Att återta mitt språk - åtgärder för att stärka det samiska språket

Promemoria

2007-03-26

Dnr IJ2007/155/D Integrations- och jämställdhetsdepartementet

Remissammanställning av betänkandet Att återta mitt språk (SOU2006:19) I betänkandet Att återta mitt språk (SOU 2006:19) föreslås att förvaltningsområdet för samiska språket utvidgas till att omfatta ytterligare 20 kommuner. Betänkandet har remissbehandlats. Remissvar har lämnats av 59 statliga myndigheter, 20 kommuner och 3 landsting. Av de organisationer som beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet har 15 inkommit med remissvar. Därutöver har ett tiotal organisationer inkommit med remissvar på eget initiativ. En sammanställning av remissvaren i urval redovisas i denna promemoria.

REMISSAMMANSTÄLLNING (SOU 2006:19)

A. UTVIDGNING AV FÖRVALTNINGSOMRÅDET FÖR SAMISKA SPRÅKET (KAP.10)

1 Utvidgning av förvaltningsområdet för samiska språket

Utredningens förslag Förvaltningsområdet för det samiska språket - som i dag omfattar kommunerna Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog - bör utvidgas med kommunerna Arvidsjaur, Berg, Dorotea, Härjedalen, Krokom, Lycksele, Malå, Piteå, Skellefteå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Vindeln, Åre, Åsele, Älvdalen, Älvsbyn och Östersund.

Myndigheter

Riksdagens ombudsmän skriver att från de synpunkter som myndigheten har att beakta föranleder förslagen i sak inte något yttrande från myndighetens sida. Svea hovrätt finner inte - från de synpunkter som hovrätten har att beakta - skäl att lämna några synpunkter i denna del Hovrätten för Nedre Norrland skriver att en utsträckt rätt att använda sydsamiskan bör anstå till dess att det kan konstateras att inte bara språkets användning utan också dess användbarhet i offentlig verksamhet har ökat; i annat fall riskerar lagstiftningen att inte uppfattas som meningsfull. Hovrätten för Övre Norrland skriver att nordsamiska används av ett så stort antal personer att det är rimligt att aktivt verka för att användandet får omfatta ytterligare ”domäner” så att språkets ställning stärks och att det för den som har anknytning till språket känns motiverat att bibehålla och förstärka kunskaperna i språket. Men kan det samma sägas om sydsamiska som talas av endast 600-700 personer eller ursamiska som endast talas av ett fåtal ? Det kan det naturligtvis, men frågan är om det är möjligt att för dessa språkspillror finna tolkar och översättare ? Mora tingsrätt har i stort inget att invända mot förslaget. Östersunds tingsrätt och Länsrätten i Jämtlands län, som har gemensam lagman och som därför lämnat ett gemensamt yttrande, tillstyrker förslaget om en utvidgning av det samiska förvaltningsområdet till att även omfatta det sydsamiska området. Skellefteå tingsrätt tillstyrker förslaget principiellt och generellt. Umeå tingsrätt har ingen erinran mot förslaget. Haparanda tingsrätt har inga synpunkter på förslaget. Luleå tingsrätt har ingen erinran mot att förvaltningsområdet utvidgas enligt förslaget.

Kammarrätten i Sundsvall har, beträffande de frågor som direkt rör domstolens verksamhet och från de synpunkter i övrigt som kammarrätten har att beakta, inga principiella invändningar mot förslaget. Länsrätten i Dalarnas län skriver att länsrätten i sin verksamhet inte har berörts av kontakter på minoritetsspråken samiska och meänkieli i någon omfattning som har gett länsrätten anledning att särskilt fundera över de frågeställningar som behandlas i utredningen. Länsrätten i Norrbottens län har inget att erinra mot förslaget. JK har med utgångspunkt från de intressen myndigheten har att beakta inga invändningar mot förslaget. Domstolsverket har inte något att erinra mot förslaget. Åklagarmyndigheten har förutom vissa tekniska synpunkter, inga synpunkter på förslaget. Rikspolisstyrelsen har, utifrån de intressen som myndigheten företräder, ingen erinran mot förslaget. Kriminalvården har utifrån de intressen myndigheten har att företräda inga synpunkter på förslaget. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning har utifrån sitt uppdrag och ansvarsområde inga synpunkter på förslaget. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) anser att det utvidgade förvaltningsområdet också skall omfatta Storstockholmsområdet, där många samer bor. DO anser att i stället för geografiska förvaltningsområden, kan det finnas skäl att utgå från de väsentligaste samhällsfunktionerna i arbetet med att stärka minoritetsspråkens ställning i det svenska samhället. Man skulle t.ex. kunna ålägga de centrala förvaltningsmyndigheterna skyldighet att kommunicera på minoritetsspråk. Frågan bör utredas vidare. Migrationsverket redovisar inga synpunkter. Försäkringskassan har inget att invända mot förslaget. Socialstyrelsen har inga synpunkter att redovisa. Handikappombudsmannen har inga särskilda synpunkter på förslaget. Barnombudsmannen välkomnar förslaget om ett utvidgat förvaltningsområde för samiska. Tullverket skriver att utöka förvaltningsområdet för samiska så att även sydsamiska omfattas är logiskt utifrån det faktum att samiska tidigare fått status som minoritetsspråk. Skatteverket redovisar ingen synpunkt på detta förslag särskilt. Länsstyrelsen i Dalarnas län tillstyrker utredningens förslag i stort; länsstyrelsen anser dock att om föreslagen utvidgning av förvaltningsområdet antas, bör särskilda medel tilldelas även regionala myndigheter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget; länsstyrelsen anser dock att det är av stor vikt att myndigheten erhåller särskilda medel för aktuella åtgärder. Länsstyrelsen i Västerbottens län skriver att avgränsningen av kommuner bör övervägas ytterligare. Varför saknas till exempel Vännäs och Norsjö kommuner ? Länsstyrelsen i Norrbottens län skriver att ett starkare synliggörande av det samiska språket i samhället bidrar väsentligt till att främja språket och språkets användning; mot detta synliggörande finns således inget att invända; emellertid måste staten även här säkra finansieringen av de åtgärder som vidtas. Skolverket begränsar yttrandet till utbildningsfrågor och uttalar sig inte om förslaget särskilt. Myndigheten för skolutveckling avstår från att ta ställning i frågan om en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska. CSN avstår från att lämna synpunkter Uppsala universitet skriver att i arbetet med att bryta den språkbrytarprocess som fått pågå alldeles för länge är det viktigt att bl.a. det sydsamiska förvaltningsområdet utvidgas. Stockholms universitet skriver att en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska är välkommet. Umeå universitet skriver att en i högsta grad viktig politisk uppgift är att det samiska förvaltningsområdet kan utökas för att på detta sätt ge de samiska språken en högre status. Luleå tekniska universitet instämmer i huvudsak i förslaget. Mälardalens högskola stöder förslaget om en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska. Ungdomsstyrelsen väljer att i sitt svar enbart uttala sig om de delar som uttryckligen och direkt berör ungdomsgruppen, åldersgruppen 13-25åringar; i övrigt har myndigheten inga synpunkter på betänkandet. Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI) skriver att det är bra att förvaltningsområdet för samiskan utvidgas till att omfatta det sydsamiska språkområdet. Statens kulturrådet yttrar sig endast med avseende på vad som är relevant för kulturrådets verksamhet och uttalar sig inte om utvidgningsförslaget särskilt. Sameskolstyrelsen tillstyrker förslaget, men föreslår att också Mora kommun, med Idre som bostadsort för flera sydsamer i området och där Sveriges sydligaste sameby finns, bör ingå i det utvidgade förvaltningsområdet. Svenska språknämnden anser att det är viktigt att utvidga förvaltningsområdet med de föreslagna tjugo kommunerna. Sverigefinska språknämnden instämmer i förslaget.

Sametinget stödjer förslaget, men anser att samtliga kommuner inom renskötselområdet kunde ha ingått i det språkliga förvaltningsområdet. Lantmäteriverket har inget att anföra mot utredningens intentioner. Post- och telestyrelsen har ingenting att invända mot förslaget. Banverket har inga synpunkter att anföra. Vägverket har inga principiella invändningar mot förslaget, men ser praktiska problem att klara kraven. Luftfartsstyrelsen har inga synpunkter på utvidgningsförslaget särskilt. Arbetsmarknadsstyrelsen biträder förslaget. Bergsstaten skriver att för myndighetens del finns inga erinringar mot förslaget. Arbetsmiljöverket har från arbetsmiljösynpunkt inget att invända mot förslaget. Skogsstyrelsen anser att en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska är logiskt och har ingen invändning mot förslaget. Jämställdhetsombudsmannen skriver att det saknas ett konsekvent könsperspektiv i utredningen; myndigheten har i övrigt inga synpunkter på utredningens förslag.

Kommuner

Jokkmokks kommun tillstyrker utvidgningsförslaget; kommunen anser att det på sikt – eftersom minoritetsrättigheterna är individuelle rättigheter – är angeläget att finna andra modeller än en geografisk avgränsning av förvaltningsområdet för minoritetsspråken. Arvidsjaurs kommun ser positivt på utvidgningsförslaget, men full kostnadstäckning bör utgå eftersom detta är ett nationellt åtagande. Bergs kommun tillstyrker förslaget. Gällivare kommun tillstyrker förslaget. Härjedalens kommun anser att det är viktigt att förverkliga de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har ratificerat, men riktade statsbidrag är nödvändigt för att kommuner skall prioritera detta arbete. Kiruna kommun delar utredarens syn, vad avser en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska språket; men förslaget måste medföra ett tillskott av statlig finansiering för täckning av merkostnader. Lycksele kommun stöder utvidgningsförslaget under förutsättning av att det åtföljs av ett statsbidrag som täcker kommunens faktiska kostnader som uppstår. Malå kommun är positiv till utredningens syfte att värna och stärka de samiska språken och den samiska kulturen; men kommunen förutsätter att full kostnadstäckning utgår. Piteå kommun är mycket tveksam till en omfattande utvidgning av förvaltningsområdet för det samiska språket på det sätt som utredningen

föreslår; kommunen stödjer utredningens tanke att vissa rättigheter kan knytas till individen i stället för ett geografiskt område. Skellefteå kommun avstyrker utvidgningsförslaget. Sorsele kommun är i stort sett positiv till utredningens förslag till åtgärder för att stärka det samiska språket; men riktade statsbidrag skall utgå för merkostnader utan begränsning i tid. Storumans kommun stöder utvidgningsförslaget under förutsättning av det åtföljs av ett statsbidrag som täcker kommunens faktiska kostnader som uppstår. Strömsunds kommun uttalar att det inte är möjligt att överblicka konsekvenserna av en utvidgning eftersom eventuella nya skyldigheter inte är kända. För att nu skapa förutsättningar för en gynnsam utveckling bör staten ha en generös syn också vad gäller det ekonomiska stödet. Under allt för många år har det samiska språket trängts tillbaka. Umeå kommun anser att det är viktigt att hålla det samiska språket levande samt att även såväl minoritetsbefolkningen som majoritetsbefolkningen får större kännedom om vårt samiska kulturarv. Men merkostnader som föranleds av förslaget måste bekostas genom riktade statliga bidrag till kommunerna. Vilhelmina kommun ser i förslaget betydande nya åtaganden, utöver befintlig kommunal förvaltning, service och nuvarande myndighetsutövning. En utökning med skyldigheten att bemöta den enskilde på samiska språket i kontakt med myndigheten bör därför ske med stor omsorg från regeringens sida. Kommunen vill understryka betydelsen av att utvidgningsförslaget under en inlednings- och implementeringsfas begränsas till ett par sakområden. Att dessa områden föreslås vara förskoleverksamhet, skola, äldreomsorg, hälso- och sjukvård samt kulturverksamheter motsätter sig inte kommunen. Av avgörande betydelse för möjligheten till en framgångsrik process är dock att de riktade statsbidragen inom sakområdena anpassas till de omständigheter som förslaget innebär och de konsekvenser som följer därav. Vindelns kommun motsätter sig att kommunen skall ingå i det utvidgade förvaltningsområdet; det föreslagna statsbidraget står inte i relation till kostnaderna för att tillhandahålla servicen; att förslaget skall träda i kraft den 1 juli 2007 ter sig som helt orimligt med tanke på den utbildningsinsats som kommer att behövas. Åre kommun har en positiv hållning till utvidgningsförslaget och med det förväntas att kommunen erhåller ekonomiskt stöd från staten för de extra kostnader som förslaget innebär. Åsele kommun avstår från yttrande. Älvdalens kommun tillstyrker utvidgningsförslaget.

Östersunds kommun är i stort positiv till föreslagna åtgärder för att aktivt verka för och främja det samiska språket; men det förutsätts att staten ger en fullständig kostnadstäckning av verkliga kostnadsökningar.

Landsting

Landstinget i Dalarnas län tillstyrker utvidgningsförslaget. Landstinget Jämtlands län tillstyrker utvidgningsförslaget. Landstinget i Västerbottens län tillstyrker förslaget.

Organisationer

Sveriges kommuner och landsting anser att det finns goda skäl att värna det samiska språket som är en del av vårt kulturarv och en viktig del i det samiska folkets kollektiva identitet. Förbundet anser dock att den föreslagna utvidgningen av förvaltningsorådet är av en så genomgripande karaktär att det ska ske en analys av de ekonomiska och praktiska konsekvenserna för kommunerna. Svenska kyrkan instämmer i förslaget. Gaaltije anser att utredningen har lagt fram ett väl grundat förslag till ett utökat förvaltningsområde för det samiska språket. Svenska samernas riksförbund stöder utvidgningsförslaget, men hade gärna sett att ännu fler kommuner hade omfattats av förslaget. Det är viktigt att möjligheten att använda språket finns i de områden där samerna bor hela året. Under vinterperioden flyttar många samer i renskötseln till andra kommuner. Det är då viktigt att de har möjlighet att använda sitt språk. Samernas utbildningscentrum är positiv till ett utvidgat förvaltningsområde för samiska språket. Sverigefinländarnas delegation tillstyrker utvidgningsförslaget. I övrigt koncentrerar sig delegationen i sitt remissvar på förslagen som berör det finska språket. Sverigefinska Riksförbundet tillstyrker förslaget. Sverigefinska Ungdomsförbundet ser mycket positivt på förslaget. Sveriges Finska Lärarförbund anser att förslagen är väl genomtänkta och bra. Finska kulturföreningen vill understryka särskilt de förslag i betänkandet till kultursatsningar som riktar sig barn och ungdomar. Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige vill uttrycka sitt allmänna stöd för de förslag som förs fram i slutbetänkandet. Sverigefinska biblioteksanställdas förening instämmer i förslaget. Samiska språknämnden tillstyrker utvidgningsförslaget.

2 Sakområden inom förvaltningsområdet som skall lagregleras

Utredningens förslag Ett utvidgat förvaltningsområde skall omfatta samma sakområden som nuvarande lagstiftning rörande rätten att använda samiska i muntliga och skriftliga kontakter med kommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar. Förskoleverksamhet och äldreomsorg skall helt eller delvis kunna erbjudas på samiska språket.

Myndigheterna skall även i övrigt sträva efter att bemöta den enskilde på samiska. Barns behov av att få utveckla en kulturell identitet och samiska språket skall särskilt uppmärksammas och framhållas i lagtext.

För all myndighetsutövning oavsett nivå och sakområde, skall rättighetsupplysning fungera för såväl allmänheten som för egen personal samt att tillämplig samhällsinformation i övrigt skall kunna erbjudas på samiska. Myndigheterna skall utåt visa att de betjänar allmänheten på samiska.

Myndigheter

Hovrätten för Nedre Norrland skriver att när det gäller att utsträcka rätten att använda samiska och då i praktiken sydsamiska i domstol till nya förvaltningsområden, finns det emellertid anledning att befara att det varken kommer att finnas parter, ombud eller tolkar/översättare som behärskar sydsamiska på ett i domstol användbart sätt. Enligt hovrättens uppfattning finns det skäl som talar för att övriga i utredningen föreslagna åtgärder, såsom förbättrade möjligheter till undervisning i samiska på olika stadier och olika instanser på det samiska kulturområdet, vidtas först, och att en utsträckt lagfäst rätt att använda sydsamiskan får anstå till dess att det kan konstateras att inte bara språkets användning utan också dess användbarhet i offentlig verksamhet har ökat. I annat fall riskerar lagstiftningen att inte uppfattas som meningsfull. Hovrätten för Nedre Norrland skriver att i lagens 1 § anges vilka domstolar som lagen skall tillämpas hos. I 8 § sägs dessutom att målet eller ärendet skall ha anknytning till förvaltningsområdet och att rätten att använda minoritetsspråk även omfattar domstolar (sic!) dit ett sådant mål eller ärende överklagas. Utredningen påpekar själv bristerna med systemet med förvaltningsområden. För domstolarnas del blir det inte lättare genom att en viss domstols domsaga i flera fall omfattar områden såväl inom som utom förvaltningsområdet. Den enligt hovrätten enda konsekventa inställningen är att rätten att använda minoritetsspråken

samiska, finska och meänkieli gäller generellt i hela landet och i samtliga domstolar. Mora tingsrätt skriver att i tingsrättens domsaga är det mål från Idre i Älvdalens kommun som berörs av förslaget. Nyordningen torde inte innebära något större merarbete för tingsrätten, eftersom det är mycket sällsynt med samiska parter i målen. Skellefteå tingsrätt befarar att de föreslagna geografiska gränsdragningarna, som tingsrätten tolkar förslaget, kan komma att medföra skillnader i fråga om språkservice till enskilda parter i samma mål, skillnader som kan upplevas som omotiverade och diskriminerande. Bakgrunden är att förslaget för tingsrättens del innebär att domstolen kommer att inbegripas i det utvidgade förvaltningsområdet samtidigt som en i domsagan ingående kommun – Norsjö kommun – inte kommer att innefattas i förvaltningsområdet. Tingsrätten ifrågasätter lämpligheten av en bristande kongruens mellan domkretsar som inkluderas i det utvidgade förvaltningsområdet och de kommuner som ligger inom samma geografiska område. Luleå tingsrätt skriver att för tingsrättens del innebär förslaget att en utvidgning sker av förvaltningsområdet för samiska språket till Arvidsjaurs, Piteå och Älvsbyns kommuner. Det kan med ledning av hittillsvarande erfarenheter förutses att den föreslagna lagen inte kommer att få så stor tillämpning. Bakgrunden är att sedan den 1 februari 2002 ingår Arjeplogs kommun i Luleå tingsrätts domkrets; Luleå tingsrätt är även fastighetsdomstol för länet; part har inte i något fall påkallat tillämpning av lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar eller motsvarande lag när det gäller det finska språket. Kammarrätten i Sundsvall, som inte har några principiella invändningar mot förslaget, vill framhålla att de framlagda förslagen för kammarrättens del kan komma att innebära ökade kostnader för tolkning och översättning, vilka i mer omfattande mål kan uppgå till betydande belopp; utvecklingen med avseende på de ekonomiska konsekvenserna av förslagen bör därför följas upp. Länsrätten i Dalarnas län skriver att förslagen att ge parter och deras ställföreträdare som talar minoritetsspråk viss särställning i kontakterna med domstolen inte skulle påverka domstolens verksamhet i någon betydande omfattning. Länsrätten i Norrbottens län skriver att hittills har inte någon hos länsrätten begärt att få använda samiska, finska eller meänkieli. Domstolsverket skriver att konsekvenserna för berörda domstolar av ett utvidgat förvaltningsområde för samiska beror till allra största delen på i vilken utsträckning rätten att använda samiska kommer att utnyttjas; de ekonomiska konsekvenserna är mycket svåra att beräkna.

Åklagarmyndigheten skriver att direktkontakter med en åklagare nästan alltid avser frågor i ett speciellt ärende och sällan allmänna straff- eller processrättsliga spörsmål. När det gäller enskilda ärenden fordras därför nästan alltid att det är den åklagare som handlägger ärendet som också lämnar svar på frågor om detta. Att t.ex. centralt placera en åklagare med fullgoda kunskaper i samiska kan därför inte utgöra någon praktisk lösning för Åklagarmyndighetens vidkommande. Kriminalvården skriver att då andelen samer i kriminalvården är mycket liten kan de kommunikationsbehov som finns enkelt lösas på svenska eller om så önskas med hjälp av tolk och översättningar. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) förordar att möjligheten att för berörda myndigheter att ha ett gemensamt system för översättning och tolk undersöks. Ett sådant system kan vara gemensamt för alla berörda myndigheter och även anlitas för översättningar av skriftlig information. Barnombudsmannen (BO) vill uppmärksamma att barn och unga kan ha särskilda behov i kontakter med myndigheter; inte bara i egenskap av att vara samer utan också av att vara barn, vilket myndigheter bör ha beredskap för. BO ser positivt på att utredningen har uppmärksammat frågan om rätten att få använda det egna språket inom hälso- och sjukvården, ett område som många barn och unga kommer i kontakt med. BO ser också positivt på att utredningen lyfter fram förslag att förskoleverksamhet helt eller delvis skall kunna erbjudas på samiska språket. Tullverket har hittills inte noterat några önskemål eller intresse om språklig service på samiska från medborgarnas sida. Om efterfrågan på dessa tjänster skulle öka skulle Tullverket behöva ta fram arbetsrutiner och skapa kontakter med tolkar och översättare, vilket skulle innebära att resurser måste omfördelas från övrig verksamhet förutsatt att inga nya resurser tillförs. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att särskilda medel bör tilldelas också regionala myndigheter. Länsstyrelsen i Jämtlands län skriver att en ökad rättighet att använda sig av samiska språk i kontakt med myndigheter kommer troligen att stärka det samiska språket och leda till en ökad användning av språket; det är av stor vikt att myndigheten erhåller särskilda medel för aktuella åtgärder. Länsstyrelsen i Västerbottens län skriver att ekonomisk kompensation bör utgå för också regionala myndigheter. Länsstyrelsen i Norrbottens län skriver att den allra svåraste frågan som utredningen väcker avser utökad användning av samiska vid myndighetskontakter. Den föreslagna kompromissen i denna del mellan muntlighet och skriftlighet förefaller rimlig och överensstämmer med nuvarande lagstiftning. Möjligheten till avgränsningar i tid och plats

bidrar som sådan till att förslaget enklare kan genomföras. Men rättssäkerhetsargumentet faller emellertid då samerna har goda kunskaper i svenska. En utökad användning av samiska vid myndighetskontakter kan tvärtom medföra en långsammare och omständligare handläggning med en ökad risk för fel. Konflikten står därmed mellan att tillförsäkra rätten till språket men undvika att detta sker på bekostnad av rättssäkerheten. För det fallet att utredarens förslag genomförs trots risken för rättssäkerheten måste berörda myndigheter ges tillräckliga ekonomiska resurser för att säkra högsta möjliga grad av rättssäkerhet. De resurser som i så fall erfordras torde kraftigt överskrida de av utredaren föreslagna 0,3 mkr per år och länsstyrelse. Skolverket anser att förslaget att anordna förskola delvis eller helt på samiska, finska eller på meänkieli om föräldrarna begär det, bör utredas ytterligare. Enligt Skolverkets bedömning saknas konkreta förslag på hur detta skall genomföras i praktiken Myndigheten för skolutveckling skriver att utredningens förslag om utökade möjligheter för barn och elever att få undervisning i och på samiska och övriga nationella minoritetsspråk liksom de föreslagna förbättringarna när det gäller modersmålsundervisning kan genomföras även om inte förvaltningsområdet utvidgas. CSN påverkas inte av varken de föreslagna författningsändringarna eller av övriga föreslagna åtgärder för att stärka det samiska språket. Uppsala universitet skriver att lagändringsförslagen kring modersmålsundervisningen för nationella minoriteter är välkomna. Stockholms universitet skriver att förslaget om att statsbidrag skall utgå för merkostnader är viktigt, eftersom all implementeringsforskning om liknande frågor visar att ekonomiska incitament är en grundförutsättning för att kommunerna i praktiken skall genomföra minoritetslagstiftning på avsett sätt. Umeå universitet skriver att det krävs utbildningsinsatser för att skapa faktiska möjligheten för de individer som önskar att använda sig av sin lagliga rätt att använda samiska språk med myndigheter. En långsiktig lösning medför att nödvändiga utbildningsinsatser ges redan på förskolenivå och sträcker sig till universitetsnivå. Luleå tekniska universitet skriver att utbildningsväsendet utgör kärnan i språkutvecklingen på minoritetsspråk, varmed 12 och 13 §§ i lagförslaget är särskilt viktiga, förslagen till ändringarna i grundskoleförordningen och gymnasieförordningen likaså. Mälardalens högskola skriver att förslagen innebär att man nu söker lösningar som stödjer användandet av minoritetsspråken i hemmet, inom utbildningsväsendet, i det offentliga livet och i vissa servicefunktioner. De nämnda domänerna är centrala för att de nationella minoritetsspråken skall kunna bevaras och utvecklas till att vara fullödiga levande språk även i framtiden, samt till att språken förs vidare mellan generationerna.

Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI) skriver att det är bra att alla nationella minoriteter garanteras ett visst lagstadgat skydd som också är nödvändigt för Sveriges fullföljande av de åtaganden som ratificeringen av den europeiska stadgan för landsdels- och minoritetsspråk och ramkonventionen för skydd för nationella minoriteter innebär. Det är också bra att kommunerna i det utvidgade förvaltningsområdet skall erbjuda förskoleverksamhet och äldreomsorg på minoritetsspråk. Statens kulturrådet skriver att den föreslagna lagen skall tillämpas av statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter. Kulturrådet utgår från att avsikten med detta inte varit att utesluta statliga nationella myndigheter av kulturrådets typ, där det inte finns några regionala eller lokala myndighetskanslier. Nu gällande lag är, liksom lagförslaget, otydligt i detta avseende och bör förtydligas. Sameskolstyrelsen instämmer i förslaget att samers barn skall ha rättighet till undervisning i samiska utan krav på grundläggande kunskaper i samiska. Svenska språknämnden anser att lagstiftningen också bör innefatta svenskt teckenspråk i någon form; vidare bör frågan om språklagstiftning ses i ett större sammanhang som också gäller svenskans ställning som officiellt språk och alla svenskars rätt till modersmål. Det finns skäl att i dessa diskussioner dra in utredningens förslag om ny lag för nationella minoriteter och minoritetsspråk. Sverigefinska språknämnden skriver att utbildnings- och skolfrågor är centrala för minoritetsspråkens överlevnad. Sametinget stöder förslaget att det utvidgade förvaltningsområdet skall omfatta samma sakområden som nuvarande lagstiftning rörande rätten att använda samiska i muntliga och skriftliga kontakter med kommunala och statliga myndigheter. Det är positivt eftersom det ger fler samisktalande möjlighet att utöva sina rättigheter att kommunicera på sitt språk. Mindre positivt är det faktiska förhållandet att inget förslag har lagts om en skärpning av lagtexten gällande myndigheters/domstolars ansvar att lämna skriftliga svar på samiska. Detta är en brist som är påtalad men har lämnats utan åtgärd. Mycket olyckligt är att skillnaden jämfört med Finlands och Norges förhållningssätt blir så markant. Rättssäkerheten för den enskilde är därmed inte tillfredsställande. Kommunikationen mellan den enskilde och myndigheter borde genomföras såväl skriftligt som muntligt då behov föreligger. Enligt Sametinget behövs en höjning av ambitionen och en mer seriös uppföljning av lag och tillämning. Ambitionsnivån för myndigheternas språkförmåga måste höjas. Språkkunskaper i samiska skall vara meriterande och efterfrågas vid rekrytering av all offentligställd personal inom förvaltningsområdet. En kartläggning av kunskaper i samiska hos redan anställd personal kan utgöra utgångspunkten för internutbildning i samiska.

Vägverket skriver att det i dag i princip inte finns någon efterfrågan på samiska, men utgår från att det på sikt uppstår en efterfrågan om utredningens förslag genomförs. Luftfartsstyrelsen skriver att myndigheten i dag inte har någon kompetens när det gäller muntlig och skriftlig kommunikation på bl.a. olika varieteter av samiska. Bergsstaten skriver att om någon mer betydande insats skulle krävas avser myndigheten att samverka med Länsstyrelsen i Norrbottens län som har större erfarenhet av detta än Bergsstaten. Skogsstyrelsen har ingen invändning mot förslaget förutsatt att det inte innebär krav på några mer omfattande resursinsatser jämfört med nuläget.

Kommuner

Jokkmokks kommun tillstyrker förslaget att de sakområden som regleras i nuvarande lagstiftning skall gälla även inom den i utredningen föreslagna utvidgningen av förvaltningsområdet för samiska. Arvidsjaurs kommun att skriver att lagstiftning om rätt att använda samiska innebär merkostnader och full kostnadstäckning bör utgå eftersom det är ett nationellt åtagande. Bergs kommun tillstyrker förslaget. Gällivare kommun tillstyrker förslaget att de sakområden som regleras i nuvarande lagstiftning skall gälla även inom den av utredningen föreslagna utvidgningen av förvaltningsområdet för samiska. Härjedalens kommun föreslår att kommunerna årsvis bör redovisa utgifter och verksamhetsresultat från start för att kunna följa utvecklingen. Kiruna kommun anser att en utvidgning av förvaltningsområdet måste medföra ett tillskott av statlig finansiering för täckning av merkostnader. Lycksele kommun skriver att de åtaganden som följer av det utvidgade förvaltningsområdet innebär att det endast blir vissa kommuner i norra Sverige som får vidta ett antal åtgärder för att uppfylla villkoren. Dessa åtgärder medför kommunala kostnader. Malå kommun skriver att lagstiftning om rätt att använda samiska innebär merkostnader för kommunen och full kostnadstäckning förutsätts utgå. Piteå kommun anser att kommunen inte skall omfattas av utvidgningsförslaget. Huvudskälet är att kommunen inte hittills har mött önskemål eller intresse av service eller förvaltning på samiska. Inte heller förväntas inom överskådlig tid någon nämnvärd ökning av sådant intresse. Skellefteå kommun, som avstyrker utvidgningsförslaget, har i övrigt inga invändningar mot utredningens förslag.

Sorsele kommun är positiv till förslaget men förutsätter att riktade statsbidrag skall utgå för merkostnader utan begränsning i tid. Storumans kommun stöder förslaget förutsatt att det åtföljs av statsbidrag som täcker kommunens faktiska kostnader. Strömsunds kommun anser att det inte är möjligt att överblicka konsekvenserna av en utvidgad lagstiftning på området eftersom eventuella nya skyldigheter inte är kända. Kommunen är dock villig att inom ramen för nuvarande ansvar göra inventeringar av egen personals kunskaper i sydsamiska och förmedla dessa uppgifter till berörda samiska organisationer. Umeå kommun anser att det är viktigt att hålla samiska språket levande. Men merkostnader som föranleds av utredningens förslag måste bekostas genom riktade statliga bidrag. Vilhelmina kommun vill understryka betydelsen av att föreslagen utvidgning av förvaltningsområdet för samiska språket under en inlednings- och implementeringsfas begränsas till ett par sakområden. Att dessa områden föreslås vara förskoleverksamhet, skola, äldreomsorg, hälso- och sjukvård samt kulturverksamheter motsätter sig inte kommunen. Av avgörande betydelse för möjligheten till en framgångsrik process är dock att de riktade statsbidragen inom sakområdena anpassas till de omständigheter som förslaget innebär och de konsekvenser som följer därav. Åre kommun anser att rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheten ställer stora krav på tvåspråkig personal eller möjlighet till tolk och översättare. Här behöver kommunerna ytterligare stöd från staten i form av rätt utbildad personal. I dagsläget är det en omöjlighet att använda minoritetsspråk i förskoleverksamhet och äldreomsorg på grund av outbildad personal. Statens ansvar är även här stort i form av utbildningsplatser och riktade statsbidrag till sådan verksamhet. Vindelns kommun skriver att kommunen hittills inte har haft några önskemål om att kunna få kommunal service utförd av samisktalande personal. Att utbilda och bibehålla kunskaper i ett språk som talas av så få blir ytterst svårt och kostsamt. Älvdalens kommun tillstyrker förslaget. Östersunds kommun skriver att när kommunen åläggs nya uppgifter så skall staten ge en fullständig kostnadstäckning av verkliga kostnader.

Landsting

Landstinget i Dalarna pekar på att myndighetsutövningen är en mycket liten del av landstingens verksamhet. Jämtlands läns landsting skriver att landstingen berörs endast av den del av verksamheten som utgör myndighetsutövning gentemot enskild och

har ingen egentlig beredskap att hantera ett utvidgat förvaltningsområde för samiska språket. Landstinget har möjlighet att liksom övriga landsting anlita tolk vid behov. Västerbottens läns landsting vill gärna se en tydligare struktur kring de satsningar som föreslås inom biblioteksområdet.

Organisationer

Sveriges kommuner och landsting skriver att förslaget är av så genomgripande karaktär att det skall ske en utvärdering av de ekonomiska och praktiska konsekvenserna för kommunerna. Tidpunkten för utvärderingen skall fastställas efter samråd med berörda kommuner. Svenska kyrkan anser att den viktigaste frågan för samiska språkets överlevnad på sikt är att barnen ges möjlighet att lära sig samiska tillräckligt väl för att språket skall kunna leva vidare. Svenska samernas riksförbund anser att lagtexten måste ge den enskilda möjlighet att själv välja på vilket språk hon eller han vill få sina ärenden framförda i domstol. Lagtexten bör ändras så att den enskilda på begäran kan få sina handlingar inte bara muntligen utan även skriftligen översatta till samiska. Det bör gälla alla förvaltningsmyndigheter samt domstolar med civilrättsliga samt administrativa ärenden som är belägna inom renbetesområden. Samernas utbildningscentrum vill att det vid tillämpning av lagen skall läggas stor vikt vid möjligheten att bemöta den samisktalande på samiska såväl muntligen som skriftligen. Kommunerna måste vid nyanställningar av personal lägga stor vikt vid muntliga och skriftliga språkfärdigheter i samiska. Sverigefinländarnas delegation anser att det av vikt att riksdagen och regeringen överväger möjligen att höja sin ambitionsnivå vad gäller vissa eftersatta områden, t.ex. utbildningssystemet i sin helhet, hälsovården och kommunikationen med förvaltningsmyndigheter och rättsväsendet så att lagen för förvaltningsområden skulle omfatta även skriftlig kommunikation. Sverigefinska riksförbundet betonar vikten av att en lagstadgad rätt till förskoleverksamhet på de nationella minoritetsspråken införs i hela landet och att frågan utreds skyndsamt. Sverigefinska biblioteksanställdas förening anser att tillgången på minoritetsspråkig barn- och ungdomslitteratur måste öka. Sverigefinska ungdomsförbundet anser att lagbestämmelser rörande modersmålsundervisning tillhörande nationella minoriteter skall ha samma lydelse för samtliga nationella minoriteter. Sverigefinska lärarförbundet anser att en lagstadgad rätt till tvåspråkig undervisning på de nationella minoritetsspråken skall införas.

Samiska språknämnden anser att lagtexten måste ge den enskilde möjlighet att själv välja på vilket språk han/hon vill få sina ärenden skriftligt framförda. Enkelt kan lagtexten ändras så att den enskilde på begäran får sina handlingar inte bara muntligen utan även skriftligen översatta till samiska.

3 Förslag för att underlätta genomförandet av en utvidgning

Utredningens förslag För att underlätta genomförandet av utvidgningen av förvaltningsområdet för samiska bör en styrgrupp/arbetsgrupp under ledning av myndigheten med tillsynsansvar för de samiska minoritetsfrågorna tillsättas.

Myndigheter

Barnombudsmannen är positiv till förslaget om tillsättande av en styrgrupp/arbetsgrupp för att underlätta genomförandet av förvaltningsområdet för samiska. BO utgår från att styrgruppen i detta arbete tar hänsyn till barnkonventionens krav då det berör barn och unga. Vägverket anser att en gemensam tolk- och översättningsfunktion skulle underlätta möjligheterna att klara ärendehanteringen på samiska. En gemensam webbplats och gemensamt informationsmaterial skulle vara ett bra stöd både för Vägverket och för enskilda. Skogsstyrelsen skriver att det bör finnas utrymme för samordning mellan olika myndigheter. Inom det statliga området skulle det kunna vara en uppgift för berörda länsstyrelser att se till så att det finns tillgång till tolk- och översättningshjälp inom varje län i den utsträckning som myndigheterna behöver. I den frågan finns det säkert också möjligheter till samverkan med kommunerna. Det är naturligt att länsstyrelsen får en samordningsroll i sådana frågor. Kostnaderna för en för de offentliga myndigheterna gemensam tolk- och översättningsservice skulle t.ex. kunna täckas via bidrag till kommuner och landsting enligt förordningen (2000:86) om statsbidrag till åtgärder för att stödja användningen av samiska, finska och meänkieli. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) anser att en ökad efterfrågan och professionalisering av minoritetsspråkkunskaper skulle ha en positiv inverkan på språkens status. Minoritetsspråkkunskap som en yrkeskarriär skulle sannolikt vara ett effektivt medel i arbetet mot språkbrytarprocessen. DO ser samma möjligheter till myndighetssamordning av språkkompetens som utredaren. Men DO anser det vara möjligt att samordna i högre grad än utredaren föreslår.

DO förordar därför att möjligheten för berörda myndigheter att ha ett gemensamt system för översättning och tolkning undersöks. På samma sätt borde det finnas ett liknande system för minoriteter att kommunicera på sitt eget språk med myndigheter. Ett sådant system kan vara gemensamt för berörda myndigheter och även anlitas för översättningar av skriftlig information.

Kommuner

Jokkmokks kommun tillstyrker att det föreslagna organiserade stödet till de nya kommunerna också skall omfatta de kommuner som redan i dag ingår i förvaltningsområdet för samiska.

Organisationer

Svenska kyrkan understryker att de myndigheter som har sektorsansvar skall samordna åtgärderna för att åstadkomma kraftfulla parallella resultat inom dessa områden för att bryta och vända den pågående språkbrytarprocessen. Sverigefinska riksförbundet vill påtala att kommuner bör samarbeta bättre när det gäller att anordna förskoleverksamhet på minoritetsspråk.

B. ÅTGÄRDER FÖR ATT FRÄMJA OCH STÄRKA DET SAMISKA SPRÅKET (KAP.12)

4 Att leda och fastställa mål för det samiska språkarbetet

Utredningens förslag Sametinget bör såsom folkvalt organ för samerna fastställa målen för det samiska språkarbetet som myndigheten skall leda.

Uppgiften bör lagregleras.

Myndigheter

Försäkringskassan anser att Sametinget bör få ett utökat mandat att ensamt fastställa mål för det samiska språkarbetet. Vidare bör Sametinget få en ökad medelstilldelning för språkvårdsarbetet. Barnombudsmannen (BO) ställer sig positiv till att Sametinget genom en lag ges uppgiften att leda och fastställa mål för det samiska språkarbetet. BO utgår från att Sametinget bedriver detta arbete enligt barnkonventionens krav och intentioner då det berör barn och ungdomar.

Sameskolstyrelsen anser att Sametingets roll och ansvar att leda det samiska språkarbetet stärks om myndigheten, i stället för regeringen, även fastställer målen för det samiska språkarbetet. Samepolitiskt fastställda mål för det samiska språkarbetet är en viktig förutsättning för övriga institutioner, myndigheter m.fl. i deras egna arbete med det samiska språket. Svenska språknämnden vill allmänt framhålla att den nya språkmyndighetens roll för att stärka samiskans ställning inte får glömmas bort i det fortsatta arbetet. Sametinget stödjer förslaget.

Kommuner

Strömsunds kommun anser att alla åldersgrupper måste involveras. Samerna själva måste då få ett avgörande inflytande över hur språkutbildningen skall lokaliseras, organiseras och genomföras.

Organisationer

Svenska kyrkan understryker att de myndigheter som har ansvar för frågor inom det minoritetspolitiska området samordnar sina åtgärder för att åstadkomma kraftfulla parallella resultat inom dessa områden för att bryta och vända den pågående språkbrytarprocessen.

5 Delat ansvar för tillsyn av minoritetspolitiken

Utredningens förslag: Den tillsyn som berör rättigheterna för samiska folket och rätten att använda samiska vid myndighetskontakter bör förläggas till Sametinget. Sametinget skall på eget initiativ eller efter anmälan kunna vidta de åtgärder som behövs. Detta föreslås innefatta styrning, tillsyn, fördelning av ekonomiska medel, samordning samt bevakning och rapportering av minoritetsfrågorna.

Enskilda skall kunna vända sig till myndigheten med klagomål om lagens efterlevnad. Tillsynen omfattar inte frågor där andra myndigheter har tillsynsansvar. Förslaget förutsätter att Sametinget tillförs medel för detta ändamål.

Myndigheter

Kammarrätten i Sundsvall är tveksam till förslaget att till Sametinget överföra tillsynsuppgifter avseende kommunernas åtgärder enligt

lagförslaget. De konstitutionella frågor som kan vara förknippade med en sådan ordning bör övervägas ytterligare. Skatteverket anser att tillsynen över minoritetsspråken bör handläggas av enbart en myndighet. Det ger samordnings- och effektivitetsvinster. För de myndigheter som berörs är det en fördel att bara ha en tillsynsmyndighet, oavsett vilket minoritetsspråk det gäller, framför allt med tanke på att utredaren har föreslagit att även meänkieli, jiddisch. romani chib samt finlandssvenskarnas status skall utredas vidare. Behovet av en enda ansvarig instans blir då ännu viktigare, sett från myndigheternas horisont. Verket anser att den nya Språkmyndigheten för svenska språket m.m. bör bli tillsynsmyndighet för minoritetsspråken. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det är rimligt att ett nationellt tillsynsansvar för samiska utövas av Sametinget. Länsstyrelsen anser att tillsynen för övriga minoritetsspråk som berörs av den särskilda lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk bör utövas av respektive länsstyrelse för berörda förvaltningsområden. Här bör påpekas att hela förvaltningsområdet för minoritetsspråket meänkieli finns inom Norrbottens län och att nuvarande lagstiftning rörande minoritetsspråk sedan år 2000 anbart omfattar delar av Norrbottens län. För denna tillsynsuppgift måste naturligtvis tillräckliga ekonomiska medel tillhandahållas av staten. Beträffande tillsynens omfattning bör särskilt påpekas att JO och JK skall utöva tillsyn över den enskildes rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och att länsstyrelserna sedan tidigare utövar tillsyn över äldreomsorg och övriga frågor inom socialtjänsten. Stockholms universitet anser att utredningens tankar om kontrollmekanismer för genomförandet av föreslagna åtgärder är välkomna. Behovet av sådana kontrollmekanismer skulle ha kunnat formuleras skarpare i sammanfattningen av förslagen. Sameskolstyrelsen anser att vid ett delat ansvar för tillsyn av minoritetspolitiken är det viktigt att samernas vilja tillgodoses och att samernas ställning stärks. Det sker då Sametinget får ett ansvar som innefattar styrning, tillsyn, fördelning av ekonomiska medel, samordning samt bevakning och rapportering av minoritetsfrågor. Sametinget tillstyrker förslaget, men förutsätter att myndigheten tillförs medel för ändamålet.

Kommuner

Jokkmokks kommun anser att Sametinget bör ges ett nationellt tillsynsansvar för implementeringen av lagen att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och att Länsstyrelsen i

Norrbottens län bör ges det nationella tillsynsansvaret för rätt att använda finska/meänkieli. Kiruna kommun ser inga problem i att dela upp tillsynsansvaret på två olika organ, under förutsättning av att ett nära samarbete utvecklas och tillräckliga resurser tilldelas. Vilhelmina kommun anser att det förslag som utredningen lägger fram angående Sametingets nationella ansvar för att ”leda och fastställa mål för det samiska språkarbetet”, tillsammans med Sametingets föreslagna roll att vara ”tillsynsmyndighet över minoritetspolitiken” väcker en del frågor. Kommunen vill peka på det förhållande som gäller exempelvis inom skolans område, att den nationella tillsynen utövas av annan statlig myndighet – Skolverket. Problem kan uppstå om inte arbetet med ett revidera innehållet i skolans inre arbete, kursplaner, måldokument och betygskriterier etc. på ett mycket tydligt sätt koordineras med övergripande politiska mål som enligt utredningens förslag skall fastställas av Sametinget. Det är enligt Vilhelmina kommun uppenbart att det finns en risk för att den dubbla tillsynen kan leda till målkonflikter för genomförandeplaner och i praktiken. Östersunds kommun avvisar förslaget att Sametinget skall få tillsynsansvar över kommunal verksamhet och ansvarigt för statsbidragsfördelningen. Tillsynsansvar och statsbidragsfördelning bör, i likhet med vad som föreslås för finska språket, åläggas en länsstyrelse.

Organisationer

Sveriges kommuner och landsting avvisar förslaget om att Sametinget skall få tillsynsansvar över kommunal verksamhet och vara ansvarig för fördelning av statsbidrag avseende samiska språket. Tillsynsansvaret och bidragsfördelning bör i likhet med det som föreslås för finska språket åläggas en länsstyrelse.

6 Samiska språkcenter som del av en fast struktur för det samiska språkarbetet

Utredningens förslag Två samiska språkcenter bör inrättas inom det sydsamiska området för arbetet med det samiska språkets revitalisering. Lämpliga lokaliseringar är inom Storumans kommun samt i Östersund eller i dess närhet. Den närmare lokaliseringen bör dock avgöras av Sametinget. Sametinget skall vara huvudman för verksamheten. Staten skall aktivt stödja uppbyggnad och trygga en långsiktig drift som inkluderar tillräckligt antal anställda.

På sikt bör ytterligare samiska språkcenter inrättas i de lule- och nordsamiska områdena.

Myndigheter

Försäkringskassan anser att ansvaret för att invånare och myndigheter får kännedom om språkteknologiska hjälpmedel, hur de används och hur man skaffar dem, skall ligga på de samiska språkcentra som enligt utredningen skall direkt underställas Sametinget. Enligt förslaget skall en huvuduppgift vara att genom samordnande insatser underlätta för kommuner och förvaltningsorgan att förverkliga lagstiftningen för det sydsamiska området. Denna huvuduppgift kräver att samiska språkcenter får ett mer omfattande ansvar också för samordning och spridning av samiska språkresurser. Språkcentra bör också få mandat att leda en inventering av befintlig samisk språkkompetens hos personalen vid statliga och kommunala myndigheter inom förvaltningsområdet. Kommunala och statliga myndigheter inom förvaltningsområdet bör generellt tillskriva samisk språkkompetens ett högt meritvärde vid rekrytering . Skatteverket anser att en särskilt viktig uppgift för språkcentra är att ge stöd till myndigheterna. Länsstyrelsen i Dalarnas län tillstyrker förslaget om utvecklande av sydsamiska språkcentra och bedömer dem som betydelsefulla för sydsamernas språkliga förstärkning. Olika samiska forum, däribland dessa språkcentra, skulle även kunna spela en viktig roll för att medvetandegöra samers situation hos majoritetsbefolkningen. Arbetet med att öka majoritetssamhällets kunskaper om samer som en erkänd minoritet är angeläget. Uppsala universitet anser att förslaget att grunda två samiska språkcentra kan vara ytterligare ett sätt att förbättra språksituationen för samer. Detta är något som inte tidigare har prövats i Sverige men väl i Norge och Finland. Sådana centra borde finnas för både syd-, lule- och nordsamer för att intensifiera den språkliga revitalisering som nu har börjat på olika håll i det svenska Sapmi, men som behöver starka lokala stödinsatser. Stockholms universitet skriver att de språkcentra som utredningen föreslår i sydsamiskt område, liksom de ytterligare språkcentra som man föreslår på sikt bör inrättas i nordsamiskt område, kan förutom gängse språkvårdsarbete ha en viktig roll i informationsarbetet samt, som utredningen också föreslår, ha en aktivt uppsökande och stödjande roll i språkrevitaliseringsarbetet på lokal och regional nivå. Sametinget stödjer förslaget, vilket bör prioriteras. Myndigheten föreslår att ytterligare samiska språkcentra i de lule- och nordsamiska områdena snarast bör inrättas.

Kommuner

Jokkmokks kommun tillstyrker förslaget. Kommunen föreslår att utformningen av språkcentra skall ske tillsammans med kommunerna som är ansvariga för den obligatoriska utbildningen. Kiruna kommun anser att samiska språkcentra kan etableras som en resurs för samhällsservice, förskola, skola samt gruppers och enskildas språkarbete. Lycksele kommun anser att uppbyggnaden av språkcentra är mycket väsentligt. Sorsele kommun anser att ett språkcenter skall ligga i Sorsele kommun. Storumans kommun stödjer förslaget. Strömsunds kommun anser att de samiska språkcentra som föreslås kan bli värdefulla som stöd och pådrivare för det övriga utbildningsväsendet. Dessvärre avsätts endast blygsamma belopp till dessa språkcentra. Mot bakgrund av de stora geografiska avstånd det här handlar om bör dessa centra tillerkännas väsentligt större anslag. Personalen vid dessa centra måste ges möjlighet till tjänsteresor inom förvaltningsområdet.

Landsting

Jämtlands läns landsting ställer sig bakom utredningens förslag om inrättande av ett antal språkcentra i aktuella regioner, som skall fungera som motorer och resurs för samhällsservice, förskola, skola, åldringsvård samt gruppers och enskildas språkarbete. Landstinget förordar att ett av dessa språkcentrum lokaliseras till Gaaltije, sydsamiskt kulturcentrum i Östersund, som under många år har bedrivit kulturarvs- och miljöprojekt och är samlokaliserade med Sametingets informationscentrum och samiska språkkonsulenten.

Organisationer

Svenska samernas riksförbund stödjer förslaget. Sametinget bör avgöra lokaliseringen. Sametinget bör vara huvudman. Staten skall aktivt stödja uppbyggnaden och trygga en långsiktig drift som inkluderar tillräckligt antal anställda. Riksförbundet anser att ytterligare samiska språkcenter i de lule- och nordsamiska områdena snarast bör inrättas. Samernas utbildningscentrum föreslår att det skyndsamt utverkas en fast finansiering för språkutbildningar, SameNet och mentors- och lärlingsverksamhet för utveckling av samiska språket vid samernas utbildningscentrum vilket bör etableras som ett första språkcenter samt att Gaaltije i Östersund upprättas som första språkcenter på sydsamiskt område.

Samiska språknämnden menar att förslaget om samiska språkcentra bör prioriteras. Språkcentras uppgifter skulle vara att inleda, organisera och synliggöra det språkarbete som Sametingets långsiktiga språkkampanj bygger på.

7 Förstärkt samiskt inflytande rörande ortsnamn

Utredningens förslag Utredningen föreslår att regeringen föreskriver att Sametinget skall vara det organ som, vid skiljaktig mening om samiska ortsnamn, avgör rekommendationer till Lantmäteriverket för fastställande.

Myndigheter

Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI) skriver att presentationen i denna del präglas av ensidighet med missvisande och ibland felaktigt resultat. Utredningen föreslår ett Sametinget vid skiljaktig mening om samiska ortsnamn skall avgöra rekommendationen till Lantmäteriverket. SOFI är den myndighet som har som uppgift att granska ortsnamn, däribland samiska namn, och vars rekommendationer Lantmäteriverket vanligen följer. Utredarens förslag innebär i praktiken att den av SOFI utförda granskningen skall granskas av Sametinget. SOFI har inget att invända mot förslaget, förutsatt att den speciella kompetens som en sådan granskning kräver finns hos Sametinget. Granskning av ortsnamn innebär inte enbart korrigering av stavningen utan också ett kulturhistoriskt och namngeografiskt ställningstagande och att ta hänsyn till både äldre och yngre namnformer och tillämpa god ortsnamnssed. Sametinget stödjer förslaget. Lantmäteriverket har som nationell ortsnamnsmyndighet ett särskilt ansvar för minoritetsfrågor samt att ortnamnsredovisningen på dessa språk sker korrekt och förtroendegivande sätt. Utredningen föreslår att det samiska inflytandet över namngivningen formellt bör förstärkas och att Sametinget bör ges ett slutligt ansvar för att vid skiljaktiga uppfattningar avgöra samiska ortsnamn. Lantmäteriverket ställer sig frågande till förslagets innebörd och hur det praktiskt skall kunna genomföras. Möjligen innebär förslaget att samiska ortsnamn skulle komma att särbehandlas i jämförelse med svenska och finska ortnamn. Lantmäteriverket välkomnar ett fördjupat samarbete med Sametinget när det gäller samiska ortnamn, men är tveksamt till formella förändringar av beslutsbefogenheterna. Vägverket skriver att myndigheten för närvarande avvaktar med utmärkningen på samiska tills Lantmäteriverket har utrett om namnen på kartmaterialet är korrekta. Om myndigheten får i uppdrag att intensifiera

utmärkningen enligt förslaget behöver myndigheten få tillskott av medel för detta. Luftfartsstyrelsen skriver att skyltningen på flygplatserna måste anpassas till att så många passagerare som möjligt ser skyltarna och uppfattar budskapet, därför är nuvarande skyltning på svenska och engelska och i vissa fall används symboler. Behov av att i tillägg skylta med existerande fastställda samiska ortsnamn bör kunna utvärderas lokalt. Annan typ av information bör följa internationell standard med tanke på krav på tydlighet för så många passagerare som möjligt.

Organisationer

Svenska samernas riksförbund stödjer förslaget om ett förstärkt samiskt inflytande rörande samiska ortsnamn som är en mycket viktig historisk källa.

8 Behov av språkundersökningar

Utredningens bedömning Regelbundna språkundersökningar bör genomföras med start så snart som möjligt. Syftet är att erhålla fakta om det samiska språkets situation och pågående förändringar.

Genom en väl genomförd metodik kan även effekter av det språkliga revitaliseringsarbetet och sakläget för modersmålsundervisning, språket i förskoleverksamhet och äldreomsorg samt myndigheternas språkservice belysas. Mätning av indikatorer för måluppfyllelse kan inkluderas. Regeringen bör öronmärka medel för dessa undersökningar.

Myndigheter

Barnombudsmannen (BO) är positiv till regelbundna språkundersökningar i syfte att erhålla fakta om det samiska språkets situation och pågående förändringar. BO vill här påminna om vikten av att synliggöra barns och ungas egna åsikter, behov och intressen genom dessa undersökningar.

9 Bättre samordning av same- och minoritetspolitiska frågor

Utredningens bedömning Regeringen bör överväga möjligheten att inrätta ett gemensamt samordningskansli för same- och minoritetspolitiska frågor. Införandet av ett sådant samordningskansli skulle innebära att man ”lyfter” frågorna

och att ambitionsnivån i frågorna höjs. Helhetsansvaret blir tydligare och de budgetmässiga förhandlingsförutsättningarna förbättras.

Samtidigt skulle det bli lättare att skapa samordningsstrukturer på den politiska nivån, vilket underlättar arbetet att finna lämpliga lösningar och att göra lämpliga prioriteringar.

Myndigheter

Svenska språknämnden har ingen invändning mot förslaget. Men ett sådant kansli bör också behandla minoritetsspråkpolitiska frågor. Hela den svenska språkpolitiken kunde samordnas bättre inom RK än vad som är fallet i dag. Det är symtomatiskt att utredningen om de finska och samiska språken går under Justitiedepartementet och utredningen om teckenspråk under Socialdepartementet, medan den omorganiserade språkmyndighet som börjar att verka den 1 juli ligger under Utbildningsdepartementet. Samordning av minoritetspolitik och språkpolitik bör alltså lösas i ett sammanhang.

C. FÖRBÄTTRA MÖJLIGHETERNA TILL UNDERVISNING I OCH PÅ MINORITETSSPRÅKEN (KAP. 13)

10 Målsättningen i den svenska språkpolitiken överensstämmer inte med de nationella minoriteterna

Utredningens förslag Barn som tillhör de nationella minoriteterna har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk och skall ges möjlighet till det, om de själva eller deras vårdnadshavare vill det. Den svenska språkpolitikens mål måste därför ändras så att de nationella minoriteterna har rätt att ”utveckla och tillägna sig sitt minoritetsspråk.”

Myndigheter

Skolverket tillstyrker förslaget att kravet på grundläggande kunskaper i samiska för att erhålla modersmålsundervisning tas bort. Myndigheten för skolutveckling tillstyrker att förslaget att målsättningen för undervisningen för de nationella minoritetsspråken omformuleras och skall lyda att de nationella minoriteterna har rätt att ”utveckla och tillägna sig minoritetsspråk.” Vidare anser myndigheten att bestämmelser rörande rätten till modersmålsundervisning för elever som tillhör nationella minoriteter skall ha samma lydelse för samtliga nationella minoriteter, att krav på dels umgängesspråk dels tidigare

kunskaper i språket inte skall ställas för de nationella minoriteterna och att även för finska och judiska elever skall det räcka med att det finns en elev som önskar få undervisning i minoritetsspråk. Luleå tekniska universitet betonar utredarens bedömning att målsättningen i den svenska språkpolitiken är otillräcklig för de nationella minoriteterna och måste ändras. De nationella minoriteterna skall ha rätt att inte bara använda sitt språk utan också att ”utveckla och tillägna sig sitt minoritetsspråk.” Sverigefinska språknämnden noterar med tillfredsställelse att den svenska språkpolitikens mål ändras så att de nationella minoriteterna har rätt att utveckla och tillägna sig sitt minoritetsspråk. Sametinget stödjer förslaget.

Kommuner

Jokkmokks kommun tillstyrker förslagen om en förbättring av möjligheterna till undervisning i och på minoritetsspråket. Kiruna kommun tillstyrker förslagen om förbättrade möjligheter till undervisning i och på minoritetsspråken. Strömsunds kommun anser att återupprättelsen av det samiska språket inte kan avgränsas till en angelägenhet för grundskolor och gymnasier. Våra universitet och högskolor måste också få ett stort ansvar i denna process. Umeå kommun föreslår att staten ger Umeå universitet i uppdrag att stärka sina insatser för att öka och höja kompetensen kring de samiska språken och den samiska kulturen. Detta arbete bör dels inriktas mot lärarutbildningen men också mot exempelvis den historiska institutionen med avsikt att allmänt höja kompetensen kring den samiska kulturen och det samiska språket hos bland andra lärare i förskolan och skolan. Östersunds kommun avvisar samtliga förslag till ändrade villkor för modersmålsundervisningen. Föreslagen undervisning kan bli kostnadskrävande för kommunen. Förslagen saknar stöd i utredningsdirektiven liksom finansieringsanvisning.

Organisationer

Sveriges kommuner och landsting avvisar samtliga förslag till ändrade villkor för modersmålsundervisning på minoritetsspråken dels utifrån att förslagen saknar stöd i utredningsdirektiven, dels utifrån att finansieringsanvisning saknas. Förslagen kan bli mycket kostsamma eftersom det kan innebära enskild undervisning i många fall. Svenska kyrkan anser att den viktigaste frågan för sydsamiska och lulesamiska språkets fortlevnad är att barnen ges möjlighet att lära sig samiska tillräckligt väl för att språket skall kunna leva vidare. I det

perspektivet blir frågan om minoritetsbarnens möjligheter till utbildning på och i minoritetsspråket av central betydelse. Utbildningsfrågor är även en av de faktorer på samhällsnivå som påverkar språkbevarandet mest. Svenska samernas riksförbund stödjer förslaget om att barn som tillhör de nationella minoriteterna har rätt att lära sig sitt modersmål och skall ges möjlighet till det om de själva eller deras vårdnadshavare vill det. Samernas utbildningscentrum föreslår att i förvaltningsområdet för samiska skall minoritetsspråksundervisningen i samiska även ges på olika språkvarieteter speciellt för vuxna i syfte att överbrygga språkförståelsen mellan språkvarieteterna samt att barn och ungdomar i grund- och gymnasieskolan erbjuds samiska som första främmande språk i de lokala skolplanerna. Sverigefinska riksförbundet stödjer förslaget om att målsättningen i den svenska språkpolitiken förändras så att minoritetsbarn har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk. Sverigefinska ungdomsförbundet anser att samtliga nationella minoriteter skall ha samma rätt till modersmålsundervisning. Ungdomsförbundet tillstyrker att möjligheterna till undervisning i och på minoritetsspråken förbättras.

11 Förskoleverksamhet på de nationella minoritetsspråken bör utökas

Utredningens förslag Regeringen måste vidta åtgärder för att de nationella minoriteternas rätt till undervisning i eller på minoritetsspråket, enligt artikel 14 i ramkonventionen, säkerställs i förskolan. Förskola helt eller delvis på samiska, finska och meänkieli skall anordnas inom förvaltningsområdena om föräldrar begär det.

Möjligheterna att utvidga åtagandet enligt artikel 8.1.a. i minoritetsspråkskonventionen, så att förskola helt eller delvis på minoritetsspråket skall ges i hela landet och för samtliga nationella minoritetsspråk, bör utredas ytterligare.

Regeringen bör ge Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att ge utvecklingsstöd till kommunerna i syfte att anordna minoritetsspråkig förskoleverksamhet i hela landet för samtliga nationella minoriteter och att fortsätta utarbeta pedagogiskt stöd för sådan verksamhet. Stimulansbidrag till minoritetsspråkig förskola bör kunna utgå under tiden frågan om förskola utreds och bereds.

Myndigheter

Barnombudsmannen (BO) är positiv till en utökad förskoleverksamhet på de nationella minoritetsspråken inom förvaltningsområdena. BO välkomnar en fortsatt utredning om möjligheterna till förskola helt eller delvis på minoritetsspråk för alla minoriteter. Skolverket anser att förslaget att anordna förskola delvis eller helt på samiska, finska eller meänkieli om föräldrarna begär det, bör utredas ytterligare. Under förutsättning av att frågan utreds ytterligare tillstyrker Skolverket förslaget att ge Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att ge utvecklingsstöd till kommunerna i syfte att anordna minoritetsspråkig förskoleverksamhet i hela landet för samtliga nationella minoriteter. Myndigheten för skolutveckling tillstyrker förslaget att ytterligare utreda frågan om att utvidga åtagandet i artikel 8.1a i minoritetsspråkskonventionen så att förskola helt eller delvis på minoritetsspråket skall ges i hela landet och för samtliga nationella minoriteter. Myndigheten har inget att erinra mot förslaget att myndigheten får i uppdrag att de utvecklingsstöd till kommunerna i syfte att anordna minoritetsspråkig förskoleverksamhet i hela landet för samtliga nationella minoriteter och fortsätta att utarbeta stöd för sådan verksamhet. Sameskolstyrelsen skriver att vid samtliga sameskolor finns förskoleklasser och fritidshem som bedrivs genom avtal med barns hemkommuner. Sverigefinska språknämnden anser att det är viktigt att alla kommuner, och inte bara de kommuner som ingår i förvaltningsområdet, anordnar minoritetsspråkig förskoleverksamhet. Sametinget stödjer förslaget.

Organisationer

Svenska kyrkan föreslår att kraftiga åtgärder vidtas, såsom rätt till barnomsorg där samiska språket används och prioriteras. Sverigefinska riksförbundet betonar vikten av att en lagstadgad rätt till förskoleverksamhet införs i hela landet och att frågan utreds skyndsamt. Det är mycket viktigt att stimulansbidrag lämnas till förskolans verksamhet på minoritetsspråk under tiden frågan utreds.

12 Ytterligare förslag rörande undervisning i de nationella minoritetsspråken

Utredningens förslag

Kommuner skall inte kunna neka nationella minoritetsbarn rätt till modersmålsundervisning på grund av att det inte finns en lärare. Om det inte finns en lämplig lärare lokalt, skall distansundervisning anordnas till dess en lämplig lärare rekryteras. Bestämmelserna i 2 kap. 13 § grundskoleförordningen (1994:1194) och 5 kap. 12 § gymnasieförordningen bör därför ändras. Möjligheterna att anordna modersmålsundervisning på distans bör utvecklas ytterligare.

Regeringen bör ge Sameskolstyrelsen i uppdrag att genomföra det av myndigheten föreslagna pilotprojektet för att förbättra möjligheterna för samiska elever att få tillgång till modersmålsundervisning.

Sametinget och Sameskolstyrelsen bör, som ett led i revitaliseringsarbetet, verka för att det skapas nätverk för samiska modersmålslärare. Arbetet med nätverk skall ge lärarna stöd i språkrevitaliseringen och även fungera som ett sätt för kommunerna att lättare finna personer som kan arbeta som modersmålslärare. Sametinget och Sameskolstyrelsen bör utveckla ett nära samarbete med de högskolor där samiska undervisas, för att fånga upp studenter som är intresserade av att arbeta med samisk språkrevitalisering eller med undervisning i eller på samiska.

Myndigheter

Barnombudsmannen (BO) ser positivt på förslaget om kommunernas bör ges skyldighet att anordna distansundervisning då en lämplig lärare inte finns att tillgå. BO anser att sådan distansundervisning bör kvalitetssäkras av Skolverket. Till exempel bör det ställas krav på att språkläraren med vissa tidsintervall skall besöka eleven såsom diskuteras i utredningen. Eleven skall ha möjlighet till handledning, stöd och hjälp på den skola från vilken han eller hon följer undervisningen. BO anser att distansundervisning endast är godtagbart under ett övergångsskede. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att utredningens förslag om utbildningsåtgärder, särskilt för barn och ungdomar, i stort är kloka och väl avvägda. Det är svårt att se annat än ekonomiska skäl emot minimirätt till distansundervisning, pilotprojekt för sameskolan, särskild kurator, bibliotekskonsulter och bokbussverksamhet. Men förslagen bör genomföras med statlig finansiering. Skolverket tillstyrker förslaget att distansundervisning skall anordnas till dess att en lämplig lärare hittats. Skolverket tillstyrker förslaget om ändringar i gymnasieförordningen vilket torde ge lättnader gällande tillgången till modersmålsundervisning i minoritetsspråken. Myndigheten för skolutveckling tillstyrker förslaget att kommuner inte skall kunna neka nationella minoritetselever rätt till

modersmålsundervisning på grund av att det inte finns tillgång till lärare. Om det inte finns en lämplig lärare lokalt, skall distansundervisning anordnas till dess en lärare rekryteras. Myndigheten tillstyrker att Sameskolstyrelsen ges i uppdrag att utveckla nya vägar för att alla samiska elever skall få tillgång till modersmålsundervisning. Uppsala universitet anser att förslaget att författningsreglera rätten till modersmålsundervisning för nationella minoriteter är välkommet, liksom för andra minoriteter som inte har den formella statusen såsom nationella minoriteter, rätten till distansundervisning när lämplig lärare saknas, nätverk för samiska modersmålslärare, nära samarbete mellan högskolor där samiska undervisas och en samisk studievägledartjänst. Sametinget stödjer förslaget.

Organisationer

Sveriges kommuner och landsting avvisar förslaget om att kommunerna skall bli skyldiga att anordna distansundervisning i de fall det inte finns lämplig lärare. Det är upp till kommunerna att ansvara för hur undervisningen skall organiseras. Svenska kyrkan föreslår att antalet skoltimmar i minoritetsspråk utökas och att språkmiljöer där ungdomarna kan användas skapas. Svenska samers riksförbund stödjer förslaget att möjligheterna att anordna modersmålsundervisning på distans bör utvecklas ytterligare samt att förskola, helt eller delvis på samiska skall anordnas inom förvaltningsområdet om föräldrar begär det. Sverigefinska riksförbundet stödjer förslaget om att kommuner inte skall kunna neka nationella minoritetsbarn rätt till modersmålsundervisning på grund av att det inte finns en lämplig lärare. Det är angeläget att distansundervisning anordnas tills en lärare kan rekryteras. Sveriges Finska Lärarförbund instämmer i förslaget att när det gäller samiska, tornedalska, romska eller judiska elever så skall en kommun vara skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem.

13 Tvåspråkig undervisning

Utredningens bedömning Om förutsättningarna för att få tillgång till undervisning på de nationella minoritetsspråken inte förbättras avsevärt, kommer det inte att genereras tillräckligt med nya talare som behärskar språket fullt ut i framtiden. För särskilt hotade språk behöver denna förbättring av möjligheterna till undervisning på minoritetsspråket ske omgående.

Myndigheter

Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att genom att påvisa tvåspråkighetens fördelar kan samer uppmuntras till att lära sig sitt modersmål, själva bli aktiva i språk- och kulturövningar till nya generationer samt mana till ökat intresse från övriga samhället. Uppsala universitet skriver att det är en välkänd princip i tvåspråkig undervisning att minoritetsspråket måste få mer plats i undervisningen än majoritetsspråket, om man vill skapa väl fungerande tvåspråkiga undervisningsmodeller och sträva efter en höggradig, balanserad tvåspråkighet hos eleverna. Det att viktigt att den föråldrade 50procentsregeln tas bort, som utredningen föreslår.

Organisationer

Sverigefinska ungdomsförbundet skriver att ungdomsförbundets erfarenhet är att merparten av modersmålsundervisningen sker utanför den vanliga skoltiden. Många skolor har valt att ha undervisningen sent på eftermiddagar, efter skoldagen. Många kommuner har också gått in för att samordna undervisningen av kostnadseffektiva skäl vilket innebär att resorna till den skola där undervisningen sker blir orimliga. Undervisningen i minoritetsspråket bör göras mer lättillgänglig. Sveriges Finska Lärarförbund anser att det bör införas en lagstadgad rätt till tvåspråkig undervisning på de nationella minoritetsspråken.

14 Åtgärder för samiska barn och ungdomar

Utredningens förslag Möjligheterna att anordna integrerad samisk undervisning bör utökas och förbättras. Fler elever måste ges möjlighet att delta. Detta är särskilt viktigt i det sydsamiska området. De ekonomiska medel som avsätts för en integrerad samisk undervisning behöver utökas avsevärt för att förbättra möjligheterna för samiskan i Sverige.

En samisk studievägledartjänst bör inrättas.

Myndigheter

Barnombudsmannen ser positivt på förslaget att ekonomiska medel för att integrerad samisk undervisning skall utökas så att fler elever får möjlighet att delta.

Länsstyrelsen i Dalarnas län understryker särskilt vikten av förstärkningar inom modersmålsundervisningen för samiska barn och ungdomar. Myndigheten för skolutveckling tillstyrker förslaget om ökade möjligheter att anordna integrerad samisk undervisning, särskilt i det sydsamiska området. Ungdomsstyrelsen är positiv till förslagen om utbildningsåtgärder för att barn och ungdomar skall ges möjligheter att delta i undervisning i och på samiska. Sametinget stödjer förslaget.

Kommuner

Jämtlands läns landsting skriver att barns möjligheter att tillägna sig minoritetsspråket är viktigt för att revitalisera ett språk och skapa förutsättningar för kultur- och identitetsskapande.

Organisationer

Svenska samers riksförbund stödjer förslaget att möjligheterna att anordna integrerad samisk undervisning bör utökas och förbättras samt att en samisk studievägledartjänst bör inrättas.

15 Åtgärder rörande samiska och andra läromedel

Utredarens förslag Sverige måste ta sitt ansvar för att få fram läromedel på samiska. Åtgärder måste vidtas omgående för att förbättra tillgången till samiska läromedel. Tillgängliga medel för läromedelsproduktion måste öka avsevärt, åtminstone under ett antal år framåt.

Egentillverkat läromedelsmaterial, som tagits fram av t.ex. sameskolor och modersmålslärare, bör omgående göras tillgängligt för fler genom en systematisk spridning. Myndigheten för skolutveckling bör ges utökade resurser för att omgående utveckla undervisningsmaterial för ”Tema Modersmål” på sydsamiska.

Regeringen bör ta fram informationsmaterial för skolbruk rörande övriga nationella minoriteter och minoritetsspråk på samma sätt som gjorts år 2004 rörande samer, samt informationsmaterial till ungdomar rörande Europarådets minoritetskonventioner.

Myndigheter

Barnombudsmannen (BO) är positiv till förslagen. BO anser att alla barn skall få kunskap om de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Skolverket tillstyrker förslaget att informationsmaterial rörande nationella minoriteter och minoritetsspråk tas fram. Myndigheten för skolutveckling skriver att läromedelssituationen är besvärlig, men redovisar ett antal projekt som pågår. Myndigheten tillstyrker förslaget att informationsmaterial tas fram för skolbruk rörande övriga nationella minoriteter på samma sätt som gjorts år 2004 rörande samer samt informationsmaterial till ungdomar rörande Europarådets minoritetskonventioner. Uppsala universitet anser att det är viktigt med ett stöd för produktion av barnböcker, vilket är en framåtsyftande åtgärd, men man bör också minnas att det finns en stor brist på skönlitteratur på t.ex. sydsamiska för vuxna. Umeå universitet skriver att utredaren påpekar att arbetet med att stärka språket måste ske på flera plan samtidigt. Ett sätt att öka statusen är ekonomisk stimulans till publicering av samiskspråkiga böcker, tidningar och musik. Denna fråga bör prioriteras före översättning av protokoll, promemorior, etc.

16 Behov av förbättrad rätt till undervisning på nationellt minoritetsspråk

Utredningens förslag Regeringen bör tillsätta en utredning som analyserar möjligheterna att införa ett bevarandeprogram för de nationella minoriteterna. Bevarandeprogrammet skall ha till syfte att stabilisera och utveckla de nationella minoritetsbarnens minoritetsspråk, samtidigt som barnen får lära sig svenska.

Den föreslagna utredningen bör få i uppdrag att se över möjligheterna att införa lagstadgad skyldighet att anordna undervisning på samtliga nationella minoritetsspråk i landet. Utgångspunkten för arbetet bör vara bevarandet och revitaliseringen av de nationella minoritetsspråken. Utredningen bör även få i uppdrag att analysera Sveriges förutsättningar och möjligheter att åta sig ett högre åtagande enligt artikel 8.a., 8.b. och 8.c. i minoritetsspråkskonventionen.

Eftersom det är angeläget att en förbättring kommer till stånd omgående när det gäller de nationella minoriteternas möjligheter till undervisning

på minoritetsspråket, bör regeringen under tiden frågan utreds och bereds, bistå med ett statligt stimulansbidrag under en övergångsperiod för att få till stånd en mer tvåspråkig undervisning. Stimulansbidrag bör kunna utgå till kommuner tills ett nationellt bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken inom utbildningsväsendet kan börja gälla. Myndigheten för skolutveckling bör därför ges i uppdrag att föra en aktiv dialog med de nationella minoriteterna och kommuner för att få till stånd en övergångslösning.

Myndigheter

Barnombudsmannen är positiv till förslaget. Myndigheten för skolutveckling skriver att myndigheten har god erfarenhet av stimulansbidrag och dialogarbete med kommuner i syfte att bidra till skolutveckling. Myndigheten är beredd att diskutera med regeringen om uppläggningen av den föreslagna dialogen om en sådan skulle bli aktuell. Uppsala universitet anser att idén med ett bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken inom utbildningsväsendet och ett bidragssystem för detta ändamål som motsvarar statsbidraget för merkostnader med anledning av minoritetsspråkslagstiftningen, är något som skulle kunna förbättra den nuvarande situationen avsevärt. Svenska språknämnden anser att det är mycket angeläget att införa lagstadgad rätt till tvåspråkig verksamhet i förskola och tvåspråkig undervisning i grundskolan. Myndigheten stödjer därför förslaget att tillsätta en utredning för att se över dessa frågor och för att undersöka möjligheten att införa ett nationellt bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken. Sverigefinska språknämnden anser att det är en angelägen uppgift att tillsätta en utredning för att analysera möjligheterna att införa ett bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken inom utbildningsväsendet.

17 Lärartillgång i de nationella minoritetsspråken

Utredningens förslag: Regeringen bör se möjligheterna att förbättra utformningen av lärarutbildningen och även möjligheterna att rekrytera studenter till utbildningen.

Myndigheter

Skolverket bedömer att en nationell strategi för utbildningen på högskolenivån är angelägen. Strategin bör omfatta såväl utbildningens kvalitet som rekrytering av lärarstuderande. Myndigheten för skolutveckling tillstyrker förslagen att regeringen bör se över möjligheterna att förbättra utformningen av lärarutbildningen i de nationella minoritetsspråken och möjligheterna att rekrytera studenter till utbildningen. Uppsala universitet skriver att en förutsättning för en tillfredsställande skolundervisning är att det finns utbildade lärare och en utbyggd undervisning i samiska vid universitet och högskolor. Det är därför nödvändigt att lärarutbildningens utformning förbättras som utredningen föreslår. Umeå universitet skriver att det finns brist på behöriga lärare inom högskolan och att Sverige inte lever upp till minoritetskonventionens krav. Utredaren föreslår att regeringen bör se över möjligheterna att förbättra utformningen av lärarutbildningen och även möjligheterna att rekrytera studenter till utbildningen. Detta är bra förslag. Men även inom andra utbildningar torde det krävas ett ökat inslag av undervisning i samiska språk och/eller samisk kultur. Luleå tekniska universitet instämmer i förslagen gällande lärarutbildningen och möjligheterna att rekrytera studenter till utbildningen. Universitetet poängterar att tillfredsställande kvantitet och kvalitet i lärarutbildningen förutsätter både riktade medel och samarbete mellan lärosäten. Sameskolstyrelsen skriver att utredningens förslag om att regeringen bör se över möjligheterna att förbättra utformningen av lärarutbildningen och även möjligheten att rekrytera studenter till utbildningen är bra. Om det inte sker kan hela Sameskolstyrelsens verksamhet äventyras inom en snar framtid. Bristen på utbildade lärare är stor. Sverigefinska språknämnden skriver att bristen på lämpliga lärare gör att alla elever inte får undervisning i sitt modersmål. I dag finns knappast någon utbildning för lärare i minoritetsspråk och därför är det ytterst viktigt att utbildningen snarast kommer igång. Sametinget stödjer förslaget.

Kommuner

Vilhelmina kommun tillstyrker förslaget att modersmålsundervisningen bör stärkas. Den redan i dag konstaterade bristen på utbildade lärare menar kommunen är ett statligt ansvar att åtgärda. Att kringgå problemet med att föreslå att ”lämpliga lärare” anställs menar kommunen undergräver intentionerna om en högre kvalitet i modersmålsundervisningen, särskilt samiska.

Organisationer

Svenska samers riksförbund stödjer förslaget att regeringen bör se över möjligheterna att förbättra utformningen av lärarutbildningen och även möjligheterna att rekrytera studenter till utbildningen. Sverigefinska riksförbundet skriver att för närvarande rekryteras finskspråkiga förskole- och grundskolelärare i stor utsträckning från Finland. Riksförbundet har påtalat detta missförhållande för beslutsfattare flera gånger utan resultat. Därför stödjer riksförbundet förslaget om att lärarutbildningen på minoritetsspråket måste utökas.

18 Behov av ytterligare utbildningsåtgärder för vuxna samer

Utredningens förslag Regeringen måste säkerställa alla vuxna samers möjligheter till alfabetisering så länge behovet kvarstår. Att kunna läsa och skriva på sitt modersmål är en grundläggande rättighet. Möjligheterna att finansiera sådana kurser och stödja enskildas deltagande måste således garanteras.

Sametinget bör få en roll att administrera statliga bidrag vid korttidsstudier. Vuxna samer som vill lära sig samiska eller förbättra sina kunskaper i samiska skall också ges ekonomiska möjligheter till det.

Myndigheter

Länsstyrelsen i Dalarnas län vill poängtera vikten av alfabetisering för vuxna med samiska som modersmål. Uppsala universitet påpekar att i samband med vuxenutbildningen borde termen alfabetisering undvikas, eftersom den ger intryck av att samerna är analfabeter. Att samer i många fall är skriv- och läskunniga enbart på svenska och andra språk, men inte samiska, är en följd av svensk skolpolitik. Sametinget stödjer förslaget. Myndigheten bör få ett långsiktigt uppdrag att administrera bidrag till korttidsstudier. Vuxna samer som vill lära sig samiska eller förbättra sina kunskaper i samiska skall ges ekonomiska möjligheter till det.

Organisationer

Svenska kyrkan föreslår att fortbildning i samiska bekostas av staten.

Svenska samers riksförbund stödjer förslaget att regeringen måste säkerställa att alla vuxna samers möjligheter till alfabetisering så länge behovet finns. Finansiering för sådana kurser måste garanteras. Sametinget bör få administrera statliga bidrag vid korttidsstudier. Samernas utbildningscentrum föreslår att Sametinget skall få möjlighet att utarbeta en speciell förordning för den del av korttidsstudiestödet som myndigheten administrerar.

D. BEHOV AV INSATSER FÖR BARN OCH UNGDOMAR SOM TILLHÖR NATIONELLA MINORITETER (KAP. 14)

19 Behovet av mer litteratur på de nationella minoritetsspråken

Utredningens förslag Särskilda statliga satsningar behövs för att öka antalet barn- och ungdomsböcker på de nationella minoritetsspråken, och för att göra dessa böcker tillgängliga för de nationella minoriteterna. Det behövs ett tydligare uppdrag till Statens kulturråd, riktat stöd för utgivning av böcker på minoritetsspråken och insatser för att kunna få ut dessa böcker på bibliotek, förskolor, skolor etc.

Myndigheter

Barnombudsmannen (BO) är positiv till förslaget. BO är däremot mer tveksam till om en sådan satsning låter sig genomföras genom bättre prioriteringar inom ramarna för nuvarande satsningar på barnlitteratur, som utredningen skriver. Nationella minoritetsbarns behov skall inte behöva prioriteras framför andra grupper av barns behov inom detta område. BO anser dessutom att det behövs en satsning även på andra medier, såsom film och tv, som i dag har ett stort genomslag och är betydande element i barns och ungdomars kultur. Myndigheten för skolutveckling anser att förslagen verksamt skulle bidra till att de samiska eleverna får ökade möjligheter att nå skolans mål när det gäller kunskaper i modersmålet. Ungdomsstyrelsen ställer sig bakom förslagen om mer litteratur på minoritetsspråken och bibliotekens verksamhet. Statens kulturråd delar utredningens förslag att satsningar behövs för att öka antalet barn- och ungdomsböcker på de nationella minoritetsspråken och att göra dessa böcker tillgängliga för de nationella minoriteterna. Detta är viktigt både för språkens fortlevnad och för barnens språkutveckling. Ett generellt problem är bristen på reella strukturer för bokutgivning inom minoritetsgrupperna. Arbetet måste ske systematiskt och i nära samarbete med de nationella minoriteterna.

Med hänsyn till de strukturella brister som ovan påtalats är det ett omfattande arbete som krävs för att åstadkomma fungerande system för detta. Kulturrådet är berett att i samarbete med de nationella minoriteterna utveckla och driva ett projekt i enlighet med utredningens förslag, förutsatt att resurser ställs till förfogande. Kulturrådet är också berett att som ett första steg göra en resurs- och kostnadsbedömning avseende ett sådant projekt. Sametinget stödjer förslaget. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) tillstyrker förslaget att speciella bidrag lämnas för att stimulera tillgången till material på samiska. Men DO vill om möjligt gå ett steg längre. Ett effektfullt verktyg för att påverka utvecklingen i en viss riktning är att koppla krav till anslag. DO anser att det bör utredas om så kan göras för att öka tillgången på material på minoritetsspråk. Det område som torde vara självklart här är de offentliga anslagen till kultur.

Kommuner

Lycksele kommun anser att en läromedelsutveckling bör prioriteras som tar fasta på den moderna teknikens möjligheter. Storumans kommun föreslår att en rejäl satsning görs på nätbaserad läromedelsutveckling och lärarfortbildning för samiska i ett samverkansarbete mellan bland andra universitet, Akademi Norr och det föreslagna språkcentret i Storuman. Strömsunds kommun anser att det skall vara möjligt för barn och ungdomar som inte har ett samiskt ursprung att ta del av den samiska kulturen, om de så önskar.

Organisationer

Svenskan samers riksförbund stödjer förslaget om insatser för att öka tillgången på minoritetsspråkig barn- och ungdomslitteratur, inkluderat elektroniska ljud- och bildmedier som ungdomar är intresserade av. Sverigefinska riksförbundet stödjer förslaget att det görs särskilda statliga satsningar för att öka antalet barn- och ungdomsböcker på de nationella minoritetsspråken och att tillgängligheten förbättras. Sverigefinska ungdomsförbundet stödjer förslaget om särskilda satsningar för att öka tillgången till minoritetsspråkig barn- och ungdomslitteratur. Litteratur på minoritetsspråk har som känt en revitaliserande inverkan på ett hotat språk. Litteratur har också en avgörande roll i språkutvecklingen. Sverigefinska biblioteksanställdas förening anser att en ökning av utbudet av barn- och ungdomsböcker på minoritetsspråk vid landets bibliotek är helt nödvändigt med tanke på nästa generations

språkutveckling. Men det räcker inte med att bara öka antalet böcker. Det krävs också kontinuerliga läsfrämjande åtgärder på samma sätt som biblioteken erbjuder till de svenskspråkiga barnen.

20 Bibliotekens verksamhet

Utredningens förslag Biblioteksverksamhet som riktar sig till de nationella minoriteterna bör utökas och ges statligt stöd. Möjligheterna att öka tillgången på samiska böcker genom särskilda bidrag till Sametinget, på liknande sätt som i Norge, bör övervägas och undersökas.

Myndigheter

Statens kulturrådet anser i likhet med utredningen att biblioteksverksamhet för barn och ungdom som talar minoritetsspråk är viktigt för att stimulera språkanvändningen och för att öka tillgängligheten för media. Ökad kunskap om målgrupperna bland bibliotekarier och konsulenter och ökat läsande inom skolan är önskvärt. Sametinget stödjer förslaget.

Landsting

Västerbottens läns landsting instämmer delvis i utredarens förslag. Biblioteksverksamheten bör utökas och ges ett statligt stöd, men det bör ske inom ramen för uppbyggandet av ett samiskt bibliotek.

Organisationer

Sverigefinska riksförbundet stödjer förslaget. Sverigefinska ungdomsförbundet stödjer starkt förslaget om utökad biblioteksverksamhet för nationella minoriteter samt förslaget om att statligt stöd ges för detta ändamål. Sverigefinska biblioteksanställdas förening skriver att de flesta bibliotek inte har, och kan av naturliga skäl inte ha, finsktalande personal. Därför bör inrättas ett statsfinansierat finskt resurscentrum, vilket torde vara det mest effektiva sättet att hantera den i nuläget mycket otillfredsställande situationen.

21 Bibliotekskonsulter

Utredningens förslag

Bibliotekskonsulter för samtliga minoritetsspråk bör inrättas och verksamhet som riktar sig till barn- och ungdomar bör prioriteras.

Myndigheter

Umeå universitet anser att förslagen om att inrätta samiska bibliotekskonsulter samt att permanent finansiera de samiska bokbussarna är goda med tanke på vikten att sprida samisk litteratur till både barn och vuxna. Dessa insatser måste ses som nödvändiga i den kedja av åtgärder som krävs för att stödja de samiska språken. Statens kulturråd är tveksamt till utredningens förslag om inrättande av bibliotekskonsulenttjänster för vart och ett av minoritetsspråken i dagsläget. Situationen för de fem minoritetsspråken är mycket olika och de behov som finns kanske bättre kan tillgodoses genom olika lösningar. Sametinget stödjer förslaget.

Organisationer

Sverigefinska riksförbundet stödjer förslaget. Sverigefinska biblioteksanställdas förening anser att finskspråkiga konsulenter skulle medföra att den finska litteraturen kunde utvecklas i samklang med det svenska språket och den svenska litteraturen.

22 De samiska bokbussarna

Utredningens förslag Regeringen bör söka att finna en permanent finansiering för den samiska bokbussverksamheten i samarbete med den norska regeringen.

Myndigheter

Statens kulturråd har ibland kunnat delfinansiera bokbussverksamhet med projektmedel men förordar en permanent lösning. Sametinget stödjer förslaget.

Kommuner

Storumans kommun välkomnar förslagen gällande satsning på samisk kultur, litteratur och biblioteksverksamhet, inte minst en permanent finansiering för den samiska bokbussverksamheten i samarbetet med Norge.

Jämtlands läns landsting tillstyrker förslaget om en permanent finansiering av bokbussverksamheten, vilken kan nå ut till ytterområdena.

23 Nationella minoritetsbarn och ungdomars behov behöver bevakas tydligare

Utredningens förslag Barnombudsmannen bör ges ett tydligare uppdrag att bevaka urfolksbarns och övriga minoritetsbarns behov i samhället. Bättre statistiska underlag måste tas fram så att det är möjligt att ange antalet barn som tillhör respektive nationell minoritet.

Myndigheter

Barnombudsmannen (BO) instämmer helt i utredningens bedömning att nationella minoritetsbarn och deras behov behöver synliggöras bättre och att ett sådant arbete mycket väl kan falla inom ramen för BO:s verksamhet. Samtidigt vill BO påpeka att ett sådant uppdrag svårligen kan genomföras med hjälp av myndighetens i dag återkommande undersökningar av kommunernas arbete med att implementera barnkonventionen. I stället tror BO att nationella minoritetsbarns och ungdomars behov behöver kartläggas och studeras med just detta syfte och fokus, vilket mycket väl kan vara en uppgift för BO. Uppsala universitet påpekar att bristen på pålitlig statistik kring nationella minoriteter är ett problem när det gäller planering och uppföljning av olika minoritetspolitiska åtgärder samt rapportering till FN rörande implementeringen av barnkonventionen. Ett säkrare statistiskt underlag måste därför tas fram. Ungdomsstyrelsen delar bedömningen av nödvändigheten av att tydligare säkerställa minoritetsbarns och ungdomars rättigheter måste tillgodoses. Det är viktigt att belysa situationen för barn som tillhör minoriteterna men att det bör inte göras på ett sätt som upplevs som stigmatiserande eller att barns och ungdomars bakgrund registreras mot deras vilja. Därför menar myndigheten att det är en fråga som bör utredas vidare. I en fortsatt utredning är det angeläget att barn och unga som tillhör gruppen får komma till tals. Sametinget instämmer i förslaget.

Organisationer

Sverigefinska riksförbundet stödjer förslaget.

24 De nationella minoriteternas ungdomsförbund behöver stödjas

Utredningens förslag Det är viktigt att stödja minoriteternas ungdomsförbund, eftersom organisationernas verksamhet stärker ungdomars minoritetsidentitet och minoritetsspråket. Ungdomsförbunden bör ges möjligheter till inflytande i minoritetspolitiken.

Myndigheter

Uppsala universitet anser att det är synnerligen viktigt att företrädare för de nationella minoriteternas ungdomsförbund ges möjligheter att samråda med regeringen. Minoritetsspråkens överlevnad står och faller med dagens ungdomar och deras framtida barn. Deras engagemang i viktiga frågor måste uppmärksammas på hög nivå och de måste beredas handlingsutrymme om deras språk skall kunna hållas levande på lång sikt – vilket ju är kärnan i den svenska minoritetspolitiken. Ungdomsstyrelsen delar bedömningen att ungdomsförbunden kan utgöra en viktig arena för de unga som väljer att delta. Ett annat förslag är att Ungdomsstyrelsen skall få i uppdrag att stödja denna typ av verksamhet och bevaka minoritetsungdomarnas behov. Myndigheten anser att det vore olyckligt om ett specifikt uppdrag att stödja dessa ungdomsförbund lades vid sidan av det arbete som pågår. Ett ansvar att särskilt bevaka minoritetsungdomarnas behov ryms inte i dag inom det uppdrag som myndigheten har och det skulle kräva att ytterligare resurser tillförs myndigheten. Sametinget instämmer i förslaget och betonar att särskild hänsyn skall tas vid bidragsgivning till samiska ungdomsförbund eftersom de inte bara är en nationell minoritet utan också har urfolksstatus i Sverige.

Organisationer

Sverigefinska riksförbundet stödjer förslaget. Sverigefinska ungdomsförbundet vidhåller att de nationella minoriteternas ungdomsförbund behöver stödjas men påpekar att ytterligare åtgärder behövs. Ungdomsförbundet anser att det kan ifrågasättas om det är rimligt att kräva att de nationella minoriteterna skall uppfylla de krav som ställs på övriga ungdomsorganisationer, t.ex. vad gäller antalet ungdomsmedlemmar och den geografiska spridningen av lokalföreningar. Sverigefinska ungdomsförbundet anser att ungdomar bör ges de facto möjligheter till inflytande i minoritetspolitiken. Många internationella och europeiska konventioner talar för detta. Minoritetsungdomar bör

höras när frågor som berör dem behandlas. Europarådets rådgivande kommitté har kritiserat Sveriges regering för att den inte har gett ungdomar tillhörande de nationella minoriteterna möjlighet att komma till tals i frågor som berör dem. Ungdomsförbundet finner att regelbundna möten med representanter från regeringen och de nationella minoriteternas ungdomsförbund anordnas. Likaså är det viktigt att minoritetsungdomars representanter kan lämna synpunkter på minoritetsfrågor på samma som representanter för de vuxna s minoritetsorganisationer.

25 Kultursatsningar som riktar sig till barn och ungdomar

Utredningens förslag Statens kulturråd bör särskilt beakta barns och ungdomars behov vid fördelning av anslagsmedel till de nationella minoriteterna. Regeringen bör även överväga möjligheterna att utöka kulturanslaget så att nationella minoritetsbarns behov kan tillgodoses på ett bättre sätt. Även kommunerna behöver beakta nationella minoritetsbarns behov av minoritetsspråkig kultur i sin verksamhet.

Myndigheter

Barnombudsmannen ser mycket positivt på att utredningen också lyfter fram behovet av andra kulturella former än litteratur i ett språkvitaliserande syfte och identitetsskapande sammanhang. Statens kulturråd skriver att myndighetens styrelse har fattat beslut om riktlinjer för fördelningen av anslagsmedel för de nationella minoriteterna, vilka innebär att insatser av strukturell karaktär liksom projekt med inriktning på barn och ungdom prioriteras. Många av ansökningarna riktar sig emellertid både till barn och ungdomar och vuxna. Sametinget instämmer i förslaget.

Organisationer

Sverigefinska riksförbundet stödjer förslaget. Finska kulturföreningen instämmer i förslaget när det gäller kultursatsningar som riktar sig till barn och ungdomar.

26 Stipendieverksamhet för att stärka barn och ungdomars språkutveckling och kulturella identitet

Utredningens förslag Minoritetsbarns och ungdomars möjligheter att tillägna sig minoritetsspråket skall inte vara beroende av familjens ekonomiska situation. Särskilda medel bör avsättas för stipendier till verksamhet som syftar till att stärka barns och ungdomars språkutveckling eller kulturella minoritetsidentitet.

Myndigheter

Uppsala universitet anser att det är synnerligen viktigt med stipendier som syftar till att stärka barns och ungdomars språkutveckling eller kulturella minoritetsidentitet. Sametinget instämmer i förslaget.

Landsting

Jämtlands läns landsting tillstyrker förslaget att särskilda medel avsätts för stipendier till verksamheter som syftar till att stärka barns och ungdomars språkutveckling och/eller deras kulturella minoritets- eller urfolksidentitet.

E. AKTIVT SYNLIGGÖRANDE AV DET SAMISKA I SAMHÄLLET (KAP. 15)

27 Allmän flaggdag för att synliggöra det samiska folket

Utredningens förslag För att högtidlighålla och synliggöra det samiska folket bör en allmän flaggdag införas i Sverige den 6 februari. Myndigheter bör anmodas att tillsammans med den svenska flaggan även använda den samiska flaggan i den omfattning som är lämplig. Det bör vila på Sametinget att utforma de riktlinjer som gäller för användning av den samiska flaggan.

Myndigheter

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker att samernas nationaldag görs till allmän flaggdag. Svenska språknämnden tillstyrker förslaget.

28 Skyltning

Utredningens förslag Vägverket bör ges i uppdrag, och vid behov av finansiella möjligheter, att intensifiera sitt arbete med skyltning av samiska ortnamn.

Statliga myndigheter, förvaltningar och bolag som i sin verksamhet har inslag av skyltning och utmärkning uppmanas att använda existerande fastställda samiska namn.

Myndigheter

Uppsala universitet anser att officiellt skylta orter i Sápmi på både samiska och svenska och tillåta samiska ortsnamn i posthanteringen är enkla och effektiva sätt att synliggöra minoriteten. Det är också i linje med vad som sker i t.ex. Finland. Sametinget instämmer i förslaget.

Organisationer

Svenska samers riksförbund stödjer förslaget att Vägverket bör ges i uppdraga att intensifiera arbetet med att skylta samiska ortsnamn. Statliga myndigheter, förvaltningar och bolag som i sin verksamhet har inslag av skyltning och utmärkning bör uppmanas att använda existerande fastställda samiska namn.

31 Postorter

Utredningens förslag Fastställda samiska ortnamn skall kunna användas som namn på postorter. Regeringen bör ge närmare bestämmelser om detta.

Myndigheter

Sametinget instämmer i förslaget.

32 Översättning av författningar till samiska

Utredningens förslag Författningar som särskilt rör samernas rättigheter och samisk kultur, språk och näringar bör översättas till samiska och framgå i officiellt författningsregister.

Regeringen skall ge närmare bestämmelser om detta.

Myndigheter

Svea hovrätt instämmer i och för sig att en översättning av vissa författningar bör ske till samiska, finska och meänkieli. Det är emellertid inte lämpligt att, på grund av texternas status som översättningar, knyta dessa till SFS. Om ett översättningsregister – vid sidan av exempelvis publicering i Departementsserien eller liknade publikation och på Internet – bedöms vara värdefullt, skulle möjligen de myndigheter som ges i uppdrag att utöva tillsyn enligt lagen även kunna ges uppgiften att ansvara för ett sådant register. Barnombudsmannen (BO) instämmer i förslaget. BO anser att också barnkonventionen bör översättas till de nationella minoritetsspråken i syfte att informera nationella minoritetsbarn om deras rättigheter enligt barnkonventionen. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det är lämpligt att det överlämnas till regeringen att bestämma vilka författningar som skall översättas. Två svårigheter finns dock vad gäller dessa översättningar. För det första finns sannolikt den tillräckliga kompetensen – som måste omfatta såväl juridik som samiska – endast hos ett fåtal personer. För det andra så räcker de 0,6 mkr som utredaren har föreslagit sannolikt inte långt för att utföra detta mycket svåra och tidsödande arbete. Umeå universitet anser att publicering av samhällsinformation på minoritetsspråken genom översättning av författningar – liksom samhällsinformation på minoritetsspråken i medierna – är viktiga åtgärder för att stärka de samiska språken. Svenska språknämnden tillstyrker förslaget. Myndigheten kan också tänka sig andra steg för att synliggöra samiskan. Varje statlig myndighet kunde översätta sitt namn till samiska och på sin webbplats ha en kort information på samiska om sin verksamhet.

Organisationer

Sverigefinska riksförbundet anser att det är angeläget att för nationella minoriteter viktiga dokument som rapporter till och av Europarådet samt lagtexter som rör språk, utbildning och kultur översätts till minoritetsspråk.

F. SVERIGES FORTSATTA ARBETE RÖRANDE NATIONELLA MINORITETER (KAP. 16)

32 Åtgärder

Utredningens bedömningar Den i delbetänkandet Rätten till mitt språk (SOU 2005:40) föreslagna informations- och utbildningssatsningen kommer att underlätta och effektivisera genomförandet av etapp 2 i den minoritetspolitiska reformen.

En uppföljning av effekterna av etapp 2 av den minoritetspolitiska reformen bör göras senast efter fem år.

Regeringen bör se till att de språkliga behov som finns hos tornedalingar, romer och judar i Sverige också kartläggs.

Finlandssvenskarnas status i förhållande till ramkonventionen bör utredas.

Myndigheter

Skatteverket anser att det är viktigt med information om minoritetsspråken m.m. till tjänstemän och allmänhet. Arbetet bör dock inte överlåtas till varje enskild kommun, organisation eller myndighet att själv genomföra uppgiften efter att ha ansökt om ekonomiskt bidrag till det. I stället bör det ske samordnat för hela landet, t.ex. genom den föreslagna tillsyndmyndigheten för minoritetsspråken. Det blir effektivare med samordnade rikstäckande åtgärder riktade till berörda målgrupper. Myndigheten för skolutveckling tillstyrker förslaget att regeringen bör se till att de språkliga behov som finns hos tornedalingar, romer och judar också kartläggs på samma sätt som nu har gjorts för samer och sverigefinnar.

Kommuner

Lycksele kommun anser att det i dag saknas ett bra och lättillgängligt informationsmaterial om samiska språket. Det är av största vikt att väl formulerade, lättillgängliga och sakliga skäl beskriver innebörden av förvaltningsområdet. Storumans kommun anser att ett särskilt informationsmaterial bör utformas som anger syfte och innebörd av förvaltningsområdet för samiska. Jämtlands län landsting delar inte utredningens uppfattning om behovet av information om hälso- och sjukvård på samiska.

G. KONSEKVENSER AV FÖRSLAGEN (KAP. 17)

33 Statsbidrag till kommunerna

Utredningens förslag Riktade statsbidrag bör utgå under etapp 2, under fyra år från ikraftträdandet av ny lagstiftning, till kommuner och landsting för de merkostnader som tillkommer med anledning av utredningens förslag.

En utvärdering av genomförandet och behovet av eventuella ytterligare insatser skall ske fem år efter ikraftträdandet av föreslagen lagstiftning. Utvärderingen bör ligga till grund för en bedömning av samhällets fortsatta merkostnader.

Myndigheter

Barnombudsmannen (BO) är positiv till förslaget om riktade bidrag till kommuner och landsting. Sameskolstyrelsen skriver att statsbidrag till åtgärder för att stödja användningen av samiska bör även tillfalla myndigheten. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) skriver att en likartad bedömning av hur kommuner och landsting får och bör disponera statsbidraget är viktigt. DO menar här att det ska klargöras att statsbidraget inte bara ska kompensera för extrakostnader i myndighetsutövningen utan även för att ta tillvara utvecklingsmöjligheter av språket såsom genom kulturprojekt och dylikt.

Kommuner

Arvidsjaurs kommun förutsätter att full kostnadstäckning utgår då det är ett nationellt åtagande. Härjedalens kommun anser att riktade bidrag är nödvändiga för att kommunerna skall prioritera detta arbete. Kommunen föreslår att kommunerna skall redovisa årsvis utgifter och verksamhetsresultat från start för att utvecklingen skall kunna följas närmare. Kommunen anser att möjlighet bör finnas att söka ytterligare medel om en bra verksamhet kan redovisas. Kiruna kommun anser att en utvidgning av förvaltningsområdet måste medföra ett tillskott av statlig finansiering för täckning av merkostnader. Lycksele kommun anser att det är en förutsättning att statsbidrag utgår som täcker kostnaderna. Malå kommun förutsätter att full kostnadstäckning utgår om utredningens förslag fastslås i lagstiftning.

Sorsele kommun anser att riktade statsbidrag skall utgå utan begränsning i tid. Storumans kommun förutsätter att statsbidrag utgår som täcker kommunens kostnader. Strömsunds kommun anser att staten bör ha en generös syn också vad gäller det ekonomiska stödet. Under allt för många år har det samiska språket trängts undan. Umeå kommun anser att merkostnader som föranleds av utredningens förslag måste bekostas genom riktade statliga bidrag. Det är inte rimligt att kommunerna ensamma skall bära kostnaderna för den anpassning som behöver och bör ske i enlighet med åtagandena i minoritetskonventionerna. De anpassnings- och kompetensuppbyggnadskostnader som uppstår skall bäras nationellt och täckas av statliga medel. Vilhelmina kommun vill påpeka ett par faktorer och särskilda omständigheter vilka starkt påverkar kostnadsutvecklingen för kommunen, inte minst inom förskole- och skolverksamheten. De, i jämförelse med många andra kommuner, mycket stora geografiska områden som kommunerna inom det sydsamiska området omspänner, i kombination med ett lågt befolkningsunderlag, skapar behov av unika och därmed ofta mycket kostsamma lösningar för att klara tvingande åtaganden i exempelvis skollagen och för att uppfylla de mål som finns i angivna förordningar inom utbildningsområdet. Vindelns kommun anser att det föreslagna statsbidraget inte står i relation till kostnaderna för att tillhandahålla servicen. Speciellt som utredningen anser att merkostnaderna för kommunerna kommer att avta, vilket kan tolkas som att bidraget är tillfälligt. Åre kommun ställer sig positiv till utvidgningen av förvaltningsområdet under förutsättning av att staten ger kompensation för de ökade kostnader som förslaget innebär. Östersunds kommun skriver att den utvidgning av förvaltningsområdet, där Östersunds kommun ingår, innebär en ambitionshöjning inom den kommunala verksamheten. Omfattningen är svår att bedöma och bör därför även inrymma en uppföljning av praktiska och ekonomiska konsekvenser för kommunen. Det förutsätts att när riksdag/regering ålägger kommunen nya uppgifter att staten ger en fullständig kostnadstäckning av verkliga kostnadsökningar.

H. FÖRFATTNINGKOMMENTARER (KAP. 18)

34 Lagtexten

Myndigheter

Riksdagens ombudsmän vill anmärka på följande beträffande den föreslagna lagtexten. Under rubriken Lagens tillämpningsområde finns i 1 § bestämmelser om hos vilka myndigheter lagen ät tillämplig. Vad gäller domstolar anges bl.a. länsrätt och tingsrätt. I 8 § andra stycket i förslaget sägs att rätten att använda minoritetsspråk också omfattar de domstolar dit en dom eller ett beslut överklagas. Genom sistnämnda föreskrift utvidgas således lagens tillämpningsområde till att avse ytterligare domstolar; den bör tas in i 1 §. Bestämmelsen i 16 § lagförslaget bör ses över vad avser den rent språkliga utformningen. Den föreslagna lydelsen kan uppfattas som att Länsstyrelsen i Stockholms län inte skulle ha någon tillsyn över äldreomsorg som kommunerna inom länet svarar för (se 13 kap. 2 § socialtjänstlagen /2001:4531/). Lagförslaget måste uppenbarligen kompletteras med föreskrifter om upphävande av de nu gällande lagarna. Svea hovrätt ifrågasätter om de allmänna bestämmelserna i 3-4 §§ lagförslaget skall tillämpas på domstolarna. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det ifrågasättas, åtminstone beträffande vissa typer av handlingar, om det är lämpligt att hänvisa den som valt att använda ett minoritetsspråk till muntlig översättning, vilket följer av 9 §; därför bör övervägas en rätt till skriftlig översättning av dessa typer av handlingar. Det bör tydligt framgå av lagstiftningen att rätten att använda ett minoritetsspråk inte omfattar den extraordinära processen. Därtill bör klart anges om rätten att använda minoritetsspråk vid överklagande hos överinstansen avser material från underinstansen. Vidare behövs övergångsregler till den föreslagna lagen. Mora tingsrätt skriver att i 2 § lagförslaget talas om att minoritetsspråken är bland andra samiska, men det nämns inte vilka typer av samiska det gäller (t.ex. sydsamiska m.fl.). I 11 § talas det om att tolk skall anlitas enligt bland annat 33 kap. 9 § rättegångsbalken. Tingsrätten vill dock fästa uppmärksamheten på att detta lagrum handlar om översättning, varför den föreslagna lagtexten bör ändras så att även översättning täcks in. Skellefteå tingsrätt skriver att av lagförslagets 8 § framgår att rättigheten att använda minoritetsspråk under mål- och ärendehandläggningen vid domstol sammanhänger med ”om målet eller ärendet har anknytning till förvaltningsområdet.” Vad som avses med ”anknytning” i lagens mening anges i författningskommentaren till 9 §. Tingsrätten anmärker att vad som enligt lagen avses med ”anknytning” bör anges i författningskommentaren i anslutning till 8 §. Luleå tingsrätt anser att det inte är självklart vad tillsynen skall säkerställa. 15 § andra stycket i lagförslaget bör därför ha följande lydelse: ”Tillsynsmyndigheten skall när den utövar tillsyn på eget initiativ

eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av lagen.” Enligt tingsrätten bör s.k. passivkonstruktioner undvikas; därför bör 16 § ha följande lydelse: ”Länsstyrelsen i xx län och Sametinget utövar tillsyn över kommunernas verksamhet i enlighet med vad regeringen bestämmer. Annan myndighet utövar tillsyn i frågor som rör kommunernas anordnade av förskoleverksamhet och äldreomsorg.” Kammarrätten i Sundsvall noterar att 1 § omfattar endast statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter och synes därför exkludera t.ex. Skatteverket som numera är en (nationell) myndighet. I 1 § andra stycket föreskrivs om enskilda talares rätt. Bestämmelsen bör ändras till ”en rätt för enskilda som talar dessa språk att använda dem” osv. Uttrycket ”talare” förekommer i svensk lagstiftning men då med avseende på den som håller anförande i riksdagen. Bestämmelserna i 1 § andra och tredje styckena bör ändras enligt följande: ”Om rätt för enskilda som talar samiska, finska och meänkieli att använda dessa språk i kontakter med förvaltningsområdet finns bestämmelserna i 6-7 §§.” respektive ”Om rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos länsrätt, tingsrätt, fastighetsdomstol, miljödomstol och sjörättsdomstol med en domkrets som helt eller delvis omfattar respektive förvaltningsområde, finns bestämmelser i 8-10 §§.” I författningskommentaren till 3 § anges att med samiska avses nord, lule och sydsamiska; detta förtydligande bör framgå av lagtexten. I författningskommentaren till 8 § anges att rätten att tala minoritetsspråk inte omfattar s.k. extraordinära rättsmedel; då legalitetsprincipen alltmer kommit att få genomslag i svensk rättstillämpning är det viktigt att betydelsefulla rättsliga regleringar kommer till uttryck direkt i lagtext. I anslutning till föreskriften om lagens ikraftträdande bör de nu gällande lagarna upphävas. Länsrätten i Dalarnas län föreslår att 1 § andra stycket ändras till ”enskildas rätt att använda dessa språk vid muntliga kontakter.” Domstolsverket noterar att det inte finns någon särskild övergångsregel, vilket kan innebära att lagen kan bli tillämplig även i mål och ärenden som har anhängiggjorts i domstol före ikraftträdandet. Statens kulturråd skriver att enligt 1 § första stycket skall lagen tillämpas av dels kommunala förvaltningsmyndigheter, dels statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter. Kulturrådet utgår från att avsikten med detta inte varit att utesluta statliga nationella förvaltningsmyndigheter av Kulturrådets typ, där det inte finns några regionala eller lokala myndighetskanslier. Nu gällande lag, liksom lagförslaget, är otydligt i detta avseende och bör förtydligas. Enligt 6 och 7 § § skall en myndighets beslut innehålla en upplysning på minoritetsspråket om att beslutet kan översättas muntligen till minoritetsspråket av myndigheten på begäran av den enskilde. Kulturrådet förordar i stället krav på skriftlig översättning. Bidragsbeslut

innehåller förutom själva beslutet även individualiserade skäl för beslutet. Myndighetens möjligheter att i förväg och i efterhand bedöma riktigheten i en översättning och att därmed kvalitetssäkra och dokumentera de uppgifter som lämnas, skulle öka väsentligt med ett skriftlighetskrav. Enligt Kulturrådet är utredningen av uppfattningen att ingivna handlingar på minoritetsspråket bör översättas till svenska om innehållet är av betydelse för ärendet, och tycks, av hänvisningen att döma, vara av uppfattningen att situationen omfattas av 8 § förvaltningslagen om anlitande av tolk. Enligt ordalydelsen gäller dock detta stadgande endast då myndigheten ”har att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad.” Om tanken har varit att rätten att använda minoritetsspråk hos förvaltningsmyndigheten skall gälla oavsett den sökandes svenskkunskaper, bör detta uttryckligen anges i den nya lagen. Sameskolstyrelsen anser att nuvarande lagstiftning rörande rätten att använda samiska i muntliga och skriftliga kontakter med kommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar skall omfatta den skriftliga kommunikationen i sin service till den samiska befolkningen. Sametinget anser att lagtexten måste ge den enskilde möjlighet att själv välja på vilket språk han/hon vill få sina ärenden framförda. Av lagtexten bör också framgå att med samiska avses alla samiska varieteter. Lagtexten bör ändras så att den enskilde på begäran kan få sina handlingar inte bara muntligen utan även skriftligen översatta till samiska. Skogsstyrelsen skriver att enligt 1 § första stycket skulle lagen inte vara tillämplig på nationella myndigheter med regional/lokal verksamhet, vilket knappast kan ha varit avsikten. En omformulering bör övervägas. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering anser att rätten till skriftliga svar och beslut på minoritetsspråken från myndigheter inom förvaltningsområdet för respektive minoritetsspråk bör införas omedelbart och inte som utredaren föreslår i ett senare skede. Det är en fråga om rättssäkerhet.

Organisationer

Svenska samers riksförbund anser att lagtexten måste ge enskilda möjlighet att själva välja på vilket språk hon eller han vill få sina ärenden framförda i domstol. Av lagtexten bör även framgå att med samiska avses nord, lule- och sydsamiska. Riksförbundet anser att lagtexten bör ändras så att den enskilde på begäran kan få sina handlingar inte bara muntligen utan även skriftligen översatta till samiska. Detta borde gälla alla förvaltningsmyndigheter samt domstolar med civilrättsliga samt administrativa ärenden som är belägna inom renbetesområden. Överklaganden från de nordligaste länsrätterna hamnar hos Kammarrätten i Sundsvall som är belägen utanför det tilltänkta språkliga

förvaltningsområdet, men denna domstol bör ändå omfattas av språklagens bestämmelser. Samernas utbildningscentrum vill att vid tillämning av lagen skall stor vikt läggas vid möjligheten att bemöta den samisktalande på samiska såväl muntligen som skriftligen. Av lagtexten bör framgå att med det samiska språket menas nord-, lule- och sydsamiska.

Att återta mitt språk

Åtgärder för att stärka det samiska språket

Slutbetänkande av Utredningen om finska och sydsamiska språken

Stockholm 2006

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003. – En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss

Foto på omslagets framsida: Dearnan tjoejkeme/Tärna sameskolas skidtävling av Mona Fiskum Foto på omslagets baksida: Samiska flaggan av Jan Gustavsson

Tryckt av Edita Sverige AB Stockholm 2006

ISBN 91-38-22531-X ISSN 0375-250X

Till statsrådet Jens Orback

Regeringen beslutade den 22 januari 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i ett område inom Stockholms- och Mälardalsregionen. Den 24 februari 2005 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv rörande utvidgning av det samiska förvaltningsområdet till det sydsamiska området. Den 15 deember 2005 beslutade regeringen förlänga tiden för uppdraget t.o.m. den 28 februari 2006.

Riksdagsledamoten Paavo Vallius förordnades fr.o.m. den 30 januari 2004 som särskild utredare.

Som experter för arbetet med de samiska frågorna förordnades den 8 mars 2004 hovrättsassessorn Marie Hagsgård Blomquist, ordföranden för Sverigefinska delegationen Markku Peura, och kanslirådet Kerstin Östmark fr.o.m. den 18 april 2005, sydsamisk språkarbetare David Jonasson, ämnessakkunnig Karin Kvarfordt, departementssekreterare Johan Lantto, länsråd Uno Svaleryd, professor Mikael Svonni samt programchef Ingwar Åhrén, fr.o.m. den 7 juni 2005 departementsekreterare Klara Grundberg samt fr.o.m. den 1 september 2005 kansliråd Ann-Katrin Wirén.

Till huvudsekreterare förordnades fr.o.m. den 1 april 2004 departementssekreteraren Kaisa Syrjänen Schaal. Till sekreterare förordnades fr.o.m. den 1 april 2005 ämnessakkunnig Michael Teilus.

Utredningens assistent har varit Eva Björklund.

Utredningen, som har antagit namnet Utredningen om finska och sydsamiska språken (Ju 2004:01), överlämnar härmed sitt slutbetänkande Att återta mitt språk – Åtgärder för att stärka det samiska språket (SOU 2006:19). Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Till betänkandet fogas ett särskilt yttrande.

Stockholm i februari 2006 Paavo Vallius

Kaisa Syrjänen Schaal

Michael Teilus

Sammanfattning

Det samiska språket är hotat

Den assimilerings- och utbildningspolitik som under lång tid bedrivits i norra Sverige har medfört att många samer, som talat samiska som barn, förlorat sitt samiska språk och att yngre generationer av samer aldrig har fått lära sig samiska. En del samer upplever att de blivit berövade sitt språk. Viljan att bevara och återta det samiska språket är dock stark.

Det samiska språket är hotat och mindre varieteter såsom sydoch lulesamiska riskerar att helt försvinna. Det skulle innebära att en del av Sveriges levande kulturarv och en viktig del av det samiska folkets kollektiva identitet skulle gå förlorad. För ett urfolk är bevarandet av språket livsviktigt för kontinuiteten och förmedlandet av kulturen.

Av Sveriges ca 20 000 samer talar ungefär hälften samiska och endast en fjärdedel kan läsa och skriva på samiska. Andelen som talar samiska är dessutom mindre i de sydligare delarna av Sápmi. De äldre samerna behärskar i allmänhet samiska bättre. Många i föräldragenerationen har dock inte själva tillräckliga språkliga kunskaper för att kunna överföra det samiska språket till barnen, även om de skulle vilja det.

