centralt bidrag som tydliggjorde rättsområdet samerätt (boken är i vissa delar inaktuell). Utvecklingen av samerätten kommenteras av E.-M. Svensson. Sami Legal Scholarship: The Making of a Knowledge Field. I C. Allard & S. Funderud Skogvang (red.). Indigenous Rights
in Scandinavia – Autonomous Sami Law. (Ashgate, 2015.)
forskning klargjort vissa rättsfrågor. Det finns dock fortfarande ett stort behov av rättsvetenskaplig forskning.
Syftet med kapitlet är att utifrån nuvarande forskningsläge beskriva den rättsutveckling som skett över tid vad gäller samiska markrättigheter i den svenska delen av Sápmi, främst i förhållande till samebyns och dess medlemmars markrättigheter. Syftet är även att kortfattat beskriva de kunskapsluckor som finns. Det är därmed en översikt som presenteras och inte en självständig rättsvetenskaplig analys. Rättshistoria, grundlagsfrågor, folkrätt och frågor om ersättning nämns kortfattat eftersom utrymmet är mycket begränsat. Andra aspekter berörs inte alls, exempelvis kommunal planläggning och rättspraxis från mark- och miljödomstolarna.
Metodologiskt utgår översikten från en traditionell juridisk metod. Den baseras på den lagstiftning och rättspraxis som finns inom samerätten, de förarbetsuttalanden som gjorts när lagstiftningen antogs och den rättsvetenskapliga litteraturen. Framför allt redovisas prejudikat som utvecklat förståelsen för de samiska markrättigheternas innebörd. Vi har valt att bortse från förarbetsuttalanden som har blivit överspelade genom en sådan rättsutveckling. Detta avspeglar juridikens centrala roll i brist på politisk handlingskraft att förändra rådande regler.
Inledningsvis beskrivs skillnaden mellan samerätten som en del av det svenska rättssystemet och den samiska rätten som en del av ett samiskt normsystem. Därefter beskrivs hur samiska markrättigheter erkänts och utvecklats genom domstolsavgöranden. Här synliggörs även det oklara rättsläget för samer som inte är samebymed-
9 Doktorsavhandlingar: C. Allard. Two Sides of the Coin, E. Torp. Renskötselrätten och rätten till naturresurser – Om rättslig reglering av mark- och resursanvändningen på renbetesmarken i
Sverige. Doktorsavhandling. (Tromsö universitet, 2008.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Amiun%3Adiva-7661. M. Åhrén. The Saami Traditional Dress & Beauty Pageants: Indigenous Peoples’ Rights of Ownership and Selfdetermination over Their Cultures. Doktorsavhandling. (Tromsö universitet, 2010.) N-J. Päiviö. Från skattemannarätt till nyttjanderätt. En rättshistorisk studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet av 1500-talet till 1886 års renbeteslag. Doktorsavhandling. (Uppsala universitet, 2011.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Auu%3Adiva-158410. M. Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark – En rättsvetenskaplig analys av äganderätten och renskötselrätten. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2017.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-133884. K. Labba. Renskötselns interna organisering. Doktorsavhandling. (Tromsö Universitet, 2018.) 10
Se E. Torp. Samerättslig forskning i Sverige – Pågående forskning och framtida utmaningar. I P. Sköld (red.). Människor i Norr – Samisk forskning på nya vägar. (Umeå universitet, 2008.) C. Allard. Samerätten – ett besvärligt rättsområde. I S. Blomstrand, M. Carlsson, D. Mattsson, A. Skarhed & S. Unger. (red.). Bertil Bengtsson 90 år. (Jure, 2016), s. 11–12 med referenser. 11
J. Kleineman. Rättsdogmatisk metod. I M. Zamboni & M. Nääv. Juridisk metodlära. 2. uppl. (Studentlitteratur, 2018.)
lemmar. Sedan beskrivs hur det folkrättsliga och konstitutionella skyddet för de samiska markrättigheterna fått en allt större betydelse genom rättspraxis, samtidigt som det finns brister i det folkrättsliga skyddet utifrån de åtaganden Sverige har vad gäller samerna.
Efter det ligger fokus på att det saknas adekvat skydd för renskötseln i lagstiftningen som reglerar markanvändning och utvinning av naturresurser. Lagstiftningen skyddar inte de samiska markrättigheterna som rättigheter av privaträttslig karaktär, utan det är rennäringen som skyddas som ett allmänt intresse och som ska vägas mot andra allmänna intressen, till exempel mineralutvinning och virkesproduktion. Det utgör ett svagt skydd för samisk renskötsel. Kapitlet avrundas med korta slutsatser och några övergripande rekommendationer. De områden där det finns behov av forskning redovisas löpande.
Skillnaden mellan samerätt och samisk rätt
Samerätt är ett rättsområde inom den svenska rätten som rör många olika typer av frågor, exempelvis kultur, språk, utbildning, hälsovård och markanvändning. Samerätten går ofta på tvärs med indelningen i mer traditionella rättsområden. Både offentligrättsliga och privaträttsliga problemställningar är aktuella, samtidigt som exempelvis rättshistoriska, fastighetsrättsliga, konstitutionella, folkrättsliga, och miljörättsliga regler måste beaktas.
Samisk rätt är de sedvanor och rättsuppfattningar som finns inom det samiska samhället. Samiska normsystem grundar sig i den markanvändning, de värderingar och förhållningssätt som finns i den samiska kulturen. Rättskällorna skiljer sig från den svenska rättsordningen eftersom den samiska kulturen länge var muntlig. Därmed finns inte några skrivna regler som beskriver innehållet i samisk rätt. I stället är sedvanan och sedvanerätten (oskriven rätt) viktiga. För att bestämma innebörden av samisk rätt måste man använda källor som lokala handlingsmönster, men även berättelser och jojkar. Samerätt och samisk rätt överlappar varandra.
I Sverige har den rättsvetenskapliga forskningen framför allt ägnat sig åt samerätten, medan den samiska rätten bara i begränsad mån
12 S. Funderud Skogvang. Samerett. 4. uppl. (Universitetsforlaget, 2023), s. 26. 13 Funderud Skogvang. Samerett, s. 26. C. Allard. Renskötselrätt i nordisk belysning. (Makadam, 2015) s. 163–167. 14 Funderud Skogvang. Samerett, s. 58–59.
Brister i det rättsliga skyddet för samiska markrättigheter
uppmärksammats. Situationen är annorlunda i Norge där samisk rätt
diskuterats längre. Även i andra länder har kartläggning av urfolks
normsystem pågått, bland annat i Kanada. Högsta domstolen har i Girjasdomen, som beskrivs nedan, uttalat att samiska sedvanor ska
beaktas i tvister om markrättigheter. Det visar på ett tydligt forsk-
ningsbehov vad gäller samisk rätt.
Erkännande av samiska markrättigheter genom domstolsavgöranden
Introduktion – en tillbakablick
För att förstå samerättsliga frågor är historiska och rättshistoriska
förhållanden viktiga. En förklaring till dagens komplexa rättsläge är att statens syn på grunderna för samisk markanvändning har varierat över tid. Det första rättsliga dokument som reglerade samiska förhållanden var Lappkodicillen, en bilaga till gränstraktatet 1751
mellan Danmark-Norge och Sverige. Den slår fast att samer har rätt att fortsätta att flytta med sina renar ”efter gammal sedvana” trots nationsgränsen. Länge respekterades den samiska fördelningen av marken och resurserna, och samer ansågs vara innehavare av skatte-
Se dock P.-M. Utsi. Traditionell kunskap och sedvänjor inom den samiska kulturen – relaterat till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald. (Centrum för biologisk mångfald & Sametinget, 2007.) E. Torp. Betydelsen av samiska traditioner i svensk rätt. Arctic Review on Law and Politics. 2:1 (2011). DOI.org/10.23865/arctic.v2.20. K. Labba. Sámi Law: A Methodological Approach. Arctic Review on Law and Politics. 11 (2020). http://dx.DOI.org/10.23865/arctic.v11.2431. K. Labba. The characteristics and legal status of Sámi legal tradition and law. I S. Valkonen, Á. Aikio, S. Alakorva & S.-M. Magga. (red.).
The Sámi World. (Routledge, 2022.)
Till exempel E. Solem. Lappiske rettsstudier. (Universitetsforlaget, 1970.) NOU 2001:34. Samiske sedvaner og rettsoppfattninger.
Till exempel J. Borrows. Drawing out law: A spirit’s guide. (University of Toronto Press, 2010.)
NJA 2020 s. 3, 130–131.
Allard. Samerätten – ett besvärligt rättsområde, s. 14. Labba. Sámi Law: A Methodological Approach, s. 215.
Till exempel K. Korpijaakko-Labba. Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland, M. Bäärnhielm. Vem äger Lappland? Svensk Juristtidning. 10 (2000). https://svjt.se/svjt/2000/966. L. Lundmark. ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm” – Svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv. (Norrlands universitetsförlag, 2002.) L. Lundmark & L. Rumar. Mark och rätt i Sameland. (Institutet för rättshistorisk forskning, 2008.) N-J. Päiviö. Från skattemannarätt till nyttjanderätt. L. Rumar. Historien och Härjedalsdomen: En kritisk analys. (Umeå universitet, 2014.) SOU 2005:17. Vem får jaga och fiska? – Rätt till jakt och fiske i lappmarkerna och på renbetesfjällen, SOU 2006:14. Samernas sedvanemarker, SOU 2023:46. Jakt och fiske i renbetesland.
Se vidare S. Pedersen. Lappekodisillen i nord 1751–1859. Fra grenseavtale og sikring av samenes rettigheter til grensesperring og olykke. Diedut. 3 (2008). http://hdl.handle.net/11250/177104.
land. I domstolarna kunde samer få tvister om skatteland prövade liksom skydd för sina rättigheter. Efter 1750 började dock de samiska markrättigheterna att urholkas, främst genom att länsstyrelserna tog över hanteringen av markfrågorna från domstolarna. Genom olika beslut tog staten successivt över bestämmandet över de nordliga landområdena, vilket innebar att skyddet för de samiska markrättigheterna successivt försvagades. Den kritiska perioden är 1800-talet, men exakt hur det gick till när de samiska rättigheterna försvagades är inte tillräckligt utforskat. Här föreligger ett rättshistoriskt forskningsbehov.
De samiska markrättigheternas innebörd har varit omdiskuterade sedan 1900-talets början. År 1966 stämde samiska representanter staten för att få innebörden av markrättigheterna klarlagda i det som kom att kallas Skattefjällsmålet. I domen konstaterade Högsta domstolen bland annat att markrättigheterna grundar sig i det långvariga bruket av marken med stöd av urminnes hävd, ett äldre fastighetsrättsligt begrepp. Därmed underkändes statens synsätt att det rörde sig om ett lapprivilegium. Alltsedan Skattefjällsdomen 1981 är det alltså klarlagt att samiska markrättigheter utgör rättigheter av privaträttslig karaktär som omfattas av grundlagens egendomsskydd. Det har dock inte fått genomslag i lagstiftningen, vilket beskrivs nedan.
Efter 1981 har det från samisk sida krävts att lagstiftningen ska ändras för att stärka skyddet för de samiska markrättigheterna. Det har genomförts flera offentliga utredningar för att komma vidare i frågan. Utredningarna har endast lett till mindre förändringar eftersom det inte gått att nå en politisk samsyn. Det största hindret har varit att en förstärkning av skyddet för samiska markrättigheter innebär att skogsbruket, gruvnäringen och annan markanvändning måste förändras. De offentliga utredningar som genomförts har inte heller
22 K. Korpijaakko-Labba. Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland, s. 464–468. 23 N-J. Päiviö. Från skattemannarätt till nyttjanderätt, s. 99. 24 C. Allard. Samerätten – ett besvärligt rättsområde, s. 14. 25 NJA 1981 s. 1. 26 Till exempel SOU 1999:25. Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169, SOU 2001:101. En ny rennäringspolitik – öppna samebyar och samverkan med andra markanvändare, SOU 2005:17. Vem får jaga och fiska? – Rätt till jakt och fiske i lappmarkerna och på renbetesfjällen. SOU 2006:14. Samernas sedvanemarker. 27 B. Bengtsson. Reforming Swedish Sami Legislation, A Survey of the Arguments. I C. Allard & S. Funderud Skogvang (red.). Indigenous Rights in Scandinavia: Autonomous Sami Law. (Ashgate, 2015.) 28 B. Bengtsson & E. Torp. Svensk samerätt: Något om den senaste utvecklingen. I T. Henriksen & Ø. Ravna (red.). Juss i nord: hav, fisk og urfolk: en hyllest til Det juridiske fakultet ved Universitetet i Tromsøs 25-årsjubileum. (Gyldendal juridisk, 2012.) B. Bengtsson. Reforming Swedish Sami Legislation.
haft till uppgift att utreda och erkänna andra samiska markrättigheter än de som rör renskötseln, eller samiska sedvanor i allmänhet.
Eftersom politiken inte har hanterat dessa frågor har rättsutvecklingen främst skett genom domstolsprövningar. Det har dock inte varit någon rak resa för att få innebörden av de samiska markrättigheterna klarlagd. I flera fall har samebyarna förlorat rättsliga prövningar, vilket har fått stora konsekvenser i flera områden. I Härjedalsmålet stämde flera markägare samebyarna under 1990-talet då de ansåg att någon renskötselrätt inte fanns på deras fastigheter. Samebyarna förlorade målet och förlorade därmed rätten till viktiga vinterbetesområden. Domstolen ansåg inte att samebyarna i Härjedalen hade visat att de hade rätt till vinterbete. Det finns även flera tredskodomar i liknande mål där samebyar inte gått i svaromål på grund av de höga processkostnaderna. Orsaker till att rättegångar inletts av fastighetsägare har varit oklarheter om förhållandet mellan äganderätten och renskötselrätten, samt påståenden om skador på växande skog som renar orsakat. I och med utgången i Nordmalingsmålet 2011 upphörde denna typ av processer.
En avgörande anledning till att samebyar haft svårt att bevisa sina markrättigheter beror på tillämpningen av fastighetsrättsliga begrepp (urminnes hävd och sedvanerätt). Det beror dels på att begreppen var förlegade, dels på att markanvändningen rör ett semi-nomadiskt bruk över större markområden. I tillägg fanns tidigare ingen rättsvetenskaplig forskning om tolkningen av dessa begrepp i en samisk kontext. För att nå framgång i domstolsprövningar måste samebyn bevisa en närvaro och ett långvarigt bruk av mark och naturresurser och koppla dessa till äldre begrepp. Samisk kultur var länge i huvudsak muntlig, vilket försvårar bevisningen vid dagens tvister. Det finns även en kollision mellan ett äldre och nyare tankesätt. I dag finns skriftlig dokumentation och formkrav gällande överlåtelse av och nyttjanderätt till fast egendom. I äldre tider var bruket av ett markområde det centrala då den skrivna rätten och skriftliga dokumentationen var
29
Hovrättens för Nedre Norrland, dom 2002-02-15, mål nr T 58-96. Högsta domstolen, beslut 2004-04-29, mål nr T 1152-02. 30
Se exempelvis Mora tingsrätt, beslut 2004-02-16, mål nr T 805-03. Skellefteå tingsrätt, beslut 2003-06-26, mål nr T 270-94. Hovrätten för Övre Norrland, beslut 2006-12-28, mål nr T 67-03. 31
Skattefjällsmålets domskäl har varit betydande, där Bertil Bengtsson var referent, liksom de arbeten han senare publicerat, till exempel Bengtsson. Samerätt, kapitel 5. Se även Allard. Two Sides of the Coin; Allard. Renskötselrätt.
knapphändig. Det är alltså en mycket gammal tanke att bruk under lång tid grundar en rätt till marken.
Det långvariga bruket som grund för rättigheter
Som tidigare nämnts har rättsutvecklingen främst skett genom att domstol prövat existerande samiska rättigheter kopplade till renskötseln. Det finns tre prejudicerande (vägledande) rättsfall från Högsta domstolen som rör innehållet och omfattningen av renskötselrätten. De tre rättsfallen – Skattefjällsdomen (1981), Nordmalingsdomen (2011) och Girjasdomen (2020) – är centrala eftersom de innehåller uttalanden som är viktiga för förståelsen av renskötselrätten och dess natur. Dessa domar, och särskilt Girjasdomen, är vägledande för frågan om hur andra former för samiskt markutnyttjande kan ha grundat rättigheter, såsom jakt, fiske och tagande av slöjdmaterial.
Skattefjällsdomen gällde skattefjällen i Jämtland. Målet startade 1966 när samiska representanter stämde staten för att få de samiska markrättigheternas innebörd klarlagda. Den samiska sidan hävdade att det fanns starkare rättigheter än vad som uttrycktes i lag, bland annat äganderätt. Trots att de samiska representanterna inte nådde framgång med sina yrkanden gjorde Högsta domstolen viktiga uttalanden, särskilt att renskötselrätten vilar på urminnes hävd, vilket senare lagfästs i RNL (1 § 2 stycket.). Domstolen påpekade också att samer längre norrut kunde ha upparbetat en starkare rätt som senare utvecklats till en äganderätt. Därmed tog domstolen avstånd från den tidigare uppfattningen om att nomader genom sitt mindre synliga och intensiva bruk inte kunde förvärva äganderätt.
Tvisten i Nordmalingsdomen uppkom när hundra markägare stämde tre samebyar rörande vinterbetet i Nordmalings kommun i Västerbottens kustland. Alla instanser fann att samebyarna visat att de hade rätt till vinterbete på de berörda fastigheterna. Detta var första
32 Allard. Renskötselrätt i nordisk belysning, s. 31. 33 Torp. Betydelsen av samiska traditioner i svensk rätt tar även upp Härjedalsmålet, Hovrättens för Nedre Norrland, dom 2002-02-15, mål nr T 58-96 och Rätansmålet, Östersunds tingsrätt, dom 2005-08-08, mål nr T 977-04. 34 NJA 1981 s. 1. Se vidare till exempel Allard. Renskötselrätt i nordisk belysning, s. 244–248. B. Bengtsson. The Decision of the Supreme Court. I B. Jahreskog (red.). The Sami National Minority in Sweden. (Almqvist & Wiksell international, 1982.) 35 Se NJA 1981 s. 1, 191, 227. 36 NJA 2011 s. 109. Se vidare till exempel C. Allard. Nordmalingsmålet: Urminnes hävd överspelad för renskötselrätten? Juridisk tidskrift. 1 (2011/2012). B. Bengtsson. Nordmalingsdomen. En kort kommentar. Svensk Juristtidning. 5–6 (2011).
gången som samebyar haft framgång i ett mål där renskötselrätten ifrågasatts. Även i denna dom klargjorde Högsta domstolen viktiga rättsfrågor. Domstolen uttalade att samer har rätt att bedriva renskötsel där de brukar göra det (av ålder/efter gammal sedvana) och att samebyarna hade nyttjat området till renbete under lång tid och att bruket var återkommande. Domstolen tog hänsyn till renskötselns förutsättningar och naturliga orsaker till uppehåll i betandet för vissa områden. Framför allt skulle ”renskötselns olika särdrag och andra omständigheter som samebyarna har åberopat […] beaktas när bevisningen värderas”.
I Girjasdomen var staten motpart eftersom Girjas sameby tillsammans med Sámiid Riikkasearvi/Svenska samernas riksförbund (SSR), stämde staten 2009. Domen rör rätten till småviltjakt och fiske i fjällen, ovan den så kallade odlingsgränsen. Bakgrunden till målet är en långdragen historia som inte gått att lösa på politisk väg. Upplåtelser av småviltsjakt och fiske har sedan länge hanterats av länsstyrelserna. Stridigheter om det är staten eller samebyar som har rätt att göra upplåtelser har pågått i decennier. Girjas sameby valdes som ett pilotfall för att klargöra rättsläget. Efter tio års processande fann Högsta domstolen att det är Girjas sameby, inte svenska staten, som har rätt att göra upplåtelser av småviltsjakt och fiske väster om odlingsgränsen. Genom ett långvarigt nyttjande av marken, som uppfyller villkoren för urminnes hävd, har Girjas sameby upparbetat en ensamrätt i förhållande till staten att fatta beslut om upplåtelser om sin småviltsjakt och fiske i fjällområdena.
Det som är unikt i domen i förhållande till de två tidigare prejudikaten är att Högsta domstolen tydligt tar avstamp i mänskliga
37
NJA 2011 s. 109, 119. C. Allard. The Nordic countries’ law on Sámi territorial rights. Arctic Review on Law and Politics. 2:2 (2011). DOI.org/10.23865/arctic.v2.21. 38
NJA 2020 s. 3. Se vidare C. Allard & M. Brännström. Girjas sameby mot staten: En analys av Girjasdomen. Svensk Juristtidning. 5 (2020). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-173117; B. Bengtsson. Girjas-domen. Juridisk tidskrift. 1 (2020/2021). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Altu%3Adiva-81700. Se även E. Torp. The interplay of politics and jurisprudence in the Girjas case. I D. Cambou & Ø. Ravna (red.). The significance of Sámi rights – Law justice, and sustainability for the Indigenous Sámi in the Nordic
countries. (Routledge, 2024.)
39
En administrativ gräns som beslutades i slutet av 1800-talet som syftade till att skilja på odlingsbar mark och att skydda renskötselns behov. 40
M. Brännström. The Girjas Case – court proceedings as a strategy to enforce Sámi land rights. I T. Koivurova, E. G. Broderstad, D. Cambou, D. Dorough & F. Stammler (red.). Routledge Handbook of Indigenous Peoples in the Arctic. (Routledge, 2021.) 41
NJA 2020 s. 3, 227.
rättigheter och samerna som urfolk. Domen pekar på att svensk lagstiftning inte i tillräcklig grad erkänner samiska markrättigheter. Därigenom blir domstolens uttalanden om folkrättens skydd för urfolk och minoriteter och dess betydelse av stor vikt för framtida rättsprocesser.
Domen visar också att samiska markrättighetsanspråk måste grundas på de historiska förutsättningarna i varje enskilt område och dessutom anpassas till hur renskötsel och annan samisk markanvändning faktiskt utövas.
Sammanfattningsvis har dessa domar dels utvecklat hur ett samiskt och långvarigt nyttjande av mark- och naturresurser över tid leder till att markrättigheter erkänts i svensk rätt, dels omfattningen av sådana rättigheter kopplade till samisk renskötsel. Det bör dock noteras att något mål om samisk äganderätt inte väckts sedan Skattefjällsmålet. Ett erkännande av samiska markrättigheter kan komma att förändras när nya historiska fakta kommer fram om samers traditionella bruk av mark och vatten.
Rättspraxis har tydligt klarlagt att det är det ”faktiska bruket” i modern och historisk tid som är vägledande för vilken rättighet som uppkommit och vilket innehåll den rätten har. Det är därför viktigt att utgå från hur det samiska bruket av mark och vatten har sett ut över tid, även när det gäller yrkanden om äganderätt samt rättigheter fristående från renskötseln.
Högsta domstolen har även i Girjasdomen uttalat att möjligheten att få rättighetsanspråk erkända inte endast får bli teoretisk. Förutsättningarna för urminnes hävd bör därför ge utrymme för en friare bedömning. Det ger enligt domstolen bättre möjligheter att tillgodose de anspråk på markrättigheter som samerna kan ha som urfolk. Om principerna för urminnes hävd inte går att tillämpa på ett rimligt sätt kan en domstol även tillämpa äldre sedvanerätt. Även om domstolsprocesser kan vara ett sätt att få rättigheter erkända, begränsas denna möjlighet på flera sätt. Ett hinder är de processuella reglerna som ofta försvårar för samebyar och andra samer att inleda processer. Ett annat
42 Allard & Brännström. Girjas sameby mot staten, s. 429–430. 43 I Girjasdomen vitsordade inte samebyn att staten var ägare av den omtvistade fastigheten, vilken staten hade haft lagfart på sedan 1956. 44 NJA 2020 s. 3, 148–150, 194. NJA 2011 s. 109, 110, 112. Allard & Brännström. Girjas sameby mot staten, s. 429, 438, 450. 45 NJA 2020 s. 3, 147, 152. 46 NJA 2020 s. 3, 133.
är de höga kostnader som är förenade med domstolsprocesser, och särskilt då samebyar inte kan få rättshjälp.
Renskötselrätten
Rättspraxis har klarlagt att renskötselrätten är en markrättighet av privaträttslig karaktär som omfattas av grundlagens egendomsskydd på samma sätt som äganderätten. Inom rättssystemet reglerar markrättigheter vem som får använda viss egendom och förhållandet till andra rättighetsinnehavarare. Renskötselns markanvändning regleras genom rennäringslagen, där markrättigheterna benämns renskötselrätt. I 15 till 25 §§ anges hur samebyar och dess medlemmar får använda marken inom samebyns område, mark som ägs av staten eller privat. Bestämmelserna rör övergripande rätten till bete, att få uppföra anläggningar och bostäder, att ta virke, att i vissa fall fälla träd med lavar, att flytta mellan olika betesområden, samt att jaga och fiska.
Renskötselrätten kan även omfatta andra sätt att använda marken; rätt till grustäkt och annan täkt till husbehov samt rätt till slåtter i den mån det behövs för egna behov. Enligt RNL är det samebyn som juridisk person som företräder renskötselrätten, och som därmed har rätt till ersättning vid skada och intrång. Att samebyn är ett rättssubjekt är en nyckelfråga för renskötselrättens skydd i lagstiftningen.
Samebyn har rätt att fatta beslut om markanvändningen, exempelvis hur betesresurserna ska användas. Girjasdomen har också klargjort att beslut om upplåtelser av småviltjakt och fiske är en del av renskötselrätten, även om det tydligt framgår av 31 § RNL att samebyn och dess medlemmar inte får fatta sådana beslut. Detta visar att renskötselrätten innehåller en bestämmanderätt som inte framgår av lag.
Renskötselrätten omfattar även en rätt att tillgodogöra sig fastighetens ekonomiska värde. Det kan exempelvis gälla användningen av betesresurserna som föda för renarna, vars kött sedan säljs. Det kan även röra sig om rätten att ta ut avgifter när marken upplåts till
47
NJA 1981 s. 1. 48
Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark, s. 56–69. 49
NJA 1981 s. 1, 244–246, Allard. Two Sides of the Coin, s. 329–332. 50
10 § RNL. 51
Se C. Allard. Who holds the reindeer herding right in Sweden? A key issue in legislation. I N. Bankes & T. Koivurova. The Proposed Nordic Saami Convention: National and International Dimensions of Indigenous Property Rights. (Hart Publishing, 2013), s. 209. 52
Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark, s. 177.
annan, exempelvis för småviltsjakt enligt Girjasdomen. Renskötselrätten omfattar även en rätt till ersättning vid skada eller intrång på renbetesmarkerna. Här finns flera oklarheter när det gäller rätten till ersättning och det finns ett stort behov av ytterligare forskning.
Att renskötselrätten grundar sig i det långvariga bruket av marken innebär att rättigheterna inte är beroende av lagstiftningen för att existera. Renskötselrätten har inslag som gör att den i flera avseenden är mer jämförbar med äganderätten än med andra särskilda rättig-
55 56 heter till fast egendom. Den gäller obegränsat i tiden, är oberoende av vederlag, kan bara upphävas genom expropriation och gäller sakrättsligt i förhållande till andra rättighetshavare. Det finns inget avtal eller myndighetsbeslut som reglerar förhållandet till äganderätten. Äganderätten och renskötselrätten utgör således två självständiga rättigheter till samma mark och förhållandet mellan dem är komplicerat. Det finns ett tydligt behov av att förtydliga det rättsliga förhållandet dem emellan i lagstiftningen.
Samiska rättigheter utanför renskötseln
Om den rättsliga situationen för samebyarna och dess medlemmar klarnat något genom rättspraxis återstår fortfarande många oklarheter kring vilka rättigheter samer utanför samebyarna har. Genom politiska beslut och utformningen av rennäringslagstiftningen har staten under lång tid gjort skillnad på samer som äger renar och andra samer. Genom 1928 års renbeteslag tydliggjordes denna skillnad; de samer som inte är medlemmar i en sameby får inte utöva rättigheterna i lagen, däribland att jaga och fiska. I dag är en majoritet av samerna inte samebymedlemmar. Under lång tid har dessa samer ställt krav på att staten ska erkänna deras markrättigheter, utan resultat.
53 B. Bengtsson. Om fastighetsbesittning och besittningsrubbning. I P.-E. Wallén (red.). Festskrift till Hans Thornstedt. (Norstedts 1983), s. 103. Brännström, 2017, s. 68. Ds 2016:27. Frågor kring 2009 års renskötselkonvention, s. 63–74. 54 Bengtsson. Samerätt, s. 87. 55 Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark, s. 171. 56 NJA 1981 s. 1, 248. 57 Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark, s. 342; B. Bengtsson. Sakrätt och renskötselrätt. I L. Gorton, L. Heuman, A. H. Persson & G. Sjöberg (red.). Festskrift till Göran Millqvist. (Jure förlag, 2019), s. 152. 58 Se U. Mörkenstam. Föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997. Doktorsavhandling, (Stockholms universitet, 1999), s. 110–113. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Asu%3Adiva-21450. 59 E. Torp. Sami Hunting and Fishing Rights in Swedish Law. I C. Allard & S. Funderud Skogvang (red.). Indigenous Rights in Scandinavia – Autonomous Sami Law. (Ashgate, 2015.)
Det största partiet i Sametinget, Jakt- och fiskesamerna, utgörs av samer utanför samebyarna. De kräver att deras rättigheter ska erkännas i lagstiftningen. Statens historiska beslut om att skilja på renskötande och icke-renskötande samer påverkar tydligt dagens rättsliga och samepolitiska situation.
Ett par domstolsavgöranden har rört rättighetsfrågor utanför samebyn, men de har inte klargjort rättsläget. Politiskt utreddes frågan av Rennäringspolitiska kommittén som 2001 föreslog att samebyn skulle anta alla samer som medlemmar som kunde härleda sitt ursprung från samebyn. Förslaget om öppna samebyar kritiserades från flera håll och genomfördes inte. Den numera nedlagda Renmarkskommittén hade i uppdrag att utreda det samiska folkets rätt till jakt och fiske även för samer som i dag inte är samebymedlemmar.
Inom rättsvetenskapen har endast lite uppmärksamhet ägnats åt att utreda rättsläget för samer utanför samebyarna. Dessa samers livsförhållanden kan sinsemellan skilja sig åt på flera olika sätt. De kan leva på samma plats som tidigare generationer och kan ha jagat och fiskat in i nutid. Andra bor inte kvar i samma område som sina förfäder och har förlorat sin relation till de traditionella områdena. Det är en viktig uppgift för forskningen att bygga upp kunskap om dessa samers rättsliga situation. Det finns sannolikt samer som inte är medlemmar i samebyarna men som kan ha upparbetade rättigheter till vissa områden som ännu inte är erkända, exempelvis till vissa fiskevatten. Dessa rättigheter kan då vara parallella till samebyns rättigheter. För att utreda detta krävs ytterligare forskning.
60
Hovrätten för Övre Norrland, dom 2023-09-05, mål nr B 998-22, (kallad Gimvalls kåta). Det andra målet rör en tvist mellan Vapsten lappby och Vapsten sameby. Se Hovrätten för Övre Norrland, dom 2023-06-02, mål nr T 725-22. 61
SOU 2001:101. En ny rennäringspolitik – öppna samebyar och samverkan med andra markanvändare, s. 193–208. 62
Kommittédirektiv 2021:35. En ny renskötsellagstiftning – det samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske. Tilläggsdirektiv 2022:58. Tilläggsdirektiv till Renmarkskommittén. 63
Se dock Torp. Sami Hunting and Fishing Rights in Swedish Law. 64
Allard. Samerätten, s. 14.
Brister i det rättsliga skyddet för samiska markrättigheter
Folkrättsligt och konstitutionellt skydd
Den enda bindande konventionen om urfolks rättigheter, ILO-kon-
65 66
ventionen 169 har Sverige inte ratificerat. En eventuell anslutning
utreddes för 25 år sedan. Rättsutvecklingen under det senaste decenniet, på internationell och nationell nivå, visar att det skydd som finns genom folkrätt och grundlag har stor relevans både vid erkännandet och skyddet av samiska markrättigheter. Exempelvis visar Högsta domstolens uttalanden i Girjasdomen tydligt på folkrättens betydelse
i svensk rätt. Det är första gången som Högsta domstolen klargör att samiska markrättigheter bottnar i internationella mänskliga rättigheter, även när tvister blir lösta genom svenska fastighetsrättsliga begrepp. Samerna är genom riksdagen ett erkänt urfolk, vilket innebär ”folk-
rättsliga krav på en kulturell särbehandling i Sverige”. Samerna är dessutom en nationell minoritet enligt lagen om nationella minori-
teter och minoritetsspråk. Samerna har därför ”dubbelt skydd”. Skyddet för urfolk är mer omfattande än för minoriteter då samerna omfattas av folkrättens regler rörande ”folk” och rätten till självbe-
stämmande. Det starka band som urfolk har till sina traditionella markområden innebär att de har rätt till effektivt inflytande över hur områdena nyttjas, vilket innebär konsultation och ett fritt och på för-
hand informerat samtycke. FN:s urfolksdeklaration från 2007 innehåller flera centrala bestämmelser. Trots att en deklaration inte är
ILO:s konvention om urfolk och stamfolk i självständiga länder (nr 169) från 1989. Det innebär att en stat blir rättsligt bunden. SOU 1999:25. Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s
konvention nr 169. Allard & Brännström. Girjas sameby mot staten. M. Brännström. Samernas urfolksstatus. I A.-S. Lind, R. Thorburn Stern & I. Österdahl (red.). Folkrätten i svensk rätt. Ett nytt decennium. (Studentlitteratur, 2024), s. 114–118. Prop. 2009/10:80. En reformerad grundlag, s. 189. Betänkande 1976/77: KrU43. Med anledning av prop. 1976/77:80 om insatser för samerna jämte motioner. SFS 2009:724. Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Prop. 2008/09:158. Från erkännande till egenmakt – regeringens strategi för de nationella minoriteterna, s. 14. FN:s Urfolksdeklaration (2007) artikel 3. Se även artikel 1 FN:s konvention om politiska och medborgerliga rättigheter (1966) och FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966). Se vidare M. Åhrén. Indigenous peoples’ status in the international legal system. (Oxford University Press, 2016), s. 132–133. M. Åhrén. The relevance of the UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples to vibrant, viable and sustainable Sámi communities. I D. Cambou & Ø. Ravna (red.). The significance of Sámi rights: Law, justice, and sustainability for the Indigenous Sámi in the Nordic countries. (Routledge, 2024.) Internationellt benämnt Free Prior and Informed Consent, FPIC. Se till exempel L. Heinämäki. The rapidly evolving international status of Indigenous Peoples: The example of the Sami People in Finland. I C. Allard & S. Funderud Skogvang (red.). Indigenous Rights in Scandinavia: Autonomous Sami Law. (Ashgate, 2015), s. 196–198.
rättsligt bindande har den en särskild status då flera av artiklarna uppfattas som internationell sedvanerätt, och därför är bindande för alla stater med urfolk.
Sverige har ratificerat de flesta stora konventioner om mänskliga rättigheter, men tyvärr har merparten av de skyldigheter som gäller skyddet för samerna som folk inte tydligt införlivats i svensk rätt. I det svenska rättssystemet ses svensk rätt och internationell rätt (folkrätt) som två skilda rättssystem där ”rättsliga broar” måste skapas för att regler i konventioner ska kunna åberopas och tillämpas inom svensk rätt. Sverige har fått upprepad och stark internationell kritik för bristande efterlevnad av samers rättigheter av FN:s övervakningsorgan för mänskliga rättigheter. Girjasdomen klargjorde dock att artikel 8.1 i ILO:s konvention 169 ska tillämpas eftersom regeln utgör internationell sedvanerätt, trots att Sverige inte ratificerat konventionen.
Sverige är alltså bunden av regler som rör mänskliga rättigheter på internationell nivå. De centrala rättigheterna för samerna är rätten till självbestämmande, principen om icke-diskriminering, rätten till mark och vatten, rätten till kultur och rätten till effektivt inflytande i beslutsprocesser. I vissa situationer kan det också vara relevant att undersöka hur en rättslig situation regleras eller bedöms i Norge och Finland, särskilt vad gäller implementeringen och tolkningen av folkrättens regler.
Flera av de regler och principer som nämns ovan kommer också till uttryck i grundlagen (regeringsformen, RF) och Europakonven-
78 79 tionen, som gäller som lag i svensk rätt. Särskilt viktigt är egendomsskyddet, som innebär att samers egendom (samiska markrättigheter) ska tryggas och skyddas mot godtyckliga beslut, samt att full
73
Se till exempel United Nations Human Rights Council. A/HRC/18/35/Add.2 Report of the Special Rapporteur on the rights of indigenous peoples on the situation of the Sami people in the Sápmi region of Norway, Sweden and Finland. (2011), s. 16–17. https://digitallibrary.un.org/record/709556. Heinämäki. The rapidly evolving international status of Indigenous Peoples, s. 194–195. 74
Det visas bland annat av den kritik som Sverige får vid periodiska rapporter till FN:s övervakningsorgan. 75
NJA 2020 s. 3, 130. Allard & Brännström. Girjas sameby mot staten, s. 436. 76
Se till exempel SOU 2023:46. Jakt och fiske i renbetesland, kapitel 8.4. 77
Funderud Skogvang. Samerett, s. 62. 78
Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950). 79
SFS 1994:1219. Lag om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
ersättning för förlusten ska utgå vid intrång i egendomen. För att kunna expropriera en samisk markrättighet eller inskränka nyttjandet av rättigheten måste det föreligga ett angeläget allmänt intresse och en proportionalitetsavvägning ska ske. Det allmänna intresset som kan motivera ingreppet måste vägas mot samernas enskilda intresse. Den inskränkande åtgärden måste genomföras så att den inte innebär en oskälig börda för den enskilde. Samer får heller inte diskrimineras i förhållande till andra grupper i samhället. Här saknas rättspraxis från Högsta domstolen sedan ändringen av RF 2010. Hovrätten har i Talmadomen funnit att en lag missgynnat och diskriminerat en sameby och dess medlemmar, och dömt att staten ska betala skadestånd.
Sedan 2010 anges i RF (1 kap. 2 § 6 stycket) att ”[s]amiska folkets (…) möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”. I Girjasdomen uttalar Högsta domstolen att bestämmelsen kan få betydelse vid en rättstillämpning där det är fråga om att väga olika faktorer mot varandra. Vid en sådan avvägning ska särskilt samers intresse av att kunna vidmakthålla sin kultur, inkluderat renskötseln, tillmätas särskild vikt. Denna typ av avvägningar sker exempelvis vid prövningar av gruvor, vindkraft och skogsbruksåtgärder. Det återstår att se vilken betydelse uttalandet kommer att få i rättstillämpningen framöver.
Bristande skydd för samiska markrättigheter
Trots att samiska markrättigheter har erkänts i domstol har de ett svagt skydd mot intrång i den lagstiftning som reglerar konkurrerande markanvändning. Sedan länge används marken parallellt av olika markanvändare, däribland markägare, exploatörer, nyttjanderättshavare, kommuner, företag och turister. Hur dessa olika intressen ska samexistera eller vilka intressen och rättighetshavare som ska prioriteras ser lite olika ut i den lagstiftning som reglerar mark-
80 2 kap. 15 § RF, artikel 1 tilläggsprotokoll 1 Europakonventionen. 81 Ds 2016:27. Frågor kring 2009 års renskötselkonvention, s. 25–26. SOU 2023:46. Jakt och fiske i renbetesland, kapitel 8.3.3. 82 2 kap. 12 § RF, artikel 14 Europakonventionen. 83 Allard & Brännström. Girjas sameby mot staten, s. 440. 84 Svea hovrätt, dom 2019-12-20, mål nr T 7463-18. Se vidare nedan om målet. 85 NJA 2020 s. 3, 92. 86 Allard & Brännström. Girjas sameby mot staten, s. 435–436, 440.
användningen. Ett gemensamt drag är att rennäringen betraktas som ett allmänt intresse som ska avvägas mot andra samhällsintressen.
Introduktion – brister på olika nivåer i rättssystemet
Som redan nämnts har de exploateringar av mark och vatten som skett sedan industrialiseringens början tydligt påverkat samiskt markutnyttjande. Länge fanns inga särskilda bestämmelser om att hänsyn skulle tas till samisk markanvändning och kultur i vid mening. Beslut om exploateringar gjordes normalt utan att berörda samer fick möjlighet att påverka besluten. Ett exempel är den storskaliga utbyggnaden av vattenkraften under 1900-talet som i princip gjordes utan hänsyn till renskötseln eller fisket. Fortfarande har lagstiftningen som reglerar olika sektorer (miljö, mineral, skog, vatten, med mera) brister vad gäller hänsynen till samers markanvändning och effekterna av detta är långtgående.
Klimatomställningen till fossilfri industri och energiproduktion med tillhörande infrastruktur – med ökande behov av areal – har lett till att frågor om det kumulativa trycket på renbetesmarker och samernas rättigheter har satts på sin spets. Denna nyindustrialisering stöds även på EU-nivå genom Den europeiska gröna given vilket lett till ny lagstiftning, exempelvis snabbare tillståndsprocesser för uttag av mineral som behövs för grön teknologi såsom batterier och halv-
89 90 ledare , där Sveriges berggrund har stor potential. I EU-lagstiftningen sägs ingenting om hur samernas traditionella näringar och rätten till kultur ska skyddas. Det är inte heller utrett rättsligt hur EUlagstiftningen påverkar samerna som urfolk. Här anser vi att det finns en akut rättsvetenskaplig forskningsuppgift.
Ett fullgott skydd för renskötselrätten förutsätter att rätten är tydligt formulerad och kommunicerad i rättssystemet. Om rättigheten är vag, missförstådd eller dåligt utvecklad finns större risk att den inte beaktas i tillräcklig grad vid konkurrerande mark- och natur-
87
Å. Össbo. Nya vatten, dunkla speglingar: Industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2014), s. 240–242. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-86040. 88
Europeiska kommissionens meddelande COM (2019) 640 final av den 11 december 2019 ”Den europeiska gröna given”. 89
European critical raw materials act 18 mars 2024. 90
Sveriges riksdag. Innovationskritiska metaller och mineral – en forskningsöversikt. (2022), s. 19–22. https://data.riksdagen.se/fil/50082AF1-58DE-4F2B-9FF8-A121ABBC88D3.
resursanspråk, då den inte uppfattas som en rättighet som har egendomsrättsligt skydd.
Forskning visar att det är viktigt att synliggöra förhållandet. Ju klarare förståelsen för renskötselrättens civilrättsliga natur är, desto bättre skydd har rätten i förhållande till konkurrerande rättigheter och intressen, både via lagstiftning och domstolspraxis. Som nämnts ovan har politiken inte visat någon entusiasm över att synliggöra och stärka skyddet för samiska markrättigheter.
Skyddet för renskötselrätten är beroende av att regler på olika nivåer i rättssystemet samverkar (se figur 1). Figuren förklarar var de rättsliga bristerna – eller glappen – finns. För att stärka skyddet för renskötselrätten räcker det inte att förändra reglerna i RNL utan man måste förstå hela systemet av regler och hur de ”hakar i” varandra.
Figur 1 Reglernas hemvist och glappen mellan nivåer
Källa: vidareutvecklad av figur 1 i Raitio et al. 2020.
91 Allard. Renskötselrätt i nordisk belysning, s. 336. Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark, s. 322–325. Åhrén. The relevance of the UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples to vibrant, viable and sustainable Sámi communities, s. 16–17. 92 Bengtsson. Reforming Swedish Sami Legislation, s. 65. 93 Texten bygger delvis på K. Raitio, C. Allard & R. Lawrence. Mineral extraction in Swedish Sápmi: The regulatory gap between Sami rights and Sweden’s mining permitting practices. Land Use Policy. Vol. 99 (2020). DOI.org/10.1016/j.landusepol.2020.105001.
Regler finns på olika nivåer i rättssystemet och de reglerar skilda företeelser (se figur 1). I internationella konventioner och annan folkrätt som Sverige åtagit sig att följa finns på nivå 1 regler som skyddar urfolks och minoriteters rättigheter, men dessa har i princip inte införts på nationell nivå. Här finns därmed det första stora glappet. Det gäller exempelvis skyddet för traditionella marker, rätten till självbestämmande som folk och rätten till effektivt inflytande i beslut om hur markerna ska nyttjas.
Nivå 2, vår grundlag (inklusive EU:s fördrag), innefattar också mänskliga rättigheter som skyddar medborgarna mot maktmissbruk. Ett specifikt och tydligt skydd för samerna som urfolk finns inte i grundlagen, även om egendomsskyddet och principen om icke-diskriminering kan tillämpas. Det konstitutionella skyddet för renskötselrätten synliggörs inte fullt ut i reglerna på underliggande nivåer. Det finns ytterst få vägledande domar.
På nivå 3 återfinns, förutom rennäringslagen som uttrycker att renskötselrätten vilar på urminnes hävd, även sametingslagen (1992:1433, STL) och lagen om konsultation i frågor som rör det samiska folket (2022:66, KL). Ett fullgott skydd för samiska markrättigheter förutsätter också att samer får ett effektivt inflytande i beslutsprocesser som rör mark och vatten, vilket vilar på regler i folkrätten. Utformningen av lagen om konsultation i frågor som rör det samiska folket är ett problem eftersom majoriteten av de beslut som är av vikt för Sametinget och samebyarna inte omfattas när sektorslagarna tillämpas på nivå 4. Trots att rättspraxis tydligt visat att renskötselrätten har egendomsrättsligt skydd vid intrång finns det största glappet i regelsystemet mellan nivå 3 och 4.
Den sektorslagstiftning som finns på nivå 4 – bland annat miljöbalken (1998:808, MB), minerallagen (1991:45, ML) och skogsvårdslagen (1979:429, SVL) – reglerar i första hand renskötseln som näring (rennäringen) och som ett allmänt intresse.
Inom det svenska rättssystemet fyller avvägningen mellan olika allmänna intressen en annan funktion än skyddet för privata rättigheter (enskilda intressen). De allmänna intressena är ett verktyg för
94
Internationellt talar man om ett fritt och på förhand informerat samtycke (FPIC). 95
2–5 §§ KL. C. Allard. Samers rätt till inflytande i beslut – En analys av lagstiftningen och dess begränsningar. Svensk Juristtidning. (2026). Preprint den 26 december 2025. https://svjt.se/preprint/samers-ratt-till-inflytande-i-beslut-en-analys-av-lagstiftningen-ochdess-begransningar.
att göra politiska avvägningar mellan olika samhälleliga mål. Rennäringens intressen vägs mot infrastruktur, energibehov, och tillgången till mineraler och virkesproduktion. I dessa avvägningar väger samhällsekonomiska argument tungt och rennäringens intressen har ofta fått vika. Vidare återfinns ersättningsbestämmelser på nivå 4 främst i expropriationslagen (ExprL) som allmänt reglerar ersättning för intrång i rättigheter, dit majoriteten av sektorslagarna hänvisar. Samebyarnas rätt till ersättning och kompensationsåtgärder vid olika intrång är rättsligt oklar, liksom hur ersättningen i så fall ska beräknas. Regelverket brister även på flera andra sätt. När företag enligt olika lagar ska söka tillstånd från myndighet eller domstol för att få bedriva miljöpåverkande verksamheter finns vissa gemensamma nämnare. För det första sker de olika tillståndsprocesserna som ”stuprör” utan tillräcklig hänsyn till kumulativa (samverkande) effekter av existerande och planerade verksamheter på renbetesmark. För det andra, givet de vidsträckta betesmarkerna, måste samebyar samråda med många olika aktörer när det gäller miljökonsekvensbeskrivningen. För det tredje har samebyarna inte rätt till ersättning för den tid som de lägger ned på samråd/konsultationer och kunskapsöverföring till företag och myndigheter. Slutligen bidrar den konkurrerande markanvändningen och klimatförändringarna till att flexibiliteten inom renskötseln minskar.
96 E. Torp. Riksintresset rennäring – vem representerar det och vem företräder intresset? Förvaltningsrättslig tidskrift. 5–6 (2000). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Amiun%3Adiva-7481. Bengtsson. Samerätt, s, 108–110. Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark, kapitel 6.3. Allard. Two Sides of the Coin, kapitel 9.2.3. 97 K. Raitio, C. Allard & R. Lawrence. Mineral extraction in Swedish Sápmi. 98 Till exempel C. Österlin & K. Raitio. Fragmented landscapes and planscapes – The double pressure of increasing natural resource exploitation on Indigenous Sámi lands in northern Sweden. Resources. 9:9 (2020): 104. DOI.org/10.3390/resources9090104. 99 Till exempel R. Kløcker Larsen, K. Raitio, P. Sandström, A. Skarin, M. Stinnerbom, J. Wik- Karlsson, S. Sandström, C. Österlin & Y. Buhot. Kumulativa effekter av exploateringar på renskötseln – vad behöver göras inom tillståndsprocesser. (Naturvårdsverket, 2016), s. 12 och 47. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Anaturvardsverket%3Adiva-6732. 100
Kløcker Larsen m.fl. Kumulativa effekter av exploateringar på renskötseln, s. 52. 101
Se till exempel A. Löf. Examining limits and barriers to climate change adaptation in an Indigenous reindeer herding community. Climate and Development. 5:4 (2013). DOI.org/10.1080/17565529.2013.831338.
Bristande förenlighet med grundlag
Ett grundläggande krav i det svenska rättssystemet är att lag och myndighetsbeslut är förenliga med grundlagen och egendomsskyddet i 2 kap. 15 § RF måste då beaktas. Det finns domstolsavgöranden som visar att lag och myndighetsbeslut inte alltid är förenliga med egendomsskyddet, vilket utgör en brist i skyddet för samiska markrättigheter. Den dom som är tydligast är en dom från Svea hovrätt, Talmadomen, som rör en tvist om ideellt skadestånd mellan Talma sameby och staten på grund av statens överträdelser av grundlagen. Även om domen inte har prejudicerande verkan eftersom staten inte överklagade till Högsta domstolen är den tydlig och välskriven, och bör lyftas i detta sammanhang.
Målet rör renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge 1972 om gränsöverskridande renskötsel , som i sin tur vilar på gammal sedvana erkänd av bägge stater genom den så kallade Lappkodicillen från 1751. Renbeteskonventionen upphörde att gälla 2002 men blev förlängd i tre år vilket gav längre tid att förhandla fram en ny konvention. Den lag som möjliggjorde denna förlängning benämns i domen ”förlängningslagen” och det är den som ligger till grund för tvisten. Talma sameby menade att staten genom förlängningslagen missgynnat samebyn och dess medlemmar, och att lagen diskriminerat Talma sameby i förhållande till hur andra rättssubjekt skulle ha behandlats vid inskränkning i enskilds egendom. Enligt bestämmelser i renbeteskonventionen fick två områden nyttjas för norskt renbete vissa tider av året, och fick då inte användas av Talma. Samebyn har sedan mycket länge sedvanerätt till områdena.
Hovrätten menade att statens förfarande inte var förenligt med kraven i grundlagen och Europakonventionen, och därför hade samebyn rätt till ersättning på 1,2 miljoner kronor. Domstolen fann att Talma sameby hade missgynnats i förhållande till andra likartade situa-
102
Se RH 2014:37. 103
En typ av personskada som inte lätt mäts i pengar, till exempel ”sveda och värk”. 104
Svea hovrätt, dom 2019-12-20, mål nr T 7463-18. 105
SFS 1972:114. Lag med anledning av konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning; Prop. 1972:16. Kungl. Maj:ts proposition om godkännande av konvention mellan Sverige och Norge om renbetning m.m. 106
Lappkodicillen 10 §. Se vidare Pedersen. Lappekodisillen i nord 1751–1859; E. G. Broderstad. Cross-border reindeer husbandry: Between ancient usage rights and state sovereignty. I N. Bankes & T. Koivurova (red.). The Proposed Nordic Saami Convention: National and International
Dimensions of Indigenous Property Rights. (Hart, 2013.)
107
SFS 2002:88. Lag om ändring i SFS 1972:114. Lag med anledning av konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning.
tioner där enskilda tvingats att avstå sin egendom och särbehandlingen innebar en otillåten diskriminering (2 kap. 12 § RF, artikel 14 i Europakonventionen).
Samebyn hade tvingats att avstå från att beta i de två områdena, vilket är ett ingrepp med expropriativa effekter som inte får beslutas av riksdagen. Hovrätten menade att regleringen om ersättning i lagen var så bristfällig att den inte uppfyllde kraven i egendomsskyddet (2 kap. 15 § RF). Staten hade också brutit mot artikel 6.1 i Europakonventionen eftersom det saknades möjlighet för samebyn att i domstol kunna pröva inskränkningen av sina rättigheter.
Samebyns medlemmar vittnade om att de genom överträdelserna känt sig nedtryckta och förminskade samt att det orsakat oro och stress, liksom känslor av vanmakt.
Detta rättsfall är mycket tydligt. Det sätt som staten agerat på är inte förenligt med grundläggande mänskliga rättigheter och grundlagens krav. Det finns troligen andra situationer där staten går längre i regleringen av samisk markanvändning än för andra rättighetshavare.
Brister i rennäringslagen
Efter Skattefjällsmålet genomfördes vissa förändringar i rennäringslagen, för att förtydliga att rättigheterna grundar sig i urminnes hävd (1 § RNL), men det gjordes inte någon genomgripande förändring av lagen. Den nu gällande lagen grundar sig därför i delar fortfarande i synsättet om Lapprivilegiet, och det finns tydliga oklarheter och brister i lagen utifrån ett rättighetsperspektiv.
Att rennäringslagen inte helt anpassats till att det, genom domstolsavgöranden, är klarlagt att renskötselrätten är av privaträttslig karaktär och vilar på urminnes hävd kan påverka tolkningen av bestämmelserna eller rentav sätta dem ur spel. Ett tydligt exempel är Högsta domstolens slutsats i Girjasdomen att samebyn har rätt att fatta beslut om upplåtelser, trots att det enligt 31 § RNL inte är tillåtet. Ett sådant upplåtelseförbud är inte förenligt med det faktum att det rör sig om markrättigheter av privaträttslig karaktär.
108
Svea hovrätt, dom 2019-12-20, mål nr T 7463-18, s. 3–5. C. Allard. Sami Land Rights: Recent Developments in Swedish Case Law. European Yearbook of Minority Issues. 19:1 (2022), s. 236. DOI.org/10.1163/22116117_011. 109
Allard. Sami Land Rights, s. 237. 110
Bengtsson. Samerätt, s. 14. 111
Bengtsson. Samerätt, s. 64.
Ett exempel på en brist i rennäringslagen är utformningen av 30 § som reglerar förhållandet till annan markanvändning. Där föreskrivs att den som äger eller brukar mark inom renskötselns året-runt-marker inte får vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln. ”Avsevärd olägenhet” innebär en hög tröskel för när intrång i rättigheten är otillåten vilket medför att lagen tillåter relativt omfattande intrång i renskötselrätten. Det svaga skyddet är varken förenligt med egendomsskyddet eller rättigheternas privaträttsliga karaktär. En annan tydlig brist är att det inte finns någon ersättningsbestämmelse kopplad till 30 § i rennäringslagen vid intrång eller skada.
Det mest problematiska med bestämmelsen är dock att dess andra stycke tillåter intrång grundade på tillstånd som myndigheterna gett till olika verksamhetsutövare inom vindkraft, gruvor, vägar och järnvägar. Det är den vanligaste situationen i dag.
Brister i lagstiftning om utvinning av naturresurser
I miljöbalken, minerallagen och skogsvårdslagen och annan sektorslagstiftning finns vissa regler som rör skyddet för renskötseln. Som framgått ovan har denna lagstiftning uppenbara brister då den inte har anpassats efter att det rör sig om markrättigheter av privaträttslig karaktär.
Efter Skattefjällsdomen stärktes skyddet för rennäringen genom en bestämmelse i naturresurslagen, som sedan överförts till miljöbalken (3 kap. 5 §). Enligt bestämmelsen ska mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra näringens bedrivande. Områden som utgör riksintresse för rennäringen ska skyddas mot sådana åtgärder. Ett riksintresse är ett allmänt intresse av särskild tyngd. Hänsynen till rennäringen ska vägas mot andra riksintressen (3 kap. 10 § miljöbalken), exempelvis mineralutvinning, energiproduktion och infrastruktur. I praktiken innebär denna avvägning mellan olika intressen ett mycket svagt skydd för renskötseln då de andra intressena ofta anses väga tyngre och är av större samhällsekonomiskt värde. Det innebär att rennäringens behov ofta fått ge vika.
112
Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark, s. 192. 113
Bengtsson. Sakrätt och renskötselrätt, s. 143. 114
Prop. 1985/86:3. Med förslag till lag om hushållning med naturresurser m.m., s. 161.
Minerallagen (4 kap. 2 § 3 stycket) hänvisar till reglerna i miljöbalken (3 kap.) för avvägningar mellan olika intressen innan en bearbetningskoncession beviljas. Det innebär att samma typ av avvägning ska göras mellan intressen när gruvärenden prövas. När det gäller skogsbruk fanns det länge inga särskilda krav på hänsyn till renskötseln i skogsvårdslagen. Särskilda bestämmelser om anpassningar till rennäringen infördes först i början av 1990-talet. Förändringarna gjordes i samband med att hänsynen till natur- och kulturvården i fjällområdet förstärktes. Även här är skyddet för rennäringen formulerat som allmänt intresse som ska vägas mot andra sådana intressen, exempelvis virkesproduktion (1 § skogsvårdslagen).
Sammanfattningsvis är skyddet i den sektorslagstiftning som reglerar utvinningen av naturresurser utformad som ett skydd för rennäringen som ett allmänt intresse bland många andra allmänna intressen. I lagstiftningen saknas i princip helt den typ av bestämmelser som brukar användas i andra fastighetsrättsliga situationer när skydd för privaträttsliga markrättigheter regleras. Här skulle det krävas regler om krav på skälig hänsyn, ersättning vid skada och intrång, och rätt att få sin sak prövad av domstol vid tvister eller oklarheter.
Slutsatser och övergripande rekommendationer
Kapitlet har övergripande redogjort för hur samiska markrättigheter uppkommit och skyddas i det svenska rättssystemet och pekat på ett antal brister i regelverket. En röd tråd är, trots tydlig rättspraxis, att rättighetsperspektivet fortfarande är frånvarande i lagstiftningen. Länge har den samiska markanvändningen i stället uppfattats som grundat i ett lapprivilegium, vilket påverkat utformningen av rennäringslagen och annan lagstiftning som rör markanvändning och exploatering.
Det skydd som byggts in i lagstiftningen har fokuserat på rennäringen som allmänt intresse. Det tillåter en avvägning mot andra allmänna intressen, exempelvis skogsbruk och mineralutvinning. Den samiska markanvändningen får därmed inte det skydd som folkrätten och vår grundlag ställer upp. Bristen på att erkänna samiska rättigheter under lång tid inom och utanför samebyn och att effektivt skydda renskötselrätten, innebär svåröverblickbara konsekvenser för det samiska
115
Prop. 1990/91:3. Om skogsbruket i fjällnära skogar. 116
Brännström. Skogsbruk och renskötsel på samma mark, s. 69–73.
folket. Det gäller samisk kultur, språk, överföring av traditionell kunskap, sedvanor och rättsuppfattningar. Samer har förlorat möjligheten att använda stora markområden och har fått anpassa sin markanvändning på ett långtgående sätt.
Utvecklingen har också orsakat splittring inom det samiska samhället mellan renskötare och icke-renskötare och medfört svårläkta sår som ärvts över generationer.
Statens bristfälliga hantering har lett till de konflikter som finns i dag. Det har funnits, och finns fortfarande, en politisk ovilja att hantera situationen. De offentliga utredningar som genomförts har inte lett till politiska beslut om förändringar i lagstiftningen. Juridiken sätter ramarna för politikens handlingsutrymme, inte minst genom konstitutionella och folkrättsliga regler. Det tycks dock fortfarande finnas en politisk oförmåga att hitta lösningar för framtiden, vilket blev synligt genom avvecklingen av Renmarkskommittén hösten 2024. Det enda sätt som återstår för samebyar att skydda sin rätt är att överklaga tillståndsbeslut som tillåter exploatering. Rättsprocesserna är långdragna och kostsamma för både samebyarna och samhället i övrigt. Domstolar har svårt att hinna med att hantera dessa processer, särskilt med anledning av den nyindustrialisering som sker i norr och som ställer de samiska rättighetsfrågorna på sin spets. Staten har i ett sådant läge ett ansvar enligt folkrätten att tillföra resurser för sådana rättsliga prövningar. Den samiska rättighetskampen fortsätter alltså i vår tid.
För att i någon mån råda bot på bristerna i rättssystemet rekommenderar vi ett antal åtgärder: • Lagstiftningen behöver justeras för att säkerställa skyddet för
samiska markrättigheter, inklusive rätten till effektivt inflytande i alla beslutsprocesser som rör mark- och vattenanvändningen.
• Ersättning för arbetsinsatsen och expertstöd till samebyarna för
att de ska kunna hantera konsultationer/samråd och yttranden för alla ärenden som inkommer.
• Kumulativa, samverkande, effekter vid markplanering och beslut
om tillstånd måste utredas utförligt och beaktas.
117
A. H. Persson. Samerätt – ett komplicerat område inom fastighetsrätten. I R. Eklund (red.). Skrifter till Anders Victorins minne. (Iustus, 2009), s. 439. Torp. Renskötselrätten och rätten till naturresurser, s. 97–98.
• Förutsättningarna för intrångsersättning och kompensations-
åtgärder till samebyarna bör utredas skyndsamt. • EU-rättens påverkan på samiska markrättigheter och samisk kultur
bör utredas, till exempel EU:s förordning om kritiska råmaterial. • Innebörden av samiska sedvanor och rättsuppfattningar i förhål-
lande till mark och vatten bör utredas. Eventuella markrättigheter
för samer som inte är samebymedlemmar bör utredas.
Referenser
Litteratur
Allard, C. Two Sides of the Coin: Rights and Duties. The Interface be-
tween Environmental Law and Saami Law Based on a Comparison
with Aoteoaroa/New Zealand and Canada. Doktorsavhandling. (Luleå tekniska universitet, 2006.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Altu%3A diva-26327.
Allard, C. The Nordic countries’ law on Sámi territorial rights. Arctic
Review on Law and Politics. 2:2 (2011), s. 159–183. DOI.org/10.23865/arctic.v2.21.
Allard, C. Nordmalingsmålet: Urminnes hävd överspelad för ren-
skötselrätten? Juridisk tidskrift. 1 (2011/2012), s. 117–128. Allard, C. Who holds the reindeer herding right in Sweden? A key
issue in legislation. I Bankes, N. & Koivurova, T. The Proposed
Nordic Saami Convention: National and International Dimensions
of Indigenous Property Rights. (Hart Publishing, 2013), s. 207–228. Allard, C. Renskötselrätt i nordisk belysning. (Makadam, 2015.) Allard, C. Samerätten – ett besvärligt rättsområde. I Blomstrand,
S., Carlsson, M., Mattsson, D., Skarhed, A. & Unger, S. (red.). Bertil Bengtsson 90 år. (Jure, 2016), s. 7–18.
Allard, C. Sami Land Rights: Recent Developments in Swedish Case
Law. European Yearbook of Minority Issues. 19:1 (2022), s. 221–238.
DOI.org/10.1163/22116117_011. Allard, C. & Skogvang Funderud, S. (red.). Indigenous Rights in Scan-
dinavia – Autonomous Sami Law. (Ashgate, 2015.)
Allard, C. & Brännström, M. Girjas sameby mot staten: En analys
av Girjasdomen. Svensk Juristtidning. 5 (2020), s. 429–452. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3 Adiva-173117.
Allard, C. Samers rätt till inflytande i beslut – En analys av lagstift-
ningen och dess begränsningar. Svensk Juristtidning. (2026). Preprint den 26 december 2025. https://svjt.se/preprint/samersratt-till-inflytande-i-beslut-en-analys-av-lagstiftningen-ochdess-begransningar.
Bengtsson, B. The Decision of the Supreme Court. I Jahreskog, B.
(red.). The Sami National Minority in Sweden. (Almqvist & Wiksell
international, 1982.) Bengtsson, B. Om fastighetsbesittning och besittningsrubbning.
I Wallén, P.-E. (red.). Festskrift till Hans Thornstedt. (Norstedts,
1983), s. 75–122. Bengtsson, B. Samerätt – en översikt. (Norstedts Juridik, 2004.)
Bengtsson, B. Nordmalingsdomen. En kort kommentar. Svensk
Juristtidning. 5–6 (2011), s. 527–533. Bengtsson, B. Reforming Swedish Sami Legislation: A Survey of
the Arguments. I Allard, C. & Funderud Skogvang, S. (red.). Indigenous Rights in Scandinavia: Autonomous Sami Law. (Ashgate, 2015), s. 65–78.
Bengtsson, B. Sakrätt och renskötselrätt. I Gorton, L., Heuman,
L., Persson, A. H. & Sjöberg, G. (red.). Festskrift till Göran Millqvist. (Jure förlag, 2019), s. 143–152.
Bengtsson, B. Girjas-domen. Juridisk tidskrift. 1 (2020/2021),
s. 172–181.
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Altu%3A
diva-81700. Bengtsson, B. & Torp, E. Svensk samerätt: Något om den senaste
utvecklingen. I Henriksen, T. & Ravna, Ø. (red.). Juss i nord: hav,
fisk og urfolk: en hyllest til Det juridiske fakultet ved Universitetet
i Tromsøs 25-årsjubileum. (Gyldendal juridisk, 2012), s. 136–147. Borrows, J. Drawing out law: A spirit’s guide. (University of Toronto
Press, 2010.) Broderstad, E. G. Cross-border reindeer husbandry: Between ancient
usage rights and state sovereignty. I Bankes, N. & Koivurova,
T. (red.). The Proposed Nordic Saami Convention: National and
International Dimensions of Indigenous Property Rights. (Hart, 2013), s. 149–174.
Brännström, M. Skogsbruk och renskötsel på samma mark – En rätts-
vetenskaplig analys av äganderätten och renskötselrätten. Doktors-
avhandling. (Umeå universitet, 2017.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-133884.
Brännström, M. The Girjas Case – court proceedings as a strategy
to enforce Sámi land rights. I Koivurova, T., Broderstad, E. G.,
Cambou, D., Dorough, D. & Stammler, F. (red.). Routledge
Handbook of Indigenous Peoples in the Arctic. (Routledge, 2021),
s. 174–186. Brännström, M. Samernas urfolksstatus. I Lind, A.-S., Thorburn
Stern, R. & Österdahl, I. (red.). Folkrätten i svensk rätt. Ett nytt decennium. (Studentlitteratur, 2024), s. 105–124.
Bäärnhielm, M. Vem äger Lappland? Svensk Juristtidning. 10 (2000),
s. 966–972. https://svjt.se/svjt/2000/966. Cramér, T. & Prawitz, G. Studier i renbeteslagstiftning. (Norstedts,
1970.) Funderud Skogvang, S. Samerett. 4. uppl. (Universitetsforlaget, 2023.) Heinämäki, L. The rapidly evolving international status of Indigenous
Peoples: The example of the Sami People in Finland. I Allard, C.
& Funderud Skogvang, S. (red.). Indigenous Rights in Scandinavia:
Autonomous Sami Law. (Ashgate, 2015), s. 189–206. Kleineman, J. Rättsdogmatisk metod. I Zamboni, M. & Nääv, M.
Juridisk metodlära. 2. uppl. (Studentlitteratur, 2018), s. 21–46. Kløcker Larsen, R., Raitio, K., Sandström, P., Skarin, A., Stinnerbom,
M., Wik-Karlsson, J., Sandström, S., Österlin, C. & Buhot, Y.
Kumulativa effekter av exploateringar på renskötseln – vad behöver
göras inom tillståndsprocesser. (Naturvårdsverket, 2016.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Anaturva rdsverket%3Adiva-6732.
Korpijaakko-Labba, K. Om samernas rättsliga ställning i Sverige-
Finland – En rättshistorisk utredning av markanvändningsför-
hållanden och -rättigheter i Västerbottens lappmark före mitten
av 1700-talet. (Juristförbundets förlag, 1994.)
Labba, K. Renskötselns interna organisering. Doktorsavhandling.
(Tromsö Universitet, 2018.)
Labba, K. Sámi Law: A Methodological Approach. Arctic Review
on Law and Politics. 11 (2020), s. 215–232. DOI.org/10.23865/arctic.v11.2431.
Labba, K. The characteristics and legal status of Sámi legal tradition
and law. I Valkonen, S., Aikio, Á., Alakorva, S. & Magga, S.-M.
(red.). The Sámi World. (Routledge, 2022.)
Lantto, P. Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska
mobilisering i Sverige 1900–1950. Doktorsavhandling. (Umeå
universitet, 2000.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-50562.
Lantto, P. Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885–1971. (Umeå universitet, 2012.)
Lundmark, L. ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm” – Svenska
statens samepolitik i rasismens tidevarv. (Norrlands universitetsförlag, 2002.)
Lundmark, L. & Rumar, L. Mark och rätt i Sameland. (Institutet för
rättshistorisk forskning, 2008.) Löf, A. Examining limits and barriers to climate change adaptation
in an Indigenous reindeer herding community. Climate and
Development. 5:4 (2013), s. 328–339. DOI.org/10.1080/17565529.2013.831338.
Mörkenstam, U. Föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik
1883–1997. Doktorsavhandling. (Stockholms universitet, 1999.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Asu%3A diva-21450.
Pedersen, S. Lappekodisillen i nord 1751–1859. Fra grenseavtale
og sikring av samenes rettigheter til grensesperring og olykke. Diedut. 3 (2008). http://hdl.handle.net/11250/177104.
Persson, A. H. Samerätt – ett komplicerat område inom fastighets-
rätten. I Eklund, R. (red.). Skrifter till Anders Victorins minne. (Iustus, 2009), s. 427–440.
Päiviö, N-J. Från skattemannarätt till nyttjanderätt. En rättshistorisk
studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet av 1500-
talet till 1886 års renbeteslag. Doktorsavhandling. (Uppsala univer-
sitet, 2011.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Auu%3A diva-158410.
Raitio, K., Allard, C. & Lawrence, R. Mineral extraction in Swedish
Sápmi: The regulatory gap between Sami rights and Sweden’s mining permitting practices. Land Use Policy. 99 (2020). DOI.org/10.1016/j.landusepol.2020.105001.
Rumar, L. Historien och Härjedalsdomen: En kritisk analys. (Umeå
universitet, 2014.) Solem, E. Lappiske rettsstudier. (Universitetsforlaget, 1970.) Svensson, E.-M. Sami Legal Scholarship: The Making of a Know-
ledge Field. I Allard, C. & Funderud Skogvang, S. (red.). Indigenous Rights in Scandinavia – Autonomous Sami Law. (Ashgate, 2015), s. 207–226.
Sveriges riksdag. Innovationskritiska metaller och mineral – en fors-
kningsöversikt. (2022) https://data.riksdagen.se/fil/50082AF1- 58DE-4F2B-9FF8-A121ABBC88D3.
Torp, E. Riksintresset rennäring – vem representerar det och vem
företräder intresset? Förvaltningsrättslig tidskrift, 5–6 (2000), s. 167–193. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Amiun% 3Adiva-7481.
Torp, E. Renskötselrätten och rätten till naturresurser – Om rättslig
reglering av mark- och resursanvändningen på renbetesmarken i
Sverige. Doktorsavhandling. (Tromsö universitet, 2008.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Amiun% 3Adiva-7661.
Torp, E. Samerättslig forskning i Sverige – Pågående forskning och
framtida utmaningar. I Sköld, P. (red.). Människor i Norr – Samisk
forskning på nya vägar. (Umeå universitet, 2008.)
Torp, E. Betydelsen av samiska traditioner i svensk rätt. Arctic Review
on Law and Politics. 2:1 (2011). DOI.org/10.23865/arctic.v2.20. Torp, E. Sami Hunting and Fishing Rights in Swedish Law. I Allard,
C. & Funderud Skogvang, S. (red.). Indigenous Rights in Scandi-
navia – Autonomous Sami Law. (Ashgate, 2015.)
Torp, E. The interplay of politics and jurisprudence in the Girjas case.
I Cambou, D. & Ravna, Ø. (red.). The significance of Sámi rights
– Law justice, and sustainability for the Indigenous Sámi in the Nordic countries. (Routledge, 2024), s. 72–83.
Utsi, P.-M. Traditionell kunskap och sedvänjor inom den samiska kul-
turen – relaterat till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk
mångfald. (Centrum för biologisk mångfald & Sametinget, 2007.)
Åhrén, M. The Saami Traditional Dress & Beauty Pageants: Indigenous
Peoples’ Rights of Ownership and Selfdetermination over Their Cul-
tures. Doktorsavhandling. (Tromsö universitet, 2010.)
Åhrén, M. Indigenous peoples’ status in the international legal system.
(Oxford University Press, 2016.) Åhrén, M. The relevance of the UN Declaration on the Rights of
Indigenous Peoples to vibrant, viable and sustainable Sámi communities. I Cambou, D. & Ravna, Ø. (red.). The significance of
Sámi rights: Law, justice, and sustainability for the Indigenous Sámi
in the Nordic countries. (Routledge, 2024), s. 5–21. Össbo, Å. Nya vatten, dunkla speglingar: Industriell kolonialism genom
svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968. Dok-
torsavhandling. (Umeå universitet, 2014.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-86040. Österlin, C., & Raitio, K. Fragmented landscapes and planscapes –
The double pressure of increasing natural resource exploitation on Indigenous Sámi lands in northern Sweden. Resources. 9:9 (2020): 104. DOI.org/10.3390/resources9090104.
Offentligt tryck
Betänkande 1976/77: KrU43. Med anledning av prop. 1976/77:80
om insatser för samerna jämte motioner. Ds 2016:27. Frågor kring 2009 års renskötselkonvention. Europeiska kommissionens meddelande COM (2019) 640 final av
den 11 december 2019, ”Den europeiska gröna given”. Kommittédirektiv 2021:35. En ny renskötsellagstiftning – det samiska
folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske. NOU 2001:34. Samiske sedvaner og rettsoppfattninger. Prop. 1886:2. Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
angående de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag angående renmärken.
Prop. 1928:43. Med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige m.m. Prop. 1971:51. Med förslag till rennäringslag.
Prop. 1972:16. Kungl. Maj:ts proposition om godkännande av konven-
tion mellan Sverige och Norge om renbetning m.m. Prop. 1985/86:3. Med förslag till lag om hushållning med natur-
resurser m.m. Prop. 1990/91:3. Om skogsbruket i fjällnära skogar. Prop. 1992/93:32. Om samerna och samisk kultur m.m. Prop. 2008/09:158. Från erkännande till egenmakt – regeringens strategi
för de nationella minoriteterna. Prop. 2009/10:80. En reformerad grundlag. SFS 1886:38 angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige. SFS 1971:437. Rennäringslag. SFS 1972:114. Lag med anledning av konventionen den 9 februari 1972
mellan Sverige och Norge om renbetning. SFS 1994:1219. Lag om den europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. SFS 2002:88. Lag om ändring i lag (1972:114). SFS 2009:724. Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. SOU 1999:25. Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges
anslutning till ILO:s konvention nr 169. SOU 2001:101. En ny rennäringspolitik – öppna samebyar och sam-
verkan med andra markanvändare. SOU 2005:17. Vem får jaga och fiska? – Rätt till jakt och fiske i lapp-
markerna och på renbetesfjällen. SOU 2006:14. Samernas sedvanemarker. SOU 2023:46. Jakt och fiske i renbetesland. Tilläggsdirektiv 2022:58. Tilläggsdirektiv till Renmarkskommittén. United Nations Human Rights Council. A/HRC/18/35/Add.2
Report of the Special Rapporteur on the rights of indigenous peoples
on the situation of the Sami people in the Sápmi region of Norway,
Sweden and Finland. (2011)
https://digitallibrary.un.org/record/709556.
Utlåtande särskilda utskottet. 1886 nr 1. I anledning af Kongl. Maj:ts
till utskottet remitterade nådiga proposition med förslag till lag angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, samt till lag angående renmärken.
Domstolsmaterial
NJA 1981 s. 1 Skattefjällsdomen. NJA 2011 s. 109 Nordmalingsdomen. NJA 2020 s. 3 Girjasdomen. Högsta domstolen, beslut 2004-04-29, mål nr T 1152-02. RH 2014:37. Hovrättens för Nedre Norrland, dom 2002-02-15, mål nr T 58-96. Hovrätten för Övre Norrland, beslut 2006-12-28, mål nr T 67-03. Hovrätten för Övre Norrland, dom 2023-06-02, mål nr T 725-22. Hovrätten för Övre Norrland, dom 2023-09-05, mål nr B 998-22. Svea hovrätt, dom 2019-12-20, mål nr T 7463-18. Mora tingsrätt, beslut 2004-02-16, mål nr T 805-03. Skellefteå tingsrätt, beslut 2003-06-26, mål nr T 270-94. Stockholms tingsrätt, dom 2018-06-26, mål nr T 5592-16. Östersunds tingsrätt, dom 2005-08-08, mål nr T 977-04.
DEL 5 Hälsa och välbefinnande
Samiska folkets hälsa – från 1800-talet till i dag
Per Axelsson och Christina Storm Mienna
Inledning
Det samiska folket erkändes som urfolk av svenska staten 1977, blev upptagen som nationell minoritet 2000 och är sedan 2011 erkända som ett folk i Sveriges grundlag. Sverige skrev 2007 under United Nations Declaration on the rights of Indigenous Peoples (UNDRIP). I denna deklaration finns flera skrivningar som rör hälsa. Det gäller bland annat att urfolk har rätt till bästa möjliga fysiska och mentala hälsa och att stater som Sverige ska arbeta för att möjliggöra detta. Vidare betonas att urfolk har rätt att få bestämma och utveckla sina egna prioriteringar och strategier för sin egen utveckling och samtidigt kunna ta del av statens hälso- och sjukvård utan att diskrimineras.
I skrivande stund flyttas kunskapen om samisk hälsa fram. Det pågår åtminstone två större studier i Sverige baserade på nya empiriska data. De nya studierna som föreligger visar ett förhållandevis gott hälsoläge även om skillnader mellan samer och ”icke-samer” existerar. Fram till millennieskiftet var kunskapen om samisk hälsa eftersatt,
1 Se United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples (UNDRIP), ssk. artikel 21, 23, 24 <https://www.un.org/development/desa/indigenouspeoples/wpcontent/uploads/sites/19/2018/11/UNDRIP_E_web.pdf> (2025-02-14). 2 L.M. Nilsson, M. San Sebastian & J.P.A. Stoor, The health experience of the COVID-19 pandemic among the Sámi in Sweden: A cross-sectional comparative study. Arctic Yearbook. Special Issue: Arctic Pandemics (2023): s. 1–13; Simmons, J., et al. Interpersonal Violence Against Indigenous Sámi and Non-Sámi Populations in Arctic Sweden and the Mediating Effect of Historical Losses and Discrimination. Journal of interpersonal violence 39:19–20 (2024): s. 4135–4163.; J. P. A., Stoor, L. M. Nilsson & M. San Sebastian Hur mår samer i Sverige?: Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer. Samisk hälsa på lika villkor (2023).
på senare tid har en utveckling skett, där det samiska folket varit med i både utformandet och genomförandet av hälsoundersökningar. Kunskapsläget har förbättrats, men luckor finns. Det är inte klarlagt huruvida statens politik och lagstiftning inverkat på samisk hälsa över tid och generationer.
Hälsoskillnader bland urfolk världen över kopplas ofta till erfarenheten av kolonisering, som i sin tur är kontextbunden vad gäller tid och rum. Även i Sápmi finns studier som pekar på att hälsoläget för samer som grupp och individer är kopplat till erfarenheter av hälsooch sjukvård och att hälsoforskning förändrats över tid. Det här kapitlet är en historisk översikt av samiska folkets hälsa och den svenska statens hantering av densamma. Syftet är att, via tidigare forskning, belysa samisk hälsa genom att följa den historiska utvecklingen från 1800-talet fram till i dag. Kapitlet behandlar hälsoforskningens framsteg och utmaningar som även innefattar begreppen etnicitet och identitet, vilka över tid aldrig varit statiska.
Hälsa i detta sammanhang ska förstås i bred bemärkelse och omfattar både fysisk, psykisk och social hälsa hos den samiska befolkningen i Sverige. För att kunna förstå utvecklingen av samisk hälsa är det viktigt att förstå den historiska och kulturella kontexten. Det är viktigt att ha i åtanke att den samiska kulturen är och alltid har varit mångfacetterad.
3 C. Storm Mienna & P. Axelsson. Somatic health in the indigenous Sami population – a systematic review”, Int. J. of Circumpolar Health, 78(1) (2019): 1638195. DOI:10.1080/22423982.2019.1638195. C.Storm Mienna, L. Omma & P. Axelsson. Fokus på hälsa och hälsoforskning i Sápmi – resultat från elva samiska fokusgrupper. Skrifter från Várdduo – Centrum för samisk forskning nr 29. (Umeå universitet 2021.) 4 I. Anderson, et al. Indigenous and tribal peoples’ health (The Lancet-Lowitja Institute Global Collaboration): a population study. The Lancet 388 (2016): s. 131–157.; Yin Paradies. Colonisation, racism and indigenous health, J Pop Research 33 (2016): s. 83–96; T. Kue Young, et al. Disparities amidst plenty: a health portrait of Indigenous peoples in circumpolar regions. International journal of circumpolar health 79:1 (2020): 1805254. 5 L. Daerga, P. Sjölander, L. Jacobsson & A. Edin-Liljegren, The confidence in health care and social services in northern Sweden – a comparison between reindeer-herding Sami and the non-Sami majority population. Scandinavian Journal of Public Health. 40:6 (2012): s. 516–522; C. Storm Mienna, L. Omma & P. Axelsson. Fokus på hälsa och hälsoforskning i Sápmi (2021). 6 P. Axelsson, et al. Epilogue: from indigenous demographics to an indigenous demography. I P. Axelsson & P. Sköld (red.). Indigenous peoples and demography: the complex relation between identity and statistics. (Berghahn Books 2011), s. 295–308.
Hälsa i Sverige och Sápmi innan 1900
En gradvis framväxande svensk stat började från 1500-talet se människor som en viktig resurs. Collegium medicum påbörjade sin verksamhet 1663 och efterträddes sedermera av Sundhetskollegium. De var viktiga för uppbyggnaden av hälsoväsendet i Sverige med såväl provinsialläkare som hälsovårdsstadgor. År 1755 instiftades det första provinsialläkardistriktet där. Läkaren var placerad i Umeå men ansvarsområdet sträckte sig till och med Kemi älv. Det var ett stort område där invånarnas hälsa skulle hållas under uppsikt och kom därför att genomgå flera uppdelningar. År 1870 hade antalet provinsialläkare i den norra landsändan tiodubblats. Under 1800-talet kom de succesivt att fokusera på fattigdomens och hygienens inverkan på sjukdom och dödlighet. I norra Sverige och det vi i denna text benämner Sápmi, fanns enligt Statistiska Centralbyrån 1890 totalt 6 846 individer som var samer. Den absoluta merparten återfanns i de tre nordliga länen.
Brändström (1990) betonade rollen som barnmorskor kom att få i kampen för de nyföddas överlevnad genom att sprida information om amning och hygien. Likväl visade studier baserade på data på länsnivå från Tabellverket (föregångare till Statistiska Centralbyrån, SCB) att spädbarnsdödligheten var hög i Norrbotten under 1800talet, särskilt bland ogifta mödrar. Skillnader mellan länen skymde dock kulturella, sociala och ekonomiska skillnader. Jämtland hade exempelvis lägre spädbarnsdödlighet än sina grannregioner.
I inledningen av 2000-talet påbörjade Demografiska databasen (DDB) att digitalisera historiska kyrkoböcker för Sápmi, vilket möjliggjort individbaserade studier av befolkningen i området. Materialet fortsätter i skrivande stund att utökas både i tid och geografiskt omfång, men de studier som åberopas i detta kapitel bygger i huvudsak på material som täcker perioden från slutet av 1700-talet fram till sekelskiftet 1900. De innefattar delar av Jämtland/Härjedalen, de
7 A. Brändström. Från förebild till motbild. Spädbarnsvård och spädbarnsdödlighet i Jokkmokk. I S. Åkerman & K. Lundholm (red.). Älvdal i norr. Människor och resurser i Luledalen 1300–1800. (Nordiska museet 1990), s. 316. 8 Bidrag till Sveriges officiella statistik A, Befolkningsstatistik 1890, s. xxxiv; År 1890 registrerades sammanlagt 100 455 individer i Jämtland varav 907 bedömdes vara samer, 122 784 individer i Västerbotten varav 1656 bedömdes vara samer och 104 783 i Norrbotten varav 4 266 bedömdes vara samer. 9 Brändström, Från förebild till motbild, s. 318. 10
A. Brändström, S. Edvinsson & J. Rogers. Illegitimacy, infant feeding practices and infant survival in Sweden, 1750–1950: a regional analysis. Hygiea Internationalis, 3:1 (2002): s.13–52. 11
Se https://www.umu.se/enheten-for-demografi-och-aldrandeforskning/infrastruktur-vidcedar/databaser-sokverktyg/kyrkoboksdatabaser/ (nedladdat 2024-03-27).
Samiska folkets hälsa – från 1800 talet till i dag
så kallade lappförsamlingarna, och de inre socknarna i Norr- och Västerbotten. Redan på 1700-talet delades befolkningen upp i olika etniska grupperingar och samer var en av dessa. Bakgrunden var sannolikt att prästerskapet önskade ha översikt hur väl kristnandet av samerna förflöt. Det var också prästerskapet som var satt att föra pennan och
följa de olika kategorier som upptogs i kyrkobokföringen. Brändström noterade att det fanns en positiv syn att samerna vär-
nade sina barns hälsa. Samtidigt visar studier av kyrkoboksmaterialet att spädbarnsdödligheten var högre bland samerna fram till 1840-talet, men utjämnades sedan. Något som främst hade sin orsak i den ökande
spädbarnsdödlighet bland icke-samer. I von Dübens verk (1873) menades det att samer levde hälsosamma liv och blev mycket gamla
om de överlevde spädbarnsåren. Studier av kyrkoböckerna visade visserligen att samer och icke-samer levde längre än svenskar i allmän-
het men det gällde framför allt för kvinnor. Karlsson (2012) visade att olyckor och dödsorsaker som drunkning var vanligare bland samerna.
Det kunde förklaras av fisket och att de färdades längs vattendragen. En svårighet i det vidsträckta Sápmi var, förutom de förhållandevis få läkarna och barnmorskorna, klimatets skiftningar. Schumann och medförfattare (2019) visade att under 1800-talet var de nyfödda samiska barnen känsliga för riktigt hård vinterkyla, spädbarnsdödligheten var som högst under vintern. Vid andra tider på året verkade varken kallt
eller varmt väder vara avgörande faktorer för om spädbarnen dog.
P. Axelsson 2011 Epilogue: from indigenous demographics to an indigenous demography. I P. Axelsson & P. Sköld (red.). Indigenous peoples and demography: the complex relation between identity and statistics (Berghahn Books, 2011), s. 295–308; P. Axelsson. Kyrkan, folkbokföringen och samerna. I D. Lindmark & O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi. Bd 2 (Artos, 2016), s. 913–928.
Brändström, Från förebild till motbild, s. 340. L. Karlsson, Demography of colonisation and the ageing population: Population profiles
and mortality in Swedish Sapmi, 1750–1900. Ageing & Society 32.5 (2012): s. 812–832; P. Sköld, et al. Infant mortality of Sami and settlers in Northern Sweden: the era of colonization 1750–1900. Global health action. 4:1 (2011): s. 8441. G. von Düben. Om Lappland och Lapparne: företrädesvis de svenske. (P.A. Norstedt & söners förlag, 1873), s. 173–175. L. Karlsson. Advanced ages at death in Sápmi during the eighteenth and nineteenth centuries: With special attention to longevity among the Sami population. Historical Methods: A Journal of Quantitative and Interdisciplinary History. 49:1 (2016): s. 34–49, DOI: 10.1080/01615440.2015.1033581. L. Karlsson. Demography of colonisation and the ageing population: Population profiles and mortality in Swedish Sapmi, 1750–1900. Ageing & Society, 32:5 (2012): s. 812–832. B. Schumann, E. Häggström Lundevaller & L. Karlsson, Weather extremes and perinatal mortality–Seasonal and ethnic differences in northern Sweden, 1800–1895, PLoS One. 14:10 (2019): e0223538.
Det stödjer Brändströms slutsatser om Jokkmokk under 1800-talet. De familjer som inte nedtecknades som samer påverkades främst av vädret på sommaren och hösten. Författarna menade att spädbarnsdödligheten kan kopplas till specifika arbets- och levnadsvillkor.
Studier av migration och dödlighet i Sápmi under 1800-talet visar att kvinnor var mer benägna att migrera än män. Befolkningsökningen satte press på samer i södra Sápmi, vilket ledde till högre migration. I nordligaste Sápmi, Karesuando, utgjorde samerna majoritetsbefolkningen. Vikström och medförfattare visade att överlevnadschanserna där var lägre bland samerna än nybyggarna i åldersgruppen 25–45 år. Författarna tolkade detta som att koloniseringen begränsade samernas liv och utrymme, vilket understryker sårbarheten i samband med koloniseringen av urfolk. Samerna undkom vissa infektioner genom att följa sina renar, men led mer av ögonsjukdomar och luftvägssjukdomar. Samtidigt var många inte migranter i ordets vanliga bemärkelse, utan ofta födda i församlingen och många samer blev nybyggare.
Sköld (1997) visade att samerna inte drabbades lika hårt som andra av smittkoppsepidemier under 1700- och 1800-talen. Vid en första anblick skulle det kunna förklaras av att samerna hade en större motståndskraft mot viruset. Men Sköld visade att samerna såg smittkoppor som en övernaturlig ande och flyttade därför till norska kusten när epidemier närmade sig. När epidemin kom svepande in fanns den fatalistiska, i huvudsak svenska, befolkningen kvar på platsen.
Kyrkoböckerna är en ovärderlig historisk källa, men det behövs även studier av hur politiska ekonomiska beslut har påverkat regionen. Det tycks som att samerna sällan hade kontakt med provinsialläkarna och barnmorskor. De var förhållandevis få och skulle täcka stora områden. Någon särskild tillsatt tjänst för att täcka den samiska befolkningens behov tillsattes inte förrän sent 1940-tal när en sjuksköterska anställdes i Norrbotten. Detta skiljer Sverige från exempelvis Kanada, vars urfolk redan under sent 1800-tal i många fall blev
19
Brändström. Från förebild till motbild, s. 340. 20
L. Vikström, E. Marklund, & G. Sandström. Demographic outcomes during colonisation: Migration and mortality among indigenous and non-indigenous populations in nineteenthcentury Sweden. Journal of Migration History 2.1 (2016): s. 148–176. 21
P. Sköld. Escape from catastrophe: The Saamis experience with smallpox in eighteenthand early-nineteenthcentury Sweden. Social Science History 21:1 (1997): s. 1–25.
satta i reservat där tjänstemän hade i uppgift att främja och övervaka urfolkets hälsa.
Landshövdingen i Norrbotten berörde den samiska befolkningens hälsoläge i sin periodiska rapport till den svenske kungen 1823. Han menade att han bevittnade det samiska folkets förfall. Enligt honom hade det sin grund i svensk kolonisering och de negativa effekter som civilisationen och kulturen hade på ”vilda och nomadfolk” över hela världen. Detta var en av flera rapporter från 1800-talet och framåt, där svenska statliga tjänstemän rapporterade att samer hade sämre hälsa – kopplad till befolkningsminskning, medellivslängd och barnadödlighet – än övriga befolkningen i norra Sverige.
Baserat på offentligt material och äldre uppteckningar och intervjuer har Karlsson och Liliequist studerat hur äldre samer behandlades av samhället. Ansvaret att ta hand om sina äldre låg länge på socknen och de äldre samer som kom från familjer där varor och tjänster kunde bytas, tycks ha hanterats respektfullt. Däremot kom de egendomslösa äldre samerna att avhumaniseras. De kom att bli individer som gemene man önskade sig så lite att göra med som möjligt. Mot 1800-talets slut kom också den tidigare vurmen för det hälsosamma samiska levnadssättet att ersättas av en syn där ”ras” inverkade på hur svenska staten såg på den samiska befolkningen. Definitionen av raser blir exempelvis tydlig i kyrkobokföringen och den officiella statistiken. Att samla in statistik och på olika sätt sortera befolkningen var under 1700-talets andra hälft en av Sveriges paradgrenar manifesterat genom bildandet av Tabellverket (föregångaren till Statistiska centralbyrån). Redan 1805 förekommer samer i en egen kolumn i Tabellverket, och de kategorier som konstruerades var ”lappar som hafva ren”, ”lappar utan ren” och ”kringstrykande och vallhjon.” Denna form av underlag kom att få en allt större betydelse i samband med att fokus på rasbiologi och ärftlighetslära tog alltmer utrymme under 1900-talets första decennier.
22 Se exempelvis; J. Waldram, A. Herring & T. Kue Young. Aboriginal health in Canada: Historical, cultural, and epidemiological perspectives. (University of Toronto Press, 2006), kapitel 7; A. Haglund & P. Axelsson The Invisible Sami Population: Regional Public Healthcare in Northern Sweden 1863–1950. Journal Of Northern Studies. 10:2 (2016): s. 140–141. 23 A. Haglund & P. Axelsson.The Invisible Sami Population, s. 124. 24 L. Karlsson & M. Liliequist. Fattigauktioner och samiska ålderdomshem: Synen på äldre samer i samband med åldringsvården. I D. Lindmark & O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi. Bd 2 (Artos, 2016), s. 88–912. 25 P. Axelsson. Kyrkan, folkbokföringen och samerna., s. 922.
Från sekelskiftet 1900 till Tjernobylolyckan
Det finns många aspekter som påverkar den samiska befolkningens hälsa. I början av 1900-talet ser en särskild utredning över hur äldreoch fattigvård för samer bäst skulle kunna organiseras. Karlsson och Liliequist konstaterar att utredningen följer statens vilja att sortera in den samiska befolkningen i olika fastställda grupper: fjällsamer, skogssamer, renskötande och icke-renskötande samer, samt nordsamer och sydsamer. Exempelvis ansågs ålderdomshem för sydsamer kunna inhysa icke-samer, medan de som föreslogs för Norrbotten endast var ordnade för samer på grund av deras unika levnadsförhållanden.
Vilka var egentligen samerna vid sekelskiftet 1900? Om vi ska tro Statistiska Centralbyrån så levde sammanlagt 6 983 ”lappar” i Sverige 1900. En mycket exakt siffra. Det står visserligen också att:
Till följd af det nomadiska lefnadssätt en stor del af lappbefolkningen för, den städse fortgående rasblandningen samt det lapska språkets undanträngande genom det svenska och det finska är det svårt eller rent af omöjligt att med full noggrannhet angifva lapparnes antal.
Det som går att ana här är; för att räknas med i denna grupp år 1900 behövde den präst som nedtecknade det kyrkoboksunderlag statistiken byggdes på, dels ha uppfattat att individen hade ett nomadiskt levnadssätt, dels inte i tillräcklig utsträckning gifts samman med annan befolkning i området. Samtidigt konstaterades längre fram i texten att vid ingången till det nya seklet levde allt färre samer av renskötsel i Västerbotten.
Mot bakgrund av vad politiska och vetenskapliga företrädare ansåg vara en ”degenerering” av den svenska folkstammen etablerades Statens institut för rasbiologi 1922. Som en viktig byggsten och ett underlag för sin verksamhet kom institutet att initiera studier om samer i något som gick under namnet Lappundersökningen. Själva studien hade lite att göra med att försöka förstå eller förbättra hälsoläget bland samer. Den hade som främsta uppgift att undersöka ras-
26
Karlsson & Lilieqvist, Fattigauktioner och samiska ålderdomshem, s. 901. 27
Statistiska centralbyråns underdåniga berättelse för år 1900 Tredje afdelningen: Folkmängden år 1900 efter kön, ålder, civilstånd, hushåll, födelseort, stamskillnad och yrken; lyten; frånvarande personer samt obefintliga. (P.A. Norstedt & söner, 1907), s. 31. 28
För forskning om samiska giftermålsmönster se exempelvis G. Nordin. Äktenskap i Sápmi: giftermålsmönster och etnisk komplexitet i kolonisationens tidevarv, 1722–1895. (Umeå universitet, 2009.) 29
Statistiska centralbyråns underdåniga berättelse för år 1900 Tredje afdelningen, s. 31–33.
blandningens natur och om samerna som folk var på väg att dö ut. Den slutsats som författaren Wahlund landade i blev:
The resulting picture is such as might very well apply to, e.g., a European civilised people in the nineteenth century, and in no way is it a picture of the demographic conditions of a dying people.
Från mitten av 1930-talet arbetade institutet aktivt för att styra bort forskningsprofilen från just den som kopplade samman raser och människor. Men svensk forskning på området försvann inte, utan som idéhistorikern Gunnar Broberg påpekade:
Ändå finns kontinuiteten på en rad områden. T.ex. kan man för hela perioden tala om en geografisk förkärlek för Lappland synlig inte bara i Lundborgs forskning utan också i Sjögrens, Bööks, Beckmans och flera andra. Här som i andra fall har Lappland och samerna – utan att själva ha önskat det – skapat en svensk forskningstradition.
Efter andra världskriget fick, i brist på vidare hälsoforskning om den samiska befolkningen, genetiska studier ett större utrymme. Baserat på blodprov insamlade vid fem nomadskolor i Norrbotten 1957–1958 publicerades åtskilliga artiklar om den samiska genetiska härkomsten och en del som rör förekomsten av antikroppar av olika sjukdomar. Studier av den samiska befolkningens genetiska sammansättning förefaller inte vara lika aktuella och prioriterade av forskningssamhället i dag.
Det enda riktiga undantaget från efterkrigstiden fram till Tjernobylolyckan var allmänläkaren Sixten Haraldson, som från 1945 till 1961 tjänstgjorde i Norrbotten. Efter att han lämnat sin tjänst skrev Haraldson flera artiklar som fokuserade på samisk kultur och miljö och hur dessa faktorer kan ha inverkat på hälsan hos den samiska befolkningen.
30 S. Wahlund & H. Lundborg. The race biology of the Swedish Lapps: P. 1 General survey. Prehistory. Demography. Future of the Lapps. (Almqvist & Wiksell, 1932). G. Broberg. Statlig rasforskning: en historik över Rasbiologiska institutet. 2 uppl. (Ugglan, vol. 4. (Lunds universitet 1995), s. 54. 31 S. Wahlund Demographic studies in the nomadic and the settled population of northern Lapland. (Almqvist & Wiksell 1932), s. 133. 32
Broberg. Statlig rasforskning, s. 83–84. 33 Se exempelvis, A. B. Ross, et al. Adherence to a traditional lifestyle affects food and nutrient intake among modern Swedish Sami. International Journal of Circumpolar Health, 68:4 (2009): s. 372–385. 34 P. Axelsson. Continuity or change?: science and Sami during the 20th century. I L. Elenius (red.). Minority policies, culture & science: papers from the conference The Use and Abuse of History in the Barents Region at Luleå University of Technology, Luleå, Sweden (LTU, 2004), s. 113–123.
År 1989 publicerades en studie om cancerrisken bland renskötande samer. Forskningen initierades på grund av Tjernobyl-katastrofen 1986 som hade en mycket negativ inverkan på renskötseln och resulterade i höga cesiumnivåer i både mark och djur. På grund av samernas höga konsumtion av renkött ansågs de vara i riskzonen för cancer. Men, överraskande nog, visade resultaten från studien, som omfattade 2 034 individer, att samerna hade en signifikant lägre cancerrisk jämfört med resten av den svenska befolkningen.
De tre senaste decennierna
Majoriteten av kunskapsproduktionen avseende samers hälsosituation i Sverige från slutet av 1990-talet har utgått från Södra Lapplands forskningsenhet i Vilhelmina. Forskningsenheten var landstingskommunalt ägd och hade glesbygden som främsta målgrupp. Forskarna genomförde registerepidemiologiska studier bland samer, samt arbetsmiljöundersökningar bland renskötande samer. Bakgrund till undersökningarna sades vara ett initiativ från samer som uttryckt oro för bland annat belastningsskador inom renskötseln, en ökad cancerrisk och hög självmordsförekomst. Trots att forskningen välkomnades och var efterfrågad så väckte den även viss kritik från samiskt håll.
Sametinget inrättades i Sverige 1993 och har för avsikt att ”bevaka frågor som rör samisk kultur i Sverige”, men någon särskild formulering i lagen kring hälsa saknas. Sametinget har genom åren, erhållit flertalet regeringsuppdrag kopplade till hälsa och levnadsförhållanden, vissa har de genomfört själva och andra har de uppdragit åt andra instanser.
År 2006 besökte FN:s specialrapportör i hälsofrågor Paul Hunt Sverige. Hunt konstaterade att Sverige bryter mot konventioner och deklarationer som landet har förbundit sig till ur ett folkrättsligt per-
35
K. Wiklund, L-E. Holm & G. Eklund. Cancer risks in Swedish Lapps who breed reindeer., Am J Epidemiol. Dec, 132:6 (1990): s. 1078–1082. 36
Sjölander et al. The confidence in health care and social services in northern Sweden. 37
Debatt: Tveksam forskning om och bland samer. Samefolket, 2003:2, s. 41; Åsa Virdi Kroik; https://sverigesradio.se/artikel/360738. P4 Västerbotten 30/1 2004. Samer kritiserar hälsoprojekt i Vilhelmina. 38
Sametingslag SFS 1992:1433.
spektiv avseende samernas särskilda ställning som urfolk. ”He regrets that he found little, if any, evidence that Sweden has translated the special status of the Sami into meaningful, practical measures in the health
context.”
Hunt föreslog förbättringsåtgärder för samernas hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård. Han föreslog ett nationellt centrum för samisk hälsa, utvecklande av riktade hälsopolitiska insatser och ökad kunskap och forskning om samernas hälsotillstånd.
Sametinget gav Södra Lapplands forskningsenhet i uppdrag att genomföra en kunskapsöversikt om samernas hälsosituation. Den publicerades 2009. Rapporten upprepade flera av Hunts förslag och betonade att en särskild företagshälsovård för rennäringen, alternativt hälsokoordinatorer, behövdes för att underlätta kontakten mellan renskötare och företagshälsovård. Även dåvarande Statens folkhälsoinstitut, presenterade 2010 rapporten Hur mår Sveriges nationella minoriteter? Kartläggning av hälsosituationen bland de nationella minoriteterna samt förslag till förebyggande och hälsofrämjande åtgärder. I den föreslogs liknande åtgärder såsom ökade utbildningsinsatser till personal, utredning av kunskapscentra om hälsa samt en kontinuerlig uppföljning av nationella minoriteters hälsa.
Sametinget inrättade 2018 en hälso-, äldre- och idrottsnämnd vars ”främsta uppgift är att arbeta med frågor som rör samers hälsa och stärka kunskapen om samers hälsa.” Nämndens förslag till hälsopolitiskt program antogs 2019. Syftet med programmet var att tydliggöra Sametingets vision: ”En god hälsa för urfolket samerna oavsett livssituation och en språk- och kulturanpassad vård och omsorg för samer i Sápmi/Sábme/Sábmie/Saepmie och hela Sverige.”
Samernas holistiska syn på hälsa beskrivs med utgångspunkt i att hälsa består av flera dimensioner, materiell, andlig/mental och social. Det framgick av programmet att etiska riktlinjer för hälsoforskning
39 United Nations. Report of the Special Rapporteur on the Right of Everyone to the Enjoyment of the Highest Attainable Standard of Physical and Mental Health, Paul Hunt, on his mission to Sweden (10–18 January 2006). A/HRC/4/28/Add.2 (2006), s. 15–17. 40 United Nations (2006), s. 17. 41 United Nations (2006), s. 15–17. 42 Sjölander et al. The confidence in health care and social services in northern Sweden. Enheten lades ned år 2011. <https://sverigesradio.se/artikel/4703000 19 september 2011> (4/2 2025). 43 Statens Folkhälsoinstitut. Hur mår Sveriges nationella minoriteter?: Kartläggning av hälsosituationen bland de nationella minoriteterna samt förslag till förebyggande och hälsofrämjande åtgärder. (2010). 44 Sametinget.se. <Arbetsordning-styrelse-namnder (sametinget.se)> (2024-03-27).
borde tas fram som prioriterat utvecklingsområde, och att ett samiskt centrum för hälsoforskning och ett nationellt samiskt hälsocentrum borde inrättas. I skrivande stund har inga av ovanstående förslag realiserats.
Norge kan sägas befinna sig i framkant genom satsningar på hälsoforskning, hälsoutbildning och hälso- och sjukvård för samer. Norska forskningsrådet har även en särskild pott avsatt för att finansiera forskning rörande samisk kultur och samhälle. Norska sametinget har ansvarat för att ta fram etiska riktlinjer för samisk hälsoforskning i Norge. Det krävs numera ett kollektivt samtycke för sådan forskning och det beslutas av en sakkunnig kommitté. På så sätt vill de säkra att forskningen är förankrad i det samiska samhället och i urfolks rätt till självbestämmande. Senter för Samisk helseforskning (SSHF) vid Norges arktiska universitet i Tromsö (UiT) har länge varit centralt för kunskapsproduktionen kring samernas hälsosituation. Sedan 2002 bedriver de SAMINOR-undersökelsen, en omfattande epidemiologisk undersökning. I skrivande stund avslutas insamlingen för SAMINOR 3 med en betydande del finansierad av norska staten. Inom hälsovetenskapliga utbildningen har det skapats studieplatser reserverade för studenter med samisk språkkompetens. En samisk sjuksköterskeutbildning har startats med syftet att utbilda kulturellt trygga sjuksköterskor som kan kommunicera med samiska patienter. År 2001 startade Samisk nasjonalt kompetansesenter – psykisk helsevern og rus (SANKS). De ger vård till samer med psykisk ohälsa och beroendeproblematik och är en aktiv forskningsenhet som finansierar samisk hälsoforskning.
Fyra svenska regioner har tecknat avtal med SANKS för att erbjuda vård för psykisk ohälsa till individer med samiskt ursprung. De vidareutbildar även svensk vårdpersonal. De resurser som tillförts samisk forskning och klinisk verksamhet i Norge sedan 2000-talets början
45
Sametinget.se. En god hälsa för urfolket samerna oavsett livssituation och en språk- och kulturanpassad vård och omsorg för samer i Sápmi/Sábme/Sábmie/Saepmie och hela Sverige. (2019.) 46
<https://sametinget.no/barnevern-helse-og-sosial/etiske-retningslinjer-for-samiskhelseforskning-og-kollektiv-samtykke/sakkyndig-etisk-komite-for-samisk-helseforskning/ > (2014-03-27). 47
E. Lund, et al. Population based study of health and living conditions in areas with both Sami and Norwegian populations – The SAMINOR study. International journal of circumpolar health. 66.(2007):, 113–128; M. Brustad, et al. A population-based study on health and living conditions in areas with mixed Sami and Norwegian settlements – the SAMINOR 2 questionnaire study. International journal of circumpolar health 73 (2014): 23147-8. 48
https://www.dagensmedicin.se/specialistomraden/psykiatri/fyra-regioner-koper-norskvard-for-personer-med-samisk-bakgrund/. Dagens medicin (2021).
saknar motsvarighet i Sverige. Regeringen har fått både nationell och internationell kritik för detta.
Det senaste decenniet har en rad åtgärder, insatser och forskning rörande samer initierats i Sverige. En kunskapssammanställning om psykosocial ohälsa bland den samiska befolkningen i Sverige genomfördes 2016. Regeringsuppdraget inkluderade kartläggning av befintlig kunskap inom området, men även att identifiera kunskapsluckor. En rad förslag lades fram däribland att ”… regeringen ger Sametinget mandat att följa och påverka frågor som rör samers hälsa, samt tilldelar Sametinget resurser som praktiskt möjliggör detta.” Vidare föreslogs insatser till hälso- och sjukvården för att höja den samiska språk- och kulturkompetensen, samt att initiera samiska behandlingsalternativ för samiska patienter.
Det förefaller som om arbetet har stannat vid förslag. En förklaring bottnar sannolikt i att Sametinget saknar myndighetsuppdrag kopplat till hälsa. Sametinget uppdrar i stället emellanåt andra aktörer att arbeta fram rapporter inom olika områden. Det har bland annat gällt ett bidrag till den nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention. Sametinget uttrycker att strategin ska innehålla ett tydligt mål att stärka samers psykiska hälsa och förhindra suicid.
Andra betydelsefulla initiativ kopplade till hälso- och sjukvård var etablerandet av Kunskapsnätverket för samisk hälsa 2017 samt inrättandet av en samisk resursenhet i Jokkmokk 2021. Kunskapsnätverket startade i projektform finansierat av Socialdepartementet, sedan 2020 finansieras det av regionerna Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Härjedalen och Dalarna. Även Sametinget, Landsförbundet svenska samer, Riksorganisationen Samerna, Same Ätnam, Sáminuorra och Svenska samernas riksförbund ingår i samarbetet. Regionerna har i detta sammanhang gemensamt antagit Strategi för samisk hälsa – en hälso- och sjukvård som bidrar till en god hälsa och en vård på lika villkor för samer 2020–2030. De har förbundit sig att arbeta för en hälsooch sjukvård som är kulturanpassad. Strategin ska aktivt bidra till en
49 Se exempelvis United Nations (2006). 50 S2015/3140/FS. 51 Stoor, Kunskapssammanställning om samers psykosociala ohälsa. 52 Sametingets individuella analys för nationell strategi psykisk hälsa och suicidprevention https://www.sametinget.se/3106. 53 Strategi för samisk hälsa – en hälso- och sjukvård som bidrar till en god och jämlik hälsa för alla samer 2020–2030. https://regionvasterbotten.se/VLL/Filer/Strategi%20f%C3%B6r%20samisk%20h%C3%A 4lsa%202020-2030.pdf.
god hälsa för samerna och vård på lika villkor. Region Norrbottens resursenhet för samisk hälsa på Jokkmokks hälsocentral kom till för att det behövdes ökad kunskap om samers hälsosituation samt språkoch kulturanpassade vårdmöten. Resurscentret ska samordna regionens resurser inom samisk hälsa, vara ett kunskapsstöd och verka för samisk kulturförståelse i vården.
I Region Stockholm publicerade Transkulturellt centrum rapporten Att vara same i storstad. Psykisk hälsa, vårderfarenheter och vårdbehov. Den visade att det finns ett förtroende för vården i Region Stockholm, samt att informanterna inte upplevde sig ha blivit diskriminerade av sina vårdgivare. Samtidigt rapporterades att målet om en jämlik vård för samer i Stockholm inte var uppnått. Andra studier med annan samisk befolkning har visat det motsatta, ett lågt förtroende för hälso-och sjukvården, och även upplevelser av att bli kränkt eller diskriminerad inom vården har rapporterats.
Internationell forskning betonar att rasism, främlingsfientlighet och diskriminering är viktiga bestämningsfaktorer för hälsa. De bör erkännas som folkhälsoproblem. Paradies (2018) anser att rasismen som påverkar urfolk verkar på flera nivåer kopplat till de historiska effekterna av kolonisering.
Sedan slutet av 1990-talet har det kommit rapporter om hot, rasism och diskriminering mot samer. Diskrimineringsombudsmannen (DO) konstaterade att ”Det är påtagligt att samers upplevelse av diskriminering förekommer inom samtliga samhällsområden såsom utbildning, myndighetsutövning, arbetsliv, tjänstesektor och media.” Vaartoe – Centrum för samisk forskning, åtog sig 2017 att skriva en rapport, ett uppdrag som Sametinget erhållit av regeringen. Syftet
54
Protokoll Region Norrbotten, 2019. Se också https://www.norrbotten.se/sv/regionnorrbottens-nyhetsarkiv/resurscentret-for-samisk-halsa-vaxlar-upp. 55
M. Sundvall, E. Eastwood, & S. Bäärnhielm. Att vara same i storstad: psykisk hälsa, vårderfarenheter och vårdbehov: slutrapport december 2021, (Transkulturellt centrum, Region Stockholm, Stockholm, 2022). 56
Daerga et al. The confidence in health care and social services in northern Sweden. 57
D. Devakumar, S. Selvarajah, I. Abubakar, S-S. Kim, M. McKee, N. S. Sabharwal, A. Saini, G. Shannon, A. I.R. White, & E. T. Achiume. Racism, xenophobia, discrimination, and the determination of health. The Lancet. 400:10368 (2022): s. 20972108. 58
Yin Paradies, Racism and Indigenous Health. In Oxford Research Encyclopedia of Global Public Health. Oxford University Press (2018). DOI.org/10.1093/acrefore/9780190632366.013.86. 59
A. Lange: Samer om diskriminering. En enkät- och intervjuundersökning om etnisk diskriminering på uppdrag av (Diskrimineringsombudsmannen, 1998). H. Pikkarainen & B. Brodin. Diskriminering av samer: samers rättigheter ur ett diskrimineringsperspektiv (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, 2008), s. 24. 60
Vaartoe är i dag benämnt Várdduo.
var att undersöka förekomsten av rasism mot samer. De skulle ge underlag och förslag på insatser för att kunna motarbeta rasism och dess negativa effekter på hälsan. Rapporten möttes av kritik. Det gällde bland annat hur problemen formulerats och de metoder som valdes för att undersöka rasismen. En översyn av rapporten gjordes året därpå. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) fick 2022 ett regeringsuppdrag i vilket de föreslog förebyggande insatser mot rasism, med särskilt fokus på unga samer. Nordens välfärdcenter koordinerade 2014–2017 det nordiska projektet Samer med funktionsnedsättning med syfte att ge ökad kunskap om levnadsförhållanden för samer med funktionsnedsättning i Norge, Sverige och Finland. Norska Barne-, ungdoms- og familiedirektoratet, Bufdir, och Socialdepartementet i Sverige finansierade projektet. Tre rapporter om svenska förhållanden har publicerats. Via enkäter undersöktes tjänstepersonernas kompetens om samisk kultur och levnadsförhållanden, samt deras allmänna kännedom om den samiska målgruppen. Resultaten visade att lagstiftningen brister och att få initierade insatser för målgruppen gjorts. Förslag gavs på hur uppföljningar av FN:s konvention om rättigheter för individer med funktionsnedsättning kan göras och förslag på insatser som kan förbättra mänskliga rättigheter för samer med funktionsnedsättning.
Folkhälsomyndigheten fick ett regeringsuppdrag för att undersöka myndigheters bemötande och stöd till våldsutsatta kvinnor från de nationella minoriteterna. Det utmynnade i förslag kring bättre utbildning om mäns våld mot kvinnor för socialtjänstens personal, om be-
61 T. Poggats. Kartläggning av rasism mot samer i Sverige (Sametinget, 2018). < https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/wysiwyg_media/rasism_mot_samer_i_sverig e_2018-09-27_med_appendix_final_0.pdf> (2/3 2025). P. Axelsson. Översyn av” Kartläggning av rasism mot samer i Sverige”. < https://www.levandehistoria.se/wpcontent/uploads/2022/12/oversyn_av_kartlaggning_av_rasism_mot_samer_i_sverige.pdf> (2025-03-02). 62
Att genomföra insatser som ska bidra till att förebygga och motverka rasism mot samer. Delredovisning av regeringsuppdrag KU 2022/01123. 63 År 2014 kom projektets första rapport Kunskapsläge: Personer med funktionsnedsättning och samisk bakgrund. År 2016 kom rapporten ’Levnadsförhållanden bland samer med funktionsnedsättning i Sverige’, rapporten genomfördes av Umeå universitet i samarbete med Nordens välfärdcenter. År 2017 kom rapporten ’Förutsättningar och villkor för samer med funktionsnedsättning i de samiska förvaltningskommunerna i Sverige’, författad av Glesbygdsmedicinskt centrum, dåvarande Västerbottens läns landsting Kunskapsläge: Personer med funktionsnedsättning och samisk bakgrund, 2014. 64 K. Huuva, M. Montefusco & T. Olsen. Kunskapsläge: Personer med funktionsnedsättning och samisk bakgrund. (Nordens välfärdscenter, 2014).; A. Edin-Liljegren, & K. Flykt. Förutsättningar och villkor för samer med funktionsnedsättning i de samiska förvaltningskommunerna i Sverige. (Nordens välfärdscenter 2017); M. Uttjek. Levnadsförhållanden bland samer med funktionsnedsättning i Sverige. (Nordens välfärdscenter, 2016.)
mötande, vikten av samverkan mellan myndigheter, civilsamhället och nationella minoritetsorganisationer. Förutom informationsinsatser för att synliggöra de nationella minoriteterna rekommenderades det att starta stödlinjer för våldsutsatta kvinnor från romska och samiska grupper.
Det saknas vetenskaplig baserad kunskap kring förekomsten av våld bland svenska samer, visade Sametingets kunskapssammanställning om samers psykosociala ohälsa. Ett decennium senare har nya studier tillkommit. Sametinget fick i ett regeringsuppdrag uppgiften att ta fram ett kunskapsunderlag. Institutionen för Epidemiologi och Global hälsa, vid Umeå Universitet fick uppdraget. Slutrapporten kom i mars 2024 och visade bland annat att samiska kvinnor är mer utsatta för våld än samiska män samt jämfört med andra kvinnor i Sverige. Förslagen till åtgärder påminner om de som påtalats i tidigare rapporter nämligen mer utbildningsinsatser och skapandet av ett samiskt kunskapscentrum för hälsa och socialt arbete. De föreslog en nationell policy för att motverka mäns våld mot samiska kvinnor, stödstrukturer för våldsutsatta flickor och kvinnor, samt att ge Sametinget ett regeringsuppdrag att följa upp och samordna arbetet som rör våld mot samiska flickor och kvinnor.
Ett flertal insatser från olika myndigheter och instanser har bidragit till ett förbättrat kunskapsläge inom hälsoområdet i dag jämfört med i slutet av 1990-talet. Ett återkommande förslag är bildandet av ett nationellt centrum med ansvar för samers hälsa. Det har även varit upp till diskussion genom en motion i riksdagen 2018, en motion som avslogs.
Hälsoforskning i Sverige
Ett första temanummer om Hälsa i Sápmi publicerades i Socialmedicinsk tidskrift 2021. Den innehöll bidrag från Sverige och Norge, vilket är symtomatiskt för hur kunskapsläget är ur ett bredare perspek-
65
Statens Folkhälsoinstitut. (2010). Bemötande av våldsutsatta kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna: Delredovisning (Bd. 2008/332). 66
J.P.A. Stoor. Kunskapssammanställning om samers psykosociala ohälsa, (Sametinget 2016). 67
<Sametinget.se/vald-mot-samiska-kvinnor> (2025-03-02). 68
Motion 2018/19:1721, https://www.riksdagen.se/sv/dokument-ochlagar/dokument/motion/centrum-for-samisk-halsa_h6021721.
tiv. De flesta studier kommer från Norge, därefter Sverige, följt av Finland. Flest kunskapsluckor finns kring samerna i Ryssland.
För närvarande pågår två större hälsostudier vid Umeå universitet som berör samers hälsa, studien Samisk hälsa på lika villkor (Sámi- HET) och studien Health and living conditions in Sápmi, Sweden (HALDI). Vid Umeå universitet finns även Várdduo – Centrum för samisk forskning, som är en forskningsenhet etablerad 2000 under namnet CeSam, senare Vaartoe. Den tjänar som ett nav kring samiska forskningsfrågor. En antologi om psykisk hälsa och välmående i Sápmi, samt en rapport om samisk hälsa och hälsoforskning har givits ut i Várdduos skriftserie. Den senare rapporten inom HALDI-studien baserades på en fokusgruppstudie 2018–2019 med finansiering av Socialdepartementet. Studien visade vad den samiska befolkningen tycker är betydelsefullt ur ett samiskt perspektiv kring hälsa, sjukvård och samisk hälsoforskning i Sverige. Resultaten blev grunden till att vidareutveckla och anpassa frågeformulär så att de även innefattar en samisk kontext, vilka användes av HALDI-studien i senare delstudier. Fokusgruppdiskussionerna behandlade bland annat naturens läkande förmåga på hälsan. De tog upp tidigare studier i vetenskapens namn, exempelvis från Rasbiologiska institutet, som har skadat tillit och förtroende för forskningen även hos nya generationer. Frågor kring etik, datahantering och återkoppling av resultat är avgörande för att skapa goda förutsättningar för genomförande av framtida hälsostudier som inkluderar en samisk befolkning. HALDI-studien har därefter genomfört en enkätstudie 2021 och en enkät, samt en klinisk hälsoundersökning 2022 i Jokkmokks kommun, som inkluderade den folkbokförda befolkningen från 18 års ålder. Hälsoundersökningen, främst finansierad av Wallenbergstiftelserna, hade ett särskilt fokus på den äldre befolkningen. Tidigare hade ingen klinisk hälsoundersökning genomförts i Sverige, där individer erbjudits att själv identifiera sin etnicitet. Analyser av data pågår fortfarande när detta skrivs. Förhoppningen är att undersökningen blir en grund som innebär att forskare kan fortsätta följa befolkningens hälsa longitudinellt med kliniska
69 C. Storm Mienna & P. Axelsson. Samisk hälsoforskning – framsteg och utmaningar. Socialmedicinsk tidskrift 98:5–6 (2021): 751–757. 70 Å. Össbo & P. Lantto. (red.). Hälsa och livsvillkor på svensk sida Sápmi. En antologi om samers psykiska hälsa. Skrifter från Várdduo – Centrum för samisk forskning nr 28. (Umeå universitet, 2021); Storm Mienna, Omma & Axelsson. Fokus på hälsa och hälsoforskning i Sápmi. 71 P. Axelsson & C. Storm Mienna. The challenge of Indigenous data in Sweden. M. Walter et al. (eds). Indigenous Data Sovereignty and Policy. (Routledge 2020), s. 99–110.
parametrar och inte enbart baserade på tvärsnittsstudier med enkätdata för självrapporterad hälsa. För närvarande saknas sådana studier i Sverige.
