Betänkande angående åtgärder för avhjälpande av de inom vissa delar av Norrbottens läns lappmark yppade missförhållanden samt rörande de kostnader som därav kunde föranledas m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1936:23

SOCIALDEPARTEMENTET

BETANKANDE ANGÅENDE

ÅTGÄRDER FÖR AVHJÄLPANDE AV DE INOM VISSA DELAR AV NORRBOTTENS LÄNS LAPPMARK YPPADE MISSFÖRHÅLLANDEN SAMT RÖRANDE DE KOSTNADER SOM DÄRAV KUNDE FÖRANLEDAS M.M. AVGIVET DEN 29 DECEMBER 1935 AV 1930

ÅRS

LAPPUTKEBiriJVG

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1930 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

1.

Betänkanden 1 rörande serafimerlasarettets eko13. B e t ä n k a n d e angående familjebeskattningen. Marnomi s a m t 2 rörande lasarettets ställning och cus. 147 s. Fi. verksamhet. H a g a s t r ö m . 187 s. K. ! 14. B e t ä n k a n d e angående dels planmässigt sparindo 2. Förslag till konvention mellan Sverige och Schweiz och dels statliga bosättningslån. Norstedt. 55 s. S. om erkännande och verkställighet a v domar och 15. B e t ä n k a n d e angående moderskapspenning och m ö skiljedomar m . m . Norstedt. 55 s. T. drahjälp. Norstedt. 78 s. S. 3. B e t ä n k a n d e med förslag om vissa föreskrifter beträffande konsumtionsmjölk. Marcus. 68 s. J o . 16. U t r e d n i n g rörande förhållandet mellan land- och 4. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om behandling a v sjötrafikmedel. Haeggström. 183 s. K. förbrytare, hemfallna å t alkoholmissbruk, m. m . I 17. Förslag till lag o m ändring i vissa delar av sjöMarcus. 56 s. J u . lagen m . m . Norstedt, viij, 418 s. J u . 5. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående revision a v lagstiftningen rörande tillverkning, beskattning och I 1 8 . Undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige och u t l a n d e t . Marcus, viij, 308 s. fi. försäljning a v maltdrycker. Marcus. 397 s. Fi. 6. Utredning med förslag rörande bidrag å t barn till 19. B e t ä n k a n d e med föralag till lagstiftning angående änkor och vissa invalider s a m t å t föräldralösa barn. skyddsskogar m. m . Marcus. 172 s. 1 k a r t a . J o . Beckman. 93 s. S. 20. B e t ä n k a n d e med förslag i anledning a v verks:älld 7. Socialiseringsproblemet. Allmänna synpunkter. granskning a v 1932 års trafikutrednings försias till Tiden, viij, 99 s. Fi. förordning angående allmän automobiltrafik. Hsggström. 54 s. K. 8. U r socialiseringens »europeiska» Idékrets. Tiden, viij, 210 s. Fi. 21. Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1935. Marcus. 274 s. 1 k a r t a . S. 9. Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 1. Tiden, iv, 206 s. Fi. 22. Den svenska sjöfartsnäringen. Statistisk-ekonomisk 10. Statligt kaffemonopol. Marcus. 192 s. Fi. undersökning. Norstedt. 111 s. II. 23. B e t ä n k a n d e angående åtgärder för a v h j ä l p a n d : a v 1 1 . Förslag till psalm liok för svenska k y r k a n . Uppsala, de Inom vissa delar a v N o r r b o t t e n s läns l a p p m a r k , Almqvist & Wiksell. 58*. 319 8. F . y p p a d e missförhållanden s a m t rörande de kostna12. B e t ä n k a n d e angående förlossningsvården och barnder, som d ä r a v k u n d e föranledas, m . ni. Li;k'ä, morskeväsendet s a m t förebyggande mödra- och Läustryckcriet. 318 s. 1 bilaga. S. b a r n a v å r d . Norstedt. 120 s. !S.

A n m , Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars y t t r e anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1936: 23 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

ÅTGÄRDER FÖR AVHJÄLPANDE AV DE INOM VISSA DELAR AV NORRBOTTENS LÄNS LAPPMARK YPPADE MISSFÖRHÅLLANDEN SAMT RÖRANDE DE KOSTNADER SOM DÄRAV KUNDE FÖRANLEDAS M. M. AVGIVET DEN 29 DECEMBER 1935 AV

1930 ARS

LAPPUTREDNING

LULEÅ LÄNSTRYCKERIET 19 5 6

1 t&* i»

Till

KONUNGEN.

Genom nådigt beslut den 30 maj 1930 anbefallde Eders Kungl. Maj:t länsstyrelsen i Norrbottens län att jämte särskilt tillkallade personer verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande

av de inom vissa delar av lappmarken i länet yppade missförhållandena, samt rörande de kostnader, som därav kunde föranledas. Sedan länsstyrelsen sedermera anmodats inkomma med förslag å en med lappväsendet och renskötsel i allmänhet förtrogen person att deltaga i utredningen tillkallade statsrådet och chefen för socialdepartementet den 6 juni 1930 nomadskolinspektören fil. doktorn Erik Bergström som utredningsman. Efter det Bergström i januari 1933 avlidit tillkallade departementschefen den 14 maj samma år f. d. landshövdingen Nils Gustaf Ringstrand och jordbrukskonsulenten Walde Lorens Wanhainen att deltaga i utredningen. Sedan jämväl Ringstrand i december 1935 skördats av döden har någon ny utredningsman i hans ställe icke tillkallats. Utredningen har arbetat under benämningen 1930 års lapputredning. Då lapputredningens betänkande nu avlämnas är det länsstyrelsen angeläget framhålla följande, varigenom också förklaras anledningen till att arbetet kommit att draga jämförelsevis långt ut på tiden. I samråd med den först tillkallade utredningsmannen verkställdes den allmänna planläggningen av utredningsarbetet, innefattande bland annat att utförandet av fältarbetena skulle stå under omedelbar ledning av den särskilde utredningsmannen, på vilken jämväl avfattandet av betänkandet närmast skulle ankomma. Vid tiden för sitt frånfälle hade denne visserligen till stor del genomfört fältarbetet, men däremot icke medhunnit i skrift bearbeta något av de dittills vunna arbetsresultaten. Utredningsmannen Ringstrand avfattade betänkandets historiska och övriga inledande del och fullföljde arbetet vidare, huvudsakligen med ledning av uppgifter som innehöllos i ett stort antal från länsstyrelsen och lappfogdarna undan för undan lämnade, delvis rätt vidlyftiga promemorior. Vid tiden för sin bortgång hade Ringstrand till länsstyrelsen avlämnat ett förslag till betänkande. Åtskilliga viktiga avdelningar voro emellertid icke slutförda eller upptagna i den omfattning länsstyrelsen ansett ämnets vikt kräva. Sådana avsnitt som de som behandla renskötsel och jordbruk samt vissa konfliktanledningar mellan dessa näringar, åtgärder för lappars bosättning, åtgärder för lindrande av motsättningar mellan lappar och bofasta hava sålunda å länsstyrelsen utarbetats under medverkan av den jordbrukssakkunnige utredningsmannen, varjämte en viss, av ovan antydda ordning för utredningsarbetets tidigare bedrivande betingad överarbetning av förslaget i dess helhet måst företagas. Att ihågkomma är vidare att till följd av själva undersökningsföremålets natur utredningsarbetet till en stor del försiggått ute i fältet. En av de angivna anledningarna till utredningens tillsättande — missförhållandena inom renskötseln och konflikter mellan lappar och bofasta — betingade utredningsarbetets inriktande i avsevärd utsträckning på konkreta

ingripanden av olika slag, såsom renminskningar, stängselbyggnader, omgrupperingar inom lappbyarna, omläggning av flyttningsvägar, åtgöranden för underlättande av avsättning för renkött, inventering rörande behovet av lador på utängar m. m. Många av dessa fall hava vidare varit av den art att man måst pröva sig fram innan ingripandet sattes i verket. Jämsides med alla dessa åtgärder hava länsstyrelsen och lappfogdarna fått sköta sina ordinarie åligganden; två lappfogdars under tiden timade frånfälle har vållat beklagliga avbräck i arbetet. Den erforderliga rådföringen med lapparna har måst anpassas efter tider då dessa varit åtkomliga för sammanträden och därför också vållat tidsutdräkt. Till slut må påpekas att de i avdelningen om rationella renantal och lappbyarnas indelning i betesområden angivna renantal enligt 1934 års renräkning, vilka på åtskilliga håll överstiga de rationella talen, i närvarande stund efter hela linjen äro avsevärt lägre. Luleå den 29 december 1935. Underdånigst A. B. GÄRDE. R. SUNDBERG.

W. L. WANHAINEN.

7 Lappfrågan vid 1950 års riksdag. Genom ett flertal motioner, som år 1930 framburos i riksdagens båda kammare, drogos frågor, som beröra den lapska befolkningens intressen, under statsmakternas förnyade omprövning. Då dessa motioner föranledde beslut om den utredning i lappfrågan, som här framlägges, så torde en kort redogörelse för deras innehåll och för riksdagens behandling av desamma kunna här vara på sin plats. Ehuru utan sådant samband med föreliggande utredning omnämnes här för fullständighetens skull herr Lindhagens i första kammaren väckta motion n:o 210 om egen representation i riksdagen för lappbefolkningen. Motionen, som utgjorde ett förnyande av en liknande framställning utav samma motionär vid 1920 års riksdag, avstyrktes av konstitutionsutskottet i dess utlåtande n:o 10 och avslogs av riksdagen — i första kammaren efter votering med 71 röster mot 24. Under åberopande av innehållet i ett protokoll, fört vid sammanträde med lappar från Arvidsjaur och Arjeplog, hade herr Lindhagen i motion n:o 211 framlagt förslag om ordnande av "förhållandet mellan Arjeplogoch Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning till det levande livet." I motionen omnämndes de motsatsförhållanden, som på grund av olikartad renskötsel vore rådande mellan de till Arjeplogs socken förflyttade Karesuandolapparna och de nomadiserande lappar, som tidigare drevo sin näring i socknen. Det framhölls därjämte, att den nuvarande ordningen med länsstyrelsen såsom den myndighet, vilken i själva verket utsåge den lokala representationen för statsmakten i handhavandet av lapplagstiftningen, vore otillfredsställande. Även andra önskemål framfördes å lapparnas vägnar, såsom krav på att, då ersättning skulle erläggas för olovligen begagnat bete i Norge, renarna räknades vid riksgränsen, när de återfördes till Sverige, vidare rätt för lapsk kvinna, som inginge äktenskap med svensk man, att fortfarande äga renar, och slutligen fordran på ökad ägotilldelning åt lappar, som erhålla jordbruk. Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla 1) att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt överväga och söka tillrättalägga de ovan omnämnda missförhållanden, som föranletts av Karesuando-

8 lappars medgivna invandring på Arjeploglapparnas gamla renbetesområden; 2) att Kungl. Maj:t ville skyndsamt överväga någon lämplig ordning i allmänhet för att enhetligt och praktiskt anknyta lappförfattningarna till det levande livet; 3) att Kungl. Maj :t, i den mån för ovannämnda två önskemål kräves riksdagens medverkan, måtte därom framlägga det sociala lagförslag eller andra åtgärder, vartill förhållandena föranleda. Motionen remitterades till första lagutskottet, som i sitt utlåtande n:o 14 den 10 mars hemställde, 1) att ifrågavarande motion, i vad därigenom yrkande framställts om utredning angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt 2) att riksdagen, i anledning av motionen i övrigt, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville skyndsamt låta verkställa utredning rörande beskaffenheten av de missförhållanden med avseende å renskötselns bedrivande och lappförfattningarnas tillämpning i övrigt, som yppats inom vissa delar av lappmarken, samt, därest av utredningen skulle framgå, att dessa missförhållanden äro av den art, att deras snabba och effektiva tillrättaläggande icke låter sig medelst den nuvarande administrationen å området genomföra, vidtaga de tillfälliga åtgärder för berörda ändamåls vinnande, vartill utredningen kan giva anledning eller Kungl. Maj :t eljest må finna skäl. Motiv för sin hemställan i punkt 1) hade utskottet funnit i den befogenhet, som vore vederbörande Kungl. Maj :ts befallningshavande lämnad att, där synnerliga skäl förelåge, medgiva lapsk kvinna, som hade rätt till renskötsel och ingått äktenskap med man, vilken ej hade dylik rätt. tillstånd att i lämplig utsträckning bibehållas vid rättigheten. Beträffande utskottets hemställan i punkt 2) grundade sig denna på en utredning, som bl. a. omfattade uttalanden av personer, vilka på grund av långvarigt sysslande med hithörande frågor kunde beräknas sitta inne med kunskaper på området. Utskottet hade funnit, att i vissa trakter av lappmarken, där renskötseln uppdrivits till en hög ståndpunkt, dennas fortvaro äventyrats och t. o. m. måst övergivas på grund av inflyttningar från långväga håll av lappar, vilkas renskötsel stått på en annan och synbarligen lägre nivå. Om detta framför allt gällde lappbyarna i Arjeplogs socken, hade dock liknande tendenser även på andra håll framträtt, vilka vore än mer ägnade att uppväcka allvarliga farhågor för renskötselns bestånd och framtida utveckling med risker även för den bofasta befolk-

9 ningen. Denna hade, särskilt i vissa trakter, fått vidkännas allt större förluster i form av skador på odlingar och utestående hö. Det syntes utskottet böra övervägas, huruvida nu nämnda missförhållanden vore sådana, som under vissa omständigheter alltid kunde väntas inträffa även med en god lagstiftning och lagtillämpning, eller huruvida de vore av mera djupgående art. Skulle det senare vara fallet, kunde man icke förvänta, att de myndigheter, som för närvarande handhade lappadministrationen, skulle från sitt löpande arbete kunna avstå den tid och arbetskraft, som vore av nöden för uppgiftens lösande. Då utskottet icke tilltrodde sig kunna avgöra, huruvida missförhållandena vore av den ena eller andra beskaffenheten, syntes det utskottet önskvärt, att en ingående prövning av förhållandena vidtoges. Denna prövning bleve utslagsgivande för de åtgärder, som kunde böra tillgripas. Utskottet ansåge sig dock såsom sin åsikt böra anföra, att dessa åtgärder icke borde behöva vara annat än av tillfällig natur. Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen, som i skrivelse n:o 75 den 18 mars 1930 anhöll, "att Eders Kungl. Maj :t ville skyndsamt låta verkställa utredning rörande beskaffenheten av de missförhållanden med avseende å renskötselns bedrivande och lappförfattningarnas tillämpning i övrigt, som yppats inom vissa delar av lappmarken, samt, därest av utredningen skulle framgå, att dessa missförhållanden äro av den art, att deras snabba och effektiva tillrättaläggande icke låter sig medelst den nuvarande administrationen å området genomföra, vidtaga de tillfälliga åtgärder för berörda ändamåls vinnande, vartill utredningen kan giva anledning eller Eders Kungl. Maj :t eljest må finna skäl." Förutom de motioner, för vilka nu redogjorts, frambar herr Lindhagen vid 1930 års riksdag ännu en, som berörde lapparnas intressen. Under hänvisning till uttalanden vid sammanträden med sameföreningar i Arvidsjaur och Arjeplog, hemställde han i motion n:o 212, "att riksdagen — med anledning av lappallmogens klagomål att genom avbarkning av timmer i skogarna renmossans tillväxt hindras eller göres svåråtkomlig och mindervärdig som foder åt renarna — ville hos Kungl. Maj:t anhålla om övervägande och förslag till reglerande bestämmelser i berörda fråga." Uti en i andra kammaren framlagd motion, n:o 168, hade herr Lindley gjort en liknande hemställan. Vid de i motionerna omnämnda sammanträdena hade lapparna velat göra gällande, att barken hindrade renlaven

10 att växa, att den lämnade laven en kådaktig smak, att vida barkstycken täckte laven och hindrade renarna att åtkomma den, att barken hindrade återväxten och gynnade för skogen skadliga insekters utbredning; av dessa skäl borde barkningen ske på vissa platser och ej som nu överallt i skogen. Över motionerna, som remitterats till jordbruksutskottet, inhämtade detta yttranden av domänstyrelsen och Kungl. Maj:ts befallningshavanden i Västerbottens och Norrbottens län, vilka myndigheter på angivna skäl uttalade, att motionerna enligt deras mening ej borde föranleda till någon åtgärd. Då riksdagen på grund av herr Lindhagens motion n:o 211 hos Kungl. Maj:t redan hemställt om en utredning, som komme att omfatta de nu berörda förhållandena, hemställde utskottet, i utlåtande n:o 48, att motionerna ej borde föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket även blev riksdagens beslut. I en inom andra kammaren väckt motion, n:o 379, angående åtgärder till jordbruksnäringens skydd och stöd i vissa trakter av Norrbottens län, hade herr Grapenson hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning för vidtagande av åtgärder till jordbruksnäringens skydd och stöd i sådana trakter av Norrbottens län, där renskötsel bedrives, och om framläggande för riksdagen av de förslag i ärendet, vilka utredningen kunde föranleda. Lapplagen av år 1928 hade enligt motionären i hög grad minskat lapparnas skyldighet att ersätta skador, som av renarna förorsakats å utestående foder; jordbrukarnas trygghet vid utövande av deras näring hade därigenom försämrats. De bofasta klagade även över renarnas skadegörelse på nyodlingarna, vilka genom ströängsindragningarna fått en betydande omfattning. En samhörighet hade funnits mellan lappar och bofasta, grundad på de senares rätt att hos lapparna hålla s. k. skötesrenar. Sedan denna rätt praktiskt taget upphävts, har med den även samhörighetskänslan försvunnit. En utvidgning av rätten att hålla resp. mottaga skötesrenar vore ett beprövat medel till fortsatt samförstånd mellan de båda befolkningsgrupperna. Det hade framhållits, att renantalet vore för stort i förhållande till betesmarkerna; därvid beaktade man ej, att gällande och sedan 1917 tillämpade lagstiftning måste leda till en ensidig och oekonomisk renskötsel och underhålla den rike lappens kända obenägenhet att verkställa en rationell nedslaktning. Mycken skadegörelse å hö hade uppstått och komme alltfort att uppstå av denna anledning till förfång för den jordbrukande befolkningen. I de ren vårdande trakterna vore som skyddsåtgärder för jordbruket även att räkna uppförande av lador och stängsel i trakter, som vore särskilt utsatta för renars skadegörelse. I Norrbottens län funnes gott utrymme för både renskötsel och ett lönande jordbruk. Det skulle vara en olycka av oöverskådlig räckvidd, om dessa så betydelsefulla näringskällor tillätes att under en oförsonlig kamp hämma utvecklingen. Motionen remitterades

11 till andra kammarens andra tillfälliga utskott, som under hänvisande till riksdagens skrivelse i anledning av herr Lindhagens motion n:o 211 i utlåtande n :o 4 hemställde, att den ej skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd, vilket även blev riksdagens beslut. Kungl. Maj:ts beslut av den 30 maj 1930. Sedan länsstyrelsen i Norrbottens län, med anledning av vad som i ärendet förekommit, till statsrådet och chefen för Kungl. socialdepartementet inkommit med en den 5 maj 1930 dagtecknad promemoria, och efter det att statsrådet den 6 i samma månad haft överläggningar i frågan med landshövdingarna i de tre norra länen jämte tillkallade sakkunniga, föredrogs ärendet den 30 maj s. å. inför Konungen. Till statsrådsprotokollet anförde departementschefen då bland annat, att det av den förebragta utredningen syntes framgå, att vissa missförhållanden vore rådande i olika delar av lappmarken inom Norrbottens län, och att detta särskilt syntes vara fallet i fråga om Gellivare och Jukkasjärvi socknar. Olägenheterna syntes förefinnas såväl inom lappbyarna som i förhållandet mellan lapparna och de bofasta. Angående grunden till missförhållandena vore det vanskligt att göra något bestämt uttalande. Otvivelaktigt vore emellertid, att vissa bristfälligheter i fråga om renvården hade en ej obetydlig skuld till det mindre goda tillståndet. Länsstyrelsen hade haft sin uppmärksamhet riktad på förhållandena och vidtagit åtgärder för åstadkommande av en bättre renvård. Av länsstyrelsen hade även igångsatts en utredning rörande behovet av lador för att mot renskador skydda av de bofasta inbärgat foder. Trots dessa av länsstyrelsen redan vidtagna åtgärder vore det dock på grund av frågans allmänna betydelse lämpligt, att en särskild undersökning företoges rörande de ytterligare åtgärder, som borde vidtagas, och rörande kostnaderna för dessa. Vid en sådan undersökning borde förutom de anstalter, som av länsstyrelsen redan vidtagits eller planerats, även andra komma under omprövning. Ett sådant spörsmål vore vidtagande av åtgärder för ökad avsättning av renkött; om renantalet bättre avvägdes, medverkade detta otvivelaktigt till ett gott förhållande mellan lappar och bofasta. Lämpligheten av att för de bofasta underlätta uppförande av lador borde ägnas uppmärksamhet. De uttalanden, som gjorts i här ovan omnämnda utlåtanden av jordbruksutskottet och andra kammarens andra tillfälliga utskott, borde vid utredningen beaktas. Alla dessa åtgärder komme att kräva ej obetydliga utgifter; en plan över samtliga kostnader borde upprättas. Utredningen syntes böra verkställas av länsstyrelsen jämte särskilt tillkallade personer, av vilka från början en borde anlitas, som vore med lappväsendet och renskötseln förtrogen. Därjämte kunde ifrågakomma att anlita en växtgeografiskt utbildad per-

12 son och en jordbrukssakkunnig. I utredningen borde lappfogdar och lapptillsyningsmän medverka och en eller två i renskötsel förfarna lappar för varje lappby tillkallas som rådgivare, varjämte ordningsmännen borde tillhandagå med upplysningar; även borde länsstyrelsen samråda med lappar och bofasta angående dem särskilt berörande spörsmål. Å länsstyrelsen borde det ankomma att organisera och leda allt arbete. Den nu behandlade utredningen avsåge Norrbottens län. Även beträffande Västerbottens och Jämtlands län torde, dock utan vidtagande av särskilda åtgärder, undersökning ske angående de åtgärder, som under överskådlig tid kunde behöva vidtagas till renskötselns ändamålsenliga bedrivande och rörande de kostnader, som därav kunde föranledas. För vinnande av nödig enhetlighet beträffande ifrågakommande åtgärder borde samarbete åvägabringas mellan länsstyrelserna. Beträffande tillgång till medel för bekostande av åtgärder, som kunde komma att föreslås, hänvisade departementschefen till de fonder, som funnes inrättade till lapparnas förmån, varjämte på Kungl. Maj :ts prövning vore beroende frågan om överförande från domänfonden till lappfonden i Norrbottens län av vissa avgifter för upplåtelser ovan odlingsgränsen. Ett dylikt överförande syntes kunna ifrågakomma även för Västerbottens län. Den utredning, som departementschefen ifrågasatte, borde överväga, i vad mån fondernas kapitalbelopp behövde tagas i anspråk för genomförande av föreslagna åtgärder liksom ock huruvida en överflyttning av medel från någon av fonderna borde komma till stånd. Sedan sålunda större klarhet vunnits rörande den storlek, som de olika fonderna borde hava, borde varje länsstyrelse uppgöra en finansplan för den närmaste framtiden, upptagande beräknade tillgångar och erforderliga kostnader. I anslutning till vad departementschefen sålunda anfört hemställde han, att länsstyrelsen i Norrbottens län skulle anbefallas att verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande av de inom vissa delar av lappmarken yppade missförhållanden samt rörande kostnaderna härför, varjämte förslag till utredningsarbetets organiserande m. m. framlades i enlighet med vad härovan lämnade sammanfattande redogörelse innehåller. Beträffande Västerbottens och Jämtlands län hemställde departementschefen, att länsstyrelserna i dessa län skulle anbefallas att i erforderlig omfattning verkställa utredning angående de åtgärder, som för överskådlig tid behövde vidtagas till renskötselns ändamålsenliga bedrivande i dessa län och rörande därav föranledda kostnader. Vad departementschefen sålunda hemställt bifölls av Konungen.

13 Tillkallande av sakkunniga. Med stöd av detta Kungl. Maj:ts beslut tillkallade departementschefen den 6 juni 1930 efter förslag av länsstyrelsen nomadskoleinspektören filosofie doktorn Erik Bergström att deltaga i den beslutade utredningen. Sedan Bergström avlidit, har statsrådet och chefen för Kungl. socialdepartementet efter förslag av länsstyrelsen den 16 maj 1933 tillkallat f. d. landshövdingen Nils Gustaf Ringstrand och jordbrukskonsulenten Walde Lorens Wanhainen att deltaga i utredningsarbetet.

Grundläggande undersökningar; förhör och sammanträden med lappar. För att vinna full klarhet rörande den verkliga grunden till de vid 1930 års riksdag påtalade missförhållandena med avseende å renskötselns bedrivande och lappförfattningarnas tillämpning i övrigt var det uppenbarligen nödvändigt att först och främst erhålla en så vitt möjligt objektiv bild av renbetesmarkernas omfattning och beskaffenhet samt det med hänsyn härtill för varje trakt rationella renantalet. Efter en under doktor Bergströms ledning av lappfogdarna i Norrbottens län gemensamt företagen studieresa till Västerbottens län hava undersökningar med nu nämnt syfte företagits inom Norrbottens läns samtliga lappområden. Då det kunde tänkas ligga inom möjlighetens område, att dessa undersökningar skulle lämna som resultat, att renantalet inom länet, såsom en helhet betraktat, vore alltför stort, men att utrymme funnes inom något av de andra län, inom vilka renskötsel bedrives, så utsträcktes undersökningarna att omfatta även Jämtlands och Västerbottens län, varvid de inom dessa anställda lappfogdarna tillsammans med lappfogdar från Norrbottens län utförde fältarbetena och avgåvo de utlåtanden, till vilka arbetena gåvo anledning. Då missförhållandena, efter de i riksdagsmotionerna gjorda uttalandena att döma, ej förr haft samma omfattning eller åtminstone ej varit av samma utpräglade beskaffenhet som under senare år, borde det vidare undersökas, huruvida orsaken härtill måhända vore att finna i förändrade metoder för renskötselns bedrivande. Förhör med äldre lappar borde vara ägnade att lämna upplysning i detta avseende liksom även rörande andra förhållanden, som hava samband med renskötselns utövande och lapparnas livsföring. För att emellertid de upplysningar, som inhämtades vid sådana av olika personer på skilda platser ledda förhör, skulle bliva med varandra jämförbara, befanns det nödvändigt, att vid desamma följdes ett för dem alla gemensamt frågeformulär, vilket hade följande uppställning:

14 "Frågeformulär. 1) Namn och lappby 2) Ålder och civilstånd (barnantal) Förhållandena på den tid intensiv renskötsel bedrevs. 3) Hur många husbönder fanns inom byalaget, hur många renar ungefär hade var och en? 4) Vilka husbönder skötte sina renar för sig och vilka höllo ihop i grupper ? 5) Redogörelse i detalj (med uppgivande av varje ställe som besöktes, varje vattendrag eller väg som följdes) för egen flyttningsväg med angivande av ungefärliga data för ankomst och avresa på olika orter. Särskilt observeras: a) när lämnades höstvistet b) när ankom till vintervistet c) när bröts upp från vintervistet d) när ankom till vårvistet e) när lämnades vårvistet f) när ankom till sommarvistet, flyttades boplatsen under sommarvistelsen g) när bröts upp till höstvistet? Allt särskilt för kåtafolket och särskilt för renhjorden. Redogör noggrant för de olika vistenas belägenhet och de områden, där renarna betade under olika tider. Uppgiv var ni bott i kåta (fast eller tält) samt var i bondgårdar eller dylikt. 6) Skedde någon gång avvikelse från denna flyttningsväg? i så fall huru? 7) Redogörelse — i enlighet med p. 5) — för de övriga husböndernas resp. gruppernas flyttningsvägar och flyttningar, betesområden, visten etc. 8) Redogör för betets beskaffenhet dåförtiden a) på vårlandet: lav och gräs; b) på sommarlandet, gräsformationernas beskaffenhet (äro kala fjällen överdragna med gräs eller är gräset inskränkt till bäckar och sänkor; är gräset starkt uppblandat med ris och lav; namnen på förekommande gräsarter: sitno, näbro e t c ) ; vilka snöfjäll funnos och begagnades? c) på höstlandet: gräs och lav 9) Anser ni att, under den tid ni varit med i renskötseln, betena förändrats a) på vårland b) på sommarland c) på höstland

15 Allmänna skötselförhållanden inom lappbyn, skiljningar. 10) Våren: Vid uppkomsten till kalvningslanden, skildes hondjuren från handjuren; när börjades hoptagningen för flyttningen till sommarlanden ? 11) Sommaren: Hur vallades renarna? Förekom sommarskiljningar och i så fall vid vilka tider, på vilka platser ? Hur tillgingo de: i hagar, skiljningsuddar etc? 12) Hösten: Hur vaktades renarna under hösten? Höstskiljningar, tider och platser. Förhållandet till bofasta. 13) Förekommo renskador och vad slag (nedtrampning, på hässjor) ? Vilka trakter voro särskilt utsatta? Förekom stängsel kring hässjorna? Uppgörelse rörande skadorna."

Då åtgärder till underlättande av renskötselns bedrivande, såsom uppförande av stängsel, skiljningshagar, stugor eller vaktkåtor, byggande av broar och uppröjning av stigar, måste antagas möjliggöra ett intensivare utövande av lapparnas näring och därigenom omedelbart leda till förebyggande av intressekonflikter mellan lapparna och de bofasta, borde det undersökas, vilka åtgärder av nyss angiven eller likartad beskaffenhet härför kunde erfordras. Jämlikt departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet den 30 maj 1930 hava vid alla de undersökningar, som enligt förestående program företogos, en eller två i renskötsel förfarna lappar från varje lappby tillkallats som rådgivare, varjämte länsstyrelsen vid sammanträden ute i orterna — här nedan förtecknade — och med delgivande av de vid företagna undersökningar vunna resultat har samrått med lappar och bofasta angående spörsmål, som berört deras intressen. I det följande skall lämnas en sammanfattande redogörelse för de sålunda företagna undersökningarna och hållna förhören och sammanträdena. Under tiden från och med den 14 juli till och med den 28 augusti 1930 företogos av doktor Bergström samt lappfogdarna Pappila och Hedbäck undersökningsresor inom Jokkmokks och Arjeplogs socknar. Sedan med lapparna överläggningar ägt rum rörande behövligheten och lämpligaste

16 sträckningen av ett renstängsel mellan sjöarna Falehaure och Peuraure, blevo markerna inom Tuorpons lappby i Jokkmokks socken och LuoktaMavas lappby i Arjeplogs socken föremål för ingående undersökningar i avseende på renbetesförhållandena, varjämte Hedbäck och norske lappfogden Egil Havig tillsammans beforo Balvatns och Lönsdalens renbetesdistrikt i Norge och studerade därvarande renbetes- och renskötselförhållanden under tiden från och med den 28 juli till och med den 15 augusti. Under denna tid hade Bergström och Pappila avslutat undersökningarna i såväl Luokta-Mavas lappby som i Semisjaur-Njargs, varefter Arjeplogs lappby blev föremål för behandling av såväl dessa personer som Hedbäck, dels samfält, dels med fördelade arbetsuppgifter. Under den tid dessa undersökningar pågingo hade överläggningar med lappar hållits och dessa beretts tillfälle att uttala sig rörande skilda frågor, som ägde samband med renskötseln. I enlighet med av Kungl. Maj :t lämnade direktiv hava bland lapparna inom Arjeplogs socken personer utsetts att i mån av behov biträda undersökningsförrättarna i deras arbete. Dessa lapparnas representanter, som i större eller mindre utsträckning medföljt undersökningsexpeditionen, hava varit för Luokta-Mavas lappby ordningsmannen Peder Nilsson Ruong, renägarna Jon Andersson Blind, Jonas Eriksson Steggo och Nils Petter Sjaggo, för Semisjaur-Njargs lappby ordningsmannen Lars Andersson Spelok samt renägarna Jonas Olsson Blind och Sjul Andersson samt för Arjeplogs lappby ordningsmannen Johan Larsson, renägarna Per Persson Piltto och Johan Park. Såsom resultat av förhören föreligga ett tjugotal protokoll. Av Bergström i stark förkortning gjorda anteckningar förelågo vid hans frånfälle 1933 i tyvärr obearbetat skick. De undersökningar inom Arjeplogs socken, som sålunda utfördes under år 1930, hava under år 1934 fullständigats. På grund av framlagt förslag om uppdelning av Semisjaur-Njargs lappby uti tvenne lappbyar, Tjidtjaks och Rasjverta, och skiljaktiga meningar om det för var och en av dessa rationella renantalet, befanns det nödvändigt verkställa en närmare undersökning av betesmarkernas bärighet samt behovet av vissa ifrågasatta stängselbyggnader. Att biträda vid denna undersökning, som leddes av lappfogden Malmström, förordnades såsom ojäviga deltagare nomadlapparna Mikkel Jovasson Tjuoiki från Mellanbyns lappby i Gellivare socken och Pietar Anu Kallok från Sirkas lappby i Jokkmokks socken. Undersökningarna verkställdes under tiden från och med den 13 till och med den 31 augusti. Resultatet av desamma föreligger i ett av förrättningsmännen avgivet och av dem samtliga undertecknat utlåtande av den 2 september 1934. Under första delen av september månad 1930 höllos av lappfogdarna österberg och Hedbäck förhör med lapparna i Rautasvuoma och Kaalas-

17 vuoma lappbyar. De av lapparna härvid framhållna synpunkterna och lämnade uppgifterna äro sammanförda i fem protokoll för Rautasvuoma och fyra protokoll för Kaalasvuoma lappby. Under senare delen av september månad undersöktes betesmarkerna i de båda lappbyarna av doktor Bergström samt lappfogdarna Österberg, Pappila och Hedbäck. På grund av väderleksförhållandena kunde emellertid fältarbetena ej definitivt slutföras utan måste i vissa avseenden kompletteras under år 1931. Till representanter för lapparna att biträda vid fältundersökningarna hade av länsstyrelsen utsetts för Rautasvuoma lappby ordningsmannen Gustaf Ersson Huuva samt renägarna Per Mickelsson Niia och Anders Persson Kuhmunen och för Kaalasvuoma lappby ordningsmannen Per Jonsson Inga samt renägarna Per Larsson Huuva och Enok Annasson Inga. Under år 1931 fortsattes och avslutades fältarbetena inom Rautasvuoma och Kaalasvuoma lappbyar. Även Gellivare sockens fjällappbyar, Norrkaitums, Mellanbyns och Sörkaitums lappbyar, voro under året föremål för undersökningar, varjämte sedvanliga förhör med därvarande lappar höllos. Dessa förhör äro sammanförda i nio protokoll, tre för en var av lappbyarna. Såsom ombud för lapparna deltogo följande personer i befaringarna, nämligen för Norrkaitums lappby ordningsmannen Olov Andersson Saihtun samt renägarna Nils Nilsson Skum och Per Jonsson Riggo, för Mellanbyns lappby ordningsmannen Panna Ivarsson Jannok samt renägarna Per Persson Kuhmunen och Mickel Jo vasson Tjuoiki samt för Sörkaitums lappby ordningsmannen Knut Ersson Sjaunja samt renägarna Nils Zakarias Nilsson Ömma och Mickel Ersson Kitok. Förhållandena inom Sörkaitums lappby ansågos av undersökningens ledare, lappfogden Pappila, böra föranleda bestämmelse, att byområdets sommarbetesmarker skulle uppdelas på två bevakningsområden med föreslagna olika renantal. Lapparna hava vid sedermera hållna sammanträden förmenat, att lappbyns sommarland borde kunna lämna bete för högre antal renar än som förrättningsmannen föreslagit, och ha ansett, att ingen uppdelning av sommarlanden borde äga rum. Då dessa lapparnas uttalanden syntes böra föranleda en förnyad undersökning av de ifrågavarande markerna förordnades lappfogden Hedbäck att år 1934 företaga en sådan. Denna verkställdes under tiden den 18—21 juli, och resultatet av densamma föreligger i en av Hedbäck undertecknad "P. M. rörande sommarrenskötseln inom Sörkaitums lappby", i vilken det göres nytt förslag om indelning i betesdistrikt och om renantal. Detta förslag har därefter behandlats å sammanträde med lapparna i Gellivare den 23 mars 1935. Även fjällappbyarna i Jokkmokks socken undersöktes under sommaren 1931, varvid som ombud för Sirkas lappby deltogo ordningsmannen Nils Anders Gruvvisare samt renägarna Anta Pirak, Mattias Kuoljok och Jo-

18 hannes Johansson Nutti och för Tuorpons lappby ordningsmannen Henrik Guttormsson Ömma och renägaren Nils Petter Persson Pavval. Resultaten av de med lapparna hållna förhören hava sammanfattats i sex protokoll, varav fyra för Tuorpons och två för Sirkas lappby. De företagna undersökningarna gåvo förrättningsmannen, lappfogden Malmström, anledning ifrågasätta, att betesmarkerna inom Jokkmokks socken borde i stället för på två lappbyar fördelas på tre. På sammanträden med lapparna inför länsstyrelsen i Jokkmokk dels den 3, 5 och 6 februari 1934, dels den 31 mars s. å. var frågan föremål för överläggning. På det sistnämnda av dessa beslöts, att det borde företagas en närmare undersökning på marken för att utröna lämpligheten av den framförda tankens realiserande. I denna undersökning, som skulle ledas av lappfogden Malmström, borde representanter för de av frågan berörda lapparna deltaga. Såsom sådana utsagos av lapparna nomaderna Petter Ivarsson Tuolja, Petter Persson Parffa, Nils Petter Rassa och Pavva Lars Tuorda, vilka även av lapparna befullmäktigades att å lappbyarnas vägnar fatta bindande beslut. I undersökningarna, som pågingo under den 25—29 juli, deltogo även ordningsmännen Nils Anders Gru v visare och Henrik Guttormsson Ömma. Uti en av lappfogden Malmström undertecknad skrivelse, dagtecknad den 10 oktober 1934 och försedd med fyra kartbilagor, har en ingående redogörelse för den utförda undersökningen lämnats. Densamma utmynnar i ett förslag, varom — utom beträffande en detalj — samtliga lappombuden förenade sig, att antalet fjällappbyar i Jokkmokks socken borde bestämmas till tre och benämnas Sirkas, Jåkkokaska och Tuorpons. Förslaget godkändes och bekräftades på sammanträde inför länsstyrelsen i Jokkmokk den 5 februari 1935. Förutom de i det föregående omnämnda under år 1931 företagna undersökningarna inom länets fjällappbyar verkställdes även samma år befaringar av områden, som utnyttjas av skogslapparna i Jokkmokks, Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar. Dessa undersökningar, som verkställdes av lappfogden Hedbäck, utsträcktes även till de av dessa lappar begagnade vinterbetesområdena ned mot kustlandet såväl inom Västerbottens som Norrbottens län och pågingo under tiden 10 juli—13 augusti samt 17 augusti—5 september. I resorna deltogo följande ombud för lappbyarna, nämligen för Jokkmokks lappby ordningsmannen Lars Teilus, för Ståkke lappby renägaren Anton Norsa, för Maskaure lappby ordningsmannen Bror Jonsson och renägaren Erik Larsson, för Malmesjaure lappby ordningsmannen Lars Mattias Eriksson och renägaren Nils Nilsson, för Västra Kikkijaure lappby ordningsmannen Nils Petter Stenberg och renägaren Johan Lundmark, för östra Kikkijaure lappby ordningsmannen Vilhelm Öberg och f. ordningsmannen Martin Öberg samt för Mausjaure lappby ordningsmannen Nils Persson och renägaren Lars Mattias Svens-

19 son. De vid förhören med lappar antecknade upplysningarna äro sammanförda i fyra protokoll för envar av Maskaure, Mausjaure och Malmesjaure lappbyar, i tre protokoll för envar av östra och Västra Kikkijaure samt Jokkmokks lappbyar samt i två protokoll för Ståkke lappby. Under tiden 10 september—15 oktober företogos av lappfogden Hedbäck undersökningar inom de områden, som begagnas av lapparna i Gellivare och Vittangi skogslappbyar, ävensom inom de angränsande delarna av det så kallade koncessionsområdet omkring Kalix och Torne älvdalar nedom lappmarksgränsen. Efter underdånig framställning, som den 31 december 1930 ingivits av länsstyrelsen, hade Kungl. Maj :t den 23 januari 1931 medgivit att ur Norrbottens lappfond finge utgå ett sammanlagt anslag av 43.000 kronor att användas till utförande dels av den i det föregående omnämnda stängselbyggnaden Falehaure—Peuraure, dels av vissa stugubyggnader samt bro- och stiganläggningar. Med framställningen hade avsetts, att man redan på utredningens dåvarande ståndpunkt skulle vinna erfarenhet rörande metoder, priser m. m. beträffande de omfattande byggnadsarbeten för renskötseln, rörande vilkas utförande utredningen med all sannolikhet komme att framlägga förslag. Under året togos 25.850 kronor av det beviljade anslaget i anspråk. Icke färdigställda arbeten skulle utföras under försommaren 1932. Framställning om rätt att använda uppkomna besparingar på vissa arbeten till utförande av andra likartade skulle även göras. I de under år 1931 utförda fältarbetena deltogo doktor E. Bergström samt lappfogdarna R. Pappila, E. Hedbäck och E. Malmström. I och med de undersökningar, som verkställdes under år 1931, kunde fältarbetena sägas vara i stort sett avslutade. En del kompletteringar, förutom de i det föregående omnämnda, hade emellertid befunnits erforderliga. Sålunda hava under år 1932 befaringar företagits inom LuoktaMavas och Semisjaur-Njargs lappbyar och inom de dessa byar angränsande trakter inom Norge, där renägare i lappbyarna hava betesrätt. Betesförhållandena inom gränstrakterna mot Västerbottens län hava även varit föremål för undersökning. Inom lappbyarna norr om Torneträsk hava frågorna om det rationella renantalet, fördelningen av betesmarkerna och flyttningarna före ingåendet av renbeteskonventionen med Norge varit föremål för behandling och sedermera icke berett några svårigheter, varför de nu verkställda undersökningarna kunnat inskränkas till planläggning av arbeten, genom vilkas utförande renbevakningen kunde både underlättas och göras effektivare. I skogslappområdena inom Torne- och Kalixälvdalarna kompletterades under år 1932 de föregående år gjorda undersökningarna.

