Samerna i Sverige

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

.a f

i z E

:I

f

O

s s

@W@

F

SW

L

Smk?

Betänkande av

someufredningen

é Statens offentliga utredningar

?få Eä 1975:99/ Q5]

Utbildningsdepartementet-

Samerna i

Sverige

Stöd åt och kultur

språk

Betänkande av sameutredningen Stockholm 1975

Omslag Håkan Lindström ISBN 91-38-02473-X Göteborgs Offsettryckeri AB Stockholm 1975

Till statsrådet och chefen för

utbildningsdepartementet

Genom beslut den ll december 1970 bemyndigade Kungl. Majzt statsrådet Lidbom att tillkalla fem sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om åtgärder till stöd för samernas språk och kultur m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 29 januari 1971 som sakkunniga landshövdingen Gösta Elfving, tillika ordförande, hovrättsassessorn Olof Köhl, numera departementssekreteraren Thomas Rönström, rektorn Lars Thomasson och renskötaren Lars Utsi. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 18 mars 1971 f. d. undervisningsrådet Ragnar Israelsson och som biträdande sekreterare departementssekreteraren Ulla-Britta Silén. De sakkunniga antog namnet sameutredningen. Att som experter biträda har sedermera efter utredningen framställning frân utredningen förordnats den 29 maj 1972 professorn Sten Henrysson och forskningsassistenten Henning Johansson samt den 24 januari 1974 professorerna Hilding Eek och Israel Ruong. Sameutredningen har tidigare avgett delbetänkandena (Ds U 1973:2) Samernas folkhögskola och (Ds U 1973:14) Forskning och eftergymnasial utbildning i samiska. Utredningen får härmed överlämna sitt huvudbetänkande 1975:099 (SOU och 0100) Samema i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Uppdraget är därmed slutfört. Särskilt yttrande angående medlemmar stödjande i samebyar har avgetts av ledamöterna Thomasson och Utsi.

Stockholm i december 1975.

Gösta Elfving

Olof Köhl Thomas Rönsträm Lars Thomasson Lä” Utsi

/Ragnar Israelsson

lnnehäü

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 C0ak”káigaesso sámigillii . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 Summary in English . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27

Kapitel l Utredningsuppdraget m. m . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 1.1 Direktiven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 1.2 Till utredningen överlämnade skrivelser . . . . . . . . . . . . . . 39 1.3 Avgivna yttranden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 1.4 Utredningsarbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41

Kapitel 2 De svenska samernas historiska bakgrund . . . . . . . . . . 43 2.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 2.2 Samernas ursprungsmiljö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44 2.3 Statens och kyrkans påverkan på samisk religion, språk och kultur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 2.4 Samerna och nybyggeskolonisationen . . . . . . . . . . . . . . . 46 2.5 Den första renbeteslagstiftningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 2.6 Förslag till åtgärder för de icke-renskötande samerna . . . . . 49 2.7 Revision av renbeteslagstiftningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 2.8 Den statliga administrationen av samefrågorna . . . . . . . . . . 52 2.9 Det samiska skolväsendet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52 2.10 Samernas organisationssträvanden under första hälften av 1900-talet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . “ 53 2.11 Svenska samernas riksförbund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 2.12 1971 års rennäringslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 2.13 Samernas samepolitiska och kulturpolitiska program . . . . . 56

Kapitel 3 Folkrättslzgt skydd av grundläggande fri- och rättigheter och av minoritetsgrupper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 3.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 3.2 De internationella åtagandena. FN-systemet . . . . . . . . . . . 60 3.2.1 Det fortgående arbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 3.2.2 Den allmänna förklaringen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 3.2.3 Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 3.2.4 Konventionen om medborgerliga och politiska rättig-

inom FN-systemet . . . . . . . . . . 65 3.2.5 Andra konventioner 3.2.6 FN och det egentliga minoritetsskyddet . . . . . . . . 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 70 3.3 Europarådets system i 70 3.3.1 Inledning 71 3.3.2 Den europeiska konventionen 72 3.3.3 Den europeiska sociala stadgan förbunds insatser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72 3.4 Nationernas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 72 3.4.1 Minoritetsskyddet ILO och infödda . . . . . . . . . 74 3.4.2 befolkningsgrupper 74 3.5 Slutsatser

Kapite14 Demografiska förändringar i den samiska befolknings- 77 gruppen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 4.1 Allmänt 4.2 De renskötande samerna i Sverige 1958- 1972 . . . . . . . . . 77 4.3 De icke-renskötande samerna i Sverige 196541973 . . . . . . 83 4.4 Den totala samebefolkningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87

5 De icke-renskötande samernas speciella problem 91 Kapitel 5.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 Bakgrund 5.2 samhörighet och samhörighetskänsla mellan olika grupper samer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 92 De icke-renskötande samernas kontakter med samebyn i 5.3 framtiden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93 . . . . . 94 5.4 samhörighet och samhörighetskänsla på nationsnivå . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 5.5 Samebyn som befolkningsenhet hemtrakt 95 5.6 De icke-renskötande samernas syn på begreppet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 96 5.7 Träffpunkteri hemtrakten samer . . . . . 97 5.8 Samebyn och anslutning av icke-renskötande . . . . . . . . . 97 5.9 Samebyn skall avgöra medlemskap i samebyn för alla samer . . . . . . . . . . . . 98 5.10 Gemensam riksorganisation 98 5.1 1 Språk- och skolfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 5.12 Intresset för andra näringsfång än renskötsel

101 Kapitel 6 Samisk kultur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 6.1 Inledning 103 6.2 Det samiska kulturarbetet 103 6.2.1 Språket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 106 6.2.2 Den samiska litteraturen 109 6.2.3 Sameradion och kulturminnesvård m. m. 110 6.2.4 Museiverksamhet samiskt institut 112 6.2.5 Nordiskt för samernas kultur 114 6.3 Samhällsinsatser insatser för minoriteter . . . . . . . . . 114 6.3.1 Kulturpolitiska 6.3.2 för samekulturen 115 Bidrag och stödformer överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kapitel 7 Sameslöjden-Samekonsthantverket . . . . . . . . . . . . . 123

7.1 Sameslöjdens historiska bakgrundloch utveckling . . . . . . . 123

7.2 Samiska initiativ till stöd för sameslöjden och samekonsthantverket . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125 7.3 Utredningen rörande ekonomiska 126 sameslöjdens roll i Sverige 7.3.1 Insamlade data . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 126 7.3.2 Rekommendationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127 7.3.3 Same-Ätnams yttrande över utredningen . . . . . . . 127 7.4 Senare åtgärder till stöd för sameslöjden . . . . . . . . . . . . . 128 7.4.1 Av sameutredningen vidtagna åtgärder . . . . . . . . . 128 7.4.2 Framställningar från SSR och Same-Ätnam . . . . . 129 7.5 överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 131

Kapitel 8 Samernas organisationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135 8.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135 8.2 Den första sameföreningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 136 8.3 Den första riksorganisationen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 136 8.4 Nya strävanden att bilda en riksorganisation . . . . . . . . . . 138 8.4.1 Organisationsfrågans behandling vid 1937 års landsmöte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 8.4.2 Organisationsfrågans behandling vid 1948 års landsmöte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 139 8.5 Svenska samernas riksförbund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141 Sáminuorra, Svenska samernas riksungdomsförbund . . . . . 143 8.6 Same-Ätnam, förening för samisk kultur . . . . . . . . . . . . . 145 8.7 Lokala sameföreningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 8.8 överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151

Kapitel 9 Stöd till tidskriften . . . . . . . . . . . . . . . . 157 Samefolket 9.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 157 9.2 överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158

Kapitel 10 Stödjande . . . . . . . . . . . . . . 163 medlemmarisamebyar 10.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 10.2 bestämmelser om medlemskap Rennäringslagens i sameby m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Utredningsuppdraget m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4 SSR:s förslag om stödjande medlemmar . . . . . . . . . . . . . 10.5 Samernas synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.6 överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kapitel 11 Samiska utbildningsfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173 11.1 Historik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173 11.1.1 Ett första försök till skolmässig utbildning . . . . . . . 173 ll.l.2 Skytteanska skolan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173 11.1.3 Lappskolorna . . . . . . . . . . . . . . . .. l 1.1.4 Den ambulerande undervisningen . . . . . . . . . . . . . 174

1 1.1.5 De fasta skolorna återinrättas l1.1.61913 års reform 11.1.7 Nomadskolans fortsatta utveckling . . . . . . . . . . . . 177 Nomadskolans utformning enligt 1962 års riksdagsbeslut . . 179 11.2.1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179 1 1.2.2 1957 års nomadskolutredning 180 1l.2.3 180 1962 års riksdag l 1.2.4 Beslut vid 1967 års riksdag rörande nomadskolans 182 ledning för samer. Nuvarande förhållanden . . . . . . . . . 183 Utbildning 11.3.1 Förskola för samernas barn . . . . . . . . . . . . . . . . . 183

1l.3.2 Nomadskolan. Organisation, omfattning och under- 184 visning 1 1.3.3 Undervisning i samiska i grundskolan 186 l1.3.4 Samisk utbildning i gymnasieskolan 187 1 1.3.5 Högskoleutbildning och forskning i samiska . . . . . . 188 ll.3.6 Samisk vuxenutbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189 11.3.6.1 Samernas folkhögskola . . . . . . . . . . . . . . 189 1 1.3.6.2 Frivillig bildningsverksamhet och övrig vuxenutbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 191 11.3.7 Lärarutbildning för det samiska undervisningsområd_et . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 192 l 1.3.8 Läromedelsfrågor 193 Vissa senare överväganden i fråga om nomadskolväsendet 194 m. m. . . 197 11.5 Utvecklingen av invandrar- och minoritetsundervisningen 201 11.6 överväganden och förslag 201 1l.6.1 En samisk utbildningsväg 203 1l.6.2 Samer i förskolan 203 1l.6.3 Sameskola, grundskola, gymnasieskola i samiska . . . . . . 209 1 1.6.4 Högskoleutbildning och forskning 210 1 1.6.5 Samisk vuxenutbildning l1.6.6 Lärare och läromedel för det samiska undervisnings- 213 området

217 Kapitel 12 Finansieringsfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 217 12.1 Allmänt 218 12.2 överväganden och förslag

221 Kapitel 13 Fiskesamerna 221 13.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 221 13.2 Fiskerikonsulentens undersökning 226 13.3 överväganden och förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 226 13.3.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 227 13.3.2 Fjällfiskets betydelse 13.3.3 Den rättsliga grunden för fisket ovanför odlingsgrän-

Kapitel 14 Nordiskt samarbete isamefrågor . . . . . . . . . . . . . . . 231 14.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 231 14.2 Nordiska samerådet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 231 14.3 Nordiska rådet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233 14.4 Nordiska ministerrådet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233 14.5 Nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och renskötselfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 234

Kapitel 15 Den fortsatta utvecklingen av stödet till samekulturen 237

Särskilt yttrande

Sammanfattning

En grundläggande utgångspunkt för sameutredningen har varit uppfattningen att samerna utgör en ursprunglig befolkning, som torde vara lika gammal i Sverige som - eller äldre än ~ landets majoritetsbefolkning. Samerna är således inga invandrare i modern mening. Samerna befinner sig i sitt eget land, men utgör en etnisk minoritet inom den samlade befolkningen. Detta ger dem en klar särställning i förhållande till övriga minoriteter och det föreligger därför skäl att tillämpa delvis andra bedömningar för samernas del. Den samiska befolkningen i Sverige beräknas omfatta ca 15000 personer. En stor del av dem är i dag bosatta utanför det geografiska rennäringsomrâdet. Den renskötande befolkningen uppgår till ca 2 500 personer. Flertalet har således sysselsättningar i andra än näringar renskötseln. Detta skapar speciella svårigheter då det gäller att genomföra åtgärder till stöd för Samernas språk och kultur, eftersom både språket och kulturen i hög grad är knutna till den bland samerna av ålder utövade näringen. En avgörande förutsättning för att den samiska kulturen skall kunna bevaras är enligt utredningen att rennäringen kan fortleva som en samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det geografiska bosättningsområde som av ålder varit samernas. Det är därför nödvändigt att rennäringen även i fortsättnigen får statligt stöd och att samhället verkar för att skapa arbetstillfällen för samerna inom renskötselområdet. De förslag i fråga om stöd åt samernas språk och kultur som utredningen lägger fram grundar sig på den principiella uppfattningen om värdet för ett demokratiskt samhälle att stödja av en utvecklingen pluralistisk kultur, där såväl samernas som andra minoriteters kultur får goda möjligheter att göra sig gällande. Det bör vara naturligt för samhället att vid avvägningen av ekonomiska insatser för samegruppen visa en långtgående generositet. Utbyggnaden av de åtgärder som behövs beräknas enligt utredningen ske under lång tid, eftersom de fortgående måste anpassas till utvecklingen och till samernas egna önskemål. Åtgärdernas närmare innehåll och utformning kan därför endast i viss utsträckning anges i dag. De synpunkter och förslag som sameutredningen lägger fram måste ses mera som en rlktningsangivelse än som ett avslutat verk. Det är från

Sammanfattning

denna utgångspunkt som sameutredningen föreslår (kap. 15) att ett ledningsorgan upprättas inom statsrådsberedningen för den fortsatta utvecklingen av stödarbetet. Ledningsorganet föreslås bestå av en arbetsunder ledning av ett av de konsultativa statsråden, med grupp, exempelvis vissa och ämbetsverk representerade i samverkan med departement företrädare för samerna och deras organisationer. Utredningen ger inledningsvis en översikt över samernas historiska bakgrund (kap. 2). Därefter lämnas en redogörelse för det folkrättsliga skyddet av grundläggande fri- och rättigheter och av minoritetsgrupper (kap. 3). redovisar i ett sammanhang de befolkningsstudier över de Utredningen renskötande och icke-renskötande samerna som utredningen låtit utföra 4). Jämförelse görs även med tidigare undersökningar från 1958 (kap. och 1965. Hela samebefolkningen utgör enligt undersökningarna 15 342 varav ca en sjättedel kan hänföras till den renskötande befolkpersoner, ningen. Antalet icke-renskötande samer den 31 december 1973 redovisas i den ena befolkningsstudien till 12 930 personer. Icke-renskötande samer finns bosatta i hela landet. Det största antalet, 6 098 samer, finns i Norrbottens län. I Västerbottens län finns 2 137 samer och i Stockholms de särskilda som samerna möter i län 1 179. För att kartlägga problem det svenska samhället och undersöka Samernas samhörighetskänsla och inställningen i språk- och kulturfrågor har utredningen genom pedainstitutionen vid universitetet i Umeå utfört en intervjuundergogiska sökning rörande kulturella, sociala och psykoløgiska frågor (kap. 5). Av denna undersökning framgår bl. a. att flertalet av de icke-renskötande samerna i framtiden vill upprätthålla kontakter med de renskötande i att såväl de renskötande som de icke-renskötande iir starkt hembyn, intresserade av att stärka samhörigheten inom samegruppen i sin helhet och anser att detta bäst kan ske genom en gemensam sammanslutning för alla samer ilandet. Det framgår vidare att de icke-renskötande samer som lämnat renskötselområdet helst upprätthåller kontakter med samer från samma hemby. l övrigt har bl. a. kunskaperna i samiska inom de olika samegrupperna undersökts. En utgångspunkt för utredningens överväganden ifråga om samhällets stöd till samernas språk och kultur ividaste mening (kap. 6) har varit att för samerna själva att utforma sin kulturella verksamdet är en uppgift het. Utredningen har sett det som sin uppgift att redovisa olika sidor av det samiska kulturarbetet och söka utforska i hur hög grad de statliga insatserna på kulturområdet kan komma även samerna till godo. Målen för den statliga kulturpolitiken omfattar även samerna och deras kulturella strävanden och utredningen redovisar hur de allmänna samhällsinsatserna på kulturområdet innebär ett stöd även för samiskt kulturarbete. De statliga bidragen är som regel utformade så att de inte styr verksamheten. De kan sålunda utnyttjas för aktiviteter som utformas helt i enlighet med samiska värderingar. Utredningen berör i detta sammansom studiecirkelbidrag, bidrag för experiment och hang bidragsformer utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet samt bidrag till kulturpro-

Sammanfattning 13

gram inom föreningslivet. Andra stödformer som samerna bör kunna utnyttja är bl. a. konstnärsstipendier, bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper, bidrag till konferenser, kurser, m. m. och det gästspel statliga litteraturstödet. sameutredningen anser det vara en viktig grundprincip att statliga bidragsformer, liksom f. n. är fallet, även tillgodoser minoriteternas behov. Emellertid bör ökade ansträngningar göras för att samerna i större utsträckning skall få del av de anslagsmedel som tillförts kulturområdet under senare år. Det bör vara en viktig uppgift för bl. a. Svenska Samernas riksförbund (SSR), Same-Ätnam och Nordiskt samiskt institut att skaffa sig överblick över de bidragsmöjligheter och stödformer som finns, och förmedla information om dessa till samiska organisationer och kulturarbetare. Det får också förutsättas att statliga myndigheter, kultur- och utbildningsinstitutioner, folkbildningsorganisationer m. fl., som har hand om fördelning av samhällets kulturstöd, i sitt löpande arbete tar hänsyn till samernas behov. l de fall där allmänna bidragssystem och stödformer inte kan tillämpas bör stöd i särskilda former kunna utgå. Utredningen föreslår ett särskilt anslag, vilket bör betraktas som ett allmänt stöd åt Samernas kultur och de samiska organisationerna. Anslaget motiveras i första hand av förslagen i kap. 6, 8 och 9 om samhällsstöd till samiskt kultur- och organisationsarbete och till tidskriften Samefolket. I kulturkapitlet (kap. 6) tar utredningen också upp vissa frågor rörande det samiska språket, Sameradion och den traditionella samekulturen. Utredningen understryker särskilt betydelsen av att de samiska frågorna i stort blir ett naturligt inslag i den allmänna samhällsplaneringen. Sameslöjden och samekonsthantverket (kap. 7) utgör en viktig del av den samiska kulturen. Ett stort antal samer försörjer sig helt på sameslöjd och samekonsthantverk och efterfrågan är stor. på samiska slöjdalster Enligt utredningen finns det goda förutsättningar för en utvidgning och breddning av sameslöjden och samekonsthantverket. För detta krävs dock en utbyggnad av organisationen kring verksamheten. Enligt av SSR och Same-Ätnam framförda förslag om stöd för sameslöjden och samekonsthantverket behöver insatser råvarugöras i fråga om utbildning, anskaffning och marknadsföring. Beträffande de båda sistnämnda områdena har kommerskollegiets utredning Sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige” lämnat förslag till åtgärder, till vilka sameorganisationerna anslutit sig. Även sameutredningen ansluter sig till förslagen. De insatser som behövs på området bör enligt sameutredningen handhas av en organisation bildad av samerna själva och med SSR och Same-Ätnam som huvudmän. föreslår Utredningen att det uppdras åt statens industriverk och arbetsmarknadsverket att snarast ta upp överläggningar i frågan med de samiska huvudorganisationerna. När det gäller de ekonomiska resurser som kommer att behöva sättas in för att stödja verksamheten bör det prövas huruvida medel som de båda verken redan disponerar för här antydda ändamål kan tas i anspråk. Om detta inte är möjligt, bör speciella anslag utverkas för ändamålet. Den föreslagna organisationen bör även ta sig an frågan om anskaffan-

14 Sammanfattning

Detta bör ske genom förhandlingar med de av slöjdvirke för sameslöjden. domänverket och andra markägare. »På staten tillhörig mark bör slöjdvirke

kunna tillhandahållas avgiftsfritt. deras tillkomst- Utredningen redogör för samernas organisationer, historia och nuvarande organisation och verksamhet (kap. 8). SSR bör

ha stora förutsättningar att bredda sin verksamhet på enligt utredningen kan bli en Centralorganisation för alla samer. ett sådant sätt att förbundet har inletts mellan SSR och föreningen Same-Ätnam. Ett samarbete ankommer det själva att verka för lämpliga Självfallet på samerna Om samernas väljer att lösningar i organisationsfrågan. organisationer krävs emellertid en förstärkning av SSR:s, Samebredda sin verksamhet, och de lokala sameföreningarnas resurser. SSR får i dag sitt Ätnams stöd anslag ur samefonden. Om en huvudsakliga ekonomiska genom samerna utvidgad verksamhet av någon betydelse för de icke-renskötande komma till stånd, kan kostnaderna inte täckas av fondmedel. skall kunna Utredningen föreslår att statsbidrag utgår för de samiska organisatiomed 350 000 kr. per år. Detta belopp bör utbetalas nernas verksamhet inflytande i till samefonden, varigenom samerna själva får ett avgörande av medlen. utredningens mening bör fråga om användningen Enligt

ifrågavarande medel fördelas med visst belopp till SSR, om dess verksamtill att även omfatta de utanför samebyarna och sameförehet breddas stående samerna och en samordning kommer till stånd med ningarna Same-Ätnams verksamhet. Alternativt bör bidraget kunna utgå till SSR

och Same-Ätnam gemensamt eller till var och en av dessa organisationer.

Ett särskilt belopp bör kunna fördelas på lokala sameorganisationer

oberoende av om organisationen är medlem i en gemensam riksorganisamedel bör kunna utnyttjas för projekt eller tion eller inte. Återstående som riksförbund eller riksförening och/eller lokal förening verksamhet önskar Samefondens kulturdelegation bör eller organisation genomföra. besluta om den närmare fördelningen av organisationsbidraget.

Svenska samernas riksungdomsförbund (SSR-U) får bidrag från både Utredsamefonden och de allmänna anslagen till ungdomsorganisationer. bidragsmöjligheter som SSR-U har ningen pekar på de kompletterande med att förbundet erhåller statsbidrag till sin centrala fått i och Det av utredningen föreslagna statsbidraget till de samiska verksamhet. bör även komma SSR-U till godo. organisationerna föreslår ökat statligt stöd till tidskriften Samefolket Sameutredningen en viktig när det (kap. 9). Tidskriften har enligt utredningen uppgift att stärka sammanhållningen bland samerna. Den sprider också gäller information till olika institutioner i samhället om samernas förhållanden

av Samefolket har hittills garanterats genom och problem. Utgivningen från olika håll, i första hand genom statsbidrag och bidrag ur bidrag samefonden. Eftersom statsbidraget varit oförändrat sedan budgetåret

1965/66, har hela kostnadsökningen fått täckas genom bidrag ur samebör samefonden alltjämt fungera som fonden. Enligt sameutredningen för Samefolket. Fonden kan emellertid huvudsakligt finansieringsorgan som blir aktuella under inte ensam belastas med så höga bidragsanspråk kommande år. Utredningen föreslår att nuvarande statsbidrag på 50 000

Sammanfattning 15

kr. höjs med ytterligare 135 000 kr. och att sammanlagt 185 000 kr. ställs till samefondens disposition för finansieringen av tidskriften Samefolket. l ett kapitel om vissa finansieringsfrågor (kap. 12) tar sameutredningen upp frågan om anvisande av de medel som enligt utredningens förslag i kap. 6, 8 och 9 bör utgå till främjande av samernas kultur och de samiska organisationernas verksamhet. Med hänsyn till att samerna bör ha ett avgörande inflytande i fråga om användningen av det nya statsbidraget föreslår utredningen att medlen skall fördelas av samefonden och dess kulturdelegation. Samefondens egna medel används i allt väsentligt för att tillgodose de renskötande samernas behov. Utredningens förslag syftar emellertid främst till ökat stöd för de icke-renskötande samerna, varför det enligt utredningens uppfattning blir nödvändigt att tillföra samefonden tillskott av budgetmedel. Ett nytt anslag, benämnt Bidrag till samisk kultur, bör införas fr. o. m. budgetåret 1977/78. Anslaget bör utgå med 600 000 kr. och ställas till samefondens disposition. Ett spörsmål, som särskilt nämnts i direktiven, är frågan om s. k. stödjande medlemmar i samebyar. Frågan hänger samman med samernas strävanden att skapa ökad mellan den större samhörighet gruppen utflyttade samer och den mindre grupp samer som är kvar inom rennäringen. Utredningen uttalar sin anslutning till den av SSR framförda tanken på ett stödjande medlemskap i samebyarna som ett led i strävandena att stärka samernas samhörighet (kap. 10). Följande riktlinjer, som i huvudsak överensstämmer med SSR :s förslag, kan tänkas för ett sådant medlemskap. Det bör vara byn som avgör vem som skall antas som stödjande medlem och därvid bör ivarje särskilt fall prövas vilka skäl som kan tala för anslutning. Villkoren för ett stödjande medlemskap måste utformas enligt de särskilda önskemål som kan finnas inom varje sameby. Likaså bör byn besluta om de förmåner i form av krokfiske och småviltjakt som skall kunna tillerkännas vederbörande. Endast genom att lägga beslutanderätten i byns händer torde grundvalen kunna skapas för ett nödvändigt förtroende från samebymedlemmarnas sida till den nya anordningen. De förslag till riktlinjer för verksamheten som utredningen förordar förutsätter enligt åtminstone utredningen den ändringen i rennäringslagen att sameby ges rätt att till byn utomstående renskötselberättigad person, stödjande medlem, upplåta rätt att utan avgift till eget behov jaga smävilt och fiska med krok på byns område. Sameutredningen har i sitt arbete sökt anlägga en helhetssyn på de samiska utbildningsfrågorna (kap. ll). Utredningen ger en samlad redovisning av de möjligheter som finns att inom det allmänna skolsystemets ram tillgodose de samiska utbildningsbehoven. Dessa möjligheter är_i många fall relativt goda. Pâ åtskilliga punkter krävs dock utredenligt ningen förbättringar eller nya insatser för att man skall kunna tala om en samisk utbildningsväg som motsvarar samernas berättigade önskemål. En viktig del av samhällets stöd åt samerna och deras kultur är de insatser som kan göras för samernas barn i förskolan. Möjligheterna till hemspråksträning under förskoleåren har grundläggande för betydelse samebarnens personlighetsutveckling. Det kommunerna att i åligger

16 Sammanfattning

särskilt beakta samebarnens behov i detta avseende. förskoleplaneringen När det gäller lärare för språkträningen i förskolan understryker utredbl. a. vikten av att skolöverstyrelsen (Sö) beaktar möjligheten att ningen till anta behöriga sökande med samiska som förskollärarutbildning modersmål inom ramen för den s. k. fria kvoten. har funnit att nomadskolan eller sameskolan haft stor Utredningen den samiska kulturen. betydelse när det gällt att bevara och utveckla l962 års beslut att det skall finnas två likvärdiga utbildningsmöjligheter för samerna, så länge de själva önskar detta, bör enligt sameutredningen alltjämt vara utgångspunkten för samhällets insatser. Utredningens förslag syftar därför till att dels förbättra sameskolan, dels ge de samiska inslagen en starkare ställning i grundskolan. Frågor om nedläggning av enskilda sameskolor bör prövas omsorgsfullt och i nära samråd med samernas företrädare. Först när alla parter är eniga om att det inte är rimligt att behålla skolan längre kan nedläggning av en sameskola komma i fråga. En kärnfråga blir enligt utredningens mening att bedöma vilka insatser som behövs för att samernas språk och kultur skall få en ställning i grundskolan som motsvarar önskemålen om ett samiskt alternativ. Intresset för en starkare ställning i grundskolan för de samiska frågorna avser inte bara språket utan samernas språk och kultur i vidare mening. Sameutredningen understryker betydelsen av att samiskt stoff genomi läromedel och undervisning. Genom att de samiska gående integreras får en naturlig i grundskolan ökar förståelsen för de frågorna plats som möter samerna i deras egenskap av etnisk minoritet i det problem svenska samhället. En stark ställning för samernas språk och kultur i grundskolan bidrar inte bara till att främja de samiska elevernas allmänna utan också till att skapa förståelse för samernas önskemål och utveckling strävanden. Detta måste enligt sameutredningen innebära att man inom ram har de bästa förutsättningarna för att med ett ökat grundskolans samhällsstöd bidra till bevarandet och utvecklingen av samernas kultur. förslag om en förbättrad sameskola och en starkare Utredningens för de samiska inslagen i den allmänna grundskolan och ställning förutsätter enligt utredningen en utbildning av lärare gymnasieskolan med samiska som modersmål. Utredningen föreslår att behöriga samer antas i fri kvot till klasslärarutbildning vid lärarhögskolan i Umeå. Vidare föreslås att utbildning av ämneslärare för samehögstadiet, grundskolans och gymnasieskolan organiseras vid universitetet och lärarhögstadium i Umeå. Utredningen föreslår dessutom att särskilda tjänster högskolan som hemspråkslärare i samiska inrättas, vilket möjliggör en samordnad alltifrån förskola till gymnasieskola i de komsamisk språkundervisning muner som redovisar ett sådant behov. Utredningen finner det angeläget att förutsättningar skapas för ett ökat antal veckotimmar i samiska inom grundskolan. Detta bör i första hand kunna ske genom ett flexibelt utnyttjande av resurserna inom timplanens ram. De riktlinjer som utredningen dragit upp för en utökad och förbättrad samisk undervisning i grundskolan är också giltiga i fråga om gymnasieskolan. Utredningen understryker betydelsen av att yrkesinriktade gym-

sou 1975:99

Sammanfattning 17

nasiekurser kan anordnas för att fylla samiska utbildningsbehov. Efter ett tidigare förslag av sameutredningen har en professur i samiska inrättats vid universitetet i Umeå och förutsättningar skapats för utbildning och forskning i ämnet. I samband med reformeringen av den högre utbildningen bör utbildningmyndigheterna kunna ta stor hänsyn till behovet av samiska kurser vid utformningen av utbildningslinjer. Det bör också enligt utredningens mening vara möjligt att i stor utsträckning fastställa utbildningsplaner och kursplaner som direkt tar hänsyn till samiska önskemål och behov. l-lögskoleutbildningen blir härigenom en viktig länk i en samisk utbildningsväg. Utredningen understryker särskilt betydelsen av att den decentraliserade universitetsutbildningen ges förstärkta resurser, inte minst för att tillgodose vuxenutbildningsbehovet. l centrum för den samiska vuxenutbildningen står Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Utredningen betonar vikten av ett fortsatt samhälleligt stöd till folkhögskolan och framhåller att det på vissa punkter kan behövas ökade resurser för att skolan skall kunna sin upprätthålla ställning som samiskt kulturcentrum. Utredningen föreslår en ökad tilldelning av lärartimmar för undervisningen i samiska språk vid folkhögskolan. anser vidare Utredningen att en utbyggnad av folkhögskolans lokaler är en nödvändig förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas på nuvarande höga nivå. I fråga om den allmänna studie- och kursverksamheten har utredningen funnit det önskvärt med ett större verksamhetsområde för den konsulent som knutits till Samernas folkhögskola. Denne bör kunna bedriva verksamhet uppsökande och organisera kurser i första hand inom de tre nordligaste länen. Det pågående utvecklingsarbetet när det gäller läromedel för den samiska undervisningen bör enligt sameutredningen kunna leda till en väsentligt förbättrad läromedelssituation. Utredningen framhåller särskilt vikten av att förskolan och alla stadier i grundskolan förses med läromedel. Det kan enligt utredningen finnas skäl att överväga ett särskilt statsbidrag till kommunerna för läromedelskostnader i anslutning till sameundervisningen. Det bör också vara möjligt att utforma statsbidraget för hemspråksundervisning i samiska så att det inkluderar kommunernas extra läromedelskostnader. Sameutredningen har haft i uppdrag att undersöka fiskesamernas förhållanden och överväga vilka åtgärder som kan behövas för att säkerställa denna grupps utkomstmöjligheter en under- (kap. 13). Enligt sökning som utredningen låtit göra finns endast ett fåtal fiskesamer vars situation från juridisk synpunkt är osäker. Enligt sameutredningen är det angeläget att dessa samers utkomstmöjligheter säkerställs så att de kan fortsätta sitt fiske i ungefär samma omfattning som hittills. Sameutredningen föreslår att lantbruksnämnden får i uppdrag att i nära samråd med fiskesamerna i fråga och de samebyar inom vilka fisket bedrivs verka för att frågan får en från juridisk synpunkt tillfredsställande lösning. Olika vägar bör prövas beroende på förhållandena i det särskilda fallet. Det är t. ex. inte uteslutet att en närmare undersökning kan visa att någon av samerna i fråga fortfarande skall anses tillhöra En annan samebyn. framkomlig väg för lantbruksnämnden att säkerställa fiskesamernas ut-

18 Sammanfattning

komstmöjligheter kan vara att fisket med stöd av rennäringslagen avgiftsfritt för längre eller kortare tid till sådan fiskesame. Om upplåtes svårigheter skulle uppkomma att på någon av de angivna vägarna nå en tillfredsställande lösning för någon av samerna i fråga, bör lantbruksnämnden, som förvaltar statens vatten ovanför odlingsgränsen, bemyndigas medge att fisket tills vidare får bedrivas som hittills. Även andra lösningar bör kunna prövas. Kap. 14 i betänkandet innehåller en redogörelse för nordiskt samarbete isamefrågor. l kap. 15 redovisas utredningens syn på den fortsatta utvecklingen av stödet till samekulturen. Med utgångspunkt i uppfattatt samerna, i egenskap av ursprunglig etnisk minoritet inom ningen landets samlade befolkning, intar en särställning och förtjänar ett långtsamhällsstöd, tar utredningen upp frågan om ansvaret för och gående samordningen av samhällets åtgärder till stöd för samerna. Vidare berörs frågan om genomförande av utredningens förslag och de beräknade kostnaderna. Utöver de allmänna bidragssystem och stödformer som kommer även samerna till godo föreslår utredningen således att ett nytt anslag, Bidrag till samisk kultur, bör utgå med 600 000 kr. fr. o. m. budgetåret 1977/78 och avse stöd till samiskt kultur- och organisationsarbete i vid mening. För de förslag av principkaraktär som avser stödet till bl. a. sameslöjden och samisk utbildning saknas f. n. underlag för fullständiga kostnadsberäkningar. Det bör ankomma på berörda myndigheter att ta hänsyn till förslag vid sina anslagsframställningar, om möjligt redan utredningens inför 1977/78. Utredningen erinrar vidare om de ökade budgetåret kostnader som föranletts av utredningens tidigare förslag om stöd till Samernas folkhögskola och inrättande av en professur i samiska. Särskilt yttrande angående stödjande medlemmar i samebyar har avgetts av ledamöterna Thomasson och Utsi.

Coakkéigaesso

Sémiéielgadanlévdigi’addi (sameutredningen) vuolgasaddji larmaå su árvalusainis dat 0aivil atte sámiáPbmut 12e álgova:kkadat, mii vasddjá ket Ruotas nu boaris dahje vel ain boarraset anádatáPbmut. gå riika Nuvt zei last sábmelafzat sirdulaz'zat Sábmelaüat z°166aéigésa§ mielas. ásset sin ieiaset aednamis. muttu sii 13:1 é$rdala§ minoritetta stuorát vaakkadaga siste. Dát addá siddjiide nubbiid minoritettaid ektui éielgasit sierralágán sajádaga ja dan gzriil berrege adnit sin hárrái aárá árvuätallamiid. Rekkenastujuvvu atte sámiáPbmugii gullet Ruotas 15000 persuvna. Stuora oassi sis ássá geográfalaå boazodoalloguovloid ålgubaePde. Boazodoal‘liva:kkadakkii gullet fas sullii 2500 persuvna. Dat ma:rkasa atte arnetoasis laet wré aeléhusvuogit gå boazodoallo. Dát mieldisbuktá sierralágán váddisvuoöaid dalle gå galgaéii bargat sámigiela ja kultura doarjala=:mi ala, dasgå sikke giella atte kultura gullaba mihámuddui åktii daina sámiid boares aeláhusvugiin. Maerridaeddji aekt0n sámikultura sztilohaebméi la: éielgadanlávdigåddi 0aivila miel de dat atte boazodoallo bisso sábmelaå anllinvuokkin ja atte muddát oassi sábmelaüain sáttet fidnet sin azléhusa boafteáigisge boazodoalos aeré lágiin dan

dahje mutton geOgráfåIaS éssanguovlos, mii

álgo rájis lzemaé sébmelazzaid. Dan ditte la: dérbaélafi sikke atte boazodoallo boatteva§ áigisge oaz2o státtalaTs d0arjaga ja atte servudat årdne sábmelafzaide bargodiléla‘svuo6aid boazodoalloguovlo siste.

CielgadanIévdig§1ddi sébmelazzaid giel|a- ja kulturadoarjaga hárrái

dakkun evtuhusaid lä oaivil vuoööojurdan dan birra atte maggár árv0 servudakkii la: das atte doarjo mé13ga§laikultura év‘dana:mi, kultura, man siste sikke sámiid atte aerá minoritettaid kultura oa‘zzo buriid vejuIasvuoöaid doallat ieias fámos. Servudakkii berre§ii last lundulas éájehit stuora árvasvuoöa dalle gå ráööádallá daid ekonomalas doarjagiid birra, mat båttet sámiáPbmugii ávkin.

Cielgadanlévdigé’1ddi mielas váldá dárbaälaå lágádusaid ållasubmi

gukkes áigi dan ga3zil gå lágádusat fertejit heivehuvvut évdanaebméija sébmelaiiaid iezaset gáibádusaide. Dán sivas sáttá dál dusse muttin oassái almohit lágádusaid sisdoalo ja hámi. Buoret adnit lzege dan ditte E:ielgadanlévdigi'addi oaidnoguoddoid ja evtuhusaid åvdal njuolgadussan gå ål1a§uvvun bargon. Dán duogáia vu0stá evtuha éielgadanlávdigåd'di (káp. 15) atte státtaráööigåddis (statsrådsberedningen) ásahuvvu h0avdaorgána boatteva§ doarjabargo z1vdida:mi várás. sis- H0avda0rgána

20 Coakkéigaesso sámigillii

doalasii evtuhusa mielde bargojukkusa, å.m.d. åvta konsultatiivalaå státtaráöi (statsråd) håvdema vu0lde. Dan jukkusis galge1 evtuhusa mielde áirasat soames depártementain ja doaimahagain (ämbetsverk) bargat2°1vtar2’16is sábmelaüaid ja sábmelaâ orgánisaéuvnaid áfrasiiguin. 1 vuoccan 1

Cielgadanlávdigåddi smiettamu§as addujuvvu éoak‘kz’1iga=:s-

so sábmelaáåaid histoijálaå duogáåis (káp. 2). Dan mangá boaná E:ilgehus sikke vuöulaå fridaja- ja vuoigcltvuoöaid alle nlinoritetmicl 12/‘/mm!/13kkaIa§ suoddjaltemi birra (káp. 3). maid buktá åvdan daid vwkkadatdutkamu§uicl

Cielgadanlávdigåd'di

boazosébmelafzaidja boazohis sébmelafzaid birra. maid ieé la: doaimahan (káp. 4). V2erdédus dakkujuvvu maidá åvdit dut’kamu§aiguin (I958 ja 1965). Dutkamiid miel‘de gullet sémié1bmugii 15 342 persuvna, man Iågos sullii éiE:E:et oassi sáttá låkkut boazodoa1li vaekkadakkii. Åvta va:kkadatduIkama mielde laei ju0vlamán0 31. baeive 1973 boazohis sábmelaüaid låkko 12930 persuvna. Boazohis sébmeIazzat ásset riika juokke lasnas. Stuorámus oassi. 6098 s2’1bmelazza. gávdnu Norrbottena laanas. 2137 s2’1bmelazza ásset Västerbottena Izenas ja Stockholma laenas fas l 179 sábmelafza. Kárten ditte daid sierralágán mat deivet sábmelaüaid ruottilaê servudagas ja dutkan gazaldagaid ditte sébmelazzaid åktavuoöadåvdo ja sin oai‘vila gielIa- ja ku|turgazal- Ubmi universitetta instidagain la: éielgadanlávdigåd'di pedagogalaä tuéuvna båkte dakkan stikkehallandm/mma kulturalui‘, sosizilalaf ja birra (káp. 5). Dát dutkan ééjeha å.m.d. atte psykologalas‘ gaialdagaid aenetoassi boazohis sébmelazzain boaIteéigis hálida bisohit guoskahusaid boazosábmelaüaide ja atte sikke boazodoaHi atte boazohis ru0kt0guovl0 sébmeIazzain last hui ållo berustubmi nannodit åbba sámiáPbmuga åkatte nannen buoremusat buot tasaävuoöa ja sii oaivildit dáppáhuvvá sámiid åktasa§ litto båkte. Viidésa=.bbut boattá åvdan atte dat boazohis lmt boazodoalloguovloid. háliidit doallat s21bmelaz'zat, gait guoööán mielastebmusit åktavu0öa sábmelafzaide. Muöoi la: vel ru0kt0gu0vl0 å.m.d. sébmelazzaid sámigieldáid0 dutkujuvvun dan mielde maggár aâláhusvuogit sis last. mielas sé1bmeIazzat ieza hámihit kultu-

Cielgadanlávdigåddi berrejit

ralas doaimaidis ja dat lange laemaä åkta Iáwdigåddi vuolgasaddji gå I22 ráööádallan servudagas sámiid gicla ja kultura várás (káp. 6) boatti

birra. Cie1gadanl2’1vdigéd'di la: váldán alcesis doaibman :i1gel

doarjaga sébmelas & beliid ja g2eéca1it dut‘kat atte man stuora kulturbargo ávki sábmelafzaide lee daina doar‘jagiin maid státta addá kulturguovloide. Státtalaä kulturpolitikka moalla sistisdoallá maidái sámiid ja sin kultura1as raE:camiid måvt almulaê ja E:ielgadan|évdig§1d'di ééjeha, kultursurgiide laet oaivilduvvun maid sábmelas kulturservudatdoarjagat latt dábálaâiat nu årdnejuvvun atte dat bargo várás. Státtalaê doarjagat azi ållenge váikut bargui. Dan gmzil daid sáttá gzevahit doaimaide, mat ållásit hámihuvvujit sámiid åwdagâvaid mielde. Cielgadanlévváldá daggu bajás daggár doarjavugiid gå å.m.d. doarja 0apdigåddi ja åvdánatinbar'gui kulturalaé pacirkiliida, doarja gz£ccaladdamii doaimaid siste sz£rvia3llima sisIe. Aerá ja doarja kulturprográmmaide maid sébmela“zzat berrejit oa2zot, lazt å.m.d. stipzrndat doarjagat, déidaéeppiide, doarja friddja teátteriide, dáns0ide ja cuojaheddjiide.

sou 1975:99

áoalckárgaesso sámigillii

doarja konferaensaide, kursaide, jéfltisuottastallamiide (gästspel) 22.3. ja státtalas girjálasvuoöa doarja. Daetalas vuoööojurda la sémiéielgadanlévdig:‘iddi mielas dat atte stéttalas doarjagat, degu dálge, duttadit maidái minoritettaid dárbagiid ja aenet galgá bargujuvvut dan ala atte sábmelaüat 2°1zzut oasi daina váriin, mat last jukkujuvvun kultura várás mar_]imus vássán jagiid áigi. Ruota Sámiid Riikasz§:rvi (RSR), Same-Ãtnam Sámi ja Davviriikaid lnstiIutta berreseddje dieöoid ö0aggit daid doarjaveju|asvuo6aid ja doarjavugiid birra, mat gávdnujit, ja addit viidésatbbut dieöoid sámiid organisasuvnznide ja kulturbargiide. Vu0rdimis Ia, atte státtalas eiseváldit, kultur- ja máfláhusinstitusuvnat, álbmutéuwgehusorgánisasuvnat j.n.å., maid háldos laet servudaga kulturmarrriruéat, váldel baaiválas bargoinaeset sábmelaüaid dérbagiid vuttii. .lås dábálas doarja ii sátte áddujuvvut, de berre sierra juokkit

doarjagiid. Cie|gadan|évdigf1d‘di evtuha sierra mazrriruöa, mii berre

ádnujuvvut almulafs doarjagin sámikultura ja sárñiid organisasuvnaid várás. Kápiflaliin 6, 8 ja 9 evtuhuvvu, atte servudat sámiid doarjusii kultura ja sábmelafzaid orgánisasuvnaid maid Samefolket- áviisa. ja Dát evtuhus lee maerriruttajuokkima vuoöostus. Kulturkápiflalis (káp. 6) váldá lávdigåddi maid bajás soames gazaldagaid, mat gusket sámigiela, sámirádio ja árbejuvvun sámikultura. Erenoamás daetalaé éielgadanlévdigéddi oaivila mielde 13:, atte sámiid gaialdagain boaöásii lundulas oassi almulas servudatplánadakkamiida. Sámiduoøldji ja .sámidøêiclzzdzzoddji lxba sámikultura dzetalas oassi (káp. 7). Ållo sábmelaüaid áidn0 birgenlákki la: sámiduoddji ja sámi-

dáidaduoddji. Sámidujiid jaerran lze stuoris. Cielgadanlávdigåddi mielas

gávdnujit buorit vejulasvuoöat sámiduoji ja sámidáidaduoji åvdidzebmái ja viididwbmái, muttu doaimaid diksoma várás dárbasa dieöosge hukset orgánisasuvnaid. Ruota Sámiid Riikaszervi ja Same-Ätnam lasba dakkan evtuhusa sámiduoji várás. Dan mielde ja sámidáidaduoji doarjaga berre addit ekonomalas vakki skuvlemii, ávdnasiidårdnemii ja vuovdimii. Guovte magimus namahuvvun suorgi várás lab kommerskollegiet éielgadusa Sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige (Sámiduoji ekonomalas meerkasubmi Ruotas) båkte .guoööán evtuhusaid, maid sámiid orgánisa-

suvnat last dåkkehan. Cielgadanlávdigåd'di manná dasa mielde.

Orgénisasuvdna, man sé1bmelazzat ielza RSR ja Same-Ätnam h0avdan last vuoööodan, berre váldit daida ássiide dárbaslas doaimaid giet-

tadallama vuollái. Cielgadanlávdigåd'di evtuha atte industriavz£rka

(industriverket) ja bérgodepértementta (arbetsmarknadsverket) fargamusat ráööádalaseiga ássi birra åvtaráöis sábmelas oaive0rgénisasuvnaiguin. Mii guoská ekonomálas vaekkiváriid, mat dárbavsuvvujit bargo d0arjala:bméi, berre lávdigåddi mielas dutkat, atte sétIég§1 daid váriid, maid aeska máinasuvvun gu0kte doaimahaga juo ålgusjuokkiba, gaevahit dás máinasuvvun ulbmiliida. Sierra váriid berre årdnet. jås daid ruöaid ii sátte gavahit, matjuo gávdnujit. Evtuhuvvun orgánisasuvna gadnegasvuotta la: maid fuolahit åvtaráöis m$cciré66ehusain (domänverket) ja iezá zrnawigádiiguin, atte ávdnasat duoji várás Iazt gávdnun lákkái. Státta aednama alde berre nuvtá 0azz0t duoddjiévdnasiid.

22 SOU 1975199

Coakkéigaesso sámigillii

Cielgadanlávdigåd'di öilge scibnzelzzååaid orgárzisøzåuvnaid, sin historjá

ja dálás orgánisaäuwdnamálle ja d0aibmadábi (káp. 8). Ruota Sámiid Riikasaarvis berresii Iávdigåddi mielas lzet stuora vejulaévuoöat viididit bargos dan lákkái atte sus boaéééii guovdésorgénisaSuvdna buot sámiide. RSR ja Same-Ätnama gaskas 132 juo é|gahuvvun åktasas bargo. Dat lee dieöos sábmelaüaid ieiaset ássi ér_1girus'sat orgánisaåuvdnagaialdagaid :oavdima ala. RSR, Same-Ãtnama ja báikálaé sámiserviid vuogas vaekkivériid ferte stuoridit, jås sámiid orgánisaäuvnat viididit doaimaidis. Su oaivedoarjaga oa2zo RSR ådne sámifoanda matrriruöain. Buot gåloid ii sátte máksit foanda váriin, jås barg0 boazohis sébmelazzaid buorrin duttadatti lákkái viididuvvu.

Öielgadanlávdigåd'di evtuha, atte sámiorgánisaéuvnaid várás boaöáéii

jakkásafzal 350000 kruvnu státtavxkkirutta. Submi ga1g2i méksujuvvut sámifåndii. Dán båkte åzzut sábmelaüat váriid gavaheemi iezaset váikuhusa vuollái. Lávdigåddi mielas berre méinasuvvun m3:rriru6as åkta oassi addut RsRzái, jås saervi d0aibma viididuvvu guoskat maid ézeroid ja sámiserviid ålgubaellái gulli sábmelaüaid ja _iås saervi bargá åvtas Same-Ätnamiin. Mz1lsaa:kto laa, atte va2kkirutta la: RSR ja Same-Ätnama åktasa§ dahje atte g0abbáge org2’1nisa§uvdna oa2zo sierra sumi. Berre§ii Ian vejulaé juokkit åvta ruttasumi báikálaê sámiorgánisasuvnaide nu atte juokke latto oazzo muttin oasi das fuolakaeflté, kr orgánisasuvdna åktasa§ riikaorgánisaéuvna latto dahje ii. Vmkkiruöat, mat laet vel báccán, sáttet åccama båkte gaevahuvvut pro§ektii dahje bargui, man riikalitto dahje riikasa:rvi ja/dahje báikálaå sa:rvi dahje háliida ållasut'tit. Sámifoanda ku1turdelega§uvdna berre orgénisa§uvdna maerridit orgénisa§uvdnava:kkiru6a lagat gaevahusa ala. Sáminuorra (SSR-U) 0azz0 doarjaga sikke sámifoandas atte nuoraidserviide boatti almulaå váriin. Lávdigåddi fuomáäaüá. atte SSR-U la: åizun státtas daatalzemus bargusis lassin vaakkiru6a. Státtadoarja. man Iávdigåddi la: evtuhan sébmela§ organisasuvnaide. berre maid boattit SSR-U ávkin.

Cielgadanlávdigåd'di åvdanbuktá evtuhusa, atte státtalziâ va3kkirutta

lasihuvvu Samefolket-éviisa várás (káp. 9). Dát áviisa lee l € wdigéddi mielas dwt-alas gaskaoabmi gå háliida nannet åktavuoöa sábmelafzaid gaskas. Maidá viidida áviisa dieöoid min servudaga aerá institusuvnaide sébmelazzaid diliid ja problemaid birra. Aerá guovloin b0atti ekonomalaé doarjarutta la: dán ráddjái dákkidan Samefolketa å1gusaddima. Dan ga:zil gå státtalaå v$kkirutta la=:mas mz1lsama:tton busa3ttajagi 1965/66 rájis, lat buot Iassánan gålot g2°1kZ:ujuvvun sámifoandas boatti váriiguin. Sámiöielgadanlávdigåd'di oaivilda atte sémifoan‘da berre boattevaI áigis d0aibmat váld0ássálas doarjaorgánan Samefolketii. Muttu foanda åktu ii galga razahit daid alla d0arjagáibádusaiguin. mat båttet boatte

jagiid siste duottan. Cielgadanlévdigf1d'di evtuha, atte st2’1tta addáäii

fåndii dáláå 50 000 kruvnu státtavaekkisumi lassin vel 135000 kruvnu ja åktiibu0t 185000 kruvnu addujuvvu§ii sámifåndii, vai vaekkeha Samefolket-éviisa ru6alazzat. Képittalis goastidanga2:aIdagaid birra (káp. 12) váldá éielgadanlávdigåddi bajás daid ruöaid juokkingaialdaga, mat láwdigåddi evtuhusaid mielde, kápiUtaliin 6, 8 ja 9, berrejit addujuvvut sámiid kultura ja

C0akkéigaess0 sámigillii 23

sábmelaä orgánisaéuvnaid åvdidaebmái. Cielgadanlávdigåd'di evtuha, atte

sámif0anda ja su kulturdelega§uvdna mzrrriruöaid dan ditte juogáéeige gå sábmelaziain berresii last ma:rridaeddji váikohusfábmo dan åööa st2’1ttadoarjaga gxvahusa ala. Sámifoanda iezas ruöaid váldo0assi gmvahuvvu boazosábmelaiåaid dárbagiid duttadmbmái. oai- Láwdigåddi vievtuhus 12e, atte doarja boazohis sé1bme|azzaide lasihuvvu. Dan gaiil lm láwdigåddi mielde v2eltamaetIon addiI zrnet ruöaid sámifåndii. Åööa mzerrirutta, mii gåééuduvvu till samisk kultur Bidrag (Vaekkirutta sábmelaå kulturii) berre sisabuktujuvvut 1977/78 bu§a:tIa_iagi rájis. Mzcrriruöa sturrudat Ix 600 000 kruvnu ja dan galgá addit gazvahusa várás sámifåndii. Gazaldat, mii erenoamáiit máinaäuvvu gåööusis la: (direktiivas), gazaldat n.g. E-wroid d0arj0mieII(IlI0id (stödjande medlemmar i samebyar) birra. Gazaldat gullá åktii sábmelafzaid Iasihit åkviggamusain tasasvuo6a stuorát eretfárren ja uccit boazoaaláhussii báccán sábmelaåjoavko gaskas. RSR la: åvdanbuktán dan jurdaga, atte d0arj0miellamovuotta éztroin, la: åktii guI|i viggamu§ain nannet sábmelaüaid

åktavuoöa. CielgadanIávdigåd'di åvtastuvvá dasa (káp. 10). Cuovvuvaå

njuolgadusaid mielde, mat sullii heivejit åktii RSR evtuhusain, sáttá váHjet doarjo miellattoid ézzroide. Caero ás$i la: marridit, gii dåkkehuvvu doar‘jomiellatton. Juokke åccan berre váldut sierra dutkama vuollái. Guorahallat namalassii ferte dan atte mat ássidilit hállet sa=.rvama bxle. Sa:r‘van doarjomieIlatton berre hámihuvvut dat sierra gáfbádusat vuoööon, mat gávdnujit _iuokke éaeros. Cazrro berre maidá maerridit daid ruöalaá ávkiid ala, maid vuogga0agg0n smávvafu0ö- (krokfiske)ja & (småviltjakt) mieldisbuktiba ja mat sáttet luoppaduvvut máinaâuvvun Iattui. Duååe dan båkte atte sámiömrro 0a2io mzerridanvu0igatvu0öa sáttet éaero Iattot cájehit dán åööa lágádussii dérbaslas

luottémusa. Cielgadanlz’1vdigé’1d'di aektoda gåit dan nubbástusa boa-

zozeláhuslákkii, atte sémiéaerro oazzo vuoigatvuo6a addit ålguballái émro gulli. boazodållui vuoigaduvvun persuvdnii, doarj0lattui, nuvtá iezas dé1rbagii mmccástit smávvafuoööo éaâro ja guolástit vuoggain zednama alde. S2’1micielgadanl2’w'dig2°ad'di Ia: gz=.=éE:alan viidis oainoin su bargostis guorahallat srihmelai mm‘tzihusgaiuldaguid (káp. ll). öåk- Lávdigåddi ke éilgehusastis åktii dieöoid daid vejulaåvuoöaid birra, mat gávdnujit almulas skuv‘|asystema siste duttadan várás sábmelafzaid máttáhusdárboid. Oappanvejula§vuo6at Izet mánga garde gé’1ré1azzat (relativt) buorit. Mutton é§sit g2’1ibidit mielas buoridzemi E:ielgadanlévdigéddi dahje z°166asishuksema, jås máttáhus ga|ga‘s duttadit sábmelafzaid vuoigaduvvun géibédusaid. Sámiid mánáid åvdaskuvlema årdnen la: åkta da:talas oassi servudaga doarjagiin sámiide ja sámiid kulturii. Sámimánáid persuvnalaävuoöa åwdánaebmái lee vuo66odaddji daetalaé atte sii åzzut vejulasvuo6aid hérjehallat ruoktogiela dalle gå vázzet åvdaskuvla. Gieldat berrejit váldit dán ássis sábmelaê mánáid dárboid vuttii dalle gå sii dakket plánaid åvdaskuv1a várás. Mii boattá åvdaskuvIa 0appaheddjiid giellahárjehallamii, la: Iávdigåddi dan oaivilis atte Alimus skuvladoaimahat (SÖ) addásii dasa vu0igaduvvun sébmelafzaide vejulasvuo6a baessat

24 C‘oakk(2igaesso sámigillii

n.g. friddja åssudaga (fria kvoten) båkte zivdaskuv|aoappah$d'djim2it'té1hussii.

CieIgadanlévdigz°1d'di la: gávnahan, atte nomadskuvla dahje sz’1miskuv-

la la: merrkaéan ållo dalle gå laemaä gaialdagis szeilohit ja åvdidit sámikultura. Jagi 1962 mxrrádusa, alle berrejit gávdnut gu0kte 2°1vtaz’1rvusa§ oappanveju|a§vuo6a sábmelaüaide, nu gukká gå ieia dan háliidit. berre sámiéiePgadanlávdigåddi mielas lzrt ain servudaga doarjoma vuolgasaddji. Lávdigåddi adná su evtuhusain åvta dáfos ;me berre buorebun dakkat sámiskuvla ja nubbi dáfos atte sámiid cvtuhusaide ja dárboide berre addit stuorát fámo vuoööoskuvlas. .lås áigo ha2itit mutton sámiskuvla, de berre vuos ráööáidallal sámiid åvdasåPbmuiguin. Aeska dalle gå buot ba:lélazzat latt åvtamielas das atte skuvla ii gánnát gukkit áigi sal doallat, de sáftá skuvla loappahan boattit gazaldakkii.

Cielgadanl21v'digéddi mielas váimosgaialdal ler smiel‘tat alte maid ber‘re

bargat dan ala atte sámiid giella ja kultura oazzu§ii vuoööoskuvlas sajádaga, mii vástida sámiid gáfbádusaid. Berustubmi sé1bme|azzaid gaialdagaid nannuset sujédakkii vuoööoskuvlas ii guoska bare giela muttu sámiid gielaja kultura viidásit mielas. Sémiéielgadanlév‘digi’addi mieias lae dz£ralas, atte sábmelaâ dieöot biddjujuvvujit 0appanávdnasiida ja oappahussii. Dan éaöa. atte sámiid gazaldagat §x2zut |undu|as sajádaga vuoööoskuvlas. Iassána z’addejubmi sámiid dé1ttomusaide ja vig‘gamu§aide. Dás éuovvo Iáwdigåddi mielas, atte vuoööoskuvla siste sáttá buoremusat váikohit dasa, ane lasihuvvun servudatdoarjomiin vaekkeha sábmelaê kultura sazilohazmi ja åvdánattima.

Cielgadanlávdigåd'di evtuha atte sémiskuv|a buoriduvvu ja Sámi!

å“zzut stuorát váikohusa vuoööoskuvlas. Muttu dat a:k‘toda lévdig:§ddi mielas daid s21migieloappaheddjiid skuv|ema, gazina sámigiella lze a:dnigiellan. Lávdigåddi evtuha. atte dåkkehatti sámit váldujuvvujit friddja åssudakkii (fria kvoten) klé1ssaoappaha:ddji§:p'pii Ubmi oappa— hz£ddjia|Iaskuv|ii. Viidásaebbut evtuhuvvu. atte sámialladási (samehögstadiet), vuoööoskuvla alladási ja gymnasia fz’1gg21oappaheddjiide år-

dnejuvvu máttáhus universitettas ja oappaheeddjia|laskuvIas Ubmis. Cie1gadanlévdigz'id'dievtuha, atte rappujuvvujitdagg21r virgitdeguf1.m.d.

ruoktogiellaoappahaaddji-vir'gi, mii veju|a22an dakká årsámigiela dnejuvvun sámigieloappahusa åvdaskuvlas gidda gymnasiaskuvla ráddjái daina gieldain, maina dasa ler: dárb0.

Cielgadan12’1vdigi’1ddi oaivila mielde Ia: heivulaê årdnet eenet vak-

kodiimoid sámigieloappahusa várás vuoööoskuvlas. Dal ga|gá gåit álgus resursaid mángalágán (flexibel) gavahmmi båkte diibdáppáhuvvat moplánaid mielde. Dat njuolgadusat. maid lávdigåddi la: baj2’1svéldén vuoööoskuvla lasihuvvun ja buoriduvvun sámigieloappahusa várás. gusket maidái

gymnasia. Cie1gadanlávdigåddi oaivila mielde la: dz£t-alas årdnet

ámmátkursaid gymnasias 0appandárb0id gåkcama várás. Sámfcielgadanláwdigåddi åvdit evtuhusa mangá la professordoaibma rabastuvvun Ubmi universitettas ja vejuIasvuo6at lat addujuvvun giela dutkamii ja oappamii. Gå skuvlmisev2’1|dit årdnejit åööasit alit mättáhusa berrejit sii vuttii váldit sámikursaid dárboid _máftáhuslinnjáid

C0akk(iigaess0 sámigiI/ii

vuoööodanbargos. Lávdigåddi oaivilda dan atte berresii laet vejulaé rákkadit máfláhusplánaid ja kursaplén21id, mat viidásit vuttiija åHásit váldet sámiid gáPbádusaid ja dárboid. Dán båkte al|askuvlaoappahusas boattá m2errida:ddji oassi sábmelafzaid LávdiméttéhusgaZaldagain. gåddi mielas ler erenoamáé daztalaé, atte decentraliserejuvvun universi-

Ieliaoappahus oaZ2o zenet va=:kkivériid, vai maidá å.m.d. duttada ráve-

så!bmuid0appahusdárb0id. RávesåPbmuid oappahusa guovdáiis la: Sámiid Ålbmutallaskuvla

Jåkkznmåkkis. Öielgadanlávdigåd'di åvdanbuktá atte j0atkevas servudagas boatti doarja AlbmutallaskuvIii lee daetalas ja atte mutton oassái

dárbaåuvvujit Iassivárit vai skuvla sét‘Ié1 bisohit iezas sábmelaê kulturguovdázin. Lévdigz°1ddievtuhaatte aznet oappah$ddjidiimol addujuvvujit szimigieloappahusa várás. Lávdigåddi adná vel maid, atte máinaåuvvun skuvla lanjaid ferte stuoridit ja hukset vai sáttá saâmmá bargat alla dásis degu dálge. Mii gu0ská almulaé oappan- ja kursadoaimaid, doaivo |2’1vdigz1ddi atte stuorát doafbmavuoööo dan kongávdnusii sulen‘tii. gii ler éadnun Sámii Ålbmutallaskuvlii. Sån berre máttit dik.s0t åcci doaima (uppsökande årdnet kursaid verksamhet)ja vuos ja åvdimus gålma davimus Iaânas. Dal 2°1vdénattinbar'g0 sámigielalaé oappahusa oappanávdnasiid várás, mii jåöihuvvu, doa|vo mielas dasa. atte Iávdigåddi oap‘panévnasdilli ållo buorrána. Lávdigåddi oaivilda, atte åvdaskuvla ja vuoööoskuvla buot dásit berrejit oaZ2ot Lávoap‘panz’1vdnasiid. digåddi mielas g2’1v‘dnujit sibat addit sierra stémadoarjaga gieldaide oappan2’1v‘dnasiid várás sámioappahussii. Berre last maid vejulaé atte stéttadoarja rákkaduvvu ruoktogieloappahussii sámigielas nu atte doarja sisdoallá gieldaid sierra oappanévnasgéloid. _ Sámiéielgadanláwdigåddi barg0n laemaé dutkat guollisébmelaiiaid diliid ja dakkat smiettamu§a atte måvt sáttá nannet dán joavko birgenvejulaåvuoöaid (káp. 13). Åvta dutkamu§a miel‘de. mii la: dakkujuvvun guollisébmelaiiaid birra. zei gávdnu ållo daggár guollisámit. gaaid dilli juridiikálaååa! lee aeppesikkar. Daid sámiid aeláhusvejulaävuoöuid berre nanneI nu atte sii sáttet joat‘kit sullii saammá guolástmmi Iákkái gå dánge ráddjái, oaivilda

Iávdigåddi. Cielgadanlávdigåd'di

evtuhus la: :mc 2enabargonammag2°1ddi åktii ráöii (lantbruksnämnden) guolliszibmelaziaiguin ja daid éwiroiguin. maid xdnama alde biv‘din dáppáhuvvá, bargá dan ala atte gaåaldal oai2o juridiikálaüat dåkkehatti éåwdusa. Berre iskat mángalágán ráöiid dan mielde maggár áåüêidilli ler jaeraldagas. Å.m.d. la: vejulaå, atte lagat dutkan éájeha. atte muttin sébmela§, gain 駧i la: dutkama vuo|de. ain ferte Iåkkut éerrui Nubbi gullin. zerá vejulaä vuokki 2enabargonammagåddái, gå háliida sikkarastit guollisábmelaüaid birgenvejula§vuoöaid, sáttaåii last. alle boazolaga båkte addá nuvtá guolástanlåbi gukkit dahje oanehit áigái daggár guollisz’1bme|aZ‘2ii. Jås baddjáneå váddisvuotta alle ii gávna åvtage máinaéuvvun vuogi mielde gaialdagas årr0 sábmelafiii duttadatti éåvdusa. de berre mnabar‘gonammagéd‘dái. mii ráööe riika éáziid §addoré1ji (odlingsgriins) bajébz£|de. addut vu0igatvu0tta mieöihit atte bivdin 0a220 dáppáhuvvat degå dánge ráddjái. Maidái aerálángán éoawdinmállát iskut. berrejit

sou 1975:99 26 Coa/ckáigaesso sámigillii

sisdoallá Duvviriikaid s(’muga2al- Smiettamu§a 14. kápittal c;ilgehusa dugaid guos/1z7kIasa§bargo birra. Kápittalis 15 éilgejuvvu láwdigåddi oaivil dan ássis atte må dourjaI scimikullura juatkevaf avdzimemi. laet éaardala§ riika stuorát albmuga siste. Sáb- Sámit élgova:kkadat lee sierra dilli ja sii ánsásit viidis servudatdoarjaga. melaüaiguin váldá gaialdaga atte maggár la: Dát vuolgasaddjin lávdigåddi bajás åvdasvástádus servudaga doaimain sámiid doarjonbargos ja måvt dat doaimat Viidásaabbut boattá gaialdat Iávdigåddi evtuhuåfdnejuvvujit. said éaöahanbargo birraja rekkenastun gåloid birra. Lassin dábálaå ja doarjavuokkái sábmelaüaid ávkin doarjamé|lii evtuha åööa doar‘jaga Bidrag till samisk kultur. éielgadanlávdigåd'di Dasa macrriruttan boattá 600000 kruvnu bu§a:ttajagi 1977/78 rájis ja Daid vuöula dat lac doarja sábmelas kulturii ja orgánisasuwdna- bargui. máftáhusa. váiI0 evtuhusain, mat gusket å.m.d. sámiduoji ja sábmelas vuööudat dasa alte sáttásii rekkenastit ållásit daid sturrudaga. Virberre váldit vuttii láwdigåddi evtuhusa, gå juokká váriid. jås gigåddi åvdal I977/78. fuomá- 1a=,§ vejulas de juo bu§a2ttajagi Lávdigåddi åvdit evtuhusai sattá viidásmbbut akte gålot latt Iassánán Iáwdigåddi Evtuhusat gusket doar‘jaga sámiid Ålbmutallaskuvlii ja sámigaeiil. gielprofessor-virgi rákkadeemi. lattot Thomasson addiba sierra éilgehusa, mii Lávdigåddi ja Utsi guoská ézeroid doarjomiellatoid.

Summary

A fundamental basis for the Commission on Lapps has been that the

Lapps are an aboriginal population, which would appear to be of as long

v or longer - standing in Sweden as the majority population. The Lapps are thus not immigrants in the modern sense. The Lapps are in their own country, but comprise as ethnic minority within the total population. This gives them a clear, special status in relation to other minorities, and there is reason to apply to some extent different judgments in relation to the Lapps. The Lapp population in Sweden is estimated at c. 15,000 persons. A high proportion of them are now domiciled outside the geographical reindeer-farming area. The reindeer-farming population comprises c. 2,500 persons. The majority thus have occupations in other sectors than reindeer-farming. This creates special difficulties when it comes to implementing measures to support the language and culture of the Lapps, in that both the language and the culture are intimately linked with the livelihood traditionally pursued by the Lapps. In the Commission’s opinion, a necessary condition for the preserva-

tion of the Lapp culture is that reindeer-farming should survive a_s a Lapp

livelihood, and that a reasonable number of Lapps should be able in the future to make a living from reindeer-farming or other occupation within the geographical area of domicile that has traditionally been theirs. It is therefore necessary that reindeer-farming should continue to attract state support, and that the community should assist in providing job opportunities for Lapps in the reindeer-farming area. The proposals presented by the Commission regarding support for the Lappish language and culture are based on the view, in principle, that it is of value for a democratic 1 society to support the development of a The term Lapp is used pluralist culture, in which the cultures of both the Lapps and other throughout this summary minorities as being the term most have a good chance of asserting themselves. It should be only frequently used in internatural for our society to display a far-reaching generosity in its national literature. The economic efforts on behalf of the Lapp community at large. Commission uses same and samisk in the re- The Commission assumes that the necessary measures must be impleport. The nordic Lapps mented over a long period, in that they must constantly be adapted to are presently considering development and to the Lapps’ own wishes. For this reason, the more as English translations for instance Sami or Saamee detailed content and structure of these measures can at present only be for the noun and Sami or suggested. The views and proposals put forward by the Commission on Saamic for the adjective.

28 Summary in English

more as an indication of policy than as a Lapps must be seen finished work. It is from this premiss that the Commission proposes the Cabinet Office to (Chapter 15) that a steering body be set up within of this work of support. lt is handle the subsequent development for example under proposed that this body consist of a working group, without Portfolio, with certain departments and one of the Ministers offices in co-operation with representatives of Government represented, the Lapps and their organisations. By way of introduction, the Commission presents a survey of the historical background of the Lapps (Chapter 2). An account is then given of the protection of basic freedoms and rights, and of minority groups, accorded in international law (Chapter 3). on to alt in one section, the The Commission goes report, studies it has had performed on the reindeer-farming and population 4). Comparisons are made with non-reindeerfarming Lapps (Chapter studies in 1958 and 1965. According to these studies, the total previous Lapp population comprises 15,342 persons, about one sixth of which can be ascribed to the reindeer-farming population. The number of non-reindeer farming Lapps as of December 31 1973 is reported in one of the population studies as 12,930 persons. Non-reindeare domiciled throughout the country. The largest erfarming Lapps number, 6,098 Lapps, is in Norrbotten County. There are 2,137 Lapps in and in Stockholm County. To chart the Västerbotten County, 1,179 encountered by Lapps in Swedish society, and to special problems investigate their sense of affinity and attitudes on linguistic and cultural the Department of questions, the Commission has performed, through Education at Umeå University, an interview survey on cultural, social and 5). lt emerges for example, from this psychological questions (Chapter survey that the majority of non-reindeerfarmning Lapps would like, in to maintain contacts with the reindeer—farmers in their home the future, that both farmers and non—farmers are communities (the ”villages”), extremely interested in strengthening the cohesion of the Lapp community as a whole, and that they consider that this can best be achieved an association common to all Lapps in the country. lt further through appears that the non-reindeerfarming Lapps who have left the reindeerarea would like above all to maintain Contacts with Lapps from farming the same home community. Other aspects studied include the knowledge of Lappish prevailing in different groups. when considering public sector One of the Commission’s premisses support to the Lappish language and culture in the widest sense (Chapter 6) has been that it is for the Lapps themselves to shape their own cultural The Commission has seen it as its task to give an account of activities. work, and to try to establish how far different aspects of Lapp cultural efforts in the cultural sector can benefit also the Lapps. The state of the Government’s cultural policy cover also the Lapps and objectives their cultural strivings, and the Commission reports how general public efforts in the cultural sector involve a support also to Lapp cultural work. As a rule, the relevant state grants are so designed as not to steer

Summary in English 29

activities. They can thus be utilised for activities structured entirely in accordance with Lapp values. ln this context, the Commission discusses such forms as grants to study for circles, grants experiments and development in the cultural field, and grants to cultural programmes organised by clubs and associations. Other forms of support that the Lapps should be able to utilise include artists’ scholarships, grants to free theatre groups, dance groups, and music groups, grants towards conferences, courses, performances by visiting artists etc., and the state support extended to literature. The Commission on Lapps considers it an important, fundamental principle that the different types of state grant should provide, as they do at present, also for the interests of minorities. However, increased efforts should be made to ensure that the Lapps benefit to a greater extent than at present from the funds allocated to the cultural sector in recent years. It should be an important task for, among other bodies, the National Union of Swedish Lapps (SSR), and the Nordic Same-Ätnam, Sami Institute to acquire a general picture of existing openings for grants and different kinds of support and to pass on such information to Lapp organisations and cultural workers. It must also be assumed that the state authorities, institutes of culture and education, organisations for popular education etc. responsible for distributing public in the cultural support sector take the needs of the Lapps into consideration in the normal course of their work. In cases where the ordinary public system of grants and different kinds of support cannot be applied, it should be possible to arrange special types of support. The Commission proposes a special grant, to be regarded as a general support to the Lapp culture and Lapp organisations. The primary motives for this grant are the proposals put forward in Chapters 6,8 and 9 regarding public support to the Lapp culture and organisations, and to the periodical Samefolket. ln the chapter devoted to culture (Chapter 6), the Commission also discusses certain questions to Lappish, relating the Lapp radio, and the traditional Lapp culture. The Commission particularly emphasises how important it is that Lapp questions at large should become a natural feature of general social planning. Lapp arts and crafts (Charter 7) are an important aspect of the Lapp culture. A large number of Lapps make their living entirely from arts and crafts, and there is a great demand for Lapp handicraft work. According to the Commission, the opportunities for expanding and widening Lapp arts and crafts are good. This, however, presupposes further development of the organisation dealing with these activities. According to proposals on support for Lapp arts and crafts put forward by SSR and Sameefforts Ätnam, are necessary in the fields of training, acquisition of raw materials, and marketing. In these last two fields, the Board of Commerce, in its study ”The economic role of Lapp handicrafts in Sweden”, has proposed measures that have been approved by the Lapp organisations. The Commission also endorses these proposals. In the Commission’s the measures opinion, necessary in this field should be handled by an organisation formed by the Lapps themselves,

30 Summary in English

with SSR and Same-Ätnam as its principals. The Commission proposes and the Labour Market Board be requested to that the Board of Industry with the main Lapp organisations as start deliberations on this subject

soon as possible. resources necessary to support activities, it As regards the financial should be consided whether the funds already at the disposal of the two Boards for purposes of this kind can be utlised. If not, special grants

should be obtained for the purpose. should also deal with the procurement of The proposed organisation suitable wood for Lapp handicrafts. This should be done by negotiation Forests and Lands, and other land-owners. On with the Board of Crown suitable wood land owned by the state, it should be possible to provide

free of charge. The Commission gives an account of the Lapp organisations, how they and their present organisation and activities came into being historically, 8). According to the Commission, SSR should be in a good (Chapter position to expand its activities in such a way as to become a central has started between SSR and organisation for all Lapps. Collaboration to the Same-Ätnam Society, Naturally, it is for the Lapps themselves work for suitable solutions as regards organisation. If, however, the Lapp their activities, then the resources of organisations choose to broaden and the local Lapp associations will have to be SSR, Same-Ätnam support in the form of reinforced. Today, SSR gets its main economic from the Lapp Fund. lf activities for the non-reindeerfarming grants to Lapps are to be organised on any significant scale, it will be impossible

cover costs with money from the Fund. The Commisssion proposes that state grants be made for the activities of the Lapp organisations to a sum of SKr. 350,000 per annum. This sum have a should be paid into the Lapp Fund, so that the Lapps themselves opinion, the decisive influence as regards its use. In the Commission’s should be divided a certain sum going to money in question up, with activities are broadened to cover also the Lapps SSR, if the latter’s and associations, and co-ordinated with outside the Lapp communities Alternatively, it should be possible to make the those of Same-Ätnam. jointly, or to each of these organisations. grant to SSR and Same-Arman It should also be possible to distribute a special sum among the local of whether an organisation is a member of Lapp organisations, regardless national or not. The remaining funds it should the common organisation or activities that a national association or be possible to use for projects a local society or organisation wishes to carry out. The society and/or more detailed distribution of the organisation grant should be decided by the Lapp Fund’s Cultural Delegation. The National Union of Young Swedish Lapps (SSR-U) receives grants the general appropriations to both from the Lapp Fund and through organisations. The Commission draws attention to the supplemenyouth SSR-U now has to obtain grants, in that it receives tary opportunities state grants for its central activities. The state grant the Commission should also benefit SSR-U. proposes for Lapp organisations

Summary in English 31

The Commission proposes increased state support for the periodical Samefolkel (Chapter 9). According to the Commission, this periodical fulfils an important function in strengthening cohesion among the Lapps. It also disseminates information to different institutions concerpublic ning the situation and problems of the The of Lapps. publication Samefolker has previously been guaranteed by grants from various quarters, primarily state grants and money from the Lapp Fund. In that the state grant has remained unchanged since the fiscal year 1965/66, the entire increase in costs has had to be covered by grants from the Lapp Fund. In the Commission’s view, the Lapp Fund should continue to function as the main body financing Samefolket. the Fund However, cannot alone bear the burden of the large claims for grants that will arise in future years. The Commission proposes that the present state grant of SKr. 50,000 be raised by a further SKr. 135,000, and that a total of SKr. be put at the disposal of the Lapp Fund for the purpose of 185,000 financing this periodical. In a chapter on certain questions of financing (Chapter 12), the Commission considers the allocation of the funds which in accordance with its proposals in Chapters 6,8 and 9 should be provided to promote the Lapp culture and the activities of the Lapp organisations. In view of the fact that the Lapps themselves should have the final say on how the new state grant is used, the Commission proposes that the money be distributed by the Lapp Fund and its Cultural Delegation. The Lapp Fund’s own financial resources are used essentially to meet the requirements of the reindeer-farming Lapps. The Commission’s proposals, however, aim mainly at increased support for the non-reindeerfarming Lapps; it therefore considers it necessary to make the Lapp Fund an increased allocation under the budget. A new grant, the designated ”Grant for Lapp culture”, should be introduced from and including the fiscal year 1977/78. This grant should amount to SKr. 600,000, and be put at the disposal of the Lapp Fund. A question specifically mentioned in the Commission’s terms of reference is that of supporting members of the Lapp communities. This question is bound the efforts up with of the Lapps to create greater cohesion between the larger group of Lapps who have left and the smaller group who remain in reindeer-farming. The Commission notes its endorsement of the idea, broached by SSR, of a ”supporting membership” of the Lapp communities, as part of the effort to strengthen the Lapps’ sense of affinity (Chapter 10). The following guidelines, which agree in the main with what SSR has proposed, might be applied to such membership. It should be the Lapp community itself that decides who is to be accepted as a supporting member, considering in each individual case the reasons that can be adduced for such The membership. conditions of supporting membership must be designed in accordance with such special requirements as may exist in each community. Similarly, the Lapp community should decide as to the benefits in the form of fishing with hooks and hunting small should game that be extended to the member. Only by giving the individual Lapp community

32 Summary in English

for the right to decide would it seem possible to create the foundations the confidence in the new system necessary on the part of community members. The Commission considers that the guidelines it recommends for activities at least an amendment to the Reindeer Farming presuppose Act giving the Lapp community the right to extend to a person entitled to farm reindeer but outside the community, i.e. a supporting member, the the right to hunt small game and fish with the use of hooks within community’s area free of charge for his own needs. The Commission has tried in its work to adopt an integrated, overall to the questions of Lapp education (Chapter l 1). The Commisapproach account of the opportunities that exist to meet the sion gives a coherent within the general school system. In educational needs of the Lapps are relatively good. In the Commission’s view, many cases, these or new efforts are needed in numerous respects however, improvements which meets the Lapps’ before one can speak of a line of Lapp education own, justified demands. An important aspect of public support for the Lapps and their culture is what can be done for Lapp children in the pre-school. The opportunities for training in the home language” during the pre-school years are of fundamental importance for the Lapp children’s personality developauthorities to pay particular attention to ment. It is up to the municipal in this respect when planning pre-school the needs of Lapp children in the facilities. As regards the teachers necessary for language training the Commission the importance of the National pre-school, emphasises Board of Education utilising the possibility it has of accepting competent with Lappish as their mother tongue for training as pre-school applicants teachers within the framework of the free quota”. The Commission finds that the Nomad school or Lapp school has been and developing the Lapp culture. In its of great importance in preserving the decision of 1962 that two equal and alternative educational opinion, possibilities should be open to the Lapps, for as long as they themselves so wish, should continue to be the basis for provisions by the public sector. The aims of the Commission’s proposals are thus a) to improve within the ordinary the Lapp school and b) to give Lapp teaching matter Basic School a stronger Questions relating to the discontinuaposition. of individual should be carefully reviewed, in close tion Lapp schools consultation with Lapp representatives. Only when all parties are agreed that it is no longer reasonable to retain the school can the closure of a be contemplated. A key issue in the Commission’s opinion, Lapp school will be to judge what measures must be taken for the language and

culture of the Lapps to have a status in the Basic School corresponding to the desires for a Lapp alternative. The interest in Lapp questions being accorded a stronger status in the Basic School relates not just to Lappish, but to the language and culture wider sense. The Commission emphasises how of the Lapps in the matter be consistently integrated in important it is that Lapp teaching In that come to acquire a teaching aids and teaching. Lapp questions natural understanding will develop place in the Basic School, an increased

sou 1975:99

Summary in English 33

of the problems Lapps encounter in their capacity as an ethnic minority within the Swedish community. The according of a strong status to the language and culture of the Lapps in the Basic School will not only help promote the Lapp students’ general development, but also further an understanding of the Lapps’ wishes and strivings. In the Commission’s opinion, this must imply that the best openings, with a greater public support, to promote the preservation and development of the Lapp culture exist within the Basic School. The proposals presented for an improved Lapp school and a stronger position for Lapp teaching matter in the ordinary Basic School and Gymnasium School presuppose, according to the Commission, the training of teachers with Lappish as their mother tongue. The Commission proposes that qualified Lapps be admitted in the free quota for class—teacher training at the teacher training college in Umeå. lt further proposes that the training of subject teachers for the Upper level of the Lapp School, the Upper level of Basic School, and the Gymnasium School be organised at the university and teacher in training college Umeå. lt proposes, finally, the creation of special posts as ”home language teachers” in Lappish, thus making possible co-ordinated Lapp language teaching from the pre-school to the Gymnasium School in such municipalities as report such a need. The Commission finds it important that the necessary conditions be created for an increased number of hours per week being devoted to Lappish in the Basic School. It should be possible to achieve this primarily by a flexible use of resources within the framework of the timetable. The guidelines drawn up by the Commission for expanded and improved Lapp teaching within the Basic School also apply to the Gymnasium School. The Commission emphasises the importance of possibilities to organise vocationally geared gymnasium—level courses to meet the educational requirements of Lapps. Following a previous proposal by the Commission on Lapps, a Chair of Lappish has been established at Umeå University, and arrangements made for teaching and research in this subject. In conjunction with the impending reform of higher education, the education authorities should be able to pay greater consideration to the need for Lapp courses when designing lines of education. In the Commission’s view, it should also be possible to a large extent to establish curricula and syllabuses that directly provide for Lapp desires and requirements. Higher education will thus become an important link in a Lapp line of education. The Commission particularly emphasises the importance of allocating greater resources to decentralised university teaching, largely in order to meet the need for adult education. The focal point of Lapp adult education is the Lapp Folk High School in Jokkmokk. The Commission emphasises the importance of continued support from the public sector to the Folk High School, and states that increased resources can be necessary at certain points if the school is to retain its position as a Lapp centre of culture. The Commission proposes

34 Summary in English

an increased allocation of teaching hours for instruction in Lappish at the Folk School. It also considers that its premises must be Lapp High expanded if activities are to continue at the present high level. With regard the Commission finds it desirable to general study and course activities, that the consultant attached to the Lapp Folk High School should be given a wider He should be able to arrange out-reach sphere of competency. courses all, the three northernmost acitivties, and organise in, above counties. Current work on aids for Lapp teaching should lead, in development the Commission’s view, to a greatly improved situation as regards aids. The Commission particularly emphasises the importance of providing aids for the pre-school and all levels of the Basic School. There may, says the Commission, be reason- to consider a special state grant to the towards the cost of aids used in Lapp teaching. It should muncipalities also be possible to structure the state grant for ”home language teaching” in Lappish so as to include the extra cost of aids to the local authority. The Commission on Lapps was requested to study the situation of the fishing Lapps, and to consider what measures may be necessary to secure to make a livelihood (Chapter 13). According this group‘s opportunities to a study the Commission has had performed, there are only a few whose situation is uncertain. According to the fishing Lapps legal Commission, it is urgent that the opportunities of these Lapps to make a so that their fishing on much livelihood be secured, they can continue the same scale as previously. The Commission proposes that the County Board be requested, in close collaboration with the fishing Agricultural Lapps concerned and the Lapp communities in which fishing takes place, a satisfactory solution from the legal standpoint. to try to promote Different should be tried, depending on the circumstances approaches from case to case. It is not, for example, impossible that closer are still to be investigation may reveal that some of the Lapps in question as members of the Lapp community. Another viable way for regarded the Agricultural Board to secure the livelihoods of the fishing Lapps could be to give such a Lapp free fishing rights for a shorter or longer with the support of the Reindeer Farming Act. lf in the case of period such a Lapp, difficulties should arise in reaching a satisfactory solution then the Argricultural Board, which manages along the lines indicated, the state’s water above the limit of cultivation, should be authorised to to continue as previously until further notice. It should permit fishing also be possible to try out other solutions. 14 of the report contains an account of Nordic co-operation Chapter on Lapp affairs. In Chapter 15, the Commission gives its views on the future development of support to Lapp culture. Taking as its startingethnic minority within the point the View that the Lapps, as an aboriginal total occupy a special position, and deserve country’s population, from the public sector, the Commission considers far~reaching support the question of responsibility for and the co-ordination of public measures to support the Lapps. The question of how the Commission’s should best be implemented is considered, as are the estimated proposals

Summary in English 35

costs. Over and above the general systems of grants and different types of support which also benefit the Lapps, the Commission thus proposes that a new grant, the ”Grant for Lapp culture, be extended, to a sum of SKr. 600,000, from and including the fiscal year 1977/78, to support Lapp culture and the work of organisation in the broad sense. In the case of those proposals-in-principle relating, for example, to support for Lapp handicrafts and Lapp education, no basis is available at present for any complete estimate of costs. It should be left to the authorities concerned to make allowance for the Commission’s proposals in their budgetary requests, if possible already in respect of the fiscal year 1977/78. The Commission also recalls the increased costs arising from its previous proposals covering support to the Lapp Folk High School, and the establishment of a Chair in Lappish. A separate statement on supporting members of Lapp communities has been submitted by members Thomasson and Utsi,

l

Utredningsuppdraget m. m.