På uppdrag av Sametinget, med finansiering från Folkhälsomyndigheten och Sametinget, genomfördes enkätstudien Samisk hälsa på lika villkor 2021. Den utmynnande i rapporten Hur mår samer i Sverige, som innefattar samers hälsa, livsvillkor och levnadsvanor. Rapporten visar att majoriteten av deltagarna har en god allmänhälsa och att 87 procent har ett gott psykiskt välbefinnande. Jämfört med den övriga befolkningen i Sverige är det ingen skillnad i självrapporterad god allmän hälsa. Detsamma gäller för diabetes och högt blodtryck, samt psykiska besvär som ängslan, oro eller ångest. Den samiska befolkningen rapporterar mer långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning, att de har värk i kroppen, astma, allergi, övervikt och fetma. Färre andel samer rapporterar att de har en god tandhälsa jämfört med den övriga befolkningen.
Avslutande diskussion
Det var inte förrän efter katastrofen vid kärnkraftverket i Tjernobyl 1986, som hälsoläget hos samerna, särskilt hos renskötarna, började intressera hälsoforskare och svenska myndigheter. Vad detta osynliggörande inneburit för det samiska folkets hälsa är svårt att bedöma. Går vi längre tillbaka i tiden kan vi konstatera att staten, förutom att inhysa världens första statligt finansierade rasbiologiska institut, också kom att splittra den samiska befolkningen i kategorier som ansågs lämpliga. Likväl visar resultat från den senaste folkhälsoforskningen att urfolket samer har en förhållandevis god hälsa. Det kan anses lika anmärkningsvärt som det är intressant, i synnerhet om vi jämför med andra urfolk världen över.
I den första globala jämförelsen mellan urfolk och majoritetsbefolkningar avseende hälsa rapporterades stora skillnader i exempelvis förväntad livslängd. I vissa fall skilde tio år eller mer till majoritetsbefolkningens fördel. I Sverige gick det inte att dra några sådana slutsatser på grund av bristfälligt statistiskt underlag. I Norge, baserat på SAMINOR-data, kunde de visa att majoritetsbefolkningen blev
72
J. P. A. Stoor, L. M. Nilsson, & M. San Sebastian. Hur mår samer i Sverige?: Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer. Samisk hälsa på lika villkor (Folkhälsomyndigheten, 2023): www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material.
1,5 år äldre jämfört med samer. Både SLiCA rapporten: Arctic living conditions (2015) och OECD-rapporten (2019) om att involvera samerna i regional utveckling i Sverige lyfter frånvaron av statistik som ett bekymmer. OECD rekommenderar ”förbättrad insamling och åtkomst av statistik om samiskt näringsliv och välbefinnande”. SLiCA-undersökningen kunde inte få fram tillförlitliga resultat från Sverige på grund av bristfällig statistik om samerna. I själva verket saknas sedan 1940-talet svensk officiell statistik som kan hjälpa att identifiera en samisk population och därmed skapa förståelse för det samiska hälsoläget.
HALDI-studien baseras på självidentifiering av etnicitet genom undersökning av en total population inom ett geografisk begränsat område. Medan studien Samisk hälsa på lika villkor använder sig av Sametingets röstlängd som främsta identifikator. Röstlängden är i dagsläget den enda registreringen av samer som finns i Sverige. För närvarande saknas en tydlig policy från Sametinget om röstlängden kan eller bör användas i forskningssammanhang. I dagsläget saknas svenska longitudinella studier som SAMINOR-studien i Norge.
Forskning om urfolkens hälsa är i dag ett eget forskningsfält, där influenserna är både globala och kommer från grannländerna. Efterlevandet av FN:s Declaration on the Rights of Indigenous Peoples (UNDRIP) och målsättningarna för Sustainable Develpment Goals tvingar stater att reflektera över hur exempelvis paragraferna 23 och 24 i UNDRIP kan efterlevas. Det förekommer ökade insatser för att urfolk ska vara delaktiga i forskning från start till mål, och definiera vilka frågor som ur deras perspektiv är viktiga att ställa. I synnerhet finns det en ökad efterfrågan på kunskap i frågor relaterade till den gröna omställningen och samhällsomvandlingen.
Kapitlet har kunnat peka på att samma policyförslag återkommer i olika rapporter. Det visar att de inte har genomförts och att det är en stor utmaning att realisera förslag.
Att samer utsätts för rasism och diskriminering i samhället på både grupp- och individnivå visas i enkätstudien Hur mår samer? I den uppger en större andel samer jämfört med den övriga befolkningen att
73 Anderson. Indigenous and tribal peoples’. 74 H. Beach & D. Lewis. Survey Design and Sampling Problems. SLiCA: Arctic Living Conditions Living Conditions and Quality of Life among Inuit, Saami and Indigenous Peoples of Chukotka and the Kola Peninsula. (Nordisk ministerråd, 2015); OECD. Linking the Indigenous Sami People with Regional Development in Sweden, OECD Rural Policy Reviews, Paris (OECD Publishing 2019). DOI:10.1787/9789264310544-en. 75 Axelsson, Kyrkan, folkbokföringen och samerna.
de någon gång under de senaste tre månaderna känt sig kränkta. Det visar att det fortfarande under 2020-talet är ett pågående fenomen som kräver att samhället agerar.
Ett av många förslag som upprepats i rapporterna är skapandet av ett nationellt centrum med ett övergripande ansvar för samisk hälsa. Kunskapsnätverket för samisk hälsa är ett gott exempel på att regioner kan samarbeta i dessa frågor. En långsiktig finansiering bör säkras och nätverket ges förutsättningar att fortsätta utvecklas mot ett nationellt centrum.
Andra förslag på nationell nivå är inrättandet av ett centrum för samisk hälsoforskning. Norges arktiska universitet i Tromsö etablerade redan i början av 2000-talet ett sådant centrum. Umeå universitet har ett väletablerat centrum för samisk forskning sedan 25 år tillbaka där forskare inom olika discipliner arbetar. Ett förslag är därför att möjligheten utreds som en snabbare väg mot en satsning på samisk hälsoforskning. Struktur, organisation och erfarenhet finns redan på plats.
Kunskaps- och kompetenshöjande åtgärder har också diskuterats frekvent. Vid Umeå universitet gavs hösten 2022 den första universitetskursen i Sverige med fokus på samers hälsa, Same- och urfolkshälsa på avancerad nivå. En av målgrupperna var just hälso- och sjukvårdpersonal. Umeå universitet har i de senaste årens budgetäskanden visat på en vilja att öka satsningen på utveckling av samisk- och urfolksforskning samt utbildning. Framtiden får visa om det kan realiseras.
76
J. P. A. Stoor, L. M. Nilsson, & M. San Sebastian. Hur mår samer i Sverige?
Referenser
Anderson, I. et al. Indigenous and tribal peoples’ health (The Lancet-
Lowitja Institute Global Collaboration): a population study. The
Lancet, 388 (2016): s.131–157. Axelsson, P. Epilogue: from indigenous demographics to an indige-
nous demography. I Axelsson, P. & Sköld. P. (red.). Indigenous
peoples and demography: the complex relation between identity and
statistics (Berghahn Books, 2011), s. 295–308. Axelsson, P. Kyrkan, folkbokföringen och samerna. I Lindmark, D.
& Sundström, O. (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi. Bd 2 (Artos, 2016), s. 913–928.
Axelsson, P. Continuity or change? Science and Sami during the
th
20 century. I Elenius, L. (red.). Minority policies, culture & science:
papers from the conference the Use and Abuse of History in the
Barents Region at Luleå University of Technology, (Luleå University
of Technology, 2004), s. 113–123. Axelsson, P. Översyn av ”Kartläggning av rasism mot samer i Sverige”
(2022) https://www.levandehistoria.se/wpcontent/uploads/2022/12/oversyn_av_kartlaggning_av_rasism_ mot_samer_i_sverige.pdf [hämtad 2025-03-02].
Axelsson, P. & Storm Mienna, C. The challenge of Indigenous data
in Sweden. I Walter, M. Kukutai, T., Carroll, S.R. & Rodriguez- Lonebear, D.(eds). Indigenous Data Sovereignty and Policy (Routledge, 2020), s. 99–111.
Beach, H. & Lewis, D. Survey Design and Sampling Problems, SLiCA:
Arctic Living Conditions Living Conditions and Quality of Life among Inuit, Saami and Indigenous Peoples of Chukotka and the Kola Peninsula (Nordisk ministered, 2015).
Bidrag till Sveriges officiella statistik, A Befolkningstatistik 1890.
(Statistiska centralbyrån, 1890.) Broberg, G. Statlig rasforskning: en historik över Rasbiologiska institutet,
2 uppl., Ugglan; Vol. 4 (Lunds universitet, 1995).
Brustad, M., Hansen, K.L., Broderstad, A.R., Hansen, S. & Melhus,
M. A population-based study on health and living conditions in areas with mixed Sami and Norwegian settlements – the SAMINOR 2 questionnaire study. International journal of circumpolar health, 73, (2014): s. 23147–8.
Brändström, A. Från förebild till motbild. Spädbarnsvård och späd-
barnsdödlighet i Jokkmokk. I Åkerman, S. & K. Lundholm, K. (red.) Älvdal i norr. Människor och resurser i Luledalen 1300–1800 (Nordiska museet, 1990), s. 313–346.
Brändström, A., Edvinsson, S. & Rogers, J. Illegitimacy, infant feeding
practices and infant survival in Sweden, 1750–1950: a regional analysis. Hygiea Internationalis. 3:1 (2002): s. 13–52.
Daerga, L., Sjölander, P., Jacobsson, L. & Edin-Liljegren, A. The con-
fidence in health care and social services in northern Sweden – a comparison between reindeer-herding Sami and the non-Sami
majority population Scandinavian Journal of Public Health. 40:6
(2012): s. 516–522.Dawson, P., Ravna, Ø. & Cambou, D. A Human-Rights-Based Approach to Sámi Statistics in Norway. The Significance of SáMi Rights, 1st ed. (Routledge, 2024), s. 133–151.
Debatt: Tveksam forskning om och bland samer, Samefolket, 2 (2003),
s. 41. Devakumar, D., Selvarajah, S., Abubakar, I., Kim, S-S., McKee, M.
N., Sabharwal, S., Saini, A., Shannon, G., White, A. I.R & Achiume.
E. T., Racism, xenophobia, discrimination, and the determination of health. The Lancet. 400: 10368 (2022): s. 2097–2108.
Edin-Liljegren, A. & Flykt, K. Förutsättningar och villkor för samer
med funktionsnedsättning i de samiska förvaltningskommunerna
i Sverige (Nordens välfärdscenter, 2017).
von Düben, Gustaf. Om Lappland och Lapparne: företrädesvis de
svenske (P.A. Norstedt & söners förlag, 1873). Haglund, A. & Axelsson, P. The Invisible Sami Population: Regional
Public Healthcare in Northern Sweden 1863–1950. Journal of
Northern Studies. 10:2 (2016): s. 121–143.
Huuva, K., Montefusco, M. & Olsen, T. Kunskapsläge: Personer med
funktionsnedsättning och samisk bakgrund (Nordens välfärdscenter,
2014) https://www.divaportal.org/smash/get/diva2:705797/FULLTEXT01.pdf.
Karlsson, L. Demography of colonisation and the ageing population:
Population profiles and mortality in Swedish Sapmi, 1750–1900.
Ageing & Society, 32:5 (2012): s. 812–832. Karlsson, L. Advanced ages at death in Sápmi during the eighteenth
and nineteenth centuries: With special attention to longevity among
the Sami population. Historical Methods: A Journal of Quantitative and Interdisciplinary History, 49:1 (2016): s. 34–49.
Karlsson, L. & Liliequist, M. Fattigauktioner och samiska ålder-
domshem: Synen på äldre samer i samband med åldringsvården.
I Lindmark, D. & Sundström, O. (red.). De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi. Bd 2
(Artos, 2016), s. 885–912. Lange, A. Samer om diskriminering. En enkät- och intervjuundersökning
om etnisk diskriminering på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen (Diskrimineringsombudsmannen, 1998).
Lund, E., Melhus, M., Hansen, K.L., Nystad, T., Broderstad, A.R.,
Selmer, R. et al., Population based study of health and living conditions in areas with both Sami and Norwegian populations – The SAMINOR study. International journal of circumpolar health. 66 (2007): s. 113–128.
Nilsson, L.M., San Sebastian, M. och Stoor, J.P.A., The health ex-
perience of the COVID-19 pandemic among the Sámi in Sweden: A cross-sectional comparative study. Arct Yearb. Special Issue: Arctic Pandemics (2023), 1–13.
Nordin, G., Äktenskap i Sápmi: giftermålsmönster och etnisk komplexitet
i kolonisationens tidevarv, 1722–1895 (Umeå universitet, 2009). OECD, Linking the Indigenous Sami People with Regional Develop-
ment in Sweden, OECD Rural Policy Reviews (OECD Publishing,
2019). Paradies, Y. Colonisation, racism and indigenous health. J Pop
Research, 33 (2016): s. 83–96.
Paradies, Y. Racism and Indigenous Health. I Oxford Research Encyclo-
pedia of Global Public Health (Oxford University Press, 2018). DOI.org/10.1093/acrefore/9780190632366.013.86.
Pikkarainen, H. & Brodin, B. Diskriminering av samer: samers rättig-
heter ur ett diskrimineringsperspektiv (Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering, 2008). Poggats, T. Kartläggning av rasism mot samer i Sverige (Sametinget,
2018)
https://www.levandehistoria.se/sites/default/files/wysiwyg_media/
rasism_mot_samer_i_sverige_2018-09- 27_med_appendix_final_0.pdf [hämtad 2025-03-02].
Protokoll Region Norrbotten 2019. (Region Norrbotten, 2019.) Ross, A. B., Johansson, Å., Vavruch-Nilsson, V., Hassler, S., Sjölander,
P., Edin-Liljegren, A. & Gyllensten. U.., Adherence to a traditional lifestyle affects food and nutrient intake among modern Swedish Sami. International Journal of Circumpolar Health, 68:4 (2009): s. 372–385.
Sametinget. En god hälsa för urfolket samerna oavsett livssituation och
en språk- och kulturanpassad vård och omsorg för samer i Sápmi/ Sábme/Sábmie/Saepmie och hela Sverige (Sametinget, 2019).
Sametinget. Sametingets individuella analys för nationell strategi psykisk
hälsa och suicidprevention https://www.sametinget.se/3106.
Sametinget (2024), Arbetsordning-styrelse-namnder
https://www.sametinget.se/arbetsordning-styrelse-namnder [hämtad 2024-03-27].
Sametinget (2025), Våld mot samiska kvinnor
https://www.sametinget.se/vald-mot-samiska-kvinnor [hämtad 2025-03-02].
Sametingslag (SFS 1992:1433). Schumann, B., Häggström Lundevaller, E. & Karlsson, L. Weather
extremes and perinatal mortality–Seasonal and ethnic differences
in northern Sweden, 1800–1895. PLoS One, 14:10 (2019): e0223538.
Simmons, J., Storm Mienna, C., Josefsson, M., Axelsson, P. & Nägga,
K. Interpersonal Violence Against Indigenous Sámi and Non- Sámi Populations in Arctic Sweden and the Mediating Effect of Historical Losses and Discrimination. Journal of interpersonal violence. 39:19–20 (2024): s. 4135–4163.
Sköld, P. Escape from catastrophe: The Saamis experience with small-
pox in eighteenth- and early-nineteenthcentury Sweden. Social Science History. 21:1 (1997), s. 1–25.
Sköld, P. Axelsson, P., Karlsson, L. & Smith, L. Infant mortality
of Sami and settlers in Northern Sweden: the era of colonization
1750–1900. Global health action, 4:1 (2011):8441. S2015/3140/FS. Uppdrag angående kunskapssammanställning om
samers psykosociala ohälsa. Statens Folkhälsoinstitut, Hur mår Sveriges nationella minoriteter?:
Kartläggning av hälsosituationen bland de nationella minoriteterna
samt förslag till förebyggande och hälsofrämjande åtgärder (Statens
Folkhälsoinstitut, 2010). Statens Folkhälsoinstitut, Bemötande av våldsutsatta kvinnor som
tillhör de nationella minoriteterna: Delredovisning (Bd. 2008/332) (Statens Folkhälsoinstitut, 2010).
Statistiska centralbyråns underdåniga berättelse för år 1900 Tredje
afdelningen: Folkmängden år 1900 efter kön, ålder, civilstånd, hushåll, födelseort, stamskillnad och yrken; lyten; frånvarande personer samt obefintliga (P.A. Norstedt & söner, 1907).
Strategi för samisk hälsa – en hälso- och sjukvård som bidrar till en
god och jämlik hälsa för alla samer 2020–2030 (Region Västerbotten, 2020). https://regionvasterbotten.se/VLL/Filer/Strategi%20f%C3%B 6r%20samisk%20h%C3%A4lsa%202020-2030.pdf.
Storm Mienna, C. & Axelsson, P. Somatic health in the Indigenous
Sami population – a systematic review. Int. J. of Circumpolar Health. 78:1 (2019): 1638195.
Storm Mienna, C. & Axelsson, P. Samisk hälsoforskning – fram-
steg och utmaningar. Socialmedicinsk tidskrift, 98:5–6 (2021): s. 751–757.
Storm Mienna, C., Omma, L. & Axelsson, P. Fokus på hälsa och
hälsoforskning i Sápmi – resultat från elva samiska fokusgrupper. Skrifter från Várdduo – Centrum för samisk forskning nr 29 (Umeå universitet, 2021).
Stoor, J.P.A. (2016). Kunskapssammanställning om samers psyko-
sociala ohälsa. (Sametinget, 2016.)
Stoor, J.P.A., Nilsson, L.M. & San Sebastian, M. Hur mår samer
i Sverige?: Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer. Samisk hälsa på lika villkor (Folkhälsomyndigheten, 2023). <www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/>.
Sundvall, M., Eastwood, E. & Bäärnhielm, S. Att vara same i storstad:
psykisk hälsa, vårderfarenheter och vårdbehov: slutrapport december 2021 (Transkulturellt centrum, Region Stockholm, 2022).
Wahlund, S. & Lundborg, H. The race biology of the Swedish Lapps:
P. 1 General survey. Prehistory. Demography. Future of the Lapps.
(Almqvist & Wiksell, 1932.) United Nations, United Nations Declaration on the Rights of Indigenous
Peoples (UNDRIP)
https://www.un.org/development/desa/indigenouspeoples/wpcontent/uploads/sites/19/2018/11/UNDRIP_E_web.pdf [hämtad 2025-02-14].
United Nations, Report of the Special Rapporteur on the Right of
Everyone to the Enjoyment of the Highest Attainable Standard of
Physical and Mental Health, Paul Hunt, on his mission to Sweden
(10–18 January 2006), A/HRC/4/28/Add.2 (2006). Uttjek, M., Levnadsförhållanden bland samer med funktionsnedsätt-
ning i Sverige (Nordens välfärdscenter, 2016). Vikström, L., Marklund, E. & Sandström, G. Demographic outcomes
during colonisation: Migration and mortality among indigenous
and non-indigenous populations in nineteenth-century Sweden.
Journal of Migration History, 2:1 (2016): s. 148–176. Virdi Kroik, Å. P4 Västerbotten 30/1 2004. Samer kritiserar hälso-
projekt i Vilhelmina (2004). https://sverigesradio.se/artikel/360738.
Wahlund, S. Demographic studies in the nomadic and the settled popula-
tion of northern Lapland (Almqvist & Wiksell, 1932). Waldram, J., Herring, A. & Young, T. K. Aboriginal health in Canada:
Historical, cultural, and epidemiological perspectives (University of Toronto Press, 2006).
Wiklund et al., ”Cancer risks in Swedish Lapps who breed reindeer”,
Am J Epidemiol., 132:6 (1990): s. 1078–1082. Young, T. K. et al., ”Disparities amidst plenty: a health portrait of
Indigenous peoples in circumpolar regions”, International journal of circumpolar health, 79:1 (2020): 1805254.
Össbo, Å. och Lantto, P. (red.), Hälsa och livsvillkor på svensk sida
Sápmi. En antologi om samers psykiska hälsa, Skrifter från Várdduo
– Centrum för samisk forskning nr 28 (Umeå universitet, 2021).
En talande tystnad? Språkets betydelse för psykisk hälsa bland samer i Sverige
Jon Petter A. Stoor, Miguel San Sebastián och Lena Maria Nilsson
Introduktion
Språk och kultur lyfts ofta fram som viktiga hälsofaktorer i internatio-
nell urfolks- och minoritetsforskning. Sambanden mellan språk och hälsa är dock inte entydiga. När vård och omsorg inte erbjuds på
modersmålet kan språket fungera som en barriär för god hälsa. Språk kan också fungera som en stärkande hälsofaktor framför allt i förhållande till psykisk hälsa, vilket det finns exempel på bland samer
och tornedalingar i Norge, Sverige och Finland. I dessa exempel
D. Flood & P. Rohloff. Indigenous languages and global health. Lancet Glob Health. 6:2 (2018). DOI.org/10.1016/s2214-109x(17)30493-x; N. Kunnas. Revitalization of minority languages as a way to promote well-being in the North. International Journal of Circumpolar Health. 62:4 (2003). DOI.org/10.3402/ijch.v62i4.17584; M. Salmon, K. Doery, P. Dance, J. Chapman, R. Gilbert, R. Williams & R. Lovett. Defining the indefinable: Descriptors of Aboriginal and Torres Strait Islander Peoples’ cultures and their links to health and wellbeing. (Lowitja Institute, 2019). https://www.lowitja.org.au/wpcontent/uploads/2023/05/Defining_Indefinable_report_FINAL_WEB.pdf; M.B. Gonzalez, K.J. Sittner, J. Saniguq Ullrich & M.L. Walls. Spiritual connectedness through prayer as a mediator of the relationship between Indigenous language use and positive mental health. Cultur Divers Ethnic Minor Psychol. 27:4 (2021). DOI.org/10.1037/cdp0000466; J.P. MacDonald, J.D. Ford, A.C. Willox & N.A. Ross. A review of protective factors and causal mechanisms that enhance the mental health of Indigenous Circumpolar youth. International Journal of Circumpolar Health. 72:1 (2013). DOI.org/10.3402/ijch.v72i0.21775. Flood & Rohloff. Indigenous languages and global health; T. Nystad, M. Melhus & E. Lund. Sami speakers are less satisfied with general practitioners’ services. International Journal of Circumpolar Health. 67:1 (2008). DOI.org/10.3402/ijch.v67i1.18246. Kunnas. Revitalization of minority languages as a way to promote well-being in the North; M. Bals, A.L. Turi, I. Skre & S. Kvernmo. The relationship between internalizing and externalizing symptoms and cultural resilience factors in Indigenous Sami youth from Arctic Norway. Int J Circumpolar Health. 70:1 (2011). DOI.org/10.3402/ijch.v70i1.17790; L.M. Omma, L.E.
beskrivs språket som en kulturstärkande faktor. Det underlättar dialogen och kunskapsöverföringen mellan äldre och yngre, vilket stärker samhörigheten inom gruppen. En annan viktig funktion hos språket kan vara förmedlingen av traditionell kunskap relaterat till hälsa, till exempel kunskap om läkeörter, mat och olika helandestrategier. Urfolkspersoner som talar sitt modersmål har ofta mer hälsosamma kost- och livsstilsvanor än urfolkspersoner som förlorat sitt språk. Det speglar sannolikt inte ett direkt kausalt samband, utan snarare ett indirekt samband där språk utgör en markör för livsstil, kulturell förankring och eventuellt även för socioekonomiska faktorer.
De samiska språken hör till den finsk-ugriska språkfamiljen och räknas alla som hotade språk av FN-organet Unesco. Av totalt nio olika samiska språk talas fem i Sverige. De är utbredda i öst-västlig riktning och följer i huvudsak de stora älvdalarna i Sverige, med förlängning ut mot den norska kusten. Språken är delvis så olika att det är svårt att kommunicera mellan dem. Även ortografierna, det vill säga språkens skrivsätt, ser olika ut. Nordsamiska är det starkaste av de samiska språken, med cirka 17 000 talare i Sverige, Norge och Finland, följt av sydsamiska och lulesamiska med cirka 800 talare vardera i Sverige och Norge. Såväl umesamiska som pitesamiska har i dag färre än 100 aktiva talare i Sverige och Norge.
Processen där samiska successivt trängdes undan till förmån för det svenska språket har utförligt behandlats i Svenska kyrkans Vitboksprojekt. Under 1600-talet var samiska ett allmänt talat språk i norra Sverige. I de nordligaste delarna av Sápmi var det, vid sidan av
Holmgren & L.H. Jacobsson. Being a young Sami in Sweden: living conditions, identity and life satisfaction. Journal of Northern Studies. 5:1 (2011). DOI.org/10.36368/jns.v5i1.666; H. Tervo, E. Laukkanen & L. Kuosmanen. The cultural meaning of Sámi language, costume, and food to the Sámi, from the perspective of well-being. International Journal of Circumpolar Health. 81:1 (2022). DOI.org/10.1080/22423982.2022.2133349. 4 Salmon, Doery, Dance, Chapman, Gilbert, Williams & Lovett. Defining the indefinable: Descriptors of Aboriginal and Torres Strait Islander Peoples’ cultures and their links to health and wellbeing. 5 Salmon, Doery, Dance, Chapman, Gilbert, Williams & Lovett. Defining the indefinable: Descriptors of Aboriginal and Torres Strait Islander Peoples’ cultures and their links to health and wellbeing; W. Noreen, L. Johnson-Down, M. Jean-Claude, M. Lucas, E. Robinson & M. Batal. Factors associated with the intake of traditional foods in the Eeyou Istchee (Cree) of northern Quebec include age, speaking the Cree language and food sovereignty indicators. International Journal of Circumpolar Health. 77:1 (2018). DOI.org/10.1080/22423982.2018.1536251. 6 H. Barruk. Samiskan i Sverige – rapport från språkkampanjrådet 2008. (Sametinget, 2008.) https://www.sametinget.se/spraksituationen. 7 D. Lindmark & O. Sundström. De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna:
en vetenskaplig antologi. Bd 1. (Artos & Norma, 2016.)
https://www.svenskakyrkan.se/filer/770f2627-57e5-4e06-b880-4ca6c4f94799.pdf.
det finska språket, ofta det enda effektiva språket för präster att använda i sina predikningar. Genom olika skol- och kyrkoreformer övergick det allmänna språket gradvis från samiska till svenska. Vid slutet av 1800-talet infördes lagar som skiljde mellan nomadiserade och bofasta samer, med syfte att helt assimilera bofasta samer med den svenska befolkningen. För barn till nomadiserade samer skapades den så kallade nomadskolan, där samiska barn separerades från sina föräldrar under skolterminerna. Undervisningen skedde på svenska och barn som talade samiska sinsemellan riskerade ofta att bli hårt straffade.
I dag erkänns samer både som urfolk och som en av fem nationella minoriteter i Sverige. Som urfolk har samer rätt att utveckla sitt språk och sin kultur, i enlighet med FN:s urfolksdeklaration. Den svenska minoritetslagen erkänner samer i Sverige rätt till förskola och äldreomsorg på samiska inom vissa kommuner inom det samiska förvaltningsområdet. Samiska barn har rätt till modersmålsundervisning genom den svenska minoritetslagstiftningen, men många av dem saknar ändå ett levande samiskt språk i vardagen. Inom grundskolan är det inte möjligt att få undervisning i samiska språk som huvudspråk. Där är språk- och kulturstödet begränsat till enstaka timmar modersmålsundervisning per vecka. Även om svenska inte alltid är modersmålet så talar och förstår praktiskt taget alla vuxna samer svenska i Sverige. Ett undantag är de personer som förlorar sitt sekundärt inlärda språk i samband med demenssjukdom.
Tidigare forskning om identitet bland unga samer i Sverige lyfter fram upplevelser av identitetskris, utanförskap och psykisk ohälsa kopplad till att inte kunna prata samiska. Sådana relationer har också beskrivits i studier från kvalitativ forskning, där språk och kultur lyfts fram som faktorer som stärker hälsa och välbefinnande genom att
8 O. Korhonen. Samiskan under fyra sekel i Svenska kyrkans arbete. (2016.) https://www.svenskakyrkan.se/filer/22%20Korhonen.pdf. 9 B. Norlin & D. Sjögren. Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900: inflytande, vägval och konsekvenser? (2016). https://umu.divaportal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A932446&dswid=6924. 10
K. Huuva & E. Blind. ”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”: minnesbilder från samernas skoltid. (Verbum, 2016.) https://www.svenskakyrkan.se/filer/Nomadskoleboken.pdf. 11
A. Hovde. Maintaining and Protecting the Cultural Identity of Sami Children in Progressive Nordic Countries: The Laws of Sweden and Its Past and Current Implications on Sami People. (LAW eCommons, 2022). https://lawecommons.luc.edu/clrj/vol42/iss2/8 https://lawecommons.luc.edu/context/clrj/article/1262/viewcontent/8.art.Hovde.Sami.168.pdf. 12
C. Åhrén. Är jag en riktig same? en etnologisk studie av unga samers identitetsarbete. Urn:nbn:se:umu:diva-1935. (Department of culture and media studies, 2008.) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-1935.
stärka effekten av kulturell identitet och självkänsla. När det gäller kvantitativa studier är resultaten mindre tydliga , även om det finns tydliga tecken på att tvåspråkiga barn, som får behålla sitt minoritetsspråk, i högre grad är ner välmående än enspråkiga barn. Det torde även gälla i ett urfolkssammanhang och i ett bredare åldersperspektiv. Förhållandet skulle behöva undersökas ytterligare i den samiska kontexten.
I den befolkningsbaserade enkätundersökningen Samisk hälsa på lika villkor, Samisk HLV, SámiHET samlades data in under våren 2021. I den har frågor från den nationella folkhälsoenkäten Hälsa på Lika Villkor (HLV) kombinerats med kulturspecifika samiska frågor, bland annat frågor om samisk språkkompetens. Respondenterna definierar sig i relation till de samiska språken i Sverige, och bedömer därefter sin förmåga att förstå, tala, läsa och skriva språket.
Samisk HLV genomfördes av forskargruppen Lávvuo-Forskning och utbildning för samisk hälsa vid Institutionen för epidemiologi och global hälsa på Umeå universitet, på uppdrag av Sámediggi/Sametinget i samverkan med statistikmyndigheten SCB och Folkhälsomyndigheten. Avsikten var att genom datainsamlingen möjliggöra att skapa en samlad beskrivning av olika hälsoutfall och faktorer som kan påverka samernas hälsa. Svenskspråkiga rapporter baserade på undersökningen har publicerats med fokus på dagens hälsosituation och våldsutsatthet bland samer, jämfört med Sveriges befolkning i stort. Materialet har också använts inom ramen för studentuppsatser på avancerad nivå vid Umeå universitet, skrivna av framför allt folkhälsovetarstudenter och läkarstudenter. Hittills har vetenskapliga
13 S.-A. Hunter, H. Skouteris & H. Morris. A Conceptual Model of Protective Factors Within Aboriginal and Torres Strait Islander Culture That Build Strength. Journal of Cross-Cultural Psychology. 52:8–9 (2021). DOI.org/10.1177/00220221211046310; B. Sydora, L. Listener, J. Kung, S. Ross & C. Voyageur. Traditional crafting as a catalyst for Indigenous women’s intergenerational cohesion and wellness: a Canadian perspective. International Journal of Circumpolar Health. 82:1 (2023). DOI.org/10.1080/22423982.2023.2175763. 14 Hunter, Skouteris & Morris. A Conceptual Model of Protective Factors Within Aboriginal and Torres Strait Islander Culture That Build Strength. 15 L.-M. Müller, K. Howard, E. Wilson, J. Gibson & N. Katsos. Bilingualism in the family and child well-being: A scoping review. International Journal of Bilingualism. 24:5–6 (2020). DOI.org/10.1177/1367006920920939. 16 J.P.A. Stoor, L.M. Nilsson & M. San Sebastián. Hur mår samer i Sverige? Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer. (Folkhälsomyndigheten, 2023); J. Brandén, L.M. Nilsson, M. Burman, M. San Sebastian & J.P. Stoor. Våld mot samiska kvinnor. (Umeå University, 2024). http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva- 221871 (hämtad 2024-03-07).
En talande tystnad? Språkets betydelse för psykisk hälsa bland samer i Sverige
artiklar publicerats med fokus på studiedesign och genomförande ,
självrapporterad hälsa bland samer, samiska kvinnors utsatthet för
19 20
sexuellt våld, samisk traditionell och alternativmedicin, riskfaktorer för att ha undvikt att söka hälso- och sjukvård under Covid-19
21 22 23
pandemin samt för självrapporterad astma och dålig tandhälsa , såväl som för sambanden mellan självupplevd diskriminering och psy-
24 25
kisk och somatisk ohälsa. Vad betyder det för den psykiska hälsan att ha förlorat sitt samiska språk? Syftet med följande studie är att bedöma sambanden mellan psykisk ohälsa och att inte kunna tala samiska hos samer som besvarade Samisk HLV 2021.
Metod
Vi har utgått från data från den populationsbaserade tvärsnittsstudien
Samisk HLV. Enkäten är huvudsakligen baserad på den nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor (HLV), som genomförts av
J.P.A. Stoor & M. San Sebastián. A population-based study on health and living conditions among Sámi in Sweden: the SámiHET study. International Journal of Circumpolar Health. 81:1 (2022). DOI.org/10.1080/22423982.2022.2076383.
M. San Sebastián & J.P. Stoor. The self-reported health of the Sámi in Sweden: the SámiHET study. European Journal of Public Health (2023). DOI.org/10.1093/eurpub/ckad040.
J. Brandén, L.M. Nilsson, M. Burman & J.P.A. Stoor. Utsatthet för sexuellt våld bland samiska kvinnor i Sverige: den Samiska HLV studien 2021. Tidsskrift for kjønnsforskning. 47: s. 2–3 (2023). DOI.org/10.18261/tfk.47.2.6.
A. Ouma, L. Jacobsson & L.M. Nilsson. Sámi traditional medicine and complementary and alternative medicine: a descriptive study of use within the Sámi population of Sweden. International Journal of Circumpolar Health. 82:1 (2023). DOI.org/10.1080/22423982.2023.2222908.
M.T. Dresse, J.P. Stoor, M. San Sebastian & L.M. Nilsson. Prevalence and factors associated with healthcare avoidance during the COVID-19 pandemic among the Sámi in Sweden: the SámiHET study. International Journal of Circumpolar Health. 82:1 (2023). DOI.org/10.1080/22423982.2023.2213909.
E.X. San Sebastián, J.P. Stoor & M. San Sebastian. Prevalence and risk factors for selfreported asthma among Sámi in Sweden: a cross-sectional study. Journal of Asthma (2023). DOI.org/10.1080/02770903.2023.2169933.
N. Yekkalam, C. Storm Mienna, J.P.A. Stoor & M. San Sebastian. Social determinants of self-reported oral health among Sámi in Sweden. Community Dentistry and Oral Epidemiology. 51:6 (2023). DOI.org/10.1111/cdoe.12894.
D. La Parra-Casado, M. San Sebastian & J.P.A. Stoor. Ethnic discrimination and mental health in the Sámi population in Sweden: The SámiHET study. Scandinavian Journal of Public Health. 0:0 (2023). DOI.org/10.1177/14034948231157571.
M. San Sebastian, P.E. Gustafsson & J.P.A. Stoor. Embodiment of discrimination: a crosssectional study of threats, humiliating treatment and ethnic discrimination in relation to somatic health complaints among Sámi in Sweden. Journal of Epidemiology and Community Health (2024). DOI.org/10.1136/jech-2023-221365.
Stoor, Nilsson & San Sebastián. Hur mår samer i Sverige? Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer.
Folkhälsomyndigheten sedan 2004 , och på andra enkätverktyg och frågor utvecklade inom forskargruppen Lávvuo.
I undersökningen identifierades drygt 10 000 personer i åldern 18–84 år med hjälp av sameröstlängden, renmärkesregistret och RAMSregistret, personer med inkomst från rennäring. Den slutliga studiepopulationen, efter exkluderande av bland annat dem som inte uppfyllde kriterierna att uppfatta sig som same och att vara bofast i Sverige, blev 3 658 samer, varav 2 068 kvinnor. Svarsfrekvensen var 40,9 procent.
Enkäten bestod av 81 huvudfrågor inom 25 tematiska områden och skickades ut av SCB under februari till maj 2021. Insamlingen bestod av totalt fyra utskick, där alla utskick innehöll en personlig kod och en länk för att kunna delta och skicka in svar digitalt. Utskick nummer två och fyra innehöll enkäten i pappersformat, samt förfrankerat svarsbrev. Utskicken innehöll dessutom information om studien, dess syfte och vad det innebar att delta. Informationen om detta gavs på svenska och tre samiska språk (nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska), medan själva enkäten var på svenska. Mer detaljerade beskrivningar av studiedesign och metod har publicerats på engelska och svenska.
Genom att använda en utfallsorienterad epidemiologisk metod , där flera hälsorelaterade utfall undersöks samtidigt, undersökte vi sambanden mellan att uppge sig inte kunna tala samiska (exponering) och självrapporterad psykisk ohälsa (utfall).
Att inte kunna tala samiska definierades av deltagarna själva, utifrån frågan ”Hur skulle du beskriva din förmåga att förstå, tala, läsa och skriva ditt huvudsakliga samiska språk på?”, med svarsalternativen ”Mycket god”, ”God”, ”Med svårighet”, ”Enstaka ord” och ”Inte alls”. De som svarat ”Mycket god” eller ”god” på delfrågan om förmågan att tala samiska definierades som samer som kan tala samiska. Övriga definierades som samer som inte kan tala samiska.
Brist på psykiskt välbefinnande definierades med hjälp av ett frågebatteri på sju frågor i enlighet med Short Warwick Edinburgh Mental
27 Folkhälsomyndigheten. Nationell folkhälsoenkäten – Hälsa på lika villkor. (2023.) https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/om-varadatainsamlingar/nationella-folkhalsoenkaten/. 28 Stoor & San Sebastián. A population-based study on health and living conditions among Sámi in Sweden: the SámiHET study. 29 Stoor, Nilsson & San Sebastián. Hur mår samer i Sverige? Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer. 30 T.J. VanderWeele. Outcome-wide Epidemiology. Epidemiology. 28:3 (2017). DOI.org/10.1097/ede.0000000000000641.
Wellbeing Scale, som ingår i HLV sedan 2018. Frågorna innehåller sju påståenden om hur personen upplevt sin situation under de senaste två veckorna. De speglar positiv framtidssyn, känslan att vara till nytta, känslan av lugn, förmåga att hantera problem på ett bra sätt, förmågan att kunna tänka på ett klart sätt, känsla av närhet till andra människor och känsla av självbestämmande. Utifrån svarsalternativen ”alltid”, ”oftast”, ”ibland”, ”sällan” och ”aldrig” poängsätts och summeras svaren mellan 7–35 poäng. Personer med lägre än 24 poäng betraktades lida brist på psykiskt välbefinnande.
Stress definierades med hjälp av frågan: ”Känner du dig för närvarande stressad? Med stress menas ett tillstånd då man känner sig spänd, rastlös, nervös, orolig eller okoncentrerad.” De som svarade att de känner sig ”ganska mycket” eller ”väldigt mycket” stressade definierades som stressade, medan de som svarade ”inte alls” eller ”i viss mån” definierades som inte stressade.
Ängslan, oro, ångest definierades med hjälp av en fråga som ingick i en bredare kartläggning av olika symtom och besvär. De som svarade att de led av ”lätta besvär” eller ”svåra besvär” av ängslan, oro, eller ångest definierades som personer med problem från ängslan, oro, ångest, medan de som svarade ”nej” definierades vara utan sådana problem.
Depression definierades med hjälp av frågan ”Har du någon gång fått diagnosen depression av läkare?” De som svarade ”ja, under de senaste tolv månaderna” och ”ja, för mer än 12 månader sedan” definierades som personer som haft depression, medan de som svarade ”nej” definierades inte vara drabbade.
Psykisk påfrestning definierades med hjälp av frågebatteriet K6 som består av sex frågor. Frågorna avser de senaste 30 dagarna och speglar hur ofta personen har känt sig: orolig, utan hopp, rastlös, så pass nedstämd att inget kunnat muntra upp en, som att allt varit ansträngande samt känslan att man är värdelös. Svarsalternativen för varje känsla är ”hela tiden”, ”mesta delen av tiden”, ”viss del av tiden”, ”liten del av tiden” eller ”ingen del av tiden.” Svaren poängsätts och
31
S. Stewart-Brown, A. Tennant, R. Tennant, S. Platt, J. Parkinson & S. Weich. Internal construct validity of the Warwick-Edinburgh Mental Well-being Scale (WEMWBS): a Rasch analysis using data from the Scottish Health Education Population Survey. Health and Quality of Life Outcomes. 7:1 (2009). DOI.org/10.1186/1477-7525-7-15. 32
R.C. Kessler m.fl. Screening for serious mental illness in the general population with the K6 screening scale: results from the WHO World Mental Health (WMH) survey initiative. International journal of methods in psychiatric research. 19:S1 (2010). DOI.org/10.1002/mpr.310.
adderas till ett index med värdena 0–24. De som hade ett indexpoäng på 5–24 definierades som personer med psykisk påfrestning, de med lägre poäng definierades som personer utan psykisk påfrestning.
Självmordstankar definierades med hjälp av frågan ”Har du någon gång tänkt på att ta ditt liv även om du inte skulle kunna genomföra det?” De som svarade ”ja, för mer än 12 månader sedan” och ”ja, under de senaste 12 månaderna” definierades som personer som haft självmordstankar, medan de som svarade ”nej” definierades som att de inte haft självmordstankar.
Självmordsförsök definierades med hjälp av frågan ”Har du någon gång försökt ta ditt liv?” De som svarade ”ja, för mer än 12 månader sedan” och ”ja, under de senaste 12 månaderna” definierades som personer som gjort självmordsförsök, medan de som svarade ”nej” definierades som att de inte hade gjort självmordsförsök.
I analysen använde vi kön, ålder, utbildning och disponibel hushållsinkomst per individ som kovariat, variabler som kan påverka utfallsmåtten. Kovariatuppgifterna hade inhämtats från andra register hos SCB. Ålder definierades som ålder under undersökningsåret 2021, och delades in i grupperna 18–29, 30–44, 45–64, och 65–84 år. Utbildning definierades på tre nivåer baserade på den högsta avklarade examen; låg (grundskola eller motsvarande), medel (gymnasium eller motsvarande) och hög (universitet eller högskola). Disponibel hushållsinkomst delades in i kvintiler, i fem olika grupper från fattigast till rikast.
Statistisk analys
Vi beskrev studiepopulationens karakteristika avseende kovariat (frekvens och andelar) och andelar som rapporterat psykisk ohälsa, fördelat på samer som kan tala samiska och som inte kan det. Skillnader i psykisk ohälsa mellan dessa grupper undersöktes först genom bivariata regressionsanalyser, där skillnader med ett P-värde lägre än 0,05 betraktades som statistiskt signifikanta. För att försäkra oss om att skillnaderna inte berodde på variation i andra faktorer genomförde vi multipla regressionsanalyser, justerade för kovariaterna och med samma signifikanskrav. Alla analyser gjordes med viktade värden, korrigerat för systematiska svarsbortfall med avseende på kön, ålder, utbildning, inkomst och vilket register som deltagarna förekom i.
Etik
Studien Samisk HLV utfördes på uppdrag av Sámediggi/Sametinget. Studien är prövad och godkänd av Etikprövningsmyndigheten (dnr 2020-04803, Ö 70-2020/3.1).
Resultat
I tabell 1 redovisas deltagarkarakteristika. Drygt var femte same (22,9 procent) uppgav att de kunde tala samiska, med något högre andel bland kvinnorna (24,6 procent) än bland männen (21,2 procent). Språkkunnigheten var lägst i åldersgruppen 45–64 år (15,3 procent) och högst bland samer äldre än 64 år (33,4 procent). Även en relativt stor andel av de yngre samerna (30,0 procent) uppgav att de kunde tala samiska. Bland de samer som hade lägst utbildningsnivå kunde en tredjedel (33,6 procent) tala samiska, medan andelen var betydligt lägre bland samer med medelhög (21, 4 procent) eller hög utbildningsnivå (20,0 procent). På liknande sätt var det vanligare att kunna prata samiska bland samer med låg disponibel hushållsinkomst. Bland den femtedel av samerna som hade lägst disponibel hushållsinkomst talade 35 procent samiska medan motsvarande andel var 15 procent i den femtedel som hade högst inkomst.
Tabell 1 Bakgrundsvariabler hos deltagare i Samisk HLV, 18–84 år, som kan tala samiska och som inte kan tala samiska. Viktade värden
Samer (n = 3 658) Antal som kan tala samiska, Antal som inte kan tala (andel i procent) samiska (andel i procent)
Antal (%) 815 (22,9) 2 741 (77,1)
Kön
Män 366 (21,2) 1 364 (78,8) Kvinnor 449 (24,6) 1 378 (75,4)
Åldersgrupper
18–29 137 (30,0) 320 (70,0) 30–44 173 (20,3) 679 (79,7) 45–64 209 (15,3) 1 153 (84,7) 65–84 296 (33,4) 589 (66,6)
Utbildningsnivå
Låg 168 (33,6) 332 (66,4) Medium 470 (21,4) 1 730 (78,6) Hög 171 (20,0) 684 (80,0)
Disponibel inkomst (kvintiler)
Fattigast 266 (35,0) 494 (65,0) Fattigare 188 (27,3) 500 (72,7) Medel 135 (19,1) 572 (80,9) Rikare 122 (17,3) 582 (82,7) Rikast 103 (14,8) 593 (85,2)
I tabell 2 redovisas andelen av olika former av psykisk ohälsa bland samer som talar och inte talar samiska, samt regressionsanalyserna som ojusterade och justerade prevalenskvoter (PK), med 95 procent konfidensintervall. Alla resultat i tabell 2 pekar i samma riktning. Samer som inte talar samiska rapporterar oftare att de har problem med brist på psykiskt välbefinnande (justerad PK = 1,53; KI = 1,19–1,96), stress (justerad PK: 1,47; KI = 1,15–1,87), ängslan, oro och ångest (justerad PK = 1,29; KI = 1,16–1,43), depression (justerad PK = 1,85; KI = 1,51–2,26), psykisk påfrestning (justerad PK = 1,22; KI = 1,10–1,35), självmordstankar (justerad PK = 1,54; KI = 1,23–1,94) och självmordsförsök (justerad PK = 2,17; KI = 1,42–3,31). Eftersom analyserna visade samma mönster för kvinnor och män, har vi valt att inte presentera könsuppdelade resultat.
Tabell 2 Relativ risk för psykisk ohälsa bland samer 18–84 år i Sverige som kan tala samiska och som inte kan tala samiska
Relativ risk Prevalens (%) Prevalenskvot Justerad prevalens- (95 % KI) kvot* (95 % KI)
Brist på psykiskt välbefinnande Språk
Kan tala samiska 9,7 1 1
Kan inte tala samiska 14,0 1,45 (1,13–1,86) 1,53 (1,19–1,96) Språk
Kan tala samiska 9,8 1 1
Kan inte tala samiska 14,0 1,44 (1,12–1,85) 1,47 (1,15–1,87) Ängslan, oro och ångest Språk
Kan tala samiska 34 1 1
Kan inte tala samiska 42 1,24 (1,11–1,38) 1,29 (1,16–1,43) Depression Språk
Kan tala samiska 12,4 1 1
Kan inte tala samiska 22,3 1,79 (1,45–2,20) 1,85 (1,51–2,26) Psykisk påfrestning Språk
Kan tala samiska 37,4 1 1
Kan inte tala samiska 44,7 1,20 (1,08–1,33) 1,22 (1,10–1,35) Självmordstankar Språk
Kan tala samiska 11,6 1 1
Kan inte tala samiska 16,5 1,42 (1,13–1,78) 1,54 (1,23–1,94) Självmordsförsök Språk
Kan tala samiska 3,6 1 1
Kan inte tala samiska 6,7 1,89 (1,24–2,89) 2,17 (1,42–3,31) *Justerad för kön, ålder, utbildning och inkomst.
Diskussion
Denna studies syfte var att bedöma sambanden mellan att inte kunna tala samiska och psykisk ohälsa bland de samer som besvarade Samisk HLV 2021. Var femte same uppgav att de kunde tala samiska. De som talade samiska hade lägre utbildning och inkomst än de som inte kunde
tala samiska. Flest samisktalande personer fanns i de äldsta och yngsta åldersgrupperna.
Huvudresultatet är att psykisk ohälsa, inklusive självmordsbeteenden och avsaknad av psykiskt välbefinnande, är vanligare bland samer som inte kan tala samiska. Sambanden skiftar i styrka men består även efter justering för vanliga sociala bestämningsfaktorer för psykisk ohälsa, inklusive kön, ålder, utbildningsnivå och inkomstnivå. Sambanden är mycket starka vad gäller förekomst av depression diagnosticerad av läkare och självmordsförsök. Studiedesignen möjliggör inte kausala tolkningar, eftersom detta är en tvärsnittsstudie. Vi tolkar resultaten som att samisk språkkunnighet är en viktig faktor för självupplevd psykisk hälsa bland samer i Sverige i dag. Det stämmer i så fall överens med vad som kan förväntas utifrån tidigare forskning bland urfolk i Australien, i Aotearoa/Nya Zealand samt i Nord- och Sydamerika.
Sociala bestämningsfaktorer som utbildningsnivå och ekonomisk situation har fundamental betydelse för hälsan i alla befolkningar, inklusive bland urfolk. Det gäller även bland samer i Sverige. Vår forskargrupp har bland annat visat att den socioekonomiska situationen har central betydelse för samers självrapporterade dåliga tand-
36 37 hälsa , för självrapporterad astma och för att ha avstått att söka vård under Covid-19 pandemin. Med det sagt är det dock inte orimligt att anta att den internationellt sett goda socioekonomiska situationen, och de universellt tillgängliga välfärdssystemen i de nordiska länderna, har bidragit till samernas relativt goda hälsa jämfört med
33 D.H. Whalen, M.E. Lewis, S. Gillson, B. McBeath, B. Alexander & K. Nyhan. Health effects of Indigenous language use and revitalization: a realist review. International Journal for Equity in Health. 21:1 (2022). DOI.org/10.1186/s12939-022-01782-6. 34 Commission on Social Determinants of Health. Closing the gap in a generation: health equity through action on the social determinants of health: final report of the commission on social deter-
minants of health. (World Health Organization, 2008.)
https://www.who.int/publications/i/item/WHO-IER-CSDH-08.1. 35 M. Gracey & M. King. Indigenous health part 1: determinants and disease patterns. The Lancet. 374: 9683 (2009). DOI.org/10.1016/S0140-6736(09)60914-4; M. King, A. Smith & M. Gracey. Indigenous health part 2: the underlying causes of the health gap. The Lancet. 374:9683 (2009). DOI.org/10.1016/S0140-6736(09)60827-8. 36 Yekkalam, Storm Mienna, Stoor & San Sebastian. Social determinants of self-reported oral health among Sámi in Sweden. 37 San Sebastián, Stoor & San Sebastian. Prevalence and risk factors for self-reported asthma among sámi in Sweden: a cross-sectional study. 38 Dresse, Stoor, San Sebastian & Nilsson. Prevalence and factors associated with healthcare avoidance during the COVID-19 pandemic among the Sámi in Sweden: the SámiHET study.
En talande tystnad? Språkets betydelse för psykisk hälsa bland samer i Sverige
andra urfolk i världen. Mot denna bakgrund är det överraskande att samisk språkkunnighet har en så stark relation till olika former av psykisk ohälsa, oberoende av sociala bestämningsfaktorer. Att det bland urfolk finns delvis egna sociala bestämningsfaktorer
för hälsa är inte ett okänt fenomen. Bland samer i Sverige vet vi att det finns viktiga samband mellan självupplevd etnisk diskriminering
41 42
och självupplevd psykisk påfrestning och somatiska smärttillstånd. Bland samiska kvinnor finns även kopplingar mellan att uppleva att en själv eller närstående har utsatts för historiska trauman kopplat
till att man är same, och en självupplevd psykisk ohälsa – samt mellan att utsättas för upprepat våld, och att uppleva psykiskt och somatiskt
lidande. Internationellt finns en omfattande litteratur om kulturella bestäm-
ningsfaktorer för urfolks hälsa, särskilt psykisk hälsa. I en klassisk
studie visade Chandler och Lalonde att självmord bland unga ur first nations i British Columbia, västra Kanada, var starkt relaterat till ett par samhällsindikatorer för ”kulturell kontinuitet:”
[urfolks]samhällen som har tagit steg för att bevara och återuppliva sin egen kultur är också de samhällen där självmord bland ungdomar är dramatiskt lägre (vår översättning).
Insikterna från studien, och andra, har medfört att de som forskar på självmord bland urfolk nu vänder blicken bort från förklaringsmodeller som pekar på tillkortakommanden på individuell nivå, mot
I. Anderson m.fl. Indigenous and tribal peoples’ health (The Lancet-Lowitja Institute Global Collaboration): a population study. The Lancet (2016). DOI.org/10.1016/S0140- 6736(16)00345-7.
C. Loppie. Understanding Indigenous Health Inqualities Through a Social Determinants Model. (National Collaborating Centre for Indigenous Health, 2022.) https://www.nccih.ca/Publications/Lists/Publications/Attachments/10373/Health_Inequali ties_EN_Web_2022-04-26.pdf.
La Parra-Casado, San Sebastian & Stoor. Ethnic discrimination and mental health in the Sámi population in Sweden: The SámiHET study.
San Sebastian, Gustafsson & Stoor. Embodiment of discrimination: a cross-sectional study of threats, humiliating treatment and ethnic discrimination in relation to somatic health complaints among Sámi in Sweden.
La Parra-Casado, San Sebastian & Stoor. Ethnic discrimination and mental health in the Sámi population in Sweden: The SámiHET study.
Brandén, Nilsson, Burman, San Sebastian & Stoor. Våld mot samiska kvinnor. Salmon, Doery, Dance, Chapman, Gilbert, Williams & Lovett. Defining the indefinable:
Descriptors of Aboriginal and Torres Strait Islander Peoples’ cultures and their links to health and wellbeing.
M.J. Chandler & C. Lalonde. Cultural continuity as a hedge against suicide in Canada’s First Nations. Transcultural psychiatry. 35:2 (1998). DOI.org/10.1177/136346159803500202.
Chandler & Lalonde. Cultural continuity as a hedge against suicide in Canada’s First Nations, s. 215.
att i stället studera hur urfolk kan arbeta preventivt för att öka motståndskraften i sina familjer och samhällen. Fokus ska vara på styrkor i stället för på tillkortakommanden. Det är möjligt att resultaten i denna studie är en samisk parallell till detta. Om förmågan att tala samiska hänger samman med bättre psykisk hälsa kan vi också se en revitalisering av samiska som en preventiv hälsoinsats. Den kan bidra till bättre psykiskt välmående, mindre psykisk ohälsa och färre självmordsbeteenden bland samer. Att satsningar på stärkt språkrevitalisering kan förväntas innebära bättre hälsa och välbefinnande i urfolkssamhällen har redan konstaterats i en stor internationell kartläggning om relationen mellan urfolks språkkunnighet och hälsa.
Även om det är fullt tänkbart att språkkunskaper i sig är positivt för att må bra psykiskt anser vi att det är mer sannolikt att samisk språkkunskap hänger samman i ett komplext nätverk av faktorer som bidrar till psykisk hälsa, på såväl individuell, familjär, social och kulturell nivå. På individuell nivå är det rimligt att anta att den som kan samiska också har en stark känsla av samisk identitet och samhörighet med samisk kontext. På familjär nivå kan vi anta att familjer där språket bevarats kan vara mindre skadade av historisk och nutida diskriminering jämfört med familjer där det samiska språket bytts ut. Både på familjär och social nivå kan man också tänka sig att samisk språkkunnighet utgör en central kommunikativ resurs som stärker den sociala gemenskapen, sociala nätverk och familjeband. Det kan i sin tur kan bidra till bättre välbefinnande och mer motståndskraft mot ohälsa. På kulturell nivå är det heller inte orimligt att anta att den som är samisktalande kan vara mer förankrad i samiska kulturella värderings- och normsystem. I den utsträckning sådana normsystem exempelvis inkluderar förväntningar om att man ska klara sig själv och inte visa svaghet så kan det även innebära att det finns kulturellt påverkade svarsmönster som blir synliga på detta sätt. Vilka faktorer och mekanismer som har betydelse och i vilken utsträckning går inte
48 L. Wexler m.fl. Advancing suicide prevention research with rural American Indian and Alaska Native populations. American journal of public health. 105: 5 (2015). DOI.org/10.2105/AJPH.2014.302517; P. Moran m.fl. The Lancet Commission on selfharm. Lancet (London, England). 404:10461 (2024). DOI.org/10.1016/S0140-6736(24)01121-8. 49 Whalen, Lewis, Gillson, McBeath, Alexander & Nyhan. Health effects of Indigenous language use and revitalization: a realist review. 50 Stoor, Nilsson & San Sebastián. Hur mår samer i Sverige? Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer.
att besvara utan mer forskning med både kvalitativa och kvantitativa metodingångar, inklusive longitudinella studier.
Världshälsoorganisationen WHO har uppmanat världens länder att ”utveckla, finansiera och implementera folkhälsopolitiska pro-
51 52 gram.” Ett sådant finns redan i Norge. Allmänna och välkända folkhälsostrategier gäller med största säkerhet även för samers psykiska hälsa. Det gäller att minska ekonomisk utsatthet och att öka utbildningsnivån. Samtidigt utgör studiens resultat ännu ett exempel på att det finns särskilda sociala bestämningsfaktorer för samisk psykisk hälsa, oberoende av andra vanliga faktorer som kön, ålder, utbildning och ekonomisk position.
Resultaten i denna studie, liksom kunskap om samers allmänna
53 54 hälsa och våldet mot samiska kvinnor , talar alltså för att det finns behov av ett eget nationellt folkhälsopolitiskt program för att stärka samernas hälsa, också i Sverige.
Kunskaperna om samisk hälsa i Sverige, inklusive psykisk hälsa, är i allmänhet mycket begränsade och eftersatta. Det har varit känt under långa tider och bland annat resulterat i kritik från FN:s särskilda sändebud för att säkra alla människors rätt till bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa. Kunskapsbristen hänger dels samman med att Sverige inte registrerar urfolks etnicitet i relevanta register, men Sverige har inte heller stött strategisk kunskapsproduktion inom området. Den kunskap som funnits fram tills i dag är därför huvudsakligen ett resultat från fristående forskningsprojekt. Sametingets
51
World Health Organization. The health of Indigenous Peoples. Resolution A76/A/CONF./1,
th
76 World Health Assembly. (2023.)
https://apps.who.int/gb/ebwha/pdf_files/WHA76/A76_ACONF1-en.pdf. 52
Meld. St. 12 (2023–2024) Samisk språk, kultur og samfunnsliv. Folkehelse og levekår i den samiske befolkningen. (2024). https://www.stortinget.no/no/Saker-ogpublikasjoner/Saker/Sak/?p=97370. 53
Stoor, Nilsson & San Sebastián. Hur mår samer i Sverige? Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer. 54
Brandén, Nilsson, Burman, San Sebastian & Stoor. Våld mot samiska kvinnor. 55
P. Stoor. Kunskapssammanställning om samers psykosociala ohälsa. (Sametinget, 2016.) https://samisklegeforening.no/wpcontent/uploads/2019/03/PetterStoorRapport_psykosocial_ohalsa-Samer.pdf; C. Storm Mienna & P. Axelsson. Somatic health in the Indigenous Sami population-a systematic review. International journal of circumpolar health. 78:1 (2019). DOI.org/10.1080/22423982.2019.1638195. 56
P. Hunt. Report of the Special Rapporteur on the right of everyone to the enjoyment of the highest attainable standard of physical and mental health, Paul Hunt – MISSION TO SWEDEN. (2007.) http://daccess-ddsny.un.org/doc/UNDOC/GEN/G07/111/82/PDF/G0711182.pdf?OpenElement (hämtad 2014-12-29).
och Folkhälsomyndighetens stöd till den samiska folkhälsoundersökningen, utgör därmed ett välkommet trendbrott.
De mest akuta och långsiktigt viktigaste insatserna för att fylla kunskapsluckorna vore att instifta ett system som kan övervaka den samiska hälsosituationen, följa den över tid samt identifiera särskilt kritiska områden och faktorer som påverkar samers hälsa. Sådan kunskap är avgörande för att styra insatser till där de behövs bäst, men också för att kunna utbilda hälso- och sjukvårdsarbetare kring samisk hälsa, vilket är en förutsättning för att förbättra hälso- och sjukvårdskontakter och behandling för samer. I dag finns varken ett sådant system eller ett kunskapscentrum med fokus på dessa frågor.
Metoddiskussion
Denna studie bygger på tvärsnittsdata. Det förhindrar oss att dra slutsatser om orsakssamband. Att data också är självrapporterade introducerar en del möjliga felkällor. Till dessa hör att deltagare kan ha uppfattat frågorna på olika sätt, eller ha svarat utifrån vad de uppfattat vara önskvärda svar. Utifrån rådande ideal i samisk kultur är det möjligt att deltagare tenderat att underrapportera eventuell psykisk ohälsa, eller ser på sig själva och sitt mående utifrån andra perspektiv och förklaringsmodeller. Men även andra faktorer kan ha påverkat svarsmönstren, som minnesfunktion och hur långt tillbaka i tiden saker inträffat. Frågorna om suicidförsök och om depression gäller exempelvis hela livsspannet. Det är också viktigt att nämna att datainsamlingen till studien bygger på det som insamlades under pågående Covid-19-pandemi, vilket kan ha påverkat svaren. Samer som talar samiska tenderar exempelvis att i högre utsträckning bo i nordliga glesbygdsområden, jämfört med icke samisktalande samer. Eftersom olika områden påverkades olika mycket av pandemin kan dessa bosättningsmönster ha haft betydelse för hur den psykisk hälsan var i olika samiska boendeområden.
Studiedeltagarna rekryterades baserat på registeruppgifter, vilket innebar att det var möjligt att justera data för kända bortfallsmönster kopplade till kön, ålder, inkomst, utbildning. Det gör att resultaten
57 B.A. Bongo. ”Samer snakker ikke om helse og sykdom” – Samisk forståelseshorisont og kommunikasjon om helse og sykdom. En kvalitativ undersøkelse i samisk kultur.(Universitetet i Tromsø, 2012.) https://nva.sikt.no/registration/0198cc771aaa-f55c9880-ce1c-4a98-9e04a80ec225cf6b.
sannolikt är mycket representativa för den personer som bjöds in att delta. Viss osäkerhet kan kvarstå eftersom det kan ha varit så att samisktalande samer i lägre utsträckning deltog i studien än andra samer eftersom enkäten endast fanns på svenska. Enstaka inbjudna hörde av sig under rekryteringsfasen och uppgav detta som skäl att inte vilja delta i studien.
Studiens representativitet för alla samer i Sverige är oklar eftersom det är okänt hur den befolkning som identifierades i denna studie skiljer sig från den samiska totalpopulationen i Sverige. Den totala populationen är i sin tur okänd, eftersom etnicitet inte registreras i svenska befolkningsregister.
Slutsatser
Denna studie har visat att det finns betydelsefulla och till dels mycket starka samband mellan att inte kunna tala samiska och dålig psykisk hälsa inklusive självmordsbeteenden, bland samer som deltog i den samiska folkhälsoundersökningen 2021. Studiens resultat stärker hypotesen att ökad samisk språkkunnighet skulle bidra till stärkt psykisk hälsa och lägre förekomst av självmordsbeteenden som självmordstankar och självmordsförsök. Resultaten är förväntade utifrån tidigare internationella studier såväl utifrån den samiska hälsomodell som presenterats i Sametingets nuvarande hälsopolitiska handlingsprogram. Det talar för att arbetet med att revitalisera urfolks och samers kultur och språk utgör centrala delar i att skapa välbefinnande och hälsa i urfolkssamhällen globalt och i det samiska samhället i Sverige.
58
Sámediggi. Hälsopolitiskt handlingsprogram. (Sámediggi, 2019.) https://sametinget.se/halsopolitik.
Referenser
Anderson, I., Robson, B., Connolly, M., Al-Yaman, F., Bjertness, E.,
King, A., Tynan, M., m.fl. Indigenous and tribal peoples’ health (The Lancet-Lowitja Institute Global Collaboration): a population study. The Lancet. 388: 10040 (2016): s. 131–157. DOI.org/10.1016/S0140-6736(16)00345-7.
Bals, M., Turi, A.L., Skre, I. & Kvernmo, S. The relationship between
internalizing and externalizing symptoms and cultural resilience
factors in Indigenous Sami youth from Arctic Norway. Int J
Circumpolar Health. 70: 1 (2011): s. 37–45. DOI.org/10.3402/ijch.v70i1.17790.
Barruk, H. Samiskan i Sverige – rapport från språkkampanjrådet 2008.
(Sametinget, 2008). https://www.sametinget.se/spraksituationen.
Bongo, B.A. ”Samer snakker ikke om helse og sykdom” – Samisk for-
ståelseshorisont og kommunikasjon om helse og sykdom. En kvalitativ undersøkelse i samisk kultur. (Universitetet i Tromsø, 2012.) https://nva.sikt.no/registration/0198cc771aaa-f55c9880-ce1c- 4a98-9e04-a80ec225cf6b.
Brandén, J., Nilsson, L.M., Burman, M., San Sebastian, M. &
Stoor, J.P. Våld mot samiska kvinnor. (Umeå University, 2024.) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-221871 (hämtad 2024-03-07).
Brandén, J., Nilsson, L.M., Burman, M. & Stoor, J.P.A. Utsatthet
för sexuellt våld bland samiska kvinnor i Sverige: den Samiska
HLV studien 2021. Tidsskrift for kjønnsforskning. 47: s. 2–3
(2023): s. 113–129. DOI.org/10.18261/tfk.47.2.6.
Chandler, M.J. & Lalonde, C. Cultural continuity as a hedge against
suicide in Canada’s First Nations. Transcultural psychiatry. 35: 2
(1998): s. 191–219. DOI.org/10.1177/136346159803500202. Commission on Social Determinants of Health. Closing the gap in a
generation: health equity through action on the social determinants
of health: final report of the commission on social determinants of
health. (World Health Organization, 2008.)
https://www.who.int/publications/i/item/WHO-IER-CSDH-08.1.
Dresse, M.T., Stoor, J.P., San Sebastian, M. & Nilsson, L.M. Pre-
valence and factors associated with healthcare avoidance during
the COVID-19 pandemic among the Sámi in Sweden: the SámiHET study. International Journal of Circumpolar Health. 82: 1 (2023): s. 2213909. DOI.org/10.1080/22423982.2023.2213909.
Flood, D. & Rohloff, P. Indigenous languages and global health.
Lancet Glob Health. 6: 2 (2018): s. e134–e135. DOI.org/10.1016/s2214-109x(17)30493-x.
Folkhälsomyndigheten. Nationell folkhälsoenkäten – Hälsa på lika
villkor. (2023). https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-
statistik/om-vara-datainsamlingar/nationella-folkhalsoenkaten/. Gonzalez, M.B., Sittner, K.J., Saniguq Ullrich, J. & Walls, M.L.
Spiritual connectedness through prayer as a mediator of the relationship between Indigenous language use and positive
mental health. Cultur Divers Ethnic Minor Psychol. 27: 4 (2021):
s. 746–757. DOI.org/10.1037/cdp0000466. Gracey, M. & King, M. Indigenous health part 1: determinants and
disease patterns. The Lancet. 374: 9683 (2009): s. 65–75. DOI.org/10.1016/S0140-6736(09)60914-4.
Hovde, A. Maintaining and Protecting the Cultural Identity of Sami
Children in Progressive Nordic Countries: The Laws of Sweden and Its Past and Current Implications on Sami People. (LAW
eCommons, 2022). https://lawecommons.luc.edu/clrj/vol42/iss2/8 https://lawecommons.luc.edu/context/clrj/article/1262/view content/8.art.Hovde.Sami.168.pdf.
Hunt, P. Report of the Special Rapporteur on the right of everyone to
the enjoyment of the highest attainable standard of physical and
mental health, Paul Hunt – MISSION TO SWEDEN. (2007.)
http://daccess-dds-
ny.un.org/doc/UNDOC/GEN/G07/111/82/PDF/G0711182.pdf?
OpenElement (hämtad 2014-12-29).
Hunter, S.-A., Skouteris, H. & Morris, H. A Conceptual Model of
Protective Factors Within Aboriginal and Torres Strait Islander
Culture That Build Strength. Journal of Cross-Cultural Psychology.
52: 8–9 (2021): s. 726–751. DOI.org/10.1177/00220221211046310. Huuva, K. & Blind, E. ”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och
jag har ännu inte kommit tillbaka”: minnesbilder från samernas
skoltid. (Verbum, 2016.)
https://www.svenskakyrkan.se/filer/Nomadskoleboken.pdf.
Kessler, R.C., Green, J.G., Gruber, M.J., Sampson, N.A., Bromet, E.,
Cuitan, M., Furukawa, T.A., m.fl. Screening for serious mental illness in the general population with the K6 screening scale: results from the WHO World Mental Health (WMH) survey
initiative. International journal of methods in psychiatric research.
19: S1 (2010): s. 4–22. DOI.org/10.1002/mpr.310. King, M., Smith, A. & Gracey, M. Indigenous health part 2: the
underlying causes of the health gap. The lancet. 374: 9683 (2009): s. 76–85. DOI.org/10.1016/S0140-6736(09)60827-8.
Korhonen, O. Samiskan under fyra sekel i Svenska kyrkans arbete.
(2016), s. 735–795. https://www.svenskakyrkan.se/filer/22%20Korhonen.pdf.
Kunnas, N. Revitalization of minority languages as a way to pro-
mote well-being in the North. International Journal of Circumpolar Health. 62: 4 (2003): s. 410–422. DOI.org/10.3402/ijch.v62i4.17584.
La Parra-Casado, D., San Sebastian, M. & Stoor, J.P.A. Ethnic dis-
crimination and mental health in the Sámi population in Sweden: The SámiHET study. Scandinavian Journal of Public Health. 0: 0 (2023): s. 14034948231157571. DOI.org/10.1177/14034948231157571.
Lindmark, D. & Sundström, O. De historiska relationerna mellan
Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi. Bd 1. (Skellefteå: Artos & Norma, 2016.) https://www.svenskakyrkan.se/filer/770f2627-57e5-4e06-b880- 4ca6c4f94799.pdf.
Loppie, C. Understanding Indigenous Health Inqualities Through a
Social Determinants Model. (National Collaborating Centre for
Indigenous Health, 2022).
https://www.nccih.ca/Publications/Lists/Publications/Attachm
ents/10373/Health_Inequalities_EN_Web_2022-04-26.pdf. MacDonald, J.P., Ford, J.D., Willox, A.C. & Ross, N.A. A review
of protective factors and causal mechanisms that enhance the
mental health of Indigenous Circumpolar youth. International
Journal of Circumpolar Health. 72: 1 (2013): s. 21775. DOI.org/10.3402/ijch.v72i0.21775.
Meld. St. 12 (2023–2024) Samisk språk, kultur og samfunnsliv.
Folkehelse og levekår i den samiske befolkningen. (2024). https://www.stortinget.no/no/Saker-ogpublikasjoner/Saker/Sak/?p=97370.
Moran, P., Chandler, A., Dudgeon, P., Kirtley, O.J., Knipe, D.,
Pirkis, J., Sinyor, M., m.fl. The Lancet Commission on self-harm. Lancet (London, England). 404: 10461 (2024): s. 1445–1492. DOI.org/10.1016/S0140-6736(24)01121-8.
Müller, L.-M., Howard, K., Wilson, E., Gibson, J. & Katsos, N.
Bilingualism in the family and child well-being: A scoping review.
International Journal of Bilingualism. 24: 5–6 (2020): s. 1049–1070.
DOI.org/10.1177/1367006920920939. Noreen, W., Johnson-Down, L., Jean-Claude, M., Lucas, M.,
Robinson, E. & Batal, M. Factors associated with the intake of
traditional foods in the Eeyou Istchee (Cree) of northern Quebec
include age, speaking the Cree language and food sovereignty indicators. International Journal of Circumpolar Health. 77: 1 (2018): s. 1536251. DOI.org/10.1080/22423982.2018.1536251.
Norlin, B. & Sjögren, D. Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska
skolundervisningen vid sekelskiftet 1900: inflytande, vägval och
konsekvenser? (2016), s. 403–438. https://umu.diva-
portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A932446&dswid=6924. Nystad, T., Melhus, M. & Lund, E. Sami speakers are less satisfied
with general practitioners’ services. International Journal of Circum-
polar Health. 67: 1 (2008): s. 116–123. DOI.org/10.3402/ijch.v67i1.18246.
Omma, L.M., Holmgren, L.E. & Jacobsson, L.H. Being a young
sami in Sweden: living conditions, identity and life satisfaction. Journal of Northern Studies. 5: 1 (2011): s. 9–28. DOI.org/10.36368/jns.v5i1.666.
Ouma, A., Jacobsson, L. & Nilsson, L.M. Sámi traditional medicine
and complementary and alternative medicine: a descriptive study
of use within the Sámi population of Sweden. International Journal
of Circumpolar Health. 82: 1 (2023). DOI.org/10.1080/22423982.2023.2222908.
Salmon, M., Doery, K., Dance, P., Chapman, J., Gilbert, R.,
Williams, R. & Lovett, R. Defining the indefinable: Descriptors of Aboriginal and Torres Strait Islander Peoples’ cultures and their
links to health and wellbeing. (Lowitja Institute, 2019.)
https://www.lowitja.org.au/wp-
content/uploads/2023/05/Defining_Indefinable_report_FINAL
_WEB.pdf. Sámediggi. Hälsopolitiskt handlingsprogram. (Sámediggi, 2019.)
https://sametinget.se/halsopolitik. San Sebastián, E.X., Stoor, J.P. & San Sebastian, M. Prevalence and
risk factors for self-reported asthma among sámi in Sweden: a cross-sectional study. Journal of Asthma 60: 9 (2023): s. 1–7. DOI.org/10.1080/02770903.2023.2169933.
San Sebastian, M., Gustafsson, P.E. & Stoor, J.P.A. Embodiment
of discrimination: a cross-sectional study of threats, humiliating
treatment and ethnic discrimination in relation to somatic health
complaints among Sámi in Sweden. Journal of Epidemiology and
Community Health 78: 5 (2024): s. 290–295. DOI.org/10.1136/jech-2023-221365.
San Sebastián, M. & Stoor, J.P. The self-reported health of the Sámi
in Sweden: the SámiHET study. European Journal of Public Health
33: 3 (2023): s. 366–371. DOI.org/10.1093/eurpub/ckad040. Stewart-Brown, S., Tennant, A., Tennant, R., Platt, S., Parkinson, J.
& Weich, S. Internal construct validity of the Warwick-Edinburgh Mental Well-being Scale (WEMWBS): a Rasch analysis using data
from the Scottish Health Education Population Survey. Health and Quality of Life Outcomes. 7: 1 (2009.)
DOI.org/10.1186/1477-7525-7-15.
Stoor, J.P.A., Nilsson, L.M. & San Sebastián, M. Hur mår samer i
Sverige? Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer. (Folkhälsomyndigheten, 2023).
Stoor, J.P.A. & San Sebastián, M. A population-based study on health
and living conditions among Sámi in Sweden: the SámiHET
study. International Journal of Circumpolar Health. 81: 1 (2022):
s. 2076383. DOI.org/10.1080/22423982.2022.2076383. Stoor, Petter. Kunskapssammanställning om samers psykosociala ohälsa.
(Sametinget, 2016). https://samisklegeforening.no/wpcontent/uploads/2019/03/PetterStoorRapport_psykosocial_ohalsa- Samer.pdf.
Storm Mienna, C. & Axelsson, P. Somatic health in the Indigenous
Sami population-a systematic review. International journal of circumpolar health. 78: 1 (2019): s. 1638195. DOI.org/10.1080/22423982.2019.1638195.
Sydora, B., Listener, L., Kung, J., Ross, S. & Voyageur, C. Tradi-
tional crafting as a catalyst for Indigenous women’s intergenerational cohesion and wellness: a Canadian perspective. International Journal of Circumpolar Health. 82: 1 (2023): s. 2175763. DOI.org/10.1080/22423982.2023.2175763.
Tervo, H., Laukkanen, E. & Kuosmanen, L. The cultural meaning
of Sámi language, costume, and food to the Sámi, from the per-
spective of well-being. International Journal of Circumpolar Health.
81: 1 (2022): s. 2133349. DOI.org/10.1080/22423982.2022.2133349.
VanderWeele, T.J. Outcome-wide Epidemiology. Epidemiology.
28: 3 (2017): s. 399–402. DOI.org/10.1097/ede.0000000000000641.
Wexler, L., Chandler, M., Gone, J.P., Cwik, M., Kirmayer, L.J.,
LaFromboise, T., Brockie, T., m.fl. Advancing suicide prevention research with rural American Indian and Alaska Native populations. American journal of public health. 105: 5 (2015): s. 891–899. DOI.org/10.2105/AJPH.2014.302517.
Whalen, D.H., Lewis, M.E., Gillson, S., McBeath, B., Alexander, B.
& Nyhan, K. Health effects of Indigenous language use and revitalization: a realist review. International Journal for Equity in Health. 21: 1 (2022): s. 169. DOI.org/10.1186/s12939-022-01782-6.
World Health Organization. The health of Indigenous Peoples. Resolu-
tion A76/A/CONF./1, 76th World Health Assembly. (2023). https://apps.who.int/gb/ebwha/pdf_files/WHA76/A76_ACO NF1-en.pdf.
Yekkalam, N., Storm Mienna, C., Stoor, J.P.A. & San Sebastian, M.
Social determinants of self-reported oral health among Sámi in
Sweden. Community Dentistry and Oral Epidemiology. 51:6
(2023): s. 1258–1265. DOI.org/10.1111/cdoe.12894.
Åhrén, C. Är jag en riktig same?: en etnologisk studie av unga samers
identitetsarbete. Urn:nbn:se:umu:diva-1935. (Department of
culture and media studies, 2008.) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-1935.
Etnisk diskriminering och smärta i kropp och själ
Jon Petter A Stoor, Per E Gustafsson,
Daniel La Parra Casado och Miguel San Sebastián
Inledning
Kapitlet utgår från och bygger vidare på två studier som har utvärderat sambanden mellan erfarenheter av diskriminering och hälsa bland samer i Sverige. En del resultat och beskrivningar som publiceras här har därmed redan publicerats på annat håll. Datakällan för kapitlet kommer från enkäten Samisk Hälsa på Lika Villkor, SámiHET som genomfördes av Lávvuo-gruppen vid Institutionen för epidemiologi och global hälsa, Umeå universitet, 2021. De övergripande resultaten från den studien har också publicerats tidigare på annat håll.
Bakgrund
Etnisk diskriminering är en social bestämningsfaktor för hälsa hos urfolk och andra minoritetsgrupper över hela världen. Etnisk diskriminering, ibland även kallad upplevd rasdiskriminering, kan brett
1 D. La Parra-Casado, M. San Sebastian, & JPA., Stoor. Ethnic discrimination and mental health in the Sámi population in Sweden: The SámiHET study. Scandinavian journal of public health. 52:4 (2024): s. 442 –449; M. San Sebastian, PE. Gustafsson, & JPA. Stoor. Embodiment of discrimination: a cross-sectional study of threats, humiliating treatment and ethnic discrimination in relation to somatic health complaints among Sámi in Sweden. Journal of Epidemiology and Community Health. 78:5 (2024): s. 290–295. 2 JPA. Stoor, LM. Nilsson & M. San Sebastián. Hur mår samer i Sverige? – Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer. (Folkhälsomyndigheten, 2023.) 3 DR. Williams, JA. Lawrence & BA. Davis. Racism and Health: Evidence and Needed Research. Annual Review of Public Health. 40:1 (2019): s. 105–25.
Etnisk diskriminering och smärta i kropp och själ
definieras som beteenden, praktiker, övertygelser och fördomar som ligger till grund för påverkbara och orättvisa ojämlikheter baserade
på etnicitet mellan sociala grupper. Det omfattar alltså en mångfald erfarenheter som etniska minoritetsgrupper ofta i oproportionerlig mängd är utsatta för. Det kan gälla trakasserier, rasistiska attacker, etniska fördomar och vardagliga problem. Upplevd ras- eller etnisk diskriminering är en aspekt av rasism som alltmer uppmärksammats empiriskt som en stressfaktor som kan få konsekvenser för hälsa
och för förståelsen av hälsoskillnader mellan grupper i samhället. Nancy Krieger har beskrivit hur utsatthet för etnisk diskriminering
kan leda till kroppsliga uttryck, förkroppsligas. Hälsomönster i befolkningen kan därmed uppstå och upprätthållas genom påverkan av den orättvisa värld vi lever i, genom komplexa processer, strukture-
rade av samhällelig makt, privilegier och fördomar. Internationell epidemiologisk forskning i höginkomstländer har visat på starka samband mellan etnisk diskriminering och sämre hälsa
bland vuxna i olika minoritetsgrupper. Systematiska kunskapsöversikter har rapporterat samband mellan etnisk diskriminering och psykisk ohälsa, inklusive depression, ångest och psykologisk stress, fysisk ohälsa, inklusive högt blodtryck, kroniska sjukdomar och ökad
droganvändning.
Williams, Lawrence & Davis. Racism and Health: Evidence and Needed Research, s. 105–25; YC. Paradies. Defining, conceptualizing and characterizing racism in health research. Critical Public Health. 16:2 (2006): s. 143–57. DR. Williams, JA. Lawrence, BA. Davis & C. Vu. Understanding how discrimination can affect health. Health Services Research. 54:2 (2019): s. 1374–1388. N. Krieger. Embodying inequality: a review of concepts, measures, and methods for studying health consequences of discrimination. International Journal of Health Services. 29:2 (1999): s. 295–352; N. Krieger. Embodiment: a conceptual glossary for epidemiology. Journal of Epidemiology and Community Health. 59:5 (2005): s. 350–355. Krieger. Embodying inequality: a review of concepts, measures, and methods for studying health consequences of discrimination, s. 295–352. Paradies. Defining, conceptualizing and characterizing racism in health research, s. 143–157; Y. Paradies. A systematic review of empirical research on self-reported racism and health. International Journal of Epidemiology. 35:4 (2006): s. 888–901; EA. Pascoe & L. Smart Richman. Perceived discrimination and health: a meta-analytic review. Psychological Bulletin. 135:4 (2009): s. 531–554. Paradies. A systematic review of empirical research on self-reported racism and health, s. 888–901; Pascoe & Smart Richman. Perceived discrimination and health: a meta-analytic review, s. 531–54; S. Selvarajah, SC. Maioli, T. Abi Deivanayagam, P. de Morais Sato, D. Devakumar, S-S. Kim, JC. Wells, M. Yoseph, I. Abubakar & Y. Paradies. Racism, xenophobia, and discrimination: mapping pathways to health outcomes. The Lancet. 400:10368 (2022): s. 2109–2124.
Den mesta forskningen om hälsokonsekvenserna av etnisk diskriminering gäller dock etniska minoriteter i USA, medan mindre är känt om urfolk på andra håll i världen.
Samerna är en etnisk minoritet och det enda erkända urfolket i EU. Sápmi sträcker sig från mellersta Sverige och Norge genom norra Finland och in i nordvästra Ryssland. Den samiska demografin är mycket osäker eftersom de nordiska länderna inte registrerar etnicitet, men uppskattningar anger mellan 50 000 och 100 000 samer totalt, varav 20 000–40 000 är bosatta i Sverige.
Forskning som undersöker hur etnisk diskriminering påverkar hälsa och välbefinnande hos den samiska befolkningen är knapphändig. I Sverige visade Omma med kollegor för mer än tio år sedan att samiska ungdomar rapporterade mer psykiska problem och suicidalitet än icke-samiska jämnåriga. Unga samer som utsatts för etnisk diskriminering var mer benägna att rapportera självmordsplaner, känslor av nedstämdhet och depression. I en studie som genomfördes bland tiondeklassare i norra Norge 2003–2005 fann man ett samband mellan upplevd diskriminering och ”internaliserande symtom” som ångest och depression. En annan norsk studie visade att för samer som bor i kommuner där de utgör en minoritet var självrapporterad etnisk diskriminering förknippad med flera kroniska sjukdomar, till exempel hjärt-kärlsjukdomar och diabetes. Forskningsfynd från den norska befolkningsstudien SAMINOR tyder dock på att sambanden mellan samisk identitet, etnisk diskriminering och hälsa är komplexa. Även om forskningen till exempel har funnit ett allmänt samband mellan självrapporterad etnisk diskriminering och
10
Paradies. A systematic review of empirical research on self-reported racism and health, s. 888–901. 11
L-A. Baer. The Rights of Indigenous Peoples-A Brief Introduction in the Context of the Sami. International Journal on Minority and Group Rights. 12:2–3 (2005): s. 245–268. 12
Samiskt informationscentrum. Antalet samer i Sápmi. (2019) http://www.samer.se/samernaisiffror (hämtad 2025-12-03). 13
KL. Hansen, M. Melhus & E. Lund. Ethnicity, self-reported health, discrimination and socio-economic status: a study of Sami and non-Sami Norwegian populations. International Journal of Circumpolar Health. 69:2 (2010): s. 111–128. 14
L. Omma, M. Sandlund & L. Jacobsson. Suicidal expressions in young Swedish Sami, a crosssectional study. International Journal of Circumpolar Health. 72:1 (2013): s. 19862; L. Omma, LH. Jacobsson & S. Petersen. The health of young Swedish Sami with special reference to mental health. International Journal of Circumpolar Health. 71:1 (2012): s. 18381. 15
M. Bals, AL. Turi, I. Skre & S. Kvernmo. Internalization symptoms, perceived discrimination, and ethnic identity in indigenous Sami and non-Sami youth in Arctic Norway. Ethnicity & Health. 15:2 (2010): s. 165–179. 16
KL. Hansen. Ethnic discrimination and health: the relationship between experienced ethnic discrimination and multiple health domains in Norway’s rural Sami population. International Journal of Circumpolar Health. 74:1 (2015): s. 25125.
psykisk ohälsa bland samer, rapporterade samisktalande kvinnor som utsatts för etnisk diskriminering mindre ofta att de led av psykisk ohälsa, jämfört med norska kvinnor. Författarna menar att det kan förklaras med att de samiska kvinnorna kan ha tillgång till andra skyddande resurser som hög utbildningsnivå och stark samisk identitet.
Syftet med kapitlet är att undersöka betydelsen av självupplevd etnisk diskriminering i den samiska befolkningen i Sverige genom att bedöma sambanden mellan upplevelser av hot, kränkande behandling och etnisk diskriminering samt en rad fysiska besvär och psykisk ohälsa.
Metod
Deltagare i studien
Denna studie använde data från SámiHET-undersökningen, en populationsbaserad hälsostudie som genomfördes bland samer i Sverige mellan februari och maj 2021. Studiepopulationen definierades med hjälp av tre register, sameröstlängden som identifierar personer med rösträtt i sametingsvalet, renmärkesregistret som identifierar personer som äger ett renmärke, vilket tillåter dem att äga renar samt RAMSregistret över registerbaserad arbetsmarknadsstatistik, för att identifiera dem som har inkomst från renskötseln. Totalt identifierades 9 249 personer i åldern 18–84 år. SCB skickade en inbjudan att delta i undersökningen till samtliga och 3 779 besvarade enkäten. Svarsfrekvensen blev 40,9 procent. 121 personer bekräftade inte entydigt att de var samer och uteslöts därför från vidare analys. Därmed utgjorde 3 658 personer det analytiska urvalet i denna studie. Mer information om studiens utformning och datainsamling finns på annat håll.
Frågeformulär
SámiHET-enkäten 2021 innehöll frågor om samisk identitet, språk, diskriminering, sociodemografi och många frågor relaterade till livsstil, levnadsvillkor och hälsa. Svar från frågeformuläret länkades av
17 KL. Hansen & T. Sørlie. Ethnic discrimination and psychological distress: a study of Sami and non-Sami populations in Norway. Transcultural Psychiatry. 49:1 (2012): s. 26–50. 18 JPA. Stoor & M. San Sebastián. A population-based study on health and living conditions among Sámi in Sweden: the SámiHET study. International Journal of Circumpolar Health. 81:1 (2022).
SCB till registerdata via personnummer för att inkludera information om kön, ålder, utbildning och inkomst.
Sex utfall användes för att mäta olika aspekter av fysiska ohälsa med hjälp av följande fråga: ”Har du några av följande besvär eller symtom?” a) huvudvärk eller migrän? b) ryggsmärta, höftsmärta eller ischias? c) återkommande mag- eller tarmproblem? d) sömnproblem? e) yrsel? f) trötthet?
Deltagarna kunde välja mellan tre olika svarsalternativ: ”nej”, ”ja, lätta besvär” och ”ja, svåra besvär”. De två sista svaren slogs ihop för att indikera förekomst av fysisk ohälsa. Följande självrapporterade psykiska hälsoutfall inkluderades i denna studie: psykisk påfrestning, stress, ångest och depression.
För att identifiera psykisk påfrestning användes Kessler Psychological Distress Scale (K6+) , ett frågebatteri med sex frågor som används för att uppskatta förekomst av psykisk ohälsa i befolkningen. Svarande anger hur ofta de har haft vanliga symtom på psykisk ohälsa. Symtomen var ”orolig”, ”utan hopp”, ”rastlös”, ”så pass nedstämd att inget kunnat muntra upp dig”, ”som att allt varit ansträngande” och ”värdelös”. De svarande skulle ange hur ofta de haft symtom under de senaste 30 dagarna genom en femgradig skala: 4 (hela tiden), 3 (mesta delen av tiden), 2 (viss del av tiden), 1 (liten del av tiden) och 0 (ingen del av tiden). De sex frågorna summeras från 0 till 24 och de med en totalpoäng på 5 eller mer betraktades vara psykiskt påfrestade, på samma vis som gjordes i den svenska nationella folkhälsoenkäten.
19
RC. Kessler, JG. Green, MJ. Gruber, NA. Sampson, E. Bromet, M. Cuitan, TA. Furukawa, O. Gureje, H. Hinkov, CY. Hu, C. Lara, S. Lee, Z. Mneimneh, L. Myer, M. Oakley-Browne, J. Posada-Villa, R. Sagar, MC. Viana, & AM. Zaslavsky. Screening for serious mental illness in the general population with the K6 screening scale: results from the WHO World Mental Health (WMH) survey initiative. International Journal of Methods in Psychiatric Research. 19:S1 (2010): s. 4–22. 20
Folkhälsomyndigheten. Nationella folkhälsoenkäten 2021. Nationellt urval. Teknisk rapport
– En beskrivning av genomförande och metoder. (2021.)
https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/9b1b216c596a487ca6c6aa6dc413efb4/t eknisk-rapport-nationellt-urval-2021.pdf. (Hämtad 2023-03-24.)
Upplevd stress baserades på frågan: ”Känner du dig för närvarande stressad? Med stressad menas ett tillstånd då man känner sig spänd, rastlös, nervös, orolig eller okoncentrerad”. Svaren ”Inte alls” och ”I viss mån” kodades som ”nej” och svaren ”ganska mycket” och ”mycket” som ”ja.”
Förekomst av ängslan, oro eller ångest bedömdes från frågan ”Har du något av följande besvär eller symtom? (ängslan, oro eller ångest)”. De som svarade ”ja, lätta besvär” eller ”ja, svåra besvär” klassificerades till att ha ångest.
Självrapporterad depression fångades upp med en fråga om personen ”någonsin fått diagnosen depression av en läkare.” Svarsmöjligheterna var ”nej, aldrig”, ”ja, för mer än 12 månader sedan” och ”ja, under de senaste 12 månaderna”, där de två sista svaren slogs samman för att indikera depression.
Tre variabler som fångar olika uttryck för diskriminering valdes ut från frågeformuläret.
Hot definierades genom frågan: ”Har du under de senaste 12 månaderna utsatts för hot eller hotelser om våld så att du blev rädd?” med svarsalternativet ”ja/nej”.
Kränkande behandling identifierades med frågan: ”Har du under de senaste 3 månaderna blivit behandlad eller bemött på ett sätt så att du känt dig kränkt?” Svaren delades upp i ”ja” (”ja, någon gång” och ”ja, flera gånger”) eller ”nej”, på grund av det låga antalet i kategorin ”ja, flera gånger”.
Slutligen ställdes frågan: ”Har du upplevt att bli utsatt för diskriminering (negativ särbehandling) eller rasism på grund av att du är same?” med tre möjliga svar: ”ja, under de senaste 12 månaderna”, ”ja, längre tillbaka än de senaste 12 månaderna” och ”nej”.
I alla analyser användes kön, ålder, utbildning och inkomst som kovariater, variabler som kan påverka utfallet av studien: a) kön klassificerades som män och kvinnor b) ålder kodades i fyra grupper (18–29, 30–44, 45–64 och 65–84 år) c) utbildningsnivån delades in i låg (grundskola), medel (avklarad gymnasieskola) och hög (eftergymnasial utbildning) och d) individuell disponibel inkomst. Alla dessa variabler hämtades från SCB:s registerdata inklusive befolkningsregistret.
Statistisk analys
Först beräknades frekvenser och procentsatser för att beskriva studiepopulationen med avseende på de olika variablerna, kovariaterna, samt de olika fysiska och psykiska hälsoutfallen. Först beräknades prevalensen för de nio enskilda utfallen. Poisson-regressionsmodeller användes sedan för att skatta sambanden mellan de olika formerna av diskriminering och de nio olika hälsoutfallen, en per exponering och utfall. Sambanden skattades både i bivariabel (ojusterad) modell, och i multivariabla (justerade) modeller där hänsyn togs till alla kovariater inklusive kön, ålder, utbildningsnivå och inkomst.
Modellerna skattades med hjälp av Bayesiansk inferens. Prevalenskvoter (PR) för de specifika utfallen användes som effektmått. För att ge inferens erhölls 95-procentiga trovärdiga intervall (95 procent TI); på detta sätt kunde osäkerheten uttryckas som den 95-procentiga sannolikheten för att den sanna (okända) skattningen skulle ligga inom intervallet, givet de bevis som tillhandahålls av de observerade uppgifterna. Intervall som inte innehåller siffran 1 anses vara statistiskt signifikanta (säkerställda).
Variansinflationsfaktorn (VIF) användes för att bedöma multikollineariteten bland de oberoende variablerna. Eftersom VIF var lägre än 1,6 för alla variabler ansågs korrelationerna vara godtagbara. Urvalsviktning tillämpades i alla analyser. Alla analyser utfördes med programvaran R (rstanarm-paketet).
Etik
Studien har godkänts av Etikprövningsmyndigheten (dnr 2020-04803 och Ö 70-2020/3.1). Dessutom följdes de etiska riktlinjerna för samisk hälsoforskning i Norge och styrelsen för Sametinget i Sverige godkände forskningsprojektet. Syftet med studien och konsekvenserna av att delta i studien förklarades i inbjudningsbrevet som fanns tillgängligt på svenska samt på nord-, lule- och sydsamiska. Deltagarna samtyckte till att delta i studien genom att besvara frågeformuläret och skicka in svaren.
21
S. Kvernmo, K. Strøm Bull, AR. Broderstad, M. Rossvoll, B-M. Eliassen & JPA. Stoor. Proposal for Ethical Guidelines for Sámi Health Research and Research on Sámi Human Bio-
logical Material. (Sámediggi, 2018.)
Resultat
Tabell 1 visar populationsegenskaperna för urvalet med avseende på exponeringsvariablerna och kovariaten. Kvinnor utgjorde 50,9 procent av studiedeltagarna, åldersgruppen 45–64 år utgjorde 37,7 procent och majoriteten, 61,8 procent av deltagarna hade medellång utbildningsnivå, gymnasieutbildning. Av de svarande rapporterade 4,3 procent att de utsatts för hot under de senaste 12 månaderna, 26,1 procent för kränkande behandling under de senaste 3 månaderna och 40,8 procent för diskriminering (8,2 procent under de senaste 12 månaderna och 32,6 procent dessförinnan).
Tabell 1 Viktad prevalens (andel i procent inom parentes) av exponeringsvariabler och kovariater bland studiedeltagare i Samisk HLV (SámiHET), 18–84 år, 2021
n (%) Utsatt för hot de senaste
12 månaderna Nej 3 473 (95.7)
Ja 156 (4.3)
Utsatt för kränkande behandling
de senaste 3 månaderna Ja 2 679 (73.9)
Nej 948 (26.1) Utsatt för diskriminering Nej 2 137 (59.1)
Ja, under de senaste 12 månaderna 297 (8.2) Ja, för mer än 12 månader sedan 1 179 (32.6)
Kön Män 1 798 (49.1)
Kvinnor 1 860 (50.9) Ålder 18–29 463 (12.6)
30–44 861 (23.5) 45–64 1 381 (37.7) 65–84 954 (26.1)
Utbildningsnivå Hög 865 (23.7)
Medel 2 258 (61.8) Låg 529 (14.5)
Inkomst (medelvärde) 266 135
Förekomst av utfallsvariablerna
Tabell 2 visar populationsegenskaperna för urvalet avseende utfallsvariablerna. Mer än hälften av den samiska befolkningen rapporterade ryggsmärta eller trötthet. När det gäller psykisk hälsa rapporterade nästan hälften av befolkningen 42,7 procent psykisk påfrestning, följt av ängslan, oro eller ångest 39,7 procent, depression 19,9 procent och stress 12,8 procent.
Tabell 2 Viktad prevalens (procent inom parentes) för fysiska besväroch psykisk ohälsa, bland studiedeltagare i Samisk HLV(SámiHET), 18–84 år, 2021
n (%)
Fysiska ohälsa Huvudvärk eller migrän 1 253 (34.5)
Ryggsmärta, höftsmärta eller ischias 2 112 (58.4) Återkommande mag- eller tarmproblem 1 210 (33.3) Sömnproblem 1 374 (38.0) Yrsel 652 (18.0)
Psykisk ohälsa Psykisk påfrestning 1 562 (42.7)
Stress 465 (12.8) Depression 724 (19.9) Ängslan, oro eller ångest 1 438 (39.7)
Diskriminering och fysisk ohälsa
Alla tre exponeringar hade ett statistiskt signifikant samband med de sex utfallen i de ojusterade analyserna. Figur 1 visar resultaten av de justerade regressionsmodellerna för sambandet mellan de tre exponeringarna och de specifika fysiska besvären; tabellen med skattningarna från de bivariabla och multivariabla modellerna finns i bilaga 1.
Efter justering hade exponering för hot under de senaste 12 månaderna fortfarande ett statistiskt signifikant samband med huvudvärk (justerad (j) PR = 1,20; 95 procent TI: 1,03–1,41), magont (jPR = 1,48; 95 procent TI: 1,27–1,71), sömnproblem (jPR = 1,54; 95 procent TI: 1,33–1,78), yrsel (jPR = 1,68; 95 procent TI: 1,37–2,06) och trötthet (jPR = 1,33; 95 procent TI: 1,17–1,50).
Att ha utsatts för kränkande behandling under de senaste tre månaderna hade samband med samtliga sex utfall: huvudvärk (jPR = 1,66; 95 procent TI: 1,54–1,80), ryggsmärta (jPR = 1,24; 95 procent TI:
1,16–1,33), magont (jPR = 1,44; 95 procent TI: 1,33–1,56), sömnproblem (jPR = 1,59; 95 procent TI: 1,47–1,72), yrsel (jPR = 1,70; 95 procent TI: 1,52–1,90) och trötthet (jPR = 1,48; 95 procent TI: 1,39–1,58).
Även exponering för diskriminering gav liknande resultat, med starkare samband för nylig exponering (de senaste 12 månaderna) jämfört med dessförinnan när det kommer till huvudvärk (jPR = 1,39 vs 1,24), ryggsmärta (jPR = 1,15 vs 1,10), sömnproblem (jPR = 1,48 vs 1,38) och yrsel (jPR = 1,56 vs 1,35), men med motsatt resultat för magsmärta (jPR = 1,21 vs 1,31), och ingen skillnad för trötthet (jPR = 1,21 vs 1,19).
Figur 1 Visualisering av skattningar från justerade regressionsmodeller för sambandet mellan tre former av diskriminering och sex fysiska besvär; punkterna anger den uppskattade prevalenskvoten (PR) och armarna de 95-procentiga trovärdiga intervall (95 % TI); SámiHET 2021
Diskriminering och psykisk ohälsa
Alla tre exponeringar var statistiskt signifikant associerade med de fyra psykiska ohälsoutfallen i de ojusterade analyserna. Figur 2 visar de justerade regressionsmodellerna för sambandet mellan de tre exponeringarna och de specifika psykiska ohälsoutfallen; tabellen med uppskattningarna av de bi- och multivariabla modellerna finns i bilaga 2.
Efter justering hade exponering för hot under de senaste 12 månaderna fortfarande ett statistiskt signifikant samband med psykisk
påfrestning (jPR = 1,38; 95 procent TI: 1,21–1,58), stress (jPR = 1,86; 95 procent TI: 1,53–2,29), depression (jPR = 1,68; 95 procent TI: 1,40–2,03) och ängslan, oro eller ångest (jPR = 1,43; 95 procent TI: 1,24–1,63).
Även att ha utsatts för kränkande behandling under de senaste tre månaderna hade samband med samtliga fyra utfall: psykisk påfrestning (jPR = 1,78; 95 procent TI: 1,66–1,91), stress (jPR = 2,60; 95 procent TI: 2,28–2,96), depression (jPR = 1,74; 95 procent TI: 1,57–1,94) och ängslan, oro eller ångest (jPR = 1,72; 95 procent TI: 1,60–1,85).
Slutligen gav också exponering för diskriminering upphov till liknande resultat, med starkare samband vid nylig exponering (de senaste 12 månaderna) jämfört med dessförinnan, för alla utfall: psykisk påfrestning (jPR = 1,51 vs 1,35), stress (jPR = 2,59 vs 1,87), depression (jPR = 1,45 vs 1,33) och ängslan, oro eller ångest (jPR = 1,72 vs 1,50).
Figur 2 Visualisering av justerade regressionsmodeller för sambandet mellan tre former av diskriminering och tre former av psykisk ohälsa; punkterna anger den uppskattade prevalenskvoten och armarna de 95-procentiga trovärdiga intervall (95 % TI); SámiHET 2021
Diskussion
Studieresultaten överensstämmer med hypotesen att det finns ett i statistisk mening positivt samband mellan självupplevd etnisk diskriminering och fysisk såväl som psykisk ohälsa bland samer i Sverige.
Etnisk diskriminering och rasism mot samer förekommer i många
22 23 delar av det svenska samhället, och är väldokumenterade i media. Olika former av diskriminering, från assimileringspolitik som genomfördes under 1800- och 1900-talen till expropriering av mark och resurser och marginalisering av språken, är exempel på diskriminering som samerna utsatts och fortfarande utsätts för.
Efter Girjas-domen, där samebyn baserat på urminnes hävd vann tvisten mot den svenska staten om rätten att upplåta jakt- och fiskerättigheter, har det också rapporterats att hot och hets ökat mot renskötande samer. Detta belyser det problematiska i att den enda befolkningsbaserade och mer djupgående undersökningen av omfattningen av etnisk diskriminering mot samer i Sverige genomfördes för 25 år sedan.
I en populationsbaserad studie från Norge 2012 rapporterade hälften av de samiska deltagarna, 50,8 procent, att de blivit diskriminerade någon gång, varav 16,5 procent under de senaste två åren. Det är i linje med resultaten i denna studie. När det gäller exponering för kränkande behandling under de senaste tre månaderna och hot om våld under de senaste tolv månaderna rapporterade samerna i denna studie högre nivåer än den allmänna svenska befolkningen.
22 H. Pikkarainen & B. Brodin. Diskriminering av samer: samers rättigheter ur ett diskrimineringsperspektiv, (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, 2008). 23 Sveriges Radio Sameradion. Vardagsrasism mot mig som same. (2024.) https://www.sverigesradio.se/grupp/23782 (hämtad 2025-12-03); SVT Sápmi. Ny rapport: Alltmer aggressivt hat mot samer. (2024) https://www.svt.se/nyheter/sapmi/ny-rapporthat-mot-samer-fortsatt-stort-samhallsproblem (hämtad 2025-12-03). 24 KL. Hansen. The History and Current Situation of Discrimination Against the Sámi. I S. Valkonen, Á. Aikio, S. Alakorva & S-M. Magga. (red.) The Sámi World. (Routledge; 2022), s. 328–347. 25 C. Allard & M. Brännström. Girjas reindeer herding community v. Sweden: Analysing the merits of the Girjas case. Arctic Review on Law and Politics. 12 (2021): s. 56–79. 26 A. Lange. Sami on discrimination: a questionnaire and interview study of ethnic discrimination commissioned by the Discrimination Ombudsman (DO), (Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer, CEIFO, 1998). 27 KL. Hansen, JM. Minton, O. Friborg & T. Sørlie. Discrimination amongst Arctic indigenous Sami and non-Sami populations in Norway: The SAMINOR 2 questionnaire study. Journal of Northern Studies. 10:2 (2016): s. 45–84. 28 Stoor, Nilsson, & San Sebastián. Hur mår samer i Sverige? – Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer.
Etnisk diskriminering och smärta i kropp och själ
Prevalens av hälsoutfall
Studier av samers hälsa i Sverige har visat en högre förekomst av fysiska besvär som nack-, rygg-, led- och huvudvärk, men mindre sömnproblem, yrsel och trötthet jämfört med den övriga svenska
befolkningen. Tidigare har man inte funnit några etniska skillnader för muskuloskeletala symtom bland norska och samiska ung-
domar. Däremot är det känt att sådana symtom är vanliga bland renskötare, där exponering för kyla, omfattande användning av snöskotrar och motorcyklar, hög fysisk arbetsbelastning och psyko-
logiska krav kan utgöra troliga orsaker till problemen. Högre smärtnivåer i kroppen jämfört med den övriga befolkningen har
också rapporterats från urfolk i andra länder. Psykisk ohälsa är ett stort folkhälsoproblem bland världens ur-
folk, särskilt i Arktis. De olika urfolken har dock ofta mycket olika levnadsförhållanden i fråga om socioekonomisk ställning och hälsa utifrån områdenas särskilda historia och samhällsutveckling. I en studie från Norge fann man exempelvis etniska skillnader i psyko-
Stoor, Nilsson, & San Sebastián. Hur mår samer i Sverige? – Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer.
C. Eckhoff & S. Kvernmo. Musculoskeletal pain in Arctic indigenous and non-indigenous adolescents, prevalence and associations with psychosocial factors: a population-based study. BMC Public Health. 14:1 (2014).
P. Sjölander, L. Daerga, A. Edin-Liljegren & L. Jacobsson. Musculoskeletal symptoms and perceived work strain among reindeer herders in Sweden. Occupational medicine. 58:8 (2008): s. 572–579; L. Daerga, A. Edin-Liljegren & P. Sjölander. Work-related musculoskeletal pain among reindeer herding Sami in Sweden – a pilot study on causes and prevention. International Journal of Circumpolar Health. 63:S2 (2004): s. 343–348.
N. Jimenez, E. Garroutte, A. Kundu, L. Morales & D. Buchwald. A review of the experience, epidemiology, and management of pain among American Indian, Alaska Native, and Aboriginal Canadian peoples. The journal of pain. 12:5 (2011): s. 511–522.
I. Anderson, B. Robson, M. Connolly, F. Al-Yaman, E. Bjertness, A. King, M. Tynan, R. Madden, A. Bang, CE. Coimbra, MA. Pesantes, H. Amigo, S. Andronov, B. Armien, DA. Obando, P. Axelsson, ZS. Bhatti, ZA. Bhutta, P. Bjerregaard, MB. Bjertness, R. Briceno-Leon, AR. Broderstad, P. Bustos, V. Chongsuvivatwong, J. Chu, Deji, J. Gouda, R. Harikumar, TT. Htay, AS. Htet, C. Izugbara, M. Kamaka, M. King, MR. Kodavanti, M. Lara, A. Laxmaiah, C. Lema, AM. Taborda, T. Liabsuetrakul, A. Lobanov, M. Melhus, I. Meshram, JJ. Miranda, TT. Mu, B. Nagalla, A. Nimmathota, AI. Popov, AM., Poveda, F. Ram, H. Reich, RV. Santos, AA. Sein, C. Shekhar, LY. Sherpa, P. Sköld, S. Tano, A. Tanywe, C. Ugwu, F. Ugwu, P. Vapattanawong, X. Wan, JR. Welch, G. Yang, Z. Yang &, L. Yap. Indigenous and tribal peoples’ health (The Lancet-Lowitja Institute Global Collaboration): a population study. The Lancet. 388:10040 (2016): s. 131–157; P. Stoor. Kunskapssammanställning om samers psykosociala ohälsa. (Sametinget, 2016); P. Bjerregaard, TK. Young, E. Dewailly & SOE. Ebbesson. Indigenous health in the Arctic: an overview of the circumpolar Inuit population. Scandinavian Journal of Public Health. 32:5 (2004): s. 390–395; V. Lehti, S. Niemelä, C. Hoven, D. Mandell & A. Sourander, A. Mental health, substance use and suicidal behaviour among young Indigenous people in the Arctic: a systematic review. Social Science & Medicine. 69:8 (2009): s. 1194–1203.
logisk stress. Samiska män, men inte kvinnor, rapporterade högre förekomst av psykologisk stress än den norska befolkningen.
Tidigare studier i Sverige har funnit att symtom på depression och ångest är vanligare hos renskötande samer än hos den övriga norrländska befolkningen. Unga vuxna samer rapporterar något sämre psykisk hälsa, oro och stress, än jämnåriga icke-samer kamrater. Resultaten från SámiHET-studien visade dock små skillnader mellan samers psykiska hälsa jämfört med svenskar i allmänhet, med undantag för självmordsbeteenden som förekom avsevärt oftare bland samer.
Diskriminering och fysisk ohälsa
Det finns brett forskningsstöd för att diskriminering påverkar psykisk hälsa negativt, medan relationen mellan diskriminering och fysisk hälsa är betydligt mindre utforskad. En systematisk översikt fann ett starkt samband mellan diskriminering och både psykisk och fysisk hälsa, men de inkluderade studierna om fysisk hälsa var främst relaterade till hjärt-kärlsjukdomar och livsstilsrelaterad hälsa, som rökning, alkohol, brist på motion, och inte till självrapporterade kroppsliga besvär liknande de som skildrats i denna studie.
Vi fann ett tydligt mönster där samtliga kroppsliga besvär, förutom ryggvärk, var kopplade till de tre typerna av upplevd diskriminering. Sambanden var starkast för yrsel och sömnproblem, oberoende av vilken slags diskrimineringsexponering det var frågan om.
34 Hansen & Sørlie. Ethnic discrimination and psychological distress: a study of Sami and non-Sami populations in Norway, s. 26–50. 35 N. Kaiser, P. Sjölander, AE. Liljegren, L. Jacobsson &, ES. Renberg. Depression and anxiety in the reindeer herding Sami population of Sweden. International Journal of Circumpolar Health. 69:4 (2010): s. 383–393. 36 Omma, Jacobsson, & Petersen. The health of young Swedish Sami with special reference to mental health, s. 18381. 37 M. San Sebastián & JP. Stoor. The self-reported health of the Sámi in Sweden: the SámiHET study. European Journal of Public Health. 33:3 (2023): s. 366–371; Stoor, Nilsson, & San Sebastián. Hur mår samer i Sverige? – Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer. 38 Williams, Lawrence, Davis & Vu. Understanding how discrimination can affect health, s. 1374–1388; Paradies. A systematic review of empirical research on self-reported racism and health, s. 888–901; Pascoe & Smart Richman. Perceived discrimination and health: a metaanalytic review, s. 531–554; N. Krieger. Discrimination and health inequities. International journal of health services: planning, administration, evaluation. 44:4 (2014): s. 643–710. 39 Paradies. A systematic review of empirical research on self-reported racism and health, s. 888–901.
Det kan bero på att dessa är de ”minst fysiska”, men de kan också vara uttryck för och symtom på psykisk ohälsa.
I en studie om förhållandet mellan etnisk diskriminering och fysisk hälsa bland samer i Norge fann man signifikanta samband mellan exponering för diskriminering och ett antal hälsoindikatorer som självrapporterad hjärt-kärlsjukdom, kronisk muskelsmärta, diabetes, fetma och metabolt syndrom. Vi har inte hittat andra studier som kopplar diskriminering till kroppsliga besvär liknande de som användes i denna studie, förutom när det gäller sömnproblem där sambanden är väletablerade.
Två huvudsakliga sätt har i litteraturen beskrivits kunna förklara hur diskriminering kan leda till sämre fysisk hälsa. Dels genom stressreaktioner, både fysiologiska och psykologiska, dels genom att personer som utsätts förändrar sina levnadsvanor, exempelvis genom högre alkohol- eller tobakskonsumtion. Det är möjligt att diskriminering och konsekvenserna därav leder till kronisk aktivering av en stressreaktion. Det kan i sin tur leda till fysiologiskt slitage och i slutändan sämre förmåga att reglera stressreaktionen på cellulär nivå, och därmed orsaka fysiska besvär.
Ytterligare forskning skulle behövas för att belysa frågan närmare i den samiska kontexten, inklusive studier som kan visa orsakssamband. Resultaten av denna studie ligger dock väl i linje med Nancy Kriegers hypotes om förkroppsligad diskriminering; där exponering för sociala bestämningsfaktorer såsom diskriminering kan leda till biologiska uttryck i våra kroppar.
40
Hansen, Melhus, & Lund. Ethnicity, self-reported health, discrimination and socio-economic status: a study of Sami and non-Sami Norwegian populations, s. 111–28. 41
N. Slopen, TT. Lewis & DR. Williams. Discrimination and sleep: a systematic review. Sleep medicine. 18 (2016): s. 88–95; K. Park & J. Kim. Longitudinal association between perceived discrimination and sleep problems among young adults in the United States: Tests of moderation by race/ethnicity and educational attainment. Social Science & Medicine. 321 (2023): s. 115773. 42
Pascoe & Smart Richman. Perceived discrimination and health: a meta-analytic review, s. 531–554; TT. Brown, J. Partanen, L. Chuong, V. Villaverde, AC. Griffin, & A. Mendelson. Discrimination hurts: the effect of discrimination on the development of chronic pain. Social Science & Medicine. 204 (2018): s. 1–8. 43
Selvarajah m.fl. Racism, xenophobia, and discrimination: mapping pathways to health outcomes, s. 2109–2124. 44
N. Krieger. Theories for social epidemiology in the 21st century: an ecosocial perspective. International journal of epidemiology. 30:4 (2001): s. 668–677.
Etnisk diskriminering och smärta i kropp och själ
Diskriminering och psykisk hälsa
Som förväntat var sambandet mellan diskriminering och hälsa starkare för psykisk än för fysisk ohälsa. Resultaten är i linje med den publicerade litteraturen om samband mellan diskriminering och själv-
45 46
upplevda psykiska hälsoproblem bland samer i Sverige, Norge
såväl som bland andra urfolk i världen. Studier har visat att de psykologiska reaktionerna på diskriminering kan vara omfattande och leda till dålig allmän psykisk hälsa, ångest, depression, känslomässiga svårigheter, självrapporterad stress
och självmordsförsök. Det är inte förvånande att stress var faktorn med det starkaste sambandet med diskriminering, eftersom diskriminering ofta uppfattas som ett hot, vilket aktiverar stressreaktioner. Stress kan därmed utgöra en länk mellan att utsättas för diskriminering och såväl fysiska som psykiska hälsoeffekter. Diskrimineringens inverkan på urfolks psykiska hälsa kan för-
stås genom två primära mekanismer, de psykologiska och sociala. Mekanismerna är sammanlänkade och var och en av dem förvärrar effekterna av den andra, och leder till en komplex väv av psykiska hälsoutmaningar.
Omma, Sandlund & Jacobsson. Suicidal expressions in young Swedish Sami, a cross-sectional study, s. 19862; Omma, Jacobsson & Petersen. The health of young Swedish Sami with special reference to mental health, s. 18381. Hansen, Melhus, & Lund. Ethnicity, self-reported health, discrimination and socio-economic status: a study of Sami and non-Sami Norwegian populations, s. 111–128; Bals, Turi, Skre & Kvernmo. Internalization symptoms, perceived discrimination, and ethnic identity in indigenous Sami and non-Sami youth in Arctic Norway, s. 165–179; Hansen. Ethnic discrimination and health: the relationship between experienced ethnic discrimination and multiple health domains in Norway's rural Sami population, s. 25125. Pascoe & Smart Richman. Perceived discrimination and health: a meta-analytic review, s. 531–554; Selvarajah m.fl. Racism, xenophobia, and discrimination: mapping pathways to health outcomes, s. 2109–2124; CA. Kairuz, LM. Casanelia, K. Bennett-Brook, J. Coombes & UN. Yadav. Impact of racism and discrimination on physical and mental health among Aboriginal and Torres Strait islander peoples living in Australia: a systematic scoping review. BMC Public Health. 21:1 (2021). Pascoe & Smart Richman. Perceived discrimination and health: a meta-analytic review, s. 531–554; Selvarajah m.fl. Racism, xenophobia, and discrimination: mapping pathways to health outcomes, s. 2109–2124; AD. Benner, Y. Wang, Y. Shen, AE. Boyle, R. Polk & YP. Cheng. Racial/ethnic discrimination and well-being during adolescence: A meta-analytic review. American psychologist. 73:7 (2018): s. 855–883. Pascoe & Smart Richman. Perceived discrimination and health: a meta-analytic review, s. 531–554; Selvarajah m.fl. Racism, xenophobia, and discrimination: mapping pathways to health outcomes, s. 2109–2124.
Etnisk diskriminering och smärta i kropp och själ
Diskriminering kan utlösa en kronisk stressreaktion hos indivi-
der. Detta långvariga stresstillstånd kan i sin tur leda till förändringar i hjärnan och de neuroendokrina systemen, vilket gör individer mer mottagliga för psykisk, och även fysisk, ohälsa. För urfolk är stressen inte bara individuell utan kollektiv, och ibland generations-
övergripande. Regelbundna möten med diskriminering kan också urholka självkänslan och ge upphov till att individer får ett sämre förhållande till sin egen kulturella identitet. Det kan leda till känslor av skam, dåligt självförtroende och en försvagad känsla av tillhörig-
het. Dessutom kan fenomenet ”stereotyphot”, där individer är rädda för att bekräfta negativa stereotyper om sin ras eller etniska grupp,
också orsaka betydande ångest och försämra den psykiska hälsan. När det gäller de sociala mekanismerna leder diskriminering ofta till social isolering, antingen genom direkt uteslutning eller genom att individen själv börjar undvika situationer där diskriminering riskerar inträffa. Sådan isolering berövar individer tillgång till sociala nätverk och stöd, vilka annars kunde utgöra viktiga skydd mot psykiska pro-
blem. Diskriminerande praktiker kan också leda till betydande socioekonomiska nackdelar för urfolk, inklusive begränsad tillgång till utbildning, anställning och hälso- och sjukvård. Dessa skillnader ökar inte bara stress och ångest utan gör det också svårare för individer
D. Busse, IS. Yim & B. Campos. Social context matters: Ethnicity, discrimination and stress reactivity. Psychoneuroendocrinology. 83 (2017): s. 187–193; DR. Williams, HW. Neighbors & JS. Jackson. Racial/ethnic discrimination and health: findings from community studies. American Journal of Public Health. 93:2 (2003): s. 200–208.
Sotero, M. A conceptual model of historical trauma: implications for public health practice and research. Journal of Health Disparities Reseasrch and Practice. 1:1 2006: s. 93–108; TN. Brockie, G. Dana-Sacco, GR. Wallen, HC. Wilcox & JC. Campbell. The relationship of adverse childhood experiences to PTSD, depression, poly-drug use and suicide attempt in reservationbased Native American adolescents and young adults. American Journal of Community Psychology. 55 (2015): s. 41–21.
V. Hammond, PJ. Watson, BJ. O'Leary & DL. Cothran. Preliminary assessment of Apache hopefulness: Relationships with hopelessness and with collective as well as personal self-esteem. American Indian and Alaska Native Mental Health Research: The Journal of the National Center. 16: 3 (2009): s. 42–51; NE. Hill. Creating a sense of belonging in the context of racial discrimination and racial trauma. Adversity and Resilience Science. 3:3 (2022): s. 195–199.
J. Jaramillo, ZR. Mello & FC. Worrell. Ethnic identity, stereotype threat, and perceived discrimination among Native American adolescents. Journal of Research on Adolescence. 26:4 (2016): s. 769–775.