20 De inom länet under år 1932 utförda fältarbetena hava, i vad de beröra lappbyarna inom Arjeplogs socken, av utredningen uppdragits åt lappfogden Malmström, beträffande lappbyarna norr om Torneträsk åt lappfogden Hedbäck och beträffande de nyssnämnda skogslappområdena åt lappfogden Pappila och till någon del åt lappfogden Hedbäck. Då det, på sätt tidigare antytts, måhända kunde komma att visa sig, att renantalet i länet väsentligen överstege det, som befunnes motsvara betesmarkernas bärighet, och en överflyttning till andra trakter sålunda kunde befinnas nödvändig, så framstod det såsom icke blott önskvärt, utan även oundgängligen påkallat, att lapputredningen förskaffade sig en på direkta undersökningar fotad kännedom om, i vilken omfattning trakter utom länet kunde mottaga ett inom detsamma förefintligt överskott av renar. Endast till trakter i Jämtlands och Västerbottens län kunde en överflyttning av renägande lappar tänkas ifrågakomma. Mellan landshövdingarna i de tre länen överenskoms därför, att inom Jämtlands och Västerbottens län skulle verkställas liknande undersökningar av betesmarkerna som de, vilka utförts i Norrbottens län. Såsom förrättningsmän skulle förordnas lappfogdarna i de båda södra länen jämte i vartdera av dem en av de lappfogdar, som deltagit i undersökningarna inom Norrbottens län. Innan arbetena inom de båda andra länen påbörjades, ansågs det lämpligt, att lappfogdarna i dessa under ledning av doktor Bergström och tillsammans med förrättningsmän från Norrbottens län satte sig in i undersökningarnas metodik och de under desamma tillämpade principerna. För ändamålet företogs under tiden den 3—14 augusti 1932 under Bergströms ledning en studieresa genom vissa delar av Torne och Lule lappmarker. I densamma deltogo lappfogdarna Cederberg och Gardham från resp. Västerbottens och Jämtlands län samt från Norrbottens län lappfogdarna Malmström och Hedbäck. Undersökningarna inom Västerbottens län, vilka verkställdes av lappfogdarna Cederberg och Malmström, och vid vilka vederbörande lapptillsyningsmän var inom sitt distrikt medföljde, påbörjades därefter den 19 augusti och fortgingo till och med den 20 september, då de på grund av inträffande snöfall måste avbrytas. Vissa trakter av fjällen inom Vilhelmina socken hade då ej befarits, varför arbetet måste återupptagas under år 1933, då dessa trakter — Marsfjällen — under tiden den 4—6 augusti undersöktes. Undersökningarna inriktades främst på uppskattningen av de inom Sverige belägna sommarbeteslanden, medan beteslanden i Norge, för vilka renantalet i renbeteskonventionen redan är fastställt, endast i ringa utsträckning ägnades uppmärksamhet. Likaledes blevo höst- och vår- samt vinterbeteslanden endast delvis befarna, enär dessa betesland enligt upplysning såväl av undersökningsarbetets planläggare — Dr. Bergström — som av lappfogden i länet ansågos fullt tillräckliga.

21 I sammanhang med undersökningarna av betesmarkerna hava överläggningar med lapparna hållits och dessa beretts tillfälle att yttra sig såväl angående det enligt deras mening rationella renantalet inom olika lappbyar eller delar av sådana som ock angående de stängselbyggnader eller andra anläggningar, som utöver redan befintliga kunde anses vara av behovet påkallade. Beträffande den förstnämnda frågan hava undersökningarna givit vid handen, att de av fjällapparna i Västerbottens län nyttjade sommarbeteslanden kunna lämna bete åt 45000 a 46000 renar. Förrättningsmännen hava i sin berättelse även behandlat frågan om möjligheterna av en överflyttning av renar från Norrbottens län till Västerbottens. Då emellertid vid tiden för undersökningarnas verkställande ingen så tillförlitlig uppgift om renantalet i det senare länet förelåg, att på densamma kunde grundas en beräkning av det antal, som utöver redan förefintligt kunde där mottagas, så uttala förrättningsmännen, att frågan om omfattningen av en överflyttning måste anstå, till dess allmän renräkning i länet ägt rum. Sedan dess har en sådan avslutats och som resultat lämnat, att renantalet i fjällappbyarna för närvarande uppgår till något mer än 51000 djur, alltså 5000 a 6000 djur mer, än vad sommarlanden lämpligen rymma. Någon överflyttning av renar från Norrbottens län kunde därför i vart fall icke för närvarande ifrågasättas. Inom Jämtlands län verkställdes undersökningarna av lappfogdarna Gardham och Hedbäck under tiden från och med den 20 augusti till och med den 2 oktober 1932. Dessa undersökningar syntes visa, att i Frostvikens norra lappby, där renantalet nu uppgick till 946 djur, en ökning av detta antal med 500 vore möjlig. Genom inflyttning till lappbyn från annan lappby i länet har det lediga utrymmet dock därefter tagits i anspråk. I Frostvikens mellersta lappby funnos vid undersökningen något över 1000 renar, men lappbyns betesmarker ansågos medgiva, att 1800 djur där kunde finna bete. Emellertid hade länsstyrelsen redan medgivit, att lapparna Nils och Olof Johansson Ömma från Norrbottens län, vilka ägde 600—700 renar, skulle få inflytta till lappbyn, varför utrymme för ytterligare inflyttning ej kunde anses förefinnas därstädes. Det visas genom 1934 års renräkning, att allt tillgängligt utrymme i lappbyn blivit belagt även före det den ifrågavarande norrbottenshjorden hunnit anlända till trakten. Antalet renar i Frostvikens södra lappby utgjorde år 1932 icke fullt 1000 djur. Därutöver ansågo såväl förrättningsmännen som lappbyns husbönder, att 500 renar kunde erhålla bete. Detta utrymme borde emellertid förbehållas lappbyns nuvarande familjer, av vilka flertalet vore i behov av att utöka sina renhjordar. Vid tiden för den därefter följande renräk-

ningen var renantalet i lappbyn 1370 eller i det närmaste lika med det föreslagna rationella antalet. I Hotagens lappby var renantalet, inemot 3000 djur, påtagligen alltför högt och borde nedbringas högst väsentligt, helst till 1500 djur. En så kraftig nedskärning av renstocken ansågs emellertid icke böra utan alldeles särskilt tvingande skäl företagas, varför det av förrättningsmännen föreslogs, att lappbyns renantal tillsvidare borde bestämmas till 2000 djur. Betestillgången i Offerdals lappby, där renantalet vid undersökningstiden utgjorde 1600 djur, ansågs medgiva en ökning av detta antal till 2400. Förrättningsmännen hade uttalat, att det måhända kunde bliva lämpligt att utnyttja det lediga utrymmet i lappbyn för någon hjord från Hotagens lappby, där renminskning förestode. Efter år 1932 har dock renantalet i Offerdals lappby stigit till det antal som föreslagits vara lappbyns högsta tillåtna, varför inflyttningsmöjligheter från annan by nu ej längre äro för handen. I Sösjö lappby utgör renantalet sedan åtskilliga år tillbaka c:a 1500 djur, som av såväl lapparna som förrättningsmännen vid den nu företagna undersökningen anses vara ett efter betesmarkernas beskaffenhet väl avpassat antal. Renantalet i Kalls lappby är för närvarande ungefär 1500 djur och har under senare år vanligen hållit sig vid denna storlek. Lappbyn är ur betessynpunkt tämligen lyckligt lottad och antalet renar har tidigare varit ända till 2250 djur. På grund av svårigheten med bevakningen gentemot Norge anse såväl lappar som förrättningsmän olämpligt att öka renantalet utöver det nuvarande. I Handölsdalens lappby uppgår antalet renar enligt senaste renräkning till c:a 3400 djur, som emellertid anses vara alltför stort, i synnerhet sedan en önskvärd gränsreglering mot Tranris lappby genomförts. Det rationella renantalet kan därefter ej sättas högre än till 2000. För Tranris lappby angav 1934 års renräkning antalet renar till 1429 djur. Lappbyns område blir efter en mot Handölsdalens lappby genomförd gränsreglering av ungefär samma storlek som denna lappbys, men dess betesmarker äro ej likvärdiga med Handölsdalens. Renantalet bör därför vara lägre i Tranris lappby och anses rationellt ej kunna sättas högre än till 1500 djur. I Anarisets lappby utgör renantalet enligt 1934 års renräkning 963 djur och i Tåssåsens 3080. För den förra önska renskötarna, att antalet bestämmes till 1500. Med hänsyn till svårigheterna att på grund av terrängens beskaffenhet i gränstrakterna mot Tåssåsens lappby genomföra en egen grupprenskötsel för byn anses dock försiktigheten bjuda att begränsa renantalet till 1000 djur. För Tåssåsens lappby föreslå lapparna,

att renantalet ej bestämmes högre än till 2000, vilket även av förrättningsmännen anses vara lämpligt avvägt. Renräkningen för Mittådalens lappby utvisade år 1934 ett renantal av 4269 djur. Det har emellertid tydligt ådagalagts, att detta renantal är med hänsyn till rådande förhållanden allt för stort. Enstämmigt förorda lapparna att antalet bestämmes till 3000 djur. Innan man erhållit en fullt säker uppfattning om verkningarna av denna reduktion av renstammen, torde det ej vara lämpligt att f. n. nedbringa renantalet än ytterligare. I Tännäs lappby uppgick renantalet enligt 1934 års renräkning till 2033 djur. Det anses ej råda tvivel om att detta renantal också skulle kunna födas inom lappbyns område, därest sommarlanden hade en större omfattning och vore av bättre beskaffenhet. Med hänsyn till deras ringa storlek och faran för invasion till Norge, om renantalet är allt för stort, anses det lämpligt, att antalet bestämmes till högst 1800. I Idre lappby, som för närvarande är i det allra närmaste evakuerad, anses, om renskötsel där ånyo upptages, ett renantal av 1000 djur vara det efter lappbyns sommarland lämpligt avpassade. Det har visserligen nämnts, att ett ännu större antal — ända till 2000 — skulle rymmas inom lappbyn, utan att markerna överbelastades, men försiktigheten anses bjuda, att man tills vidare stannar vid det förstnämnda. Innan emellertid renskötsel över huvud ånyo upptages inom Idre, är det nödvändigt, att ett gränsstängsel å sträckan Grövelsjön—Vandsjön över Långfjället uppföres till förhindrande av reninvasion i Norge. En sammanställning av förslag till det rationella renantalet inom Jämtlands läns olika lappbyar, jämfört med det vid 1934 års renräkning inom desamma förefintliga, visar nedanstående resultat. Lappbyns namn Frostvikens norra mellersta södra Hotagens Offerdals Sösjö Kalls Handölsdalens Tranris Anarisets Tåssåsens Mittådalens Tännäs Idre Summa

Föreslaget rationellt renantal 1500 1800 1500 2000 2400 1500 1500 2000 1500 1000 2000 3000 1800 1000

Renantal enl. 1934 års renraknmg 1406 2024 1370 3910 2417 1531 1637 3396 1429 963 3080 4269 2033 ^_

'24500

24 Sammanställningen visar, att Jämtlands län, därest en utflyttning av renar från Norrbottens län befinnes erforderlig, ej kan mottaga någon del av ett sådant överskott. I samband med de befaringar av renbetesmarkerna, för vilka i det föregående lämnats en sammanfattande redogörelse, har markernas olika betydelse för renskötseln — lavmarker, gräsmarker, impediment o. s. v. — utmärkts å karta. För att närmare undersöka beskaffenheten av vissa olagliga bosättningar i gränstrakterna mellan Gellivare och Jukkasjärvi socknar samt norr om Torneträsk bereste under år 1933 de förordnade utredningsmännen, f. landshövdingen Ringstrand och agronomen Wanhainen, dessa trakter. Avsikten med dessa besiktningar var bland annat att undersöka, huruvida förutsättningar kunde anses vara för handen för att av dessa bosättningar skulle kunna bildas fasta, bestående jordbrukslägenheter. Undersökningarna omfattade även de vid Kattovuoma upplåtna fjällägenheterna och de odlings- och byggnadsarbeten för blivande lapsk kolonisation, som voro under utförande vid Kurravaara. I resan, som ägde rum under tiden 17—20 juli, deltogo som representanter för Gellivare och Jukkasjärvi kommuners fattigvård nämndemannen O. W. Wilson i Malmberget, resp. kommunalkassören Hjalmar Falk i Kiruna, varjämte lappfogden Pappila även medföljde. Gjorda iakttagelser äro sammanförda i ett av utredningsmännen undertecknat protokoll. Likaledes i avsikt att studera lapskt jordbruk — i detta fall såsom det utövas av renskötande skogslappar — besökte under år 1934 utredningsmännen Ringstrand och Wanhainen, åtföljda av lappfogden Pappila, de av lappar i Gellivare skogslappby ägda och brukade hemmanen Flakaberg och Vuoddas. Härifrån utsträcktes resan till Maskaure lappby i Arjeplogs socken, där jordbruket å hemmanen Innervik, Greveborg, Kraia och Maskaure togs i skärskådande. Slutligen besöktes skogslappars i Östra Kikkijaure lappby innehavande avsöndringar under Fjällbonäs hemman. En sammanfattande redogörelse för resan föreligger uti en av Ringstrand undertecknad skrift. Förutom under arbetet med undersökningarna av betesmarkerna hava överläggningar med lapparna ägt rum vid ett flertal särskilt utlysta sammanträden. Sådana hava bland annat hållits den 3 augusti 1931 i Vaisaluokta med lappar från Sirkas lappby; s. d. vid Ritsemjokk med lappar från Sörkaitums lappby; den 3—6 februari 1934 i Jokkmokk med lappar från Sirkas och Tuorpons lappbyar; den 26—27 mars 1934 i Gellivare med lappar från Gellivare socken; den 28 mars 1934 i Vittangi med lappar från Saarivuoma, Talma, Rautasvuoma och Kaalasvuoma fjällappbyar samt Vittangi skogslappby;

25 den 29 mars 1934 i Karesuando med lappar från Könkämä och Lainiovuoma fjällappbyar; den 31 mars 1934 i Jokkmokk med lappar från Sirkas och Tuorpons fjällappbyar; s. d. med lappar från Jokkmokks skogslappby; den 3 april 1934 i Älfsbyn med lappar från Luokta-Mavas, SemisjaurNjargs och Arjeplogs fjällappbyar; den 4 april 1934 i Jörn med lappar från Maskaure, Mausjaure, Östra och Västra Kikkijaure, Ståkke och Malmesjaure skogslappbyar; den 29 maj 1934 i Arvidsjaur med ordningsmännen i lappbyarna i Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar samt Grans och Råns fjällappbyar och Mala skogslappby i Västerbottens län; den 30 maj 1934 i Arvidsjaur med lappar i Mausjaure, östra och Västra Kikkijaure och Malmesjaure lappbyar; den 16 december 1934 i Norsjö med lappar från Maskaure, östra och Västra Kikkijaure, Mausjaure och Mala skogslappbyar; den 5 februari 1935 i Jokkmokk med lappar från Sirkas och Tuorpons lappbyar; den 9 februari 1935 i Arjeplog med lappar från Arjeplogs sockens fjälllappbyar ; den 23 mars 1935 i Gellivare med lappar i Gellivare socken; den 26 mars 1935 i Vittangi med fjällappar i Jukkasjärvi socken och den 3 april 1935 i Jörn med ordningsmännen i lappbyarna inom Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar samt Umbyns, Grans, Råns och Mala lappI byar ävensom husbönder från vissa av dessa lappbyar. Vid åtskilliga av dessa sammanträden hava jämväl representanter för den bofasta befolkningen närvarit och deltagit i överläggningarna. I enlighet med departementschefens till statsrådsprotokollet för den 30 maj 1930 gjorda uttalande hava under utredningens gång lappfogdarnas och lapptillsyningsmännens sakkunskap och erfarenheter tagits i anspråk. Talrika överläggningar med dessa befattningshavare hava ägt rum såväl inför Konungens befallningshavande som med de tillkallade utredningsmännen. Vid dessa överläggningar hava särskilda protokoll förts. Återblick på äldre förhållanden. Innan utredningen övergår till att framlägga förslag, ägnade att avhjälpa de missförhållanden, vilka påtalats i härovan lämnade referat av lappfrågans behandling vid 1930 års riksdag, torde det vara lämpligt att genom en kort redogörelse för vissa förhållanden i äldre tid och för vissa administrativa förfoganden söka belysa lappfrågans utveckling intill nuvarande tid.

26 Ehuru det uppdrag, som lämnats 1930 års lapputredning, enligt departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 30 maj 1930 skulle vara begränsat till att omfatta förhållandena i Norrbottens län, är det dock i detta sammanhang ej möjligt att icke vidröra utvecklingen även i de båda andra län, Jämtlands och Västerbottens, inom vilka lappar av ålder bedrivit renskötsel. Frågan om den lapska befolkningsgruppens ställning i det svenska samhället och om betingelserna för en sund utveckling av dess ekonomiska liv kan nämligen ej behandlas såsom en för de olika länen isolerad angelägenhet. Här torde emellertid först böra bringas i erinran, att lapparna redan i förhistorisk tid vistats i norra delarna av vårt land och där bedrivit den näring, som ännu i dag skänker en betydande del av den lapska folkstammen dess försörjning. Fynd i Norrbottens läns kustland av redskap från förhistorisk tid synas visserligen giva vid handen, att ett skandinaviskt folk tidvis uppträtt inom trakter av det norrländska kustlandet, och inom södra delarna av lappmarken funna gravar vittna om att detta folk vistats även där. Men lapparna voro dock de första, som i de innanför kustlandet liggande områdena, långt innan en skandinavisk kolonisation av dessa trakter påbörjades, där grundade en näring, byggd på ett systematiskt tillgodogörande av en naturtillgång. Lapparna lärde sig nämligen att till sitt gagn utnyttja de hjordar av vildren, som strövade omkring i de vidsträckta skogsmarker, dit de inflyttat. De iakttogo, att dessa hjordar årligen företogo av årstidernas växlingar beroende, regelbundna vandringar från skogslandet mot fjällen och åter, och de funno, att djuren på dessa vandringar följde vissa bestämda stråk. Av denna deras vana begagnade sig lappen för att beskatta renhjordarna. Han följde dem som jägare och tog sitt byte. Bunden av sitt livsuppehälle — både i fråga om föda, kläder och en del husgeråd — till detta vandrande djur blev lappen själv nomadiserande. Från att först hava följt en renflock, vilken som helst, började så småningom de enskilda familjerna bevaka vissa bestämda hjordar, till vilkas beskattande de då ansågos äga företrädesrätt framför andra. Ur denna åskådning utvecklade sig begreppet om äganderätt till den bevakade renflocken, från vilken ett eller annat djur infångades och tämjdes. Enligt den av professor K. B. Wiklund uttalade meningen ("De svenska nomadlapparnas flyttningar till Norge i äldre och nyare tid") torde lapparna redan på 800-talet e. Kr. haft en något så när ordnad renskötsel. Från denna tid och till dess under 1600-talet ett statens intresse av lappmarkernas koloniserande genom svensk befolkning gjorde sig märkbart utgjordes lappmarkernas befolkning av lappar. När lapparna som grund för sina anspråk på rätt att allt fortfarande få utöva denna sin näring under statens huld och skydd åberopa urgammal hävd, kan däremot ej göras annan invändning, än att den utveckling, samhället

genomgått, av staten kräver hänsynstagande även till intressen, som företräda en högre kultur än den, vilken representeras av ett nomadiserande Syn unkter o c h ntma^T" f klokhetsskäl, som i det följande skola narmaie belysas, uppdraga emellertid gränser för detta statens hänsynstagande mot den senare uppträdande kulturformens bärare Det ar en omtvistad fråga, var och huru man har att söka härledningen bl det namn "lapp", med vilket svenska befolkningen betecknar medlem" mar av den lapska folkstammen - själva kalla de sig sapme eller sanTe at d e U k a fÖrsöken a netn4t^T r ^ "emellertid ^ **ej. °Det förekommer" ^första r a gången nam nets tillkomst föreligger

omkring år 1200, då det, enligt vad Johannes Scheffer uppgiverTSt arbete-Lappoma", skall hava brukats av Saxo Grammaticus! s a m i m £ lar det hava använts i en påvlig bulla. Med namnet "lappmark" b T c t nades ursprungligen de delar av det nordligaste Sverige och Finland som Zti n Wa a sa e iff; lama m hatndelSOmråden " *~ in0m vilka Ä Z rdning hade overlalm " """^ ^ ° ' ^""euppbörden sig Efter birkarlarnas boplatser - Kemi, Torneå, Luleå och Piteå _ erhöllo

r t r r : SenTtmkommo ume °ch ^ ™ n a

lawmJe°

Inom de nordliga lappmrkerna voro lapparna indelade i särskilda byar V å r a dagar Ä T r L V o k t b i TSetms f ^amä n d Fa öt m > '• * Sirkasa,uok a,' r från år ^ n T "^ J ^ <>ch Pite lappmarker finnas bya as vorÖ fiäl a l a r _ 7™ ^ ^ flyttade ™ ** ^ voro tjallappai d. v. s. "pa ^sommaren med sina™renar ™*™™* till fjällen - och vilka voro skogs- eller "gran"-lappar, som året om uppehölc 2 • skogstrak erna. Praxis utbildade sig så småningom i den riktning att S V "äneseSrarbbestämdes esämd " genom ' ^ " havd. « ^Av""*"*« ™från ^ äldre ^somräTe^var gränser domböcker tid framgår

vunnen ratt vant föremal för rättslig prövning. Från slutet av 1600-talet

ösriufn TÖferrtm Vi,kaS U P P r ä t t a n d e ' - ^ " - d i n g e n i Väster- och UPPgifter de af Lonarta be t" gnade * m r^ * * ****• °m' h u ™ i d * ådena ninglr av C n *f ° voro gemensamma för sammanslutnngar av lappar, eller om de tillskiftats särskilda hushåll. Mot den tanke pa vilken bildandet av samfälligheter vilade, var det emellertid uppenbar: & a hhjordar T o r d apa ^ p bete fht a a''vissa " Z S ^ ^trakter av ^ samfällighetens *^ ™ a t _^ lappbyns ^ bestämda

fram a l H t W , 7 n K S å d a n " ^ V a X t e " ä r ° C h ™ den uppfatTningen 11 n a t beteSOmråde tillh rd hå7och detta m " ^ ° * «tt särskilt lapphushåll och detta med en ratt, som uteslöt varje annan lapp från befogenhet att nyttja detsamma. Ett visst stöd för en sådan uppfattning e r h X lappama genom statsmyndigheternas åtgärd att efte" ansökan bevila en-

skild lapp immission i visst land. Såvitt som det varit möjligt att ur handlingarna utläsa omfattningen av den rätt, som sålunda beviljades sökanden, torde den emellertid ej vara vidsträcktare, än att han genom den tillförsäkrades att ej mot sin vilja förflyttas till annan trakt. Något hinder för myndigheterna att vid fall av behov förflytta annan lapp till område, i vilket immission beviljats, innebar däremot ej bifall till en ansökan. Underförstått torde emellertid hava varit, att ett beslut i sådan riktning ej skulle fattas, om därigenom den, som erhållit immission, lede intrång i vad han behövde för utövande av sin renskötsel. Det nu anförda gäller förhållandena, sådana de gestaltade sig i de nuvarande båda norra länens lappmarker. För Jämtlands län har emellertid utvecklingens gång varit en annan. För detta län föreligga uppgifter om lapparna i den första svenska jordeboken för länet av år 1646. I denna och de närmast efterföljande jordeböckerna upptagas lappar dock endast i vissa mot Norge gränsande socknar. Så småningom försvunno lapparnas namn ur jordeböckerna och i stället upptagas de fjäll, som nyttjades av lapparna. Beträffande Härjedalen är det först mot mitten av 1700-talet, som jordeböckerna lämna sparsamma upplysningar om lapparna, som dock länge funnits där. Någon äganderätt till renbetesfjällen i dessa båda landskap kunde så mycket mindre göras gällande av lapparna, som de obebyggda vidderna redan enligt norsk rätt, och sannolikt långt innan lapparna togo dem i bruk, räknades till Konungens marker. En undersökning om lappfrågans historiska utveckling i det nuvarande Jämtlands län visar i övrigt, att skandinavisk befolkning fanns där före lapparnas invandring, och att alltså, till skillnad mot vad som var förhållandet i de gamla svenska områdena, här ej heller fanns någon "lappmark" och ej heller några lappbyar. När den kommitté, vilken den 16 juni 1882 erhöll uppdrag att utarbeta förslag till lagbestämmelser angående de svenska lapparna och deras förhållanden till landets bofasta befolkning, i sitt förslag till förordning i ämnet bland annat uttalade, att de för lapparna avsatta landen skulle uppdelas i lappbyar, och att lapps rätt att sommartid beta sina renar skulle vara begränsad till den lappbys område, till vilken han hörde, så innebar detta ett legaliserande av en sedan länge inom de norra orterna i praktiken tillämpad princip. Ny var däremot bestämmelsen, att det nu lades i myndighets, Kungl. Maj :ts befallningshavande, hand att fastställa område för lappby och att efter ansökan medgiva lapp rätt att flytta från en lappby till en annan. Redan genom den med Kungl. brev till kammarkollegium överlämnade instruktionen för kronofogdarna i lappmarken av den 5 augusti 1760 hade stadgats, "att kronofogden bör tillse att icke flera i någon by sig intränga än lägenhet för dem finnes, utan böra de, som ånyo tillkomma och för byn icke nödiga äro, förvisas till sådan by,

29 varest bättre utrymme givas kan"; och bör "lappallmogen därvid med all vänlighet bemötas på det att den icke må taga sig anspråk att flykta utur riket". Ej alltid hade emellertid denna om klokt förutseende vittnande bestämmelse vunnit tillämpning, och en ofta besvärande ojämnhet i betesmarkernas belastning hade härigenom blivit följden. För att råda bot för detta missförhållande föreslog 1882 års lappkommitté, att Konungens befallningshavande skulle äga rätt att efter utredning besluta om lapps förflyttning från lappby, där trängsel uppstått, till annan lappby, dit inflyttning kunde ifrågakomma. I trots av de invändningar, som gjordes mot detta förslag, och i vilka framhöllos dels svårigheterna att åstadkomma en tillförlitlig utredning, dels att genom bestämmelserna ett olidligt band skulle läggas på lapparnas frihet att bedriva sin näring, blev förslaget av statsmakterna godkänt. De bestämmelser rörande lappbyar och om ordningen för lappars förflyttande mellan dessa, som här omnämnts, fingo sin slutliga utformning i lagen angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, utfärdad den 4 juni 1886. Den ordning beträffande indelning i lappbyar m. m., som infördes genom 1886 års lag, bibehölls även i det lagförslag, som den 27 maj 1896 avlämnades av 1895 års lappkommitté. Enligt detta förslag skulle den, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakade, att hans renar under tiden från och med maj till och med september månad inkomme på främmande lappbys område, bota från och med fem till och med tvåhundra kronor. I fråga om förflyttning av lappar från en lappby till en annan bibehöllos i sak bestämmelserna i 1886 års lapplag, dock med en närmare preciserad föreskrift om den ordning, i vilken renar skulle uttagas, när tvångsförflyttning av Konungens befallningshavande påbjödes. Än mer ägnat att bringa reda och ordning i renskötseln var det av kommittén framförda och av statsmakterna genom lagarna den 1 juli 1898 angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och angående renmärken gillade förslaget, att för varje lappby skulle finnas en av Konungens befallningshavande fastställd byordning, som bland annat skulle innehålla bestämmelser om fördelning av sommarbetet inom lappbyn eller ordnande i övrigt av betesrättens utövande. Underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse en byordnings föreskrifter belades med vite från två till etthundra kronor. Sedan 1919 års lappkommitté i sitt den 31 maj 1923 avgivna betänkande framlagt förslag om än mer detaljerade bestämmelser rörande betesmarkernas uppdelning även inom lappbyarnas område, hava dessa förslag efter överarbetning fått sin slutgiltiga utformning i nu gällande, den 18 juli 1928 utfärdade lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Enligt denna lag skola inom de trakter, där renskötsel må bedrivas varje tid av året, gränser fastställas för de områden, inom vilka betesrätt må

utövas av de särskilda lappbyarna. Ett liknande avgränsande av betesområdena kan, om så prövas möjligt och lämpligt, ske även inom de trakter, där lapparna äga rätt att uppehålla sig endast under en del av året. Lagen innehåller även noga preciserade bestämmelser om vilka lappar som anses tillhöra en lappby. Strängare bestämmelser än tillförene gälla för det fall, att lapp, som olovligen inflyttat i främmande lappby, tredskas att ställa sig till efterrättelse Konungens befallningshavandes påbud om återflyttning till hembyn; hans renar kunna levande eller slaktade försäljas för ägarens räkning. Byordningarna skola enligt 1928 års lag innehålla än mer detaljerade föreskrifter om sättet för betesmarkernas nyttjande, om betets — sålunda ej endast sommarbetet — fördelning inom lappbyn, om flyttningar, som anses nödiga för renbetets bevarande och renskötselns ändamålsenliga bedrivande, och om antalet renar, som må föras på bete inom visst betesområde. Vitesbestämmelserna i nyordningar enligt gällande lag hava skärpts, och vite kan utgå med belopp från och med fem till och med femhundra kronor. Såsom i det föregående omnämnts, hade redan 1882 års lappkommitté i sitt lagförslag upptagit tanken att genom ingripande från myndighets sida reglera betesförhållandena genom tvångsförflyttning från en lappby till en annan. Lappkommittén av 1895 utvecklade tanken i så måtto, att den föreslog bestämmelser, i vilken ordning förflyttning skulle ske. Den år 1919 förordnade lappkommittén har till prövning upptagit frågan, huru förfaras skall, om renantalet även efter tvångsförflyttning befinnes för stort i förhållande till betesmarkerna, eller fara kan anses föreligga att genom renarna betydande skadegörelser kunna komma att förorsakas. För sådant fall föreslog kommittén, att Konungens befallningshavande skulle kunna förordna om minskning av de inom lappbyn efter tvångsförflyttningen kvarvarande renhjordarna. I nu gällande lapplag har detta kommitténs förslag upptagits, och tvångsnedslaktning av övertaliga renar sålunda fastslagits såsom det yttersta medlet för skapande såväl av ett rationellt förhållande mellan å ena sidan renantalet och å den andra betesmarkernas beskaffenhet som ock av säkerhet för ett gott förhållande mellan lapparna och den bofasta befolkningen. Kolonisation av lappmarkerna. Det är, såsom framgår av förestående redogörelse för utvecklingen av lagstiftningen på lappväsendets område, framför allt tvenne omständigheter, som nödvändiggjort ett alltmer detaljerat ingripande från statsmakternas sida i lapparnas ursprungliga, obundna frihet att bedriva sin näring — renskötseln. Dels hava landets bebyggande och uppodling genom en bofast befolkning framtvingat bestämmelser, som ordna det ömse-

31 sidiga förhållandet mellan utövarna av tvenne näringar, som i viss utsträckning söka tillgodogöra sig samma naturtillgångar, dels hava genom jordbrukets utveckling och genom det sätt, varpå de svenska lapparnas betesrätt i grannländerna reglerats, samt även genom renbetets försämring betestillgångarna väsentligen reducerats. De första ansatserna till att söka intressera befolkningen utanför lappmarkerna att där slå sig ner datera sig från förra hälften av 1600-talet. Vad som då föranledde myndigheterna att verka för en invandring till dessa trakter var emellertid mindre en önskan att verka för jordbruksnäringens utsträckande till en öde landsända än en förhoppning, att staten genom tillgodogörande av där funna mineralfyndigheter skulle kunna bereda sig själv en god intäkt. Då för tillgodogörande av dessa fyndigheter man "måste hålla Lapperne medh godh foogh och lämpa ifrån flycht och afwij kände, på det de kunna medh deras reenar, Bärgzwärken der sammestädes bispringa och fortthiälpa" (Landshövding Graans underdåniga skrivelse den 20 oktober 1670), var det regeringen angeläget att vidtaga alla mått och steg, som voro ägnade icke blott att befordra inflyttningen till lappmarken, utan även att förhindra utflyttning därifrån. Att döma av innehållet i ett den 15 maj 1671 utfärdat plakat angående lapparnas förflyttning från deras hemvisten, förmodligen tillkommet på grund av Graans nyssnämnda underdåniga brev, synes en viss emigration från lappmarken tidvis hava ägt rum, "hvarigenom icke allenast thet Landskapet, som icke av någon annan än Lapparna beqwemligen brukas och cultiveras kan, blifwer ödelagdt, utan ock the andre Provinserne, dit the flyttja, med sådant folk besattes, som til thess bruk owane och otjenlige äro". Nu förbjöds alltså sådan utflyttning, och de, vilka redan begivit sig från lappmarkerna, tillsades att omedelbart återvända "och sig hos wår Landshöfding angiva", varefter "the med hampa till fiskenäts förfärdigande begåfvade samt the andre näringsmedel skola blifva anwiste, hwarigenom the sig föda och förkovra mage". Vid ohörsamhet mot dessa påbud skulle "med them alldeles så förfaras som med andre Landstrykare och Lättingar efter Tiggareordningen", att "föras til nästa slott att ther arbeta uti jern och thet så länge til thess the någon bättring wij sa och therigenom förtjena att ställas på frije fötter til att resa åter til Lappmarken igen". När samma år regeringen uppmanade svenska och finska jordbrukare att nedsätta sig i Lappmarken, hade landshövdingen i Väster- och Österbotten låtit giva lapparna tillkänna, att "Hans Kongl. Maj :ts allernådigaste uppsåt är detta att låta dem bliva vid deras land och fiskevatten". Även då omedelbart efter utfärdande av plakatet den 15 maj 1671 positiva åtgärder vidtogos för lappmarkernas koloniserande, förestavades regeringens åtgöranden i mycket hög grad av dess förhoppningar på en lönande bergverksdrift inom området, något som ock utsädes i plakatet av den 27 sep-

tember 1673, genom vilket bestämdes, att lappmarkerna skulle skiljas från övriga församlingar i Sverige och Finland och delas i särskilda socknar och prosterier. För att locka till bosättning beviljades de inflyttande femton års skattefrihet och att "blifwa frije från knekteskriwnijng i alle tijder". I detta plakat hade hänsyn till lapparnas intressen i så måtto tagits, att enligt detsamma odlingen hänvisades till den jordmån, "hvaraf lapparna efter sin näringsart ingen nytta eller förkovran sig kunde gjöra". Trots upprepade anmaningar från regeringarna skred emellertid lappmarkernas bebyggande mycket sakta framåt, väl till stor del beroende av de långvariga krigen under Carl XII:s regering. Genom Kungl. kungörelse den 20 november 1741, vilken gällde för uppodlande av ödeland i Västerbotten, sålunda ej endast för lappmarken, och reglementet den 24 november 1749 — synnerligast genom det sistnämnda — bestämdes noggrannare än tillförne nybyggarnas rättigheter och skyldigheter. Uti 8 § av det sistnämnda behandlas nybyggarnas förhällande till lapparna i vad det rörde dessas rätt till jakt och fiske. Där framhölls nämligen, att "nybyggares vidlyftiga fikande och farande omkring skogarna efter vildt" hittills mycket hindrat uppodlingen, "och som lappallmogen, vilka till en del för slikt skatta, nogsamt medhinner att fånga och skjuta allt det vilt, som under namn av dyrbara skinnvaror kommer; alltså hava nybyggarna därmed hädanefter sig ej vidare att befatta, androm till men och sig själva till hinder vid hemmansbruket." De styrande hade alltså blicken öppen för att intressekonflikter mellan dem, som redan utnyttjade lappmarkens tillgångar, och de inflyttande kunde tänkas uppkomma. Än tydligare kommer detta till synes uti den ovan åberopade instruktionen för kronofogdarne i lappmarken av den 5 augusti 1760, som rörande förhållandet mellan de båda befolkningsgrupperna gör följande uttalande: "I tvister som uppkomma emellan nybyggare och lappallmogen, särdeles uti fiskande, jagt och djurfångst samt betesmark, bör fogden söka att bilägga och tillhålla en var att förblifva vid sitt rätta näringsfång, vilket isynnerhet sker, när berörda reglemente (1749 års) för lappmarksbönder och nybyggare noga efterleves och handhaves". Även under det fortsatta arbetet med lappmarkernas exploaterande var uppmärksamheten riktad på förhållandet mellan lapparna och den bofasta befolkningen och hade i mån av odlingens framåtskridande tagit sikte på de förhållanden, som i en senare tid även allt mer visat sig vara punkter, där de motsatta intressena oftast och skarpast korsade varandra, nämligen frågan om den på slåttermyrarna avbärgade grässkördens skyddande.