1.1 Direktiven

Direktiven för utredningsuppdraget återfinns i protokollet över utbildningsärenden den ll december 1970. l direktiven anförde föredraganden, statsrådet Lidbom:

Under lång tid har en samisk befolkning funnits i de nordligare delarna av Sverige, Norge och Finland samt i de nordvästra delarna av Sovjetunionen. Deras antal uppskattas totalt till omkring 50 000. Traditionellt försörjer sig en stor del av samerna l på renskötsel. Sverige kodifierades samernas ensamrätt till renskötsel med utnyttjande av annans mark redan är 1886. Det till om förslag ny lagstiftning rennäringen m. m. som läggs fram denna dag i lagrådsremiss bygger fortfarande på principen om ensamrätt till renskötsel för samerna. Sysselsättningsmöjligheterna inom rennäringen är emellertid på retur. Antalet samer i Sverige som är beroende av renskötsel för sin försörjning uppgick enligt 1965 års folkräkning till ca 2 500 personer. Antalet personer av samisk härkomst, som i det svenska samhället huvudsakligen identifierar sig med den samiska kulturen och talar samiska språk, är avsevärt större. Någon fullständig undersökning av den samiska folkgruppens omfattning i denna vidsträcktare mening har inte företagits. I anslutning till 1945 års folkräkning undersöktes hur många personer i Sverige som använder samiska som språket hemspråk i familj eller föräldrahem. Totalt angavs då 4 100 personer ha samiska som hemspråk i familjen, medan ytterligare 5 300 hade haft samiska som i språk föräldrahemmet. Det totala antalet beräkrenskötselberättigade personer nades till 9 900. I lagrådsremissen denna dag om renskötseln behandlas inte bara samernas inom ställning rennäringen. Där dras också upp riktlinjer för en lösning av samernas sysselsättningsproblem i stort. Den fortgående minskningen av den renskötande befolkningens antal och det minskade utrymmet för heltidssysselsättning i renskötsel har emellertid gjort att även andra frågor som rör samerna än sysselsättningsfrågorna successivt fått allt större aktualitet. Det gäller framför allt frågan om samernas möjligheter att bevara sitt språk och utveckla sin kultur under nya levnadsbetingelser och i nya miljöer. Svenska samernas riksförbund har i ett uttalande vid urtima landsmöte den 4 oktober 1968 begärt utredning av sådana samiska problem som inte direkt hör samman med rennäringen. Liknande krav har framförts av olika sameorganisationer vid inför under uppvaktningar regeringen innevarande år. .Även i riksdagen har ämnet diskuterats (se bl. a. SU l970:68 p. 3).

38 Urredningsuppdrager

Samiska f. n. i olika sammanhang. Det kulturfrågor uppmärksammas nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och rennäringsfrågor har i av en rekommendation av Nordiska Rådet (33/1968) utrett anledning av ett nordiskt sameinstitut i Tromsö och lagt frågan om upprättande fram i ämnet till i Sverige, Norge och Finland. förslag regeringarna Institutet avses få betydelsefulla uppgifter inom forskningen, utbildningen och liksom området i de tre folkbildningen på det allmänkulturella länderna. År 1968 överlämnade de nordiska radiocheferna till resp. länders

regeringar en rapport med förslag om ett samnordiskt produktionscentbehandlas f. n. inom de rum för sameprogram i ljudradion. Förslaget nordiska regeringarnas kontaktorgan för radio- och TV-frågor. i Jokkmokk har haft stor betydelse för samernas Folkhögskolan En utredning pågår om förutsättningarna för att kunna vidareutbildning. bevara skolan. De kulturella insatser som redan gjorts eller förbereds för att stödja samerna är betydelsefulla. De är emellertid inte tillräckliga. Jag föreslår, att det nu görs en utredning som kan läggas till grund för en samlad av vilka kompletterande åtgärder som kan och bör vidtas från bedömning samhällets sida till stöd främst för samernas språk och kultur. Uppgiften bör anförtros särskilda sakkunniga. bör ingå att kartlägga de särskilda problem av I utredningsuppdraget De sakkunniga bör olika slag som samerna möter i det svenska samhället. inom den också studera de fortgående demografiska förändringarna Av stor för arten, omfattningen och samiska folkgruppen. betydelse sida är inriktningen av de åtgärder som kan behöva vidtas från samhällets samernas samhörighetskänsla och inställningen i språk- och kulturfrågor

hos dem som lämnat rennäringen och brutit upp från samernas renskötselområden. skall bli verksamma måste de För att samhälleliga stödåtgärder ha förankring i önskemål och strävanden hos samerna själva. Samernas hör därför också till det som de sakkunniga bör försöka egna attityder kartlägga. är grundläggande för samernas möjligheter att Utbildningsfrågorna med bibehållande av sin särart göra aktiva insatser i det svenska samhället. Det är därvid inte bara fråga om utbildningen i samiska språk över huvud taget att utnyttja samhällets utan om Samernas möjligheter olika utbildningsvägar. Samerna kan fullgöra sin skolgång antingen i nomadskolor eller inom det reguljära skolväsendet. Sedan 1969 års läroplan för grundskolan införts finns dessutom för samerna att erhålla undervisning i möjlighet samiska som minoritetsspråk. De bör särskilt undersöka Samernas möjligheter att sakkunniga utnyttja samhällets yrkesutbildning, omskolning och vuxenutbildning. av lärare isamiska ämnen bör uppmärksammas av de Frågan om utbildning sakkunniga. l sammanhanget bör även prövas om resurser kan skapas vid universitetet i Umeå för eftergymnasial utbildning i samiska språket och

kulturen. Under bör också undersökas i vilka former och i utredningsarbetet som samhällets kulturella service f. n. kommer samerna vilken omfattning till godo och vilka förbättringar som kan göras bl. a. genom samverkan mellan kulturinstitutioner och institutioner med riksomfattanregionala de verksamhet. att bereda samerna tillfälle att i ökad utsträckning Det är angeläget delta i turismens utveckling inom Samernas kärnområden. De sakkunniga bör ta upp denna fråga i samarbete med den av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade utredningen för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m.

sou 197599

Utredningsuppdraget m. m. 39

Samernas egna organisationer bedriver både ungdomsverksamhet och annan verksamhet som är av betydelse för den samiska kulturens bevarande. En av det föreslagna nordiska sameinstitutets uppgifter är att stödja dessa organisationer i deras arbete. Det bör undersökas om åtgärder bör sättas in på det nationella planet för att komplettera samnordiska initiativ på området. I enlighet med vad som förutskickats i lagrådsremissen denna dag om renskötseln bör de sakkunniga utreda frågan om stödjande medlemmari samebyarna. Fiskesamernas förhållanden bör undersökas, och de sakkunniga bör överväga vilka åtgärder som kan behövas för att säkerställa denna grupps utkomstmöjligheter. Utöver de frågor jag särskilt nämnt i det föregående bör de sakkunniga kunna ta upp även andra frågor som faller inom utredningsuppdragets allmänna ram. Utredningsarbetet bör bedrivas i nära kontakt med representanter för olika kategorier av samer. De sakkunniga bör samråda med de myndigheter, institutioner, kommittéer och andra organ som i svensk eller nordisk regi har hand om olika spörsmål som berör samernas förhållanden i Sverige. De förslag som de sakkunniga lägger fram bör vara åtföljda av kostnadsberäkningar.

1.2 Till utredningen överlämnade skrivelser

l. Den 20 september 1971 från P. M. Bals ang. samisk ordbok 2. Den 9 februari 1973 från A. Partapuoli m. fl. 3. Den 6 augusti 1973 från de differentierade samerna ang. synpunkter på samernas organisationsväsende 4. Den 29 oktober 1973 från Samernas samarbetsnämnd och från Elisabet Blind ang. synpunkter på sysselsättning och service m. m. för icke-renskötande samer 5. Den 7 december 1973 från Sveriges författarförbund ang. den samiska kulturen 6. Den 13 februari 1974 från Arctic Preople’s Conference ang. resolutioner i minoritetsfrågor 7. Den 22 november 1974 från Svenska samernas riksförbund (SSR) ang. resolutionerna A och B antagna vid samernas landsmöte 1974 8. Den 30 oktober 1975 från SSR ang. resolution A antagen vid samernas landsmöte 1975.

Dessutom har ett stort antal enskilda personer och sammanslutningar till utredningen överlämnat skrivelser och framställningar som berör utredningsuppdraget. Vissa av dessa skrivelser framgår av nedanstående förteckning.

Datum Ingivare Ärendet avser

1971-08-09 SSR Resolutioner antagna vid samernas landsmöte 1971 197 l-l l-O4 Samernas folkhögskola Åtgärder som garanterar skolans fortbestånd 1972-02-01 Lars Svonni Professur i samiska språket och kulturen

40 Utredningsuppdraget

Datum lngivare Ärendet avser

1972-03-07 Samernas folkhögskola Pedagogiskt utvecklingsarbete i samiska 1972-05-04 Britt Marie Bonta och Samesändningar i radio Inga-Maria Mulk 1972-06-06 SSR l-iskesamerna 1972-06-28 SSR Resolutioner antagna vid samernas landsmöte 1972 1972-09-13 P. M. Bals l-iskefrågor 1972-09-29 l. A. Mikaelson Historik och vissa synpunkter i samefrágor 1972-11-03 Bengt Amma Larsson och l-iskesamerna Henrik Larsson 1972-12-02 Same-Ätnam Målsättningen för Samernas folkhögskola 1972-12-07 P. M. Bals Tryckning av samisk ordbok 1972-12-21 Gällivare sameförening Stödjande medlemmar 1972-12-21 Norrbottens sameförbund Vissa rättsfriigor 1973-01-17 SSR Ämneskonsulcnttjiinst 1973-04-16 SSR Stödjande medlemmar i samebyarna 1973-05-08 Storumangruppen D:o 197 3-06-07 SSR Rcsolutioner antagna vid samernas Iandsmöte 1973 197 3-09-01 Samernas folkhögskola Åtgärder för stärkande av verksamheten vid skolan 1973-11-20 SSR Stödjande medlemmar i samebyarna 1973-12-10 SSR och Same-Ätnam Sameslöjden 1974-01-14 Nils-Erik Spiik Stödjande medlemmar i samebyarna 1974-01-29 Nils-Erik Spiik D:o 1974-02-13 Kirunagruppen av samer- D:o nas samarbetsnämnd 1974-02-18 Gällivare sameförening D:o 1974-04-26 Kiruna sameförening Samiska som språk i gymnasieskolan 1974-10-24 Kiruna sameförening Framtida skolor för samebarn 1975-01-29 SSR Tidningen Samefolket 1975-06-17 SSR Resolutioner antagna vid samcrnas landsmöte 1975

1.3 Avgivna yttranden

Efter remiss har utredningen avgivit följande yttranden: i anledning av en 1. den 3 september 1971 till utbildningsdepartementet ansökan om inrättande av ett universitetslektorat i sydsamiska språket 1971 till Utbildningsdepartementet ianledning av en 2. den 14 oktober ansökan om medel till Samernas folkhögskola

Utredningsuppdrager m. m. 41

3. den 14 april 1972 till utbildningsdepartementet i anledning av det norska Kirke- og undervisningsdepartementets förslag om inrättande av ett nordiskt sameinstitut 4. den 5 april 1973 till Jordbruksdepartementet i anledning av ansökan om bidrag ur vattenregleringsmedel till vissa utredningar om sysselsättningen för ieke-renskötande samer 5. den 5 april 1973 till utbildningsdepartementet i anledning av kulturrädets betänkande (SOU 1972:66 och 67) 6. den 26 juni 1973 till utbildningsdepartementet i anledning av 1965 ärs musei- och utställningssakkunnigas betänkande (SOU 1973:5) 7. den 18 april 1973 till utbildningsdepartementet i anledning av en ansökan om bidrag till stiftelsen Samernas folkhögskola 8. den 12 oktober 1973 till utbildningsdepartementet i anledning av 1969 års radioutrednings betänkande (SOU 1973:8) 9. den 12 oktober 1973 till utbildningsdepartementet i anledning av Nordiska rådets rekommendation om samnordisk insats för skydd av miljön i samernas kärnområden 10. den 13 mars 1973 till Utbildningsdepartementet i anledning av länsskolnämndsutredningens betänkande (SOU 1973:47) ll. den 27 juni 1974 till utbildningsdepartementet i anledning av litteraturutredningens betänkande (SOU 1974:5) 12. den 7 augusti 1974 till utbildningsdepartementet i anledning av hemställan från länsskolnämnden i Norrbottens län om försöksverksamhet med samiska som tillvalsämne i grundskolan 13. den 12 augusti 1974 till utbildningsdepartementet i anledning av en ansökan om medel till ombyggnad av Samegården i Tärnaby, Storumans kommun 14. den 29 oktober 1974 till arbetsmarknadsdepartementet i anledning av invandrarutredningens betänkande (SOU 1974:69) 15. den 25 april 1975 till utbildningsdepartementet i anledning av en framställning från länsskolnämnden i Norrbottens län om nedläggning av nomadskolan i Arjeplog 16. den 10 juni 1975 till utbildningsdepartementet i anledning av Nordiska rådets rekommendation angående åtgärder för att stärka det samiska kulturlivet.

1.4 Utredningsarbetet

För att erhålla underlag för sina ställningstaganden har utredningen haft överläggningar med skilda samegrupper och representanter för samerna bl. a. i Kiruna den 25-28 den 24-25 maj 1972, i Lidingö oktober 1972 och i Umeå den 6-7 april 1973. För att särskilt utreda frågan om s. k. stödjande medlemmar har utredningen haft överläggningar med representanter för samebyarna under månad april 1974 i Östersund, Arvidsjaur och Kiruna. Utredningen har vidare deltagit i Svenska samernas riksförbunds landsmöten i Kiruna 1971, i Vilhelmina 1972, i Åre 1973, i Jokkmokk

SOU !975:99

42 Urredningsuppdraget

och i Hemavan 1975 samt i de Nordiska samekonferenserna i 1974 Gällivare 1971 och i Snåsa 1974. har isamarbete med pedagogiska institutionen vid univer- Utredningen sitetet i Umeå företagit tre större undersökningar. 1. De renskötande samerna i Sverige 1958-1972. En befolkningsstudie. och kultur. En intervjuundersökning rörande kultu- 2. Samernas språk rella, sociala och psykologiska frågor. 3. De icke-renskötande samerna i Sverige 1952-1972. En befolkningsstudie. Utredningen har vidare tagit del av bl. a. följande undersökningar.

l. Tännäs sameby. De utflyttade och deras ättlingar. Undersökningen utförd vid universitetet i Umeå. ekonomiska roll i Sverige. Undersökningen utförd av 2. Sameslöjdens kommerskollegiet. 3. Sáminuorra. Utredning utförd av ordförande i Svenska Samernas riksungdomsförbund. För att ureda fiskesamernas förhållanden har fiskerikonsulenten Robert Karlsson uppdrag gjort en undersökning om på utredningens fiskesamerna i Norrbottens län.

2 De svenska Samernas historiska

bakgrund

2.1 Allmänt

Samernas nuvarande är resultatet ställning av en lång utveckling. Betydelsefulla statliga insatser har gjorts för att stödja samerna på olika områden. En särskild har införts lagstiftning till skydd för rennäringen och olika åtgärder för att stärka den samiska kulturen har resulterat i bl. a. ett särskilt skolväsende, stöd till Samernas en folkhögskola, professur i samiska, stöd åt en samisk tidskrift, stöd till utgivning av hjälpmedel för undervisning i samiska och stöd till sameslöjden. Andra betydelsefulla stödåtgärder med samma syfte utgör inrättandet av Sameradion och Nordiskt samiskt institut. Dessa insatser är långt ifrån tillräckliga. Ett fortsatt stöd är nödvändigt, inte minst med hänsyn till den påverkan som den samiska kulturen utsatts för genom historien. Sa merna och svenskarna iövrigt kan ses som två olika folk, vilka utgör motparter under historiens gång. Enligt detta synsätt är alltså samerna ett särskilt folk med sitt speciella levnadssätt, med ett eget arbets- och näringsliv, en egen kultur, eget språk och egna bosättningsområden. Mötet mellan samerna och deras grannfolk innebar en kulturkontakt som fick stor betydelse för samernas möjligheter att fortleva som en etnisk grupp. Denna konfrontation har för samerna fått den verkan att samerna ständigt stått i underläge och därigenom sett sig som den förlorande parten, både territoriellt, ekonomiskt, befolkningsmässigt och i fråga om sin kulturella identitet. Såväl samerna själva som deras bosättningsområden blev tidigt föremål för exploatering av mäktiga grannar som efter hand delade deras bosättningsområden mellan sig. Förhâllandena för samerna, som är uppdelade i fyra stater, nämligen Sverige, Norge, Finland och Sovjetunionen, har utvecklat För sig olika. Sveriges del har under de senaste hundra åren tillkommit en lagstiftning till skydd för de renskötande samerna, som erbjuder mycket av intresse för förståelsen av samernas ställning i vårt land. En av sameutredningen anlitad expert, professor Israel Ruong, har avlämnat en längre i bilaga redovisad historisk återblick rörande samerna. Detta kapitel bygger till viss del på denna utredning, vilken i mycket speglar synpunkter som finns bland samer. Samerna är bärare av en särskild kultur, som allmänt anses berika kulturen i vårt land. Denna åsikt utgör en del av den ideologi om ett

De svenska Samernas historiska bakgrund

multikulturellt som från statligt håll fått klart uttryck i bl. a. samhälle, prop. 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken och prop. 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m. Den bärande tanken i denna är att varje kultur har sitt egenvärde och att ideologi bärarna av de olika kulturerna skall få stöd från det allmänna för att bevara och utveckla sin speciella kultur. Vad samerna angår har emellertid från håll långt tidigare gjorts klara uttalanden om statligt värdet av att bevara samernas kultur, speciellt sådan den framträder till 1971 års riksdag med genom renskötseln. Senast i propositionen till 1971:51) uttalas uppfattningen att förslag ny rennäringslag (prop. renskötseln är en förutsättning för bevarande av den samiska kulturen. Denna sammankoppling av näring och kultur ligger i linje med den som kommer till uttryck i modern socialantropologisk och uppfattning etnografisk forskning. har enligt samisk uppfattning medfört en Renbeteslagstiftningen av samefolket i renskötande och icke-renskötande. uppdelning Förklaringen till att stödet från samhällets sida nästan helt koncentrerats till den renskötande gruppen av samerna är att finna i vissa idéer som framkom under senare delen av 1800-talet och framför allt kring och strax efter sekelskiftet, vilket kommer att belysas längre fram i detta ka-

pitel.

2.2 Samernas ursprungsmiljö

Samerna har urgammal hemortsrätt i de nordliga delarna av nuvarande Norge och Finland och de enligt vissa forskare troligen Sverige, i hela Finland och i norra delarna av Skandinaviska urbefolkningen halvön, inkl. Finnmarken. Arkeologisk och modern genetisk forskning sina från varandra vitt skilda utgångspunkter detta antagande ger utifrån ett visst stöd. Andra forskare synes mena att det möjligen funnits konkurrerande befolkningsinslag före den samiska invandringen. Samerna är av historieskrivare alltifrån IOO-talet e. Kr. kända under namnet fenni, finnoi, skrithifinoi, screrefennae. Alfred den store av England använder efter sin sagesman Ottar från Norge scridefinnas och finnas. Finn var den gamla nordiska benämningen på samerna och i Norge kallas har uppenbarligen fått sitt de på sina håll så än i dag. Finland svenska namn landet beboddes av finnas, dvs. samer, då p. g. a. att svenskar fick landfäste där. Benämningen lapp används i de skriftliga källorna för första gången av Saxo grammaticus på 1200-talet. Med nordborna torde samerna kommit i kontakt redan i början av vår På 800-talet var samerna i starkt beroende av Vikingarna. tideräkning. härom är de isländska i synnerhet Egilssagan. Ovan- Källorna sagorna, nämnda Ottar inkomst av finneskatten. säger att han hade sin största då Finnefärder var en inkomstbringande hantering, ty landet överflödade av vilt av olika slag. En finnefarare var Torolf Kveldulfsson i Egilssagan, man. Men Vikingarna var inte som var Harald Hårfagers handgångne om att tillgångar. Från öster kom ensamma tillgodogöra sig landets

De svenska samernas historiska bakgrund 45

kylfinnar, karelare och senare birkarlarna och hälsingarna eller norrlänningarna. Birkarlarna delade upp landet mellan sig. Det var älvområdena med deras fiskevatten, bäverbäckar och fångstområden som utgjorde samegruppers bosättningsområden och som blev de naturliga intressedistrikten för skilda birkarlagrupper. Dessa distrikt kallades lappmarker: Kemi, Torne, Lule och Pite lappmarker. Birkarlarna hade rätt att ta upp skatt av samerna och för detta betalade de en viss avgift iform av

pälsvaror till svenska kronan. Birkarlarna ansågs hävda svenska kronans överhöghet över samernas land ända bort till Västersjön (Atlanten) alltifrån Titis-fjorden (Tysfjorden) och norrut. Vid slut Kalmarkrigets 1613 avsade sig Sverige anspråken på havskusten i väster.

2.3 Statens och

kyrkans påverkan pá samisk religion,

sprák och kultur

Under 1600-talet fick det svenska väldet i norr en starkare organisation att genom man utsåg fasta och beständiga kyrk- och tingsplatser, där också skatteuppbörden ägde rum. Särskilda lappfogdar för skatteuppbörden hade då varit verksamma alltsedan Gustav Vasas tid. Intresset för lappskatten var den drivande kraften för den statliga inkl. den kyrkliga verksamheten. Upptäckten av silvermalmen i Nasafjäll väckte ett starkt intresse för bergverksrörelsen i norr och samerna och deras dragdjur anlitades för malmtransporterna. Samernas förkristna och kultur religion kom genom kronans politik och kyrkans missionsverksamhet att föra ett allt mer tynande liv. När man grundade kyrkor i lappmarkerna ville man också till dessa kyrkor få fram präster som kunde samiska. Karl IX lät då tvångsvis uttaga samepojkar och sända dem till Uppsala för att de skulle läsa till präster.

Företaget misslyckades. Något senare gjordes försök att utbilda samepojkar i Piteå. I samband därmed trycktes de första böckerna på samiska. År 1632 inrättades Skytteanska skolan i Lycksele, som kom att spela en mycket stor roll för den svenska och kristna kulturens utbredande bland samerna. Tack vare skolan lyckades man få fram samiska präster för tjänstgöring i lappmarken. Redan under senare hälften av 1600-talet 1 Schaman eller nâjd finner man tre generationer präster av samisk härkomst, med namnet Graan, som skolmästare vid Skytteanska skolan. (nordsamiska noai’di) och trumman spelade en vik- Staten visade emellertid också intresse för att få fram tillförlitlig in-

l

tig roll inom samernas formation om samernas kultur. Sålunda utkom år 1673 Schefferus’ religion. ”Den schama-

E nistiska religionen var ex-

Lapponia, som grundar sig på redogörelser från präster i norr, t. ex.

l Samuel tatisk. - —— — Ett viktigt

Rheen om Lule lappmark, Johannes Tornaeus om Torne

i lapp- moment i schamanismen

i mark, Olaus Niurenius om Ume lappmark. En av dessa präster, Nicolaus var att näjden försatte sig Lundius, var själv same. En samisk student Olof i trance genom trumman- Sirma gav värdefulla

l

de. Under medvetslösheupplysningar om och prov på samisk poesi. ten troddes hans själ läm- Men konfrontationen mellan utövarna av samernas religion och den na kroppen och färdas i kristna lärans handhavare blev ibland dödsriket för att utröna hård. Så t. ex. lär en schaman ha blivit förborgade ting om fram- (nåjd) bränd på bål genom tillskyndan av prästen i Silbojokk i tiden. (Israel Ruong, Sa- Arjeplog. merna 1975 s. 69.)

46 De svenska samernas historiska bakgrund

efter det karolinska enväldets fall, blev kultur- Under frihetstiden, kontakten mjukare. Ett samiskt skriftspråk, det sydlapska skriftspråket, utarbetades och vann stadga. Nya Testamentet utkom år 1755, översatt och centralgestalten i den av Pehr Fjellström, skolmästare i Lycksele verksamheten. Han undervisade blivande präster och missionäspråkliga Under av Directionen för lappmarks ecklesiastikrer i samiska. ledning verk inrättades lappskolor i kyrkbyarna, efter mönster av Skytteanska

skolan i Lycksele. Eleverna som gick ut från dessa skolor fick premier för och kristendom bland sina närmaste grannar och att sprida läskunnighet utvecklades och under senare hälften av fränder. Premieundervisningen ett fastare kateketväsende med ambule- 1700-talet uppstod organiserat var aktiva under 1700rande skolor. Flera präster av samisk härkomst talet. En av dem var Lars Rangius från Rans sameby i norra Västerbotten, till samiska av evangelierna. Johan som gjorde den första översättningen ett samiskt-latinskt-svenskt lexikon, som utkom år Öhrling utarbetade ett arbete som har sitt värde ännu i dag för den samiska 1780, och språkvården. Viktig information om samisk kultur språkforskningen lämnades av Pehr Fjellström och Per Högström. Samiskan genom skrifter som prediko- och bokspråk hade en stark ställning. för samiskan bland prästerna, i I början av 1800-talet avtog intresset På 1870-talet uttalades från kyrkligt håll skolan och hos myndigheterna. att all undervisning i lappskolorna måste efter hand ske på svenska språorsaken till försvagningen av samiskans status både i ket. Den yttersta tillväxt under l800-ta1et. kyrkan och skolan var nybyggarbefolkningens Den svenskta- Den gick i fråga om antal förbi den samiska befolkningen. lande befolkningen måste betjänas på svenska och efter hand som samernödvändigt för prästerna att na lärde sig svenska blev det allt mindre behärska samiska. Nybyggarnas barn måste beredas plats vid lappskolorfick träda tillbaka för svenskan. na, varvid samiskan

2.4 Samerna och nybyggeskolonisationen

framskred samerna tillbaka av de I samma takt som odlingen trängdes svenska kolonisterna. Till följd härav uppstod ett lapskt inland och ett svenskt kustområde. Så småningom framträdde behov att bestämma mellan kustområder och lappmarkerna. Den första kända gränserna officiella handlingen angående en sådan gränsreglering är ett kungl. brev rå i nordligaste delen av Norrland. l av år 1584, som rörde Songamuotka att samerna hade urminnes hävd ovanför denna rå och brevet förklarades, att tornebönderna inte fick göra intrång ovanför densamma. för förståelsen av År 1665 utkom tre författningar som är viktiga mellan svenska staten och samerna. Dessa dokument visar relationerna intresse för en ordnad beskattning av samerna statens alltmera stegrade strävanden att stimulera i och dess allt starkare jordbrukskolonisationen samernas bosättningsområden. År 1673 utfärdades lappmarksplakatet, vilket vissa fri- och rättigheter i samernas bosättningsomgav nybyggare att man var väl underrättad om att råden. Av författningarna framgick

De svenska samernas historiska bakgrund 47

konflikter förekom mellan nybyggare och samer, något som inte stämde med landshövding Johan Graans av regeringen omfattade doktriner att nybyggare och samer använde helt olika slag av naturtillgångar och därför inte behövde konkurrera med varandra. som framför Svedjebruket allt drevs i den finska delen av det svenska väldet, närmare bestämt i Kemi lappmark, innebar stora olägenheter för samerna. Genom föreskrifter försökte man reglera förhållandena. Olika försök gjordes att gå upp gränsen mellan lappmarken och kustlandet. År 1671 förrättades en ekonomisk besiktning för att fastställa denna gräns. Ett nytt intresse för gränsreglering förelåg nu. Det gällde för kronan att förmå svenskar att bosätta sig i lappmarkerna för bearbetning av malmfyndigheterna. Gränsen var dock fortfarande obestämd. Efter utfärdandet av plakatet år 1673 började de fasta bosättningarna ta mera fart. I plakatet stadgades, att själva lappmarkerna skulle skiljas från de andra svenska och finska församlingarna och fördelas i särskilda socknar. Nybyggarna i lappmarkerna fick vissa förmåner. Nya och mera detaljerade bestämmelser lämnades i reglementet år 1749 för nybyggarna (det s. k. lappmarksreglementet). Kort efter utfärdandet av lappmarksreglementet på 1750talet blev lappmarksgränsen i sin helhet uppgången, sannolikt efter förordnande av Kungl. Majzt. Tanken att samerna skulle assimileras med den svenska befolkningen var mycket aktuell redan under första hälften av l700-talet. Man ville

göra samerna bofasta för att de skulle bli mera åtkomliga för missionen. På många håll i lappmarkerna var prästerna de första nybyggarna. I Pite lappmark är utvecklingen av nybyggarkolonisationen väl känd genom arbeten av Petrus Laestadius, Erik Bylund och Erik Nordberg. Nybyggena anlades av präster och deras efterkommande, av samesläkter, som snart blev helt försvenskade, och av folk från nedre bygden och av bergverksarbetare. Vid nybyggeskolonisationens framväxt, inkl. den som direkt emanerar från prästerna, spelade lappskattelanden, stor roll. lapplanden, Lapplanden uppläts under medverkan från innehavarna till prästbord och skolbord. Fiske, jakt och myrhötäkt utgjorde vid sidan av lönen den egentliga grundvalen för prästernas och skolmästarnas existens och verksamhet. I de södra lappmarkerna kom redan under första hälften av l700-talet klagomål från samerna att viltet och fisken tröt. Nybyggarna fick allt starkare grepp om lapplandens fiskevatten och jaktmarker också

författningsmässigt. Härtill kom konkurrensen från bygdelagsbönderna i kustbygderna. Genom fastställandet av lappmarksgränsen 1751 utestängdes kustbönderna från fiske och jakt i det landområde eller landskap som fick namnet Lappland. Under de första tre årtiondena av 1800-talet försvagades Samernas ställning mycket kraftigt. Genom Petrus Laestadius vet man att en landshövding t. ex. förbjöd de nomadiserande samerna att slå läger närmare än en mil från ett nybygge för att skydda nybyggarnas höhässjor från renarna och en domhavande dömde i tvister mellan samerna och nybyggare så att nybyggaren fick saklöst skjuta och tillgodogöra sig de renar som påträffades för nära hans myrhöhässjor.

48 De svenska Samernas historiska bakgrund

2.5 Den första renbeteslagstiftningen

Året 1841 kan betecknas såsom en vändpunkt i statens lappmarkspolitik. började statsmakter- Från att ensidigt ha gynnat jordbrukskolonisationen till för samerna. Denna nya linje i krona utfärda bestämmelser skydd samerna resulterade efter hand i bestämmelserna nans politik gentemot 1867 och renbeteslagarna av 1886 och 1898, som avom en odlingsgräns förhållandet mellan rennäringen och jordbrukskolonisatiosåg att reglera kommer till uttryck i vissa uttalannen. Denna mera samevänliga politik och inom förvaltningen. Så t. ex. väcktes vid 1850 års den i riksdagen en motion om behovet av särskild fattigvård för samerna. riksdag År 1867 förordnade Kungl. Maj zt, med anledning av en framställning att skulle bestämmas mellan den av riksdagen, en gräns provisoriskt och den till tjänliga delen av Norrbottens och egentliga fjällbygden odling Västerbottens läns lappmarker för att skydda samernas och nybyggarnas och för att förebygga tvister dem emellan. Gränsömsesidiga rättigheter också till att hindra att nybyggen anlades i trakter bestämningen syftade som var helt och hållet otjänliga för odling. Genom särskilda Kungl. beslut har sedermera blivit definitivt uppdragen. Majzts odlingsgränsen att var således att trakterna ovanför Syftet med dra upp odlingsgränsen skulle ett åt samerna förbehållet område. En del hemman gränsen utgöra kom emellertid att ligga inom dessa trakter. Några och nybyggen ytterligare nybyggen skulle dock inte få anläggas där. Denna bestämmelse har inte kunnat göras fullt effektiv, utan under årens lopp har ett ganska stort antal förekommit även i trakterna ovanför odlingsbosättningar

gränsen. vissa socknar brukade enskilda samer skaffa sig av länsstyrelsen Inom vilket innebar befogenhet för samen i fråga att meddelad inrymning, området med andras uteslutande föra sina inom det till honom upplåtna sökte samerna inte inrymning utan renar på bete. På andra orter

begagnade renbetet gemensamt. mellan och en inre renbetesfråga. Den förra Man kan skilja en yttre mellan Sverige och Norge, dess har sitt utgångsläge i 1751 års gränstraktat beträffande”. Enligt kodicillen skulle samerna kodicill Lappmännerne mellan Sverige och Norge ha rätt utan hinder av den fastställda gränsen från det ena riket till det andra och att efter gammal sedvänja flytta sätt till rätta i det land där de befann sig. På därvid på allt hjälpas emellertid tvistigheter mellan Norge och Sverige 1800-talet uppkom av den rätt som enligt kodicillen tillkom samerna. rörande omfattningen av svensk-norska kommittéer. Det blev början till en lång rad utredningar utredas i början av l800-talet. 1882 Den inre renbetesfrågan började tillsattes en kommitté med uppgift att utarbeta förslag till lagbestämmeloch deras förhållande till de bofasta. Redan ser angående samerna kommittén sina förslag, som så småningom kom att följande år framlade resultera i 1886 års renbeteslag. Denna lag ersattes genom lagen (1898: rätt till renbete i Sverige. Lagen bestämde 66) om de svenske lapparnes inom vilka de renskötande samerna hade rätt att föra bl. a. de områden av året, då betning av renar inom de sina renar på bete och de tider

De svenska samernas historiska bakgrund 49

särskilda områdena fick äga rum. Vidare de renskötande reglerade lagen samernas rätt att ta bränsle och annat virke till visthus och bostäder, stängsel samt deras rätt att för sitt och fiska. Den livsuppehälle jaga reglerade även de renskötande samernas förhållande till den bofasta befolkningen, främst deras skyldighet att ersätta skador som renarna förorsakade.

2.6 Förslag till åtgärder för de icke-renskötande

samerna

De icke-renskötande samernas förhållanden tas första i upp gången riksdagen år 1899 i en motion, i vilken föreslås att ur denna personer samegrupp skall få möjlighet att få nyttjanderätt år för upplåten på tjugo att driva boskapsskötsel. Lagutskottet anförde starka mycket betänkligheter mot motionens förslag. Lagutskottet anförde bl. a.

att lagstiftningen dittills gått ut på att åt lapparna bevara deras ursprung-

liga säregna näringsfång och skydda dem som renskötare, att det faktiskt fanns ett icke oväsentligt antal lappar som ägnade sig åt andra näringar än renskötseln, huvudsakligen boskapsskötsel, att det kunde ifrågasättas om dessa näringsfång förtjänade omgivas med

lagens särskilda hägn, att skäl inte fanns att på renbetesmarkerna åstadkomma en bofast

boskapsskötande befolkning, som skulle göra intrång på de renskötande samernas rätt, varigenom en kollision skulle mellan de uppstå bofasta och icke-bofasta på enahanda sätt som vid av gränserna samernas område, och att en grundlig utredning i vart fall var för säkra nödvändig frågans bedömande.

Riksdagen avslog motionen. Den svenska kolonisationen av samernas hade vid bosättningsområden denna tid i stort sett avslutats. När kolonisationen hotade att helt utplåna den samiska befolkningen vidtog statsmakterna efter hand till åtgärder stöd för renskötseln och dess utövare. - i Men majoriteten av samerna varje fall i de sydligare - de som lappmarkerna av omständigheternas makt sett att sig nödsakade ta upp små nybyggen i fjällskogarna blev enligt de skrivna lagarna utan rätt att bruka marker som de ansåg sig äga. Denna som förhållandet rättslöshet, uppfattades av samerna, skärptes genom att dessa samer för sin existens blev beroende av att marken upplåts till dem av kronan. statsmakterna borde enligt samernas mening ha beaktat att den

l samiska kulturens urform var en ärjemarkshushållning, en fångstkultur

med hållande av några tama renar för transporter. Ur denna urform har såväl renskötseln såsom monokultur och samiskt utvecklats gårdsbruk genom utveckling dels mot utpräglad nomadism med hållande av för självhushållet tillräckligt stor renhjord (ällo = det man lever av”), dels mot mer utpräglad bofasthet med gård och jordbruk i kombination med jakt och fiske.

historiska 50 De svenska samernas bakgrund

Till följd av statsmakternas inställning kom de gårdsbrukande samerna att inlemmas i den svenska statsunderstödda och statsdirigerade nyoch förlorade snabbt sin samiska identitet och byggarkolonisationen uppgick i den svenska, svensktalande befolkningen. Och när en betydan-

de del av samerna, två tredjedelar t. ex. i Västerbottens län, redan vid

sekelskiftet var bofasta då fanns det inte skäl att stödja den bosättningen.

2.7 Revision av renbeteslagstiftningen

Nästan omedelbart efter det 1898 års renbeteslag utfärdats framställ-

des krav på revision av lagstiftningen. Detta krav gällde närmast de ickerenskötande samernas ställning och deras existensmöjligheter, frågor som inte blivit lösta 1898 års lagstiftning. Från skilda håll genom det betryckta bland de påkallades åtgärder i syfte att avhjälpa läget av den samiska befolkningen som inte hade renskötsel såsom kategorier yrke. Medan frågorna ännu var beroende av myndigheternas prövning, väcktes år 1908 av ett flertal ledamöter i riksdagens andra kammare en ivilken hemställdes om en fullständig utredning av motion (1908 II:163), lappfrågan. I motionen anfördes bland annat följande:

liksom alla naturfolk hade sett sig tillbakaträngda och Lapparna av civilisationen och odlingen. Lagstiftningen hade iallmänkringskurna framsteg i de nordliga trakterna på nomadernas het gynnat odlingens bekostnad och utan tillräcklig hänsyn till gammal sedvanerätt, som ju kunde med skäl åberopa gentemot inkräktarna. Vid avvittnomaderna tillämpning hade man underlåtit att taga tillbörlig ringsförfattningarnas hänsyn till lapparnas berättigade krav på en tryggare existens. I stället för söka bevara och bibehålla större att så mycket som möjligt åt nomaderna sammanhängande områden av för renskötseln behövlig mark, hade man tillåtit upp mot barrskogsgränsen och till och med nybyggesanläggningar sålunda utöver den gräns, dit en verklig odling kunde långt därovan, tänkas hade de bofasta nå. Långt inne i de egentliga renbetesområdena dessutom insynat en stor mängd spridda myrar och andra slåtterlägenvilket i hög grad försvårat renskötseln och ådragit lapparna heter, skadeersättningsanspråk från de bofastas sida. Dessa omständigheter andra därmed samverkande orsaker hade vållat att den nomadisejämte rande lappbefolkningen sammansmält i hög grad. delen vore både egendomslös och Den övriga av lappbefolkningen hemlös. Å den jord, som förut tillhört lapparna med hävdens och den lappen ej ens uppföra en förstkommandes rätt, finge den icke renägande liten utan att riskera att bliva koja för att bereda sig tak över huvudet avhyst och bötfälld. De åtgärder, som från statsmakternas sida borde vidtagas till fromma borde gå ut på dels att söka vidmakthålla, värna och trygga för lapparna, existens och dels att bringa hjälp och de nomadiserande lapparnas undsättning åt de icke renägande lapparna och åt dem, som ej uteslutande kunde leva av renskötseln.

I motionen föreslogs åtskilliga åtgärder för att trygga de nomadiseran- Vidare behandlades frågan om lämpligaste sättet att de samernas existens. åt sådana samer som antingen helt och hållet saknade ge varaktig hjälp renar eller inte hade tillräckligt många för att kunna livnära sig som

nomader.

De svenska Samernas historiska bakgrund 51

Riksdagen anslöt sig i huvudsak till motionen och hemställde i skrivelse till Kungl. Maj :t (rskr 1908:113) om utredning av bl. a. frågan om vilka åtgärder som borde vidtas för att dels trygga den nomadiserande

lappbefolkningens tillvaro och främja renskötselns utveckling, dels hjälpa den övriga lappbefolkningen ur dess betryckta ställning och bereda den

lämpliga existensmöjligheter. Ärendet anmäldes i statsrådet i oktober 1908 av dåvarande chefen för

civildepartementet. Denne föreslog att den närmare utredningen skulle anförtros åt särskilda kommitterade. Dessförinnan borde dock vissa förberedande undersökningar göras, som kunde för en ligga till grund kommittés arbeten. Undersökningar av skilda slag ägde också rum under ett flertal år. De gav uppslag till åtskilliga till fromma för de åtgärder renskötande samerna] men ledde iövrigt inte fram till den länge väntade allmänna revisionen av lapplagstiftningen. härtill var när- Anledningen mast den, att lappfrågan under tiden kommit i ett delvis förändrat läge till följd av att förhandlingar med Norge upptagits i den yttre renbetesfrågan. Eftersom dessa förhandlingar inverkade inre svenska på den lapplagstiftningen, ansåg man sig böra avvakta utgången av förhandlingarna innan man underkastade lagstiftningen en fullständigare granskning. Vissa frågor, tillhörande den inre lapplagstiftningen vilka ansågs vara av

trängande art och inte nödvändigt hängde samman med de ämnen som

avsågs i de med Norge förda underhandlingarna, togs dock under tiden upp till behandling. Dit hörde frågan om vilka personer i renbeteslagens mening som skulle räknas som samer, frågan om renbeteslagens tillämp-

lighet på samer, som inte driver renskötsel samt frågan om rätt för samerna att bosätta sig på kronomark inom lappmarkerna och på renbetesfjällen. Nu nämnda lades fram frågor till riksdagens prövning genom proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av 1898 års renbeteslag (prop. 1917:169, JoU 1917:59, rskr 1917:374). Propositionen vann i flera delar inte riksdagens bifall. Bland annat ansåg riksdagen beträffande den för samerna mycket betydelsefulla frågan om rätt för dem att bosätta sig på kronomark att förslaget i den delen borde upptas på nytt i samband med den tilltänkta revisionen av hela lagstiftningen rörande lapparna och efter det att tillfälle beretts att lapparna själva vid samfällt möte överlägga om de synpunkter och önskningar som enligt deras uppfattning borde tjäna till vägledning för en sådan revision. Förhandlingarna med Norge i renbetesfrågan slutfördes tid 1 Se bl. a. kungörelserna någon den 3 juni 1915 (nr 169) därefter. I februari 1919 undertecknades mellan de svenska och norska ang. upplåtande av odregeringarna en konvention angående rätt till renbete. lingslägenheter m. m. i flyttlapparnas Sedan sålunda till med trakterna ovan odlingsanledningen uppskovet frågan om den inre gränsen i Västerbottens lapplagstiftningen fallit bort uppdrog Kungl. Maj :t åt en kommitté och Norrbottens läns 1919 års lappkommitté - att utföra en allmän revision av de bestämmel- lappmarker och den 3 deser som reglerade lapparnas förhållanden cember 1916 (nr 603) inom riket och den icke-lapska ang. tilläggsavvittring i befolkningens rätt att hålla renar. Kommittén 1923 två avgav i maj vissa delar av Västerbotbetänkanden i ämnet. Det ena innefattade tens läns lappmark samt förslag till renskötsellagstiftning. Kommitténs kungörelsen den 5 juni förslag i den delen blev inte framlagda för riksdagen. I stället 1917 (nr 250) ang. strötillkallades en särskild sakkunnig att biträda med överarbetning av ängars utbytande mot kommitténs. förslag. På grundval av den annan mark. sakkunniges förslag (SOU

52 De svenska samernas historiska bakgrund

1927:25) lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till antogs renbete i Sverige. l lagen finns utöver bestämmelser om vilka som omfattas av renskötselrätten och denna rätts innebörd, detaljerade föreskrifter om formerna för renskötselns bedrivande. Det andra betänkandet som 1919 års lappkommitté avgav innefattade förslag till nomadundervisningen i riket och till instruktion för stadga angående nomadskolinspektören. Förslaget ledde till utfärdande av stadgan (1925: 511-513) iriket m. fl. författningar. angående nomadundervisningen 1919 års lappkommitté anmälde att två frågor som kommittén enligt sitt uppdrag haft att ta ställning till — nämligen frågan om möjligheterna till bättre utkomst för de samer, vilka såsom bofasta idkade jordbruk och frågan om en genomgripande revision av de eller hade andra yrken bestämmelser som avsåg samernas fattigvård — inte hunnit slutföras i sin helhet. av för samernas fattigvård gällande föreskrif- Frågan om revision ter gjordes därför till föremål för särskild utredning. I september 1924 lämnades i ämnet vilken lades till grund för proposition till en utredning 1927 års riksdag, varvid frågan fick sin lösning utom ivad den samman- (prop. 1927:108, SU 1927: hängde med frågan om samernas beskattning 133, rskr 1927:269).

2.8 Den statliga administrationen av samefrågoma

Till renskötselfrågan hörde skapandet av en stark statlig administration. I Särskilda utsågs som skulle övervaka tillämpningen i 1 uppsyningsmän Dessa blev sedermera benämnda praktiken av renbeteslagstiftningen.

lappfogdar. I slutet av 1920-talet fick de till sin hjälp särskilda tillsyns- 1

män. I lappbyarna fanns ordningsmännen som var samer och som till- 1

sattes av länsstyrelsen på förslag av byarna.

1 Lappväsendet hade, förutom rena renskötselärenden, att handlägga

som upplåtits till samer. Den samiska 1

vissa frågor rörande fjällägenheter liksom

fattigvården hörde också till fogdarnas ämbetsområde, jakt- och och handläggning av tvister rörande ströängarna. fiskerättsupplåtelser 1 skulle höra byarna vid de s. k. lappfogdesammanträdena. Vid 1 Fogdarna förekom också att inbördes tvister mellan 1 lappfogdesammanträdena samer av personlig karaktär drogs fram inför fogden för avgörande. 1 l l 1

2.9 Det samiska skolväsendet

1908 års motion hade också tagit upp samernas skolfråga. l denna fråga mellan de nomadiserande samernas barn och ordes det en gränsdragning de bofasta samernas. 1957 års nomadskolutredning har i sitt betänkande Samernas skolgång givit en kortfattad historik över (SOU 1960:41) sameskolans utveckling från äldsta tid. Ur denna kan bl. a. följande särskilt uppmärksammas. 1895 infördes en ny skolform genom särskilda vinterkurser veckor i Karesuando och Jukkasjärvi. De blev på tio urformen till de fasta nomadskolorna, som sedan blev nomad-

nuvarande

De svenska samernas historiska bakgrund 53

skolor med samehögstadiet i Gällivare som sista länk. l början av 1900-talet hade man fem olika former för sameundervisningen, lappskolor, kateketskolor, vinterkurser, allmänna folkskolor och Svenska missionssällskapets skolor. Dessa missionsskolor var vanliga folkskolor med intilliggande barnhem. De sista av dessa skolor var den i Lannavaara i Norrbotten och den i Änge iJämt1and. Den sistnämnda i statens övergick ägo först i slutet av l930—ta1et. Det var framför allt dessa skolor som enligt 1908 års motion var olämpliga för nomadernas barn, emedan de ansågs dra deras håg från no madlivet. Domkapitlet i Luleå fick Kungl. Majzts uppdrag att utreda samernas skolgång. Detta arbete resulterade i 1913 års nomadskolreform (prop. 1913:97, SU 1913:34, rskr 1913:8). Utredningsmannen, biskopen i Luleå, hade framhållit som en väsentlig brist att lappfolkskolorna med sin helårsläsning och sin femåriga kurs bidrog till att awänja samernas barn från nomadlivet och renskötseln med de långa ansträngande vandringarna och de tunna tältkåtorna som bostäder vinter och sommar. l propositionen till 1913 års riksdag gavs följande programförklaring: Vi önska, att den ras, vilken ensam är i stånd att utnyttja våra öde fjällvidder, skall bibehållas vid det levnadssätt, som den ärvt av sina fäder och för vilket den till är avpassad, men vi önska tillika, att den ej själva sin natur härigenom skall avstängas från den grundläggande undervisning, som man vill låta varje medborgare i vårt land få åtnjuta (prop. 1913:97 s. 58). För det samiska skolväsendets senare utveckling redogörs i kapitel ll.

2.10 Samernas organisationssträvanden under första hälften av 1900-talet

Många av dem som deltog i besluten i fråga om statens politik gentemot den samiska gruppen började ganska tidigt efterlysa samernas egen medverkan. Samerna började också själva göra sig hörda. År 1898 ledde Thomas Nilsson, fader till den Torkel Tomasson som kom att spela en stor roll i den begynnande samiska frigörelseprocessen, en deputation till Oscar Il och justitieministern Annerstedt Ludvig med anledning av skadeståndsskyldigheten för höskador på det egna skattelandet. Annerstedt var en av de första som i riksdagen uttalade sig för att företrädare för samerna skulle inlemmas i beslutsprocessen. Samma år började också Carl Lindhagen intressera sig för samefrågor. Genom en rad samevänliga motioner och inlägg i riksdagsdebatterna lyckades han få fram en rad riksdagsbeslut, som var av betydelse för samernas begynnande emancipation. Från 1898 till 1937 väckte Lindhagen ett tjugotal motioner. I två av dem (I 1920:209 och l 1930:210) föreslog han egen samisk representation i riksdagen. Genom en motion (I 1920:208) drev han igenom att 1919 års ”lappkommitté” förstärktes med samisk representation. År 1929 motionerade han om en effektiv rättsordning för samernas jordbruks- och bostadsfråga (I 1929:188) och år 1937 om en permanent organisation av samernas landsmöten (l 1937:194).

De svenska Samernas historiska 54 bakgrund

I sistnämnda motion hade Lindhagen bifogat bilagor i form av urklipp ur Samefolkets Den viktigaste av dessa är en skrivelse Egen Tidning. undertecknad bl. a. av Torkel Tomasson, Gustaf Park, Jonas Åhrén och Nils Thomasson, som utmynnar bl. a. i yrkanden om

att snarast åstadkomma en revision av författningen om den lapska kolonisationen att lapputredningen som anbefalldes 1930 måste förstärkas med samiska representanter och dessutom bl. a. med Lindhagen att lappbefolkningen berättigas att i riksdagen erhålla en egen represen-

tant, samt att genom en ofördröjlig lagrevision samerna får tillbörlig självstyrelse genom okvald befogenhet att själva utse ordningsmän och lapp-

fogdar.

Beträffande propositionen 1917 i samefrågan kan också återges Lindord i hans memoarer del III s. 305: ”Ett av de viktigaste hagens rätt att bosätta sig på kronans marker i de spörsmålen angick lapparnas trakter, som äro avsedda för renskötsel. De hade börjat uppföra åt sig av fyrkantiga bostadshus. Förslaget avsåg att göra denna rätt beroende Gällande lag för lapparnas rätt att å sina särskilt undantagstillstånd. renbetesområden begagna sig av land och vatten till underhåll för sig någon befogenhet för dem att själva och sina renar ansågs icke grunda bostadshus och deras rätt till virkestäkt icke heller omfatta virke uppföra Den resulterade i till bostadshus. Det blev en livlig debatt i kamrarna. föll. Ett beslut fattades dock, nämligen att samerna att propositionen borde beredas tillfälle att överlägga vid ett samfällt möte om propositio- Detta beslut i riksdagen gav möjlighet för samerna att vid nens innehåll. som ett landsmöte följande år framlägga sin syn på de brännande frågor, rörde dem. Landsmötet 1918 kan betraktas som en vändpunkt i fråga om samernas möjligheter att överlägga om och utöva inflytande i egna

angelägenheter. Som närmare framgår av kap. 8 Samernas organisationer tog det ganska lång tid innan den samiska gruppen kom till insikt om betydelsen som kunde ta till vara gruppens intressen av en stark, central organisation och hävda dem inför och olika intressegrupper i samhället. myndigheter Under tiden från det första landsmötet i Östersund 1918 fram till 1950 en rad försök att samla samerna inom en organisation med de gjordes som ovan antytts. Efter en rad misslyckanden kunde man uppgifter emellertid efter långa och omfattande förberedelser samla en krets av aktiva samer till ett möte i Jokkmokk år 1950 för att bilda Svenska

samernas riksförbund (SSR).

2.1 1 Svenska samernas riksförbund

för förbundets verksamhet skulle för- Enligt de uppdragna riktlinjerna bundet en sammanslutning av samebyar och sameföreningar. utgöra Förbundets skulle vara att tillvarata och främja de svenska uppgift

. De svenska Samernas historiska bakgrund 55

.mv-R

samernas ekonomiska, sociala, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötselns fortbestånd och sunda utveckling. Redan från början av förbundets verksamhet framstod behovet av en ombudsmannaorganisation för förbundet som mycket angelägen. Det dröjde emellertid fram till år 1962, innan detta önskemål kunde infrias. Kring ombudsmannen växte sedan fram ett förbundskansli som förlades till Stockholm. Det torde vara den allmänna bland samerna och meningen framför allt inom den renskötande att tillkomsten av SSR med gruppen, sin ombudsmannainstitution och sitt eget kansli har gett en större tyngd och en ökad stadga åt samegruppens strävanden att hävda sina intressen och vinna inflytande över behandlingen av olika samefrågor. Ett mycket viktigt initiativ som förbundet tog utgjorde en framställning år 1963 till Kungl. Maj :t med begäran om en översyn av bestämmelserna på renskötselns område. Framställningen fick stöd av de myndigheter som handlägger samefrågor. Med anledning härav tillkallades år 1964 sakkunniga för att se över och därmed renbeteslagstiftningen sammanhängande frågor. Rennäringssakkunniga överlämnade år 1968 betänkandet Rennäringen i Sverige (SOU 1968:16).

2.12 1971 års

rennäringslag

Enligt 1964 års rennäringssakkunniga fanns det i fråga om rennäringens framtidsutsikter goda möjligheter att genom olika rationaliseringsåtgärder nå en tillfredsställande och i förhållande till andra jämförliga näringar konkurrenskraftig lönsamhet. Detta bedömdes av de sakkunniga kunna ske med stöd av insatser från det allmännas sida som - om hänsyn togs även till rennäringens betydelse för samekulturen - inte behövde överstiga vad som i andra jämförliga fall anses godtagbart. De sakkunniga förordade därför att det allmänna genom administrativa insatser och ekonomiskt stöd skulle medverka till den förbättring av näringen som fordrades för att renskötselföretagen skulle kunna lämna ett tillfredsställande utbyte. Huvudpunkterna i ett program borde vara en omorganisation av renskötseln med övergång till ny driftsform inom ramen för särskilt organiserade lokala sammanslutningar. För att reglera byarnas verksamhet fordrades en speciell som associationsrättslig lagstiftning, tillsammans med huvuddelen —— av den gällande renbeteslagen med vissa ändringar och tillägg - föreslogs ingå i en helt ny rennäringslag. Vidare borde det ekonomiska stödet åt näringen enligt de sakkunniga byggas ut, samtidigt som den statliga administrationen borde omorganiseras för att möta de nya krav som reformprogrammet medförde. I propositionen (197 l :51) framhölls det vara ett angeläget intresse från såväl rennäringens som samhällets synpunkt att genom rationaliseringsåtgärder av olika slag skapa förutsättningar för en effektivare och mera lönsam renskötsel. Vidare framhölls att det var ett samhällsintresse, inte bara från näringspolitiska synpunkter, att rennäringens lönsamhet förbättrades. Rennäringen är en förutsättning för att samekulturen skall bestå. Endast i begränsad omfattning torde det därför vara möjligt för samerna att, om renskötseln skulle upphöra, hålla sitt språk, sin slöjd och

56 De svenska Samernas historiska bakgrund

levande under någon längre tid. Det allmänna borövriga kulturyttringar de därför olika åtgärder medverka till att förbättra förutsättgenom ningarna för renskötselns rationalisering. I den nya lagen (1971:437) omorganiserades lappbyarna till samebyar med uppgift att driva renskötsel. Denna organisation bygger på principen om samverkan mellan medlemmarna i byn såsom inom ekonomiska föreningar. Samerna bestämmer själva om sina angelägenheter på bystämma och genom stadgar för byn. Innehållet i Samernas renskötselrätt är detsamma som i 1928 års lag. Lappväsendet, den statliga administrationen för l stället inrättades vid var och en av rennäringen, upphörde. i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län en lantbruksnämnderna Lantbruksstyrelsen är sedan 1962 central renrennäringsdelegation. Till styrelsen är knuten en rådgivande nämnd. Regenäringsmyndighet. kan under vissa förordna om upphävande av ringen förutsättningar renskötselrätten för visst markområde. I fråga om ersättning för skada eller olägenhet av upphävandet gäller expropriationslagens regler om värdeoch om domstolsförfarande. Ersättningen fördelas i princip lika melring lan vederbörande sameby och samefonden. Denna fond har en särskild som bestämmer om fondmedlens användning. Stöd i form av styrelse statlig lånegaranti och bidrag lämnas till rennäringens rationalisering.

2.13 Samernas samepolitiska och kulturpolitiska program

I sitt remissyttrande över rennäringssakkunnigas förslag formulerade SSR sitt program. l detta program framförde samerna bl. a. samepolitiska önskemålet att erkännandet av att Sverige har en samefråga skulle ges i full officiell form. Det anförs vidare att enligt departementsstadgan handhar rennäringen men samerna önskar att jordbruksdepartementet som samordnande skall ha samefrågan som utbildningsdepartementet sådan om hand med bibehållande av näringsfrågorna i ett näringsdepartement och arbetsmarknadsfrågorna i ett arbetsdepartement. Samerna önskar även att staten officiellt skall erkänna de samiska organen, landsmötet och ombudsmannaorganisationen, samt att en folkvänlig politik mot samerna som minoritet genomförs. Vid den nordiska samekonferensen i Gällivare år 1971, sammankallad av Nordiska samerådet, antogs ett kulturpolitiskt program. (Sâmiid kulturpolitiika, Helsingfors 1974.) Programmet innehåller dels en allmän del, dels sex olika avdelningar med åtgärdsförslag omfattande 1) språk, undervisning och litteratur 2) nordiskt samiskt institut 3) slöjd, konsthantverk och konst 4) massmedia 5) samernas organisationer, samt 6) ekonomi, rätt och miljö. Tillkomsten av ett samiskt kulturpolitiskt program har av samerna bedömts som en stark manifestation, ikoncentrat uttryckt iinledsjälva ningsorden till det antagna programmet: Vi är samer och vi vill vara samer, utan att därför vara varken mer eller mindre än andra folk i världen. Vi är ett folk med ett eget bosättningsområde, ett eget språk och en egen kultur- och samhällsstruktur. Vi har under historiens lopp funnit vår bärgning och levat i

De svenska Samernas historiska bakgrund 57

Sameätnam, och vi äger en kultur som vi vill skall utvecklas och leva vidare.

I programmet hävdas också bl. a. att samerna måste erkännas som en etnisk grupp och få stöd och inflytande i frågor som angår dem. Vi vill ha en samisk demokrati. Denna rätt till självstyre vill vi skall erkännas oss gemensamt och lika av storsamhällena. Vidare anförs att samerna måste få ett större inflytande över användningen av naturtillgångarna inom renskötselområdet och det ekonomiska utbytet från dem. Vi måste först och främst få ekonomisk trygghet, men tillräckliga ekonomiska och samhälleliga åtgärder når föga resultat om vi inte finner en kulturell trygghet. De åtgärder som vidtas för att vi skall kunna förbättra våra existensmöjligheter måste också ge oss möjlighet att arbeta oss fram innanför vår egen livsform. Detta är en av kärnpunkterna i vårt kulturprogram. — Först när vi rättsligt, socialt och ekonomiskt fått en trygg ställning kan vårt kulturliv komma till full och förbli en utveckling levande kultur.”

3 Folkrättsligt skydd av grundläggande fri- och

rättigheter och av

minoritetsgrupper

3.1 Inledning Under tiden efter andra världskrigets slut har inom mellanstatliga organisationer, som Sverige tillhör, stor uppmärksamhet ägnats det internationella skyddet av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Detta skydd tar främst sikte på de enskilda individerna men beaktari vissa sammanhang också grupper av enskilda. Dessas särställning i exempelvis etniskt, språkligt eller religiöst avseende förtjänar emellertid beaktande i de olika ländernas lagstiftning och rättstillämpning och därför även i ett internationellt program för genomförande världen över av de grundsatser som sammanfattas under beteckningen skydd av grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Det har av denna anledning synts utredningen angeläget att lämna en redogörelse för de fri- och rättigheter som anges eller definieras i de konventioner, som hittills utarbetats och till vilka Sverige anslutit sig och för den internationella kontroll som inrättats eller övervägts för att effektivt skydda fri- och rättigheterna. Det må erinras om att de nutida internationella strävandena har en ofta åberopad utgångspunkt i den berömda franska rättighetsförklaringen av den 4 augusti 1789, vilken satt spår i en rad nationella konstitutioner i demokratiska länder. Redan i den svenska regeringsformen av 1809, § 16, fanns en motsvarighet till mer moderna statsförfattningars rättighetsdeklarationer. § 16 i 1809 års RF som byggde på den gamla svenska landslagens konungaed avsåg att skydda de enskilda mot övergrepp från den styrande makten, dvs. enligt regeringsformens text Konungen. l 1974 års regeringsform, som trädde i kraft den l januari 1975, heter det i 2 kap, l §, att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad en rad angivna grundläggande fri- och rättigheter, däribland mötesfrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet. Dessa regler kompletteras av stadganden i 8 kap. 1-3§§. l 2§ stadgas att föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag; lag stiftas enligt RF l kap. 3 § av riksdagen. I 8 kap. 3 § stadgas i första stycket att föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas eller ekonopersonliga miska förhållanden, meddelas genom lag. andra Paragrafens stycke innehåller bestämmelsen, att sådana föreskrifter är bl. a. föreskrifter

. . 60 Folkrättsligt skydd.

som begränsar de fri- och rättigheter och det skydd i övrigt, som enligt 2

svensk medborgare”. Innebörden av nu anförda kap. l—3 §§ tillkommer regler är att begränsningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna endast får genomföras genom beslut av riksdagen som ensam stiftar ”lag”. Regeringen, vars normgivning sker genom förordningar, äger inte ge föreskrifter som begränsar de i 2 kap. uppräknade grundläggande fri- och rättigheterna. Vid sidan av dessa konstitutionella regler har Sverige genom konventioner med andra stater, särskilt inom ramen för Förenta nationerna och dess fackorgan samt Europarådet, påtagit sig att värna i konventionerna angivna grundläggande fri- och rättigheter.

3.2 De internationella åtagandena. FN-systemet N

3.2.1 Det fbrtgáende arbetet Inom FN och dess huvudorgan, inklusive sekretariatet, och inom FN:s av fackorgan en verksamhet som avser att familj pågår kontinuerligt samarbetet. Den rättsliga grundvalen är FNzs bygga ut det internationella stadga som antogs i San Francisco den 26 juni 1945 och vartill Sverige anslöt 1946. FNs stadga är formellt en konvention, vars sig i november olika artiklar endast förbinder de stater som genom anslutning till blivit medlemmar av FN. Ofta sägs dock numera - av både stadgan -

politiker och jurister att åtminstone en del av de handlingsmönster i

med adress till staterna, som ingår i stadgan, numera allmänt godtagits

för folkrätt och därigenom är bindande också i

som uttryck gällande utanför medlemmarnas krets. För denna mening kan åberopas artikel 1, l 6) i stadgan, enligt vilken ”organisationen skall sörja för” att stater, som ej är medlemmar av FN, handlar i överensstämmelse med FNzs grundsatser. Detta hotfulla uttalande har fått stöd i 1960 års deklaration av avskaffande i vilken FN:s generalförsamling angående kolonialsystemets det bl. a. heter att ”alla stater skall strikt tillämpa FN:s stadga. l artikel 1:3 av FN:s stadga anges bland organisationens ändamål att åstadkomma internationell samverkan bl. a. vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion”. l artikel 68 föreskrevs att FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) hade att tillsätta en särskild kommission för främjande av mänskliga Till kommissionen knöts en underkommission för förerättigheter. och för skydd av minoriteter. l FN-sekretariabyggande av diskriminering Human Division med utredningar och tet sysslar en särskild Rights andra tjänster åt de politiska organen. Kommissionen kunde redan 1948 framlägga förslag till den Allmänna förklaring om de mänskliga rättigsamma år i Paris som en heterna, som FN:s generalförsamling antog riktlinje för alla folk och alla nationer”. Av detta uttryckssätt gemensam kan man utläsa att förklaringen - ofta också i Sverige kallad deklarationen - inte är eller vid dess tilkomst var att betrakta som en strikt bindande överenskommelse. Men den bedöms numera ofta på annat sätt.

sou 1975:99 Folkrärrsligr skydd. . . 61

I FN:s senare praxis har generalförsamlingen antagit en rad deklarationer som i kretsarna FN och även ofta kring i den folkrättsliga litteraturen kommit att bedömas som uttryck för regler ur den folkrättsliga sedvanerätten (allmfin folkrfitt”) eller som ett nytt slag av internationell lagstiftning” vid sidan av de formenliga konventionerna (traktaterna). När FN:s generalförsamling 1960 antog deklarationen om kolonialsystemets avskaffande, hette det i denna ingress, att alla stater skall strikt bestämmelserna tillämpa i FN:s stadga, förklaringen om de mänskliga rättigheterna och denna deklaration. Man tycks här s. a. s. retroaktivt ha velat ge förklaringen om de mänskliga samma rättigheterna ställning som senare deklarationer vilka anses påkalla ”strikt tillämpning”. Oavsett denna folkrättsliga har det emellertid inom FNzs frågeställning organ ansetts vara av väsentlig betydelse att i anslutning till den allmänna förklaringen närmare utforma de mänskliga fri- och i rättigheterna konventioner som är avsedda att bli klart bindande för stater som ansluter sig till dem samt att upprätta internationell kontroll för att säkra deras efterlevnad. l detta avseende resultat uppnåddes då generalförsamlingen 1966 enhälligt antog texten till två konventioner: en konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och en konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt ett frivilligt protokoll. Den sistnämnda konventionen innehåller bestämmelser om inrättande av en kommitté för de mänskliga rättigheterna. Uppgiften för kommittén som är att skilja från den nyssnämnda ”kommissionen” som närmast har ett lagberedande uppdrag är att granska rapporter som avges av konventionsstaterna om konventionens tillämpning. Den kan också pröva klagomål av en konventionsstat mot en annan under förutsättning att båda staterna erkänt kommitténs kompetens att göra så. Enligt protokollet kan stat medge att kommittén får behandla klagomål från enskild person i fall då den stat mot vilken klagomål riktats ratificerat såväl konventionen som protokollet. l intet fall kan kommittén träffa några bindande avgöranden. Vid klagomål stat mot stat kan den söka förlika de tvistande. Vid klagomål från enskilda kan kommittén framföra sina synpunkter till den klagande och den berörda staten. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter övervakas genom att de anslutna staterna regelmässigt till ECOSOC avger rapporter om konventionens tillämpning. Det ankommer på ECOSOC att, eventuellt genom framställning till FN:s generalförsamling, fästa uppmärksamhet vid de slutsatser rådet dragit genom sitt studium av rapporterna.

3.2.2 Den allmänna förklaringen

Sedan de två konventionerna tillkommit kan måhända sägas att den allmänna förklaringens text, trots att konventionerna ännu inte trätt i kraft, framstår främst som ett program och en idégivare. Så länge dess principer inte hade omsatts i konventionstexter utgjorde förklaringen en auktoritativ sammanställning av framför allt individernas rätt till frihet och skydd mot godtyckliga ingripanden från statsmaktens sida, ehuru

sou 1975:99 62 Folkrättsligr skydd. . .

med det som kommit att kallas ekonomiska, sociala och kompletterade dock angivna främst som rättigheter för kulturella rättigheter, alltjämt i förklaringen är dess den enskilde individen. Av grundläggande betydelse

artikel 2, som har följande lydelse:

”Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, religion, politisk egen börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad må vidare göras på grund av den politiska, juridiska som intas av det land eller område, till eller internationella ställning, står vilken en person hör, vare sig detta land eller område är oberoende, under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon

annan begränsning av sin suveränitet.

Ehuru i främsta rummet tas till de enskilda människornas hänsyn förhållanden beaktas dock också intressen, som kan hävdas av grupper

av individer, t. ex. inom ramen för föreningsfriheten (artikel 20), som

också utsäger att ingen kan tvingas tillhöra en förening. Om man särskilt

söker efter som kan ha tillämplighet på grupper som kan artiklar, betecknas som ”minoriteter”, kan sägas, att artikel 22 har viss relevans.

Den brukar anges som ett paraplystadgande i det att den ger en allmän till de följande artiklarna om sociala, ekonomiska och kultuinledning rella rättigheter. Artikel 22 har följande lydelse:

”Envar äger i sin egenskap av samhällsmedlem rätt till social trygghet 1 till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigoch är berättigad av l för hans värdighet och för en fri utveckling heter, som är oundgängliga nationella åtgärder och mellanhans personlighet, förverkligas genom stats organisation och folkligt samarbete med hänsyn tagen till varje l l resurser.”

att den redaktionskommitté inom FN:s Det kan också påpekas som arbetade med utformningen av den ”Human Rights Commission, blivande förklaringen föreslog en artikel av följande lydelse och beteckna-

de sitt förslag som varande av högsta vikt:

antal människor lever vid sidan av ! ”l stater, där ett väsentligt l befolkningens majoritet och skiljer sig från denna i fråga om ras, språk

skall som tillhör sådana etniska, språkliga eller l

eller religion, personer minoriteter ha rätt att i den mån det är förenligt med allmän l religiösa I och vidmakthålla sina skolor och kulturella eller ordning upprätta religiösa institutioner och att använda sitt språk i pressen, inför offentlig- J heten och hos domstolar och andra statliga myndigheter.” l element. Det Om denna text har det sagts att den saknade två viktiga skolor hör möjligheten för en borde ha angivits att till rätten att upprätta l minoritet att erhålla andel av de allmänna medel, som står till skälig för ändamålet, och att minoritetsskyddet enligt stadgandet förfogande att gälla till förmån för minoriteter som önskar borde ha begränsats FN:s beslöt emellertid, när deklarasärbehandling. generalförsamling att inte med denna införliva någon artikel om i tionen antogs I948, minoritetsskydd, trots att förslag härom ställdes av Danmark, Jugoslavien

och Sovjetunionen. framhållas, att den beaktar de mer Slutligen må om förklaringen

Folkrättsligt skydd . . .

allmänna krav som bör ställas på det samhälle inom vars ram de mänskliga rättigheterna skall förverkligas. Artikel 28 har sålunda fått följande lydelse:

”Envar har rätt till en social och internationell i vilken de friordning och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, till fullo kunna förverkligas.”

I sina två slutartiklar uppmärksammar förklaringen också de plikter som åligger ”envar” mot det samhälle inom vilket han lever. De har följande lydelse:

Artikel 29

1. Envar har plikter mot i vilket samhället, den fria och fullständiga utvecklingen av hans personlighet ensamt är möjligt. 2. Vid utövandet av sina fri- och rättigheter må envar underkastas endast sådana inskränkningar, som blivit fastställda i lag i uteslutande syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och för andras fri- och respekt rättigheter samt för att tillgodose det demokratiska samhällets rättmätiga krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd. 3. Dessa fri- och rättigheter må i intet fall utövas i strid mot Förenta Nationernas ändamål och grundsatser.

Artikel 30

Intet i denna förklaring må tolkas såsom innebärande rättighet för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling, som syftar till att omintetgöra något av häri uttalade fri- och rättigheter.

Det förtjänar påpekas, att avfattandet av slutartiklarna i förklaringen vållade betydande meningsskiljaktigheter då dess text utarbetades och antogs. I tolkningen av förklaringen och även av de konventioner, som avser att förverkliga dess syftemål, måste slutartiklarna dock givetvis få vägledande betydelse. Kontroverser mellan de enskildas inom plikter samhället och deras rättigheter mot detta samhälle och dess styrelse är alltid tänkbara. Genom de konventioner som knutits till förklaringen skall sådana kontroverser kunna undvikas och, om de likväl uppkommer, leda till i enlighet avgöranden med de tankegångar som uppbär förklaringen.

3.2.3 Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter Om denna konvention, liksom om den allmänna förklaringen och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, kan sägas att den präglas av tankegången att det att för ”envar” gäller säkra en rättighet eller en frihet och att denna som skall tryggade position, beredas varje enskild människa, gäller i förhållande till styrelsen i det land där han lever, dvs. hans överhöghet, hans egen regering. Man kan därför säga att konventionerna skyddar ett lands medborgare; det utgäller länningar finns vissa skyddsgrundsatser i den folkrättsliga sedvanan och till skydd för verkar FN:s flyktingar särskilda överkommissarie på

64 Folkrättsligr skydd. . .

som gäller för denna kategori av människor. grundval av en konvention är ett särskilt internationellt skydd inte utbildat, ehuru För invandrare i allmänhet eller om flyktingar ibland regler som gäller om utlänningar och invandrargrupper ibland kan komma att organikan ha tillämplighet och därför som kollektiv söka skydd i sera sig som ”minoriteter” som utbildats för att främst men inte exklusivt åt ett lands konventioner befolkning bereda skydd mot överhetens maktåtgärder. stadigvarande I konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

inte mycket som har intresse med avseende på någon särskild påträffas som nu nämnts. Det gäller individernas rätt till arbete, rättvisa grupp social trygghet, levnadsstandard, hälsa, och gynnsamma arbetsvillkor, liksom konvenutbildning osv. Påpekas må dock att denna konvention,

tionen om medborgerliga och politiska rättigheter, lägger fast i sin första

och att de med stöd av artikel att ”alla folk har självbestämmanderätt” och fullfölja sin denna rätt äger att fritt bestämma sin politiska ställning sociala och kulturella områdena”. Här egen utveckling på de ekonomiska, det ett kollektiv: ”fo1ket”. Denna folkens självbestämningsrätt gäller of self-determination”) omnämns flerstädes i FN:s stadga och (”right till för dekolonialiseringen. Denna avser dock knappast ligger grund som konstituerar folket” minoritetsgrupper utan snarare en majoritet, vilket under ett främmande inom ett territorium, styrs som en koloni Situationen ligger utanför området för skydd av mänsklands domvärjo. liga fri- och rättigheter, vare sig för enskilda eller för grupper av enskilda

eller folkgrupper av den typ som bruka: anges som ”minoriteter”.

3.2.4 Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

denna konvention avser också individer- De enskilda rättigheterna enligt av individer; i denna nas rättsställning som sådana och inte direkt grupper finns dock i artikel l3 ett stadgande som ger visst skydd för konvention mot avlägsnande från det land där han vistas och som på utlämningar detta sätt kan ha betydelse för medlemmarna av en grupp av invandrare.

som anges i konventionen må nämnas rätten att röra Bland de rättigheter och att fritt välja vistelseort inom landet, att sig fritt på en stats område förvägras rätten att inresa till sitt lämna detta och att inte godtyckligt rätten till likhet inför domstolarna eget land (artikel 12) och vidare 14 och 15) och att ”överallt erkännas som person i rättsligt (artiklarna följer som skyddade de mer hänseende” (artikel 16). l konventionen ”klassiska” skydd av privatlivet, hem och korrespondens rättigheterna: samvetsfrihet och religionsfrihet (artikel 18), (artikel 17), tankefrihet, 19), församlingsfrihet (artikel 21), åsiktsfrihet och yttrandefrihet (artikel av familjen (artikel 23), likhet inför föreningsfrihet (artikel 22), skydd åt fördömande av lagen (artikel 26). Den senare artikeln ger uttryck innehåller en diskrimination i mer generella ordalag. Artikel 27, slutligen,

bestämmelse om minoriteters rättigheter vilken fått följande lydelse:

religiösa eller språkliga minoriteter I de stater där det finns etniska, sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap skall de som tillhör att bekänna sig med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.”

I sou 1975:99

Folkrättsligr skydd . . . 65

Artikeln, som måhända kan sägas reparera en brist i den allmänna förklaringen, har en negativ formulering. Personer som tillhör en minoritet skall inte förvägras vissa rättigheter. Det är inte gruppen som sådan, som tillerkänns en särskilt skyddad ställning, utan personer som önskar medverka med andra medlemmar av sin grupp”. Som senare skall påpekas arbetar man dock inom underkommissionen mot diskriminering och inom FN-sekretariatet med att söka utveckla minoritetsskyddet mot bakgrund av strävanden att nå fram till definitioner som svarar mot förhållandena inom det nutida statssystemet. Det kontrollsystem som konventionen inrättat i del IV genom den särskilda kommittén för de mänskliga rättigheterna har redan omnämts; det torde ha ansetts lättare att etablera en sådan kontroll beträffande de rättigheter, som här angetts som de klassiska, än då det gäller de mer moderna ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Liknande synpunkter synes ha utgjort motiv för det redan omnämnda särskilda fakultativa protokoll som ansluter sig till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, liksom för att denna i del Il (artikel 2) innehåller förpliktelser för konventionsstaterna att vidta ”erforderliga åtgärder för att genom lagstiftning eller på annat sätt förverkliga i denna konvention inskrivna rättigheter, som ej redan är i kraft, att säkerställa för envar effektiv möjlighet att väcka talan om hans rättigheter kränkts och att säkerställa verkställigheten av avgöranden som träffats i saker av detta slag. Artikeln lämnar viss frihet åt staterna när det gäller den mer detaljerade utformningen av detta rättsskydd, men förpliktelsen att ställa s. k. nationella remedier till förfogande finns där och den gäller givetvis, sedan konventionen trätt i kraft, även Sverige som redan ratificerat den.

3.2.5 Andra konventioner inom FN-systemet

En rad konventioner som angår diskrimination har under årens lopp dels av FN:s egna organ och dels av några av dess fackorgan, antagits särskilt lLO och UNESCO. Först må nämnas 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmord som ratificerats av Sverige och föranlett antagande av lagen 20 mars 1964 om straff för folkmord, såväl förövande därav som försök, förberedelse eller stämpling till folkmord. Frågan är enligt lagen om gärningar mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp” vilka företas med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis”. FN:s generalförsamling antog 1965 en , konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, vartill i Sverige anslutit sig. Av särskild betydelse är förpliktelsen “ enligt artikel 2, punkt l (d), enligt vilken envar konventionsstat skall förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland lagstiftning, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida. Här må hänvisas till den bestämmelse som numera finns i brottsbalken 16:9 om straff för olaga diskriminering” och som riktar sigjust mot näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse. Dylik lagstiftning bör givetvis kunna tjäna skilda intressen inom minoritetsgruppers en stat, låt vara att

. .

66 Folkrättsligr skydd.

är direkt åsyftad. Det må tilläggas att genom främst rasdiskriminering - kommittén för avartikel 8 i konventionen ett särskilt FN-organ - bestående av experter som skaffande av rasdiskriminering inrättats, bland konventionsstaterna, av vilka envar utses genom hemlig omröstning bland Kommittén skall kan föreslå en kandidat sina egna medborgare. från konventionsstaterna och kan göra granska regelbundna rapporter En viss möjlighet för enskilda eller förslag till generalförsamlingen. kommittén öppnas genom konvengrupper av sådana att vända sig till

tionen. konventioner kan också nämnas konven- Bland genom FN antagna

tionen l95l om flyktingars rättsliga ställning jämte det av generalförsamtill konventionen som utvidgar dess lingen 1966 antagna protokollet konventionen 1961 om begränsning av statslöshet tillämplighetsområde, rättigheter. Nämnas må och konventionen 1953 om kvinnors politiska

också 1959 års deklaration om barnets rättigheter.

har UNESCO med en konvention 1960 Bland FN:s fackorgan bidragit mot diskriminering inom undervisningen till vilken Sverige 1967 anslutit

inte direkt att ge minoritetsgrupper en särställsig. Konventionen åsyftar för dem. l artikel 5 ning men dess bestämmelser har likväl stor betydelse att tillerkänna medlemmar av nationella heter det att det är väsentligt bedriva samt att minoriteter rätt att egen undervisningsverksamhet Det heter också att staterna skall vidta “alla inrätta egna skolor. för att säkerställa de principer som uppräknas i nödvändiga åtgärder” att staterna genom artikel 3 förbundit artikel 5. Det är betydelsefullt som utgår till läroanstalter från de sig att inte i någon av de stödformer, sida, tillåta några inskränkningar eller fördelar offentliga myndigheternas eleverna tillhör en viss grupp. En som enbart grundar sig på att kan alltså inrätta egna skolor och har rätt till stöd från minoritetsgrupp grunder som gäller för andra de offentliga myndigheterna på samma Bland de i artikel 5 uppräknade principerna är det också från skolor. av vikt, att det anges som väsentligt att minoritetsgruppernas synpunkt föräldrars och andra målsmäns frihet att välja andra läroanstalrespektera ter för sina barn än de som upprätthålls av de offentliga myndigheterna,

alltså och att tillförsäkra barnen en religiös och moralisk egna skolor, Ingen person eller uppfostran i enlighet med deras egen övertygelse. skall påtvingas en religiös fostran som inte överensgrupp av personer Genomförandet av konvenstämmer med hans eller deras övertygelse.

tionens grundsatser kan i många länder påkalla en ganska genomgripande

av lagstiftningen på undervisningsområdet. Det är därför viktigt översyn att konventionen ålägger staterna att till UNESCO:s generalkonferens

om de åtgärder som företagits för konventionens tillämpning. rapportera för en konventionsansluten stat att fästa uppmärksam- Det ger möjlighet den kan anse vara ett fördragsbrott från en annan heten på vad stat. Tvister om konventionens tolkning kan hänkonventionsansluten domstolen. Ett förfarande har skjutas till Internationella smidigare ett protokoll 1962 om inrättande av en förlikningskomskapats genom i mission för att slita tvister om konventionen. E må hänvisas till de s. k. internationella arbetskonventionerna Slutligen

Folkrätrsligr skydd. . .

som utarbetats av ILO alltsedan dess tillkomst inom ramen för fredsverket efter första världskriget. I ILO3 arbete läggs stor vikt vid dessa konventioners värde som led i FN-familjens arbete för att definiera och trygga de mänskliga rättigheterna. Nämnas kan 1930 och 1937 års konventioner mot tvångsarbete, 1948 års konvention om föreningsfrihet och organisationsrätt, 1949 års konvention om organisationsrätt och kollektivavtal, 1951 års konvention om likalönsprincipen, 1958 års konvention om diskriminering i anställningsförhållanden samt 1962 års Social Policy Convention och 1964 års Employment Policy Convention. Konventionerna bidrar alla till utformningen och utvecklingen av FN:s människorättsprogram. De rör sig inom arbetspolitikens och arbetsrättens områden och tar inte särskilt sikte på de människogrupper som kan anges som minoriteter, men en del av de principer och de regler som kommit till uttryck av en minoritetsgrupp. Särskilt viktigt är i fråga om arbetskonventionerna det kontrollsystem som anknyter till dem; det bidrar till den inom nyordning folkrätten, som ger individen viss möjlighet att inför mellanstatliga instanser försvara en rätt som blivit prekär inom den rättsordning där han lever och arbetar. Kontrollen inom ILO möjliggörs genom staternas fortlöpande rapportering till ILO och rätten för eller fackföreningar arbetsgivarorganisationer att hos ILO :s organ anföra klagomål mot även den egna regeringen. Antalet arbetskonventioner uppgick 1973 till 146 och antalet av arbetskonferensen till 144. De antagna rekommendationer berör sådana frågor som tvångsarbete, skydd av föreningsfriheten och organisationsrätten, motverkande av skilda full slag av diskriminering, sysselsättning, säkra arbetsförhållanden och social trygghet. (Se danska socialministeriets för gemensamt nordiskt behov utgivna översättning av en redogörelse 1968 av ILO :s generaldirektör till arbetskonferensen 1968 ”ILO og menneskerettighederne, Köpenhamn 1968.)