K. Kelly. P. Dudgeon, G. Gee & B. Glaskin. Living on the edge: Social and emotional wellbeing and risk and protective factors for serious psychological distress among Aboriginal and Torres Strait Islander people (Cooperative Research Centre for Aboriginal Health, 2009); P. Waterworth, M. Rosenberg, R. Braham, M. Pescud & J. Dimmock. The effect of social support on the health of Indigenous Australians in a metropolitan community. Social science & medicine. 119 (2014): s. 139–146.
att få tillgång till andra resurser för psykisk hälsa. Dessutom kan diskriminering leda till att urfolk fjärmas från sina kulturella sedvänjor och samhällen, vilka kan vara viktiga källor till identitet, samhörighet och motståndskraft. En sådan separation bidrar till minskad känsla av meningsfullhet och mening i livet, vilket är viktiga komponenter för psykisk hälsa.
Metodologiska överväganden
Flera frågor bör beaktas vid tolkningen av resultaten från denna studie. Som i liknande enkätbaserade undersökningar var både exponering och utfall självrapporterade, vilket kan leda till viss snedvridning i rapportering. Det skulle exempelvis kunna handla om svårigheter att minnas, eller att kulturella normer påverkar svarsmönster genom att deltagare uppger svar som anses vara socialt önskvärda. I det avseendet bör läsaren ha i åtanke att även om frågorna om ohälsa är validerade för den allmänna befolkningen i Sverige, är de inte specifikt anpassade efter den samiska befolkningen. Dessutom, och i likhet med hälsoutfallen, kan psykosociala faktorer och subjektiva bedömningar ha påverkat upplevelsen av diskriminering. Det är dock svårt att bedöma i vilken utsträckning eller på vilka sätt dessa möjliga felkällor påverkar resultaten.
Baserat på att den population som inbjöds till denna studie antingen återfanns i sameröstlängden, ägde renmärke eller hade inkomst från rennäringen, är det rimligt att anta att de utgör en grupp samer med en ganska stark samisk identitet. Eftersom det inte längre finns samiska majoritetsområden i Sverige är det också viktigt att veta att
55 Y. Paradies. Colonisation, racism and indigenous health. Journal of Population Research. 33:1 (2016): s. 83–96; KL. Hansen, M. Melhus & E. Lund, E. Ethnicity, self-reported health, discrimination and socio-economic status: a study of Sami and non-Sami Norwegian populations. International journal of circumpolar health. 69:2 (2010): s. 111–128; BH. Hunter. The role of discrimination and the exclusion of Indigenous people from the labour market. Culture, Economy and Governance in Aboriginal Australia (University of Sydney Press, 2005). 56 ND. Spence, S. Wells, K. Graham & J. George. Racial discrimination, cultural resilience, and stress. The Canadian Journal of Psychiatry. 61:5 (2016): s. 298–307; AD. Williams, TC. Clark & S. Lewycka. The Associations Between Cultural Identity and Mental Health Outcomes for Indigenous Māori Youth in New Zealand. Frontiers in Public Health. 6 (2018); J. Olko, A. Galbarczyk, J. Maryniak, K. Krzych-Miłkowska, HI. Tepec, E. de la Cruz, E. Dexter-Sobkowiak & G. Jasienska. The spiral of disadvantage: Ethnolinguistic discrimination, acculturative stress and health in Nahua indigenous communities in Mexico. American Journal of Biological Anthropology. 181:3 (2023): s. 364–378. 57 Paradies. A systematic review of empirical research on self-reported racism and health, s. 888–901.
deltagarna lever som minoritet, även om det lokala samiska minoritetssamhällets organisering kan variera kraftigt i styrka. Dessa förståelser är viktiga att ha med sig för att bedöma både representativiteten gentemot hela gruppen samer i Sverige, och gentemot samer och minoritetsfolk i andra länder.
Slutligen är det viktigt att förstå att studiens tvärsnittsdesign förhindrar slutsatser om orsakssamband. Med andra ord: denna studie kan inte slå fast att diskriminering orsakar fysisk och psykisk ohälsa, bara att svarsmönstren överensstämmer med en sådan hypotes och att sambandsmönstret är påfallande konsekvent.
Slutsats
Denna studie har funnit starka samband mellan exponering för olika typer av upplevd diskriminering och ohälsa, både fysiska besvär och psykisk ohälsa, bland samer i Sverige. Resultaten kring psykisk ohälsa var väntade utifrån tidigare forskning, medan sambanden med fysisk ohälsa hittills varit relativt outforskade.
Resultaten talar för att etnisk diskriminering kan ha en genomgripande betydelse för samers hälsa, vilket skulle innebära att minskande av den mellanmänskliga och strukturella diskrimineringen av samer skulle bidra till att förbättra hälsan bland samerna. För att kunna rikta sådana åtgärder mot områden där de behövs som mest behövs ny forskning om de specifika formerna och omfattningen av diskriminering och rasism som samer i Sverige upplever.
Referenser
Allard, C. & Brännström, M. Girjas reindeer herding community
v. Sweden: Analysing the merits of the Girjas case. Arctic Review
on Law and Politics. 12 (2021): s. 56–79. Anderson, I., Robson, B., Connolly, M., Al-Yaman, F., Bjertness, E.,
King, A., Tynan, M., Madden, R., Bang, A., Coimbra, CE., Pesantes, MA., Amigo, H., Andronov, S., Armien, B., Obando, DA., Axelsson, P., Bhatti, ZS., Bhutta, ZA., Bjerregaard, P., Bjertness, MB., Briceno-Leon, R., Broderstad, AR., Bustos, P.,
Chongsuvivatwong, V., Chu, J., Deji, Gouda, J., Harikumar, R.,
Htay, TT., Htet, AS., Izugbara, C., Kamaka, M., King, M.,
Kodavanti, MR., Lara, M., Laxmaiah, A., Lema, C., Taborda, AM.,
Liabsuetrakul, T., Lobanov, A., Melhus, M., Meshram, I.,
Miranda, JJ., Mu, TT., Nagalla, B., Nimmathota, A., Popov, AI.,
Poveda, AM., Ram, F., Reich, H., Santos, RV., Sein, AA., Shekhar, C., Sherpa, LY., Sköld, P., Tano, S., Tanywe, A., Ugwu, C., Ugwu, F., Vapattanawong, P., Wan, X., Welch, JR., Yang, G., Yang, Z. &, Yap, L. Indigenous and tribal peoples’ health (The Lancet-Lowitja Institute Global Collaboration): a population study. The Lancet. 388: 10040 (2016): s. 131–157.
Baer, L-A. The Rights of Indigenous Peoples-A Brief Introduction
in the Context of the Sami. International Journal on Minority and Group Rights. 12:2–3 (2005): s. 245–268.
Bals, M., Turi, AL., Skre, I. & Kvernmo, S. Internalization symp-
toms, perceived discrimination, and ethnic identity in indigenous
Sami and non-Sami youth in Arctic Norway. Ethnicity & Health.
15:2 (2010): s. 165–179. Benner, AD., Wang, Y., Shen, Y., Boyle, AE., Polk, R. & Cheng, YP.
Racial/ethnic discrimination and well-being during adolescence:
A meta-analytic review. American psychologist. 73:7 (2018): s. 855–883.
Bjerregaard, P., Young, KT., Dewailly, E. & Ebbesson, SOE. Indig-
enous health in the Arctic: an overview of the circumpolar Inuit population. Scandinavian Journal of Public Health. 32:5 (2004): s. 390–395.
Brockie, TN., Dana-Sacco, G., Wallen, GR., Wilcox, HC. & Campbell,
JC. The relationship of adverse childhood experiences to PTSD,
depression, poly-drug use and suicide attempt in reservation-
based Native American adolescents and young adults. American
Journal of Community Psychology. 55 (2015): s. 411–421.
Brown, TT., Partanen, J., Chuong, L., Villaverde, V., Griffin, AC.
& Mendelson, A. Discrimination hurts: the effect of discrimi-
nation on the development of chronic pain. Social Science &
Medicine. 204 (2018): s. 1–8.
Busse, D., Yim, IS. & Campos, B. Social context matters: Ethnicity,
discrimination and stress reactivity. Psychoneuroendocrinology. 83 (2017): s. 187–193.
Daerga, L., Edin-Liljegren, A. & Sjölander, P. Work-related muscu-
loskeletal pain among reindeer herding Sami in Sweden – a pilot study on causes and prevention. International Journal of Circumpolar Health. 63:S2 (2004): s. 343–148.
Eckhoff, C. & Kvernmo, S. Musculoskeletal pain in Arctic indig-
enous and non-indigenous adolescents, prevalence and associa-
tions with psychosocial factors: a population-based study. BMC
Public Health. 14:1 (2014). Folkhälsomyndigheten. Nationella folkhälsoenkäten 2021. Natio-
nellt urval. Teknisk rapport – En beskrivning av genomförande och metoder. (2021). https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/9b1b216c 596a487ca6c6aa6dc413efb4/teknisk-rapport-nationellt-urval- 2021.pdf. (hämtad 2023-03-24.)
Hammond, V., Watson, PJ., O'Leary, BJ. & Cothran, DL. Preli-
minary assessment of Apache hopefulness: Relationships with hopelessness and with collective as well as personal self-esteem.
American Indian and Alaska Native Mental Health Research: The
Journal of the National Center. 16:3 (2009): s. 42–51. Hansen, KL. & Sørlie, T. Ethnic discrimination and psychological
distress: a study of Sami and non-Sami populations in Norway. Transcultural Psychiatry. 49:1 (2012): s. 26–50.
Hansen, KL. Ethnic discrimination and health: the relationship
between experienced ethnic discrimination and multiple health domains in Norway’s rural Sami population. International Journal of Circumpolar Health. 74:1 (2015): s. 25125.
Hansen, KL. The History and Current Situation of Discrimination
Against the Sámi. I Valkonen, S., Aikio, Á., Alakorva, S. &
Magga, S-M. (red.) The Sámi World. (Routledge; 2022). s. 328–347. Hansen, KL., Melhus, M. & Lund, E. Ethnicity, self-reported health,
discrimination and socio-economic status: a study of Sami and
non-Sami Norwegian populations. International Journal of circum-
polar health. 69:2 (2010): s. 111–128. Hansen, KL., Minton, JM., Friborg, O. & Sørlie, T. Discrimination
amongst Arctic indigenous Sami and non-Sami populations in
Norway: The SAMINOR 2 questionnaire study. Journal of
Northern Studies. 10:2 (2016): s. 45–84.
Hill, NE. Creating a sense of belonging in the context of racial
discrimination and racial trauma. Adversity and Resilience Science. 3:3 (2022): s. 195–199.
Hunter, BH. The role of discrimination and the exclusion of Indigenous
people from the labour market. Culture, Economy and Governance
in Aboriginal Australia. (University of Sydney Press, 2005). Jaramillo, J., Mello, ZR. & Worrell, FC. Ethnic identity, stereotype
threat, and perceived discrimination among Native American adolescents. Journal of Research on Adolescence. 26:4 (2016): s. 769–775.
Jimenez, N., Garroutte, E., Kundu, A., Morales, L., & Buchwald, D.
A review of the experience, epidemiology, and management of pain among American Indian, Alaska Native, and Aboriginal Canadian peoples. The journal of pain. 12:5 (2011): s. 511– 522.
Kairuz, CA., Casanelia, LM., Bennett-Brook, K., Coombes, J. &
Yadav, UN. Impact of racism and discrimination on physical and mental health among Aboriginal and Torres Strait islander peoples living in Australia: a systematic scoping review. BMC Public Health. 21:1 (2021).
Kaiser, N., Sjölander, P., Liljegren, AE., Jacobsson, L. &, Renberg,
ES. Depression and anxiety in the reindeer herding Sami popula-
tion of Sweden. International Journal of Circumpolar Health. 69:4 (2010): s. 383–393.
Kelly. K, Dudgeon, P., Gee, G. & Glaskin, B. Living on the edge:
Social and emotional wellbeing and risk and protective factors for serious psychological distress among Aboriginal and Torres Strait
Islander people. (Cooperative Research Centre for Aboriginal
Health, 2009).
Kessler, RC., Green, JG., Gruber, MJ., Sampson, NA., Bromet, E.,
Cuitan, M., Furukawa, TA., Gureje, O., Hinkov, H., Hu, CY., Lara, C., Lee, S., Mneimneh, Z., Myer, L., Oakley-Browne, M.,
Posada-Villa, J., Sagar, R., Viana, M. C. & Zaslavsky, AM. Screen-
ing for serious mental illness in the general population with the
K6 screening scale: results from the WHO World Mental Health
(WMH) survey initiative. International Journal of Methods in
Psychiatric Research. 19:S1 (2010): s. 4–22.
Krieger, N. Discrimination and health inequities. International
journal of health services: planning, administration, evaluation. 44:4 (2014): s. 643–710.
Krieger, N. Embodiment: a conceptual glossary for epidemiology.
Journal of Epidemiology and Community Health. 59:5 (2005): s. 350–355.
Krieger, N. Embodying inequality: a review of concepts, measures,
and methods for studying health consequences of discrimination.
International Journal of Health Services. 29:2 (1999): s. 295–352.
st Krieger, N. Theories for social epidemiology in the 21 century: an
ecosocial perspective. International journal of epidemiology. 30:4 (2001): s. 668–677.
Kvernmo, S., Strøm Bull, K., Broderstad, A., Rossvoll, M., Eliassen,
B-M. & Stoor, JPA. Proposal for Ethical Guidelines for Sámi Health
Research and Research on Sámi Human Biological Material. (Sámediggi, 2018).
La Parra-Casado, D., San Sebastian, M. & Stoor, JPA. Ethnic discri-
mination and mental health in the Sámi population in Sweden: The SámiHET study. Scandinavian journal of public health. 52:4 (2024): s. 442–449.
Lange, A. Sami on discrimination: a questionnaire and interview study
of ethnic discrimination commissioned by the Discrimination Ombudsman (DO). (Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer, CEIFO, 1998).
Lehti, V., Niemelä, S., Hoven, C., Mandell, D. & Sourander, A.
Mental health, substance use and suicidal behaviour among young Indigenous people in the Arctic: a systematic review. Social Science & Medicine. 69:8 (2009): s. 1194–1203.
Olko, J., Galbarczyk, A., Maryniak, J., Krzych-Miłkowska, K.,
Tepec, HI., de la Cruz, E., Dexter-Sobkowiak, E. & Jasienska, G.
The spiral of disadvantage: Ethnolinguistic discrimination, acculturative stress and health in Nahua indigenous communities in
Mexico. American Journal of Biological Anthropology. 181:3 (2023):
s. 364–378. Omma, L., Jacobsson, LH. & Petersen, S. The health of young
Swedish Sami with special reference to mental health. International Journal of Circumpolar Health. 71:1 (2012): s. 18381.
Omma, L., Sandlund, M. & Jacobsson, L. Suicidal expressions in
young Swedish Sami, a cross-sectional study. International
Journal of Circumpolar Health. 72:1 (2013): s. 19862.
Paradies, Y. A systematic review of empirical research on self-reported
racism and health. International Journal of Epidemiology. 35:4 (2006): s. 888–901.
Paradies, Y. Colonisation, racism and indigenous health. Journal
of Population Research. 33:1 (2016): s. 83–96. Paradies, YC. Defining, conceptualizing and characterizing racism
in health research. Critical Public Health. 16: 2 (2006): s. 143–157. Park, K. & Kim, J. Longitudinal association between perceived
discrimination and sleep problems among young adults in the United States: Tests of moderation by race/ethnicity and educational attainment. Social Science & Medicine. 321 (2023): s. 115773.
Pascoe, EA. & Smart Richman, L. Perceived discrimination and
health: a meta-analytic review. Psychological Bulletin. 135:4 (2009):
s. 531–554.
Pikkarainen, H. & Brodin, B. Diskriminering av samer: samers rättig-
heter ur ett diskrimineringsperspektiv. (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, 2008.)
Samiskt informationscentrum. Antalet samer i Sápmi. (2019)
http://www.samer.se/samernaisiffror (hämtad 2025-12-03). San Sebastian, M., Gustafsson, PE. & Stoor, JPA. Embodiment of
discrimination: a cross-sectional study of threats, humiliating treatment and ethnic discrimination in relation to somatic health
complaints among Sámi in Sweden. Journal of Epidemiology and
Community Health. 78: 5 (2024): s. 290–295.
San Sebastián, M. & Stoor, JP. The self-reported health of the Sámi
in Sweden: the SámiHET study. European Journal of Public Health.
33:3 (2023): s. 366–371. Selvarajah, S., Maioli, SC., Abi Deivanayagam, T., de Morais Sato, P.,
Devakumar, D., Kim, S-S., Wells, JC., Yoseph, M., Abubakar, I. &
Paradies, Y. Racism, xenophobia, and discrimination: mapping pathways to health outcomes. The Lancet. 400:10368 (2022): s. 2109–2124.
Sjölander, P., Daerga, L., Edin-Liljegren A. & Jacobsson L. Muscu-
loskeletal symptoms and perceived work strain among reindeer
herders in Sweden. Occupational medicine. 58:8 (2008): s. 572–579. Slopen, N., Lewis, TT. & Williams, DR. Discrimination and sleep:
a systematic review. Sleep medicine. 18 (2016): s. 88–95. Sotero, M. A conceptual model of historical trauma: implications for
public health practice and research. Journal of Health Disparities
Reseasrch and Practice. 1:1 2006: s. 93–108. Spence, ND., Wells, S., Graham, K. & George, J. Racial discrimi-
nation, cultural resilience, and stress. The Canadian Journal of Psychiatry. 61:5 (2016): s. 298–307.
Stoor, JPA. & San Sebastián, M. A population-based study on health
and living conditions among Sámi in Sweden: the SámiHET study.
International Journal of Circumpolar Health. 81:1 (2022). Stoor, JPA., Nilsson, LM. & San Sebastián, M. Hur mår samer i
Sverige? – Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor
och levnadsvanor bland samer. (Folkhälsomyndigheten, 2023.)
Stoor, P. Kunskapssammanställning om samers psykosociala ohälsa.
(Sametinget, 2016.)
Sveriges Radio Sameradion. Vardagsrasism mot mig som same. (2024)
https://www.sverigesradio.se/grupp/23782 (hämtad 2025-12-03). SVT Sápmi. Ny rapport: Alltmer aggressivt hat mot samer. (2024)
https://www.svt.se/nyheter/sapmi/ny-rapport-hat-mot-samerfortsatt-stort-samhallsproblem (hämtad 2025-12-03).
Waterworth, P., Rosenberg, M., Braham, R., Pescud, M. & Dimmock,
J. The effect of social support on the health of Indigenous
Australians in a metropolitan community. Social science &
medicine. 119 (2014): s. 139–46.
Williams, AD., Clark, TC. & Lewycka, S. The Associations Between
Cultural Identity and Mental Health Outcomes for Indigenous
Māori Youth in New Zealand. Frontiers in Public Health. 6 (2018). Williams, DR., Lawrence, JA. & Davis, BA. Racism and Health:
Evidence and Needed Research. Annual Review of Public Health.
40:1 (2019): s. 105–125. Williams, DR., Lawrence, JA., Davis, BA. & Vu, C. Understanding
how discrimination can affect health. Health Services Research. 54:2 (2019): s. 1374–1388.
Williams, DR., Neighbors, HW. & Jackson, JS. Racial/ethnic discri-
mination and health: findings from community studies. American
Journal of Public Health. 93:2 (2003): s. 200–208.
Bilaga 1
Tabell 3 Förekomst av utfallet i var och en av exponeringskategorierna, ojusterade och justerade prevalenskvoter med sina 95-procentiga trovärdiga intervall för sambandet mellan de tre exponeringarna och de sex fysiska besvären; bland studiedeltagare i Samisk HLV (SámiHET), 18–84 år, 2021
Huvudvärk Ryggsmärta Magont
n (%) PR jPR n (%) PR jPR n (%) PR jPR (95 % CI) (95 % CI)* (95 % CI) (95 % CI)* (95 % CI) (95% CI)*
Hot Nej 1 179 (33.8) 1 1 n (%) 1 1 1 135 (32.6) 1 1
Ja 77 (48.7) 1.44 (1.21–1.68) 1.20 (1.03–1.41) 2 016 (58.2) 1.07 (0.93–1.23) 1.10 (0.95–1.25) 81 (51.3) 1.57 (1.34–1.82) 1.48 (1.27–1.71) Kränkning Nej 791 (29.4) 1 1 98 (62.4) 1 1 798 (29.7) 1 1
Ja 465 (48.8) 1.66 (1.54–1.80) 1.44 (1.33–1.56) 1 494 (55.9) 1.17 (1.09–1.24) 1.24 (1.16–1.33) 418 (43.9) 1.48 (1.36–1.60) 1.44 (1.33–1.56) Diskriminering Nej 633 (29.4) 1 1 622 (65.3) 1 1 632 (29.4) 1 1
Ja, < 12 m 143 (47.7) 1.62 (1.43–1.83) 1.39 (1.22–1.57) 1 216 (56.8) 1.07 (0.96–1.18) 1.15 (1.03–1.29) 108 (36.0) 1.22 (1.06–1.40) 1.21 (1.05–1.40)
Ja, > 12 m 485 (40.8) 1.39 (1.29–1.51) 1.24 (1.15–1.35) 181 (60.5) 1.07 (1.00–1.14) 1.10 (1.03–1.17) 476 (40.0) 1.36 (1.25–1.47) 1.31 (1.21–1.42)
*Justerad för kön, ålder, utbildningsnivå och inkomst.
Tabell 4 Förekomst av utfallet i var och en av exponeringskategorierna, ojusterade och justerade prevalenskvoter med sina 95-procentiga trovärdiga intervall för sambandet mellan de tre exponeringarna och de sex fysiska besvären; bland studiedeltagare i Samisk HLV (SámiHET), 18–84 år, 2021
Sömnproblem Yrsel Trötthet
n (%) PR jPR n (%) PR jPR n (%) PR jPR (95 % CI) (95 % CI)* (95 % CI) (95 % CI)* (95 %CI) (95 % CI)*
Hot Nej 1284 (37.0) 1 1 604 (17.4) 1 1 1857 (53.4) 1 1
Ja 97 (61.4) 1.66 (1.44–1.89) 1.54 (1.33–1.78) 47 (29.9) 1.72 (1.40–2.07) 1.68 (1.37– 2.06) 122 (78.2) 1.46 (1.30–1.65) 1.33 (1.17–1.50) Kränkning Nej 872 (32.6) 1 1 419 (15.6) 1 1 1264 (47.1) 1 1
Ja 508 (53.4) 1.64 (1.52–1.76) 1.59 (1.47–1.72) 231 (24.3) 1.55 (1.39–1.74) 1.70 (1.52–1.90) 709 (74.4) 1.58 (1.49–1.68) 1.48 (1.39–1.58) Diskriminering Nej 693 (32.4) 1 1 337 (15.7) 1 1 1049 (48.8) 1 1
Ja, < 12 m 148 (49.3) 1.53 (1.35–1.71) 1.48 (1.30–1.67) 65 (21.7) 1.37 (1.13–1.63) 1.56 (1.29–1.89) 197 (65.4) 1.34 (1.21–1.48) 1.21 (1.09–1.34)
Ja, > 12 m 540 (45.5) 1.41 (1.30–1.52) 1.38 (1.28–1.49) 250 (21.1) 1.34 (1.20–1.50) 1.35 (1.21–1.52) 734 (62.2) 1.27 (1.19–1.35) 1.19 (1.12–1.27)
*Justerad för kön, ålder, utbildningsnivå och inkomst.
Bilaga 2
Tabell 5 Förekomst av utfallet i var och en av exponeringskategorierna, ojusterade och justerade prevalenskvoter med sina 95-procentiga trovärdiga intervall för sambandet mellan de tre exponeringarna och de fyra utfallen för psykisk hälsa; bland studiedeltagare i Samisk HLV (SámiHET), 18–84 år, 2021
Psykisk påfrestning Stress Depression
n (%) PR jPR n (%) PR jPR n (%) PR jPR (95 % CI) (95 % CI)* (95 % CI) (95 % CI)* (95 %CI) (95 % CI)*
Hot Nej 1 460 1 1 418 (12.0) 1 1 664 (19.0) 1 1
Ja 108 (68.8) 1.64 (1.43–1.86) 1.38 (1.21–1.58) 48 (30.6) 2.53 (2.07–3.10) 1.86 (1.53–2.29) 62 (39.5) 2.08 (1.74–2.46) 1.68 (1.40–2.03) Kränkning Nej 904 (33.5) 1 1 206 (7.7) 1 1 420 (15.6) 1 1
Ja 668 (69.9) 2.09 (1.96–2.24) 1.78 (1.66–1.91) 262 (27.5) 3.58 (3.17–4.05) 2.60 (2.28–2.96) 310 (32.5) 2.08 (1.89–2.29) 1.74 (1.57–1.94) Diskriminering Nej 744 (34.4) 1 1 165 (7.7) 1 1 345 (16.0) 1 1
Ja, < 12 m 201 (67.0) 1.94 (1.75–2.15) 1.51 (1.36–1.68) 91 (30.2) 3.92 (3.31–4.64) 2.59 (2.16–3.10) 85 (28.3) 1.77 (1.50–2.07) 1.45 (1.24–1.71)
Ja, > 12 m 628 (52.6) 1.53 (1.42–1.64) 1.35 (1.26–1.45) 214 (18.1) 2.35 (2.04–2.72) 1.87 (1.64–2.16) 300 (25.1) 1.57 (1.42–1.74) 1.33 (1.20–1.48)
*Justerad för kön, ålder, utbildningsnivå och inkomst.
Tabell 6 Förekomst av utfallet i var och en av exponeringskategorierna, ojusterade och justerade prevalenskvoter med sina 95-procentiga trovärdiga intervall för sambandet mellan de tre exponeringarna och de fyra utfallen för psykisk hälsa; bland studiedeltagare i Samisk HLV (SámiHET), 18–84 år, 2021
Ängslan, oro eller ångest
n (%) PR (95 % CI) jPR (95 % CI)*
Hot Nej 1 334 (38,5) 1 1
Ja 107 (67.7) 1.76 (1.53–2.00) 1.43 (1.24–1.63) Kränkning Nej 826 (30.9) 1 1
Ja 615 (64.6) 2.09 (1.96–2.24) 1.72 (1.60–1.85) Diskriminering Nej 667 (31.1) 1 1
Ja, < 12 m 184 (61.5) 1.97 (1.77–2.20) 1.50 (1.33–1.67)
Ja, > 12 m 594 (50.1) 1.61 (1.50–1.73) 1.37 (1.27–1.48)
*Justerad för kön, ålder, utbildningsnivå och inkomst.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
Anette Edin-Liljegren, Sofia Kling och Åsa Holmner
Inledning
Inom ramen för Sanningskommissionens uppdrag (Ku 2021:02) har en forskargrupp vid Centrum för hälsa i glesbygd (CHG), Region Västerbotten, genomfört en översikt av den vetenskapliga litteraturen om hälsa, arbets- och livsmiljö bland medlemmar från renskötarhushåll i Sverige. Resultatet diskuteras övergripande i relation till svensk lagstiftning. I Sveriges grundlag (Regeringsformen) fastslås statens ansvar för människors hälsa och i § 2 beskrivs att ”särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”, vilket gäller alla människor i Sverige. I slutet av paragrafen står också att ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas (Lag 2010:1408)”.
För att belysa komplexiteten har vi förankrat studien i Dahlgren- Whiteheads så kallade regnbågsmodell av hälso-determinanter. Modellen illustrerar hur olika bestämnings-faktorer för hälsa är sammankopplade och interagerar med varandra. De representeras visuellt som en serie koncentriska lager eller bågar. Modellen används ofta för att identifiera områden för hälsointerventioner genom att visualisera hur
1 G. Dahlgren & M. Whitehead. The Dahlgren-Whitehead model of health determinants: 30 years on and still chasing rainbows. Public Health. Oct;199 (2021): s. 20. DOI: 10.1016/j.puhe.2021.08.009. Epub 2021 Sep 14. PMID: 34534885.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
individuella faktorer samspelar med diverse samhällsfunktioner som återfinns längre ut från individen i modellens yttre lager. Modellen, ursprungligen framtagen utifrån ett uppdrag från Världshälsoorganisationen, WHO, är inte specifikt anpassad till en urfolkskontext, men är ett sätt att kommunicera hur olika hälsofaktorer påverkar olika befolkningsgrupper.
Studien utgår från en uppdaterad version av regnbågsmodellen av Dyar och andra, 2022, (se figur 1).
Figur 1 Regnbågsmodellen enligt Dyar m.fl. 2022 i svensk översättning av Åsa Holmner
Källa: Dyar m.fl. 2022.
Den lägger större betoning på stödjande miljöer för hälsa, som fysiska, sociala, andliga, ekonomiska och politiska dimensioner som den svenska översättning kallar ”omgivningsfaktorer”. För den renskötande samiska befolkningen inkluderar arbetsmiljön även renen, renbetesmarken och den lagstiftning som styr markanvändningen, men även de politiska krafter som styr den så kallade gröna omställningen som riskerar att öka konkurrensen om betesmark. Med förankring i de hälsokonsekvenser som litteraturöversikten påvisar har vi identifierat och översiktligt granskat de lagar som kan ha en möjlig påverkan på renskötarhushållens hälsa och livsmiljö, direkt eller indirekt.
2 O. J. Dyar, B.J.A. Haglund, C. Melder, T. Skillington, M. Kristenson & A. Sarkadi. Rainbows over the world’s public health: determinants of health models in the past, present, and future. Scandinavian journal of public health. 50: 7 (2022): s. 1047. DOI:10.1177/14034948221113147.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
Bakgrund
Samerna är både ett erkänt urfolk och en officiell svensk nationell minoritet med särskilda rättigheter. Deras kultur och språk skyddas och främjas av olika lagar. Liksom de flesta urfolk har samerna erfarenhet av historisk och pågående kolonialism, strukturell diskriminer-
ing och rasism. I dag är den traditionella samiska kulturen och livsstilen hotad, framför allt det nomadiska livet för den renskötande gruppen. Samernas rättigheter till sina marker utmanas ständigt av samhälleliga och ekonomiska intressen, till exempel vind- och vattenkraftsutbyggnader, gruvprospekteringar, turism samt ekologisk försämring och klimatförändringar. Det leder till förlust av viktiga livsmiljöer
och förbindelser för flyttningar mellan säsongsbeten. Dessutom har miljöpolitiken med ett ökande antal rovdjur en stor inverkan på den enskilda renskötaren, både psykologiskt, ekonomiskt och fysiskt efter-
som förluster av renar bland annat leder till ökade arbetsinsatser. I Fennoskandia (Norge, Sverige, Finland, Norra Karelen, Kolahalvön)
avlider cirka 50 000–100 000 renar årligen till följd av rovdjursangrepp. Endast fyra procent av den mark som renar har rätt att beta på är i dag
orörd. Den svenska renskötseln är organiserad i 51 samebyar, 33 fjäll-, tio skogs- och åtta koncessionssamebyar. De sistnämnda byarna skil-
jer sig från de övriga när det gäller organisation och skötsel av djuren. En sameby är en juridisk person med rättigheter och skyldigheter och
H. Pikkarainen & B. Brodin. Diskriminering av samer: samers rättigheter ur ett diskrimineringsperspektiv. DO:s rapportserie 2008:1; D. La Parra-Casado, M. San Sebastian & J. P. A. Stoor. Ethnic discrimination and mental health in the Sámi population in Sweden: the SámiHET study. Scandinavian Journal of Public Health. 52: 4 (2023): s. 442. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/36883724. V. H. Hausner, S. Engen, C. Brattland &P. Fauchald. Sámi knowledge and ecosystem‐based adaptation strategies for managing pastures under threat from multiple land uses. Journal of Applied Ecology. 57: 9 (2020): s. 1656. J. Frank, O-G. Støen, P. Segerström, R. Stokke, L-T. Persson, L-H. Stokke, S. Persson, NA. Stokke, A. Persson, E. Segerström, G. R. Rauset, J. Kindberg, R. Bischof, T. Ramberg Sivertsen, A. Skarin, B. Åhman, I. Ängsteg & J.E. Swenson. Björnpredation på ren och potentiella effekter av tre förebyggande åtgärder. Rapport från Viltskadecenter. 6 (2012): s. 3. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:slu:epsilon-e-3281. B. Åhman, S. Rasmus, C. Risvoll, S.M. Eilertsen & H. Norberg. Large predators and their impact on reindeer husbandry. I T. Horstkotte, J. Holand, Kumpula, & J. Moen (red.). Reindeer Husbandry and Global Environmental Change. Reindeer husbandry and global environmental change: Pastoralism in Fennoscandia. (Routledge, 2022), s. 118. DOI:10.4324/9781003118565-9. M. Stoessel, J. Moen & R. Lindborg. Mapping cumulative pressures on the grazing lands of northern Fennoscandia. Sci Rep. 12:1 (2022): s. 16044. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/36180474. www.sametinget.se.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
fungerar delvis som en ekonomisk förening med en sammanslutning av flera rennäringsföretag. Renskötare är ofta egenföretagare med egna renhjordar förenade i en sameby som regleras av rennäringslagen.
En utmaning med att studera renskötarfamiljers hälsa och arbetsmiljö är att renskötseln snarare är att betrakta som ett sätt att leva. Renskötseln styrs av faktorer som årstid, klimat, väderförhållanden och renens biologiska cykler (se figur 2).
Figur 2 Översikt över arbetsuppgifter under ett renskötselår
Källa: Åsa Holmner.
För att inbegripa fler kvinnor har vi valt att inkludera medlemmar från renskötarhushåll, eftersom kvinnorna ofta arbetar i andra yrken utanför renskötseln. Kvinnorna bidrar med administrativ service och annat marknära renskötsel- och hushållsarbete. Balansen mellan arbete och återhämtning kan inte regleras på samma sätt som för en vanlig yrkesarbetare. Forskning har visat att renskötare inte skiljer
9 www.sametinget.se. 10 Rennäringslagen 1971:437. 11 P. Sjölander, A. Edin-Liljegren & L. Daerga. Samernas hälsosituation i Sverige – en kunskaps-
översikt. (Sametinget, 2009.)
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
på arbete och fritid i någon större utsträckning. Vi har därför valt att använda ordet ”livsmiljö” i stället för arbetsmiljö.
Uppenbara hälsoutmaningar inom renskötseln hänger samman med hög fysisk arbetsbelastning genom omfattande användning av motorfordon, långa arbetsdagar och fysiskt hårt arbete i ett kallt klimat. Minskad ekonomisk lönsamhet, ökande påtryckningar från samhället samt klimatförändringar bidrar till psykosocial och ekonomisk sårbarhet. Dessutom har renskötarens välmående en stark koppling till djurens hälsa, som i sin tur kan påverkas av såväl sjukdomar som av ett förändrat klimat. Samerna förlorar viktiga betesmarker till exempel olika riksintressen som styr den gröna omställningen. Konkurrensen om mark ligger utanför renskötarens kontroll. Brist på kontroll över sin arbets- och livssituation är i sig en stor hälsorisk.
Syfte
Utifrån en bred definition av begreppet hälsa syftar studien till att skapa en litteraturöversikt över befintlig vetenskaplig kunskap om hälsa och arbetsmiljörisker bland medlemmar ur renskötarhushåll i Sverige, och identifiera eventuella kunskapsluckor. Resultaten diskuteras fritt utifrån regnbågsmodellens bestämningsfaktorer för hälsa, och utifrån lagar som direkt eller indirekt har konsekvenser för de hälsoaspekter som studeras.
12
P. Sjölander, A. Edin-Liljegren & L. Daerga. Samernas hälsosituation i Sverige – en kunskapsöversikt; C. Lunner Kolstrup, L. Lavesson & M. Zachrison. Arbetsmiljö, hälsa och säkerhet bland renskötare i svenska Sapmí. Sveriges lantbruksuniversitet (Fakulteten för landskapsarkitektur, trädgårds – och växtproduktionsvetenskap, 2019). 13
Sjölander m.fl. Samernas hälsosituation i Sverige – en kunskapsöversikt; Lunner Kolstrup m.fl. Arbetsmiljö, hälsa och säkerhet bland renskötare i svenska Sapmí. 14
P. Sjölander, S. Hassler & U. Janlert. Stroke and acute myocardial infarction in the Swedish Sami population: incidence and mortality in relation to income and level of education. Scand J Public Health. 36:1 (2008): s. 84, DOI:10.1177/1403494807085305. PMID: 18426788; A-J. Pekkarinen, S. Rasmus, J. Kumpula & O. Tahvonen. Winter condition variability decreases the economic sustainability of reindeer husbandry. Ecological Applications. 33:1 (2023): s. e2719. 15
R. Karasek & T. Theorell. Healthy work. Stress, productivity and the reconstruction of working
life. (Basic Books Inc. Publishers, 1990.)
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
Metod
En så kallad scoping review har valts som studiedesign och är en typ av litteraturöversikt som syftar till att ge en bred överblick över ett forskningsområde, snarare än att besvara en specifik avgränsad forskningsfråga. Metoden lämpar sig väl för att sammanfatta kunskapsläget och ge vägledning till framtida forsknings-prioriteringar. Unika sökord har tagits fram med hjälp av en bibliografisk expert vid Umeå universitetsbibliotek. Sökorden identifierades utifrån syftet och kombinationer av ord för forskningsområdet sattes samman i olika söksträngar som inledningsvis testades. De slutgiltiga sökorden och söksträngarna ses i tabell 1. Därefter genomfördes artikelsökningarna i sex olika databaser; Pubmed, Scopus, Web of Science, Ebsco, Social-medicinsk tidskrift (SMT) samt DIVA, (se tabell 1). Dessa databaser innehåller delvis överlappande forskningsområden inom både medicin och samhällsvetenskaper.
Tabell 1 Söksträng eller webblänk för respektive databas, andra kriterier samt datum för sökningarna
Databas Söksträng/webblänk Datum
| Pubmed | https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/ ?term=reindeer*+herd*+health%2C+Sweden | 2024-05-23 |
| Scopus | reindeer*, herd*, health, Sweden sökt i artikel, abstrakt, nyckelord | 2024-05-23 |
| Web of Science reindeer, herd*, health, Sweden | angett ”artiklar” | 2024-05-23 |
| Ebsco | reindeer*, herd*, health, Sweden or Swedish | 2024-05-23 |
angett: find all terms, basic search, apply related words, apply equivalent subjects
SMT (svenska, renskötande samer, hälsa 2024-05-23 engelska) reindeer herd*, Sami DIVA reindeer AND herd* AND health 2024-03-21
angett ”forskningsartiklar”
M. D. J. Peters, C. Marnie, A. C. Tricco, D. Pollock, Z. Munn, L. Alexander, P McInerney, C. M. Godfrey & H. Khalil. Updated methodological guidance for the conduct of scoping reviews. JBI Evidence Implementation. 19:1 (2021): s. 3. DOI:10.1097/XEB.0000000000000277.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
Endast originalartiklar inkluderades, avhandlingar, konferensbidrag, litteraturöversikter och bokkapitel exkluderades. Ingen avgränsning i tid gjordes utöver databasernas egna avgränsningar. Artiklar med direkt eller indirekt relevans för hälsa och arbetsmiljö inkluderades så länge studiepopulationen inkluderade renskötande samer i Sverige.
Råd och stöd i litteratursökningarna har erhållits digitalt från Umeå Universitetsbibliotek. Eftersom ämnesområdet är relativt litet, rör en etnisk minoritet, samt att forskargruppen har goda kunskaper inom forskningsområdet, var stora delar av litteraturen välkänd. Det underlättade kontroller av träfflistor efter sökningarna. Analysen av resultaten har därefter strukturerats utifrån regnbågsmodellens lager. Identifierade faktorer har kategoriserats i relation till modellens nivåer – från individuella faktorer till omgivningsfaktorer – för att synliggöra hur olika bestämningsfaktorer samverkar och påverkar hälsa i de kategorier som är representerade i forskningsmaterialet.
Sökningar efter lagar gjordes i Svensk författningssamling (SFS) via sökfunktionen på Sveriges riksdags hemsida. Vi sökte på Rensköt*, Same*, urfolk och minoritet. Initialt separerades alla lagar från övriga förordningar, stadgar och kungörelser i urvalet. I nästa steg sorterades upphävda lagar samt dubbletter bort och kvarvarande lagar granskades utifrån titel, lagens syfte och tillämpningsområde. De lagar som tydligt saknade relevans i relation till studiens övergripande inklusionskriterier, renskötsel, samisk hälsa och arbetsmiljö, sorterades bort. De bestämningsfaktorer som framkommit som viktiga i litteraturgranskningens utfall, markanvändning, renens hälsa, gruvprospektering, minoritetsfrågor, diskriminering inkluderades. Återstående lagar lästes igenom igen och viktiga paragrafer lyftes ut för diskussion i relation till litteraturöversiktens resultat. Viktiga samband med renskötares hälsa lyfts fram och tydliga forskningsgap identifierades och diskuterades. Även vid granskning av lagar har vi bedömt deras relevans utifrån regnbågsmodellens yttre lager, där strukturella och politiska faktorer återfinns. Det gjorde en tydligare koppling mellan juridiska ramverk och olika hälsoutfall möjlig.
17
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
Resultat
Hälsa
Totalt identifierades 228 vetenskapliga artiklar från de sex databaserna och efter exkludering av dubbletter och bokkapitel återstod 99 artiklar. Efter titel-, abstrakt- och fulltextgranskning inkluderades slutligen 29 artiklar (se figur 3).
Figur 3 Flödesschema över urval av vetenskapliga artiklar för litteraturstudien
Källa: Flödesschema enligt mall från PRISMA 2020. BMJ 2021;372:n71.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
De 29 inkluderade artiklarna representerar ett brett spektrum av hälsoutfall och riskfaktorer för hälsa, såväl direkta som indirekta och är grupperade enligt fem övergripande teman. • Hälsa, kost och livsstil rör livsstilsrelaterade faktorer och risk för,
eller förekomst av, exempelvis diabetes, högt blodtryck, cancer eller stroke.
• Psykosociala faktorer rör direkta och indirekta samband mellan
psykosocial miljö, stress och ohälsa. • Dödsorsaker, olyckor och suicid beskriver förekomst av döds-
orsaker, olyckor och suicid. • Muskuloskeletala problem beskriver förekomst av smärt-tillstånd
och skador som påverkar kroppens rörelseapparat – muskler, leder, ben, senor, ligament, brosk och nerver.
• Indirekta faktorer berör hälsorisker kopplade till exempelvis renens
hälsa, klimatförändringar och konkurrens om betesmark.
Vissa artiklar har varit svåra att gruppera då de studerat flera olika fenomen eller pekar på samband mellan exempelvis både psykisk och fysisk hälsa. De har sammanfattats under den rubrik som bäst beskriver studiens huvudinriktning. Ingående studiers syfte, studiedesign, studiepopulation och eventuella referenspopulationer och slutsatser återfinns i bilaga 1.
Lagar
Initialt identifierades 281 texter i Svensk författningssamling och efter utsortering av förordningar, kungörelser, stadgar, upphävda lagar samt dubbletter kvarstod 45 lagar för granskning. Efter granskning av lagarnas relevans för studien kvarstod sju lagtexter; arbetsmiljölagen (1977:1160), diskrimineringslagen (2008:567), lagen om konsultation i frågor som rör det samiska folket (2022:66), miljöbalken (1998:808), minerallagen (1991:45), rennäringslagen (1971:437) och skogsvårdslagen (1979:429). Utöver dessa inkluderades ytterligare fem lagar baserat på deras direkta koppling till studiens huvudsyfte, nämligen hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), patientlagen (2014:821), social-
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
tjänstlagen (2001:453) samt arbetstidslagen (1982:673) och lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724), (se figur 4).
Figur 4 Flödesschema över urval av lagtexter från Svensk författningssamling med koppling till medlemmar från renskötarhushåll
Källa: Flödesschema enligt mall från PRISMA 2020. BMJ 2021;372:n71.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
Även allmänna lagrum som inte nämner specifikt renskötande samer eller andra ord kopplade till den samiska kulturen inkluderar alla invånare i Sverige. Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) gäller alla invånare, men här kan bristande kulturförståelse från vården leda till ett lägre förtroende, och i förlängningen att personer inte söker vård. Det kan leda till en ojämlik hälsa.
Hälsa, kost och livsstil
Totalt nio studier faller in i temat hälsa, kost och livsstil, åtta har en kvantitativ och en har en mixad metoddesign. Studierna jämför renskötande samer med övriga samer och icke-samer och skillnader mellan män och kvinnor. Tre artiklar studerar olika aspekter av kost och livsstil bland olika samiska grupper och nyttjar nationella register och enkäter som nationella folkhälsoenkäten, egenutvecklade enkäter och kohortdata som Västerbottens hälsoundersökning. Resterande studier skiljer sig helt åt och studerar fenomen av upplevd hälsa, hälsa i relation till sociala faktorer, samband mellan psykosociala faktorer och risk för- och förekomst av kroniska sjukdomar och cancer. Alkoholkonsumtion i relation till kön, ålder och utbildning har också studerats. Skillnader i förekomst av stroke och cancer kan i vissa fall förklaras av genetiska predispositioner, vilket utgör det innersta lagret i regnbågsmodellen. I övrigt återfinns dessa faktorer i modellens tredje lager utifrån individen och omfattar individens vanor och beteenden.
Fynd
Jämfört med andra hälsoaspekter är livsstilsfaktorer som kost och fysisk aktivitet bland samer från renskötarhushåll relativt väl studerade. Livsstilen karaktäriseras som traditionell och innebär särdrag som hög fysisk aktivitetsnivå, speciellt bland männen, högre kaloriintag och större konsumtion av exempelvis vilt kött och fisk, och mindre intag av grönsaker och fibrer jämfört med övriga svenskar.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
Större förekomst av höga blodfetter har observerats. Resultaten från enstaka studier är dock till viss del motsägelsefulla och på grund av variation i studiedesign inte direkt jämförbara. I motsats till forskning på andra målgrupper har man bara delvis kunnat påvisa det välkända sambandet mellan en mer traditionell kost-
hållning och höga blodfetter. En förhöjd risk för hjärt-kärlsjukdomar har också observerats bland kvinnor från renskötarhushåll, men inte bland männen. Både män och kvinnor hade en förhöjd risk
för att drabbas av stroke, men ingen förhöjd dödlighet. Männen från renskötarhushåll var mer fysiskt aktiva än andra grupper och hade
något lägre blodtryck men högre koncentration av blodfetter. Renskötare rapporterade inte en högre förekomst av riskfylld alkoholkonsumtion jämfört med referensgrupper, men det fanns samband
mellan alkohol och depression bland männen. Jämfört med andra samer hade renskötande samer den lägsta
risken för att drabbas av cancer. Renskötande män som anpassat sig till en västerländsk livsstil, uppvisade liknande risk för prostata-
A. B. Ross, Å. Johansson, V. Vavruch-Johansson, S. Hassler, P. Sjölander, A. Edin-Liljegren & U. Gyllensten. Adherence to a traditional lifestyle affects food and nutrient intake among modern Swedish Sami. International Journal of Circumpolar Health. 68:4 (2009): s. 372. DOI:10.3402/ijch.v68i4.17371; W. Igl, Å. Johansson & U. Gyllensten. The Northern Swedish Population Health Study (NSPHS): a paradigmatic study in a rural population combining community health and basic research. Rural and remote health. 10:2 (2010): s. 1363. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-140271; W. Igl, A. Kamal-Eldin, Å. Johansson, G. Liebisch, C. Gnewuch, G. Schmitz & U. Gyllensten. Animal source food intake and association with blood cholesterol, glycerophospholipids and sphingolipids in a northern Swedish population. International Journal of Circumpolar Health. 72 (2013): s. 421. DOI:10.3402/ ijch.v72i0.21162; L-M. Nilsson, L. Dahlgren, I. Johansson, M. Brustad, P. Sjölander & B. Van Guelpen. Diet and lifestyle of the Sami of southern Lapland in the 1930s–1950s and today. International Journal of Circumpolar Health. 70:3 (2011): s. 301. DOI:10.3402/ijch.v70i3.17831; A. Edin-Liljegren, Edin-Liljegren, S. Hassler, P. Sjölander & L. Daerga. Risk factors for cardiovascular diseases among Swedish Sami – a controlled cohort study. International Journal of Circumpolar Health. 63:2 (2004): s. 292. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/15736671. Igl m.fl. The Northern Swedish Population Health Study (NSPHS): a paradigmatic study in a rural population combining community health and basic research; Edin-Liljegren m.fl. Risk factors for cardiovascular diseases among Swedish Sami – a controlled cohort study. Sjölander m.fl. Stroke and acute myocardial infarction in the Swedish Sami population: incidence and mortality in relation to income and level of education. Igl m.fl. The Northern Swedish Population Health Study (NSPHS): a paradigmatic study in a rural population combining community health and basic research; Edin-Liljegren m.fl. Risk factors for cardiovascular diseases among Swedish Sami – a controlled cohort study. N. Kaiser, A. Nordström, L. Jacobsson & E. Salander Renberg. Hazardous drinking and drinking patterns among the reindeer-herding Sami population in Sweden. Substance Use & Misuse. 46: 10 (2011): s. 1318. DOI:10.3109/10826084.2011.577884. S. Hassler, P. Sjölander, H. Grönberg, R. Johansson, L. Damber. Cancer in the Sami population of Sweden in relation to lifestyle and genetic factors. European Journal of Epidemiology. 23:4 (2008): s. 273. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/18322808.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
cancer som andra svenska män i samma region. Samiska kvinnor uppvisade högre risk för cancer i magsäck och äggstockar, men lägre risk för cancer i urinblåsan. Den traditionella livsstilen innehåller troligen element som utgör skydd för att utveckla cancer. De renskötande männens livsstil verkar mest gynnsam när det gäller hur det påverkade hälsan, trots att de rapporterat sämre hälsa, lägre formell utbildningsnivå, sämre ekonomi och uppger att de har mindre
tillit till samhället.
Psykosociala faktorer
Totalt åtta artiklar inkluderades i detta tema, varav fem kvantitativa studier, två kvalitativa och en med mixad metoddesign. Artiklarna skiljer sig åt i karaktär, studiepopulation och forskningsfrågeställning, men utforskar koppling mellan psykisk och psykosocial hälsa i relation till faktorer som kulturell tillhörighet, identitet, känsla av sammanhang (KASAM) och arbetsbelastning i olika samiska grupper.
26 27
Tre studier beskriver upplevelser av att vara man , kvinna och
ung same i renskötseln utifrån intervjuer. Hälsorelaterad livskvali-
29 30
tet och dess aspekter i olika samiska grupper, jämfört med övriga svenskar beskrivs i två studier samt psykosociala aspekter i arbets-
organisationen inom renskötseln. En studie undersökte symtom
S. Hassler m.fl. Cancer in the Sami population of Sweden in relation to lifestyle and genetic factors.
A. Gerdner & P. Carlson. Health and living conditions of Samis compared with other citizens based on representative surveys in three Swedish regions. International Journal of Social Welfare. 29:3 (2020): s. 255. DOI:10.1111/ijsw.12419.
N. Kaiser, R. Terje & E. Salander Renberg. Experiences of being a young male Sami reindeer herder: a qualitative study in perspective of mental health. International Journal of Circumpolar Health. 72 (2013): s. 20926. DOI:10.3402/ijch.v72i0.20926.
N. Kaiser, S. Näckter, M. Karlsson & E. Salander Renberg. Experiences of Being a Young Female Sami Reindeer Herder: A Qualitative Study from the Perspective of Mental Health and Intersectionality. Journal of Northern Studies. 9:2 (2015): s. 55. DOI:10.36368/jns.v9i2.805.
L. M. Omma, L. E. Holmgren & L. H. Jacobsson. Being a young Sami in Sweden: living conditions, identity and life satisfaction. Journal of Northern Studies. 5:1 (2011): s. 9. DOI:10.36368/jns.v5i1.666.
L. Daerga, A. Edin-Liljegren & P. Sjölander. Quality of life in relation to physical, psychosocial and socioeconomic conditions among reindeer-herding Sami. International Journal of Circumpolar Health. 67:1 (2008): s. 10. DOI:10.3402/ijch.v67i1.18223.
A. Edin-Liljegren & L. Jacobsson. Aspects of quality of life, social capital, and mental health among Swedish reindeer-herding Sami. Socialmedicinsk Tidskrift. 5:6 (2021): s. 770. https://publicera.kb.se/smt/article/view/37919.
A. Edin-Liljegren, L. Daerga, K-G. Sahlén & L. Jacobsson. Psychosocial perspectives on working conditions among men and women in reindeer breeding in Sweden. Journal of Northern Studies. 11:2 (2017): s. 31.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
och predicerande faktorer för depression och ångest och en studie om känsla av sammanhang (KASAM) som uttrycker i vilken utsträckning man upplever sin livssituation meningsfull, begriplig och hanterbar. Psykosociala faktorer handlar alltså om socialt stöd och nätverk samt att finnas i ett sammanhang och återfinns i regnbågsmodellens andra lager från individen räknat.
Fynd
Flera psykosociala faktorer påverkar hälsa och livskvalitet bland medlemmar från renskötarhushåll, även om mekanismer och resultat varierar mellan kön, ålder och geografisk hemvist. Kvinnorna upplevde renskötseln som glädjefylld och vital, men också konfliktfylld och hård. De relaterade sin livskvalitet till livsstil och beteendevariabler, nära släktingars hälsa, sociala nätverk och ekonomin i det
35 36 egna företaget. Kvinnorna var mindre delaktiga i renskötselarbetet. Männen och de unga renskötarna kände att de var privilegierade, men att renskötseln innebar många omöjligheter och orättvisor som de inte hade kontroll över. I relation till hälsorelaterad livskvalitet skattade männen en sämre fysisk funktion och mer kroppslig smärta. Förutom ålder och känsla av sammanhang, som var gemensamt för både män och kvinnor, var symtom relaterade till muskuloskeletala smärttillstånd och arbetsförhållanden viktiga för männen. I jämförelse med icke-renskötande samer hade renskötare lägre känsla av sammanhang, särskilt förmågan att utifrån egna resurser hantera problem
32 N. Kaiser, P. Sjölander, A. Edin-Liljegren, L. Jacobsson & E. Salander Renberg. Depression and anxiety in the reindeer-herding Sami population of Sweden. International Journal of Circumpolar Health. 69:4 (2010): s. 383. 10.3402/ijch.v69i4.17674. 33 A. Abrahamsson, U. Lindmark & A. Gerdner. Sense of coherence of reindeer herders and other Samis in comparison to other Swedish citizens. International Journal of Circumpolar Health. 72:1 (2013): s. 20633. DOI:10.3402/ijch.v72i0.20633. 34 Kaiser m.fl. Experiences of Being a Young Female Sami Reindeer Herder: A Qualitative Study from the Perspective of Mental Health and Intersectionality. 35 Daerga m.fl. Quality of life in relation to physical, psychosocial and socioeconomic conditions among reindeer-herding Sami. 36 Edin-Liljegren m.fl. Psychosocial perspectives on working conditions among men and women in reindeer breeding in Sweden. 37 Kaiser m.fl. Experiences of being a young male Sami reindeer herder: a qualitative study in perspective of mental health; Omma m.fl. Being a young Sami in Sweden: living conditions, identity and life satisfaction. 38 Daerga m.fl. Quality of life in relation to physical, psychosocial and socioeconomic conditions among reindeer-herding Sami.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
och motgångar. Renskötare i norra svenska delen av Sápmi hade större förmåga att hantera livsproblem än renskötare i södra delen. Arbetssituationen kunde upplevas problematisk och självrapporterad stress var förknippad med ångest och depression bland renskötande män. Renskötselns organisation kunde också vara en källa till ohälsa där kommunikation och relationer till kollegor upplevdes vara konfliktfyllda och otillräckliga.
Dödsorsaker, olyckor och suicid
Temat dödsorsaker, olyckor och suicid innehåller sex kvantitativa studier som undersöker såväl objektiva dödsorsaker som riskfaktorer för olyckor och suicid. Tre av studierna är registerstudier, två enkätstudier och den sista utgår från obduktionsprotokoll från Rättsmedicinalverket, polisrapporter och journalanteckningar. Alla studier utom en har en jämförelse-population och rapporterar könsrelaterade skillnader.
En av studierna jämförde orsaksspecifika dödlighetsmönster i olika samiska grupper och övriga svenskar under perioden 1961–2000. En annan studie undersökte om ökad motorisering och socioekonomiskt tryck lett till en ökad risk för arbetsrelaterade dödsolyckor och självmord under samma tidsperiod. Obduktionsprotokoll från Rättsmedicinalverket har granskats och omständigheter kring dödsfall bland renskötande samiska familjer beskrivits. Vilka metoder som använts för suicid har analyserats i en registerstudie bland ren-
39
Abrahamsson m.fl. Sense of coherence of reindeer herders and other Samis in comparison to other Swedish citizens. 40
Edin-Liljegren m.fl. Aspects of quality of life, social capital, and mental health among Swedish reindeer-herding Sami. 41
Kaiser m.fl. Depression and anxiety in the reindeer-herding Sami population of Sweden. 42
Edin-Liljegren m.fl. Psychosocial perspectives on working conditions among men and women in reindeer breeding in Sweden. 43
S. Hassler, R. Johansson, P. Sjölander, H. Grönberg & L. Damber. Causes of death in the Sami population of Sweden, 1961–2000. International Journal of Epidemiology. 34:3 (2005): s. 623. DOI:10.1093/ije/dyi027. 44
S. Hassler, P. Sjölander, R. Johansson, H. Grönberg & L. Damber, L. Fatal accidents and suicide among reindeer-herding Sami in Sweden. International Journal of Circumpolar Health. 63:2 (2004): s. 384. DOI:10.3402/ijch.v63i0.17941. 45
K. Ahlm, S. Hassler, P. Sjölander & A. Eriksson. Unnatural deaths in reindeer-herding Sami families in Sweden, 1961–2001. International Journal of Circumpolar Health. 69:2 (2010): s. 129. DOI:10.3402/ijch.v69i2.17432.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
skötare under perioden 1961–2017 och suicidala uttryck bland unga
47 48 samer och svenska renskötare i ytterligare två kvantitativa studier. Dödsorsaker och olyckor kan ha många orsaker men kan återfinnas i de yttre lagren av regnbågsmodellen om livs- och arbetsmiljö och omgivningsfaktorer, men även socioekonomiska faktorer bör inkluderas. När det gäller suicid är även det innersta lagret viktigt. Det handlar om mening med livet och att känna hopp inför framtiden.
Fynd
Renskötare var i studierna utsatta för hög risk att råka ut för dödsolyckor och skador i sin livsmiljö under hela året. Fordonsolyckor och förgiftning var vanliga, särskilt terräng-fordonsolyckor. Vägtrafikolyckor utgjorde 16 procent av de onaturliga dödsfallen medan snöskoterolyckor stod för 11 procent, och suicid 23 procent av de onaturliga dödsfallen.
Ingen ökad risk för suicid konstaterades mellan perioderna 1961– 1980 och 1981–2000. En majoritet av dödsfallen i suicid utgjordes av män i åldersgruppen 20–29 år och skottlossning var den vanligaste metoden. Den årliga suicidfrekvensen uppskattades till mellan 17,5 och 43,9 per 100 000 invånare. Den högsta förekomsten av suicid fanns i Jämtland/Härjedalen och den lägsta i Norrbotten.
I synnerhet män, men även kvinnor från renskötarhushåll, rapporterade högre förekomst av olika typer av suicidalitet, särskilt självmordstankar än övriga svenskar, men inte en ökad förekomst av suicidförsök. Unga samer rapporterade suicidtankar, livströtthet och dödsönskningar i hög grad, 30–50 procent, och renskötare rappor-
46 L. Jacobsson, J. P. A. Stoor & A. Eriksson. Suicide among reindeer herding Sami in Sweden, 1961–2017. International Journal of Circumpolar Health. 79:1 (2020): s. 1754085. DOI:10.1080/22423982.2020.1754085. 47 L. Omma, M. Sandlund & L. Jacobsson. Suicidal expressions in young Swedish Sami, a crosssectional study. International Journal of Circumpolar Health. 72 (2013): s. 19862. DOI:10.3402/ijch.v72i0.19862. 48 N. Kaiser & E. Salander Renberg. Suicidal expressions among the Swedish reindeer-herding Sami population. Suicidology Online. 3 (2012): s. 102. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-81487. 49 Hassler m.fl. Fatal accidents and suicide among reindeer-herding Sami in Sweden; Ahlm m.fl. Unnatural deaths in reindeer-herding Sami families in Sweden, 1961–2001. 50 Ahlm m.fl. Unnatural deaths in reindeer-herding Sami families in Sweden, 1961–2001. 51 Hassler m.fl. Causes of death in the Sami population of Sweden, 1961–2000. 52 Jacobsson m.fl. Suicide among reindeer herding Sami in Sweden, 1961–2017. 53 Kaiser m.fl. Suicidal expressions among the Swedish reindeer-herding Sami population.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
terade högre risk för suicidförsök och för planer på suicid. Samer bosatta i södra Sápmi med erfarenhet av etnisk diskriminering hade en större andel suicidplaner jämfört med dem som bodde i andra län. Unga och medelålders samiska män med riskfylld alkoholkonsumtion och ångest identifierades också.
Muskuloskeletala besvär
Muskuloskeletala besvär beskrivs i två studier utifrån självrapporterade enkätdata. En av studierna jämförde smärtsymtom mellan olika grupper och identifierade samband mellan komponenter i kravkontrollmodellen och smärtsymtom. Förekomst av muskuloskeletala besvären bland medlemmar från två samebyar och effekten av ett interventionsprogram beskrevs i den andra studien. Orsaker till besvären anses bottna i både statiska och fysiskt krävande arbetsställningar. De återfinns i det näst yttersta lagret om livs- och arbetsmiljön i regnbågsmodellen. Även psykosociala faktorer har betydelse, vilka återfinns i det andra lagret räknat från individen.
Fynd
Muskuloskeletala symtom var vanliga bland både renskötande kvinnor och män. Hög exponering för fysiska riskfaktorer ansågs vara orsaken hos männen, sannolikt den omfattande användningen motorfordon. Hos kvinnorna låg psykosociala riskfaktorer bakom besvären. Symtom från hand/handled och nedre delen av rygg var högre bland renskötande män jämfört med män i andra arbetaryrken i norra Sverige. Männen rapporterade också högre arbetskrav men även större be-
54
Omma m.fl. Suicidal expressions in young Swedish Sami, a cross-sectional study. 55
Kaiser m.fl. Suicidal expressions among the Swedish reindeer-herding Sami population; Omma m.fl. Suicidal expressions in young Swedish Sami, a cross-sectional study. 56
P. Sjölander, L. Daerga, A. Edin-Liljegren & L. Jacobsson. Musculoskeletal symptoms and perceived work strain among reindeer herders in Sweden. Occup Med (Lond).58:8 (2008): s. 572. DOI:10.1093/occmed/kqn153. 57
L. Daerga, A. Edin-Liljegren & P. Sjölander. Work-related musculoskeletal pain among reindeer herding Sami in Sweden: a pilot study on causes and prevention. International Journal of Circumpolar Health. 63: (sup2) (2004): s. 343. DOI:10.3402/ijch.v63i0.17932. 58
P. Sjölander, L. Daerga, A. Edin-Liljegren & L. Jacobsson. Musculoskeletal symptoms and perceived work strain among reindeer herders in Sweden. Occup Med (Lond).58:8 (2008): s. 572. DOI:10.1093/occmed/kqn153; Daerga m.fl. Work-related musculoskeletal pain among reindeer herding Sami in Sweden: a pilot study on causes and prevention.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
slutsutrymme jämfört med både kvinnor i renskötseln och män i andra arbetaryrken. Dessutom fanns det ett samband mellan krav och förekomst av smärtsymtom från nedre delen av ryggen bland renskötande män. Ungefär en tredjedel av renskötarna rapporterade färre symtom efter ett individanpassat interventionsprogram.
Indirekta faktorer
Totalt fyra studier ingår i denna kategori, två kvalitativa intervjustudier och två mixade metodstudier. Studierna kartlägger fenomen med indirekt påverkan på renskötares livsmiljö som kan vara kopplade till hälsa, men har i övrigt inget gemensamt i sina forskningsfrågeställningar.
Två av studierna, en kvalitativ som undersökte erfarenheter och uppfattningar om klimatförändringar bland svenska renskötande samer och en mixad metodstudie där intervjuer med samiska renskötare kombinerades med uppmätt väderdata. Studien beskriver renskötares upplevelser av klimatförändringar. Förändringar i klimatet kan påverka renarnas tillgång till föda och leda till en ökad arbetsbelastning för renskötarna i samband med osäker betestillgång som kräver stödutfodring av renar.
Förekomst av sjukdom bland renar, chronic wasting disease
(CWD), beskriver hur sjukdomen kan hanteras ur ett socialt och politiskt perspektiv för att inte smittan ska sprida sig i renhjorden. Ytterligare en kvalitativ studie beskriver konkurrens om markområden vid en potentiell gruvetablering. Dessa faktorer kan i huvudsak placeras in i de yttre lagren i regnbågsmodellen där omgivningsfak-
59 Sjölander m.fl. Musculoskeletal symptoms and perceived work strain among reindeer herders in Sweden. 60 Daerga m.fl. Work-related musculoskeletal pain among reindeer herding Sami in Sweden: a pilot study on causes and prevention. 61 M. Furberg, B. Evengård & M. Nilsson. Facing the limit of resilience: perceptions of climate change among reindeer herding Sami in Sweden. Global Health Action. 4:8417 (2011): s. 11. DOI:10.3402/gha.v4i0.8417. 62 M. Furberg, D.M. Hondula, M.V. Saha & M. Nilsson. In the light of change: a mixed methods investigation of climate perceptions and the instrumental record in northern Sweden. Population and environment. 40:1 (2018): s. 67. DOI:10.1007/s11111-018-0302-x. 63 S. Maraud & S. Roturier. Chronic wasting disease (CWD) in sami reindeer herding: The socio-political dimension of an epizootic in an indigenous context. Animals. 11:2 (2021): s. 1. DOI:10.3390/ani11020297. 64 H. Blåhed & M. San Sebastian. ”If the reindeer die, everything dies”: The mental health of a Sámi community exposed to a mining project in Swedish Sápmi. International Journal of Circumpolar Health. 80:1 (2021). DOI:10.3390/ani11020297.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
torer som naturlig miljö och samhälle återfinns men också i lagret om livs- och arbetsmiljö som inkluderar arbetsförhållanden, och även inkomst som finns i lagret om socioekonomiska faktorer.
Fynd
Renskötares arbete följer säsongsvariationer och vädermönster (se figur 2). Med klimatförändringar, med högre frekvens av vinterregn, fler frost- eller tödagar, kortare perioder av snötäcke och fler extrema värme- och köldperioder, har villkoren för traditionell renskötsel blivit mer oförutsägbara. Extremt väder har påverkat renskötarnas arbete, hälsa och utgifter på ett negativt sätt. Klimatförändringar och konkurrens om renarnas betesmarker i samband med prospekteringar för nya gruvor och följande rättsprocesser innebär ytterligare stress och oro för renskötare inför framtidens möjligheter att försörja sig på renskötsel. Till det kommer utmaningarna att begränsa eventuella sjukdomar i renhjorden.
Diskussion
Syftet med studien var att ge en översiktlig bild av den samlade vetenskapliga kunskap som finns om hälsa och arbetsmiljörisker bland renskötarmedlemmar i svenska Sápmi och identifiera eventuella kunskapsluckor. Studien resulterade i en granskning av 29 vetenskapliga artiklar och inkluderar aspekter som sjukdom, dödsfall samt fysiska och psykosociala hälsorisker. Den identifierar även aspekter av ohälsa som kopplas till externa faktorer såsom klimateffekter, renens hälsa och konkurrens om mark. Diskussionen struktureras utifrån regnbågsmodellen som möjlig-gör en analys av hur olika nivåer – från individuella till strukturella – påverkar en persons möjligheter att leva ett hälsosamt liv. Längst ut i denna modell återfinns lagstiftning. Den är en central strukturell samhällsmekanism som påverkar vår
65
Furberg m.fl. Facing the limit of resilience: perceptions of climate change among reindeer herding Sami in Sweden; Furberg m.fl. In the light of change: a mixed methods investigation of climate perceptions and the instrumental record in northern Sweden. 66
Blåhed m.fl. ”If the reindeer die, everything dies”: The mental health of a Sámi community exposed to a mining project in Swedish Sápmi. 67 Maraud m.fl. Chronic wasting disease (CWD) in sami reindeer herding: The socio-political dimension of an epizootic in an indigenous context.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
hälsa både direkt och indirekt genom att forma det samhälle och den miljö vi lever i. Resultatet diskuteras i relation till de tolv identifierade lagarna i Svensk författningssamling, med direkt koppling till samer, renskötsel, hälsa och arbets- och livsmiljö.
I regnbågsmodellens innersta lager återfinns bestämningsfaktorer som är unika för varje individ, som genetiska förutsättningar, psykobiologisk sårbarhet och resiliens. I kommande lager av modellen återfinner vi livsstilsrelaterade faktorer som kan påverkas av våra beteenden. Närmare en tredjedel av artiklarna i denna översikt hamnar i denna kategori. Det framkommer ett visst stöd för att en traditionell livsstil, med ett högre intag av viltkött och fisk och hög fysisk aktivitet, kan skydda från vissa sjukdomar, vilket också bekräftats i norska studier.
I resultatet finner vi även stöd för att regnbågsmodellens tredje lager, sociala nätverk och stöd, är avgörande för renskötande samers hälsa. Känsla av sammanhang (KASAM) och tillgång till sociala nätverk visade sig ha stor betydelse för livskvaliteten, bland såväl män som kvinnor från renskötarhushåll. Materialet belyser hur central den samiska kulturen och identiteten är för en god livskvalitet.
Även socioekonomiska faktorer och kopplingen till hälsa finns med i resultatet som beskriver att beteendemässiga och psyko-sociala riskfaktorer kan orsaka skillnader i strokeförekomst mellan renskötande och icke renskötande samiska män snarare än traditionella socio-
68 Ross m.fl. Adherence to a traditional lifestyle affects food and nutrient intake among modern Swedish Sami; Igl m.fl. Animal source food intake and association with blood cholesterol, glycerophospholipids and sphingolipids in a northern Swedish population; Nilsson m.fl. Diet and lifestyle of the Sami of southern Lapland in the 1930s–1950s and today. 69 Igl m.fl. The Northern Swedish Population Health Study (NSPHS): a paradigmatic study in a rural population combining community health and basic research; Edin-Liljegren m.fl. Risk factors for cardiovascular diseases among Swedish Sami – a controlled cohort study. 70 N. Petrenya, C. Rylander & M. Brustad. Dietary patterns of adults and their associations with Sami ethnicity, sociodemographic factors, and lifestyle factors in a rural multiethnic population of northern Norway – the SAMINOR 2 clinical survey. BMC Public Health. 19:1 (2019): s. 1632. DOI: 10.1186/s12889-019-7776-z. PMID: 31801498; PMCID: PMC6894324; N. Petrenya, G. Skeie, M. Melhus & M. Brustad. Food in rural northern Norway in relation to Sami ethnicity: the SAMINOR 2 Clinical Survey. Public Health Nutrition. 21:14 (2018): s. 2665. DOI:10.1017/S1368980018001374. Epub 2018 May 29. PMID: 29808789; PMCID: PMC10260880. 71 Abrahamsson m.fl. Sense of coherence of reindeer herders and other Samis in comparison to other Swedish citizens.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
ekonomiska faktorer. Dessutom kan ekonomisk oro påverka livs-
73 74 kvaliteten, vilket även studerats bland norska samer.
Det framkommer att unga renskötande män är stolta över att vara same. Positiva och stärkande aspekter av att vara renskötare är inte särskilt väl representerade i forskningen. Det är värt att notera att flera livsstilsfaktorer är integrerade i den samiska renskötande kulturen och inte alltid kan väljas bort. Det handlar inte minst om att renskötaren prioriterar renarnas välmående framför sitt eget, vilket kan få stora konsekvenser för både levnadsvanor, arbetsvillkor och hälsa.
Regnbågsmodellens näst yttersta lager adresserar faktorer som arbetsvillkor, boendeförhållanden, tillgång till skolor samt hälso- och sjukvård. Alla dessa påverkas i sin tur av lagstiftning som återfinns i det yttersta lagret av modellen och är tydligt representerade i resultatet av denna översikt, både i forskningsartiklarna som i resultatet från sökningarna i Svensk författningssamling.
Majoriteten av artiklarna omfattar nämligen arbetsrelaterad stress,
77 78 79 muskuloskeletala besvär olyckor och dödsfall i arbetet samt suicid. I 2 kap. 2 § arbetsmiljölagen regleras hur arbetsmiljön ska vara beskaffad. De flesta renskötare är egenföretagare och arbetsmiljöansvaret ligger därmed till stor del på renskötaren själv. Även egenföretagare har dock skyldighet att arbeta säkert och att tillämpa arbetstidslagstiftningen, som föreskriver minst 11 timmars dygnsvila samt 36 timmars veckovila (arbetstidslagen (1982:673)). Eftersom renskötseln följer årstidernas skiftningar, och arbetets intensitet varierar över året, (se figur 3), är det utmanande att tillämpa denna lagstiftning. Inte minst gäller det balansen mellan arbete och återhämtning något som är extra
72
Sjölander m.fl. Stroke and acute myocardial infarction in the Swedish Sami population: incidence and mortality in relation to income and level of education. 73
Daerga m.fl. Quality of life in relation to physical, psychosocial and socioeconomic conditions among reindeer-herding Sami. 74
J. Norum & C. Nieder. Socioeconomic characteristics and health outcomes in Sami speaking municipalities and a control group in northern Norway. Int J Circumpolar Health. 2012 Aug 20; 71:19127. DOI:10.3402/ijch.v71i0.19127. PMID: 22901291; PMCID: PMC3424492. 75
Omma m.fl. Being a young Sami in Sweden: living conditions, identity and life satisfaction. 76
Kaiser m.fl. Depression and anxiety in the reindeer-herding Sami population of Sweden. 77
Sjölander m.fl. Musculoskeletal symptoms and perceived work strain among reindeer herders in Sweden; Daerga m.fl. Work-related musculoskeletal pain among reindeer herding Sami in Sweden: a pilot study on causes and prevention. 78
Hassler m.fl. Damber. Causes of death in the Sami population of Sweden, 1961–2000; Ahlm m.fl. Unnatural deaths in reindeer-herding Sami families in Sweden, 1961–2001. 79
Jacobsson m.fl. Suicide among reindeer herding Sami in Sweden, 1961–2017.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
viktigt vid hårt fysiskt och psykiskt belastande aktiviteter. Arbetsmiljölagen, vars syfte är ”att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö” fungerar med andra ord inte särskilt bra i relation till renskötseln. Renskötseln har en hög förekomst av olyckor och skador i arbetet. Hur arbetsmiljön påverkar hälsan är ett centralt tema i regnbågsmodellens näst yttersta lager, där lagstiftningens begränsningar i att skydda egenföretagare inom renskötseln blir särskilt tydliga.
Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), patientlagen (2014:821) och socialtjänstlagen (2001:453) tydliggör att alla har rätt till en vård på lika villkor, oavsett kulturell eller språklig bakgrund, men nämner inte det samiska folket specifikt. Dessutom visar forskning att förtroendet för primärvård, psykiatri och socialtjänst är lägre bland renskötande samer än hos majoritetsbefolkningen. Det beror sannolikt på vårdgivarens bristande kulturförståelse. Det kan inverka negativt på viljan att söka vård och innebär att vård och socialtjänst trots lagstiftning inte är på lika villkor. Dock pågår ett arbete i ett flertal norrlandsregioner för att öka kulturkompetensen och utveckla arbetssätt för att bättre möta samiska patienters behov och bidra till en mer personanpassad vård.
Flera hot mot renen och renskötseln kan grupperas in bland omgivningsfaktorerna i regnbågsmodellens yttersta lager. Det gäller den miljö som renskötseln bedrivs inom och de politiska och ekonomiska beslut som rör renbetesmarken och de riksintressen som konkurrerar om denna mark. Renskötarens livsmiljö sammanfaller med renarnas betesmarker. Miljön är kraftigt hotad av klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och ökad förekomst av extremt väder. Det påverkar renarnas hälsa, tillgången till vinterbete och möjligheterna
80 Sjölander m.fl. Samernas hälsosituation i Sverige – en kunskapsöversikt; Lunner Kolstrup, L. Lavesson, M. Zachrison. Arbetsmiljö, hälsa och säkerhet bland renskötare i svenska Sapmí. 81 Hassler m.fl. Causes of death in the Sami population of Sweden, 1961–2000; Hassler m.fl. Fatal accidents and suicide among reindeer-herding Sami in Sweden; Ahlm m.fl. Unnatural deaths in reindeer-herding Sami families in Sweden, 1961–2001. 82 L. Daerga, P. Sjölander, L. Jacobsson & A. Edin-Liljegren. The confidence in health care and social services in northern Sweden – a comparison between reindeer-herding Sami and the non-Sami majority population. Scandinavian Journal of Public Health. 40:6 (2012): s. 516. DOI:10.1177/1403494812453971. 83 L. Daerga. Att leva i två världar – hälsoaspekter bland renskötande samer. (Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet 2017. 84 https://www.samiskhalsa.se. 85 C. Ocobock, M. Turunen, P. Soppela, P. & S. Rasmus. The impact of winter warming and more frequent icing events on reindeer herder occupational safety, health, and wellbeing. Am J Hum Biol. 35:1 (2023): s. e23790. DOI:10.1002/ajhb.23790.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
att använda traditionella flyttningsleder. Det framgår av den forskning som vi sorterat in under rubriken ”indirekta faktorer”. Väderhändelser som orsakas av klimatförändringarna, till exempel sent snötäcke och isbildning, ökar renskötarnas arbete och kostnader och äventyrar försörjning och hälsa hos samerna, vilket även visats i andra studier. Dessa aspekter ligger långt från individen men får mycket konkreta konsekvenser för renskötarens livsmiljö. Förlust av mark kan upplevas som existentiella hot och riskerar att leda till oro inför framtiden och till psykisk ohälsa där det behövs mer forskning omkring. Ett förslag är att här ta hjälp av regnbågsmodellen för att få en ökad förståelse för hur yttre hot ackumuleras och skapar en komplex belastning som inte alltid fångas upp av traditionella hälsostudier.
Både skogsvårdslagen (1979:429) och miljöbalken (1998:808) skyddar till viss del renbetesmarkerna framför allt den mark som definieras som året-runt-marker för renskötseln. Dessa lagar påverkar de strukturella förutsättningarna för renskötsel och utgör exempel på regnbågsmodellens yttersta lager, där politiska och ekonomiska beslut formar livsmiljön. Skogsvårdslagen säger bland annat att markägare ska redogöra för de åtgärder som ska tas i bruk för att tillgodose rennäringens intressen i samband med avverkning. I miljöbalken anges att rennäringen är ett riksintresse och att renbetesmarker ”så långt som möjligt [ska] skyddas mot sådant som påtagligt kan försvåra rennäringens bedrivande” (3 kap. 5 §). Lagen säger däremot ingenting om att skydda rennäringen från kumulativa effekter. I flera fall står dock riksintresse mot riksintresse, till exempel när rennäring ställs mot mineralfyndigheter även om minerallagen (1991:45) föreskriver att undersökningsarbete endast får utföras i enlighet med en gällande arbetsplan. Planen ska delges den sameby som berörs samt Sametinget, och planen kan överklagas. Att samebyarna och medlemmar från renskötarhushåll inkluderas och konsulteras i vissa fall behöver inte betyda att deras åsikter och argument får någon större tyngd i sammanhanget. Kraven på samråd ökar med den relativt nya lagen om konsultation i frågor som rör det samiska folket (2022:66) som ska främja samernas inflytande över sina angelägenheter. Konkurrande intressen kan
86
Furberg m.fl. Facing the limit of resilience: perceptions of climate change among reindeer herding Sami in Sweden; Furberg m.fl. In the light of change: a mixed methods investigation of climate perceptions and the instrumental record in northern Sweden. 87
I. Kelman & M. Varg Neass. Climate Change and Migration for Scandinavian Saami: A Review of Possible Impacts. Climate. 7:47 (2019). DOI:10.3390/cli7040047. 88
Blåhed m.fl. ”If the reindeer die, everything dies”: The mental health of a Sámi community exposed to a mining project in Swedish Sápmi.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
leda till en känsla av oförmåga att kunna påverka renskötselns framtid och skapar känslor av maktlöshet. Utdragna markprocesser kan bidra till stress och ohälsa under lång tid.
Diskrimineringslagen ska motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett etnisk tillhörighet och kan också räknas till omgivningsfaktorer. Denna översikt visar att en betydande andel av de yngre renskötande samerna hade upplevt diskriminering, och till och med misshandel, på grund av sin etniska tillhörighet. Det var vanligt med trakasserier bland unga medlemmar från renskötarhushåll, ett resultat som bekräftas av svenska och norska studier. Dock saknas språk som diskrimineringsgrund i lagstiftningen, men ett visst skydd för de samiska språken finns i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724), och diskrimineringslagen (2008:567). Skyddet syftar till att säkerställa att en myndighet tillvaratar samiska intressen och den samiska kulturen. Trots dessa lagar framkommer det att unga renskötare upplevde diskriminering, vilket också bekräftas av bland annat statliga myndigheters kartläggningar.
Sammanfattningsvis pekar resultaten i vår översikt på att medlemmar från renskötarhushåll påverkas av regnbågsmodellens olika lager, även de lager som tycks ligga längst ifrån individen där indirekta faktorer som lagstiftning och politiska beslut finns.
Behov av fortsatt forskning
Sammanfattningsvis kan vi med denna litteraturöversikt konstatera att arbets- och livsvillkor bland medlemmar från renskötarhushåll innehåller en mängd faktorer och orsakskedjor som direkt eller indirekt leder till risker för ohälsa. Riskerna kan förstås utifrån regnbågsmodellens olika lager. Även om medlemmar från renskötarhus-
89 Blåhed m.fl. ”If the reindeer die, everything dies”: The mental health of a Sámi community exposed to a mining project in Swedish Sápmi. 90 Omma m.fl. Being a young Sami in Sweden: living conditions, identity and life satisfaction. 91 M. San Sebastian M., P.E. Gustafsson, J.P.A. Stoor. Embodiment of discrimination: a crosssectional study of threats, humiliating treatment and ethnic discrimination in relation to somatic health complaints among Sámi in Sweden. J Epidemiol Community Health. 10:78(5) (2024): s. 290. DOI:10.1136/jech-2023-221365. PMID: 38350714; PMCID: PMC11041599; KL. Hansen. Ethnic discrimination and health: the relationship between experienced ethnic discrimination and multiple health domains in Norway’s rural Sami population. International Journal of Circumpolar Health. 74 (2015): s. 25125. DOI:10.3402/ijch.v74.25125. 92 Omma m.fl. Being a young Sami in Sweden: living conditions, identity and life satisfaction. 93 L. Wallin & L. Huuva. Hatbrott mot samer (Brottsförebyggande rådet, 2024). www.bra.se.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
håll i stort har en god hälsa så finns allvarliga hot mot både hälsa och livsvillkor. Vi vill avsluta med att dra några slutsatser om forskningsläget samt om lagstiftningens oförmåga att faktiskt skydda den samiska kulturen, främja hälsa bland samer och säkerställa det samiska folkets mänskliga rättigheter.
Forskningen om hälsa och livsmiljö bland renskötare i Sverige är begränsad och heterogen vilket gör att studierna inte är jämförbara och gör det svårt att sammanfatta kunskapsläget och formulera synteser. Vår genomgång har trots detta identifierat områden där avsaknaden av forskning är särskilt allvarlig. Det behövs fler och mer omfattande studier av hur klimatförändringar och konkurrerande riksintressen påverkar den renskötande samiska befolkningens hälsa, välmående och existens. Vi lyckades inte identifiera någon forskning som undersöker kopplingen mellan rovdjur i renbetesområden och möjlig ohälsa bland renskötare. Vad den ackumulerade effekt som klimatförändringar, högt rovdjurstryck och konkurrens om mark innebär är inte heller tillräckligt studerad. I detta sammanhang behövs också mer forskning om upplevd diskriminering och hur det samspelar med annan press utifrån.
Det behövs mer kunskap om renskötselns fysiska vardag. Vi saknar objektiva exponeringsmätningar av arbetsbelastning i renskötseln, som följs över tid. Sådana studier skulle kunna göra en implementering av målgruppsanpassade insatser möjlig för att förebygga arbetsrelaterad ohälsa i renskötseln. Ytterligare ett område som är knapphändigt studerat är samebyarnas arbetsorganisation. Det kan vara komplicerat att arbeta tillsammans med släkt och familj i samebyn och samtidigt vara konkurrenter om bra betesområden. Även könsskillnader finns, eftersom kvinnor ofta har ett arbete utanför rennäringen och därmed inte är lika delaktiga i själva renskötselarbetet som männen, vilket kan utgöra en ojämlikhet.
Slutligen vill vi uppmuntra forskning om resiliens bland renskötare. Ett begrepp som rör hälsa bland minoriteter är kollektiv känsla av sammanhang (KASAM) som skulle kunna studeras för att identifiera hur man kan stärka den renskötande gruppen. Det är känt att
94
Shifra S. & A. Mana. The Relevance of Salutogenesis to Social Issues Besides Health: The Case of Sense of Coherence and Intergroup Relations. I Mittelmark, MB., Sagy, S., Eriksson, M., Bauer, GF., Pelikan, JM., Lindström B., Espnes G.A (red.). The Handbook of Salutogensesis (Springer, 2017), s. 77–81.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
en känsla av sammanhang är lägre bland minoriteter och renskötande samerna rapporterar lägre individuell känsla av att tillhöra ett sammanhang. En norsk studie beskriver resiliens bland samiska ungdomar där kulturella faktorer som samisk språkkompetens, användning av naturresurser samt renskötselrelaterade aktiviteter verkar stärka ungdomarnas etniska identitet och stolthet. Det fungerar i sin tur som potentiella motståndskraftsmekanismer. Sådan forskning skulle kunna ge ledtrådar till hur vi stärker både rennäringen och det kollektiva samiska samhället, eventuellt genom lagstiftning.
Som denna översikt visar är Sveriges lagstiftning illa anpassad till att främja hälsa, välmående och tillgång till grundläggande rättigheter för renskötande samer. Mer kunskap behövs. I regeringsformen (1974:152) fastslås att det allmänna både ska verka för god hälsa hos hela befolkningen, och att samerna är ett folk, med rätt till hälsa och icke-diskriminering som följer av internationella konventioner. Vi tror att en lagstiftning som tillvaratar det samiska folkets rättigheter i större utsträckning skulle främja en god och jämlik hälsa för medlemmar från renskötarhushåll i Sverige.
95 Shifra S. & A. Mana. The Relevance of Salutogenesis to Social Issues Besides Health: The Case of Sense of Coherence and Intergroup Relations. I Mittelmark, MB., Sagy, S., Eriksson, M., Bauer, GF., Pelikan, JM., Lindström B., Espnes G.A (red.). The Handbook of Salutogenesis (Springer, 2017), s. 77–81. 96 Abrahamsson m.fl. Sense of coherence of reindeer herders and other Samis in comparison to other Swedish citizens. 97 Nystad K., Spein, A. R. & Ingstad B. Community resilience factors among indigenous Sámi adolescents: a qualitative study in Northern Norway. Transcult Psychiatry. 51:5 (2014): s. 651.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
Referenser
Abrahamsson, A., Lindmark, U. & Gerdner, A. Sense of coherence
of reindeer herders and other Samis in comparison to other Swedish citizens. International Journal of Circumpolar Health. 72: 1 (2013): s. Art. no. 20633. DOI:10.3402/ijch.v72i0.20633.
Ahlm, K., Hassler, S., Sjölander, P. & Eriksson, A. Unnatural deaths
in reindeer-herding Sami families in Sweden, 1961–2001. Int J Circumpolar Health. 69: 2 (2010): s. 129–137. DOI:10.3402/ijch.v69i2.1743210.3402/ijch.v69i2.17432.
Blåhed, H. & San Sebastian, M. ”If the reindeer die, everything dies”:
The mental health of a Sámi community exposed to a mining project in Swedish Sápmi. International Journal of Circumpolar Health. 80: 1 (2021): DOI:10.1080/22423982.2021.1935132.
Daerga, L., Edin-Liljegren, A. & Sjölander, P. Work-related mus-
culoskeletal pain among reindeer herding Sami in Sweden – a pilot study on causes and prevention. International Journal of Circumpolar Health. 63: sup2 (2004): s. 343–348. DOI:10.3402/ijch.v63i0.17932.
Daerga, L., Edin-Liljegren, A. & Sjölander, P. Quality of life in rela-
tion to physical, psychosocial and socioeconomic conditions among reindeer-herding Sami. International Journal of Circumpolar Health. 67: 1 (2008): s. 10–28. DOI:10.3402/ijch.v67i1.18223.
Daerga, L., Sjölander, P., Jacobsson, L. & Edin-Liljegren, A. The
confidence in health care and social services in northern Sweden – a comparison between reindeer-herding Sami and the non-Sami majority population. Scandinavian Journal of Public Health. 40: 6 (2012): s. 516–522. DOI:10.1177/1403494812453971.
Daerga, L. Att leva i två världar: hälsoaspekter bland renskötande samer.
Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2017.) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-138405.
Dahlgren, G. & Whitehead, M. The Dahlgren-Whitehead model of
health determinants: 30 years on and still chasing rainbows. Public Health. 199: (2021): s. 20–24. DOI:10.1016/j.puhe.2021.08.009.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
Dyar, O.J., Haglund, B.J.A., Melder, C., Skillington, T., Kristenson, M.
& Sarkadi, A. Rainbows over the world’s public health: determinants of health models in the past, present, and future. Scandinavian journal of public health. 50:7 (2022): s. 1047–1058. DOI:10.1177/14034948221113147.
Edin-Liljegren, A., Hassler, S., Sjölander, P. & Daerga, L. Risk fac-
tors for cardiovascular diseases among Swedish Sami – a con-
trolled cohort study. Int J Circumpolar Health. 63 Suppl 2: (2004):
s. 292–297. DOI:10.3402/ijch.v63i0.17922. Edin-Liljegren, A., Daerga, L., Sahlén, K-G. & Jacobsson, L. Psycho-
social perspectives on working conditions among men and women in reindeer breeding in Sweden. Journal of Northern Studies. 11:2 (2017): s. 31–47. DOI:10.36368/jns.v11i2.885.
Edin-Liljegren, A. & Jacobsson, L. Aspects of quality of life, social
capital, and mental health among Swedish reindeer-herding Sami. Socialmedicinsk Tidskrift. 5:6 (2021): s. 770–788.
Frank, Jens, Støen, O-G., Segerström, P., Stokke, R., Persson, L-T.,
Stokke, L-H., Persson, S., Stokke, N., Persson, A., Segerström, E., Rauset, Geir Rune, Kindberg, J., Bischof, R., Sivertsen, Therese Ramberg, Skarin, Anna, Åhman, Birgitta, Ängsteg, Inga & Swenson, J.E. Björnpredation på ren och potentiella effekter av tre förebyggande åtgärder ett samarbetsprojekt mellan Viltskadecenter, Skandinaviska björnprojektet, Udtja skogssameby och
Gällivare skogssameby. Rapport från Viltskadecenter 2012:6 (2012):
s. 3–54. Furberg, M., Evengård, B. & Nilsson, M. Facing the limit of resi-
lience: perceptions of climate change among reindeer herding Sami in Sweden. Global Health Action. 4: 8417 (2011): s. 1–11. DOI:10.3402/gha.v4i0.8417.
Furberg, M., Hondula, D.M., Saha, M.V. & Nilsson, M. In the light
of change: a mixed methods investigation of climate perceptions
and the instrumental record in northern Sweden. Popul Environ.
40:1 (2018): s. 47–71. DOI:10.1007/s11111-018-0302-x. Gerdner, A. & Carlson, P. Health and living conditions of Samis
compared with other citizens based on representative surveys in
three Swedish regions. International Journal of Social Welfare. 29:3 (2020): s. 255–269. DOI:10.1111/ijsw.12419.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
Hansen, K.L. Ethnic discrimination and health: the relationship
between experienced ethnic discrimination and multiple health
domains in Norway’s rural Sami population. Int J Circumpolar
Health. 74: (2015): s. 25125. DOI:10.3402/ijch.v74.25125.
Hassler, S., Sjölander, P., Johansson, R., Grönberg, H. & Damber, L.
Fatal accidents and suicide among reindeer-herding Sami in Sweden. Int J Circumpolar Health. 63 Suppl 2: (2004): s. 384–388. DOI:10.3402/ijch.v63i0.17941.
Hassler, S., Johansson, R., Sjölander, P., Grönberg, H. & Damber,
L. Causes of death in the Sami population of Sweden, 1961–2000. International Journal of Epidemiology. 34:3 (2005): s. 623–629. DOI:10.1093/ije/dyi02.7.
Hassler, S., Sjölander, P., Grönberg, H., Johansson, R. & Damber, L.
Cancer in the Sami population of Sweden in relation to lifestyle and genetic factors. Eur J Epidemiol. 23:4 (2008): s. 273–280. DOI:10.1007/s10654-008-9232-8.
Hausner, V.H., Engen, S., Brattland, C. & Fauchald, P. Sámi knowl-
edge and ecosystem‐based adaptation strategies for managing pastures under threat from multiple land uses. Journal of Applied Ecology. 57:9 (2020): s. 1656–1665. DOI:10.1111/1365-2664.13559.
Igl, W., Johansson, Å. & Gyllensten, U. The Northern Swedish
Population Health Study (NSPHS): a paradigmatic study in a rural population combining community health and basic research. Rural and remote health. 10:2 (2010): s. 1363.
Igl, W., Kamal-Eldin, A., Johansson, A., Liebisch, G., Gnewuch,
C., Schmitz, G. & Gyllensten, U. Animal source food intake and association with blood cholesterol, glycerophospholipids and sphingolipids in a northern Swedish population. Int J Circumpolar Health. 72: (2013): DOI:10.3402/ijch.v72i0.21162.
Jacobsson, L., Stoor, J.P.A. & Eriksson, A. Suicide among reindeer
herding Sámi in Sweden, 1961–2017. Int J Circumpolar Health. 79:1 (2020): s. 1754085. DOI:10.1080/22423982.2020.1754085.
Kaiser, N., Sjölander, P., Edin-Liljegren, A., Jacobsson, L. & Salander
Renberg, E. Depression and anxiety in the reindeer-herding Sami population of Sweden. Int J Circumpolar Health. 69:4 (2010): s. 383–393. DOI:10.3402/ijch.v69i4.17674.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
Kaiser, N., Nordström, A., Jacobsson, L. & Renberg, E.S. Hazardous
drinking and drinking patterns among the reindeer-herding Sami
population in Sweden. Subst Use Misuse. 46:10 (2011): s. 1318– 1327. DOI:10.3109/10826084.2011.577884.
Kaiser, N. & Salander Renberg, E. Suicidal expressions among the
Swedish reindeer-herding Sami population. Suicidology Online.
3 (2012): s. 102–113. Kaiser, N., Ruong, T. & Salander Renberg, E. Experiences of being
a young male Sami reindeer herder: a qualitative study in perspec-
tive of mental health. Int J Circumpolar Health. 72: (2013): s. 20926. DOI:10.3402/ijch.v72i0.20926.
Kaiser, N., Näckter, S., Karlsson, M. & Salander Renberg, E. Expe-
riences of Being a Young Female Sami Reindeer Herder: A Qualitative Study from the Perspective of Mental Health and Intersectionality. Journal of Northern Studies. 9:2 (2015): s. 55–72. DOI:10.36368/jns.v9i2.805.
Karasek, R. & Theorell, T. Healthy work: stress, productivity, and
the reconstruction of working life. (Basic Books, 1990.)
Kunskapsnätverket för samisk hälsa. Samisk Hälsa – Kunskapsnät-
verket Samisk Hälsa. https://www.samiskhalsa.se/ (2025-04-12). La Parra-Casado, D., San Sebastian, M. & Stoor, J.P.A. Ethnic discri-
mination and mental health in the Sámi population in Sweden:
The SámiHET study. Scand J Public Health. 52:4 (2024): s. 442–
449. DOI:10.1177/14034948231157571. Landsbygds- och infrastrukturdepartementet RSL. Rennäringslag
(1971:437) | Sveriges riksdag. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-ochlagar/dokument/svensk-forfattningssamling/rennaringslag- 1971437_sfs-1971-437/ (2025-04-12).
Lunner Kolstrup, C., Lavesson, L. & Zachrison, M. Arbetsmiljö,
hälsa och säkerhet bland renskötare i svenska Sapmí. 8: (2019). Maraud, S. & Roturier, S. Chronic Wasting Disease (CWD) in Sami
Reindeer Herding: The Socio-Political Dimension of an Epizoo-
tic in an Indigenous Context. Animals: an open access journal from MDPI. 11:2 (2021): DOI:10.3390/ani11020297.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
Nilsson, L.M., Dahlgren, L., Johansson, I., Brustad, M., Sjölander,
P. & Van Guelpen, B. Diet and lifestyle of the Sami of southern Lapland in the 1930s–1950s and today. Int J Circumpolar Health. 70:3 (2011): s. 301–318. DOI:10.3402/ijch.v70i3.17831.
Norum, J. & Nieder, C. Socioeconomic characteristics and health
outcomes in Sami speaking municipalities and a control group in northern Norway. Int J Circumpolar Health. 71 (2012): s. 19127. DOI:10.3402/ijch.v71i0.19127.
Nystad, K., Spein, A.R. & Ingstad, B. Community resilience factors
among indigenous Sámi adolescents: a qualitative study in Northern Norway. Transcult Psychiatry. 51:5 (2014): s. 651–672. DOI:10.1177/1363461514532511.
Ocobock, C., Turunen, M., Soppela, P. & Rasmus, S. The impact
of winter warming and more frequent icing events on reindeer
herder occupational safety, health, and wellbeing. Am J Hum
Biol. 35:1 (2023): s. e23790. DOI:10.1002/ajhb.23790.
Omma, L., Sandlund, M. & Jacobsson, L. Suicidal expressions in
young Swedish Sami, a cross-sectional study. Int J Circumpolar Health. 72 (2013): DOI:10.3402/ijch.v72i0.19862.
Omma, L.M., Holmgren, L.E. & Jacobsson, L.H. Being a young
sami in Sweden: living conditions, identity and life satisfaction. Journal of Northern Studies. 5:1 (2011): s. 9–28. DOI:10.36368/jns.v5i1.666.
Pekkarinen, A-J., Rasmus, S., Kumpula, J. & Tahvonen, O. Winter
condition variability decreases the economic sustainability of reindeer husbandry. Ecol Appl. 33:1 (2023): s. e2719. DOI:10.1002/eap.2719.
Peters, M.D.J., Marnie, C., Tricco, A.C., Pollock, D., Munn, Z.,
Alexander, L., McInerney, P., Godfrey, C.M. & Khalil, H. Updated methodological guidance for the conduct of scoping reviews. JBI Evidence Implementation. 19:1 (2021): s. 3–10. DOI:10.1097/xeb.0000000000000277.
Petrenya, N., Skeie, G., Melhus, M. & Brustad, M. Food in rural
northern Norway in relation to Sami ethnicity: the SAMINOR 2 Clinical Survey. Public Health Nutr. 21:14 (2018): s. 2665–2677. DOI:10.1017/S1368980018001374.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
Petrenya, N., Rylander, C. & Brustad, M. Dietary patterns of adults
and their associations with Sami ethnicity, sociodemographic
factors, and lifestyle factors in a rural multiethnic population of
northern Norway – the SAMINOR 2 clinical survey. BMC Public
Health. 19:1 (2019): s. 1632. DOI:10.1186/s12889-019-7776-z. Pikkarainen, H. & Brodin, B. Diskriminering av samer: samers rättig-
heter ur ett diskrimineringsperspektiv. (Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering. DO, 2008.) Ross, A.B., Johansson, Å., Vavruch-Nilsson, V., Hassler, S.,
Sjölander, P., Edin-Liljegren, A. & Gyllensten, U. Adherence to
a traditional lifestyle affects food and nutrient intake among
modern Swedish Sami. International Journal of Circumpolar
Health. 68:4 (2009): s. 372–385. DOI:10.3402/ijch.v68i4.17371. Sagy, S. & Mana, A. Salutogenesis Beyond Health: Intergroup Rela-
tions and Conflict Studies. I Mittelmark, M.B., Bauer, G.F.,
Vaandrager, L., Pelikan, J.M., Sagy, S., Eriksson, M., Lindström,
B. & Meier Magistretti, C. (red.). The Handbook of Salutogenesis
Second Edition. (Springer, 2022), s. 225–231. Sametinget. Samebyar – Sametinget.se.
https://www.sametinget.se/samebyar (2025-04-12). San Sebastian, M., Gustafsson, P.E. & Stoor, J.P.A. Embodiment
of discrimination: a cross-sectional study of threats, humiliating
treatment and ethnic discrimination in relation to somatic health
complaints among Sámi in Sweden. J Epidemiol Community
Health. 78:5 (2024): s. 290–295. DOI:10.1136/jech-2023-221365.
Sjölander, P., Daerga, L., Edin-Liljegren, A. & Jacobsson, L.
Musculoskeletal symptoms and perceived work strain among reindeer herders in Sweden. Occup Med (Lond). 58:8 (2008): s. 572–579. DOI:10.1093/occmed/kqn153.
Sjölander, P., Hassler, S. & Janlert, U. Stroke and acute myocardial
infarction in the Swedish Sami population: incidence and morta-
lity in relation to income and level of education. Scand J Public
Health. 36:1 (2008): s. 84–91. DOI:10.1177/1403494807085305. Sjölander, P., Edin-Liljegren, A. & Daerga, L. Samernas hälso-
situation i Sverige: en kunskapsöversikt. (Sametinget, 2009).
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
Stoessel, M., Moen, J. & Lindborg, R. Mapping cumulative pressures
on the grazing lands of northern Fennoscandia. Sci Rep. 12:1 (2022): s. 16044. DOI:10.1038/s41598-022-20095-w.
Sveriges riksdag. Dokument och lagar. Sveriges riksdag. (2025.)
https://www.riksdagen.se/sv/sok/?avd=dokument (2025-03-10). Wallin, L. & Huuva, Lou. Hatbrott mot samer. (2024): s. 1–93,
Brå. Online resurs, https://bra.se/rapporter/arkiv/2024-04-29hatbrott-mot-samer (hämtad 2026-01-08).
Åhman, B., Rasmus, S., Risvoll, C., Morten Eilertsen, S. & Norberg,
H. Large predators and their impact on reindeer husbandry.
I (red.). Reindeer Husbandry and Global Environmental Change
(Routledge, 2022), s. 118–130.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
Tabell 2 Beskrivning av inkluderade artiklar i studien med titel, syfte, population, metod, slutsatser och tema (RS = renskötande samer, NRS = icke renskötande samer, NS = icke samer)
Nr Titel Syfte Population Metod Slutsatser Tema
1. ”If the reindeer die, Att studera erfarenheter och 6 djupintervjuer med Kvalitativ intervjustudie, Långa processer av osäkerhet kring Indirekta everything dies”: The uppfattningar angående medlemmar från en Tematisk analys. etableringen av en gruva leder till faktorer mental health of a potentiella hälsoeffekter av sameby. upplevelser av ångest, stress och oro, Sámi community exposed etablering av en gruva. kopplad till det traditionella levnadsto a mining project in sättet och den egna identiteten. Swedish Sápmi 2. Adherence to a Att jämföra närings-, kostintag 595 samer (145 ren- Tvärsnittsstudie med data Klassificering av samer i renskötare och Hälsa, kost traditional lifestyle och kliniska parametrar mellan skötarmedlemmar) jämförs från ett hjärtkärl- icke renskötare visar att en traditionell och livsstil affects food and traditionell samisk och med kontrollgrupp av preventionsprogram (VIP). livsstil som definieras av yrke återspeglas nutrient intake among västerländsk livsstil. 1 000 icke-samer. i skillnader i mat- och näringsintag. modern Swedish Sami 3. Animal source food Att studera samband mellan Individer med traditionell Kohortstudie med sta- Individer med TL har jämförbar förekomst Hälsa, kost intake and association kostintag och koncentrationer av livsstil (TL), renskötande tistiska jämförelser mellan av hjärt-kärlsjukdom med en referens- och livsstil with blood cholesterol, lipider i blodet vid jämförelse samer (n = 94) jämförs grupper och sambands- grupp med icke TL, trots högre intag av glycerol-phospholipids mellan traditionell och väster- med och en grupp med analyser. fett och protein från vilt kött. Det tyder på and sphingolipids in a ländsk livsstil. västerländsk livsstil att andra faktorer än traditionell kost northern Swedish (n = 505). påverkar sjukdomsrisk. population 4. Aspects of quality of Att studera levnadsförhållanden Individer från renskötar- Enkätstudie med RS i svenska södra Sápmi, 40 % ville Psykosociala life, social capital, and bland renskötare i norr jämfört hushåll (n = 351) jäm- kvantitativa jämförande förändra sitt liv jämfört med 25 % i norra faktorer mental health among med renskötare i södra delen av fördes med geografiskt analyser av faktorer delen. Könsskillnader bland RS, samt skill- Swedish reindeer- Sápmi, utifrån livskvalitet, matchade individer från kopplade till socialt nader i levnadsvillkor mellan norr och söder herding Sami socialt kapital och psykisk tätort (n = 679) och kapital. motiverar ytterligare fördjupade studier.
hälsa. glesbygd (n = 714).
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
Nr Titel Syfte Population Metod Slutsatser Tema
5. Being a young Sami in Att utforska den kulturella Unga samer (n = 516), En mixad metodstudie Sannolikt finns skyddsfaktorer som kan Psykosociala Sweden: living condi- verkligheten bland unga samer 18–28 år. med datamaterial från förklara välbefinnandet hos unga samer faktorer tions, identity and life genom socioekonomiska för- diskussioner, möten och en som: en stark känsla av samhörighet, satisfaction hållanden, deras syn på samisk konferens samt en enkät starka band till familj, släkt och vänner
kultur, levnadssätt, existentiella där könsskillnader samt god sociokulturell anpassning (som aspekter, självuppfattning och jämfördes. arbete och utbildning). erfarenhet av att bli illa behandlad på grund av etnicitet.
6. Cancer in the Sami Att analysera incidens av cancer Grupper av samer Registerstudie med RS hade lägre cancerrisker jämfört med Hälsa, kost population of Sweden in i den samiska populationen i (RS = 7 482, NRS = 34239) jämförelser av incidens- NRS. Den lägsta relativa risken att få cancer och livsstil relation to lifestyle and Sverige, och förändringar i can- och icke samer (NS = och mortalitetskvoter. fanns bland RS män och den högsta bland genetic factors cerrisk 1961–2003. 144 913) jämfördes mellan NRS kvinnor. Skillnader i cancerrisker kan
1961–2003. troligen tillskrivas olika livsstil och even-
tuella genetiska faktorer. 7. Causes of death in the Att jämföra köns- och orsaks- Samma population som i Registerstudie där relativa Likheter i dödlighetsmönster är sannolikt Dödsorsaker, Sami population of specifika mönster i dödlighet nr 6 ovan. dödlighetsrisker ett resultat av århundraden av nära olyckor och Sweden, 1961–2000 bland RS, NRS och NS mellan analyserades genom interaktion mellan samer och NS, medan suicid
1961–2000. standardiserade skillnader kan bero på livsstil, psyko-
mortalitetskvoter (SMR). sociala och/eller genetiska faktorer. 8. Chronic Wasting Att undersöka hantering och Intervjuer med veterinärer, Litteraturöversikt och Utveckling av sjukdomar bland renar är Indirekta Disease (CWD) in Sami förekomst av CWD ur ett socialt viltvårdare, renskötare, intervjuer. osäker. Avgörande är ett socialt synsätt faktorer Reindeer Herding: The och politiskt perspektiv i svenska jurister samt litteratur. som komplement till biologiska och Socio-Political Sápmi. veterinärmedicinska studier av CWD, för Dimension of an att politisera hälsofrågan och analysera Epizootic in an den i förhållande till olika domäner. Det Indigenous Context nya fallet bland renar i Norge 2020 kan
leda till att åtgärder påskyndas. 9. Depression and anxiety Att undersöka symtom och RS (168 män, 151 kvinnor) En enkätstudie om psykisk RS män kräver särskild uppmärksamhet Psykosociala in the reindeer-herding predicerande faktorer för jämfördes med NS från stad ohälsa med Hospital när det gäller psykiska problem. faktorer Sami population of depression och ångest bland och landsbygd (n = 1 393 Anxiety and Depression Sweden renskötande samer i Sverige. (662 män, 731kvinnor). Scale (HADS).
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
Nr Titel Syfte Population Metod Slutsatser Tema
10. Diet and lifestyle of the Att beskriva livsstilen bland Äldre samer (n = 20) Kvalitativ analys och Karakteristiska livsstilselement bland Hälsa, kost Sami of southern samer i södra Lappland för 50 intervjuades om föräldrars kvantitativ jämförelse etniska grupper med störst kulturell bety- och livsstil Lapland in the 1930s– till 70 år sedan i förhållande till livsstil och kost för 50 till mellan samiska och icke- delse idag, som renkött, är kanske inte det 1950s and today dagens samiska och icke- 70 år sedan. Frågeformulär samiska grupper genom- mest objektiva livsmedlet, traditionellt sett.
samiska befolkning. (VIP) från RS (n = 81), fördes.
NRS (n = 226) och NS
(n = 1 842) jämfördes. 11. Experiences of Being a Att utforska erfarenheter av att Intervjuer med strategiskt Kvalitativ intervjustudie RS kvinnors ställning innebar en stolthet Psykosociala Young Female Sami vara ung, kvinnlig samisk utvalda kvinnliga RS som analyserades med över den samiska kulturen men också en faktorer Reindeer Herder: A renskötare i Sverige, med fokus (n = 13), 18–35 år. innehållsanalys. risk för psykiska problem som bör Qualitative Study from på intersektionalitet och hanteras i relation till livsstil och the Perspective of exponering för riskfaktorer etnicitet. Mental Health and avseende psykisk (o)hälsa. Intersectionality 12. Experiences of being a Att utforska upplevelser av hur Djupintervjuer med Kvalitativ intervjustudie Stressfaktorer hotar RS återhämtning, Psykosociala young male Sami det är att vara en ung manlig strategiskt utvalda RS som analyserades med hälsa och ett hållbart liv. Samhällets krav faktorer reindeer herder: a samisk renskötare i Sverige. män (n = 15) i åldern innehållsanalys. på att renskötselns livs- och produktionsqualitative study in 18–35 år. system ska anpassas till regler som perspective of mental passar för majoritetsbefolkningen, kan health utgöra en stressfaktor för de coping-
strategier som möjliggör mobil
pastoralism. 13. Facing the limit of Att undersöka erfarenheter och Intervjuer med RS Kvalitativ intervjustudie Klimatförändringars påverkan kan få Indirekta resilience: perceptions uppfattningar om klimatföränd- (n = 14, 3 kvinnor, som analyserades med allvarliga konsekvenser för rennäringen faktorer of climate change ringar bland svenska RS. 11 män) från 11 olika innehållsanalys. och RS livsstil. Beslutsfattare behöver among reindeer herding samebyar, 16–75 år. bättre insikter för att kunna fatta ade- Sami in Sweden kvata beslut om anpassningsbara klimat-
förändringsstrategier.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
Nr Titel Syfte Population Metod Slutsatser Tema
14. Fatal accidents and Att undersöka om ökad motori- RS medlemmar (n = 7 482) Registerstudie från Den ökade socio-ekonomiska pressen och Dödsorsaker, suicide among sering och socioekonomiskt tryck jämfördes med förväntat dödsorsaksregistret. den omfattande användningen av terräng- olyckor och reindeer-herding Sami lett till ökad risk för arbets- antal dödsfall i en demo- fordon har ökat risken för dödsolyckor suicid in Sweden relaterade dödsolyckor och grafiskt matchad kontroll- bland RS. Renskötsel är ett av Sveriges
självmord 1961–2000. population av NS farligaste yrken.
(n = 31 349). 15. Hazardous Drinking and Att undersöka riskfylld alkohol- RS (n = 319) jämfördes Tvärsnittsstudie med Det var ej högre riskfylld alkoholkonsum- Hälsa, kost Drinking Patterns konsumtion bland RS i Sverige. med referenspopulationer frågeformulär angående tion i den samiska befolkningen jämfört och livsstil Among the Reindeer- från städer och landsbygd, alkoholrelaterade med befolkningen i allmänhet. Under- Herding Sami Popula- (n = 1 393). sjukdomar (AUDIT). grupper av samiska män med deprestion in Sweden sionssymtom var i riskzonen, men ej
samiska kvinnor. 16. Health and living Att undersöka den sociala och Samer (n = 613) jämfördes Enkätstudie med jäm- Samer i allmänhet har liknande eller Hälsa, kost conditions of Samis hälsomässiga situationen i den med övriga svenskar förande statistiska bättre hälsa och social situation NS men och livsstil compared with other samiska befolkningen i tre (n = 6 309). analyser mellan olika RS män mötte större risker för ohälsa än citizens based on regioner, med olika historiska grupper. NRS. representative surveys och nuvarande positioner för den in three Swedish samiska befolkningen, samt göra regions jämförelser med övriga svenskar
i samma regioner. 17. In the light of change: Att ge en beskrivning av RS om Intervjuer med RS En mixad metodstudie med Analysen visade att de som närmast Indirekta a mixed methods in- klimatförändringar i norra (n = 13) som kombine- kvalitativa intervjuer som interagerar med miljön ger en korrekt bild faktorer vestigation of climate Sverige. rades med väderdata. testades mot uppmätta av klimatförändringar som uppmätts vid perceptions and the meteorologiska data. meteorologiska stationer. Den lokala uppinstrumental record in fattningen om klimatförändringarna bör northern Sweden vara viktig för att utforma politiken och
för att ge röst åt förespråkare och besluts-
fattare.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
Nr Titel Syfte Population Metod Slutsatser Tema
18. Musculoskeletal Att undersöka prevalens och RS män (n = 74), Enkätstudie och diskus- Den relativa risken för MSP från händer/ Muskulosymptoms and per- relativ risk för muskuloskeletala RS kvinnor (n = 53) och sionsgrupper angående handleder och nedre delen av ryggen var skeletala ceived work strain symtom (MSP) och upplevd män i andra arbetaryrken förekomst av MSP under den hög bland RS. MSP är ett betydande hälso- besvär among reindeer herders psykosocial och social arbets- (n = 194). senaste veckan och senaste problem i den moderna renskötseln, vilket in Sweden belastning bland RS. året. kräver förebyggande åtgärder som tar hän-
syn till psykosociala, fysiska och socio-
ekonomiska riskfaktorer. 19. Psychosocial perspec- Att beskriva arbetsorga- RS (n = 200) från Enkätstudie med jäm- Det finns ett behov av en mer systematisk Psykosociala tives on working nisationen i samebyarna och i 7 samebyar i svenska förelser mellan män och studie av psykosociala arbetsförhållanden faktorer conditions among men renskötselarbetet samt kvinnors Sápmi. kvinnor. i samebyarna i Sverige. Åtgärder bör and women in reindeer arbetsuppgifter och jämföra hur vidtas för att utveckla arbetsorganisabreeding in Sweden män och kvinnor upplever sin tionen t.ex. genom nya kommunikations-
psykosociala arbetssituation. strategier och konflikthantering. 20. Quality of life in Att analysera olika aspekter av RS (n = 99, 56 män, Tvärsnittsstudie och ana- RS män och kvinnor behöver olika förut- Psykosociala relation to physical, hälsorelaterade livskvalitet 43 kvinnor) jämfördes lys av samband mellan sättningar för en god livskvalitet. Dålig faktorer psychosocial and socio- (SF-36) bland RS. med NS. mentala och fysiska kom- somatisk, psykosocial och fysisk hälsa, economic conditions ponenter (SF-36) och ökat intrång från exploatörer på betesamong reindeer- socio-demografiska, bio- markerna och minskad vinst i renskötseln herding Sami medicinska, fysiska, psyko- utgör viktiga hot mot en god livskvalitet.
sociala och socio-ekono-
miska variabler med
multivariat regressions-
analys. 21. Risk factors for cardio- Att undersöka förekomst av Grupper av RS och NRS Kohortstudie där risk- Olikheter i exponering för psykosociala och Hälsa, kost vascular diseases kliniska, psykosociala och (totalt n = 276 män och faktorer för att utveckla beteendemässiga riskfaktorer kan delvis och livsstil among Swedish Sami beteendemässiga riskfaktorer för n = 335 kvinnor) skapades hjärtkärlsjukdom och förklara skillnader i dödlighet i hjärt- – a controlled cohort hjärt-kärlsjukdom och diabetes. från VIP under 1990–2001, diabetes analyserades. kärlsjukdomar mellan samer och icke-samer, study och jämfördes med en och mellan samiska män och kvinnor.
matchad kontrollgrupp NS.
SOU 2026:15 Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt
Nr Titel Syfte Population Metod Slutsatser Tema
22. Sense of coherence of Att undersöka nivåer av Känsla Nivå av KASAM jämfördes Enkätundersökning Förutom ålder och hälsa påverkar ren- Psykosociala reindeer herders and av sammanhang (KASAM) och mellan samer (n = 613) (KASAM, 13 frågor). skötselns livsvillkor och tillhörighet till faktorer other Samis in com- resurser med möjlig påverkan på och NS (n = 525) samt renskötarsamhället KASAM. parison to other Swedish hälsa. mellan RS och NRS. citizens 23. Stroke and acute Att undersöka incidens och död- Kohortstudie med samer Standardiserade inci- Beteendemässiga och psykosociala risk- Hälsa, kost myocardial infarction in lighet i stroke (SAH) och hjärt- (n = 15 914, 8 271 män denskvoter (SIR) och faktorer orsakar sannolikt skillnader i och livsstil the Swedish Sami infarkt (AMI) bland samer och 7 643kvinnor) födda mortalitetskvoter (SMR) strokeförekomst mellan RS och NRS män, population: incidence 1985–2002, i relation till 1960 eller tidigare jämfört jämfördes mellan och mellan samiska och NS kvinnor, and mortality in inkomst och utbildningsnivå. med en referenspopulation grupperna. snarare än traditionella socioekonomiska relation to income and av NS. faktorer. level of education 24. Suicidal expressions Att undersöka olika suiciduttryck RS (n = 315, 167 män, Enkät med frågor om RS män och kvinnor löper särskild risk för Dödsorsaker, among the Swedish bland svenska RS. 148 kvinnor) jämfördes aspekter av suicidalt suicidalitet. Viktigt att uppmärksamma olyckor och reindeer-herding Sami med geografiskt matchade beteende hos ”viktiga unga och medelålders samiska män med suicid population referenspopulationer NS andra”, egna suicid- riskfylld alkoholkonsumtion och ångest.
(n = 1 354, 652 män, problem och attityder till
702 kvinnor). suicid. 25. Suicidal expressions in Att undersöka upplevelsen av Samer (n = 516) 18–28 år, En tvärsnittsstudie där Ökad förekomst av självmordstankar/ Dödsorsaker, young Swedish Sami, a suiciduttryck (dödsönskningar, jämfördes med en ålders- frågeformulär använts för dödsönskningar/livströtthet fanns bland olyckor och cross-sectional study livströtthet, tankar, planer och och geografiskt matchad att studera olika aspekter unga samer. Svåra omständigheter och suicid
försök) bland unga svenska referensgrupp NS av suicidkomplexet. upplevd diskriminering kan öka suicidalt samer och närstående, samt (n = 218). beteende i undergrupper av samer. deras attityder till suicid (ATTS), samt att jämföra med svenskar i allmänhet.