Vid 1828—1830 års riksdag väckte inom ridderskapet och adeln Carl Magnus af Robson motion om "en närmare granskning av det förhål-

lande, som nu förefinnes emellan Luleå lappmarks innevånare". Hans förslag utmynnade i fyra punkter: l:o. Alla nybyggen och nybyggesanläggningar därstädes avvittras på statens bekostnad med bibehållande även utom dessas områden av sådana lägenheter, på vilka innehavarna kunna lagligen göra anspråk gällande och med villkor, att de inhägnas och bärgat höfoder i lador vårdas. 2:o. På överloppsmarken utsynas därå befintliga lägenheter till nybyggen att framdeles upplåtas mot fullgörande vid rättighetens förlust av föreskriven odlingsskyldighet. 3:o. På den överblivna och till odling otjänliga marken må lapparna äga frihet att lägra sig och obehindrat begagna renbetet; betesrättighet under transportfärder bör ej vara dem förmenad inom nybyggenas utmarksområden, som ligga närmast farvägen, dock med förbehåll att skogen där ingalunda må olovligen tillgripas. 4: o. Till lappallmogens försvagande hade bidragit ett omåttligt begär efter brännvin, väckt och underhållet av samvetslösa spekulanters vinningslystnad. Det vore ytterst angeläget, att en sträng författning mot detta onda utfärdades och allvarligen handhades. Därförutan skulle denna allmoge snart med stora steg gå sitt fördärv och sin slutliga upplösning till mötes. I motiveringen till dessa sina förslag framhöll af Robson, huru viktigt det vore, att Lule lappmarks rika och välartade järnmalmsfält bleve mer tillgängliga. Undersökningar hade gjorts för utrönande av det bästa sättet för kommunikationers öppnande, varigenom dessa malmtillgångar kunde bliva för riket i allmänhet tillgängliga. Hinder härför vore bristande utvägar till malmens transporterande. Vid undersökningar för att befrämja transporten hade man visserligen ej förbisett det biträde, som man därvid kunde hava att förvänta av lapparna, men vikten av detta biträde vore i utredningen för lindrigt berörd. Efter att hava fastslagit, att de tre folkstammar, lappar, svenskar och finnar, som bebodde Luleå lappmark, utgjorde tvenne klasser, nämligen de, som idkade renskötsel och förde ett nomadiskt liv, och de, som hade fasta boningsplatser och närde sig med boskapsskötsel och litet åkerbruk, framhöll af Robson, att lagstiftarens mellankomst nu påkallades för att utstaka dessa folkklassers ömsesidiga rättigheter och för att sätta en gräns för en strid, som hotade den lapska folkstammen med undergång. Motionären omnämner därefter lapparnas flyttningar och dessa vandringars fullständiga beroende av renens levnadsvanor och de möjligheter, som förefunnes för renar att livnära sig under olika årstider. Skulle utrymmet för renbetet vintertid inskränkas, skulle detta inverka avgörande på lappallmogens välstånd och

tillvarelse. En sådan inskränkning vore liktydig med att småningom utrota renen, varigenom även all ekonomisk betydelse av de 150 kvadratmil av Luleå lappmark, som ligga ovan skogsgränsen, vore försvunnen. Lappen, berövad utkomstmöjligheterna genom renskötsel, skulle visserligen ej utstötas från sitt eget samhälle, men nedsjunka i fattigdom och finna i skogslandet med vallande av andras boskap en tarvlig utkomst, tills krafterna tröte, då hans lott vanligen bleve att under tiggande till graven framsläpa ett uselt liv. Nybyggesanläggningarna hade obestridligen befordrat odlingens framsteg, men annorlunda bleve förhållandet, då nybyggaren under sken av odling vid lapparnas förnämsta fiskesjöar uppreste några obetydliga nästen och inskränkte sig att utså något rovor på en gammal renvall. Avbärgat starrhö skyddades ej heller genom hägnad, och så måste lappen, om renen vållade skada å en sådan oskyddad höstack på mark, som fordom rättvist tillhörde lappmannens egen stam, betala dryga ersättningar. Han påvisade, att den lapska folkstammen i antal gått starkt tillbaka i jämförelse med den svenska. Om det i allmänhet kunde anses såsom en vinst, att en svag nomadisk folkstam lämnade rum för en starkare, så vore detta ej förhållandet i fråga om lapparna. Stöd för detta sitt påstående sökte han finna uti den större fördel, som vid malmtransport kunde vinnas, om man som dragare använde ren i stället för häst, och sålunda i dylikt arbete anlitade lappar i stället för nybyggare. Han omnämnde detta för att visa, hurusom den avglömde och föraktade lappmannen även hade sitt rum i statens allmänna intresse, och att ett fädernesland, som denne ägde före svenskarna, och ännu gagnade utan någons förnärmande, borde sträcka sin uppmärksamhet ända till honom. — I samband med att af Robson avlämnade denna motion föreslog J. F. Boy, att en gräns borde i mån av avvittringens fortgång i fjälltrakterna uppgås mellan nybyggare och lappar, att en fond borde för ändamålet avsättas, varigenom gränslinjen kunde bliva skyndsamt bestämd, helst förhållandet mellan lappar och nybyggare gåve anledning till många svårigheter och därmed förenad oreda. Allmänna besvärs- och oeconomieutskottet, till vilket motionen och Boys yttrande remitterats, framhöll, att genom avvittringsstadgan av den 10 februari 1824 och genom samma dag utfärdade kungl. brev rörande avvittringens företagande de förslag, som af Robson i sådant avseende framlagt, tillgodosetts, varför utskottet fann sig sakna anledning att tillstyrka motionärens förslag i dessa delar. Beträffande åter yrkandet, att nybyggarna skulle kännas skyldiga att inhägna sina lägenheter och skydda avbärgat foder, så ville utskottet erinra därom, att Kungl. Maj:t, i anledning av nybyggares i åtskilliga lappmarkssocknar av Västerbottens län klagomål över skadegörelse genom lapparnas renhjordar, i brev till befallningshavanden i länet — då innefattande jämväl nuvarande Norrbottens län — uttalat, att det

35 borde förbliva vid vad befallningshavanden uti sin av kammarkollegium gillade kungörelse av den 13 oktober 1801 föreskrivit. Enligt denna kungörelse skulle nybyggare, åbo eller prestebordsinnehavare, som ej förvarade höet uti lador, utan lade det i stackar, instänga dessa med gärdesgård till 4 alnars höjd samt 5 a 6 alnars avstånd från stacken, vid äventyr att skylla sig och själv sin skada stånda, där höet uppåtes eller nedtrampades. I förenämnda brev hade Kungl. Maj:t dessutom förklarat, att lapparna borde genom noga tillsyn söka förekomma skadorna och vara förbundna till ersättning, om dessa vållats genom bevislig uraktlåtenhet från deras sida i vården av renarna. Befallningshavanden hade därjämte förständigats att erinra nybyggarna om angelägenheten av att uppföra lador. I anledning härav hemställde utskottet, att rikets ständer ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att enahanda föreskrifter, som de nu nämnda, måtte till ömsesidig rättelse nybyggarna och lapparna emellan utfärdas även inom de övriga norra provincerne. Vidkommande yrkandet att lapparna må äga frihet att lägra sig å överloppsmarker och där obehindrat beta renarna samt att under transportfärder äga betesfrihet å nybyggarnas utmarksområden, så utgjorde tillgodonjutande av dessa rättigheter ett nödvändigt villkor för lapparnas bestånd. Utskottet tillstyrkte därför ständerna att hos Kungl. Maj :t anhålla att vid avvittringen nödiga områden av den allmänna marken avsattes till s. k. vinterstamhåll för lapparna samt att anbefalla vederbörande befallningshavande att icke medgiva nybygges anläggande inom de sålunda avsatta områdena med mindre högst viktiga omständigheter därtill föranledde. Utskottet hemställde slutligen att i allmän författning borde stadgas betesrättighet för lapparna å nybyggarnas utmarksområden i enlighet med af Robsons hemställan. Vad slutligen beträffar det av Boy framlagda förslaget om uppgående av en gräns mellan lappar och nybyggare, ville utskottet erinra därom, att ständerna den 15 juni 1818 anhållit, att en viss gränslinea mot lappmarken kunde bliva bestämd, inom vilken nybygge ej borde få anläggas. Konungens befallningshavande i Norrbottens län hade i skrivelse den 27 maj 1825 avstyrkt bifall till denna anhållan dels på grund av att, om lapparna blott finge begagna sina vinterstamhåll, den lapska stammens utrotande genom nybyggares inflyttningar ej kunde befaras, dels därför att bestämmande av en sådan gräns vore oförenligt med högre statsekonomisk beräkning, som grundade sig på tillgodogörande av de rika malmfyndigheterna i Norrbottens lappmark; därför vore odling, bebyggande och befolkning ett nödvändigt huvudvillkor. Kungl. Maj:t hade på grund av vad befallningshavanden anfört förklarat sig icke finna det lämpligt att bifalla ständernas anhållan. Utskottet, som icke fann, att någon förändring i de av Kungl. Maj :t anförda omständigheter ägt rum, avstyrkte på grund härav Boys hemställan. Vid behandling av utskottsutlåtandet i

de olika stånden framställdes mot detsamma en del anmärkningar samt beslöts återremiss. I förnyat utlåtande ändrade utskottet i viss mån sin inställning till motionärens förslag och hemställde dels om skrivelse till Kungl. Maj :t om skyndsam handläggning av avvittringen i Luleå lappmark, dels om sådant tillägg till föreskrifterna om skyldighet att skydda inbärgat foder, att, där gärdesgårdar ej kunde anses fylla ändamålet eller ej utan svårighet kunde uppföras, andra lämpliga hägnader måtte uppsättas efter de föreskrifter, som av vederbörande befallningshavande kunde meddelas. Intill dess avvittringen i Luleå lappmark bleve fullbordad och nödiga vinterstamhåll för lapparna i sammanhang därmed utsedda, borde kronobetjäningen tillhållas att vid behov icke allenast utse de trakter, där lapparna kunde begagna renbetet, utan även övervaka, att lappar och nybyggare icke förfördelade varandra. Vad utskottet sålunda tillstyrkt blev av samtliga stånden gillat och underdånig skrivelse i enlighet därmed avlåten. Man torde vara berättigad att av vad som sålunda förekommit draga den slutsatsen, att lapparna ansågos äga laglig rätt till begagnande av de marker, som omgåvo de nya bosättningarna. Till ett ännu tydligare uttryck kom detta genom sedermera utfärdade kungl. brev och stadganden. Odlingens framåtskridande och de även i lappmarkernas västliga delar allt talrikare nybyggesanläggningarna visade nödvändigheten av att skapa ett skydd för lapparna mot odlingens framträngande in i den egentliga fjällvärlden. Detta föranledde landshövding E. V. Almqvist att i en vid 1867 års riksdag i första kammaren framlagd motion, n:o 22, fästa statsmakternas uppmärksamhet på förhållandet. Han framhöll i denna, att den fasta bebyggelsens utvidgning givit anledning till stridigheter mellan lapparna och den jordbrukande befolkningen. För att förebygga dessa hemställde han om uppgående av en gräns mellan lappmarkens övre delar eller den egentliga fjällbygden och dess nedre eller kulturlandet, där kolonisation och odling borde fortgå, men fjällbygden uteslutande upplåtas till renbetes- eller s. k. lappskatteland. Avvittringslantmätare, biträdd av sakkunniga personer, borde oberoende av avvittringen undersöka, huru långt odlingen med fördel kunde utsträckas i Västerbottens län. Ovan denna gräns skulle nybyggen få anläggas endast med Kungl. Maj:ts tillstånd; åt lapparna eller andra renägare skulle fjälltrakterna och där befintliga dalsträckningar upplåtas som renbetesland på de villkor och mot de avgälder, som Kungl. Maj:t föreskreve; gränserna mellan de olika renbetes- och lappskattelanden borde av lantmätare eller kronobetjäning i orten med biträde av två oj aviga män utstakas och rörläggas samt uti fört protokoll noga beskrivas; avvittringen av fjällandet borde anstå, tills den nedre delen av lappmarkerna blivit fullständigt uppmätt och avvittrad. Statsutskottet, dit motionen remitterats, ansåg uppgående av den

föreslagna gränsen vara av stor betydelse ej blott för skyddande av lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter samt förebyggande av tvister, utan även för att förhindra anläggande av nybyggen inom därför otjänliga trakter. I saknad av speciell kännedom om förhållandena föreslog utskottet skrivelse till Kungl. Maj :t att låta tillse, om och på vad sätt en föreslagen gräns kunde inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker utan alltför stora kostnader provisionellt bestämmas, intill dess genom avvittringen dessa förhållanden blivit slutligen ordnade. Den omedelbara följden av Almqvists ingripande blev utfärdandet av Kungl. brevet den 13 december 1867, genom vilket bestämdes, att i sammanhang med avvittringen en gräns skulle uppgås, ovan vilken nybyggen ej finge anläggas. Genom alla de beslut från regeringshåll, för vilka här ovan i korthet redogjorts, hade otvetydigt fastslagits, att lapparna hade en hävdvunnen rätt till bete för sina renhjordar inom lappmarkernas områden. Denna rätt innehade lapparna alltså i kraft av jordägaren-statens godkännande av hävden såsom rättsgrund. När staten emellertid ställdes inför uppgiften att genom avvittring tilldela dem, som på dess uppmaning brutit bygd i lappmarken, särskilda avgränsade områden, blev det en moralisk plikt för .staten att i det sammanhanget träffa sådana förfoganden, att lapparnas rätt ej åsidosattes, utan att de bekomme denna sin rätt oförkränkt även å de områden, som genom avvittring tilldelades enskilda ägare. Ehuru utfärdande av en avvittringsstadga såsom sådan föll inom området för Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning och därför ej krävde riksdagens hörande, erfordrades dock, förutom för annat, som i detta sammanhang saknar betydelse, för giltigheten av ett servitut om betesrätt å de enskildas egendomar till förmån för lapparna samstämmiga beslut av konung och riksdag. I proposition till 1873 års riksdag föreslog därför Kungl. Maj:t, som samtidigt meddelade sig hava för avsikt att utfärda en avvittringsstadga, att riksdagen ville besluta: "att även efter avvittringen lapparna skola vara, såsom hittills, berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas nuvarande område, dock inom de till odling tjänliga delarna av landet endast vintertiden, ävensom äga att, i den mån för betesrättens utövande är nödigt, till hushållsbehov begagna skogen". Under uttalande av att lapparna borde bibehållas vid sin av ålder begagnade betesrätt tillstyrkte lagutskottet propositionen, men ansåg, att begränsningen beträffande betesrätt nedom odlingsgränsen ej behövde eller borde utsträckas till kronans skogar, varför utskottet föreslog att orden "å enskildes skogar" inskötes mellan orden "dock" och "inom". Detta blev även riksdagens beslut. Förutom denna bestämmelse, som inflöt i 8 § av den den 30 maj 1873 utfärdade stadgan om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lapp-

marker, intogs i 1 § av denna stadga föreskrift i enlighet med 1867 års kungl. brev om uppgående av en gräns "emellan de delar av lappmarken, som äro tjänliga för odling, och den mark, där nybyggesanläggningar icke vidare må tillåtas." Genom kungl. kungörelse den 13 juli 1883 fogades tiil denna föreskrift följande tillägg: "Förslag till sådan gräns skall av avvittringsstyresmannen, sedan lapparna och den jordbrukande befolkningen inom socknen blivit hörda, ingivas till Vår Befallningshavande, som jämte eget yttrande skall insända förslaget till Vår nådiga prövning och avgörande." Svårighet att från kronans ägor avskilja och med uppdragna rågångar avgränsa de vitt spridda ängeslägenheter, som vid ett nybygges beviljande insynats till detsamma, föranledde Kungl. Maj :t att genom särskilda bestämmelser undanröja de olägenheter, som ett strängt genomförande utav avvittringens idé skulle hava medfört. Genom kungl. brev, som för Västerbottens läns lappmark utfärdades den 20 juni 1879, för Arvidsjaurs socken den 12 juli 1878, för Gellivare socken den 22 juni 1883, för Jokkmokks och Arjeplogs socknar den 5 april 1889, för Jukkasjärvi socken den 18 augusti 1893 och för Enontekis, sedermera Karesuando, socken den 19 oktober 1894, medgavs, att sådana ängeslägenheter finge, utan att från kronoparken avskiljas genom rågångar, tillsvidare och till dess de kunde mot annan mark utbytas, bibehållas under hemmanet eller nybygget. För Jukkasjärvi och Enontekis socknar var dock det förbehållet gjort, att beträffande kronopark ovan odlingsgränsen medgivandet endast gällde,' för så vitt besittningsrätt meddelats före den 13 december 1867, och ängarna icke genom sitt läge försvårade lapparnas flyttningsfärder. På grund av dessa s. k. ströängars spridda läge inom områden, där lapparna ägde rätt att vistas med sina renar, skapades ofta återkommande konflikter mellan lapparna och de bofasta i anledning av skadegörelse genom renarna och därav föranledda anspråk om ersättning. Slutligen måste staten begagna sig av den rätt att lämna annan mark i utbyte mot ängarna, som i de ovan nämnda kungabreven var staten förbehållen; närmare redogörelse härför lämnas här nedan. Under avvittringens fortgång visade det sig nödigt att särskilt med hänsyn till lapparnas intressen utfärda närmare bestämmelser rörande förhållandena ovan odlingsgränsen. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län hade under förmälan, att ovan denna gräns funnes i länet 131 hemman och lägenheter, hemställt om Kungl. Maj:ts beslut rörande avvittringen för desamma. I anledning härav beslöt Kungl. Maj :t den 18 november 1892, att sådana hemman och lägenheter, till vilkas anläggande tillstånd beviljats före utfärdande av kungl. brevet den 13 december 1867, och för vilka meddelade föreskrifter i fråga om jordens hävd m. m. blivit fullgjorda, skulle erhålla nödiga områden, varvid — förutom

39 annat — skulle noga tillses, att skiftena lades så, att lapparnas flyttningsfärder icke för dem försvårades. Sammanträde, vid vilket förslag till områdestilldelning framlades, skulle utlysas på sådant sätt, som vore bestämt, då lapparnas rätt vore beroende av avvittringen, och lappfogde eller annan sakkunnig person skulle förordnas att vid sådant sammanträde biträda lapparna. Efter framkommet förslag om ändrade grunder för avvittringens utförande, för vilket förslag ej torde vara nödigt att här närmare redogöra, utfärdade Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande den 5 juni 1909 kungörelse med ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. I fråga om nomadlapparnas intressen innehåller denna kungörelse i § 3 följande bestämmelser: "Vid avvittring ovan odlingsgränsen skall noga beaktas, att nomadlapparnas behov av renbete, renskiljningsplatser och flyttningsvägar för renarna varder tillgodosett, och skall förty iakttagas följande: l:o) Områdestilldelningen skall så verkställas, att för nyssnämnda ändamål erforderlig mark, där det kan ske utan förnärmande av enskild rätt, bibehålles kronan; 2: o) Där för samma ändamål finnes nödigt att taga i anspråk till hemman eller nybygge hörande mark, skall tillses, huruvida ägaren eller åbon må kunna förpliktas att, efter ty särskilt stadgas, avstå vad för ändamålet erfordras mot erhållande av annat, kronan tillhörigt område inom avvittringslaget; 3: o) Kunna nomadlapparnas intressen icke på nu nämnda sätt vinna tillbörligt beaktande, skall undersökning företagas beträffande värdet av de områden, vilka ytterligare finnas för ändamålet oundgängligen erforderliga, samt utrönas, i vad mån dessa områden må kunna på antagliga villkor åt statsverket förvärvas efter godvillig överenskommelse eller huruvida vederbörande ägare och åbor böra, jämlikt 33 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, förpliktas att avstå nämnda områden." Ombud för lapparna, ett för varje inom avvittringsområdet befintlig lappby, skulle äga rätt att närvara vid sammanträden rörande avvittringen. Som biträde åt dem ålåge det Kungl. Maj :ts befallningshavande att förordna lappfogde eller annan sakkunnig person. Den önskan att i vissa betydelsefulla hänseenden tillgodose lapparnas intressen, som var bestämmande för Kungl. Maj:ts beslut att år 1867 utfärda föreskriften om uppgående av den s. k. odlingsgränsen, hade ej till fullo förverkligats. Sedan rättighet att ovan denna gräns insyna nybyggen ej kunde lagligen erhållas, hade nämligen ändock och sålunda utan vederbörligt tillstånd ett antal lägenheter anlagts inom det sålunda fridlysta området. Å många av dessa hade ett ej oväsentligt odlingsarbete nedlagts. Utan att fullt motsvara de fordringar på odlings- och byggnads-

40 arbeten, som vid deras insynande uppställts, hade dock å en del av de lagligen tillkomna nybyggena förhållandevis omfattande arbeten utförts. När nu awittringsarbetet ovan odlingsgränsen skulle företagas, ställdes man inför frågan, huru det skulle förfaras med dessa båda slag av lägenheter, dels olagligen tillkomna, dels lagligen anlagda, men ej till fullo hävdade. Av humanitetsskäl löstes denna fråga på det sätt, att, därest på lägenheten nedlagda kostnader vore av den storlek, att innehavaren vore förtjänt av att bibehållas vid lägenheten, denna kunde, med en del inskränkningar i jämförelse med vad som tillerkändes lagligen tillkomma och fullt hävdade, såsom "frälse" erhålla område sig tilldelat. Ett av de villkor, som härför uppställdes, var dock, att nomadlapparnas intressen ej åsidosattes genom sådan tilldelning. Ströängsindragning. I det föregående hava omnämnts de Kungl. Maj :ts beslut, genom vilka det medgavs, att hemman och nybyggen finge vid den allmänna avvittringen bibehållas vid äganderätt till sådana ängar, som på grund av sitt spridda läge ej lämpligen kunde sammanläggas med hemmanets eller lägenhetens övriga med rågångar avgränsade ägor. När nu awittringsarbetet i Västerbottens län upptogs beträffande området ovan odlingsgränsen enligt bestämmelserna i 1909 års kungörelse, visade det sig bland annat, att ett fasthållande av det medgivande, som för länets vidkommande lämnats i kungl. brevet den 20 juni 1879, vore till förfång för nomadlapparna. Genom kungl. kungörelse angående tilläggsavvittring den 30 december 1916 förordnades därför, att beträffande Dorotea och Sorsele socknar, där avvittringen ovan odlingsgränsen påginge, hemmansägare eller nybyggare skulle vara skyldig att efter särskild undersökning mot ersättning avträda sådana ängar till kronan. Ersättningen skulle utgå i form av betalning för odlingsarbete, vars omfattning skulle fastställas efter grunder, som i kungörelsen närmare angåvos. Genom kungörelse av den 7 februari 1919 utsträcktes de sålunda lämnade föreskrifterna att gälla för avvittring i länet, som fastställts under år 1916 eller därefter. I proposition till 1921 års riksdag föreslogos ändringar i vissa delar av 1916 års kungörelse. I fråga om nomadlapparnas förhållanden inskränkte sig dessa ändringar till föreskrift, att den avvittringsnämnd, som hade att behandla frågor, som sammanhörde med tilläggsavvittring, skulle för utredning av fall, huruvida äng må anses vara till hinder för renskötseln, biträdas av lappfogden eller för ändamålet av Kungl. Maj:ts befallningshavande särskilt förordnad person. Riksdagen biträdde vad Kungl. Maj:t föreslagit, varefter den 3 juni 1921 kungörelse utfärdades i enlighet med propositionens innehåll.

41 Det ordnande av ströängsfrågan inom Västerbottens län, som man genom nu omnämnda kungörelser sökte ernå, framtvingades genom avvittringsförfattningarnas bristande förmåga att trots de bestämmelser, som i sådant syfte utfärdats, skydda nomadlapparnas berättigade intressen. Det heter härom i den kungl. propositionen: "Det vore så gott som omöjligt för lapparne, att då de med sina renar uppeholle sig i trakt, där ströängar funnes, så vakta renarna, att skada pa växande gräs eller bärgat foder på ängarna undvekes. Härav föranleddes ständiga stridigheter mellan lapparna och den bofasta befolkningen samt även ekonomiska risker för lapparna, som i vissa fall äro skyldiga att betala ersättning för skada, som av deras renar förorsakas å ströangarna. For en rationell renskötsel innebure dessa ströängar ett allvarligt hinder." Den indragning av ströängar ovan odlingsgränsen i Västerbottens län, som genom 1916 års kungörelse principiellt beslöts, föreslogs av Kungl! Maj:t i proposition n:o 199 till 1921 års riksdag böra utsträckas att gälla även lappmarkerna i övrigt med undantag av Karesuando socken och inom Gellivare, Jokkmokks och Arjeplogs socknar belägna fastigheter, vilkas samtliga ägor ligga ovan odlingsgränsen. Även detta förslag, som av riksdagen med vissa ändringar biträddes, och som fick sin slutliga utformning i lagen om ströängars indragning till kronan av den 22 juni 1921, innebar möjlighet till minskad friktion mellan lapparna och de bofasta! Ehuru lagen äger tillämpning å området ovan odlingsgränsen inom Jukkasjärvi socken, innehåller den dock ej några bestämmelser om tillvaratagande av lapparnas rätt därstädes av samma innebörd som de vilka återfinnas i 1916 och 1921 års kungörelser, och för vilka härovan redogjorts. När Kungl. Maj:t fattade beslut om uppgående av den s. k. odlingsgränsen, var, såsom här ovan redan framhållits, motivet till denna åtgärd bland annat att avgränsa ett område, inom vilket en större rörelsefrihet än utanför detsamma skulle medgivas nomadlapparna. En begränsning av den ovanför odlingsgränsen pågående bebyggelsen skulle minska anledningarna till tvister mellan lapparna och de bofasta. När sedermera genom 1909 års bestämmelser om avvittringen vissa medgivanden lämnades beträffande områdestilldelning även åt lägenheter, som lagligen ej voro berättigade därtill, så intogs dock, såsom ovan nämnts, föreskrift att genom en sådan tilldelning nomadlapparnas intressen ej finge åsidosättas. Redan dessförinnan hade emellertid statsmakterna träffat förfoganden i fråga om bebyggelse ovan odlingsgränsen, vid vilka sådan hänsyn till nomadlapparnas intressen ej tagits. Efter skrivelse från 1888 års riksdag, däri framhållits fördelen av att få till stånd bosättningar å statens skogsdomäner i Norrland, utfärdade Kungl. Maj:t den 29 maj 1891 kungörelse angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker i Norrbottens län.

42 I de närmare bestämmelser, som skulle gälla för dessa upplåtelser, gjordes ingen som helst begränsning, varigenom nomadlapparnas intressen beaktades. Lika litet var detta förhållandet, när genom kungörelser den 27 maj 1904 och den 18 juni 1909 bestämdes, genom den förra att upplåtelse av odlingslägenheter skulle äga rum å kronoparker även i Västerbottens län och genom den senare å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen. Först genom kungörelse den 3 juni 1915 vanns rättelse i detta förhållande. Enligt denna föreskrevs nämligen, att 1909 års kungörelse, genom vilken de båda föregående i ämnet utfärdade upphävts, ej skulle gälla trakterna ovan odlingsgränsen, där hädanefter endast Kungl. Maj:t, om synnerliga skäl förelåge, ägde vidtaga upplåtelse av odlingslägenhet eller eljest med nyttjanderätt upplåta mark. Före utfärdandet av 1915 års kungörelse hade emellertid ovan odlingsgränsen i Västerbottens län upplåtits 18 skogstorp och 24 odlingslägenheter och i Norrbottens län 13 skogstorp och 11 odlingslägenheter. Det må här slutligen erinras om den skyldighet, som genom tvenne Kungl. Maj:ts kungörelser den 19 juni 1917 ålagts dels lappfogdar och lapptillsyningsmän att övervaka att olaga bosättning å kronomark ovan odlingsgränsen inom Västerbottens och Norrbottens län samt å renbetesfjällen ej äger rum samt att till länsman anmäla sådan lagöverträdelse, dels denne tjänsteman att efter anmälan beivra förseelsen. Bosättningens gång och nuvarande omfattning inom Norrbottens lappmarker belysas i sin mån av nedan intagna uppgifter rörande folkmängden i de olika socknarna i länet och rörande antalet brukningsdelar vid olika tidpunkter. Folkmängd åren 1805—1930. Socken

Summa

668 669 1294 1272 953 434

1210 945 1567 1612 1250 771

2 026 3 164 4 040 5 220 6 349 7 081 8 950 1207 1352 1771 2 325 2 849 3 213 3 795 1905 2 522 3 256 4 372 5 416 7 854 7 530 2 443 3 253 4 279 11745 16 245 19 094 20 226 1750 1973 2 256 3 048 11530 14 235 18 574 1239 1293 1348 1266 1198 1140 1086

5 290 7 355 10 570 13 557 16 950 27 976 43 587 52 617 60 161

43 00 LO

E

Tf t-

o ^ -1

r

LO

O

-* co

cos

tH O LO

T* Cs

t»

o oo co

> CM

?

-* .2 Sc • So fc

t-

CO CS CS

00 o co

LO •*# •«*

^H oo t>

oo CS

i-i LO

oo

"O CM

d

^ w^ :5 * tt1- M O

— X

X

tCO

co

CM

CS 00

00 CO

^

cö :.52

CO

a °

co

1—1

> °

o

rå

co

iH

ci

o

—

bo

cö

^P fi

:c5

t-<

o

w

i>

c 5

.O

CCJ

CO T3

w CD

•sa 2^

60 O

> —

et)

•<# co t>

g

CM tCM

CM CO

CM LO

CO

CS

"tf

o

O

oo

00 LO 00 CM

-

. -

sE

«S &c "Ö) & i 73

•S c<J

O CM C5

1 1 § fe .S E o -*

T—1

i w t ••

CS

^

a

-* co t-

CM tCM

£ r- ^

CO -

CM

1.

1 |

1 !

i |

w CM

co LO

00 co 00

-t oo LO

1 1

1 C _cu T3 JS C<1 : 3 ^S

LO

t~ CO

•H

v»/

«>

1>

c?r

O

CO 1—1

t-

Tj<

tr-

co

LO

CN

T-l

CO

co

oo

j ^ 3

CM

a -3 1 •• r <*> X

ee TH

x B

c

v

a

CM

O

C5

bfi

-*

"" -^ -5

oo oo

tr-

es co

iH

co

—— 1

CM

,

"

1 ^

co

o

1 CO£

i °°

i-l

i-(

LO

Sf"* . - — ^ > — w

|

co

|

1 t"

1 1

t~

a s

c

c

tH 3 cö •<->

v

bo O

T3

ft

•c

«

JH

tH

<* <

1 g

3 03 c3

f3 W

-* a ^

$>

3 'a 1

£ o

s

"2

^

^j

• -

E ^

t-i -O

u

^

T)

CM

^ £ <*>OS iH 2

H

co

jS M a> rt

w sä

fi 5

S 5 rt* :-3 2 d S ' o fi rf Ö s J* ft ^2 5oj - cf i tH?

^ T JS

w :cÖ

H-i O

+J W

ö

£

T5 w

-* .2, — ^ 2 5 ^ s r~ • c ir W 5o ". . pfiO öB Q)o CM Oi g

boH

V

C3 r-l CO .

1-t

SS*

:0 ^j X M" o XJ H3 >-H

t3 ^i: --.2 C _

co C

oj

-* » 5 ^ >• 4» OH rt 3 M +i

o

g2|

CO

i) J*

-3 > a

,«-v*>*,

1-1

LO

^

: o i~< •ca «H i

O

CM

O CM

>

a 33 3

to

£

X2 *i? co ^ "**

Q g

oo i-i

CM 00

00 G

t CM

!«

i 8f

cu

S

CO

^

a*

"

o

O

O

i

co

O oo

t-

v

-

co

"^

2») 5I» Z, x :re

o

co CO co

CXI

co oj CO H->

« »

i fi°= o .5

J«J

co

CS tfH

co ft n 2 > Ifi 'o oj ^i

CD

co CO

fi 1 § « * # s

c c c fi g g H < H H :g w ^

?T" n

(B

44 I Arvidsjaur och Arjeplog härleder sig folkökningen helt av kolonisation och utnyttjande av skogen, medan den väldiga folkökningen i Gellivare och Jukkasjärvi väsentligen står i samband med uppkomsten av den moderna malmbrytningen i Malmberget och Kiruna. Särskilt står naturligtvis det språngartade uppsvinget i folkmängdens ökning från 1890 till 1900 i Gellivare och från 1900 till 1910 i Jukkasjärvi i oupplösligt samband med den nya epok, som anläggande av en modern kommunikationsled till hjärtat av Lappland bildar i arbetet för de lappländska mineralrikedomarnas utnyttjande. Det bör dock bemärkas att den folkökning i Gellivare och Jukkasjärvi socknar, som står i samband med den senaste epoken — de moderna kommunikationernas — i utvecklingen av Lapplands ekonomiska förhållanden, haft ett helt annat inflytande på renskötseln och därmed på lapparnas existensmöjligheter än fallet varit med den på kolonisation och skogsrikedomarnas utnyttjande baserade folkökningen ute på Lapplands skogsvidder. Ehuru det använda materialet visar åtskilliga luckor och ojämnheter ger den senare sammanställningen dock en föreställning om kolonisationens förlopp inom Norrbottens lappmarker. Den stora ökningen i antalet nybyggen under 50-årsperioden 1748—1801 står tydligen i samband med de ansträngningar, som då gjordes för utnyttjande av de lappländska mineralfyndigheterna inom Gellivare och Jukkasjärvi socknar — av de i Norrbottens historia så bekanta föregångsmännen Meldercreutz och Hermelin, vilka nedlade ett energiskt arbete på att förmå folk att bosätta sig i lappmarkerna, ökningen är också störst i Jukkasjärvi och Gellivare socknar. För ytterligare belysande av den nuvarande bosättningens omfattning och inflytande på lapparnas huvudnäring, renskötseln, synes det vara av intresse att lämna en uppgift över de arealer jord, som i samband med avvittringarna övergått i privat ägo inom lappmarkerna. Professor Hellström meddelar i sitt förutnämnda arbete "Norrlands jordbruk" en uppgift över arealen mark, som vid avvittringar före 1915 tilldelats byar, hemman och lägenheter och arealen ströängar samt över allmänningsskogarnas arealer. En sammanställning av dessa visar:

45 I

Arealen land i kvadratmil i Norrbottens lappmarker samt arealen privatmark och äng i har. Privat mark Total areal kv.mil

Socken

Därav äng har

Tilldelad Allmänningar hemman har har 2

Summa har

150 357 166 511 283 890 287 866 290 285 142 802

174 139 187 526 351 843 350 882 335 867 149 796

17 576 15 238 13 588 31419 7 318 1619

8 419 9 693 16 668 33 562 6 687 615

228 342 1 550 053

86 758

75 644

)

Arvidsjaur Arjeplog .. . Jokkmokk .. Gellivare . . Jukkasjärvi Karesuando

53-3 09 128-58 2 170-661 147-9 78 173- 75 2

Summa

674 2 3 2 1 321 711

23 782 21015 67 953 63 016 45 582 6 994

Total har

)

Ströängar har

*) Enl. M. Höjer: "Norrland." -') „ P. Hellström: "Norrlands jordbruk' sid. 104. 3 ) „ den officiella statistiken.

Totala arealen land belöper sig sålunda till icke mindre än 674-232 kvadratmil, varav c:a 155 kvadratmil eller icke fullt en fjärdedel av totalarealen år 1915 disponerades av privata dels såsom hemman och lägenheter tilldelad jord (inklusive ströängar) och dels i form av skogsallmänningar. Den areal, som sålunda övergått i privat ägo, är redan i och för sig mycket betydande, men då därtill kommer, att bosättningen och därmed de privata ägorna äro spridda över allt i ödemarkerna, är det lätt att inse vilka svårigheter bosättningen berett och bereder för renskötseln och för lapparna. Särskilt är det naturligtvis den bosättning, som uppstått i den övre barrskogsregionen, d. v. s. ovanför den s. k. odlingsgränsen, som bereder de största svårigheterna för den viktigaste grenen av renskötseln, nämligen fjällrenskötseln, genom skadegörelserna på de oskyddade höhässjorna ute på de vitt spridda slåttermyrarna. Statsmakternas uppmärksamhet har ock, som ovan framhållits, redan för ett 100-tal år sedan varit fästad vid den fara, som bosättningens framträngande upp till den övre barrskogsregionen förde med sig för fjällrenskötseln, och fastställande av odlingsgränsen avsåg att avvärja denna fara, men dels tillkommo statsmakternas åtgärder ifråga om odlingsgränsen för sent och dels har den princip, som låg till grund för dess fastställande, icke konsekvent fullföljts, utan tillstånd till bosättningar ovan odlingsgränsen har

medgivits i åtskilliga fall ända in på detta sekel. Följden har blivit att bosättningen inom lappmarkerna i många älvdalar trängt in upp mot barrskogsgränsen, och de bofasta disponera på sina ställen ängslägenheter ovanför barrskogsgränsen inom björkregionen, intill och t. o. m. inom fjällapparnas höst- och vårbetesland. Förhållanden, som vid sidan av jordbruksbosättningen tvinga till inskränkning i renskötseln. Att den disposition av mark för bosättningsändamål, som sålunda ägt rum i lappmarkerna, i hög grad inskränker möjligheterna för renskötselns utövande är utan vidare klart. Visserligen äga lapparna betesrätt även på privatmark, men bosättningen försvårar på många sätt de tillgängliga betesmarkernas utnyttjande och sätter en gräns, som ej utan risk för svåra konflikter kan överskridas, för renskötselns omfattning. Men vid sidan av den begränsning i renskötselns omfattning, som betingas av markdispositioner för den på jordbruk och dess binäringar baserade bosättningen i lappmarkerna, har den senaste epoken i utvecklingen av de ekonomiska förhållandena här fört med sig ett par mycket betydande andra mera lokala sådana inskränkningar. Sålunda har anläggande av Ofotenbanan och anläggande av de stora malmfältssamhällena Malmberget och Gellivare samt Kiruna och Tuolluvaara både tagit avsevärda, till stor del för renskötseln mycket värdefulla markarealer i anspråk och därjämte i hög grad försvårat angränsande tillgängliga betesmarkers utnyttjande för renskötseln. En annan åtgärd, som direkt minskat betesarealerna för lapparnas renar, är vattenregleringen i Luleälvens källsjöar, anläggningen av regleringsdammen vid Suorva, varvid avsevärda betesarealer bragts under den genom uppdämningen höjda vattenytan. Vid bedömande av de svårigheter, som tillkomsten av en järnväg genom lapparnas betesmarker och anläggande av stora moderna samhällen på desamma lokalt innebär för renskötseln, är det naturligtvis av vikt beakta, att det icke är den direkta förlusten i betesareal, som är huvudsaken härvid, ehuru även den är högst betydande, utan den stora olägenheten ligger i den svårighet i betesmarkers utnyttjande, som uppstått genom tillkomsten av dessa moderna anläggningar mitt bland nomadernas urgamla betesmarker, där de även efter jordbruksbosättningens tillblivelse i lappmarkerna fått fritt röra sig med sina renhjordar. I närheten av de stora samhällena oroas nomadens hjordar både av de människor, som i olika syften företaga längre och kortare strövtåg i de omgivande trakterna, och jämväl i hög grad av de skaror av lösa hundar, som ströva ut från samhällena. Dessa utgöra en verklig fara för renarna och bereda trots alla försiktighetsmått från ägarnas sida ett stort hinder

för utnyttjande av renbetesmarkerna. Lapparna klaga ständigt över skadegörelse av de bofastas hundar, och tidningarna innehålla ofta redogörelser för massakrer, som hundarna anställt bland renar i dessa trakter. Här torde inom parentes förtjäna ytterligare antecknas, att befolkningen inom dessa lappländska arbetarcentra under den arbetslöshet, som gjort sig gällande här under de sista åren, även uppträtt som svår konkurrent till lapparna ifråga om fisket i vissa fiskevatten i de nedre fjälltrakterna. Resultatet av den utveckling, som under årens lopp ägt rum i lappmarkerna har sålunda för renskötselns vidkommande blivit en betydande beskärning av dess betesmarker, varav med nödvändighet följer begränsning i näringens omfattning. Det har icke lyckats lapparna och de svenska statsmakterna, vilka sökt tillvarataga lapparnas intressen gent emot deras andra grannfolk, norrmän och finnar, att i Norge och Finland hävda den sedvanerätt, som tillerkänts lapparna i Sverige, och på vilken deras rätt till renbete här i landet är baserad, utan har lapparnas renbetesrätt utanför de politiska territorialgränserna högst väsentligt beskurits genom ingångna konventioner. Kolonisation i Jämtlands län. Den i det föregående lämnade redogörelsen för statens åtgärder dels att befordra inflyttning till de av lapparna begagnade områdena, dels att, sedan dessa strävanden krönts med framgång införa ordning i förhållandena mellan lapparna och de till lappmarkerna inflyttade, har behandlat förhållandena i de båda norra länens lappmarker. Något annorlunda har utvecklingen fortskridit i Jämtlands län. Statens åtgärder till lapparnas fromma inom detta län hava varit av genomgripande betydelse för möjligheten att utan riksstatens belastande skapa det finansiella underlaget för genomförande av flera för lapparna inom de båda andra länen mycket viktiga välfärdsanordningar. Det är av denna anledning icke möjligt att vid fullföljande av 1930 års lapputredning lämna utredningen av den jämtländska lappfrågan obeaktad, vilken därutöver med hänsyn till vissa lagstiftningsåtgärder erbjuder allmänt intresse. I det föregående är redan omnämnt, att, när lapparna invandrade till Jämtland, de där funno före sig en befolkning av skandinavisk stam. Några områden, som de med den förstkommandes rätt kunde göra anspråk på såsom varande sina, funnos ej i Jämtland. Begreppet lappmark i samma mening som i de sedan gammalt svenska områdena i norr existerade ej. När staten i slutet av 1600-talet och medlet av 1700-talet uppmanade till kolonisation inom lappmarken och fjällområdena, förelåg för Jämtlands län strängt taget ej samma anledning att taga hänsyn till en lapparnas på urgammal hävd grundad besittning av landet. Man finner ej