3.2.6 FN och det egentliga minoritetsskyddet

Det är inget tvivel om att vid FN:s tillkomst och då organisationens arbetsformer och arbetsprogram utvecklades syftet var att vid sidan av det vittomfattande programmet till skyddande av grundläggande mänskliga fri- och rättigheter ägna uppmärksamhet åt de särskilda problem och de särskilda behov som skapas av existensen av skilda slag av minoritetsgrupper inom staterna. Huvudansvaret för FN3 arbete har burits av kommissionen för de mänskliga rättigheterna som ett underorgan till FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC). Sedan kommissionen inrättades 1946 befullmäktigades den av ECOSOC i enlighet med ett ryskt förslag att inrätta tre underkommissioner, varav en för frågor om diskriminering och en för minoritetsfrågor. Kommissionen använde dock denna sin fullmakt så, att en av dess underkommissioner (berörd ovan) skulle syssla med båda de sistnämnda ämnena. Det har sagts att detta beslut grundade sig på en vid tiden rådande policy enligt vilken assimilation av minoriteterna borde då särskilda uppmuntras, åtgärder för dem vore överflödiga så länge envar utan åtskillnad tillförsäkrades skydd mot

sou 1975:99 68 Folkrättsligt skydd. . .

diskrimination av ras, kön, språk eller religion. Det har också på grund sagts att underkommissionen, som främst sysslat med diskrimineringsav de överordnade FN-organen hindrats att effektivt gripa sig an frågorna, Underkommissionen består dock alltjämt och med minoritetsproblemen. är sammansatt av experter, utsedda av kommissionen för de mänskliga de verkar som individer och inte som företrädare för de rättigheterna; stater varifrån de kommer. beslutat att i den allmänna för- Sedan 1949 års generalförsamling inte ta in någon artikel om klaringen om de mänskliga rättigheterna minoritetsskyddet, gjorde underkommissionen under de år som följde flera ansträngningar - understödda av FN-sekretariatets avdelning för de mänskliga rättigheterna - att få minoritetsskyddet uppfört på de högre FN-instansernas Dess ansträngningar hade dock föga framdagordning.

information om minorijtetsfrågorna runtom ivärlden

gång, En betydande insamlades emellertid och arbetet i underkommissionen och sekretariatet inriktades och klassifikation av minoriteterna. på frågor om definition Från 1950 hade arbetet praktiskt taget vilat, ehuru som resultat kan noteras den tidigare omnämnda artikel 27 i konventionen om medborgeroch År 1967 gavs emellertid underkomliga politiska rättigheter. minoritet men främst med missionen i uppdrag att äter studera begreppet hänsyn tagen till den roll minoritetsgrupper spelar inom multinational societies” varmed torde avses länder, där ingen grupp har bestämd bland som består av flera betydelsefulla etniska majoritet befolkningen, eller språkliga grupper som lever sida vid sida. Som exempel på sådana länder kan nämnas Jugoslavien och Schweiz. År 1971 uppdrog ECOSOC åt underkommissionen att utse en särskild rapportör angående tillämpningen av artikel 27 i 1966 års konvention om medborgerliga och politiska Francesco Capotorti. rättigheter. Till rapportör utsågs en italiensk expert, I dennes angavs som en arbetsdefinition termen undersökningsplan minoritet en etnisk, religiös eller språklig minoritet är en följande: den övriga befolkningen i den stat grupp, som är numerärt underlägsen dit minoriteten hör och som besitter kulturella, fysiska eller historiska och en religion eller ett språk som skiljer den från den övriga särdrag befolkningen”. Vidare 1971 i uppdrag åt underkommissionen att utse en gav ECOSOC särskild rapportör för en fråga som på engelska angavs som ”discriminarapportören skulle föreslå nödtion against indigenous populations”; nationella och internationella åtgärder för undanröjande av sådan vändiga för denna senare undersökning är den ecuadodiskrimination. Rapportör rianska politikern José F. Martinez Cobo. då det gäller å ena sidan skydd av Vissa begreppsbestämningar, ”minoriteter” i allmänhet och, å den andra motverkande av särbehandling av individer eller grupper, som genom sin ”ras” skiljer sig från den befolkningen, är att notera inom det under årens lopp pågående övriga inom uttalade underkommissionen vid sin arbetet FN:s organ. Sålunda p första session att motverkande av diskriminering är att motverka varje Å som fråntar individer eller grupper av människor den likabehandling handling som de önskar.

Folkrättsligt skydd . . .

Om skyddet av minoriteter å andra sidan, avgav underkommissionen följande förklaring:

Skydd av minoriteter, inom ramen för skyddet av icke-dominanta grupper, vilka har det allmänna önskemålet om en med majoriteten jämställd behandling men som likväl önskar en viss särbehandling i syfte att bevara som de besitter grunddrag och som skiljer dem från majoriteten av befolkningen. Skyddet gäller likväl individer som tillhör dylika grupper och som önskar samma skydd. Av detta följer att särbehandling av sådana grupper eller individer som tillhör sådana grupper är berättigad när den är utförd i deras intresse och i intresset av hela samhällets välfärd. De drag som motiverar ett sådant skydd är ras, religion och språk. För att vara berättigad till skydd måste en minoritet gentemot regeringen i det land de bor hysa en odelad lojalitet. Dess medlemmar måste också vara medborgare i landet. - I det fall en minoritet önskar assimilering men är utestängd, så är det fråga om diskriminering och skall behandlas som sådan.

Vid sin tredje session (1950) återkom underkommissionen med en annan version av sin definition som nu gällde ”minoritet” i ljuset av de åtgärder som FN kunde tänkas vilja ta. Definitionen löd som följer:

”Termen minoritet innefattar endast de icke-dominanta i en grupper som besitter befolkning och önskar behålla stabila, etiska, religiösa eller traditioner språkliga eller särdrag som på ett markerat sätt skiljer sig från den övriga befolkningens; sådana minoriteter bör i sig själva bestå av ett tillräckligt antal individer för att utveckla sådana särdrag; medlemmarna av sådana minoriteter måste vara lojala till den stat i vilken de är medborgare.”

Vid sidan av utvecklingen på det område, som i underkommissionens namn anges som skydd av minoriteter och motverkande av diskriminering, ligger det 1971 igångsatta projektet angående diskrimination mot ”indigenous populations”. Här används termen discrimination för det engelska projektnamnet, ehuru det kunde synas som om man i verkligheten hade att göra med en form av minoritetsskydd. Den definition som lämnat rapportören och som återges nedan är härvidlag av intresse. Först må dock antecknas att man inte har att göra med minoriteter i den mening som avsågs med det tidigare arbetet inom Natiohernas förbund. Inte heller har man att göra med företeelser som kan inpassas i termen ”ko1onialism”. Snarare möter man problem, som ter sig som en efterskörd av tidigare seklers koloniala företag eller äventyr. De grupper som avses är t. ex. de amerikanska kontinenternas indianer, en tidigare majoritet som bortsopades av en massiv inflyttning från Europa och som nu blivit en minoritet. de strävanden Enligt som pågår särskilt i Förenta staterna, Kanada och Mexiko söker man nu utvägar för en välvillig särbehandling av dessa minoriteter - medan t. ex. negrerna i Förenta staterna i princip kräver likabehandling, inte särbehandling; ett förhållande som angivits som ett skål för Förenta staternas regering att inom FNzs organ stödja de uppfattningar enligt vilka diskrimineringsfrågorna bör ges precedens framför minoritetsfrågorna. Arbetet inom FN:s nu omnämnda nya giv” bedrivs genom insamlande av informationer m. m. av FN-sekretariatets ”Division of Human Rights

. .

70 Folkrättsligt skydd.

samt genom sammanfattande rapporter till underkommissionen av rap- Uppdraget till underkommissionen från ECOSOC avser ”en portören. och omfattande översikt angående arten och omfattningen av fullständig med diskrimineringen av infödda befolkningsgrupper samt problemet nationella och internationella åtgärder som är nödvändiga för att eliminera dylik diskriminering. Arbetet skall utföras i samarbete med FN:s och andra kompetenta internationella, regionala och nationella fackorgan sammanslutningar. Rapportören Martinez Cobo har avgivit en rapport den 29 juni 1972 och en ytterligare rapport den 25 juni 1973 vilka ingår i underkommissionens handlingar. I den senare rapporten redovisas också åtgärder av ILO, UNESCO och the Andean Indian Programme (AIP). vidtagna AIP är ett Samarbetsprogram mellan FN, ILO, UNESCO, FAO och WHO, som avser att förbättra levnadsvillkoren för omkring l0 milj. indianer en hög och ofruktbar l0 000 som är bosatta i Altiplano, platå i Anderna meter över havets nivå och tillhörande sex sydamerikanska länders ‘ nationella territorier: Argentina, Bolivia, Chile, Colombia, Ecuador och

Peru. I sin första rapportören sin definition av termen rapport presenterade populations” på följande sätt: ”indigenous infödda består av existerande avkomlingar av de befolkningsgrupper folk som lands nuvarande område helt eller delvis, vid den

beboddeett ä

då människor med ett annat kulturellt eller etniskt ursprung 1 tidpunkt anlände dit från andra delar av världen, övermannade dem och genom g

erövring, bosättning eller på annat sätt bragte dem i ett icke-dominant I

eller kolonialt förhållande; vilka i dag lever i högre grad enligt sina

i

och kulturella vanor och traditioner än med speciella sociala, ekonomiska i det land i vilket de nu utgör en del, under en institutionerna statsstruktur som omfattar huvudsakligen de nationella, sociala och kulturella drag av andra dominerande grupper av befolkningen.”

Till denna översättning till svenska av rapportörens engelska text bör - med måhända tilläggas att ordet indigenous på svenska återgivet infödda - även på originalspråket är något oklart, inte minst då det tas termen använts som l i betraktande att i FN:s språkbruk ”non-indigenous” på de medlemmar av ett lands befolkning, som väl är beteckning infödda” men som må kunna betecknas som avkomlingar av för länge a än

sedan inflyttade människor med annat kulturellt eller etniskt ursprung dem som är klart ”indigenous”. Detta förhållande belyser de svårigheter l då det l som ideligen mött inom FN :s organ och även i andra sammanhang, l gällt att finna klara beteckningar för vad man i ena eller andra avseendet

menar då man talar om ”minoriteter”.

3.3 Europarådets system

3.3.1 Inledning

för Europarådet vartill Sverige givit sin anslutning är att åväga- g Syftet i ändamål att skydda och bringa en fastare enhet mellan dess medlemmar vilka deras gemensamma arv. förverkliga de ideal och principer, utgör

Folkrättsligr skydd. . .

Detta syfte skall enligt stadgan fullföljas bland annat genom värnandet och utvecklandet av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna”. Var och en av Europarådets medlemmar har genom sin anslutning till rådet godkänt principen att alla individer inom dess område skall åtnjuta dessa fri- och rättigheter samt förpliktat sig att samarbeta med övriga medlemmar för fullföljande av rådets syften. Denna rådets målsättning ledde till utarbetandet genom skilda organ inom rådet efter ett initiativ vid dess rådgivande - dvs. det församlings parlamentariska organets - första möte i augusti 1949 till den i Rom den 4 november 1950 konventionen antagna europeiska om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Konventionen ratificerades i Sverige 1952. Till konventionen har därefter fogats fem tilläggsprotokoll som kompletterar konventionen. De har alla ratificerats av Sverige, låt vara med ett förbehåll vad angår stadgandet i det första protokollet, som berör föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Det heter i förbehållet att ”Sverige icke kan medge föräldrar rätt att under hänvisning till sin filosofiska för sina övertygelse barn erhålla befrielse från skyldigheten att delta i delar av de allmänna skolornas undervisning samt att befrielse från skyldigheten att delta i samma skolors kristendomsundervisning endast kan medges för barn med annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsundervisning är ordnad. År 1954 tog Europarådets ministerråd initiativet till utarbetande av en europeisk social stadga. Denna undertecknades i Turin den 18 oktober 1961.

3.3.2 Den europeiska konventionen

Liksom FNzs allmänna och dess konventioner förklaring tar Europarådets konventioner främst sikte på de enskilda individernas skydd mot statsmakten och särskilt som brukar på de frihetsrättigheter beskrivas som klassiska. Av konventionens bestämmelser har emellertid artikel 14 visst intresse då den tar hänsyn till minoritetsgruppers intressen. Den har följande lydelse: Åtnjutandet av de fri- och rättigheter, som anges i denna konvention skall tryggas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till nationell börd minoritet, förmögenhet, eller ställning i övrigt.”

Artikeln avser närmast förbud mot diskrimination. Den nämner dock som föremål för det angivna skyddet också tillhörighet till nationell minoritet”. Det kan tillfogas, att domstolen för de mänskliga rättigheterna bifallit en talan av fransktalande minoritetsgrupper i Belgien på grund av att detta lands lagstiftning uteslutande på grund av föräldrarnas bosättningsort hindrat fransktalande barn att få tillgång till franska skolan. För detta avgörande åberopades också det tidigare Omnämnda

. . 72 Folkrättsligt skydd.

tilläggsprotokollet nr 1, som inleds med orden Ingen må förvägras rätten

till undervisning. Den konventionen har genomfört ett ganska effektivt europeiska för kontroll av fullgörandet av de genom anslutning till konvensystem tionen från staternas sida, nämligen en kommission för gjorda åtagandena de mänskliga rättigheterna och en domstol för de mänskliga rättigskall först handheterna. Frågor om påstådda konventionskränkningar men kan därefter prövas av domstolen. Enligt en läggas av kommissionen, fakultativ klausul kan medlemsstat medge rätt för enskilda att klaga till kommissionen. Sverige har godtagit denna klausul och 1966 också en andra fakultativ klausul, som gör domstolen kompetent att ta upp mot en stat även om denna inte för fallet i fråga särskilt klagomål att domstolen är behörig. Antecknas må också att rådets högsta medgett skall övervaka att domverkställande politiska organ (ministerrådet) stolens beslut blir verkställda.

3.3.3 Den europeiska sociala stadgan

Inom det systemet motsvarar stadgan närmast den inom europeiska konventionen om ekonomiska, sociala och kultu- FN-systemet antagna Det skydd som stadgan bereder är dock föga långtrella rättigheter. Den anger, har det sagts, närmast ett rättspolitiskt framtidsmål. gående. Beträffande de rättigheter som klart anges i stadgan förutsätter denna inte att de skall med en gång genomföras; det är för anslutning tillräckligt ett visst antal artiklar eller moment att en stat förbinder sig att respektera är mindre effektivt än i konventionen. De i stadgan. Kontrollsystemet anslutna staterna skall rapportera om sin tillämpning av stadgan, vilka av en särskild av en regeringskommitté och granskas expertkommitté, inom den rådgivande församlingen. Sedan denna yttrat sig kan ministerrådet med kvalificerad majoritet besluta att rikta ”rekommendationer” till en medlemsstat. Rekommendationen är m. a. o. det slutliga sanktionsmedlet. Stadgan trädde i kraft den 26 februari 1965 och antogs i vissa delar av

Sverige redan 1962.

3.4 Nationernas förbunds insatser

3.4.1 Minoritetsskyddet

som kännetecknat arbetet såväl Det förtjänar påpekas att de strävanden inom FN som inom Europarådet, då det gäller skyddet av grundläggande har sin förebild iarbetet efter första världskrigets slut fri- och rättigheter, inom Nationernas förbund och, som tidigare nämnts, inom Internatiosom den 11 april 1919 inrättades i nella arbetsorganisationen (ILO), Geneve som en autonom organisation inom NF:s ram och som nu utgör ett av FN:s fackorgan med säte i Geneve efter att under andra världskriget ha övervintrat i Kanada. område Vad beträffar NF:s organ var det främst på minoritetsskyddets

Folkränsligt skydd. . .

.. Vy som internationella garantier av mänskliga rättigheter skapades och då särskilt för skyddet av nationella minoriteter. Om dessa grupper trätt i

..¢‘.,.,(_,.-4.,._.\._,..

skymundan i FN:s verksamhet, där så stor vikt lagts vid skydd mot diskriminering och på senare tid vid ”inf6dda” befolkningsgruppers behov och även i de instrument som utarbetats inom Europarådet, torde dock kunna sägas att de nationella minoriteterna kvarstår på dessa för de mänskliga

»wavqevwt-

organisationers program rättigheternas förverkligande och alltjämt kan få betydande aktualitet. Modellerna från Nationemas förbund saknar därför inte intresse. Fredsverket efter första världskriget ledde till våldsamma i det ingrepp tidigare statssystemet i Europa. En rad nya nationalstater kom till stånd och då de nya gränserna drogs, sökte man skapa egentliga nationalstater. Emellertid lyckades man trots folkomröstningar och folkomflyttningar inte lösa minoritetsproblemen. Mellan 25 och 30 milj. människor kom alltjämt att leva inom stater, där de från religiös, etnisk, språklig eller kulturell - ibland från —synpunkt alla dessa synpunkter utgjorde minoriteter. Det låg i linje med de allmänna grundsatserna för fredsverket att bereda dessa människor möjlighet att bevara sin egenart och detta syfte ansågs effektivt kunna fullföljas endast om staterna, där de skulle komma att leva, genom traktater påtog sig förpliktelser i fråga om deras behandling, och om fullgörandet av dessa förpliktelser ställdes under internationell kontroll. Man ville genom traktater skapa en internationell minoritetsrätt. Minoritetsrätten eller minoritetsbestämmelserna avsåg visserligen att vara till gagn för de individer, som tillhörde en etnisk, språklig, religiös eller kulturell minoritet, men det är likväl påtagligt att man inom NFzs system närmast synes ha velat skydda gruppen och att denna i viss mån framstod som en organiserad enhet med anspråk på ett visst mått av autonomi inom staten; det mest typiska exemplet på uppnådd organiserad autonomi lämnar den språkliga och kulturella minoritet som bildas av befolkningen på Åland. Minoritetsrätten påkallade först och främst att alla innevånare i ett förpliktat land skulle beredas skydd till liv, frihet och religionsutövning utan åtskillnad på grund av börd, nationalitet, språk, ras eller religion. Detta är närmast ett skydd av de mänskliga kvalificerad rättigheterna, med ett uttryckligt förbud mot diskrimination. Vidare skulle individer tillhörande en minoritetsgrupp ha rätt till medborgarskap i landet, detta för att hindra att minoritetsförpliktelser skulle att kringgås genom människor ur en minoritetsgrupp betraktades som ”utlänningar” eller statslösa. Till de allmänna frihetsrättigheterna lade fördragen och utfästelserna i allmänhet särskilda rättigheter just för minoritetsgrupperna såsom rätt att använda sitt eget språk inför landets myndigheter, rätt att påkalla inrättandet av skolor med undervisning på minoritetsspråket eller att själva inrätta sådana samt rätt att skapa vissa egna institutioner med i viss mån publik ställning som skolkommittér och dylikt. Till frihetsrättigheterna hörde föreningsrätten som givetvis hade särskild för betydelse minoritetsgrupperna. Det står inte klart i vilken mån de minoritetsförpliktelser, som

. . sou 1975:99

74 Folkrättsligt skydd.

i de minoritetstraktater som tillkom under FN:s egid kvarstår lagfästes efter andra världskriget. 1921 års konvention mellan Finland och Sverige om Åland är dock alltjämt i kraft.

3.4.2 11.0 och inföddabefolkningsgrupper

Det pågående livliga intresset inom vissa av FN:s organ när det gäller de som gäller ”inf6dda” befolkningsgruppers situation kan också problem söka stöd och förebilder i arbetet under Nationernas förbunds tid och särskilt inom lLO. Där gjordes redan 1921 vissa undersökningar på området och 1926 tillsattes en särskild kommitté av experter för att Labour”. Under FN-skedet har detta syssla med vad man kallade Native arbete särskilt genom samverkan mellan de amerikanska medfullföljts lemsstaterna i ILO. ILO publicerade 1953 en handbok med titeln Peoples: Living and Working Conditions of Aboriginal indigenous Populations in Independent Countries” och dess representativa organ (”arbetskonferensen”) antog 1957 en konvention om the protection and integration of indigenous and other tribal and semitribal populations of independent countries”. Liksom många av de aktstycken som antagits som gjorts ger också denna konvention eller utredningar på området anledning till vissa definitionssvårigheter. l punkt 2 av dess artikel l görs

dock ett försök att ange innebörden, såvitt gäller konventionens tolkning, av termen det sägs inkludera grupper och personer som ”semi-tribal”; ehuru sina kännedrag av stammar, inte ännu de är på väg att förlora integrerats i det nationella samhället.

3.5 Slutsatser

Vad beträffar samebefolkningens förhållanden med tanke på dess situation ur folkrättslig torde av den ovan lämnade i Sverige synvinkel redogörelsen framgå, att arbetet såväl inom FN som inom Europarådet främst sikte individernas fri- och rättigheter och tagit på de enskilda

1 Det låter därvid lagt viss tonvikt på de s. k. klassiska frihetsrättigheterna. att av FN:s deklaration och sig därför svårligen göra på grundval liksom av Europarådskonventionen om de konventioner, på grundval finna definitioner som anger en grupp ~ eller mänskliga rättigheterna, l ”minoritet” i vidsträckt mening - som rättighetsinnehavare eller rätts-

subjekt enligt konventionernas definitioner. Under NF:s system framstod den nationella minoriteten som bärare av vissa på särskilda konventioner eller på allmän folkrätt under utveckling angivna eller grundade rättiginom FN har minoritetsskyddet kommit att heter, men, som påpekats, tilldra sig mindre uppmärksamhet än åtgärder för att skapa internationella barriärer mot diskrimination mellan särskilt människor av olika ”ras”. Senare års arbete för främjande av de intressen för skydd av eller kulturella grupper eller minoriteter, som etniska, språkliga, religiösa naturligt kan sägas falla inom ramen för det i artikel 1 FN-stadgan nämnda ändamålet för FN att befordra och främja ”aktningen för rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad mänskliga

Folkrärts/igr . . skydd.

med avseende på ras, kön, språk eller religion, har inte lett till rättsligt klarlagda, än mindre allmänt antagna definitioner av de grupper eller minoriteter, vilkas intressen bör främjas genom att de olika staternas frihet i sin lagstiftning begränsas genom en internationellt antagen standard. Om denna sammanfattning av rättsläget på grundval av vad hittills uppnåtts inom det internationella samarbetet, kan te sig otillfredsställande vid bedömningen av krav och önskemål som ställs av sådana folkgrupper, som i Sverige samebefolkningen utgör, kan dock påpekas, att definitionerna eller beskrivningarna i konventionerna inte är helt uttömmande eller hårda och att de därför kan tolkas och tillämpas på ett sätt s0m”vidgar deras skyddsfunktion. Denna möjlighet finns då konventionerna - som omnämnts i den tidigare redogörelsen - upprättar internationella kontrollerande eller dömande organ för att säkra efterlevnaden. Det kan exempelvis antecknas att före Sveriges anslutning till Europarådskonventionen 1950 om de mänskliga rättigheterna en utredning verkställdes inom de ansvariga departementen. Utredningens resultat var att Sveriges lagstiftning stod i överensstämmelse med konventionens krav, varför svensk anslutning till konventionen ansågs möjlig utan lagändringar; den ratificerades av Sverige 1952. Kritik mot utredningens slutsatser förekom efter anslutningen till konventionen både inom och utanför riksdagen, men i stort sett torde den allmänna uppfattningen ha varit att Europarådskonventionens olika krav var tillfredsställda i svensk lagstiftning. Likväl har under senare år i ett antal fall svenskars klagomål mot svenska myndigheter vunnit beaktande inom den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Kontrollorganens ”Rättspraxis” kan sålunda medföra en tolkning av konventionsåtagandena som ter sig som en utvidgning av rättsskyddets tillämpningsområde. Om eller när FN-konventionerna och deras kontrollapparater träder i verksamhet är det inte otänkbart att t. ex. även stadganden, som efter ordalagen i första hand inte ter sig som tillämpliga på en grupp inom ett lands befolkning, kan komma att tolkas på ett för denna grupps intressen mer förmånligt sätt än man tidigare haft anledning anta. Frånvaron av en i en bindande konvention nedlagd eller inom ramen för internationell sedvanerätt (allmän folkrätt) utbildad definition av en etnisk, språklig, religiös eller kulturell minoritet med anspråk på internationellt skydd gör det från internationellrättslig synpunkt föga meningsfullt att pákalla att en särskild sådan grupp ”erkännas” av en eller flera stater. ”Erkännandet” i folkrätten hänför sig till klara begreppsbilder såsom en ”stat” eller en ”Regering”. Att staten A ”Erkänner” en ny entitet, ”B”, som stat, innebär att A har förklarat sig gentemot B bunden av alla de regler i folkrätten som är tillämpliga på förhållandet stater emellan. Att en ”regering” i ett främmande land ”erkännes” innebär att den erkännande förklarar sig komma att anse den erkända regeringen som behörig att internationellt företräda det främmande landet. Ett erkännande innebär m. a. o. att den erkännande påtar sig vissa förpliktelser eller i varje fall berövar sig möjligheten att hävda ståndpunkter som går stick i stäv mot det givna erkännandets innehåll. Också en minoritet skulle ju kunna

76 . . sou 1975:99 Folkrättsligt skydd.

erkännas som minoritet”, men detta skulle få folkrättslig mening först om man nått fram till en allmänt omfattad begreppsbild, då det gäller en minoritet som rättssubjekt. Varken inom FN:s eller Europarådets organ har man nått någon klarhet på denna punkt. Av stor vikt i dagens politiska diskussion är principen om folkens som anges i FN-stadgans artikel 1 (ändamål och självbestämningsrätt grundsatser”) som principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt. Denna princip har lagts till grund för det gradvisa avskaffandet av kolonialsystemet. l 1960 års FN-deklaration om kolonialsystemets avskaffande hette det sålunda bl. a., att alla folk har självbestämmanderätt och i kraft av denna rätt avgör de fritt sin politiska status samt bestämmer över sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling”. Som ovan nämnts är begreppet folk (engelska: ”people”) inte definierat och har närmast pragmatisk innebörd: det används i samband med dekolonialiseringen. Om innebörden enligt folkrätten av ett ”erkännande” av en viss grupp som ett folk är det svårt att spå; i varje fall hänför sig termen folk i samband med självbestämningsrätten till grupper, som kräver full nationell självständighet och frigörelse från en främmande regim.

4 Demografiska i den

förändringar samiska

befolkningsgruppen

:i , z .f 2

4.1 Allmänt

För att genomföra bedömde utredningsuppdraget utredningen det nödvändigt att få en framräkning av hela samepopulationen bl. a. för att kunna studera de fortgående demografiska förändringarna inom den samiska gruppen. En folkräkning av samerna har också länge varit ett önskemål från de samiska organisationerna. Framräkningen borde enligt ett förslag av statistiska centralbyrån göras som en framskrivning av den renskötselberättigade befolkningen enligt 1945 års folkräkning. Vid närmare överväganden i frågan framkom emellertid att det inte var möjligt att den vägen få fram ett tillfredsställande material bl. a. med hänsyn till att 1945 års folkräkning i fråga om sameräkningen var begränsad till de tre nordligaste länen. Utredningen bedömde det inte heller möjligt att för sitt arbete awakta en ny folkräkning och ansåg det även vara osäkert om en folkräkning med till sin tekniska hänsyn utformning skulle kunna ge en godtagbar statistik över samebefolkningen. Utredningen har i stället valt att genom Umeå universitets pedagogiska institution utföra befolkningsstudier över såväl de renskötande samerna som de icke-renskötande samerna. Undersökningarnas huvudsakliga innehåll redovisas i det följande. i sin helhet har Undersökningarna medtagits som bilaga till betänkandet.

4.2 De renskötande samerna i 1958-1972

Sverige

Syftet med undersökningen har varit att ge sådant demografiskt material om den renskötande befolkningen i Sverige att jämförelser med tidigare undersökningar skall kunna göras och att därmed också kunna ge en bild av befolkningsutvecklingen under de senaste decennierna. Som utgångspunkt för registrering av befolkningen i undersökningen har använts renlängderna för 1965-1971 kompletterade med data från församlingsböckerna. Uppgifterna avser förhållandena vid årsskiftet 1971/72. Umeåundersökningen har studerat utifrån befolkningen tre något olika definitioner. Den snävaste avgränsningen motsvarar den som användes vid de beräkningar som gjordes år 1965 för 1964 års rennäringssakkunniga

. . 78 Demogrq/iska _förändringa/u

och omfattar endast i hushåll där minst en person är aktiv personer renskötare. Den ”mel1ersta” avgränsningen, som motsvarar den beräkning år 1958 för 1957 års nomadskolutredning, omfattar även som gjordes som bildat utan att någon i hushållet är familjemedlemmar egna hushåll, men som inte har övergått till annan verksamhet. Den renskötande, vidaste omfattar härutöver personer som mer eller mindre avgränsningen andra men som finns kvar i nära anslutning till övergått till näringar och dess renskötsel. Nedanstående figur visar undersökningssamebyn storlek efter olika definitioner. (Fig. 1) populationens

E

Figur 1 Undersökningspopulationens storlek efter olika definitioner 19 72. /

Mellan den snävaste och den vidaste avgränsningen finns en skillnad på ca 500 De differenser i befolkningens storlek som de olika personer. åstadkommer ger upphov till en ”kringbefolkning” i nära avgränsningarna anslutning till de renskötande hushållen. Denna kringbefolkning är, sett, lika över hela renskötselområdet även om den kanske proportionellt mest märks i de folkrika samebyarna längst upp i norr. Vikten av att man är medveten om denna kringbefolknings existens visas i Umeåundersöken särskild studie i Västerbottens län. I denna studie visade ningen genom det att det för den renskötande befolkningen i samebyarna är sig att ställa denna kringbefolkning utanför på något sätt. onaturligt Den största befolkningssiffran, 2 749 personer, är uppdelad på drygt 2 000 i Norrbotten, ca 300 i Västerbotten och ca 400 iJämtland. Av befolkningen utgörs 575 av barn under 15 år, vilket motsvarar 21%. Andelen över 60 år är 15 % och i mellanåldrarna 64 %.

Demogrqfiska förändringar. . . 79

Nedanstående ålderspyramid visar i koncentrerad form ålders-, könsoch civilståndsfördelningen. (Fig. 2)

Män Kvinnor 80 75 70 65 60 55 50 45 40 35 30 25 20 15 10 Figur 2 Den renskö- 5 tande befolkningens 0 ålders-, köns- och 140 120100 80 60 40 20 20 40 60 80 100 120 140 civilståndsfördelning. (Källa: Johansson,

l: Ogifta Wá Gifta Förut gifta H. 1974.)

Som synes är könsproportionerna upp till 25 års ålder relativt jämna. Åldrarna 25~75 år uppvisar emellertid stort kvinnounderskott. Civilståndsfördelningen uppvisar betydande skillnader mellan könen. I åldrarna 30-50 år är drygt 50 % av männen ogifta mot endast ca 13 % av kvinnorna. Den befolkning som själv aktivt bedriver renskötsel eller biträder däri samt deras familjemedlemmar utan annat av 2094 eget yrke utgörs personer, varav 915 är aktiva renskötare och l 179 är familjemedlemmar. Denna befolkning utgör de renskötande i dess snävaste familjerna bemärkelse. Ser man till storleken på åldersgrupperna inbördes framgår att ca 24 % är barn under 15 år. Andelen över 60 år är drygt 10 % och i mellanåldrarna 66 %. Det framgår också att antalet kvinnor i mellanåldrarna är betydligt lägre än antalet män, 527 resp. 855. Det framgår att antalet kvinnor utan eget yrke är förhållandevis stort i de renskötande familjerna och att den manliga dominansen är kraftig inom yrkesgruppen renskötare. Av totalt 797 personer i mellanåldrarna är 748 män mot 49 kvinnor. Jämförs distrikten sinsemellan att framgår Norrbottens norra distrikt uppvisar fler i renskötseln betydligt aktiva kvinnor än övriga distrikt.

Under tiden 1965-1971 har den kraftigaste

avgången från renskötseln till annan verksamhet ägt rum inom och Norrbottens skogssamebyarna norra distrikt. lnkluderande familjemedlemmar omfattar avgången totalt 140 personer. Av dessa kommer drygt 80 % från skogssamebyarna och Norrbottens norra distrikt. De flesta kvinnorna över 20 år är gifta. Merparten är gifta med män som övergått till annat yrke. Detta innebär således att avgången till stor del bestått av kompletta familjer.

. . 80 Demogrq/iska _förändringan

En betydande avgång har skett från rennäringen utan att övergång till annat Numerärt har avgången varit störst i varaktigt yrke ägt rum. Norrbottens södra distrikt men även Norrbottens norra distrikt och Jämtland Ser man till åldersgrupperna framgår att uppvisar höga siffror. varit störst i den äldsta gruppen, dvs. personer över 60 år. avgången l Numerärt är avgången i den äldsta gruppen störst i Norrbottens norra distrikt och Jämtland medan avgången i de yngre grupperna är störst i Norrbottens södra distrikt. För att få en bild av hur antalet renskötande samer förändrats har jämförelser gjorts med tidigare undersökningar. För 1957 års nomadskolutredning utfördes en demografisk undersökning av den renskötande befolkningen i landet (SOU 1960:41). Uppi undersökningen avser förhållandena den l september 1958. gifterna Sammanfattningsvis framgår av jämförelserna med undersökningen från 1958 följande.

- Totalt har den renskötande befolkningen minskat från 3 010 till 2 412

personer under tiden 1958-1972. - Procentuellt har minskningen varit lika stor i fjällbyarna sammantagna och skogsbyarna sammantagna. -- Fortfarande återfinns huvuddelen av den renskötande befolkningen i Norrbottens län även om den procentuella andelen av hela befolkningen har minskat från 76 procent till 71 procent. w Procentuellt av landets hela renskötande befolkning har Jämtlands län en ökning från 12 procent till 17 procent. ~ Jämtland är det enda län som uppvisar en ökning i absoluta tal, från 378 till 398 personer. - Kvinnornas andel av den totala befolkningen har minskat från 44,8 j

procent till 42,3 procent. l

l - Utvecklingen beträffande kvinnornas andel av hela befolkningen är

i

olika i olika byar. Andelen har minskat i Norrbottens något fjällsamebyar, är i stort sett oförändrad i skogssamebyarna och

I

Västerbotten samt har Ökat något iJämtland. 1 - inom olika åldersgrupper uppvisar stora skillnader Könsproportionerna :

mellan åldersklasserna. i - Den brist på kvinnor som fanns 1958 i åldrar över 20 år har ej l

l avhjälpts utan följt männen upp i åldersklasserna. —— Barnens andel av befolkningen har minskat klart i Könkämägruppen, l minskat något inom övriga samebyar i Norrbotten samt ökat något i

Västerbottens fjällsamebyar och Jämtland. i

l - Den framskrivning av befolkningen som gjordes 1958 är i dagsläget överspelad på grund av större utflyttning än beräknat.

av 1964 års rennäringssakkunniga utförde Göteborgsuni- På uppdrag av den renskötande befolkversitetet en demografisk undersökning 1968:7. Demografiska institutionen Göteborgs universiningen (Rapport i undersökningen avser förhållandena omkring den l tet). Uppgifterna juli 1965.

. . 81 Demografiska förändringar.

Sammanfattningsvis framgår av jämförelserna med undersökningen från 1965 följande.

— Totalt har de renskötande hushållen minskat sin befolkning från 2 497

är 1965 till 2 270 år 1972. Befolkningen har minskat i samtliga distrikt utom Jämtland. —— Största minskningen uppvisar koncessionsbyarna och Norrbottens norra distrikt. Största delen av minskningen kan där hänföras till åldern 0- 14 år. Utvecklingen är likartad i de flesta inom byarna Norrbottens norra distrikt. —— I Jämtland kan befolkningsökningen hänföras till åldern 0-14 år och åldrar över 30 år. ~ Åldern 15--59 år uppvisar minskning i alla distrikt utom Jämtland och Västerbotten. — Åldersgruppen 60 år och äldre har minskat inom samtliga distrikt utom Jämtland. ~ Kvinnounderskottet, som 1965 var påtagligt från 20 år och uppåt, är 1972 märkbart från 25 år och uppåt. ›- Den unika civilståndsfördelningen från 1965 kvarstår. - I åldern 20~30 år har antalet ogifta kvinnor ökat tydligt. Norrbottens norra distrikt och skogssamebyarna visar markanta ökningar av ogifta kvinnor i åldern l5w29 år. . ›- bland Könsproportionerna ogifta i åldern 20--29 år är jämnast i skogssamebyama och Norrbottens norra distrikt. - Antalet ogifta män i åldern 45-59 år har ökat i samtliga distrikt. ›-- Antalet gifta män och kvinnor har ökat i Jämtland i huvudsakligen åldern 30-44 år. - Antalet hushåll har minskat från 696 år 1965 till 673 år 1972. —~ Hushållsantalet har minskat i samtliga distrikt utom Jämtland. —— En tendens till mindre hushållsstorlekar förmärks. -- En-personhushållen har ökat markant i Norrbottens norra distrikt. — 1965 var en-personshushållen, relativt sett, vanligare i de båda södra

länen än i Norrbotten. 1972 framgår att en utjämning skett härvidlag. — Den procentuella andelen hushåll med barn under 16 år har minskat. ~ Medelantalet barn per hushåll har minskat från 2.2 till 2.0. - Fruktsamheten har sjunkit framför allt iNorrbottens norra distrikt men

även i övriga distrikt utom Norrbottens södra. -- Giftermålstalen har minskat, dock kan kanske en viss tendens till ökning förmärkas de senaste åren. -- Antalet äktenskap har minskat främst i Norrbottens norra distrikt. —~ för män Medelvigselåldern och kvinnor har sjunkit något men åldersdifferensen tenderar att öka. Största åldersdifferens uppvisar koncessionsbyarna och Norrbottens norra distrikt. A från renskötseln Avgången har i genomsnitt per år varit ca 1.5 procent i Norrbotten och knappt 1 procent i Västerbotten och Jämtland. -- Om utvecklingen fortsätter beräknas den renskötande befolkningen

fram till år 2000 minska till ca l 500 personer.

. . 82 Demografiska fi)rc‘1’ndringar.

I detta sammanhang har en grov skattning av arbetskraftstillgången inom renskötseln fram till år 2000 gjorts. Under antagande att dödlighet, fram till år 2000 antar samma proportioner som nativitet och utflyttning under tiden 1965-1972 erhålles följande tabell över antalet män i åldern

20-59 år. i

1965 1977 1982 1987 1992 2000 Årtal

820 755 700 635 555 515 Antal män

Trots med 1958 års undersökning och 1965 års att jämförelserna undersökning skett med hjälp av olika avgränsningar av befolkningen går resultaten entydigt i samma riktning. Detta kan ytterligare understryka tillförlitlighet. Ur de bådajämförelserna kan noteras att undersökningens avgången från den renskötande befolkningen i genomsnitt per är varit stor under 1958-1965 som 1965-1972. I ungefär lika tidsperioden

att 1958 års undersökning klart underskattade l

sammanhanget påpekas i tenderar att överskatta den. avgången medan 1965 års undersökning

Det allt överskuggande problemet, som även tenderar att växa, är de I

Dessa är i stort sett orsaken till de övriga l ojämna könsproportionerna. tendenserna i form av t. ex. minskad fruktsamhet och lägre I negativa giftermålsfrekvens. Samtidigt som dessa befolkningsmässigt ogynnsamma i faktorer har paradoxalt nog i Norrbottens norra distrikt gör sig gällande

antalet kvinnor ökat markant. Detta kan förklaras som en ogifta fördröjning av utflyttningen som sammanhänger med förlängd skolgång.

Man måste vara beredd på att radikala förändringar bara inom några år i

kommer till

i

kan inträffa som innebär att den fördröjda utflyttningen stånd. Inom som tidigare diskuterats finns bl. a. ett den kringbefolkning 50-tal ogifta kvinnor i åldern 15-24 år. Dessa kvinnor plus de ogifta kvinnor som för närvarande finns i de renskötande hushållen måste

beredas möjligheter att stanna kvar inom renskötselområdet. tar slutligen upp vissa sociala aspekter i anled- Umeåundersökningen ning av befolkningsutvecklingen och anför bl. a. att när man i olika sammanhang diskuterat den renskötande har ur befolk-

befolkningen I

förhållanden oftast lämnats åsido. Man har

ningssynvinkel ogynnsamma l

riktat sitt intresse enbart på ekonomiska faktorer och därvid oftast |

kommit fram till slutsatsen att den renskötande befolkningen kraftigt i

måste decimeras för att näringen skall kunna ge bärgning åt befolkningen. E

i De ekonomiska beräkningarna grundas på att rennäringen skall utgöra den enda inkomstkällan som hushållen kan ha. Därvid har man helt kvinnorna inom befolkningen. På senare år har man dock negligerat aktivt arbetat med att genom kvinnlig slöjd skapa inkomster. Detta är, framhålls i undersökningen, i och för sig bra men man måste samtidigt vara klar över att inte alla har de anlag som denna typ av arbete kräver. 4 Likaledes bör man förstå att många kvinnor utbildat sig på helt andra i ‘ områden, t. ex. kontorsutbildning, lärarutbildning etc., och helt naturligt vill få meningsfull användning för sina kunskaper. SSR har många gånger fört fram om att rennäringen skall kunna drivas som synpunkter

. . Demogrq/iska foflindringar. 83

kombinationsnäring till någon annan näring. Mot bakgrund av de negativa befolkningstendenserna delar undersökningen SSR:s synpunkter, förutsatt att det blir fråga om arbetstillfällen för kvinnor. Allvaret i situationen framträder, enligt undersökningen, när man blickar framöver och ser en växande obalans i könsproportionerna. Kan inte denna negativa utveckling hejdas kommer de folkrikare byarna med stor sannolikhet att drabbas av allvarliga sociala För att motverka problem. denna utveckling måste arbetstillfällen i renskötselområdet skapas åt kvinnlig arbetskraft. Härigenom skapas förutsättningarna för normal familjebildning.

4.3 De icke-renskötande samerna i Sverige 1965-1973

Beträffande den icke-renskötande samebefolkningen konstateras i undersökningen att det knappast finns någon forskning som direkt sysslat med denna grupp. Detta beror troligen mindre på forskarnas bristande intresse för denna grupp än på de praktiska svårigheter som sammanhänger med att över huvud taget få fram nödvändiga uppgifter om befolkningen för att t. ex. kunna göra slumpmässiga urval. När sameutredningen efterfrågade en undersökning rörande bl. a. medlemskap i sameby och inställning till vissa språk- och skolfrågor även bland samer utanför renskötseln var det därför nödvändigt att göra en särskild befolkningsundersökning. Föreliggande rapport kompletterar undersökningen om den renskötande befolkningen. Syftet med undersökningen är att beskriva den icke-renskötande samebefolkningen, vilken erhålls med utgångspunkt i den tidigare beskrivna renskötande befolkningen, samt att ge en bild av denna befolknings geografiska utbredning och dess flyttningar. Utgångspunkten för registrering av den renskötande befolkningen var, som tidigare nämnts, renlängderna för åren 1965-1971. Renlängdernas uppgifter kompletterades med data från församlingsböckerna och kompletteringarna bestod i att för varje person som under ifrågavarande tid upptagits på renlängd inhämtades fullständiga uppgifter om vederbörandes egen familj. Vidare upptecknades ifrågavarande persons födelsefamilj. Detta material har även utgjort grunden för den befolkning som denna rapport behandlar. Personerna i såväl den kompletta egna familjen som i födelsefamiljen har systematiskt följts upp fram till den 31 december 1973. Uppföljningen har bestått i att uppgifter om eventuella skilsmäsgiftermål, födslar, sor, dödsfall eller flyttningar insamlats. Detta har skett dels genom personliga besök vid pastorsexpeditioner, dels genom blanketter som per post tillställts expeditionerna. För Jämtlands län har också ett vid institutionen för allmän och jämförande etnografi i Uppsala insamlat material använts. Jämtlandsmaterialet har omarbetats för att bli jämförbart med det nordligare materialet. Endast en viss olikhet i föreligger j fråga om flyttningarna. Detta behandlas i samband med att flyttningarna l redovisas.

. . 84 Demografiska förändringar.

Denna insamlingsteknik har medfört att uppgifter om totalt ca 25 000 utspridda över hela landet och i vissa fall även i utlandet, personer, insamlats. Genom tillvägagångssättet att gå tillbaka till födelsefamiljen och därefter framåt i tiden har det varit oundvikligt att följa utvecklingen insamla uppgifter även om personer som i dagsläget ej längre är i livet. Av det totala materialet var drygt 15 000 personer i livet den 31 december 1973. Av dessa har ca 2 500 tidigare inräknats i den renskötande Det slutliga antalet icke-renskötande samer som levde den befolkningen. 31 december 1973 och redovisas i denna rapport är 12 930. I denna har således medräknats personer som ej inräknats i den samebefolkning som tidigare redovisats men som uppfyller ett renskötande befolkning av följande villkor:

l. Själv är upptagen på någon renlängd under tiden 1965-1971. (Dock ej det i renlängden framgår att vederbörande räknas som person varom icke-same.) 2. Själv är ättling i rakt nedstigande led till person som 1965 71971 är

upptagen på någon renlängd. 3. Själv är förälder till person som 1965~197l upptagits på någon

renlängd. 4. Själv är ättling i rakt nedstigande led till person under 3. 5. Själv är make/maka till personer under l——4.

bör observeras att även icke-same som Beträffande den 5:e punkten Om äktenskapet emellertid upplösts har gift sig med same medräknats. icke-samen avförts från Eventuella barn har dock även populationen. fortsättningsvis medräknats. Resultaten avser genomgående de förhållanden som gällde den 31

december 1973. att den icke-renskötande befolkningen är Av undersökningen framgår över hela landet. Samer finns också i 14 andra länder. Tabell l utspridd visar översiktligt populationens utbredning.

Tabell l Populationens fördelning på olika län inom Sverige samt på andra länder

Stockholms län 1 179 Älvsborgs län 75 Norge 39 183 Skaraborgs län 74 Danmark 13 Uppsala län Södermanlands län 178 Värmlands län 72 Finland 7 126 Örebro län 176 Holland 4 Östergötlands län 71 Västmanlands län 161 Västtyskland 7 Jönköpings län 26 231 Frankrike 3 Kronobergs län Kopparbergs län Kalmar län 54 202 Schweiz 2 Gävleborgs län Gotlands län 39 Västernorrlands län 426 ltalien 1 19 Jämtlands län 930 England 2 Blekinge län Kristianstads län 26 Västerbottens län 2 137 Liberia 5 Malmöhus län 131 Norrbottens län 6 098 Kanada 10 Hallands län 17 Sjömanshus 1 USA 10 25 Australien 5 Göteborgs och Bohus Okänd vistelseort 161 Brasilien 3 län

Totalt 12 930

Demogrqfiska förändringar. . .

Tabell 2 Kommuner i Sverige med fler än 50 personer ur populationen

Kiruna 1 678 Strömsund 177 Åsele 66 Gällivare 1 445 Piteå 170 59 Upplands Väsby Arvidsjaur 570 Lycksele 166 58 Berg Jokkmokk 569 Krokom 159 Sollentuna 57 Storuman 441 Örnsködsvik 158 55 Nyköping Luleå 437 Uppsala 127 Falun 54 Stockholm 433 Sundsvall 118 Gävle 54 Arjeplog 391 Göteborg 114 Ludvika 54

Norsjö 389 Åre 112 Sandviken 5 3 Boden 330 Älvsbyn 107 Karlskoga 52 Umeå 304 Härjedalen 105 Norrköping S2 Östersund 288 Västerås 98 Järfälla 51 Skellefteå 25 7 Botkyrka 84 Vilhelmina 242 Haninge 78

Pajala 231 Kalix 74 Sorsele 224 Södertälje 74

Totalt 10 815

Av tabell 1 framgår att icke-renskötande samer finns inom samtliga län i landet. Det största antalet finns inom Norrbottens län som ensamt svarar för ca 47 % av hela För populationen. Västerbottens län är motsvarande andel 17 %, Stockholms län 9 % och Jämtlands län 7 %. Som framgår av tabell 2 finns över 80 % av populationen inom de 44

kommuner som medtagits i tabellen. De övriga inom landet boende

samerna fördelar sig på 183 kommuner sammanlagt. Totalt har således 227 av landets samtliga 278 kommuner, eller drygt 80 %, någon person

ur ifrågavarande population. Sammanfattningsvis kan populationens l bosättningsorter anges med tabell 3.

Tabell 3 Populationens fördelning på kommuner med tler resp. färre än 50 personer ur populationen samt utrikes bosatta eller med okänd bostadsort

Bosatta inom kommun med minst 50 personer

ur populationen 10 815 Bosatta inom kommun med mindre än 50

Tabell 4 Undersökningspopulationens fördelning på län efter ursprungssameby

Län Antal Procent

Norrbotten 8 104 63 Västerbotten 3 255 25 Jämtland!? 1 571 12

Totalt 12 930 100

a Här inräknas även Kopparbergs län.

. . 86 Demograflska fb‘rc‘1ndringar.

har hänförts till en ur- Varje person i undersökningspopulationen Till denna har därefter även förts barn, barnbarn osv. sprungsby. har man fått en översiktlig bild av den ursprungliga Härigenom geografiska förankringen. Tabell 4 återger undersökningspopulationen

fördelad på län efter ursprungsbyn. Som synes har 63 % av undersökningspopulationen någon anknytning inom Norrbottens 25 % har anknytning till till samebyarna län, medan och 12% till Jämtland. Av undersökningspopulationen i Västerbotten Norrbotten kan ca 57 % hänföras till skogssamebyarna. I Västerbotten är

motsvarande andel ca 30 %. fördelning på civilstånd, ålder och kön Undersökningspopulationens framgår av figur 3. pyramidalt utseende. Detta innebär Figur 3 har som synes ett utpräglat är relativt stort och att antalet således att antalet i de yngre åldrarna Vad avser i personer minskar successivt när man går högre upp i åldrarna. l har tidigare konstaterats att civilståndsförden renskötande befolkningen sned. Det är därför intressant att jämföra figur 3 delningen är mycket befolkningen. med ålderspyramiden i figur 2 som avser den renskötande l klart att den mycket sneda civilstånds- och åldersfördelning Det framgår inom den

som finns i den renskötande befolkningen inte föreligger l i

icke-renskötande samebefolkningen. andelen ogifta i figur l för valda åldersgrupper med I tabell 5 jämförs motsvarande värden för hela rikets befolkning. Inom undersökningspopulationen är andelen ogifta något högre än för hela riket. Detta speciellt i åldern 25--34 år, medan gäller för männen största skillnaden för kvinnorna finns iåldern 20+-24 år. Vad avser rikets är emellertid andelen ogifta upp till 30-årsåldern mindre hela befolkning bland utländska medborgare. Detta innebär att om man ej tar hänsyn till de utländska medborgarna kommer skillnaderna mellan rikets övriga befolk-

Kvinnor 80 75 70 65 eo 55 so 45 40 l 35 30 25 20 15 10

Figur 3 Undersöknings- 700 600 500 400 300 200 100 100 200 300 400 500 600 700 populationens ålders-, , , _ köns- och civilståndsför-

i 09“ ’/////. Gm

delning. N = 12 930.

Demogrq/iska _förändringar . . . 87

Tabell 5 Andelen ogifta inom undersökningspopulationen enligt figur l och rikets befolkning

Ålder Hela riket” Undersökningspopulationen 70 män % kvinnor % män % kvinnor

l5~l9 100 98 100 99 20 ~24 88 68 90 78 25 ~29 46 26 56 35 30* 34 22 12 32 20 35 39 16 8 19 15 ‘I KiiIlz1S(B 1974:4.

Tabell 6 Medelvigselålder och differens i vigselålder för första gången vigda i rikets hela befolkning, den renskötande befolkningen och undersökningspopulationen

Hela riket Undersöknings- Den renskötande

ning och undersökningspopulationen i tabell l att minska. För exempelvis åldern 20~—24 år blir andelen män för ogifta hela riket 90,5 % och andelen ogifta kvinnor 73,8 %. Antalet kvinnor per l 000 män är för rikets hela befolkning l 009 (SCB mot l Oll 1974:7) iundersökningspopulationen. Även här är således överensstämmelsen mellan rikets befolkning i övrigt och undersökningspopulationen god.

Ålderspyramidens utseende återspeglas också i ett allmänt högt födelsetal. Detta är för undersökningspopulationen medan 16,l7°/oo riket som helhet har 13,49 °/oo. Det allmänna födelsetalet är ett ungefärligt mått vilken på nativiteten, alltså är högre för undersökningspopulationen än för hela riket. För den renskötande populationen blir motsvarande tal

11,0 0/00 om man gör undersökningen i förhållande till den mera ”nor-

malt” åldersfördelade manliga befolkningen. Medelvigselåldern för första gången Vigda framgår av tabell 6. Av tabell 6 framgår att undersökningspopulationen även i detta avseende i betydligt mindre än den renskötande grad befolkningen avviker från riksgenomsnittet.

4.4 Den totala

samebefolkningen

Som ovan angivits har undersökningen av den renskötande befolkningen och den icke-renskötande haft befolkningen en gemensam utgångspunkt. De båda undersökningarnas resultat kompletterar således varandra. Om den renskötande till att omfatta befolkningen begränsas 2 412 personer (se fig. l), utgör hela samebefolkningen enligt 15 342 undersökningarna personer. I figur 4 har renskötande och icke-renskötande befolkning sammanförts till en ålderspyramid.

. . 88 Demogrqfiska fb‘rc1’ndringar.

Män Kvinnor

600 500 400 300 200 100 100 200 300 400 500 600 700 700

Ogifta |:] Figur 4 Den totala same- Gifta befolkningen. N = 15 342. Förut gifta

Den renskötande befolkningens sneda civilstånds- och könsfördelning

inverkar vid sammanslagningen så till vida att ett visst kvinnounderskott i totalpopulationen. Antalet kvinnor per 1 000 män blir efter uppstår sammanslagningen 962, vilket således ligger under värdet för hela riket. Vidare framgår att även andelen ogifta män ökar något. Som jämförelse

till figur 4 kan det vara av intresse att något studera figur 5. awiker formen i figur 4 väsentligt från Som synes på pyramiden för riket år 1970 i figur 5. Närmaste likhet finner man åldersfördelningen från 1925 och 1950. Ser man framåt i tiden kommer den med pyramiden samiska relativt sett att öka snabbare än rikets övriga populationen befolkning. för undersökningen togs i renlängder under Genom att utgångspunkten ett begränsat antal år, 1965-1971, täcker figur 4 ej hela den samiska som skulle erhållas om man bearbetat samtliga renlängder och befolkning för de områden där dessa för tidigare år även lappbyindelningslängder En sådan total undersökning kräver stora personella förekommer. resurser och kan knappast göras utan tillgång till databasen i Haparanda. Föreliggande material och övriga undersökningar för sameutredningen ger av storleken på den dock möjlighet att göra en försiktig uppskattning befolkning en total undersökning kunde ge. I en tidigare rapport (Lööv 1973) gjordes en total uppföljning av samtliga utflyttade och ätzlingar till Tännäs i Jämtlands län. Tidsperioden under vilken dessa från sameby flyttningarna följdes var 1896--1972. Totalt erhölls 197 personer vilka var i livet vid 1972/73. Av dessa var en del aktiva i renskötsel

årsskiftet

im

. . 89 Demogrqfiska jörändringar.

1900 1925

6,0 §0 4l0 30 2|0 100/00110 £0 30 ‘£0 5[0 00

ä

5b 4b 30 ?o 1b o/oo10 20 3b 4o 50 5b 4b 3b 20 1b o/oo10 2b 3b Åo åo

inom andra samebyar, men totalt 173 personer hänfördes till icke-renskö-

Hfgur 5_ R € 1_{1fIVt51/_ € rS-

befolkning. Med den metodik som

tande

; föreliggande undersökning

l güåâ/[Jyzzáfåââzáâfes

tillämpat har sammanlagt 148 av de 173 personerna, eller ca 86%, ‘ ,,-dp,,,,k,e,_ kommit med i undersökningspopulationen.. Låter man denna andel K(1lla:S(‘B 1972.

även övriga samebyar skulle man vid en total undersökning representera

få en samisk befolkning på 17 526 personer. Det finns dock anledning att

N antaga att flyttningarna från samebyarna startade tidigare i de sydligare

delarna av renskötselområdet än längre norrut. Bl a. visar vissa resultat i i denna undersökning detta. Tar man därtill kan man kanske hänsyn reducera den totala samebefolkningen denna metod till ca 17 000 enligt

personer. Utgår man från detta och räknar med en årlig naturlig

folkökning på ca 6 °/oo skulle man vid år 2000 ha en samisk befolkning

på ungefär 20 000 personer.

5 De icke-renskötande samernas

speciella

problem

5.1 Bakgrund Sameutredningen skall enligt sina direktiv kartlägga de särskilda problem av olika slag som samerna möter i det svenska samhället och undersöka samernas samhörighetskänsla och inställningen i språk- och kulturfrågor hos dem som lämnat rennäringen och brutit upp från samernas renskötselområden. Utredningen har därför genom pedagogiska institutionen vid universitetet i Umeå utfört en intervjuundersökning rörande kulturella, sociala och psykologiska frågor. Undersökningen redovisas i sin helhet som bilaga till betänkandet. l det följande redogörs för undersökningens huvudsakliga innehåll. Syftet med undersökningen har varit att studera beteendemönster, sociala relationer och inställningen till olika företeelser som har att göra med samernas ställning som etnisk minoritet i Sverige. Inledningsvis anförs i undersökningen att samerna allmänt anses utgöra en etnisk grupp i Finland, Norge, Sverige och Ryssland. Som särkultur inom dessa nationella kulturer är den samiska kulturen utsatt för kraftig påverkan inom respektive nation och denna påverkan blir helt naturligt kraftigare än den påverkan den samiska kulturen kan utöva på de nationella kulturerna. För en person som hör hemma i den svenska nationella kulturen förefaller troligen det samiska vara en marginell företeelse kulturellt och socialt. Betraktar man emellertid den samiska kulturen som en egen kultur blir förhållandet ett annat. I många sammanhang anser man att samekulturen i huvudsak utgörs av det som har med renskötseln att göra. För en person som ägnar sig åt renskötseln är det säkerligen mycket i den svenska kulturen som förefaller inte bara marginellt utan även helt främmande. I ett modernt samhälle som det svenska möter en etnisk grupp med egen kultur som den samiska det övriga samhället på en rad olika områden varvid ett mångskiftande utbyte uppstår framför allt på de kulturella och sociala områdena. Som bl. a. framgått av kap. 4 utgör de renskötande samerna endast en sjättedel av hela samepopulationen. Den övriga delen utgörs av de samer som aldrig varit renskötande eller som lämnat rennäringen och övergått till andra yrken och sysselsättningar. De benämns allmänt som icke-renskötande samer. Dessa samers marginella situation karakteriseras av ett

92 De icke-renskörande Samernas problem speciella

visst beroendeförhâllande både till den renskötande gruppen och till den grupp som utgörs av Övriga svenskar. Beroendeförhållandet till den renskötande gruppen är bl. a. en följd av lagstiftningen rörande renskötseln. Beroendeförhållandet till den övriga svenska befolkningen är uppenbart i och med att man försöker finna sin utkomst inom denna. Den icke-renskötande samebefolkningens situation utgör huvudfrågan för sameutredningen. l undersökningen har dock även jämförelsedata från den renskötande befolkningen behandlats. l undersökningen ingår därför både renskötande och icke-renskötande samer. Urvalet ur den renskötande undersökningspopulationen har tagits proportionellt mot varje samebys storlek. Åldersmässigt har urvalet begränsats till personer födda 1900~l955. Totalt omfattar urvalet 233 icke-renskötande och l 13 renskötande samer. Den renskötande populationen varifrån urvalet tagits innehåller även en viss ”kringbefolkning” som inte är direkt sysselsatt inom rennäringen. l undersökningen ingående personer har i regel vissa relationer till någon sameby. Dessa relationer har att göra med vad som benämnts ”social marginality”. En av huvudfrågorna i undersökningen har varit att belysa dessa relationers omfattning och styrka. Samebyn betraktas därvid dels som en organisation för renskötseln, dels som den befolkningsenhet byn utgör och dels som det geografiska område byn omfattar.

5.2 Samhörighet och samhörighetskänsla mellan olika

gmpper samer En viktig fråga i undersökningen har varit att få veta hur stark samhörigheten är dels inom den renskötande gruppen av samer och dels mellan denna grupp och de samer inom byarna och deras närmaste omgivning som går under benämningen icke-renskötande samer. I undersökningen talar man om samhörighet på bynivå till skillnad från samhörighet på nationsnivå varmed avses i vissa fall renskötselområdet i sin helhet och i andra fall hela riket. Av undersökningen framgick att samhörighetskänslan inom den renskötande beträffande både männen och kvinnorna var stark. En gruppen jämförelse med motsvarande förhållanden beträffande den icke-renskötande gruppen utvisade en väsentligt svagare samhörighetskänsla inom denna. För att närmare få de icke-renskötande Samernas relatLOner till har man bl. a. undersökt i vilken utsträckning de samebyarna belysta icke-renskötande samerna deltagit i samebyns offentliga verksamhet. Denna hade i undersökningen uppdelats i tre olika verksamhetsfält. Det första i samebyns möten och sammankomster av olika avsåg deltagande i renskötseln och det tredje deltagande i slag, det andra deltagande arbetet med renskötselns anläggningar. Resultatet av undersökmngen gav vid handen att endast ca 10 % av såväl männen som kvinnorna hade i samebyns sammankomster, att ca en fjärdedel av både männen deltagit och kvinnorna under det senaste året åtminstone någon dag hjälpt till inom renskötseln och att endast 6,3 % av männen och 1,8 % av kvinnorna i arbetet med renskötselanläggningar. Av undersökningen framdeltagit

De icke-renskärarzde samemas speciella problem 93

gick således att de icke-renskötande samerna i mycket ringa utsträckning deltagit i samebyns offentliga verksamhet. Som de viktigaste orsakerna till detta förhållande har angetts att man inte ansåg sig ha något att göra på samebyns möten, att man inte kunnat delta i renskötselarbetet på grund av arbete på annat håll och på grund av långa avstånd till arbetsplatsen samt att man saknat tid och intresse för att delta i arbetet med renskötselns anläggningar. l anslutning till det konstaterade ringa deltagandet olika isamebyns verksamheter har de icke-renskötande samerna tillfrågats hur man såg på möjligheten att hålla kontakten med hembyn. Ungefär hälften av både män och kvinnor ansåg att det var svårt att upprätthålla kontakten med samebyns offentliga verksamhet. En antydan fanns till att kvinnornas svårigheter var större än männens. Huvudsakligen berodde svårigheterna på att man själv inte hade renar och att man ofta saknade kontakteri hembyn. Sådana skäl anfördes av ungefär hälften av dem som sade sig ha svårt eller mycket svårt att upprätthålla kontakten. En fjärdedel av de tillfrågade anförde som skäl att man emotionellt kände sig stå utanför verksamheten. Av dem som tyckte att kontakten var ganska lätt eller mycket lätt att upprätthålla anförde huvudparten att de personliga kontakterna var det väsentliga. Därnäst ansåg man att det egna intresset i kombination med att man ägde någon skötesren i byn gjorde kontakterna lättare.

5.3 De icke-renskötande samernas kontakter med

samebyn

i framtiden

Mot bakgrund av dessa resultat ställdes frågan om de icke-renskötande i framtiden skulle ha kontakt vilja med samebyn i berörda avseenden. Svaret blev att flertalet män och kvinnor i framtiden ville delta i samebyns möten. Påfallande var att kvinnorna i större än utsträckning männen uttalade denna önskan. Flertalet män och kvinnor uttalade också intresse av att delta i renskötseln. Även här var tendensen att kvinnorna gjorde de klaraste uttalandena. Arbetet med renskötselns anläggningar föreföll dock inte tilldra sig något intresse. påfallande Majoriteten av de tillfrågade var inte intresserad av att ha kontakter på detta område i framtiden. Detta gällde för männen. l en speciellt kommentar till undersökningen sades att om man närmare studerade dem som svarat nej till de tre aspekterna framgick det att huvudanledningen till att man inte i framtiden ville ha kontakt var bristande intresse. Av undersökningsreslutaten i övrigt framgick att samhörighetskänslan i fråga om byns offentliga verksamhet var relativt svag. Det fanns också en tendens till att kvinnorna upplevde samhörigheten svagare än männen. Av de icke-renskötande ville övervägande delen, 73 % av männen och 60 % av kvinnorna, att samhörigheten med samebyarna skulle bli bättre. När det att finna former för gällde hur en sådan förbättring skulle åstadkommas uttalades i första hand vikten av ökade att möjligheter träffas. En annan viktig åtgärd ansågs vara en förbättrad information från samebyn till den icke-renskötande gruppen. 20 % av männen och knappt

94 De icke-renskötande Samernas speciella problem

15 % av kvinnorna ansåg att medlemskap och rösträtt i samebyn skulle

kunna stärka samhörighetskänslan. Även de renskötande samerna hade tillfrågats om vilka åtgärder de fann för att stärka intresset hos de renskötande för angelägna verksamhet. Av svaren framgick att det var framför samebyns offentliga allt på tre områden som särskilda insatser behövde göras. För både män och kvinnor föreföll en bättre anpassning till den nya rennäringslagen vara ett sätt att öka samhörighetskänslan inom samebyn. En annan åtgärd av vikt i större utsträckning utfördes gemensamt ansågs vara att arbetet inom byn. Ett intressant inslag i sammanhanget var frågan om medlemi samebyn för de icke-renskötande samerna. Även inom skap och rösträtt den renskötande gruppen ansåg ca 20 % av männen att en sådan åtgärd kunde stärka intresset för samebyns offentliga verksamhet.

5.4 Samhörighet och samhörighetskänsla på nationsnivâ

Vad hittills redovisats om samhörighet och samhörighetskänsla har gällt

förhållandena på bynivå. Samma frågor om samhörighet togs emellertid upp även på nationsnivå. Svaren gav vid handen att samhörighetskänslan på denna nivå måste betraktas som ganska svag. Detta förhållande gällde både de icke-renskötande och derenskötande. Ungefär hälften av både män och kvinnor inom den förstnämnda gruppen ville dock att den i framtiden skulle bli bättre. Detta trodde man bäst skulle kunna ske och diskutera om saker som genom att folk från olika byar kunde träffas stor händer i deras byar. Inom den renskötande gruppen ansåg en relativt mellan del att det borde vara en uppgift för SSR att ordna samarbete och lära folk att känna varandra. Detta skulle kunna ske, ansåg byarna informationer och diskutera man, genom att man fick träffas och utbyta angelägenheter. En mindre andel män inom denna grupp gemensamma av rennäringslagen skulle kunna öka samhörigansåg vidare att en ändring hetskänslan på nationsnivån.

5.5 Samebyn som befolkningsenhet

om samhörighet och samhörighetskänsla har också undersökts Frågan med betraktande av byn som befolkningsenhet mer än som en organisaför renskötseln. I denna egenskap består samebyn av dels rention dels icke-renskötande samer. Undersökningen visade entydigt skötande, mellan den icke-renskötande befolkningen och att de bästa kontakterna den renskötande fanns inom hembyn. Endast ca 3 % sade sig helt sakna med renskötande samer. Dessa 3 % lade skulden för denna kontakter uteblivit på kontaktlöshet helt på sig själva och menade att kontakterna grund av bristande intresse. redovisade att samhörighetskänslan var Den renskötande gruppen stark. Av gruppen ansåg ca 70 % att samhörigheten var tillräckligt mycket bra. Drygt lO % av kvinnorna och drygt 15 % av männen trodde dock att utfördes tillsammans. den kunde stärkas genom att olika arbetsuppgifter skulle man kunna minska vissa friktioner människorna Härigenom

De icke-renskötande Samernas speciella problem 95

emellan. Av de icke-renskötande samerna var det en betydligt mindre andel som ansåg att samhörigheten med den renskötande befolkningeni hembyn var tillräckligt bra. l fråga om de framtida kontakterna visade resultaten av undersökningen att viljan till kontakter med hembyns renskötande befolkning var mycket stor inom den icke-renskötande gruppen. I undersökningen redovisades ett par intressanta iakttagelser, att de som saknade nämligen kontakter med den renskötande gruppen inte heller önskade sådana för framtiden och att ca 5 % av männen som hade kontakter förklarade sig benägna att avbryta dessa. Undersökningen visade att de icke-renskötande samernas samhörighetskänsla med alla renskötande i landet var förhållandevis svag i jämförelse med förhållandet på bynivån. Ca en fjärdedel av männen och en tredjedel av kvinnorna förklarade att de inte alls kände någon samhörighet med de renskötande. På frågan om man trodde på möjligheterna att stärka samhörigheten det av svaren att ca 30 % inte framgick var intresserade av frågan. Den renskötande gruppen visade en betydligt starkare samhörighetskänsla på nationsnivå än de icke-renskötande. I jämförelse med förhållandet på bynivän var den dock väsentligt svagare. Genom undersökningen försökte man också utforska hur starka kontakterna var mellan olika av icke-renskötande grupper samer på nationsnivå. En fråga gällde den icke-renskötande kännedom gruppens om bytillhörigheten för de icke-renskötande samerna inom bekantskapskretsen. Det framgick av svaren att man i stor utsträckning kände till från vilka byar de icke-renskötande samerna i bekantskapskretsen kom. Oftast utgjordes bekantskapskretsen av icke-renskötande samer från hembyn. Med dessa hade man också den bästa kontakten. Ca 3 % var helt ovetande om huruvida deras bekanta över huvud taget var samer eller inte. Av svaren i övrigt kunde utläsas att många icke-renskötande helt saknade kontakt med icke-renskötande samer från andra byar än hembyn, att 90 % av de icke-renskötande i framtiden ville upprätthålla kontakten med andra icke-renskötande samer från samt att 60 % ville hembyn ha kontakter med de icke-renskötande också från andra byar än hembyn. Sammanfattningsvis framgick att de icke-renskötandes kontakter med andra icke-renskötande från var relativt lätta hembyn att upprätthålla men svåra att upprätta på grund av svårigheter att träffas.

5.6 De icke-renskötande samernas hemtrakt

syn på begreppet

l ett avsnitt av undersökningen hade man också försökt utforska vad de icke-renskötande samerna på nationsnivå betraktade som sin hemtrakt. Man ställde också frågor rörande hur ofta och hur länge man vistades i den bygd som man betraktade som hemort. När det gällde den första frågan framgick klart att de icke-renskötande hade en mycket bestämd

uppfattning om vad de betraktade som sin hemtrakt. Hela 97,5 % kunde

klart utpeka och avgränsa området på kartan. Ungefär 90 % tog med sin hemsamebys område i denna avgränsning. Av svaren framgick att man i

96 De icke-renskötande Samernas speciella problem

flesta fallen område och inte enstaka de allra avsåg ett större geografiskt

orter. i sammanhanget visade svaren att en Beträffande de övriga frågorna del av de icke-renskötande samerna faktiskt vistades mer mycket stor eller mindre inom hemsamebyns geografiska område. Ungeregelbundet sade sig således vistas inom området fär 80 % av både män och kvinnor minst Detta måste innebära att dessa människor någon gång varje månad. finns inom området så gott som året om. För de övriga 20 % var vistelsen inom området koncentrerad till månaderna juni-augusti. Av de ca 40 %

avstånd från hembyn uppehöll sig de flesta en eller som bodde på längre ett hos släktingar varje gång de besökte hemtrakten. Ungefär par nätter av dessa förlade i regel också sin semester dit. en tredjedel Anledningen till att man sökte sig till hemtrakten angavs vara att man dels ville kontakten med naturen. dels hade släkt där, upprätthålla skäl lika ofta. Endast några få personer angav Båda dessa angavs som skäl. Ungefär 75 % av de tillfrågade sade kontakten med renskötseln fast beslutna att även i framtiden vistas i området i ungefär sig vara som nu. Resten skulle gärna vilja det men var oroliga samma utsträckning för var och hur de kunde bo där den dag då föräldrar eller andra anhöriga av besökarna bodde således hos släktingar. Endast var borta. Huvuddelen av något slag. Beträffande verksamheten ca l5 % ägde själva fritidsbostad under besöken det av undersökningen att männen jagade, framgick i markerna och att kvinnorna hälsade på hos fiskade och gick omkring av vänner och bekanta. Drygt 60 % uppgav att de skulle vara intresserade inom området som man helst skulle vilja att skaffa sig en fritidsbostad i en mindre skulle också vilja bygga fritidsplacera by. Huvudparten Dessa resultat av undersökningen utvisade en mycket bostaden själv. och en stark samhörighet med denna. Över stark bindning till hemtrakten kände större samhörighet med renskötselområdet i 80 % av båda könen

sin helhet än med den övriga delen av landet. den starka känslan för hemtrakten som resultaten utvisade ansåg Trots kunde stärkas, främst genom ökade dock många att den ytterligare till arbete i hemtrakten. Den renskötande gruppen betonade möjligheter kunde ske om framtida bosättning inom särskilt att en sådan förstärkning En klar inom denna grupp framområdet kunde tillförsäkras. majoritet hela renskötselområdet i landet är ett alltför stort höll emellertid att för att den enskilde individen skulle kunna känna samhörighet område med alla samer inom området.

5.7 Träffpunkter i hemtrakten

för hemtrakten och de framförda önskemålen om Den starka känslan kontakter med både renskötande och icke-renskötande samer gav anled-

om eventuella i hemtrakten. Av svaren ning att ställa frågan träffpunkter ca 15 % av de renskötande samerna hade tillgång till framgick att endast kafé el.dyl. där man någon samegård, hembygdsgård, ungdomsgård, samer. En knapp tredjedel av kunde sammanträffa med t. ex. utflyttade den icke-renskötande kunde enligt undersökningen nås genom gruppen

De icke-renskötande Samernas speciella problem 97

dessa lokaler. De lokaler man angav var Samernas folkhögskola, de fåtaliga samegårdar som finns, vidare någon skola eller föreningslokal. Drygt 70 % av männen och 50 % av kvinnorna i den icke-renskötande gruppen, vilka hade tillgång till sådana lokaler, ansåg att dessa träffpunkter underlättade för dem att hålla kvar kontakten med såväl andra icke-renskötande samer som med de renskötande och hemtrakten i övrigt. Man uttalade också önskemål om att samlingsplatserna skulle utformas så att det blev naturligt för vanliga människor att söka sig dit.

5.8 Samebyn och anslutning av icke-renskötande samer

En fråga som enligt undersökningen varit aktuell de senaste åren är om och i så fall hur man eventuellt kan knyta de icke-renskötande samerna till samebyn. Detta är enligt undersökningen en angelägen men samtidigt en mycket känslig fråga. Av undersökningen framgick att 90% av de icke-renskötande samerna inte var upptagna som medlemmar i samebyn. _ Av männen trodde sig 20% vara medlemmar men i verkligheten var endast 3 % medlemmar. För kvinnorna var motsvarande siffror 30 resp. 7. l stort sett hälften av både män och kvinnor hade inte några kunskaper om vad rennäringslagen ställer för krav på medlemskap i sameby. Endast en fjärdedel av männen och ca en tredjedel av kvinnorna hade kunskaper om vad rennäringslagen innehåller. När det gällde att ange vilka rättigheter som borde knytas till medlemskap i syfte att öka samhörigheten med samebyn anslöt sig 40% av både männen och kvinnorna till ett alternativ som innebar endast jakt- och fiskerättigheter. 50 % av Drygt männen och 40 % av kvinnorna ansåg att dessa rättigheter skulle vara begränsade medan ca 30% av båda könen ville jämställa de icke-renskötande samerna med de renskötande i fråga om rättigheter. Även den renskötande gruppen anslöt sig till begränsade rättigheter. På en fråga om vilka skyldigheter som borde åvila de icke-renskötande samerna som medlemmar i samebyn svarade hälften av både männen och kvinnorna att man var tveksam om man över huvud taget skulle knyta några skyldigheter till medlemskapet. Den andra hälften ansåg att medlemmarnas enda skyldighet var att ta hänsyn till renskötselns behov. Majoriteten män och kvinnori den icke-renskötande gruppen ansåg att medlemskap i samebyn skulle öka samhörighetskänslan samer emellan medan ungefär 20 % i den renskötande gruppen var tveksam om medlemskap kunde öka samhörighetskänslan.

5.9 Samebyn skall avgöra medlemskap i samebyn

Båda grupperna ansåg att medlemskap borde ordnas genom samebyn och inte genom någon annan lokal organisation och båda grupperna ansåg att vissa förutsättningar måste uppfyllas av den som ville bli antagen som medlem i samebyn. Ungefär 80 % i båda grupperna ansåg att samisk börd skulle vara kriteriet för inträde i byn. Hälften av dessa införde dock

Samernas 98 De icke-renskötande speciella problem

att personen ifråga måste vara från den by där han ville begränsningen vinna inträde som medlem. Knappt 10 % ville ha renskötselrätt som krav 30 % av männen och nästan 50 % av kvinnorna i den för inträde. Drygt icke-renskötande ansåg att hela samebyn, dvs. även icke-rengruppen som ingick i samebyns befolkningsenhet, skulle vara med och skötande, besluta om vilka som skulle antas som medlemmar, medan nästan 50 % av männen och 30 % av kvinnorna i den renskötande befolkningen ansåg i samråd med lantbruksnämnden skulle avgöra vilka att hela samebyn som skall antas som medlemmar.

5.10 Gemensam riksorganisation för alla samer

80 % av männen och 90 % av kvinnorna i båda grupperna ansåg Ungefär bäst kunde stödjas om både renatt samhörigheten på nationsnivå skötande och icke-renskötande samer var enade i en enda riksorganisation var enig om att olika organisationer l av typ SSR, och denna stora majoritet samerna. Emellertid hade den icke-renpå riksplanet skulle splittra “ för att renskötselns problem helt skulle skötande gruppen farhågor och att de icke-renkomma att dominera en gemensam organisation skulle komma i skymundan. Den renskötande skötande därigenom å sin sida hade farhågor för att den icke-renskötande gruppen på gruppen helt skulle dominera en gemensam organisagrund av sin större numerär och att de renskötandes problem skulle bli mindre uppmärksamtion made.

5.1 l Språk- och skolfrågor

en central Enligt undersökningen har språk- och skolfrågor länge intagit om den samiska kulturens möjligheter att fortleva i plats i diskussionen Sverige. Kunskaperna om språkets utbredning och status inom framför allt den icke-renskötande samebefolkningen har dock varit mycket dåliga. En ofta framförd åsikt har varit att samiskan som språk i framför allt de delarna av renskötselområdet i stort sett varit i utdöende. I sydligare andra sammanhang återigen har man hävdat att språket även i dessa områden fortlever och utvecklas, även om det sker under svåra yttre

omständigheter. Resultaten av undersökningen rörande den kulturella marginaliteten visade att kunskaperna i samiska inom den icke-renskötande gruppen var klart sämre än i den renskötande gruppen och att kvinnorna genomi båda föreföll att ha något bättre kunskaper än gående grupperna männen. Det framgick vidare att ca 5 % av den renskötande gruppen inte alls förstår samiska, ca 20 % inte kan tala samiska, ca 45 % inte kan läsa samiska och ca 80 % inte kan skriva samiska. Motsvarande siffror för den icke-renskötande gruppen var att ca 20 % inte förstår samiska, ca 40 % inte kan tala samiska, ca 65 % inte kan läsa samiska och ca 85 % inte kan skriva samiska. Drygt hälften av den renskötande gruppen var intresserad av att själv genomgå en kurs i samiska.

De icke-renskötande Samernas speciella problem 99

Ca 50% i den renskötande gruppen och ca 90% i den icke-renskötande gruppen angav att inget av deras bam kunde samiska. Intresset för att barnen skulle lära sig samiska var klart större hos den renskötande gruppen än hos den icke-renskötande gruppen. 7,4 % av den renskötande gruppen och 1,3 % av den icke-renskötande gruppen vilka hade barn som inte kunde samiska angav att barnen fick undervisning i samiska i skolan. Ca 40% i den icke-renskötande gruppen och ca 20% i den renskötande gruppen vilka hade barn som inte kunde samiska var tveksamma till undervisning i samiska i skolan medan i stort sett samtliga i den renskötande gruppen och ca 90 % i den icke-renskötande gruppen önskade samiskt stoff i grundskolans undervisning. Ca 50% av männen och ca 40% av kvinnorna i den renskötande gruppen och ca 65 % av männen och ca 60 % av kvinnorna i den icke-renskötande gruppen hade aldrig deltagit i någon kursverksamhet av något slag. Den icke-renskötande gruppen hade i större än den utsträckning renskötande deltagit i kursverksamhet utan anknytning till samekultur. De kurser som den renskötande gruppen deltagit ihade oftast anordnats av AMS eller lantbruksstyrelsen medan ABF oftast varit vid arrangör kurser för den icke-renskötande gruppen. Över 90 % av den renskötande gruppen ansåg att kurserna varit meningsfulla och att det meningsfulla i många kurser var att man fick komma tillsammans och gemensamt uträtta något. Slöjdkurserna hade väckt det största intresset hos båda grupperna. Båda grupperna önskade även i fortsättningen få slöjd- och språkkurseri stor utsträckning och den renskötande gruppen ville också ha kurser med renskötselinriktning.