Hälsa, arbets- och livsmiljö i renskötarhushåll i Sverige – en avgränsad litteraturöversikt SOU 2026:15
Nr Titel Syfte Population Metod Slutsatser Tema
26. Suicide among reindeer Att analysera suicid bland RS i Suicid (n = 39) från 1961– Registerstudie där informa- Suicidtalen ökade från norr (Norrbotten) Dödsorsaker, herding Sámi in Sweden, Sverige med avseende på ålder, 2000 och 11 suicid från tion från Rättsmedicinal- till söder (Jämtland/ Härjedalen). Fram- olyckor och 1961–2017 kön, metoder, region och tid på 2001–2017 studerades. verkets databas identifierade tida forskning bör studera könsskillnader, suicid
året. antal och omständigheter alkoholkonsumtion och allmänna förutsätt-
kring suicid bland RS. ningar för renskötseln för att stärka
suicidpreventionen. 27. The Northern Swedish Att studera skillnader i livsstil, Individer med TLS Enkätstudie där MLS Skillnader mellan TLS och MLS respektive Hälsa, kost Population Health Study subkliniska och kliniska mått (n = 96), främst renskötsel, respektive TLS jämfördes mellan könen, och specifika hälsorisker och livsstil (NSPHS) – a paradig- mellan individer med väster- jakt och fiske), jämfördes där skillnader i livsstil identifierades. TLS kvinnor hade större matic study in a rural ländskt ”modernt” liv (MLS) med individer med MLS subkliniska och kliniska risk för hjärt-kärlsjukdomar (särskilt hjärtpopulartion combining jämfört med individer med (n = 560). mått belystes. infarkt) och männen högre förekomst av community health and traditionellt levnadssätt (TLS), ortopediska symtom (t.ex. smärta i kroppen). basic research i NSPHS-studien. Studier av landsbygds/glesbygdsbefolk-
ning kan bidra med förståelse för miljö-
mässiga och genetiska bestämnings-
faktorer för sjukdomar. 28. Unnatural deaths in Att beskriva omständigheter kring Antalet dödsfall bland RS Granskning av obduktions- Alkohol och säkerhet vid transporter, både Dödsorsaker, reindeer-herding Sami de dödsfall som identifierats (n = 7 482) hämtades från protokoll, polisrapporter på väg och i terräng, var viktiga faktorer olyckor och families in Sweden, bland RS. Socialstyrelsen från 1961– och tillgängliga medi- för onaturliga dödsfall bland RS. suicid 1961–2001 2001 där 158 onaturliga cinska journaler identi-
dödsfall identifierades. fierade 158 onaturliga
dödsfall som analyserades. 29. Work-related musculo- Att undersöka förekomst av Information från RS Enkätstudie om MSP i olika Pilotstudien indikerar att det är möjligt Muskuloskeletal pain among och identifiera orsaker till (n = 51, 26 män, kroppsregioner, smärtans att minska antal och omfattning av skeletala reindeer herding Sami muskuloskeletal smärta (MSP), 25 kvinnor) före och efter varaktighet, intensitet och MSP bland RS genom skräddarsydda besvär in Sweden – a pilot och utvärdera effekten av ett ett IP-program. exponering för fysiska och interventioner. study on causes and preventionsprogram (IP). psykosociala riskfaktorer. prevention
Upplevd diskriminering leder inte till politisk marginalisering bland samer
Ulf Mörkenstam, Ragnhild Nilsson och Kåre Vernby
Inledning
Det är i dag snart 20 år sedan FN:s deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP) antogs av FN:s generalförsamling. 144 länder röstade för deklarationen, inklusive Sverige, och länder som Australien, Kanada,
Nya Zeeland och USA har i efterhand tillstyrkt UNDRIP. Redan i deklarationens andra stycke stadgas att: ”Indigenous peoples and individuals are free and equal to all other peoples and individuals and have the right to be free from any kind of discrimination, in the exercise of their rights, in particular that based on their indigenous origin
or identity.” Samtidigt har forskning visat att personer som identifierar sig som tillhöriga ett urfolk återkommande vittnar om diskrimi-
nering på grund av sin etnicitet. I ett nordiskt sammanhang har stu-
En i det närmaste identisk version av denna text har tidigare publicerats i boken Sametingsval 2021. Stabila mönster och utvecklingstendenser, S. Dahlberg, U. Mörkenstam, R. Nilsson & T. Segerberg (Santérus förlag, 2025). Texten skrevs dock ursprungligen för att ingå i Sanningskommissionen för det samiska folkets forskarvolym och publiceras nu med tillstånd från Santérus förlag. K. Gover. Settler-state political theory. ’CANZUS’and the UN declaration on the rights of indigenous peoples. European Journal of International Law. 26:2 (2015). DOI.org/10.1093/ejil/chv019. United Nations. United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples (UNDRIP). (2007), art. 2. https://www.un.org/development/desa/indigenouspeoples/wpcontent/uploads/sites/19/2018/11/UNDRIP_E_web.pdf. Se till exempel L. Wylie & S. McConkey. Insiders’ insight: Discrimination against Indigenous peoples through the eyes of health care professionals. Journal of racial and ethnic health disparities. 6 (2019). DOI.org/10.1007/s40615-018-0495-9; S. A. Kapeli, S. Manuela & C. G. Sibley. Perceived discrimination is associated with poorer health and well‐being outcomes among Pacific peoples in New Zealand. Journal of Community & Applied Social Psychology. 30:2 (2020). DOI.org/10.1002/casp.2433.
Upplevd diskriminering leder inte till politisk marginalisering bland samer
dier visat att personer som identifierar sig som samer upplever dis-
kriminering i högre grad än majoritetsbefolkningen. Kopplingen mellan upplevd diskriminering och sämre hälsa är väl
belagd inom hälsoforskning. Forskning har också visat att upplevd diskriminering bland medlemmar av etniska grupper påverkar det politiska deltagandet på individnivå, men resultaten är inte entydiga. Flera studier visar att upplevd diskriminering kan leda till minskat politiskt engagemang och till politisk marginalisering, medan andra studier visar att upplevd diskriminering kan fungera som en drivkraft för ökat politiskt deltagande bland etniska minoriteter, både i majoritetssam-
hället och inom den egna gruppen. Det är särskilt tydligt för de in-
divider som har en stark självidentifikation med den egna gruppen. Hur upplevd diskriminering påverkar politiskt deltagande bland den samiska befolkningen har inte tidigare studerats. I kapitlet kommer vi att utifrån den väljarundersökning som genomfördes i samband med valet till Sametinget i Sverige 2021 analysera effekterna av upplevd diskriminering på politiskt deltagande både i majoritetssam-
Se till exempel K. L. Hansen. Ethnic discrimination and health: the relationship between experienced ethnic discrimination and multiple health domains in Norway’s rural Sami population. International journal of circumpolar health. 74:1 (2015). DOI.org/10.3402/ijch.v74.25125; D. La Parra-Casado, M. San Sebastian & J. P. A. Stoor. Ethnic discrimination and mental health in the Sámi population in Sweden: the SámiHET study. Scandinavian Journal of Public Health. 52:4 (2023). DOI.org/10.1177/14034948231157571; R. Yasar, F. Bergmann, A. Lloyd-Smith, S.-P. Schmid, K. Holzinger & T. Kupisch. Experience of discrimination in egalitarian societies: the Sámi and majority populations in Sweden and Norway. Ethnic and Racial Studies. 47:6 (2023). DOI.org/10.1080/01419870.2023.2243313. Se till exempel J. Hua, A. E. Johnson, M. Hussain & J. L. Howell. Associations between perceived everyday discrimination and health among college students at a Hispanic-serving institution. Journal of Health Psychology. 28:7 (2023). DOI.org/10.1177/13591053221083739?urlappend=%3Futm_source%3Dresearchgate; Hansen. Ethnic discrimination and health. Se till exempel D. J. Schildkraut. The rise and fall of political engagement among Latinos: The role of identity and perceptions of discrimination. Political Behavior. 27 (2005). DOI.org/10.1007/s11109-005-4803-9; R. Wilkes & C. Wu. Immigration, discrimination, and trust: A simply complex relationship. Frontiers in Sociology. 4 (2019). DOI.org/10.3389/fsoc.2019.00032; A. Bilodeau, S. White, L. Turgeon & A. Henderson. Ethnic minority belonging in a multilevel political community: the role of exclusionary experiences and welcoming provincial contexts in Canada. Territory, Politics, Governance. 12:7 (2022). DOI.org/10.1080/21622671.2022.2080758. Se till exempel M. Fischer-Neumann. Immigrants’ ethnic identification and political involvement in the face of discrimination: A longitudinal study of the German case. Journal of Ethnic and Migration Studies. 40:3 (2014). DOI.org/10.1080/1369183X.2013.847362; R. Besco, S. Garcia-Rios, J. Lagodny, N. Lajevardi, K. Oskooii & E. Tolley. Fight not flight: The effects of explicit racism on minority political engagement. Electoral Studies. 80 (2022). DOI.org/10.1016/j.electstud.2022.102515.
hället och i det samiska samhället. Vi analyserar också effekterna på förtroende för olika institutioner i samhället och för nöjdheten med demokratin i Sverige och i Sametinget. Vi skiljer mellan social diskriminering (självupplevd diskriminering på individnivå) och politisk diskriminering (upplevelser av om samer som grupp diskrimineras). Vi inleder dock analysen med att beskriva förekomsten av upplevd diskriminering bland den samiska väljarkåren, samt analysera om upplevelser av diskriminering skiljer sig åt bland olika grupper, baserat på bland annat ålder, kön och geografisk hemvist.
Teoretiska utgångspunkter
I studier av väljarbeteende på individnivå skiljer statsvetenskaplig forskning vanligen mellan resurs- och motivationsförklaringar för att förklara politiskt deltagande. Som resursförklaringar räknas till exempel socioekonomiska faktorer som yrke, utbildning och inkomst men även sociodemografiska faktorer som kön, ålder och social integration. Den senare faktorn kan röra om en person är född i landet, är gift eller sambo, har stora sociala nätverk eller sysselsättning. Bland motivationsförklaringar inkluderas bland annat politiskt intresse, mediekonsumtion och partiidentifikation.
I studier av politiskt deltagande bland etniska grupper lyfts ofta ytterligare tre förklaringsvariabler fram. En sådan är självidentifikation, det vill säga om en person identifierar sig med majoritetssamhället, med den egna etniska gruppen, med båda eller ingen av dem. En annan viktig variabel som lyfts fram är social integration i den egna gruppen. Till skillnad från social integration i majoritetssam-
9 När vi talar om politiskt deltagande i majoritets- respektive det samiska samhället är det lätt att skilja mellan båda dessa vad gäller till exempel valdeltagande (att rösta i val till Riksdagen eller Sametinget) och om någon kontaktat en politiker eller tjänsteman i majoritetssamhället, eller vid Sametinget. I andra former av deltagande, som till exempel i en demonstration, eller att skriva en insändare till en tidning, är det betydligt svårare. I dessa fall har respondenterna själva bedömt om deras politiska deltagande i första hand varit i majoritets- eller i det samiska samhället. För de frågor som ingår, se appendix 2. 10
Jämför K. A. R. Oskooii. Perceived discrimination and political behavior. British Journal of Political Science. 50:3 (2020). DOI.org/10.1017/S0007123418000133. 11
S. Verba, K. L. Schlozman & H. E. Brady. Voice and equality: Civic voluntarism in American politics. (Harvard University Press, 1995); M. N. Franklin. Voter turnout and the dynamics of electoral competition in established democracies since 1945. (Cambridge University Press, 2004.) 12
Fischer-Neumann. Immigrants’ ethnic identification and political involvement in the face of discrimination; M. Kranendonk, F. Vermeulen & A. Van Heelsum. ’Unpacking’ the identity‐ to‐politics link: The effects of social identification on voting among Muslim immigrants in Western Europe. Political Psychology. 39:1 (2018). DOI.org/10.1111/pops.12397.
hället, något som tidigare studier entydigt visat ökar det politiska deltagandet, är effekterna av social integration inom en etnisk grupp inte lika entydiga. Social integration i den egna gruppen kan fungera som en resurs och därigenom främja politiskt deltagande i majoritetssamhället. Integration i den egna gruppen kan dock även isolera dessa grupper från den större politiska gemenskapen och därigenom bli ett hinder för politisk aktivitet. Tidigare studier har också visat att integration i det samiska samhället har en stor betydelse för att förklara valdeltagande bland den samiska väljarkåren vid både sametings- och riksdagsval: en positiv effekt vid sametingsval och en negativ vid riksdagsval.
Stark identifikation med en etnisk grupp och social integration i den egna gruppen verkar även hänga nära samman med en tredje förklaringsvariabel, upplevd diskriminering, vilket är den variabel som står i fokus i det här kapitlet. Upplevd diskriminering har till exempel visat sig vara central för att skapa en stark gruppidentitet, något som i sin tur ökar sannolikheten för politiskt deltagande. Det förefaller således som om upplevd diskriminering har en indirekt koppling till politiskt deltagande, där huvudtanken är att identifikation med en grupp ökar sannolikheten för politiskt deltagande om det kan skapa och tydliggöra gemensamma politiska intressen och preferenser. Gruppen ger både motivation och resurser att delta i politiken. Studier har dock visat att upplevd diskriminering indirekt också kan påverka det politiska deltagandet negativt, till exempel genom en minskad känsla av tillhörighet och identifikation med majoritetssamhället.
13 P. Strömblad & P. Adman. Political integration through ethnic or nonethnic voluntary associations? Political Research Quarterly. 63:4 (2010). DOI.org/10.1177/1065912909341539; K. A. R. Oskooii & K. Dana. Muslims in Great Britain: the impact of mosque attendance on political behaviour and civic engagement. Journal of Ethnic and Migration Studies. 44:9 (2018). DOI.org/10.1080/1369183X.2017.1330652. 14 W. Achbari. Bridging and bonding ethnic ties in voluntary organisations: A multilevel ’schools of democracy’ model. Journal of Ethnic and Migration Studies. 41:14 (2015). DOI.org/10.1080/1369183X.2015.1053851; H. H.-S Kim. In-group and out-group networks, informal social activities, and electoral participation among immigrants in South Korea. Journal of International Migration and Integration. 18:4 (2017). 15 S. Dahlberg & U. Mörkenstam. Social identification, in-group integration and voter turnout in three parliamentary elections: An analysis of the Swedish Sámi electorate. Electoral Studies. 59:14 (2019). DOI.org/10.1016/j.electstud.2019.03.012; S. Dahlberg, U. Mörkenstam & T. Segerberg. Valdeltagande bland den samiska väljarkåren. I S. Dahlberg, U. Mörkenstam, U.R. Nilsson & T. Segerberg (red.). Sametingsval 2021. Stabila mönster och utvecklingstendenser (Santérus förlag, 2025.) 16 Fischer-Neumann. Immigrants’ ethnic identification and political involvement in the face of discrimination; Besco m.fl. Fight not flight. 17 Verba m.fl. Voice and equality. 18 Bilodeau m.fl. Ethnic minority belonging in a multilevel political community.
Det kan även påverka förtroendet för politiska institutioner negativt. Dessutom kan upplevd diskriminering minska eller öka det politiska deltagandet i majoritetssamhället men ha motsatt (eller samma) effekt på det politiska engagemanget inom den egna gruppen.
En ytterligare komplicerande faktor är att vi kan skilja mellan två olika former av upplevd diskriminering: (i) social diskriminering, det vill säga diskriminering på individnivå, till exempel genom hot, verbala eller fysiska övergrepp i vardagen eller i mötet med myndigheter, organisationer eller företag, när individen inte får ett bemötande som lever upp till lagar om lika behandling av samhällets medlemmar; och (ii) politisk diskriminering genom lagar, policies och symboler. I det vi kallar social (eller självupplevd) diskriminering ingår således både vardagsdiskriminering i mötet med till exempel kollegor på en arbetsplats eller i skolan, och upplevd diskriminering i mötet med myndigheter och myndighetsrepresentanter, som poliser eller i sjuk- och äldrevården. Det senare kallas i andra studier ofta för strukturell diskriminering och ibland även politisk diskriminering. Vi tror dock att den centrala distinktionen i detta sammanhang är mellan självupplevd diskriminering och upplevelsen av att samer som grupp är diskriminerade politiskt. Det senare kan bland annat härledas till att samerna i Sverige i egenskap av urfolk erkändes som ett folk med rätt till självbestämmande 2006:
Alla folk som benämner sig själva som urfolk utgör inte ’folk’ i folkrättslig
mening och saknar därmed rätt till självbestämmande. Det samiska folket
utgör emellertid ett sådant ’folk’ som i folkrättens mening har rättigheter, inklusive rätten till självbestämmande.
19
Wilkes & Wu. Immigration, discrimination, and trust; N. Spierings & F. Vermeulen. Minding the political engagement gap: how discrimination and religion impact Dutch voters with an immigrant background. Acta Politica. 59 (2024). DOI.org/10.1057/s41269-023-00286-7. 20
D. Takyar. When interest doesn’t turn into action: discrimination, group identification, and Muslim political engagement in the post-9/11 era. Social Psychology Quarterly. 82:3 (2019). DOI.org/10.1177/0190272519853542; Oskooii. Perceived discrimination and political behavior. 21
Oskooii & Dana. Muslims in Great Britain; N. Lajevardi, K. A. R. Oskooii, H. L. Walker & A. L. Westfall. The Paradox between integration and perceived discrimination among American Muslims. Political Psychology. 41:3 (2020). DOI.org/10.1111/pops.12640. 22
Oskooii. Perceived discrimination and political behavior; Lajevardi m.fl. The Paradox between integration and perceived discrimination among American Muslims; D. Owen. The value of the concept of discrimination in contexts of migration: the case of structural discrimination. Ethics & Global Politics. 17:2–3 (2024). DOI.org/10.1080/16544951.2024.2361564; Spierings & Vermeulen. Minding the political engagement gap. 23
Proposition 2005/06:86. Ett ökat samiskt inflytande, s. 38. Vår kursivering.
Detta erkännande låg sedan till grund för att Sverige röstade för UNDRIP 2007 och – än viktigare i detta sammanhang – att samerna 2011 erkändes konstitutionellt för första gången (i Regeringsformens (RF) första kapitel om statsskickets grunder). Det innebär att frågor om politisk diskriminering kan preciseras i relation till detta och vi har utifrån den samtida forskningen formulerat specifika enkätfrågor om upplevd diskriminering som folk i fråga om bland annat rätt till land och vatten, språk eller i historiskt perspektiv.
Sammanfattningsvis skiljer vi i vår studie således mellan två former av upplevd diskriminering: upplevd social diskriminering (av andra personer i vardagen) och upplevd politisk diskriminering (av samer som folk). Det hindrar dock inte att vi särskilt redovisar självupplevd diskriminering också i möten med myndigheter, organisationer eller företag, när detta är påkallat.
Studiens data – Sametingsval 2021
Analysen baserar sig på data från den väljarundersökning som genomfördes i samband med val till Sametinget i Sverige år 2021. Den baseras i sin tur på de väljarundersökningar som genomfördes i samband med valen 2013 och 2017. Enkäten har utformats för att vara jämförbar dels med de väljarundersökningar som sedan 2009 regelbundet genomförts i Norge i samband med val till Sametinget, dels med de övriga väljarundersökningar som genomförs i Sverige. Samtidigt har enkätfrågorna utformats utifrån samisk politik i Sverige, där Sametingets valnämnd har fungerat som referensgrupp. Huvuddelen av frågorna från 2013 och 2017 års enkäter var desamma i 2021 års undersökning men i den senare undersökningen lades ytterligare frågebatterier till, bland annat om upplevelser av diskriminering, om självidentifikation, och om politiskt deltagande, något som medförde att enkäten hade totalt 70 frågor. Innan studien påbörjades genomgick den liksom de tidigare väljarundersökningarna etikprövning vid Etikprövningsmyndigheten. Enkäten distribuerades sedan via posten – med vykorts-, sms- och telefonpåminnelser – och vid varje utskick gavs
24 SFS 1974:152. Kungörelse om beslutad ny regeringsform, kap. 1 § 2. 25 I en svensk kontext är flera av dessa enkätfrågor också relevanta för medlemmar av andra nationella minoriteter, till exempel tornedalingar, kväner och lantalaiset. 26 Väljarundersökningen beskrivs mer utförligt i Dahlberg m.fl. Sametingsval 2021, där också fler analyser utifrån väljarundersökningen presenteras, till exempel i fråga om valdeltagande, väljarnas val av parti och förtroende.
även möjlighet att fylla i enkäten via internet. Den fanns tillgänglig på nordsamiska, sydsamiska och svenska. Svarsfrekvensen uppgick till 42 procent.
Själva urvalet till väljarundersökningen genomfördes med ett obundet slumpmässigt urval ur den inför varje val fastställda röstlängden, som erhölls efter förfrågan till Sametinget. Vårt slumpmässiga urval har varierat mellan undersökningarna och var vid den senaste undersökningen (2021) 3 000 av 9 226 registrerade i röstlängden. I vår studie har det direkt betydelse för resultaten, eftersom vi endast har svar från personer som är registrerade i röstlängden. Antalet samer är förmodligen större än vad röstlängden visar, eftersom det krävs ett aktivt val att registrera sig i den samiska röstlängden, något som dessutom är villkorat. Rätten att registrera sig har den som anser sig vara same (ett subjektivt kriterium) och som uppfyller något av följande (objektiva kriterier): ”1. gör sannolikt att han eller hon har eller har haft samiska som språk i hemmet eller [...] 2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet eller [...] 3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.” Vi vet således inte hur många personer som avstår från att registrera sig (eller varför) och det har inte gjorts några folkräkningar på etnisk grund i Sverige sedan år 1947, något som medför att den potentiella samiska väljarkåren därför är okänd.
Resultat
Vi börjar vår presentation av resultaten från studien genom att beskriva förekomsten av upplevd diskriminering i den samiska väljarkåren, var den sker, samt hur upplevelser av diskriminering skiljer sig åt mellan olika grupper, baserat på bland annat ålder, kön, social integration och geografisk hemvist. Därefter analyserar vi effekterna av upplevd diskriminering på politiskt deltagande, förtroende för politiska institutioner och för nöjdhet med hur demokratin fungerar.
27
Fältarbetet genomfördes av Institutet för kvalitetsindikatorer. 28
SFS 1992:1433. Sametingslag, kap. 1 § 2. 29
Jämför till exempel P. Axelsson. Abandoning ”the other”: Statistical enumeration of Swedish Sami, 1700 to 1945 and beyond. Berichte zur Wissenschaftsgeschichte. 33:3 (2010). DOI.org/10.1002/bewi.201001469.
Upplevd social diskriminering
Studien visar att tio procent av den samiska väljarkåren har upplevt diskriminering ofta de senaste två åren. 20 procent uppger att de ibland upplevt diskriminering och 70 procent att de sällan upplevt diskriminering (se figur 1).
Figur 1 Upplevd social diskriminering de senaste två åren (procent),n = 1160
Anm.: Svarsalternativen var mycket ofta eller alltid, ganska ofta, ibland, ganska sällan, mycket sällan eller aldrig. I denna figur har svarsalternativen mycket ofta eller alltid/ganska ofta, respektive ganska sällan/mycket sällan eller aldrig slagits samman i tre kategorier: ofta, ibland, sällan.
Resultaten är svåra att jämföra med tidigare studier eftersom frågor och svarsalternativ ofta är formulerade på olika sätt och urvalet av svarspersoner ser olika ut. En studie som frågemässigt är möjlig att jämföra med är de norska SAMINOR-studierna om hälsa och levnadsvillkor för personer i vissa utvalda kommuner som identifierar sig som samer, tillhörande en annan minoritet eller den norska majoritetsbefolkningen. SAMINOR-studierna har genomförts i två omgångar (2003–2004 och 2012–2014). I dessa studier uppgav cirka 25 procent av dem som identifierade sig som samer att de under de senaste två åren upplevt diskriminering ”mycket ofta” eller ”ibland.” Lägger vi ”ibland” till ”ofta” i vår studie är andelen som upplevt diskriminering 30 procent. Denna andel är något högre än SAMINOR-
30 K. L. Hansen, S. J. Minton, O. Friborg & T. Sørlie. Discrimination amongst Arctic indigenous Sami and non-Sami populations in Norway: The SAMINOR 2 questionnaire study. Journal of Northern Studies. 10:2 (2016). DOI.org/10.36368/jns.v10i2.847.
studierna, men resultaten för Sverige är i linje med en jämförande studie mellan länderna från 2023. Den visade stora skillnader i upplevd diskriminering i Sverige respektive Norge. I Sverige hade 25 procent av dem som identifierat sig som samer upplevt diskriminering, i Norge var den siffran 15 procent. Motsvarande siffror för majoritetsbefolkningen var i Sverige 15 procent och i Norge åtta procent.
På frågan om varför den som upplevt diskriminering tror sig ha blivit diskriminerad svarar en övervägande majoritet att det beror på etnicitet (67 procent), följt av kön (20 procent) och geografisk tillhörighet samt andra orsaker (16 procent) (se figur 2). Resultatet skiljer sig markant från en nationell studie genomförd av Diskrimineringsombudsmannen 2023, där kön utgör den huvudsakliga grunden till att de svarande känt sig kränkta, därefter följde etnisk tillhörighet och ålder. I fråga om etnicitet är andelen som upplevt sig diskriminerade på grund av sin etnicitet betydligt större bland dem som identifierar sig som same i första hand, är integrerade i det samiska samhället, är medlem i en sameby samt bor i samiskt förvaltningsområde. De som är under 30 år upplever sig vara mer diskriminerade än vad de äldre gör (se appendix 1, tabell A1). När vi fortsättningsvis diskuterar och analyserar självupplevd social diskriminering kommer vi enbart att fokusera upplevd diskriminering utifrån etnicitet, det vill säga att en person upplevt sig diskriminerad på grund av att hen är same.
31
Yasar m.fl. Experience of discrimination in egalitarian societies. 32
Diskrimineringsombudsmannen. Förekomst av diskriminering 2023. Årlig rapport från Diskrimineringsombudsmannen. (Diskrimineringsombudsmannen, 2023.) 33
Detta är också i linje med en tidigare studie i Norge som visat att unga samer med anknytning till rennäringen oftare upplever social diskriminering än andra unga samer, se L. M. Omma, L. E. Holmgren & L. H. Jacobsson. Being a Young Sami in Sweden. Living Conditions, Identity and Life Satisfaction. Journal of Northern Studies. 5:1 (2011). DOI.org/10.36368/jns.v5i1.666.
Figur 2 Upplevd grund för diskriminering (procent), n = 679
En stor andel, 54 procent, uppger att de upplevt social diskriminering i skolan/utbildning, 41 procent i lokalsamhället och 38 procent på arbetsplatsen (se tabell 1). Viktigt att notera är att hela 19 procent anger att de diskriminerats på samiska mötesplatser av andra samer. Ser vi till det som ofta kallas strukturell diskriminering är det nästan en av fem samer som upplevt sig diskriminerade i mötet med offentliga myndigheter, 17 procent. Vid jobbansökningar, i kontakt med sjukeller äldrevård, en bank eller vid bostadssökande, är andelen betydligt lägre än så, från åtta till noll procent.
Tabell 1 Sammanhang där personer upplevt etnisk diskriminering (procent), n = 408
| Var skedde diskrimineringen | Procent |
|---|---|
| På skolan/utbildning | 54 |
| I lokalsamhället | 41 |
| På arbetsplatsen | 38 |
| På internet | 25 |
| På samiska mötesplatser av andra samer | 19 |
| På affären eller vid restaurangbesök | 12 |
| Bland familj/släkt | 11 |
| I volontärarbete/ideellt arbete/föreningslivet | 4 |
| I möte med offentliga myndigheter | 17 |
| I förbindelse med jobbsökning | 8 |
| Vid kontakt med sjukvården | 7 |
| Vid kontakt med bank eller annan långivare | 3 |
| Inom äldreomsorgen | 2 |
| När du skulle hyra/köpa bostad | 0 |
| Andra ställen | 21 |
Upplevd politisk diskriminering
För våra frågor om politisk diskriminering finns inga direkta jämförande studier, men det är tydligt att en stor andel av den samiska väljarkåren, 69 procent, upplever att samer som folk diskrimineras i Sverige (se figur 3). 17 procent anser att det inte är fallet, medan 15 procent svarar vet ej på frågan. Går vi vidare till den fråga där vi specificerar politisk diskriminering till olika politikområden (språk, land och vatten, politisk representation inom och utom Sverige, historiskt), ser vi att det tydligaste resultatet gäller frågor om land och vatten, där 70 procent uppger att samer som folk i hög eller ganska hög grad diskrimineras (se figur 4). Totalt 67 procent uppger att samer är diskriminerade i ett historiskt perspektiv. Värt att notera här är att vår specificering av frågan om politisk diskriminering till olika politikområden leder till att en ökande andel av väljarkåren svarar vet ej (mellan 21 och 42 procent av den samiska väljarkåren, vilket ska jämföras med 15 procent i figur 3).
Upplevd diskriminering leder inte till politisk marginalisering bland samer
Figur 3 Upplevd diskriminering av samer som folk (procent), n = 1156
Figur 4 Upplevd diskriminering inom olika politiska frågor (procent),n = 1136–1146
Anm.: Svarsalternativen var i hög grad, i ganska hög grad, varken eller, i ganska låg grad, inte alls, vet ej. I denna figur har svarsalternativen i Hög grad/ganska hög grad, respektive i Ganska låg grad/inte alls slagits samman.
Sammanfattningsvis visar våra beskrivande data att fler upplever att samer som folk är diskriminerade, än de som själva upplevt social diskriminering. Det är i sig inte förvånande, utan i linje med tidigare
studier som pekar på möjligheten att den egna gruppen uppfattats som diskriminerad även bland personer som inte själva upplevt sig diskriminerade. I fråga om självupplevd diskriminering utifrån etnicitet förefaller det som ofta kallas strukturell diskriminering vara relativt sällsynt i den samiska väljarkåren. Diskriminering sker i huvudsak inte i kontakt med myndigheter eller i mötet med till exempel banken. Det är i stället upplevd social diskriminering på etnisk grund i vardagen som är det stora problemet, särskilt i skolan, på arbetsplatsen, i lokalsamhället och på internet.
Ett viktigt resultat är att olika bakgrundsvariabler spelar en betydande roll för upplevelsen av etnisk diskriminering: bland personer som i första hand identifierar sig som samer, är väl integrerade i det samiska samhället, eller är medlem i sameby är andelen som upplevt diskriminering större (se tabell 2). Bosättningsort verkar däremot ha lite olika betydelse: för social diskriminering är det en större andel bosatta inom en samisk förvaltningskommun som upplever sig diskriminerade, medan det är tvärtom i fråga om politisk diskriminering. Studien har relativt få svaranden under 30 år, men de upplever betydligt högre social och politisk diskriminering än de äldre. Effekten av ålder kvarstår också när vi kontrollerar för samtliga bakgrundsvariabler mot varandra (se appendix 1, tabell A2). I den analysen ser vi även att det är effekterna av social integration i det samiska samhället och självidentifikationen som same som har störst effekt för upplevd social och politisk diskriminering där även effekterna av medlemskap i en sameby försvinner. Dessa bakgrundsfaktorer har olika förklaringskraft. Social integration har en starkare effekt än självidentifikation i fråga om social (etnisk) diskriminering medan det omvända gäller för politisk diskriminering. Ålder har, som redan nämnts, en liten (men statistiskt signifikant) effekt, medan kön och bostadsort enbart har en positiv effekt när det gäller upplevd politisk diskriminering.
34
Se till exempel N. Lajevardi, M. Mårtensson & K. Vernby. Do Minorities Feel Welcome in Politics? A Cross-Cultural Study of the United States and Sweden. British Journal of Political Science. 54:4 (2024). DOI.org/10.1017/S0007123424000073.
Tabell 2 Social (etnisk) och politisk diskriminering (procent som svarat ja på något av alternativen inom respektive kategori) uppdelat på bakgrundsfaktorer
Typ av diskriminering Antal observationer Social (etnisk) Politisk per bakgrundsfaktor
Kön
Man 33 65 575 Kvinna 37 72 659
Ålder
Över 30 34 68 1 153 Under 30 50 88 68
Identifierar som same
Nej 22 60 751 Ja 59 87 395
Integration samiska samhället
Låg 20 64 500 Hög 56 80 476
Medlem i sameby
Nej 27 63 777 Ja 54 81 347
Bor i samiskt förvaltningsområde
Nej 28 71 340 Ja 38 68 894
Effekterna av upplevd diskriminering
Hittills har vi haft fokus på upplevd diskriminering. I det följande ska vi analysera vilken effekt upplevd diskriminering har på tre centrala komponenter i en väl fungerande demokrati: politiskt deltagande, förtroende för politiska institutioner och nöjdhet med demokratin. Har upplevelser av diskriminering något förklaringsvärde? Innan vi närmar oss den frågan kommer vi dock att presentera ytterligare lite deskriptiva data.
Politiskt deltagande, förtroende för institutioner och nöjdhet med demokratin
Vad gäller politiskt deltagande har vi sedan tidigare bara studier av valdeltagande i sametings- respektive riksdagsval och de har visat att den samiska väljarkåren i val till Riksdagen röstar i ungefär samma utsträckning som befolkningen i övrigt. Det förefaller vara så även vid riksdagsvalet 2018: 89 procent av väljarna angav då att de röstat. I sametingsvalet är valdeltagandet betydligt lägre, 65 procent 2021. Fram till dess hade valdeltagandet minskat, från 72 procent i det första valet 1993 till 54 procent 2017. Det är dock värt att notera att antalet registrerade i den samiska röstlängden stadigt ökat mellan varje val, från 5 390 i valet 1993 till 9 226 inför valet 2021, en ökning på cirka 71 procent. Det innebär att valdeltagandet över tid har ökat i faktiska siffror även när valdeltagandet minskat procentuellt. Allt fler personer röstar.
I fråga om förtroende för politiska institutioner, har tidigare studier visat att den samiska väljarkårens förtroende för de politiska institutionerna i Sverige ligger på samma nivå som hos den övriga befolkningen. Bland deltagarna i vår studie är förtroendet för Sametinget i jämförelse betydligt lägre än för riksdagen och regeringen, och det är endast förtroendet för kommunerna som är lika lågt, eller lägre bland den samiska väljarkåren (se tabell 3).
35
Se till exempel Dahlberg & Mörkenstam. Social identification, in-group integration and voter turnout in three parliamentary elections; Nilsson, R., S. Dahlberg & U. Mörkenstam. Den samiska väljarkåren i val till Riksdagen och till Sametinget: deltagande och partival. Statsvetenskaplig tidskrift 124:3 (2022). 36
Valdeltagandet i valet till Sametinget baserar sig på officiell statistik från Valmyndigheten medan valdeltagande i valet till Riksdagen är självrapporterat. Tidigare forskning har visat att detta kan ge en överskattning av valdeltagandet på aggregerad nivå beroende på att en person kanske inte minns om hen röstat och att röstande ofta anses vara social önskvärt (se till exempel J. A. Karp & D. Brockington. Social desirability and response validity: A comparative analysis of overreporting voter turnout in five countries. The Journal of Politics. 67:3 (2005). DOI.org/10.1111/j.1468-2508.2005.00341.x. 37
Se till exempel R. Nilsson & T. Möller. Social tillit. I R. Nilsson, S. Dahlberg & U. Mörkenstam (red.). Sametingsval. Väljare, partier och media. (Santérus Förlag, 2016); R. Nilsson & S. Dahlberg. Tillit och förtroende bland sametingsväljarna i Sverige. I U. Mörkenstam, S. Dahlberg, R. Nilsson & C. Sandström (red.). Sametingsval 2017. (Santérus Förlag, 2021); R. Nilsson & T. Segerberg. Samtingsväljarnas förtroende för Sametinget och övriga samhällsinstitutioner. I S. Dahlberg, U. Mörkenstam, R. Nilsson & T. Segerberg (red). Sametingsval 2021. Stabila mönster och utvecklingstendenser (Santérus förlag, 2025).
Tabell 3 Förtroende för politiska institutioner (procent)
Kommun Sametinget Riksdagen Regeringen
Mycket eller ganska stort förtroende 27 30 40 41 Varken stort eller litet förtroende 38 40 34 28 Ganska eller mycket litet
| förtroende | 32 | 24 | 24 | 29 |
| Ingen åsikt | 3 | 6 | 2 | 2 |
| Total | 100 | 100 | 100 | 100 |
| N | 1 189 | 1 192 | 1 195 | 1 188 |
Anm.: Frågan löd: ”Hur stort förtroende har Du för det sätt på vilket följande institutioner och grupper sköter sitt arbete (procent)?” Vi har slagit ihop svarsalternativen mycket/ganska stort förtroende och ganska/mycket litet förtroende.
Vad gäller nöjdhet med demokratin ser det ut på ett liknande sätt: andelen väljare som är mycket eller ganska nöjda med demokratin är lägst för Sametinget, även om väljarkåren har blivit mer nöjd över tid. Värt att notera är att 16 procent inte har någon uppfattning alls om demokratin i Sametinget. Väljarkåren är med en knapp marginal mer missnöjd med demokratin i kommuner och regioner än i Sametinget. Bäst ut kommer den nationella nivån, där nästan två av tre väljare är mycket eller ganska nöjda med demokratin (se tabell 4).
Tabell 4 Nöjdhet med demokratin (procent)
Sverige Region Kommun Sametinget
| Mycket eller ganska nöjd | 64 | 49 | 52 | 44 |
| Inte särskilt/inte alls nöjd 32 | 43 | 42 | 40 | |
| Ingen uppfattning | 4 | 9 | 6 | 16 |
| Total | 100 | 101 | 100 | 100 |
| N | 1 199 | 1 197 | 1 201 | 1 202 |
Anm.: Frågan löd ”På det hela taget, hur nöjd är Du med det sätt på vilket demokratin fungerar i: […]”. Vi har slagit ihop svarsalternativen mycket nöjd/ganska nöjd, och inte särskilt nöjd/inte alls nöjd.
Hur påverkar då upplevd diskriminering politiskt deltagande, institutionellt förtroende och nöjdhet med demokratin?
S. Holmberg. Politiskt förtroende. I R. Nilsson, S. Dahlberg & U. Mörkenstam (red.). Sametingsval. Väljare, partier och media. (Santérus Förlag, 2016); Nilsson & Dahlberg. Tillit och förtroende bland sametingsväljarna i Sverige; Nilsson & Segerberg. Sametingets förtroende för Sametinget och övriga samhällsinstitutioner.
Upplevd diskriminering och dess effekter
I denna avslutande del ska vi pröva effekten av upplevd diskriminering på politiskt deltagande, institutionellt förtroende och nöjdhet med demokratin både i det samiska samhället och i majoritetssamhället. Vi skiljer också mellan social diskriminering utifrån etnicitet och politisk diskriminering (av samer som folk). Vi kontrollerar för ett antal andra möjliga förklaringsfaktorer i en multipel regression, det vill säga en analys där effekten av samtliga enskilda faktorer kontrolleras mot varandra. Vi kontrollerar dels för olika traditionella statsvetenskapliga förklaringsfaktorer: resursförklaringar (utbildning, inkomst, ålder, kön, anställning, civilstånd) och motivationsförklaringar (allmänt politiskt intresse och mediekonsumtion), dels för resurs- och motivationsförklaringsfaktorer specifika för den samiska väljarkåren (identifikation som same, social integration i det samiska samhället, medlemskap i sameby, bosättningsområde, samt intresse för samisk politik).
I tabellerna nedan är de oberoende variablerna – de variabler som ska förklara politiskt deltagande, institutionellt förtroende och nöjdhet med demokratin – identiska. De beroende variablerna, det som ska förklaras, är inte identiska men den enda skillnaden är att tabell 5 berör deltagande i, förtroende för och nöjdhet med demokratin i majoritetssamhället medan tabell 6 berör deltagande i, förtroende för och nöjdhet med demokratin i det samiska samhället (se appendix 2 för variabeldefinitioner).
Även vid kontroll för övriga faktorer är det tydligt att politisk diskriminering har en statistiskt signifikant positiv effekt på politiskt deltagande i majoritetssamhället, samtidigt som det inte verkar påverka förtroendet för majoritetssamhällets institutioner (kommun och riksdag) eller nöjdheten med demokratin i någon riktning (se tabell 5). Att en person själv upplevt diskriminering på grund av sin etnicitet tycks däremot inte ha någon påverkan på något av det vi är intresserade av här. Samtidigt är det tre andra förklaringsfaktorer som traditionellt förklarar valdeltagande i allmänna val som har lika stor eller större positiv effekt på politiskt deltagande: utbildning, ett allmänt intresse för politik och att vara anställd. Det har också tidigare studier visat i fråga om valdeltagande i riksdagsval bland den samiska väljarkåren.
39
Se till exempel Dahlberg och Mörkenstam. Social identification, in-group integration and voter turnout in three parliamentary elections.
Tabell 5 Politiskt deltagande, institutionellt förtroende och nöjdhet med demokratin i majoritetssamhället
Politiskt Institutionellt Nöjdhet med deltagande förtroende demokratin
Social diskriminering (etnisk, jag) 0.011 –0.013 –0.021
(0.014) (0.021) (0.020) Politisk diskriminering (folk) 0.058** 0.044 –0.027
(0.027) (0.047) (0.048) Självidentifikation som same –0.025* –0.045** –0.041* (i första hand) (0.015) (0.022) (0.024) Social integration 0.001 –0.008 –0.010
(0.016) (0.023) (0.024) Medlemskap sameby 0.008 –0.033 –0.059**
(0.017) (0.024) (0.024) Bostadsort –0.010 0.023 0.019
(0.015) (0.022) (0.022) Ålder –0.001 –0.005 –0.004
(0.002) (0.004) (0.004) Ålder^2 –0.000 0.000 0.000
(0.000) (0.000) (0.000) Kön (kvinna) –0.000 0.042** 0.068***
(0.012) (0.020) (0.019) Utbildning (medel) 0.019 0.024 –0.007
(0.014) (0.029) (0.030) Utbildning (hög) 0.052*** 0.090*** 0.042
(0.016) (0.031) (0.031) Sysselsättning 0.051*** 0.005 –0.008
(0.016) (0.025) (0.026) Civilstånd (gift/sambo) 0.014 0.017 0.002
(0.015) (0.024) (0.025) Inkomst –0.004 0.006 0.005
(0.003) (0.004) (0.004) Allmänt politiskt intresse 0.069*** 0.040** 0.041***
(0.009) (0.017) (0.015) Intresse samisk politik 0.014 –0.030* –0.005
(0.010) (0.017) (0.019) Mediakomsumtion 0.009* 0.004 –0.000
| (0.005) | (0.008) | (0.009) | |
| Intercept | 0.003 0.439*** 0.557*** (0.067) | (0.108) | (0.109) |
| Observationer | 790 | 785 | 770 |
| R2 | 0.214 | 0.111 | 0.109 |
| Justerat R2 | 0.196 | 0.0909 | 0.0887 |
Robusta standardfel i parenteser. *** p < 0.01, ** p < 0.05, * p < 0.1.
Allmänt politiskt intresse har också en positiv effekt på institutionellt förtroende och nöjdhet med demokratin medan utbildning främst påverkar institutionellt förtroende. Det finns också två faktorer som har en negativ effekt: att i första hand identifiera sig som same minskar det politiska deltagandet, det institutionella förtroendet och nöjdheten med demokratin. Medlemskap i en sameby minskar nöjdheten med demokratin. Analysen visar också att kvinnor förefaller något mer nöjda än män med demokratin och har även ett högre institutionellt förtroende.
Om vi går över till tabell 6 som fokuserar på de svarandes politiska deltagande i och inställning till det samiska samhällets institutioner ser vi både likheter och skillnader. Vi ser inget tydligt samband mellan egna erfarenheter av diskriminering och politiskt deltagande i det samiska samhället eller med förtroendet för Sametinget. Nöjdheten med demokratin i Sametinget är dock mindre. Upplevelsen att samer som folk är diskriminerade har ingen effekt på det politiska deltagandet men har en tydligt positiv effekt på förtroendet för Sametinget och för nöjdheten med demokratin i Sametinget. Intresse för samisk politik påverkar tydligt i positiv riktning det politiska deltagandet, det institutionella förtroendet och nöjdheten med demokratin. Sysselsättning och mediekonsumtion påverkar det politiska deltagandet positivt, liksom ett allmänt intresse för politik. Det senare har dock en negativ effekt på förtroende och nöjdhet med demokratin. Social integration i det samiska samhället och personens ålder förefaller ha en negativ effekt, men bara i fråga om institutionellt förtroende. En möjlig förklaring är att de sametingsväljare som har en hög grad av social integration i det samiska samhället även är den grupp som är mest berörda av Sametingets faktiska politik och myndighetsutövning inom områden som kultur, språk, skola och rennäring.
40
Nilsson & Dahlberg. Tillit och förtroende bland sametingsväljarna i Sverige.
Tabell 6 Politiskt deltagande, institutionellt förtroende och nöjdhet med demokratin i det samiska samhället
Politiskt Politiskt Politiskt deltagande deltagande deltagande
Social diskriminering (etnisk, jag) 0.013 –0.033 –0.091***
(0.010) (0.022) (0.023) Politisk diskriminering (folk) 0.009 0.177*** 0.152***
(0.020) (0.043) (0.050) Självidentifikation som same 0.006 0.015 0.019
(0.012) (0.023) (0.025) Social integration 0.010 –0.045* –0.029
(0.011) (0.025) (0.026) Medlemskap sameby 0.006 –0.040* –0.026
(0.013) (0.024) (0.026) Bostadsort –0.004 –0.037* –0.023
(0.011) (0.022) (0.023) Ålder –0.003 –0.011*** –0.005
(0.002) (0.004) (0.004) Ålder^2 0.000 0.000** 0.000
(0.000) (0.000) (0.000) Kön (kvinna) 0.003 0.008 0.026
(0.009) (0.018) (0.021) Utbildning (medel) 0.000 –0.033 –0.031
(0.014) (0.026) (0.030) Utbildning (hög) 0.008 0.008 0.011
(0.014) (0.028) (0.032) Sysselsättning 0.030*** –0.013 0.021
(0.011) (0.024) (0.027) Civilstånd (gift/sambo) 0.029** –0.009 0.033
(0.011) (0.023) (0.028) Inkomst –0.001 0.003 –0.002
(0.002) (0.004) (0.005) Allmänt politiskt intresse 0.017*** –0.030** –0.036**
(0.006) (0.015) (0.017) Intresse för samisk politik 0.030*** 0.082*** 0.054***
(0.009) (0.018) (0.021) Mediakonsumtion 0.009** 0.014* 0.012
| (0.004) | (0.008) | (0.009) | |
| Intercept | 0.047 0.701*** 0.494*** (0.062) | (0.120) | (0.132) |
| Observationer | 790 | 758 | 687 |
| R2 | 0.130 | 0.138 | 0.092 |
| Justerat R2 | 0.111 | 0.118 | 0.0693 |
Robusta standardfel i parenteser. *** p < 0.01, ** p < 0.05, * p < 0.1.
Sammanfattningsvis ser vi alltså att upplevd social diskriminering på grund av etnicitet inte tycks ha något samband med politiskt deltagande, varken i det samiska samhället eller i majoritetssamhället. Upplevd politisk diskriminering påverkar däremot det politiska deltagandet positivt i majoritetssamhället. När det gäller institutionellt förtroende och nöjdhet med demokratin är det annorlunda. Etnisk diskriminering har en negativ effekt (i de flesta fall dock inte statistiskt säkerställd), medan en upplevd politisk diskriminering i det samiska samhället har en positiv effekt. Det är också i det samiska samhället som upplevd diskriminering har störst effekt.
I linje med tidigare studier förefaller också traditionella statsvetenskapliga resurs- och motivationsförklaringar ha betydelse för såväl politiskt deltagande, som för institutionellt förtroende och nöjdhet med demokratin i majoritetssamhället, medan att identifiera sig som same i första hand har en negativ effekt. I det samiska samhället har, förutom de båda formerna av diskriminering, intresse för samisk politik det enskilt största positiva förklaringsvärdet.
Upplevd diskriminering leder inte till politisk marginalisering
Vår studie visar att 30 procent av sametingsväljarna ofta eller ibland upplever att de har utsatts för diskriminering under de senaste två åren och av dessa uppger två av tre att diskrimineringen hade sin grund i etnicitet (på grund av att personen är same). Studien visar också att diskriminering i vardagen är den vanligaste formen av upplevd diskriminering, det vill säga att ha egna personliga erfarenheter av diskriminering i det vardagliga sociala livet. Det är i lokalsamhället, i skolan och på arbetsplatsen som diskrimineringen oftast sker. Diskriminering i det personliga mötet med myndigheter, sjukvård, bank eller äldreomsorg är mer sällsynt. Det är dock viktigt att notera att hela 17 procent har upplevt sig diskriminerade i mötet med myndigheter, även om det inte är i mötet med det offentliga Sverige som den samiska väljarkåren främst upplever social diskriminering.
Upplevelsen att samer som folk är diskriminerade – politisk diskriminering – delas av nästan 70 procent av väljarna och är allra tydligast i frågor om mark och vatten, men även i ett historiskt perspektiv. Vi vet inte vad de som svarat tänkt på när de uppgett att de upplever att
samer är diskriminerade som folk i ett historiskt perspektiv, men det är inte osannolikt att det handlar om en uppfattning om att samerna som grupp över tid missgynnats av politiska och administrativa myndighetsbeslut. Även om vi från tidigare forskning vet att personer tillhöriga minoritetsgrupper i högre grad uppger att de som grupp är diskriminerade utan att de själva utsatts personligen, så är det viktigt att känna till att denna uppfattning är utbredd i den samiska väljarkåren. Det kan också hänga samman med att det är i lokalsamhället som den samiska väljarkåren i huvudsak upplever diskriminering. Avsaknaden av politiska beslut i ett historiskt perspektiv, till exempel i fråga om rätt till land och vatten, kan bidra till konflikter i dag (som efter Högsta domstolens dom i Girjasmålet 2020).
Viktigt att notera är också att det är en betydande skillnad på vem eller vilka som upplever social eller politisk diskriminering i högre grad än andra. Andelen är betydligt större bland personer som i första hand identifierar sig som samer, är väl integrerade i det samiska samhället och är medlem i en sameby. Detsamma gäller för personer under 30 år. När det gäller social diskriminering på etnisk grund är det en större andel bosatta inom en samisk förvaltningskommun som upplever sig diskriminerade, medan det tvärtom är färre i fråga om politisk diskriminering. Det kan bero på att det i lokalsamhället är synligare vilka som är medlemmar i en sameby eller talar samiska, vilket resultatet i den här studien tyder på, nämligen att det är på arbetet, i skolan eller i lokalsamhället som diskrimineringen oftast sker.
När vi i inledningen ställde frågan vilka effekter upplevd diskriminering har på det politiska deltagandet i majoritetssamhället och i det samiska samhället, så är resultatet entydigt: upplevelser av diskriminering förefaller inte bidra till att marginalisera samer politiskt. Social diskriminering har ingen effekt varken i majoritetssamhället eller i det samiska samhället, medan upplevd politisk diskriminering förefaller öka det politiska deltagandet i majoritetssamhället. Samtidigt har social diskriminering på etnisk grund en mycket liten, men negativ, effekt på det institutionella förtroendet och nöjdheten med demokratin i både majoritetssamhället och det samiska samhället (men bara statistiskt signifikant i fråga om nöjdheten med demokratin i Sametinget). Politisk diskriminering har dock en omvänd effekt i det samiska samhället och ökar både det institutionella förtroendet för och nöjdheten med demokratin i Sametinget, medan upplevelser av att samer är diskriminerade som folk varken påverkar förtro-
endet för majoritetssamhällets institutioner eller nöjdheten med demokratin.
Det är kanske inte förvånande att politisk diskriminering har en så stor positiv effekt för både förtroendet för och för nöjdheten med demokratin i Sametinget, eftersom det är den samiska institution som ska tillvarata samernas intressen i relation till den svenska staten och alltså motverka diskrimineringen av samer som folk. Däremot är det svårare att förklara varför uppfattningen att samer är diskriminerade som folk inte har någon effekt alls i fråga om förtroendet för kommunfullmäktige och riksdag, eller för nöjdheten med demokratin lokalt, regionalt och nationellt. Det skulle kunna bero på att samerna är väl integrerade i det svenska samhället och har ett förtroende för att samhällets institutioner kan lösa detta inom ramen för den svenska demokratin, något som också understöds av det generellt höga förtroende som den samiska väljarkåren har för domstolar och polis. En bidragande orsak kan också vara att denna mer distanserade form av diskriminering är svårare att relatera till personliga erfarenheter och att den därmed inte påverkar det egna förtroendet för institutionerna eller nöjdheten med demokratin.
41
Nilsson & Dahlberg. Tillit och förtroende bland sametingsväljarna i Sverige.
Referenser
Litteratur
Achbari, W. Bridging and bonding ethnic ties in voluntary organisa-
tions: A multilevel ’schools of democracy’ model. Journal of Ethnic
and Migration Studies. 41:14 (2015): s. 2291–2313. DOI.org/10.1080/1369183X.2015.1053851.
Axelsson, P. Abandoning ”the other”: Statistical enumeration of
Swedish Sami, 1700 to 1945 and beyond. Berichte zur Wissenschaftsgeschichte. 33:3 (2010): s. 263–279. DOI.org/10.1002/bewi.201001469.
Besco, R., Garcia-Rios, S., Lagodny, J., Lajevardi, N., Oskooii, K.
& Tolley, E. Fight not flight: The effects of explicit racism on minority political engagement. Electoral Studies. 80 (2022): 102515. DOI.org/10.1016/j.electstud.2022.102515.
Bilodeau, A., White, S., Turgeon, L. & Henderson, A. Ethnic minority
belonging in a multilevel political community: the role of exclusionary experiences and welcoming provincial contexts in Canada. Territory, Politics, Governance. 12:7 (2022): s. 928–947. DOI.org/10.1080/21622671.2022.2080758.
Dahlberg, S. & Mörkenstam, U. Social identification, in-group inte-
gration and voter turnout in three parliamentary elections: An analysis of the Swedish Sámi electorate. Electoral Studies. 59:14 (2019): s. 99–108. DOI.org/10.1016/j.electstud.2019.03.012.
Dahlberg, S., Mörkenstam, U., Nilsson, R. & Segerberg, T. (red.),
Sametingsval 2021. Stabila mönster och utvecklingstendenser
(Santérus förlag, 2025.)
Dahlberg, S., Mörkenstam, U. & T. Segerberg. Valdeltagande bland
den samiska väljarkåren. I Dahlberg, S., Mörkenstam, U., Nilsson, R. & Segerberg, T. (red.), Sametingsval 2021. Stabila monster och utvecklingstendenser (Santérus förlag, 2025), s. 35–57.
Diskrimineringsombudsmannen. Förekomst av diskriminering 2023.
Årlig rapport från Diskrimineringsombudsmannen. (Diskrimineringsombudsmannen, 2023.) https://www.do.se/download/18.36cbb9ac1886717f72d1ef/168 5702676115/rapport-forekomst-av-diskriminering-2023.pdf.
Fischer-Neumann, M. Immigrants’ ethnic identification and political
involvement in the face of discrimination: A longitudinal study
of the German case. Journal of Ethnic and Migration Studies. 40:3 (2014), s. 339–362. DOI.org/10.1080/1369183X.2013.847362.
Franklin, M. N. Voter turnout and the dynamics of electoral compete-
tion in established democracies since 1945. (Cambridge University
Press, 2004.) Gover, K. Settler-state political theory. ’CANZUS’ and the UN
declaration on the rights of indigenous peoples. European Journal
of International Law. 26:2 (2015): s. 345–373. DOI.org/10.1093/ejil/chv019.
Hansen, K. L. Ethnic discrimination and health: the relationship
between experienced ethnic discrimination and multiple health
domains in Norway’s rural Sami population. International journal of circumpolar health. 74:1 (2015): 25125. DOI.org/10.3402/ijch.v74.25125.
Hansen, K. L., Minton, S. J., Friborg, O. & Sørlie, T. Discrimination
amongst Arctic indigenous Sami and non-Sami populations in
Norway: The SAMINOR 2 questionnaire study. Journal of
Northern Studies. 10:2 (2016): s. 45–84. DOI.org/10.36368/jns.v10i2.847.
Holmberg, S. Politiskt förtroende. I Nilsson, R., Dahlberg, S. &
Mörkenstam, U. (red.). Sametingsval. Väljare, partier och media.
(Santérus Förlag, 2016.) Hua, J., Johnson, A. E., Hussain, M. & Howell, J. L. Associations
between perceived everyday discrimination and health among college students at a Hispanic-serving institution. Journal of Health Psychology. 28:7 (2023): s. 648–662.
DOI.org/10.1177/13591053221083739?urlappend=%3Futm_source
%3Dresearchgate. Kapeli, S. A., Manuela, S. & Sibley, C. G. Perceived discrimination
is associated with poorer health and well-being outcomes among
Pacific peoples in New Zealand. Journal of Community & Applied Social Psychology. 30:2 (2020): s. 132–150. DOI.org/10.1002/casp.2433.
Karp, J. A. & Brockington, D. Social desirability and response validity:
A comparative analysis of overreporting voter turnout in five countries. The Journal of Politics. 67:3 (2005), s. 825–840. DOI.org/10.1111/j.1468-2508.2005.00341.x.
Kim, H. H.-S. In-group and out-group networks, informal social
activities, and electoral participation among immigrants in South
Korea. Journal of International Migration and Integration. 18:4 (2017): s. 1123–1148. DOI.org/10.1007/s12134-017-0517-1.
Kranendonk, M., Vermeulen, F. & Van Heelsum, A. ’Unpacking’
the identity-to-politics link: The effects of social identification on voting among Muslim immigrants in Western Europe. Political Psychology. 39:1 (2018): s. 43–67. DOI.org/10.1111/pops.12397.
La Parra-Casado, D., San Sebastian, M. & Stoor, J. P. A. Ethnic dis-
crimination and mental health in the Sámi population in Sweden: the SámiHET study. Scandinavian Journal of Public Health. 52:4 (2023): s. 442–449. DOI.org/10.1177/14034948231157571.
Lajevardi, N., Oskooii, K. A. R., Walker, H. L. & Westfall, A. L.
The Paradox between integration and perceived discrimination among American Muslims. Political Psychology. 41:3 (2020): s. 587–606. DOI.org/10.1111/pops.12640.
Lajevardi, N., Mårtensson, M. & Vernby, K. Do Minorities Feel Wel-
come in Politics? A Cross-Cultural Study of the United States and Sweden. British Journal of Political Science. 54:4 (2024), s. 1–10. DOI.org/10.1017/S0007123424000073.
Nilsson, R. & Möller, T. Social tillit. I Nilsson, R., Dahlberg, S. &
Mörkenstam, U. (red.). Sametingsval. Väljare, partier och media.
(Santérus Förlag, 2016), s. 231–246. Nilsson, R. & Dahlberg, S. Tillit och förtroende bland sametings-
väljarna i Sverige. I Mörkenstam, U., Dahlberg, S., Nilsson, R. & Sandström, C. (red.). Sametingsval 2017. (Santérus Förlag, 2021), s. 108–122.
Nilsson, R., Dahlberg, S. & Mörkenstam, U. Den samiska väljar-
kåren i val till Riksdagen och till Sametinget: deltagande och partival. Statsvetenskaplig tidskrift 124:3 (2022), s. 591–613.
Nilsson, R. & Segerberg, T. Samtingsväljarnas förtroende för
Sametinget och övriga samhällsinstitutioner. I Dahlberg, S. Mörkenstam, U., Nilsson, R. & Segerberg, T. (red.), Sametings-
val 2021. Stabila mönster och utvecklingstendenser (Santérus förlag,
2025), s. 117–136. Omma, L. M., Holmgren, L. E. & Jacobsson, L. H. Being a Young
Sami in Sweden. Living Conditions, Identity and Life Satisfaction.
Journal of Northern Studies. 5:1 (2011): s. 9–28. DOI.org/10.36368/jns.v5i1.666.
Oskooii, K. A. R. & Dana, K. Muslims in Great Britain: the impact
of mosque attendance on political behaviour and civic engagement.
Journal of Ethnic and Migration Studies. 44:9 (2018): s. 1479–1505. DOI.org/10.1080/1369183X.2017.1330652.
Oskooii, K. A. R. Perceived discrimination and political behavior.
British Journal of Political Science. 50:3 (2020): s. 867–892. DOI.org/10.1017/S0007123418000133.
Owen, D. The value of the concept of discrimination in contexts of
migration: the case of structural discrimination. Ethics & Global
Politics. 17:2–3 (2024): s. 9–26. DOI.org/10.1080/16544951.2024.2361564.
Schildkraut, D. J. The rise and fall of political engagement among
Latinos: The role of identity and perceptions of discrimination. Political Behavior. 27 (2005): s. 285–312. DOI.org/10.1007/s11109-005-4803-9.
Spierings, N. & Vermeulen, F. Minding the political engagement gap:
how discrimination and religion impact Dutch voters with an immigrant background. Acta Politica. 59 (2024), s. 619–642. DOI.org/10.1057/s41269-023-00286-7.
Strömblad, P. & Adman, P. Political integration through ethnic or
nonethnic voluntary associations? Political Research Quarterly. 63:4 (2010): s. 721–730. DOI.org/10.1177/1065912909341539.
Takyar, D. When interest doesn’t turn into action: discrimination,
group identification, and Muslim political engagement in the
post-9/11 era. Social Psychology Quarterly. 82:3 (2019), s. 231–253.
DOI.org/10.1177/0190272519853542.
United Nations. United Nations Declaration on the Rights of Indig-
enous Peoples (UNDRIP). (2007). https://www.un.org/development/desa/indigenouspeoples/wpcontent/uploads/sites/19/2018/11/UNDRIP_E_web.pdf.
Verba, S., Schlozman, K. L. & Brady, H. E. Voice and equality: Civic
voluntarism in American politics. (Harvard University Press, 1995.) Wilkes, R. & Wu, C. Immigration, discrimination, and trust: A simply
complex relationship. Frontiers in Sociology. 4 (2019): 32. DOI.org/10.3389/fsoc.2019.00032.
Wylie, L. & McConkey, S. Insiders’ insight: Discrimination against
Indigenous peoples through the eyes of health care professionals.
Journal of racial and ethnic health disparities. 6 (2019): s. 37–45. DOI.org/10.1007/s40615-018-0495-9.
Yasar, R., Bergmann, F., Lloyd-Smith, A., Schmid, S.-P.,
Holzinger, K. & Kupisch, T. Experience of discrimination in egalitarian societies: the Sámi and majority populations in Sweden and Norway. Ethnic and Racial Studies. 47:6 (2023): s. 1203–1230. DOI.org/10.1080/01419870.2023.2243313.
Offentligt tryck
Prop. 2005/06:86. Ett ökat samiskt inflytande. SFS 1974:152. Kungörelse om beslutad ny regeringsform. SFS 1992:1433. Sametingslag.
Appendix 1 Tabeller
Tabell 1A Upplevd diskriminering de senaste två åren (procent) uppdelat på bakgrundsfaktorer
Har du upplevt diskriminering de senaste Antal två åren? observationer Sällan Ibland Ofta per bakgrundsfaktor Kön
Man 71 19 10 575
Kvinna 70 21 10 659
Ålder
Över 30 71 20 9 1 153
Under 30 56 23 20 68
Identifierar som same
Nej 79 15 6 751
Ja 53 30 17 395
Integration samiska samhället
Låg 81 14 5 500
Hög 56 28 16 476
Medlem i sameby
Nej 77 17 6 777
Ja 55 26 19 347
Bor i samiskt förvaltningsområde
Nej 80 14 6 340
Ja 67 22 11 894
Tabell A2 Sambandet mellan etnisk och politisk diskriminering och bakgrundsfaktorer
Etnisk diskriminering Politisk diskriminering
Kön (kvinna) –0.003 0.056*
(0.033) (0.034) Ålder –0.004*** –0.004***
(0.001) (0.001) Självidentifikation som 0.164*** 0.139*** same (i första hand)
(0.046) (0.044) Social integration 0.266*** 0.107**
(0.040) (0.043) Medlemskap sameby 0.033 0.060
(0.044) (0.042) Bostadsort –0.018 –0.076*
| (0.040) | (0.043) | |
| Intercept | 0.058 (0.083) | 0.691*** (0.097) |
| Observationer | 905 | 902 |
| R2 | 0.208 | 0.097 |
| Justerat R2 | 0.203 | 0.0914 |
Robusta standardfel i parenteser. *** p < 0.01, ** p < 0.05, * p < 0.1.
Appendix 2 – Variabler regressionsanalyser
I detta appendix beskrivs de beroende och oberoende variablerna som används i de multipla regressionsanalyser som återfinns i tabell 5 och 6.
Beroende variabler:
Politiskt deltagande i majoritetssamhället. Variabeln är ett index som består av tio komponenter (Cronbach’s alpha = 0,70): om respondenten under de senaste 12 månaderna skrivit under en namninsamling, kontaktat en politiker, kontaktat en tjänsteman, deltagit i en demonstration, deltagit i möte om kommunens verksamhet, diskuterat politik i forum på internet, skrivit insändare till en tidning, arbetat i en aktionsgrupp och skrivit eller kommenterat i sociala medier inom lokal- eller nationell politik; om de röstade i Riksdagsvalet 2018. Variabeln är skalad så att den kan variera från 0 (lägst deltagande) till 1 (högst deltagande).
Institutionellt förtroende för majoritetssamhället. Variabeln är ett index som består av tre komponenter (Cronbach’s alpha = 0,72): om respondenten har förtroende för kommunen de bor i, Riksdagen och regeringen. Variabeln är skalad så att den kan variera från 0 (lägst förtroende) till 1 (högst förtroende).
Nöjdhet med demokratin i majoritetssamhället. Variabeln är ett index som består av tre komponenter (Cronbach’s alpha = 0,82): om respondenten är nöjd med hur demokratin fungerar i Sverige, regionen där den bor och kommunen där den bor. Variabeln är skalad så att den kan variera från 0 (lägst nöjdhet) till 1 (högst nöjdhet).
Politiskt deltagande i det samiska samhället. Variabeln är ett index som består av tio komponenter (Cronbach’s alpha = 0,68): om respondenten under de senaste 12 månaderna skrivit under en namninsamling, kontaktat en politiker, kontaktat en tjänsteman, deltagit i en demonstration, deltagit i möte om kommunens verksamhet, diskuterat politik i forum på internet, skrivit insändare till en tidning, arbetat i en aktionsgrupp och skrivit eller kommenterat i sociala medier inom samepolitiken; om de röstade i Sametingsvalet 2021. Variabeln är skalad så att den kan variera från 0 (lägst deltagande) till 1 (högst deltagande).
Institutionellt förtroende för det samiska samhället. Variabeln mäter om respondenten har förtroende för Sametinget. Variabeln är skalad så att den kan variera från 0 (lägst förtroende) till 1 (högst förtroende).
Nöjdhet med demokratin i det samiska samhället. Variabeln mäter om respondenten är nöjd med hur demokratin fungerar i Sametinget. Variabeln är skalad så att den kan variera från 0 (lägst nöjdhet) till 1 (högst nöjdhet).
Oberoende variabler:
Social diskriminering (etnisk, jag). Variabeln mäter om respondenten har upplevt diskriminering på grund av etnicitet de senaste två åren och kan anta värdena 0 (Mycket sällan eller aldrig), 0.25 (Ganska sällan), 0.5 (Ibland), 0.75 (Ganska ofta) och 1 (Mycket ofta eller alltid).
Politisk diskriminering (folk). Variabeln mäter om respondenten upplever att samer som folk diskrimineras i dagens Sverige och kan anta värdena 0 (Nej) och 1 (Ja).
Självidentifikation som same. Variabeln mäter om respondenten främst identifierar sig som same eller något annat och kan anta värdena 0 (Nej) och 1 (Ja).
Social integration. Variabeln är ett index bestående av åtta komponenter (Cronbach’s alpha = 0,89): tre frågor om språkfärdigheter, om en respondent kan tala, läsa och skriva på något av samiska språken; två om anknytning till a) den lokala samiska miljön, och b) Sápmi; tre om a) hur många vänner som är registrerade i vallängden, b) om respondenten har vuxit upp i ett samiskt samhälle, och c) hur många vänner i vardagslivet som är samer. Variabeln är skalad så att den kan variera från 0 (lägst integration) till 1 (högst integration).
Medlemskap sameby. Variabeln mäter om respondenten är medlem
i en sameby och kan anta värdena Nej (0) och Ja (1).
Bostadsort. Variabeln mäter om respondenten bor i en samisk förvaltningskommun och kan anta värdena Nej (0) och Ja (1).
Ålder. Variabeln baserar sig på registerdata och mäter respondentens ålder i år vid surveyens genomförande (2022-Födelsår).
Ålder . Variabeln är kvadraten av respondentens ålder.
Kön (kvinna). Variabeln baserar sig på registerdata och antar värdet 1 om respondenten är registrerad som kvinna och 0 annars.
Utbildning (gymnasium). Variabeln mäter om respondentens
högsta utbildning är gymnasium och kan anta värdena 0 (Nej) och 1 (Ja).
Utbildning (universitet). Variabeln mäter om respondentens högsta utbildning är på universitetsnivå och kan anta värdena 0 (Nej) och 1 (Ja).
Sysselsättning. Variabeln mäter om respondenten har sysselsättning (förvärvsarbete eller anställd i eget företag) och kan anta värdena 0 (Nej) och 1 (Ja).
Civilstånd (sambo). Variabeln mäter om respondenten bor med/
delar hushåll med andra och kan anta värdena 0 (Nej) och 1 (Ja).
Inkomst. Variabeln mäter inkomst i 11 steg där det lägsta värdet är 1 (100 000 eller mindre) och 12 (Mer än 1 100 000).
Allmänt politiskt intresse. Variabeln mäter om respondenten är intresserad av politik i allmänhet och kan anta värdena 0 (Inte alls intresserad), 1 (Inte särskilt intresserad), 2 (Ganska intresserad) och 3 (Mycket intresserad).
Intresse för samisk politik. Variabeln mäter om respondenten är intresserad av samepolitik i allmänhet och kan anta värdena 0 (Inte alls intresserad), 1 (Inte särskilt intresserad), 2 (Ganska intresserad) och 3 (Mycket intresserad).
Mediekonsumtion. Variabeln mäter hur ofta respondenten tog del av inslag om Sametingsvalet under valrörelsen där det lägsta värdet är 0 (Aldrig) och det högsta är 5 (Dagligen).
Äldre samer – en resurs för det samiska samhället
Marianne Liliequist
Inledning
Den senaste tidens gruvboom i Sverige har resulterat i ett uppsving för den samiska rättighetsrörelsen. I kampen för renskötselns och den samiska kulturens överlevnad understryker den yngre generationen ständigt vikten av moraliskt stöd från de äldre. Äldre aktivister hyllas på sociala medier och i de intervjuer jag har gjort med yngre framhävs den äldre generationens betydelse som förmedlare av samisk kultur. Den respekt som äldre samer behandlas med av den yngre generationen gör att de känner sig värdefulla och detta utgör en viktig del av äldre samers upplevda livskvalitet. Det är äldre samers roll i den samiska kulturen som står i centrum för detta kapitel. Vilken roll har de äldre i de samiska släktnätverken och det samiska samhället? Vad innebär det goda åldrandet för äldre samer? Finns det skillnader mellan män och kvinnor vad gäller delaktighet och status för de äldre i samiska sammanhang? Under 2016–2017 gjorde jag femton djupintervjuer med samiska kvinnor i åldern 25–85 år. Även om kapitlet diskuterar både mäns och kvinnors situation har jag valt att enbart intervjua kvinnor, detta för att kvinnors röster behöver höras mer i forskningen om samisk kultur. I intervjugruppen ingick samer med fjällsamisk och skogssamisk bakgrund och samer med arbete utanför renskötseln, bosatta både i glesbygd och i städer. Fem kvinnor som representerar olika teman i materialet kommer att presenteras närmare.
1 Projektet har genomgått etikprövning.
I min studie använder jag ett narrativt analysperspektiv. Det innebär att det sätt på vilket någon skildrar sitt liv ses som nära kopplat till personens identitetsarbete. I identitetsarbetet betonas vissa saker medan annat sätts åt sidan. Livsberättelsen utgör en form av självpresentation som berättar vem jag är i förhållande till omvärlden och vem jag vill vara – vilka som är ”vi” och vilka som är ”de”. Genom att lyfta fram den underliggande strukturen, ”moralen”, i livsberättelsen, kan personens värderingar och syn på världen lyftas fram. Det gäller att identifiera vissa nyckelhändelser och nyckelord i en berättelse som verkar vara centrala för berättaren. Dramatiska vändpunkter kan också visa på centrala teman i berättarens självuppfattning.
Historisk bakgrund
Samer var fram till 1850-talet i majoritet i norra Sverige. De traditionella sysselsättningarna var renskötsel, jakt, fiske och jordbruk. Fjällsamerna har haft större renhjordar än skogssamerna och flyttningslederna har sträckt sig över större områden. Skogssamerna var ofta mångsysslare och kombinerade renskötsel med fiske, jakt och småbruk. De samer som inte var renskötare levde på jakt och fiske. En del samer var sockenlappar och tog på sig sysslor som ingen annan ville göra. Under 1800-talet koloniserades norra Sverige av nybyggare, som i utbyte mot att de odlade upp jorden fick skattelättnader av svenska staten. Samerna blev en minoritetsbefolkning och det uppstod konflikter om mark- och fiskerättigheter mellan renskötare och nybyggare. Men det förekom ett ömsesidigt utbyte mellan parterna. En del samer tog också upp nybyggen.
Fram till början av 1900-talet levde renskötande samer i en naturahushållning. Under senare delen av 1900-talet omvandlades renskötselnäringen till en småskalig verksamhet som endast inrymmer en liten
2 A. Arvidsson. Livet som berättelse: studier i levnadshistoriska intervjuer. (Studentlitteratur, 1998.) 3 P. Fjellström. Samernas samhälle i tradition och nutid. (Norstedts, 1985.) 4 P. Lanto. Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska mobilisering 1900–1950. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2000), s. 33. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-50562. 5 I. Svanberg. Sockenlappar: en etnologisk studie av bofasta samer samt deras nomadiska förfäder i Mellansverige. (Uppsala universitet, 1981); M. Liliequist. Fattiglappar och renskötardrängar: Samers berättelser om utanförskap och tillhörighet. I S. Holmlund & A. Sandén (red.). Usla, elända och arma: Samhällets utsatta under 700 år. (Natur och kultur, 2013.) 6 L. Lundmark. Så länge vi har marker: samerna och staten under sexhundra år. (Prisma, 1998), s. 61–62.
del av den samiska befolkningen. Renbetesmarken har successivt minskat genom olika intrång, till exempel skogsavverkningar, vägbyggen, vattenkraftens utbyggnad, gruvbrytning, nationalparker och turism. En fråga som blivit alltmer aktuell på Sametingets dagordning är vem som har rätt att kalla sig same och åtnjuta de rättigheter som medlemmar i samebyn har.
Renbeteslagarna reglerar vilka som får vara medlemmar i renskötseldistrikten, samebyarna, och ha rätt att bedriva renskötsel, jakt och fiske. Renbeteslagen från 1928 stipulerade att kvinnor bara kunde äga renar om de var gifta med eller änkor efter renägare. Detta gällde ända fram till 1971. Även om den samiska kvinnans ställning formellt försvagades i och med 1928 års lagstiftning, var den informellt stark i nomadsamhället. Renskötseln sköttes till största delen av männen, men kvinnorna deltog också i hög grad. I samband med mekaniseringen på 1960-talet, den så kallade snöskoterrevolutionen, blev dock renskötseln alltmer en manlig syssla. I dag är det till största delen mannen i familjen som är renskötare medan kvinnan ofta har anställning utanför renskötseln.
Samer har genom historien diskriminerats av majoritetssamhället på en mängd olika sätt och ofta betraktats som en lägre stående ras. Den statliga politiken på 1800-talet var påverkad av rasbiologiska idéer. I början av 1900-talet tilläts inte de samiska barnen att tala sitt eget språk i skolan. En lång tid av framtvingad assimilation har för många samer lett till att språk och identitet har gått förlorat. På grund av rasismen i det omgivande samhället, valde många av de samer
7 A. Amft. Sápmi i förändringens tid. En studie av svenska samers levnadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2000), s. 32–33. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-65862. 8 K. Sehlin MacNeil. Extractive Violence on Indigenous Country: Sami and Aboriginal Views on Conflicts and Power Relations with Extractive Industries. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2017). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-130590. 9 C. Åhrén. Är jag en riktig same? En etnologisk studie av unga samers identitetsarbete. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2008), s. 12–14. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-1935. 10
A.-L. Ledman. Att representera & representeras. Samiska kvinnor i svensk och samisk press 1966–2006. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2012), s. 85. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-53545. 11
L. Ryd. Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna. 3. uppl. (Ord & visor, 2015.) 12
P. Pelto. The Snowmobile Revolution. Technology and Social Change in the Arctic. (Waveland Press, 1987.) 13
E. Olofsson. In search of a fulfilling identity in a modern world. Narratives of indigenous identities in Sweden and Canada. Doktorsavhandling. (Uppsala universitet, 2004.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Auu%3Adiva-4246.
Äldre samer – en resurs för det samiska samhället
som var uteslutna från samebyarna att tona ned eller dölja sitt samiska ursprung På 1970-talet fick den samiska etnopolitiska rörelsen ett uppsving
med de samiska ungdomarna i spetsen. Vid denna tid utvecklades också en samisk kvinnorörelse som jämsides med kvinnofrågorna
även har fört fram frågor kring språk, kultur, ekonomi och politik. Dessförinnan var det inte självklart i samiska sammanhang att kvinnorna tog plats på den offentliga arenan.
Forskning om äldre samer
Forskning om äldre samer är ett eftersatt område, både med avseende
på traditionell nomadkultur och det moderna svenska samhället. Akademiska studier som specifikt behandlar äldre samer i Sverige är artiklar av Lena Aléx, Marianne Liliequist & Lena Karlsson, Marianne
Liliequist och Lena Kroiks avhandling. Aléx forskning om dagens äldre samiska kvinnor har ett genusperspektiv och bygger på kvalitativa djupintervjuer. Liliequist och Karlsson har undersökt bilder av äldre samer i relation till äldreomsorgen i Sverige mellan åren 1850 och 1930. Liliequists artikel handlar om kvinnliga frontfigurer inom den samiska rättighetsrörelsen. Kroiks avhandling behandlar äldre samer vid livets slut. I övrigt finns enstaka uppgifter om äldre samer
i den akademiska litteraturen. Folklivslitteratur och självbiografier
V. Stordahl. Same i den moderne verden: endring og kontinuitet i et samisk lokalsamfunn. (Davvi Girji, 1996), s. 87–89. Ledman. Att representera & representeras, s. 83–84. Jämför I. Knobblock. Writing-Weaving Sámi Feminisms Stories and Conversations. (Lunds universitet, 2023.)
Olofsson. In search of a fulfilling identity in a modern world. L. Aléx. Äldre människors berättelser om att bli och vara gammal tolkade utifrån genus- och
etnicitetsperspektiv. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2007.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-974; M. Liliequist & L. Karlsson. Elderly Sami as the ”Other”: Discourses on the Elderly Care of the Sami, 1850– 1930. Journal of Northern Studies. 5 (2011); M. Liliequist. Dekolonisationsstrategier: porträtt av kvinnliga eldsjälar inom den samiska rättighetsrörelsen. I M. Liliequist & C. Cocq (red.). Samisk kamp: kulturförmedling och rättviserörelse. (Bokförlaget h:ström, 2017); L. Kroik. Samer och livets slut: kunskap om traditioner för att utveckla framtidens vård. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2021.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-182772. Amft. Sápmi i förändringens tid, s. 39; Å. Campbell. Från vildmark till bygd. En etnologisk undersökning av nybyggarkulturen i Lappland före industrialismens genombrott. (Två förläggare, 1982), s. 225–240; H. Beach. Gäst hos samerna. (Carlssons, 1988), s. 222; C. Cocq. Revoicing Sámi Narratives: North Sámi Storytelling at the Turn of the 20th century. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2008.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-1598; R. Kjellström. Samernas liv. (Carlssons, 2003), s. 270–278; I. Ruong. Samerna – i historien och nutiden. (Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1975), s. 157; Åhrén. Är jag en riktig same, s. 116–119.
ger också en inblick i äldre samers levnadsvillkor under den traditionella nomadtiden.
I den traditionella nomadkulturen deltog åldrande samer i renskötseln så länge som möjligt. Äldre renägare kunde anställa drängar som hjälp med de tyngsta uppgifterna. När de blev för gamla och svaga för att leva nomadliv slog de ibland läger vid sjöstränder och försörjde sig nödtorftigt på fiske. Detsamma gällde äldre samer som antingen förlorat sina renar eller aldrig ägt några. Äldre samer kunde också bli inackorderade hos nybyggare. Ibland tog samer upp nybyggen för att kunna dra sig tillbaka från renskötseln på äldre dagar. I slutet av 1800-talet hade många skogssamer blivit bofasta och kunde därför sköta om sina äldre i hemmet.
Äldre samiska kvinnor – dubbelt förtryckta eller starka urmödrar?
Det finns fortfarande en kunskapslucka när det gäller kvinnornas situation i den samiska kulturen. Det mesta av forskningen har fokuserat på manliga renägare. Två motsatta ståndpunkter kan urskiljas i forskningen om den samiska kvinnan. Den ena hävdar att den samiska kvinnan – särskilt den äldre samekvinnan – har haft en starkare ställning i samhället än i andra kulturer , medan andra forskare har beskrivit den samiska kvinnan som underordnad och dubbelt förtryckt
27 28 29 genom sitt kön och sin etnicitet. Lena Aléx och Anna-Lill Ledman intar utifrån intersektionellt och postkolonialt perspektiv en mittposition i den akademiska diskussionen. Aléx hävdar att de äldre samiska kvinnorna balanserar mellan olika diskurser. De ser sig som
19
L. Johansson. Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken. (Frostvikens hembygdsförening, 1967), s. 126–133, 336–237; Sameland i förvandling. (Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå, 1986.) 20
Beach. Gäst hos samerna, s. 222. 21
Kjellström. Samernas liv, s. 278. 22
Amft. Sápmi i förändringens tid, s. 39. 23
Kjellström. Samernas liv, s. 270; Johansson. Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken, s. 336–337; Campbell. Från vildmark till bygd, s. 225–230, 236–240. 24
Ruong. Samerna – i historien och nutiden, s. 157. 25
Amft. Sápmi i förändringens tid, s. 16–17. 26
O. M. Haetta. Samene. Nordkalottens urfolk. (Høyskoleforlaget, 2002); P. G. Kvenangen.
Samernas historia. (Sameskolstyrelsen, 1996.)
27
Amft. Sápmi i förändringens tid; Beach. Gäst hos samerna; Olofsson. In search of a fulfilling identity in a modern world. 28
Aléx. Äldre människors berättelser om att bli och vara gammal tolkade utifrån genus- och etnicitetsperspektiv; Ledman. Att representera & representeras, s. 83–84. 29
Ledman. Att representera & representeras.
jämställda med männen samtidigt som de lever i skuggan av de manliga renskötarna.
Andrea Amft avfärdar föreställningen om de äldre kvinnornas styrka i det samiska samhället som en myt. Men även myter berättar någonting om kulturen och kan ha ett värde i den etnopolitiska rörelsen. Strategisk essentialism innebär att underordnade grupper, till exempel samiska kvinnor, kan lyfta fram tidigare nedtystade erfarenheter och utforma politiska krav byggda på en föreställd autentisk gemensam identitet. Gayatri Spivak hävdar att essentialism kan ha en politisk betydelse för förtryckta grupper. Strategisk essentialism betyder att man gör anspråk på speciella egenskaper hos till exempel kvinnor eller en etnisk grupp genom att framhäva vissa drag som oföränderliga och på så sätt försöka få stöd för sina krav på rättigheter.
Forskningsmässiga och metodologiska utgångspunkter
Synen på åldrandet, de äldres roll i samhället och deras förmåga att agera som kreativa subjekt, måste förstås i ett historiskt sammanhang. Begreppet postkolonialism har kritiserats för att det kan framstå som att kolonialismen är en period som har upphört. Jag använder begreppet postkolonial med grundantagandet att människor i de nordiska länderna fortfarande påverkas av en kolonial diskurs som kommer till uttryck i rådande uppfattningar om samer. Edward W. Saids tankar om den västerländska, kolonialt baserade föreställningen om ”den andre” kan också appliceras på den svenska kolonialmaktens bild av samerna i allmänhet och de äldre samerna i synnerhet. ”Den andre” är den primitiva vilden som befinner sig i ett tidigare skede av den darwinistiska utvecklingsprocessen än den vita mannen.
Å ena sidan är ”den andre” fruktad för att hen är främmande och oren, men å andra sidan är hen fascinerande på grund av sin naturlighet och autenticitet. Liliequist och Karlsson har visat hur bilden av de äldre samerna som ”den andre” utformades för officiella syften av de svenska makthavarna i början av 1900-talet, samtidigt som den
30 Ledman. Att representera & representeras, s. 39–42. 31 G. C. Spivak. Outside in the teaching machine. (Routledge, 1993), s. 3–4. 32 L. T. Smith. Decolonizing Methodologies. Research and Indigenous Peoples. (Zed Books, 1999.) 33 Jämför Ledman. Att representera & representeras, s. 29–32. 34
E. W. Said. Orientalism. (Ordfront, 2004.)
slog rot i en äldre, muntlig och folklig diskurs i det svenska samhället. Jag är inspirerad av Poka Laenuis beskrivning av hur processen för kolonisering och avkolonisering av ursprungsbefolkningar sker i olika stadier. Strategisk essentialism kommer också att vara ett viktigt begrepp i denna studie, vilket innebär att förtryckta grupper, samer och kvinnor, kan utnyttja en föreställning om en autentisk, gemensam identitet för att göra sin röst hörd och ställa politiska krav.
Linda Tuhiwai Smith har betonat hur viktigt det är att det västerländska akademiska samhället kritiskt granskar sin forskning om urbefolkningar och att sådan forskning genomsyras av etiska överväganden om ”forskningsobjekten”, det vill säga de människor som ofta påverkas av forskningen. Som icke-samisk forskare är det extra viktigt att ha ett reflexivt förhållningssätt. Reflexivitet innebär att kritiskt granska sin egen position i förhållande till det aktuella forskningsfältet. Jag efterfrågade därför kommentarer från samisk synvinkel, både utanför och inom akademin, på min artikel och lät dessa kommentarer påverka textens innehåll.
Min forskarposition innebär både närhet och distans till deltagarna. Jag är inte same själv, men jag har haft kontakt med samer på ett positivt sätt genom min uppväxt i fjälltrakterna och jag har många erfarenheter gemensamt med de samer jag intervjuat. Samtidigt påminner deras berättelser om rasismen de har mött om den skam jag kände som barn när vuxna talade om samer på ett nedvärderande sätt. Skammen som kommer sig av att tillhöra en förtryckande majoritetskultur har ibland stoppat mig från att ställa följdfrågor när rasism bland människor från glesbygden har varit föremål för samtal. Jag har ändå fått höra många berättelser om rasism, men frågan är förstås om de intervjuade anförtror sig lika mycket till mig som de skulle ha gjort till en samisk intervjuare.
35
Liliequist & Karlsson. Elderly Sami as the ”Other”. 36
P. Laenui. Processes of Decolonisation. I M. Battiste (red.). Reclaiming Indigenous Voice
and Vision. (University of British Columbia Press, 2000.)
37
Smith. Decolonizing Methodologies. 38
M. Liliequist. Rethinking the proximics of interviewing. I G. Griffin (red.). Cross-cultural interviewing: feminist experiences and reflections. (Routledge, 2016.)
Resursperspektivet
Utgångspunkten för mitt forskningsperspektiv är att betrakta äldre som aktiva subjekt med en kreativ förmåga att utveckla olika handlingsstrategier för att uppfylla sina ideal. Med detta följer att jag också ser den äldre generationen som en potentiell resurs för samhället, en tillgång som alltför sällan utnyttjas trots att de äldre ofta längtar efter att vara delaktiga. Det verkar som att den äldre generationens kunskaper och erfarenheter tas till vara i mycket större utsträckning i det samiska samfundet än i andra delar av det svenska samhället. Synen på de äldre som viktiga kunskapsförmedlare och förebilder har vuxit sig starkare på senare tid på grund av den samiska rättviserörelsen. De äldre spelar en stor roll i kampen för kulturell överlevnad. Naturligtvis kan man inte generalisera – det finns skillnader baserade på kön, ålder eller samhällsklass – men samernas attityder till äldre skiljer sig markant från synen på äldre som passiva subjekt och ekonomisk börda för samhället.
Umeå 85+-studien är ett forskningsprojekt där äldre personer
från Västerbotten, inklusive samer, intervjuades om synen på ”framgångsrikt åldrande”, det vill säga vad som är livskvalitet i hög ålder. De förutsättningar som oftast framhölls var: • En känsla av delaktighet inom ett socialt nätverk. • Att känna sig värderad. • Att vara så självständig som möjligt så länge som möjligt.
De äldres egen definition av ”framgångsrikt åldrande” och livskvalitet utgör utgångspunkten för min forskning. Jag använder också begreppet ”kreativ handlingsstrategi” för att betona den uppfinnings-
39 A. L. Blaakilde. Livet skal leves forlaens, baglaens og sidelaens. 12 samtaler om livslöb. (Gylendah, 1999); S. Torres & G. Hammarström. Hög ålder som ohälsa och hot: Äldre människors erfarenheter. I L.-E. Jönsson & S. Lundin (red.). Åldrandets betydelser. (Studentlitteratur, 2007.) 40 M. Liliequist. Elderly Sami – Symbols of Sami identity? The Role of Elderly in the sami community. Ethnologia Scandinavica. 40 (2010). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-36633. 41 P. von Heideken Wågert. Health, physical ability, falls and morale in very old people: the
Umeå 85+ Study. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2006.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-871. 42 Aléx. Äldre människors berättelser om att bli och vara gammal tolkade utifrån genus- och etnicitetsperspektiv; von Heideken Wågert. Health, physical ability, falls and morale in very old people. 43 R. Santamäki Fischer. Living in consolation while growing very old. (Umeå universitet, 2007.) 44 I. Nilsson. Yrkesmässigt engagemang bland äldre. Utvärdering, repertoar och relation till livs-
tillfredsställelse. (Umeå universitet, 2006.)
rikedom med vilken äldre uppnår vad de definierar som livskvalitet. Forskningsuppgiften blir då att undersöka de olika strategier som äldre samer utvecklar för att uppnå en känsla av samhörighet och få känna sig värdefulla och självständiga.
Intersektionellt perspektiv i äldreforskningen
Genus har på senare tid blivit en viktig dimension i äldreforskningen och då i förening med ett intersektionellt perspektiv. Enligt det utgör ålder, kön, etnicitet och social tillhörighet sociala och kulturella konstruktioner som sammanflätas och påverkar varandra. Syftet med ett sådant förhållningssätt är att synliggöra både likheter och skillnader mellan könen, och att förstå hur dessa skillnader och likheter har påverkats av faktorer som ålder, etnicitet och social tillhörighet.
Det intersektionella perspektivet har haft stor inverkan på den internationella feministiska forskningen. Begreppet härstammar från den kritik som förekom inom feminismen på 1970-talet gentemot vita feminister som antog ett vitt etniskt perspektiv i sin forskning. Det har lyfts fram för att möjliggöra mer nyanserade förklaringsmodeller där även andra maktkategorier än kön beaktas. Jag vill visa hur samiska föreställningar och personliga upplevelser av maskulinitet och femininitet omförhandlas när människor blir äldre och hur ålder och åldrande korsas med konstruktioner av samisk identitet. Detta är endast möjligt genom att beakta de ständiga interaktionerna mellan kön, ålder, etnicitet och social tillhörighet.
En känsla av social tillhörighet är viktig i en persons identitetsarbete. Numera deltar de flesta samer inte i renskötseln, men en stor grupp är fortfarande sammankopplad på ett eller annat sätt med renskötselsamhället, till exempel genom att tillbringa sin fritid i samebyn för att hjälpa renägande släktingar. Renskötarna i södra Sápmi lever under starkare press från sina icke-samiska grannar än de i norr, vilket kan påverka livsmiljön. Skogssamer har bott närmare sina icke-samiska grannar än fjällsamer, och har fått erfara både krav på
45
S. Irni. Aging Apparatuses at Work. (Åbo Akademis förlag, 2010); C. Krekula, A.-L. Närvänen & E. Näsman. Ålder i intersektionell analys. Kvinnovetenskaplig tidskrift. 26:2–3 (2005). DOI.org/10.55870/tgv.v26i2-3.4018; P. Nikander. ”Old” versus ”little girl” – a discursive approach to age categorization and morality. Journal of Aging Studies. 1:4 (2000). DOI.org/10.1016/S0890-4065(00)80001-8. 46
I. M. Young. Gender as Seriality: Thinking about Women as a Social Collective. Signs. 19:3 (1994). DOI.org/10.1086/494918.
assimilering och rasism, men också samarbete och gemenskap. Det är därför som yrke, familjetillhörighet, språk och geografi ingår som centrala faktorer i min beskrivning av samers sociala tillhörighet.
Äldre samer som förmedlare av traditionell kunskap
I det traditionella nomadsamhället under självförsörjningens tidevarv överfördes kunskap om renskötsel, jakt, fiske, matlagning, hantverk, barnomsorg och allmän överlevnadsförmåga från generation till generation. Äldres erfarenhetsbaserade kunskap var värdefull för samernas överlevnad. I renskötande samhällen förmedlades viktig information om renbete, renflyttning, påverkan av olika väderförhållanden och förekomst av rovdjur. De äldre hade kunskap som samlats in genom århundradens erfarenhet av markanvändning. Beach konstaterar att i och med mekaniseringen av renskötseln – användningen av lastbilar, snöskotrar och helikoptrar – blev kunskapen som innehas av de äldre allt mindre relevant, och den yngre generationen tog i stället täten. Men han skriver också att den yngre generationen fortfarande når ut till de äldre i kristider, eftersom de senare har samlat på sig kunskap över tid. Detta gäller än mer i dag eftersom klimatförändringen har medfört att gammal kunskap inte längre gäller. Flera av mina informanter hävdar dock att de äldre fortfarande är auktoriteter i frågor som gäller renskötsel och många andra aspekter av livet. Det verkar också som att betydelsen av traditionell kunskap och äldres ledande roller tvärtom har betonats mer under senare år, detta på grund av samernas allt starkare identitetsbaserade politiska medvetenhet. Aina, en 23-årig universitetsstuderande som tillhör en fjällsamisk renskötselfamilj i norr, kontrasterar samernas attityd till äldre gentemot ”svenskarnas”:
I den samiska världen är det en helt annan situation än bland svenskarna.
Man uppskattar de äldre på ett helt annat sätt. Det är de som har all kunskap, all traditionell kunskap och man ber dem alltid om råd, som
47 Liliequist. Elderly Sami – Symbols of Sami identity? 48 P. Naskali. Rethinking Positionality – universalism and localism in contact. I S. Keskitali- Foley, P. Naskali & P. Rantala (red.). Northern Insights. Feminist inquiries into politics of place,
knowledge and agency. (Lapland University Press, 2013.)
49 A. Balto. Samisk barneoppdragelse i endring. (Ad Notam, 1997.) 50 Beach, Gäst hos samerna, s. 103. 51 K. Kuoljok. Digital information and traditional knowledge. The implementation of GPS collars as a tool in reindeer husbandry. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2020), s. 21–22. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-175192.
de i sin tur har bett om från sina äldre. Det här är en tradition som går
i arv – det handlar verkligen om allt man gör, från kunskap om läkekonst
och mat till hur man gör olika rätter, det handlar om allt – livsstil och
hur man får olika saker gjorda på bästa sätt och anvisningar och råd om
hur du ska leva ditt liv.
Aina beskriver de äldre samerna som ”ledare och kulturförmedlare.” Olika familjespecialiteter går i arv från den äldre generationen, som till exempel den egna familjens traditionella sätt att röka renkött. Även inom renskötseln fungerar de äldre som ledare när familjen samlas för att planera det framtida arbetet. Aina förklarar detta så här:
Inom renskötseln har man också ärvt allt, man kan terrängen och man bor inom ett visst område och har varit på den platsen från generation
till generation. Du vet exakt vart det är bäst att resa och den stigen och
sjön som du inte bör ge dig ut på när isen är svag – du vet det redan.
De äldre har också bevarat den oskrivna muntliga historien om platser och händelser, knutna till specifika personer. Elin, en 35-årig lärare som nu bor i en stad, växte upp i en fjällsameby i södra Sápmi, där de äldres berättelser var ständigt närvarande. Hon fruktar att traditionen av muntligt berättande inte kommer att föras vidare av den yngre generationen samer – särskilt inte av de som har flyttat till tätorter. Denna muntliga tradition om själva marken och alla de platser där renskötseln bedrivs som är särskilt förknippade med varje samebys historia och identitet kommer sannolikt att dö ut med de äldre. Sommarvistet är särskilt förknippat med starka känslor. För fjällsamerna är sommarboplatsen belägen på högfjällsområdet, medan skogssamernas sommarviste ofta kan vara beläget vid en sjö.
Även när de äldres berättelser främst är avsedda att underhålla, förmedlar de inbäddade budskap om centrala kulturella värden. Berättande är det primära sättet att föra vidare moraliska värderingar till den yngre generationen. De äldre i samebyarna är förebilder, säger Elin. De är inte rädda för att instruera yngre medlemmar i samhället om vad som anses vara lämpligt beteende. Yngre människor respekterar de äldre och försöker följa deras råd.
Kajsa, en 63-årig musiker, med rötter i en renskötande familj i norr, har levt större delen av sitt liv utanför renskötseln, men hon har på senare år varit gift med en renägare. Hon hyllar de äldre kvinnorna i sin mammas generation. Att vara ensam med sin mamma och få kun-
52
Balto. Samisk barneoppdragelse i endring.
skap om hennes förhållningssätt till livet och det fördolda är något som Kajsa ser som ovärderligt. När någon hade gått bort tröstade hennes mamma henne alltid med att de döda inte är borta, de är fortfarande med oss hela tiden. Kajsa säger att vi numera inte har tid att lyssna på ”de underjordiska”, men om vi stannade upp ett ögonblick skulle vi kunna få ta del av deras visdom. Att man aldrig ska ta mer från naturen än man absolut behöver, att man måste tacka naturen för allt man får; bären du plockar, fisken du fångar, renarna du slaktar – det var hennes mammas inställning till livet. Ödmjukhet inför naturen och andarna, en stillhet och ett inre lugn – det är så Kajsa minns sin mamma: ”Det är de samiska myterna och naturen som har inspirerat mig i min musik”, säger hon. Hon framhåller berättelserna om urmodern, gudinnan Akka och hennes tre kvinnliga medhjälpare som uttryck för att kvinnan har haft en stark ställning i samisk kultur.
Kajsa, Elin och Aina hyllar de äldre, och särskilt kvinnorna. Man kan säga att de använder sig av strategisk essentialism som en ”avkoloniserande” metod. De äldre samerna framstår som symboler för samisk identitet. Men de är inte okritiskt beundrande. Elin säger till exempel att hon ibland känner sig lite nervös när hon är med äldre och att hon blir osäker på om hon beter sig på rätt sätt. Elin förklarar det så här:
För jag är van vid kommentarer som: ’Du ska inte prata så till mig, för
du är yngre än mig’, eller ’Du ska ha skorna på dig utanför byxorna för
annars kommer det här att hända’ eller ’I kåtan, sitt på höger sida eller
så kommer ’skrömta’ (ett övernaturligt väsen, författarens anmärkning).
Det här kan störa dig lite … men så var det också för våra föräldrars generation. De är snabba med sina omdömen.
Aina menar också att hon ibland kan känna sig lite nervös för den äldre generationens åsikter och påpekanden: ”De är ofta lite gammalmodiga”, säger hon, ”särskilt när det gäller könsroller och hur man ska bete sig.”
De flesta informanterna ser de äldre som förebilder och auktoriteter, men Sigrids uppfattning skiljer sig något från de andras. Hon är en trettioårig kvinna och student med stark koppling till sin sydsamiska fjällrenskötande familj. Sigrid säger att visst, den unga generationen har respekt för sina äldre, men de ser dem mer som jämställda än som centrala auktoriteter.
En del yngre renskötare kan till och med uttrycka irritation över närvaron av en äldre renskötare under den mest intensiva kalvmärk-
ningsperioden. Men på det stora hela visar alla förståelse för och uppskattar de äldres närvaro.
Trots detta säger hon sig ha fått sin styrka och sitt feministiska perspektiv från sin mamma. Sigrid lever mycket närmare sin renskötande familjs vardag än Elin och Anna och kanske är det därför hon inte idealiserar dem. Kajsa bor numera i en renskötarfamilj, men att arbeta som musiker innebär att hon sticker ut från renskötselns livsstil.
Sigrid ser inte de äldre som symboler för samisk identitet, men hon framhäver de äldres kunskap som betydelsefull för den samiska kulturen. De äldre kan reda ut de intrikata familjerelationerna som går långt tillbaka i tiden. Familjeberättelser i kombination med personligt relaterade och geografiskt baserade berättelser bildar en muntlig historia där de äldre är experterna. För många samer bestäms ens identitet av familjeband. Relationssystemet innebär att alla finns i ett givet mönster och att individen alltid är någon som hör ihop med andra människor – ingen kan ta ifrån dig ditt namn. Medan den äldre generationens kunskaper om familjehistoria är en resurs för den yngre generationen, utgör den starka betoningen av släktskapsband en motsvarande resurs för de äldre. Din familjeanknytning gör att du alltid är med – du är alltid någon – din identitet är fast och du är alltid välkommen på släktträffar och i olika samiska sammanhang. Även släktingar på långt håll ingår i samhället – man tar till exempel hänsyn till tredje- och fjärdekusiner. Sigrid berättar:
Svenskar blir förvånade när de får reda på hur många kusiner du har!
Det spelar ingen roll hur mycket du ogillar någon, så länge du är familj
försvarar du dem!
Familjeförbindelser är ovillkorliga och ingen ska uteslutas, om de inte har avsagt sig sin samiska identitet. Åhrén skriver att det första en same frågar om när man möter en obekant same är vilken familj denne tillhör och vilka relationerna är mellan den obekantes familj och ens egen. ”Alla diskuterar vem som är släkt med vem – hela tiden!” säger Sigrid.
53
Åhrén. Är jag en riktig same, s. 87–92.
Att vara aktiv i renskötseln – en kreativ strategi
För äldre samer som lever med i renskötseln är viljan att vara aktiv så länge som möjligt mycket viktig. Antingen har de en egen liten flock eller också äger de några renar som tas om hand av andra. De deltar också ofta – eller är åtminstone närvarande – vid evenemang som slakt och märkning av renar. Sigrid berättar om sina föräldrar och släktingar i 70- och 80-årsåldern, som fortfarande sysslar med renskötsel, om än i mindre skala. De deltar till exempel inte i den långa sommarflytten upp till fjälls. Om de skulle tvingas sluta är hon rädd att de skulle ge upp helt. ”Om de inte kunde fortsätta med renskötseln, skulle de förmodligen falla döda ned!” förklarar Sigrid halvt på skämt och halvt på allvar, när hon kommenterar sina äldre släktingars envisa insisterande på att fortsätta med renskötselarbetet.
För äldre i renskötande familjer är deltagandet i renskötseln en fråga om livskvalitet. Det gäller både män och kvinnor. Renskötsel är deras liv, inte bara ett arbete utan en livsstil. Både män och kvinnor deltar i renskötseln. Att arbeta med renar ger en känsla av delaktighet, tillhörighet och mening. De äldres besättningar är mindre och äldre renskötare får ofta hjälp av yngre medlemmar i samebyn. Sigrid säger:
Det verkar som att de äldre behöver ganska lite teknisk utrustning för renskötseln och de behöver inte göra några stora investeringar.
De strävar efter att hantera så mycket som möjligt på det gamla sättet.
Männen talar med stolthet om tiden när de åkte skidor hela natten för att vakta flocken och kvinnorna berättar hur de tog inkvartering i böndernas dragiga bagarstugor om vintern – Förr i tiden hade man inte så stora krav, precis!
Renskötsel är ett sätt att leva, genom att delta i den känner sig de äldre som en del av samhället. Elin påpekar att i hennes fjällsamiska hemby är de äldre samerna en naturlig del av samhället:
De äldre är så uppenbart en del av samhället – de drar sig inte tillbaka till ensamheten. De följer med andra ut till fjälls. Det är som ingen diskussion – det är så självklart … Man träffar alltid på de äldre ute i
renhagarna, även de ’urgamla’ … De finns alltid där. Även om de knappt
kan gå kommer de att stå där. Det är aldrig ett problem. Om någon säger
att de skulle vilja gå på kalvmärkning – då ordnar du det. Det känns inte som en stor, komplicerad affär. Det finns en allmän förståelse för att äldre vill delta fast i mindre utsträckning. De är alltid med under slakten eftersom det går en motorväg ända fram till slaktplatsen och de deltar i viss mån i kalvmärkningen. Och till vardags tittar man ofta in hos de äldre för en pratstund.
Motoriseringen har gjort det lättare för äldre att ta sig fram. De kan till exempel färdas till sommarvistet med flyg. Men när det är möjligt försöker den äldre generationen ägna sig åt renskötsel på det gamla sättet och klara sig utan moderna verktyg. Det gäller inte bara de äldre männen. Traditionell renskötsel är något som äldre kvinnor är mycket bekanta med, eftersom kvinnor deltog i renskötsel i större utsträckning före motoriseringen. Renskötsel är oupplösligt kopplad till familjebaserat umgänge. Dina arbetskamrater är oftast vänner eller släktingar och arbetet smälter samman med familjeliv och fritid. Yngre människor hjälper ofta äldre med tyngre arbete. Om äldre människor inte klarar av sitt arbete, men ändå vill behålla några renar för att behålla en känsla av delaktighet, kan de betala en yngre renskötare för att göra det tyngsta arbetet. De äldre inkluderas i samhället på ett naturligt sätt och sammanhållningen stärks. Renskötseln är en kraftfull, samlande symbol för den samiska identiteten.
Att vara traditionsförmedlare – en kreativ strategi för dem som lever utanför renskötarsamhället
Sigrid säger att bland samerna är generationerna inte uppdelade på samma sätt som bland ”svenskarna” – de äldre deltar på samma villkor i vardagsarbete och socialisering: ”En 15-åring kan umgås med en 50-åring, det är inte ovanligt.” Inga, en 75-årig kvinna som tillbringat halva sitt vuxna liv som lärare i en stad, hävdar dock att sammanhållningen mellan generationerna håller på att splittras även inom det samiska samhället. Den äldre generationen bodde tidigare nära den yngre generationen och deltog aktivt i barnbarnens uppfostran. Ingas farfar bodde på hemgården tillsammans med sina barn och barnbarn fram till sin död och spelade en central roll för barnbarnens samiska fostran. I dag, när renskötseln är ett övervägande manligt yrke och kvinnor utbildar sig till andra karriärer, bosätter sig ofta renskötande familjer där kvinnorna får jobb. Om kvinnan hittar jobb i tätort eller stad kan de äldre antingen välja att stanna kvar på landsbygden eller följa med sina barn. ”De som flyttar upptäcker ibland att de blir ganska isolerade”, säger Inga. De kanske inte känner någon på sin nya plats och barn och barnbarn är fullt upptagna med arbete, skola och fri-
54
Jämför Beach. Gäst hos samerna, s. 185. 55
Jämför Beach. Gäst hos samerna, s. 74.
tidssysselsättningar. Förutom familjesammankomster sker det mesta av samspelet med människor från andra generationer i samiska sammanhang, som vid konserter, under samiska veckan i Umeå och i samiska föreningar.
Även äldre som inte längre lever med renskötseln intar rollen som traditionsförmedlare och fyller därmed ett stort behov hos den yngre generationen. De verkar på så sätt för att den samiska identiteten inte ska försvinna med deras egen generation. Det gäller också äldre samer som har bott hela sitt liv utanför renskötseln. Den yngre generationen har ett stort behov av kunskap från de äldre som en sista kvarvarande länk till den traditionella samiska livsstilen. Detta är särskilt viktigt för yngre samer som saknar äldre släktingar. Elin menar att de äldre också borde ta ett större ansvar för att lära ut sin kompetens till unga. Hon är mycket upprörd över att samiskt hantverk riskerar att dö ut. Men det kan vara svårt att övertala de äldre att undervisa på kurser: ”Nej, det kan jag inte, säger de, men träffar man dem en och en så kan de förstås, de kan allt!”
Åhrén har beskrivit hur viktigt identitetsarbete är för unga samer i det postmoderna samhället. I Lotta Ommas avhandling framkommer att de flesta av de tillfrågade unga samerna har upplevt rasism och att samiska ungdomar mår sämre än motsvarande grupp icke-samiska unga. Undersökningen visar också att ungdomar, vars samiska identitet har förstärkts, upplever ett större välbefinnande än de med svagare samisk identitet. Språket, samisk matlagning och samiskt hantverk, som läderbearbetning, klänningssömnad och bandvävning är nyckelelement i identitetsarbetet. För de samer som flyttat från renskötarsamhället och inte längre lever i en samisk vardag blir förmedlingen av traditioner ännu viktigare. Den samiska identiteten behöver ständigt aktivt återupprättas. Äldre som antar denna utmaning känner att de är viktiga för den yngre generationens samiska identitetsarbete. De blir förebilder och medskapare av den samiska identiteten på ett mer tydligt och målinriktat sätt än i renskötarsamhället.
56
Åhrén. Är jag en riktig same?
57 L. Omma. Ung same i Sverige: Livsvillkor, självvärdering och hälsa. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2013.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-63988.
Kampen för dekolonisering
Inga är en välkänd föreläsare som ofta bjuds in till olika kulturevenemang för att berätta om skogssamernas historia och levnadssätt i södra Sápmi. Denna kunskap har hon också försökt föra vidare till sina barn och barnbarn. Hon visar mig ett häfte om skogssamerna, med text, fotografier och teckningar. Barnbarnen går i sin mormors fotspår och protesterar i skolan mot att man får lära sig om urfolk i Nordamerika, men inte om den svenska ursprungsbefolkningen. Ingas engagemang i kampen har sin bakgrund i den stigmatisering av den samiska kulturen som hon upplevde under ungdomsåren. Begreppet stigma kommer från Erving Goffman och beskriver här den sociala brännmärkning som samer upplever när deras liv och självkänsla överskuggas av ”riktiga svenskars” nedsättande attityd.
Inga drivs av en längtan efter att återupprätta den samiska identitet som var så föraktad under hennes uppväxt. När hon var barn var det bara hennes farfar som pratade samiska med henne. Föräldrarna pratade enbart svenska med henne och hennes syskon i hopp om att de skulle assimileras i det svenska samhället och slippa den rasism som de själva blivit utsatta för. Samiska var det ”hemliga språk” som föräldrar talade när de pratade om saker som de inte ville att deras barn skulle förstå. Båda föräldrarna hade varit inackorderade i byn för att gå i svenska skolor och blev ständigt retade av de andra barnen för att de var samer. En speciell episod som hennes far berättade är för alltid inristad i Ingas minne. När hennes far var tolv år dog hans mamma. Begravningen hölls många mil från byn där han var inackorderad. Enda sättet att ta sig dit var att gå till fots. Eftersom helgen sammanföll med en stor kyrkhelg var det många bönder som körde förbi i hästdragna kärror, men ingen stannade för att plocka upp en pojke klädd i kolt på väg till sin mammas begravning. Inga kommenterar så här:
Ingen brydde sig om vart den samiska ungen var på väg. Kan ni tro hur
vuxna … och han var på väg till sin mammas begravning, men för honom
var det det värsta med det – att ingen brydde sig. Ja, det tog lång tid innan
han bar samiska kläder igen, trots att han var renskötare hela livet.
58
E. Goffman. Stigma: den avvikandes roll och identitet. (Norstedts, 1972.)
Denna händelse fick långtgående följder; Ingas pappa valde bort kolten och samiskan trots att han fortsatte med renskötseln. Det var först efter pensioneringen som han fick möjlighet att känna sig stolt över sin kultur.
Inga har ofta funderat på hur hennes farfar kunde känna sig när allt som rörde det samiska måste döljas och glömmas. Inga fick möjlighet att studera vidare, vilket var ovanligt för flickor på 1940-talet. I skolan lärde hon sig om svensk kultur, som stod långt ifrån samernas levnadsvillkor. Inga skäms än i dag, säger hon, när hon tänker på hur hon fick lära sig att betrakta sitt ursprung genom objektifierande, (ned)värderande ögon. Som skolbarn lärde hon sig hur en ”riktig” jul ska firas, då hemmet ska städas och putsas innan julafton. Det var inte precis så julafton firades hemma hos henne. Julen var den tid då renhjorden kom förbi och hennes pappa tillsammans med de andra renskötarna i samebyn tog in i gårdens tre stugor. Med bara ett rum och kök var den lilla stugan fullproppad med ”män och hundar och barn”:
Där fanns ryggsäckar med mat som skulle lagas på vedspisen, hundar
som skulle matas och hö som skulle torkas för skor; vi hade bara ett rum
och kök och vi barn fick ligga på golvet – det tyckte vi var jättekul!
En jul tog Inga mod till sig och sa till sin mamma: ”Jag hoppas att renskötarna inte kommer till jul!” Men då fick jag höra: ”De är välkomna när än de kommer!” … När jag blev äldre kände jag till och med ånger över mina tankar!”
Inga har under hela sitt vuxna liv kämpat för samernas återupprättande. Känslan av utanförskap som plågade henne i barndomen har ökat behovet av att känna samisk tillhörighet. Detta kommer ofta fram hos de äldre samer jag har intervjuat.
Kreativa strategier för det goda åldrandet
Myten om den äldre samiska kvinnan används av de flesta av mina deltagare som en symbol för samisk identitet i kampen för avkolonisering. Detta exemplifieras av Kajsa, Aina och Elin. Inga lyfter inte särskilt fram den äldre samiska kvinnan, men hon använder den samiska etniciteten som en strategisk essentialism för att uppgradera den ofta förbisedda skogssamiska kulturen.
Som Maria Carbin och Sofie Tornhill har betonat kräver den intersektionella analysen att varje specifik situation betraktas i dess historiska och sociala sammanhang och det är i detta ljus Sigrids synsätt ska ses. Hon framhåller inte samerna och inte heller de äldre samiska kvinnorna. Även om hon ser sin mamma som inspiration till att bli feminist och de äldre kvinnorna i hennes familj som starka och auktoritativa, medan männen framställs som mer fridfulla och milda, framhåller hon inte den samiska kvinnan i allmänhet som särskilt stark eller jämställd. Hon är engagerad i en feministisk organisation där de flesta medlemmarna inte är samer. Ett sätt att förklara skillnaden mellan hennes och Ainas och Elins förhållningssätt kan vara att hon tillbringar mer tid med sina släktingar och att det kanske finns mindre utrymme för idealisering i renskötarvardagen. Sigrid har inte heller upplevt den inre kolonisering med förnekande av det samiska som Inga har varit med om och av den anledningen kanske hon inte har samma behov av att återupprätta samerna.
Kajsa hänvisar ofta till det förflutna, till den traditionella samiska livsstilen. Det är det förflutnas livsstil som hon sätter i kontrast till en västerländsk destruktiv materialism. Kajsas uppfattning om kvinnornas starka ställning i det samiska samhället är dels hämtad från myter, dels från egen erfarenhet. Som musiker i det svenska samhället har hon upplevt hur mycket svårare det är för kvinnor att ta sig fram, medan hennes erfarenhet av renskötarsamhället är att kvinnorna ofta förväntas ta de ekonomiska besluten.
Inga framhåller etnicitet, skogssamernas kultur, medan kön inte förekommer i hennes berättelse. Hennes erfarenhet av inre kolonisering medförde att hon gjorde det till sin livsuppgift att återupprätta samerna och därigenom befria sig från skam. Skogssamerna har varit mest utsatta för försvenskning eftersom de levt så nära majoritetssamhället. Även fjällsamer och samer i norra Sverige har tvingats assimilera sig, men de har inte levt under samma press från majoritetsbefolkningen. Förklaringen till att könsmaktsordningen inte nämns i hennes livsberättelse kan vara att hon inte har uppfattat sig själv som förtryckt som kvinna. Hon var den första i sin familj som fick möjlighet att studera och hon blev aldrig retad i skolan som till exempel hennes yngre bror. Han fick slåss varje dag i skolan för att försvara sig mot mobbare.
59
M. Carbin & S. Tornhill. Intersektionalitet – ett oanvändbart begrepp? Kvinnovetenskaplig tidskrift, 3 (2004). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Asu%3Adiva-16680.
De flesta av mina yngre informanter har uttryckt ett behov av att äldre förmedlar den samiska kulturen. Att ta rollen som kunskapsförmedlare har inneburit att de äldre känner sig behövda. I mitt material kan två dominerande kreativa strategier observeras bland dagens äldre samer: strategier som syftar till att uppnå en känsla av delaktighet och kontinuitet i livet och en önskan att känna sig värdefull samtidigt som de förblir så självständiga som möjligt. Den första strategin innebär aktivt deltagande i renskötseln så länge som möjligt och utövas av äldre som fortfarande bor bland sina renskötande släktingar. Renskötseln erbjuder en livsstil som för alla i samer symboliserar det goda livet. Den andra strategin, som även är tillgänglig för äldre samer som lever utanför renskötarkulturen, går ut på att lyfta fram rollen som upprätthållare av den samiska identiteten för den yngre generationen. Revitaliseringen av den samiska kulturen skapar en känsla av mening och kontinuitet och en känsla av solidaritet med yngre samer som söker återta kontakten med sina rötter.
När en person blir äldre omförhandlas ofta könsordningen. Fram till 1971 spelade samiska kvinnor formellt en underordnad roll i samebyn och det övriga samhället, även om de utövade en betydande informell makt i familjen och det samiska samhället. Mitt material tyder på att deras status växte när de blev äldre. Män och kvinnor deltar sida vid sida i renskötseln så länge som möjligt upp i ålderdomen. Männens tidigare ställning som samebyns beslutsfattare i renskötseln förlorar sin betydelse bland de äldre, vilket gör kvinnorna mer jämställda genom sin betydelse som identitetsskapare. Utifrån sin livserfarenhet har äldre samiska kvinnor alltid haft en central roll i samiska familjenätverk och har samlat kunskap om sitt folks språk, hantverk, mat och muntlig historia. De har också samlat in kunskap om sin familj och dess relationer mellan familjer. Dessa frågor har blivit allt viktigare identitetsmarkörer i kampen för att återvinna den samiska identiteten, vilket leder till att äldre samiska kvinnors sociala ställning ytterligare stärks.
60 Aléx. Äldre människors berättelser om att bli och vara gammal tolkade utifrån genus- och etnicitetsperspektiv. 61 Amft. Sápmi i förändringens tid, s. 23.
Referenser
Aléx, L. Äldre människors berättelser om att bli och vara gammal
tolkade utifrån genus- och etnicitetsperspektiv. Doktorsavhandling.
(Umeå universitet, 2007.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3 Adiva-974.
Amft, A. Sápmi i förändringens tid. En studie av svenska samers lev-
nadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2000.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3 Adiva-65862.
Arvidsson, A. Livet som berättelse: studier i levnadshistoriska inter-
vjuer. (Studentlitteratur, 1998.)
Balto, A. Samisk barneoppdragelse i endring. (Ad Notam, 1997.)
Beach, H. Gäst hos samerna. (Carlssons, 1988.)
Blaakilde, A. L. Livet skal leves forlaens, baglaens og sidelaens. 12 sam-
taler om livslöb. (Gylendah, 1999.)
Campbell, Å. Från vildmark till bygd. En etnologisk undersökning av
nybyggarkulturen i Lappland före industrialismens genombrott. (Två förläggare, 1982.)
Carbin, M. & Tornhill, S. Intersektionalitet – ett oanvändbart
begrepp? Kvinnovetenskaplig tidskrift. 3 (2004): s. 111–114. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Asu%3A diva-16680.
Cocq, C. Revoicing Sámi Narratives: North Sámi Storytelling at the
Turn of the 20th century. Doktorsavhandling. (Umeå universitet,
2008.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3 Adiva-1598
Fjellström, P. Samernas samhälle i tradition och nutid. (Norstedts,
1985.) Goffman, E. Stigma: den avvikandes roll och identitet. (Norstedts,
1972.) Haetta, O. M. Samene. Nordkalottens urfolk. (Høyskoleforlaget,
2002.) Hylland Eriksen, T. Etnicitet och nationalism. (Pluto Press, 1998.)
Häggblom Kronlöf, G. Participation in everyday life. Very old persons’
experiences of daily occupation, occupation of interest and use of
assistive devices. Doktorsavhandling. (Göteborgs universitet, 2007.)
http://hdl.handle.net/2077/4439. Irni, S. Aging Apparatuses at Work. (Åbo Akademis förlag, 2010.) Johansson, L. Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken. (Frostvikens
hembygdsförening, 1967.) Johansson, L. Saltlake och blodvälling. Berättelser från nybyggartiden
i Lappmarken redigerade av Sune Jonsson. (LT:s förlag, 1968.)
Kjellström, R. Samernas liv. (Carlssons, 2003.)
Knobblock, I. Writing-Weaving Sámi Feminisms Stories and Con-
versations. (Lunds universitet, 2023.)
Krekula, C., Närvänen, A.-L. & Näsman, E. Ålder i intersektionell
analys. Kvinnovetenskaplig tidskrift. 26:2–3 (2005): s. 81–94. DOI.org/10.55870/tgv.v26i2-3.4018.
Kroik, L. Samer och livets slut: kunskap om traditioner för att utveckla
framtidens vård. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2021.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-182772. Kuoljok, K. Digital information and traditional knowledge. The
implementation of GPS collars as a tool in reindeer husbandry. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2020.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-175192. Kvenangen, P. G. Samernas historia. (Sameskolstyrelsen, 1996.) Laenui, P. Processes of Decolonisation. I Battiste, M. (red.).
Reclaiming Indigenous Voice and Vision. (University of British Columbia Press, 2000.)
Lanto, P. Tiden börjar på nytt: en analys av samernas etnopolitiska
mobilisering 1900–1950. Doktorsavhandling. (Umeå universitet,
2000.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-50562.
Ledman, A.-L. Att representera & representeras. Samiska kvinnor i
svensk och samisk press 1966–2006. Doktorsavhandling. (Umeå
universitet, 2012.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-53545. Liliequist, M. Elderly Sami – Symbols of Sami identity? The Role
of Elderly in the sami community. Ethnologia Scandinavica. 40 (2010), s. 27–42.
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-36633. Liliequist, M. & Karlsson, L. Elderly Sami as the ”Other”: Discour-
ses on the Elderly Care of the Sami, 1850–1930. Journal of
Northern Studies. 5 (2011): s. 9–28.