48 heller i de kungl. stadganden och brev, genom vilka avvittringsarbetet i detta län reglerades, några som helst anvisningar om att hänsyn skulle tagas till lapparnas intressen. Så var lika litet fallet, då den första avvittringen i Jämtland påbörjades genom resolutionen på allmogens bes välden 29 juni 1752, som när detta arbete, efter att år 1786 hava inställts, ånyo upptogs genom påbud i stadgan av den 8 december 1820. Och när awittringsverket genom kungl. brevet den 10 februari 1824 utsträcktes till att omfatta även Härjedalen, gavs ej heller då någon erinran om att lapparnas näringsliv intimt berördes av sättet för avvittringens genomförande. Kolonisationsintressets tillgodoseende stod helt i förgrunden, och lapparnas intressen löpte stor fara att bliva åsidosatta. De områden i fjälltrakterna, som blevo kvar i kronans besittning sedan hemman och nybyggen erhållit vad som borde tillkomma dem, blevo otillräckliga för lapparna, vartill även kom att dessa områden blevo åtskilda av mellanliggande marker, som tilldelats bofasta. För att råda bot för dessa olägenheter påbjöds, efter protester från lappallmogen, genom kungl. brev den 20 april 1841, att varje skattefjäll (sedermera kallade renbetesfjäll) skulle till gränserna avmätas och nödiga betesmarker, bränsle och fiske tillförsäkras lapparna, innan nybyggen finge upplåtas i fjälltrakterna. På grund av detta påbud blevo lappskattefj alien i Jämtlands län avsatta för lapparnas behov, varefter Kungl. Maj :ts befallningshavande under åren 1846— 1856 fastställde ränta, beräknad för bete och fiske, för varje lappskatte(renbetes-) fjäll. Efter räntornas fastställande upplätos lappskatte- eller renbetesfjällen genom inrymningsbrev åt åbor bland lappbefolkningen. Mot räntans erläggande tillförsäkrades dessa åbor att å fjällen idka renskötsel samt fiske i därvarande sjöar och vattendrag. Genom Kungl. Maj :ts befallningshavandes utslag den 6 december 1893, fastställt genom kammarkollegii utslag den 13 november 1894, hava renbetesfjällens räntor, den s. k. lappskatten, avskrivits. När 1841 års kungl. brev utfärdades, hade emellertid avvittringen redan fortskridit så långt, att lappskattefj alien blevo för små för både sommaroch vinterbete. 1882 års lappkommitté gjorde, i anledning av att olika meningar yppat sig om innebörden av 1841 års brev, gällande, att detsamma blott avsåge fastställande av vissa gränser för lapparnas sommarbete, under det att deras vinterbete jämlikt sedvanerätt fortfarande borde få äga rum även å annan kronans mark än skattefjällen och å enskildes ägor. I yttranden över kommitténs tolkning uttalades emot densamma avvikande meningar, men den har sedermera lagfästats i 1886 års och därefter utfärdade renbeteslagar. Detta 1841 års kungl. brev har, på sätt nyss antytts, fått betydelse utöver de jämtländska förhållanden som det närmast avsåg att reglera. Brevet gav anledning till diskussion om och till slut preciserande av lapp-

49 privilegiets omfattning, sådant detta fått sitt uttryck i lagstiftningen: bestämmelserna i 1 § av 1886 års renbeteslag, vilka sedermera höllos uppe i motsvarande stadganden i 1898 års och 1928 års renbeteslagar. Men det kungl. brevets principiella betydelse inskränker sig icke härtill, det betecknar (enligt professor Holmbäcks utredning år 1922 om lappskattelandsinstitutet) i själva verket en svängning av kronans politik rörande vidderna i norr genom den däri innehållna bestämmelsen om att nybyggesanläggningar icke finge upplåtas i fjälltrakterna förrän lapparnas betesmarker blivit behörigen utstakade och i varje fall icke tidigare än i samband med denna förrättning. "Genom 1841 års brev frångår alltså kronan grundsatsen att gynna kolonisation i lapptrakterna och söker i stället att genom bestämmelser mot kolonisation skydda lapparnas rätt. I detta hänseende kommer 1841 års brev att följas av en rad bestämmelser med samma syfte; vill man karakterisera lagstiftningen från den tidpunkt då brevet utfärdades måste det ske så, att lapparnas rätt höjes." Lapparna i Jämtlands län blevo, såsom ovan nämnts, genom avvittringen berövade en stor del av sina gamla sommarbetesland, och de vid avvittringen avsatta lappskattefj alien voro för små för att ersätta det förlorade, varjämte de ofta voro så belägna, att skadegörelse på enskildes intill liggande marker icke kunde undvikas. Av denna anledning, och för att man skulle kunna hinna vidtaga nödiga åtgärder för renbetesfjällens utvidgande, uppsköts tillämpningen för Jämtlands län av 1886 års renbeteslag till den 1 januari 1889. Genom kungl. brev av den 13 juli 1887 erhöll länsstyrelsen i uppdrag att under mellantiden till lagens trädande i kraft verkställa undersökningar om behovet av renbetesfjällens utvidgande. Dessa undersökningar, som omfattade trakter av Hede, Tännäs, Storsjö, Ovikens, Hallens och Undersåkers socknar, skulle avse ej blott att skaffa för bete erforderlig mark, utan även att genom markförvärv bereda naturliga gränser mellan lappmarken och den odlade bygden. Länsstyrelsen bemyndigades även att upptaga underhandlingar med vederbörande jordägare om överlåtande till kronan av sådan mark, som vid undersökningen befunnits böra förvärvas, samt, då sådan mark funnes kunna för skäligt pris inköpas eller i brist på godvillig överenskommelse böra exproprieras, därom hos Kungl. Maj :t göra framställning. Enligt åtskilliga kungl. brev bemyndigades därefter länsstyrelsen att avsluta köp av ett betydande antal hemman. Genom kungl. brevet av den 22 maj 1891 förordnades därefter, att de inköpta områdena skulle i sin helhet upplåtas för lapparnas behov i likhet med angränsande renbetesfjäll, att skogsmarken skulle ställas under skogsstatens förvaltning, och att inseendet i övrigt över de inköpta områdena skulle tillkomma länsstyrelsen. Om länsstyrelsen funne sådant utan men för renskötseln kunna ske, finge å områdena befintliga inägor, åbyggnader samt slätter- och fäbodlägenheter

50 på arrende upplåtas åt bofasta. I de vid sådan upplåtelse träffade avtalen skulle alltid intagas bestämmelse, att arrendatorn vore underkastad de inskränkningar i nyttjanderätten, som föranleddes av den åt lapparna upplåtna rätten att använda ifrågavarande områden. Arrendekontrakten innehålla därför, att arrendatorn skall själv söka freda hemmanets ägor från intrång av renar och icke i något fall vara berättigad till ersättning för skada, som av renarna tilläventyrs förorsakas. Ett flertal hemman har sedermera enligt särskilda kungl. brev inköpts, och beträffande samtliga gälla i fråga om disposition och förvaltning ovan nämnda bestämmelser. Man anser dock, att trots dessa inköp arronderingen och utökningen av renbeteslanden i länet icke på långt när är tillfredsställande. Medel till inköp av de sålunda för kronans räkning förvärvade markerna hava erhållits från Jämtländska renbetesfjällens skogsfond, som enligt kungl. breven den 13 juli 1887 och den 22 juni 1888 bildats av skogsavkastningen från de gamla renbetesfjällen och de till deras utvidgning inköpta områdena. I det följande skall lämnas en närmare redogörelse för denna och andra till lappväsendets fromma avsatta fonder. Lapska uttalanden om bebyggelse ovan odlingsgränsen. Det kan nu vara av intresse att taga del av lapparnas egen inställning till frågan om bebyggelse inom det område, där vissa fri- och rättigheter blivit dem tillförsäkrade. Vid tvenne särskilda tillfällen har frågan ganska utförligt behandlats av dem. Första gången, som detta var händelsen, pågick diskussionen ej mindre än sju år och hade då sin upprinnelse i en av åtskilliga lappar inom Dorotea och Vilhelmina socknar till konungen den 6 februari 1900 ingiven skrift. Med utgångspunkt från 1898 års lapplags bestämmelser om ersättningsskyldighet för skada å växande eller avskuren, men ej bärgad gröda å ängar ovan odlingsgränsen framhålla skriftens undertecknare i dess avslutning det enligt deras mening hårda uti att lapparna å sina sedan uråldriga tider besuttna lappskatteland icke allenast utan vederlag lidit intrång av nybyggare, utan därtill själva skola vara ersättningsskyldiga, om deras renar förorsaka skada på gröda inom dessa områden. Under den behandling, som lapparnas framställning underkastades, föreslogs bland annat, att vissa hemman skulle av staten inlösas och utläggas till renbetesland. Lapparna, som blevo i tillfälle att på utlyst sammanträde i Fatmomakke framlägga sina synpunkter, hade nu preciserat sina påståenden och förklarade muntligt, att de av dem påtalade olägenheterna icke kunde avhjälpas genom inlösen av vissa föreslagna hemman, utan att därtill erfordrades, att alla ovan odlingsgränsen belägna hemman och nybyggen utlades till renbetesland. I en ny till ko-

51 nungen ställd skrift återtogos samtidigt de förslag, som framlagts i den först ingivna, och det hemställdes, att åt lapparna skulle vid den blivande avvittringen upplåtas lägenheter med skogs-, betes-, slätter-, jakt- och fiskerättigheter. Än ytterligare utvecklade lapparna i en underdånig skrivelse av den 20 mars 1902 sin inställning till frågan om bosättningen ovan odlingsgränsen, som de nu formulerade så, att all mark ovan odlingsgränsen borde av staten inlösas för att, sedan den nuvarande, icke renägande befolkningen därifrån avhysts, upplåtas dels till renbeten, dels till nybyggen åt lapparna med skog till husbehov och något till avsalu, under det att skogen i övrigt utlades till kronopark; vore denna tanke förmäten, hemställdes att så stora trakter som möjligt måtte inlösas och disponeras på angivet sätt. Den nu framförda tanken om nybyggesupplåtelser åt lapparna gav i den efterföljande diskussionen uppslag till ett meningsutbyte om lämpligheten av att lapparna med renskötsel förenade jordbruksdrift. Här stodo mot varandra diametralt motsatta åsikter. Av den dåvarande lappfogden i länet gjordes gällande, att en sådan förening av tvenne för varandra så ytterst främmande näringar vore olämplig, och att, om nybygge skulle upplåtas till lappar, detta endast borde ske under villkor, att lappen avstode från renskötsel och avyttrade sina renar, en mening åt vilken även kammarkollegium och domänstyrelsen i gemensamt avgivet utlåtande givit uttryck. Även Konungens befallningshavande höll före, att äldre erfarenhet ej syntes uppmuntra till åtgärder i syfte att bereda utväg för lapp att samtidigt idka jordbruk och renskötsel. När dåvarande över jägmästaren vid ett senare tillfälle yttrade sig i samma fråga, intog han en annan ståndpunkt och fäste uppmärksamheten på att ett flertal hemman i lappmarken ledde sitt ursprung från nybyggen, vilkas första innehavare på en hand förenat drivandet av de båda näringarna, och att resultatet ej verkade avskräckande från att fortsätta på denna väg. Bland lapparna själva voro meningarna även delade i fråga om lämpligheten av att förena jordbruk med renskötsel. På ett sammanträde i Tärna kyrka i juli 1905 inför Kungl. Maj :ts befallningshavande uttalade sålunda en av lapparnas talesmän, att erfarenheten visade, att jordbrukande lappar, som därjämte idkade renskötsel, rett sig gott, under det att åter en annan förmenade, att de båda näringarna ej kunde med fördel samtidigt bedrivas, enär renskötseln då vanvårdades och ginge sin undergång till mötes. En mellanställning intogs av dem, som hölio före, att jordbruk och renskötsel endast undantagsvis kunde förenas, men att det vore nödvändigt för lappen att äga ett jordbruk, då han bleve gammal och ej längre orkade med renskötseln. Allt under det att diskussionen i den nu behandlade frågan om lämpligheten av att förena jordbruk och renskötsel på en hand fortgått, hade från lapparna till Kungl. Maj :t ingivits nya framställningar, i vilka de förut framförda synpunkterna om

52 lapparnas ensamrätt att disponera områdena ovan odlingsgränsen vidhöllos. — Uti det utlåtande, i vilket Kungl. Maj :ts befallningshavande den 21 maj 1906 gav en sammanfattning av de olika meningar, vilka kommit till uttryck på hållna sammanträden och uti ingivna skrifter, uttalade befallningshavanden bland annat, att hindret för renskötseln och grunden för klagomålen vore den omständigheten, att lapparnas rätt till bete för renarna faktiskt inskränkts mer och mer genom bebyggelsens utökande och delning av jorden. En utvidgning av lapparnas renbetesfriheter vore av nöden. För en utredning huru detta borde ske, vore en undersökning i varje särskilt fall nödvändig till utrönande, dels av i vilken utsträckning mark, som de bofasta brukade, vore behövlig för renskötseln, dels ock huruvida de bofasta ägde rätt till den mark, som de brukade. En sådan undersökning borde företagas i sammanhang med avvittringen. Utom annat borde därvid undersökas, huruvida rörande utängar uppgörelse kunde träffas om deras avstående mot ett lösenbelopp, som skulle användas till odling och förbättring av lägenhetens hemägor — samma tankar alltså, som sedermera förkroppsligades uti de i det föregående omnämnda förordningarna om tilläggsavvittring och lagen om indragning av ströängar. Även frågan om beredande av tillfälle åt lappar, som övergivit nomadlivet, att idka jordbruksnäring och boskapsskötsel borde bliva föremål för utredning i sammanhang med avvittringsarbetets återupptagande. När kammarkollegium och lantmäteristyrelsen den 17 april 1907 tillstyrkte det förslag om utredning, som befallningshavanden framlagt, hade denna diskussion om lapparnas ställning inom området ovan odlingsgränsen fortgått i sju år. Väl må det kunna sägas att från både den ena och den andra sidan — både från lappar och bofasta — framlades förslag och gjordes påståenden, som ej voro väl grundade, men diskussionen medförde den obestridliga fördelen, att under densamma framfördes tankar, som sedan omsatts i handling, och vilka utan tvekan torde kunna betecknas såsom ägnade att tillgodose båda parternas — såväl lappars som bofastas — intressen. En förnyad anledning för lapparna att till behandling upptaga frågan om rätt för dem till en mera fast bosättning och om lämpligheten av att med renskötsel förena idkande av jordbruk erbjöd sig genom de förslag till ändringar i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, vilka genom proposition n:o 169 förelades 1917 års riksdag. En sammanfattande redogörelse för innebörden av dessa ändringsförslag, i vad de beröra nu omhandlade spörsmål, torde här vara på sin plats. Den lapparna enligt § 1 av 1898 års lag medgivna rätt att inom områden, där de ägde uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll av sig och renarna föreslogs i så måtto begränsad,

53 att det på grund av denna rätt ej skulle vara dem tillåtet att uppföra boningshus. Den rätt till virkesfångst, som enligt 1898 års lag tillkom lappar, utsädes i propositionen uttryckligen avse "renskötande" lappar och blev i så måtto preciserad, att densamma, som fått tagas i anspråk för uppförande eller ombyggnad av "bostad", skulle i stället gälla "kåta". Vite för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse byordningsföreskrift var i 1898 års lag bestämt till belopp från två till etthundra kronor; maximigränsen föreslogs nu höjd till femhundra kronor. Utöver dessa ändringsförslag tillkommo nya bestämmelser, avsedda att reglera lapparnas bosättning, då de i följd av ålder eller sjukdom icke kunde fortfara med renskötseln. I sådant avseende föreslogs, att å områden, som av Kungl. Maj :t avsatts för sådan bosättning, upplåtelse skulle kunna meddelas av Kungl. Maj:ts befallningshavande, dock ej för längre tid än sökandes och hans hustrus livstid. Då nyttj anderätten upphörde, skulle lägenheten i befintligt skick tillfalla kronan utan ersättning för därå nedlagda kostnader, därest ej undantag för särskilt fall prövades böra medgivas. I andra fall än de ovannämnda skulle det ankomma på Kungl. Maj :t att åt lapp upplåta nyttjanderätt till kronomark i Norrbottens eller Västerbottens län, såframt upplåtelsen ej lände till förfång för de renskötande lapparna. Till övervägande hade den kungl. propositionen upptagit frågan om förutsättningarna för att någon skulle såsom lapp anses och därmed vara berättigad att åtnjuta de särskilda förmåner, som enligt lag tillkomme lappar. Bestämmelserna härom hade föreslagits erhålla följande formulering: "såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av lapsk härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes fader drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet". Den, som enligt dessa bestämmelser ej vore att anse som lapp, men i någon mån vore av lapsk härstamning, ägde driva fjällrenskötsel, dock utan samband med jordbruk. För att driva skogsrenskötsel med eller utan samband med jordbruk ägde han att söka tillstånd av Kungl. Maj :ts befallningshavande, som, därest renskötsel kunde bedrivas utan synnerligt men för jordbruket i orten, ägde meddela tillstånd, dock för en tid av högst tio år. I en till lagförslaget fogad övergångsbestämmelse hade föreslagits, att den, som i någon mån vore av lapsk härstamning och vid början av år 1917 innehade och bebodde lägenhet, som utan tillstånd upptagits å kronomark ovan odlingsgränsen i Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller å renbetesfjällen i Jämtlands län, skulle äga att under sin livstid och hustruns, om han vore eller bleve gift, fortfarande bruka lägenheten, dock beträffande slätter endast till ingången av år 1922. Vid avträdande av sådan lägenhet skulle ersättning för nedlagt arbete ej utgå, därest ej Konungen för särskilt fall annorlunda förord-

54 nade; byggnader ägde vederbörande dock bortföra, även om virket till dem tagits från kronans mark. När den kungl. propositionen förelagts riksdagen till behandling, väcktes i andra kammaren tvenne motioner. I den ena, framburen av herr E. F. Hellberg jämte nitton kammarledamöter och understödd genom instämmanden av fyrtiotvå andra ledamöter av kammaren, framhölls, att frågan om lapparnas fasta bosättning behandlats helt annorlunda i Sverige än i Norge, där man på allt sätt sökt förhjälpa lapparna att så snabbt som möjligt sätta sig in i de nuvarande kulturförhållandena och anpassa sig efter dessa. Liksom i Norge borde lapparna själva bliva satta i tillfälle att uttala sig i de nu berörda frågorna, en önskan, som även framförts från samtliga lappbyar i Jämtlands och Västerbottens län. Ett lämpligt tillfälle att avlyssna lapparna i deras inställning till frågorna gåves, om avgörandet uppskötes till en kommande riksdag, varigenom förslagen kunde bliva föremål för behandling vid eft tilltänkt stort landsmöte med lapparna i Östersund, avsett att hållas i början av år 1918. Till detsamma borde lappfogdarna samt representanter för länsstyrelserna åläggas att infinna sig, dock utan rätt att deltaga i förhandlingarna, som borde ledas av en lapparnas förtroendeman. Efter att även ha berört frågan om de lapska barnens undervisning yrkade motionärerna, att den kungl. propositionen måtte av riksdagen avslås. I den andra motionen, väckt av herr Hage m. fl., framfördes yrkanden om vissa ändringar i Kungl. Maj:ts förslag såsom ett alternativ till det i herr Hellbergs m. fl :s motion framlagda avslagsyrkandet. Sålunda hemställdes bl. a., att det antal renar, som inom Norrbottens läns lappmark boende ägare av jordbruk, som ej vore lapp, ägde att inneha va, skulle höjas från av Kungl. Maj: t föreslagna tjugo till femtio, samt att en statslånefond skulle uppläggas, från vilken mindre bemedlade eller fattiga lappar skulle kunna erhålla lån för inköp av renar, som de bofasta på grund av nyssnämnda bestämmelse måste nedslakta. Lagutskottet, till vilket den kungl. propositionen och de väckta motionerna remitterats, yrkade avslag å herr Hellbergs motion samt den ändring i Kungl. Maj :ts förslag, att antal renar, som bofasta i Norrbottens lappmark finge innehava, bestämdes till femtio. Mot detta utskottets förslag avgavs reservation av herr Lindhagen och sex andra utskottsledamöter. I vissa avseenden, som dock ej beröra i detta sammanhang avhandlade frågor, biträdde reservanterna utskottets hemställan, under det att de åter beträffande de delar av den kungl. propositionen, som berörde frågor om lapparnas rätt att uppföra boningshus och överhuvudtaget deras fasta bosättning samt beträffande den här ovan refererade övergångsbestämmelsen, hemställde, att dessa borde upptagas till förnyat övervägande i sammanhang med en revision av hela lapplag-

55 stiftningen; lapparna borde dessförinnan hava beretts tillfälle att på allmänt möte framföra sina synpunkter och önskningar. Vid frågornas behandling i kamrarna stannade dessa i skiljaktiga beslut. Under det att första kammaren biföll utskottets förslag, godkände åter andra kammaren reservanternas hemställan. Lagutskottet, som därefter ägde att sammanjämka de skiljaktiga besluten, föreslog, att kamrarna med frånträdande av sina förut fattade beslut ville biträda andra kammarens beslut med den ändring att till övergångsbestämmelserna i det av denna antagna lagförslaget lades ett nytt stycke av följande lydelse "Från utfärdandet av denna lag intill utgången av år 1920 skall ifråga om lappars bosättning å kronojord inom lappmarkerna och renbetesfjällen i Jämtlands län gälla, förutom vad särskilda författningar innehålla om bosättning å kronomark, att tillstånd till uppförande av boningshus med eller utan någon därmed sammanhängande, på eget äventyr för åverkan av renar upptagen odling jämte ladugård må beviljas av Konungen, som därvid i varje särskilt fall prövar, på vilken plats och i vad mån anläggningen må äga rum". Det framlagda förslaget till sammanjämkning blev av båda kamrarna godkänt. I den skrivelse, genom vilken riksdagsbeslutet delgavs Kungl. Maj:t, gavs även uttryck åt den mening, som under riksdagens behandling av ärendet uttalats i fråga om önskvärdheten av att lapparna på allmänt möte sattes i tillfälle giva uttryck åt sina synpunkter och önskemål. Ett sådant möte borde av statsmakterna och orternas tjänstemän underlättas och stödjas med statsanslag. När lapparna sedermera — i februari 1918 — samlades i Östersund till detta möte, blevo de i den kungl. propositionen behandlade bosättningsfrågorna föremål för kritisk granskning i föredrag av kandidaten Torkel Tomasson och i därpå följande diskussioner. Uti flera resolutioner framlade de närvarande lapparna sin ställning till de behandlade spörsmålen. Innehållet i dessa resolutioner kan i korthet sammanfattas sålunda: Bestämmelserna om vite för överträdelse av byordningsföreskrifter vore i Kungl. Maj:ts förslag oskäligt hårda. Frågan om möjlighet till fast bosättning för icke renskötande lappar vore genom förslaget icke löst på ett tillfredsställande sätt; åt lappar, som helt eller delvis saknade renar, men önskade ägna sig åt renskötsel, borde beredas tillfälle till förvärv av renar; saknades utrymme å betesmarkerna, borde dessa lappars fasta bosättning i görligaste mån underlättas. Föreskrifterna om by ordningar liksom ock själva byordningarna borde underkastas revision. Mötet uttalade sig mot det föreslagna generella förbudet att uppföra boningshus inom renbeteslanden; efter medgivande av Kungl. Maj :ts be-

56 fallningshavande borde i stället för kåta boningshus få uppföras av renskötande lapp för honom och hans familj. Olägenheterna av att lapp samtidigt bedreve renskötsel och jordbruk vore icke av sådan art, att de övervägde fördelarna av en dylik kombination. Ett antagande, att, när en lappsläkt i två generationer idkat renskötsel och jordbruk samtidigt, den tredje generationen kommit så långt bort från fädrens bruk, att den borde jämställas med bofast av annan härkomst än lapp, kunde ej förestava rättslig åtgärd mot renskötsel och hemmansbruk samtidigt. Först då lappen övergivit renskötseln och helt ägnat sig åt hemmansbruk, kunde valet av näringsfång anses träffat; det kunde vid sådant fall ifrågasättas, huruvida han borde åtnjuta privilegier ifråga om reninnehav utöver andra bofasta. Redan uppförda boningshus och odlingslägenheter borde få bibehållas; vore de till skada för renskötseln och därför borde flyttas eller övergivas, skulle full ersättning för skada och förlust lämnas av staten eller ock på dess bekostnad en lika god lägenhet upplåtas. Administrativa åtgärder för övervakande av förhållandet mellan lappar och bofasta. Av den i det föregående lämnade framställningen rörande bebyggelsens fortskridande inom de delar av landet, där renskötsel sedan gammalt bedrivits, har framgått, att intressekonflikter mellan nybyggarna och de nomadiserande lapparna ofta visade sig ofrånkomliga. De båda näringarna — jordbruk och renskötsel — begärde var för sig statens skydd, den förra under åberopande av statliga utfästelser och såsom bärare av en högre kulturform, den senare under framhållande av sin på urgammal hävd vilande rätt att ostört få utöva en näring, som därjämte ägde fördelen av att kunna avvinna de till varje odling otjänliga fjällvidderna en icke obetydlig avkastning. Redan tidigt hade statsmakterna haft uppmärksamheten fästad på detta motsatsförhållande mellan lappmarkernas och fjällens hittillsvarande befolkning och de inträngande nybyggarna. Detta framgår otvetydigt av de i det föregående omnämnda plakatet av år 1673, reglementet av år 1749 och ej minst av instruktionen för kronofogdarna av år 1760. Några positiva åtgärder för att, då sådana intressekonflikter uppkommo, under statens förmedling söka utjämna desamma vidtogos dock ej, om man icke såsom en sådan vill anse den i sistnämnda instruktion införda uppmaningen till fogdarna att söka bilägga uppkomna stridigheter, en uppmaning, som helt naturligt blev mer ett uttryck för regeringens goda avsikter än en verklig insats för att avhjälpa en möjligen uppkommen tvist. Den första åtgärd för att på lagstiftningsväg råda

57 bot för en dylik brist vidtogs genom införande i kungl. förordningen den 6 juni 1883 rörande de lappar, som med renar'flytta mellan Sverige och Norge, av en bestämmelse om skyldighet för dem att bland sig utse en förman och en andre förman med uppgift — förutom annat att vid tvister om skadegörelse frårt lapparnas sida å deras vägnar ingå förlikning, om skäl därtill förelåge. Under hänvisning till denna bestämmelse föreslog 1882 års lappkommitté i sitt den 25 augusti 1883 avgivna betänkande skyldighet för lapparna att i varje lappby inom sig utse en ordningsman, vilken det skulle åligga, förutom att inom lappbyn verka för god ordning i skilda avseenden, även att söka bilägga tvister mellan lapparna och de bofasta. Detta förslag, som upptogs i 1886 års renbeteslag, kan sägas vara det första fullt medvetna steget till skapande av en fast, statlig organisation för handhavande ute i orterna av de göromål, vilka beröra lapparnas och de bofastas ömsesidiga ställning. Samma dag, som kommittén avgav sitt förslag till renbeteslag, hade den även besvarat en remiss av vissa skrifter, genom vilka dels lappar inom Jämtlands län klagade över sin och andra lappars i länet betryckta ställning, dels jordägare i Tännäs och Hede socknar av samma län klagade över intrång och skada, som tillskyndades dem av lapparna. Kommitterade, som i sitt förslag till renbeteslag tänkt sig möjligheten av att för vissa trakter, där förhållandena mellan lappar och bofasta vore mindre goda, en särskild tjänsteman, förslagsvis kallad uppsyningsman, borde tillsättas med uppgift att bringa ordning i lappväsendet och sämja mellan den bofaste och nomaden, fann av den utredning, som förebragts av Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, att i de nu behandlade fallen tillsättande av en dylik tjänsteman vore av nöden. Hans tjänstgöringsområde borde omfatta Härjedalens lappdistrikt och Undersåkers lappmark. Kommittén angav de arbetsuppgifter, som borde åligga befattningshavaren, samt föreslog att till honom borde utgå ett arvode av 3000 kronor och ersättning för resor enligt resereglementets fjärde klass. Tjänsten borde efter ansökan och förslag av befallningshavanden tillsättas av Kungl. Maj:t. Kommitterade uttalade vidare, att förordnande å tjänsten borde gälla endast tills vidare, "då det är att hoppas, att denna tjänstebefattning, sedan ordning i förhållandena mellan lapparna och de bofasta blivit införd, skall kunna indragas." På grund av detta kommitterades förslag, som livligt understöddes av befallningshavanden, förordnades efter förord av sistnämnda myndighet, den 24 april 1885 länsmannen Adolf Suwe att vara lappfogde med ett tjänstgöringsområde, som omfattade Härjeådalens, O vikens och Undersåkers renbetesfjäll och med avlöning enligt kommitterades förslag. Förordnandet förnyades årligen, och sedan 1886 års renbeteslag från och med den 1 januari 1889 även blivit gällande för Jämtlands län, anmälde Kungl. Maj:ts befallningshavande i skrivelse den 19

58 december s. å., att en lappfogde i länet på grund av den nya lagens ikraftträdande alltjämt vore erforderlig. I och med det första förordnandet av lappfogde i Jämtlands lan hade även den första verkliga ansatsen gjorts att bringa reda och fasthet i lappväsendets organisation. Den av 1882 års lappkommitté uttalade forhoppningen, att tjänstebefattningen i fråga efter en tids förlopp skulle kunna indragas, har ej gått i uppfyllelse. Det har tvärtom visat sig, a t t behovet av en sådan tjänst är permanent, och att detta behov förelegat ej blott i Jämtlands län, utan även i såväl Västerbottens som Norrbottens. Den 26 augusti 1889 anmälde nämligen Kungl. Maj:ts befallningshavande i sistnämnda län, att det på grund av bristande utrymme vore nödvändigt att förflytta en del lappar och deras renhjordar från Enontekis socken till Jokkmokks och Arjeplogs socknar. Det erfordrades, att en uppsyningsman förordnades för att dels leda lapparnas flyttning dels under de närmast följande åren ordna förhållandena mellan de förflyttade lapparna och de förutvarande invånarna i de trakter, dit flyttningen ägde rum Den 22 november 1889 förordnades i anledning härav länsmannen Frans Bruno Forsström att för år 1890 vara lappfogde i Norrbottens lan mot åtnjutande av samma avlöningsförmåner, som tillerkänts lappfogden i Jämtlands län. Förordnandet förnyades att gälla för åren 1891—1895. I statsverkspropositionen till 1894 års riksdag hade civilministern uttalat, att behov av att tillsätta en lappfogde även i Västerbottens lan skulle kunna tänkas uppkomma, men då avlöningen till honom i så fall skulle kunna bestridas av tillgängliga medel, begärdes ingen förhöjning av det anslag, från vilket dessa avlöningsmedel eljest skulle utgå. Denna statsrådets förmodan bekräftades inom den närmaste tiden av Konungens befallningshavande i länet, som den 24 september 1894 till Konungen ingav framställning om medel för avlönande av en lappfogde. Såsom skal for denna sin begäran anförde befallningshavanden oenighet mellan lappar och bofasta på grund av skadegörelse genom renarna och de bofastas övergrepp genom att skingra renhjordarna och nedskjuta renar; vid tvister med bofasta i Norge erfordrades någon, som biträdde lapparna och förde deras talan; en lappfogde vore behövlig både för att skydda lapparna, for att tillhålla dem att iakttaga sina skyldigheter och för att övervaka ordningsmännen i lappbyarna. Framställningen föranledde en höjning av vederbörligt anslag till sådan storlek, att det lämnade rum för avlöning med 3000 kronor även åt en lappfogde i Västerbottens län. Frågan om lappfogdarnas ställning i administrationen, om storleken av deras avlöningsförmåner m. m. har sedermera vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas omprövning. Att här lämna en fullständig redogörelse för de olika meningar, som under denna tid kommit till uttryck, och för de beslut, som vid olika tillfällen fattats, är för utred-

59 ningens syfte knappast av behovet påkallat. Det må för detta ändamål vara tillräckligt anteckna att för närvarande äro anställda i vartdera av Jämtlands och Västerbottens län en lappfogde samt i Norrbottens län två och en biträdande lappfogde. Ordningsmän. Den genom 1886 års renbeteslag införda ordningsmannainstitutionen har visat sig vara ett steg i rätt riktning. Dessa av lapparna inom sig utsedda befattningshavare, en för varje lappby, fylla viktiga uppgifter inom lappadministrationen, och arbetet visade sig snart nog bli så pass omfattande att man icke kunde begära att det skulle fullgöras utan ersättning såsom lagstiftningen förutsatte. Frågan om någon gottgörelse åt ordningsmännen löstes i Jämtlands län provisoriskt genom användande av medel, som influtit för vissa rättighetsupplåtelser inom renbetesfjällen, och i Norrbottens län genom att ordningsmännen erhöllo förordnande som extra polismän med arvode från polisanslaget; i Västerbottens län synas lappordningsmännen icke hava fått någon ersättning för sitt besvär Genom 1898 års och 1928 års renbeteslagar hava ordningsmännen fått sig uppgifter pålagda utöver vad som tidigare åvilade dem. Från och med 1899 synas de hava beretts arvoden från vederbörande läns lappfonder av i medeltal 150 kronor om året — i Norrbottens län växlande mellan 150 och 200 kronor — och från och med 1919 är medeltalet höjt till 300 kronor, i Norrbottens län fördelat i arvoden växlande mellan 125 och 350 kronor, allt efter arbetsbördans omfattning. Tillsyningsmän. I underdånig skrivelse den 9 april 1913 framhöll länsstyrelsen i Norrbottens lan nödvändigheten av att åtgärder vidtoges för förbättrande av betestillgången inom Karesuando socken och de delar av Jukkasjärvi socken, dar Saarivuoma och Talma lappbyar hade sina betesmarker. I synnerhet host- och vårbetena vore mycket knappa, varför åtgärder för en förbättrad renskötselordning vore av nöden. För ändamålet hade uppgjorts forslag till erforderliga ändringar av § 1 i byaordningarna för Karesuando, Saarivuoma och Talma lappbyar. Länsstyrelsen hemställde om bemyndigande att för övervakande av dessa föreskrifters efterlevnad fa tillsatta tillsyningsmän. Dessa borde icke få vara lappar, utan utväljas bland "personer, som på samma gång de hava lapparnas fulla förtroende hava noggrann insikt i hithörande förhållanden och äga tillräcklig auktoritet att göra sig gällande". Enligt 1898 års renbeteslag skulle visserligen de renskotande lapparna i varje lappby inom sig välja en ordningsman

som bland annat hade att vaka över efterlevnaden av den for lappbyn fastställda byaordningen. Hittills vunnen erfarenhet hade dock givit vid handen att dessa ordningsmän, som själva vore renägare, saknade vilja och förmåga att i detta hänseende utöva verksam kontroll. Ej heller torde kunna förutsättas att lappfogden, som hade sin stationsort i Gellivare och skulle övervaka lappväsendet inom hela länet, skulle få tid övrig till den fortgående tillsyn, som här vore av nöden. Åtminstone det första aret torde nämligen bliva nödvändigt, att tillsyningsmännen under den tid av året lapparna med sina renar uppehölle sig i Sverige ständigt vistades pa rörlig fot för att lämna råd och anvisningar samt tillse, att givna foreskrifter efterlevdes. Genom tillsättande av tillsyningsmän torde kostnaderna för sådana särskilda expeditioner, som länsstyrelsen under de senaste två åren nödgats avsända till ifrågavarande trakter för att förhindra renars inträngande på norskt område under olaga tid, kunna undvikas. Såsom ersättning åt tillsyningsmännen föreslogs ett årsarvode av 600 kronor jämte rätt till reseersättning och dagtraktamente enligt sjätte klassen i då gällande resereglemente. På grund av det anförda hemställde länsstyrelsen om rätt att "forsoksvis under ett år från och med den 15 nästkommande september tillsätta en tillsyningsmän över lapparna inom vardera av Karesuando och Jukkasjärvi socknar". Den 18 juli 1913 lämnade Kungl. Maj :t länsstyrelsen det begärda bemyndigandet, och den 25 juli s. å. förordnade länsstyrelsen tvenne tillsyningsmän, den ena i Karesuando socken och den andra i Saarivuoma och Talma lappbyar, att med åtnjutande av polismans skydd och befogenhet under ett år från och med den 15 september uppehålla ifrågavarande befattningar. Det ålåge tillsyningsmännen att tillse, att lapparna ställde sig till noggrann efterrättelse bestämmelserna i vederbörande byaordningar, särskilt rörande betesrättens ordnande, för vilket ändamål ^ tillsyningsmännen hade att redan vid gränsen möta lapparna vid deras återflyttningar från Norge och därefter åtfölja dem. Tillsyningsmännen skulle i övrigt°ställa sig till efterrättelse av länsstyrelsen och vederbörande lappfogde givna föreskrifter. Genom särskilda nådiga beslut förnyades efter framställning av lansstyrelsen det lämnade medgivandet att gälla för tiden till och med år 1919. Den omständigheten, att länet från och med den 1 juli 1916 uppdelades i tvenne lappfogdedistrikt, minskade ej behovet av tillsyningsmän mom de nämnda lappbyarnas områden. Då det emellertid från lapskt håll stundom ifrågasatts, huruvida tillsyningsmännen verkligen kunde sägas fylla ett behov i det administrativa arbetet, har det synts lämpligt att i detta sammanhang lämna några utdrag ur vederbörande lappfogdes årsberättelser i vad de behandla denna

61 fråga. I sin berättelse för år 1916 anförde lappfogden i länets norra lappfogdedistrikt bland annat följande: " Dessa tillsyningsmän, — - — - ha till uppgift att följa lapparnas arbete och näring samt att övervaka efterlevnaden av lagar och förordningar, •.' Deras verksamhet måste betraktas som utmärkt. Som förhållandena under senare åren utvecklat sig med ökat arbete för lapska tjänstemän, kan jag ej tänka mig en möjlighet att utan dessa tillsyningsmäns hjälp en tillräcklig kontroll på lapparna och deras åtgöranden kunde utövas. Därför få också dessa tillsyningsmän under vinterns lopp vara ute nära nog jämt rättande till ett fel här, ett där samt givande råd och upplysningar överallt. De anställda tillsyningsmännen ha också i allmänhet lapparnas förtroende, ehuru någon gång från håll, där tillsyningsmännen måst gripa in, naturligtvis ett knorrande höres. Båda tillsyningsmännen hava också utfört sitt arbete på ett tillfredsställande sätt och äro bägge lämpliga för sitt uppdrag". Redogörelse för sin verksamhet avgåvo tillsyningsmännen genom rapporter till lappfogden, vilka denne delgav länsstyrelsen. I dessa rapporter lämnas fullständiga och utförliga meddelanden om lapparnas flyttningar, betesförhållanden, klimatförhållanden uppe i fjälltrakterna, förhållandet mellan lappar och bofasta, särskilt norrmän. Av rapporterna framgår vidare, att det ofta varit förenat med svårigheter att förmå lapparna att iakttaga bestämmelserna om betesrättens utövande på de skilda områdena. I många fall har detta endast kunnat ske efter övertalning och, där detta icke hjälpt, genom tillsägelse om laga åtgärders vidtagande i händelse rättelse utebleve. Uti en skrivelse den 17 februari 1918 till länsstyrelsen påpekade lappfogden, att av tillsyningsmännen för Saarivuoma och Talma byalag till Norge företagna resor haft bland annat den betydelsen, att norrmännen eller de norska nybyggarna lärt sig inse, att lapparnas efterblivna renar icke vore lämnade fullkomligt i deras våld, med vilka de finge handla efter eget förgottfinnande. Rörande tillsyningsmännens verksamhet under år 1919 anförde lappfogden uti sin årsberättelse följande: "Utan tillsyningsmän skulle lappfogden ej på något sätt kunnat utöva den direkta tillsyn över lapparna och deras flyttningar, som inom distriktet till följd av gränsförhållandena mot Norge och Finland är nödvändig. Under viss tid av året erfordrades också såväl inom Karesuando som Jukkasjärvi, där s. k. besparingsområden avsatts, särskild tillsyn, då annars en del av lapparna under olovlig tid till förfång och skada för alla andra lappar skulle använda sig av dessa besparingsland till bete för sina renar. Lappfogden kan ej med bästa vilja i världen så noga följa lapparnas flyttningar som för gränsernas skull erfordras. Här ha också tillsyningsmännen ett krävande arbete att utföra. Särskilt förvintertid måste tillsynings-