Folkrättsligt åtagande att skydda och stödja minoritetsspråken

Erkännandet av samerna som en nationell minoritet i enlighet med Europarådets minoritetskonventioner innebär att Sverige som stat har en folkrättslig förpliktelse att aktivt främja det samiska språkets fortlevnad. Erkännandet innebär bl.a. att samerna skall ges inflytande i frågor som berör dem. Som urfolk har samerna även rätt till självbestämmande.

Sammanfattning SOU 2006:19

Arbetet med att förverkliga de nationella minoriteternas språkliga och kulturella rättigheter är en del av Sveriges arbete med de mänskliga rättigheterna. Genomförandet av den lagstiftning som infördes i april år 2000 om rätt att använda samiska, finska respektive meänkieli i kontakter med myndigheter och domstolar har dock visat sig vara otillräckligt. Enskilda kan inte fullt ut nyttja de rättigheter lagen ger. Ett bristande svenskt genomförande av dessa rättigheter innebär att Sverige förlorar i internationell trovärdighet.

Enligt Europarådet kommer ytterligare åtgärder att krävas för att Sverige skall leva upp till sina internationella åtaganden, bl.a. behöver skyddet för sydsamiskan bli bättre och det måste ske omgående. Detta innebär att Sverige för samiskans del nått ett vägskäl där de internationella åtagandena ställs på sin spets. Välmenande intentioner räcker inte längre för att sydsamiskan skall ges möjlighet att återvinna mark och fortleva på sikt. Den kritik som Europarådet riktat mot den svenska minoritetspolitiken måste således resultera i konkreta beslutsamma åtgärder och bättre implementering av konventionsbestämmelserna. En rad förslag till förstärkt minoritetsskydd har lämnats i delbetänkandet .

Eftersom samerna är ett gränsöverskridande folk bör Sverige även intensifiera det gemensamma arbetet med Norge och Finland för att stödja det samiska folkets strävan att bevara det samiska språket och kulturen. Sådant samarbete har efterlysts av Europarådet.

Att återta det samiska språket

För att kunna bryta och vända den pågående språkbytesprocessen behöver åtgärder sättas in parallellt på olika områden. Revitalisering av det samiska språket kräver medvetet och långsiktigt arbete på samhälls-, grupp- och individnivå. Majoritetssamhället kan bistå samerna genom skapandet av ett språkbevarande klimat i samhället och genom att ge samerna konkreta verktyg för att återta språket. Om samerna ges verktyg och förutsättningar att forma sin egen framtid, kan den styrka som gruppen besitter kanaliseras för att vända språkbytesprocessen. De åtgärder som behöver vidtas skall ha statushöjande, revitaliserande och synliggörande effekt på det samiska språket.

1

”Rätten till mitt språk – Förstärkt minoritetsskydd”, SOU 2005:40.

För ett hotat språk utgör barn och ungdomars förbättrade språkkunskaper en ”livförsäkring”, eftersom barnen är språkets framtida kulturbärare. Antalet talare av samiska kan medvetet utökas genom att föräldrar ges bättre kunskaper om additiv tvåspråkighet och förskolan och skolan aktivt stödjer barns och ungdomars språkutveckling i samiska. Om vuxna med passiva kunskaper i samiska ges möjlighet att förbättra sina språkkunskaper kan antalet aktiva talare utökas. De samer som vill återta det samiska språket skall ges möjligheter till det.

Förvaltningsområdet för samiska behöver utvidgas

Ett sätt att höja det samiska språkets status i samhället är språklagstiftning. Om rätten att använda samiska i officiella situationer utvidgas till att omfatta även det sydsamiska området, skulle fler samer få möjligheter att bruka och utveckla sitt språk genom mångsidigare användning. Samtidigt skulle språket bli mer användbart, vilket skulle motivera fler unga att lära sig det. Enskilda skulle få rätt till förskola och äldreomsorg helt eller delvis på samiska i ytterligare kommuner.

Förvaltningsområdet för samiska föreslås utvidgas till att även omfatta Arvidsjaur, Bergs, Dorotea, Härjedalens, Krokoms, Lycksele, Malå, Piteå, Skellefteå, Sorsele, Storumans, Strömsunds, Umeå, Vilhelmina, Vindelns, Åre, Åsele, Älvdalens, Älvsbyns och Östersunds kommuner. Det är avgörande betydelse att det utvidgade förvaltningsområdet blir tillräckligt stort så att en majoritet av samerna i Sápmi omfattas av åtgärderna och att starka samiska orter tas med. Tillkommande kommuner och myndigheter bör nyttja den föreslagna 3-åriga informations- och utbildningssatsningen för att höja den minoritetsrättsliga och språkliga kompetensen. Statsbidrag bör utgå till kommuner i förvaltningsområdet för de merkostnader som uppstår.

Förstärkt samiskt språkarbete

Sametinget bör som folkvalt organ för samerna fastställa målen för det samiska språkarbetet. Målen för de insatser som görs för att främja, vårda och utveckla det samiska språket fordrar en demo-

Sammanfattning SOU 2006:19

kratisk förankring som ett folkvalt organ kan ge. Sametinget bör även ha vidgat inflytande rörande samiska ortnamn.

Två samiska språkcentra föreslås i det sydsamiska området. På sikt behöver ytterligare språkcentra tillkomma i det nordsamiska området. Språkcentren skall arbeta med aktivt uppsökande språkrevitalisering bland samer på lokal och regional nivå. Sametinget föreslås vara huvudman för verksamheten. Språkcentren kan även fungera som stödjande resurs inom förvaltningsområdet. Samiska språkuppföljningar behöver genomföras regelbundet för att ge en bättre bild av genomförda åtgärders effekt.

Revitaliseringsinsatser inom utbildningsväsendet

Barn som tillhör de nationella minoriteterna har rätt att tillägna sig sitt minoritetsspråk och att utveckla en minoritets- eller urfolksidentitet. Skolverkets kartläggning visar att modersmålsundervisningen inte fungerar tillfredsställande. Tvåspråkig undervisning förekommer i mycket liten utsträckning. Bestämmelserna rörande modersmålsundervisning behöver ändras så att en kommun skall anordna modersmålsundervisning genom distansundervisning tills en lämplig lärare har hittats. Möjligheterna att utveckla modersmålsundervisning på distans bör utvecklas ytterligare.

Alla samiska barn i landet skall ges möjlighet att lära sig samiska och förutsättningarna för att delta i undervisning i och på samiska måste förbättras. Möjligheterna att anordna integrerad samisk undervisning bör utökas och förbättras. Sameskolstyrelsen bör ges i uppdrag att finna nya vägar att anordna modersmålsundervisning för samiska elever. Tillgången på samiska läromedel måste förbättras och befintligt egentillverkat undervisningsmaterial behöver spridas mer. En sydsamisk sida behövs på webbportalen ”Tema modersmål”. Sametinget och Sameskolstyrelsen bör verka för att det skapas nätverk för samiska modersmålslärare och att ett nära samarbete etableras med högskolor där samiska undervisas. En samisk studievägledartjänst bör inrättas.

En utredning bör tillsättas för att se över möjligheterna att införa en lagstadgad rätt till tvåspråkig verksamhet i förskolan och tvåspråkig undervisning i grundskolan på de nationella minoritetsspråken och införandet av ett nationellt bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken. Flera europeiska länder har tagit ett större ansvar för nationella minoriteters utbildningssituation än

Sverige, och vi bör dra lärdom av dessa länders erfarenheter. Eftersom det är angeläget att en förbättring kommer till stånd omgående, bör regeringen under tiden frågan utreds och bereds, bistå kommuner med statligt stimulansbidrag för att mer tvåspråkig undervisning skall komma i gång redan nu. Frågan om lärartillgång behöver också ses över.

Alla vuxna samers möjligheter att få lära sig läsa och skriva på samiska (alfabetisering) måste säkerställas så länge behovet kvarstår. Enskilda skall ges ekonomiska möjligheter att delta i alfabetiseringskurser.

Insatser för barn och ungdomar

Barnombudsmannen bör ges ett tydligare uppdrag att bevaka nationella minoritetsbarns behov i samhället. Ungdomsförbund som företräder nationella minoriteter bör ges stöd och möjlighet till inflytande i minoritetspolitiken.

Läsning på det egna språket är ett grundläggande behov för att kunna tillägna sig språket och för att stärka språkutvecklingen. Satsningar behövs för att öka tillgången på barn- och ungdomsböcker på de nationella minoritetsspråken. Biblioteksverksamhet som riktar sig till nationella minoriteter bör utökas. Bibliotekskonsulenter bör inrättas för samtliga nationella minoritetsspråk och barn- och ungdomsverksamhet bör prioriteras. En permanent finansiell lösning för de samiska bokbussarna bör hittas.

Kultur på minoritetsspråket fyller en språkrevitaliserande och identitetsskapande funktion. Statens kulturråd bör särskilt beakta barns och ungdomars behov vid fördelningen av medel till nationella minoriteter. Regeringen bör överväga möjligheterna att utöka kulturanslaget så att nationella minoritetsbarns behov kan tillgodoses på ett bättre sätt.

Barns och ungdomars möjligheter att tillägna sig minoritetsspråket skall inte vara beroende av familjens ekonomiska situation. Särskilda medel bör avsättas för stipendier till verksamheter som syftar till att stärka barns och ungdomars språkutveckling och/eller deras kulturella minoritets- eller urfolksidentitet.

Sammanfattning SOU 2006:19

Aktivt synliggörande av det samiska i samhället

Det samiska språkets ställning kan stärkas genom att synliggöra det samiska bättre i majoritetssamhället. Det påverkar majoritetsbefolkningens förståelse för samerna och stärker samers, och särskilt barn och ungdomars, kulturella identitet. Det främjar även språklig revitalisering. För att bättre synliggöra det samiska folket bör 6 februari, samefolkets dag, göras till allmän flaggdag. Arbetet med skyltning med samiska ortnamn bör intensifieras och fastställda samiska ortnamn skall kunna användas som postorter.

Övriga förslag

Den i delbetänkandet föreslagna tillsynen över lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk bör delas mellan länsstyrelsen och Sametinget. Sametinget bör som myndighet ges nationellt tillsynsansvar rörande det samiska språket i kommunerna. Detta innefattar bl.a. styrning, tillsyn, fördelning av ekonomiska medel och samordning.

Erfarenheterna visar att de same- och minoritetspolitiska frågorna inte samordnas i tillräcklig grad på central nivå. Följden blir att de nationella minoriteternas behov inte behandlas i sin helhet. För att beslutsfattandet skall vila på en bättre helhetsbild och för att revitaliseringsinsatser skall bli effektivare, bör ett samordningskansli inrättas inom regeringskansliet för same- och minoritetspolitiska frågor. Inrättandet av ett samordningskansli skulle även underlätta det internordiska arbetet i dessa frågor.

Grundläggande förvaltningsrättsliga författningar och författningar som särskilt rör de nationella minoriteternas rättigheter, samisk kultur, språk och näringar bör översättas till samiska. Motsvarande föreslås för finska och meänkieli. Detta skulle öka rättsäkerheten i myndighetsutövningen inom förvaltningsområdena och även utveckla språken.

Summary To Reclaim My Language – Measures to Strengthen the Sami Language

The Sami Language Is Threatened

The assimilation and educational policies that were practised in Northern Sweden over a long period of time have caused many Sami, who spoke the Sami language as children, to lose their Sami language and cause younger generations of Sami not to learn the Sami language. Some Sami feel that they were deprived of their language. The will to preserve and to reclaim the language is strong.

The Sami language is threatened and the smaller varieties, such as South Sami and Lule Sami, are at risk of disappearing completely. This would mean that a part of Sweden’s living cultural heritage and an important part of the collective identity of the Sami people would be lost. For an indigenous people, the preservation of the language is of vital importance to the continuity and the transmission of the culture.

Approximately half of the 20 000 Sami in Sweden speak Sami and a fourth are literate in Sami. The number of speakers is lower in the Southern parts of Sápmi. In general older Sami possess a better mastery of the Sami language. Many in the parental generation do not have sufficient language skills themselves to transmit the Sami language to the next generation, even if they wanted to.

International Obligation to Protect and Support Minority Languages

The recognition of the Sami as a national minority in accordance with the Council of Europe Minority Conventions means that Sweden is under an international obligation to actively promote the Sami language in order to safeguard it. The recognition means inter alia that the Sami are to be given influence in matters regarding

them. As an indigenous people the Sami also have a right to selfdetermination.

The work to implement the linguistic and cultural rights of national minorities is part of Sweden’s work with human rights. The realization of the legislation enacted in April of 2000 on the right to use Sami, Finnish and Meänkieli in contacts with authorities and courts of law has been insufficient. Individuals are unable to use the rights guaranteed by the law. An inadequate Swedish implementation of these rights questions Sweden’s international credibility.

According to the Council of Europe, additional measures will be necessary in order for Sweden to live up to its international obligations, inter alia the support of the South Sami language will have to be improved and this will have to occur promptly. This means that Sweden has reached a cross-roads where international obligations are brought to the forefront. Well-meaning intentions are no longer sufficient for the South Sami language to regain ground and to survive in the long run. The criticism of the Council of Europe needs to result in concrete, decisive measures and better implementation of the provisions of the conventions. A number of measures to strengthen the protection of minorities have been proposed in the previously delivered report.

Since the Sami transcend state boundaries, Sweden should intensify the cooperation with Norway and Finland in order to find ways to promote the Sami peoples endeavour to preserve the Sami language and culture. Such cooperation has been suggested by the Council of Europe.

To Reclaim the Sami Language

Parallel measures need to be taken in order to halt and reverse the process of language shift. Revitalization of the Sami language will require conscious and long-term work at society, group and individual levels. The majority society can assist the Sami by creating a language-preserving environment and by giving the Sami the tools to reclaim their language. If the Sami are given the tools and the prerequisites to mould their own future, the strength of the group can be channelled to reverse the process of language shift. Measures are

1 The Right to My Language – Enhanced Minority Rights Protection”, Swedish Government Official Reports Series, No. 2005:40.

needed to raise the status of the Sami language, and to revitalize and make the language more visible in society.

Children and youth are the “life insurance” of a threatened language, since they are the future bearers of the culture. The number of Sami speakers can consciously be increased by giving parents better knowledge about additive bilingualism and by pre-schools and schools actively supporting the Sami language development of children and youth. If adults with passive knowledge in Sami are given the opportunity to improve their language skills, the number of active speakers can be increased. The Sami that wish to reclaim the Sami language should be given the opportunity to do so.

The Administrative Area for the Sami Language Needs to Be Expanded

Enactment of language legislation is one way to raise the status of the Sami language in society. If the right to use Sami in official situations is expanded to the South Sami area, more Sami will be given the opportunity to use and develop their language through versatile usage. The language would also become more useful, which would motivate more young people to learn it. Individuals would also be given the right to pre-school and care-of-the-elderly partly or completely in Sami in an additional number of municipalities.

The administrative area for the Sami language is proposed to be expanded so that it would also include the municipalities of Arvidsjaur, Berg, Dorotea, Härjedalen, Krokom, Lycksele, Malå, Piteå, Skellefteå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Vindeln, Åre, Åsele, Älvdalen, Älvsbyn and Östersund. It is of crucial importance that the expanded administrative area will be large enough so that a majority of Sami living in Sápmi be included in the measures and that Sami strongholds be included. The proposed additional municipalities and authorities should take advantage of the proposed three-year information and educational effort to improve their language competence and competence in minority rights policy. Government grants are proposed to cover additional costs of the municipalities in the administrative area.

Enhanced Sami Language Efforts

The Sami Parliament of Sweden (Sametinget) should, as a publicly elected body for Sami, establish the goals of Sami language efforts. It is essential that the goals to promote, preserve and develop the Sami language be democratically anchored. The Sami Parliament should also be given increased influence on the establishment of Sami placenames.

The establishment of two Sami language centres are proposed in the South Sami area. Additional language centres should eventually be established in the North Sami area. The language centres are to take active, publicly-oriented, language-revitalizing action among the Sami on local and regional levels. The language centres should act under the auspices of the Sami Parliament. The language centres can also be supportive resource centres in the administrative area. Sami language surveys need to be conducted at regular intervals in order to gain better knowledge on the efficiency of the measures taken.

Revitalization Efforts in the Field of Education

Children who belong to the national minorities have the right to acquire their minority language and to develop a minority or indigenous identity. Reports by the National Agency for Education (Skolverket) show that mother tongue teaching is unsatisfactory. Bilingual teaching is almost non-existent. The regulations on mother tongue teaching need to be altered so that municipalities will be obligated to arrange such teaching by remote teaching until a local teacher can be found. Methods for remote teaching need to be developped even more.

All Sami children in the country must be given the opportunity to learn Sami and the opportunities for mother tongue teaching and teaching in Sami must be improved. The possibilities to arrange integrated Sami teaching should be improved and expanded. The Sami School Board (Sameskolstyrelsen) should be given the assignment to find new ways to arrange mother tongue teaching for Sami pupils. More educational material in Sami is needed and available locally-produced educational material need to be disseminated. A South Sami homepage is needed on the “Mother tongue” government website. The Sami Parliament and the Sami School

Board should take measures to create a network for mother tongue teachers in Sami and to establish a close cooperation with universities where Sami is being taught. An academic guidance councillor to Sami pupils should be appointed.

A government commission should be appointed to analyse the possibility to enact a statutory right to bilingual teaching in preschool and compulsory school in national minority languages and to establish a national program for the promotion of national minority languages. Many European states have taken greater responsibility for educational situation of their national minorities than Sweden. Sweden should learn from other states’ experiences. Since it is essential that an immediate improvement is made, the government should assist municipalities with government funding so that bilingual teaching will be arranged while the matter is being investigated. Ways to improve the availability of minority language teachers needs to be looked into as well.

The opportunity for all adult Sami to develop literacy in Sami needs to be safeguarded as long as the need remains. Individuals must be given the financial means to participate in literacy training in Sami.

Measures for Children and Youth

The Children’s Ombudsman should be given a clear assignment to monitor the needs of children belonging to national minorities. Youth organizations that represent national minorities should be given the support and opportunity to influence the national minority policies.

Reading in one’s own language is a fundamental necessity in order to acquire the language and to strengthen the development of the language. Measures are needed to improve availability of children’s and youth literature in national minority languages. Public library activity directed towards national minorities should be increased. Library advisory officers should be appointed for the national minority languages and activities towards children and youth should be given priority. A permanent financial solution should be found for the Sami library buses.

Minority language culture has a revitalising and identity-strengthening effect. The Swedish National Council for Cultural Affairs (Statens kulturråd) should give special consideration to the needs

of children and youth when deciding on government funding for national minorities. The government should consider increasing government funding for culture in order to better fulfil the needs of national minority children.

The opportunities of national minority children and youth to acquire their minority language must be independent on the family’s financial situation. Special funding should be set aside for scholarships for activities that aim to strengthen the language development or the development of a minority or indigenous identity of children and youth.

Active Measures for Making the Sami and the Sami Language More Visible in Society

The situation of the Sami can be improved by making the Sami and their language more visible in society. This would increase the majority’s understanding for the Sami and strengthen the cultural identity of Sami, especially Sami children and youth. This would also promote language revitalization. To facilitate this, the 6th of February, the Sami peoples' day, should be made a public Flag Day. The efforts to display Sami placenames on public sign-posts should be intensified. Official Sami placenames should also be usable as valid postal addresses.

Additional Proposals

The national responsibility for supervision of the Act on National Minorities and Minority Languages, which has been proposed in the first report, should be divided between the County Administrative Board and the Sami Parliament. The Sami Parliament, in its role as a government authority, should be given the task of supervision of the Sami language in the municipalities. This includes inter alia direction, supervision, distribution of government grants and coordination.

Experience has shown that the Sami and National Minority Policies are not being sufficiently coordinated within the central government. This has resulted in a situation where the needs of the national minorities are not dealt with in a comprehensive way. In order for decision making to rely on a better comprehensive view

and for revitalization measures to be more efficient, a coordination secretariat for Sami and National Minority Policies should be established within the Ministries. Such a secretariat would also facilitate inter Nordic cooperation in these matters.

Fundamental administrative law statutes and statutes that affect national minority rights, Sami culture, language and industry should be translated into Sami. The same applies for Finnish and Meänkieli. This would improve rule of law in use of government powers within the administrative areas and it would also develop the languages.

Författningsförslag

Förslag till lag (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 §

Denna lag tillämpas hos kommunala samt statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter.

För förvaltningsområden för samiska, finska och meänkieli gäller även särskilda bestämmelser rörande enskilda talares rätt att använda dessa språk i kontakter med förvaltningsmyndigheter.

Lagen tillämpas också hos länsrätt, tingsrätt, fastighetsdomstol, miljödomstol och sjörättsdomstol med en domkrets som helt eller delvis omfattar respektive förvaltningsområde.

2 §

Nationella minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar i enlighet med Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.

Minoritetsspråk är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch.

Författningsförslag SOU 2006:19

3 §

De nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sitt språk, sin kultur- och samfundsliv skall främjas av det allmänna.

4 §

Det allmänna skall i sin verksamhet beakta de nationella minoriteternas särart och deras behov av skydd och stöd för att deras språk och kultur skall fortleva i Sverige. Barns behov att få utveckla en kulturell identitet och det egna minoritetsspråket skall beaktas särskilt.

De nationella minoriteterna skall på alla nivåer i samhället ges möjligheter till inflytande i frågor som berör dessa, så långt det är möjligt.

Särskilda bestämmelser rörande förvaltningsområden

5 §

Med förvaltningsområde för samiska avses Arjeplogs, Arvidsjaurs, Bergs, Dorotea, Gällivare, Härjedalens, Jokkmokks, Kirunas, Krokoms, Lycksele, Malå, Piteå, Skellefteå, Umeå, Sorsele, Storumans, Strömsunds, Vilhelmina, Vindelns, Åre, Åsele, Älvdalens, Älvsbyns och Östersunds kommuner.

Med förvaltningsområde för finska avses Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala, Övertorneå kommuner samt samtliga kommuner i Stockholms, Södermanlands, Uppsala och Västmanlands län.

Med förvaltningsområde för meänkieli avses Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.

Rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter

6 §

En enskild har rätt att använda samiska, finska eller meänkieli vid sina muntliga och skriftliga kontakter med en förvaltningsmyndighet i ärenden som avser myndighetsutövning i förhållande till honom eller henne, om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet.

Om den enskilde använder minoritetsspråk i ett sådant ärende, är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på detta språk. Ett skrift-

ligt beslut i ett sådant ärende skall innehålla en upplysning på minoritetsspråket om att beslutet kan översättas muntligen till minoritetsspråket av myndigheten på begäran av den enskilde.

Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta den enskilde på det egna minoritetsspråket.

7 §

Förvaltningsmyndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats för minoritetsspråkstalandes besök och telefonsamtal.

Rätt att använda samiska, finska och meänkieli hos domstolar

8 §

Den som är part eller ställföreträdare för part i ett mål eller ett ärende hos domstol har rätt att använda samiska, finska eller meänkieli under målets eller ärendets handläggning, om målet eller ärendet har anknytning till förvaltningsområdet.

Rätten att använda det egna minoritetsspråket omfattar också de domstolar dit en dom eller ett beslut i ett mål eller ärende som avses i första stycket överklagas.

9 §

Rätten att använda samiska, finska eller meänkieli i mål eller ärenden hos domstolar enligt 8 § omfattar rätt att ge in handlingar och skriftlig bevisning på detta språk, rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till minoritetsspråket och rätt att vid muntlig förhandling inför domstolen tala detta språk. Domstolen skall översätta handlingar och skriftlig bevisning till svenska, om det inte är uppenbart onödigt.

Även i övrigt skall domstolen i sina kontakter sträva efter att bemöta minoritetsspråkstalande part eller ställföreträdare för part på minoritetsspråket.

10 §

Den som vill använda samiska, finska eller meänkieli under ett måls eller ett ärendes handläggning i domstol enligt 8 § skall begära detta i samband med att målet eller ärendet inleds eller första gången parten skall yttra sig i målet eller ärendet. Om en begäran att använda minoritetsspråk framställs senare får den avslås.

Författningsförslag SOU 2006:19

En begäran att använda minoritetsspråk får även avslås om det är uppenbart att den har ett otillbörligt syfte.

11 §

Om en part eller ställföreträdare för part skall få använda samiska, finska eller meänkieli i rättegång, skall tolk anlitas i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 6-8 §§ och 33 kap. 9 § rättegångsbalken och 50-52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Minoritetsspråk i förskoleverksamhet och äldreomsorg

12 §

När en kommun i förvaltningsområdet erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2 a kap. 1 och 7 §§ skollagen (1985:1100), skall kommunen ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska, finska eller meänkieli.

13 §

En kommun i förvaltningsområdet skall erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar den enskildes minoritetsspråk.

Undantag

14 §

Om det finns särskilda skäl får regeringen föreskriva att en viss myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen av 6 §. Motsvarande gäller efter regeringens bemyndigande för landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige i fråga om kommunala myndigheter.

Tillsyn

15 § Tillsynen skall säkerställa syftet med denna lag. Tillsynsmyndigheten skall för detta ändamål på eget initiativ eller

efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av lagen.

Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att lagens ändamål skall kunna tillgodoses.

16 §

Tillsyn över kommunernas verksamhet enligt denna lag utövas av Länsstyrelsen i xx län och Sametinget i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Tillsyn i frågor som rör kommuners anordnande av förskoleverksamhet och äldreomsorg utövas av annan myndighet.

_____________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.

Förslag till ändring i förordning (2000:86) om statsbidrag till åtgärder för att stödja användningen av samiska, finska och meänkieli

Härigenom föreskrivs i fråga om förordning (2000:86) om statsbidrag till åtgärder för att stödja användningen av samiska, finska och meänkieli att 1, 2 och 4 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna förordning innehåller Denna förordning innehåller bestämmelser om statsbidrag till bestämmelser om statsbidrag till åtgärder enligt lagen åtgärder enligt lagen (2006:xx) (1999:1175) om rätt att använda om nationella minoriteter och samiska hos förvaltningsmyn- minoritetsspråk. digheter och domstolar samt lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli

Författningsförslag SOU 2006:19

hos förvaltningsmyndigheter och domstolar.

2 §

Statsbidrag till åtgärder för Statsbidrag till åtgärder för att stödja användningen av att stödja användningen av samiska lämnas till Arjeplogs, samiska lämnas till Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Arvidsjaurs, Bergs, Dorotea, Kiruna kommuner samt Norr- Gällivare, Härjedalens, bottens läns landsting. Jokkmokks, Kiruna, Krokoms,

Lycksele, Malå, Piteå, Skellefteå,

Sorsele, Storumans, Strömsunds,

Umeå, Vilhelmina, Vindelns,

Åre, Åsele, Älvdalens, Älvsbyns

och Östersunds kommuner samt

Dalarnas, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens läns landsting. Statsbidrag till åtgärder för Statsbidrag till åtgärder för

att stödja användningen av att stödja användningen av finska och meänkieli lämnas till finska lämnas till Gällivare, Gällivare, Haparanda, Kiruna, Haparanda, Kiruna, Pajala och Pajala och Övertorneå kommu- Övertorneå kommuner, samtliga ner samt Norrbottens läns kommuner i Stockholms, landsting. Södermanlands, Uppsala och

Västmanlands län samt

Norrbottens, Stockholms,

Södermanlands, Uppsala och Västmanlands läns landsting.

Statsbidrag till åtgärder för att stödja användningen av meänkieli lämnas till Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner samt Norrbottens läns landsting.

4 § Beslut om statsbidrag enligt Beslut om statsbidrag enligt

denna förordning fattas av denna förordning fattas av Länsstyrelsen i Norrbottens län. Sametinget i frågor som rör

samiska och Länsstyrelsen i xx län

i frågor som rör finska och meän-

kieli. Myndigheterna skall bistå

varandra.

Innan fördelning av statsbidrag beslutas skall länsstyrelsen samråda med berörda kommuner och landstinget.

5 §

Länsstyrelsens beslut enligt Sametingets eller länsstyreldenna förordning får inte över- sens beslut enligt denna förordklagas. ning får inte överklagas.

__________________________

Denna ändring träder i kraft den 1 juli 2007.

Förslag till ändring i Sametingslag (1992:1433)

Härigenom föreskrivs i fråga om Sametingslagen (1992:1433) att 2 kap. 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap

1 §

Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. Till sametingets uppgifter hör särskilt att

1. besluta om fördelningen av statsbidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande,

2. utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen (1985:1100),

3. leda det samiska språkar- 3. leda och fastställa mål för betet, det samiska språkarbetet,

4. utöva tillsyn över kommuner

enligt lag (2006:xx) om nationella

minoriteter och minoritetsspråk i

enlighet med vad regeringen

bestämmer,

Författningsförslag SOU 2006:19

5. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjandet av mark och vatten, och

6. informera om samiska förhållanden.

__________________________

Denna ändring träder i kraft den 1 juli 2007.

Förslag till ändring i grundskoleförordning (1994:1194)

Härigenom föreskrivs i fråga om grundskoleförordningen (1994:1194) att 2 kap. 9 och 13 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap

9 §

Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om

1. eleven har grundläggande kunskaper i språket och 2. eleven önskar få sådan undervisning.

En samisk, tornedalsfinsk En samisk, sverigefinsk, torne-

eller romsk elev skall erbjudas dalsk, romsk eller judisk elev modersmålsundervisning även skall erbjudas modersmålsom språket inte är elevens dag- undervisning i sitt minoritetsliga umgängesspråk i hemmet. språk även om språket inte är Detsamma gäller en elev som är elevens dagliga umgängesspråk i adoptivbarn och som har ett hemmet. Detsamma gäller en annat modersmål än svenska. elev som är adoptivbarn och

som har ett annat modersmål än

svenska.

En samisk, sverigefinsk, torne-

dalsk, romsk eller judisk elev

behöver inte heller ha grund-

läggande kunskaper i sitt minori-

tetsspråk.

I 5 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap

13 §

En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett

språk, endast om det finns en lämplig lärare.

En kommun är skyldig att En kommun är skyldig att anordna sådan undervisning om anordna sådan undervisning om minst fem elever önskar under- minst fem elever önskar undervisning i språket. När det gäller visning i språket. När det gäller samiska, tornedalsfinska eller samiska, sverigefinska, torneromska elever är kommunen dalska, romska eller judiska elever skyldig att anordna moders- är kommunen skyldig att anordna målsundervisning även om modersmålsundervisning i antalet elever är mindre än fem. minoritetsspråket även om antalet

elever är mindre än fem. Om lämplig lärare inte finns att tillgå, skall undervisning i elevens minoritetsspråk anordnas på distans, tills en lämplig lärare hittas.

__________________________

Denna ändring träder i kraft den 1 juli 2007.

Förslag till ändring i gymnasieförordning (1992:394)

Härigenom föreskrivs i fråga om gymnasieförordningen (1992:394) att 5 kap. 7 och 12 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap

7 §

Om en elevs föräldrar eller vårdnadshavare eller en av dem har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt

Författningsförslag SOU 2006:19

umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i modersmålet som ett ämne (modersmålsundervisning), förutsatt att eleven har goda kunskaper i modersmålet och att han eller hon även önskar få sådan undervisning.

En samisk, tornedalsfinsk En samisk, sverigefinsk, torneeller romsk elev har rätt att få dalsk, romsk eller judisk elev har undervisning i det egna språket, rätt att få undervisning i sitt även om det inte är elevens dag- minoritetsspråk, även om det liga umgängesspråk i hemmet. inte är elevens dagliga umgäng- Detsamma gäller en elev som är esspråk i hemmet. Detsamma adoptivbarn och som har ett gäller en elev som är adoptivannat modersmål än svenska. barn och som har ett annat

modersmål än svenska.

I kap. 5 och 6 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap

12 §

En kommun är inte skyldig att anordna modersmålsundervisning, om lämplig lärare inte finns att tillgå.

En kommun är inte heller skyldig att anordna modersmålsundervisning, om antalet elever i kommunen som önskar sådan undervisning i ett visst språk är mindre än fem.

Andra stycket gäller inte i Andra stycket gäller inte i fråga om modersmålsundervis- fråga om modersmålsundervisning för samiska, tornedals- ning för samiska, sverigefinska, finska eller romska elever. tornedalska, romska eller judiska

elever. Om lämplig lärare inte

finns att tillgå, skall undervisning

i elevens minoritetsspråk anord-

nas på distans, tills en lämplig

lärare hittas.

__________________________

Denna ändring träder i kraft den 1 juli 2007

Förslag till ändring i förordning (1982:270) om allmänna flaggdagar

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1982:270) att följande tillägg görs i förordningen. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Allmänna flaggdagar är

nyårsdagen den 28 januari; Konungens namnsdag

den 6 februari; samefolkets dag

den 12 mars; Kronprinsessans namnsdag påskdagen den 30 april; Konungens födelsedag den 1 maj pingstdagen

den 6 juni; Sveriges nationaldag och svenska flaggans dag

midsommardagen den 14 juli; Kronprinsessans födelsedag den 8 augusti; Drottningens namnsdag dag för val i hela riket till riksdagen den 24 oktober; FN-dagen den 6 november; Gustav Adolfsdagen den 10 december; Nobeldagen den 23 december; Drottningens födelsedag juldagen.

__________________________

Denna ändring träder i kraft den 1 januari 2007.

1 Inledning

1.1 Uppdraget

I december 1999 erkände Sveriges riksdag samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar som nationella minoriteter och gruppernas språk som nationella minoritetsspråk . De nationella minoriteternas kultur och språk utgör en del av det svenska kulturarvet, och språkens fortlevnad i landet skall främjas. Minoritetspolitik infördes som ett nytt politikområde.

Målen för den svenska minoritetspolitiken är att - ge skydd för de nationella minoriteterna, - stärka deras möjligheter till inflytande, samt - stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Vid samma tidpunkt beslutade riksdagen även att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets konventioner rörande minoriteter, den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen) , se bilaga 4, samt ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter , se bilaga 5. Detta innebär att Sverige som stat åtagit sig en folkrättslig förpliktelse att bl.a. aktivt främja och stödja de angivna språkens och kulturernas bevarande och fortlevnad i landet.

I propositionen angavs att tre av minoritetsspråken, samiska, finska och meänkieli, skulle ges ett starkare skydd i Sverige i enlighet med del III av minoritetsspråkskonventionen . Dessa språk an- 1 Nationella minoritetsspråk i Sverige är samiska (alla varieteter), finska, meänkieli (kallades tidigare tornedalsfinska), romani chib (alla varieteter) och jiddisch. Prop. 1998/99:143 ”Nationella minoriteter i Sverige”; bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69 2 European Charter for Regional or Minority Languages, 5 nov 1992, ETS No. 148, SÖ 2000:3 3 Framework Convention for the Protection of National Minorities, 1 feb 1995, ETS No. 157, SÖ 2000:2 4 Romani chib och jiddisch anses inte ha historisk geografisk anknytning och de betraktas därför som territoriellt obundna språk. Sveriges åtaganden enligt minoritetskonventionen är inte lika långtgående för territoriellt obundna språk. Notera dock att romani chib och jiddisch skall ges skydd enligt del II i minoritetsspråkskonventionen i hela landet, liksom samiska, finska och meänkieli ges skydd enligt del II i hela landet utanför förvaltningsområdena.

ses ha s.k. historisk geografisk anknytning, vilket innebär att språken har använts och används av hävd under lång tid i ett visst geografiskt område. För att åstadkomma ett förstärkt skydd infördes två nya lagar rörande rätten att använda dessa tre minoritetsspråk. Lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar och lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar (kallas även för minoritetsspråkslagarna nedan) trädde i kraft den 1 april 2000.

Minoritetsspråkslagarna ger enskilda rätt att använda samiska, finska och meänkieli i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar i de geografiska områden där språken har lång tradition, de s.k. förvaltningsområdena. Lagstiftningen gäller för kommunala samt statliga lokala och regionala förvaltningsmyndigheter och domstolar med ett geografiskt verksamhetsområde som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för samiska respektive förvaltningsområdet för finska och meänkieli. Lagstiftningen innebär också att den enskilde i förvaltningsområdena har rätt att få förskola och äldreomsorg helt eller delvis på respektive språk.

Förvaltningsområdet för samiska omfattar idag Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner. Förvaltningsområdet för finska och meänkieli omfattar Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.

En särskild utredare tillkallades i januari 2004 för att i enlighet med direktiven, se bilaga 1, se över frågan om förvaltningsområdet för det finska språket bör utvidgas till att omfatta ett större geografiskt område. Europarådet har i sin uppföljning pekat på att en för liten del av den sverigefinska minoriteten garanteras skydd enligt del III i minoritetsspråkskonventionen. Endast fem procent av sverigefinnarna bor i det område som utgör förvaltningsområde för finska språket. Europarådet har därför uppmanat Sverige att förbättra situationen för det finska språket utanför det nuvarande förvaltningsområdet. Enligt direktiven skall utredaren även överväga behovet av ändringar i den nuvarande lagstiftningen mot bakgrund av den uppföljning som gjorts inom Europarådet och av Länssty-

5 Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities, Opinion on Sweden, 25 August 2002, ACFC/INFO/OP/I(2003)006; Council of Europe Committee of Ministers, Resolution ResCMN(2003)12 on the Implementation of the Framework Convention for the Protection of National Minorities by Sweden, 10 December 2003; European Charter for Regional or Minority Languages – Application of the Charter in Sweden: Report of the Committee of Experts on the Charter, ECRML(2003)1, 19 June 2003; Council of Europe Committee of Ministers, Recommendations RecChL(2003)1 of the Committee of Ministers on the Application of the European Charter for Regional or Minority Languages by Sweden, 19 June 2003

relsen i Norrbottens län . Om det behövs skall utredaren lämna förslag till ändringar. Enligt direktiven skall analysen omfatta en bedömning av enskilda sverigefinnars intresse och behov av en utvidgad lagstiftning om rätt att använda finska, men även behovet av andra åtgärder. En samlad bedömning av förutsättningarna för en utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder skall redovisas.

I februari 2005 beslutade regeringen ge utredningen tilläggsdirektiv, se bilaga 2. Utredaren ges i uppdrag att se över möjligheterna att utvidga det samiska förvaltningsområdet till att även omfatta det sydsamiska området. När Sverige införde förvaltningsområdena i april 2004 hamnade de områden där sydsamiska traditionellt talats och talas utanför det skydd som ges samiska språket i enlighet med del III i minoritetsspråkskonventionen. Det samiska språket anses vara hårt trängt i det sydsamiska området och den sydsamiska varietetens fortsatta existens är hotad. Europarådet har uttryckt stor oro för att sydsamiskan inte skall kunna fortleva och uppmanat Sverige att vidta åtgärder. Utredaren har fått i uppgift att analysera om det finns förutsättningar att utvidga lagstiftningen om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla även i det sydsamiska området. Med det sydsamiska området avses i direktivet de södra delarna av det traditionella samiska språkområdet som omfattar delar av Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har tidigare på regeringens uppdrag redovisat konsekvenserna av en utvidgning av det samiska förvaltningsområdet. Länsstyrelsens rapport visar att ett utökat förvaltningsområde skulle öka den geografiska basen för den samiska språkdomänen och ha stor betydelse i de områden där det finns ett lokalt engagemang för den sydsamiska varieteten och kulturen. Sametinget har i handlingsprogrammet för det samiska språket, som antogs i februari 2004, ansett att nuvarande språklag rörande rätten att använda samiska bör omfatta det sydsamiska området.

I tilläggsuppdraget ingår, dels en bedömning av enskilda samers intresse och behov av sådan utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder, dels en bedömning av kommunala och statliga myndigheters

6 Länsstyrelsen i Norrbottens län: ”Finska, meänkieli och samiska – utvärdering av regionala åtgärder för nationella minoritetsspråk”, december 2000; Lars Elenius och Stefan Ekenberg: ”Minoritetsspråk och myndighetskontakt”, 2002 (gjordes på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbottens län) 7 Skrivelse till regeringen från Länsstyrelsen i Norrbottens län: ”Utvidgat samiskt förvaltningsområde”, 23 jan 2003 8 Sametinget: ”Start för en offensiv samisk språkpolitik – Handlingsprogram”, antaget av Sametinget i februari 2004

samt domstolars möjligheter och beredskap att hantera en utvidgad lagstiftning samt anordnande av förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på samiska. Utifrån analysen skall utredaren redovisa sin samlade bedömning av förutsättningarna för en utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder.

I delbetänkandet Rätten till mitt språk – Förstärkt minoritetsskydd, SOU 2005:40, som lämnades i maj 2005, redovisades uppdraget rörande utvidgning av förvaltningsområde för finska språket. Vidare redovisades behovet av ändringar i nuvarande lagstiftning och även andra åtgärder som utredaren anser är nödvändiga för att åtgärda de brister som framkommit i Europarådets uppföljningar och nationella uppföljningar av det nuvarande minoritetspolitiska systemet.

Tanken med inrättandet av ett förvaltningsområde är att ett minoritetsspråks ställning och status skall stärkas så att det ges bättre förutsättningar att fortleva i landet och att dess talare ges fler möjligheter att använda språket. Utgångspunkten för utredningens arbete har varit de specifika förpliktelser som Sverige åtagit sig för respektive minoritetsspråk genom ratificeringen av Europarådets minoritetskonventioner, och hur de nationella minoritetsspråken på bästa sätt skall kunna främjas i Sverige i enlighet med det internationella åtagandet. Eftersom minoritetsspråkskonventionens huvudsyfte är att de erkända språken skall bestå som levande språk i Sverige, hamnar fokus på den pågående språkbytesprocessen, möjligheterna att bryta och vända denna process och möjligheterna att få till stånd en revitalisering av minoritetsspråken. Det är därför nödvändigt att förstå vilka faktorer som påverkar ett språks fortlevnad, för att kunna avgöra vilka åtgärder som skulle kunna främja ett språkbevarande. För att öka förståelsen har utredningen därför valt att försöka beskriva de nationella minoritetsspråkens situation på ett mer allmänt plan och mer specifikt de finska och samiska språkens situation i förhållande till dessa olika faktorer och belysa de språkliga samband som finns.

I delbetänkandet konstaterades bl.a. att de nationella minoritetsspråkens framtid är oviss i Sverige, eftersom den pågående språkbytesprocessen är långt gången i en del fall. Samhällets aktiva skydd och stöd kommer att behövas för att minoritetsspråken skall kunna fortleva i Sverige i enlighet med intentionerna i minoritetsspråkskonventionerna. Mot denna bakgrund blir bl.a. barns möjligheter att tillägna sig sitt minoritetsspråk och utbildningens möjligheter att stödja minoritetsbarns språkutveckling av stor betydelse. Om

barnen inte kan tillägna sig sina respektive minoritetsspråk i tillräcklig omfattning, har de nationella minoritetsspråken ingen framtid. Förutom de övriga förslag som nämnts ovan lämnades i delbetänkandet även förslag rörande förbättrad tillgång till modersmålsundervisning.

En rad brister i Sveriges implementering av minoritetskonventionerna har framkommit, dels vid Europarådets granskning, dels i de nationella uppföljningar som gjorts på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbottens län samt riksdagens konstitutionsutskott . De påvisade bristerna är av så allvarlig karaktär att de måste åtgärdas. En rad förslag på åtgärder för att stärka implementeringen av konventionerna lämnades därför i delbetänkandet. För att Sveriges åtaganden i Europarådets minoritetskonventioner skall få genomslag på nationell, regional och lokal nivå, krävs bl.a. tydligare och landsomfattande lagstiftning rörande nationella minoriteter, tydligare statligt ansvarstagande och aktiva åtgärder som främjar minoritetsspråkens fortlevnad. Dessa åtgärder är nödvändiga för att uppfylla åtagandena rörande de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Åtgärderna behöver således vidtas oberoende av om de nuvarande förvaltningsområdena skulle utvidgas geografiskt eller inte.

I delbetänkandet konstaterades vidare att behov och förutsättningar finns för att utvidga förvaltningsområdet för finska till att omfatta även Stockholms- och Mälardalsregionen och förslag på en geografisk utvidgning av förvaltningsområdet lämnades. Ett utvidgat förvaltningsområde skulle ge finska språket högre status och enskilda sverigefinnar skulle få möjlighet och rätt till viss samhällsservice på finska, vilket främjar finska språkets fortlevnad i Sverige.

I december 2005 beslutade regeringen att förlänga tiden för utredningens slutredovisning av uppdraget till den 28 februari 2006, se bilaga 3.

I detta slutbetänkande redovisas tilläggsdirektivets uppdrag rörande det samiska språket. Utredningens analys rör således samiskan, även om övriga minoritetsspråk nämns i vissa sammanhang. Utredningen har i enlighet med direktivet tagit reda på enskilda samers behov och intresse för ett utvidgat förvaltningsområde eller

9 Rapporter från riksdagen: ”Nationella minoriteter och minoritetsspråk”, 2004/05:RFR3, mars 2005, som innehåller bl.a. Kenneth Hyltenstam och Thomaso M. Milani: ”Nationella minoriteter och minoritetsspråk – Uppföljning av Sveriges efterlevnad av Europarådets konventioner på nationell nivå: ett minoritetsperspektiv”, dec 2004; samt Lars Elenius: ”Ett uthålligt språk – genomförande av lagarna om användning av minoritetsspråk i förvaltningsområdena i Norrbottens län åren 2000-2004”, dec 2004

andra åtgärder. Enskilda samer i den aktuella regionen ger framför allt uttryck för en mycket stark vilja och önskan att förbättra sina kunskaper i samiska och att återta det samiska språket i de fall de förlorat det. Detta innebär att man framför allt uppger sig ha behov av olika typer av utbildningsinsatser och andra språkrevitaliserande insatser som riktar sig till barn och vuxna. Förutom detta finns det ett intresse för samiskspråkig samhällsservice. Enskilda individers faktiska möjligheter att i dagsläget nyttja en del av sådan service, i vart fall vid myndighetskontakter, är dock begränsade, eftersom enskilda samer i många fall förlorat språket eller aldrig getts möjlighet att lära sig det.

Om de i delbetänkandet lämnade förslagen genomförs, skulle även det samiska språkets situation i Sverige förbättras. När det gäller samiskans framtid i Sverige och samernas möjligheter att bevara sitt språk krävs det, enligt min mening, en rad ytterligare åtgärder på olika områden. Detta skulle sammantaget ge förutsättningar för att det samiska språket skall kunna återta förlorad mark. Det behöver vidtas åtgärder på olika områden för att − höja statusen för det samiska språket, − revitalisera det samiska språket, − synliggöra det samiska språket och kulturen, − medvetandegöra majoritetsbefolkningen om gruppens språkliga

och kulturella behov, och − finna gemensamma nordiska lösningar som stödjer det samiska

folkets strävan att bevara och revitalisera det samiska språket.

Förslag lämnas på en geografisk utvidgning av nuvarande förvaltningsområdet för samiska till delar av det som i direktivet angetts som det sydsamiska området. Förslaget att utöka förvaltningsområdet innebär en statushöjande åtgärd för det samiska språket, vilket erfarenhetsmässigt gynnar språkets fortlevnad. Det utökade förvaltningsområdet innebär också att enskilda samer som har behov av och önskemål om samiskspråkig service ges möjlighet till det. Samer ges även möjlighet att använda sig av det samiska språket i fler sammanhang än tidigare, vilket gynnar utvecklingen och bevarandet av språket.

Med anledning av de intressen och behov för andra åtgärder som enskilda samer gett uttryck för, lämnas även förslag som har till syfte att i första hand revitalisera det samiska språket, med särskilt tyngdpunkt i det sydsamiska området. Vidare lämnas förslag

på åtgärder som syftar till att synliggöra det samiska språket och kulturen på ett tydligare sätt, vilket skulle gynna språkets fortlevnad och även göra framför allt majoritetsbefolkningen mer medveten om det samiska kulturarvet i landet. Även detta gynnar samiskans fortlevnad i Sverige på sikt.

Slutligen lämnas i detta slutbetänkande en del förslag med anledning av de kommentarer och synpunkter som lämnats av remissinstanser på delbetänkandet. De förslag till revitaliserande åtgärder, som berör barns möjligheter att tillägna sig minoritetsspråket och möjligheter att utveckla en kulturell minoritets- eller urfolksidentitet, är utformade så att även barn som tillhör den sverigefinska, tornedalska, romska och judiska minoriteten omfattas. Detta mot bakgrund av att det regelverk som styr utbildningsfrågor är utformade på ett sådant sätt att samtliga grupper regleras i samma bestämmelser.

1.2 Utredningens arbete

Utredningen påbörjade arbetet med de samiska frågorna under våren 2005. Förutom de åtgärder, som redovisats rörande utredningens arbete i delbetänkandet, kan även följande nämnas.

Det sydsamiska området

Enligt tilläggsdirektivet skall utredaren analysera förutsättningarna för utvidgning av förvaltningsområdet för samiska till att även gälla inom det sydsamiska området. Med ”det sydsamiska området” avses i tilläggsdirektivet de södra delarna av det traditionella samiska språkområdet som omfattar delar av Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län. Utredningen har tolkat att detta område i första hand omfattar 27 kommuner.

Det i tilläggsdirektivet angivna traditionella sydsamiska området är stort. På många orter talas flera samiska varieteter parallellt med varandra. Det innebär att det även talas nord- och lulesamiska inom det sydsamiska området. För utredningens uppdrag är det dock inte nödvändigt att kunna ange de exakta geografiska gränserna mellan de olika språkvarieteterna.

Tilläggsdirektivens term ”det sydsamiska området” måste läsas mot bakgrund av den kritik och de synpunkter som Europarådet

lämnat rörande den geografiska avgränsningen av nuvarande förvaltningsområde för det samiska språket. Europarådet uttalade följande i sin rapport rörande Sveriges implementering av minoritetsspråkskonventionen:

One of the issues observed by the Committee is the fact that there are

substantial parts of the South Sami and Finnish speaking population

outside the administrative area of Norrbotten county, leaving them

thus outside the protection provided under Part III of the Charter.

These languages are of course protected under Part II in these areas.

The Committee is especially concerned with South Sami because of its

precarious state and because the whole traditional area of this language

is excluded from Part III of the Charter. The Committee hopes that

the Swedish authorities will look carefully into the situation of South

Sami with a view to securing its protection and promotion.

Eftersom den sydsamiska varieteten huvudsakligen talas utanför det geografiska område som Sverige idag valt att utpeka som förvaltningsområde (dvs. ett område där förstärkt skydd och stöd skall ges till ett minoritetsspråk enligt del III av minoritetskonventionen) hamnar dess talare utanför det starkare skyddet och stödet som Sverige åtagit sig för samiska. Sverige uppmanas därför av Europarådet att vidta åtgärder till skydd och stöd specifikt för sydsamiskan. Europarådets expertkommittés uttalande kan således tolkas som att det behövs åtgärder som särskilt stödjer den sydsamiska varieteten på grund av dess utsatta och hotade läge.

Det kan noteras att vissa områden inte nämns i tilläggsdirektivet, t.ex. Boden, Luleå och kommuner öster om Gällivare samt samtliga kommuner i Västernorrlands län, eftersom dessa kommuner inte anses ingå i det sydsamiska området. Enligt min mening hade det varit lämpligt att trots det ta med även dessa kommuner i den översyn som nu görs, för att avgöra om eventuellt ytterligare kommuner bör bli aktuella för särskilda åtgärder enligt del III av minoritetsspråkskonventionen. Det finns samisk befolkning även i dessa kommuner och även deras behov och intressen borde lämpligen ha beaktats och övervägts i den översyn som nu görs.

10

European Charter for Regional or Minority Languages – Application of the Charter in Sweden: Report of the Committee of Experts on the Charter, ECRML (2003)1, 19 June 2003, s 29

Nord-, lule- och sydsamiska berörs

Eftersom Sverige i nuvarande lagstiftning valt att ge samtliga varieteter av samiska officiell status inom nuvarande förvaltningsområdet , skulle en geografisk utökning av lagstiftningen till ytterligare områden innebära att samtliga varieteter av samiska i dessa nya områden omfattas. I propositionen nämns nord-, lule- och sydsamiska. Någon exakt geografisk gränsdragning mellan de olika varieteterna av samiska behöver då inte göras. Det viktiga är att det nya utvidgade området innefattar ett geografiskt område där många sydsamer bor och att de samer som bor i området ges samma möjligheter och rättigheter som nu finns för samiskan i nuvarande förvaltningsområdet.

Kontakter med samer och företrädare för samer

Europarådet har i sin kritik mot den svenska minoritetspolitiken påtalat bristen på tillförlitlig statistik rörande antalet individer som tillhör de nationella minoriteterna i Sverige. Det förs inga register över enskildas modersmål och det går inte heller att på något annat sätt utröna vilka individer som anser sig tillhöra de nationella minoriteterna. Röstlängden till Sametingsvalen innehåller dock uppgifter om åtminstone en del av den röstberättigade samiska befolkningen i Sverige.

Det är således svårt att hitta de personer som tillhör den samiska gruppen, och ännu svårare att få fram vilka behov de har. För att kunna nå den samiska allmänheten i regionen har utredningen därför valt att använda sig av de samiska nätverk som finns bestående av organisationer, samebyar m.fl. Detta har varit ett viktigt instrument för att fånga upp enskilda individers synpunkter och önskemål samt att föra en dialog om minoritets- och språkfrågorna.

En enkätundersökning har genomförts bland samer i regionen. Syftet med undersökningen har varit att få fram en bild av samers behov och önskemål för en utvidgning av nuvarande förvaltningsområde och även få en uppfattning av andra behov på det språkliga området. Enkäten har distribuerats bl.a. genom samiska organisationer och direktutskick till personer som finns upptagna i röst-

11 Lagstiftningen anger att enskild har rätt att använda ”samiska”, se lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar 12 prop 1998/99:143 s 22 13

Sametingslagen (1992:1433) 1 kap 2 § samt 3 kap 3 §

längden till Sametinget. Drygt 1 000 besvarade enkäter har inkommit till utredningen.

Utredningen har träffat samer i det aktuella området och diskuterat språkfrågor med representanter för samiska intresseorganisationer. Utredningen har bl.a. deltagit vid landsmötet för Svenska samers riksförbund, SSR, i Tänndalen i augusti 2005.

Utredningen har även haft möjlighet att träffa många enskilda samer och personer som på olika sätt är involverade i det samiska språkarbetet både på norsk och svensk sida av Sápmi (sameland) i samband med de besök som gjorts i den aktuella regionen. Samtal har förts om språkfrågor och olika möjligheter att revitalisera samiskan har diskuterats.

Utredningen har träffat styrelsen för det samiska ungdomsförbundet, Sáminuorra, för en dialog om språkfrågor och de behov samiska barn och ungdomar har.

Utredningen har besökt Sametingets kanslier i Kiruna och i Jokkmokk och träffat företrädare för och tjänstemän vid Sametinget, bl.a. några av de samiska språkkonsulenterna. En dialog har förts med Sametingets plenum och även Sametingets styrelse rörande speciella frågeställningar.

Utredningen har besökt sameskolorna i Tärnaby, Gällivare och Jokkmokk. Diskussioner har förts med samiska pedagoger och andra som arbetar inom den samiska förskole- och skolverksamheten, Sameskolsstyrelsens skolchef i Jokkmokk samt företrädare för Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk.

Utredningen har även träffat Stockholms sameförening för att få en bild av de språkliga behov som samer boende utanför Sápmi har.

Kontakter med kommuner, myndigheter och domstolar

Enligt utredningens direktiv skall en bedömning av kommunala och statliga förvaltningsmyndigheter samt domstolars möjligheter och beredskap göras.

Utredningen har begärt att få in skriftliga yttranden från samtliga kommuner, länsstyrelser och landsting i de berörda länen samt berörda domstolar och myndigheter. Vidare har samtliga kommuner i Norrbotten som ingår i nuvarande förvaltningsområden beretts möjlighet att inkomma med synpunkter rörande förslagen i delbetänkandet.

Utredningen har träffat företrädare för bl.a. Kiruna kommun för att diskutera de förslag som lämnats i delbetänkandet samt minoritetspolitiken i allmänhet i nuvarande förvaltningsområde, samt deltagit i en sammankomst för allmänheten i Kiruna för att diskutera de förslag som lämnats i delbetänkandet och nuvarande minoritetspolitik i förvaltningsområdet.

Utredningen har valt att besöka ett antal kommuner inom det aktuella området för att föra en dialog om kommunernas beredskap för en eventuell utvidgning av förvaltningsområdet för samiska språket. I samband med kommunbesöken har utredningen träffat kommunstyrelserepresentanter från Bergs, Härjedalens, Krokoms, Lycksele, Storumans, Strömsunds, Åre och Östersunds kommuner. Vidare har utredningen träffat företrädare för Länsstyrelsen i Jämtlands län.

1.3 Slutbetänkandets disposition

Avsnitten i slutbetänkandet har givits följande innehåll:

I avsnitt 2 diskuteras erkännandets betydelse för de nationella minoriteterna och hur assimilering av en minoritet kan leda till att gruppen byter språk och att ett språk dör. Därefter förklaras varför frågor om de nationella minoriteterna har betydelse för Sverige som stat.

I avsnitt 3 ges en beskrivning av samernas nuvarande situation som ett folk som lever i flera stater. Innebörden av samernas särställning som urfolk diskuteras och hur samernas ställning skiljer sig från övriga nationella minoriteters. Den starka kopplingen mellan en individs identitet och språk berörs. Följderna av tidigare förd svensk assimilerings- och utbildningspolitik diskuteras och även enskilda samers upplevelser av förlusten av sitt språk.

I avsnitt 4 presenteras det samiska språkets varieteter, samiskans nuvarande situation inom Sápmi, den pågående språkbytesprocessen och samiskans hotade läge. Vidare ges en beskrivning av den samiska befolkningens kunskaper i det samiska språket.

I avsnitt 5 ges en sammanfattande beskrivning av nuvarande minoritetspolitik, resultaten från genomförda utvärderingar samt de förslag till förändringar som föreslagits av utredningen i delbetänkandet. Slutsatserna och förslagen i delbetänkandet utgör även en del av grunden för resonemangen i slutbetänkandet.

I avsnitt 6 diskuteras vem som bär ansvaret för minoritetsspråkens fortlevnad och vilka områden som detta ansvar innefattar. De olika faktorer som enligt språkvetare påverkar ett språks bevarande på samhälls-, grupp- och individnivå förklaras.

I avsnitt 7 redovisas de synpunkter som lämnats av företrädare för samiska organisationer m.fl. och enskilda samer rörande det samiska språket och dess fortlevnad och samers språkliga behov på olika områden.

I avsnitt 8 görs en bedömning av samernas språkliga behov och möjligheterna att bevara det samiska språket i Sverige. En rad slutsatser dras om vilka typer av insatser som behövs för att revitalisera och stärka samiskan. Vidare beskrivs framgångsrika internationella erfarenheter av revitalisering av urfolksspråk. En diskussion förs om hur vi i Sverige kan dra lärdom av dessa erfarenheter.

Möjligheterna och förutsättningarna för att åstadkomma en statushöjande effekt för det samiska språket genom att utvidga förvaltningsområdet för samiska diskuteras i avsnitt 9 och 10. I avsnitt 9 redovisas de synpunkter som inkommit från kommuner, myndigheter och domstolar rörande möjligheter och beredskap för att kunna hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska.

I avsnitt 10 görs en samlad bedömning av förutsättningarna för en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska. Förslag till en sådan geografisk utvidgning lämnas.

I avsnitt 11–14 ligger fokus på åtgärder i syfte att revitalisera samiskan och i viss mån även övriga nationella minoritetsspråk. Möjligheterna att främja och utveckla samiskan som språk diskuteras i avsnitt 11. I avsnitt 12 lämnas förslag i syfte att konkret arbeta med utåtriktat språkarbete genom s.k. samiska språkcentran. En revidering görs även av tidigare lämnat förslag rörande tillsynen av minoritetsspråkslagstiftningen. Vidare diskuteras bl.a. möjligheterna att effektivisera samordningen av same- och minoritetspolitiken.

I avsnitt 13 och 14 har ett tydligt barnperspektiv valts, eftersom barns möjligheter att tillägna sig språket är av avgörande betydelse för ett hotat språks fortlevnad. Barn- och ungdomar är därmed en av de viktigaste målgrupperna för revitaliseringsåtgärder. I avsnitt 13 redogörs för de möjligheter som finns till undervisning i och på nationella minoritetsspråk. Den svenska språkpolitikens målsättning diskuteras från ett minoritetsperspektiv, liksom nationella minoritetsbarns möjligheter att tillägna sig sina språk. Förslag till förbättringar rörande undervisning i och på minoritetsspråket lämnas,

som rör samtliga nationella minoriteter (eftersom regelverket reglerar samtliga nationella minoriteter).

I avsnitt 14 lämnas förslag till åtgärder för att stärka barns och ungdomars möjligheter att utveckla en kulturell minoritets- eller urfolksidentitet och för att stärka deras språkutveckling i minoritetsspråket. Förslag som rör bl.a. tillgången till litteratur på minoritetsspråket, kulturverksamhet och språkstimulerande stödåtgärder lämnas. Flera av förslagen i avsnittet rör samtliga nationella minoriteter.

I avsnitt 15 lämnas förslag för att aktivt synliggöra det samiska språket och kulturen i samhället. Ett större medvetandegörande hos framför allt majoritetsbefolkningen rörande betydelsen av det samiska språket och värdet av dess bevarande skulle stärka samiskans situation. Förslag rörande samiska ortnamn och flaggning lämnas.

I avsnitt 16 lyfts en rad områden inom det fortsatta arbetet med den svenska minoritetspolitiken fram där åtgärder behöver vidtas och ställningstaganden behöver göras.

I avsnitt 17 redogörs för konsekvenser av de lämnade förslagen och i avsnitt 18 lämnas författningskommentarer.

2 Erkännandets betydelse för de nationella minoriteterna

2.1 Erkännandet – början på något nytt

Att bli erkänd som en nationell minoritet i enlighet med Europarådets minoritetskonventioner har haft stor betydelse för samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar i Sverige. Erkännandet betyder framför allt en bekräftelse av att stärkandet av dessa gruppers språk och kulturer, som en del av det svenska kulturarvet, är ett nationellt intresse. Riksdagens ställningstagande innebär ett tydligt avståndstagande från tidigare assimileringstankegångar.

Erkännandet innebär också ett ställningstagande att Sverige väljer att ta ett folkrättsligt ansvar i främjandet av minoritetsspråken och kulturerna. Detta ansvar innefattar att bereda grupperna skydd och aktivt främja gruppernas språk och kulturer i enlighet med de intentioner som Europarådet förespråkar.

Den psykologiska betydelsen av detta erkännande för de nationella minoriteterna är stor. Erkännandet har gett gruppernas krav större legitimitet i majoritetssamhället och det har stärkt deras vilja att värna det egna språket och kulturen.

Erkännandet och det nationella regelverk, som tillkommit med anledning av detta erkännande, har medfört att de nationella minoritetsspråken fått en annan status i samhället, åtminstone regionalt. Samiska, finska och meänkieli kan användas som officiellt språk inom förvaltningsområdena i Norrbotten.

Den förändring som skett i Sverige märks således på sina håll inom förvaltningsområdena. På andra orter och framför allt utanför förvaltningsområdena är dock beslutsfattare, tjänstemän och majoritetsbefolkning alltjämt okunniga, dels om de nationella minoriteterna och deras behov, dels om Sveriges internationella åtaganden enligt Europarådets minoritetskonventioner. Mycket återstår att göra för att uppfylla åtagandena i minoritetskonventionerna och

för att uppnå de av riksdagen beslutade målen i den svenska minoritetspolitiken.

Erkännandet innebär också början på en förändringsprocess där målet för reformen är att skydda de nationella minoriteterna och att stärka deras möjligheter till inflytande, samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Vid införandet av minoritetspolitiken anförde regeringen att man lade grunden för ett nytt politikområde:

De åtgärder som förslås bygger till stor del på att individer som tillhör

en nationell minoritetsgrupp själva använder och aktivt drar nytta av

de nya möjligheterna som öppnas. Åtgärderna skall ses som ett första

steg mot en samlad minoritetspolitik.

Europarådets granskning och nationella uppföljningar har dock visat att det ursprungliga svenska beslutet rörande de anpassningar och förändringar som behövde göras för att uppfylla konventionens åtaganden, var för snävt. De åtgärder som vidtogs i april 2000, i det som nu i efterhand kan ses som en första etapp i den minoritetspolitiska reformen, måste därför kompletteras. Minoritetsgrupperna kan ännu inte fullt ut aktivt dra nytta av de möjligheter som öppnats därför att genomförandet har tagit lång tid och ambitionsnivån har varit för låg.

Minoritetspolitiken är därmed fortfarande inne i en pågående förändringsprocess där politiken ännu inte funnit sina slutliga former. De ytterligare åtgärder som föreslås av utredningen i del- och slutbetänkandena kan ses som en andra etapp i genomförandet av minoritetspolitiken och den nationella implementeringen av konventionsåtagandena.

Den andra etappen i den minoritetspolitiska reformen föreslås innehålla dels − förtydliganden i den lagstiftning bl.a. att det minoritets-

politiska åtagandet gäller i hela landet, − en geografisk utvidgning av förvaltningsområdena, − förslag till åtgärder för att bättre uppnå målen i den svenska

minoritetspolitiken och därigenom förbättra implementeringen

av konventionsåtagandena.

Genom ett etappvis genomförande finns det förutsättningar att finna lösningar som utgår från de nationella minoriteternas behov

1 prop 1998/99:143 s 30.

och förutsättningar och även deras egna strävanden. Vidare kan senare tillkommande kommuner, myndigheter och domstolar bygga vidare på de erfarenheter och kunskaper som första etappens aktörer redan skaffat sig. Detta påskyndar och effektiviserar genomförandet av den andra etappen av den minoritetspolitiska reformen.

På sikt behöver skyddet av de nationella minoriteterna och stärkandet av gruppernas kultur och språk bli en naturlig del av alla kommuners och myndigheters dagliga arbete, på samma sätt som t.ex. barnkonventionens regelverk i dag fått genomslag i Sverige.

2.2 Varför är frågor rörande de nationella minoriteterna viktiga?

Minoritetsfrågorna har stor betydelse för Sverige som stat ur flera aspekter. För det första berör dessa frågor mänskliga rättigheter. Regeringen konstaterade i samband med införandet av minoritetspolitiken att Sverige har en lång tradition när det gäller att värna mänskliga rättigheter och åtgärder mot diskriminering. Det ansågs därför naturligt att också stärka skyddet för de nationella minoriteterna. De internationella åtagandena rörande nationella minoriteter skall således omsättas i nationella åtgärder som syftar till att skydda gruppernas språkliga och kulturella särart.

För det andra berör dessa frågor demokrati. Konventionsåtagandena innebär att nationella minoriteter skall ges möjlighet att påverka i frågor som berör dem. Detta är enligt regeringen också ett av minoritetspolitikens nationella mål. Erfarenheterna visar dock att de nationella minoriteterna har begränsade möjligheter att påverka och att ytterligare åtgärder behöver vidtas för att bryta gruppernas demokratiska underläge.

För det tredje berör dessa frågor individens identitet. Sverige har åtagit sig att främja de nationella minoriteternas möjligheter att ”bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv” (artikel 5, ramkonventionen). Alla dessa beståndsdelar i en människas identitet har central betydelse för hur han eller hon uppfattar sig själv som individ, hur individen förhåller

2 prop. 1998/99:143 s 29-30. 3 prop. 1998/99:143 s 29-30. 4 se delbetänkandet ”Rätten till mitt språk – Förstärkt minoritetsskydd”, SOU 2005:40, avsnitt 4.5.1, 5.2.3 samt 6.8.

sig till sin familj och samhället, hur individen värdesätter sitt kulturella arv etc. Allt detta är av existentiell och känslomässig betydelse för den enskilde individen. Att kränka en annan människas språk eller kultur innebär även en kränkning av individen och hans eller hennes identitet. En individ vars språk och kultur bemöts med respekt känner ofta större trygghet i den egna identiteten och det stärker även delaktigheten i samhället.

För det fjärde berör dessa frågor bevarandet av Sveriges kulturarv. Enligt regeringen utgör de nationella minoriteternas språk och kultur genom sin långa historiska närvaro en del av det svenska kulturarvet:

Förekomsten av nationella minoriteter och minoritetsspråk i Sverige

har berikat vårt land. De nationella minoriteternas har framför allt

bidragit till att utveckla Sverige kulturellt men även i andra hän-

seenden. Staten har ett ansvar för att ge de nationella minoriteterna det

stöd och skydd som behövs för att de skall kunna bevara sin särart och

hålla sina språk levande. En samlad minoritetspolitik bör därför formas

för de minoriteter vars kulturella och språkliga arv är sammanflätat

med svensk historia.

För det femte berör dessa frågor även Sveriges internationella trovärdighet som stat. Det innebär att de internationella åtagandena som gjorts rörande nationella minoriteter skall förverkligas. Det räcker inte att det finns ett regelverk som möjliggör rättigheter. Den enskilde måste även ha möjligheter att nyttja dessa rättigheter. Det är också viktigt att Sverige som stat tar ansvar för att komma till rätta med de problem som Europarådet påtalat i samband med sin granskning av Sveriges genomförande av konventionerna.

Slutligen berör frågorna nationella minoriteter ett mycket stort antal personer i Sverige. Antalet personer som tillhör de grupper som erkänts som nationella minoriteter uppgår till ca en halv miljon människor, även om det i dag inte går att ange den exakta siffran. Antalet personer som talar minoritetsspråk är ännu svårare att ange. Antalet personer som tillhör dessa grupper måste därför uppskattas :

5 prop. 1998/99:143 s 29. 6 se delbetänkandet avsnitt 4.5.1. 7 Varje individ bestämmer själv om han eller hon identifierar sig som tillhörande gruppen och därmed erkännas status som en nationell minoritet. Något tvång att betraktas som nationell minoritet finns inte. Många av de personer som potentiellt skulle kunna betraktas som nationell minoritet uppfattar sig endast som majoritetsmedborgare och inte som sverigefinnar, samer etc.

− samer ca 20 000 personer − sverigefinnarna utgör en majoritet av alla första och andra gene-

rationens sverigefinländare i Sverige, som uppgår till ca 445 000 personer. Till dessa personer tillkommer ett mycket stort antal sverigefinska barn och barnbarn vars antal inte går att ange med nuvarande statistik.

− tornedalingar ca 50 000 personer − romer ca 40 000-50 000 personer − judar ca 25 000 personer.

Av alla dessa skäl har Sverige ett internationellt och nationellt ansvar för de nationella minoritetsspråkens och kulturernas fortlevnad. Dessa olika aspekter av minoritetsfrågorna har behandlats av utredningen i delbetänkandet och frågorna kommer att beröras ytterligare i detta slutbetänkande.

2.3 Assimilering har lett till en språkbytesprocess

De erkända minoritetsspråken har funnits i hundratals, och i samiskans fall tusentals, år i det geografiska område som i dag utgör Sverige. Minoritetsspråken har dock på många sätt varit ”historiskt osynliga” i det svenska samhället i den bemärkelsen att de haft en undanskymd och underordnad roll och de har periodvis motarbetats öppet av majoritetssamhället. Den svenska staten bedrev under lång tid en aktiv assimileringspolitik där grundtanken var att det inte fanns utrymme för andra språk än svenska inom det område som utgör Sverige.

Begreppen assimilation eller assimilering används för att beskriva den process genom vilken en grupps kulturella särart försvinner eller överges i mötet med majoritetskulturen. Till skillnad från integration, där olika gruppers särart inte betraktas som ett

8 Med termen ”sverigefinländare” avses både finskspråkiga och svenskspråkiga personer som flyttat till Sverige från Finland. Med ”sverigefinnar” avses i Sverige varaktigt boende personer som talar finska och ättlingar till dessa. Med ”finlandssvenskar” avses personer boende i Finland som har svenska som modersmål, samt även personer med svenska som modersmål som flyttat till Sverige från Finland och deras ättlingar. Endast sverigefinnar har erkänts som nationell minoritet i Sverige. Av tillgänglig befolkningsstatistik kan man inte utläsa hur många av sverigefinländarna som är sverigefinnar. Antalet finlandssvenskar bland sverigefinländarna uppskattas dock till ca 100 000 personer. Problematiken har beskrivits närmare i avsnitt 8.2 av delbetänkandet. 9 prop 1998/99:143 s 22. 10

se delbetänkandet avsnitt 2.1.

hinder för inträde i samhällslivet, är assimileringen framtvingad av krav på anpassning till dominerande normer av socialt beteende.

Grupper som avvek från majoritetsbefolkningen bl.a. samer, tornedalingar och finnar utsattes under lång tid för ett starkt assimilerings- eller likriktningstryck i Sverige och synsättet ledde till ett förnekande av eller bortseende från den kulturella mångfald som under århundraden karakteriserat landet. Den dominerande politiska inställningen var att minoriteter och invandrare skulle assimileras. Ett vanligt argument var att ett flerspråkigt och mångkulturellt samhälle leder till social splittring och allmän rotlöshet som äventyrade den nationella sammanhållningen.

Riksdagens minoritetspolitiska ställningstagande i december 1999 innebar ett tydligt avståndstagande från tidigare assimileringstankegångar. Ratificering av Europarådets ramkonvention innehåller ett uttryckligt förbud mot åtgärder eller metoder som syftar till assimilering av personer som tillhör nationella minoriteter mot dessa personers vilja, samt ett åtagande att skydda dessa minoriteter mot alla åtgärder som syftar till sådan assimilering.

Det förhållandet att minoritetsspråken i Sverige har varit utsatta för starkt assimileringstryck från statens sida har lett till att minoritetsspråken i dag är inne i en s.k. språkbytesprocess. Det innebär att minoriteten överger sitt eget språk och i stället börjar tala majoritetsspråket i samhället, minoriteten byter språk och processen fullbordas. Språkbytesprocessen kan beskrivas som en process där ett språk stegvis förlorar funktioner, talare och uttrycksmedel.

En rad olika faktorer påverkar språkbyte och språkbevarande och processen är komplicerad. Dessa faktorer berör relationen mellan minoriteten och majoriteten i samhället i stort, interna förhållanden inom minoritetsgruppen och individuella talares beteende eller uppfattningar om språket. Dessa faktorer beskrivs närmare i avsnitt 6.

En långt gången språkbytesprocess kan leda till att ett språk dör. Språkdöd sker främst genom domänförluster , dvs. ett språk som

11 Att assimilera betyder att göra lika. Att integrera betyder att ta upp och passa in i ett sammanhang. (Nationalencyklopedin). 12 Kenneth Hyltenstam (red): ”Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv” (1999) s 11–. 13 Skolverket/Ingegerd Tallberg Broman, Lena Rubinstein Reich, Jeanette Hägerström: ”Likvärdighet i en skola för alla – Historisk bakgrund och kritisk granskning” (2002) s 138. 14 artikel 5.2 ramkonventionen. 15

Hyltenstam (1999) s 91. 16 Begreppet ”domän” har beskrivits som en sammanfattande betäckning för ”typer av samtalsituationer”. Som exempel på domäner nämns familjen, vänkretsen, arbetet, skolan,

anses ha högre status tar sakta men säkert över olika domäner från ett språk med lägre status.

Situationen och förutsättningarna för de olika minoritetsspråken i Sverige är i dag väldigt olika och språkbytesprocessen har hunnit olika långt i grupperna. Flera av minoritetsspråken talas av grupper som är numerärt små. För samtliga minoritetsspråk är det svårt att ange det exakta antalet talare. För samiskans del talas flera av varieteterna av ganska få talare. Även romani chib talas i olika varieteter. Talarna kan vara geografiskt utspridda över stora områden och språkkunskaperna varierar inom grupperna.

En del talare kan inte läsa och skriva på minoritetsspråket, vilket hämmar den enskildes möjligheter att föra över språket till nästa generation eller stödja barnens språkliga utveckling. Bristande läsoch skrivkunskaper begränsar även individens möjligheter att ta del av gruppens skriftliga kulturarv. Det kan även innebära att individens möjligheter att värna det egna språket och den egna kulturen försvåras eftersom den enskilde inte har alla de språkliga verktyg som behövs.

Ofta används minoritetsspråket endast i den privata sfären i hem- och familjemiljön och detta anses av språkforskare vara ett tydligt tecken på en långt gången språkbytesprocess. Bruket av minoritetsspråket kan vara mer omfattande bland äldre än yngre generationer. De yngre talar kanske bara svenska. Det kan vara svårt för den yngre generationen att få lära sig minoritetsspråket och det kan även vara svårt att motivera för yngre varför de bör lära sig språket. Ju mer användning en individ kan ha för ett språk, desto mer motiverad är han eller hon att lära sig det.

Det är möjligt att bryta och vända en pågående språkbytesprocess bl.a. genom aktiva åtgärder från samhällets sida och en stark medvetenhet och vilja att bevara det egna språket hos minoriteterna själva. Det finns tydliga tecken på att minoritetsspråken i Sverige håller på att revitaliseras, dvs. den negativa processen vänds och språket börjar återvinna mark som tidigare gått förlorad.

kyrkan etc. En given domän kan förbindas med ett givet språkbruk: ”I en minoritetssituation är det ofta så att minoritetsspråket används i mer informella domäner, t.ex. i familjen och med vänkretsen, medan majoritetsspråket förekommer i mera formella eller officiella domäner, t.ex. i arbetslivet och i skolan.”Samerättsutredningen: ”Språkbyte och språkbevarande – Underlagsrapport” SOU 1990:84 s. 52. 17 Päivi Juvonen, Mikael Parkvall: ”Språkekologi i siffror” i Raija Kangassalo, Ingmarie Mellenius (red.): ”Låt mig ha kvar mitt språk – Antakaa minun pitää kieleni” (2003) s 30.

2.4 Ambitionsnivån i det minoritetspolitiska arbetet behöver höjas

Det råder allt jämt stor okunskap när det gäller syftet med minoritetspolitiken och minoritetslagstiftningen, dels hos samhällets representanter som skall implementera konventionsåtagandena, dels hos de nationella minoriteterna. Det förekommer även en sammanblandning mellan integrations- och minoritetspolitikens syften. Tanken är att främja de nationella minoritetsspråken i Sverige. Stödet skall alltså inte bara ges under en övergångsperiod tills minoriteterna lärt sig behärska svenska språket. Syftet med stödet är ju att bevara språken i Sverige.

Resultaten av de inhemska uppföljningar som gjorts av den svenska minoritetspolitiken och av den granskning som Europarådet genomfört, visar att regeringens intentioner med politiken inte fått tillräckligt genomslag. Det finns ett gap mellan det regelverk Sverige har till skydd och stöd för minoritetsspråken och de reella möjligheter som finns att nyttja de rättigheter som regelverket ger. Genomförandet av minoritetsspråkslagarna har varit otillräckligt och har präglats av passivitet och låg ambitionsnivå. Sveriges implementering av de internationella åtagandena haltar. Den pågående språkbytesprocessen har inte vänts och Skolverkets nyligen publicerade rapport visar att barns möjligheter att få lära sig det egna minoritetsspråket inte kan tryggas. Det är därför viktigt att höja ambitionsnivån i minoritetspolitiken för att kraven i Europarådets minoritetskonventioner skall kunna uppfyllas.

2.5 Att fylla ett erkännande

Sex år efter erkännandet anser många samer och sverigefinnar, som utredningen mött under arbetet, att minoritetspolitiken måste konkretiseras och förverkligas så att den märks i människors vardag. Enskilda efterlyser åtgärder som aktivt främjar de nationella minoritetsspråken och de efterfrågar verktyg för att själva kunna revitalisera sitt minoritetsspråk. Man efterlyser åtgärder som skall fylla det erkännande som givits av riksdagen. Vad ska detta erkännande då fyllas med? Det är framför allt tre saker:

18 Hyltenstam, (2004). 19

Skolverket: ”De nationella minoriteternas utbildningssituation”, rapport 272, 2005.

Respekt

Skyddet av de nationella minoriteterna är som nämnts en del av de mänskliga rättigheterna. Det innebär att ingen skall behöva utsättas för diskriminering eller negativ särbehandling på grund av sin särart eller för att han eller hon tillhör en nationell minoritet. Ingen skall heller behöva känna otrygghet eller oro för sin personliga säkerhet. Många samer, romer och judar utsätts alltjämt för hot och öppen diskriminering i det svenska samhället.

Att visa respekt innebär också att statsmakten aktivt skall främja de nationella minoriteternas möjligheter att bevara sin särart, sitt språk och sin kultur och att grupperna ges reella möjligheter till inflytande, så som Europarådets minoritetskonventioner föreskriver. Ingen skall heller behöva utsättas för krav på assimilering från samhällets företrädare. Respekt innebär också att enskilda fullt ut skall kunna nyttja minoritetsspråksrättigheter på sätt som lagstiftaren avsett.

Humanitet

Graden av ett samhälles humanitet skulle kunna mätas genom den tolerans och den förståelse som visas för olika grupper som på något sätt avviker från majoriteten. Humanitet innebär bl.a. att samhället och majoriteten värdesätter varje individs särart. Det kan innebära att nationella minoritetsbarn ges rätten och möjligheten att tillägna sig och utveckla sitt minoritetsspråk och att förskola och skola stödjer och förstärker familjens strävan att fostra tvåspråkiga barn, eller att barn ges utrymme och möjlighet att utveckla en kulturell identitet.

Humanitet är också att få åldras i en miljö som präglas av livskvalité: där det finns andra människor som talar och förstår den äldres språk, där personalen kan bemöta den äldre på hans eller hennes eget språk, där omsorgen innehåller en dimension av kulturell bekräftelse och där minoritetens seder och bruk observeras och ses som ett värdefullt inslag i verksamheten.

Till mycket av detta finns redan en lagstadgad rätt, men lagstiftarens intentioner förverkligas inte alltid, därför att majoriteten inte ser minoritetens behov eller därför att minoriteten inte har tillräckligt politisk makt att få till stånd ett genomförande.

Makt att styra sin egen framtid

Om människor ges egenmakt, dvs. verktyg och förutsättningar att styra och forma sin egen framtid, kan den styrka som gruppen besitter, kanaliseras. Det ger kraft att vända en språkbytesprocess, kraft och mod att återta ett språk som kanske är starkt hotat. Att få tala och värna sitt eget språk är inget privilegium för de nationella minoriteterna, det är en rättighet.

Den finns en stark kraft hos de nationella minoriteterna att vilja värna det egna språket och den egna kulturen. Att dessa grupper har kunnat bevara sin särart under så lång tid i Sverige, trots starkt assimilationstryck från majoriteten, är i sig ett tecken på styrka. Det fordras dock att samhället bistår med verktyg för att de nationella minoriteterna på ett ännu bättre sätt skall kunna arbeta aktivt med språkrevitalisering och bevarandet av sin kultur.

20

se även delbetänkandet avsnitt 3.1.

3 Samerna - ett gränsöverskridande urfolk

3.1 Inledning

Samerna betraktar sig själva som ett folk och deras eget namn för det samiska folket är sábme/ sápmi/ saemie. Samerna tillhör världens ursprungs- eller urfolk. Av världens befolkning utgörs 300 miljoner av urfolk. Gemensamt för urfolk är att de levt på samma plats genom historien före det att områdena invaderats eller kolonialiserats. De har en egen kultur, eget språk och egna sedvänjor som skiljer sig från samhället omkring dem.

Samerna och deras förfäder har levt i Skandinavien sedan inlandsisen smälte. Alltjämt görs arkeologiska fynd, som ger en tydligare bild av dessa människors liv. Det samiska folkets närvaro i Skandinavien beskrevs redan av romerska historieskrivare på 100talet e. Kr. Genom historien har de som mött samerna gett dem olika namn: fenni, finnoi, skrithifinoi, screrefennae, scritofini, scridefinnas och finnas. Finn var den gamla nordiska benämningen på samerna och ordet lever alltjämnt kvar i det norska ordet Finnmark, som betäckning över norra Norge. På 1200-talet omnämns området Lappia, dvs. Lappland. Lapp, som benämning på same, omnämns första gången i skrift i Tälje stadga från 1328. I medeltida dokument i Sverige/Finland och Ryssland kallades samerna för lappar.

Samerna är ett gränsöverskridande folk, vars kultur och språk präglas av rikedom och variation. Dagens nationsgränser går rakt igenom de språk- och kulturgränser som finns inom det traditio-

1 Gruppens eget namn skrivet på nord-, lule- respektive sydsamiska. Samiska namn anges i det följande efter det svenska namnet i förekommande fall, dock bara en gång. 2 I det följande kommer termen ”urfolk” att användas eftersom termen förordas av de samiska experterna i utredningen. När det gäller ILO:s konvention nr 169 används termen ”ursprungsfolk” eftersom detta ord använts i den officiella svenska översättningen. 3 Israel Ruong: “Historisk återblick rörande samerna”, i ”Samerna i Sverige – Stöd åt språk och kultur”, SOU 1975:100, bil. 4 s 382-

nella samiska området, som samerna själva benämner Sápmi eller Sámiednam (Sameland).

Det går inte att ange det exakta antalet personer som uppfattar sig själva som samer. Enligt olika uppskattningar som gjorts beräknas antalet samer till mellan 60 000 och 100 000 personer Ca 70 000 samer beräknas bo inom Sápmi. Av dessa bor ca 20 000 samer i Sverige, ca 40 000 i Norge, ca 6 000 i Finland och ca 2 000 i Ryssland. Sápmi omfattar hela den norra delen av Nordkalotten från Idre i Dalarna i söder till Ishavet i norra Norge och till Kolahalvön i Ryssland.

Den samiska befolkningens förutsättningar och möjligheter att värna sin kultur och sitt språk skiljer sig beroende på var de bor inom Sápmi och det faktiska ansvar som respektive stat har tagit för gruppens kulturella och språkliga fortlevnad dvs. om samerna skyddas enligt grundlag och vilka konventioner staten anslutit sig till.

3.2 Samernas särställning i det svenska samhället

Sveriges riksdag uttalade 1977 att samerna är en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning. Samerna utgör dels ett urfolk i landet med rätt till självbestämmande , dels en nationell minoritet som skall beredas skydd och stöd enligt Europarådets minoritetskonventioner. Samernas språkliga rättigheter måste därmed ses i ett vidare perspektiv än Sveriges övriga nationella minoriteters rättigheter.

Samernas särställning i Sverige har förstärkts genom tillskapandet av Sametinget/ Sámediggi/ Sámedigge/ Saemiedigkie. Sametinget är, dels ett folkvalt organ för samerna i Sverige, dels en myndighet med ansvar för en rad frågor som rör samerna.

4 Europarådets minoritetskonventioner bygger på tanken om självidentifikation. Det innebär att den enskilde individen själv kan välja om han eller hon vill betrakta sig själv som nationell minoritet enligt konventionerna. Något tvång att tillhöra gruppen finns inte från samhällets sida. 5 Olika uppskattningar om antalet har gjorts av forskare och andra, se t.ex. Annika Jansson: ”Sami Language at Home and at School – A Fieldwork Perspektive” (2005) s 21. 6 Uppgifter från Samiskt Informationscentrum, Sametinget, 2005. 7 prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr 1976/77:289. 8 se t.ex. uttalande om rätt till självbestämmande i lagrådsremiss ”Ett ökat samiskt inflytande”, 8 dec 2005 s 38.

Sametinget har getts en rad specifika lagstadgade uppgifter som bl.a. innefattar värnandet av den samiska kulturen och det samiska språket. I dessa frågor har samerna därmed givits en partiell kulturell autonomi. Sametingets uppgifter framgår av 2 kap. 1 § Sametingslagen (1992:1433):

Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid ta initi-

ativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur.

Till Sametingets uppgifter hör särskilt att 1. besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Same-

fonden till samisk kultur och samiska organisationer samt andra

medel som ställs till samernas gemensamma förfogande,

2. utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 skollagen

(1985:1100),

3. leda det samiska språkarbetet,

4. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov

beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark

och vatten,

5. informera om samiska förhållanden.

Regeringen har i december 2005 föreslagit att ytterligare en punkt, med följande innehåll, införs i bestämmelsen:

6. utföra de övriga uppgifter som ankommer på Sametinget enligt lag

eller annan författning.

Sametinget fattar beslut om fördelning av medel för olika ändamål. Riksdagen beslutar om Sametingets ekonomiska ramar och därmed vilka faktiska möjligheter som finns för att driva t.ex. samiskt språkarbete. Regeringen har uttalat att ambitionen är att Sametingets successivt skall ges fler myndighetsuppgifter i framtiden.

Om man studerar röstlängden till Sametingsvalet kan man få en indikation på var i landet den samiska befolkningen framför allt lever. Antalet röstberättigade i 2005 års Sametingsval uppgick till 7 179. Fördelningen per län framgår av figur 1.

9 lagrådsremiss (2005). 10 lagrådsremiss (2005) s 38. 11

Valmyndighetens hemsida www.val.se.

Figur 1 Fördelning av röstberättigade till Sametinget per län 1 mars 2005

Fördelning av röstberättigade till Sametinget, per län 1 mars 2005

Dalarna 1,02

Jämtland 7,16

Norrbotten 48,89

Stockholm 7,15

Uppsala 1,32

Västerbotten 22,59 Västernorrland 2,23 Västra Götaland 2,33

Övriga 7,31

0 10 20 30 40 50 60

procent

Majoriteten av de samer, som valt att anmäla sig till röstlängden, bor inom Sápmi. Ungefär hälften av alla bor i Norrbotten och en stor del i Västerbotten och Jämtland. Närmare en femtedel av alla röstberättigade samer bor utanför Sápmi.

3.3 Internationellt regelverk till skydd av urfolk

Förutom Europarådets minoritetskonventioner, som behandlas närmare i avsnitt 5 nedan, finns det anledning att nämna något om de internationella regelverk som tillkommit specifikt för att skydda urfolk och deras rättigheter.

Förenta Nationerna, FN, har under lång tid arbetat med frågor som rör urfolkens situation. Urfolk skyddas, dels som enskilda individer och som grupp mot vissa typer av åtgärder i enlighet med konventioner rörande mänskliga rättigheter , dels av särskilda regelverk som tillskapats för att reglera dessa folks kollektiva rättigheter.

Personer som tillhör urfolk åtnjuter skydd mot rasdiskriminering, som individer och som grupp, i enlighet med FN:s konvention mot alla former av rasdiskriminering. Alla individer skall åtnjuta grundläggande mänskliga rättigheter, inklusive bl.a. sociala och kulturella rättigheter, oavsett ras, hudfärg, nationell eller etnisk tillhörighet.

Enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter skall alla individer skyddas mot diskriminering på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst etc. (artikel 2). Konventionen stadgar att etniska och språkliga minoriteter inte får förvägras rätten att ha ett eget kulturliv eller att använda sitt eget språk (artikel 27).

FN:s fackorgan Internationella arbetsorganisationen (International Labour Organization), ILO, har till uppgift att bevaka frågor som berör arbetsvillkor, diskriminering m.m.. ILO har under lång tid bevakat urfolkens arbete och livsvillkor och bl.a. utarbetat internationella konventioner. ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder som innehåller åtaganden inom flera olika områden trädde i kraft den 5 september 1991. Sverige har inte ratificerat konventionen, till skillnad från Norge och Danmark, men frågan om Sveriges ratifikation har varit och är alltjämnt föremål för utredning. Den svenska inställningen har varit att nödvändiga lagstiftningsändringar skall vidtas innan ratificering kan ske.

12

se även avsnitt 5.1.1. 13 International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination, 7 mars 1966, SÖ 1971:40. 14 International Covenant on Civil and Political Rights, 16 dec 1966, SÖ 1971:42; Motsvarande diskrimineringsförbud finns även I FN:s konvention om ekonomiska, social och kulturella rättigheter, 16 dec 1966, SÖ 1971:41. 15

se även avsnitt 5.1.1. nedan, delbetänkandet avsnitt 3.2. 16 Convention (No. 169) Concerning Indigenous and Tribal Peoples in Independent Countries, 27 jun 1989, finns bl.a. återgiven i SOU 1999:25 bilaga 2. 17 Ursprungsfolk definieras som folk som härstammar från folkgrupper som bodde i landet – eller det geografiska område som landet tillhörde – vid tiden för erövringen eller kolonisation eller fastställande av nuvarande statsgränser. Folket har behållit sina sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner. 18 SOU 1999:25. 19

se t.ex. skriftlig fråga till sameministern i riksdagen 2003/04:1462, besvarades 27 juli 2004.

Det finns dock anledning att nämna något om konventionen. Syftet med ILO:s konvention nr 169 är att skydda ursprungsfolks rättigheter och att respektera deras integritet samt att ge dem utrymme att forma sin egen framtid. Ursprungsfolk skall utan hinder och fullt ut åtnjuta grundläggande rättigheter. Konventionen innehåller bl.a. bestämmelser rörande rätten att bevara sitt språk och sin kultur. Ett av huvudsyftena med konventionen är att:

undanröja den tidigare inriktningen mot integration och assimilation

och att erkänna ursprungsfolkens strävanden att själva få utöva kon-

troll över sina egna institutioner och sin egen ekonomiska utveckling.

De skall ha rätt att bevara sin identitet som folkgrupp, sitt språk och

sin religion. De skall ha rätt att vidmakthålla och utveckla sin livsstil

och kultur utifrån sina egna premisser och att myndigheterna har en

skyldighet att aktivt stödja detta arbete.

Om den tidigare konventionen var inriktad på att ursprungsfolken

skulle assimileras med den övriga befolkningen i landet och att reger-

ingen skulle fatta alla beslut som rörde dessa folk så är alltså den nya

konventionen inriktad på att deras livsstil skall bevaras och att de själva

skall vara med och fatta beslut i frågor som berör dem. Att

ursprungsfolkens kultur och livsstil skall bevaras innebär dock inte att

de skall fråntas möjligheten till förändring och förnyelse. Det är emel-

lertid folken själva som skall välja om de vill förändra sin livsstil och i

vilken utsträckning och på vilket sätt det skall ske. De skall också

själva besluta om de vill integreras med den övriga befolkningen eller

inte.

En svensk ratificering av konventionen skulle därmed stärka det samiska språkets skydd ytterligare, förutom de skyldigheter som redan föreligger i dag enligt andra konventioner. Det finns även anledning att nämna andra insatser som skett i FN:s regi. Under 1970- och 1980-talen arbetade FN med att kartlägga diskriminering av urfolk och att tillskapa ett bättre skydd för dessa folk, bl.a. med att påbörja utarbetandet av en FN-deklaration om urfolkens rättigheter. Ett forum för urfolken har tillskapats inom FN, United Nations Permanent Forum on Indigenous Issues. En särskild rapportör om urfolkens rättigheter och friheter har även tillsatts.

20

se bl.a artikel 28: ”1. Barn som tillhör berörda folk skall, där så är praktiskt möjligt, få lära sig läsa och skriva på sitt eget språk eller på det språk som oftast används av den grupp som de tillhör. När detta inte är praktiskt möjligt, skall de behöriga myndigheterna företa samråd med dessa folk i syfte att vidta åtgärder för att uppnå detta mål. --- 3. Åtgärder skall vidtas för att bevara och främja utvecklingen och användningen av de berörda folkens egna språk.”. 21 ILO-utredningen: “Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige – Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169”, SOU 1999:25 s 51.

Den 21 december 1993 beslöt FN:s generalförsamling att utropa ett internationellt urfolksårtionde med början den 10 december 1994. Målet har varit att stärka internationellt samarbete i frågor som rör urfolk. FN:s medlemsstater har under urfolksårtiondet inte lyckats enas om en deklaration rörande ursprungsfolkens rättigheter.

Generalförsamlingen rekommenderade även regeringarna att tillsätta nationalkommittéer eller liknande, som skulle ge urfolk möjlighet att aktivt medverka i arbetet med anledning av urfolksårtiondet. I april 1995 beslutade den svenska regeringen tillsätta den s.k. Urbefolkningsdelegationen som arbetade vidare med frågorna i Sverige.

Urbefolkningsdelegationen har haft till uppgift att bl.a. följa och behandla FN:s beslut om årtiondet samt initiera, planera och utföra olika åtgärder i enlighet med syftet med årtiondet. Delegationen valde att koncentrera sig på långsiktigt arbete med principiella och strategiska urfolkspolitiska frågor. Delegationen uppger i sin slutrapport att den haft som mål att bidra till ett ökat samiskt självbestämmande, ett ökat samiskt deltagande i det politiska livet, att främja samisk kultur, samiskt språk och de traditionella näringarna såsom rennäring, jakt, fiske och slöjd, samt att bidra till att allmänhetens medvetenhet om det samiska kulturarvet ökar. Delegationen har också verkat för en ökad samverkan i samepolitiska frågor inom Norden. Urbefolkningsdelegationens arbete avslutades i december 2004 och delegationen lämnade en rad rekommendationer, bl.a. följande:

– Snarast möjliga svenska anslutning till ILO:s konvention nr

169. – Grundlagsskydd för samer på samma sätt som samernas ställ-

ning är grundlagsskyddad i Norge och Finland. – Att den ursäkt som lämnades av sameministern 1998 förankras

genom en ursäktsdeklaration av riksdagen och följs upp av en

sammanhållen politik för försoning och upprättelse. – Fortsatt politiskt initiativ för successivt ökat samiskt själv-

bestämmande.

22 United Nations General Assembly Resolution 48/163, 21 Dec 1993, on the Decade of the World’s Indigenous People. 23 Rapport från Urbefolkningsdelegationen: ”FN:s urfolksårtionde 1995-2004” (2005). 24

Förslag om grundlagsskydd för samerna har tidigare föreslagits av Samerättsutredningen i ”Samerätt och Sameting”, SOU 1989:41, samt av Sametingsutredningen ”Sametingets roll i det svenska folkstyret”, SOU 2002:77 s 129-

– En mera enhetlig och sammanhållen nordisk samepolitik. – En aktiv politik inom det internationella området och ansvars-

tagande för en FN-deklaration om urfolks rättigheter.

Den 1 januari 2005 påbörjades FN:s andra urfolksårtionde.

3.4 Ansvarstagande för tidigare förd politik efterfrågas av samer

Språket är av central betydelse för individens identitet och självkänsla. Språket formar oss som individer. Det är ett kommunikationsmedel, ett tankeredskap, ett medel för social organisation och det har kulturskapande och kulturbevarande funktion. Modersmålet är dessutom starkt förknippat med primära emotionella värden och det knyter oss samman med vår familj, våra närstående och den kulturgemenskap vi tillhör. För ett folk är bevarandet av språket livsviktigt för kontinuiteten och förmedlandet av kulturen. Ett folks förlust av språket kan inte ersättas av några andra värden. En kvinna uttryckte det så här i enkätundersökningen, som utredningen genomfört bland samer i sydsamiska området:

Att ta bort ett språk från ett folk är att ta bort en del av dess själ. Försvinner en del av själen blir det oreda. (41-årig kvinna, Östersund)

Den assimilerings- och utbildningspolitik som under lång tid bedrevs i norra Sverige har medfört att många samer, som kanske talat samiska som barn, förlorat sitt språk och att yngre generationer av samer aldrig har fått lära sig samiska. I många skolor i norra Sverige fick t.ex. inte annat språk än svenska användas under lång tid. Den s.k. nomadskolan var fram till 1960-talet obligatorisk för de renskötande samernas barn. Många samiska barn for illa av att behöva lämna familjen under långa perioder och känna den otrygghet det innebar att bo på internat. Ellacarin Blind har intervjuat vuxna samer, födda mellan 1950–1970, som bott på internat när de var barn. I bilaga 7 återger Ellacarin Blind en del av de erfarenheter dessa intervjuade samer haft och hur dessa erfarenheter påverkat dem som individer och deras möjligheter att tillägna sig det samiska språket.

25 Rapport från Urbefolkningsdelegationen (2005) s 10. 26

United Nations General Assembly Resolution 59/174 on the Second International Decade of the World’s Indigenous People, 20 Dec 2004. 27

se delbetänkandet avsnitt 6.3.1.

Det nära sambandet mellan enskilda individers identitet, den kollektiva samiska identiteten och det samiska språket tas upp i de kommentarer som enskilda lämnat i anslutning till den enkätundersökning som genomförts. En del samer som besvarat enkäten berör den kränkning och den förlust det innebär att ha blivit berövad sitt språk. Många uttrycker frustration, sorg och även bitterhet för att ha förlorat det samiska språket och andra för att de inte ens har givits chansen att lära sig språket. Det upplevs som en personlig förlust och som att även en del av den egna samiska identiteten gått förlorad. En del ger även staten och samhället skulden för detta och de efterfrågar ett ansvarstagande för tidigare förd politik. Enskilda individer anser sig inte ha fått upprättelse och dessa negativa känslor påverkar även den enskildes förutsättningar och vilja att återta språket. Samtidigt är den språkliga medvetenheten stor hos många samer och även insikten om att det samiska språket nått en kritisk punkt där åtgärder är nödvändiga för att revitalisera samiskan. I det följande återges en del av de kommentarer som enskilda lämnat i enkätundersökningen rörande dessa frågor.

Jag föddes i en torvkåta en kall decembermorgon kl. 4.00 1928. Det

första språket jag hörde var sydsamiska och det var på det språket jag

formulerade mina första tankar och känslor. Det var också på det

språket jag hörde berättas om samekulturens olika beståndsdelar som

språket, renskötseln, sameslöjden och samisk berättartradition. Allt

detta blev grunden för min samiska identitet. När jag kom till same-

skolan, eller nomadskolan som det hette under min skoltid, fick jag

redan andra dagen höra av läraren som med myndig stämma förklarade

”Nu barn skall ni lära er fin svenska.” Min samiska identitet kränktes

när vårt modersmål förbjöds. Denna kränkning satte djupa spår i en

barnasjäl som jag bar med mig i smärtan ett helt yrkesverksamt liv

…(76-årig man, Åre)

Vill verkligen lära mej mitt språk men vet inte riktigt vart jag ska börja.

Språket är en viktig del av en människas identitet. JAG E SAME…

men jag kan inte tala…(22-årig kvinna, Skellefteå)

Jag är mycket besviken på svenska staten som utfärdade förbud mot

samiska när jag var liten. Jag anser att ett annat språk än svenska är

ingen börda att bära, och det är bedrövligt att inte förstå mer än några

få ord på mitt modersmål som är samiska. (72-årig kvinna, Umeå)

28

se även avsnitt 7.

Ge skolor större möjligheter att undervisa i samiska. Själv förvägrades jag den möjligheten och känner att en viktig del av mitt kulturella arv förvägrats mig. (31-årig man, Sorsele)

Den svenska staten tar inte ansvar för det samiska språkets ställning i Sverige. Har gått i nomadskola, där var undervisningen på svenska, inga samiska läromedel fanns. Vi är en generation som inte har lärt sig samiska, därför kan vi inte lära ut det till våra barn. Språket försvinner. Varje språk har sin världsbild…(47-årig kvinna, Umeå)

Att det satsas ordentligt på samiska, för språket är en så stor del av identiteten för ett folk. (37-årig man, Bergs kommun)

Sätt in alla resurser som finns så att språket blir levande och kan utvecklas. Som det nu är så går jag omkring som analfabet. Kan varken läsa eller skriva mitt eget språk. Eftersom det är svenska staten som berövat mig språket så är det de som ska se till att språket blir närvarande varje dag. (61-årig man, ort ej angiven)

... med tanke på att det inte är alltför länge sedan ansågs nästan förbjudet att tala samiska, och att alla samer var hedningar och man skulle skämmas över sitt ursprung, så är det inte en sekund för tidigt att ”til??låta” oss att vara stolta över vårt ursprung och även hjälpa oss bevara vårt språk. (23-årig kvinna, Storuman)

Jag kommer från den sydsamiska delen av sameland där språket försvann för en generation sedan. Då mina föräldrar förbjöds att tala samiska i skolan och sedan inte pratade samiska med sina barn, för det hade barnen ingen nytta av, fick de lära sig. Jag anser: att det är staten som måste återställa det som den har fråntagit oss. Stora språkbad behövs i de områdena!!! Språkbaden skall vara kostnadsfria och aktivitetsstöd bör betalas ut, eller annan ersättning för förlorad arbetstid… Nu är det på tiden att staten städar upp i den oreda de skapat! (41-årig kvinna, Östersund)

Det finns många samer i Sverige som inte har samiskan som sitt modersmål, men trots allt är samer i ord och tanke. Det är något som ”vi” samer måste ta till oss, att även vi är ett mångkulturellt folk. För många av de äldre samerna var det en stor skam att vara same och därför ville man inte föra traditionerna vidare till sina barn, så att de inte skulle få lida lika mycket som de gjort… det är viktigt att samiskan finns kvar och att de som vill och kan ska få lära sig det, men det ska inte vara ett krav för att få kalla sig same. (48-årig kvinna, Arvidsjaur)

Jag har sedan barndomen fått höra av mina samiska morföräldrar att

dom ”skäms” att vara same. Därför har dom ”glömt” bort all sydsamiska. Det har aldrig varit fint att vara same för dom. Jag har en stor önskan att Umeå universitet skall anordna sydsamisk språk – kursverksamhet. Sydsamiskan är för tillfället hårt utsatt – utdöende. Stora svårigheter att få tag i sydsamiska lärare. Den nya unga samiska generationen i dag är stolta för att vara samer, vare sig dom har renskötsel

eller [är] trottoarsamer. Det har varit/är stora motsättningar bland

samer, emellan dom renskötande och icke renskötande. Jag tror att det

är oerhört viktigt att det satsas resurser för att bevara sydsamiskan.

Har försökt ett antal gånger att få till stånd språkundervisning via

lokala sameföreningen med det stupar alltid på att vi aldrig får tag i en sydsamisk språklärare. I Norge finns det. (42-årig kvinna, Umeå)

Erfarenheterna av den bedrivna assimilerings- och utbildningspolitiken påverkar även samernas inställning till det samiska språket. En samisk pedagog, som utredningen träffat, beskrev det som att många vuxna samer bär på sin egen ”språkliga ryggsäck” fylld med smärtsamma erfarenheter och ibland en känsla av otillräcklighet. En del människor med en sådan ”ryggsäck” kan ha svårt att stödja barnens språkutveckling i samiska om de inte först hanterar sina egna obearbetade känslor rörande språket. De känner kanske att deras språkkunskaper är begränsade och det ger en känsla av otillräcklighet. Andra har kanske blandade känslor för att sätta sina barn i en sameskola, eftersom detta förknippas med den gamla nomadskolan, trots att skolorna i dag bygger på helt andra värderingar.

Det samiska språket kan även vara ett sätt och ett verktyg för att stärka det samiska kulturella arvet och den samiska identiteten. Många vuxna samer som talar samiska har i dag bristande läs- och skrivkunskaper i samiska. Detta begränsar deras möjligheter att ta del av delar av sitt kulturella arv och även att vara fullt delaktiga i det samiska samhället. Den som inte kan läsa och skriva på samiska kan t.ex. inte ta del av den samiska litteraturen som inte översatts eller samiskspråkig information.

Indirekt påverkar även vuxna samers språkkunskaper den nu uppväxande samiska generationen, eftersom många vuxna saknar förutsättningar för att föra över denna del av sitt samiska arv till sina barn och barnbarn eller stödja deras språkutveckling. Detta begränsar många samiska barn möjligheter att tillägna sig det samiska språket.

När det gäller ansvarstagande för tidigare förd politik kan det konstateras att regeringen sett behovet av detta. I augusti 1998

uttalade dåvarande sameministern bl.a. följande rörande ansvaret för den uppkomna språksituationen:

Jag tycker att vi måste ha lärt oss någonting av historien och jag vill

gärna ta det här tillfället i akt och säga till er, som representant för den

svenska regeringen och det svenska samhället att jag är väl medveten

om det förtryck som Sverige har utövat över det samiska folket genom

historien. Jag vill å regeringens vägnar be om ursäkt för det. Det är

också min avsikt att när regeringen till riksdagen lämnar propositionen

med förslag för framtiden också begära att riksdagen i sin helhet ställer

sig bakom en sådan begäran om ursäkt. Vi kan inte på något sätt

acceptera det förtryck, t.ex. att samer har förvägrats att använda sitt

språk, de tvångsförflyttningar och de många uttryck för förtryck som

vi har gjort oss skyldiga till genom årens lopp. Det finns heller ingen

annan möjlighet för det svenska samhället att komma vidare, än att be

om ursäkt för de övergreppen.

Regeringen har uttalat att den fortsatta samepolitiken bl.a. skall ”fylla” den ursäkt som sameministern gav uttryck för i sitt tal.

3.5 Språket – en förutsättning för demokratisk delaktighet

Bristen på kunskaper i det samiska språket kan innebära att den enskilde inte kan vara fullt delaktig i det samiska samhället. Språket beskrivs av en del samer, som fyllt i enkätundersökningen, som en nyckel till det samiska samhället och det samiska kulturarvet. Delaktigheten i det samiska samhället blir starkare för den som har tillgång till språket. Språket förstärker på sätt och vis samiskheten och den som inte har tillgång till språket kan hamna i ett utanförskap.

I min region (Tärnaby) försvann det samiska språket nästan helt under

mitten av 1900-talet eftersom det ansågs fult och skamligt att vara

same… Detta har gjort att min generation här inte fått en chans att

lära sig språket naturligt och därför nu fått en skev ställning i det

samiska samhället. Som icke renskötande, men dock same, utan att

kunna språket kommer man inte in någonstans i dagens samiska värld.

Språket skulle vara en stor nyckel till den världen och att stärka samis-

kans ställning i regionen vore väldigt bra och skulle tjäna framtiden!

(28-årig man, Storuman)

29 Sameminister Annika Åhnbergs anförande i Tärnaby den 9 augusti 1998. 30

I Jordbruksdepartementets övergripande verksamhetsplan 2004 anges under rubriken ”Vad vill vi uppnå under mandatperioden” bl.a. ”att ursäkten för gångna tiders oförrätter fylls med innehåll”. (s 17).

Jag har känt ett behov av kunskaper i samiska när jag deltagit i träffar (i kyrkan, släktträffar och liknande) där äldre samer talat med varandra och berättat saker, t.ex. om sina upplevelser, sitt liv, sin skolgång etc. Då känner jag att jag förlorar en värdefull del av min historia som är en del av min identitet. Om det funnits möjligheter skulle jag ha velat att

mina egna barn fått lära sig samiska i förskolan/skolan. Nu när de är

nästan vuxna och har kommit ytterligare ett steg från sin del av den

samiska kulturen eftersom de har en mamma som inte heller talar

samiska och kan delge dem kunskaper om historia – kultur m.m. Men

jag har inga som helst BEHOV att kunna samiska för att leva mitt

dagliga liv. (52-årig kvinna, Östersund)

Det samiska språkets närvaro i familjen har ställts som krav för att få delta i den demokratiska processen i det samiska samhället i Sverige. För att en enskild skall ha rösträtt till Sametinget ställs krav på självidentifikation och på språklig användning inom familjen samt anmälan till valmyndigheten. Rösträtten förutsätter således att samiskan finns eller funnits som ett levande språk inom familjen.

Det kan anses vara naturligt att man valt att begränsa människors möjligheter att rösta i Sametingetsvalet, så att endast personer av samisk härkomst kan göra anspråk på rätt till politisk delaktighet i samiska angelägenheter. Kravet på användande av samiskt språk inom familjen blir dock ett problem när den pågående språkbytesprocessen fortgår bland samerna och allt färre kan göra anspråk på att uppfylla språkkravet i sametingslagen. På längre sikt blir effekten att personer av samisk härkomst som förlorat det samiska språket även mister rätten att vara röstberättigande och därmed demokratiskt delaktiga i det samiska samhället. Språket blir därmed en förutsättning för delaktighet i det samiska samhället. Demokratiaspekten och möjligheten att påverka i frågor som berör samer har också tagits upp av enskilda i enkätundersökningen.

Samiska språket är viktigt för oss som bär det med oss, om än passivt.

Alltid omgiven av samiska uttryck och beskrivningar, utan att förstå,

har det alltid funnits där som en smärtsam brist. Staten och storsam-

hället tog det ifrån min pappa. Effektivt gjorde man språket och det

samiska så fult och så bespottat att ingen ville eller orkade stå upp för

31

1 kap 2 § sametingslagen (1992:1433): ”Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och 1. gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller 2. gör sannolikt att någon av hans far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller 3. har en föräldre som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget. ---” Jmr rätt till rösträtt enligt 3 kap. 3 .

det. Har endast hört samtalen i sammanhang när ingen trott att man

hört på. Så djup var skammen. Det är detta som jag och många med

mig i senare generationer nu försöker återta och återerövra. Bristen på

lärare och bra läromedel gör det mycket svårt. Ändå försöker vi, i

motvind. Ty av allt som tagits ifrån det samiska, icke renskötande, folket så är språket nästan det enda vi själva kan göra något åt. Det hand-

lar alltså inte bara om ett språk utan om en hel identitet. En absurd

situation uppstår också när språket blir en förutsättning för att få rösta

i Sametinget. Först förtrycker staten en minoritet under lång tid,

bannlyser språket, ”alla samer skall bli svenskar” – sedan utestänger

man samma människor från inflytande med motiveringen att man inte talar språket. En politisk blind fläck! Har man inte lärt någonting alls av historien? (41-årig kvinna, Umeå)

Med tanke på samers demokratiska rättighet att få vara politiskt delaktiga i det samiska samhället i Sverige, och rätten att utöva inflytande i frågor som utgör en del av den samiska kulturella autonomin, och mot bakgrund av den modell som valts för demokratisk delaktighet, anser jag att alla som själva identifierar sig som samer i Sverige måste ges rätten att tillägna sig samiska och även rätten att återta det samiska språket. Denna rätt kan inte heller begränsas geografiskt till att endast omfatta vissa delar av Sverige.

3.6 De samiska frågorna hänger ihop

Den svenska same-, rennärings-, minoritets- och språkpolitiken påverkar samernas förutsättningar att bestå som urfolk. Språk, kultur, identitet och det traditionella levnadssättet hänger intimt ihop för många samer. Bland annat rennäringen, duodji (den samiska slöjden) och jojken har stor kulturell betydelse för samerna som urfolk och utgör delar av samernas kollektiva identitet och historiska arv. Den osäkerhet som många samer i dag känner rörande möjligheterna att fortsätta leva ett traditionellt samiskt liv märks därför även i frågor som berör det samiska språkets fortlevnad, eftersom utsattheten och osäkerheten påverkar hela det samiska samhället och deras möjligheter och styrka att värna sin kultur och sitt språk. Bedrivande av vissa för gruppen specifika näringar är också av stor betydelse för språkbevarande.

En rad åtgärder har vidtagits av Sveriges regering och riksdag för att lösa frågor som rör den samiska befolkningens levnadsförhållanden i landet, men många frågor som rör, dels förhållandet

32

se närmare beskrivning av dessa språkbevarande faktorer i avsnitt 6.

mellan samerna och statsmakten, dels samerna och majoritetsbefolkningen, återstår att lösa. Sådana frågor är intressekonflikter som innefattar bl.a. mark- och nyttjanderättsfrågor och som är av central betydelse för bedrivande av rennäring. Många samer påverkas i dag negativt av de nyttjanderättskonflikter och rättsprocesser som orsakar slitningar mellan samer och majoritetsbefolkningen på en del orter. Detta är särskilt påtagligt i det sydsamiska området där sydsamiskan dessutom är starkt hotad.

En del forskare gör t.o.m. gällande att den samiska kulturens existens hotas av det nuvarande sättet att hantera de samiska frågorna. Samiska rådet inom Svenska kyrkan arbetar i dag med krishantering bland samer för kunna möta det behov som finns hos enskilda med anledning av pågående tvister och den sociala utsatthet som detta medfört i samhället.

Europakommissionen mot rasism och intolerans, ECRI, rekommenderade i sin tredje rapport ”att de svenska myndigheterna fortsätter att arbeta för att lösa frågorna runt samernas markrättigheter, och att de ökar samernas delaktighet och inflytande i beslutsfattandet i frågor som rör dem i allmänhet och i synnerhet markutnyttjande i deras traditionella områden.” Även Europarådets rådgivande kommitté har lyft fram denna fråga i samband med granskning av genomförandet av ramkonventionen i Sverige. Kommittén uttryckte oro över att graden av juridisk osäkerhet är så stor i viktiga frågor som rör samer och uppmanade Sverige att lösa frågorna snarast.

Majoritetsbefolkningens inställning till samerna och deras kultur och språk har mycket stor betydelse för det samiska språkets möjligheter att fortleva. Majoritetssamhällets attityder har betydelse för minoritetens självbild, eftersom dessa attityder påverkar hur den enskilde individen uppfattar sig själv, sin kultur och sitt språk. Eftersom språket är så starkt kopplat till identiteten får andra människors attityder till och bemötandet av språket betydelse för individen. Om man nedvärderar en enskild individs språk, nedvärderar

33 Intressekonflikter berörs bl.a. i SOU 1999:25 s 54. 34

Hugh Beach, Louise Bäckman, Öje Danell, Daniel Lindmark, Peter Sköld: ”Den samiska kulturen kommer att utrotas”, Dagens Nyheter, 23 okt 2005. 35

”Kris för många samer när vinterbetet förloras”, Kyrkans Tidning nr 45, 10-16 nov 2005. 36 Europarådet, Europakommissionen mot rasism och intolerans, ECRI: ”Tredje rapporten om Sverige” antagen den 17 december 2004, publicerad den 14 juni 2005, punkt 84-87. 37 Advisory Committee (2002) s 9. 38

se faktorer på samhällsnivå som påverkar språkbevarande, avsnitt 6.1.

man därmed även individen. Negativa attityder gentemot mot gruppen som sådan, som kommer till uttryck i bemötandet, innebär därmed en kränkning av individen.