Liliequist, M. Fattiglappar och renskötardrängar: Samers berättelser
om utanförskap och tillhörighet. I Holmlund, S. & Sandén, A. (red.). Usla, elända och arma: Samhällets utsatta under 700 år. (Natur och kultur, 2013), s. 255–274.
Liliequist, M. Rethinking the proximics of interviewing. I Griffin,
G. (red.). Cross-cultural interviewing: feminist experiences and reflections. (Routledge, 2016), s. 65–76.
Liliequist, M. Dekolonisationsstrategier: porträtt av kvinnliga eld-
själar inom den samiska rättighetsrörelsen. I Liliequist, M. & Cocq, C. (red.). Samisk kamp: kulturförmedling och rättviserörelse. (Bokförlaget h:ström, 2017), s. 162–187.
Lundmark, L. Så länge vi har marker: samerna och staten under sex-
hundra år. (Prisma, 1998.)
Naskali, P. Rethinking Positionality – universalism and localism in
contact. I Keskitali-Foley, S., Naskali, P. & Rantala, P. (red.). Northern Insights. Feminist inquiries into politics of place, knowledge and agency. (Lapland University Press, 2013), s. 19–42.
Nikander, P. ”Old” versus ”little girl” – a discursive approach to
age categorization and morality. Journal of Aging Studies. 1:4 (2000): s. 335–359. DOI.org/10.1016/S0890-4065(00)80001-8.
Nilsson, I. Yrkesmässigt engagemang bland äldre. Utvärdering, reper-
toar och relation till livstillfredsställelse. (Umeå universitet, 2006.)
Nordin, Å. Relationer i ett samiskt samhälle: en studie av skötesren-
systemet i Gällivare socken under första hälften av 1900-talet. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2007.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-56797. Olofsson, E. In search of a fulfilling identity in a modern world.
Narratives of indigenous identities in Sweden and Canada. Doktorsavhandling. (Uppsala universitet, 2004.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Auu%3A
diva-4246. Omma, L. Ung same i Sverige: Livsvillkor, självvärdering och hälsa.
Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2013.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-63988. Pelto, P. The Snowmobile Revolution. Technology and Social Change
in the Arctic. (Waveland Press, 1987.)
Ruong, I. Samerna – i historien och nutiden. (Bokförlaget Aldus/
Bonniers, 1975.) Ryd, L. Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna. 3. uppl.
(Ord & visor, 2015.)
Said, E. W. Orientalism. (Ordfront, 2004.)
Sameland i förvandling. (Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet
i Umeå, 1986.) Santamäki Fischer, R. Living in consolation while growing very old.
(Umeå universitet, 2007.) Sehlin MacNeil, K. Extractive Violence on Indigenous Country: Sami
and Aboriginal Views on Conflicts and Power Relations with Extrac-
tive Industries. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2017.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-130590. Sköld, P. & Axelsson, P. (red.). Igår, i dag, imorgon – Samerna,
politiken och vetenskapen. (Umeå universitet, 2005.)
Smith, L. T. Decolonizing Methodologies. Research and Indigenous
Peoples. (Zed Books, 1999.)
Spivak, G. C. Outside in the teaching machine. (Routledge, 1993.)
Stordahl, V. Same i den moderne verden: endring og kontinuitet i et
samisk lokalsamfunn. (Davvi Girji, 1996.)
Torres, S. & Hammarström, G. Hög ålder som ohälsa och hot: Äldre
människors erfarenheter. I Jönsson, L.-E. & Lundin, S. (red.).
Åldrandets betydelser. (Studentlitteratur, 2007.)
Svanberg, I. Sockenlappar: en etnologisk studie av bofasta samer samt
deras nomadiska förfäder i Mellansverige. (Uppsala universitet, 1981.)
von Heideken Wågert, P. Health, physical ability, falls and morale in
very old people: the Umeå 85+ Study. Doktorsavhandling. (Umeå
universitet, 2006.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-871. Young, I. M. Gender as Seriality: Thinking about Women as a Social
Collective. Signs. 19:3 (1994): s. 713–738. DOI.org/10.1086/494918.
Åhrén, C. Är jag en riktig same? En etnologisk studie av unga samers
identitetsarbete. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2008.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-1935.
DEL 6 Motstånd
Religionskonfrontation och motstånd i den svenska delen av Sápmi under 1600- och 1700-talen
Håkan Rydving
Inledning
Det var under en lång tidsperiod, särskilt brutalt under slutet av 1600och början av 1700-talet, som staten genom domstolsväsende, kyrka och skola agerade för att utplåna de inhemska samiska religiösa traditionerna. I stället tvingades samer att lära sig grunderna i luthersk teologi och att delta i kristna riter. Jag har fått i uppdrag att ge exempel på olika typer av samiskt motstånd mot kraven på religiös konformitet under den tidsperioden i den svenska delen av Sápmi.
Som källmaterial har jag i huvudsak använt mig av rättegångsprotokoll, brev och skrivelser till och från myndigheter, och andra dåtida texter med information om samer som agerade för att bevara de inhemska traditionerna. När det inte finns publicerade versioner av de två första källkategorierna har jag utnyttjat de digitaliserade avskrifterna i kyrkoherde Erik Nordbergs arkiv vid Umeå universitetsbibliotek. Källmaterialet är väl känt och har tidigare använts i studier av andra teman. Det nya är framför allt perspektivet, att i källorna leta information om agens, ”handlande”, men mer specifikt leta exempel på ”individens förmåga att handla självständigt och göra egna fria val”. De samer det handlar om var inte passiva. I stället gjorde de motstånd genom att praktisera olika former av civil olydnad.
1 Jag vill tacka Gunlög Fur och den anonyme granskaren för värdefulla kommentarer till en preliminär version av manuskriptet. 2 Wiktionary, agency (sociology, philosophy, psychology) (hämtad 2024-09-15). 3 Jfr Nationalencyklopedin, civil olydnad (hämtad 2024-09-15).
Religionskonfrontation
De tidigaste samiska kontakterna med kristendomen ägde antagligen rum på 1000-talet, kanske till och med tidigare. Samerna, i det som senare skulle bli Sverige, mötte kristendomen både västerifrån, när man handlade vid den norska kusten och österifrån vid bottenvikskusten och i norr. Mötena var länge sporadiska och ytliga. Samer och andra befolkningsgrupper integrerades så småningom i den kyrkliga organisationen i en långsam process som pågick under flera århundraden. Hur väl integrationen skedde, åtminstone hos en del samer, visas av att flera samer blev präster under 1600-talet.
I slutet av 1600-talet föreföll samerna vara en väl integrerad befolkningsgrupp. Ur kronans perspektiv var det helt nödvändigt, både politiskt och religiöst. Historikern Gunlög Fur har sammanfattat den bakomliggande ideologin:
De krav som ställdes på kronans samiska undersåtar skilde sig inte från
dem som ställdes på andra undersåtar. Det ingick i de strukturella möns-
ter som formade det svenska riket och i vilket samtliga rikets innevånare
ansågs tillhöra ett förbund med Gud som genom ömsesidiga förpliktelser skulle garantera rikets säkerhet och fortlevnad. Enskilda brott mot Guds ordning hotade landets välgång och måste därför motarbetas.
Det kom därför som en chock för myndigheterna när de under 1680talet upptäckte att många samer fortsatte med inhemska religiösa bruk. De följande årtiondenas religionskonfrontation kom från myndigheternas sida att handla om att undervisa samer om lutherska trosföreställningar och riter. Det gällde att tvinga dem att avstå från det vi skulle kalla inhemsk samisk religion och från katolska seder, som till exempel fasta och helgondyrkan. Samerna försökte få myndigheterna att acceptera att det inte låg någon motsättning i att vara kristen och att samtidigt bruka trumman eller att offra till avlidna släktingar och andra osynliga väsen för att få hjälp i det dagliga livet. De ville även slippa både kyrkogångsplikt och skolplikt.
Hot och utmätta straff användes för att få samer att sluta använda trummor och sina traditionella offerplatser. På samma sätt ville myndigheterna få samerna att uppfylla kyrkogångs- och skolplikterna.
4 S. Rasmussen. Samiske prester i den svenske kirka i tidlig nytid. I D. Lindmark & O. Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en veten-
skaplig antologi 1. (Artos, 2016.)
5 G. Fur. Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700-talen. I D. Lindmark & O. Sundström (red.). De historiska relationerna […] 1, s. 262.
Det vanligaste straffet var höga böter, som ersattes av spöstraff om den dömde saknade pengar. Den som hade ägnat sig åt det som myndigheterna klassificerade som ”trolldom” kunde i något enstaka fall dömas till döden, men det var mycket ovanligare än man kanske kan tro. Av protokollet från tinget i Dálvvadis/Jokkmokk 1686 framgår det till exempel att den lokala domstolen ibland tvekade inför att utdöma dödsstraff. Efter att ha dömt en person till döden, med hänvisning till Gustav Vasas förordning från 1527, sände rätten avgörandet vidare till Svea hovrätt med frågan ”om inte en sådan gammal höglovlig förordning borde vara avskaffad i det här seklet […]”. Redan följande år hårdnade emellertid myndigheternas attityder. Det berodde i stor utsträckning på en enda person, Petrus Noræus, en av prästerna i Sillbajåhkå/Silbojokk.
Det är inledningsvis viktigt att vara medveten om att samer förhöll sig på olika sätt till myndigheternas krav. Det fanns de som aktivt arbetade för att bevara de inhemska traditionerna, och andra som var lika aktiva kristna. Under perioden av religionskonfrontation fanns det både samer som var noaiddit, ”nåjder”, och andra som var báhpat, ”präster”. De flesta verkar ha varit strategiskt passiva även om de identifierade sig med det inhemska religiösa arvet eller med kristna bruk. För att undvika upptäckt och för att slippa behöva konfronteras med familjemedlemmar och släktingar med andra prioriteringar höll många en låg profil. Det fanns antagligen personer som var neutrala eller som inte brydde sig så mycket om inhemsk eller kristen religion och de som på olika sätt försökte kombinera de två religiösa sfärerna. Den här texten koncentrerar sig på de samer som protesterade mot myndigheternas krav och på olika sätt agerade för att bevara de inhemska religiösa traditionerna. Fokus ligger alltså på olika samiska motståndsstrategier.
6 Samiska ortnamn skrivs enligt de samiska ortografierna och dessutom med det finska, norska eller svenska namnet den första gången ett namn nämns. En lista över samiska ortnamn med motsvarigheter finns i slutet av kapitlet. 7 TP (= Tingsrättsprotokoll): Dálvvadis 1.2.1686 (TL (= E. Nordberg [red.], Trolldomsrannsakningar i lappmarken 1649–1739. I Kyrkoherde Erik Nordbergs arkiv 25:45 ab. Umeå universitetsbibliotek. Digitala samlingar), s. 85). För att öka läsbarheten är alla citat ur 1600- och 1700-talskällorna anpassade till modern svenska. 8 Jfr H. Rydving. The End of Drum-Time: Religious Change among the Lule Saami, 1670s–1740s. 3 uppl. (Uppsala universitetsbibliotek, 2004), s. 69–70, 91–92.
Samiska argument
De bevarade samiska argumenten för inhemska traditioner och mot kyrko- och skolplikterna är intressanta, men det går inte att veta hur representativa de är. Det nedskrivna och bevarade har nämligen gått igenom två filter. Samer som riskerade stränga straff var naturligtvis väldigt noga med hur de uttryckte sig när de kritiserade myndigheterna. De som skrivit våra källor har valt ut vad som skulle förmedlas vidare. Källorna ger alltså ingen översikt över alla samiska argument och vi vet därför vare sig hur representativa eller vanliga de bevarade argumenten var. Trots bristerna ger källorna ändå en förhållandevis mångfasetterad bild av den samiska kritiken och de ger exempel på flera typer av argument.
En del argument var ekonomiska och betonade att de inhemska religiösa riterna var helt nödvändiga för jakt, fångst, fiske och renskötsel. Samer gav exempel på att ekonomin blivit sämre när de övergett de traditionella bruken. De berättade om tillfällen när inhemska gudomar varit till hjälp och att offer gett dem jakt- och fiskelycka. Andra argument var snarare sociala och underströk framför allt hur viktigt det var att upprätthålla traditionerna från tidigare generationer. Till de religiösa argumenten hörde inte minst det som personer sett i drömmar. De uppfattades nämligen som viktiga informationskanaler som olika osynliga väsen och avlidna släktingar kunde använda sig av när de ville meddela sig med de levande.
De mest detaljerade kritiska argument som bevarats är de som Anders Ersson Snadda från Gájddom/Gáidun/Kaitum framförde till prästen Pehr Högström på 1740-talet. Högström, som var inspirerad av upplysningstidens tänkande och tog samer i försvar mot andra präster, skriver att Snadda hade hört gamla berätta att man varit lyckliga och levt i välstånd så länge man fritt kunde bruka offerplatserna. Fattigdomen hade ökat när man inte längre fick göra det.
Han hänvisade till den så kallade Nederbyn [= Suoksjåhkå], som i forna
tider bestått av hundra skatte-Lappar, rika och förmögna; men sedan de
börjat avvika från sina förfäders seder, har de blivit skingrade, och det finns numera i hela den byn inte fler än några få, och de flesta är tiggare. Han berättade om sin far, att han brukade trumma [goavddis], och mådde väl; han själv hade nu lagt bort den, men ser sig inte annat att vänta, än att snart få gå för andras dörrar [= börja tigga]. Han trodde
9 Jfr Rydving. The End of Drum-Time, s. 76–77. 10 Avsnittet baseras på Rydving. The End of Drum-Time, s. 84–88.
att Gud ger såväl, ja så snart, de onda och trollpackor sin föda, som de fromma. Han höll före, att när vargen kommer, lär han inte ha större omtanke om mina renar, än hans. Han fruktade, att [Gájddom/Gáidun]
snart lär bli öde, om man fortsätter att lägga bort de gamla sedvänjorna
[…].
Det är intressant att den ekonomiska tillbakagången uppfattades bero på att samer slutat offra och bruka trummorna. Den nya religionen hade visat sig vara mindre effektiv i det dagliga livet.
Försiktighet som strategi
I en tid när människor riskerade stränga straff om de fortsatte att leva som de alltid gjort blev samer alltmer försiktiga. Om de ville diskutera hemligheter räckte det ofta med att tala samiska. Då förstod de flesta icke-samer inte vad som sades. Men när prästen eller nämndemännen var samer eller när andra representanter för överheten lärt sig samiska var inte det en möjlig strategi. Då brukade samerna i stället olika hemliga språk. Ett sådant hemligt språk kallas jortehth-soptsese på sydsamiska, och att ”tala bildligt”, använda ”lönnord” heter jortehtidh. Att kunna tala så, skriver litteraturvetarna Lena Kappfjell och Harald Gaski, har varit en bearkadimmiestrategije, en ”strategi för att klara sig”.
I stället för hemliga språk kunde samerna använda religiösa koder. Ett intressant exempel är den roll som jungfru Maria, på sydsamiska nïejte Maarja, och S:ta Anna, på sydsamiska Aanna, kom att spela långt efter reformationen. Samer fick tidigt kännedom om dyrkan av jungfru Maria och andra helgon. En del medeltida kloster betalade med så kallade maljor när de handlade med samer. Maljorna var vackert utformade ringar som användes för att fästa samman kläder, men de kunde också fungera som prydnader, och m-maljan som symboliserade Maria blev i flera områden en viktig detalj i den samiska dräkten
11
P. Högström. Missions-förrätningar i Lapmarken, 1741 Och de följande åren. (Pro Fide et Christianismo, 1774), s. 34–35. 12
Exempel finns i P. Claussøn [Friis]. Norriges Bescrifuelse [1613]. I G. Storm (red.). Samlede Skrifter af Peder Claussøn Friis. (Den norske historiske forening, 1881), s. 407; I. Olsen. Om lappernes vildfarelser og overtro. I J. Qvigstad (red.). Kildeskrifter til den lappiske mythologi 2 (Det Kgl. norske videnskabers selskab, 1910), s. 39–40. 13
K. Bergsland & L. Mattsson Magga. Åarjelsaemien-daaroen baakoegærja/Sydsamisk-norsk ordbok. (Idut, 1993), s. 149. 14
L. Kappfjell & H. Gaski. Dåajmijes vuekie lea saemien vuekie. Dīn: tidsskrift for religion og kultur. 2018:2: s. 14.
(se figur 1). Det berodde antagligen på att Maria identifierades med Saaraahka, som i delar av det sydsamiska området var den viktigaste gudomen. Man kunde bruka Maarja som kodord och m-maljan som symbol för Saaraahka. På motsvarande sätt blev S:ta Anna, Marias mor, identifierad med Maadteraahka, Saaraahkas mor.
Figur 1 Maria-maljor
Två Maria-maljor i silver från Árjepluovve/Arjeplog. Nordiska museets samlingar. Foto: Emelie Jonsson, Nordiska museet (CC BY-NC-ND).
Det var inte bara på marknadsplatsen man måste vara försiktig. Präster, länsmän eller andra främmande kunde plötsligt dyka upp i vistet. Flera gånger hände det att samer blev överraskade just när de använde trumman eller utförde en offerrit. För att få en varning när någon myndighetsperson närmade sig hade en del syd- och Umesamer därför infört ett varningssystem, en trumfigur som kallades rist’baelkies, ”den kristna stigen”. Om man trummade och visaren, ett vackert utsirat stycke renhorn eller en mässingring, hamnade på den figuren så be-
15 Se Ph. Fjellström. Lapskt silver: studier över en föremålsgrupp och dess ställning inom lapskt kulturliv. (Almqvist & Wiksell, 1962), s. 53–75. 16 L. Bäckman. The Akkas: a study of four goddesses in the religion of the Saamis. I W. Tyloch (red.). Current Progress in the Methodology of the Science of Religions. (Polish Scientific Publishers, 1984), s. 38. M. Dunfjeld. Tjaalehtjimmie: form og innhold i sørsamisk ornamentikk. (Saemien Sijte, 2006), s. 180. Beträffande Saaraahka, se H. Rydving. Dïhte Saaraahka – Njaarkesne 1720-låhkoen. Sámi dieđalaš áigečála. 2024:2: s. 53–77, och där anförd litteratur. 17 I. Granlund & J. Granlund. Lapska ben- och träkalendrar. (Almqvist & Wiksell, 1973), s. 76–79.
Religionskonfrontation och motstånd i den svenska delen av Sápmi …
tydde det att någon eller några främmande närmade sig. Då gällde
det att så snabbt som möjligt gömma undan trummor och annat. Ungefär en femtedel av de bevarade sydliga trummorna har en tyd-
lig sådan figur (se figur 2 a–b).
Figur 2 a Gievrie
Sydsamisk trumma (gievrie) som ägaren tvingades lämna in 1688. Den dåvarande prästen i Liksjoe/Lïkssjuo/ Lycksele, Olaus S. Graan, som själv var same, skrev förklaringar av figurerna direkt på trumskinnet, troligen efter att ha frågat ut ägaren. Efter att från 1688 ha förvarats i Stockholm, är trumman sedan 2014 tillbaka i Liksjoe/Lïkssjuo och utställd i Skogs- och samemuseet där. Foto: Bertil Wreting, Nordiska museet (CC BY-NC-ND).
J. Randulf. Relation Anlangende Find-Lappernis […] afGuderier og Sathans Dyrkelser […] [1723]. I J. Qvigstad (red.). Kildeskrifter til den lappiske mythologi [1]. (Det Kgl. norske videnskabers selskab, 1903), s. 17, jfr E. Manker. Die lappische Zaubertrommel: eine ethnologische Monographie. 2. Die Trommel als Urkunde geistigen Lebens. (Hugo Gebers Förlag, 1950), s. 50–54.
Det visar en genomgång av de syd- och umesamiska trummornas figurer. Se t.ex. R. Christoffersson. Med tre röster och tusende bilder: om den samiska trumman. (Uppsala universitet, 2010), s. 306–326.
Religionskonfrontation och motstånd i den svenska delen av Sápmi …
Figur 2 b Gievrie
En avritning av figurerna på trumman på figur 2 a med rist’baelkies, ”den kristna stigen”, markerad. Källa: E. Manker, Die lappische Zaubertrommel: eine ethnologische Monographie. 2. Die Trommel als Urkunde geistigen Lebens. (Hugo Gebers Förlag, 1950), figur 82 (med markeringen tillagd).
Motstånd mot förbud
När konfrontationen om traditionella religiösa bruk inleddes under
1680-talet gjorde samer motstånd på flera olika sätt. I början av perioden var motståndet klart uttalat, men när samer riskerade hårda straff, och kanske hade sett släktingar och vänner piskas offentligt när de
inte hade pengar till böter, blev de försiktigare. Redan innan 1680-talet var det vanligt att samer i samtal med myndighetspersoner betonade att det var viktigt att bevara traditioner
från tidigare generationer. Därför blev många samer upprörda när präster i sina predikningar talade om hur samer pinades i helvetet för att de använt trummor och offrat. De här predikningarna var något
Jfr B. Fossum. Förfädernas land: en arkeologisk undersökning av rituella lämningar i Sápmi 300 f.Kr–1600 e.Kr. (Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet, 2006), s. 183–186. Fur. Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700-talen, s. 265–266. Jfr D. Lindmark. Svenska undervisningsinsatser och samiska reaktioner på 1600- och 1700talen. I D. Lindmark & O. Sundström (red.). De historiska relationerna […] 1, s. 349–350. Se t.ex. S. Rheen. En kortt Relation om Lapparnes Lefwarne och Sedher […] [1671]. Bidrag till kännedom om De svenska landsmålen ock svenskt folkliv. 17:1 (1897), s. 26.
som ofta diskuterades inbördes. Den lulesamiske Uppsalastudenten Nils Lund hade ofta hört sådana samtal och ger några exempel:
hörde du hur prästen förra helgen predikade om våra trummor och om
vårt offrande och andra bruk […] skulle vi då inte bruka det som våra förfäder har gjort; det lägger vi aldrig av med i vårt land.
Det finns också några exempel på samer som skällde ut präster. När Erik Eskilsson lyckades ta tillbaka den trumma som Petrus Noræus tagit ifrån honom så kallade han prästen för ”tjuv, skälm och rövare”, vilket ju var sant. Eskilsson fick böta för de orden. En annan gång hade Noræus predikat mot offer och det han kallade ”avgudadyrkan”. När han kom ut på kyrkbacken hörde han hur Eskilsson och en annan same, Amund Thorsson, sa till varandra att prästen borde veta att ”vi aldrig överger våra förfäders sätt”. Thorsson ska vid ett annat tillfälle sagt till Noræus ”att han aldrig, så länge han lever, vill överge det, eftersom hans farfar och far brukat det i sin livstid och mått väl”. Han lade till att ”om min far kom till helvetet för att plågas, kan också jag tåla det han tål och lider”. Med tanke på de straff de riskerade om de försvarade de inhemska religiösa bruken är uttalandena exempel på väldigt rakryggade och modiga protester. Noræus försökte få både Eskilsson och Thorsson dömda till döden, men som vi kommer att se gick det inte som prästen hade hoppats.
Kampen om trummorna
Trummorna blev viktiga symboler för det samiska motståndet mot de kyrkliga tvången. Mycket av kampen koncentrerades till just trummorna. Det var därför som tiden innan religionskonfrontationen i det lulesamiska området kallades goabdesájgge, ”den tid när trummorna fritt kunde användas”. Tiden efteråt kallades inte tiden utan trummor, utan den karakteriserades av at da sjaddin goabddájt tjiegadit, ”att man måste gömma trummorna”, för att inte tvingas att lämna dem ifrån sig.
23
N. Lundius. Descriptio Lapponiæ [1675]. Bidrag […]. 17:5 (1905), s. 32–33. 24
TP: Árjepluovve 7–9.2.1687 (TL, s. 144). 25
P. Noræus. [Kopia av Skrivelse till superintendenten i Härnösand, 24.11.1686]. I I. Fellman (red.). Handlingar och uppsatser angående finska lappmarken och lapparne 1. (Suomen tiedeakatemia, 1910), s. 341. 26
Noræus. [Kopia (...)], s. 342. 27
Ibid. 28
Jfr Rydving. The End of Drum-Time, s. 1, n. 3.
När myndigheterna undersökte användningen av trummor 1687 talade samer fortfarande öppet om att de trummade. Vid tinget i Liksjoe/Lïkssjuo tog en av nämndemännen, Olof Månsson, ordet och berättade att han liksom många andra samer brukat trumman. Han beskrev utförligt trummorna och hur de användes för att till exempel ta reda på om man skulle få jakt- eller fiskelycka. Även de som mött upp i Dálvvadis samma år svarade att de brukat trummor för att i förväg få veta vad som skulle hända dem och hur de skulle lyckas med jakt, fiske och sina renar. År 1688 hotades samer vid marknaderna i Liksjoe/Lïkssjuo och Dálvvadis med både ”timliga och eviga straff” om de inte lämnade ifrån sig sina trummor, men resultatet blev magert. Bara några få lämnade in dem.
Efter den intensiva kampanjen i samband med tingen 1687–88 tänkte sig myndigheterna att användningen av trummor hade upphört. Men efter att en elev vid skolan i Liksjoe/Lïkssjuo 1723 rapporterat en person som använde trumma satte myndigheterna i gång en ny kampanj, nu koncentrerad längs med Upmejejeanoe/Ubmejeiädnuo/ Umeälven. Det visade sig då att flera samer använde trumma. De som gjorde det hade alla varit unga 1687–88 och några var inte ens födda då. De som anklagades vid tinget förklarade att de brukat trumman för att lyckas med jakt, fångst och fiske, alltså samma motiveringar som 1687–88. Men några nämnde också att den kunde användas på resor, eller som en almanacka för att se vilket väder det skulle bli. Straffet för att ha haft trummor blev böter och de som inte kunde betala fick i stället spöstraff.
År 1724 gjordes en undersökning av trumbruk och offer i Sjeltie/ Åsele, i det sydsamiska området. De 45 hushållen i församlingen tvingades att lämna ifrån sig sina trummor. Resultatet blev inte mindre än 26 trummor. Detta är troligtvis den mest omfattande stölden av samiska trummor vid ett och samma tillfälle. Trummorna sändes till Antikvi-
29 TP: Liksjoe/Lïkssjuo 11.1.1687 (TL, s. 126–128). 30 TP: Dálvvadis 27–28.1.1687 (TL, s. 130). 31 H. A. Kruse & M. Steuchius. Relation om Lappmarckerna. I I. Fellman (red.). Handlingar […] 1, s. 330–332, 335–338, jfr TP: Dálvvadis 31.1.1688 (TL, s. 225–226.) 32 TP: Liksjoe/Lïkssjuo 12, 14 & 15.1.1724 (TL, s. 334–335.) Svea hovrätt; avskrift av protokoll 28.11.1723 (TL, s. 336–337.) Om stulna samiska trummor som hamnat i museer, se Mårten Snickares kapitel i den här volymen. 33 TP: Liksjoe/Lïkssjuo 12, 14 & 15.1.1724 (TL, s. 332–333), texten har ”vångörande”, jfr SAOB, vångöra: ”jaga [e]l[ler] fiska g[eno]m att lägga ut giller [e]l[ler] nät o[ch] d[yligt]” (hämtad 2023-11-28). 34 Almanackor innehöll in på 1700-talet förutsägelser om bland annat väder, årsväxt och jaktlycka (Nationalencyklopedin, almanacka; hämtad 28.1.2023), därav analogin. 35 Svea hovrätt; protokoll 23.10.1724 (TL, s. 346).
tetskollegiet. En av dem gick förlorad under transporten, men 25 kom fram till Stockholm.
Ett sätt att göra motstånd var att neka till att ha haft trumma. Om man hade berättat att man haft trumma, kunde man neka till att den använts för att spå med. Ett erkännande var nämligen viktigt för att kunna dömas. Ett exempel är Tomas Nilsson Jox som vid tinget i Sjeltie 1740 anklagades för att både äga en trumma och för att ha försökt spå med en annan sames trumma. Trots att det fanns flera vittnen till att han hade trummat friades han av rätten därför att han konsekvent nekade. Han sa att han inte hade någon egen trumma, inte visste något om hur man spådde med trumma, inte kände till vad trumfigurerna betydde och att han vid tillfället när vittnena sett honom trumma bara hade slagit några slag för att skoja. Det var en klok strategi och Jox blev alltså frikänd.
Samer kunde också lova att lämna in sin trumma vid ett senare tillfälle. Det var till exempel något som en del samer lovade som 1687 kommit till tingen i Árjepluovve och Čohkkeras/Jukkasjärvi , men hur många som gjorde det vet vi inte.
En del trummor blev verkligen inlämnade, men en intressant strategi som några Lulesamer prövade 1689 var att lämna in nygjorda trummor, för att kunna behålla de gamla ärvda. Det är fullt möjligt att samer använde samma tillvägagångssätt i andra områden, men att det inte blev upptäckt och därför inte är noterat i några källor.
Även om man lämnade in trummorna, så kunde en del av kraften i dem ändå räddas. Detta gällde särskilt de sydsamiska ramtrummor, på sydsamiska gievrieh, som vanligtvis var försedda med en stor mängd metallhängen (se figur 3). Etnologen Ernst Manker konstaterade att de bevarade trummorna saknade dessa hängen på de flesta sydsamiska trummor i museisamlingarna. Men märken av dem finns kvar. Hängena tog man alltså i de flesta fall bort innan trumman lämnades in. De fungerade senare som amuletter och kunde fästas på föremål och kläder som skydd.
36
Brev från superintendent P. Asp till Kungl. Maj:t 1726 (E. Nordberg (red.). Riksdagen 1726–1727. I Kyrkoherde Erik Nordbergs arkiv 25:5 d, s. 5–6. Umeå universitetsbibliotek. Digitala samlingar), jfr E. Manker. Die lappische Zaubertrommel: eine ethnologische Monographie. 1. Die Trommel als Denkmal materieller Kultur. (Thule, 1938), s. 72, 453–454. 37
TP: Sjeltie 4–5.1.1740 (Gunnar Wirsell. Ett tingsprotokoll från Åsele lappmark 1740. Väster-
botten. 1969, s. 158–164.)
38
TP: Árjepluovve 7–9.2.1687 (TL, s. 135), TP: Čohkkeras/Jukkasjärvi 31.1.1687 (TL, s. 136–137). 39
[H. Renhorn]. Kort Swaar med berättelsse öf:r några Frågor […] (TL, s. 414). 40
Manker. Die lappische Zaubertrommel 1, s. 267.
Mer riskfyllt var det att försöka ta tillbaka sin trumma. Den tidigare nämnde Erik Eskilsson agerade handgripligt när han med hjälp av två vänner lyckades ta tillbaka den trumma som Petrus Noræus tagit ifrån honom. Inför rätten försvarade sig Eskilsson med att prästen hade haft med sig brännvin och att han hade köpt lite och blivit berusad och då kanske sagt och gjort något som han inte borde. Noræus erkände att han sålt brännvin till Eskilsson, men denne dömdes ändå till böter. Följande år lämnade han in trumman och vid tinget gjorde han avbön och lovade bot och bättring. Trots det trodde domstolen att han skulle få dödsstraff, så i väntan på att domen skulle fastställas av Kunglig Majestät sattes Eskilsson i fängelse i Piteå, men Karl XI överraskade med att benåda honom. Han skulle bara betala böterna och få en varning.
Vi vet inte hur vanligt det var att samer konkret argumenterade för att trummorna skulle legaliseras, men redan att förklara varför man behövde trumman som hjälp i jakt, fångst, fiske och renskötsel var ju ett sätt att försvara bruket. Någon gång argumenterade samer mer utförligt för att trumman borde få användas. Ett särskilt intressant exempel är Olof Sjulsson från Vaadteje/Vapsten. Han reste till Stockholm och lämnade in en böneskrift till Kunglig Majestät. Böneskriften har inte återfunnits, men huvudpunkterna går att rekonstruera med hjälp av de upprörda skrivelser som olika myndighetspersoner författade med argument mot Sjulsson. Skriften verkar ha pekat ut de viktigaste konfliktpunkterna mellan myndigheterna och de samer som ville bevara traditionerna. Särskilt irriterade var de som kommenterade böneskriften över att Sjulsson önskade att bruket av trummor skulle legaliseras. Hans argument var tydligt praktiska, bland annat att samer behövde trummorna för att finna sin väg precis som andra använde kompasser. Något beslut i ärendet finns inte bevarat, och antagligen lämnades det utan att Sjulsson fick något svar. Ur myndigheternas perspektiv var förslaget alltför djärvt för att kunna tas på
41 Noræus. [Kopia (...)], s. 340–341. 42 TP: Árjepluovve 7–9.2.1687 (TL, s. 144–145). 43 TP: Árjepluovve 9–11, 13.2.1688 (TL, s. 203–206). 44 Kungl. Maj:t till landshövding Kruse 13.6.1688 (TL, s. 235). 45 L. Grubb. [Brev till landshövding Kruse, 18.4.1688]. I I. Fellman (red.). Handlingar […] 1, s. 345–346. O. S. Graan. [Brev till landshövding Kruse med bilaga, 29.4.1688]. I I. Fellman (red.). Handlingar […] 1, s. 349–353. Om Sjulsson, hans böneskrift och reaktionerna på den, se D. Lindmark. En lappdrängs omvändelse: svenskar i möte med samer och deras religion på 1600- och 1700-talet. (Vaartoe – Centrum för samisk forskning, 2006), s. 70–77.
allvar. Detta trots att Sjulsson hade agerat väldigt klokt genom att presentera trumman som ett helt icke-religiöst redskap.
Om någon ville ha kvar sin trumma så var det säkrast att gömma den mellan de gånger den skulle användas. Flera sådana trummor har hittats under senare år. Trumskinnen har multnat bort, så det är enbart ramen, på sydsamiska trummor av gievrie-typen eller skålen, på nordligare trummor av goabdes/goavddis-typen som bevarats. Alla exemplifierar de at da sjaddin goabddájt tjiegadit, ”att man måste gömma trummorna”, om man inte ville riskera att förlora dem.
Figur 3 Gievrie
Sydsamisk trumma (gievrie) med bevarade hängen. Trumman konfiskerades i Snåase/Snåsa 1723, togs till Köpenhamn och därifrån till Tyskland. Sedan 1837 har den funnits i Meininger Museen i Thüringen, men den återfördes till Snåase i november 2023 och är nu utställd i Saemien Sijte. Foto: Meininger Museen (CC BY-SA 3.0). Källa: no.wikipedia.org.
Kampen om offerplatserna
Ett annat huvudtema i myndigheternas kritik var offrandet. Redan vid tinget i Árjepluovve 1682 hade Petrus Noræus med sig ett trästycke med utskuret ansikte, alltså ett värromuorra, ”offerträ”. Han anklagade fem samer för att ha tillbett sådana. De försvarade sig med att de dyrkat dem efter sina förfäders sed och att en sådan dyrkan var allmän, något de samiska nämndemännen bekräftade. När de anklagade uppmanades att sluta med offrandet svarade de modigt att de inte ville avstå utan att de också hädanefter skulle offra. Inte ens när de hotades att straffas om de inte lämnade in sina offerträn (eller ”avgudabilder” som Noræus kallade dem) följde de uppmaningen.
Även andra samer som anklagades för att ha offrat förklarade att de följt det traditionella bruket för att få god jakt- och fiskelycka, eller för att förhindra att rovdjur skulle skada renarna. Vid tingen i Čohkkeras och Árviesjávrrie/Arvidsjaur, var det ingen som sa sig offra 1687, men i Liksjoe/Lïkssjuo, Árjepluovve och Dálvvadis var det många som sa att de gjorde det. Om de olika svaren berodde på regionala skillnader eller på olika grad av försiktighet är omöjligt att avgöra. I Árjepluovve togs anklagelserna mot Erik Eskilsson och Amund Thorsson upp. Eskilsson var inte endast anklagad för att ha haft trumma utan också för att ha offrat. Hösten 1686 hade Noræus vid samma tillfälle som han stulit Eskilssons trumma nämligen också, som han själv uttryckte det, förstört ”otaliga trägudar och beläten”, alltså värromuora på Eskilssons offerplats och dessutom tagit med sig några av dem. Från Thorsson hade Noræus också tagit ett sådant trä som bevis.
Noræus hade försökt att få Eskilsson och Thorsson dömda till döden, men efter att Thorsson avlidit och Eskilsson benådats 1688 var det inte längre möjligt. Noræus letade därför efter någon annan som skulle kunna avrättas för att, som han trodde, skrämma andra
46 Jfr A. Westman Kuhmunen. Bassebájke: heliga platser i landskapet. I D. Lindmark & O. Sundström (red.). De historiska relationerna […] 2, s. 644–650. 47 I domstolarna i ”lappmarkerna” var alla eller majoriteten av nämndemännen samer (TL, passim). 48 TP: Árjepluovve 7.2.1682 (TL, s. 69 f.). 49 TP: Dálvvadis 1.2.1686 (TL, s. 84), det här ärendet togs upp innan de omfattande undersökningarna 1687–88. 50 TP: Liksjoe/Lïkssjuo 11.1.1687 (TL, s. 128). 51 TP: Čohkkeras 31.1.1687 (TL, s. 136 f.), TP: Árviesjávrrie/Arvidsjaur 14.2.1687 (TL, s. 142). 52 TP: Liksjoe/Lïkssjuo 11.1.1687 (TL, s. 128 f.), TP: Árjepluovve 7–9.2.1687 (TL, s. 134–135), TP: Dálvvadis 27–28.1.1687 (TL, s. 130–132). 53 Plural av värromuorra. 54 Noræus. [Kopia (...)], s. 340–343.
samer från de traditionella bruken. Han fann honom ett par år senare i Lars Nilsson. Denne hade lämnat in sin trumma i samband med undersökningarna 1688, men hösten 1691 hade han använt en annan trumma för att försöka återuppliva sin sexårige sonson som drunknat i en brunn. Han hade väldig otur, för just när han utförde trumriten kom en grupp samer som Noræus sänt ut, till hans viste. De blev vittnen och tog med sig trumman och även ”gudabilderna”, värromuora, och ett offrat fölskinn från Nilssons offerplats till Noræus.
Under rättegången stod Lars Nilsson på sig och berättade vilken nytta han haft av de traditionella bruken när hans renar hade blivit sjuka. Offrandet och trumspelandet hade varit till mycket större nytta för honom än prästernas undervisning, sa han bland annat. Så länge han levde skulle han därför följa sina förfäders bruk, ”oberoende av vad högre eller lägre överhet i detta mål nu eller längre fram i tiden skulle förbjuda honom”. Det är ett exempel på ett väldigt modigt motstånd. Rätten dömde honom till döden. Att han erkände var viktigare för den fällande domen än att det både fanns vittnen och att Noræus kunde visa upp Nilssons trumma och några av hans värromuora. Domen hänsköts till Svea hovrätt som beslutade att Nilsson skulle halshuggas och därefter brännas på bål. Kunglig Majestät fastställde domen och Nilsson avrättades i samband med marknaden 1693.
De hårda straffen ändrade samisk offerpraxis, men inte riktigt som myndigheterna tänkt sig. Offren upphörde inte, men ändrade karaktär och utfördes i allt högre grad i hemlighet. Ett sätt att kunna fortsätta offra utan att upptäckas var att uppehålla sig längre perioder i gränsområdena mellan Sverige och Norge. På motsvarande sätt var det på norsk sida. De samer som ville fortsätta med de traditionella
55
TP: Árjepluovve 4 & 6.2.1692 (TL, s. 259–261). 56
TP: Árjepluovve 4 & 6.2.1692 (TL, s. 261–262). 57
TP: Árjepluovve 4 & 6.2.1692 (TL, s. 263). 58
TP: Árjepluovve 4 & 6.2.1692 (TL, s. 264). 59
K. Granqvist. Samerna, staten och rätten i Torne lappmark under 1600-talet: makt, diskurs och representation. (Umeå universitet, 2004), s. 141; jfr den friande domen mot Tomas Nilson Jox som nekade (se ovan). 60
Svea hovrätt, protokoll 26.4.1692 (TL, s. 265). 61
Kungl. Maj:t 13.5.1692 (TL, s. 273), brev till Kungl. Maj:t från M. Steuchius m.fl. 4.4.1693 (TL, s. 278–279). Om rättegången och domen mot Nilsson, se K. Granqvist. Till vem ger du din själ? Berättelsen om Lars Nillsson på liv och död. I Å. Virdi Kroik (red.). Fordom då alla djur kunde tala ... – samisk tro i förändring. (Rosima förlag, 2001), s. 50–59; Lindmark. En lappdrängs omvändelse, s. 77–82. En jämförande analys av rättegången finns i K. Kaikkonen, Samisk tradisjonell åndelighet og dødsstraff i Norden på 1600-tallets slutt: en studie av tre rettssaker mot gamle samiske menn. Chaos: skandinavisk tidsskrift for religionshistoriske studier. 77 (2024), s. 41–63.
bruken flyttade till Sverige i hopp om att få vara i fred där. Om man bara var försiktig och inte blev upptäckt fanns det offerplatser i närheten av kyrkorna som man kunde passa på att besöka i samband med kyrkhelgerna. Ett sådant exempel kan, som arkeologen Anders Huggert föreslagit, vara offerplatsen på Álddavárrie/Altarberget norr om Liksjoe/Lïkssjuo.
Ett alternativt sätt som prövats tidigare på en del håll var att flytta en del av offren in i kyrkorna. I det nordsamiska området offrade man ett renkalvskinn med huvud, horn och klövar vid altaret eller hängde upp det på predikstolen när sjukdom drabbade renkalvar. I Dálvvadis i det lulesamiska området offrades ibland renskinn på golvet framför altaret. Man tog också med sig tygbitar och stoppade in dem i hålrum i kyrkan som offer. Att offra till kyrkor är en gammal kristen tradition och vissa kyrkor i Norden var kända som just offerkyrkor. I åtminstone några kyrkor i de lule- och nordsamiska områdena kombinerades den traditionen med samisk offerpraxis.
Kampen om gravarna
Gravarna var en tredje konfliktpunkt. Prästerna fick tidigt kunskap om den viktiga roll som förfäder och förmödrar spelade i samisk kultur och hur viktigt det därför var att begrava de avlidna där de levat. För att få slut på de traditionerna tvingades samer att begrava sina släktingar på de nyinrättade kyrkogårdarna. Hur vanligt det var att man gjorde det varierade emellertid mellan olika områden. För att ta några exempel så förmanades samerna vid tinget i Árjepluovve 1666 att föra de avlidna till kyrkan; det var tydligen inte så vanligt där. I Dálvvadis var det under 1670-talet fortfarande vanligt att avlidna
62 C. Solander. [R]elation om den norska lappmissionen och lapparnas hedendom [1726]. I E. Reuterskiöld (red.). Källskrifter till lapparnas mytologi. (Nordiska museet, 1910), s. 19. Randulf. Relation, s. 61. 63 A. Huggert. A church at Lyckselet and a sacrificial site on Altarberget – the two worlds of the Saami. Acta Borealia. 17:1 (2000), s. 51–75. 64 J. [J.] Tornæus. Berättelse om Lapmarckerna och Deras Tillstånd [1672]. Bidrag […]. 17:3 (1900), s. 41. 65 M. Steuchius. Anmärkningar […] till Schefferi Lapponia [början av 1690-t.]. Bidrag […]. 17:2 (1899): s. 80–81.; P. Högström, Beskrifning Öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker, […]. (Lars Salvius, [1747]), s. 211. 66 För en diskussion och fler exempel, se S. Rasmussen, Samisk integrering i norsk og svensk kirke i tidlig nytid: en komparasjon mellom Finnmark og Torne lappmark. (Fakultet for humaniora, samfunnsvitenskap og lærerutdanning, UiT – Norges arktiske universitet, 2016), s. 210–216. 67 TP: Árjepluovve 7.2.1666. I E. Nordberg (red.). Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under 1600-talet. (Kungl. Skytteanska samfundet, 1973), s. 247.
begravdes på sin dödsplats; bara undantagsvis togs de döda till kyrkogården. Inom Gájddom/Gáidun begravdes de på traditionellt sätt i gravar i naturen ända fram till dess att kyrkogården i Váhtjer/Váhčir/ Gällivare invigdes i november 1744. Ett sätt att kombinera gammalt och nytt gravskick var åtminstone fram till 1670-talet vanligt i det nordsamiska området i Sverige. Eftersom det inte var möjligt att ta de döda till kyrkan under sommaren begravdes de på traditionellt vis. Prästen reste sedan under vintern till platsen och höll en kristen begravningsrit där.
En typ av gravar var de så kallade sommargravarna. De som avlidit under sommaren lades i de gravarna tills det gick att dra dem på den första snön neråt skogslandet och kyrkan. Så begravdes alla som avlidit under sommarhalvåret på kyrkogården vid ett och samma tillfälle. Många sommargravar låg på öar och en del på platser som hade en särskild betydelse i ett inhemskt religiöst perspektiv. Det gäller till exempel sommargravarna på de två holmarna i sjön Lájtávrre i det lulesamiska området. I närheten finns både flera basseváre, ”heliga berg” och en av de få Sájvva-sjöarna. De uppfattades vara öppningar till den osynliga värld där avlidna släktingar ansågs leva (se figur 4).
Figur 4 Lijkasuollu
Lijkasuollu, av lijkka (pl. lijka)‚ ’lik, död människa’, och suoloj (pl. suollu), ’ö’; två små öar i Lájtávrre. På öarna fanns tidigare sommargravar. I bakgrunden ses det karakteristiska berget Nammásj som enligt lokala traditioner ska ha varit ett bassevárre, ’heligt berg’. Foto: H.R.
68
Lundius. Descriptio Lapponiæ, s. 15. 69
P. Högström. Missionsförrätningar II (1743–1746) [1776]. I C. F. Hallencreutz (red.). Pehr Högströms missionsförrättningar och övriga bidrag till samisk kyrkohistoria. (Svenska Institutet för Missionsforskning, Uppsala universitet, 1990), s. 68. 70
Tornæus. Berättelse om Lapmarckerna, s. 40–41. 71
Jfr E. Manker, Lappmarksgravar: dödsföreställningar och gravskick i lappmarkerna. (Almqvist & Wiksell, 1961), s. 183–184.
Kampen om jojken
Jojken uppfattades av myndigheterna som en integrerad del av de inhemska samiska religiösa riterna. Den kallades ”trolldom”, och var därför förbjuden. Det hände till och med att en person kunde få dödsstraff för att ha jojkat, som i fallet med Tornesamen Joen Nilsson som jojkat i samband med skatteuppbörden 1689. Vid ett annat tillfälle blev två Tornesamer som jojkat frikända tack vare kulturkunskapen hos de samiska nämndemännen.
Ett sätt att göra motstånd mot fördömandet av jojken var att skapa kristna jojkar. Därigenom visade samerna att jojken var neutral och inte enbart knuten till aspekter av inhemsk religion. Det är inte känt när man först började jojka kristna motiv, men särskilt Maria-jojkarna kan vara mycket gamla.
Kampen om de samiska personnamnen
Även om det inte fanns några lagar som förbjöd samiska personnamn, så var de i praktiken förbjudna eftersom prästerna uppfattade dem som ”hedniska” och därför vägrade skriva in dem i kyrkböckerna. Prästernas motstånd har resulterat i att andelen inhemska samiska personnamn minskar i det skriftliga källmaterialet som domstolsprotokoll, kyrkböcker, och skattelängder från mitten av 1500-talet. Från början av 1700-talet är inhemska personnamn mycket ovanliga i källorna. Det betyder inte att de gamla samiska personnamnen helt försvann i officiella sammanhang. En del gjordes om till släktnamn, andra ingår i ortnamn. Många av dem finns bevarade i muntliga traditioner.
De icke-samiska personnamnen som registrerades när barn döptes och som återkommer i andra källor, var emellertid inte de enda namn som samiska barn fick. Som en aktiv motståndsstrategi gav samiska
72 För en historisk översikt, se K. Stoor. Svenska kyrkan och jojken. I D. Lindmark & O. Sundström (red.). De historiska relationerna […] 2. 73 Granqvist. Samerna, staten och rätten, s. 120. Vad som efter domen hände i ärendet är inte känt. 74 Granqvist. Samerna, staten och rätten, s. 77–78. 75 Jfr Stoor. Svenska kyrkan och jojken, s. 721–728. 76 J. Schefferus. Lapponia […]. (Christian Wolff, 1673), s. 301; J. Schefferus, Lappland [1673]. (Gebers, 1956), s. 331. 77 H. Rydving. Personnamn bland samer. I G. Alhaug & A.-K. Pedersen (red.). Namn i det fleirspråklege Noreg. (Novus, 2015), s. 171–172. 78 Jfr H. Rydving. En samisk namnlängd. Studia anthroponymica Scandinavica. 16 (1998), s. 85–86.
föräldrar nämligen också sina barn ett inhemskt samiskt namn. Efter det kyrkliga dopet utförde de en samisk namngivningsritual hemma och tvättade då bort namnet som barnet fått av prästen. Därefter fick barnet sitt samiska namn som alltid användes när man talade samiska. Det officiella namnet brukades bara i kontakt med storsamhällets representanter.
Det inhemska namnet, som barn vanligtvis fick efter någon äldre eller avliden släkting, var mycket viktigt eftersom det både relaterade individen till tidigare generationer och uppfattades bestämma individens identitet. Eftersom namnet var bundet till identiteten tolkades sjukdom ibland som att den orsakats av att barnet fått fel namn. En möjlighet var då att byta namn och därigenom ge barnet en annan identitet som förhoppningsvis skulle göra henne eller honom frisk. Riten visar vilken viktig roll namnen hade och förklarar också varför prästernas motstånd mot de samiska personnamnen uppfattades som så kränkande.
Motstånd mot påbud
Perioden med religionskonfrontation innebar inte endast att myndigheterna ingrep mot traditionella samiska religiösa bruk, utan också plikter. Kyrkogångsplikt hade det varit redan tidigare, men nu blev man mycket strängare från myndighetshåll mot dem som inte kom till kyrkan det antal gånger som krävdes. Från 1632, när Skytteanska skolan inledde sin verksamhet i Liksjoe/Lïkssjuo, blev det också skolplikt för samiska pojkar och inte enbart i skolans närområde. Ingen hänsyn togs till föräldrarnas protester när barn med våld tvingades till skolan.
Reglerna om kyrkogångsplikt var desamma i hela riket utan att lagstiftarna vare sig tagit någon hänsyn till de stora avstånden i norr eller till de nomadiserande samernas årscykel. I huvudsak tvingades samerna att infinna sig vid kyrkan vid jul och vid marknadstiden i januari–februari, förutom vid de fyra böndagarna. Deltagandet var
79
Rydving. The End of Drum-Time, s. 115–122. 80
Rydving. The End of Drum-Time, s. 122–127. H. Rydving. Namnbyten i samisk tradition. Studia anthroponymica Scandinavica. 13 (1995), s. 81–87. 81
Böndagarna hölls från 1675 fyra gånger varje år och lades fram till 1807 till fredagar (Nationalencyklopedin, böndag; hämtad 2023-11-28).
en plikt och de som inte kom till kyrkan fick böta eller straffades med piskning.
Under 1700-talet minskade risken att straffas och därmed också antalet kyrkobesök, trots att kraven på närvaro fanns kvar. Många besökte då kyrkan endast en eller två gånger per år eller i en del områden en gång vartannat år. Bland de nomadiserande var det ofta bara en ur varje matlag som kom till kyrkan eftersom renhjordarna måste vaktas dygnet runt. Det var också vanligt att fråga trumman om man skulle gå till kyrkan eller inte. Ibland svarade den ja, ibland nej.
Prästerna var medvetna om att kyrkogångsplikten var särskilt problematisk för de samer som nomadiserade. Plikten ”plågar deras barn och försätter dem i ett ovanligt ok”, som superintendenten (biskopen) i Härnösand, Matthias Steuchius, skrev på 1690-talet. Eller för att citera vad några samer sagt till Pehr Högström på 1740-talet:
Sådana inrättningar utblottar land och by. Vem ska kunna leva då, om man
ofta ska infinna sig vid kyrkan? Hur ska våra renhjordar då bli skötta?
En metod som samer, åtminstone i delar av det sydsamiska området, använde för att hantera kyrkogångsplikten var att ritualisera övergången mellan den inhemska religiösa sfären och den kyrkliga. Riterna finns inte belagda på svensk sida, utan enbart från Njaarke/Namdalen i den centrala delen av det sydsamiska området i Norge. Det är inte omöjligt att riterna också förekom i Sverige. De utgör ett intressant exempel på ritualisering som motståndsmetod. På vägen till kyrkan eller efter gudstjänsten utförde samerna en rit där de drack vatten och åt bröd till gudinnan Saaraahkas ära. Därefter bad de gudinnan om förlåtelse och om förståelse för att de måste delta i den kristna riten för att inte straffas. Därigenom lyckades de skapa en tydlig gräns mellan de två religiösa sfärerna och dessutom se till att den inhemska sfären blev överordnad.
Samer var också kritiska till de ekonomiska pålagorna som följde med kyrkogångsplikten. Prästerna försörjdes nämligen delvis av olika
82 Jfr R. Bergling. Kyrkstaden i övre Norrland: kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. (Skytteanska samfundet, 1964), s. 118–119, 126–128. 83 B. Widén. Kristendomsundervisning och nomadliv. (Åbo Akademi, 1964), s. 118–119. 84 Widén. Kristendomsundervisning och nomadliv, s. 139–140. 85 E. Plantinus. Responsum […] ad quæstiones, quæ sequuntur in fine [tidigt 1670-t.]. Bidrag […]. 17:4 (1905), s. 26. 86 Steuchius. Anmärkningar […], s. 83. 87 Högström. Missions-förrätningar i Lapmarken, s. 30. 88 Rydving. The End of Drum-Time, s. 127–133.
avgifter som församlingsborna måste betala. De avgifter som gällde från och med 1696 var att varje same som ägde ett skatteland varje år skulle betala två par skinnhandskar eller ett halvt ”lispund”, cirka 4,25 kilo, torkade gäddor som ”tionde”, en årlig skatt till prästen till jul. När det var marknad dessutom ett helt ”lispund”, cirka 8,5 kilo, kött eller fisk och en renost för var 30:e renko. Varje person som gick till nattvarden, något som alla vuxna var tvingade att göra, skulle betala ett ”gråverk”, alltså ett vinterskinn av ekorre. För en jordfästning av en person med skatteland skulle man betala en ren, för jordfästning av andra personer ett halvt ”lispund” av torkade gäddor eller två par handskar. Priset för lysning och vigsel, barndop, och kyrkogång var samma som för jordfästning, men kunde ersättas av 12 vinterskinn av ekorre.
Ett av de teman som Olof Sjulsson tog upp i sin böneskrift 1688 gällde kyrkogångsplikten. Han ansökte nämligen om att samerna i hela dåvarande Vaadteje/Vapsten, inte enbart den södra delen som tidigare, skulle läggas under Sjeltie i stället för under Liksjoe/Lïkssjuo. Intressant nog var Kunglig Majestät först positiv till Sjulssons förslag, men efter att flera instanser felaktigt påstått att det var mycket närmare från Vaadteje till Liksjoe/Lïkssjuo än till Sjeltie (se figur 5) ändrade sig statsorganet och beslutade att samerna i norra Vaadteje skulle fortsätta att fullgöra sin kyrkoplikt och betala sitt tionde i Liksjoe/Lïkssjuo. För kyrkoherde Olaus S. Graan i Liksjoe/Lïkssjuo var det ett välkommet beslut. Han hade motsatt sig Sjulssons förslag bland annat eftersom tiondet och andra avgifter från Vaadtejesamerna var en viktig inkomstkälla för honom.
89
SAOB, lispund: ”i det närmaste lika med 8,5 kg” (hämtad 2023-11-28). 90
En rit som alla kvinnor som fött barn måste gå igenom, den kallades också ”kyrktagning” (Nationalencyklopedin, kyrktagning; hämtad 2023-11-28). 91
Högström. Beskrifning […], s. 232. 92
Kungl. Maj:t till landshövding Kruse 16.3.1688; Kungl. Maj:t till superintendenten i Härnösand 16.3.1688 (TL, s. 237–238). 93
Kungl. Maj:t till superintendent Stöök (= Steuchius) 23.5.1688; Kungl. Maj:t till landshövding Kruse 23.5.1688 (TL, s. 254–255). 94
Jfr Graan. [Brev (…), 29.4.1688], s. 352.
Figur 5 Umeå lappmark 1670
Förhållandet mellan Vaadteje/Vapsten, och Sjeltie/Åsele respektive Liksjoe/Lïkssjuo/Lycksele 1670. Kartan visar att det var ungefär lika långt till båda kyrkbyarna från dåvarande Vaadteje, inte – som Olof Sjulssons kritiker hävdade – mycket närmare till Liksjoe/Lïkssjuo.Bildkälla: G. Norstedt, Lappskattelanden på Geddas karta: Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. (Thalassa förlag, 2011), s. 34 (med Åsele och markering för Åsele tillagda). Ett varmt tack till Gudrun Norstedt för tillåtelsen att använda kartan.
Skolplikten
Skolorna blev en viktig arena för religionskonfrontationen. Syftet med inrättandet av dem var ju att eleverna skulle bli lärare och präster som skulle undervisa andra samer i kristendom. Redan i januari och februari 1606 hade ämbetsmannen Daniel Thordsson Hjort rest i områden med samisk majoritetsbefolkning, de så kallade ”lappmarkerna”, för att övertala samiska föräldrar att låta honom ta med sig pojkar till Uppsala. Av de tio han hade med sig söderut blev en sjuk
och två flydde, men de sju övriga kom fram. Pojkarna var fortfarande kvar i Uppsala i maj 1612 , men vad som sedan hände med dem är inte känt.
Nästa gång samisk skolplikt nämns är ett i brev från Gustav II Adolf 1617 med en befallning till kyrkoherden i Piteå att ”ta till sig sex av lapparnas söner och instruera dem i bokliga konster”. När kyrkoherden dog 1628 var det endast tre elever som undervisades , och det är möjligt att det var de tre eleverna som på 1630-talet skrevs in som studenter vid Uppsala universitet. Alla tre blev senare prästvigda.
Det var i och med att den Skytteanska skolan inrättades i Liksjoe/ Lïkssjuo 1632 som skolplikten blev ett allvarligt problem för samerna längs Upmejejeanoe/Ubmejeiädnuo. Myndighetspersoner kunde komma och mot föräldrarnas vilja ta med sig någon av deras söner till Liksjoe/Lïkssjuo för att där utbildas under några år. Till skillnad från andra grupper i Sverige hade samer alltså en slags skolplikt redan på 1600-talet.
Många samer var mycket kritiska och det är därför lätt att förstå att en av punkterna i Olof Sjulssons böneskrift gällde just skolplikten. Han ansökte om att inga barn i Vaadteje skulle tvingas till skolan i Liksjoe/Lïkssjuo. I stället ville han själv undervisa dem. Det hade han kompetens till efter många års studier , men eftersom han ville legalisera trummorna var de myndighetspersoner som kommenterade förslaget väldigt skeptiska till hans undervisning. Ansökan om att få slippa skolplikten verkar därför ha ignorerats.
Många föräldrar försökte hindra myndigheterna att tvinga deras söner till skolan i Liksjoe/Lïkssjuo, men det var riskabelt eftersom de i så fall straffades. Och det gällde inte bara i skolans närhet. Myndigheterna i Sjeltie valde till exempel 1669 ut två pojkar som skulle tas till skolan. Den enes förtvivlade pappa sa då till tingsrätten att
95
D. Thordsson Hjort. Relation om resan till Norrland och lappmarken våren 1606, 28.4.1606. I E. Nordberg (red.). Källskrifter […], s. 29. 96
Brev till Chr. Wernstedt från J. Skytte, 13.5.1612. I E. Nordberg (red.). Källskrifter […], s. 48. 97
Brev från Gustav II Adolf, 26.9.1617. I E. Nordberg (red.). Källskrifter […], s. 57. 98
Nordberg (red.). Källskrifter […], s. 67. 99
Jfr Nordberg (red.). Källskrifter […], s. 67. 100
Om bakgrunden och grundandet av skolan, se Nordberg (red.). Källskrifter […], s. 77–103, om lärare och elever, se Nordberg (red.). Källskrifter […], s. 107–117. 101
Grubb. [Brev (…), 18.4.1688], s. 345. 102
Han hade studerat sju år vid Skytteanska skolan, ett år vid Umeå barnskola och några år vid Härnösands trivialskola (Graan. [Brev (…), 29.4.1688], s. 353). 103
Det finns inget bevarat beslut i ärendet.
han ”hellre ville mista sitt liv” än att skicka sin son till skolan, men det ignorerade rätten. Sonen skulle föras dit. Uppsalastudenten Nils Lund, som själv gått i Skytteanska skolan, beskriver hur både barn och föräldrar grät när någon skulle tas dit. Det är därför ingen överraskning att elever ibland rymde från skolan och tog sig tillbaka till sina föräldrar.
Ett intressant exempel som visar hur oroliga föräldrar var att någon av deras söner skulle tvingas till skolan är att det inte var ett enda barn på marknaden i Liksjoe/Lïkssjuo 1688. Föräldrarna förklarade det med att barnen måste sköta renarna, men en bidragande orsak var också att de inte ville riskera att någon av pojkarna skulle tas ifrån dem. Den yngste av de närvarande ungdomarna utsågs då i stället att bli elev, trots att han egentligen var för gammal och trots att hans föräldrar protesterade. Pappan lyckades under natten hjälpa sonen att rymma och för det fick han böta. När pojken inte heller kommit till skolan 1689 fördubblades böterna och länsmannen fick i uppdrag att se till att pojken hämtades till skolan, men han kom ändå inte dit. Exemplet visar att en dristig motståndsstrategi var att helt enkelt ignorera myndigheterna.
Avslutning
Det har bara varit möjligt att ge några exempel på varje typ av motståndsstrategi i det här kapitlet. Det har inte heller funnits utrymme att diskutera regionala variationer eller källkritiska problem som den roll de samiska nämndemännen spelade i rättsprocesserna.
Trots begränsningarna ger kapitlet exempel på flera olika typer av samisk agens, och det avgränsas till sådana motståndsstrategier som användes för att försvara sig mot myndigheternas kamp mot trummor och offerriter och för att slippa kyrko- och skolplikterna. Det kunde handla om att ta tillbaka stulna föremål, fortsätta att använda trummor och att offra, gömma trummor, avstå från att delta i gudstjänster, att se till att myndighetspersoner inte fick tag på barn som skulle tvingas till skolan eller andra former av civil olydnad. Att
104
TP: Sjeltie 4.1.1669. I E. Nordberg (red.). Källskrifter […], s. 113. 105
Lundius. Descriptio Lapponiæ, s. 16. 106
Kruse & Steuchius. Relation om Lappmarckerna, s. 329. 107
TP: Liksjoe/Lïkssjuo 9.1.1688 (TL, s. 223–224). 108
TP: Liksjoe/Lïkssjuo 10.1.1689 (TL, s. 233–234), Graan, [Brev (…), 29.4.1688], s. 352.
neka till anklagelser var en annan möjlighet. Men det gick också att argumentera, förklara och protestera i både tal och skrift genom att i domstolar vittna om varför trummor och offer var viktiga. Samiskt motstånd tog sig många uttryck.
För framtida forskning finns det många kunskapsluckor att fylla. Särskilt angeläget är det att undersöka de lokala domstolarna och de samiska nämndemännens roll i dem , studera de samiska prästernas brevväxling och analysera olika aspekter av landshövding Johan Graans verksamhet. Han var den same som hade det högsta ämbetet i 1600talets Sverige och är bland annat känd för att ha stoppat de så kallade trolldomsprocesserna i de två län där han var landshövding.
Samiska ortnamn med finska, norska eller svenska motsvarigheter
Álddavárrie saU. sv. Altarberget Árjepluovve saArj. sv. Arjeplog Árviesjávrrie saU. sv. Arvidsjaur Čohkkeras saN. fi. Jukkasjärvi Dálvvadis saL. sv. Jokkmokk Eanodat saN. sv. Enontekis Gájddom saL. saN. Gáidun sv. Kaitum Liksjoe saS. saU. Lïkssjuo sv. Lycksele Njaarke saS. no. Namdalen Sillbajåhkå saArj. sv. Silbojokk Sjeltie saS. sv. Åsele Snåase saS. no. Snåsa Suorssá saU. sv. Sorsele Upmejejeanoe saS. saU. Ubmejeiednuo sv. Umeälven Vaadteje saS. sv. Vapsten Váhtjer saL. saN. Váhčir sv. Gällivare
109
Liknande historikern K. Granqvists analys av domstolen i Torne lappmark; jfr Granqvist. Samerna, staten och rätten. 110
Den enda längre undersökningen är fortfarande J. Nordlander. Johan Graan: landshövding
i Västerbotten 1653–1679. (Thule, 1938.)
Förkortningar
fi. finsk(a) no. norsk(a) saArj. arjeplogssamisk(a)/pitesamisk(a) saL. lulesamisk(a) saN. nordsamisk(a) saS. sydsamisk(a) saU. umesamisk(a) sv. svensk(a) TL Trolldomsrannsakningar i lappmarken 1649–1739,
Erik Nordberg (red.). Kyrkoherde Erik Nordbergs
arkiv 25:45 ab. Umeå universitetsbibliotek. Digitala
samlingar. https://digital.ub.umu.se. TP tingsrättsprotokoll
Referenser
Tryckta källor
[Friis], P. Claussøn. Norriges Bescrifuelse [1613]. I Storm, G. (red.).
Samlede Skrifter af Peder Claussøn Friis. (Den norske historiske forening, 1881), s. 243–409.
Graan, O. S. [Brev till landshövding Kruse med bilaga, 29.4.1688].
I Fellman, I. (red.). Handlingar och uppsatser angående finska lapp-
marken och lapparne 1. (Suomen tiedeakatemia, 1910), s. 349–353. Grubb, L. [Brev till landshövding Kruse, 18.4.1688]. I Fellman, I.
(red.). Handlingar och uppsatser angående finska lappmarken och lapparne 1. (Suomen tiedeakatemia, 1910), s. 345–348.
Högström, P. Beskrifning Öfwer de til Sweriges Krona lydande Lap-
marker, […]. (Lars Salvius, [1747].)
Högström, P. Missions-förrätningar i Lapmarken, 1741 Och de följande
åren. (Pro Fide et Christianismo, 1774.)
Högström, P. Missionsförrätningar II (1743–1746) [1776].
I Hallencreutz, C. F. (red.). Pehr Högströms missionsförrättningar
och övriga bidrag till samisk kyrkohistoria. (Svenska Institutet för
Missionsforskning, Uppsala universitet, 1990), s. 65–85. Kruse, H. A. & Steuchius, M. Relation om Lappmarckerna [1688].
I Fellman, I. (red.). Handlingar och uppsatser angående finska lapp-
marken och lapparne 1. (Suomen tiedeakatemia, 1910), s. 327–339. Lundius, N. Descriptio Lapponiæ [1675]. Bidrag till kännedom om
De svenska landsmålen ock svenskt folkliv. 17:5 (1905), s. 5–41. Noræus, P. [Kopia av Skrivelse till superintendenten i Härnösand,
24.11.1686]. I Fellman, I. (red.). Handlingar och uppsatser angående
finska lappmarken och lapparne 1. (Suomen tiedeakatemia, 1910),
s. 340–343. Olsen, I. Om lappernes vildfarelser og overtro [efter 1715]. I Qvigstad,
J. (red.). Kildeskrifter til den lappiske mythologi 2. (Det Kgl. norske
videnskabers selskab, 1910), s. 7–101. Plantinus, E. Responsum […] ad quæstiones, quæ sequuntur in fine
[tidigt 1670-t.]. Bidrag till kännedom om De svenska landsmålen
ock svenskt folkliv. 17:4 (1905), s. 24–28.
Randulf, J. Relation Anlangende Find-Lappernis […] afGuderier og
Sathans Dyrkelser […] [1723]. I Qvigstad, J. (red.). Kildeskrifter til
den lappiske mythologi [1]. (Det Kgl. norske videnskabers selskab,
1903), s. 6–62.
Rheen, S. En kortt Relation om Lapparnes Lefwarne och Sedher
[…] [1671]. Bidrag till kännedom om De svenska landsmålen ock
svenskt folkliv. 17:1 (1897), s. 7–68. Solander, C. [R]elation om den norska lappmissionen och lapparnas
hedendom [1726]. I Reuterskiöld, E. (red.). Källskrifter till lapparnas mytologi. (Nordiska museet, 1910), s. 17–27.
Steuchius, M. Anmärkningar […] till Schefferi Lapponia [början av
1690-t.]. Bidrag till kännedom om De svenska landsmålen ock
svenskt folkliv. 17:2 (1899), s. 79–83.
Tornæus, J. [J.]. Berättelse om Lapmarckerna och Deras Tillstånd
[1672]. Bidrag till kännedom om De svenska landsmålen ock svenskt
folkliv. 17:3 (1900), s. 9–64.
Källsamlingar och sekundärlitteratur
Bergling, R. Kyrkstaden i övre Norrland: kyrkliga, merkantila och
judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. (Skytteanska samfundet, 1964.)
Bergsland, K. & Mattsson Magga, L. Åarjelsaemien-daaroen baakoegærja/Sydsamisk-norsk ordbok. (Idut, 1993.)
Bäckman, L. The Akkas: a study of four goddesses in the religion
of the Saamis. I Tyloch, W. (red.). Current Progress in the Methodology of the Science of Religions. (Polish Scientific Publishers, 1984), s. 31–39.
Christoffersson, R. Med tre röster och tusende bilder: om den samiska
trumman. (Uppsala universitet, 2010.)
Dunfjeld, M. Tjaalehtjimmie: form og innhold i sørsamisk ornamentikk.
(Saemien Sijte, 2006.) Fjellström, Ph. Lapskt silver: studier över en föremålsgrupp och dess
ställning inom lapskt kulturliv. (Almqvist & Wiksell, 1962.)
Fossum, B. Förfädernas land: en arkeologisk undersökning av rituella
lämningar i Sápmi 300 f.Kr–1600 e.Kr. (Institutionen för arkeologi
och samiska studier, Umeå universitet, 2006.) Fur, G. Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700-talen.
I Lindmark, D. & Sundström, O. (red.). De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi 1. (Artos, 2016), s. 241–281.
Granlund, I. & Granlund, J. Lapska ben- och träkalendrar. (Almqvist
& Wiksell, 1973.) Granqvist, K. Samerna, staten och rätten i Torne lappmark under 1600-
talet: makt, diskurs och representation. (Umeå universitet, 2004.) Granqvist, K. Till vem ger du din själ? Berättelsen om Lars Nillsson
på liv och död. I Kroik, Å. V. (red.). Fordom då alla djur kunde tala ... – samisk tro i förändring. (Rosima förlag, 2001), s. 50–59.
Huggert, A. A church at Lyckselet and a sacrificial site on Altarberget
– the two worlds of the Saami. Acta Borealia. 17:1 (2000), s. 51–75. Kaikkonen, K. Samisk tradisjonell åndelighet og dødsstraff i Norden
på 1600-tallets slutt: en studie av tre rettssaker mot gamle samiske
menn. Chaos: skandinavisk tidsskrift for religionshistoriske studier.
77 (2024), s. 41–63. Kappfjell, L. & Gaski, H. Dåajmijes vuekie lea saemien vuekie. Dīn:
tidsskrift for religion og kultur 2. (2018), s. 12–18. Lindmark, D. En lappdrängs omvändelse: svenskar i möte med samer
och deras religion på 1600- och 1700-talet. (Vaartoe – Centrum för
samisk forskning, 2006.) Lindmark, D. Svenska undervisningsinsatser och samiska reaktioner
på 1600- och 1700-talen. I Lindmark, D. & Sundström, O. (red.).
De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en
vetenskaplig antologi 1. (Artos, 2016), s. 341–369. Manker, E. Die lappische Zaubertrommel: eine ethnologische Mono-
graphie. 1. Die Trommel als Denkmal materieller Kultur. (Thule,
1938.) Manker, E. Die lappische Zaubertrommel: eine ethnologische Mono-
graphie. 2. Die Trommel als Urkunde geistigen Lebens. (Hugo
Gebers Förlag, 1950.)
Manker, E. Lappmarksgravar: dödsföreställningar och gravskick i lapp-
markerna. (Almqvist & Wiksell, 1961.)
Nationalencyklopedin, ne.se. Nordberg, E. (red.). Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska
lappmarken under 1600-talet. (Kungl. Skytteanska samfundet, 1973.) Nordberg, E. (red.). Riksdagen 1726–1727. I Kyrkoherde Erik
Nordbergs arkiv 25:5 d. Umeå universitetsbibliotek. Digitala samlingar. https://digital.ub.umu.se.
Nordberg, E. (red.). Trolldomsrannsakningar i lappmarken 1649–
1739. I Kyrkoherde Erik Nordbergs arkiv 25:45 ab. Umeå universitetsbibliotek. Digitala samlingar. https://digital.ub.umu.se. (= TL)
Nordlander, J. Johan Graan: landshövding i Västerbotten 1653–1679.
(Thule, 1938.)
Norstedt, G. Lappskattelanden på Geddas karta: Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. (Thalassa förlag, 2011.)
Rasmussen, S. Samiske prester i den svenske kirka i tidlig nytid.
I Lindmark, D. & Sundström, O. (red.). De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi 1. (Artos, 2016), s. 283–314.
Rasmussen, S. Samisk integrering i norsk og svensk kirke i tidlig nytid:
en komparasjon mellom Finnmark og Torne lappmark. (Fakultet
for humaniora, samfunnsvitenskap og lærerutdanning, UiT – Norges arktiske universitet, 2016.)
Rydving, H. Namnbyten i samisk tradition. Studia anthroponymica
Scandinavica. 13 (1995), s. 89–99.
Rydving, H. En samisk namnlängd. Studia anthroponymica Scan-
dinavica. 16 (1998), s. 81–87. Rydving, H. The End of Drum-Time: Religious Change among the Lule
Saami, 1670s–1740s. 3 uppl. (Uppsala universitetsbibliotek, 2004.) Rydving, H. Personnamn bland samer. I Alhaug, G. & Pedersen,
A.-K. (red.). Namn i det fleirspråklege Noreg. (Novus, 2015), s. 169–186.
Rydving, H. Dïhte Saaraahka – Njaarkesne 1720-låhkoen. Sámi
dieđalaš áigečála. 2024, 2: s. 53–77. SAOB = Svenska Akademiens ordbok 1954–2023, saob.se.
Schefferus, J. Lappland [1673]. (Gebers, 1956.) Schefferus, J. Lapponia […]. (Christian Wolff, 1673.)
Stoor, K. Svenska kyrkan och jojken. I Lindmark, D. & Sundström,
O. (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi 2. (Artos, 2016), s. 711–734.
Westman Kuhmunen, A. Bassebájke: heliga platser i landskapet.
I Lindmark, D. & Sundström, O. (red.). De historiska relationerna
mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi 2. (Artos, 2016), s. 629–655.
Widén, B. Kristendomsundervisning och nomadliv. (Åbo Akademi,
1964.) Wiktionary, en.wiktionary.org. Wirsell, G. Ett tingsprotokoll från Åsele lappmark 1740. Västerbotten.
1969, s. 158–164.
”All vår kunskap och skicklighet
om vårt liv gjordes till ingenting” Gabnásamernas rättfärdiga vrede
Kaisa Huuva
Inledning
Den 19–20 januari och den 16 mars 1931 ägde en rättegång i Jukkasjärvi häradsrätt rum. Samtliga aktiva renskötare, så kallade husbönder
i Rautasvuoma lappby, dömdes av häradsrätten till böter och fängelse. De hade blivit stämda av lappfogden Ragnar Pappila vid myndigheten Lappväsendet, anklagade för en rad ”försummelser” i renskötselarbetet. I kapitlet undersöker jag de konfrontationer som Gabnásamerna hade med Lappväsendets tjänstemän och som kulminerade i och med rättegången. Fokus ligger på Gabnásamernas agerande gentemot Lappväsendet, som de uppfattade behandlade dem orättvist och utövade ett förtryck gentemot dem.
Vittnesmål från tinget i Vittangi 1931, i B-mappar Gabná, B 7 Važášdiggi njukčamánus 1931 (Tinget i Vittangi, mars månad 1931), s. 2. Vid den studerade tidsperioden 1930–1931 var samebyns officiella namn ”Rautasvuoma lappby”, detta efter 1886 renbeteslag lag där myndigheter delade in de geografiska områden som samer bedrivit renskötseln och kallade dem för ”lappbyar”. 1886 års renbeteslag fastställde även de nya gränserna mellan ”lappbyarna”. Innan dess hade samerna egna indelningar i sidor. I dag är den officiella benämningen ”Gabná sameby”, jag väljer genomgående i artikeln att när jag åsyftar gruppen av renskötare som blev stämda och dömda av häradsrätten att kalla dem för ”Gabnásamerna” och inte ”Rautasvuoma lappby”, annat än vid direkta citat eller när jag åsyftar den legala enheten; ”lappby”. Under 1930-talet var den officiella benämningen för samer ”lapp” och ”lappar”. Det har aldrig varit en benämning som samer själva har använt. Det var, och är en negativ och nedsättande benämning för samer. Det kan noteras att parallellt som myndigheterna benämnde samer som ”lapp”, i den första samiska tidningen Samefolkets Egen Tidning benämns samer konsekvent som ”sameh”. ”Husbonde” var också ett juridiskt begrepp som åsyftade den person som var medlem och bedrev renskötsel i lappbyn. Det ålderdomliga (och patriarkala) begreppet används fortfarande inom dagens rennäringslagstiftning (1971:437).
Jag utforskar särskilt de motståndsstrategier som Gabnásamerna använde sig av mot Lappväsendet. Inspirerad av Veli-Pekka Lehtolas och Bjørg Evjen & Lehtolas studier om samers motstånd mot lokala myndigheter i Ohjejohka, Utsjoki, under 1930-talet och samers motstånd i norra Finland och Norge under andra världskriget undersöker jag Gabnásamernas motstånd mot myndigheterna. Det kunde manifesteras genom ett aktivt undvikande och förhalande. Den för samerna centrala värderingen birget, om att klara sig eller att anpassa sig efter rådande omständigheter, kunde omvandlas till en motståndskraft gentemot myndigheterna.
Jag argumenterar även för att Gabnásamerna gick i direkt konfrontation med Lappväsendet. Det handlade inte bara om att Gabnásamerna försökte undvika och kringgå Lappväsendets tjänstemän, utan man konfronterade dem också. På en kollektiv nivå skapade Lappväsendets behandling av Gábnásamerna i och med rättegången en känsla av ”rättfärdig vrede” som sedan formade en ”politiserad ilska” hos samerna gentemot myndigheterna. Statsvetaren Glen Sean Coulthard från Yellowknives Dene First Nation har använt begreppet ”rättfärdig vrede” i en kritisk analys av relationen mellan regeringen och urfolken i Kanada, särskilt hur den relationen manifesterades efter Sannings- och försoningskommissionens arbete. Han menar att ”rättfärdig vrede” kan fungera som en drivkraft för urfolkens kollektiva, politiska mobilisering, det blir därmed ett återtagande av deras urfolkssubjektivitet. I Coulthards analys ligger fokus på hur urfolken själva agerar och responderar gentemot en dominerande bosättar-
3 V-P. Lehtola. Evasive strategies of defiance – everyday resistance histories among Sámi. I T. H. Eriksen, S. Valkonen & J. Valkonen (red.). Knowing from the indigenous north: Sámi approaches to history, politics and belonging. (Routledge, 2019), s. 29–46. 4 B. Evjen & V-P. Lehtola. Mo birget soadis (how to cope with war). Scandinavian Journal of History. 45:1 820209: s. 25–47. 5 G. S. Coulthard. Red Skin, White Masks: Rejecting the Colonial Politics of Recognition. (University of Minnesota Press, 2014), s. 110. Min översättning av ”righteous resentment”. 6 Coulthard. Red Skin, White Masks, s. 110. Min översättning av ”politicized anger”. 7 Coulthard. Red Skin, White Masks, s. 110.
kolonial struktur och politik. Det är också min teoretiska utgångspunkt för kapitlet. Coulthards tankegångar har bäring på min förståelse för Gabnásamernas direkta konfrontationer med Lappväsendet och deras uttryckta ”rättfärdiga vrede.” De har uppstått i situationer med begränsat handlingsutrymme och en hård press från myndigheterna. Jag vill visa att de inte var passiva och handlingsförlamade inför myndigheter. De agerade och insisterade kollektivt på sin kunskap och sitt värde som renskötare och samer.
Åren 1930–1931 var en tid med en tydlig över- och underordning mellan Lappväsendet och Gabnásamerna. Den frustration och maktlöshet som de kände över hur de blev orättvist anklagade av Lappväsendet och sedan dömda mot sitt nekande av häradsrätten i Jukkasjärvi, framkommer i mitt material. Samtidigt var Gabnásamerna inte passiva inför myndigheterna. De utövade ett motstånd och artikulerade en kollektiv, rättfärdig vrede mot dem.
Lappväsendet och ”lapp-skall-vara-lapp”-politik
Under 1930-talet var Lappväsendet en egen myndighet som övervakade och kontrollerade hur renskötseln bedrevs i lappbyarna. Till en början kunde Lappväsendet karaktäriseras som en ”oplanerad myndighet.” De första lappfogdarna tillsattes hos länsstyrelserna i Jämtland, Norrbotten, och Västerbotten från 1885 för att bland annat fungera som medlare i konflikter mellan renskötande samer och de bofasta bönderna. Det var 1882 års lappkommitté, utredningen som sedan utmynnade i 1886 års renbeteslag, som föreslog att det skulle inrättas ”oberoende” statliga tjänstemän i områden där det
8 Bosättar-kolonial är den svenska översättningen av ”settler colonial”. Det är en teoretisk inriktning som bl.a. har formulerats och utvecklats av Patrick Wolfe, 2006. En utgångspunkt för bosättarkoloniseringen är bl.a. att kolonisering av urfolk inte är avslutad utan det är något pågående och strukturellt. Ett annat kännetecken är att vilja utradera urfolken från de platser som koloniserats. Det kan bl.a. ske genom assimilering, tvångsförflyttning eller folkmord. Det har de senaste åren gjorts studier om Sápmi utifrån ett bosättar-kolonialt teoretiskt ramverk: Se bland annat: K. Eriksson. Stockholm as Saami Administrative Area: Articulations of Indigeneity and Swedish Settler Colonialism. (University of Washington, 2021); R. Kuokkanen. Reconciliation as a Threat or Structural Change? The Truth and Reconciliation Process and Settler Colonial Policy Making in Finland. Human Rights Review. 2 (2020); M-B. Öhman, ”Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim: återtagande av lulesamisk och skogssamisk historia och identitet i ett bosättarkolonialt Sverige”. Tidskrift for kjönnsforskning. 45.4 (2021): s. 197–214; Å. Össbo. Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen. Svensk bosättarkolonialism gentemot Sápmi. Historisk Tidskrift. 140:3 (2020): s. 420–443. 9 P. Lantto. Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885–1971, (Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2012): s. 77.
rådde konflikter mellan bönder och renskötande samer. Den första lappfogdetjänsten inrättades hos Länsstyrelsen i Jämtland. Det var också de som föreslog att tjänstemännen skulle kallas för lappfogdar.
Under den första tidsperioden fungerade lappfogdarna som enskilda statliga tjänstemän inom varje länsstyrelse. Det fanns ingen kontakt eller samordning mellan dem. Det kunde därför inte under de tidiga åren betraktas som en enhetlig myndighet eftersom ingen plan eller långsiktigt mål fanns med lappfogdetjänsten vid den här tidpunkten.
Lappfogdarnas arbetsuppgifter ökade allt eftersom och de kom att övervaka att föreskrifterna i 1919 års renbeteskonvention efterlevdes. Den reglerade bland annat svenska samers renbete i Norge. De hade även hand om frågor kring upplåtelser av jakt, fiske och slåtter som ökade under denna tid. Lappfogden ansvarade även för sociala frågor rörande lappbyns medlemmar och ansvarade även för fattigvårds- och barnavårdsärenden och närvarade vid taxeringsnämndens möten när renskötare skulle taxeras. Lappfogden spelade också en viktig roll i bedömning och urval av elevunderlaget till nomadskolan, eftersom det enligt 1916 års nomadskolestadga slogs fast att endast fjällrenskötande samers barn fick gå i nomadskola.
Lappväsendet byggde sin kontroll och övervakning av de renskötande samerna på särskilda byaordningar. Lennart Lundmark har bland annat beskrivit myndigheten som en ”övervakningsapparat” över de renskötande samerna. Den aktuella byaordningen för Rautasvuoma lappby är från 1928 och skriven både på finska och svenska, men inte på samiska. Den reglerade i tolv paragrafer hur renskötseln skulle bedrivas. Den slog fast gränser mellan lappbyarna, angav hur många renvaktare varje husbonde skulle ha utifrån renhjordens storlek och under vilken tidsperiod renarna skulle vistas i vinter- respektive sommarbeteslandet och hur lappbyns gemensamma medel i bykassan skulle förvaltas. Den reglerade även hur samling och skiljning av renar skulle gå till, samt angav ”förseelser mot bestäm-
10 Lantto, Lappväsendet. s. 85–89. 11 Ibid. 12 Lantto, Lappväsende. s. 156–157. 13 Byaordning för Rautasvuoma lappby = Rautasvouman (dvs Rautasvuoman) lapinkylän kyläjärjestys: fastställd av Konungens Befallningshavande i Norrbottens län den 9 april 1927, Luleå, 1928. 14 L. Lundmark, ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm”. Svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv. (Norrlands universitetsförlag, 2002), s. 73. 15 Byaordning för Rautasvuoma lappby, 1928.
melserna.” Samerna straffades med böter: ”underlåtenhet att på tillsägelse […] verkställa hopsamling av renar medför böter från 50 till och med 300 kronor.”
Det var Ragnar ”Ranku” Pappila som var ansvarig lappfogde, åren 1930–1931, inom Norrbottens norra distrikt där Rautasvuoma lappby ingick. Pappila kom ursprungligen från Čohkkiras, Jukkasjärvi, och var på mödernet av Huuva-släkten från Gabná. Han var släkt med ett flertal av de personer som han sedan kom att stämma inför häradsrätten.
Från 1910-talet kom synen på lappfogdarnas arbetsuppgifter att ändras. Tidigare var det viktigt att fogdarna hade en lokal förankring och kunskap om området där de tjänstgjorde för att bättre kunna medla mellan bönder och renskötare. Det synsättet ändrades och det fordrades i stället ingående kunskap om den lagstiftning som reglerade samiska förhållanden, samt goda kunskaper om renskötsel, betesområdens växtlighet och språkkunskaper i finska och samiska. Det sistnämnda var viktigt för att vinna samernas förtroende att de därigenom lättare kunna lyda lappfogdens order.
Lappfogdarna hade till sin hjälp lapptillsyningsmän som oftast rekryterades lokalt. Det var dessa tjänstemän som hade den närmaste kontakten med renskötarna och som övervakade renskötselarbetet med stöd av byaordningen. Lapptillsyningsman under den aktuella tidsperioden 1930–1931 var Elias Eliasson Stålnacke, som även var hemmansägare hemmahörande i Veaikevárri/Svappavaara.
Det var inte bara inom renskötseln som lappväsendet hade ett inflytande och utövade kontroll. De hade även hand om sociala frågor och hade information och kontroll av flera aspekter över de samiska familjernas liv i Gabná.
Lappväsendet avvecklades i samband med 1971 års rennäringslag. De frågor som Lappväsendet hade hand om kom att delvis integreras in i länsstyrelsernas rennäringsavdelningar. Fram till dess hade lappfogdarna ett starkt inflytande på utformandet av den dåtida samepolitiken genom att deras tjänstemän satt med i kommittéer och utredningar. Under mellankrigsåren, den period som denna artikel behandlar, var deras inflytande som starkast.
16
§ 7 i Byaordning för Rautasvuoma lappby, 1928. 17
Lantto. Lappväsendet. s. 166–167. 18
Lantto. Lappväsendet. s. 216.
Utvecklingen av Lappväsendet ska även förstås mot bakgrund av det rasistiska ”lapp-skall-vara-lapp”-tänkandet som formade politiken gentemot den samiska befolkningen från början av 1900-talet. Under 1800-talet fanns det ett kulturhierarkiskt synsätt som formade politiken där samer betraktades tillhöra en lägre stående kultur i förhållande till den svenska. Nu talade man i stället om ”ras.” Politikens inriktning kom att handla om att de nomadiserande, fjällrenskötande samerna inte skulle vänja sig vid civilisationen och lämna renskötseln. Staten menade att samerna på grund av sina rasmässiga egenskaper bara kunde leva ett nomadiserat liv med renar. Särskilt inom skola, näringsliv och bostadspolitik fick ”lapp-skall-vara-lapp”-politiken sitt största inflytande. De nomadiserande, fjällrenskötande samerna betraktades av statsmakten som de autentiska samerna och till dem knöts därmed rättigheterna. Övriga samiska grupper i Sverige utdefinierades som samer i både lagstiftning och i den allmänna uppfattningen av vad som utgjorde en ”äkta” och autentisk samisk kultur och levnadssätt. Det har medfört allvarliga konsekvenser in i vår tid.
Motstånd i Sápmi
Det har inte historiskt sett förekommit större uppror, våldsamma konflikter och direkt konfrontation från samiskt håll mot majoritetsbefolkning eller representanter för överheten i de nordiska länderna, förutom Kautokeinoupproret 1852. Det betyder inte att samer har varit underdåniga och passiva offer som inte gjort motstånd mot överheten. Sätten att göra motstånd på kan ha sett annorlunda ut.
Ett exempel på samiskt motstånd i förhållande till kyrkan och tvångskristnandet under 1600-talet var att samer i vissa områden fortsatte att praktisera sin egen samiska religion genom att använda trumman, goavddis , i smyg, utan prästernas vetskap. För samerna representerade trumman under 1600–1700-talen en symbol för motstånd. Trumman blev ett motstånd mot det kristna kravet på exklu-
19 Lundmark. ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm”, s. 63–64. 20 Se bl.a Zorgdrager, Nellejet. De rettferdiges strid, Kautokeino 1852: samisk motstand mot norsk kolonialisme, Vett & Viten i samarbeid med Norsk Folkmuseum. (Nesbru, 1997.) 21 R. Kuokkanen. Violence Against Women, Indigenous Self-Determination and Autonomy in Sami Society (2013). I. K. Anderson (red.). L’Image du Sápmi 2. Ed. (Örebro University Press, 2013.) s. 436–452. 22 Helig trumma på nordsamiska, M. Svonni. Samisk-svensk, svensk-samisk ordbok (Sámi girjjit 1990).
sivitet. Det finns även exempel från det sydsamiska området att de bad till Saaraahka, som var hela familjens beskyddare och som betraktades som Födelsemoder och Livgiverska. Hon hade sin plats i eldstaden och man offrade till henne, innan man tog nattvarden i kyrkan.
Vid tidsperioden 1930–1931 hade samerna i Čohkkirasområdet Jukkasjärvi ännu inte börjat organisera sig politiskt. Det fanns därmed ingen organiserad arena för att formulera ett kollektivt motstånd mot Lappväsendet. Det kan jämföras med andra områden inom Sápmis svenska del där det hade bildats sameföreningar. Under 1910-talet hade de organiserat landsmöten som samlade samer från hela Sápmi i det sydsamiska området.
Metod och etik
Aktörerna i händelserna som beskrivs är alla män, både de anklagade och dömda renskötarna, samt Lappväsendets och Länsstyrelsens tjänstemän, liksom häradsrättens medlemmar som sedan dömde dem. Mina huvudkällor är dels en intervju från 1947 med Eriga Gustu som var ordningsman för Rautasvuoma lappby. Han berättar för sin dotter Inger Huuva Utsi om sina upplevelser av Lappväsendet och rättegången. Den andra intervjun är med hans hustru, Elle-Máret Huuva (1883–1980) som även hon berättar om händelserna. Elle- Máret intervjuades av en ytterligare dotter, Margareta Huuva Stenberg och sonen Lars Hufva, i början av 1980-talet, 50 år efter att händelserna ägt rum. Hon beskriver på samiska hur hon och hennes man upplevde ”de svåra åren under 1930-talet.”
23
H. Rydving. Tracing Sami traditions: In search of the indigenous religion among the Western Sami during the 17th and 18th centuries. (Institute for Comparative Research in Human Culture, 2010), s. 40; Rydving i denna volym. 24
Saaraahka var en kvinnlig makt som bl.a. rådde över fruktbarhet och födsel inom den samiska religionen. I texten är det sydsamisk stavning eftersom originalkällan är från det sydsamiska område; H. Rydving. The end of drum-time: religious change among the Lule Saami, 1670s–1740s. (Uppsala universitet, 1993), s. 128. 25
Det var en funktion och titel som Lappväsendet hade skapat för den person som bar huvudansvar för lappbyns verksamhet. 26
Gustav Huuva i Gabna sameby berättar, året är 1947 av Inger Utsi (f. Huuva). 27
Vittnesmål från tinget i Vittangi 1931. 28
Intervjun var ursprungligen transkriberad till samiska som jag sedan översatt till svenska och bearbetat. Den finns i dag samlad i Margareta Huuva Stenbergs (1926–2016) efterlämnade privata arkiv som för övrigt innefattar en mycket rik dokumentation av områdets samiska historia. Delar av hennes material har använts som källa i Lars Petter Niias bok om Gabna sameby (2024).
I Lappväsendets arkiv råder en ”arkivalisk tystnad” från de samiska kvinnorna. Kvinnor och barn kan ibland skymta fram, men då som bihang, beskrivna som ”husfolk” till ”lappmannen” eller ”husbonden” som ju var myndigheternas beskrivning av den renskötande, samiske mannen. Att det förhåller sig så kan förstås mot bakgrund av att myndigheterna förminskade och osynliggjorde kvinnornas roller inom renskötseln och i det samiska samhället. Det fick konsekvenser, och har det än i dag, i lagstiftningen där samiska kvinnors juridiska rätt inom renskötseln successivt försvagades.
Utifrån Elle-Máret Huuvas berättelse har jag letat i Lappväsendet, Landskansliet och Landskontorets arkiv för att se hur de beskriver samma händelse. Det undersökta materialet inbegriper officiella handlingar från Lappväsendet i norra Norrbotten, där jag särskilt undersökt hur myndigheten beskriver relationen med Rautasvuoma lappby, Gabnásamerna, renar, renskötsel och markanvändning under åren 1929–1932. Jag har också letat i Landskansliet och Landskontorets handlingar i Norrbottens läns arkiv. Jag har vidare undersökt domböcker från Jukkasjärvi tingslags häradsrätt 1931–1932 och handlingar från Kriminalvårdsanstalten i Luleå från 1931–1932. Arkivmaterialet finns bevarat på Riksarkivet i Härnösand.
Jag har själv min tillhörighet i Gabná och släktskapsband med huvudaktörerna i händelseförloppet, både med de flesta som blev anklagade och dömda, men även med lappfogden Ragnar Pappila som polisanmälde Gabnásamerna och behandlade dem illa. Han var själv av Huuva-släkten på mödernet. Den äldre mannen, den 86-årige Bihtu, eller Bihtuáddja som jag hört honom kallas, som dömdes till fängelse, är min mormorsmorfar och jag är brorsbarnbarn till artikelns huvudkälla Eriga-Gustu. Min tillgång till det privata arkivet och min situerade kunskap, min tillhörighet och relation till landskap, och levande och avlidna människor innefattar kunskaper om platser, genealogi, muitalusat, berättelser, och det samiska språket, hade jag enbart kunnat bearbeta material från det offentliga arkivet utan Gabnásamernas perspektiv på händelsen.
29 R. G. Carter. Of Things Said and Unsaid: Power, Archival Silences, and Power in Silence. Archivaria, 61 (2006): s. 215–233. 30 A. Amft. Sápmi i förändringens tid: en studie av svenska samers levnadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. (Umeå universitet, 2000.) 31 Rennäringslag (1971:437) | Sveriges riksdag (riksdagen.se) [hämtad 2024-03-15]. 32 Om skillnaden mellan ”landskontor” och ”landskansli”, se: Landskontor och landskansli – Riksarkivet Sök i arkiven, [hämtad 2024-03-15]. 33 Áddja är nordsamiska och betyder farfar/morfar eller äldre farbror.
Hur ska vi förhålla oss till att publicera namn på personer som utsatts för övergrepp, likväl som att publicera namn på förövare? Vilka etiska överväganden kan och bör vi göra? Kapitlet är del i ett större avhandlingsprojekt där hela projektet är etikprövat och godkänt av Etikprövningsmyndigheten. Men lagstiftningen tar endast sikte på levande människor och inte avlidna. Det finns därför ingen lagstiftning som skyddar de avlidnas integritet. Det här är inte enkla avväganden för den enskilde forskaren att göra, ändå måste det göras. Jag har valt att namnge de tjänstemän som i kraft av sina ämbeten i Lappväsendet, Jukkasjärvi häradsrätt och landsfiskalen i Giron har agerat gentemot samerna i Gabná. Jag har valt att inte namnge privatpersoner som inte företrätt myndigheter, men som i arkivmaterialet beskrivs som nedlåtande och kränkande mot samerna i Gabná. Jag har inte återgivit diverse spekulationer om sjukdomstillstånd som finns i materialet för att värna de berördas och efterlevandes integritet.
Jag har valt att namnge min huvudkälla samt de samer från Gabná som anklagades och dömdes. Jag vill synliggöra dem, och även visa att de inte var några skuggfigurer eller anonyma, passiva objekt för en svensk ”lapp-skall-vara-lapp”-politik. De var i stället människor med agens och subjektivitet. De levde under hård press på 1930-talet och kämpade för sig och sina familjers överlevnad. Genom att namnge dem innebär att ge dem en form av erkännande och upprättelse. Jag har också valt att använda deras samiska namn, eftersom det var så de identifierade sig själva och varandra i den samiska kontexten.
På många sätt råder även en ”arkivalisk tystnad” och ett tomrum när vi letar efter de samiska kvinnornas röster. Det gäller generellt också när vi letar efter en samisk subjektivitet och samiska röster i arkiven. Trots detta så går det att finna dem i myndighetens beskrivningar över dem som blivit utsatta för kontroll och förtryck. I offentliga arkiv från fängelser, mentalsjukhus eller internatskolor, platser där människor utsatta för kontroll av staten och deras handlingsutrymme inskränkts, kan den personen framträda och dennes agens utläsas. Carter kallar det för de ”skarpa interaktionerna” mellan medborgare och stat. I mitt fall, finner jag de ”skarpa interaktionerna” i rättegångsprotokoll, fångrullor och Lappväsendets promemorior. Detta tillsammans med Elle-Máret Huuvas berättelse, gör
34
Etikprövningsmyndigheten beslut den 12 juni 2019, dnr 2019-03149. 35
Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. 36
Carter. Of Things Said and Unsaid, s. 215. 37
Carter. Of Things Said and Unsaid, s. 224.
att vi kan utläsa Gabnásamernas motståndsstrategier under ”de svåra åren 1930–1931.”
38 39
Guohtuneanan och ”en invasion av renar”
I och med den ökade utvinningen av järnmalm och etablerandet av samhället Giron med en större bosättning från förra sekelskiftet, ökade trycket på Gabnásamernas sätt att leva.
Utifrån en samisk ontologi – ett samiskt sätt att förstå och uppfatta verkligheten – var och är relationen och tillhörigheten till landskapet och släktskapet med varandra grundläggande för en samisk existens. För samerna i Gabná som levde i huvudsak av renskötsel blir guohtuneatnamat , betesmarker för renarna, betydelsefulla platser. Men landskapet är inte bara platser som ger föda åt renarna. Att följa renen, bebo markerna och leva av renskötsel, bärplockning, jakt och fiske handlar om att förhålla sig på ett särskilt sätt till landskapet. Landskapet, men även andra icke-mänskliga varelser ansågs ha en egen agens och subjektivitet. En del platser betraktades som heliga. Det knöts berättelser, jojkar och minnen av förmödrar och förfäder till landskapet.
Lappväsendet och länsstyrelsen hade ett helt annat sätt att förhålla sig till verkligheten där renar, renskötsel, människor och marker skulle kontrolleras men även kategoriseras och underordnas i en annan svensk, bosättarkolonial förståelseram. Synsättet framträder i hur Lappväsendet beskriver hur renarna förstör böndernas hö och innebär skador på höet, renarna beskrivs närmast som skadedjur eller
38 Guohtuneanan är nordsamiska och betyder ”betesland för renar” på nordsamiska, Svonni. Samisk-svensk, svensk-samisk ordbok. 39 Citatet är lappfogden Pappilas beskrivning av hur renarna rörde sig mot vinterlandet under senhösten 1920, i vittnesförhör vid rättegången mot Gabnásamerna, i Domböcker vid ordinarie ting, 1931 (vårtinget). 40 Se: L. P. Niia, Gabna sameby i förändringens tid 1890–1940. (Umeå universitet, 2024.) 41 S. Valkonen, J. Valkonen & V.-P. Lehtola. An Ontological Politics of and for the Sámi Cultural Heritage – Reflections on Belonging to the Sámi Community and the Land. I. S. Valkonen, A. Xanthaki, L. Heinämäki, & P. Nuorgam (red.). Indigenous Peoples’ Cultural Heritage: Rights, Debates, Challenges., (Brill. 2017), s. 149–174. 42 Guohtuneatnamat är nordsamiska och betyder ”betesmarker” i plural. Svonni. Samisk-svensk, svensk-samisk ordbok. 43 T. Ingold. The perception of the environment: essays on livelihood, dwelling and skill. (Routledge, 2000.) 44 Se bl.a.; N. Oskal. On nature and reindeer luck. Rangifer. 20 (2000): s. 175–180; S., Joks, L. Østmo & J. Law. Verbing meahcci: Living Sámi lands. The Sociological Review 68:2 (2020): s. 305–321.
i beskrivningar som en ”invasion av renar.” Det ägnas även en hel paragraf (§ 5) i Rautasvuoma lappbys byaordning åt ”åtgärder för avvärjande av skada” och de skador som renar kan göra. Gabná-
samernas guohtuneanan och myndigheternas ”invasion av renar”
representerar två ontologier, två olika sätt att förhålla sig i och till landskap, renar och andra djur. Där den samiska ontologin kom att domineras av den andra. Gabnásamerna hade under 1930-talet sitt huvudviste vid sjön Njuohčamjávri, nedanför fjället Ávrivárri. I samband med att järnvägslinjen Ofotenbanan anlades för forslandet av järnmalm till hamnen i Narvik i Norge anlades järnvägsstationen invid sjön. Kungliga Järnvägsstyrelsen gav den namnet Rensjön. Det var för övrigt en av flera platser i det samiska landskapet där de samiska platsnamnen ändrades. I det här fallet hittades namnet på utan hänsyn till platsens ursprungliga, samiska benämning.
Platsen har varit ett traditionellt höst- och vårviste, beläget i ett sammansatt, enhetligt landskap mellan sommarbeteslanden västerut mot kusten i Ofotenområdet, över högfjällen i Abiskoområdet. Vinterbeteslandet var beläget i skogarna österut i Tornedalen bland annat runt orterna Bárrek/Parakka, Veaikevárri/Svappavaara och Važáš/Vittangi. Olika släktgrupper eller sidor flyttade med renarna mellan sommarbeteslanden från väst till öst i en obruten rörelse. Det var ett liv anpassat efter renens naturliga vandring efter bete.
Höskadeersättningar
För att ytterligare kontextualisera situationen 1930–1931 är det nödvändigt att även nämna att Gabnásamerna var ekonomiskt pressade att betala kostsamma så kallade höskadersättningar till bönderna för det myrhö som renarna trampade ned på de öppna myrarna i vinterbeteslandet. Enligt byaordningen för Rautasvuoma lappby skulle
45
Handlingar angående av renar vållade skador 1916–1942 och Lapparnas skadeersättningsskyldighet för höskador genom renar (1930) Handlingar angående av renar vållade skador, 1916–1942. SE/HLA/1140002/F II/1. 46
Byaordning för Rautasvuoma lappby, § 5, s. 8. 47
K. Rautio Helander. Sami Place names, Power Relations, and Representation. I I. D. Clark, L. Hercus L. Kostanski (red.). Indigenous and Minority Placenames: Australian and International Perspectives (ANU Press, 2014), s. 325–349. 48
Det finns ett flertal verb som beskriver olika sätt som renen kan beta, det avspeglar hur centralt betet var. T.ex.; guohtut betyder ”att beta”, guođohit betyder”att låta renarna beta”, guođostahttit betyder ”att låta renarna beta lite grann under t.ex. flyttning, guorbat betyder ”att bli avbetad” och doldut betyder ”att bli överbetad”. Svonni, Samisk-svensk, svensk-samisk ordbok.
bönderna köra hem höet eller skydda höhässjorna senast den 15 november på ett sådant sätt att renarna inte kunde beta av det eller trampa ned det innan de kom till skogslandet. Enligt byaordningen skulle renarna mellan den 15 november och den 1 maj befinna sig i skogslandet för vinterbetet. Om renarna befann sig i vinterbeteslandet mellan den 15 november och den 1 maj fick lappbyn betala böter. Men enligt Elle-Máret Huuva var det många bönder som inte skyddade höet när samerna kom flyttandes med renhjorden efter den 15 november. De kunde då tjäna extra pengar på höskadeersättningarna. Hon berättar att samerna var en slags mjölkkossa för bönderna. Det var lätt för dem som hade myndigheterna på sin sida att ställa krav på samerna. Myndigheterna hade å sin sida en förståelse för nybyggarna som blivit uppmuntrade att flytta upp till de karga vidder där egentligen bara renen hade sin naturliga hemvist. Den som ägde renar hade också mat och kläder och pengar. Det skapade helt naturligt en avund, kor i lagården var inte tillräckligt.
Det fanns en etablerad ordning med det så kallade verdde-systemet. Det var en reciprok (ömsesidig) relation mellan renskötande samer och bönder i vinterbeteslandet. Relationen betydde att när de renskötande samerna kom ned till vinterbeteslandet på hösten kunde de bo hos sina gästvänner, sina så kallade verdde. Samerna tog hand om böndernas skötesrenar, de hjälpte varandra och bytte varor och tjänster. Relationerna gick oftast i arv till nästa generation.
Det fanns också motsättningar mellan bönderna och de renskötande samerna. Enligt Lars Rumar kunde renskötarna från fjällsamebyarna, inklusive Rautasvuoma lappby, tas emot med största motvilja om de tvingades så pass långt söderut som ned till Muonionalusta, Junosuando, Pajala och Tärendö församlingar. Det rapporterades
49 Byaordning för Rautasvuoma lappby, 1928, § 2, punkt 2. 50 Ibid. 51 Vittnesmål från tinget i Vittangi 1931. s. 8. 52 Tillägg till tiden runtom Tinget 1931 i B-mappar Gabná, B 7 Važášdiggi njukčamánus 1931. 53 Å. Nordin. Relationer i ett samiskt samhälle: en studie av skötesrensystemet i Gällivare socken under första hälften av 1900-talet (Umeå universitet, 2002). 54 L. Rumar. Kampen om hässjorna, I L. Lundmark L. Rumar (red.). Mark och rätt i Sameland. (Institutet för rättshistorisk forskning, 2008), s. 41–105.
”All vår kunskap och skicklighet om vårt liv gjordes till ingenting” …
om flera övergrepp och handgripligheter mot renskötarna. Bönderna tog ut höga avgifter av fjällsamerna när de kom ned till vinter-
landet, trots att de inte fick göra det. Gabná sameby betalade, enligt Lappväsendets handlingar, höskadeersättning till bönderna i Jukkasjärvi, Čohkkiras, Kurravaara, Gurravárri, Svappavaara, Veaikevárri, Vittangi,
Važáš, Kuoksu och Merasjärvi, Merásjávri.
Rättegången mot Rautasvuoma lappby
Det var i sanning en ofridens tid. Man hade velat kämpa för sina egna djur, som man rest upp med möda och kärlek och nu detta elände, som blev övermåttan tungt också känslomässigt och i synnerhet när klagomålen haglade över oss, att vi inte skötte vårt eget arbete.
Hösten 1930 och vintern 1931 kan karaktäriseras som en mycket svår
period för Gabnásamerna. Elle-Máret berättar att det var ”en svår och otäck tid för samerna och att samerna var så skyddslösa, och det
fanns icke-samer som hatade samer och det var ibland livsfarligt.” Enligt henne var väderleksförhållandena under hösten svåra med en mild höst. Isarna hade därför inte lagt sig och gjorde det svårt att flytta med renarna. Renar som tillhörde samer från Karesuandoområdet, och som hade tvångsförflyttats söderut under 1920-talet,
I bl.a. L P. Niia,. Gabna sameby i förändringens tid 1890–1940, berättas om en händelse som har kommit att kallas för ”slagsmålet om Jeagilvárri”, i Vettasjärvi. Det hade pågått en beteskonflikt mellan några av bönderna i Vettasjärvi och Gabná samerna i flera decennier om en plats där det växte ovanligt mycket renmossa. På 1890-talet överföll några av bönderna i Vettasjärvi en samisk familj från Gabná nattetid, för att man ville skrämma bort renarna och jaga bort samerna från platsen. Det finns flera liknande vittnesmål om renar som blivit skjutna och dödade i vinterbeteslandet och om att samerna i Gabná inte var välkomna att till exempel handla hos en handelsman i Veaikivárri under 1930-talet. Som tur var hade de också vänner bland bönderna som hjälpte dem och kunde handla varor åt dem.
Rumar. Kampen om hässjorna, s. 41–105. Handlingar angående av renar vållade skador 1916–1942 och Lapparnas skadeersättnings-
skyldighet för höskador genom renar (1930) Handlingar angående av renar vållade skador, 1916–1942. SE/HLA/1140002/F II/1.
Gustav Huuva i Gabna sameby berättar, året är 1947, av Inger Utsi (f. Huuva) i dokumentet ”Till Kunglig befallningshavande” i B-mappar Gabná, undermapp; B 4, Händelser efter höskadeåren 1930, s. 5.
Se också Niia, Gabna sameby i förändringens tid 1890–1940. Vittnesmål från tinget 1931, s. 3.
kom tillbaka norrut och ville tillbaka till sina ursprungliga marker. Det kom även renar från grannsamebyarna Leaváš och Girjas norrifrån och alla hjordar sammanblandades. Gabná försökte ha skiljning i Mertainen för att skilja ut sin renhjord från de andra byarnas, efter order från lappfogden. Men det gick inte eftersom den stora hjorden vandrade förbi och inte gick att få stopp på. Det var samtidigt stressande för Gabnás samer att se till att deras renar inte hann komma ned till skogslandet och trampa ned böndernas myrhö så att de slapp betala de kostsamma höskadeersättningarna till bönderna. Samtidigt gav lappfogden och lapptillsyningsmannen order till renskötarna hur och var de skulle samla och skilja renhjordarna. När renskötarna inte kunde samla renhjorden, på grund av väderlek, artikulerade de en rättfärdig vrede gentemot Lappväsendets tjänstemän, varpå lappfogden Ragnar Pappila stämde renskötarna i Gabná. Pappila skickade under senhösten 1930 och vintern 1931 in fyra olika stämningar eller polisanmälningar till landsfiskalen i Giron. Det gällde förseelser mot byaordningen som han ansåg att renskötarna i Gabná gjort sig skyldiga till.
Det ges ingen närmare förklaring till skälen bakom lappfogden Pappilas stämningar av renskötarna i Gabná. Den enda förklaringen är den som kan utläsas med hänvisning till olika brott mot paragrafer i byaordningen, som Pappila menade att husbönderna försummat. Här följer en sammanfattande beskrivning av de fyra stämningarna och rättegången hämtade från rättegångsprotokollet i domboken. 1. Den första stämningen skedde mot Eriga-Lásse (Lars Ersson
Huuva), Bihtu-Ándaras (Anders Persson Kuhmunen) och Stuor-
Beahka (Per Larsson Pokka). De anklagades för förseelse mot § 7 i byaordningen, de hade haft strörenar i grannsamebyn Dálmá, Talmam som de inte hade samlat in under hösten.
61 I och med 1919 års renbeteskonvention förvärrades situationen i Karesuandoområdet eftersom tillgången till renbete i Norge försämrades när man inte längre fick flytta till sina sommarbetesmarker ute i fjordarna i Troms fylke. Det ledde till för mycket renar i Karesuandoområdet och att Lappväsendet tvångsförflyttade ett flertal familjer och deras renar till lappbyar söderut i Sverige. Det var dessa renar som hade vänt norrut och sökt sig tillbaka till sina ursprungliga marker och då sammanblandats med gabnásamernas renar. Se; A. Andresen, B. Evjen T. Ryymin, Samenes historie fra 1751 til 2010, (Cappelen Damm Akademisk, 2021) s. 222. 62 Alla stämningar finns samlade i rättegångsprotokollet §§ 51–52 och §§ 57–58 i Domböcker vid ordinarie ting, vårting, 1931. I Jukkasjärvi tingslags häradsrätts arkiv. 63 Jukkasjärvi tingslags häradsrätts arkiv i Domböcker vid ordinarie ting, vårting, 1931, §§ 51–52 och §§ 57–58.
2. Den andra stämningen gällde den då 86-årige Bihtu (Per Henriksson
Kuhmunen) och rörde en förseelse mot paragraf 6 i byaaordningen.
Hans brott var att han hade haft sin son Bihtu-Nihkolau (Nikolaus
Persson Kuhmunen) som renvaktare, och inte en ytterligare anställd
renvaktare. I enlighet med byaordningen var varje renskötare skyl-
dig att, förutom sig själv, ha två ytterligare renvaktare om en ren-
hjord översteg 300 renar. 3. Den tredje stämningen gällde Mikko-Lásse (Lars Mickelsson Niia),
Joná (Jon Olsson Svonni), Enok-Anders (Anders Nikolausson
Huuva) och Lars P:son Keinil, den sistnämnda hörde till
Kalasvuoma lappby men hade sina renar i Rautasvuoma lappby.
Lappfogden anmälde dem för att de inte hade hörsammat tillsägel-
ser från Lappväsendets tjänstemän när de under hösten skulle samla
renar till vinterlandet. 4. Den fjärde stämningen var riktad mot samtliga 15 renskötare i
Rautasvuoma lappby. Det gällde förseelser mot §§ 2 och 4 i bya-
ordningen för Rautasvuoma lappby. Förseelsen innebar att de
15 husbönderna ”hållit sina renar efter den 15 november 1930 på
sommar- och höstbete avsedda land” samt att ”de haft renarna
ihopslagna i hjordar om mera än 1 500 djur.” De anklagade var
Gabná samebys samtliga vuxna renskötare:
Bäre (Per Nikolausson Huuva), 1904–1971
Enok-Anders (Enok Anders Nikolausson Huuva), 1894–1950
| Eriga-Gustu (Gustaf Eriksson Huuva), | 1875–1951 |
| Eriga-Lásse (Lars Eriksson Huuva), | 1872–1936 |
| Stuor-Biete (Per Eriksson Huuva), | 1881–1951 |
| Bihtu (Per Henriksson Kuhmunen), | 1846–1945 |
| Bihtu-Ándaras (Anders Persson Kuhmunen), | 1888–1952 |
| Josefa-Biete (Per Josefsson Niia), | 1913–1973 |
| Mikko-Lásse (Lars Mickelsson Niia), | 1877–1947 |
| Mikko-Biete (Per Mickelsson Niia), | 1875–1943 |
| Nihka-Bierar (Per Nilsson Niia), | 1875–1956 |
| Juntek (Johan Larsson Pokka), | 1890–1961 |
| Stuor-Beahka (Per Larsson Pokka), | 1893–1973 |
Jukkasjärvi tingslags häradsrätts arkiv i Domböcker vid ordinarie ting, vårting, 1931, §§ 51–52 och §§ 57–58.
Den dåtida benämningen för Leaváš sameby.
§ 57 i Domböcker vid ordinarie ting, vårting, 1931 vid Jukkasjärvi tingslags häradsrätts arkiv.
Rutna-Biete (Per Andersson Pokka), 1880–1941 Joná (Jon Olsson Svonni), 1873–1963
Samtliga fyra åtal behandlades på det Första Allmänna Sammanträdet av Jukkasjärvi tingslags häradsrätt på tingsstället i Giron/Kiruna, den 19–21 januari 1931 och domen meddelades under det Andra Allmänna Sammanträdet den 16 mars 1931 på tingsstället i Giron/ Kiruna. Rättegången leddes av häradsdomaren Oskar Wilhelm Stenudd med 11 nämndemän, samtliga män och hemmahörande i Giron/Kiruna, Važáš/Vittangi, och Paksuniemi i Čohkkiras/Jukkasjärvi. När jag studerar rättegångsprotokollet kan jag inte se någon med samiskt efternamn som var nämndeman. Lappfogden Ragnar Pappila och lapptillsyningsmannen Elias Eliasson Stålnacke var kallade som vittnen under förhandlingen. Stålnacke tjänstgjorde i vanliga fall som nämndeman men var inte med och dömde vid de punkter där Lappväsendet var kärandepart. Åklagare var Arthur Wallin, som även var landsfiskal i Giron. Enligt Elle-Máret Huuvas uppgifter så hölls rättegången på svenska, men häradshövdingen Stenudd tolkade till finska. Ingen av de anklagade behärskade svenska, och finska var inte deras modersmål. Det var därför svårt för de närvarande renskötarna att försvara sig. Eriga-Gustu berättade:
Jag kände mig olycklig när jag inte behärskade det svenska språket. Då hade jag fritt ur hjärtat själv kunnat förmedla mina egna åsikter.
De anklagade hade inte fått fram ett ord när det var deras tur att vittna. Vid sidan av att inte kunna få försvara sig på sitt modersmål så hade det funnits en rädsla över att försvara något som man inte gjort sig skyldig till.
Men Gabnásamernas tystnad kan också förstås som ett motstånd. Traditionellt sätt har tystnad, jávohisvuohta, i den samiska kulturen inneburit att man inte är överens med den som talar. Det är också en form av utövat motstånd mot överheten. Tystnaden kan också ses som en reaktion på att andra med mer makt redan har bestämt
67 Uppgifter om tilltalsnamnen på samiska för Gabnás renskötare och deras födelse- och dödstalsår är hämtad från Niia, 2024, s. 341–343. 68 Jukkasjärvi tingslags häradsrätts arkiv, Domböcker vid ordinarie ting, vårting, 1931. 69 Gustav Huuva i Gabna sameby berättar, året är 1947 s. 4. 70 Ibid. 71 Lehtola. Evasive strategies of defiance, s. 32.
premisserna för samtalet. Det spelar därför ingen roll vad man säger, eftersom ingen lyssnar och förstår det sagda.
I intervjun med Elle-Máret Huuva uppger hon att rättegången ägde rum i mars 1931 i Važáš/Vittangi. Alla dömdes att betala böter, men tre av dem valde i stället att gå i fängelse. Hon kallar det för ”tinget i Vittangi” och även Niia (2024) som använder Eller-Máret Huuva som källa anger att rättegången ägde rum i Važáš/Vittangi. Hon berättade vidare att rättegången ägde rum i Wikmans hus i Važáš/Vittangi. Rättegången leddes av landshövding Bernard Gärde med länsassessor Ragnar Sundberg som förde protokollet. En person som hette Wanhainen fungerade som tolk mellan finska och svenska.
Jag har inte funnit, trots idogt letande, uppgifter om ett sådant möte vare sig i lappfogdens arkiv eller i landskansliets och landskontorets arkiv. Kunde ”tinget i Vittangi” varit en del av de möten som 1930 års lapputredning genomförde bland lappbyarna i Norrbotten under arbetet med utredningen? Jag har inte funnit något protokollfört möte med landshövding Gärde i de offentliga arkiven. Jag har däremot funnit en intervju med en av Bihtus barnbarn Johan Kuhmunen som 1986 berättade vad som hände under en vårmarknad i Važáš/Vittangi. Den 15 april 1931 kom hela Länsstyrelsen upp och att:
Samerna förhördes och värderingsmän tillsattes för att utreda höskadorna.
Samerna dömdes till dryga böter. Men Bihto och två andra vägrade att betala böter.
Vid två olika tillfällen blev Gabnásamerna förhörda. De ställdes till svars av Länsstyrelsen respektive häradsrätten. Det ena handlade om att Länsstyrelsen och landshövdingen i samband med en vårmarknad i Važáš/Vittangi den 15 april 1931 förhörde dem angående höskador på böndernas hö. Det andra handlade alltså om rättegången i häradsrätten den 19–21 januari och 16 mars 1931.
Gabnásamerna uppfattade säkert mötet med landshövding Gärde i Važáš/Vittangi som en rättegång och en maktdemonstration mot dem. De blev ifrågasatta i sitt kunnande som renskötare och förhörda av myndigheterna. Det var en situation där den asymmetriska relationen mellan Gabnásamerna och myndigheterna var tydlig. Det är
72
Lehtola. Evasive strategies of defiance. s. 32. 73
Tillägg till tiden runtom Tinget 1931 i B-mappar Gabná, B 7 Važášdiggi njukčamánus 1931. 74
B. Mesch H. Andersson. Drömmen om fjällen: berättelsen om en tid då allt blev annorlunda. 3 uppl. (Arena, 1995.)
inte konstigt att dessa händelser i efterhand har blandats ihop i och med att det inträffar nära varandra i tid samt att de båda gångerna blir anklagade och kritiserade för sitt sätt att bedriva renskötsel.