5. l 2 Intresset för andra näringsfång än renskötsel

Ca 20% av den renskötande gruppen och ca 35 % av den icke-renskötande gruppen skulle kunna tänka sig att vara egna företagare inom turistnäringen. Denna egna företagsamhet skulle helst avse hotell eller campingrörelse eller tillverkningsindustri av något slag. Fiske till försäljning bedrevs av ca 17 % av den renskötande gruppen och ca 8 % av den icke-renskötande gruppen. Fiske som fritidsyerksamhet, för eget behov eller för försäljning, bedrevs av ca 90% av den icke-renskötande gruppen och ca 85 % av den renskötande gruppen. Drygt 90 % av den renskötande gruppen plockade bär för eget behov. Motsvarande andel för den icke-renskötande gruppen var ca 85 %. Ca 50% av den renskötande gruppen och ca 60 % av den icke-renskötande gruppen bedrev inte någon småviltjakt. Drygt 70% av den renskötande gruppen och drygt 40 % av den icke-renskötande gruppen jagade älg. Ca 70 % av den renskötande gruppen och ca 50% av den icke-renskötande gruppen slöjdade. Slöjd för försäljning bedrevs av ca 35 % av den renskötande gruppen mot ca 25 % av den icke-renskötande gruppen. Knappt hälften av dem som slöjdade hade specialiserat sig på någon

De icke-renskötande samernas speciella problem

produkt eller något material. Den inkomst man fick genom försäljning från fiske, jakt, bärplockning eller slöjd ville man inte avstå ifrån. Medelvärdet för skattningarna av värdet av de produkter som införskaffades genom fiske, jakt, bärplockning och slöjd var ca 3 000 kr. per år för den renskötande gruppen. De personer i den icke-renskötande gruppen som själva tidigare sysslat med renskötsel hade lämnat renskötseln oftast av ekonomiska skäl eller hälsoskäl. Ytterst få hade i samband med övergången från rennäringen till annan näring tagit kontakt med arbetsförmedlingen. Huvuddelen hade fått nytt arbete genom egna kontakter med olika arbetsgivare. Av dem som kontaktat arbetsförmedlingen erhöll samtliga hjälp i form av avgångsvederlag, omskolning eller starthjälp. Ungefär en tredjedel av dem som inte sökte denna hjälp kände inte till att det fanns möjlighet att erhålla sådan hjälp. Ca 40% av männen och drygt 20 % av kvinnorna hade någon gång behövt byta bostadsort för att få nytt arbete. Av dem som någon gång behövt bostadsort hade drygt 60% haft problem av olika slag i l byta ‘ samband med Problemen hade varit komplicerade och flyttningarna. omfattat såväl bostadsförhållanden som arbetsförhållanden, kontaktproblem och problem sammanhängande med bristfällig egen utbildning. De som i den icke-renskötande gruppen tidigare varit aktiva renskötare hade i mycket större utsträckning än övriga i gruppen fått byta bostadsort för att erhålla arbete.

A r SOU 1975299

6 Samisk kultur

6.1 Inledning

Enligt direktiven för sameutredningen skall utredningen kunna läggas till grund för en samlad bedömning av vilka kompletterande åtgärder som kan och bör vidtas från samhällets sida till stöd främst för Samernas språk och kultur. Sameutredningen har avstått från att söka definiera begreppet samisk kultur. Det kan inte vara meningsfullt eller önskvärt att slå fast en enda kulturdefinition. I kulturdebatten under senare år har kulturbegreppet utvidgats från att i huvudsak omfatta de olika konstarterna till att avse även frågor om t. ex. miljö, utbildning, organisationsarbete och massmedier. Även frågor som rör kommunikation, aktivitet, gemenskap och samspel mellan kulturarbetare och samhälle har påverkat utvecklingen av kulturbegreppet. Sameutredningen har i sitt arbete haft det vidgade kulturbegrcppet för ögonen och utredningens samlade förslag i detta betänkande skall ses som förslag till åtgärder för Samernas kultur i vidaste mening. För att ytterligare belysa de aspekter som kan läggas in i begreppet samisk kultur kan en norsk och en svensk same citeras. Sålunda har Nils Jernsletten i en artikel i boken Samemakt (1970. Red. Andres Küng) besvarat frågan om vad samekultur är på följande sätt. ”Den är någonting ganska litet eller ingenting för de utomstående som frågar på det sättet. Eller kanhända är den några människor som talar ett obegripligt tungomål tillsammans, eller några färgstarka, gammaldags dräkter, en samekniv eller några gamla redskap på museum, sådana som ingen behöver längre. Och så är den väl underliga toner som fulla samer förmedlar och som kallas jojk och som nu har kommit på skiva. Och självfallet renen, han är den viktigaste i hela samekulturen, viktigare än samen själv, efter turistbroschyrer och norsk lag att döma. För oss samer är samekultur ingenting av detta. Allt detta är mer eller mindre beständiga yttre drag, yttringar. Samekultur är att vi sitter tillsammans och talar om saker som människan kanske talar om på alla platser i världen, att vi talar tillsammans om saker på vårt eget sätt, på lapska, eller att vi tiger. Samekultur är det att vi ror på fjorden eller älven eller vattnet, går på jakt, kokar kaffe, vandrar ute i naturen som det heter på norska men inte alls på lapska, att vi är där under bar himmel och har vår tid och att vi lever. Vi har inte uttryck för fin kvällsstämning, härlig

Samisk kultur

vidunderligt stilla kväll - sådana uttryck som storstadsmänsoluppgång, niskan är så kvick att hitta på. Eller samekultur är att några undomar i Oslo då och då möts för att tala lapska, eftersom de finner att ”det är så trevligt att tala lapska’. Samekulturen är samiskt språk och ett sätt att tänka och en livshållning som väldigt många rationella stadsmänniskor inte mer av än att de kallar det för slentrian, oeffektiv skönjer Och gamla sametraditioner i konsten att utnyttja låt-det-regna-mentalitet. hör med till bilden av kulturen. Ron ett magert lands alla naturresurser, är en del av den traditionen, tålmodigheten är den enda möjliga hos människor som inte har vunnit över naturen. Konst? Å jo, hållningen konst i ögonblicket, i en jojkstrof eller en berättelse eller i ett knivskaft med ornamentik som kanske ingen vet vem som har gjort. Den gedigna, konsten under har vi inte. Vi har kanske saknat eviga med signatur drömmen om att leva evigt på jorden? kan på intet sätt gälla som definition på samekultur, och Nej, detta fortfarande tror jag att det kommer att dröja mycket, mycket länge innan den kan definieras — innan den är död.” I en artikel i Norrländska Socialdemokraten den 28 oktober publicerad 1972 skrev ordföranden i Same-Ätnam, Gustaw Heikka, följande om vad ~ han anser vara samekultur: ”Samekultur är ursprungligen ett levnadssätt som genom århundraden utvecklats under hårda livsbetingelser och direkt anpassats till den karga l naturens kännetecknades levnadssättet av nomöjligheter. Tidigare

i

men numera har övergång till fast året-runt-bosättning skett. I madism, levnadssättet ingår bland annat att praktiskt lösa sina vardagsuppgifter, sin situation i det pluralistiska samhället i. att för sig själv försöka klargöra z och att slå vakt om och hävda vissa grundläggande värderingar byggda på

folkgruppens livsuppfattning, l l ett näringsliv, vari ingår renskötsel, fiske, jakt, jordbruk, slöjd och

turism, ett språk, samiskan, som egentligen är näringsbundet till den grad att

det riskerar att dö ut om renskötseln försvinner, s en historia inklusive mytologi, som visserligen inte finns skriven i form i av en samlingsvolym, men ändock existerar, 1 kännetec- i en nationaldräkt, som kan betecknas som ett yttre (synligt)

i kulturmanifesta- i

ken, men ändock bör tillmätas rätt så stor betydelse l tionssyfte, 1 en diktartradition, som ursprungligen utgått från jojken, den improvi-

serade erinringens konst, men på senare tid gett sig till känna i form av utgivna dikter och böcker, vari nomadskolorna, samehögstadiet och ett utbyggt skolsystem, Samernas Folkhögskola i Jokkmokk ingår, en organisationssträvan, som kan exemplifieras med sameföreningarna, Svenska Samernas Riksförbund och Same-Ätnam och slutligen en samhörighetskänsla samer emellan.

Samisk kultur 103

6.2 Det samiska kulturarbetet

6.2.1 Språket Sameutredningen har i sitt tidigare utredningsarbete prioriterat vissa samiska utbildningsfrågor, vilket resulterat i delbetänkanden om Samernas folkhögskola (Ds U 1973:2) och om forskning och eftergymnasial utbildning i samiska (Ds U 1973:14). Vid genomgången av de olika utbildningsbehoven har undervisningen i samiska språk av naturliga skäl fått en framskjuten plats. Samiska språkets utbredning och dess olika dialekt- eller språkformer beskrivs i bl. a. 1957 års nomadskolutrednings betänkande (SOU 1960:41) Samernas skolgång. Samiskan är ett finsk-ugriskt språk som kännetecknas av stor formrikedom. Språket sönderfaller i tre dialektgrupper, nämligen de centralsamiska, sydsamiska och östsamiska dialekterna. Centralsamiska talas av det ojämförligt största antalet samer. Området där detta språk talas sträcker sig från gränstrakterna mellan Norrbottens och Västerbottens län i söder bortemot trakterna av Enare träsk i nordöstra Finland. Centralsamiska talas också i Troms och Finnmarks fylken i Norge samt i Enontekiö och Utsjoki socknar i Finland. Dialektgruppen har sitt kärnområde i Kautokeino socken i Finnmarken. Centralsamiska talas således i alla fjällsamebyar i Norrbottens län och i alla skogssamebyar från och med Jokkmokk och norrut. Skogssamernas dialekter i Arvidsjaur och Arjeplog hör däremot till den sydsamiska gruppen. Centralsamiskan omfattar tre skilda dialekter, nämligen nordsamiska, lulesamiska och pitesamiska. Kautokeinodialekten av nordsamiskan har under det senaste århundradet brett ut sig på granndialekternas bekostnad såväl söderut som österut och norrut. Detta innebär att från och med Jukkasjärvi och angränsande delar av Gällivare i söder till och med Utsjoki längst i nordost kan samerna utan större svårigheter göra sig förstådda med varandra på sitt modersmål, nordsamiskan. Detta främjas väsentligt av att man år 1947 kom överens mellan Sverige och Norge att utveckla ett gemensamt nordsamiskt skriftspråk som utgår från Kautokeino- och Karasjokdialekterna. svårigheterna blir betydligt större för dem som talar lulesamiska och pitesamiska. Begränsar man sig till det svenska sameområdet är det fråga om endast två huvudområden, centralsamiska och sydsamiska, av vilka det förstnämnda således sönderfaller i nordsamiska, lulesamiska och pitesamiska. Skillnaden i ordförråd och grammatik är så stora mellan de tre centralsamiska dialekterna och i synnerhet mellan dessa och sydsamiska att man kan tala om flera olika samiska språk. Nordsamiska är den dialekt eller det språk som har den största spridningen, såväl inom hela det nordiska sameområdet som inom den svenska delen av detta. Hur många samer som talar nordsamiska finns det inga exakta uppgifter om. Uppskattningsvis brukar anges ca 25 000 inom de tre länderna i fråga. När det gäller sydsamiska torde det röra sig om endast något tusental som behärskar detta språk inom Sverige och Norge. I fråga om lulesamiskan och pitesamiskan, som förekommer inom den

104 Samisk kultur sou 1975:99

svenska samebygden, rör det sig om väsentligt lägre antal. När det gäller frågan hur många svenska samer som i dag nöjaktigt behärskar något av de samiska språken eller dialekterna saknas också tillförlitliga uppgifter. Senaste tillgängliga uppgifter om antalet samiskta- I i lande personer härrör sig från 1945 års folkräkning. Enligt de uppgifterna skulle av den till 10 000 uppgående samegruppen drygt 5 000 tillhöra en samisk språkgemenskap. 1957 års nomadskolutredning försökte med utgångspunkt i 1945 års folkräkning uppskatta vilka förändringar i antalet samisktalande som skett under den mellanliggande 15-årsperioden. Man kom fram till att antalet personer som då talade nordsamiska torde uppgå till i runt tal 2 900. Antalet samer som då fortfarande talade sydsamiska angavs till ca l 200, men utredningen konstaterade samtidigt att detta antal torde vara för högt, eftersom erfarenheten visade en stark tillbakagång för sydsamiskan. Enligt dessa beräkningar skulle således för 15 år sedan ca 4 000 samer nöjaktigt kunna förstå och tala någon form av samiska språk, dock med stark övervikt för nordsamiskan. Enligt den intervjuundersökning som redovisats i kap. 5 framgår att ca 5 % av den renskötande gruppen samer inte alls förstår samiska. Ca 20 % kan inte tala samiska, ca 45 % kan inte läsa samiska och ca 80 % kan inte skriva samiska. Motsvarande siffror för den icke-renskötande gruppen samer visar att ca 20% inte förstår samiska. Ca 40% kan inte tala samiska, ca 65 % kan inte läsa samiska och ca 85 % kan inte skriva samiska. Vidare framhålls att ca 50 % i den renskötande gruppen och ca 90 % i den icke-renskötande gruppen anger att inget av deras barn kan samiska. Enligt sameutredningens uppfattning finns det bland dagens samer ett levande intresse för det samiska språket. Man har från olika sammanslutskilda grupper av samer uttalat en oro för att det ningar representerande egna språket skall trängas undan och få allt svårare att hävda sig i dagens samhälle. Bland samerna har allvarliga överväganden gjorts rörande lämpliga åtgärder till stöd för det egna modersmålet. Intresset har inte bara inriktats för en ökad utbildning i på att skapa nya förutsättningar samiska, utan man har också siktat på en utveckling av själva språket. I det nyss nämnda av Heikka formulerade kulturinnehållet antyds att det samiska språket är så starkt bundet vid rennäringen att språkets framtid helt är beroende av om rennäringen kan behållas. Även i andra sammanhang brukar framhållas att det samiska språket är rikt på ord och uttryck som har med renskötseln och naturen att göra. Det är emellertid som har anknytning till modern teknik och fattigt på ord och uttryck modernt samhällsliv. l samernas kulturpolitiska program, som antogs av nordiska simekonferensen i Gällivare år 1971, sägs om språket att det är nödvändigt ”att vi odlar och får odla vårt språk, utveckla det och använda det som ett modernt kommunikationsmedel i tal och skrift, hemma och i samhället”. Som en första åtgärd för att fullfölja kulturprogrammet på språkområdet tillsattes en språknämnd med ledamöter från Finland, Norge och Sverige. En av de viktigaste uppgifterna för den samiska språknämnden angavs vara att berika samiskan med ord och uttryck för moderna företeelser av

Samisk kultur 105

olika slag, som ju saknas i det traditionella språket. Inom språknämnden utsågs ett arbetsutskott som i första hand skulle skapa termer och uttryck för bl. a. skola, affärsliv, föreningsverksamhet m. m. Enligt de uppgjorda planerna skulle i arbetsutskottet ingå dels språkligt skolade personer, dels goda språkmeddelare för kontroll av nybildningarna. För det grundläggande arbetet, som utfördes vid Åbo universitets forskningsstation i Keva under år 1972, ställdes medel till förfogande av Nordiska kulturfonden. En stencil innehållande ca l 500 ord utarbetades. För det fortsatta arbetet inom språknämnden har samefonden lämnat bidrag till kostnaderna för de svenska ledamöternas medverkan. Nordiskt samiskt institut, som har till uppgift att också ta sig an arbetet med samiska språk, fungerar som sekretariat för den samiska språknämnden. Institutet har vidare startat ett forskningsprojekt kring det samiska språket med speciell inriktning på syntax och fraseologi. Projektet leds av professor Israel Ruong, Uppsala. Om arbetsuppläggning och genomförande har projektledaren framhållit följande: Genom en undersökning av satsens struktur, dess beståndsdelar, de grundläggande ordkombinationerna, dvs. fraserna, har man möjlighet att trånga djupare ned i de djupare skikten i språkets byggnad. En djupundersökning med denna inriktning är nödvändig för att man skall få en fast grund för ett fortsatt utvecklingsarbete. Samiskan har vid det nuvarande skriftspråkets utformning liksom också i tal rönt starkt inflytande från grannspråken, finskan, norskan och svenskan. Det innebär att samiskans i inte syntax ringa utsträckning kommit att bli olika i de tre länderna.” Projektet kräver dels en genomgång och en analys av redan existerande material, texter och inspelningar, dels en omfattande från fältet. För datainsamling arbetet, som beräknas fortgå över 1977, har institutet hittills avsatt drygt 100 000 sv. kr. I sitt tidigare förslag till stöd för Samernas har folkhögskola sameutredningen redovisat vad man gjort vid folkhögskolan för att stödja det samiska språket. Skolan har medverkat i ett utvecklingsarbete rörande språket. Detta arbete har resulterat i bl. a. en samisk-svensk och svensk-samisk ordbok, utgiven av Olavi Korhonen. Ordboken redovisar i första hand ordförrådet i nordsamiskan. När man planerade för att ge samiskan en plats på schemat såväl i nomadskolan som på det samiska högstadiet av grundskolan kom man att satsa på nordsamiskan, inte bara av den anledningen att det var det mest spridda språket, utan också därför att det var det bäst vetenskapligt genomarbetade språket. Därtill kom att man som tidigare nämnts år 1947 träffade överenskommelse mellan Norge och Sverige om ett gemensamt nordsamiskt i syfte att möjliggöra skriftspråk en ömsesidig användning av samisk litteratur i båda ländernas skolor. Detta samarbete håller f. n. på att byggas ut ytterligare. Från olika håll har framhållits som angeläget att också Finland ansluter sig till det skriftspråk som Norge och Sverige enat sig om. Någon överenskommelse härom har emellertid ännu inte träffats. Sameutredningen förordade i sitt andra delbetänkande inrättandet av en professur i samiska vid universitetet i Umeå. Utredningen framhöll att den forsknings- och utbildningsorganisation som föreslogs borde ha sin

106 Samisk kultur

i det samiska språket. Vid tidigare överväganden om en tyngdpunkt professur hade den samiska kulturen i övrigt dominerat. Utredningen underströk för sin del att inte minst bristen på utbildningsmöjligheter för

lärare inom den samiska undervisningen och det stora antalet forskningsmotiverade att organisationen fick en uppgifter med språklig inriktning språklig profil. En professur i samiska i enlighet med utredningens förslag inrättades den l juli 1975 (se vidare kap. 11.3.5).

6.2.2 Den samiska litteraturen

Samerna har numera på ett helt annat sätt än tidigare lämnat egna bidrag till den skrivna litteraturen. En ökad kulturell medvetenhet har tagit sig inte enbart i t. ex. krav och önskemål om ändrad status för uttryck samiskan som språk utan också initierat till en nyproduktion av litteratur och en utökad användning över huvud taget av samiska i på samiska skrift. Lika omfattande som litteraturen kring samerna ter sig, lika

begränsad är emellertid samelitteraturen i egentlig mening - den av samer — liksom den litteratur för övrigt som finns tillgänglig på samiska. Lars Thomasson 5 till sameutredningens betänkande en bred ger i bilaga skildring av den samiska litteraturen. Följande sammanfattning bygger pä hans beskrivning. Det som skrivits nu uppskattningsvis 600 böcker på samiska omfattar och småskrifter. Det mesta är av religiös art. Katekesen är f. ö. den bok som översatts mest. Till böcker på samiska hör också kategorin läseböcker för skolbruk, grammatikor och ordböcker. Men det som senast skrivits på samiska är inte begränsat till läromedel av olika slag, Också skönlitterärt ökar användningen av ordböcker och psalmtexter. samiska som uttrycksmedel, både för översättning och i originaltexter. Samerna har inte förrän in på det senaste århundradet haft någon skriven litteratur och den litterära tradition som t. ex. jojkningen egentlig har därför stor under sekler burit upp och förmedlat spelat en mycket litterära kvarlåtenskap, alltifrån samestudenten roll för deras samlade l 1673 - där de först l Olof Sirmas bidrag i Johannes Schefferus’ Lapponia x i ~ till de nu levande traditions- i A upptecknade jojkdikterna finns bevarade har l l av samisk poesi. Med jojkningens sångtexter I bärarna och nyskaparna i av i första hand lyrisk art. De samiska bevarats en folklig diktning traditionen, folksagor och sägner, som också utgör en del av den litterära finns rikt dokumenterade i t. ex. Just. Qvigstads stora samling Lappiske — eventyr og sagn 1927-1929 (med nära 600 sagor, sägner och fabler ofta varianter av samma motiv). individuella till samelitteraturen inleds med De första riktigt bidragen i norska Finnmarken och ett verk av Johan Turi, född 1854 i Kautokeino 1936. 1910 utkom hans Berättelse om samerna, död i Jukkasjärvi Muit’ talus sámiid birra, skriven på samiska och utgiven på samiska med till danska. l svensk text förelåg den 1917 och den kom översättning också i tyska och engelska utgåvor. I sin bok berättar Turi om den gamla och långa vaknätter vid samiska livsformen, om strapatsrika flyttningar och om sammanstötningar mellan renhjorden, om rovdjurens härjningar

Samisk kultur 107

samer och bofasta. Turi har själv förklarat syftet med sitt verk på så sätt att han genom det ville ge en skildring av det samernas liv han så grundligt kände. Turi hade illustrerat sin ”berättelse” med egna teckningar för att ännu bättre kunna åskådliggöra vad han ville skildra. Ett stycke längre på den vägen gick Nils Nilsson Skum med sitt stora bildverk Same-sita-lappbyn, 1938. Till varje bild av det hundratal som verket omspänner hade Skum skrivit ett förklarande stycke. Turi skrev en andra bok, Från fjället, som utkom 1931 genom Anna Bielkes försorg, och även för Skum följde ytterligare en bok, ivilken han ville skildra de former av renskötsel han lärt sig under ett långt liv. Valla renar kom ut postumt, fyra år efter hans död (1955), och ingick liksom Same-sita i Nordiska museets serie Acta Lapponica. Anta Pirak från Jokkmokk var flyttsame men också en tid lärare. Han dikterade sin självbiografi för jokkmokksprästen och språkforskaren Harald Grundström, som först gav ut den i svensk översättning, En nomad och hans liv, 1935, och därefter med dess samiska text, Jåhtte saamee viessom (En flyttsames liv), 1937. Boken ger en allsidig skildring av jokkmokksamernas liv och tankevärld och kan enligt Björn Collinder betecknas som ”en liten lapsk encyklopedi. När Andreas Labba efter många års arbete fick sin bok Anta förlagd 1969, vilken sedan skulle följas av Anta och Mari 1971, när Andreas korta författarbana redan var slut, inleddes en ny aktiv tid för samelitteraturen. Kulturklimatet var då sådant att det som uppfattades som ursprungligt och genuint fick ett alldeles Anta nytt egenvärde. handlar om samepojken Anta och det liv han får vara med om i förfluten tid. Händelserna är inte okända från andra och andra skildringar sammanhang. Berättelsen är enkel och okomplicerad. Men enkelheten slog an. Andreas Labba bröt isen för andra. Sara Ranta-Rönnlund fortsatte att berätta i inte mindre än tre böcker i snabb följd. I Nådevalpar (1971), Nåjder (1972) och Njoalpas söner (1973) skildrar hon vad hon sett och hört av livet i samevisten och bondbyar. Om förfluten tid skrev också Per Idivuoma sin roman Rövarvind (1973), som handlar om livet kring ett par, tre samefamiljer i en avlägsen och isolerad bygd för 40-50 år sedan, där arbetet med renarna och kampen för tillvaron upptar all tid. Men det fanns också annat att skildra. Erik Nilsson Mankok, renskötare från Vilhelmina, som tog en fil. kand. i Uppsala och sedan vände hem till renskogen igen, ville också skildra samelivet men inte i de brukliga formerna. l Mitt lassokoppel, som han själv måste förlägga (1962), skildrar han den samiska vardagen med renarbetarens, renproletärens ögon. Det blir den första egentliga samhällsromanen från samisk miljö. Mankok har sedan återkommit med U-land i norr (1966), en debattskrift som argumenterar för särskilda samiska ”areor” som det enda alternativet till utplåning i de bygder där en tillräckligt stor samisk bosättning finns, och lnfryst breddgrad (1968), där han åter tar upp den ursprungliga romanformen.

108 Samisk kultur

art är också Sarris roman När Simon Av annorlunda Margareta med flera korn till insikt (1971). Den tar ett nytt grepp i Fjällborg och försöker tolka situationen för de samer som inte är samefrågorna renskötande - ”héistlapparna” — men som kanske inte heller är

förankrade i majoritetsbefolkningens samhälle.

Annok Sarri har i sin roman Ravnas vinster (Oslo 1973) tagit som tema att vara same och höra hemma” i en miljö och samtidigt leva svårigheten i en annan med andra förhållanden, livsformer och värderingar. Till de många berättare som stigit fram under 1960- och 1970-talen hör också Jonas Åhrén och Per Markus Bals. Rensund Lars Rensund, under åren kring 1930 i en skildrar renskötselförhållandena i Arjeplog till morbrodern Jon Erik Steggo i Med Jon-Erik pa renstigarna hyllning har bidragit med både egna minnen och ”det (1960) och Jonas Åhrén i En same berättar (1963). Per Markus som är sant och sägenomspunnet (1973) berättat om sin Bals har i Min vagga har vaggat i tiomilafjäll från Övre Soppero i Norrbotten till Tärna i Västerbotten. flyttning litterära svarar ur en yngre generation bl. a. Olle För andra bidrag Andersson, Lars Pirak, Stina Westerlund och Sylvia Blind, den sistnämn-

da troligen den som är mest produktiv på samiska i Sverige just nu med dikter och prosastycken som publiceras i de samiskspråkiga tidningarna. Olle Andersson skriver enbart på svenska och Stina Westerlund mest på

samiska. En särskild uppmärksamhet har en bok ur en annan genre rönt, nämligen Per Nikolaus Blinds jaktskildringar Storviltjakt i Lappland (1972) med starkt kritiska inlägg mot vad han uppfattar som en rovjakt

fjällens fauna men också med en viss udd mot de på väg att utarma renar. För scenen skrev renskötande samerna i fråga om rovdjursrivna Göte Wilks 1960 det lilla skådespelet Jojk — erinringens jämtlandssamen sång. diktare har också stigit fram utöver de nämnda. Den Några moderna är Paulus Utsi, som framträtt med dikter med mest uppmärksammade starkt koncentrerad lyrik. Den gamla samiska kulturen, så som den varit förankrad i Samernas livsföring kring renarna som centrum, hotas av inför som en hänsynslös teknisk och undergång vad Paulus Utsi upplever ekonomisk År 1974, strax före hans död, utkom hans enda utveckling. Giela Giela, på nordsamiska. Paulus Utsi har separata diktsamling, dikter bl. a. i Samefolket, i Debut 66 (ett urval nya tidigare publicerat dikter av Lars Bäckström) samt i Från bygd och vildmark (även i

särtryck). litteraturen kring samerna kan vissa När det gäller den omfattande bidrag av handbokskaraktär eller i form av mera samlade orienteringar eller uppsatser särskilt uppmärksammas. Israel Ruongs Samerna (1969 och mest aktuella och senare upplaga 1975) är därvid det mest grundliga som det redogör för den samiska kulturen i äldre tid. arbetet, samtidigt Detsamma gäller hans mindre omfattande bidrag The Lapps in Sweden, närmast avsett för en internationell läsekrets och utgivet av Svenska

institutet (1967). Metoden att i temaböcker eller temanummer av en tidning ge en i olika frågor och ge uttryck för en opinion har blivit samlad orientering

Samisk kultur 109

allt vanligare också i samiska Ett sådant till sammanhang. bidrag litteraturen om samerna är t. ex. Samemakt (1970. Red. Andres Küng), med underrubriken Välfärd till döds eller kulturellt folkmord. Det senaste exemplet är Samerna på temabok ett folk i fyra länder(1974. Red. Lars Svonni) med avsnitt om bl. a. Samernas språk, skolor, utbildning och minoritetsställning. Lars Thomasson ger i bilaga 5 också en översikt över tidskriftsartiklar temaböcker, och artikelserier, vetenskapliga undersökningar och olika slag av facklitteratur kring de samiska frågorna.

6.2.3 Sameradion

Under 1950-talet startade Sveriges Radio för den programverksamhet samiska befolkningen med inriktning särskilt renskötseln på den till knutna gruppen. För uppgiften svarade den regionala rundradion inom Norrbottensdistriktet sedan verksamheten först startat vid redaktionen i Sundsvall. Programproduktionen sköttes till en början i huvudsak av lokalredaktionen i Jokkmokk. Efter hand flyttades verksamheten till regioncentralen i Luleå. 1 samband med den av Sveriges Radio genomförda ändringen av region- och distriktsindelningen förlades också en lokalredaktion för Sameradion till Kiruna. Från och med år 1966 gick man över till kontinuerliga sändningar med fasta sändningstider. Dessa utgjordes av dagliga nyhetssändningar från måndag till fredag på morgontid, vartill kom ett aktuellt magasin varje fredag på kvällstid. Samma år utökades vid med personalen regioncentralen en samisk medarbetare med uppgift att uteslutande ägna de samiska sig åt nyhetssändningarna. Eftersom medarbetaren behärskade det nordsamiska språket kunde nyheterna sändas på samiska. För att de samer som talade sydsamiska eller lulesamiska skulle få något utbyte av Sameradion sändes dock det aktuella magasinet på fredagarna på svenska och riktade sig till hela det samiska kärnområdet. Sameradions sändningar går f. n. ut över hela Norrland, med undantag för Gästrikland och Hälsingland, samt över norra Dalarna. För programverksamheten inom Sameradion svarar i första hand två samiska befattningshavare. En av dem, som är placerad i Luleå, svarar i huvudsak för det aktuella och det samiska undermagasinsprogrammet hållningsprogrammet som sänds varje fredag. 1 uppgiften ingår också en starkare inriktning på den sydsamiska Den andra befattspråkgruppen. ningshavaren innehar sedan 1973 en för de nordiska länderna gemensam tjänst som producent av sameprogram och producerar från lokalredaktionen i Kiruna ett magasinsprogram som sänds simultant i de på samiska, tre länderna varje lördag. Kostnaderna för denna tjänst delas lika mellan de tre nordiska radioföretagen. Genom det nordiska samarbetet startades redan under hösten 1964 gemensamma nyhetssändningar på samiska. Sändningarna producerades först från Tromsö, men har fr. 0. m. 1973 övertagits av Sveriges Radios redaktion i Kiruna. Från den 15 oktober 1975 har ytterligare en samnordisk tjänst tillkommit för att sköta de

sou 1975:99 110 Samisk kultur

Redaktionen för dessa program komgemensamma nyhetsprogrammen. över till Enare i Finland under 1976. mer dock att flyttas

Radioföretagen i Finland, Norge och Sverige har sedan länge planerat samnordiskt för sameprogram i att upprätta ett produktionscentrum År 1968 överlämnade de tre nordiska radiocheferna till resp. ljudradion. länders regeringar en rapport med förslag om ett sådant produktions-

centrum. Förslaget förverkligades dock inte, främst beroende på att den

norska radion först måste invänta utbyggnaden av ett P 2-nät. En ny

har emellertid överarbetat förslaget. Arbetsgruppen ansåg i arbetsgrupp en år 1974 framlagd promemoria, i likhet med den tidigare kommittén,

karaktär var ändamålsenatt det med hänsyn till samekulturens speciella för sameprogram i ligt att inrätta ett gemensamt produktionscentrum radio och TV. Detta skulle dock inte ersätta de nationella sameredaktio-

nerna. Arbetsgruppen föreslog att ett produktionscentrum av detta slag r

skulle förläggas till Kautokeino i Nordnorge.

beslöt de nordiska radiocheferna På grundval av nämnda promemoria i uttala sin anslutning till förslaget. Radiochefernas att principiella innebar en sänkt ambitionsnivå i förhållande till ställningstagande i förslag. Man ansåg det inte motiverat med möjligheter till arbetsgruppens och en särskild musikstudio. Ett genomförande av TV-produktion skulle medföra investeringskostnader på 6,1 milj. kr. och de förslaget driftkostnaderna är beräknade till 2,4 milj. kr. De nordiska ; årliga låta

i

har enats om att vid ett genomförande av förslaget radioföretagen

kostnadsfördelningen ske efter den princip som tillämpas vid representa- l

Finland 5/12 och

tion i Nordiska samerådet, nämligen 3/12, Norge i

hemställt hos

i enlighet i

Radio har härmed Sverige 4/12. Sveriges att företaget för upprättande av ett samnordiskt produktionsregeringen

för budgetåret tilldelas 2 f

centrum för sameprogram i ljudradion 1976/77

i

och 800 000 kr. för driften. milj. kr. för investeringar

l

i

Museiverksamhet och kulturminnesvdrd m. m. l 6.2.4 l för att bevara samekulturen görs av företrädare för l Betydande insatser l kulturminnesvård och museer. Som ett led i kulturminnesvårdens

kartlägger riksantikvarieämbetet kulturlämningar bevarandeplanering i likhet I inom samiska områden med vad som gjorts i landet i övrigt. redovisas de samiska underlagsmaterialet för den fysiska riksplaneringen Det mindre för de intressena i viss utsträckning. goda inventeringsläget inre delarna av Norrland medför emellertid svårigheter när det gäller att

för samiska kulturlämningar. I samband med hävda bevarandesynpunkter rörande fortsatt vattenkraftutbyggnad i norra pågående utredningsarbete Norrland har riksantikvarieämbetet haft i uppdrag att kartlägga bl. a. de

samiska intressen som berörs av en sådan utbyggnad. länen med samisk befolkning har Länsmuseerna inom de nordliga registrera och nedlagt mycket arbete och stora kostnader på att insamla, ställa föremål av olika till och ger ut viktiga slag som har anknytning samiska kulturyttringar. Norrbottens museum exempel på betydelsefulla

Samisk kultur 111

har samisk kultur som specialitet och har haft det sedan museets tillkomst på 1870-talet. Betydande delar av samlingen är deponerade i kommunmuseer som samverkar med länsmuseet. Denna samverkan som sker såväl praktiskt som personellt och ekonomiskt innebär bl. a. att länsmuseets bär huvudansvaret personal för övriga museala samlingar i länet. Detta medför att en stor del av tillväxten numera sker inom resp. kommunmuseer, som genom länsmuseets överblick kan ges olika specialinriktningar. Sådana kommunala museer är Silvermuseet i Arjeplog och Jokkmokks museum. Vidare kan nämnas Gällivare hembygdsmuseum, som för närvarande är föreningsägt men planeras bli omorganiserat till ett kommunalt museum. Museet i Arjeplog har silverarbeten som tillhört samer i Arjeplog som Under specialitet. senare år har samlingen utökats genom en omfattande insamling av enklare vardags- och bruksföremål. Den delen av samlingen är i dag vid sidan av silversamlingen unik och förebildlig. Samlingen omfattar ca 2 300 nummer och växer snabbt. I Jokkmokks museum utgör kärnan i samlingen en deposition från Norrbottens museum av föremål från Jokkmokks samebyar, drygt l 000 föremål. Tyngdpunkten ligger på slöjd och konsthantverk, där samlingen ständigt kompletteras genom nyförvärv. Samlingen omfattar totalt ca l 700 nummer. De samlingar som förvaltas genom Norrbottens museum eller i samverkan med museet uppgår till över 7 000 föremål. Tillväxten har beräknats till 300-500 nummer per år. Genom det kartläggningsarbete som utförts vid museet har man kunnat konstatera i vilken omfattning samlingarna täcker det geografiska området och i hur hög grad de är representativa för den samiska kulturen. har Kompletteringsarbetet därigenom kunnat i avsikt systematiseras att göra samlingarna så långt möjligt heltäckande. Det har också möjliggjort en fortlöpande dokumentation av vad som händer på sameområdet. Museet anordnar varje år flera utställningar av samekultur, dels inom museet, dels i form av vandringsutställningar eller specialutställningar. Västerbottens museum i Umeå äger en samling av hög kvalitet med tyngdpunkten lagd på äldre bruksslöjd, sammanlagt 950 nummer. En betydande del av denna samling kommer från Museets Tärnafjällen. dokumentation av inlandsmiljöer i förvandling har i viss mån berört samisk kultur. Tillsammans med riksantikvarieämbetet har omfattande undersökningar utförts i sjöregleringsområdena iTärna och Sorsele, där framför allt nybyggarkulturen undersökts. Jämtlands läns museum i Östersund har en mindre sameföremål från Jämtland samling och Härjedalen. Tillväxten betraktas som slumpartad. Bland aktiviteterna kan nämnas en vandringsutställning av nutida sammanställd för sameslöjd skolbruk. Även de statliga museerna har ägnat den samiska kulturen intresse och gjort betydelsefulla insatser på området. Den största samlingen, ca 8 000 nummer, finns i Nordiska museet, som också har ett mycket stort upptecknings- och fotoarkiv. Samlingarna omfattar föremål av alla kategorier, dock mindre av enkla vardagsföremål. en Samlingen utgör

Samisk kultur l 12

för näringsliv och har en akademiskt utbildad sektion inom avdelningen arbetskraft som är helt avdelad för detta arbete. De medel som står till buds för fältarbete är emellertid ganska små. Ett aktivt arbete pågår emellertid och uppföljs av en fortlöpande dokumentation bl. a. i museets Acta De bedrivna har publikation Lapponica. specialundersökningarna samt samerna i gällt ämnen som jakt och fiske, utflyttningen, giftermål Historiska museets samiska samlingar är deponerade i Stockholm. Nordiska museet. Etnografiska museet har också en samling sameföremål, ca 450 nummer, men har numera en obetydlig tillväxt. Ett samarbete har inletts mellan länsmuseerna i Norrbottens, Väster- Jämtlands och län samt Nordiska museet i bottens, Kopparbergs Stockholm rörande den samiska kulturen. En särskild arbetsgrupp skall sammanställa dokumentations- och forskningsprojekt som är av gemensamt intresse. Skälet till denna inriktning av samarbetet har angetts vara ett starkt behov av dokumentation och att det för museerna föreligger för att kunna de krav på ökad information som forskning tillgodose kommit fram i olika Vidare föreligger det stora luckor i sammanhang. av den samiska kulturen, både när det gäller äldre utforskningen förhållanden och dagens. Med utgångspunkt i ett sådant dokumentationsoch forskningsarbete kan informationsprodukter i form av utställningar, m. m. framställas. och riksantikvarieämbetet har böcker Arbetsgruppen kommit sitt arbete gemensamt. Som ett led i överens om att presentera detta samarbete och för att få en överblick över pågående och planerad Nordiska museet i november 1973 ett sameforskning arrangerade rörande den samiska kulturen (Sameforskning i dag och i symposium morgon. Nordiska museet, stencil). Omfattande samlingar av systematiska grammofon- och ljudbandsinspelningar finns vid dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, som också har av samiska dialekter och folklore samt fotografier och uppteckningar som rör den samiska kulturen. En del liknande material finns teckningar också vid dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå. ett flertal institutioner inom universiteten bedrivs även viss Vid forskning om samernas kultur. Hit hör institutionerna för finsk-ugriska och vid universitetet i Uppsala, institutionerna för språk etnologi och naturgeografi vid universitetet i Stocketnologi, religionshistoria holm, samt de kulturgeografiska institutionerna i Uppsala, Stockholm Vid universitetet i Umeå bedrivs samisk forskning inom och Göteborg. bl. a. ämnesområdena pedagogik, sociologi, företagsekonomi, geografi och inom den nyinrättade institutionen för samiska.

6.2.5 Nordiskt samiskt institut

ett för alla samer i de tre nordiska länderna Tanken på att skapa och samiskt språk går långt gemensamt organ till stöd för samisk kultur anordnandet av nordiska samekonferenser och tillbaka i tiden. Genom samerådet till genom tillkomsten av det Nordiska skapades möjligheter överläggningar rörande olika sameproblem över gränserna. gemensamma

Samisk kultur 113

Det var inom dessa samarbetsorgan som frågan om ett nordiskt samiskt institut väcktes och närmare utvecklades. Men det var först sedan Nordiska rådet i rekommendation (33/1968) rekommenderat regeringarna i Norge, Finland och Sverige att vidta åtgärder för inrättande av ett nordiskt sameinstitut samt utreda frågan om institutets verksamhet och placering som frågan fick större aktualitet. Utredningsuppdraget gick till det nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och renskötselfrågor, vars kulturutskott fick det egentliga ansvaret för utredningsarbetet. En arbetsgrupp inom utskottet samlade in materiel och utarbetade en skiss till organisation för institutet. Samarbetsorganets arbetsgrupp föreslog ett s. k. icke-lokaliserat institut, vilket skulle ledas av ett råd och ha tillgång till ett sekretariat. Institutets uppgifter på forskningssidan skulle bli att inventera forskningsbehov och prioritera lämpliga forskningsprojekt. Det förutsattes därvid att institutet skulle förfoga över ekonomiska resurser för finansiering av projekten i fråga. Tyngdpunkten i institutets verksamhet skulle ligga på sektorn för folkupplysning och kulturarbete. Samarbetsorganet anslöt sig till förslaget om att institutet skulle styras av ett råd och ha tillgång till ett sekretariat för den dagliga ledningen av verksamheten. Man fann ett icke-lokaliserat institut utgöra den mest realistiska organisationsformen framför allt idet inledande skedet av verksamheten. Samarbetsorganet ansåg att sekretariatet borde förläggas till en universitetsstad och förordade för sin del Tromsö. Man ansåg att ett nära samarbete med forskningsinstitutioner var en grundläggande förutsättning för institutets verksamhet. Efter remissbehandling och fortsatt inom berörda handläggning departement kunde Nordiska ministerrådet i mars 1972 fatta principbeslut om upprättande av ett nordiskt sameinstitut. En interimsstyrelse fick i uppdrag att planlägga verksamheten vid institutet. Interimsstyrelsen avlämnade i januari 1973 sitt förslag till statuter för institutet. En extra samekonferens behandlade statutförslaget i Kautokeino i februari. Nordiska ministerrådet fastställde statuter för Nordiskt samiskt institut i mars 1973. En utförligare beskrivning av institutets tillkomsthistoria ges i betänkandet (Ds U 1973:14) Forskning och eftergymnasial i utbildning samiska. Nordiskt samiskt institut har enligt statuterna som mål att tjäna den samiska befolkningen i de nordiska länderna i syfte att förbättra befolkningens ställning socialt, kulturellt, rättsligt och ekonomiskt bl. a. genom att D skapa förståelse för, befästa och vidareutveckla samiskt språk och kulturliv, byggt på samiska traditioner och värderingar Elarbeta med näringsfrågor, ekonomiska och rättsliga samt frågor miljöfrågor El arbeta med utbildningsfrågor, undervisning och information.

Institutet skall vidare ta initiativ till, samordna och verkställa utredning, planering och forskning samt genomförande av projekt. Det skall genom konsulent- och rådgivningsverksamhet erbjuda hjälp både i

114 Samisk kultur

teoretiska och praktiska frågor. Det förutsätts att institutet skall samarbeta med universitet, högskolor och andra institutioner samt med berörda organisationer och andra organ

inom institutets arbetsområde. Nordiskt samiskt institut är förlagt till Kautokeino i Norge. Institutet Styrelsen består av tolv ledamöter leds av en styrelse och en institutschef. vilka utnämns av Nordiska ministerrådet. Fem av med suppleanter, ledamöterna utnämns efter förslag av regeringarna i Danmark, Finland, och och övriga sju efter förslag av Nordiska Island, Norge Sverige samekonferensen. som institutschef tillsätts av ministerrådet Tjänsten efter förslag från styrelsen. en Institutet har tre sektioner, en för näringsliv, miljö och rättsfrågor; samt en för utbildning och informaför samiska språket och kulturen; tion. Nordiska samerådet är rådgivande organ till institutet. Nordiska ministerrådet bestrider kostnaderna för institutets löpande verksamhetsbudgeten för verksamhet inom ramen för den gemensamma kultursamarbetet. kan också ansöka om medel det nordiska Styrelsen för genomförande av särskilda projekt. För från andra finansieringskällor verksamhetsåret 1976 har institutet en budget på l 380 000 Nkr. Institutets består f. n. av ett tiotal tjänstemän. Ett omfattanpersonal de samarbete håller byggas upp mellan institutet och andra på att med samiska frågor. I institutets institutioner och organ som arbetar av seminarier i olika samefrågor och verksamhet ingår arrangerandet av projekt. Seminarier har genomförts kring frågor genomförandet rensjukdomar samt rörande bl. a. samiskt konstverk, jordbruksproblem, och läromedel. Vidare seminarier om offentlig skolplaner planeras fárskvattenfiske och utbildning för de samiska näringaradministration, 1974 i Jokkmokk och na. Ett samiskt sommaruniversitet genomfördes institutet har för avsikt att söka permanenta denna verksamhet. Projektverksamheten har hittills koncentrerats till ett antal projekt

som löper över flera år och syftar till att belysa centrala samekulturella En omfattande historisk-juridisk undersökning genomförs rörande frågor. den rättsliga situationen i de samiska bosättningsområdena. Ett forskningsprojekt kring det samiska språket, med speciell inriktning på syntax och fraseologi, har som nämnts (6.2.l) inletts. En samisk historiebok håller att utarbetas, vilken skall kunna tjäna som lärobok i på gymnasieskolan. Vidare har ett projekt inletts som syftar till att utarbeta för de samiska områdena. Bland planerade projekt kan ett miljöprogram nämnas rörande samiska vuxenutbildningsbehov och en undersökning utarbetande av en lärobok i hembygdskunskap.

6.3 Samhällsinsatser för samernas kultur

6.3.1 Kulturpolitiska insatser för minoriteter

reformarbete genomförts som lett De senaste åren har ett kulturpolitiskt insatser på kulturområdet. Detta till väsentligt ökade statliga ekonomiska gäller åtgärder såväl inom teater-, musik-, litteratur- och konstområdena

Samisk kultur 115

som inom radio och TV, folkbildning och organisationsliv samt insatser för att bevara och levandegöra kulturarvet. De mål som år 1974 lades fast för den statliga kulturpolitiken (prop. 1974:28, KrU 1974:15, rskr 1974:248) gäller också för utformningen av insatser för minoriteter. Kulturpolitiken skall bl. a. i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta erfarenheter och behov. gruppers l prop. l974:28 (s. 371) underströks bl. a. att invandrare och andra etniska måste ha grupper möjlighet att utveckla sin ursprungliga kultur för att därigenom bevara sin nationella identitet. Det var enligt departementschefen inte bara i minoritetsgruppernas intresse att kulturyttringar av skiftande ursprung fick tillfälle att utvecklas. En växelverkan mellan kulturaktiviteter med skiftande nationell prägel skulle vara allmänt stimulerande för kulturlivet. Mot bakgrund av bl. a. invandrarutredningens i betänkandet förslag (SOU 1974:69) Invandrarna och minoriteterna behandlades minoritetskulturfrågorna även i prop. 1975:20 om den statliga kulturpolitiken 2 (KrU 1975:12, rskr 1975:201). Invandrarnas och de språkliga minoritetemas möjligheter att föra de egna kulturtraditionerna vidare var enligt departementschefen (s. 234) i många fall begränsade, samtidigt som bevarandet av det egna kulturarvet ofta var av avgörande betydelse för identitetsupplevelsen. Åtgärder för att ge dessa grupper möjligheter att bevara och utveckla det egna kulturarbetet måste enligt departementschefen utgöra en betydelsefull del av en framåtsyftande invandrar- och minoritetspolitik. Han uttalade vidare att det var nödvändigt att förstärka samhällets insatser för att komma tillrätta med bristerna i invandrarnas och de språkliga minoritetemas kulturella situation. Riksdagens kulturutskott uttalade att insatser inom ramen för redan existerande bidragsformer och kulturinstitutioner borde komma i fråga i första hand. Det var enligt utskottet viktigt att noga följa utvecklingen och se till att de allmänna samhälleliga stödåtgärderna inom olika områden av kulturlivet verkligen åstadkommer en reell förbättring av minoritetemas kulturella situation.

6.3.2 Bidrag och Stödformer för samekulturen

De allmänna stödformerna och bidragssystemen på kulturområdet erbjuder olika möjligheter till stöd även för samernas kulturella strävanden. Det ökade stöd som numera till kulturverksamhet inom utgår organisationer och föreningar kan som regel utnyttjas för kulturaktiviteter, vars former och innehåll helt bestäms av organisationerna själva. Stödformer som studiecirkelbidragen, bidrag för experiment och utvecklingsarbete bland amatörer samt bidrag till inom förkulturprogram eningslivet har en konstruktion som gör det möjligt för t. ex. de lokala sameföreningarna att utnyttja bidragen för samiskt inriktad kulturell verksamhet. En genomgång av anslagen för kulturändamål illustrerar de möjligheter som erbjuds även för samekulturen att tillgodogöra sig det statliga kulturstödet. Samiska kulturarbetare kan söka s. k. konstnärsstipendier, vilka tilldelas konstnärer som genom tillräckliga insatser dokumenterat

116 Samisk kultur

sin Författare och översättare, konstnärer inom måleri begåvning. m. m., tonsättare och konstnärer i övrigt kan erhålla stora arbetsstipendier på 15 000 kr., små arbetsstipendier på lägst 4 000 kr., resestipendier, och Vidare kan till stipendier av pensionskaraktär tillfälliga bidrag. konstnärer inom måleri m. m. utgå arbetsbidrag för projekt. Flera finns bland dem som erhållit konstnärsstipendier under de sameslöjdare Senaste åren. Litterärt verksamma samer bör även kunna få del av ur författarfondens fria biblioteksersättningarna, t. ex. genom stipendier del. och fördelas av statens kulturråd till Ett stort antal bidrag disponeras olika ändamål inom kulturrådets ansvarsområde. Som exempel på bidrag och stödformer som kan sökas för samiskt kulturarbete kan följande nämnas. Det tidigare nämnda bidraget för experiment och utvecklingsarbete bland amatörer är avsett för kulturell verksamhet på lokal nivå. De projekt som får stöd skall bidra till utvecklingen av nya och förbättrade metoder på amatörområdet och vända sig till dem som sällan eller aldrig kommer i kontakt med kulturell verksamhet. Bidrag till fria teater-, dansoch musikgrupper kan utgå i form av årligt driftbidrag, utrustningsbidrag till särskilt verksamhet. Kulturrådet skall särskilt eller bidrag angiven beakta behovet av att komplettera den verksamhet som bedrivs av statliga och statsunderstödda institutioner. Kulturrådet disponerar även medel vissa turnéer och för bidrag till konferenser, kurser, gästspel, festivaler, studiebesök. Det statliga litteraturstödet som infördes den l juli 1975 kan utgå för av såväl den samiska litteraturen i snävare bemärkelse som utgivningen litteraturen kring de samiska frågorna (prop. 1975:20, KrU 1975 :12, rskr 197S:201). Det statliga förlagsstödet har till syfte att främja mångsidighet och kvalitet i bokutgivningen. Stöd till bokutgivning kan efter beslut av statens kulturråd skönlitteratur i utgå för ny svensk skönlitteratur, översättning, klassiker, facklitteratur samt barn- och ungdomslitteratur. Vid behandlingen av litteraturstödet gav riksdagen som sin mening till känna vad kulturutskottet anfört om att samernas behov av facklitteratur särskilt Kulturutskottet anförde att inom ramen borde uppmärksammas.

för statens kulturråds allmänna ansvar för de statliga. insatserna på

kulturområdet förhållandena för olika språkliga och låg även att följa etniska minoriteter, bl. a. samer. Det var därför naturligt att kulturrådet som ett led i sitt arbete med att följa utvecklingen på bokmarknaden även ägnade uppmärksamhet åt frågan om utgivning av facklitteratur på olika Kulturutskottet förutsatte att kulturrådet därvid minoritetsspråk. aktualiserade de åtgärder som bedömdes önskvärda inom ramen för samhällets och minoritetspolitik (KrU 1975:12 s. 54, rskr kulturpolitik 1975:201). l detta sammanhang bör även nämnas Nordiska ministerrådets försöksmed stöd till av nordisk litteratur till andra verksamhet översättning nordiska språk. Vid fördelningen av stödet skall särskild hänsyn tas till litteratur på minoritetsspråk, däribland samiska. kan nämnas att Rikskonserter lämnar stöd När det gäller musikområdet till regionala och lokala musikaktiviteter. De samiska organisationerna,

Samisk kultur

bl. a. de lokala sameföreningarna, har möjlighet att söka bidrag till olika verksamheter. Vidare bör det vara möjligt att inom ramen för Rikskonserters fonogramproduktion uppmärksamma behovet av att dokumentera den samiska musiken, jojken, på fonogram. Ett särskilt statsbidrag till kulturprogram inom föreningslivet utgår för aktiviteter såsom föreläsningar, sång, musik, dans, dramatisk framställning, filmvisning eller utställningsverksamhet. Bidrag utgår dels för program som anordnas av studieförbunden, dels till ideella föreningar utanför studieförbunden. Statsbidragsgivningen skall främja en mångsidig kulturell verksamhet i så stor del av landet som Genom möjligt. samverkan med studieförbundens lokal- eller eller distriktsavdelningar genom att söka bidrag direkt från resp. länsbildningsförbund kan t. ex. Same-Ätnam och sameföreningarna tillgodogöra sig dessa bidrag för sitt kulturarbete. Denna översikt ger en bild av hur de allmänna samhällsinsatserna på kulturområdet innebär ett stöd även för samiskt kulturarbete. Vid sidan av de allmänna stödformerna har särskilda insatser gjorts för att i viktiga avseenden stärka det samiska kulturarbetet. Som exempel på sådana insatser kan nämnas inrättandet av Sameradion, införandet av ett särskilt statsbidrag till Samernas folkhögskola och det särskilda stödet till utgivande av tidskriften Samefolket. Även på det nordiska planet har åtgärder som kommit de vidtagits svenska samerna till godo. Det främsta exemplet på detta är inrättandet av Nordiskt samiskt institut, vars verksamhet finansieras över de nordiska regeringarnas gemensamma kulturbudget. Samiska projekt har också vid upprepade tillfällen erhållit bidrag från Nordiska kulturfonden. Fondmedel av olika slag har också kunnat ställas till förfogande för samisk verksamhet. De medel ur samefonden som kunnat för disponeras samernas organisationer, i första hand SSR, och för samisk kultur har haft stor betydelse för samernas arbetsmöjligheter på det kulturella området.

6.4 överväganden och

förslag

Som framhållits inledningsvis har utredningen avstått från att närmare försöka definiera begreppet samisk kultur och i stället från ett utgått i vidaste kulturbegrepp mening. En grundläggande utgångspunkt för utredningens överväganden i fråga om samhällets stöd till samernas kultur har varit att det är en uppgift för samerna själva att utforma sin kulturella verksamhet. Ett bevarande och en utveckling av den samiska kulturen måste självfallet ske på samernas egna villkor. Sameutredningen har sett det som sin uppgift att främst redovisa olika sidor av det samiska kulturarbetet och söka utforska i hur hög grad de statliga insatserna på kulturområdet kan komma även samerna till godo. Som framgått omfattas även samerna och deras kulturella strävanden av målen för den statliga kulturpolitiken. Utredningen har i avsnitt 6.3 redovisat hur de allmänna samhällsinsazserna innebär på kulturområdet

118 Samisk kultur

ett stöd även för samiskt kulturarbete. De statliga bidragen är som regel utformade på ett sådant sätt att de inte blir styrande för verksamheten. De kan sålunda utnyttjas till aktiviteter som utformas helt i enlighet med samiska värderingar. Riksdagen har dessutom i ett särskilt uttalande vid 1975 års riksmöte framhållit angelägenheten av att den samiska folkminoritetens kultur stöds inom ramen för de statliga kulturpolitiska insatserna (prop. 1975:20, KrU 1975:12 s. 35-36, rskr 1975:201). Vid en samisk kulturkonferens våren 1975 i Jokkmokk, anordnad av Nordiskt samiskt institut, framfördes en rad önskemål och krav om olika åtgärder till stöd för samekulturen. Förslag väcktes om att skapa en fast samisk teater. Ett förbättrat stöd till utgivande av samisk litteratur förordades. Vidare framfördes önskemål om en organisation för samisk konst och om en samisk kulturtidskrift på nordisk basis. Den i Västerbottens län påbörjade dräktinventeringen föreslogs utvidgad till hela det samiska bosättningsområdet. Förslag framfördes vidare om att samerna skulle driva ett eget skivbolag. För finansieringen av olika projekt föreslogs inrättande av en samisk kulturfond. Dessa och andra i Jokkmokk visar att många intressanta initiativ förslag från konferensen tas av samerna på kulturområdet. Samtidigt står det klart att det behövs klarare när det gäller finansieringen av den kulturella verksamprinciper heten. Sameutredningen anser det vara en viktig grundprincip att statliga bidragsformer utformas på ett sådant sätt att de även tillgodoser minoriteternas behov. Kulturpolitiken skall enligt ett av målen utformas erfarenheter och behov. Sameutredmed hänsyn till eftersatta gruppers ningens grundsyn i detta avseende överensstämmer helt med riksdagens uttalande våren 1975 om angelägenheten av att den samiska folkminoritetens kultur stöds inom ramen för de statliga kulturpolitiska insatserna. Mot denna bakgrund är det enligt utredningen önskvärt att ökade görs för att samerna i större utsträckning skall få del av de ansträngningar anslagsmedel som tillförts kulturområdet under senare år. Det bör vara en för bl. a. SSR, Same-Ätnam och Nordiskt samiskt institut viktig uppgift att skaffa över de bidragsmöjligheter och stödformer som sig överblick information om dessa till samiska organisationer och finns, och förmedla kulturarbetare. Det får också förutsättas att statliga myndigheter, kulturoch folkbildningsorganisationer och andra utbildningsinstitutioner, som har hand om fördelning av samhällets kulturstöd, i sitt organ, arbete tar hänsyn till samernas behov. Först genom en sådan löpande bevakning kan det samiska kulturarbetet tillförsäkras resurser ömsesidig för eget kulturarbete inom områden som teater, litteratur, musik, konstoch utställningsverksamhet, folkbildningsarbete etc. I de fall där allmänna bidragssystem och stödformer inte kan tillämpas kunna utgå. Utredningen redovisar i bör emellertid stöd i särskilda former 15 de särskilda motiven för mera långtgående insatser för just kap. samerna. Samernas särställning som en ursprunglig etnisk minoritet ställer krav på samhällsinsatser som möjliggör för samerna att stärka och bevara sin samiska grupptillhörighet. För finansieringen av de statliga insatserna

Samisk kultur 119

har utredningen valt att föreslå ett särskilt anslag, Bidrag till samisk kultur, som skall tillföras samefonden (kap. 12). Medlen är avsedda som ett allmänt stöd åt samernas kultur och de samiska organisationerna. Utredningen vill i detta sammanhang betona att det föreslagna organisationsstödet bör ses som ett kulturstöd i vidaste mening. För ett breddat samiskt organisations- och kulturliv, inte minst till förmån för de icke-renskötande samerna, krävs särskilda resurser. Som närmare skall framgå av kap. 8 har utredningen ansett att de lokala sameföreningarnas arbete är så betydelsefullt att en del av de särskilda medlen bör kunna utgå också till dem. En decentraliserad föreningsverksamhet på lokalplanet har således enligt sameutredningen stor betydelse för samekulturens fortsatta utveckling. Men det har sina svårigheter att upprätthålla en regelbunden verksamhet och att erhålla resurser för olika aktiviteter. Den lokala föreningen har enligt utredningen alla förutsättningar att vara en naturlig mötesplats för såväl renskötande samer som icke-renskötande, under förutsättning att dess program vilar på en stabil personell och ekonomisk grund. Ett särskilt samhällsstöd av föreslagen typ, dvs. ett lokalt organisations- och verksamhetsstöd, gör det möjligt för en förening att t. ex. arvodera en person som kan ansvara för föreningens program. Denne kan vidare aktivera samerna på orten till egen kulturell verksamhet, vidareutbildning och andra aktiviteter, samt över huvud taget bidra till en förstärkt bland berörda gruppgemenskap samer. När det gäller det samiska språket har utbildningsfrågorna endast flyktigt berörts i detta avsnitt. Till de frågorna återkommer utredningen i ll, som behandlar i sin helhet. kap. utbildningsfrågorna l fråga om språkets ställning, användnings- och spridningsområden m. m. har utredningen försökt ge en så realistisk bild av förhållandena som varit möjlig med hänsyn till föreliggande fakta på området. Vid sina överväganden har utredningen kommit fram till att de önskemål och krav som samerna själva i olika sammanhang framfört mycket väl kan tillgodoses inom de institutioner som utredningen varit med om att utreda och förorda. Utredningen tänker härvid i första hand på de förslag rörande samiska språk som kom till uttryck i utredningens i september 1973 avgivna betänkande (Ds U 1973:14) Forskning och eftergymnasial utbildningi samiska. Den professur i samiska, som ingick i förslagen, och enligt beslut av riksdagen har inrättats den 1 juli 1975, jämte organisationen kring denna utgör enligt utredningens mening ett mycket viktigt organ som kan förväntas ge ett väsentligt stöd åt samiskan. Ett annat sådant organ utgör enligt utredningens mening Nordiskt samiskt institut i Kautokeino i Norge. Som tidigare redovisats har detta institut redan isitt inledande skede gett prioritet åt frågor som rör samiska språk. Utredningen förutsätter också att den samiska språknämndens arbete kommer att fortsätta i någon form. Enligt vad utredningen i andra sammanhang anfört bör också Samernas folkhögskola på olika sätt kunna medverka till att vårda och utveckla samiskan. De nämnda organen - med undantag för språknämnden — får kostnaderna för sin verksamhet täckta genom statliga bidrag. Utredningen utgår ifrån att vederbörande institutioner

120 Samisk kultur

bevakar finansieringsfrågorna och i sina anslagsframställningar tillser att medel avsätts för samiskt utvecklingsarbete på språkområdet. Under den tid som Sameradion arbetat har samesändningarna blivit alltmer allsidiga. Detta sammanhänger givetvis med det ökade nyhetsmaterial som radion haft att bevaka och arbeta med. Detta ökade nyhetsflöde har föranletts av de stora förändringar rörande samernas förhållanden som inträtt under senare år. Det har varit mycket betydelsefullt för samerna att radion regelbundet kunnat följa upp och informera om utvecklingen bland samerna. Den information som lämnats har i hög grad behandlat relationerna mellan samerna som etnisk grupp och samhället istort samt förhållandet mellan rennäringen och motstående intressen såsom turism och fritidsintressen, kraftverksbyggen och andra inbrytningar i sameområdet. Trots otillräcklig personal för den kort sändningstid och brister i den tekniska egna programproduktionen, utrustningen har Sameradion kunnat utvecklas till en viktig institution för den samiska befolkningen och samesändningarna betraktas allmänt som en nödvändig del av samernas kulturliv. Under våren l975 har beslut fattats om införande av lokalradio (prop. KrU 1975:6, rskr 1975:82). Landet kommer att indelas i 24 1975:13, lokalradioområden, som vart och ett får en egen ledning, en genomsnittoch en sändningstid på l0 till 15 lig bemanning på 14 medarbetare timmar i veckan. Lokalradiostationerna skall starta sin verksamhet under år 1977. Huvudman för lokalradion är ett dotterbolag till Sveriges Radio, Sveriges Lokalradio AB. Lokalradion skall genom självständigt redaktionellt arbete spegla bl. a. de lokala samhällsfrågorna och därvid ge enskilda samt olika och företrädare för olika intressen medborgare grupper möjlighet att komma till tals. Inrättandet av lokalradion kan i flera avseenden komma att innebära att förutsättningarna för sameradions verksamhet förändras. Sameutredförutsätter emellertid att utvecklingen av lokalradion inte på ningen någon punkt skall innebära att den samiska programverksamheten försvåras. I propositionen om lokalradio uttalade föredragande statsrådet att det är angeläget att sändningar på minoritetsspråk i radio och TV får en större omfattning än i dag och att kulturella och andra aktiviteter bland minoriteterna uppmärksammas (prop. 1975:13 s. 76). Sameutredkravet på en förstärkt och ningen vill i linje härmed hävda det berättigade utvecklad sameradioverksamhet inom ramen för riksradions och den nya lokalradions samlade sändningsverksamhet. Sameutredningen har inte till uppgift att föreslå hur sameradion skall vara efter det att lokalradion startat sin verksamhet. organiserad anser det vara en fråga för Sveriges Radio och Sveriges Utredningen Lokalradio att i samråd med sameradions befattningshavare och de samiska organisationerna närmare överväga hur den samiska programverksamheten skall vara organiserad. Utredningen vill emellertid ta upp några frågor som varit aktuella under de senaste åren. De samer som lämnat rennäringen och brutit upp från det samiska kärnområdet och som nu är spridda över landet har iolika sammanhang uttalat önskemål om att sameradions program skulle sändas i riksradion

Samisk kultur l2l

för att ge möjligheter för de utflyttade att kunna avlyssna programmen. Detta skulle ha stor betydelse när det gäller att bevara och stärka samhörigheten samerna emellan. Vid ett par tillfällen har bl. a. Uppsala sameförening gjort framställningar till Sveriges Radio om en utvidgning av samesändningarna i radio över hela landet eller åtminstone till de mellansvenska distrikten, där huvudparten av de utflyttade samerna är bosatta. Sveriges Radio har inte kunnat bifalla dessa framställningar med motiveringen att samesändningarna i första hand är regionala sändningar och att det inte är möjligt att binda sändningstiden över riksnätet för att låta en liten krets lyssnare i övriga delar av landet få del av dessa sändningar. Frågan om samesändningarnas geografiska räckvidd är enligt sameutredningen utomordentligt viktig för det samiska kulturarbetet. Sameradion kan i dag avlyssnas alltifrån Karesuando i norr till norra Dalarna i söder. Dessa möjligheter måste givetvis bestå efter tillkomsten av den nya lokalradion. De lokalradioområden som i första hand berörs är Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland och Kopparberg. Sameutredningen vill samtidigt understryka vikten av att de samiska sändningarna också med viss regelbundenhet kan bli tillgängliga i de mellansvenska områden som har ett betydande antal samer, i första hand Stockholm och Uppsala. Även på denna punkt bör det vara en fråga för Sveriges Radio och lokalradioföretaget att i samråd överväga hur sådana sändningar skall kunna komma till stånd. Sameutredningen har tidigare, i sitt yttrande över betänkandet (SOU 1973:8) Radio i utveckling, framhållit att program som produceras inom ett lokalradioområde för en bestämd målgrupp med fördel skulle kunna utnyttjas av andra lokalradiostationer som har motsvarande målgrupper. Sameprogram skulle härigenom kunna sändas över vissa mellansvenska radiostationer utan att extra produktionsresurser behöver tas i anspråk. En annan betydelsefull fråga för utvecklingen av Sameradion är inrättandet av ett samnordiskt produktionscentrum för sameprogram. Ett sådant produktionscentrum ersätter emellertid inte produktionsverksamheten vid den nationella Sameradion i Finland, Norge och Sverige. Det innebär tvärtom ett nödvändigt komplement till de nationella insatserna. Genom en samnordisk programproduktion kan man utnyttja resurserna rationellt och tillgodogöra sig erfarenheter och kunskaper från alla de delar av Norden där samer bor och arbetar. Sameutredningen tillstyrker att ett samnordiskt produktionscentrum upprättas i huvudsak enligt radioföretagens förslag. Utredningen förutsätter därvid att frågor rörande lokalisering, språk och sändningstider m. m. löses i nära samråd med de samiska organisationerna. Den traditionella samekulturen förändras snabbt och det är en viktig och brådskande forskningsuppgift att studera dessa förändringar. Ytterligare insatser måste enligt sameutredningen göras för att kartlägga och utforska den kultur som, i de områden där den utvecklats, framträdde tidigare än den kultur som vuxit fram i samhället i övrigt. Ett betydelsefullt samarbete har i detta avseende inletts mellan berörda länsmuseer, Nordiska museet och riksantikvarieämbetet. Inte minst för

122 Samisk kultur SOU l975:99

länsmuseerna bör det vara en naturlig uppgift att ägna sig åt de samiska kulturfrågorna, som på olika sätt präglar stora delar av det regionala kulturlivet. Det ökade statliga stödet till kulturminnesvård och museiverksamhet, och inte minst det nya statsbidraget till länsmuseerna, bör enligt sameutredningen göra det möjligt för bl. a. museerna att möta det starka behovet av dokumentation och forskning kring den traditionella samekulturen. Sameutredningen har vidare erfarit att det bl. a. inom dialekt- och ortnamnsarkiven i Uppsala och Umeå finns ett betydande obearbetat material av bandinspelningar från olika samiska språkområden. Utredningen finner det angeläget att arkiven erhåller tillräckliga resurser för att och bearbeta detta material och göra det tillgängligt för registrera allmänheten. Det bör understrykas att de kunskaper om samekulturen som erhålles genom insamling, dokumentation och forskning måste göras tillgängliga genom en aktiv informationsverksamhet. Inte minst genom museernas utställningsverksamhet kan människor engageras och stimuleras att, på grundval av kunskaper om den historiska utvecklingen, intressera sig för de dagsaktuella samiska kulturfrågorna. En förutsättning för att kunskaperna om den traditionella samekulturen skall kunna bidra till att belysa Samernas situation i dag är emellertid att kulturminnesvârdens organ, museerna och arkiven m. fl. i sin verksamhet samarbetar med samerna och deras organisationer. Om det skall vara möjligt att behålla och utveckla en levande samisk kultur i vid bemärkelse är det enligt utredningens mening nödvändigt att de samiska frågorna i stort blir ett naturligt inslag i den allmänna sam- Rennäringens aktuella situation och dess betydelse som hällsplaneringen. för den samiska befolkningen har uppmärksammats i näringsunderlag olika inte minst i den fysiska planeringen. l planeringssammanhang, beslut våren 1975 angående fullföljande av riktlinjer för den regeringens fysiska riksplaneringen framhölls att rennäringens rätt och speciella krav i planeringen. Samråd borde fråga om mark skulle beaktas i den fortsatta komma till stånd med berörda samebyar i ett tidigt skede av planeringsarbetet. I de särskilda besluten för berörda län framhölls vidare att hänsyn skulle tas till rennäringens intressen vid planeringen i fjällområdena. Statens har i samverkan med lantbruksstyrelsen och Svenska planverk samernas riksförbund genomfört en kartläggning av renskötselns markanvilken skall kunna ge underlag för berörda kommuner i det vändning, fortsatta Vidare har riksantikvarieämbetet kartlagt de planeringsarbetet. kulturhistoriska intressen, däribland samiska sådana, som berörs av fortsatt vattenkraftutbyggnad. Genom dessa kartläggningar har möjligheterna ökat för att i den fysiska planeringen ta hänsyn till rennäringens intressen. Sameutredningen anser detta vara av grundläggande betydelse för fortbestånd och utveckling, och därigenom också för rennäringens bevarandet av en livskraftig samisk kultur.

sou 1975:99 123

—

7 Sameslöjden Samekonsthantverket

7.1 Sameslöjdens historiska bakgrund och

utveckling

Den samiska slöjden och den mera kvalificerade delen av denna, det samiska konsthantverket, utgör otvivelaktigt en viktig del av den samiska kulturen. l en artikel i skriften ”Same i dag”, utgiven av Israel Ruong (1965), har Phebe Fjellström beskrivit den samiska slöjdens historiska bakgrund och utveckling på följande sätt. Den lapska slöjdproduktionen domineras av tennslöjd, textil slöjd samt horn- och träslöjd. Tennslöjden, som utövas av kvinnorna och har uråldriga anor och redan i äldre tid uppdrevs till nivå anmärkningsvärt hög då prydnader av det billiga tennet fick ersätta det mera kostbara dräktsilvret —~ har hållits vid liv till våra dagar och har för närvarande en framträdande position inom det hantverksbestånd som saluförs av dagens samiska slöjdare anslutna till Same-Ätnam. Den textila slöjden, som även den utövas av kvinnorna, kommer huvudsakligen till uttryck i bandvävning samt i tillverkningen av ranor, ett slags ullfiltar, som vävs på hängande varp med hjälp av en ålderdomlig vävstolstyp s. k. opstagogn. Rotkorgsflätning får måhända ses som en om textilt arbete erinrande teknik. Männens slöjd är hornslöjden och de välkända föremålsbestånd, knivskaft, nålhus, skedar, körstavar samt skopor av masurbjörk är de kanske mest karakteristiska yttringarna av samisk hantverksproduktion med hänsyn till den ålderdomliga dekor, som vanligen ristats in på dessa ting och som man brukar benämna lapsk ornamentik. Den samiska nyttoslöjden hade till uppgift att tillgodose behovet av bruksföremål som var nödvändiga för dåtida samiskt levnadssätt. När det gällde att finna råmaterial för denna tillverkning var man hänvisad till de resurser eller tillgångar som den egna näringen erbjöd och vad den omgivande naturen kunde erbjuda. Arbetsplatsen var kåtan med sina begränsade utrymmen. Den lämnade inte plats för några mera skrymmande redskap och verktyg. Man måste kunna arbeta med mycket begränsade resurser såväl i fråga om verktyg som i fråga om råmaterial. Detta hindrade emellertid inte att de produkter som framställdes var lämpliga för sina ändamål samtidigt som de var estetiskt tilltalande. I samma mån som ändrade förhållanden inträtt beträffande rennäringen, besättningen och levnadssättet över huvud taget har behovet för samerna att själva

124 Sameslájden - Samekonsrhanrverk

sina bruksföremål inte längre samma aktualitet. Denna förförfärdiga ändring beskrivs av Israel Ruong i en artikel i Årsbok för Norrbottens museum (1967) benämnd Samerna och naturmiljön på följande sätt: ”De förändringar som t. ex. renskötseln undergått under den senaste mansåldern är att hänföra till renskötarbefolkningens anpassning, aktiv eller passiv, till den moderna tekniken och ekonomin. Denna anpassning, ackulturation, innebär att nya element införlivas, integreras, i kulturmönstret. Det innebär också att kulturdrag utplånas... Ekonomiskt innebär det att de renskötande samerna alltmer övergått från naturahushållning till Denna övergång innebär bl. a. att penninghushållning. större delen av hemmagjorda bruksting försvunnit och ersatts av köpta bruksföremål.” Han beskriver också på ett mycket talande sätt övergången till en ny inriktning av sameslöjden mot ett mera utpräglat samekonsthantverk. ”Tillverkningen av föremål efter mönster av gamla föremål har dock ej upphört. Men de föremål, kosor, knivar, skålar, som tillverkas är i stor utsträckning avsedda för avsalu, alltså för att få in kontanter. l samband därmed har den gamla brukskonsten iviss omfattning omvandlats till konsthantverk, varvid nyheter i fråga om föremål och utförande blivit vanliga.” Det utmärkande för samernas alster har angetts vara att de skall ha en praktisk funktion och att material, teknik, form och dekor skulle bygga på gammal samisk tradition. Funktionen hos gamla ting måste ibland anpassas till nutida användningsförhållanden. Det gäller att skapa nya med samisk anknytning. En av de mera kända företrädarna för ting sameslöjden, Lars Pirak, Jokkmokk, har i en artikel Sameslöjdaren — en kulturbärare” i Sociala Meddelanden (1966-06-05), beskrivit en sådan funktionsanpassning på ett mycket belysande sätt: ”1962 gjorde jag till mitt hem ett par saltkar iform av iipor i renhorn. Helt nya i formen. Jag utnyttjade skiftningarna i hornet och utifrån egna upplevelser i naturen som renskötare avbildade jag ripor. Min målsättning från början var att saltets väg. Salt har människan behövt i alla tider. Förr förvarades följa saltet i flaskor av trä och viderötter, vilka hade tillslutande lock och hängdes upp på kåtaväggen eller förvarades i ryggsäcken. I ett modernt hus behöver man inget lock till saltet utan saltkaret kan ställas på någon hylla och utgöra en prydnad. Jag gjorde saltkaret i form av fåglar, för fåglar har alltid avbildats av samer. Seitarna (offerstenarna) var ofta i form av fåglar. Jag ville göra lyckofåglar för att berika min eljest av fyrkanter omgärdade värld. Traditionen kommer igen genom materialet och fågelformen, men funktionen och föremålet i sin form är avpassat för vår tid.” Den lämnade redogörelsen ger en klar bild av hur sameslöjdama genom sin yrkesskicklighet i förening med sin konstnärliga blick för estetisk formgivning och utsmyckning har lyckats förändra nyttoslöjden till ett konsthantverk som står mycket högt och vars alster är mycket efterfrågade.

Sameslof/den — Samekonsthamverk 125

7.2 Samiska initiativ till stöd för sameslöjden och samekonsthantverket

Det finns i dag ett stort antal samer, såväl manliga som kvinnliga, som försörjer sig helt på sameslöjd och samekonsthantverk. Detta har blivit möjligt tack vare den stora efterfrågan på samiska slöjdalster. Denna ökade efterfrågan har ett nära samband med den ökade turismen inom samernas kärnområde. Detta förhållande har i sin tur fört med sig en souvenirbetonad inriktning av de samiska slöjdalistren som bl. a. haft till uppgift att konkurrera med det stora utbudet av importerade varor med falsk ursprungsbeteckning. Utöver det att sameslöjden och samekonsthantverket ger utkomst åt ett antal slöjdarc på heltid, utgör de också en viktig kompletteringsnäring till renskötseln. Samerna har under ganska lång tid ägnat intresse åt att utveckla sameslöjden och samekonsthantverket inte minst med tanke på att ge deltidssysselsättning åt ett antal män och kvinnor bland samerna som inte kan få tillräcklig sysselsättning och tillfredsställande försörjning i renskötseln. I kap. 8 redogör utredningen isamband med behandlingen av föreningen Same-Ätnams verksamhet för insatser som föreningens slöjdutskott gjort för sameslöjden och dess utveckling. Utskottet har under åtskilliga år bedrivit en omfattande konsulentverksamhet. I denna verksamhet har att anordna ingått kurser för slöjdare men också viss utställningsverksamhet. Det arbete som utförts av utskottet och de anställda konsulenterna har gett vid handen att en ytterligare utvidgning och breddning av sameslöjden och samekonsthantverket kräver en viss utbyggnad av organisationen kring verksamheten. och konsulentverksamheten Rådgivningen behöver utökas. För en rationell uppläggning och anskaffning av råmaterial för produktion av olika alster fordras en särskild organisation och vissa ekonomiska stödåtgärder. Även för marknadsföring och distribution behövs speciella insatser. För att åstadkomma en sådan förbättrad organisation togs ett initiativ år 1966 för bildandet av en ekonomisk förening benämnd Sameslöjd och Material”. Föreningen skulle närmast fungera som en stödförening för sameslöjden och samekonsthantverket med uppgift att anskaffa och tillhandahålla råvaror och verktyg m. m. för tillverkningen och att medverka vid marknadsföring och distribution av de tillverkade alstren. För att kunna genomföra detta program till överkomliga kostnader för de enskilda slöjdarna och konsthantverkarna räknade man med statligt stöd för verksamheten. Det fordrades också lokaler för lagerhållning och distribution förlagda på lämplig plats inom området. Av olika skäl har emellertid föreningen inte kunnat bedriva en verksamhet i överensstämmelse med de uppdragna riktlinjerna. En framställning till företagarföreningen i Norrbottens län om ekonomiskt stöd till den planerade verksamfrån sida.

_heten föranleddiingerlåtgärd företagarföreningens

sameslöjden betraktas i bidragshänseende som en del av den svenska hemslöjden och erhåller visst stöd av statsmedel bl. a. till avlönande av en konsulent för sameslöjden. Liksom hemslöjden står sameslöjden numera

126 SamesIä/den - Samekonsrhantverk

under inseende av statens industriverk, som efter kommerskollegiet och dess hemslöjdsnämnd övertog ansvaret för verksamheten den l januari 1974. Företrädare för sameslöjden och samekonsthantverket - främst Same- Ätnams slöjdutskott - fann det med tiden angeläget att få till stånd en utredning rörande sameslöjden. Det övergripande syftet med en sådan utredning skulle vara att skaffa fram sådana uppgifter om sameslöjdens ekonomiska roll för samerna och för samhället att en bedömning kunde av en fristående ekonomisk organisation för göras om konsekvenserna omhändertagandet av sameslöjden i landet. På därom gjord framställning beslöt kommerskollegiet i november 1970 att företa en sådan utredning. Utredningen som genomfördes 1972 utgjordes av en intervjuundersök- Sammanlagt genomfördes 136 intervjuer, varav 85 i den norra ning. regionen omfattande Norrbottens län och 51 i den södra, dvs. Väster- Jämtland och Härjedalen. Här följer ett sammandrag av de botten, resultat och rekommendationer som redovisas i utredningen.

7.3 Utredningen rörande sameslöjdens ekonomiska roll

i Sverige

7.3.1 insamlade data Den totala omsättningen för sameslöjden i landet uppgår enligt undersökningen till mellan 1,4 milj. kr. och 1,8 milj. kr., dock troligen närmare 1,4 milj. kr. Av denna omsättning kan ungefär 9_50 000 kr. från produktionssynpunkt hänföras till den norra regionen och 450 000 â 500 000 kr. till södra regionen. Omsättningen fördelas vidare på ca 245 slöjdare i norra regionen och ca 127 slöjdare i den södra regionen, vilket i sin tur motsvarar en årlig genomsnittsinkomst av slöjdalster på inorra regionen ca 3 900 kr. och i södra regionen ca 3 600 kr. Undersökningsmaterialet antyder att merparten av försäljningsintäkterna hänförs i norra regionen till trä- och hornslöjd, ca 50 % eller ca 380 000 kr. Försäljningen av skoslöjd och souvenirer uppgår till ca 21 % (200 000 kr.) resp. 16 % (152 000 kr.). I södra regionen utgör motsvarande varugrupper 30 %, 29 % resp. 20 % av försäljningen eller resp. 135 000 kr., 130 000 kr. och 90 000 kr. Drygt hälften av försäljningen, motsvarande intäkter på 760 000 kr., sker direkt till kunderna utan någon form av distributionsmellanled. Hemslöjdsföreningarna i undersökningsområdet svarar för ca 154 000 kr. enligt denna undersökning. Klara skillnader finns mellan den norra och den södra regionen vad gäller val av distributionssätt. ”Affärer i tätort och enskilda uppköpare svarar för en mycket större del av försäljningen i den norra än i den södra regionen. Vissa råmaterial köps i större utsträckning än andra, textilier och bällingar t. ex., medan horn och trä tillhör de råmaterial som i största utsträckning skaffas av den enskilde slöjdaren utan särskild kostnad. Problem med råmaterialförsörjningen har mellan 80 och 90% av de intervjuade. Dessa problem är i första hand att ”veta var råmaterialen

SamesIä/den - Samekonsthanrverk 127

finns” och de höga kostnader som inköp av råmaterial utgör. Kostnadsaspekten på råmaterialförsörjningen är mest framträdande för textilier, pälsberedda skinn och läder. Slöjdarna har således problem i fråga om både produktionsutrustning och råvaror. Försäljningen anges också vara ett viktigt problem.

7.3.2 Rekommendationer Enligt utredningen i fråga är det klarlagt att råvaruproblematiken redan nu är av den arten att åtgärder omedelbart måste vidtas för att förhindra att sameslöjden minskar i betydelse som inkomstkälla för samerna. Dessa åtgärder bör syfta till att en organisation skapas för att: . Planera och vidta åtgärder för en långsiktig lösning av råvarubristen med avseende på a) tillgång b) kvalitet c) kostnader för råvaran . I övrigt utgöra ett rådgivande organ för sameslöjdare med avseende på a) produktval b) tillverkningsmetoder c) tillverkningsutrustning d) prissättning av produkter och e) försäljningsrådgivning Enligt utredningens uppfattning måste en sådan organisation ägas och drivas av samerna själva i någon form, så att den därmed får en djup och bred förankring bland de slöjdande samerna. Bildandet av en sådan organisation bör noggrant planeras med tanke på l. Huvudmannaskap 2. Organisatorisk uppläggning 3. Planerad omfattning och nyttjandegrad 4. Lokaliseringsort/er S. Finansiering För att få det önskade förtroendet bland sameslöjdarna och därmed hög utnyttjandegrad och ekonomisk bärighet måste organisationen ha en välplanerad verksamhet och starta i liten skala. Den bör tillföras finansiella resurser endast mot bakgrund av dokumenterade behov och Önskemål.