Om minoritetens självbild påverkas negativt, påverkar detta i sin tur enskilda individers vilja och mod att tala det egna modersmålet och även viljan att tillägna sig språket och aktivt värna språkets och kulturarvets fortlevnad. En negativ majoritetsinställning till samerna och deras kultur är därmed förödande för språkets fortlevnad.

3.7 Slutsatser

Mot bakgrund av det som samer anfört om det samiska språket till utredningen, anser jag, att Sveriges regering och riksdag ännu tydligare bör markera sitt ansvarstagande för tidigare förd svensk politik gentemot alla de samer i Sverige som förlorat sitt samiska språk genom att de inte getts möjligheter att tillägna sig språket eller att de som barn varit föremål för en assimilerings- och utbildningspolitik som inte i tilläcklig grad beaktat deras möjligheter och behov av att bevara och utveckla det samiska språket.

Jag anser därför att en anda av försoning och ansvarstagande bör prägla den fortsatta svenska minoritets- och språkpolitiken. Detta bör komma till uttryck i en stark vilja att försöka rätta till den uppkomna situationen. De samer som förlorat sitt språk skall ges möjlighet och verktyg för att kunna återta och förbättra sitt samiska språk och för att de bättre skall kunna stödja sina barns och barnbarns möjligheter att tillägna sig det samiska språket.

Det är också av stor vikt att staten vidtar nödvändiga åtgärder för att lösa de konflikter som finns om nyttjande av mark och vatten inom renskötselområdet eftersom en lösning av dessa konflikter är av avgörande betydelse för rennäringen. Detta är i sin tur viktigt eftersom rennäringen är av central betydelse för den samiska kulturen.

Om det samiska språket skall kunna överleva som språk, kommer det att krävas stora insatser från det svenska samhällets sida i form av aktiva språkbefrämjande åtgärder under lång tid. Samerna själva behöver mobilisera alla sina krafter inför den svåra uppgift de

39

Kommittén för svenska språket: ”Mål i mun – Förslag till handlingsprogram för svenska språket”, SOU 2002:27 s 418. 40

se delbetänkandet avsnitt 6.3.1.

står inför. Samordnade språkfrämjande åtgärder och statsmaktens ärliga intention att vilja ställa till rätta de problem som uppstått, skulle ytterligare stärka samernas egen starka vilja att återta samiskan.

Betydelsen av att som enskild individ få upprättelse för de kränkningar man utsatts för, skall inte underskattas. Upplevelsen att bli kränkt, och särskilt om det sker när man är ett barn, sätter spår hos den enskilde. Varje individ har ett värde och grundläggande rättigheter som inte får kränkas, allra minst av samhällets representanter. För den enskilde är det viktigt att få en bekräftelse att det som skedde inte var acceptabelt. Försonande gester eller åtgärder för att visa avståndstagande från tidigare kränkningar har

41 42 tidigare vidtagits i andra sammanhang i Sverige och utomlands. En känsla av upprättelse för den assimilerings- och utbildningspolitik som tidigare förts skulle ytterligare stärka enskilda individers vilja att själv försöka återta språket.

När det gäller åtgärder för att stärka det samiska språkets och kulturens fortlevnad, måste särskild hänsyn tas till samernas särställning i Sverige, samernas nuvarande kulturella autonomi och även de stärkta samiska rättigheter som skulle kunna följa av en svensk ratificering av ILO-konventionen. Minoritets- och språkpolitiken bör präglas av respekt för samernas särställning som ett urfolk med rätt att själva forma sin framtid. Åtgärder som vidtas för att främja det samiska språkets fortlevnad måste därför utformas i denna anda.

Sveriges folkrättsliga åtaganden rörande samer som nationell minoritet och det samiska språket som nationellt minoritetsspråk, omfattar hela landet och inte endast Sápmi eller delar av Sápmi. Det innebär att samer i hela landet måste ges möjlighet och rätt att tillägna sig, bevara, utveckla och återta sitt samiska språk.

41 I Sverige har t.ex. skadestånd betalats ut till personer som utsatts för tvångssterilisering. 42

I Norge pågår för närvarande en försoningsprocess gentemot norska samer vars skolgång blev lidande under 1940-talet. I Kanada beslutade den federala regeringen i december 2005 att betala skadestånd till urfolksmedlemmar som fram till 1960-talet gick i särskilda skolor. Detta har bl.a. kommenterats på följande sätt i Kanada: ”You can’t put a price tag on the lost cultural language or the people being taken from their homes for years [at a time]”, said Mike Benson, Executive Director of the National Residential School Survivor Society. “But for some of the elderly survivors, they are finally getting acknowledgement [that this happened].” (Jessica Edwards: “Canada Arrives at Controversial Reparations Agreement”, Dec 13 2005, Weekly Indigenous News).

4 Samiska – ett gammalt språk rikt på variation

4.1 Språklig mångfald är en rikedom

Världen präglas av språklig mångfald. Denna mångfald är en värdefull del av vårt gemensamma kulturarv som berikar samhället. I inledningen till Europarådets minoritetsspråkskonvention anges bl.a. att medlemsländerna anser att

värnandet om historiska landsdels- och minoritetsspråk i Europa, av

vilka somliga hotar att småningom utslockna, bidrar till att upprätthålla och utveckla Europas kulturella rikedom och traditioner…

Rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk i det privata och offentliga livet är en omistlig rättighet i enlighet med grundläggande konventioner rörande de mänskliga rättigheterna och Europarådets medlemsländer är medvetna om att

skydd och främjande av landsdels- eller minoritetsspråk i olika länder och regioner i Europa utgör ett viktigt bidrag till uppbyggandet av ett Europa som vilar på demokratiska principer och kulturell mångfald…

Värnandet av den språkliga mångfalden kan således ses som ett av de värden som Europarådet står för.

Det finns cirka 6 800 språk som talas eller tecknas i världen. En stor andel av dessa språk används av små grupper eller folk. Hundratals av dessa språk är utrotningshotade eftersom de inte överförs till nästa generation och många av dessa språk kommer sannolikt att dö ut inom loppet av detta århundrade. Ungefär 97 procent av världens folk talar ca 4 procent av världens språk, och ungefär 96 procent av alla språk talas av 3 procent av jordens befolkning. Majoriteten av alla språk talas således av mycket små grupper. Även relativt stora språk är utrotningshotade därför att väldigt få av talarna

1 inledningen till Europarådets europeiska stadga om landsdels- eller minoritetsspråk

är barn. Åtminstone hälften av väldens språk förlorar idag talare. Det är många olika faktorer på samhälls-, grupp- och individnivå som samspelar och påverkar huruvida ett språk har förutsättningar att bestå som ett levande språk. FN-organet UNESCO verkar bl.a. för att bevara mänsklighetens kulturarv. UNESCO:s expertgrupp för utrotningshotade språk har uttalat att språklig mångfald är oumbärligt för det mänskliga arvet eftersom varje språk innefattar ett folks unika kulturella visdom. Förlusten av ett språk utgör därmed även en förlust för hela mänskligheten. Förlusten av urfolksspråk kommenteras på följande sätt:

Many indigenous peoples, associating their disadvantaged social posi-

tion with their culture, have come to believe that their languages are

not worth retaining. They abandon their languages and cultures in ho-

pes of overcoming discrimination, to secure livelihood, and enhance

social mobility, or to assimilate to the global marketplace.

The extinction of each language results in the irrecoverable loss of

unique cultural, historical, and ecological knowledge. Each language is

a unique expression of the human experience of the world. Thus, the

knowledge of any single language may be the key to answering funda-

mental questions of the future. Every time a language dies, we have

less evidence for understanding patterns in the structure and function

of human language, human prehistory, and the maintenance of the

world’s diverse ecosystem. Above all, speakers of these languages may

experience the loss of their language as a loss of their original ethnic

and cultural identity.

UNESCO har samlat in kunskap om hotade språk i världen, inom projektet The Red Book of Languages in Danger of Disappearing, för att kartlägga bl.a. olika språks behov av stöd. I oktober 2001 antog UNESCO:s generalkonferens enhälligt dokumentet Universal Declaration on Cultural Diversity, innehållande en handlingsplan enligt vilken medlemsländerna rekommenderas, att tillsammans med talarna av ett hotat språk, bl.a. att:

undertake steps to ensure:

1. sustaining the linguistic diversity of humanity and giving support

to expression, creation, and dissemination of the greatest possible number of languages;

2 UNESCO Ad Hoc Expert Group on Endangered Languages: ”Language Vitality and Endangerment”, submitted to the International Expert Meeting on UNESCO Programme Safeguarding of Endangered Languages, Paris, 10–12 March 2003; Kangassalo (2003) s 13 3 de olika faktorerna beskrivs närmare i avsnitt 6 4 UNESCO (2003) s 1 (översättn.) 5 UNESCO (2003) s 2

2. encouraging linguistic diversity at all levels of education, wherever

possible, and fostering the learning of several languages from the

youngest age…

För att hindra språk från att dö krävs det därför enligt UNESCO:s expertgrupp att hotade språk dokumenteras och att en rad åtgärder vidtas omgående.

4.2 Många varieteter av samiska

Samiskan är ett gammalt språk som talas i många olika varieteter. Samiskan tillhör de finsk-ugriska språken. Det finsk-samiska urspråket började utvecklas åt var sitt håll ungefär 1000 f. Kr. eller tidigare. Ursamiskan var som språk relativt enhetligt över det stora området där samernas förfäder bodde. Under det senaste årtusendet har det uppstått tydliga dialektklyvningar inom samiskan och språket delas upp i tre huvuddialekter: östsamiska, centralsamiska och sydsamiska.

6 UNESCO (2003) s 4

Karta 1. Samiska språkområden (Mikael Svonni 2005)

Inom dessa huvuddialekter finns flera olika dialekter eller varieteter. Östsamiska: 1. Tersamiska (bl.a. akkalasamiska) 2. Kildinsamiska 3. Skoltsamiska 4. Enaresamiska

Centralsamiska: 5. Nordsamiska 6. Lulesamiska 7. Pitesamiska (eller Arjeplogssamiska)

7 Ájtte: ”Samerna – Solens och Vindens folk” (1993) s 48

Sydsamiska: 8. Umesamiska 9. Sydsamiska

I Sverige talas central- och sydsamiska varieteter. Gränserna för de samiska språkområdena sammanfaller inte med nationsgränserna och gränserna mellan de olika varieteterna är inte skarpa utan förändras gradvis. Samerna i Nordskandinavien blev språkligt uppsplittrade för att de var nomader och vandrade längs älvdalarna och sjösystemen med sina renar.

Skillnaden i ordförråd och grammatik är stor mellan de olika varieteterna. Det kan vara svårt att förstå varandra mellan de olika samiska dialektområdena. Skillnaderna mellan sydsamiska och nordsamiska kan liknas med svenska och färöiska. I gränsområdet mellan två dialekter förstår man ofta varandra.

Själva språkförhållandena har stor betydelse för språkbytesprocessen och möjligheterna att vända den. Språkforskare har kommenterat det på följande sätt:

Dialektsplittringen inom det samiska området är ett av de stora problemen när det gäller språkbevarande. Eftersom skillnaderna mellan de olika varieteterna är omfattande, är det inte möjligt att använda samma skriftspråk, och därmed måste de resurser som används för språkstandardisering, språkmodernisering, publikationer etc. splittras. Dialektskillnaderna markerar också skilda gruppidentiteter. Detta innebär att talarna inom respektive dialekt i många fall i första hand är lojala mot

sin egen varietet… [D]en samiska dialektsplittringen är en negativ

faktor i strävandena mot språkbevarande. Det är uppenbart att de olika samiska varieteterna har helt olika förutsättningar för bevarande.

Eftersom Sápmi är uppdelat på flera stater råder det även olika förhållanden och förutsättningar för att bevara språket i respektive stat. Samiskan talas framför allt inom Sápmi och närområdet till Sápmi. Det samiska språket kan inte stärkas genom att det tillkommer ett antal nya individer eller potentiella förstaspråkstalare utifrån. Eventuella nya förstaspråkstalare måste genereras från den egna gruppen. Det samiska folket kan därmed inte få ”draghjälp” utifrån.

Det finns idag inga säkra statistiska uppgifter på antalet personer som talar samiska. Antalet samisktalande inom hela Sápmi uppskattas till ca 20 000, men även denna siffra är osäker. Samiska

8 Hyltenstam (1999) s 71 9 Uppgifter från Samiskt Informationscentrum, Sametinget, 2005

språkrådet har uppskattat antalet talare av samiska till 25 000. Med ”talare” avses personer som kan följa med i ett samtal på samiska. Av dessa samisktalande tror man att cirka hälften kan läsa, skriva och tala samiska. I Sverige förs ingen statistik på befolkningens språktillhörighet eller någon annan form av språklig registrering. Det går således inte att ange vare sig antalet samer eller antalet samisktalande i Sverige.

Nordsamiska är den varietet som har den största spridningen, både inom det nordiska området och inom Sverige. Uppskattningsvis 16 000–18 000 personer i hela det samiska området talar nordsamiska, varav cirka 9 000–10 000 personer i Norge, cirka 5 000– 6 000 personer i Sverige och cirka 2 000 personer i Finland. Det innebär att 80–85 procent av dem som talar samiska talar nordsamiska.

Nordsamiskan kan indelas i sjösamiska, som talas i kustområdet i Norge, finnmarkssamiska som talas i Finnmarken i Norge och angränsande områden i Finland, bl.a. Utsjoki/Ohcejohka samt tornesamiska som talas norr om Gällivare/Jiellevárri i Sverige och angränsande områden i Finland och Norge.

På orter som Kautokeino/Gouvdageaidnu och Karasjok /Kárášjohka i norra Norge finns språkliga miljöer där nordsamiska är det dominerande språket. Nordsamiskan har även fått spridning i lulesamiska och sydsamiska miljöer genom att nordsamer tvångsförflyttades till framför allt Västerbotten i början av 1900-talet. Dessa befolkningsförflyttningar har således påverkat den språkliga kartan.

Stora delar av det nordsamiska området ingår i det svenska förvaltningsområdet för samiska. I Kiruna/Giron finns svenska Sametingets huvudkontor och i Jokkmokk/Jåhkkåmåhkke finns flera samiska institutioner, bl.a. Sameskolstyrelsen, Samernas utbildningscentrum, lokalkontor för Sametinget, Áttje-museet och Samernas arkiv och bibliotek.

Även på norsk sida omfattas det nordsamiska området av det särskilda förvaltningsområdet för samiska (Karasjok, Kautokeino, Nesseby/Unjarga, Porsanger/Porsáŋgu, Tana/Deatnu och

10

Norska St. meld. Nr. 34 2001–2002 11 De enda tillgängliga uppgifterna är mycket gamla. I anslutning till 1945 års folkräkning undersöktes hur många personer i Sverige som använde samiska språket som hemspråk i familjen eller föräldrahemmet. Totalt angavs då 4 100 personer ha samiska som språk i föräldrahemmet. SOU 1975:99 s 37

Kåfjords/Gaivuotna kommuner). Det innebär att nordsamiskan stärks genom att språket har officiell status i det traditionella nordsamiska området. Samiska är även ett av landets två officiella språk i Norge, vilket stärker samiskans ställning. I norska Sameloven anges att samiska och norska är likvärdiga språk.

I Finland har man också inrättat ett motsvarighet till samiskt förvaltningsområde sammanfallande med det s.k. hembygdsområdet, som omfattar Enontekis/Eanodat, Enare/Anár, Utsjoki och Sodankylä/Soađegilli kommuner. I Finland talar ca 70 procent nordsamiska, och enaresamiska och skoltsamiska talas av ungefär 15 procent var.

Lulesamiska talas i Jokkmokk, Arjeplog/Árjeplouvve och Gällvare och kring Tysfjord/Divtasvuodna i Norge. Lulesamiska och nordsamiska är nära besläktade och talarna kan förstå varandra ganska bra. I områden där nord- och lulesamiska möts flyter språken samman och det går inte att dra en skarp gräns.

Det saknas säkra uppgifter om antalet talare av lulesamiska, men antalet talare har uppskattats till ca 800 talare i Sverige. Det lulesamiska området ingår i det samiska förvaltningsområdet i Sverige, vilket stärker lulesamiskans ställning i samhället. På norsk sida pågår arbete för att Tysfjord skall bli en del av det samiska förvaltningsområdet.

På norsk sida uppskattas antalet lulesamer till ca 2 000 och av dessa brukar ca 600 språket aktivt. Enligt norska Sametinget är lulesamiskan ofta ett språk som används endast i hemmet. Språket används i mycket liten omfattning i offentliga sammanhang. Pressen från majoritetsspråket är stark. Eftersom lulesamiskan ännu inte utvecklat så mycket terminologi som dagens samhälle kräver, är det ofta lättare för de unga att använda norska istället, enligt Sametinget. Norska Sametinget uppger att lulesamiskan har stärkts genom att mediautbudet på lulesamiska ökat. Sändningstiden bör dock utökas ytterligare. Genom etablering av flera samiskspråkiga institutioner i Tysfjord har det samiska samfundet blivit mer synligt och samiska används i flera situationer. I Tysfjord finns bl.a. Árran lulesamiskt center, vars uppgift är att stärka och utveckla

12

Council of Europe: ”Application of the Charter in Norway”, 3 Sept 2003, ECRML (2003) 2 s 6 13

Samiskan är således inte ett minoritetsspråk i Norge. Däremot har Norge i ratificeringen av Europarådets minoritetsspråkskonvention angett att det samiska språket skall ges skydd under konventionens del II och del III. 14 Norway’s Third Periodical Report to the Council of Europe, 2 May 2005, MIN- LANG/PR (2005) 3 s 11

lulesamisk kultur, språk och samhällsliv. I verksamheten ingår bl.a. kunskapsförmedling på olika utbildningsnivåer och olika utbildningsområden. En viktig del är distansundervisning i lulesamiska.

Enligt norska Sametinget tappar lulesamiskan mark till majoritetsspråket, bl.a. för att antalet lulesamiska språkanvändare minskar och för att det alltjämt finns få lulesamiska språkarenor. Språksituationen är kritisk och kraftansträngningar krävs för att revitalisera lulesamiskan, annars kommer språket sannolikt att dö. Revitaliseringen försvåras av bristen på lärare och andra med språkkompetens inom forskning, läromedelsproduktion, media och litteratur. Detta försvårar arbetet inom förskolan och skolan. Det behövs kompetenshöjande åtgärder för lulesamiskan i hela det lulesamiska området. Norska Sametinget uppmanar därför myndigheterna att möjliggöra att alla som vill studera lulesamiska på en högre nivå skall ges möjlighet till det genom öronmärkta medel inom det ordinarie utbildningsväsendet. En viktig del av revitaliseringsarbetet är kontinuerligt återkommande utbildningar för alla som vill lära sig lulesamiska på olika nivåer. På norsk sida har man goda erfarenheter från samisk förskoleverksamhet och barn i sådan verksamhet har blivit tvåspråkiga.

Europarådets expertkommitté har påpekat att Sverige och Norge har goda förutsättningar för att gemensamt främja lulesamiskan genom samarbete.

Pitesamiska eller arjeplogssamiska är en centralsamisk varietet som traditionellt talas och har talats i Arjeplogsområdet. Varieteten har mycket få talare kvar.

Sydsamiska förekommer på båda sidor om den svensk-norska gränsen från Arjeplog-Saltfjäll i norr till Idre/Iejra och Röros i söder. Det sydsamiska området på svenska sidan omfattar Västerbotten, Jämtland, delar av Härjedalen och Dalarna. Sydsamiskan kan delas in i tre varieteter: umesamiskan, en mellangrupp och en sydlig grupp som ofta kallas rörossamiska.

Europarådets expertkommitté har konstaterat att sydsamiskan är mycket hotad och att språket riskerar att dö om främjandeåtgärder inte vidtas. Expertkommittén har efterlyst svensk-norskt samarbete för att förbättra situationen för sydsamiska, eftersom språkgränserna

15

Norska Sametingets rapport till Europarådet: 032/04: “Europeisk pakt om regions- eller minoritetsspråk – rapport”, se även Norway’s Third Periodical Report to the Council of Europe, 2 May 2005, MIN-LANG/PR (2005) 3 s 11 16 Council of Europe: ”Application of the Charter in Norway”, 3 Sept. 2003, ECRML (2003) 2 s 11

korsar nationsgränserna. Idag ligger det sydsamiska området utanför förvaltningsområdena för samiska både på svensk och på norsk sida. I Norge har Snåsa/Snåese kommun år 2004 ansökt om att få bli en del av det norska förvaltningsområdet för samiska och denna fråga är under beredning.

Samernas förhistoria är i många avseenden fortfarande oklar, liksom samernas äldre språkhistoria. Under senare tid har det förts fram hypoteser om att i varje fall sydsamiskan har en annorlunda historia än övriga samiska språk. Som stöd för en sådan hypotes anförs att sydsamiskan skiljer sig väsentligt från övriga samiska språk ifråga om ordförråd och grammatik. Sydsamiskan är för övrigt det enda samiska språk som saknar stadieväxling, vilket både finska och övriga samiska dialekter har.

Antalet sydsamer uppskattas uppgå till drygt 2 000 personer på både norsk och svensk sida, varav ca 1 000 bor på svenska sidan, utspridda på ett ganska stort område. Ungefär 600–800 personer i Sverige och Norge talar fortfarande sydsamiska. I det sydsamiska området har språkbytesprocessen pågått under längre tid än i det nordsamiska området.

Inom det sydsamiska området på svensk sida finns en sameskola i Tärnaby/Dearna, där det även bedrivs samisk förskola. Integrerad samisk undervisning bedrivs i några kommuner. På norsk sida finns två sameskolor inom det sydsamiska området, en i Hattefjelldal/Aarborte i Nordland och en i Snåsa i Nord-Tröndelag. Vid Elgå oppvekstsenter i Hedmark startades 1995/1996 undervisning på sydsamiska. Det norska Sametinget driver sedan år 2001 ett språkmotiveringsprojekt vid Elgå oppvekstsenter, som riktar sig till förskolebarn och föräldrar. Norska Sametinget har även stött sydsamiska barn inom den kommunala förskolan.

Det norska Sametingets språkstyre kommenterar sydsamiskans situation på bl.a. följande sätt i en rapport till Europarådet. Det sydsamiska språksamfundet i dess helhet står inför många svåra

17

Council of Europe: ”Application of the Charter in Norway”, 3 Sept. 2003, ECRML (2003) 2 s 11 18

Norway’s Third Periodical Report to the Council of Europe, 2 May 2005, MIN- LANG/PR (2005) 3 s 11 19

Mikael Svonni (under utg.): ”Umesamiskan – det gåtfulla språket” i Andrea Amft, Mikael Svonni (red.) ”Sápmi Y1K – Livet i samernas bosättningsområde för ett tusen år sedan.”, Samiska studier 3, skriftserie om samernas språk, kultur och samhälle, Sámi dutkan/samiska studier vid Umeå universitet 20

Stadieväxling betyder att en konsonantgrupp inne i ordet växlar mellan en trycksvag och en tryckstark stavelse, t.ex. att pm/Sápmi/ växlar med m/sámi/. Uppgifter från Samiskt Informationscentrum, Sametinget, 2005

uppgifter och mycket banbrytande arbete kvarstår. Bristen på lärare med sydsamisk språkkompetens och kompetens inom en rad områden som forskning, produktion av läromedel, media och litteratur sinkar arbetet med utvecklingen av det sydsamiska språksamfundet. Detta innebär en fara, särskilt för förskolans och skolans verksamhet. Norska Sametinget anser därför att det, precis som för lulesamiskan, finns ett stort behov av utbildning och kompetenshöjning i hela det sydsamiska området. Språksituationen bedöms som så kritisk att om det inte görs en kraftansträngning för att revitalisera sydsamiskan, kommer den med all sannolikhet att dö ut. Norska Sametinget uppmanar därför myndigheterna att möjliggöra att alla som vill studera sydsamiska på en högre nivå skall ges möjlighet till det genom öronmärkta medel inom det ordinarie utbildningsväsendet. En viktig del av revitaliseringsarbetet som behövs är en etablering av kontinuerliga möjligheter till alla som vill lära sig sydsamiska både muntligt och skriftligt på alla nivåer. För att sydsamiskan åter skall bli ett dagligt använt språk behövs det insatser på många olika områden, bl.a. inom media.

Norska Sametinget konstaterar också att i en svag språkställning har rennäringen som kulturbärande faktor haft större betydelse för sydsamerna som grupp än för andra samiska grupper inom Sápmi. Även på svensk sida utgör rennäringen miljöer där samiskan haft och har ett starkt fäste, vilket bl.a. Sameutredningens undersökningar har visat. Rennäringen är en stark kulturbärare i det samiska samhället och dess fortlevnad har även betydelse för det samiska språkets möjligheter att bestå. I det sydsamiska området utgör rennäringen viktiga ”språkliga öar” där språket fortfarande är ett levande språk och används i det dagliga arbetet.

Umesamiskan som talas eller har talats i södra Västerbotten, kämpar idag för att överleva. Umesamiskan har ett fåtal talare och riskerar att försvinna. Umesamiskan är en varietet av sydsamiskan, som har drag från både nordsamiska och sydsamiska. De första böckerna som trycktes på samiska på 1600-talet var skrivna på umesamiska.

De östsamiska varieteterna enare- och skoltsamiska talas i Finland. Cirka 500 personer hör till vardera språkgruppen, men det finns inga uppgifter om antalet talare. Östsamiska varieteter talas också Ryssland, där samiskans ställning är svag. De samiska språken

21

Norska Sametingets rapport till Europarådet 22 Sameutredningen: ”Samerna i Sverige – Stöd åt språk och kultur”, SOU 1975:99 och 1975:100; se SOU 1975:100 s 324

på Kolahalvön är allvarligt hotade. Av den samiska befolkningen på ca 2 000 personer i Ryssland har uppemot 35–40 procent kunskaper i samiska. Den största dialekten i Ryssland är kildinsamiska, som talas av ca 600–700 personer. Tersamiska, akkalasamiska (en varietet av tersamiska) och notozerosamiska (en varietet av skoltsamiska) talas av väldigt få personer. Skoltsamiska talas endast av ett fåtal personer i Ryssland.

4.3 Samiskt skriftspråk och ortografi

Skriftspråk

När det gäller det samiska skriftspråket kan man konstatera att det finns en gammal skriftspråkstradition, som går tillbaka till 1600talet. Tidvis har det dock funnits flera konkurrerande ortografiska system. De första böckerna skrivna på samiska i Sverige, en ABCbok och en mässbok, utkom på umesamiska år 1619.

Framtagande av böcker på samiska var ett led i den kristna missionsverksamheten som inleddes på allvar i början av 1600-talet. Tanken var att framföra budskapet på samernas eget språk så att de lättare skulle förstå Guds ord och bli kristnade. Det fanns ett politiskt intresse att kristna samerna eftersom samerna därigenom skulle betraktas som svenska kungens undersåtar och landet de bebodde kunde kallas svenskt. Den svenska staten hade visserligen tagit upp skatt från samerna under lång tid, men det räckte inte för att hävda kronans rätt till landet, eftersom även Danmark/Norge och Ryssland tog upp skatt i norr. Kristnandet av samerna understöddes därför av svenska kungen. År 1602 beslutade kungen att kyrkor skulle byggas på fem platser i Sápmi. Samerna blev skyldiga att infinna sig till kyrkplatserna vid särskilda helger för att erlägga skatt, bevista ting och delta i kyrkans gudstjänster, undervisning och förhör.

23

Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud och Mikael Svonni: ”Språkbyte, språkbevarande, revitalisering. Samiskans ställning i svenska Sápmi” i Hyltenstam (1999) s 44 24 Ortografi handlar om stavning, interpunktering, bruket av versaler och gemener, avstavning och särskrivning. Ortografi kan oftast direkt översättas med skriftspråk. Man kan också med ordet avse relationen, ”samspelsmönstret”, mellan ett språks grafem (skrivtecken) och dess fonem (”språkljudsenheter”), tryckaccenter och tonaccenter m.m. I finskans ortografi, t.ex., dubbeltecknas lång vokal, medan så ej är fallet i svenskans ortografi. 25

Sametinget: ”Samernas historia” (1996) s 18

Upphovsmannen till de första böckerna på samiska var Nicolaus Andreæ, som fick generöst understöd av Gustav II Adolf. Nicolaus Andreæ åtog sig att undervisa samebarn i att läsa samiska, svenska och latin. Verksamheten fick dock mycket begränsad omfattning och böckerna fick ingen större användning. I början av 1630-talet publicerades även en katekes på samiska och en förklaring till den. I mitten av 1700-talet översattes de viktigaste kyrkliga böckerna till samiska och krav ställdes på att de präster som verkade i lappmarkerna kunde predika på samiska.

Ung ortografi

För att komma till rätta med de ortografiska problemen har man inom det samiska samfundet bedrivit ett omfattande standardiserings- och moderniseringsarbete. Den samiska språknämnden har utarbetat ortografiska normer för de skilda samiska varieteterna. Ortografin för sydsamiska hade utvecklats år 1968 och godkändes av den samiska språknämnden 1976. Ett gemensamt nordsamiskt skriftspråk godkändes av samekonferensen år 1978 och denna godkändes senare av svenska, norska och finska myndigheter för användning inom skolan. År 1983 godkände den samiska språknämnden ortografin för lulesamiska. Dessa tre samiska varieteter i Sverige, för vilka det finns godkända ortografier, är de varieteter som nämns i förarbetena till dagens officiella användning av samiska inom förvaltningsområdet i Norrbottens län.

4.4 De samiska språkens situation i samhället

Det är betydande skillnader mellan de samiska språkens situation i samhället inom Sápmi. Nordsamiska har ett visst lagligt skydd inom vissa geografiska områden i Norge, Sverige och Finland. I Norge täcker lagstiftningen vissa kommuner i det område där nordsamiska talas och i Finland täcker lagstiftningen ett område som innefattar förutom nordsamiska även enare- och skoltsamiska. I Sverige gäller lagstiftningen inom det lule- och nordsamiska området.

26 SOU 1975:100 s 386 27

Lennart Lundmark: ”Så länge vi har marker – Samerna och staten under sexhundra år” (1998) s 52 28

Lundmark (1998) s 57 29 Hyltenstam (1999) s 72 30

prop. 1998/99:143

Lagstiftningen täcker således inte det lulesamiska området i Norge och överhuvudtaget inte sydsamiska, varken i Norge eller i Sverige. I Ryssland finns ingen språklagstiftning alls som gäller specifikt de samiska språken.

Språklagstiftningen har, framför allt i Norge, gett upphov till ett omfattande språkarbete när det gäller t.ex. översättning av dokument. I Sverige har språklagstiftningen hittills inte haft någon större betydelse för användningen av samiska hos de myndigheter som omfattas av lagstiftningen. Efterfrågan på samiskspråkiga tjänster inom förvaltning och domstolar har i allmänhet varit låg enligt de uppföljningar som gjorts. Däremot har minoritetsspråkslagstiftningen haft en viktig statushöjande effekt i Norrbottens län. Lagstiftningen har givit de nationella minoriteterna större legitimitet i deras strävanden att värna språken och förståelsen för minoriteternas behov har ökat i samhället.

Det är också betydande skillnader i fråga om utbud av undervisning och utbildning i de samiska språken på universitetsnivå. Nordsamiska har sedan länge undervisats vid universiteten i både Norge, Finland och Sverige, medan övriga samiska språk har förekommit i mindre skala: lule- och sydsamiska i Umeå/Ubmeje, Uppsala och i Tromsö/Romssa, enaresamiska i Uleåborg. Nordsamiska undervisas nu vid universiteten i Tromsö, Umeå, Uppsala och Helsingfors och vid den samiska högskolan Sami Allaskuvla i Kautokeino.

Nordsamiska har undervisats på grundskolenivå i Sverige, Norge och Finland i ganska många decennier och även på gymnasienivå, framför allt i Norge. Möjligheten att få undervisning i lulesamiska och framförallt i sydsamiska har varit begränsad och utbudet har gällt några få timmars undervisning i veckan. Professor Mikael Svonnis forskning om skolbarnens samiska har visat att en sådan begränsad undervisning i minoritetsspråk hade liten betydelse för språkinlärning, åtminstone på kort sikt.

Både i lulesamiskt och enaresamiskt område har försök gjorts med s.k. språkreden/språkbon enligt modell från Nya Zeeland. Frågan om undervisning i och på samiska behandlas närmare i avsnitt 13.

31 se Elenius och Ekenberg (2002), Hyltenstam och Milani (2004) 32

se delbetänkandet 4.5.3 33 Mikael Svonni: ”Att lära sig samiska – ett minoritetsspråk. Vilken roll har skolan?” i Eva Westergren, Hans Åhl (red): ”Mer än ett språk – En antologi om två- och trespråkighet i norra Sverige” 1997 s 149 34

ang. språkbo-verksamhet i Nya Zeeland se även avsnitt 8.5

Utbudet av media på samiska varierar. Det finns två nordsamiska tidningar som utges på norsk sida. Dagliga radiosändningar i huvudsak på nordsamiska förekommer i både Norge, Finland och Sverige. Redaktionerna i Karasjok och Enare/Anár sänder vardagar nästan hela dagen, medan redaktionen i Kiruna sänder drygt 1 ½ timme varje vardag (inom vissa områden). Via internet kan man i Sverige sedan januari 2006 lyssna på samiskspråkig radio. Både på norsk och svensk sida förekommer begränsade sändningar på luleoch sydsamiska regelbundet liksom enare- och skoltsamiska på finsk sida. På rysk sida startar man nu sändningar på samiska efter ett samarbete med de nordiska ländernas sameradio.

Överhuvudtaget har nordsamiskan en stark ställning i samhället jämfört med övriga samiska språk och dialekter. I Kautokeino och Karasjok på norsk sida samt Utsjoki på finsk sida (samtliga inom det nordsamiska området) utgör samerna majoritet i kommunerna.

4.5 Nordisk reglering av vissa språkförhållanden

4.5.1 Nordisk språkkonvention

Sedan 1987 finns en nordisk språkkonvention, som ger nordiska medborgare rätt att, inför myndigheter och andra offentliga organ, muntligt eller skriftligt använda sitt eget språk i ett annat nordiskt land. Detta gäller förutom kontakt med domstolar även sjukvårds-, hälsovårds-, socialvårds- och barnavårdsmyndigheter samt arbetsmarknads-, skatte-, polis- och skolmyndigheter. I Sverige har man ansett att den nationella lagstiftningen (förvaltningslagen) uppfyller konventionens krav. De nordiska samarbetsministrarna (Nordiska Ministerrådet) har år 2001 beslutat att utvidga konventionens tillämpningsområde till att omfatta även samiska, grönländska och färöiska. Ändringen har inte ännu ratificerats och det pågår en översyn av konventionen.

Intressant är att utvidgningen av samiska kan innebära att samer från ett annat nordiskt land i princip kan få bättre rättigheter än samerna i det egna landet, eftersom de inhemska samernas språkliga rättigheter är begränsade till vissa områden i landet.

4.5.2 Utkast till nordisk samekonvention avlämnat hösten

Under hösten 2005 presenterades förslag till en nordisk samekonvention utarbetad av en finsk-norsk-svensk-samisk expertgrupp. Expertgruppen tillsattes år 2002 av de nordiska ministrarna ansvariga för samefrågor och respektive sametingspresidenter. Ansvaret för fortsatt arbete inför en ratifikation vilar på respektive regering och sameting. En avsikt är att uppnå en harmonisering av samepolitiken i de tre nordiska länderna.

I betänkandet ingår en konventionstext bestående av 51 artiklar. De frågor som behandlas är av mycket skiftande karaktär, från det samiska folkets allmänna rättigheter och utnyttjande av naturresurser till självbestämmande genom sametingen. Förslaget kan liknas vid en rättighetskonvention för samerna och innehåller motsvarande förpliktelser för staterna. I detta avseende illustrerar förslaget den utveckling som pågår för samernas folkrättsliga ställning.

Samiskt språk och kultur behandlas i ett sammanhang som inkluderar utbildning i och på samiska, samiska media, traditionell kunskap och kulturyttringar. En del av dessa förslag är mer långtgående än nuvarande regleringar i t.ex. ILO:s konvention nr. 169.

Utkastet till konvention bereds för närvarande inom regeringskansliet.

4.6 Språkkunskaper i samiska bland samer

Det är svårt att få en tillförlitlig bild av de språkkunskaper som enskilda samer har i samiska. Väldigt få undersökningar har gjorts genom åren. För att ge en uppfattning av språksituationen redovisas resultat från Sameutredningens arbete samt idag tillgängliga resultat från professor Mikael Svonnis pågående arbete.

4.6.1 Sameutredningens resultat

Sameutredningen, som hade i uppdrag att överväga åtgärder för att stärka stödet för samernas språk och kultur, genomförde bl.a. en intervjuundersökning rörande detta. Antalet personer som deltog

35

Nordisk samekonvensjon, utkast fra finsk-norsk-svensk-samisk ekspertgruppe, 2005 36 SOU 1975:99, 1975:100. Utredningens förslag ledde bl.a. till tillsättandet av en professur i samiska och att samisk undervisning skulle ges en starkare ställning i grundskolan.

var relativt litet och resultaten blev därmed osäkra. Resultaten ger dock en inblick samers språkkunskaper i början av 1970-talet och en tydlig indikation på en pågående språkbytesprocess bland samer. Resultaten är även värdefulla därför att det finns uppgifter om graden av läs- och skrivkunnighet och även en jämförelse av situationen i de olika språkvarieteterna.

Sameutredningen valde att dela upp informanterna i renskötare och icke renskötare för att få svar på en rad frågor, av vilka en del inte hade anknytning till språkfrågor. I resultaten redovisas således dessa två grupper var för sig. Sameutredningens resultat visar att språkbytesprocessen hade gått långt redan i början av 1970-talet när undersökningen gjordes. Många av de intervjuade kunde i hög grad förstå talad samiska (figur 1) och skillnaderna mellan män och kvinnor och mellan renskötare och icke renskötare var inte särskilt markanta.

Figur 1.

Förståelse av samiska (SOU 1975:100)

90

80

70

renskötande män

t 60

50 renskötande kvinnor

en

oc 40 icke renskötande män

pr 30

icke renskötande kvinnor

20

10

0

förstår kan följa förstår förstår

det med i några ord inte alls

mesta samtal

Källa: SOU 1975:100 s 324

När det gällde kunskaperna att själv uttrycka sig på samiska, kunde man skönja skillnader mellan renskötande och icke renskötande samer. Enskilda som arbetade inom renskötseln hade bättre kunskaper i talad samiska (figur 2). Det kan antas att rennäringen var en miljö där det samiska språket var starkare.

Figur 2.

Kunskaper i att tala samiska (SOU 1975:100)

70 renskötande män

t renskötande kvinnor

en

oc icke renskötande män

pr 30

icke renskötande

10 kvinnor

kan kan göra kan kan inte

samtala sig några alls

förstådd ord

Källa: SOU 1975:100 s 325

Kunskapsskillnaderna mellan de båda grupperna blev mer markanta när man undersökte kunskaperna i läs- och skrivkunskaper i samiska (figur 3 och 4). Skillnaden mellan andelen som uppgav att de kunde tala och läsa var mycket stora. I gruppen med de bästa kunskaperna i talad samiska, renskötande kvinnor, kunde dryga 70 procent tala (figur 2), dryga 30 procent kunde läsa samiska (figur 3), och knappa 5 procent kunde skriva det mesta på samiska (figur 4).

Figur 3.

Läskunskaper i samiska (SOU 1975:100)

70 renskötande män

t renskötande kvinnor

en

oc icke renskötande män

pr 30

icke renskötande

10 kvinnor

läser det läser läser läser inte

mesta enstaka några ord alls

meningar

Källa: SOU 1975:100 s 325

Endast en liten andel av de intervjuade hade kunskaper i att skriva samiska. Bland icke renskötare var skrivkunskaperna mycket små.

Figur 4.

Skrivkunskaper i samiska (SOU 1975:100)

70 renskötande män

t 60

en renskötande kvinnor

oc icke renskötande män

pr

30 icke renskötande kvinnor

skriver det skriver skriver skriver inte

mesta med stor några ord alls

svårighet

Källa: SOU 1975:100 s 325

Sameutredningen konstaterade att drygt 40 procent av den renskötande befolkningen i Sverige var nordsamisktalande, ungefär 25 procent respektive pite/lulesamiska och sydsamisktalande. Om man jämför resultaten i figur 5 och 6 kan man notera att kunskaperna i samiska över lag var bättre bland dem som identifierade sig som nordsamer jämfört med pite/lule- eller sydsamer. De sämsta språkkunskaperna fanns i den sydsamiska gruppen, oavsett om man tittar på renskötare eller icke renskötare. Bland sydsamerna var språkkunskaperna bättre bland de renskötande samerna. Detta kan tolkas som att språkbytesprocessen hade fortskridit betydligt längre i den sydsamiska gruppen.

Figur 5.

Kunskaper i samiska i respektive språkvarietet, icke renskötare (SOU 1975:100)

100 t 80 en

60 oc pr 40

F T L S F T L S F T L S

Nord Pite/Lule Syd

Det mesta Kan följa med Några ord Inte alls

Källa: SOU 1975:100 s 350 F = förstår, T = talar, L = läser, S = skriver

Figur 6.

Kunskaper i samiska i respektive språkvaritet, renskötare (SOU 1975:100)

100 t 80 en

60 oc pr 40

F T L S F T L S F T L S

Nord Pite/Lule Syd

Det mesta Kan följa med Några ord Inte alls

Källa: SOU 1975:100 s 352 F = förstår, T = talar, L = läser, S = skriver

Samiska – ett gammalt språk rikt på variation

Sameutredningen ställde även frågor om barnens språkkunskaper (figur 7). Även här kunde man avläsa en mycket negativ trend. Barnens kunskaper i samiska var begränsade. Barn som talade samiska fanns i de renskötande familjerna och bland dem kunde inte ens hälften av barnen samiska. Sameutredningen konstaterade att de samisktalande barnen återfanns framför allt i den nordsamiska

gruppen.

Figur 7.

Barnens kunskaper i samiska (SOU 1975:100)

t 60

renskötande

ocen icke renskötande

pr

alla barn kan några barn inga barn kan

samiska kan samiska samiska

Källa: SOU 1975:100

Det samiska språkets situation var således allvarlig redan i början av 1970-talet. Vuxna samers möjligheter att överföra det samiska språket till nästa generation var redan då begränsade, eftersom de inte behärskade språket fullt ut. De som svarade på sameutredningens frågor har idag nått mogen ålder och de som var barn på 1970talet tillhör idag föräldragenerationen. Vi vet inget om hur de barn som figurerar i undersökningen senare fick möjligheter att tillägna sig samiska inom skolväsendet. Vi vet heller inget om hur bra barnens kunskaper i samiska var. Resultaten antyder dock att språket höll på att tappa ytterligare mark eftersom andelen talare i nästa generation decimerats betydligt (jmf figur 1 och 2 med figur 7).

SOU 1975:100 s 351

4.6.2 Professor Mikael Svonnis resultat

I det följande avsnittet redovisar professor Mikael Svonni, Umeå universitet, resultat från pågående forskning rörande den samiska språksituationen. Som utredare vill jag tacka för möjligheten att få använda befintliga resultat redan nu. Texten har skrivits av professor Mikael Svonni.

Språksituationen för samerna i Sverige

”Jag ska i korthet redovisa några resultat av en enkätstudie som vi på Samiska studier vid Umeå universitet har gjort om bl.a. språkförhållandena i Sverige hos den samiska befolkning som finns i Sametingets röstlängd.

Vi delade in landet i fem geografiska områden, Norra Lappland, Södra Lappland, Jämtland/Härjedalen, Norrlands kust, samt övriga landet (se karta 2). De tre förstnämnda skulle kunna utgöra det traditionella samiska bosättningsområdet i Sverige.

38 Utdrag från Mikael Svonnis föredrag ”Språksituationen för samerna i Sverige”, symposium till minnet av Annika Jansson i Uppsala den 4 februari 2005

Karta 2. Geografiska områden i studien (Mikael Svonni, 2005)

Av den samiska befolkningen i Sametingets röstlängd bor ca 70 procent inom detta område och ca 15 procent efter Norrlands kust och 15 procent i övriga landet (se figur 8).

Figur 8. Fördelning av den samiska befolkningen i Sametingets röstlängd i olika geografiska områden

Fördelning av den samiska befolkningen i Sametingets röstlängd i olika geografiska områden

Norra Lappland

15% Södra Lappland

15% 46% Jämtland/Härjedalen

Norrlands kust 8% 16% Övriga landet

Mikael Svonni (2005)

I Norra Lappland och i Jämtland har ca 60 procent angett att de har kunskaper i samiska, i Norra Lappland i huvudsak nord- och lulesamiska och i Jämtland/Härjedalen huvudsakligen sydsamiska. I Norrlands kust är det drygt 10 procent som har uppgett att de har kunskaper i nord- och lulesamiska och i övriga landet drygt 20 procent, ganska jämt fördelat mellan nord-, lule- och sydsamiska.

Figur 9. Andel samer i Sametingets röstlängd med kunskaper i samiska språk i olika geografiska områden

100%

80%

60%

Talar inte samiska

Samiska 40%

20%

0%

N Lappl. S Lappl. Jämtl./Härjed. Norrl.kust Övr. landet

Mikael Svonni (2005)

Cirka 55 procent av samerna i Sametingets röstlängd saknar kunskaper i samiska, medan ca 28 procent har kunskaper i nordsamiska och ca 8 procent har kunskaper i lulesamiska och ca 10 procent kunskaper i sydsamiska (se figur 10).

Figur 10. Andel samer i Sametingets röstlängd med kunskaper i samiska

Andel samer i Sametingets röstlängd

med kunskaper i samiska

28%

nordsamiska

lulesamiska

54% sydsamiska

8%

talar inte samiska

10%

Mikael Svonni (2005)

Om vi jämför kunskaperna i samiska hos den samiska befolkning som har renmärke, till stor del den renskötande befolkningen, så är bilden delvis annorlunda. I den gruppen har 67 procent kunskaper i samiska medan 33 procent saknar kunskaper i samiska (se figur 11). Det är fler i den gruppen som har kunskaper i samiska än den grupp som inte har anknytning till renskötseln.

Figur 11. Andel samer i Jordbruksverkets renlängd med kunskaper i samiska

Andel samer i Jordbruksverkets renlängd med

kunskaper i samiska

33%

nordsamiska

40%

lulesamiska

sydsamiska

talar inte samiska

9%

18%

Mikael Svonni (2005)

Det traditionella samiska språkområdet förändras och har förändrats bl.a. på grund av tvångsförflyttning av nordsamisktalande renskötande befolkning både till traditionellt lule- och sydsamiskt område. Urbaniseringsprocessen har också inneburit inflyttning från mindre byar till större samhällen, t.ex. Kiruna och Gällivare, vilket också gör det mer motiverat att tala om traditionella samiska språkområden. Under de senaste femtio åren har den samiska befolkningen också flyttat inom det samiska bosättningsområdet och ut ur det området på grund av arbete, studier, etc. (se karta 1, avsnitt 4.2 ovan).

Olika behärskningsnivåer

De personer i Sametingets röstlängd som hade kunskaper i samiska (ca 45 procent) behärskade samiska på olika nivåer. Ungefär 25 procent uppgav att de talade samiska utan svårigheter och cirka 20 att de talade samiska med vissa eller stora svårigheter (se figur 12).

Figur12. Hela landet – Andel samisktalande på olika behärskningsnivåer

Andel samisktalande på olika behärskningsnivåer - hela landet

25%

utan svårigheter

vissa svårigheter

56% stora svårigheter 9% talar inte

10%

Mikael Svonni (2005)

Det finns också en tydlig tendens när det gäller kunskaper och ålder: ju äldre gruppen är desto bättre kunskaper har de i samiska (se figur 13). I den yngsta åldersgruppen (18–29 år) talar cirka 10 procent av befolkningen samiska utan svårigheter, i mellangruppen (30–59 år) cirka 30 procent och i den äldsta åldersgruppen (över 60 år) cirka 35 procent. Det är dock intressant att notera att det inte är så stor skillnad mellan andelen personer som har kunskaper i den yngsta och i mellangenerationen, strax under 40 procent respektive strax över 40 procent.

Figur 13. Hela landet – Andel samisktalande i olika åldersspann på olika behärskningsnivåer

100%

80%

60% Talar inte

Stora s vårigheter

Vis s a s vårigheter

40%

Utan s vårigheter

20%

0%

18-29 30-59 60-

Mikael Svonni (2005)

Olika geografiska områden

Det finns dock skillnader i de olika geografiska områdena. I Norra Lappland, alltså i det område där de flesta samerna bor, är det 60 procent eller fler (i alla åldersspann) som har kunskaper i samiska.

Figur 14. Norra Lappland – Andel samisktalande i olika åldersspann på olika

behärskningsnivåer

100%

80%

60% Talar inte

Stora svårigheter

Vissa svårigheter

40%

Utan svårigheter

20%

0%

18-29 30-59 60- Mikael Svonni (2005)

I den äldsta åldersgruppen (60 år och äldre) talar mer än 60 procent samiska utan svårigheter och i åldersgruppen 30–59 år cirka 50 procent, medan i den yngsta åldersgruppen, 18–29 år, är det 20 procent som har angett att de talar samiska utan svårigheter. Man kan dock notera att så många som 60 procent i den yngsta åldersgruppen har angett att de talar samiska.

En jämförelse med Södra Lappland uppvisar en helt annan bild (se figur 15). Endast 10 procent i åldern 30–59 år har angett att de talar samiska utan svårigheter och i den äldsta åldersgruppen har cirka 15 procent angett detta. I den yngsta gruppen har cirka 20 procent angett att de talar samiska med vissa svårigheter. Detta kan tolkas som att samiskan har fått ett ökat intresse hos samer i den yngsta åldersgruppen.

Figur 15. Södra Lappland – Andel samisktalande i olika åldersspann på olika behärskningsnivåer

100%

80%

60% Talar inte

Stora svårigheter

Vissa svårigheter

40%

Utan svårigheter

20%

0%

18-29 30-59 60-

Mikael Svonni (2005)

En liknande tendens kan man se i Jämtland/Härjedalen, men det här resultatet ska man mer se som en tendens än någonting annat beroende på att svarsfrekvensen var något lägre än i övriga områden (58 procent) och att undersökningsgruppen redan från början var liten, men dock en tydlig tendens (se figur 16). I den yngsta åldersgruppen har 60 procent angett att de talar samiska och det är ungefär lika många som i mellangruppen (30–59 år), men det är betydligt färre i den yngsta gruppen som talar samiska utan svårigheter jämför med mellangruppen, 20 procent respektive 45 procent.

Figur 16. Jämtland/Härjedalen – Andel samisktalande i olika åldersspann på olika behärskningsnivåer

100%

80%

60% Talar inte

Stora svårigheter

Vissa svårigheter

40%

Utan svårigheter

20%

0%

18-29 30-59 60-

Mikael Svonni (2005)

Samerna efter Norrlands kust uppvisar faktiskt också samma tendens, nämligen att förhållandevis många i den yngsta åldersgruppen talar samiska – om än med vissa eller med stora svårigheter (se figur 17) och betydligt fler än i åldersgruppen 30–59 år.

Figur 17. Norrlands kust – Andel samisktalande i olika åldersspann på olika behärskningsnivåer

100%

80%

60% Talar inte

Stora s vårigheter

Vis s a svårigheter

40%

Utan svårigheter

20%

0%

18-29 30-59 60-

Mikael Svonni (2005)

I övriga landet är bilden en helt annan. Där har enbart de äldre kunskaper i samiska – till och med goda kunskaper – medan samerna i den yngsta åldersgruppen knappt har några kunskaper alls i samiska.

Figur 18. Övriga landet – Andel samisktalande i olika åldersspann på olika behärskningsnivåer

100%

80%

60% Talar inte

Stora svårigheter Vissa svårigheter 40% Utan svårigheter

20%

0%

18-29 30-59 60-

Mikael Svonni (2005)

Bilden för hela landet är följande: De äldre har bättre kunskaper i samiska än de yngre. Det finns dock en tydlig tendens, nämligen att samerna i den yngsta åldersgruppen försöker tillägna sig kunskaper i samiska.

En skillnad mellan nord- och lulesamiska å ena sidan och sydsamiska å andra sidan är att de flesta nord- och lulesamiska talarna finns samlade i Norra Lappland medan de sydsamiska talarna finns utspridda över hela landet (se figur 19).”

Figur 19. Kunskaper i nord-, lule- och sydsamiska – geografisk fördelning

100%

80%

Övriga landet

60% Norrlands kust

Jämtland/Härjedalen

40% Södra Lappland

Norra Lappland

20%

0%

Nordsamiska Lulesamiska Sydsamiska Mikael Svonni (2005)

4.7 Läs- och skrivkunnighet i samiska

Läs- och skrivkunnighet bland vuxna är något som vi i allmänhet tar för givet i Sverige. Som vi sett i det föregående avsnittet, finns det idag många samer i Sverige som inte kan läsa och skriva på samiska, trots att samiska utgör deras modersmål.

Med analfabetism avses ”oförmåga att läsa eller skriva sitt språk”. Med funktionell analfabetism menas i allmänhet ”läsförmåga som ligger under genomsnittet för en elev vid avslutningen av grundskolans mellanstadium”. Detta innebär att en person har svårt att exempelvis fylla i ett formulär eller att läsa längre, mer krävande texter. På grund av den ansträngning som läsningen kräver får dessa läsare inte heller mycket utbyte av tidningstexter. Detta leder i sin tur till att personen undviker all läsning, varigenom också förmågan att läsa går tillbaka och kanske helt försvinner.

39

definition av analfabetism i Nationalencyklopedin

Att vara funktionell analfabet innebär en stor begränsning för den enskilde individen och hon eller han stora svårigheter att klara sig och vara en fullvärdig samhällsmedborgare. Med begränsade läsoch skrivkunskaper riskerar individen således att hamna i ett utanförskap. För individen är det ofta även skambelagt att inte kunna läsa eller skriva.

I den samiska befolkningen i Sverige, som har samiska som modersmål, finns många individer som har begränsad förmåga att läsa och skriva på samiska. Många samer upplever att deras läs- och skrivkunskaper är så begränsade att de närmast är att ses som funktionella analfabeter i sitt eget språk. På grund av skolväsendets utformning och den assimileringspolitik som bedrevs i norra Sverige under 1900-talet har många samer aldrig haft möjlighet att lära sig läsa och skriva på samiska. Många av dessa människor upplever idag att de berövats sitt modersmål som barn. Många sådana synpunkter har bl.a. framkommit från enskilda i den enkätundersökning som genomförts bland samer (se avsnitt 3). Dessa individer har endast förvärvat läs- och skrivkunskaper i svenska språket.

Antalet samer med bristande läs- och skrivkunskaper i samiska är sannolikt stort. Det är vanligt mönster att äldre samer talar samiska men de har begränsade kunskaper i att läsa och skriva, medan yngre samer som lärt sig samiska i skolan inte alltid talar samiska flytande om majoritetsspråket talats hemma. Endast hälften av alla dem som talar samiska tros kunna läsa och skriva på samiska. I Sverige finns det sannolikt flera tusen vuxna samer med begränsade läsoch skrivkunskaper i samiska. Behovet av alfabetiseringskurser i samiska är därför stort. Den enkätundersökning som utredningen visar att önskan att förbättra kunskaperna i samiska är stort (se avsnitt 7) och intresset för de alfabetiseringskurser som Sametinget anordnat för vuxna samer har varit mycket stort. Behovet har inte kunnat täckas av de medel som avsatts för ändamålet.

Alfabetiseringskurser kan även ha positiva effekter för individen utanför det språkliga området. Erfarenheter från alfabetiseringskurser bland vuxna flyktingar och invandrare i Sverige har visat att förbättrade läs- och skrivkunskaper även påverkar deltagarnas själv-

40 Leena Huss: ”Reversing Language Shift in the Far North – Linguistic Revitalization in Northern Scandinavia and Finland” (1999) s 114 41 Huss (1999) s 114 42

Alfabetisering innebär ”spridning av förmågan att läsa och skriva”

känsla och självförtroende positivt och även att känslan av delaktighet i samhället ökar.

Alfabetisering av vuxna samer är av central betydelse för revitalisering av samiskan.

För att språkbytesprocessen skall kunna brytas och vändas och för att revitalisering av det samiska språket skall vara möjlig, är det nödvändigt att de vuxna samer som inte har tillräckliga kunskaper i att läsa och skriva på samiska ges möjlighet att förvärva och förbättra dessa kunskaper.

4.8 Hur hotat är samiskan?

UNESCO:s expertgrupp för utrotningshotade språk använder olika kriterier för att bedöma i vilken grad ett givet språk är hotat. De nio kriterierna avser 1. i vilken grad språket förs över till nästa generation, 2. antalet talare, 3. andel talare inom hela populationen, 4. i vilka domäner och i vilken utsträckning språket används, 5. i vilken grad språket används i nya domäner 6. vilka förutsättningar för språkundervisning som finns 7. språkets status och i vilken grad språket har lagligt skydd i sam-

hället 8. hur gruppens egna attityder är till det egna språket 9. samt vilket språkmaterial det finns för språket, t.ex. grammati-

kor och ordböcker.

Varje kriterium bedöms efter en femgradig skala. Genom att bedöma samtliga nio kriterier enligt den femgradiga skalan kan situationen för ett givet språk beräknas och graden av hot bedömas. Ett språks situation är säkert om det talas av alla. Situationen är osäker om språket talas av alla barn, men bara i vissa domäner. Språket är definitivt hotat om det enbart talas av föräldragenerationen och svårt hotat om det enbart talas av den äldsta generationen. Situationen för språket är kritiskt om språket talas av väldigt få gamla och språket är utdött när ingen talar det. Tillståndet för samiskan kan illustreras genom följande tabell:

43 Jan Nilsson, Landskrona kommun, Vuxenutbildningsförvaltningen: ”ALFA – ett projekt från A till Ö. Slutrapport och utvärdering, 10 nov 2004

Tabell 1. Graden av hot mot det samiska språket enligt UNESCO:s kriterier Varietet Extinct/utdött Nearly extinct/ Seriously en- Endangered/

kritiskt dangered/svårt hotat

hotat Nordsamiska x Lulesamiska x Pite/arjeplogssamiska x Umesamiska x Sydsamiska x Kemisamiska x Enaresamiska x Skoltsamiska x Akkalasamiska x Kildinsamiska x Tersamiska x Även UNESCO:s engelska terminologi anges. Källa: Tapani Salminen: “UNESCO:s Red Book on Endangered Languages” (1999)

Det samiska språket är idag ett utrotningshotat språk vars fortlevnad beror på de åtgärder som vidtas för att stärka språket och att öka antalet talare av samiska. I Sverige är situationen för de samiska varieteterna (och dialekterna) således allvarlig. För umesamiskan är situationen kritiskt liksom för pite/arjeplogssamiskan. Sydsamiskan är definitivt eller svårt hotat och kanske också lulesamiskan, medan situationen för nordsamiskan kan beskrivas som osäker.

5 Förstärkt minoritetsskydd krävs

I detta avsnitt ges en kortfattad beskrivning av Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter, den svenska minoritetspolitiken, en sammanfattning av Europarådets synpunkter och det som framkommit i samband med nationella uppföljningar. Texten utgör en sammanfattning av delbetänkandets slutsatser och de förslag till åtgärder som krävs för att förstärka minoritetsskyddet. Slutsatserna och förslagen utgör även en del av grunden för utredningens arbete med de samiska språkfrågorna.

Med ”nationell minoritet” avses i det följande endast sådana minoriteter som givits skydd i enlighet med Europarådets minoritetskonventioner. Begreppet ”minoritet” används i olika konventioner för att ange en grupp som är i mindretal och som på något sätt avviker från majoriteten. Bestämmelser som rör ”minoriteter” kan också tillämpas på ”nationella minoriteter” i Sverige.

5.1 Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter

1 5.1.1 Internationellt skydd av minoriteter

Rätten att få använda sitt eget modersmål och rätten att utöva sin kultur är grundläggande mänskliga rättigheter. Skyddet av de nationella minoriteterna i Sverige är således ett led i värnandet om de mänskliga rättigheterna. Skydd för minoriteter av olika slag samt skydd för sådana gruppers språk och kultur har reglerats i en rad internationella konventioner. Delar av detta regelverk kommenteras här.

På europeisk nivå har skyddet av nationella minoriteter reglerats genom utarbetandet av två Europarådskonventioner, ramkonventionen om skydd för minoriteter och europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen). 1 se delbetänkandet avsnitt 3.

Genom ratificering av dessa konventioner har Sverige åtagit sig en folkrättslig skyldighet att förverkliga åtagandena i konventionerna. Åtagandet innefattar åtgärder för att skydda de nationella minoriteterna och aktiva åtgärder för att stödja och främja dessa gruppers språk, kultur och traditioner.

Europarådets minoritetskonventioner förverkligas i Sverige genom nationell lagstiftning. I den lagstiftning som tillkom som en följd av Sveriges ratifikation av minoritetskonventionerna, valde man även att lagstifta om rätten att använda samiska, finska och meänkieli. Därmed har enskilda individer getts en lagstadgad rätt att använda det egna språket i vissa angivna situationer samt möjlighet till äldreomsorg eller förskola på minoritetsspråket.

Rätten att få använda det egna modersmålet är inte beroende av om den enskilde individen behärskar majoritetsspråket. De lagstadgade rättigheter som tillkommer de nationella minoriteterna i Sverige får således utnyttjas oavsett om individen talar svenska. Individens rätt grundar sig därmed inte på förhållandet det skulle finnas ett behov att tala det egna språket, som beror på bristande kunskaper i svenska. Syftet med konventionerna är ju att stärka de nationella minoritetsspråkens status och att språkens fortlevnad genom detta skall främjas. Ett sätt att åstadkomma just detta och skapa flera språkdomäner, är att språken skall kunna användas i olika offentliga sammanhang, såsom i kontakter med myndigheter och domstolar. Enskilda ges även möjlighet att använda och stärka minoritetsspråket genom dessa kontakter och möjligheten att få tillgång till förskola på minoritetsspråket.

Förutom Europarådets minoritetskonventioner regleras skydd av minoriteter i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Artikel 27 ger minoriteter rätt att utöva sin särart, bl.a. rätt till ett eget kulturliv, religionsfrihet och användande av det egna språket. FN:s generalförsamling har i en deklaration 1992 uttalat att medlemsländerna skall vidta åtgärder för att minoriteter skall kunna utnyttja sina mänskliga rättigheter utan att utsättas för diskriminering. FN:s medlemsländer skall också skapa förutsättningar för minoriteterna att utveckla sin kultur och sitt språk. Staterna skall också vidta åtgärder för att personer som till-

2 Artikel 27: “I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.” International Covenant on Civil and Political Rights, 16 dec 1966, SÖ 1971:42.

hör minoriteter skall ha möjligheter att lära sig sitt modersmål eller få undervisning i modersmålet.

I Sverige ges grundläggande skydd för minoriteter i regeringsformens bestämmelser:

Regeringsformen 1 kap. 2 § st 4 och 5

Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av

kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös

tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan

omständighet som gäller den enskilde som person.

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla

och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.

Efter Sveriges ratificering av Europarådets ramkonvention borde dock bestämmelsen i regeringsformen ha reviderats, eftersom ramkonventionens åtagande enligt artikel 5.1 är mer långtgående för de nationella minoriteterna. Parterna i ramkonventionen

åtar sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att per-

soner som tillhör nationella minoriteter skall kunna bibehålla och

utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin

identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv.

I delbetänkandet föreslås därför att utformningen av regeringsformens bestämmelse bör bli föremål för översyn med anledning av Sveriges åtaganden enligt ramkonventionen.

Skydd mot diskriminering av minoriteter finns även reglerat i artikel 14 av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande rättigheterna, som även gäller som svensk lag.

Vidare stadgar FN:s barnkonvention att barn, som tillhör minoriteter eller urfolk, har rätt till utövande av kulturliv och det egna språket. I barnkonventionen anges också att ett av syftena med

3 3 FN:s deklaration om minoritetsrättigheter, artikel 4, UN General Assembly resolution 47/135, Declaration on the Rights of Persons Belonging to National or Ethnic, Religious and Linguistic Minorities, 18 Dec 1992. Finns även återgiven i delbetänkandet avsnitt 3.2. 4 Regeringsformen 1 kap. 2 §st 4 och 5. 5 se delbetänkandet avsnitt 6.2.2. 6 Artikel 14: ”Åtnjutande av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.” European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, Council of Europe, 4 nov 1950, SÖ 1952:35; lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 7 Barnkonventionen, artikel 30, Convention on the Rights of the Child, 20 nov 1989, SÖ 1990:20.

utbildning skall vara att ”utveckla respekt för barnets föräldrar, för

8 Barn har därmed getts en förstärkt rätt till modersmålet.

5.1.2 Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter

Ramkonventionen trädde i kraft den 1 februari 1998. Sverige ratificerade konventionen den 9 februari 2000 och konventionsåtagandena trädde för Sveriges del i kraft den 1 juni 2000. Sverige har valt att ratificera konventionen för samtliga fem nationella minoriteter.

I ramkonventionen anges att skyddet av nationella minoriteter och av de rättigheter och friheter som tillkommer personer som tillhör dessa utgör en integrerad del av det internationella skyddet av mänskliga rättigheter och faller som sådant inom ramen för internationellt samarbete (artikel 1). Undertecknande stater åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att fritt och utan ingripande använda sitt minoritetsspråk privat och offentligt, och såväl muntligt som skriftligt (artikel 10.1).

Ramkonventionen stadgar att all diskriminering på grundval av tillhörighet till en nationell minoritet är förbjuden. Staterna åtar sig att ”vidta lämpliga åtgärder för att inom alla områden av det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella livet främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör en nationell minoritet och personer som tillhör majoritetsbefolkningen” (artikel 4).

Staterna åtar sig vidare att främja de nationella minoriteternas möjligheter att ”bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv” (artikel 5). Konventionens åtaganden är således vidare i sin omfattning än minoritetsspråkkonventionens bestämmelser, vars syfte är att skydda och utveckla minoritetsspråken. Åtgärder, som syftar till att tvångsassimilera personer som tillhör nationella minoriteter, är uttryckligen förbjudna enligt artikel 5.2 i ramkonventionen.

Konventionen innehåller en rad bestämmelser som garanterar minoriteter grundläggande mänskliga rättigheter och friheter (artikel 9). Beträffande språk stadgas att enskilda skall ha rätt att fritt få

8 Barnkonventionen, artikel 29.1.c. 9 se delbetänkandet avsnitt 3.3.

använda sig av minoritetsspråket i privata och offentliga sammanhang (artikel 10.1). Vidare anges att:

Ramkonventionen, artikel 10.2 I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som

tillhör nationella minoriteter skall parterna, om dessa personer begär

detta och om en sådan begäran motsvarar ett verkligt behov, sträva

efter att så långt som möjligt säkerställa att de förutsättningar finns

som skulle göra det möjligt att använda minoritetsspråket i umgänget mellan dessa personer och förvaltningsmyndigheterna.

I detta stadgande finns uttryckligt konventionsstöd för att tillskapa s.k. förvaltningsområden för användandet av minoritetsspråk i offentliga sammanhang.

Konventionen innehåller bestämmelser rörande utbildning (artikel 12 och 13). Staterna skall vidta åtgärder på utbildnings- och forskningsområdet för att främja kunskapen om nationella minoriteter bland majoritetsbefolkningen, bereda möjligheter till lärarutbildning och tillgång till läroböcker, främja minoriteters tillträde till utbildning samt tillerkänna minoriteter rätt att inrätta och driva egna enskilda utbildningsinstitutioner. Den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk (artikel 14.1). Vidare anges att:

Ramkonventionen, artikel 14.2 I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som

tillhör nationella minoriteter skall parterna, om det finns tillräcklig

efterfrågan, sträva efter att så långt som möjligt och inom ramen för

sina respektive utbildningssystem säkerställa att den som tillhör dessa

minoriteter har tillfredställande möjligheter till undervisning i

minoritetsspråket eller till undervisning på detta språk.

Nödvändiga förutsättningar skall skapas för att nationella minoriteter effektivt skall kunna delta i det kulturella, sociala och ekonomiska livet samt i offentliga angelägenheter, särskilt sådana som berör dem (artikel 15).

5.1.3 Europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk

Minoritetsspråkskonventionen trädde i kraft den 1 mars 1998. Sverige ratificerade konventionen den 9 februari 2000.

I inledningen anges att konventionens huvudsyfte är kulturellt och att värnandet om historiska landsdels- och minoritetsspråk i Europa bidrar till att upprätthålla och utveckla Europas kulturella rikedom och traditioner. Rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk i det privata och offentliga livet anges vara en omistlig rättighet (an inalianable right) i enlighet med principerna i Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och med andan i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

Minoritetsspråkkommittén konstaterade att syftet med konventionen är bredare än bara mänskliga rättigheter:

Genom att skydda och främja historiska landsdels- eller

minoritetsspråk som av hävd talas i Europa vill man bidra till att bevara

och utveckla Europas mångkulturella arv och flerspråkighet inom

nationsgränserna.

Enligt minoritetsspråkskonventionen krävs det att ett landsdelseller minoritetsspråk skall ha använts av hävd i ett visst territorium inom en stat (s.k. historisk geografisk anknytning) av medborgare i staten, och att språket skall skilja sig från det officiella språket. Vidare skall språket talas av ett tillräckligt stort antal personer så att det motiverar olika åtgärder för skydd och främjande (artikel 1). Invandrarspråk och dialekter av landets majoritetsspråk anses falla utanför definitionen. Om ett språk inte skulle uppfylla kravet på historisk geografisk anknytning är det att betrakta som ett territoriellt obundet språk. För territoriellt obundna språk är skyddet allmännare och mindre omfattande. Undertecknande stater förbinder sig dock att beakta gruppens behov och önskemål och respektera gruppens traditioner och egenart (artikel 7.5).

En stat väljer själv vilka nationella minoritetsspråk som skall skyddas under konventionen och nivån på detta skydd. Varje stat förbinder sig enligt artikel 2 att tillämpa bestämmelserna i del II på alla landsdels- eller minoritetsspråk som motsvarar definitionen i artikel 1. För vart och ett av språken förbinder sig staten att

10 se delbetänkandet avsitt 3.3.3. 11

Minoritetsspråkskommittén: ”Steg mot en minoritetspolitik”, SOU 1997:192, s 84.

tillämpa minst 35 punkter eller stycken bland bestämmelserna i del III i stadgan, däribland minst tre från vardera artikel 8 och 12 och en vardera från artikel 9, 10, 11 och 13. Sverige har valt att betrakta samiska, finska och meänkieli som språk med historisk geografisk bas (landsdels- eller minoritetsspråk) och dessa språk omfattas av bestämmelserna i del II och III. Romani chib och jiddisch betraktas som territoriellt obundna språk och ges därför skydd under bestämmelserna i del II.

Detta innebär att principerna i artikel 7 (i del II) skall beaktas i hela landet och inte endast i de nuvarande förvaltningsområdena. Bestämmelsen måste även läsas ihop med artikel 5 i ramkonventionen, som ju gäller i hela landet, där det anges:

Parterna åtar sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör nationella minoriteter skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv.

Minoritetsspråken i Sverige måste sålunda ges skydd och stöd i hela landet, och inte endast i förvaltningsområdena.

5.2 Den svenska minoritetspolitiken

Den 2 december 1999 beslutade Sveriges riksdag erkänna samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar som nationella mino-

12 13 riteter. Samtidigt erkändes samiska (alla varieteter ), finska, meänkieli (kallades tidigare även för tornedalsfinska), romani chib (alla varieteter) och jiddisch som landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. Samtliga grupper som nu getts status som nationell minoritet har funnits i Sverige under mycket lång tid och de nationella minoritetsspråken har talats i Sverige parallellt med svenska språket i flera hundra år. De nationella minoriteternas språk och kulturer utgör en del av det svenska kulturarvet och Sverige har som stat åtagit sig att främja dessa gruppers språk och kulturer så att de ges möjlighet att fortleva i landet.

Genom riksdagens beslut valde Sverige även att ratificera minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen. Utgångspunkten för den nuvarande svenska lagstiftningen rörande rätten att

12 prop. 1998/99:143, bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69. 13

Termen varietet används inom språkvetenskapen som en generell beteckning för en språkform oavsett om denna betraktas som ett separat språk eller en dialekt inom ett språk. I propositionen nämns nord-, lule- och sydsamiska.

använda samiska, finska eller meänkieli (minoritetsspråkslagarna) är de skyldigheter Sverige åtagit sig genom ratificeringen av Europarådets konventioner. Sverige har i allmänhet valt den lägsta skyddsnivån enligt konventionen.

Regeringen angav att följande kriterier bör vara uppfyllda för att en grupp skall betraktas som nationell minoritet: − Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande

till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i

samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter

gruppens numerära antal utan här måste också vägas in och

belysas gruppens struktur och sammanhållning. − Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet.

Åtminstone ett av de uppräknade särdragen måste föreligga. De särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten.

− Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen skall ha en

vilja och strävan att behålla sin identitet. − Historiska och långvariga band med Sverige. Regeringen ansåg

att det inte går att dra en absolut gräns i år mätt. Endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur funnits i Sverige före sekelskiftet 1900 ansågs uppfylla kravet på historiska eller långvariga band.

Regeringen bedömde att fem språk i Sverige uppfyller minoritetsspråkkonventionens kriterier. De har samtliga talats av hävd och skiljer sig tydligt från det svenska språket. Dessutom utgör talarna av dessa ett sådant antal att det finns goda möjligheter att bevara språken.

Den 1 april 2000 trädde nya språklagar i kraft i Sverige: lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Innehållet i lagarna är likalydande med undantag för de geografiska områdena och de angivna minoritetsspråken. Minoritetsspråkslagarna ger den enskilde rätt att använda minoritetsspråk med historisk geografisk anknytning i vissa specifika sammanhang.

Minoritetskonventionerna innehåller även, så som nämnts ovan, en rad bestämmelser som berör minoriteters möjligheter till

14

prop. 1998/99:143 s 32

utbildning i och på minoritetsspråket. Regeringen konstaterade i samband med ratificeringen att gällande bestämmelser rörande bl.a. modersmålsundervisning fick anses tillräckliga för att uppfylla konventionernas krav. Läroplanerna (Lpo 94 och Lpf 94) ändrades dock så att elever skall ges kunskaper om minoritetsspråken och om de nationella minoriteternas kultur, religion och historia. Någon ytterligare reglering ansågs inte behövas.

Genom dessa minoritetsspråkslagar inrättades två förvaltningsområden, ett för samiska och ett för finska respektive meänkieli. Det samiska förvaltningsområdet omfattar Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner. Förvaltningsområdet för finska och meänkieli omfattar Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. Lagarna är tillämpliga hos kommunala, statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter samt domstolar inom förvaltningsområdet (1 §).

Regeringen ansåg det viktigt att stödet för samiska, finska och meänkieli stärks i offentliga sammanhang. Genom att vidta åtgärder där minoritetsspråken används i offentliga sammanhang ges språken ett sådant stöd att de stärks. Åtgärderna innebär också ett erkännande av dessa språk och höjd status för språken. Språklagstiftning har en mycket viktig språkbevarande betydelse för minoritetsspråkens fortlevnad. En höjning av minoritetsspråkens status kan på ett positivt sätt påverka enskilda individers benägenhet att lära sig dem. Åtgärderna leder också till att de som använder språken har större praktisk nytta av dem, vilket i sig kan medverka till att fler lär sig språken. Språken har också större förutsättningar att utvecklas terminologiskt och på annat sätt om de kan användas i offentliga sammanhang jämfört med om de enbart används i privata sammanhang.

I minoritetsspråkslagarna anges bl.a. följande. Enskilda ges rätt att använda minoritetsspråket vid muntliga och skriftliga kontakter med förvaltningsmyndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning i förhållande till honom eller henne, om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet (2 §). Om den enskilde använder minoritetsspråket i ett sådant ärende, är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på minoritetsspråket. Den enskilde har även rätt att inge handlingar på minoritetsspråket till myndigheten. Om

15

prop.1998/99:143 s 59. 16 se avsnitt 6 nedan och avsnitt 2.3.2 i delbetänkandet. 17

prop. 1998/99:143 s 40.

innehållet är av betydelse för ärendet bör handlingen översättas. Bestämmelsen i 2 § innefattar dock ingen skyldighet att avfatta skriftliga beslut på minoritetsspråket. Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta den enskilde på minoritetsspråket. Förvaltningsmyndigheten har möjlighet att begränsa servicen på minoritetsspråket till vissa tider och vissa platser (3 §), t.ex. tider då det finns tolk tillgänglig. När sådana tider bestäms är det dock viktigt att beakta att viss översättning måste ske skyndsamt. Detta kan exempelvis gälla myndighetsbeslut riktade till enskilda där den enskilde är beroende av översättning för att förstå innebörden av beslutet.

En enskild som är part eller ställföreträdare för part i ett mål eller ett ärende hos domstol har rätt att använda minoritetsspråket under målets eller ärendets handläggning, om målet har anknytning till förvaltningsområdet (4 §). Den enskilde har även rätt att ge in handlingar och skriftlig bevisning på minoritetsspråket, rätt att få handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till minoritetsspråket och rätt att vid muntlig förhandling tala minoritetsspråket inför domstolen. Domstolen skall sträva efter att bemöta part eller ställföreträdare på minoritetsspråket (5 §).

Kommuner inom förvaltningsområdena skall, om barns vårdnadshavare begär det, erbjuda möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på minoritetsspråket (8 §). Omfattningen av förskoleverksamheten kan, enligt propositionen, variera beroende på antalet barn och tillgången på språkkunnig personal. Finns det tillräckligt många barn och tilläckligt mycket personal som behärskar språket kan verksamheten på minoritetsspråket bedrivas mer organiserat i särskilda grupper eller på särskilda tvåspråkiga daghemsavdelningar eller helt tvåspråkiga daghem.

18

se 8 § förvaltningslagen (1986:223). 19 prop. 1998/99:143 s 85. 20

Enligt 33 kap. 9 § rättegångsbalken får en domstol låta översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från domstolen. En inlaga på ett annat språk än svenska skall översättas till svenska om det kan antas ha betydelse för målet. Enligt 5 kap. 6 § rättegångsbalken kan tolk anlitas om någon som skall höras inför rätten inte behärskar det svenska språket. En bestämmelse med motsvarande innehåll och som reglerar både skriftlig och muntlig översättning finns i 50 § förvaltningsprocesslagen (1971:29). För förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden gäller, enligt 8 § förvaltningslagen (1986:223), att de vid behov bör anlita tolk när det har att göra med någon som inte behärskar svenska. Detta gäller både skriftlig och muntlig handläggning. Dessa regler gäller i hela landet och oavsett om personen i fråga tillhör en nationell minoritet. 21

prop. 1998/99:143 s 87.

Kommuner inom förvaltningsområdena skall även erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar minoritetsspråket (9 §). Arten och omfattningen av den äldreomsorg som erbjuds på minoritetsspråket blir beroende av hur många som önskar omsorg av personal som talar minoritetsspråket och vilken typ av omsorg som erbjuds samt tillgången på språkkunnig personal. Det grundläggande kravet på kommunerna är, enligt propositionen, att de organiserar äldreomsorgen så att någon del av den service och omvårdnad som erbjuds ges av personal som behärskar minoritetsspråket. Kommunerna bör därför organisera verksamheten så att den personal som finns inom äldreomsorgen och som talar minoritetsspråk så långt möjligt arbetar med de äldre som har minoritetsspråket som första språk.

Minoritetsspråklagarna berör endast den del av landstingets verksamhet som avser myndighetsutövning gentemot enskild. Lagarna är inte tillämpliga inom hälso- och sjukvårdens verksamhet på t.ex. vårdcentraler. Sverige har valt att inte göra något åtagande enligt minoritetsspråkskonventionen rörande hälso- och sjukvård.

Om det finns särskilda skäl får regeringen, enligt 10 §, föreskriva att en viss myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen i 2 §. Motsvarande gäller efter regeringens bemyndigande för landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige i fråga om kommunala myndigheter. Särskilda skäl kan anses föreligga om t.ex. en viss myndighet har mycket liten kontakt med allmänheten och det därför inte är befogat för myndigheten att hålla tolkberedskap. Regeringen påpekar dock att möjligheten att undanta myndigheter från lagens tillämpningsområde, enligt denna bestämmelse, bör användas restriktivt så att lagens syfte inte urholkas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i uppdrag att följa tillämpningen av lagarna om rätt att använda samiska, finska och meänkieli i kontakt med myndigheter och domstolar. Länsstyrelsen har även i uppgift att fördela statsbidrag till kommuner och landstinget i enlighet med förordning (2000:86) om statsbidrag till åtgärder för att stödja användningen av samiska, finska och meänkieli. För de åligganden som följer av lagstiftningen om rätt att använda samiska, finska respektive meänkieli avsattes 6 miljoner kronor i statliga anslag för budgetåret 2004.

22 prop. 1998/99:143 s 87. 23

prop. 1998/99:143 s 87.

Statsbidrag utgår för merkostnader som uppstår med anledning av språklagstiftningen. Statsbidraget har fördelats av Länsstyrelsen i Norrbottens län i samråd med berörda kommuner och landsting. Stödberättigade kostnader är dels insatser som rör översättning, tolkning m.m. som krävs för kommunikation mellan myndigheter och enskilda, dels kostnader som följer av insatser inom kommunens förskoleverksamhet och äldreomsorg. Det innebär att endast nytillkomna kostnader som uppstår på grund av minoritetsspråkslagarna är stödberättigade.

Länsstyrelsen har fördelat statsbidraget efter två huvudprinciper. Varje kommun inom förvaltningsområdet har fått ett grundbelopp per språk. Därutöver har resten av medlen fördelats genom att kommunernas andelar räknats ut på grundval av antalet invånare i kommunen. Viss justering har gjorts för att kompensera kommuner med stor andel personer som tillhör nationella minoriteter. Av delbetänkandet framgår mer i detalj hur dessa medel har fördelats mellan kommunerna.

Det finns en särskild anslagspost med statligt bidrag till organisationer som företräder nationella minoriteter och som bedriver verksamhet som syftar till att stärka inflytandet för den nationella minoriteten, att främja den egna minoritetsgruppens identitet, kultur och språk, att motverka diskriminering eller sprida kunskap om den egna gruppen. Stadsbidraget uppgår till 4 miljoner kronor och fördelas efter beslut av regeringen.

Sedan år 2000 tillförs det statliga stödet till litteratur och kulturtidskrifter årligen 1 miljon kronor för att de nationella minoriteterna särskilt skall kunna beaktas vid fördelning av stödet.

Från och med 2002 anslår Statens kulturråd 7 miljoner kronor årligen för insatser som syftar till att främja de nationella minoriteternas språk och kultur.

5.3 Europarådets granskning av den svenska minoritetspolitiken

Stater som undertecknat Europarådets minoritetskonventioner skall med jämna mellanrum lämna rapporter till Europarådet rörande genomförandet av konventionsåtagandena. Dessa rappor-

24

Uppgift från Länsstyrelsen i Norrbotten 21 feb. 2005, samt länsstyrelsens pm ”Principer för statsbidragsfördelningen”, 2000. 25

se delbetänkandet avsnitt 4.3.

ter granskas av expertkommittéer som lämnar synpunkter och anmärkningar. Staten som granskas ges möjlighet att komma in med kommentarer på rapporterna. Därefter fattar Europarådets ministerkommitté beslut om eventuella rekommendationer till respektive stat. Rekommendationerna förväntas leda till förbättringar i den berörda staten. Europarådets övervakningssystem kan ses som en process för att identifiera områden där förbättringar behövs och att föra en dialog med respektive stat.

5.3.1 Synpunkter rörande implementering av

ramkonventionen

Den 1 juni 2001 lämnade Sverige en första rapport till Europarådet rörande tillämpning av ramkonventionen. Efter granskning av rapporten lämnade Europarådets rådgivande kommitté den 25 augusti 2002 sin rapport rörande Sveriges tillämpning av bestämmelserna i ramkonventionen. Innehållet i rådgivande kommitténs rapport och de rekommendationer som lämnades har beskrivits i detalj i delbetänkandet. Rådgivande kommittén noterade bl.a. följande brister: − behovet av ytterligare informationsinsatser, − problem med uppföljning av vidtagna åtgärder, − minoriteters bristande möjligheter till inflytande, − negativa attityder mot nationella minoriteter, − bristen på minoritetsspråkig media, − brister i möjligheten att använda minoritetsspråken i kontakter

med myndigheter, − en rad synpunkter rörande minoriteternas möjligheter till

utbildning i och på minoritetsspråken, och − att de nationella minoriteternas möjligheter att delta i besluts-

processen måste förbättras på olika nivåer i samhället och särskilt på lokal nivå.

Efter rådgivande kommitténs rapport antog ministerkommittén den 10 december 2003 en resolution innehållande slutsatser

26 se delbetänkandet avsnitt 5.2. 27

Report Submitted by Sweden Pursuant to Article 25, Paragraph 1 of the Framework Convention for the Protection of National Minorities, ACFC/SR(2001)003, received on 8 June 2001. 28 Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities, Opinion on Sweden, 25 August 2002, ACFC/INFO/OP/I(2003)006.

rörande Sveriges tillämpning av ramkonventionen. Ministerkommittén noterade att Sverige under de senaste åren tagit fram ett rättsligt ramverk för att skydda de nationella minoriteterna och strävar efter att samarbeta med de nationella minoriteterna. Denna positiva utveckling rör i synnerhet kommunerna i Norrbottens län som ingår i förvaltningsområdena. Ministerkommittén konstaterade även följande: − Det kvarstår ett behov av att utvidga omfattningen av den lag-

stiftning som skyddar nationella minoriteter. Dessutom måste

man mer konsekvent ta praktisk hänsyn till principerna i ram-

konventionen. Den långtgående decentraliseringen när det

gäller många av de grundläggande frågorna i genomförandet av

ramkonventionen innebär att de lokala myndigheterna har ett

huvudansvar i att övervaka och ta itu med relaterade problem.

Bristerna är särskilt uppenbara i fråga om stöd till utbildning i

de nationella minoritetsspråken, men det finns även andra

brister inom andra områden såsom media, där det behövs stöd

till initiativ från personer som tillhör de nationella minoriteterna.

− Det finns ett trängande behov att nå en harmonisk lösning och

tydliggöra den juridiska situationen när det gäller landrättighe-

ter i områden som traditionellt bebos av samer, med målet att

uppnå harmoni mellan etniska grupper i området och att

skydda ursprungsbefolkningens kultur och identitet. − Det är viktigt att genomföra den nyligen förbättrade lagstift-

ningen om etnisk diskriminering, med tanke på den diskrimine-

ring som drabbar minoriteter, i synnerhet romer, i fråga om

t.ex. boende och arbete. − De svenska myndigheterna bör fortsätta att utveckla former för

samråd för att göra personer från de nationella minoriteterna

mer delaktiga när det fattas beslut som rör dem.

Ministerkommittén rekommenderade Sverige att vidta åtgärder med hänsyn till dess slutsatser och kommentarerna i den rådgivande kommitténs rapport.

29 Europarådets ministerkommitté skall övervaka fördragsslutande staters genomförande av ramkonventionens bestämmelser (artikel 24). Council of Europe Committee of Ministers, Resolution ResCMN(2003)12 on the Implementation of the Framework Convention for the Protection of National Minorities by Sweden, 10 December 2003.

5.3.2 Synpunkter rörande implementering av

minoritetsspråkskonventionen

Den 18 juni 2001 lämnade Sverige sin första rapport till Europarådets rörande tillämningen av minoritetsspråkskonventionen. Europa– rådets expertkommitté lämnade den 6 december 2002 sin rapport rörande Sveriges efterlevnad av konventionens bestämmelser. Expertkommittén noterade bl.a. följande om genomförandet i Sverige: − Genom att ratificera konventionen har Sverige visat en politisk

vilja att skydda och främja landsdels- och minoritetsspråk i landet.

− Införandet av minoritetsspråkslagarna har haft en status-

höjande effekt på minoritetsspråken, men det tycks finnas en

negativ utveckling när det gäller undervisning i och på minoritetsspråken.

− Den geografiska begränsningen av förvaltningsområdena inne-

bär att endast fem procent av sverigefinnarna omfattas av skyddet i del III av konventionen, vilket inte är acceptabelt.

− Sydsamiska har sin traditionella hemvist utanför det område

som får skydd under del III i konventionen. De samer som

talar sydsamiska faller därmed utanför skyddet. Sydsamiskan är

mycket hotad och kommittén ansåg att det krävs särskilda

åtgärder för att skydda och främja detta språk. − Efterlevnaden av konventionsåtaganden har varit bristfällig på

lokal nivå. Expertkommittén visar på att det finns strukturella

problem i den nuvarande tillämpningen, främst i form av bris-

tande ansvarstagande. Lokala myndigheter, vilket närmast får

tolkas som kommunerna, känner sig inte bundna av Sveriges

konventionsåtaganden och vill inte ta ansvar för minoritetsfrågorna eftersom de upplever att det inte finns någon efterfrågan från minoriteterna.

− Det råder även strukturproblem inom utbildningssystemet.

Det krävs särskilda åtgärder för att göra undervisning mer till-

gänglig i eller på minoritetsspråken. Utrymme för förbättringar

30

se delbetänkandet avsnitt 5.3. 31 Initial Periodical Report, Sweden, MIN-LANG/PR(2001)1, 18 June 2001 32

European Charter for Regional or Minority Languages – Application of the Charter in Sweden: Report of the Committee of Experts on the Charter, ECRML (2003)1, 19 June 2003.

finns inom områdena lärarutbildning och att ta fram läromedel på minoritetsspråken. Kommittén uppmanade svenska myndigheter att förbättra möjligheterna och uppmuntra att fler söker sig till lärarutbildning i minoritetsspråk.

− Det råder svårigheter och brister i att ta fram skriftliga texter

på minoritetsspråken. − Myndigheterna skulle enligt kommittén kunna beakta möjlig-

heten att inrätta ett permanent forum för alla minoritetsspråken, något som skulle möjliggöra en ständig dialog med varandra och med myndigheterna.

− Kommittén uttalade att den förväntar sig ytterligare framsteg

inom minoritetsspråkiga media i framtiden.

Europarådets ministerkommitté beslutade den 19 juni 2003 att lämna ett antal rekommendationer rörande Sveriges tillämpning av konventionen. Ministerkommittén rekommenderade svenska myndigheter att ta hänsyn till alla expertkommitténs påpekanden och särskilt prioritera följande: − vidta omedelbara åtgärder för att göra undervisning i landsdels-

eller minoritetsspråk mer lättillgänglig, ta fram läromedel och förbättra lärarutbildning på alla utbildningsnivåer,

− underlätta och främja användningen av samiska, finska och

meänkieli i kontakten med rättsväsende och offentliga myndigheter i de definierade delarna av Norrbottens län,

− stödja framtagandet av eller utvecklingen av minst en dags-

tidning på samiska och en på meänkieli, och − förbättra situationen för det finska språket utanför det finska

administrativa området i den offentliga förvaltningen och i synnerhet i fråga om utbildning.

Sverige har därefter i juni 2004 lämnat sin andra rapport till Europarådet rörande tillämpningen av minoritetsspråkskonventionen. Europarådets expertkommitté har under september 2005 besökt Sverige för att studera förhållanden på plats. 33

Council of Europe Committee of Ministers, Recommendations RecChL(2003)1 of the Committee of Ministers on the Application of the European Charter for Regional or Minority Languages by Sweden, 19 June 2003. 34 Sweden’s Second Periodical Report presented to the Secretary General of the Council of Europe in Accordance with Article 15 of the Charter, 30 June 2004, MIN-LANG/PR (2004) 2.

Europarådets nästa rapport rörande Sveriges tillämpning lämnas under 2006.

5.4 Nationell uppföljning av minoritetspolitiken

De regionala åtgärderna i den nuvarande minoritetspolitiken har följts upp av Länsstyrelsen i Norrbottens län. Även riksdagens konstitutionsutskott följer upp minoritetspolitiken och har låtit ta fram rapporter om minoritetspolitiken. Resultaten av uppföljningarna har behandlats i detalj i delbetänkandet. Sammanfattningsvis kan följande nämnas.

Riksdagens erkännande av minoritetsspråken och införandet av den lagstadgade rätten att få använda samiska, finska och meänkieli har haft statushöjande effekt på språken. Dessa språk har också blivit mer synliga i samhället jämfört med tidigare. Minoritetsspråkslagstiftningen har givit legitimitet åt minoriteternas agerande på den politiska arenan och gett minoriteterna större självförtroende.

Genomförandet av lagstiftningen har dock gått långsamt och det har inte varit problemfritt. De sju kommuner som ingår i nuvarande förvaltningsområden har kommit olika långt i sitt arbete med minoritetsfrågorna och man har även haft olika angreppssätt i arbetet. På flera av dessa orter fanns möjlighet att få minoritetsspråkig förskola och äldreomsorg redan innan minoritetsspråkslagarna tillkom. På vissa orter som Haparanda och Pajala kunde man även innan lagens ikraftträdande använda finska och meänkieli vid en del myndighetskontakter, även om det inte fanns en lagstadgad rätt till det.

Det har funnits en osäkerhet bland kommunerna om hur statsbidragen skall användas. Önskemål har framförts om att få använda statsbidraget till merkostnader som har stor betydelse för den enskilde minoritetsspråkanvändaren, men som inte följer direkt av

35

Länsstyrelsen i Norrbottens län: ”Finska, meänkieli och samiska – utvärdering av regionala åtgärder för nationella minoritetsspråk”, december 2000; Lars Elenius och Stefan Ekenberg: ”Minoritetsspråk och myndighetskontakt”, 2002 (gjordes på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbottens län). 36

Rapporter från riksdagen: ”Nationella minoriteter och minoritetsspråk”, 2004/05:RFR3, mars 2005, som innehåller bl.a. Kenneth Hyltenstam och Thomaso M. Milani: ”Nationella minoriteter och minoritetsspråk – Uppföljning av Sveriges efterlevnad av Europarådets konventioner på nationell nivå: ett minoritetsperspektiv”, dec 2004; Lars Elenius: ”Ett uthålligt språk – genomförande av lagarna om användning av minoritetsspråk i förvaltningsområdena i Norrbottens län åren 2000–2004”, dec 2004. 37

se delbetänkandet avsnitt 4.

lagstiftningen. Kommunerna och landstinget har disponerat det fördelade statsbidraget på det sätt man funnit lämpligt utifrån gällande förordning. Kommunerna har gjort olika tolkningar av hur medlen kan användas. Vissa av kommunerna, bl.a. Jokkmokk och Pajala, har ansett att statsbidraget kunde användas till stöd för konst och kultur och inte bara till ren myndighetsutövning om det ansetts främja minoritetsspråken. En mer restriktiv tolkning av användningen, har enligt Elenius tillämpats av bl.a. Kiruna och Gällivare, där medlen endast använts för merkostnader för själva myndighetsutövningen. Detta har bl.a. resulterat i att Gällivare kommun under åren 2000–2003 endast förbrukat 90 000 kronor av det totala statsbidraget på drygt 3 miljoner kronor, resten har fonderats.

På många orter kan enskilda som tillhör dessa nationella minoriteter inte fullt ut nyttja de rättigheter som språklagarna ger. Detta beror bl.a. på att det inte finns tillräckligt med personal inom förvaltningen som behärskar minoritetsspråken. Elenius visar i sin rapport till konstitutionsutskottet att inom det samiska förvaltningsområdet kan endast 18 procent av de lokala myndigheterna leva upp till de krav som språklagen ställer. Den låga språkkompetensen i samiska bland myndighetspersoner leder i sin tur till att samisktalande i än mindre grad försöker använda sitt modersmål i kontakter med myndigheter. För finskans och meänkielis del är situationen bättre inom förvaltningsområdet, eftersom det är vanligare att myndighetspersoner talar dessa språk. Utvärderingarna visar också att myndighetspersoners kunskaper i och attityder till minoritetsspråken påverkar minoriteternas benägenhet att använda språken. Elenius konstaterar:

Jämförelsen visar att finska och meänkieli har en mycket stark

ställning inom den kommunala förvaltningen i Haparanda kommun. I

Jokkmokks kommun har samiskan en motsvarande svag ställning. Låg

språkkompetens bland personalen och frustration hos de samiskta-

lande leder till en ond cirkel som innebär ett osynliggörande av det

samiska språket i Jokkmokk. På så vis förvandlas kompetensbristen i

samiska till upplevt icke-behov hos de anställda. I Haparanda är det

istället så att närheten till Finland, likheten mellan finska och

meänkieli och den höga andelen sverigefinnar och tornedalingar gör att

minoritetsspråken stödjer varandra.

38

Elenius (2004) s 84– 39 Elenius (2004) s 87. 40

Elenius (2004) s 13.

Hyltenstam och Milani anför i sin rapport till konstitutionsutskottet att den lokala inställningen och attityden mot minoritetsspråken i berörda kommuner har avgörande betydelse för om genomförandet av lagstiftningen skall nå framgång. Det finns även en stor slumpmässighet i om service faktiskt erbjuds på minoritetsspråken eller inte, mycket beroende på om det finns minoritetsspråkig personal tillgänglig.

Kommunala och statliga myndigheter har i många fall även varit dåliga på att informera om rätten att använda minoritetsspråket i kontakter med myndigheterna. Detta har medfört att enskilda som tillhör nationella minoriteter inte känt till möjligheten att använda minoritetsspråket. Kunskaperna om gällande lagstiftning har dock successivt förbättrats.

Angående möjligheterna för minoriteterna att påverka i frågor som berör dem anför företrädare för minoriteterna att de borde ges ett större förtroende och en större del av ansvaret i att styra sina egna angelägenheter. Inrättade samrådsförfaranden har endast rådgivande karaktär. De nationella minoriteternas möjligheter till samråd och inflytande har ökat, med det föreligger fortfarande hinder innan minoriteterna fullt ut kan känna tydlig delaktighet i frågor som berör dem.

Rörande utbildning anförs i rapporten att utbildningen för de nationella minoriteterna lider av två huvudsakliga problem som upplevs som gemensamma för samtliga minoriteter. För det första finns det inte en aktivt genomförd och specifikt riktad informationsspridning till föräldrar om möjligheter till modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning. För det andra råder det brist på utbildade modersmålslärare, undervisningsmaterial samt riktlinjer för framställning av sådant material. Det anses också allvarligt att det fortfarande saknas en strategi för att råda bot på dessa brister.

5.5 Delbetänkandets förslag till förstärkt minoritetsskydd

5.5.1 Implementeringen av åtagandena i

Europarådskonventionerna måste förbättras

Denna utredning tillsattes bl.a. mot bakgrund av den kritik som riktats mot Sverige från Europarådets sida. Europarådet har påtalat en rad brister i nuvarande implementering av åtagandena rörande nationella minoriteter som behöver åtgärdas för att Sverige som ratificerande stat skall kunna leva upp till åtagandena i minoritetskonventionerna. Den kritik och de rekommendationer som Europarådet lämnar i samband med övervakningen av konventionerna förväntas leda till förbättringar i det berörda medlemslandets skydd och stöd för de nationella minoriteterna.

I utredningens direktiv har det funnits utrymme att lämna förslag på åtgärder mot bakgrund av den kritik som framkommit:

Utredaren skall överväga behovet av ändringar i den nuvarande lag-

stiftningen mot bakgrund av den uppföljning som gjorts inom

Europarådet och Länsstyrelsen i Norrbottens län. Om det behövs skall utredaren lämna förslag till ändringar.

Bilden av de implementeringsproblem som Europarådet pekat på har nyanserats och förstärkts genom de uppföljningar som gjorts efter Europarådets granskningar på uppdrag av Länsstyrelsen i Norrbottens län och som framkommer i de rapporter som riksdagens konstitutionsutskott låtit ta fram. De brister som framkommit är av så allvarlig karaktär att de måste åtgärdas. I delbetänkandet lämnades därför förslag till ändringar i nuvarande lagstiftning rörande rätt att använda samiska, finska och meänkieli samt förslag till andra åtgärder för att förbättra Sveriges implementering av åtagandena i Europarådets konventioner. Dessa åtgärder krävs oberoende av om nuvarande förvaltningsområden för finska och samiska skulle komma att utvidgas som nästa etapp i minoritetspolitiken. Rådande problem på minoritetspolitikens område skulle snarast förstärkas, om förvaltningsområdena utvidgades till ännu fler kommuner, utan att orsakerna till nuvarande brister åtgärdas.

I delbetänkandet föreslogs därför följande åtgärder för att förstärka det nuvarande minoritetsskyddet.

41

utredningens direktiv, Dir. 2004:6.

5.5.2 En ny lag om nationella minoriteter och

minoritetsspråk behövs

De åtaganden som framgår av ramkonventionens bestämmelser och bestämmelserna i del II av minoritetsspråkkonventionen gäller i hela Sverige. Det innebär att nuvarande lagreglering, som endast berör sju kommuner i Norrbottens län, är otillräcklig för att leva upp till åtagandena i minoritetskonventionerna. En ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk bör därför införas. Lagen skall ersätta nuvarande lagar om rätt att använda samiska respektive finska och meänkieli. Samtliga nationella minoriteter och minoritetsspråk skall omnämnas i lagtext. Lagen skall vara tillämplig i hela landet. Allmänna bestämmelser med den nuvarande minoritetspolitikens målsättning och som motsvarar åtaganden i minoritetskonventionerna skall införas i lagtext. Syftet med den föreslagna regleringen är att stärka de nationella minoriteterna och deras språks ställning. Den svenska minoritetspolitiken kan därmed även förväntas få bättre genomslag i hela landet, eftersom samtliga kommuner i landet skulle vara tvungna att beakta de nationella minoriteternas behov i sin verksamhet. Medvetenheten om Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter skulle därmed också öka.

5.5.3 Ramkonventionens förhållande till regeringsformen

behöver klargöras

Skyddet av nationella minoriteter och deras språk och kultur är av sådan betydelse för en rättstat att frågan bör regleras i grundlagen. Regeringsformens stadgande rörande minoriteter överensstämmer inte med Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention för skydd för de nationella minoriteterna. Utformningen av bestämmelsen i regeringsformens 1 kap. 2 § föreslås därför bli föremål för översyn. Den pågående Grundlagsutredningen bör ges i uppdrag att utreda frågan.

42

se delbetänkandet avsnitt 6.2.1. 43 Romani chib och jiddisch har inget lagstadgat skydd enligt nuvarande minoritetsspråkslagstiftning, vilket är otillräckligt med tanke på Sveriges internationella åtaganden rörande minoritetsspråk. 44

se delbetänkandet avsnitt 6.2.2.

5.5.4 Tydligare statligt ansvarstagande för implementeringen

av konventionsåtagandena

Kommunerna behöver stöd i sitt arbete med minoritetsfrågorna. Det behövs även en tydligare statlig styrning av genomförandet av minoritetspolitiken för att konventionsåtagandena rörande minoriteter skall uppfyllas. Det finns ingen sektorsmyndighet som bär ansvar för genomförande av minoritetspolitiken. Utredningen föreslår därför att länsstyrelsens roll i minoritetsfrågorna bör utvecklas. En länsstyrelse i landet bör ges nationellt tillsynsansvar för att säkerställa syftet med lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Myndigheten skall på eget initiativ eller efter anmälan vidta de åtgärder som behövs. Detta innefattar styrning, tillsyn, fördelning av ekonomiska medel samt samordning och bevakning av minoritetsfrågorna. Enskilda skall kunna vända sig till myndigheten med klagomål om lagens efterlevnad. Det nationella ansvaret bör läggas på Länsstyrelsen i Stockholms län. I detta slutbetänkande väljer jag att revidera detta förslag.

5.5.5 Åtgärder krävs för att öka kunskaperna om Sveriges

konventionsåtaganden

Kunskaperna om Europarådets minoritetskonventioner och den svenska lagstiftningen rörande minoriteter måste öka på nationell, regional och lokal nivå. En 3-årig nationell informations- och utbildningsinsats för att synliggöra de nationella minoriteterna bör därför genomföras under ledning av länsstyrelsen med nationellt tillsynsansvar. Länsstyrelsen och Sametinget bör vidare se över frågan om tillgängligt material rörande minoritetskonventioner, nationell lagstiftning och nationella minoriteter. Översättning av material bör göras i större utsträckning till svenska och de nationella minoritetsspråken. Informationsmaterial rörande minoritetsfrågorna och språkfrågor bör tas fram. Materialet skall användas för att öka kunskaperna hos beslutsfattare, tjänstemän, allmänheten och även de nationella minoriteterna.

45

se delbetänkandet avsnitt 6.5. 46 se förslag rörande Sametingets roll i avsnitt 12 nedan. 47

se delbetänkandet avsnitt 6.6.

5.5.6 Myndigheters skyldighet att informera om

rättighetslagstiftning måste följas upp

Förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsområdena är skyldiga att informera om rätten att använda minoritetsspråk i kontakter med myndigheten. Stora brister har dock kunnat noteras i myndigheternas information till allmänheten. I tillsynsverksamhet bör kommuners sätt att informera enskilda om deras rätt att använda minoritetsspråk bevakas särskilt.

5.5.7 Nationella minoriteters möjligheter till inflytande måste

förbättras

Det bristande ekonomiska stödet till organisationer som företräder de nationella minoriteterna begränsar minoriteternas reella möjligheter till inflytande. Nationella minoriteter måste ges tillgång till demokratiska forum så att även deras synpunkter kan beaktas. Nationella minoriteters möjligheter till inflytande bör lagreglernas. Nationella minoriteter skall ges inflytande på nationell, regional och lokal nivå. Samrådsorgan för minoritetsfrågor bör därför inrättas på olika nivåer där de nationella minoriteterna finns företrädda. För att de nationella minoriteterna skall ges det inflytande som minoritetskonventionerna förutsätter, måste de ges tillräckligt ekonomiskt stöd för att kunna driva olika frågor. Storleken på nuvarande ekonomiska stöd till de organisationer som företräder nationella minoriteter måste därför höjas.

5.5.8 Förslag rörande utbildning

Som ett ytterligare led i att förbättra implementeringen av Sveriges åtaganden rörande nationella minoriteter behandlades utbildning i delbetänkandet. Utbildning i och på minoritetsspråket var också en av de frågor som kom fram vid kartläggningen av sverigefinnarnas behov och intressen. Om de nationella minoriteternas möjligheter att överföra språken och kulturarvet till nästa genera-

48 se delbetänkandet avsnitt 4.5.2 och 4.5.3. 49

se delbetänkandet avsnitt 6.7. 50 se delbetänkandet avsnitt 6.8. 51

se delbetänkandet avsnitt 7. 52 Enligt direktiven skall utredarens analys ”omfatta en bedömning av intresset och behovet hos enskilda sverigefinnar av en sådan utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder.”

tion inte säkerställs, är minoritetsspråkens möjligheter att bevaras begränsade. Den kanske allra viktigaste frågan för de nationella minoriteternas fortlevnad på sikt är därmed om deras barn ges möjlighet att lära sig minoritetsspråket tillräckligt väl. Minoritetsbarns möjligheter till utbildning på och i minoritetsspråket är därmed av central betydelse. Utbildning har en mycket viktig språkbevarande betydelse och detta har även lyfts fram av Europarådet i rapporterna rörande Sverige.

I delbetänkandet föreslogs därför att rätten till undervisning i minoritetsspråk skall garanteras för de nationella minoriteterna. I ramkonventionens artikel 14.1 anges att ”parterna erkänner att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk”. Någon möjlighet att begränsa denna rätt med anledning av barnets eller förälderns tidigare kunskaper eller bruk av språket ges inte i ramkonventionen eller minoritetsspråkskonventionen. De svenska bestämmelserna rörande rätten till modersmålsundervisning behöver ändras så att samtliga nationella minoriteter har samma rättigheter. Krav på umgängesspråk eller tidigare kunskaper i språket, skall inte ställas för att de nationella minoriteterna skall ha rätt till modersmålsundervisning, eftersom det strider mot konventionsåtagandena. Även för sverigefinska och judiska elever skall det räcka att det finns en elev i kommunen som önskar undervisning i minoritetsspråket.

Vidare behöver barns behov på utbildningsområdet särskilt uppmärksammas och regleras i den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Samtliga kommuner i Sverige skall i sin verksamhet, i enlighet med ramkonventionens och minoritetsspråkskonventionens bestämmelser, beakta barns rätt till minoritetsspråk och en kulturell minoritetsidentitet.

I delbetänkandet föreslogs även att Skolverket bör ges i uppdrag att genomföra dels riktad och regelbundet återkommande tillsynsverksamhet rörande de nationella minoriteternas möjligheter att få undervisning i minoritetsspråken (modersmålsundervisning), dels i sin tillsyn följa upp att bestämmelserna i läroplanerna rörande nationella minoriteter förverkligas.

53 se delbetänkandet avsnitt 5.2.7 och 5.3.4. 54

se delbetänkandet avsnitt 7.2.7. 55 se delbetänkandet avsnitt 7.2.8. 56

se delbetänkandet avsnitt 7.2.9.

5.5.9 Förvaltningsområdet för finska språket behöver

utvidgas

Rörande finska språket föreslogs i delbetänkandet att förvaltningsområdet för finska utvidgas från nuvarande fem kommuner i Norrbottens län till att även omfatta samtliga kommuner i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län. En sådan utvidgning skulle innebära en statushöjande åtgärd för finska språket som främjar språkets fortlevnad i landet. Cirka hälften av alla sverigefinnar i landet skulle genom utvidgningen komma att omfattas av de åtgärder som föreskrivs i del III av minoritetsspråkskonventionen.

Det utvidgade förvaltningsområdet bör omfatta samma rättigheter som nuvarande lag stadgar, nämligen rätt till förskola och äldreomsorg helt eller delvis på finska samt möjligheter att använda finska i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar. För att underlätta genomförandet av utvidgningen bör en styrgrupp tillsättas under ledning av Länsstyrelsen i Stockholms län. Genomförandet bör ske genom samarbete mellan kommunerna i regionen och länsstyrelsen skall ha en stödjande funktion i detta arbete.

57

se delbetänkandet avsnitt 11.

6 Vems är ansvaret för att minoritetsspråken fortlever?

För att kunna bryta och vända den språkbytesprocess som pågår inom samiskan och de andra nationella minoritetsspråken kommer det att krävas åtgärder på olika nivåer i samhället. Många olika faktorer påverkar minoriteters språkbyte och språkbevarande. En del av dessa faktorer är dessutom starkt beroende av varandra. Faktorer på samhällsnivå påverkar de val som sker på grupp- och individnivå och därmed även effektiviteten i språkbevarandet. För att revitaliseringen av minoritetsspråken skall lyckas krävs det därför åtgärder som förbättrar förutsättningarna på samhälls-, gruppoch individnivå. Språkbevarande och språkstimulerande åtgärder behöver vidtas parallellt så att de förstärker varandra. I det följande diskuteras Sveriges ansvar som stat, samt regeringens och de nationella minoriteternas ansvar för att de nationella minoritetsspråken skall kunna bestå som levande språk i Sverige.

6.1 Sveriges och regeringens ansvar

Genom att ratificera Europarådets minoritetskonventioner har Sverige åtagit sig en folkrättslig förpliktelse att skydda de nationella minoriteterna och att aktivt främja och stödja de nationella minoritetsspråkens bevarande som levande språk i Sverige. Som ett av den svenska minoritetspolitikens mål har regeringen även angett de nationella minoriteternas möjligheter att kunna påverka i frågor som berör dem (ett åtagande enligt artikel 15 i ramkonventionen).

Detta åtagande innebär att Sverige som stat har ett ansvar för att undersöka vilka behov som finns för respektive nationell minoritet eller i vart fall vara lyhörd för de synpunkter som framförs av företrädare för minoriteterna rörande behov. Åtagandet innebär också ett ansvar för att vidta de åtgärder som behövs för respektive

1 se även delbetänkandet avsnitt 2.3.2.

nationellt minoritetsspråk samt att skapa nödvändiga förutsättningar för att språket skall kunna återta förlorad mark. Det skulle t.ex. kunna vara att ge de nationella minoriteterna verktyg för att arbeta vidare med språkfrågorna.

Enligt svensk rättstradition måste olika internationella åtaganden omsättas i nationellt regelverk för att de skall kunna bli normerande i landet. Det innebär konkret att de åtaganden som Sverige förbundit sig att uppfylla måste komma till uttryck i svensk lag och på ett sådant sätt att förpliktelserna förverkligas. När det gäller minoritetspolitiken har ingen särskild myndighet sektorsansvar för frågorna. Ansvaret för t.ex. fördelning av ekonomiska medel till organisationer som företräder de nationella minoriteterna ligger på Justitiedepartementet.

De faktorer som regeringen framför allt kan påverka för att främja minoritetsspråkens fortlevnad är faktorer på samhällsnivå. Dessa faktorer är följande:

I. FAKTORER PÅ SAMHÄLLSNIVÅ

(beskriver fenomen som speglar och i viss utsträckning bestämmer minoritetens status i förhållande till majoriteten eller inom samhället i stort) a) Politiskt – legala förhållanden (om minoritetsgruppen har

någon grad av politisk autonomi eller allmänt om minoriteten

har rättigheter att själva besluta om frågor som rör den egna

gruppen) b) Majoritetssamhällets ideologi (hur majoritetssamhället upp-

fattar minoriteten och vilken behandling olika uppfattningar

leder till, t.ex. i termer av pluralistisk, segregativ eller assimilatorisk policy gentemot minoritetsgruppen)

c) Språklagstiftning (om det i samhällets lagar finns särskilda be-

stämmelser om minoritetsspråkets officiella användning) d) Implementering av minoritetspolitiken (om och i vilken ut-

sträckning politiska beslut angående minoriteten i praktiken

genomförs)

2 Hyltenstam (1999) s 47–

e) Ekonomiska faktorer (t.ex. i vilken utsträckning industrialise-

ring etc. är orienterade mot minoritetens eller majoritetens intressen eller om det finns balans mellan grupperna)

f) Sociokulturella normer (om normer i vanor, beteende, klädsel,

språk etc. som gäller inom minoriteten är synliga i majoritetssamhället)

g) Utbildning (vilka utbildningsresurser som är tillgängliga för

minoriteten respektive majoriteten och om dessa resurser är

jämt fördelade).

Det finns anledning att kommentera dessa faktorer närmare. När det gäller politiskt – legala förhållanden har regeringen uttalat att de nationella minoriteternas förbättrade möjligheter till inflytande skall vara ett av minoritetspolitikens mål. Det kan konstateras att vissa möjligheter till inflytande ges idag på nationell nivå genom de överläggningar som sker mellan företrädare för minoriteterna och ansvarigt statsråd. Som påpekats i delbetänkandet är detta dock knappast tillräckligt eftersom överläggningarna är konsultativa och hålls på ett generellt plan. Minoriteternas reella möjligheter att påverka måste, enligt min uppfattning, förbättras på nationell, regional och lokal nivå genom organiserat och strukturerat samråd. Genom tydliga samrådsförfaranden förstärks även majoritetssamhällets budskap till minoriteterna att deras språk och kulturer är viktiga för samhället och att samhället är berett att ge sitt stöd för fortlevnaden. Regeringens möjlighet att förbättra förutsättningarna rörande denna faktor finns således och förslag till förbättringar har lämnats i delbetänkandet.

Majoritetssamhällets inställning till minoritetsspråken har mycket stor betydelse för om implementeringen av konventionsåtagandena skall lyckas och användningen av språken skall öka. Minoriteternas inställning till det egna språket påverkas nämligen starkt av majoritetens synsätt. Ett språk som har låg status i samhället och i majoritetens ögon, är inte lika attraktivt för minoriteten och detta påverkar de språkval som minoriteten gör. Minoritetsspråkens låga status i samhället är ju en av orsakerna till de pågående språkbytesprocesserna hos de nationella minoriteterna. När det gäller majoritetssamhällets ideologi kan noteras att regeringen genom erkännandet av de nationella minoriteterna och genom ratificeringen av Europarådets minoritetskonventioner gjort ett medvetet val att anamma en pluralistisk inställning gentemot dessa

grupper och dessa språk. Konventionsåtagandena innebär också ett avståndstagande från ett assimilatoriskt synsätt, något som dessutom är uttryckligen förbjudet enligt ramkonventionen. Däremot kan man knappast säga att regeringens synsätt fått genomslag på det regionala och lokala planet, eftersom kunskapen om åtagandena gentemot de nationella minoriteterna och språken är så bristfällig. De gjorda utvärderingarna av minoritetspolitiken visar tyvärr också att det av regeringen anbefallda synsättet inte har fått genomslag i det bemötande som de nationella minoriteterna får inom förvaltningsområdena. För att det nya synsättet skall få det genomslag som krävs måste ett långsiktigt och medvetet attitydförändrande arbete genomföras, bl.a. genom ökad kunskapsspridning om dessa frågor. Förslag till förbättringar har lämnats i delbetänkandet. I detta slutbetänkande lämnas även förslag som syftar till att synliggöra de nationella minoriteterna och deras språk i majoritetssamhället.