62 männen vara ute på resor, men även under vintern, sedan lapparna med sina renar kommit ned till vinterbeteslanden, är deras uppgift ganska krävande, särskilt i de delar av distriktet, där stridigheter mellan bofasta och lappar kunna tänkas uppstå. Här skall tillsyningsmännen medla mellan de tvistande och för de bofasta framhålla lapparnas obestridliga rätt till renbetning även å till enskilda hörande marker. Före lapparnas ankomst skall han, så långt sig göra låter, försöka få hemmansägarna att hemköra utestående foder, så att lapparna ej må hindras från nedflyttning så tidigt som möjligt. I detta som i allt annat ha också de båda tillsyningsmännen gjort vad de kunnat, ehuru, särskilt vad utestående foder beträffar, ännu mycket återstår att göra." Sedan behov yppat sig av ytterligare en tillsyningsmän med placering i Gellivare socken, bemyndigade Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 31 december 1919 länsstyrelsen att tillsätta ännu en tillsyningsmän. På grund av den med Norge ingångna konventionen förflyttades under år 1919 och närmast följande år en del lappar från norra till södra lappfogdedistriktet. Då de metoder för renskötselns bedrivande, som tillämpades av dessa lappar, väsentligen skilde sig från lapparnas i södra distriktet, uppstodo förvecklingar såväl i Sverige som Norge både mellan lapparna inbördes och mellan dessa och den bofasta befolkningen. För att söka bringa reda i förhållandena befanns det nödigt att anställa ytterligare tvenne tillsyningsmän, en i Arjeplogs socken och en i Jokkmokks socken. Härom gjord hemställan blev av Kungl. Maj:t den 31 december 1921 bifallen. För dessa tillsyningsmän fastställdes av länsstyrelsen den 6 februari 1922 följande instruktion: "Tillsyningsmän åligger: 1. Att vaka däröver, att bestämmelserna i gällande lagar och författningar rörande renskötseln och vad med denna står i samband efterkommas såväl av bofasta som av lappar samt att, där så ej sker, söka åstadkomma rättelse och angående förhållandet fortast möjligt underrätta lappfogden. 2. Att övervaka lapparnas flyttningsfärder och tillse, att lapparna under desamma framföra sina renhjordar i god ordning från och till de olika beteslanden. I anslutning härtill bör tillsyningsmän, då så är erforderligt, åtfölja lapparna under deras flyttningar. 3. Att tillse, att samtliga lappar höstetid flytta ned till skogslandet samt att övervaka, att lapparna, i händelse renar kvarlämnas i fjällen eller skogslandet, företaga noggranna sänkningar för renarnas återhämtande och förenande med huvudhjordarna. Särskilt böra dylika sänkningar företagas omedelbart efter uppflyttningen till fjälls om våren och nedflyttningen till skogslandet om hösten. 4. Att tillse, att andra lappar än de, som hava rättighet att beta sina renar å visst land, icke därstädes uppehålla sig med sina renar, samt att erforderlig noggrannhet i renarnas bevakning allmänt iakttages. Särskilt

63 bör beträffande till distriktet nyinflyttade lappar tillses, att dessa sommartid sköta sina renar på sätt, som av i orten förut varande lappar är brukligt. 5. Att tillse, att samtliga lappar företaga och noggrant genomföra behövliga skilj ningar. 6. Att tillse, att lapparna icke låta sina renar, vare sig i form av lösrenar eller hela hjordar, inkomma på norskt område å därför otillåten tid. 7. Att skaffa sig noggrann kännedom om förekomsten av sjukdomar, uppträdandet av rovdjur m. m. i renhjordarna och att, om så finnes erforderligt, därom underrätta lappfogden och i görlig mån föreslå tjänliga medel för sjukdomarnas eller rovdjurens etc. bekämpande samt i övrigt vara lapparna till stöd och hjälp. 8. Att ställa sig till noggrann efterrättelse Kungl. Maj :ts nådiga kungörelse angående lappfogdars och lapptillsyningsmäns åligganden i händelse av inkräktning å kronomark den 19 juni 1917 samt tillse att, beträffande utarrendering av bete, slåtter, jakt och fiske de av länsstyrelsen stipulerade arrendevillkor noggrant efterföljas samt att, då fall av överträdelse föreligger, därom omedelbart göra anmälan såväl till lappfogden som vederbörande landsfiskal. 9. Att ägna synnerlig uppmärksamhet däråt, att de bofasta noggrant iakttaga gällande lagbestämmelser rörande hållande av hund, samt att de vidtaga sådana åtgärder beträffande bärgat hö, att detsamma icke riskerar att bliva utsatt för skadegörelse genom renar. 10. Att verka därhän, att ett gott förhållande förefinnes mellan de bofasta och lapparna och att bibringa desamma noggrann kännedom om värderas rättigheter och skyldigheter samt att söka förekomma övergrepp från såväl ena som andra parten. Tillsyningsmän bör fördenskull göra sig förtrogen med såväl lapparnas som de bofastas, särskilt fjällbefolkningens, allmänna förhållanden och behov samt bispringa dem med råd, upplysningar och framställningar i förekommande fall. 11. Att beträffande sina resor noggrant rätta sig efter lappfogdens anvisningar samt att vid eventuellt behov av tjänstledighet i god tid till lappfogden insända framställning därom, ställd till länsstyrelsen, ävensom föreslå lämplig vikarie. 12. Att föra noggrann dagbok över sina resor och vad under desamma rörande tjänsten tilldragit sig, att omedelbart efter varje resa till lappfogden insända rapport samt att varje år före januari månads utgång till lappfogden insända berättelse rörande renskötselförhållandena inom sitt distrikt under närmast föregående år, därvid ovannämnda dagbok bifogas. 13. Att på begäran av landsfiskal biträda vid indrivning av den lapparna påförda s. k. lappskatten. 14. Att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av länsstyrelsen och lappfogden meddelas." Då förordnande för år 1923 utfärdades för tillsyningsmännen, företogos vissa förändringar i de åligganden, som ankommo på de inom norra di-

striktet anställda. Det skulle nu åligga dem att utöva särskild tillsyn däröver, att lapparna ställde sig till noggrann efterrättelse de angående dem och deras renskötsel utfärdade författningar och byaordningar, särskilt rörande renbetesrättens ordnande, för vilket ändamål de hade att under våren och försommaren och även under flyttningarna på hösten följa lapparna för att vaka över att de enligt konventionen med Norge av år 1919 bestämda flyttningsvägarna och bestämmelserna i övrigt följdes. Därjämte hade de att biträda vederbörande lappfogde vid underhandlingar med och medlingar mellan de bofasta och lappar,, att beträffande trakterna ovan odlingsgränsen tillse, att gällande författningar rörande bosättning, jakt och fiske samt tillgodogörande av bete och slåtter m. m. å kronans marker icke överträddes samt att tillhandagå vid indrivning av den lapparna påförda s. k. lappskatten. De i konventionen med Norge intagna bestämmelserna, vilka trädde i kraft från och med ingången av år 1923, krävde för sitt övervakande anställande av ytterligare en. extra tillsyningsmän. Härom gjord framställning blev av Kungl. Maj:t den 9 maj 1923 bifallen. Under detta samt följande år t. o. m. år 1927 var extra tillsyningsmän förordnad att under 2—3 månaders tid tjänstgöra inom Jukkasjärvi socken. Samtidigt voro alltjämt de fem hittills pä årsförordnande anställda tillsyningsmännen i verksamhet, därav, såsom förut nämnts, en i Gellivare socken. Här hade under årens lopp renantalet väsentligen ökats samtidigt som betesmarkerna försämrats. Konflikterna mellan läppar och bofasta hade mer och mer tillspetsats. Allt sammanlagt ådagalade det tidvisa behovet av en extra tillsyningsmän, och av länsstyrelsen gjord framställning om rätt att förordna sådan blev ock av Kungl. Maj :t den 30 december 1927 bifallen. Under år 1928 voro alltså inom länet anställda fem tillsyningsmän med årsförordnande och tvenne med tjänstgöring endast viss tid av året. Genom lagstiftningen rörande den lapska fattigvården och den förändrade lagstiftningen rörande taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, enligt vilken även lapparna från och med år 1929 skola vara underkastade sådan taxering för inkomst av renskötsel, hade lappfogdens i norra distriktet arbete betydligt ökats. Därtill bidrog även, att den nya renbeteslagen från och med detta år trätt i tillämpning, samt att lappfogden fått tillsyn över renskötseln även nedom lappmarksgränsen. Alla dessa omständigheter hindrade honom att i erforderlig omfattning personligen övervaka och följa lapparnas flyttningar. Det var därför av behovet synnerligen påkallat, att under den tid, som Karesuando- och Jukkasjärvilapparna vistades i Norge, en noggrann tillsyn utövades över deras renskötsel, och att för ändamålet en tillsyningsmän denna tid så gott som ständigt uppehöll sig i Norge. På grund av alla dessa skäl hade lappfogden i skrivelse den 11 januari 1929 hemställt att utöver redan då förordnade

65 tre tillsyningsmän ännu en måtte anställas, och att hans tjänstgöringsområde skulle omfatta Rautasvuoma, Kaalasvuoma och Norrkaitums lappbyar. Den gjorda framställningen bifölls, och från den 16 mars 1929 till årets slut förordnades ännu en tillsyningsmän. Under år 1930 tjänstgjorde sex tillsyningsmän med förordnande för hela året, varjämte överflyttningen av Karesuandolappar till Arjeplogs socken gjort det nödvändigt att där anställa en för kortare tid förordnad. Emellertid visade sig de förhållanden, som påkallat sistnämnda åtgärd, vara av så permanent natur att de krävde årsanställande av en tillsyningsmän. Under år 1931 voro alltså sju tillsyningsmän anställda i länet, därav fyra i norra och tre i södra distriktet. Under viss tid av året tjänstgjorde därjämte en biträdande tillsyningsmän inom vardera av Karesuando och Jokkmokks socknar. Från och med år 1932 hava sju årsanställda tillsyningsmän varit i tjänstgöring. Arvodena, 2100 kr. för en och 1500 kr. för de övriga, äro numera upptagna i riksstaten. I fråga om lapptillsyningsmännens åligganden må utöver vad som redan härom är i det föregående anfört ytterligare följande antecknas: Redan år 1920 förordnade länsstyrelsen lapptillsyningsmännen i Karesuando, Jukkasjärvi och Gellivare socknar att tills vidare uppbära den sköteslega och särskilda avgift, som bofasta skulle betala för renar i vård hos lappar. Detta uppdrag handhaves allt fortfarande beträffande den särskilda avgiften av tillsyningsmännen i Jukkasjärvi och Gellivare socknar. I Karesuando socken äger den bofasta befolkningen icke längre rätt att innehava skötesrenar. Inom södra distriktet har den särskilda avgiften alltid uppburits av lappfogden. Under de senaste åren hava lapptillsyningsmännen i stor utsträckning anlitats för att såväl leda som hava uppsikt över byggnadsarbeten i fjälltrakterna, såsom byggande av renstängsel och skiljningshagar, uppförande av vaktstugor, anläggande av vägar och dylikt. Den 25 februari 1933 förordnade länsstyrelsen, att tillsyningsmännen tills vidare och intill dess annorlunda förordnades skulle mottaga underrättelser enligt § 170 av konventionen med Norge angående svenska renars olovliga vistande i Norge, vilka underrättelser tidigare mottagits av vederbörande landsfiskal. Förutom de lapptillsyningsmän, om vilkas anställande och arbetsuppgifter nu lämnats meddelande, hava inom länet allt sedan år 1919 varit förordnade särskilda tillsyningsmän för att övervaka, att olaga jakt och fiske ej bedreves, samt att ej utarrenderade slåttermyrar icke olovligen avbärgades. För det närvarande äro fyra sådana bevakare förordnade inom norra distriktet och fem inom det södra, varjämte en särskild tillsyningsmän övervakar fisket i Stora Lulevatten.

66 För Västerbottens län medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 6 mars 1914 att sex tillsyningsmän finge förordnas, en för varje lappby; arvodet utgår från och med 1915 med 1200 kronor för år. Inom Jämtlands län har, första gången år 1930, anslag beviljats ur Jämtländska lappväsendets fond till avlönande av tillsyningsmän för bevakning i fråga om reninvasion från vissa trakter i Norge. Då behov uppstod av dylik bevakning även gent emot västerbottensgränsen, har anslaget sedermera höjts och utgår för närvarande med 1800 kronor.

Lappväsendets fonder. När i det föregående lämnades en sammanfattande redogörelse för statens åtgärder i vad de avsett ordnande av lapparnas och de bofastas ömsesidiga förhållande inom Jämtlands län, framhölls även att en sådan redogörelse borde ingå uti den nu föreliggande utredningen bland annat av det skäl, att genom dessa statens åtgärder skapats det ekonomiska underlaget för finansierande av statligt ingripande till lapparnas fromma även i de båda andra län, inom vilka lappar hava hemvist och bedriva renskötsel. Såsom i denna redogörelse även omnämnts, hade förslag väckts, att medel till förvärv av mark, som borde inköpas för utvidgande av de vid avvittringen avsatta renbetesfjällen, skulle anskaffas genom skogsavverkning på renbetesfjällen. En år 1885 anbefalld undersökning rörande tillgången på skog inom de åt lapparna upplåtna skattefjällen i Jämtlands län utöver vad som erfordrades för tillgodoseende av lapparnas behov gav vid handen, att omkring 820500 äldre, övermogna timmerträd kunde utan fara för skogens bestånd avverkas under loppet av 20 år. År 1887 uppdrogs åt domänstyrelsen att föranstalta om skogsavverkningen; försäljningsmedlen skulle av statskontoret förvaltas såsom en särskild fond under benämning Jämtländska renbetesfjällens skogsfond. Från denna fond hava, på sätt här nedan närmare förmäles, i två omgångar utbrutits tillsammans 1.150.000 kronor. Fonden uppgick den 30 juni 1934 till 1.378.025 kronor 42 öre. Av inkomsterna från upplåtelser enligt 1886 och 1898 års renbeteslagar av bete, slåtter, jakt och fiske å de för lapparna avsatta landen, jämte vissa andra medel har vidare bildats Jämtländska lappväsendets fond, som i enlighet med bestämmelser i nådigt brev den 31 maj 1901 förvaltas av statskontoret och användes för ändamål som mera direkt tjäna lapparnas intressen. Denna fonds tillgångar uppgingo den 30 juni 1934 till 420.130 kronor.

67 Uppkomsten av Norrbottens och Västerbottens lappfonder. I underdånig skrivelse den 12 februari 1914 föreslogo Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens och Norrbottens län att av Jämtländska renbetesfjällens skogsfond en del måtte användas till bildande av två nya fonder för understödjande av renskötseln i de båda länen. De båda länsstyrelserna framhöllo i denna sin skrivelse, att åtskilliga åtgärder komme att erfordras för att införa en bättre ordning i de båda länens renskötsel. Flyttlapparnas näring borde ur såväl humanitär som nationalekonomisk synpunkt äga bestånd. Odlingens utbredning hade emellertid medfört svårigheter för renskötseln. Även om någon väsentlig utvidgning av odlingen ovan odlingsgränsen icke borde utan stor försiktighet ifrågakomma, så hade dock redan den nuvarande omfattningen av densamma, framför allt i Västerbottens län, varit tillräcklig att störande ingripa i nomadlapparnas förhållanden. Samma förhållanden, som i Jämtlands län föranlett beslut om inköp för lapparnas räkning av fastigheter, saknade därför ej motsvarighet i de båda norra länen. Huruvida emellertid inlösen av mark i erforderlig omfattning lämpligen borde komma till stånd kunde ifrågasättas. Därigenom vållades en alltför stor rubbning i förhållanden, som tillåtits uppkomma. Ur social synpunkt vore detta också ett mindre tilltalande uppträdande mot den idoga och ihärdiga befolkning, som fått fast fot på ifrågavarande trakter. Det vore därför önskvärt, om nomadlapparnas intressen kunde tillgodoses genom andra åtgärder. Vilka dessa än bleve, så medförde de betydande kostnader, till vilkas gäldande tillgångar motsvarande de jämtländska fonderna ej funnes i de båda länen. Under sådana förhållanden hemställde länsstyrelserna, huruvida icke, så framt Jämtländska renbetesfjällens skogsfonds tillgångar överstege vad som erfordrades för att tillgodose de jämtländska lapparnas behov, ett sådant överskott kunde anslås till lappväsendet i de båda norra länen. Enligt upplysningar skulle ett belopp av 500.000 kronor utan olägenhet kunna frånskiljas fonden, som med räntor och inflytande skogsförsäljningsmedel ändock försloge för att fylla sin uppgift. Från den jämtländska lappallmogens synpunkt kunde därför ej med skäl invändning göras mot det framlagda förslaget, och från statens borde det te sig naturligt, att man vid fråga om beredande av hjälp åt lapparna i andra landsdelar först och främst anlitade tillgångar, som härrörde från lappområden. Länsstyrelserna hade tänkt sig att av de medel, som sålunda frånskilj des Jämtländska renbetesfjällens skogsfond, skulle bildas tvenne, statskontorets förvaltning underställda fonder, en för vartdera av de båda länen. Fonderna skulle efter Kungl. Maj :ts beprövande användas till sådana åtgärder för renskötselns och lapparnas stödjande, vilka ej kunde täckas genom andra anslag. Det av länsstyrelserna ifrågasatta beloppet torde

68 fördelas sålunda, att 300.000 kronor tillfördes Västerbottens lappfond och 200.000 kronor Norrbottens, dock att hinder ej borde möta att, om så bleve behövligt, överflytta medel från den ena fonden till den andra. Bland ändamål, för vilka de föreslagna fondernas medel skulle kunna användas, vore markförvärv, för vilket ändamål funnes att tillgå ett av riksdagen år 1912 anvisat förslagsanslag å 52.000 kronor. Skulle emellertid markförvärv ske i den utsträckning, som ifrågasatts, erfordrades därför så stora belopp, att hela den för Västerbottens län tillämnade fonden knappt skulle komma att förslå, utan medel måste sökas å annat håll. Bland åtgärder till minskande av lapparnas svårigheter omnämnde länsstyrelserna uppförande av stängsel, anläggande av broar, bidrag till uppförande av lador, understöd vid oförvållade olyckor samt arvoden till tillsyningsmän. Under förutsättning, att även för framtiden Jämtländska renbetsfjällens skogsfond tillfördes skogsförsäljningsmedel från renbetesfjällen och inköpta områden, förklarade sig länsstyrelsen i Jämtlands län ej hava något att erinra mot de båda länsstyrelsernas framställning. Även statskontoret tillstyrkte densamma under anhållan, i händelse av bifall, om föreskrift, att fonderna skulle förvaltas enligt bestämmelserna i kungl. brevet den 31 augusti 1877. Under ärendets fortsatta behandling hade statsrådet och chefen för civildepartementet erinrat därom, att 1906 års riksdag beviljat ett anslag å 250.000 kronor att efter Kungl. Maj :ts beprövande användas till understöd åt lapparna i Jukkasjärvi socken. Av detta anslag hade utanordnats 16.352 kronor 58 öre. Å anslaget återstode alltså 233.647 kronor 42 öre. Statsrådet hemställde, att det toges i övervägande, huruvida icke detta belopp borde tillföras de båda fonderna och så fördelas, att 140.000 kronor inginge i Västerbottens läns lappfond och resten i Norrbottens läns. Länsstyrelsen i Västerbottens län hade efter remiss framhållit, att de arbeten, som ifrågasatts till utförande för hjälp åt lapparna, droge ej blott anläggnings- utan även underhållskostnader, varför det vore ovisst, huruvida det till överförande från Jämtländska renbetesfjällens skogsfond föreslagna beloppet skulle komma att täcka behovet. Statskontoret, som förklarat sig ej hava anledning till erinran mot förslaget om användande av 1906 års riksdags anslag på angivet sätt, ville dock fästa uppmärksamheten därå, att av detta anslag 100.000 kronor vore avsedda som anslag utan återbetalningsskyldighet, under det att återstående beloppet skulle användas som lån åt lappar för inköp av renar med återbetalningsskyldighet inom viss tid. Under åberopande av de skäl, som av de båda länsstyrelserna anförts för den föreslagna överflyttningen av medel från Jämtländska renbetesfjällens skogsfond till tvenne för de båda norra länen avsedda lappfonder

69 och under framhållande av att ett större belopp erfordrades för Västerbottens län än för Norrbottens på grund av den i fjälltrakterna i det förra länet längre framskridna odlingen, hemställde departementschefen vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t om proposition i anslutning till förslaget. Beträffande användningen av riksdagens år 1906 beviljade anslag för beredande av understöd åt lappar i Jukkasjärvi socken förenade sig departementschefen med chefen för civildepartementet i dennes förslag. Proposition i enlighet med denna hemställan avläts till 1914 års riksdag och blev av riksdagen bifallen. På grund av detta riksdagens beslut uppgick Västerbottens lappfond vid avskiljandet, som skulle anses hava ägt rum den 1 januari 1914, till 440!Ö00 kronor och Norrbottens lappfond till 293.647 kronor 43 öre. Den 7 december 1918 hade de delegerade, som förordnats att förhandla ' med delegerade för Norge angående bestämmelserna rörande flyttlapparnas rätt till renbete m. m., i skrivelse till Kungl. Maj :t anmält, att de under förhandlingarna ifrågasatta förslagen till överenskommelser skulle, därest de gillades, medföra vissa högst betydande kostnader för att underlätta lapparnas bevakande av deras renhjordar. Dessa kostnader, i vad de avsåge åtgärder till fromma för lapparna i Jämtlands län, kunde bestridas av medel frän Jämtländska renbetesfjällens skogsfond och Jämtländska lappväsendets fond. Annorlunda vore förhållandet beträffande de båda norra länen. De fonder, som upprättats för stödjande av renskötseln därstädes, kunde icke förslå till täckande av de kostnader, som föreslagna åtgärder i händelse av överenskommelse med Norge väntades medföra, om fonderna därjämte fortfarande skulle vara tillräckliga för det med dem ursprungligen avsedda ändamålet. Härefter lämnade delegerade en redogörelse för de olika lappfondernas tillkomst och dåvarande ställning, av vilken framgick, att vid 1917 års utgång Västerbottens lappfond hade en behållning av 480.058 kronor 13 öre, Norrbottens lappfond av 347.420 kronor 57 öre, Jämtländska renbetesfjällens skogsfond av 1.364.126 kronor 50 öre och Jämtländska lappväsendets fond av 234.524 kronor 52 öre. För att de båda förstnämnda fonderna skulle kunna fylla den dubbla uppgiften att både tillgodose de vid deras bildande med dem avsedda syften och täcka kostnaderna för sådana arbeten, som en överenskommelse med Norge medförde, måste de erhålla en förstärkning. Då Jämtländska renbetesfjällens skogsfonds tillgångar lämnade möjlighet till en sådan förstärkning, hemställde delegerade, att från densamma skulle till de båda norra länens lappfonder överföras 650.000 kronor, som med hänsyn till att behov av större arbeten förelåge i Norrbottens län än i Västerbottens borde så fördelas, att till Norrbottens lappfond överfördes 390.000 kronor och till Västerbottens lappfond 260.000 kronor. Kungl. Maj:t framlade proposition i enlighet härmed till 1919 års riksdag, som jämväl biföll förslaget.

70 Västerbottens lappfond uppgick den 30 juni 1934 till 296.345 kronor och Norrbottens lappfond till 281.484 kronor. Från sistnämnda fond hava utgått betydande bidrag till renstängsel — därvid särskilt de konventionsbestämda i Norge dragit stora kostnader — broar och stigar samt telefonledningar. Lappar som måst förflyttas till andra trakter hava erhållit hjälp till dessa flyttningar. Medel hava även lämnats till uppmuntran av ladubyggen på bofastas ängar. Renräkning och tvångsnedslaktning hava dragit kostnader, som gäldats av fonden. Vidare hava betydande summor av betesavgifter och takstbelopp, som enligt konventionen med Norge förklarats skola stanna å statsverket, avförts å fonden. Till den lapska kolonisationen hava bidrag utgått genom bekostande av odlingsarbeten å hemman i Jukkasjärvi socken. Arvoden till tillsyningsmän och till biträde åt lappfogdarna hava på sin tid utgått från fonden, som även bekostat tillsyn av fisket i Torneträsk, Stora Lule vatten m. fl. sjöar. Det torde i samband med behandlingen av lappväsendets fonder böra erinras om det utslag, som avkunnades av Norrbygdens vattendomstol den 27 juni 1927 i anledning av Kungl. vattenfallsstyrelsens ansökan om tillstånd att reglera vattenavrinningen ur Suorvajaure m. fl. Stora Lule älvs källsjöar. Under målets behandling hade vattendomstolen i skrivelse till Konungen den 7 maj 1925 framhållit, att företaget komme att tillfoga lapparna intrång i deras lagligen skyddade näringsfång, i främsta rummet med avseende å av företaget berörda områdens användning såsom betesmarker samt fisket i sjöarna. Betydande områden betesmark komme att sättas under vatten eller eljes bliva oanvändbara, och det kunde befaras, att regleringen komme att utöva ett ogynnsamt inflytande å fiskebeståndet i sjöarna. På grund av bestämmelserna i 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen hade deltagarna i regleringsföretaget ålagts att utgiva betydande ärliga avgifter, avsedda att i första hand användas till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållades genom företaget, ävensom till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet. Då redan de avgifter sökanden hade att erlägga lämnade full tillgång till tillgodoseende av ifrågavarande intressen, funne vattendomstolen det icke böra åläggas sökanden ytterligare ersättningsskyldighet i anledning av det intrång företaget förorsakade lappallmogen i avseende å betesmarker och fisket i sjöområdet. Den uttagbara vattenkraften beräknades genom regleringen ökas med omkring 108700 turbinhästkrafter, och vattendomstolen fann skäligt fastställa regleringsavgiften för samtliga strömfall med undantag för strömfallen vid Porjus och Harsprånget till 25 öre för varje turbinhästkraft, varmed den uttagbara vattenkraften i strömfallet i medeltal blivit ökad. I fråga om strömfallen vid Porjus och Harsprånget bestämdes avgiften till respektive 50 öre och 35 öre. Avgifterna skulle erläggas från och med

71 år 1928, dock skulle för strömfall, för vars ägare skyldighet att taga del i kostnaden för företaget inträdde först efter dess fullbordande, avgift ej utgå förrän från och med kalenderåret näst efter betalningsskyldighetens inträdande. Avgörandet angående avgifterna skulle gälla för en tidrymd av tjugo år i sänder. Avgifterna för de kronan tillhöriga vattenfallen utgöra 20.860 kronor, därav för Porjus och Harsprånget respektive 8.150 kronor och 8.400 kronor, och för övriga strömfall 12.600 kronor. Hittills hava i avgifter influtit tillhopa 146.540 kronor, av vilket belopp disponerats — efter framställningar från länsstyrelsen — den 23 mars 1934 10.400 kronor och den 8 februari 1935 25.330 kronor, tillhopa 35.730 kronor. Det torde få anses, att genom detta utslag, som fastställdes genom vattenöverdomstolens dom den 3 februari 1928 och genom Kungl. Maj :ts dom den 1 augusti 1929, medel finnas tillgängliga för bestridande av all den ersättning för skada och olägenhet, som genom regleringen direkt eller indirekt tillfogas lapparna i sjöområdet, d. v. s. Jokkmokks och Gellivare socknar. Lappbyakassor. Det kan i detta sammanhang vara lämpligt omnämna de lappbyarna tillhöriga kassorna. Dessa hava till huvudsaklig del bildats genom medel, som influtit för försäljning av omärkta renar eller för renar med okända, förfalskade eller förstörda märken. Medlen förvaltas av ordningsmannen och tvenne av lappbyn för tre år i sänder därtill utsedda lappar. Rörande medlens användning är stadgat att de efter beslut å sammanträde må nyttjas för följande ändamål: 1) till budskickningar rörande skiljningar, sammanträden eller dylikt; 2) till uppförande och underhåll av byns gemensamma skilj ningshagar och andra för byns samfällda renskötsel erforderliga stängsel, vaktkåtor och samfärdsmedel; 3) till belöningar för rovdjurs dödande; 4) till gäldande av höskador, som orsakats av lappbyns sammanblandade hjordar, såvitt lappfogden och ordningsmannen finna detta lämpligt; 5) till förskotterande av kostnader för hämtning av renar i Norge och för hopsamling och hämtning av strövrenar från lappbyalagens sammanblandade hjordar; 6) till kostnader för sammanträdeslokaler; 7) till kostnader för lokal, bränsle och lyse för vandrande nomadskola vid lappviste; 8) till ersättning åt kassans handhavare för förvaltning av byns räkenskaper samt åt revisorer, där sådana utsetts. Beslut om utgift, överstigande 300 kronor, är ej giltigt och må ej verkställas förr än det blivit av lappfogden godkänt.

72 Byaltassans medel få icke åt enskilda utlånas utan skola hållas räntebärande i bank. Kassornas ställning vid senaste redovisning våren 1935 framgår av följande tablå: Könkämä Lainiovuoma Saarivuoma Talma Rautasvuoma Kaalasvuoma : ... Norrkaitum Mellanbyn Sörkaitum Sirkas. Tuorpon Luokta-Mavas Semisjaur-Njarg Arjeplog Vittangi Gellivare Jokkmokk Ståkke Maskaure Malmesjaure östra Kikkijaure Västra Kikkijaure Mausjaure

behållning-

skuld behållning

1.883: 75 kronor 1.950:76 2.344: 60 892: 12 636:52 2.901: 46 4.290:80 5.119:77 2.940 93 27.631 02 22.985 23 14.656 82 10.949 88 6.470 31 433 15 2.684 55 200: — 4.335:40 5.477:25 4.533:23 3.456: 16 10.170: 18 3.272:04

Om renens föda och vandringar. Överblickar man de statliga åtgärder, som avsett att reglerande ingripa i lapparnas levnadsförhållanden, finner man som ett genomgående drag i samtliga en strävan att utjämna motsättningarna mellan ett nomadiserande och ett jordbrukande folks ekonomiska intressen. I äldre tider, medan jakt och fiske voro näringsfång, som utövades och voro av betydelse för såväl de svenska nybyggarna som den lapska befolkningen, såg man i detta förhållande en intressemotsats, som det borde vara de styrande angeläget att söka utjämna. De i det föregående omnämnda 1741 års kungörelse, 1749 års reglemente och 1760 års kronofogdeinstruktion betona, att fiskande, jakt och djurfångst vore näringar, vilka borde förbehållas lapparna. I mån av jordbruksnäringens utveckling blev det emellertid alltmer uppenbart, att de mer djupgående intressemotsatserna

vore att söka inom ett annat område än i tävlan om djurlivets beskattande. Både nomaden och den bofaste sökte sin utkomst i kreatursskötsel av dock väsentligt olika natur — den ene inriktad på beskattning av de halvvilda renhjordarna, den andre på tillgodogörande av avkastningen från en ordnad ladugårdsskötsel, vilken synnerligen i bebyggelsens första tider, men även långt in i nutid, fotats på avbärgning av vitt spridda, naturliga ängar. Svårigheter dels för nybyggaren att effektivt skydda dessa och det på dem avbärgade fodret, dels för nomaden att fullt behärska renhjordarnas rörelser skapade mellan de båda befolkningsgrupperna ett motsatsförhållande, som tyvärr stundom tagit sig mycket skarpa uttryck. Om det än kunde sägas vara en inom möjligheternas gränser liggande åtgärd att skapa ett skydd för ängarna genom hägnader, så var dock nomadens herravälde över renhjorden i viss mån begränsat. Detta sammanhänger med renens natur och levnadssätt, för vilka det därför torde vara lämpligt att här lämna en kortfattad redogörelse. Först genom kännedom om dessa kan man komma till en rätt uppskattning av de svårigheter, med vilka nomaden har att kämpa vid utövande av sin näring, men även finna en vägledning för de föreskrifter, som det allmänna måste pålägga honom, för att hans verksamhet ej skall bliva till skada för andra medborgare, utan alla till gagn.

F j ä 11 r e n a r. Varhelst än renen förekommer företager han med årstidens växlingar vandringar, som ofta utsträckas över mycket stora områden. Denna renens vandringsdrift förestavas av flera orsaker. I främsta rummet är det näringsfrågan, som förmår renen att, då våren nalkas, lämna vinterlanden och lavmarkerna och uppsöka andra trakter. I skogslandet livnär han sig vintertid huvudsakligen och då snötäcket ej är alltför djupt av renlavar (Cladonia), varjämte skägglaven (Alectoria) även begärligt fortares. Så länge snön ligger lös över markerna är renlaven relativt lätt åtkomlig för renen med hans för grävning väl avpassade klövar. När snösmältningen börjar och skare genom de då vanliga nattfrosterna bildas, försvåras däremot åtkomsten av renlav, och renen tvingas att söka sig upp från vinterlanden till vårlanden. På uppkommande barfläckar finner han nu i kråkris, fjolårsgräs, stenlavar och rester av marklavar en mera lättåtkomlig föda. — Renen är synnerligen ömtålig för sommarvärmen och känslig för angrepp av de då uppträdande svärmarna av mygg och renbroms (korm). Mot de förra är den vid denna tid glesa hårbeklädnaden ett otillräckligt skydd, och vissa kroppsdelar, såsom de oskyddade ögontrakterna och de blodfyllda nya hornämnena, äro särskilt begärliga angreppspunkter för myggorna. Renens naturliga tillflyktsort blir därför sommartid sådana

trakter, där vinden har större spelrum än i skogarna, och vilka därigenom äro friare än dessa från de besvärliga insekterna. Förutom renens självbevarelsedrift, som bjuder honom att söka skydd från den plåga som insekterna åsamka honom, och den allt annat överskuggande näringsfrågan är det ännu en tredje omständighet, som tvingar honom att lämna skogslandet för den varma årstiden. I och med den annalkande våren närmar sig också kalvningstiden, som infaller under tiden från början av maj till in i juni månad; hondjuren söka sig då ständigt till de trakter i lågfjällen, som äro deras lämpligaste uppehållsplatser under denna tid. Sedan de späda kalvarna börjat kunna tillgodogöra sig annan föda än moderns mjölk, äro skogslandets då torra och skarpa lavar ej en för dem lämplig föda. De första späda skotten av gräs och örter, som spira upp på barfläckarna på bergens sydsluttningar eller i vissa dalar, äro däremot under de första levnadsmånaderna en för dem njutbar kost och för mödrarna en kraftig och mjölkdrivande näring. De tre nu nämnda omständigheterna inverka med styrkan av en naturkraft på renens livsföring. Det kan endast undantagsvis finnas möjlighet att med tvång förhindra hans vandring mot fjällen eller de öppna vidderna, när våren är i antågande; i varje fall kan det blott bli fråga om att i någon mån försena denna vandring, ej att helt och hållet hejda densamma. Under den tid renarna vistas på sommarlanden utgöres deras föda huvudsakligen av gräs och örter. Där renlav förekommer uppsökes denna dock, om den är fuktig och på grund därav mjuk, och fortares till omväxling med gräsbetet. Är sommaren varm vistas renen helst på de högre fjällen och vilar på snöfälten för ätt finna svalka och vara fredad för mygg och broms. Under kalla och regniga dagar stannar han gärna på de lägre fjällpartierna och i dalarna. När mot slutet av sommaren väderleken åter blir svalare och tillgången på föda blivit knappare på sommarlanden i de västliga fjällen på grund av den där föregångna betningen, vända renarna åter till lågfjällstrakterna. Myggen har då också försvunnit och tvingar ej längre renen att på högt belägna områden, med isar och snöfält, söka skydd mot dess angrepp. Mot slutet av september månad börjar därjämte brunsttiden, då renarna år efter år med förkärlek uppsöka samma trakter på lågfjällen. Renens föda på höstlanden, där han i regel uppehåller sig till början av november innan snö ej alls eller endast i ringa mängd fallit, utgöres av örter och lavar. Redan i oktober får man dock betrakta övergången från sommarens gräsbete till vinterns lavbete såsom fullbordad såtillvida, att därefter av gräsbete endast det s. k. "sitno" i en ständigt avtagande mängd betas jämte mark- och stenlavar i lågfjällen och de övre skogslanden till fram emot jultiden, då betet vid tilltagande snömäktighet blir ett rent marklavbete i barrskogstrakterna. Med

75 det lapska "sitno" förstås en art av gräsbete, som håller sig frisk längre än annat, nämligen rotbladen av ett antal på fjällvidderna liksom också i skogarna allmänt förekommande gräsarter (huvudsakligen "sia", Aira montana L.); de hava egenskapen att icke vissna så tidigt utan hålla sig gröna länge utpå hösten och förvintern, då de betas av renen även under snön. Så länge svamp finnes, fortares denna med största begärlighet. Liksom det är renen, som vårtid tager initiativet till flyttningen mot fjällen, så är det även han — ej lappen — som ger tecken till uppbrott från sommarlanden till höst- och förvinterlanden. Om under de därpå följande månaderna väderleken i fjällen är god, kan den fortsatta nedflyttningen ske i lugnt tempo och utan att framkalla störande mellanhavanden med den bofasta befolkningen. Är däremot förhållandet det motsatta, inträffa t. ex. tidiga snöfall med isläggning av marken, så går renarnas tåg nedöver land med stor hastighet. Då är det fara värt, att de jordbrukare, vilka ej vidtagit effektiva åtgärder för att skydda sitt på utängarna avbärgade foder, kunna få lida skador. I det följande blir det tillfälle att återkomma till en närmare behandling av spörsmålet vad som från det allmännas sida må kunna åtgöras för att utjämna motsatsförhållandet mellan nomadiserande och fast befolkning, vilket till mycket huvudsaklig del bottnar just i den skadegörelse, som renarna förorsaka under höstmånaderna. Den väderlek, som nu under höstmånaderna eller förvintern inträffar, blir i hög grad bestämmande för resultatet av renskötseln och lapparnas arbete. Faller regn eller blir det blid väderlek med därefter inträffande stark kyla, så beläggas markerna med ett istäcke, "flen", som renen ej förmår att med sina klövar genombryta. Även andra slag av is- eller skarbildningar, som lägga sig över marken eller häfta vid växtdelarna i snöns bottenskikt, kunna hindra eller försvåra åtkomsten av renlaven. Renen måste då ströva vitt omkring för att finna tillräcklig föda, och lappens arbete för att hålla renhjorden samlad blir i hög grad mödosamt, ja, ofta fruktlöst. Förluster utöver dem, som han lider, genom att renarna på grund av undernäring bliva svaga och mindre motståndskraftiga mot ansträngningarna under vårflyttningen, bliva ej sällan oundvikliga. Ofta inträffar exempelvis, att renar, som under nu angivna betesförhållanden gärna uppsöka timmerhyggena för att där tillgodogöra sig skägglaven på de avverkade träden, dödas vid dessas fall. På vissa trakter av kustlandet är renlaven så högväxt, att den når över flentäcket (flenbetesland); där sådana finnas utgöra de ett reservbete för renarna under de svåra flenåren. Bliva emellertid väderleksförhållandena goda, och ligger snön lös över markerna, håller sig renhjorden mer samlad, renens krafter förbrukas ej genom ett kringströvande utan motsvarande nytta, och lappens arbete blir

relativt lätt. Han kan, alltefter som landen avbetas, flytta hjorden till andra marker, en flyttning, som ej har något gemensamt med den, som betingas av renens vandringsdrift. Lappen kan under sådana vintrar även göra förberedelser för vårflyttningen genom att under februari—mars leda hjorden åter till närheten av de trakter, där den under förvintern uppehöll sig. Då driften att uppsöka vårlanden sedan vaknar hos renen, kan flyttningen ske lugnare och i mindre forcerad takt. Renens betesmarker växla sålunda med årstiderna och hava en av dessa beroende olika karaktär. För sommarbeteslanden i fjällen är det utmärkande draget en vegetation av gräs och örter, alltså växter, som, sedan de avbetats, föryngra sig genom skottbildning. På detta förhållande vilar möjligheten för lapparna att, ehuru markerna år efter annat besökas och deras vegetation avbetas och utsattes för de kringströvande renhjordarnas tramp, likväl årligen återkomma till samma trakter och begagna dem som betesland. I markvegetationen å de trakter, som ligga i nedre fjällregionen, och där renarna uppehålla sig, såväl då de komma ned från sommarlanden, som innan de begiva sig upp till dessa — alltså å höst- och vårlanden — förekommer renlaven såsom i de fanerogama växtsamhällena insprängda större fält eller mindre partier. Lavbetet spelar under den första vårtiden fortfarande en stor roll. Även starkt betad lavmark kan sålunda under den kritiska tiden vid uppflyttningen om våren vara av värde, där snöförhållandena blott tillåta dess utnyttjande. Då giver den nyspirade vegetationen, vilken renen ivrigt söker, ännu icke tillräckligt bete, icke ens med den utfyllnad, som renen kan erhålla av ris och fjolårsgräs, knoppar och kviständar av buskar och träd och annat mindrevärdigt bete. Allteftersom vegetationen utvecklas övergår renen dock från de torrare betestyperna till gräs- och örtbete, som ju sedan till sommartiden blir av dominerande betydelse på de högre fjälltrakterna. Under hösten, efter flyttningen av renhjordarna från sommarlanden österut, då de flesta gräs och örter vissna ned, övergår renen mer och mer till laven, som nu åter håller sig mjuk under inflytande av årstidens fuktigare väderlek. Höst- och vårlanden äro till sin huvudkaraktär jämna, tämligen väl avvattnade platåland, morfologiskt sett mogna formationer, vilka alltså bära en torrare vegetation; lavheden är förhärskande även om självf: renlaven å densamma mångenstädes är svagt utvecklad, detta beroende av att den sällan ens under något år lämnas att ostört förkovras. Föryngringen av laven sker långsamt och avbrytes i regel under dess växttid, då renhjordar föras över markerna både höst och vår. Lavbetets beskaffenhet beror ju dock av renstammens storlek på var trakt; det finnes även områden i högfjällen med en lavväxt av mycket gott utseende. När snö kommit och örtvegetationen ej längre lämnar mera än ett obetydligt bidrag till renens föda blir den helt hänvisad att uppehålla sig på

lavbetestrakterna, till en början ännu i fjället, så länge detta på grund av snöförhållandena och för betesvårdens skull kan vara lämpligt, och därefter nere i skogslandet. Här stannar nu renen till slutet av april månad. Ännu under november månad synes något av brunsttidens begär att ströva omkring leva kvar i hjorden, och även under april, då driften att återvända till fjällen börjar vakna till liv, kan man iakttaga en större rörlighet i renhjordarna. Under tiden december—mars förhålla de sig däremot mera stilla; snön, som vanligen försvårar ett kringströvande över vidsträcktare områden, underlättar för lappen arbetet att hava renhjorden i sin hand och att, i den mån betesmarkerna beskattas, bestämma, när och vart en förflyttning skall ske. Under den tid, som snö betäcker marken och laven först efter snötäckets bortgrävande blir åtkomlig för renen, sker markernas avbetande, såsom redan nämnts, endast fläckvis. Detta och den omständigheten, att snötäcket skyddar laven från förstörelse genom renens tramp, samverka till att lavmarkerna kunna år efter annat användas som betesmarker trots den långa tid, som kräves för lavtäckets föryngring. Det bör emellertid här särskilt erinras om att förhållandena ställa sig annorlunda beträffande lavbetesmarker, som förekomma i fjälltrakterna-fjällhedarna. Då marken under tiden för renarnas uppehåll i dessa trakter är bar, utsattes betet, synnerligast under torra somrar, då laven är spröd, för stark åverkan genom renarnas tramp; fjällhedarna bliva därigenom lätt mindre värdiga som betesmarker. I de trakter, där de upptaga större områden och alltså hava en motsvarande betydelse för renskötseln, är det därför påkallat av en god hushållning med betestillgångarna, att genom vallning och tillsyn över renhjordarna i möjligaste mån skydda markerna för en förstörelse, som kan menligt inverka på resultatet av renskötseln. En slutsats, som av det nu sagda kan dragas och ej nog kraftigt kan understrykas, är vikten av att renarna under sommartid ej få kvarstanna på lavmarkerna. Intet leder säkrare till dessas ödeläggande som betesmarker. I de olika byaordningarna — varom vidare i en särskild avdelning av denna utredning — böra införas bestämmelser ägnade att i görligaste mån förhindra de olika lavbetenas förstörande. Jämte renlaven utgör skägglaven — synnerligast under vintrar, då snötäckets hårdhet eller mäktighet försvårar åtkomsten av renlaven, samt under flenår — ett viktigt födoämne för renarna. Man ser ofta, att träden äro fullständigt rensade från skägglav så högt upp som renen kan nå. Även de på stenar och björkarnas stammar växande bladlavarna utgöra en ej oviktig del av renens föda, om än detta framför allt är förhållandet under våren, då isbildning hindrar renen att åtkomma renlaven.