Det är alltså belagt att en rättegång i Jukkasjärvi häradsrätt ägde rum i Giron/Kiruna, i januari och i mars 1931 där samtliga av Gabnás aktiva renskötare blev dömda för olika förseelser i byaordningen. Deras straff var att betala böter. Den 86-årige Bihtu betalade inte de böter han dömdes till att betala utan avtjänade i stället sitt straff i stadsfängslet i Luleå. Han skrevs in i stadsfängelset den 25 juli 1931 och släpptes fri den 18 augusti 1931. Det finns inga ledtrådar i materialet som kan ange varför han inte betalade böterna. Kanske hade han inte tillräckligt med pengar, men å andra sidan hade han två söner som också blev dömda som hade kunnat hjälpa honom att betala sina böter och slippa fängelset i Luleå.
Hur uppfattade renskötarna i Gabná själva den här situationen och vilka möjligheter hade de att göra motstånd och protestera mot Lappväsendet, landsfiskal och häradsrätt?
Undvikande och förhalande mot Lappväsendet
I en studie av samers motstånd mot myndigheterna under 1930-talet i Ohcejohka/Utsjoki i norra Finland har Lehtola visat på hur samer gjorde ett tyst motstånd i vardagen genom att helt enkelt undvika myndighetspersoner och inte riskera eventuella konfrontationer. De kunde också vara medvetet senfärdiga och förhala saker och ting för att slippa gå myndigheterna till mötes. Det kan också handla om att använda en form av dubbelkommunikation eller dubbelagens. På ytan verkar personen vara undfallande och samarbetsvillig. Personen säger sig göra det den blir tillsagd att göra, men så fort myndigheterna ser åt ett annat håll, gör den som planerats från början. Lehtola kallar det för en ”fredlig motsträvighet.”
75 I intervjun med Elle-Máret Huuva berättar hon att tre personer inte betalade de böter de dömdes till att betala, utan i stället valde att gå i fängelse. Hon uppger att en av dem var Bihtu. I boken om Gabna samebys historia namnger Niia att de tre personerna var Rutna-Biete (Per Andersson Pokka), Stuor-Beahka (Per Larsson Pokka) och Bihtu (Per Henriksson Kuhmunen). Jag har inte funnit uppgifter om att Rutna-Biete och Stuor-Beahka suttit i fängelse trots att jag sökt igenom fångrullorna med register för år 1931 och 1932. 76 Kriminalvårdsanstaltens i Luleås arkiv, handlingar rörande intagna 1896–1932. 77 Lehtola. Evasive strategies of defiance. 78 Lehtola. Evasive strategies of defiance. s. 32. På engelska; ”peaceful obstinacy”.
Det här var motståndshandlingar som inte krävde någon större planering och organisering, de ägde snarare rum i vardagen. Den typen av motstånd kan också karaktäriseras som ”en myrlik, envis uthållighet för att försäkra sig om en kollektiv överlevnad när man befinner sig under ett hårt förtryck och utrymmet för politiskt motstånd är begränsat.” Det här tysta, envisa myrlika motståndet i vardagen var inte unikt för den samiska gruppen, även andra grupper med ringa handlingsutrymme och med ett hårt tryck från överheten använde samma strategier i vardagen för att utöva motstånd.
För att förstå det motstånd som samer utövade blir det meningsfullt att förstå den samiska kulturella kontexten. Evjen och Lehtola har i sin studie av samers möten med tyska armén under andra världskriget i norra Finland och Norge visat hur det nordsamiska begreppet birget är betydelsefullt för att förstå samers motståndsstrategier. Birgetmentaliteten handlar om att klara sig eller att anpassa sig efter de rådande omständigheterna. Det är en färdighet som försäkrar en fortsatt överlevnad i ett klimat där man inte alltid kan förutspå eller styra vädrets skiftningar. Det indikerar också en kulturell resiliens och i stället för ”offerskap” handlar det enligt Evjen och Lehtola, med inspiration från Gerald Vizenor, om ”ett tillstånd av aktiv överlevnad.” Att ta ansvar för sina handlingar utan att beklaga sig. Begreppet birget har även bäring för min förståelse av Gabnásamernas motstånd mot Lappväsendet. Trots sin upprördhet berättade Elle-Máret Huuva hur de blivit behandlade av Lappväsendet. Hon uttryckte sin ”rättfärdiga vrede”, men jag tolkar det som att hon uttryckte en birgetmentalitet i hur hon resonerade kring domslutet. Trots att de hade blivit oskyldigt anklagade och dömda menade hon att det ändå till slut blev bra för dem:
79
M. J. Bartkowski. Recovering Nonviolent History. I M. J. Bartkowski (red.). Recovering Nonviolent History. Civil Resistance in Liberation Struggles. (Lynne Rienner Publishers), s. 1–2, citerad i Lehtola. Evasive strategies of defiance., s. 30. 80
Lehtola. Evasive strategies of defiance. 81
B. Evjen V.-P. Lehtola. Mo birget soadis. (how to cope with war), Scandinavian Journal of History, 45:1, 2020. 82
Evjen Lehtola. Mo birget soadis. 83
Lehtola. Evasive strategies of defiance, s. 33 som citerar G. Vizenor. Manifest Manners: Narratives on Poststindian Survivance. (Nebraska University Press, 1999, s. 25–47.) ”Tillstånd av aktiv överlevnad” är min översättning av ”survivance”.
Vi godkände aldrig tinget i Vittangi, fastän vi fick betala böter. Vi vann
på sätt och vis eftersom vi kom loss från Elias. Som vi inte hade tyckt
om och som vi inte hade kunnat arbeta för. En annan stor sak, från och
med tinget var att vi inte längre behövde betala höskadeersättningarna till bönderna som hade varit en ekonomisk press och ibland på sina håll en livsfara.
Dubbelkommunikation, enligt Lehtola, är på samma sätt som birgetmentaliteten en viktig samisk kulturell praxis. Det innebär att man säger en sak, men menar egentligen någonting annat. Bara de som är inom gruppen kan avkoda och förstå avsändarens egentliga budskap. Den här typen av dubbelkommunikation finns bland annat i jojkar. Gaski har analyserat en känd jojk som handlar om en kamp mellan den samiske noaiddi och tjuven, där tjuven representerar överheten.
I det detaljerade rättegångsprotokollet kan man utläsa Gabnásamernas motståndshandlingar vid nästan varenda paragraf. Motståndet utgjordes av undvikande, förhalande senfärdighet och agerande med en dubbelagens och dubbelkommunikation.
Det finns flera exempel på undvikande, särskilt i den första och tredje anklagelsen, anser jag. Eriga-Lásse ska ha svarat lapptillsyningsmannen Stålnacke sedan han fått en ”bestämd tillsägelse” att samla ihop strörenar i grannsamebyn Dálmá/Talma. Svaret var att han inte kunde göra det eftersom han ”varit sjuk vid tillfället”, även om han ”för tillfället icke legat.” När Eriga-Lásse svarar att han varit sjuk, är det ett sätt att undvika en direkt konfrontation och samtidigt göra motstånd.
På samma sätt undviker Enok-Anders Lappväsendet när han svarar lapptillsyningsmannen att ”inte kunde efterkomma det eftersom han bränt sönder sina skodon.” Även Joná hade uppgivit till Stålnacke vid ett sammanträffande vid Rensjöns station att han inte kunde följa Stålnackes order eftersom han hade 20 dragrenar som han skulle flytta med till vinterlandet. Dessutom var hans hustru sjuklig och han hade endast till sin hjälp en 16-årig son och 7-årig dotter. Alla förklaringar som Gabnásamerna ger till varför de inte lyder lappväsendets order är fullt rimliga och inget som det finns anledning att betvivla. Det
84 Vittnesmål från tinget i Vittangi 1931, s. 8. 85 Lehtola. Evasive strategies of defiance. 86 H. Gaski. ”When the Thieves Became Masters in the Land of the Shamans” Nordlit. No. 15 (2004). 87 Jukkasjärvi tingslags häradsrätts arkiv i Domböcker vid ordinarie ting, vårting, 1931, § 50. 88 Jukkasjärvi tingslags häradsrätts arkiv i Domböcker vid ordinarie ting, vårting, 1931, § 52. 89 Ibid.
stämde säkert att Jonás hustru var sjuklig, men trots det menar jag att kollektivet sammantaget utövade ett förhalande och undvikande – ett sätt att göra motstånd.
Det finns också andra exempel på förhalande. I protokollet beskrivs att de åtalade lovar lapptillsyningsmannen att de ska bege sig till olika platser, men sedan inte gör det eller kommer vid en senare tidpunkt.
Stuor-Beahka hade också fått en order av lapptillsyningsmannen att bege sig till Dálmá/Talma, för att samla ihop strörenar. Han hade svarat lapptillsyningsmannen att han inte kunde göra det eftersom han hade en hjord på 2 000 renar att vakta med endast två andra personer. Han hade dock begett sig till Dálmá/Talma, två dagar senare. Jag menar att det här också är ett exempel på både ett undvikande och förhalande. Under själva rättegången förnekar Bihtu-Ándaras och Stuor-Beahka att de ens fått någon tillsägelse av Stålnacke att samla ihop renarna.
Direkt konfrontation och rättfärdig vrede
Jag har visat de olika strategier som Gabnásamerna använde för att göra motstånd i sina möten med Lappväsendet och häradsrätten. Det var förhalande och undvikande, tyst motstånd, dubbelagens eller dubbelkommunikation och birget, det vill säga förmågan att anpassa sig efter rådande omständigheter.
Utöver det argumenterar jag för att Gabnásamerna också gick i direkt konfrontation mot Lappväsendet och häradsrätten. De gav uttryck för en ”rättfärdig vrede.” Det skedde både när händelserna inträffade 1931 och 1980 och när Elle-Máret Huuva 50 år efter det inträffade ger uttryck för en ”rättfärdig vrede” när hon minns och berättar om händelserna.
Med hjälp av Coulthards tankegångar kring ”rättfärdig vrede”, kommer jag att fördjupa förståelsen av Gabnásamernas motstånd mot myndigheterna. Coulthard har diskuterat begreppet i anslutning till möjligheten till försoning mellan stater och urfolk i Kanada. Han har kritiskt behandlat ”erkännandets politik” och den ”försoningspolitik” som i kölvattnet av Sannings- och försonings-
90
Coulthard, Red Skin, White Masks, s. 110. 91
Coulthard, Red Skin, White Masks. 92
Coulthard, Red Skin, White Masks ”Politics of recognition” och ”politics of reconciliation”, min översättning.
kommissions slutrapport blev en del av Kanadas officiella politik gentemot urfolken. Kanadas regering ville försonas med urfolken och lämna det koloniala förflutna bakom sig och gå vidare. Det fanns en underliggande förhoppning från majoritetssamhället att urfolken inte skull fastna i ett negativt känslotillstånd och älta det förflutna. Coulthard menar att det i det offentliga Kanada fanns en uppfattning om att ressentiment – en vrede och harm över det förflutnas koloniala övergrepp och samtida oförrätter – är en negativ känsla som urfolken snabbt borde glömma, komma över och i stället blicka framåt.
Begreppet ressentiment har franskt ursprung och betyder på svenska ”känna något igen.” Det har primärt använts inom etisk filosofi och introducerades av Friedrich Nietzsche 1887 i Till moralens genealogi. Nietzsche menade att ressentiment var ett negativt känslotillstånd kännetecknat av bitterhet och internaliserad vrede som den förtryckta människan snabbt bör ta sig ur. Nietzsches tolkning har kommit att utmanas av bland annat filosofen och förintelseöverlevaren Jean Améry och den antikoloniala tänkaren Frantz Fanon. I Amérys förståelse av begreppet handlade det inte om att komma över det som har hänt och gå vidare, utan i stället förstod han ressentiment som ”ett nytt tänkande kring moral utifrån offrens erfarenheter” och han förespråkade att man hellre ska kvarstå i ressentiment. För Fanon handlade det om att inte avfärda den koloniserades känsla av vrede, utan i stället erkänna dess transformerande styrka för att åstadkomma en förändring. Coulthard förstår urfolkens ressentiment som ett ”politiserat uttryck för urfolkens ilska och vrede” , tydligt inspirerad av Fanon. Rättfärdig vrede är ”ett tecken på vårt kritiska medvetande, vår känsla för rättvisa och orättvisa och vår medvetenhet av och ovilja att försona oss med ett strukturellt och symboliskt våld som fortfarande är närvarande i våra liv.”
I mitt material finns exempel på rättfärdig vrede, bland annat i intervjun med Elle-Máret Huuva som görs i början av 1980-talet.
93 Coulthard. Red Skin, White Masks. 94 J. Améry. Bortom skuld och botgöring: en betvingads försök att betvinga sitt öde. (Bokförlaget Faethon, 2021), s. 174: I Svenska akademins ordbok översätts ressentiment med ”känsla av förtrytelse, harm, ovilja, bitterhet, agg, groll, bitter hågkomst”. Se: ressentiment | SAOB | svenska.se [hämtad den 10 februari 2024]. 95 Améry. Bortom skuld och botgöring och F. Fanon. Svart hud, vita masker. (Daidalos, 1995.) 96 Améry. Bortom skuld och botgöring, s. 169. 97
Fanon. Svart hud, vita masker. 98 Coulthard. Red Skin, White Masks, s. 109. 99 Coulthard. Red Skin, White Masks, s. 112. 100
Coulthard. Red Skin, White Masks, s. 126.
Vid den tidpunkten har det gått över 50 år sedan de svåra händelserna och rättegången under vintern 1930–1931. Tiden spelar ingen roll, känslorna av upprördhet och vrede är lika starka för Elle-Máret Huuva som om händelserna hade ägt rum i går, när hon i vredesmod återberättar det som inträffade. I den transkriberade intervjun står det:
Jag är fortfarande arg, fastän det är 50 år sedan tinget i Vittangi skedde,
säger hon med hård röst. Hon pendlar mellan att skratta, torka tårarna
och sucka.
Jag menar att Elle-Máret uttryckte en rättfärdig vrede, hon fortsätter att beskriva känslan av att bli orättvist behandlad av ”ämbetsmännen.”
Det som nu hände oss var från vårt synsätt, helt klart en orättvisa och en oförskämdhet mot oss. Vi dög inte till att leva på vårt eget levnadssätt,
allt vad vi hade gjort blev till lögner och till ovärdighet. All vår kunskap,
vår skicklighet om vårt eget liv gjordes till ingenting. Tänkte de verkligen att vi samer var utan förstånd, vi hade ju ett bra liv fastän det var annorlunda beskaffat än deras liv. Jag måste berätta hur ämbetsmannen såg ner på oss samer.
Gabnásamerna gick även i direkt konfrontation. Strax efter domen i mars 1931 samlade Eriga-Gustu alla renskötare till ett möte. Till mötet kom även lapptillsyningsmannen Elias Stålnacke. Eriga-Gustu vände sig direkt till honom, pekade mot honom och sa:
Vår egen kunskap om renskötsellivet har gjorts till ingenting och vi beskylls för att vara lata. Svensken har börjat anklaga oss med kraft av lagen och det har gått så långt att vi har blivit förbjudna att fara till renskogen. Varför inte göra enligt vår plan, att vänta på att vädret stannar upp och efter det samla renarna till rengärde. I stället leva om på det här sättet och dra oss inför rätta, som om vi inte själva kan klara av att sköta om vårt eget. Alla Gabnas husbönder är nu stämda. Att vi är lata och inte tar vårt ansvar är inte sant, detta är en orättvisa. Vi har försökt göra allt vi kunnat och orkat, men när vintervädret var som det var, då måste vi låta renhjorden vara utan tillsyn. Vi har blivit beskyllda om vinterskiljngen och det var inte bara vårt fel, det vet lapptillsyningsmannjen väl.
Ett annat exempel på hur samer gick i direkt konfrontation med myndigheterna var när landshövdingen i Norrbotten reste runt och besökte lappbyarna i länet. I augusti 1930 kom han till Njuohčamjávri där Eriga-Gustu och Elle-Máret bodde. Det följande citatet har inget
101
Vittnesmål från tinget i Vittangi 1931, s. 2. 102
Ibid. 103
Vittnesmål från tinget i Vittangi 1931, s. 5.
direkt samband med den tidigare beskrivna rättegången 1931. Men det ger en bra bild av hur de i stället för att undvika en situation faktiskt går i svaromål och direkt konfronterar och ifrågasätter mahearrá , landshövding Gärde. Jag menar att Eriga-Gustu i det här citatet också uttryckte en rättfärdig vrede:
I augusti 1930, när männen hade kommit från kalvmärkningen, så färdades det en eller annan kommitté som kom från Årosjokk. Landshövdingen Gärde var med i den gruppen, på den tiden var det många kom-
mittéer som färdades. Gustu hämtade färsk matren till de stora gästerna.
Gästerna åt, sedan frågade landshövdingen tolken Wanhainen och tittade på Gustu, han satt vid ändan på sängen. Den här stugan är byggd utan lov. Lagen säger att ni inte får bo så här. Du måste riva stugan. Jag [Elle Máret] satt vid spisen och jag bara hoppade till när jag såg hur
Gustu stod med rak rygg, och hat i sitt ansikte och gick fram till mahearrá,
han viftade med knytnäven och sade med hård röst; – Jag tror inte det finns en sådan lag i Sverige, inte kommer det en person till mitt hus som jag byggt och river det.
Här visar också Eriga-Gustu att han inte erkände den lag som landshövdingen hänvisade till. Landshövdingen anklagade Eriga-Gustu för att brutit mot lagen genom att ha byggt sig en stuga.
Gabnásamerna protesterade och konfronterade även Lappväsendet och häradsrätten inom utrymmet som de formella ramarna gav. Under rättegången 1931 protesterade de när lapptillsyningsmannen Stålnacke skulle kallas in som vittne. De åberopade jäv eftersom det var han som hade anmält dem i målet och dels var i tvist med honom om ett stängsel. Häradsrätten menade att Stålnacke inte var jävig och han kunde därför avlägga vittnesmål i rätten. Under rättegången förklarade sig samtliga samer vara oskyldiga till de anklagelser som riktades mot dem.
Några månader efter häradsrättens domar skickade Rautasvuoma lappby ett brev till Kunglig majestäts befallningshavande i Norrbottens, alltså till landshövdingen. I brevet från den 17 juli 1931 beskrev de Pappilas och Stålnackes fientlighet mot dem. De ville byta ut dem mot någon annan lappfogde och lapptillsyningsman. I brevet skrev byn att de ansåg att Pappila och Stålnacke var inkompetenta
104
Man använde den finska benämningen för landshövding; mahearrá pga. att finska var den tidens myndighetsspråk i området. 105
Vittnesmål från tinget i Vittangi 1931, s. 2–3. 106
Jukkasjärvi tingslags häradsrätts arkiv i Domböcker vid ordinarie ting, vårting, 1931, § 50. 107
Brev från Rautasvuomas byalags till Landskansliet. Anmälan av Lappfogde Ragnar Pappila för olämpligt uppträdande, den 17 juli 1931.
för sina uppdrag och borde avskiljas från sina tjänster. Trots att Pappila var av samesläkt, så var han mer van vid ”hotellivet” och har inte levt ”lappliv”, skrev Gabnásamerna till landshövdingen.
”Den dagen kommer, då ni tvingas gå samman”
Det som upplevdes under de svåra åren på 1930-talet och Lappväsendets orättvisa behandling ledde till att samerna i Gabná såg sig tvungna att organisera sig bortom Lappväsendets kontroll. Den kollektiva, rättfärdiga vreden gav drivkraft till en mobilisering ihop med andra samer i Kirunaområdet utanför lappbyns lilla enhet.
I början av 1900-talet började den samiska befolkningen i Norge och Sverige för första gången att kollektivt organisera sig politiskt. Tillsammans formulerade de ett organiserat motstånd mot statsmakterna. År 1904 bildades Lapparnas Central Förbund med bland annat de första samepolitiska pionjärerna Elsa Laula, Gustav Park och Torkel Tomasson. De första landsmötena som samlade samer från Norge och Sverige möttes i Tråante/Trondheim, 1917 och året efter i Staare/Östersund. Samma år gavs även det första numret av Samefolkets Egen Tidning ut. Den blev en viktig kanal för att informera och mobilisera samer i svenska Sápmi.
Det var till en början mest i det sydsamiska området som samer engagerade sig politiskt. Redan i mars 1922 skriver Torkel Tomasson en uppmaning ”till sameh i Norrbotten.” Han skrev vidare att:
alltid finns det väl unga och dugliga samemän även i Norrbotten, vilka kunna samla sameh och vägleda dem till ett organiserat föreningsliv.
Några av Samefolkets tidiga nummer gavs ut på finska under de första åren för att underlätta och nå ut till samerna i det nordsamiska om-
108
Brev från Rautasvuomas byalags till Landskansliet. Anmälan av Lappfogde Ragnar Pappila för olämpligt uppträdande, den 17 juli 1931. Det är intressant att notera hur Gabnásamerna definierade en samisk tillhörighet. Trots att Pappila var släkt med flera av Gabnásamerna, så såg de honom inte som same eftersom han inte hade någon praktisk kunskap om det liv som de levde, utan var mer van vid, som de menade ett bekvämt ”hotelliv” i staden. Det är heller kanske inte så konstigt om Gabnásamerna distanserade sig och inte ville känna något släktskap med honom med tanke på hur han hade betett sig mot dem. 109
Citat av Per Thuuri från Dálmá sameby som deltog på det samiska landsmötet i Staare/ Östersund 1918 och försökte få samerna i Gironområdet att organisera sig. Han gav upp försöken att bilda en sameförening i Jukkasjärvi och ska ha uttalat citatet innan han emigrerade till Alaska under slutet av 1920-talet. I M. Stenberg. Kiruna 100-årsboken, del 1. (2000), s. 196. 110
T. Tomasson, Samefolkets Egna Tidning. 1:1, (1–2), (1922–1923). 111
T. Tomasson, Samefolkets Egna Tidning (1922), s. 4.
rådet, i första hand till Gárasávvun och Čohkkiras. Vid den här tidpunkten hade inte samerna i Čohkkiras/Jukkasjärvi kunskaper i svenska, men däremot i finska eftersom det ju var myndigheternas och kyrkans språk som de talade med samerna.
Jukkasjärvi sameförening bildades i december 1937 på Privathotellet i Kiruna. Det hade gjorts två tidigare försök. Skälen till att den kollektiva mobiliseringen bland samerna i Gironområdet dröjde var flera. Bland annat beskrev Margareta Stenberg att ett av skälen säkerligen var händelserna vid tinget i Važáš/Vittangi, som tvingade fram föreningsbildandet. En annan orsak var de svåra väderleksförhållanden under 1930-talet som kulminerade med nödåren 1935–1936. Endast tio procent av renarna överlevde och det ledde till att många familjer blev utan renar och i förlängningen utblottade. De kunde inte klara sitt livsuppehälle. Stenberg beskrev vidare att det rådde en stämning av uppsluppenhet och förhoppning vid sameföreningens invigningsfest.
Slutdiskussion
I augusti 2023 ordnade ungdomarna i Gabná och Leaváš en minnesceremoni utanför det nybyggda stadshuset i Kiruna. Ceremonin hölls över alla de marker och platser i det samiska landskapet som är oåterkallligen förlorade på grund av gruvbrytningen i Kiruna med omnejd. Det var en stund för alla samer i området att sörja och ta farväl av platserna som aldrig kommer åter. En av ungdomarna läste upp namnen på de fjäll, bäckar, sjöar, myrar och andra platser som är borta för alltid och tackade för den tid de hade fått vistats där. Samtidigt ordnades en manifestation och protest mot den fortsatta gruvbrytningen.
När vi blickar tillbaka, nästan hundra år i tiden, har jag visat att ungdomarnas förfäder möttes av samma okunskap och oförståelse om förutsättningen för att bedriva renskötsel när de 1931 blev stämda och dömda av Lappväsendet och häradsrätten. Vid sidan om konflikten om rättigheter både då och nu finns den ontologiska konflikten, en konflikt mellan två skilda förståelseramar eller kunskaps-
112
Karesuando och Jukkasjärvi. 113
Stenberg, Sameföreningen. s. 198. 114
Ungdomarnas nätverk heter Leaváža ja Gápna nuorat. 115
M. Unga, Sveriges Radio, Sameradion, Ungdomarna: Vi har nått en smärtgräns – Sameradion | Sveriges Radio, publicerad 2023-08-29 [hämtad 2024-03-10].
system. Myndigheter och gruvbolag står på en sida och renskötare på den andra. Konflikten ligger i olika förståelser för hur man ska relatera, värdera och förvalta renar, renskötsel och landskap.
I kapitlet har jag undersökt det motstånd som Gabnásamerna utövade när de orättvist anklagades av Lappväsendet och dömdes av Jukkasjärvi häradsrätt den 16 mars 1931. Jag har visat de olika strategier Gabnásamerna praktiserade, till exempel att de undvek Lappväsendet och var medvetet senfärdiga för att slippa en direkt konfrontation med tjänstemännen.
Samtidigt har jag argumenterat för att Gabnásamerna även aktivt gick in i direkt konfrontation med myndigheterna. Jag har använt mig av begreppet ”rättfärdig vrede” för att bättre förstå Gabnásamernas direkta konfrontationer med myndigheterna. De ifrågasatte landshövdingen vid möten och de skällde ut lapptillsyningsmannen. De gjorde även motstånd inom de ramar som det rådande systemet erbjöd. De protesterade vid rättegången och åberopade jäv när lapptillsyningsmannen skulle vittna mot dem. Man förnekade skuld i alla de anklagelser som kom från Lappväsendet. Några månader efter rättegången skrev de även ett formellt brev till landshövdingen och bad om att få lappfogde Pappila och lapptillsyningsman Stålnacke utbytta. De ansåg att de var så inkomptenta och fientligt inställda mot Gabnásamerna.
Den ”rättfärdiga vreden” inspirerade till fortsatt kolletiv mobilisering för Gabnásamerna och andra samer i Kirunaområdet. En konsekvens av händelserna 1930–1931 var att samerna såg sig tvungna att organisera sig för att kunna göra ett kollektivt, organiserat motstånd mot myndigheterna. Det ledde så småningom till bildandet av Jukkasjärvi sameförening 1937. En sameförening som bildades trots Lappväsendets protester. Myndigheten var nämligen emot att renskötande samer organiserade sig i föreningar tillsammans med samer utanför lappbyarna. Myndigheten ville inte förlora kontrollen över de renskötande samerna.
Materialet till den här artikeln kommer till stor del från ett privatarkiv tillhörande Margareta Huuva Stenberg som var en av döttrarna till huvudkällan Eriga Gustu. Hon och hennes syskon intervjuade
116
M. Blaser. Doing and undoing Caribou/Atiku: diffractive and divergent multiplicities and their cosmopolitical orientations. Tapuya: Latin American Science, Technology and Society 1:1 (2018): s. 47–64. 117
M. Stenberg, Sameföreningen. s. 196–199. 118
Lantto. Lappväsendet, s. 129.
föräldrarna och dokumenterade bland annat det som hände vid rättegången 1931. Syskonen förutom Margareta, även Lars Hufva, Anna Huuva Dynesius och Inger Huuva Utsi började redan på 1940–1950talet att dokumentera Gabnás historia. Deras systematiska dokumentation över samebyns historia kom att sträcka sig under hela deras levnad och de bildade egna arkiv över Gabnás historia. Kanske var en av drivkrafterna till detta föräldrarnas ”rättfärdiga vrede” som även de kanske upplevde i barndomshemmet och med händelserna på 1930-talet? De dåliga erfarenheterna av myndigheterna gjorde att de kanske tyckte att kunskapen och Gabnás kollektiva minne bäst bevarades i egna arkiv, utanför de offentliga? Det fanns säkert en brist på tillit till myndigheter och den förstärktes i och med händelserna under 1930-talet. De visste ju från föräldrarnas berättelser att svenska myndigheter nedvärderade dem, deras historia och kunskap.
Gabnásamerna var på många sätt offer för ett strukturellt förtryck och ett system i form av lappväsende och en ”lapp-skall-varalapp”-politik, som begränsade deras handlingsutrymme och kontrollerade deras sätt att leva. Det fanns också ett rättsväsende, inom vilket de inte kunde göra sig förstådda på sitt samiska modersmål. I stället för att lyssna och förstå skuldbelade rättsväsendet dem moraliskt och juridiskt och straffade dem för något som Gabnásamerna menade sig inte ha någon skuld i.
Samtidigt var de inga handlingsförlamade offer. Gabnásamerna var medvetna om att de blev orättvist behandlade av myndigheterna och att deras kunskap och sätt att leva inte respekterades utan nedvärderades. Det betydde inte att de internaliserade det nedlåtande synsättet om sig själva. Gabnásamerna menade tvärtom att Lappväsendets tjänstemän var okunniga eftersom de inte kände till något om ”lapplivet” och de ville få dessa inkompententa tjänstemän utbytta. Gabnásamerna tog sitt straff. De betalade böter och en av dem, den 86-årige Bihtu, satt tre veckor i stadsfängslet i Luleå.
Man skulle kunna argumentera för att de därmed accepterade premisserna för sin skuld och underordning. Jag menar att det i stället handlade om en birgetmentalitet, eller kulturell resiliens. De hade inte annat val än att ta sitt straff och anpassa sig till situationen och rådande omständigheterna. Som Elle-Máret sa: ”Vi godkände aldrig tinget.” De ansåg inte att de hade gjort något fel eller att de saknade kunskap om sina liv. Mot bakgrund av det, menar jag att Gabná-
119
Vittnesmål från tinget i Vittangi 1931, s. 8.
samerna i detta bibehöll och insisterade på sin subjektivitet och agens. Genom ”rättfärdig vrede” upprätthöll och värnade de om kollektivets inneboende värdighet och kunskap.
Referenser
Améry, J. Bortom skuld och botgöring: en betvingads försök att betvinga
sitt öde. (Bokförlaget Faethon, 2021.)
Amft, A. Sápmi i förändringens tid: en studie av svenska samers lev-
nadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. (Umeå universitet, 2000.)
Andresen, A. E., Bjørg Ryymin, T. Samenes historie fra 1751 til
2010. (Cappelen Damm Akademisk, 2021.)
Bartkowski, M. J. Recovering Nonviolent History. I Bartkowski,
M. J. (red.). Recovering Nonviolent History. Civil Resistance in Liberation Struggles. (Lynne Rienner Publishers, 2013), s. 1–30.
Blaser, M. Doing and undoing Caribou/Atiku: diffractive and diver-
gent multiplicities and their cosmopolitical orientations., Tapuya:
Latin American Science, Technology and Society. 1:1 (2018): s. 47–64. Byaordning för Rautasvuoma lappby = Rautasvouman [dvs. Rautas-
vuoman] lapinkylän kyläjärjestys: fastställd av Konungens Befallningshavande i Norrbottens län den 9 april 1927, Luleå, 1928.
Carter, R. G. Of Things Said and Unsaid: Power, Archival Silences,
and Power in Silence. Archivaria. 61 (2006): s. 215–233. Coulthard, G. S.Red Skin, White Masks: Rejecting the Colonial Politics
of Recognition. (University of Minnesota Press, 2014.)
Eriksson, K. Stockholm as a Saami Administrative Area: Articulations
of Indigeneity and Swedish Settler Colonialism. (University of Washington, 2021.)
Evjen, B. Lehtola, V-P. Mo birget soadis (how to cope with war).
Scandinavian Journal of History. 45:1 (2020): s. 25–47.
Fanon, F. Svart hud, vita masker. (Daidalos, 1995.)
Fröberg, J. Ny gruvlag kan bli slutet för Gabna sameby utanför Kiruna.
Dagens Nyheter. 10/12 2023. Ny gruvlag kan bli slutet för Gabna
sameby utanför Kiruna – DN.se, [hämtad den 20 februari 2024]. Gaski, H. When the Thieves Became Masters in the Land of the
Shamans. Nordlit.15 (University of Tromsø, 2004). Ingold, T. The perception of the environment: essays on livelihood,
dwelling and skill. (Routledge, 2000.)
Joks, S., Ø-, L. Law, J. Verbing meahcci: Living Sámi lands. The
Sociological Review (2020): s. 305–321. Kuokkanen, R. Violence Against Women, Indigenous Self-Deter-
mination and Autonomy in Sami Society. I Anderson, K. (red.).
L’Image du Sápmi 2, (Örebro University Press, 2013), s. 436–452. Kuokkanen, R. Reconciliation as a Threat or Structural Change?
The Truth and Reconciliation Process and Settler Colonial Policy
Making in Finland. Human Rights Review 2 (2020). Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. Lantto, P. Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885–1971.
(Umeå universitet, 2012.) Lehtola, V-P-. Evasive strategies of defiance – everyday resistance
histories among Sámi. I Eriksen, T. H., Valkonen, S. Valkonen,
J. (red.). Knowing from the indigenous north: Sámi approaches to history, politics and belonging. (Routledge, 2019), s. 29–46.
Lundmark, L. ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm”. Svenska
statens samepolitik i rasismens tidevarv. (Norrlands universitetsförlag, 2002.)
Lundmark, L. Rumar, L. Mark och rätt i Sameland, (Institutet för
rättshistorisk forskning, 2008). Mesch, B. Anderson, H.. Drömmen om fjällen: berättelsen om en
tid då allt blev annorlunda. 3. uppl. (Arena, 1995.)
Niia, L- P. Gabna sameby i förändringens tid 1890–1940. (Umeå
universitet, 2024.) Nordin, Å. Relationer i ett samiskt samhälle: en studie av skötesren-
systemet i Gällivare socken under första hälften av 1900-talet. (Umeå
universitet 2002.) Oskal, N. On nature and reindeer luck. Rangifer 20, (2000): s. 175. Rautio Helander, K. Sami Placenames, Power Relations, and Repre-
sentation: I I.D Clark, I. D., Hercus. L. Kostanski, L. Indigenous
and Minority Placenames: Australian and International Perspectives,
(ANU Press, 2014), s. 325–349. Rennäringslag (1971: 437) Rennäringslag (1971:437). Sveriges riksdag
(riksdagen.se). Stenberg, M. Sameföreningen: de svåra åren skapade behovet av en
organisation. I Kiruna: 100-årsboken. I (2000), s. 196–199.
Svonni, M. Sámi-ruota, ruota-sámi sátnegirji: Samisk-svensk, svensk-
samisk ordbok, (Sámi girjjit, 1990). Tomasson, T. Samefolkets Egna Tidning. 1:1, , 1–2 1922, 1923 (1922). Unga, M. Sveriges Radio, Sameradion, Ungdomarna: Vi har nått en
smärtgräns – Sameradion | Sveriges Radio, publicerad 2023-08-29
[hämtad 2024-03-10]. Valkonen, S., Valkonen, J. Lehtola, V.-P. An Ontological Politics of
and for the Sámi Cultural Heritage – Reflections on Belonging to
the Sámi Community and the Land. I. Valkonen, S., Xanthaki, A.,
Heinämäki, L. Nuorgam, P. (red.). Indigenous Peoples’ Cultural
Heritage: Rights, Debates, Challenges, (Brill, 2017), s. 149–174. Vizenor, G. Manifest Manners: Narratives on Postindian Survivance.
(Nebraska University Press, 1999.) Wolfe, P. Settler colonialism and the elimination of the native. Journal
of genocide research. 8 (2006): s. 387–409. Zorgdrager, N. De rettferdiges strid, Kautokeino 1852: samisk motstand
mot norsk kolonialisme, (Vett Viten i samarbeid med Norsk
Folkmuseum, Nesbru, 1997).
Öhman M-B. Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim:
Återtagande av lulesamisk och skogssamisk historia och identitet
i ett bosättarkolonialt Sverige. Tidskrift for kjönnsforskning. 45:4. (2021): s. 197–214.
Össbo, Å. Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen. Svensk bo-
sättarkolonialism gentemot Sápmi. Historisk Tidskrift.140:3 (2020):
s. 420–443.
Arkivmaterial
1. Margareta Huuva Stenbergs arkiv.
a. Vittnesmål från tinget i Vittangi 1931 i B-mappar Gabná, undermapp; B 7, Važášdiggi njukčamánus 1931. b. Tillägg till tiden runtom Tinget 1931 i B-mappar Gabná, undermapp; B 7, Važášdiggi njukčamánus 1931.
c. Gustav Huuva i Gabna sameby berättar, året är 1947, av Inger
Utsi (f. Huuva) i dokumentet ”Till Kunglig befallningshavande”
i B-mappar Gabná, undermapp; B 4, Händelser efter höskadeåren 1930.
2. Material från Riksarkivet i Härnösand (tidigare Landsarkivet i Härnösand) HLA. 2.1. Jukkasjärvi lappmarks tingslags häradsrätts arkiv – Domböcker vid ordinarie ting, 1931 (vårtinget). SE/HLA/1040008/A/A I/ Länk till posten: https://sok.riksarkivet.se/arkiv/RdxmEeIE6Kgxg2OOXskHs2. 2.2. Kriminalvårdsantalen i Luleås arkiv. – Fångrullor med register, 1931. SE/HLA/1160011/D/D 3/D 3 A/53 Länk till posten: https://sok.riksarkivet.se/arkiv/Y1Znjyk6poBEEedCJp4dt1. – Handlingar rörande intagna 1896–1932. SE/HLA/1160011/F/F 2/2 Länk till posten: https://sok.riksarkivet.se/arkiv/XBaL01AJq4AEi5y2W2kHo0 2.3. Lappfogden i Norrbottens norra distrikts arkiv (LNNA) – PM om Lapparnas skadeersättningsskyldighet för höskador genom renar (1930). Handlingar angående av renar vållade skador, 1916–1942. SE/HLA/1140002/F II/1. Länk till posten: https://sok.riksarkivet.se/arkiv/35qQBv0Xhqgu6GqVnrVXkl. 2.4 Norrbottens läns landskanslis arkiv (NLLA). – ”Rautasvuomas lappbyalag anmäler Pappila för olämpligt uppträdande m.m.”, den 17 juli 1931. Norrbottens läns landskanslis arkiv, Lappdiarium, 1928–1931, SE/HLA/1030008/B XVII/2 (1928-1931), bildnr 80. Länk till posten: https://sok.riksarkivet.se/arkiv/7yc52edbdITTVcnF6sKqN2.
Rättsmobilisering som metod för att hävda samiska markrättigheter i Sverige
Peter Johansson och Johan Karlsson Schaffer
Inledning
I det här kapitlet analyserar vi vilka möjligheter och begränsningar som det svenska rättssystemet sätter för samers möjligheter att hävda rättigheter till land och naturresurser. Frågan är av intresse då samiska individer och grupper under de senaste årtiondena har varit inblandade i otaliga marktvister. Många av dessa tvister har handlat om hur gruvor, skogsbruk och energiproduktion påverkar traditionella samiska näringar som renskötsel, jakt och fiske, medan andra rättsprocesser har rört samers rätt att äga och nyttja land och relaterade naturresurser. Det finns omfattande forskning som fokuserar på rättsliga aspekter av sådana mål, men fenomenet väcker också frågor om hur samiska grupper och individer mobiliserar för att föra dessa tvister till domstol.
Rättsmobilisering har blivit ett allt vanligare sätt för rörelser och intressegrupper att söka förändra samhället. Begreppet syftar på hur civilsamhällesaktörer använder sig av rättsliga strategier för att eftersträva sina målsättningar. Det innefattar både strategisk processföring och andra sätt att påverka samhället med juridiska metoder, till exempel genom besvär till förvaltningsmyndigheter eller internatio-
1 Vi vill tacka Niels Räf Stilborg för forskningsassistens. Vår forskning har finansierats av Riksbankens Jubileumsfond, projektnr P21-0569. 2 För en översikt, se Allards och Brännströms kapitel i denna antologi. 3 J. K. Schaffer, M. Langford M. Rask Madsen. An unlikely rights revolution: Legal mobilization in Scandinavia since the 1970s. Nordic Journal of Human Rights 42:1 (2024). DOI.org/10.1080/18918131.2023.2273652.
nella organ. I Sverige har samiska grupper sedan 1960-talet bedrivit flera strategiska rättsprocesser för samiska rättigheter, exempelvis Skattefjällsmålet och Girjasmålet.
Forskningen om rättsmobilisering betonar hur rättstvister i sociala konflikter inte bara reflekterar oförrätter och orättvisor, utan formas av organisatoriska och institutionella faktorer. Rättsmobilisering förutsätter för det första att den som upplevt en oförrätt uttrycker detta som en rättighetskränkning som kan ställas till rätta genom juridiska åtgärder. Vidare förutsätter rättsmobilisering olika former av resurser, till exempel pengar, organisation och juridisk expertis. För det tredje förutsätter rättsmobilisering att det finns rättsliga strukturer som möjliggör och tillåter processföring. Mobiliseringsmöjligheterna formas dels av i vilken mån det finns materiella rättigheter att hävda, dels av processrättsliga regler om talerätt, tillträde och rättegångskostnader. Sådana rättsliga möjlighetsstrukturer är ofta stabila över tid, men inte huggna i sten. Processföring kan därför öppna nya möjligheter – såsom utökad talerätt eller erkännande av rättigheter – att använda i framtida mobilisering och av andra aktörer.
För att bedöma hur rättsliga strukturer både kan hindra och möjliggöra rättsmobilisering måste de ses i relation till andra möjligheter som aktörer har för att uppnå sina målsättningar. Enligt nackdelstesen är marginaliserade grupper och minoriteter mer benägna att använda rättsmobilisering för att nå sina mål eftersom de saknar andra alternativ att påverka, till exempel genom politiska partier, lobbying eller deltagande i korporativistiska samarbeten med staten. Enligt fördelstesen är det bara relativt resursstarka grupper som har råd att ägna sig åt rättsmobilisering, då domstolsprocesser är påfrestande och re-
4 E. Lehoucq W. K. Taylor.Conceptualizing legal mobilization: How should we understand the deployment of legal strategies?. Law Social Inquiry 45:1 (2020). DOI.org/10.1017/lsi.2019.59; F. Kahn Zemans. Legal mobilization: The neglected role of the law in the political system. American Political Science Review 77:3 (1983). DOI.org/10.2307/1957268; H. J. McCammon A. R. McGrath.Litigating change? Social movements and the court system. Sociology Compass 9:2 (2015). DOI.org/10.1111/soc4.12243. 5 C. R. Epp. The rights revolution: Lawyers, activists, and supreme courts in comparative per-
spective. (University of Chicago Press, 1998.)
6 L. Vanhala.Legal opportunity structures and the paradox of legal mobilization by the environmental movement in the UK. Law Society Review 46:3 (2012). DOI.org/10.1111/j.1540-5893.2012.00505.x. 7 G. De Fazio. Legal opportunity structure and social movement strategy in Northern Ireland and southern United States. International Journal of Comparative Sociology 53:1 (2012). https://doi.org/10.1177/0020715212439311; C. Hilson. New social movements: the role legal opportunity. Journal of European Public Policy 9:2 (2002). DOI.org/10.1080/13501760110120246.
surskrävande och en stark aktör kan öka sitt inflytande genom att hota att dra in en motpart i kostsamma och politiskt besvärliga rättsprocesser. Dessa två teser är inte ömsesidigt uteslutande. Även inom förfördelade grupper är det exempelvis resursstarka aktörer som framför allt har möjlighet att driva rättsmobilisering.
I det här kapitlet utgår vi ifrån rättsmobiliseringsteori för att analysera vilka möjligheter som samiska grupper och individer har när det gäller att hävda samiska markrättigheter i det svenska rättssystemet. Analysen illustrerar tre teoriunderbyggda poänger om samisk rättsmobilisering. För det första, lagstiftning om rättigheter och talerätt formar vem som kan hävda samiska markrättigheter i domstol. För det andra, regler om rättegångskostnader och rättshjälp medför stora ekonomiska risker för grupper och personer involverade i sådana processer. För det tredje, mobilisering på juridikens arenor sker för att politiken inte levererar.
Inom dessa tre områden lyfter vi fram mobiliseringsepisoder sedan 1960-talet. Eftersom syftet är att undersöka möjligheter och hinder för samisk rättsmobilisering har vi månat om att få med en bredd av exempel som illustrerar viktiga teoretiska poänger inom de tematiska områdena, snarare än ett systematiskt urval av rättsfall. Vi tar därför upp uppmärksammade rättsprocesser, såsom Girjas och Nordmaling som resulterade i banbrytande avgöranden i Högsta domstolen, liksom fall som fått mindre uppmärksamhet och/eller framgång. Några av de mest intressanta episoderna visar på svårigheterna att få gehör för samiska markrättigheter i det svenska rättssystemet. Det empiriska underlaget för vår analys är domstolsavgöranden, offentligt tryck, rörelsedokument och massmediebevakning, samt andras och egen tidigare forskning.
Rättigheter strukturerar rättigheter
En central insikt från rättsmobiliseringsteori är att institutionella ramverk formar hur civilsamhällesaktörer kan driva sina krav om samhällsförändring på domstolarnas arena. För att en aktör ska kunna driva en rättsprocess behöver den ha en rättighet (ett rättsligt anspråk) att hävda, samt talerätt. För samer i Sverige är renskötselrätten cen-
8 Jämför M. Galanter.Why the ”Haves” come out ahead: Speculations on the limits of legal change. Law Society Review 9:1 (1974). https://www.jstor.org/stable/3053023.
tral i att både möjliggöra och begränsa vem som kan resa vilka rättsliga krav på olika juridiska arenor.
Renskötselrätten i Sverige regleras av 1971 års rennäringslag (1971:437) (RNL). Efter att domen i Skattefjällsmålet 1981 fastslog att renskötselrätten vilar på urminnes hävd ändrades RNL 1993. Första paragrafen i lagen slår sedan dess fast att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen, grundas på urminnes hävd och ger personer av samisk härkomst rätt att använda mark och vatten för sig och sina renar. Utöver rätt till renbete och renflyttning omfattar renskötselrätten också rätt att uppföra byggnader och anläggningar för renskötseln samt rätt till jakt, fiske och skogsfång.
Emellertid kan endast den som är medlem i en sameby utöva renskötselrätten enligt RNL. En majoritet av samerna i Sverige har därför ingen möjlighet att i dag utöva rätten. I Nordmalingsmålet 2011 slog HD fast att renbetesrätten i kustområdena bygger på sedvana. Att renskötselrätten vilar på urminnes hävd och sedvana innebär att den inte tillkommit genom lagstiftning eller avtal, utan att den upparbetats genom lång tids bruk av marken och därför har ett skydd motsvarande egendomsrätten. Girjasdomen 2020 fastslog vidare att samiska markrättigheter också kan inkludera en rätt att upplåta jaktoch fiskerätt vilket RNL uttryckligen förbjuder. Det föranledde att regeringen tillsatte en statlig utredning – Renmarkskommittén – för att se över lagen.
Av renskötselrätten följer inte bara substantiella rättigheter utan också talerätt, det vill säga rätten att föra talan inför en domstol i en rättslig angelägenhet. Talerätt i sig har återkommande varit föremål för samisk rättsmobilisering i Sverige. I flera mål om intrång i renskötsel och fiske till följd av vattenreglering hävdade lappbyar under 1960talet inte bara materiella rättigheter utan också rätten att föra talan i domstol. Domstolarna tolkade dock 1928 års renbeteslag som att
9 Prop.1992/93:32. Om samerna och samisk kultur m.m. 10 K. Labba. Rättssubjektet för renskötselrätten enligt svensk rätt och reindriftsretten enligt norsk rätt. Svensk Juristtidning 105:7 (2020). https://svjt.se/svjt/2020/571. 11 Enligt flera kommentatorer har denna reglering skapat en oklar eller paradoxal situation då urminnes hävd uppstår genom att specifika personer brukat ett markområde under lång tid, se till exempel Labba Rättssubjektet för renskötselrätten enligt svensk rätt och reindriftsretten enligt norsk rätt. 12 M. Brännström. The implementation of Sámi land rights in the Swedish Forestry Act. I D. Cambou Ø. Ravna (red.). The significance of Sámi rights: law, justice, and sustainability for the indigenous sámi in the nordic countries. (Routledge, 2023.) 13 Se t.ex. NJA 1961 s. 444; NJA 1967 s. 415; NJA 1969 s. 105; NJA 1973 Not C 143; NJA 1975 Not C 304.
den uteslöt talerätt för lappbyarna och deras talan fördes därför av Kammarkollegiet. Även i Skattefjällsmålet bestred staten inledningsvis lappbyarnas talerätt.
Genom 1971 års rennäringslag ändrades dock förutsättningarna, då lagstiftaren slog fast att samebyarna skulle företräda sina medlemmar ”i ärende som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt”, förutsatt att medlemmarnas enskilda talerätt bevarades. Trots detta har domstolarna fortsatt behövt ta ställning till samebyars talerätt, exempelvis när enskilda medlemmars intressen ska vägas mot gemenskapens eller när rennäringslagen ska vägas mot annan speciallagstiftning. Ett talande exempel är när fyra samebyar i Härjedalen överklagade ett kommunfullmäktigebeslut om en ny översiktsplan som berörde deras vinterbetesområden. Kammarrätten fann då att tre av samebyarna inte hade rätt att å sina medlemmars vägnar överklaga beslut enligt kommunallagen, eftersom de inte ägde fastighet i kommunen.
Det finns också ett rättsligt glapp mellan hur samiska rättigheter erkänns i principiella avgöranden och hur de omsätts i speciallagstiftning, vilket begränsar samebyarnas möjligheter att hävda sina markrättigheter. Medan regeringsformen numera erkänner statens skyldigheter att värna det samiska folket och Högsta domstolen fastslagit att samernas landrättigheter bygger på urminnes hävd och sedvana (vilka är privaträttsliga rättigheter med samma grundlagsskydd som egendomsrätten) har dessa principiella stadganden och avgöranden haft föga genomslag i speciallagstiftning.
Exempelvis reglerar skogsvårdslagen skogen som en nationell tillgång och ålägger markägare att beakta andra allmänintressen, däribland rennäring, men den reglerar inte samiska markrättigheter som egendomsrättigheter och tillerkänner inte samebyarna talerätt att få sina markrättigheter prövade i domstol. Skogsvårdslagen prioriterar i stället ”rationellt skogsbruk” och ålägger markägaren endast en be-
14
NJA 1981 s. 1. 15
Prop. 1971:51. Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rennäringslag, m.m. 16
E. Torp. Samebyars avtalsrätt. Svensk Juristtidning 103:9 (2018). https://svjt.se/svjt/2018/749. Här kan man också jämföra med Norge där Høyesterett år 2000 slog fast att inte bara reinbeitedistrikt (motsvarande sameby) utan också siida, en traditionell samisk organisationsform baserad på familjeband, kan utgöra rättssubjekt med rättigheter under Reinbeitesloven – en banbrytande dom som förändrat den allmänna uppfattningen om vilket subjekt som har rätt att bruka betesmark, se Labba Rättssubjektet för renskötselrätten enligt svensk rätt och reindriftsretten enligt norsk rätt. 17
E. Torp. Samebys talerätt i civilrättsliga ärenden. Förvaltningsrättslig Tidskrift 3 (2007). https://lawpub.se/artikel/4146.
gränsad skyldighet att samråda med samebyar. Liknande brister finns i regleringen av gruvdrift i minerallagen som behandlar renskötseln som en näring och ett allmänintresse men inte som en egendomsrätt, vilket undergräver samebyarnas rättsliga ställning gentemot gruvnäringen. Med andra ord har staten å ena sidan erkänt att det samiska folket har markrättigheter med äganderättens starka konstitutionella skydd och å andra sidan avstått från att implementera dem i väsentlig speciallagstiftning. Det begränsar samebyarnas möjligheter att hävda sina rättigheter i domstol.
Trots – eller på grund av – att endast medlemmar i sameby kan utöva renskötselrätten enligt RNL, har samiska grupper och individer som står utanför samebyarna under de senaste decennierna mobiliserat för att hävda samiska landrättigheter i domstol. Denna mobilisering har dock sällan nått framgång. Ett exempel på detta är den så kallade Skattelandsrörelsen, som strax efter millennieskiftet bedrev koordinerad processföring för att hävda enskild äganderätt till lappskatteland. Med 1886 års renbeteslag hade staten överfört lappskattelandens enskilda rätt till renbete, jakt och fiske till lappbyarna medan staten i förlängningen ansåg sig ha äganderätten till marken. I Skattefjällsmålet hade Högsta domstolen enbart haft att pröva sameparternas yrkanden om kollektiv äganderätt, men efteråt visade historisk forskning att samer haft enskild äganderätt till skattelanden.
I perioden 2000–2005 hävdade ett antal enskilda personer i stämningsansökningar och begäran om rättsprövning att statens beslut att beslagta skattelanden var ett felaktigt myndighetsbeslut och att de, som ättlingar till lappskattelandens innehavare, hade bättre äganderätt och nyttjanderätt än staten. Domstolarna avvisade målen med hänvisning till att kraven var för oprecisa. Mobiliseringen ledde dock till motsättningar med samebyarna eftersom stämningarna bestred deras kollektiva renskötselrätt på de omtvistade markområdena.
Andra exempel på hur svårt det kan vara för samer som inte är medlemmar i en sameby att nyttja det samiska folkets kollektiva
18 Brännström. The implementation of Sámi land rights in the Swedish Forestry Act. 19 K. Raitio, C. Allard R. Lawrence. Mineral extraction in Swedish Sápmi: The regulatory gap between Sami rights and Sweden’s mining permitting practices. Land Use Policy. 99 (2020). DOI.org/10.1016/j.landusepol.2020.105001. 20 Ombud i flera av målen var advokat Ulf Brunfelter, som i egenskap av jurist med expertis på fastighetsrätt vid Näringslivets byggnadsdelegation hade initierat Sporrong och Lönnroth mot Sverige (1982) – det första mål där Europadomstolen fällde Sverige för brott mot Europakonventionen. J. K. Schaffer. Why Incorporate? The Domestic Politics of Human Rights Commitment in Scandinavia. [SSRN Scholarly Paper, 2022b). https://papers.ssrn.com/abstract=4120430 [hämtad 2023-01-11].
rättigheter är de medialt uppmärksammade fallen med Gimvalls fiskekåta och Njajtas fiskekoja. Länsstyrelsen anmodade 2014 Anita Gimvall att riva sin kåta vid Stenträsket i Vindelfjällens naturreservat, eftersom den stred mot reservatföreskrifterna och strandskyddet. Därefter har Gimvall överklagat Länsstyrelsens beslut i Mark- och miljödomstolen, ådömts vite, åtalats och dömts för brott mot strandskyddet samt två gånger fått kåtan nedbränd av Kronofogden. Med hänvisning till urminnes hävd och FN:s urfolksdeklaration har Gimvall hävdat att fiskekåtan, som hennes släkt haft på platsen sedan 1890-talet, är viktig för hennes fiskeverksamhet och därmed för bevarandet av den samiska kulturen. Hovrätten konstaterade 2023 att om Gimvall hade varit renskötande same och använt kåtan i syfte för renskötsel hade både strandskydd och reservatföreskrifterna varit irrelevanta. Nu var så inte fallet och hon dömdes därför till dagsböter för brott mot strandskyddet. Gimvall överklagade domen till Högsta domstolen som dock avslog resningsbegäran i februari 2025.
Till skillnad från Gimvall har Marie Persson Njajta fått rätt att behålla den fiskekoja vid sjön Vesken som hon menar är central för hennes identitet och kulturarv som fiskesame. I januari 2020 ansökte Njajta om arrende för en fiskekoja när hon varit tvungen att flytta den från privat till statlig mark. Länsstyrelsen avslog Njajtas ansökan om markupplåtelse med hänvisning till störningar för rennäringen som Vapsten sameby bedriver i området. Efter två överklaganden beslutade slutligen landsbygds- och infrastrukturdepartementet 2023 att upplåtelsen ”inte innebär en avsevärd olägenhet för renskötseln.”
Ytterligare ett exempel på hur samer har olika tillgång till det samiska folkets kollektiva rättigheter är tvisten mellan Vapstens lappby och Vapsten sameby om rätten att bedriva renskötsel. Rättstvisten har sina rötter i att staten på 1930-talet, efter att ha ingått avtal om en renbeteskonvention med Norge 1919 som begränsade samers rätt att bedriva renskötsel över gränsen, tvångsförflyttade samer från Karesuando till bland annat Vapstenområdet där de fick renskötselrätt. Vapsten lappby, som representerar ättlingar till samer som redan bodde i Vapsten när tvångsförflyttningarna gjordes, väckte 2017 talan
21
Hovrätten för övre Norrland, dom 2023-09-05, mål B 998–22; J. Heikki. Gimvall får nej från Högsta domstolen. Sveriges Radio (2025-02-13). https://www.sverigesradio.se/artikel/gimvall-far-nej-fran-hogsta-domstolen [hämtad 2025-11-19]. 22
Regeringsbeslut LI2023/00526, s. 5. Överklagande av Länsstyrelsen i Västerbottens läns beslut om markupplåtelse för en jakt- och fiskekoja vid sjön Vesken inom Vapsten sameby, Storumans kommun.
mot Vapsten sameby och hävdade bättre rätt till renskötsel i området än samebyn baserat på urminnes hävd och sedvana. I målet hävdade samebyn att lappbyns förfäder frivilligt upphört med renskötsel på 1950-talet.
Tingsrätten fann 2020 att båda parter hade likvärdig rätt att utöva renskötsel i området. Samebyn överklagade domen till hovrätten som återförvisade målet till tingsrätten på grund av rättegångsfel. I juni 2022 kom en ny dom från tingsrätten som nu dömde till samebyns fördel. Hovrätten bekräftade senare domen och Högsta domstolen beslöt i december 2023 att inte pröva lappbyns överklagande. Flera samiska organisationer, däribland sametingspartierna Samelandspartiet och Jakt- och fiskesamerna, beklagade att processen ställde samer mot samer och uttalade att ansvaret för konflikten ytterst ligger på staten.
Risker och kostnader vid processföring
Rättsmobilisering är ofta kostsamt. Hur kostsamt bestäms av de processrättsliga regler som lagstiftaren beslutar om och som domstolarna tolkar och tillämpar. I det här avsnittet analyserar vi hur kostnadsreglerna i Sverige medför stora finansiella risker och påfrestningar på samebyar och enskilda som försöker hävda samiska markrättigheter i svenska domstolar.
I Sverige skiljer sig fördelningen av rättegångskostnader åt mellan förvaltningsdomstolar och allmänna domstolar. I förvaltningsrätten är praxis att parterna står för sina egna kostnader. Högsta förvaltningsdomstolen motiverar denna praxis med att systemet är utformat för att kostnaderna ska vara låga genom att processen är avgiftsfri och skriftlig samt att det inte ska krävas juridiskt ombud då de processuella kraven är låga och domstolarna har utredningsskyldighet. För att stärka sina chanser att vinna mot en myndighet måste den som
23 Lycksele tingsrätt, dom 2020-02-28, mål T 329-17. 24 Lycksele tingsrätt, dom 2022-06-17, mål T 699-20. 25 P. Kuoljok. Vapstenmålet ställer samer mot samer. Samelandspartiet. (2022-06-18). https://www.samelandspartiet.se/2022/06/18/vapstenmalet-staller-samer-mot-samer/ [hämtad 2023-11-09]; M. Dahlgren K. Lundmark. Håkan Jonsson: Misslyckande att de möts i domstol. Sveriges Radio (2019-11-04). https://sverigesradio.se/artikel/7336823 [hämtad 2023-11-09]. 26
O. Wilske. Är regeringsformen gällande rätt i Högsta förvaltningsdomstolen? – en kommentar till HFD 2022 ref. 10. Svensk Juristtidning nr 7 (2022), s. 618. https://svjt.se/svjt/2022/617.
ska överklaga ett myndighetsbeslut ändå ofta anlita ett juridiskt ombud på egen bekostnad. I praktiken är därför kostnaderna för den som klagar till förvaltningsdomstol sällan så låga som det ofta hävdas. Jämfört med civilrättsliga mål i allmän domstol är dock kostnaderna för förvaltningsrättsliga processer vanligen lägre.
Av rättegångsbalken (1942:740) framgår att i civilrättsliga mål i allmän domstol ska den part som förlorar målet ersätta motpartens rättegångskostnader om inte annat fastslås av domstolen. Att driva rättsprocess i allmän domstol är därmed förenat med betydande ekonomiska risker. Fall som handlar om samiska markrättigheter tenderar därutöver att vara komplexa och berör ofta oklar historisk markanvändning. Detta gör det nödvändigt att anlita juridiska ombud samt också lägga resurser på att samla in historiskt bevismaterial och expertutlåtanden.
Tabell 1 nedan sammanställer ett urval av samerättsliga tvistemål i allmän domstol under de senaste sex decennierna och de rättegångskostnader som den förlorande parten ålagts att betala. Förutom de rättegångskostnader som tabell 1 beskriver tillkommer den förlorande partens egna rättegångskostnaderna som ofta är i samma storleksordning. Exempelvis var den totala kostnaden för Nordmalingsmålet
28 29 drygt 20 miljoner kronor , Girjasmålet cirka 30 miljoner kronor och Härjedalsmålet cirka 16 miljoner kronor.
27
J. K. Schaffer. Rättvisans entreprenörer: Mobilisering för tillgång till rättvisa i civilsamhället. I A. Wallerman Ghavanini S. Wejedal (red.). Access to justice i Skandinavien. (Santérus Academic Press, 2022a.) 28
H. Sternlund. Så mycket har tidigare processer kostat. SVT Nyheter (2017-11-10.) https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/sa-mycket-har-tidigare-processer-kostat [hämtad 2024-03-04]. 29
J. Heikki. Slutnotan blev 30 miljoner för Girjasmålet. Sveriges Radio (2019-10-14). https://sverigesradio.se/artikel/7320795 [hämtad 2023-06-27]. 30
Handölsdalen Sami Village and others v. Sweden, nr 39013/04, dom meddelad 30 mars 2010.
Rättsmobilisering som metod för att hävda samiska markrättigheter i Sverige
Tabell 1 Rättegångskostnader förlorande part ådömts att betala i några uppmärksammade rättsprocesser (miljoner kronor; penningvärde augusti 2024 inom parentes)
Rättsprocess Varaktighet Rättegångskostnad Betalningsskyldig part
Skattefjällsmålet 1966–1981 1,4 (5,2) Sameparterna Härjedalsmålet 1990–2004 6,7 (10,2) Fem samebyar Kitajaure skatteland 2001–2006 0,11 (0,16) Enskild person Nordmalingsmålet 1998–2011 11,0 (14,6) Cirka 100 markägare Girjas-målet 2009–2020 16,7 (20,6) Staten Talma sameby mot 2016–2019 1,7 (2,1) Staten staten Vapsten lappby mot 2017–2023 4,0 (4,1) Vapsten lappby Vapsten sameby
Statistikmyndigheten. Prisomräknaren. https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-isiffror/prisomraknaren. Prop. 1982/83:18. Om medgivande att efterge viss statens fordran på rättegångskostnader. Handölsdalen Sami Village and others v. Sweden. Gällivare Tingsrätt, slutligt beslut 2006-01-18, mål T 79-02. Umeå Tingsrätt, dom 2006-01-20, mål T 1733–98; L. B. Esselin. Seger för renägare även i hovrätten. SVT Nyheter (19/11 2007). Gällivare Tingsrätt, dom 2016-02-03, mål T 323–09; Hovrätten för Övre Norrland, dom 2018-01-23, mål T 214-16; NJA 2020 s. 3. M. Dahlgren M. Sjöstedt. Talma samebys ombud: En stor seger för alla samer. Sveriges Radio (20/12 2019). https://sverigesradio.se/artikel/7372211 [hämtad 2024-03-04]. Hovrätten för Övre Norrland, dom 2023-06-22, mål T 725-22.
Även när en part vinner ett mål kvarstår vanligen kostnader som den inte får ersättning för. Det kan röra sig om egen nedlagd tid i målet, kostnader för efterforskningar vars resultat framförs som bevis i målet men vars kostnader domstolen inte anser vara skäliga, eller att ombudskostnaderna anses vara för höga. Samebyarna i Nordmalingsmålet yrkade på cirka 13 miljoner kronor i rättegångskostnader men
motparten dömdes att betala 11 miljoner. På grund av de höga kostnaderna har samebyar ibland avstått från att gå i svaromål. I sådana fall utfärdar domstolen så kallade tredskodomar där domstolen dömer utifrån de kärandes yrkanden och där svaranden automatiskt förlorar målet. Ett exempel på detta var när privata markägare 2001 stämde Idre sameby i Mora tingsrätt angående samebyns renbetesrätt på privat mark. Samebyn avstod från att delta i processen på grund av resursbrist som bland annat orsakats av förlusten i Härjedalsmålet. Som en konsekvens av domen förlorade
Samefonden. Styrelsen för Samefonden Protokoll 2013:3. https://sametinget.se/3965?file_id=Protokoll_samefonden_2013_3.pdf [hämtad 2025-11-24].
Rättsmobilisering som metod för att hävda samiska markrättigheter i Sverige
samebyn rätten till vinterbete på de fastigheter målet rörde och dömdes till att betala motpartens rättegångskostnader. Detsamma gällde
Gällivare skogssameby och Udtja sameby 2002. Den ekonomiska risken för samebyar försvåras av att de i praktiken står utan både rättshjälp och rättsskydd. Rättshjälpslagens (SFS 1996:1619) 13 § utesluter näringsidkare från att få rättshjälp för processer som är knutna till näringsverksamheten. I stället är de hänvisade till att teckna rättsskyddsförsäkringar från privata försäkringsbolag. För samebyar är denna praxis ett hinder för processföring. Försäkringsbolagen är ovilliga att erbjuda rättsskyddsförsäkringar eftersom samebyar löper hög risk att hamna i rättsprocesser och när försäkringar ändå erbjuds är självrisk och premier mycket höga. Exempelvis hade Girjas sameby en rättsskyddsförsäkring i samband med Girjasmålet med en årlig premie om cirka 500 000 kronor och en självrisk om cirka en miljon kronor. Vanligen har samebyar ingen ekono-
misk möjlighet att betala den typen av summor. Att tvister kring samers markrättigheter är kostsamma och att samebyar står utan rättshjälp och rättsskyddsförsäkring har under
34 35
lång tid föranlett kritik från civilsamhällesorganisationer , FN-organ och myndigheter, såsom Diskrimineringsombudsmannen (DO)
36 37
och Sametinget, samt i motioner i riksdagen. I offentliga utredningar har det också föreslagits att staten ska stå för kostnaderna i
O. Sikku. Tredskodomar i renbetestvister. Samiskt informationscentrum, Sametinget. (n.d.) https://www.samer.se/3613 [hämtad 2024-03-04].
J. Wik-Karlsson. Förbundsjurist Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Personlig kommunikation via zoom (2024-03-04).
Se till exempel M. B. Hagsgård J. Stauffer. Yttrande över betänkandet högre växel i minoritetspolitiken – stärkt samordning och uppföljning (SOU 2020:27) (2020-09-30.) https://www.regeringen.se/contentassets/d5bac13c7f584cdbbe70162e18c671d8/civil-rightsdefenders.pdf [hämtad 2024-03-04].
Se till exempel J. Anaya. Report of the Special Rapporteur on the rights of indigenous peoples. The situation of the Sami people in the Sápmi region of Norway, Sweden and Finland. A/HRC/18/35/Add.2 (6/9 2011). https://digitallibrary.un.org/record/709556 [hämtad 2024-03-04]; Committee on the Elimination of Racial Discrimination. Concluding observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination, CERD/C/SWE/CO/18 (2008-09-23.) https://tbinternet.ohchr.org/_layouts/15/treatybodyexternal/Download.aspx?symbolno=C ERD%2FC%2FSWE%2FCO%2F18Lang=en [hämtad 2024-03-04].
O. Byström. Staten gör för lite för samerna enligt DO. Sveriges Radio (2006-11-15). https://sverigesradio.se/artikel/1038916 [Hämtad 2024-02-04]; Sametinget. Preparatory report from the Sami parliament in Sweden/Sámediggi/Sámedigge/Saemiedigkie/Sametinget for the United Nations Special Rapporteur on the rights of Indigenous Peoples, Ms. Victoria Tauli-Corpuz, prior to her 2015 August visit to Sápmi and Sweden. https://web.archive.org/web/20230908005555/https://www.sametinget.se/92639 [hämtad 2025-11-24].
Se till exempel Mot. 2005/06:MJ527. Rennäringen och Mot. 2005/06:Ju479. Motion om samers underläge i markrättstvister.
principiellt viktiga mål som berör samers markrättigheter. Hittills har dock riksdag och regering ställt sig ovilliga att införa ett sådant stöd – med ett undantag: 1982 beslöt riksdagen att befria sameparterna i Skattefjällsmålet från att betala rättegångskostnaderna om cirka 1,4 miljoner kronor då det ansågs ”att rättegången rört en sådan speciell och för staten betydelsefull fråga” att ”staten i detta fall bör helt efterge sin fordran på rättegångskostnader.”
För samebyar har ett vanligt sätt att finansiera rättsprocesser varit att söka lån eller bidrag från Samefonden, en myndighet under Landsbygds- och infrastrukturdepartementet. Fondens ändamål, som regleras av rennäringsförordningen (SFS 1993:384), är att främja och stödja rennäringen, samisk kultur och samiska organisationer. Dess medel förvaltas av Kammarkollegiet och kommer framför allt ifrån intrångsersättningar för upplåtelser av mark, jakt och fiske i renbetesområden på statens mark. Problem med förfarandet är dels att Samefonden måste ha tillräckliga resurser för att kunna bistå med bidrag eller lån, dels att det vid en förlust finns stor risk att samebyarna inte kommer att kunna återbetala lånen de tagit, vilket utarmar fondens medel. Ett konkret exempel på detta är de ekonomiska konsekvenserna av Härjedalsmålet. Samefonden ansökte om drygt 25 miljoner kronor från regeringen för att täcka förlusterna men hänvisning till att samebyarna i målet inte kommer att kunna betala tillbaka lånen. Ansökan avslogs i januari 2018 med hänvisning till att Samefondens styrelse själv bestämmer hur man vill använda fondens medel.
En annan problematik är att fondens medel kommer från ersättningar för redan existerande intrång i samebyarnas markrättigheter. I stället för att komma samebyarna till del som kompensation för de störningar och merkostnader som intrången medför används de nu bland annat för att möjliggöra processer i syfte att förhindra nya intrång. Ytterligare en komplikation med att Samefondens finansiering bygger på statens upplåtelser för mark, jakt och fiske inom samebyarnas områden är att om fler samebyar vinner tvister om upplåtelser av jakt- och fiskerätt, såsom i Girjasmålet, uppstår den paradoxala situationen att rättsliga framgångar kan leda till att Samefondens
38 Se till exempel SOU 1999:25. Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169, s. 175 ff. 39 Prop. 1982/93:18 s. 3. 40 D. Rydenfalk. Inga pengar från regeringen för Härjedalsmålet. Sveriges Radio (2018-01-09). https://www.sverigesradio.se/artikel/6858222 [hämtad 2025-11-19]. 41 Wik-Karlsson 2024. Personlig kommunikation.
medel på sikt minskar. För samer utanför samebyarna är Samefonden inte en möjlig källa till finansiering i marktvister, vilket är föga förvånande då rennäringsförordningen begränsar fonden till att främja och stödja rennäringen och finansieringen av fonden i huvudsak kommer från intrång i samebyarnas renbetesområden. Exempelvis avslogs Vapstens lappbys ansökan till fonden om bidrag eller lån för att täcka sina rättegångskostnader i målet Vapstens lappby mot Vapstens sameby.
Ett annat finansieringsalternativ som nyligen prövats av några samebyar är gräsrotsfinansiering. Exempelvis har Jåhkågaska tjiellde sökt bidrag från privatpersoner, organisationer och stiftelser som kan tänka sig att stödja samebyns kamp mot etableringen av en järngruva i Gállok. Samebyn har bland annat mottagit en donation om två miljoner kronor från Greta Thunbergs stiftelse. Även om detta är en framgång för samebyn är det tveksamt om gräsrotsfinansiering är ett hållbart sätt för samebyar att finansiera rättsmobilisering, då tillgängliga medel är begränsade och behöver samlas in i konkurrens med andra aktörer, inklusive andra samebyar. Vidare behöver både tid och resurser läggas på att attrahera donationer. Gräsrotsfinansiering medför också att samebyarnas möjligheter att hävda sina rättigheter blir beroende av allmänhetens och andra finansiärers välvilja.
En rättsmobiliseringsstrategi som samiska grupper med framgång har använt och som innebär mer begränsade kostnader är att klaga till internationella organ. Exempelvis har Vapstens sameby klagat till FN:s Rasdiskrimineringskommitté (CERD) angående etableringen av en nickelgruva i Rönnbäcken. Klagomålet ledde till att CERD begärde att Sverige skulle skjuta upp beslut i tillståndsprocessen och en kommunikation inleddes med staten om huruvida det begåtts ett möjligt folkrättsbrott vad gällde samebyns rätt till samråd. På liknande sätt har Jåhkågaska tjiellde med flera samebyar kommunicerat med Unescos Världsarvscenter om hur en gruva i Gállok riskerar att skada världsarvet Laponia. Beslut av dessa internationella organ (till skillnad från exempelvis Europadomstolens domar) är inte rättsligt bindande för staten. Men klagomålen har medfört att tillstånds-
42
Samefonden. Styrelsen för Samefonden Styrelseprotokoll 2023:3. https://sametinget.se/5559?file_id=1 [hämtad 2025-11-19]. 43
Jåhkågaska tjiellde. Defending Gállok: A Sámi community’s stand against mining exploitation. (nd). https://gallok.se/ [hämtad 2024-03-04]. 44
A. Lidé. Jåhkågasskas sameby om donerade pengarna: Otroligt glada och lättade. Sveriges Radio (23/11 2022). https://sverigesradio.se/artikel/jahkagasskas-sameby-om-doneradepengarna-otroligt-glada-och-lattade [hämtad 2024-03-04].
processerna kring gruvprojekten fördröjs i åratal. Internationell rättsmobilisering med låg finansiell risk kan med andra ord generera vissa rättsliga framgångar.
Reglerna om rättegångskostnader medför att parterna sällan är jämbördiga i många av de tvister som berör samebyars markrättigheter. I konflikter mellan privata markägare och samebyar finns flera mål där ett stort antal markägare gjort gemensam sak och processat mot ett fåtal samebyar. Då kostnader för både ombud och bevisföring kan delas på ett stort antal aktörer, ökar möjligheterna att kunna finansiera en process och riskerna vid en förlust blir betydligt lägre. Ett räkneexempel från Nordmalingsmålet, som samebyarna förvisso vann, visar att de totala kostnaderna om cirka 20 miljoner kronor, vid solidarisk fördelning, uppgick till cirka 200 000 kronor för var och en av de cirka 100 markägarna. Om samebyarna förlorat målet skulle kostnaderna för de tre samebyarna blivit närmare sju miljoner kronor per sameby.
Markmål som involverar staten som en part är än mer ojämlika i styrkeförhållanden, vilket tingsrätten uttryckte i sin dom i Girjasmålet: ”I detta mål är styrkeförhållandet mellan parterna oändligt stort, en sameby med begränsade ekonomiska resurser har tagit sig an en motpart med i stort sett obegränsade resurser.” Därav följer att om staten vill få principiella frågor prövade i domstol för att få en prejudicerande dom är den inte hindrad att göra så av resursskäl. Konsekvensen för samebyarna är dock att även om de vinner dessa principmål medför det kostnader i både tid och pengar. En annan konsekvens av många marktvister där samebyarnas renskötsel- och/ eller renbetesrätt är ifrågasatt är att om samebyn förlorar, vare sig det sker genom deltagande i rättsprocessen eller genom tredskodom, förlorar de rätten för alltid. Markägare riskerar dock inte sin privata egendom vid förlust. De kan fortsätta att bruka marken och i vissa fall också få skadestånd för eventuella skador som renskötseln orsakar.
Slutligen innebär också det ökande antalet rättstvister om markrättigheter en kumulativ belastning. Under perioden 2018–2023 var exempelvis Gabna sameby involverad i cirka 30 marktvister i dom-
45 P. Johansson J. K. Schaffer. Sámi legal mobilization to protect indigenous land rights in Sweden: Legal opportunities for effecting change in the Girjas, Rönnbäck and Gállok cases. I I. Westendorp (red). Human rights strategies. (Edward Elgar Publishing, 2024.) 46 Gällivare Tingsrätt, dom 2016-02-03, mål T 323-09 s. 206.
stol och Vapstens sameby i cirka 20. Utöver den ekonomiska och psykiska påfrestning som varje enskilt rättsfall medför, så är det uppenbart att vissa samebyar i princip alltid är involverade i ett eller flera pågående rättsfall. Samebyarnas verksamhet är dock att bedriva renskötsel, inte att processa. Många gånger innebär deltagande i samråd, tillstånds- och rättsprocesser att samebyarnas medlemmar tvingas begränsa sin tid för skötsel av renarna för att tillvarata rätten att ha renar att sköta i framtiden.
En medlem i Vapstens sameby sammanfattade de många rättstvisterna på följande vis i en radiointervju:
Det är en stor del av samebyns personella och ekonomiska resurser som
tas i anspråk till det här och det är också problematiskt därför att de här
resurserna hade behövts egentligen till samebyns ordinarie verksamhet
och traditionella renskötsel i stället för att läggas på den här typen av processer.
Juridiken är politikens fortsättning med andra medel
En viktig poäng i rättsmobiliseringsteorin är att rättsmobilisering är politikens fortsättning med juridiska medel. Aktörer som vill försvara sina intressen och rättigheter står alltså inför ett strategiskt val att föra kampen med den eller de metoder som de tror innebär störst chans att uppnå målet. Ofta är rättsmobilisering en strategi som används av marginaliserade grupper som saknar andra sätt att göra sig hörda eller av minoriteter som har liten möjlighet att hävda sig på demokratins majoritetsstyrda arenor. Samer i Sverige utgör på många sätt en sådan marginaliserad grupp som en liten numerär minoritet såväl på nationell nivå som i de flesta kommuner. Egen representation i politiska församlingar är därför svårt att uppnå, särskilt på nationell nivå. I det här avsnittet belyser vi hur många av de rättsprocesser som samiska grupper har initierat eller dragits in i beror på att riksdag och regering har visat ovilja eller oförmåga att på politisk väg hantera frågor om landrättigheter.
Ibland reflekterar den politiska oviljan att hantera frågorna en principiell hållning hos lagstiftaren, nämligen att de ska avgöras i dom-
47
J. Heikki, M. Unga E. Weber. Här är samebyarna med flest markprocesser. Sverige Radio (2023-12-20). https://sverigesradio.se/artikel/samebyarna-med-flest-markprocesser [hämtad 2024-03-04]. 48
Wik-Karlsson 2024. Personlig kommunikation. 49
Heikki, Unga Weber. Här är samebyarna med flest markprocesser.
stol. Av förarbetena till 1928 års renbeteslag framgår att svårigheten att dra tydliga gränser för samernas sedvanerättsliga marker innebär att ”frågan om sedvanerättens tillämplighet i tvistiga fall avgöras av domstol på grund av sådan bevisning, som enligt allmän lag kräves för styrkande av urminnes hävd.” Detta ställningstagande ligger till grund även för 1971 års rennäringslag. Rättstvisterna har därmed inte bara sitt ursprung i parternas strävan, utan också i politiska beslut om att tvister om markrättigheter ska avgöras i domstol.
Som strategisk processföring i syfte att uppnå bredare politiska målsättningar var Skattefjällsmålet banbrytande. Under 1960-talet pågick två stora lagstiftningsprocesser – rennäringslagen och den norsk-svenska renbeteskonventionen – där samerna uttryckte sitt missnöje över att frågan om landrättigheter negligerades. Samiska grupper var också missnöjda med att statsorganen spelade en dubbel roll: att både bevaka statsnyttan (och dess intressen i industriell exploatering) och tillvarata samernas rättigheter.
Att gå till domstol för att pröva samernas rätt till land och vatten hade samiska representanter föreslagit redan på 1920-talet. När SSR bildades 1950 väcktes frågan om att konfrontera staten på nytt. Sedan SSR 1962 anställt juristen Tomas Cramér som sameombudsman, det vill säga ett permanent juridiskt ombud, blev en av hans första arbetsuppgifter att undersöka förutsättningarna för att stämma staten. I strategin ingick att explicit framställa processen som en försvarsreaktion på statens ständiga urholkning av samernas rätt till land och vatten, använda processen för att få allmänhetens och massmediernas uppmärksamhet samt betona kopplingen mellan rättstvisten och alla samers situation som minoritet. Sameparterna förlorade målet, men processen banade väg för ytterligare mobilisering och reformer.
50 Prop. 1928:43. Kungl. Maj:ts 'proposition till riksdagen med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m. 51 B. Bengtsson. Samerätt: en översikt. (Norstedts juridik, 2004), s. 81. 52 Målet är dels ett av de första fallen där sociala rörelser i Norden använt sig av strategisk processföring, dels unikt i ett internationellt urfolkssammanhang. Schaffer, Langford Madsen, An unlikely rights revolution: Legal mobilization in Scandinavia since the 1970s; G. Ween. Refleksjoner om dekolonisering: Intervju med Tom Svensson. Norsk antropologisk tidsskrift 22:1 (2011). DOI.org/10.18261/ISSN1504-2898-2011-01-04. 53 T. G. Svensson. The Sámi and their land: the Sámi vs the Swedish Crown: a study of the legal struggle for improved land rights: the Taxed Mountains case. (Novus: 1997), s. 45. 54 Patrik Lantto. Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885–1971. (Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2012), s. 283. 55 Svensson. The Sámi and their land: the Sámi vs the Swedish Crown: a study of the legal struggle for improved land rights: the Taxed Mountains case, s. 24. 56 Ibid, s. 156–157.
En liknande illustration av hur rättsprocesser blir del i en större kamp är Girjas-målet. Den politiska striden började långt före stämningen 2009 och har fortsatt även efter domen i Högsta domstolen 2020. Att Girjas sameby med stöd av SSR stämde staten 2009 var en reaktion på den småviltjaktsreform som genomfördes 1993. Medan tidigare statliga utredningar under 1900-talet uttalat att samerna har ensamrätt till jakt och fiske ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen uttryckte förarbetena till 1987 års jaktlag att staten som markägare har jakträtt. År 1992 lade den borgerliga regeringen fram en proposition om samisk kultur med förslag om att inrätta ett Sameting och om upplåtelser av rätt till jakt och fiske på statens mark i fjällvärlden. Reformen utökade allmänhetens möjligheter att jaga i fjällen.
Medan Jägareförbundet och Sportfiskarna länge hade efterfrågat större tillgång till jakt och fiske i fjällvärlden, väckte reformen skarp kritik från rennäringen. Samebyarnas farhåga var att reformen skulle medföra en kraftig ökning av framför allt jägare som skulle orsaka störningar för renhjordarna, mindre kontroll över var det jagas och minskade möjligheter för samebymedlemmar att försörja sig genom egen småviltsjakt. När riksdagen antog propositionen 1992 protesterade den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra på åhörarläktaren och en aktivist blev utslängd för att han jojkade i protest. Vid Sametingets invigning i Kiruna 1993 demonstrerade och hungerstrejkade samiska aktivister och Sametinget förklarade, som ett av sina första beslut, sitt misstroende mot den ansvariga ministern Per Unckel och tog senare fram en vitbok om reformprocessen. År 1995 klagade 39 samebyar inför Europakommissionen för mänskliga rättigheter över att jakt- och fiskereformen kränkte deras egendomsrättig-
57
Målets politiska upprinnelse beskrivs bl a i M. Brännström. The Girjas Case – court proceedings as a strategy to enforce Sámi land rights. I T. Koivurova, E. G. Broderstad, D. Cambou, D. Dorough F. Stammler (red). Routledge Handbook of Indigenous Peoples in the Arctic. (Routledge, 2020); Johansson Schaffer. Sámi legal mobilization to protect indigenous land rights in Sweden: Legal opportunities for effecting change in the Girjas, Rönnbäck and Gállok cases; P. Johansson, J. K. Schaffer, S. J. Lopez, S. Palm, C. Parguel I. Sandin. Cultural expertise in Sami land rights litigation: Epistemic strategies in the Girjas and Fosen cases. Jindal Global Law Review.14:2 (2023). DOI.org/10.1007/s41020-023-00211-1. 58
SOU 2023:46. Jakt och fiske i renbetesland. 59
Prop. 1992/93:32. 60
Renmarkskommittén. PM 22 – Småviltsjaktreformen 1993 (2022), s. 4–5. 62
J. Heikki. Historiken bakom Girjasmålet. Sveriges Radio (2016-02-01). https://sverigesradio.se/artikel/6171331 [hämtad 2023-03-06]. 63
Heikki. Historiken bakom Girjasmålet.
heter under Europakonventionens tilläggsprotokoll. Kommissionen avvisade dock klagomålet med hänvisning till att de klagande inte hade uttömt sina möjligheter att få saken prövad i det svenska rättsväsendet.
År 2003 tillsatte regeringen en ny utredning om jakt och fiske i renskötselområdet, som fann att ”jakt- och fiskerätten är jämnt fördelad mellan markägare och samebymedlemmar […] ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen” och föreslog att de gemensamt skulle förvalta jakt och fiske. Förslaget genomfördes emellertid aldrig. SSR ansåg att utredningen misslyckats med att klarlägga de rättsliga förhållandena. Efter kritik från EU-kommissionen om att reglerna om småviltjakt kunde utgöra hinder för den fria rörligheten beslutade regeringen 2006 att öppna småviltjakten för utländska jägare. Detta mötte kritik från såväl svenska jägare som SSR.
Eftersom det visat sig omöjligt ”att hitta lösningar den politiska vägen” beslutade SSR vid sitt landsmöte 2006 att undersöka möjligheterna att få en rättslig prövning av statens rätt till jakt och fiske. Som testfall valde SSR ut Girjas sameby, dels för att renskötande samer på dess marker jagat och fiskat ensamma under lång tid, dels för att 1993 års reform radikalt förändrat samebyns förutsättningar. År 2009 lämnade SSR och Girjas sameby in en stämningsansökan i Gällivare tingsrätt. I januari 2020 meddelade Högsta domstolen dom i målet. Girjas fick medhåll på samtliga punkter och Länsstyrelsen överförde därefter förvaltningen av jakt- och fiskerättigheterna till Girjas sameby.
64 Könkämä and 38 other Saami villages v. Sweden, nr 27033/95, beslut meddelat 25 november 1996. 65 SOU 2005:116. Jakt och fiske i samverkan, s. 2. Se även P. Johansson. Samerna – ett ursprungsfolk eller en minoritet? En studie av svensk samepolitik 1986–2005 (Göteborgs universitet, 2008). 66 J. Wik-Karlsson. Sammanfattning Girjas. Svenska Samernas Riksförbund SSR. (n.d.). https://www.sapmi.se/vart-arbete/juridik/renbetesmal/girjas/sammanfattning-girjas/ [hämtad 2022-10-18]. 67 J Heikki. Historiken bakom Girjasmålet; Wik-Karlsson. Sammanfattning Girjas. 68 Wik-Karlsson. Sammanfattning Girjas. 69 Ibid. 70 NJA 2020 s. 3. 71 Den rättsliga betydelsen av Girjas-målet har analyserats i åtskilliga forskningsartiklar. Se till exempel C. Allard M. Brännström. Girjas sameby mot staten: En analys av Girjasdomen. Svensk Juristtidning 105:5 (2020). https://svjt.se/svjt/2020/429; B. Bengtsson. Girjasdomen. Juridisk Tidskrift 2020/21:1 (2021); Brännström. The Girjas Case – court proceedings as a strategy to enforce Sámi land rights; Johansson m.fl. Cultural expertise in Sami land rights litigation: Epistemic strategies in the Girjas and Fosen cases; Johansson Schaffer. Sámi legal mobilization to protect indigenous land rights in Sweden: Legal opportunities for effecting change in the Girjas, Rönnbäck and Gállok cases; Ø. RavnaA Sámi community wins case
Girjas är ett skolboksexempel på hur strategisk processföring, även när den uppnår banbrytande prejudikat, inte nödvändigtvis löser den underliggande konflikten. Jägar- och sportfiskarorganisationer uttryckte oro över domens konsekvenser. Detsamma gjorde Jakt- och fiskesamerna vars företrädare befarade att domen ytterligare skulle begränsa icke-renägande samers rätt att jaga och fiska. År 2021 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté för att se över rättsläget på statens mark inom samebyarnas områden. I ett delbetänkande bedömde den så kallade Renmarkskommittén att ”starka skäl [talar] för att även andra samebyar på [den mark i Lappland som staten disponerar] har motsvarande rätt som Girjas sameby.” Under 2023 deklarerade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att de skulle reservera sig mot utredningens delbetänkande och i november 2024 lade regeringen ned kommittén.
Avsaknaden av politisk vilja och förmåga att reda ut rättsläget har lett till nya rättstvister. Redan 2022 beslöt sig Talma sameby för att stämma staten för att få ensamrätt att upplåta jakt och fiske. När Renmarkskommitténs delbetänkande presenterades förklarade ytterligare samebyar sin avsikt att stämma staten för att få ensamrätt till jaktoch fiske. ”Det är glädjande. Det behövs mer press på staten”, kommenterade SSR:s ordförande Matti Blind Berg. I maj 2024 lämnade fyra samebyar – Ran, Sirges, Unna tjerusj och Báste čearru – in sina stämningsansökningar. Jägarförbundet, Sportfiskarna och LRF fort-
against the Swedish State in the Supreme Court.Arctic Review 11 (2020a). DOI.org/10.23865/arctic.v11.2173; Sakshi. The Girijas case and its implications for the Sámi hunting and fishing rights in Sweden. Environmental Law Review 23:2 (2021). DOI.org/10.1177/14614529211013604; E. Torp. Rättsliga följder av HD:s dom i Girjasmålet. Svensk Juristtidning 106:10 (2021). https://svjt.se/svjt/2021/921. 72
Mathias Asplund. Girjasdomen: ”Jag ser stora skäl till oro”. Norrbottenskuriren (2020-01-23). https://www.kuriren.nu/nyheter/gallivare-kommun/artikel/girjasdomen-jag-ser-stora-skaltill-oro/wjv5zqpr. 73
J. Heikki. Ingen enighet i Renmarkskommittén – M, SD och KD reserverar sig. Sveriges Radio (2023-06-19). https://sverigesradio.se/artikel/ingen-enighet-i-renmarkskommittenm-sd-och-kd-reserverar-sig [hämtad 2024-04-02]; Landsbygds- och infrastrukturdepartementet. Regeringen avser avveckla Renmarkskommittén och tillsätta en ny utredning. Regeringen. (2024-11-07.) https://regeringen.se/pressmeddelanden/2024/11/regeringen-avser-avvecklarenmarkskommitten-och-tillsatta-en-ny-utredning/ [hämtad 2025-11-19]. 75
J. Heikki. SSR:s ordförande välkomnar samebyar som vill stämma staten. Sveriges Radio (2023-08-11). https://sverigesradio.se/artikel/ssrs-ordforande-valkomnar-samebyar-somvill-stamma-staten [hämtad 2023-08-14]. 76
S. Abrahamsson, A.C. Stenberg Partapuoli A. Karls Johansson. Fyra samebyar stämmer
staten: ”Enda möjligheten”. SVT Nyheter (2024-05-28.)
https://www.svt.se/nyheter/sapmi/fyra-samebyar-stammer-staten [hämtad 2024-09-30].
sätter i sin tur att ifrågasätta domen. I skrivande stund (2025) har målen ännu inte avgjorts.
Ett tredje exempel på hur rättsmobilisering är en reaktion mot politiska låsningar är rättstvisterna om den gränsöverskridande rennäringen. År 2021 vann Saarivuoma sameby ett uppmärksammat mål mot norska staten i Høyesterett, vilket var det senaste slaget i en flera decennier lång kamp om samernas rätt att bedriva renskötsel över den svensk-norska gränsen. Den omedelbara bakgrunden till rättstvisten var att Sverige och Norge misslyckats med att komma överens om en ny renbeteskonvention. Den senaste renbeteskonventionen från 1972 skulle gälla i 30 år. Trots fleråriga förhandlingar hade parterna inte kommit överens när konventionen löpte ut 2002 och ytterligare tre års förhandlingar ledde inte till enighet om en ny konvention. På den norska sidan var rennäringen och Sametinget kritiska till förslaget till ny konvention, medan den svenska rennäringen fann sina intressen tillvaratagna. När förhandlingarna strandade 2005 hävdade Sverige att den gränsöverskridande rennäringen därmed föll tillbaka på Lappkodicillen från 1751, medan Norge ensidigt vidtog egen lagstiftning. Nya förhandlingar ledde till nya konventionsförslag, som även de strandade på grund av oenighet mellan den norska och svenska staten och mellan norska och svenska rennäringsintressen.
I det läget valde både Talma sameby och Saarivuoma sameby att stämma norska staten i domstol. Talma hävdade i en stämning 2017 rätt till vinterbete i Norge. Tingretten och senare lagmannsretten konstaterade att samebyn genom alders tids bruk (motsvarande urminnes hävd) har rätt till nödvändigt bete i Norge, men att det inte gav rätt till vinterbete. Saarivuoma hävdade i stället rätt till sommarbete. Medan tingretten och lagmannsretten med viss tvekan om rättsläget avvisade samebyns krav, fastslog Høyesterett 2021 att samebyn hade rätt, om än inte ensamrätt, att bedriva renskötsel i det omtvis-
77 Se till exempel P. Borgström, J. Karlsson, L. Folkesson, L. Ahlin, G. Kjellsson, A. Boman Daniels L. Zetterlund. Först statens mark, vad blir nästa steg?. Lantbrukarnas Riksförbund. (2023-12-20). https://www.lrf.se/nyheter/forst-statens-mark-vad-blir-nasta-steg/ [hämtad 2024-02-28]; Sportfiskarna. Alla ska ha tillgång till fjällfisket. (n.d.). https://www.sportfiskarna.se/Fiske/Fj%C3%A4llfiske [hämtad 2025-11-24); P. Eriksson. Uttalande: Fjällvärlden får inte stängas för allmänheten. Svenska jägareförbundet. (2024-01-24.) https://jagareforbundet.se/aktuellt/opinion/debattinlagg/2024/01/uttalande-fjallvarlden-farinte-stangas-for-allmanheten/ [hämtad 2024-03-06]. 78 Ø. Ravna. Den grenseoverskridende reindriften og beiterettighetene. Lov og Rett 59:8 (2020b). DOI.org/10.18261/issn.1504-3061-2020-08-03. 79 Ravna. Den grenseoverskridende reindriften og beiterettighetene. 80 Ibid.
tade området. Domen baserades på principen om alders tids bruk och inte på den norska gränsrenbeteslagen. Hjerttind reinbeitedistrikt, som äger rätt till vinterbete i samma område, uttryckte besvikelse över domen. Efter vinsten i Høyesterett klagade Saarivuoma till Europadomstolen över att samebyn nekats ersättning för förlorat bete och dömts att betala sina egna rättegångskostnader (målet har i skrivande stund ännu inte avgjorts).
Liksom i fallet Girjas kan man dels konstatera att samebyarna tagit till processföring när politiken inte förmått lösa en viktig fråga, dels att en vinst i högsta instans inte nödvändigtvis löser den underliggande konflikten. Staterna har i skrivande stund (2025) ännu inte ratificerat den nya renbeteskonvention som de signerade 2009. Den norska staten har däremot försökt skydda sig mot framtida rättstvister genom att ändra den norska gränsbeteslagen så att renskötare som vill ta strid om renbetesrätt inte ska kunna stämma staten utan enbart konkurrerande rättighetsinnehavare.
Slutsatser
I det här kapitlet har vi analyserat vilka rättsliga möjligheter samiska grupper och individer har att hävda samiska markrättigheter i Sverige. Med utgångspunkt i rättsmobiliseringsteori om hur institutionella ramverk påverkar vem som kan resa vilka rättighetsanspråk inom domstolsväsendet har vi drivit tre teser om samisk rättsmobilisering. För det första, rättssystemet fördelar möjligheterna att hävda samiska markrättigheter ojämlikt. Detta beror dels på att lagstiftning och rättspraxis enbart ger samebyar och deras medlemmar, men inte övriga samer, möjlighet att hävda det samiska folkets kollektiva rättigheter, dels på att relevant speciallagstiftning inte förverkligar renskötselrätten som en privaträttslig rättighet baserad på urminnes hävd och sedvana med ett grundlagsskydd motsvarande egendomsrätten. För det andra, reglerna om rättegångskostnader är utformade på så vis
81
Norges Høyesterett, dom 30 juni 2021, mål HR-2021-1429-A. 82
D. R. Larsen. Saarivuoma sameby vant i Høyesterett. NRK (2021-07-01.) https://www.nrk.no/sapmi/saarivuoma-sameby-vant-i-hoyesterett-1.15487336 [hämtad 2024-02-27]. 83
Saarivuoma Sameby v. Norway, nr. 2381/22, kommunikation till parterna 24 maj 2022. https://hudoc.echr.coe.int/?i=001-217997 [hämtad 2024-02-28]. 84
M. Sjöstedt. Norska staten vill ändra lagen – efter domen i högsta instans. SVT Nyheter (5/1 2023). https://www.svt.se/nyheter/sapmi/norska-staten-vill-andra-lagen-efter-domeni-hogsta-instans [hämtad 2024-02-27].
att rättsmobilisering blir en kostsam och riskabel strategi för att hävda samiska markrättigheter, vilket tär på parterna. För det tredje, rättstvister om samiska markrättigheter är en följd av att politiska makthavare – ytterst riksdag och regering – inte förmått eller velat lösa de underliggande intressekonflikterna.
Kapitlets övergripande slutsats är att tvister om samiska markrättigheter formas av institutionella ramverk som ytterst ligger i lagstiftarens händer. Om politisk vilja finns kan riksdag och regering förändra dessa ramverk och därigenom påverka i vilken mån konflikter mellan olika aktörer om markanvändning i Sápmi leder till kostsamma och långdragna domstolsprocesser.
För det första kan lagstiftaren förändra sättet på vilket det samiska folkets kollektiva rättigheter kommer till uttryck i RNL och i annan relevant lagstiftning. Att se över hur lagstiftningen tillvaratar både samebyars och icke-renägande samers rättigheter låg i Renmarkskommitténs uppdrag. Det är av vikt att detta arbete återupptas i någon form. Vidare har Högsta domstolen fastslagit renskötselrättens starka värn som egendomsrätt, men detta har ännu inte implementerats i relevant speciallagstiftning. Den behandlar fortfarande renskötseln som ett ekonomiskt särintresse snarare än som en egendomsrättighet med grund i urminnes hävd eller en minoritetsrättighet skyddad i internationell urfolksrätt.
För det andra kan samiska individers och gruppers tillgång till rättvisa stärkas. Detta kan ske genom att förändra regler om rättegångskostnader och rättshjälp. Det svenska rättssystemet har utformats för att avskräcka processföring. Här har flera bedömare konstaterat att det är orimligt att parterna förväntas bära kostnaden för principiellt viktiga mål där rättsläget är oklart. För att säkra tillgången till rättvisa – inte bara för samer utan för alla medborgare – skulle kostnadsreglerna kunna förändras.
För det tredje ligger makten att hantera de intressekonflikter som kommer till uttryck genom rättstvister ytterst hos lagstiftaren, det vill säga riksdagen, inte hos parterna och domstolarna. Det är den lagstiftande maktens ansvar att lagstifta om materiella rättigheter, talerätt, rättegångskostnader och rättsskydd för att säkra medborgarnas tillgång till rättvisa samt ta itu med de underliggande intresse-
85 Schaffer. Rättvisans entreprenörer: Mobilisering för tillgång till rättvisa i civil-samhället; Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen. Program för rättsstaten Sverige 2019. https://www.icj-sweden.org/wp-content/uploads/2020/01/ICJ- Swe_Rapport_Inlaga_ORI.pdf [hämtad 2025-11-24].
motsättningarna. Hittills har riksdag och regering dragit flera viktiga politiska beslut som berör det samiska folkets rättigheter i långbänk med motivering att inte spä på konflikter. Följden har dock blivit den motsatta och parterna har tvingats slita sina tvister i domstol.
Avslutningsvis är det viktigt att tydliggöra att i den mån samebyar har begränsade möjligheter att mobilisera kring samiska markrättigheter, är det inte bara samebyarna själva som påverkas. Rennäringslagen tillåter endast medlemmar i en sameby att utöva renskötselrätten och det är bara samebyn och dess medlemmar som kan försvara densamma i rättstvister. Lagen slår dock också fast att renskötselrätten är en kollektiv rättighet till vilken hela det samiska folket är rättighetsbärare. Detta innebär att både framgångar och förluster i mål som rör samiska markrättigheter ytterst påverkar alla samer i Sverige, såväl i dag som i framtiden.
Referenser
Abrahamsson, S., Stenberg Partapuoli, A.C. Karls Johansson, A.
Fyra samebyar stämmer staten: ”Enda möjligheten”. SVT Nyheter
(28/5 2024). https://www.svt.se/nyheter/sapmi/fyra-samebyar-
stammer-staten [hämtad 2024-09-30]. Allard, C. Brännström, M. Girjas sameby mot staten: En analys
av Girjasdomen. Svensk Juristtidning 105:5 (2020): s. 429–451. https://svjt.se/svjt/2020/429.
Anaya, J. Report of the Special Rapporteur on the rights of indigenous
peoples. Addendum The situation of the Sami people in the Sápmi
region of Norway, Sweden and Finland. A/HRC/18/35/Add.2
(2011). https://digitallibrary.un.org/record/709556 [hämtad 2024-03-04].
Asplund, M. Girjasdomen: ”Jag ser stora skäl till oro”. Norrbottens-
kuriren (2020-01-23). https://www.kuriren.nu/nyheter/gallivarekommun/artikel/girjasdomen-jag-ser-stora-skal-tilloro/wjv5zqpr.
Bengtsson, B. Girjas-domen. Juridisk Tidskrift 2020/21:1 (2021):
s. 172–181. Bengtsson, B. Samerätt: en översikt (Norstedts juridik, 2004). Borgström, P., Karlsson, J., Folkesson, L., Ahlin, L., Kjellsson, G.,
Boman Daniels, A. Zetterlund, L. Först statens mark, vad blir
nästa steg?. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). (2023-12-20). https://www.lrf.se/nyheter/forst-statens-mark-vad-blir-nastasteg/ [hämtad 2024-02-28].
Brännström, M. The Girjas Case – court proceedings as a strategy
to enforce Sámi land rights. I Koivurova, T., Broderstad, E.G.,
Cambou, D., Dorough. D. Stammler, F. (red). Routledge
Handbook of Indigenous Peoples in the Arctic. (Routledge, 2020),
s. 174–186. Brännström, M. The implementation of Sámi land rights in the
Swedish Forestry Act. I Cambou, D. Ravna, Ø. (red). The
Significance of Sámi Rights: Law, Justice, and Sustainability for the Indigenous Sámi in the Nordic Countries (Routledge, 2023).
Byström, O. Staten gör för lite för samerna enligt DO. Sveriges Radio
(2006-11-15). https://sverigesradio.se/artikel/1038916 [hämtad 2024-02-04].
Committee on the Elimination of Racial Discrimination. Concluding
observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination. CERD/C/SWE/CO/18 (2008). https://tbinternet.ohchr.org/_layouts/15/treatybodyexternal/D ownload.aspx?symbolno=CERD%2FC%2FSWE%2FCO%2F 18Lang=en [hämtad 2024-03-04].
Dahlgren, M. Lundmark, K. Håkan Jonsson: Misslyckande att de
möts i domstol. Sveriges Radio (2019-11-04). https://sverigesradio.se/artikel/7336823 [hämtad 2023-11-09].
Dahlgren, M. Sjöstedt, M. Talma samebys ombud: En stor seger
för alla samer. Sveriges Radio (2019-12-20). https://sverigesradio.se/artikel/7372211 [hämtad 2024-03-04].
De Fazio, G. Legal opportunity structure and social movement
strategy in Northern Ireland and southern United States. International Journal of Comparative Sociology 53:1 (2012): s. 3–22. DOI.org/ 10.1177/0020715212439311.
Epp, C. R. The rights revolution: Lawyers, activists, and supreme courts
in comparative perspective (Chicago [u.a.: Univ. of Chicago Press, 1998).
Eriksson, P. Uttalande: Fjällvärlden får inte stängas för allmänheten.
Svenska jägareförbundet. (2024-01-24). https://jagareforbundet.se/aktuellt/opinion/debattinlagg/2024/ 01/uttalande-fjallvarlden-far-inte-stangas-for-allmanheten/ [hämtad 2024-03-06].
Esselin, L. B. Seger för renägare även i hovrätten. SVT Nyheter
(2007-11-19). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/seger-forrenagare-aven-i-hovratten-1 [hämtad 2024-03-03].
Galanter, M. Why the ’Haves’ come out ahead: Speculations on the
limits of legal change. Law Society Review 9:1 (1974): s. 95–160.
Hagsgård, M. B. Stauffer, J. Yttrande över betänkandet högre växel
i minoritetspolitiken – stärkt samordning och uppföljning
(SOU 2020:27) (2020-09-30).
https://www.regeringen.se/contentassets/d5bac13c7f584cdbbe7
0162e18c671d8/civil-rights-defenders.pdf [hämtad 2024-03-04]. Heikki, J. Gimvall får nej från Högsta domstolen. Sveriges Radio
(2025-02-13). https://www.sverigesradio.se/artikel/gimvall-far-
nej-fran-hogsta-domstolen [hämtad 2025-11-19]. Heikki, J. Historiken bakom Girjasmålet. Sveriges Radio (2016-0-01).
https://sverigesradio.se/artikel/6171331 [hämtad 2023-03-06]. Heikki, J. Ingen enighet i Renmarkskommittén – M, SD och KD
reserverar sig. Sverige Radio (2023-06-19). https://sverigesradio.se/artikel/ingen-enighet-irenmarkskommitten-m-sd-och-kd-reserverar-sig [hämtad 2024-04-02].
Heikki, J. Slutnotan blev 30 miljoner för Girjasmålet. Sveriges Radio
(2019-10-14). https://sverigesradio.se/artikel/7320795 [hämtad 2023-06-27].
Heikki, J. SSR:s ordförande välkomnar samebyar som vill stämma
staten. Sveriges Radio (2023-08-11). https://sverigesradio.se/artikel/ssrs-ordforande-valkomnarsamebyar-som-vill-stamma-staten [hämtad 2023-08-14].
Heikki, J., Unga, M. Weber, E. Här är samebyarna med flest mark-
processer. Sverige Radio (2023-12-20). https://sverigesradio.se/artikel/samebyarna-med-flestmarkprocesser [hämtad 2024-03-04].
Hilson, C. New social movements: the role of legal opportunity.
Journal of European Public Policy 9:2 (2002): s. 238–255. DOI.org/10.1080/13501760110120246.
Jåhkågaska tjiellde. Defending Gállok: A Sámi community’s stand
against mining exploitation. (nd). https://gallok.se/
[hämtad 2024-03-04].
Johansson, P. Samerna: ett ursprungsfolk eller en minoritet?En studie
av svensk samepolitik 1986–2005 (Göteborgs universitet, 2008).
Johansson, P. Schaffer, J. K. Sámi legal mobilization to protect
indigenous land rights in Sweden: Legal opportunities for effecting
change in the Girjas, Rönnbäck and Gállok cases. I Ingrid
Westendorp (red.). Human rights strategies. (Edward Elgar
Publishing, 2024.)
Johansson, P., Schaffer, J. K., Lopez, S. J., Palm, S., Parguel, C.
Sandin, I. Cultural expertise in Sami land rights litigation: Epistemic
strategies in the Girjas and Fosen cases. Jindal Global Law Review
14:2 (2023): s. 217–240. DOI.org/10.1007/s41020-023-00211-1. Kuoljok. P. Vapstenmålet ställer samer mot samer. Samelandspartiet.
(2022-06-18.) https://www.samelandspartiet.se/2022/06/18/vapstenmaletstaller-samer-mot-samer/ [hämtad 2023-11-09].
Labba, K. Rättssubjektet för renskötselrätten enligt svensk rätt och
reindriftsretten enligt norsk rätt. Svensk Juristtidning 105:7 (2020):
s. 571–588. https://svjt.se/svjt/2020/571.
Landsbygds- och infrastrukturdepartementet. Regeringen avser
avveckla Renmarkskommittén och tillsätta en ny utredning. Regeringen (2024-11-07). https://regeringen.se/pressmeddelanden/2024/11/regeringenavser-avveckla-renmarkskommitten-och-tillsatta-en-nyutredning/ [hämtad 2025-11-19].
Lantto, P. Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885–
1971 (Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2012).
Larsen, D. R. Saarivuoma sameby vant i Høyesterett. NRK
(2021-07-01). https://www.nrk.no/sapmi/saarivuoma-samebyvant-i-hoyesterett-1.15487336 [hämtad 2024-02-27].
Lehoucq, E. Taylor, W. K. Conceptualizing legal mobilization:
How should we understand the deployment of legal strategies?. Law Social Inquiry 45:1 (2020): s. 166–193. DOI.org/10.1017/lsi.2019.59.
Lidé, A. Jåhkågasskas sameby om donerade pengarna: Otroligt glada
och lättade. Sveriges Radio (2022-11-23). https://sverigesradio.se/artikel/jahkagasskas-sameby-om-
donerade-pengarna-otroligt-glada-och-lattade [hämtad 2024-03-04].
McCammon, H. J. McGrath, A. R. Litigating change? Social
movements and the court system. Sociology Compass 9:2 (2015): s. 128–139. DOI.org/10.1111/soc4.12243.
Motion 2005/06:MJ527. Rennäringen. Motion 2005/06:Ju479. Motion om samers underläge i markrättstvister. Sjöstedt, M. Norska staten vill ändra lagen – efter domen i högsta
instans. SVT Nyheter (2023-01-05). https://www.svt.se/nyheter/sapmi/norska-staten-vill-andralagen-efter-domen-i-hogsta-instans [hämtad 2024-02-27].
Prop. 1928:43. Kungl. Maj:ts ’proposition till riksdagen med förslag
till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige m.m.; given Stockholms slott den 17 februari 1928.
Prop. 1971:51. Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rennärings-
lag, m.m.; given Stockholms slott den 26 februari 1971. Prop. 1982/83:18. Om medgivande att efterge viss statens fordran på
rättegångskostnader. Prop. 1992/93:32. Om samerna och samisk kultur m.m. Raitio, K., Allard, C. Lawrence, R. Mineral extraction in Swedish
Sápmi: The regulatory gap between Sami rights and Sweden’s mining permitting practices. Land Use Policy 99 (2020): s. 105001. DOI.org/10.1016/j.landusepol.2020.105001.
Ravna, Ø. A Sámi community wins case against the Swedish State in
the Supreme Court. Arctic Review 11 (2020a): s. 19–21. DOI.org/10.23865/arctic.v11.2173.
Ravna, Ø. Den grenseoverskridende reindriften og beiterettighetene.
Lov og Rett 59:8 (2020b): s. 474–492. DOI.org/10.18261/issn.1504-3061-2020-08-03.
Regeringsbeslut LI2023/00526. Överklagande av Länsstyrelsen i
Västerbottens läns beslut om markupplåtelse för en jakt- och fiskekoja vid sjön Vesken inom Vapsten sameby, Storumans kommun.
Renmarkskommittén. PM 22 – Småviltsjaktreformen 1993 (2022). Rydenfalk, D. Inga pengar från regeringen för Härjedalsmålet. Sveriges
Radio (2018-01-09). https://www.sverigesradio.se/artikel/6858222
[hämtad 2025-11-19].
Sakshi. The Girijas case and its implications for the Sámi hunting
and fishing rights in Sweden. Environmental Law Review
23:2 (2021): s. 169–175. DOI.org/10.1177/14614529211013604. Samefonden. Styrelsen för Samefonden Protokoll 2013:3.
https://sametinget.se/3965?file_id=Protokoll_samefonden_201 3_3.pdf [hämtad 2025-11-24].
Samefonden. Styrelsen för Samefonden Protokoll 2023:3.
https://sametinget.se/5559?file_id=1 [Hämtad 2025-11-19]. Sametinget. Preparatory report from the Sami Parliament in Sweden/
Sámediggi/Sámedigge/Saemiedigkie/Sametinget for the United
Nations Special Rapporteur on the Rights of Indigenous Peoples, Ms. Victoria Tauli-Corpuz, prior to her 2015 August visit to Sápmi and Sweden. https://web.archive.org/web/20230908005555/https://www.same tinget.se/92639 [hämtad 2025-11-24].
Schaffer, J. K. Rättvisans entreprenörer: Mobilisering för tillgång till
rättvisa i civilsamhället. I Wallerman Ghavanini, A. Wejedal. S. (red). Access to justice i Skandinavien. (Santérus Academic Press, 2022a): s. 361–390.
Schaffer, J. K. Why incorporate? The domestic politics of human
rights commitment in Scandinavia, [SSRN Scholarly Paper], 2022b, https://papers.ssrn.com/abstract=4120430 [hämtad 2023-01-11].
Schaffer, J. K., Langford, M. Madsen, M. R. An unlikely rights
revolution: Legal mobilization in Scandinavia since the 1970s. Nordic Journal of Human Rights 42:1 (2024): s. 1–21. DOI.org/10.1080/18918131.2023.2273652.
SFS 1993:384. Rennäringsförordning. SFS 1996:1619. Rättshjälpslag. Sikku, O. Tredskodomar i renbetestvister. Samiskt informations-
centrum, Sametinget. (n.d.). https://www.samer.se/3613 [hämtad 2024-03-04].
SOU 1999:25. Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges
anslutning till ILO:s konvention nr 169. SOU 2005:116. Jakt och fiske i samverkan. SOU 2023:46. Jakt och fiske i renbetesland.
Sportfiskarna. Alla ska ha tillgång till fjällfisket. (n.d.)
https://www.sportfiskarna.se/Fiske/Fj%C3%A4llfiske [hämtad 2025-11-24].
Statistikmyndigheten. Prisomräknaren. (n.d.)
https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-isiffror/prisomraknaren/ [hämtad 2024-04-01].
Sternlund, H. Så mycket har tidigare processer kostat. SVT Nyheter
(2017-11-10). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/sa-mycket-hartidigare-processer-kostat [hämtad 2024-03-04].
Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen. Program
för rättsstaten Sverige 2019. https://www.icj-sweden.org/wp-
content/uploads/2020/01/ICJ-Swe_Rapport_Inlaga_ORI.pdf [hämtad 2025-11-24].
Svensson, T. G. The Sámi and their land. The Sámi vs the Swedish
Crown. A study of the legal struggle for improved land rights: The Taxed Mountains case (Novus, 1997).
Torp, E. Rättsliga följder av HD:s dom i Girjasmålet. Svensk Jurist-
tidning 106:10 (2021), s. 921–935. https://svjt.se/svjt/2021/921. Torp, E. Samebyars avtalsrätt. Svensk Juristtidning 103:9 (2018a),
pp. 749–758. https://svjt.se/svjt/2018/749. Torp, E. Samebys talerätt i civilrättsliga ärenden. Förvaltningsrätts-
lig Tidskrift no. 3 (2007). https://lawpub.se/artikel/4146. Vanhala, L. Legal opportunity structures and the paradox of legal
mobilization by the environmental movement in the UK. Law
Society Review 46:3 (2012): s. 523–556. DOI.org/10.1111/j.1540-5893.2012.00505.x.
Ween. G. Refleksjoner om dekolonisering: Intervju med Tom
Svensson. Norsk antropologisk tidsskrift 22:1 (2011). DOI.org/10.18261/ISSN1504-2898-2011-01-04.
Wik-Karlsson, J. Förbundsjurist Svenska Samernas Riksförbund
(SSR). Personlig kommunikation över Zoom, 2024-03-04.
Wik-Karlsson, J. Sammanfattning Girjas. Svenska Samernas Riks-
förbund (SSR). (n.d.). https://www.sapmi.se/vartarbete/juridik/renbetesmal/girjas/sammanfattning-girjas/ [hämtad 2022-10-18].
Wilske, O. Är regeringsformen gällande rätt i Högsta förvaltnings-
domstolen? – en kommentar till HFD 2022 ref. 10. Svensk Jurist-
tidning nr 7 (2022): s. 617–626. https://svjt.se/svjt/2022/617. Zemans, F. K. Legal mobilization: The neglected role of the law in
the political system. American Political Science Review 77:3 (1983):
s. 690–703. DOI.org/10.2307/1957268.
Åarjelsaepmie – vad behöver hon berätta?
Anna Kråik Åström och Angelika Sjöstedt
Inledning
Om Åarjelsaepmie har en egen röst, vilka berättelser behöver hon då berätta i dag? I den här texten förs ett samtal med Åarjelsaepmie med syftet att lyssna in hennes röst och reflektera över vad ett sådant samtal kan innebära. Kapitlet handlar också om att länka samman och lyfta fram berättelser om hur olika (tids)lager av kolonisering genom försvenskning och svenska institutioner skapat långtgående konsekvenser för sydsamiska relationer, hälsa och kunskapsförmedling i dag. Genom hennes röst hörs flera röster. Hon har en mångstämmig sång.
Anna Kråik Åström har arbetat som verksamhetsutvecklare vid Stiftelsen Gaaltije i Staare/Östersund, nu jobbar hon på Region Jämtland Härjedalen som samisk utvecklingsstrateg och länskoordinator i Kunskapsnätverket för samisk hälsa. Angelika Sjöstedt är professor i genusvetenskap vid Gaskeuniversiteete/Mittuniversitetet med campus i Staare/Östersund och Sjædtavallie/Sundsvall. Annas samiska rötter finns både i det skogssamiska och i det fjällsamiska. Hennes familj bedriver renskötsel i Handölsdalens sameby. Angelika är majoritetssvensk och uppväxt i Jämtland. Vi samarbetar långsiktigt för att skapa bättre förutsättningar för samiska kunskapskedjor och former för organisering.
Kapitlet handlar om betydelser av samiska berättelser för att förmedla kunskap och för att göra motstånd när svensk historieskrivning används som medel för att fortsätta behålla makten över markerna. Sanningskommissionens arbete handlar om hur den svenska politiken påverkat samer och samiska samhällsförhållanden. I det här kapitlet
vill vi synliggöra att koloniseringen av Saepmie inte har skett på samma sätt överallt och att det är viktigt att ta upp de specifika sätt på vilka det sydsamiska samhället har påverkats. För att länka samman olika händelser och skeenden så tar vi en bred humanistisk och samhällsvetenskaplig ansats. Det innebär att flera olika forskningsfält berörs. Forskning som gjorts inom historia, religionsvetenskap, etnologi och socialantropologi, statsvetenskap, samiska och urfolksstudier samt genusforskning är relevant. Vi gör inte någon uttömmande redogörelse för alla dessa forskningsfält i den här texten. I vissa fall hänvisar vi till andra kapitel i antologin som djupare går in på den svenska politikens konsekvenser för särskilda historiska skeenden, lagar, rättsväsende, skol- och språkpolitik.
Den forskning vi valt att hänvisa till är vald utifrån vårt syfte att belysa konsekvenserna av den svenska samepolitiken för just sydsamiskt liv. Den visar hur det sydsamiska området särbehandlats och marginaliserats i den svenska politiken och inom forskning, men också på den (syd)samiska kontinuiteten och motberättelserna. Vi kommer att ge exempel på vad det får för konsekvenser i nutid och vad det kan innebära för vilka berättelser som i dag behöver berättas när analysen görs från Åarjelsaepmie. Det övergripande ramverket utgörs därmed av forskning om berättande, dess betydelser, funktioner och villkor i sydsamisk belysning.
Sydsamiska motståndsberättelser
Eva Maria Fjellheim har i sin forskning fokuserat på sydsamiska berättelsers betydelse för upprättelse och för att visa på och förändra koloniala maktrelationer. Det är något som är centralt för syftet med den här texten. Att ha makten över narrativet är ett sätt att behålla bosättarkolonialt status quo. Bosättarkolonialism är en benämning för olika våldsamma processer som syftar till att ta makt över landområden genom att eliminera urfolk och deras kultur. Kolonisatörernas processer inkluderar en rad våldsamma metoder. En metod är
1 E. M. Fjellheim. Through our stories we resist: Decolonial perspectives on South Sami history, indigeneity and rights. I A. Breidlid R. Krøvel (red.). Indigenous knowledges and the sustain-
able development agenda. (Routledge, 2020.)
2 Se till exempel S. L. Morgensen. Theorising Gender, Sexuality and Settler Colonialism: An Introduction. Settler Colonial Studies. 2:2 (2012). DOI.org/10.1080/2201473X.2012.10648839; P. Wolfe. Settler colonialism and the elimina-
att skapa berättelser som tjänar nationalstatens intressen. Det kan vara övergripande berättelser som marginaliserar urfolks rättigheter och slår fast nationalstatens självklara makt över markerna.
Vad innebär det att Jämtland och Härjedalen ofta ses som ett ”problemområde” utan ”gränser”, till exempel odlingsgräns? Inte minst har det lett till att både det svenska och samiska samhället skiljer ut det sydsamiska området. Den hårda koloniseringen och assimileringen skapar tvivel bland samer i både svenska och samiska sammanhang. I sin avhandling Är jag en riktig same? En etnologisk studie av samers identitetsarbete intervjuade Christina Åhrén samer. I intervjuerna visade det sig att det svenska ”lagstiftandet har haft och fortfarande har stor betydelse för informanterna inte bara när det gäller deras praktiska möjligheter och begränsningar, utan också för deras uppfattningar om det samiska samhället.”
I bokkapitlet Through Our Stories We Resist (Genom våra berättelser gör vi motstånd) fokuserar Fjellheim på vikten av sydsamiska motberättelser när hon visar hur två diskurser från olika historiska tider tagits upp i samtida sammanhang och använts för att förvränga historien. På så sätt förtrycks det samiska folket och kulturen än i dag. Fjellheim dekonstruerar ett exempel där norska skogsägare ifrågasatte sydsamernas status som urfolk. Skogsägarnas argument byggde på två diskurser kopplade till den norska statens koloniala projekt – rasbiologi och framryckningsteorin.