7.3.3 Same-Äinams yttrande över utredningen Same-Ätnams slöjdutskott, som bereddes tillfälle att yttra sig över utredningen, uttalade sig mycket positivt om de framlagda rekommendationerna till åtgärder. På en punkt gjorde man dock viss erinran och det gällde sammansättningen av den målgrupp som låg till grund för intervjuundersökningen. Denna var nämligen begränsad till avsaluslöjdare. Utskottet framhöll att denna begränsning medförde att den större delen av

128 Sameslofjden — Samekonsrhamverk

slöjdare både inom och utom renskötseln bortfallit. Därför kunde enligt utskottets mening varken det verkliga antalet slöjdare eller summan av slöjdintäktema uppskattas. Med utgångspunkt i de av utredningen redovisade svårigheter, som sameslöjdarna kämpar med i sin yrkesutövning, underströk utskottet att endast en organisation med möjlighet att göra stora inköp, att vid renslakter tillvarata råmaterial i stor skala samt att svara för lagerhållning och distribution skulle kunna säkerställa slöjdarnas behov av råmaterial i full utsträckning och till rimliga priser. Utskottet underströk att bildandet av den ekonomiska föreningen Sameslöjd och Material varit ett led i strävandena att lösa råvarubehovet för slöjden på ett tillfredsställande sätt samtidigt som man ville skapa ökade distributions- och avsättningsmöjligheter för slöjdarnas alster. Enligt utskottets uppfattning uppfyllde föreningen de i utredningen framlagda rekommendationerna.

7.4 Senare åtgärder till stöd för sameslöjden

7.4.1 Av sameutredningen vidtagna åtgärder Av vad här anförts har framgått att sameslöjden och samekonsthantverket utgör viktiga delar av den samiska kulturen. Men sameslöjden och samekonsthantverket utgör också betydelsefulla inkomstkällor för samerna. De betraktas därför allmänt som viktiga komplement till de övriga samiska näringsgrenarna renskötsel, jakt och fiske. Vare sig man lägger tyngdpunkten på kultursidan eller på nåringssidan har det framstått som angeläget för sameutredningen att i sitt utredningsarbete undersöka vad som lämpligen kan och bör göras för att ge ett effektivt stöd för denna verksamhet. I det föregående har påpekats att statens industriverk numera är den centrala myndighet som handlägger frågor som rör hemslöjden och sameslöjden. Sedan sameutredningen fått ta del av kommerskollegiets utredning, tog sameutredningen kontakt med industriverket för att bl. a. höra efter huruvida man inom verket hade planer på att vidta åtgärderi enlighet med utredningsförslagen. Från sameutredningens sida framhölls att, eftersom det här rör sig om en för samerna viktig näringsgren, det föreföll utredningen som om det närmast skulle ankomma på industriverket att ta initiativ till stödåtgärder för denna näringsgren. Av överläggningarna framgick emellertid att man inom industriverket inte tagit ställning i frågan. Den 9 maj 1974 anordnades en sammankomst med företrädare för sameslöjden för att tillsammans med industriverket, sameutredningen och en representant för Norrbottens hemslöjdsförbund dryfta olika åtgärder till stöd för sameslöjden. Vid överläggningarna framkom att Norrbottens hemslöjdsförbund vidtagit vissa åtgärder för att bl. a. medverka till att tillgodose råvarubehovet för sameslöjden och att man var beredd att utvidga denna verksamhet. Det meddelades också att länsstyrelsen i Norrbottens län ställt regleringsmedel till förfogande, som också skulle komma sameslöjden till godo. Från de närvarande same-

Sameslbfjden — Samekonsthanrverk 129

slöjdsrepresentanterna avvisades konsekvent all medverkan från Norrbottens hemslöjdsförbunds sida när det gäller sameslöjden och samekonsthantverket. Man åberopade därvid att det i den tidigare nämnda utredningen framhållits att en sådan organisation som i utredningen förordats måste ägas och drivas av samerna själva i någon form så att den därmed får en djup och bred förankring bland de slöjdande samerna.

7.4.2 Framställningar från SSR och Same-/ftnam Som framgått av här lämnade uppgifter om sameslöjden och samekonsthantverket har det varit föreningen Same-Ätnam och dess slöjdutskott som ägnat det största och mest aktiva intresset åt här nämnda verksamheter. På senaste tiden har emellertid även SSR tagit upp dessa frågor på sitt arbetsprogram. I december 1973 enade sig SSR och Same-Ätnam om ett gemensamt uttalande, där man hävdade att sameslöjden och samekonsthantverket är samiska verksamheter. Man såg därför med viss oro på de planer som presenterats från bl. a. Norrbottens läns hemslöjdsförening om att ta över vissa delar av sameslöjden. Enligt de båda sameorganisationernas mening hade man grundad anledning befara att därigenom det samiska i sameslöjden skulle komma att falla bort. I uttalandet kräver man att de resurser, ekonomiska och andra, som ny synes finnas för satsningar på icke-samiska organisationers verksamhet inom sameslöjden i stället satsas på samernas egna verksamheter genom ett stöd till samisk företagsamhet för sameslöjden. Ett nytt initiativ togs ijanuari 1975 av de båda nämnda föreningarna som i en gemensam skrivelse till sameutredningen lämnade vissa förslag till åtgärder för organisation m. m. av sameslöjden. I skrivelsen hänvisas till samernas kulturpolitiska program där det framhålls att de många samer som helt eller delvis livnär sig på slöjd och konsthantverk skall ges möjlighet att utveckla sin näring kulturellt, socialt och ekonomiskt. Det framhålls också i den nämnda skrivelsen att samerna — främst genom Same-Ätnams - under slöjdutskott en följd av år aktivt verkat för hög kvalitet på sameslöjden och förbättrade möjligheter för slöjdarna avseende framför allt utbildning, råvaruanskaffning och marknadsföring. Man ville vidare hävda att ett resultat av dessa insatser är den på kommerskollegiets uppdrag gjorda utredningen ”Sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige”. Att SSR har för avsikt att mera aktivt stödja den samiska slöjden framgår bl. a. av att man vid 1974 års landsmöte med anledning av en motion i frågan förklarade att man ämnade stödja strävandena att bygga upp en samisk organisation för sameslöjden. I skrivelsen till sameutredningen framhålls vidare att det är utomordentligt betydelsefullt att en samisk organisation för sameslöjden har en djup förankring såväl bland slöjdarna som i de samiska organisationerna. SSR och Same-Ätnam har därför beslutat att ställa sig som huvudmän för den samiska företagsamheten beträffande sameslöjden. Sedermera har också en interimsstyrelse tillsatts för föreningen Sameslöjd och Material, ekonomisk förening.

130 Samesläjden - Samekonsrhantverk

När det gäller den verksamhet som skall bedrivas, dess omfattning och lokalisering anges följande iskrivelsen. Huvudpunkterna för det samiska slöjdföretaget torde helt sammanfalla med de frågor som ovan redovisats från utredningen Sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige, nämligen råvaruanskaffning, utbildning och marknadsföring. Det torde i första hand komma ifråga att tillvarataga och förädla de produkter från renen som kommer till användning i slöjdproduktionen. Vidare bör företaget anskaffa och förmedla annat slöjdmaterial, redskap och verktyg som används inom slöjdproduktionen. I fråga om marknadsföring bör också övervägas hur företaget skall förmedla och försälja sameslöjd, dock inte i detaljistledet utan som grossist. Angående utbildningsverksamheten bör samordning med nuvarande konsulentverksamhet inom slöjdutskottet närmare övervägas. att det är helt nödvändigt att I fråga om lokaliseringen poängterades verksamheten läggs upp så att den kan betjäna slöjdare inom hela det samiska området. Detta skulle innebära behov av ett flertal centraler för tillvaratagande och förädlande av slöjdmaterial. I inledningsskedet skulle man dock få nöja sig med en huvudcentraljämte någon filialverksamhet. Förslagsvis skulle centralen ligga i Tärnaby med tanke på närheten till de produkter från renen som används inom slöjden och med tanke på det centrala geografiska läget iförhållande till hela sameområdet. Redan från starten måste dock övervägas att skapa en filialverksamhet lämpligen förlagd till Karesuando, framför allt med tanke på närheten inte bara till många slöjdare på svenska sidan utan även med tanke på kontakterna med slöjdare på finska och norska sidan. I fråga om personal och lokaler framhålls av de båda organisationerna att även om man startar verksamheten i relativt blygsamma former blir behovet av personal följande: en företagsledare, en föreståndare och materialförvaltare samt fyra medarbetare för att tillvarata och förädla råvaror samt biträda med förmedlings- och försäljningsverksamhet. Under perioder med stor arbetsbelastning måste möjlighet finnas att förstärka organisationen. l fråga om lokaler och transportmedel måste företaget disponera över kontors-, arbets-, försäljnings- och lagerlokaler. Nödvändiga transportfordon kan lämpligen inhyras under uppbyggnadsarbetet.

Yad slutligen beträffar finansieringsfrågorna framhålls i skrivelsen att

de självfallet sammanhänger med ambitionsnivån på verksamheten. En beräkning har gjorts redovisande kostnaderna för inköp av råmaterial samt kostnader för personal m. m. Enligt denna ekonomiska kalkyl skulle personalkostnaderna uppgå till 405 000 kr. per år, övriga driftkostnader till 147000 kr. och kostnaderna för ett ganska fullständigt lager av råmaterial, verktyg och redskap till ca 800 000 kr. Med utgångspunkt i dessa beräkningar skulle erforderligt startkapital uppgå till ca l 350 000 kr. När det gäller anskaffning av detta kapital har man utgått ifrån att detta samiska företag skall på samma sätt som andra företag få del av lokaliserings-, glesbygds- och vattenregleringsmedel. Dessa förutsättningar har man bedömt vara tillräcklig grund för att sätta igång verksamheten.

- 131

Samesläjden Sqmekonsrhanrverk

7.5 överväganden och förslag

Enligt vad här tidigare anförts måste sameslöjden och samekonsthantverket betraktas som betydelsefulla delar av den samiska kulturen. Eftersom sameutredningen enligt sina direktiv skall ge en samlad bedömning av vilka kompletterande åtgärder som kan och bör vidtas från samhällets sida till stöd främst för samernas språk och kultur, har det för utredningen framstått som angeläget att ägna sameslöjden och samekonsthantverket ett speciellt intresse. Dessa verksamheter har i hög grad medverkat till att belysa det särpräglade i begreppet samekultur. Yrkesutövarna har också kommit att framstå som företrädare för det speciellt samiska genom att i sin formgivning och utsmyckning ta sina förebilder från den gamla samiska bruks- och nyttoslöjden. Av vad tidigare redovisats har framgått att ett ganska stort antal samer ägnar sig åt arbete med framställning av slöjdalster av olika slag. För många samer har detta arbete blivit en huvudsysselsättning som också ger en acceptabel utkomst för utövarna. Många samer har slöjden och konsthantverket som en bisysselsättning vid sidan av annat förvärvsarbete. Dessa bisysslor har förbättrat försörjningsmöjlighetema för åtskilliga familjer. Genom att efterfrågan på samiska slöjdalster och konsthantverksprodukter är mycket stor, har det varit möjligt att utan egentlig försäljningsorganisation avyttra det tillverkade till hyggliga priser. I dag framstår de nämnda verksamheterna som mycket betydelsefulla komplement till övriga samiska näringsgrenar. Utredningen har under utredningsarbetets gång övertygats om att de svenska samerna såsom etnisk grupp måste kunna påräkna ett betydande stöd från samhällets sida, om de skall kunna bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. I olika sammanhang har utredningen velat understryka vikten av att samerna som etnisk grupp har tillgång till en rad institutioner av olika slag som kan medverka till att stödja och utveckla olika sidor av den samiska kulturen och det samiska levnadssättet. Viktiga sådana institutioner utgör sameskolan på grundskolenivå, den samiska folkhögskolan, professuren i samiska vid universitetet i Umeå och organisationen kring denna samt det nordiska sameinstitutet i Kautokeino i Norge. En annan slutsats som utredningen kommit fram till är att det starkaste stödet för samekulturen ges av de samer som är knutna till rennäringen och således har sin utkomst inom samernas kärnområde. Som framgått av de demografiska uppgifterna som lämnas i kap. 4 har denna grupp samer emellertid minskat väsentligt under den senaste 20-årsperioden och utgör i dag endast ca 2 500 individer. Såvitt utredningen kunnat finna är det denna grupp som man i allt väsentligt måste bygga på när det gäller att sätta in åtgärder till stöd för samekulturen. En väsentlig uppgift härvid blir enligt utredningens mening att medverka till att skapa ytterligare utkomstmöjligheter för ett antal samer inom kärnområdet vid sidan av vad de övriga samiska näringsgrenarna kan ge. Enligt utredningens mening är sameslöjden och samekonst-

132 - Samekonsthamverk SOU1975;99 SamesIof/den

hantverket redan nu viktiga kompletteringsnäringar som ger sysselsättning och utkomst till ett icke ringa antal män och kvinnor inom samegruppen. Såväl den utredning som kommerskollegiet låtit utföra som uttalanden av slöjdama själva och deras organisationer har gett uttryck för en mycket optimistisk uppfattning om att förutsättningar finns för en omfattande utbyggnad av sameslöjden och samekonsthantverket. Sameutredningen delar denna uppfattning och har gett uttryck för den i sitt första delbetänkande (Ds U 1973:2) Samernas folkhögskola. Utredningen förordade i betänkandet att den slöjdutbildning som bedrevs vid folkhögskolan skulle byggas ut och ges ökade resurser i fråga om både lokaler för verksamheten och erforderlig utrustning. Utredningen angav också att avsikten med den förordade utbildningen skulle vara att till intresserade deltagare överföra kulturarvet på detta område, utveckla det konstnärligt och kvalitetsmässigt samt att ge förutsättningar för ett ekonomiskt utnyttjande av insatserna till förmån för samerna själva. Utredningen ifrågasatte vidare om inte sameslöjden och samekonsthantverket borde få medverka till att ge skolan dess profil på samma sätt som musiken ger profil åt Framnäs folkhögskola och teckning och målning åt Sunderbyns folkhögskola. Som en konsekvens av utredningens syn på betydelsen av en gedigen utbildning för blivande slöjdare och konsthantverkare framförde utredningen förslag om ökad lärartäthet för specialkursen i samisk slöjd och samekonsthantverk. Enligt riksdagsbeslut år 1974 får Samernas folkhögskola för nämnda kurs använda en lärartäthet som motsvarar relationstalet 4,0, vilket innebär att för varje undervisningstimme får tillgodoräknas fyra lärartimmar (jfr 1 1.3.6.1). Enligt de av SSR och Same-Ätnam till utredningen framförda förslagen om stöd för sameslöjden och samekonsthantverket är det på tre områden som insatser behöver göras, nämligen i fråga om utbildning, råvaruanskaffning och marknadsföring. Beträffande de båda sistnämnda områdena har utredningen Sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige” lämnat utförliga förslag till åtgärder, till vilka sameorganisationerna anslutit sig. Även sameutredningen kan i allt väsentligt ansluta sig till förslagen. Enligt utredningens mening behöver insatser göras på följande områden.

1. Anskaffning och tillhandahållande av råmaterial, verktyg och annan utrustning. .Framställning av halvfabrikat och viss beredning av förekommande råmaterial. . Uppsamling av beställningar på olika produkter från vissa försäljningsorgan och uppköpare. Utläggning av beställningarna på för uppgifterna lämpliga slöjdare och konsthantverkare. Rådgivning i fråga om bearbetning av halvfabrikat m. m. till färdiga produkter och ifråga om konstnärlig utformning och utsmyckning. .Viss idégivning, produktutveckling och design beträffande modeller och konstnärlig utsmyckning. Kvalitetsbedömning beträffande färdiga produkter och tillståndsgivning till kvalitetsmärkning av produkterna. . Marknadsföring.

SOU l975:99 Sameslöjden - Samekonsthanrverk 133

Sameutredningen ansluter sig till uppfattningen att dessa olika uppgifter bör kunna handhas av en ekonomisk organisation bildad av samerna själva och med de båda samiska huvudorganisationerna SSR och Same-Ätnam som huvudmän. Utredningen bedömer det också vara möjligt att med det redovisade utredningsmaterialet som grund åstadkomma positiva insatser till stöd för sameslöjden och samekonsthantverket och dess utövare. Även om man betraktar det hela som en fråga om samarbete inom samernas egen grupp, där en omfattande aktivitet kommit till uttryck, bedömer utredningen det emellertid som nödvändigt med ett samhälleligt stöd för att den planerade verksamheten skall kunna komma till stånd och utvecklas enligt uppgjorda riktlinjer. När det gäller att bedöma behovet av insatser och omfattningen av dessa bör man beakta att samekonsthantverket utgör den exklusiva delen av sameslöjden och att antalet utövare av denna konstform är ganska ringa. När det gäller sameslöjden i övrigt är det emellertid fråga om ett betydande antal duktiga slöjdare, vilkas alster både kvalitativt och kvantitativt verkligen möjliggör en arbetsmarknadsmässig insats. Utredningen har tidigare understrukit hur betydelsefull sameslöjden är som ett komplement till övriga samenäringar inom kärnområdet och finner det i anslutning härtill synnerligen angeläget att industriverket och arbetsmarknadsverket tar initiativ till ett samarbete med samernas organisationer i avsikt att ge det stöd som behövs för att bygga upp ett företag med de uppgifter som här skisserats. Utredningen föreslår därför att det uppdras åt de båda nämnda verken att snarast ta upp överläggningar i frågan med de samiska huvudorganisationerna. Vid dessa överläggningar bör kommerskollegiets utredning och den av SSR och Same-Ätnam till sameutredningen ingivna framställningen kunna tjäna som utgångspunkt och underlag. Utredningen bedömer det som mycket betydelsefullt att de båda centrala ämbetsverken engagerar sig aktivt i strävandena att lösa sameslöjdens problem. När det gäller de ekonomiska resurser som kommer att behöva sättas in för att stödja verksamheten bör det enligt utredningen prövas huruvida medel som de båda verken redan disponerar för här antydda ändamål kan

tas i anspråk. Om detta inte är möjligt, bör speciella anslag utverkas för

ändamålet. lnom område arbetar sameslöjdens f. n. en konsulentorganisation som omfattar två tjänster, varav den ena finansieras med statsmedel. Utredningen förutsätter att det inte kan bli tal om att försämra möjligheterna till rådgivning och utbildning inom slöjdområdet utan räknar tvärtom med en positiv utveckling i detta avseende. Då det gäller att anskaffa slöjdvirke för sameslöjden föreslår utredningen att det får ankomma på nyss nämnda samiska organisation, som bl. a. skall anskaffa och tillhandahålla råmaterial, att ta sig an denna fråga och genom förhandlingar med domänverket och andra markägare tillse att virke för träslöjd finns att På staten mark bör tillgå. tillhörig slöjdvirke kunna tillhandahållas avgiftsfritt. För de sameslöjdare som står utanför samebyama och som för sin yrkesverksamhet är beroende av slöjdvirke är det av utomordentlig vikt att frågan om tillhandahållande av

134 Sameslájden - Samekonsthanrverk

slöjdvirke löses enligt utredningens förslag. Det får inte föreligga någon risk för att sämre förhållanden uppstår för sameslöjdarnas del jämfört med tidigare tolkning av gällande bestämmelser eller förut tillämpad praxis.

sou 1975:99 135

8 Samernas organisationer

8.1 Allmänt

Det brukar framhållas att om en etnisk grupp skall kunna behålla och utveckla sitt språk och sin kulturella identitet krävs dels att gruppen är tillräckligt stor för att bl. a. kunna bära upp egna institutioner av olika slag och dels att den är organiserad så att den kan tillfredsställa de behov hos gruppmedlemmarna som har motiverat gruppbildningen. När det gäller de samiska organisationssträvandena kan konstateras att det tog ganska lång tid innan den samiska gruppen kom till klarhet om betydelsen av en stark organisation som kunde ta till vara gruppens intressen och hävda dem inför myndigheter och olika intressegrupperi samhället. Det fanns emellertid samer som var övertygade om behovet av en riksomfattande organisation och som var beredda att medverka till skapandet av en sådan. De fick ganska länge arbeta utan synlig framgång. En av de mest aktiva företrädarna för samerna, kyrkoherden Gustaf Park, beskrev i ett föredrag vid den nordiska samekonferensen i Jokkmokk 1953 de svenska samemas organisationssträvanden på följande sätt. I fråga om organisation, sammanslutning för ett visst ändamål i gängse mening, har de renskötande samerna i vårt land varit likgiltiga ända fram till vår tid. Deras liv som renskötare har ej inbjudit till sådana krångliga mellanhavanden med varandra som vad föreningar med skrivna stadgar, styrelser, föreskrivna sammanträden m. m. isjälva verket är. Renskötseln med individuell vård av renarna, renskiljningar och flyttningar var det verkliga och med tillräckligt arbete uppfyllda livet. Han framhöll vidare att så länge samerna fick vara något så när i fred och odelat ägna sig åt sin fáderneärvda näring i fjällen och i våra nordliga skogsbygder, var deras liv relativt lugnt och fredligt. Men med jordbrukskulturens och industrialismens framträngande ända upp till samemas urgamla landområden förändrades förhållandena enligt Park till en mer eller mindre bitter kamp för tillvaron. I kolonisationens spår följde, framhöll Park, ibland allvarliga konfrontationer mellan å ena sidan dem som ägnade sig åtjordbruk med fast boskapsskötsel och å andra sidan samerna med sin renskötsel. Även andra intrång och inte minst verkningarna av den s. k. awittringen kom att påverka samemas förhållanden i negativ riktning i sådan omfattning att läget för samerna ingav bekymmer. Det var under detta tryck utifrån som samerna började komma till insikt om behovet av en större sammanhållning.

136 Samernas organisationer SOU 1975199

8.2 Den första sameförexiingen

Det första initiativet till bildandet av en sameförening togs av samerna i Vilhelmina år 1904. Det hade krävts mycket förarbete e Park ~ enligt och en omfattande för att få samerna agitation att inse det allvarliga i deras situation och att komma till klarhet om att deras individualistiska inställning i många frågor - inte minst till renskötseln som näring — måste få vika och ersättas av en stark till och vilja sammanhållning samarbete. Det gällde med andra ord att uppträda som en enig och målmedveten folkgrupp för att kunna bevaka sina vitala intressen. Till föreningen anslöt sig samer från hela södra länsdelen. Föreningen fick därför namnet Vilhelmina-Åsele sameförening. Föreningens uppgifter angavs i den första paragrafen i föreningsstadgan. Den fick följande lydelse:

Föreningens ändamål är att arbeta för den svenska lappbefolkningens höjande i religiöst, nyktert och moraliskt hänseende samt i övrigt sprida välmåga i Lappmarken genom att söka arbeta till förbättring av lapparnas ställning i 1. socialt, ekonomiskt, kommunalt och politiskt hänseende; 2. bevaka och understödja lapparnas intressen; samt 3. genom representanter av eget folk söka arbeta för spridande av kännedom om de lapska förhållandena, samt hos en och var utomstående uppväcka intresse för iappfolkets strävanden till ernående av bättre levnadsvillkor.

Denna förenings verksamhet beskrivs av Gustaf Park som mycket framgångsrik. Den åstadkom bl. a. förbättrade inte existensmöjligheter endast för samerna inom Västerbottens län utan också för övriga samer. Det framhålls också att genom denna förenings arbete fick de mest aktiva medlemmarna sin första skolning i offentligt framträdande och i sättet att sköta en föreningsverksamhet. Det skulle också visa sig att denna första sameorganisation blev underlaget för en kommande riksomfattande organisation bland samerna.

8.3 Den första riksorganisationen

Det dröjde emellertid ända fram till l918 innan några av åtgärder betydelse vidtogs för att åstadkomma en riksorganisation för samerna. Även i detta fall var det ett visst tryck utifrån som blev anledning till att frågan aktualiserades. Vid 1917 års riksdag förelåg nämligen en proposi› tion (1917:169) om ändring av vissa delar av 1898 års renbeteslag. Enligt mångas mening hade såväl i utredningsuppdraget som i propositionen en alltför pessimistisk uppfattning om de svenska Samernas duglighet att fortsätta renskötseln kommit till uttryck. Samerna hade, menade man, blivit alltför starkt påverkade av den omgivande kulturen, varför det ansågs nödvändigt att vidta åtgärder för att förhindra en fortsatt utveckling i denna riktning. I nämnda proposition tog föredragande departementschefen upp bosättningsfrågan och anförde härom bl. a.

Samernas organisationer 137

följande. ”Genom bosättningen har det redan förut i förhållande till renantalet alltför ringa antalet skötare ytterligare minskats, och bevakningen av hjordarna har i följd därav blivit allt mindre tillfredsställande, framför allt i sådana fall, där husbonden själv avhållit sig från deltagande i renskötseln. Bevakningens bristfällighet har på vissa håll föranlett de särskilda hjordarnas mer eller mindre konstanta sammanblandning i jättehjordar, som ej kunnat göras till föremål för nämnvärd bevakning. Detta har lett till stort förfång såväl för skötsamma renägare - särskilt de mindre förmögna som för den bofasta befolkningen samt på såväl ena som andra hållet framkallat missnöje. Av det anförda framgår, fortsatte departementschefen ”att staten saknar anledning att förhjälpa renskötande lappar till bosättning. Snarare kan det ifrågasättas, huruvida man icke borde genom lagbestämmelser omöjliggöra föreningen av renskötsel och levnadssätt såsom bofast. Måhända måste statsmakterna också, om renskötseln skall kunna upprätthållas, förr eller senare slå in på en dylik väg. Med anledning av vissa motioner (II 1917:404 och 405) i frågan uttalade lagutskottet (LU 1917:59) att ”förslaget inte avsåg att, såsom motionärerna närmast synas förmena, stadga något generellt förbud för lappar att bo i timrade bostäder utan förbud för dem att utan kontroll uppföra dylika bostäder å kronans till renbeten upplåtna marker. Riksdagen beslöt (rskr 1917:374) att lapparna böra beredas tillfälle att vid ett gemensamt lappmöte — som lärer vara avsett att hållas ijanuari 1918 i Östersund A och framkomma med med överlägga förslag anledning av den i propositionen bebådade allmänna revisionen av lagstiftningen om lapparnas rätt till renbete och därmed sammanhängande ämnen. Möjligheterna till ett sådant Sammanträffande borde därför på allt sätt underlättas av statsmakterna och orternas tjänstemän. Riksdagen menade att medel för ändamålet skulle utan riksdagens särskilda hörande kunna anvisas ur de tre lappfonderna i enlighet med de för dem gällande bestämmelserna. Det blev Vilhelmina-Åsele sameförening som fick uppdraget att sammankalla ombud till ett landsmöte. Det förlades till Östersund den 5-9 februari 1918 och finns utförligt refererat i det tryckta protokollet (Svenska Lapparnas Landsmöte i Östersund den 5-9 februari 1918. ~ Uppsala 1918). Mötet har enligt Gustaf Park — satt avgörande spår i lagstiftningen såväl när det gäller nomadskolornas organisation som i fråga om renskötseln och Samernas bosättningsfrågor. Men det fick också en avgörande betydelse för de samiska organisationssträvandena. Man beslöt nämligen enhälligt att bilda ”Lapparnas Centralförbund. Som riktlinjer för förbundets verksamhet antogs första paragrafen i Vilhelmina-Åsele sameförenings stadgar. Samma förenings styrelse skulle också tills vidare fungera som styrelse för det nya förbundet. Man fastställde också en medlemsavgift om 5 kr. per år och medlem. När det gällde att trygga det nya förbundets framtid visade det sig att de ekonomiska frågorna skapade stora problem för styrelsen. För att lösa dessa arbetade man efter två linjer. Dels inriktade man sig på bildandet av lokalföreningar och startade i samband därmed en insamling av bidrag från samerna själva, dels ansökte man om Kungl. Maj :ts medgivande att få

138 Samernas organisationer

anordna ett varulotteri. Penninginsamlingen gav ett blygsamt resultat och framställningen om att få anordna lotteri avslogs. [nte heller andra initiativ som togs för att lösa förbundets ekonomi ledde till önskat resultat. Centralstyrelsen gav då upp eftersom alla utvägar att skaffa erforderligt kapital syntes stängda. Lapparnas Centralförbund upphörde i slutet av 1923 med sin verksamhet. Om orsakerna till misslyckandet med det nya förbundet uttalade den tidigare nämnde Gustaf Park följande: Utan tvivel var orsaken i första hand liknöjdhet hos den stora massan av samer för moderna organisationssträvanden. Norr om Arvidsjaur och Arjeplog var man alldeles främmande för allt föreningsväsende och här uppe finns i alla fall det stora flertalet av samiska renägare. Och där det i någon mån fanns intresse, rådde bristande förståelse för villkoren för en för hela folket omfattande organisation. Även må som orsak nämnas de intresserades ovana vid modernt föreningsarbete. Den andra avgörande anledningen till misslyckandet låg utan tvivel i statsmakternas resp. lappväsendets till en början negativa inställning till samemas organisationssträvanden.”

8.4 Nya strävanden att bilda en riksorganisation

8.4.1 Organisationsfrågarzs behandling vid 1937 árs landsmöte

Det förhållandet att man trots olika försök inte kunde skaffa fram erforderligt rörelsekapitel för Lapparnas Centralförbund upplevdes som en stor besvikelse hos alla dem som offrat tid och arbete för att åstadkomma en slagkraftig Centralorganisation för samegruppen. Den uppkomna situationen verkade förlamande på hela organisationsfrågan och påverkade också förhållandena inom de enskilda sameföreningarna som under en följd av år förde en tynande tillvaro. Efter hand började emellertid en annan inställning till samemas organisationssträvanden göra sig gällande. Ett bevis härför kunde utläsas i det betänkande som 1930 års lapputredning avgav år 1936 (SOU 1936:23), där man förordade organisationsbildningar bland samerna och föreslog statsbidrag för detta ändamål. Utredningen ansågs på ett genomgripande sätt beröra samemas existensfråga i hela dess vidd och, då en proposition i ”lappfrågan” väntades vid 1938 års riksdag, tog Arjeplogs sameförening initiativ till en ny gemensam samisk opinionsyttring och inbjöd till landsmöte i Arvidsjaur 4-7 oktober 1937. I anledning av motioner (I:193 och 194) till 1937 års riksdag ang. vissa lappbefolkningen berörande spörsmål uttalade statsutskottet (SU 1937:185) att samerna borde beredas tillfälle att avge yttrande över lapputredningens betänkande. Kostnaden för ett allmänt möte för ändamålet torde, enligt utskottet, kunna bestridas av Kungl. Majzt av tillgängliga medel. Kungl. Maj :t borde emellertid se till att staten genom vederbörande länsstyrelse eller på annat sätt erhöll representation vid mötet. Landsmötet förkastade de av utredningen förordade renskötselâtgärderna och gjorde därutöver uttalanden i andra frågor, bl. a. ang. nomadskolorna. Även landsmötesprotokollet från Arvidsjaur föreligger i

Samernas organisationer 139

tryck (Det svenska samefolkets allmänna landsmöte i Arvidsjaur 4—7 oktober 1937. Umeå 1938). Landsmötet fick emellertid stor betydelse för det samiska föreningsväsendet. insatserna vid mötet kom att på olika sätt rikta samernas uppmärksamhet på betydelsen av samarbete och sammanhållning. En motion i organisationsfrâgan gav upphov till en livlig diskussion som utmynnade i ett enhälligt uttalande att bilda en riksorganisation. Man tillsatte också en tremannakommitté med uppgift att vidta åtgärder för att genomföra beslutet. Bl. a. genom kommitténs arbete bildades ett antal nya sameföreningar. Så gott som varje socken hade efter hand sin egen lokalförening. Inom kommittén var man dock tveksam huruvida enbart lokala sameföreningar kunde bära upp en riksorganisation. Kommittén upplöstes efter några år utan att den hade lyckats lösa frågan om en samernas riksorganisation. l detta sammanhang kan också erinras om att frågan om en särskild samisk representation i riksdagen var föremål för behandling vid 1937 års landsmöte. I en motion, som landsmötet beslöt lägga till handlingarna, yrkades nämligen att landsmötet skulle göra en framställning om att samerna skulle bli representerade iriksdagen. Denna fråga hade redan vid två tillfällen tidigare behandlats i riksdagen efter särskilda motioner (1920 1:209 och 1930 1:210). Bägge motionerna avslogs av riksdagen. Konstitutionsutskottet (KU 1920:27) anförde bl. a. att en särskild samisk representant skulle innebära att ”lappama erhölle ett inflytande på riksdagens sammansättning som flerfaldigt överstege det av deras antal betingade som de för närvarande äga”. Utskottet anförde vidare: Härtill kommer, att den lapska befolkningen, som bekant, är fördelad på ett flertal län, vilket förhållande givetvis ur såväl praktiska som tekniska synpunkter ökar betänkligheterna mot en bestämmelse om dess förenande till en särskild valkorporation. Slutligen skulle, enligt utskottets uppfattning, en bestämmelse i av motionären angiven riktning vara olämplig jämväl därutinnan att även andra av speciella intressen och särskilda levnadsförhållanden sammanbundna befolkningsgrupper såsom en konsekvens av ett dylikt stadgande skulle kunna påfordra egen, av vederbörande folkgrupps numerära styrka icke betingad representation.

8.4.2 Organisationsfrâgans behandling vid 1948 ârs landsmöte Den Berglöfska utredningen, som arbetade åren 1939-1942 (Betänkande ang. åtgärder till stöd för de renskötande läpparna m. m. SOU 1942:41), gjorde ett par uttalanden till förmån för samernas organisationssträvanden som kan betraktas som mycket betydelsefulla. Det ena gällde kravet att samerna skulle beredas tillfälle att yttra sig över ärenden som behandlade för samerna betydelsefulla frågor och det andra att bidrag måtte utgå till ekonomiska och ideella föreningar till gagn för samerna såväl vid föreningarnas bildande som för deras verksamhet i övrigt. Det var dock först ett betänkande med förslag till reformering av renslakten m. m., avgivet av 1946 års köttbesiktningskommitté, som gav

140 Samernas organisationer

upphov till sammankallandet av ett tredje landsmöte år 1948 (Protokoll m. m. från samelandsmötet i Arvidsjaur den 26~27 februari 1948. Uppsala 1948). För tillkomsten stod Gustaf Park denna gäng ensam. Även vid det här landsmötet vitsordades behovet av en riksorganisation och t. o. m. en ombudsman som kontinuerligt kunde följa med i utvecklingen kring samernas problem och som kunde ta itu med frågor som krävde snabba ingripanden. Det vore långt ifrån tillfredsställande att få sammankalla ett landsmöte vart tionde år. Landsmötet utsåg därför ett arbetsutskott med uppgift att dels tillvarata Samernas intressen, dels handla i frågor, som inte tålde så långt uppskov som vad sammankallandet av ett allmänt landsmöte innebar, och dels vid behov avge yttranden i samefolkets namn. En första uppgift för arbetsutskottet blev att sondera stämningen och intresset hos samerna för att bilda en riksorganisation och undersöka

huruvida lappbyarna var benägna att bli medlemmar i den planerade

sammanslutningen. Enligt arbetsutskottets bedömning var lappbyarna en stabil och ekonomiskt bärig grund för samernas riksorganisation. Positiva svar inkom från byarnas ordningsmän och arbetsutskottet började kort tid därefter överlägga om utformningen av stadgar för riksorganisationen. Det nya greppet vid försöken att bilda en samisk riksorganisation, nämligen att lämna tanken på individuellt medlemskap och i stället grunda organisationen på kollektivt medlemskap genom samebyar och lokala sameföreningar, visade sig vara mycket Denna framgångsrikt. konstruktion innebar bl. a. att de lokala sameföreningarna, som utgjorde sammanslutningar för såväl renskötande som icke-renskötande samer, kunde ge även den sistnämnda gruppen viss representation i riksförbundet. l det sammanhanget bör även nämnas att det huvudsakliga arbetet kring organisationsbildningen utfördes av samer som stod utanför renskötseln. Förklaringen härtill har angetts vara, att dessa samer hade större erfarenheter av storsamhället, dess värderingar och dess sätt att fungera och därför tidigare än andra samer hade kommit till insikt om behovet av en större aktivitet från samernas sida i fråga om insatser av betydelse för samernas sak. Det har också framhållits, att samefrågorna från början i hög grad bedömdes som angelägna för alla samer. l målsättningen för de första landsmötena ingick inte enbart att dryfta och ta ställning till konkreta samefrågor utan i lika hög grad att väcka respekt för samerna som folkgrupp och utåt visa att också samerna hade behov av och anspråk på en plats i samhället. l anslutning till vad som yttrades vid landsmötet om en särskild ombudsman för samerna kan erinras om vad riksdagens justitieombudsman anförde i skrivelse till Kungl. Majzt den 24 januari 1966. Skrivelsen överlämnades av Kungl. Maj :t den ll februari 1966 till rennäringssakkunniga för att beaktas vid fullgörande av utredningsarbetet. JO uttalade där 1 att en utredning borde komma till stånd syftande till att ge de Lappby hari 1971 års rennäringslag utbytts mot renskötande samerna bättre möjligheter att själva tillvarata sina av lagen benämningen sameby, erkända och att hindra rättigheter att intrång däri göres utan tillräckliga liksom lappar i senare skäl och utan rimlig ersättning. JO anförde också att rennäringens författningstext ersatts med samer. särskilda förhållanden samt den omständigheten att staten sedan lång tid

Samernas 141 organisationer

tillbaka påtagit sig ansvaret och kostnaderna för en genom lappväsendet utövad verksamhet till hjälp åt renskötseln talade för att staten också bär kostnaden för de organ som enligt JO:s uppfattning bör finnas för att bevaka samernas intressen och föra deras talan. Omfattningen och utformningen av en sådan ombudsmannaorganisation för de renskötande samerna torde, enligt JO, vara beroende av, bl. a., vilken organisation och ställning lappbyarna erhöll framdeles.

8.5 Svenska Samernas riksförbund

Efter långa förberedelser kunde arbetsutskottet sammankalla av lappbyarna och sameföreningarna utsedda ombud till ett möte i Jokkmokk den 3-5 oktober 1950. Vid mötets öppnande gavs en redogörelse för händelseförloppet från det första landsmötet i Östersund 1918 fram till dagens viktiga sammankomst. Vidare angavs vissa principiella riktlinjer för det blivande riksförbundets verksamhet. Bl. a. fastslogs att riksorganisationen måste vara opolitisk. Organisationen skulle avhålla sig från att misstänkliggöra myndigheter som hade att handlägga samefrågor. Verksamheten skulle bedrivas på ett sådant sätt att förbundet inte skulle komma att betraktas som en kamporganisation mot lappväsendet utan skulle vara ett organ för samarbete med berörda tjänstemän grundat på saklighet och realism. Om däremot vissa åtgärder som vidtogs mot samer kunde ge intryck av översitteri, okunnighet eller orättvisa skulle det åvila riksorganisationen och dess styrelse att hävda de enskilda samernas intressen även om detta måste ske med hård kritik. Efter vederbörligt förberedelsearbete enade sig mötet om ett beslut att bilda Svenska Samernas riksförbund (SSR). Det av arbetsutskottet framlagda förslaget till stadgar antogs med smärre ändringar. l stadgarna, reviderade 1974, anges att SSR:s ändamål är att tillvarata och främja de svenska samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötselns och dess binäringars fortbestånd och sunda utveckling. Förbundet utgör en sammanslutning av samebyar och sameföreningar. Beslutanderätten utövas av valda ombud, som samlas till ordinarie landsmöte en gång om året på plats som styrelsen bestämmer. Extra landsmöte kan sammankallas. Varje sameby och varje lokal sameförening får utse ett ombud för varje påbörjat 50-tal medlemmar. De verkställande och förvaltande uppgifterna handhas av en styrelse, som utses av landsmötet för tre år i taget. Antalet ledamöter var från början 15 med lika många suppleanter men har senare utökats till l7. Av styrelsens ledamöter skall minst 12 tillhöra sameby och representera fasta geografiska mandatområden med fördelning enligt landsmötesbeslut. Styrelseledamot skall vara av samisk börd och renskötselberättigad enligt lag. Varje sameby och sameförening som sökt medlemskap i förbundet skall erlägga en medlemsavgift. Från början utgjorde avgiften 25 kr. för varje sameby och sameförening med högst 50 medlemmar. Ganska snart höjdes avgiften till 75 kr. Numera är den 350 kr. Därtill kommer ett

142 Samernas organisationer

obligatoriskt bidrag för varje sameby motsvarande ett belopp på 25 öre per ren. Enligt det senaste årets budget beräknas medlemsavgifter och anslag från samebyarna och sameföreningarna uppgå till 64 000 kr. I det samepolitiska program som antogs vid 1968 års landsmöte uttalas att organisationsanslutningen bland samerna är så gott som total. Samerna står här, framhålls det, långt framom de flesta andra intressegrupperingar i vårt land som har liknande inriktning. Med hänvisning till den i stadgarna angivna målsättningen för verksamheten framhålls vidare, att SSR har anspråk grundade i den representativa demokratins och rättsstatens väsen och principer att genom egna organ företräda samerna även i förvaltning och rättslig vård av samernas gemensamma nyttigheter, härunder samt rätten till land och vatten och lappfonden inbegripna, tillagt 1974 — i kulturella och minoritetsrättsliga frågor. I enlighet härmed ingår i SSR:s uppgifter att även lämna medlemmarna service i olika avseenden. Det betonas särskilt att denna service är viktigast, när det gäller samebyarna. I det samepolitiska programmet sägs att dessa ofta ställs en och en mot en mäktig av statsmakterna uppbyggd mångförgrenad organisation med traditionell dominans, stora resurser betydande makt över såväl samebyn som den enskilde renarbetaren.

_och

För att SSR skall kunna svara mot de förväntningar från medlemmarnas sida, som måste bli en följd av den breda målsättning som här anges, har förbundet funnit det nödvändigt att inom organisationens ram bygga upp ett kansli med tyngdpunkten förlagd till den juridiskt-rättsliga inriktning som arbetet inom förbundet fått. Behovet av en ombudsmannaorganisation gjorde sig gällande redan vid starten av förbundets verksamhet. Det dröjde emellertid till 1962 innan detta önskemål kunde förverkligas. Nämnda år anställdes en juridisk ombudsman i förbundet och i samband därmed inrättades riksförbundets kansli i Stockholm. Att kansliet förlades till Stockholm och inte på ort inom samernas kärnområde motiverades med nödvändigheten av att kunna bevaka vad som händer på riksplanet i fråga om samernas förhållanden och snabbt kunna göra ingrepp till gagn för samernas sak. Genom den prioritering som orts till förmån för de rättsliga frågorna och som lett till omfattande engagemang från ombudsmannens sida i bl. a. det s. k. Skattefjällsmålet har det bedömts nödvändigt att förstärka kansliet med ytterligare en jurist sedan några år tillbaka. Bl. a. detta förhållande har medfört väsentligt ökade kostnader för förbundet. Enligt den fastställda staten för år 1974 skulle_ utgifterna för verksamheten uppgå till ca 600 000 kr. Utöver den juridiska personalen har SSR också för kortare perioder haft en konsulent anställd för informations- och upplysningsverksamhet bland renägarna, t. ex. i samband med den nya rennäringslagstiftningen. Verksamheten har vid varje tillfälle finansierats av särskilda statliga medel. En fast konsulent för kontinuerlig verksamhet ute på fältet har bedömts äga hög prioritet i riksförbundets verksamhet. Årliga äskanden om anslag av statliga medel för en sådan konsulenttjänst har tidigare lämnats utan bifall, men frågan om en konsulent under SSR:s huvudmannaskap har ånyo aktualiserats motionsvägen vid 1975 års riksmöte och

Samernas organisationer 143

vunnit riksdagens bifall (JoU 1975:1, rskr 1975:83). Samebyarnas och sameföreningarnas kontanta bidrag till förbundet täcker endast drygt tio procent av förbundets utgifter. Övriga kostnader täcks f. n. genom anslag ur samefonden. SSR har - såsom det framhållits från riksförbundets egen sida — från dess bildande och intill nu strävat efter att utvecklas till en organisation som kan göra anspråk på att företräda samegruppens samlade vilja. Utan att bedöma de anspråken från SSR:s sida kan det emellertid konstateras, att det remissförfarande för att inhämta samernas synpunkter i egna angelägenheter, som före riksförbundets tillkomst utgjorde undantag och som då varje gång krävde extra ordinära åtgärder för att kunna genomföras, nu ingår som en naturlig del av förbundets verksamhet. På nästan alla områden med anknytning till rennäringen eller samiska kulturfrågor i vidare bemärkelse förekommer - i huvudsak kanaliserat genom SSR ~ ett omfattande samråd och reellt medinflytande för sameintressena. Sålunda finns det nu samiska representanter i styrelsen för samefonden och på det kulturella området i samefondens kulturdelegation. Vidare år samerna representerade i lantbruksstyrelsens plenum då rennäringsfrågor behandlas, i den till lantbruksstyrelsen knutna rennämnden, i lantbruksnämndemas rennäringsdelegationer i de tre nordligaste länen samt i det för renbeteskonventionen med Norge inrättade fasta utskottet samt i stiftelsen resp. styrelsen för Samernas folkhögskola. Vid en genomgång av de olika landsmötenas beslut kan likaså konstateras, att rättsfrågor i förening med svårövervägda frågor om samernas möjligheter att påverka utvecklingen i förhållandet samema-storsamhället kontinuerligt aktualiserats i SSR:s verksamhet genom de, enligt samernas uppfattning, ökade inträngen i renskötselområdena. Ökad landsvägstrafik, omfattande vattenregleringar och gruvdrift, tung turism och växande friluftsliv, långt drivet storskogsbruk, fridlysning av rovdjur etc. ställer otvivelaktigt de renskötande samerna inför allt större krav på anpassning till nya förhållanden. Som riksorganisation intar SSR, även om riksförbundet har sin huvuduppgift riktad på rennäringen, i det läget en nyckelroll, eftersom alla frågor mer eller mindre påverkar samernas kulturella situation i stort och därmed också får betydelse för den samiska befolkningsgruppen som helhet, inte enbart de renskötande samerna.

Sáminuorra, Svenska samernas riksungdomsférbund I anslutning till Svenska samernas riksförbund har även bedrivits viss ungdomsverksamhet. Ungdomsorganisationen benämndes tidigare Svenska samernas riksförbunds yngre råd, men går numera under namnet Svenska samernas riksungdomsförbund (SSR-U). I en av förbundets ordförande, Ingwar Åhrén, gjord utredning ”Från Svenska samernas riksförbunds yngre råd till Sáminuorra lämnas en del data om förbundets mål och riktlinjer och om dess verksamhetsformer m. m. Där sägs bl. a. att samisk ungdom har bedrivit organisationsarbete allt sedan de första försöken gjordes att organisera samerna. År 1940 bildades en

144 Samernas organisationer

ungdomsorganisation w SAMU - med säte i Mittådalen. Den syftade till att organisera den samiska ungdomen över hela landet och stod dessutom öppen även för andra än samer. Samu, som arbetade aktivt bara några år, var uppbyggd på lokalavdelningar som organiserades på några orter inom samernas kärnområde. Organisationen gav också ut ett medlemsblad. SSR:s yngre råd bildades 1963 på Samernas folkhögskola. Det blev i huvudsak eleverna på skolan som kom att utgöra stommen i förbundet under den första verksamhetsperioden, Det nya namnet Sáminuorra antogs i samband med fastställandet av vissa stadgeändringar genom beslut på årsmöten 1972 och 1973. Enligt dessa stadgar skall Sáminuorra vara en organisation för samiska ungdomar i Sverige. Förbundet skall vara anslutet till SSR och vara representerat i SSR:s styrelse genom en ledamot jämte ersättare. Beslut härom har fattats i början av år 1975 av SSR:s styrelse. Enligt beslutet skall ledamoten vara adjungerad i SSR:s styrelse, som också svarar för kostnaderna. Förbundet har till uppgift att tillvarata och befrämja sameungdomens ekonomiska, sociala, kulturella, rättsliga och administrativa intressen med särskild hänsyn till de samiska näringarna. Förbundet skall i övrigt arbeta för att främja sameungdomens kunskap om och aktning för den samiska näringens och kulturens egenart och värde. Medlemskap i förbundet vinnes dels av varje sameby och lokal sameförening och dels genom individuellt medlemskap. Högsta beslutande organ för förbundet är det förbundsmöte som hålls varje år. Beslutanderätten tillkommer av samebyar och sameföreningar utsedda ombud. Förbundets verkställande och förvaltande organ utgörs av en styrelse som består av elva ledamöter, av vilka minst fem skall tillhöra sameby eller sameförening. Styrelsen skall arbeta med minst tre utskott, nämligen ett näringsutskott, ett kulturutskott och ett programutskott. Vidare bör nämnas att Sáminuorra är som medlemsorganisation anslutet till Sveriges ungdomsorganisationers landsråd och statens ungdomsråd. l den nämnda utredningen påtalas att förbundet i dag saknar en central administration. Skall det vara möjligt att bedriva en verksamhet av mera kvalitativt och kvantitativt omfång, framhålls det, så måste den uppbyggnadsstruktur som antagits i de nya stadgarna fullföljas. Närmast i tiden har legat att realisera anställande av en förbundssekreterare. En sådan tjänst på halvtid har tillsatts från den 1 juni 1975. De viktigaste inslagen i ungdomsförbundets verksamhet utgör i första hand de nordiska ungdomskonferenserna som anordnas vartannat eller vart tredje år. Sådana konferenser har hållits i Nikkaluokta i Sverige, i Enare i Finland, i Karasjok i Norge och nu senast i Ammarnäs i Sverige. Därjämte har man anordnat kursveckor varje år till vilka ett 20-tal ungdomar kunnat inbjudas. När det gäller mer lokalt inriktad verksamhet i samebyarnas och sameföreningamas regi behövs enligt utredarens mening mera aktiva insatser än vad hittills kunnat åstadkommas. Han framhåller emellertid att en inventering av orter med samisk befolkning, där förutsättningar föreligger att starta lokala aktiviteter, ger vid handen att minst ett 35-tal sådana orter torde finnas. För att åstadkomma en större aktivitet beträffande ungdomsverksamheten på dessa orter krävs

Samernas 145

organisationer

emellertid en förstärkning av såväl ekonomiska som personella resurser. I utredningen sägs vidare att ungdomsförbundets ekonomi alltid vållat dess styrelse bekymmer. Förbundet får i dag bidrag från olika håll. Den största bidragsgivaren är, liksom beträffande SSR:s verksamhet, samefonden. Stödet till ungdomsförbundet är i regel inräknat ianslaget till SSR. Från samefonden utgick för budgetåret 1974/75 ett anslag på 31 000 kr., vartill kommer ett par tusen kronor från samebyar och sameföreningar. Fr. 0. m. budgetåret 1971/72 erhåller samernas ungdomsorganisation även statsbidrag för i första hand sin centrala verksamhet. Det statliga stödet till ungdomsorganisationerna har fr. o. m. budgetåret 1975/76 fått en ny utformning (prop. 1975:14, KrU 1975:9, rskr 1975:124). Det nya bidraget till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet utgår till organisation med minst 3000 medlemmar i åldrarna 7-25 år och lokalavdelningar i minst hälften av landets landstingskommuner. Dessa bidragsbestämmelser kan inte tillämpas på Svenska samernas riksungdomsförbund på grund av organisationens särart. I prop. 1975:14 (s. 57—58) har emellertid föredragande statsrådet uttalat att verksamheten är av sådant värde att statligt stöd bör utgå. Statsbidraget till central verksamhet utgör detta budgetår 15 000 kr. Eftersom SSR-U erhåller statsbidrag till sin centrala verksamhet kan förbundet också få bidrag till den lokala verksamheten och få del av vissa medel som fördelas av statens ungdomsråd för försöksverksamhet och utvecklingsarbete.

8.6 Same-Ätnam, förening för samisk kultur

Under 1940-talet utvecklades en betydande aktivitet bland samerna och deras företrädare till stöd för samisk kultur i dess olika former. År 1942 tillkom Samernas folkhögskola som skulle bli en mycket viktig faktor när det gällde att väcka intresse för och medverka i utvecklingen av den samiska kulturens viktigaste yttringar. År 1945 bildades Same-Ätnam, Sällskapet Lapska Odlingens framtid, eller Same-Ätnam, förening för samisk kultur, som organisationen efter stadgeändring 1969 numera kallas. När det gällde tillkomsten av Samernas folkhögskola och bildandet av Same-Ätnam var det i första hand krafter utanför samernas krets som tog initiativ och på olika sätt gav stöd åt verksamheten, även om tanken på en särskild samisk folkhögskola ofta framfördes av de bägge samerna Gustaf Park och Karin Stenberg. Vid föreningens bildande 1945 framhölls att Same-Ätnam ville söka samla alla intresserade för samernas sak och i sin verksamhet tillgodose såväl renskötande som icke-renskötande samers intressen. Medlemskapet stod därför öppet även för andra än samer och kan nu vinnas av enskilda, institutioner och samfälligheter som vill främja föreningens syften. 1 motiveringen anfördes att Same-Ätnam skulle vara en organisation med samerna för samerna. Häri kan också spåras en viss självkritisk inställning till hur samefrågor tidigare ofta handlagts.

146 Samernas organisationer

Målet för föreningens verksamhet enligt § 2 i stadgarna uttrycks på följande sätt. ”Sin uppgift vill föreningen fylla framför allt a) genom att främja kunskapen om och aktningen för den samiska kulturens egenart och värde, b) genom att verka för aktiv samisk språkvård, c) genom att främja kunnigheten i samisk slöjd och samiska konsthantverk, d) genom att stödja samernas strävanden för utveckling av sitt näringsliv, samt e) genom att stödja Samernas intemordiska strävanden.

Under de första verksamhetsåren arbetade föreningen med fyra olika utskott:

a) skriftutskottet (litteratur, film, radio) b) slöjdutskottet (slöjdkurser och utställningar) c) bildningsutskottet (det fria och frivilliga folkbildningsarbetet bland samerna), samt d) näringsutskottet (renvården, renforskningen). Sedan SSR bildats och fått sin verksamhet i hög grad inriktad på renskötselns fortbestånd och sunda utveckling fann man inom Same- Ätnam lämpligt att avveckla näringsutskottet. Allt eftersom SSR lyckats bredda sin verksamhet och närma sig de mål för verksamheten som formulerats i det samepolitiska programmet från 1968 och i de reviderade stadgarna, har SSR mer och mer kommit att ta över uppgifter som utgjorde viktiga inslag i Same-Ätnams verksamhet. Dessa förhållanden har lett till att man i de båda organisationerna dryftat möjligheterna till en samordning av de gemensamma strävandena och t. o. m. ställt frågan om inte ett samgående av de båda organisationerna skulle komma att gagna det samiska. Ett sådant samgående skulle emellertid kräva vissa förändringar. Det finns nämligen vissa strukturskillnader i de båda organisationerna. Ett exempel på sådana skillnader utgör det förhållandet att till SSR är anslutna samebyar och sameföreningar som kollektiva medlemmar, under det att Same-Ätnam bygger på individuellt medlemskap och därutöver står öppet även för andra medlemmar än samer. Tillsammans med SSR representerar numera också Same-Ätnam samerna i olika sammanhang, företrädesvis på det kulturella området. Same-Ätnam ingår således i stiftelsen Samernas folkhögskola och i stiftelsen Samefolket, liksom föreningen finns företrädd isåväl samefonden som dess kulturdelegation. Trots det ringa medlemsantalet - ca 250 -— och de mycket begränsade både personella och ekonomiska resurserna har Same-Ätnam dock både sökt och, efter egen bedömning, lyckats fylla en viktig kulturell uppgift. Det är framför allt slöjdutskottet, som bidragit till att ge föreningen status och inflytande. Genom anslag till den verksamhet som slöjdutskottet bedriver kan föreningen avlöna två heltidsanställda konsulenter. Deras verksamhet i form av kurser och individuell rådgivning till de enskilda

Samernas 147 organisationer

slöjdarna har bidragit till den positiva utveckling som sameslöjden och det samiska konsthantverket kunnat uppvisa under senare år. Bidragsgivare —~ förutom samefonden — är statens industriverk, landstingen i de tre nordligaste länen, vissa kommuner inom dessa län, Längmanska företagarfonden samt Johan Widells donationsfond. Enligt det senaste årets budget omsätter föreningen ca 270 000 kr. Medlemsavgiften utgör 10 kr. per år och medlem. Många medlemmar betalar emellertid frivilligt ett större belopp än det fastställda. Senaste året uppgick medlemsavgifterna till ca 3 000 kr. Under några år har också ett språkutskott varit verksamt inom föreningen. Dess viktigaste uppgift har varit att anordna kurser i samiska. Kostnaderna för dessa kurser har bestritts genom anslag ur samefonden.

8.7 Lokala sameföreningar

Inom det samiska bosättningsområdet finns 13 sameföreningar som är anslutna till SSR. Dessa lokala föreningar står öppna för såväl samebymedlemmar som sådana samer som aldrig tillhört sameby eller som lämnat rennäringen med dess binäringar och som därför inte längre är eller betraktas som medlemmar i samebyarna. Utredningen har fått det intrycket att den verksamhet som bedrivs inom dessa föreningar har en väsentlig betydelse när det gäller att bevara och stärka samhörigheten mellan skilda grupper av samer. Några av dessa föreningar har tagit betydelsefulla initiativ med direkt inriktning på verksamheter som kan medverka till bevarande och utveckling av samekulturen i dess olika former. Kiruna sameförening kan anges som ett exempel. Föreningen har t. ex. varit en drivande kraft bakom strävandena att anskaffa en ny samegård i Kiruna som ersättning för det tidigare s. k. lapphärbärget med lokaler för en verksamhet som tillfredsställer också nya behov, både olika aktiviteter i föreningens inre verksamhet och mera utåtriktad verksamhet. Ett exempel är bl. a. strävandena att sprida kännedom om samerna och deras kultur och att få lämna informationer om samer av samer såväl för den närmaste omgivningen som för den ström av turister som årligen passerar Kiruna. En sådan informationsverksamhet anordnade föreningen med ekonomiskt stöd av Kiruna kommun och samefonden sommaren 1974. Förutom en speciell slöjdutställning visades t. ex. bildskärmar om det samiska skolväsendet och det nya sameinstitutet i Kautokeino. Vidare visades en bildserie sammanställd av Samernas folkhögskola i Jokkmokk som tog upp och i ord och bild belyste olika sameproblem. Som ytterligare exempel på lokala föreningar med verksamhet som utgör ett viktigt stöd för den samiska samhörigheten och den samiska kulturen kan nämnas Tärna sameförening som har sitt säte i Tärnaby i Västerbotten. Enligt gällande stadgar har föreningen till uppgift att främja och utveckla samernas ekonomiska, sociala och kulturella intressen med hänsyntagande till samebefolkningen i sin helhet och utan hänsyn till yrkeskategori. I likhet med vad som skett i Kiruna har även

148 Samernas organisationer

Tärna sameförening tagit aktiv del i anskaffandet av en s. k. samegård. År l970 inköpte nämligen sameföreningen av Tärna kommun det gamla ålderdomshemmet i Tärnaby som ursprungligen var avsett för samer inom området. I och med att byggnaden övertogs av sameföreningen fick den status som samegård. När man planerade för ombyggnad och renovering av byggnaden lades tyngdpunkten på att förse föreningen med lämpliga lokaler för dess verksamhet. Den kulturella verksamheten skulle omfatta föreläsningar, studiecirkelarbete, filmförevisningar, sammanträden, konferenser och viss kursverksamhet. Den kursverksamhet som skulle bedrivas skulle i första hand avse sameslöjdens skiftande behov. Men även övrig samekultur skulle samlas inom samma byggnad som härigenom skulle fungera som sammanbindande länk för samerna inom området. Av föreningens medlemmar gjorda insatser har lett till att arbetet med ombyggnaden fortskridit så långt att byggnaden kan tas i bruk inom kort. Arbetet utförs som kommunalt beredskapsarbete i arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) regi. Kostnaderna för renoveringen har beräknats till 550 000 kr., varav AMS bidrar med 75 % eller 412 500 kr., kommunen genom utnyttjande av s. k. regleringsavgifter bidrar med 20% eller 110 000 kr. och sameföreningen genom anslag ur samefonden bidrar med 5 % eller 27 500 kr. Med det anförda har utredningen velat belysa vilka insatser som kan åstadkommas av lokala föreningar genom god sammanhållning och ett levande intresse för Samernas särpräglade kultur och levnadssätt. Från Jämtland kan också Frostvikens-Hotagens sameförening nämnas som en av de äldsta sameföreningarna. Den tillkom, enligt vad som redogörs i en festskrift vid föreningens 50-årsjubileum 1969, starkt påverkad av tidens folkrörelser och föreningsbildningar samt inte minst genom 1918 års landsmöte i Östersund. Målsättningen var klart socialpolitisk för emående av bättre levnadsvillkor som det hette i de första stadgarna. Men man understödde också allmän folkbildning och under alla förhållanden blev föreningsbildningen ett forum för diskussion och kollektiva beslut, som sedan skulle verkställas. Härigenom utlöstes en aktivism som oftast gav positiva resultat.” Utöver de här nämnda sameföreningarna finns inom det samiska kärnområdet ytterligare ett tiotal liknande föreningar med i huvudsak samma mål och riktlinjer för sin verksamhet. Några har också ordnat särskilda samiska kulturområden (t. ex. ”lappstäderna” i Arvidsjaur och Malå) och andra söker förvärva eller uppföra samegårdar som centra för den lokala verksamheten. Även om inte alla dessa kan uppvisa samma livaktighet och initiativkraft som de ovan nämnda föreningarna, utgör de dock en betydelsefull tillgång för samegruppen. Samtliga är som nämnts anslutna till SSR och deltar således genom ombud i de årliga landsmötena. De icke-renskötande samer som utflyttat från kärnområdena och övergått till annan yrkesverksamhet på olika orter inom landet har även bildat egna föreningar. Gemensamt för dessa föreningar synes vara att man inriktat den bedrivna verksamheten på förhållanden och problem som de utflyttade samerna möter vid övergången till nya miljöer och nya

Samernas 149 organisationer

arbets- och levnadsförhållanden. Några av dessa föreningar har också på olika sätt gett uttryck för missnöje med att de utflyttade samerna enligt lag inte får behålla rättigheter som de tidigare av ägt i egenskap renskötande samer. Utredningen har mottagit framställningar från dem av innebörd att utredningen skall ta upp frågor av civilrättslig art och medverka till att åtgärder vidtas för en förändring av gällande lagstiftning till förmån för de icke-renskötanüe samerna. Den organisation som varit mest aktiv på detta område har varit De differentierade samernas Storumankonferenser. En rad resolutioner har antagits av bl. a. organisationens Storuman- och Gällivaregrupper, där man ställer kravet, att samer, som måst flytta bort från sina hemtrakter och hävdvunna områden genom strukturrationalisering, arbetslöshet och andra omständigheter, skall ha sina rättigheter kvar för att kunna bevara sin etniska och kulturella integritet. l en resolution sägs med hänsyftning på sameutredningen följande: ”Vi anser oss inte betjänta av enbart en utredning beträffande språk och kultur, utan det skall vara allsidig utredning som tillika tar sikte på ekonomiska, sociala och rättsliga situationer.” Även vid överläggningar med utredningen har de rättsliga frågorna aktualiserats av föreningens företrädare. Även inom Norrbotten har en förening av icke-renskötande samer bildats med inriktning på de rättsliga frågorna. som Sammanslutningen, bär namnet Norrbottens sameförbund, har riktat mot 1971 skarp kritik års rennäringslag, som enligt förbundets uppfattning skapat barriärer mellan icke-renskötande samer och deras anhöriga bland de renskötande samerna. Förbundet har tagit till uppgift att kämpa för att få bort dessa barriärer. l en inlaga till utredningen har man velat fästa utredningens uppmärksamhet på rättsfrågornas betydelse för samegruppen. I sammanhanget berörs olika grupper av samer som enligt förbundets mening drabbats hårt av den nya lagstiftningen bl. a. isin yrkesutövning. Man nämner särskilt fiskesamerna och de samer som livnär sig på slöjd. Man vänder sig också mot fritidsorganisationernas roll inom fjällvärlden. Enligt förbundets mening har dessa organisationer skaffat sig en alltmer vidgad maktposition till förfång för samerna. lnom Stockholmsområdet har de från sameområdet utflyttade samerna bildat tre olika sammanslutningar, nämligen Stockholms sameförening, Mälargruppen och Same-Siita. Den förstnämnda föreningen är den enda av de utflyttade samernas organisationer som är ansluten till SSR. Bland de frågor som varit aktuella för föreningen kan nämnas frågan om en samegård i Stockholm, där både samer i Stockholm samt besökande samer skulle kunna ha en träffpunkt. Ett stort problem för föreningen har varit att få kontakt med de ca 600 samer som finns inom Stockholmsområdet. Bristen på egna lokaler har verkat hämmande när det gällt att anordna sammankomster och kursverksamhet och göra det möjligt för medlemmarna att som fritidssysselsättning ägna sig åt sameslöjd och andra samiska verksamheter. För att kunna följa med vad som händer inom det samiska kärnområdet har föreningen framfört önskemål om att de program som sänds inom Sameradion skulle återsändas på riksnätet, så att de kan avlyssnas också i Stockholm. Ett initiativ som

150 Samernas organisationer

tagits på senaste tiden är planerna på en samisk kulturvecka iStockholm under år 1976. I programmet för veckan skall ingå utställningar, föredrag och demonstrationer av samisk slöjd och samiskt konsthantverk och andra samiska kulturyttringar. Den andra sammanslutningen, Mälargruppen, synes i stort sett arbeta efter samma mål och riktlinjer som gäller för Storumangruppen och Norrbottens sameförbund. Same-Siita, som är den tredje sammanslutningen i Stockholm, skiljer sig i väsentliga avseenden från samtliga övriga sameföreningar. Initiativet till sammanslutningen togs av några stockholmssamer 1952. De ville i Stockholms närhet skapa ett samiskt läger, där de ämnade bygga upp en sameby i miniatyr. I denna miljö - som i långa stycken skulle spegla ursprungsmiljön - skulle de utflyttade samerna och deras barn på ett realistiskt sätt få uppleva något av den samiska kulturen sådan den under århundraden växt fram i nära kontakt med naturen och det näringsliv som är speciellt för samerna. Men samtidigt ville man skapa möjligheter till rekreation och friluftsliv genom lägervistelse. För att kunna fullfölja dessa mål och riktlinjer för verksamheten har föreningen sedan hösten 1955 arrenderat ett markområde av Stockholms kommun. Området är beläget vid sjön Trehörningen inom Lisma fritidsområde i Huddinge kommun ca 3 mil söder om Stockholms city. Inom området har föreningen erhållit tillstånd att uppföra ett antal kåtor med förrådsbodar m. m. De kommunala myndigheterna i Huddinge har ställt sig positiva till planeringen och byggnationerna inom området. I färdigställt skick skall enligt planerna finnas fyra kåtabyggnader med tillhörande förrådsutrymmen jämte en större kåtaliknande byggnad, inrymmande samlingslokal jämte vissa andra behövliga lokaler. Arrendeavgiften som utgör 400 kr. per år betalades fram till 1961 genom bidrag från dåvarande lappfonden. Denna fond har också lämnat bidrag till inom området utförda arbeten. Vidare har föreningen erhållit anslag av Stockholms stiftsråd, Stockholms stadsmission och Kungafonden m. fl. Som medlem i föreningen betraktas den som gjort direkta insatseri föreningens verksamhet. Man har ca 35-40 medlemmar, varav ett drygt tiotal är aktiva ute på lägerplatsen. Verksamheten inom Same-Siita har enligt stadgarna både en religiös och en kulturell inriktning. Det religiösa intresset kom - åtminstone under ett tidigare skede - till uttryck genom anordnande av s. k. kyrkhelger ute på lägret. På senare tid har Same-Siita genom insatser av några av föreningens mest aktiva medlemmar gått i spetsen för åtgärder som syftar till att samla de icke-renskötande samernas intressen och behov under ett gemensamt organ. Nämnda organ har benämnts Samernas juridiska samarbetsnämnd och är sammansatt av representanter för de utanför SSR stående lokala sameföreningarna. Till nämnden har knutits ett par riksdagsmän med särskilt intresse för samefrågorna. Enligt riktlinjerna för samarbetsnämnden skall den representera den samiska folkgruppen med få eller inga renar. Den önskar vidare vara remissorgan för nämnda grupp samer.

Samernas 151 organisationer

8.8 överväganden och förslag

Som framgått av den lämnade redogörelsen för SSR:s verksamhet och organisatoriska uppbyggnad har man i det samepolitiska programmet gjort gällande att organisationsanslutningen till SSR är så gott som total. Denna uppfattning kan väl betraktas som riktig, om man i organisationsunderlaget räknar in endast de samer som är anknutna till samebyar och sameföreningar. Samtliga 44 samebyar är medlemmar och sänder i regel ett eller flera ombud till de årliga landsmötena. De lämnar också bidrag till SSR enligt de fastställda grunderna. De lokala sameföreningarna ide tre nordligaste länen är också medlemmar i SSR. Därmed följer rätt för dem att utse ombud till förbundets landsmöten. De erlägger också särskild avgift för medlemskapet. Denna uppgår f. n. till 350 kr. per sameförening och år. Enligt de demografiska undersökningar som utredningen låtit utföra och som redovisas i kap. 4 synes antalet samer inom kärnområdet, som är renskötande eller har nära anknytning till renskötseln och dess binäringar. uppgå till lägst ca 2 500. Denna grupp, som genom samebyar och sameföreningar är ansluten till SSR, skulle således utgöra ca en sjättedel av det totala antalet samer i landet. Den grupp som står utanför samebyarna, vare sig de finns kvar i kärnområdena eller har brutit upp därifrån, utgör 12 000«13 000 personer, vilka normalt inte tillhör riksförbundet. Inom denna grupp förekommer emellertid såsom nämnts viss föreningsverksamhet i form av lokala sameföreningar. Sådana föreningar finns i bl. a. Stockholm, Uppsala, Mälardalen, Göteborg och Umeå med omnejd. Av dessa är endast föreningen i Stockholm ansluten till SSR. Såvitt utredningen kunnat finna har de utflyttade samerna haft svårt att acceptera SSR som en riksorganisation också för dem. Med hänsyn till förbundets målsättning och organisatoriska uppbyggnad betraktas SSR delvis som en riksorganisation uteslutande för de renskötande samerna. Här kan bl. a. nämnas stadgandet i § 14 i förbundets stadgar att av de 17 styrelsemedlemmarna skall 12 tillhöra samebyar och representera fasta geografiska mandatområden. Vidare anges i det samepolitiska programmet att av den service SSR skall ge sina medlemmar är den till samebyarna den viktigaste. En granskning av den verksamhet som bedrivs av de båda juristerna i kansliet ger också vid handen att det är de renskötande samernas intressen som i första hand tillgodoses. Av vad här redovisats framgår att de 12 000-13 000 samer, som står utanför samebyarna och som finns kvar i kärnområdena eller brutit upp därifrån och förlorat de rättigheter som är knutna till rennäringen, i stor utsträckning kommit att stå utanför den samiska riksorganisationen. Under utredningsarbetets gång har sameutredningen i olika sammanhang sökt utröna hur man bland de utflyttade samerna ser på organisationsfrågan. l förekommande samtal i frågan har två alternativ dryftats. Det ena har gällt om intresse finns för en allmän anslutning till SSR och det andra om man finner det önskvärt att skapa en särskild riksomfattande organisation för de utflyttade samerna. Bland de icke-renskötande samer

152 Samernas organisationer

som finns inom sameområdet eller i den närmaste omgivningen till detta har ganska klara uttalanden gjorts till förmån för en anslutning till SSR för hela samegruppen oavsett om man är renskötande same eller inte. Bland de samer som befinner sig på längre avstånd från kärnområdet har man uttalat sig ganska negativt till en anslutning till SSR, men man har inte heller gett något förord för bildandet av en egen riksorganisation. De förändringar som inträffat rörande samernas förhållanden under senare tid har kommit att dela samerna i två skilda grupper, den renskötande gruppen och den icke-renskötande. Från samiskt håll framhålls att det är lagstiftningen kring rennäringen som orsakat denna delning. När det har gällt att ge stöd åt den samiska minoriteten har det alltid varit de renskötande Samernas intressen, önskemål och krav som stått i centrum. Den växande grupp samer som av olika anledningar lämnat inte bara anknytningen till rennäringen utan också det samiska kärnområdet har inte på samma sätt varit föremål för några åtgärder som kunnat medverka till att bevara deras samiska identitet och att stärka samhörigheten med den renskötande gruppen. Av direktiven för sameutredningen framgår emellertid att man från statsmakternas sida är beredd att allvarligt överväga vilka möjligheter som kan föreligga för att åstadkomma förbättringar i dessa avseenden. Utredningen anser att SSR bör ha stora förutsättningar att bredda sin verksamhet på ett sådant sätt att riksförbundet kan bli en Centralorganisation för hela den etniska grupp som samerna utgör. Utredningen vill emellertid framhålla att det här gäller en organisationsfråga där det måste ankomma på samerna själva att ta erforderliga initiativ och aktivt verka för en lämplig lösning av frågan. Utredningens uppgift i sammanhanget skulle härigenom begränsas till att lämna synpunkter som kan tjäna som underlag för ett ställningstagande till de resursförstärkningar som bedömts nödvändiga för en tillfredsställande lösning av organisationsfrågan. Om samerna väljer att bredda verksamheten på här antytt sätt krävs emellertid en av SSR:s resurser ~ i form av anslag till förstärkning verksamheten i stort, till särskilda uppgifter inom riksförbundet till gagn för de icke-renskötande samerna eller till en eller flera tjänster, vars innehavare får till uppgift att ta sig an de icke-renskötande samernas intressen och problem. När det gäller att ta ställning till frågan om ekonomiskt statligt stöd till det samiska organisationsarbetet kan det förefalla mest lämpligt att inrikta stödet på en riksorganisation, i det här fallet på SSR, under förutsättning att det påbörjade samarbetet mellan SSR och Same-Ätnam vidareutvecklas mot en ytterligare samordning av resurserna. Fördelen av en sådan åtgärd skulle vara att man därigenom inom samma organisation eller organisationsram får större möjligheter att arbeta för alla samer och på så sätt åstadkomma en större samhörighet inom samegruppen. En sådan förstärkning av resurserna skulle även möjliggöra för SSR att i än högre grad ta sig an de icke-renskötande samernas problem och önskemål. Av den redovisning som ovan gjorts av vissa lokala sameföreningars insatser till stöd för det samiska torde framgå att utredningen bedömer dessa insatser så betydelsefulla att det kan allvarligt övervägas om inte

Samernas organisationer 153

viss del av ett organisationsstöd borde utnyttjas för dessa föreningars egen verksamhet. Som tidigare angetts får SSR sitt huvudsakliga ekonomiska stöd genom anslag ur samefonden. ifrågavarande anslag belastar den del av samefondens medel som avser stöd åt samiska organisationer och främjande av den samiska kulturen. Av den särskilda redovisning rörande samefondens ekonomi som lämnas i kap. 12 framgår att man från början - enligt 1964 års rennäringssakkunniga räknade med att den s. k. kultur- och organisationsdelen skulle stödjas genom ett årligt anslag på 300 000 kr. Efter hand som SSR:s verksamhet ökat och utgifterna därmed stigit har SSR begärt allt högre belopp, varför det ovannämnda beräknade anslaget på 300 000 kr. har mer än fördubblats under senare år. Med hänsyn till att SSR:s verksamhet i så hög grad är inriktad på de renskötande samernas intressen och angelägenheter har någon erinran inte gjorts mot att allt större belopp ur samefonden tagits i anspråk för ändamålet. Om en utvidgad verksamhet till förmån för de icke-renskötande samerna skall kunna komma till stånd, t. ex. genom att ytterligare en eller flera befattningshavare skulle tillkomma för att kunna tillgodose de icke-renskötande samernas behov och önskemål, torde kostnaderna härför inte kunna täckas av fondmedel. För genomförande av förslaget om förstärkning av SSR:s, Same-Ätnams och sameföreningarnas ekonomiska resurser skulle således behövas ett tillskott av statsmedel. l det här sammanhanget kan som ett alternativ diskuteras om inte statsbidrag bör utgå för SSR:s totala verksamhet, således inte bara för den del som särskilt skulle avse de ökade kostnaderna för de icke-renskötande samerna. Därmed skulle man också undvika att ytterligare markera gränserna mellan renskötande och icke-renskötande samer. Tidigare har utredningen nämligen anfört att de allra flesta initiativ och åtgärder i samefrågor påverkar samernas kulturella situation i stort och att de därmed också får betydelse för den samiska folkgruppen i dess helhet, oberoende av om de närmast avser den renskötande gruppen eller inte. När det gäller frågan om storleken av ett samiskt organisationsbidrag har utredningen tagit del av invandrarutredningens (IU:s) förslag om verksamhetsbidrag till invandrar- och minoritetsorganisationer (SOU 1974:69). IU:s förslag innebär att till de större organisationerna med 3 000 registrerade medlemmar och däröver skall utgå ett grundbelopp på 75 000 kr. och därutöver 25 kr. för varje medlem över 3 000. Under nuvarande förhållanden skulle SSR inte kunna redovisa 3 000 registrerade medlemmar och således inte uppfylla vilkoret för stöd enligt de angivna grunderna. Även mindre organisationer bör emellertid enligt IU kunna få bidrag på grundval av antalet medlemmar och organisationens verksamhet. Den fördelninggrund som kan utläsas av IU:s förslag till stöd för mindre organisationer skulle vid ett medlemstal på ca 900 ge ett bidrag motsvarande grundbeloppet för en organisation på 3 000 medlemmar, dvs. 75 000 kr. För såväl större som mindre organisationer föreslås som villkor för stöd att de har sin huvudsakliga verksamhet iSverige och är demokratiskt uppbyggda. Statsmakterna fattade under våren 1975 beslut om verksamhetsbidrag

154 Samernas organisationer

till invandrar- och minoritetsorganisationer (prop. 1975:26. InU 1975:6, rskr 1975:160). l propositionen (s. 75) framhöll föredraganden att statsmakterna inte borde binda sig för den utformning av bidragssystemet som IU hade förordat. Invandrar- och minoritetsorganisation som är att betrakta som riksorganisation skall kunna få statsbidrag för sin verksamhet om denna huvudsakligen är förlagd till Sverige. Organisationen skall vidare vara demokratiskt uppbyggd, dvs. de enskilda medlemmarna skall ha det avgörande inflytandet över organisationens verksamhet. Bidrag utgår endast om organisationen själv står för en del av kostnaderna för sin verksamhet. Det ankommer i övrigt på statens invandrarverk att ge närmare anvisningar om bidragsvillkoren. Sameutredningen har redogjort för invandrarutredningens förslag och det sedermera införda organisationsstödet som en bakgrund till utredningens eget ställningstagande i anslagsfrågan. Enligt utredningens mening bör man emellertid inte dra för långtgående paralleller mellan utformningen av å ena sidan ett allmänt bidrag till invandrar- och minoritetsorganisationer och å andra sidan det statliga stödet till samernas organisationer. I kap. 15 utvecklar sameutredningen närmare sin syn på den särställning som bör tillskrivas den ursprungliga samiska minoriteten. Vid sina överväganden har utredningen kommit fram till att som stöd för de samiska organisationernas verksamhet bör av statsmedel utgå 350 000 kr. per år. ifrågavarande belopp bör utbetalas till samefonden. Det innebär, som närmare framgår av kap. 12, att samerna själva får ett avgörande inflytande i fråga om användningen av medlen. Enligt utredningens mening bör ifrågavarande anslag utnyttjas med visst belopp till SSR, därest dess verksamhet breddas till att även omfatta de utanför samebyama och sameföreningarna stående samerna och verksamheten därutöver samordnas med Same-Ätnam. Alternativt bör bidraget kunna utgå till SSR och Same-Ätnam gemensamt eller till var och en av dessa organisationer. Ett särskilt belopp bör lämpligen kunna fördelas på lokala sameorganisationer oberoende av om organisationen är medlem i en gemensam riksorganisation eller inte. Återstående medel bör kunna utnyttjas för projekt eller verksamhet som riksförbund eller riksförening och/eller lokal förening eller organisation önskar genomföra. Det bör ankomma på samefondens kulturdelegation att besluta om den närmare fördelningen av organisationsbidraget. Sameutredningen har ovan redogjort för det stöd som Svenska samernas riksungdomsförbund (SSR-U) erhåller i form av bidrag från både samefonden och de allmänna anslagen till ungdomsorganisationema. Det föreslagna nya statsbidraget för de samiska organisationernas verksamhet bör givetvis även komma SSR-U till godo. Utredningen vill därutöver särskilt peka på de bidragsmöjligheter som SSR-U har fått i och med att förbundet erhåller statsbidrag till sin centrala verksamhet (l975/76:VlII B 47 p. 4). Utöver detta bidrag är förbundet berättigat till statsbidrag för sin lokala verksamhet (l975/76:VlII B 48 p. 3) enligt förordningen (1971 :388) om statsbidrag till ungdomsorganisationer (omtryckt 1975:466). Statsbidrag kan erhållas för de ungdomssammankomster som anordnas av förbundets lokalavdelningar i samebyama och

Samernas organisationer 155

sameföreningama. SSR-U kan dessutom få bidrag till försöksverksamhet och utvecklingsarbete ur de medel som för detta ändamål fördelas av statens ungdomsråd (1975/76:VIII B 47 p. 6).