78 Skogsrenar. Den i det föregående lämnade redogörelsen för renens vandringar och föda samt för de under olika årstider i bruk tagna betesmarkerna avser, såsom av innehållet torde framgå, fjällrenarna och deras levnadsvanor. Från dessa skilja sig skogsrenarnas i så måtto, att de under sina vandringar från eftervinterlanden icke lämna skogslandet, utan uppehålla sig där under alla tider av året, således även under den varmaste sommartiden. Det ombyte av lavbete mot gräsbete som fjällrenen finner genom sina vandringar till högfjällen och som nödvändiggöres av förhållanden, tidigare berörda, söker skogsrenen på myrmarker och i bäckdalar. Här finner skogsrenen sin mest omtyckta sommarföda, som utgöres av missne (Calla) vattenklöver och fräken, varjämte den förtär varjehanda gräsoch örtarter, som förekomma i de högtbelägna, vattensjuka lövskogsblandade granlanden på vattendelarna. Det skydd mot mygg och andra insekter, som fjällrenen söker på högfjällens isar och snöfläckar, finner skogsrenen vid blås väder på de högtuppskjutande, på toppen kala skogsbergen eller vid de öppna vidderna intill sjöar och på de stora myrarna. Är det vindstilla erbjuder den täta granskogen genom sin fuktiga mossvegetation och sina kallkällor svalka och skydd mot myggplågan. Då sålunda fjällappar och skogslappar, särskilt sommartid, befinna sig med sina hjordar på skilda betesland, så kunde det synas, som om någon anledning till intressekonflikter dem emellan ej förelåge beträffande utnyttjande av de marker, där de uppehålla sig. Så är emellertid ej alltid förhållandet. Under flyttningarna, då fjällapparnas renhjordar genomströva områden, som begagnas av skogslapparna, är det ofta förenat med svårighet att undvika sammanblandningar hjordarna emellan. Vid de sammanträden, som under utredningens gång hållits med lapparna, hava ej heller ömsesidiga klagomål över förment eller verkligt intrång från motpartens sida helt uteblivit. För att i görligast möjliga mån avvärja de konfliktanledningar, som kunna uppstå mellan de olika grupperna av lappar, hava också i 1928 års renbeteslag vissa bestämmelser införts. Sålunda är det i § 3 p. 3 föreskrivet, att om skogsrenskötseln å visst område medför väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällrenskötseln, äger Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas för skogsrenskötsel. I § 11 p. 1 stadgas dessutom, att byordning skall innehålla föreskrift om fördelning av betet inom lappbyn, flyttningar, som för renbetets bevarande och renskötselns ändamålsenliga drivande anses nödiga, och ordnande i övrigt av betesrättens utövning. Även genom tillämpning i de skilda lappbyarna av dessa bestämmelser har länsstyrelsen med sin befogenhet att besluta om byordningarnas föreskrifter ett medel i sin hand att söka avvärja uppkomsten av slitningar mellan fjällappar och

79 skogslappar. Obestridligt är emellertid att det på sina ställen föreligger en latent motsättning mellan utövarna av fjällrenskötsel och skogsrenskötsel, och lika obestridligt torde få anses vara, att, om denna motsättning blir aktuell, skogsrenskötseln, på sätt gällande renbeteslag uttalar, måste vika till förmån för fjällrenskötseln. Till förmån för sig kan denna nämligen alltid åberopa sin möjlighet att ekonomiskt utnyttja de till annat än renbete oanvändbara fjällvidderna. Därmed är emellertid ej sagt att icke även skogsrenskötseln har en uppgift i det ekonomiska livet sig förelagd. Ännu upptagas nämligen lappmarkerna nedom odlingsgränsen av stora myrområden och s. k. slyland, vilka, innan en högre kultur tar dem i anspråk, ej kunna få bättre användning än som renbetesmarker. Virkesbarkningens inverkan på renbetet. Uti den redogörelse, som i det föregående lämnats för de vid 1930 års riksdag avlämnade motioner, vilka behandlade lappväsendet rörande frågor, hava även omnämnts två, som rörde virkesbarkningens inverkan på renbetet. Båda grundade sig på ett av Arvidsjaurs sameförening vid sammanträde den 24 augusti 1929 fattat beslut, intaget i § 5 i protokollet. Denna hade följande lydelse: "Ansåg mötet, att barkning av timmer helst borde ske på särskilda platser, ej som nu överallt i skogen. Erfarenheten har visat, att barken hindrar renmossan att växa samt att barken åt renlaven lämnar en kådaktig smak, som gör att renarna ej vilja äta renlaven. Dessutom täckes renlaven av vida barkstycken, som hindra renarna att få tag i laven. Då det även visat sig, att sådan bark i hög grad hindrar återväxten av skog samt alstrar insekter, som också göra skada, beslöt mötet att ingå med skrivelse till vederbörande riksdagsmän, skogsbolag samt domänstyrelsen att barkning av timmer måtte ske på vissa platser, dit timmer sammanförts, ej som nu överallt i skogen." Riksdagen beslöt, som redan är nämnt, att motionerna ej skulle föranleda någon dess åtgärd, men då i direktiven för lapputredningen ingår en anbefallning att uppmärksamma denna fråga, så synes en redogörelse vara på sin plats för vad som i ämnet uttalats av de myndigheter, som riksdagens jordbruksutskott hörde i saken, nämligen domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Domänstyrelsen lämnade i sitt yttrande först en redogörelse för de bestämmelser, som voro gällande rörande skyldighet för flottande att avbarka virke, innan det nedlades i flottled. Av denna redogörelse framgick, att i samtliga älvar i övre Norrland ända ned till Ångermanälven i huvudsak allt virke finge framflottas obarkat. Att barkning ändock i stor utsträckning ägde rum berodde därav, att avverkningarna i allt större omfattning utgjordes av gallringsvirke, som för att kunna framflyta till

kusten måste undergå torkning, innan det nedlades i vattendraget. Härför vore virkets avbarkning en nödvändig förutsättning. Avverkning av gallringsvirke skedde i allt större utsträckning sommartid. Skulle sådant sommaravverkat virke obarkat kvarligga i skogen, bleve det en härd för barkborrar och andra skadeinsekter. — Angående de av sameföreningen påstådda olägenheterna av barkningen sådan den nu verkställdes hade domänstyrelsen infordrat utlåtande av 49 jägmästare och 5 över jägmästare. I fråga om påståendet, att barken hindrade renlaven att växa, hade 6 jägmästare och 1 överjägmästare förklarat sig ej vilja bestrida att så kunde vara fallet, medan de övriga antingen förnekat påståendet eller lämnat frågan öppen. Det framhölls i avseende på denna del av sameföreningens uttalande i övrigt den ringa betydelse, som barkningen måste tillmätas med hänsyn till den procentuellt ringa yta, som varje år berördes av avverkningar, och varav dessutom endast en ringa del gåve något som helst renbete. En jägmästare hade uppställt en kalkyl över den areal, som vid helbarkning av virke täcktes av bark, och kommit till det resultat, att den kunde utgöra högst 500 kvadratmeter per hektar, alltså 5 procent. Olägenheten av barkningen måste bliva ringa, då avverkning återkomme till samma trakt ungefär en gång vart femtionde år. Att genom barkningen laven kunde få en kådaktig smak hade 1 jägmästare ansett sannolikt, medan alla övriga ställt sig tveksamma eller lämnat frågan obesvarad. Från Vargiså revir meddelades att å vissa trakter laven lämnats orörd av renarna, ehuru den vore hög och kraftig och någon barkning där ej förekommit. I övrigt hade framhållits att, om barkningen gåve laven en för renarna obehaglig smak, detta ej kunde vara en bestående olägenhet, då sol, vind och regn snart nog torde mildra och inom kort helt borttaga denna kådsmak. — Ingen av de skogsstatstjänstemän som hörts hade ansett sig kunna bekräfta, att laven genom barkningen täcktes av vida barkstycken, så att renarna ej kunde komma åt laven. Barken splittrades i små bitar, som icke kunde på något sätt verka hindrande för lavens åtkomst. — I fråga om barkningens menliga inflytande på skogens återväxt hade två av tjänstemännen förklarat sig ej vilja förneka, att så kunde vara fallet, under det alla övriga bestämt påstått, att barken härvidlag ej kunde tillskrivas någon som helst skadegörelse. Skulle sameföreningens förslag om barkningens utförande på vissa platser godkännas, så komme däremot de hopade barkmassorna att utgöra ett bestämt hinder för uppkomst av återväxt. — Att genom barkningen, sådan den nu utfördes, den kvarstående skogen skulle utsättas för insektsskador, förnekades bestämt av samtliga tjänstemännen. Det vore däremot troligt, att de barkhögar, som komme att bildas vid de av sameföreningen förordade barkningsplatserna, komme att på grund av sin mäktighet bevara den för insektslarvernas trivsel nödiga fuktigheten och utgöra yngelplatser för en hel del skadeinsekter. — De viktigaste invändningarna mot sameföreningens förslag gällde emellertid de ekonomiska konsekvenserna av ett bifall: avverkningskostnaderna komme att stiga med 1 a 2 öre per kubikfot, varigenom vissa åtgärder till flottningskostnadernas förbilligande helt neutraliserades. Jägmästaren i Malmesjaurs revir hade beräknat, att endast avverkningen av talltimmer inom reviret fördyrades med 20.000 kronor, överjägmästaren i Skellefteå distrikt hade framhållit, att avverkningens fördyrande skulle leda till att endast frod-

81 vuxet virke, som kunde befaras sjunka därest det ej barkades, bleve föremål för avbarkning; härigenom skulle arbetstillfällena i skogarna minskas till men för den bofasta befolkningen. För egen del framhöll domänstyrelsen, att sameföreningens påståenden om barkningens skadliga inverkan uppenbarligen vore i hög grad överdrivna. På övre Norrlands kronoparker berördes cirka 3 procent av arealen av de årliga avverkningarna. Endast en ringa del av denna areal utgjordes av renbetesmarker, då dels alla granmarker, dels arealer med slutna bestånd helt kunde elimineras. Renlaven förekomme endast på tallmarkerna och å dessa huvudsakligen endast i äldre, glesare bestånd. Endast 1 procent av arealen eller däromkring kunde antagas utgöra renbetesmark och av denna bleve vid nu tilllämpat förfarande ej mer än cirka 5 procent täckt av bark. För renbetet kunde därför barkningen ej spela en så ödesdiger roll, som sameföreningen velat göra gällande, under det att däremot för skogsbruket ett bifall till sameföreningens framställning bleve synnerligen betungande och komme att medföra svårigheter. Länsstyrelsen i Västerbottens län, som beträffande barkningens förhållande till flottningen lämnade liknande upplysningar som domänstyrelsen, anförde, att, såvitt känt vore, barkningen i lappmarksskogarna tidigare ej givit anledning till klagomål. Därest avbarkning nu ägde rum i större utsträckning än vad hittills varit fallet, vore det möjligt, att barkavfallet kunde för renskötseln förorsaka olägenheter, vilka det vore av betydelse att avlägsna. Den av lapparna föreslagna utvägen att sammanföra virket till vissa platser i och för avbarkning kunde knappast anlitas, då avverkningen därigenom skulle väsentligen fördyras. Det vore därför lämpligt, att frågan, innan den upptoges till vidare behandling, gjordes till föremål för en närmare utredning. Länsstyrelsen i Norrbottens län fäste uppmärksamheten på det förhållandet, att Arvidsjaurs sameförening endast talade å en del skogslappars vägnar i nämnda socken; från skogslapparna å andra orter eller från fjälllapparna hade klagomål ej försports. Barkning av virke vore dittills föga praktiserad i Norrbotten, varför någon erfarenhet om dess eventuella inverkan på renbetet ej förelåge. Påståendet att barken hindrade "renmossan" att växa torde därför icke utan vidare kunna tagas för gott, då, som sagt, erfarenhet härom saknades. Det innebure en överdrift att påstå, att barkningen för renen försvårade åtkomsten av laven; vid barkningen bildades ej stora flak utan smärre stycken, som fort torkade och knorrade ihop sig. Beträffande barkningens inflytande på lavens smak så hade framhållits, att, om en förorening förekomme, den måste vara av övergående natur och urlakas genom regn. Med hänsyn till den ringa erfarenhet, som i denna sak förelåge, fann länsstyrelsen för sin del, att motionerna för närvarande icke borde föranleda vidare åtgärd. Enligt meddelande från över jägmästaren i Norrbottens övre distrikt torde barkning av furutimmer alltmer komma att förläggas till sågverken för att förhindra skador å virket genom sprickor och blånad. Redan nu barkas ej furutimmer till domänverkets egna sågar liksom ej heller dylikt timmer, som av ett större Sundsvallsverk bogseras till detta distrikt. Frodvuxet virke, som kan befaras sjunka, barkas alltid men förekommer i mycket ringa utsträckning. Grantimmer barkas ej. Vissa bolag barka icke sulfitveden, men däremot sulfatveden. Det synes emellertid troligt,

82 att barkningen av båda dessa senare sortiment kommer att till undvikande av virkesförlust förläggas till fabrikerna. Tendensen synes alltså vara att frångå barkning, varför, om någon olägenhet för renbetet genom barkningen verkligen uppstått, denna kan antagas bliva ännu mindre än den varit. I efterföljande tablå lämnas en redogörelse för den procentuella tillsläppningen av obarkat virke i vissa vattendrag under åren 1932—1934. Vattendrag

Kalix älv Råne älv Lule älv Pite älv o,

49 61 54 35

47 12 60 37

56 39 62 40

flottning

..,

Åby alv

ingen

37 Byske älv 38 38 50 Skellefte älv 46 56 51 Dessa siffror synas bekräfta överjägmästarens härovan lämnade meddelanden, att man i allt större utsträckning börjar flotta virket obarkat. Om, såsom lapparna påstå, barkningen är till men för renskötseln, är emellertid genom förestående siffror ej visat, att detta men är i avtagande. I den mån, som det obarkade virket utgöres av massaved av gran, är det till huvudsaklig del avverkat på marker, som på grund av markbetäckningen ej hava betydelse för renskötseln. — Med hänsyn till trävaruindustriens i förhållande till renskötseln dominerande ställning i vår nationalhushållning måste emellertid barkning eller icke barkning bedömas som en ekonomisk fråga för skogsskötseln och industrien. Barkningens ev. skadlighet blir då en skogsbiologisk fråga, som statens skogsförsöksanstalt väl är mest kompetent att undersöka och besvara. Olika renskötselmetoder. Såsom i föregående avdelning av denna utredning redan omnämnts, torde lapparnas renskötsel hava sin första upprinnelse i deras iakttagelser rörande de vilda renarnas regelbundet återkommande vandringar till och från fjällen. Lappen följde den vandrande renhjorden eller lade sig i forsat för den vid någon lämplig plats på den av renarna alltid följda stråkvägen och tog det byte, som han för sitt livsuppehälle ansåg sig behöva. Någon renskötsel i egentlig mening var detta givetvis ej utan endast beskattning av en naturtillgång. En eller annan kalv infångades väl och tämjdes och utgjorde första begynnelsen till en renhjord, till vilken lappen ägde en oomtvistlig äganderätt. I den mån denna hjord utökades genom

83 avel eller nya fångster och antagligen mera regelbundet beskattades kan man börja tala om en renskötsel, om ock av mera primitiv art. Liksom under de tider, då de vilda renhjordarna fingo lämna sin tribut till lappens hushåll, var det renens kött, ben och hud, av vilka lappen hade behov till föda och förfärdigande av kläder och redskap. Ett steg fram mot en ordnad renskötsel togs, då lappen av sina skandinaviska grannar i Norge lärt sig att mjölka renkorna (vajorna) och att bereda ost. Mjölkningen fordrade, att renkorna höllos under regelbunden bevakning i närheten av lappens tillfälliga boplats och där dagligen sammanfördes. Renens vandringsdrift var det dock allt fortfarande, som bestämde, i vilken riktning lappen hade att flytta, men det skedde nu under allt mera ordnade förhållanden, isynnerhet sedan lappen, även detta troligen en lärdom av skandinaverna, lärt sig att använda renen som klövjedjur och dragare. Ju mer gagn lappen fann sig äga av renen, desto värdefullare blev den såsom en ekonomisk tillgång och desto noggrannare och mer intensiv blev bevakningen. Det gällde dels att skydda hjorden för angrepp av rovdjur, dels att förhindra sammanblandning med andra lappars renhjordar, dels väl även att säkra sin äganderätt gent emot olovligt tillgrepp, kanske både från lappar och skandinaver. I sättet för renskötselns bedrivande betecknar mjölkningen av vajorna ett stort steg framåt av nästan revolutionerande art. Under mjölkningen, som pågick från våren till långt fram på hösten, måste nämligen lappen hålla vajorna under ständig vallning. Om än denna oavlåtliga bevakning krävde mycket arbete, som tog alla familjemedlemmarnas — även kvinnornas — krafter i anspråk, så medförde den å andra sidan i så måtto en lättnad i renhjordens bevakning efter mjölkningstidens slut, att den lät sig lättare ledas efter de flyttningsvägar, som lappen fann förmånligast att välja. I rent ekonomiskt avseende saknade mjölkningen och ostberedningen ej heller betydelse genom det bidrag, som därigenom lämnades till det egna hushållet. Förutom den fördel, som en noggrann bevakning av renhjorden medförde för lappen i form av ökad avkastning, blev det, i och med att den fasta bebyggelsen utvidgades, för honom nödvändigt att genom tillsyn över renhjorden skydda sig för utgifter i form av ersättningar för skador å de bofastas ängar och gröda. Hade renarna under sommaren vallats och bevakats, voro de lättare att hålla samlade under flyttningen till höstlanden och sedan dessa uppnåtts. Därigenom erhöll lappen den nödiga kontrollen över renhjorden och kunde, så långt det var möjligt, avvärja skadegörelse och undgå därmed följande ersättningsskyldighet. Den intensiva renskötsel, som kännetecknades av att renarna sommartid höllos samlade, var emellertid ej endast till gagn. Det visade sig nämligen bland annat, att vissa renens sjukdomar lättare vunno spridning

bland de renar, som denna tid höllos under sträng bevakning. Särskilt gällde detta under varma somrar den smittosamma klövrötan. Under den ständiga bevakningen vandrade renarna fram och åter på samma platser, varigenom markbetäckningen förstördes, jorden blottades och en för de smittoförande bacillerna lämplig grobädd bereddes. — En jämförelse mellan de ständigt bevakade och de mera fritt kringströvande renarna visade sannolikheten av att även en annan nackdel var förbunden med en alltför noggrant genomförd bevakning. Man ansåg sig kunna konstatera, att renarna under en sådan skötsel blevo svagare och ej visade samma goda allmänna välbefinnande som de, vilka lämnades större frihet att under sommaren ströva omkring på fjällen. Åter en annan rent ekonomisk förlust medföljde stundom mjölkningen av renkorna: kalvarna blevo undernärda och dukade som en följd härav under för de påfrestningar, som äro ofrånkomligen förbundna med de klimatiska förhållandena i fjällen. Alla dessa olägenheter syntes alltså visa, att det myckna arbete, som var förbundet med den hårda bevakningen och med mjölkningen ej gav full ersättning för mödan. — Därtill kom ännu en omständighet, om vilken en av de lappar, som under det förberedande utredningsarbetet beretts tillfälle att uttala sig om renskötseln och lapparnas förhållanden i allmänhet, formulerat sålunda, att "i vår upplysta och framskridna tid också lapparna fordra att få utföra sitt arbete på ett lättare sätt än förr i världen". Att alltid bo i tältkåta och leva under ett ständigt flyttande från den ena boplatsen till den andra finner man vara ett hårt liv, när man anställer jämförelser med de förhållanden, under vilka de bofasta leva. Under inflytande av alla nu nämnda synpunkter och förhållanden började man i norra delarna av lappmarken att under somrarna lämna renarna en allt större frihet. En glesare fast bebyggelse gjorde här en sådan övergång till en annan metod för renskötselns utövande mer fri från risken för skadeersättningar än i de tätare bebyggda delarna av landet. I och med den större frihet, som lämnades renarna, minskades behovet av vaktmanskap, och det blev då i första hand kvinnorna, som befriades från arbetet med hjordarnas bevakande. Om man undantager de förhållanden, att förr ägare av en mindre renhjord ofta åtföljde en större renägare som "husman" och förde sin hjord i bete tillsammans med dennes, eller att nära anhöriga vaktade sina renar tillsammans, så hade under den tid, då en intensivare bevakning och skötsel bedrivits, varje renägare hållit eller åtminstone efter bästa förmåga sökt hålla sin hjord skild från grannarnas. Efter frivillig överenskommelse eller hävdvunnen sedvana brukade en var sina sommarland. Såsom i det föregående redan är nämnt, medföljde hela familjen under flyttningarna och alla togo del i arbetet. Nu förändrades så småningom såväl det ena som det andra av dessa förhållanden. Med den större frihet, som renarna erhöllo, var

85 det ej möjligt eller ens avsikten att helt hålla de särskilda hjordarna skilda från varandra på sommarlanden. Man inskränkte sig till en bevakning, som avsåg att förhindra sammanblandning av de alltför stora renhjordar inom lappbyn, som nu sammanförts till gemensamt bete å byns skilda fjällområden. Arbetet fick form av en bevakning av dessa olika områdens gränser eller vad man plägar kalla en bevakning "från kanterna". På grund av bevakningsområdenas större omfattning än under den tid, då en intensiv skötsel utövades, kunde tillsynen ej bliva lika effektiv, som under då rådande förhållanden. Sammanblandning av renhjordarna kunde ej undvikas, icke endast inom lappbyn utan även lappbyar emellan. I sin medvetna önskan att lämna renarna större frihet och därigenom eliminera olägenheterna av den stränga bevakningen minskade man, såsom nämnts, bevakningsmanskapets numerär och befriade först och främst kvinnorna från arbetet i "renskogen". En följd härav har på vissa trakter blivit en art av — om uttrycket tillätes — halv bofasthet. En sorts fasta lappvisten, såsom t. ex. Rensjön och Årrosjokk, uppstodo, där ett flertal lappfamiljer slog sig ned och vistades under den tid, då renarna voro på sommarlanden. Här uppehålla sig främst kvinnor och barn, men även männen bo här tidvis och fördela sig emellan arbetet med bevakningen genom periodvis skeende avlösningar. Då det emellertid ej alltför sällan inträffar, att den plats, där renarna uppehålla sig, är belägen flera mil från lappvistet, så inses det lätt, att tillsynen måste bliva ganska bristfällig. Sammanblandning av renar från olika lappbyar har blivit alltmer vanlig och gäller tyvärr ej uteslutande lappbyar, som gränsa intill varandra; det har inträffat, att renar, tillhörande en och samma lapp, vid renräkning funnits spridda inom ett tiotal olika lappbyar. Efterföljande sammanställning av försäljningslängderna från 1931—1932 års tvångsnedslaktning av renar inom Arjeplogs sockens fjällappbyar utgör ett talande bevis på de kaotiska förhållanden, till vilka en bristfällig renskötsel leder. Siffrorna i tabellen belysa visserligen förhållandena under vintern ovan angivna år, men även om under det sista året någon förändring till det bättre kunnat skönjas, äga de alltjämt värde såsom belysande renskötselns ståndpunkt i socknen. Då bland annat de där rådande förhållandena föranledde de i början av detta utlåtande omnämnda motionerna till 1930 års riksdag och därigenom beslut om 1930 års lapputredning, har det synts väl påkallat att i detta sammanhang framlägga siffermässiga bevis för huru oefterrättligt tillståndet blivit genom detta förfall i renskötseln.

86 Antal olika hjordar, där motstående antal renar anträffats

<C H N N (M N

t -

Summa

OS

rH

U5 N N

rH

"# rH

rH Tji

TH

O

O rH

M

<M

rH

-

N

t

ffl«oo«5(oacoo

rH

-

rH

*

N ( rH

N

I

N

»

^

M

rH

rH

0 O ! r H <N

C

N

CN

O

rH

«o <c oo m oo c: rf

I Norge

CM

CM

CM

O

rH

00 LO

rH

CM

t -

(O

I hemhjorden I SemisjaurNjargs lappby i Arjeplogs socken I Arjeplogs lappby i Arjeplogs socken I Luokta-Mavas lappby i Arjeplogs socken

CM

22 ^1 l S ri t 0 3

I skogslappbyarna inom Arjeplogs o Arvidsjaurs socknar I Jokkmokks socken

T *

t -

CN

C-

W M fl N W r.

W C O C O C S t - C M O e M r H

«

co o> t -

N

N

!(D I

N

M

LO

<D

ffl

00 CO

Slaktat i Västerbottens län

LO

CM

I

OS

3 £ S

•5 .9

<D

5 5 KS

bO :«S

C

flj PH

O

g O K CO

fl T3 O Ö Bl 2 CO r^3

^

X

OJ O

OQ

"O

" «

Un I - ,

O

fl ~ ,2

-

£ G

fl ^ r S r J M

PQ

Bä

ss C

PH

O X)

c

5: i

J2 S cö

jo fe

T3

<! fc O r-3 < :

PH

O

B3

:c3 3 O :cö £ c» P . r-s

| m C*

O

r fl M P H

PH

-

bo

PH

<J

PH

q

CO H

H-]

cp n,

co

g

c -o fl c X! T3 r° C B5

£

rH

PH

<J £

rS

B5

a

rJ pq

n5

rH

O

« r£ T3 £ £ » » rH rH C O) crj £ O PH PH H 4

S CO

5 fl

rH

fl

*H Q

S P3Q

O

ÉH

PH PH

fl CD PH

rH <X> PH

2 CO

CO

Bä

O

rH

^2

rH

"°

PH

£

S fl PH

<J

c£

87 Av 2.172 tvångsnedslaktade renar hava endast 74 djur, eller 3,4 procent, slaktats i hemhjorden. När förhållandena bliva sådana som de nu skildrade — något som nu gäller en större del av länet — är det tydligt, att den synnerligen viktiga delen av renskötseln, som omfattar kalvarnas märkning, måste bliva mycket eftersatt. Lidande härpå bliva i främsta rummet de mindre renägarna, vilka ej hava tid och tillfälle att infinna sig vid alla de renskiljningar, som företagas inom olika byar. Följden blir ofta, att deras kalvar bliva omärkta och sedan enligt byordningarnas föreskrifter säljas till förmån för den lappbys kassa, inom vars område de tillvaratagits. Köpare bliva i vanliga fall de större renägarna, som hava den ekonomiska möjligheten att betala en köpeskilling. Deras hjordar växa och de mindre renägarnas reduceras, då de icke blott icke erhålla det nödiga föryngringstillskottet av kalvar utan även skola lämna sin tribut av slaktrenar. — Även i ett annat avseende medför den form av renskötsel, som inaugurerades i och med större frihet åt renarna på sommarlanden, en belastning av de smärre renägarna till förmån för de större: bevakningen av de sammanförda hjordarna drabba de förra hårdare än de senare. — Under det förberedande utredningsarbetet hava dessa olägenheter av den allt för fria renskötseln av lapparna vid skilda tillfällen framhållits. Men dess avigsidor äro ändock ej med angivande av nu nämnda förhållanden fullt belysta. Ett av de allra viktigaste momenten i renskötseln, för att den så litet som möjligt skall bliva till förfång för de bofasta, är, såsom redan framhållits, att flyttningen till vinterlanden sker i god ordning. Med denna alltför fria renskötsel, som fått insteg i större delar av Arjeplogs, Gellivare och Jukkasjärvi socknar, hava renarna under hela våren, sommaren och hösten fått ströva tämligen fritt omkring och därunder blivit halvvilda; utsikterna att kunna samla dem till en ordnad flyttning från fjällen hava sålunda blivit allt mindre. Hava därtill renar från olika byar sammanblandats, så är möjligheten än mer reducerad. Följden har ofta blivit, att renarna ohejdat strömmat ner över de bebyggda delarna av landet och kunnat anställa avsevärda skador. För att förebygga detta uppfördes på några ställen stängsel tvärs över land. Nu samlades renarna mot dessa hinder för deras strävan att tränga österut och detta i sådant antal, att beteslanden på vid sträcka ovanför stängseln för åratal förstördes. I det föregående hava omnämnts de så att säga rent tekniska orsaker, som föranlett lapparna att mildra den stränga bevakning av renarna, som en mer intensiv renvård kräver. Förutom dessa skäl, nämligen renarnas kraftigare utveckling under ett friare liv på fjällen och den ökade faran för spridning av smittosamma sjukdomar inom hjorden, har det även, såsom i det föregående redan omnämnts bland annat från Gellivare, uttalats, "att i vår upplysta och framskridna tid också lapparna fordra att

88 få utföra sitt arbete på ett lättare sätt än förr i världen". En strävan i sådan riktning kan vara förklarlig, men å andra sidan torde det vara ofrånkomligt, att lika väl som utövare av andra yrken måste ikläda sig de risker och mödor, som äro förbundna med deras arbete, så måste även renskötselns utövare taga sin risk och sin möda. För lapparna, som driva en av staten i flera avseenden privilegierad näring, vilken kräver ett nomadiserande liv, är det — kort sagt — ej möjligt att få arbeta under samma betingelser som fastboende jordbrukare. Följden bleve ofrånkomligen bristande tillsyn av renarna med alla de menliga följder, som därmed äro förbundna för såväl lapparna som den bofasta befolkningen. Vissa förhållanden synas emellertid giva vid handen, att lapparnas strävanden efter bättre yttre levnadsförhållanden stundom sträckt sig längre än som kan vara möjligt att förena med utövande av en god renskötsel. Oförbehållsamt har under de protokollförda förhör med lappar, vilka ingått som ett led i denna utredning, detta erkänts och av äldre lappar beklagats. Skarpa uttalanden härom saknas ej. Orsaken till den försämrade omvårdnad av renarna, som man måste vidgå, angives bland annat vara att söka i den lapska ungdomens lättja och liknöjdhet. Denna ungdom, säger man, måste visa samarbetsvilja och enighet samt lära sig lydnad för påbjudna åtgärder; uppförda stängsel få ej tjänstgöra som de enda renvårdarna; bevakningen mot Norge är bristfällig, varigenom reninvasioner ofta förekomma under tider, då betning där ej är medgiven. Om den skötsel, som under sådana förhållanden ägnas renarna, yttrar en av de hörda Arjeplogslapparna, att den "kan ej sägas vara någon skötsel alls". "Ihoptagningen av renarna på hösten sker alldeles för sent, och detta inverkar därhän, att skiljningar och nedflyttningar bliva alltför sena." Och vidare: "Följden har blivit sammanblandning av hjordarna, försenade flyttningar och för långt gående utnyttjande av höst- och vårbeteslanden." "Renarna bliva halvvilda, varigenom stora olägenheter bliva följden; markerna fara illa; sammanblandning av hjordar blir en daglig företeelse; nedflyttningen till vinterlanden försenas, emedan renarna först och främst skola tämjas, innan förflyttning, skiljning eller annan åtgärd med dem kan företagas." Uttalanden av enahanda innebörd hava även gjorts från andra fjällappbyar. Sålunda yttrar ordningsmannen från en av lappbyarna i Jokkmokks socken, att orsaken till den sämre renskötseln och de därmed förenade ökade kostnaderna vore, "att lapparna på våren och hösten bodde i alltför stora grupper. Annorlunda hade det varit i hans ungdom. Då hade lapparna betat sina renar i mindre grupper såväl höst som vår. Var och en hade haft sina renar att sköta och icke som nu den stora allmänhetens." Och från Gellivare: "De nu rådande missförhållandena med sammanblandningar och dylikt berodde uteslutande på att fjällapparna icke toge ordentlig vård om sina renar utan läte dem ströva fritt omkring." En annan

89 Gelli varelapp: "De lata lapparna från öster, Karesuando, Finland och Kautokeino, ha kommit hit med den nya, fria skötseln. De lågo ute på de norska öarna och uddarna, och där gick det ju an att vara lat och ligga i kåtan. Det passar inte precis i Gellivare, men lika fullt har det blivit så, och renarna få ströva mest på egen hand, när de äro uppe på fjällanden. Renen segrade över lappen, och nu äro vi inte mycket våra renars herrar. Det märks ju också på huru besvärligt vi ha att få tag på våra djur, aldrig se vi väl alla. Och den som har litet, skall han vara egen husbonde, får han i stället allt möjligt strövande på sig. Skiljningar hela vintrarna, alla socknars djur får man se och märken, aldrig sedda. — Kalvmärkningen blir bra med de noggranna sommarsamlingarna — man kan vårda sina renar. Och det är väl ändå det som är meningen." Ännu ett yttrande av en Gellivare-lapp: "Motstånd från allt ungt folk mot strängare renskötsel. Man är nu lärd att ha det ganska lustigt på sommaren, fråga är, om man kan lära sig att börja på allvar igen med att fara upp i fjällen. Att flytta med familjerna upp på Norrkaitums ganska ödsliga sommarland är inte så trevligt. Man får väl arbeta nog med att få upp husbönderna. Men det är ju nödvändigt, om det skall göras något. Nu ge husbönderna ordningsmannen 'fullmakt' att handskas med deras pojkar och drängar, men själva se de väl inte ofta sina renar på gränsen. Och det är väl litet si och så med arbetet där uppe. — Nu när familjerna ligga nere, blir man motvillig då det skall faras åt väster. — Nutidens lappar få nog besvär med att hålla sina fri-vanda renar. Men det går naturligtvis, bara de få tid. Och det är ju ett arbete, till vilket de nu ganska länge vilat somrarna och hämtat krafter". Det är, som synes, en mycket skarp kritik över det sätt, varpå lapparna utöva en näring, vilken dock, såsom redan framhållits, intager en av staten i vissa avseenden privilegierad ställning. Uttalandena skulle kunna än ytterligare mångfaldigas, men de anförda karakterisera tillräckligt det nuvarande läget. De äga sitt värde därigenom, att de äro uttryck för lapparnas egen uppfattning om det förfall, i vilket renskötseln på många trakter i lappmarken råkat. De knuna därför utgöra en maning till de sig såsom lapparnas talesmän utgivande, vilka göra gällande, att lappväsendets tjänstemän utan tillräcklig grund och sakkunskap kritisera det sätt, varpå renskötseln bedrives, att iakttaga större moderation i sina påståenden. Samtidigt som från lapskt håll sådana uttalanden föreligga framhålles emellertid, att en återgång helt och hållet till den intensiva renskötselmetod, som förr utövades, ej längre är möjlig. De yttre förutsättningarna för en intensiv renskötsel kunna — med den nuvarande renstammen obeskuren — knappast sägas vara för handen, vartill kommer att den anda, som uppbar denna renskötsel och omsatte principen i handling, ej längre

90 är tillfinnandes. Häremot har det invänts, att den hopblandning av renhjordar — och därmed följande lösligare bevakning — som medföljer den extensiva renskötseln, ej kan undvikas, då renar, som äro hjorddjur, komma inom synhåll för varandra. Mot denna invändning kan erinras om ett yttrande av ordningsmannen Labba i Saarivuoma lappby på sammanträde i Vittangi den 28 mars 1934. Där flyttade man — sade han — var för sig ofta inom synhåll för varandra och hade ändå skilda hjordar; ibland kom man visserligen i omedelbar närhet av varandra, men i regel behövde ej större sammanblandningar fördenskull inträffa. En sådan ordning ansåg han sig kunna bibehålla även i den närliggande Rautasvuoma lappby — om där även bleve ombyte av lappar. — Det uppställda villkoret innebär en skarp kritik av renskötseln i den sistnämnda lappbyn. Trots alla försök att vilja vindicera en annan uppfattning står det nog fast, att största hindret mot införande av en intensivare renskötsel är att söka hos lapparna själva. Beträffande renskötseln i länets nordligaste lappbyar — varmed här förstås de, vilka sommartid inflytta i Troms fylke i Norge — må nu anföras, att den ej undergått den väsentliga försämring, som lett till ovan beskrivna följder inom större delarna av länets lappmarker i övrigt. Även om det förhåller sig så, att den nya friare sommarbevakningen lärts söderut av "lapparna från öster", vilka i ett av de här förut citerade uttalandena också blivit kallade "de lata", så bedriva dessa själva alltjämt sin renskötsel efter metoder, vilka böra betecknas såsom tillfredsställande. Sommartiden lämnas renarna visserligen stor frihet inom de betesområden, som enligt renbeteskonventionen må benyttjas, och bevakningen sker då på det sätt som blivit kallat "kantbevakning av renar i grupper". I Norge är denna bevakning för de flesta sommarbetesdistrikt ordnad till fasta vaktplatser med bestämt antal renvaktare, från vilka bevakningskedjor vid behov utvecklas efter de gränser inom vilka renarna skola hållas. I många distrikt, vilka hava goda naturliga gränser, kan nog sommarbevakningen i själva verket bliva rätt litet betungande för lapparna; så har särskilt tidigare varit förhållandet, där svenska renhjordar ännu lingo föras ut till fylkets öar på sommarbete. Onekligen kunde lapparna på dessa för lång tid utan egentlig olägenhet övergiva tillsynen av sina renar och, om de så önskade, fördriva en och annan månad utan sysselsättning; men det får ej antagas, att dessa arbetsmetoder, som måhända kunde vara försvarliga ute på öarna, skulle vara karakteristiska för nomadlapparnas renskötsel. Deras arbete å sommarlanden består visserligen ej i nuvarande tid av vallning av småhjordar på sätt som även i Troms fylke har varit brukligt på vissa betestrakter, men också skötseln i de större distriktsenheterna kräver en väl organiserad bevakning; å de flesta områden fordras deltagande av allt tillgängligt manskap genom hela sommaren.