Språklagstiftning nämns som en viktig faktor på samhällsnivå. Den nuvarande lagstiftningen om rätt att använda samiska, finska och meänkieli har haft en statushöjande effekt på dessa språk inom förvaltningsområdena. Språklagstiftning är därmed ett verkningsfullt verktyg för att påverka språkbevarandet i positiv riktning. Den nuvarande lagstiftningen har dock getts en begränsad geografisk räckvidd och ett begränsat innehåll och även effekterna blir därmed begränsade. Initiativet till förändringar ligger hos regering och riksdag. Förslag till förbättringar har lämnats i delbetänkandet.

Implementering av minoritetspolitiken och språklagstiftningen är en förutsättning för att de angivna rättigheterna skall kunna förverkligas. Om det finns ett gap mellan lagstadgade rättigheter och genomförandet av dessa rättigheter skapas en frustration hos minoriteterna och lagstiftningen får då inte den språkbevarande effekt som avsetts. Uppföljning av implementeringen är därför nödvändig. Ansvaret för denna uppföljning och ansvaret för att se till att tillkortakommanden rättas till ligger på regeringen. Även här har utredningen lämnat förslag till förbättringar, bl.a. inrättande av tillsyn.

Ekonomiska faktorer nämns som en faktor som påverkar språkbevarandet. Med det avses bl.a. om det råder stora ekonomiska skillnader mellan majoriteten och minoriteter och om dessa grupper t.ex. har samma möjligheter i samhället. Bland de nationella minoriteterna hör framför allt romerna till dem som är ekonomiskt

missgynnade i samhället. Många romer utsätts för diskriminering i t.ex. arbetslivet och på bostadsmarknaden.

Ekonomiska faktorer har även betydelse för vissa typer av traditionella näringar som bedrivs av nationella minoriteter. Förutsättningarna för att driva olika näringar skiljer sig och det kan missgynna t.ex. rennäringen. Rennäringens fortlevnad är av mycket stor betydelse för den samiska kulturens och språkets bevarande. Regeringen kan genom olika åtgärder skapa ekonomiska förutsättningar som förbättrar rennäringens möjligheter att fortleva.

En annan aspekt av ekonomiska faktorer är att minoriteternas kulturutövning och minoritetsspråkiga kultur ges tillräckliga resurser och att minoriteter som grupp inte missgynnas i ekonomiskt hänseende. Med beaktande av antalet personer i Sverige som tillhör de nationella minoriteterna kan de medel som avsatts för de nationella minoriteternas kultur anses vara mycket små. Ansvaret för att avsätta tillräckliga medel för främjande av de nationella minoriteternas kulturer ligger på regeringsnivå.

När det gäller sociokulturella normer i det svenska samhället kan konstateras att minoriteternas vanor, beteende, klädsel och språk finns närvarande i det svenska samhället. På en del håll kan dock en negativ inställning från majoritetens sida hämma sådana uttryck från enskilda som tillhör de nationella minoriteterna. Ibland kan även sådana uttryck för minoritetstillhörighet föranleda direkt diskriminering. Till exempel utsätts romer som bär traditionell klädedräkt alltjämt för diskriminering.

Utbildning lyfts fram som en viktig faktor för språkbevarandet. Utbildningsfrågor är av central betydelse för minoritetsspråkens fortlevnad i Sverige, vilket även lyftes fram i delbetänkandet. Om minoriteternas möjligheter att överföra språken till nästa generation inte säkerställs, kommer minoritetsspråken inte att bestå som levande språk i Sverige. Graden av språkbevarande påverkas således av antalet barn som ges möjligheter att tillägna sig språket i tillräcklig grad. Förskolans och skolans roll kan därmed vara av avgörande betydelse för enskildas möjligheter att tillägna sig minoritetsspråket tillräckligt väl. Utformningen av det regelverk som styr förskolans och skolans mål och verksamhet samt det regelverk som skall säkerställa måluppfyllelsen styrs av regeringen. Regeringen är också ansvarig för att Sverige uppfyller åtagandena rörande utbildning i minoritetskonventionerna. Förslag rörande utbildning har

3 se delbetänkandet avsnitt 7.

lämnats i delbetänkandet och fler förslag lämnas i detta slutbetänkande.

Slutligen finns det ytterligare en mycket viktig faktor, förutom de som språkforskare räknar upp, som regeringen bär ett stort ansvar för. Det är samordningen av de minoritetspolitiska frågorna på nationell nivå. Eftersom så många olika faktorer påverkar bevarandet av ett minoritetsspråk och eftersom dessa faktorer påverkar varandra sinsemellan, måste någon ha ett helhetsperspektiv i språkfrågorna. Detta helhetsansvar blir av avgörande betydelse för om olika språkbevarande åtgärder skall kunna få avsedd effekt. Det enda organ som kan ha ett helhets- och samordningsansvar för olika politikområden är regeringen.

Problematiken kan exemplifieras med följande. Inom högskoleoch universitetsvärlden finns minoritetsspråken finska och samiska representerade på flera platser och på flera institutioner. Varje sådan institution har stor betydelse för språkens ställning och fortsatta bevarande i Sverige. Samiskan och finskan är små språk på universiteten och de kan ha svårt att hävda sig i konkurrensen med andra språk som av majoriteten uppfattas som viktiga språk. Varje universitet och högskola ses som separata samhällsorgan som ensamma saknar möjligheter att ta ansvar för dessa språks framtid. Både Göteborgs och Lunds universitet har upphört att undervisa i finska språket, och för Lunds del skedde detta efter det att Sverige åtog sig ett folkrättsligt ansvar för finska språkets fortlevnad. Studenter boende i södra Sverige måste numera läsa finska i Köpenhamn. Denna utveckling är mycket olycklig för finska språkets fortlevnad och alla de sverigefinnar och andra som skulle vilja studera finska. Vem tar helhetsansvaret för denna utveckling? Enligt min mening måste det yttersta ansvaret ligga på regeringen. Endast regeringen har möjlighet att göra prioriteringar på nationell nivå och genom regleringsbrev och budgetfördelning ge de nationella minoritetsspråken de förutsättningar som krävs. Detta innebär också att man inom regeringskansliet måste ha en mycket god samordning i frågor som berör de nationella minoriteterna och minoritetsspråken och att alla departement faktiskt observerar och beaktar konsekvenser för de minoritetspolitiska frågorna i sitt arbete.

6.2 De nationella minoriteternas ansvar och delat ansvar

En rad språkbevarande faktorer berör de nationella minoriteterna på grupp- och individnivå. Dessa faktorer är följande:

II. FAKTORER PÅ GRUPPNIVÅ

(faktorer som rör de interna förhållandena inom minoritetsgruppen) h) Demografi (bl.a. gruppens storlek, kärnområden, ålders- och

könsfördelning, äktenskapsmönster) i) Språkförhållanden (om språket har status som officiellt språk,

talas det i mer än ett land, dialekt- eller språksplittring, stan-

dardisering och modernisering, förhållandet mellan tal och

skrift, graden av tvåspråkighet och språkbehärskning, gruppens

språksyn, minoritetsspråkets status i förhållande till majoritetsspråket)

j) Heterogenitet/homogenitet (existensen av sociala, professio-

nella och kulturell variation inom gruppen) k) Näringar (om speciella sysselsättningar eller ekonomiska ni-

scher innehas av gruppen) l) Typ av etnicitet (vilken typ av mobilisering för t.ex. språkbeva-

randefrågor som förekommer inom gruppen, eller om sådana

frågor betraktas som viktiga över huvud taget) m) Intern organisation (t.ex. om det förekommer organisationer

och sammanslutningar inom gruppen, om man har tillgång till

ledare eller talesmän, samt om gruppen omfattar en utbildad

elit) n) Institutioner (om det finns utbildning, kyrka, språkplanering,

språkvård, forskning och kultur på språket) o) Medier (om gruppen har egna tidningar, radio- och TV-sänd-

ningar, särskilt på minoritetsspråket)

4 Hyltenstam (1999) s 47–

p) Kulturyttringar (om gruppens kulturella angelägenheter mani-

festeras genom berättartraditioner, musik, litteratur och teater

etc.)

Flera av de faktorer som språkforskare lyfter fram på gruppnivå är omständigheter som närmast är att se som givna objektiva förutsättningar som är svåra att påverka genom gruppens eller enskilda individers beteende. Sådana faktorer är t.ex. demografi, språkförhållanden, gruppens heterogenitet respektive homogenitet.

Rörande vissa av förhållandena går det dock att göra aktiva och medvetna val som påverkar förutsättningarna för minoritetsspråkets fortlevnad. Det är t.ex. gruppens språksyn (se språkförhållanden), hur gruppen mobiliserar sig i språkfrågor och driver språkbevarandefrågor (se typ av etnicitet). Intern organisation är också en fråga där gruppens egna engagemang blir avgörande, dels för effektiviteten i det egna språkarbetet, dels hur väl man lyckas göra sin stämma hörd i majoritetssamhället.

En del av de uppräknade faktorerna på gruppnivå är områden där det finns ett delat ansvar mellan de nationella minoriteterna och samhället.

En nationell minoritet som har egna institutioner, såsom skolor, språkvårdande organ, kulturinrättningar etc., är bättre rustad för att stärka det egna språkets fortlevnad. Det ger större möjligheter för minoriteten att arbeta aktivt med språkbevarande. För att de nationella minoriteterna skall kunna skaffa sig egna institutioner krävs starkt engagemang och eget ansvarstagande. Ofta krävs det också stöd från samhället för att kunna starta sådana egna institutioner i form av t.ex. ekonomiskt stöd. Skapandet av institutioner för de nationella minoriteterna är således ett område där majoritetssamhället kan bistå minoriteterna. Ansvaret att sedan nyttja dessa egna institutioner på ett sätt som främjar språkbevarandet ligger på minoriteten.

Tillgången till egna minoritetsspråkiga media är ett liknande område där det krävs gemensamt engagemang och delat ansvar. Att driva egna media kräver stora ekonomiska resurser och samhällets stöd blir en nödvändighet. Regeringen kan på olika sätt främja skapandet och utvecklandet av minoritetsspråkiga media.

De nationella minoriteterna bär ett stort eget ansvar för de kulturyttringar som finns inom gruppen. Samhället kan bistå gruppen genom främjandeåtgärder inom olika kulturområden. Sveriges åta-

ganden enligt minoritetsspråkskonventionen innebär också ett ansvar för att stödja och främja de nationella minoriteternas kultur.

III. FAKTORER PÅ INDIVIDNIVÅ

(faktorer som rör den individuella minoritetsmedlemmens språkliga beteende) q) Språkval (i vilken utsträckning och i vilka domäner den två-

språkiga minoritetsmedlemmen väljer minoritetsspråket i interaktion med andra tvåspråkiga)

r) Socialisation (speciellt med avseende på hur de två aktuella

språken används i barnuppfostran).

Faktorerna på individnivå är områden där de nationella minoriteterna bär ett huvudansvar för sitt eget agerande och för om revitalisering kan komma tillstånd. Den enskilde individen kan genom sitt språkval till viss del välja att främja språkbevarande och upprätthållande av språkdomäner. Individens språkval görs dock i ett socialt sammanhang där människors handlande påverkas av andras handlande. Det innebär att språkvalet ofta görs i samspel med andra individer, vilket innebär att andra individers språkval också påverkar den enskilde. Samtidigt ger detta den enskilde individen möjligheter att påverka andras beteende i positiv riktning.

Detta innebär att t.ex. språkligt assimilationstryck från omgivningen eller minoritetsspråkets låga status kan påverka den enskilde individens val. Majoritetens negativa inställning till minoritetsspråket kan hämma enskildas val att tala minoritetsspråket. Om minoritetsspråkets ställning är starkt hotad, kan det av en del uppfattas som hopplöst att lära sig språket och nyttan med språket uppfattas kanske inte som så stor. Av andra individer kan hotet mot språkets existens däremot uppfattas som ett extra starkt skäl att arbeta med revitalisering och att värna det egna språkets fortlevnad.

Den andra faktorn på individnivå är socialisation t.ex. hur minoritetsspråket används i barnuppfostran. Föräldrar kan göra medvetna val att tala minoritetsspråket hemma och därigenom aktivt verka för att minoritetsspråket förs över till nästa generation. Som påpekats i delbetänkandet är det inte någon enkel uppgift att fostra ett barn till additiv tvåspråkighet , i minoritetsspråket och i

5 dvs. att inlärning av ett andra språk inte sker på bekostnad av det första språket

svenska. Det krävs medvetenhet, kunskap, envishet och konsekvens av föräldrarna. Det kan vara en svår uppgift om endast en förälder talar minoritetsspråket och särskilt när det inte finns andra individer som talar minoritetsspråket i omgivningen.

Samtidigt är det ingen annan än familjen som kan bestämma om ett barn skall lära sig minoritetsspråket. Ansvaret för detta ligger således inom familjen. Familjen kan välja att aktivt stödja barnets språkutveckling och på olika sätt främja hans eller hennes möjligheter att tillägna sig minoritetsspråket. I detta svåra arbete behöver familjen stöd och aktiv hjälp från förskola och skola. Barn som har möjlighet att tillägna sig minoritetsspråket i hemmet och vars språkutveckling stöds och förstärks av skolans arbete har goda förutsättningar att bli additivt tvåspråkiga och därmed tillägna sig minoritetsspråket tillräckligt väl för att själva kunna föra språket vidare.

Insikten om minoritetens eget ansvarstagande i en revitaliseringsprocess är nödvändig. Språkforskare talar om att minoriteter måste göra ett ställningstagande som bygger på medvetenhet. Talare av minoritetsspråket måste klargöra för sig själva varför språket håller på att försvinna, vad som kan göras för att hindra det, och inte minst vad de själva är redo att göra för att hindra det. Denna insikt har bl.a. uttryckts på följande sätt i Sametingets värdegrund för den samiska språkpolitiken:

Vi inser att en stor del av ansvaret för framtiden ligger hos oss själva.

Om minoriteten når denna insikt och dessutom ges nödvändiga verktyg för att arbeta vidare med språkfrågorna, finns goda förutsättningar för att revitalisera minoritetsspråket. Samhället kan stärka och stödja de nationella minoriteterna i denna svåra uppgift genom att skapa ett språkbevarande klimat och genom att bistå med konkreta verktyg. De nationella minoriteterna ges därmed makt att styra och forma sin egen framtid.

6 Leena Huss: ”Sverigefins revitalisering – finns den?” i Heidi Hansson (m.fl. (red): ”När språk och kulturer möts – Festskrift till Tuuli Forsgren” (2002) s 46 7 Sametinget: ”Start för en offensiv samisk språkpolitik – Handlingsprogram” (2004) se bilaga 8.

7 Synpunkter från samer rörande samiskan och dess fortlevnad

Utredarens analys skall enligt tilläggsdirektivet omfatta en bedömning av intresset och behovet hos enskilda samer av en utvidgad lagstiftning om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till att gälla i även i det sydsamiska området, eller andra åtgärder. Utredaren skall vidare ge företrädare för den samiska minoriteten möjlighet att framföra sina synpunkter.

I detta avsnitt redovisas de synpunkter som kommit fram under utredningens arbete från enskilda samer och samiska företrädare, dels rörande behov och intresse av ett utvidgat förvaltningsområde, dels andra synpunkter om språkliga behov och synpunkter som lämnats om det samiska språket och dess möjligheter att fortleva i Sverige.

7.1 Synpunkter från företrädare för samer

Ett av den svenska minoritetspolitikens mål är att stärka minoriteternas möjligheter till inflytande i frågor som berör dem. Det fortsatta arbetet med utvecklandet av minoritetslagstiftningen måste därför, enligt min mening, ske i nära samarbete med representanter för de nationella minoriteterna. Det är minoriteterna själva som bäst vet vilka behov och förutsättningar de har. Synpunkter från enskilda samer och företrädare för samiska organ har därmed utgjort en mycket viktig del av underlaget för utredningens bedömningar.

För att nå den samiska befolkningen och för att få in synpunkter från samer rörande de språkliga behoven har utredningen vänt sig till de samiska nätverk som finns i form av samiska organisationer och föreningar, som samebyar, Svenska Samers riksförbund (SSR), samiska ungdomsförbundet Sáminuorra, myndigheter som Sametinget, Sameskolstyrelsen, och institutioner som Samernas utbildningscentrum och Gaaltije sydsamiskt kulturcentrum. En rad vär-

defulla synpunkter från enskilda samer har även framkommit vid de möten med organisationer och institutioner och andra som utredningen haft. För att inhämta synpunkter från enskilda samer om deras språkliga behov har även en enkätundersökning genomförts i det sydsamiska området.

I det följande ges en redogörelse för de synpunkter som lämnats. Synpunkter som framkom vid utredningens besök vid Samernas utbildningscentrum och Sameskolstyrelsens kansli redovisas i senare avsnitt.

7.1.1 Sametinget

Sametinget/ Sámediggi/ Sámedigge/ Saemiedigkie leder det samiska språkarbetet. Insatser görs inom språkvården och utvecklandet av det samiska språket och ett arbete för att revitalisera samiskan har påbörjats. Ett handlingsprogram, ”Start för en offensiv samisk språkpolitik” antogs av Sametingets plenum i februari 2004 och innebär ett politiskt ställningstagande för ett medvetet långsiktigt arbete för att revitalisera samiskan. Som ett led i revitaliseringsarbetet har Sametinget anordnat alfabetiseringskurser för vuxna samer som vill förbättra sina kunskaper i samiska och lära sig läsa och skriva på samiska. Frågan om en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska har drivits av Sametinget under flera år.

I remissvaret på delbetänkandet anför Sametinget att situationen för samiskan är allvarlig. På många håll i Sápmi pågår en språkbytesprocess som är långt framskriden. De flesta äldre samer har aldrig lärt eller endast bristfälligt fått lära sig att läsa och skriva på samiska. Många av de yngre har inte fått lära sig sitt modersmål. Samhällets skydd och stöd kommer att behövas om de samiska språken skall kunna fortleva och utvecklas i Sverige.

Sametinget anför att det nationella ansvaret för det samiska språket bör samlas hos Sametinget. Det är högst otillfredsställande att varken det nationella ansvaret för det samiska språkets fortlevnad och utveckling eller resurserna är samlade hos den myndighet som skall verka för en levande samisk kultur och leda det samiska språkarbetet. Sametinget anser därför att dess ansvar bör utökas med uppdraget att för samerna och samiskans del säkerställa syftet med den av utredningen föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Sametinget skall på eget initiativ eller efter

1 Yttrande, 19 sept 2005, JU2005/4822/D.

anmälan vidta de åtgärder som behövs. Sametinget anser därför att det föreslagna nationella tillsynsansvaret för samiska språkets del bör läggas på Sametinget och inte på Länsstyrelsen i Stockholms län som föreslagits i delbetänkandet.

Det antagna handlingsprogrammet klargör ambitionsnivån och den politiska viljeinriktningen för en offensiv samisk språkpolitik. Språkinsatsen blir Sametingets största satsning sedan myndigheten och det samiska parlamentariska systemet tillskapades. Sametingets utgångspunkt för språkarbetet är att samiskan skall vara ett officiellt och likvärdigt språk bredvid svenskan inom hela det samiska området oavsett vad som pekas ut som förvaltningsområde för samiska. Betydelsen av samiska som officiellt erkänt språk bör klarläggas. Det antagna språkprogrammet tar sikte på en samordnad språkkampanj under minst tio år med angivna mål som skall möjliggöra en språklig revitalisering. Värdegrunden och inriktningsmålen i handlingsprogrammet syftar till att främja, utveckla och bevara samiskan som ett livskraftigt språk för det samiska samhället och för samisk samhörighet.

Staten har, enligt Sametinget, ett övergripande samhällspolitiskt ansvar för det samiska språket. Alla samer har rätt till sitt språk. Samiska skall kunna utvecklas till ett komplett och samhällsbärande språk. Sametinget efterlyser en samordnad språkpolitik från regeringen för det samiska språket. En hög ambitionsnivå från samiskt håll i språkfrågorna kräver hjälp från det svenska samhållet, genom lagstiftning, tillgång till resurser och faktiskt genomförda och samordnade myndighetsinsatser. En samordnad språkstimulerande politik efterfrågas inte minst för att få bättre effekter av de resurser som redan finns, bl.a. efterlyses ett mer samlat synsätt i regleringsbreven som rör den samiska språkutvecklingen. Det är idag oklart vilket departement som har huvudansvaret för samepolitikens olika områden.

Erkännandet av samiskan innebär att statens ansvar har ökat för att tillhandahålla ekonomiska resurser för att bevara, utveckla och främja det samiska språket. Det kan, enligt Sametinget, inte anses rimligt att myndigheten skall behöva söka externfinansierade bidrag för sina lagstadgade språkuppgifter. Sametinget har inte heller i samband med införandet av minoritetsspråklagstiftningen tilldelats extra resurser för att kunna möta reformarbetet.

2 se delbetänkandet avsnitt 6.5. 3 Sametingets skrivelse till regeringen: ”Hemställan om samordnad språkpolitik för det samiska språket och om aktuella insatser”, 28 jan 2005, JU2005/987/D.

Rätten till grundläggande språkutbildning för alla åldrar skall, enligt Sametinget, poängteras. Alla samer skall ha möjlighet att få en god tvåspråkighet. Modersmålsundervisningens och modersmålsstödets ställning i Sverige behöver förstärkas. Det är stor skillnad mellan de rättigheter som samiska elever har och de faktiska möjligheterna därtill. Sametinget efterlyser ett kraftfullare agerande från statens sida. Sametinget tillstyrker det av utredningen lämnade förslaget att ändra bestämmelser om rätt till modersmålsundervisning samt förslaget om Skolverkets skärpta tillsyn. De samer som berövats sitt språk skall ges möjligheter att återerövra och komplettera det samiska språket. Rätt till vuxenutbildning i samiska som modersmål och studiestöd behöver införas. Samiska måste införas som ett vuxenstudieämne och korttids- och internatbidrag för vuxna skall kunna anvisas som statsbidrag.

Sametinget anför att statens hjälp behövs för att synliggöra det samiska språket, vilket innefattar bl.a. ett vidgat bruk i offentlig miljö och främjandet av samiska språkmiljöer. Sametinget har inget att anföra mot en samlad lagstiftning som reglerar samtliga nationella minoriteter och minoritetsspråk. Det är enligt myndigheten viktigt att vid granskning av vidtagna åtgärder på minoritetspolitikens område beakta att samiskan har tre varieteter, trots att man i lagen inte definierat dem som språk.

När det gäller arbete med översynen av det samiska förvaltningsområdet, utgår Sametinget från att även övriga brister i den nuvarande språklagen samt dess tillämpning ses över. Enligt Sametinget behövs det en höjning av ambitionen och en mer seriös uppföljning av lag och tillämpning. De flesta myndigheterna saknar helt personal med kunskaper i samiska. Ambitionsnivån för myndigheternas språkförmåga måste höjas. Språkkunskaper i samiska skall vara meriterande och efterfrågas vid rekrytering av all offentliganställd personal inom förvaltningsområdet. De som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet använda en klar och begriplig svenska och samiska. Vidare bör det uppmärksammas på vilket sätt myndigheter uppmuntrar och informerar samisktalande att använda sitt språk. Det behövs regler om utökad skriftlig användning av samiska. En officiell användning av ett språk förutsätter att språket kan användas skriftligt. Vidare behöver krav ställas på förbättrad kontroll och uppföljning av de statsbidrag som lämnas med anledning av minoritetsspråkslagstiftingen.

Sametinget anser även att arbetet med ett fortsatt stöd och uppmuntran av IT-stöd för samiskan är synnerligen angeläget. Arbetet med uppbyggnad av språkteknologisk grundteknologi för samiska språk bör ges hög prioritet. Det är ett övergripande statligt ansvar att säkerställa detta.

Utredningen har beretts möjlighet att träffa Sametingets plenum i Kiruna i november 2005 för att diskutera språkfrågorna och Sametingets förslag att myndigheten skall ges tillsynsansvaret för genomförandet av minoritetsspråklagstiftningen rörande samiska. Sametingets plenum gav bl.a. uttryck för en tydlig vilja att åta sig det nationella ansvaret för genomförandet av lagstiftningen rörande nationella minoriteter och minoritetsspråk när det gäller det samiska språket. Det anfördes att det även är viktigt att Sametinget tillförs ytterligare resurser för att utföra denna uppgift. Annars finns det risk för att det nuvarande språkarbetet försämras om myndigheten tillförs en tillsynsuppgift utan att ytterligare medel avsätts för detta ändamål.

Vidare efterlystes sanktionsmöjligheter gentemot kommuner och myndigheter som inte fullgör sina skyldigheter enligt språklagstiftningen. Den nuvarande uppföljningen som görs av Länsstyrelsen i Norrbottens län fungerar dåligt. Det finns anledning att tro att en tillsyn, som läggs på samma myndighet som leder det samiska språkarbetet, skulle fungera bättre. Sametinget har starka incitament för att få språklagstiftningen att fungera, eftersom man har uppgiften att värna det samiska språkets fortlevnad. Sametinget skulle ha bättre möjlighet att bistå kommunerna genom att peka ut redskap eller resurser som kan användas för att uppnå bättre språklig service på samiska i kommunerna och hos myndigheterna.

Utredningen har även träffat tjänstemän som arbetar med språkarbete och språkvård inom Sametinget. Förutom det som framkommit ovan anfördes bl.a. behovet av att i minoritetsspråkslagstiftningen införa en bestämmelse om att en enskild har rätt till skriftligt svar och beslut. Anledningen till detta är att lagstiftningen ”haltar” idag. Om en enskild skall driva ett myndighetsärende på samiska behöver den enskilde av rättsäkerhetsskäl även kunna få ett skriftligt svar och inte endast en muntlig översättning av ett beslut e.dyl. till samiska. Skulle ett fel eller misstag begås i samband med myndighetsutövningen kan den enskilde inte visa att lämnad översättning var missvisande eller felaktig. Den bristande rätten till skriftlighet kan således vara ett hinder mot att en enskild väljer att uträtta sitt ärende på samiska.

En annan aspekt är att det samiska språket utvecklas genom att ett skriftligt förfarande införs, dels ges den enskilde möjligheter att utveckla det egna språket genom att samiska används vid handläggningen, dels utvecklas myndighetsspråket på samiska genom att myndigheterna skulle bli tvungna att använda sig av samiska i skriftliga sammanhang. Detta skulle leda till att det samiska språket får större möjligheter att utvecklas till ett samhällsbärande språk. En ytterligare aspekt är att kommunerna knappast behöver anstränga sig idag när det gäller service på samiska. Om krav på skriftlighet ställdes, skulle kommunerna verkligen behöva rekrytera personal med språkkunskaper. Om det fanns sådan personal skulle sannolikt även ambitionsnivån och möjligheterna att ge allmänheten service på samiska höjas.

En annan fråga som lyfts fram av tjänstemännen är Sametingets alfabetiseringsarbete. Intresset från vuxna samer att lära sig läsa och skriva bättre på samiska har varit oerhört stort. De avsatta medlen för detta har dock inte varit tillräckliga för att möta det behov som finns bland den samiska befolkningen. Många har inte kunnat delta därför att antalet platser varit begränsade och detta har lett till frustration. Med tanke på revitaliseringen av samiskan är det mycket viktigt att kunna möta det behov som finns och kunna ge vuxna samer de kunskaper de efterfrågar. Många samer som vill delta i alfabetiseringskurserna är äldre och skulle därmed inte vara berättigade. Mot bakgrund av att många samer blivit berövade sitt samiska språk är detta mycket olyckligt. Alla som anser sig ha behov av alfabetisering skall ha rätt till det.

Tjänstemännen anförde en rad synpunkter på hur nuvarande lagstiftning tillämpas och följs upp. Till exempel är den service som idag ges i kommunerna i enlighet med lagen om rätt att använda samiska nästan uteslutande på nordsamiska. Det förefaller i allmänhet inte finnas någon beredskap på syd- eller lulesamiska. Länsstyrelsen har i sin uppföljning inte granskat denna fråga. Även syd- och lulesamer måste kunna få sina rättigheter tillgodosedda så som avsetts i lagstiftningen. Sametinget har inte heller getts tillräckliga möjligheter till samråd med länsstyrelsen när uppföljningen av kommunernas insatser har gjorts. Ofta har Sametinget god kunskap om hur förhållandena är på lokal nivå när det gäller enskilda samers möjligheter att nyttja de rättigheter som lagen stipulerar. Sametinget har med sin språkkompetens även bättre förutsättningar att bedöma kommunernas gjorda insatser än länsstyrelsen.

Tjänstemännen anförde även att översättningar till samiska ofta är ett problem idag. När myndigheter beställer översättningar varierar kvaliteten på översättningarna. Det är angeläget att offentliga organ och myndigheter kvalitetssäkrar sina översättningar. Det vore önskvärt att Sametingets expertis användes mer för att säkerställa kvaliteten på översättningar som görs eller att Sametinget kunde bistå i utarbetandet av bättre rutiner. Myndigheter och kommuner saknar i allmänhet kompetens för att avgöra om översättningar uppfyller kvalitetskraven. Sametinget kan t.ex. bistå med information om kunniga översättare och tolkar.

Ett område där insatser behöver göras omgående enligt Sametingets språkvårdare är inventering och medveten dokumentering av gamla termer på samiska. Det bör vara ett prioriterat område eftersom många äldre samer har stor kunskap om gamla ord och termer som riskerar att gå förlorade om de inte dokumenteras snart. Språket är en kunskapskälla. Traditionell kunskap riskerar att gå förlorad om språket försvagas när de äldre kulturbärarna går bort. Det är därför angeläget att systematisk dokumentering sker av de hotade samiska varieteterna inom en snar framtid. Om terminologin och kunskapen går förlorad finns det inget sätt att återuppbygga den i efterhand.

När det gäller revitalisering av sydsamiskan måste man arbeta på ett sådant sätt att alla åldrar tas med i språkarbetet. Många av de äldre har fortfarande en levande samiska och denna kunskap skall man bygga vidare på. Det behövs ett språkarbete som involverar alla åldrar och där utgångspunkten är att språket är en del av ett samiskt sammanhang. På finsk sida där man genomfört lyckat samiskt revitaliseringsarbete, har man i språkarbetet utgått från sociala traditionella samiska aktiviteter där alla åldersgrupper deltagit. En stor del av arbetet har varit inriktat på återskapandet av en stark samisk identitet och traditionella samiska värden och där har språket spelat en central roll. I Finland har man satsat särskilt på att få med de äldre eftersom dessa kulturbärare kan förmedla det samiska arvet till de yngre. Många samer har passiva kunskaper i samiska och det gäller att locka fram dessa på ett positivt sätt.

7.1.2 Svenska Samernas Riksförbund

Svenska Samernas Riksförbund/ Sámiid Riikkasearvi, SSR, är en intresseorganisation som företräder samiska intressen i Sverige. Samebyar och sameföreningar runt om i landet är anslutna till SSR.

Utredningen har deltagit vid SSR:s landsmöte i Tänndalen i augusti 2005. Vid landsmötet hade utredningen tillfälle att informera om sitt arbete och diskutera språkfrågor med samiska företrädare som deltog i landsmötet. Ett antal samer som arbetar med språkfrågor hade särskilt bjudits in.

SSR har även inkommit med synpunkter på utredningens delbetänkande. I remissvaret anförs bl.a. följande. Samerna har en särställning i Sverige i egenskap av nationell minoritet och ursprungsfolk. Svenska staten har därför ett särskilt ansvar för att samernas kultur skyddas. Språket har en mycket central och viktig roll i den samiska kulturen. I stora delar av Sápmi, och särskilt i de sydligare områdena, har språket försvagats och i vissa delar försvunnit. SSR anser att det är mycket viktigt att det vidtas konkreta åtgärder för att språket skall leva vidare och för att stärka samiskan som språk.

SSR anser att samernas ställning som ursprungsfolk gör att också andra konventioner än Europarådets minoritetskonventioner kan få betydelse för skyddet av det samiska språket. Frågan om hur språket ska hanteras är en viktig del av samernas självbestämmande och det är därför viktigt att samerna finns med i utarbetandet av reglerna för vilka skyldigheter staten har. SSR betonar Sametingets ställning som företrädare för samerna. Det är därför viktigt att belysa hur t.ex. Sametingslagen kan användas för att skydda språket. En annan viktig fråga att belysa är, enligt SSR, hur riksdagens beslut att erkänna samerna som en minoritet i Sverige med rätt till eget språk och egen kultur har betydelse för ratificeringen av ILOkonvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk.

Det samiska samhället är en tillgång för det svenska samhället och det är viktigt att den samiska kulturen får möjlighet att utvecklas. Språket har då en särskild ställning. I dagsläget är dock det samiska samhället utsatt för hårda påfrestningar. Detta gäller särskilt renskötselns möjligheter att fortleva. Enligt SSR utgör renskötseln en viktig kulturbärare som också förvaltar det samiska språket. Dessa aspekter bör, enligt SSR, belysas av utredningen.

Frågan om det samiska språkets ställning bör behandlas som en del av den samepolitik som förs. SSR anser därför att utredningen

4 Yttrande, 30 sept. 2005, JU 2005/4822/D.

bör överväga att frågor som rör det samiska språket ska inarbetas i de lagar som rör samerna. SSR tillstyrker bl.a. det i delbetänkandet lämnade förslaget att en ny lagstiftning rörande de nationella minoriteterna skall omfatta hela landet. Det är viktigt att även de samer som bor utanför förvaltningsområdet också omfattas av reglerna. Vidare anser man att det är viktigt att det finns en tydligare styrning av kommunerna i dessa frågor och att ansvaret för tillsynen, för det samiska språkets del, bör ligga på Sametinget.

7.1.3 Svenska kyrkans samiska råd

Samiska rådet i Svenska kyrkan/ Sámi Girkoraddi/ Same Girkkoráde/ Saemien Gårhkoeraerie tillstyrker i sitt remissvar på delbetänkandet en rad förslag. Samiska rådet anför att det behövs kraftfulla insatser för att lule- och sydsamiskan ska hållas levande och yrkar att ett förvaltningsområde även inrättas i det sydsamiska området. Samiska rådet föreslår även bl.a. dokumentation, undervisning och kulturstöd.

Vidare anser Samiska rådet att utbildningsfrågorna är mycket viktiga och föreslår att kraftiga åtgärder vidtas, såsom rätt till samisk barnomsorg och utökade skoltimmar i samiska.

7.1.4 Gaaltije sydsamiskt kulturcentrum

Gaaltije sydsamiskt kulturcentrum drivs som en stiftelse sedan 1998/99 i Östersund. Sedan dess tillkomst utgör Gaaltijes verksamhet ett samlande kraft och mötesplats i det sydsamiska området och den har blivit en viktig samisk institution i regionen. Verksamheten omfattar en rad områden, bl.a. arbetar man med att stärka sydsamernas språk och kultur och näringsliv.

Gaaltije anför bland annat följande i sitt remissvar på delbetänkandet. Den samiska kulturen är utsatt och sårbar på grund av att den moderna välfärdsstaten utvecklat en press mot konformitet som är svår att skapa starka motvikter mot. Det sydsamiska samhället och kulturen befinner sig i ett utsatt läge beroende på att samhället är litet och att befolkningen är utspridd över ett stort område. Denna kunskap är viktig för att förstå vilka insatser som

5 Yttrande, 26 sept. 2005, JU 2005/4822/D. 6 Yttrande, 29 sept. 2005, JU 2005/4822/D.

behöver göras för att stärka det sydsamiska språket och kulturen. Befolkningen har begränsade möjligheter att konsolidera och utnyttja samiskt språk utanför ett kärnområde. Masskommunikationen har fått ökad betydelse och inflytande i samhället.

Särskilt allvarligt har det varit när det samiska språket drabbats av detta konformitetstryck. Visserligen kan den enskilde samen anse sig ha del i

och bära vidare den samiska kulturen även om han eller hon inte

behärskar språket, men språket är den viktigaste kulturbärande faktorn. Språket kan i viss mening sägas vara bärare av ett folks historia. I det finns inbäddat uttryck för social och ekonomisk organisation, för myter och trosföreställningar, för rättsföreställningar och värderingar.

Möjligheterna att föra dessa ting vidare förvittrar om de adekvata

språkliga uttrycken försvinner…

Gaaltije poängterar i remissvaret att den anser att riksdagens beslut att erkänna samerna som en minoritet i Sverige med rätt till eget språk och egen kultur är ett avgörande steg mot en ratificering av ILO:s konvention nr 169. Det nationella tillsynsansvaret för minoritetslagstiftningens tillämpning, skall när det gäller det samiska språket ges till Sametinget och inte länsstyrelsen. När det gäller inflytande för de nationella minoriteterna räcker det inte med att en dialog förs med beslutsfattarna och utredningens förslag att inflytande skall ges ”så långt det är möjligt” innebär en för svag skrivning. Samiskt inflytande finns reglerat i Sametingslagen och det naturliga vore att reglera frågan där. För att de nationella minoriteterna skall ges det inflytande som minoritetskonventionerna förutsätter måste minoriteterna ges tillräckligt ekonomiskt stöd för att kunna driva olika frågor. Det är viktigt för det samiska samhället och dess kultur- och näringsliv att det finns egna institutioner som kan fungera som bas för nödvändiga insatser för utveckling. Efterfrågan på kunskap och behovet av insatser har varit stora i det sydsamiska samhället och Gaaltije har därför bedrivit verksamhet inom olika områden. Gaaltie tillstyrker utredningens förslag att storleken på nuvarande ekonomiska stöd till de organisationer som företräder nationella minoriteter måste höjas.

7 se förslag till 4 § lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

7.1.5 Sáminuorra

Sáminuorra är en rikstäckande organisation för samiska ungdomar bosatta i Sverige. Organisationen arbetar aktivt för det samiska språkets överlevnad. Utredningen har träffat styrelsen för Sáminuorra för att diskutera unga samers behov och intressen på språkområdet. Organisationen har även inkommit med ett yttrande till utredningen.

I yttrandet till utredningen konstateras bl.a. att det i nuläget finns ett stort antal samer som inte behärskar sitt språk och de flesta som faktiskt gör det tillhör den äldre generationen. Detta är speciellt framträdande i det sydsamiska området. Sáminuorra anser att det sydsamiska området borde ha inkluderats redan 1999. Ett utökat förvaltningsområde kommer på sikt att höja statusen på det samiska språket och särskilt den sydsamiska varieteten.

Sáminuorra lyfter fram utbildningsfrågornas betydelse för det samiska språkets fortlevnad och uttalar att det finns en oerhörd efterfrågan på utbildning inom alla nivåer bland den samiska befolkningen. Det finns i förvaltningsområdet ett stort behov av olika typer av utbildning i samiska i människors närmiljö och även distans- och internetkurser. Samer behöver mer information om de utbildningsmöjligheter och även framtidsmöjligheter som finns. Väldigt många sydsamer, som ungdomsförbundet kommer i kontakt med, upplever en frustration över att de inte kan sitt språk, men också över att det finns så få arenor att återerövra det på. Därför behöver fler möjligheter till utbildning på samiska införas. Undervisningen i samiska måste utökas inom förskolan, grundskolan och gymnasieskolan och det finns även ett stort behov av postgymnasiala utbildningar.

Sáminuorra för fram frågan om vuxnas möjlighet att överföra samiska till sina barn och möjligheterna att stödja barns språkutveckling:

Många av dagens unga samiska föräldrar har inte fått lära sig språket

hemma vilket gör det än viktigare att samiska barn erbjuds samisk

barnomsorg och omfattande samisk undervisning redan i början av

skoltiden. För att ge vuxna möjligheter till undervisning i samiska är det viktigt att utbildningsinstitutioner som vänder sig till vuxna får mer resurser. Samernas utbildningscentrum är en skola med stor utvecklingspotential och lång erfarenhet av samisk utbildning. Med hjälp av videokonferensteknik och distansutbildningar har skolan ett brett upptag-

ningsområde och är genom sina utbildningar en viktig aktör för att

stärka det samiska språket.

För att förbättra samiska familjers möjligheter och kunskaper om möjligheterna att få samisk undervisning föreslår Sáminuorra inrättandet av en studievägledare för specifikt samiska frågor:

Samiska skolelever har idag rätt att läsa samiska både i grundskolan

och på gymnasiet. Trots detta nekas många samiska elever undervisning i samiska. Ofta har skolorna liten kunskap både om vilka regler

som gäller och hur man hittar lärare. Även elever och föräldrar har

liten kännedom om vad de kan kräva och svårt att hävda sig gentemot skolan. Det är inte ovanligt att skolorna går ut med felaktig information. För att komma till rätta med detta skulle ett sätt kunna vara att

inrätta en studievägledartjänst som låg förslagsvis under Sametinget.

Denna person skulle kunna stödja elever och föräldrar och hjälpa sko-

lorna att få igång en fungerande samisk undervisning. Många skolor

skyller på att det inte finns tillgång till lärare som kan undervisa i

samiska och även där skulle studievägledaren bli en viktig resurs och nyckelperson som kan föreslå lärare för undervisning i samiska.

Bristen på läromedel försvårar undervisningen i samiska och det är idag en akut brist på läromedel på alla de samiska dialekterna, men framför allt lule- och sydsamiska. Det behöver snarast avsättas mer resurser för att utveckla läromedel. I sitt yttrande poängteras även lärarbristen och möjligheterna att få fram nya lärare:

Det finns redan idag en stor brist på lärare i samiska och vi menar att den kommer att öka i och med det utökade förvaltningsområdets införande. När det gäller att utbilda nya lärare är det av yttersta vikt att

samiska integreras i lärarutbildningen. De lärarstudenter som vill få

behörighet att undervisa i samiska ska inte tvingas ta det utanför sin utbildning, eftersom detta leder till att de antingen måste förlänga sin

utbildning sen de tagit sin lärarexamen eller läsa parallellt med sin

utbildning vilket kräver 200 % studietakt. En annan möjlighet är att

universiteten har utbildningar både i hel- och halvfart, men för att

detta ska vara möjligt måste universiteten få mer resurser specifikt till detta ändamål.

För att locka fler att utbilda sig till lärare i samiska skulle avskrivningar av studieskulder vara ett bra alternativ.

Rörande utvidgning av förvaltningsområdet för samiska anför Sáminuorra att fler översättare och tolkar måste utbildas för att det ska finnas möjligheter att använda i kontakt med myndigheter. Det är även en förutsättning för att kommunerna ska kunna uppfylla lagen. Sáminuorra ser därför att det är av yttersta vikt att kommu-

nerna och landstingen internutbildar sin personal i samiska språket och uppmuntras till detta. Internutbildningar för kommun- och landstingspersonal kommer också att leda till ökad efterfrågan efter lärare i samiska. Sáminuorra efterlyser även hårdare tag mot de kommuner som inte uppfyller lagens nuvarande krav:

Trots att de nu gått fem år sedan lagen om rätt att använda samiska i

kontakt med myndigheter trädde ikraft i Norrbotten brister alla

kommuner som omfattas av nuvarande förvaltningsområde i sitt

ansvar genom att inte följa de bestämmelser som införts. De har dess-

utom kunnat göra det utan påföljd. Vi finner att det är oacceptabelt

och föreslår att man inför sanktioner snarast. Sanktioner mot den som bryter mot lagen skulle snabba på den process det innebär för kommunerna att uppfylla lagen. Detta tror vi också skulle bidra till att det samiska språket fick en högre status i samhället.

Andra frågor som kom fram vid diskussionen med Sáminuorras styrelse var möjligheterna att på ett bättre sätt synliggöra det samiska språket och samerna i samhället. Detta skulle öka förståelsen för samers behov i samhället. Även icke samiska barn borde ha möjligheter att lära sig samiska i skolan. I skolorna borde man arbeta med olika samiska teman för att de icke samiska barnen får en bättre förståelse för det samiska. Behovet av större mediautbud och fler barn- och ungdomsböcker på samiska lyftes också fram. Det behövs olika typer av mediamaterial på samiska för barn och ungdomar som t.ex. data- och TV-spel och DVD- filmer med samisk textremsa.

Sáminuorras styrelse anser att det är särskilt viktigt att satsa på samiskspråkig verksamhet som riktar sig till barn- och ungdomar, t.ex. språkbad och lägerverksamhet, för att stärka språket. Man borde överväga möjligheten att inför samiska ”välkomstpaket” som delas ut till nyblivna föräldrar som innehåller material om tvåspråkighet och möjligheterna att stödja barns språkutveckling. Den som är har kunskap har lättare att göra medvetna val för sina barn.

7.1.6 Samer utanför Sápmi

För att få en tydligare bild av de behov samer har på det språkliga området har utredningen även träffat samer boende utanför Sápmi. Cirka 10 procent av alla röstberättigade i Sametingsvalen bor utanför Sámpi. Sveriges åtaganden enligt Europarådets minoritetskonventioner gäller ju i hela landet, även om det finns ett starkare

skydd inom det samiska förvaltningsområdet. Sameföreningen i Stockholm anordnade i oktober 2005 en sammankomst rörande språkfrågor där utredningen informerade om sitt arbete och där förutsättningarna för det samiska språkets fortlevnad diskuterades. Diskussionen kom främst att handla om samiska barns svårigheter att få modersmålsundervisning. Sameföreningen har drivit ett projekt kallat ”Information om språkundervisning” för att stödja och informera samiska föräldrar om rätten till modersmålsundervisning. Projektet startades eftersom organisationens erfarenhet var att samiska barn i Stockholmsområdet ofta nekades modersmålsundervisning.

Sameföreningen i Stockholm kommenterar situationen för det samiska språket bl.a. på följande sätt i remissvaret till delbetänkandet:

Sameföreningen i Stockholm välkomnar initiativet att förstärka mino-

ritetsspråklagarna eftersom nuvarande lagstöd inte räcker till, det är

särskilt viktigt att förbättra barnens möjligheter att få modersmålsundervisning. Men vi anser också att det krävs ett helhetsgrepp när det gäller att höja statusen på användandet av samiska, för språkets överlevnad. Rätten till språk skall knytas till individ och inte till geografiskt område… När det gäller samiska innebär analfabetism i det egna språket också ett demokratiskt problem, eftersom språkkunskaper kopplas till rösträtt till Sametinget. Ju färre samer som behärskar språket desto färre ges i förlängningen möjlighet att rösta i sina egna angelägenheter. Vi finner det anmärkningsvärt, och beklagansvärt att sydsamiskan inte

redan från början inkluderades i det samiska förvaltningsområdet.

Samiskan, och särskilt sydsamiskan, är djupt hotad.

Vid mötet med utredningen beskrevs de problem som många samiska familjer möter. Familjer har nekats modersmålundervisning i ett antal fall. Barn har nekats undervisning därför att de ansetts bo för geografiskt utspridda och för att de inte uppfyller kravet på grundläggande kunskaper i samiska. Familjer har mött ”byråkratiskt krångel”, de har fallit bort i register över barn som önskar sig undervisning och i något fall har de inte fått något svar på en ansökan. Sameföreningen har drivit ett fall rörande rätten till modersmålsundervisning i Norrtälje kommun där en familj försökt få modersmålsundervisning sedan 1998 utan resultat. I remissyttrandet angående delbetänkandet kommenterar Sameföreningen detta med följande:

8 Yttrande, 30 sept. 2005, JU 2005/4822/D. 9 Fallet med de sydsamiska barnen i Norrtälje har bl.a. beskrivits i Lärarnas Tidning, nr. 11- 12, 2004 samt Regeringskansliet: ”Samer – ett ursprungsfolk” (2004).

Barnen i Norrtälje blev, så vitt vi vet, de första i Sverige som utsattes för kränkningen av att bli bedömda för huruvida de har grundläggande kunskaper i sitt eget språk. Bedömningen gjordes av samma stat som, genom medveten förd politik, berövat dem och deras föräldrar språket. Ingen har svarat på vad som menas med grundläggande kunskaper men man har kallat barnens språk för ”nybörjarspråk”. Ingen verkar bry sig om hur detta påverkar barnens självbild.

Sameföreningen tillstyrker en rad av det förslag som lämnats i delbetänkandet och poängterar att ytterligare åtgärder behöver vidtas för att stärka samiska språkets ställning bl.a. följande: − Formuleringen i grundskoleförordningen ”kommunen är skyl-

dig att anordna modersmålsundervisning i ett språk endast om det finns en lämplig lärare” måste revideras. Idag finns det goda möjligheter att ordna undervisning via distansutbildning. Korrekt skriftlig information skall lämnas till målsmän vid den första kontakten med skola och barnomsorg, så att samiska föräldrar kan ta ställning till sitt behov av undervisning.

− Barn och ungdomar i skola och förskola ska särskilt prioriteras.

Stora insatser behöver även göras för det samiska språket på gymnasie-, vuxenutbildning och universitetsnivå. Ekonomiskt vuxenstöd ska utgå för samiska språkstudier.

− Läroplanerna behöver samordnas med språklagarna och

konventioner så det blir tydligt vad barnen omfattas av. − Insatser behöver genomföras för att skapa erforderlig litteratur

och för att behöriga lärare ska utbildas. Hänsyn skall tas vid lönesättning till att undervisningsmaterial är bristfälligt och lärare måste ta fram eget undervisningsmaterial. Reseersättning måste utgå eftersom undervisningstimmarna är få och eleverna utspridda.

− En minoritetsombudsman behöver tillsättas. − Handlingsplaner ska upprättas, på alla erforderliga plan i alla

kommuner. − Relevant forskning skall stödjas och prioriteras.

7.2 Enkätundersökning bland samer i det sydsamiska området

Utredningen har under våren/sommaren 2005 genomfört en enkätundersökning bland samer boende inom det traditionella sydsamiska området, som i tilläggsdirektiven definierats som delar av Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län. Kommuner som redan ingår i det nuvarande förvaltningsområdet i Norrbotten har inte tagits med.

Syftet med undersökningen har varit att undersöka enskilda samers uppfattning i en rad frågor. Ca 2 200 enkäter distribuerades till enskilda genom olika samiska nätverk, bl.a. samebyar och sameföreningar. Ett antal enkäter har även sänts till personer boende i regionen, som finns upptagna i röstlängden för val till Sametinget. Sammanlagt 1 051 inkomna enkätsvar har kunnat behandlas.

Det bör påpekas att röstlängden för val till Sametinget är ett trubbigt verktyg att använda i dessa sammanhang. Personen skall uppfylla vissa krav och även ha gjort ett aktivt ställningstagande genom en anmälan till Valmyndigheten att han eller hon önskar bli upptagen i röstlängden. Röstlängden till Sametinget skall inte jämställas med antalet samer i Sverige. Däremot kan antalet i röstlängden upptagna individerna användas som en indikation på var i landet det kan finnas många samer, särskilt när det inte finns några andra sätt i Sverige att finna enskilda individer som tillhör de nationella minoriteterna. Om man jämför antalet enkätsvar som inkommit från olika kommuner med antalet personer som finns upptagna i röstlängden, kan man dra slutsatsen att utredningen nått en stor andel av den kända samiska befolkningen i den aktuella regionen. I figur 1 och 2 jämförs antalet enkätsvar från kommuner i Jämtland och Västerbotten med röstlängden.

Synpunkter från samer rörande samiskan och dess fortlevnad

Figur 1 Jämförelse antal röstberättigade 2001 och antal enkätsvar

Jämförelse antal röstberättigade 2001 och antal enkätsvar

120 100 l 80 röstberättigade ta 60 an 40 enkätsvar

20 0 rg m e en o al k und År und Be s o rs ed rj Kr te ä tröm s H S Ö

Jämtland

Källa: Uppgift från Valmyndigheten rörande antal röstberättigade i Sametingsvalet

Figur 2 Jämförelse antal röstberättigade 2001 och antal enkätsvar

Jämförelse antal röstberättigade 2001 och antal enkätsvar

400 350 300 l 250 röstberättigade ta 200 an 150 enkätsvar 100 50 0 a le å te e an ina e ro rs um m Um Do So tor hel il S V

Västerbotten

Källa: Uppgift från Valmyndigheten rörande antal röstberättigade till Sametingsvalet

Utredningens val att genomföra en enkätundersökning på detta sätt kan givetvis ifrågasättas. Detta har dock varit det enda sättet att få fram synpunkter från ett stort antal samer på den korta tid

och med de resurser som stått till utredningens förfogande. Det finns heller inga andra möjligheter att identifiera enskilda individer som tillhör nationella minoriteter i allmänna register eftersom det inte är tillåtet att registrera individers minoritetstillhörighet eller språktillhörighet. Enkäten har i stor utsträckning nått personer som på något sätt är aktiva i samiska nätverk eller aktivt tagit ställning och valt att anmäla sig till röstlängden för Sametinget. Detta måste beaktas när man tolkar resultaten. Samtidigt innebär detta att enkäten definitivt nått personer som med stor sannolikhet skulle komma i åtnjutande av den samiskspråkiga service som utvidgningen av förvaltningsområdet skulle medföra. Dessa samer kan således ses som framtida potentiella brukare av tjänsterna och resultaten av deras svar kan ses som särskilt intressanta i det fortsatta arbetet.

Många enskilda har begränsad kunskap om den nuvarande lagstiftningen rörande rätten att använda samiska. Det har därför inte varit möjligt att fråga om människor anser att det behövs ett förvaltningsområde för samiska i det nu aktuella området. Enkäten har därför utformats så att frågor har ställts rörande bl.a. individens inställning till samiskan, behovet av olika typer av offentliga tjänster på samiska samt huruvida enskilda skulle använda sig av tjänster på samiska om det fanns sådana i den egna hemkommunen.

Frågorna bestod av kryssfrågor och enskilda har även haft möjlighet att lämna egna kommentarer till frågan ”Vill Du tillägga något som rör behov och önskemål angående samiska språket i Sverige?”. Väldigt många har lämnat egna kommentarer, vilket jag som utredare vill tacka för. Jag väljer att lyfta fram en del av dessa kommentarer därför att de vidgar perspektivet i språkfrågorna. Kommentarerna bär även vittnesmål om vanliga människors tankar och behov på det språkliga området. En del värdefulla kommentarer har även tagits upp i avsnitt 3 ovan.

7.3 Resultat från enkätundersökningen

Utredningen är mycket nöjd med det stora gensvaret på enkäten, 1051 inkomna enkätsvar, särskilt med tanken på det något ovanliga sättet att distribuera en del av enkäterna. Sammantaget är antalet enkätsvar så många att det går att dra en del slutsatser från helheten av materialet om de behov och önskemål de svarande ger uttryck för. Resultaten för flera av de frågor som ställts är så entydiga att

det knappast råder någon tvekan om vilka önskemål som finns bland dem som svarat på enkäten.

I det följande kommenteras resultaten av enkätundersökningen. Samtliga resultat återfinns i bilaga 6. Ett urval av de kommentarer som enskilda lämnat i enkäten tas också upp i anslutning till frågorna. Det totala antalet svar på respektive fråga anges i tabellerna med n = antal.

7.3.1 Personliga förhållanden

Från många orter med stor samisk befolkning har det inkommit många enkätsvar, vilket är mycket glädjande. Från en del av de aktuella kommunerna hade det varit önskvärt att få in fler enkätsvar för att kunna tolka resultaten på lokal nivå. Resultaten blir därmed mer osäkra för vissa orter. Bristen på svar från samer i vissa kommuner kan antingen tolkas som bristande intresse för frågorna, att det inte finns aktiva samiska nätverk på de orterna som kunnat distribuera enkäter, att utredningen helt enkelt inte lyckats nå samer boende i dessa kommuner i tillräcklig omfattning eller att det inte bor så många samer i dessa kommuner. Hur stor del av den samiska befolkningen som nåtts av enkäten och hur stor andel av dem som svarat går således inte att ange.

Flest svar har inkommit från följande kommuner: Storuman (156), Umeå (129), Vilhelmina (104), Arvidsjaur (103), Sorsele (70), Östersund (49), Skellefteå (47), Lycksele (46), Strömsund (43), Piteå (39), Åre (36). Den geografiska fördelningen efter de svarandes hemkommun framgår av figur 3. Det bör också noteras att enkätsvar även har inkommit från några kommuner utanför det område som utpekats i utredningens tilläggsdirektiv. Dessa är Falu, Örnsköldsvik och Luleå kommuner. Antalet sådana svar är dock lågt, endast sex stycken, och påverkar inte resultaten i stort.

Figur 3. n=1051

Nuvarande hemkommun

Arvidsjaur Berg Bjurholm Bräcke Dorotea Falun Härjedalen Krokom Luleå Lycksele Malå Nordmaling Norsjö Piteå n Ragunda Robertsfors mmu ko Skellefteå Sorsele Storuman Strömsund Sundsvall Umeå Vilhemina Vindeln Vännäs Åre Åsele Älvdalen Älvsbyn Örnsköldsvik Östersund okänt 0 50 100 150 200 antal

Könsfördelningen bland de svarande är jämn, 52 procent kvinnor och 47 procent män. Även åldersfördelningen är relativt jämn. Många av de svarande får anses vara i ”aktiv” yrkesålder och de hör till den grupp (som själva eller deras familj) skulle tänkas nyttja olika samiskspråkiga tjänster i samhället såsom förskola, skola, annan utbildning, olika typer av kontakter med myndigheter. Åldersfördelningen framgår av figur 4.

Figur 4. n = 1051

De svarandes ålder

250

200

150

antal

100

50

0

okänt 10 20 30 40 50 60 70 80 90

åldersintervall

Kolumn markerad ”10” anger personer i åldersintervallet 10–19 år, kolumn markerad ”20” anger personer i intervallet 20–29 år, etc. Samma teknik används i samtliga tabeller där resultaten redovisas enligt ålder.

Det förhållandet att så många tillhör åldersgruppen 30–50 åringar innebär, enligt min mening, även att många tillhör dem som förlorat det samiska språket. En del samer talar själva om ”den förlorade generationen”. De själva eller deras föräldrar har kanske talat samiska som barn, men förlorat språket under skoltiden eller uppväxten, av olika skäl.

7.3.2 Språk

Ett antal frågor rörde det samiska språket, såsom kunskaper i språket och inställning i frågor som berör språket. En överväldigande majoritet bland de tillfrågade anser att det är viktigt att det talas

samiska i Sverige. Detta tyder på en språklig medvetenhet och ett positivt ställningstagande för att språket skall leva vidare.

Figur 5. n = 1051

Anser Du att det är viktigt att det talas samiska i Sverige?

6% 6%

ja

nej

vet ej

88%

De allra flesta känner dessutom till att samiskan är ett erkänt minoritetsspråk i Sverige.

Figur 6. n = 1051

Visste Du att samiska har särskild ställning som erkänt minoritetsspråk i Sverige?

1%

17%

ja

nej

inget svar

82%

Sveriges ansvar för samerna som Sveriges urfolk och det samiska språket som en del av de mänskliga rättigheterna har tagits upp av en del i kommentarerna, likaså behovet av att synliggöra det samiska i samhället.

Eftersom samiskan har en ställning som erkänt minoritetsspråk i Sve-

rige så tycker jag att det är en mänsklig rättighet att få lära sig läsa och

skriva sitt modersmål. Även vuxna ska få möjlighet att lära sig samiska.

Många samer inom det sydsamiska området har förlorat sitt språk på

grund av statens språkpolitik. (39-årig man, Storuman)

Vi samer tillhör/är Sveriges urbefolkning, vilket är något som verkligen borde framhävas. Jag ställer mig mycket positiv till denna särskilda

utredning. Jag hoppas på en ökad förståelse för oss sydsamer och våra

språkliga behov. (20-årig kvinna, Östersund)

Vid val i Sveriges riksdag, landsting och kommunalval skall finnas valsedlar på samiska enär det finns på andra språk. Samer är en urbefolkning i Sverige och därtill ska hänsyn tas. (64-årig kvinna, Storuman)

Det borde finnas möjligheter för alla barn som har intresse att studera

samiska redan i låg/mellanstadiet oavsett vart i Sverige man bor! (22årig kvinna, Åre)

Figur 7. n = 1051

Talar Du samiska?

1%

25%

ja

nej

inget svar

74%

En fjärdedel av dem som besvarat enkäten uppger att de talar samiska. Denna fråga borde kanske ha haft en följdfråga för att få en uppfattning om graden av språkkunskaper. Om graden av kunskap skulle ha redovisats, skulle kanske fler ha kunnat uppge att de talar lite samiska. Så som frågan formulerades kan en del ha avstått från att uppge att de talar samiska, eftersom de inte anser sig kunna tala mer än lite grann.

Enkäten har inte heller innehållit någon fråga om vilken varietet av samiska som vederbörande talar. En utvidgning av det samiska förvaltningsområdet skulle innebära en förstärkning av samtliga varieteter av samiska i det utpekade geografiska området. Med tanke på Sveriges åtaganden rörande skyddet av samiska i dess helhet finns det inte heller anledning av särskilja just sydsamer. Samtliga varieteter skall ges ett stark skydd och det stöd som behövs för att varieteterna skall kunna fortleva som levande språk. I förarbetena till nuvarande lagstiftning anges nord-, lule- och sydsamiska.

För att få en tydligare bild av de samiska språkförhållandena i det aktuella geografiska området kan man försöka jämföra resultaten med de resultat som utredningen fick fram i den tidigare gjorda enkätundersökningen bland sverigefinnar. Enkätundersökningen bland sverigefinnar i Stockholms- och Mälardalsområdet var utformad på samma sätt och distribuerades på motsvarande sätt. Vid en sådan jämförelse kan man konstatera att långt färre samer i det ”traditionella sydsamiska området” talar minoritetsspråket. Nästan alla sverigefinnar (99 procent) uppgav att de talade finska. Språkkunskaperna i minoritetsspråket bland sverigefinnarna i aktiv vuxen ålder är således i allmänhet bättre och därmed bör även deras förutsättningar att föra språket vidare till nästa generation vara bättre. Den språkliga bilden rörande samiska blir därmed mer komplicerad och olika typer av språkbefrämjande åtgärder kommer att behövas för att språket skall kunna återvinna förlorad mark.

De som talar samiska uppger att de använder sig av språket i följande sammanhang:

Tabell 1. Situationer där samiska används

Situation Andel Hemma 63 %

10

se delbetänkandet avsnitt 9.5.

Språket används framför allt inom den privata sfären och inom sådana domäner som finns inom denna sfär. Detta är ett karakteristiskt drag bland minoritetsspråkstalare som befinner sig i en långt gången språkbytesprocess. Hemmet och det sociala umgänget med andra inom samma språkgrupp är de språkdomäner där språket lever kvar längst. Väldigt få uppger att de talar samiska med myndigheter, dvs. i mer officiella sammanhang.

Intressant nog uppger en fjärdedel av de svarande att de använder språket på arbetet. Eftersom enkäten distribuerats till medlemmar i samebyar kan det antas att rennäringen är ett av de områden där samiskan används flitigt. En ung renskötande same kommenterar renskötelns betydelse för språket:

Där jag bor och verkar inom renskötseln så har vi näst intill tappat

”vårat” språk. Det enda som kvarhållit samiskan här är renskötseln.

Därför anser jag personligen att vi inom Arvidsjaur kommun är i ett

stort behov av samiska lärare/pedagoger och pengar för att kunna

återta ”våran” samiska. Detta är dessutom högaktuellt eftersom de få

som behärskar samiska i Arvidsjaur området ligger på en mycket hög

medelålder. Hoppas dessutom att om man lyckas återta samiskan att

det i sin tur ska höja statusen i själ och hjärta för många samiska individer. Hoppas och tror på framtiden. (23-årig man, Arvidsjaur)

Om man jämför dessa resultat med de svar som sverigefinnar lämnat kan man konstatera att bruket av minoritetsspråket är högre både hemma och på fritiden bland sverigefinnar än bland samer. Av sverigefinnarna talar över 80 procent finska hemma och på fritiden. Dessa siffror är således betydligt högre för sverigefinnarna och även i detta hänseende är således de samisktalande i ett mer utsatt läge jämfört med finsktalande.

Den bild som framträder av enkätresultaten speglar den språkbytesprocess som pågår bland den samiska befolkningen, särskilt i de södra delarna av Sápmi. Enskilda har i sina kommentarer i enkäten tagit upp den svåra lokala situationen på vissa orter och många beskriver sydsamiskans utsatthet. Behovet av att sätta in åtgärder omgående betonas av många. De olika samiska varieteternas konkurrens om tillgängliga ekonomiska medel lyfts också fram som en fråga.

Arvidsjaurområdet är i kris och i stort behov av samisk språkundervis-

ning. Allt är som i stort sett borta. Umesamiskan är borta. Inom

skogssamebyarna här eller i sameföreningen talas ingen samiska alls

mellan varandra. Sameföreningen har haft en liten verksamhet för

barn. Men det behövs stora insatser för att återuppväcka alla att lära sig

samiska samt att våga tala med varandra. De flesta äldre som talade samiska i detta område har gått bort. Jag anser att svenskan har helt tagit över och detta är ju verkligen en nackdel för alla barn och även vuxna som missar språket. Med några få inlärda ord kan ingen föra en konversation. Satsa på Arvidsjaur för att ta in språket igen i den samiska befolkningen här. (53-årig kvinna, Arvidsjaur)

Det sydsamiska språket håller på att försvinna i dagens samhälle. Detta är ett stort problem, som måste åtgärdas inom en snar framtid. Lika mycket pengar ska satsas på sydsamiskan, som nordsamiskan. (55-årig kvinna, Dorotea)

Det måste göras någonting nu, och inte om 5-10 år. (65-årig kvinna, Härjedalen)

I området här jag bor är en typ av sydsamiska det ursprungliga språket. Men efter 1928 kom tvångsförflyttade Karesuando samer att slå sig ned i området. Vilket innebär att både nord- och sydsamiska finns här. Behovet i det här området är att stärka den ursprungliga sydsamiskan. Önskemålet är att bevara det sydsamiska språket inom området, därför att nordsamiskan har förutsättningar att självmant överleva pga. att koloniseringen skedde senare och i mindre omfattning genom sitt geografiska läge och med tanke på den infrastruktur som fanns i äldre tid längre norrut. Genom dessa extra ordinära omständigheter är det befogat att sydsamiskan får ta del av merparten av de resurser som finns tillgängliga för det samiska språket. (53-årig kvinna, Storuman)

För många i detta område är samiskan inte ett levande språk. De barn som går i skolan här lär sig sitt modersmål från början. Deras föräldrar kan ofta inte alls prata samiska. Kanske är det den nu uppväxande generationen som ska återuppväcka språket. Därför är det väldigt viktigt med modersmålsundervisningen. De samiskspråkiga kulturaktiviteterna är viktiga för att göra språket levande. De måste användas för att inte bli ett museiföremål. (32-årig kvinna, Sorsele)

Ansträngningar måste vidtas för att det sydsamiska språket skall behållas och utvecklas så att flera kan lära sig det både barn och vuxna. Skall språket behållas måste många kunna det, för att få samtala med varandra – det ger ett levande språk. (68-årig kvinna, Lycksele)

Sydsamiskan är ett språk på väg att försvinna. Ett fåtal behärskar språket till fullo. Dialekter har redan försvunnit. När språket blev lidande så försvann mycket av den samiska själen. Följderna blev att övrig samisk kultur såsom slöjd, musik, djur och naturskötsel, levnadssätt

osv. blev drabbat. Ska det bli en vändning så måste den komma nu!

Många sydsamer har tappat sitt grundspråk och även övergett samiskt

levnadssätt… (31-årig man, Vilhelmina)

Att få tala samiska upplevs av en stor majoritet, 86 procent, som viktigt för den enskilda individen.

Figur 8. n = 264

Är det viktigt för Dig att få tala samiska?

10%

4%

ja

nej

inget svar

86%

För många utgör språket en viktig del av den egna identiteten och samiskheten. En del kommentarer som behandlar språkets betydelse för identiteten har behandlats i avsnitt 3 ovan. Bristande kunskaper i samiska kan också utgöra ett reellt problem för kommunikationen i en del familjer. Att kunna göra sig förstådd på sitt eget språk är också en nödvändighet för att känna trygghet. Detta är särskilt viktigt när människor blir äldre.

Vissa ord som min mamma inte kunde på svenska fick jag lära mig på

samiska. Ord som inte används så ofta blev oanvändbara då jag verkligen behövde dem vid läkarbesök. Nu när min mamma börjar bli gam-

mal så faller hennes ord på svenska bort och min samiska är så dålig så

jag kan få problem att förstå henne då. Jag tycker det är viktigt när

man går i skola att även få modersmålsundervisning så man kan förstå

vad gammelfolket vill säga även då de bara kommer ihåg orden på sitt

modersmål… Mina vuxna barn känner sig bestulna då de inte kan

samiska och kontakten med mormor och övrig släkt blir lidande av

det. (53-årig kvinna, Älvsbyn)

Alla ska ha tryggheten att tala sitt modersmål. Inte minst är det viktigt

när individen är extra sårbar som vid sjukdom eller då ett underläge

kan upplevas som vid myndighetskontakter. Dessa sårbarhetslägen har

redan många med svenska som modersmål, att inte få använda

modersmålet ökar sårbarheten och risken att något dessutom bedöms

felaktigt. (50-årig kvinna, Umeå)

Behovet att stärka språket inom vissa specifika områden av praktiska skäl tas också upp.

I vårat område finns det renskötare som talar sydsamiska, de som talar

nordsamiska samt de som inte talar samiska alls. Det skulle därför fin-

nas behov av korta kurser specifikt för renskötseln. Det finns, tror jag,

ett behov för nordsamisktalande att lära sig renskötseltermer på syd-

samiska och vice versa. (41-årig kvinna, Vilhelmina)

Endast en fjärdedel av dem som talar samiska uppger sig vara nöjda med sina språkkunskaper i samiska.

Figur 9. n = 264

Är Du nöjd med Dina kunskaper i samiska?

9%

27%

ja

nej

inget svar

64%

Nästan alla, 96 procent, av dem som inte är nöjda med sina kunskaper uppger att de vill förbättra sina kunskaper i samiska. Resultatet är så häpnadsväckande högt att det tyder på en mycket stark språklig medvetenhet bland de samer som svarat på enkäten och en vilja att göra något åt saken.

Figur 10. n =168

Om Du inte är nöjd, skulle Du vilja förbättra Dina kunskaper i samiska?

2%

2%

ja

nej

inget svar

96%

Av dem som inte talar samiska, uppger hela 72 procent att de skulle vilja lära sig samiska. Även i denna grupp är andelen som svarat jakande på frågan mycket hög och ger samma entydiga tolkning om en stark önskan att återta språket.

Figur 11. n = 777

Om Du inte kan samiska, skulle Du vilja lära Dig/kunna samiska?

15%

13% ja

nej

vet ej

72%

Väldigt många, både yngre och äldre samer, ger således uttryck för en mycket stark önskan och vilja att återta det samiska språket och att förbättra befintliga kunskaper. För att kunna göra det efterfrågar många verktyg för att ta tag i situationen.

… det är oerhört viktigt för mig att möjligheten att få tillgång till det språk som är mitt. Får jag möjligheten att lära mig mitt språk så tar jag den. Utan tvekan. Den dagen jag får barn vill jag att de ska ha tillgång till samiskspråkig förskola och skola, samt samiska kulturaktiviteter. (18-årig kvinna, Vännäs)

Personligen känner man ett stort behov av att få lära sig sydsamiska. De gånger som det finns kurser så är de placerade på orter där man ej har någon möjlighet att läsa. Jag har fått intrycket av att det finns ett ”större” utbud av kurser i nord- och lulesamiska, än vad det finns av sydsamiska! Min dröm är att det kunde startas en kurs, i exempelvis Umeå och att man fick information om den. Jag tror att behovet är mycket stort bland samer, även bland de renskötande, som har en helt annan tillgång till samekulturen än de icke renskötande! Det känns på något vis mycket fattigt att man aldrig har haft någon möjlighet att lära sig sitt eget språk! (30-årig kvinna, Robertsfors)

Bättre sent än aldrig! Blir det vuxenutbildning i samiska ställer jag upp. (72-årig man, Storuman)

Det är viktigt med språkundervisning på olika nivåer inom förskola, skola och högre studier. Mina barnbarn har svårigheter att få sådan undervisning. Det är viktigt med kvällskurser och annan utbildning för vuxna samer som tappat sitt språk, vilket jag gjort. Min far var samisktalande men ville inte lära mig och mina syskon sydsamiska pga. det rådande samhällsklimatet då (50-talet). Därför bör satsningar göras för alla samer, yngre så väl som vuxna, för att ta tillbaka språket ... Ge större status åt det sydsamiska … så att vi samer kan känna stolthet för vårt språk så att det börjar användas mer! (59-årig kvinna, Östersund)

På många orter verkar det dock finnas ytterst begränsade möjligheter att förbättra språkkunskaperna lokalt. Endast 22 procent av alla dem som svarat på enkäten uppger att det finns kurser i samiska på hemorten.

Figur 12. n = 1051

Finns det kurser i samiska på Din hemort eller i

kommunen?

22%

37%

ja

nej

vet ej

41%

Kurser nära hemorten efterlyses av väldigt många. Befintliga kurser i samiska, särskilt på högre nivå, finns i allmänhet bara på högskoleorter.

Det finns dåligt med utbildningsalternativ i det samiska språket. Oftast finns det endast nordsamiska kurser och inte speciellt många utav dessa heller. Svårt att få bidrag för att läsa samiska när man oftast måste åka till de orter där utbildning finns ex. Jokkmokk och Kautokeino för de olika nivåerna i det nordsamiska språket. Ofta är det långt emellan kurserna också. Kvällskurser på orten där man bor vore bra eller distanskurser. (33-årig kvinna, Umeå)

Sydsamiskan är ett språk som håller på att dö ut. Det måste räddas, det skulle inte bli ett språk dvs. nordsamiska. När jag började skolan (lågstadiet) ville inte min mor skicka iväg mig på nomadskolan i Tärnaby 40 mil bort. I Dorotea där jag gick årskurs 1-9, fick jag inte läsa sydsamiska. De sa att det inte fanns någon lärare, men det fanns i Vilhelmina (5 mil bort) och i Strömsund (7 mil bort). Så varför de inte tog kontakt med dem vet jag ej. I gymnasiet i Vilhelmina fick jag efter mycket samtal och möten läsa sydsamiska. Jag har tappat mitt språk pga. att jag inte fick läsa hela skoltiden. Min far kan sydsamiska, men eftersom han är renägare är han inte hemma så mycket. Utbudet på sydsamiska på universitet är dåligt. I Umeå finns det men var 3:e – 4:e år startar de nybörjarkurs. Det finns utbildningar i Uppsala, men hur relevanta är de jämfört med sydsamiskan här uppe? Pengar måste satsas på Sveriges urfolk (som vi kallar oss, men inte ni), kultur, religion och språk. (25-årig kvinna, Dorotea)

Jag tycker det är viktigt att det satsas mer på barn och ungdomar i språkfrågan. För att vår generation ska kunna ta tillbaka vårt språk och

föra det vidare till våra barn, måste det finnas tillgång till nybörjarkurser i ALLA dialekter. Ta en ort som Umeå, här har vi A, B och C-

nivå i nord- och sydsamiska, men bara D-nivå i lulesamiska. Är det

rimligt? Mer möjligheter att få lära sig prata, läsa och skriva sitt språk

och ökad medvetenhet kring samers situation i Sverige. Ge även vuxna

en ekonomisk möjlighet att läsa sitt hemspråk, oavsett studier/arbete.

(24-årig kvinna, Umeå)

Utveckla möjligheten till distansundervisning via Internet. Kan ej vara

något problem eftersom det går att läsa/lära andra språk via Internet.

Jag vill gärna lära mig sydsamiska via Internet vilket möjliggör min

kunskapsinhämtning. Kan lära in när jag själv har tid. Därefter kanske

delta i språkbad ex. under semestermånaden… (49-årig kvinna, okänd

ort)

Informationen om tillgängliga kurser i samiska behöver också förbättras.

Jag skulle önska att det skulle vara lättare att få information om

var/hur/när man kan lära sig samiska och speciellt sydsamiska efter-

som jag anser den är mest svår att få information om. Jag vill se fler

kurser i samiska och mer information om hur man skall gå tillväga för

att läsa dessa kurser! (23-årig kvinna, Vilhelmina)

Väldigt många har lämnat kommentarer och förslag till åtgärder för att samiskan, och då särskilt sydsamiskan, skall kunna återvinna ny mark.

För att språket skall kunna bli levande och användas är det viktigt att

stödja all barnverksamhet. Anställa samisktalande personal och finns

inte det – utbilda människor och ge dem betalt. Ge ekonomiska resur-

ser för språkbad. Ungdomar har stort behov av undervisning. Engagera

alla åldersgrupper. Anordna utbildning, kurser via alla möjliga studie-

institutioner. Ge människorna möjligheter till olika val för studier.

Språket är en viktig identitet, den stärker självförtroendet. (53-årig

kvinna, Härjedalen)

Andra språkbefrämjande åtgärder som föreslås är bl.a.:

− Utbilda fler lärare i sydsamiska och uppmuntra det genom särskilda stipendier och genom att ge högre lön för den speciella kompetensen. − Tvinga kommunerna att tillhandahålla lagstadgad sydsamisk undervisning. − Ledighet med lön för utbildning av äldre.

− Riktad information om språkrättigheter till alla samer som

finns upptagna i Sametingets röstlängd. − Anställa fler språkkonsulenter. Dessa kan arbeta med upp-

sökande verksamhet. − Stärka och stötta samiska/samisk terminologi inom renskötseln

i samebyar där språket har försvenskats. − Utbildning för lärare om hur man undervisar tvåspråkiga barn. − Dataspel på samiska efterfrågas. − Ge en ordbok och CD/kassett till alla sydsamiska hushåll,

innehållande vanliga fraser. − Översättning av populär musik till samiska.

Behovet av att synliggöra det samiska tas också upp av enskilda.

För att erövra tillbaka sydsamiskan behövs ett större ekonomiskt stöd

från regeringshåll på t.ex. undervisningsmaterial, TV-program, radio

m.m. (idag är allt sydsamiskt undervisningsmaterial på norska).

Språkarbetet måste vara långsiktigt och ha många infallsvinklar, t.ex.

borde vi få tillbaka våra samiska namn på vägskyltar, väderlekskartor

m.m. bara för att synliggöra språket i vardagen bland den icke samiska

befolkningen och på så sätt skapa en bättre ”jordmån” för samiskan.

(49-årig man, Lycksele)

7.3.3 Offentlig service

Ett antal frågor rör möjligheten att använda samiska i offentliga samanhang. Dryga hälften av de svarande anser att det är viktigt att det finns samiskspråkig offentlig service på hemorten.

Figur 13. n = 1051

Är det viktigt, enligt Din mening, att det finns

samiskspråkig offentlig service på hemorten?

19%

ja

53% nej

vet ej

28%

Det är framför allt vuxna i åldern 30–50 år som uppger att det är viktigt med samiskspråkig offentlig verksamhet. Det kan även noteras att kvinnor anser att det är viktigare än män.

Figur 14. n = 1051

Är det viktigt att det finns samiskspråkig offentlig service på hemorten? Fördelat efter kön

60%

50%

40% ja

nej

vet ej

30%

20%

10%

0%

kvinnor män

kön

Den service som man anser bör finnas är följande:

Tabell 2. Offentlig service på samiska som efterfrågas

Önskad service Andel Skola 83 % Förskola 74 % Äldreomsorg 70 % Hälso- och sjukvård 51 % Annat 5 %

Bland ”annat” anges t.ex. kyrklig verksamhet, myndigheter och rättsväsende. Utbudet och behovet av service på samiska kommenteras av en del.

Det viktigaste är att lära upp en ny generation i att använda samiska. Därefter kan vi fylla på med ökade samiska kulturaktiviteter, översättning av protokoll och tolkning vid möten. Det gäller att börja i rätt ända. Hitintills har vi verkat utifrån det omvända dvs. med ett utbud på samiska utan att tillräckligt många förstår och kan ta del av utbudet.

Det har blivit mer politiskt än praktiskt. (50-årig man, Bergs kommun)

Enligt min erfarenhet behövs ej samiskan som officiellt myndighetsspråk. Däremot är det viktigt att bevara språket som en del av kulturarvet och som en spegel för våra barn till vårt ursprung. (52-årig man, Lycksele)

Den samiskspråkiga servicens betydelse för språkets status och användbarhet och nytta ute i samhället tas också upp i kommentarerna.

Även om inte språket i detta område talas aktivt och är inne i en språkbytesprocess är det ännu mer angeläget att samiskan som minoritetsspråk bibehålls och överlever. Offentlig samiskspråkig service innebär att språkets status höjs och för de yngre finns det motivation att ytterligare stärka språket. Vill även tillägga att vi samer skulle behöva medvetandegöra våra barn/yngre av vikten att kunna behärska samiska språket, vilka arbetstillfällen som finns och speciellt killar i de yngre åldrarna behöver få intresse och förebilder som kan vara föregångare för deras språkutveckling. (45-årig kvinna, Storuman)

För att sydsamiskan skall överleva, måste det vara värdefullt att kunna använda det. Det skall finnas en praktisk nytta. Nu märker jag att också den nordsamiska dialekten försvagas. Min son talar sydsamiska mycket bra, men säger själv att han sällan har användning av språket, eftersom så få behärskar det. (man okänd ålder, Krokom)

Det samiska språket var länge förbjudet i offentlig miljö. Detta har minskat den samiskspråkiga populationen av samer. Att i offentlig miljö inom Sameland bistå med samiska tjänster och kulturevenemang skulle ge språket ett uppsving. Jag kan mer finska än samiska pga. det finska utbudet kring mig som person. (37-årig man, Umeå)

Jag anser att samiska språket är en viktig pelare i den samiska kulturen och måste till varje pris bevaras. Därför är det viktigt att vi samer kan använda det i vardagliga livet, t.ex. i media, kommunen och samisk kulturverksamhet. För att nya generationer skall föra det vidare måste det finnas användning av språket inte bara i de egna leden, utan även ute i det moderna samhället. Och där kan staten hjälpa till i allra högsta grad. (55-årig man, Storuman)

Om det skulle komma fler möjligheter till att använda samiska i samhället, tror jag att barn i sameskolan skulle finna samiskspråkiga lektioner mer intressanta än i nuläget. (23-årig kvinna, Storuman)

Går själv på kurs för att försöka lära mig att använda språket i dagligt

tal. Och då skulle det underlätta om samiskan användes mer i samhället. (37-årig man, Bergs kommun)

Behovet av att det finns samisktalande i den offentliga förvaltningen lyfts också fram.

Jag tycker det är särskilt viktigt att barn har möjlighet till förskola på

sitt modersmål för att kunna komma in i samhället i en trygg och

igenkänd miljö. Även äldre medborgare som kanske inte talar just

svenska så bra, utan samiska, ska känna tillhörighet och att myndig-

heter och service sätter högt värde på dessa individer. Viktigt att det

finns någon samiskspråkig på varje institution och liknande för jäm-

ställdhet! (så att ALLA som behöver ska få hjälp!) Om vi samer får en

större del i den svenska vardagen kommer även vi få större förståelse

och acceptans. (20-årig kvinna, Vilhelmina)

Däremot är inte intresset för att kunna använda samiska i kontakter med myndigheter lika stort. Endast 27 procent uppger att det är viktigt. Det kan givetvis även tolkas som en följd av att en så liten del fortfarande talar språket, eftersom procentsatserna är nästan identiska (25 procent talar samiska).

Figur 15. n = 1051

Anser Du att det är viktigt att kunna tala samiska i

kontakter med myndigheter? (Till exempel i

kontakter med skattemyndigheten eller

försäkringskassan)

24%

27%

ja

nej

vet ej

49%

Andelen som uppger att de skulle använda sig av samisk service är ungefär lika stor, 25 procent.

Figur 16 n = 1051

Skulle Du använda Dig av samiskspråkig service

om det fanns möjlighet till det?

26% 25%

ja

nej

vet ej

49%

Bland de tillfrågade är det väldigt få, bara 5 procent, som uppger att de behöver hjälp pga. språket, när de t.ex. besöker vårdcentralen eller har kontakt med myndigheter.

7.3.4 Barn och undervisning i modersmålet

Av de svarande uppger 36 procent att det finns barn under 18 år i familjen. Av dessa barn uppges 20 procent tala samiska. Bland dessa familjer finns ett intresse för att föra språket vidare till de egna barnen. Samtidigt verkar möjligheterna att få stöd i förskolan och skolan vara begränsade.

Det är svårt att hitta bra hemspråkslärare i sydsamiska till dagis i

Östersund. Kommunen verkar inte veta vart de ska vända sig för att få

hjälp. (32-årig kvinna, Östersund)

Behovet av samiskspråkiga miljöer redan i förskoleåldern kommenteras bl.a. så här.

För att det sydsamiska språket ska överleva måste man sätta in resurser

hos barn på dagisnivå i samarbete med föräldrarna. Jobbar själv på

samiskt barnhage i Norge och ser hur mycket lättare det är att använda

språket bland barn. Kurser är bra, men det behövs platser där det bara

hörs sydsamiska = språkbad. (35-årig kvinna, Åre)

Den undervisning som erbjuds inom skolan tycks variera i kvalitet och detta väcker frustration hos berörda familjer och hos dem som

gärna vill ha undervisning. Många vittnar om de svårigheter de mött inom skolan.

Högre prioritet hos lärarna för hemspråk/integrering. De svenska lärarna har ingen aning/bryr sig inte om vad barnen gör på samiska undervisningen. Även vissa av de samiska lärarna prioriterar sitt ämne mycket lågt!! Svårt att ”peppa” barnen hemma när det ALDRIG tas in vikarier osv. De förlorar hälften av undervisningen VARJE år på detta sätt. Dålig uppföljning av samiska undervisningen – inga läxor, inga vikarier, ej föräldramöten osv. Är dock tacksam för att samiskan finns i skolan – trots brister. (41-årig man, Härjedalen)

Det är svårt att få undervisning i sydsamiska på skolan. Åtminstone var det det i mitt fall. Jag gick i högstadiet i Svenstavik 1991-1994 och försökte då att få undervisning i sydsamiska. Det fick jag inte med hänvisning till att skolan inte fick tag på någon lärare. Hur stora ansträngningarna var från deras sida kan jag inte svara på men jag såg i alla fall ingen annons i tidningen. 1994-1997 gick jag på Wargentinskolan i Östersund. Där jag lyckades jag bråka mig till lite undervisning i sydsamiska, så vi blev några stycken som fick det. Min slutsats är att det går att ordna undervisning om viljan finns. Jag är dock medveten om att det finns för få lärare. Men det är mycket lättare att lära sig om man får undervisning så tidigt som möjligt. (26-årig man, Bergs kommun)

Språkundervisningen är beroende av kommunens ekonomi. Om lärare inte finns på samma ort finns ingen vilja att bekosta resor för läraren även om kommunen är skyldig att anordna hemspråksundervisning. Denna brist måste åtgärdas omedelbart. (47-årig man, Östersund)

Jag är barn till en samisk förälder. Hela min släkt på denna sida talar samiska utom jag och mina systrar. Vi ville gå på samiskt hemspråk på vår låg- och mellanstadieskola i Umeå …, men det gick inte för det fanns inga lärare. Jag tycker att det är mycket synd att jag inte fick lära mig samiska i skolan som barn. (24-årig kvinna, Umeå)

Idag finns nästintill ingen modersmålsundervisning för samiska barn. Det skulle behövas. Nästan inga skolor har samiska i någon form att läsa som språk, varken grundskolan, gymnasium eller skolor för vuxna. Grundskolorna undervisar inom samisk historia/kultur, enbart om samer på 1500-1600-talet. Det skulle verkligen behöva införas lite mer om samiska kultur. (24-årig kvinna, Piteå)

Problematiken kring sydsamiskan visade sig även under min tid i grundskolan. Då blev jag nekad hemspråksundervisning i sydsamiska

eftersom Storumans kommun inte hade lärare att tillgå. Har en känsla

att språkets ställning har förbättrats under de senaste åren och det är ju

bra! (27-årig kvinna, Luleå)

Språkets status i majoritetens ögon och även majoritetens förhållningssätt mot en språklig minoritet påverkar de språkval som individen gör. Även möjligheten att få en hel skolutbildning på samiska påverkar individens val. En ung kvinna skriver:

Jag hade möjlighet att läsa på samisk skola, men avstod från det pga.

att man i de senare årskurserna skulle börja i ”svensk skola”. I den

åldern är det viktigt att bli accepterad och att gå först samisk skola och

sedan hoppa in bland andra elever i svensk skola skulle ha varit väldigt

jobbigt. Man jag fick möjligheten att läsa lite samiska i alla fall, men

inte nog många år för att jag ska kunna läsa och prata så som med

svenskan. Så jag hade gärna läst några år till om jag hade fått den möjligheten. (19-årig kvinna, Storuman)

Familjens och samhällets delade ansvar för att barn skall ges möjligheter att tillägna sig samiska tas också upp.

För att behålla ett språk levande måste det finnas tillgängligt redan i

tidig ålder. Helst då att föräldrarna pratar språket hemma, men även

undervisning i förskolor, skolor. Alla måste ta ansvar för att språket

kan leva vidare, föräldrar, stat och kommun. Som det är idag för oss, är

att vi vill ha tillgång att lära oss språket, men det finns inte lärare att få

tag i. Här måste det till krafttag för att lösa problemet. (47-årig man,

Östersund)

Många familjer är villiga att göra uppoffringar och skicka barnen lång väg för att barnen skall ges möjlighet att lära sig samiska.

Har samiska för sonen min 10,5 år varannan vecka… med andra barn.

Medför bussresa 11 mil. OK. Skulle vilja att mina yngre barn 4,5 och 2

år fick samiska på dagis. Ej möjligt idag – finns ej personal… (34-årig

kvinna, Strömsund)

Jag har drivit fram hemspråksundervisning i skolan … [eftersom] det

är svårt att få lärare har jag aldrig krävt undervisning på förskolan,

trots att det finns underlag för detta. Skolan i Malå är helt svensk-

språkig där mina 3 barn går. Ett barn går på sameskolan i Tärnaby och

där pratas det mer samiska och att läraren i samiska pratar flytande och

brinner verkligen för att lära barnen. Den skolan fungera väldigt bra så

vi står i valet och kvalet att låta ett barn till fara dit nästa läsår. (36-årig

kvinna, Malå)

För en del familjer kan dock de ekonomiska förutsättningarna begränsa barnens möjligheter att tillägna sig språket i tillräcklig grad. En språkmedveten förälder skriver om sina erfarenheter:

Då det inte finns någon internatverksamhet för barnen i min kommun

skulle jag hemskt gärna önska att de fick internatveckorna i Norge på

sameskolan betalda av ex. kommun eller stat. Samt att litteratur och

resor till och från skulle ersättas. Ingen skulle bli gladare än vi, mina

barn och min familj om vi fick fortsätta att gå på norska sidan då de

hade sina internatveckor. Nu får jag bekosta allt själv och det blir för

dyrt. Den sociala kontakten är hur viktig som helst då den samiska

befolkningen är så fåtalig. På min ort är det bara 4 barn som läser

samiska och mina barn kan känna sig väldigt utsatta… Samiskan har

väldigt låg status på denna ort som trots allt ligger inom traditionellt

samiskt område. (38-årig kvinna, Storuman)

Majoriteten av förskolebarnen går i svenskspråkig förskola. Endast mycket få barn, bara 4 procent, uppges gå i helt eller delvis samiskspråkig förskola. Motsvarande siffra för barn som går i skolan är lika lågt, 7 procent.

Figur 17. n = 383

Om barnet/barnen går i förskolan, är förskolan

helt svenskspråkig eller åtminstone delvis

samiskspråkig?

35%

svensk

samisk

61% inget svar

4%

Andelen barn som går i svenskspråkig förskola och får modersmålsstöd i förskolan är litet, endast 13 procent.

Synpunkter från samer rörande samiskan och dess fortlevnad

Figur 18. n = 236

Om förskolan är helt svenskspråkig: får barnet/barnen modersmålsstöd i förskolan?

9% 13%

ja

nej

inget svar

78%

Av skolbarnen får en större andel modersmålsundervisning.

Figur 19. n = 250

Om skolan är helt svenskspråkig: deltar barnet/barnen i modersmålsundervisning?

10%

29%

ja

nej

inget svar

61%

Kommunerna i regionen förefaller vara dåliga på att informera om möjligheterna att få modersmålsstöd i förskolan. Sådan information har lämnats till barn som går i svenskspråkig förskola i endast

12 procent av fallen. Detta får anses vara en anmärkningsvärt låg siffra. Av dem som fått information, uppger 7 procent att de fått skriftlig information från kommunen och 7 procent att de fått muntlig information från kommunen.

Den kommunala informationen till skolbarnen verkar också vara bristfällig. Endast 28 procent uppger sig ha fått sådan information. Av dem som fått information om modersmålsundervisning, har informationen varit skriftlig i 38 procent av fallen och muntlig i 20 procent av fallen.

Figur 20. n = 250

Har Din familj fått information om skolans

modersmålsundervisning?

13%

28%

ja

nej

inget svar

59%

Vidare framkommer att i 7 procent av fallen har kommunen inte ordnat modersmålsstöd i förskolan, trots att familjen krävt det. Motsvarande siffra för skolbarnen är 6 procent. Trots att föräldrar begär att få modersmålsstöd eller modersmålsundervisning, är det således inte säkert att sådan erbjuds, trots att det borde finnas förutsättningar att anordna undervisning.

Har begärt samiskspråkig modersmålsundervisning på förskolan men

fått avslag av Storumans kommun med hänvisning till att barnet får

vänta till skolålder då sameskolan på orten (Tärnaby) erbjuder det.

Behöver undervisning i lulesamiska (fast vi bor inom sydsamiskt

område). Utbildad lärare finns som kan undervisa på förskolan och

som i dag arbetar på sameskolan Tärnaby. (41-årig kvinna, Storuman)

I dag krävs det att man lever i ett tätbebyggt” område för att få tillgång

till den undervisning i samiska som jag vill ha för mina barn. I nord-

samiska har tillgången till lärare funnits. Men, de har bott en bit ifrån

och kommunen har inte velat betala vare sig videokonferensanläggning

eller resor till den befintliga läraren. Sydsamiska lärare finns tydligen

inte alls att tillgå, trots att våra barn (har sydsamisktalande far) bor i

ett sydsamiskt område. De lärare som finns anser att det inte lönar sig

att resa till småorter då barnen är få och resan inte blir ersatt av kom-

munen. I dag undervisar jag mina barn i nordsamiska själv, men att jag

mer än gärna skulle vilja ha undervisning av en ”lärare”. (28-årig

kvinna, Krokom)

Intresset för att kunna få modersmålsstöd i förskolan är dock stort. Nästan hälften av dem som har barn i förskolan, 46 procent, uppger att de skulle vilja att deras barn fick modersmålsstöd om undervisningen anordnades på barnets förskola. Motsvarande siffra för skolbarnen är 28 procent. Rörande skolbarnen framkommer även att i 10 procent av fallen anordnar kommunen modersmålsundervisning i skolan, men barnet kan inte delta i undervisningen på grund av praktiska skäl (t.ex. tiden eller platsen passar inte). Om samisk grundskola anordnades på hemorten, skulle 26 procent av de svarande som har skolbarn vilja att deras barn gick i samisk grundskola. Föräldrars kunskaper i samiska har mycket stor betydelse för barns möjligheter att tillägna sig språket. Många föräldrar behöver dock själva förbättra sina kunskaper i samiska för att kunna stödja barnens språkutveckling tillräckligt. Även andra vuxna i barnens närhet med kunskaper i samiska, såsom äldre släktingar m.fl., har betydelse för barnens möjligheter att tillägna sig språket. Behovet av att stärka vuxnas, och då inte bara föräldrars, språkkunskaper tas upp av flera i kommentarerna. Äldre samers kunskaper framhålls som en resurs som bör användas i språkrevitaliseringen.

Vad är en urbefolkning utan ett eget språk? Vi som är föräldrar måste

få möjlighet att lära våra barn samiska. Ska vi vara nöjda med att dom

har 1 lektion i veckan? Jag skulle ha behövt kunskapen i samiska direkt

då barnen var bebisar så att dom fått grunden och hört språket varje

dag. Jag själv kan vissa ord och fraser och provar lära barnen det. Men

jag har inte själförtroende att använda detta i samspråk med andra.

Skulle behöva gå en intensivkurs, några helger exempelvis för att bygga

på och tordas använda samiskan. Och sedan fortsättningskurser, helst

på hemorten. (35-årig kvinna, Krokom)

Ge ekonomiskt stöd för att uppmuntra och stödja/ge möjlighet att studera språket. Avstånden är stora och det kostar mycket tid och pengar för att kunna lära. Det är viktigt att vuxna får möjlighet att lära för att lättare kunna stödja sina barn i språket. Kampen för att läsa och känna stolthet ska inte barnen ensamma behöva ta. De mäktar inte. (43-årig kvinna, Storuman)

Jag önskar att mitt språk, sydsamiskan, vore mer lättillgänglig i form av språkkurser eller liknande. Det känns svårt att överföra språket till mina barn eftersom jag själv förlorar språket mer och mer. Min son skall börja skolan till hösten och jag har satt hemspråksundervisning som ett önskemål… Det känns jobbigt att behöva vara aktiv och söka information när det borde vara naturligt, lika naturligt som för ett arabiskt barn att få läsa arabiska. Jag efterlyser därför att kommuner tar sitt ansvar och tar språkundervisningen på allvar så att vi ska kunna behålla och föra vidare vår kultur. Jag är rädd för att jag ska glömma allt jag en gång lärt mig. (30-årig kvinna, Östersund)

Jag tycker att det borde finnas möjlighet att även föräldrar kan få samisk undervisning, då barnen har samiska i skolan, för att förbättra det samiska som är i hemmen. Då blir det lättare att prata i hemmen. Jag har sökt på samiska kurser, men fick till svar att det inte fanns pengar för att ordna på mindre orter. (48-årig kvinna, Vilhelmina)

Många nybörjarkurser behövs, för vuxna, enligt modell lyssna, tala, läsa, skriva. De modersmålstalande äldre behöver lästräning i synnerhet. Intresset är stort. Barnen lär sig i skolan där undervisning finns, men föräldrarna kan inte stötta och hjälpa då de är utan både kunskap och möjlighet till utbildning! Mycket stort handikapp, hela ”bördan”, ansvaret för språkbevarande läggs på barn i grundskolan! Ibland orkar inte barnen fullfölja, särskilt de som går i förskola och år 1 och 2 i grundskolan! Hur blir framtiden om inte barnen sätts i fokus (med föräldrar, far- och morföräldrar som förbjöds språket och har glömt)! (63-årig kvinna, Vilhelmina)

Ta tillvara de äldres språkkunskaper på ett bättre sätt. (75-årig kvinna, Härjedalen)

Särskilt sydsamiska barns svårigheter att lära sig samiska försvåras av att det inte finns lämpliga läromedel och att bristen på barnböcker är stor.

Det sydsamiska språket måste få läroböcker, även språklära och annan

litteratur på åarjelsaemien [sydsamiska]- svenska. Nu finns endast sydsamiska – norska. De få barnböcker som finns på sydsamiska är kvali-

tetsmässigt för dåliga... Översätt omgående de läromedel som finns i

åarjelsaemien – norska. Ella Holm Bulls böcker. Norska är ett annat

eget språk än svenska. Låt våra sydsamiska barn få läsa åarjelsaemien

utan krig med hemkommunen. Se senast hur Norrtälje kommun

behandlar sina sydsamiska skolbarn år 2003-2005. (64-årig kvinna, Vilhemina)

7.3.5 Kultur och media

Endast en liten del av dem som svarat på enkäten uppger att de själva eller någon i deras familj deltar i samiskspråkig verksamhet på fritiden. Motsvarande siffra för sverigefinnarnas del var betydligt högre, hela 59 procent. Detta kan kanske delvis förklaras med att andelen enkäter som distribuerades genom sverigefinska organisationer och även genom finskspråkig församlingsverksamhet var större. För sverigefinnarna var det inte möjligt att göra ett utskick till enskilda genom någon motsvarighet till röstlängden till Sametinget.

Figur 21. n = 1051

Deltar Du eller någon i Din familj i någon

samiskspråkig verksamhet på fritiden?

6% 13%

ja

nej

inget svar

81%

Av dem som deltar i samiskspråkiga fritidsaktiviteter, utgör 56 procent föreningsverksamhet och 5 procent av samiskspråkig verksamhet inom församling eller kyrka. Vidare uppger 4 procent att de deltar i ”annan” samiskspråkig verksamhet såsom bl.a. kurser, jojk, renskötsel, samepolitisk verksamhet, Sametingets eller samebyns verksamhet, samisk teater, universitetsstudier i samiska. Vidare uppger 18 procent av de svarande att det inte finns samiskspråkig verksamhet på hemorten. Intresset för samiskspråkiga kulturaktiviteter är mycket sort, hela 71 procent uppger att de är intresserade.

Figur 22. n = 1051

Är Du intresserad av samiskspråkiga

kulturaktiviteter?

5%

24%

ja

nej

inget svar

71%

En lika stor andel, 72 procent, skulle vilja att det fanns mer samiskspråkig kulturverksamhet.

Figur 23. n = 1051

Skulle Du vilja att det fanns mer samiskspråkig kulturverksamhet?

8%

20% ja

nej

inget svar

72%

Mer stöd för kulturaktiviteter som kan åka på turné i hela Sápmi. (33årig kvinna, Umeå)

På frågan vilken typ av verksamhet som önskas, fördelar sig svaren enligt följande. Hela 69 procent önskar att det fanns mer samiskspråkig barnverksamhet.

Figur 24. n = 757

Vilken typ av samiska kulturaktiviteter skulle Du vilja att det fanns mer av?

80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0%

teater film musik dans bibliotek barn annat Inget svar

En majoritet, 62 procent, anser att det är viktigt att det finns samiskspråkig litteratur på biblioteket. Och över 40 procent av de svarande önskar att det fanns mer biblioteksverksamhet. Behovet av böcker lyfts också fram.

Figur 25. n = 757

Är det viktigt för Dig att det finns samiskspråkig litteratur på biblioteket?

4%

34% ja

nej

inget svar

62%

Fler böcker borde översättas till sydsamiska. Framför allt barnböcker. (29-årig man, Strömsund)

När det gäller media är intresset för samiskspråkig television stort.

80 procent av de svarande ser på samiskspråkiga program på TV.

Figur 26. n = 1051

Ser Du på samiskspråkiga program på TV?

1%

19%

ja

nej

inget svar

80%

Däremot är andelen som lyssnar på samiskspråkiga radioprogram betydligt lägre, endast 36 procent. Det lägre intresset för radioprogram kan sannolikt förklaras med andelen av de svarande som talar samiska. TV-programmen är i allmänhet textade till svenska så att även icke samisktalande kan följa med.

Den höga andelen som ser på TV-program, trots att de inte talar samiska, talar för att program som skildrar samiska frågor har betydelse för många människor.

Eftersom jag personligen inte talar samiska, så läser jag inga tidningar

och lyssnar inte på samiska program, men på Ođđasat tittar jag på

varje dag... (64-årig kvinna, Storuman)

Figur 27. n = 1051

Lyssnar Du på samiskspråkiga program i radion?

2%

36%

ja

nej

inget svar

62%

Flera av de svarande har påpekat det bristande utbudet av program på sydsamiska i TV och radio samt annat kulturutbud på sydsamiska. Sydsamiskt utbud efterfrågas av många. Detta skulle påverka statusen på språket och fler skulle få tillgång till språket.

I den mån sydsamiska finns i media tar jag del av det, men det är

bristfälligt. Det är behov av en daglig (syd)samiskspråkig tidning,

minst en halvtimme/dag i radion, TV-program och flera utbud via

internet. Samlingsplatser där samiska talas är viktigt, typ café eller

kultur-språkcentrum och stimulering i övrigt i samhället… Samarbete

med kulturbussen ”Gärja Sijte Jarngeste” och ekonomi för att kunna

köra över gränsen. (60-årig kvinna, Storuman)

11

Sveriges Televisions samiskspråkiga kvällsnyheter som sänds på vardagar.

Det vore önskvärt att det sändes TV-program på sydsamiska. Både för barn och vuxna. Jag undervisar i sydsamiska, både barn som läser det som integrerat språk och vuxna i form av kvällskurser. Problemet är att de som läser endast kan få höra språket under de 2 timmar i veckan som undervisningen sker. Och det är för lite. Oftast pratar ej föräldrarna språket eftersom de liksom jag tillhör den förlorade generationen. Vi tappade allt, språket, slöjden osv. Vi har fått lära oss det igen som vuxna. (51-årig kvinna, Vilhelmina)

På åarjelsaemien [sydsamiska] finns inga TV-program varken för barn eller vuxna. I radioprogrammen är åarjelsaemien försvinnande liten jämfört med samiska från centralområdet. (64-årig kvinna, Vilhelmina)

Det behövs mera samiska barnprogram på framför allt sydsamiska, längre och mera nyheter på sydsamiska varje dag (det är katastrofalt i dagsläget med ca 10-15 min i veckan), VHS/DVD filmer översatta till sydsamiska, sydsamisk tidning… (39-årig kvinna, Vilhelmina)

Skulle önska att det vore mera nyheter på sydsamiska både i radio och TV. Ser på Ođđasat men det är ju på nordsamiska, och det förstår jag icke. Det går så fort med tolkningen så ibland hinner man inte läsa förrän texten är borta… (88-årig kvinna, Härjedalen)

Andelen personer som läser samiskspråkiga tidningar är också lågt,

22 procent. Det bör dock påpekas att det finns väldigt få tidningar och tidskrifter på samiska.

8 Samiskan och samers språkliga behov

8.1 Verktyg och egenmakt krävs för att bryta och vända språkbytesprocessen

Min bedömning: Den pågående språkbytesprocessen inom det samiska språket kan brytas och vändas om ett språkbevarande klimat skapas och om samerna ges de verktyg de behöver för att återta språket.

Som framgått av avsnitt 4 är samiskan ett hotat språk, enligt de kriterier som UNESCO ställt upp. Sydsamiskan och kanske även lulesamiskan är definitivt hotade, medan situationen för nordsamiska kan beskrivas som osäker. Om de mindre varieteterna av samiska skall ha en möjlighet att överleva och ges kraft att återvinna förlorad mark, krävs det att en rad åtgärder vidtas omgående. Beslutsamma samordnade insatser som genomförs parallellt på flera olika områden skulle förstärka revitaliseringen av samiskan.

När FN:s internationella urfolksårtionde utropades i december 1994 uttalade FN:s generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali att medlemsländerna bär ett ansvar för urfolkens språk och kulturer. Att inte ge hotade urfolksspråk och kulturer nödvändigt bistånd innebär ett brott mot de mänskliga rättigheterna:

… on the eve of year 2000 the number of languages and dialects spo-

ken throughout the five continents [is] only half what it had been in

1900. The modern world [has] been a great destroyer of languages,

traditions, and cultures. The latter are being drowned by the flood of

mass communications, the instruments of which all too often remain

in the service of a handful … Today cultures which do not have powerful

media are threatened with extinction … Allowing native languages,

cultures, and different traditions to perish through “nonassistance to

endangered cultures” must henceforth be considered a basic violation

of human rights.

Detta uttalande kan ses som en principiell viljeinriktning som bör vara vägledande. Sverige har ett moraliskt ansvar för att dess urfolk skall kunna bevara sitt språk för framtiden och för att den samiska kulturen skall kunna bestå. Detta inte minst mot bakgrund av den assimilerings- och utbildningspolitik som tidigare bedrivits av den svenska statsmakten gentemot samerna i Sverige. För de länder som valt att skriva under Europarådets minoritetskonventioner föreligger dessutom ett folkrättsligt åtagande att vidta åtgärder.

För samiskans del har Sverige därmed nått ett vägskäl, där de internationella åtagandena ställs på sin spets. Välmenande intentioner räcker inte längre för att sydsamiskan skall ges möjlighet att återvinna mark och fortleva på sikt. Det krävs således en avsevärd höjning av den politiska ambitionsnivån. Konkreta beslutsamma åtgärder krävs enligt artikel 7.1.c i minoritetsspråkskonventionen. Även enligt artikel 5 i ramkonventionen är Sverige skyldig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att samerna ”skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen … språk, traditioner och kulturarv”. Med tanke på hur långt språkbytesprocessen fortskridit finns det inte heller utrymme att dröja med att vidta åtgärder. Om Sverige menar allvar med sina åtaganden rörande nationella minoritetsspråk och sitt urfolk finns det, enligt min bedömning, således inget utrymme för att inte vidta åtgärder och sätta in de resurser som krävs och som är nödvändiga för att vända språkbytesprocessen. Ett passivt förhållningssätt skulle således strida mot Sveriges folkrättsliga åtaganden.

Sydsamiskan upprätthålls i dag till stor del av den äldre generationen, även om det finns barn och yngre som är förstaspråkstalare. Den språkliga basen bland de yngsta är dock relativt liten. Ett språk som inte längre genererar tillräckligt många förstaspråkstalare har i längden inga möjligheter att bestå som ett levande språk. Om fler yngre samer inte lyckas tillägna sig sydsamiskan inom en snar framtid och en uppbyggnad av antalet talare inte kan åstadkommas, kommer språket att försvinna i Sverige. Om sydsamiskan försvinner på svensk sida, hotas sannolikt även språkets existens på norsk

1 Uttalande av Boutros Boutros-Ghali återges i Judith Nies: ”Native American History – A Chronology of a Culture’s Vast Acheivements and Their Links to World Events” (1996) s 395 2 se diskussion under avsnitt 3.4.

sida, eftersom den språkliga basen krymper än mer. En del av Sveriges levande kulturarv skulle gå förlorad och det samiska folket skulle förlora en viktig beståndsdel i sin kollektiva identitet och sitt kulturarv.

Samerna kan inte på egen hand vända språkbytesprocessen genom åtgärder på grupp- och individnivå. Som beskrivits i avsnitt 6 krävs det även åtgärder på samhällsnivå för att en revitalisering skall lyckas. Åtgärder krävs bl.a. på samhällsnivå för att skapa ett språkbevarande klimat som höjer statusen på samiska i det sydsamiska området. De åtgärder som hittills har vidtagits för att stärka samiskan inom det nuvarande förvaltningsområdet har haft statushöjande effekt och dessa åtgärder kan vidareutvecklas och utvidgas geografiskt så att fler samer omfattas. Vidare måste samiska barn ges möjlighet att tillägna sig språket och vuxna samer måste ges möjligheter att återta sitt språk. Det krävs tryggade finansiella förutsättningar för att kunna arbeta långsiktigt med språkrevitalisering på det lokala och regionala planet.

För att bryta och vända en språkbytesprocess måste den samiska befolkningen ges behövliga verktyg för att aktivt kunna arbeta med t.ex. aktiv uppsökande och utåtriktad samiskspråkig verksamhet, stöd till föräldrar, språkundervisning till barn och vuxna, alfabetiseringsinsatser för vuxna, olika typer av språkkurser, på grupp- och individnivå. Enskildas egen vilja att förbättra och återta språket måste kanaliseras genom medvetet organiserat språkarbete som riktar sig till allmänheten och som utgår från individens behov.

Den språkliga basen kan därmed utvidgas och antalet förstaspråkstalare kan utökas om fler samiska barn ges möjligheter att tillägna sig samiska och vuxna samer ges möjlighet att återta samiskan fullt ut genom att lära sig läsa och skriva på samiska.

Det samiska folket behöver också ges egenmakt, dvs. makt att styra språkarbetet efter de egna förutsättningarna och behoven. Det innebär även makt att styra och forma den egna gruppens framtid. Det är bara samerna själva som kan avgöra vilka prioriteringar som skall göras i språkarbetet och det bästa sättet att genomföra språkarbetet. För samernas del kan denna egenmakt åstadkommas bl.a. genom en vidareutveckling av Sametingets språkarbete och det arbete som Sameskolstyrelsen och Samernas

3 jmf ”egenmakt” med det engelska begreppet ”empowerment” med vilket bl.a. avses att en grupp ges förutsättningar att använda sin egen inneboende styrka för att åstadkomma en förändring till det bättre.

utbildningscentrum utför och inte minst det internordiska samiska språkarbetet.

Det finns gott om internationella erfarenheter när det gäller revitalisering av urfolksspråk. Många andra stater har genomfört framgångsrika program eller andra insatser i syfte att revitalisera urfolksspråk. I det perspektivet bör Sveriges förutsättningar kunna vara mycket goda, särskilt om Sverige samarbetar tillsammans med Norge och Finland, för att ge revitaliseringsinsatserna ytterligare styrka och effekt. Det finns därför, enligt min bedömning, goda förutsättningar för att genom medvetet och långsiktigt arbete stärka nordsamiskan och göra det möjligt för syd- och lulesamiskan att revitaliseras till språk med större utbredning och fler talare.

8.2 Viljan att bevara och återta det samiska språket finns hos samerna

Min bedömning: En lyckad revitalisering av samiskan kan sannolikt uppnås om samerna ges möjligheter att kanalisera sin starka vilja att värna det samiska språket. Om fastare former skapas för revitaliseringsarbetet kan ett medvetet och långsiktigt arbete bedrivas. Dessa fasta punkter kan även fungera som ett stöd och en samordnande kraft för allt det revitaliseringsarbete som sker på ideell basis.

Den grundläggande förutsättningen för en lyckad revitalisering av samiskan, nämligen samernas egen önskan och vilja att återta språket, finns. Samiska företrädare och enskilda samer, uttrycker ett behov och en önskan att revitalisera samiskan. Alla de synpunkter som utredningen fått in från enskilda och från företrädare för samer ger vid handen att den samiska befolkningen i det sydsamiska området har en mycket stark vilja att bevara det samiska språket. Språkfrågan ses som en rättighetsfråga och samerna förväntar sig att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden.

Det samiska språket är en viktig del av den samiskan identiteten och en del av det kulturella arvet. Språket är ett av de drag som markerar samernas särart gentemot andra och även en sammanbindande faktor inom gruppen. Mycket av den traditionella kunskapen inom gruppen finns bevarad i själva språket och endast en del av denna kunskap finns nedtecknad. Som exempel kan nämnas terminologi

inom renskötseln och beskrivningar av naturförhållanden av betydelse för renskötseln.

Samtidigt saknar en stor del av gruppen de språkliga verktyg de behöver för att kunna överföra språket till nästa generation. Enkätundersökningens resultat visar att andelen som talar språket dessutom är mindre i de sydligare delarna av Sápmi. I allmänhet bedöms ca hälften av samerna inom Sápmi tala samiska, men i det sydsamiska området uppger endast en fjärdedel av dem som besvarat enkätundersökningen att de talar samiska. Detta kan tolkas som en indikation på en mycket långt gången språkbytesprocess. Ett annat tydligt tecken på språkbytesprocessens effekter är språkanvändningsmönstret. Samiskan används huvudsakligen i den privata sfären, i hemmet och med familj och vänner, och mycket lite i officiella sammanhang.

Samerna i Sverige har under lång tid på grupp- och individnivå verkat och arbetat för att revitalisera samiskan. Samiska företrädare har även drivit frågan om språkets bevarande politiskt under lång tid. Utan allt det arbete som eldsjälar utfört för att värna det samiska språket, skulle språkbytesprocessen säkerligen redan ha fullbordats på många orter inom Sápmi.

Det finns även positiva tecken på individ- och gruppnivå som visar på att språket håller på att återhämta förlorad mark på grund av medvetna val som enskilda gör. Det finns samiska familjer där mor- och farföräldrar börjat tala samiska med barnbarnen och aktivt verkar för att barnbarnen skall ges möjlighet att tillägna sig samiska. Den negativa processen i enskilda familjer har därmed brutits.

Det finns även många exempel på vuxna samer som återtagit sitt samiska språk och valt att tala samiska med sina barn, trots att de själva inte är förstaspråkstalare i samiska. Språkforskaren Annika Janssons arbete inom Sápmi visar att många samer ser språket som en viktig nyckel in i det samiska samhället. Det finns även goda erfarenheter av att samiska förskolor och samiska skolor inom Sápmi lyckas förmedla det samiska språket till barn som inte talat samiska från början.

Den starka språkliga medvetenhet och den starka viljan att förbättra situationen, som samerna ger uttryck för, tyder på att den samiska befolkningen har nått den insikt som krävs för att revitaliseringen av syd- och lulesamiska språket skall kunna lyckas och för

4 Jansson (2005) s 125- 5 Jansson (2005) s 125-

att nordsamiskan skall kunna stärkas. Svaren i enkätundersökningen och de kommentarer som lämnats visar att väldigt många enskilda samer förstår varför språket håller på att försvinna, de förstår vad som kan göras och inte minst är de redo att göra något för att hindra språket från att försvinna. Medvetenhet och vilja finns hos företrädare för samerna. Frågan har drivits politiskt under lång tid, men majoritetsbefolkningen har inte varit tillräckligt lyhörd för detta behov.