9 Stöd till tidskriften Samefolket

9.1 Allmänt

Frågan om en samernas egen tidskrift diskuterades redan vid det tidigare omnämnda landsmötet i Östersund 1918 då samerna bildade sitt centralförbund. En norsk same, Daniel Mortenson, som under några år utgivit tidskriften Waren Sardne (”Fjällets budskap”) utvecklade tanken på att en egen tidning, eventuellt gemensam för Sverige och Norge, skulle kunna vara ett bindemedel för en sammanslutning omfattande alla samer i landet. Landsmötet beslöt emellertid enhälligt att inte starta något eget tidningsorgan utan att tills vidare anta erbjudanden från Östersunds- Posten och Dagsposten i Trondhjem att upplåta spalter till förbundets förfogande samt att försöka få liknande överenskommelser med tidningar i Västerbotten och Norrbottenj Som redaktionskommitté skulle förbundsstyrelsen tills vidare fungera. Man fann dock snart att dessa tidningar inte var ändamålsenliga som förbindelselänkar. Den mest verksamma kraften i förbundsstyrelsen, Torkel Tomasson, startade därför på egen hand Samefolkets Egen Tidning, som kom ut med ett provnummer i december 1918 och fr. 0. m. år 1919 med fyra nummer årligen. l nr 2av S.E.T. 1919 skrev Tomasson bl. a. om denna tidnings uppgift: En tidning är det oundgängliga redskapet, förmedlaren och den sammanhållande länken i arbetet för ett folks gemensamma kulturella strävanden. Och av det sätt, på vilket detta redskap uppfattas av folket, kan man se ungefär, huru långt frukten är mogen. Kan icke ett folk uppfatta betydelsen av sin egen press, så är det också omöjligt att bland folket utföra något kulturellt arbete. Ty huru skulle vi eljest kunna stå i förbindelse med varandra och veta, huru vi bäst skola sträva för ett gemensamt mål eller tillvarataga våra gemensamma intressen. Endast den människa, som andligt ligger så lågt nere att hon icke har någon längtan efter eller behov av att höja sig och följa med sin tid och utvecklingen omkring sig, utan nöjer sig allenast med intresset riktat på nätt och jämt det nödvändigaste alldagliga, kan i vår tid leva utan sin egen tidning. En dylik same har naturligtvis heller ingen trängtan eller åstundan att bidraga till vårt folks andliga och samhälleliga förkovran.” Tomasson var redaktör för tidningen till sin död 1940. Då övertog Gustaf Park utgivningen av tidningen och fortsatte därmed fram till 1960. Sedan Gustaf Park avsagt sig redaktörskapet övertog Israel Ruong

158 Stöd till tidskriften Samefolket sou 1975:99

tidskriften som snart kom att betecknas som organ för SSR och Same-Ätnam. År 1961 ändrades namnet till Samefolket. Fr. o. m. budgetåret 1965/66 åtnjuter tidningen ett statsbidrag om 50 000 kr. Under 1960-talet erhöll tidningen även ett bidrag ur den dåtida statens lappfond med i medeltal 15 000 kr. per år. 1970 års landsmöte beslöt att Samefolket skulle överföras till en stiftelse. Stiftelsen grundades 1971 på medel som tillfördes stiftelsen Stiftelsen förvaltas och företräds av en genom anslag ur samefonden. styrelse bestående av fem ledamöter av vilka fyra utses av SSR och en av Same-Ätnam. Stiftelsens styrelse utser redaktör och ansvarig utgivare. SSRs och Same-Ãtnams målsättning skall vara vägledande för tidskriften. med tidskriften är främst att vara språkrör för samerna och Syftet mellan samegrupper. Tidskriften skall vidare sprida förbindelseorgan kännedom till olika samhällsorgan och till en vidare allmänhet om

samernas kultur och näringar samt vara ett forum för diskussion om

samernas förhållanden från social, ekonomisk, kulturell och juridisk samt följa och bevaka utvecklingen inom dessa områden. I synpunkt Samefolket införs artiklar på samiska språket och tidskriften skall genom sitt innehåll tjäna utbildning och undervisning på olika nivåer. Kostnaderna för utgivning av tidskriften Samefolket skall finansieras med medel influtna i form av prenumerations- och annonsintäkter samt och från SSR, Same-Ätnam, samebyar och årliga anslag över riksstaten sameföreningar samt vissa fonder. Förutom det årliga statsbidraget om 50 000 kr. har Samefolket fått temporärt bidrag ur samefonden år 1972 med 38 000 kr., år 1973 med 50 000 kr. och år 1974 med 95 000 kr. SSR, samebyarna och Same-Ätnam har bidragit med tillhopa ca 25 000 kr. under dessa år, varjämte skolöverstyrelsen (Sö) gett ett årligt bidrag om 3 000 kr. och betalat 5 000 kr. per år för abonnemang av visst lantbruksstyrelsen spaltutrymme. Abonnemangsintäkterna var år 1972 22 000 kr., år 1973 26 000 kr. samt år 1974 34 000 kr. av tidningen byggde tidigare till stor del på oavlönad Utgivningen verksamhet. Under en treårsperiod intill år 1974 har lönen för redaktören successivt ökats till att ungefär motsvara lönen för en heltidsanställd redaktör. Redaktörsskifte, m. m. har medfört förändbyte av tryckeri som lett till att tidskriftens omkostnader i det närmaste har ringar fördubblats från ca 76 000 kr. år 1971 till ca 144 000 kr. år 1973. För år 1974 var kostnaderna 199 000 kr., vilket innebär ett underskott om 6 000 kr. För år 1975 beräknas kostnaderna till 241 000 kr.

9.2 överväganden och förslag

Utredningen betraktar tillgången till en egen tidning som synnerligen betydelsefull för den samiska gruppen, bl. a. därför att den utgör ett viktigt led i strävandena att stärka samhörigheten inte endast inom den renskötande delen av samegruppen utan också mellan denna grupp och

sou 1975:99 Stöd till

tidskriften Samefolker 159

den större gruppen samer som utflyttat från det samiska området. Invandrarutredningen (IU) har i sitt betänkande (SOU 1974:69) invandrarna och minoriteterna ganska utförligt behandlat press- och tidskriftsfrågor för språkliga minoriteter inom landet. IU konstaterar därvid att tidningar och tidskrifter på andra språk än svenska som riktar sig till invandrare och språkliga minoritetsgrupper i Sverige är värdefulla från flera synpunkter och ofta är en förutsättning för organiserad verksamhet inom Detta talar gruppen. enligt IU:s uppfattning för att samhället bör stödja utgivningen av tidningar och tidskrifter på andra språk än svenska i Sverige. Även om det anförda avser huvudsakligen invandrargrupper och deras informationsproblem och de tidskrifter som åsyftas avser skrifter på annat språk än svenska, vill sameutredningen hävda, att lU:s slutsats i mycket också hög grad är tillämplig på en ursprunglig minoritet som samerna. Samefolket - samernas —egen tidning trycks på svenska språket. Tidskriften har emellertid inslag av artiklar på samiskt språk. Avsikten med dessa artiklar är att skapa intresse för det samiska språket och ge stoff som bl. a. kan utnyttjas i den undervisning som bedrivs i ämnet samiska. Språkkunskaperna i det samiska modersmålet är ganska bristfálliga hos stora grupper bland samerna. Bristerna framträder tydligast när det gäller det samiska skriftspråket. Detta leder till att många samer har svårigheter att läsa samiska. Det bör i detta sammanhang framhållas att samiskan traditionellt har varit ett utpräglat talspråk. Skriftspråket är av ganska sent datum och har, enligt den norske sociologen Per Otnes, skapats av i huvudsak icke-samiska språkforskare — inte utan konflikter med samerna själva. En annan nackdel i fråga om samernas språk är som tidigare antytts, att det inte är fråga om ett enhetligt språk som talas av alla samer. Det rör sig om tre språk eller dialekter som skiljer sig väsentligt från varandra. Nordsamiska talas av flertalet samer i de tre nordiska länderna Finland, Norge och Sverige. Inom detta språk är också Skriftspråket bäst utvecklat eftersom det är gemensamt för Norge och Sverige. Sydsamiska talas av ca ett tusental samer och lulesamiska av en ännu mindre grupp. Av vad här framhållits torde framgå att det är helt naturligt att Samefolket i huvudsak utges på svenska. kan Härigenom samerna överlag tillgodogöra sig innehållet, samtidigt som det gjorts tillgängligt också för andra än samer. Enligt utredningens mening har tidskriften en viktig uppgift när det gäller såväl att stärka sammanhållningen inom den samiska gruppen i sin helhet som att sprida information till olika institutioner i samhället om samernas förhållanden och problem. Det gäller därför att öka spridningen av tidningen så mycket som möjligt. Utredningen har vid sina överläggningar med tidningens styrelse bl. a. tagit upp frågan om åtgärder för en ökad spridning av tidskriften. Det har därvid framkommit att man saknat ekonomiska resurser för att kunna sätta in åtgärder i syfte att åstadkomma en större spridning och en ökning av upplagan. För närvarande uppgår upplagan till l 800 ex. per månad. Antalet fasta abonnenter anges utgöra endast ca l 000. Dessa förhållanden har en negativ inverkan på tidningens ekonomi. Av

160 Stöd till tidskriften Samefolket sou 1975:99

den budget för år 1975 som överlämnats till utredningen framgår bl. a. att utgifterna för framställning och distribution av tidningen föregående år uppgick till 199000 kr. Intäkter i form av abonnemangsavgifter uppgick till 34 000 kr. och av annonsavgifter till 3 000 kr. eller tillhopa 37 000 kr. Dessa intäkter täckte således endast ca 18 procent av tidningens utgifter för året 1974. Som tidigare redovisats har ekonomiska bidrag måst utgå från olika håll för att tidningens utgivning skall kunna garanteras. I fråga om statligt stöd har tidningen kunnat påräkna ett anslag av 50 000 kr. per år, räknat fr. 0. m. budgetåret 1965/66. När statligt bidrag första gången beviljades täckte det till väsentlig del tidningens utgifter. Samtidigt hölls utgifterna nere genom en rad frivilliga åtaganden från medarbetarnas sida. De som vidtagits under senare år och som tidigare redovisats har förändringar ställt ökade krav på ekonomiskt stöd. Därtill kommer de väsentligt automatiska kostnadsökningarna som blivit en följd av de allmänna prisstegringama och penningvärdets fall. Under 1960-talet erhöll tidningen ett årligt bidrag på 15 000 kr. ur dåvarande lappfonden. Fr. o. m. år 1972 har samefonden lämnat årliga bidrag med allt större belopp som för år 1974 uppgick till 95 000 kr. För år 1975 har behov redovisats på 128 000 kr. som bidrag ur fonden. Enligt vad utredningen inhämtat har samefondens kulturdelegation de senaste åren för att säkra tidningens existens under den nya uppbyggnadsperioden prioriterat sina bidrag till Samefolket i avvaktan på sameutredningens förslag i frågan. Eftersom det statliga bidraget, 50 000 kr., till Samefolket varit oförändrat sedan år 1965/66 har hela kostnadsökningen fram till 1975 fått täckas genom ökade bidrag ur samefonden. För verksamhetsåret 1975 behöver summan av intäkter uppgå till 241 000 kr. för att täcka utgifterna för tidningen. Abonnemangsavgifter och annonsintäkter förutsätts uppgå till 45 000 kr. Tillsammans med det statliga bidraget 50 000 kr. och övriga bidragsposter 16 500 kr. samt en beräknad ränteinkomst av 1 500 kr. skulle hela beloppet intäkter uppgå till 113 000 kr. Det underskott som uppstår och förutsätts täckas av samefonden uppgår således som tidigare nämnts till 128 000 kr. Enligt den uppgjorda femårsplanen kommer medelsbehovet att stiga successivt från 241 000 kr. år 1975 till 383 000 kr. år 1979 som framgår av nedanstående uppställning.

sou 1975:99 Stöd till tidskriften 161

Samefolket

1977 1978 1979 Intäkter Abonnemangsavgifter 42 000 59 000 63 000 90 000 96 000 Annons-

241 000 267 000 301 000 340 000 383 000

Kostnader (exkl. avskrivningar, bokslutsposter och skatt) Tryckning och distribution 85 000 97 000 lll 000 127 000 145 000 Löner 124 000 139 000 156 000 175 000 196 000 Övriga kostnader 25 000 27 000 30 000 33 000 36 000 234 000 263 000 297 000 335 000 377 000

Med bibehållande av nuvarande fasta bidrag av 50 000 + 16 500 kr. och ränteinkomster på l 500 kr. per år skulle bidrag från samefonden fr. o. m. 1976 behöva utgå med följande belopp per år fram t. 0. m. 1979, nämligen

1976 1977 1978 1979

137 000 167 000 179 000 216 000

Genom en successiv ökning av abonnemangsavgifterna och antalet abonnenter stiger de egna inkomsterna för motsvarande år till följande belopp

1976 1977 1978 1979

59 000 63 000 90 000 96 000

Annonsintäkterna beräknas genomgående uppgå till 3 000 kr. per år. Enligt utredningens mening kan inte samefonden belastas med så höga anspråk på bidrag som det här blir fråga om. Antingen måste en väsentlig ökning ske av det statliga bidrag som utgått sedan budgetåret 1965/66 eller också måste statliga medel tillföras samefonden av sådan storleksordning att de täcker huvudparten av uppkomna driftsunderskott. De bidrag som erfordras för att kunna trygga utgivningen av tidningen skulle, enligt de redovisade beräkningarna, stiga från 137000 kr. 1976 till 216 000 kr. år 1979. I likhet med vad utredningen förordat beträffande stöd till samiska organisationer vill utredningen framhålla att samefonden alltjämt bör fungera som huvudsakligt finansieringsorgan också för tidningen Samefolket. Men för att samefonden skall kunna fungera som sådant måste

162 Stöd till tidskriften Samefolket

statliga medel avsedda särskilt för tidskriften tillföras fonden. En mindre del av de erforderliga medlen för stöd åt tidningen bör även i fortsättningen kunna tas av de fondmedel som årligen anvisas till stöd för samekulturen. Sameutredningen föreslår med hänsyn till föreliggande medelsbehov att nu utgående statsbidrag om 50000 kr. ökas med ytterligare 135 000 kr. fr. o. m. budgetåret 1977/78. Ett sammanlagt bidrag på 185 000 kr. bör således enligt utredningens mening ställas till samefondens disposition för finansieringen av tidskriften Samefolket. Utredningen har därvid räknat med en överföring av 50 000 kr. från anslaget Tidskriftsstöd under åttonde huvudtiteln. Genom utredningens förslag får samefonden och dess kulturdelegation ett väsentligt inflytande över finansieringen av tidskriften Samefolket.

10 Stödjande medlemmar i samebyar

10.1 Inledning

Ett spörsmål, som särskilt nämnts i direktiven, är frågan om s. k. stödjande medlemmar i samebyar, Frågan hänger samman med strävandena att skapa ökad samhörighet mellan den större grupp utflyttade samer och den mindre grupp samer som är kvar inom rennäringen. Det var från denna utgångspunkt tanken på ett stödjande medlemskap först togs upp av SSR år 1968 och det är mot samma bakgrund som sameutredningen fått i uppdrag att utreda frågan.

10.2 Rennäringslagens bestämmelser om i medlemskap

sameby m. m.

l 9 § rennäringslagen (1971:437) finns bestämmelser om samebyns ändamål. Där sägs bl. a. att sameby har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde. Det åligger sameby särskilt att svara för att renskötseln drivs på ekonomiskt bästa sätt och att utföra, underhålla och driva anläggningar som behövs för renskötseln. Sameby får inte driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Rennäringslagens bestämmelser om medlemskapet i sameby lyder (ll §): Medlem i sameby är . renskötselberättigad som deltar i renskötseln inom byns betesområde, 2. renskötselberättigad som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke samt ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete, . renskötselberättigad som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under l eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem. Enligt 12 § kan sameby som medlem anta annan renskötselberättigad än som anges i ll §, om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde. Man skiljer i rennäringslagen mellan två kategorier medlemmar i

164 medlemmar i samebyar Stödjande

sameby, nämligen renskötande medlemmar och andra medlemmar. Med renskötande medlem i sameby förstås medlem som själv eller genom sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde ( 13 §). Samebymedlemmamas rätt att delta i samebyns angelägenheter utövas I fråga om rösträtten på bystämma finns bestämmelser i på bystämma. 59§ lagen. l bestämmelserna sägs i huvudsak dels att varje myndig medlem (alltså både renskötande medlemmar och andra medlemmar) har en röst i fråga som rör utseende av ordförande på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen eller ändring av sådana föreskrifter i stadga som inte gäller ekonomiska förhållanden eller renskötselns anordnande, dels att i övriga frågor rösträtt praktiska tillkommer endast renskötande medlem, som då har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom, dels att ingen får rösta för mer än sammanlagt en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet, alltså en röstspärr, dels att den mening som fått det högsta röstetalet gäller som stämmans beslut. Jakt- och fiskerätt ingår enligt rennäringslagen som birättigheter i renskötselrâtten. Enligt 25 § lagen får medlem i sameby jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. eller medlem i sameby får i princip inte upplåta rättighet som Sameby ingår i renskötselrätten (31 § första stycket). En undantagsbestämmelse finns dock i 31 § andra stycket lagen. Enligt denna bestämmelse får samebyn åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift jaga och fiska till sitt husbehov på byns område enligt 25 § lagen. För motivet till denna undantagsbestämmelse redogörs i avsnitt 10.3.

10.3 Utredningsuppdraget m. m.

l direktiven till utredningen sägs följande: ”I enlighet med vad som förutskickatsi lagrådsremissen denna dag om ny lagstiftning om renskötsel m. m. bör de sakkunniga utreda frågan om stödjande medlemmar i samebyarna.”

l nämnda lagrådsremiss som finns fogad till proposition 1971 :51 med förslag till rennäringslag m. m. anför departementschefen följande (s. 119-120): ”SSR har föreslagit att samebyn skall få rätt att anta byn utomstående same som stödjande medlem i byn med rätt för sådan medlem att i begränsad omfattning jaga och fiska inom byns område. Som skäl åberopas att det finns behov av någon form av gemenskap mellan samer som är verksamma inom renskötseln och samer som ägnar sig åt annan yrkesverksamhet, vare sig de är renskötselberättigade eller inte. Jag har full förståelse för SSR:s synpunkter men är inte beredd att nu biträda förslaget annat än i fråga om sådan same som lämnar renskötseln och går över till annat yrke. För sådant fall är det befogat att införa en regel som öppnar möjlighet för samebyn att låta sådan same avgiftsfritt jaga och fiska till sitt husbehov inom byns område. Härigenom bör förutvarande medlems eventuella omställningsproblem i någon mån kunna begränsas. l

Stödjande medlemmar i samebyar 165

övrigt ankommer det på de sakkunniga för utredningen rörande samernas kulturfrågor m. m. att, enligt direktiven för utredningen, närmare utreda frågan om stödjande medlemmar.

För att få underlag för förslag i frågan har sameutredningen tagit upp frågan till diskussion vid ett i Kiruna symposium i maj 1972 och vid konferenser med representanter för sameföreningar i Lidingö i oktober 1972 och i Umeå i april 1973. Vidare gjorde våren 1973 en utredningen enkät i frågan hos 43 och samebyar 16 sameföreningar. Byarna och föreningarna ombads därvid att svara skriftligen genom att i ett fylla frågeformulär som innehöll olika frågor med anknytning till om förslaget stödjande medlemmar. Det har emellertid visat sig att dessa åtgärder inte räckt till för att få frågan belyst allsidigt. De diskussioner som sålunda ägt rum gav inte någon entydig bild av samernas inställning till SSRIS förslag, och enkäten i frågan besvarades inte i önskvärd omfattning. Från samehåll framfördes i stället önskemål om direkta med överläggningar utredningen i frågan dels för att få bättre information om vad saken gällde, dels för att direkt till utredningen kunna framföra synpunkter på frågan. Sådana överläggningar genomfördes under månad 1974 i Österapril sund, Arvidsjaur och Kiruna. Samtliga samebyar hade inbjudits att sända representanter och 37 personer, företrädande 28 byar, hade infunnit sig. Vidare deltog företrädare för SSR och dess kansli.

10.4 SSR:s förslag om stödjande medlemmar

Frågan om stödjande medlemmar togs vid 1968 års urtima landsupp möte i Östersund i samband med behandlingen av SSR:s remissyttrande över rennäringssakkunnigas betänkande (SOU 1968:16) med förslag till ny rennäringslag. Det framhölls därvid att banden mellan renskötande och icke-renskötande samer måste stärkas. borde därför Samebyn ges rätt att anta även icke-renskötande samer såsom stödjande medlemmar. Sådan medlem avsågs endast få rösträtt i allmänna såsom I frågor skolfrågor. detta medlemskap borde ingå rätt att inom fiska med krok byns område samt bedriva småviltjakt. Medlemmen borde dock inte i sin egenskap av stödjande medlem få jaga eller fiska till avsalu. l ett uttalande till utredningen, antaget vid sammanträde i Kiruna den 17 januari 1974, presenterade SSR:s styrelse vissa förslag till ändringari rennäringslagen med anledning av sitt förslag om stödjande medlemmar. Styrelsen föreslår sålunda att till 12§ lagen fogas ett av tredje stycke följande lydelse:

Sameby kan, även i annat fall än i första stycket sägs, som medlem antaga annan renskötselberättigad än som angesi ll §. Sådan medlem, som ej äger rösträtt i samebyn, har att till byn erlägga en avgift som byn bestämmer. Han kan av samebyn uteslutas om han ej erlägger fastställd eller avgift om han ej rättar sig efter författningar eller beslut av Samebyn om jakt och fiske eller om han eljest grovt eftersätter sina skyldigheter mot byn.

166 medlemmar i samebyar Stödjande

Vidare föreslås att till 25 § lagen fogas ett fjärde stycke av följande lydelse: Medlem av sameby, som antagits enligt 12 § 3 st., äger efter samebyns bestämmande rätt till krokfiske och småviltjakt för eget behov på mark som anges i första stycket.

10.5 Samernas synpunkter

10.3 har sameutredningen för att få Som tidigare nämnts under punkten underlag för förslag i frågan diskuterat frågan vid överläggningar med för dels de icke-renskötande, dels de renskötande samerna. representanter Vid konferenser där icke-renskötande samer deltagit har framförts åsikter från den ena ytterligheten: att de gamla samerättigheterna är fäderneärvd rätt, en bördsrätt, och att alla samer därför redan nu har samma rättigheter, till den andra: att de icke-renskötande som nu har sin utkomst i storsamhället inte vill åka hem och ta levebrödet från de renskötande. Det har också framkommit farhågor att den samiska menigheten kommer att ytterligare splittras om samebyarna skall avgöra vem som skall få bli medlem. Man har menat att sådana beslut är ägnade att framkalla konfliktsituationer. Andra åter har sett medlemskapet mera som ett ideellt medlemskap och menat att samebyarna genom de medlemmarna skulle kunna tillföras de erfarenheter de utstödjande samerna haft tillfälle att skaffa sig och få stöd och hjälp av flyttade tekniker, ekonomer m. fl. Många har inviint mot uttrycket “stödjande medlemmar och frågat vad stödet skall bestå av. Vid de överläggningar sameutredningen haft med representanter för har många invändningar rests mot en utvidgning av medlemssamebyarna kretsen. Det har framhållits att om förslaget skall genomföras måste det för att ge rennäringen ett effektivt skydd vara ett absolut krav att de icke-renskötande medlemmarna inte får ta någon del i beslut som rör näringsfrågor. Vidare har många påpekat att tillgången till jakt och fiske inte är och att det måste få ankomma på byarna att bestämma obegränsad omfånget och tiden för upplåtelserna. Representanter för vissa samebyar som kan hänföras till utpräglade glesbygder har i det sammanhanget pekat på vikten av goda kontakter med ortsbefolkningen och sagt sig farhågor för att förslaget att med förtur ge jakt och fiske åt hysa stödjande medlemmar kan bidra till konflikter med den övriga bofasta befolkningen i kärnområdena. för samebyarna i Kirunaområdet menar å sin sida att Representanter om av jakt och fiske skall ges även de stödjande medupplåtelser lemmarna så kommer det inte att finnas utrymme för andra än samerna, och kirunabornas krav att komma ut ifritidsområdena måste då starkt Man menar att om renskötseln skall kunna överleva så måste begränsas. det ske en begränsning någonstans. Det positiva i förslaget om stödjande medlemskap anses allmänt vara kan bidra till att bredda basen för samebyarna och att en att systemet

Stöd/ande medlemmar i samebyar 167

bredare förankring kan ge en samlad sameopinion så att samebyarna får bättre gehör hos myndigheterna för sina synpunkter. Däremot anser sig byarna inte ha behov av direkt hjälp eller stöd från de nytillkommande medlemmarna. Man menar också att den personkrets varifrån medlem skall kunna hämtas måste vara begränsad. Många anser att SSR:s förslag om en begränsning av personkretsen till renskötselberättigade samer är för vid och vill helst ha en begränsning till dem som varit renskötare men lämnat och möjligen till byn dessas barn. Man är i stort enig om att medlemmarna inte skall få välja by, utan att inträde endast får ske i den by från vilken man ”utvandrat”. Sammanfattningsvis anser sig representanterna för samebyarna kunna godta ett förslag om utvidgad medlemskrets under att förutsättning byarna själva suveränt får avgöra vem som skall antas som medlem, att de nya medlemmarna inte får något som helst inflytande på byns ekonomiska angelägenheter och att byarna får full kontroll över jakt- och fiskeupplåtelserna. De jaktvårdande och fiskevårdande åtgärderna skulle dock även i fortsättningen åvila lantbruksnämnderna. Med anledning av att det ursprungliga förslaget rörande stödjande

medlemmar under utredningsarbetets gång blivit föremål för viss kritik

från olika berörda parter och med hänsyn till den tveksamhet som framkommit om möjligheten att vinna en uppslutning kring förslaget utan vissa modifikationer fann att utredningen angeläget få frågan behandlad vid SSR:s landsmöte i maj 1974. SSR:s delade styrelse utredningens uppfattning om lämpligheten av en sådan åtgärd. Som underlag för överläggningen lades en av utredningen upprättad promemoria, i vilken redovisades de synpunkter och önskemål som framkommit, framför allt vid de kontakter haft med olika utredningen grupper samer. l en orientering i frågan som gavs vid landsmötet av utredningens ordförande betonades särskilt att utredningen inte tagit ställning i frågan. Ett sådant ställningstagande beräknades kunna ske först sedan utredningen fått klarhet om landsmötets syn på frågan. l den debatt som följde deltog ett 30-tal ombud. Av deras uttalanden framgick tydligt att man allmänt var beredd att ansluta sig till ett stödjande medlemskapi huvudsak enligt de av utredningen Man underuppdragna riktlinjerna. strök vikten av att samebyarna får beslutanderätten både när det gäller frågan om antagande av stödjande medlemmar och frågan om upplåtelse av rätt till jakt och fiske. Många ombud uttalade sig klart mot lagstiftning i frågan. Genomgående förordades en viss återhållsamhet när det gäller att bestämma antalet stödjande medlemmar i de skilda allti byarna, avsikt att inte vidta åtgärder som kan skada rennäringen och dess utövare.

10.6 överväganden och förslag

Den ekonomiska utvecklingen har i snabbt stegrad takt minskat antalet aktiva utövare av rennäringen och ökat skaran av samer som sökt sig till andra sysselsättningar, mestadels utanför de gamla geografiska sameom-

168 medlemmar i samebyar Stödjande

rådena. Det är naturligt om de utflyttade samerna känner en önskan om någon form av organiserad kontakt med sina gamla hembygder. Samebyn får därvid för dem en annan betydelse än den som kommit till uttrycki 1971 års rennäringslag, där den beskrivs som enbart en renskötarorganisation eller en ekonomisk förening. Vilken organisatorisk form denna kontakt skall få har som framgått av tidigare avsnitt vållat mycken diskussion bland samerna. Som tidigare nämnts har samebyn till ändamål att ombesörja renskötseln inom byns betesområde. Samebyn är särskilt uppbyggd för att främja rationaliseringssträvandena inom renskötseln och för att få till stånd ett effektivt samarbete mellan renägarna i en by. Av rennäringslagen och förarbetena

till lagen framgår att samebyn intar en särställning bland de ekonomiska

föreningarna. Regelmässigt ägnar byns medlemmar hela sin livsgärning åt verksamhet, rennäringen. För medlemmarnas ekonomiska föreningens välfärd är det av avgörande betydelse att verksamheten är klokt planlagd och bedrivs ändamålsenligt. Samtidigt inrymmer den ekonomiska samverkan i byn vissa tvångsmoment. Bl. a. är medlemskap i samebyn för den som driver renskötsel inom byns område, och obligatoriskt kostnaderna för renarnas skötsel och byns verksamhet fördelas mellan renägarna i proportion till det antal renar de har. Att låta ett sådant system, som har sin grund i att renbetesrätten inte kan utövas individuellt utan endast kollektivt, omfatta även aktiviteter av ideell natur och för den skull öppna byarna för en ny medlemskrets, de s. k. stödjande medlemmarna, kan möta svårigheter. Det är sålunda inte uteslutet, att en sådan kombinerad ekonomisk och ideell verksamhet kan verka tyngande ekonomiska förvaltning. Inte från något håll har gjorts på samebyns gällande att en stödjande medlem bör få vara med och besluta i byns ekonomiska angelägenheter. Det har ifrågasatts om det ens är möjligt att, som framförts i vissa sammanhang, låta de stödjande medlemmarna få vara med och diskutera byns ekonomiska angelägenheter. Som framgår av redogörelsen för de förda diskussionerna har starka röster höjts för att en klar boskillnad måste göras mellan å ena sidan byns ekonomiska verksamhet och å andra sidan dess ideella verksamhet. Samtidigt har båda grupperna förkastat ett förslag att bilda särskilda föreningar med uppgift att verka för gemenskapen mellan olika kategorier samer. Som skäl härför har anförts att samebyn av ålder utgör kärnan i den samiska gemenskapen. Från renskötarhåll har framhållits att det behövs någon form av begränsning av gruppen stödjande medlemmar, om byarna öppnas för denna nya grupp. l annat fall kan den nya medlemskadern bli en alltför stark påfrestning på byn. De avgränsningsmöjligheter som diskuterats är: renskötselberättigade samer som är bosatta inom renskötselområdet, renskötselberättigade samer som någon gång haft renskötsel som yrke, alla renskötselberättigade samer, alla renskötselberättigade samer och därtill de personer av samisk härkomst som är fiskesamer, slöjdare e. d. som ev. inte är renskötselberättigade. SSR:s förslag att ge stödjande medlem rätt till jakt och fiske har också

Stödjande medlemmar i samebyar 169

vållat diskussion. Det har framhållits att det råder stor efterfrågan på jakt- och fiskemöjligheter i fjälltrakterna från både samer och andra och att tillgången ju inte är obegränsad. Förslaget har sagts gynna urbaniserade samer på ortsbefolkningens bekostnad. Samtidigt har framhållits att förslaget inte innebär annat än ett begränsat fiske, krokfiske, till eget behov och småviltjakt i samma omfattning. Andemeningen i förslaget är att en stödjande medlem som är på besök inom byns område skall få ägna sig åt jakt och fiske endast som fritidsaktivitet och när det gäller fisket inte fiska mer än vad som gäller för innehavare av sportfiskekort. En nackdel med SSR:s förslag om jakt- och fiskerätt för stödjande medlemmar som åberopats är att förslaget kan innebära att samebyarna och samefonden därigenom går miste om vissa upplåtelseinkomster. Dessutom kommer den jakt- och fiskerätt som nu är i fråga s. a. s. att falla utanför lantbruksnämndernas och rennäringsdelegationernas prövning av upplåtelser av jakt- och fiskerätt inom renskötselområdet. Lantbruksnämnderna har nämligen till uppgift att vid sin prövning av sådana upplåtelser tillgodose jaktvårdens och fiskevårdens intressen. Enligt SSR:s ursprungliga förslag bör en stödjande medlem automatiskt få rätt till jakt och fiske. En sådan regel borde enligt SSR:s förslag uttryckligen skrivas in i rennäringslagen. En annan tänkbar lösning som föreslagits är att sameby, på motsvarande sätt som gäller enligt 31 § andra stycket rennäringslagen, i varje särskilt fall prövar huruvida byn är beredd att ge stödjande medlem jakt- och fiskemöjligheter. Enligt denna lösning skulle det alltså ankomma på byn att från fall till fall avgöra om jakt och fiske skall upplåtas åt den som av idella skäl inträtt isameby som stödjande medlem. Ett skäl till en sådan lösning som anförts är att samebyn på så sätt bättre kan bestämma omfånget av och tid och plats för den jakt- och fiskeaktivitet det är fråga om. Från olika håll har anförts att själva beteckningen stödjande medlemmar inte skulle vara lämplig. Det skulle i själva verket gälla mera att ge utanför samebyn stående samer förmåner i form av jakt och fiske än att bereda dessa tillträdande medlemmar möjlighet att stödja sin hemby. Enligt utredningens mening har förslaget om ett stödjande medlemskap sitt berättigande om det ses som en åtgärd att stärka samhörigheten inom den samlade samiska folkgruppen och ett sådant medlemskap bör då verkligen uppfattas som ett uttryck för de utflyttades vilja att stödja hemmabyarna. Från denna utgångspunkt kan det särskilda medlemskapet innebära en möjlighet att stärka den samiska tanken. l detta syfte får företrädarna för de båda grupperna samer — de utflyttade och de hemmavarande ~ förutsättas vara beredda att i samförståndets intresse ge avkall på önskan till mera långtgående lösningar. [varje fall till dess mera ingående erfarenhet av det nya systemet vunnits torde man böra utgå från en begränsad verksamhet. Vill man genomföra och pröva ett system med stödjande medlemskap, kan följande riktlinjer för verksamheten tänkas. De överensstämmer enligt utredningens mening i huvudsak med SSR:s förslag. Anslutning som stödjande medlem borde beviljas endast renskötselberättigad person och endast i den egna hembyn. Under alla omständig-

170 Stödjande medlemmar i samebyar

heter bör det vara byn som avgör vem som skall antas som stödjande medlem och därvid borde i varje särskilt fall prövas vilka skäl som kunde tala för anslutning. Tanken är ju att ett sådant medlemskap skall främja gemenskapen mellan samer i byarna och utanför byarna. Att pâtvinga en by medlemmar som byn inte vill acceptera skulle alltså klart strida mot syftet med förslaget om stödjande medlemmar. l enlighet med SSR:s förslag borde en medlemsavgift uttas av stödjande medlem. Avgiften borde åtminstone täcka byns faktiska kostnader med hänsyn tagen till Ökade administrationskostnader och minskade jaktoch fiskeintäkter. Givetvis skall en stödjande medlem vara skyldig att rätta sig efter gällande bestämmelser och föreskrifter samt byns stadgar och beslut i sitt förhållande till byn. [gengäld skall han kunna tilldelas rätt till krokfiske och småviltjakt på tid och inom område som byn bestämmer. Det är givetvis nödvändigt att villkoren för ett stödjande medlemskap utformas i enlighet med de särskilda önskemål som kan finnas inom varje sameby. Även om de utflyttade samerna är långt fler till antalet än de i rennäringen kvarstannande berör den ifrågasätta anslutningsformen samebyn på ett så markant sätt att byns intresse måste gå i första hand. Någon risk för att samebyn skadas i sin verksamhet som ekonomisk förening får självfallet inte godtas. Även om utredningen principiellt sett helst skulle ha velat tillstyrka en fri anslutning för alla icke-rennäringsutövande samer som så önskar till den by vederbörande själv väljer framstår ett sådant medgivande av hänsyn till samebymedlemmarna och av praktiska skäl som helt omöjligt. Den enda realistiska möjligheten att pröva en anordning med stödjande medlemskap torde vara att en betydande restriktivitet iakttas då det gäller antalet stödjemedlemmar. Endast de som har tidigare personlig anknytning till byn och rennäringen bör komma ifråga. Det torde därför vara nödvändigt att det läggs i samebyns egna händer att besluta om sådant medlemskap över huvud taget skall förekomma ibyn och, ifall det införs, att godtaga eller förkasta sökande samt att besluta om sådan medlem skall kunna få rösta i frågor av ideell natur. Som framhållits ovan är det uteslutet att sådan medlem får rösträtt i frågor av ekonomisk natur som berör rennäringen och dess binäringar. Likaså bör byn äga att besluta om de förmåner i form av krokfiske och småviltjakt som skall kunna tillerkännas vederbörande. Endast genom att lägga beslutanderätten i byns händer torde grundvalen kunna skapas för ett nödvändigt förtroende från samebymedlemmarnas sida till den nya anordningen. l gengäld får man förutsätta att uppdraget handhas med all tänkbar omtanke och oväld. Med hänvisning till det anförda uttalar utredningen sin anslutning till den av SSR framförda tanken på ett stödjande medlemskap i samebyarna som ett led i strävandena att stärka samernas samhörighet. Rätten för sameby att anta stödjande medlemmar för ideell verksamhet är enligt utredningens mening självklar. De förslag till riktlinjer för verksamheten som utredningen förordar förutsätter emellertid enligt utredningens mening åtminstone den ändringen i rennäringslagen att sameby ges rätt att till byn utomstående renskötselberättigad person,

Stödjande medlemmar i samebyar 171

stödjande medlem, upplåta rätt att utan avgift till eget behovjaga småvilt och fiska med krok på byns område som anges i 31 § andra stycket. Som tidigare nämnts är samebyn i princip förbjuden att i sin tur upplåta de rättigheter som enligt lagen tillkommer samerna. För att öppna en möjlighet för byarna att tillerkänna de stödjande medlemmarna förmåner i form av begränsad jakt- och fiskerätt måste undantag göras från denna i lagen inskrivna huvudregel. För att åstadkomma en samordning mellan lantbruksnämndernas och rennäringsdelegationernas prövning av upplåtelser av jakt- och fiskerätt å ena sidan och å andra sidan de jakt- och fiskeupplåtelser som samebyarna föreslås få göra, bör lämpligen också föreskrivas att upplåtelse av jakt och fiske till stödjande medlemmar skall prövas efter samråd med lantbruksnämnden. Motsvarande bestämmelse gäller f. n. enligt 36 § lagen beträffande skötesrenar. Utredningen anser sig genom det framlagda förslaget ha öppnat möjlighet för samebyarna att bidra till att öka samhörigheten mellan de renskötande och de icke-renskötande samerna. Sameutredningen understryker slutligen ännu en gång att den bärande motiveringen för införande av ett ideellt medlemskap måste vara önskan att stärka samförståndet inom den samiska folkgruppen och att ge denna ökade gemenskap uttryck i en anknytning från den utflyttade gruppen till de samebyar från vilka de enskilda individerna utgått. Den uttalade starka restriktiviteten vid uppbyggnaden av den nya medlemskapsformen kan givetvis lättas för den händelse den första periodens erfarenheter blir så positiva att detta kan anses berättigat. Det torde i främsta rummet ankomma på varje enskild sameby att ta ställning till erfarenheterna.

l l Samiska

-utbildningsfrågor

1 1.1 Historik

11.1.1 Ett första försök till skolmässig utbildning I 1957 års nomadskolutrednings betänkande (SOU 1960:41) Samernas skolgång ges i kap. 3 en historik rörande nomadundervisningen i äldre tid. De första ansatserna till ett samiskt skolväsende uppstod ur kyrkans missionsintresse redan under medeltiden och samverkade efter hand med strävanden av fiskalisk eller maktpolitisk art från statsmakternas sida. Under Karl IX:s tid gjordes en ansats till ett samiskt skolväsende då ett antal samepojkar med tvång fördes till Uppsala ”skolestuga” för att utbildas till präster. I den skildring av samernas historiska som bakgrund Israel Ruong sammanställt för utredningen och som i sin helhet ingår i bilagedelen till detta betänkande nämns ytterligare en del detaljer kring detta första utbildningsinitiativ.

l 1.1.2 Skytteanska skolan Större betydelse för Samernas skolbildning fick däremot enligt Ruong Skytteanska lappskolan i Lycksele, vars upphovsmän var prästen i Umeå socken, Olaus Niurenius, och riksrådet Johan Skytte. Niurenius ansåg att det effektivaste sättet att kristna samerna var att utbilda samiska söner till präster, ty andra än präster av samisk härkomst kunde inte stå ut med att resa bland samerna och bo i deras land. Utbildningen måste även förläggas till lappmarken. År 1632 startade skolan sin verksamhet i prästgården i Lycksele. Dess viktigaste uppgift angavs vara att utbilda blivande präster. l uppgiften ingick således inte att direkt sörja för en allmän folkupplysning. Skolarbetet begränsades till en början till läsning av ABC-bok och katekes, men utvidgades efter hand med räkning och skrivning. Vid århundradets slut studerades t. o. m. latin och grekiska av de elever som ämnade övergå till gymnasium. Elevernas vistelse på skolan bekostades av statsverket. Som ett resultat av denna utbildning inskrevs fjorton samiska studenter i Uppsala mellan åren 1633 och 1722.

1 1.1.3 Lappskolorna Början av 1700-talet anges av Ruong som en betydelsefull nydaningstid för Samernas undervisning. En norsk präst, Thomas von Westen, rekom-

174 Samiska utbildningsfrågor

menderade i ett brev till de svenska prästerna i lappmarksförsamlingarna att präster eller ”kateketer” skulle resa omkring och vistas längre tid hos samerna. Den föreslagna åtgärden skulle dels vara ett led i det fortsatta kristnandet av samerna och dels medverka till en förbättrad undervisning. Som en följd av den reformvilja som på olika sätt kommit till uttryck utfärdades 1723 års förordning om lappländarnes flitigare undervisning i kristendom och skolors inrättande där i orten. I förordningen föreskrevs bl. a. att vid varje huvudkyrka i Lappmarken skall en skola anläggas; skolornas antal skall bliva sju. I det tidigare nämnda betänkandet (s. 29) sägs följande om detta viktiga stadgande. ”Den skolorganisation som med anledning härav kom till stånd i de lapska församlingarna var obestridligen långt före sin tid; först genom 1842 års folkskolestadga kom en bestämmelse, motsvarande den nyss anförda, att gälla för rikets övriga delar.” Trots stor brist på medel uppfördes skolbyggnader och skolarbetet kom igång enligt de uppgjorda planerna. År 1735 fastställdes en utförlig skolordning och år 1739 fick det lapska kyrko- och skolväsendet en central ledning kallad ”direktionen för Lappmarks ecklesiastikverk”. Denna överstyrelse var sammansatt av sex högt kvalificerade ämbetsmän och gjorde enligt Ruong en betydande insats för att ”bringa det nya skolväsendet i funktion. Enligt de här tidigare åberopade källorna omfattades inte de s. k. lappskolorna med någon större entusiasm av föräldrarna. Många av dem gjorde direkt motstånd mot att lämna sina barn till skolorna. Från början utvaldes endast pojkar men efter något årtionde korn också många flickor att genomgå lappskolan. Åldern på eleverna varierade i hög grad. Den nedre åldersgränsen utgjorde tolv år men det var inte ovanligt att även fullvuxna personer genomgick skolan. Det dominerande i undervisningen var kristendomskunskap och innanläsning, som skulle övas på både svenska och samiska och ge sådana färdigheter som var nödvändiga för studiet av katekesen och annan religiös litteratur. Undervisning i skrivning och räkning förekom knappast under 1700-talet. Kursen var tvåårig och eleverna hölls kvar i skolans internat året om eftersom man inte vågade sända hem dem under ferierna på grund av svårigheten att samla dem igen vid det nya läsårets början. Med det ringa elevantalet såväl vid lappskolorna som Skytteanska skolan kunde dessa skolor inte svara för en mera omfattande allmän folkupplysning för det samiska folket. Man räknade emellertid med att skolorna på indirekt väg skulle kunna tjäna ett sådant syfte genom att de utbildade samerna vid återkomsten till hemorten skulle dela med sig av sina kunskaper i kristendom och sina färdigheter i läsning. Skolorna skulle på det sättet kunna betraktas som en enkel form av lärarutbildning.

l 1.1.4 Den ambulerande undervisningen Den pedagogiska verksamhet som de utbildade samerna utövade ute i vistena uppmuntrades genom kontanta belöningar och vann därmed inom

sou 1975:99 Samiska 175

utbildningsfrågor

kort en relativt stor omfattning. Undervisningen, som gick under namnet premieundervisningen, ersattes efter några årtionden av en fastare organisation med ambulerande lärare s. k. kateketer. Genom denna organisation fick sameundervisningen en karakteristisk form, som under växlande beteckningar levde kvar långt in på 1900-talet. Det har i olika sammanhang framhållits att denna undervisningsform var särskilt väl anpassad till samernas levnadsförhållanden, dvs. den hade direkt anknytning till nomadlivet. I mitten av 1700-talet framträdde dock vissa meningsbrytningar om vilket undervisningssystem som var det bästa. De stationära skolorna betraktades som mer effektiva från undervisningssynpunkt än de ambulerande, men hade den nackdelen att de nådde endast ett fåtal av samebefolkningen med sin undervisning. Vid 1800-talets början fanns fasta skolor i Karesuando, Jukkasjärvi, Gällivare, Jokkmokk, Arjeplog, Lycksele samt Föllinge i Jämtland. Vid den tidpunkten var resekateketernas antal relativt litet och torde inte ha överstigit ett femtontal. År 1818 förordnades att fyra fasta skolor skulle nedläggas och efter hand även de återstående. Skälen till denna drastiska åtgärd angavs vara att den vid skolorna bedrivna undervisningen var synnerligen bristfällig och ineffektiv, bl. a. på grund av lärarnas bristfälliga kunskaper i samiska. Ett annat argument för nedläggningen av de fasta skolorna var att dessa skolor ansågs locka samernas barn bort från nomadlivet och renskötseln. 1818 års förordning innebar att kateketerna skulle överta den samiska folkundervisningen. Efter någon tid utsattes även den på kateketer undervisuppbyggda ningsformen för kritik från flera håll bl. a. från missionären Petrus Laestadius. Denne underkände helt kateketerna som religionslärare och förespråkade en återgång till de stationära skolorna. I hans utbildningsprogram ingick att göra lappskolorna till utbildningsanstalter för både svenskar och samer, där alla för lappmarken behövliga befattningshavare kunde utbildas för sin uppgift och där läsbegåvad ungdom kunde få en grundläggande undervisning för fortsatta studier vid högre skolor. Han hävdade också att samiska språket borde få en starkare ställning i ”denna till lärdomsskola utbyggda lappskola.

l 1.1.5 De fasta skolorna âterinráttas

År 1846 utfärdades ett nytt reglemente för ecklesiastikverket i Lappmarken som medförde en del förändringar i det samiska skolväsendet. De fasta skolorna fick en renässans och kateketskolorna avskaffades i princip. I nämnda reglemente gjordes skillnad mellan å ena sidan församlingar där samiska språket allmänt brukades och å andra sidan de församlingar där svenska eller finska var allmänt förekommande. I de förstnämnda församlingarnas fasta lappskolor skulle undervisningen bedrivas på samiska. Det gällde i första hand skolorna i Jokkmokk och Gällivare, som trots indragningsbeslutet år 1818 alltjämt var i verksamhet. Vidare gällde det skolan i Arjeplog som återinrättades och Skytteanska skolan i Lycksele. I övriga lappmarksförsamlingar skulle Samernas barn ,undervisas på svenska med undantag för Karesuando och Jukkasjärvi där

176 Samiska

utbildningsfrågor

undervisningen skulle ske på finska. I dessa lappskolor togs endast samiska barn in. Föräldrarna skulle i allmänhet själva bekosta deras underhåll. Barn till mindre bemedlade föräldrar intogs som frielever. Undervisningstiden utsträcktes till fem eller sex år. År 1877 ändrades ecklesiastikverkets reglemente på nytt i vissa avseenden. Bl. a. stadgades att barn till svenska föräldrar under vissa villkor kunde vinna inträde i de fasta lappskolorna. Undervisningen skulle därvid bedrivas på svenska språket i den mån barnen lärde sig förstå detta språk. Vidare återinfördes kateketskolorna för de barn som inte kunde få undervisning i lappskola eller vanlig folkskola. År 1895 infördes särskilda vinterkurser om tio veckor förlagda till Karesuando och Jukkasjärvi. År 1896 fastställdes ett nytt reglemente för ecklesiastikverket i Lappmarken, varigenom det samiska skolväsendet kom att överensstämma med 1842 års folkskolestadga för riket. Undervisningen av samernas barn skulle ombesörjas ”antingen i lappfolkskolor eller i kateketskolor eller i allmänna folkskolor”. Lärotiden skulle i regel vara fem år med en årlig lästid av 36 veckor. Undervisningens innehåll skulle vara detsamma som för den allmänna folkskolan. Undervisningen skulle såvitt ske kan” meddelas på svenska språket. Det förutsattes emellertid att inte alla barn kunde tillgodogöra sig en undervisning på svenska vid inträdet i skolan. Därför fick undervisningen under de första åren bedrivas på samiska och finska, men under de båda sista skolåren skulle alla barn delta i undervisningen på svenska. I början av 1900-talet hade man sålunda fem olika skolformer, nämligen lappfolkskolor, kateketskolor, vinterkurser, allmänna folkskolor samt ett antal på enskilt initiativ grundade skolanläggningar. Det var det år 1835 stiftade Svenska Missions-Sällskapet som tagit initiativet till dessa ”missionsskolor”, som egentligen var vanliga folkskolor med särskilda elevhem.

l1.l.6 1913 års reform

Som framgått av redovisningen ovan gav samernas skolväsende i början av 1900-talet intryck av en mycket splittrad organisation. Det utsattes också för stark kritik med krav på genomgripande reformer. Kungl. Majzt gav domkapitlet i Luleå i uppdrag att utreda frågan. Domkapitlet uppdrog i sin tur åt biskopen att ägna ärendet en förberedande behandling”. År 1909 överlämnades till domkapitlet ett förslag till ändrad lydelse av vissa delar av reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk. Utredningsförslaget beskrivs ingående i det tidigare nämnda betänkandet Samernas skolgång. Syftet med förslaget till omorganisation av det samiska skolväsendet angavs vara dels att åstadkomma en så god undervisning som möjligt för flyttsamernas barn och dels att finna undervisningsformer som inte avvänjde barnen från nomadlivet. För att tillgodose sådana målsättningar borde kateketskolformen utvidgas och de dittillsvarande lappskolorna ersättas med fasta skolor efter mönster av vinterkurserna, vilka lyckats bättre än lappfolkskolorna att samla nomadbarnen till undervisning.

sou 1975:99 Samiska utbildningsfrågor 177

Vidare förordades att den samundervisning som ägt rum mellan flyttsamernas barn och de bofasta barnen skulle upphöra. I proposition till 1913 års riksdag framhöll departementschefen att en tillfredsställande lösning av frågan var synnerligen svår att finna, då det gällde att tillgodose med varandra svårförenliga intressen. Det framlagda förslaget betraktades i propositionen som en kompromiss mellan den stationära undervisningen i de fasta skolorna och den ambulerande undervisningen i de s. k. kateketskolorna, vilka i propositionen benämndes fast nomadskola resp. vandrande nomadskola. ”Vi önska, att den ras, vilken ensam är i stånd att utnyttja våra öde fjällvidder, skall bibehållas vid det levnadssätt, som den ärvt av sina fäder och för vilket den till själva sin natur är avpassad, men vi önska tillika, att den ej härigenom skall avstängas från den grundläggande undervisning, som man vill låta varje medborgare i vårt land få åtnjuta” (prop. 1913:97 s. 58). I propositionen gjordes klara uttalanden om att den vandrande nomadskolan skulle stödjas och utvecklas, medan undervisningstiden i den fasta nomadskolan borde bli så kort som möjligt. I sitt beslut följde riksdagen i huvudsak det framlagda förslaget (SU 1913:45, rskr 1913:8). Från samiskt håll brukar framhållas att den princip som triumferade i och med 1913 års beslut var satsen att ”lapp skall vara lapp”. Den samundervisning för svenskar och samer som utvecklats under senare delen av 1800-talet och som tagit sig uttryck i nedläggningen av de gamla samiska “särskolorna” och deras ersättning genom den allmänna folkskolan fick inget stöd i riksdagens beslut. Detta beslut innebar i stället en återgång till särundervisningen, vilken medförde en sänkt standard i jämförelse med den undervisning som bedrevs i den fasta lappfolkskolan och i den allmänna folkskolan. I förhållande till den gamla kateketundervisningen betraktades dock det nya systemet som ett framsteg. En annan fördel som nämnts var att först genom den nya ordningen lyckades man samla alla samiska barn till undervisning.

11.1 .7 Nomadskolans fortsatta utveckling

Den i 1913 års riksdagsbeslut prioriterade skolformen med vandrande nomadskolor, vilka också benämndes visteskolor, infördes över hela det samiska bosättningsområdet. Skolorna i fråga utvecklades och förbättrades målmedvetet under 1920-talet. På längre sikt visade sig dock skolformen mindre ändamålsenlig. Efter hand blev den vandrande skolan en fast skola, belägen i närheten av flyttningsvägarna men ofta långt ifrån de platser där nomaderna befann sig under större delen av sommaren. Barnen fick därför endast tillfälligtvis besök av sina föräldrar och de fick endast ett fåtal tillfällen att delta i renskötseln. Från och med 1938 indrogs sommarvisteskolorna undan för undan och ersattes av byskolorna som var benämningen på 1913 års fasta skolor. Längst bevarades sommarskolorna i de nordligaste distrikten, där systemet bäst hade låtit anpassa sig till nomadlivet. Först vid utgången av läsåret 1951/52 försvann de sista visteskolorna. Byskolornas elever inackorderades i början vanligen enskilt hos trak-

178 Samiska utbildningsfrågor

tens bondebefolkning. I enlighet med intentionerna bakom 1913 års beslut arbetade man emellertid för att upprätta särskilda skolhushâll med samisk prägel och det blev under ett par årtionden vanligt att barnen bodde i s. k. skolkåtor. Dessa hushållskåtor, uppseendeväckande i sin miljö, utsattes för skarp kritik inte endast från barnens föräldrar utan också från övriga samer och folk utanför samernas krets. Under 1940talet avlöstes de av tidsenliga internat i särskilda byggnader vid byskolorna, som efter hand blev inrymda i moderna skolhus. Allvarliga invändningar gjordes också mot den korta lästiden vid nomadskolorna. 1919 års lappkommitté, som inte ansåg att en längre lästid vid den fasta nomadskolan skulle avvänja barnen från nomadlivet, föreslog en minimitid om 17 2/7 veckor, dvs. samma lästid som gällde för halvtidsläsande folkskolor. Vid såväl byskola som visteskola skulle domkapitlet kunna utöka lästiden till 34 4/7 veckor. Tack vare nomadskolinspektörens insatser kunde lästiden efter hand fastställas till den angivna maximitiden. I propositionen till 1939 års riksdag föreslogs en utredning rörande införande av s. k. fortsättningsskola för nomadernas barn. I ett principiellt betydelsefullt uttalande fann riksdagen det befogat att nomadbarnen bibringades en skolunderbyggnad fullt likvärdig med den som kom den bofasta befolkningens barn till del (prop. 1939:102, SU 1939:108, rskr 1939:206). Obligatorisk tvåårig fortsättningsskolundervisning infördes år 1943. Eftersom folkskolan under senare delen av 1930-talet mera allmänt förlängdes med ett sjunde skolår uppkom efter hand krav på att skolplikten skulle förlängas i motsvarande omfattning också för nomadernas barn. Först läsåret 1959/60 hade samtliga nomadskoldistrikt infört det sjunde skolåret. 1913 års reglemente för nomadskolan innehöll ingen föreskrift om undervisningsspråket. I stadgorna år 1925 och 1938 föreskrevs emellertid att undervisningen skulle ske på svenska, såvida inte särskilda förhållanden föranledde annat. Denna inställning i språkfrågan innebar något principiellt nytt. Tidigare hade undervisningen bedrivits på samiska eller varit tvåspråkig i den utsträckning läroböcker med parallelltryckt samisk och svensk text använts. Genom den föreskrivna prioriteringen av svenskan som undervisningsspråk skapades en egendomlig motsättning. Samtidigt som man önskade motverka en alltför stark påverkan från den svenska bygden med dess kultur och levnadsförhållanden och på allt sätt eftersträvade att bevara nomadlivet med dess särpräglade förhållanden, så arbetade man på att driva tillbaka samiskan som skolspråk till förmån för svenskan. l betänkandet Samernas skolgång sägs (s. 45) att förklaringen måste vara att man på sina håll redan från början tvivlade på isoleringsprincipens riktighet eller åtminstone på dess förmåga att lösa alla problem”. Av nomadskolinspektörernas årsberättelser från denna tid framgår också att det bedömdes som nödvändigt för samebarnen att behärska svenska språket. l något sammanhang i denna historik har nomadskolinspektörens arbete omnämnts. inrättandet av denna tjänst var ett resultat av en utredning rörande den lapska undervisningens ledning som tillkallades år 1915. Genomförandet av 1913 års skolreform hade mött svårigheter,

Samiska utbildningsfrågor 179

bl. a. därför att skolråden i lappmarksförsamlingarna inte förmått fullgöra sina uppgifter beträffande nomadskolorna och därför att en enhetlig central ledning saknades. På förslag av de sakkunniga slopades den lokala ledningen genom Skolråd och kyrkoherde. Samtidigt inrättades en särskild inspektörstjänst för nomadskolorna benämnd nomadskolinspektör. Fr. 0. m. år 1916 ställdes nomadskolorna direkt under ledning av nomadskolinspektören och domkapitlet. I något sammanhang har också nomadskolfullmäktige nämnts. Denna institution som tillkom år 1925 skulle ta till vara och utveckla det föräldraintresse för skola och undervisning som inom det allmänna skolväsendet kunde göra sig gällande inom skolråden. Nomadskolfullmäktige skulle utses till ett antal av två ledamöter för varje lappby, vilka skulle på kallelse av nomadskolinspektören sammanträda minst en gång varje år. Nomadskolfullmäktige saknade emellertid beslutanderätt och fungerade därför huvudsakligen som rådgivande och informerande organ.

11.2 Nomadskolans utformning enligt 1962 års riksdagsbeslut

11.2.1 Bakgrund Av den historik som lämnats rörande det samiska utbildningsväsendets olika utvecklingsskeden under mer än tre århundraden har bl. a. framgått att under årtiondena närmast före 1960-talet en påtaglig strävan kunde iakttas från statsmakternas sida att skapa viss paritet mellan den s. k. nomadskolan och det allmänna skolväsendet. Vid det praktiska genomförandet av olika reformer inom nomadskolväsendet uppstod emellertid ständigt en avsevärd eftersläpning i förhållande till utvecklingen inom det allmänna skolväsendet. Det principuttalande som antogs vid 1939 års riksdag om att nomadbarnen skulle bibringas en skolunderbyggnad fullt likvärdig med den som kom den bofasta befolkningens barn till del blev vägledande för statsmakternas fortsatta ställningstaganden i fråga om samernas utbildningsbehov. Det bör därför inte betraktas som någon tillfällighet att en utredning rörande samernas skolgång tillsattes samma år som statsmakterna tillsatte den beredning som, med ledning av de stora skolutredningarna på 1940-talet och den under 1950-talet bedrivna försöksverksamheten med nioårig enhetsskola, skulle utforma riktlinjerna för en framtida grundskola. I denna utrednings uppgift skulle ingå att finna former för hur man inom det samiska skolväsendet skulle kunna genomföra de reformer som i en nära framtid bedömdes bli aktuella för det allmänna skolväsendet. 1957 års nomadskolutredning kunde således arbeta parallellt med 1957 års skolberedning. Såväl skolberedningens som nomadskolutredningens förslag kunde redovisas i propositioner till 1962 års riksdag.

180 Samiska utbildningsfrågor

1 1.2.2 195 7 års nomadskolutredning I nomadskolutredningens betänkande (SOU 1960:41) Samernas skolgång konstaterades bl. a. att den ursprungliga motiveringen för nomadskolan, nämligen den renskötande samebefolkningens nomadiserande levnadssätt, knappast längre hade giltighet. Däremot kunde nya motiv åberopas grundade på allmänt erkända psykologiska och pedagogiska principer liksom på hänsynen till den speciella kulturbakgrund som samerna företer. Sådana skäl ansåg utredningen tillräckliga för att särskilda skolor alltjämt skulle vara upprättade för Samernas barn. Dessa skolor borde stå öppna för alla barn, vilkas föräldrar betraktade sig som samer, även om det hävdvunna namnet nomadskolor bibehölls. Samerna borde tillerkännas rätt att välja mellan att låta sina barn gå i nomadskola eller i det allmänna skolväsendets skolor. Enligt förslaget skulle målen generellt vara desamma för sameskolan som för grundskolan. Anknytningen till den samiska kulturen skulle dock ge nomadskolan en speciell karaktär. Samerna skulle ha rätt till en undervisning som i alla avseenden var likvärdig - den behövde för den skull inte vara identisk A med den som kom majoritetsbefolkningen till del. Samernas barn skulle ha rätt att genom skolan få en orientering om den samiska kulturens utveckling och dess situation i nutiden. Denna orientering skulle inte bara ge kunskap utan även väcka respekt för och pietet mot arvet från tidigare släktled samt väcka en känsla av samhörighet med det egna folket. Utredningen föreslog vidare att nomadskolorna skulle stå under ledning av skolstyrelserna i de kommuner där skolorna var belägna. Samtliga kostnader för nomadundervisningen skulle dock bestridas av staten, men förvaltningen av dessa medel skulle handhas av vederbörande huvudman. Kommunerna skulle även förvalta nomadskolornas byggnader, vilka dock inte skulle överföras i kommunernas ägo. För att ge samerna viss insyn i skolstyrelsernas handläggning av frågor som rörde nomadundervisningen föreslogs att nämnda undervisning skulle företrädas i styrelsen av en av samerna som grupp utsedd fackrepresentant. Denne skulle också företräda målsmannaintresset bland samerna. Enligt utredningens förslag borde valet av representant ske genom Svenska samernas riksförbund. v Som en följd av förslaget att den lokala ledningen skulle läggas på skolstyrelserna förordade utredningen att den regionala ledningen skulle förläggas till vederbörande länsskolnämnd. Nomadskolinspektörstjänsten föreslogs bli knuten till länsskolnämnderna i de tre nordligaste länen. I sitt yttrande över det framlagda betänkandet ansåg Samernas organisationer det vara mycket otillfredsställande att nomadskolorna inordnades under den kommunala Skolstyrelsen. Man framhöll som önskvärt att det samiska skolväsendet skulle stå under samisk ledning.

11.2.3 1962 års riksdag Nomadskolans nuvarande organisation och omfattning grundar sig på riksdagens beslut år 1962 (prop. 1962:51, SU 1962:141, rskr 1962:319)

Samiska utbildningsfrågor 181

varigenom det slås fast att nomadskolan för framtiden skall bestå som en särskild skolform, så länge samerna själva önskar det, och vara likställd med den reguljära obligatoriska skolan. ”Samerna bör således ställas inför två likvärdiga utbildningsmöjligheter och själva, genom sitt intresse för den ena eller andra formen av skolgång, bestämma, vilken omfattning den särskilda undervisningen rent organisatoriskt skall ha. l utgångsläget anser jag det vara naturligt att räkna med oförändrade förhållanden i fråga om tillgång på skolor. Skulle efter valfrihetens införande visa sig, att behovet av nomadundervisning minskar, torde det få ankomma på Kungl. Majzt att besluta om erforderliga organisatoriska förändringar och eventuell minskning av antalet nomadskolor (prop. 1962:51 s. 49-50). Före 1962 hade fjällsamerna varit skyldiga att sända sina barn till nomadskolan. Andra samebarn hade möjlighet men inte obetingad rätt att göra det. Genom 1962 års riksdagsbeslut kom nomadskolan att stå öppen för alla samebarn. Dcpartementschefen anslöt sig i propositionen (s. 50) till nomadskolutredningens uppfattning att alla, som påstår sig vara samer, skall få utnyttja rätten att sända sina barn till nomadskola. I propositionen gick departementschefen emot utredningens förslag om en lokal ledning av nomadskolorna genom den kommunala skolstyrelsen. Han framhöll bl. a. att ”handhavandet av undervisningsfrågorna för en folkgrupp, vilken är i så utpräglad minoritetsställning som samerna, av lokala organ, i vilka minoriteten saknar allt inflytande och inte heller lämpligen kan beredas sådant, är ägnat att inge stora principiella betänkligheter. Även av praktiska skäl finns det anledning att ifrågasätta den av utredningen föreslagna anordningen. Nomadskolornas hela elevantal tillsammantaget är inte större än elevantalet ien medelstor centralskola. En splittring av ledningen av en så liten och homogen enhet på flera kommuner skulle enligt min mening med hänsyn till nomadskolans syfte medföra väsentligt större nackdelar än fördelar. Till svårigheterna vid en ledning genom den kommunala Skolstyrelsen hör också, som jag nyss antydde, det enligt min mening närmast olösbara problemet att finna former för ett verkligt samiskt inflytande på nomadskolans ledning. Detta inflytande synes däremot i den nuvarande nomadskolfullmäktigeinstitutionen — vars bibehållande jag förordar - fungera väl (s. 55-56). Även på en annan väsentlig punkt hade departementschefen annan mening än utredningen. Det gällde organisationen och placeringen av högstadieundervisningen för samernas barn. Utredningen hade föreslagit två grupphögstadier förlagda till och samordnade med högstadieskolorna i Kiruna och Jokkmokk. I propositionen föreslogs att ett speciellt högstadium för samerna skulle förläggas till Gällivare och på lämpligt sätt samordnas med kommunens högstadium. Beträffande nämnda avvikelser från utredningens förslag följde riksdagen propositionen. När det gällde den från samernas synpunkt mycket betydelsefulla nomadskolinspektörstjänsten gjorde departementschefen följande uttalande (prop. 1962:51 s. 57). ”För egen del finner jag det ofrånkomligt, att skolöverstyrelsen till sitt förfogande har en expert på samernas förhållanden, och det torde under den kommande Övergångsperiodeni nomadskolans utveckling vara betydelsefullt, att den nuvarande inspektö-

182 Samiska sou 1975:99

utbildningsfrågor

rens förtrogenhet med samernas skolproblem kan utnyttjas. Sett på längre sikt anser jag det emellertid knappast erforderligt att behålla en särskild inspektörsbefattning för det till omfattningen mycket begränsade nomadskolväsendet. Jag föreslår därför, att det skall tagas under allvarligt övervägande, om inte befattningen som nomadskolinspektör bör indragas, när den nuvarande innehavaren avgår från tjänsten. Behovet av expertis torde därefter kunna tillgodoses genom att en konsulent för nomadskolfrågor knytes till skolöverstyrelsen. Denna befattning torde kunna få karaktär av bisyssla, för vilken bör engageras en person, som genom sin övriga verksamhet är väl förtrogen med samefrågor.” Som tidigare antytts innebar de beslutade reformerna att nomadskolan skulle så långt möjligt såväl organisatoriskt som innehållsmässigt ställasi paritet med den samtidigt beslutade nioåriga grundskolan. Rent organisatoriskt innebar det att den allmänna skolplikten för samernas barn utökades till nio obligatoriska skolår. Det innebar också att den årliga lästiden utökades till 39 veckor. De då befintliga nomadskolorna skulle omfatta årskurserna 1~6 och i sin undervisning följa den för grundskolan fastställda läroplanen, dock med inslag av samiska ämnen. När det gällde högstadiet, dvs. årskurserna 7-9, skulle detta förläggas till Gällivare och samordnas med kommunens eget högstadium. Till detta skulle samtliga elever i nomadskolorna kunna hänvisas. För högstadium att detta skulle kunna ordnas krävdes att ett elevhem uppfördes i Gällivare för att klara inackorderingsfrågorna för berörda elever. År 1964 började högstadiet att organiseras upp och 1967 var det utbyggt med de tre årskurserna. Även beträffande högstadiet skulle grundskolans läroplan men även där skulle inslag av samiska ämnen förekomma. Den tillämpas, största avvikelsen utgjorde den yrkesförberedande utbildning som skulle förekomma i nionde årskursen enligt 1962 års läroplan för grundskolan. För sameeleverna erbjöds en särskild renskötarlinje med en teoretisk del som var förlagd till Centralskolan och en praktisk del som var förlagd till renskötselområdet, varvid eleverna fick följa och praktiskt delta i renskötseln. I enlighet med grundskolans allmänna riktlinjer ägde eleverna full valfrihet när det gällde att välja utbildningslinjer. De kunde också välja hemortens högstadium om de så önskade i stället för det särskilda samehögstadiet.

1l.2.4 Beslut vid 1967 ârs riksdag rörande nomadskolans ledning Som tidigare nämnts avvisade 1962 års riksdag förslaget att låta kommunerna bli huvudmän för sameskolorna. Vidare beslutades vid samma riksdag att tjänsten som nomadskolinspektör skulle bibehållas tills vidare med motiveringen att det måste anses ofrånkomligt att under den övergångsperiod i nomadskolans utveckling som förelåg ha tillgång till inspektörens förtrogenhet med samernas skolproblem. Av departementschefens uttalande i övrigt framgick att frågan skulle komma att aktualiseras i samband med tjänsteinnehavarens avgång med pension. Frågan togs upp till behandling i 1967 års statsverksproposition (prop. 1967:1 bil. l0 s. 116-117).

sou 1975:99 Samiska utbildningsfrågor 183

Beträffande de uppgifter som ingick i nomadskolinspektörens arbete framhöll departementschefen att med tjänsten kommit att bli förenad inte bara tillsynen över nomadskolväsendet utan även i hög grad uppgiften att främja samernas möjligheter att följa med i den allmänna kulturella utvecklingen under samtidigt bevarande av sin egenart. I vad avsåg den skoladministrativa sidan av problemet erinrade departementschefen om sitt tidigare uttalande i prop. 1962:51. Han var nu övertygad om att nomadskolan skulle erhålla ”de bästa möjligheterna att följa med i skolväsendets utveckling och att komma i åtnjutande av kvalitativa förbättringar på skolområdet genom att nomadskolinspektionen förläggs till en länsskolnämnd med de resurser i fråga om differentierad sakkunskap på olika områden, som ett sådant regionalt organ förfogar över. Jag anser därför, att den nuvarande nomadskolinspektörstjänsten bör indragas vid nuvarande tjänsteinnehavarens avgång. Från och med budgetåret 1967/68 bör sålunda tillsynen av hela nomadskolväsendet utövas av länsskolnämnden i Norrbottens län, vid vilken en av vid nämnden befintliga fyra skolinspektörstjänster bör vara en nomadskolinspektörstjänst, med vilken jämte andra skolinspektörsuppgifter skall vara förenat särskilt ansvar för nomadskolväsendet ävensom för annan utbildningsverksamhet och kulturell verksamhet avseende den samiska befolkningen. Genom det anförda har sameutredningen velat belysa att det skedde en viss svängning i frågan mellan åren 1962 och 1967. Från att år 1962 vara benägen att utbyta nomadskolinspektörstjänsten mot en konsulenttjänst på deltid i skolöverstyrelsen (prop. 1962:51 s. 57) var departementschefen år 1967 beredd att föreslå att en av skolinspektörstjänsterna vid länsskolnämnden i Norrbottens län skulle omvandlas till en nomadskolinspektörstjänst. Anledningen till denna omsvängning torde få sökas i den aktivitet som samerna själva genom sina organisationer, Svenska samernas riksförbund och Same-Ätnam, utövade när det gällde att slå vakt kring tjänsten i fråga. Riksdagen beslutade i enlighet med departementschefens förslag (SU 1967:8, rskr 1967:8).

1 1.3 Utbildning för samer. Nuvarande förhållanden

1l.3.1 Förskola för Samernas barn Enligt lagen (1973:1205) om förskoleverksamhet är kommunerna fr. 0. m. den l juli 1975 skyldiga att anvisa plats i förskolan för alla sexåringar som är skrivna i kommunen eller som stadigvarande vistas där. Genom information och uppsökande verksamhet skall kommunen verka för att alla sexåringar i kommunen deltar i verksamheten, som skall omfatta minst 525 timmar per år. l 5 § i ovannämnda lag stadgas vidare att barn, ”som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling, skall så långt möjligt anvisas plats i förskola redan före sex års ålder. Kommunerna skall genom uppsökande verksamhet ta reda på vilka barn som behöver särskilt stöd och anvisa

184 Samiska SOU 1975399

utbildningsfrågor

dem förskoleplats. Av lagens utformning framgår att det åligger kommunerna att anskaffa förskoleplatser åt samtliga sexåringar i kommunen, men det föreligger ingen skyldighet för föräldrarna att sända sina barn till förskola. Detta innebär att kommunerna har ansvar också för Samernas barn, men det ankommer på föräldrarna att förklara sig beredda att lämna sina barn till förskola och i samband därmed också ställa anspråk på kommunerna. l de anspråken kan inläggas krav på samma åtgärder som tillkommer bl. a. invandrarbarnen. Det kan gälla t. ex. språkträning såväl på modersmålet som på svenska. Det kan också gälla vilken form av förskola som kan komma ifråga. l vissa kommuner där samernas bosättning är någorlunda koncentrerad kan den vanliga stationära formen tillämpas. Är det fråga om rena glesbygdsförhållanden kan det bli aktuellt med någon form av ambulerande verksamhet. Det kan också i några fall bli fråga om en samordning med nomadskolan.

ll.3.2 Nomadskolan. Organisation, omfattning och undervisning Enligt bestämmelserna i nomadskolförordningen (l967:2l6, omtryckt 1971:390, ändrad senast 1975:451) har samers barn rätt att fullgöra skolplikt i nomadskolan i stället för i grundskolan. Nomadskolan är en statlig skola, över vilken skolöverstyrelsen har inseende. Liinsskolnämnden i Norrbottens [än har tillsyn över landets nomadskolor och skall även främja annan utbildningsverksamhet och kulturell verksamhet bland samerna (2 § förordningen (1965:741) med instruktion för länsskolnämnderna). För den direkta ledningen av nomadskolorna svarar en särskild skolinspektör vid länsskolnämnden i Norrbottens län, tillika nomadskolinspektör, som jämte andra uppgifter har ett särskilt ansvar för nomadskolväsendet och för annan utbildningsverksamhet och kulturell verksamhet bland samerna (6 § länsskolnämndsinstruktionen). För varje nomadskola finns nomadskolfullmäktige, som har till uppgift att överlägga med länsskolnämnden i frågor som rör undervisningen och yttra sig i sådana ärenden. Nomadskolfullmäktige utses för varje skola av föräldrarna till eleverna vid skolan. Länsskolnämnden sammanträder med nomadskolfullmäktige minst en gång om året. Nomadskolan omfattar nio årskurser. För årskurserna 1-6 finns nomadskolor i Karesuando, Lannavaara, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog i Norrbottens län samt i Tärnaby och Änge i Västerbottens resp. Jämtlands län. Nomadskolan i Karesuando är numera integrerad med kommunens grundskola på så sätt att nomadskolan svarar för två klasser och kommunen för övriga fyra klasser. I Lannavaara undervisas ortens samtliga barn i nomadskolan, sedan kommunens egen skola för några år sedan drogs in. Nomadskolan i Arjeplog, för vilken länsskolnämnden föreslagit nedläggning i och med utgången av läsåret 1974/75, skall efter regeringens beslut (ämbetsskrivelse 1975-06-26) bestå i avvaktan på sameutredningens förslag. Det gemensamma högstadiet (årskurserna 7-9) är centraliserat till Gällivare och samverkar där med Gällivare kommuns eget högstadium.

Samiska utbildningsfrågor 185

På nomadskolans låg- och mellanstadium finns nu endast klasser med B2 b-form, med undantag för de två klasserna av Aa-typ i Karesuando. Högstadiet i Gällivarie har en klass för varje årskurs. Elevantalet har genom åren gått starkt tillbaka. l årskurserna 1-6 har elevantalet minskat från 629 elever läsåret 1942/43 till 404 tio år senare, 301 efter ytterligare tio år och drygt 200 elever läsåret 1972/73. Enligt SÖ:s anslagsframställning för budgetåret 1976/77 uppgick elevantalet till 153 läsåret 1974/75. För läsåren 1975/76 och 1976/77 beräknas elevantalet uppgå till 164 resp. 142. Prognosen för resten av 1970-talet pekar på en Stabilisering vid 150--160 elever och en i stort oförändrad organisation. Det kan tilläggas att länsskolnämnden i Norrbottens län i juni 1975 fått en framställning från samiska föräldrar i Övre Soppero om att ytterligare 23 barn skulle få börja i Lannavaara nomadskola höstterminen 1975. Elevantalet iårskurserna l—6 skulle härigenom uppgå till 187 läsåret 1975/76. Även på högstadiet, som från början hade tre hela klassavdelningar, har elevantalet minskat markant till 53 läsåret 1972/73 och 33 för vartdera av läsåren 1973/74 och 1974/75. För 1975/76 har SÖ räknat med 45 elever och från 1976/77 med ca 80 elever per läsår. Det totala antalet sameelever vid nomadskolan utgjorde således 186 läsåret 1974/75 och beräknas läsåret 1975/76 uppgå till 232 (inkl. de nytillkomna eleverna från Övre Soppero). De till nomadskolorna knutna elevhemmen utnyttjas numera i full utsträckning endast i Tärnaby och Änge, där avstånden mellan skolorna hemmen är särskilt stora. Vid de andra skolorna har skolskjutsarna en sådan omfattning att elevhemmen beläggs endast delvis eller under vissa tider. I Karesuando och Arjeplog står elevhemmen f. n. tomma. Vid nomadskolan tillämpas 1969 års läroplan för grundskolan (Lgr 69) med iakttagande av att undervisningen i de ämnen SÖ bestämmer skall beröra även frågor av betydelse för samernas kultur och levnadsförhållanden. Vidare stadgas i nomadskolförordningen att undervisningen skall meddelas på svenska och samiska och att ämnet samiska skall förekomma i samtliga årskurser. Utöver de allmänna riktlinjerna för undervisningen i grundskolan har SÖ utfärdat kursplaner och kompletterande anvisningar för undervisningen av samernas barn. l supplementet Sameskolor (Lgr 69 II: Same) sägs inledningsvis följande: ”Med hänsyn till samebarnens speciella språkliga situation, framför allt

under de tidigare skolåren, måste man inom grundskolans ram erbjuda en

undervisning som, såväl i fråga om innehåll som metodisk uppläggning, är särskilt anpassad för dessa barn. De bör beredas möjlighet att använda sitt samiska modersmål i avsikt att grundlägga och utveckla en positiv inställning för samiska (samespråket) och samisk kultur. Sådan särskilt avpassad undervisning skall vara tillgänglig för alla samebarn, oavsett om deras föräldrar är renskötare eller inte. För barn i sameskolorna skall, där så är möjligt, anordnas obligatorisk undervisning i ämnet samiska. Syftet med undervisningen är enligt kursplanen att ge undervisning i ett modersmål och inte i ett främmande språk. Undervisningen får omfatta högst två veckotimmar per årskurs. På

186 Samiska utbildningsfrågor

låg- och mellanstadierna är samiska ett kompletterande obligatoriskt ämne, som ersätter undervisning i andra ämnen som länsskolnämnden i Norrbottens län bestämmer efter samråd med elevens föräldrar. På högstadiet är samiska ett kompletterande tillvalsämne som ersätter del av tillvalsämne eller obligatoriskt ämne som rektor bestämmer efter samråd med eleven. Samiska får även försöksvis under läsåren 1975/78 vara självständigt tillvalsämne på högstadiet, utöver de i skolstadgan angivna tillvalsämnena (ämbetsskrivelse 1974-09-27). Undervisningen om samekulturen skall enligt kursplanen ge en åldersanpassad orientering om samernas kultur, historia och religion. Bland de olika huvudmomenten för orienteringsämnena kan nämnas ett utvidgat och fördjupat studium av renen, renskötseln och det landskap där näringen utövas, renskötselns binäringar och andra för samerna specifika näringsutövningar samt jämförelser mellan olika näringsgrenar inom renbetesområdet och de intressekollisioner som kan uppstå i frågor kring vattenregleringar, moderna skogsvårdsåtgärder, turismen, jakt och fiske, gruvdrift och fritidsintressen. I centrum står samerna som minoritetsgrupp och jämförelsen mellan det samiska och det svenska kulturarvet. I läroplanssupplementet framhålls vidare som väsentligt att undervisningen även i andra ämnen, t. ex. estetiska ämnen, anknyts och anpassas till undervisningen i samiska och samekulturen. För samisk slöjd och samiskt konsthantverk finns en studieplan inom ramen för fritt valt arbete. Studiebesöken och den praktiska yrkesorienteringen kompletterar därutöver möjligheterna till samisk undervisning efter elevens fria val.

l 1.3.3 Undervisning i samiska i grundskolan För undervisningen i samiska i grundskolan gäller läroplanens allmänna bestämmelser för undervisning i minoritetsspråk. Efter beslut av den kommunala Skolstyrelsen får finska ingå i undervisningen för elever som har finska som modersmål (hemspråk). l andra minoriteters språk får undervisning anordnas enligt samma grunder som för finska, om behov och förutsättningar föreligger enligt skolstyrelsens bedömning. Minoritetsspråksundervisningen får omfatta högst två veckotimmar per årskurs. På låg- och mellanstadiet är sålunda samiska ett kompletterande obligatoriskt ämne, medan det på högstadiet är ett kompletterande tillvalsämne (Lgr 69, allmänna bestämmelser till timplanerna, p. 15-16). De kompletterande anvisningarna i läroplanssupplementet Sameskolor (Lgr 69 Il: Same), för vilka utredningen redogjort under 11.3.2, gäller givetvis även för undervisningen i samiska i den allmänna grundskolan. I tillämpliga delar gäller även anvisningarna för ämnet finska i läroplanens allmänna del och bestämmelserna i supplementet Undervisning av invandrarbarn m. fl. — 2 (Lgr 69 II: Inv.). Kungl. Maj :t har vidare medgivit att samiska på försök under läsåren 1975/78 får vara självständigt tillvalsämne, utöver de i skolstadgan angivna tillvalsämnena, på grundskolans och nomadskolans högstadier i Norrbottens län (ämbetsskrivelse 1974-09-27). Undervisningen i samiska som tillvalsämne omfattar fyra veckotimmar i årskurs 7 och 9, samt tre

Samiska utbildningsfrågor 187

veckotimmar i årskurs 8. Det bör tilläggas att ämnet Fritt valt arbete (två veckotimmar i årskurserna 7-9) kan ges en samisk inriktning, varvid eleverna kan engageras för samiskt kulturarbete och få kontakter med de samiska organisationernas verksamhet. Vidare kan den praktiska yrkesorienteringen (tre studiebesök i årskurs 8 och två veckors vistelse på arbetsplats i årskurs 9) utformas så att den bidrar till fördjupade kunskaper om de specifikt samiska problemen i arbetslivet. l sin anslagsframställning för budgetåret 1976/77 säger SÖ att ett ökat intresse för undervisning i samiska i grundskolan kunnat förmärkas under de senaste åren. l ett flertal kommuner ges undervisning i samiska i grundskolan och antalet elever som får sådan undervisning kommer enligt SÖ att öka kommande läsår.

1 1.3.4 Samisk utbildning i gymnasieskolan När det gäller de mera teoretiskt inriktade studievägarna i gymnasieskolan finns inte någon speciell studieväg för samernas bam. Såvitt utredningen kunnat bedöma söker sig emellertid samebarnen till fortsatt utbildning utöver grundskolan i samma omfattning som andra ungdomar. Det gäller såväl de sameelever som undervisats på samehögstadiet i Gällivare som de som fått sin högstadieutbildning i annan ordning. Från samiskt håll har man uttalat önskemål om att även på gymnasiet få utrymme för inslag av samiska ämnen, såsom samiska språk, samisk historia och samiskt samhällsliv. Det finns dock redan i dag vissa möjligheter till undervisning i samiska i gymnasieskolan. I 8 kap. 4§ fjärde stycket skolförordningen (1971: 235) sägs att elev som har annat språk än svenska som modersmål kan byta ut undervisningen i främmande språk mot undervisning i sitt modersmål. Kungl. Majzt har vidare i ämbetsskrivelse 1972-04-07 närmare medgivit att C-språk (nybörjarspråk) som enligt läroplanen för gymnasieskolan ingår i timplanen för viss studieväg får bytas ut mot annat främmande språk som är elevens modersmål. Om C-språk inte ingår i timplanen, avser bestämmelsen i stället B-språk (språk som eleven utöver engelska läst i grundskolan) eller, om inte heller B-språk förekommer, engelska. B- eller C-språk läses normalt tre eller fyra veckotimmar per årskurs. Skolöverstyrelsen fastställer kursplaner för minoritetsspråksundervisningen i gymnasieskolan. Enligt vad utredningen erfarit har någon kursplan i samiska ännu inte fastställts. Undervisning i samiska förekommer således ännu inte på någon av gymnasieskolans linjer. I fråga om yrkesinriktad utbildning för samer i det nya gymnasiet har, efter ett par års försök med kortare kurser, en tvåårig kurs inom rennäringen (specialkurs) kunnat anordnas vid Välkommaskolan iMalmberget fr. o. m. läsåret 1974/75. Kursen vänder sig till dem som tänker arbeta inom bl. a. rennäring, sameadministration och turistnäring. Utbildningen ger samma behörighet som tvåårig jordbrukslinje, vilken ligger till grund för lantmästarutbildning. Ämnet rennäringskunskap dominerar i

188 Samiska utbildningsfrågor

årskurs l. Maskiner och tekniska anläggningar ägnas stort utrymme i årskurs 2. Även naturvård och samiska samt gymnasieskolans tillvalsämnen ingår i denna gymnasiekurs. Möjligheten att läsa svenska och engelska i båda årskurserna gör eleverna behöriga för universitets- och högskolestudier. Läsåret 1974/75 har sex elever genomgått den tvååriga specialkursen inom rennäringen. För läsåret 1975/76 har sju elever anmält sig till utbildningen.