Skogsägarna menade att samerna kom till regionen först på 1700talet och att jordbrukets historia är äldre än den samiska historien i området. Därför hade norska bönder fler rättigheter än samerna. Skogsägarna uttryckte därmed ”rasistiska attityder och missuppfattningar om samisk historia, ursprungsbefolkning och rätten att bedriva renskötsel i Rörosområdet.” Dessa uppfattningar har i högsta grad också
tion of the native. Journal of Genocide Research. 8:4 (2006). DOI.org/10.1080/14623520601056240; E. Moreton-Robinson. The White Possessive: Property, Power and Indigenous Sovereignty. (University of Minnesota Press, 2015); Å. Össbo. Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen: Svensk bosättarkolonialism gentemot Sápmi. Historisk Tidskrift. 140:3 (2020). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-175500. 3 Se till exempel J. Hennessey G. Fur. Svensk kolonialism, Sverige och kolonialism eller
svenskar och kolonialism? Historisk Tidskrift. 140:3 (2020.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Alnu%3Adiva-99590. 4 C. Åhrén. Är jag en riktig same? En etnologisk studie av unga samers identitetsarbete. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2008), s. 37. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-1935. 5 Fjellheim. Through our stories we resist. 6 Fjellheim. Through our stories we resist, s. 208. Vår översättning.
använts på svensk sida. Fjellheim framhåller att det är viktigt att kritiskt analysera koloniala berättelser ”eftersom de fortsätter att påverka vårt välbefinnande, hur vi uppfattas som människor och hur vår rättighet att fortsätta utöva vår kultur, kunskap och försörjning i det samiska kulturlandskapet är erkänt.”
Åarjelsaepemie som geografiskt område och en kulturell gemenskap sträcker sig över de norska/svenska statsgränserna från norska havets kust, över fjällen och till Östersjöns kust och omfattar Dearna/ Tärnaby i norr och Idre i söder. Sydsamiska är ett av nio samiska språk som talas i Saepmie. Både sydsamiskt språk och kultur beskrivs ofta som en ”minoritet inom en minoritet”, vilket i sig är ett resultat av den koloniala historien. Sydsamiska språket har blivit mycket trängt. Men de samiska motberättelserna visar alltjämt på samisk kontinuitet och uthållighet. I artikeln Linguistic landscapes, settler colonialism and acts of decoloniality visar David Kroik, Kaisa Huuva och Tommasi Milani hur motberättelser gentemot svensk bosättarkolonialism tar form i det sydsamiska landskapet genom acts of decoloniality. Sådana ”avkoloniserande akter” utmanar normaliteten hos de nationella språken svenska och norska och normaliserar användningen av samiska språk på offentliga platser och i utbildningssammanhang. Det bekräftar samisk agens. I sin avhandling Att bearkadidh: Om samiskt självbestämmande och samisk självkonstituering kan Ragnhild Nilsson sägas göra en dekoloniserande akt i akademiskt sammanhang. Hon använder sydsamiska begrepp i sina analyser av begreppen självbestämmande och självkonstituering: ”Att använda mig av samiska begrepp som mina analytiska begrepp gör att jag kan visa hur en annan ontologisk utgångspunkt också genererar nya analytiska förklaringar och detta bidrar till ny teoretisk kunskap.” Nilsson skriver hur hon behövde
7 Se till exempel L. Lundmark. Stulet land: svensk makt på samisk mark. (Ordfront, 2010); L. Rumar. Historien och Härjedalsdomen: En kritisk analys. (Umeå universitet, 2014); M-B. Öhman. Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim: Återtagande av lulesamisk och skogssamisk historia och identitet i ett bosättarkolonialt Sverige. Tidsskrift for kjønnsforskning. 45:4 (2021). DOI.org/10.18261/issn.1891-1781-2021-04-04. 8 Fjellheim. Through our stories we resist, s. 221–222. Vår översättning. 9 D. Kroik. The construction of spaces for Saami language use: language revitalisation in educational contexts. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2023), s. 4. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-205392. 10 D. Kroik, K. Huuva T. Milani. Linguistic landscapes, settler colonialism and acts of decoloniality. I R. Blackwood, S. Tufi, W. Amos. (red.). The handbook of linguistic land-
scapes. (Bloomsbury, 2024.)
11 R. Nilsson. Att bearkadidh: Om samiskt självbestämmande och samisk självkonstituering. Doktorsavhandling. (Stockholms universitet, 2021), s. 14. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Asu%3Adiva-196770.
gå ”bakåt i empirin” eftersom det inte var ”dagens formuleringar och tolkningar av urfolksdeklarationen som låg till grund för Elsa Laulas krav på samiskt självbestämmande för mer än 100 år sedan.” På så sätt tydliggörs också kontinuiteten av det samiska motberättandet och kamperna för självbestämmande.
Ovanstående visar på aktuell och stigfinnande forskning som utgår från sydsamiska kunskaper och bidrar med samiska motberättelser. Frågan vad Åarjelsaepmie behöver berätta är förstås omöjlig att svara uttömmande på i denna text. Och det är inte heller meningen. Men däremot kan den bidra med reflektioner kring vad och varför Åarjelsaepmie berättar om konsekvensen av svensk kolonisering. Tillkomsten av texten bygger på samiskt motberättande. När Anna presenterar sig själv säger hon ”jag är Anna och jag är kunskap”, något som har skapats genom livet och i samtal med dem som gått före. Den kan inte definieras genom någon enskild professionstitel. De samlade kunskaperna i den här texten anser vi vara likvärdigt viktiga för att sätta in sydsamiskt berättande i sammanhang och med flera olika medel påvisa dess betydelser.
Vår ansats syns också i hur texten är utformad där olika slags röster från olika kunskapsområden, tider och platser talar och vävs samman. Konversationer och samtal är centrala och internationellt vedertagna sätt att samla kunskap och förmedla forskning i urfolkssammanhang. Kunskapsproduktion uppfattas ”som en situerad och relationell process vilandes på utbyte och ömsesidighet” som Ina Knobblock och Elisabeth Stubberud skriver. Britt Kramvig och Annika Førde lyfter fram hur samiskt berättande kan öppna för dialoger. Det kan skapa en plats för olika sätt att ta sig an den koloniala historien och nutiden
12
Nilsson. Att bearkadidh, s. 13. 13
Jämför Å. Virdi Kroik. Dihte gievrie – det vi möter i respekt: Berättelser om en sydsamisk trumma. Doktorsavhandling. (Stockholms universitet, 2022.) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-459917. 14
Se till exempel M. Kovach. Conversational method in Indigenous Research. First Peoples Child and Family Review. 5:1 (2010). http://dx.DOI.org/10.7202/1071291ar; R. Datta. Traditional storytelling: an effective Indigenous research methodology and its implications for environmental research. AlterNative: An International Journal of Indigenous Peoples. 14:1 (2018). 15
I. Knobblock E. Stubberud. Bortom gränserna: Ett brevsamtal om språk, tillhörighet och dekolonisering. Tidskrift för genusvetenskap. 42:4 (2021). DOI.org/10.55870/tgv.v42i4.6049.
på ett sätt som utgår från erfarenheter, kunskaper och omsorger i ett relationsvävande.
Texten har till stora delar kommit till genom att Anna berättat och Angelika skrivit ned berättelser. En gång i veckan under en period har vi setts och skrivit vidare, samlat minnen, tidningsartiklar, broschyrer, forskningsartiklar och läst högt, till exempel ur Ur Jämtlandssamernas historia av Lars Thomasson från 2002. Det har varit en slags ”inventering” av en rad olika sydsamiska källor från olika tider. De exempel som görs i den följande texten är därför präglade av var texten talar från och vad vi fått syn på, samtalat om och skrivit fram i samspel med de olika källorna och resurserna. Jämtland och Härjedalen har blivit en avgränsning och den lokalitet som den här texten talar från. Här har bosättarkoloniala narrativ fått särskild politisk betydelse, inte minst på grund av de rättsfall som marginaliserat sydsamer i den del av Saepmie som överlappar Sverige och satt dem i en särskild och svår situation. Ytterligare ett motiv till vårt fokus är att det i tidigare forskning konstaterats att sydsamiska förhållanden under lång tid varit nedprioriterade inom forskarsamhället, särskilt när det gäller förhållanden inom Sverige.
Hur koloniseringen påverkat Åarjelsaepmie
Vad är så speciellt med den sydsamiska historien om kolonisering? Och hur kan det i så fall berättas? Det som uppenbart skiljer Jämtland och Härjedalen från Västerbotten och Norrbotten i dag är hur fragmenterat landskapet är. Åretruntmarkerna och vinterbetesmarkerna är inte från fjäll till kust längre. Det syns på en karta hur markuppdelningen har skett och hur flyttmönstren från fjäll till kust har förändrats. Några försöker återta flyttvägarna, men det är inte oproblematiskt. En annan skillnad är att det inte finns någon odlingsgräns. Det påverkar retoriken, samhällskulturen och normer. Det pratas inte
16 B. Kramvig A. Førde. Stories of reconciliation enacted in the everyday lives of Sámi tourism entrepreneurs. Acta Borealia. 37:1–2 (2020). DOI.org/10.1080/08003831.2020.1752463; se också I. Knobblock. Writing-Weaving Sámi Feminisms: Stories and Conversations. Doktorsavhandling. (Lunds universitet, 2022). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Amiun%3Adiva-49352. 17 H. Hermanstrand. Identification of the South Saami in the Norwegian 1801 Census: Why Is the 1801 Census a Problematic Source? I H. Hermanstrand, A. Kolberg, T. R. Nilssen L. Sem. (red.). The indigenous identity of the South Saami: Historical and political perspectives on a minority within a minority. (Springer, 2019); Kroik. The construction of spaces for Saami language use; Virdi Kroik. Dihte gievrie – det vi möter i respekt.
om nybyggarkultur. Det pratas om fäbodkultur, lantbruk och skogsbruk och om hur viktiga och existentiella dessa näringar är för det svenska samhället. På 1700-talet startade svenska staten den så kallade avvittringen, där kungen delade ut stora landområden till bofasta bönder. Samer hade tidigare individuell rätt till sin mark i form av skatteland/skattefjäll. I Jämtland och Härjedalen var beskattningen av mark mer geografiskt spridd än längre norrut och marken var omgiven av skogar som bönderna ofta såg som sin allmänning. Samtidigt som allt fler regleringar växte fram som bekräftade böndernas rätt så stärktes också den samiska mobiliseringen. Ragnhild Nilsson skriver i sin avhandling:
Den samiska politiska mobiliseringen som tog fart under början av 1900talet var framför allt en protest mot de första renbeteslagarna som kom
i slutet på 1800-talet, men också mot den rådande bild av samerna som
den svenska staten stod för genom sin politik (Lantto Mörkenstam 2016, 45–46). Den första renbeteslagen 1886 (SFS 1886:38) hade inte som syfte att erkänna några samiska rättigheter till land och vatten utan att i första hand reglera renskötseln.
I slutet av 1800-talet ledde förändringar i markrättigheter på både nationell och lokal nivå till konflikter mellan bönder och samer i Jämtland och Härjedalen. Här framställde markägande bönder sig själva som offer för samernas rättigheter till betesmark, fiske och jakt. Samtidigt innebar industrialiseringen och utvinningsindustrin inom dämningen av älvarna och gruv- och skogsbruket intensifierade stölder av samisk mark. De svenska lagarna stiftades för att stötta denna expansion. Exempelvis handlar tio av 26 paragrafer i 1886 års renbeteslag om ”bofastas rättigheter vid skada som uppkommit till följd av renskötsel, medan endast en paragraf reglerar samernas rättigheter vid skada på renar.” Gentemot lagarna har det sedan blivit samebyarnas ansvar att bevisa en samisk användning av markerna.
18
Lundmark. Stulet land. 19
Nilsson. Att bearkadidh, s. 25. 20
Lundmark. Stulet land. 21
Se till exempel Å. Össbo. Back to Square One. Green Sacrifice Zones in Sápmi and Swedish Policy Responses to Energy Emergencies. Arctic Review on Law and Politics. 14 (2023). DOI.org/10.23865/arctic.v14.5082. 22
E. Torp. Betydelsen av samiska traditioner i svensk rätt. Arctic Review on Law and Politics. 2:1 (2011): s. 92. http://dx.DOI.org/10.23865/arctic.v2.20.
Figur 1 Karta över markanvändning
Källa: Sametingets hemsida, 2026-02-04, https://www.sametinget.se/underlag.
Tvångsförflyttningar som strukturellt våld
Parallellt skedde tvångsförflyttningar av samer till Jämtland i omgångar både söder- och norrifrån från 1700-talet och framåt. Jämtland definierades som den sydligaste ”lappmarken.” Längre söderut än så skulle inga samer finnas och därför tvingades samer i södra Sverige norrut. I södra delen av Saepmie, särskilt i många socknar i Jämtland, inrättade kronan det så kallade sockenlappsystemet. Systemet bidrog till svåra levnadsförhållanden genom den påtvingade förflyttningen
23 J. M. Nordin S. Olofsson. Voices of the forests. Eviction, control, and the birth of the ’Parish Lapp’ system in early modern Sweden. Scandinavian Journal of History. 48:4 (2023); E. Ljungdahl. Sockenlappar i Jämtland. (Stiftelsen Gaaltije, 2017.)
av samiska grupper som bodde längre söderut. Kontrollen över de samiska resurserna överläts från samiska grupper till svenska bebyggare via socknar och kommuner. På 1700-talet tilldelades nybyggare med olika etniska bakgrund mark i Saepmie. Det rörde sig om människor med samisk, svensk, finsk och tornedalsk bakgrund. Men på 1800- och 1900-talen användes bosättningar för att assimilera människor in i det svenska samhället. De samer som bosatte sig ansågs upphöra med att vara samer och ansågs inte heller kunna lyckas med jordbruk. Samerna sågs som förutbestämda för renskötsel enligt ”lappskall-vara-lapp”-politiken.
Samer som hade flyttat från Kautokeino i Norge till Karesuando på grund
av att gränsstängningar mellan Danmark-Norge och Ryssland-Finland
på 1850-talet förhindrade dem att flytta mellan olika betesområden, tvinga-
des flytta vidare till områden i nedre Norrbotten samt i Västerbotten och
Jämtland-Härjedalen efter 1919 års renbeteskonvention.
24
Se även E. Laula. Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena. (Wilhelmssons boktryckeri, 1904), s. 12. 25
Össbo. Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen, s. 423. 26
Se till exempel Lundmark. Stulet land; L. Thomasson. Ur Jämtlandssamernas nutidshistoria: En mer än hundraårig kulturkamp. (Gaaltije sydsamiskt kulturcentrum, 2002). Benämningen lapp ses i dag som ett nedsättande ord om samer och används endast här i samband med benämningar av historisk politik. 27
Össbo. Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen, s. 430.
Figur 2 Ur tidskriften Se Hör nummer 11 år 1946 med text och bild av Hans J. Flodquist
Åsa Össbo framhåller att dessa händelser måste uppfattas som strukturellt våld som ytterst syftar till att utplåna urfolket samerna enligt bosättarkoloniala ”logiker.” De olika förflyttningarna har bidragit till den kraftiga splittring av sydsamisk mark som fortsatt under 1900talet och in i nutiden. Den svenska politiken har i samband med detta även ställt samer mot varandra. Sydsamerna har ansetts mindre kunniga i att bedriva en ”ordnad renskötsel.”
Olle Blind flyttade med sin familj från Luokta-Mavas sameby i Arjeplog
till Tranris sameby i Jämtland-Härjedalen 1946 som ett led i samarbetet mellan lappväsendets tjänstemän i Norrbottens och Jämtlands län.
I Norrbotten ville man minska på trycket på renbeteslanden i Arjeplog,
och i Jämtland ville man få förstärkning från någon som hade, vad man
tyckte, ”en mer ordnad renskötsel.” Någon som med andra ord kunde tjäna som förebild i hanteringen av renarna och ”bidra till en mera ordnad driftsform.”
I ett reportage i tidskriften Se Hör beskrivs på ett exoticerande vis hur flyttningen skedde med ånglok med cirka 800 renar stående i öppna kolvagnar. I reportaget framgår att detta är andra gången Olle Blind och hans familj flyttar. ”Familjen hör egentligen hemma i Karesuando, men till följd av dåligt bete drog man sig 1919 söderut till Varjesträsk i Arjeplogs socken.” Här nämns inte samarbetet mellan länsstyrelserna som Thomasson berättar om ovan. Nu skulle familjen flytta med renarna från Arjeplog ytterligare längre söderut. Att flytta med tåg anses i artikeln vara ”den märkligaste transport SJ någonsin åtagit sig”, men att den ”genomfördes med verklig precision.” Bilderna förmedlar stolta fotografier på ångloket och vagnarna; en modernitetens och effektivitetens stora symbol. I artikeln förmedlas att Olle Blind redan innan avresan från Moskosels station frågat stinsen ”vad kalaset skulle kosta.” Reportern skriver:
Det kunde stationsföreståndaren inte ge svar på meddetsamma, varför
Blind anförtrodde honom sex skära tusenlappar – utan att fordra kvitto!
När resan väl var genomförd kunde priset fastställas: det gick på drygt 4 000 kronor att på det 15 vagnar långa extratåget köra lappfamiljen och de 800 renarna den 826 kilometer långa vägen till Röjan.
Avstigningen skedde på stationen i Röjan strax väster om Rätan i södra Jämtland. Det är slående att läsa att Blind själv fick betala för sin egen tvångsförflyttning.
28
Össbo. Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen. 29
Thomasson. Ur Jämtlandssamernas nutidshistoria, s. 140.
Dessa händelser har skapat tystnader i den nuvarande samebyn. De som tvångsförflyttades utsattes för våld. De fick inte röra sig som de ville och så flyttades de igen. De kom till marker som användes av andra som också har drabbats av tvångsförflyttningens våld. Samebyn delades upp mellan grupperna som kommit inflyttande och dem som redan fanns i området. När vi skrivit den här texten har frågor kommit upp om hur det i praktiken gick till att få ihop de olika familjerna och grupperna. Det är än i dag fortfarande svårt att sätta ord på detta inom samebyn. De äldre generationerna som var med om flyttningarna pratade helst inte om det. Men det kunde sippra fram irritation när konflikter uppstod. Då kunde den ena eller andra omtalas som ”de Andra”.
Ett talande exempel på vad tvångsförflyttningen fått för konsekvenser är effekterna för språket. I samebyn tvingades de att använda svenska i stor utsträckning eftersom de samiska språken nord-, respektive sydsamiska inte var kompatibla. Nordsamerna behöll sitt samiska språk, men renmärkessnitten fick de säga på sydsamiska. Det blev en blandning av språk. Det saknades lärare till språkundervisningen för nordsamiska på sydsamiskt område. Nordsamiskan har behövt ”sydsamiskafiera sig” och det har försökts att hitta mellanvarianter. När det gäller sydsamiska språket skriver David Kroik i denna volym bland annat att den hårda koloniseringen av Åarjelsaepmie har gjort att sydsamerna behövt göra mycket motstånd, men paradoxalt nog också varit nödgade att göra det genom att kunna bra svenska. Språket har dessutom betraktats från svenska samhällets sida som i det närmaste utdött, vilket motbevisas genom den revitalisering som språket genomgår i dag.
Det skulle också behövas sammanhang för berättande inom den egna samebyn för att medlemmarna själva ska kunna få reda på vad som hänt och sätta ord på det. Tystnaden har fortsatt och såren förblivit infekterade. Det är återigen något som innebär att koloniseringen kan fortgå. Det strukturella våldet som sker på myndighetsnivå förs över till områden dit tvångsförflyttningarna skett och tar sig uttryck i lateralt våld. Det är ett våld som uppstår inom grupper som utsätts för förtryck när medlemmar i gruppen börjar slå mot varandra på grund av det förtryck de utsätts för. Det vill säga att i stället för att rikta våldet mot förtryckaren så vänds det inåt mot den egna
30 D. Kroik. Tegel, salt och den blomstrande eller ”utrotningshotade” sydsamiskan. Den här antologin.
gruppen. Det kan innefatta många olika former av både fysiskt, psykologiskt och socialt våld. Kristina Sehlin MacNeil beskriver hur olika typer av koloniala strukturer skapar en våldstriangel av extraktivt, strukturell och kulturellt våld. Urfolk kan aldrig få övertag i den koloniala strukturen, det finns inga jämlika maktpositioner. Det samiska folket utsätts dagligen för våld, det är aldrig borta. Det sker mot helig mark och mot saemieh. Det går inte att värja sig. Det går inte att ducka.
Tack vare urfolks starka band till marken så är alla ingrepp som sker något som också sätter sig i den egna kroppen. Detta delar samer med urfolk världen över. I ett annat kapitel i denna antologi skriver Ina Knobblock utifrån samiska kvinnors berättelser. De beskriver det strukturella våldet i form av den svenska storskaliga gruvbrytningen som en våldtäkt mot moder jord. I urfolkskulturer känner folken av det men det finns inte ord för det i västerländska kulturer. Det är alltid en asymmetri, en obalans. Författaren, poeten, forskaren och aktivisten Leanne Betasamosake Simpson (Nashnaabeg) skriver att ”[f]ör att eliminera ett politiskt system från Nashnaabeg måste du attackera nätverkets noder och i synnerhet noderna i nätverket som kontinuerligt regenererar nätverket, i sig självt: urfolks kroppar.” Allt våld utövas inte direkt mot den egna kroppen, men på det som hålles kärt. Skogen skövlas, gruvhål grävs och renar misshandlas. I antologin Inifrån Sápmi: vittnesmål från stulet land skriver Patricia Fjellgren om hur detta skapar en slags rasismens koreografi. Att ”lagar, paragrafer, gränser, kartor och centimeter” har byggt en boxningsring kring henne och andra samer. Det är en stark bild av våldets triangulering.Men texten förmedlar samtidigt styrka och kraft: ”Min kropp är stark som den blir av generationers hård träning. Ryggraden rak.”
På flera sätt har tvångsförflyttningarnas trådar följt med in i nutiden. Många har ansett sig behöva tvätta bort sin sydsamiska identitet och ett norrländskt arv. Många som var unga under urbaniseringen och flyttlasspolitikens tid såg ingen framtid inom samiska traditio-
31
K. Sehlin MacNeil. Lateral violence: effects of external pressures on indigenous communities. I T. Rodon, S. Thériault, A. Keeling, S. Bouard A. Taylor (red.). Mining and indigenous livelihoods: rights, revenues, and resistance. (Routledge, 2024.) 32
Sehlin MacNeil. Lateral violence. 33
I. Knobblock. ”En våldtäkt på jorden” samiska feminister mot gruvor. Den här antologin. 34
L. B. Simpson. As we have always done: Indigenous Freedom Through Radical Resistance. (University of Minnesota Press, 2020), s. 117. Vår översättning. 35
P. Fjellgren. Rasismens koreografi. I P. Fjellgren M. Nord (red.). Inifrån Sápmi: Vittnesmål från stulet land. (Verbal förlag, 2021), s. 91–93.
nella näringar på grund av statens politik. Samtidigt som generationerna på 1960 och 1970-talen följde urbaniseringen för att finna liv och försörjning fanns fortfarande behov av att vara i en samisk kontext. Hur ska en få fatt i allt det här? Vissa bytte namn för att smälta in och tryckte bort det samiska. Flickorna uppmuntrades att fara i väg och ta jobb, pojkarna uppmuntrades att vara i renskötseln. Kvinnorna förlorade därmed både rättigheter och tillgång till renskötseln. Anna berättar om sin mamma:
Bröderna klarade inte att hålla liv i hennes renmärke. Till slut blev renmärket någon annans. Så fort vi pratar om det så gråter hon.
Den oförrätten skapade den svenska politiken.
Andrea Amft har i sin doktorsavhandling från 2000 beskrivit hur kvinnor missgynnades av renbeteslagstiftningen. Det har även gjort att renägande och icke renägande samer ställs mot varandra. Och samtidigt delar alla samer så mycket av historien Det har skapat lager av sorg att inte själv få välja vad man ville göra med sitt liv.
Begreppsmässigt raderande
På grund av den hårda koloniseringen av det sydsamiska området har samisk närvaro i Jämtland och Härjedalen starkt ifrågasatts. Det är högst levande i nutiden. Rättigheterna till de sydsamiska markerna har ifrågasatts av det svenska rättsväsendet i utdragna rättsfall. Dessa har visat att det är mycket svårt för de sydsamiska renskötseldistrikten att föra talan mot staten och privata markägare. I Skattefjällsmålet som inleddes 1966 och avslutades 1981 stämde flera samebyar i Jämtland staten och förlorade. I stället för att bekräfta rättigheterna enligt internationella och nationella lagar innebar det en försvagning av samernas markrättigheter då rätten ansåg att samebyarna inte kunde bevisa rätt till skattefjällen i enlighet med begreppet urminnes hävd.
36 A. Amft. Sápmi i förändringens tid: en studie av svenska samers levnadsvillkor under 1900talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2000.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-65862. 37 Jämför Rumar. Historien och Härjedalsdomen. 38 Rätten hänvisade i stället till svensk civilrätt och begreppet urminnes hävd, vilket skulle stärka renskötselrätten. Men detta har dock inte fått några större effekter i svensk rättsskipning utan tycks ha fungerat som en ”organiserad dubbelmoral” (se U. Mörkenstam. Organised hypocrisy? The implementation of the international indigenous rights regime in Sweden. The International Journal of Human Rights. 23:10 [2019]: s. 1723).
Det svåra läget förstärktes på 1990-talet genom Härjedalsmålet där skogsföretag och privata markägare väckte talan mot renskötseldistrikt i området. Sydsamerna har generellt sett haft svårare att försvara sina rättigheter gentemot staten än samer längre norrut på grund av den begreppsmässiga förflyttning av samer som skett. Det har skett genom att hänvisa till den så kallade ”framryckningsteorin” i dessa rättsfall. Den så kallade teorin formulerades av historikern Yngvar Nielsen 1889. Han påstod att samer kom till Tröndelag, Jämtland och Härjedalen först på 1700-talet. Enligt Nielsens hypoteser var det samerna som inkräktade på böndernas land i stället för tvärtom. Teorin vann mark samtidigt som socialdarwinism, kolonisering, tvångsassimilering och renbeteslagar underminerade det samiska samhället. Tesen om samernas sena ”invandring” har fått svåra konsekvenser, till exempel när historikern Kjell Haarstad kallades som expert i Härjedalsmålet och vittnade utifrån denna ”teori.”
I dag anses framryckningsteorin vetenskapligt ogrundad och har motbevisats av arkeologer i Åarjesaepmie som överlappar både Norge och Sverige. Men ifrågasättanden och begreppsmässiga förflyttningar på både nationalstatliga och lokala nivåer har haft långtgående konsekvenser för sydsamiskt liv, för samhället historiskt och i dag. Som motkraft har kulturhistoriskt arbete bedrivits, till exempel i samarbeten mellan Stiftelsen Gaaltije och Saemien Sijte i Snåsa, för att synliggöra samiskt kulturarv i det sydsamiska området. Under senare tid har Eva Ljungdahl, Ann-Kristin Solsten och Jan Persson gjort stora insatser för att dokumentera, nedteckna och analysera sydsamisk historia. Här synliggörs hur renen har varit en viktig del av samiskt liv
DOI.org/10.1080/13642987.2019.1629907). I dagsläget är det fortsatt oklart vad Girjas-domen kan få för effekter ur sydsamiskt perspektiv då samisk urminnes hävd alltjämt är ifrågasatt i Jämtland och Dalarnas län (SOU 2023:46. Jakt och fiske i renbetesland.) 39
Rumar. Historien och Härjedalsdomen. 40
Thomasson. Ur Jämtlandssamernas nutidshistoria. 41
Össbo. Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen, s. 430. 42
Hermanstrand. Identification of the South Saami in the Norwegian 1801 Census, s. 50. I december 2023 bad NTNU i Tråante/Trondheim om ursäkt till det sydsamiska folket för att så länge hållit fast vid den skadliga och felaktiga framryckningsteorin. Se NRK Sápmi. NTNU ber sørsamene om unnskyldning. (10/12 2023). https://www.nrk.no/sapmi/ntnuber-sorsamene-om-unnskyldning--1.16673012. 43
Rumar. Historien och härjedalsdomen. 44
Hermanstrand. Identification of the South Saami in the Norwegian 1801 Census, s. 50; Knutson. Conducting Archaeology in Swedish Sápmi, s. 41. 45
Se hemsidan Gaaltije. Baalka. (2020). baalka.se (hämtad 2024-04-10); Gaaltije. Sámis on the coast – Beavnardahke II. (2022). https://gaaltije.se/verksamhet/beavnardahke/samis-onthe-coast-beavnardahke-ii/ (hämtad 2024-04-01). 46
Se Gaaltije. Broschyrer. (u.å.). https://gaaltije.se/broschyrer/ (hämtad 2024-04-01).
under mycket lång tid och hur dess vandringar efter bete har format samisk kultur i dåtid och nutid. Projekten lyfter också fram att även om renskötseln är en viktig näring i det sydsamiska området och kalvmärkningen på sommaren är årets höjdpunkt, så uppvisar den samiska kulturen stor pluralitet, både när det gäller språk och sätt att leva. Men landstöldens historia påverkar fortfarande starkt samtida relationer mellan människor och mark, och nya former av förtryck tar form i nutid. Forskningsläget försvåras dock på grund av att det funnits få historiska studier att bygga vidare på. Det har lett till att: the area and perspectives indigenous to it are left at the margin in academic literature on Saami matters, because many studies in Saepmie revolve around North Saami conditions.
Sammantaget visar det att både koloniseringen och forskningen om den och dess konsekvenser har tagit sig olika uttryck i olika delar av Saepmie. Det är viktigt att lyfta fram vad som är specifikt för sydsamiska förhållanden. Frågorna om vilka berättelser som behöver berättas, varför och hur, följer fortsatt med.
Att nämna kolonialismen vid sitt rätta namn
Vi har hittills beskrivit något av det språkbruk som historiskt använts kring skattefjäll och renbeteslagar. Redan då ansågs det att samer skulle betala arrende om de skulle vistas på markerna. Inom det bosättarkoloniala narrativet har det i dåtid och nutid använts ett språk som förminskat samerna. Det påstods att de till exempel hade en oordnad renskötsel. Genom historien förminskas och utraderas samisk närvaro från Jämtland och Härjedalen genom bosättarkoloniala narrativ.
I augusti 2023 meddelade Svenska Turistföreningen (STF) att de kommer att minska sin service till turister i Jämtlandsfjällen. Det nya avtalet har träffats genom dialoger med samebyarna Handölsdalen, Tåssåsen, Ruvhten Sijte och Mittådalen. Jämtlandsfjällen är central för det sydsamiska kulturlandskapet. Fjällen har också blivit alltmer
47 J. Bexelius, A. Sjöstedt M. Lundgren. Hållbar kolonisering eller avkolonisering? I P. Degerman, K. Giritli-Nygren S. Nyhlén (red.). Kulturell hållbarhet – vad är det? Om begreppets innehåll, användning och vetenskapliga relevans. (Makadam förlag, 2020.) 48 Jämför Hermanstrand. Identification of the South Saami in the Norwegian 1801 Census. 49 Kroik. The construction of spaces for Saami language use, s. 5 med referens till Virdi Kroik. Dihte gievrie – det vi möter i respekt, s. 40. 50 A. Vesterlund Karlsson. Stora förändringar för fjällstationerna i Jämtlands län när STF drar ner. SVT Nyheter. (31/8 2023). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/besked-omfjallstationernas-framtid-gasen-stangs-och-kortare-oppettider (hämtad 2024-04-01).
populära bland både turister och boende i området. En stor ökning av friluftslivet har skett de senaste åren, särskilt efter pandemin. Människor väljer också av klimatskäl att ha ”hemester” inom Sverige.
Samer och renar används gärna som lockbeten för turister. Men den intensifierade turismen har fått allvarliga och negativa effekter på möjligheterna att bedriva renskötsel i området. Det har skadat stigarna och den känsliga naturmiljön i fjällen. Rennäringen påverkas i dubbel bemärkelse av klimatförändringarna. Oförutsägbara och förändrade vinterförhållanden till följd av klimatförändringar och utbyggnaden av vindkraftsindustrier påverkar rennäringen i områden som den har ett växande behov av.
Det nya avtalet baserades på ett ömsesidigt behov av att minska turismen i området. Enligt avtalet ska STF förkorta öppningssäsongen, stänga en av stugorna för övernattning och inte tillhandahålla restaurangservice i de öppna stugorna, utan endast kök för självhushåll. Beslutet utlöste en hatstorm mot samer i sociala och traditionella medier, samt i vardagliga möten i lokalsamhället. Renskötaren Tanja Nordfjell beskriver hur hatet kändes så fort hon gick ut. Det är särskilt svårt i små samhällen där alla känner varandra och är beroende av varandra. Tanja beskriver att hon inte kan säga hej till folk, eftersom de inte vill hälsa på henne längre.
Man är förberedd på att det ska röras upp känslor men att folk blir så
hatiska, hårda och otrevliga ... Alltså det hamnar på en nivå som inte är
okej.
Medlemmar ur den svenska majoritetsbefolkningen hävdade hela tiden att det måste finnas en ”dialog”, att samerna var ”för inflytelserika” och att beslutet var ”orättvist.” Men, som åejvie/chefen vid Stiftelsen Gaaltije Jerker Bexelius har noterat:
51
A. Skarin, P. Sandström, B. Brandão Niebuhr, M. Alam S. Adler. Renar, renskötsel och vindkraft: vinter- och barmarksbete. (Naturvårdsverket, 2021), s. 11. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Anaturvardsverket%3Adiva-10192. 52
Sameradion. Hat efter besked om neddragningar i Jämtlandsfjällen. Sveriges Radio. (2023-09-08). https://sverigesradio.se/artikel/hat-och-hot-efter-besked-om-neddragningar-ijamtlandsfjallen#:~:text=Efter%20Svenska%20turistf%C3%B6reningens%20besked%20om, Hand%C3%B6lsdalens%20sameby%20till%20P4%20J%C3%A4mtland (hämtad 2024-04-01). 53
S. Leijman. Förändringar i Jämtlandsfjällen drog i gång ny hatstorm mot samer. SVT Nyheter Jämtland. (24/9 2023). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/forandringar-i-fjallendrog-i-gang-en-ny-hatstorm-mot-samer (hämtad 2024-04-01).
Nu argumenteras det högljutt från olika håll högt om behovet av samråd. Till dem säger jag: ’Grattis, det har precis hänt!’
Jonas Kråik, representant från Handölsdalens sameby förtydligade i STF-tidningen:
Nej, vi har inte tvingat någon. Vi har haft en dialog. Vi har lagt förslag och vi har diskuterat. Tidigare har det inte funnits någon dialog. Den här överenskommelsen ligger i linje med STF:s nya policy.
Det som inte rapporterades lika flitigt var historien bakom STF:s verksamhet. De bedriver den på marker som förvärvades av svenska kronan utifrån, vad historikern Lennart Lundmark har kallat, ”rent rofferi av samisk mark.” STF var djupt involverat i koloniseringen av Saepmie, vilket resulterade i att samiska familjer tvingades bort från sina marker. Jonas Kråik beskriver:
Min farfar hade kåta på Storulvån, på den platsen byggde STF sedan sin fjällstation. Han tvingades därifrån. De menade att hans kåta inte var
att betrakta som en fast boplats. När han flyttade till en plats längre upp-
ströms byggde han stugor för att inte kunna bli ivägkörd igen. Det är en
del av vår historia.
Det skeendet sätts i kontext av Lars Thomasson som skriver:
Om STF fick tillstånd att ta platsen i anspråk skulle man, enligt Kråiks
uppfattning, för all framtid förstöra dess betydelse för renskötseln. Plat-
sen vid Storulvån låg i lä för nordvästanvinden, och gav lugn och värme
åt renen under kalvningstiden på våren […] En större turistanläggning vid det gamla samevistet intill Storulvån skulle medföra att folk rörde sig i terrängen alla årstider, och draghundar, sällskapshundar och stationens egna hundar göra det oroligt för renarna hela året.
STF bildades under slutet av 1800-talet, under samma tid som första renbeteslagen. Dess verksamhet präglades av samma starka stereotypa bilder av samerna som präglat den svenska samepolitiken. På
54 J. Bexelius. Samråd gav två vinnare – Svenska turistföreningen och samebyarna. Amnesty Sápmi. (22/9 2023). https://amnestysapmi.se/samrad-gav-tva-vinnare-svenskaturistforeningen-och-samebyarna. 55 Turist: Svenska Turistföreningens tidning. ”Striden är över nu”. Turist: Svenska Turistföreningens tidning. (5/9 2023). https://www.turist.se/striden-ar-over-nu/ (hämtad 2024-04-01). 56 Lundmark. Stulet land. 57 Turist. ”Striden är över nu”. 58 Thomasson. Ur Jämtlandssamernas nutidshistoria, s. 216. 59 P. Lantto U. Mörkenstam. Sami rights and Sami Challenges: The modernization process and the Swedish Sami movement, 1886–2006. Scandinavian Journal of History. 33:1 (2008). DOI.org/10.1080/03468750701431222.
så sätt har STF varit en aktör i uppbyggnaden av den svenska bosättarkoloniala nationalstaten. De spred idealbilden av att vandra i fjällen som ett led i att främja och fostra den svenska (vita) befolkningen i enlighet med rasbiologins idéer. Dessa stereotypa och skadliga bilder och handlingar lever vidare i svenska och nordiska sammanhang i dag och gör att samer i hög grad upplever rasism och diskriminering i både institutionella och informella sammanhang.
Figur 3 Ur broschyren ”Fakta om turismen”
Källa: Ur broschyren ”Fakta om turismen: Samlad statistik från Jämtland och Härjedalen 2023” utgiven av Jämtland Härjedalen Turism, s. 4.
Ovanstående kombination av bild och text är ett exempel på hur samer begreppsmässigt och geografiskt raderats ur Jämtland och Härjedalens historia och nutid. Broschyren ges ut som en fakta-
60
Jönses 2008. 61
E. Erlandssson-Hammargren. Från alpromantik till hembygdsromantik. Natursynen i Sverige från 1885 till 1915, speglad i Svenska turistföreningens årsskrifter och Nils Holgerssons underbara
resa genom Sverige. (Gidlunds förlag, 2006.)
62
K. L. Hansen. The history and current situation of discrimination against the Sámi. I S. Valkonen, Á. Aikio, S. Alakorva S. M. Magga (red.). The Sámi World. (Routledge, 2022.)
sammanställning om turism. Den inleds med att hävda att ”turism är en basnäring i Jämtland Härjedalen och har varit så i långa tider” och att ”[d]e första besökarna var jägare som besökte regionen för cirka 8 000 år sedan.” När de skriver om platsen så använder de turistens narrativ.
Storulvån är i dag ett flaggskepp för turismen i Jämtland/ Härjedalen. Det är ett av de mest populära och lättillgängliga STFboendena i området. Lars Thomasson skriver i en parentes i Ur Jämtlandssamernas historia:
(När Storulvåstugan invigdes 21 feb 1942 gick man i fackeltåg från den
gamla till den nya turiststationen, och enligt ÖP berättade vid invigningen
STF:s sekreterare Carl Julius Anrick om platsens turistiska historia (!).
Om dess samiska historia fick bara silverringen i golvet i stationshallen
ge sitt tysta vittnesbörd. Den markerade nämligen platsen för eldhärden – arran – i den kåta Lars Larsson Kråik övergivit!)
Så det samiska rotsystemet finns här men det är skadat av assimileringen och kolonialismen.
STF har skapat olika anläggningar, infrastruktur till platserna och de har tagit över historiebeskrivningen. Markerna har fått andra namn. Trafikverket använder svenska namn på platser eftersom det handlar om fjällsäkerhet att det ska heta svenska namn ”för allas bästa” så att ”alla ska förstå vad det heter.” Det gör att de samiska markerna döps om, på samma sätt som samer döpts om i kyrkböckerna. Trafikverket hävdar att vägen till Storulvån är viktig och allmän fram till oktober. Sedan börjar det kosta mycket pengar att röja, och då stängs den. Då handlar det inte om att det ska vara en allmän väg som måste vara farbar. STF har friköpt marken i Storulvån. Det har inte hänt någon annanstans. Stekenjokkvägen ska röjas och vara farbar före midsommar. Den går rakt över ett fjäll, röjningen ska ske när renkalvarna är små. Människan anses ha större rätt att färdas på vägen än djuren i området. Att vägen öppnas innebär svårigheter för många olika djur. Det har till exempel varit stora problem att människor stjäl fågelägg. Staten dansar tillsammans med turistmarknaden. De skapar tillsammans ett nät som ur ett urfolksperspektiv innebär att om du drar i en tråd drar du i alla trådar. Men Trafikverket anser bara att de gör sitt uppdrag, det anser även Jämtland Härjedalen Turism.
63 Thomasson. Ur Jämtlandssamernas nutidshistoria, s. 216.
Samer och samiska näringar reduceras till intressenter i samråd och näringspolitiska program på nationell och regional nivå.
Åarjelsaepmies stämmor, tider och tystnader
Skulle Åarjelsaepmie vara den berättande rösten i dag så skulle hon säga:
Jag har så mycket mer att berätta, men ni har inte tid att lyssna.
Åarjelsaepmie är som en mamma med de bästa av intentioner att vilja ta hand om oss. Samer används som slagpåse där det påstås att det samiska samhället inte vill vara med i den gröna omställningen. I Härjedalen rör det bland annat runt orten Storsjö, i Jämtland Oviken och Stora Blåsjön i Frostviken. Det är som att Åarjelsaepmie är mamman som ska sugas ut så mycket som möjligt. I en skriftserie har Stiftelsen Gaaltije samlat sydsamiska kvinnoporträtt. Där berättar Anna-Brita och Lars Larsson Kråiks dotter Maja (Maria) som var född i en kåta i vistet i Daima 1903 i en intervju från 1982 om barndomen i Frostviken:
Jag minns flyttningarna neråt landet. Det var långa strapatsrika flyttningar. På hösten skulle vi flytta ner renar och ackjor från södra Blåsjön. Far kom och mötte oss (den övriga familjen) med renar. Vi övernattade i Ankarede. Det var olika flyttningsvägar, både Sundsvall och Härnösand och ibland till Ångermanland och Hälsingland, i närheten av Ramsjö. Flyttningarna ner gick bra. Det fanns inga många hinder, få vägar. Flyttningslederna var fria.
Under tiden som vi arbetat med den här texten har vi tänkt på många olika betydelser av (syd)samiskt berättande, vilka former det kan ta och varför och vad som är relevant att ta upp i det här sammanhanget. Inte minst handlar det om vikten av en analys av vad som inte berättas och om tystnader som en central del av samisk kunskapskultur. ”[V]i [samer] har lärt oss kulturen utan att det egentligen har blivit sagt så mycket om den”, säger en samtalspartner i Åsa Virdi Kroiks avhandling från 2022 där hon följer berättelser om en sydsamisk gievrie
64
Jämför E. M. Fjellheim. ”You Can Kill Us with Dialogue:” Critical Perspectives on Wind Energy Development in a Nordic-Saami Green Colonial Context. Human Rights Review. 24 (2023). DOI.org/10.1007/s12142-023-00678-4. 65
E. Ljungdahl. Tre sydsamiska kvinnoporträtt. (Stiftelsen Gaaltije, 2017), s. 13. 66
Virdi Kroik. Dihte gievrie – det vi möter i respekt, s. 89.
(trumma). En annan person sa att ”om man tvingas börja tala om det man gör så är det ’ett tapp’, en förlust.” Virdi Kroik skriver:
Tystnaden fungerar som ett ytterst effektivt motstånd mot att majoritetskulturen tar del av den [samiska kunskapen]. De som kommer in
och delar denna gemenskap och kunskap är en helt exklusiv grupp som
hålls samman och skyddas av tystnad. Kunskapen är nyckeln till delaktigheten. Kunskap om hur man för sig för att få ta del av kunskapen är också en kunskap.
Medan erkännande inom ramen för en kolonial kontext ofta anses vara det som ska ”jämna ut” djupt ojämlika förhållanden kan tystnaden vid ett visst tillfälle bli det mest effektiva för självbestämmande. Tystnader kan vara produktiva. Men de kan även vara ofrivilliga, kännas påtvingade och göra svåra erfarenheter tunga att bära. I en färsk undersökning om samers hälsa framgår att Jämtland och Härjedalen sticker ut med klart högst andel självrapporterade självmordsförsök bland samer. Dessutom visar undersökningar av sexuellt våld att ”könade och koloniala maktrelationer samspelar vad gäller utsatthet för sexuellt våld i Sverige och att positionen som både kvinna och same ökar utsattheten.” Ina Knobblock framhåller i sin avhandling, som bygger på urfolksfeministiska utgångspunkter, att kollektiva tystnader också måste förstås i sammanhang av ”racialised stigma attached to minority and majority societies’ inabilities to address gendered and sexual
violence in culturally sensitive ways.”
Den statliga politik som förts har splittrat samer i olika kategorier mellan de som inte bedriver renskötsel och de renskötande samerna: ”rennäringslagen har även betydelse för hur samerna konstituerade sig själva som folk, vilket i sin tur har påverkat hur det samiska samhället organiserat sig.” Lagen har också delat upp renskötande samer
67 Virdi Kroik. Dihte gievrie – det vi möter i respekt, s. 195. 68 Virdi Kroik. Dihte gievrie – det vi möter i respekt, s. 196. 69 A. Simpson. The ruse of consent and the anatomy of ’refusal’: cases from indigenous North America and Australia. Postcolonial Studies. 20:1 (2017): s. 29. DOI.org/10.1080/13688790.2017.1334283. 70 Folkhälsomyndigheten. Hur mår samer i Sverige? Resultat från en enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland samer. (Folkhälsomyndigheten 2023.) https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/c5f23f317c4040e5adef075d7d4a0c26/h ur-mar-samer-sverige.pdf (hämtad 2024-04-01). 71 J. Brandén, L. M. Nilsson, M. Burman J. P. Stoor. Utsatthet för sexuellt våld bland samiska kvinnor i Sverige: den Samiska HLV studien 2021. Tidsskrift for kjønnsforskning. 47:2–3 (2023). https://www.idunn.no/DOI/10.18261/tfk.47.2.6. 72 Knobblock. Writing-Weaving Sámi Feminisms: Stories and Conversations, s. 69. 73 Nilsson. Att bearkadidh, s. 28.
i könskategorier som skapat snäva ramar för hur renskötseln ska/ kan tas vidare till kommande generationer. ”Både assimileringspolitiken och regleringen av renskötseln genom lagstiftning av det samiska sättet att organisera sitt eget samhälle och de samiska sedvanorna slås sönder och delvis försvinner”, skriver Ragnhild Nilsson. Det har också lett till olika slags uttryck av lateralt våld som bland annat förknippats med en nedvärdering av sydsamisk identitet. Att sydsamiskt område används som en avvikelse är förödande för hela Saepmie, det innebär att Saepmie krymper. Då är de sydsamiska motberättelserna livsviktiga för motståndet.
Vad kan analyser av tystnader innebära i Sanningskommissionens arbete där berättelser och vittnesmål ska samlas in? Och vad innebär det att hela tiden tvingas till motberättelser? Urfolks (mot)berättande bryter med västliga idéer om vad kunskap är. Det är även ett centralt tema inom internationell forskning om urfolks perspektiv, metoder och kunnande. De som talar sanningsord till makten för att parafrasera Elsa Laulas skrift från 1904. I boken Mohawk Interrupts: Political Life Across the Borders of Settler States har antropologen Audra Simpson formulerat berättande som vägran. I slutet av boken ställer Simpson de retoriska frågorna: How to stop a story that is always being told? (Hur ska en historia som alltid berättas stoppas?). Or, how to change a story that is always being told? (Eller, hur ska en historia som alltid berättas ändras?). Författaren ser hur vägran, både i ord och genom andra slags handlingar är en politisk artikulation: an ongoing interruption of the story of settlement.
Ett tema som återkommande kommit upp i samband med tystnad är tid. Rättsfallen, lagstiftningen och den svenska politiken som undanhåller samers rättigheter till land och vatten stjäl tid. Landstölden är också en pågående tidsstöld som tar upp plats i människors liv där något annat i stället skulle få finnas. Samer ska flyttas på och mark
74
Amft. Sápmi i förändringens tid. 75
Åhrén. Är jag en riktig same, s. 97 ff. 76
Nilsson. Att bearkadidh, s. 28. 77
Se K. Sehlin MacNeil. Lateral violence: effects of external pressures on indigenous communities. I T. Rodon, S. Thériault, A. Keeling, S. Bouard A. Taylor (red.). Mining and indigenous livelihoods: rights, revenues, and resistance. (Routledge, 202.4.) 78
Åhrén. Är jag en riktig same, s. 189. 79
Jämför Fjellheim. Through our stories we resist; I. Brännlund. Familiar Places: A History of Place Attachment in a South Sami Community. Genealogy. 3:4 (2019). DOI.org/10.3390/genealogy3040054. 80
A. Simpson. Mohawk Interrupts: Political Life Across the Borders of Settler States. (Duke University Press, 2014), s. 177.
tas i anspråk i kyrkans, statens och den heliga gröna omställningens namn. Detta bidrar till den gröna kolonialismen. Ofta hör det sägas i samiska sammanhang att ”vi har fullt upp med att släcka bränder”, då känns det svårt att jobba visionärt. Samiskt utvecklingsarbete förvisas till ideell tid. En rekommendation till Sanningskommissionen är därför att låta det skapas förutsättningar för att långsiktigt göra arbetet, att ha tid och utrymme att leta sig fram och i sin takt berätta sina historier. Och på det viset uppmana staten att lämna tillbaka stöldgodset till de sina rättmätiga innehavare. Nedan finns några förslag på hur.
Avslutande rekommendationer
Vi identifierar tre områden för politisk förändring att lyfta som viktiga för den svenska staten att jobba vidare med. Dessa är utbildning och kunskap, politik och institutioner samt samiskt självbestämmande.
Utbildning och kunskap
Vi har lyft fram hur begreppsmässig radering och tystande, en förvrängning av samisk historia och en stereotypisering av samer och samiskt liv gjort och gör stor skada. Det behövs korrekta beskrivningar av historien där den samiska historien är självklart inkluderad och det ska genomsyra hela utbildningskedjan. Universiteten behöver utbilda lärare så att de kan undervisa elever i skolorna. För detta behövs strukturer och resurser till lärarutbildningar och forskning som kan underbygga det arbetet. Här behöver samisk kunskapsöverföring ha samma status som den svenska kunskapsöverföringen har via universitet och skolor.
Politik och institutioner
Hur kan ”den historia som alltid berättas” förhindras i politik och inom institutioner? Staten har stort ansvar för en samisk utveckling. I Regeringskansliet saknas det samiska sakkunniga som inte är kopplade till ett statsråd. Det leder till mycket merarbete för många samer
81 Össbo. Back to Square One; Fjellheim. ”You Can Kill Us with Dialogue”.
för att höja kunskapen bland de icke-samiska kollegorna. Sådana sakkunniga ska därför inte vara kopplade till mandatperioderna, allt för att skapa kontinuitet. Liknande problematik finns i hela samhällsapparaten. Vi behöver ta tillbaka berättelserna och stoppa upprepningar av felaktigheter här och nu. Det behöver göras för att förhindra att Saepmie krymper. Statliga, regionala och kommunala utbildningsprocesser ska understödjas och finansieras av staten i väntan på att utbildningskedjan korrigerats och kommer i gång. Okunskapen bland politiker och inom svenska institutioner måste brytas nu.
Vi är medvetna om vikten av att värna demokratin och att det i dag finns hot mot den som behöver motverkas. Men det demokratiska systemet som form behöver granskas när det handlar om maktobalanser och minoriteters och urfolks perspektiv. Ett exempel är Sametinget. Det är en svensk myndighet som lyder under svenska förordningar och regleringsbrev. Därmed kan vi inte säga att Sametinget är en samisk organisation. I sin avhandling i statsvetenskap kommer Ragnhild Nilsson fram till slutsatsen att ”det är oerhört svårt att kunna definiera och institutionalisera sitt (samiska) självbestämmande utifrån sina egna normer när man samtidigt står utan det som är en förutsättning för att bearkadidh, tillgången till och inflytandet över ett territorium.” Politiken och dess institutioner är utformad så att maktobalansen upprätthålls. Sametinget ska utöva samisk demokrati och hjälpa staten att genomföra urfolksrättigheter. Inte tvärtom. Det måste byggas kapacitet i det samiska samhället att på jämlika grunder kunna delta i samhällsprocesser. Det kan ske till exempel med samiska självstyrande organ på alla nivåer i samhället (se förslag om att implementera urfolksdeklarationen framtaget för Region Jämtland RS/684/2020).
Samiskt självbestämmande
Samer behöver förutsättningar för att organisera sig, konstituera sig och ha ansvar för sin egen utveckling. Då krävs ekonomiska resurser och här behöver staten undanröja strukturella hinder. Olle Blind behövde betala för sin egen tvångsförflyttning. Sanningskommissionens arbete görs nu, men sedan kommer frågan vem tar ansvar för det som kommer fram? Förväntas det att samer ska betala igen? Här
82
Nilsson. Att bearkadidh, s. 220.
behövs ett statligt ansvarstagande. Institutioner som Gaaltije måste alltid jaga finansiering och pengarna är på olika sätt villkorade från finansiärer. Staten behöver avsätta ekonomiska resurser till samiska institutioner utan förbehåll. I det här kapitlet har vi särskilt velat lyfta fram konsekvenserna av svensk kolonisering av sydsamiskt område. Här behövs samiska institutioner som arbetar dekoloniserande, utvecklande och stärkande inom Åarjelsaepmie där både svårigheter och möjligheter kan diskuteras och processas så att det som är bra för Åarjelsaepmie kan leda till beslut.
När riksintressen ställs mot varandra förminskas samiska näringar till ”intressen” som står mot andra ”intressen.” Riksintressen är ett bra exempel på när maktobalans uppstår. Den som har bäst statistik vinner, som till exempel gruvnäringen. Staten behöver se över maktobalansen som uppstår till följd av miljöbalkens utformande. Och i stället prata om att nu ställs mänskliga rättigheter mot investeringen i en gruva. Tvister mellan riksintressen avgörs ofta i domstol.
Den samiska kapaciteten att delta i samhället på jämlika villkor måste öka. Det handlar inte om att bli fler än majoriteten, utan det behövs ett systematiskt genomförande. Konsultationslagen och minoritetslagen tar inte hänsyn till det samiska samhällets kapacitet att delta i konsultationer eller samråd och lägger därmed ytterligare bördor på det samiska samhället. Staten behöver skapa förutsättningar för att samer ska kunna delta organisatoriskt, ekonomiskt och med humanresurser.
I dag läggs en enorm arbetsbörda på samebyarna för samråd, konsultation, riksintressen, markanvändning och på att motverka de bosättarkoloniala narrativen. Samebyarna har så fullt upp med allt detta att de inte har tid med sin egen grundverksamhet. De överhopas av arbete med den byråkratiska överbyggnaden genom att arbeta gratis för svenska staten. Det kan också ses som att de behöver ”betala för sin egen tvångsförflyttning.” Det går inte att lita på att staten, kommunerna och regionerna beaktar urfolks och minoriteters rättigheter. Det tär på samernas ekonomi och resurser. Ett exempel är tvisterna i domstolar som har pågått. Där är det inte jämbördiga parter som har
83 Össbo. Back to Square One, s. 115–116. 84 Se R. Kløcker Larsen K. Raitio. Implementing the State Duty to Consult in Land and Resource Decisions: Perspectives from Sami Communities and Swedish State Officials. Arctic Review on Law and Politics. 10 (2019). DOI.org/10.23865/arctic.v10.1323.
mötts. Det är endast Saepmie som kan definiera när maktobalansen är utsuddad.
Vi vill uppmana till långsiktighet i det kommande arbetet och ett tidsperspektiv över många generationer. Oavsett vilka insatser det handlar om så får vi inte sätta för snäva tidsramar. Om en kolonisering pågått i flera århundraden måste det finnas utrymme för dekolonisering under lika lång tid. Även om Sanningskommissionen inte innefattar en försoning så bör det ske en läkning genom handlingar. Det samiska samhället behöver se att detta inte ska vara avklarat om tio år utan att det blir åtgärder som håller i och håller ut med en medföljande statlig budget!
85
Se till exempel Rumar. Historien och Härjedalsdomen.
Referenser
Litteratur
Amft, A. Sápmi i förändringens tid: en studie av svenska samers lev-
nadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2000.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3 Adiva-65862.
Bexelius, J., Sjöstedt, A. Lundgren, M. Hållbar kolonisering eller
avkolonisering? I Degerman, P., Giritli-Nygren, K. Nyhlén, S.
(red.). Kulturell hållbarhet – vad är det? Om begreppets innehåll, användning och vetenskapliga relevans. (Makadam förlag, 2020), s. 152–157.
Brandén, J., Nilsson, L. M., Burman, M. Stoor, J. P. Utsatthet för
sexuellt våld bland samiska kvinnor i Sverige: den Samiska HLV studien 2021. Tidsskrift for kjønnsforskning. 47:2–3 (2023): s. 113–129. https://www.idunn.no/DOI/10.18261/tfk.47.2.6.
Brännlund, I. Familiar Places: A History of Place Attachment in
a South Sami Community. Genealogy. 3:4 (2019): 54. DOI.org/10.3390/genealogy3040054.
Datta, R. Traditional storytelling: an effective Indigenous research
methodology and its implications for environmental research. AlterNative: An International Journal of Indigenous Peoples. 14:1 (2018): s. 35–44. DOI.org/10.1177/1177180117741351.
Erlandssson-Hammargren, E. Från alpromantik till hembygdsromantik.
Natursynen i Sverige från 1885 till 1915, speglad i Svenska turistföreningens årsskrifter och Nils Holgerssons underbara resa genom
Sverige. (Gidlunds förlag, 2006.)
Fjellgren, P. Rasismens koreografi. I Fjellgren, P. Nord, M. (red.).
Inifrån Sápmi: Vittnesmål från stulet land. (Verbal förlag, 2021), s. 89–93.
Fjellheim, E. M. Through our stories we resist: Decolonial perspec-
tives on south Sami history, indigeneity and rights. I Breidlid, A.
Krøvel, R. (red.). Indigenous knowledges and the sustainable
development agenda. (Routledge, 2020), s. 207–226.
Fjellheim, E. M. ”You Can Kill Us with Dialogue:” Critical Perspec-
tives on Wind Energy Development in a Nordic-Saami Green Colonial Context. Human Rights Review. 24 (2023): s. 25–51. DOI.org/10.1007/s12142-023-00678-4.
Folkhälsomyndigheten. Hur mår samer i Sverige? Resultat från en
enkätundersökning om hälsa, livsvillkor och levnadsvanor bland
samer. (Folkhälsomyndigheten 2023.)
https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/c5f23f317 c4040e5adef075d7d4a0c26/hur-mar-samer-sverige.pdf (hämtad 2024-04-01).
Hansen, K. L. The history and current situation of discrimination
against the Sámi. I Valkonen, S., Aikio, Á., Alakorva, S. Magga,
S. M. (red.). The Sámi World. (Routledge, 2022), s. 328–347. Hennessey, J. Fur, G. Svensk kolonialism, Sverige och kolonia-
lism eller svenskar och kolonialism? Historisk Tidskrift. 140:3 (2020), s. 375–384. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Alnu%3 Adiva-99590.
Hermanstrand, H. Identification of the South Saami in the Norwegian
1801 Census: Why Is the 1801 Census a Problematic Source?
I Hermanstrand, H., Kolberg, A., Nilssen, T. R. Sem. L. (red.).
The indigenous identity of the South Saami: Historical and political perspectives on a minority within a minority. (Springer, 2019), s. 49–64.
Jönses, L. Samerna i den kulturella konstruktionen av territoriet.
I Westergren, C. Silvén, E. För Sápmi i tiden. Nordiska museets och Skansens årsbok 2008, s. 43–57.
Kløcker Larsen, R. Raitio, K. Implementing the State Duty to
Consult in Land and Resource Decisions: Perspectives from
Sami Communities and Swedish State Officials. Arctic Review
on Law and Politics. 10 (2019): s. 4–23. DOI.org/10.23865/arctic.v10.1323.
Knobblock, I. Stubberud, E. Bortom gränserna: Ett brevsamtal
om språk, tillhörighet och dekolonisering. Tidskrift för genusvetenskap 42:4 (2021): s. 7–29. DOI.org/10.55870/tgv.v42i4.6049.
Knobblock, I. Writing-Weaving Sámi Feminisms: Stories and Con-
versations. Doktorsavhandling. (Lunds universitet, 2022.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Amiun% 3Adiva-49352.
Knutson, C. Conducting Archaeology in Swedish Sápmi: Policies,
Implementations and Challenges in a Postcolonial Context. Licentiatavhandling. (Linnaeus University Press, 2021.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Alnu%3 Adiva-99634.
Kovach, M. Conversational method in Indigenous Research. First
Peoples Child and Family Review. 5:1 (2010): s. 40–48. http://dx.DOI.org/10.7202/1071291ar.
Kramvig, B. Førde, A. Stories of reconciliation enacted in the
everyday lives of Sámi tourism entrepreneurs. Acta Borealia. 37:1–2 (2020): s. 27–42. DOI.org/10.1080/08003831.2020.1752463.
Kroik, D. The construction of spaces for Saami language use: language
revitalisation in educational contexts. Doktorsavhandling. (Umeå
universitet, 2023.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-205392. Kroik, D., Huuva, K., Milani, T. Linguistic landscapes, settler
colonialism and acts of decoloniality. I Blackwood, R., Tufi, S. Amos, W. (red.). The handbook of linguistic landscapes. (Bloomsbury, 2024.)
Lantto, P. Mörkenstam, U. Sami rights and Sami Challenges:
The modernization process and the Swedish Sami movement, 1886–2006. Scandinavian Journal of History. 33:1 (2008): s. 26–51. DOI.org/10.1080/03468750701431222.
Laula, E. Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena.
(Wilhelmssons boktryckeri, 1904.) Leijman, S. Förändringar i Jämtlandsfjällen drog i gång ny hatstorm
mot samer. SVT Nyheter Jämtland. (2023-09-24.)
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/forandringar-i-fjallen-
drog-i-gang-en-ny-hatstorm-mot-samer (hämtad 2024-04-01). Ljungdahl, E. Sockenlappar i Jämtland. (Stiftelsen Gaaltije, 2017.) Ljungdahl, E. Tre sydsamiska kvinnoporträtt. (Stiftelsen Gaaltije, 2017.)
Lundmark, L. Stulet land: svensk makt på samisk mark. (Ordfront,
2010.) Moreton-Robinson, A. The White Possessive: Property, Power and
Indigenous Sovereignty. (University of Minnesota Press, 2015.) Morgensen, S. L. Theorising Gender, Sexuality and Settler Colonia-
lism: An Introduction. Settler Colonial Studies. 2:2 (2012): s. 2–22. DOI.org/10.1080/2201473X.2012.10648839.
Mörkenstam, U. Organised hypocrisy? The implementation of the
international indigenous rights regime in Sweden. The International Journal of Human Rights. 23:10 (2019): s. 1718–1741. DOI.org/10.1080/13642987.2019.1629907.
Nilsson, R. Att bearkadidh: Om samiskt självbestämmande och samisk
självkonstituering. Doktorsavhandling. (Stockholms universitet, 2021.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Asu%3A diva-196770.
Nordin, J. M. Olofsson, S. Voices of the forests. Eviction, con-
trol, and the birth of the ’Parish Lapp’ system in early modern Sweden. Scandinavian Journal of History. 48:4 (2023): s. 1–26. DOI.org/10.1080/03468755.2023.2219680.
NRK Sápmi. NTNU ber sørsamene om unnskyldning. NRK.
(2023-12-10.) https://www.nrk.no/sapmi/ntnu-ber-sorsamene-omunnskyldning--1.16673012 (hämtad 2024-04-10).
Rumar, L. Historien och Härjedalsdomen: En kritisk analys. (Umeå
universitet, 2014.) Sameradion. Hat efter besked om neddragningar i Jämtlandsfjällen.
Sveriges Radio Sameradion. (2023-09-08.)
https://sverigesradio.se/artikel/hat-och-hot-efter-besked-omneddragningar-ijamtlandsfjallen#:~:text=Efter%20Svenska%20turistf%C3%B 6reningens%20besked%20om,Hand%C3%B6lsdalens%20same by%20till%20P4%20J%C3%A4mtland (hämtad 2024-04-01).
Sehlin MacNeil, K. Lateral violence: effects of external pressures on
indigenous communities. I Rodon, T., Thériault, S., Keeling, A.,
Bouard, S. Taylor, A. (red.). Mining and indigenous livelihoods: rights, revenues, and resistance. (Routledge, 2024), s. 224–238.
Simpson, A. Mohawk Interrupts: Political Life Across the Borders of
Settler States. (Duke University Press, 2014.)
Simpson, A. The ruse of consent and the anatomy of ’refusal’: cases
from indigenous North America and Australia. Postcolonial Studies.
20:1 (2017): s. 18–33. DOI.org/10.1080/13688790.2017.1334283.
Simpson, L. B. As we have always done: Indigenous Freedom Through
Radical Resistance. (University of Minnesota Press, 2020.)
Skarin, A., Sandström, P., Brandão Niebuhr, B., Alam M. Adler, S.
Renar, renskötsel och vindkraft: vinter- och barmarksbete. (Natur-
vårdsverket, 2021.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Anaturvards verket%3Adiva-10192.
Thomasson, L. Ur Jämtlandssamernas nutidshistoria: En mer än
hundraårig kulturkamp. (Gaaltije sydsamiskt kulturcentrum, 2002.) Torp, E. Betydelsen av samiska traditioner i svensk rätt. Arctic Review
on Law and Politics. 2:1 (2011): s. 77–101. http://dx.DOI.org/10.23865/arctic.v2.20.
Turist: Svenska Turistföreningens tidning. ”Striden är över nu”.
Turist: Svenska Turistföreningens tidning. (2023-09-05).
https://www.turist.se/striden-ar-over-nu/ (hämtad 2024-04-01). Vesterlund Karlsson, A. Stora förändringar för fjällstationerna i
Jämtlands län när STF drar ner. SVT Nyheter. (2023-08-31.)
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/besked-omfjallstationernas-framtid-gasen-stangs-och-kortare-oppettider (hämtad 2024-04-01).
Virdi Kroik, Å. Dihte gievrie – det vi möter i respekt: Berättelser om
en sydsamisk trumma. Doktorsavhandling. (Stockholms univer-
sitet, 2022.) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-459917.
Wolfe, P. Settler colonialism and the elimination of the native. Journal
of Genocide Research. 8:4 (2006): s. 387–409. DOI.org/10.1080/14623520601056240.
Åhrén, C. Är jag en riktig same? En etnologisk studie av unga samers
identitetsarbete. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2008.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-1935.
Öhman, M-B. Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim:
Återtagande av lulesamisk och skogssamisk historia och identitet
i ett bosättarkolonialt Sverige. Tidsskrift for kjønnsforskning. 45:4 (2021): s. 197–214. DOI.org/10.18261/issn.1891-1781-2021-04-04.
Össbo, Å. Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen: Svensk bo-
sättarkolonialism gentemot Sápmi. Historisk Tidskrift. 140:3 (2020):
s. 420–443.
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-175500. Össbo, Å. Back to Square One. Green Sacrifice Zones in Sápmi and
Swedish Policy Responses to Energy Emergencies. Arctic Review
on Law and Politics. 14 (2023) s. 112–134. DOI.org/10.23865/arctic.v14.5082.
Offentligt tryck
SOU 2023:46. Jakt och fiske i renbetesland.
Internet och media
Bexelius, J. Samråd gav två vinnare – Svenska turistföreningen
och samebyarna. Amnesty Sápmi. (2023-09-22.)
https://amnestysapmi.se/samrad-gav-tva-vinnare-svenskaturistforeningen-och-samebyarna/ (hämtad 2024-04-10).
Gaaltije. Baalka. (2020). baalka.se (hämtad 2024-04-10).
Gaaltije. Sámis on the coast – Beavnardahke II. (2022.)
https://gaaltije.se/verksamhet/beavnardahke/samis-on-thecoast-beavnardahke-ii/ (hämtad 2024-04-01).
Gaaltije. Broschyrer. (u.å.). https://gaaltije.se/broschyrer/
(hämtad 2024-04-01).
”En våldtäkt på jorden”– samiska feminister mot gruvor
Ina Knobblock
Urfolkskvinnors kunskaper
Enligt Leanne Betasamosake Simpson (Michi Saagiig Nishnaabeg) behöver vi inkludera urfolkskvinnors och icke-binära urfolkspersoners kunskaper för att till fullo kunna förstå koloniala processer och
dess följder. Simpson framhåller att kunskaperna är nödvändiga för att kunna analysera och utveckla rörelser som syftar till återuppblomst-
2 3
ring av urfolks samhällen och gemenskaper. De senaste tio åren har mycket forskning bedrivits kring gruv-
drift på den svenska sidan av Sábme. Det transnationella samiska landområdet omfattar norra delen av Norge, Sverige, Finland samt
ryska Kolahalvön. Forskningen har bidragit väsentligt till analysen
En tidigare version av denna text finns publicerad på engelska. Se I. Knobblock. ”A Rape of the Earth”: Sámi Feminists against Mines. Meridians: feminism, race, transnationalism. 23:1 (2024). DOI.org/10.1215/15366936-10927016. Simpson använder det engelska begreppet ’resurgence’ som betyder (åter)uppståndelse så väl som förnyelse. L. B. Simpson. As We Have Always Done: Indigenous Freedom through Radical Resistance. (UCB Press, 2017), s. 16–17. Simpson. As We Have Always Done, s. 31. Jag använder lulesamisk ortografi med undantag för i citat och ortnamnen Násavárre och Giron. Se till exempel H. Blåhed M. San Sebastián. ”If the Reindeer Die, Everything Dies”: The Mental Health of a Sámi Community Exposed to a Mining Project in Swedish Sápmi. International Journal of Circumpolar Health. 80:1 (2021). DOI.org/10.1080/22423982.2021.1935132; C. Cocq. Kampen om Gállok: platsskapande och synliggörande. Kulturella perspektiv. 23:1 (2014). DOI.org/10.54807/kp.v23.21676; L. Nachet, C. Beckett K. Sehlin MacNeil. Framing Extractive Violence as Environmental (In)justice: A Cross-perspective from Indigenous Lands in Canada and Sweden. The Extractive Industries and Society. 12 (2022). DOI.org/10.1016/j.exis.2021.100949; S. Persson, D. Harnesk M.
att gruvdrift är ett centralt exempel på ett kolonialt och industriellt intrång i Sábme. Forskningsbidragen har dock inte särskilt fokuserat på samiska kvinnors och icke-binära personers perspektiv på och erfarenheter av gruvdrift. Ett undantag är Moa Sandströms avhandling Dekoloniseringskonst: Artivism i 2010-talets Sápmi. Sandström samarbetar med den samiska poeten och aktivisten Ti/Mimie Märak och analyserar feministiska och queera urfolkssubjektiviteter som utgångspunkter för dekolonial kritik och dekolonialt motstånd. Med avstamp i Simpsons argument för inkluderande analyser av kolonialism, dekolonisering och återuppblomstring, kompletterar mitt kapitel Sandströms arbete genom att centrera samiska kvinnors och ickebinära personers perspektiv och erfarenheter i relation till gruvdrift.
I denna text återges delar av fyra samtal med samiska feminister som är engagerade i kampen mot gruvor som aktivister eller sympatisörer. Samtalen skedde mellan 2014 och 2017 och fokuserade på hur feminism uttrycks, utövas och omförhandlas utifrån samiska positioner. På grund av kampen mot prospektering i Gállok/Kallak utanför Jåhkåmåhkke/Jokkmokk som startade år 2013, var gruvdrift ett centralt ämne för samtalen. Jag analyserar även Märaks spokenword poesi What Local People? framförd i Gálloks protestläger 2013. Det görs på grund av vikten att inkludera icke-binära personers röster, men också för att erkänna Märaks betydelsefulla roll i gruvkampen.
Kapitlets syfte är att utforska och analysera kunskapen kring gruvdrift så som den förmedlas genom forskningsdeltagarnas reflektio-
Islar. What Local People? Examining the Gállok Mining Conflict and the Rights of the Sámi Population in Terms of Justice and Power. Geoforum. 86 (2017). DOI.org/10.1016/j.geoforum.2017.08.009. 6 Trots att mitt fokus ligger på kvinnors och icke-binära personers berättelser menar jag inte att förminska eller att kritisera mäns bidrag till kampen mot gruvor i Sábme. Även om jag inte inkluderar mäns röster i texten instämmer jag med Kuokkanen som menar att urfolksfeministiska analyser inte begränsas till diskussion av kvinnors, deltagande, roller och perspektiv. R. Kuokkanen. Ellos Deatnu and Post-state Indigenous Feminist Sovereignty. I B. Hokowhitu, A. Moreton-Robinson, L. T. Smith, C. Andersen S. Larkin (red.). Routledge Handbook on Critical Indigenous Studies. (Routledge, 2021), s. 311. 7 Ti/Mimie Märak har genomgått ett namn- och pronomenbyte sedan framförandet av ”What Local People” år 2013 från Mimie, som hon, till Timimie, som den. Jag följer Sandströms exempel och benämner den som Ti/Mimie samt använder genusbefriat pronomen genomgående i texten. M. Sandström. Dekoloniseringskonst. Artivism i 2010-talets Sápmi. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2020), s. 61, fotnot 20. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-174973. 8 Sandström. Dekoloniseringskonst, s. 61–63, 99–104, 174–88. 9 Samtalen gjordes som en del av mitt avhandlingsprojekt i genusvetenskap. I. Knobblock. Writing-Weaving Sámi Feminisms: Stories and Conversations. Doktorsavhandling (Lunds universitet, 2022). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Amiun%3Adiva- 49352.
ner, berättelser och erfarenheter, samt genom Märaks poesi. Jag utgår från två frågor. Vad innebär och medför gruvdrift utifrån samiska feministiska perspektiv och erfarenheter? Hur kan samiskt feministiskt gruvmotstånd belysas och förstås utifrån urfolksfeministiska teorier och genom relationella urfolksmetodologiska ansatser?
Kapitlet handlar om samiska kvinnors och icke-binära personers perspektiv och erfarenheter. Det vill bidra till en mångfacetterad bild av samiska individers och gruppers upplevelser av samtiden. Det betonar också samiskt aktörskap genom deltagarnas kritiska analyser och poetens artivism, en konstnärlig praktik som syftar till att åstadkomma social förändring. Primärt behandlas två områden. För det första belyses upplevda epistemiska konsekvenser, det vill säga följderna av gruvdrift för samiska världsbilder och kunskapssystem. För det andra utforskas de upplevda konsekvenserna för sammanvävda samiska marker och livsvärldar av bosättarkolonial extraktivism i form av gruvdrift.
Kapitlet kan lokaliseras inom ramen för ett framväxande samiskt feministiskt forskningsfält, vilket i sin tur kan placeras inom en bredare urfolksfeministisk intervention. Samisk feministisk forskning belyser samspelet mellan genus och bosättarkolonialism. Det utforskar frågor kring självbestämmande, dekolonisering och återuppblomstring. Vidare betonas vikten av samiska feministiska perspektiv för skapandet av inkluderande och hållbara framtider bortom kolonialt förtryck.
En översikt över gruvdrift och gruvmotstånd i Sábme
Gruvdrift på samiska marker har förekommit länge i Sverige. Under 1600-talet etablerades ett flertal metallverk och gruvor. Ojala och Nordin skriver att ”de tidigmoderna metallindustrierna i Sápmi var
10
R. Kuokkanen. Indigenous epistemes. I I. Szeman, S. Blacker J. Sully (red.). A Companion
to Critical and Cultural Theory. (Wiley-Blackwell, 2017.)
11
Sandström förklarar att begreppet extraktivism ”relaterar till aktiviteter som extraherar stora mängder naturresurser, framför allt ämnade för export”. Sandström. Dekoloniseringskonst, fotnot 48. 12
Se till exempel G. Starblanket (red.). Making Space for Indigenous Feminism. 3. uppl. (Fernwood, 2024.) 13
Se till exempel A. Dankertsen. Sámi Feminist Moments. I S. Nickel A. Fehr (red.). Good Relation: History, Gender, and Kinship in Indigenous Feminisms. (University of Manitoba Press, 2020); J. Eikjok. Indigenous Women in the North: The Struggle for Rights and Feminism. Indigenous Affairs. 3 (2000); R. Kuokkanen. Restructuring Relations: Indigenous Self-Determination, Governance, and Gender. (Oxford University Press, 2019); E. Stubberud T. Sharma Vassvik. Queer Sámi Conversations: Making Room for Safer Spaces. Dieđut. 1:18 (2024). https://hdl.handle.net/11250/3186845.
del av en kolonial diskurs inom vilken samerna och deras land, Sápmi, betraktades som tillgångar för den svenska kronan och de industriidkare som kronan stötte.” Ett nämnvärt exempel är gruvan i Násavárre/Nasafjäll där lokala samer tvingades transportera malm och annat material som behövdes för gruvdriften. Under 1900talets början gjorde tekniska och logistiska uppfinningar utvinning möjlig av de omfattande järnmalmsdepåerna i Giron/Kiruna och Málmmavárre/Malmberget. I och med utvecklingen av stora industriella komplex i Malmfälten intensifierades den koloniala extraktiva processen i form av storskalig utvinning av naturresurser. I dag är det statligt ägda gruvföretaget LKAB Europas största järnmalmsproducent. Gruvindustrin betraktas som avgörande för ekonomisk tillväxt och arbetstillfällen, särskilt i de norra delarna av Sverige.
I slutet av 1900-talet gjordes grundläggande förändringar i den svenska minerallagstiftningen. Syftet var att åstadkomma ett mer enhetligt ramverk som kunde öka prospektering. Reformerna innefattade att överge statens 50-procentiga andel av gruvkoncessionerna och royaltyavgifterna på endast två procent. Vidare slopades kravet på svenskt medborgarskap för att genomföra prospektering. Samtidigt sänktes den generella företagsskatten till 30 procent. I kombination med en global ökning av mineralpriserna ledde dessa reformer till en ”svensk gruvboom.”
År 2013 gick samer och miljöaktivister samman för att beskydda Gállok/Kallak utanför Jåhkåmåhkke/Jokkmokk. Landbeskyddarna hävdade att det brittiska företagets Beowulf Minings prospektering i Gállok ignorerade samisk närvaro, särskilt renskötares behov inom Jåhkågasska tjiellde. Aktivister försökte skydda Gállok från prospekteringsarbete genom direkta aktioner som vägblockader. De har be-
14 Min översättning. C.-G. Ojala J. M. Nordin. Mining Sápmi: Colonial Histories, Sámi Archaeology, and the Exploitation of Natural Resources in Northern Sweden. Arctic Anthropology. 52:2 (2015): s. 11. http://dx.DOI.org/10.3368/aa.52.2.6. 15 Platsnamn på samiska respektive svenska. 16 Ojala Nordin. Mining Sápmi: s. 11–12. 17 Ojala Nordin. Mining Sápmi: s. 10–12; K. Sehlin MacNeil. Extractive Violence on Indigenous Country: Sami and Aboriginal Views on Conflicts and Power Relations with Extractive Industries. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2017), s. 8–10. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-130590. 18 Proposition 1988/89:92. Om ny minerallagstiftning m.m.; Proposition 1989/90:110. Om reformerad inkomst- och företagsbeskattning; Proposition 1992/93:48. Om ändringar i de immaterialrättsliga lagarna med anledning av EES-avtalet m.m. 19 J. Anshelm S. Haikola. Introduktion. I J. Anshelm S. Haikola (red.). Svensk gruvpolitik i omvandling: Aktörer, kontroverser och möjliga världar. (Gidlunds förlag, 2018), s. 23; S. Persson, D. Harnesk M. Islar. What Local People?, s. 23.
”En våldtäkt på jorden”– samiska feminister mot gruvor
drivit ett omfattande påverkansarbete, exempelvis genom demonstrationer och en petition som krävde att regeringen förbjuder gruvdrift
i Gállok. Trots omfattande protester beviljade den svenska reger-
ingen Jokkmokk Iron Mines AB koncessionsverksamhet för Gállok/
Kallak i mars 2022. Gruvkritiska aktivister riktade kritik mot gruvföretags retorik och agerande och mot den svenska statens hållning. Kritik riktades särskilt mot den svenska minerallagen och annan relaterad lagstiftning. Aktivisterna menade att avregleringen av gruvindustrin har eskalerat de skadliga konsekvenserna av pågående naturresursutvinning, vilket medfört ett ökat tryck på människor, djur och
platser i Sábme.
Relationalitet, kroppsland och bosättarkolonial eliminering
Ett viktigt urfolksfeministiskt teoretiskt fokus är analys av koloniala maktstrukturer och dekoloniala alternativ. Urfolks epistem är grund-
läggande för ett flertal av dessa analyser. Enligt den samiska feministiska forskaren Rauna Kuokkanen kan ”epistem” beskrivas som kunskapssystem, sätt att tänka, världsbilder eller traditionella filosofier. Dessa underliggande, oftast osynliga och outtalade principer, styr hur ett samhälle fungerar och formar människors värderingar
och beteenden. Kuokkanen förklarar urfolks epistem på följande vis:
T. Tuorda. Till: Ebba Busch och Sveriges regering. För levande kultur och ren natur i ett gruvfritt Jokkmokk. Mitt skifte. (u.å.). https://www.mittskifte.org/petitions/for-levande-kultur-ochren-natur-i-ett-gruvfritt-jokkmokk (hämtad 2024-10-17).
Dotterbolag till Beowulf Mining. A. Liikamaa. Regeringen säger ja till en gruva i Kallak. SVT Nyheter. (2022-03-22.)
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/naringsministen-kallar-till-presstraff-omgruvan-i-kallak (hämtad 2024-10-17).
Se till exempel M. Persson Njajta. Dags att ändra minerallagstiftningen! Nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck. (24/3 2014). https://stoppagruvan.wordpress.com/2014/03/24/dags-attandra-minerallagstiftningen/ (hämtad 2024-10-16).
K. Anderson. Multigenerational Indigenous Feminisms: From F word to what Ifs. I B. Hokowhitu, A. Moreton-Robinson, L. T. Smith, C. Andersen S. Larkin (red.). Routledge Handbook on Critical Indigenous Studies. (Routledge, 2021), s. 37.
R. Kuokkanen. Reshaping the University: Responsibility, Indigenous Epistemes, and the Logic of the Gift. (University of British Columbia Press, 2007), s. 57; se även Kuokkanen. Indigenous Epistemes, s. 314–315. Kuokkanens definition av epistem är en vidareutveckling av Michel Foucaults begreppsliggörande av ’epistem’. Se M. Foucault. Vetandets arkeologi. 2. uppl. (Arkiv, 2022.)
Hela världen består av en oändlig väv av relationer som omfattar och innefattar individens totala sociala omständigheter. Sociala band tillskrivs alla och allting, inklusive landet som betraktas som en levande,
medveten enhet. Människor är förbundna med deras fysiska och naturliga
omgivningar genom sina släktskapsband, muntliga traditioner, och deras personliga och kollektiva erfarenheter av specifika platser.
Med andra ord innefattar urfolks epistem en förståelse av världen som sammanlänkad i en relationell väv. Den innefattar och konstituerar individer, sociala och kulturella sfärer och själva landet. Landet förstås i en utvidgad bemärkelse – ”en levande, medveten enhet” – en förståelse som går bortom gängse betydelser såsom stat, nation eller markområde. Människans plats i den relationella väven innebär ett etiskt ansvar för att upprätthålla sociala, kulturella och ekologiska relationer. Detta etiska åtagande innefattar att lyhört och medvetet ansvara för att upprätthålla relationerna med andra människor,
28 29 likväl som med icke-mänskliga varelser och landet.
Urfolksfeminister i Abya Yala/Latinamerika har utvecklat begreppet ”kroppsland” (Cuerpo-Territorio) för att beteckna relationalitet. Kroppslandet fångar en syn på världen som en sammanhängande enhet med sammanlänkade marker och levande mänskliga och ickemänskliga varelser. Kroppslandet är också ett flerdimensionellt politiskt uttryck som används i försvaret av urfolks marker och kroppar. Genom begreppet uppmärksammar urfolksfeminister sambandet mellan våldet som begås mot urfolks marker och icke-mänskliga varelser och det våld som begås mot urfolks kroppar. Det senare kan exemplifieras med den strategiska användningen av sexuellt våld för att bekämpa kvinnliga landförsvarare eller genom industriell nedsmutsning av land och vatten, vilket kraftigt försvårar urfolkskvinnors möj-
26 Min översättning. Kuokkanen. Reshaping the University, s. 32. 27 Denna förklaring återges även i I. Knobblock E. Stubberud. Bortom gränserna. Ett brevsamtal om språk, tillhörighet och dekolonisering. Tidskrift för genusvetenskap. 42:4 (2021), s. 8. DOI.org/10.55870/tgv.v42i4.6049. 28 Jag förstår det ’icke-mänskliga’ i linje med TallBear som inkluderar landformationer, djur, växtlighet, naturkrafter och urfolks förståelser av ’andevärld’ och ’själslighet’ i begreppet. Se K. TallBear. Beyond the Life/Not-Life Boundary: A Feminist-Indigenous Reading of Cryopreservation, Interspecies Thinking, and the New Materialisms. I J. Radin E. Kowal (red.). Cryopolitics: Frozen Life in a Melting World. (The MIT Press, 2017.) 29 Kuokkanen. Reshaping the University, s. 32–33; se även Simpson. As We Have Always Done, s. 22–25; A. Moreton-Robinson. Towards an Australian Indigenous Women’s Standpoint Theory: A Methodological Tool. Australian Feminist Studies. 28:78 (2013): s. 338. DOI.org/10.1080/08164649.2013.876664. 30 I. Altamirano-Jiménez. Indigenous Women Refusing the Violence of Resource Extraction in Oaxaca. AlterNative: An International Journal of Indigenous People. 17:2 (2021): s. 218. DOI.org/10.1177/11771801211015316.
ligheter till självhushållning. Urfolkstänkare och aktivister hävdar att våld mot urfolks kroppsland utgör ett flergenerationellt hot mot urfolks liv och livsvärldar.
De epistem som definieras genom relationalitet och kroppsland skiljer sig på grundläggande vis från bosättarkoloniala förståelseramar. I det senare exemplet betraktas landet primärt som en resurs att äga eller utvinna för mänsklig vinnings skull. Inom dessa tankesystem har urfolk rasifierats som primitiva och utdöende ”andra”, en klassificering som legitimerat bosättarkolonial expropriering av markerna.
Bosättarkolonialism utmärks, enligt den australiensiske forskaren Patrick Wolfe, av en strävan efter att ta över land kombinerat med en elimineringslogik. Bosättarkoloniala stater strävar efter att avlägsna urfolk från markerna i syfte att möjliggöra bosättarkoloniala landövertaganden och utvinning av naturresurser. Bosättarkoloniala stater kan genomföra elimineringen på olika sätt. Det kan ske genom direkt våld eller genom att urfolks identitet fragmenteras. När rättigheterna undergrävs undermineras också gradvis deras gemenskaper och kollektiva anspråk på landet. Den samiska museologen Liisa-Rávná Finbog hävdar att fråntagandet av samiskt land är sammanlänkat med epistemicid. Begreppet kan definieras som förstörelsen av ett folks kunskap och kultur, deras kollektiva minnen, nedärvda relationer och sätt att förhålla sig till varandra och till naturen. I likhet med Finbog, hävdar Kuokkanen att samverkande maktstrukturer som kolonialism, modernitet, kapitalism och patriarkat medför destruktiva konsekvenser för urfolk. Urfolks landbaserade kulturella och sociala praktiker framställs som omöjliga eller outvecklade. De ignoreras eller tystas ner av bosättarkoloniala stater och utvinningsindustrier.
31
I. Altamirano-Jiménez. Possessing Land, Wind, and Water in the Isthmus of Tehuantepec, Oaxaca. Australian Feminist Studies. 35:106 (2020). DOI.org/10.1080/08164649.2021.1919989; Altamirano-Jiménez. Indigenous Women Refusing the Violence of Resource Extraction in Oaxaca. 32
Simpson. As We Have Always Done, s. 75; L.-R. Finbog. It Speaks to You. Making Kin of People, Duodji, and Stories in Sámi Museums. (Dio Press, 2023), s. 62. 33
P. Wolfe. Settler Colonialism and the Elimination of the Native. Journal of Genocide Research. 8:4 (2006). DOI.org/10.1080/14623520601056240; För en diskussion av bosättarkolonialism i svensk kontext, se Å. Össbo. A Constant Reminder of What We Had to Forfeit. International Journal of Critical Indigenous Studies. 14:1 (2021). DOI.org/10.1068/d9012. 34
Finbog. It Speaks to You, s. 62. 35
B. d. Sousa Santos. Epistemologies of the South: Justice against Epistemicide. (Routledge, 2014), s. 18. 36
Kuokkanen. Reshaping the University, s. 124.
Relationella urfolksmetodologier
Inom urfolksmetodologier förstås kunskap som en relationell och situerad process präglad av samverkan, lärande, lyhördhet och ansvarstagande. Kim TallBear (Sisseton Wahpeton Oyate) argumenterar för att skapa kunskap tillsammans med urfolks samhälleliga gemenskaper. Det kan ske i samklang med deras intellektuella och politiska projekt, oavsett om personen ingår i dessa eller ej. Det är av lika stor vikt, enligt TallBear, att erkänna att det är omöjligt att uppnå perfekt representation eftersom alla positioner från vilka vi skapar kunskap, ofrånkomligen, är ofullständiga. TallBears metodologi utgår således från förekomsten av likheter så väl som skillnader mellan olikt situerade urfolksindivider.
Jag skriver i egenskap av en skogssamiskt identifierad kvinna. Min familj kommer från Málmmavárre/Malmberget, en döende gruvort belägen på inrasade marker. Påverkade av den svenska statens koloniala assimilationspolitik, har mina familjemedlemmar vacklat mellan att erkänna och förneka sin samiska tillhörighet. Min specifika position innebär att jag delar många erfarenheter med forskningsdeltagarna, vilket kan underlätta min förståelse för deras berättelser. Jag har erfarenhet av en fragmentering av samisk identitet över generationer och lever med konsekvenser av gruvdrift för min familjs livsmiljöer. Jag har däremot ingen egen erfarenhet av de omfattande utmaningar som gruvdrift medför för renskötande samer. Min specifika situation innebär inte att min analys är ogiltig, men den är ofrånkomligen partiell, i linje med TallBears metodologiska resonemang. Samskapandet av kunskap har därför varit värdefullt för min forskningsprocess.
37 Simpson. As We Have Always Done, s. 16–17, 27–31; M. Kovach. Indigenous Methodologies: Characteristics, Conversations, and Contexts. (Toronto University Press, 2009), s. 14; L. T. Smith. Decolonizing Methodologies: Research and Indigenous Peoples. 2. uppl. (Zed, 2012); S. Valkonen. Multiple Worlds of Sámi Research. Ethnologia Fennica. 50 (2023). DOI.org/10.23991/ef.v50i1.120070 För en feministisk diskussion av situering, se D. Haraway. Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective. Feminist Studies. 14:3 (1988). DOI.org/10.2307/3178066. 38 K. TallBear. Standing with and Speaking as Faith: A Feminist-Indigenous Approach to Inquiry. I C. Andersen. J.-M. O’Brien. (red.). Sources and Methods in Indigenous Studies. (Routledge, 2017), s. 82. 39 Jämför M-B. Öhman. ”Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim: Återtagande av lulesamisk och skogssamisk historia och identitet i ett bosättarkolonialt Sverige”. Tidskrift for Kjønnsforskning. 45:4 (2021). DOI.org/10.18261/issn.1891-1781-2021-04-04.
Att lära i samtal
Inspirerad av samiska feministiska metoder har mitt huvudsakliga tillvägagångssätt varit att samtala kring samiska feministiska analyser och erfarenheter för att samskapa kunskap. De samtal som citeras gjordes med fyra personer mellan 2014 och 2017 inom ramen för mitt avhandlingsprojekt i genusvetenskap. Deltagarna identifierar sig själva som samer, kvinnor och feminister. De kommer från de områden i Sábme som överlappar den svenska nationalstatens gränser. De tillhör olika samiska språk- och områdestillhörigheter och var i övre 20- till undre 50-årsåldern när samtalen genomfördes. De var verksamma inom olika områden, både inom och utom renskötseln.
Samtalen utfördes individuellt på en plats som deltagaren valt. De varade mellan en och en halv timme till tre timmar, spelades in och transkriberades i sin helhet. Citaten har genomgått mindre grammatiskt korrektur. Beslutet om publicering av namn eller ej har skett i samråd med deltagarna. Tre har fått pseudonymer för att skydda identiteten.Ylva Maria Pavval har bett att framträda under sitt riktiga namn, och hennes förnamn nämns därför när hon citeras.
Jag har valt att utgå från dessa samtal av ett flertal anledningar. För det första är de genomförda med personer i den svenska kontexten, vilket är relevant med tanke på Sanningskommissionens uppdrag. För det andra är dialogen oss emellan särskilt belysande för de frågor jag önskar lyfta i texten eftersom samtalen hade ett fördjupat fokus på gruvfrågor. Samtal valdes också av relationella skäl. Deltagarna har haft möjlighet att ha kontakt med mig under en längre tid, vilket har varit viktigt ur ett etiskt perspektiv.
En central del av mitt angreppssätt har varit att mjuka upp eller utmana gränsdragningen mellan forskare och de beforskade. TallBear nämner gränsdragningen mellan dem som ses som ”vetande utforskare” och dem vars vetande genom historien har betraktats som ”resurser” för vetenskaplig kunskapsproduktion. Jag betraktar alla
40
Se T. Beads R. Kuokkanen. Aboriginal Feminist Action on Violence against Women. I J. Green (red.). Making Space for Indigenous Feminism. (Fernwood, 2007); E. Helander- Renvall K. Kailo. No Beginning, No End. I E. Helander-Renvall K. Kailo (red.). No Beginning, No End: The Sami Speak Up. (Canadian Circumpolar Institute, 1998.) 41
Knobblock. Writing-Weaving Sámi Feminisms. 42
För en diskussion av anonymisering i urfolksstudier, se A.-L. Svalastog S. Eriksson. You Can Use My Name; You Don’t Have to Steal My Story – A Critique of Anonymity in Indigenous Studies. Developing World Bioethics. 10:2 (2010): s. 105. DOI.org/10.1111/j.1471-8847.2010.00276.x. 43
TallBear. Standing with and Speaking as Faith, s. 80.
deltagare i mitt projekt som kunniga subjekt – kollegor, jämlikar eller mentorer. Därför har alla samtal betonat deltagarnas perspektiv, ståndpunkter och engagemang, och därmed utgick jag inte från en fastställd frågeguide. Även om jag förberedde vissa övergripande frågor formades samtalen genom min interaktion med den enskilda individen.
Ovanstående metodologiska utgångspunkt förminskar inte min makt eller mitt ansvar som forskare. Nära och ömsesidiga relationer med forskningsdeltagare kan snarare öka behovet av etiskt ansvarstagande. Att dela känsliga berättelser i ett intimt samtal – där forskningsrelationen tillfälligt kan hamna i bakgrunden – är inte detsamma som att berättelserna delas i en forskningspublikation. Varje deltagare har gett sitt informerade samtycke till att få sina citat publicerade och de har erbjudits att läsa transkriptionen av samtalet. De har kunnat peka ut särskilt känsliga delar och delar som är alltför känsliga att inkludera. I linje med relationella urfolksmetodologier har de getts möjlighet att läsa en nästan färdig version av texten och kommentera mina tolkningar av samtalen. Ansvaret för de val och analyser som görs i kapitlet är dock givetvis mitt som forskare.
Självfallet täcker heller inte mitt urval av exempel och mina analyser den fulla komplexiteten hos varje enskild deltagares argument. Dialogerna gör heller inte anspråk på att representera alla samiska feministiska hållningar eller tal utifrån ett autentiskt ”vi.” Mitt syfte är inte att reproducera rasifierade skillnader, utan att belysa och utforska exkluderade samiska perspektiv, och erfarenheter, särskilt i den svenska kontexten.
Att lära av spoken-word
Kapitlet innehåller en analys av spoken-word-dikten What Local
People? Den framfördes av Ti/Mimie Märak den 2 augusti 2013
under en konsert i Gállok. Likt Sandström förstår jag poesin som ett uttryck för artivism, en konstnärlig praktik som syftar till att åstadkomma social förändring. Jag tolkar dikten som en berättelse
44 Ett exempel på en sådan övergripande fråga är ”Vad betyder samisk feminism för dig?”. 45 D. Mulinari. Vi tar väl kvalitativ metod – det är så lätt. I K. Sjöberg (red.). Mer än kalla fakta: kvalitativ forskning i praktiken. (Studentlitteratur, 1999.) 46 Whatlocalpeople. What local people? – Poesi för ett gruvfritt Kallak med Mimi Märak. [Video]. Youtube. (4/8 2013). https://www.youtube.com/watch?v=JiFcEvjIG8w (16 oktober 2024).
med ett tydligt syfte. Jag ser också Märaks spoken-word som en kunskapsform inom en relationell väv, en form av poetiskt samiskt vetande som förmedlar samisk kunskap om (de)koloniala historier och samtider. Det fråntar inte poesin dess litterära värde eller bortser från att jag gör en tolkning av Märaks spoken-word-poesi. Snarare innebär det ett erkännande av att berättande är ”en teoretisk diskurs för många människor, inklusive för urfolk.”
Gahpadaktjállem som analytiskt tillvägagångssätt
Gahpadaktjállem är lulesamiska för vävskrivande och betecknar ett analytiskt tillvägagångssätt som bygger på en sammanvävning av kunskapsformer och kunskapssfärer. Vävskrivandet är utvecklat med inspiration från samisk duodje , särskilt traditionen att väva eller fläta band. Det bottnar i en relationell kunskapssyn. Tillvägagångssättet innebär att kunskapsvävens olika trådar länkas samman, som i detta kapitel de fyra samtalen, Märaks spoken-word-poesi och urfolksfeministiska teorier. Det analytiska skrivandet är en process som kan liknas vid skapandet av samiska band, där vävaren sammanfogar olikfärgade trådar till ett mönster och därmed en ny helhet. En analytisk förståelse förmedlas och utvecklas genom att noggrant bekanta sig med materialet och urskilja centrala trådar, eller framträdande argument, resonemang och tematik. Därefter vävskrivs det fram ett samband mellan kunskapstrådarna genom författarens textväv.
Relationalitet, genus och kamp för fortlevnad
Följande stycke innehåller utdrag ur mina samtal med samiska feminister. Deras tänkande sammanvävs med mina analytiska reflektioner i dialog med valda urfolksfeministiska teoretiska bidrag kring relationalitet, kroppsland och bosättarkolonial eliminering.
47
För en redogörelse för samisk litteraturförståelse, se V. Hirvonen. Voices from Sápmi: Sámi
Women’s Path to Authorship. (DAT, 2008.)
48
Min översättning. Kuokkanen. Reshaping the University, s. xxi. 49
Samiskt hantverk och kunskapssystem. Finbog. It Speaks to You, s. 30. 50
Knobblock. Writing-Weaving Sámi Feminisms, s. 26–28; för ett närliggande metodologiskt resonemang se Valkonen. Multiple Worlds of Sámi Research.
Alla intervjuade hänvisade till sin relation till landet när jag frågade om skälet bakom att bekämpa gruvor i Sábme. Sagka förklarar markens betydelse för hennes samiska identitet:
Det hade varit otroligt svårt att utveckla min samiska identitet utan marken. Det är så mycket kopplingar till den, alla de historierna som marken i mitt område bär och kunskaper och saker som jag har fått lära mig som har lett till att jag känner mig som den jag är. […] Och känslan av möjligheten att kunna föra vidare det vi har och som jag har fått genom generationerna till nästa generation.
Sagka är förbunden med landet genom berättelser och kunskap om markerna. De har förmedlats till henne av tidigare generationer. Marken är också central för möjligheterna att förmedla samisk identitet till kommande generationer. Hennes kommentar illustrerar således samiska relationella världsbilder och kunskapssystem inom vilket land och identitet är sammanvävda mellan generationer.
Sagka betonar även vikten av denna kontinuitet när hon beskriver samiska kvinnors och mödrars engagemang i gruvfrågan. Hon resonerar kring moderskap som en mobiliserande faktor i gruvfrågan:
Det blir så otroligt påtagligt [när du har blivit mamma]. Att man står inför att nu har jag den här människan och ett ansvar för så mycket som är så svårt under dagens förutsättningar. Jag vet att det kommer att vara en kamp för att den här lilla människan ska få lära sig sitt modersmål […] på samma sätt som det är kring marken. Och allt ifrån att barnet
ska få äta mat som inte är förgiftad för att gruvor läcker, att vi är en utav
de sista platserna där man kan dricka ytvatten och vi har vilda djur som
är ätbara och hälsosamma, till att du ska kunna föra vidare de kunskaper som har gått i generationer. Det är klart att det är ett uppvaknande. […] det är många kvinnor och småbarnsmammor som har stått på barrikaderna, protesterat och jobbat väldigt mycket i gruvfrågan.
Att bli mamma, menar Sagka, skapar en stark vilja hos många kvinnor att försvara markerna och det samiska samhället för sina barns skull och för att trygga överlevnaden av den samiska kulturen. Hon sammankopplar mödrars aktivism med kvinnors ansvarskänsla gentemot sina barn och deras livsmiljöer. Sagkas analys förmedlar att moderskap – vilket för många personer är en djupt förkroppsligad upplevelse – motiverar kvinnor att försvara det samiska kroppslandet mot ex-
51 Samtal med författaren år 2014. 52 Jämför Kuokkanen. Reshaping the University; Kuokkanen. Indigenous Epistemes. 53 Samtal med författaren år 2014.
ploatering. Genom att skydda markerna gentemot intrång, exploatering och nedsmutsning, visar de omsorg om sina barn, sina barns kroppar, och i slutändan, för framtida suveräna samiska kroppsland. Som svar på min fråga om relationen mellan feminism och gruvmotstånd, reflekterar Sagka över feminism som en miljöfråga:
Ina: Jag har tänkt kring att så många personer som jag har pratat med i
relation till feministiska frågor också har ett väldigt starkt engagemang
i gruvfrågor.
Sagka: Ja, jag antar att om man ser orättvisa så är det två frågor som man inte kan blunda för […] Det är så påtagligt i bägge fallen. […] Det är den här, delvis nötta gamla grejen, om att alla frågor är miljöfrågor.
Så det är nog väldigt lätt att ta till sig miljöfrågan som något väldigt intimt.
Ina: Berätta gärna mer om hur du tänker kring det.
Sagka: För mig blir mycket så självklart om man tar det ett steg till eftersom miljön är en sådan förutsättning för allt som vi gör. Det är sådan enorm förutsättning för att vara same, för mig i alla fall. Så om man ska stå stadigt på någonting så måste det ju finnas där som en för-
utsättning och allting man gör leder tillbaka till det. Det mest basala vi
vet här i livet är att allting cirkulerar. Så vad du än gör kommer det att
beröra naturen. Det är lika bra att du har den i åtanke för vad du än gör
för så kommer det att bli. Och den slags medvetenheten om tingens
ordning, tror jag, gör att man ibland prioriterar lite annorlunda. På det
viset blir ju också feminismen en miljöfråga. Och det är väl inte ett jättestort steg att ta i vissa delar, i alla fall inte när man ser på hur världen
procentuellt är fördelad och hur folk agerar utifrån kön eller makt eller
vad det nu kan vara. Det är ihopkopplat.
Så som jag tolkar henne, förstår Sagka miljön som grundläggande för alla aspekter av livet, inklusive feminism. Hon betraktar naturen och genus som sammanbundna noder inom vilka orättvisa och ojämlikhet praktiseras och blir synliga. Den naturliga och den sociala världen är, inom en relationell världsbild, inte separata sfärer utan sammanbundna. Eftersom sociala band finns till allting, inklusive markerna, är gruvmotstånd och feminism sammanlänkade. På samma vis är dominansrelationer sammanbundna eftersom ojämlikhet på ett område är kopplat till orättvisor på andra områden. Sagka noterar hur olika kroppar är olika positionerade inom intersektionella maktordningar. Hon beskriver den stora skillnaden mellan gruvförespråkare och deras motståndare på följande vis: ”Tänk vad
54
Jämför Altamirano-Jiménez. Possessing Land, Wind, and Water in the Isthmus of Tehuantepec, Oaxaca; Altamirano-Jiménez. Indigenous Women Refusing the Violence of Resource Extraction in Oaxaca. 55
Samtal med författaren år 2014. 56
Jämför Kuokkanen. Reshaping the University, s. 32.
fascinerande det är med gruvsaken, att det kommer en massa äldre vita män från en viss samhällsklass och på andra sidan barrikaden står en grupp med samiska småbarnsmammor.”
Sagka positionerar subjekten i konflikten i relation till genus, ”ras”, klass och lokalisering. Gruvförespråkarna representerar maskulinitet, vithet och privilegium. De möts av motstånd från aktivister som är positionerade som urfolk, kvinnor och, i många fall, som mödrar. Dessa subjektspositioner representerar inte bara olika samhällspositioner utan även olika samhällsvisioner. Den förra positionen representerar det som Hultman och Ekberg betecknar som ”industrimoderna maskuliniteter”, vars samhällsvision ”vilar på en historisk, kulturell och ekonomisk sammankoppling mellan ett storskaligt och hänsynslöst utnyttjande av naturresurser för män(niskan)s behov och tanken om att detta utnyttjande ger män(skligheten) förmåga att kontrollera naturen.”
I motsats till denna vision representerar den senare ”samiska relationella femininiteter”, vars samhällsvision bygger på intim sammankoppling mellan människa, icke-mänskliga varelser och landet. Den innefattar en lyhördhet och ett ansvarstagande för våra sammanvävda livsmiljöer, nu och i framtiden.
Ylva relaterar kvinnors närvaro inom aktivism mot gruvor till samiska kvinnors politiska deltagande genom historien. I vårt samtal berättade hon att samiska kvinnor frågade sig själva hur de kunde ta på sig avgörande roller i Gállok-kampen i likhet med samiska kvinnor under Alta-kampen. Under 1970- och 1980-talen mobiliserade aktivister gentemot den norska regeringens plan på att bygga ett stort vattenkraftverk i Alta-älven. Kvinnor hade en central roll som intellektuella, konstnärer och deltagare i det civila motståndet. I februari 1981 ockuperade 14 samiska kvinnor den norska premiärministern Gro Harlem Brundtlands kontor. Det var en del i kampen mot regleringen av Alta-älven. Mot bakgrund av de samiska kvinnornas intersektionella erfarenheter kom de med tiden att mobilisera utifrån sin
57 Samtal med författaren år 2014. 58 M. Hultman K. Ekberg. Maskuliniteter och klimatpolitik. I E. Edenborg, S. Tornhill C. Å. (red.). Feministiska perspektiv på global politik. (Studentlitteratur, 2021), s. 52. 59 För en diskussion av samiska relationella femininiteter, se J. Tjäder. Sydsamiska femininiteter i nutida digital miljö. Magisteruppsats. (Gaskeuniversiteete, 2024.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Amiun%3Adiva-52518. 60 B. Halsaa. The (Trans)National Mobilisation of Sámi Women in Norway. Moving the Social: Journal of Social History and the History of Social Movements. 63 (2020): s. 129–131. DOI.org/10.13154/mts.63.2020.119-145.
position som kvinnor. De samiska kvinnoorganisationerna Sáráhkká och Sámi Nisson Forum etablerades i Girón/Kiruna 1988 och Kárášjohka/Karasjok 1993. Sáráhkká arbetar för samiska kvinnors intressen medan Sámi Nisson Forum arbetar för jämställdhet i Sábme.
Enligt Ylva innebär renskötselns organisering att kvinnor behöver inta centrala roller i gruvkampen:
Ylva: Jag tror männen har fullt upp med att ta hand om djuren. Alltså de har fullt upp med att försöka hitta bete åt renarna.
Ina: Så då tar kvinnorna på sig den här rollen?
Ylva: Jag tror att är man ute hela dagarna så har man ju inte tid. […]
Men är man inte ute hela dagarna så finns det ju tid. Fokus.
Ina: Så är det så att man delar på ansvaret fast på olika sätt?
Ylva: Ja, och jag tror att det är mycket viktigt att vi som inte är med
renarna tar ansvar. Vi måste […] för vi kan ju inte tro att de som är ren-
skötare kan ta den här kampen. För de måste ta hand om djuren. Djuren
går först.
Ylva beskriver hur männen har det huvudsakliga ansvaret för arbetet med renskötseln. Kvinnorna har det primära ansvaret för socialt och politiskt arbete. Jag tolkar det som ett uttryck för ett samiskt komplementärt system. Män och kvinnor intar olika och kompletterande roller i arbetet för att föra renskötseln vidare till nästa generation och trygga samisk överlevnad som urfolk. Anna-Lill Ledman för ett liknande resonemang. Hon analyserar samiska kvinnors lönearbete som en strategi i syfte att bevara familjens renskötsel. Det är emellertid viktigt att påpeka att Ylva, under en annan del av vårt samtal, talar om kvinnor som är renskötare på heltid. De har samma roller som män och följaktligen samma ansvar för djurens omsorg. Oavsett om samiska kvinnor arbetar heltid eller deltid som renskötare eller axlar flerfaldiga bördor i form av omsorgs- och deltidsarbete och aktivism,
61
Namnet på en samisk gudinna. 62
Betyder samiskt kvinnoforum. 63
I. Knobblock. Sámi Feminist Conversations. I S. Valkonen, Á, Aiko, S. Alakorva S.-M. Magga (red.). The Sámi World. (Routledge, 2022), s. 537. 64
Samtal med författaren år 2014. 65
Kuokkanen förklarar att samiska kvinnor, historiskt sett hade en form av jämlikhet med män, karaktäriserat av en symmetrisk komplementaritet vad gäller ansvarsområden, roller och uppgifter, vilket gett kvinnor makt och självständighet, åtminstone på vissa områden. R. Kuokkanen. Myths and Realities of Sámi Women: A Post-colonial Feminist Analysis for the Decolonization and Transformation of Sámi Society. I J. Green (red.). Making Space for Indigenous Feminism. (Fernwood, 2007), s. 74. 66
A.-L. Ledman. Att representera och representeras: Samiska kvinnor i svensk och samisk press, 1966–2006. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2012), s. 117. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-53545.
så bidrar samiska kvinnor på ett väsentligt vis till renskötseln och dess fortlevnad.
Den svenska lagstiftningen har dock positionerat den manlige ren-
67 68 skötarens i samebyn som renskötselns centrala subjekt. Rennäringslagen från 1886 definierade samisk tillhörighet utifrån patrilinjär härstamning. I rennäringslagen 1928 definierades samiska kvinnors roller. De var maka, änka eller dotter till en samisk man, vilket gjorde kvinnors rättigheter avhängiga relationen till manliga medlemmar i samebyn. En kvinna som gifte sig med en man utan renskötselrättigheter miste också sina egna rättigheter medan en mans rättigheter inte påverkades av hans civilstatus. Rennäringslagen 1971 innebar ett formellt steg mot jämställdhet. Lagstiftarna bytte ut orden ”hustru” och ”änka” mot ”make” och ”efterlevande.” Den inkluderar emellertid en klausul som stipulerar att renar som tillhör renskötande medlems husfolk anses tillhöra den renskötande medlemmen, det vill säga den aktive medlemmen i samebyn. Eftersom majoriteten av aktiva medlemmar är män, genererar lagstiftningen i praktiken diskriminerande effekter för samiska kvinnor.
Márjá, mor i en renskötande familj, talar om genusbaserade konsekvenser av den svenska lagstiftningen för nutida rådande attityder till kvinnor inom renskötseln:
Det är verkligen någonting som Sverige har pådyvlat. […] Och det vet
jag ju tyvärr att många tänker än i dag. Tycker att det är klart att männen
har rätt att vara kvar, men inte kvinnan om hon väljer en svensk man. […] Jag har själv vuxit upp med det för min pappa är inte same. Så de har verkligen fått kämpa och fått gå den hårda vägen för att ta sig tillbaka in i den men är ju kvar ännu i renskötseln.
Márjás kommentar avspeglar att rennäringslagen från 1928 införde och befäste svenska patriarkala idéer och system för tillhörighet, arv och kulturell reproduktion. Hennes erfarenheter av att samiska kvinnor bekämpat genusbaserat motstånd belyser också samiska kvinnors resiliens mot effekterna av en genusbaserad kolonial lagstiftning.
67 Juridisk och administrativ enhet för renskötseln i Sverige. 68 A. Amft. Silent in the Church: Sámi Women in Reindeer-Herding Society, 1886–1996. I G.-M. Frånberg (red.). The Social Construction of Gender in Different Cultural Contexts. (Fritzes, 1998); A. Amft. Sápmi i förändringens tid: En studie av svenska samers levnadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2000). https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-65862. 69 Kuokkanen. Restructuring Relations, s. 83. 70 Amft. Silent in the Church, s. 30–32; Amft. Sápmi i förändringens tid, s. 80–85. För lagtexten, se SFS 1971:437. Rennäringslag. 71 Samtal med författaren år 2017.
Vare sig de är mödrar, medlemmar i renskötande storfamiljer eller renskötare, fungerar kvinnors relation till markerna, sina familjer och sitt folk som mobiliserande faktorer för aktivt deltagande i den kollektiva kampen för samisk överlevnad. Kvinnors kamp mot gruvor är, enligt Sagka och Ylva, grundad i en önskan om att reproducera samiska relationer till markerna. Det sker genom kunskapsöverföring över generationerna och skydd av – för samisk identitet, kultur och renskötsel – nödvändiga landområden.
Hot mot samiska kroppsland
Biret förstår världen som en ömsesidigt beroende helhet som hotas av gruvdriftens oförutsedda och långsiktiga konsekvenser. Hon följer spåren av dessa konsekvenser genom sammanlänkade nivåer av folk, plats och jorden:
Det [öppnandet av gruvor] är en total konsumtion, det är ett totalt övergrepp, det är en våldtäkt på jorden. Ja, på oss. För vi hör ju alla ihop med allt. Och vi vet ju inte vad som händer. Vad händer när vi gräver stora hål? Om man sätter det i ett större perspektiv, vad händer med marken och platserna och balansen för jordklotet och allt?
Birets beskrivning av gruvdrift som ”total konsumtion” och ”en våldtäkt på jorden” anspelar på en konsumistisk inställning till naturen och ett allvarligt könsrelaterat våld. Denna sammankoppling, argumenterar jag, liknar det sätt som begreppet kroppslandet fångar sambandet mellan våld mot naturen och våld mot urfolk. Med andra ord drabbar våldet både landet och icke-mänskliga varelser och de urfolks kroppar som är sammanlänkade med markerna.
Urfolks upplevelser av könsrelaterat och sexualiserat våld i bosättarkoloniala kontexter är ett viktigt sammanhang för Birets uttalande. Även om män också våldtas, utförs våldtäkt och sexuella övergrepp primärt mot kvinnor och icke-binära personer. Orsakerna bakom sexuellt våld är komplexa eftersom de samspelar med koloniala ramverk och deras produktion av social och ekonomisk utsatthet. Ett stort forskningsbehov finns och har identifierats inom om-
72
Samtal med författaren år 2014. 73
Jämför Altamirano-Jiménez. Possessing Land, Wind, and Water in the Isthmus of Tehuantepec, Oaxaca; Altamirano-Jiménez. Indigenous Women Refusing the Violence of Resource Extraction in Oaxaca.
rådet, även i den svenska kontexten. Samiska kvinnor rapporterar att de är mer utsatta för flera former av sexuellt våld än kvinnor generellt i Sverige. I det ingår utsatthet för våldtäkt och våldtäktsförsök. Hbtq-samer rapporterar allra högst våldsutsatthet.
Birets liknelse mellan gruvdrift och våldtäkt ger uttryck för urfolks könsrelaterade erfarenheter av att leva som kroppsland där gränser kontinuerligt överskrids och kränks. Kvinnors och icke-binära personers erfarenheter av att i högre grad vara utsatta för könsrelaterat våld ger möjligen en extra dimension till förståelse för landet som en levande enhet utsatt för industriella intrång.
Ylva diskuterar också de svåra konsekvenserna av att relationen med landet och den naturliga livsmiljön undergrävs och upphävs. Hon liknar processen med döden:
Ylva: Om det blir en gruva i Gállok, […] får vi inte stopp på den exploatering som sker och har skett [tystnad] så dör vi! Och jag tror inte någonting annat.
Ina: Skulle du säga att gruvetableringen är ett hot mot samisk existens?
Ylva: Därför är det ju så viktigt för mig att engagera mig. Ina: Är det också kopplat till din känsla inför marken? Ylva: Ja! Och för mig hör det hör det samman med […] vi dör med marken. Och det är ju det som sker. Alltså, det är det som sker! Vi dör!
Jag ser inget sätt som vi kan separera oss från marken. Och när marken
inte mår bra, och vi inte är separerade från den [tystnad] så gräver de ju i oss […] Och då dör vi.
Ylvas kommentar visar att gruvdrift ger upphov till en djup sorg hos henne. Gruvdrift förstör samiska kopplingar till markerna eftersom markerna och folket är sammanlänkade. Konsekvenserna av industriell exploatering av markerna är, enligt henne, ett tillintetgörande av folket som ”dör med marken.” Ylvas analys kan inte enbart förstås på en bildlig nivå. Kritiska bosättarkoloniala studier visar att bosättarkolonialt övertagande innebär urfolks eliminering, antingen med fysiskt våld eller genom epistemicid som undergräver urfolks anspråk på landet över tid.
Relationalitet fångar de djupt förkroppsligade levda erfarenheter hos urfolksindivider och grupper. Det gör oss sårbara för våld på
74 R. Kuokkanen. Restructuring Relations, s. 179–216. 75 J. Brandén, L. M. Nilsson, M. Burman, M. San Sebastian J. P. Stoor. Våld mot samiska kvinnor. (Umeå universitet Sametinget), s. 5. https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3Adiva-221871. 76 Samtal med författaren år 2014. 77 Wolfe. Settler Colonialism and the Elimination of the Native; Finbog. It Speaks to You, s. 62.
komplext och mångfaldigt vis. Utifrån urfolks epistem är den västerländska splittringen mellan mänskliga kroppar och landkroppar ickeexisterande. Följaktligen är våldet mot ett urfolks marker också våld mot urfolkets kroppar, och mer precist uttryckt, mot urfolks kroppsland. Med Birets ord är det ”en våldtäkt på jorden” eller en våldtäkt på samiska kroppsland. Utifrån Ylvas reflektion så ”dör vi med marken” eftersom gruvdrift innebär ett existentiellt hot mot det samiska kroppslandets överlevnad.
Márjá har ”inget förtroende för den svenska staten” som ”vill sudda ut oss helt och hållet från Sveriges karta.” På min fråga om varför staten vill sudda ut oss svarar hon: ”Då får de ju ta alla marker utan att någon säger någonting? Då får de ju exploatera resten som är kvar. […] Men då är vi i vägen.” Márjá relaterar hoten mot Sábme till en oro för samiska ungdomars mentala hälsa och framtid.
Márjá: Jag har aldrig förlorat hoppet, men nu i vår har jag faktiskt känt
att det inte finns gränser för människans konsumtion och förstörelse av moder jord. Och sen alla dessa gruvhot, alla prospekteringar som är över hela Sápmi, överallt. Och ingen tänker. Alltså det som styr människan i dag är ju bara pengar. Och man bryr sig inte om hur miljön blir behandlad, hur det ser ut och vad som blir kvar. Och det är ännu tyngre för en ung människa. […] Vi har så många unga samer som mår dåligt och som har tagit sina liv. Ina: Ja. Márjá: Och det är ju, det är jätteskrämmande när man själv har ungdomar. För alla känner av den här pressen. Alla mår dåligt, alltså alla, det finns ju där hela tiden. […] Och sen att veta att så många ungdomar
är djupt deprimerade på grund av hur det ser ut i dag. Man vill bara gråta.
Ina: Ja, som föräldrageneration. Márjá: Ja, men visst. För det man känner är att vårt arv är det staten har pådyvlat oss. Alltså vårt arv är all exploatering och hot och oro.
I likhet med Ylva diskuterar Márjá markernas välbefinnande i relation till det samiska folkets välbefinnande. Hennes analys pekar på sambandet mellan pressen som riktas mot markerna och den mentala ohälsan bland samer, särskilt förekomsten av självmord bland unga samiska renskötare. Hon förklarar att staten har ”pådyvlat oss” ett
78
Jämför Altamirano-Jiménez. Possessing Land, Wind, and Water in the Isthmus of Tehuantepec, Oaxaca; Altamirano-Jiménez. Indigenous Women Refusing the Violence of Resource Extraction in Oaxaca. 79
Samtal med författaren år 2017. 80
Ibid. 81
För forskning om självmord i Sábme, se L. Jacobsson, J. P. Stoor A. Eriksson. Suicide among Reindeer Herding Sámi in Sweden, 1961–2017. International Journal of Circumpolar Health. 79:1 (2020). DOI.org/10.1080/22423982.2020.1754085.
ofrivilligt arv som påverkar flera generationer i form av oro och smärta på grund av pågående exploatering och hot om framtida exploatering. Hos samiska ungdomar manifesterar sig detta arv i depressioner, enligt Márjá. Det ökar ytterligare oron hos den äldre generationen. Sammanfattningsvis fångar Márjás citat hur förlust och exploatering av samiska marker innebär att flera generationer samer oroar sig inför framtiden och fortlevnaden av det samiska folket, landet och livsvärldarna.