91 Man har till uppgift icke blott att hålla renarna inom det distrikt, dit man är hänvisad, utan också att inom detta söka avvärja all skadegörelse på mark, som tillhör enskilda. Renbetningen i fylket försiggår som bekant pa fjälltrakter intill odlade bygder, och den enskilda jordbesittningen når mångenstädes högt upp på kalfjället, till svårighet för renskötseln. Vidare skola renskötarna på vanligt sätt under sommaren samla sina renar för kalvmärkning, eventuellt också för skiljningar och för annan renvård. De sakna sålunda ej arbetsuppgifter. Av de erfarenheter man nu äger från den tid konventionen varit i kraft tror man sig finna, att det alltjämt bör arbetas efter de metoder, som hittills blivit försökta. På vissa trakter kan en intensifiering av bevakningen nu väl vara av behovet påkallad, men den skulle fortfarande ske inom ramen för det gällande systemet.' Man torde såväl på norsk som på svensk sida vara av den uppfattningen, att man därmed kunnat komma till mycket goda resultat. Distriktsrenskötseln eller grupprenskötseln i Troms fylke kännetecknas alltså av att renarna efter inflyttningen på sommarlanden givas tämligen stor frihet mom de gränser, som bevakas på grund av beteslandens uppdelning. De tagas tillhopa vid lämpliga tillfällen för märkningen eller annat andamål, men få för övrigt ströva obehindrat över de upplåtna markerna Betningen i de ifrågavarande sommardistrikten får äga rum från och med den 15 juni till och med september månad, varefter renarna skola vara samlade och förda över gränsen till Sverige. Hela sensommaren och början av hösten uppehålla sig hjordarna alltså inom samma trakter som under den varmaste årstiden, och flyttningen till de egentliga höstområdena antrades ej förrän vintern redan står för dörren. I detta avseende möter som synes en helt annan ordning hos nordlapparna än i länets övriga renskotselområden. Under augusti och september månader företaga lapparna såsom förberedelse för utflyttningen ur distrikten, allt oftare hopsamlingar av sma renar, vilka så under de sista veckorna i Norge hållas under oavbruten bevakning. I de större distrikten företagas härvid också skiljningar till mindre grupper, så att alla före månadsskiftet septemberoktober kunna anträda återfärden över gränsen österut med hjordar av lämplig storlek. Därefter hållas dessa hjordar fortsättningsvis åtskilda genom hela hösten, varunder de ofta ännu uppdelas till mindre enheter for vintern. Flyttningen går vidare nedöver lågfjälltrakterna gruppvis och med uppehåll på olika betesland så länge som det på grund av betesförhallandena är tillrådligt. Där sammanblandningar äga rum mellan grannhjoraar söker man åter omedelbart verkställa skiljning, och där en grupp .isar sig vara alltför stor för att kunna skötas på lämpligt sätt skilja sig renägarna åt för att flytta till var sitt olika betesland. Först till följande sommar foras hjordarna, under normala betesår, åter tillsammans inom ie distrikt, dit flyttning då sker.

92 Renarna äro sålunda under denna nordlapska skötsel som regel uppdelade och bevakade i mindre hjordar från och med senare delen av september till och med maj månad följande vår. I betesdistrikten i Norge få de ströva i större frihet, bevakade huvudsakligen blott från distriktsgränserna, under två och en halv eller tre månader. Den egentliga karesuandorenskötseln utmärker sig alltså för en extensiv sommarbevakning men en intensiv hjordbevakning under alla övriga delar av året. Renarna hållas under vård så lång tid, att det ej finnes fara för deras förvildning. Om de också blivit svårhanterliga under den fria tiden på sommaren, låta de sig dock snart åter tagas tillsammans i hjordar. Höstskiljningarna verka åter tämjande. Renskötseln vintertid i de nordligaste lappbyarna lämnar ej mycket övrigt att önska i fråga om noggrannhet. Om ej särskilda besvärligheter tillstött kan man i allmänhet räkna med att vinterhjordarna skola vara synnerligen väl uppdelade mellan de olika husbönderna. Härpå har man erhållit bekräftelse då renräkningar hållits i de nordligaste lappbyarna. Då det mångenstädes om karesuando-metoderna i renskötseln uttalats, att de vore i och för sig olämpliga eller till och med förkastliga, lär detta ha berott av bristande kännedom om de verkliga förhållandena. Det får observeras, att lapparna i Karesuando, trots betydande svårigheter vid sina flyttningar och vid nyttjande av sommarland inom tättbebyggda trakter i grannriket, erhålla ett gott utbyte av sin näring och att skadorna genom densamma i förhållande till fastboende icke i någotdera landet behövt bliva betungande. Dock förhåller det sig så, att den extensiva sommarrenskötseln, vilken "lapparna från öster" tagit med sig då de kommit till sydligare trakter, och som de där lätt lyckats inplantera, säkerligen icke allestädes varit lämplig utan kommit att medföra kännbara olägenheter. Den har kommit att undantränga äldre intensiva bevakningsmetoder, vilka utan tvivel representerat en högtstående renkultur och vilka under de förhållanden, som varit rådande, ofta varit synnerligen ändamålsenliga. I hög grad har den nya ordningen verkat förstörande i de trakter där man icke varit konsekvent vid anammandet av karesuandometoderna utan börjat med en fri sommarskötsel i förening med sådana fria skötselmetoder både under vår- och höstmånaderna, som redan tidigare kunnat vara tillämpade i vissa sydligare byar. Man har då fått till resultat en helt förslappad renskötsel, i vilken regelbunden hjordbevakning endast utföres under vinterhalvåret. De menliga följderna av denna utveckling ha blivit belysta i det föregående. Det har under nu föreliggande omständigheter synts utredningen nödvändigt att söka ernå en syntes mellan sydlapparnas gamla intensiva renskötselmetod och nordlapparnas metod med en friare sommarbevakning. Renarna måste hållas under oavbruten bevakning och inom bestämda be-

93 testrakter på sommarlanden, men man bör å andra sidan icke dela upp betesmarkerna i en mängd smådistrikt och där tränga samman renar så att man råkar ut för de ovedersägliga nackdelar, som äro förbundna med de mest intensiva metoderna. Dessa kunde för övrigt ej åter börja tilllämpas utan en föregående med sannolikhet rätt omfattande reduktion av renstammen, en åtgärd som man dock på intet sätt kan anse vara värd sitt pris. Enligt utredningens förslag komme lappbyarna att uppdelas i skilda betesområden, så att grupper av byns lappar inom ett vart av dessa sammanföra sina renar under gemensam bevakning. Detta komme genomgående att gälla för sommarlanden och i flera lappbyar även höst- och vårlanden; också för grupperingarna på vinterbetesmarkerna skulle i vissa fall, där så visat sig vara av behovet, givas särskilda bestämmelser. I de olika betesdistrikten skulle nu bildas hjordar på kanske 2000 till 3000 renar och i vissa fall ännu högre antal. Bevakningen skulle sommartid ske i främsta rummet inåt från distriktens gränser men också genom upprepad sammantagning av hjordarna inom dessa och vallning i och för kalvmärkning på därför brukade platser, för förflyttningar mellan distriktets olika betestrakter, för skiljningar till främmande lappbyar och andra grupper, med mera. Man torde på detta sätt kunna komma till en renskötsel av tillräcklig effektivitet. Det bör finnas möjlighet att på sommarlanden genomföra skiljningar i sådan utsträckning, att byar och grupper kunna vara i det närmaste befriade från främmande ren då nedflyttning skall företagas till höstlanden. Även där uppdelning på de sistnämnda ej skulle genomföras omedelbart efter hjordarnas ankomst från högfjällstrakterna utan först efter någon period av frihet under barmarkstid i september, komme man att hava väsentlig nytta av de företagna sommarskiljningarna och gruppbildningarna. De olika lappbyarnas höstland äro som regel naturligen avgränsade från varandra genom större sjöar och älvar, över vilka renarna blott i undantagsfall färdas före isläggningen. Om renhjordarna kommit till höstlanden väl uppdelade, hållas de alltfort med lätthet inom sina lappbyars gränser till dess att höstgrupperna skola bildas. Skilj ningarna för detta ändamål behöva då på långt när icke bliva av den svårighetsgrad som man för närvarande måste räkna med exempelvis i lappbyarna mellan Torneträsk och Lulevattnen, vilkas renmassor, på grund av bristfällig sommarskötsel, på hösten äro blandade tillsammans i en skrämmande stor utsträckning. Betydelsen av att höst- och vinterhjordarna skola kunna bildas vid rätt tidpunkt och av att renägarna då också skola få sina djur väl samlade kan icke nog framhävas. Enligt den bevakningsordning, som är planerad för sommardistrikten, komme arbetet med kalvmärkning och med annan renvård att i hög grad underlättas och förbättras. Det är av vikt särskilt för detta arbete att

•

94 renarna ej skola hållas i alltför stora grupper. Dessa skola kunna hanteras med smidighet, och vaktarena böra kunna uppehålla god känning med hela den hjord de hava under sin tillsyn. Även ur tämjningssynpunkt är uppdelningen i mindre enheter till fördel. En närmare bevakning av djuren vänjer slutligen dessa på ett starkare sätt vid de betesland till vilka de skola höra. Det behöver ej dröja länge förrän ett gott bevakningsarbete giver lön för mödan, samtidigt som det — på grund av att renen börjar följa densamma påtvungna vanor — verkar till lättnad för framtiden. Det har varit rätt allmänt, efter det att de friare skötselmetoderna trängt undan den äldre hjordvallningen, att lapparna förkortat uppehållstiden på sommarlanden och börjat föra renarna nedåt lågfjällstrakterna, så snart högsommarvärmen upphört och insekterna minskat i antal. Be* vakningen har ju överhuvudtaget varit slappare och man har för sin bekvämlighets skull önskat lämna högfjällsbetena allt tidigare. Familjerna ha blivit lämnade nere på fasta boplatser på höst- och vårlanden, och bevakningen har ofta blivit anordnad så, att den skett genom vaktombyten från dessa avlägsna familj evisten. I en del lappbyar, där urartningen av renskötseln varit särskilt framträdande, har det förekommit, att så gott som hela sommararbetet överlämnats åt ett antal drängar och unga pojkar, medan endast ett fåtal husbönder tagit del i detsamma. Det har då ej heller blivit fråga om annat än hopsamlingar av renflockar för kalvmärkning, där så låtit sig göra, och viss tillsyn å gränsbetesområdena i Norge. Redan vid juli månads utgång har man kunnat vända hjordarna österut, även om betestillgångarna på sommarlanden ej ens blivit tillnärmelsevis helt utnyttjade. Skiljningar mellan lappbyarna ha ej varit anordnade utan ha sparats till hösten. Vaktmanskapet har på grund av uppkomna brister i utrustningen haft behov av att söka sig ned till sina lägerplatser och har måhända funnit det vara med sin fördel förenligt att även förflytta hjordarna närmare dessa. — Det har i annat sammanhang framhållits, hurusom en tidig flyttning, under torr tid på sommaren, ned till lagfjällstrakterna innebär fara för lavvegetationen å dessa. Det är också uppenbart, att en vistelse med renarna blott under en tid av tre veckor—en månad på de egentliga gräsbeteslanden alls icke står i överensstämmelse med kraven på ett rationellt betesutnyttjande. Det bör bestämt uttalas, att betningen i de föreslagna sommardistrikten i allmänhet bör omfatta tiden från midsommar till och med augusti månad. Skall emellertid ett sådant resultat kunna uppnås, så fordras ovillkorligen att familjerna följa renarna. "Dock är" — så har en av de under utredningen hörda lapparna formulerat sitt uttalande — "största felet med nuvarande ordning bland annat det, att den kvinnliga lappungdomen alldeles slutat upp med deltagande i renskötsel. Vid grupprenskötsel är en

95 kvinna lika god renvaktare som en man". Den enda möjligheten att hos ungdomen väcka intresse för renskötseln vore, att den redan från barnaåren lärde sig att sköta renar. Mot dessa och liknande skäl för kravet på att familjerna skulle vid flyttningarna medfölja till sommarlanden har å andra sidan invänts, att detta endast skulle åsamka renskötarna besvärligheter med transport och dylikt. När såsom skäl för denna ståndpunkt bland annat anförts, att det bleve för mycket folk i fjällen, så att alla ej finge plats däruppe, eller att lapparna numera saknade erforderliga klövjedon för flyttning till sommarlanden med hela familjen och ej längre kunde tillverka sådana, så måste dylika uttalanden reservationslöst fastslås vara de obotfärdigas förhinder. Betecknande för ställningen är emellertid, att samme man som framfört sistnämnda synpunkt även yttrat: "att få ungdomen att börja med arbete, som vore besvärligt och tålamodsprövande, vore nog svårt." I detta uttalande ligger själva grunden till renskötselns nuvarande förfall och även, om den lapska befolkningen ej vaknar till insikt om vidden av den fara, som motståndslös efterlåtenhet innebär, till renskötselns slutliga undergång.

Betesavgifter och takster i Norge. I den kritik, som av lappar uttalats över renskötseln sådan som den nu mångenstädes bedrives, har bland annat framhållits, att den bristfälliga bevakningen av renarna varit orsaken till reninvasioner i Norge på tider, då det varit förbjudet att föra renarna på bete där. Följden härav har blivit, att fylkesmännen i Nordlands och Troms fylke utkrävt avgifter för sådana överträdelser av renbeteskonventionens bestämmelser. Under åren 1929—1933 hava de av fylkesmännen i Nordlands fylke fastställda betesavgifterna uppgått till sammanlagt 20.307: 59 kronor och de av fylkesmännen i Troms fylke fastställda till 19.234: 65 kronor. Härutöver hava under samma år i det förstnämnda fylket lapparna antingen genom uppskattning eller förlikning ålagts utgiva skadeersättningar med inalles 17.873: 38 kronor och i Troms fylke med 23.085: 82 kronor. Samtliga belopp äro angivna i norska kronor. Dessbättre har man under åren 1934 och 1935 kunnat skönja en avsevärd förbättring i förhållandet till Norge. Sålunda utvisar till exempel antalet till lappfogden i södra distriktet inkomna telegram om olovlig renbetning i Norge en starkt fallande skala. Antalet telegram var år 1932 58, 1933 30, 1934 13 och 1935 — i oktober — 5 stycken. Om denna förbättring är tillfällig eller om den har sin grund i förhållanden, som kunna bliva beståndande, är emellertid svårt att ännu bedöma.

96 Av ovanskrivna belopp har svenska staten i enlighet med bestämmelserna i konventionen förskottsvis gäldat följande poster: betesavgifter i Nordlands fylke skadeersättningar i d:o betesavgifter i Troms fylke skadeersättningar i d :o Summa kronor

148.714: 17 17.873: 38 8.276: 40 23.085: 82 197.949: 77

för vilket belopp lapparna voro återbetalningsskyldiga. I denna situation inträffade, vad som väl ock kunnat förutses, att lappar från LuoktaMavas lappby i Arjeplogs socken, vilka bland andra voro ersättningsskyldiga för skadorna i Nordlands fylke, gjorde underdånig framställning, att staten skulle efterskänka sin fordran. Denna uppgick, då den till länsstyrelsen remitterade ansökningen den 18 juli 1934 besvarades, för samtliga Arjeplogs sockens fjällappar till 142.335:94 kronor, vartill kunde väntas komma ungefär 10.000 kronor, varom utredning påginge. På grund av dels i några fall ömmande omständigheter (sjukdom) dels det förhållande, att vissa lappar måste anses hava gjort vad på dem ankommit för att hindra invasion av deras renar till Norge, tillstyrkte lappfogden en avkortning av tillhopa 15.031: 09 kronor. Det måste utan vidare vara uppenbart, att så stora ersättningskrav, som de från Nordlands fylke framställda, knappast kunna uppkomma, om ej arbetet med vården av renhjordarna varit i väsentlig grad åsidosatt. Om redan vad härovan meddelats rörande äldre lappars uppfattning om den nutida renskötseln ger anledning till sådant antagande, så lämna de av lappfogden gjorda uttalandena, då han hade att yttra sig i anledning av den ovannämnda remissen, fullt och klart besked härom. Det är därför och med hänsyn till vikten av att sättet för renskötselns utövande i denna utredning allsidigt belyses påkallat att här lämna rum för ett referat av detta lappfogdens yttrande. Med skärpa tillbakavisar han lapparnas påstående i deras underdåniga ansökan, att reninvasionerna vore helt och hållet beroende av dåliga betesförhållanden och ej av lapparnas eget förvållande. Grunden till reninvasionerna finner han ligga i ett för stort renantal och för få renvaktare. I de renbetesdistrikt, varom här vore fråga, tilläte konventionen ett belägg av 8250 renar, under det att lapparna innehade icke mindre än 12697 renar. Bristen i antalet renvaktare uppginge till icke mindre än 31. Trots att god tillgång på renuppköpare funnits, renprisen varit höga och myndigheterna ständigt uppmanat lapparna att minska renhjordarna, så hava de intet åtgjort för att nedbringa renantalet utan i stället låtit det växa allt mer och mer. Slutligen måste länsstyrelsen 1931 tillgripa utvägen att före-

97 skriva tvångsnedslaktning, en åtgärd, som möttes av starkt motstånd, underblåst av utomstående och oansvariga personer. Lappfogden visar med siffror, att kostnaderna för anställande av föreskrivet antal renvaktare ej bestigit sig till högre belopp än de nu debiterade betesavgifterna och skadeersättningarna. Bland de lappar, som begärt sin skulds efterskänkande, funnes några, som haft små hjordar och i förhållande till dessas storlek fullt antal renvaktare, men de hade icke förmått att i den allmänna villervallan hålla sina hjordar skilda från de andra lapparnas utan — såsom lappfogden uttryckte det — "oemotståndligt 'drunknat' i de rikare renägarnas jättehjordar". Det funnes även lappar, som lojalt sökt följa länsstyrelsens påbud och befattningshavarnas råd, men deras renar ha ryckts med av de stora hjordarna. — Lappfogden meddelar i särskild skrivelse till lapputredningen, att även under vintern 1933—1934 olovlig reninvasion i Norge ägt rum. Lapparna av Rasjvertagruppen i Arjeplog kvarlämnade då tusentals renar i Norge, men visade trots anmaningar ingen större iver i arbetet att återföra dem till Sverige. Först då meddelande ingick, a t t fylkesmännen beordrat nedslaktning av de olovligt betande renarna, avsände lapparna fyra man, som uppehöllo sig i Norge under en månad, men ej lyckades få mer än 300 renar över gränsen, en naturlig följd av att renbetet i fjälltrakterna försämrats. Då dessa djur lämnades utan bevakning, återvände därför större delen av dem till Norge. Det på fylkesmannens order nedslaktade antalet renar uppgick till ungefär 2200 djur eller till lika stort antal som det enligt länsstyrelsens beslut tvångsnedslaktades vintern 1931—1932. Utbytet av denna nödtvungna nedslaktning i Norge blev emellertid ringa i jämförelse med vad 1931—1932 års nedslaktning i Sverige inbringade. Genom den sistnämnda nedslaktningen erhöllo lapparna i medeltal 15 kronor 68 öre för varje ren, medan den norska nedslaktningen icke gav högre medelpris än ungefär 5 kronor. Förutom direkta utgifter i form av betesavgifter och skadestånd vållas lapparna sålunda genom överträdelse av renbeteskonventionen även förluster i form av förminskat försäljningsutbyte av sin renegendom. Den olaga betningen i Norge har emellertid ej inskränkt sig till att lapparna uppehållit sig där med sina renar under otillåten tid. De hava även inträngt på områden, där de ej hava rätt att vistas även under tid, då rätt till renbete i Norge är dem medgiven enligt konventionen. Därunder har skadegörelse förövats å norska staten tillhöriga skogar i Lönsdalen och Junkerdalen, och anspråk på ersättning framställts från den norska statsskogsförvaltningen. Skadan hade uppkommit under vintrarna 1931—1932, 1932—1933 samt — ehuru i mindre omfattning — vintern 1933—1934 och uppstått huvudsakligen genom renarnas hornfejning på ungträd. Vid sammanträde i och för förlikning om ersättning för skadan uppskattades de skadade ungträdens antal till 100000/120000 st.; ett från

98 norsk sida framställt anspråk på att ersättningen skulle bestämmas till 7.000 kronor nedsattes till 6.000 kronor, vilket belopp den av länsstyrelsen förordnade svenske sakkunnige, jägmästaren Klas Bergman, fann skäligt. Beloppet äro lapparna skyldiga att utgiva.

Betesavgifter till Finland. För olovlig betning enligt den med Finland ingångna konventionen hava till denna stat antingen utbetalats eller äro på prövning av krav från densamma beroende tillhopa 27.766: 86 guldmark, 14.673 Fmk, samt 1.678: 05 kronor eller tillhopa i runt tal 23.000 kronor.

Rörande skadegörelse av renar inom Sverige hänvisas till avdelningen "Motsättning mellan renskötsel och jordbruk i Norrbottens lappmarker."

Skogsrenskötseln. Den redogörelse, som i det föregående lämnats rörande renskötsel och renskötselmetoder, har som synes i huvudsak behandlat fjällapparnas förhållanden. Från deras renskötsel är skogslapparnas i viss mån avvikande, beroende på de olika yttre förhållanden, under vilka dessa lappar bedriva sin näring. Sedan renarna från vinterlanden kommit upp till vårlanden, lämnas de, liksom fjällrenarna, under kalvningstiden tämligen fria. När framemot midsommartiden myggen börjar uppträda, hopsamlas renarna för kalvarnas märkande. Råder under denna tid värme, underlättas samlingsarbetet i hög grad, under det att däremot vid kall väderlek renarna äro rörligare. I huvudsak torde märkningen vara avslutad under loppet av c:a två veckor. Skogslapparna i Arvidsjaurs, Arjeplogs och Jokkmokks socknar släppa nu renarna fria, under det att Gellivare- och Vittangilapparna söka hålla dem samlade under hela myggtiden, d. v. s. till framemot medlet av augusti månad, och därvid som hjälpmedel upptända starkt rökande eldar, till vilka renarna gärna komma för att finna skydd mot myggen. Ungefär vid mitten av september hopsamlas renarna åter i och för nedslaktning före brunsttiden av övertaliga tjurar. När brunsttiden nalkas, söka sig renarna självmant tillsammans, och tjurarna hålla då vakt var och en över sin vajflock. Efter brunsttiden vidtager åter ett av lapparna fullt ordnat samlingsarbete, i sammanhang med vilket skilj ning mellan olika renägares hjordar äger rum och märkning verkställes av de kalvar, som på försommaren ej tillvaratagits. Sedan detta arbete slutförts,

99 drager sig lappen ned mot vinterlandet. Från den nu skildrade renskötseln avviker Vittangi skogslappars rätt väsentligt. Dessa lappar, som mjölka sina vajor, hålla hjordarna samlade hela året, med undantag för kalvningstiden. Mjölkningen kan ofta fortsätta ända in i november månad. Då den av lapparna tillverkade renosten betalas med 5 till 6 och ända upp till 10 kronor och mera för kg., lämnar arbetet lapparna en ej oväsentlig inkomst. Undantager man den av Vittangi skogslappar tillämpade renskötselmetoden, så lämna skogslapparna sina renar mycken frihet under sommarmånaderna. Denna frihet kan sägas vara fullt motiverad av skyldig hänsyn till den bofasta befolkningen. Genom att renarna ej äro samlade i hjordar, utan ströva omkring spridda, blir deras skadegörelse å hemmanens myrängar, som de denna tid ej kunna undgå att beträda, mindre och lättare helad genom naturens egen läkande kraft. Har emellertid av en eller annan orsak, såsom t. ex. sen vår i fjällen, fjällapparnas flyttning västerut blivit fördröjd, så kan denna skogsrenarnas frihet vålla, att de sluta sig till fjällapparnas renar och medfölja dessa på deras vandring västerut. I gränstrakterna mellan skogslapparnas och fjällapparnas betesområden förekomma tyvärr ej alltför sällan sammanblandningar av renhjordarna som påkalla arbetsamma skiljningar. Ofta har orsaken till dessa sammanblandningar varit att söka i en mindre god uppläggning av lapparnas flyttningsvägar och en olämplig fördelning dem emellan av vinterbeteslanden. Om exempelvis, såsom fallet stundom är, den ena lappbyns flyttningsväg till vinterlandet går diagonalt genom den andras, så gränsar det hart när till det omöjliga att hålla hjordarna helt isolerade från varandra. Till förslag, som kunna vara ägnade att avhjälpa dessa olägenheter, blir det anledning att återkomma i det följande. Såsom framgår av den redogörelse för lapparnas skadeståndsskyldighet, som i det följande skall lämnas, hava även i förhållandet mellan skogslapparna och den bofasta befolkningen motsättningar på grund av skadegörelse genom renarna icke helt kunnat undvikas. Man torde dock kunna säga, att de äro mindre skarpt framträdande än i fjällapparnas och de bofastas inbördes förhållande. Orsaken härtill torde delvis vara att söka i att en icke obetydlig del av skogsrenarna utgöres av skötesrenar, ägda av den inom lappmarken bosatta jordbrukarbefolkningen, som alltså själv har intresse av renskötseln som sådan. I allmänhet hava även bönderna i de trakter, där skogsrenskötsel bedrives, bl. a. på grund av lättare tillgång till virke för ladubyggnader, sitt avbärgade foder bättre skyddat än bönderna i fjälldalarna eller i den närmast fjällen liggande skogsbygden.

100 Koncessionsrenskötseln. Förutom den renskötsel, som bedrives av de i lappmarken hemmahörande lapparna, har även i de norra kustsocknarna av Norrbottens län en renskötsel sedan gammalt haft hemort. Förut ej legaliserad grundar sig numera rätten att här föra renar på bete på de medgivanden härtill, som Konungens befallningshavande kan lämna med stöd av bestämmelserna i §§ 57 och 58 i nu gällande renbeteslag. Ehuru det uppdrag, som lämnades genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 maj 1930, ej innefattar en utredning rörande dessa lappars förhållanden, torde det dock vara lämpligt att i detta sammanhang något beröra denna renskötsel och de metoder, under vilka den utövas. Genom beslut av den 4 januari och den 10 maj 1933 meddelades tillstånd till drivande av skogsrenskötsel under en tid av fem år från och med 1933 års ingång inom tolv olika till gränserna bestämda områden nedom lappmarksgränsen inom Torne och Kalix älvars floddalar. Högsta tillåtna sammanlagda renantalet inom lappbyarna skulle få utgöra 15450 djur, därav 4100 tillhörande renskötarna själva och 11350 skötesrenar. I dessa senare ingå även de korrenar, som komma till användning vid de vintertid erforderliga körslorna, såsom i timmerdrivning, för hemforsling av foder o. s. v. Flyttningar i samma utsträckning som fjällapparna och de flesta skogslapparna i lappmarken företaga ej renskötarna inom nu berörda områden. Inom den trakt, där vederbörande beviljats rätt att beta sina renar, förflyttas renhjorden efter årstidernas växlingar och allteftersom beteslanden utnyttjas. Efter kalvningstiden, då renarna lämnats frihet, hopsamlas de åter för märkning av kalvarna och hållas sedan vanligen under bevakning hela högsommaren. Under senare delen av sommaren få djuren åter ströva mera fritt omkring, varefter före brunsttiden höstsamling börjar och hjorden sedan hålles samlad, tills skarföre på eftervintern inträffar, då den åter slappes ur hand. Under den tid av högsommaren, då djuren hållas under bevakning, mjölkar en del av dessa lappar sina vajor. Utöver det arbete, som härvid åligger kvinnorna, deltaga de ej i bevakningen av renarna. Uppgifterna om de skador, som genom denna koncessionerade renskötsel vållas jordbruket, äro ganska växlande. Man kan svårligen värja sig för den uppfattningen, att vederbörande, som på sammanträden uttalat sig i frågan, gjort sin ställning till densamma beroende av, huruvida han själv ägt renar eller ej. Från renskötarnas sida klagas över det oskick, att körrenägare efter avslutat arbete på våren icke föra renarna till skötarens hjord utan släppa dem vid stugknuten med påföljd att renarna stryka kring byns inägor och göra ohägn. Renskötaren anser sig under sådana förhållanden vara utan skuld till den av sådana renar förorsakade skadan. Med hemmansägare, vilkas ängar på grund av sitt läge äro särskilt utsatta

101 för åverkan genom renarna, träffas stundom uppgörelse, enligt vilken renskötaren betalar visst belopp att användas till kringgärdande av höhässjorna. Det kan i sammanhanget framhållas, att koncessionsrenskötseln icke bör kunna verka i större grad betungande för den jordbrukande befolkningen, ty jordbruksnäringen är väl skyddad genom den ovillkorliga skadeersättningsplikt som enligt lag åvilar utövare av den koncessionerade renskötseln. Bosättning å renbetesland. I nära samband med sättet för renskötselns bedrivande står, såsom av det föregående torde framgå, frågan, huruvida renskötarna vid flyttning till sommarlanden åtföljas av sina familjer eller ej. I somliga uttalanden göres gällande, att detta måste vara en oeftergivlig förutsättning för att en god renskötsel skall kunna för framtiden uppehållas: endast om ungdomen redan från barnaåren så att säga växer in med arbetet skapas ett levande intresse för detsamma. Å andra sidan säger man, att flyttning med familjer vållar ren väktarna besvär och olägenheter och även är olämplig ur den synpunkten, att fysiskt svagare familjemedlemmar — orkeslösa, kvinnor och barn — ej böra utsättas för de ansträngningar och umbäranden, som äro förenade med livet i de övre fjälltrakterna; denna del av familjen bör, anser man, beredas tillfälle att kvarstanna längre ned i landet, där förhållandena göra det möjligt för dem att föra en relativt dräglig tillvaro. Det sist anförda skälet berör en fråga, som ofta varit föremål för diskussion, då lapparnas angelägenheter behandlats, och som enklast torde kunna formuleras sålunda: bör det vara lapparna medgivet att å höst- eller vårlanden uppföra bostäder av mer stadigvarande art? De svar, som man vid samtal med lappar erhåller å denna fråga, äro mycket skiftande, varför en redogörelse för de olika meningar, som komma till uttryck, torde här vara på sin plats. De lappar, som företräda det längst gående kravet på intensitet i renskötseln, anse varje form av bosättning på renbeteslanden ovan odlingsgränsen vara av ondo. De se i en sådan ett frö till en mera fast bebyggelse, som kan verka oroande på renarna och därigenom vålla lapparna svårigheter. En mera moderat ståndpunkt intaga de, som vilja medgiva renskötande lapp rätt att i övre skogslandet uppföra fast bostad, förlagd så, att den kan tjäna som lämplig utgångspunkt för ett övervakande av renhjorden. Man håller före, att en sådan förläggning utesluter uppkomsten av en fast bebyggelse, då varje förutsättning härför saknas genom den totala frånvaron av odlingsbar mark, vars uppbrukande kunde giva anledning till bofasthet. Bostadens läge i och för sig uteslöte även en sådan. Uttryckligen framhålla de, som företrätt denna ståndpunkt, att bostäderna ej få förläggas i fjälldalarna,

102 där möjlighet till uppodling av ett område kring bostaden bleve uppslag till den bofasthet, som man vill undvika. En från den senast angivna meningen väsentligen avvikande ståndpunkt intaga slutligen de, vilka hålla före, att man så långt ifrån bör undvika att förlägga bostaden till mark, där odling ej kan upptagas, att man tvärtom bör uppsöka sådan. Lappen bör hava möjlighet att invid bostaden upptaga ett potatisland, att genom arbete göra den omkringliggande jorden gräsbärande, så att foder till några getter kan erhållas, ja, såsom av de längst gående företrädarna för denna meningsriktning påyrkats, även för två eller tre kor. Mellan de olika uttalanden, som härovan schematiskt sammanförts, komma givetvis till synes många skiftningar, som dock ej nämnvärt förändra den bild av lapparnas inställning till spörsmålet som här framlagts. Även sedan frågan fått sin lösning genom bestämmelserna i §§ 41—43 av gällande renbeteslag är den allt fortfarande föremål för lapparnas intresse och övervägande. Många hava svårt att uppgiva en hos dem djupt rotad uppfattning, att de hava en obestridlig äganderätt till det land, där deras förfäder sedan uråldriga tider vistats och tagit dess naturtillgångar i anspråk för sin näring. Stödjande sig på denna förmenta rätt hava lappar — även icke renskötande — sedan de inhämtat lappbyns medgivande, men utan Konungens befallningshavandes tillstånd, uppfört fasta bostäder, avsedda för bruk under hela året. Ofta saknas på platser, där de slagit sig ned, varje förutsättning för någon form av jordbruk. Den kommunala fattigvården har också i många fall fått träda hjälpande emellan. Då en sådan olaga bebyggelse ej blivit föremål för beivran oaktat därom gällande föreskrifter (K. K. den 19 juni 1917 n:ris 302 och 303), har den tagit åt sig en viss hävd, som kan, om ej formellt, så dock reellt, pålägga staten vissa skyldigheter, om det vid prövning av bebyggelsens ändamålsenlighet, skärskådad såväl ur renskötsels- som jordbrukssynpunkt, befinnes lämpligt, att densamma skall avhysas. Mekaniska hjälpmedel för underlättande av renskötseln. ^ Att renskötseln är en i hög grad arbetskrävande näring, om den skall så bedrivas, att den både skänker sin utövare god bärgning och ej träder andra fullt lojala intressen för nära, torde till fullo framgå av förestående redogörelser. Såsom varje annan näringsidkare är lappen för ett gynnsamt resultat av sitt arbete beroende ej blott av de intäkter, näringen skänker honom, utan även av de utgifter, som han för driften måste ikläda sig. Att i möjligaste mån nedbringa dessa senare är för honom av vitalt intresse. De yttre omständigheter, under vilka renskötseln bedrives, de stora vidder, på vilka den utövas, och de svårigheter, som genom renarnas vandringar äro förbundna med densamma, samverka emellertid till att alla åt-

103 gärder av vad slag de vara må, vilka kunna bespara renägaren utgifter, bliva jämförelsevis dyrbara. Det har därför varit ofrånkomligt, att staten, lika väl som den skänkt andra produktiva näringar sitt stöd, även trätt hjälpande emellan, då åtgärder för att underlätta renägarnas arbete skulle blivit för dem alltför ekonomiskt betungande. För att förhindra sammanblandning av renhjordar, hemmahörande i varandra angränsande lappbyar, måste ofta, i den mån de naturliga gränserna icke utgöra tillräckligt skydd häremot, särskilda renstängsel uppföras. Liknande anläggningar kunna även i ett eller annat fall nödvändiggöras för att hindra renarna att alltför tidigt på våren taga sommarlanden i besittning eller att alltför tidigt på hösten lämna dem. I förra fallet kunna sommarlanden, om deras bärighet är i förhållande till förefintligt renantal fullt tagen i anspråk, bliva för hårt anlitade, varigenom renarna tvingas att tidigt söka sig till höstlanden och förvinterlanden, där de då uppträda, innan de bofasta hunnit vidtaga åtgärder för att skydda avbärgad gröda. Renstängsel uppfördes förr ofta av lapparna själva i form av s. k. rishag, vilka närmast kunna betecknas såsom i grova strängar sammanförda träd och buskar. Då dessa rishag årligen måste i mer eller mindre betydande grad förstärkas med nytt material, blevo de ganska skogförödande, synnerligast som de ofta på mycket långa sträckor framdragas genom skogfattiga trakter. Deras effektivitet såsom spärr mot renarnas framträngande var därtill ej så sällan problematisk. För att avhjälpa alla dessa brister har man experimenterat sig fram till stängsel av ett kraftigare utförande. Då bland denna utrednings förslag till åtgärder för renskötselns förbättrande även ingår uppförande av åtskilliga stängsel, har det för en rätt förståelse av de principer, som ligga till grund för användande vid olika tillfällen av olika stängseltyper synts lämpligt att i detta sammanhang införa utdrag ur ett av lappfogdarna Malmström och Hedbäck efter begäran från norska lantbrugsdepartementet upprättat p. m. angående gärdesbyggnader, utförda genom lappväsendet i Norrbottens län. "Stängslens

uppgift.