Den styrka och medvetenhet som samerna uttrycker skulle kunna kanaliseras ännu bättre för att återta samiskan, om det svenska majoritetssamhället bistår dem i detta. För att kunna bedriva ett aktivt uppsökande revitaliseringsarbete behövs fasta former för arbetet. Om sådana skapas kan ett medvetet och långsiktigt arbete bedrivas i offentlig regi. Detta kan fungera som ett stöd och samordnande kraft för allt det revitaliseringsarbete som sker på ideell basis i liten skala.

8.3 Bedömning av samers språkliga behov och förutsättningar

Utredarens bedömning skall, enligt tilläggsdirektiven, beakta och redovisa unga och äldre samers intresse, behov och förutsättningar. Förutom det som anförts ovan om intresset att bevara och återta samiskan kan även följande nämnas.

Samer i det sydsamiska området och företrädare för samer ger uttryck för en rad olika behov när det gäller den språkliga situationen. Sammanfattningsvis kan följande slutsatser dras rörande behoven på det språkliga området.

I de fall där överföringen av språket mellan generationerna har brutits, så som skett i många samiska familjer, måste man vidta åtgärder som riktar sig till barn och unga och även åtgärder som riktar sig till föräldrar och andra vuxna. Den brutna språkliga kedjan mellan generationerna måste åter knytas ihop, dels genom att generera fler nya förstaspråkstalare, dels genom att ge vuxna verktyg för att förbättra de egna språkkunskaperna och även möjligheter att stödja de yngres språkutveckling.

6 se även diskussion om viljans betydelse i avsnitt 6.2.

Samiska barn och ungdomar

När det gäller barn och ungdomar är det primära behovet möjligheter att tillägna sig samiska och att kunna utveckla en samisk identitet. Barns och ungdomars språkliga behov finns därför främst inom utbildnings-, kultur- och medieområdet.

Det finns behov av undervisning i och på samiska i förskolan, grundskolan och gymnasieskolan. Förskola och skola är den offentliga samiskspråkiga service som efterfrågas mest enligt enkätundersökningen (74 respektive 83 procent har ansett att det bör finnas på hemorten). I det sydsamiska området finns en sameskola i Tärnaby och integrerad samisk undervisning bedrivs i några av kommunerna. Endast en mycket liten andel barn till dem som besvarat enkäten uppges gå i samiskspråkig förskola (4 procent) eller skola (7 procent).

De yngre samiska barnen har därmed behov av en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska till det sydsamiska området, eftersom fler barn då skulle få tillgång till förskola helt eller delvis på samiska. Fler samiska barn skulle därmed ges bättre möjligheter att tillägna sig samiska. Med tanke på det samiska språkets fortlevnad utgör förskoleverksamhet således ett värdefullt och på kort sikt ett kraftfullt verktyg i revitaliseringsarbetet. Förskola helt eller delvis på samiska är dessutom särskilt viktigt i de fall barnen inte kan få språket hemifrån på grund av föräldrarnas bristande kunskaper i samiska. Samiska i förskolan utgör i en del fall den enda chansen för många samiska barn att i tidig ålder kunna tillägna sig kunskaper i språket. Möjligheterna och förutsättningarna för att uppnå additiv tvåspråkighet i samiska och svenska försämras även med barnets stigande ålder, vilket förstärker förskolans betydelse. Att tillägna sig språket senare när man blir äldre, ger i de allra flesta fall inte samma effekt, eftersom det blir svårare att uppnå motsvarande språkfärdighet. En individ som inte ges möjligheter att lära sig språket som barn, har sannolikt även sämre möjligheter att tillägna sig en urfolksidentitet, eftersom identiteten till stor del formas i barndomen.

Nuvarande bestämmelser rörande modersmålsundervisning uppfattas som otillräckliga för att möta samiska barns behov, dels upplevs kravet på grundläggande kunskaper som ett problem, dels finns det stora svårigheter att få modersmålsundervisning. Ett barn som inte har grundläggande kunskaper i samiska har i dag inte rätt till modersmålsundervisning. Som nämnts ovan kan kanske många

samiska föräldrar inte ens ge de egna barnen de grundläggande kunskaperna i samiska. Problematiken med modersmålsundervisning har även behandlats i delbetänkandet och förslag till förbättringar har lämnats.

Sameskolan och den integrerade samiska undervisningen inom grundskolan ses som en tillgång, men det är inte en reell möjlighet för så många samiska familjer. I dag deltar färre än 400 barn i landet i sådan undervisning. På skolområdet förs även bristen på samiskspråkiga läromedel fram liksom bristen på lärare i samiska etc., som i många fall leder till att barnen inte får modersmålsundervisning. Utbildningsfrågornas betydelse lyfts även fram av samer som bor utanför Sápmi. Svårigheterna att få modersmålsundervisning är påtagliga för många familjer både inom och utom Sápmi.

Många föräldrar har behov av kompletterande språkstimulerande verktyg för att främja sina barns språkutveckling såsom t.ex. möjligheten att delta i språkbad och lägerverksamhet. Det behövs även åtgärder som gör det möjligt att stärka barns och ungdomars samiska identitet. En del familjer uttrycker att man inte har ekonomiska möjligheter att skicka barnen till språkbad/läger som anordnas för barn, särskilt sådana som anordnas på norsk sida, trots att viljan och behovet finns.

Många föräldrar efterfrågar kulturell samisk verksamhet som riktar sig till barn och ungdomar. Bristen på barn- och ungdomslitteratur på samiska och svårigheterna att få tillgång till sådan litteratur förs fram. Om det inte finns samiskspråkig litteratur tillgänglig, blir det svårt att stödja barns och ungdomars språkutveckling. De verktyg som andra föräldrar har till sitt förfogande för att stärka sina barns språkutveckling, finns inte för samiska föräldrar.

Mängden samiskspråkiga program i media är ytterst begränsad. Barnprogram sänds i SVT på nordsamiska under vinterhalvåret med ca 15 minuter i veckan. Barnprogram finns inte på övriga varieteter. Utbudet i etermedia är ungefär lika stort. Utbudet på filmer dubbade till samiska eller med samisk textremsa är begränsat, likaså dator- och TV-spel och liknande. Möjligheterna att stärka barns och ungdomars språk genom media är i praktiken mycket små. Många föräldrar och även ungdomar uttrycker ett behov av större utbud på samiska och efterlyser insatser på området.

7 se delbetänkandet avsnitt 7. 8 se nedan avsnitt 13.5.3.

Vuxna samer

Vuxna samer ger uttryck för behov av och intresse för samhällsservice, utbildning, kultur och media. Detta innefattar behov av dels en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska, dels andra åtgärder.

En människa som inte har de nödvändiga språkliga förutsättningarna kan inte förmedla språket vidare annat än rudimentärt. De verktyg föräldrar och mor- och farföräldrar i allmänhet använder sig av för att förmedla kunskapen vidare till barn och barnbarn är därför inte alltid tillgängliga. Bristande språk-, läs- och skrivkunskaper bland vuxna samer hämmar därmed även utvecklingen av det samiska samhället inom Sápmi som helhet och även revitalisering av språket.

Många vuxna kan inte heller fullt ut ta del av kunskapen inom gruppen så som t.ex. det nedtecknade kulturarvet på samiska. För den enskilde individen kan bristande läs- och skrivkunskaper därför upplevas som ett handikapp, som hindrar hans eller hennes möjligheter att vara fullt delaktiga i det samiska samhället. Till detta tillkommer de känslor som många samer bär på om de upplever sig ha blivit berövade sitt samiska språk. Det gäller således att kanalisera eventuella känslor av sorg, bitterhet och frustration på ett sådant sätt att den enskilde individen ges möjlighet att ändra på den upplevda situationen och ges verktyg för att återta språket.

Bland vuxna samer finns det ett mycket stort intresse och behov av utbildningsinsatser på språkområdet. Vuxna efterfrågar sådana insatser på två olika plan, dels för sina egna behov, dels för att kunna stödja sina barns och barnbarns inlärning och utveckling i det samiska språket.

En stor majoritet av de tillfrågade vuxna samerna (72 procent) som inte talar samiska skulle vilja lära sig samiska och vore villiga att ägna tid åt att lära sig. Av dem som talar samiska vill nästan alla förbättra sina befintliga kunskaper (96 procent) i språket. Efterfrågan på kurser i samiska och andra möjligheter att förbättra språket är mycket stort, medan utbudet är begränsat. De kurser som anordnas finns inte i alltid i närheten av hemorten och nivån kanske inte är den rätta. Utredningen har inte frågat specifikt om intresset för alfabetiseringskurser. Det får dock antas att intresset är mycket stort. I vart fall visar Sametingets statistik att intresset för alfabetiseringskurserna varit mycket stort och att man i dag inte har ekonomiska resurser att möta det behov som finns bland vuxna samer.

Många vuxna efterfrågar även möjligheter att delta i kompletterande språkstimulerande verksamhet såsom språkbad, kortare intensivträning i språket etc.

Många vuxna samer anser att de i barndomen berövats det samiska språket mot deras egen vilja, eller att de aldrig ens fått möjligheten att lära sig samiska på grund av den negativa inställningen som rått i samhället gentemot samer och deras kultur. De anser att det svenska samhället har ett ansvar för den politik som tidigare förts och att samhället har ett ansvar att bistå samerna i att revitalisera och återta sitt samiska språk. Mot denna bakgrund borde samhället bistå ekonomiskt och på andra sätt för att de vuxna som vill skall ges möjlighet att återta samiskan.

Samerna i det sydsamiska området anger att det är viktigt att det finns samiskspråkig offentlig service på hemorten. I allmänhet har kvinnor ansett att frågan om offentlig service är viktigare än män. Förutom samiskspråkig förskola och skola som redovisats ovan, efterfrågas samiskspråkig äldreomsorg av 70 procent och samiskspråkig hälso- och sjukvård av 51 procent av dem som besvarat enkäten.

När det gäller möjligheten att använda samiska vid myndighetskontakter efterfrågas den av drygt en fjärdedel av dem som besvarat enkäten. Den låga andelen skulle kunna förklaras med att människors bristande kunskaper i språket gör det svårare att nyttja sådana tjänster. Den som inte kan tala samiska kommer inte att uträtta myndighetsärenden på samiska och den potentiella efterfrågan blir därmed också mindre. Andelen som anser att det är viktigt att kunna använda minoritetsspråket vid myndighetskontakter var betydligt högre bland sverigefinnar i den av utredningen genomförda enkätundersökning, men samtidigt är kunskaperna i det egna språket generellt bättre bland sverigefinnar.

Det finns enligt den gjorda enkätundersökningen ett behov av äldreomsorg helt eller delvis på samiska inom det sydsamiska området. Detta skulle bli möjligt om förvaltningsområdet utvidgades. Samiskspråkig äldreomsorg blir särskilt viktig i de fall då äldre samer förlorat det svenska språket på grund av demens eller annat. Det finns också äldre samer vars starkaste språk är samiska. Om den yngre generationen inte behärskar samiska, vilket är vanligt förekommande, kan de inte bistå svenskspråkig personal i förälderns omsorg. Om personalen inte heller kan samiska, riskerar en del äldre samer, vars enda kvarvarande språk är samiska, hamna i en situation där de inte kan göra sig förstådda och deras behov inte

kan tolkas, vare sig av personalen eller av de anhöriga. Språket är en trygghet för individen, både för den äldre själv, för de anhöriga och även omsorgspersonalen.

8.4 Effekter som behöver uppnås för att stärka och revitalisera det samiska språket

Min bedömning: Samordnade parallella åtgärder behöver vidtas för att förstärka revitaliseringen. Det behöver vidtas åtgärder på samhälls-, grupp- och individnivå för att uppnå statushöjande, revitaliserande och synliggörande effekt på det samiska språket. I språkfrågorna är det av avgörande betydelse för det samiska språkets stärkande att i första hand Sverige, Norge och Finland gemensamt finner vägar för att stödja det samiska folkets strävan att bevara det samiska språket och den samiska kulturen.

Mot bakgrund av de behov och intressen som samerna ger uttryck för och vad språkvetare anser om möjligheterna att vända en språkbytesprocess, bör en rad åtgärder vidtas omgående för att stärka och revitalisera samiskan. Som beskrivits i avsnitt 6 är de språkbevarande faktorerna delvis beroende av varandra och effekten kan medvetet förstärkas. För att kunna bryta och vända språkbytesprocessen är det därför viktigt att åtgärder sätt in parallellt på olika områden för att den sammantagna effekten skall bli större. Revitalisering av det samiska språket kommer att ta många år och det kräver medvetet och långsiktigt arbete på samhälls-, grupp- och individnivå.

De åtgärder som föreslås i detta slutbetänkande bör uppnå följande effekter på det samiska språket:

1. Statushöjande effekt

Det samiska språket måste ges en högre status i samhället både i majoritetens och minoritetens ögon. Ett konkret sätt att göra detta är en geografisk utvidgning av förvaltningsområdet, dvs. att det samiska språket ges skydd enligt del III i minoritetsspråkskonventionen i ytterligare kommuner. Det samiska språket skulle därmed få en officiell ställning på flera orter. Detta skulle föranleda en

mångsidigare användning av samiskan i samhället och antalet språkliga domäner kan successivt byggas upp och utvidgas så att samiskan blir ett samhällsbärande språk. En större del av den samiska befolkningen skulle genom en utvidgning av förvaltningsområdet även få tillgång till värdefull service på samiska.

Om språket upplevs vara användbart stimuleras talarnas egen strävan att stärka språket och potentiella talare ser möjligheter som inte tidigare funnits, vilket kan motivera fler att återta språket. Kunskaper i det samiska språket skulle ses som en merit vid anställning och fler kommer sannolikt aktivt välja att förbättra sina kunskaper i samiska av den anledningen.

Som påtalats i delbetänkandet, anser jag att kunskaperna om Europarådets minoritetskonventioner och den svenska lagstiftningen rörande minoriteter och minoritetsspråk måste öka på nationell, regional och lokal nivå. I delbetänkandet föreslogs därför att en 3årig informations- och utbildningsinsats bör genomföras för att höja kunskapsnivån om de nationella minoriteterna. Genom ökad kunskap skulle majoritetens inställning kunna påverkas positivt, liksom värdesättandet av det samiska språket och kulturen.

2. Revitaliserande effekt

Språkstimulerande och språkbevarande åtgärder som riktar sig till både barn och vuxna ger språket möjlighet att återvinna förlorad mark och att åter knyta ihop den brutna språkliga kedjan. Språkvetare talar om ”intergenerational transmission of a minority language”, dvs. överföringen av språket mellan generationerna. När denna kedja bryts genereras inte längre några nya förstaspråkstalare och språkbytesprocessen fullbordas.

Antalet talare kan utökas genom olika revitaliseringsåtgärder och befintliga talares språkförmåga kan stärkas om de ges möjligheter att tillägna sig språket fullt ut. Detta medför att talarna kan använda språket i fler situationer och successivt utöka språkdomänerna. Genom att enskildas språkkunskaper förbättras kan individen dessutom få bättre tillgång till gruppens kollektiva kulturarv i form av muntlig berättartradition och litteratur, vilket stärker individens och gruppens identitet.

När det gäller samernas kulturella autonomi innebär förbättrade språkkunskaper även att enskildas aktiva deltagande i det samiska

9 se även avsnitt 16.2 nedan.

samhället och det politiska livet förbättras och stärks. Som beskrivits i avsnitt 3.5 finns det en direkt författningsmässig koppling mellan demokrati genom val till Sametinget och kunskaper i samiska och den delaktighet som enskilda känner i det samiska samhället.

Språkrevitaliserande arbete genom språkcentra, t.ex. via språkkampanjer och uppsökande verksamhet, förstärker medvetenheten om språkets betydelse och möjligheter inom gruppen. Detta kan medföra att antalet individer som aktivt vill delta i revitaliseringen ökar ytterligare.

3. Synliggörande effekt

Åtgärder som gör det samiska språket och kulturen mer synligt i det svenska samhället påverkar majoritetsbefolkningens medvetenhet om gruppen och dess behov. Synliggörandet av de nationella minoriteternas språk i samhället kan i förlängningen leda till att språkens status höjs och även fungera språkstimulerande och revitaliserande.

Revitaliseringen av de nationella minoritetsspråken är i dag på många sätt en ”icke-fråga” för majoriteten, eftersom majoriteten i allmänhet inte känner till särskilt mycket om dessa grupper eller deras behov. Frågorna anses i allmänhet inte ha ett allmänintresse.

För att språkets status skall kunna höjas hos majoritetsbefolkningen krävs det även att majoritetens kunskaper och medvetenhet om samerna som nationell minoritet och urfolk ökas. På regeringens uppdrag har en 4-årig informationskampanj om samer som genomförts under 2000–2004. Detta har varit ett led i att uppnå större förståelse mellan majoriteten och minoriteten. Som ett led i arbetet tillkom Samiskt informationscentrum i Östersund, som bland annat driver en webbsida med information om samer.

Om samiskan blir mer synlig i samhället kan det förmodas att majoritetens förståelse och acceptans ökar och språket kan få högre status i majoritetens ögon. Majoritets inställning påverkar även minoritetens egen inställning till språket

10 se www.samer.se 11

se delbetänkandet avsnitt 6.3.

4. Sápmi effekt Samerna ser sig själva som ett folk och Sápmi som ett sammanhängande geografiskt område. Nationsgränserna och de olika nationella regelverk som gäller i respektive land utgår dock från ett majoritetsperspektiv. Ofta samordnas inte heller minoritets- och samefrågorna tillräckligt i majoritetssamhällets beslutsfattande och beredande organ för att helhetsbilden rörande det samiska skall bli tillräckligt tydligt för majoriteten. De samiska behoven behandlas då inte i sin helhet, utan snarast som en särfråga när majoritetens behov behandlas.

Det samiska folket strävar i olika sammanhang efter att finna en harmonisering av förutsättningarna i de olika länderna. Det bör således vara en målsättning i språksammanhang att visa hänsyn och respekt för denna samiska strävan och önskan att se sig själva som ett gränsöverskridande folk med särskilda förutsättningar i Norden. I linje med den svenska minoritetspolitiska målsättningen att de nationella minoriteterna skall ges möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och att samerna redan getts viss kulturell autonomi i Sverige, vore det naturligt att sträva efter lösningar som stärker den samiska önskan att betraktas som ett folk.

Det svenska Sametinget har i handlingsplanen för språkpolitiken tagit ställning för utökat nordiskt samarbete. Den nyligen föreslagna nordiska samekonventionen är ett försök att anpassa och harmonisera olika regelverk som rör det samiska folket i de tre länderna.

På många områden som berör samerna har staterna och samerna själva även valt internordiska lösningar i syfte att tjäna hela Sápmi. Exempel på detta är t.ex. internordiska radio- och TV-sändningar på samiska, nordiskt samiskt språkvårdsarbete och gränsöverskridande kulturarbete.

I språkfrågorna är det av avgörande betydelse att i första hand Sverige, Norge och Finland gemensamt finner vägar för att stödja det samiska folkets strävan att bevara det samiska språket och den samiska kulturen. Språkgränserna mellan varieteterna följer inte nationsgränserna och ett tydligt och medvetet internordiskt samarbete som utgår från samernas behov skulle gynna och förstärka effekterna av revitaliseringsarbetet. Behovet av aktivt nordiskt sam-

12

Sametinget (2004) s 46. 13 ”Nordisk samekonvensjon” Utkast fra finsk-norsk-svensk-samisk ekspertgruppe, 26 okt 2005.

arbete på språkområdet har efterlysts bl.a. av Samerättsutredningen som påpekade att få områden torde vara så väl lämpade för nordiskt samarbete som det samepolitiska, eftersom problematiken är likartad och gemensamma nordiska satsningar borde vara mer effektiva och ekonomiska än nationella projekt. Nationsgränserna skall därför inte ses som ett hinder, utan de nordiska länderna kan genom medvetet arbete förbättra förutsättningarna för revitaliseringen av det samiska språket och möjligheterna att finna gemensamma lösningar inom Sápmi.

När det gäller t.ex. syd- och lulesamiskan har gränsöverskridande samarbete uttryckligen efterlysts av Europarådet. Om Sverige och Norge samarbetar och gör det möjligt för samerna att finna gränsöverskridande styrka i revitaliseringsarbetet förbättras syd- och lulesamiskans förutsättningar att överleva. Just nu pågår dessutom en motsvarande process på norsk sida rörande utvidgning av förvaltningsområdet till att omfatta det sydsamiska området. Samordnade gränsöverskridande insatser som syftar till att åstadkomma revitalisering ger även bättre effekt på kort och lång sikt. Samtidigt kan man på svensk sida finna ytterligare styrka i det egna revitaliseringsarbetet och ta värdefull lärdom av norska erfarenheter. Förutsättningarna för att hitta sådana lösningar borde således vara mycket goda.

8.5 Framgångsfaktorer vid revitalisering av några urfolksspråk

På många håll i världen finns det erfarenhet av revitalisering av urfolksspråk. Det finns anledning att dra lärdom av dessa erfarenheter och föra fram en del faktorer som visat sig vara framgångsrika i revitaliseringsprogram som genomförts i andra länder.

Språkforskare har jämfört revitaliseringsprogram som använts i fyra olika fall och som allmänt ansetts vara lyckade och som kopierats av andra grupper. Jämförelsen rör:

14

Samerättsutredningen: ”Samerätt och samiskt språk”, SOU 1990:91 s 212. 15 Dawn B. Stiles: ”Four Successful Indigenous Language Programs” i Jon Reyhner (red.): “Teaching Indigenous Languages” (1997) s 148-

Cree-indianerna, i Waskaganish norr om Quebec i Kanada

Cree-indianerna är en liten stam som traditionellt levt som jägare och samlare. Stammens traditionella livsstil har trängts undan genom inflyttning av andra grupper och stora dammprojekt i regionen. År 1973 påbörjades ”The Cree Way Project” för att skapa en brygga mellan indianernas traditionella sätt att leva och majoritetsbefolkningens livsstil. Målet för programmet har varit att stärka Cree-indianernas identitet och språk i skolan och att öka betydelsen av läsning och skrivning i en grupp vars kultur bygger på muntlig tradition. Genom programmet har man skapat en skolform som stärker elevernas kulturella identitet. När projektet startades fanns inga läromedel på Cree, trots att skriftspråket hade funnits i hundra år, och befolkningen kunde inte läsa eller skriva på Cree. År 1983 började man språkbadsundervisning i förskolan som senare även införts i grundskolans lägre klasser. Från femte klass sker undervisningen till hälften på Cree och resten på engelska eller franska. För att förstärka elevernas språkutveckling deltar de i lägerveckor med äldre stammedlemmar där traditionell kunskap och kultur förmedlas till eleverna. Lokala resurscentra stödjer undervisningen genom att ta fram lokalt undervisningsmaterial och kulturellt material.

Hualapai-indianerna, Grand Canyon, U.S.A.

Hualapai är en liten stam, som traditionellt livnärt sig som samlare och självförsörjande odlare. Stammen levde tidigare i storfamiljer inom reservatet som inrättades 1883. Samhället styrs av ett stamråd. År 1976 talade 45 procent av alla skolelever engelska som sitt huvudspråk. Det traditionella levnadssättet med storfamiljer och den kulturella överföringen mellan generationerna har sedan dess försvagats genom att de federala myndigheterna infört subventionerat boende och massmedia förstärkt det engelska språkets ställning i lokalsamhället. År 1982 kom 92 procent av alla elever i området från hem där Hualapai talades, men barnen själva talade engelska hemma och i skolan. Redan 1975 påbörjades ett tvåspråkigt program för att bevara indianspråket. Det fanns inget skriftspråk för Hualapai och de första åren ägnades åt att utveckla undervisningsmaterial och material för skriven Hualapai. En integrerad tvåspråkig undervisningsmodell har utvecklats där stamtraditioner och

kultur ingår som en del av undervisningen. För att fånga elevernas intresse har man valt att satsa på teknik, datorer, video och en TVstation där eleverna producerar egna program på Hualapai. Det omgivande stamsamhällets stöd har haft mycket stor betydelse och arbetsuppgifter sköts av stammen. Till en början fanns inte detta stöd eftersom stammens äldsta medlemmar motsatte sig ett skriftspråk och många föräldrar ansåg att undervisningsspråket skulle vara engelska. Numera deltar 75 procent av föräldrarna aktivt med frivilligt arbete i undervisningen. Språkarbetarnas arbete har vidareutvecklats och samarbete sker med American Indian Development Institute och Northern Arizona University för att förbättra språkprogrammet.

Maoriernas Te Kohanga Reo-modell, Nya Zeeland.

Maorierna utgör 15 procent av Nya Zeelands befolkning på 4 miljoner. Traditionellt bodde maorierna i bysamhällen och livnärde sig som jägare, samlare och odlare. År 1960 var ca 29 procent av maorierna förstaspråkstalare av maori. Under tidigt 1960-tal uppmanades maoriska mödrar av majoritetssamhället att tala engelska med sina barn och språkbytesprocessen accelererade inom gruppen. För att motverka språkbytesprocessen utvecklades i början av 1980-talet en tvåspråkig maorisk undervisningsmodell för grundskolan, men denna visade sig svår att sprida på många orter. En gräsrotsmodell utvecklades därför av myndigheterna i samarbete med maoriska ledare för att revitalisera det starkt hotade maoriska språket. S.k. språknästen infördes för barn upp till 8 år, där barn exponeras för maori i en hemmaliknande miljö. Språkförskolor, kallade te kohanga reo , infördes där även kulturell maorisk identitet ingick som en del av verksamheten. År 1991 fanns det 700 te kohanga reo–förskolor och 10 000 barn deltog i verksamheten. Ett stort antal skolor har även startats för de maoriska barnen. År 2004 gick drygt 29 000 barn (5–16 år) i skola med maorisk tvåspråkighets- eller språkbadsprogram. Ungefär hälften av te kohanga reo-förskolorna finns i anslutning till annan maorisk verksamhet och största delen av arbetet sker på frivillig basis. Flertalet av de frivilliga är äldre maorier, eftersom ett krav är att volontärerna skall vara maoritalande och kunna fungera som kulturella föredömen för barnen.

16

te kohanga reo har översatts till “language nest”, “språknäste” eller ”språkbo”.

Maoriska är sedan 1987 officiellt språk i Nya Zeeland och samhällstjänster kan fås på maori.

Punana Leo-modellen, Hawai’i, U.S.A.

I början av 1990-talet kunde endast 4 procent av den ursprungliga hawaiianska befolkningen tala sitt traditionella språk och de flesta av talarna var över 50 år. Väldigt få barn talade hawaiianska eller hade ens möjlighet att lära sig det. Hawaiianska hade inte undervisats i skolorna på 90 år. Endast på en av öarna, Ni’ihau, talades språket ute i samhället. Endast på några av öns förskolor, som drevs från privata hem, talade man hawaiianska. År 1985 startades två förskolor i större städer, i Hilo och Honolulu, och 1987 startades en förskola och årskurs 1 med språkbad. Tanken var att främja det hawaiianska språket och skapa en undervisningsmodell i syfte att uppnå tvåspråkighet. Undervisningen sker helt på hawaiianska i en helt hawaiiansk miljö. Föräldrarna skall själva delta i språkundervisning för att kunna förstärka barnens språkutveckling och även delta i frivilligt arbete. Numera finns det även språkbadsprogram i hela delstaten från förskola till årskurs 12.

Framgångsfaktorer

Från dessa olika modeller dras slutsatsen att följande gemensamma faktorer haft betydelse för revitaliseringsmodellernas positiva resultat: 1. Kopplingen mellan gruppens språk och kultur har fram-

hävts. Urfolkens språk och kultur hänger intimt ihop med

varandra och utgör olika delar av gruppernas kollektiva

identitet. Att bara undervisa i urfolksspråket ger inte

samma effekt, som om både gruppens kultur och identite-

ten bejakas i undervisningen. Arbetet har präglats av att ge

språket ett kulturellt sammanhang. Genom att förmedla

den kulturella traditionen och urfolksidentitet till deltagarna har språket följt med ”på köpet”. Genom att dess-

utom använda skiftspråket i undervisningen har ett tidigare

muntligt språk kunnat omvandlas till ett språk som kan an-

vändas i undervisningssyfte. Samtliga program har gett barn

möjlighet att vistas i en urfolksspråklig miljö där olika språkbadsmodeller använts. 2. Det lokala urfolkssamhällets stöd och deltagande. Hemmet och det lokala urfolkssamhället har avgörande betydelse för språköverföringen. Det går inte att använda revitaliseringsprogram som utformats utan att beakta lokalsamhällets och gruppens egna förutsättningar. I samtliga dessa program har det lokala urfolkssamhället aktiva stöd och deltagande spelat en avgörande roll för det lyckade resultatet. För att urfolkskulturen skall kunna överföras till barn behöver således kulturbärarna, vilket i allmänhet är de äldre stam- eller gruppmedlemmarna, delta aktivt i arbetet. 3. Urfolkens möjlighet att själva utforma och styra verksamheten. Samtliga revitaliseringsprogram har utformats tillsammans med eller av urfolken själva. Urfolken har haft lokal kontroll över eller haft möjligheter att påverka undervisningssystemet. Därigenom har man kunnat finna okonventionella metoder som passat gruppens förutsättningar och flexibla lösningar som gjort det lättare att lösa de problem som uppstått. 4. Tydliga tvåspråkiga mål. I revitaliseringsprogrammen har mål satts upp för att uppnå tvåspråkighet och läs- och skrivkunnighet i både urfolks- och majoritetsspråket. Vid utformandet av programmen har man tagit hänsyn till bl.a. tvåspråkighetsforskning. Dessa program har haft mycket tydliga tvåspråkighetsmål baserade på forskning rörande tillägnelse av språk, jämfört med andra urfolksprogram. Samtliga program har även riktat in sig på att fånga in de allra yngsta medlemmarna. Språkinsatser har satts in redan i förskolan och undervisning för att stödja utvecklingen av urfolksspråket har givits åtminstone till årskurs fem. I den maoriska gruppen har man kunnat konstatera att eleverna förlorar tillägnade språkkunskaper i urfolksspråket, om språkstödet inte ges även i skolan. 5. Undervisningsmaterial har tagits fram på urfolksspråket. Eftersom det inte funnits undervisningsmaterial på dessa språk har mycket tid ägnats åt att utveckla sådant material som kan användas av grupperna. Utan sådant material skulle formell undervisning inte varit möjligt.

6. Föräldrarnas deltagande. En mycket viktig del av

revitaliseringsprogrammen har varit att ge föräldrarna

verktyg för att kunna stödja barnens språkutveckling. Språket som undervisas i förskolan och skolan måste förstärkas i hemmet, för att aktiv tvåspråkighet skall kunna uppnås. Föräldrarnas roll och deltagande har därför varit mycket aktivt genom språkkurser, deltagande i skolarbetet, utvecklande av arbetsmaterial och att bistå som hjälplärare. Dessa program har varit framgångsrika därför att föräldrarna inte givit upp.

Samtliga revitaliseringsprogram har uppnått positiva resultat. Andelen förstaspråkstalare har ökat och dessa hotade urfolksspråks möjligheter att överleva har stärkts. Programmen har på ett positivt sätt även påverkat elevernas skolresultat. Tvåspråkighet har kunnat uppnås och barnen har klarat sig bra i skolan. Andelen elever som hoppar av highschool har minskat bland Cree, Hualapai och hawaiianska elever sedan programmen infördes. Barnens urfolksidentitet har stärkts och stoltheten över det egna kulturella arvet har höjts. I samtliga grupper tros bristande kulturell identitet och utanförskap föranleda sociala problem, vilket man kunnat motverka genom revitaliseringsprogrammen. Majoritetssamhället har kunnat bistå urfolken med tryggad finansiering, bistånd av språkforskare och språklig sakkunskap samt pedagogisk lärarutbildning.

8.6 Positiva erfarenheter från revitalisering av samiskan

Många projekt för att revitalisera det samiska språket har genomförts av eldsjälar på det lokala och regionala planet i de nordiska länderna. Utan dessa viktiga insatser skulle sannolikt språkbytesprocessen gått ännu längre på många orter.

Det största hindret mot att vidta större revitaliseringsprojekt är i allmänhet bristen på finansiering och bristen på fasta strukturer för att bedriva ett långsiktigt revitaliseringsarbete. Det räcker således inte att vidta några mindre projekt på det lokala planet för att en verklig vändning av språkbytesprocessen skall kunna åstadkommas. Det krävs långsiktigt, samordnat och medvetet arbete på flera plan för att det skall lyckas. I andra länder talar man om mycket långa tidsperspektiv för att kunna revitalisera urfolksspråk. En urfolks-

delegation som nyligen presenterade sitt förslag till handlingsprogram för revialisering av urfolkspråk och urfolkskulturer i Kanada talar om ett 100-års perspektiv.

Jag väljer att beskriva två större insatser rörande samiska språket närmare för att åskådliggöra de tankegångar och förslag som lämnas senare i detta slutbetänkande och för att visa vilka möjligheter som finns. För samerna själva är dessa tankegångar inga nyheter, däremot känner majoritetssamhället sällan till vilka möjligheter som finns.

Samisk språk- och kultursita, norra Finland

På finsk sida har man under åren 2001–2004 genomfört ett större revitaliseringsprojekt rörande det samiska språket och kulturen. Projektet ”Samisk språk- och kultursita” i Enontekiö, Enare, Sodankylä och Utsjoki kommuner har drivits av finska Sametinget och med finansiellt stöd av EU:s socialfond, länsstyrelsen i Lapplands län och de berörda kommunerna. Över 300 personer har varje år deltagit i projektet. Det långsiktiga målet för projektet har varit att trygga samernas möjligheter att även i framtiden kunna leva ett liv som ett folk utan att behöva assimileras i majoriteten, och från sina egna utgångspunkter kunna bevara sitt språk, sin kultur och sina egna traditioner. Projektet har strävat efter att ge samer, som förlorat eller riskerar att förlora det samiska språket och den kulturella kopplingen till gruppen, möjligheter att återta språket och kulturen samt att stärka samiska familjers nätverk. Verksamheten har bedrivits på samiska (den varietet som talas på orten) på fem platser med hjälp av projektledare och frivilliga äldre samer. De frivilliga har även deltagit i skolans verksamhet för att förmedla samiska kunskaper till barnen.

Kultursita-projektet har haft barnfamiljer och äldre som särskilda målgrupper för verksamheten och aktiv uppsökande verksamhet har bedrivits för att få med de som kan tänkas vara intresserade. Den viktigaste målgruppen har varit barnfamiljerna, eftersom föräldrarnas språkliga val är av avgörande betydelse språkets beva-

17

Task Force on Aboriginal Languages and Cultures: ”Towards A New Beginning – A Foundational Report For A Strategy To revitalize First Nation, Inuit and Métis Languages And Cultures”, 28 juni 2005. 18 Ordet sita betyder ”grupp av samefamiljer som följs åt vid flyttningar”. (Svenska akademins ordlista), Sijda/sijte betyder också sameby. 19 Finska Sametingets slutrapport/ Sámediggi: ”Saamelaisten kieli ja kulttuurisiida-hankeen loppuraportti”, 17 feb 2004.

rande. Verksamheten har syftat till att stärka det samiska språket i hemmet och stödja föräldrarna i överföringen av språket och kulturen. Många barn och yngre samer har svårt att utveckla en samisk identitet om de inte får stöd i detta. För att klara samhällets krav och förväntningar bättre, väljer många ungdomar majoritetsspråket. Kultursitorna har även samarbetat med förskolor och skolor för att stödja de samiska barnens och ungdomarnas språk- och identitetsutveckling.

Den andra målgruppen, äldre samer, har setts som en viktig resurs som kulturbärare och förmedlare av det samiska språket till yngre samer. Genom att det traditionella livet i storfamiljer med nära släktband har förändrats, känner många äldre samer stor ensamhet. Kultursitan har fungerat som ett sätt att involvera de äldre i samisk verksamhet och även som ett socialt nätverk till stöd för de äldre. Kultursitans personal har kunnat bistå de äldre med olika praktiska saker. Genom verksamheten har man även verkat för att förbättra de äldres välbefinnande genom social samisk gemenskap och deltagandet har inneburit skapandet av nya sociala relationer och mindre ensamhet.

Språk- och kulturkompetens har förmedlats av äldre samer till yngre samer. Resultaten av kultursita-projektet visar att man genom detta 3-åriga program lyckats öka användningen av samiska både i och utanför hemmet. Verksamheten har utgjort en helt samiskspråkig miljö där deltagarna kunnat öva sitt språk. Kopplingen till den samiska kulturen har förstärkts genom att enskilda fått del av traditionell kunskap och genom samvaron med olika åldrar. Deltagarna uppger sig värdesätta det samiska språket och kulturen mer och för många har den samiska identiteten stärkts. Detta har även stärkt deltagarnas motivation att förbättra samiskan och att använda språket mer. Deltagarna har även blivit mer medvetna om tvåspråkighetens betydelse och fått konkreta verktyg för att kunna uppnå detta. Barn och ungdomar känner sig numera mer delaktiga i det samiska lokalsamhället och vågar visa att de är samer.

Sydsamisk språkrevitalisering vid Svahken sijte

I det sydsamiska området på norsk sida pågår ett språkmotiveringsprojekt vid Elgå oppvekstsenter i Engerdal, Hedmarks fylke. I denna förskola och skola går bl.a. sydsamiska barn från samebyn/reindriftssamfunnet Svahken sijte.

Norska Sametinget stödjer det 5-åriga projektet, som påbörjades 2001. Målet har varit att stödja förskolebarns språkutveckling i sydsamiska och därigenom utöka antalet förstaspråkstalare. Förhoppningen är att barnen genom detta skall tillägna sig sydsamiska innan de börjar skolan. Initiativet har kommit från lokalt engagemang och från människor som själva har barn i förskoleåldern. Projektet har utgått från de lokala förutsättningarna. Till stöd för projektet har man haft samiska institutioner såsom samiska högskolan och språkvetare och lingvister.

Föräldrarna vill att barnen skall bli aktiva talare av sydsamiska. Lokalsamhället har ställt sig positiv till detta och förskolan och skolan stödjer denna strävan. Nya metoder har fått utarbetas i skolan för att kunna ge barnen aktiv tvåspråkighet.

I Svahken sijte talar en del av far- och morföräldrargenerationen sydsamiska. De har lärt sig sydsamiska som barn, men de kan i allmänhet inte skriva på samiska. Föräldragenerationen har en del kunskaper i sydsamiska eftersom de lärt sig en del i hemmet och även haft det som ämne i skolan. De är i allmänhet inte aktiva talare av sydsamiska. En del har själva gått i sameskolan i Snåsa. Flera av föräldrarna har i vuxen ålder gått på kurs för att lära sig mer sydsamiska.

I förskolan har man strävat efter att ge de sydsamiska barnen mycket tid och möjligheter att nyttja samiskan (en språkbadsmodell). Detta har ofta handlat om arbete i mindre grupper. Särskilda samiska språkrum har skapats där språket använts konsekvent. Det har t.ex. varit ett särskilt rum på förskolan, kallad Savka, där barnen alltid talar sydsamiska. På samma sätt har barnen vid utomhusvistelse alltid talat sydsamiska i torvkåtan. På detta vis har vissa rum och situationer på ett naturligt sätt förknippats med språket. Samtidigt har vissa i personalen konsekvent talat sydsamiska med barnen.

20

Projektet har beskrivits av Jon Tondal i ett föredrag ”Eit sørsamisk språkvitaliseringsprojekt” vid Samisk høgskoles/Sami allaskuvllas konferens ”Intergenerasjonell overføring av samiske språk”, Kautokeino, 12–13 okt 2005.

Barnen som deltagit i projektet är på god väg att bli aktiva talare av sydsamiska. De barn som börjat skolan har haft bättre förutsättningar för undervisningen i och på sydsamiska. Antalet skolbarn i området som läser sydsamiska i skolan har ökat och detta har tolkats som ett intresse för återtagande av sydsamiskan.

Kommentar

Det finns, enligt min bedömning, mycket goda förutsättningar för att kunna genomföra liknande insatser och uppnå goda revitaliseringsresultat även i Sverige. De samiska språkcentra som föreslås i avsnitt 12 skulle kunna utgöra navet i det långsiktiga revitaliseringsarbetet som samerna själva efterfrågar. Med en sådan modell skulle flera av de faktorer som visats sig vara framgångsrika kunna användas även i Sverige, bl.a. – en stark koppling mellan det samiska språket och kulturen, – det samiska lokalsamhället skulle ges möjlighet att delta i ut-

formningen och ledningen av revitaliseringsarbetet, – de lokala samiska behoven skulle styra innehållet i revitalisering-

sarbetet, – det lokala stödet, deltagandet och engagemanget skulle utgöra

kärnan i verksamheten, – samiska familjer och föräldrar skulle kunna få stöd i arbetet att

fostra aktivt tvåspråkiga barn med en stark samisk identitet,

och – äldre samers kultur- och språkkompetens skulle kunna använ-

das för att stödja och bistå de yngre samernas återtagande av

samiskan.

8.7 Slutsatser

Mot bakgrund av det som anförts i detta avsnitt drar jag slutsatsen att beslutsamma aktiva åtgärder krävs för att bryta och vända den pågående språkbytesprocessen. En aktiv revitalisering av syd- och lulesamiskan är fortfarande möjlig, om åtgärder vidtas omgående på samhälls-, grupp- och individnivå. Även nordsamiskan är hotad och

åtgärder behövs för att stärka dess fortlevnad. En stark språklig medvetenhet och vilja att stärka och återta samiskan finns hos samerna. Förutsättningarna för en lyckad revitalisering finns således. Ett passivt svenskt förhållningssätt i nuvarande situation skulle stå i strid med åtagandena enligt Europarådets minoritetskonventioner.

Jag föreslår därför en rad åtgärder i syfte att uppnå de nödvändiga effekter som beskrivit ovan i avsnitt 8.4. Åtgärder på samhälls- , grupp- och individnivå behöver sättas in parallellt så att de kan förstärka varandra och en större effekt kan uppnås.

För att åstadkomma en ytterligare statushöjande effekt på samiskan, föreslås i avsnitt 10 en geografisk utvidgning av förvaltningsområdet till det sydsamiska området. Det skulle på ett omedelbart sätt stärka samtliga samiska varieteter i området och det skulle särskilt revitalisera sydsamiskan. I anslutning till detta förslag rörande förvaltningsområdet lämnas, förutom de förslag som lämnats i delbetänkandet, ytterligare förslag för att förbättra den nuvarande implementeringen av minoritetsspråkslagstiftningen. För att uppnå en förbättring i genomförandet bör Sametinget ges en lagstadgad uppgift att verka som ansvarsmyndighet när det gäller det samiska förvaltningsområdet.

Förslag till åtgärder med revitaliserande effekt lämnas i – avsnitt 12 rörande det samiska språkarbetet, samisk språkvård

och förbättrade möjligheter att följa upp genomförandet av mi-

noritetsspråkslagstiftningen. Det språkbevarande arbete som

Sametinget bedriver och dragit upp riktlinjerna för i handlings-

planen för språkarbetet behöver konkretiseras och förverkligas

på det lokala och regionala planet, – avsnitt 13 rörande undervisning i och på samiska och även rö-

rande de övriga nationella minoriteterna eftersom samtliga na-

tionella minoritetsbarns rättigheter reglerats i samma regelverk,

och – avsnitt 13 rörande vuxna samers möjligheter att återta och för-

bättra sina kunskaper i samiska, och i – avsnitt 14 rörande olika typer av insatser för barn och ungdo-

mar som syftar till att stärka barns kulturella urfolks- eller minoritetsidentitet och stödja deras språkutveckling i minoritetsspråket.

Förslag till åtgärder i syfte att synliggöra det samiska i samhället lämnas i avsnitt 15.

I allt det arbete som görs för att stödja det samiska språket bör Sverige ytterligare förstärka det gränsöverskridande samarbete med Norge respektive Finland. Regeringen bör därför omgående inleda ett nära samarbete med de norska och finska regeringarna för att i nära samarbete med Sametingen hitta lösningar som gynnar och förstärker revitaliseringen av samiskan.

9 Möjligheter och beredskap att utvidga förvaltningsområdet för samiska språket

Enligt tilläggsdirektiven skall utredarens analys omfatta en bedömning av kommunala och statliga förvaltningsmyndigheters samt domstolars möjligheter och beredskap att, på kort och lång sikt, hantera en utvidgad lagstiftning om rätt att använda samiska vid enskildas kontakter med myndigheten eller domstolen. Analysen skall även omfatta kommunernas möjligheter och beredskap att erbjuda förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på samiska. Det geografiska området benämns enligt direktiven som det sydsamiska området och utgörs av Jämtlands och Västerbottens län samt delar av Norrbottens och Dalarnas län. För de sistnämnda har utredningen identifierat Arvidsjaur, Älvsbyns, Piteå och Älvdalens kommuner. Gränserna för de olika samiska språkvarieteterna följer dock inte kommungränser och den samiskspråkiga förekomsten är på flera platser blandad mellan de olika språkvarieteterna. Älvsbyns och Piteå kommuner representerar här områden för språkövergångar till de nordliga varieteterna. Det bör påpekas att det samlade området för denna utredning inte kan betraktas som en slutgiltig avgränsning av eventuella förvaltningsområden för samiska. Områden utanför denna gränsdragning återstår att utredas.

Utredningen har begärt yttranden från de allra flesta förvaltningsmyndigheter och domstolar samt besökt ett urval av kommuner och en länsstyrelse för uppföljande samtal.

9.1 Kommunernas beredskap

9.1.1 Yttranden från kommunerna

Utredningen har begärt att få in skriftliga yttranden från samtliga 27 kommuner inom ovan angivet område. I begäran om yttrande har en allmän beskrivning av nuvarande lagstiftning lämnats och

kommunerna har hänvisats till utredningens hemsida för ytterligare bakgrund och fakta. Utredningen har begärt att få svar på följande frågor: − Är det möjligt att få förskola och/eller äldreomsorg helt eller

delvis på samiska i kommunen i dag eller planeras sådan verksamhet? Om sådan verksamhet finns, beskriv den.

− Finns det i dag personal inom förskolan, äldreomsorgen och

den kommunala förvaltningen som talar samiska? Har kom-

munen tidigare gjort någon kartläggning av om det finns sådan

personal? − Har kommunen mött intresse eller önskemål om service på

samiska från samiska kommuninvånare? I så fall på vilket sätt? − Har kommunen upprättat någon handlingsplan eller vidtagit

några andra åtgärder med anledning av den nationella minoritetspolitiken?

− Om kommunen skulle bli skyldig att tillhandahålla sådan ser-

vice på samiska som i dag ges i nuvarande förvaltningsområde,

bedömer ni att det skulle innebära ytterligare kostnader för

kommunen? Om svaret är ja, uppskatta hur stora kostnadsökningar det skulle kunna bli frågan om?

Kommunerna har även haft möjlighet att lämna andra synpunkter som de tyckt varit betydelsefulla.

Av röstlängden till Sametinget framgår att det finns samisk befolkning i samtliga de kommuner som uppmanats att yttra sig. Yttranden har inkommit från 21 kommuner. En del kommuner har valt att inte svara på utredningens frågor och inte lämnat något yttrande alls. Lycksele kommun avstår från att yttra sig då det enligt kommunens mening inte finns något uttalat behov av samisk service inom förskoleverksamhet och äldreomsorg. När det gäller dessa kommuner har utredningen ingen möjlighet att bedöma kommunernas faktiska beredskap inför en möjlig utvidgning, vilket är olyckligt. Utredningen har dock genom besök inhämtat synpunkter från Bergs och Lycksele kommuner.

Piteå kommun har som enda kommun direkt avvisat tanken på att ingå i ett utvidgat förvaltningsområde för samiska. Kommunen anför att man ytterst sällan mött önskemål eller intresse för service

1 Älvsbyn, Vännäs, Bjurholm, Nordmaling, Ragunda och Berg har inte svarat.

på samiska samt att man inte kan sägas tillhöra det sydsamiska området.

Några allmänna reflektioner som kan göras med anledning av kommunernas yttranden. Det framgår att vissa kommuner, i likhet med förhållanden i Mälardalsregionen beträffande finska språket, har begränsade kunskaper om den svenska minoritetspolitiken och dess syfte. Med några få undantag ser man inte riktigt kommunens roll inom politikområdet. Kunskaperna om den nationella minoritetspolitiken och Sveriges internationella åtaganden måste generellt förbättras, vilket även påpekats i delbetänkandet.

Någon synlig sammanblandning mellan minoritetspolitikens syften och de integrationspolitiska målen framgår dock inte. Inga intresseavvägningar redovisas mellan den samiska befolkningens behov av samhälleligt stöd och andra minoriteters behov av stöd.

Genomgående hänvisar kommunerna till att efterfrågan saknas på samiskpråkig service för myndighetskontakter och för rena servicefunktioner, t.ex. inom äldreomsorg. En kommun menar att det är svårt att se behovet av sydsamiska som språk vid kommunens myndighetsutövning. En annan kommun beskriver situationen så här: ”De som kan samiska använder svenska som modersmål.”

Av yttrandena framgår att ingen kommun har gjort en kartläggning av den samiska befolkningens behov i förhållande till de minoritetspolitiska målen. Det finns heller inga handlingsplaner eller liknande dokument för den samiska befolkningen eller minoritetspolitiken i allmänhet. Det innebär, enligt min mening, att det är svårt för kommunerna att uttala att det inte finns några reella behov bland den samiska befolkningen, eftersom någon kartläggning inte gjorts. Uppfattningen att det finns en bristande efterfrågan på samiskspråkiga tjänster kan ifrågasättas till viss del, eftersom ingen har frågat samerna själva. Om det inte heller finns någon lagstadgad rätt till viss service på samiska, är det inte många som skulle efterfråga det. Språkmedvetna föräldrar efterfrågar möjligheten att få förskola på samiska, om de känner till reglerna för modersmålsstöd. Anhöriga till äldre samer som förlorat svenska språket p.g.a. demens eller liknande, skulle kanske begära att få samiskspråkig äldreomsorg redan i dag.

Mot bakgrund av intentionerna i Europarådets minoritetskonventioner om skydd av de nationella minoriteterna och att främja de nationella minoritetsspråken kan behoven ges en vidare tolkning än enbart som efterfrågan eller önskemål angående service. Vid en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska skulle

kommunerna behöva göra en metodisk inventering av vilka åtgärder som skulle vara bäst ägnade att stärka det sydsamiska språket. Detta bör lämpligen ske i samarbete med lokala samiska organisationer eller andra som arbetar med samiska frågor.

Ett par kommuner belyser denna behovstolkning i sina kommentarer till frågan om möjligheten att använda samiska vid myndighetskontakt. Malå kommun anför, efter samråd med Malå sameförening, att de viktigaste åtgärderna som behövs är utbildning i språket. Det finns samer i dag som inte talar samiska. De fick inte lära sig språket som barn. Det kan vara en av anledningarna till att man inte efterfrågar samiskspråkig service. För att språket skall överleva, fortsätter kommunen, behövs satsning på utbildning i språket, mer än att det finns möjlighet att få service på samiska. Myndighetsmiljön kännetecknas av fackspråk. Kommunens bedömning är, att för att språket skall synliggöras och bevaras krävs en mer omfattande satsning för både yngre och äldre, att språket levandegörs och används ofta i offentliga miljöer, såsom media och kultur samt blir en del av vardagen etc. Strömsunds kommun tillfogar följande kommentar:

Hos samerna finns nu ett växande intresse att återuppta sitt minoritetsspråk och de bör därför på olika sätt från statens sida stimuleras att delta i utbildning/vidareutbildning i sitt sydsamiska språk. Det kan då i sin tur lägga grund till många initiativ att få tala och skriva på sydsamiska i kontakter med kommunala och statliga myndigheter. Berörda myndigheter måste då svara upp mot denna efterfrågan och bygga in kunskap om det sydsamiska språket i sina organisationer.

Ingen kommun redovisar planer för förskolan eller äldreomsorg med samiskt språkinslag. För flera kommuner gäller att man löser ”situationen” allt eftersom. Önskemål beträffande barnens modersmålsstöd och modersmålsutbildning är vanligt förekommande. Utredningen kan inte klarlägga den exakta omfattningen för förskoleverksamhet och äldreomsorg med samiskt innehåll. Sju kommuner synes ha förskoleverksamhet med samiska som inslag. Inga systematiska kommentarer finns heller om modersmålsundervisningens storlek. Några kommuner samarbetar med Sameskolstyrelsen angående integrerad samisk undervisning, en verksamhet som anförs i positiva termer. Tillgång till äldreomsorg med samiskspråkig service anges uttryckligen av endast en kommun. Möjlighet till tolkning finns vid behov för äldreomsorgen inom några kommuner.

Inga organiserade kartläggningar har skett i kommunerna av personalens språkkompetens eller förtrogenhet med samisk kultur. Fem till sex kommuner anger att samiskspråkig personal finns i varierad grad. Dessa och liknande uppgifter grundas till stor del på den personkännedom som finns i mindre organisationer. Några kommuner utesluter emellertid inte möjligheten att det kan finnas samiskspråkig personal.

En kommun anför att nyrekrytering som metod för att erhålla samiska kunskaper, är en svår väg, på grund av en låg personalomsättning. Oron för tillgång på lämplig personal riktas först och främst mot den bristande lärartillgången, som i några yttranden anges som en försvårande faktor redan i dag. Två kommuner uttrycker tvivel om möjligheten att över huvud taget kunna rekrytera yrkeskunnig personal som talar samiska.

Kostnadsökningar i samband med en eventuell utvidgning av förvaltningsområdet för samiska bedöms som relativt små. Intrycket är att sådana uppskattningar grundas på nuvarande efterfrågan. Den merkostnad per år som några kommuner uppskattar, är i storleksordningen mellan 400 tkr till 1 Mkr. Merparten anger dock inga sifferbelopp. Förmodade kostnadsökningar hänför sig, för så gott som samtliga kommuner, till utökade personalinsatser. För en kommun anges t.ex. att ”ett 30-tal anställda bedöms behöva utbildas i sydsamiska”. Från kommunernas sida uttrycker man tydligt att en utvidgning av förvaltningsområdet måste medföra ett tillskott av statlig finansiering för täckning av merkostnader.

Besök i ett antal kommuner

Utredningen har besökt ett antal kommuner i det sydsamiska området för dialog om kommunernas möjligheter och beredskap inför en eventuell utvidgning av förvaltningsområdet för samiska språket. Besöken har även varit ett sätt att sprida kunskap om Sveriges åtagande rörande nationella minoriteter och nuvarande svensk lagstiftning. Det har inte funnits möjlighet att träffa representanter för samtliga kommuner vilket hade varit önskvärt. Som regel har utredningen träffat representanter för förvaltnings-

2 Östersunds k. den 15 augusti 2005, Strömsunds k. den 16 augusti 2005, Krokoms k. den 16 augusti 2005, Åre k. den 27 oktober 2005, Bergs k. den 28 oktober 2005, Härjedalens k. den 28 oktober 2005, Lycksele k. den 2 november 2005 och Storumans k. den 3 november 2005.

ledningen, ansvariga för de närmast berörda verksamhetsområdena och politiker. Det framkommer i flera fall en betydligt ljusare bild av beredskapen än vad yttrandena ovan ger vid handen. Man har överlag en god överblick över den samiskspråkiga service som faktiskt redan finns idag inom förskola, skola, vård och omsorg. Samtidigt synes dessa verksamheter vara resultatet av envetna föräldrar och anhöriga. På grund av de stora avstånden över vidsträckta ytor förekommer flera speciallösningar inom skola och omsorg. I ett fall gick en samisk elev i skolan i två kommuner under olika tider av året på grund av familjens renskötsel.

Något förvånande för utredningen var vilka som uppfattades som samer. Nästan uteslutande förknippades samer med renskötande samer eller samebymedlemmar. Samrådsförfaranden med samerna betydde i de flesta fall att kommunen hade samråd med samebyn. Den icke renskötande samiska befolkningens behov reflekterar man inte över på samma sätt. Man ser inte riktigt samerna i tätorten.

Ett annat intryck är att många tankar ligger på lut för att förverkligas, till exempel nya möjligheter i samband med den integrerade samiska undervisningen, ökat utbyte med sameskolan i Tärnaby, idégrupper över riksgränsen. Möjligheterna till samarbete över riksgränsen med norska motsvarigheter angavs i positiva termer och var för flera kommuner inget nytt. Det förekommer redan för andra verksamheter, inklusive ordinarie skolgång.

Det förekom i något fall stora ansträngningar från skolans sida vad gällde samiskundervisningen utan att man fick det stöd som man förväntat sig från barnens hem. Som skäl angavs att samiskan inte användes i hemmen på grund av bristande kunskaper. I en annan kommun hade man tagit initiativ till att stödja språkutvecklingen för same-elevers föräldrar. Den dominerande problemfrågan för de besökta kommunerna gäller rekrytering av samiska modersmålslärare. För att lösa detta behövs hjälp.

På initiativ från Storumans kommun hölls ett halvdags seminarium angående möjligheterna att inrätta ett sydsamiskt språkcentrum i Tärnaby. Det visade sig att kommunen ställer sig positiv till en sådan verksamhet utan att nu ta ställning till dess organisation. Deltagare var framför allt representanter för olika skolformer samt från Samiskt kulturcentrum Hattfjelldal. Utredningen noterade en idérikedom som även inkluderade verksamheter inom äldreomsorgens fält.

Det sammanfattande intrycket var en positiv inställning inför en eventuell utvidgning av förvaltningsområdet för samiska.

9.1.2 Överväganden

Min bedömning: Det finns samiskspråkig verksamhet i högst ett tiotal kommuner, framför allt inom förskoleverksamhet. De kommunanställdas språkkunskaper kan inte helt uppskattas, inte heller modersmålsundervisningens omfattning. Viss samiskspråkig personal finns i några kommuner. Beredskap för äldreomsorg helt eller delvis på samiska finns inte på kort sikt. Med en anpassad resursanvändning bedömer jag att kommunerna har möjligheter att hantera ett utvidgat förvaltningsområde. Det gäller i synnerhet förskoleverksamhet och äldreomsorg, helt eller delvis på samiska. Under ett introduktionsskede behövs markerade åtgärder för att kunna erbjuda myndighetskontakt på samiska.

Av kommunernas yttranden framgår att några kommuner erbjuder förskola, om än oklart i vilken omfattning, på samiska språket. Det är också otydligt inom äldreomsorgen i vilken mån man ändå försöker ordna så att äldre på något sätt blir bemötta och får omsorg av samiskspråkig personal.

Enligt min bedömning är det nödvändigt att göra någon form att kartläggning av personalens språkkunskaper i samiska för att kunna bedöma vilka åtgärder som kommunen behöver vidta för att stärka den språkliga kompetensen. Det kan inte uteslutas att det faktiskt finns tillgänglig personal med goda kunskaper i samiska eller personal som kan tänkas förbättra sina kunskaper i samiska så att samiskspråkig service kan erbjudas, helt eller delvis. Vilhelmina kommun pekar på lösningar som jag vill tillföra bedömningen, nämligen de möjligheter som finns till samutnyttjande av samiskspråkig personal mellan kommuner, framför allt inom skolsektorn. Kommunen har vid olika tillfällen samverkat med grannkommuner angående nyttjandet av personalresurser.

Anledningen till att riksdagen fattat beslut om införandet av en minoritetspolitik och inrättandet av förvaltningsområden i Norrbotten är att lagstiftaren vill höja statusen på de nationella minoritetsspråken och ge stöd enligt del III i minoritetsspråks-

konventionen. Ett sätt att göra detta är att klart markera från samhällets sida att minoritetsspråken har ett värde och att enskilda skall ges möjlighet att använda språken i offentliga sammanhang. Det handlar således inte om att enskilda skulle ha behov av att tala det egna minoritetsspråket därför att han eller hon har bristande kunskaper i svenska språket. Vissa kommuners antydan rörande samers kunskaper i svenska, inte helt relevanta i sammanhanget, eftersom det primära syftet med ett förvaltningsområde är att statusen på samiska språket skall höjas och den samiska befolkningens strävanden att bevara sitt språk skall främjas. Det samiska språket skall därmed även göras mer synligt i det svenska samhället, vilket gynnar språkets fortlevnad.

Min bedömning av kommunernas möjligheter grundas också på en successivt anpassad resursanvändning. Under ett inledningsskede är det rimligt att funktionen ’myndighetskontakt på samiska’ gradvis möter efterfrågan och att man bygger upp en kompetens, detta till förmån för förskola, äldreomsorg och utbildningsinsatser samt informationsinsatser.

9.2 Landstingens beredskap

9.2.1 Landstingens synpunkter

När det gäller landstingens roll i minoritetspolitiken berörs endast den del av verksamheten som utgör myndighetsutövning gentemot enskild. Verksamhet inom hälso- och sjukvården som bedrivs t.ex. på vårdcentralerna omfattas inte av minoritetsspråkslagarna.

Utredningen har begärt att få skriftliga yttranden från de tre landstingen i regionen. De frågor som ställts till landstingen har motsvara dem som ställts till kommunerna.

I det följande redovisar jag de synpunkter som inkommit från landstingen i Dalarna och Västerbottens läns landsting. Landstinget i Jämtlands län har inte inkommit med något yttrande.

Landstinget Dalarna anför att man har små möjligheter och ingen egentlig beredskap för att hantera effekterna av ett förvaltningsområde för det sydsamiska språket. Landstinget saknar kännedom om huruvida egen personal talar samiska och har inte gjort någon sådan kartläggning. Särna vårdcentral och Mora Lasarett, som i första hand troligen betjänar samisk befolkning, har inte mött intresse eller önskemål från patienter eller anhöriga om

språklig service på samiska. Samma sak gäller för de administrativa enheterna. Landstinget har inte vidtagit några åtgärder med anledning av den nationella minoritetspolitiken. En kostnadsberäkning är svår att göra. Efterfrågan torde vara liten, varför kostnadsökningen också sannolikt är liten.

Västerbottens läns landsting kommer att vidtaga erforderliga åtgärder om utredningens förslag genomförs. I dagsläget finns ingen organisation som svarar mot en sådan förändring. Landstinget har inte genomfört någon inventering av personalens språkkunskaper. Det kan dock inte uteslutas att någon bland landstinget cirka 9 000 anställda behärskar samiska. Någon uttalad efterfrågan om språklig service på sydsamiska har inte framkommit. Några specifika åtgärder med anledning av den nationella minoritetspolitiken såsom den definieras i nuvarande lagstiftning har inte vidtagits. Med stöd av Lagen om etnisk diskriminering i arbetslivet har däremot ett handlingsprogram för att främja mångfald och motverka etnisk diskriminering antagits. Merkostnader kommer att uppstå, eftersom kompetensen för närvarande saknas. I detta fallet förmodas del av en tjänst behövas. Landstinget förutsätter att statsbidrag kommer att utgå.

9.2.2 Överväganden

Min bedömning: De landsting som yttrat sig har ingen egentlig beredskap för att hantera ett utvidgat förvaltningsområde för samiska språket. Efterfrågan förväntas inte bli stor vad gäller rent myndighetsutövande verksamhet.

Erfarenheterna från Norrbotten visar att myndighetsutövning där minoritetsspråk använts har varit av liten omfattning. Min bedömning är att efterfrågan inledningsvis knappast kommer att skilja sig markant från efterfrågan i Norrbotten. Landstingen har möjlighet att anlita tolk vid behov. Vid framtida rekryteringar av personal kan samiskspråkig kompetens sökas. Liksom för alla myndigheter finns möjligheter att meritbedöma sådana språkkunskaper vid rekrytering.

Myndighetsutövning utgör en mycket liten del av Landstingets verksamhet. I en utredning från Länsstyrelsen i Norrbottens län framkommer att den enskilde medborgaren har svårt att urskilja

vilken del av den offentliga verksamheten som lagstiftningen kan tillämpas på. Landstinget är ett exempel på en organisation där dess huvudsakliga verksamhet, som berör hela befolkningen, inte omfattas av språklagarna.

9.3 Domstolarnas och Domstolsverkets beredskap

9.3.1 Synpunkter från domstolar

Domstolar som skulle komma att beröras av ett utvidgat förvaltningsområde samt Domstolsverket har fått möjlighet att lämna yttranden till utredningen. Följande frågor har ställts: − Vilka möjligheter och vilken beredskap har domstolen för att

hantera en sådan här förändring? − Finns det i dag personal som arbetar med myndighetsutövande

verksamhet som talar samiska? Har domstolen tidigare gjort

någon kartläggning av om det finns sådan personal? − Har domstolen mött intresse eller önskemål om språklig ser-

vice på samiska i samband med myndighetsutövning? − Har domstolen vidtagit några åtgärder med anledning av den

nationella minoritetspolitiken? − Om domstolen skulle bli skyldig att tillhandahålla sådan service

på samiska som i dag ges i nuvarande förvaltningsområde,

bedömer ni att det skulle innebära ytterligare kostnader?

För de länsrätter som yttrat sig gäller att ingen samisktalande personal finns. Länsrätten i Norrbotten omfattas redan i dag av minoritetsspråklagstiftningen och har en förteckning på tolkar och översättare. Tillsammans med Luleå tingsrätt introduceras ett hänvisningsbesked per telefon med uppkoppling till tolk. För länsrätten i Jämtlands län finns ingen beredskap. Efterfrågan på samisk betjäning har förekommit i något enstaka fall. För Länsrätten i Norrbotten har kostnadsökningarna varit marginella. Länsrätten bedömer att merkostnaderna inte blir alltför stora. Auktoriserade

3 Länsstyrelsen i Norrbottens län; ”Utvidgat samiskt förvaltningsområde”, skrivelse till Regeringen, 23 jan 2003. 4 Länsrätten i Västerbotten har ej svarat. Länsrätten i Dalarna har inget att anföra. 5 Länsrätten i Jämtlands län och Östersunds tingsrätt har gemensamt yttrande.

rättstolkar i språket bör användas. Dessa tolkar har rätt till ersättning motsvarande den högsta ersättningsnivån för tolkar.

Kammarrätten i Sundsvall uppger att den för närvarande inte har någon beredskap att hantera en utvidgning av förvaltningsområdet. Det finns ingen personal som talar samiska. Om behovet skulle uppkomma kommer det att lösas genom anlitande av tolk och översättare på sedvanligt sätt när behov uppstår. Kammarrätten konstaterar att det inte vid något tillfälle förekommit intresse eller önskemål om språklig service på samiska. Det är därför svårt att säga vad en förändring av aktuellt slag skulle innebära. I nuläget är det svårt att göra någon uppskattning av eventuella kostnadsökningar. Tolkning och översättning medför alltid ökade kostnader.

Regeringsrätten uppger att det inte gör någon skillnad att ytterligare en region blir ett s.k. förvaltningsområde. Regeringsrättens jurisdiktionsområde omfattar hela landet och således redan i dag de kommuner som har status som särskilda förvaltningsområden. Domstolen påverkas inte annat än i marginell utsträckning. Det finns ingen i personalen som talar samiska. Inlagor på minoritetsspråken skickas omgående till översättning om de avser eller kan antas avse mål eller ärenden som domstolen har att handlägga. Domstolen har inte mött intresse eller önskemål om språklig service på samiska. De kostnader som kan uppstå, kan uppstå redan i dag.

Yttranden har inkommit från följande tingsrätter: Mora, Östersund, Lycksele, Umeå, Skellefteå och Luleå tingsrätter. Östersunds tingsrätt har gemensamt yttrande med Länsrätten i Jämtlands län, se ovan. Domstolarna anger i allmänhet att beredskap för en utvidgning inte finns för närvarande. De krav som en utvidgning skulle innebära får lösas genom anlitande av tolk. Domstolarna saknar samiskspråkig personal. Efterfrågan på samiskspråkig service uppfattas som låg. Man har inte stött på vare sig önskemål eller intresse för saken. Kostnadsökningarna bedöms överlag att bli försumbara eller små. Några av domstolarna har dubblerade funktioner såsom inskrivningsmyndighet, fastighetsdomstol och miljödomstol. Den återgivna bilden för domstolarna som allmänna domstolar stämmer också för dessa funktioner. Lycksele tingsrätt påtalar att för nordsamiska är tillgång på tolk inte något problem, men att det, så vitt är känt, inte finns någon auktoriserad sydsamisk tolk att tillgå.

Hovrätten för Nedre Norrland uppger att det inte finns någon som talar samiska inom den personal som arbetar med myndighetsutövning. Domstolen har inte mött något intresse eller önskemål om språklig service på samiska. Hovrätten har inte vidtagit några åtgärder med anledning av den nationella minoritetspolitiken. Om hovrätten skulle bli skyldig att tillhandahålla samisk språkservice skulle det innebära ytterligare tolkkostnader.

Hovrätten för Övre Norrland har särskild beredskap för att möta en utvidgning av förvaltningsområdet. Det finns ingen samisktalande personal. Om behov uppstår är hovrätten redan i dag hänvisad till att köpa de nödvändiga tjänsterna. Inget önskemål eller intresse om språklig service beträffande samsiska har visats i hovrätten. På hovrättens hemsida finns en beskrivning av villkoren och möjligheterna för den enskilde att använda minoritetsspråken i samband med ett mål eller ärende i domstol. Kostnader bedöms bli av mer sporadisk karaktär och knappast stora.

Högsta Domstolen anför i sitt yttrande att skriftlig handläggning av mål och ärenden dominerar i domstolen. Vid behov översätts handlingar och tolk förordnas vid muntliga sammanträden. Domstolen bedömer att översättningsbehoven väl klaras av inom ramen för nuvarande system. Vid nyanställningar beaktar domstolen vikten av etnisk mångfald. Några särskilda åtgärder med hänsyn till den nationella minoritetspolitiken har inte vidtagits av domstolen. Merkostnader går inte att bedöma vid en skyldighet att tillhandahålla service på samiska.

9.3.2 Synpunkter från Domstolsverket

Domstolsverket yttrar sig i egenskap av central förvaltningsmyndighet för domstolarna. Domstolarna är vana att anlita tolkar och översättare. Troligen finns det dock ingen beredskap för att direkt bemöta parter eller ställföreträdare på samiska, exempelvis vid telefonförfrågningar. En sådan beredskap förutsätter att man har möjlighet att mycket snabbt få fram en tolk eller att man har anställd personal som behärskar samiska. Domstolsverket har fått synpunkter från domstolspersonal att det bl.a. finns behov av översättning av vissa blanketter till de vanligaste främmande språken samt information på främmande språk. Angående tolkar anser Domstolsverket att det kan bli problem att hitta auktoriserade tolkar och översättare i de tre samiska varieteterna om förvaltnings-

området utvidgas. En undersökning om det finns tolkar som kan svara mot behoven kan göras innan en reform genomförs.

I samband med att nuvarande lagstiftning om rätt att använda minoritetsspråk trädde i kraft tog Domstolsverket fram informationsblad om rätt att använda dessa språk i domstol. I arbetet med nuvarande lagstiftningens genomförande framställdes bl.a. önskemål om översättningar på förhand av vissa vanliga utgående handlingar. Det bedömdes, av olika skäl, inte vara genomförbart att göra sådana översättningar. Vidare framställdes önskemål om sammanställningar av listor över tolkar och översättare på de aktuella språken, vilket även gjordes för samiska och meänkieli.

Domstolsverket tillfördes 1 miljon kronor för de beräknade ökade tolk- och översättningskostnaderna när nuvarande lagstiftning infördes. Domstolsverket saknar underlag för att säga hur stor kostnadsökningen har blivit med anledning av nuvarande minoritetslagstiftning, men det synes inte ha inneburit någon markant förändring. I aktuellt område berörs dock fler domstolar.

9.3.3 Överväganden

Min bedömning: Förutsättningar finns för att domstolarna skall kunna hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska språket. På kort sikt kommer efterfrågan i stor utsträckning att behöva lösas genom anlitande av tolkar. Möjligheterna att inrätta ett samordnat tolkoch översättningssystem bör undersökas närmare.

Erfarenheterna från Norrbottenskommunerna visar att enskildas önskemål om att använda minoritetsspråk i kontakter med domstolar i praktiken har varit mycket begränsad. Det är mindre troligt att efterfrågan skulle öka om förvaltningsområdet utvidgas. Handläggningstiden i enskilda ärenden kan tänkas bli något längre om tolk och översättare måste användas. Jag bedömer att man under ett introduktionsskede måste anlita externa tolkar och översättare. Tillgången på tolkar och översättare behöver uppmärksammas.

När det gäller kostnader för tolkning och översättning i nuvarande förvaltningsområden kan Domstolsverket inte uppge vad den faktiska kostnaden uppgått till. Den bedöms dock inte ha varit särskilt stor. De medel som avsattes vid införandet av nuvarande minoritetsspråkslagstiftning bör därför ha varit tillräckliga.

9.4 Länsstyrelsernas möjligheter och beredskap

9.4.1 Synpunkter från länsstyrelserna

Utredningen har begärt skriftliga yttranden från länsstyrelserna i Dalarnas, Jämtlands och Västerbottens län. Besök har genomförts vid länsstyrelsen i Jämtlands län. De frågor som ställts har bl.a. varit: - Vilka möjligheter och vilken beredskap har länsstyrelsen för att

hantera en sådan här förändring? - Finns det i dag personal inom länsstyrelsen som arbetar med

myndighetsutövande verksamhet och som talar samiska? Har

länsstyrelsen tidigare gjort någon kartläggning av om det finns sådan personal?

- Har länsstyrelsen vidtagit några andra åtgärder med anledning

av den nationella minoritetspolitiken? - Har länsstyrelsen mött intresse eller önskemål om språklig ser-

vice på samiska i samband med myndighetsutövning? I så fall

på vilket sätt? - Om länsstyrelsen skulle bli skyldig att tillhandahålla sådan ser-

vice på samiska som i dag ges i nuvarande förvaltningsområde,

bedömer ni att det skulle innebära ytterligare kostnader? Om

svaret är ja, uppskatta hur stora kostnadsökningar det skulle

kunna bli frågan om.

Länsstyrelsen i Dalarnas län anför att i dag finns ingen beredskap, men att man är beredd, liksom vid andra nya uppgifter, att hantera de uppgifter som en förändring skulle innebära. Genom tidigare undersökningar av personalens språkkunskaper konstateras att i dag finns ingen som behärskar samiska. Länsstyrelsen har inte vid något tillfälle, i kontakter med Idre sameby eller i något annat sammanhang, mött önskemål eller annat uttryckt intresse för en samiskspråkig service. Några direkta åtgärder med anledning av minoritetspolitiken har inte genomförts. Det omedelbara löpande arbetet som beskrivs, rör till exempel förvaltningen av fjällreservaten och projekt kring det samiska kulturarvet.

Länsstyrelsen uppskattar antalet samer boende i länet till ett hundratal förutom cirka 35 bofasta med anknytning till Idre

6 Rennäringsfrågor i Dalarnas län handläggs av Länsstyrelsen i Jämtlands län.

sameby. Med anledning av det relativt ringa antalet samer och de ovan redovisade önskemålen, bedömer Länsstyrelsen att en samiskspråkig service handlar om begränsade kostnader. Det förutsätts att en samiskspråkig kontakt med länsstyrelsen kan lösas vid varje enskilt tillfälle, i första hand genom tolkning. Med en kontinuerlig beredskap blir kostnaderna betydligt högre. Om skriftlig information, t.ex. webbinformation och foldrar, generellt ska ges på samiska handlar det om mycket stora kostnader. Som ett mindre kostnadskrävande alternativ anger länsstyrelsen möjligheten till en begränsad skriftlig information i sakområden av särskilt intresse.

Länsstyrelsen i Jämtlands län konstaterar att man inte har någon beredskap för att hantera ett utvidgat förvaltningsområde. Det finns ingen inom länsstyrelsen, inklusive personal med samiska rötter, som talar flytande sydsamiska. En del medarbetare har deltagit i kurser i samiska språk. Länsstyrelsen har inte mött något intresse eller önskemål om språklig service på samiska i samband med myndighetsutövning. Det är svårt att avgöra om detta beror på att det inte finns något intresse eller om de medborgare som har sydsamiska eller andra samiska språkliga rötter inte förväntar sig att det skall finnas en service på samiska och därför inte efterfrågar densamma. Inga åtgärder med anledning av den nationella minoritetspolitiken har vidtagits.

Länsstyrelsen anser det vara svårt att göra en uppskattning av hur stora kostnadsökningar det rör sig om. Ett införande av utökat förvaltningsområde kan eventuellt leda till en utökad efterfrågan av att beslut och information ges på samiska. Kostnaderna är även beroende av lagstiftarens ambitionsnivå vid införande av reglerna om utökade förvaltningsområden. För att tillhandahålla den service som begärs skall antingen tolk anlitas, dels för muntlig och skriftlig översättning av beslut och skrivelser, dels för översättning av information som berör myndighetsutövning, eller en person anställas för att ge stöd inom hela länsstyrelsen.

Utredningen har besökt länsstyrelsen för diskussion om länets möjligheter inför en eventuell utvidgning av förvaltningsområdet för samiska.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i dag varken möjligheter eller beredskap för att vid varje tillfälle och över tiden kunna ge service och handlägga ärenden på samiska. Efter vissa förberedelser kan dock länsstyrelsen hantera behov av att kommunicera muntligt

7 15 augusti 2005.

eller skriftligt på de flesta språk. Någon kartläggning av personalens språkkunskaper i samiska har ej gjorts. Ingen medarbetare har rekryterats med krav på samiska språkkunskaper. Såvitt känt finns ingen medarbetare som behärskar samiska. Förutom i rennäringssammanhang (renmärkesregistret med samisk terminologi) har inga önskemål om språklig service på samiska i samband med myndighetsutövning kunnat noteras. Inga åtgärder har vidtagits med anledning av den nationella minoritetspolitiken.

Länsstyrelsen redovisar ett resursbehov och kostnader som skulle medföra en årlig kostnadsökning på 1,3 – 1,5 mkr. Engångskostnader skulle uppstå på 150 – 200 tkr. Två tjänster är då inkluderade och i engångskostnaderna ingår en merpart för ökad skyltning för ca 100 reservat m.m. Länsstyrelsen förtydligar att resursbehov och kostnader är grova uppskattningar. Ambitionsnivån som skall gälla för den enskilda länsstyrelsen är osäker varför man utgått från att en i stort sett likvärdig service skall kunna lämnas på samiska såväl som svenska. Länsstyrelsen påpekar också de möjligheter som borde finnas till samordnade lösningar, särskilt i förhållande till Norrbotten och Jämtland.

9.4.2 Överväganden

Min bedömning: Det finns förutsättningar för att länsstyrelserna skall kunna hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska, särskilt på längre sikt. Minoritetspolitiken behöver en betonad introduktion inom länsstyrelserna.

Som beskrivits i delbetänkandet anser jag att en länsstyrelse skall ges nationellt ansvar för att säkerställa den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Efter ett förnyat övervägande föreslår jag att tillsynsansvaret på nationell nivå delas på två myndigheter. Övriga länsstyrelser i förvaltningsområdet för samiska skall bistå den myndighet som utses för den samiska minoriteten och det samiska språket i dess uppdrag. Därutöver ges ansvar för att genomföra lagstiftningen på den egna myndigheten. Uppdraget för länsstyrelserna i Dalarna, Jämtland, Västerbotten och fortsättningsvis även i Norrbotten blir således begränsat. På

8 se delbetänkandet avsnitt 6.5 9 se avsnitt 12.2 Delat ansvar för tillsyn av minoritetspolitiken.

kort sikt måste den samiskspråkiga servicen förstärkas för att möta den föreslagna lagstiftningens krav. Kunskaper i samiska bör uppmärksammas vid nyrekryteringar och vara meriterande. Möjligheterna att samverka mellan länsstyrelserna bör tas tillvara. Som exempel där samordning skulle bli aktuellt är information till allmänheten samt framtagande av olika trycksaksmallar etc. En väl genomförd introduktionsfas för den nationella minoritetspolitiken är nödvändig inom tillkommande länsstyrelser.

9.5 Övriga statliga myndigheters beredskap

Utredningen har begärt yttranden från ett antal statliga förvaltningsmyndigheter. Frågorna som ställts motsvarar de som länsstyrelserna fått, se ovan. Nedan redovisas de synpunkter som inkommit till utredningen från respektive myndighet.

9.5.1 Sametinget och Sameskolstyrelsen

Sametinget menar att en utvidgning av förvaltningsområdet till att omfatta delar av det sydsamiska språkområdet inte kräver några nämnvärda förberedelser. Myndigheten har personal med kompetens inom samtliga samiska språkvarieteter. En tjänsteman arbetar med sydsamiskan som sitt ansvarsområde.

Sametinget anför vidare att, vid en eventuell revidering av nuvarande språklagstiftning, bör större krav ställas på kunskaper i nationella minoritetsspråk vid anställning av personal vid myndigheterna. De flesta samisktalande som nu är anställda vid olika myndigheter behärskar inte samiskan skriftligt enligt Sametinget. Redan i dag finns det behov av att särskilda medel tillskjuts för att kunna erbjuda utbildning för personalen i samiska och andra minoritetsspråk inom förvaltningsområdena. Lösningar borde också skapas för att avhjälpa många samers brister i att läsa och skriva samiska. Det är en förutsättning för att de skall kunna använda sig av språklagen i samband med myndighetskontakter. Efterfrågan av rättskrivningshjälp från Sametinget är påtaglig.

Sameskolstyrelsen har ej inkommit med yttrande. Vid utredningens besök kunde konstateras att det finns en hög och medveten servicenivå i bemötande av allmänheten på samiska. För övriga synpunkter redogörs i avsnitt 13.

9.5.2 Arbetsmarknadsverket

Arbetsmarknadsverket/-styrelsen, anger att samiska inte finns representerad på handläggar– eller chefsnivå i Jämtlands och Västerbottens län. I dessa län har inte heller några påstötningar eller önskemål om språklig service på samiska på arbetsförmedlingen framkommit. Inom nuvarande förvaltningsområde i Norrbottens län har man löst de uppgifter som varit aktuella genom samarbete mellan arbetsförmedling, länsarbetsnämnd och länsstyrelsen. Vid en utvidgning av det språkliga förvaltningsområdet bedöms behovet kunna tillgodoses på motsvarande sätt som i Norrbotten. Mot denna bakgrund och andra vunna erfarenheter bedöms kortsiktigt att inga kostnadsökningar uppstår för personal. Krav på praktisk arbetsförmedlingsservice på samiska medför dock rekrytering av samisktalande. Krav kommer också att ställas på arbetsförmedlare som ger service per telefon på Kundtjänst som arbetar oberoende av länsindelning. Tvåspråkighet kan, för ett antal arbetsförmedlare, komma att bli ett krav vid framtida rekrytering.

Länsarbetsnämnden i Västerbottens län saknar samisktalande personal. Finns behov av service på nord-, lule- eller sydsamiska, anlitas tolk. Ingen av arbetsförmedlingarna uppger att det finns behov av tolkning på samiska. Det behöver nödvändigtvis inte innebära att behovet inte finns, utan snarare att ingen förväntar sig en sådan service och heller inte efterfrågar den. Utifrån dagens kända efterfrågan är det inte realistiskt att anställa samisktalande personal på alla arbetsförmedlingar. Länsarbetsnämnden föreslår att information bör finnas tillgänglig via verkets hemsida samt att service på samiska/minoritetsspråk borde kunna tillhandahållas via det nationella Kundtjänst.

Länsarbetsnämnden i Norrbottens län har inte heller personal som talar samiska. Vid behov anlitas tolk. I övrigt har länsarbetsnämnden liknande synpunkter som Västerbottens.

Länsarbetsnämnden i Dalarnas län har ingen beredskap för att hantera de förändringar som eventuellt kan föreslås. Man har inte påträffat något behov ifråga om det samiska språket vid myndighetsutövning. Myndigheten har inte vidtagit några speciella åtgärder beträffande minoritetsspråken. Länsarbetsnämnderna i Jämtlands län har inte lämnat något yttrande.

9.5.3 Försäkringskassan

Försäkringskassan (FK) lämnar ett gemensamt yttrande för länsorganisationerna i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Dalarna. Beredskap: För Norrbottens del saknas tillgång till sydsamisk kompetens. Västerbotten saknar i nuläget beredskap och möjligheter. FK i Dalarna har i dag ingen möjlighet att hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska språk. Personal: FK i Norrbotten har lule- och nordsamiskt talande personal medan FK i Dalarna och Västerbotten saknar sådan kompetens. Intresse/önskemål: FK i Norrbotten lämnar språklig service på samiska. Däremot är begäran om översättning till samiska, skriftligt eller muntligt, mycket sällan förekommande. Vid ett kontor är man samlokaliserade med arbetsförmedling m.fl. och där finns personer som behärskar språket och kan nyttjas vid behov. Övriga länsorganisationer har inte noterat några önskemål om språklig service. Åtgärder p.g.a. nuvarande minoritetslagstiftning: Endast FK i Norrbotten har vidtagit åtgärder. Försäkringskassan har tagit fram tilläggstexter på mallbrev för minoritetsspråken. Tillkommande kostnader: I Norrbotten rör det sig om marginella kostnadsökningar. I Dalarna, Jämtland och Västerbotten skulle det innebära att man skulle få bygga upp en ny kompetens och verksamhet från grunden. FK bedömer att en resurs om en fjärdedels tjänst till en kostnad av ca 100 tkr skulle åläggas ansvaret för det utökade förvaltningsområdet. Om muntlig service skall ges får tolkar anlitas och översättare för skriftlig service. FK anför vidare att det är rimligt att hitta en gemensam lösning för de län och myndigheter som kan komma att beröras. I små kommuner är det nödvändigt med samverkan både när det gäller kostnadseffektivitet och för att kunna ge en bra service.

9.5.4 Rikspolisstyrelsen och polismyndigheter

Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna i Norrbottens, Västerbottens och Dalarnas län svarar i en gemensam skrivelse. Beredskap/personal: Beredskapen för att hantera eventuella förfrågningar på samiska är i dagsläget generellt sett låg. Endast vid Polismyndigheten i Norrbotten finns det ett fåtal personer som talar

10 Specifika uppgifter för FK i Jämtland nämns dock inte till fullo. 11

Synpunkter från Jämtlands län saknas dock.

samiska. Kartläggning har även skett i Västerbottens län. Rikspolisstyrelsen och polismyndigheten i Dalarna känner inte till någon anställd som talar samiska. Intresse/önskemål: Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna har inte mött något intresse om språklig service på samiska varken via telefon, e-post och brev eller i samband med besök. Åtgärder p.g.a. nuvarande minoritetslagstiftning: Myndigheterna har inte vidtagit några åtgärder gällande samiska språket. Om myndigheterna får förfrågningar på samiska kan de vända sig till Polismyndigheten i Norrbottens län. Om väntetiden beräknas bli lång, kan externa tolkar anlitas. Myndigheterna har enligt yttrandet målsättningen att alla minoriteter skall kunna få hjälp i de ärenden då myndigheterna kontaktas. Det kan innebära väntetider, men hittills har servicen fungerat. Tillkommande kostnader: Kostnaderna är svåra att uppskatta men beräknas bli försumbara.

9.5.5 Åklagarmyndigheten

Myndigheten anför att det i dag inte finns någon beredskap för en utvidgad lagstiftning för det samiska språket inom de arbetsenheter som myndigheten organiserar i det sydsamiska området. Det finns således inga möjligheter att ge den enskilde rätt att använda minoritetsspråket i alla muntliga kontakter med myndigheten. Myndigheten har inte praktiska möjligheter att ge muntliga svar på samiska. Myndigheten framhåller dock att sedan åklagarorganisationen blivit en myndighet, underlättas möjligheten till att omfördela resurser med denna kompetens eller att placera ärenden för handläggning vid någon av de kammare i Norrbottens län som har personal som kan samiska. Någon kartläggning av personalens språkkunskaper har inte gjorts. Något intresse eller önskemål om språklig service på samiska har inte framförts. I den utsträckning förhör hålls på samiska sker detta normalt inom ramen för förundersökning och inför domstol. Kostnaderna för tolk och översättning faller normalt inte på myndigheten, utan på polis och domstol. Inga särskilda åtgärder har vidtagits av myndigheten (med anledning av minoritetslagstiftningen; utredningens anm).

Skulle en särskild satsning krävas kommer det att medföra extrakostnader. Sannolikt skulle personal behöva anställas inledningsvis. Då det är frågan om myndighetsutövning inom rättsväsendet ställs också vissa krav på formerna för kontakterna. Att hitta en rationell

lösning kan synas svårt med hänsyn till att verksamheten bedrivs på flera arbetsställen samtidigt som det handlar om ett starkt specialiserat rättsligt område.

9.5.6 Skatteverket och Kronofogdemyndigheten

Skatteverket konstaterar inledningsvis att det är mycket tveksamt om Skatteverket och kronofogdemyndigheterna skulle kunna tillgodose ett eventuellt krav på att hantera ett utvidgat förvaltningsområde för det samiska språket. Skatteverkets egen personal kan inte tillhandahålla språklig service på samiska. Förutsättningen för att servicen då ska kunna fungera är att det finns kompetenta tolkar och översättare. Något behov av service eller information på samiska språket har inte heller kunnat identifieras. I Skatteverkets rikstäckande skatteupplysning och i myndigheternas riksgemensamma televäxlar finns ingen anställd som talar samiska. Efter gjorda kartläggningar inom norrlandsregionen framgår att det i dagsläget inte finns någon som talar samiska. För kronofogdemyndigheterna och för skatteregionen Gävle är resultatet detsamma. I samband med att de nya minoritetsspråklagarna införts har den egna personalen informerats. Det finns inga blanketter eller broschyrer på samiska. Skatteverket och kronofogdemyndigheterna har emellertid haft en beredskap att genom tolkar och översättare tillmötesgå kravet på språklig service på samiska. Skatteverket hävdar i övrigt att tillgången på tolkar och översättare är begränsad. Myndigheten ifrågasätter om det finns ett behov av en utvidgning av förvaltningsområdet.

Hittillsvarande kostnader för språklig service på samiska har varit ringa. Det saknas anledning att utifrån de krav som hittills ställts på Skatteverket anta att kostnaderna skulle öka nämnvärt. Kostnaden för en anpassning av skatteupplysningens talsvarsingång uppskattas till ca 300 tkr plus löner.

9.5.7 Tullverket

Tullverket säger att verksamheten har ett stort inslag av såväl myndighetsutövning som av service och upplysning. Den tidigare indelningen i geografiskt uttryckta ansvarsområden (regioner) har upphört. Istället är personal på olika orter nationellt ansvariga för

olika områden (sakområden, utredningens anm.) och regelområden. För att bedöma beredskapen nämns även att inom det föreslagna förvaltningsområdet finns tio gränstullstationer varav fyra är norska. De norska tulltjänstemännen utför arbete för Sveriges räkning och vice versa. Någon systematisk kartläggning av personal som talar samiska har inte gjorts. Inom verkets egen så kallade översättarpool finns ingen med samisk språkkompetens anmäld. En rundringning inom det föreslagna förvaltningsområdet visar att det inte finns någon samisk språkkompetens. Inget intresse eller önskemål har noterats om språklig service på samiska. Det omfattar såväl myndighetsutövning som ärenden av allmän service- och upplysningskaraktär.

Med hänsyn till den stora osäkerheten i efterfrågan är det svårt att göra någon bedömning över kostnadsökningen i dagsläget. Eftersom samisk språkkompetens saknas är alternativen att utbilda och nyanställa personal eller använda tolkar. För många funktioner finns nationellt ansvariga enheter varav de flesta är placerade i södra Sverige. Det innebär att man skulle behöva utbilda personal i samiska, anställa samiskspråkig personal eller använda tolkar.

9.5.8 Vägverket

Vägverkets nuvarande beredskap hanteras med hjälp av tolkar. Det finns ingen generell organisation för att lotsa personer med olika språk till speciella personer. Relativt färska kartläggningar av berörd personal inom myndighetsutövande funktioner visar att det inte finns någon samisktalande. Arbete med databas för bl.a. personalens språkkunskaper håller på att tas fram. Hittills har det knappast varit någon efterfrågan på service på samiska. Kunskapsprov och körprov på samiska för körkort har förekommit. På Vägverkets webbplats finns viss information på samiska. Vägskyltning på minoritetsspråk pågår.

Kostnadsökning beror på efterfrågans storlek och vilka krav som kommer att ställas på servicenivå. Vägverket räknar inte med att ha tillgång till egen personal utan hänvisar till system med externa tolkar. För webbplatsen anges som exempel, att för år 2005 har medel endast kunnat avsättas för de mest nödvändiga uppdateringarna på andra språk än svenska och engelska. Längre handläggningstider befaras för ärenden där det behövs översättning och tolkning.

9.5.9 Överväganden

Min bedömning: Flera statliga myndigheter har redan i dag en skyldighet i sin myndighetsutövning att tillmötesgå en samiskspråkig service. Beredskapen för ett flertal av de statliga myndigheterna inför en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska språket får dock anses begränsad. Trots olika försvårande omständigheter, bland annat organisatoriska, bör det finnas möjligheter att kunna hantera en utvidgning. Arbetet bör kunna utveckla tidigare gjorda lösningar. I ett inledande skede förutsätts att man överlag gör en klar analys av hur och var efterfrågan kan väntas uppstå. Det finns ingen anledning att inledningsvis genomföra stora kostnadskrävande åtgärder.

När det gäller statliga myndigheter med nationellt ansvar för olika verksamhetsområden kan det konstateras att dessa myndigheter, eller i vart fall regionala enheter eller undermyndigheter, redan i dag har i uppdrag att lämna viss service på minoritetsspråken i nuvarande förvaltningsområde för samiska i Norrbottens län. Dessa myndigheter bör i stor utsträckning kunna bygga vidare på tidigare gjorda erfarenheter och genomförda metoder. Detta gäller särskilt för framtagande av informationsmaterial på samiska och annan information som riktar sig till allmänheten. Gjorda översättningar av allmänt material bör kunna användas i mycket stor omfattning. Information till egen personal bör fungera med normala rutiner.

Vidare finns det anledning för de regionala myndigheterna att samordna sitt arbete. Genom att inventera befintligt material och samordna arbetet kan effektivitetsvinster göras. I frågor rörande framtagning av informationsmaterial bör myndigheterna även samråda med myndigheten som har nationellt tillsynsansvar för de samiska minoritetsfrågorna för att undvika dubbelarbeten.

9.6 Sammanfattande överväganden

Min bedömning: Det finns möjligheter, trots en begränsad beredskap, för kommunala och statliga myndigheter samt domstolar att kunna hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska språket till det sydsamiska området. Bedömningen gäller på lång sikt. Nuvarande lagstiftning och mitt förslag ger möjligheter till en anpassad service på samiska språket, särskilt för funktionerna vid myndighetskontakt.

Sammantaget bedömer jag att det finns förutsättningar hos kommunala och statliga myndigheter samt domstolar att hantera en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska språket. Förutsättningarna ser emellertid olika ut och den omedelbara beredskapen är starkt begränsad. Bristen på samiskspråkig kompetens är iögonfallande. Organisatoriska svårigheter anges i en del fall etc.

Det finns en insikt om att efterfrågan på samiskspråkig service inte kommer att öka på ett dramatiskt sätt. Jag delar denna uppfattning. Som regel redovisas inga framträdande kostnader för den personliga myndighetskontakten i det korta perspektivet. Erfarenheterna från Norrbottens län talar också för detta. Över längre tid verkar normala rutiner för kompetenshöjning och nyrekryteringar inom myndigheterna. Indirekt har ett par myndigheter uttryckt oro för tolknings- och översättningssituationen för samiska språket.

Som naturliga åtgärder i det korta perspektivet kan i de flesta fall följande moment förutses: kartläggning av organisationens språkkunskaper, information om minoritetsspråklagen till de anställda. Procedur för tolknings- och översättningshjälp. Rutiner som lotsar allmänheten vidare från receptionister, telefonväxlar och liknande kundmötande funktioner. Det viktiga är att det i de funktioner där allmänheten först möter myndigheten finns beredskap för att hantera situationen. Om myndigheterna väljer att begränsa service på samiska till vissa tider och platser skall detta organiseras på ett sådant sätt att det tydligt framgår genom olika informationskanaler. Rättighetsupplysning till allmänheten behöver tas fram. En sådan uppgift gäller för alla myndighetsutövande områden.

Vid en gradvis uppbyggnad av myndighetens resurser är det givetvis av vikt att analysera efterfrågad service. Var och hur kan den förväntas uppstå? Med en sådan behovsanpassad och successivt

utbyggd service bedömer jag att det finns förutsättningar på sikt för att lagstiftningen kan implementeras med goda resultat. För förskoleverksamhet och äldreomsorg kan det inte uteslutas att viss omorganisation, nya scheman och rekryteringar behöver göras.

För större organisationer som statliga myndigheter med regionala eller lokala myndighetskontor, bör samordning kunna ske på ett praktiskt överkomligt sätt. Det kan röra sig om gemensamt material, information och olika typer av underlag.

Det åligger också föreslagen myndighet med tillsynsansvar för de samiska minoritetsfrågorna att underlätta implementeringen och att nationellt arbeta fram underlag för information m.m. I avsnitt 12.3 föreslås också att så kallade samiska språkcenter inrättas. Deras verksamhet skall kunna förstärka rådgivning och språkarbetet.

10 Utvidgning av förvaltningsområde för samiska språket

10.1 Allmänt om modellen med förvaltningsområden

Syftet med Sveriges åtagande rörande minoriteterna enligt Europarådskonventionerna är att vissa minoriteters språk är en del av det svenska kulturarvet och att språkens bevarande skall främjas. Den nuvarande svenska minoritetspolitiska lagstiftningen är uppbyggd kring modellen att det skall finnas geografiskt avgränsade områden där skyddet och stödet för minoriteterna är starkare. Tanken med särskilda språkrättigheter inom ett förvaltningsområde är således att en minoritet och dess språk på något sätt är koncentrerad till ett visst geografiskt område. Modellen baseras på minoritetsspråkkonventionens uppdelning där grundläggande principer i del II skall beaktas i hela landet samt angivna rättigheter i del III skall förverkligas i namngivna områden.

I dagens samhälle ser dock bosättningsmönstret sällan ut på det viset. Minoriteter kan vara utspridda över stora geografiska områden, även om det finns koncentrationer med fler individer inom vissa områden. I detta sammanhang måste vi även uppmärksamma att många människor under sin livstid väljer att flytta inom landet på grund av arbets- och utbildningsmöjligheter, familjeskäl etc.

Som jämförelse kan nämnas att både Norge och Finland har inrättat liknande geografiskt avgränsade förvaltningsområden för det samiska språket. Enligt den finska lagen om samiska är dock vissa särskilt viktiga rättigheter knutna till den enskilda individen. Den enskilde kan åberopa rättigheterna i hela landet. För den enskilde innebär det att han eller hon alltid har rätt att använda modersmålet i särskilt utsatta situationer.

Genom att välja en modell där särskilt stöd och skydd lämnas i vissa geografiska områden, är den enskilde individens möjligheter att värna minoritetsspråket och kulturen, beroende av var i landet

1 se avsnitt 5.1. Finlands författningssamling, Lag om samiska 15.12 2003/1086.

257

hon eller han lever. Den enskildes önskan att tala och bevara minoritetsspråket blir knappast mindre om man bor utanför nuvarande förvaltningsområden. Så kallade in- och utlåsningseffekter kan uppstå för individernas språkmöjligheter och val av t.ex. bosättning och arbete. Förvaltningsområdena får inte leda tanken fel att minoritetskulturen och språket bara har ett berättigande i utvalda områden.

Eftersom ramkonventionen och de grundläggande principerna i minoritetsspråkkonventionen gäller i hela landet måste det finnas förutsättningar för att minoritetsspråket är ett levande språk även utanför förvaltningsområdet. Det kan dessutom vara så att behoven i vissa fall kan vara större i en region med endast ett fåtal minoritetsmedborgare, än i ett område där det finns många som talar språket. Ju mindre en individ hör och talar språket, desto svårare blir det att upprätthålla språkbehärskningen och överföra språket till nästa generation.

På sikt finns det därför anledning att överväga om modellen med förvaltningsområden bör kompletteras med rättigheter som knyts till individen och inte enbart till ett visst territorium. Bestämmelser om rätten till modersmålsundervisning är sådana rättigheter som knutits till individen och inte till ett visst område. En sådan kombinationsmodell vore önskvärd, dels för individer som har samiska, finska eller meänkieli som språk och som bor utanför förvaltningsområdena och dels för individer som har romani chib eller jiddisch som språk. För dessa grupper kvarstår behovet av åtgärder som främjar språkbevarandet. Skyddet i hela landet skulle även bli starkare om de generella bestämmelserna i den föreslagna lagen om nationella minoriteter införs.

258

10.2 Lagstiftningsåtgärder krävs för att bryta och vända språkbytesprocessen

Min bedömning: En utvidgning av förvaltningsområdet för samiska har en värdefull språkfrämjande inverkan på det samiska språkets fortlevnad. En utvidgning påverkar språkbevarande faktorer på olika nivåer som gynnar en sådan utveckling. En reglerad officiell ställning för samiskan bidrar till statushöjande effekter på språket och ett synliggörande av samernas kultur och språk. Därmed förstärks också ett allmänt medvetandegörande om den samiska närvaron i samhället.

Den samiska befolkningen har under lång tid levt under ett starkt assimileringstryck (likriktningstryck) som medfört att de samiska språkvarieteterna är hotade genom en pågående språkbytesprocess. Denna utveckling är markant för det sydsamiska språket. Undanträngning vid exploateringar av traditionella samiska områden och en utbildningspolitik som inte värnat det samiska språket har av samer uppfattats som nedvärderande. Sådana och andra omständigheter har påverkat enskildas benägenhet att använda det egna språket. De negativa attityder som åtskilliga samer har mött, har påverkat många samers önskan att smälta in i majoritetsbefolkningen. En konsekvens blir att man överger sitt eget språk, till att börja med i det offentliga sammanhanget. Slutligen uppstår allt mera uttunnade möjligheter att överföra språket till nästa generation.

Som konstaterats ovan i avsnitt 6 och 8 krävs det språkbevarande åtgärder på samhällsnivå. Enligt min mening, är det nödvändigt att genomföra insatser av övergripande natur för att kunna bryta språkbytesprocessen och stödja samiska språkets fortsatta utveckling. Att utvidga förvaltningsområdet till ett relativt stort geografiskt område som omfattar många samer i det sydsamiska området, skulle definitivt gynna språkets ställning. Fler språkvarieteter skulle främjas om stora delar av det sydsamiska språkets utbredningsområde blir förvaltningsområde. En sådan utvidgning skulle ligga i linje med de synpunkter som Europarådet lämnat om det sydsamiska språkets särskilda behov. De övriga förslag som lämnats om förstärkt implementering av konventionsåtagandena (t.ex. tillsyn, samordning, kompetenshöjande insatser) skulle förbättra förutsättningarna för ett lyckat genomförande.

Avsikten med att införa ett utvidgat förvaltningsområde är att fler enskilda skulle kunna komma i åtnjutande av de möjligheter som nuvarande lag om rätt att använda samiska ger. Om enskilda använder språket i många olika situationer och i större omfattning, kommer språkets närvaro i samhället att öka. Den enskilde individens språkbehärskning kan även stärkas genom att han eller hon kan nyttja språket på ett mångsidigare sätt. Samtidigt skulle det finnas större möjligheter för människor att klara sig bättre i samhället om de kan nyttja sitt modersmål i olika sammanhang. Språkutvecklingen gynnas dessutom genom att ny terminologi införlivas i själva språket, de språkliga domänerna utökas. Språkets offentliga ställning medför nya arenor för språkanvändningen. Språket blir synligt, betraktas som godkänt och den enskildes möjligheter att använda språket ökar. Sametinget betecknar den nuvarande språklagstiftningen som ett symboliskt genombrott av stort värde och erfarenheter från Norrbottens län visar att förvaltningsområdena haft statushöjande effekt. Genom att det samiska språket blir mer synligt i samhället och kunskaperna om den samiska kulturen ökar, kan majoritetsbefolkningens inställning till samerna förväntas bli mer positiv, vilket även det gynnar språkets fortlevnad.

När det gäller språkbevarande åtgärder på grupp- och individnivå kan följande konstateras. Brist på uppgifter omöjliggör en demografisk beskrivning av den samiska befolkningsstrukturen. Samerna är emellertid en fåtalig befolkning inom det sydsamiska området. Området är, tillsammans med angränsande områden på norsk sida, kärnområde för det sydsamiska språket. Språkförhållandena är till del svårbemästrade: – språkbehärskningen är spridd i ett glest bosättningsmönster, – språket befinner sig i utveckling i takt med nya tiders företeelser

med behov av ett standardiserings-, normerings- och terminologiarbete och

– skriftspråket är ungt och ordböcker saknas i stor utsträckning.

Samisktalande är till allra största delen minst tvåspråkiga. Kunskaperna i samiska språket är fortfarande goda, hos en förmodligen tillräckligt stor del av det samiska folket, för att möjliggöra en språklig revitalisering. Det finns även samer vars starkaste språk är samiska och som därför har behov av samiskspråkig samhälls-

3 Sametinget (2004) s 35.

service. Bland samerna finns det en stark medvetenhet om att språket är hotat och en stark önskan att bevara och främja språkets fortlevnad. Många samer som förlorat språket eller vars språkkunskaper i sydsamiska är begränsade vill återta språket. Det innefattar även en växande medvetenhet om att språkbevarande åtgärder kommer att behövas och att man bär en del av ansvaret själv.

Den samiska befolkningen har företrädare och organisationer som aktivt driver språkpolitiska frågor. Det finns samiska institutioner och ett påtagligt samiskt kulturarv i regionen som efterfrågas allt mer av en intresserad allmänhet. Täckande sydsamiska media saknas dock. Det som också talar för att ge språket en officiell ställning, är att samerna själva anser sig ha behov av åtgärden. Det har framkommit i Sametingets politiska arbete och i särskilda språkprojekt. De resultat utredningen fått fram stärker denna bild. Samerna önskar en samiskspråkig service, särskilt för vissa sektorer av det allmännas utbud. De skulle även använda sig av de samhällstjänster som föreslagen lagstiftning ger rätt till.

Om förvaltningsområdet utvidgas till att omfatta även det sydsamiska området förväntas samerna arbeta aktivt med de minoritetspolitiska frågorna på lokal, regional och nationell nivå. Det innebär en förstärkning av samernas eget arbete att värna modersmålet. Utvidgningen av förvaltningsområdet får därmed även en mobiliserande effekt på samernas egna språkfrämjande arbeten. En utvidgning av förvaltningsområdet för samiska gynnar språkbevarandet på grupp- och individnivå.

4 se förslag i delbetänkandet, avsnitt 6.8.2.

10.3 Sakområden som skall lagregleras inom förvaltningsområdet

Min bedömning: Lagstiftningens innehåll bör ha samma omfattning för alla förvaltningsområden. Frågeställningar om utökad skriftlig service och möjligheter till service på samiska i samband med hälso- och sjukvård bör bedömas i samband med föreslagen utvärdering av minoritetslagstiftningen.

Mitt förslag: Ett utvidgat förvaltningsområde för samiska skall omfatta samma sakområden som nuvarande lagstiftning rörande rätten att använda samiska i muntliga och skriftliga kontakter med kommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar. Förskoleverksamhet och äldreomsorg skall helt eller delvis kunna erbjudas på samiska språket. Myndigheterna skall även i övrigt sträva efter att bemöta den enskilde på samiska. Barns behov av att få utveckla en kulturell identitet och samiska språket skall särskilt uppmärksammas och framhållas i lagtext. För all myndighetsutövning, oavsett nivå och sakområde, skall rättighetsupplysning fungera för såväl allmänheten som för egen personal samt att tillämplig samhällsinformation i övrigt skall kunna erbjudas på samiska. Myndigheterna skall utåt visa att de betjänar allmänheten även på samiska. Nuvarande regler för särskilda tider och särskild plats för besök samt undantagen vid särskilda skäl för myndighetskontakt på samiska, skall kvarstå.

En utvidgning av förvaltningsområdet för samiska innebär nya åtaganden för kommuner, landsting, statliga myndigheter och domstolar i det aktuella området. Befintlig myndighetsutövning och anknuten förvaltning och service utökas med en skyldighet att bemöta den enskilde på samiska språket. Denna typ av rättighetslagstiftning bör inte skilja mellan olika förvaltningsområden, utan ha samma innehåll i samtliga förvaltningsområden. Det underlättar för såväl individen, som för myndigheternas tillämpning. Slutsatserna av myndigheternas möjligheter och beredskap (avsnitt 9) ger inte heller anledning att undanta särskilda sakområden eller myndigheter.

De rättigheter nuvarande minoritetsspråkslagstiftning ger att använda samiska i kontakter med förvaltningsmyndigheter och domstolar skall även gälla i det utvidgade förvaltningsområdet. Rätten eller möjligheten att använda samiska är oberoende av om personen behärskar svenska eller inte. Förvaltningsmyndigheter skall även i övrigt sträva efter att bemöta enskilda på minoritetsspråket. Kontakt med myndighet skall tolkas som att även myndigheten vid eget kontaktinitiativ strävar efter att använda samiska. Myndigheterna skall även utåt visa att de betjänar allmänheten på samiska. Erfarenheter från Norrbottens län visar att det praktiska genomförandet av lagstiftningen kan behöva tid. Av den anledningen kan det finnas skäl att föreslå prioritering av vissa sakområden. En sådan ansats skulle dock lätt kunna misstolkas och ge skäl till onödiga fördröjningar av lagens implementering. Genom att i stället undersöka hur efterfrågan ser ut och var den kan uppstå kan myndigheterna planera för en resurs- och kunskapsuppbyggnad. Därigenom ges möjligheter att hitta smidiga och långsiktigt fungerande lösningar t.ex. genom fortlöpande rekrytering av ny personal. Enkätundersökningen och myndigheternas yttranden visar också att efterfrågan på myndighetskontakt på samiska inte förväntas öka nämnvärt på kort sikt. Det förstärks av det faktum att den samiska befolkningen är förhållandevis liten och att språksituationen ser ut som den gör.

Med anledning av ovanstående resonemang är det rimligt att de bestämmelser som medger myndigheten rätt till en begränsad servicenivå kvarstår under ett övergångsskede, även med hänsyn till den inskränkning som det medför för individen. Efter hand kan behovet av myndighetskontakt på samiska komma att öka och kunna tillgodoses fullt ut. Regeringen kan därutöver undanta både statlig- och, på begäran, kommunal- och landstingsverksamhet från den språkliga servicen. En myndighet kan till exempel ha mycket liten kontakt med allmänheten. När den i delbetänkandet föreslagna utvärderingen görs, senast fem år efter lagstiftningens ikraftträdande, bör man noga analysera hur situationen har utvecklats.

Samtidigt har vi redan i dag det förhållandet, att praktiskt taget alla berörda statliga myndigheter och domstolar på högre nivå, är berörda av minoritetsspråklagstiftningen. Erfarenheterna från

5 Rätt att bestämma tider och plats för besök och telefonsamtal. 6 se avsnitt 15.

nuvarande tillämpning bör kunna tillvaratas inom de egna organisationerna.

Den samiska befolkningen i det sydsamiska området ger tydligt uttryck för att förskoleverksamhet, skola, äldreomsorg, hälso- och sjukvård samt kulturverksamheter på samiska är områden som i första hand efterfrågas.

Om språket skall kunna stärkas är det mest angeläget med satsningar inom förskole- och skolverksamhet eftersom antalet talare kan utökas på relativt kort sikt. Lagförslaget ger möjlighet att kunna få förskola helt eller delvis på samiska. Ingen förändring gentemot nuvarande lag föreslås. Denna möjlighet stärker och utvecklar barns möjligheter att tillägna sig samiska och en aktiv tvåspråkighet. För det enskilda barnet anses det innebära något mycket positivt. Förskolans betydelse för barns utveckling av modersmålet och den kulturella identiteten behandlas nedan . En lagstadgad rätt till samiskspråkig förskoleverksamhet erbjuder således en av grundstenarna för det fortsatta arbetet med att stärka barns språkutveckling.

Motsvarande regelverk gäller för äldreomsorgen, där möjligheter skall finnas att få den helt eller delvis på samiska inom förvaltningsområdet. Ingen förändring rörande detta föreslås. Tanken är att äldre skall få åldras med värdighet och att de skall kunna bli förstådda och kunna uttrycka sig på sitt eget språk. Äldreomsorg som bedrivs på samiska ger enskilda möjlighet att åldras där kulturell tillhörighet och traditioner kan uppmärksammas. Många äldre tappar även sina senare inlärda språk och endast modersmålet består. Ytterst handlar det således om att ge människor livskvalitet och självaktning. Den lagstadgade rättigheten till samiskspråkig äldreomsorg stärker den enskildes möjlighet att få sådant bemötande.

Av största vikt är att myndigheterna lämnar information om minoritetsrättigheter till såväl den samiska befolkningen, som till den egna personalen och att detta fungerar från och med lagens ikraftträdande. Den tillämpliga samhällsinformationen i övrigt skall kunna erbjudas på samiska. Det är inte godtagbart att informationsskyldigheten brister såsom skett i en del fall i Norrbottens län. Ett effektivt sätt att få ut riktad information är via samiska organisationer och andra nätverk. Denna möjlighet har inte nyttjats fullt ut i Norrbottens län.

7 avsnitt 13 och 14 nedan och delbetänkandet avsnitt 7. 8 se delbetänkandet avsnitt 6.7.

För all myndighetsutövning, oavsett nivå och sakområde, skall rättighetsupplysning och tillämplig samhällsinformation erbjudas på samiska. Bemötandet har stor betydelse och inkluderar myndigheternas meddelanden, kungörelser, anslag och annan information till allmänheten samt skyltar och blanketter med ifyllnadsanvisningar.

Skola, hälso- och sjukvård samt kulturbefrämjande aktiviteter på samiska efterfrågas också tydligt i enkätsvaren. Ett ställningstagande till hälso- och sjukvårdsfrågor inom minoritetslagstiftningen föreslås ske vid den utvärdering som bör ske senast fem år efter att utvidgningen av förvaltningsområdet trätt i kraft. Se förslag i avsnitt 16.3. Inom den offentliga kulturverksamheten bör den samiska befolkningens behov av stöd för den egna kulturen beaktas. Utbildning är ett viktigt område för den språkliga revitaliseringen och behandlas längre fram i betänkandet.

10.4 Förslag till geografisk avgränsning av ett utvidgat förvaltningsområde

Mitt förslag: Det utvidgade förvaltningsområdet för samiska bör omfatta Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplogs kommuner samt de tillkommande kommunerna Arvidsjaur, Berg, Dorotea, Härjedalen, Krokom, Lycksele, Malå, Piteå, Skellefteå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Vindeln, Åre, Åsele, Älvdalen, Älvsbyn och Östersund. Den utvärdering som föreslås i delbetänkandet bör bedöma möjligheterna för återstående kommuner i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län att ingå i det förvaltningsområdet för samiska.

När Sverige väljer en minoritetspolitisk modell med förvaltningsområden, där särskilda regler gäller, är det viktigt att en stor del av minoriteten faktiskt bor i det området. Europarådet tar, som tidigare nämnts, upp situationen för sydsamiskan och konstaterar att dess användare till övervägande del hamnat utanför nuvarande förvaltningsområde för samiska. Tanken med att utvidga förvaltningsområdet måste således, enligt min mening, vara att en större andel av den samiska befolkningen skall komma i åtnjutande av det skydd som del III i minoritetsspråkskonventionen omfattar. Genom det nu föreslagna förvaltningsområdet för samiska, skulle en stor del,

en majoritet (sannolikt ca. 70 % av sametingets röstlängd), av samerna i Sverige omfattas av särskilda åtgärder enligt konventionens del III. Det kan också konstateras att en väsentlig del av det sydsamiska språkets utbredningsområde på svensk sida kommer att ingå i och med den föreslagna utvidgningen.

Avgränsningen har betydelse för de lokala områden, ”språköar”, där det finns ett lokalt engagemang för sydsamiska. Den geografiska basen för den samiska språkdomänen utökas också i sin helhet, inklusive för de två nordligare varieteterna, lule- och nordsamiska. Med föreslagen utvidgning kommer praktiskt taget hela det samiska kärnområdet på svensk sida att innefattas, exempelvis alla fjäll- och gränskommuner. Det betyder att de flesta olika samiska kulturyttringar, till exempel skogs- och fjällsamekultur samt nord- och sydsamisk kultur kan tillåtas att slå igenom i utvecklingen av språken. Det är också viktigt att få med starka samiska fästen såsom Umeå där det bor ett stort antal samer och där universitetet utgör ett center för samiska studier. Området inrymmer också de större dialektala olikheterna av samiskan. I stort är samtliga samebyar inbegripna vilket har betydelse som en bas för användning av samiskan. Den privata sfären och renskötseln är för närvarande de största arenorna för språkanvändningen. Området är sammanhängande vilket ökar samarbetsmöjligheterna för såväl samerna själva som myndigheterna.