Det svenska majoritetssamhällets okunnighet
Den svenska statens uppfattning och praktiker har genom historien positionerat samer som ”barn”, ett ociviliserat och underutvecklat folk i behov av majoritetssamhällets guidning och styrning. Konstruktionen av samisk underlägsenhet har utgjort en väsentlig del av den koloniala överordningen: ”Kolonialism innebär inte bara ockupation av landområden utan också en särskild sorts relation mellan kolonisatör och koloniserad där den senare betraktas som naturligt underlägsen (’ociviliserad,’ ’vilde,’ ’primitiv’).” I dag manifesterar sig koloniala arv ofta genom epistemisk okunnighet , det vill säga praktiker och rådande uppfattningar som aktivt utestänger andra än dominanta världsbilder och kunskapssystem och som vägrar att ta deras dess existens på allvar. Epistemisk okunnighet är en form av subtilt våld där det aktiva icke-erkännandet skapar marginalisering av världsbilder och bidrar till kunskapssystems försvinnande.
Biret upplever att det finns en skillnad mellan det svenska och det samiska samhällets ”förhållande till jorden, till livet.” På grund av denna skillnad är det svårt för det svenska samhället att förstå gruvdriften utifrån ett samiskt perspektiv:
82 P. Lantto U. Mörkenstam. Sámi Rights and Sámi Challenges: The Modernization Process and the Swedish Sámi Movement. Scandinavian Journal of History. 33:1 (2008): s. 29–34. DOI.org/10.1080/03468750701431222. 83 Kuokkanen. Indigenous Epistemes, s. 314. 84 Min översättning. Kuokkanen. Indigenous Epistemes, s. 319. Kuokkanens definition av epistemisk okunnighet är en vidareutveckling av Spivaks begrepp ’sanktionerad okunnighet’. Se G. C. Spivak. A Critique of Postcolonial Reason: Toward a History of the Vanishing Present. (Harvard University Press, 1990), s. 125. 85 Kuokkanen. Indigenous Epistemes, s. 317.
Vi är ett urfolk. Vi har ett helt annat förhållande till jorden, till livet. Och jag tror att det är svårt för det svenska samhället att förstå det. Du måste tänka annorlunda då. Du måste gå bortanför din trygghetszon. Du måste se ett annat liv, andra värderingar.
I uttalandet uppmanar Biret det svenska samhället att erkänna samiska världsbilder och samernas annorlunda förståelse av land. Majoritetssamhällets medlemmar måste medvetet förändra sitt tankesätt och att upphöra att föra vidare svensk epistemisk okunnighet. I stället bör de erkänna samiska perspektiv och inleda en jämbördig dialog med samer.
Sagka upplever en liknande oförmåga från det svenska samhällets sida, särskilt från regeringsföreträdare. Det gäller deras förmåga att förstå och erkänna situationen utifrån samiska ståndpunkter:
Jag satt på världens största gruvkonferens, och så basunerar den svenska
representanten ut, jag tror att hon är statssekreterare åt Annie Lööf , att rennäring och gruvnäring kan samexistera, som om det är ett obestridligt faktum som hon av något magiskt skäl vet bättre än vad renskötarna vet. Och att man inte ska tro på det som står i medierna och
att man nog måste satsa mer på att förklara gruvnäringen för samerna.
För de verkar inte riktigt förstå den! […] Vi har en historia av att ha blivit kallade för en sub-mänsklig ras. Eviga barn som inte begriper vårt eget bästa.
Oförmågan att se och erkänna de värderingsgrundade skillnaderna, gör det möjligt, enligt Sagka, att argumentera för att kombinationen gruvnäring och renskötsel och utövandet av samisk kultur är möjlig. Sagka tolkar statens argumentation som en del av en paternalistisk diskurs med djupa historiska rötter gentemot samer. Enligt henne exemplifierar gruvnäringen en fortsättning på ojämlika maktförhållanden mellan den svenska staten och samerna. Statens och majoritetssamhällets ståndpunkter är fortfarande överordnade. Därför är en jämlik dialog mellan den svenska staten och samerna ännu en omöjlighet.
86
Samtal med författaren år 2014. 87
Dåvarande näringsminister i regeringen Reinfeldt. 88
Samtal med författaren år 2014. 89
Jämför E.-M. Fjellheim. Wind Energy on Trial in Saepmie: Epistemic Controversies and Strategic Ignorance in Norway’s Green Energy Transition. Arctic Review on Law and Politics. 14 (2023). DOI.org/10.23865/arctic.v14.5586.
En poetisk vägran att acceptera samisk eliminering
Titeln What Local People? på Ti/Mimie Märaks spoken-word poesi parafraserar ett uttalande av Clive Sinclair-Poulton. Den dåvarande styrelseordföranden för Beowulf Mining gjorde uttalandet 2012 under en presentation för aktieägare i Stockholm. När Sinclair-Poulton fick en fråga om lokalbefolkningens åsikter om en potentiell gruva i Gállok visade han ett skogslandskap utan vare sig byggnader eller människor och ställde den retoriska frågan: What local people? Hans förnekande av urfolks och annan lokalbefolknings existens på platsen mötte avsevärd kritik, bland annat i Märaks poesi.
Sinclair-Poultons påstående är ett tydligt exempel på en kolonial logik som brukar benämnas som terra nullius. Den innebär att urfolks land utmålas som ödemarker och extraktiva zoner. Logiken, förklarar Altamirano-Jiménez, bygger på att strategiskt osynliggöra urfolk och deras rättsordningar, historier och existerande markinnehav. Syftet är att dölja det våld som länsandet av landet medför. Märaks spoken-word poesi förmedlar en tydlig vägran att acceptera samisk eliminering:
för varje damm som skulle dämmas/för varje träd du vill fälla/från varje plats du vill spränga/kommer det tränga fram tusen röster/från oss/ som är what local people/vi som älskar och önskar att våran grönska ska få vara kvar där den är/ utan att ni skär den/tär den/för faktum är/ att ni stryper en minoritet/vet att vi står med ena foten i graven/men roten går för djupt för att slita loss/det kommer aldrig att bita på oss/ vi går inte att muta/så sluta/det går inte att bräcka /ni kommer aldrig att kunna knäcka/us local people.
I detta utdrag ur Märaks framförande sammanfattas hoten som riktas mot urfolksminoriteten. Det handlar om dammbyggen, avskogning och sprängningar av marken på för gruvrelaterade aktiviteter. De industriella ingreppen leder till att ”vi står med ena foten i graven.” Samer kommer dock att övervinna dessa hot mot urfolks land- och livsvärldar eftersom ”roten går för djupt för att slita loss.” Märaks poetiska framförande uttrycker motstånd och vägran. Landet är inte
90 Cocq. Kampen om Gállok: s. 6; Sandström. Dekoloniseringskonst, s. 99. 91 Altamirano-Jiménez. Possessing Land, Wind, and Water in the Isthmus of Tehuantepec, Oaxaca: s. 325. 92 Whatlocalpeople. What local people? – Poesi för ett gruvfritt Kallak med Mimi Märak. [Video.] Youtube. (2013-08-04.)
terra nullius, ödemark, utan urfolkets landområden där människor är rotade i markerna och beredda att skydda dem från exploatering.
Sandström argumenterar för att bosättarkoloniala och heteropatriarkala ordningar utmärks av hierarki såväl som skillnadsskapande. I dessa ordningar är landet separerat från mänskligheten på ett sätt som liknar hur genus och ras är konstruerat enligt logiker som skapar ojämlikheter och skillnader. Urfolkskvinnor och icke-binära urfolkspersoner förkroppsligar och främjar andra världsbilder. De skyddar markerna från bosättarkoloniala och kapitalistiska interventioner. Genom att motsätta sig ett dominerande epistem som grundat i kategorisplittringar som människa/natur och kvinna/man så främjar de relationalitet. Med Altamirano-Jiménez ord främjar de kroppsland i betydelsen av en ”ontologisk relation, ett kontinuum som inte separerar människor från landet eller andra varelser.”
Jag tolkar Märaks poetiska vägran att acceptera kolonial logik utifrån kroppslandets regenerativa aspekter: ”den potential som uppstår när urfolks kroppar går samman för att vägra kolonial maktutövning.” Begreppet kroppsland fångar det sammanlänkade våldet som sker mot urfolks marker och kroppar. Det förmedlar även det hopp och de möjligheter som skapas när urfolkskroppar går samman för att göra motstånd mot bosättarkoloniala och kapitalistiska maktordningars hierarkisering. Denna vägran är inte bara ett uttryck för självbevarelsedrift utan manifesterar också ”en relationell frihetspraktik som centrerar urfolks liv- och livsvärldar.”
Vikten av att skydda sammanvävda livsvärldar
I dialog med urfolksfeministiska teorier och metodologiska ansatser, argumenterar jag för att urfolks världsbilder och kunskapssystem är grundläggande för forskningsdeltagarnas och Märaks poetiska motstånd mot gruvdrift i Sábme. Dessa världsbilder och kunskapssystem betonar sammankopplingen mellan land, natur och människor och
93
Sandström. Dekoloniseringskonst, s. 99–104. 94
Sandström. Dekoloniseringskonst, s. 178–181. 95
Min översättning. Altamirano-Jiménez. Indigenous Women Refusing the Violence of Resource Extraction in Oaxaca: s. 218. 96
Min översättning. Altamirano-Jiménez. Indigenous Women Refusing the Violence of Resource Extraction in Oaxaca: s. 101. 97
Min översättning. Altamirano-Jiménez. Indigenous Women Refusing the Violence of Resource Extraction in Oaxaca: s. 218.
vikten av att beskydda våra sammanvävda livsvärldar i dag och i framtiden. Genom att centrera det ömsesidiga beroendet mellan människor, icke-mänskliga varelser och landet, skiljer de sig från den svenska statens och gruvindustrins utgångspunkter på grundläggande sätt.
Utifrån samiska feministiska perspektiv och erfarenheter medför gruvdrift en splittring av den relationella väv som sammanbinder människor, icke-mänskliga varelser och landet. Gruvdriften innebär därför ett hot mot fortlevnaden av samiska livsvärldar, världsbilder och kunskapssystem. För samiska kvinnor och mödrar leder hotet till ett påtagligt behov av att axla flera bördor. Det kan röra sig om omsorgsarbete och politisk aktivism i kampen för att säkerställa framtida generationers, renskötselns och landets välbefinnande, suveränitet och överlevnad.
På grund av sammanlänkningen och det ömsesidiga beroendet mellan människor, icke-mänskliga varelser och landet, innebär gruvdrift att det samiska kroppslandet utsätts för många former av våld. Sammanlänkningen är också fundamental för motståndet mot koloniala och industriella ”våldtäkter på jorden.” Med Märaks ord: ”vi står med ena foten i graven/men roten går för djupt för att slita loss.”
Deltagare i min forskning uttrycker dock att samiska relationella världsbilder och kunskapssystem osynliggörs av den svenska staten och den svenska majoritetsbefolkningen. Detta ogiltigförklarar och gör deras motstånd obegripligt. För att kunna erkänna deras kritik behöver därför maktordningar utmanas på flera plan, även på kunskapsteoretiska nivåer. Majoritetssamhället bör lyhört lyssna på och möta samiska ståndpunkter bortom svensk ”epistemisk okunnighet.” Då kan majoritetssamhället nå bortom paternalism och uppfattningen om att koloniala utgångspunkter har företrädesrätt.
Kapitlet framhåller vikten av att revidera minerallagstiftningen utifrån dess konsekvenser för samiska kroppsland. Den minerallagstiftning som infördes i slutet av 1900-talet har inneburit en ökad utsatthet för bosättarkoloniala och industriella interventioner i Sábme. Det har slagit hårt mot människor, icke-mänskliga varelser och markerna i Sábme. Vidare identifierar jag ett behov att se över rennäringslagens genusbaserade konsekvenser. Arbetet behöver dock ske i lyhörda överläggningar med samiska gemenskaper, särskilt med renskötande samer och samiska kollektiv som hanterar effekterna av rennäringslagen i sina dagliga liv. Här behöver även det samiska samhället beakta samiska feministiska perspektiv och erfarenheter, inklusive samiska
kvinnors kritik mot rådande genusbaserad hierarki och exkludering. Syftet bör vara att skapa en inkluderande och hållbar samisk dekolonisering och återuppblomstring.
Slutligen föreslår jag mer forskning kring våld mot samiska kvinnor och icke-binära personer i relation till våld mot samiska marker. Hur samverkar maktrelationer utifrån genus och sexualitet i våldet mot samiska kroppsland och vilka konsekvenser får det för olika individer och grupper i Sábme? Vilken roll spelar maskulinitetskonstruktioner för bosättarkoloniala och industriella tankesystem, rättfärdiganden och industriella interventioner?
För att kunna (åter)skapa världar bortom kolonialt förtryck behöver vi också forskning som belyser och teoretiserar alternativ. Det kan röra forskning kring de tankesätt, kunskapssystem och praktiker som möjliggör andra nutider och framtider. En vidgad och fördjupad kunskap inom majoritetssamhället om samiska kvinnors, mäns och icke-binära personers sätt att föreställa sig och praktisera relationalitet och återuppblomstring i samspel med markerna skulle utveckla detta visionära och dekoloniala vetande.
Referenser
Litteratur
Altamirano-Jiménez, I. Possessing Land, Wind, and Water in the
Isthmus of Tehuantepec, Oaxaca. Australian Feminist Studies. 35:106 (2020): s. 321–35. DOI.org/10.1080/08164649.2021.1919989.
Altamirano-Jiménez, I. Indigenous Women Refusing the Violence
of Resource Extraction in Oaxaca. AlterNative: An International
Journal of Indigenous People. 17:2 (2021): s. 215–223. DOI.org/10.1177/11771801211015316.
Amft, A. Silent in the Church: Sámi Women in Reindeer-Herding
Society, 1886–1996. I Frånberg, G.-M. (red.). The Social Con-
struction of Gender in Different Cultural Contexts. (Fritzes, 1998),
s. 17–53. Amft, A. Sápmi i förändringens tid: En studie av svenska samers lev-
nadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv.
Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2000.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-65862. Anderson, K. Multigenerational Indigenous Feminisms: From F
word to what Ifs. I Hokowhitu, B., Moreton-Robinson, A., Smith,
L. T., Andersen, C. Larkin, S. (red.). Routledge Handbook on
Critical Indigenous Studies. (Routledge, 2021), s. 37–51. Anshelm, J. Haikola, S. Introduktion. I Anshelm, J. Haikola, S.
(red.). Svensk gruvpolitik i omvandling: Aktörer, kontroverser och
möjliga världar. (Gidlunds förlag, 2018), s. 9–15. Beads, T. Kuokkanen, R. Aboriginal Feminist Action on Violence
against Women. I Green, J. (red.). Making Space for Indigenous Feminism. (Fernwood, 2007), s. 221–232.
Blåhed, H. San Sebastián, M. ”If the Reindeer Die, Everything
Dies”: The Mental Health of a Sámi Community Exposed to a
Mining Project in Swedish Sápmi. International Journal of Circum-
polar Health. 80:1 (2021): 1935132. DOI.org/10.1080/22423982.2021.1935132.
Brandén, J., Nilsson, L. M., Burman, M., San Sebastian, M. Stoor,
J. P. Våld mot samiska kvinnor. (Umeå universitet Sametinget,
2024.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-221871. Cocq, C. Kampen om Gállok: platsskapande och synliggörande.
Kulturella perspektiv. 23:1 (2014): s. 5–12. DOI.org/10.54807/kp.v23.21676.
Dankertsen, A. Sámi Feminist Moments. I Nickel, S. Fehr, A.
(red.). Good Relation: History, Gender, and Kinship in Indigenous Feminisms. (University of Manitoba Press, 2020), s. 48–65.
Eikjok, J. Indigenous Women in the North: The Struggle for Rights
and Feminism. Indigenous Affairs. 3 (2000): s. 38–41. Finbog, L.-R. It Speaks to You. Making Kin of People, Duodji, and
Stories in Sámi Museums. (Dio Press, 2023.)
Fjellheim E.-M. Wind Energy on Trial in Saepmie: Epistemic Contro-
versies and Strategic Ignorance in Norway’s Green Energy Transition. Arctic Review on Law and Politics. 14 (2023): s. 140–168. DOI.org/10.23865/arctic.v14.5586.
Foucault, M. Vetandets arkeologi. 2. uppl. (Arkiv förlag, 2002.) Halsaa, B. The (Trans)National Mobilisation of Sámi Women in
Norway. Moving the Social: Journal of Social History and the
History of Social Movements. 63 (2020): s. 119–145. DOI.org/10.13154/mts.63.2020.119-145.
Haraway, D. Situated Knowledges: The Science Question in
Feminism and the Privilege of Partial Perspective. Feminist
Studies. 14:3 (1988), s. 575–599. DOI.org/10.2307/3178066.
Helander-Renvall, E. Kailo, K. No Beginning, No End.
I Helander-Renvall, E. Kailo, K. (red.). No Beginning, No
End: The Sami Speak Up. (Canadian Circumpolar Institute, 1998), s. 1–15.
Hirvonen, V. Voices from Sápmi: Sámi Women’s Path to Authorship.
(DAT, 2008.) Hultman, M. Ekberg, K. Maskuliniteter och klimatpolitik.
I Edenborg, E., Tornhill S. Åse, C. (red.). Feministiska perspektiv på global politik. (Studentlitteratur, 2021), s. 43–54.
Jacobsson, L., Stoor, J. P. Eriksson, A. Suicide among Reindeer
Herding Sámi in Sweden, 1961–2017. International Journal of
Circumpolar Health. 79:1 (2020): 1754085. DOI.org/10.1080/22423982.2020.1754085.
Knobblock, I. Stubberud, E. Bortom gränserna. Ett brevsamtal
om språk, tillhörighet och dekolonisering. Tidskrift för genusvetenskap. 42:4 (2021): s. 5–29. DOI.org/10.55870/tgv.v42i4.6049.
Knobblock, I. Sámi Feminist Conversations. I Valkonen, S., Aiko,
Á., Alakorva, S. Magga, S.-M. (red.). The Sámi World. (Routledge, 2022), s. 535–550.
Knobblock, I. Writing-Weaving Sámi Feminisms: Stories and Con-
versations. Doktorsavhandling. (Lunds universitet, 2022).
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Amiun%
3Adiva-49352. Knobblock, I. ”A Rape of the Earth”: Sámi Feminists against Mines.
Meridians: feminism, race, transnationalism. 23:1 (2024): s. 133–155.
DOI.org/10.1215/15366936-10927016. Kovach, M. Indigenous Methodologies: Characteristics, Conversations,
and Contexts. (Toronto University Press, 2009.)
Kuokkanen, R. Myths and Realities of Sámi Women: A Post-colonial
Feminist Analysis for the Decolonization and Transformation of Sámi Society. I Green, J. (red.). Making Space for Indigenous Feminism. (Fernwood, 2007), s. 72–92.
Kuokkanen, R. Reshaping the University: Responsibility, Indigenous
Epistemes, and the Logic of the Gift. (University of British
Columbia Press, 2007.)
Kuokkanen, R. Indigenous Epistemes. I Szeman, I. Blacker, S.
Sully, J. (red.). A Companion to Critical and Cultural Theory. (Wiley-Blackwell, 2017), s. 313–326.
Kuokkanen, R. Restructuring Relations: Indigenous Self-Determina-
tion, Governance, and Gender. (Oxford University Press, 2019.) Kuokkanen, R. Ellos Deatnu and Post-state Indigenous Feminist
Sovereignty. I Hokowhitu, B., Moreton-Robinson, A., Smith, L. T.,
Andersen, C. Larkin, S. (red.). Routledge Handbook on
Critical Indigenous Studies. (Routledge, 2021), s. 310–323.
Lantto, P. Mörkenstam, U. Sámi Rights and Sámi Challenges:
The Modernization Process and the Swedish Sámi Movement. Scandinavian Journal of History. 33:1 (2008): s. 26–51. DOI.org/10.1080/03468750701431222.
Ledman, A.-L. Att representera och representeras: Samiska kvinnor i
svensk och samisk press, 1966–2006. Doktorsavhandling. (Umeå
universitet, 2012.)
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-53545. Liikamaa, A. Regeringen säger ja till en gruva i Kallak. SVT Nyheter.
(2022-03-22).
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/naringsministen-
kallar-till-presstraff-om-gruvan-i-kallak (hämtad 2024-10-17). Moreton-Robinson, A. Towards an Australian Indigenous Women’s
Standpoint Theory: A Methodological Tool. Australian Feminist
Studies 28:78 (2013): s. 331–347. DOI.org/10.1080/08164649.2013.876664.
Mulinari, D. Vi tar väl kvalitativ metod – det är så lätt. I Sjöberg, K.
(red.). Mer än kalla fakta: kvalitativ forskning i praktiken. (Studentlitteratur, 1999), s. 36–57.
Nachet, L., Beckett, C., Sehlin MacNeil, K. Framing Extractive
Violence as Environmental (In)justice: A Cross-perspective from
Indigenous Lands in Canada and Sweden. The Extractive Industries
and Society. 12 (2022). DOI.org/10.1016/j.exis.2021.100949. Ojala, C.-G. Nordin, J. M. Mining Sápmi: Colonial Histories, Sámi
Archaeology, and the Exploitation of Natural Resources in Northern Sweden. Arctic Anthropology. 52:2 (2015): s. 6–21. http://dx.DOI.org/10.3368/aa.52.2.6.
Persson, S., Harnesk, D. Islar, M. What Local People? Examining
the Gállok Mining Conflict and the Rights of the Sámi Population
in Terms of Justice and Power. Geoforum 86 (2017): s. 20–29. DOI.org/10.1016/j.geoforum.2017.08.009.
Sandström, M. Dekoloniseringskonst: Artivism i 2010-talets Sápmi.
Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2020).
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-174973. Sehlin MacNeil, K. Extractive Violence on Indigenous Country: Sami
and Aboriginal Views on Conflicts and Power Relations with
Extractive Industries. Doktorsavhandling. (Umeå universitet, 2017), s. 8–10.
https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Aumu%3
Adiva-130590. Simpson, L. B. As We Have Always Done: Indigenous Freedom through
Radical Resistance. (University of Minnesota Press, 2017.)
Smith, L. T. Decolonizing Methodologies: Research and Indigenous
Peoples. 2. uppl. (Zed, 2012.)
Sousa Santos, B. d. Epistemologies of the South: Justice against
Epistemicide. (Routledge, 2014.)
Spivak, G. C. A Critique of Postcolonial Reason: Toward a History
of the Vanishing Present. (Harvard University Press, 1990.)
Starblanket, G. (red.). Making Space for Indigenous Feminism.
3.uppl. (Fernwood, 2024.) Stubberud, E. Sharma Vassvik, T. Queer Sámi Conversations:
Making Room for Safer Spaces. Dieđut. 1:18 (2024): s. 18–42. https://hdl.handle.net/11250/3186845.
Svalastog, A.-L. Eriksson, S. You Can Use My Name; You Don’t
Have to Steal My Story – A Critique of Anonymity in Indigenous
Studies. Developing World Bioethics. 10:2 (2010): s. 104–110. DOI.org/10.1111/j.1471-8847.2010.00276.x.
TallBear, K. Beyond the Life/Not-Life Boundary: A Feminist-
Indigenous Reading of Cryopreservation, Interspecies Thinking, and the New Materialisms. I Radin, J. Kowal, E. (red.). Cryopolitics: Frozen Life in a Melting World. (The MIT Press, 2017), s. 179–202.
TallBear, K. Standing with and Speaking as Faith: A Feminist-
Indigenous Approach to Inquiry. I Andersen, C. O’Brien, J.-M. (red.). Sources and Methods in Indigenous Studies. (Routledge, 2017), s. 78–85.
Tjäder, J. Sydsamiska femininiteter i nutida digital miljö. Magisterupp-
sats. (Gaskeuniversiteete, 2024.) https://urn.kb.se/resolve?urn=urn%3Anbn%3Ase%3Amiun% 3Adiva-52518.
Valkonen, S. Multiple Worlds of Sámi Research. Ethnologia Fennica.
50 (2023): 5–33. DOI.org/10.23991/ef.v50i1.120070. Wolfe, P. Settler Colonialism and the Elimination of the Native.
Journal of Genocide Research. 8:4 (2006): s. 387–409. DOI.org/10.1080/14623520601056240.
Öhman, M-B. Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim:
Återtagande av lulesamisk och skogssamisk historia och identitet i ett bosättarkolonialt Sverige. Tidskrift för kjønnsforskning. 45:4 (2021): s. 197–214. DOI.org/10.18261/issn.1891-1781-2021-04-04.
Össbo, Å. A Constant Reminder of What We Had to Forfeit. Inter-
national Journal of Critical Indigenous Studies. 14:1 (2021): s. 17–32.
DOI.org/10.5204/ijcis.v14i1.1629.
Offentligt tryck
Prop. 1988/89:92. Om ny minerallagstiftning m.m. Prop. 1989/90:110. Om reformerad inkomst- och företagsbeskattning. Prop. 1992/93:48. Om ändringar i de immaterialrättsliga lagarna
med anledning av EES-avtalet m.m. SFS 1971:437. Rennäringslag.
Internetkällor
Persson Njajta, M. Dags att ändra minerallagstiftningen! Nätverket
Stoppa gruvan i Rönnbäck. (2014-03-24). https://stoppagruvan.wordpress.com/2014/03/24/dags-attandra-minerallagstiftningen/ (hämtad 2024-10-16).
Tuorda, T. Till: Ebba Busch och Sveriges regering. För levande kultur
och ren natur i ett gruvfritt Jokkmokk. Mitt skifte. (u.å.). https://www.mittskifte.org/petitions/for-levande-kultur-ochren-natur-i-ett-gruvfritt-jokkmokk (hämtad 2024-10-17).
Whatlocalpeople. What local people? – Poesi för ett gruvfritt Kallak
med Mimi Märak. [Video]. Youtube. (2013-08-04). https://www.youtube.com/watch?v=JiFcEvjIG8w (hämtad 16 oktober 2024).
Samiskt motstånd mot svensk kolonisering – mångfald, kreativitet och upptrappning
Tor Tuorda och Stellan Vinthagen
Inledning
Denna text är en översikt över forskningen om, och empiriska fall från, svenska samers motstånd mot koloniseringens mångfald av konsekvenser. Vi illustrerar, analyserar och begripliggör det samiska motståndet mot koloniseringen av Sápmi, speciellt under de senaste decennierna.
Vi lyfter fram den breda repertoar av oppositionella reaktioner som samer har utövat; framför allt undvikande, anpassning, representation, förhandlingar, rättsaktivism, tyst vardagsmotstånd och protester – men ibland även civil olydnad och sabotage.
Samers ökade motstånd under senare decennier visar hur nutida ”utvecklingsprojekt” och ”resursexploateringar” utförda av externa aktörer och bosättare, understödda av den svenska staten, ses som en fortsättning på en mer än 400 år lång kolonisering av Sápmi. Här utgör kampen 2013 i Gállok mot planerna på en järnmalmsgruva ett illustrerande fall. Det är toppen av ett isberg som symboliserar både kolonisering och, genom motståndet, dekolonisering.
Svenska samers existentiella kamp bör ses i ett transnationellt perspektiv, liksom koloniseringen. Gruvan i Gállok planeras av den brittiska exploatören Beowulf Mining, gruvnäringen i Kiruna legitimeras av Europas tekniksäkerhet och turistnäringen i Sápmi lockar alltmer utländska besökare. De svenska samerna är en del av ett och samma urfolk som lever i en arktisk region som omfattar delar av
Norge, Sverige, Finland och Ryssland. I området är kulturell och politisk samverkan genuint gränsöverskridande, en verklighet som funnits långt innan nationalstater bildades och skapade gränser.
Denna historiska och nutida analys lyfter fram den samiska repertoaren av oppositionella reaktioner och skapar möjligheter att diskutera ett troligt framtidsscenario för hur samiskt motstånd rimligen kan utvecklas om Sveriges underminering av samers levnadssätt och kultur fortsätter. Vår slutsats är att en eskalering av civil olydnad, sabotage och masskonfrontationer är trolig i Sápmi.
Arbetet med denna text är ett resultat av ett samarbete mellan olika positioner, där den ene av oss är same, boende i Sápmi, fotograf och en ledande aktivist i arbetet mot gruvplanerna i Gállok, Tor Tuorda, den andre etnisk svensk, boende i USA, professor och motståndsforskare, Stellan Vinthagen.
Vi analyserar existerande forskning i form av en litteraturöversikt med hjälp av centrala begreppsperspektiv från motståndsstudier av dokumenterade exempel på samers motstånd. Vi vill understryka att vi inte haft möjlighet att göra egna empiriska studier av olika samiska aktörers perspektiv och erfarenheter, trots att det naturligtvis existerar skilda uppfattningar bland samer, liksom hos andra befolkningar. Därför bygger vårt arbete på existerande material. Vi har gjort databassökningar av forskning som nämner samer och motstånd, inkluderande kända sökord från motståndsforskningen.
Det unika med studien är vår översikt och analys av tidigare forskning och fall av samers motstånd utifrån den nyligen etablerade motståndsforskningen. Därmed är vårt bidrag framför allt en översikt, analys och nytolkning av existerande forskning.
Motståndsstudier – begrepp och perspektiv
Motståndsstudier kombinerar flera teoretiska traditioner, till exempel forskningsfältet kring ”politisk kamp”, contentious politics, som förenar studier av sociala rörelser, revolutioner, gerillakrigföring
1 M. Baaz, M. Lilja S. Vinthagen. Researching Resistance and Social Change: A Critical Approach to Theory and Practice. (Rowman Littlefield, 2017.) 2 Baaz, Lilja Vinthagen. Researching Resistance and Social Change: A Critical Approach to Theory and Practice. M. Baaz, M. Lilja, M. Schulz S. Vinthagen. The ABC of resistance: towards a new analytical framework. Journal of Political Power. 16:1 (2023), s. 59–80; J. A. Hollander R. L. Einwohner. Conceptualizing Resistance. Sociological Forum. 19:4 (2004): s. 533–554; M. Lilja S. Vinthagen (red.). Motstånd – En introduktion. (Irene Publishing, 2021.)
och terrorism. Motståndsstudier kopplar till flera närliggande specialistområden, exempelvis genusvetenskap, antropologi och statsvetenskap.
Discipliner och teorier sammankopplas eftersom ”motstånd” utmanar olika former av ”dominans.” Inte bara den speciella territoriella konfigurationen av maktförhållanden vi kallar ”staten”, utan också exploateringar, främlingskap och normativa ordningar, som köns-, ras- och statushierarkier.
Motståndsstudier har gått igenom liknande stadier som maktstudier; ett tidigt fokus på mer uppenbara och dramatiska former, och senare ett erkännande av betydelsen hos informella och språkliga artikulationer. Tidiga studier fokuserade på offentliga, kollektivt organiserade, konfronterande och våldsamma motståndsformer mot statsmakt, kapitalism och kolonialism. I dag är fältet mer mångfaldigt.
Forskarna är eniga om att motstånd är en oppositionell aktivitet, samtidigt som motståndsbegreppets innebörd och den teoretiska tolkningen varierar. Klassiska teorier bygger på Karl Polanyi, Antonio Gramsci och James C. Scott. Dessa skapar en arbetsdelning där Gramsci och Polanyi sysslar med kollektiv politik i relation till staten och Scott med individuell vardag i relation till lokala dominansrelationer. Alla reflekterar över hur globaliseringen förändrar motståndsvillkoren, där alltmer komplexa samhällen har gjort motståndssätt mer mångfaldiga.
Vi förstår här ”motstånd” som en praktik utförd av någon underordnad i en maktrelation som, tillfälligt eller lokalt, har förutsättningar att undergräva eller förhandla maktförhållanden. Motstånd kan utföras av organiserade grupper och rörelser, såväl som individer i vardagliga relationer.
Motstånd kan ske på många olika sätt, ibland via juridiska begrepp och processer. Juridiskt motstånd kan visa sig i många olika skepnader. Det kan gälla användandet av existerande lagstiftning
3 C. Tilly S. Tarrow. Contentious Politics. (Paradigm Publishers, 2006.) 4 Hollander Einwohner. Conceptualizing Resistance, s. 533–554. Lilja Vinthagen. Motstånd – En introduktion. 5 B. K. Gills (red.). Globalization and the Politics of Resistance. (Macmillan Press Ltd., 2000.) 6 C. B. N. Chin, J. H. Mittelman. Conceptualising Resistance to Globalisation. New Political Economy. 2 (1) (1997): s. 34–36. 7 Även om motståndspraktiken ibland oavsiktligt leder till ett stärkande av dominansrelationer, se Lilja Vinthagen. Motstånd – En introduktion. 8 H. Gustafsson S. Vinthagen. Rättens rörelser och rörelsernas rätt. Tidsskrift for Rettsvitenskap. Vol. 1, 2, 3, 4 5 (2010): s. 637–693.
när lagen varit på samers sida. Det kan röra påverkan från lagstiftare då lagen inte gett samer stöd. Eller handla om avslöjanden av brott mot existerande lag, utmaningar och brott mot ”orättvisa” lagar, eller till och med formandet av ny internationell rätt, som konventionen om urfolks rättigheter. Ett rättssociologiskt perspektiv på sådant motstånd utgörs av en dialektisk teori utvecklad av Balakrishnan Rajagopal. Rajagopal hävdar att inte ens de starka antikoloniala motståndsrörelserna i Afrika och Asien efter andra världskriget lyckades förändra den internationella ordningen och institutioner som FN och Världsbanken i grunden, trots att de framgångsrikt tog över statsmakten i nya postkoloniala, självständiga stater. Men de åstadkom ändå avgörande förändringar. Rajagopal menar att det typiska resultatet av en stark motståndskamp är en hybrid av framgång och bakslag för både staten eller den multilaterala institutionella världsordningen och motståndsrörelsen. På ett liknande sätt, växte konventionen om urfolks rättigheter fram efter en flera decennier lång internationell urfolkskamp. Tveklöst en framgång, samtidigt som dess internationella rättsstatus inte tvingar stater att följa de radikala kraven. Konventionen blir därmed en uppsättning rekommendationer.
En annan form av motstånd utgörs av ”vardagsmotstånd”, ett begrepp introducerat av James Scott 1985. Det uppmärksammar ett tidigare underskattat motstånd, det som undviker att dramatiskt visa upp sig, som upplopp, demonstrationer eller inbördeskrig. Vardagligt motstånd är tyst, distribuerat, tillfälligt, småskaligt eller förklätt och medvetet utformat så det blir svårare att kontrollera.
9 T. Koivurova. From High Hopes to Disillusionment: Indigenous Peoples’ Struggle to (re)Gain Their Right to Self-determination. International Journal on Minority and Group Rights. Vol. 15 (2008): s. 1–26; S. Vinthagen. Legal Mobilization and Resistance Movements as Social Constituents of International Law. Finnish Yearbook of International Law. Vol. 21 (2013): s. 287–327. 10 B. Rajagopal. From Resistance to Renewal: The Third World, Social Movements, and the Expansion of International Institutions. Harvard International Law Journal. Vol. 41:2 (2000): s. 529 –578; B. Rajagopal. The Role of Law in Counter-hegemonic Globalization and Global Legal Pluralism: Lessons from the Narmada Valley Struggle in India. Leiden Journal of International Law. Vol. 18 (2005): s. 345–387; B. Rajagopal. Counter-hegemonic International Law: Rethinking Human Rights and Development as a Third World Strategy. Third World Quarterly. 5 (2006): s. 767–783. 11 B. Rajagopal. International Law from Below: Development, Social Movements and Third World
Resistance. (Cambridge University Press, 2003.)
12 Vinthagen. Legal Mobilization and Resistance Movements as Social Constituents of International Law, s. 287–327. 13 A. Johansson S. Vinthagen. Conceptualizing ’Everyday Resistance’: A Transdisciplinary Approach. (Routledge, 2020); J. C. Scott. Weapons of the Weak. (Yale University Press, 1985); J. C. Scott. Everyday Forms of Resistance. Copenhagen Papers. 4 (1989): s. 33–62; Scott J. C. Domination and the Arts of Resistance: Hidden Transcripts. (Yale University Press, 1990.)
Scott beskriver det som ”infrapolitik”, en osynlig politik, eller ”dold klasskamp.” Han visar hur vanligt beteende hos underordnade grupper, till exempel långsamt arbete, flykt, sarkasm, passivitet, lättja, missförstånd, illojalitet, förtal, undvikande eller stöld, ofta är en förklädnad och bör förstås som motstånd. Det är en taktik som förtryckta använder för att överleva och undergräva dominans. Det kan ske genom små, praktiska handlingar när tillfälle uppstår och bestraffning kan undvikas. Taktiken kan användas om öppet uppror är allt för riskabelt eller dömt att misslyckas. Samer har använt sig av tystnad och spelad okunnighet som vardagsmotstånd gentemot statsmaktens representanter.
Enligt Scott existerar det en typologi av ”parade former av motstånd.” Den visar på likheten mellan, och de skilda logikerna hos, vardagligt motstånd och ”en mer direkt, öppen konfrontation.” Vardagligt motstånd söker ”tysta, de facto-vinster”, medan konfrontationer söker ett formellt, de jure, ”ett erkännande av dessa vinster.” Desertering motsvarar myteri på samma sätt som snatteri är den dolda versionen av öppna approprieringar av resurser. Långsamt arbete är vardagsvarianten av den kollektiva strejken. Målen är likartade, formerna är olika.
Vardagliga tekniker är ”småskaliga”, ”relativt säkra”, ger ”viktiga materiella vinster” och ”kräver liten eller ingen formell koordination” , men en viss ”nivå av samarbete” utvecklas med tiden till ”ett mönster
18 19 av motstånd” understödd av en folklig oppositionell kultur.
Men detta är inte en tudelning, dikotomi. Vardagsmotstånd relaterar till annat potentiellt motstånd. Vardagens aktiviteter är ofta inledande, sker bortom det offentliga eller efter andra mer konventionella politiska former av motstånd.
Vardagsmotstånd kan handla om det som utomstående betraktar som en ”opolitisk kultur”, till exempel att tala samiska eller praktisera en förkristen spiritualitet. En samisk ”livsstil” kan utgöra ett motstånd mot vissa svenska normer och diskurser. Även då det är
14
V-P. Lehtola. Evasive strategies of defiance – everyday resistance histories among the Sámi. I T. Hylland Eriksen, S. Valkonen J. Valkonen (red.). Knowing from the Indigenous North. Sámi Approaches to History, Politics and Belonging. (Routledge, 2018), s. 29–46. 15
Här och i andra citat från engelska har vi själva översatt till svenska. 16
Scott. Everyday Forms of Resistance, 34. 17
Scott. Everyday Forms of Resistance, 35. 18
Scott. Everyday Forms of Resistance, 36. 19
Scott. Everyday Forms of Resistance, 35. 20
Baaz, Lilja, Schulz Vinthagen. The ABC of resistance: towards a new analytical framework, s. 59–80.
ett tydligt ”kontrahegemoniskt förkroppsligande” förblir det politiskt osynligt, eftersom det inte överensstämmer med en konventionell förståelse av politik som exempelvis offentliga debatter, val och partiarbete fokuserat på statlig policy.
Motståndslitteraturen dokumenterar några kända motståndsformer: • Undvikande, exil, flykt. • Vardagsmotstånd. • Anpassning, överlevnad för att kunna agera i opposition senare
när läge finns. • Representation i samråd och förhandlingar för att försvara värden
och intressen. • Juridisk aktivism via anmälan, överklagan, juridiska processer,
nationellt eller internationellt. • Protester, namninsamlingar, demonstrationer, uttalanden, kritik. • Allianser med andra urfolk eller inflytelserika icke-samiska orga-
nisationer. • Konstruktivt motstånd via självstyrande samiska verksamheter
och institutioner, ekonomiskt, politiskt eller kulturellt. • Icke-samarbete, vägran, strejk, civil olydnad. • Sabotage, materiell åverkan för att underminera koloniala proces-
ser och system. • Våld, hot mot människors liv, gerillakrig mot militärer, eller terro-
rism mot civila.
21 S. Kwan L. M. Roth. The Everyday Resistance of Vegetarianism. I C. Bobel S. Kwan (red.). Embodying resistance: Challenging the Norms, Breaking the Rules. (Vanderbilt University Press, 2011), s. 38–57. 22 M. Baaz, M. Lilja, M. Schulz S. Vinthagen. The Role of Civil Resistance for Peace and Conflict Management. I O. Richmond G. Visok (red.). The Palgrave Encyclopedia of Peace and Conflict Studies. (Palgrave, 2021); A. Grubacic D. O'Hearn. Living at the Edges of Capitalism – Adventures in Exile and Mutual Aid. (University of California Press, 2016.) 23 E. M. Athanasiu. Survivance Stories: Indigenous Resistance and Cultural Labour in Canada. Master thesis. (Faculty of Information. University of Toronto, 2016); Urfolk kombinerar ofta ”survival” med ”resistance”, vilket beskrivs som ”survivance.” 24 M.J. Sörensen, S. Vinthagen J. Johansen. Constructive resistance: Resisting injustice by creat-
ing solutions. (Rowman Littlefield International, 2023.)
Även om forskningen övertygande har bevisat vissa samband, som – exempelvis att system ”störande”, disruption, och massivt deltagande i fredlig olydnad, mass civil resistance, är starkt relaterade till politisk framgång – verkar det inte finnas någon taktik som alltid fungerar. Eftersom motstånd innebär praktiska handlingar i konkreta kontexter, uppstår en dynamik med andra handlingar i styrkerelation mellan aktörer, där allas intentioner, intressen och handlingar är föremål för tolkningar och ständiga förändringar. Därmed är det rimligt att förstå motstånd som kontextuellt och relationellt. Det som fungerar i ett sammanhang, kanske inte alls fungerar i ett annat.
Låt oss därmed titta på vad forskningen om samers motstånd mot koloniseringen har visat.
Studier om samers motstånd i historien
Sedan den tidiga koloniseringen av Sápmi på 1600-talet har samer befunnit sig i ett underläge gentemot den svenska staten, dess företag och bosättare ett så kallat asymmetriskt beroende. Samer har genom historien hanterat koloniseringens effekter på olika sätt, beroende på vad som varit möjligt. De har försökt undvika koloniala relationer, anpassat sig, förhandlat och gjort både tyst och öppet motstånd.
Det samiska motståndet har formats av en materiellt-ekonomiskt dominerande kolonialmakt och numerärt överlägsen etniskt svensk bosättarbefolkning. De etniska svenskarna har beslagtagit resurser som jord, skog, mineraler, arbetskraft och vattenkraft. Motståndet
25
E. Chenoweth. Civil Resistance: What Everyone Needs to Know. (Oxford University Press, 2021); K. Uba. Do Protests Make a Difference? (Department of Government, Uppsala University, 2007). 26
Baaz, Lilja Vinthagen. Researching Resistance and Social Change: A Critical Approach to Theory and Practice. 27
P. Johansson. Samerna – ett ursprungsfolk eller en minoritet? En studie av svensk samepolitik
1986–2005. (Göteborgs universitet, 2008.)
28
B. Evjen. V-P. Lehtola. Mo birget soađis (How to cope with War) – Strategies of Sámi resilience during the German influence. Adaptation and resistance in Sámi relations to Germans in wartime Sámi, Norway and Finland 1940–1944. Scandinavian Journal of History. 45:1(2019): s. 123. DOI: 10.1080/03468755.2019.1607774.; A. Gray. Indigenous Resistance to Involuntary Relocation. I C. McDowell (red.). Understanding Impoverishment: The Consequences of Development-induced Displacement. (Berghahn Books, 1996): Chapter 6. G. Kuhn (red.). Liberating Sápmi: Indigenous Resistance in Europe’s Far North. (PM Press, 2020). V-P. Lehtola. Second world war as a trigger for transcultural changes among Sámi people in Finland. Acta Borealia. 32:2 (2015): s. 125–147, DOI: 10.1080/08003831.2015.1089673 C-G. Ojala J. M. Nordin. Mapping Land and People in the North: Early Modern Colonial Expansion, Exploitation, and Knowledge. Scandinavian Studies. 91:–2 (2019): s. 98–133.
har också formats av kolonialmaktens självgoda legitimering via rasistiska stereotyper och skenvetenskaper som avhumaniserat och omyndigförklarat det samiska folket, exempelvis via Statens institut för rasbiologi i Uppsala.
Mot en överlägsen kolonialmakt kan vi anta att motstånd skett framför allt i dolda, tysta och försiktiga former. Även om det är näst intill omöjligt att mäta omfattningen , finns det många dokumenterade indikationer. Samer har använt vardagsmotstånd i navigeringen av statens regler och kolonisering, genom att delvis anpassa sig och följa renlagstiftningen, och genom att delvis inte göra det. Samers kreativitet gör att även hanteringen av ”tid” eller användningen av landskapet artikulerar motstånd.
Vi vet att samer i hög grad påverkat genom att organisera kollektiv representation i dialog och förhandlingar på olika arenor, nationellt, nordiskt och internationellt, även direkt med företagskoncerner. Under tidigt 1900-tal påbörjas en formell organisering utifrån en kollektiv självmedvetenhet. Elsa Laula ger 1904 ut skriften Inför lif eller död? Sanningsord i de lapska förhållandena. Publikationen ger upphov till Lapparnes Egen Tidning och den samiska organiseringen tar fart. Exempelvis reser 1933 en deputation till statsminister Per Albin Hansson. Kritik framförs mot att ”lapputredningen” var ensidigt inriktad på renskötseln, saknade samiska ledamöter och att kolonisationsfrågan ignorerades. Här gäller det att förstå att en förmåga att förhandla som driver ett urfolksperspektiv i relationer till överlägsna aktörer, kan förstås som en form av opposition, speciellt
29 Lehtola. Evasive strategies of defiance – everyday resistance histories among the Sámi, 29–46. Johansson Vinthagen. Conceptualizing ”Everyday Resistance”: A Transdisciplinary Approach. 30 C. D. Kasbari S. Vinthagen. ”The visible effects of invisible politics”: ”everyday resistance” and possible outcomes. Journal of Political Power. 13:3 (2020): s. 418–438. 31 K. I. Johnsen T. A. Benjaminsen. The art of governing and everyday resistance: ”rationalization” of Sámi reindeer husbandry in Norway since the 1970s. Acta Borealia. 34:1 (2017): s. 1–25. 32 F. Buhre C. Bjork. Braiding Time: Sami Temporalities for Indigenous Justice. Rhetoric Society Quarterly. 51:3 (2021): s. 227–236. 33 B. Bjerkli. Landscape and Resistance. The Transformation of Common Land from Dwelling Landscape to Political Landscape. Acta Borealia, 27:2 (2010): s. 221–236. 34 S. Eikeland. Indigenous agency in global systems. Journal of Rural Studies. 82 (2021): s. 253–261. 35 Samefolket, En samisk tidningshistoria. (Stiftelsen Samefolket, 2019). 36 P. Lantto. Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950. (Umeå universitet, 2000), s. 169.
Samiskt motstånd mot svensk kolonisering – mångfald, kreativitet och upptrappning
i komplexa förhandlingar med både företag och stater. Samtidigt
är den per definition, också en anpassning. Samer har använt och kritiserat kolonialmaktens egna lagar i sin
kamp för kollektiva rättigheter. Som talesperson för västerbottenssamerna reste Elsa Laula 1904 till Oskar II och klagade på tvånget att betala ersättning till svenska bosättare för myrhässjor som för-
störts av renar. Per Gustav Idivuoma protesterar 1926 mot regelvidriga tvångsförflyttningar i en skrivelse till landshövdingen i Norr-
botten. Samer har tidigt uttryckt kulturell kritik mot påtvingad assimile-
ringspolitik och kolonialmaktens kristendom och modernism. En protestaktion mot tvångskristnandet genomfördes vid tinget i Arjeplog
på 1680-talet. År 1721 utförde samerna störande oljud utanför tinget
i protest mot behandlingen av samer. I relation till kristendom syns en kreativ kombination av både motstånd och anpassning som är
typisk för koloniserade folk. Kristendom anammades samtidigt som
förkristna spirituella traditioner levde vidare, ofta i det dolda. En av de tidiga motståndssymbolerna var trumman, speciellt i relation till
kyrkan. Den var en kraftfull del av kulturen som, liksom jojken,
samlar samiskt motstånd även i dag. Eftersom jojken, ”trolltrum-
S. Eikeland. Indigenous agency in global systems. Journal of Rural Studies. 82 (2021): s. 257–259.
Eikeland. Indigenous agency in global systems, 260. T. Komu T. Manoeuvring Conflict: Industrial Land Use Projects and ’Refusal to Resist’ Among Reindeer Herding Communities in Northern Fennoscandia. Ethnos. 85:3 (2020): s. 532–549.
P. Lantto. Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950. (Umeå universitet, 2000), s. 58.
Se Sametingets hemsida. Lantto. Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige
1900–1950, s. 132–133.
H. Gaski. The Sami people: The ”White Indians of Scandinavia.” American Indian culture and research journal. Vol. 17:1 (1993): s. 115-128; J. M, Nordin. Spaces of Resilience and Resistance: Sámi habitation in Southern and Central Sweden during the Late Medieval and the Early Modern Period. International Journal of Historical Archaeology. Vol. 27 (2023): s. 480–505.
P. Uvén. 1682–1687 Tinget i Arjeplog. C-Uppsats. (Umeå universitet, 2020), s. 22–26. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1440968/FULLTEXT01.pdf.
E. Axelsson. Samerna och statsmakten – Vardagligt motstånd och kulturell hybriditet i Torne lappmark under perioden 1639–1732. Magisteruppsats. (Umeå universitet, 2015), 23–24.
H. Rydving. Saami responses to Christianity: resistance and change. I J. K. Olupona (red.). Beyond Primitivism. (Routledge, 2004), s. 99–108.
https://www.svenskakyrkan.se/samernas-religion-fortrycktes-hart (2024-04-27). H. Gaski. The Sami people: The ”White Indians of Scandinavia.” American Indian culture
and research journal. 17:1 (1993): s. 115–128; H. Rydving. The Saami Drums and the Religious
th th Encounter in the 17 and 18 Centuries. (American Theological Library Association, 2016.)
S. E. Kraft. Global Indigeneity on the Move: The World Drum – Afterlives, Drift Matter, and Object Agency. Temenos: Nordic Journal for the Study of Religion. Vol. 59:1 (2023): s. 7–99.
man”, och det samiska språket förbjöds, demoniserades och marginaliserades, blev de också motståndsredskap.
Samer har från början gjort motstånd offentligt och konfrontativt. De flesta renägande samer flydde från Lule lappmark till den norska sidan när silverbruket startade i Kvikkjokk i början av 1660talet. De ville undvika transporttvång och misshandel. Och de som stannade framförde kritik mot hur de behandlades av bergmästaren. Ibland stals bergmästarens djur och han blev även mordhotad.
Samers motstånd i dag
Det samiska motståndet startar på 1600-talet och förstärks på 1900-talet med organisering och kritik mot kolonialiseringen. Det är begripligt att en mer militant aktivism uppstår efterhand.
Altakampen (1979–1981) är ett tydligt exempel på när samer var beredda att genomföra en aktion av massiv civil olydnad, hungerstrejk och även sabotage. I kampen deltog svenska samer, vilket påverkade deras motståndskultur framöver. Hundratals samer och allierade blockerade bygget av dammen och 600 poliser kallades in. En grupp försökte genomföra sabotage med sprängmedel, men misslyckades. En av samerna förlorade sin ena arm. Altakampen är ett fall där samerna förlorade ”slaget” men vann ”kriget.” Dammen byggdes trots motståndet, samtidigt som tre centrala krav kring samiskt språk, parlament och grundlagsändring blev uppfyllda tio år senare.
Inspirerade av Altakampen har samer i Sverige genomfört dramatiska protestaktioner. År 1992 vecklade tre samer ut den samiska
49 Å. Virdi Kroik. Dihte gievrie – det vi möter i respekt: Berättelser om en sydsamisk trumma. (Uppsala universitet, 2022). 50 K. Awebro. Luleå silververk. Ett norrländskt silververks historia. (Luleå kommun, 1983), s. 188–189; L. Lundmark. Stulet land, svensk makt på samiskt land. (Ordfront, 2008), s. 28–29. 51 Awebro Luleå silververk. Ett norrländskt silververks historia, s. 192–193. 52 Awebro Luleå silververk. Ett norrländskt silververks historia, s. 320–321. 53 J. Crossen. Safe Haven for an Indigenous Fugitive: Indigenous Internationalism and Illegal Protests. American Indian Culture and Research Journal. 40:2 (2016): s. 51–71; T. Nykänen, T. Seppäla P. Koikkalainen (red.). Civil disobedience from Nepal to Norway – Traditions, Extensions, and Civility. (Routledge, 2023), s. 48–53; S. Vinthagen J. Johansen. Experiments with civil disobedience during Norwegian environmental struggles, 1970-2000. I T. Nykänen, T. Seppäla P. Koikkalainen (red.). Civil disobedience from Nepal to Norway – Traditions, Extensions, and Civility. (Routledge, 2023), s. 32–36, 43–45. 54 Nykänen, Seppäla Koikkalainen (red.). Civil disobedience from Nepal to Norway – Traditions, Extensions, and Civility, s. 61. 55 Nykänen, Seppäla Koikkalainen (red.). Civil disobedience from Nepal to Norway – Traditions, Extensions, and Civility, s. 5–52.
Samiskt motstånd mot svensk kolonisering – mångfald, kreativitet och upptrappning
flaggan i riksdagens plenisal och jojkade, varefter vakter kastade ut
dem. Med hjälp av trästockar och fastkedjade aktivister utfördes
1994 vägblockader av E12 och E14 i protest mot den fria småvilts-
jakten. Användningen av konfrontationer är kopplad till att representation och förhandlingar verkar ha hamnat i en återvändsgränd. Det ena samrådsmötet avlöser det andra och samisk representation är ofta efterfrågad. Men konsultationsordningen (Lag 2022:66) har gett många en känsla av att det gått inflation i samråd. Något som kanske varit rätt tänkt och menat, har blivit problematiskt. Rådgivande möten med lokalbefolkningen har inbyggda premisser som favoriserar det moderna samhällets värderingar och en exploaterande relation till
naturen. Samerna saknar vetorätt. I takt med att samhället blivit mer globaliserat och komplext har den svenska kulturella dominansen mötts av mer mångfaldigt samiskt kulturellt motstånd. Motstånd mot externa definieringar av samisk
identitet förekommer, mot kulturella (van)föreställningar via spoken
word, genom formandet av egna berättelser om liv, historia och
61 62
folk, i litterära former via noveller eller film som Sameblod och
Stöld, eller i lanserandet av samisk matkultur internationellt. Givet-
vis finns det motstånd kring hur samiska lärs ut i skolan och den på-
Samefolket https://samefolket.se/ Nr 1, 1993. https://www.instagram.com/p/C0ynSLqM3xw/?hl=svimg_index=1 (2024-04-25).
Samefolket https://samefolket.se/ Nr 9, 1994.
R. Lawrence. Internal Colonisation and Indigenous Resource Sovereignty: Wind Power Developments on Traditional Saami Lands. Environment and Planning D: Society and Space. 32. (2014): s. 1036–1053; R. Lawrence R. Kløcker Larsen. The Politics of Planning: Assessing the Impacts of Mining on Sami Lands. Third World Quarterly.38:5 (2017): s. 1164–1180; S. Persson, D. Harnesk M. Islar. What local people? Examining the Gállok mining conflict and the rights of the Sámi population in terms of justice and power. Geoforum. 86 (2017): s. 20–29.
B. Kramvig. The Silent Language of Ethnicity. European Journal of Cultural Studies. 8:1 (2005): s. 45–64.
C. Lindschouw. Overcoming Shame, Becoming visible, and Claiming Sami Identity: Through Spoken Word. Cultural Survival Quarterly. 47:2 (2023): s. 14–15.
E. M. Fjellheim. Through Our Stories We Resist: Decolonial Perspectives on South Saami history, Indigeneity and Rights. I A. Breidlid R. Krøvel (red.). Indigenous Knowledges and the Sustainable Development Agenda. (Routledge. 2020), s. 207–226.
M. Brovold. Sámi Feminism and Activism in Ann-Helén Laestadius’ Novel Stöld. NORA – Nordic Journal of Feminist and Gender Research. 31:2 (2023): s. 18–194.
A. S. Green. Indigenous reflexivity and resistance in global food activism: The case of Sápmi. Explorations in the History and Culture of Human Nourishment.26:3 (2018): s. 175–197.
N. Hermansen K. Olsen. Learning the Sámi language outside of the Sámi core area in Norway. Acta Borealia. 37:1–2 (2020): s. 63–77.
Samiskt motstånd mot svensk kolonisering – mångfald, kreativitet och upptrappning
tvingade statliga undervisningen. Det är ofta musiker, konstnärer och författare som kritiserar majoritetssamhället. Konstnären Anders Sunnas bilder är direkta, brutala och visar hur renskötseln undergrävts. Sunna vill ”med hjälp av konsten som vapen
berätta vår historia och försöka skapa en förändring.” Och Mats Jonssons serieroman När vi var samer (2021) beskriver den hjärtlösa
tid när svenska staten försökte utplåna den skogssamiska kulturen. Rättsaktivismen fortsätter via anmälningar och överklaganden, med alltmer sofistikerade strategier. Rättsfall initieras mot stora ”ut-
vecklingsprojekt” som hotar samers rättigheter och levnadsvillkor. När en lokal fråga internationaliseras genom att samer anmäler beslut till exempelvis FN eller EU, blir juridiken ett motståndsmedel, som
i fallet Rönnbäck, söder om Tärnaby. Processerna är kostsamma, tar lång tid och även vid framgång garanteras inte samers levnadsvillkor. Girjas sameby stämde staten i tingsrätten 2009 och hävdade samebyns ensamrätt till att upplåta
jakt- och fiskerättigheter. Girjas vann i Högsta domstolen 2020 , ändå är det oklart vilka konsekvenser domslutet kommer att få. Likaså i Nordmalingsmålet tillerkändes tre samebyar sedvanerätt för ren-
bete av HD 2011. Ibland uppstår civil olydnad trots att samer vinner rättsfall. Massiva protester och blockader genomfördes i Oslo
D. Lindmark. Colonial Education and Saami Resistance in Early Modern Sweden. I B. Bagchi Eckhardt K. Fuchs Rousmaniere (red.). Connecting Histories of Education: Transnational and Cross-Cultural Exchanges in (Post)Colonial Education. (Berghahn Books, 2014), s. 140–155.
https://anderssunna.com/way/ (2024-04-25). https://samer.se/3812 (2024-04-25); M. Jonssons. När vi var samer. Serieroman. (Ordfront, 2021.) Samers legala strategi kartläggs och analyseras av forskare vid GU i ett pågående vetenskaps-
rådsprojekt om juridiska strategier och åtal som metod. https://www.gu.se/en/research/litigating-land-rights-in-sapmi-indigenous-legalmobilization-in-finland-norway-and-sweden (9 mars, 2024); Johansson P. Karlsson Schaffer J. Sámi legal mobilization to protect indigenous land rights in Sweden: Legal opportunities for effecting change in the Girjas, Rönnbäck and Gállok Cases. I Westendorp I. (red.). Human Rights Strategies. (Edward Elgar Publishing, 2024): s. 146–172. DOI.org/10.4337/9781035314140.00014; Johansson P., Karlsson Schaffer J., Johansson Lopez S., Palm S., Parguel C. Sandin I. Cultural expertise in Sami land rights litigation: Epistemic strategies in the Girjas and Fosen cases. Jindal Global Law Review. 14:2 (2023): s. 217–240. Johansson P. Karlsson Schaffer J. Sámi legal mobilization to protect indigenous land rights in Sweden: Legal opportunities for effecting change in the Girjas, Rönnbäck and Gállok Cases. I Westendorp I. (red.). Human Rights Strategies. (Edward Elgar Publishing, 2024): s. 146–172. DOI.org/10.4337/9781035314140.00014. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/hd-s-dom-i-girjasmalet-om-ratten-till-jaktoch-fiske-i-fjallen (2024-04-25). https://www.advokaten.se/tidigare-nummer/2011/Nr-5-2011-Argang-77/Samebyarnavann-Nordmalingsmalet/ (2024-04-25).
2023 mot den olagliga vindkraftsparken i Fosen på norska sidan av Sápmi eftersom parken inte revs.
Trots att lagstöd existerar för samer , är juridiken inte sprungen ur urfolkens rättstraditioner, utan ur bosättarsamhällets statsmakt. Ett problem är att samer utgör en slags minority de luxe, erkända som urfolk 1977 men i praktiken behandlade som minoritetsfolk, där Sverige inte erkänner samers landrättigheter (ILO-konventionen 169). Därmed hamnar samer i underläge i rättsliga tvister och förhandlingar.
Direktaktioner som kombinerar rättsprocesser blir därmed begripliga. Och de är relativt framgångsrika. Organisationen Skydda skogen och Naturskyddsföreningen samarbetade med Luoka-Mavas fjällsameby 2020 för att stoppa Sveaskogs skövling av lavrik naturskog. De fick till ett tillfälligt stopp. Och Muonio skogssameby och Greenpeace stoppade Sveaskogs avverkning 2021.
Kampen i Deatnu 2017 är ett annat exempel. Begränsningarna av samiskt laxfiske i gränsfloden Deatnu mellan Norge och Finland ledde 2017 till konflikt. Aktivistgruppen Ellos Deatnu! med involverade svenska samer och införde ett moratorium. Uttalanden framhöll ett samiskt förhållningssätt till naturen som överordnad, integrerad med eller jämbördig med människor, inte en resurs att exploatera. Aktivisterna betraktade inte sitt agerande som ”olydnad” eftersom de agerade utifrån samiska värden och principer, inte utifrån koloniala lagar. Motståndet fick juridiskt erkännande av samiska fiskerättigheter och traditionella metoder av HD 2022. Ändå är det oklart vad konsekvenserna blir på lång sikt.
72
https://www.svt.se/nyheter/sapmi/detta-har-hant-demonstrationerna-i-oslo och https://www.newsinenglish.no/2023/02/27/activists-occupy-oil-energy-ministry/ (2024-04-25). 73
Koivurova T., Masloboev V., Hossain K., Nygaard V., Petrétei A. Vinogradova S. Legal Protection of Sami Traditional Livelihoods from the Adverse Impacts of Mining: A Comparison of the Level of Protection Enjoved by Sami in Their Four Home States. Arctic Review on Law and Politics. 6:1 (2015): s. 11–51. 74
Johansson P. Samerna – ett ursprungsfolk eller en minoritet? En studie av svensk samepolitik 1986–2005. (Göteborgs universitet, 2008). 75
https://skyddaskogen.se/sveaskog-pausar-skogsavverkning-i-sameby-efter-protester/ (2024-04-25). 76
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/greenpeace-pa-plats-i-muonio (2024-04-25). 77
Nykänen, Seppäla Koikkalainen. Civil disobedience from Nepal to Norway – Traditions, Extensions, and Civility, s. 53–63. 78
Nykänen, Seppäla Koikkalainen. Civil disobedience from Nepal to Norway – Traditions, Extensions, and Civility, s. 55. 79
Nykänen, Seppäla Koikkalainen. Civil disobedience from Nepal to Norway – Traditions, Extensions, and Civility, s. 56. 80
Nykänen, Seppäla Koikkalainen. Civil disobedience from Nepal to Norway – Traditions, Extensions, and Civility, s. 57–58.
Samiskt motstånd mot svensk kolonisering – mångfald, kreativitet och upptrappning
Riskfyllda konfrontationer har ökat, speciellt kring gruvnäringen. I högteknologiska samhällens beroende av strategiska mineraler ökar
gruvnäringen, ett av hoten mot samers levnadsvillkor. Därför har vi valt att speciellt analysera motståndet mot den planerade gruvan i Gállok.
Fallanalys – Gállok 2013
Gállok-Kallak ligger 50 kilometer väster om Jokkmokk, vid Lilla Lule älv. Det brittiska mineralundersökningsföretaget Beowulf Mining plc och dess svenska dotterbolag JIMAB, Jokkmokk Iron Mines, planerade 2013 en provbrytning av en fyndighet med järnmalm. Gállok är en av många nya planerade gruvor i Jokkmokks kom-
mun. Provbrytningsschakten ligger på mark som Jokkmokks sockenallmänning säger sig äga, trots att historisk dokumentation visar mot-
satsen. Åren 1890–1905 genomfördes ”Avvittringen” i Jokkmokks socken då den samiska marken i Gállok och övriga Sápmi stals av den svenska kolonialmakten och portionerades ut till kyrkan, bönder,
allmänningar och till kolonialmakten själv. Från 1915 byggdes en
rad kraftverk längs luleälvarna och i början av 1950-talet startades det storskaliga skogsbruket över hela Sápmi med kalhyggen, mark-
beredning och plantering, även i Gállok.
Hagbom H. The Importance of Resistance A Study of the Saami Resistance Movement Against the Swedish Mining Industry. Kandidatuppsats. (Lunds Universitet, 2015); Lawrence R. Kløcker Larsen R. The Politics of Planning: Assessing the Impacts of Mining on Sami Lands. Third World Quarterly. 38:5 (2017): s. 1164–1180; Mørk M. Counter Currents: A Case Study of Wind Power Resistance at Frøya. (Norway Faculty of Landscape and Society (LAND- SAM), 2021); Persson S., Harnesk D. Islar M. What local people? Sammanställningen baseras på egna observationer och insamlat material av grundaren och en av de huvudsakliga organisatörerna av motståndet, Tor Tuorda (tidigare Lundberg). Gruvnäringen vill se ett Jokkmokk Mining District. https://www.marketscreener.com/quote/stock/BEOWULF-MINING-PLC- 4004144/news/ Beowulf-Mining-plc-Update-on-Jokkmokk-Iron-Mines-AB-14327895/ (senast besökt 2024-03-17). Något som är omtvistat. I slutet av 1600-talet låg Gállok i ett så kallat lappskatteland som kallades Tjäruborgarens land, ägd av samen Per Nilsson Penta, land som långt senare togs över av baron Hermelin. https://kvikkjokk.nu/gunilla-pahlsdotter-renskotare-i-randijaur-ochgallok/ (2024-03-17). https://kvikkjokk.nu/skogssamiska-timmerkator-vid-gallokjavrre/ (2024-03-17). https://kvikkjokk.nu/hermelins-gruvplaner-vid-kvikkjokk/ (2024-03-17). https://kvikkjokk.nu/avvittringen-vad-ar-det/ (2024-03-17). Parki kraftverk började byggas 1968 och den offerplats Per Nilsson Penta och alla andra samer tidigare brukat på Tjäruborgarens land blev dränkt. https://kvikkjokk.nu/offergrottapa-tjaruborgarens-land/ (2024-03-17). https://www.skogssallskapet.se/kunskapsbank/artiklar/2012-05-03-100-omvalvande-ar-iskogsbruket.html?sv.target=12.7179dec21876ee4a27943c9sv.12.7179dec21876ee4a27943c 9.route=%2Fconsent-settings (2024-03-17).
Samiskt motstånd mot svensk kolonisering – mångfald, kreativitet och upptrappning
Aktivism mot provbrytningen 2013
Kampen mot gruvor i Jokkmokk intensifierades 2006, först på berget Ruovddevárre i världsarvet Laponia, senare i Gállok med kulmen
sommaren 2013 när aktivister vid sex tillfällen blockerade arbetet.
Kampen blev den mest uppmärksammade i Sverige på flera decennier. Ett flertal demonstrationer genomfördes på Jokkmokks marknad. Bengt Åke Kuoljok, ordförande för Sirges sameby, och Tor Lundberg, talesperson för nätverket Inga gruvor i Jokkmokk! senare Gruvfritt
Jokkmokk, höll tal. Samiska representanter lämnade 2013 in en orosanmälan till Unesco för att Laponia hotas av gruvplanerna, vilket gav
internationell uppmärksamhet. Sommaren 2013 avverkar JIMAB naturskog och spolar berget rent som förberedelse för provsprängning. Urbergsgruppen lägger upp ett Facebook-evenemang med uppmaning att stödja kampen. En aktivistgrupp, Kolonierna, med erfarenhet av civil olydnad på
Gotland engagerar sig och inspirerar lokala aktivister. Den 1 juli
blockerar aktivister en grävmaskin och arresteras. En workshop hålls senare vid Gállokjávrre där ett läger med kåtor
och tält etablerats. Workshopen är del i forskaren May-Britt Öhmans projekt Allvar, motstånd och resiliens – hållbara framtider i Sápmi och andra urfolks territorier. Dammsäkerhet, civil olydnad, kolonialism och gruvmotstånd diskuteras. Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson övernattar i lägret Kamp Gállok. Lägret besöks och får
https://kvikkjokk.nu/gruvmotstandet-i-jokkmokk-2007-2021/ (2024-04-25). Se sammanfattningen över kontexten, aktörerna och detaljerna i detta fall i D. Fjellborg. Strategies and Actions in Swedish Mining Resistance: Mapping Anti-Extraction Movements and Exploring How Their Interpretations of Socio-Political Context Shape Mobilization Against Mining Projects, 124, 185, och 145–146 (om lagtexter, etc. kring fallet).
1117 mediarapporter har sammanställts från kampen, långt fler än i motsvarande fall. Se D. Fjellborg. Strategies and Actions in Swedish Mining Resistance: Mapping Anti-Extraction Movements and Exploring How Their Interpretations of Socio-Political Context Shape Mobilization Against Mining Projects, 204.
https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/permalink/292351107490976/ (2024-03-18). https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/permalink/481450895247662/ (2024-03-18).
4 februari 2013. https://www.facebook.com/groups/gruvfrittjokkmokk/permalink/1081727061893055/ (2024-03-18). Se också https://kolonierna.se/about-2/ (2024-10-28).
D. Fjellborg. Strategies and Actions in Swedish Mining Resistance: Mapping Anti-Extraction Movements and Exploring How Their Interpretations of Socio-Political Context Shape Mobilization Against Mining Projects. (Luleå University of Technology, 2024), s. 118.
Den fjärde aktivisten sitter kvar på̊ armen till grävskopan. Poliserna bryr sig inte om att ta ner honom utan han går under jorden hos lokalbefolkningen i Björkholmen. Aktivisterna tillbringar natten i arresten i Gällivare. https://fb.watch/qTBZPG9WYP/ (2024-03-18).
Detta sker den 4–7 juli 2013. https://fb.watch/qTACxjUETQ/ (2024-03-18). https://fb.watch/qTC7PQBgS2/ (2024-03-18).
stöd av renskötaren Rickard Länta från den primärt berörda same-
95 96 byn Jåhkågasska. I juli river polisen två torn som byggts för att förhindra exploateringen och de griper flera aktivister.
I Kamp Gállok ges konserter, bland annat med Maxida Märak, musikgruppen Jarnna och Ramblin’ Minds. Föreläsningar genomförs regelbundet, till exempel då Rickard och Helena Länta från Jåhkågasska tjiellde berättar om renskötseln.
I augusti blir en polisinsats en allvarlig incident när polisen sågar av bjälken till ett torn, trots att det sitter människor i och under tornkonstruktionen. Händelsen filmades.
Aktivisterna svarar med mer fredligt motstånd. Professionella konstnärer skapar installationer som en konstblockad. Men konstinstallationerna jämnas med marken när polisen bereder väg. Mellan provbrytningsschakten har aktivister klättrat upp i träden, men polisen har spärrat av området.
Efteråt lämnar gruvmotståndare in anmälningar mot polisen, som utreder sig själva. Polisen har brutit mot allemansrätten med sin avspärrning, men ingen ansvarig hos polisen åtalas. I stället lämnar JIMAB in ett skadeståndskrav till aktivisterna på en miljon kronor.
Samebyarna bjuder in alla som stödjer kampen. Omkring 500 personer från samebyarna samlas i Gállok och förordar en fortsatt kamp. Sametingets nyvalda plenum besöker platsen med över 200 personer. Tv-programmet Debatt tar upp Gállok och representanter från Jåhkågasska tjiellde, Sametinget och Kamp Gállok medverkar.
Den 3 september blockerar en stor eld, plakat, banderoller, stenar, en hög träpåle och det högsta tornet hittills på anläggningsvägen. 200 aktivister och nyfikna betraktar hur poliser släcker elden med skumsläckare, välter pålen, kastar i väg plakaten, banderollerna och bär bort aktivister. En 85-årig renskötare från Sirges sameby blir bortvisad. Allt ackompanjeras av kraftfull jojk och en sång från Erena Rhöse, en maorisk prinsessa som besöker Gállok i solidaritet. Tornet är det enda som står kvar.
95 https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/permalink/546249415434476/ (2024-03-18). 96 https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/permalink/548223741903710/ (2024-03-18). https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/permalink/548373495222068/ (2024-03-18). 97 https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/permalink/548263071899777/ (2024-03-18). 98 https://fb.watch/qTBWKLCMC4/ (2024-03-18). 99 Se del 1 och del 2, samt en tredje videoversion av händelsen (Foto: Tor Lundberg). 100
https://www.facebook.com/groups/gruvfrittjokkmokk/permalink/1097295953669499/ (2024-03-18).
JIMAB bygger en väg runt tornet och lastbilarna börjar rulla. Aktivisterna förstod att det var omöjligt att helt stoppa provsprängningen, men Gállok hade blivit en symbol för samiskt motstånd och dekolonisering. Efter en färd till Sarek och avslutningsfest i Jokkmokk lämnades Kamp Gállok öde.
Även om kampen inte stoppade provborrningarna eller regeringens tillstånd, ledde den till en mobilisering i Sápmi och internationellt. Sametinget, Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket, länsstyrelsen, Unesco, FN:s specialrapportörer för urfolksrättigheter och för miljö och mänskliga rättigheter motsätter sig i dag gruvan. År 2022 lämnades en namninsamling in med 70 000 namn till regeringen, den inkluderande 20 000 internationella underskrifter.
Kampanjen mot gruvan förlorade den första ronden. Provborrningarna blev av och regeringen gav sitt villkorade tillstånd. Men kampen fortsätter. I dag drivs rättsfall och anmälningar mot gruvplanerna. Jåhkågasska tjiellde, Sirges sameby och Naturskyddsföreningen inledde 2023 varsin rättsprocess i Högsta förvaltningsdomstolen för att pröva regeringens beslut. Samtidigt har Gruvfritt Jokkmokk trappat upp och startat ett ”löfte om motstånd” där individer som skrivit under utlovar civil olydnad om gruvan byggs. Vi ser återigen en samisk kombinationsstrategi av rättsaktivism och civil olydnad. Gállok har blivit en symbol, kanske en katalysator.
Samers motstånd en del av transnationell solidaritet
De svenska samernas kamp mot statens kolonisering och exploatering, historiskt och i dag, kan inte förstås enbart utifrån det svenska territoriet. Samer är ett arktiskt urfolk baserat i Sápmi som agerar gränsöverskridande. Samer deltar i urfolkskamper i andra delar av världen i solidaritet, samtidigt som de deltar i kampen i Sverige.
Låt oss ta två historiska exempel. I Altakampen argumenterades det för en ”pan-Sámi”, buotsámi samverkan över gränserna. Svenska
101
https://www.facebook.com/groups/gruvfrittjokkmokk/permalink/612344748831291/ (2024-03-18). 102
https://www.facebook.com/groups/gruvfrittjokkmokk/permalink/1116038448461916/ (2024-03-18). 103
https://fn.se/aktuellt/ovriga-nyheter/gruvdrift-i-gallok-trots-fn-kritik/ (2024-04-25). 104
https://kvikkjokk.nu/stor-protest-mot-kallakgruvan-lamnas-till-regeringen/ (2024-04-24). 105
https://www.sametinget.se/167982 (2024-04-25). 106
https://kvikkjokk.nu/aktivister-for-gallok-skriv-upp-dig/ (2024-04-26). 107
Nykänen, Seppäla Koikkalanen (red.). Civil disobedience from Nepal to Norway – Traditions, Extensions, and Civility, 50.
och finska samer deltog i den norska kampen och stöddemonstrationer genomfördes i Sverige. Alta var en kamp som påverkade långt utanför Norge. På samma sätt påverkades även samer av den nordamerikanska Red Power-mobiliseringen inom American Indian Movement (AIM) på 1970-talet. En liknande påverkan pågår i dag.
Ett exempel är Standing Rocki USA 2016 då svenska samer deltog i kampen mot oljepipelinen DAPL. De svenska och finska samerna i Deatnu kampen 2017 var inspirerade av Standing Rock där flera av dem deltagit. Dessutom har urfolk – Native Americans från Standing
Rock – besökt Sápmi flera gånger. Samer och Native Americans
agerade tillsammans 2016 i motstånd mot gruvplanerna i Gállok och en demonstration genomfördes i Malmö mot Nordeas inblandning. Med andra ord, svenska samer mobiliserar internationellt, där svenska förhållanden kopplas samman med situationen för andra urfolk. Den internationella solidariteten med samernas situation illustreras bland annat genom Rainbow Gathering i Gállok 2019 där cirka 2 000 utländska personer deltog under tre veckor.
Redan under framväxten av rörelser för mänskliga rättigheter på 1970-talet uppstod ett internationellt samarbete bland världens 300 miljoner urfolk. Trots enorma skillnader kämpar de mot universella problem och har gemensamma erfarenheter av exploatering och dominans från nya etniska grupper på grund av kolonisering och bosättarinvasioner. Ofta fokuserar kamperna på normativa och juridiska frågor om markrättigheter, resurskontroll och ägande, kultu-
108
https://sverigesradio.se/artikel/6534485 (2024-04-25), om den samiska artisten Sofia Jannoks besök. 109
Nykänen, Seppäla Koikkalainen (red.). Civil disobedience from Nepal to Norway – Traditions, Extensions, and Civility, 56. 110
Debatt med bland annat den samiska aktivisten Timimie Märak, se https://vimeo.com/196699938. Fjärde Världen, Nr 2, 2018, sid 16–18, om Sioux aktivisten Leo Yanktons besök. Och 2023 besökte Renée Sans Souci från Omaha Tribe of Nebraska och professor Lory Dance från University of Nebraska Lincoln, Gállok. https://kvikkjokk.nu/erfarenhetsutbyten-med-omaha-och-turtle-island/ och https://en.wikipedia.org/wiki/Ren%C3%A9e_Sans_Souci (2024-04-25). 111
Sandström M. Dekoloniseringskonst – Artivism i 2010-talets Sápmi. (Sámi dutkan/Institutionen för språkstudier, Umeå Universitet, 2020), s, 170–171. 112
https://www.dailynebraskan.com/news/lincoln-activist-recognized-for-helping-nativeamericans-communities/article_e477d522-718e-11eb-ae69-2388375b3f10.html (2024-04-25). 113
https://kvikkjokk.nu/rainbow-gathering-i-gallok-kallak-far-gava-och-polisanmalan/ (2024-04-25). 114
Coates K. A Global History of Indigenous Peoples: Struggle and Survival. (Palgrave Macmillan, 2004); Johansson Dahre U. Ursprungsfolk i internationell politik och rätt. (Studentlitteratur, 2005.)
rella rättigheter och autonomi. Skapandet av Världsrådet för ursprungsbefolkningar 1975 var en formell bekräftelse på samarbetet. Inflytandet på den internationella arenan växte med inrättandet av FN:s arbetsgrupp för ursprungsbefolkningar 1982 (UNWGIP) och visades tydligt när FN 2007 antog deklarationen om ursprungsfolkens rättigheter. Här utvecklas en samsyn mellan olika urfolk, samverkan i internationella organ som FN och en solidaritet, som när den same som planerade sprängningen av Altadammen fick asyl hos nordamerikanska urfolk. Dessutom skapar de allianser med andra folkgrupper för markrättigheter och kulturell överlevnad.
Den internationella rättighetskampen har haft mycket begränsad effekt för livsvillkoren eller urfolkens faktiska kontroll över territorier och kultur. Därför har vissa urfolk trappat upp kampen för självbestämmande. En inspiration är zapatisterna som visar på en möjlighet till en reell autonomi, något som samer visar intresse för. Zapatisterna besökte Sverige 2021 under en resa de beskrev som en ”invasion” av Europa.
Zapatisternas territoriella uppror genom skapandet av autonomigemenskaper är en illustration av ett möjligt motstånds-scenario för Sápmi. Zapatisterna är en revolutionär rörelse av mayaurfolk i Mexikos sydligaste delstat Chiapas. De blev internationellt kända 1994 via ett kort militärt uppror. Sedan dess har de fokuserat på obeväpnade motståndsmedel för en reell autonomi. De skapar autonoma politiska alternativ som kan ersätta statens roll och söker stöd från civilsamhällen. Baserat på inhemska seder och en blandning av radikala spirituella och
115
Martin P. Franke W. The Movement for Indigenous Rights: The Interplay between Global and Local Politics as Arenas of Social Change. Conference paper presented at ISA 2006. www.allacademic.com//meta/p_mla_apa_research_citation/0/9/8/2/3/pages98236/p98236-1.php (2006-06-01). 116
Tauli-Corpuz V. How the UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples Got Adopted. www.tebtebba.org/index.php?option=com_docmantask=doc_downloadgid=224Item id=27 (1 Nov, 2011). Se också UN Permanent Forum on Indigenous Issues, www.un.org/esa/socdev/unpfii/ och den kompletta lagtexten: www.un.org/esa/socdev/unpfii/en/drip.html (2011-04-16). 117
J. Crossen. Safe Haven for an Indigenous Fugitive: Indigenous Internationalism and Illegal Protests. American Indian Culture and Research Journal. 40:2 (2016): s. 51–52. 118
Smith G. Livelihood and Resistance. (University of California Press, 1989.) 119
Koivurova T. From High Hopes to Disillusionment: Indigenous Peoples’ Struggle to (re)Gain Their Right to Self-determination. International Journal on Minority and Group Rights. 15 (2008): s. 1–26. 120
https://farnebo.se/kampen-finns-i-vara-hjartan/ och https://fuf.se/magasin/urfolksrorelsen-zapatisterna-seglar-i-kolonisatorernas-omvandafotspar/ (2024-04-25). 121
Sörensen, Vinthagen Johansen. Constructive resistance: Resisting injustice by creating solutions, s. 157–180.
politiska ideologier har de utvecklat en självorganisering av universell hälsovård, utbildning, ekologiskt och kooperativt jordbruk, politisk styrning, kulturliv och lokal ekonomi som omfattar 400 000 personer.
De har gjort framsteg och har en erkänt högre kvalitet på hälsovård och utbildning än vad staten erbjuder. Men de kämpar för att hitta sätt att utveckla sin autonomi och att hantera det militärt förtryck och koloniala intrång, liksom interna problem som sexism. Vissa framgångar är redan uppnådda som värdighet och en förbättrad livskvalitet inom samhällena och en inspirerande modell för revolutionär politik. Zapatisterna syftar inte till att överta statsmakten utan genom självorganisering befria lokalsamhällen från statens dominerande makt, kapitalism, patriarkat, kolonialism och rasism.
Ett internationellt perspektiv på samers motstånd hjälper oss att bättre förstå svenska samers motstånd.
Tentativa slutsatser
Sammantaget ser vi en historisk framväxt av en bred repertoar av olika motståndsformer, en repertoar som överensstämmer med vad motståndsstudier påvisat hos andra förtryckta grupper. Samer har utvecklat en ”strategi av påverkan – samarbete utan kooptering”, där ett tyst, distribuerat och informellt vardagsmotstånd tveklöst utgör del av en lång historiskt förankrad strategi.
Motståndet är skiftande över tid och sammanhang. Samer har en lång historia av att utveckla en kamp för sina rättigheter. De deltar i förhandlingar, ingår aktivt i olika kommittéer, bildar egna organisationer, accepterar vissa regler och bryter mot andra i det dolda. De protesterar, både lagligt och olagligt, eller svarar med tystnad och spelar okunniga. Samer utövar massiv civil olydnad, utför sabotage och bildar allianser, även internationellt.
122
Stahler-Sholk R. The Zapatista Social Movement: Innovation and Sustainability. Alternatives: Global, Local, Political.35: 3 (2010): s. 26–290. 123
Sörensen M. J., Vinthagen S. Johansen J. Constructive resistance: Resisting injustice by creating solutions. (Rowman Littlefield International, 2023), s. 157–180. 124
Warfield C. Understanding Zapatista Autonomy: An Analysis of Healthcare and Education. Masteruppsats i Hispanic Studies. (Department of Spanish, Portuguese and Latin American Studies. National University of Ireland, 2014.) 125
S. Plaut. ’Cooperation is the story’ – best practices of transnational indigenous activism in the North. The International Journal of Human Rights. 16:1 (2012): s. 193–215. 126
Lehtola. Evasive strategies of defiance – everyday resistance histories among the Sámi, s. 29–46.
Samer har i regel undvikit väpnat motstånd och undantagsvis ägnat sig åt sabotage. Samer har påverkat genom samarbete i förhandlingar och kompromisser på den offentliga arenan och utövat vardagsmotstånd i vardagslivet.
Dessutom ser vi tydligt en transnationalisering och radikalisering från 1970-talet och framåt, där kampen i Alta och arbetet kring FN:s urfolkskonvention var avgörande. Vi ser kombinationsstrategier där rättsaktivism, kulturell kritik, protester och direktaktioner som civil olydnad samverkar. Med det pågående närmandet till miljöorganisationer och klimataktivister Extinction Rebellion, Skogsupproret, Skogsvärn, Fridays For Future, Greenpeace, kan vi förvänta större mobiliseringar, mer civil olydnad och utbyte av strategier.
Motståndsforskningen begripliggör upptrappningen. Motstånd som involverar olydnad, störande av samhällsfunktioner och massdeltagande har större möjlighet att lyckas än väpnat motstånd, förhandlingar eller lagligt och institutionellt påbjudet politiskt deltagande. Samtidigt har forskningen visat att en kontext av kolonisering och ockupation är svårare att göra motstånd mot jämfört med inhemskt förtryck. Forskningen har också visat att vardagsmotståndet kan ha stora ackumulerade effekter. Vi ser även hur ett konstruktivt motstånd kan vara effektivt, där zapatisterna utgör ett exempel på urfolks självbestämmande.
Flera varianter av civil olydnad är tänkbara, såsom ”småskalig”, ”massiv”, ”konstruktiv” eller ”avskräckande civil olydnad. Mindre civila olydnadsaktioner har genomförts som i Gállok 2013, och massdeltagande förekommer som i Alta 1981 och Oslo 2022. ”Konstruktiv” civil olydnad innebär att aktivister bygger upp egna alternativ och använder dessa som symboliska redskap i sitt motstånd. I Gállok skulle det kunna ske genom byggandet av ett samiskt kulturcentrum på platsen för den planerade gruvan. Då skulle kulturcentret behöva
127
Chenoweth E. Civil Resistance: What Everyone Needs to Know. (Oxford University Press, 2021); Svensson I. Lindgren M. Community and consent: Unarmed insurrections in nondemocracies. European Journal of International Relations. 17:1 (2011): s. 97–120. DOI.org/10.1177/1354066109350049; Uba K. Do Protests Make a Difference? (Department of Government, Uppsala University, 2007). 128
Chenoweth E. Stephan M. J. Why Civil Resistance Works: The Strategic Logic of Nonviolent Conflict. International Security. 33:1 (2008): s. 7–44. 129
Johansson Vinthagen. Conceptualizing ’Everyday Resistance’: A Transdisciplinary Approach. 130
M. J. Sörensen, S. Vinthagen J. Johansen. Constructive resistance: Resisting injustice by creating solutions. (Rowman Littlefield International, 2023), s. 1–10. 131
Vinthagen Johansen. Experiments with civil disobedience during Norwegian environmental struggles, 1970–2000, s. 27–46.
rivas för att göra gruvan möjlig. Därmed skulle den samiska kulturen bokstavligen ”stå i vägen” för gruvan. Och ”avskräckande” civil olydnad organiseras redan. Numera är det 322 personer (den 16 december 2025) som lovat att utföra civil olydnad om gruvarbetet startas. Det är drygt 7 500 medlemmar på Facebooksidan för Gruvfritt Jokkmokk och numera över 86 000 undertecknare mot gruvan. Om de som lovar kommer blir det en av de största olydnadsaktionerna i Sveriges historia. ”Löfte om motstånd” är en form av aktivism med lång tradition. Kampen mot gruvan i Gállok var redan 2013 den största kampanjen mot gruvor genom tiderna i Sverige , samtidigt som Gállok troligen enbart är en föraning.
Den troliga förändringsriktningen för samiskt motstånd är, grundat på denna studie, dels en fortsatt organiserad, kollektiv betoning på institutionell påverkan och samverkan. Ett fortsatt lokalt användande av tyst vardagsmotstånd och ökat civilsamhällesnätverkande med urfolk internationellt och andra aktivister internationellt, nationellt och lokalt kan bli fallet. Vi kan också få se en ökande, alltmer strategisk och organiserad användning av massolydnad i symboliska fall, troligen i fortsatt kombination med rättsaktivism. Och det är troligt att vi kommer att få se sabotage och störande av centrala processer och infrastrukturer i Sápmi. Antydningar om det som ska komma förekommer. Exempel på det är ändrande av lokala vägskyltar till samiska ortsnamn, samt scenarier utvecklade av samiska författare (se exempelvis Svonni 2005 som skriver om hur samer spränger Suorvadammen på sitt territorium).
Behovet av framtida forskning om samers reaktioner mot koloniseringen är omfattande. Vad vi visar är enbart möjligheter utifrån vad som är känt. Vi vet inte vad olika grupperingar och samiska organisationer ser som realistiskt eller önskvärt. Och då allt motstånd vilar på en kamp mot något och en kamp för något, behöver vi forskning om samers visioner. Vidare är det oklart vilka former av motstånd som har störst möjlighet att leda till förändring av koloniala relationer i den samiska kontexten.
132
Tor Tuorda, som hanterar denna lista av undertecknare. 133
S. Vinthagen. A Theory of Nonviolent Action: How Civil Resistance Works. (ZED Books, 2015.) 134
D. Fjellborg. Strategies and Actions in Swedish Mining Resistance: Mapping Anti-Extraction Movements and Exploring How Their Interpretations of Socio-Political Context Shape Mobilization Against Mining Projects, s. 115. 135
L. W. Svonni. Överskrida gränser. (DAT, Guovdageaidnu, 2005.)
Referenser
Athanasiu, E. M. Survivance Stories: Indigenous Resistance and
Cultural Labour in Canada. Master thesis. (Faculty of Information. University of Toronto, 2016.)
Awebro, K. Luleå silververk. Ett norrländskt silververks historia. (Luleå
kommun, 1983.) Axelsson, E. Samerna och statsmakten – Vardagligt motstånd och
kulturell hybriditet i Torne lappmark under perioden 1639–1732.
Magisteruppsats. (Umeå universitet, 2015.) Baaz, M., Lilja, M. Vinthagen, S. Researching Resistance and Social
Change: A Critical Approach to Theory and Practice. (Rowman
Littlefield, 2017.) Baaz, M., Lilja, M., Schulz, M. Vinthagen, S. The Role of Civil
Resistance for Peace and Conflict Management. I Richmond, O.
Visok, G. (red.). The Palgrave Encyclopedia of Peace and Conflict
Studies. (Palgrave, 2021.)
Baaz, M., Lilja M., Schulz, M. Vinthagen, S. The ABC of resistance:
towards a new analytical framework. Journal of Political Power. 16:1 (2023): s. 59–80.
Bjerkli, B. Landscape and Resistance. The Transformation of Com-
mon Land from Dwelling Landscape to Political Landscape. Acta Borealia, 27:2 (2010): s. 221–236.
Brovold, M. Sámi Feminism and Activism in Ann-Helén Laestadius’
Novel Stöld. NORA – Nordic Journal of Feminist and Gender
Research. 31:2 (2023): s. 184–194.
Buhre, F. Bjork, C. Braiding Time: Sami Temporalities for
Indigenous Justice. Rhetoric Society Quarterly. 51:3 (2021): s. 227–236.
Chenoweth, E. Civil Resistance: What Everyone Needs to Know.
(Oxford University Press, 2021.) Chenoweth, E. Stephan, M. J. Why Civil Resistance Works:
The Strategic Logic of Nonviolent Conflict. International
Security. 33:1 (2008): s. 7–44.
Chin, C. B. N., Mittelman, J. H. Conceptualising Resistance to
Globalisation. New Political Economy. 2:1 (1997): s. 25–37.
Coates, K. A Global History of Indigenous Peoples: Struggle and
Survival. (Palgrave Macmillan, 2004.)
Crossen, J. Safe Haven for an Indigenous Fugitive: Indigenous Inter-
nationalism and Illegal Protests. American Indian Culture and Research Journal. 40:2 (2016): s. 51–71.
Eikeland, S. Indigenous agency in global systems. Journal of Rural
Studies. 82 (2021): s. 253–261. Evjen, B. Lehtola, V-P. Mo birget soađis (How to cope with War)
– Strategies of Sámi resilience during the German influence. Adaptation and resistance in Sámi relations to Germans in wartime
Sámi, Norway and Finland 194–1944. Scandinavian Journal of
History. (2019). DOI: 10.1080/03468755.2019.1607774.
Fjellborg, D. Strategies and Actions in Swedish Mining Resistance:
Mapping Anti-Extraction Movements and Exploring How Their
Interpretations of Socio-Political Context Shape Mobilization Against
Mining Projects. (Luleå University of Technology, 2024.)
Fjellheim, E. M. Through Our Stories We Resist: Decolonial Perspec-
tives on South Saami history, Indigeneity and Rights. I Breidlid, A.
Krøvel, R. (red.). Indigenous Knowledges and the Sustainable
Development Agenda. (Routledge. 2020): s. 207–226. Gaski, H. The Sami people: The ”White Indians of Scandinavia.”
American Indian culture and research journal. 17:1 (1993): s. 115–128.
Gills, B. K. (red.). Globalization and the Politics of Resistance.
(Macmillan Press Ltd., 2000.) Gray, A. Indigenous Resistance to Involuntary Relocation. I Mc-
Dowell, C. (red.). Understanding Impoverishment: The Conse-
quences of Development-induced Displacement. (Berghahn Books,
1996.) Green, A. S. Indigenous reflexivity and resistance in global food
activism: The case of Sápmi. Explorations in the History and Cul-
ture of Human Nourishment. Vol. 26:3 (2018): s. 175–197. Grubacic, A. O’Hearn D. Living at the Edges of Capitalism – Adven-
tures in Exile and Mutual Aid. (University of California Press, 2016). Gustafsson, H. Vinthagen, S. Rättens rörelser och rörelsernas rätt.
Tidsskrift for Rettsvitenskap. Vol. 1, 2, 3, 4 5 (2010): s. 637–693.
Hagbom, H. The Importance of Resistance A Study of the Saami Resis-
tance Movement Against the Swedish Mining Industry. Kandidatuppsats. (Lunds Universitet, 2015.)
Hermansen, N. Olsen, K. Learning the Sámi language outside of
the Sámi core area in Norway. Acta Borealia. 37:1–2 (2020): s. 63–77. Hicks, C. J. B. Historical synopsis of the Sami/United Nations rela-
tionship. The Arctic. (2000): s. 1–8. Hollander, J. A. Einwohner, R. L. Conceptualizing Resistance.
Sociological Forum. 19:4 (2004): s. 533–554. Johansson Dahre, U. Ursprungsfolk i internationell politik och rätt.
(Studentlitteratur, 2005.) Johansson, P. Samerna – ett ursprungsfolk eller en minoritet? En studie
av svensk samepolitik 1986–2005. (Göteborgs universitet, 2008.) Johansson, P. Karlsson Schaffer, J. Sámi legal mobilization to
protect indigenous land rights in Sweden: Legal opportunities for
effectting change in the Girjas, Rönnbäck and Gállok Cases. I Westendorp, I. (red.). Human Rights Strategies. (Edward Elgar Publishing, 2024): s. 146–172. DOI.org/10.4337/9781035314140.00014.
Johansson, P., Karlsson Schaffer, J., Johansson Lopez, S., Palm, S.,
Parguel, C. Sandin, I. Cultural expertise in Sami land rights liti-
gation: Epistemic strategies in the Girjas and Fosen cases. Jindal
Global Law Review. 14:2 (2023): s. 217–240. Johansson, A. Vinthagen, S. Conceptualizing ’Everyday Resistance’:
A Transdisciplinary Approach. (Routledge, 2020.)
Johnsen, K. I. Benjaminsen, T. A. The art of governing and every-
day resistance: ”rationalization” of Sámi reindeer husbandry in Norway since the 1970s. Acta Borealia. 34:1 (2017): s. 1–25.
Jonssons, M. När vi var samer. Serieroman. (Ordfront, 2021.)
Kasbari, Daniel C. Vinthagen, S. The visible effects of ’invisible
politics’: ’everyday resistance’ and possible outcomes. Journal of Political Power. Vol. 13:3 (2020): s. 418–438.
Koivurova, T. From High Hopes to Disillusionment: Indigenous
Peoples’ Struggle to (re)Gain Their Right to Self-determination.
International Journal on Minority and Group Rights. 15 (2008): s. 1–26.
Koivurova, T., Masloboev, V., Hossain, K., Nygaard, V., Petrétei, A.
Vinogradova, S. Legal Protection of Sami Traditional Livelihoods from the Adverse Impacts of Mining: A Comparison of the Level of Protection Enjoved by Sami in Their Four Home States. ArcticReview on Law and Politics. 6:1 (2015): s. 11–51. hup://dx.DOI.org/10.17585/arctic.06.76.
Komu, T. Manoeuvring Conflict: Industrial Land Use Projects and
’Refusal to Resist’ Among Reindeer Herding Communities in Northern Fennoscandia. Ethnos. Vol. 85:3 (2020): s. 532–549.
Kraft, S. E. Global Indigeneity on the Move: The World Drum –
Afterlives, Drift Matter, and Object Agency. Temenos: Nordic
Journal for the Study of Religion. 59:1 (2023): s. 79–.
Kramvig, B. The Silent Language of Ethnicity. European Journal of
Cultural Studies. 8:1 (2005): s. 45–64. Kwan, S., Roth, L. M. The Everyday Resistance of Vegetarianism.
I Bobel, C. Kwan, S. (red.). Embodying resistance: Challenging
the Norms, Breaking the Rules. (Vanderbilt University Press, 2011),
s. 38–57. Kuhn, G. (red.). Liberating Sápmi: Indigenous Resistance in Europe’s
Far North. (PM Press, 2020.)
Lantto, P. Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska
mobilisering i Sverige 1900–1950. (Umeå universitet, 2000.)
Lawrence, R. Internal Colonisation and Indigenous Resource Sover-
eignty: Wind Power Developments on Traditional Saami Lands.
Environment and Planning D: Society and Space. 32. (2014): s. 1036–1053.
Lawrence, R. Kløcker Larsen, R. The Politics of Planning:
Assessing the Impacts of Mining on Sami Lands. Third World
Quarterly. 38:5 (2017): s. 1164–1180.
Lehtola, V-P. Second world war as a trigger for transcultural changes
among Sámi people in Finland. Acta Borealia. 32:2 (2015): s. 125–147, DOI: 10.1080/08003831.2015.1089673.
Lehtola, V-P. Evasive strategies of defiance – everyday resistance
histories among the Sámi. I Hylland Eriksen, T., Valkonen, S.
Valkonen, J. (red.). Knowing from the Indigenous North. Sámi
Approaches to History, Politics and Belonging. (Routledge, 2018),
s. 29–46.
Lilja, M. Vinthagen, S. (red.). Motstånd – En introduktion. (Irene
Publishing, 2021.) Lindmark, D. Colonial Education and Saami Resistance in Early
Modern Sweden. I Bagchi Eckhardt, B. Fuchs Rousmaniere, K.
(red.). Connecting Histories of Education: Transnational and Cross-
Cultural Exchanges in (Post)Colonial Education. (Berghahn Books,
2014), s. 140–155. Lindschouw, C. Overcoming Shame, Becoming visible, and Claiming
Sami Identity: Through Spoken Word. Cultural Survival Quarterly.
Vol. 47:2 (2023): s. 14–15. Lundmark, L. Stulet land, svensk makt på samiskt land. (Ordfront,
2008.) Martin, P. Franke, W. The Movement for Indigenous Rights:
The Interplay between Global and Local Politics as Arenas of Social Change. Conference paper presented at ISA 2006.
www.allacademic.com//meta/p_mla_apa_research_citation/0/9/
8/2/3/pages98236/p98236-1.php (hämtad 2006-06-01).
Mørk, M. Counter Currents: A Case Study of Wind Power
Resistance at Frøya. (Norway Faculty of Landscape and Society LANDSAM, 2021.)
Nordin, J. Spaces of Resilience and Resistance: Sámi habitation in
Southern and Central Sweden during the Late Medieval and the
Early Modern Period. International Journal of Historical Archae-
ology. 27 (2023): s. 480–505. Nykänen, T., Seppäla, T. Koikkalainen, P. (red.). Civil disobedience
from Nepal to Norway – Traditions, Extensions, and Civility. (Routledge, 2023.)
Ojala, C-G. Nordin, J. M. Mapping Land and People in the
North: Early Modern Colonial Expansion, Exploitation, and Knowledge. Scandinavian Studies.91:1–2 (2019): s. 98–133.
Persson, S., Harnesk, D. Islar, M. What local people? Examining
the Gállok mining conflict and the rights of the Sámi population
in terms of justice and power. Geoforum. 86 (2017): s. 20–29. Plaut, S. ’Cooperation is the story’ – best practices of transnational
indigenous activism in the North. The International Journal of Human Rights. 16:1 (2012): s. 193–215.
Rajagopal, B. From Resistance to Renewal: The Third World, Social
Movements, and the Expansion of International Institutions. Harvard International Law Journal. 41:2 (2000): s. 529–578.
Rajagopal, B. International Law from Below: Development, Social
Movements and Third World Resistance. (Cambridge University Press, 2003.)
Rajagopal, B. The Role of Law in Counter-hegemonic Globaliza-
tion and Global Legal Pluralism: Lessons from the Narmada Valley Struggle in India. Leiden Journal of International Law. 18 (2005): s. 345–387.
Rajagopal, B. Counter-hegemonic International Law: Rethinking
Human Rights and Development as a Third World Strategy. Third
World Quarterly. 5 (2006): s. 767–783. Rydving, H. Saami responses to Christianity: resistance and change.
I Olupona, J. K. (red.). Beyond Primitivism. (Routledge, 2004), s. 99–108.
th
Rydving, H. The Saami Drums and the Religious Encounter in the 17
th
and 18 Centuries. (American Theological Library Association, 2016.)
Samefolket En samisk tidningshistoria. (Stiftelsen Samefolket, 2019.) Sandström, M. Dekoloniseringskonst – Artivism i 2010-talets Sápmi.
(Sámi dutkan/Institutionen för språkstudier, Umeå Universitet,
2020.) Scott, J. C. Weapons of the Weak. (Yale University Press, 1985.) Scott, J. C. Everyday Forms of Resistance. Copenhagen Papers. 4
(1989): s. 33–62. Scott, J. C. Domination and the Arts of Resistance: Hidden Transcripts.
(Yale University Press, 1990.) Smith, G. Livelihood and Resistance. (University of California Press,
1989.) Stahler-Sholk, R. The Zapatista Social Movement: Innovation and
Sustainability. Alternatives: Global, Local, Political. 35:3 (2010): s. 269–290.
Svensson, I. Lindgren, M. Community and consent: Unarmed
insurrections in non-democracies. European Journal of International
Relations. 17:1 (2011): s. 97–120. DOI.org/10.1177/1354066109350049.
Svonni, L. W. Överskrida gränser. (DAT, Guovdageaidnu, 2005.)
Sörensen, M. J., Vinthagen, S. Johansen, J. Constructive
resistance: Resisting injustice by creating solutions. (Rowman Littlefield International, 2023.)
Tauli-Corpuz, V. How the UN Declaration on the Rights of Indig-
enous Peoples Got Adopted.
www.tebtebba.org/index.php?option=com_docmantask=doc_
downloadgid=224Itemid=27 (1 Nov, 2011). Se också UN Permanent Forum on Indigenous Issues,
www.un.org/esa/socdev/unpfii/ och den kompletta lagtexten:
www.un.org/esa/socdev/unpfii/en/drip.html (16 April, 2011).
Tilly, C. Tarrow, S. Contentious Politics. (Paradigm Publishers, 2006.) Uba, K. Do Protests Make a Difference? (Department of Govern-
ment, Uppsala University, 2007.)
Uvén, P. 1682–1687 Tinget i Arjeplog. C-Uppsats. (Umeå universitet,
2020). https://www.divaportal.org/smash/get/diva2:1440968/FULLTEXT01.pdf.
Virdi Kroik, Å. Dihte gievrie – det vi möter i respekt: Berättelser om
en sydsamisk trumma. (Uppsala universitet, 2022.)
Vinthagen, S. Legal Mobilization and Resistance Movements as
Social Constituents of International Law. Finnish Yearbook of International Law. 21 (2013): s. 287–327.
Vinthagen, S. A Theory of Nonviolent Action: How Civil Resistance
Works. (ZED Books, 2015.)
Vinthagen, S. Johansen, J. Experiments with civil disobedience
during Norweigian environmental struggles, 1970–2000. I Nykänen, T., Seppäla, T. Koikkalainen, P. (red.). Civil dis-
obedience from Nepal to Norway – Traditions, Extensions, and
Civility. (Routledge, 2023), s. 27–46.
Warfield, C. Understanding Zapatista Autonomy: An Analysis of Health-
care and Education. Masteruppsats i Hispanic Studies. (Depart-
ment of Spanish, Portuguese and Latin American Studies. National
University of Ireland, 2014.)
Tidskrifter
Samefolket https://samefolket.se.
Hemsidor
Veli-Pekka Lehtola https: //www.veli-
pekkalehtola.fi/en/front+page. Sametinget https://www.sametinget.se.
Bilaga 1
Kommittédirektiv 2021:103
Kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess konsekvenser för det samiska folket
Beslut vid regeringssammanträde den 3 november 2021
Sammanfattning
En kommitté i form av en sanningskommission ska kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket. Kommissionen ska synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter och kommissionens slutsatser samt lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjarförsoning.
Kommissionen ska bl.a. • kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna och
relevanta aktörers agerande vid genomförandet av den politiken, • sprida kunskap om och öka den allmänna förståelsen för samernas
historia och hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för
samerna samt verka för att denna kunskap förs vidare till kommande
generationer, och • lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar
försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.
Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 december 2025.
Uppdraget för en sanningskommission
Samerna är ett folk i fyra länder som nu bebor delar av den skandinaviska halvön och delar av det som i dag utgör norra Finland samt Kolahalvön. Samerna har bott i dessa områden långt före nuvarande statsbildning.
Riksdagen uttalade första gången 1977 att samerna är ett ursprungsfolk som har folkrättsliga krav på en kulturell särbehandling i Sverige (prop. 1976/77:80 s. 16, bet. 1976/77:KrU43). Sedan 2010 års ändringar i regeringsformen omnämns det samiska folket särskilt i en grundlagsbestämmelse om främjandet av minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv (1 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen). I den proposition där förslaget lämnades uttalade regeringen att samerna har en särställning som erkänt urfolk här i landet (prop. 2009/10:80 s. 189).
Sametinget begärde i en framställning till regeringen den 13 juni 2019 att regeringen skulle finansiera en process för att i samarbete med Sametinget inrätta en oberoende sanningskommission om den svenska statens övergrepp mot det samiska folket (Ku2019/01253). Regeringen har ett ansvar att öka kunskapen om de övergrepp och kränkningar samt den rasism som samer har blivit och blir utsatta för, t.ex. den försvenskningspolitik som har bidragit till att samerna i många fall fråntagits sitt språk, sin kultur och sin identitet. Regeringen beslutade därför den 4 juni 2020 (Ku2019/01253, A2020/01285) att tilldela Sametinget särskilda medel för förberedelser och förankring i det samiska samhället inför etablerandet av en sanningskommission.
Sametinget redovisade den 31 mars 2021 uppdraget i rapporten Förberedelser inför en sanningskommission om statens övergrepp mot det samiska folket (Ku2021/01031). Sametinget redovisar områden som samerna anser bör granskas av kommissionen men påpekar att angelägna perspektiv och erfarenheter kan saknas i rapporten.
Regeringen delar Sametingets uppfattning att det finns behov av en allsidig kartläggning och granskning av den förda politiken och dess konsekvenser för samerna. De oförrätter som denna politik medfört påverkar än i dag relationen mellan olika samiska grupper och mellan samer och den svenska staten. För att bidra till att ge urfolket samerna såväl kollektiv som individuell upprättelse och främja försoning är det nödvändigt att öka kunskapen i hela Sverige om de histo-
riska oförrätter som begåtts och de trauman som lever vidare än i dag. Detta kan också bidra till att något liknande inte händer i framtiden.
För den fortsatta utvecklingen av samepolitiken – såväl den som särskilt tar sikte på urfolket samerna som minoritetspolitiken i övrigt – krävs en bred gemensam förståelse av de historiska händelser som lett fram till dagens situation. En sanningskommission ska därför ges i uppdrag att utföra en granskning av den politik som förts gentemot samerna och dess konsekvenser för det samiska folket. Kommissionen ska ha ett brett mandat och det är kommissionens uppgift att närmare bestämma vilka områden som ska granskas och hur arbetet i kommissionen ska bedrivas. Uppdraget begränsas inte till en viss tidsperiod utan avser tiden fram till i dag.
Kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket
Staten, Svenska kyrkan och andra aktörer, däribland kommunerna, har fört en politik, vidtagit åtgärder och bedrivit verksamheter som påverkat och även i dag påverkar samerna både som folk och som enskilda individer. Sametinget redovisar i sin rapport Förberedelser inför en sanningskommission om statens övergrepp mot det samiska folket hur tidigare förd politik har lett till att kultur-, språk- och identitetsförluster hos samiska individer förts över till efterföljande generationer.
Den förda politiken har inte alltid varit enhetlig för hela det samiska området och för hela det samiska folket. Detta har lett till olika konsekvenser för samerna på individ-, familje- och gruppnivå. Det behövs därför en allsidig historisk granskning av den förda politiken och dess konsekvenser för det samiska folket fram till i dag. När det gäller Svenska kyrkan ska granskningen dock begränsas till tiden före de ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan, dvs. till tiden före den 1 januari 2000. Det är angeläget att samernas egna erfarenheter av den förda politiken blir belysta.
Regeringen har nyligen beslutat att ge den parlamentariskt sammansatta Renmarkskommittén (N 2021:02) i uppdrag att lämna förslag till ny renskötsellagstiftning som ska ersätta den nuvarande rennäringslagen (1971:437). Den kommittén ska även analysera det samiska folkets rätt till jakt och fiske – såväl för de samer som i dag är medlemmar i samebyar som för dem som inte är det (dir. 2021:35).
Det ska därför inte ingå i kommissionens uppdrag att kartlägga och analysera vilken rätt till renskötsel och därtill knutna rättigheter som samer har och har haft, men däremot de konsekvenser som den förda politiken medfört och medför för det samiska folket.
Det är sannolikt att kommissionen i sitt arbete kommer att uppmärksamma beteenden som kan ifrågasättas utifrån bl.a. moraliska och etiska utgångspunkter. Eftersom uppdraget omfattar tiden fram till i dag kan det antas att vissa av de övergrepp som kommer att lyftas fram i bl.a. intervjuer kan vara att betrakta som ännu inte preskriberade brott. Det bör därför framhållas att det som kommissionen ska granska är den politik som förts gentemot samerna. Övergrepp begångna av enskilda individer, t.ex. hot, kränkningar, stölder och fysiska övergrepp omfattas således inte av uppdraget. Det är dock ofrånkomligt att det i bl.a. intervjuerna kan komma att lyftas kränkningar som har utförts av företrädare för stat och kommun i deras tjänsteutövning, t.ex. lärare i nomad- och folkskolorna. Det är angeläget att inte enskilda individer, varken förövare eller utsatta, kan pekas ut på ett sådant sätt att de kan identifieras.
Kommissionen ska inte uttala sig om enskildas ansvar eller annat som kan komma under domstolsprövning, såsom frågor om ersättning.
Kommissionen ska därför • kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna och
relevanta aktörers agerande vid genomförandet av den politiken, • synliggöra samernas erfarenheter, och • analysera och belysa konsekvenserna av den politik som förts gente-
mot samerna när det gäller det samiska folkets och enskilda samers
levnadsvillkor, hälsa och sociala liv samt det samiska folkets möj-
ligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv.
Synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter och kommissionens slutsatser
Flera insatser på nationell och lokal nivå har genomförts för att öka såväl allmänhetens som den offentliga sektorns kunskap om de rättigheter samerna har som urfolk och det allmännas skyldigheter gentemot samerna. Sametinget har också i uppdrag att sprida kunskap om det samiska folket. Majoritetsbefolkningens kunskap om samerna,
deras rättigheter som urfolk och om deras historia och kultur är dock överlag låg. Kunskapen är också låg när det gäller konsekvenserna av statens politik i förhållande till samerna. Okunskapen om dessa konsekvenser påverkar än i dag relationen mellan majoritetsbefolkningen och samerna, mellan staten och samerna och mellan olika samiska grupper. I Sametingets rapport Förberedelser inför en sanningskommission om statens övergrepp mot det samiska folket framhålls att samerna har förväntningar om att kommissionens arbete ska leda till ökad kunskap och insikt hos majoritetsbefolkningen om samerna och deras förhållanden och därigenom lägga grunden till en större förståelse för samernas erfarenheter. En viktig uppgift är att synliggöra oförrätter och främja en ökad kunskap om samernas erfarenheter av historien fram till i dag. Detta kan också bidra till att motverka rasism mot samer.
Kommissionen ska därför • synliggöra samernas egna erfarenheter av sin historia, • belysa hur den politik som förts gentemot samerna påverkat majo-
ritetssamhällets syn på samerna, • sprida kunskap om och öka den allmänna förståelsen för samernas
historia och hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för
samerna samt verka för att denna kunskap förs vidare till kommande
generationer, och • delta i den allmänna debatten och medverka i olika former av ut-
bildnings- och informationsverksamhet.
Föreslå åtgärder för att bidra till upprättelse och främja försoning
En allsidig historisk granskning av den politik som förts gentemot samerna fram till i dag är en förutsättning för en kommande försoningsprocess. Kommissionens arbete kan också genom enskilda samers vittnesmål bidra till att ge individen upprättelse. Det är angeläget att det material som kommissionen samlar in bevaras för framtida generationer.
Kommissionen är inte förhindrad att föreslå författningsändringar. Den är däremot förhindrad att föreslå grundlagsändringar. Den tidigare nämnda Renmarkskommittén ska emellertid lägga fram ett förslag till en ny renskötsellagstiftning och har till uppdrag att föreslå
andra nödvändiga författningsändringar. Det ingår därför inte i kommissionens uppdrag att föreslå författningsändringar inom de områden som omfattas av den kommitténs uppdrag. Däremot bör kommissionen om den får underlag som kan vara av värde för kommittén på lämpligt sätt låta den ta del av detta och även i övrigt ha en nära dialog med den kommittén.
Kommissionen ska därför • lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar
försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle, och • identifiera inom vilka områden det är angeläget med ytterligare
forskning eller annan form av kunskapsinhämtning.
Konsekvensbeskrivningar
Kommissionen ska redovisa konsekvenserna av sina förslag enligt 14–15 a §§ kommittéförordningen (1998:1474).
För de förslag som lämnas ska kostnader och administrativ börda för berörda stå i rimlig proportion till åtgärdernas nytta i förhållande till kommissionens syfte. För det fall förslagen innebär offentligfinansiella kostnader ska kommissionen föreslå finansiering.
Kontakter och redovisning av uppdraget
Kommissionen ska samråda med Sametinget och andra relevanta myndigheter samt organisationer vid genomförande av uppdraget. Kommissionen ska också ha kontakt med företrädare för liknande kommissioner i Sverige och i andra länder samt, om den finner det lämpligt, med företrädare för redan genomförda sannings- och försoningskommissioner.
När det gäller synliggörandet av samernas erfarenheter kan detta ske bl.a. genom att kommissionen samlar in vittnesmål och berättelser från individer samt närstående till dem eller tidigare generationers erfarenheter som finns bevarade i någon form. I kontakterna med enskilda ska kommissionen ta hänsyn till de individuella trauman som kan komma att föras upp till ytan. Kommissionen ska vid behov på lämpligt sätt erbjuda psykosocialt stöd till dem som avlägger vittnesmål.
Kommissionen ska se till att de förslag som lämnas är förenliga med Sveriges folkrättsliga och EU-rättsliga förpliktelser.
Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 december 2025. Det står kommissionen fritt att dessförinnan redovisa delar av arbetet i ett eller flera delbetänkanden. Kommissionen kan därutöver ge ut publikationer av annat slag.
(Kulturdepartementet)
Bilaga 2
Kommittédirektiv 2025:84
Tilläggsdirektiv till Sanningskommissionen för det samiska folket (Ku 2021:02)
Beslut vid regeringssammanträde den 11 september 2025
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 3 november 2021 kommittédirektiv om kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket (dir. 2021:103). Uppdraget skulle slutredovisas senast den 1 december 2025.
Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 1 oktober 2026.
Kommissionens uppdrag är avgränsat i förhållande till den numera avvecklade Renmarkskommitténs uppdrag (LI2024/02394). Arbetet med att tillsätta en ny utredning av rennäringslagen (1971:437) pågår i Regeringskansliet. Avgränsningen av kommissionens uppdrag ska därför kvarstå. Det ingår följaktligen inte heller fortsättningsvis i kommissionens uppdrag att kartlägga och analysera vilken rätt till renskötsel och därtill knutna rättigheter som samer har och har haft och inte heller att föreslå författningsändringar inom de områden som omfattas av de direktiv som har gällt för Renmarkskommittén (dir. 2021:35 och dir. 2022:58).
(Kulturdepartementet)
Statens offentliga utredningar 2026
Kronologisk förteckning
1. Skatteincitament för forskning och
utveckling – ett nytt incitament baserat
på utgifter för FoU-personal. Fi. 2. 710 miljoner skäl till reformer. Ju. 3. Genomförande av plattformsdirektivet.
A. 4. Rektor i fokus – förutsättningar för
ett pedagogiskt ledarskap. U. 5. Utvidgad avdragsrätt för sponsring
m.m. Fi. 6. En nationell digital infrastruktur i
hälso- och sjukvården. Styrning med
tydliga roller och ansvar för aktörerna.
S. 7. Förstärkt uppföljning och utvärdering
av folkhälsopolitiken.
Del I: Effektivare folkhälsoinsatser
genom hälsoekonomiska analyser.
Del II: Utvärdering av alkohol-
politikens styrmedel. S. 8. Rättssäker samhällsvård för barn och
unga. S. 9. Registrering av EES-medborgare. Ju. 10. Ökade möjligheter till tillgångsinriktad
brottsbekämpning. Del 1 och 2. Ju. 11. Om överföring av Första AP-fondens
verksamhet och tillgångar till Tredje
och Fjärde AP-fonderna. Fi. 12. Om överföring av Sjätte AP-fondens
verksamhet och tillgångar till Andra
AP-fonden. Fi. 13. Straffansvar för deltagande i och samröre
med kriminella sammanslutningar. Ju. 14. Ädelmetallutredningen – en modernise-
rad reglering av handel med ädelmetall-
arbeten. KN. 15. Marken, vattnet, tankarna.
Konsekvenser för samer av svensk
politik. Volym 1 och 2. Ku.
Statens offentliga utredningar 2026
Systematisk förteckning
Arbetsmarknadsdepartementet Socialdepartementet
Genomförande av plattformsdirektivet. [3] En nationell digital infrastruktur i hälso-
och sjukvården. Styrning med tydliga Finansdepartementet roller och ansvar för aktörerna. [6]
Förstärkt uppföljning och utvärdering Skatteincitament för forskning och ut-
av folkhälsopolitiken.
veckling – ett nytt incitament baserat
Del I: Effektivare folkhälsoinsatser
på utgifter för FoU-personal. [1]
genom hälsoekonomiska analyser. Utvidgad avdragsrätt för sponsring m.m.
Del II: Utvärdering av alkohol- [5] politikens styrmedel. [7]
Om överföring av Första AP-fondens
Rättssäker samhällsvård för barn och
verksamhet och tillgångar till Tredje
unga. [8]
och Fjärde AP-fonderna. [11] Om överföring av Sjätte AP-fondens
Utbildningsdepartementet
verksamhet och tillgångar till Andra
AP-fonden. [12] Rektor i fokus – förutsättningar för
ett pedagogiskt ledarskap. [4]
Justitiedepartementet
710 miljoner skäl till reformer. [2] Registrering av EES-medborgare. [9] Ökade möjligheter till tillgångsinriktad
brottsbekämpning. Del 1 och 2. [10] Straffansvar för deltagande i och samröre
med kriminella sammanslutningar. [13]
Klimat- och näringslivsdepartementet
Ädelmetallutredningen – en moderniserad
reglering av handel med ädelmetallarbeten.
[14]
Kulturdepartementet
Marken, vattnet, tankarna.
Konsekvenser för samer av svensk
politik. Volym 1 och 2. [15]