11.3.5 Hdgskuleutbildning och forskning i samiska 1 sameutredningens andra delbetänkande (Ds U 1973:14) Forskning och eftergymnasial utbildning i samiska föreslog utredningen att en forsknings- och utbildningsorganisation i samiska skulle skapas vid universitetet i Umeå. Som skäl för en sådan organisation anförde utredningen bl. a. att samarbetet med det nordiska samiska institutet och ett rationellt utnyttjande av institutets resurser förutsatte goda basresurser inom forsknings- och utbildningsområdet också i Sverige. Vidare kunde en utvidgning av undervisningen i samiska som minoritetsspråk i nomadskolan, grundskolan och gymnasieskolan endast ske genom att utbildningsmöjligheter öppnades för lärare i ämnet. Som ytterligare skäl framhölls att det samiska inslaget i en rad yrkesutbildningar måste förstärkas och att en utvidgad samisk kursverksamhet i form av bl. a. decentraliserad vuxenutbildning på universitetsnivå var önskvärd för folkbildningsarbetets behov. Utredningen underströk också att ett utvecklingsarbete på olika områden till stöd för den samiska kulturen krävde insatser av forskningskaraktär. Bristen på utbildningsmöjligheter för lärare inom den samiska undervisningen och det stora antalet forskningsuppgifter med språklig inriktning motiverade enligt utredningen att organisationen fick en språklig profil. Såväl behovet av grundutbildning som forsknings- och forskarutbildningsbehoven måste tillgodoses. Utredningen föreslog mot denna bakgrund inrättandet av en professur i samiska. Utredningen pekade särskilt på behovet av vuxenutbildning på universitetsnivå och föreslog att denna undervisning i stor utsträckning borde anordnas i form av decentraliserad universitetsutbildning, med hänsyn bl. a. till det vidsträckta upptagningsområdet. Den av sameutredningen föreslagna professuren i samiska inrättades den l juli 1975 (prop. 1974:1 bilaga 10 s. 241-242, UbU 1974:13, rskr 1974:121). Professurens tyngdpunkt skall enligt riksdagsbeslutet ligga på det samiska språket, men tjänsten skall också omfatta samisk kultur. I övrigt anförde departementschefen (s. 242) att sameutredningens förslag om decentraliserad universitetsutbildning i samiska borde ägnas särskild uppmärksamhet. Vid universitetet i Umeå ingår ämnesområdet samiska organisatoriskt i _ institutionen för lingvistik och vetenskapsteori. Såväl normalstudieplan som lokal studieplan har fastställts för grundkurs och påbyggnadskurs t. o. m. 80 poäng. Läsåret 1975/76 väntas ca 20 elever följa grundutbild-

Samiska 189

urbildningsfrdgor

ningen. I fråga om lärarresurser har institutionen tilldelats 500 assistenttimmar för forskning och allmänt institutionsarbete. För grundutbildningen utgår medel för 60 lektorstimmar ur universitets kursanslag. Inom ramen för den decentraliserade anorduniversitetsutbildningen nas en grundkurs i samiska vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Kursen, som tidigare anordnats i samarbete med universitetet i Uppsala, kommer från läsåret 1975/76 att ledas av institutionen för samiska i Umeå. För genomförandet av kursen har UKÃ anvisat ca 30 000 kr. för professors- och lektorsundervisning, resor, arvode för kursledning och administration. Vid universitetet i Uppsala kommer det även i fortsättningen att vara möjligt att meddela undervisning i samiska inom finsk-ugriska institutionen, vid vilken finns inrättad en professur i finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska.

1 1.3.6 Samisk vuxenutbildning 1 1.3.6.1 Samernas folkhögskola Samernas folkhögskola tillkom år 1942 med Svenska missionssällskapet Kyrkan och Samerna som huvudman. Den är sedan år 1945 förlagd till Jokkmokk. Fram till år 1968 tog skolan endast emot samiska elever. Fr. o. m. läsåret 1968/69 är emellertid skolan öppen även för andra än samer. Sedan missionssällskapet inte längre ansett stå som sig kunna huvudman för verksamheten, bildades år 1972 Stiftelsen Samernas folkhögskola med Svenska samernas riksförbund, Same-Ätnam och Jokkmokks kommun som huvudmän. Stiftelsens består styrelse av sju ledamöter, av vilka två utses av SSR, en av Same-Ätnam, tre av Jokkmokks kommun och en av länsstyrelsen i Norrbottens län. De förhållanden som ledde fram till omorganisationen finns närmare beskrivna i sameutredningens första delbetänkande (Ds U 1973:2) Samernas folkhögskola. Sameutredningen underströk i nämnda delbetänkande att Samernas folkhögskola utgör en mycket betydelsefull institution till stöd för strävandena att bevara och utveckla samisk kultur. Skolan har en väsentlig uppgift att fylla när det gäller att hjälpa enskilda samer till en utbildning som är anpassad till deras behov och önskemål, och som kan äga rum i en miljö som ger utrymme för samiska traditioner, samiskt tänkande och samiska värderingar. Utredningen framhöll vidare bl. a. att skolan med sin tvärkulturella medverkar till att utformning skapa förståelse och intresse för samekulturen bland den ickesamiska ungdomen. Utredningen fann vid sina överväganden att Samernas folkhögskola borde bibehållas och dess verksamhet förstärkas. Kursverksamheten vid skolan föreslogs uppbyggd kring en två- till treårig grundkurs med inslag av samiska ämnen som eleverna fritt kan välja enligt egna önskemål. Vid sidan av grundkursen borde anordnas en specialkurs i samisk och nordisk slöjd med konsthantverk för såväl samiska som andra elever, en ämnes-

190 Samiska SOU 1975199

utbildningsfrågor

kurs i ekologi i huvudsaklig överensstämmelse med en vid skolan bedriven försöksverksamhet, en ämneskurs avsedd att ge utbildning för turistnäringen samt ämneskurser om ca fyra veckor vardera i samiskt språk på olika nivåer. Vidare föreslogs kortare ämneskurser i samarbete med studieförbund, andra organisationer, olika myndigheter och Nordiskt samiskt institut. I samma mån som skolan utvecklades enligt dessa riktlinjer, torde den enligt utredningen mer och mer kunna betraktas som ett centrum för samiskt kulturarbete men också som ett centrum för annat kulturarbete som knyter an till den tvärkulturella inriktning som skolan företräder. Utredningen ansåg att skolan skulle kunna drivas med reguljära bidrag från stat och landsting m. fl. Utredningen förutsatte dock att statsbidrag skulle kunna utgå för att täcka ett ev. underskott intill dess skolan byggts ut i enlighet med utredningens förslag. Utredningen föreslog vidare vissa investeringar för att åstadkomma förbättringar på lokalsidan. Det gällde bl. a. nybyggnad av elevhem och undervisningslokaler. Sameutredningens förslag, som behandlades av statsmakterna år 1974 (prop. 1974:1 bil. 10 s. 419-422, UbU 1974:21, rskr 1974:209), ledde till att Samernas folkhögskola fick möjligheter att fortsätta och vidareutveckla sitt arbete. Departementschefen uttalade bl. a. att det var en viktig uppgift för skolan att förmedla kännedom om Samernas kultur och levnadsförhållanden till en mycket vid krets, bl. a. genom ett utvidgat samarbete med föreningsliv, folkbildningsorganisationer, skolmyndigheter och kulturinstitutioner. Det särskilda statliga stödet till Samernas folkhögskola kom att utformas som en kompensation för förlorat landstingsbidrag, varvid verksamheten beräknades komma att omfatta ca 3 ll0 elevveckor. Liksom tidigare skall det härutöver vara möjligt för sameorganisationerna att få täckning för sin andel av det ev. driftunderskott som kan uppstå vid den beräknade kursvolymen. I fråga om tilldelningen av lärartimmar gäller för specialkursen i samisk och nordisk slöjd det högre relationstalet 4,0. Motionsyrkanden om samma relationstal för undervisningen i samiska språk har inte bifallits av riksdagen. Vid 1975 års riksmöte anförde emellertid utbildningsutskottet att det blivit övertygat om att snara åtgärder kunde behöva sättas in för att undervisningen i samiska språk skulle kunna bedrivas på ett adekvat sätt. Regeringen bemyndigades att vidta de åtgärder som befanns önskvärda (mot. 1975:813 och 1377, UbU 1975:6, rskr 1975:51). Folkhögskolans kursprogram för arbetsåret 1975/76 är synnerligen omfattande. Som ett uttryck för den vidgade aktiviteten vid skolan och för strävandena att stärka och utveckla det rent samiska i utbildningen anordnas en särskild samisk utbildningslinje. Kursen är knuten till SÖ:s s. k. PUFF-projekt (Pedagogisk utveckling för folkhögskolan). Den ettåriga kursen, som är helt inriktad på samisk kultur och livsform, är öppen endast för samiska studerande. Bland de särskilda teman som kommer att studeras kan nämnas Miljön i Sameland och Den nordsamiska tvångsförtlyttningen. I den allmänna folkhögskolekursen för samiska och icke samiska studerande är studierna uppdelade på tre ”nivåer, dvs. kursen är

Samiska 191 utbildningsfrågor en treårig men man behöver inte välja samma ”niva i alla ämnen. Möjlighet finns att välja samiska ämnen. Vidare genomförs en tvåårig specialkurs i sameslöjd och samiskt konsthantverk och en ekologisk specialkurs. Samtliga dessa kurser är helårskurser (34 veckor). Det sammanlagda antalet helårsstuderande är ca 90, varav hälften är samer. Vid sidan av helårskurserna anordnas ett stort antal kortare ämneskurser i bl. a. sameslöjd, samhällsfrågor, syd-, lule- och nordsamiska, naturkunskap och rennäringsfrågor. Dessa kurser förläggs ofta till olika samebygder utanför Jokkmokk. I samverkan med universitetet i Umeå genomförs en decentraliserad universitetskurs i samiska 11.3.5). (jfr. Våren 1976 startar även en studiekurs om 20 poäng i informationsteknik med samisk inriktning. Folkhögskolans insatser vid sidan av kursverksamheten förstärker ytterligare skolans ställning som samiskt kulturcentrum. Skolan deltar i projektet Läromedelsutveckling i samiska (se ll.3.8) och sörjer för en omfattande distribution av läromedel över hela det samiska bosättningsområdet. En aktiv informationsverksamhet bedrivs bl. a. skogentemot lor, myndigheter och forskare. Skolan producerar också utställningar och hyr ut filmer och bildband. I kursverksamheten och i den allmänna verksamheten samverkar Samernas folkhögskola med bl. a. Nordiskt samiskt institut, samebyarna, sameföreningarna, folkbildningsorganisationer, lantbruksnämnderna, AMS, universiteten och andra folkhögskolor.

11.3.6.2 Frivillig bildningsverksamhet och övrig vuxenutbildning Till stöd för den frivilliga bildningsverksamheten bland samerna finns en kombinerad tjänst som ämneslärare och konsulent inrättad vid Samernas folkhögskola. Konsulenten fullgör en del av sin tjänstgöring vid Norrbottens läns bildningsförbund och området för konsulentverksamheten utgörs av hela Norrbottens län. Genom den spridda bebyggelsen inom området blir avstånden mycket stora, vilket försvårar den kontaktverksamhet som konsulenten skall upprätthålla. Detta förhållande gör också studieverksamheten mycket komplicerad och svår att genomföra. Trots detta har en omfattande studie- och kursverksamhet kunnat bedrivas. Enligt ämneskonsulentens rapport över verksamheten under redovisningsåret 1974/75 har ett tiotal ämneskurser av olika slag kunnat anordnas av Samernas folkhögskola i samråd och samarbete med Nordiskt samiskt institut, sameorganisationerna och studieförbunden. Som exempel på ämnen och ämnesområden som förekommit kan nämnas rennäringslagen, samernas historia, skola och utbildning, samekvinnans situation i samhället och ekologi med speciell inriktning på rennäringen. En annan verksamhetsform som flitigt utnyttjas utgör studiecirklarna. Närmare ett 20-tal sådana har redovisats. Det vanligaste ämnet man har studerat i dessa är samiska språket. Tretton cirklar har ägnat sig åt detta ämne. Andra ämnen har varit samernas historia, och bygd i förvandling samerna - ett folk i fyra länder. Konsulenten har i övrigt ägnat omfattande tid åt informationsverksamhet och uppsökande verksamhet.

Enligt rapporten har ett 90-tal sammankomster och kontakter

ägt rum,

192 Samiska utbi/dningsfrdgor

som med hänsyn till de omfattande resvägarna tagit mycket tid i anspråk. Enligt konsulentens uppfattning finns ett stort intresse för kurser i olika ämnen. Till den här beskrivna verksamheten bör läggas raden av kurser i sameslöjd och samekonsthantverk som anordnas av Same-Ätnams slöjdutskott och dess konsulenter. Vidare bör nämnas den kursverksamhet i samiska språk som anordnats av olika sameföreningar, i regel med ekonomiskt stöd från samefonden. Av den intervjuundersökning som utredningen låtit genomföra rörande samernas språk och kultur (bilaga 3) framgår bl. a. att ca 50 % av männen och ca 40% av kvinnorna i den renskötande gruppen och ca 65 % av männen och ca 50 % av kvinnorna i den icke-renskötande gruppen aldrig Att döma av dessa uppgifter skulle ett deltagit i någon kursverksamhet. stort ackumulerat behov av utbildning i kursform föreligga. Det mycket också av undersökningen att drygt 60% av den renskötande framgår och lika stor procent av kvinnorna i den icke-renskötande gruppen gruppen och 40 % av männen i denna grupp var intresserade av någon kurs som utannonserats under det senaste året. När det gäller valet av ämnen i utbildningen framgår entydigt av de båda gruppernas uttalanden att det är slöjd- och språkkurser som i första hand efterfrågas. I den renskötande gruppen efterfrågas också kurser med inriktning på renskötseln. När det gäller deltagande i kursverksamheten kan utläsas att de renskötande samerna oftast i kurser anordnade av AMS och deltagit Av ABF anordnade kurser har till största delen lantbruksstyrelsen. besökts av de icke-renskötande samerna. I den nämnda undersökningen betonas i många sammanhang de speciella svårigheterna framför allt för den renskötande gruppen när det gäller möjligheterna att mera regelbundet kunna delta i studieverksamheten. För männen är det bl. a. som försvårar och för kvinnorna är arbetet inom rennäringen deltagandet det barntillsynen som utgör den största svårigheten. De beslut som under våren 1975 fattats av statsmakterna om åtgärder för en vidgad vuxenutbildning och studiestöd till vuxna bör leda till förbättringar även för den samiska vuxenutbildningen (prop. 1975:23, SfU rskr 1975:176, UbU 1975:16, rskr 1975:177). De s. k. 1975:14, prioriterade studiecirklarna, för vilka ett högre statsbidrag per studietimäven omfatta cirklar i annat me utgår, skall fr. o. m. budgetåret 1975/76 än svenska och om deltagarna har detta språk som språk engelska, modersmål Ett särskilt bidrag per studietimme skall vidare (hemspråk). som anordnas i glesbygd. Ett nytt studiestöd för utgå till studiecirklar vuxna för både kortare och längre studier införs den 1 januari 1976. Bl. a. skall ett internatbidrag, avsett att täcka omkostnader för resor och ämneskurser vid inackordering m. m., kunna utgå till deltagare i kortare folkhögskola.

11.3. 7 Lärarutbildning för det samiska undervisningsområdet De lärare som undervisat i samiska ämnen i nomadskolan har i många fall saknat erforderlig ämnesutbildning för denna uppgift. Viss kursverksam-

Samiska 193 utbildningsfrågor

het i samiska språket har dock förekommit. Bl. a. har Samernas folkhögskola i Jokkmokk under de senaste åren anordnat intensivkurser i samiska, delvis på universitetsnivå. Detta har bidragit till att nomadskolorna numera med något undantag har lärare med akademiskt betyg i samiska. Någon metodisk och pedagogisk utbildning för det speciella ämnesområdet har inte kunnat erbjudas dessa lärare. Flera av de lärare som anlitats för undervisningen i samiska i den allmänna grundskolan saknar över huvud taget lärarutbildning. I betänkandet (Ds U 1973:14) Forskning och eftergymnasial utbildning i samiska framhöll sameutredningen nödvändigheten av att på olika sätt förstärka utbildningen av de lärare som skall arbeta inom sameundervisningen. Lärarutbildningens behov var enligt utredningen ett av de starkaste motiven för att skapa resurser för eftergymnasial utbildningi samiska. Klasslärare vid nomadskolor och grundskolans låg- och mellanstadier måste få såväl ämnesutbildning som metodisk-pedagogisk utbildning. Ett nära samarbete borde etableras mellan den föreslagna universitetsinstitutionen för samiska språket och kulturen och lärarhögskolan. Vidare måste ämneslärare vid samehögstadiet i Gällivare, grundskolans högstadium i övrigt samt gymnasieskolan få möjlighet till ämnesteoretisk utbildning i samiska. En utbildningsorganisation för detta ändamål borde enligt utredningen samarbeta med lärarhögskolans ämneslärarlinje, där den praktisk-pedagogiska utbildningen förutsattes äga rum. Utredningen underströk också behovet av fortbildning och vidareutbildning för lärare inom det samiska området på alla utbildningsstadier. Den av sameutredningen föreslagna tjänsten som professor i samiska vid universitetet i Umeå inrättades den l juli 1975 (prop. 1974:1 bil. lO s. 241 -242, UbU 1974:13, rskr 1974:121). Härigenom har ett första steg tagits mot en förstärkt lärarutbildning för det samiska undervisningsområdet.

l 1.3.8 Láromedelsfrâgor Produktionen av läromedel för den samiska undervisningen fick under de första tio åren efter 1962 års nomadskolreform inte tillräcklig omfattning. Vissa betydelsefulla projekt kunde dock genomföras med ekonomiskt stöd från Sö, bl. a. Israel Ruongs lärobok i samiska, Min sámigiella. lnom ramen för det av SÖ bedrivna utvecklingsarbetet beviljades även medel under budgetåren 1970/72 .för en kartläggning av Samernas önskemål om sameundervisningens utformning. Arbetet utfördes inom pedagogiska institutionen vid universitet och lärarhögskolan i Umeå. Budgetåret 1972/73 inleddes, efter initiativ från Samernas folkhögskola i Jokkmokk, ett planmässigt utvecklingsarbete för framställning av samiska läromedel på alla utbildningsnivåer. Projektet Läromedelsutveckling i samiska, som förestås av en projektledare underställd länsskolnämnden i Norrbottens län, bedrivs i nära samarbete med Samernas folkhögskola. Projektet har vidare en referensgrupp med företrädare för bl. a. SÖ och samelärarna. Kostnaderna beräknas till ca 100 000 kr. årligen under femårsperioden 1973-1978.

194 Samiska utbildningsfrågor

Den aktuella utvecklingsplanen omfattar läromedel för grundskolans samtliga stadier, gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Läromedlen framställs i första hand på nordsamiska. Vissa titlar kommer också att anpassas till syd- och lulesamiska. Läromedelsproduktionen i Norge och Finland beaktas inom projektet. Arbetet har nu kommit så långt att projektledningen ansett tiden vara mogen för en ny allmän analys av läromedelsbehoven för undervisningen i samiska. Statens institut för läromedelsinformation disponerar även medel för produktion av läromedel. Statsbidrag kan utgå för läromedelsproduktion inom områden där det råder brist på lämpliga läromedel. I prop. 1973:76 (s. 85, UbU 1973:28, rskr 1973:242) anförde dåvarande departementschefen att produktionsstödet borde användas för att förbättra läromedelstillgången inom bl. a. specialundervisningen, vuxenutbildningen, invandrarundervisningen och vissa av grenarna och varianterna i de yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan samtgymnasieskolans specialkurser. För budgetåret 1974/75 har institutet för läromedelsinformation anslagit 80 000 kr. som produktionsstöd för ovannämnda projekt Läromedelsutveckling i samiska och 16 000 kr. till utarbetande av en samisk historia. Det senare projektet genomförs av Nordiskt samiskt institut. Institutet för läromedelsinformation förutser vidare i petita för budgetåret 1976/77 att behovet av produktionsstöd för läromedel inom olika former av invandrarundervisning kommer att öka under de närmaste åren. När det gäller minoritetsundervisningen i övrigt påpekar institutet att arbetet med att utveckla läromedel för samiska språket och kulturen lett till att åtta titlar nu är under produktion och ytterligare sju titlar beräknas kunna förläggas läsåret 1975/76. Ekonomiskt stöd för utgivningen av det underlag för Iäromedelsproduktion som tagits fram inom ovannämnda utvecklingsarbete kommer enligt institutet att behöva utgå med ca 100 000 kr. under vart och ett av de kommande tre budgetåren.

11.4 Vissa senare överväganden i fråga om nomadskol-

väsendet m. m.

Länsskolnämndsutredningen föreslog i betänkandet (SOU 1973:48) Skolans regionala ledning att länsskolnämnderna skulle avvecklas. En särskild nomadskolstyrelse föreslogs inrättad för nomadskolorna. Den skolinspektör i Norrbottens län som också är nomadskolinspektör skulle under styrelsen sköta de uppgifter som annars tillkommer skolchef eller rektor. I anslutning till remissbehandlingen av länsskolnämndsutredningens förslag tillkallade SÖ (uppdrag av Kungl. Majzt i ämbetsskrivelse 1973- 11-02) en utredningsgrupp för vissa frågor angående organisationen av den regionala ledningen av skolväsendet i Norrbottens län. Gruppen skulle undersöka hur nuvarande organisation fungerat sedan den infördes år 1967 med avseende på de speciella krav som länets karaktär av glesbygdsområde samt inslagen av samisk och finsktalande befolkning medförde. I fråga om nomadskolväsendet och undervisningen av samebarn i den

Samiska utbildningsfrågor 195

obligatoriska skolan underströk Söss utredningsgrupp (Vissa frågor angående den regionala ledningen av skolväsendet i Norrbottens län. Stencil 1974-03-21) vissa förhållanden, nämligen att sameskolorna skall finnas kvar så länge samerna själva önskar det, att frågan om varje enskild sameskolas fortsatta existens och utveckling dock kan medföra mycket svåra ställningstaganden vid avvägningen mellan t. ex. sameminoritetens önskemål och vad som av den regionala skolmyndigheten bedöms vara pedagogiskt och ekonomiskt försvarbart, att - med hänsyn till den nu rådande skolformen vid sameskolorna (B2 b) — den frågan under de närmaste åren kommer att vara konstant aktuell och med hänsyn till att det rör en folkminoritet också av ömtålig natur och därför samtidigt utgöra en mycket grannlaga uppgift för nomadskolinspektör och länsskolnämnd, att detyvikande elevunderlaget över huvud taget i flera lappmarkskommuner kan innebära att sameföräldrarnas val av skolform påverkas av andra faktorer, än vad som avsetts när riksdagen fastslog valfrihet för föräldrarna, att den nya situationen därför kräver ökade insatser från de ansvariga skolmyndigheterna i fråga om, dels verksamheten vid sameskolorna, dels de nya behov undervisningen av samebarn i den obligatoriska skolan i övrigt ställer. Utredningsgruppen ägnade särskild uppmärksamhet åt frågan i vilken utsträckning överförandet av sameskolans ledning från den separata nomadskolinspektionen till länsskolnämnden i Norrbottens län medfört den pedagogiska förstärkning som utgjorde ett av huvudskälen till åtgärden. Gruppen undersökte också i vilken mån det för innehavaren av tjänsten som skolinspektör/nomadskolinspektör funnits utrymme för uppgiften annan utbildningsverksamhet och kulturell verksamhet bland samerna”. Utredningsgruppen framhöll därvid att nomadskolinspektörens arbetsbörda måste bedömas som synnerligen krävande, i första hand inte på grund av de kvantitativa uppgifterna utan snarare med hänsyn till de delade uppgifterna. Uppgifterna att vara dels skolinspektör, dels nomadskolinspektör och dels ansvarig för ett vidare kulturarbete i fråga om samerna som helhet ställer var för sig höga krav på den som skall fullgöra dessa uppgifter. Gruppen pekade också på att sameskolorna saknar de personalresurser som varje normalt rektorsområde förfogar över, såsom rektor, studierektor och arvoderade tillsynslärare. Sameskolornas verksamhet är enligt utredningsgruppen ett extremt exempel på utbildning i skolglesbygd, även om själva skolenheterna ligger i mindre eller större tätorter och kommunikationerna därigenom underlättas för eleverna. Även om elevantalet sjunkit, är dock skolenheterna lika många som tidigare och de pedagogiska kraven har ökat. Behovet av pedagogiska insatser för sameskolans verksamhet är enligt utredningsgruppen större än någonsin. I sina överväganden och förslag anförde utredningsgruppen att de språkliga och etniska minoriteterna ställer stora och berättigade krav på tillsyn, stimulans och allmän omsorg, och att detta kräver särskild språkkunskap, speciella insikter i minoritetskulturer och stor förtrogenhet med glesbygdens skolfrågor. I avvaktan på resultaten av pågående utredningsarbeten fann gruppen

196 Samiska utbildningsfrågor sou 1975:99

att länsskolnämnden var i omedelbart behov av pedagogiska förstärkningar i den utåtriktade verksamheten. I länsskolnämndens arbete för den utglesade samiska minoritetens skolor borde kontinuerligt kunna ingå kvalificerad konsulentverksamhet på fältet, såväl i orienteringsämnenas och färdighetsträningens samiska delar som i informationen kring studieoch yrkesorienteringsfrågorna och detta även till samiska grupper som inte har sina elever i sameskola. Arbetsgruppen föreslog sålunda en konsulenttjänst med utåtriktad verksamhet för den samiska minoriteten i länet. En motsvarande tjänst föreslogs för den finsktalande minoriteten. I övrigt föreslogs att man inom lärarutbildningen skulle tillgodose de språkliga minoriteternas speciella behov av lärare. SÖ (skrivelse 1974-09-23) delade utredningsgruppens uppfattning att förhållandena i Norrbottens län ställde särskilda krav på den regionala skolmyndigheten och att det var nödvändigt att länsskolnämnden fick resurser som motsvarade dessa krav. SÖ underströk att den omständighetcn att elevantalet i nomadskolan är vikande innebär inte att skolans och skolmyndigheternas ansvar för möjligheterna att bibehålla det samiska språket och kontakten med och kännedomen om den samiska kulturen minskar. Utvecklingen leder enligt SÖ snarast till att länsskolnämndens uppgift att främja annan utbildningsverksamhet och kulturell verksamhet bland samerna” får ökad betydelse. SÖ uttalade sammanfattningsvis att länsskolnämndens personella resurser inte var tillräckliga med hänsyn till de särskilda förhållandena. När det gällde förslag till åtgärder ville SÖ inte för närvarande föreslå en omprövning av den organisation som genomfördes år 1967. SÖ ville således inte aktualisera någon ändrad form för tillsyn av nomadskolväsendet. SÖ hade tidigare, i samband med att Överstyrelsen yttrade sig över länsskolnämndsutredningens förslag rörande ledningen av nomadskolorna (skrivelse 1974-05-06), framhållit att SÖ inte var beredd att tillstyrka att en nomadskolstyrelse inrättades. SÖ ansåg sig nu inte heller böra föreslå inrättande av en femte skolinspektörst_iänst vid länsskolnämnden. Däremot föreslog SO att nämnden skulle tillföras en ny resurs för minoritetsfrågor. Det fanns enligt SÖ goda skäl för utredningsgruppens förslag om en förstärkning motsvarande två konsulenttjänster. Både länsstyrelsen och länsskolnämnden hade tillstyrkt detta förslag. SÖ ansåg emellertid att förstärkningen tills vidare borde begränsas till att motsvara en tjänst. Resursförstärkningen borde ha formen av ökade medel till expertis motsvarande kostnaderna för en kvalificerad heltidstjänst. Enligt SÖ:s mening borde insatser nu i första hand behövas för den finskspråkiga minoriteten. I prop. 1975:1 uttalade föredraganden att hon inte var beredd att tillstyrka SÖ:s förslag om särskilda medel för en tjänst för minoritetsfrågor vid länsskolnämnden i Norrbottens län. Det borde ankomma på SÖ att vid fördelningen av medlen till expertis, reseersättningar och expenser till nämnderna bedöma i vad mån de redovisade önskemålen kunde tillgodoses inom ramen för disponibla medel (prop. 1975:1 bil. l0 s. 145, UbU 197523, rskr 1975:29). Sameutredningen anslöt sig i sitt remissyttrande till länsskolnämnds-

Samiska

utbildningsfrågor 197

utredningens förslag om en särskild nomadskolstyrelse. Genom detta förslag skulle samerna på ett helt annat sätt än tidigare få ett inflytande i fråga om ledningen av berörda skolor. Sameutredningen ansåg dock inte att man skulle särskilt föreskriva att den av länsstyrelsen i Norrbottens län utsedde styrelseledamoten skulle vara styrelsens ordförande. Styrelsen borde enligt sameutredningen själv utse ordförande. Sameutredningen förordade vidare i nämnda yttrande att man skulle ta bort nomad uttrycket i alla sammanhang där det förekommer i nomadskolstadgan (numera nomadskolförordningen) och i stället tala om sameskolstadga (sameskolförordning), sameskola, sameskolinspektör, sameskolstyrelse och sameskolfullmäktige. Skolöverstyrelsen hade iläroplanssupplementet (Lgr 69 Il: Same) redan vidtagit en sådan ändringi terminologin. Även Svenska samernas riksförbund framhöll i sitt remissyttrande att det var angeläget att benämningarna sameskola, sameskolinspektör etc. konsekvent infördes. Länsskolnämndsutredningens förslag och inkomna remissyttranden överlämnades i april 1975 till utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK) för fortsatt handläggning. överlämnades Samtidigt till SSK för handläggning ovannämnda rörande bl. a. nomadutredning skolväsendet samt SÖ:s skrivelse med anledning av utredningsgruppens förslag.

l 1.5 Utvecklingen av invandrar- och

minoritetsundervisningen

statsmakterna fattade år 1968 principbeslut om undervisning av barn som tillhör språkliga minoriteter (prop. 1968:67, SU 1968:129, rskr 1968:303). Genom detta beslut skapades möjligheter till en minoritetsspråksundervisning i grundskolan, som bl. a. skulle medverka till att den som tillhörde en språklig minoritet kunde behålla kontakten med sin ursprungsmiljö. Ett omfattande utvecklings- och utredningsarbete har genomförts efter 1968 års beslut. Sameutredningen vill för sin del, som bakgrund till utredningens egna ställningstaganden till de samiska utbildningsfrågorna, i korthet redovisa de utbildningsinsatser som gjorts för invandrarna och de språkliga minoriteterna och även lämna en redogörelse för de utredningsförslag som föreligger. Inom förskolans område pågår försöksverksamhet med språkträning för invandrarbarn. För att tillgodose behovet av utbildade personer för sådan språkträning har SÖ utrett för en särskild förutsättningarna förskollärarutbildning för dem som har finska eller annat minoritetsspråk som modersmål. För att öka antalet förskollärare med kunskaper i minoritetsspråk skall Sö, innan den särskilda förskollärarutbildningen kan bli anordnad, vid antagningen till förskollärarutbildning inom ramen för den s. k. fria kvoten i skälig utsträckning anta behöriga sökande med finska eller annat minoritetsspråk som modersmål. En rad insatser har gjorts för att invandrarbarnen på bästa sätt skall kunna tillgodogöra sig utbildningen i grundskolan och gymnasieskolan. De mest omfattande insatserna gäller stödundervisning och hemspråks-

198 Samiska

utbildningsfrågor

undervisning i grundskolan. Stödundervisningen, för vilken statsbidrag utgått sedan läsåret 1966/67, kan innebära antingen undervisning i svenska som främmande språk eller studiehandledning på elevens modersmål. I kommuner med många invandrare finns möjlighet att anordna den första tidens undervisning i s. k. förberedelseklass. 1 vissa fall sker läs- och skrivundervisningen i sådan klass på elevernas modersmål. Möjligheterna till hemspråksundervisning i grundskolan, dvs. undervisning i det egna modersmålet, skapades genom statsmakternas beslut år 1968. Denna undervisning har först under senare år fått större omfattning. Medvetenheten om betydelsen av att eleverna får tillfälle att utveckla sitt eget modersmål har ökat. En särskild utbildning av klasslärare med finska som modersmål har påbörjats under budgetåret 1974/75, för att öka underlaget för rekrytering av tvåspråkiga finska lärare till grundskolan. Inom gymnasieskolan har såväl yrkesinriktade som allmänna specialkurser anordnats för invandrare. Fr. 0. m. budgetåret 1974/75 har även särskilda medel anvisats för invandrarelever i gymnasieskolan. En särskild folkhögskola för finska elever inrättades i Haparanda läsåret 1973/74. Betydande utbildningsinsatser har även gjorts för de vuxna invandrarna. Anställda invandrare har givits rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning. Studiecirklar i hemspråk för vuxna invandrare räknas från den 1 juli 1975 som prioriterade cirklar. invandrarna utgör också en betydande andel av deltagarna i arbetsmarknadsutbildningen. Invandrarutredningen (IU) lade i sitt första delbetänkande (SOU 1971:51) invandrarnas utbildningssituation tonvikten på utbildningsåtgärder för vuxna invandrare. IU föreslog bl. a. att de vuxna invandrarna, som har en skiftande utbildningsbakgrund, borde ges möjligheter att komplettera sin tidigare utbildning och borde stimuleras till deltagande i den allmänna vuxenutbildningen. Kurser som särskilt tog sikte på invandrarnas utbildningsbehov borde enligt IU anordnas av folkhögskolor och studieförbund samt i radio/TV. IU framhöll i samma betänkande vikten av att invandrarbarn fick möjlighet att delta i förskoleverksamhet. Invandrarbarnen borde redan i förskolan ges möjligheter att bli helt tvåspråkiga. lU ansåg det också nödvändigt att undervisningen för invandrarbarn i grundskolan inriktades på att stimulera barnen att bli tvåspråkiga. Regler borde utarbetas för statsbidrag till kompletteringsundervisning på det egna modersmålet utanför den schemabundna tiden. Läromedelssituationen borde förbättras och särskild utbildning ordnas för lärare i minoritetsspråk. Möjligheten till undervisning på modersmålet borde också enligt 1U uppmärksammas i informationen till föräldrar samt invandrar- och minoritetsorganisationer. I sitt slutbetänkande (SOU 1974:69) invandrarna och minoriteterna tog IU upp utbildningsfrågorna med tonvikten lagd på åtgärder för barn och ungdom och på minoritetsorienterad utbildning. IU framhöll att den principiella målsättningen att redan i förskolan främja en aktiv tvåspråkighet hos de berörda barnen ställde mycket stora krav på förskolan, såväl organisatoriskt som ekonomiskt. Informationen till barnstugornas

sou 1975:99 Samiska 199

utbildningsfrågor

personal om invandrar- och minoritetsbarnens bakgrund borde förstärkas, liksom även informationen till barnens föräldrar om modersmålets betydelse för barnets utveckling. I kommuner med små invandrargrupper skulle man enligt IU med hänsyn till lärartillgången och kostnaderna kunna ordna språkträningen i förskolan genom interkommunala överenskommelser. Man borde.också beakta den insats som görs av frivilliga organisationer som bedriver förskolor för barn från vissa minoritetsgrupper. IU ansåg det även viktigt att träningen i hemspråk sköttes av förskollärare med särskild utbildning i metodik för hemspråksundervisning och med tillgång till adekvat undervisningsmaterial. IU föreslog vidare en särskild översyn av gällande bestämmelser och rekommendationer om hemspråksundervisningen igrundskolan och gymnasieskolan. Principiellt ansåg IU att kommunerna borde vara skyldiga att ordna hemspråksundervisning för invandrarbarn i grundskolan, men att denna undervisning borde vara frivillig för eleven. Berättigade att deltai hemspråksundervisningen skulle vara alla barn, vilkas föräldrar uppger att barnets hemspråk är ett annat språk än svenska och som önskar att barnet får undervisning i detta språk samt barn som själva önskar undervisning i hemspråket. Enligt IU borde undervisningen i princip vara förbehållen barn med annat hemspråk än svenska eller barn från hem där både svenska och annat språk används jämsides. Rätten till hemspråksundervisning måste således enligt IU föreligga även för barn som tillhör grupper som funnits i Sverige i flera generationer. Rent svenskspråkiga elever som vill lära sig ett ”invandrarspråk” borde enligt IU kunna få sådan undervisning i form av fritt valt arbete. Det kan för övrigt noteras att IU med invandrarelev/invandrarbarn avser barn från familjer, där båda eller den ena av föräldrarna har annat modersmål än svenska. IU ansåg det nödvändigt med en väsentlig utökning av timantalet för hemspråksundervisningen. Man borde enligt IU inte vara främmande för att överväga en viss ökning av det totala antalet undervisningstimmar för berörda elever. Möjligheterna att förlägga en de] av hemspråksundervisningen till icke schemalagd tid borde också övervägas och regler för statsbidrag till sådan verksamhet utarbetas. De särskilda problem som undervisningen medför i kommuner med mycket litet antal invandrarbarn skulle man enligt IU kunna lösa genom olika former av interkommunal samverkan, med hjälp av etermedia och ambulerande lärare. IU ansåg också att såväl berörda skolmyndigheter som lärare, övrig skolpersonal och föräldrar borde ges en omfattande information om modersmålets betydelse och om möjligheterna att erhålla hemspråksundervisning inom skolan. För särskilda lokala informationsinsatser borde statsbidrag kunna utgå. lU ansåg det vara en grundläggande förutsättning för hemspråksundervisningen att lärarutbildningen för denna undervisning fick fasta former. Invandrarfrågorna och problemen rörande språkinlärning och tvåspråkighet borde också behandlas utförligt i såväl klass- som ämneslärarutbildningen vid lärarhögskolorna. IU betraktade även läromedelssituationen som otillfredsställande. Det kan slutligen nämnas att IU också uttalade sig för att minoritetsspråken skulle få en förstärkt ställning på universi-

200 Samiska utbildningsfrågor

tetsnivå. Bl. a. borde man enligt IU införa en särskild utbildningsväg i språk som talas av stora språkliga minoritetsgrupper i landet (IU anger bl. a. samiska), vilken skulle vara avsedd för dem som talar dessa språk som modersmål. I december 1974 tillkallades en arbetsgrupp för fortsatt utredning av invandrarelevernas utbildningssituation i grundskolan och gymnasieskolan, den s. k. invandrargruppen. Enligt direktiven till gruppen (utdrag ur statsrådsprotokoll 1974-1 2-20) skulle utgångspunkten för arbetet vara att konkretisera IU:s förslag, bl. a. mot bakgrund av remissyttrandena. Invandrargruppen har i oktober 1975 avlämnat betänkandet (Ds U 1975: 13) Förslag om åtgärder för invandrarbarnen i förskola, grundskola och gymnasieskola. Gruppens förslag redovisas längre fram i detta kapitel. Vid 1975 års riksmöte fattades beslut om de övergripande målen och riktlinjerna för den framtida invandrar- och minoritetspolitiken (prop. 1975:26, InU 1975:6, rskr 1975:160). Vidare fattades beslut om konkreta åtgärder på skilda samhällsområden. Föredragande statsrådet tog i propositionen upp vissa principiella frågor om invandrarundervisningen (s. 69-73). I avvaktan på förslag från ovannämnda arbetsgrupp gick emellertid statsrådet inte närmare in på IU:s olika förslag. Statsrådet uttalade dock som sin principiella uppfattning att invandrarbarnen i görligaste mån borde erbjudas möjlighet att genom åtgärder inom skolsystemets ram bevara och utveckla sin språkliga och kulturella identitet. I prop. 1975:26 underströks vidare att det är en styrka för det svenska skolväsendet att på olika sätt kunna tillgodose mångfalden av intressen i utbildningen. Inom det allmänna skolväsendet kan bättre garantier skapas för en kulturell valfrihet än genom särskilda skolor för bl. a. språkliga minoriteter. Föredragande statsrådet fann det mycket angeläget att slå vakt om huvudsyftet med den svenska grundskolan, nämligen att den skall vara en skola för alla ungdomar, oberoende av deras sociala, ekonomiska, nationella eller religiösa bakgrund. 1 fråga om hemspråksundervisningen framhölls i propositionen att deltagandet i denna borde vara frivilligt och omfattningen av åtgärderna beroende av de berörda barnens och föräldrarnas önskemål. Skolan och berörda myndigheter skulle dock på ett aktivt sätt sprida upplysning om möjligheterna till undervisning i ursprungslandets språk och kultur. Under vilka omständigheter rätt till hemspråksundervisning skulle föreligga och hur undervisskulle organiseras liksom andra hithörande frågor kommer att ningen bedömas av statsmakterna på grundval av invandrargruppens förslag. Invandrargruppen föreslår i ovannämnda betänkande att varje kommun årligen inventerar behovet av särskilda åtgärder för invandrarbarnen ett för förskola - och upprättar gemensamt program grundskola gymnasieskola när det gäller bl. a. hemspråksundervisningen. Insatser i förskolan och på grundskolans låg- och mellanstadium bör enligt gruppen prioriteras. Deltagande i hemspråksträning föreslås vara frivilligt för eleverna, men kommunen skall vara skyldig att anordna hemspråksträning för alla barn som har ett annat hemspråk än svenska. Som genomsnittlig resurs för hemspråksträningen på grundskolans låg-

Samiska 201

urbildningsfrdgor

och mellanstadium anger invandrargruppen fyra timmer per vecka för varje grupp med fyra elever. Genom ett flexibelt utnyttjande av kommunens samlade resurser skall det bli möjligt att erbjuda barnen ett väsentligt högre timantal för hemspråksträning. l avvaktan på resultaten

av pågående försöksverksamhet med hemspråk som tillvalsämne föreslås

inga förändringar i timplanekonstruktionen på grundskolans högstadium. Vidare föreslås att en resurs motsvarande två veckotimmar per grupp för hemspråksträning ställs till förfogande i gymnasieskolan. Möjligheterna att byta ut B- eller C-språk eller i vissa fall engelska mot undervisning i hemspråk kvarstår enligt förslaget. Särskilda kommunala tjänster som hemspråkslärare bör enligt invandrargruppen inrättas. Hemspråkslärare bör ha hand om språkträning i förskolan, grundskolan och gymnasieskolan, samt även kunna arbeta inom fritidsverksamhet. SÖ föreslås i samråd med socialstyrelsen få i uppdrag att utforma ett utbildningsprogram för dessa lärare. statsbidrag till kommunerna för de föreslagna tjänsterna föreslås utgå i form av ett bidrag på 2 300 kr. per deltagande elev och år. l detta belopp ingår ett bidrag till extra läromedelskostnader. Förslagen föreslås träda i kraft den l juli 1977.

l 1.6 överväganden och förslag

l 1.6.1 En samisk utbildningsvág De samiska utbildningsfrågorna diskuteras allt intensivare bland samerna på landsmöten, i samebyar och föreningar, på kurser och konferenser, i tidskriften Samefolket och i sameradion. Det samiska alternativet till den allmänna skolan är i dag i första hand nomadskolan. Det är naturligt att nomadskolans framtid också kommit att stå i centrum för den samiska utbildningsdebatten. l samernas kulturpolitiska program, som antogs av den sjunde nordiska samekonferensen iGällivare år l97l, framhålls att Skolan måste ge sameeleven en känsla av trygghet och harmoni genom att ge samernas språk, kultur och arbetsliv bredare utrymme i skolarbetet. Genom en utveckling och samordning av samiska skolor, från nybörjarstadiet till universitetsnivå, får vi möjlighet att använda och utveckla vårt modersmål, studera vår historia och samhällsliv och utifrån denna artegna grund få en god utbildning. Samerna i Sverige framför allt starkare önskemål om en utveckling av de samiska inslagen på alla stadier i utbildningssystemet. Samerna måste kunna ”välja samiskt” alltifrån förskola till vuxenutbildning. De samiska utbildningsfrågorna har ofta diskuterats vid utredningens symposier och konferenser med företrädare för bl. a. samernas organisationer och berörda myndigheter. Utredningen har tagit del av de undersökningar som gjorts rörande samernas behov och önskemål i skolfrågor. Utbildningsfrågorna berörs också i den intervjuundersökning som på sameutredningens uppdrag utförts under ledning av pedagogiska institutionen vid universitetet och lärarhögskolan i Umeå (bilaga 3). Utredningen

202 Samiska utbildningsfrågor

har således sökt kartlägga den nuvarande omfattningen inom utbildningssystemet av samisk utbildning och samiska kulturinslag. De aktuella förhållandena redovisas i kap. l 1.3 och bildar utgångspunkten för utredningens principiella överväganden och förslag i det följande. Sameutredningen har i sitt arbete sökt anlägga en helhetssyn på de samiska utbildningsfrågorna. Utifrån denna helhetssyn har utredningen i några väsentliga avseenden redan under utredningsarbetets gång kunnat medverka till att förstärkta resurser skapats för samisk utbildning och forskning. Så har t. ex. utredningens förslag i delbetänkandena Samernas folkhögskola (1 1.3.6.1) och Forskning och eftergymnasial utbildning i samiska (l 1.3.5) genomförts efter beslut av 1974 års riksdag. Utredningen har vidare kunnat delta i uppbyggnaden av Nordiskt samiskt institut. De åtgärder som redan vidtagits har bidragit till att komplettera innehållet i en ”samisk utbildningsväg” i enlighet med samiska krav och önskemål. Vid 1975 års landsmöte underströk SSR:s ordförande betydelsen av sameutredningens två delförslag, ”nämligen det förslag som räddade och gav ny start åt Samernas folkhögskola samt inrättandet av professuren i samiska vid Umeå universitet. En samisk utbildningsväg är med sameutredningens synsätt inte liktydigt med ett från det svenska utbildningsväsendet iövrigt helt fristående samiskt utbildningssystem. Sameutredningen har inte heller uppfattat att man från samiskt håll skulle vilja bygga upp särskilda samiska institutioner för varje utbildningsnivå. Den samiska utbildningsvägen kan sägas bestå av samiska inslag inom alla delar av utbildningssamhället. Genom statsmakternas principbeslut år 1968 (se 11.5) lades grunden för en minoritetsspråksundervisning i skolan, som bl. a. syftade till att ge eleverna möjlighet att behålla och utveckla sin kulturella och språkliga identitet. Den principiella uppfattningen att åtgärder bör vidtas inom skolsystemets ram för att tillfredsställa de språkliga minoriteternas utbildningsbehov underströks ytterligare när 1975 års riksdag fattade beslut om mål och riktlinjer för den framtida invandrar- och minoritetspolitiken. Ett av huvudsyftena med den svenska skolan är att den skall vara en skola för alla ungdomar, oberoende av deras sociala, ekonomiska, nationella eller religiösa bakgrund. Detta leder enligt sameutredningen till önskemål och krav från bl. a. de språkliga minoriteternas sida om hur skolan skall vara utformad för att tillgodose deras behov. För att kunna ta ställning till de samiska utbildningsfrågorna bör man bl. a. söka bilda sig en samlad uppfattning om de möjligheter som finns att inom det allmänna skolsystemets ram ge undervisning i minoritetens språk och kultur iönskvärd omfattning. Om de samiska inslagen inte kan beredas plats på vissa utbildningsstadier, är enligt utredningen särlösningar befogade. Sameutredningen anser med stöd av redovisningen i kap. l l .3 att de samiska utbildningsmöjligheterna i många fall är relativt goda. På åtskilliga punkter krävs dock förbättringar eller nya insatser för att man skall kunna tala om en samisk utbildningsväg som motsvarar samernas berättigade önskemål.

Samiska urbildningsfrdgor 203

l l .6.2 Samer t förskolan En viktig del av samhällets stöd åt samerna och deras kultur är de insatser som kan göras för samernas barn i förskolan. Möjligheterna till någon form av hemspråkstränlng under förskolåren har fundamental betydelse för samebarnens personlighetsutveckling. Enligt lagen (1973:1205) om förskoleverksamhet skall kommunerna bereda plats i förskola för alla sexåringar. Barn med behov av särskilt stöd och stimulans skall så långt möjligt anvisas plats från tidigare ålder. Kommunerna skall genom uppsökande verksamhet ta reda på bl. a. vilka barn som är i behov av sådant stöd. I kommunens åligganden ingår sålunda att i förskoleplaneringen särskilt beakta samebarnens särskilda behov. Språkträningen i förskolan och undervisningen i samiska i nomadskolan (sameskolan) resp. grundskolan får inte ses som isolerade företeelser. Det är således viktigt att kommunerna i sin uppsökande verksamhet och information anlägger en helhetssyn på de insatser som kan göras för att tillgodose samernas särskilda behov. Genom ett utvidgat samarbete mellan förskola och grundskola skapas förutsättningar för att de insatser som görs för att stärka samiskt språk och kultur ger önskvärt resultat. Sameutredningen vill särskilt uppehålla sig vid frågan om lärarpersonal för den samiska språkträningen i förskolan. Utredningen föreslår i avsnitt 1l.6.6, i anslutning till ett aktuellt förslag från den s. k. invandrargruppen, att särskilda tjänster inrättas för hemspråksundervisningen i samiska inom förskolan, grundskolan och gymnasieskolan. Med sådana tjänster möjliggörs en samordnad undervisning i samiska alltifrån förskola till gymnasieskola. Tyngdpunkten i dessa lärares insatser kan läggas på förskolan i de kommuner där grundskolan förfogar över samiskspråkiga klass- och ämneslärare. Hemspråkslärarna bör företrädesvis rekryteras bland samerna. Lärarutbildning och lärarerfarenhet bör värderas högt liksom även annan relevant yrkeserfarenhet. De föreslagna hemspråkslärarna kommer att utgöra en viktig resurs när det gäller att åstadkomma en starkare ställning för samernas språk och kultur på alla utbildningsnivåer. Sameutredningen förutsätter vidare att SÖ särskilt beaktar möjligheterna att till förskollärarutbildning anta behöriga sökande med samiska som modersmål.

l 1.6.3 Sameskola, grundskola, gymnasieskola Sameutredningen har tidigare i detta kapitel utförligt redovisat nomadskolans historiska bakgrund och utveckling (l l.l), 1962 års nomadskolreform (l l .2) och nomadskolans nuvarande organisation, omfattning och undervisning (11.3.2). Som framgår av historiken har såväl målen för som innehållet i den särskilda skolformen skiftat väsentligt från tid till annan. Enligt vad sameutredningen kunnat finna har emellertid nomadskolan eller sameskolan, som utredningen föredrar att kalla den, haft en väsentlig betydelse när det gällt att bevara, utveckla och till nya generationer överföra det samiska kulturarvet. 1962 års nomadskolreform innebar ett åtagande från samhällets sida

204 Samiska utbildningsfrågor

att sörja för att särskilda skolor fanns att tillgå för samernas barn, så länge samerna önskade sådana skolor. Detta framgår klart av följande uttalande av dåvarande ecklesiastikministern: Ett tillhandahållande av sådana skolor av hög standard i förening med nu nämnd valfrihet synes nämligen vara den enda lösning, som medger allt undvikande av tvång i någon riktning. Samerna bör således ställas inför två likvärdiga utbildningsmöjligheter och själva, genom sitt intresse för den ena eller andra formen av skolgång, bestämma, vilken omfattning den särskilda undervisningen rent organisatoriskt skall ha. I utgångsläget anser jag det vara naturligt att räkna med oförändrade förhållanden i fråga om tillgång på skolor. Skulle det efter valfrihetens införande visa sig, att behovet av nomadundervisning minskar, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om erforderliga organisatoriska förändringar och eventuell minskning av antalet nomadskolor. (prop. 1962:51 s. 49-50). Den starka nedgången i elevantalet vid sameskolorna har lett till en allt intensivare diskussion om skolornas framtid. I Karesuando och Lannavaara har skolmyndigheterna med hänsyn till elevantalet varit tvungna att vidta organisatoriska förändringar på lokalplanet. Länsskolnämnden och SÖ har dessutom föreslagit en indragning av sameskolan i Arjeplog. Denna framställning bifölls emellertid inte av regeringen. Från samernas sida har man inte i första hand uppehållit sig vid frågan om en avveckling av sameskolorna. Debatten har snarare kretsat kring de åtgärder som skulle kunna vidtas för att ge sameskolan den höga pedagogiska standard som avsågs med 1962 års reform och vilka kompletterande åtgärder samhället borde vidta för att tillfredsställa de samiska utbildningsbehoven. Sameskolans låga elevantal sammanhänger främst med den stora utflyttning från de samiska kärnområdena som ägt rum och med den allmänt sjunkande nativiteten, vars förklaringar redovisats i kap. 4. Endast till en mindre del kan elevsituationen förklaras med att sameföräldrarna föredragit att sända sina barn till den allmänna grundskolan. l många fall har det knappast varit fråga om ett val på lika villkor mellan de två skolformerna. Rekryteringen till sameskolorna påverkas självfallet starkt av bl. a. sådana omständigheter som att sameelever sällan kan bo hemma, om de väljer att gå i sameskola. Trots en viss stabilisering av boendeformerna även bland renskötande samer, kvarlever dock traditionen att sända barnen till sameskola. Å andra sidan är de renskötande samerna inte alltid bosatta inom rimligt avstånd från en sameskola. Bland samer, som inte förut haft sina barn i sameskolor och bland samer som lämnat rennäringen och renskötarområdet föredrar man många gånger att sända sina barn till närmaste skola, även om denna inte speciellt tillgodoser den samiska gruppens språk- och kulturbehov. För de icke-renskötande samerna blir möjligheten att sända barnen till sameskolorna närmast illusorisk, eftersom samtliga sameskolor ligger inom renskötselområdet och många samer flyttar ut därifrån. Nuvarande rekryteringslåge för sameskolorna har med andra ord sin yttersta orsak i den geografiska spridningen av en liten folkgrupp, vilket även underströks av den av SÖ tillsatta utredningsgruppen (jfr 11.4). Sameskolornas verksamhet är ett extremt exempel på utbildning i glesbygd.

Samiska

utbildningsfrågor 205

Statsmakternas beslut år 1962 att det skall finnas två likvärdiga utbildningsmöjligheter för samerna, så länge de själva önskar detta, bör enligt Sameutredningen alltjämt vara utgångspunkten för samhällets insatser. I det följande redovisar utredningen sina förslag till dels en förbättrad sameskola, dels en grundskola där de samiska inslagen får en starkare ställning. Utredningens förslag när det gäller de samiska utbildningsfrågorna har, liksom de flesta förslag som utredningen lägger fram i övrigt, i första hand till syfte att ge underlag för och markera den önskvärda inriktningen av fortsatta åtgärder. Om statsmakterna fattar beslut på grundval av utredningens förslag blir det en fråga för vederbörande utbildningsmyndigheter att i samråd med samernas organisationer omsätta förslagen till konkreta insatser. En del av förslagen, bl. a. de som gäller lärarutbildningen, bör dock genomföras skyndsamt. Sameutredningen vill i fråga om det fortsatta utvecklingsarbetet för sameskolan och den samiska undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan framhålla följande. Utbildningen av lärare för sameskolan är, som utredningen tidigare framhållit (l 1.3.7), otillfredsställande. När det gäller utveckling och produktion av läromedel har en viss förbättring inträtt först under de allra senaste åren (11.3.8). Utredningen behandlar i ett följande avsnitt (ll.6.6) frågan om lärare och läromedel för hela det samiska undervisningsområdet. I kap. l1.4 har utredningen redovisat vissa överväganden i fråga om bl. a. ledningen av sameskolorna. Länsskolnämndsutredningens förslag, remissyttrandena samt förslagen från den av SÖ tillsatta utredningsgruppen har överlämnats till utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK). Oavsett vilka lösningar SSK kan komma att föreslå beträffande organisationen av sameskolan, bör man enligt sameutredningen välja en ledningsform som ger samerna och deras organisationer ett reellt inflytande över skolan. Nuvarande s. k. nomadskolfullmäktige medger enligt sameutredningen inte samiskt inflytande över skolans ledning i önskvärd omfattning. Länsskolnämndsutredningens förslag om en särskild skolstyrelse skulle innebära en förbättring i detta avseende. Inspektionen för sameskolan och anknytningen till länsskolnämnden i Norrbottens län förtjänar särskild uppmärksamhet. Sameutredningen delar den uppfattning som framfördes av Sözs utredningsgrupp, nämligen att det är en i det närmaste orimlig uppgift för en person att vara både skolinspektör och sameskolinspektör och dessutom svara för annan utbildningsverksamhet och kulturell verksamhet bland samerna”. Det förefaller som om den pedagogiska förstärkning, som varit ett av skälen för sameskolans anknytning till länsskolnämnden, nära nog uteblivit. Sameutredningen anser därför att förslaget från SÖ:s utredningsgrupp om en konsulenttjänst, med utåtriktad verksamhet för den samiska minoriteten, fortfarande har aktualitet. Om SÖ vid fördelningen av medlen till expertis m. m. till länsskolnämnderna inte anser sig kunna tillgodose nämnda behov, bör SÖ kunna återkomma med sin tidigare framställning om särskilda medel för en tjänst för minoritetsfrågor. När det gäller förutsättningarna för att behålla de enskilda sameskolor-

206 Samiska

utbildningsjizigor

na kan följande tilläggas. Av nuvarande sameskolor har skolorna i Gällivare, Jokkmokk, Tärnaby och Änge ett förhållandevis stabilt elevunderlag. I Karesuando och Lannavaara har skolorna kunnat upprätthållas delvis tack vare samverkan mellan sameskolan och kommunens grundskola. Antalet samiska elever ökar kraftigt iLannavaara läsåret 1975/76 genom tillskott från Övre Soppero. I Arjeplogs sameskola finns däremot ett mycket litet antal elever och frågan om skolans fortsatta existens har som nämnts varit föremål för regeringens prövning. I avvaktan på sameutredningens förslag lämnade regeringen länsskolnämndens framställning om nedläggning av skolan utan åtgärd. Sameutredningen vill för sin del betona vikten av att frågor om nedläggning av enskilda sameskolor prövas omsorgsfullt och i nära samråd med samernas företrädare. Som alternativ till nedläggning bör det vara möjligt att pröva nya organisatoriska lösningar på lokalplanet, t. ex. på det sätt som skett i Karesuando och Lannavaara. Även i Arjeplog kommer sameskolan att samverka organisatoriskt med kommunens grundskola från läsåret 1975/76. Nedläggning av en sameskola bör enligt utredningen komma i fråga först när alla parter är eniga om att det inte är rimligt att behålla skolan längre och när de samiska intressena kan tillgodoses på ett bättre sätt i kommunens grundskola. En kärnfråga blir att bedöma vilka insatser som behövs för att samernas språk och kultur skall få en ställning i grundskolan som motsvarar de berättigade kraven och önskemålen om ett samiskt alternativ. Intresset för undervisning i samiska igrundskolan har ökat under de senaste åren och allt fler kommuner har infört sådan undervisning. Denna har noterats i SÖ:s senaste anslagsframställning och kan också utveckling utläsas ur de undersökningar rörande samiska skolfrågor som utförts av institutionen vid universitetet och lärarhögskolan i Umeå. pedagogiska Resultaten av undersökningarna har redovisats i bl. a. rapporten Sameundervisning - samernas behov och önskemål i skolfrågor (Del I 1973. Del II under utgivning) och rapporten Dags för en förändrad syn på sameundervisningen? (Pedagogisk debatt, Umeå nr S 1973). Vissa frågor rörande sameundervisningen tas också upp i den intervjuundersökning som redovisas i bilaga 3. I den första undersökningen, som omfattade ca 100 såväl renskötande som utflyttade samer, ställdes bl. a. frågan om vilken skolform som ansågs vara bäst i valet mellan sameskola, vanlig grundskola och grundskola med samiska inslag. Mer än hälften av renskötarna och drygt 70 % av de utflyttade uttalade sig för en grundskola med samiska inslag. Det som framkom vid undersökningarna stärker intrycket av att det många gånger är rent praktiska överväganden, t. ex. närheten till en viss skola, som varit och är styrande för samernas val av skolform. Det bör framhållas att intresset för en starkare ställning i grundskolan för de samiska frågorna inte bara avser samiska språket utan samernas språk och kultur i vidare mening. I Umeåundersökningarna har framkommit ett allmänt önskemål om att barnen i grundskolan över huvud taget borde få lära sig mer om samerna. Samiskt stoff borde genomgående integreras i läromedel och undervisning. Sameutredningen vill understryka

Samiska utbildningsfrågor 207

betydelsen av detta. Om grundskolan skall kunna vara en skola för alla ungdomar, måste den i mycket större utsträckning än i dag också förmedla allmänna kunskaper om samerna, om deras historia och levnadsförhållanden, om rennäringens villkor och inte minst om de icke-renskötande samernas situation. Genom att de samiska frågorna får en naturlig plats i grundskolan ökar förståelsen för de problem som möter samerna ideras egenskap av etnisk minoritet i det svenska samhället. En stark ställning för samernas språk och kultur i grundskolan bidrar inte bara till att främja de samiska elevernas allmänna utveckling utan också till att skapa förståelse för samernas önskemål och strävanden. Detta måste enligt sameutredningen innebära att man inom grundskolans ram har de bästa förutsättningarna för att med ett ökat samhällsstöd på ett verksamt sätt bidra till bevarandet och utvecklingen av samernas kultur. I ett senare avsnitt (1 1.6.6) föreslår sameutredningen att utbildning av klasslärare och ämneslärare för den samiska undervisningen inleds vid lärarhögskolan och universitet i Umeå. Detta är en nödvändig förutsättning för att man skall kunna lägga grunden till en förstärkt sameundervisning i grundskolan. Utredningen föreslår vidare, i anslutning till ett aktuellt förslag av den s. k. invandrargruppen, att särskilda tjänster som hemspråkslärare inrättas i vissa kommuner för en samordnad i hemspråksundervisning förskola, grundskola och gymnasium. I samma avsnitt understryker utredningen behovet av fortsatt utveckling och produktion av samiska läromedel för i första hand grundskolans behov. Det är med andra 0rd den nuvarande bristen på lärarpersonal och läromedel som först måste avhjälpas för att sameundervisningen i grundskolan skall kunna bli ett verkligt samiskt alternativ. Undervisningen i samiska i grundskolan omfattar enligt gällande bestämmelser högst två veckotimmar per årskurs. Den ersätter undervisningen i annat obligatoriskt ämne eller del av tillvalsämne. Samiska kan därutöver väljas som självständigt tillvalsämne på högstadiet (jfr l1.3.3). Om grundskolan skall kunna erbjuda en undervisning i samiska som motsvarar samiska önskemål och behov måste man enligt utredningen omompröva fattningen och organisationen av denna undervisning. sameutredningen finner det angeläget att förutsättningar skapas för en ökning av antalet veckotimmar i samiska, även om detta bl. a. kan medföra vissa schematekniska och andra organisatoriska svårigheter. Man bör enligt utredningen i första hand försöka utöka timantalet i samiska genom ett flexibelt utnyttjande av resurserna inom den fastställda timplanens ram. Det bör t. ex. vara möjligt att, på det sätt som föreslagits beträffande hemspråksundervisningen för invandrarelever, öka undervisningen i samiska genom ett friare utnyttjande av det antal veckotimmar som enligt timplanen står till förfogande för ämnet svenska. Den enskilde elevens språkfärdighet i samiska resp. svenska bör vara utgångspunkt för fastställande av antalet veckotimmar i samiska. Kommunen har ett ansvar för att sameeleverna och deras föräldrar informeras om möjligheterna till undervisning i samiska och om den betydelse sådan undervisning kan ha för elevernas allmänna utveckling. Genom en aktiv kommunal insats kan sameelevernas behov av undervisning i det egna modersmå-

208 Samiska utbildningsfrågor

let tillgodoses bättre än f. n. Utredningen är medveten om att många föräldrar ogärna ser att undervisningen i samiska sker på bekostnad av andra ämnen inom timplanens ram. I viss utsträckning bör det enligt utredningen dock vara möjligt att lägga sameundervisningen som ett tillägg till ordinarie timplan. Möjligheterna till en sådan förläggning av en del av undervisningen kommer otvivelaktigt att öka om statsmakterna fattar beslut i enlighet med förslagen från utredningen om skolans inre arbete (SIA). För en tillfredsställande utveckling av sameundervisningen inom grundskolans ram är det också nödvändigt att överväga formerna för samernas inflytande över denna undervisning på det lokala planet. Frågan om en vidgad medverkan och lokalt inflytande för medborgarna i den kommunala verksamheten är ständigt aktuell i den allmänna debatten. I betänkandet (SOU 1975 :4l) Kommunal demokrati har utredningen om den kommunala demokratin bl. a. övervägt olika modeller för lokala styrelser vid kommunala institutioner. Ett blandat organ med såväl förtroendevalda ledamöter som företrädare för olika intressegrupper är en av de styrelseformer som diskuterats. I Umeåundersökningen om samernas språk och kultur (se bilaga 3) berörs också frågan om det lokala inflytandet över sameundervisningen. Särskilda lokala bestyrelser föreslås, vilka skulle utses av samebyar, sameföreningar och Hem- och skolaföreningar. Sameutredningen har tidigare (l1.4) redovisat länsskolnämndsutredningens förslag såvitt avser ledningen av sameskolan och de synpunkter som föranletts av detta förslag. Utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK) utreder bl. a. denna fråga. Sameutredningen anser att de frågor som gäller samernas och deras organisationers inflytande över sameskolan och den samiska undervisningen i grundskolan och gymnasiet bör ses i ett sammanhang. Samernas ställning som en liten inhemsk minoritet motiverar enligt utredningen att särskilda hänsyn tas för att säkerställa deras inflytande såväl centralt, regionalt som lokalt. Den starkare ställning för de samiska frågorna inom grundskolan, som utredningen förordar i detta kapitel, förutsätter bl. a. ett permanent samråd mellan samernas företrädare och den kommunala skolstyrelsen. De riktlinjer som utredningen dragit upp för en utökad och förbättrad samisk undervisning i grundskolan är också giltiga i fråga om gymnasieskolan. Utredningens förslag till åtgärder för att avhjälpa bl. a bristen på lärare bör kunna leda till en förbättrad situation även för gymnasieskolans undervisning i samiska. SÖ bör snarast i enlighet med gällande bestämmelser fastställa kursplan för denna undervisning. Den möjlighet som finns i dag till undervisning i minoritetsspråk istället för B- eller C-språk bör finnas kvar. Det bör enligt sameutredningen också övervägas, vilket även föreslagits av invandrargruppen, om det är möjligt att därutöver införa de allmänna bestämmelser som gäller för grundskolan om minoritetsspråksundervisning, f. n. två veckotimmar per årskurs. Sameutredningen vill understryka betydelsen av att yrkesinriktade gymnasiekurser kan anordnas för att fylla samiska utbildningsbehov. Den tvååriga specialkursen inom rennäringen, som nu anordnas för andra läsåret, är ett exempel på en kurs som ger kunskaper för arbete inom de sa-

Samiska utbildningsfrågor 209

miska näringarna och dessutom ger behörighet för fortsatta studier. SÖ bör fortlöpande överväga behovet av och inriktningen på sådana kurser, så att de blir ett meningsfullt inslag i en samisk utbildningsväg.

1l.6.4 Högskoleutbildning och forskning i samiska Genom tillkomsten av en institution vid universitetet i Umeå för utbildning och forskning i samiska har förutsättningar skapats för ett fortsatt utvecklingsarbete till stöd för den samiska minoritetens språk och kultur. Umeåinstitutionen blir ett centrum för den samiska lärarutbildningen (jfr 11.6.6), framför allt när det gäller den ämnesteoretiska delen av klasslärar- och ämneslärarutbildningen. Utbildning i samiska språket och kulturen bör också tillmätas betydelse för andra undervisningsyrken, t. ex. förskollärare, speciallärare och fritidspedagoger. Det är vidare nödvändigt att förstärka det samiska inslaget i en rad andra yrkesutbildningar. I betänkandet Forskning och eftergymnasial utbildning i samiska framhöll sameutredningen att det inom tekniska yrken som agronom, jägmästare, landskapsarkitekt, lantmästare och skogsmästare behövs kvalificerade kunskaper om samekulturen, bl. a. med hänsyn till rennäringens intressen. Kunskaper i samiska och samiskt kulturliv måste också anses viktiga för utövandet av kultur- och informationsyrken såsom bibliotekarie, museiman och journalist. l samband med reformeringen av den högre utbildningen (prop. 1975:9, UbU 1975:17, rskr 1975:179) bör utbildningsmyndigheterna kunna ta stor hänsyn till behovet av samiska kurser vid utformningen av utbildningslinjer. Vid universitetet i Umeå bör bl. a. sådana linjer imittas som svarar mot samiska önskemål och särskilda lokala förutsättningar. Särskilda önskemål om kombinationer av kurser med samisk inriktning skall inom den nya högskolan kunna omsättas i individuella utbildningslinjer. Vidare skall åtgärder som främjar återkommande utbildning prioriteras vid den fortsatta planeringen av utbildningssystemet. De beslut som fattats om bl. a. vidgade utbildningsmöjligheter i enstaka kurser och utbyggnad av högskoleutbildningen utanför universitetsorterna är enligt sameutredningens mening helt i linje med utredningens tidigare förslag om att tillgodose de samiska fortbildnings- och vidareutbildningsbehoven. Sameutredningen underströk i ovannämnda betänkande att för ett kvalificerat utvecklingsarbete till stöd för den samiska kulturen krävs forskningsinsatser. Med hänsyn till forsknings- och forskarutbildningsbehoven inrättades i enlighet med utredningens förslag en professur i samiska. Den samiska utbildnings- och forskningsorganisationen i Umeå har därigenom fått en sådan uppbyggnad att den kan motsvara de krav som ställs på den reformerade högskoleutbildningen. Departementschefen anförde i prop. 1975:9 (s. 425) att ett samspel mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning borde komma till stånd över hela fältet av högskoleutbildning. Anknytningen till forskning var en av de faktorer som borde känneteckna all högskoleutbildning. Sameutredningen har tidigare pekat på det stora antalet samiska forskningsuppgifter

210 Samiska urbildningsfrdgor

med språklig inriktning. Hit hör bl. a. tvåspråkighetens problem och den fortsatta utvecklingen av det samiska skriftspråket. En övergripande uppgift är att utforska och dokumentera hur samekulturen förändras. Genom tillkomsten av professuren finns vid universitetet i Umeå nu förutsättningar för en samisk forskning i samarbete med andra humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Sameutredningen vill dessutom särskilt betona vikten av att ett samarbete kommer till stånd med Nordiskt samiskt institut, som bl. a. skall ta initiativ till och samordna den samiska forskningen i Norden. När det gäller den samiska högskoleutbildningens organisation och resurser vill sameutredningen i korthet beröra några frågor. Den allmänna uppläggningen av utbildningen i samiska påverkas i hög grad av elevernas skiftande bakgrund och förkunskaper. Bland de studerande finns de som talar, läser och skriver samiska och de som helt saknar förkunskaper. Dessutom är flera samiska dialekter företrädda, i första hand nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska. Det medför givetvis stora svårigheter att samtidigt och med samma kursfordringar undervisa studerande med samiska som modersmål och personer utan några som helst förkunskaper. Invandrarutredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1974:69) att man borde införa en särskild utbildningsväg i språk som talas av stora språkliga minoritetsgrupper i landet, vilken skulle vara avsedd för dem som talar dessa språk som modersmål. Sameutredningen anser att man bör söka anpassa också högskoleutbildningen i samiska efter de varierande förkunskaperna. Det är särskilt viktigt att de som har samiska som modersmål och som har goda kunskaper i språket kan erbjudas en kvalificerad högskoleutbildning, bl. a. som ett led i en samisk lärarutbildning. Inom den reformerade högskoleutbildningen bör det enligt sameutredningens mening vara möjligt att i stor utsträckning fastställa utbildningsplaner och kursplaner som direkt tar hänsyn till samiska önskemål och behov. Högskoleutbildningen blir härigenom en viktig länk i en samisk utbildningsväg. Utredningen vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att den decentraliserade universitetsutbildningen i samiska ges de resurser som krävs för en förstärkt verksamhet, inte minst för att tillgodose behovet av samisk vuxenutbildning på högskolenivå. Det är enligt sameutredningen inte möjligt att f. n. förutse det framtida behovet av lärarresurser för den samiska högskoleutbildningen. Utredningen vill dock erinra om det i olika sammanhang framförda förslaget om ett universitetslektorat i sydsamiska. I fråga om planeringen på längre sikt kan vidare nämnas att en arbetsgrupp inom fakultetsbereningen för humaniora och teologi ansett det vara naturligt att det som en komplettering till professuren i samiska inrättas en tjänst som universitetslektor i ämnet i Umeå (Förslag till omorganisation av utbildningen i småämnena vid humanistisk fakultet. UKÄ 1973-1 l-25).

1l.6.5 Samisk vuxenutbildning

Målen för vuxenutbildningen och frågan om vuxenutbildningens roll i ett system för återkommande utbildning behandlas i prop. 1975 :23 om vid-

Samiska 211

utbildningsfrågor

gad vuxenutbildning samt studiestöd till vuxna m. m. (s. 168-171). En viktig uppgift för vuxenutbildningen är att bidra till den studerandes personlighetsutveckling, bl. a. genom att utveckla förmågan till kritisk analys av den egna situationen och det omgivande samhället. Ett annat viktigt mål är att genom vuxenutbildningen stärka individens ställning i arbetslivet. Vuxenutbildningen måste i allt högre grad utformas så att den når de mest angelägna grupperna. Det är särskilt angeläget att utveckla studiemetoder som tillgodoser de korttidsutbildades behov. De korttidsutbildades allmänna situation ger dem avsevärt sämre möjligheter att aktivt verka för att förändra sina arbetsvillkor och övriga levnadsförhållanden. Vuxenutbildningen blir ett instrument för att bryta ett mönster som kan leda till social, intellektuell och kulturell utarmning. För många samer innebär samhällets vuxenutbildningsâtgärder en möjlighet att kompensera inte bara en låg allmän grundutbildning utan också en i många avseenden bristfällig utbildning i det egna modersmålet, samiskan. Deltagandet i studiecirkelverksamhet, folkhögskolekurser, kommunal och statlig vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning etc. kan för samerna liksom för andra grupper i samhället bli naturliga led i en återkommande utbildning. Det krävs emellertid särskilda insatser för att utbildningen skall bli en realitet för alla som har behov av den. Informationen om rätten och möjligheterna till vuxenstudier måste förstärkas. Studiefinansieringen måste anpassas till de vuxnas allmänna situation. l centrum för den samiska vuxenutbildningen och det samiska kulturarbetet står Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Sameutredningen har tidigare redovisat den omfattande kursverksamheten vid skolan och de insatser som görs vid sidan av kursprogrammet för att stärka och utveckla den samiska kulturen (l 1.3.6.1). Sedan utredningen i delbetänkandet (Ds U 1973:2) Samernas folkhögskola föreslagit ett ökat stöd för skolan, har skolan också erhållit ett särskilt statsbidrag vid sidan av det reguljära folkhögskolebidraget. Skolans samiska profil har bl. a. tagit sig uttryck i en särskild utbildningslinje som är helt inriktad på de samiska frågorna. Denna kurs ger liksom de allmänna folkhögskolekurserna behörighet för fortsatta studier. Folkhögskolans betydelse för den samiska vuxenutbildningen understryks ytterligare av det stora antalet samiska studerande och den stora omfattning verksamheten med kortare ämneskurser fått under de senaste åren. Skolans centrala ställning i det samiska kulturlivet har också lett till att den kunnat stå som mottagare för decentraliserad universitetsutbildning och delta i utvecklingsarbetet på läromedelsområdet. Sameutredningen vill starkt betona vikten av att Samernas folkhögskola även i fortsättningen får det samhälleliga stöd som krävs för att verksamheten skall kunna bedrivas med nuvarande intensitet och omfattning. Genom det allmänna och särskilda statsbidraget till Samernas folkhögskola och genom möjligheten för de samiska huvudmannaorganisationerna att få täckning för sin andel av ett ev. driftunderskott för den direkta folkhögskoleverksamheten har ekonomisk bastrygghet skapats för skolan. Skolan tillförs därutöver resurser på olika sätt genom samverkan med folkbildningsorganisationer, skolmyndigheter, kulturinstitutioner och inte minst med Nordiskt samiskt institut. Utredningen vill emellertid

212 Samiska utbildningsfrågor

framhålla att det på vissa punkter kan behövas ytterligare resurser för att folkhögskolan skall kunna upprätthålla sin ställning som samiskt kulturcentrum. Undervisningen i samiska språk är ett viktigt inslag i folkhögskolans helårskurser och språkkurserna utgör även ett väsentligt inslag i ämneskursprogrammet. De särskilda pedagogiska problem som följer av det stora antalet samiska dialekter och de bristfälliga .läs- och skrivkunskaperna bland dem som har samiska som modersmål kan enligt sameutredningen motivera att särskilda hänsyn tas vid tilldelningen av lärartimmar för språkundervisningen. Riksdagen har tidigare bemyndigat regeringen att vidta önskvärda åtgärder för att undervisningen i samiska språk skall kunna bedrivas på ett adekvat sätt (UbU 1975:6, rskr 1975:51). Sameutredningen, som även berört problemen rörande språkundervisningen i avsnittet om högskoleutbildningen (11.6.4), föreslår mot denna bakgrund att relationstalet för tilldelningen av lärartimmar bestäms till 4,0 för undervisningen i samiska språk vid Samernas folkhögskola. I sitt delbetänkande om Samernas folkhögskola föreslog sameutredningen även vissa investeringar på lokalsidan. Utredningen pekade på behovet av bl. a. nya undervisningslokaler och ytterligare ett elevhem. Skolans lokalfråga är ännu inte löst. Det ankommer på SÖ att enligt gällande bestämmelser fastställa skolans lokalbehov och fatta beslut istatsbidragsfrågan. sameutredningen anser att utbyggnaden av folkhögskolans lokaler är en nödvändig förutsättning för att verksamheten skall kunna behållas på nuvarande höga nivå. sameutredningen har ovan (ll.3.6.2) i korthet redogjort för den allmänna studie- och kursverksamhet som bedrivs bland samerna och de hinder som måste övervinnas för att bl. a. de renskötande samerna skall kunna delta mera regelbundet i längre eller kortare studier, studiecirklar etc. Genom att en särskild konsulent, knuten till Samernas folkhögskola, kunnat organisera ämneskurser och studiecirklar samt bedriva en omfattande uppsökande verksamhet har den allmänna bildningsverksamheten bland samerna ökat. Konsulentens verksamhetsområde har varit Norrbottens län, men det har i olika sammanhang ansetts vara önskvärt att konsulenten kan verka inom ett större område, i första hand inom de tre nordligaste länen. Det torde ankomma på SÖ att besluta om tjänstgöringen för innehavaren av tjänsten. Sameutredningen delar åsikten att det är önskvärt med ett större verksamhetsområde för konsulenten. Samtidigt är det viktigt att konsulentverksamheten bedrivs i nära samverkan med länsbildningsförbunden och de lokala studieförbunden. Härigenom får samerna i så stor utsträckning som möjligt del av samhällets resurser för den fria och frivilliga bildningsverksamheten. När det gäller studiefinansieringen innebär det nya studiestödet för vuxna för både kortare och längre studier, vilket införs den l januari 1976, förbättrade möjligheter till utbildning för samer med kort eller ofullständig utbildning. sameutredningen förutsätter att länens vuxenutbildningsnämnder vid behandlingen av ansökningar om studiestöd, bl. a. internatbidrag, särskilt uppmärksammar samernas behov av sådant stöd. Utredningen anser vidare att man snarast bör lösa frågan om arbetsmark-

Samiska 213

utbildningsfrågor

nadsutbildningsbidrag till deltagare i slöjdkurserna vid Samernas folkhögskola. Det bör för övrigt vara en viktig uppgift för Nordiskt samiskt institut att följa utvecklingen av studiestödet i de nordiska länderna och söka öka möjligheterna för samerna att delta i kursverksamhet över nationsgränserna.

l 1.6.6 Lärare och läromedel för det samiska undervisningsomrâdet Bristen på lärare som utbildats för samisk undervisning hindrar i stor utsträckning förverkligandet av en samisk utbildningsväg. Sameutredningen framhöll redan i betänkandet Forskning och eftergymnasial utbildning i samiska nödvändigheten av att på olika sätt förstärka lärarutbildningen. Lärarutbildningens behov var också ett av motiven för den föreslagna universitetsinstitutionen i samiska. Genom inrättandet av professuren i samiska vid universitetet i Umeå den l juli 1975 har möjligheterna till samisk ämnesutbildning förbättrats (se l 1.3.5 och 11.3.7). Sammanfattningsvis finns enligt utredningen följande omedelbara lärarutbildningsbehov för det samiska undervisningsområdet. För språkträningen i förskolan behövs utbildning av tvåspråkiga förskollärare och barnskötare. Vidare behöver klasslärare vid sameskolor och grundskolans låg- och mellanstadiet få ämnesutbildnlng och metodisk-pedagogisk utbildning. Ämneslärare vid samehögstadiet i Gällivare, grundskolans högstadium och gymnasieskolan bör få möjlighet till ämnesteoretisk utbildning i samiska och praktisk-pedagogisk utbildning med samisk inriktning. Vidare finns ett behov av fortbildning och vidareutbildning för lärare inom det samiska området på alla nivåer. Frågan om lärarutbildningens mål, struktur, innehåll m. m. utreds av 1974 års lärarutbildningsutredning (U 1974:04). Utredningen skall behandla bl. a. grundutbildningen för klasslärare och ämneslärare, överväga frågor om fortbildningens uppläggning och innehåll samt ägna särskild uppmärksamhet åt frågan hur man skall få in mer undervisning om invandrarnas problem i bl. a. klasslärarutbildningen. Lärarutbildningens organisation och innehåll kan således komma att förändras i väsentliga avseenden sedan statsmakterna tagit ställning till lärarutbildningsutredningens kommande förslag. Detta behöver enligt sameutredningens mening inte innebära något hinder för att omedelbara åtgärder vidtas isyfte att avhjälpa bristen på utbildade lärare för den samiska undervisningen. SÖ, som haft i uppdrag att utreda frågan om en särskild förskollärarutbildning för dem som har finska eller annat minoritetsspråk som modersmål, har i oktober 1975 lagt fram förslag om utbildning av tvåspråkiga förskollärare. Sameutredningen förutsätter att de samiska aspekterna beaktas vid fortsatta överväganden om sådan utbildning. Utredningen vill också understryka vikten av att SÖ, i enlighet med regeringens tidigare beslut (ämbetsskrivelse 1974-04-1 9), till förskollärarutbildning även antar behöriga sökande med samiska som modersmål inom ramen för den s. k. fria kvoten. Sameutredningens förslag om en förbättrad sameskola och en starkare ställning för de samiska inslagen i den allmänna grundskolan (1 l .6.3) för-

214 Samiska utbildningsfrågor sou 1975:99

utsätter enligt utredningens mening en utbildning av klasslärare med samiska som modersmål. Utredningen föreslår att behöriga sökande med samiska som modersmål antas i fri kvot till klasslärarutbildning vid lärarhögskolan i Umeå. Sö bör få i uppdrag att utforma förslag till särskild metodikutbildning i samiska. I fråga om den samiska ämnesutbildningen bör lärarhögskolan samarbeta med institutionen för samiska vid universitetet i Umeå. Sameutredningen föreslår vidare att utbildning av ämneslärare för samehögstadiet, grundskolans högstadium och gymnasieskolan organiseras vid universitetet och lärarhögskolan i Umeå. Den ämnesteoretiska utbildningen bör handhas av universitetsinstitutionen för samiska och den praktisk-pedagogiska utbildningen bör förläggas till lärarhögskolans ämneslärarlinje. Det bör enligt utredningen vidare uppdras åt SÖ att, efter de av utredningen redovisade riktlinjerna, utforma förslag till utbildning av ämneslärare för det samiska undervisningsområdet. För att ändamålsenligt kunna utnyttja tillgängliga resurser för den ämnesteoretiska delen av utbildningen bör det enligt utredningen vara naturligt att bygga upp utbildningen vid lärarhögskolan och universitetet i Umeå. Det bör samtidigt uppdras åt SÖ att lägga fram förslag om hur fortbildningen och vidareutbildningen skall vara organiserad. Härvid bör utbildningsbehovet för redan verksamma lärare observeras. Invandrargruppen har i betänkandet (Ds U 1975 :13) Förslag om åtgärder för invandrarbarnen i förskola, grundskola och gymnasieskola föreslagit inrättandet av särskilda kommunalt reglerade tjänster som hemspråkslärare. Förslaget är bl. a. ett uttryck för behovet av dels en målmedveten satsning på träning av hemspråket från tidig ålder, dels personell samverkan mellan verksamheten i förskolan och undervisningen i grundskolan. I hemspråkslärarens uppgifter skulle bl. a. ingå att delta i uppsökande verksamhet och medverka i språkträning inom förskolan, undervisa i och på hemspråket i grundskolan och/eller gymnasieskolan, ge studiehandledning på hemspråket, ta fram material för användning i såväl förskolan som grundskolan samt delta i elevernas fritidsverksamhet. SÖ bör enligt förslaget få i uppdrag att utforma ett särskilt program för grundutbildning samt fortbildning för hemspråkslärare. Sameutredningen har med stort intresse tagit del av förslaget om de särskilda tjänsterna som hemspråkslärare och konstaterar att denna typ av tjänst förefaller att vara synnerligen lämplig även för hemspråksträningen i samiska inom förskolan, grundskolan och gymnasieskolan. Utredningen har tidigare redovisat behovet av en förstärkt samisk undervisning i bl. a. den allmänna grundskolan och gymnasieskolan. För detta krävs utbildade lärare. Utredningens förslag i det föregående om utbildning av samiskspråkiga klass- och ämneslärare bör kunna bidra till att lärarrekryteringen väsentligt förbättras. Detta utesluter inte att man med tjänster som hemspråkslärare, som får de av invandrargruppen föreslagna uppgifterna, skulle kunna skapa särskilt goda förutsättningar för en utvecklad samisk undervisning. Genom konstruktionen av dessa tjänster möjliggörs en samordnad hemspråksundervisning alltifrån förskola till

Samiska

utbildningsfrågor 215

gymnasieskola. Behovet av en sådan samordning blir med hänsyn till de samiska behoven särskilt stort i de kommuner som saknar särskild sameskola. Sameutredningen föreslår mot denna bakrund att tjänster som hemspråkslärare i samiska inrättas i första hand i de kommuner som redovisar ett behov av samisk undervisning isåväl förskola som grundskola och gymnasium. Det bör uppdras åt SÖ att utforma ett utbildningsprogram även för dessa lärare. Behovet av läromedel för den samiska undervisningen är utomordentligt stort. Utredningen har ovan (11.3.8) redogjort för det pågående utvecklingsarbetet. Detta arbete, som får ekonomiskt stöd från SÖ och statens institut för läromedelsinformatiön, bör enligt utredningen kunna leda till en väsentligt förbättrad läromedelssituation på det samiska området. Sameutredningen vill särskilt framhålla vikten av att alla stadier i grundskolan förses med läromedel. Detta är en nödvändig förutsättning för att de samiska utbildningsbehoven skall kunna tillfredsställas inom den allmänna grundskolans ram. Det bör vidare understrykas att förskolan också har behov av lekmaterial och läromedel med samisk inriktning. För att åstadkomma en utveckling på läromedelsområdet fordras att man har tillgång till författare som både behärskar det samiska stoffet och som har nödvändiga pedagogiska förutsättningar att ge läromedlen den uppläggning som de enskilda inlärningssituationerna kräver. Ett annat problem när det gäller framställning av läromedel för samiska skolor och samisk utbildning över huvud är den ringa efterfrågan upplagemässigt som föreligger. Att framställa läromedel för så små grupper som det här är fråga om kan ske endast med omfattande subventioner, eftersom läromedlen utan sådant produktionsstöd skulle ställa sig alltför dyra i inköp. Mot denna bakgrund kan det enligt Sameutredningen finnas skäl att även överväga ett särskilt statsbidrag till kommunerna för läromedelskostnader i anslutning till sameundervisningen. Det bör också vara möjligt att utforma statsbidraget för hemspråksundervisningen så att det inkluderar kommunernas extra läromedelskostnader. En sådan lösning har föreslagits när det gäller läromedel för invandrarundervisningen.