Skydd och främjande genom lagstiftning om ett förvaltningsområde för samiska har tidigare bedömts ha en positiv verkan för språkets fortlevnad. Ett grundläggande språkligt revitaliseringsarbete som förmår vända språkbytesprocessen för en befolkningsgrupp som har relativt få talare, kräver att så många som möjligt kan nås. Den främsta garantin för detta är för närvarande, att ett så stort sammanhängande förvaltningsområde som möjligt utses. Övriga hithörande samhällsinsatser kan samordnas bättre, till exempel samiskspråkig information, modersmålsundervisning och befintliga lärarresurser.

Närheten till Norge och den norska delen av Sápmi, är betydelsefull. Nord-, lule- och sydsamiskan fortsätter på norsk sida i form av sammanhängande språkbälten. Språken har en gemensam tradition i Sápmi, oberoende av nuvarande riksgränser. Det föreslagna förvaltningsområdet bidrar till ett ömsesidigt stärkande av språket. Särskilt inom det sydsamiska området förekommer flera gemensamma språkanknutna projekt över riksgränsen. Några svenska kommuner intresserar sig för samarbete kring utbildning med den

norska sidan. Vid utredningens besök har stort intresse visats för gränsöverskridande samarbete från såväl samiskt som kommunalt håll. Det har ofta framhållits för utredningen att ”vi borde kunna dra nytta av de norska resurserna” som vida överstiger språksatsningarna på svensk sida. Det är angeläget att detta gränsöverskridande samarbete fortsätter på alla nivåer och kan utökas för att förstärka det språkliga revitaliseringsarbetet. På norsk sida pågår för närvarande också en liknande process för att inkludera det sydsamiska området i det administrativa språksystemet.

Förutom föreslagna samiska språkcentra (som förklaras i avsnitt 12), kan Umeå och Östersund förutses verka som stödjepunkter i ett revitaliseringsarbete. Universiteten kan ge en vitalitet genom sina omvärldsuppdrag. Vid Umeå universitet finns Samiska studier och en centrumbildning för samisk forskning. I Östersund finns, utöver universitet, Gaaltije - sydsamiskt kulturcentrum jämte det statliga Samiskt informationscenter (Sametinget) som har nationellt informationsuppdrag. Sametingets konsulenttjänst för sydsamiska språket är för närvarande stationerad i Storumans kommun jämte Sameskolan i Tärnaby.

Det utvidgade förvaltningsområdet överensstämmer på det stora hela med den politiska ambition som Sametinget uttryckt . Det framgår som ett samepolitiskt önskemål, att förvaltningsområdet för samiska i en första etapp bör utvidgas till att även omfatta delar av det sydsamiska området. Som en uppmaning för det egna politiska arbetet anförs:

Att Sametinget fördjupar kraven på en översyn av den samiska språk-

lagen m.m., att samiska språket skall betraktas som likvärdigt med det

svenska språket i hela det samiska området och med en officiell ställ-

ning i hela det samiska området, oavsett vad som pekas ut som samiska

förvaltningsområden eller inte.

Direktiven för utredningen anger att ett utvidgat förvaltningsområde bör så långt som möjligt vara sammanhängande. Mitt förslag skall därför ses i sin helhet mot bakgrund av samernas egna behov och förutsättningar, språkets hotade ställning och de möjligheter som en ökad offentlig användning av språket kan ge.

9 Sameskolorna sorterar under Sameskolstyrelsen, en statlig förvaltningsmyndighet. 10 Sametinget (2004) kap. 5. 11

Sametinget (2004) s 35.

10.5 Förslag till åtgärder för att underlätta genomförandet av en utvidgning

Mitt förslag: För att underlätta genomförandet av utvidgningen av förvaltningsområdet för samiska bör en styrgrupp/arbetsgrupp under ledning av myndigheten med tillsynsansvar för de samiska minoritetsfrågorna tillsättas.

Det finns anledning att lämna förslag till hur en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska skulle kunna underlättas. Erfarenheterna från Norrbotten talar för att samordning och erfarenhetsutbyte mellan kommuner och myndigheter haft positiv effekt för genomförandet. Om de nya kommunerna och övriga förvaltningsmyndigheterna får ett organiserat stöd i sitt arbete med reformen, kan måluppfyllelsen och effektiviteten i genomförandet bli hög. Mot bakgrund av detta föreslår jag att tillsynsmyndigheten för de samiska minoritetsfrågorna ges uppdraget att i samråd med berörda kommuner utse en styrgrupp /arbetsgrupp som kan samordna genomförandet.

I styrgruppen/arbetsgruppen bör lämpligen bl.a. representanter för Sametinget, länsstyrelse, ett antal kommuner, större myndigheter och företrädare för samer ingå. Kommuner som redan i dag aktivt arbetar med minoritetsspråkig samhällsservice bör också finnas med så att erfarenheter kan tas till vara.

Samordning av arbetet kan ske på många olika områden. I det följande lämnas förslag där gemensamma koordinerade åtgärder förefaller vara lämpliga i ett initialt läge: – Uppbyggnad av nätverk för kontaktskapande samarbete på olika

nivåer. – Samordning av och utarbetande av metoder för att kartlägga

samernas behov i respektive ny kommun i förvaltningsområdet. – Samordning av vissa upphandlingar, om sådana behöver göras. – Samordning av framtagande av gemensamt informationsmaterial

och olika typer av mallar som kan anpassas till lokala behov. – En gemensam webbplats bör tas fram för att sprida kunskap till

kommuner och andra intressenter. Genom att lägga ut framtaget

material och mallar så att de finns lättillgängliga kan kommunerna

arbeta med frågorna lokalt.

– Identifiering av vilka översättningar som behöver göras och

samordning av detta arbete. – Undersöka behovet av en gemensam tolk/översättningsfunktion

för regionen. Detta bör ske i samarbete med statliga myndigheter och domstolar.

– Samordning vid genomförandet av utbildningsinsatser. I planering

och genomförande av utbildningsinsatserna bör man lämpligen

även involvera universitet och högskolor i regionen som redan i

dag anordnar utbildningar rörande nationella minoriteter och t.ex. språkkompetenshöjande kurser till olika yrkeskategorier.

Det är angeläget att myndigheten med tillsynsansvar för de samiska minoritetsfrågorna snabbt kommer i gång med sitt arbete och bygger upp en verksamhet som kan stödja kommuner och övriga förvaltningsmyndigheter i det minoritetspolitiska arbetet. Det är även viktigt att samarbetet kan fortsätta även efter det att introduktionsfasen är över för att sprida kunskaper om lösningar som fungerar väl och samordna kompetenshöjande insatser.

11 Vårda och utveckla det samiska språket

11.1 Samiskt språkarbete och nordiskt samiskt samarbete

Avsnittet beskriver språkvårdsarbetet och det språksamarbete som pågår i Sápmi.

11.1.1 Sametinget

En av huvuduppgifterna för Sametinget enligt sametingslagen är att leda det samiska språkarbetet. Det står Sametinget fritt att pröva olika vägar för att stärka och utveckla det samiska språket. Det sammanhållna arbetet för språkpolitik, språkvård och rådgivning är knutet till Sametingets styrelse. Sametinget har valt två huvudvägar − att inrätta en språkenhet samt − att ansluta sig till det nordiska samiska språksamarbetet.

Språkenheten har tre språkexperter/-konsulenter som handlägger språkfrågor, arbetar med språkvård/-utveckling och ger råd till allmänheten med flera. I uppkomna språkfrågor bedrivs samarbete med universitet, institutioner och myndigheter på olika nivåer. Ett formaliserat samråd förekommer med Lantmäteriverkets Ortnamnsråd. Ett tidigare s.k. språkråd inom Sametinget är för närvarande vilande. Det nordiska samiska språksamarbetet sker främst genom Samiskt parlamentariskt råd och dess Samiska språknämnd.

Sametinget erhåller ett årligt ramanslag för den folkvalda delen och den löpande administrationen, inklusive språkarbetet. Myndigheten lämnar in budgetunderlag med äskanden och reformförslag

1 2 kap 1 § Sametingslagen (1992:1433); se avsnitt 3.2. 2 Prop. Om samerna och samisk kultur m.m. (1992/93:32).

för nästföljande budgetår. ”Det samiska språket” är en verksamhetsgren inom politikområdet samepolitik. Genom regeringens regleringsbrev styrs Sametingets verksamhet via angivna mål, återrapporteringskrav och särskilda uppdrag. Riksdagen och regeringen ger med andra ord de ekonomiska förutsättningarna och målinriktningen för språkarbetet. Sametingets folkvalda församling fastställer därefter, på styrelsens förslag, en budget för verksamheten. Sametingets prioritering av medel för ”det samiska språket” har legat relativt stilla genom åren på drygt 2 Mkr.

Övriga hithörande styrdokument för språkarbetet utgörs av Sametingets antagna handlingsprogram: ”Start för en offensiv samisk språkpolitik”, ” Plan för den samiska biblioteksverksamheten i Sverige” och ”Mediepolitiskt program”. En kulturpolitisk handlingsplan är under successiv uppbyggnad. Det huvudsakliga innehållet i Sametingets språkpolitiska handlingsprogram refereras närmare i avsnitt 7.1 .

Sametinget beslutar enligt sametingslagen även om fördelning av statens bidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till Sametingets förfogande. För uppgiften svarar Samernas kulturråd som utses av Sametinget. För språkarbete kan medel avsättas som bidrag till samisk kulturverksamhet, till studiefinansiering, forskarutbildning, forskning och utveckling. Kulturrådet kan avsätta medel för projekt riktade mot bestämt geografiskt eller verksamhetsmässigt område, åldersgrupp etc. samt kan även stödja särskilda målinriktade insatsområden. Sametinget har uttalat att språkprojekt är ett målinriktat insatsområde.

11.1.2 Samiskt parlamentariskt råd / Sámi parlamentáralas

rádi

Samiskt parlamentariskt råd är ett samarbetsorgan mellan sametingen i Finland, Norge och Sverige. Samerna i Ryssland och Samerådet (ideell organisation) har observatörsstatus. Rådet skall tillvarata samiska intressen över landgränserna. Samiskt parlamentariskt råd har ansvaret för den gemensamma Samiska språknämnden och utser dess ledamöter. Andra frågor är samiskt konstoch kulturarbete, utbildning, forskning, slöjd- och annan näringsverksamhet. Därutöver tillkommer Barentssamarbetet, Arktiska rådet, EU:s strukturfondsprogram Interreg och urbefolknings-

frågor, bland annat i FN-arbetet. Rådet med sekretariat finansieras över sametingens normala driftsbudgetar.

11.1.3 Samisk språknämnd / Sámi giellalávdegoddi

Sametingen i Norge, Sverige och Finland har slutit avtal om ett gemensamt samiskt språkarbete. Det sker i samråd med samerna i Ryssland. Sametingen framhåller att det behövs ett språkvårdsarbete över nationsgränserna för att bevara och utveckla samiskt språk och kultur.

Samiska språknämnden skall tillvarata och utveckla det kulturarv som hör till den talade och skrivna samiskan och skall fungera som ett expertorgan, att samordna och att verka som informationsled mellan de nationella samiska språkorganen. Här ingår uppgifter såsom att ombesörja gemensamt terminologi- och normeringsarbete, att främja samisk språkforskning, att upprätthålla kontakt med andra institutioner i Sápmi och internationellt. Språknämnden skall dessutom verka för att samiskan får samma officiella status inom hela Sápmi. Språknämndens sammansättning speglar för närvarande 7–8 olika språkvarieteter och arbetet sker även sektionsvis (i språkgrupper). Sametinget i Sverige bidrar med 1/3 av kostnaderna.

Språknämnden är representerad i Nordens språkråd som är ledningsgrupp för det nordiska språksamarbetet inom Nordiska ministerrådet. Verksamheten syftar till att främja internordisk språkförståelse och språkbehärskning, stärka den nordiska språkgemenskapen och kunskapen om språken i Norden, främja en demokratisk språkpolitik och språksyn i Norden samt stärka de nordiska språkens ställning i och utanför Norden.

Nordiskt samiskt språkpris

De nordiska sameministrarna och sametingspresidenterna har inrättat ett nordiskt samiskt språkpris, Golle giella, guldspråkspriset. Priset kan ges till förtjänta enskilda personer, grupper eller organisationer som uppskattning för deras arbete för det samiska språket. Priset som är på 100 000 norska kronor delades ut första gången 2004 och delas sedan ut vart annat år.

3 År 2005: 450 000 kr.

11.1.4 Sameskolor och Samernas utbildningscentrum

Den kvantitativt största delen av det organiserade samiska språkarbetet utförs i de samiska utbildningsvägarna.

Sameskolorna

Sameskolstyrelsen är styrelse för de statliga sameskolorna och därtill hörande verksamhet. Styrelsen utses av Sametinget. Styrelsen skall även främja och utveckla samiska undervisningsinslag i det offentliga skolväsendet och produktion av läromedel för samisk undervisning. Dessutom bör Sameskolstyrelsen bistå kommunerna när det gäller uppsökande verksamhet samt informera om sameskolan och om samiska undervisningsinslag i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Genom avtal med kommuner bedrivs även förskoleklass, förskole- och fritidsverksamhet vid sameskolorna.

Verksamheten regleras av skollagen och sameskolförordningen(1995:205). I skollagen fastslås att samers barn får fullgöra sin skolplikt i sameskolan istället för i den kommunala grundskolan, för närvarande i årskurserna 1 – 6. Utöver grundskolans mål i läroplanen ska sameskolan också ansvara för att varje elev efter genomgången sameskola är förtrogen med det samiska kulturarvet samt kunna tala, läsa och skriva samiska.

För ämnet samiska finns en kursplan som är utformad för nio årskurser. Den skall användas även när samiska studeras som modersmål i vanliga grundskolan. Kursplanen skiljer på samiska för elever som har samiska som första eller som andra språk. Med samma kursplan och betygskriterier i grundskolan kan det dock ifrågasättas om undervisningen i samiska är likvärdig över landets skolor eftersom det finns kraftigt varierade timplaner.

Den samiska undervisningen och samarbete med kommunala grundskolor beskrivs närmare i avsnitt 13.

Samernas utbildningscentrum/Samij Åhpadusguovdásj

Samernas utbildningscentrum (före detta Samernas folkhögskola) är en samisk utbildningsinstitution, organiserad som en stiftelse. I dag är skolan att betrakta som privat utbildningsanordnare med statsbidrag och som har studiestödsberättigad undervisning. Vid

skolan i Jokkmokk erbjuds längre kurser på ett till två år och olika kortkurser. En alltmer utvecklad distansundervisning kompletterar numera utbudet liksom uppdragsutbildningar. Basutbudet består av sameslöjdlinje, samisk språk- och kulturlinje samt samisk företagar-/näringslinje på distans. Verksamheten bedöms ha mycket goda förutsättningar att spela en nyckelroll inom det språkliga revitaliseringsarbetet för vuxnas behov att lära sig läsa och skriva samiska samt för ren nybörjarutbildning. Ett fördjupat samarbete äger rum med Utbildningsradion för framtagning av moderna språkläromedel.

Gymnasieskola

Samiska elever från hela landet kan söka sig till den samiska inriktningen vid den kommunala gymnasieskolan, i Jokkmokk, d.v.s. ett riksintag.

11.2 Samisk språkvård betonar språkutveckling

Med språkvård menas här de handlingar som medvetet syftar till att styra språkutvecklingen som skall förbättra språket eller hindra det från att försämras. Språkvård gäller i huvudsak själva språksystemet, det vill säga språknormen eller tillämpningen av språket i bruk och domineras av ord- och grammatikvård. Utarbetande av ordlistor, skrivregler, grammatikor, IT-baserade avstavnings- och grammatikprogram är typiskt arbete. Normering av ortografi och skrivtecken utmärker den skriftspråksinriktade verksamheten. Fackspråkvården räknas in i ord- och grammatikvården. Det bör vidare poängteras att språkvårdande arbete förutsätter utåtriktad verksamhet. Råd och regler måste göras tillgängliga för språkanvändarna för att främja ett utökat och gott språkbruk.

Uppgifterna för svenska Sametingets språkenhet beskrivs som ett expertinriktat språkvårdsorgan med en utåtriktad service för rådgivning, information och upplysning i språkvårdsfrågor. Alla tre språkvarieteterna skall betjänas. Enhetens närmare uppgifter är att: − följa samiskans utveckling i tal och skrift, − vårda och utveckla samiskan genom normerings-, terminologi-

arbete, standardisering och reglering, avstavning, uttal, ord-

böjning och meningsbyggnad, skapa uttryck för nya företeelser och begrepp. På sikt, säkerställa att samiska termer och uttryck kan skapas inom de domäner/sakområden där det samiska folket vill kunna använda samiska,

− lägga vikt vid att så långt som möjligt skapa största möjliga

användbarhet och förståelse mellan nord-, lule- och sydsamiska inom Sverige samt med grannländernas motsvarande språkområden. Så långt det går, bör det finnas en strävan att så lika skrivtecken som möjligt kan användas mellan språkvarieteterna,

− dokumentera och normera samiskan i form av ordböcker, ord-

listor, grammatikor, − samarbeta med och stödja övrigt språkvårdsarbete på norsk,

finsk och rysk sida. Detta gäller för uppbyggnad av orddata-

baser/språkbanker samt arbetsområden där harmonisering

anses vara av godo. Det sistnämnda inkluderar övriga språkteknologiska insatser,

− upprätthålla kvalificerad rådgivning; råd, anvisningar, informa-

tion och upplysning. Förmedla tolk- och översättarhjälp åt all-

mänhet, myndigheter och institutioner m.fl. och löpande

handlägga samiska ortnamnsfrågor.

Sametingets handlingsprogram ”Start för en offensiv samisk språkpolitik” anför att terminologi- och normeringsarbetet är av grundläggande betydelse för utveckling av samiskan.

Om samiskan skall vara ett komplett och samhällsbärande språk måste den gå att använda inom alla de områden där vi vill kunna göra det. En

förutsättning är att det finns samiska ord och benämningar att

använda. För att klara nya språkliga ämnesområden fordras en säkrad

kontinuerlig språkutveckling.

Språkvårdens arbete med språklig standardisering (koordinering, insamling och granskning av ord och termer) framhålls som en nödvändig del för arbetet med samiska orddatabaser och för språkteknologiska insatser.

Sametinget uttalar att man vill inrikta sitt stöd och medverkan i det samnordiska språkarbetet till insatser för: skapandet av gemensam samisk terminologi, harmonisering av språknormer, upp-

4 Sametinget (2004) s 46.

byggandet av gemensamma orddatabaser och för övrig språkteknologi. Dessa insatser skall gälla för alla språkvarieteter.

Som ett skäl för terminologi- och harmoniseringsarbetet anförs också att man vill styra utvecklingen så att inte samiskan förändras i olika riktningar på grund av påverkan från respektive majoritetsspråk. Sametingets markerade engagemang för det nordiska språksamarbetet betingas också av att inte splittra resurserna mer än vad dialektsplittringen och de skilda ortografiska principerna i sig ger upphov till. Standardisering, språkmodernisering och anpassning till nya teknikmöjligheter är tidskrävande och därmed kostnadskrävande processer där nordisk samverkan ger fördelar.

Språkteknologin ger möjligheter

Med språkteknologi menas allmänt en hantering av mänskligt språk med hjälp av informationsteknologi. Under senare tid har språkteknologin blivit ett prioriterat område i de nordiska ländernas språkvårdsarbete. Möjligheterna med de nya teknikerna har uppmärksammats inom det samiska språkarbetet och inom utbildning. Möjligheterna att sprida och ta emot information ökar och fler kan nås med skriftliga budskap. I en värld där många små språk slåss för sin existens, anses tillgången till modernt IT-stöd som en av förutsättningarna för överlevnad. Normering och standardisering får nya redskap såsom tillgängliga orddatabaser/-banker och lexikala resurser. Med hjälp av godkända samiska orddatabaser kan samiska språkstödfunktioner för t.ex. stavnings-, grammatik- och stilkontroll införas i framtiden. Förhoppningar knyts också till datorstödd språkinlärning och interaktiva läromedel. Så kallade flermediala läromedel finns i begränsad omfattning för samisk språkinlärning.

Efter ett samnordiskt påtryckningsarbete har dataindustrin infört visst stöd för samiska i datorernas operativsystem. Det innebär att det går att hantera alla samiska språksituationer och samtliga bokstäver i de samiska språken. De finska, norska och svenska ministrarna för samiska frågor har gemensamt uttalat sin tillfredsställelse över denna utveckling och uppmanat förvaltningar, institutioner och organisationer i de tre länderna att införa stödet i sina datorplattformar. Europeisk telekomstandard innehåller numera de

5 Eftersom det är fem samiska språk (nord-, lule-, syd-, skolt- och enaresamiska) som används på olika sätt i Norge, Finland och Sverige är det nio olika språksituationer med sammanlagt femton bokstäver som skiljer sig från de övriga nordiska.

specifikt samiska bokstäverna i de finska, norska och svenska språkinställningarna. Denna utveckling medför att textskrivning och textförmedling, t.ex. e-post och SMS vid mobiltelefoni avsevärt underlättas när sändar- och mottagarutrustningar ”talar samma språk”. En allt mer utvecklad språkteknologi ger förutsättningar för att samiskan skall kunna fungera som administrativt skriftspråk i ett modernt samhälle.

Språkutvecklingens betydelse för samiskan

Språkutveckling är av stor vikt för samiskan, dels genom ökade möjligheter för språkbruket i allmänhet, dels för att språket kan användas inom allt fler sakområden (domäner). Utveckling av ny samisk terminologi är därför väsentlig. Som framgår i avsnitt 4 är de nuvarande ortografiska principerna fastställda relativt sent under 1970- och 80-talen. Det finns ett omfattande behov av att framställa moderna ordlistor inte minst för tillkommande begrepp och företeelser samt att överföra äldre skriftligt material till de nya standarderna. Motsvarande behov finns för att få till stånd korrekta ortsnamn m.m. för kartframställning och skyltning. Enligt bedömare har de numera etablerade ortografierna haft stor betydelse för utveckling av läromedel och för uppkomsten av skönlitteratur. Möjligheten att använda samiska vid kontakter med myndigheter och domstolar, medför ett uppenbart språkligt utvecklingsbehov. Rättssäkerheten vid myndighetskontakter ställer krav på att en klar och begriplig samiska kan användas. Inom Sametinget pågår till exempel arbete med en förvaltningsordbok.

11.3 En samlad svensk språkpolitik

Riksdagen tog under hösten 2005 ställning för regeringens proposition ”Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik” . Som nationella mål för en svensk språkpolitik anges:

Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige. Svenskan ska vara ett

komplett och samhällsbärande språk. Den offentliga svenskan ska vara

vårdad, enkel och begriplig. Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och

tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna moders-

6 Hyltenstam (1999) s72. 7 Prop. 2005/06:2.

målet och nationella minoritetsspråk och att få möjligheter att lära sig främmande språk .

För språkvårdens del skall den centrala, statligt finansierade, språkvården organiseras i myndighetsform och samordnas med myndigheten Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI). Basen bör, förutom SOFI:s verksamhet, vara de verksamheter som i dag bedrivs av Svenska och Sverigefinska språknämnderna samt Klarspråksgruppen i Regeringskansliet. Den samordnade språkvården bör ha resurser för språkvård som rör det svenska teckenspråket och de nationella minoritetsspråken, resurser för att överblicka situationen för samtliga språk i Sverige och dessutom för terminologi- och språkteknologifrågor m.m.

Sametinget ansåg i sitt remissyttrande att samisk språkvård inte bör ingå i den nya språkvården utan förordar ett nära samarbete. Propositionen konstaterar att Sametinget har fortsatt ansvar för att leda det samiska språkarbetet och dess språkvårdande verksamhet kommer därför inte att ingå i den nya centrala organisationen. Organisationskommittén för den nya organisationen bör dock i samråd med Sametinget överväga eventuella framtida samarbetsmöjligheter.

Vissa av språkpropositionens övriga bedömningar kommenteras närmare i avsnitt 13.

11.4 Slutsatser

Enkätundersökningen och framförda synpunkter under utredningens gång visar på en tydlig viljeinriktning att stärka samiskan ställning genom språkutveckling och ett språkligt revitaliseringsarbete. För språkvården finns en plattform och en organisation med expertfunktioner.

Mitt intryck är dock att arbetet behöver intensifieras på flera plan samtidigt. Eftersom språkbytet gått så långt finns det inget utrymme för att tappa ytterligare mark. Det gäller också att hinna med de möjligheter som den språkteknologiska utvecklingen erbjuder. Viktig teknik skall göras tillgänglig även för små språk.

Det är lätt att konstatera att de ekonomiska och personella resurserna inom det samiska språkvårdsarbetet inte står i proportion till det stora arbete som behöver göras. Med sådana förutsätt-

8 Det sistnämnda målet kommenteras under avsnitt 11.2.

ningar är det tveksamt om språkvården och språkutvecklingen hinner komma ikapp de behov som finns. Det framkommer exempelvis att delar av det grundläggande språkvårdsarbetet, som i sig är lagstadgade uppgifter för Sametinget, behöver finansieras genom externt sökta medel. Regeringen bör överväga att öka medelstilldelningen till Sametinget för att språkvårdsarbetet skall kunna påskyndas.

Den samiska plattformen för språkliga revitaliseringsinsatser ute i samhället är inte lika klar som för språkvården. De insatser som behöver göras är många, av skiftande karaktär och med olika aktörer inblandade. Det behövs arbetssätt som aktiverar och stimulerar alla åldrar. Formerna för fältarbetet måste arbetas fram av samerna själva.

12 Åtgärder för att främja och stärka det samiska språkarbetet

12.1 Att leda och fastställa mål för det samiska språkarbetet

Mitt förslag: Sametinget bör såsom folkvalt organ för samerna fastställa målen för det samiska språkarbetet som myndigheten skall leda. Uppgiften bör lagregleras.

Sametinget har i dag vissa begränsningar. Ett problem är Sametingets dubbla roller som folkvalt organ och som myndighet. Det har till uppgift att driva den samiska politik som kommit till uttryck genom valet till Sametinget trots att det i sin egenskap av myndighet lyder under regeringen. Som myndighet skall Sametinget verkställa den politik och de beslut som fattas av riksdag och regering. Sametingsutredningen diskuterar Sametingets och samernas förhållande till staten och föreslår åtgärder för att förstärka Sametingets självständighet. Vissa av dessa åtgärder avser Sametingets ansvar för anvisade medel och att Sametingets uppgifter anges i lag. Sametingsutredningen anför:

Sedan Sametingets tillkomst har det skett en dynamisk utveckling av

samernas folkrättsliga ställning. Det är numera alltså ostridigt att sa-

merna har en rätt till kulturell autonomi och att detta förutsätter en

viss grad av självstyre.

Min bedömning är att Sametingets möjlighet att fördela medel ur ett ramanslag är ett positivt exempel på deltagande i beslutsprocessen och ett, om än begränsat, självbestämmande i egna angelägenheter. Sametinget känner bäst till sin verksamhet och är därför bäst skickat att fördela medel för språkarbete och andra verksamheter. Det framstår som rimligt att Sametinget även formulerar och fastställer

1 Sametingets roll i det svenska folkstyret, SOU 2002:77

mål för det samiska språkarbetet i stället för att regeringen anger mål i regleringsbrevet för verksamhetsgrenen ”Det samiska språket”.

Mål för att främja, vårda och utveckla samiska språket fordrar en demokratisk förankring som ett folkvalt organ kan ge. Från statsmaktens sida bör det i stället handla om att respektera den inriktning av språkarbetet som de samiska förtroendevalda vill ha. Jag anser därför att ett tillägg bör göras i sametingslagen angående Sametingets uppgifter enligt följande:

2 kap 1 § Sametingslag (1992:1433) 1 § Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. Till Sametingets uppgifter hör särskilt att - 3. leda och fastställa mål för det samiska språkarbetet, -

12.2 Delat ansvar för tillsyn av minoritetspolitiken

Min bedömning: Bedömningen i delbetänkandet angående ett tydligare statligt ansvarstagande för implementeringen av Sveriges internationella åtaganden rörande nationella minoriteter kvarstår. Effekterna av nuvarande minoritetslagstiftning samt den utvidgade lagstiftning som utredningen nu föreslår talar för denna bedömning. I delbetänkandet föreslogs att ett nationellt tillsynsansvar bör läggas på Länsstyrelsen i Stockholm. Detta förslag kvarstår i allt väsentligt förutom vad som bör gälla för samerna och samiska språket.

Mitt förslag: Den tillsyn som berör rättigheterna för det samiska folket och rätten att använda samiska vid myndighetskontakter bör förläggas till Sametinget. Myndigheten skall på eget initiativ eller efter anmälan kunna vidta de åtgärder som behövs. Detta föreslås innefatta styrning, tillsyn, fördelning av ekonomiska medel, samordning samt bevakning och rapportering av minoritetsfrågorna. Enskilda skall kunna vända sig till myndigheten med klagomål om lagens efterlevnad. Tillsynen omfattar inte frågor där andra myndigheter har tillsynsansvar. Förslaget förutsätter att myndigheten tillförs medel för detta ändamål.

I delbetänkandet föreslogs att en länsstyrelse i landet bör ges nationellt tillsynsansvar för att säkerställa syftet med den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Tanken med förslaget är att detta skall leda till ett tydligare statligt ansvarstagande för implementeringen av Sveriges internationella åtaganden rörande nationella minoriteter.

Utredningens bedömning i delbetänkandet var att de länsstyrelser som i första hand kunde komma ifråga för detta ansvar, var en av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands eller Norrbottens län, eftersom dessa områden skulle omfattas av de föreslagna förvaltningsområdena för främst finska språket. Utredningen har förordat att ansvaret bör läggas på Länsstyrelsen i Stockholms län. För skälen härtill redogörs närmare i delbetänkandet. Under utredningens fortsatta arbete har även Da-

2 se delbetänkandet avsnitt 6.5

larnas, Jämtlands och Västerbottens län tillkommit med anledning av förslag till utvidgning av förvaltningsområdet för samiska.

I samband med remissförfarandet av delbetänkandet har det från samiskt håll framförts att det nationella ansvaret rörande det samiska språket istället borde läggas på Sametinget. Detta har framförts i remissvar från bl.a. Sametinget, Svenska samernas riksförbund samt Gaaltije sydsamiskt kulturcentrum.

Med anledning av detta har utredningen fört en dialog i denna fråga med Sametinget i samband med dess plenum i Kiruna i november 2005. Sametingets plenum uttryckte en vilja att åta sig det nationella tillsynsansvaret för säkerställandet av rätten att använda samiska och rätten att få tillgång till samhällsservice på samiska. Samtidigt framfördes från Sametingets sida att en förutsättning för detta är att myndigheten i sådana fall tillförs medel som är tillräckliga för att utföra detta tillsynsuppdrag. Sametingets nuvarande ramanslag är avsedda för andra ändamål, varav en del är lagstadgade och skall inte användas för detta syfte.

Från kommunerna inom nuvarande förvaltningsområden i Norrbottens län har förslaget om val av länsstyrelse mött skepsis. Flera av kommunerna tillstyrker förslaget om nationellt ansvar för en länsstyrelse. Man anser dock att ansvaret för denna tillsyn inte bör ligga i Stockholm. Pajala, Övertorneå, Kiruna, Gällivare och Haparanda kommuner förordar istället Länsstyrelsen i Norrbottens län. Jokkmokks kommun anför att tillsynsansvaret bör delas mellan Sametinget och Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Som utredare anser jag att det primära är att ett nationellt tillsynsansvar kommer till stånd. Skälen till detta har jag redogjort för i delbetänkandet . Vilken länsstyrelse som kan tänkas vara lämpligast bör regeringen avgöra. Det är viktigt att Sverige kommer till rätta med de problem som Europarådet pekat på. Det finns även starka skäl för att hitta nya sätt att få större effektivitet i genomförandet av minoritetslagstiftningen. Ur ett rättighets- och rättsäkerhetsperspektiv måste enskilda som inte får sina minoritetsrättigheter tillgodosedda kunna vända sig till något statligt organ med sina klagomål.

I sammanhanget vill jag påtala att det är viktigt att inte dela upp ansvaret på för många myndigheter. Helhetsansvaret och överblicken kan delas upp på två myndigheter som bistår varandra. Att

3 se delbetänkandet avsnitt 6.5

dela upp ansvaret på ännu fler skulle riskera att splittra verksamheten och försämra effektiviteten.

När det gäller möjligheterna att lägga tillsynsansvaret på Sametinget finns det flera skäl som talar för att detta skulle kunna vara en bra lösning. Det vore naturligt att utöka Sametingets roll i ett sammanhang som berör den samiska befolkningens möjligheter att tala samiska och få tillgång till samiskspråkig service. Att välja en särlösning för det samiska folket är heller inget unikt. Det har gjorts i andra sammanhang inom det same- och minoritetspolitiska området, bl.a. för språkarbetet.

Jag vill i sammanhanget påpeka att man i Finland infört en liknande lösning. Det finska sametinget har ålagts att följa tillämpningen av den samiska språklagen i Finland, vilket bl.a. innefattar att ta initiativ för att rätta till brister.

Vad beträffar språkkompetens, kulturell kompetens och kunskaper rörande den samiska befolkningen utgör Sametinget en resurs för landet. Sametinget har ett nära samarbete med de norska och finska Sametingen, vilket sannolikt skulle bidra till att vi i Sverige kan hitta nya lösningar för att förbättra tillgången till och efterfrågan på samiskspråkig service på den lokala nivån. Både i Norge och i Finland har man liknande erfarenheter från förvaltningsområdena. Det vore även naturligt för den samiska befolkningen i Sverige att vända sig till Sametinget i samband med tillsynsärenden, sannolikt mer naturligt än till en länsstyrelse.

Jag delar Sametingets bedömning att nya medel skulle behöva anslås för denna uppgift, på motsvarande sätt som utredningen redan föreslagit för länsstyrelsen med tillsynsansvar. Det vore olämpligt om till exempel de idag tillgängliga medlen för arbetet med ”att leda det samiska språkarbetet” kom att användas för tillsynsuppgifter. Väljer man en lösning med Sametinget som tillsynsmyndighet, måste en tydlig boskillnad göras, enligt min bedömning.

Jag ser inga hinder i att dela upp tillsynen för de olika minoritetsspråken på två olika organ, Sametinget för samiska och en länsstyrelse för de övriga minoritetsspråken, under förutsättning att dessa organ har ett nära samarbete och bistår varandra och erhåller tillräckliga resurser. Bestämmelser rörande tillsyn med följande lydelse bör därför införas i den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk samt i sametingslagen:

Lag (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

15 § (är lika med delbetänkandets förslag) Tillsynen skall säkerställa syftet med denna lag. Tillsynsmyndigheten skall för detta ändamål på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av lagen. Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, infor-

mation och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att

lagens ändamål skall kunna tillgodoses.

16 §

Tillsyn över kommunernas verksamhet enligt denna lag utövas

av Länsstyrelsen i XX län och Sametinget i enlighet med vad

regeringen bestämmer. Tillsyn i frågor som rör kommuners anordnande av förskoleverksamhet och äldreomsorg utövas av annan myndighet.

Förslag till ändring i Sametingslag (1992:1433)

Härigenom föreskrivs att 2 kap 1 § skall ha följande lydelse

1 §

Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid

ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar

denna kultur.

Till Sametingets uppgifter hör särskilt att

-

4. utöva tillsyn över kommuner enligt lag (2006:xx) om na-

tionella minoriteter och minoritetsspråk i enlighet med vad

regeringen bestämmer,

-

Det finns även anledning att kommentera det som kommunerna i Norrbotten anfört i remissvaren. Pajala och Övertorneå kommuner uttalar en oro för att en utvidgning av förvaltningsområdet för finska inte får ske på bekostnad av stödet till meänkieli. Som utredare vill jag klargöra att de åtgärder som vidtas för stöd och skydd för respektive nationellt minoritetsspråk inte får göras på bekostnad av ett annat minoritetsspråk. Det är redan ett problem att man

från statsmakten ibland tenderar att sammanföra de nationella minoriteterna och deras språk och kulturer i olika sammanhang.

De nationella minoriteterna och deras språk har olika behov och olika förutsättningar för att bestå som levande språk i Sverige. De nationella minoriteterna är dessutom olika stora. Det innebär att de åtgärder som kan behöva vidtas också skiljer sig från varandra och därmed även kostnader. Sverige har åtagit sig ett ansvar för dessa minoriteter och för fortlevnaden av respektive språk. Sverige har därmed en folkrättslig förpliktelse att uppfylla sina åtaganden i enlighet med den ratifikation som gjorts för respektive språk. Det vore ytterst olyckligt om de nationella minoriteterna eller minoritetsspråken hamnade i ett konkurrensförhållande därför att man från statsmaktens sida inte förmår hålla isär sina åtaganden. Det skulle inte gynna uppfyllandet av åtaganden i konventionerna om minoriteterna ställs mot varandra. Inte nog med att de nationella minoriteterna idag måste konkurrera med det svenska majoritetssamhällets intressen i olika sammanhang och att de därvid ofta hamnar i ett demokratiskt underläge.

12.3 Samiska språkcenter som del av en fast struktur för det samiska språkarbetet

Min bedömning: För att det språkliga revitaliseringsarbetet skall kunna effektiviseras, behövs det kompletterande insatser som kan stödja det formella och informella språkarbetet. Samiska språkcenter kan etableras som en resurs för samhällsservice, förskola, skola samt gruppers och enskildas språkarbete. Uppsökande verksamhet och attitydförändrande arbete bör prioriteras i ett första skede. Genom att också länka samman olika verksamheter och tillföra nya aktiviteter, kan språkstimulering och nya språkmiljöer främjas. Av betydelse är att sådana språkcenter kan ingå i en struktur som ger kontinuitet och möjliggör ett långsiktigt arbete. Den närmare utformningen för samiska språkcenter utvecklas genom lokal/regional delaktighet. Mitt förslag: Två samiska språkcenter bör inrättas inom det sydsamiska området för arbetet med det samiska språkets revitalisering. Lämpliga lokaliseringar är inom Storumans kommun samt i Öster-

4 rörande demokratiskt underläge, se delbetänkandet avsnitt 6.8.1

sund eller i dess närhet. Det närmare lokaliseringen bör dock avgöras av Sametinget. Sametinget skall vara huvudman för verksamheten. Staten skall aktivt stödja uppbyggnad och trygga en långsiktig drift som inkluderar tillräckligt antal anställda.

På sikt bör ytterligare samiska språkcenter inrättas i de luleoch nordsamiska områdena.

Det språkliga revitaliseringsarbetet för samiska har svårhanterliga förutsättningar. Förutom dialektsplittring och olika ortografiska regelverk är den samiska befolkningen spridd över stora områden som medför färre tillfällen till språkanvändning. Bristen på lärare och läromedel samt ett knapphändigt utbud av media och litteratur är försvårande omständigheter. Mot denna bakgrund finns det behov av stödjande resurser som kan ingå i en fast struktur för språkarbetet och som kan rikta sig direkt till enskilda individer och komplettera samhällets lagstadgade insatser. Språkarbetet på fältet har alltför ofta vilat på engångsinsatser med ideella förtecken och tillfälliga projekt.

Ett språkcenter är inget entydigt begrepp. Med ett samiskt språkcenter menas här en fast stödjepunkt för det samiska språkarbetet, ett koordinerande resurscentrum som tillhandahåller service för flera parter och som tar egna samt stöttar andras initiativ och engagemang. Det betyder att sådana centra skall verka på det lokala planet. Genom att varje språkcenter kan anpassas efter den omgivande språksituationen, kan den språkliga revitaliseringen effektiviseras. De olika språkvarieteterna har olika behov av språkfrämjande insatser. Sametinget har i sitt handlingsprogram för samiska språket pekat på samiska språkcenter som ”lärande mötesplatser”, ”komplement till skolan och hemmet”, ”flerspråkig samlingsplats för fritidsaktiviteter”, ”språknav i områden där språket sviktar”, ”arena för kunskapsöverföring över generationer som binder ihop kultur, traditionell kunskap och språk” och som ”kontaktorgan för myndigheter”.

På grund av språkgeografins faktiska utseende behöver de lokala stödinsatserna kunna erbjudas över en större region. Det fordrar tillgång till teknik och kommunikationer. I det nätverksbygge som kan förutses bör det stora antalet lokala, oftast kommunala, lärcentra kunna utnyttjas för samverkan. De har i de flesta fall tillgång till lokaler samt distansöverbryggande teknik och andra mediere-

5 Sametinget (2004) s 38. Citaten är här förkortade.

surser. Här finns också goda exempel på utveckling för ett flexibelt lärande, särskilt på distans. Motiv för det lokala arbetet kan visualiseras så här:

Överallt i Sverige är samerna i minoritet. Det är svårt att hitta miljöer

där samiska hörs och där den samiska kulturen dominerar i gatubild

eller i bygden. Med hjälp av ett samiskt centrum kan sådan förstärkande miljö skapas, där samiskan och samiskheten är normen. I dessa ”samiska rum” kan man komma för att ”bada i språket och kulturen”.

I Norge finns ett flertal språkcenter med olika organisationsformer, t.ex. kommunala, som stöd för det samiska språkarbetet. Utbudet för språkarbetet är varierat. Här finns regelrätt samisk undervisning inom skolsystemet och distansutbildningar samt ett kompletterande kursutbud. Utbudet är ofta anpassat efter olika språkliga förkunskaper. Distansutbildningar ges även till vanliga skolor genom teknik för videokonferens. Språkbad och interna språkkurser för verksamheter förekommer. Ett centrum verkar som koordineringsorgan för det lulesamiska språkarbetet. Familjenätverk är en språkstödjande aktivitet. Uppföljande seminarier för språkcentren anordnas, till exempel på temat ”Hur nå målet med att få deltagare att komma över barriären och börja tala samiska?”.

För att visa vilka möjligheter som finns till hands presenteras i avsnitt 8.6 projektet Samiskt språk- och kultursita som verkat inom finska delen av Sápmi och sydsamisk språkrevitalisering vid Svahken sijte på Norsk sida. Man har strävat efter att ge samer som förlorat eller riskerat att förlora det samiska språket möjligheter att återta språket och kulturen. Barnfamiljer har varit den viktigaste målgruppen.

Det finns behov av ett flertal språkcenter över hela svenska Sápmi från Dalarna till norra Lappland. En sådan struktur kan göra det språkliga revitaliseringsarbetet mer ändamålsenligt genom att arbetet anpassas efter olika förutsättningar och behov för syd-, lule- , och nordsamiska. På grund av sydsamiskans utsatta ställning föreslår jag att två samiska språkcenter inrättas inom det sydsamiska området.

6 Leena Huss, Uppsala universitet, Hur skall den samiska revitaliseringen gå vidare? Föredrag i Uppsala februari 2005 7 Ája Samisk Senter, Isak Saba språksenter, Várdobáiki samisk senter, Árran lulesamisk senter, Sjøsamisk Kompetensesenter, Sørsamisk museum og kulturcentrum, Samisk kultursenter i Hattfjelldal, Samisk språk- og kultursenter i Lakselv. (Förteckningen är inte med säkerhet komplett) 8 Med språkbad avses olika former för intensivträning, oftast som talträning och uppbyggnad av ordförråd under informella former, till exempel genom att utföra gemensamma aktiviteter.

Efter hand bör etableringar även ske i de lule- och nordsamiska områdena så att språkarbetet kan stärkas även där. I Norge och Finland finns, enligt min mening, tillräckligt med erfarenheter av motsvarande verksamhet för att föreslagna aktiviteter skall kunna komma igång relativt snabbt. Samarbete med norska språkcenter äger rum redan idag.

Sametinget är naturlig huvudman för verksamheten. Det utesluter inte att de två språkcentren kan organiseras tillsammans med kommuner, kommunalförbund och landsting med flera. En lokal/regional delaktighet har betonats vid utredningens besök i ett par kommuner. Lokal/regional delaktighet har även visat sig vara en förutsättning för framgångsrikt revitaliseringsarbete internationellt sett. Samebyar och sameföreningar är självklara samarbetspartner. Den statliga basfinansieringen skall trygga kontinuitet och långsiktighet i verksamheten. Av vikt är en fast bemanning av minst två språkarbetare per center. Uppsökande verksamhet, lokala arrangemang och stora reseavstånd kräver sådan minimistandard. Min tanke är inte att ett språkcenter utför arbete inom språkvårdens expertfunktioner.

Storumans kommun har aktivt visat intresse för idén med ett samiskt språkcenter. Den samiska anknytningen är god, särskilt inom Tärnabyområdet med flera samiska institutioner. Utredningen har vid besök och särskild anordnad konferens bland annat noterat möjligheten till gränsöverskridande samarbete med norska sidan. Ett samiskt språkcentrum i Storumans kommun förutsätts betjäna de norra delarna av det sydsamiska området i denna första etableringsetapp. För de södra delarna föreslås Östersund eller ort i Östersunds närhet som etableringsplats för det andra språkcentret. För detta talar först och främst kommunikationsmöjligheterna och närheten till samiska institutioner i Östersund.

9 se avsnitt 8.6 10

Tärnaby, Storumans kommun den 3 november 2005

Tre huvuduppgifter

Jag förespråkar tre huvuduppgifter för de föreslagna språkcenterna.

1. Genomföra uppsökande verksamhet och utföra ett attitydföränd-

rande arbete För att nå fram med arbetet att vidmakthålla, återta och komplettera språkkunskaper fordras med största sannolikhet en uppsökande verksamhet som når så många som möjligt. Det gäller upplysning om språkliga rättigheter, korrekt information om tvåspråkighetens möjligheter samt rådgivning och vägledning. Den enskilde erbjuds därmed en grund för eget ställningstagande.

Särskilda insatser kan behövas för att stödja föräldrar i deras roll att överföra språket till barnen och föräldrar är därför en viktig målgrupp. Det krävs betydande ansträngningar av föräldrar för att överföra samiska till barnen i en omgivning som är svensktalande. Enskild handledning och nära samarbete med förskola kan utvecklas via språkcentra. För icke-samisktalande föräldrar fordras extra förstärkande insatser. System av stödfamiljer och olika språkstimulerande aktiviteter kan upprättas. Föräldrarna är vidare en viktig målgrupp för barnets fortsatta språkutveckling genom de språkval som görs inför förskola, grundskola och gymnasium.

2. Organisera kompletterande språkträning och stimulera språkan-

vändning. Det finns behov av att komplettera skolsystemets modersmålsstöd och modersmålundervisning och elevernas varierande förkunskaper särskilt vid ett otillräckligt föräldrastöd (som beror på vuxnas egna begränsade kunskaper i samiska). Genom att organisera t.ex. språkbad i olika former, som kafékvällar, språkveckoslut, språkläger, språksemester och slöjdkvällar etc., kan antalet samiska språkmiljöer utökas. Man erbjuder språkrum där språket inte är ett ämne, utan ingår i något sammanhang. Drama och musik kan erbjuda öppnande metoder. Berättarkvällar och samarrangemang med bibliotek och bokbussverksamhet med läsfrämjande aktiviteter knyter ihop kultur och språk. Här förutsätts ett inkluderande sätt att arbeta, där alla samer och övriga, oberoende av språk- och kulturkompetens, är välkomna att delta. Härigenom kan den ordinarie skolundervisningen breddas med en språklig uppföljning. Organi-

serade föräldranätverk och arrangerade temadagar och temaveckor kan direkt stödja och samverka med ordinarie skolverksamhet.

Äldre samers kunskaper och förmåga att binda ihop kultur och samisk insikt med språket är en självklar del i revitaliseringen. System med ”språkmentorer” kan etableras där äldre och yngre förs samman i gemensamma sysslor för överföring av kulturarv och språk.

Vuxnas önskemål om grundläggande utbildning och kompletterande läs- och skrivkunskaper (alfabetisering) skall kunna kanaliseras genom samarbete med vuxenutbildning och studieförbund. Så kallade alfabetiseringsinsatser har betydelse för att nå lagstiftningens mening om en fullvärdig kommunikation med myndigheter via modersmålet.

3. Ge ett allmänt stöd till myndigheter, utbildningsväsendet m.fl. Gällande och föreslagen lagstiftning förpliktigar till en samhällsservice som generellt skall kunna meddelas på samiska. Mot bakgrund av den beredskap som finns i kommuner och förvaltningsorgan (se avsnitt 9) fordras olika underlättande och samordnande insatser för att kunna förverkliga lagstiftningen för det sydsamiska området. Kommuner m.fl. kan behöva vända sig till ett närbeläget center. Samiska språkcentra kan bistå denna process genom rådgivning och anvisning av samisktalande och tolkningskunniga personer. På sikt bör också assistans för skriftliga förfaranden kunna förmedlas. För allmänna bibliotek och skolbibliotek samt läromedelscentraler bör en utökad serviceinsats kunna erbjudas. Litteratur och material i olika medieformer samt modersmålsstödjande undervisningsmaterial bör kunna förmedlas. För modersmålslärare och kurslärare kan centret verka som en sammanhållande resurs. Som en möjlighet kan distansledd undervisning ske för flera skolor direkt från det samiska språkcentret.

Som nämnts är det viktigt att de lokala och regionala förutsättningarna får styra verksamheten. De föreslagna uppgifterna för ett språkcenter vilar på de iakttagelser som utredningen noterat vid samtal med samiska och kommunala företrädare. Den fasta struktur som föreslagits bör ingå i ett sammanhängande program för en aktiv språkrevitalisering på fältet. Det är dock inte utredningens

uppgift att skapa sådana program eller kampanjer. Utredningen föreslår verktyg på olika nivåer som behöver samhällets stöd samtidigt som framgångsrika modeller och insatser belyses. De framgångsfaktorer som redovisats i avsnitten 8.5 och 8.6 bör enligt min mening kunna tillämpas i en struktur med språkcentra.

12.4 Förstärkt samiskt inflytande rörande ortnamn

Min bedömning: En god ortnamnssed har lika stor betydelse för det samiska samhället som för det svenska samhället. Arbetet med fastställandet av samiska ortnamn har överlag fungerat väl, men inte alltid friktionsfritt. Det samiska inflytandet över namngivningen behöver formellt förstärkas när oförenliga åsikter uppstår.

Mitt förslag: Att regeringen föreskriver att Sametinget är det organ som, vid skiljaktig mening om samiska ortnamn, avgör rekommendationen till Lantmäteriverket för fastställande.

Termen ortnamn är ett sammanfattande begrepp för geografiska namn, administrativa indelningar och andra områden samt namn på gårdar, samhällen, samevisten, vattendrag, sjöar, gator, berg och dalar, kommuner etc. Fastställda ortnamn är normerande för en rad samhällsaktiviteter och en viktig del av språket. Samtidigt har ortnamn betydelse för identitet och kulturmiljö för enskilda och grupper t.ex. ett synliggörande av samisk kultur. Ortnamn likställs med övriga kulturminnen. År 2000 infördes en hänsynsparagraf om god ortnamnssed.

Kulturminneslag (1988:950), 1 kap. 4 § Vid statlig och kommunal verksamhet skall god ortnamnssed iakttas. Detta innebär att − hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl, − ortnamn i övrigt stavas enligt vedertagna regler för språkrik-

tighet, om inte hävdvunna stavningsformer talar för annat, − påverkan på hävdvunna namn beaktas vid nybildning av ort-

namn, och

− svenska, samiska och finska ortnamn så långt möjligt används

samtidigt på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning i

flerspråkiga områden.

Namn som godkänts för offentlig kartproduktion skall även i

andra sammanhang användas i sin godkända form.

Lantmäteriverket har som nationell ortnamnsmyndighet bl.a. ansvaret för samordningen inom det statliga ortnamnsområdet. Häri ingår att fastställa ortnamn i den utsträckning inte någon annan myndighet har sådan befogenhet. Ett ortnamnsråd med företrädare för ortnamnsvårdande och namngivande intressenter skall finnas inom myndigheten. Ortnamnsrådet har en rådgivande funktion och saknar beslutsbefogenheter i formell mening. I den rollen söker rådet vägleda myndigheter och andra namngivare genom att framföra synpunkter och avge utlåtanden i ärenden av principiell vikt. Sametinget är representerat i rådet.

Lantmäteriverket använder numera särspråklig samisk ortografi vid produktion av kartorna. 1983 kom den första revideringen med den nya nordsamiska ortografin. 1988 beslöt Lantmäteriverket att införa lulesamisk ortografi på de allmänna kartorna vid nyutgivning. I sydsamiska används i huvudsak tecken som också finns i svenskan. God ortnamnssed i sådana sammanhang innebär att man i valet mellan olika varianter av samiska ska följa den variant som används eller har beslutats användas på den aktuella allmänna kartan. Andra offentliga användare, t.ex. Vägverket, är skyldiga att följa kartans namnformer. Hänsynsparagrafen i kulturminneslagen säger vidare att svenska, samiska och finska namn ska användas sida vid sida när så är möjligt.

För att normera bruket av samiska ortnamn samarbetar Sametinget med Lantmäteriverket, Svenskt ortnamns- och folkminnesarkiv, Vägverket, universiteten och andra institutioner.

Normering av samiska ortnamn har kvantitativt lyckats bra. Många nya samiska ortnamn, speciellt inom det sydsamiska området, har insamlats och granskats. I övrigt har arbetet utförts över hela Sápmi. Möjligen har kvaliteten påverkats med bl.a. felaktigheter i stavning. Kritik har riktats från vissa områden angående stavning och för gränsdragning mellan de olika ortografierna.

11

Förordning (1995: 1418) med instruktion för det statliga lantmäteriet

Sametinget har inte per automatik haft sista ordet innan samiska namn har fastställts av Lantmäteriverket. Det har från samiskt håll rests tvivel om hur stor kunskap som de nationella arkiven m.fl. har om de samiska ortnamnen. Inte så sällan uppstår olika meningar om ortnamnens stavning. En annan fråga är när det finns flera varianter av namnsättning; vad skall gälla för kartor och vägskyltar?

Sametinget bör vara den myndighet som i ett slutligt steg avgör samiska ortnamn för rekommendation till Lantmäteriverket. En sådan ordning syftar främst på de fall när skiljaktiga uppfattningar uppstår. En motsvarande procedur är normal i kommuner, där olika uppfattningar i namnfrågor avgörs av folkvalda instanser.

12.5 Behov av språkundersökningar

Mitt förslag: Regelbundna språkundersökningar bör genomföras med start så snart som möjligt. Syftet är att erhålla grundläggande fakta om det samiska språkets situation och pågående förändringar. Genom en väl genomförd metodik kan även effekter av det språkliga revitaliseringsarbetet och sakläget för modersmålsundervisning, språket i förskoleverksamhet och äldreomsorg samt myndigheternas språkservice belysas. Mätning av indikatorer för måluppfyllelse kan inkluderas. Regeringen bör öronmärka medel för dessa undersökningar.

Utredningen har haft stora problem att finna grundläggande uppgifter om hur många som behärskar och använder samiska språket, antal samer med samiska som första språk etc. Intuitivt kan anas att svårigheterna tilltar när perspektivet gäller hela Sverige. Det finns helt enkelt ingen tillförlitlig statistik över antalet talare av samiska. Uppgifter inom skolväsendet om potentiella och faktiska antal modersmålselever är osäkra. Sådana förhållanden är till nackdel för uppföljning av minoritetspolitiken. Bedömningen av Sveriges åtagande att skydda och främja samiska språket försvåras utan tillförlitliga kunskapsunderlag. Sakläget för den praktiska implementeringen av minoritetspolitiken bör dessutom kunna följas i form av uppföljningsbara målbeskrivningar eller indikatorer, till exempel rekrytering av myndighetspersonal med relevant språkkompetens.

Den samiska språkpolitiken och det språkliga revitaliseringsarbetet är i stort behov av vägledande information om den språkliga

situationen och förändringar över tiden. Genom återkommande undersökningar med lämpligt tidsintervall kan dessa krav tillfredsställas. Uppgifter om utbredning, antal talare, muntlig och skriftlig språkbehärskning, språkets användning för olika ändamål (användbarhet) är värdefulla underlag för bedömning av utförda och kommande insatser. Det gäller såväl språkvårdande insatser som språkligt revitaliseringsarbete på fältet. Som ett exempel kan nämnas en undersökning som genomförts i Norge om användningen av samiska år 2000. Genom enkäter och intervjuer studerades främst följande områden: användningen av samiska bland privatpersoner i samiska områden, offentliga institutioners användning av samiska i förhållande till Samelovens språkregler (motsvarar nuvarande svensk minoritetslagstiftning), samisk undervisning i offentlig regi, användning av samiska inom samiska organisationer och näringar. Attityder till samiskan och inställningar till att förmedla språket till barnen har även undersökts.

För samiskans del är det lämpligt att språkundersökningar kan anpassas till eventuellt motsvarande undersökningar på norsk och finsk sida.

Den kunskapsbrist som påtalats här samt de möjligheter som finns med regelbundna språkundersökningar gäller även för övriga minoritetsspråk. Företrädare för samerna, sverigefinnarna och tornedalingarna har försökt att utforma en gemensam språkundersökning. På grund av finansieringsskäl är planerna tills vidare vilande.

12.6 Bättre samordning av same- och minoritetspolitiska frågor

Den nuvarande ordningen med olika fackdepartement, som inom ramen för sitt arbete skall hantera same- respektive minoritetspolitiska frågor, innebär att ansvaret för helheten lätt förloras. Varje tjänsteman har endast ansvar och mandat för sitt delområde och ingen behärskar helhetsbilden eller ens vad som pågår på andra departement. Utredningen iakttar att de same- och minoritetspolitiska frågorna inte samordnas i tillräcklig grad. Det medför att helhetsbilden rörande dessa grupper blir ofullständig.

Följderna blir att minoriteternas behov snarast behandlas som särfrågor när majoritetens behov behandlas. De same- och mino-

12 Rapport: Undersøkelse av bruken av samisk språk, Samisk Nærings- og Utredningssenter, okt. 2000.

ritetspolitiska frågorna hamnar idag även i ett sämre förhandlingsläge när diskussioner om budget och finansiering förs på grund av denna fragmentering och av att frågorna kan ha relativt låg prioritet inom respektive fackområde. Det samlade genomförandet av Sveriges internationella åtaganden riskeras därmed.

Frågor som berör samer behandlas idag dessutom under olika politikområden, vilket försvårar möjligheterna att få en helhetsbild och att ta ett helhetsgrepp. Som påtalats i avsnitt 3 hänger många av dessa frågor ihop och ytterst handlar det om samers möjligheter att bevara sin kultur, sitt språk och traditionella näringar. Någon samlad samepolitik har heller inte framlagts för riksdagen.

För de nationella minoriteterna är det prövande att behöva uppvakta olika departement i frågor som rör dem. Fragmenteringen och den bristande helhetsbilden inom Regeringskansliet försvårar de nationella minoriteternas arbete att driva olika frågor och möjligheterna till inflytande i enlighet med ramkonventionens bestämmelser. Istället för att uppvakta ett departement får man vända sig till flera som inte alltid är insatta i vad som överenskommits med andra departement.

För att bland annat det språkliga revitaliseringsarbetet skall få bättre förutsättningar krävs, enligt min bedömning, en bättre samordning av de same- och minoritetspolitiska frågorna inom Regeringskansliet. Sametinget har i en hemställan till regeringen efterlyst en samordnad språkpolitik.

Jag anser därför att regeringen bör överväga möjligheten att inrätta ett gemensamt samordningskansli för same- och minoritetspolitiska frågor. Införandet av ett sådant samordningskansli skulle innebära att man ”lyfter” frågorna och att ambitionsnivån i frågorna höjs. Helhetsansvaret blir tydligare och de budgetmässiga förhandlingsförutsättningarna förbättras. Samtidigt skulle det bli lättare att skapa samordningsstrukturer på den politiska nivån, vilket underlättar arbetet att finna lämpliga lösningar och att göra lämpliga prioriteringar.

Sådana övergripande samordningskanslier existerar för närvarande i frågor om jämställdhet, barnkonventionen och hållbar samhällsutveckling. De har ansvaret att aktivt bevaka frågorna och koordinera arbetet inom Regeringskansliet. Samordningskansliet för hållbar utveckling har även till uppgift att leda arbetet med att vidareutveckla den nationella strategin samt Sveriges agerande i frå-

13 Sametingets skrivelse till regeringen ”Hemställan om en samordnad språkpolitik för det samiska språket och om aktuella insatser”, 28 jan 2005, JU2005/987/D

gorna internationellt. Den interdepartementala arbetsgruppen på tjänstemannanivå, som nu finns för minoritetspolitiken, kan inte fylla det behov av samordning som krävs.

Ansvaret för genomförandet av sakfrågorna skulle även i fortsättningen kunna ligga kvar på fackdepartementen. Det viktiga är att samordningskansliet bevakar frågorna i sin helhet i samband med berednings- och budgetarbetet inom Regeringskansliet. Som nämnts i avsnitt 6 är regeringen det enda organ som kan ha ett helhets- och samordningsansvar.

13 Förbättra möjligheterna till undervisning i och på minoritetsspråken

13.1 Inledning

Utbildning är en av de viktigaste språkbevarande och språkstimulerande faktorerna på samhällsnivå. Satsningar på utbildning kan ge språkbevarande resultat på relativt kort tid genom att antalet talare av språket ökas. För grupper som befinner sig i en långt gången språkbytesprocess kan satsningar på undervisning i och på minoritetsspråket medföra att språkbytesprocessen kan brytas och vändas. Det räcker således inte att ge nuvarande talare möjligheter att bruka och utveckla språket. Om utbildningsinsatser dessutom kombineras med andra språkrevitaliserande åtgärder kan den positiva effekten på kort tid bli betydande, genom att basen för språket utökas.

Individer som lär sig ett språk redan som barn har i allmänhet mycket bättre förutsättningar att bli aktiva talare och tillägna sig språket i tillräcklig grad för att som vuxna själv kunna föra över språket till nästa generation. Barns och ungdomars förbättrade språkkunskaper kan därmed ses som en livförsäkring för ett utrotningshotat språk. Barnen är språkets framtida kulturbärare.

Det finns även vuxna som har behov av utbildningsinsatser. Många vuxna samer i Sverige vill återta det samiska språket som de förlorat som barn eller som de aldrig haft möjlighet att lära sig. Många av dessa vuxna har kanske passiva kunskaper i språket som kan bli basen för aktiv tvåspråkighet, om viljan och verktygen finns. Behovet att få lära sig läsa och skriva på samiska är också stort. Genom att ge vuxna möjligheter att förbättra sina språkkunskaper ges de möjligheter att nyttja språket i fler sammanhang. Därmed utökas antalet språkdomäner.

Dessa vuxna talare kan på olika sätt verka för att språket bevaras, dels förbättra deras möjligheter att kunna föra över språket till

1 se ovan avsnitt 6 och även delbetänkandet avsnitt 7.

nästa generation eller i vart fall kunna stödja barns och barnbarns språkutveckling på ett bättre sätt, dels stärks språkmedvetenheten i samhället och inom minoritetsgruppen, vilket också gynnar språkbevarandet. Utbildning som riktar sig till vuxna påverkar även språkbevarande faktorer på individnivå, nämligen de språkval dessa människor gör och sättet på vilket de uppfostrar sina barn (socialisation, se avsnitt 6).

Det finns även andra anledningar att beröra utbildningsfrågorna. Europarådet har i sin granskning av implementeringen av åtagandena enligt minoritetskonventionerna påtalat betydelsen av utbildning i och på de nationella minoritetsspråken och även funnit en rad brister i detta hänseende. Europarådet har påpekat att möjligheterna att få modersmålsundervisning begränsas dels av de krav som ställs på eleven för att sådan rätt skall föreligga dels av att kommunerna inte behöver anordna modersmålsundervisning om det saknas lämplig lärare. Samtidigt råder det stor brist på modersmålslärare och läromedel främst på meänkieli, syd- och lulesamiska. Kommittén har uppmanat Sverige att se över bestämmelsen om lämplig lärare. Vidare har man uttalat att det är viktigt att kommunerna informerar om rätten till modersmålsundervisning och att undervisningen anordnas på ett sådant sätt att deltagandet höjs.

Europarådet har vidare konstaterat att det finns en efterfrågan på tvåspråkig undervisning på de nationella minoritetsspråken, men i realiteten förkommer sådan undervisning nästan inte alls. Möjligheterna att delta i sådan undervisning har försämrats och det finns heller ingen lagstadgad rätt att kräva sådan undervisning, med undantag av sameskolans verksamhet (som dock bara finns på sex orter i landet). Sverige har därför rekommenderats att överväga möjligheterna att införa en lagstadgad rätt till sådan undervisning och att på andra sätt ge kommunerna incitament för att anordna tvåspråkig undervisning.

Frågan om de nationella minoriteternas möjligheter till undervisning i och på minoritetsspråken berörs även i de rapporter riksdagens konstitutionsutskott låtit ta fram i samband med uppföljningen av den svenska minoritetspolitiken. Hyltenstam och Milani konstaterar att regelverket omkring utbildning i och på minoritetsspråken inte tillämpas i tillräcklig omfattning. Myndigheter och ansvariga institutioner präglas av passivitet och undervisning i och på minoritetsspråken kommer på många håll till stånd först efter

2 Advisory Committee (2003) s 14-15, se även redogörelser i delbetänkandet avsnitt 5.2.7 och 5.3.4.

starka påtryckningar från föräldrarnas sida. Denna undervisning framstår inte som ett klart alternativ som det utan svårigheter går att välja. Forskarna drar slutsatsen:

På utbildningsområdet behövs en omfattande utveckling i flera dimensioner: bättre tillgänglighet för utbildning i minoritetsspråk, utveckling av tvåspråkig utbildning, en stark insats för läromedel och lärarutbildning, utveckling av hur minoriteterna speglas i majoritetsläromedel och inte minst en utveckling av utbildning på högskolenivå kopplad till forskning i minoritetsspråken. Problem kvarstår i de flesta av dessa dimensioner för alla minoriteter även om skillnaderna mellan de fem minoriteterna av många skäl också är stora.

I delbetänkandet påbörjades en diskussion om de nationella minoriteternas möjligheter till undervisning i och på minoritetsspråket. Förslag på förbättringar i regelverket rörande rätten till modersmålsundervisning lämnades också. Bestämmelser rörande rätt till modersmålsundervisning för elever som tillhör nationella minoriteter, 2 kap. 9 § och 2 kap. 13 § grundskoleförordningen (1994:1194) och 5 kap. 7 § och 5 kap. 12 gymnasieskolförordningen (1992:394), föreslås ha samma lydelse för samtliga nationella minoriteter. Krav på dels umgängesspråk, dels tidigare kunskaper i språket, skall inte ställas på de nationella minoriteterna. Även för de sverigefinska och judiska eleverna skall det räcka att det finns en elev som vill ha undervisning i minoritetsspråket.

Vidare föreslogs i delbetänkandet att den föreslagna lagen om nationella minoriteter borde innehålla en bestämmelse som anknyter till artikel 29.1.c i barnkonventionen rörande utbildning:

4 § lagen (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk Det allmänna skall i sin verksamhet sträva efter att beakta de nationella minoriteternas särart och deras behov av skydd och stöd för att deras språk och kultur skall fortleva i Sverige. Barns behov att få utveckla en kulturell minoritetsidentitet och det egna minoritetsspråket skall beaktas särskilt.

3 Kenneth Hyltenstam och Tommaso M. Milani: ”Nationella minoriteter och minoritetsspråk – Uppföljning av Sveriges efterlevnad av Europarådets konventioner på nationell nivå: ett minoritetsperspektiv”, dec 2004, tryckt i Rapporter från riksdagen 2004/05:RFR3 ”Nationella minoriteter och minoritetsspråk”. 4

Barnkonventionen artikel 29.1.c ”… barnets utbildning skall syfta till att c) utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden...”. 5 se delbetänkandet avsnitt 7.2.8.

Vidare lämnades förslag rörande en skärpning av Skolverkets tillsyn på utbildningsområdet.

I detta slutbetänkande behandlas ytterligare frågor som berör de nationella minoriteternas utbildningssituation, eftersom de är av så central betydelse för minoritetsspråkens fortlevnad och eftersom behov på utbildningsområdet lyfts fram av enskilda sverigefinnar och samer och av organisationer som företräder dem. Det finns därför anledning att diskutera möjligheterna att bemöta de behov som kommit till uttryck. Utredningens direktiv ger även möjligheter att föreslå åtgärder för att möta de behov som framkommer under utredningens kartläggning. Vidare har utbildningsfrågornas betydelse för minoritetsspråkens fortlevnad även betonats i flera av de remissvar som inkommit på delbetänkandet. En del av remissvaren kommenteras särskilt.

13.2 Målsättningen i den svenska språkpolitiken är otillräcklig för de nationella minoriteterna

Min bedömning: Målsättningen för de nationella minoritetsspråken i den svenska språkpolitiken överensstämmer inte med Sveriges åtaganden enligt Europarådets minoritetskonventioner.

Mitt förslag: Barn som tillhör de nationella minoriteterna har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk och skall ges möjlighet till det, om de själva eller deras vårdnadshavare vill det. Den svenska språkpolitikens mål måste därför ändras så att de nationella minoriteterna har rätt att ”utveckla och tillägna sig sitt minoritetsspråk”.

Under hösten 2005 har regeringen lagt grunden för en samlad svensk språkpolitik genom propositionen 2005/06:2. En språkpolitik har efterfrågats under lång tid, bl.a. av de nationella minoriteterna, och det är värdefullt att en sådan nu tagits fram. I propositionen slår man fast målen för den svenska språkpolitiken. Ett av målen för en nationell språkpolitik är att alla har rätt till språk.

6 se delbetänkandet avsnitt 7.2.9. 7 se direktiven (Dir 2004:6): ”Analysen skall omfatta en bedömning av av intresset och behovet hos enskilda sverigefinnar av en sådan utvidgad lagstiftning eller andra åtgärder.” Motsvarande gäller för samer enligt tilläggsdirektiven (Dir. 2005: 23). 8 prop 2005/06:2 ”Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik”.

Detta innefattar enligt regeringen även de nationella minoritetsspråken:

Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Vidare konstaterar regeringen att språket har stor betydelse för människan:

Genom språket kan vi uppleva och förstå vår tillvaro, uttrycka våra

tankar och känslor och samspela med andra. Språket ger oss tillgång

till litteratur och andra kulturalster och är bärare av vårt kulturarv. Det

språk vi använder i kamratkretsen eller familje- och vänkretsen kan

vara både rikt och kraftfullt och fungera utmärkt i kommunikationen

inom gruppen. Men jämsides med detta språk behöver var och en ha

tillgång till det offentliga språket, som är redskap alla behöver för att

hävda sin rätt i samhället. Språket är nyckeln till framgång i skolan och

i arbetslivet, och kraven på språkbehärskning blir allt större i det

moderna samhället… Tillgången till språket är en förutsättning för en levande demokrati där medborgarna deltar i det offentliga samtalet och i skilda sammanhang gör sina röster hörda…

Språket är således berikande för individen och det är också en förutsättning för jämlikhet och demokrati i samhället. Den i språkpolitiken angivna målsättningen för de nationella minoritetsspråken är dock inte tillräcklig, om man beaktar Sveriges folkrättsliga åtaganden enligt Europarådets minoritetskonventioner. Av konventionerna framgår bl.a. följande.

Ramkonventionen, artikel 14.1 Parterna åtar sig att erkänna att den som tillhör en nationell minoritet har rätt att lära sig sitt minoritetsspråk.

Ramkonventionen, artikel 14.2 I områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som

tillhör nationella minoriteter skall parterna, om det finns tillräcklig

efterfrågan, sträva efter att så långt det är möjligt och inom ramen för

sina respektive utbildningssystem säkerställa att den som tillhör en

nationell minoritet har tillfredställande möjligheter till undervisning i

minoritetsspråket eller undervisning på detta språk.

9 prop 2005/06:2 s 14. 10

prop 2005/06:2 s 19.

Minoritetsspråkskonventionen, artikel 7.1

”1. I fråga om landsdels- eller minoritetsspråk inom de territorier där

sådana språk används, och i enlighet med situationen för varje språk,

skall parterna bygga sin politik, lagstiftning och praxis på följande mål och principer:

…

f) tillhandahållande av lämpliga former och medel för undervisning i

och studier av landsdels- eller minoritetsspråk på alla vederbörliga

nivåer, g) tillhandahållande av möjligheter för dem som inte talar ett lands-

dels- eller minoritetsspråk som bor i det område där ifrågavarande

landsdels och minoritetsspråk används, att lära sig detta om de så önskar…

Personer som tillhör de nationella minoriteterna har således rätt att tillägna sig minoritetsspråket. Även personer som tillhör majoriteten skall, om de bor inom ett förvaltningsområde i vart fall, ges möjlighet att lära sig minoritetsspråket. Det innebär att den svenska språkpolitiska målsättningen inte överensstämmer med Sveriges folkrättsliga åtaganden. Den svenska språkpolitiska målsättningen för de nationella minoritetsspråken borde rätteligen formuleras på följande sätt för att uppfylla konventionernas krav:

Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket,

att utveckla och bruka det egna modersmålet, och att utveckla och

tillägna sig sitt nationella minoritetsspråk och att få möjlighet att

lära sig främmande språk.

Jag anser därför att målsättningen i språkpolitiken måste ändras enligt ovan. Målen för språkpolitiken blir normerande ute i samhället och bl.a. ute i kommunernas verksamhet. Den nu angivna målsättningen motsvarar inte Sveriges folkrättsliga åtaganden och det finns därmed anledning att förstärka den givna målsättningen för de nationella minoritetsspråken.

13.3 Förskoleverksamhet för barn som tillhör de nationella minoriteterna

13.3.1 Förskolans betydelse för språkutvecklingen och den

kulturella identiteten

Förskolan har mycket stor betydelse för hur nationella minoritetsbarns språk och kulturella identitet kommer att utvecklas. Till stor del är dock nationella minoritetsbarns möjligheter till en positiv utveckling beroende av majoritetssamhällets välvilja, trots att Sverige numera har ett särskilt ansvar dessa barns möjligheter att få sina behov tillgodosedda. Grunden för additiv tvåspråkighet, dvs. en inlärning av ett andra språk som inte sker på bekostnad av det första språket, läggs oftast under ett barns tidiga barndom. För att additiv tvåspråkighet skall uppnås är det viktigt att minoritetsspråket utgör ett levande inslag även utanför hemmet. Rörande förskolans och skolans betydelse för språkutvecklingen konstaterar regeringen:

Under förskoleåldern läggs grunden för barnens språkutveckling.

Skolan är central för att barn ska tillägna sig standardspråket i tal och skrift… Av de nationella styrdokumenten framgår bl.a. att eftersom språkförmågan har stor betydelse för allt arbete i skolan och för ele-

vernas fortsatta liv och verksamhet är det ett av skolans viktigaste

uppdrag att skapa goda möjligheter för elevernas språkutveckling.

Kunskaper i det egna modersmålet har en stor betydelse för elevens identitet och självkänsla. Modersmålsundervisning i skolan fyller dessutom en viktig funktion i arbetet att stödja och stärka de nationella minoritetsspråken.

Förskolan är till för alla barn. Den pedagogiska verksamheten skall, enligt regeringen, anpassas till varje barns behov och förutsättningar i förskolan. Varje barn skall få känna att de gör framsteg, övervinner svårigheter och är en tillgång i gruppen. Barn skall lämna förskolan med självförtroende och tillit till sin egen förmåga.

11 Samerättsutredningen: ”Språkbyte och språkbevarande”, SOU 1990:84 s 57: ”Additiv tvåspråkighet innebär att individen lägger ytterligare ett språk till sin språkliga repertoar, medan subtraktiv tvåspråkighet betecknar ett tillstånd där individen är inne i en språkbytesprocess och lär sig det nya språket på bekostnad av det gamla. Den subtraktiva typen av tvåspråkighet anses uppstå i situationer där minoritetstalare, om de har lägre social status än majoritetsbefolkningen, under ett språkbytesskede går över till majoritetsspråket. Den additiva typen antas uppstå, när språkinlärningssituationen är sådan, att individen tillägnar sig ett andraspråk under trygga former och med kontinuerligt starkt stöd för förstaspråksutvecklingen.” 12

prop 2005/06:2 s 10.

På detta sätt lägger förskolan den bästa grunden för barns fortsatta utveckling och lärande vidare i utbildningssystemet.

Regeringen har uttalat att stödet till barn i förskolan med annat modersmål än svenska behöver prioriteras. Stöd för barn med annat modersmål än svenska är mycket viktigt i förskolan, särskilt för de yngsta barnen som är i färd med att utveckla språk och identitet. Det räcker inte att barnen talar sitt modersmål i hemmet. Även förskolan bör därför bidra till att modersmålet utvecklas och läroplanen för förskolan har därför förstärkts:

Förskolan skall sträva efter att varje barn som har ett annat modersmål

än svenska utvecklar sin kulturella identitet samt sin förmåga att

kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål.

Enligt regeringen finns det behov att höja kompetensen hos personalen i förskolan när det gäller att arbeta för och i en mångkulturell förskola.

Trots intentionerna i den nuvarande utbildningspolitiken är modersmålets ställning dock svag i förskolan, enligt Skolverket. Undersökningar visar att endast vart åttonde barn av dem som har rätt till stöd i sitt modersmål får sådant stöd.

13.3.2 Förskoleverksamhet på de nationella minoritetsspråken

borde utökas

Mitt förslag: Regeringen måste vidta åtgärder för att de nationella minoriteternas rätt till undervisning i eller på minoritetsspråket, enligt artikel 14 i ramkonventionen, säkerställs i förskolan. Förskola helt eller delvis på samiska, finska och meänkieli skall anordnas inom förvaltningsområdena om föräldrar begär det. Möjligheterna att utvidga åtagandet enligt artikel 8.1.a. minoritetsspråkskonventionen, så att förskola helt eller delvis på minoritetsspråket skall ges i hela landet och för samtliga nationella minoritetsspråk, bör utredas ytterligare. Regeringen bör ge Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att ge utvecklingsstöd till kommunerna i syfte att anordna minoritetsspråkig förskoleverksamhet i hela landet för samtliga nationella

13 prop 2004/05:11 “Kvalitet i förskolan” s 33- 14

prop 2004/05:11 s 53-54. 15 Förordning om läroplan för förskolan SKOLFS 2005:11 16

se t.ex. Skolverket: ”Flera språk – flera möjligheter”, rapport till regeringen, 15 maj 2002.

minoriteter och att fortsätta utarbeta pedagogiskt stöd för sådan verksamhet. Stimulansbidrag till minoritetsspråkig förskola bör kunna utgå under tiden frågan om förskola utreds och bereds.

De nationella minoriteterna ser positivt på förskolans möjligheter att fungera som stöd för barns språkutveckling, om verksamheten utformas på rätt sätt. Sverigefinnar och samer efterfrågar modersmålsundervisning och förskola på finska respektive samiska.

Inom nuvarande förvaltningsområden i Norrbottens län finns lagstadgad skyldighet att anordna förskola helt eller delvis på samiska, finska respektive meänkieli, vilket stärker barns språkutveckling på minoritetsspråket. Det har dock visat sig att det alltjämt är svårt för föräldrar att få förskola på minoritetsspråket på en del orter inom förvaltningsområdet och att alla kommuner inte tar sitt fulla ansvar för denna del av minoritetslagstiftningen.

Skolverket konstaterade i den nyligen publicerade rapporten om de nationella minoriteternas utbildningssituation:

Flera av de intervjuade betonar vikten av en förskola som ger möjlighet

till stöd för de nationella minoritetsspråken. Det är i förskolan som

grunden läggs. De menar att om barnen får möjlighet att redan där

träna sitt språk blir det lättare att motivera barnet till fortsatta studier i

sitt minoritetsspråk. Dessa erfarenheter har man exempelvis i den

samiska gruppen, där den samiska förskolan utgör en viktig rekryteringsgrund för sameskolan. Liknande erfarenheter finns hos den finska

gruppen. Förskolans stora betydelse för barnens språkutveckling

framhålls också av intervjuade kommunrepresentanter. Vår studie visar dock att sådant stöd förekommer i liten utsträckning.

En utvidgning av nuvarande förvaltningsområden för finska och samiska skulle innebära att fler sverigefinska och samiska barn får lagstadgad rätt till förskola helt eller delvis på minoritetsspråket. Förskola helt eller delvis på minoritetsspråket ger bättre förutsättningar för att faktiskt ge barnen ett medvetet stöd och den stimulans de behöver i språkutvecklingen och barnen får tillgång till en minoritetsspråkig miljö.

Ett medvetet språkstöd i förskolan innebär, bl.a. att det skapas så bra språksituationer som möjligt och familjerna ges stöd i att utveckla språket. Förskoleledningen kan skapa förutsättningar för

17

8 § lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndighet och domstolar, och 8 § lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndighet och domstolar. 18 Skolverket: ”De nationella minoriteternas utbildningssituation”, rapport 272, oktober 2005, s 26.

ett bra arbete genom genomtänkt placering av barnen, organisation av grupperna och genom stöd till personalen. Ett kvalificerat arbete förutsätter fortlöpande utbildning i språk- och kulturfrågor och i språkbefrämjande arbetssätt, och handledning eller annan form av bearbetning av sådana attityder som begränsar barnens möjligheter:

Pedagogen i förskolan har tre uppgifter som är särskilt viktiga för att

få språken att blomma. Dessa tre utgör hörnstenar som ger möjlighe-

ter för den språkliga utvecklingen att skjuta fart. Den vuxne skapar en

atmosfär för språk, organiserar för språk och ger barnen ett rikt inflöde

av språk.

Atmosfären i barngruppen är avgörande för barnens språkutveck-

ling. Vågar man, tillåts man att uttrycka sig spontant? Hörs alla språk?

Hjälper man varandra att uttrycka sig? Lika viktigt är atmosfären mel-

lan de vuxna. Hur de bemöter varandra blir ju förebilden för barnens

samvaro. Som de vuxna gör blir det självklart för barnen att göra. Om

alla vuxna fritt talar sina språk på förskolan så blir det en självklarhet

för barnen. Lika självklart som det kan bli att ”det är svenska som

gäller” om inte andra språk uppmuntras.

Organisation är en annan av nyckelfrågorna för barnens språkinlär-

ning. Verksamheten behöver organiseras så att det ger barnen bästa

möjliga möjligheter att använda sina språk. Det gäller både tiden,

utrymmena och lekmaterialen i förskolan och uppdelningen av barnen

i lämpliga grupper för lek och andra aktiviteter.

De vuxna ger också barnen ett inflöde av språkligt material, det

material som barnen sedan använder i sin lek och sina samtal

sinsemellan. Inflödet går genom sagor, bokläsning, berättelser och

samtal.

Med tanke på de nationella minoritetsspråkens fortlevnad och förskolans betydelse för barns språkutveckling, behövs förskoleverksamhet på det nationella minoritetsspråket för alla nationella minoritetsbarn vars vårdnadshavare vill det. Det är därför otillfredsställande att den lagstadgade rätten till sådan förskola begränsats geografiskt till förvaltningsområdena och endast till vissa av språken. Ramkonventionens bestämmelser gäller samtliga nationella minoriteter i hela landet. Enligt artikel 14 i ramkonventionen skall Sverige, sträva efter så långt det är möjligt att inom sina utbildningssystem säkerställa att de nationella minoriteternas möjligheter till undervisning i eller på minoritetsspråket. De nationella minoriteternas möjligheter till detta kan knappast anses vara

19

Gunilla Ladberg: ”Barn med flera språk – Tvåspråkighet och flerspråkighet i familj, förskola, skola och samhälle” (2003) s 145- 20

Notera att artikel 14 i ramkonventionen anger ”områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter”. Detta skall inte likställas med förvaltningsområde enligt minoritetsspråkskonventionens bestämmelser.

säkerställda i dag. Skolverkets rapport från oktober 2005 visar att så inte är fallet och myndigheten nämner knappt undervisning på minoritetsspråken. Undervisning i språken kommer sällan till stånd och undervisning på minoritetsspråket är t.o.m. problematiskt att få där det finns en lagstadgad rätt till det och efterfrågan finns. Inte ens samisk förskola inom Sameskolstyrelsens försorg är problemfritt, trots att statsbidrag för merkostnader utgår till kommuner inom det samiska förvaltningsområdet (se avsnitt 13.5.4). Jag anser därför att regeringen måste vidta åtgärder för att de nationella minoriteternas rätt enligt artikel 14 i ramkonventionen faktiskt säkerställs i förskolan, så som efterfrågats av Europarådet.

Med tanke på förskolans betydelse för barns språkutveckling och de nationella minoritetsspråkens fortlevnad bör regeringen även överväga att utvidga sitt åtagande enligt artikel 8.1.a. minoritetsspråkskonventionen så att förskola helt eller delvis på minoritetsspråket även skall ges utanför förvaltningsområdena och för samtliga nationella minoritetsspråk. Denna fråga bör enligt min bedömning bli föremål för ytterligare utredning i enlighet med det förslag som lämnas nedan under avsnitt 13.6.3.

Under den tid frågan utreds och bereds anser jag att regeringen bör ge Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att ge utvecklingsstöd till kommunerna i syfte att anordna förskola på de nationella minoritetsspråken i hela landet samt ett fortsatt uppdrag att utveckla pedagogiskt stöd som kan användas inom förskolans arbete. Stimulansbidrag till kommunerna bör kunna utgå enligt det förslag som lämnas nedan i avsnitt 13.6.3.

13.4 Undervisning i de nationella minoritetsspråken

13.4.1 Bakgrund

Enligt tvåspråkighetsforskare kan undervisningsväsendet ses som ett system som har skapats för majoritetens behov av kunskapsreproduktion och det har anpassats för majoritetens socialisationsmönster, dvs. majoritetens idéer om uppfostran och vad det innebär att vara en god medlem av majoritetskulturen. Majoritetssamhällets syn på minoriteter och värdet av dessa gruppers särart kan i olika grad beaktas eller bortses ifrån inom skolväsendet.

21 se nedan avsnitt 13.4.1. 22

Hyltenstam (2005) s 53.

Europarådets minoritetskonventioner innebär att Sverige åtagit sig att beakta de nationella minoriteternas särart och även aktivt bejaka dessa gruppers möjligheter att bevara sin särart inom utbildningsväsendet. Tidigare har det endast funnits förbud mot olika typer av diskriminering pga. ras, etnisk tillhörighet etc. Åtgärder som inom skolan vidtas för barn med annat modersmål än svenska, t.ex. modersmålsundervisning och studiestöd på modersmålet, bygger således inte på något internationellt åtagande – med undantag för de nationella minoriteterna. Alla de åtgärder Sverige vidtar för att stödja de nationella minoritetsspråken har som huvudsyfte att bevara dem som levande språk i Sverige. Det förutsätts dessutom att Sverige på ett aktivt sätt främjar språken i fråga. Motsvarande åtagande finns inte för invandrarspråk i Sverige. Åtgärder som vidtas inom skolväsendet för att stödja barn med annat modersmål än svenska, har i regel ett integrationssyfte, vilket ju inte är fallet med de nationella minoriteterna. Medvetenheten om denna skillnad har dock inte nått beslutsfattare och tjänstemän på olika nivåer i det svenska samhället. Det finns alltjämt en tendens att vidta åtgärder för ”barn med annat modersmål än svenska” och att bunta ihop nationella minoritetsspråk och invandrarspråk i samma kategori av åtgärder, trots att förutsättningarna och syftena delvis är olika.

I delbetänkandet redogjordes för nuvarande regelverk rörande rätt till undervisning i minoritetsspråket. Detta åtagande uppfylls genom anordnande av modersmålsstöd i förskolan och modersmålsundervisning i grundskolan och gymnasiet. Från de nationella minoriteternas sida har det ifrågasatts om modersmålsundervisning har tillräcklig omfattning för att barn skall kunna tillägna sig minoritetsspråket i tillräcklig grad för att de själva som vuxna skall kunna föra språket vidare. Modersmålsundervisning kommer ofta inte heller till stånd och antalet timmar begränsas i allmänhet till en timme per vecka. Undervisningens omfattning är således betydligt mindre än vad som ges i andra språk i skolan.

Under utredningsarbetet har en rad synpunkter rörande utbildning framkommit från både den sverigefinska och samiska gruppen. Många sverigefinnar har uttryckt oro för att sverigefinska barn inte ges möjligheter att lära sig sitt eget modersmål. Synpunkter har framförts att det är ett problem att modersmålsundervisningen i skolan anordnas utanför den egna skolan och på tider efter ordina-

23

se delbetänkandet avsnitt 7.2.4.

rie skoltimmar. Detta uppfattas som en anledning till varför sverigefinska barn inte deltar i modersmålsundervisning i så hög grad som vore önskvärt, enligt min mening. Det har också framförts att det är viktigt att kommunerna informerar om rätten till modersmålsundervisning på rätt sätt.

Problemen med att få modersmålsundervisning har framförts av många samer och av företrädare för samiska organisationer. Många familjer skulle gärna vilja att deras barn fick modersmålsundervisning. Samtidigt begränsar bestämmelsernas nuvarande utformning många samiska barns möjligheter att få modersmålsundervisning, eftersom det krävs grundläggande kunskaper i språket för att vara berättigad.

Skolverkets tidigare kartläggning av utbildningssituationen visar att det finns stora brister i de nationella minoritetsbarnens möjligheter att få modersmålsundervisning. Många barn får inte sådan undervisning trots att de önskar det. Kommunerna informerar inte om rätten till undervisning, undervisningen anordnas på ett sådant sätt att den inte upplevs som eftertraktad, bristen på modersmålslärare gör att undervisning inte kan anordnas etc.

Europarådets rådgivande kommitté har efter granskning av Sveriges genomförande av bestämmelserna rörande utbildning uppmanat Sverige att hitta nya vägar för att förbättra genomförandet av åtagandena i artikel 14 i ramkonventionen och att även förbättra sättet att informera de nationella minoriteterna om rätten till modersmålsundervisning.

The Advisory Committee finds that in practice the extremely limited volume of mother-tongue teaching, the way such teaching is organised and shortcomings in the distribution of relevant information appear to have contributed to the marked decrease in the number of pupils receiving mother-tongue teaching. It considers that the authorities should seek new approaches in this field to improve the implementation of Article 14 of the Framework Convention and improve the way in which information on the rights in question is distributed.

Europarådet konstaterade att rätten till modersmålsundervisning begränsas avsevärt genom att undervisning kan nekas om det inte finns en lämplig lärare att tillgå. Kommittén uppmanade därför

24 se delbetänkandet avsnitt 9.3. 25

se avsnitt 7. 26 Skolverket: ”Undervisning i och på de nationella minoritetsspråken – kartläggning av situationen 2001”, 20 jan 2001, se även delbetänkandet avsnitt 7.2.5 27 Advisory Committee (2002) s 15 28

Advisory Committee (2002) s 19.

Sverige, med hänvisning till att Sverige uppgett att man avsåg att vidta åtgärder för att avsätta medel för att komma till rätta med lärarbristen, att överväga en begränsning av kommunernas möjligheter att neka eleverna rätt till modersmålsundervisning.

This condition affects negatively the impact and scope of the guarantees at issue, due in particular to the existing lack of teachers… The-

refore, the Advisory Committee is of the opinion that Sweden should

consider amending the aforementioned paragraphs on the availability

of teachers in so far as they concern the languages of national minorities.

Kommittén rekommenderade därför Sverige att avsätta medel för att förbättra lärarsituationen.

Även Europakommissionen mot rasism och intolerans, ECRI, har behandlat samiska barns utbildningsmöjligheter i Sverige i sin rapport i juni 2005. I rapporten konstateras bl.a. följande:

ECRI noterade i sin förra rapport att modersmålsundervisning för

samebarn inte alltid erbjöds utanför de fyra nordligaste kommunerna i

Sverige, och rekommenderade att de svenska myndigheterna skulle

bevaka och revidera tillgången till modersmålsundervisning för same-

barn. Enligt rapporter är det fortfarande allvarlig brist på lärare som

kan tillhandahålla sådan undervisning. De svenska myndigheterna rapporterar att de har finansierat en högskolekurs för att åtgärda situationen.

Europakommissionen rekommenderar därför ”att myndigheterna intensifierar arbetet på att se till att samebarn kan utnyttja i praktiken sin rätt till modersmålsundervisning, särskilt genom utbildning av lärare.

13.4.2 Skolverkets förnyade kartläggning

Min bedömning: Skolverkets kartläggning visar att barn som tillhör de nationella minoriteterna har stora svårigheter att få den modersmålsundervisning de har rätt till enligt grundskole- och gymnasieförordningen.

29 Advisory Committee (2002) s 14. 30

Advisory Committee (2002) s 19. 31 Europarådet, Europakommissionen mot rasism och intolerans, ECRI,: ”Tredje rapporten om Sverige”, antagen den 17 december 2004, publicerad den 14 juni 2005, CRI (2005) 26, punkt 86 32

ECRI (2005) punkt 87.

Regeringen har efter Europarådets granskning givit Skolverket ett nytt uppdrag att kartlägga de nationella minoritetsbarnens utbildningssituation. Den nya kartläggningen som presenterades i oktober 2005 bekräftar att den svåra situationen alltjämnt består för de nationella minoritetsbarnen. Endast 41 procent av de elever som är berättigade till modersmålsundervisning deltar i sådan undervisning. Enligt Skolverkets intervjuer med lärare och föräldrar beror det låga deltagandet framför allt på kommunernas bristande information, inte bara när det gäller barns möjligheter att läsa de nationella minoritetsspråken, utan även när det gäller barns språkutveckling samt fördelarna med flerspråkighet. Kommunerna å sin sida, förklarar det låga deltagandet med låg efterfrågan från minoritetsgrupperna. Som orsaker till detta anges bl.a. att flera av grupperna assimilerats.

Skolverket konstaterar att olika regler gäller för de nationella minoriteterna, något som är svårmotiverat utifrån rådande minoritetspolitik. Kommunerna har svårt att rekrytera lärare i de nationella minoritetsspråken, dels för att det saknas behöriga lärare som kan undervisa, dels för att anställningsförhållandena för modersmålslärare är svåra och otrygga. Det råder enligt Skolverket stor brist på läromedel, särskilt inom samiska, meänkieli och romani chib. Detta försvårar undervisningssituationen och signalerar även den låga status som ämnet ofta har. Skolverket noterar att de nationella minoriteterna har mött och möter fortfarande fördomar, negativa attityder och diskriminering.

Skolverket drar slutsatsen att de nationella minoriteternas utbildningssituation är bekymmersam och långt ifrån tillfredsställande. Många kommuner arbetar hårt för att leva upp till lagstiftning och konventioner medan andra intar en passivare inställning. Okunskapen om minoritetspolitiken är stor både i kommunerna och i minoritetsgrupperna. Det krävs, enligt Skolverket, krafttag för att Sverige skall leva upp till intentionerna i minoritetspolitiken. Åtgärder bör vidtas skyndsamt då flera av språken kommit långt i språkbytesprocessen och riskerar att dö ut. Utbildningsväsendet spelar en viktig roll och utifrån detta föreslår Skolverket en rad åtgärder, bl.a.: − Regeringen bör pröva möjligheterna till en tydligare

harmonisering av svensk lagstiftning med intentionerna i konventionerna så att alla de fem nationella minoriteterna erbjuds

33

Skolverket (2005).

undervisning, även om språket inte utgör umgängesspråk eller om de inte har grundläggande kunskaper i språket.

− Regeringen bör i samband med harmonisering också pröva

möjligheterna att reglera undervisningen i de nationella minoritetsspråken i en särskild bestämmelse i grundskole- och gymnasieförordningen.

− Regeringen bör pröva möjligheten att samtliga fem nationella

minoriteter erbjuds undervisning i minoritetsspråken även om antalet elever är mindre än fem.

− Kommunerna bör förbättra villkoren för undervisningssituatio-

nen för de nationella minoritetsspråken. − Kommunerna bör tydliggöra ansvaret för de nationella

minoriteternas utbildningssituation i sin organisation. − Kommunerna bör se över sina rutiner när det gäller informa-

tion till de nationella minoriteterna om deras möjligheter till språkundervisning samt också se över rutinerna kring rapportering till SCB.

− Skolverket inleder en diskussion med SCB angående möjlighe-

ter till förbättring och en utökning av rapportsystemet angående de nationella minoritetsspråken och deras förekomst i skolan.

Skolverket har i sin rapport koncentrerat sig på att redogöra för nuläget för undervisning i minoritetsspråken. Förslag som skulle förbättra möjligheterna till undervisning på dessa språk lämnas inte.

13.4.3 Remissynpunkter rörande delbetänkandets förslag

I delbetänkandet lämnade utredningen i maj 2005 förslag till förändringar rörande modersmålsundervisning. Bestämmelser rörande rätt till modersmålsundervisning (2 kap. 9 och 13 §§ grundskoleförordningen (1994:1194), 5 kap. 7 och 12 §§ gymnasieskolförordningen (1992:394) för elever som tillhör nationella minoriteter skall ha samma lydelse för samtliga nationella minoriteter. Krav på dels umgängesspråk, dels tidigare kunskaper i minoritetsspråket, skall inte ställas för de nationella minoriteterna efter-

34

se delbetänkandet avsnitt 7.2.7.

som det strider mot Sveriges åtaganden enligt Europarådets minoritetskonventioner. Även för finska och judiska elever skall det räcka att det finns en elev som vill ha undervisning i minoritetsspråket.

Vidare föreslogs att barns behov behöver uppmärksammas och regleras i den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

I delbetänkandet föreslogs även att Skolverkets tillsyn av kommunerna bör skärpas genom att myndigheter ges i uppdrag att − genomföra riktad och regelbundet återkommande tillsyns-

verksamhet rörande de nationella minoriteternas möjligheter

att få undervisning i minoritetsspråket, − i sin tillsyn följa upp att bestämmelserna i läroplanen rörande

nationella minoriteter förverkligas.

Det finns anledning att nämna en del av de kommentarer rörande utbildning som framkommit i samband med remissbehandlingen av delbetänkandet.

Barnombudsmannen ser med tillfredställelse på att utredningen föreslår att barns behov på utbildningsområdet särskilt behöver uppmärksammas och regleras i den föreslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Barnombudsmannen är mycket positiv till att bestämmelserna rörande rätt till modersmålsundervisning ska ha samma lydelse för samtliga nationella minoriteter och att krav på grundläggande kunskaper tas bort. Barnombudsmannen tillstyrker även förslaget att Skolverkets tillsyn bör skärpas.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO, anför bl.a. i sitt remissvar att när det gäller förslagen i grundskoleförordningen samt i gymnasieförordningen anser DO att begreppet lämplig lärare är otydligt. DO föreslår att kommunerna bör vara skyldiga att anordna modersmålsundervisning i ett minoritetsspråk även om det inte finns behöriga lärare. Detta för att säkerställa de nationella minoriteternas rätt att få modersmålsundervisning. Förslaget bör kombineras med ett uppdrag till berörda myndigheter att anordna utbildning av modersmålslärare samt utveckling av stöd för de

35 se delbetänkandet avsnitt 7.2.9. 36

Yttrande, 30 sept 2005, JU2005/4822/D.

lärare som i dag arbetar med modersmålsundervisning. t.ex. genom Internet-baserat undervisningsmaterial.

En rad remissinstanser ger uttryck för att det, förutom de åtgärder som föreslagit i delbetänkandet, behövs ytterligare åtgärder på utbildningssidan för att finska språkets fortlevnad i Sverige skall kunna tryggas.

Sverigefinländarnas delegation och Sverigefinska riksförbundet anser att för att garantera finska språkets fortlevnad på lång sikt behövs det konkreta lagstadgade åtgärder till stöd för undervisning i och på minoritetsspråket. Sverigefinländarnas delegation föreslår därför att möjligheten till undervisning på finska (tvåspråkig undervisning) garanteras i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk på motsvarande sätt som gäller för förskolan.

Sverigefinska språknämnden anför i sitt remissvar att ett språk inte kan hållas levande om eleverna får en timmes undervisning i veckan och när den undervisningen ges i alltför heterogena grupper och i övrigt ogynnsamma förhållanden. Språknämnden anser att en ny modell för modersmålsundervisning måste införas för att förbättra sverigefinska barns möjligheter att få undervisning i och på finska. Utan denna typ av undervisning kan språket inte hållas levande och utvecklas i framtiden.

Svenska språknämnden anför att man på sikt också måste överväga att stärka möjligheterna för undervisning som åtminstone delvis bedrivs på minoritetsspråk.

Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens Högskola anser bl.a. att det behövs ett autonomt tvåspråkigt utbildningsväsende där undervisning i och på finska bedrivs, för att finska språket skall kunna fortleva i Sverige.

Även Forum för nationella minoriteter, (NAMIS), vid Centrum för multietnisk forskning (Uppsala universitet) anser att en lagstadgad rätt till tvåspråkig undervisning på minoritetsspråket bör införas i den föreslagna lagen om nationella minoriteter.

Även Svenska Tornedalingars Riksförbund – Torniojokilaaksolaiset anför att situationen för meänkieli är sådan

37 Yttrande, 29 sept 2005, JU2005/4822/D. 38

Yttrande, 27 sept 2005, JU2005/4822/D. 39 Yttrande, 28 sept 2005 och 30 sept 2005, JU2005/4822/D. 40

Yttrande, 28 sept 2005 och 30 sept 2005, JU2005/4822/D. 41 Yttrande, 29 sept 2005, JU2005/4822/D. 42

Yttrande, 29 sept 2005, JU2005/4822/D.

att det inte är tillnärmelsevis tillräckligt att lagstiftning inom utbildning endast tar sikte på förskolan.

Svenska kyrkan i Stockholms stift påtalar behovet av ökade resurser för undervisning för sverigefinska barn. De anför att de nedskärningar som gjorts inom undervisningen i finskspråkiga klasser även märks i kyrkans verksamhet. Det har blivit färre miljöer eller grupper där sverigefinska barn och ungdomar kan umgås och fungera på finska, vilket påverkar deras möjligheter att utveckla en egen sverigefinsk identitet:

Familjers och barns önskan att utveckla och slå vakt om minoritetsidentitet och språk bör kunna ske på villkor som varken fungerar ”stigmatiserande” eller är för svaga för att möjliggöra en reell identitets- eller språkutveckling. I strävan efter att skapa förutsättningar för sverigefinska ungdomar att känna stolthet såväl över sitt hemland Sverige som över sin sverigefinska identitet har både Svenska kyrkan och det svenska samhället en uppgift.

Utökade skoltimmar i minoritetsspråket efterlyses av Samiska rådet i Svenska kyrkan.

Sameföreningen i Stockholm beskriver svårigheterna att få modersmålsundervisning i samiska och anför att formuleringen rörande lämplig lärare i 2 kap. 13 § grundskoleförordningen revideras.

Andra som anför att en starkare lagstadgad rätt till undervisning är bl.a. Nätverket för finskspråkig förskolepersonal inom Stockholms län , och en stor mängd lokala sverigefinska organisationer.

13.4.4 Ytterligare förslag rörande undervisning i de nationella

minoritetsspråken

Mitt förslag: Kommuner skall inte kunna neka nationella minoritetsbarn rätt till modersmålsundervisning på grund av att det inte finns en lärare. Om det inte finns en lämplig lärare lokalt, skall distansundervisning anordnas tills dess att en lärare rekryteras. Bestämmelserna i 2 kap. 13 § grundskoleförordningen (1994:1194) och 5 kap. 12 § gymna-

43

Yttrande, 29 sept 2005, JU2005/4822/D. 44 Yttrande, 12 sept 2005, JU2005/4822/D. 45

Yttrande, 26 sept 2005, JU2005/4822/D. 46 Yttrande, 30 sept 2005, JU2005/4822/D. 47

Yttrande, 29 sept 2005, JU2005/4822/D.

sieförordningen (1992:394) bör därför ändras. Möjligheterna att anordna modersmålsundervisning på distans bör utvecklas ytterligare. Regeringen bör ge Sameskolstyrelsen i uppdrag att genomföra det av myndigheten föreslagna pilotprojektet för att förbättra möjligheterna för samiska elever att få tillgång till modersmålsundervisning. Sametinget och Sameskolstyrelsen bör, som ett led i revitaliseringsarbetet, verka för att det skapas nätverk för samiska modersmålslärare. Arbetet med nätverk skall ge lärarna stöd i språkrevitaliseringen och även fungera som ett sätt för kommunerna att lättare finna personer som kan arbeta som modersmålslärare. Sametinget och Sameskolstyrelsen bör utveckla ett nära samarbete med de högskolor där samiska undervisas, för att fånga upp studenter som är intresserade av att arbeta med samisk språkrevitalisering eller med undervisning i eller på samiska.

Mot bakgrund av det som framkommit i Skolverkets förnyade kartläggning, de synpunkter som lämnats i remissvaren rörande delbetänkandet och andra synpunkter som lämnats till utredningen under arbetet med de samiska språkfrågorna finns det anledning att lämna ytterligare förslag rörande rätten till undervisning i minoritetsspråket förutom de förslag som lämnats i delbetänkandet.

Frågan om utformningen av modersmålsbestämmelserna i grundskoleförordningen och gymnasieförordningen har tagits upp av flera. Nuvarande lydelse av bestämmelserna gör det möjligt för kommunerna att neka elever rätt till modersmålsundervisning om man inte har en lämplig lärare till hands. Detta är ett påtagligt problem för samiska elever. Vid utredningens kommunbesök har det framförts från en del kommunrepresentanter att intresse från elever och föräldrar finns för modersmålsundervisning, men att det finns svårigheter att hitta lärare i samiska. Även inom förskoleverksamheten har man svårt att hitta samiskspråkig personal.

Kommuner som inte är intresserade av att anordna modersmålsundervisning skulle även genom passivitet kunna slippa erbjuda en lagstadgad rättighet. Från minoritetshåll anförs att en del kommuner inte visar intresse för att anordna modersmålsundervisning.

Numera finns det goda förutsättningar för att anordna distansundervisning. Det sker redan inom samisk modersmålsundervisning. Myndigheten för skolutveckling skriver i remissvaret på delbetänkandet:

För att prova nya vägar när det gäller att stödja implementeringen av

modersmålsundervisningen i de fall där det saknas lämplig lärare i

kommunen, har Myndigheten påbörjat utveckling av modersmålsun-

dervisning delvis på distans. Under 2004 kommer sådan undervisning

för nationella minoritetsspråk att ske i nordsamiska för några elever i

Eskilstuna och i sydsamiska i Uppsala liksom arli-varieteten av romani

chib i Falköping. Här är det lärare som finns i annan kommun som

svarar för undervisningen, som sker i en kombination av verkliga

möten och undervisning med hjälp av datorkommunikation. Myndigheten avser att utöka denna satsning under 2006–2007 till att omfatta

flera språk, fler orter och även undervisning på modersmål i olika

ämnen.

Mot bakgrund av denna utveckling anser jag att det finns förutsättningar att ändra bestämmelserna så att kommuner inte skall kunna neka nationella minoritetsbarn rätt till modersmålsundervisning på denna grund. Om det inte finns en lämplig lärare lokalt, skall distansundervisning anordnas tills dess att en lärare rekryteras.

Det är givetvis ingen bra lösning att en elev skall behöva arbeta utan en lärare lokalt. Det är dock ännu värre att ett barn går miste om rätten att få modersmålsundervisning helt och hållet. Därmed får distansundervisning, och särskilt sådan som sker delvis på distans, anses vara en godtagbar lösning under ett övergångsskede. På många orter finns redan teknisk utrustning för att anordna videokonferens och att ha kontakt med lärare på annan ort via Internet. I de allra flesta fall kan det dessutom vara möjligt för läraren att besöka eleven med vissa tidsintervaller för att förbättra kvaliteten på undervisningen. Möjligheterna att anordna modersmålsundervisning på distans bör också utvecklas ytterligare.

Svenska språknämnden har i sitt remissvar anfört att den av utredningen föreslagna lydelsen av 2 kap. 9 § grundskoleförordningen och 5 kap. 9 § gymnasieförordningen behöver förtydligas ytterligare. I den föreslagna lagtexten bör ”i sitt minoritetsspråk” läggas till, enligt språknämnden. Jag välkomnar detta förtydligande i den föreslagna lagtexten. Jag noterar vidare att ordet ”sverigefinsk” rätteligen borde ha föreslagits i delbetänkandet, inte ”finsk”. Vidare bör man ersätta ordet ”tornedalsfinsk” med ”tornedalsk”. Den nya föreslagna lydelsen av dessa bestämmelser blir således (ändringar angivna med kursiv stil):

48

Yttrande, 5 sept 2005, JU2005/4822/D.

Förslag till ändring i 2 kap. 9 § grundskoleförordningen (1994:1194) Om en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i detta språk som ett ämne (modersmålsundervisning), om 1. eleven har grundläggande kunskaper i språket och

2. eleven önskar få sådan undervisning. En samisk, sverigefinsk, tornedalsk, romsk eller judisk elev skall erbjudas modersmålsundervisning i sitt minoritetsspråk även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska. En samisk, sverigefinsk, tornedalsk, romsk eller judisk elev behöver inte heller ha grundläggande kunskaper i sitt minoritetsspråk. I 5 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

Förslag till ändring i 2 kap. 13 § grundskoleförordningen (1994:1194) En kommun är skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk, endast om det finns en lämplig lärare. En kommun är skyldig att anordna sådan undervisning om minst fem elever önskar undervisning i språket. När det gäller samiska, sverigefinska, tornedalska, romska eller judiska elever är kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning även om antalet elever är mindre än fem. Om lämplig lärare inte finns att tillgå, skall undervisning på elevens minoritetsspråk anordnas på distans, tills en lämplig lärare hittas.

Förslag till ändring i 5 kap. 7 § gymnasieförordningen (1992:394) Om en elevs föräldrar eller vårdnadshavare eller en av dem har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven, skall eleven få undervisning i modersmålet som ett ämne (modersmålsundervisning), förutsatt att eleven har god kunskaper i modersmålet och att han eller hon även önskar få sådan undervisning. En samisk, sverigefinsk, tornedalsk, romsk eller judisk elev har rätt att få undervisning i sitt minoritetsspråk, även om det inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

I kap. 5 och 6 §§ finns bestämmelser om studiehandledning på elevens modersmål.

Förslag till ändring i 5 kap. 12 § gymnasieförordningen (1992:394) En kommun är inte skyldig att anordna modersmålsundervisning, om lämplig lärare inte finns att tillgå. En kommun är inte heller skyldig att anordna modersmålsundervisning, om antalet elever i kommunen som önskar sådan undervisning i ett visst språk är mindre än fem.

Andra stycket gäller inte i fråga om modersmålsundervisning för

samiska, sverigefinska, tornedalska, romska eller judiska elever. Om lämplig lärare inte finns att tillgå, skall undervisning på elevens minoritetsspråk anordnas på distans, tills en lämplig lärare hittas.

Sameskolstyrelsen har föreslagit regeringen att myndigheten skall ges möjligheter att genomföra en försöksverksamhet rörande samordning av modersmålsundervisning. Sameskolstyrelsen har från föräldrar i kommunala grundskolor fått förfrågan om möjligheter till samordning av undervisning i samiska som modersmål för deras barn vid kommunala grundskolor. Bristen på samiska lärare är stor och detta vore ett sätt att avhjälpa bristen. Sameskolstyrelsen vill se över möjligheten att erbjuda undervisning i samiska för elever vid kommunala grundskolor samordnat med undervisning vid sameskola. Med distansundervisning genom modern teknik och kontinuerliga kortare sammankomster vid en sameskola, som erbjuder undervisningen, skulle flera samiska barn få ta del av undervisning i samiska. Undervisning skulle kunna erbjudas oavsett barnets bostadsort. Detta pilotprojekt skulle kunna utgöra grunden för en undervisningsmodell som på sikt skulle kunna ge många fler samiska barn möjligheter till undervisning i samiska. De beräknade kostnaderna för projektet är låga (660 tkr) per år.

Mot bakgrund av de allvarliga problem som kvarstår för samiska elevers möjligheter att erhålla modersmålsundervisning och samiskans hotade ställning, bör alla tänkbara modeller undersökas. Jag anser därför att regeringen bör överväga möjligheten att ge Sameskolstyrelsen i uppdrag att genomföra ett pilotprojekt på föreslaget sätt. Det är angeläget att Sameskolstyrelsen med sin långa erfarenhet från undervisning av samiska barn försöker finna nya metoder för att fler samiska barn skall få tillgång till modersmålsundervis-

49

Förslaget har lämnats i Sameskolstyrelsens budgetunderlag för 2005-2007.

ning och att fler kommuner skall kunna erbjuda undervisningen. Med tanke på samernas särställning i Sverige är det även viktigt att framtida utbildningsinsatser för samer utformas från ett urfolksperspektiv. Det vore därför naturligt att ge Sameskolstyrelsen detta uppdrag och att samiska barns möjligheter att utveckla en egen kulturell urfolksidentitet också kan beaktas i sammanhanget.

Ett sätt att förbättra kunskaperna om tillgängliga lärare i samiska vore att skapa nätverk för samiska modersmålslärare. Om det fanns samlad kunskap om personer som kan undervisa i och på samiska, skulle kommuner kunna nyttja den för att hitta en lärare, vilket skulle förbättra samiska elevers möjligheter att få modersmålsundervisning. Nätverket skulle även kunna stödja enskilda modersmålslärare i deras arbete att stärka och revitalisera barn och ungdomars samiska. Sametinget och Sameskolstyrelsen bör därför som ett led i revitaliseringsarbetet verka för att det skapas nätverk för samiska modersmålslärare.

Av samma anledning vore det värdefullt om Sametinget och Sameskolstyrelsen inledde ett nära samarbete med universitet och högskolor där samiska undervisas och där lärare utbildas. På detta sätt skulle intresserade studenter kunna fångas upp för att på olika sätt är arbeta med samisk språkrevitalisering eller med undervisning i eller på samiska. Dessa studenter som studerar samiska på universitetet har gjort ett medvetet val att förkovra sig i samiska och bland dessa finns sannolikt många människor som skulle kunna och vilja delta i språkrevitaliserande arbete.

Genom inrättandet av samiska språkcentra kommer det att finnas stora möjligheter att arbeta ute på lokal nivå med samiskt språkarbete på olika nivåer. Universitetens arbete och studenternas intresse skulle kunna fungera som ett ytterligare stöd i det samiska språkarbetet. Kanske finns det också projekt med lokal anknytning som kan bli en del i den forskning som bedrivs på universiteten. Samtidigt skulle studenterna se att det finns framtida möjligheter att få arbeta med språklig revitalisering och arbete med anknytning till sådant arbete. I dag tvekar många unga på att satsa på samiska universitetsstudier för man ser inte så många möjligheter att få ett framtida arbete inom området. Därför tror jag att nätverksarbete av detta slag vore mycket värdefullt.

13.5 Undervisning på de nationella minoritetsspråken

13.5.1 Undervisning på minoritetsspråket har stora fördelar

Språkets är ett redskap för inlärning och det har betydelse för barnet om inlärningen sker på modersmålet eller ett senare inlärt språk. Undervisning på minoritetsspråket kan därmed ge barnet bättre förutsättningar än undervisning på majoritetsspråket. Myndigheten för skolutveckling har poängterat att barn som ges möjlighet att utveckla baskunskaper på sitt första språk har lättare att dels fånga den begreppsapparat som är en förutsättning för den kognitiva utvecklingen, dels tillägna sig ett ytterligare språk.

I skolans undervisning är det i första hand som tankeredskap som

språket används. Det är ju för att tillägna sig kunskaper barnet går i

skolan, inte för att i största allmänhet samtala och kommunicera. Det

innebär att språket används på ganska olika sätt i umgänge och i studier.

Barnets modersmål har från början ett försprång framför andra språk,

även som tankeredskap. En människa tänker, associerar och drar slut-

satser med de språkliga medel hon har till sitt förfogande. Det språk

som har utvecklats längst fungerar bäst för tänkande. Det blir alltså

lättare att dra slutsatser och lära sig nya saker om man får använda det

eller de språk som man har utvecklat längst.

Om man i skolan vill att barnet enbart håller sig till det nya språket

med tanken att barnet då lär sig det språket snabbast, så försvårar man

barnets lärandeprocess.

Att byta undervisningsspråk kan också ha negativa konsekvenser för den enskilda eleven.

En avstannad utveckling i ett förstaspråk innebär därför också ett

avbrott i begreppsutvecklingen. Och det tar lång tid för ett nytt språk

att fungera i den fortsatta begreppsutvecklingen. Under denna tid har

ett barn som abrupt byter språk alltså inget effektivt redskap vare sig

för kommunikation eller för sitt eget tänkande.

I en rapport från Skolverket år 2002 dras följande slutsats i en forskningsöversikt över modersmålsundervisning:

Eleverna i…tvåspråkiga undervisningsmodeller uppnår i regel högre

färdigheter i sitt modersmål än elever i svensk klass med modersmåls-

50 Gunilla Ladberg (2003) s 100. 51

Kenneth Hyltenstam, Veli Tuomela: ”Hemspråksundervisningen”, i Kenneth Hyltenstam (red.): Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige” (1996).

undervisning. Man måste ställa sig frågan om modersmålsstödet i för-

skolan och modersmålsundervisningen i svensk klass är tillräckliga

undervisningsinsatser för att eleverna ska kunna uppnå goda färdigheter i modersmålet. De tvåspråkiga undervisningsmodellerna, och över huvud taget undervisning på modersmålet i andra ämnen än modersmål, bör därför uppmärksammas i betydligt större omfattning än vad

som görs i dag. De kan utgöra ett välbehövligt alternativ respektive

komplement till modersmålsundervisningen och studiehandledningen.

Deras betydelse för exempelvis elevernas kunskapsutveckling i olika

ämnen bör belysas liksom för den allmänna skolframgången och identitetsutvecklingen.

Därför finns det mycket som talar för att barn även inom skolans värld borde få använda det språk som de kan bäst. Om man verkligen vill gynna nationella minoritetsbarns möjligheter att tillägna sig sitt minoritetsspråk bör man överväga förbättringar i möjligheterna att få tillgång till undervisning på minoritetsspråket. Organiserad undervisning på minoritetsspråket ger möjligheter att skapa minoritetsspråkiga miljöer för barnen som stimulerar deras språkutveckling. Eftersom det svenska språkets dominans är så stort i samhället (omgivningen, kompisar, media, barnkultur, barnböcker etc.), behövs minoritetsspråkiga miljöer. Annars finns det risk för att barnets fortsatta språkutveckling i många fall sker på bekostnad av minoritetsspråket. Aktiv additiv tvåspråkighet blir mycket svårt att uppnå om barnet inte har tillgång till minoritetsspråkiga miljöer och om skolan inte kan stödja barnets språkutveckling i tillräcklig grad.

13.5.2 Tvåspråkig undervisning

Min bedömning: Om förutsättningarna för att få tillgång till undervisning på de nationella minoritetsspråken inte förbättras avsevärt, kommer det inte att genereras tillräckligt med nya talare som behärskar språket fullt ut i framtiden. För särskilt hotade språk behöver denna förbättring av möjligheterna till undervisning på minoritetsspråket ske omgående.

52

Skolverket: “Flera språk – fler möjligheter – Utveckling av modersmålsstöd och modersmålsundervisning – ett regeringsuppdrag 2002”, bilaga 4 ,Veli Tuomela: “Modersmålsundervisningen - en forskningsöversikt” s 60.

Endast ett litet antal utav de nationella minoritetsbarnen har möjligheter att få undervisning på minoritetsspråket, trots att det finns en efterfrågan på sådan undervisning. Minoritetsspråklig verksamhet/undervisning skall ges för − samiska, sverigefinska och tornedalska förskolebarn inom

nuvarande förvaltningsområden (helt eller delvis på minoritetsspråket), och

− samiska barn inom sameskolan som finns på 6 orter i landet.

Möjligheten att anordna undervisning på annat språk än svenska regleras i grundskoleförordningen:

2 kap. 7 § grundskoleförordningen (1994:1194) För elever som har ett annat språk än svenska som dagligt umgängesspråk med en eller båda vårdnadshavarna får en kommun anordna delar av undervisningen i årskurserna 1–6 på umgängesspråket (tvåspråkig undervisning). För elever med finska som umgängesspråk får sådan undervisning anordnas även i årskurserna 7–9.

Under den sammanlagda tid som tvåspråkig undervisning anordnas får högst hälften anordnas på umgängesspråket. Undervisningen skall

planeras så att undervisningen på svenska successivt ökar under

utbildningstiden.

I 8 kap. sameskolförordningen (1995:205) finns bestämmelser om integrerad samisk undervisning i grundskolan.

För övriga nationella minoriteter finns möjlighet att som försöksverksamhet anordna undervisning på språket enligt förordning (2003:306) om försöksverksamhet med tvåspråkig undervisning i grundskolan. Denna möjlighet är tidsbegränsad t.o.m. den 30 juni 2007.

Kommunerna saknar incitament att anordna tvåspråkig undervisning, trots att möjligheten därtill finns och trots att föräldrar efterfrågar sådan utbildning. På enstaka orter finns tvåspråkiga klasser kvar och det finns ett litet antal minoritetsspråkiga friskolor i landet. Detta medför att de yngre talarnas möjligheter att tillägna sig ett komplett minoritetsspråk med läs- och skrivfärdigheter är små, vilket försämrar de nationella minoritetsspråkens chanser att överleva. För särskilt hotade språk, som sydsamiskan, måste åtgärder vidtas omgående. I många andra länder har nationella minoriteter bättre möjligheter till undervisning på minoritetsspråket.

Som anförts av företrädare för samer, sverigefinnar och tornedalingar i remissvaren och i andra sammanhang, och som anförts i en

rad andra remissvar, efterfrågas förbättrade möjligheter till undervisning på minoritetsspråket. Även Europarådet har efterlyst förändring och nytänkande från Sveriges sida i denna fråga. Europarådets rådgivande kommitté noterade i sin rapport om Sverige att det finns en uttalad efterfrågan på undervisning på de nationella minoritetsspråken.

The Advisory Committee notes that there is a clear demand in Sweden amongst persons belonging to national minorities to receive bilingual education. However, no guarantees exist in legislation to receive such teaching in minority languages other than Sami.

Det bör dock påpekas att samiska barn i Sverige har begränsade möjligheter att gå på sameskola, eftersom antalet skolor endast är sex stycken och skolorna endast finns på vissa orter i norra Sverige. Det totala antalet barn som går i sameskola uppgår till ca tvåhundra elever. Så inte ens samiska barns möjligheter att få undervisning på minoritetsspråket är därmed särskilt bra.

Europarådets rådgivande kommitté kritiserade Sverige för att det inte finns någon lagstadgad skyldighet för kommunerna att anordna undervisning på de nationella minoritetsspråken. De finns dessutom en negativ trend i riktning mot allt mer begränsade möjligheter till tvåspråkig undervisning. Sverige uppmanades att överväga lagstiftningsåtgärder och andra incitament för att tvåspråkig undervisning skall komma till stånd för de nationella minoriteterna inom det kommunala skolsystemet.

The Advisory Committee finds that there exists no legislative guarantees to receive bilingual education in minority languages other than Sami and even the possibility to provide bilingual public education in grades 7–9 in minority languages is excluded by law except for the

Finnish language. It further finds that in practice the number of

bilingual classes in public schools have continuously decreased. The Advisory Committee considers that instruction in minority languages within the public school system merits considerably more attention both in legislation and practice and that Sweden should consider the introduction of positive obligations to provide bilingual teaching in

public schools under certain circumstances and the provision of

incentives for municipalities to improve their efforts in this sphere.

Europarådets expertkommitté konstaterade rörande den sverigefinska minoriteten att det nästan inte finns några tvåspråkiga

53 Advisory Committee (2002) s 15. 54

Advisory Committee (2002) s 19.

kommunala klasser kvar längre. De tvåspråkiga friskolorna utgör därmed den enda modellen som erbjuder en stark tvåspråkig undervisning för sverigefinska barn. Expertkommittén konstaterade vidare att friskolor uppfattas som konkurrenter till kommunala skolor och att en del kommuner därför motsätter sig sådana skolor. Samtidigt görs det mycket lite för att uppmuntra tvåspråkig undervisning inom den kommunala skolan. Expertkommittén uttalade följande rörande implementeringen av artikel 7.1.f i minoritetsspråkskonventionen:

There appears to be little effort directed towards promoting bilingual education outside the independent sector thereby finding a method of implementing the Charter which coincides with the political trends in Sweden. There is a danger that this will leave a vacuum, as there is no bilingual education in the municipal school system. If it is not feasible to support independent schools providing bilingual education, then provisions need to be made for the possibility of bilingual education in the municipal school system.

Expertkommittén uppmanade därför svenska myndigheter att mer aktivt beakta sverigefinnars behov på utbildningsområdet och särskilt undersöka sätt att garantera tvåspråkig undervisning inom den kommunala skolan.

13.5.3 Förskola, sameskola och integrerad samisk

undervisning

För samiska barn finns samiskspråkig förskola, sameskola och integrerad samisk undervisning.

Förskola

I dag är kommunerna inom förvaltningsområdet för samiska skyldiga att ge barn möjlighet till förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska (8 § lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndighet och domstolar).

Enligt 2 kap. 3 § sameskolförordningen (1995:205) får Sameskolstyrelsen efter avtal med en kommun fullgöra kommunens uppgif-

55 Report of the Committee (2003) s 12. 56

Report of the Committee (2003) s 12.

ter inom förskoleklassen och förskole- och fritidhemsverksamheten för samiska barn. Stadgandet undantar dock inte kommunerna inom förvaltningsområdet för samiska från skyldigheten att anordna förskola helt eller delvis på samiska för barn vars vårdnadshavare begär det. Däremot kan förskoleverksamheten anordnas genom sameskolans försorg. Verksamheten inom den samiska förskolan skall bedrivas enligt samma mål som för den kommunala verksamheten men förskolan skall även arbeta för att bevara och stärka det samiska språket, kulturen, identiteten, traditionerna och värderingarna.

Sameskolstyrelsen har för närvarade avtal om samisk förskola i Karesuando, Kiruna, Gällivare och Jokkmokk. Under 2004 var 73 barn inskrivna i dessa förskolor, vilket är en ökning från föregående år. I de kommuner där sameskolan bedriver förskola hänvisar man ofta till denna vid önskemål om barnomsorg på samiska. Skolverket har i sin granskning av samiska förskolan påpekat att det finns problem med rekrytering av samisktalande förskolepersonal.

Den samiska förskolan ses av Sameskolstyrelsen som en mycket viktig del i utbildningsverksamheten. På de orter där samisk förskola finns är den en självklar rekryteringsbas till sameskolan. Sametinget har för regeringen påtalat att etableringen av samiskspråkiga förskolor behöver stimuleras.

Europarådets rådgivande kommitté fann, vid sin granskning av Sveriges uppfyllelse av minoritetsspråkskonventionens bestämmelser, att undervisningen på och i samiska gradvis har utvecklats i Sverige. Samtidigt ansåg kommittén att ytterligare förbättringar är möjliga, särskilt i områden utanför kommunerna Gällivare, Jokkmokk och Kiruna.

Europarådets expertkommitté noterade i sin granskning av artikel 8.1.a.iii. i minoritetsspråkskonventionen att möjligheterna till samiskspråkig förskola till stor del är beroende av politisk vilja på lokal nivå. Kommunerna måste, enligt expertkommittén, stödja minoritetsspråkig förskoleverksamhet dels genom att bemöta föräldrar som begär sådan förskola på ett positivt sätt, dels genom att

57 Sameskolstyrelsen: ”Årsredovisning 2004” s 4. 58

Skolverket (2005) bil. 1 s 2. 59 Skolverkets beslut ”Tillsyn av sameskolan och Sameskolstyrelsen”, 4 sept 2003, Dnr. 56- 2003:0152. 60 Skolverket (2003) s 7. 61

Sametingets skrivelse till regeringen: “Hemställan om en samordnad språkpolitik för det samiska språket och om aktuella insatser”, 28 jan 2005, JU2005/987/D. 62

Advisory Committee (2002) s 19.

aktivt främja sådan förskoleverksamhet. Expertkommittén uppmanade därför svenska myndigheter och kommunerna i förvaltningsområdet för samiska att informera bättre om samiskspråkig förskola samt att underlätta för Sameskolstyrelsen att anordna samiskspråkig förskola. Sveriges åtagande enligt artikel 8.1.iii. minoritetsspråkskonventionen ansågs därför endast delvis uppfyllt.

Sameskolan

Enligt skollagen (1985:1100) får samers barn fullgöra sin skolplikt i sameskolan istället för i den kommunala grundskolan. Syftet med sameskolan är, enligt skollagen, att ge samiska barn en utbildning med samisk inriktning som i övrigt motsvarar utbildningen till och med årskurs 6 i grundskolan. Staten är huvudman för sameskolan. Sameskolstyrelsen utses på förslag av Sametinget. Sameskolstyrelsen fastställer sameskolans skolplan och skall genom yttranden och förslag även främja och utveckla samiska undervisningsinslag i det offentliga skolväsendet för barn och ungdomar samt främja utveckling och produktion av läromedel för samisk undervisning.

De mål som fastställts i grundskolans läroplan och kursplaner skall även uppnås i sameskolan. Läroplanen (Lpo-94) och kursplanerna för grundskolan gäller för sameskolan och förutom detta skall varje elev efter genomgången sameskola vara förtrogen med det samiska kulturarvet och kunna tala, läsa och skriva samiska. I sameskolan sker undervisning på svenska och samiska. Ämnet samiska skall förekomma i samtliga årskurser.

I dag finns sex sameskolor i Sverige, i Karesuando, Lannavaara, Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Tärnaby. Vid fem av de sex sameskolorna finns förskoleklass och fritidshem som drivs genom avtal med barnens hemkommuner. Det saknas samisktalande fritidspedagoger enligt Sameskolstyrelsen. Sameskolorna har svårigheter att få tag på personal som har både formell utbildning och kunskaper i samiska.

Enligt lärarna är ett av de främsta målen för sameskolan och den samiska integreringen att stärka den samiska identiteten hos eleverna. Det vill man förmedla genom att eleverna får goda kunskaper i samiska, i och om samisk kultur t.ex. sameslöjden, musik,

63

Skolverket (2005) bil 1.s 1; se även Report of the Committee (2003) s 15. 64 Skolverket (2003) s 7. 65

Skolverket (2003) s 15.

praktisk renskötsel och aktuella samefrågor. Aktiv tvåspråkighet försöker man förmedla genom att eleverna får höra och tala samiska så mycket som möjligt.

Skolorna är i dag relativt små och har i genomsnitt haft 19 elever per skola som lägst (1993/94) och som högst 27 elever per skola (2000/01). Alla sameskolor har förskoleklass och under 2004 var 23 elever inskrivna i verksamheten.

Det totala antalet elever i sameskola uppgick till 168 elever läsåret 2002/2003 fördelade på respektive orter framgår av figuren.

Figur 1 Antal elever i sameskolan läsåret 2002/03

Antal elever i sameskola läsåret 2002/03

50

40

l 30

ta

an 20

10

0

Gällivare Jokkmokk Karesuando Kiruna Lannavaara Tärnaby

förskoleklass årskurs 1-6 Källa: Skolverket (2003) s 8

I en tillsynsrapport 2003 noterar Skolverket att Sameskolsstyrelsen får ca 30 miljoner kronor per år från staten och att anslaget inte har ökats sedan 1997, annat än genom indexering.

I Jokkmokk finns det enda gymnasiet, Bokenskolan, med samisk inriktning. Samiska språket ingår som obligatoriskt ämne.

Skolverket skriver i sin nyligen gjorda kartläggning att många som myndigheten varit i kontakt med uppger att informationen från kommuner och sameskolan brister och att detta är den främsta orsaken till att få elever efterfrågar modersmålsundervisning eller söker sig till sameskolan. Ofta innebär den bristande informationen att föräldrar måste driva frågorna själva och detta kräver en hög medvetenhet. Flera av de Skolverket intervjuat tror att den bris-

66 Skolverket (2005) bil 1 s 3. 67

Skolverket (2003) s 8.

tande informationen från kommunernas sida beror på ovilja och små ekonomiska resurser. Vid en jämförelse med Norge och Finland kan man se att samiska barn har bättre lagstadgade möjligheter att få undervisning på samiska i dessa länder. Antalet samiska barn i Finland som får samisk undervisning är dessutom högre än i Sverige, trots att antalet samer i Finland endast uppgår till drygt en tredjedel jämfört med Sverige.

Tabell 1 Samisk undervisning i den obligatoriska skolan (compulsory schooling) under 2003–2004

Sverige Finland Norge samiska i skolan 6 sameskolor (likvärdiga samisk undervisning i - 2 statliga same-

med grundskolans årskurs grundskolan (samiska skolor i det syd- 1–6) och finska klasser samiska området - integrerad samisk under- arbetar sida vid sida i (Snåsa, Hattfjelldal) visning skolan) inom förvalt- - 1 kommunal same- - modersmålsundervisning ningsområdet för skola (statlig finansisamiska erad) i det nordsamiska området (Målselv) - undervisning i och på samiska i kommunala grundskolan (samiska och norska klasser arbetar sida vid sida i skolan). Utanför för-valtningsområdet krävs visst antal elever.

samiska varie- nord-, lule- och syd- nord-, enare- och nord-, lule- och sydteter som samiska skoltsamiska samiska undervisas antal elever i det 476 486 2834 obligatoriska skolväsendet: - undervisning i och på samiska; - undervisning om samiskt språk och kultur

Källa: Aikio-Puoskari (2005) s 26

68 Skolverket (2005) bil. 1 s

utdrag ur Ulla Aikio-Puoskari: ”The Education of the Sámi in the Comprehensive Schooling of Three Nordic Countries: Norway, Sweden and Finland”, gáldu čála nr 2/2005, utgiven av Kompetansesenttret for urfolksrettigheter, s 26-28.

Integrerad samisk undervisning

Integrerad samisk undervisning påbörjades som försöksverksamhet läsåret 1983/84 och permanentades hösten 1987. Integrerad samisk undervisning får anordnas efter avtal mellan kommun och Sameskolstyrelsen, enligt 8 kap. sameskolförordningen (1995:205). Kommunen äskar därefter medel för undervisningen av Sameskolstyrelsen.

Ett krav på kommunen som önskar bedriva integrerad verksamhet är att skolan dessutom har undervisning i samiska. Sameskolstyrelsen har genom avtalen med kommunerna insyn i och möjlighet att påverka innehållet i den integrerade samiska undervisningen. Däremot har man inte inflytande över modersmålsundervisningen. Det har lett till att Sameskolstyrelsen inte har kännedom om organisationen och omfattningen av undervisningen av samiska som modersmål och den har heller inte ansvar för att stödja den pedagogiska utvecklingen för modersmålsundervisningen utanför sameskolorna.

Med integrerad samisk undervisning avses undervisning med samiska inslag och undervisning i samiska utöver den undervisning som anordnas i samiska som modersmålsundervisning. Vanligt förekommande ämnen är samiska, sameslöjd och samhällsorienterande ämnen. Även naturorienterande ämnen, hemkunskap, musik och bild förekommer i varierande grad. Samiska används ofta som undervisningsspråk i de integrerade ämnena. Undervisningen skall integreras med motsvarande undervisning för andra elever i grundskolan. Den integrerade undervisningen skall ses som ett komplement till sameskolorna för de elever som inte har möjlighet att välja sameskola.

Integrerad samisk undervisning anordnas i följande kommuner: Kiruna, Gällivare, Jokkmokk, Sorsele, Storuman, Vilhelmina, Krokom, Härjedalen och Älvdalen. Antalet skolor med denna typ av undervisning uppgick till 18 under 2004 och antalet elever som deltog under läsåret 2003/04 var 203 stycken.

Ett problem som finns inom den integrerade undervisningen är att de elever som deltar i undervisningen ofta drabbas av dubbel arbetsbörda. Lärarna i samhällsorienterande ämnen ställer krav på att barn som går i integrerad undervisning även skall behärska det stoff de ”missar” i den vanliga undervisningen medan de deltar i

70 Skolverket (2001) s 18. 71

Skolverket (2005) bil. 1 s 4.

integrerad undervisning. En del samiska barn väljer att sluta i den integrerade undervisningen på grund av den dubbla arbetsbördan.

I Skolverkets tillsynsrapport framkommer också att föräldrar påtalat att den integrerade samiska undervisningen inte fungerar bra på en del orter. Med anledning av det har en del föräldrar framfört önskemål om att den integrerade undervisningen skulle bedrivas i sameskolans regi för att fungera bättre. Sameskolstyrelsen har anfört att deras enda påtryckningsmedel för att situationen skall förbättras är genom föräldrainflytande och att en lösning på problematiken vore att förordningen ändrades så att de kunde få huvudmannaskapet för den integrerade undervisningen.

Skolverket har tidigare påpekat att den integrerade samiska undervisningen som bedrivs är en angelägenhet för alla i de berörda skolorna och inte bara de samiska lärarna och de samiska familjerna. Samarbete mellan integreringslärarna och andra på de olika skolorna måste därför stöttas och eventuella problem måste undanröjas.

Enligt Sameskolstyrelsen finns det önskemål från föräldrar om integrerad samisk undervisning på ytterligare platser, men det finns inte ekonomiska medel för detta.

13.5.4 Synpunkter från besök hos Sameskolstyrelsen

Utredningen har i november 2005 besökt Sameskolstyrelsen i Jokkmokk och träffat bland annat skolchefen. En rad synpunkter framfördes rörande Sameskolstyrelsen och sameskolornas verksamhet.

Samiskspråkig förskoleverksamhet är viktigt för samiskans fortlevnad eftersom barnens lärande börjar i förskoleåldern. För att föräldrarna skall kunna göra medvetna val behöver de ha tillräckligt med kunskap för att kunna göra rätt språkliga val för sina barn. Det finns ett mycket stort behov av kunskap och även verktyg bland föräldrar. Många samer har i dag hamnat i en situation där de förlorat språket och det har i allmänhet inte berott på medvetna val från deras egen sida, ofta inte ens medvetna val som deras föräldrar

72 Skolverket (2003) s 25, se även Skolverket (1994) s 19, 52. 73

Skolverket (2003) s 26. 74 Skolverket: ”Samebarnens skolsituation – Sameskolor, skolor med integrerad samisk undervisning” (1994) s 53. 75 Skolverket (2003) s 24. Detta har även framförts vid utredningens besök hos Sameskolstyrelsen.

gjorde. Från Sameskolstyrelsens sida brukar man i diskussioner med föräldrar anföra att det finns utrymme att göra olika språkliga val för sitt barn och det finns möjligheter att ge barnen aktiv tvåspråkighet. Det är viktigt att föräldrarna fattar ett beslut som håller. Barn som inte får lära sig samiska kommer kanske att fråga sina föräldrar senare varför de inte givits möjligheten att lära sig samiska. Då är det viktigt att föräldrarnas argument håller.

Sameskolstyrelsen driver fyra förskolor i dag. Sameskolstyrelsen har svårt att få ekonomin att gå ihop när det gäller förskoleverksamheten. Den ersättning kommunerna betalar täcker inte kostnaderna för verksamheten. Detta trots att kommunerna inom det samiska förvaltningsområdet får extra medel (stadsbidrag) för merkostnader för samisk förskoleverksamhet.

I t.ex. Mittådalen (det sydsamiska området) vill samiska föräldrar starta en förskola, men det är svårt att få igång en verksamhet. Det verkar finnas en motvilja hos en del kommuner att satsa på samisk förskola. Om det samiska språket skall kunna bevaras, måste det bli lättare att starta samiska förskolor. Ett sätt att underlätta situationen vore att skaffa fram fler samiska dagbarnvårdare. Detta har Sameskolstyrelsen även föreslagit. Det skulle även ge föräldrarna större valmöjligheter.

Sameskolstyrelsen skulle vilja fungera som en stödfunktion gentemot kommuner när det gäller modersmålsundervisning i samiska (se förslag ovan under avsnitt 13.4.4), vilket man föreslagit departementet. Man tror att det skulle förbättra samiska barns möjligheter till modersmålsundervisning och även ge dem möjligheter till bättre undervisning, dels därför att myndigheten har stor personkännedom när det gäller tillgängliga lärare, dels har man lång erfarenhet av att undervisa i samiska.

Den integrerade samiska undervisningen är värdefull för de samiska eleverna därför att endast modersmålsundervisning i allmänhet inte räcker för att alla barn skall kunna tillägna sig samiska i tillräcklig grad. Om barn får tillgång till integrerad undervisning kan antalet timmar i samiska bli fler. Det finns även bättre möjligheter att skapa en samiskspråkig miljö för eleverna. Samtidigt gynnar det eleverna eftersom det samiska språkets status på skolan höjs genom att man anordnar integrering istället för bara modersmålsundervisning. Från Sameskolstyrelsens sida upplever man dock ett

76

Sameskolstyrelsen: ”Budgetunderlag 2005-2007”

motstånd i en del kommuner mot att anordna undervisning åt eleverna.

Det framfördes att det finns ett stort behov av svenska läromedel i samiska. På nordsamiska finns fler läromedel än för de övriga varieteterna. Det finns norska läromedel, men dessa är inte lämpliga för de yngre. Läromedel för de lägre åldrarna måste vara kopplade till svenska.De är heller inte anpassade till den svenska läroplanen eller timplanen. Det är därför viktigt att avsätta mer medel för läromedelsproduktion. Ett annat problemområde är att man har för lite medel till kompetensutveckling av lärarna och övrig personal.

Lärarutbildningen upplevs som ett stort problem i dag. De som har ansvaret för lärarutbildningen tycks inte ta sitt ansvar för att få fram fler lärare. Det behövs olika typer av incitament för att få fram fler lärarstudenter. Enligt Sameskolstyrelsens företrädare finns det behov av en gemensam lärarutbildning inom Sápmi. Den svenska lärarutbildningen upplevs som snäv och den fungerar inte särskilt bra ute på fältet. Samerna är ett urfolk och därmed har de en särställning som också måste beaktas i det svenska samhället och i undervisningsväsendet. Det är viktigt att ett urfolksperspektiv och ett samiskt perspektiv finns med i undervisningen och i pedagogiken. I den svenska lärarutbildningen finns ingen undervisning om urfolkskunskap för studenterna.

Från Sameskolstyrelsen lyfter man även fram myndighetens möjligheter att vara en värdefull aktör i revitaliseringsarbetet för det samiska språket. Man anordnar redan i dag språkläger för samiska barn. Skolorna har en infrastruktur som skulle kunna nyttjas i större utsträckning i revitaliseringsarbetet. Det finns även önskemål om att anordna integrerad samisk undervisning i fler, i vart fall tre, kommuner än i dag, enligt Sameskolstyrelsen.

När det gäller samiska elevers behov behövs det ytterligare insatser inom elevhälsan. Det finns bl.a. ett stort behov av en samisktalande kurator som är insatt i samers livssituation. I ett utsatt läge är det är viktigt att kunna tala om svåra frågor med någon som förstår det egna modersmålet och även förstår de påfrestningar samer möter i dag. På det individuella planet kan det finnas ett motstånd att tala om känsliga saker med någon utomstående som endast talar svenska. Behovet har framförts av rektorer i det sydsamiska området. Motsvarande samiska kuratorer finns på norsk sida. Det skulle behövas ett stödteam där logoped, kurator med flera ingår och flera kommuner skulle kunna dela på denna tjänst.

13.6 Förslag till utbildningsåtgärder för barn och ungdomar

13.6.1 Åtgärder för samiska barn och ungdomar

Min bedömning: Fler samiska barn måste ges möjlighet att delta i undervisning i och på samiska.

Mitt förslag: Möjligheterna att anordna integrerad samisk undervisningen bör utökas och förbättras. Fler elever måste ges möjlighet att delta. Detta är särskilt viktigt i det sydsamiska området. De ekonomiska medlen som avsätts för integrerad samisk undervisning behöver utökas avsevärt för att förbättra möjligheterna för samiskan i Sverige. En samisk studievägledaretjänst bör insättas.

Sameskolorna har ett svårt pedagogiskt uppdrag att fylla. Uppdraget skall genomföras i ett glesbygdsområde med alla de svårigheter som långa avstånd, rekrytering av personal etc. kan innebära. Undervisningen sker ofta i åldersintegrerade grupper, där eleverna har varierande förkunskaper i samiska. Eleverna talar dessutom olika varieteter av samiska och inte ens ortografin är gemensam. Skolverket konstaterade följande 2003:

Vid besöken och intervjuerna på skolorna framkom ett flertal svårig-

heter när det gäller val av undervisningsspråk. En av dessa är att det

samiska språket har tre varieteter, som är så pass åtskilda att det endast

i undantagsfall finns lärare som behärskar mer än en av varieteterna.

Med tanke på att det i nästan alla skolor finns elever från två eller tre

varieteter leder uppgiften att ge undervisning på samiska till stora problem för barnen, särskilt om några elever talar en annan samisk varietet än läraren. En ytterligare svårighet är att elevernas kunskaper i samiska varierar från ren nybörjarnivå till att ha samiska som modersmål.

Sameskolorna brottas även med brist på lämpliga läromedel för de olika varieteterna av samiska och lärarna får lägga mycket tid på att ta fram eget undervisningsmaterial. Det råder dessutom brist på lärare i samiska. Undervisningen bedrivs ofta i gamla internatskolor där lokalerna inte alltid är anpassade till verksamhetens behov.

77

Skolverket (2003) s 21.

Trots dessa svårigheter lyckas man genom stort lärar- och föräldraengagemang att ge eleverna kunskaper i samiska. Skolverket noterade 2001 att sameskolans undervisning präglades av optimism som tycktes genomströmma undervisningen och att eleverna var positiva. Situationen vid den samiska integreringen skiftade däremot mellan kommunerna och det fanns behov av pedagogisk utveckling och reflektion.

Det nuvarande elevantalet inom den samiska förskolan, sameskolan och den integrerade samiska undervisning är så litet att andelen barn som kan tillägna sig läs- och skrivkunskaper i samiska inte är tillräckligt, för att samiskan på sikt skall kunna bestå som ett levande språk i Sverige. Jag anser därför att samiska barns tillgång till undervisning på samiska måste förbättras och alla samiska barn som vill tillägna sig samiska skall ges möjlighet till det. För sydsamiskans del är läget akut. Omedelbara åtgärder krävs inom utbildningsområdet för att fler barn skall kunna tillägna sig sydsamiska. Antalet barn med tillgång till sydsamiska i förskolan och skolan måste utökas radikalt och det måste ske omgående. Utan ökade insatser på utbildningssidan kommer sydsamiskan inte att kunna fortleva eftersom den språkliga basen blir för liten. Situationen för lulesamiska och nordsamiska är också svår eftersom den språkliga basen krymper.

Ett sätt att omgående öka samiska barns möjligeter att tillägna sig samiska vore att utöka möjligheterna till samisk integrerad undervisning. I budgetunderlaget för 2005–2007 föreslog Sameskolstyrelsen därför en utökning av anslag för integrerad samisk undervisning. Det finns ett intresse att utöka dels befintlig samisk integrerad undervisning, dels anordna integrerad undervisning på nya orter. Intresset har ökat under de senaste åren men myndigheten saknar medel för utökning av verksamheten. Sameskolstyrelsen anser att genom ett ökat anslag på en miljon kronor skulle utökning av verksamheten kunna ske på ytterligare fyra orter samt ökning av omfattning på undervisning på skolor som i dag inte får utökad tid för integrerad samisk undervisning.

Mot denna bakgrund anser jag att den samiska integrerade undervisningen bör utökas och förbättras. Verksamheten bör utökas till de orter som uttryckt intresse för detta. Fler elever

78 Skolverket (2003) s 22. 79

Skolverket: ”Undervisning i och på de nationella minoritetsspråken kartläggning av situationen 2001”, 2001 s 22 80

Sameskolstyrelsen: ”Budgetunderlag 2005-2007”

måste ges möjlighet att delta. Detta är särskilt viktigt i det sydsamiska området. De ekonomiska medlen som avsätts för integrerad samisk undervisning måste utökas avsevärt för att samiskan skall kunna överleva som ett levande språk vars talare kan läsa och skriva på samiska.

Vidare har det anförts av samiska ungdomsförbundet Sáminuorra att det finns behov av en samisk studievägledare. Studievägledaren skulle dels kunna informera föräldrar och elever om rätten till undervisning i och på samiska, dels bistå med information om de möjligheter som finns inom grundskolan, gymnasieskolan och högskolan att studera i och på samiska. Det finns behov av denna typ av stödjande och informerande tjänst. Att inrätta en studievägledartjänst vore en viktig del av den språkrevitaliserande satsning som behöver göras för samiska språkets del. Samiska familjer behöver korrekt och kunnig information om de möjligheter som finns och de rättigheter lagen ger, för att kunna fatta medvetna beslut om barnens fortsatta språkutveckling i samiska och de möjligheter kunskaper i samiska kan ge enskilda. Kommunala studievägledare i ordinarie skolväsendet har inte denna kunskap som rör samiskan och dess möjligheter.

Jag föreslår därför att regeringen överväger möjligheterna att utöka Sameskolstyrelsens eller Sametingets anslag så att en samisk studievägledartjänst kan tillsättas.

Förutom det ovanstående lämnas även förslag i avsnitt 13.6.3 som berör samiska barns och ungdomars möjligheter till undervisning på samiska.

81 se avsnitt 7.1.5. 82

se även synpunkter som inkommit från Stockholms Sameförening.

13.6.2 Åtgärder rörande samiska och andra läromedel

Min bedömning: Bristen på samiska läromedel har förelegat under mycket lång tid och vidtagna åtgärder har inte varit tillräckliga. Detta försvårar samiska barns möjligheter att tillägna sig det samiska språket. Att behöva använda läroböcker skrivna på norska försvårar barns inlärning av samiska. Möjligheterna att få fram nya läromedel begränsas av att avsatta ekonomiska medel är för små.

Mitt förslag: Sverige måste ta sitt ansvar för att få fram svenska läromedel på samiska. Åtgärder måste vidtas omgående för att förbättra tillgången på samiska läromedel. Tillgängliga medel för läromedelsproduktion måste ökas avsevärt, åtminstone under ett antal år framåt. Egentillverkat läromedelsmaterial, som tagits fram av t.ex. sameskolor och modersmålslärare, bör omgående göras tillgängligt för fler genom systematisk spridning. Myndigheten för skolutveckling bör ges utökade resurser för att omgående utveckla undervisningsmaterial för ”Tema Modersmål” på sydsamiska. Regeringen bör ta fram informationsmaterial främst för skolbruk rörande övriga nationella minoriteter och minoritetsspråk på samma sätt som gjorts 2004 rörande samer, samt informationsmaterial till ungdomar rörande Europarådets minoritetskonventioner.

Frågan om bristen på läromedel på samiska förefaller ha varit en konstant problem under mycket lång tid. Redan Sameutredningen konstaterade i sitt betänkande 1975 att produktionen av läromedel haft otillräcklig omfattning efter 1962 års nomadskolereform och att behovet av läromedel var utomordentligt stor. Utredningen framhöll vikten av att få fram olika typer av läromedel och föreslog därför särskilda statsbidrag för läromedelskostnader:

För att åstadkomma en utveckling på läromedelsområdet fordras att man har tillgång till författare som både behärskar det samiska stoffet och som har nödvändiga pedagogiska förutsättningar att ge läromedlen den uppläggning som de enskilda inlärningssituationerna kräver. Ett

83

SOU 1975:99 s 193.

annat problem när det gäller framställning av läromedel för samiska

skolor och samisk utbildning över huvud taget är den ringa efterfrågan

upplagemässigt som föreligger. Att framställa läromedel för så små

grupper som det här är frågan om kan endast ske med omfattande sub-

ventioner, eftersom läromedlen utan sådant produktionsstöd skulle

ställa sig alltför dyrt i inköp.

Bristen på lämpliga läromedel kvarstår än i dag och försvårar samiska barns möjligheter att tillägna sig samiska. Skolverkets nyligen gjorda kartläggning visar att detta fortfarande är ett problem:

När det gäller samiska så finns det, enligt de intervjuade, norsk litte-

ratur att tillgå och som man använder sig av i brist på annan. Den

norska litteraturen är dock inte anpassad till svenska förhållanden vilket gör den svår att använda i Sverige. Den litteratur som produceras i Sverige, produceras i små kvantiteter varför den blir mycket kostsam. Att tillgången till läromedel är begränsad ger signaler till eleverna att detta är ett område som det inte satsas på menar en av de intervjuade.

Produktion av läromedel pågår på olika håll men situationen

beskrivs som akut. De lärare som undervisar i minoritetsspråket i

ämnet modernt språk (språkval) har en speciellt problematisk situa-

tion. Detta ”kräver” en dialog, som en lärare uttrycker det. Det är

omöjligt att undervisa på denna nivå utan skriftliga läromedel hävdar de lärare som undervisar på denna nivå.”

Enligt samiska pedagoger som arbetat med undervisning i och på samiska under mycket lång tid har de insatser som gjorts på läromedelssidan inte varit tillräckliga. Problemet kvarstår för samtliga varieteter av samiska. Det är dessutom skillnad på tillgången på böcker i de olika varieteterna. På nordsamiska finns flest böcker och på sydsamiska finns mycket få böcker. I Jokkmokks kommun har man bestämt sig för att använda en del av statsbidraget till förvaltningsområdeskommunerna för att stärka läromedelsproduktionen lokalt i kommunen. Även detta är ett tecken på att det finns stora behov på läromedelssidan. Europarådets rådgivande kommitté påpekade i sin granskning av Sveriges uppfyllande av minoritetsåtagandena, att det råder brist på läromedel på minoritetsspråken, bl.a. på syd- och lulesamiska. Kommittén uppmanade därför Sverige att vidta åtgärder för att komma till rätta med denna brist.

84

SOU 1975:99 s 215. 85 Skolverket (2005) s 34 86

Skolverket (2005) s 34. 87 Skolverket (1994) s 22. 88

Advisory Committee (2002) s 19.

Enligt min bedömning är det inte acceptabelt att de åtgärder som vidtagits för att komma till rätta med bristen på läromedel inte har löst problemet på ett tillfredställande sätt. Problemet har varit känt länge. Av 1 kap. 2 § först stycket skollagen (1985:1100) framgår:

Alla barn och ungdomar skall oberoende av kön, geografisk hemvist

samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbild-

ning inom det offentliga skolväsendet. Utbildningen skall inom varje

skolform vara likvärdig, varhelst den anordnas i landet…

Kravet på likvärdighet innebär att det bl.a. det skall finnas lämpliga läromedel inom sameskolan på den varietet av samiska som är barnets språk. Bristen på svenska läromedel avsedda för undervisning i samiska innebär att samiska barn ges sämre förutsättningar att tillgodogöra sig det de behöver lära sig i grundskolan. Det är oacceptabelt att samiska barn skall hamna i ett sämre läge utbildningsmässigt, än andra barn i Sverige, därför att frågan om läromedel inte lösts. Det kan också ifrågasättas om skolformen kan anses vara likvärdig om det inte finns lämpliga läromedel för undervisningen. Det är inte acceptabelt att samiska barn i Sverige skall behöva använda norska läromedel som försvårar deras inlärning.

Sameskolstyrelsen har uppdrag att utveckla och främja produktion av läromedel för samisk undervisning. Rörande Sameskolans uppdrag kan noteras att myndighetens uppdrag försvåras av att läromedel måste framställas på tre olika varieteter av samiska och att prioriteringar måste göras mellan dessa varieteter. I sin årsredovisning uppger Sameskolstyrelsen att behovet av utveckling och produktion av läromedel för samisk undervisning är stort.

Vid genomförande av nya projekt måste alltid prioritering av projekt

göras. Förutsättningar för genomförande påverkas främst av ekonomiska och personella resurser… De senaste åren har läromedels-

konsulenten också ansvarat för arbetet med hemsidan på Temaplats

modersmål hos Myndigheten för skolutveckling.

Myndighetens kostnader för läromedel uppgick till 928 000 kronor under 2004. Med tanke på att detta avser tre olika varieteter av samiska måste resurserna anses vara mycket små. Sameskolstyrelsen beskriver åtgärder för ökad måluppfyllelse och framtida behov enligt följande:

Arbetet med läromedelsutveckling stärks genom att externa medel,

främst EU-finansierade projekt påbörjats och/eller pågår. Med enbart

89

Sameskolstyrelsen (2005) s 17.

de medel som av anslaget har kunnat budgeteras för utveckling och

produktion av samiska läromedel blir inte arbetet omfattande… Det

tar längre tid att genomföra projekt än vad som har planerats. För att

framtida behov av utveckling och produktion av samiska läromedel ska kunna ske, måste mera medel tillföras.

Från samiskt håll har det bland annat framförts till utredningen att det saknas sydsamiska läsetexter på olika nivåer. På sameskolorna framställer man ofta eget undervisningsmaterial för att fylla de behov som finns, vilket är mycket tidskrävande. Det är viktigt att sameskolorna och även modersmålslärare har möjlighet att dela med sig och sprida sådant undervisningsmaterial som redan tagits fram. Om materialet kunde göras allmänt tillgängligt via t.ex. Internet, skulle situationen underlättas på kort sikt. Förbättrad tillgänglighet till befintligt material skulle även göra det lättare för intresserade föräldrar att stödja sina barns språkutveckling i hemmet. Föräldrar har ofta svårt att hitta material att arbeta med hemma eftersom antalet barn- och ungdomsböcker på samiska är begränsat.

Regeringen har i november 2005 beslutat att uppdra åt Myndigheten för skolutveckling att i samarbete med Sameskolstyrelsen främja utveckling och produktion av läromedel i samiska, med särskild fokus på sydsamiska. För ändamålet får högst 1,5 Mkr användas under budgetåret 2006. Enligt Myndigheten för skolutveckling kommer detta arbete bl.a. att bestå av att göra mer material tillgängligt via webbportalen Tema Modersmål, att utveckla material och metoder för att stärka föräldrarna i sin uppgift att stödja barnens språkutveckling, utarbetande av former för att anordna lägervecka med språkbad för elever i årskurs 5–8 och även ge stöd åt modersmålslärare.

I den språkpolitiska propositionen skriver regeringen:

Myndigheten för skolutveckling har utvecklat och driver webbplatsen

”Tema modersmål” som innehåller information och kommunikationsverktyg riktade främst till verksamma inom området men även till föräldrar och elever. Ambitionen med webbplatsen är främst att stimulera till nätverksbyggande och lyfta fram goda pedagogiska resurser. Nyli-

gen har även ett arbete med att utveckla stöd till distansundervisning

inletts. Webbplatsen har temaplatser för olika språk som drivs av

90

Sameskolstyrelsen (2005) s 20- 91 se även avsnitt 14.2. 92

Utbildnings- och kulturdepartementet: ”Uppdrag till Myndigheten för skolutveckling att främja utveckling och produktion av läromedel i samiska”, 17 nov 2005, U2005/8408/S. 93

enligt uppgift från Myndigheten för skolutveckling, 30 jan 2006.

aktiva modersmålslärare och i nuläget finns 28 språk på webbplatsen.

Vi anser det mycket viktigt att stödja innovativa metoder och använ-

dandet av nätbaserad undervisning för att stärka språkutvecklingen för

elever med annat modersmål än svenska och nationella minoritets-

språk. Mot denna bakgrund har regeringen under 2005 beslutat att

avsätta 2 miljoner kronor för fortsatt utveckling av webbplatsen.

På webbplatsen Tema modersmål finns egna ”språkrum” för en rad språk och bl.a. de nationella minoritetsspråken. Innehållet består, förutom fakta om modersmål avsedda för lärare och föräldrar, av ett urval av länkar till andra webbplatser där det finns lämpligt material i form av t.ex. bilder och ljud för modersmålsundervisning.

Jag konstaterar att Tema Modersmål är ett värdefullt verktyg för lärare och även föräldrar. Det kan dock inte ersätta produktion av läromedel för samiska eller något annat nationellt minoritetsspråk. Däremot kan det vara ett komplement och stöd i arbetet samt ett sätt att sprida egentillverkade läromedel till andra. I dag finns det ”språkrum” för nord- och lulesamiska och sidor för sydsamiska bör också tas fram snarast.

Jag välkomnar regeringens beslut att avsätta ytterligare medel för utvecklingen av läromedel i samiska. Det arbete som pågår för att förbättra läromedelssituationen och för att utveckla nya arbetssätt är mycket angeläget med tanke på den situation det samiska språket befinner sig i. Arbetet behöver därför fortsätta, i vart fall i samma omfattning, ett antal år framöver.

Det måste även påpekas att bristen på läromedel inte enbart rör de samiska eleverna, även om utredningen valt att belysa detta. Europarådet har i sin granskning tagit upp bristen på läromedel även för romani chib och meänkieli och även Skolverket har påtalat detta. Frågan om läromedel på meänkieli har även tagits upp i Pajala kommun, som i sitt remissvar på delbetänkandet, efterlyser statligt ansvarstagande på läromedelsområdet. Åtgärder behöver således vidtas även rörande dessa språk.

Slutligen finns det anledning att föra fram vad Myndigheten för skolutveckling föreslagit i sitt remissyttrande. Myndigheten föreslår att informationsmaterial för skolbruk tas fram rörande övriga nationella minoriteter och minoritetsspråk på samma sätt som

94

prop 2005/06:2 s 41. 95 Myndigheten för skolutveckling, remissyttrande, 5 sept 2005, JU2005/4822/D. 96

Report of the Committee (2003) s 12 och 48. 97 Skolverket (2005) s -- 98

Yttrande, dnr 2005/30

gjorts 2004 rörande samer , samt informationsmaterial till ungdomar rörande Europarådets minoritetskonventioner. Jag anser att det är ett mycket bra förslag.

Som påpekats i delbetänkandet är det angeläget att öka medvetenheten och kunskaperna om de nationella minoriteterna i det svenska samhället. Europarådet har påtalat att Sverige inte i tillräcklig grad följt upp huruvida kommunerna uppfyller sin skyldighet enligt läroplanen att förmedla kunskaper till eleverna om de nationella minoriteterna. En nyligen gjord granskning vid Dalarnas högskola visar att svenska läromedel avsedda för högstadiet och gymnasiet saknar information om de nationella minoriteterna. I dryga 5000 sidor granskad läromedelstext återfanns elva rader text om finsktalande i Sverige, sju rader om meänkielitalande i Sverige och ingenting om romani chib eller jiddischtalande i Sverige. Det finns således stor anledning att ta fasta på det förslag som Myndigheten för skolutveckling lämnar. Informationsmaterial för skolbruk behöver uppenbarligen tas fram.

13.6.3 Behov av förbättrad rätt till undervisning på nationellt

minoritetsspråk

Min bedömning: Erfarenheterna visar att undervisning på de nationella minoritetsspråken inte kommer till stånd inom det kommunala skolväsendet. De nationella minoriteterna har inte heller politisk makt att driva igenom beslut om sådan undervisning, om kommunerna inte är intresserade. Ambitionsnivån och aktivitetsgraden från samhällets sida måste höjas avsevärt på utbildningssidan för att minoritetsspråken skall kunna bevaras. Denna ambitionshöjning behövs omgående om vissa av språken skall kunna fortleva.

Mitt förslag: Regeringen bör tillsätta en utredning som analyserar möjligheterna att införa ett bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken inom utbildningsväsendet. Bevarandeprogrammet skall ha till syfte att stabilisera och utveckla de nationella minoritets-

99

se Jordbruksdepartementet: ”Samer – ett ursprungsfolk i Sverige”(2004); Jordbruksdepartementet: ”Same, same but different” (2004). 100

se delbetänkandet avsnitt 6.6. 101 Advisory Opinion (2002) s 13. 102

Univ. lektor Antti Ylikiiskilä, Dalarnas högskola, intevju i SVT Uutiset den 5 dec 2005.

barnens minoritetsspråk samtidigt som barnen får lära sig svenska. Den föreslagna utredningen bör få i uppdrag att se över möjligheterna att införa lagstadgad skyldighet att anordna undervisning på samtliga nationella minoritetsspråk i hela landet. Utgångspunkten för arbetet bör vara bevarandet och revitaliseringen av de nationella minoritetsspråken. Utredningen bör även få i uppdrag att analysera Sveriges förutsättningar och möjligheter att åta sig ett högre åtagande enligt artikel 8.a., 8.b. och 8.c. minoritetsspråkskonventionen. Eftersom det är angeläget att en förbättring kommer till stånd omgående när det gäller de nationella minoriteternas möjligheter till undervisning på minoritetsspråket, bör regeringen under tiden frågan utreds och bereds, bistå med ett statligt stimulansbidrag under en övergångsperiod för att få till stånd mer tvåspråkig undervisning. Stimulansbidrag bör kunna utgå till kommuner tills ett nationellt bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken inom utbildningsväsendet kan börja gälla. Myndigheten för skolutveckling bör därför ges i uppdrag att föra en aktiv dialog med de nationella minoriteterna och kommuner för att få till stånd en övergångslösning.

Mot bakgrund av det som anförts om fördelarna med och behovet av tvåspråkig undervisning, samt Europarådets och en rad remissinstansers synpunkter, finns det anledning för regeringen att överväga sätt att förbättra rätten till tvåspråkig undervisning. De möjligheter som står de nationella minoriteterna till buds i dag är inte tillräckliga.

Kommunerna har under flera år haft möjlighet att anordna tvåspråkig undervisning, men sådan undervisning kommer inte till stånd. Trenden är snarare den motsatta. Att minoriteters möjligheter på utbildningssidan försämras efter att en stat ratificerat minoritetsspråkskonventionen, hör enligt Europarådet till ovanligheterna. På många orter kämpar föräldrar för att kvarvarande befintlig undervisning inte skall läggas ned. Att snabbt få fram ett stort antal nya friskolor med minoritetsspråkig inriktning förefaller inte heller vara en framkomlig väg.

För att tydligt visa att Sverige menar allvar med åtagandet att bevara de nationella minoritetsspråken som levande språk, måste ambitionsnivån och aktivitetsgraden från samhällets sida höjas

103

Report of the Committee (2003) s 32.

avsevärt så som Europarådet efterlyst. Det behövs, enligt min bedömning, ett medvetet nationellt bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken inom utbildningsväsendet. Programmet skall syfta till att stabilisera och utveckla barns minoritetsspråk och svenska. Inom utbildningsväsendet behöver således antalet undervisningstimmar på minoritetsspråket utökas och sådan undervisning behövs under hela skoltiden.

Problematiken med de nationella minoriteternas demokratiska underläge har belysts i delbetänkandet. Eftersom det inte finns någon lagstadgad rätt till undervisning på minoritetsspråken och eftersom de nationella minoriteterna inte har tillräcklig politisk makt att driva igenom sådana beslut på lokal nivå, blir det ingen undervisning på minoritetsspråken. De allra flesta föräldrar har inte heller möjligheter eller kraft att starta en egen friskola. Med tanke på Sveriges åtaganden enligt minoritetskonventionerna, skall möjligheterna att få stöd i det ordinarie skolväsendet säkerställas, och föräldrar skall inte behöva starta en helt ny friskola.

Skolverkets nyligen gjorda kartläggning (även om den mest koncentrerar sig på undervisning i minoritetsspråken) visar att situationen inte har blivit bättre. Med beaktande av att kommunerna inte tar ansvar för att förbättra möjligheterna till tvåspråkig undervisning som riktar sig till de nationella minoriteterna, behöver ett tydligare statligt åtagande övervägas. På samma sätt som kommunerna inom förvaltningsområdena för samiska, finska och meänkieli i dag får statsbidrag för merkostnader som uppstår med anledning av minoritetsspråkslagstiftningen, bör en motsvarande modell kunna utarbetas på utbildningssidan.

Jag anser därför att frågan om införandet av ett nationellt bevarandeprogram inom utbildningsväsendet behöver utredas närmare. Denna fråga ligger, enligt min mening, utanför det uppdrag som Utredningen om finska och sydsamiska språken givits. Frågan om lagstadgad rätt till undervisning på minoritetsspråket ligger också utanför Sveriges nuvarande åtaganden enligt minoritetsspråkskonventionen.

Den utredning som här föreslås bör få i uppdrag att se över möjligheterna att införa lagstadgad rätt till undervisning inom förskolan och grundskolan på samtliga nationella minoritetsspråk i hela

104 Bevarandeprogram till skillnad från övergångsprogram. Se Kenneth Hyltenstam, Christopher Stroud: ”Språkbyte och språkbevarande – Om samiskan och andra minoritetsspråk”, 1991, s 89. 105

se delbetänkandet avsnitt 6.8.1.

landet. På sikt räcker det inte att endast ge kommunerna ekonomiska incitament att anordna undervisning på minoritetsspråket. Den enskilda individen behöver kunna hävda sin rätt till undervisning genom att frågan regleras i lag. Modeller för lagstadgad rätt till undervisning på minoritetsspråket för nationella minoriteter finns i andra länder, och Sverige bör studera och ta lärdom av dessa erfarenheter. Sådana modeller med lagstadgad rätt till respektive skyldighet att anordna tvåspråkig undervisning finns i en rad länder. Flera europeiska länder har dessutom tagit ett betydligt större ansvar än Sverige för nationella minoriteters utbildningssituation enligt minoritetsspråkskonventionen.

Tabell 2 Olika länders åtaganden enligt artikel 8 Europarådets minoritetsspråkskonvention rörande utbildning i och på landsdels- eller minoritetsspråket

Stat a) a) a) a) b) b) b) b) c) c) c) c)

i ii iii iv i ii iii iv i ii iii iv Sverige X X X Armenien X X X Österrike X X X X Kroatien X X X Danmark X X X X Finland X X X Frankrike X X X Tyskland X X X X X X X X X X Ungern X X X Nederländerna X X X Norge X X X Slovakien X X X X X X X X X Slovenien X X X X X X Spanien X X X Storbritannien X X X X X X Källa: Europarådets hemsida, olika länders ratifikationer, se www.coe.int

Förklaring: Varje land väljer vilka språk som ges skydd enligt del III i konventionen samt graden av åtagandet. Artikel 8 a) avser förskola, artikel 8 b) de lägre årskurserna i grundskolan, och artikel 8 c) avser grundskolans högre årskurserna i grundskolan och gymnasieskolan. Det högsta åtagandet i artikel 8 a)-c) är i och det lägsta är iii eller iv. För innehållet i respektive artikel se bilaga 4.

T.ex. anges för förskoleundervisning enligt artikel 8 a) avses med i - tillhandahålla förskoleundervisning på landsdels- eller minoritetsspråket, ii - tillhandahålla en väsentlig del av förskoleundervisning på landsdelseller minoritetsspråket, iii - erbjuda förskoleundervisning antingen enligt i eller ii, och iv – gynna och/eller uppmuntra åtgärder som avses i ovan enligt i-iii. Exempel: Sveriges åtagande rörande förskola är iii. En rad länder har ett högre åtagande: Österrike, Finland, Tyskland, Nederländerna, Slovakien, Slovenien, Spanien och Storbritannien. Kommentar: I vissa stater har olika åtagandenivåer valts för olika språk. I tabellen anges de åtagandenivåer som valts.

Utgångspunkten för den föreslagna utredningens arbete bör, enligt min mening, vara bevarandet och revitaliseringen av de nationella minoritetsspråken. Utredningen bör därför även få i uppdrag att analysera Sveriges förutsättningar och möjligheter att åta sig ett mer långtgående åtagande enligt artikel 8.1.a. (se ovan avsnitt 13.3.2. rörande förskola), 8.1.b. och 8.1.c. i minoritetsspråkskonventionen, dvs. ändra åtagandet från t.ex. 8.1.b iv till 8.1.b.ii.

När det gäller sameskolan anser jag att den har en mycket viktig roll och att den behövs även i fortsättningen i dess nuvarande form. Tiden då samiska barn skall behöva bo på internat är dock förbi och även samiska barn som bor långt från en sameskola eller utanför Sápmi har rätt till sitt minoritetsspråk och en urfolksidentitet. Den föreslagna utredningen behöver därför se över förutsättningarna för att utöka samiska barns möjligheter att få tillgång till undervisning på samiska. I det sammanhanget kan Sameskolstyrelsen fungera som ett resurscentrum för kommunala skolor när det gäller undervisningen i och på samiska (se även förslag rörande Sameskolans föreslagna roll som lämnas under avsnitt 13.6.1).

Den nuvarande tvåspråkiga undervisningen, enligt 2 kap. 7 § grundskoleförordningen (1994:1194), har närmast tillkommit som ett övergångsprogram, dvs. syftet med undervisningen är att underlätta minoritetsbarns övergång från minoritetsspråket till svenska (dvs. assimilering). Utbildning för de nationella minoriteterna, som har till syfte att fungera som övergångs-

106

Ett primärt syfte med undervisningen på minoritetsspråket i ett övergångsprogram är att möjliggöra kunskapsinhämtning under en period då barnet ännu inte behärskar majoritetsspråket tillräckligt väl för att tillgodogöra sig undervisningen på detta språk. Ett annat viktigt mål med undervisningen på minoritetsspråket är att underlätta inlärningen av majoritetsspråket. Se Hyltenstam (1991) s 89.

program, är knappast förenliga med artikel 5 i ramkonventionen, som uttryckligen förbjuder åtgärder i syfte att assimilera nationella minoriteter.

Ett tvåspråkigt utbildningsalternativ för de nationella minoriteterna måste istället utgå från ett revitaliserings- och bevarandeperspektiv där syftet skall vara att uppnå additiv tvåspråkighet och att ge eleverna möjligheter att utveckla en kulturell minoritets- eller urfolksidentitet, i enlighet med Sveriges åtaganden enligt Europarådets minoritetskonventioner och barnkonventionens artiklar 29 och 30.

Den nuvarande regeln om att antalet minoritetsspråkliga timmar inte skall överskrida mer än hälften bör också ses över av den föreslagna utredningen. För de yngre eleverna är det viktigt att kunna ge fler minoritetsspråkiga timmar i början för att stärka grunden i språket. Många yngre barn behöver således ett intensivt språkbad i början. Nuvarande regler försvårar tillägnandet av minoritetsspråket.

Det är viktigt att de nationella minoriteterna ges möjlighet att vara delaktiga i den föreslagna utredningen, eftersom utbildningens utformning måste utgå från respektive grupps behov och eftersom ramkonventionen stadgar att minoriteterna skall ges möjlighet att påverka i frågor som berör dem. Knappast någon fråga kan anses vara så betydelsefull för minoriteternas möjligheter att bevara sitt språk som utbildningsfrågorna.

Den föreslagna utredningen bör även ges i uppdrag att studera utländska erfarenheter från revitalisering av urfolks- och sitt språk inom skolväsendet.

Det är angeläget att det omgående sker en förändring till det bättre när det gäller elevers möjligheter till undervisning på de nationella minoritetsspråken. Under tiden som frågan utreds och bereds bör regeringen, enligt min uppfattning, därför redan nu vidta åtgärder för att förbättra utbildningssituationen. Syftet med dessa åtgärder är att nationella minoritetsbarn inte skall gå miste om möjligheten att få utveckla sitt minoritetsspråk under tiden frågan utreds och bereds. För särskilt utsatta språk, så som sydsamiska, vore förlusten av potentiella talare förödande. Pajala kommun har uttryckt detta behov på utbildningsområdet i remissvaret på delbetänkandet på följande sätt:

107

Bl.a. har Skolverket kritiserat Sameskolstyrelsen för att man inom sameskolan velat ge de yngre barnen mer samiska i början av skolan för att befästa språkkunskaperna. Se Skolverket (2003) s 20-

”Pajala kommun anser att det här förslaget [om modersmålsundervisning] är ett uttryck för sann vilja att värna de nationella minoriteterna. I det hotade läge som deras språk [befinner] sig i kan man inte

försumma att fånga upp varje enstaka elev som visar intrese för sitt

nationella minoritetsspråk!”

Jag föreslår därför att regeringen under en övergångsperiod bistår kommuner med ett stimulansbidrag för att få till stånd tvåspråkig undervisning enligt 2 kap. 7 § grundskoleförordningen (1994:1194) och enligt förordning (2003:306). Statliga medel bör kunna utgå för i vart fall de merkostnader som skulle uppkomma för kommunerna med anledning av detta. Sådana stimulansbidrag bör kunna utgå tills ett nationellt bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken inom utbildningsväsendet kan börja gälla.

Det är särskilt viktigt att tvåspråkig undervisning kommer igång på fler orter inom förvaltningsområdena för samiska, finska och meänkieli. Nationella minoritetsbarn som i dag ges lagstadgad rätt till förskola helt eller delvis på minoritetsspråket behöver ha möjlighet att få fortsatt stöd för utveckling av minoritetsspråket när de börjar skolan. Förslaget möjliggör en kontinuitet i språkstödet för de nationella minoritetsbarnen.

Om tvåspråkig undervisning inte kan åstadkommas fullt ut i egna tvåspråkiga klasser, bör man sträva efter att ge de nationella minoritetseleverna undervisning på minoritetsspråket i något eller några ämnen. Att kunna få utökade timmar undervisning i minoritetsspråket vore mycket önskvärt. Enligt min bedömning skulle detta förslag leda till att nationella minoritetsbarns möjligheter att utveckla minoritetsspråket stärks omgående och revitaliseringen påskyndas.

De ekonomiska konsekvenserna av en sådan lösning skulle inte heller behöva bli särskilt stora. Det skulle kunna jämföras med den integrerade samiska undervisningen där kostnaden per elev och år är relativt låg.

För att denna övergångslösning skall kunna vara möjlig föreslår jag att Myndigheten för skolutveckling ges i uppdrag att föra en aktiv dialog med företrädare för de nationella minoriteterna och företrädare för kommuner, för att få till stånd en övergångslösning som gynnar de nationella minoritetsbarnens möjligheter att tillägna sig och utveckla minoritetsspråket.

108

Yttrande, 5 okt 2005. JU 2005/4822/D.

13.7 Lärartillgång i de nationella minoritetsspråken

Mitt förslag: Regeringen bör se över möjligheterna att förbättra utformningen av lärarutbildningen och även möjligheterna att rekrytera studenter till utbildningen.

Som nämnts ovan råder det i dag brist på behöriga lärare i flera av minoritetsspråken, vilket försvårar möjligheterna att undervisa i och på minoritetsspråken.

Enligt artikel 8.1.h. minoritetskonventionen skall Sverige för samiska, finska och meänkieli tillhandahålla grundutbildning och fortbildning av lärare som behövs för att genomföra de åtaganden på utbildningsområdet som man ratificerat. Europarådets expertkommitté har i sin granskning påtalat att bristen på lärare försvårar Sveriges möjligheter att kunna leva upp till utbildningsåtagandena samt att Sverige i dag inte lever upp till konventionens krav rörande lärarutbildning för vare sig samiska, finska eller meänkieli. Även rörande romani chib har Europarådets expertkommitté uppmanat Sverige att vidta åtgärder för att förbättra lärarsituationen.

Hyltenstam och Milani konstaterar i rapporten till konstitutionsutskottet att ett särskilt ansvar har lagts hos en viss högskoleenhet, men där sker ingen lärarutbildning på grund av att det saknas sökande till utbildningen:

Man får ett intryck av att myndigheterna och ansvariga institutioner

passivt nöjer sig med att möjligheterna till lärarutbildning existerar

utan att tillräckligt noggrant analysera skälen till varför den inte kom-

mer till stånd. Viktigt att analysera specifikt är hur

informationsspridning sker.

Skolverket konstaterar i sin nyligen lämnade rapport att kommunerna har svårt att rekrytera lärare i de nationella minoritetsspråken med undantag för finska. Orsakerna till detta är flera, bl.a. de svåra och otrygga arbetsförhållandena som modersmålslärarna har (deltids- och visstidsanställningar, stort antal olika arbetsplatser, står utanför ordinarie arbetslag etc.) och brist på behöriga lärare som beror på att det saknas relevant högskoleutbildning. Luleå tekniska universitet har ett särskilt uppdrag att erbjuda grundskol-

109 Report of the Committee (2003) s 19, 35, 50. 110

Report of the Committee (2003) s 12. 111 Hyltenstam (2005) s 61. 112

Skolverket (2005) s 42-

lärarutbildning i samiska, finska och meänkieli. Någon sådan har dock inte bedrivits under senare år därför att det saknas sökande till utbildningen. Enligt Skolverket finns det inte någon samlad nationell strategi för hur utbildningar på högskolenivå i och på de nationella minoritetsspråken skall utvecklas. Vid Skolverkets kartläggning har det även framkommit att en del kommuner på ett framgångsrikt sätt bildat nätverk för att genom samordning förbättra rekryteringen. Ett annat sätt att arbeta med dessa frågor kan vara att anordna undervisning på distans.

Mot bakgrund av detta föreslår Skolverket bl.a. att en strategi bör utvecklas för universitetsutbildningar i de nationella minoriteternas språk och kultur, att Myndigheten för skolutveckling ges möjlighet att fortsätta utveckla undervisning delvis på distans, samt att kommunerna bör undersöka möjligheterna att utveckla arbetssätt för att kompensera effekterna av problem med rekrytering av lärare och för att förbättra modersmålslärarnas arbetssituation.

Myndigheten för skolutveckling understryker i sitt remissvar på delbetänkandet behovet av grundutbildning av lärare med modersmålskompetens i minoritetsspråket och behovet av kompetensutveckling för verksam personal. Vissa satsningar har gjorts rörande kompetensutveckling i flerspråksdidaktik men behovet av utbildningsinsatser är fortfarande stort. Luleå tekniska universitet skriver i remissvaret på delbetänkandet:

Rekrytering samt utbildning av lärarstudenter med minoritetsbakgrund bör vara ett prioriterat område. Det är universitetets erfarenhet, att blivande tvåspråkiga lärare uttrycker entusiasm för minori-

tetsspråk men samtidigt en oro för möjligheterna att få arbete efter

avslutade studier. Denna bild hos studenterna förstärks av att kurserna

i minoritetsspråk har svårt att hävda sig i dagens högskolevärld, då

både status och ekonomi verkar mot inrättande och genomförande av

kurser. Vi föreslår därför att erforderliga medel tillskjuts för uppbyggnad av ett speciellt rekryterings- och utbildningsprojekt där landet lärosäten gemensamt arbetar i syfte att utveckla minoritetsspråksutbildning.

Mot bakgrund av den nuvarande situationen finns det stor anledning att se över frågan om lärarförsörjning. Jag föreslår därför att regeringen ser över möjligheterna att förbättra utformningen av lärarutbildningen och även möjligheterna att rekrytera studenter till utbildningen. Uppenbarligen finns det intresserade studenter

113 Yttrande, 5 sept 2005, JU2005/4822/D. 114

Yttrande, 3 okt 2005, JU2005/4822/D.

och kommunerna har behov av sådana lärare. Det är viktigt att lärarutbildningen dimensioneras rätt i förhållande till de insatser som görs och kommer att behöva göras på undervisningssidan. En samlad nationell strategi för utbildningar på högskolenivå i och på de nationella minoritetsspråken behöver utvecklas. Behovet av att inrätta en gemensam lärarutbildning i samiska språket och andra samiska ämnen inom Sápmi bör också undersökas närmare. Studenters möjligheter att kombinera universitetsstudier i ett minoritetsspråk med resten av lärarutbildningen bör också underlättas.

13.8 Behov av ytterligare utbildningsåtgärder för vuxna samer

Min bedömning: Det är en grundläggande rättighet för alla vuxna att kunna läsa och skriva på sitt eget modersmål. Möjligheterna att delta i alfabetiseringskurser får aldrig vara beroende av enskilda samers ekonomiska förutsättningar. Alla vuxna samer som vill lära sig läsa och skriva på samiska skall ges möjlighet till det.

Mitt förslag: Regeringen måste säkerställa alla vuxna samers möjligheter till alfabetisering så länge behovet kvarstår. Att kunna läsa och skriva på sitt modersmål är en grundläggande rättighet. Möjligheterna att finansiera sådana kurser och stödja enskildas deltagande måste således garanteras. Sametinget bör få en roll att administrera statliga bidrag vid korttidsstudier. Vuxna samer som vill lära sig samiska eller förbättra sina kunskaper i samiska skall också ges ekonomiska möjligheter till det.

Rätten för vuxna samer att få en grundläggande undervisning i samiska har framförts i olika sammanhang under en längre tid. Samerättsutredningen föreslog att en sådan rätt skulle föreskrivas för samer som inte fått en sådan undervisning i sameskola eller genom hemspråksundervisning (modersmålsundervisning). Någon form av vuxenstudiestöd borde då utgå. Regeringen valde dock att inte göra samma bedömning.

115 Yttrande, 3 okt 2005, JU2005/4822/D. 116

prop. 1992/93:32.

Vuxna samers önskemål om att vidga sina samiska språkkunskaper har en stor spännvidd, från möjligheter till att lära sig språket från grunden till att kunna komplettera sin samiska med läs- och skrivkunskaper (alfabetisering) . Utredningen har berört flera av de bakomliggande faktorerna till dagens situation med bristande kunskaper hos vuxna samer. För att vända språkbytesprocessen måste detta behov uppmärksammas. Grundläggande språkutbildning, inklusive alfabetisering, bör drivas och utvecklas genom olika insatser: uppsökande informationsåtgärder som underlättar den enskildes ställningstagande, tillhandahållande av ekonomiska möjligheter att kunna delta i kurser samt medverkan av kommuner, studieförbund och andra utbildningsanordnare för själva undervisningen.

Under senare år har antalet nybörjarkurser ökat, ofta genom lokala initiativ inom sameföreningar och samebyar. Studiecirkeln har varit en naturlig form för dessa aktiviteter. Den kommunala vuxenutbildningen med möjligheter till lokala kurser bör kunna erbjuda grundläggande utbildning, inte minst för att ge kontinuitet och stadga. Möjligheter till samverkan mellan kommuner får inte heller förbises. Kiruna kommun har som en av få kommuner i landet kontinuerliga kurser i samiska. Genom kommunens lärcentra lyckas man att överbrygga de stora geografiska avstånden med hjälp av distansundervisning. Enligt utredningens kännedom erbjuder Strömsunds kommun vuxenundervisning i sydsamiska om ”tillräckligt intresse” finns.

Samernas utbildningscentrum erbjuder kortkurser i samtliga språkvarieteter och terminsutbildningar i hel- och halvfart kombinerat med distansutbildning. För längre studiekurser uppges dock studiefinansieringen vara ett påtagligt bekymmer. Erfarenheter från utbildningscentrumet visar att elever anmäler sig till kurser när studiefinansieringen är ordnad.

För att förstärka barnens möjligheter att lära sig samiska bör särskild uppmärksamhet riktas till föräldrar utan samiska kunskaper.

Personal vid myndigheter och offentliga serviceorgan inom förvaltningsområdet för samiska bör också inräknas i målgruppen för utbildningsinsatser.

117 Med alfabetisering menas i detta sammanhang att befästa sitt eget språk genom att lära sig läsa och skriva, se även avsnitt 4.7 ovan.

Alfabetisering

Som beskrivits tidigare är vuxna samers läs- och skrivkunnighet i samiska en förutsättning för en lyckad revitalisering av det samiska språket. Läs- och skrivkunnighet i det egna modersmålet är också en grundläggande rättighet för alla i Sverige. Denna rättighet får aldrig vara beroende av människors ekonomiska förutsättningar. En god språkbehärskning är också en förutsättning för att kunna använda sig av samiska i offentliga sammanhang och tillgodogöra sig myndighetsservicen på samiska fullt ut.

Sametinget har drivit en alfabetiseringskampanj bland vuxna samer för att fler skall kunna tillägna sig läs- och skrivkunskaper i samiska. Intresset för dessa alfabetiseringskurser har varit stort, större än de ekonomiska möjligheterna att anordna sådana kurser. Efter ett par år med växande framgångar har verksamheten avstannat på grund av uteblivna finansieringsmöjligheter, främst för den enskildes möjligheter att delta i undervisningen.

Studiestöd är en viktig del av utbildningspolitiken och kan även bidra till att mål för minoritetspolitiken kan nås. I dag finns bidrag som bland annat lämnas vid studier i mindre omfattning på grundskole- eller gymnasienivå. De statliga bidragen handhas av Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och för vissa omständigheter av Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus). Stödet utgörs av korttidsstudie- och internatbidrag. Studier i samiska nämns inte uttryckligt i författningen.

Samernas utbildningscentrum har genom s.k. kollektivt ansökningsförfarande erhållit medel för korttidstuderande i samiska. Enligt min bedömning bör denna studiestödsform, eller en motsvarande ny författning, ges en mer rak hantering för att tillgodose samiska alfabetiseringsbehov. Jag föreslår därför att Sametinget bör få en roll att administrera statliga bidrag vid korttidstudier i sådana nya bestämmelser. I språkpolitiska propositionen konstaterar regeringen rörande alfabetiseringskurser:

Det finns samer som aldrig fått möjlighet att lära sig läsa och skriva på sitt modersmål. Regeringen anser att samerna bör få förbättrade ekonomiska möjligheter att delta i sådan undervisning. Vi har därför i

budgetpropositionen för 2006, under utgiftsområde 15 Studiestöd,

118

Förordning (2001:362) om bidrag vid korttidsstudier

föreslagit att det ska vara möjligt att använda korttidsstudiestöd även

till alfabetisering för samer som inte kan läsa eller skriva samiska.

Det är angeläget att denna ambition konkretiseras i bestämmelser så snart som möjligt.

Alfabetiseringskurserna har haft betydelse för enskildas möjligheter att utveckla sina språkkunskaper i samiska. Det är viktigt att ta fasta på det intresse som finns bland vuxna samer att förbättra och tillägna sig kunskaper i skriven samiska. Mot bakgrund av det samiska språkets hotade ställning är det angeläget att alfabetiseringskurser kan genomföras på ett tryggt och sammanhängande sätt och i huvudsak nära den egna hemorten. Samtidigt kan det ökade intresset för alfabetiseringskurser kanske ses som ännu ett tecken på den starka viljan bland enskilda samer att ta tag i språksituationen och denna typ av kurser är ett av de verktyg som behövs. En avgörande faktor är dock att det finns ekonomiska möjligheter för den enskilde i form av anpassat studiestöd som förmedlas på ett sakkunnigt sätt. Det är viktigt att ge Sametinget möjligheter att stödja alfabetiseringskurser på nord-, lule- och sydsamiska.

119

prop 2005/06:2 s 49-

14 Behov av insatser för barn och ungdomar som tillhör nationella minoriteter

14.1 Inledning

Förutom de förslag till åtgärder på utbildningsområdet, som lämnas i avsnitt 13, anser jag att det behövs ytterligare språkrevitaliserande åtgärder som riktar sig till barn och ungdomar. Syftet med dessa åtgärder är att stärka barns och ungdomars kulturella identitet och att stimulera språkutveckling på minoritetsspråket. Dessa åtgärder kan även förstärka och berika den språkundervisning som sker inom förskolans och skolans ram.

I delbetänkandet betonades vikten av att beakta barns rätt till minoritetsspråket och den egna kulturella identiteten. Den föreslagna lagen om nationella minoriteter innehåller också en bestämmelse som anknyter till barnkonventionens bestämmelser (artikel 29 och 30):

4 § lagen (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Det allmänna skall i sin verksamhet sträva efter att beakta de

nationella minoriteternas särart och deras behov av skydd och

stöd för att deras språk och kultur skall fortleva i Sverige. Barns

behov att få utveckla en kulturell minoritetsidentitet och det

egna minoritetsspråket skall beaktas särskilt.

Förslag till sådana språkrevitaliserande åtgärder lämnas i det följande.

1 se delbetänkandet avsnitt 7.2.8 2 Barnkonventionen artikel 29.1.c: Utbildning, syfte 1. ”… barnets utbildning skall syfta till att c) utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden...” Barnkonventionen artikel 30: Minoritets- och urbefolkningsbarn ”I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en urbefolkning skall ett barn som tillhör en sådan minoritet eller urbefolkning inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller använda sitt eget språk.”

14.2 Behov av insatser för att öka tillgången på minoritetsspråkig barn- och ungdomslitteratur

14.2.1 Behovet av mer litteratur på de nationella

minoritetsspråken

Min bedömning: Tillgången på barn- och ungdomslitteratur på de nationella minoritetsspråken är otillräcklig och det försvårar barns möjligheter att tillägna sig sitt minoritetsspråk. Läsning på det egna språket är ett grundläggande behov för att kunna tillägna sig språket och för att stärka språkutvecklingen. Genom läsning ges individen även tillgång till litteratur och andra kulturalster som är bärare av gruppens kulturarv. Tillgången på minoritetsspråkig litteratur på biblioteken är i allmänhet begränsad.

Mitt förslag: Särskilda statliga satsningar behövs för att öka antalet barn- och ungdomsböcker på de nationella minoritetsspråken, och för att göra dessa böcker tillgängliga för de nationella minoriteterna. Det behövs ett tydligare uppdrag till Statens kulturråd, riktat stöd för utgivning av böcker på minoritetsspråken och insatser för att kunna få ut dessa böcker på bibliotek, förskolor, skolor etc.

Litteratur på det egna minoritetsspråket har stor betydelse för revitaliseringen av ett hotat språk. Minoritetsspråkig litteratur ger möjligheter för talarna att skaffa sig lingvistisk kompetens bl.a. genom att läsarens kan lära sig nya ord och språkets lexikalitet etc. och även tillägna sig ett skrivet språk. Litteraturen har också stor betydelse för byggandet av en egen identitet och etnicitet, faktorer som gynnar revitalisering. Litteratur på det egna språket kan ge det skrivna språket en starkare emotionell betydelse, vilket ger språket en ytterligare dimension som går förlorad i litteratur skrivet på svenska.

De nationella minoritetsspråkens fortlevnad i Sverige kan aktivt främjas genom olika insatser som ökar framför allt de nationella minoritetsbarnens- och ungdomarnas läsning på minoritetsspråket. Genom läsning stärks och stimuleras det enskilda barnets språkut-

3 Jansson (2005) s 52 4 Huss (1999) s 114–

veckling på minoritetsspråket. Regeringen beskriver läsningens betydelse på följande sätt i den språkpolitiska propositionen:

För att barn skall kunna tillägna sig ett rikt språk är det väsentligt att de tidigt får ta del av böcker. Vuxnas högläsning för små barn är därför av stor betydelse. Lika viktigt är det att barnen verkligen fortsätter att läsa, när de blir större och kan läsa själva. Läsningen ökar ordförrådet, öppnar dörrar till nya tankar och idéer, skänker kulturupplevelser och är en nyckel till framgång i skolarbetet.

Läsfrämjande åtgärder är värdefulla även för vuxna, dels för att läsning på det egna modersmålet berikar individen och stärker individens språkliga förmåga, dels för att vuxnas läsande för barn är ett viktigt sätt att överföra språket till barn. Tillgången till litteratur och läsning har därmed stor betydelse för språkutvecklingen. Föräldrar, lärare i förskola och skola, bibliotekarier och andra har, enligt regeringen, en särskilt viktig roll när det gäller att arbeta läsfrämjande och fånga de ungas intresse för litteratur. Rörande läsfrämjande satsningar uttalar regeringen:

En utgångspunkt i kulturpolitiken är att barn och ungdomar ska till-

försäkras rätten till språkliga och kulturella verktyg. Syftet med

statens insatser på litteraturområdet är att stimulera en varierad utgivning av kvalitetslitteratur samt öka tillgången till och intresset för litteratur i alla grupper. Statsbidrag utgår i olika former såsom utgiv-

ningsstöd till förlag, distributionsstöd till folkbibliotek, särskilt stöd

till bokhandeln, inköpsstöd till folk- och skolbibliotek, stöd till skolor,

bibliotek, föreningar och organisationer för läsfrämjande verksamhet

samt verksamhetsstöd till länsbibliotek och lånecentraler. En bok för

alla AB får stöd för utgivning av böcker till lågt pris för barn och

vuxna och läsfrämjande verksamhet.

Föräldrar är ofta mycket väl medvetna om betydelsen av att läsa mycket för sina barn på minoritetsspråket. Mängden tillgänglig litteratur är dock i allmänhet mycket begränsad, med undantag för en del kommunala bibliotek där det finns barn- och ungdomslitteratur på finska som produceras i Finland. På samiska finns en del barnböcker, främst på nordsamiska, men det finns få ungdomsböcker på samiska.

Bristen på samiska barn och ungdomsböcker har varit känd länge och har påtalats tidigare. Skolverket påtalade redan 1994 i en till-

5 prop. 2005/06:2 s 51 6 prop. 2005/06:2 s 19 7 prop. 2005/06:2 s 12 8 Jansson (2995) s 53

synsrapport rörande samiska barns skolsituation att det råder brist på läromedel i samiska och även moderna böcker för barn och ungdomar. Särskilt faktaböcker på samiska efterlyses av samiska elever:

Vid intervjuerna framkommer att ett fåtal elever har tillgång till böcker

och tidskrifter på samiska i hemmet varför läsning på samiska sker

nästan uteslutande i skolan. Vid en skola i det nordsamiska området

uppger eleverna att de läser samiska i skolan och talar samiska i hemmet.

Bristen på böcker och läromedel har diskuterats i avsnitt 13.6.2 ovan. Det kan ifrågasättas hur samiska barn skall kunna tillägna sig samiska i tillräcklig grad om det både råder brist på lämpliga läromedel i skolan och brist på barn- och ungdomsböcker på samiska. I handlingsplanen ”Plan för samiskt bibliotek i Sverige” som antogs av Sametinget i juni 2003 framhålls bl.a. bristen på samisk litteratur:

Bristen på litteratur för barn och ungdomar, av vilka allt fler genom

skolgången erbjuds möjligheten att bli läsare, är med majoritetsspråksmått mätt mycket stora. Spridningen i olika genrer tycks dess-

utom liten. Med tanke på språkets överlevnad är detta alarmerande.

Det är dock svårt att i nuläget tänka sig att den samiska, eller svenska,

förlagsbranschen ensamma och snabbt skulle agera…Översynen visar i

övrigt på att offensiva insatser och vidare utredning behövs inom flera

områden som utgivning av litteratur i olika former inklusive barn- och

ungdomslitteratur, distribution, litteraturstöd och läsfrämjande verksamhet.

Vidare framgår det av handlingsplanen att distributionen av samisk litteratur är begränsad. Importen från Norge, där den största produktionen finns, är komplicerad eftersom Norge inte är ett EUland. Utgivning i Sverige omfattas inte av statligt distributionsstöd. Rörande samiska kan det konstateras att få, och inga svenska, läsbefrämjandeprojekt för att öka läslusten hos samiska läsare har bedrivits.

Frågan om hur bristen på minoritetsspråkig litteratur skall lösas behandlas inte i den språkpolitiska propositionen. Regeringen skriver:

Det är vår bedömning att läsfrämjande insatser för barn och ungdomar

med annat modersmål än svenska bör stärkas. Särskilda insatser bör

därför göras för att förbättra tillgången till litteratur på andra språk.

9 Skolverket (1994) s 23 10

Sametinget: ”Plan för samiskt bibliotek i Sverige – Rapport från Biblioteksutredningen” (2003) s 12 11

Sametinget (2003) s 17

Detta gäller självfallet även de nationella minoritetsspråken. Kulturrå-

det bör därför ges uppdraget att återkommande samla in uppgifter och

publicera information om barn- och ungdomsböcker på andra språk än

svenska på motsvarande sätt som för barn- och ungdomslitteratur på

svenska. Inom ramen för anslagna medel till läsfrämjande verksamhet

har Kulturrådet möjlighet att finansiera en sådan utgivning.

Redan idag publicerar Statens kulturråd information om böcker på andra språk än svenska. I 2005 års katalog ”Barnböcker, Ungdomsböcker 2005” nämns en barnbok på respektive samiska, romani/romanes, finska och meänkieli.

De åtgärder som regeringen hittills vidtagit kommer inte de nationella minoriteterna till godo i tillräcklig omfattning, enligt min bedömning. Det behövs därför en medveten satsning för att dels få fram fler barn- och ungdomsböcker, dels se till att dessa blir tillgängliga på allmänna bibliotek och på t.ex. skolor och förskolor där det finns barn som talar nationella minoritetsspråk. Det räcker således inte att sammanställa listor på befintliga publicerade böcker på minoritetsspråken.

Enligt förordning (1998:1469) om statligt litteraturstöd kan statligt stöd utgå till i Sverige verksamma organisationer för bokutgivning på samiska på förlag i Finland eller Norge. Stöd kan även utgå för utgivning och översättning av enskilda boktitlar på minoritetsspråk. Möjligheterna att få till stånd en större utgivning med stöd av dessa bestämmelser bör undersökas.

Jag anser att ett tydligare uppdrag måste ges till Statens kulturråd i denna fråga. Rörande de statsbidrag som lämnas till utgivningsstöd, distributionsstöd, inköpsstöd etc. bör tydliga och konkreta mål rörande litteratur på de nationella minoritetsspråken utarbetas. Det skulle t.ex. kunna vara att ge riktat stöd för utgivning av ett visst antal böcker på respektive minoritetsspråk varje år. Det bör t.ex. vara fullt möjligt att utöka En bok för alla AB:s utgivning så att även böcker på de nationella minoritetsspråken kan ges ut . Idag ger En bok för alla AB ut 30 barn- och ungdomsböcker årligen. Detta antal skulle kunna utökas så att även de behov nationella minoritetsbarn och ungdomar har kan tillgodoses. Genom En bok för alla AB:s verksamhet skulle det vara möjligt att få fram tidigare utgivna böcker till en större minoritetsspråklig publik. En dialog bör också föras mellan Statens kulturråd och företrädare för de nationella minoriteterna rörande dessa frågor.

12 prop. 2005/06:2 s 52 13

En bok för alla AB publicerar redan tidigare utgivna böcker i ny upplaga.

På norsk sida har man stött utgivningen av böcker på samiska genom en modell där det norska Sametinget och motsvarigheten till Statens kulturråd samarbetar i stödet av utgivning av litteratur på samiska. Systemet innebär att Sametinget köper 1 000 exemplar av vuxenböcker och 1 550 exemplar av barn- och ungdomsböcker. Dessa böcker distribueras sedan kostnadsfritt till kommunala bibliotek och skolbibliotek. På detta sätt har man kunnat få fram fler böcker på samiska i Norge och den samiskspråkiga allmänheten har fått tillgång till dem.

Det är även viktigt att vanliga populära svenska barnböcker översätts till samtliga nationella minoritetsspråk. Sådana böcker ger en naturlig koppling till den svenska kulturen och är ett sätt att stödja språkutvecklingen både på minoritetsspråket och i svenska. Igenkännandet av berättelsen, som barnet kanske har tagit del av även på svenska, gör att minoritetsspråket får större acceptans och naturlighet i barnets ögon, särskilt om barnet lever på en ort där det finns få andra barn som talar minoritetsspråket. Det stärker även barnets spåkutveckling att få berättelsen på båda språken. Jag delar således regeringens uppfattning när den skriver följande:

Tillgången till barnböcker på andra språk än svenska är viktigt för att

ge föräldrar, förskolor m.fl. möjligheten till sagostunder på barnens

modersmål. Det är väsentligt för samhörigheten och förståelsen av

olika kulturer att barn tidigt får en möjlighet att prata om och referera

till samma berättelser. Läsning på det egna modersmålet behövs också

för begreppsbildningen, och att befästa kunskaper i det egna språket är

en väg till att lära sig det svenska.

Det är även viktigt att stimulera äldre barns och ungdomars språkutveckling med relevant minoritetsspråkig litteratur. Om det skulle finnas tillräckligt med modern litteratur på de nationella minoritetsspråken för barn i ”bokslukaråldern”, kan man aktivt stärka språkutveckling och även få dem att fortsätta läsa på det egna språket.

14

Norway’s Third Periodical Report to the Council of Europe, 2 May 2005, MIN- LANG/PR (2005) 3 s 29 15

prop. 2005/06:2 s 52

14.2.2 Bibliotekens verksamhet

Mitt förslag: Biblioteksverksamhet som riktar sig till de nationella minoriteterna bör utökas och ges statligt stöd. Möjligheterna att öka tillgången på samiska böcker genom särskilda anslag till Sametinget, på ett liknande sätt som i Norge, bör övervägas och undersökas.

De allmänna biblioteken är viktiga för allas möjlighet att ta del av litteratur. Detta gäller även de nationella minoriteternas möjligheter för barn, ungdomar och även vuxna. Kommunala bibliotek måste, enligt min uppfattning, också ges tillräckliga resurser för att skaffa in befintlig och tillkommande minoritetsspråkig litteratur. Det är särskilt viktigt på biblioteken inom förvaltningsområdena. I språkpolitiska propositionen uttalar regeringen att stödet för utgivning till svenska barn- och ungdomsböcker skall stödjas särskilt och denna satsning görs inte mot bakgrund av att det skulle råda brist på utgivning av barn- och ungdomsböcker på svenska. Syftet är istället läsfrämjande:

Regeringens insatser för att öka tillgängligheten till litteratur och

främja läsning riktas särskilt till skolor och bibliotek. Ett inköpsstöd

till folk- och skolbibliotek infördes 1997 i samband med en biblio-

tekslag. Av förordningen (1996:1608) om statsbidrag till folkbibliotek

framgår att statsbidrag ska användas för inköp av främst barn- och

ungdomslitteratur, men också kan avse inköp av vuxenlitteratur som

främjar barns och ungdomars intresse för läsning.

Mot bakgrund av bristen på barn- och ungdomsböcker på de nationella minoritetsspråken är det minst lika motiverat att göra en motsvarande allmän satsning på minoritetsspråkig barn- och ungdomslitteratur i Sverige. Detta är särskilt viktigt med beaktande av Sveriges åtagande att enligt artikel 12.1.a i minoritetsspråkskonventionen, att för samiska, finska och meänkieli i fråga om kulturell verksamhet – särskilt bl.a. rörande bibliotek –

att uppmuntra uttrycksformer och initiativ som utmärker landsdels-

eller minoritetsspråk och främja olika sätt att få tillgång till verk

framställda på dessa språk.

16 Av bibliotekslagen (1996:1596) framgår bl.a. att bibliotekens uppgift är att främja intresset för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt. Se prop. 2005/06:2 s 12 17

prop. 2005/06:2 s 53

Biblioteken fyller en viktig kulturell funktion för de nationella minoriteterna. Hela 62 procent av de samer som deltog i utredningens enkätundersökning uppgav att det är viktigt att det finns samiskspråkig litteratur på biblioteket och över 40 procent önskade att det fanns mer biblioteksverksamhet. Bland prioriteringarna i Sametingets handlingsplan för biblioteksverksamheten föreslogs bl.a. inrättandet av en barnbibliotekskonsulent. Eftersom det samiska biblioteket redan lever på yttersta marginalen ekonomiskt, föreslogs följande:

Den samiska bibliotekskonsulenten ingår i Samernas Kulturråds poster rörande specialdestinerade medel till teater, slöjd- och biblioteksverksamhet samt samegårdar. Budgetposten har under årens snarare mins-

kat än ökat. [Samiska biblioteks-] utredningens kartläggning av de

ekonomiska villkoren i Norden visar att Sverige är det enda land som t.ex. saknar fast statligt stöd för samisk bibliografering.

Satsningar för att stärka samisk biblioteksverksamhet bör även i

fortsättningen finansieras genom ökade offentliga anslag. Denna fi-

nansiering ska avse såväl initialkostnader som driftskostnader. Det

statliga stödet ska kanaliseras primärt via Sametinget. Satsningar på

kommunal och landstingsnivå är också nödvändiga därför att även de har ansvar för samekulturens utveckling lokalt och regionalt.

Av de sverigefinnar som besvarat utredningens enkätundersökning uppgav 88 procent att det var viktigt för dem att det finns finskspråkig litteratur på biblioteket och 51 procent önskade att det fanns mer biblioteksverksamhet. När det gäller kommunala bibliotek har trenden rörande finskspråkig litteratur dock varit negativ och nedskärningar har drabbat utbudet av finskspråkig barnoch ungdomslitteratur på många orter. Situationen för finsk litteratur på de kommunala biblioteken beskrivs på följande sätt:

Den allmänna bilden är entydig. Med få undantag håller det kommunala biblioteksväsendet på att dränera det finska bokbeståndet. Antalet titlar har blivit färre, bokbeståndet är gammalt och den finskspråkiga personalen har minskat. Samarbetet mellan förskolan/skolan och bib-

lioteken som var kännetecknande för verksamheten på 1970- och

1980-talen har avmattats och antalet kulturarrangemang, författar- och poesiaftnar har med få undantag minskat.

Det kommunala biblioteksväsendet har volymmässigt vid sidan av

Sveriges Radios finskspråkiga sändningar varit den mest omfattande

18

se avsnitt 7.3.5 19 Sametinget (2003) s 13 20

se delbetänkandet avsnitt 9.5.5

kultursatsningen och nått en stor del av den finskspråkiga befolkningen. Idag håller denna kulturinstitution på att vittra bort.

Jag anser att regeringen på ett tydligare sätt bör lyfta fram de nationella minoriteternas behov på biblioteksområdet. Särskilda satsningar på de nationella minoritetsspråken bör göras inom biblioteksväsendet. Bibliotekens läsfrämjande verksamhet gentemot de nationella minoriteterna bör särskilt stödjas och uppmuntras. Barn och ungdomar som tillhör de nationella minoriteterna bör uppmuntras på alla tänkbara sätt att läsa mer på minoritetsspråket eftersom detta främjar minoritetsspråkens fortlevnad. Utåtriktad biblioteksverksamhet såsom sagostunder och verksamhet för förskole- och skolbarn, författaraftnar etc. behövs även på de nationella minoritetsspråken.

Förutsättningarna för att redan inom befintliga budgetramar ta bättre hänsyn till de nationella minoriteternas behov på litteraturområdet torde vara goda. Kulturrådet fördelar årligen ca 76 miljoner kronor till biblioteksområdet. Nästan hälften av pengarna går till inköp av böcker för barn och unga.

Möjligheter att stödja läsfrämjande insatser genom stadsbidrag ges i förordning (1998:1386). Bidrag kan ges till bl.a. kommuner, förskolor, skolor, bibliotek eller ideella föreningar.

Regeringen bör ge Statens kulturråd ett tydligt uppdrag att särskilt beakta nationella minoriteters behov vid beviljande av statsbidrag till läsfrämjande verksamhet och stöd till bibliotek. Statens kulturråd bör se över möjligheterna att aktivt få till stånd läsfrämjande initiativ som riktar sig till nationella minoriteter. Eftersom kommunerna inte alltid är medvetna om de behov som finns bland de nationella minoriteterna på litteraturområdet, bör en del att statsbidragen särskilt riktas till inköp och andra insatser som riktar sig till de nationella minoriteterna. Kommunerna bör i sina mål och prioriteringar på biblioteksområdet på ett tydligt sätt beakta de nationella minoriteternas behov.

Vidare bör regeringen, enligt min mening, även undersöka och överväga möjligheterna att på motsvarande sätt som i Norge stödja utgivningen av samiskspråkiga böcker i Sverige genom att särskilda medel avsätts för att Sametinget köper in samiskspråkig litteratur, och då särskilt barn- och ungdomsböcker, som sedan distribueras

21

Esko Melakari: ”Finskan – ett svenskt språk. En kartläggning av det finska språkets ställning i det svenska samhället i början av 2000-talet”, Föreningen Norden (2003) s 68 22

se Statens kulturråds hemsida: ”Vad gör Kulturrådet på biblioteksområdet?”

till sameskolor, samiska förskolor, kommunala bibliotek och skolbibliotek.

14.2.3 Bibliotekskonsulenter

Mitt förslag: Bibliotekskonsulenter för samtliga nationella minoritetsspråk bör inrättas och verksamhet som riktar sig till barn- och ungdomar bör prioriteras.

För att förbättra medvetenheten dels om litteratur på de nationella minoritetsspråken, dels den utåtriktade verksamheten på biblioteken (och då särskilt sådan verksamhet som riktar sig till barn och ungdomar), bör regeringen stödja inrättandet av bibliotekskonsulenttjänster för samtliga nationella minoritetsspråk. En samisk bibliotekskonsulent finns sedan 1988 och inrättandet av en samisk barnbibliotekskonsulent har lyfts fram som ett prioriterat fråga i Sametingets handlingsplan för samiska biblioteket. Även från sverigefinskt håll har man framfört behovet av en bibliotekskonsulent och drivit frågan under lång tid. Även Statens kulturråd har aktualiserat behovet av en finsk bibliotekskonsulent.

Det är ett nationellt ansvar att de nationella minoriteternas behov på biblioteksområdet tillgodoses (jmf åtagandet enligt artikel 12.1.a minoritetsspåkskonventionen). Om kommunerna inte tar tillräckligt ansvar i denna fråga behöver staten bistå med stöd och råd för att behoven skall kunna tillgodses bättre.

En bibliotekskonsulent skulle kunna verka aktivt för att öka kunskaperna på allmänna bibliotek om de behov som de nationella minoriteterna har på detta område och även informera om tillgänglig litteratur. I dag finns det ingen som driver frågan om nationella minoriteters behov på biblioteksområdet. Det finns ett behov av att kunna verka på nationell nivå och stödja verksamhet på regional och lokal nivå genom råd m.m. En annan viktig uppgift för bibliotekskonsulenten vore att utforma och arbeta med uppsökande läsfrämjande verksamhet, särskilt sådan som riktar sig till barn och ungdomar. Nätverksarbetet inom biblioteksväsendet rörande litte-

23 För att förbättra situationen för det finskspråkiga biblioteksväsendet har Föreningen för sverigefinska biblioteksanställda i en skrivelse till Statens kulturråd begärt att en finsk bibliotekskonsulenttjänst inrättas, se t.ex. Melakari (2003) s 66. 24

Statens kulturråd: ”De nationella minoriteterna och kulturlivet”, rapport 2001:4 s 41

ratur på de nationella minoritetsspråken bör också uppmuntras och i detta arbete skulle bibliotekskonsulenterna kunna fungera som nav.

14.2.4 De samiska bokbussarna

Mitt förslag: Regeringen bör söka finna en permanent finansiering för den samiska bokbussverksamheten i samarbete med den norska regeringen.

Ett mycket lyckat och omtyckt norsk-svenskt litteratur- och kulturprojekt har varit och är alltjämt de samiska bokbussarna. Genom de samiska bokbussarna har man kunnat nå ett stort antal geografiskt utspridda samer - barn, ungdomar och vuxna i Sverige och Norge - med kulturverksamhet och litteratur. Många av dessa samer skulle inte ha samma tillgång till samiskspråkig litteratur utan bokbussarna. Genom denna verksamhet har man kunnat nå en målgrupp med de samiska böcker som finns samlade. Samtidigt har bokbussarna fungerat som en sammanlänkande faktor i ett stort geografiskt område och därmed även fyllt en viktig social funktion.

Bokbussverksamheten fyller ett viktigt kulturellt behov för samerna, särskilt i de sydsamiska och lulesamiska områdena. Det finns goda förutsättningar för att bygga ut bokbussverksamheten så att den skulle kunna fungera som en del i den uppsökande verksamhet när det gäller revitalisering av samiskan. Genom att samla information på ett ambulerande ställe, som redan är väl etablerat och förankrat i lokalsamhället, skulle man med en relativt liten insats kunna nå en stor mängd samer med riktad information och med de föreslagna samiska språkkcentrens språkrevitaliserande insatser. Möjligheterna att kunna nå särskilt barn och ungdomar med t.ex. riktade läsbefrämjande och kulturella insatser borde också vara mycket goda genom bokbussverksamheten. Viss kulturell verksamhet bedrivs redan inom ramen för denna.

Det är viktigt att man även från svensk sida tar tillräckligt ekonomiskt ansvar för bokbussverksamheten och att fler samer i Sverige får tillgång till bokbussarnas service. Sverige har ett ansvar för att åtagandet i artickel 12.1.a minoritetsspråkskonventionen förverkligas. De samiska bokbussarna fyller ett behov och förbättrar Sveriges möjligheter att leva upp till konventionsåtagandena.

Verksamheten har varit projektfinansierad och därmed hotas dess fortsatta existens. Frågan om samers rätt till tillgång till samisk litteratur, i likhet med andra svenskars möjligheter att nyttja folkbiblioteken, är så viktig att den inte får vara beroende av projektmedel. Jag anser därför att svenska regeringen bör söka finna en permanent finansiering för denna verksamhet i samarbete med den norska regeringen. De samiska bokbussarna är en väl fungernade regional och gränsöverskridande verksamhet som kan nyttjas för att ytterligare stärka revitaliseringen av samiskan.

14.3 Nationella minoritetsbarns och ungdomars behov behöver bevakas tydligare

Min bedömning: Nationella minoritetsbarn och deras behov osynliggörs i det svenska samhället genom att det inte går att ange antalet barn som berörs eller i vilka kommuner dessa barn bor. Kommunerna har därmed bristande underlag för att fullt ut kunna beakta nationella minoritetsbarns behov vid planering av verksamheten. Sverige kan därmed inte heller redovisa varken urfolksbarns eller övriga nationella minoritetsbarns situation till FN.

Mitt förslag: Barnombudsmannen bör ges ett tydligare uppdrag att bevaka urfolksbarns och övriga nationella minoritetsbarns behov i samhället. Bättre statistiska underlag måste tas fram så att det är möjligt att ange antalet barn som tillhör respektive nationell minoritet.

Som nämnts ovan är artiklarna 29 och 30 i FN:s barnkonvention av särskild betydelse för barn som tillhör de nationella minoriteterna och dessa barns möjligheter att tillägna sig och bevara sitt minoritetsspråk och sin egen kulturella identitet som minoritet och för samiska barns del även som urfolk.

I rapporter som Sverige regelbundet lämnar till FN rörande implementering av barnkonventionen redogörs för barn och ungdomar som tillhör de nationella minoriteterna. I 2002 års rapport lämnade Sverige endast uppgifter till FN rörande två av de natio-

nella minoriteterna, nämligen romer och samer. Sverige har i rapporten inte heller kunnat ange hur många barn som tillhör de nationella minoriteterna.

Genom att Sverige inte kan lämna uppgifter till FN om dessa barn, så som man gör för andra barn i det svenska samhället med särskilda behov t.ex. barn med funktionshinder och flyktingbarn, osynliggörs dessa barn. Därmed kan inte dessa barns faktiska behov heller beaktas i tillräcklig grad ute i samhället.

Det är således ett allvarligt problem att det idag inte går att få fram statistiska uppgifter i respektive kommun rörande antalet barn som tillhör de nationella minoriteterna. Det innebär bl.a. att kommunerna får svårigheter att planera sin verksamhet. Det innebär också att de nationella minoriteterna har stora svårigheter att få gehör för sina krav inom t.ex. skolans värld. Det kan också ifågasättas hur nationella minoritetsbarns och ungdomars behov ska kunna tillgodoses, om vi inte vet hur många de är, var det finns eller ens har möjlighet att kartlägga enskildas behov.

I förlängningen innebär den bristande statistiken också att det inte går att följa upp effekterna av vidtagna åtgärder på olika områden. På skolområdet har det visat sig att befintlig statistik rörande modersmål innehåller mycket stora brister och att den inte är tillförlitlig. Detta försvårar möjligheterna att vidta lämpliga åtgärder och att följa upp resultaten av vidtagna åtgärder.

Europarådet har kritiserat Sverige för den bristfälliga statistiken rörande de nationella minoriteterna. Europarådets rådgivande kommitté konstaterade att den bristande statistiken innebär att Sverige får stora svårigheter att följa upp och vidta effektiva åtgärder rörande de nationella minoriteterna. Följden blir därmed också att internationella övervakningsorgan inte kan kontrollera om Sverige uppfyller sina åtaganden enligt minoritetskonventionerna. Kommittén uppmanade därför Sverige att vidta ytterligare åtgärder i samråd med de nationella minoriteterna för att få fram mer omfattande och exaktare statistiska uppgifter. Som exempel på åtgärder föreslogs ad hoc kartläggningar, speciella studier eller andra kartläggningar.

Några initiativ för att få till stånd kartläggningar om antalet personer som anser sig tillhöra nationella minoriteter eller antalet mi-

25 Socialdepartementet: Sveriges tredje rapport till FN:s kommitté för barnets rättigheter (2002) 26 Skolverket (2005) 27

Advisory Committee (2002) s 4, se även delbetänkandet avsnitt 5.2.2

noritetsspråkstalande, har hittills inte gjorts, så vitt utredningen känner till. Däremot har Sveriges Radio på eget initiativ låtit genomföra en undersökning bland radiolyssnare för att ta reda på antalet personer i Sverige som förstår finska eller meänkieli. Resultatet har visat sig vara att det finns betydligt fler personer som förstår finska eller meänkieli än man tidigare trott.

Mot denna bakgrund är det, enligt min bedömning, viktigt att faktiskt utarbeta statistiska verktyg eller andra former av kartläggningar som möjliggör fastställandet av antalet barn (och även vuxna) i respektive kommun som tillhör de nationella minoriteterna och som talar nationella minoritetsspråk. Enda sättet att få en tydlig bild av de nationella minoriteternas situation är genom kartläggning på nationell, regional och lokal nivå. Möjligheterna att få fram ett mer fullständigt underlag, utan att det ska upplevas som identitetskränkande, måste undersökas noggrant.

Barnombudsmannen har till uppgift att driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av FN:s barnkonvention i Sverige. Kommunerna skall i sina redovisningar till Barnombudsmannen rörande barnkonventionens måluppfyllelse även lämna uppgifter om olika typer av åtgärder som vidtagits. Om kommunerna skulle behöva besvara frågor rörande barn som tillhör de nationella minoriteterna i de enkäter som Barnombudsmannen sänder ut med jämna mellanrum, skulle kommunerna göras med medvetna och observanta på dessa barns språkliga och kulturella behov. Jag anser därför att Barnombudsmannen i regleringsbrevet bör ges ett tydligare uppdrag att bevaka nationella minoritetsbarns behov på det språkliga och kulturella området och att kommunerna i sina redogörelser rörande barn även skall lämna uppgifter om åtgärder i syfte att stärka minoritetsbarns språk och identitesutveckling.

Det är, enligt min uppfattning, även viktigt att en redovisning lämnas till FN rörande samerna som urfolk och övriga nationella minoriteter i de rapporter som lämnas om barns situation i Sverige.

28 RUAB: ”Hur svenska folket talar och förstår finska och meänkieli samt en kartläggning av radiovanor”, 28 okt 2005

14.4 De nationella minoriteternas ungdomsförbund behöver stödjas

Mitt förslag: Det är viktigt att stödja de nationella minoriteternas ungdomsförbund, eftersom organisationernas verksamhet stärker ungdomars minoritetsidentitet och minoritetsspråket. Ungdomsförbunden bör ges möjligheter till inflytande i minoritetspolitiken.

De ungdomsförbund som företräder de nationella minoriteterna fyller en viktig funktion. De erbjuder ungdomar som tillhör de nationella minoriteterna en verksamhet där ungdomarna kan känna kulturell och språklig samhörighet med andra från samma grupp eller folk. I sådan ungdomsverksamhet blir den enskilde individens minoritetsidentitet inte ifrågasatt på samma sätt som den kanske blir i majoritetssamhället. Ungdomarna får möjlighet att utveckla sin kulturella identitet och stärka minoritetsspråket och samtidigt ägna sig åt ungdomskultur som kanske annars inte finns ute i majoritetssamhället. Nationella minoritetsungdomar behöver få träffa andra i samma situation och utbyta erfarenheter. Det är särskilt betydelsefullt för ungdomar som bor på orter där det kanske inte bor så många andra från samma grupp eller folk.

Ungdomsförbundens verksamhet är också ett nätverksarbete inför framtiden. Ungdomarna är den blivande vuxengenerationen och kulturbärarna som skall överföra och hålla minoritetsspråket och kulturen levande. Ungdomsverksamheten kan också vara en arena där minoritetsspråket kan användas och där språkrevitaliserande arbete kan bedrivas inom ramen för organisationens verksamhet.

De nationella minoriteternas ungdomsförbund kan ha svårigheter att uppfylla de krav som ställs för statligt stöd eftersom minoritetsgrupperna är relativt små och medlemmarna är utspridda i hela landet. Jag anser att Ungdomsstyrelsen därför bör få ett mycket tydligt uppdrag att stödja denna typ av verksamhet och att bevaka de nationella minoritetsungdomarnas behov.

I delbetänkandet konstaterades att de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande idag är begränsade trots att Sverige åtagit sig att ge grupperna detta enligt artikel 15 i ramkonventionen och trots att inflytande är ett av målen för minoritetspolitiken. Rätten till inflytande bör därför enligt min bedömning lagregleras och den

förslagna lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk innehåller därför en bestämmelse rörande detta.

4 § st 2 lagen (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

De nationella minoriteterna skall på alla nivåer i samhället ges

möjligheter till inflytande i frågor som berör dessa, så långt det

är möjligt.

Ett av målen för barnpolitiken är barn och unga skall användas som kunskapskälla och skall ha möjlighet att komma till tals i verksamhet och åtgärder som berör dem. Motsvarande mål rörande inflytande finns i ungdomspolitiken.

Enligt barnkonventionen skall barn ges möjlighet att framföra sina åsikter. Enligt barnombudsmannen förbättras arbets- och beslutsprocesser i samhället om barn och ungdomar ges möjlighet att komma till tals i de frågor som berör dem. Ungdomar har även rätt att få information om de frågor som de har rätt att uttrycka sin åsikt i. Mot bakgrund av detta och även artikel 15 i ramkonventionen rörande rätt till inflytande anser jag att regeringen bör överväga möjligheterna att samla företrädare för de nationella minoriteternas ungdomsförbund med jämna mellanrum för samråd. Med tanke på de nationella minoritetsspråkens och kulturernas fortlevnad vore det värdefullt att ungdomsföreträdare också ges möjlighet att lämna sina synpunkter i minoritetspolitiska sammanhang på det sätt som idag sker med vuxna som företräder de nationella minoriteterna.

29 se delbetänkandet avsnitt 6.8 30

Regleringsbrev för budgetåret 2005 avseende Barnombudsmannen, mål 2 31 prop. 2004/05:2 ”Makt att bestämma – rätt till välfärd” 32

Barnombudsmannen informerar BR2005:01: ”Årsredovisning 2004” s 16

14.5 Kultursatsningar som riktar sig till barn och ungdomar

Min bedömning: Kultur på minoritetsspråket och kultur som riktar sig till nationella minoritetsbarn har även en språkrevitaliserande och identitetsskapande funktion, förutom att det kan vara berikande för individen.

Mitt förslag: Statens kulturråd bör särskilt beakta barns och ungdomars behov vid fördelning av anslagsmedel till de nationella minoriteterna. Regeringen bör även överväga möjligheterna att utöka kulturanslaget så att nationella minoritetsbarns behov kan tillgodoses på ett bättre sätt. Även kommunerna behöver beakta nationella minoritetsbarns behov av minoritetsspråkig kultur i sin verksamhet.

Alla barn i Sverige skall ges tillgång till kultur av olika slag och även kultur där barnet själv kan delta i kulturutövanden. Rörande deltagande konstaterar regeringen följande i budgetpropositionen:

En viktig aspekt av kulturens tillgänglighet är frågan om faktiskt delta-

gande… För kulturpolitikens legitimitet är det viktigt att den kultur

som finansieras av skattemedel är en kultur som engagerar och som

många människor känner delaktighet i. Det handlar om en grundläg-

gande demokratisk människosyn, som ser till jämställdhet och till varje

medborgares rätt till personlig utveckling…. Särskilt gäller det barnen,

som växer upp och är i färd med att forma sin bild av världen. Skolan

har en central roll som kulturbärare.

Kultur kan vara berikande och lärorikt för individen och den kan vidga barnets sinne. Kultur kan också användas som ett språkstimulerande och språkrevitaliserande verktyg, särskilt när det gäller kulturutövning där barnet själv deltar aktivt. Det är därför angeläget att stödja minoritetsspråkig kultur som riktar sig särskilt till barn och ungdomar, både kultur som skall konsumeras och kultur där individen deltar.

Deltagande i kulturutövning kan även fungera som ett sätt att komma i kontakt med minoritetsspråket. Det finns exempel på kulturprojekt som riktar sig till barn och ungdomar som blivit en

33

prop. 2005/06:1 utg omr 17 s 55

inkörsport till minoritetsspråket eller ett sätt att utveckla språket. Sydsamiska teatern/Dearnan Sijte som verkar i Tärnaby, är exempel på sådan verksamhet. Liknande exempel finns från Tornedalen för meänkieli. Det är, enligt min mening, särskilt viktigt att stödja den typen av språkstimulerande kultur som riktar sig till barn och ungdomar.

I de enkätundersökningar som utredningen genomfört bland sverigefinnar och samer har frågan om barnkultur tagits upp. Av de sverigefinnar som skulle vilja att det fanns mer finskspråkig kulturverksamhet (76 procent) angav 43 procent att det behövs mer kultur som riktar sig till barn. Av de samer som skulle vilja att det fanns mer samiskspråkig kulturverksamhet (72 procent) uppgav 69 procent att det behövs mer kultur som riktar sig till barn. Båda grupperna har således gett uttryck för att barnkulturfrågorna är viktiga.

Mot bakgrund av detta bör Statens kulturråd få i uppdrag att vid fördelningen av de medel för kultur som avsatts för de nationella minoriteterna att särskilt beakta barns och ungdomars behov. Regeringen bör även överväga möjligheterna att utöka kulturanslaget så att nationella minoritetsbarns och ungdomars behov kan tillgodoses i större utsträckning. Kommunerna bör i sin kulturverksamhet som riktar sig till barn och ungdomar även beakta detta behov.

14.6 Stipendieverksamhet för att stärka barn- och ungdomars språkutveckling och kulturella identitet

Mitt förslag: Minoritetsbarns och ungdomars möjligheter att tillägna sig minoritetsspråket skall inte vara beroende av familjens ekonomiska situation. Särskilda medel bör avsättas för stipendier till verksamhet som syftar till att stärka barns och ungdomars språkutveckling eller kulturella minoritetsidentitet.

Många av de samer som besvarat utredningens enkätundersökning har tagit upp behov av korta kurser, språkbad, lägerverksamhet och dylikt med språklig inriktning. Att få intensivträna språket under några dagar är ett effektivt sätt att stödja barns och ungdomars språkutveckling på minoritetsspråket. Detta är särskilt värdefullt

34 se delbetänkandet avsnitt 9.5.5 35

se även avsnitt 7.3.5

för barn och ungdomar som inte har tillgång till minoritetsspråket i sin närmiljö.

36 37

Sametinget och Sverigefinska riksförbundet har anordnat lägerverksamhet för barn och ungdomar. Utredningen känner inte till om liknande verksamhet har bedrivits i de övriga minoriteterna. Det har även anordnats generationsöverskridande lägerverksamhet där barnbarn och mor/farföräldrar deltagit. Vid en långt gången språkbytesprocess är denna typ av verksamhet ett effektivt sätt att föra över språkkunskaper och kulturidentitet till den yngsta generationen.

Flera samiska föräldrar har uttryckt behov av att kunna sända barn till språkbad som anordnas i Norge för att ge barnen chansen att intensivträna, men att alla familjer inte har råd till det. I den sverigefinska gruppen var det tidigare vanligt att dels anordna barnläger i Sverige för sverigefinska barn, dels skicka barn till Finland på läger och även s.k. sommargymnasium som vänder sig till finska högstadie- eller gymnasielever. Förslag om särskilda statliga stipendiemedel har tidigare lämnats av regeringen som ett sätt att förbättra sverigefinska barns möjligheter att lära sig finska.

Alla minoritetsbarn och ungdomar som vill tillägna sig eller förbättra sina kunskaper i minoritetsspråket skall ges möjlighet till det. Jag anser att staten skall stödja denna typ av verksamhet med tanke på minoritetsspråkens fortlevnad i Sverige. Alla familjer har inte ekonomiska möjligheter att skicka sina barn till språkläger eller språkbad etc. Möjligheterna att tillägna sig sitt minoritetsspråk skall, enligt min mening inte vara beroende på familjens ekonomiska situation.

Regeringen bör därför överväga möjligheterna att avsätta medel för stipendier för verksamhet som syftar till att stärka nationella minoritetsbarns och ungdomars kunskaper i minoritetsspråket eller stärka den kulturella minoritetsidentiteten. Redan med relativt små medel kan många familjers möjligheter att delta i denna typ av verksamhet förbättras avsevärt. Stipendiemedlen bör vara öronmärkta och lämpligen fördelas av organisationer som företräder de nationella minoriteterna.

36

Lägerverksamhet anordnades med stöd av Sametinget under 2004, se Sametinget: ”Årsredovisning 2004” 37

Lägerverksamhet har anordnats under 2005 på Axevalla folkhögskola för sverigefinska barn och ungdomar. 38

Riksdagsskrivelse 1994/95:1 ”Finska språkets ställning i Sverige”, 8 sept. 1994

15 Aktivt synliggörande av det samiska i samhället

15.1 Synliggörande främjar språklig revitalisering

En av de faktorer på samhällsnivå som påverkar språkbevarandet är majoritetssamhällets ideologi, dvs. hur majoritetssamhället uppfattar minoriteten (se avsnitt 6). Det samiska språket och kulturen är en värdefull del av det svenska kulturarvet. För att på ett positivt sätt markera detta, bör den samiska närvaron göras mer synlig inom Sápmi. Det påverkar majoritetsbefolkningens förståelse för samerna och det stärker samernas möjligheter att värna eget språk och egen kultur.

Ett synliggörande som är bejakande och ett medvetandegörande av det samiska i det svenska samhället skulle även stärka den samiska identiteten, vilket gynnar det samiska språkets fortlevnad. En synlig samisk närvaro i lokalsamhället stärker särskilt samiska barns och ungdomars kulturella identitet. Om det samiska är en naturlig del av lokalsamhället, behöver inte barnet känna osäkerhet på grund av sitt samiska arv. Barn och ungdomar som får känna stolthet för sin samiska tillhörighet, är mer benägna att se nyttan och värdet att av att få lära sig och använda det samiska språket.