12 Finansieringsfrågor

12.1 Allmänt

Genom statsmakternas beslut år 1971 omvandlades statens lappfond till samefonden (prop. 1971:51, JoU 1971:37, rskr 1971:216). Förstnämnda fond hade i sin tur tillskapats enligt beslut av 1943 års riksdag genom sammanförande av jämtlåndska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder. Enligt bestämmelserna i rennäringskungörelsen (1971:438) utgår medel från samefonden för att främja och stödja rennäringen, den samiska kulturen och samiska organisationer. Fondens inkomster utgörs, förutom av ränta och vinst på fondens tillgångar, i huvudsak av avgifter för upplåtelser av nyttjanderätt, vissa ersättningar för skada eller olägenhet för renskötseln samt medel som avsätts till främjande av rennäringen med stöd av vattenlagen eller som enligt lag eller konvention tillfaller staten för att användas till åtgärder som har samband med renskötseln. Regeringen fastställer budgetårsvis ramar för den med fondmedel finansierade verksamheten. Sålunda fastställdes ramen för budgetåret 1975/76 till högst 3 260 000 kr., varav för kultur- och organisationsändamål 815 000 kr. I samband med statsmakternas nyss nämnda beslut år 1971 uttalades att med hänsyn till fondens markanta buffertuppgift borde målsättningen vara att inte tillåta att fondens odisponerade kapitalbelopp går ner till alltför lågt belopp. Riksdagen fann det emellertid inte då nödvändigt att tillföra samefonden något tillskott av budgetmedel, eftersom det vid den tidpunkten i fonden fanns ett odisponerat, ej åndaniålsbestämt belopp överstigande 1 l milj. kr. Den 30 juni 1975 var samefondens behållning 16 milj. kr. enligt uppgift av kammarkollegiet. För samefonden finns en styrelse som bestämmer hur medlen skall disponeras inom de av regeringen fastställda ramarna. Inom styrelsen finns en kulturdelegation som beslutar om medel till kultu.r- och organisationsändamål. Samerna har erhållit medinflytande över fonden och - i fråga om den särskilda kulturdelegationen -- även fått majoritetsställning. Av fondstyrelsens sex ledamöter, vilka samtliga förordnas av

218 F inansieringsfrâgor

regeringen, utses två efter förslag av SSR och en efter förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt. Ordföranden utses av regeringen. Kulturdelegationen har tre ledamöter. En av ledamöterna utses av SSR och en av SSR och Same-Ätnam gemensamt. Ordföranden i kulturdelegationen år en av samerepresentanterna. Vid omorganisationen av samefonden år 1971 beräknade statsmakterna att av det då förutsatta årliga anslagsbehovet från fonden om ca 3 milj. kr. skulle 300 000 kr. behövas såsom bidrag till allmänna sameändamål. Beräkningen gjordes av 1964 års rennäringssakkunniga på grundval av den verksamhets- och behovsram som ansågs föreligga vid tiden för rennäringssakkunnigas arbete. För budgetåret 1971/72 fastställdes också en ram om 300 000 kr. vilken fördelades med 150 000 kr. till främjande av den samiska kulturen och med 150 O00 kr. till samiska organisationer. Beloppet till samiska organisationer beräknades med hänsyn tagen till att SSR fått stöd ur lappfonden för första delen av budgetåret. Av organisationsmedlen beviljades SSR 145 000 kr. och Same-Ätnam 5 000 kr. Sedan Kungl. Majzt medgett en utökning av ramen beviljades SSR ytterligare 55 950 kr. för att täcka ett underskott för kansliets kostnader. Under de följande budgetåren har ramen höjts främst beroende på SSR:s ökade kostnader. Medlen har fördelats sålunda:

Av de medel som avsatts för kulturändamål har under de senaste åren ett betydande bidrag disponerats för att stödja tidningen Samefolket. Resterande medel har i huvudsak fördelats med smärre belopp till ett sextiotal enskilda personer och sammanslutningar för studier, undersökningar och andra projekt. Ett större anslag har beviljats stiftelsen Kiruna samegård.

12.2 överväganden och förslag

Statsmakternas beslut år 1971 innebar att systemet med en särskild fond, vars medel skall användas till olika ändamål till gagn för samerna, behölls. Samtidigt erhöll samerna själva ett ökat inflytande i fråga om dispositionen av fondmedlen bl. a. till främjande av den samiska kulturen och de samiska organisationerna. Fondens benämning ändrades från statens lappfond till samefonden. Enligt riksdagsbeslutet var det inte då nödvändigt att tillföra samefonden något tillskott av budgetmedel. l sina förslag om stöd till etniska minoriteter har invandrarutredningen förordat att statsbidrag skulle utgå ur bl. a. invandrarverkets stat och efter beslut av invandrarverket. Även sameutredningen har övervägt huruvida den av utredningen föreslagna bidragsgivningen till samisk

F 2 l 9

inansieringsfrdgor

kultur bör finansieras över riksstaten och bidragen utbetalas efter beslut av statliga myndigheter. Sameutredningen har emellertid i sitt utredningsarbete utgått från den grundläggande principen att samerna själva skall bestämma om sina egna angelägenheter. l följd härav anser utredningen att samerna och deras organ måste få ett avgörande inflytande på hur man skall disponera de medel som enligt utredningens förslag skall användas till stöd för samerna. En möjlighet att ge samerna detta inflytande är att ett permanent samiskt kulturorgan inrättas för att fördela de nya statsbidragen. Redan nu har emellertid samerna ett avgörande inflytande i samefondens kulturdelegation där två av tre ledamöter är samerepresentanter. Sameutredningen anser därför att även de medel, som enligt utredningens förslag i kap. 6, 8 och 9 bör användas till främjande av den samiska kulturen och de samiska organisationerna, bör utgå från samefonden. Det innebär att samefondens kulturdelegation får besluta om den närmare fördelningen av dessa medel. Samerna själva får således ett avgörande inflytande i fråga om användningen av statsbidragen. Sameutredningen anser att det är nödvändigt att samefonden nu förstärks med ett årligt statsbidrag som stöd till den samiska kulturen och de samiska organisationerna. Samefonden och dess medel har nämligen hittills i allt väsentligt använts för att tillgodose de renskötande samernas behov. Därtill kommer att samefondens medel till viss del består av ersättning för intrång i renskötseln och olika slag av upplåtelseavgifter. Genom samefonden får man bl. a. till stånd viss önskvärd utjämning av de olika samebyarnas ekonomiska resurser. Visserligen kan sägas att de medel som utgått till vissa allmänna sameändamål, t. ex. till tidningen Samefolket, indirekt kommit även de icke-renskötande samerna till del. Utredningens förslag tar emellertid främst sikte på att tillgodose de icke-renskötande samernas behov. Enligt utredningens mening bör samefonden därför nu tillföras visst tillskott av budgetmedel. Utredningen har beräknat det årliga bidragsbehovet till ca 600 000 kr. Utredningen föreslår att ett nytt anslag benämnt Bidrag till samisk kultur förs upp under åttonde huvudtiteln fr. o. m. budgetåret 1977/78. Anslaget, som bör utgå med 600000 kr., bör ställas till samefondens disposition. Medlen är avsedda som ett allmänt stöd till samernas kultur och de samiska organisationernas verksamhet. Det bör ankomma på samefondens kulturdelegation att besluta om medelsfördelningen. Sameutredningen har för sin del uppskattat ett behov av bidrag till

tidskriften_

Samefolket med 185 000 kr. (kap. 9) och till de samiska organisationerna med 350 000 kr. (kap. 8). l det föreslagna beloppet ingår en överföring på 50 000 kr. från anslaget Tidskriftsstöd.

13 Fiskesamerna

13.1 Inledning

Sameutredningen har i uppdrag att, som det uttrycks i direktiven, undersöka fiskesamernas förhållanden och överväga vilka åtgärder som kan behövas för att säkerställa denna grupps utkomstmöjlighcter. För att få underlag för sina bedömningar och ställningstaganden har utredningen låtit göra vissa undersökningar rörande gruppen fiskesamers storlek, dess sammansättning, lokalisering och försörjning. Undersökningen har utförts awfiskerikonsulenten vid lantbruksnämnden i Norrbottens län. Denne har också fått till uppgift att dels fiskets belysa nuvarande omfattning, dels vilka som utförts åtgärder för att främja yrkesfisket i fjällområdet. Beträffande frågan om fiskets nuvarande omfattning innehåller undersökningen uppgifter om berörda vatten, antal fiskare, lönsamhet och uppgifter om med vilken rätt som fisket utövas. Fiskerikonsulenten har också gjort en bedömning av de framtida förutsättningarna för yrkesfisket i fjällområdet.

13.2 Fiskerikonsulentens undersökning

Fiskerikonsulentens undersökning redovisas i sin helhet i bilaga till betänkandet. Här nedan följer endast en kortare sammanfattning. Som underlag för fiskerikonsulentens redovisning har använts sådant statistiskt material avseende antal fiskare och fångstmängder som fiskeriintendenten i övre norra distriktet insamlat i samband med uppdrag i vattenmål. Uppgifterna har främst insamlats från inom samebyarna Gällivare och Jokkmokks kommuner. Vidare av detta källbearbetning material har skett inom ramen för länsstyrelsens Översiktsplanering BD-län, fjällområdet. Härjämte har vissa uppgifter i statistiska centralbyråns fiskeinventering 1970 kommit till användning. Redovisningen har begränsats till att avse området ovanför odlingsgränsen eftersom yrkesfiske i nämnvärd omfattning inte förekommer i övriga sötvatten i Norrbottens län. Till grund för undersökningen av fiskerättsliga frågor har renlängder, arrendekontrakt och avtal om fiskerättsupplåtelser Härutöver utnyttjats. har i viss utsträckning material rörande vattendomstolens handläggning av målet angående Suorvas fjärde reglering studerats.

222 F iskesamerna

Redovisningen av stödåtgärder för yrkesfisket är huvudsakligen grundad på material från länsstyrelsen och länsarbetsnämnden. Som allmän information inför sammanställningen om yrkesfisket i har fiskerikonsulenten gett en redovisning av de allmänna fjällområdet för yrkesfisket samt av tillgången på vatten och fisk förutsättningarna m. m. i området ovanför odlingsgränsen. Han konstaterar därvid att det finns totalt ovanför ca 20 000 sjöar som är större än 1 ha i området odlingsgränsen. Den sammanlagda arealen uppgår till ca 450 000 ha vilket ovanför Som motsvarar ca 8 procent av hela området odlingsgränsen. nämns att motsvarande värde i landet i sin helhet uppgår till jämförelse 8,5 procent. Av den totala sjöarealen utgör sjöar större än 500 ha ca 62 vilket innebär att det finns goda förutsättningar för yrkesfiske i procent, området. I företrädesvis kallvattenanpassade fiskarter fjällområdet uppträder arter. l och i högre belägna områden utgör öring och röding dominerande viss utsträckning förekommer även harr inom vissa områden. Totalt sett domineras dock fisktillgångarna av sik. Den totala fiskproduktionen i området ovanför odlingsuppskattade gränsen är relativt jämnt fördelad mellan de fyra fjällkommunerna Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog. De 102 största sjöarna i området ovanför odlingsgränsen svarar för drygt hälften av den totala fiskproduktionen i området. Av fiskeritekniska och andra skäl kan den årliga fiskproduktionen inte utnyttjas till fullo. Realistiskt sett, menar fiskerikonsulenten, torde dock en nyttjandegrad av 60 procent vara möjlig. Fiskerikonsulenten anför vidare att en försiktig bedömning av förstahandsvärdet av dessa kvantiteter visar att den utnyttjbara årliga fiskeriproduktionen i större vatten kan värderas till sammanlagt ca 1,5 milj. kr. Rörande möjligheten till avsättning av fisken anför fiskerikonsulenten att i området ovanför odlingsgränsen förekommer två större uppköpare av fisk, AB Storlulehandel, Luspebryggan, Porjus, och Arjeplogs Fisk AB. Därutöver sker upphandling av fisk av mindre uppköpare och/eller större detaljister. De ambulerande uppköparna uppträder företrädesvis inom Storluleregionen. För fiskarterna öring och röding finns goda avsättningsmöjligheter. Förstahandspriserna varierar väsentligt beroende på vilken form av försäljning som tillämpas. Svårigheter föreligger att nämnvärt öka eftersom djupfryst grönländsk eller kanadensisk lax förstahandspriserna För sik finns stora avsättningssvårigheter och är prisbildare på området. problem föreligger att avsätta nuvarande fångstvolymer från fjällområdet. Det som främst begränsar avsättningen är utbudet av sik från kustfisket. Detta har också medfört att kustfisket är prisbildare på sikmarknaden. Bland fiskemetoderna i fjällområdet är nätfisket dominerande. I mindre omfattning förekommer även notfiske men en klar tillbakagång för notens utnyttjande jämfört med 1930-1940-ta1en kan konstateras. Yrkesfisket i fjällområdet är starkt koncentrerat till sommarsäsongen och pågår med varierande intensitet under större delen av sommaren (juni-sept). Vissa fiskare som utövar fisket som kombinationsnäring till renskötseln försöker i viss mån anpassa renskötselarbetet till optimalt utnyttjande av fiskesäsongen. Under vinterhalvåret är fisket i stora delar

F iskesamema 223

av fjällområdet starkt begränsat. Inom Arjeplogs kommun har dock ett omfattande vinternätfiske utvecklats. Samma förhållande kännetecknar Kaitulnälvsområdet inom Gällivare kommun. Beträffande frågan om den fiskerättsliga grunden för fiskets utövande anför fiskerikonsulenten bl. a. följande. Enligt 25 § rennäringslagen får medlem i sameby jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. Medlem i sameby är dels renskötselberättigad same som deltar i renskötseln inom byns betesområde, dels renskötselberättigad som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke samt ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete (11 §). Ett villkor för att få jaga och fiska är således medlemskap i samebyn. Emellertid förlorar man medlemskapet och därmed också rätten till jakt och fiske om man upphör med rennäringen och övergår till annan yrkesverksamhet för sin försörjning. Enligt tillämpad praxis brukar emellertid samer som lämnat rennäringen men huvudsakligen försörjer sig av jakt och fiske, alltså av rättigheter som hör till renskötselrätten, behålla sitt medlemskap i samebyn. Förutom att vara medlem eller betraktas som medlem i sameby kan annan rättslig grund för avsalufisket ovanför odlingsgränsen åberopas, anför fiskerikonsulenten vidare. Till denna grupp hör fiskare som utövar fisket med stöd av enskild fiskerätt, bestämmelser i arrendekontrakt rörande eller liknande fjällägenhet eller med stöd av upplåtelse av den förvaltande myndigheten. Enligt fiskerikonsulenten är det inte ovanligt att innehavare av enskild fiskerätt eller fjällägenhet med fiskerätt dessutom genom upplåtelse tillförsäkras en utökad fiskerätt på vatten ovanför odlingsgränsen. I en tredje grupp innefattas samer som ej är sysselsatta i rennäringen och ej är medlemmar i sameby och ej heller genom arrendekontrakt eller upplåtelse innehar fiskerätt. Det är främst dessa som avses då begreppet fiskesamer använts. Frågan om dessa innehar fiskerätt måste anses oklar och har diskuterats i olika sammanhang. l allmänhet är de bosatta inom renskötselområdet och har sin huvudsakliga utkomst från de binäringar som närmast förknippas med rennäringen. l sin redovisning har fiskerikonsulenten delat upp fiskarna i nu nämnda tre grupper med hänsyn till den rättsliga grunden för förvärvsfisket. Till grupp l hänförs fiskare som är eller kan betraktas som medlem i sameby, till grupp 2 fiskare som utövar fisket med stöd av enskild fiskerätt, bestämmelse i arrendekontrakt etc. samt till grupp 3 de fiskare som inte kan hänföras till någon av grupperna l och 2. l sin undersökning om yrkesfisket ovanför odlingsgränsen redovisar fiskerikonsulenten den nuvarande omfattningen av yrkesfisket inom olika samebyar kommunvis. Fiskerikonsulenten framhåller att yrkesfiskets betydelse för samerna och den bofasta befolkningen varierar inom olika regioner. Generellt sett har avsalufisket mycket stor betydelse för befolkningen i Storluleregionen (Sörkaitums och Sirkas samebyar). Stor betydelse har yrkesfisket även inom fjällsamebyarna i Arjeplogs kommun

224 Fiskesamerna

och i Norrkaitums Inom övriga områden har yrkesfisket en sameby. begränsad omfattning som dock har betydelse som försörjningstillskott. vidare att inom Kiruna kommun har antalet Av redogörelsen framgår yrkesfiskare uppskattats till sex varav ingen är att hänföra till grupp 3. Antalet yrkesfiskare inom Gällivare kommun anges för 1971 till 62, varav till 3 är att hänföra fyra i Norrkaitums sameby och två i grupp Sörkaitums Totalt uppskattas antalet yrkesfiskare inom Jokksameby. mokks kommun för l97l till 122, varav sju i Sirkas sameby kan hänföras till 3. Det totala antalet avsalufiskare i fjällområdet inom Arjegrupp plogs kommun uppskattas till ca 50, varav inom Luokta-Mavas sameby en är att hänföra till grupp 3. Under år 1973 medgavs 69 tillstånd till Antalet upplåtelser med rätt till avsalufiske under 1969-1971 yrkesfiske. överensstämmer med denna siffra. utövar 250 personer avsalufiske i större eller I genomsnitt årligen mindre omfattning i området ovanför odlingsgränsen i Norrbottens län. Av dessa har fiskerikonsulenten hänfört 164 till den grupp (grupp 1) fiskare som är eller kan betraktas som medlemmar i sameby och 72 till grupp 2, vilka fiskar med stöd av enskild fiskerätt, medan resterande 14 personer inte anses ha dokumenterad rätt att utöva fiske. Fiskerikonsulenten framhåller att dessa 14 personer bedriver fiske i liten omfattning och att flera av dem har sin huvudsakliga inkomst från annat än renskötsel, jakt och fiske. Några av dem har sin huvudsakliga inkomst av slöjd. Bruttovärdet av yrkesfisket i fjällområdet ligger årligen i storleksord- 850 000 kr. Av fångstvärdet svarar samebymedlemmarna för den ningen största delen. Samebymedlemmarnas andel av yrkesfisket har ökat under senare år medan för övriga fiskare en värdemässig nedgång på ca 20 % konstaterats. Fiskerikonsulenten påpekar att vid en direkt jämförelse med renså motsvarar samebymedlemmarnas nuvarande totala bruttonäringen fångstvärde ca 500 000 kr., bruttoavkastningen från ca 7 000 renar, dvs. som hela renmassan i fjällsamebyarna inom Gällivare komlika mycket mun (enligt 1971 års renlängder). De framtida förutsättningarna för yrkesfisket i fjällområdet är enligt fiskerikonsulenten svåra att bedöma. Dock måste, menar han, ett bibehållande av nuvarande nivå anses möjlig och angelägen inte minst från samhällets Härutöver kan läggas den direkta och indirekta synpunkt. sysselsättningseffekten som yrkesfisket innebär i ett område som i övrigt har stora sysselsättningsproblem. Med en genomsnittlig bruttoinkomst yrkesfiskets nuvarande omfattning ca per månad på 5 000 kr. motsvarar 60 sysselsatta under hela sommaren (3 mån.). Ur fiskebiologisk synvinkel finns även uppenbara fördelar med det yrkesfiske som utövas i de stora sjöarna eftersom det medför en angelägen och kontinuerlig beskattning av bestånden vilket är en förutsättning för bibehållen beståndskvalitet. att beträffande råder ett utnyttjande i F. n. kan uppskattas öring/röding storleksordningen 75 % av vad som är möjligt från biologisk och fiskeriteknisk synpunkt. Av den utnyttjbara delen av den årliga sikproduktionen (340 ton) kan yrkesfiskets nuvarande omfattning uppskattas

F iskesamerna 225

motsvara 20--25 %. Möjligheterna till en utveckling av yrkesfisket till en optimal nivå måste därför bedömas utifrån förutsättningarna att finna avsättning för en väsentligt ökad sikkvantitet. Utgångsläget för detta måste anses ogynnsamt. Tidigare har antytts att kustfisket är prisbildare på sikmarknaden. Då kustfisket i jämförelse med fjällfisket tillämpar rationellare fiskemetoder med låg arbetsinsats kan det iviss mån tåla låga förstahandspriser på sik. Fjällfisket, som i väsentlig utsträckning utövas med nät, är i detta avseende i ett ogynnsamt läge genom att fångstmetoden är arbetskrävande. Vidare har kustfisket ett större arturval A sik, siklöja, lax, strömming - som möjliggör alternativa fiskemetoder och en lång fiskesäsong. Fjällfiskets artbegränsning till artutbudet öring/röding och sik innebär även sämre utgångspunkt från biologisk synpunkt. Därtill kan läggas att kustfisket i befolkningskoncentrationen i kustregionen har en stor närmarknad för avsättning av sina produkter medan detta i stort saknas för fjällområdet. medför detta att Sammantaget fjällfisket, förutom de klimatiskt och avståndsmässigt betingade faktorerna, har ett mycket ogynnsamt utgångsläge i konkurrensen gentemot kustfisket. Fiskerikonsulenten anför att mot bakgrund av att flera av fjällområdets större sjöar utbyggts för vattenkraftändamål och med beaktande av yrkesfiskets betydelse som utkomstkälla för fjällområdets glesbygdsbefolkning har åtgärder för fiskets förbättrande regionalt getts hög prioritet. Bland de insatser som gjorts och f. n. görs för att främja yrkesfisket och fisket i övrigt i fjällområdet nämner fiskerikonsulenten att en översiktlig inventering av behovet av stödåtgärder för yrkesfisket genomfördes år 1969 på initiativ av länsstyrelsen. inventeringen genomfördes av fiskeriintendenten och redovisades i ”Åtgärdsplan för yrkesfisket ovan odlingsgränsen i Norrbottens län”. l utredningen föreslogs olika stödformer - vissa av hittills oprövad natur m för att förbättra möjligheterna till ett lönsamt avsalufiske i de större fjällsjöarna. Föreslagna åtgärder kostnadsberäknades till ca 5 milj. kr. Medel till verkställande av åtgärdsplanen har anvisats av arbetsmarknadsstyrelsen. Fiskerikonsulenten redovisar följande i åtgärdsplanen föreslagna stödåtgärder. Till väsentlig del bestod åtgärderna av utplantering av större fisk av arterna öring, röding och kanadarödingi de stora siksjöarna. I betydande omfattning avsåg planen även åtgärder i form av inplantering av fisknäringsorganismer för att höja näringsstandarden i sjöarna. Härutöver ingick andra fiskevårdande insatser såsom biotopförbättrande åtgärder och fiskeparasitbekämpande insatser i programmet. Inom ramen för denna verksamhet har under åren 1970-1973 drygt 1 milj. kr. satsats på fiskevårdande åtgärder i olika former. I samråd med enskilda fiskare har hittills ca 30 mindre isbodar utplacerats i fjällområdet till en kostnad av ca 225 000 kr. Genom länsarbetsnämnden har betydande stöd utgått till enskilda yrkesfiskare för anskaffning av fiskeredskap. ifrågavarande stöd utgår till äldre personer vars möjligheter att finna lämpliga arbetsuppgifter på den öppna arbetsmarknaden bedöms som ogynnsamma. Totalt har 142 225 kr. anvisats för ändamålet. För att komplettera det redskapsstöd som länsarbetsnämnden utdelar

226 F iskesamerna SOU l975:99

ställt 200 000 kr. av fonderade till har länsstyrelsen regleringsmedel förfogande för fiskare som inte kan erhålla stöd i form av näringshjälp. har redskapsstödet kunnat spridas till yngre yrkesfiskare och Härigenom att få en gynnsammare åldersstruktur inom fiskarkåren har möjligheterna förbättrats. Hittills har bidrag härför utgått med 171 300 kr. För att i viss mån kompensera yrkesfiskarna i fjällområdet för de merkostnader som bland annat förorsakas av höga omkostnader vid distribution av fisk i fjällområdet har fraktstöd utgått. Medel härtill har anvisats av glesbygdsmedel som stått till kommerskollegiets disposition. Fraktstödet har utbetalats direkt till den enskilde fiskaren. Under år 1972 utgick ett fraktstöd motsvarande 1:15 kr. per kilogram levererad fisk. Bland övriga stödåtgärder nämner fiskerikonsulenten att Kungl. Maj :t olika beslut utdömt villkorsmedel till olika åtgärder i fiskeförgenom bättrande syfte i sjöar och områden helt eller delvis belägna i området ovanför odlingsgränsen. F. n. uppgår dessa medel till ca 764 000 kr. Av dessa avser 100 000 kr. jämte ränta åtgärder inom Arjeplogs kommun, ca 404 000 kr. Jokkmokks kommun, och för åtgärder i vatten inom Gällivare kommun finns ca 260 000 kr. disponibla. I enlighet med vad som uttalats i förarbetena till den nya rennäringsskall medel av upplåtelseintäkter via samefonden anvisas till lagen lantbruksnämnden för jakt- och fiskevård m. m. i området ovan odlingsgränsen. För vartdera av budgetåren 1972/73 och 1973/74 har belopp i storleksordningen 150 000 kr. anvisats lantbruksnämnden för jakt- och fiskevårdande åtgärder. Som restitution för bensinskatt erlagd för bensin som förbrukats i anvisar Kungl. Maj :t årligen ett reservationsanslag för fiskets yrkesfisket befrämjande. ifrågavarande medel fördelas av fiskeristyrelsen mellan länen med utgångspunkt i de sammanställningar av bensinförbrukningen som sker av lantbruksnämnderna. F. n. anvisas årligen ca 125 000 kr. till Norrbottens län varav ca 80 000 kr. för sötvattensfisket. Beslut om utnyttjande av bensinskattemedel fattas av fiskeristyrelsen efter förslag av lantbruksnämnden. Under slutet av 1960-talet utgick vid företagareglesbygdsmedel i form av bidrag till nätinköp till vissa föreningen inom Jokkmokks kommun. Bidraget var maximerat till 750 kr. personer och behovsprövat. Totalt torde ca 170 000 kr. ha utgått genom denna stödform. Under 1973 har länsstyrelsen av regleringsmedel anvisat 150 000 kr. till AB Storlulehandel i form av lån för investeringiett nytt för fisktransporter m. m. Motivet för lånegivningen var främst flygplan att mot bakgrund av fiskets stora betydelse för befolkningen i Stora Luleälvsregionen tillskapa möjligheter till en fortsatt verksamhet i området.

13.3 överväganden och förslag

13.3.1 Inledning skall utredningsdirektiven undersöka fiske- Sameutredningen enligt samernas förhållanden och överväga vilka åtgärder som kan behövas för

F iskesamema 227

att säkerställa denna grupps utkomstmöjligheter. Av motiven till JoU rskr rennäringslagen (prop. 1971:51, 1971:37, 1971:216) framgår att med fiskesamer avses sådana samer som inte tillhör den renskötande men som är beroende av befolkningsgruppen fisket inom renskötselområdet för sin försörjning. Utredningen utgår från att begreppet fiskesamer i direktiven till utredningen använts i samma bemärkelse som i förarbetena till rennäringslagen. Det bör dock anmärkas att begreppet fiskesamer i andra sammanhang har använts i en mycket vidare mening än nu sagts, nämligen för att beteckna alla de samer som inte är medlemmar i sameby, vare sig de är beroende av fisket inom renskötselområdet för sin försörjning eller intel. Som tidigare framgått har sameutredningen låtit undersöka yrkesfisket i Norrbottens län ovanför odlingsgränsen från i huvudsak två olika synpunkter, nämligen dels från näringssynpunkt, dels från rättslig synpunkt.

13.3 .2 F/‘(z‘ll fiskets betydelse

Som framgår av den undersökning som utredningen låtit göra varierar yrkesfiskets betydelse inom olika områden ovanför odlingsgränsen. Den största betydelsen har avsalufisket inom Storluleregionen, dvs. inom Sörkaitums och Sirkas samebyar. Även inom kommun och Arjeplogs Norrkaitums sameby har fisket jämförelsevis stor Antalet betydelse. fiskare var åren 19694971 igenomsnitt omkring 250 om året. Bruttovärdet av yrkesfisket i fjällområdet ligger årligen omkring 850 000 kr. Av fångstvärdet svarar samebymedlemmarna för den största delen och deras andel av yrkesfisket har ökat under senare år. Av undersökningen framgår också att betydande insatser har gjorts för att förbättra fisket i fjällområdena. Sålunda har på initiativ av länsstyrelsen år 1969 lagts fram förslag till för yrkesfisket stödåtgärder ovanför odlingsgränsen i Norrbottens län vilka-kostnadsberäknats till ca 5 milj. kr. Medel för genomförande av åtgärderna har anvisats av arbetsmarknadsstyrelsen. Genom länsarbetsnämnden har också betydande stöd utgått till enskilda yrkesfiskare för anskaffning av fiskeredskap. Vidare har Kungl. Maj :t genom olika beslut utdömt villkorsmedel till åtgärder i fiskeförbättrande syfte i sjöar och områden helt eller delvis belägna i området ovanför odlingsgränsen. De framtida förutsättningarna för yrkesfisket i fjällområdet är som framgår av den undersökning som utredningen låtit göra svåra att bedöma. F. n. gäller beträffande fiske av öring och röding att detta fiske utnyttjas till ca 75 % av vad som är möjligt från biologisk och fiskeriteknisk synpunkt. Däremot utnyttjas endast 20-25 % av den årliga sikproduktionen. Frågan om utvecklingsmöjligheterna av fjällfisket är enligt fiskerikonsulenten främst en fråga om hur och i vilken utsträckning ökad avsättning för sik skall kunna åstadkommas. Med all sannolikhet kommer emellertid avsättningen på den lokala marknaden inte att kunna utvecklas, utan avsättning måste ordnas på annat håll. l vilken omfattning l Se Cramér-Pr-a\\ itz, Studen i nuläget inte utnyttjade sikkvantiteten kan bli mera lättsåld genom dier i renbeteslugstiftning förädling och mindre beroende av utbudet av färsk sik från kustfisket är 1970, s. 49 ft.

228 F iskesamema

enligt fiskerikonsulenten ovisst. Denne påpekar också att det huvudsakliga fjällfisket med all sannolikhet även i fortsättningen måste bedrivas med nät vilket gör att rationaliseringsmöjligheterna är begränsade. Enligt sameutredningen är det från många synpunkter mycket angeläget att yrkesfisket i fjällområdet behålls åtminstone på nuvarande nivå. Genom att avsalufisket utgör en väsentlig del i glesbygdsbefolkningens försörjning skulle i vissa områden sociala problem uppstå om inte möjligheten fanns till en inkomstförstärkning genom fiske. Därtill kommer den direkta och indirekta sysselsättningseffekt som yrkesfisket innebär i ett område som i övrigt har stora sysselsättningsproblem. Även från fiskebiologisk synpunkt är yrkesfisket av stor vikt, eftersom det medför en fördelaktig beskattning av bestånden, vilken är en förutsättning för att behålla kvaliteten på fisket. Sameutredningen vill för sin del understryka vikten av att fiskerioch andra myndigheter liksom hittills noga följer utveckmyndigheter lingen inom hela fjällområdet och så långt möjligt verkar för att fisket i området når en optimal nivå. Såvitt sameutredningen kan bedöma finns f. n. medel tillgängliga för de stödåtgärder som kan behövas på fjällfiskets område. Det saknas därför anledning att f. n. föreslå ytterligare resurser för ändamålet.

13.3.3 Den rättsliga grunden för fisket ovanför odlingsgränsen

Av dem som i större eller mindre omfattning bedriver avsalufiske ovanför är de flesta medlemmar i samebyar. Sålunda framgår av odlingsgränsen den undersökning som sameutredningen låtit utföra i Norrbottens län att av de totalt ca 250 personer som de senaste åren utövat avsalufiske är omkring 165 medlemmar i sameby. De flesta av dessa samer bedriver fisket som kompletteringsnäring till rennäringen. Den rättsliga grunden för dessa samers fiske är odiskutabel. De utövar fisket med stöd av rennäringslagen (l97l:51). Enligt 25 § lagen får medlem i sameby avgiftsfritt fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. Av återstående yrkesfiskare ovanför odlingsgränsen, vilka alltså inte är medlemmar i sameby, utövar omkring 75 fisket antingen med stöd av avtalsenlig rätt - t. ex. genom upplåtelse av lantbruksnämnd på kronans vatten eller genom kombinerat avtal om lägenhetsarrende och fiskeupplåtelse — eller enligt reglerna om enskild fiskerätt. I fråga om upplåtelse på statens vatten ovanför odlingsgränsen gälleri huvudsak följande. l enlighet med bestämmelserna i rennäringslagen prövas sådan ansökan av lantbruksnämnden. Vid prövningen skall iakttas, att upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln, att den är förenlig med god fiskevård och att den kan ske utan besvärande intrång i samebymedlemmarnas fiske. Vid prövningen inhämtas yttrande från berörd sameby. Enligt uppgift avspeglas härvid det goda samarbete som råder mellan å ena sidan samebyarna och å andra sidan den bofasta Endast undantagsvis förekommer det att samebyn avbefolkningen. l de få fall så sker inhämtar lantbruksnämnden som styrker upplåtelse.

F iskesamerna 229

regel yttrande frän fiskeriintendenten. Denne bedömer frågan med utgangspunkt i den biologiska situationen och med beaktande av fiskets omfattning i de vatten som avses med ansökan. I den bedömning som därefter sker beaktas förutom rennäringslagens bestämmelser och de fiskeribiologiska aspekterna även glesbygdsbefolkningens behov av utkomstmöjligheter. Under vart och ett av åren 1969-1973 uppgick antalet tillstånd till yrkesfiske i Norrbottens län till omkring 70. Av de 250 fiskare som i större eller mindre omfattning utövar avsalufiske återstår enligt utredningens undersökning endast 14 samer som alltsa inte har fiskerätt på grund av lag eller avtal och vars fiskerätt därför kan ifrågasättas. Utredningen har låtit närmare undersöka denna grupp samers ställning i fiskerättsligt avseende. Undersökningen ger vid handen att inom Norrkaitums sameby har fyra fiskare hänförts till gruppen oklara i fiskerättsligt avseende. Samtliga är bosatta i Kaitum och har sin huvudsakliga inkomst av slöjd. lnom Sörkaitums sameby har två fiskare hänförts till denna grupp. Båda har sin huvudsakliga inkomst från annat än renskötsel, jakt eller fiske. Sju fiskare från Sirkas sameby har också hänförts till samma grupp. Dessas samebytillhörighet har varit föremål för prövning i samband med vattendomstolens handläggning av frågor rörande Suorvas reglering. Slutligen har en fiskare inom Luokta- Mavas sameby ansetts sakna fiskerätt med hänsyn till att han är norsk medborgare. Enligt sameutredningens mening är det angeläget att utkomstmöjligheterna för dessa 14 samer liksom för ev. andra samer i samma situation säkerställs så att de kan fortsätta sitt fiske i ungefär samma omfattning som tidigare, även om deras situation f. n. från rent juridisk synpunkt är osäker. Enligt sameutredningens mening bör lantbruksnämnden få i uppdrag att i nära samråd med fiskesamerna i fråga och de samebyar, inom vilket fisket bedrivs, verka för att frågan får en från juridisk synpunkt tillfredsställande lösning. Olika vägar bör prövas beroende på förhållandena i det särskilda fallet. Det är t. ex. inte uteslutet att en närmare undersökning kan visa att någon av samerna i fråga fortfarande skall anses tillhöra samebyn. Enligt gällande bestämmelser förlorar man sitt medlemskap i samebyn och därmed också rätten till jakt och fiske om man upphör med rennäringen och övergår till annan yrkesverksamhet för sin försörjning. Enligt praxis brukar emellertid samer som visserligen upphör med den egentliga renskötseln och övergår till att enbart jaga och fiska för sin försörjning få behålla sitt medlemskap i samebyn. Enligt sameutredningens mening har denna praxis fog för sig, eftersom jakt- och fiskerätt ingår som birättigheter i renskötselrätten. En annan framkomlig väg för lantbruksnämnden att säkerställa fiskesamernas utkomstmöjligheter kan vara att fisket med stöd av rennäringslagen avgiftsfritt upplåtes för längre eller kortare tid till sådan fiskesame som nu är i fråga. Den möjligheten har redan förutsätts i förarbetena till rennäringslagen där upplåtelse av fiskerätt åt fiskesame i motiven till 34 § anges som ett exempel på fall där det kan vara befogat att göra undantag från principen att upplåtelse av bl. a. rätt till fiske skall ske mot avgift. Om svårigheter skulle uppkomma att på någon av de nu angivna

230 F iskesamerna

vägarna nå en tillfredsställande lösning för någon av samerna i fråga, bör lantbruksnämnden, som förvaltar statens vatten ovanför odlingsgränsen, bemyndigas medge att fisket tills vidare får bedrivas som hittills. Även andra lösningar bör kunna prövas så att ifrågavarande samers utkomstmöjligheter säkerställs. Även i fråga om de samer som fiskar med stöd av bl. a. bestämmelser i arrendekontrakt eller upplåtelse av lantbruksnämnd kan i enskilda fall föreligga ett osäkert framtida underlag för både deras rätt till fiske och möjligheten att utöva fisket vid ev. ändrade förhållanden (vattenregleringar etc.). I denna grupp kan det finnas samer som visserligen har upplåtelse i någon form men som inte tillhör sameby och likväl genom sitt fiske känner sig ha en mycket stark förankring såväl i en gammal samisk näring som i den samiska miljön. Utredningen har i det här sammanhanget velat beröra också dessa samers förhållanden, så att även deras utkomstmöjligheter kan bli föremål för sådan omsorg att förutsättningarna för fisket (arrenden, upplåtelser etc.) inte försämras.

14 Nordiskt samarbete i

samefrågor

14.1 Allmänt

l det nordiska samarbetet som utvecklades efter andra världskriget har även de samiska spörsmålen fått en naturlig förankring. Initiativet till ett nordiskt samarbete togs av samerna genom anordnandet av en internordisk konferens i samiska kultur- och näringsfrågor sommaren 1953 i Jokkmokk. Föredragen vid denna konferens finns samlade i en svensk, norsk och finsk utgåva Sámiid Dilit”, Oslo 1957. Inbjudan till konferensen utsändes av Sami Saervi i Norge, Lapin Sivistysseura i Finland och Same-Ätnam i Sverige till enskilda personer, sammanslutningar och institutioner vilka antogs vara intresserade av samernas angelägenheter. Konferensen beslöt tillsätta en kommitté med tre medlemmar från varje land. Kommitténs uppgift var att utarbeta ett förslag till ett gemensamt nordiskt råd för sameangelägenheter och att till dess rådet bildats svara för att samarbetet fortsatte och en ny konferens anordnades vid lämpligt tillfälle.

14.2 Nordiska samerådet

Den andra nordiska samekonferensen hölls i Karasjok i augusti 1956 med deltagare från Finland, Norge och Sverige. Konferensen beslöt att bilda ett nordiskt sameråd, vilket som ett permanent organ skulle befordra samernas gemensamma intressen. Konferensen antog även stadgar för Nordiskt sameråd (Nordiska Rådets handlingar, Szte sessionen, Helsingfors). Nordiska samerådet består av fem representanter från Norge, fyra från Sverige och tre från Finland. Majoriteten i rådet skall vara samer och rådsmedlemmarna skall representera olika sidor av närings- och kulturliv. Rådet skall samlas minst en gång om året. Varje lands rådsmedlemmar utgör en nationell sektion av rådet. För att förbereda ärenden kan rådet tillsätta särskilda kommittéer. Rådet har till uppgift att ta tillvara samernas ekonomiska, sociala och kulturella intressen på ett, såsom det sägs i stadgarnas 8 §, med samernas respektive medborgarskap förenligt sätt. För att främja samhörigheten mellan olika grupper av samer och för att göra samefrågoma mera allmänt diskuterade

232 Nordiskt samarbete i samefrzigor

och kända, skall rådet anordna öppna nordiska konferenser vart tredje år (från 1974 vartannat år). Vid konferenserna utser Finland 18, Norge 30 och Sverige 24 delegater. Delegeradeförsamlingen utgör konferensens beslutande organ. Av Sveriges 24 delegater utses 18 av SSR och 6 av Same-Ätnam. Konferensernas beslut presenteras i form av resolutioner. Initiativet till ett administrationsbidrag till Nordiska samerådets sekreteriat (i Helsingfors) togs av Nordiska rådet, vars gemensamma presidium efter framställning av Nordiska samerådet i skrivelse i april 1961 rekommenderade regeringarna i Finland, Norge och Sverige att lämna det önskade bidraget (Nordiska rådet, juridiska utskottets förslag 1961:4). Under en följd av år gavs bidrag av regeringarna i de tre länderna, för år 1974 ca 20 000 kr. fördelade med 3/12 för Finland, 5/12 för Norge och 4/12 för Sverige. 1 oktober 1973 ansökte Nordiska samerådet hos Nordiska ministerrådet om stöd till ett utbyggt, permanent sekretariat med 85 O00 kr. för år 1974, 126 000 kr. för 1975 och 260000 kr. för 1976. För ändamålet har ministerrådet för år 1975 anvisat 70 000 Dkr. För samerådets nationella sektioner utgår nationella bidrag. Den svenska sektionen har för budgetåret 1975/76 erhållit ett bidrag om 25 000 kr. Som tidigare nämnts är en av samerådets uppgifter att regelbundet anordna samekonferenser. I anledning av ett medlemsförslag till Nordiska rådet år 1958 (Sak A 7/1958) enligt vilket rådet skulle rekommendera regeringarna att söka förenhetliga de i Finland, Norge och Sverige gällande reglerna rörande den samiska befolkningens rättigheter med avseende utnyttjande, inbjöd Nordiska samerådet i på naturresursemas samarbete med Nordiska rådet till en konferens i Stockholm i april 1959. De vid konferensen framförda synpunktema låg till grund för en av Nordiska rådet år 1959 antagen rekommendation (5/59) angående förbättring av samernas levnadsförhållanden. Den tredje nordiska samekonferensen hölls i Enare i Finland 1959 (Nordiska rådets handlingar 7:e sessionen, Sak A l). Vid konferensen antogs bl. a. en plan för skol- och folkbildningsarbete. Därefter har nordiska samekonferenser hållits regelbundet vart tredje år, nämligen år 1962 i Kiruna (Samefolket 1962:9-10), år 1965 iTana i Norge (Nordisk utredningsserie 1965:13), år 1968 i Hetta i Finland (Nordisk utredningsserie 1969:6), år 1971 i Gällivare (Samefolket 1971:11) samt år 1974 i Snåsa i Norge (Samefolket l974:7-8). Den verksamhet som Nordiska samerådet bedriver är dels inåtriktad dvs. avsedd att stärka samhörigheten och medvetenheten hos samerna, dels utåtriktad dvs. avsedd att påverka myndigheterna och den allmänna opinionen i respektive länder. De nordiska samekonferenserna har blivit alltmer målbestämda och inställda på konkreta och för den samiska folkgruppen viktiga frågor. Sålunda hade konferensen i Kiruna 1962 som motto Demokratin och minoriteterna, konferensen iTana 1965 ”Fast samisk framtidsplanering” och konferensen i Hetta 1968 ”Har samerna en framtid i Norden?”. Samekonferensen i Gällivare 1971 hade som

Nordiskt samarbete i samefrägor 233

målsättning att utarbeta ett samiskt kulturprogram, och konferensen i Snåsa 1974 hade som huvudtema arbetsformer och arbetsuppgifter för Nordiskt samiskt institut. Det kulturpolitiska program som antogs i Gällivare 1971 finns tryckt i Sámiid kulturpolitiika 1974). (Helsingfors Bland övrig dokumentation kan nämnas The Lapps today in Finland, Norway and Sweden del l (Paris 1960.. Bibliothêque Arctique et Antarctique, Sorbonne) med redogörelser för konferenserna i Jokkmokk 1953 och Karasjok 1956 samt del 2 (Oslo 1969) med redogörelser för konferenserna i Stockhom och Enare 1959 samt Kiruna 1962.

14.3 Nordiska rådet

Vederbörliga beslut om Nordiska rådets inrättande fattades i de olika länderna vid skilda tidpunkter under 1952. Finland anslöt sig 1955. Rådet, som är ett rådgivande organ, dryftar frågor av gemensamt intresse och kan rikta rekommendationer till regeringarna. Det åligger regeringarna att årligen lämna meddelanden om sina åtgärder i anledning av rådets tidigare rekommendationer. Det har varit en naturlig för Nordiska rådet att arbetsuppgift beakta samebefolkningens problem och samerna att tillvarata hjälpa sina intressen över landgränserna. Rådets inställning har därvid varit att länderna har ett särskilt ansvar för att denna numerärt ringa befolkningsgrupp kan bevara och utveckla sina gamla kulturformer (Nordisk utredningsserie 1962:8). Rådet har bl. a. rekommenderat regeringarna att bevara och i takt med en ytterligare intensifiering av det nordiska samarbetet utvidga de bestående möjligheterna för samerna att uttala som har sig i ärenden särskilt intresse för dem (rek. 17/70). I anledning av ett medlemsförslag om en gemensam nordisk samepolitik har rådet vidare rekommenderat regeringarna att gemensamt och i samråd med samerna ge dem och deras omedelbart organisationer ekonomiskt stöd i tjänliga former, allt i syfte att understödja samernas ansträngningar att bevara sin ställning som etnisk grupp, samt att ställa medel till förfogande för de ytterligare utredningar som kan erfordras för att finna bestående lösningar på samernas problem (rek. 5/72). Rådet har även riktat en rekommendation till Nordiska ministerrådet att utarbeta ett gemensamt program för att skydda och bevara miljön i de samiska kärnområdena (rek. 24/74). Nordiska rådets rekommendationer har vidare lett till inrättandet av ett nordiskt samarbetsorgan för samespörsmål och renskötselfrågor samt av ett nordiskt samiskt institut.

14.4 Nordiska ministerrådet

Enligt art. 55 i den år 1971 reviderade samarbetsöverenskommelsen den 23 mars 1962 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige (Helsingforsavtalet) skall de nordiska ländernas regeringar samarbeta i

234 Nordiskt samarbete i samefrâgor

Nordiska ministerrådet. Det anges vidare att ministerrådet skall fatta beslut i den utsträckning som framgår av Helsingforsavtalet och andra överenskommelser mellan de nordiska länderna. Även iövriga samarbetsskall ministerrådet svara för samarbetet mellan de nordiska frågor ländernas regeringar och mellan regeringarna och Nordiska rådet (Nordisk utredningsserie 1971:20 sid. 23). Om ministerrådets sammansättning stadgas i art. 56 Helsingforsavtalet, att i ministerrådet ingår medlemmar från varje lands regering. Det anges vidare att varje land skall utse en regeringsmedlem med uppgift att med biträde av en ämbetsman svara för samordningen av nordiska samarbets- Sammansättningen av ministerrådet skall växla alltefter arten av frågor. de frågor som behandlas i rådet. Nordiska ministerrådet är det beslutsfattande organet inom det mellan de nordiska länderna år 1971 träffade kulturavtalet. För att förbereda ministerrådets arbete på kulturomrâdet finns en ämbetsmannakommitté för nordiskt kulturellt samarbete. För att bistå ministerrådet och ämbetsmannakommittén har inrättats ett gemensamt sekretariat (sekretariatet för nordiskt kulturellt samarbete, Köpenhamn). I organisationen för det nordiska kultursamarbetet ingår den nordiska kulturfonden (Nordisk utredningsserie 1970:20, 1971:17, 1971:20).

14.5 Nordiska samarbetsorganet för samespörsmål och

renskötselfrågor

Nordiska rådet rekommenderade i mars 1962 regeringarna i Finland, Norge och Sverige att snarast tillsätta ett nordiskt organ för behandling av gemensamma samespörsmål och renskötselfrågor (rek. 13/62). Redan i mitten av 1950-talet väcktes förslag i Nordiska rådet om en Ökad samverkan mellan länderna på renskötselns område. Förslaget föranledde två rekommendationer om sådan samverkan (rek. 20/56, 5/59). l två särskilda tilläggsförslag till dessa rekommendationer (sak D 14/62, sak D 47/62) fördes tankarna på ett gemensamt nordiskt organ för samefrågor fram. Förslagen behandlades ijuridiska utskottet (utskottets förslag nr 10/62 i anledning av rek. 20/56, 5/59, sak D 14 och D konstaterade att något egentligt nordiskt samarbete 47/62). Utskottet kommit till stånd officiella planet med avseende på inte på det i allmänhet och inte heller på de mera speciella renskötsamefrågorna Enligt utskottets mening sammanhängde förutsättningarna selspörsmålen. fortsatta bestånd och utveckling nära med renskötselför samekulturens vidare Det tedde sig därför naturligt för utskottet näringens utbyggnad. renskötsel- och samespörsmålen gemensamt. Utskottet fann att behandla att ett permanent samarbetsorgan kom till stånd emellan det angeläget med behörighet att syssla med alla slag av same- och regeringarna På det officiella planet erfordrades en motsvarighet renskötselspörsmål. som var ett samarbetsorgan mellan samernas till Nordiska samerådet, Utskottet därför Nordiska rådet att egna sammanslutningar. föreslog att tillsätta ett sådant samarbetsorgan och rekommendera regeringarna

Nordiskt samarbete i

samefrâgor 235

rådet biföll också utskottets förslag genom nämnda rekommendation nr 13/62. Frågan om Samarbetsorganet slutbehandlades av Nordiska rådet år 1964 (juridiska utskottets förslag 8/64, rek. 12/64). Samarbetsorganets första möte hölls i Helsingfors den 22 januari 1965. De nordiska ländernas delegationer i Samarbetsorganet utsågs i Finland den 4 december 1963, i Sverige den 14 februari 1964 och i Norge den 26 juni 1964. Varje delegation har sex ledamöter varav två samerepresentanter. Samtliga ledamöter utses av regeringarna: Samarbetsorganet har ett kulturutskott och ett rennäringsutskott vilka var för sig skall kartlägga resp. utskotts frågekomplex samt angelägenhetsgradera och tidsprioritera de gemensamma spörsmålen och i möjligaste mån göra kostnadsberäkningar. Utskotten sammanträder ett par gånger varje år. Härutöver har Samarbetsorganet årligen ett plenarsammanträde, vanligen i december månad. Samarbetsorganets beslut har form av rekommendationer till regeringarna. Samarbetsorganet en avger årligen berättelse till Nordiska rådet. Samarbetsorganet har bl. a. rekommenderat viss fördelning mellan de tre länderna av renforskningen och anordnat nordiska renforskningskonferenser. Genom organets försorg har driftsstatistik insamlats för att utreda rennäringens lönsamhet. Organet har behandlat om frågan produktion av renkött. En nordisk redaktionskommitté har tillsatts för att utarbeta en ordlista med enhetlig renskötselterminologi. Samarbetsorganet har vidare på rennäringens område riktat rekommendationer till regeringarna att dels genom stipendiefond eller i annan ordning öppna ekonomiska möjligheter för det egna landets renskötare att deltaga i renskötselutbildning i ett annat nordiskt land, dels uppdra åt resp. myndigheter att i samråd förbereda och genomföra en kampanj för kormoch svalgbromsbekämpning samt att ställa till förfogande medel för ändamålet och dels vidta åtgärder för att förhindra massdöd av renar. På kultursidan har samarbetsorganet bl. a. initierat ett nordiskt samelärarmöte 1965 och ett nordiskt möte 1966 om sameslöjden. År 1967 rekommenderade organet att ett samarbete mellan de tre länderna borde komma till stånd beträffande skolfrågor, samisk språkvård och läromedel i samiska samt att som en följd härav samelärarmöten fortsättningsvis borde anordnas i Nordiska samerådets regi och efter samråd med samarbetsorganets kulturutskott samt skolöverstyrelsen och dess motsvarigheter. I anledning av en rekommendation av Nordiska rådet om ett nordiskt sameinstitut (rek. 33/68) har samarbetsorganet utrett frågan om institutets verksamhet och placering samt i skrivelse till regeringarna ijuni 1970 överlämnat sina överväganden och förslag i frågan. Nordiskt samiskt institut har numera upprättats i Kautokeino i Norge. Institutets organisation och verksamhet m. m. redovisas i kap. 6.

15 Den fortsatta till

utvecklingen av stödet

samekulturen

De förslag som sameutredningen lägger fram grundar sig på den principiella uppfattningen om värdet för ett demokratiskt samhälle att stödja utvecklingen av en pluralistisk kultur, där såväl samernas som andra minoriteters kulturer får goda möjligheter att göra sig gällande. En utgångspunkt för utredningen har därvid varit uppfattningen att samerna utgör en ursprunglig befolkning, som torde vara lika gammal i Sverige som - eller äldre än — landets majoritetsbefolkning. Samerna är således inga invandrare i modern mening. De intar en särställning både gentemot invandrarna och majoritetsbefolkningen. I sitt yttrande över invandrarutredningens betänkande uttalade utredningen bl. a. att de nytillkomna minoritetsgrupperna i allmänhet har ett hemland som står öppet för dem som önskar återvända. Hemlandet stöder också sina utvandrares strävan att i det nya landet bevara sin speciella kultur. Samerna befinner sigi detta avseende i en helt annan situation, eftersom den samiska befolkningen torde vara ursprungligare än någon annan grupp medborgare i landet. Samerna befinner sig i sitt eget land men utgör en etnisk minoritet inom den samlade befolkningen. Detta ger dem en klar särställning. Med det anförda har sameutredningen velat understryka att samerna utgör en minoritet som väsentligt awiker från övriga minoriteter i landet och att det därför föreligger skäl att delvis andra tillämpa bedömningar för deras del. Den samiska befolkningen i Sverige kan f. n. anses omfatta ca 15 000 personer. Antalet samer bosatta inom det geografiska kärnområdet och med anknytning till renskötseln och dess binäringar uppskattas till omkring 2 500. Större delen av samerna - bosatta inom eller utanför det geografiska rennäringsområdet — har således sysselsättningar i andra näringar än renskötseln. Detta skapar speciella svårigheter då det gäller att genomföra åtgärder till stöd för samernas språk och kultur, eftersom både språket och kulturen i hög grad är knutna till den bland samerna av ålder utövade näringen. Det bör anmärkas att utredningen har funnit det bäst överensstämma med sin uppgift att i ett läge, då samernas rätt till vissa geografiska områden i landet ligger under domstolarnas prövning, inte gå in på hithörande frågor. Språkfrågan har givitvis betydelse för samerna liksom för andra etniska grupper. Utredningen har närmare uppehållit sig vid språkfrågan i kap. 6.

238 Denfortsatta utvecklingen av stöder

Enligt utredningen bör samhället aktivt stödja samernas strävanden att bevara och utveckla språket som en grund för samhörighet. Emellertid får det språkliga kriteriet inte drivas för långt då det gäller att avgränsa den etniska samegruppen. Som framgår av de genom utredningens försorg verkställda undersökningarna är kunskaperna i samiska inom den icke-renskötande gruppen klart sämre än inom den renskötande gruppen. Men inte heller inom den renskötande gruppen är kunskaper i samiska genomgående. En orsak härtill är att samhället först på senare år har tillhandahållit en förbättrad undervisning i samiska. Det samiska skriftspråket är av jämförelsevis sent datum, vilket också torde ha spelat en inte oväsentlig roll. Man torde kunna påstå att det är faktorer utanför samernas egen tillskyndan som orsakat det samiska språkets tillbakaträngande. Under senare tid, när den samiska grupptanken vuxit sig starkare, har emellertid intresset för språket ökat. Det skulle då vara orätt att lägga språkkriteriet till grund för ett underkännande av grupptanken. Om ökat stöd ges åt de samiska strävandena i sprâkfrågan, kommer språket sannolikt att kunna inta en annan och mera framskjuten ställning som en kulturellt sammanbindande faktor inom samegruppen. Men det är att de samhälleliga stödåtgärderna sätts in snabbt. Detta har angeläget varit orsaken till att utredningen lagt fram delförslag angående Umeåprofessuren och stödet till Samernas folkhögskola. Det torde vara ostridigt att förekomsten av sammanhållna och samarbetande etniska och kulturella grupper i ett samhälle kan tillföra detta positiva värden. Det gäller i särskilt hög grad ett ursprungligt befolkningselement som det samiska. Samtidigt som det är en rättvisefråga att samerna får möjlighet att leva och verka som etnisk grupp och att denna strävan underlättas bidrar en sådan utveckling till att forma det svenska samhället i pluralistisk riktning och därigenom förstärka dess demokratiska prägel. Utvecklingen i det industrialiserade samhället har under lång tid inneburit en press på den samiska gruppen och har dessutom starkt minskat antalet samer som kan livnära sig på renskötseln, något som också lett till en splittring av samerna. Dessa förhållanden måste enligt utredningens mening beaktas, när tiden nu kan anses mogen för mera långtgående insatser till stöd för samernas strävanden att stärka och bevara sin samiska grupptillhörighet. Det bör vara naturligt för samhället att vid avvägningen av ekonomiska insatser till förmån för samegruppen visa en långtgående generositet. Utredningen har visserligen i enlighet med sina direktiv begränsat sin uppgift till att huvudsakligen gälla de samer som har lämnat rennäringen och ofta också det geografiska rennäringsområdet eller som -— utan att vara renskötande - fortfarande är bosatta där. Men utredningen ser det som en avgörande förutsättning för strävandena att bevara den samiska kulturen att rennäringen kan fortleva som en samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det geografiska bosättningsområde som av ålder varit samernas. Endast härigenom torde det vara möjligt att behålla och utveckla en levande samisk kultur och en sammanhållning som någon längre tid kan bära upp den etniska gruppen och dess strävanden. Det är

sou 197599 Den/omsatta urveck//ngen av stöder. . . 239

därför nödvändigt att rennäringen även i fortsättningen får statligt stöd och att samhället inriktar sig på att skapa arbetstillfällen för samerna i näringar som kan anslutas till och komplettera rennäringen. Hit hör t. ex. fiske, slöjd och verksamhet inom bl. a. turism och friluftsliv med speciell inriktning på fjälltrakterna, men också sådana industrier som naturligt kan anknytas till rennäringsbygden. Viktigt är att denna utveckling leds av samerna själva, men ett betydande stöd från samhällets sida torde vara nödvändigt. Det är svårt att f. n. ange omfattningen av det stöd samhället bör lämna, men om statsmakterna accepterar de allmänna riktlinjerna för stödet bör det vara naturligt att i första hand utbildningsdepartementet och skolöverstyrelsen, jordbruksdepartementet och lantbruksstyrelsen, arbetsmarknadsdepartementet och arbetsmarknadsverket tillsammans med industridepartementet och statens industriverk blir samhällets organ för samarbetet med samerna i dessa frågor. I detta samarbete bör samhällsstödets framtida form och omfattning växa fram. Därmed är utredningen framme vid spörsmålet om ledningen av den fortsatta samhällsinsatsen för bevarandet och utvecklingen av den etniska samegruppen i Sverige. F. n. delas samhällsansvaret mellan jordbruksdepartementet, som svarar för stödet åt rennäringen, arbetsmarknads- och industridepartementen, som via arbetsmarknadsverket och industriverket handhar arbetsmarknadsâtgärder i form av beredskapsarbete eller stöd åt exempelvis sameslöjden, samt utbildningsdepartementet. Det är givetvis viktigt att samhällsinsatserna samordnas och att utvecklingen kan följas fortlöpande. Detta kan enligt utredningen ske genom att en arbetsgrupp upprättas inom statsrâdsberedningen, exempelvis under ledning av ett av de konsultativa statsråden, med de nämnda departementen och ämbetsverken representerade i samverkan med företrädare för samerna och deras organisationer. Till arbetsgruppens uppgifter skulle höra att planlägga och leda utvecklingsarbetet i syfte att åstadkomma en önskvärd utbyggnad av stödet åt samerna enligt de principer som förts fram i direktiven till utredningen och som utredningen försökt att närmare utveckla i detta och tidigare betänkanden. Avsikten skulle vara att möjliggöra för landets samer att stärka sin existens som etnisk grupp och att vårda och vidareutveckla den samiska kulturen och språket och sålunda i samhällets eget intresse bidra till större inbördes samhörighet inom samegruppen men också till större gemenskap med det svenska samhället. Samerna skulle behandlas inte som särlingar i samhället utan som fullmyndiga bärare av ett viktigt inslag i en pluralistisk kultur. Utbyggnaden av de åtgärder som behövs beräknas enligt utredningen ske under lång tid, eftersom de fortgående måste anpassas till utvecklingen och till samernas egna önskemål. Åtgärdernas närmare innehåll och utformning kan därför endast i viss utsträckning anges i dag. De synpunkter och förslag som sameutredningen lägger fram måste ses mera som en riktningsangivelse än som ett avslutat verk. Det är från denna utgångspunkt som sameutredningen föreslår att ett ledningsorgan upprättas inom statsrådsberedningen för den fortsatta utvecklingen av stödarbetet.

240 av stöder

Den. fortsatta utvecklingen

När det gäller genomförandet av utredningens förslag och de beräknade kostnaderna härför vill utredningen även framhålla följande. Utredningen föreslår således att ett nytt anslag, Bidrag till samisk kultur, bör utgå med 600 000 kr. fr. 0. m. budgetåret 1977/78 och avse stöd till samiskt kultur- och organisationsarbete i vid mening (kap. 6, 8, 9 och 12). Anslaget kompletterar de möjligheter till stöd för Samernas kulturella strävanden som allmänna bidragssystem och stödformer kan erbjuda. För de förslag som gäller sameslöjden (kap. 7) och de samiska utbildningsfrågorna (kap. ll) saknas f. n. fullständiga kostnadsberäkningar. Det bör ankomma på berörda myndigheter att ta hänsyn till utredningens förslag vid sina anslagsframställningar, om möjligt redan inför budgetåret 1977/78. Även om utredningsförslagen i vissa delar har karaktären av principförslag, bör de enligt utredningens uppfattningi många fall kunna genomföras skyndsamt. Detta gäller såväl tillskapandet av en samisk organisation för sameslöjden och samekonsthantverket som flera av de åtgärder som syftar till att bereda ett ökat utrymme för de samiska frågorna inom hela utbildningssystemet. Utredningen vill därutöver erinra om de ökade kostnader som följer av ställningstagandena till utredningens tidigare förslag om stöd till Samernas folkhögskola och inrättande av en professur i samiska.

Särskilt yttrande

Av Lars Thomasson och Lars Utsi

Stödjande medlemmar i samebyar

I försöken att stärka samhörigheten mellan de olika grupperna av samer har utredningen enligt vår mening ådagalagt en mycket stor enighet i sina olika överväganden och förslag. Då det gäller frågan om stödjande medlemmar i samebyar understryks alldeles särskilt att den bärande motiveringen för ett stödjande medlemskap måste vara en önskan att stärka samförståndet och samhörigheten inom den samiska folkgruppen. Denna Ökade gemenskap bör också ges uttryck i en anknytning av den utflyttade gruppen samer till de samebyar från vilka de utflyttat. Samma synsätt framträder också i den uttalade förståelsen för att samebyn för de utflyttade samerna oftast har en annan betydelse än den som kommit till uttryck i 1971 års rennäringslag, där samebyn beskrivs som enbart en renskötarorganisation eller en ekonomisk förening, och att den därför av samerna själva av ålder betraktats utgöra kärnan i den samiska gemenskapen. Denna gemensamma principiella syn innebär en anslutning till den grundtanke som SSR framförde i 1968 års samepolitiska program, där det (i programmets lagtext 2 kap. 5 §) - som en motivering för förslaget till stödjande medlemmar - framhölls att detta var en av de för samernas bevarande som etnisk grupp väsentliga punkterna. ”Samebyn bör därför ges rätt att antaga samer som stödjande medlemmar, anfördes vidare i kommentaren, och ”härigenom kan de renskötande samerna visa sin solidaritet med övriga samer och vice versa”. SSR:s målsättning var, att samebyn återigen skulle bli vad den sedan gammalt varit, inte bara en produktionsteknisk enhet utan också ett medel för samernas sociala sammanhållning. Det ligger såvitt utredningen kunnat finna ett starkt gemensamt intresse från olika samegruppers sida i det stödjande medlemskapet såsom en åtgärd att stärka samhörigheten samerna emellan. Man måste därför också förutsätta att både medlemmarna i samebyarna och de utanför samebyarna stående samerna — var för sig - för den skull också är beredda att avstå från mera restriktiva eller mera långtgående lösningari frågan om stödjande medlemmar, i varje fall intill dess större erfarenhet av det nya systemet vunnits. SSR har föreslagit att en bestämmelse om en sådan utvidgning av

242 Särskilt

yttrande

samebyns rätt att antaga s. k. stödjande medlemmar sanktioneras i lag. Förslaget till lagtext lyder: 12 § 3 st. Sameby kan, även i annat fall än i första stycket sägs, som medlem antaga annan renskötselberättigad än som anges i ll §. Sådan medlem, som ej äger rösträtt i samebyn, har att till byn erlägga en avgift som byn bestämmer. Han kan av samebyn uteslutas om han ej erlägger fastställd avgift eller om han ej rättar sig efter författningar eller beslut av om jakt och fiske eller om han eljest grovt eftersätter sina samebyn skyldigheter mot byn. 25 § 4 st. Medlem av sameby, som antagits enligt 12 § 3 st., äger efter samebyns bestämmande rätt till krokfiske och småviltjakt för eget behov på mark som anges i första stycket. Sameutredningens förslag om stödjande medlemskap förutsätter enligt utredningens mening åtminstone den ändringen i rennäringslagen att sameby ges rätt att till byn utomstående renskötselberättigad person, stödjande medlem, upplåta rätt att utan avgift till eget behov jaga småvilt och fiska med krok på byns område som angesi 31 § andra stycket. För för byarna att tillerkänna de stödjande medlematt öppna en möjlighet marna förmåner i form av begränsad jakt- och fiskerätt måste undantag göras från denna i lagen inskrivna huvudregel. Utredningen har inte tagit ställning till ev. ytterligare ändringar i rennäringslagen. Det kan ytligt sett kanske synas vara en underordnad fråga huruvida anslutningen av stödjande medlem bör möjliggöras genom en uttrycklig föreskrift i lagtext om möjligheten att anta annan medlem i sameby eller enbart genom en bestämmelse därom i t. ex. stadgarna för den sameby som vill införa sådana bestämmelser i sina stadgar. I bägge fallen blir det ju samebyn som får hela beslutanderätten över vilken jakt- eller fiskerätt man vill ge de nytillträdande icke-renskötande medlemmarna. Med SSR:s förslag till lagtext, vartill vi ansluter oss, blir principen om möjligheten att anta medlemmar även utanför renskötarnas krets stadgad i själva lagen, varigenom den samiska enheten och identiteten får en principiell

markering. För de icke-renskötande medlemmarna utanför samebyarna är

enligt vår mening en sådan markering också av stor betydelse. För att undvika ev. missuppfattning, att lagfästandet av denna princip skulle innebära något slags tvång emot samebyn, vill vi understryka, att något tvång inte ligger i vårt förslag. Samebyn behåller fortfarande avgörandet beträffande medlemskap och ev. begränsad jakt- och fiskerätt för stödjande medlemmar. Utredningen har ju också på den punkten uttalat att det endast genom att lägga beslutanderätten i byns händer torde kunna skapas grundvalar för ett nödvändigt förtroende från bymedlemmarnas sida för den nya anordningen samt att man i gengäld får förutsätta, att uppdraget handhas med all tänkbar omtanke och oväld. Även med SSR:s förslag till lagtext har samebyn alla möjligheter att.säga nej till såväl att ta in ytterligare medlemmar som till att ge dessa medlemmar någon som helst jakt- eller fiskerätt. Med förslaget har samebyn dock inte möjlighet att säga nej till hela idén om ett utvidgat Det enda denna lagtext framtvingar - vilket vi finner medlemskap. väsentligt och angeläget - är att själva grundprincipen om möjlighet till ett utvidgat medlemskap fastslås i lag.

Statens offentliga utredningar 1975

Kronologisk förteckning

. Demokrati på arbetsplatsen. A. . Varuförsörjning i kristid. H, . Psalmer och visor. Del 1:1. U. , Målet är jämställdhet. Ju. , Psalmer och visor. Del 1:2. U. . Utbildning för vuxna. U. , Psalmer och visor. Del 1:3. U. . Energiberedskap för kristid. H.

znoo~:cngnz~.wM—-

Bättre bosättning för flera. S. . Energiberedskap för kristid. Bilagor. H. , Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan. U, . Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar. S. , Framtida studerandehälsovärd. U. . Konsumentkreditlag m. m. Ju. . Utlandssvenskarnas rösträtt. Ju. . Språkresor. U. . Individen och skolan. U. . Förfogandelagstiftningen. Fö. . Rörlig pensionsålder. S. . Trafikpolitik - behov och möjligheter. K . Svensk press. Tidningar i samverkan. Fi. . Utbildning i samspel, S. . Totalfinansiering. B, . Handikappanpassad kollektivtrafik. K. . Vägtrafikolyckor och sjukvårdskostnader, S. . Samhället och distributionen. H. . Konstnärerna i samhället, U. . Samhället och distributionen, Bilagor om företag, anställda , Kommunal rösträtt för invandrare. Kn. och hushåll. H. . Kriminalvårdens nämnder. Ju. . Landstingens arkiv. Kn. , Markanvändning och byggande. Remissammanställning ut» . Distansundervisning, U, given av bostadsdepartementet. B. . Frivilligförsvarets förmåner. Fö, , Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. Kn. . Socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster m. m. S. . Konsumentskydd på Iåsomrâdet. H. . Medborgerliga fri- och rättigheter. Regeringsformen. Ju. . Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. ,Handikappanpassad kollektivtrafik. Sammandrag ur SOU Ju. 1975:68 (svensk, engelsk och tysk version). K. . Pensionsförsäkring. Fi. , Allmän skatteflvktsklausul. Fi. . Lag om allmänna handlingar. Ju. . Svensk press. Pressens funktioner i samhället. Fi. . JO-ämbetet. Uppgifter och organisation. R. . Svensk press. Statlig presspolitik. Fi. . Tre sociologiska rapporter. Ju. . Postens roll i tidningsdistributionen. K. . Ä jour. Om journalistutbildning. U. . Farliga vrak, K . Forskningsråd. U. . Organisation för skyddat arbete. A. . Politisk propaganda på arbetsplatser. A. . Stålindustrins arbetsmiljö. I. . Program för Iiud och bild i utbildningen. U, . Ersättning vid arbetsskada. S. . Medborgerliga fri- och rättigheter i vissa länder. Ju. . Vägplanering. K. . Barnens livsmiljö. S. . Vâgplanering. Bilagor, K. . Samhället och barns utveckling. Barnmiliöutredningens rap- . Samverkan i barnomsorgen. S. port 1. S. . Fem veckors semester. A. , Barnshälsa. Barnmiljöutredningens rapport 2. S. . Långtidsutredningen 1975. Fi. . Barns uppfostran och utveckling. Bavnmiljöutredningens rap» . Arbete åt alla. A. port 3. S. . Politik för regional balans. A. . Förskolan, skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rapport . Politik för regional balans. Bilaga l. A. 4. S. . Politik för regional balans. Bilaga 2. A. . Barnfamiljernas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5. S. . Barns sommar. S. . Barnen och den fysiska miljön. Barnmiljöutredningens rapport . Telefonavlyssning. Ju. 6. S. . Energiförsörjningen 1975-1980. Bilaga 3 till 1975 års lång- . Barn och föräldrars arbete. Barnmiljöutredningens rapport 7. tidsutredning. Fi. S. . Varuhandeln 1975-1980. Bilaga 4 till 1975 års Iángtidsut- . Barnkultur, Barnmiljöutredningens rapport 8. S. redning. Fi. . statsbidrag till kommunerna, Fi. . Miljövård i Sverige 1975-1980. Bilaga 6 till 1975 års lång- . Trafikolyckor och statistik. K. tidsutredning. Fi. . Kommunal demokrati, Kn. . Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. [991 . Kommunal demokrati. Sammanfattning. Kn. , Kvinnor i statlig tjänst. Fi. . Etablering av miljöstörande industri, B. . Vidareutbildning i internationell marknadsföring. H. . Kommunal organisation och information. Kn. . Kollektivtrafik i tätort. K. . Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. K. . Massmediegrundlag. Ju. . Internationella koncerner I industriländer. l. , Bostadsförsörining och bostadsbidrag. B. , Bostadsförsörjning och bostadsbidrag. Bilagor. B. . Beskattning av realisationsvinster. Fi. . Fámansbolag. Fi. . Bötesverkställighet. Ju. . Trafikbuller. Del II. Flygbuller. K.

Statens offentliga utredningar 1975

Systematisk förteckning

Riksdagen Fåmansbolag. [54]

JO-ämbetet. Uppgifter och organisation. [23] Allmän skatteflyktsklausul. [77]

1975års lângtidsutredning. 1,Långtidsutredningen 1975,[89] 2.

Energiförsörjningen 1975-1980. Bilaga 3 till 1975års långtids- Justitiedepartementet utredning. [96] 3. Varuhandeln 1975-1980.Bilaga 4 till 1975års Utlandssvenskarnas rösträtt, [8] [97] 4. Miljövård i Sverige 1975-1980. Bilaga långtidsutredning. Kriminalvârdens nämnder. [16] 6 till 1975 ars lángtidsutredning. [98] Särskilda regler för handläggning av anmälan mot polisman. [20]

Lag om allmänna handlingar. [22] Utbildningsdepartementet Tre sociologiska rapporter, [24] 1973 ârs fri- och rättighetsutredning. 1. Medborgerliga fri» och 1969 års psalmkommitté. 1. Psalmer och visor. Del 1:1.[2] 2.

Psalmer och visor, Del 1:2.[3] 3. Psalmer och visor. Del 1:3.[4] rättigheter i vissa länder. [29] 2. Medborgerliga fri- och rättigheter. [75] Utredningen om skolan, staten och kommunerna. Regeringsformen. [49] 1. Huvudmannaskapet för specialskolan och Särskolan. [6] 2. [nr Massmediegrundlag. [55] dividen och skolan. [9] Bötesverkställighet. Framtida studerandehälsovård. [7] Målet är jämställdhet. [58] m, m. [63] Konstnärerna i samhället, [14] Konsumentkreditlag [95] Å jour. Om journalistutbildning. [25] Telefonavlyssning. Forskningsråd, [26]

Program för ljud och bild i utbildningen. [28] Försvarsdepartementet Utbildning för vuxna, [59] Förfogandelagstifiningen, [65] [64] Språkresor. Frivilligförsvarets förmåner. [73] [72] Distansundervisning. Sameutredningen. 1.Samerna i Sverige. Stöd ât språk och kultur. Socialdepartementet

Bättre bosättning för flera. [5] Handelsdepartementet Pensionskommittén. 1.Rörlig pensionsålder. [10] 2. Socialförsäk- Konsumentskydd på låsomrádet. [19]

ringsavgifter på uppdragsinkomster m. m. [74] Vidareutbildning i internationell marknadsföring. [45]

Vägtrafikolyckor och siukvárdskostnader. [13] Varuförsörjning i kristid. [57]

Barnmiljöutredningen. 1,Barnens livsmiljö. [30] 2. Samhället och Energiberedskapsutredningen, 1.Energiberedskap för kristid. [60]

barns utveckling. Barnmiliöutredningens rapport 1.[31] 3. Barns 2. Energiberedskap för kristid. Bilagor. [61]

hälsa. Barnmiljöutredningens rapport 2. [32] 4. Barns uppfostran Distributionsutredningen. 1.Samhället och distributionen. [69] 2.

och utveckling. Barnmiliöutredningens rapport 3. [33] 5. Förskolan, Samhället och distributionen. Bilagor om företag, anställda och

skolan och fritiden. Barnmiljöutredningens rapport 4.[34] 6. Barn- hushåll. [70]

familjernas ekonomi. Barnmiljöutredningens rapport 5. [35] 7,Bar-

nen och den fysiska miljön. Barnmiljöutredningens rapport 6. [36] Arbetsmarknadsdepartementet

8. Barn och föräldrars arbete. Barnrniliöutredningens rapport 7. Demokrati på arbetsplatsen. [1] [37] 9. Barnkultur. Barnmiliöutredningens rapport 8. [38] Förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar. [62] Politisk propaganda pâ arbetsplatser. [27]

Organisation för skyddat arbete. [82] Utbildning i samspel. [67] Fem veckors semester. [88] Ersättning vid a--“etsskada. [84] Arbete åt alla. [90] Samverkan i barnomsorgen] [87] Länsplaneringsutredningen 1974,1.Politik för regional balans. [9 1] Barns sommar. [94] 2. Politik för regional balans, Bilaga 1.[92] 3. Politik för regional

balans. Bilaga 2. [93] Kommunikationsdepartementet

Trafikolyckor och statistik. [40] Bostadsdepartementet Utredningen om kollektivtrafik i tätorter. 1.Kollektivtrafiki tätort. Totalfinansiering, [12] [47] 2. Kollektivtrafik i tätort. Bilagor. [48] Markanvändning ochbyggande. Remissammanställning utgiven av Trafikbuller. De] II. Flygbuller. [56] [66] bostadsdepartementet. I l7| Trafikpolitik - behov och möjligheter. Etablering av miljöstörande industri, [44] HAKO-utredningen. 1.Handikappanpassad kollektivtrafik. [68] 2. Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. 1. Bostadsför- Handikappanpassad kollektivtrafik. Sammandrag ur SOU 1975:68 sörjning och bostadsbidrag. [51] 2. Bostadsförsörjning och bo- (svensk, engelsk och tysk version). [76] Postens roll i tidningsdistributionen. [80] stadsbidrag. Bilagor. [52]

Farliga vrak. [81] Kommittén för den långsiktiga vägplaneringen. 1. Vägplanering. lndustridepartementet

[85] 2. Vägplanering. Bilagor. [86] Internationella koncerner i industriländer. [50]

Stälindustrins arbetsmiljö, [83]

Finansdepartementet 1972års pressutredning, 1.Svensk press, Tidningar i samverkan. Kommundepartementet

[11] 2. Svensk press. Pressens funktioner i samhället. [78] 3. Kommunal rösträtt för invandrare. [15]

Svensk press. Statlig presspolitik. [79] Förtroendevalda och partier i kommuner och landsting. [18] Pensionsförsäkring. [21] Utredningen om den kommunala demokratin. 1. Kommunal de›

Statsbidrag till kommunerna. [39] mokrati. [41] 2. Kommunal demokrati. Sammanfattning. [42] 3.

Kvinnor i statlig tjänst. [43] Kommunal organisation och information. [46]

Beskattning av realisationsvinster. [53] Landstingens arkiv. [71]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

Nordisk utredningsserie (Nu) 1975

Kronologisk förteckning

. Nordisköverenskommelse om förmånervid sjukdom,havandeskapoch barnsbörd . Peruskoulupohjoismaissa . Litteraturom nordisktsamarbete . Nordiskkommunalrösträtt och valbarhet . Bötesstraffet . NordicCooperationfor Tourism.Proposalsfor Action . Voksenopplaering i de nordiskeland.En konferanserapport . Oversiktoverforsknings-ogutviklingsarbeud somgjelderengelskundervisningen i de nordiskeland - 1974 . Fort- och vidareutbildningför teaterarbetare . Nordisksamarbeidom billedkunst . STINA.Arbexsrapporx, allmändel . STINA.Arbetsrapport,bilagor . Turistkonterens . Langtidsbedømmelse for det allmennkuiturelle område . Førskoleog skolei samvirke . Nordiskkontaktmandsseminar i Århus . Fotografiskkemi , Arbetsmiljöfrâgor.Seminariumi Porsgrunn . industrieütsamarbetei Norden.Journaiistseminaiium i Århus . Kvarkenkonferens . Nordinfo . Revisionavdennordiskatrygghetskonventionens bestämmelser om grundpension

ISBN 91-3a-02473-x Allmänna Förlaget