Att kunna möta det samiska språket i vardagssituationer har stimulerande och bekräftande betydelser. Offentliga hemsidor, anslagstavlor, blanketter, automatiska telefonhänvisningar och vägskyltar på samiska är synliga belägg på språkets närvaro.

De effekter som uppstår av ett aktivt synliggörande saknar inte betydelse för stimulans av språkanvändningen och det språkliga revitaliseringsarbetet. Det finns därför anledning att på olika sätt göra den samiska närvaron mer synlig i samhället.

15.2 Allmän flaggdag för att synliggöra det samiska folket

Mitt förslag: För att högtidlighålla och synliggöra det samiska folket bör en allmän flaggdag införas i Sverige den 6 februari. Myndigheter bör anmodas att tillsammans med den svenska flaggan även använda den samiska flaggan i den omfattning som är lämplig.

Det bör vila på Sametinget att utforma de riktlinjer som gäller för användning av den samiska flaggan.

15.2.1 Samefolkets dag den 6 februari

Datumet anger den dag 1917 då det första samiska landsmötet hölls i Trondheim. Mötet samlade över hundra samer från Norge och Sverige, varav en stor andel kvinnor. Det var första gången i den samiska historien som nord- och sydsamer från Norge och Sverige samlades. Mötet blev en stark samisk manifestation mot myndigheter och förtryck.

Inom det samiska samhället betecknas den 6 februari som samernas gemensamma nationaldag och fastställdes 1992 av den 15:e nordiska samekonferensen i Helsingfors. Benämningen samernas nationaldag beslöts av samekonferensen. Nationaldagen är gemensam för samerna i Norge, Finland, Ryssland och Sverige och firades för första gången 1993. I dag firas dagen med kulturaktiviteter och arrangemang på olika håll i Sápmi och övriga Sverige och kommunal flaggning med den samiska flaggan sprider sig i de samiska kärnområdena. Lagstiftningen angående officiella flaggdagar i Norge har valt att beteckna dagen som Samefolkets dag.

15.2.2 Samiska flaggan

Den samiska flaggan tillkom och godkändes 1986 av den 13:e nordiska samekonferensen i Åre. Flaggan är en symbol för det samiska folket och är därför förenad med högtidlighet och skall behandlas med respekt. Det kan också flaggas på halv stång med den samiska flaggan. Flaggans cirkel är en sol- och månsymbol. Solringen är röd och månringen blå. Färgerna är i övrigt de samiska färgerna rött, grönt, gult och blått. Elva samiska flaggdagar är fastlagda av samerna

själva, varav den 6 februari firas som samernas nationaldag och den 9 augusti markerar internationella urfolksdagen.

15.2.3 Nordiskt bakgrundsarbete

Ministrarna som är ansvariga för samiska frågor i Finland, Norge och Sverige och sametingspresidenterna i respektive länder konstaterade 2003 vid möte i Oslo att markering av Samefolkets dag den 6 februari och användningen av den samiska flaggan i samband därmed är av stor betydelse för synliggörandet av det samiska folket i de tre länderna. Man enades om att fortsätta arbetet för att harmonisera flaggpraxis mellan länderna.

Den 6 februari är sedan år 2004 officiell (allmän) flaggdag i Norge. Det innebär ett påbud att flagga med den norska flaggan på statliga byggnader m.m. I de sammanhang där det framstår som naturligt anmodas man dessutom att flagga med den samiska flaggan bredvid den norska. Den norska sametingsloven ger norska Sametinget rätt att i föreskrifter ge närmare bestämmelser för användning av den samiska flaggan. Både Stortinget och regeringen flaggar även med samiska flaggan den 6 februari. Sedan i april 2003 kan norska kommuner enligt särskild lag använda den samiska flaggan när man finner anledning därtill.

15.2.4 Sveriges allmänna flaggdagar

Enligt definition är flaggdag en årligen återkommande högtidsdag som uppmärksammas med allmän flaggning. Flaggdagarna är i Sverige fastställda genom förordning (1982:270) om allmänna flaggdagar. De är

nyårsdagen den 12 januari; Konungens namnsdag den 12 mars; Kronprinsessans namnsdag påskdagen den 30 april; Konungens födelsedag den 1 maj pingstdagen den 6 juni; Sveriges nationaldag och svenska flaggans dag midsommardagen

1 Nordiskt samarbete om samiska frågor, protokoll 2003 11 12

den 14 juli; Kronprinsessans födelsedag den 8 augusti; Drottningens namnsdag dag för val i hela riket till riksdagen den 24 oktober; FN-dagen den 6 november; Gustav Adolfsdagen den 10 december; Nobeldagen den 23 december; Drottningens födelsedag juldagen

15.2.5 Nationell markering

Det finns goda skäl för att genom en allmän flaggdag uppmärksamma och högtidlighålla det samiska folket. Samerna intar i egenskap av landets urfolk en särställning. Den samiska kulturen är en viktig del av Sveriges kulturarv. Genom allmän flaggning synliggörs det samiska folket även utanför det traditionella kärnområdet. En sådan allmän flaggdag bör införas.

Det finns flera möjligheter då det är lämpligt att uppmärksamma det samiska folket och samhället genom flaggning, t.ex. Sametinget som en del av det samiska och svenska folkstyret och den internationella urfolksdagen den 9 augusti.

Som allmän flaggdag föreslår jag dock att den 6 februari införs som samefolkets dag genom ändring i förordningen om allmänna flaggdagar. Dagen och flaggan har också ett betydelsefullt symbolvärde för hela det samiska folket i fyra länder. Myndigheter och offentliga organ bör uppmuntras att även använda den samiska flaggan tillsammans med den svenska flaggan, där riksdag och regering på ett naturligt sätt går i spetsen. Det bör vila på Sametinget att ge närmare riktlinjer för den samiska flaggans användning.

15.3 Skyltning på samiska och samiska ortnamn i postnummersystemet

15.3.1 Skyltning

Mitt förslag: Vägverket bör ges i uppdrag och vid behov finansiella möjligheter att intensifiera sitt arbete med skyltning av samiska ortnamn.

Statliga myndigheter, förvaltningar och bolag som i sin verksamhet har inslag av skyltning och utmärkning uppmanas att använda existerande fastställda samiska namn.

Utredningen har vid sina kommunbesök efterfrågat inställningen till vägskyltning och annan utmärkning på samiska. Överlag visades ett positivt intresse. I några fall framfördes att det kunde öka orters ”exotism” och marknadsföringsvärde för besöksnäringen!

I Norge har enskilda kommuner valt att synliggöra den samiska närvaron genom att införa även det samiska namnet som officiell kommunbetäckning jämsides med det norska namnet. Som exempel kan nämnas Tromsø fylkeskommun/ Romssa fylkkasuohkan.

Det har påbörjats ett arbete med vägskyltning framför allt efter de större riksvägarna på samiska, finska och svenska. Detta gäller i den norra s.k. vägregionen. Till utredningen har framkommit synpunkter att arbetet går sakta och att felstavningar uppstår. I det sydsamiska området har arbetet inte påbörjats. Brister kan också noteras för anläggningar i fjällkedjan där utmärkning av ledmarkeringar och liknande inte anpassats efter god ortnamnssed. Namngivningen av nationalparker och naturreservat bör ses över och ändras till korrekta samiska benämningar. Naturvårdsverket med flera förvaltande organ har ett särskilt ansvar för detta.

Bestämmelserna i kulturminneslagen är tydliga vad gäller ortnamnsskyltning och utmärkning (se avsnitt 12.4). Namn som godkänts för kartproduktion skall även i andra sammanhang användas i sin godkända form. Samiska ortnamn bör i större utsträckning användas parallellt med svenska ortnamn.

God ortnamnssed gäller även för kommunal verksamhet. Hänsyn skall tas till namn som förekommer på flera språk vid skyltning och utmärkning.

Aktivt synliggörande av det samiska i samhället

Offentliga skyltar av karaktären förvaltningars namn, informationstavlor, öppettider och liknande hör till myndighetens bemötande av den enskilde. Det är naturligtvis av värde för den samiskspråkige när texten även finns på samiska. I detta avseende vill jag särskilt nämna Jokkmokks kommun som ett gott exempel på praktiskt genomfört synliggörande av den samiska närvaron i kommunen. Kommunhus och andra allmänna lokaler har flerspråkiga skyltar och orienteringstavlor. Även kommunens hemsida med information och blanketter är flerspråkigt utformad för samiska behov. Det svenska Regeringskansliet kan inte idag erbjuda information på samiska över sin hemsida i motsats till den norska regeringsadministrationen.

Vad som sagts i detta avsnitt om skyltning m.m. gäller i allt väsentligt för de förhållanden där finska och meänkieli är minoritetsspråken.

15.3.2 Postorter

Mitt förslag: Fastställda samiska ortnamn skall kunna användas som namn på postorter. Regeringen ger närmare bestämmelser om detta.

Att kunna använda samiska ortnamn vid postförsändelser synliggör på ett praktiskt sätt det samiska språket och Sveriges levande kulturarv. Postnummersystemets viktigaste beståndsdel är den sifferserie som delar in landet i postnummerområden. Mitt förslag ändrar inte på detta förhållande. Postförordningen (1993:1709) föreskriver att den som tillhandahåller och förvaltar postnummersystemet skall vid ändringar av systemet främja god ortnamnssed. Enligt min bedömning faller det sig naturligt att samiska ortnamn som fastställts av Lantmäteriverket skall kunna ingå i Sveriges officiella postnummersystem på samma sätt som svenska namn, till exempel 981 33 Giron (Kiruna).

Vad som sagts i detta avsnitt om användningen om samiska ortnamn gäller i allt väsentligt för ortnamn på finska och meänkieli.

15.4 Översättning av författningar till samiska

Mitt förslag: Författningar som särskilt rör samernas rättigheter och samisk kultur, språk och näringar bör översättas till samiska och framgå i officiellt författningsregister. Regeringen ger närmare bestämmelser om detta.

Översättning av dokument i allmänhet som berör minoritetsfrågorna till samiska (och från engelska till svenska i vissa fall) är en angelägen fråga. Jag vill dock i första hand peka på behovet av översättningar av författningar till samiska. Ett skäl är att översatta lagar, förordningar och föreskrifter bidrar till ökad rättssäkerhet i myndighetsutövningen. Översättningarna erbjuder en normgivande terminologi som motverkar onödiga missförstånd mellan den enskilde och myndigheten. De tjänar så att säga som administrativa verktyg. Av vikt är att den översatta lagstiftningen är lättillgänglig och att översättningen är godkänd samt förtecknad i officiellt författningsregister. Exempel på författningar är rennäringslagen, sametingslagen, jakt och fiskebestämmelser, minoritetslagstiftning etc. samt grundläggande lagstiftning som rör fri- och rättigheter, bl.a. i regeringsformen.

Redan Samerättsutredningen påtalade behov av att statliga myndigheters föreskrifter, allmänna råd och information i övrigt som huvudsakligen riktar sig till samer skall översättas till samiska. Frågan behandlades återigen i minoritetspolitiska propositionen där regeringen bedömde att författningar som särskilt rör de nationella minoriteternas rättigheter bör översättas till samiska, finska och meänkieli. Några initiativ har dock inte tagits varför Sverige fortfarande inte uppfyller kravet i minoritetsspråkskonventionens artikel 9.3. Av artikeln framgår att staterna kan förbinda sig att på landsdels- eller minoritetsspråk tillhandahålla de viktigaste lagtexterna och de texter som särskilt hänför sig till de personer som använder dessa språk, såvida dessa inte tillhandahålls på annat sätt.

Norge har valt att skriva in i sameloven att lagar och föreskrifter som är av särskilt intresse för hela eller delar av den samiska befolkningen skall översättas till samiska. Kungörelser från offentligt

2 se delbetänkandet avsnitt 6.6 3 SOU 1989:41 4 prop. 1989/99:143

organ som särskilt riktar sig till hela eller delar av befolkningen i förvaltningsområdet skall ske på samiska och norska.

Den samiska språklagen i Finland stadgar att lagar och andra författningar m.m. som publiceras i Finlands författningssamling och som särskilt gäller samerna, även publiceras i översättning till samiska när statsrådet eller ministeriet i fråga så beslutar. Detsamma gäller föreskrifter, anvisningar, beslut och tillkännagivanden som publiceras i ministeriernas och andra statliga myndigheters föreskriftssamlingar. Lagförslag och betänkanden behandlas på motsvarande sätt.

Mot bakgrund av det samiska behovet och myndigheternas behov av auktoritativa samiska författningstexter samt för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt minoritetsspråkkonventionen bedömer jag översättning av vissa författningar som nödvändig. Departement och myndigheter bör skyndsamt upprätta en arbetsplan för detta syfte.

Vad som sagts i detta avsnitt om översättning av författningar till samiska gäller i allt väsentligt för de sverigefinska och tornedalska minoriteterna.

15.5 Medias möjligheter att främja samiska

Fria medier är en vital del i demokratin. I kartläggningen Minoriteternas medier konstateras att för de flesta minoriteter överhuvudtaget i Sverige har medier på det egna språket stor betydelse. De har viktiga funktioner för språk, kultur, debatt, nyhetsförmedling, information och för allmänna samhällsfrågor, även då de flesta i minoritetsgruppen behärskar svenska och använder svenska medier. I avsaknad av skrivna medier har radio och TV en viktig roll för tillgången till ett varierat och rikligt utbud på de nationella minoritetsspråken. De uppgifter som massmedier fullgör måste få genomslag för alla medborgare oavsett ursprung och värderingar. Minoritetsmedier som produceras i Sverige utgör en del av den svenska demokratin.

Medier förmedlar språket och har en självklar betydelse för användningen av samiska språket. Mediernas språk är inflytelserikt och viktigt för ett gott språkbruk. För många samer är medierna (läs etermedier) troligen den enda kontakt man har med samiska och särskilt med det offentligt använda samiska språket. Det saknas

5 Presstödsnämnden, Minoriteternas medier, september 2002.

för övrigt helt en samisk nyhetstidning som kan spegla och kritiskt granska det samiska samhället. Text-TV saknas också på samiska. Utbudet av massmedier framgår på annan plats i betänkandet (avsnitt 4). Önskemål om helt samiskspråkiga medier är dock inte utan problem. Skall alla kunna ta del och vara med och utveckla den samiska demokratin uppstår hinder om endast samiska används.

I nämnda kartläggning framförs att de nuvarande samiska medierna inte förmår leva upp till behoven i det samiska samhället. Genomgående har de samiska medierna små resurser för att klara sina omfattande och krävande uppgifter. De svenska public seviceföretagens TV- och radioredaktionerna har otillräckliga resurser i förhållande till sina uppdrag. Därtill tillkommer också kritik mot udda sändningstider (tillgängligheten) och ett slumpbetonat utbud som motverkar den funktion som förväntas av dem.

15.5.1 Skrivna medier och förslag på anpassat presstöd

Det samiska folket har inte samma möjlighet som det övriga svenska folket att själv påverka resurserna och mediautbudet. Den utglesade befolkningen medför ett fördyrat distributionssystem och upplagorna erbjuder ingen attraktiv annonsmarknad. Att skriva på samiska är dyrare än att skriva på svenska. Det kräver mer tidsåtgång och en högre språkkompetens, till del beroende på språkets normerande betydelse. För att nå framgång krävs också en spridning som når läsare över nationsgränserna. De nuvarande svenska presstödsreglerna är inte i ändamålsenliga för samisk press. Samernas kulturråd fördelar en smärre summa som stöd för två tidskrifter. Ett riktat och fungerande samiskt presstöd är därför nödvändigt. Samisk mediepolitik som den kommer till uttryck genom Samiskt parlamentariskt råd, framhåller ett medieutbud som kan gå tvärs över nationsgränserna.

Sverige har genom ratificeringen av minoritetskonventionerna åtagit sig att uppmuntra eller underlätta att minst en tidning grundas eller upprätthålles på samiska. I Sverige finns det emellertid inte någon dagstidning som ges ut på samiska. Detta förhållande har uppmärksammats av Europarådet som i beslut i juni 2003 rekommenderat svenska staten att uppmuntra eller stödja skapandet eller upprätthållandet av åtminstone en dagstidning på samiska.

Mot denna bakgrund har Presskommittén i januari 2006 framlagt förslag om ett modifierat driftstöd som tar hänsyn till även den del

av upplagan som sprids utanför landets gränser och att minst 25 procent av redaktionellt innehåll är skrivet på samiska.

På grund av att antalet personer som talar samiska är förhållandevis få i vart och ett av de tre länderna Finland, Norge och Sverige föreslår Presstödkommittén att regeringen tillsammans med de övriga regeringarna bör pröva möjligheterna för de tre länderna att gemensamt underlätta utgivningen av gränsöverskridande dagstidningar på samiska. Det kan röra frågor om åtgärder för att minska kostnader för tryckning och distribution, men också möjligheterna att upprätthålla redaktionell bevakning i de tre länderna.

Jag bedömer att ett inledande arbete rörande Presskommitténs förslag om att underlätta gränsöverskridande tidningsverksamhet redan nu kan göras. Samnordiska lösningar förespråkas av Europarådet.

15.5.2 Etermedia och nytt sändningstillstånd

I särskilda sändningstillstånd meddelar regeringen riktlinjer för programföretagen i allmänhetens tjänst, Sveriges TV AB, Sveriges Radio AB och Sveriges utbildningsradio AB. Public service-företagen har ett stort ansvar för att sändningarna skall vara tillgängliga för alla som bor i Sverige och för att minoriteternas behov skall tillgodoses. I villkoren för sändningstillstånden anges att programföretagen är skyldiga att beakta språkliga och etniska minoriteters behov. ”Samiska, finska, meänkieli och romani chib skall inta en särställning.” Samtliga bolag har också i uppdrag att ta särskild hänsyn till de språkliga behoven hos barn som tillhör de språkliga eller etniska minoritetsgrupper.

Nuvarande sändningstillstånd för dessa public service-företag gäller till utgången av år 2006. Kommittén om radio och TV i allmänhetens tjänst redovisade i januari 2005 förslag till riktlinjer som skall gälla under den nya tillståndsperioden som börjar den 1 januari 2007. Regeringen väntas under våren 2006 återkomma till riksdagen med förslag till riktlinjer för kommande tillståndsbehov.

Det pågår med andra ord två betydelsefulla processer som rör vanliga massmedier och deras möjligheter att främja samiska språket. Riktlinjerna för ett nytt sändningstillstånd bör med skärpa ta

6 ”Mångfald och räckvidd”, SOU 2006:8. 7 ”Radio och TV i allmänhetens tjänst”, SOU 2005:1.

hänsyn till samiska barns och ungdomars behov av samiskspråkiga program.

Brist på ett varierat samiskspråkigt medieutbud för barn och ungdom är en negativ faktor i förmedlingen av språket. För att stärka samiska barns språkbehärskning har utbudet genom radio och TV en viktig kompletterande uppgift. Konkurrensen från svenska och engelska när det gäller barn- och ungdomskultur är stor. Det medför att det samiska språket hamnar i ett underläge i förmedling av aktuell ungdomskultur. Det behövs medvetna ansträngningar för att ge samiskan en plats i dessa sammanhang. Barn och ungdomar måste få se, höra och läsa samiska språket i den kultur de omges av. Betydelsen av att få tillgång till samiskan i attraktiva filmer, musik, video, Internet, radio, magasin och i aktuella ämnen etc. är viktigt. Bevarande och utveckling av det samiska språket förutsätter att barn och ungdomar har tillgång till samiskt utbud i radio och TV.

Digital och annan teknik för produktion och spridning öppnar samtidigt för nya möjligheter. Som exempel introducerade Sveriges Radio i januari 2006 en ny direktsänd samisk radiokanal över Internet. En utveckling av text-TV och valfria undertexter i TV/DVD etc. kan bli tillskott i språkförmedlingen.

16 Sveriges fortsatta arbete rörande nationella minoriteter

16.1 Ytterligare steg i utvecklandet av minoritetspolitiken

Som påpekats i avsnitt 2 är minoritetspolitiken inne i en pågående förändringsprocess som ännu inte fått sin slutliga utformning. Resultat kan utläsas av första etappens insatser och slutsatser kan dras av detta. I del- och slutbetänkandet lämnas förslag till linjedragningar för den minoritetspolitiska reformens andra etapp, som föreslås innehålla

− förbättringar och förtydliganden av nationell lagstiftning, − en geografisk utvidgning av genomförandeåtgärder i förvalt-

ningsområdena för finska och samiska språken och

− förslag till åtgärder för att bättre uppnå målen i den svenska

minoritetspolitiken och därigenom förbättra implementeringen av konventionsåtagandena.

De föreslagna åtgärderna innebär det för samiska språkets del ett parallellt statushöjande, revitaliserande och synliggörande arbete på flera olika plan för att förbättra förutsättningarna för språkets fortlevnad.

De föreslagna linjedragningarna och det fortsatta arbetet kan illustreras med följande flödesschema där de viktigaste delarna i första etappen och de planerade etapperna presenteras i punktform.

Sveriges fortsatta arbete rörande nationella minoriteter

Figur 1. Det successiva genomförandet av den minoritetspolitiska reformen

Vidtagna åtgärder i Föreslagna åtgärder för Åtgärder inför etapp 3: etapp 1: etapp 2: - utvärdering av vidtagna - erkännande - sammanhållen lagstiftning: åtgärder i etapp 2 samt - ny lagstiftning omfattar samtliga rörande samiska, minoritetsspråk och hela landet Utreda: finska och meänkieli i - utvidgade - införandet av ett Norrbotten förvaltningsområden för bevarandeprogram inom - förvaltningsområden samiska och finska utbildningsväsendet i Norrbotten - lagstadgad rätt till inflytande - stärkandet av meänkieli, - statsbidrag till - nationellt tillsynsansvar införs romani chib och jiddisch kommuner i - 3-årig nationell informationsförvaltningsområdena och utbildningsinsats påbörjas Överväga: - insatser på - starkare rätt till - utökade åtagandenivåer kulturområdet modersmålsundervisning enligt minoritetsspråks-

- tydligare tillsyn i konventionen utbildningsfrågor och - ytterligare geografisk

uppföljning i frågor som rör utvidgning av förvaltnings-

barn områden - satsningar på barn- och ungdomar rörande litteratur och Översyn behövs av: språkstimulering - säkrade högre studier i - ställningstagande: presstöd, minoritetspråken sändningstillstånd SR, SVT, - tolk- och UR översättarfunktioner

- lärarutbildningen Specifikt samiskt även: - tydligare roll och ansvar för Sametinget i språkfrågor - permanenta strukturer för revitaliseringsarbete - aktivare synliggörande av det samiska i samhället

När det gäller den geografiska utvidgningen av förvaltningsområdena för samiska och finska kan det konstateras att förslagen innebär att ett stort antal nya kommuner tillkommer. Alla tillkommande kommuner i etapp 2 måste gå igenom den process som till viss del fortfarande pågår i nuvarande förvaltningsområde. De minoritetspolitiska åtgärderna måste ”mogna” och formas i respektive kommun genom att man finner lokala och regionala lösningar i samarbete med de nationella minoriteterna. Arbetet på den lokala nivån måste till stor del utgå från de nationella minoriteternas behov och förutsättningar. Det innebär att de nationella minoriteterna måste ges en aktiv roll i genomförandet. Erfarenheterna från Norrbottens län visar också att de nationella minoriteterna inte har

involverats i tillräcklig grad i arbetet. Enligt gjorda uppföljningar har t.ex. statliga och kommunala myndigheter endast i ca 5 procent av fallen använt sig av minoritetsorganisationer för att informera minoritetsmedborgare om de möjligheter som den nya lagstiftningen ger. Organisationerna utgör ett effektivt sätt att få ut riktad information till personer som berörs och dessutom på respektive minoritetsspråk, vilket dessutom minskar kostnader för översättning och tolkning. Denna information är en förutsättning för att få i gång det minoritetspolitiska arbetet på lokal nivå. Detta innefattar även revitaliseringsarbete.

Jag är övertygad om att de nya tillkommande kommunerna kommer att ha goda förutsättningar för att hitta lösningar enskilt och i samarbete med andra kommuner eftersom man även kan bygga vidare på Norrbottenskommunernas erfarenheter. Samtidigt kommer kommunerna få stöd i arbetet genom att länsstyrelsen respektive Sametinget nu föreslås få ett samordningsansvar. Samordning kommer att underlätta kommunernas, myndigheternas och domstolarnas genomförande av reformen.

Det finns anledning att diskutera några av de förslag som lämnats i delbetänkandet för att belysa betydelsen för det fortsatta minoritetspolitiska arbetet.

16.2 Kunskapshöjande insatser

Min bedömning: Den i delbetänkandet föreslagna informations- och utbildningssatsningen kommer att underlätta och effektivisera genomförandet av etapp 2 i den minoritetspolitiska reformen.

Som påtalats i delbetänkandet är det ytterst angeläget att kunskaperna om de nationella minoriteterna och deras språk, Europarådets minoritetskonventioner och den svenska lagstiftningen rörande de nationella minoriteterna ökas på nationell, regional och lokal nivå i samhället. Det är en grundförutsättning för att de beslutsfattare och tjänstemän på olika nivåer skall klara av att implementera konventionsåtagandena och den nationella lagstiftningen på avsett sätt. För att öka kunskaperna bland beslutsfattare, tjänstemän, majoritetsbefolkningen och även minoriteterna själva har

1 se delbetänkandet avsnitt 4.5.3 figur 9 2 se delbetänkandet avsnitt 6.6

jag i delbetänkandet därför föreslagit att en 3-årig nationell informations- och utbildningssatsning genomförs.

Denna kunskapshöjande insats skulle ge de nya tillkommande kommunerna möjligheter att ge personalen kompetenshöjande utbildning, på ett helt annat sätt än de nuvarande förvaltningsområdeskommunerna haft. Detta kommer att effektivisera genomförandet av utvidgningen av förvaltningsområdena och kommunerna får en extra stimulans för att snabbt komma igång med det minoritetspolitiska arbetet.

För kommuner och myndigheter skulle detta konkret kunna innebära förmedlandet av t.ex. metodstöd i arbete med service på minoritetsspråket, personalens kompetenshöjning i minoritetsspråk, innehållet i Europarådets konventioner, fördjupade kunskaper om tvåspråkighet och tvåspråkighetsdidaktik etc.

De nationella minoriteternas egna kunskaper om Sveriges åtaganden enligt minoritetskonventionerna, den svenska minoritetsspråkslagstiftningen och möjligheter att revitalisera det egna språket skulle kunna förbättras. En minoritet som inte känner till sina rättigheter kan inte heller nyttja dessa rättigheter.

Som påpekats i delbetänkandet återstår mycket att göra när det gäller arbetet med information på respektive minoritetsspråk. De nationella minoriteterna skulle även kunna genomföra olika typer av insatser som på olika sätt främjar det språkbevarande arbetet inom minoritetsgrupperna, t.ex. tvåspråkighetsprojekt som riktar sig till föräldrar i syfte att stimulera och stärka barnens språkutveckling. Denna kunskapshöjande insats skulle kunna ge de nationella minoriteternas eget revitaliseringsarbete ytterligare styrka.

En allmän informationskampanj som riktar sig till allmänheten behövs också. Om majoritetsbefolkningen får bättre kunskap och förståelse för frågorna skulle sannolikt språkens ställning i majoritetssamhället höjas. Samtidigt skulle negativa attityder mot nationella minoriteter kunna motverkas.

Det är således viktigt att ett större anslag avsätts för denna informations- och utbildningssatsning så att den avsedda stimulanseffekten uppnås. Under år 1–2 skall det vara möjligt för kommuner, myndigheter, domstolar och organisationer som företräder nationella minoriteter att ansöka om medel för olika typer av informations- och utbildningsinsatser. Medlen skall sedan användas senast det tredje året.

3 se delbetänkandet avsnitt 6.6

Även det utåtriktade och uppsökande revitaliseringsarbetet som de samiska språkcentren skall bedriva bör kunna komma igång snabbare med den kunskapshöjande verksamheten. När det gäller de nationella minoriteterna är det t.ex. viktigt att omgående ta fram informationsmaterial rörande additiv tvåspråkighet och annat material rörande språkrevitalisering som riktar sig till föräldrar.

16.3 Uppföljning av den pågående minoritetspolitiska processen

Min bedömning: En uppföljning av effekterna av etapp 2 av den minoritetspolitiska reformen bör göras senast efter fem år.

Europarådet har i sin granskning av svensk minoritetspolitik påtalat problemen med de bristande möjligheterna att följa upp och vidta effektiva åtgärder rörande nationella minoriteter. Det är givetvis inte godtagbart att Sverige skulle ha problem med att visa effekten av vidtagna åtgärder.

Det föreslagna nationella tillsynsansvaret innebär att den fortsatta uppföljningen av minoritetspolitiken kan förbättras genom att myndigheter ges ett tydligt ansvar för uppföljningen. Det är viktigt att länsstyrelsen respektive Sametinget i samråd finner arbetsformer som gör det möjligt att följa upp genomslaget av olika åtgärder och insatser som görs.

Det förhållandet att det idag inte går att avgöra hur många personer i respektive kommun som tillhör en nationell minoritet, försvårar bedömningen av hur stor efterfrågan kan tänkas bli på förskola och äldreomsorg på samiska respektive finska inom det utvidgade förvaltningsområdet. Det i sin tur innebär att det är svårt att avsätta medel för åtgärder där efterfrågans storlek är oviss. I delbetänkandet föreslogs därför att ett statsbidrag till respektive tillkommande kommun skulle beräknas på samma sätt som skett i Norrbottenskommunerna. Det innebär att ett visst fast belopp skulle utgå för respektive antal minoritetsspråk i respektive kommun och att en del av statsbidraget skulle baseras på antalet kommuninvånare.

4 Advisory Committee (2002) s 4; se även delbetänkandet avsnitt 5.2.2

Efter genomförandet av etapp 2 bör en utvärdering göras för att avgöra hur långt genomförandet har kommit och om ytterligare reforminsatser kan anses vara motiverade. Utvärderingen bör göras efter det att fyra år förflutit efter ikraftträdandet, dvs. efter det att etapp 2 påbörjats, och senast fem år från ikraftträdandet. Erfarenheterna från Norrbottens län visar att det kan ta tid innan kommunerna funnit lämpliga arbetsformer och innan de lokala minoritetspolitiska behoven är klarlagda. Det har även tagit tid att få systemet att fungera så pass bra att de nationella minoriteterna verkligen kan nyttja de rättigheter som minoritetsspråkslagarna skall garantera.

Den utvärdering som görs bör ta ställning till om vidtagna åtgärder visat sig vara tillräckliga för att uppfylla åtagandena i minoritetskonventionerna och om revitaliseringsarbetet fått de förutsättningar som krävs. Frågan om nationellt tillsynsansvar bör också bli föremål för utvärdering för att se om den avsedda effekten uppnåtts och om dimensioneringen varit tillräcklig.

Efter fyra år bör det finnas goda förutsättningar att bedöma hur stor efterfrågan på tjänster kan tänkas bli i framtiden. Efterfrågan i Norrbotten har, i vart fall delvis, varit låg därför att förvaltningsmyndigheterna inte kunnat erbjuda den service lagen avsett. En utvärdering efter andra etappen slutskede får utvisa vilka ytterligare åtgärder som behöver vidtas samt hur stora de fortlöpande merkostnaderna kan tänkas bli.

De nuvarande kommunerna inom förvaltningsområdena för samiska, finska och meänkieli bör ta tillfället i akt under den informations- och utbildningsinsats som föreslås och genom kompetenshöjande insatser förbättra förutsättningarna för att uppfylla lagens krav. När den andra etappen av den minoritetspolitiska reformen gått till ända, bör även första etappens kommuner ingå i utvärderingen.

En utvärdering efter andra etappen bör även ta ställning till om det kan finnas ytterligare kommuner som kan tänkas vilja eller behöva ingå i förvaltningsområdena. Detta rör för samiskans del i vart fall återstående kommuner i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län.

Utvärderingen bör även omfatta en uppföljning av det påbörjade revitaliseringsarbetet rörande samiska för att avgöra om arbetet behöver förstärkas ytterligare inom det sydsamiska området samt överväga hur revitaliseringsarbetet kan utökas till det traditionella nord- och lulesamiska området.

Resultaten från utvärderingen bör kunna ge tillräckligt underlag för de övervägande som sedan görs rörande det fortsatta minoritetspolitiska arbetet.

16.4 Överväga utvidgat åtagande och högre servicegrad

Det återstår en rad minoritetspolitiska frågor som tagits upp av samer och sverigefinnar i samband med att enskildas språkliga behov och förutsättningar kartlagts. Tillgodoseendet av dessa behov som enskilda och även företrädare för samer och sverigefinnar givit uttryck för, innebär eller skulle kunna innebära ett utvidgat åtagande enligt Europarådets minoritetsspråkskonvention. Varje undertecknande stat väljer själv vilken nivå på åtagandena man önskar åta sig enligt konventionen. En stat kan även efter ratifikationen meddela Europarådet att man höjer sitt åtagande i en artikel.

Att föreslå åtgärder som går utöver Sveriges nuvarande åtaganden enligt minoritetskonventionerna ligger utanför mitt uppdrag. Det är dock viktigt att en fortsatt diskussion förs rörande de behov som samer och sverigefinnar uttalat och att frågorna hanteras i det fortsatta arbetet. En del av frågorna bör i vart fall utredas närmare inför de ställningstaganden som behöver göras inför en tredje etapp i den minoritetspolitiska reformen. Jag väljer därför att belysa frågorna för att underlätta det fortsatta arbetet. De behov som framkommer i vid kartläggningen av samers och sverigefinnars behov rör följande områden.

16.4.1 Utbildningsväsendet

Som påpekats i avsnitt 13 uttrycker enskilda samer och sverigefinnar samt företrädare för dessa grupper att nuvarande åtagande inte räcker för att barn och ungdomar skall ges möjlighet att tillägna sig minoritetsspråket i tillräcklig grad. För att språkens fortlevnad skall kunna garanteras skulle en lagstadgad rätt till undervisning på minoritetsspråket krävas. Ett sådant åtagande inom förskolan och grundskolan skulle motsvara ett högre åtagande enligt artikel 8.a.,

5 se avsnitt 5.13 ovan 6 Artikel 3.2: ”En part får när som helst meddela generalsekreteraren att den åtar sig de förpliktelser som följer av bestämmelserna i varje annan punkt i stadgan som inte redan har angetts i dess ratifikations., godtagande- eller godkännandeinstrument eller att den avser tillämpa punkt 1 i denna artikel på andra landsdels- eller minoritetsspråk eller på andra officiella språk som används mindre allmänt inom hela eller en del av dess territorium.”

8.b. och 8.c. i minoritetsspråkskonventionen. En lagstadgad rätt kan givetvis införas även utan att detta kommer till uttryck i Sveriges ratifikation. Det naturliga vore dock att en sådan reglering även kom till uttryck i konventionsåtagandet. Som föreslagits i avsnitt 13.6.3 bör införandet av ett bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken inom utbildningsväsendet utredas.

16.4.2 Hälso- och sjukvården

Både samer och sverigefinnar har framfört att offentlig service på det egna minoritetsspråket behövs inom hälso- och sjukvården. Rätten att få använda minoritetsspråket finns inte idag inom förvaltningsområdet. Däremot omfattas äldreomsorgen. När det gäller vård och omsorg av äldre kan det ibland vara svårt att inom olika verksamheter tydligt ange gränsen mellan äldreomsorg och hälsooch sjukvård. Huvudmannaskapet och omsorgens innehåll kan variera.

Hälften av alla samer som fyllde i enkätundersökningen och hela 90 procent av sverigefinnarna ansåg att det är viktigt att kunna använda minoritetsspråket inom hälso- och sjukvården. Av sverigefinnarna uppgav även 38 procent av alla svarande att de behövde hjälp på t.ex. vårdcentralen på grund av språket och 8 procent av dem som behöver hjälp angav att det inte får någon sådan hjälp.

Det bör även påpekas att den sverigefinska gruppen dessutom är överrepresenterad när det gäller psykisk och fysisk ohälsa enligt Folkhälsoinstitutets undersökningar. Kartläggningen visar att sverigefinländarnas fysiska hälsa är signifikant sämre än den svenskfödda befolkningens och att den dåliga psykiska hälsan kan utläsas bl.a. i de extremt höga självmordstalen och även den höga andelen personer som fått psykiatrisk vård. En anledning till de alarmerande siffrorna har ansetts vara bristen på finskspråkig psykiatrisk vård och sverigefinnars motvilja att söka hjälp i tid.

Det är oerhört viktigt att kunna använda det egna språket i situationer då man är utsatt på olika sätt. Att inte kunna uttrycka sig

7 För samer se avsnitt 7 ovan, för sverigefinnar se avsnitt 9.5.2 och 9.5.3 i delbetänkandet 8 Folkhälsoinstitutet: “Födelselandets betydelse – en rapport om hälsan hos olika invandrargrupper” (2002) 9 sverigefinländare – se definition i avsnitt 2.2 ovan 10 Enligt Folkhälsoinstitutet var självmordsantalet för svenskfödda män 38 självmord per 100 000 invånare, medan motsvarande siffra för Finlandsfödda män var 71. 11 Esko Melakari: “Finskan – ett svenskt språk – En kartläggning av finska språkets ställning i det svenska samhället i början av 2000-talet” (2003) s 98–

fullt ut eller kunna förklara i tillräcklig grad kan innebära att den enskildes behandling blir lidande. En fråga som särskilt lyfts fram är dementas situation som upplevs som särskilt besvärlig. Det är inte ovanligt att demensen medför att det senast inlärda språket går förlorat och att individen inte längre kan göra sig förstådd på svenska. I den utsatta situationen kan minoritetsspråkig vård och omsorg vara av avgörande betydelse för den dementes välbefinnande och fortsatta sjukdomsförlopp. Om individen även förlorar möjligheten att göra sig förstådd på det enda kvarvarande språket, kan sjukdomsförloppen accelerera ännu fortare, samtidigt som livskvaliteten försämras.

Ett annat område där den enskilde är särskilt utsatt är inom vård som rör psykisk hälsa eller missbruksproblem. För att kunna få vård och hjälp måste kanske vården ges på den enskildes minoritetsspråk eftersom detta kan vara hans eller hennes emotionella språk. När det gäller kurativ behandling är det även viktigt att den behandlande personalen har rätt kulturell kompetens för att kunna förstå den enskildes situation fullt ut. Som anförts i avsnitt 13.5.4 har behov av mer skolhälsovård på samiska framförts av rektorer. Ett stort behov av barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet finns även på finska.

I Finland har finska social- och hälsovårdsministeriet arbetat för att förbättra social- och hälsovård ur en språksynvinkel eftersom bl.a. samer har rätt till hälso- och sjukvård på det egna språket i norra Finland och motsvarande rätt finns i s.k. tvåspråkiga kommuner. I en rapport skriver ministeriet:

Diskussionen om att trygga servicen på eget språk bör vidga sin synvinkel, som hittills närmast har beaktat rätten att använda och bli betjänad på eget språk. Det handlar också om att tjänsterna är effektiva

och ekonomiska – här spelar kommuniceringssvårigheter en stor roll.

Å andra sidan kan man ifrågasätta ett verksamhetssätt där personer,

som är sjuka eller i svårigheter, belastas ytterligare genom att man agerar gentemot dem på ett främmande språk.

Man kan således anföra argument för att hälso- och sjukvård på det egna språket kan ”löna sig” ekonomiskt för samhället. Det allra viktigaste är dock att alla bemöts med respekt, humanitet och värdighet inom hälso- och sjukvården och att detta kan innefatta vård på det egna språket. Mot denna bakgrund anser jag att regeringen bör överväga möjligheterna att åta sig en skyldighet att erbjuda

hälso- och sjukvård på samiska, finska och meänkieli inom förvaltningsområdena i enlighet med:

Artikel 13.2.c minoritetsspråkskonventionen

I fråga om ekonomisk och social verksamhet förbinder sig parterna i

den utsträckning de offentliga myndigheterna är behöriga inom territorier där landsdels- eller minoritetsspråk används, inom rimliga gränser, till följande: c) att tillse att i social omsorg vid institutioner såsom sjukhus, pensio-

närshem och vårdhem möjlighet erbjuds att på deras eget språk ta

emot och behandla personer, som använder ett landsdels- eller mino-

ritetsspråk och som är i behov av vård på grund av ohälsa, hög ålder

eller annan orsak.

Det är uppenbart att detta är ett av de områden där enskilda samer och sverigefinnar upplever att de har mest behov av offentlig service på det egna språket. Möjligheterna och förutsättningarna att genomföra en sådan förändring bör därför undersökas närmare.

16.4.3 Skriftlighet i myndighetsärenden

En fråga som lyfts fram av Sametinget är den brist det idag utgör att inte ha rätt till skriftligt svar på samiska i myndighetsärenden. I sådana ärenden är myndigheten eller domstolen endast skyldig att lämna muntligt svar på minoritetsspråket om den enskilde begär det (2 § lag om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar).

Enligt Sametinget förutsätter en officiell användning av språket att språket kan användas skriftligt. Den bristande skriftligheten medför, enligt Sametingets språkexperter, att en enskild inte kan få sitt ärende hanterat fullt ut på samiska och ärendehandläggningen ”haltar” därmed.

Sametinget anför att de flesta myndigheter inom förvaltningsområdet idag saknar personal med kunskaper i samiska. De uppföljningar som gjorts av tillämpningen i Norrbottens län bekräftar denna bild. Detta begränsar enskildas möjligheter att faktiskt använda sig av minoritetsspråket på sätt som lagstiftaren avsett. Andelen kommunala myndigheter med personal som behärskar samiska i förvaltningsområdets kommuner framgår av figur 2.

I den kommun där läget är bäst, Arjeplog, har endast 50 procent av de kommunala myndigheterna någon i personalen som talar samiska.

12

Elenius (2004); se även avsnitt 5.4 ovan och avsnitt 4.5 i delbetänkandet

Sveriges fortsatta arbete rörande nationella minoriteter

För Gällivare kommun är resultatet mycket lågt, endast 25 procent av de kommunala myndigheterna har någon som talar samiska.

Figur 2. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

Kommunala myndigheter som har personal som talar samiska

40 Ja

30 Nej

procent 20 Ej uppgift

Arjeplog Jokkmokk Gällivare Kiruna

kommun

Möjligheterna att använda minoritetsspråken inom förvaltningsområdet nyanseras ytterligare om man jämför språkkunskaperna på kommunal nivå med Elenius resultat rörande servicegrad på respektive språk.

Figur 3. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 22, Elenius (2004)

Tillgänglig service på samiska

Arjeplog

Jokkmokk

Gällivare

procent 20

Kiruna

svar lika återkom ta med muntligt skriftligt ej

snabbt senare tolk beslut beslut uppgift

kan fås kan fås

åtgärd

Det finns en tydlig koppling mellan språkkunnig personal och möjligheten att ge den service som minoritetsspråkslagarna föreskriver. Enligt lagen om rätt att använda samiska skall muntligt svar kunna lämnas på samiska i frågor som rör myndighetsutövning. Notera att det av Elenius siffror inte framgår om det är frågan om specifikt myndighetsutövning. Sannolikt rör det sig om service i allmänhet. Resultaten måste tolkas med beaktande av detta. Notera också att möjligheten för enskilda att få ett skriftligt svar på minoritetsspråken finns bland Elenius svarsalternativ. Det finns tydligen möjlighet att få ett skriftligt beslut på minoritetsspråk, vilket är mycket glädjande. ”Muntligt beslut” kan, enligt Elenius resultat, lämnas i 25 procent av fallen i Jokkmokks kommun, 23 procent i Arjeplogs kommun, samt 19 procent i Kiruna kommun. I Gällivare kommun kan sådant beslut inte fås alls på samiska, enligt Elenius resultat.

I Arjeplogs kommun, där hälften av de kommunala myndigheterna har någon som behärskar samiska, är servicegraden på samiska högst. Svar kan nämligen lämnas lika snabbt som på svenska i 38,5 procent av fallen. Allra sämst verkar servicen vara i Gällivare kommun där enskilda uppmanas att återkomma senare för att få svar (54 procent) och att ta med egen tolk för att få ärendet uträttat (36 procent)! Det åligger dock myndigheten att skaffa tolk, inte den enskilde. Förklaringen till att tjänstemän uppmanar enskilda att ta med tolk kan vara att de som svarat på Elenius enkätundersökning inte har haft tilläckliga kunskaper rörande kommunens skyldigheter enligt minoritetsspråklagarna. De beskrivna resultaten är så nedslående att den kommunala servicen knappast kan anses uppfylla lagens krav på service på samiska.

För statliga myndigheters del ser läget ännu sämre ut för språkkunskaper i samiska. Endast 14 procent av myndigheterna har personal som talar samiska. Den tillgängliga servicen på samiska blir därmed också lidande. ”Muntligt beslut” på samiska kan endast ges i 9 procent av fallen och ett ärende kan över huvud taget inte uträttas lika snabbt som på svenska. I 25 procent av fallen uppmanas enskilda att återkomma senare och i 37 procent av fallen måste egen tolk tas med om man vill få ärendet uträttat omgående.

13

Sannolikt avser Elenius muntlig översättning av ett skriftligt beslut.

Sveriges fortsatta arbete rörande nationella minoriteter

Figur 4. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

Statliga regionala och nationella myndigheters personal som talar minoritetsspråk

samiska

40 finska

procent meänkieli

Ja Nej Vet ej Ej uppgift

svarsalternativ

Figur 5. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 20, Elenius (2004)

Tillgänglig service hos statliga myndigheter

samiska

20 finska

procent meänkieli

svar lika återkom ta med muntligt skriftligt ej

snabbt senare tolk beslut beslut uppgift

kan fås kan fås

åtgärd

Det finns således fog för Sametingets påstående att kommunala och statliga myndigheter saknar språkkompetens. För att klara av de krav som lagen ställer måste rekrytering av ytterligare språkkunnig personal prioriteras. En annan lämplig åtgärd torde vara att koncentrera befintliga språkresurser på ett bättre sätt. Språklagarna ger möjligheter att förlägga minoritetsspråklig service till bestämda

platser och bestämda tider. Kvaliteten på den tillgängliga servicen skulle därmed kunna höjas avsevärt redan med befintliga resurser. Ingen enskild skall behöva återkomma senare eller ta med egen tolk för att få sitt ärende uträttat. En sådan lösning kräver också att myndigheten är mycket tydlig med den information som går ut till allmänheten om tillgänglig service på minoritetsspråk.

Myndigheterna bör också överväga hur de på ett bättre sätt tar till vara personalens språkkunskaper. Elenius resultat visar tydligt att möjligheterna att uppmuntra personalens användning av minoritetsspråken i tjänsten kan ökas avsevärt.

Figur 6. Tabellen bygger Lars Elenius resultat, tabell 21, Elenius (2004)

Värdering av personalens kompetens i något

minoritetsspråk

50

40

t

en 30

oc 20

pr 10

0

allmän förkovring i tillskott på inget särskilt ingen ej uppgift

uppmuntran tjänsten lönen sätt personal

talar språken

lokala myndigheter regionala/nationella myndigheter

Elenius konstaterar att viss uppmuntran av personalen i minoritetsspråkshänseende förekommer hos myndigheterna, men mycket mer skulle kunna göras. I 39 respektive 40 procent av fallen får personalen ingen som helst positiv uppmuntran att använda minoritetsspråk i arbetet. Allmän uppmuntran lämnas i 27 respektive 25 procent av fallen. Möjlighet till språkförkovring i tjänsten nämns av 17 respektive 15 procent av de tillfrågade myndigheterna. Tillskott på lönen verkar knappast användas. Det förekommer endast hos 6 procent av de lokala myndigheterna och 2 procent av de regionala/nationella myndigheterna. Uppenbarligen finns det ett antal underutnyttjade möjligheter för att öka dels personalens kunskaper i minoritetsspråk, dels ge anställda med sådan språkkompetens incitament och möjlighet att använda minoritetsspråket i tjänsten.

Slutsatsen blir att ambitionsnivån måste höjas avsevärt både inom kommunala och statliga myndigheter. Om krav på skriftlighet skulle ställas på myndigheterna, är det troligt att rekrytering av språkkunnig personal faktiskt skulle ske i större utsträckning. Samtidigt finns det anledning att tro att en sådan förändring skulle ta ett par eller några år att genomföra fullt ut.

Eftersom situationen inte är tillfredställande idag, måste åtgärder vidtas för att ens kunna leva upp till de krav som lagen ställt sedan år 2000. Jag bedömer att de nuvarande förvaltningsområdenas kommuner behöver höja sin ambitionsnivå avsevärt om ett nationellt tillsynsansvar införs, så som utredningen föreslagit i delbetänkandet. En tydligare och mer omfattande uppföljning kommer att strama upp arbetet. Om Sametinget ges tillsynsansvaret inom det samiska förvaltningsområdet kommer detta sannolikt att förbättra efterlevnaden. Sametinget har kompetens att bedöma kommunernas nuvarande tillämpning och de kan föreslå förbättringar.

Det finns även rättsäkerhetsaspekter som talar för att krav på skriftlighet införs. Om en muntlig översättning som lämnats till en enskild, i efterhand skulle visa sig vara felaktig på något sätt och detta föranleder en skada för den enskilde, är det nästan omöjligt för den enskilde att visa att myndigheten begått ett fel. Det kan innebära att statligt skadestånd inte kan utgå för fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

Rättsäkerhetsaspekten har även tagits upp av Kammarrätten i Stockholm som i sitt remissvar på delbetänkandet anförde följande:

Avslutningsvis vill kammarrätten peka på de problem som kan uppkomma om en enskild part i efterhand menar att han/hon fått ett beslut eller en dom muntligt översatt på visst sätt, men denna översätt-

ning inte överensstämmer med vad som föreskrivs i det meddelande

beslutet eller den meddelade domen. I en sådan situation aktualiseras

frågan om huruvida en felaktig underrättelse om hur man överklagar

har lämnats i enlighet med 6 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Utan skriftlig översättning blir det svårt såväl för den enskilde att i förekommande fall visa att en felaktig underrättelse lämnats honom eller henne som för översättaren att visa att översättningen är riktig. Mot-

svarande situation kan tänkas uppstå om en enskild part menar att

skälen för utgången i ett mål har översatts felaktigt och att han eller

hon på grund härav avstått från att överklaga.

En tänkbar lösning på detta problem kunde vara att översättning av förelägganden, domar och beslut skall ske skriftligen i de fall en en-

skild klagande i domstol begär att ett minoritetsspråk skall användas.

14

se delbetänkandet avsnitt 6.5

Det vore även från principiella utgångspunkter den lämpligaste lösningen eftersom det skulle innebära likabehandling.

Om ett skriftlighetskrav skulle införas, skulle det innebära att det samiska språket har fler och större möjligheter att utvecklas och på sikt bli ett samhällsbärande språk även i Sverige. Även detta talar för ett införande av skriftlighet. Jag anser därför att regeringen i det fortsatta arbetet behöver överväga en skärpning av nuvarande lagstiftning så att enskilda ges rätt att få skiftliga brev och beslut från kommunala och regionala förvaltningsmyndigheter. För domstolarnas del tror jag inte att skriftlighetskravet skulle innebära så stora förändringar eftersom man i allmänhet nyttjar tolkar och översättare och har väl uppbyggda rutiner för detta.

Under rådande förhållanden ute på fältet rörande den kompetens som nu förefaller finnas hos kommunerna i det samiska språket, bedömer jag dock att de idag är för tidigt att redan som en del av etapp 2 av den minoritetspolitiska reformen, föreslå krav på skriftlighet. Det är möjligt att ett krav på skriftlighet skulle kunna var möjligt att genomföra för finska och meänkieli redan nu, åtminstone ger Elenius resultat visst stöd för det. En sådan förändring bör dock ske samtidigt för samtliga språk.

Den språkliga kompetens som kommer att krävas för att klara av ett skriftlighetskrav i samiska måste först byggas upp på lokal och regional nivå. Jag föreslår därför att krav på skriftlighet bör införas under den tredje etappen av den minoritetspolitiska reformen. Det förbättrings- och kompetenshöjande arbete som skall genomföras under etapp 2 (den 3-åriga informations- och utbildningsinsatsen) ger goda förutsättningar för att bygga upp den kompetens som kommer att behövas. Det ger också ett visst utrymme att rekrytera ytterligare personal med språkkompetens, för sådan finns utan tvekan, och även ge befintlig personal möjligheter och incitament att förbättra sina språkkunskaper.

Ett införande av skriftlighetskrav skulle sannolikt även innebära ett förhöjt åtagande enligt artikel 10 i minoritetsspråkskonventionen, även om visst utrymme för skriftlighetskrav redan ges i artikel 10.1.a.iii som Sverige redan valt som åtagandenivå.

15

Yttrande, 26 september 2005, JU2005/4822/D

16.5 Behov att säkra högre kompetens i minoritetsspråken för framtiden

För att de nationella minoritetsspråken skall kunna fungera som levande och samhällsbärande språk (samiska, finska och meänkieli) i officiella sammanhang måste en högre språkliga kompetens säkras för framtiden. Det innebär bl.a. att det skall finns möjlighet att studera dessa språk på högskola och universitet. Högre studier i språket är en förutsättning för att det skall vara möjligt att få fram lärare, tolkar och översättare i dessa språk. Alla dessa yrkeskategorier och flera till behövs för att kunna erbjuda samhällsservice på språken.

Sverige har åtagit sig att erbjuda utbildning på högskolenivå eller i vart fall avsätta resurser för samiska, finska och meänkieli enligt artikel 8.1.e.iii. minoritetsspråkskonventionen. I propositionen 1998/99:143 angav regeringen att den högre utbildningen och forskningen har bidragit till att skapa förutsättningar för ett långsiktigt bevarande och möjliggjort en utveckling av de nationella minoritetsspråken. Regeringen uttalade att det är väsentligt att universitetsutbildning och forskning i minoritetsspråk och om de nationella minoriteterna fortsätter och kan utvecklas. I första hand borde nuvarande utbildning och forskning i samiska, finska och meänkieli fortsätta.

De nationella minoritetsspråken lever dock ett osäkert liv på högskolor och universitet. Som påtalats i avsnitt 6.1 har respektive högskola/universitet ansvar för sina kurser och de nationella minoritetsspråken konkurrerar med andra språk och andra ämnen. Respektive högskola eller universitet upplever sig knappast ha ett nationellt ansvar för respektive språks fortlevnad. Behovet av ett nationellt samordnat ansvar för de nationella minoritetsspråken på högskolenivå har lyfts fram ovan i avsnitt 6.1.

Finska språkets situation i högskolevärlden har försämrats, sedan finska språket erkändes som nationellt minoritetsspråk, på så sätt att Göteborgs och Lunds universitet inte längre erbjuder finska som ämne. Numera erbjuder även Mälardalens högskola finska, men institutionens framtid är ekonomiskt osäker.

För samiskans del är universitetsstudier i Umeå eller Uppsala enda sättet att skaffa sig högre språklig kompetens i samiska i Sverige. Enligt uppgift innebär de avsatta medlen att universiteten har stora svårigheter att kunna ge undervisning i samtliga tre varieteter av samiska. Uppsala universitet har i december 2005 beslutat att

16

prop 1998/99:143 s 60-

inte längre tillsätta ett halvtidslektorat i samiska, trots att institutionen klarat sig väl i de kvalitetsutvärderingar som gjorts. Detta kommer att innebära försämrade förutsättningar för att undervisa i samiska. Den ersättning som utgår till en institution för antalet utexaminerade studenter är också konstruerad så att det är svårt att ta in fler studenter på en kurs, även om intresse skulle finnas.

Förutsättningarna för att undervisa i nord-, lule- och sydsamiska behöver, enligt min mening, tryggas i Sverige, annars kan inte den nödvändiga språkliga kompetensen utvecklas på ett sådant sätt som krävs för att samiskan skall kunna revitaliseras. Mot bakgrund av den situation som samiskan befinner sig i, skulle antalet studenter i samiska, i alla varieteterna, på högre nivå behöva utökas avsevärt. Antalet vuxna med högre kunskaper i samiska är en viktig del av revitaliseringen av samiskan. I remissvaret på delbetänkandet skriver Umeå universitet, institutionen för samiska studier:

… högre utbildning i lule- och sydsamiska bör anordnas i ökad ut-

sträckning. Detta är en grundförutsättning för att språkarbete i lule-

och sydsamiska ska vara möjlig. Utan utbildade personer i lule- och

sydsamiska finns inte heller förutsättningar för t.ex. produktion av läromedel. Det är en mycket stor brist på språkarbetare med god kompetens i både lule- och sydsamiska.

Luleå tekniska universitet som har ett särskilt uppdrag att erbjuda grundskollärarutbildning i samiska, finska och meänkieli, har inte bedrivit någon undervisning de senaste åren. Detta uppges bero på att det saknas sökande till utbildningen. Samtidigt tycks inga rekryteringsansträngningar ha gjorts. Luleå tekniska universitet skriver i remissvaret på delbetänkandet att medel behöver tillskjutas för uppbyggnad av ett speciellt rekryterings- och utbildningsprojekt där landets lärosäten gemensamt arbetar i syfte att utveckla minoritetsspråksutbildning. Fråga uppstår då hur den kompetens som kommer att behövas för att få fram fler lärare med kompetens i dess språk skall kunna tryggas.

Skolverket har i den nyligen gjorda kartläggningen av utbildningssituationen påtalat att det inte finns någon samlad nationell strategi för hur utbildningar på högskolenivå i och på de nationella minoritetsspråken skall utvecklas. Skolverket föreslår att en strategi utarbetas och att detta även skulle kunna påverka möjligheterna att få fram fler lärare i minoritetsspråken.

17

Yttrande, 6 okt 2005, JU2005/4822/D. 18 Yttrande, 3 okt 2005, JU 2005/4822/D 19

Skolverket (2005) s 64-65

Som påtalats i avsnitt 6 är det av yttersta vikt att en samlat grepp tas om dessa frågor och att en helheltslösning utarbetas för att ge de nationella minoritetsspråken förutsättningar att fortleva. En nationell strategi behöver utarbetas och förbättringar behöver göras så att språkkompetensen i de nationella minoritetsspråken kan byggas upp och utvecklas. Små språk har andra förutsättningar inom högskolan än stora språk eller populära språk. För de nationella minoritetsspråken har dock Sverige ett folkrättsligt ansvar och detta inkluderar högskolans möjligheter att främja språken. Detta kan innebära att särskilda medel behöver avsättas eller öronmärkas för just dessa språk och att vissa universitet eller högskolor får specifika uppdrag rörande de nationella minoritetsspråken.

För att rekrytera fler studenter behöver kurserna i samiska, finska och meänkieli sannolikt marknadsföras bättre. Jag bedömer att intresset för samiskan kommer att öka om statliga och andra satsningar på revitalisering kommer i gång. Det föreslagna nätverksarbetet mellan Sametinget och universiteten kan även ingjuta mod i studenterna att det finns en yrkesframtid inom det samiska språk- eller utbildningsväsendet. Genom tillsättandet av en samisk studievägledare kan även fler elever få bättre information om de möjligheter som finns till studier och framtida yrkesmöjligheter inom det samiska.

I det fortsatta minoritetspolitiska arbetet behöver därför frågan om högskolans och universitets uppdrag rörande nationella minoriteter ses över, liksom behovet och möjligheterna att trygga tolk-, översättar- och lärarkompetensen.

16.6 Övriga frågor

16.6.1 Kartläggning av behoven för meänkieli, romani chib

och jiddisch

Min bedömning: Regeringen bör se till att de språkliga behov som finns hos tornedalingar, romer och judar i Sverige också kartläggs.

Utredningens uppdrag har varit att ta reda på de behov som samer och sverigefinnar har i förhållande till en utvidgning av nuvarande förvaltningsområden och behovet av andra åtgärder. Regeringens initiativ att tillsätta en utredning har fått ett mycket positivt be-

mötande hos samer och sverigefinnar som utredningen träffat. Behovet att kartlägga behoven har varit stort. Samtidigt är även förväntningarna för att förändringar skall ske som en följd av detta arbete högt uppsatta.

Någon kartläggning av enskildas faktiska behov på det språkliga området gjordes inte arbetet med den nuvarande minoritetsspråkslagstiftningen. Utgångspunkten blev då inte heller åtgärder som grupperna själva kanske anser som viktigast för att språken skall fortleva i Sverige. Detta kartläggningsarbete har nu gjorts rörande samer och sverigefinnar inom de ramar som utredningens direktiv har givit. Det fortsatta minoritetsarbetet bör utgå från de behov som grupperna ger uttryck för. Ett sådant förhållningssätt vore i linje med målsättningen i den svenska minoritetspolitiken att grupperna skall ges inflytande i frågor som berör dem.

Som utredare vill jag påpeka att det är ytterst viktigt att regeringen även undersöker och låter kartlägga de språkliga behov som finns hos tornedalingar, romer och judar i Sverige. Under utredningens arbete har det framkommit att det finns en rad behov på det språkliga området för dessa grupper. Även Europarådet har i sin granskning av Sveriges implementering av minoritetskonventionerna efterlyst åtgärder för att förbättra situationen för meänkieli, romani chib och jiddisch. En del av problemen är likartade de som finns för samer och sverigefinnar. Precis som för samiskan och finskan kommer det att behöva vidtas åtgärder bl.a. för att komma till rätta med bristen på läromedel på minoritetsspråket, bristen på lärare som kan undervisa i och på minoritetsspråket. För meänkielis del är dessutom flera av problemen inom förvaltningsområdena desamma som för samiska och finska. De generella förslag som utredningen föreslår rörande bl.a. nationellt tillsynsansvar kommer även att gynna de meänkielitalande inom förvaltningsområdet för meänkieli.

Det bör också påpekas att Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i sitt remissvar på delbetänkandet tagit upp frågan om inrättandet av ett förvaltningsområde för romer.

20

Yttrande, 29 september 2005, JU2005/4822/D

16.6.2 Finlandssvenskarna och ramkonventionen

Min bedömning: Finlandssvenskarnas status i förhållande till ramkonventionen bör redas ut.

Från sverigefinskt håll har frågan om finlandssvenskarnas status i förhållande till ramkonventionen tagits upp. Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige, FRIS, har även uppvaktat utredningen i denna fråga.

FRIS anser att deras krav om en sverigefinländsk minoritet bestående av två språkgrupper inte har tillgodosetts och att detta lett till problem för gruppen:

Vi visade klart och tydligt redan 1999 att beslutet inte var väl genomtänkt när det gällde vår grupps status och den uppenbara skillnaden i hanteringen visavi den sverigefinska. I dag kan vi se resultatet av detta. Sverigefinlandssvenskarnas bidrag administreras av Integrationsverket medan sverigefinnarnas bidrag administreras genom Justitiedepartementet. Vi finner det på gränsen till absurt att den ena språkgruppen med rötterna i Finland ses som en invandrargrupp och den andra genom beslutet om nationella minoriteter ses som en svensk grupp. Att officiellt bli betraktad som en nationell minoritet innebär att man från

statsmaktens sida betraktar en grupp som tillhörande till nationen,

med andra ord som varande svenskar, och inte längre som invandrare.

FRIS menar att beslutet gällande nationella minoriteter från 1999 bör ändras sålunda att det fastställs att det finns en nationell minoritetsgrupp av sverigefinländare. Vidare bör det förändrade beslutet innebära att den sverigefinländska nationella minoritetsgruppen konstateras bestå av två undergrupper där den ena har finska som modersmål och den andra svenska. FRIS grundar sina krav på det som statueras i Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. I denna markeras särskilt fem punkter som en grupp bör uppfylla för att kunna kräva minoritetsstatus:

21 Med termen ”sverigefinländare” avses både finskspråkiga och svenskspråkiga personer som flyttat till Sverige från Finland. Med ”sverigefinnar” avses i Sverige varaktigt boende personer som talar finska och ättlingar till dessa. Med ”finlandssvenskar” avses personer boende i Finland som har svenska som modersmål, samt även personer med svenska som modersmål som flyttat till Sverige från Finland och deras ättlingar. Endast sverigefinnar har erkänts som nationell minoritet i Sverige. Av tillgänglig befolkningsstatistik kan man inte utläsa hur många av sverigefinländarna som är sverigefinnar. Antalet finlandssvenskar bland sverigefinländarna uppskattas dock till ca 100 000 personer. Problematiken beskrivs närmare i avsnitt 8.2 av delbetänkandet. 22

Skrivelse från FRIS till utredningen, 3 nov 2005

Gruppen

− bör ha en uttalad samhörighet − är inte till antalet i dominerande ställning till resten av befolk-

ningen − har en traditionell, religiös, etnisk och/eller kulturell särart − har historiska band till landet där man verkar

− har en självidentifikation där både individerna och gruppen

som helhet vill behålla sin särart.

Enligt FRIS:s mening råder det inget tvivel om att sverigefinlandssvenskarna på samtliga punkter uppfyller de krav som ställs i ramkonventionen:

Vidare kan vi se att det i Ramkonventionen inte ställs några krav på att

en minoritet bör ha ett annat modersmål än majoritetsbefolkningen

och att vi därmed i enlighet med densamma bör kunna uppnå status

som nationell minoritet tillsammans med de finskspråkiga sverigefin-

ländarna. Vi menar därför att vårt krav att beslutet gällande nationella

minoriteter från år 1999 bör ändras i enlighet med vad som ovan framställs.

Företrädare för sverigefinnar har ställt sig positiva den lösning som FRIS förordar. Som utredare vill jag även påpeka att situationen idag försvåras av att det i befolkningsstatistiken inte går att särskilja om personer födda i Finland har finska eller svenska som modersmål. Det innebär att det är oklart hur stor andel av sverigefinländarna idag är sverigefinnar. Den statistiska problematiken har beskrivits närmare i avsnitt 8.2 i delbetänkandet.

Frågan om finlandsvenskarnas status bör, enligt min mening, redas ut. Den naturliga samhörigheten till den sverigefinska gruppen skulle också tala för att finlandssvenskarna i Sverige skulle utgöra en del av samma minoritet.

17 Konsekvenser av förslagen

17.1 Minoritetspolitiken – ett politiskt reformområde

Min bedömning: Förslagen i etapp 2 av den minoritetspolitiska reformen innebär en fortsatt anpassning för att uppfylla de krav som ställs på Sverige enligt Europarådets minoritetskonventioner. Anpassningen innebär en extra reforminsats med särskilt finansieringsbehov under en övergående period. När anpassningen och kompetenshöjande insatser genomförts bedöms de fortsatta merkostnaderna vara betydligt mindre.

Mitt förslag: Riktade statsbidrag bör utgå under etapp 2 (under fyra år från ikraftträdandet av ny lagstiftning) till kommuner och landsting för de merkostnader som tillkommer med anledning av utredningens förslag.

En utvärdering av genomförandet och behovet av eventuella ytterligare insatser skall ske senast fem år efter ikraftträdandet av föreslagen lagstiftning. Utvärderingen bör ligga till grund för bedömning av samhällets fortsatta merkostnader.

De åtgärder som föreslås i etapp 2 av den minoritetspolitiska reformen utgör en ytterligare anpassning för att Sverige på ett bättre sätt skall kunna leva upp till de krav på implementering som ställs enligt Europarådets minoritetsspråkskonventioner. De åtgärder som tidigare vidtagits under etapp 1 har inte varit tillräckliga, vilket även påpekats av Europarådet. Erfarenheterna från etapp 1 visar också att ambitionsnivån varit låg på många håll och det minoritetspolitiska arbetet fortskridit långsamt. Därför behöver arbetet påskyndas.

Konsekvenser av förslagen SOU 2006:

På sikt kommer även detta regelverk ses som en naturlig del av samhällets åtaganden gentemot medborgarna och ett led i arbetet med de mänskliga rättigheterna. På samma sätt som alla offentliga organ i sin verksamhet har att beakta rättigheter som baseras på t.ex. barnkonventionen eller andra konventioner för mänskliga rättigheter, skall även minoritetsrättigheter beaktas. För genomförande av sådana grundläggande rättigheter i samhället utgår i allmänhet inga särskilda statsmedel till kommuner eller myndigheter. Däremot förekommer olika typer av satsningar för att göra allmänheten medveten om olika rättighetsregelverk och att förbättra myndigheters kunskaper i dessa frågor. Stödjande insatser kan också behövas för att utarbeta arbetssätt ute på fältet som gör det möjligt att bättre tillgodose sådana rättigheter.

Som påtalats i delbetänkandet och i detta slutbetänkande behövs det satsningar som ökar kunskaperna om de nationella minoriteterna och minoritetsrättigheter. Det är också nödvändigt att finna arbetsformer på det nationella, regionala och lokala planet som gör det möjligt att förverkliga minoritetsrättigheter och även intentionerna i minoritetspolitiken. Förstärkta satsningar behövs för att genomföra den anpassning som krävs ute på fältet och även för att få fart på det minoritetspolitiska arbetet. Detta arbete måste komma i gång omgående om starkt hotade minoritetsspråk, såsom sydsamiska, skall ha en chans att återvinna mark. Samordnade insatser krävs för att förstärka effekten i de insatser som görs för att revitalisera sydsamiskan.

Dagens anslagspost för minoritetspolitiken i statsbudget är mycket liten. Uppföljningarna av minoritetspolitiken visar att förverkligandet av reformen blivit lidande med anledning av detta. Språkforskare påpekar i rapport till konstitutionsutskottet att det är uppenbart att medel skulle krävas eller behöva omdisponeras om minoritetspolitikens intentioner verkligen skulle genomföras. Om man t.ex. gav utförlig information om och genomförde utbildning i och på minoritetsspråk samt bedrev lärarutbildning på det sätt och i den utsträckning som regelverket förutsätter, skulle omdisponeringar inom de anslag som stat och kommuner anvisar för utbildning behöva ske. Deras slutsats är att en allvarlig diskussion om minoritetspolitikens övergripande ekonomi behöver komma till stånd. En sådan diskussion behöver baseras på en seriös ekonomisk

SOU 2006: Konsekvenser av förslagen

analys som tar hänsyn till vilka kostnader som uppstår om minoritetspolitikens språkliga och kulturella mål skall uppfyllas.

Eftersom ambitionsnivån behöver höjas i minoritetspolitiken, behöver även de ekonomiska ramarna för minoritetspolitiken ses över. Finansieringen under andra etappens genomförande skall därför ses som en extra reforminsats med särskilt finansieringsbehov. De i delbetänkandet föreslagna åtgärderna för att uppnå förstärkt minoritetsskydd är nödvändiga för att komma till rätta med de brister Europarådet påtalat i Sveriges implementering av minoritetskonventionerna. En del av dessa åtgärder, såsom informations- och utbildningssatsningar, borde redan ha vidtagits i samband med att minoritetslagstiftningen trädde ikraft i april 2000.

Genomförandet av andra etappen i reformen innefattar administrativa konsekvenser såsom kartläggning av personalens språkkunskaper, omläggning av rutiner, personalrekryteringar, kompetensutvecklingar, system för tolknings- och översättningsresurser. Det inkluderar även etablering av tydligare statligt ansvarstagande med samordning och nationell produktion av informationsmaterial m.m. På vissa områden kommer kompetens att behöva byggas upp. Det är viktigt att de anpassningsåtgärder och kompetenshöjande åtgärder som behövs, faktiskt vidtas under etapp 2 för att effektivitet och bättre måluppfyllelse skall kunna uppnås i det minoritetspolitiska arbetet. Statsbidrag bör utgå till kommuner och landsting för merkostnader som uppstår med anledning av den nya lagstiftningen.

Efter ett fullföljt förstärkt genomförande av etapp 2 av den minoritetspolitiska reformen torde de kostnader som kvarstår vara betydligt mindre. Att beakta de nationella minoriteternas behov inom olika politikområden, såsom äldrepolitik och barn och ungdomsutbildning, skall i stor utsträckning kunna ske inom ordinarie verksamhet. Det gäller lokala, regionala och nationella beslutsnivåer i samhället. På längre sikt bedömer jag således att behovet av särskilda bidrag för merkostnader kommer att avta. Att beakta de nationella minoriteternas behov skall således vara en del av det allmännas uppdrag.

För att förverkliga de föreslagna åtgärderna under etapp 2 uppstår dock tillkommande kostnader för kommunal och statliga förvaltningsmyndigheter samt domstolar. Den föreslagna lagstiftningen skall genomföras i de nytillkommande kommunerna och

1 Hyltenstam (2004) s 69

Konsekvenser av förslagen SOU 2006:

domstolarna. De flesta statliga myndigheterna har redan idag ett uppdrag enligt gällande minoritetsspråkslagstiftning, som enligt förslaget utvidgas till ytterligare orter.

Den utvärdering som föreslås ske efter genomförandet av etapp 2 och senast fem år efter ikraftträdandet får därmed utvisa hur stora fortlöpande merkostnader som förväntas kvarstå. Min bedömning är dock att de fortsatta kostnaderna därefter torde bli betydligt mindre.

17.2 Ett utvidgat samiskt förvaltningsområde

Omfattningen av de merkostnader som uppstår med anledning av den föreslagna utvidgningen av det samiska förvaltningsområdet (avsnitt 10.4) är svåra att bedöma. Tillkommande merkostnader är beroende av efterfrågan på service på samiska. Det finns inga exakta uppgifter om antalet personer som berörs i respektive kommun. Kostnadsberäkningarna bygger på erfarenheterna från nuvarande förvaltningsområden, såväl metod- och beloppsmässigt. Den förslagna förstärkta samordningen förväntas också medföra att kostnaderna kan hållas lägre. Utvärdering efter etapp 2 får visa vilka behov som kvarstår därefter för det fortsatta arbetet med implementering av konventionernas bestämmelser.

Tabell 1 Beräknade merkostnader i det samiska förvaltningsområdet per år Myndigheter Kostnader (Mkr) Kommuner, inkl. kostnad för Sametingets tillsynsansvar 20,1 Landsting 0,75 Länsstyrelser utan nationellt ansvar 0,9 Domstolar 0,5 Totalt 22,55

Kommuner

De största konsekvenserna för kommunerna uppstår inom förskolans och äldreomsorgens områden. Kommunerna blir skyldiga att på begäran erbjuda förskoleverksamhet samt äldreomsorg helt eller delvis på samiska. Omfattningen av verksamheten i respektive kommun kan dock variera. Kommunerna ges möjlighet att själv välja hur verksamheten ska utformas. Dessa två verksamhetsområden svarar för ungefär 70 procent av fördelade kommunbidrag

SOU 2006: Konsekvenser av förslagen

för merkostnader i de nordliga förvaltningsområdena, enligt de uppgifter kommunerna i Norrbottens län har lämnat till länsstyrelsen.

För förskolans del beror kommunernas förutsättningar på antalet barn som omfattas och även tillgången på befintlig språkkunnig personal. Verksamheten kan bedrivas i särskilda grupper eller på t.ex. tvåspråkiga daghemsavdelningar. För äldreomsorgen gäller motsvarande möjligheter att utforma verksamheten t.ex. speciella samiska avdelningar inom äldreboende, samisk äldreomsorg integrerad med ordinarie omsorg och anpassade scheman för samiskspråkig personal i hemtjänst. För förskole- och äldreomsorgsverksamhet förutses i de flesta fall vissa merkostnader med anledning av utformandet av nya rutiner inom organisationen, fortbildning, kompetensutveckling och i viss utsträckning personalrekryteringar. Vidare kommer kommunerna att behöva kartlägga personalens språkkunskaper och även organisera verksamheten så att befintlig personal med kunskaper i samiska kan användas inom den samiskspråkiga servicen.

Enskildas efterfrågan på samiskspråkig myndighetsservice förväntas, mot bakgrund av erfarenheter från nuvarande förvaltningsområde, vara av mindre omfattning under andra etappens genomförande. I de fall sådant behov uppstår, kan lagens krav uppfyllas i första hand med hjälp av tolkar. Det finns även möjlighet att koncentrera myndighetsservicen till bestämda platser och tider, vilket underlättar arbetet. Merkostnaderna för myndighetsutövningen inkluderar främjandeåtgärder, administrativa åtgärder, tolkning och översättning.

Kommunerna kommer att behöva bygga upp kunskap och kompetens lokalt rörande de nationella minoriteternas behov och det minoritetspolitiska regelverket. Riktade och aktiva informationsinsatser till egen personal och till berörda minoriteter kräver resurser och engagemang. Därtill tillkommer utbildnings- och kompetenshöjande insatser. Den grundläggande omdaningen handlar sannolikt även om mentala förändringsprocesser, dvs. medvetandegörande och ett synliggörande av de minoritetspolitiska frågorna bland beslutsfattare, tjänstemän, samerna och även allmänheten.

Kostnadsbilden påverkas även av kommunernas egna ambitioner. Myndighetsservicen kan utsträckas till att omfatta blanketter, formulär, kommunal skyltning, allmän kommunal information, telefonväxlar, webbsidor m.m. på samiska. Här kan kommuner i Norrbottens län som redan infört sådan service bistå nytillkommande

Konsekvenser av förslagen SOU 2006:

kommuner och kostnaderna för översättning kan säkerligen hållas nere i vart fall delvis. Kunskaper i samiska språket kan göras meriterande och bli lönegrundande etc.

Möjligheterna till samverkan mellan kommuner bör tas till vara för informations- och utbildningsåtgärder. Sådan samverkan har förekommit med goda resultat i Norrbotten. Erfarenheter och kunskap från en kommun som Eskilstuna, som gått mycket långt i att erbjuda finskspråkig samhällsservice, bör nyttjas för att finna lämpliga vägar för att hitta fungerande former för minoritetsspråkig service.

Resurser för tolkning och översättning kan med fördel samutnyttjas. Genom att ett nationellt myndighetsansvar föreslås inom minoritetspolitiken skulle kommunerna i fortsättningen kunna få stöd i arbetet. Genom samordning kan även kostnaderna för respektive kommun hållas nere.

Den föreslagna 3-åriga nationella informations- och utbildningssatsningen kommer att underlätta den anpassning och kompetensuppbyggnad som behöver göras i kommunerna. Satsningen ger kommunerna möjligheter att ansöka om särskilda medel för detta arbete.

I nuvarande förvaltningsområden har det visat sig lämpligt att beräkna ”fasta” merkostnader som ett grundbelopp för varje kommun efter antal minoritetsspråk i kommunerna. Ett grundbelopp på 300 tkr används som bas. För ”första” språket utgår 300 tkr och därefter 150 tkr per ”ytterligare” minoritetsspråk. För samiska språket har de tre varieteterna genererat sammanlagt 600 tkr per kommun. För 20 tillkommande kommuner i det samiska förvaltningsområdet skulle merkostnaden uppgå till (20 x 600 tkr =) 12 Mkr per år. Därefter beräknas bidraget på basis av antalet kommuninvånare. Det går inte att ange någon exakt siffra över antalet samer i respektive kommun. I nuvarande förvaltningsområdena har man därför valt en modell som baseras på det totala antalet kommuninvånare för att få fram ett belopp för respektive kommun som skall utgå utöver grundbeloppet (tillskott med 20 kr per kommuninvånare). Enligt den modell som hittills tillämpats skulle en kommunfolkmängd på 405 394 i de tillkommande kommunerna ge ett ytterligare ekonomiskt tillskott för merkostnader med 8,1 Mkr. Det totala beloppet för kommunernas uppskattade merkostnader

2 Folkmängd enligt SCB den 30 september 2005

SOU 2006: Konsekvenser av förslagen

som bör täckas genom statsbidrag är således 20,1 Mkr per år under etapp 2.

Fördelning av statsbidrag till kommuner bör också ske i samråd med berörda kommuner och landsting. Hänsyn behöver tas till kommunernas storlek efter invånarantal och viss justering kan behöva göras mellan kommunerna. I Norrbotten har vissa kommuner där det bor många minoritetsmedborgare fått större del av statsbidraget.

Kostnaderna för Sametingets tillsynsinsatser (1,4–2,1 Mkr) bör kunna finansieras inom de medel som avsätts för kommunerna (se nedan under avsnitt 17.3). En del av detta statsbidrag, avsett till kommunerna i det utvidgade förvaltningsområdet, bör således nyttjas av Sametinget för arbete med det nationella ansvaret för genomförande av minoritetslagstiftningen. Det innefattar bl.a. genomförande av gemensamma samordnade insatser i regionen t.ex. översättningar, gemensam information, utarbetande av mallar som kan användas av kommunerna etc.

Landsting

Myndighetsutövning utgör en mycket liten del av landstingens verksamhet. För att fullfölja lagstiftningens syfte kan förutses att landstingen, liksom landstinget i Norrbottens län gjort, utformar viss information om landstingens sjukvårdsverksamhet på samiska. Kostnaderna för de tre tillkommande landstingen uppskattas till 0,25 Mkr per myndighet årligen. För kompetensuppbyggnad på myndigheterna kan medel sökas ut den nationella informationsoch utbildningssatsningen.

Länsstyrelser

Kostnaderna avser huvudsakligen de merkostnader som uppstår för rätten att använda samiska vid myndighetskontakter. Det inkluderar främjandeåtgärder, administrativa åtgärder, tolkning och översättning. För respektive tillkommande länsstyrelse (3 st) inom det samiska förvaltningsområdet bör 0,3 Mkr per myndighet utgå årligen. För kompetensuppbyggnad på myndigheterna kan medel sökas ut den nationella informations- och utbildningssatsningen.

Konsekvenser av förslagen SOU 2006:

Domstolar

Domstolarnas arbete kommer framför allt att påverkas genom att fler ärenden kan tänkas involvera inlagor och dokumentation på samiska och att samiska används vid förhandlingar. Efterfrågan under genomförande av etapp 2 bedöms dock bli begränsad, mot bakgrund av de erfarenheter som finns från Norrbottens län. Domstolsverket har sedan april 2000 haft uppdrag att bistå domstolarna med anledning av minoritetsspråkslagarna och gjorda erfarenheter bör kunna tillämpas i det utvidgade samiska förvaltningsområdet.

Tillkommande merkostnader inkluderar främjandeåtgärder, administrativa åtgärder, tolkning och översättning. Domstolarna kommer sannolikt att få något högre kostnader för tolkning och översättning. Belastningen förväntas dock bli begränsad. För kompetensuppbyggnad kan medel sökas ur den nationella informations- och utbildningssatsningen.

Det har inte framkommit att tolk- och översättningskostnaderna i Norrbotten överskridit de medel som avsattes för ikraftträdandet av nuvarande minoritetsspråkslagar (1 Mkr avsattes domstolarnas merkostnader för förvaltningsområdena för samiska, finska respektive meänkieli). Mot bakgrund av detta görs bedömningen att ytterligare 0,5 Mkr per år bör vara tillräckligt för att täcka de merkostnader som en utvidgning av det samiska området förväntas medföra.

Övriga statliga myndigheter

Flertalet statliga förvaltningsmyndigheter har en central eller regional myndighet som kan organisera arbetet med minoritetsspråkfrågorna. De ytterligare förändringar som behöver göras kan sannolikt bygga vidare på de lösningar som redan gjorts av myndigheterna för att klara av de krav som ställs enligt nuvarande minoritetsspråkslagstiftning. Erfarenheter från visar också att andelen muntliga kontakter är mindre för regionala myndigheter jämfört med kommunala förvaltningsmyndigheter. Utökat resursbehov bör sannolikt klaras inom normala anslag. För kompetensuppbyggnad kan medel sökas ur den nationella informations- och utbildningssatsningen. För statliga myndigheter föreslås inga ytterligare medel, då dessa bedöms kunna täckas inom befintliga ekonomiska medel.

SOU 2006: Konsekvenser av förslagen

17.3 Nationellt tillsynsansvar för Sametinget

Det i delbetänkandet lämnade förslaget att en länsstyrelse ges nationellt tillsynsansvar för minoritetsfrågorna har modifierats i slutbetänkandet (avsnitt 12.1). Tillsyn som avser det samiska språket bör utövas av Sametinget. Den utpekade länsstyrelsen och Sametinget bör bistå och samråda med varandra i denna uppgift. Med en sådan lösning skulle länsstyrelsens tillsynsansvar omfatta sammanlagt 58 kommuner som ingår i förvaltningsområdet för meänkieli och det utvidgade förvaltningsområdet för finska. Sametingets tillsynsansvar skulle omfatta sammanlagt 24 kommuner i det utvidgade samiska förvaltningsområdet.

Huvuduppgiften är att utöva tillsyn enligt föreslagen lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Under etapp 2 av den minoritetspolitiska reformen föreslås länsstyrelsen och Sametinget ha en central pådrivande roll i samordningen av arbetet att anpassa verksamheten till att uppfylla minoritetsspråkslagstiftningen. Det nationella ansvaret innefattar även styrning, fördelning av ekonomiska medel, samordning, rådgivning, information och andra inslag som skall främja lagens ändamål. Tillsynen omfattar dock inte frågor där tillsynsansvar redan ålagts andra myndigheter.

Det är viktigt att tillräckliga medel för personalförstärkning avsätts för tillsynsarbetet eftersom tillsynsmyndigheterna får en central roll i samordnandet och genomförandet av reformen. Tillsynsmyndighetens arbete kommer att underlätta och effektivisera kommunernas arbete och därmed även hålla kostnaderna nere.

Utredningens bedömning i delbetänkandet var att länsstyrelsen skulle behöva tillföras 3–4 nya heltidstjänster för att klara av uppgiften. Denna bedömning kvarstå eftersom den nu föreslagna lösningen skulle innebära att endast två av de tidigare skissade kommunerna istället skulle övergå till Sametingets tillsyn. För att Sametinget skall klara av den föreslagna uppgiften bör 2–3 nya heltidstjänster tillföras myndigheten. Det är viktigt att Sametinget tillförs ytterligare medel för denna tillsynsuppgift och att dessa öronmärks på något sätt. Annars finns det risk för att befintliga anslag avsedda för bl.a. samiskt språkarbete skulle ”ätas upp” av en tillsyn som avser Sveriges åtaganden enligt Europarådet minoritetskonventioner gentemot denna minoritet.

Ett årligt anslag om 1,4–2,1 Mkr förutses täcka Sametingets personal- och kringkostnader för arbetet med nationellt tillsynsansvar.

3 se delbetänkandet avsnitt 6.5

Konsekvenser av förslagen SOU 2006:

Därutöver kommer resurser att behövas för att bedriva själva tillsynsarbetet, vilket innefattar mycket resande ute på fältet. Dessa tjänster bör kunna finansieras inom de medel som skall utgå till kommunerna under avsnitt 17.2.

17.4 Nationell informations- och utbildningssatsning rörande nationella minoriteter

Genom att en förstärkt informations- och utbildningsinsats under tre år kommer kommunala och statliga myndigheter och domstolar vara bättre rustade att uppfylla Sveriges åtaganden rörande minoriteter (se avsnitt 16.2). Anpassningen förutsätter en uppbyggnad av den minoritetsrättsliga kompetensen och en spridning av information inom organisationerna och bland allmänheten.

Den 4-åriga informationsinsats rörande samer som avslutades år 2004 bör kunna utgöra ett riktmärke för den informationsinsats som föreslås. Under dessa år avsattes 20 Mkr för informationsinsatser och insatser för att öka kunskaperna om samer i Sverige. En motsvarande summa bör rimligen, enligt min mening, avsättas för informationsinsatser under en 3-års period för att öka kunskaperna om de nationella minoriteterna, åtagandena i Europarådets minoritetskonventioner och minoritetspolitiken i det svenska samhället. I denna informationssatsning bör man även kunna räkna in de insatser som idag görs vid Samiskt informationscentrum (avsatta medel 3 Mkr per år).

Tabell 2 Beräknade kostnader för informations- och utbildningsinsats per år Förslag Kostnader (Mkr) Informationssatsning 3,664 Utbildningssatsning 26,66 Totalt 30,32

Informationsåtgärderna bör rikta sig till beslutsfattare, tjänstemän, de nationella minoriteterna och den breda allmänheten. Arbetet bör ske som ett led i Sveriges arbete att sprida kunskap om de mänskliga rättigheterna.

Vidare bör medel avsättas för att ge kommuner, myndigheter och domstolar möjligheter att vidta kompetenshöjande åtgärder

4 20 – 9 Mkr / 3 år = 3,66 Mkr per år

SOU 2006: Konsekvenser av förslagen

genom utbildning. Det kan t.ex. röra sig om befintlig personals möjligheter att förkovra sig i ett minoritetsspråk, att personal inom förskoleverksamhet som arbetar med barn som tillhör nationella minoriteter får kompetenshöjning i tvåspråkig undervisning eller att personal inom äldreomsorgen får tillägna sig kulturell kompetens.

För denna utbildningsinsats bör ett större anslag avsättas eftersom de samiska och finska förvaltningsområdena föreslås utökas med sammantaget 73 kommuner. För att tillkommande kommuner och myndigheter skall kunna leva upp till de krav som ställs, måste de ges möjligheten att bygga upp kompetens och komplettera befintlig kompetens. Anslaget behöver därför vara tillräckligt stort för att motsvara detta behov. Jag anser därför att det vore rimligt att avsätta ca 80 Mkr för denna insats under en 3-års period.

17.5 Åtgärder för förstärkt samiskt språkarbete

I avsnitt 12 lämnas förslag för att stärka det samiska språk- och revitaliseringsarbetet.

Samiska språkcentra

Inrättandet av två samiska språkcenter innebär att en etablering av en fast struktur för revitaliseringen av det samiska språket skapas. Centren skall i första hand fungera som stöd för enskilda samer och samiska organisationer som vill arbeta med språkrevitalisering, men de kan även fungera som ett stöd för kommuner m.fl. i uppgiften att uppfylla intentionerna i minoritetsspråkslagstiftningen.

Tabell 3 Beräknade kostnader för samiska språkcenter per år Förslag Kostnader (Mkr) Inrättande av två samiska språkcenter 4,8

Initialt beräknas minst två heltidstjänster per center behövas för att klara av centrens uppgifter. Personal- och kringkostnaden beräknas uppgå till ca (4 x 0,7 =) 2,8 Mkr. Därtill bör ytterligare 2 Mkr avsättas

5 se förslag rörande förvaltningsområde för finska språket i delbetänkandet avsnitt 11.3

Konsekvenser av förslagen SOU 2006:

per år för att bedriva verksamhet ute på fältet. I de fall språkcentren bistår kommuner och myndigheter med tolk- eller översättningstjänster bör ersättning utgå till språkcentret.

Samisk språkuppföljning

Förslag till språkuppföljning innebär att medel behöver avsättas för kontinuerligt återkommande undersökningar. Under etapp 2 av den minoritetspolitiska reformen bör en sådan undersökning genomföras. Resultaten av uppföljningarna gör det möjligt att utvärdera effektiviteten i genomförda insatser. Detta innebär på sikt en möjlighet till effektivare användande av samhällets resurser. Kostnaderna för genomförandet av en sådan språkuppföljning beräknas till ca 0,5 Mkr.

Övriga förslag

Förslag rörande Sametingets tydligare roll i det samiska språkarbetet och samiska ortnamn bedöms inte medför några konsekvenser utanför myndighetens arbete.

Bättre samordning inom same- och minoritetspolitiken inom Regeringskansliet innebär en effektivisering av verksamheten som bör klaras av inom myndighetens befintliga anslag.

17.6 Åtgärder på utbildningsområdet

I avsnitt 13 lämnas en rad förslag på utbildningsområdet.

Förändringar i bestämmelser rörande modersmålsundervisning

Förslag rörande förändringar i grundskole- och gymnasieförordningen rörande rätten till modersmålsundervisning har behandlats i delbetänkandet. Det i slutbetänkandet tillkommande förslaget rörande ”lämplig lärare” innebär att elever som tidigare inte fått modersmålsundervisning därför att en lärare inte kunnat hittas lokalt, kan få sådan på distans tills en lärare hittas.

Fram till 1991 utgick särskilda medel till kommunerna för modersmålsundervisning och dessa medel var beroende av hur

SOU 2006: Konsekvenser av förslagen

många elever som deltog i undervisningen. De medel som numera avsatts till kommunerna för insatser inom utbildningsväsendet skall även täcka kostnader för anordnad modersmålsundervisning och ingen särredovisning görs längre av antalet elever som deltar i undervisningen. Kommunerna har därmed redan fått täckning för kostnader för att anordna modersmålsundervisning i det generella statsbidrag som utgår för utbildning, oavsett om elever faktiskt fått sådan undervisning. Regeringen har dessutom nyligen gjort stora satsningar på skolsidan.

De åtgärder som nu föreslås för att förstärka elevernas möjligheter till modersmålsundervisning måste ses mot bakgrund av detta. För många kommuner kan alternativ med distansundervisning innebära mindre initiala kostnader för tekniska lösningar. Dessa kostnader torde dock vara av engångskaraktär och lösningarna kan även användas för annat i kommunerna. Vidare kommer kommunerna kunna göra avskrivningar för gjorda investeringar. Många kommuner har dessutom redan en infrastruktur, med t.ex. lärcenter o.dy., som klarar av distansundervisning och kontakter mellan elever och lärare på annan ort via Internet och videokonferensteknik. Myndigheten för skolutveckling håller på att utveckla metoder för detta undervisningssätt, vilket kommer att underlätta kommunernas arbete. Jag bedömer därför att förutsättningarna inte behöver innebära några sådana förändringar som skulle medföra stora ekonomiska kostnader för kommunernas del. Kommunerna skulle ändå ha haft kostnader för lärarlön under den tid undervisning skulle ha bedrivits, om en lärare skulle ha kunnat hittas omgående.

Tabell 4 Beräknade kostnader för insatser för samiska elever per år Förslag Kostnader (Mkr)

Konsekvenser av förslagen SOU 2006:

Pilotverksamhet rörande modersmålsundervisning

Den av Sameskolstyrelsen föreslagna pilotverksamheten för att förbättra samiska barns möjligheter till modersmålsundervisning innebär ett något högre anslag på kort sikt, 660 tkr per år. På längre sikt kan det innebära utarbetandet av arbetsformer som innebär en mer kostnadseffektiv lösning för många kommuner.

Utökad integrerad samisk undervisning

En utvidgning av den integrerade samiska undervisningen föreslås så att kommuner som idag redan ”står i kö” får möjlighet att anordna undervisningen. Undervisning skulle därmed bli möjlig på ytterligare fyra orter och verksamheten skulle även kunna utökas på befintliga orter. Förslaget innebär en utökning av Sameskolstyrelsens anslag. Enligt Sameskolstyrelsen skulle en sådan utökning kräva en utökning av anslaget med 1 Mkr per år.

Ökade anslag till samiska läromedel

Enligt Sameskolstyrelsen har den utökade verksamheten inom förskola, förskoleklass och även fritidshem ökat behovet av läromedel samtidigt som produktionen av läromedel i samiska är eftersatt. De senaste åren har ca 500–750 tkr avsatts för läromedelsproduktion i främst lulesamiska. Med ytterligare 1–1,5 Mkr årligen skulle åtminstone samma omfattning på produktion kunna ske för nord- och sydsamiska som för lulesamiska. Det arbete som nu pågår i samarbete mellan Myndigheten för skolutveckling och Sameskolstyrelsen behöver fortsätta, i vart fall i samma omfattning, ett antal år framåt. I det arbetet ingår arbetet med webbportalen Tema modersmål. Kostnaden för att kunna bedriva detta arbete i samma omfattning beräknas till 1,5 Mkr per år.

6 se Sameskolstyrelsen, budgetunderlag 2005–2007

SOU 2006: Konsekvenser av förslagen

Samisk studievägledare

Förslaget om inrättande av en samiska studievägledartjänst innebär en utökning av anslaget till Sameskolstyrelsen eller Sametinget, beroende på vem som blir huvudman. Kostnaden för en sådan tjänst beräknas uppgå till 0,7 Mkr per år.

Informationsmaterial för skolbruk

Informationsmaterial behöver tas fram för skolbruk rörande de nationella minoriteterna och deras språk. Detta material krävs för att kommunerna i Sverige bättre skall leva upp till kraven i läroplanerna rörande alla elevers kunskaper om de nationella minoriteterna. Kostnaden för framtagande av lämpligt material för skolbruk och för lärarutbildningen torde inte överstiga 1 Mkr, beroende i vilken form informationen görs tillgänglig för kommuner och lärarhögskolor. Denna insats bör kunna genomföras inom ramen för den informationsinsats som behövs rörande de nationella minoriteterna (se 17.4).

Stimulansbidrag till kommuner för tvåspråkig förskoleverksamhet och undervisning

För att stärka nationella minoritetsbarns språkutveckling och möjliggöra additiv tvåspråkighet bör särskilda stimulansbidrag utgå till kommunerna under en övergångsperiod, tills ett nationellt bevarandeprogram för de nationella minoritetsspråken (se 13.6.3) har kunnat utformas. Dessa insatser avser samtliga nationella minoriteter. Om ett nationellt bevarandeprogram med fast finansiering införs, kommer behovet av stimulansbidrag att upphöra. Stimulansbidraget skall göra det möjligt för kommuner att arbeta aktivt med språkstimulerande och språkutvecklande verksamhet inom förskolan och grundskolan.

Det är svårt att med stor exakthet kunna ange vad merkostnaden skulle kunna tänkas bli eftersom det är nästan omöjligt att uppskatta efterfrågan på tvåspråkig undervisning. I detta sammanhang skulle Sameskolstyrelsens uppgifter rörande kostnaderna för integrerad samisk undervisning kunna vara till vägledning. Denna

Konsekvenser av förslagen SOU 2006:

kostnad uppgår till ca 12 tkr per elev och läsår. För detta belopp får eleverna undervisning i några ämnen. I allmänhet är undervisningsgrupperna mindre än vad som är vanligt inom den kommunala skolan.

Efter samma modell skulle nationella minoritetsbarn kunna ges i vart fall något eller några ämnen på det egna minoritetsspråket. I en del fall kan säkerligen modersmålslärare användas för att undervisa i ytterligare ämnen. De skulle därmed få ett extra stöd i minoritetsspråket. I andra fall skulle skolan sannolikt behöva anställa en språkkompetent lärare som kan undervisa i ämnet/ämnena och undervisningsgruppen skulle kanske bli mindre. På orter där det finns tillräckligt många intresserade elever skulle säkerligen sådan undervisning kunna anordnas. Det är särkilt viktigt att fånga upp de elever som idag får förskola helt eller delvis på minoritetsspråket. Detta är framför allt aktuellt inom föreslagna förvaltningsområden och blir aktuellt i tillkommande kommuner. Kommunens merkostnader skulle täckas genom statligt stimulansbidrag.

Tabell 5 Beräknade kostnader för stimulansbidrag till kommuner per år Förslag Kostnad (Mkr) - stimulansbidrag till tvåspråkig förskoleverksamhet och undervisning för nationella minoritetsbarn 3,6

Med en motsvarande beräkningsmodell, som för den integrerade samiska undervisningen, skulle i 1 Mkr i stimulansbidrag kunna ge ca 83 elever möjlighet till extra stöd i minoritetsspråket, 3 Mkr skulle ge 249 elever och 5 Mkr skulle ge 415 elever denna möjlighet.

Den initiala efterfrågan på sådan undervisning bedöms inte överskrida 300 elever det första året. Anslaget skulle i så fall behöva uppgå till ca 3,6 Mkr per år.

7 Bruttokostnaden per elev i samisk integrerad undervisning uppgick till 11 778 kr år 2004. Sameskolstyrelsens årsredovisning för 2004 s 13

SOU 2006: Konsekvenser av förslagen

Övriga förslag

Jämfört med den nyligen antagna svenska språkpolitiken innebär de lämnade förslaget (se 13.2) i detta slutbetänkande en ambitionshöjning, när det gäller nationella minoritetsbarns möjligheter att tillägna sig minoritetsspråket. Den förslagna förändringen i målsättningen i den svenska språkpolitiken innebär en politisk markering och ett förtydligande. Förslaget bedöms inte medföra nya kostnader.

Förslaget rörande Myndigheten för skolutveckling rörande utvecklingsstöd (se 13.3.2) innebär ett förtydligande av myndighetens uppdrag, som bör kunna klaras av inom myndighetens befintliga anslag.

Sametingets/Sameskolstyrelsens nätverksarbete för modersmålslärare och studenter (se 13.4.4) vid högskolorna bedöms inte innebära kostnader som inte kan täckas av befintliga anslag.

17.7 Insatser för barn och ungdomar

I avsnitt 14 lämnas en rad förslag om insatser för att stärka barn och ungdomars språkutveckling.

Tabell 6 Beräknade kostnader för insatser som rör särskilt barn och ungdomar

per år Förslag Kostnad (Mkr) - bibliotekskonsulenter 3,5 - stipendieverksamhet 0,775 Totalt 4,275

Förslag rörande minoritetsspråkig barnlitteratur bedöms kunna täckas genom bättre prioritering inom nuvarande ramar som avsatts för satsningar på barnlitteratur.

Kostnaden för bibliotekskonsulentstjänster, med särskild inriktning på barn- och ungdomar, för samtliga nationella minoriteter bedöms uppgå till ca (5 minoriteter x 0,7 Mkr =) 3,5 Mkr per år.

Stipendieverksamhet för att stödja barn- och ungdomars språkutveckling bedöms kunna motsvara en kostnad på ca (5 minoriteter x 150 tkr =) 755 tkr per år. Medlen bör öronmärkas och fördelas

Konsekvenser av förslagen SOU 2006:

genom organisationer eller institutioner som företräder de nationella minoriteterna.

17.8 Aktivt synliggörande av det samiska i samhället

I avsnitt 15 lämnas förslag för att bättre synliggöra det samiska i det svenska samhället.

Förslag som lämnas rörande flaggdag och postorter bedöms inte medföra ytterligare kostnader.

Förslag om skyltning med samiska bör kunna ske inom nuvarande anslagsmedel.

Förslag lämnas om översättning av författningar till i första hand samiska, finska och meänkieli. Det är viktigt att detta arbete kommer igång för att underlätta myndighetsutövningen och även öka rättssäkerheten i förvaltningsområdena. Jag bedömer att ca 600 tkr initialt behöver avsättas för att påbörja arbetet.

17.9 Övriga konsekvenser

Den kommunala självstyrelsen

Utvärderingarna av nuvarande förvaltningsområden och övriga kommentarer från kommunerna i Norrbotten tyder inte på några konsekvenser för den kommunala självstyrelsen.

Sysselsättning

I förvaltningsområdet för samiska kommer det att finnas ett större behov av personal med samiskspråkig kompetens inom barn- och äldreomsorg, grundskola och kommunal förvaltning. I övrigt kommer behovet av lärare, tolkar och översättare med kompetens i samiska att öka.

Små företags förutsättningar

Överlag kan inte några konsekvenser förutses. En ökad efterfrågan av tolkar, översättare och företag som säljer tjänster till kommunal äldreomsorg kan uppstå.

SOU 2006: Konsekvenser av förslagen

Offentlig service

Samiskspråkig service utökas. Förutom nya möjligheter för den enskilde att kunna använda samiska vid myndighetskontakter erbjuds också förskole- och äldreomsorgsverksamhet helt eller delvis på samiska. Att föra sin egen talan i domstol på samiska tillkommer även. Den samiska befolkningen ges därigenom tillfälle till ökad service på samiska, vilket förutsätts innebära en förbättring.

Jämställdhet mellan män och kvinnor

En äldreomsorg som inte beaktar den äldres behov fullt ut innebär en börda och ett ansvar för den äldres familj och anhöriga. I allmänhet är det kvinnliga anhöriga som får bära detta ansvar. En utbyggd samisk äldreomsorg skulle i många fall lätta på anhörigas börda, eftersom äldreomsorgen därigenom skulle kunna beakta samiska äldres behov bättre. Denna avlastning för de anhöriga skulle sannolikt påverka samiska kvinnors situation positivt.

I den av utredningen genomförda enkätundersökningen uppger fler kvinnor (närmare 60 procent) än män (knappa 50 procent) att det är viktigt att det finns samiskspråkig offentlig verksamhet på hemorten. (se avsnitt 7.3.3)

Införande av förskola och äldreomsorg på samiska skulle sannolikt gynna samiska kvinnors möjligheter till ökat förvärvsarbete, vilket även påverkar jämställdheten mellan män och kvinnor. I övrigt bedöms jämställdheten inte påverkas.

Integrationspolitiska mål

Om de nationella minoriteterna respekteras och synliggörs bättre i samhället gynnar det mångfalden. Det skulle motverka negativa attityder och diskriminering. En attityd präglad av mångfald skulle även komma andra etniska grupper i Sverige till del. Nya kommunala modeller för serviceverksamhet på minoritetsspråk kan på sikt även användas för andra språk.

Konsekvenser av förslagen SOU 2006:

Konsekvenser för barn och unga

Barn som tillhör nationella minoriteter ges bättre möjligheter att få lära sig minoritetsspråket och att få utveckla den kulturella identiteten. Barns rätt till det egna minoritetsspråket och den egna kulturen stärks därmed. För föräldrar som bor inom förvaltningsområdet ökar valfriheten när det gäller möjligheten att välja förskola där verksamheten bedrivs helt eller delvis på minoritetsspråket. Detta gynnar även barnen. De förslag som lämnas rörande tillgång på litteratur på minoritetsspråken och minoritetsspråkig kultur innebär att nationella minoritetsbarns förutsättningar blir mer likartade än andra svenska barns möjligheter till kulturell konsumtion och möjligheter att stärka språkutvecklingen. Förslagen innebär också att nationella minoritetsbarns behov kan beaktas bättre i det svenska samhället än tidigare.

17.10 Finansiering

Minoritetspolitiken är tvärpolitisk och berör därför i sin helhet en rad olika politik- och utgiftsområden. Merkostnaderna som föranleds av utredningens förslag föreslås bekostas genom riktade statliga bidrag till kommuner, landsting och myndigheter. Det är inte rimligt att kommuner och myndigheter ensamma skall bära kostnaderna för den anpassning som behöver och borde ske i enlighet med åtagandena i minoritetskonventionerna. De anpassnings- och kompetensuppbyggnadskostnader som uppstår bör bäras nationellt och täckas av statliga medel.

Anslagsmedel kommer att behöva omfördelas från andra politikområden. Minoritetspolitiken är också en tvärpolitisk ambition och det är därför naturligt att satsningar på de nationella minoriteterna fördelar sig på olika utgiftsområden. Minoritetspolitiken skall genomsyra hela samhället och därför är det egentligen missvisande att ange det som en särskild anslagspost. Det finns t.ex. ingen motsvarande post för implementering av barnkonventionen.

SOU 2006: Konsekvenser av förslagen Tabell 7 Beräknade kostnader per år Förslag Kostnader (Mkr)

Totalt 69,4

Tabell 8 Övriga tillkommande kostnader Förslag Kostnader (Mkr) - informationsmaterial för skol- 1 bruk - översättningar av författningar 0,6 - samisk språkuppföljning 0,5 Totalt 2,1

För att minoritetspolitiken skall få genomslag måste minoriteternas behov beaktas inom en rad utgiftsområden i statsbudgeten, som i vart fall omfattar följande: − Demokratipolitik: insatser för att öka nationella minoriteters

möjligheter att påverka på olika nivåer i samhället bör kunna komma i fråga.

− Mänskliga rättigheter: insatser för att öka kunskaperna om

åtaganden rörande nationella minoriteter på olika nivåer i samhället. I den andra handlingsplanen för mänskliga rättigheter, som presenteras under början av 2006, kommer ökad prioritet enligt regeringen ges till myndigheters ansvar för förverkligandet av mänskliga rättigheter och vikten av tydliga instruktioner till myndigheterna på detta område, kommunernas och landstingens roll för att skydda och främja rättigheterna samt behovet av stärkt och verksamhetsanpassad utbildning om mänskliga rättigheter. Enligt regeringen finns det ett behov av att höja kunskapen om mänskliga rättigheter och att integrera detta perspektiv inom den offentliga verksamheten på nationell

Konsekvenser av förslagen SOU 2006:

och kommunal nivå så att de mänskliga rättigheterna kan förstås i relation till det dagliga arbetet. Det finns också behov av ökade insatser på information om mänskliga rättigheter för allmänheten. De kunskapshöjande insatser som utredningen föreslår rörande nationella minoriteter är helt i linje med dessa intentioner. De nationella minoriteternas behov bör därför också kunna beaktas och prioriteras i det fortsatta arbetet med att genomföra den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter.

− Äldrepolitik (utgiftsområde 11): åtgärder inom äldreomsorgen. Regeringen har i budgetpropositionen 2005/2006 föreslagit insatser för att höja kvaliteten i offentlig sektor. I detta ingår insatser för att stärka kompetensen inom vård och omsorg. Anställda inom sjukvård och äldreomsorg skall ges möjligheter att vidareutbilda sig. För att skapa långsiktiga planeringsförutsättningar för kommuner och landsting och för att höja kvaliteten i välfärden föreslår regeringen att de generella statsbidragen höjs med 1 miljard kronor 2007 och 6 miljarder kronor 2008. Möjligheterna att förbättra äldre minoritetsmedborgares möjligheter till äldreomsorg på minoritetsspråket bör kunna beaktas bättre inom utgiftsområdet. I de satsningar som regeringen gör på äldrepolitikens område bör tydligare hänsyn kunna tas till de behov äldre minoritetsmedborgare har och merkostnader för kommuners äldreomsorg på minoritetsspråk bör finansieras inom utgiftsområdet.

− Förskoleverksamhet (utgiftsområde 16): Regeringen gör nu särskilda satsningar inom förskolan och skolan. Särskilda statsbidrag till personalförstärkningar i förskola, skola och fritidshem, som kommer att uppgå till 7 miljarder kronor 2007, ger kommunerna möjlighet att anställa fler lärare och andra specialister. Inom ramen för de satsningar regeringen nu gör inom förskolan rörande personalförstärkningar samt kvaliteten i förskolan bör även minoritetsspråkiga barns intressen kunna beaktas i form av större möjligheter till förskoleverksamhet på det egna minoritetsspråket. I regeringens satsningar under år 2006 och 2007 på området, bör tydligare hänsyn tas till nationella minoritetsbarns behov inom förskolan. Även inom

8 Budgetprop 2005/2006, Faktablad Demokratipolitik 9 Finansdepartementet, Pressmeddelande ”Budget för 2006”, 20 sept. 2005

SOU 2006: Konsekvenser av förslagen

regeringens satsning på den mångkulturella förskolan bör minoritetsbarns intressen kunna beaktas.

− Barn och ungdomsutbildning (utgiftsområde 16): De generella statsbidragen till kommuner har nyligen ökat på detta område. I budgetpropositionen 2005/2006 aviserar regeringen satsningar på ytterligare 300 platser vid lärarhögskolorna med start våren 2006. Under 2006 inrättas även en särskild arbetsmarknadsutbildning om 500 platser med inriktning bl.a. på skola. Tre lärosäten får i uppdrag att ta fram förkortade vidareutbildningar till bl.a. förskollärare. Inom ramen för de satsningar som regeringen gör bör tydligare hänsyn tas till nationella minoritetsbarns behov av undervisning i och på minoritetsspråket.

− Kulturpolitik (utgiftsområde 17): en förstärkning av nuvarande medel skulle kunna var möjlig genom omfördelning inom politikområdet. Nationella minoritetsbarns behov på kulturområdet, såsom tillgång på minoritetsspråkig barn- och ungdomslitteratur och minoritetsspråkig barnkultur, skulle kunna prioriteras bättre inom utgiftsområdet.

− Folkrörelsepolitik (utgiftsområde 17): Politikområdet omfattar bl.a. generella frågor som rör människors möjligheter att organisera sig i folkrörelser, föreningar och liknande sammanslutningar samt regeringens samlade dialog med föreningslivet. Inom detta politikområde skulle nationella minoriteters behov av stöd till ungdomsorganisationer kunna beaktas.

− Storstadspolitik, (utgiftsområde 8). Inom detta utgiftsområde har satsningar gjorts på två- och flerspråkighet, bl.a. kompetensutvecklingsåtgärder för ökad kunskap och medvetenhet om att undervisa i flerspråkiga miljöer, insatser för att öka utvecklad samverkan på det lokala planet samt särskilda språkutvecklingsgrupper. Informations- och utbildningsinsatser som riktar sig till berörda kommuner inom storstadspolitiken rörande t.ex. tvåspråkighet och tvåspråkig undervisning bör kunna beaktas inom utgiftsområdet.

Konsekvenser av förslagen SOU 2006:

Samarbetet inom Europeiska unionen

Slutligen finns det anledning att även lyfta fram möjligheten att försöka finna ekonomiska lösningar för det fortsatta minoritetspolitiska arbetet i det arbete som Sverige nu genomför inför Europeiska unionens kommande strukturfondsperiod. Sverige bör i arbetet försöka finna lösningar som gör det möjligt att t.ex. beakta möjligheterna att stärka och stödja det samiska språket. Sverige bör verka för att de krav som ställs för finansiering från olika strukturfonder gör det möjligt att även beakta det samiska språkets behov av stöd.

18 Författningskommentarer

Den föreslagna lagen om nationella minoriteter avses ersätta nuvarande i lag (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar respektive lag (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Vissa av bestämmelserna har till stor del likalydande innehåll som tidigare. Av följande tabell framgår vilka nya bestämmelser som motsvarar nuvarande bestämmelser.

Bestämmelse i nuvarande lagar om samiska Bestämmelse i lag (2006:xx) om nationella resp. finska och meänkieli minoriteter och minoritetsspråk

1 § 1 och 5 §§

- 2 §

- 3 §

- 4 §

2 § 6 §

3 § 7 §

4 § 8 §

5 § 9 §

6 § 10 §

7 § 11 §

8 § 12 §

9 § 13 §

10 § 14 §

- 15 §

- 16 §

Författningskommentarer SOU 2006:19

Ny lag (2006:xx) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Allmänna bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag tillämpas hos kommunala samt statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter.

För förvaltningsområden för samiska, finska och meänkieli gäller även särskilda bestämmelser rörande enskilda talares rätt att använda dessa språk i kontakter med förvaltningsmyndigheter.

Lagen tillämpas också hos länsrätt, tingsrätt, fastighetsdomstol, miljödomstol och sjörättsdomstol med en domkrets som helt eller delvis omfattar respektive förvaltningsområde.

Lagen skall tillämpas hos såväl statliga som landstingskommunala och kommunala förvaltningsmyndigheter. Exempel på förvaltningsmyndigheter är kommunstyrelsen, de kommunala nämnderna, landstingsstyrelsen och landstingets nämnder samt statliga myndigheter som polismyndigheter, skatteförvaltning m.fl. Däremot omfattas inte kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller, i normala fall, kommunala organ som är organiserade i privaträttslig form eftersom dessa inte är myndigheter.

Vissa av bestämmelserna skall tillämpas i tre specifikt angivna geografiska områden som i lagen benämns förvaltningsområde.

De myndigheter som avses i bestämmelsen är de som har ett geografiskt verksamhetsområde som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet. Myndigheten kan t.ex. ha verksamhet förlagd till förvaltningsområdet genom ett huvudkontor, lokalkontor eller annan fast representation. Även regionala och lokala myndigheter som saknar kontor eller motsvarande inom förvaltningsområdet kan ha verksamhet som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet.

Lagen skall även tillämpas hos vissa domstolar med en domkrets som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet. De domstolar som omfattas av lagen är länsrätt, tingsrätt, fastighetsdomstol, miljödomstol och sjörättsdomstol.

2 § Nationella minoriteter är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar i enlighet med Sveriges åtaganden enligt Europarådets ram-

konvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.

Minoritetsspråk är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch.

Med samiska avses nord-, lule- och sydsamiska. 3 § De nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sitt språk, sin kultur- och samfundsliv skall främjas av det allmänna.

Det allmänna har ett ansvar för att Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk blir uppfyllda. Med ”främjas” avses att det allmänna genom aktiva åtgärder och handlingar skall stödja språkens fortlevnad.

4 § Det allmänna skall i sin verksamhet beakta de nationella minoriteternas särart och deras behov av skydd och stöd för att deras språk och kultur skall fortleva i Sverige. Barns behov att få utveckla en kulturell identitet och det egna minoritetsspråket skall beaktas särskilt.

De nationella minoriteterna skall på alla nivåer i samhället ges möjligheter till inflytande i frågor som berör dessa, så långt det är möjligt.

Nationella minoriteters behov av stöd och skydd skall beaktas i olika typer av verksamhet. Det kan t.ex. vara inom kommunal verksamhet när man fattar beslut som berör enskilda eller beslut om beviljande av medel till olika typer av verksamheter. Barn som tillhör nationella minoriteter har ett intresse och ett behov av att få utveckla den kulturella identiteten och det egna språket. Detta intresse skall myndigheter ta särskild hänsyn till, om ett beslut kan komma att påverka barn.

Nationella minoriteter skall ges möjligheter att påverka i frågor som berör dem. Det innebär att kommuner och olika förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet skall utforma sitt arbete på ett sådant sätt att en dialog kan föras med företrädare för de nationella minoriteterna. Det kan t.ex. vara lämpligt att införa brukarråd där minoriteterna finns representerade, så att minoriteters synpunkter kan beaktas i olika typer av beslut. Nationella minoriteter bör särskilt engageras och ges möjlighet att påverka i frågor som rör användandet av ekonomiska resurser avsatta för minoritetspolitiska åtgärder.

Författningskommentarer SOU 2006:19