Stängselbyggnaderna äro i allmänhet konstruerade med tanke på funktion under barmarkstid och första höstvintertid, i vissa fall även under senare delen av vårvintern. Däremot ha de i intet fall avsetts för underlättande av renbevakningen vintertid. Det anses, att bevakningen vid denna tid i allmänhet icke är av den svårighetsgrad, att mekaniska hjälpmedel för dess del skulle vara av behovet. Stängsel ha blivit uppförda för att tjäna följande olika syften: 1. för att skilja vår- och höstbetesområden från egentliga sommarbetestrakter, och sålunda reglera renhjordarnas vandringar. Vid lapparnas uppflyttning från skogslanden till lågfjällen på våren hejdar ett sådant

104 stängsel renarna och stannar dem på deras vårland. Vid midsommartid samlas renarna, stängslet öppnas, och hjordarna föras upp till högfjällsområdenas gräsbeten. Stängslet tillslutes för att sedan på sensommaren åter öppnas, då hjordarna föras ned på höstbetena i de lägre fjällen, då ofta i större frihet. Stängslet hindrar från återvandring till sommarlanden. — Denna funktion hava i Norrbottens län Kvikkjokksstängslet, c:a 65 km; stängslet Råstojaure—Kilpisjärvi, c:a 25 km.; i Troms fylke Dividalsgärdet i distrikten Altevatn och Di vidalen, c:a 25 km. 2. för att skilja höstbetestrakterna från vinterbeteslanden. Sådana stängsel äro uppförda nedanför lågfjällsområdena för att hindra renarna från att i förtid på höstarna ströva ned i skogslandet. Betydande skadegörelser å hö genom sådana reninvasioner under åren 1920—1930 åstadkommo irritation mellan bofasta och nomader i övre lappmarken, föranledande dessa spärrningsåtgärder. — Rautasvuoma spärrstängsel 67 km.; Gellivare spärrstängsel något över 100 km. 3. för att skilja olika renskötselenheter från varandra, alltså för att hindra sammanblandningar mellan olika lappbyar i trakter, där bevakningen ej annars kan göras effektiv efter deras gränser. De följa dessa gränser så nära som möjligt; dock göras avvikelser, där terrängförhållandena så påfordra. I de flesta fall gäller det här avskiljande av byarnas höstbetesland, där renarna under barmarkstid änuu hållas relativt fria. Om ej naturliga gränshinder hålla dem åtskilda, föras de vid denna årstid lätt över grannars områden. — Kaitumstängslet 40 km.; stängslet vid Holmajärvi i Kaalasvuma, 9 km.; Rautasälvens stängsel. 4. för att å sommarbetestrakterna (i Norge) förhindra skadegörelser å bofastas egendom. Inom Troms fylke finnas ett flertal stängsel uppförda över pass och dalstråk, som leda ned från fjällbeteslanden till dalbebyggelsen. Oftast äro dessa stängsel rätt korta. Stängseltyper. Lappväsendet i Norrbottens län har huvudsakligen arbetat med två typer av renstängsel, nämligen den sydliga eller västerbottenstypen, och den nordliga, vilken utexperimenterats vid byggena i norra Norrbotten och de angränsande svenska renbetesdistrikten i Troms fylke. Beskrivning av västerbottenstypen återfinnes i bilaga nr. 1, av den norra typen i bilaga nr. 2. Kostnader. Under de senare åren har man i allmänhet räknat med att kostnaderna för de olika stängseltyperna i anläggning skola uppgå till: för västerbottenstypen 1.000 kronor/km för nordliga typen 750 kronor/km förutsatt att transporterna av materiel icke gå över längre sträcka än en mil. Stolparna till stängslet skola då kunna huggas i byggnadssträckans närhet och järnmaterielen också levereras nära densamma.

105 Kostnaderna för materiel och för stängslets uppsättning äro att betrakta såsom konstanter, medan transportkostnaderna äro variabla. Varje fullständig beräkning för ett stängselbygge är sålunda beroende av de lokala förhållandena. Mellan olika trakter kunna sedan olikheter i arbetspriser giva anledning till omräkningar efter särskilda reduktionsgrunder.

Typernas

lämplighet.

Västerbottenstypen är, som synes, mera påkostad än den nordliga typen. Den väsentliga skiljaktigheten består i att stängslet är högre, 1.80 meter från marken i stället för 1.40 meter för den nordliga, och däri, att denna ökade höjd åstadkommes genom ett system av slanor mellan stolparna. Nätverket av järntråd är så att säga upphängt på slanorna. Dessa giva också hela stängselkonstruktionen ökad stabilitet. Där själva järntrådsnätet icke verkar väsentligt stabiliserande, utan där stängslets hållbarhet är beroende i huvudsak av stolpsättningen, erbjuder därför västerbottenstypen vissa fördelar. Sedan man med tillhjälp av trådsträcknings- och bindningsmaskiner börjat kunna giva hela nätet av järntråd en fastare uppbyggnad, med starkt spända och väl sammanbundna trådar, måste emellertid slansystemet anses sakna betydelse som stabiliserande faktor. För de flesta fall blir det då överflödigt; där ej gärdet av särskilda skäl bör givas större höjd än 1.40 meter kan det utan olägenhet undvaras. — En ökning av stängselhöjden kan ju också åstadkommas genom anbringande av flera längsgående trådar på efter behovet längre stolpar. En högre stängseltyp än lappväsendets nordliga kan sålunda bli av behovet endast där ett stängsel skall hava funktion även under snötid. Dock märkes, att icke heller 1.80 meters stängsel kan vara effektivt en hel vinter igenom. Vid stor snömängd kan höjden bli otillräcklig. I öppen fjällterräng, där drivor bildas, kan det knappast undvikas, att även ett högre stängsel på någon sträckning kommer under snö och icke kan fylla sm uppgift. Man kan där ej räkna med stängselspärrning på vintern annat än vid första snötid. I skogsterräng, där snön ej driver ihop och packas, äro möjligheterna härför bättre. — Men gärden för genomgående vinterbruk äro ju icke under normala renskötselsförhållanden av behovet. Den nordliga enklare stängseltypen är sålunda av tillräcklig effektivitet for de flesta ändamål dessa byggnader skola tjäna. Det är billigare att bygga och underhålla. I öppna fjället är det i lägre grad utsatt för skadegörelser. Stängslens

hållbarhet.

Lappväsendets första renstängselbyggnader äro från tiden närmast efter avslutandet av renbeteskonventionen med Norge. Då utfördes de stängsel, vilka enligt denna beslutats inom Troms fylke. Större delen av lappväsendets byggnader äro dock från senare år, utförda inom Sverige.

106 De äldsta stängslen äro nu närmare 15 år gamla. Man har haft tillfälle att å dessa byggnader göra iakttagelser om materialets hållbarhet. Stolpar äro använda såväl av björk som av furu. Då många av dessa stängsel nu äro i sådant skick, att de kräva grundliga ombyggnader, där björkvirke kommit till användning, vill det synas, som om man ej borde räkna med högre livslängd än 15 år för stolpar av björk. I ett fall har redan en fullständig ombyggnad måst äga rum av ett stängsel, uppfört med björkstolpar år 1922. Detta gäller stängslet vid Pålnoviken och över riksgränsen till Bardu, som byggdes ånyo under sommaren 1933, nu uteslutande med furustolpar. I sitt första utförande hade det kommit att stå endast elva år. Stolpar av gran och furu antagas besitta motståndskraft mot röta minst den dubbla tiden, eller 25—30 år. Stolparna hålla sig friska i jorden, likaså längre i sm övre del, men angripas strax ovanför markytan, där de så småningom ruttna igenom och brytas av då de utsättas för tryck. Särskild impregnering av stolparna har icke prövats, men borde kunna bliva av stor betydelse för att göra dessa byggen mera ekonomiska. Försök härmed äro numera igångsatta. Underhållskostnader. Kostnaderna för stängslens underhåll bruka kunna hållas inom en relativt snäv ram, om reparationerna företagas årligen och därvid genast tages sikte även på mindre bristfälligheter. Detta sagt om stängsel i mera skyddad terräng. Snöskador. Skador som göras av snö på stängsel i fjället kunna bliva betydande. De bruka vara regelbundet återkommande på samma platser, och stå icke att undvika, där stängslet måste föras över områden, utsatta för dnvbildningar. Snöskador inträffa i huvudsak vid smältningstiden på våren. Drivor, i vilka gärdet är insnöat, bestå ofta av snölager av olika beskaffenhet, delvis förisade. Då dessa sjunka tillsammans under smältningen tryckas trådarna lätt fullständigt sönder. På sluttande mark, där snömassorna också röra sig i markriktningen vid smältningen, kunna stolpar vräkas ikull och stängslet helt ödeläggas. Äro sluttningarna högre har man också att räkna med snöskred, vilkas verkan är densamma som nyss nämndes. I bäckdalar med snödämningar, eller där vatten på annat sätt samlas i snö i närheten av stängsellinje, kunna svåra skador åstadkommas, då snön sättes i rörelse och föres över stängslet av de dämda vattenmassorna. I djupare bäckstråk krävas därför ofta särskilda konstruktioner för stängslet, till exempel trådnät, upphängda på linor. Men sådana snooch vattenskador kunna också åstadkommas från rätt obetydliga tjärnar intill stängslet, där de knappast kunna förutses. De behöva dock ej vara regelbundna. För de reparationer, som stängsel i fjällen årligen kräva, brukar man ha stolpar och järntråd i beredskap vid de platser, där skador inträffa. Sådan anskaffning bör göras med sikte på flera års underhåll var gång.

107 V i n t e r s t ä n g s el. Lappväsendet i länet har icke något stängsel, som skulle tjäna vinterbevakning av renar. Direkta erfarenheter stå alltså ej till buds i detta stycke. Men de byggen, som äro utförda i fjälltrakter, särskilt då i Troms fylke, ha givit tillfällen till studium av snöverkan på stängsel och om förutsättningarna för fjällbyggen av denna art överhuvud. Med de typer, efter vilka här byggts, kan man ej spärra för rentrafik i fjällen vintertid. Man kan ej heller antaga, att ett sådant syfte skulle vinnas genom att bygga högre stängsel — inom rimliga mått. I drivterräng skulle en högre byggnad vara mera snösamlande. Med idealiska terrängförhållanden, där man kan bygga efter åsar, där snö ej lägger sig, kan även ett lågt stängsel spärra på vintern. Men i sådan terräng, som fjällen vanligen erbjuda, och som man väl har att räkna med vid varje bygge, lär intet stängsel nå tillräckligt högt över snöytan på alla punkter för att verkligen bilda ett hinder för renarna. Och ett stängsel gör ej mera verkan än dess svagaste del. Det låter sig tänkas, att översnöade partier av ett stängsel kunde erhålla särskilda överbyggnader under vintern och på så sätt göras effektiva. Sådana åtgärder komme ju dock att kräva särskild vakthållning och lära knappast i något fall kunna föras igenom utan stora kostnader. Möjligen kan ett stängsel speciellt förstärkas och höjas i svåra snölägen. Här ha dock inga sådana konstruktioner prövats. Det vill emellertid förefalla, som erbjöde problemet betydande svårigheter. Ett inom Västerbottens län byggt provstängsel vid Överuman på gränsen mot Norge giver exempel på hur snötrycket verkar förstörande även där de starkaste material tagas i användning. Byggnadsterrängen. Det framgår av det föregående, hurusom det för varje stängselbygge är av synnerlig vikt, att den lämpligaste byggnadsterrängen uppsökes. Fördelaktigast är att bygga efter åsar och ryggland; i övrigt sokes plan mark. Gropigt och kuperat land undvikes. I fjälltrakter måste snöförhållandena vara väl kända, innan stängslets läge bestämmes. Bil. 1. A r b e t s b e s k r i v n i n g för renstängsel, Västerbottenstypen. 1. Stängslet bygges av trästolpar och galvaniserad järntråd. 2. Stängslets effektiva höjd över marken är 1.80 meter. 3. Stolparna utgöras av kådrik furu eller gran, eller, där dylika icke finnes att tillgå, av rak och kraftig björk. Stolparna ha en längd av 2.5 meter och en minsta toppdiameter av 4 tum. Där skogen är synnerligen grov, fyrkantsågas de i motsvarande dimension. 4. Virket skall randbarkas på fyra sidor. Stolparna skola väl brännas runt om i sin nedre del, från rotändan minst 80 centimeter uppåt.

108 5. Stolparna nedsättas minst 70 centimeter i jorden. De fastsättas i regel på så sätt, att den i jorden nedsänkta delen omges med ett lager av stenar, i vilket stolpen genom kilning fästes till dess den sitter fullständigt orubblig. Kilningen sker efter samma regler som för fastsättandet av telefonstolpar äro bestämda. 6. Å var tjugonde stolpe sättes dessutom, för att stängslet icke skall draga sig eller bliva snett, snedsträv, i regel av trä, åt vardera hållet i stängslets längdriktning. 7. Där stängslet går fram över berggrund fastsättas stolparna med järn, dels fastskruvat i stolpen, dels angjort i berget medelst kildubbar. Å berggrund utgöres de i punkt 6 omnämnda sträven av wire, fastsatt å motsvarande sätt som beträffande stolparna är bestämt. 8. Avståndet mellan stolparna är 2,5 meter. 9. Å stolparna anbringas å den sida, som är mest utsatt för tryck, 7 stycken strängar av 4 mm galvaniserad järntråd, spända i horisontell riktning över varandra. Ovanför den översta strängen fastspikas i särskilda hak å stolparna en horisontell slana av trä. Denna skall vara av gran eller furu eller av rak björk, ha en toppdiameter av minst 2 tum och barkas på samma sätt som stolpen. Avståndet mellan trådarna är, från marken till nedersta tråden 20 cm., därifrån till andra tråden 15 cm., till tredje 15 cm., till fjärde 15 cm., till femte 20 cm., till sjätte 30 cm. och till sjunde 32,5 cm. samt från sjunde tråden till träslanan 32,5 cm., summa 180 centimeter. Horisontalsträngarna fastsättas med l 1 /) X 3.76 mm märlor av galvaniserad tråd. 10. För hopfästande av horisontella slanorna, respektive trådarna anbringas mellan varje stolppar 3 stycken vertikala trådar av 3 mm galvaniserad järntråd, uppdelande avståndet mellan stolparna i 4 lika delar. Dessa vertikala trådar fästas medelst en stark slynga runt slanan och spolas därefter ett varv om var och en av de horisontella trådarna samt fästes i den nedersta horisontella tråden medelst en stadig slynga. Stängslets trådmassa blir på detta sätt hopvävd till ett nät, upphängt i slanan. 11. Å lämpliga ställen anbringas led för genomgång. Grindstolparna göras särskilt stadiga, stagas synnerligen omsorgsfullt i stängslets längdriktning samt förenas med varandra genom en kraftig wire, löpande horisontellt ovan grinden. Grindstolparna få i anledning härav tilltagas särskilt långa, så att ett hölass vid behov även vid snöföre kan passera under wiren. 12. Slut- och begynnelsestolparna å stängslet stagas även särskilt noggrant, enär påfrestningen på dessa är synnerligen stor. Strängen i stängslet spännes så att den ej slackar.

109 Bil 2. A r b e t s b e s k r i v n i n g för r e n s t ä n g s e l , n o r d l i g a typen. 1. Stolparna till stängslet skola tagas av fullt rak, från röta och större rötkvistar fri gran, furu eller björk. Stolparna skola vara 220 cm. långa med minst 10 cm. toppdiameter. De skola randbarkas på fyra sidor, varvid såväl korkbark som savbark noggrant borttages. 2. Stolparna skola brännas till en längd av 90 cm. från rotändan. Bränningen skall utföras så att ett tunt lager av stamveden förkolnar runt stolpen. 3. Stolparna skola nedgrävas till minst 70 cm. djup, varefter de noggrant kilas fast med stenar, som väl skola fylla hålen kring stolparna från bottnen till jordytan. 4. Å myrmark slås stolparna ned med slägga till minst 70 cm. djup; är myren mycket sank till 100 cm. På mark av det sistnämnda slaget skall alltså stolplängden vara 250 cm. — I myrmark kan kilning med sten icke användas; i stället förses varje stolpe med en minst 7 cm. grov sträva av frisk, någorlunda rak björk. Strävorna fästas vid stolparna 100 cm. från marken och skola vara nedslagna i myren till minst 50 cm. djup. Från stolpen till strävan skall avståndet vid marken vara 100 cm. Strävorna barkas på två sidor samt ringbarkas till en längd av 20 cm. på det ställe där strävan går ned i marken. 5. Tråden sträckes, så att den blir hårt och jämnt spänd. De vid fastsättningen mot stolparna använda krämporna skola ej slås in så hårt att tråden böjes inåt. 6. Vid bindning av tvärtrådarna tillses att avstånden mellan dem bliva exakt lika. De skola bindas fast med tre varv kring översta längstråden, varefter de spolas ett varv kring varje mellantråd och kring den nedersta tio varv. 7. I brytpunkterna strävas stolparna inåt, varjämte de belastas med sten, så att de ej kunna lyftas. 8. Stolparna avsågas snett 150 cm. från marken. 9. Avståndet mellan stolparna får ingenstädes överskrida 300 cm. Avståndet mellan längsgående trådarna är från marken räknat: till I. 20 cm., till II. 15 cm., till III. 15 cm., till IV. 20 cm., till V. 20 cm., till VI. 25 cm. och till VII. 25 cm., summa 140 cm. Mellan varje stolppar bindes fyra tvärtrådar. 10. Å sådan mark, som ej tillåter grävning till fullt djup, till exempel hälleberg, förses stolparna med en fot av minst samma dimension, som för dessa är föreskriven. Stolparna stagas fast vid fötterna med rak björk av samma dimension, som är föreskriven för strävor i myrmark. 11. Stängsellinjen skall vara absolut rak. Den skall rensas väl från all växtlighet över knähöjd till en bredd av 2.00 meter på inre sidan och 1.00 meter å den yttre.

110 Bil. 3. Kostnadsberäkning för renstängselbyggnad efter riksgränsen i Arjeplogs socken från Skärremtj åkko—riksröset 232—Dattarkaise—Vaulatj åkko. Stängslets längd 17.5 kilometer. Transportväg för virke 5 mil. Stängseltyp = Västerbottens. Järntråd, 15.000 kg. 4 mm galvaniserad tråd a 23: 93 kr./100 kg. fritt Arjeplog 3.000 kg. 3 mm galvaniserad tråd a 24: 13 kr./100 kg. fritt Arjeplog Spik och märlor Frakt för c:a 19.000 kg. järntråd och spik med bil från Arjeplog till västra ändan Sädvajaure a 3 öre per kg Transport av c:a 19.000 kg. järntråd och spik från Sädvajaure till stängsellinjen, 4 mil a 1 öre per mil och kilogram . . . . Utsynings-, avverknings- och sågningskostnader för 8000 stolpar, 8000 slanor, 1000 "fötter" och 2000 strävor, tillsammans 14.935 kubikfot sågad vara a 44 öre per kubikfot . . . . Transport av c:a 225.000 kg. virke från Ballasviken till stängsellinjen, 5 mil å 1 öre per mil och kilogram Uppsättning av c:a 18 kilometer stängsel a 400 kronor per km. Tillsynskostnader Oförutsedda utgifter eller per km. 2.000 kronor.

Summa

kronor

3.589: 50 723: 90 500: — 570: — 950: — 6.571: 40 11.250 7.200 1.500 2.145: 20 35 000:

'

~

Bil. .4. Kostnadsberäkning för renstängselbyggnad över Åstojokknäset mellan Altevatn och Leinavatn. Stängslets längd 3 km. Transportväg för stolpar omkring 4 mil, för järnmaterial 5 mil. Stolpavståndet beräknas kunna tagas till 5 meter på en del av sträckan, där stängslet går över jämna ytor. över ojämnt land bygges med 21/2 meters stolpavstånd. 800 stolpar av furu, 2,2 meter 5X5" i topp, avverkningskostnader 45 öre/stolpe. Transportkostnader 155 öre/stolpe . . . . 1.600: — Järntråd, 4 mm galvaniserad tråd 23.000 meter, 3 mm galvaniserad tråd 6.000 meter, 13^" märlor, 10.000 stycken, 5" trådspik, 1.500 stycken 800: — Material till grindar 3X4" virke samt gångjärn och lås 30: — Transport av järnmaterial från Torneträsk station c:a 3.000 kg. a 5 öre 150: — Uppsättning av stängslet a 30 öre per meter 900: — Oförutsedda utgifter 420: — eller per km. 1.300 kronor."

Summa kronor

3.900: —

Ill Som av förestående p. m. synes, äro stängselbyggnader kostsamma företag, varför det kräves ett noggrant övervägande för varje fall, huruvida utgiften är ekonomiskt försvarbar. Och även där så prövas vara fallet och stängsel kommer till stånd, så måste det från lappadministrationens sida tillses att lapparna icke, i förlitan på stängslet, eftersätta bevakningen av renarna. Skiljningshagar (ringgärden). Även med den intensiva renskötsel, varom här ovan nämnts, kunde det ej undvikas, att renar från skilda hjordar under sina vandringar sammanblandades, och att skiljningar alltså måste företagas. Då renarna på grund av den noggranna bevakning som utövades voro ganska tama, kunde dessa skiljningar ofta äga rum utan att särskilda anläggningar för ändamålet behövde uppföras. Gamla lappar berätta, att renhjorden fördes ut sommartid på uddar och vintertid på myrar och där hölls samlad med hjälp av hundarna, varefter renar, som ej tillhörde hjorden, av sina ägare uttogos och fördes bort. Stundom betjänade man sig även av s. k. ringgärden, med rishag inhägnade smärre områden, i vilka renarna drevos in, varefter skilj ning ägde rum. Ett ytterligare steg i utvecklingen var, att dessa ringgärden tillbyggdes med s. k. kammare eller kontor, vilka stodo i direkt förbindelse med ringgärdet, och i vilka de olika ägarnas djur infördes, allt efter som skilj ningen fortgick. I den mån skiljningshagen fick en mera permanent användning gavs densamma ett kraftigare utförande. I stället för med rishag kringgärdades platsen med tätt intill varandra nedslagna och med varandra förbundna starka stolpar. Detta byggnadssätt kan nu sägas hava så gott som helt och hållet avlöst rishagarna. Vilketdera byggnadssättet som än kommer till användning, så tar det mycket skog i anspråk. För att nedbringa virkesåtgången har man på senare tid därför börjat uppföra skiljningshagarna på samma sätt som stängslen, d. v. s. av metalltråd mellan stadiga stolpar. I och med den friare form, under vilken sommarrenskötseln börjat bedrivas jämväl i de sydligare lappmarkerna, har behovet av skiljningshagar gjort sig alltmer gällande. Det är ett statligt intresse att i vissa fall understödja byggandet av dessa skiljningshagar. På sommarlanden saknas på de flesta håll mera betydande vattensystem eller andra naturliga gränser mellan de olika betesområdena. Genom den större frihet renarna börjat lämnas på dessa land ha sammanblandningar av hjordarna blivit allt vanligare, och i brist på gärden ha skiljningar av de sammanblandade hjordarna icke kunnat företagas förrän på höstbeteslanden. Detta nytillkomna arbete under hösten har åter haft till följd att höstmånadernas arbetsbörda blivit för stor, så att årstidens ordinarie skiljningar — uppdelningen

112 i vintergrupper — fördröjts till skada för en ordnad flyttning till skogslandet. Skilj ning mellan olika renskötselenheter har också visat sig betydligt svårare att genomföra på höstbeteslanden, beroende på att dessa i regel äro åtskilda från varandra genom breda sjökedjor, som endast med svårighet och med risk för förlust av renar kunna passeras med skiljningsflockar. Kåtor. Även om renskötseln bedrives i överensstämmelse med fordringarna på god renvård, kan det icke alltid undvikas, att renar vid flyttning lämnas efter eller, under flyttning eller innan flyttning äntrades, utan bevakning ströva i förväg. Det är därför ofta nödvändigt för lappen att vid sidan av det så att säga ordinarie bevakningsarbetet företaga långa strövtåg för hopsamling och återföring av förrymda renar, och dylikt hopsamlingsarbete, som i synnerhet plägar bli nödvändigt under senhösten, måste ej så sällan förläggas till trakter, där lappen på grund av frånvaron av varje som helst fast bebyggelse saknar möjlighet att vid oväder finna ett välbehövligt skydd. Det kan under sådana omständigheter vara förklarligt om han någon gång försöker undandraga sig skyldigheten att verkställa hopsamling av strövrenar med tillräcklig noggrannhet, en försummelse som bland annat kan leda till att renarna söka sig till Norge och där giva anledning till krav på skadestånd eller betesavgifter för olovlig betning. Av vikt är emellertid, att alla åtgärder, som kunna vara ägnade att motarbeta dylika för lappens ekonomi och för den goda ordningen i renskötseln skadliga inflytelser, även komma till utförande. Sådana åtgärder kunna bl. a. avse att göra den tillfälliga vistelsen i fjället under arbetet med renars hopsamlande mindre hälsoprövande genom att bereda manskapet möjlighet att i påträngande fall erhålla tak över huvudet. Med understöd av lappfonderna hava för detta ändamål i de tre norra länen kåtor uppförts på lämpliga platser. Med hänsyn till de fördelar ej blott för lapparna utan även för den bofasta befolkningen, som en förbättrad renskötsel medför, synes det vara ett statsintresse, att dylika kåtor byggas, varför medel för ändamålet torde böra allt fortfarande utgå från de till lappväsendets förmån bildade fonderna. Stugor för lappväsendets

tjänstemän.

Under sitt arbete måste lapptillsyningsmännen ofta långa tider i sträck uppehålla sig uppe på lapparnas sommar- samt höst- och vårbetesmarker. Såsom fasta stationer för dem och såsom baser och förrådsställen för lappfogdarna vid deras färder i fjällen hava uppförts ett antal smärre

113 stugor. Jämväl för lapparna och andra som vandra i dessa trakter hava dessa stugor en uppgift att fylla, i det att enrumsstugorna lämnas olåsta och i tvårumsstugorna ett rum står öppet för allmänheten. I något fall hava stugorna jämväl använts som sammankomstlokaler vid rådplägningar med lapparna. Det synes därför fullt påkallat att allmänna medel anslås till uppförande av dylika stugor för lappväsendets behov. Broar och båtar. Väl känt är att livet i fjället icke blott är hälsoprövande utan även bjuder den, som nödgas leva det, livsfarliga risker. Allvarligast kanske möta dessa fjällbon och den, som på grund av sin tjänst vistas däruppe, då han på sin väg nödgas övervada de strida fjällbäckarna. Mer än ett människoliv har vid sådana tillfällen gått förlorat. För att så vitt möjligt är eliminera livsfaran för människor hava på några platser, belägna på — om uttrycket i fråga om fjället kan användas — allmän väg, broar byggts. Där vattendragets bredd ej möjliggjort utförande av en brobyggnad, men platsen varit ett av ålder på lapparnas flyttningar använt överfartsställe, har överfarten underlättats genom att båtar förlagts till dessa flodövergångar. För trafiken i en del sjöar, längs vilka lapparnas flyttningsvägar gå, hava båtar även anskaffats. Till skydd för båtarna hava båthus på vissa platser uppförts. Alla dessa anordningar hava på grund av sin natur att vara samfärdseln befordrande åtgärder finansierats genom anslag av allmänna medel. Så torde ock för framtiden böra bliva förhållandet. Telefon. I en ej ringa utsträckning har telefonen tagits i lappväsendets tjänst inom alla de tre län, där renskötsel bedrives. Telegrafverket har välvilligt skänkt sitt understöd till telefonlinjenätets utvidgande. I några fall, då en telefonlinje haft ett kommunalt intresse, har dess framdragande understötts genom anslag av kommunen. Genom telefonlinjerna har en ovärderlig förbättring uppnåtts i kommunikationen mellan lappväsendets tjänstemän och lapparna; kallelser till sammankomster, order om hopsamling av renar som lämnats efter eller strövat i förväg från hjorden, underrättelser om renskador och föreskrifter om deras avvärjande, dirigering av flyttningar m. fl. meddelanden från lappadministrationens sida kunna framskaffas utan de tidsödande och dyrbara budskickningar som förut måst anlitas. Och samma vinst i tid och arbete uppnå lapparna genom anlitande av telefon för meddelanden sinsemellan rörande betesförhållanden, flyttningar och de mångahanda andra omständigheter i samband med ren-

114 skötseln som kunna förekomma. Inom vissa gränser, vilka utstakas av de för varje fall rådande ekonomiska förutsättningarna för telefonnätets utsträckande, bör detsamma av det allmänna understödjas. Även här gäller detsamma, som i fråga om andra redan behandlade åtgärder till renskötselns underlättande framhållits, att det är ett statligt intresse att med alla till buds stående medel, vilkas användande är ekonomiskt försvarbart, skänka renskötseln det stöd, som kan vara ägnat att intensifiera densamma. Stigar och rosen. Med vad i det föregående framhållits angående behovet av brobyggnader, anskaffande av båtar och telefonnätets utvidgande äro ej alla fjällets trafikspörsmål behandlade. Arbetet i dessa trakter och möjligheten att där förflytta sig försvåras ofta av uppkommande dimmor, som hindra sikten och göra det omöjligt för vandraren att med ledning av kända fasta märken finna vägen från en plats till en annan. Vilsegång och övernattande på kala fjället under ofta påfrestande förhållanden har blivit mångens lott. Gångtrafiken mellan ett par platser är ej heller så livlig, att en verklig stig blir upptrampad. Renstigar verka därjämte ofta förvillande. För att minska svårigheterna — vilka stundom kunna bliva verkliga faror — vid vandringar i fjället hava i vissa trakter de rätta stigarna försetts med vitmålade rosen med visarsten till det nästa på kort avstånd liggande, åtgärder som varit föga kostsamma men till stor nytta för lösande av fjällets trafikproblem. Underhåll av

anläggningar.

I det föregående hava framhållits de synpunkter, vilka anses tala för att det allmänna lämnar anslag för utförande av vissa anläggningar, som kunna underlätta renskötarnas arbete. Dessa anläggningar fordra för sitt fortbestånd underhållsarbeten, vilka stundom kunna bliva ganska omfattande. Det kan exempelvis inträffa, att ett renstängsel eller liknande byggnad brytes ned av de snömassor, som hopa sig mot detsamma, en bro över fjällbäcken kan utsättas för påfrestningar av en våldsam vårflod och spolas bort. Men frånsett den skadegörelse, som genom dylika naturkatastrofer kunna åsamkas dessa anläggningar, äro de givetvis underkastade samma försämring och slutliga förstörelse, som varje annan med dem jämförlig byggnad. En fråga, som i detta sammanhang synes böra tagas under övervägande, är därför spörsmålet, vilken det skall åligga att underhålla de uppförda stängslen och andra byggnader, att ersätta förslitna båtar o. s. v. Hittills torde detta underhåll hava bekostats med anslag, än

115 från vederbörande lappfond, än från lappbyns kassa. Då lapparna själva på eget bevåg och egen risk utfört ett arbete av något slag, torde det vara i sin ordning, att de även underhålla detsamma, om det nämligen överhuvud taget anses önskvärt att anläggningen fortbestår i sitt nuvarande utförande och ej snarare bör få förfalla. Så kan exempelvis vara förhållandet med ett stängsel eller en skilj ningshage, som uppförts på ett sådant sätt, att underhållet kräver ett alltför hårt anlitande av en ringa skogstillgång. Undantagas emellertid sådana fall och vissa anläggningar, som vid sidan av sin allmännytta i större grad betjäna intressen inom enskilda lappbyar eller delar av lappbyar, exempelvis skiljningshagar och vissa renstängsel, så synes det rimligt, att underhållet av arbeten, som det allmänna bekostar därför att det är till allmänt gagn att de utföras, även ensamt av det allmänna bekostas. Det kan vara lämpligt att här erinra om att länsstyrelsen i Västerbottens län under den förberedande behandlingen av frågan om bildande av Västerbottens och Norrbottens läns lappfonder uttalade, att fonderna skulle användas ej blott till anläggningarnas utförande utan även till deras underhåll. Varken från regeringens eller riksdagens sida gjordes någon erinran mot detta länsstyrelsens påpekande. Att underhållet bör åligga staten, om anläggningen förstöres genom en naturkatastrof, synes givet. Men även det årliga normala underhållet synes — utom i fall som ovan berörts och där det borde tilläggas länsstyrelsen befogenhet att pålägga lapparna underhållsskyldighet i mån av förmåga — böra av det allmänna bekostas och torde ej, om lappväsendets befattningshavare hålla hand däröver, att uppkomna skador snarast avhjälpas, bliva större, än att kostnaden därför kan rymmas inom ett lämpligt anslag från lappfondens avkastning. Ett åläggande för lapparna att såsom nyss föreslagits i viss mån svara för underhållet skulle egentligen förutsätta särskilt stadgande om möjlighet att exekutivt uttaga kostnader för botande av åsidosatt underhåll; i avvaktan på närmare erfarenhet rörande fullgörandet av underhållet i fråga och i förhoppning att det icke skall möta svårigheter att få lapparna att liksom hittills godvilligt lämna den medverkan som skäligen kan krävas av dem, vill utredningen f. n. icke framlägga förslag om sådant stadgande. När i det följande utredningens samtliga förslag sammanföras, skall det framläggas en beräkning över underhållskostnadernas sannolika storlek.

Renskötselns nationalekonomiska betydelse. När, såsom i det föregående skett, det allmännas stöd för renskötseln påkallas i form av anslag eller bidrag till utförande och underhåll av vissa

116 arbeten, genom vilka näringens bedrivande underlättas, torde det även vara lämpligt att lämna en redogörelse för renskötselns ekonomiska betydelse. Härigenom blir det tillfälle att bedöma, huruvida denna motiverar ett understöd från det allmännas sida i den omfattning, som ifrågasattes uti de i det följande framlagda förslagen. Vid ett sådant bedömande måste granskaren emellertid hålla i sikte tvenne omständigheter, varförutan det berättigade i förslagen ej blir rättvisligen prövat. Den ena av dessa är, att ej endast renskötselns utövare draga nytta av de beviljade anslagen. Även den befolkning, som i dessa trakter driver jordbruk, kan förväntas genom de med anslag utförda arbetena bliva mindre utsatt för en skadegörelse, som den nomadiserande befolkningens näring under ogynnsamma renskötselår svårligen kan undgå att förorsaka jordbruket, och för vilken enligt gällande lagbestämmelser ersättningsskyldighet i vissa fall ej föreligger. Den andra omständigheten, vilken även måste beaktas vid en omprövning av det skäliga uti att det allmänna ekonomiskt understödjer renskötseln, är det faktiska förhållande, att genom denna näring avkastning utvinnes från öde trakter, vilka ingen annan nu bedriven näring kan tillgodogöra sig, och att de, som genom densamma bidraga till samhällets försörjning, göra det under ett arbete, som alltid är hårt och strävsamt, stundom livsfarligt. En utredning om renskötselns ekonomiska betydelse torde hava att upptaga till besvarande dels frågan om renbeståndets kapitalvärde, dels ock frågan om detta kapitals avkastning. Till grund för den första frågans besvarande har man att tillgå uppgifterna från renräkningarna. Sådana hava för Norrbottens läns vidkommande hållits inom fjällappbyarna åren 1925, 1928, 1931 och 1934 samt inom skogslappbyarna åren 1925, 1931 och 1934. Såsom bilaga till detta betänkande närslutes en tablå, visande för varje särskild lappby resultatet av dessa räkningar och med renantalet fördelat med hänsyn till, huruvida renarna tillhört nomadiserande eller ej nomadiserande lappar eller svenskar. I nedanstående tabell framlägges ett sammandrag av tablån ifråga, utvisande för angivna år renantalet inom fjäll- och skogslappbyar samt inom de s. k. koncessionsområdena nedanför lappmarksgränsen. Fjällappbyar Skogslappbyar Koncessionsområdet Summa renar

157 409 25 208 9 961

159 126 ^z™ „

168 810 36 668 15 314

137 028 38172 17 875

192 578

—

220 792

193 075

Antalet renar har enligt tabellens siffror hållit sig tämligen konstant under den sist förflutna tioårsperioden. Söker man beräkna det kapital-

117 värde, som sammanlagda renantalet representerar, torde man utan att begå alltför stort misstag kunna åsätta varje djur ett värde av 18 kronor. Detta tämligen låga pris är motiverat med hänsyn till att i renantalet även ingå unga djur och kalvar utan större försäljningsvärde. Mot användande av samma värde för djur de olika åren kan göras den invändningen, att prisen fluktuerat och att nedanstående kapitalvärden sålunda ej representera de vid de olika tillfällena verkligen för handen varande. Då avsikten här emellertid ej är att få fram en bild av konjunkturväxlingarnas inflytande på lapparnas förmögenhetsförhållanden, utan en sannolik genomsnittssiffra för värdet av renstocken som en nationaltillgång, torde den använda beräkningsmetoden vara försvarbar. Enligt densamma skulle Norrbottens läns samlade renmassa under nedanstående år haft följande värde: Kronor

år 1925

3 466 404

3 974 256

3 475 350

eller för samtliga år ett medelvärde av 3 638 670 kronor. Vid beräkning av renskötselns avkastning kan man utgå från att 20 a 25 procent av antalet djur årligen kan utslås. Om man för att ej beskyllas för överskattning av renskötselns ekonomiska betydelse använder den lägre av dessa procentsatser, så skulle under ett vart av nedanstående år följande antal djur i avrundade tal kunnat slaktas: djur

år 1925

38 500

38 600

Då till slakt i regel uttagas fullvuxna djur, kan varje slaktdjur med iakttagande av det allmänna prisfallet å kött utan fara för överskattning värderas till 25 kronor. Efter denna beräkning kan den renägarna tillförda avkastningen av renskötseln, frånsett konjunkturväxlingar, för nedanstående år uppskattas till: Kronor

år 1925

962 500

1103 750

965 000

eller i avrundat medeltal till 1 010 400 kronor, motsvarande 27.7 procent å renstockens medelvärde för ifrågavarande tre år. Med dessa siffror är renskötselns betydelse för lappmarkernas samhällsförsörjning icke till fullo belyst. Utöver det renägarna tillförda årliga ekonomiska utbytet av renskötseln — uträknat till ungefär 1 000 000 kronor — får man taga i betraktande den mellanhandsvinst, som tillföres dem som handhava renprodukternas avsättning till konsumenterna. Denna vinst

118 brukar för första mellanhanden — den som köper den levande renen direkt av lappen — beräknas till 5 kronor för varje ren, då härmed avses vederbörandes behållning för det egna arbetet, sedan de direkta omkostnaderna frånräknats. Därutöver uppkomma mellanhandsvinster i andra och tredje hand, men som dessa äro svåra att överblicka måste de lämnas ur räkningen och kunna för övrigt i en kalkyl om rennäringens inkomsttillförsel till lappmarksbefolkningen antagas bliva uppvägda därigenom, att den första mellanhands vinsten — 5 kronor för varje nedslaktad ren — beräknas på totalantalet årligen slaktade renar, utan hänsyn till att något tusental renar slaktas för renägarnas egen konsumtion och sålunda icke giva någon mellanhandsvinst. Den mellanhandsvinst, som enligt det nu sagda bör läggas till renägarnas egen avkastning av renskötseln, kan i avrundat medeltal uppskattas till 202 000 kronor för år, vadan renägarnas och de av renskötseln närmast berörda mellanhändernas sammanlagda intäkt av länets renskötsel kan beräknas uppgå till omkring 1 200 000 kronor. Om reglering av reninnehav. Uti den redogörelse, som förut lämnats rörande olika renskötselmetoder, har påpekats, att de mindre renägarna ofta lida förfång under samarbetet med de större. Ju större skillnaden är mellan de olika, på samma marker arbetande familjernas reninnehav, desto påtagligare framträda även olägenheterna av stora renhjordar. Det har visserligen på sin tid anförts, att en föreskrift om begränsning av den enskilda familjens reninnehav vore ett ingrepp uti vederbörandes rätt att fritt utöva sin näring och en hämsko på hans strävan att förkovra sin ekonomi. Det vore även, menar man, i så måtto ett ohemult ingripande mot lapparna i utövande av deras näring, som de varit landets ursprungliga innevånare och undanträngts av de inflyttande svenskarna. Därför vore det både obilligt och orättvist att med hämmande föreskrifter kringskära lappens arbete att höja sin ekonomi. — Ytterst bottnar en sådan tankegång i en kritik av det sätt, varpå hela lappfrågan hittills behandlats, ty varje i denna fråga fattat beslut innebär ett ingrepp mot lappen såsom landets förstkommande besittningstagare. Här är ej platsen att närmare undersöka, huruvida de styrande i landet i alla beslut rörande lapparna letts av klokt förutseende. Man måste vid frågans bedömande nu utgå från det för handen varande läget, och man torde då icke kunna undgå att erkänna, att renskötseln i det nuvarande samhället intager en i vissa avseenden privilegierad ställning. En begränsning av den enskilde lappens rätt att äga renar blir med betesmöjligheternas begränsade omfattning i sak intet annat än en åtgärd att söka göra största möjliga antal lappar delaktiga av detta privilegium. — För övrigt kan man mot den

119 mening, som påyrkar oinskränkt rätt för lappen att äga renar, därför med fullt skäl göra gällande, att ett extremt tillämpande av denna tankegång såsom konsekvens skulle medföra, att en större renägare i otillbörlig grad kunde komma att utnyttja lappbyns till omfång begränsade betesmarker och därigenom i själva verket göra det omöjligt för den mindre renägaren att utöva sin näring. Redan möjligheten av en sakernas utveckling i denna riktning syntes göra det ej blott önskvärt, utan även nödvändigt, att genom lagbestämmelse möjliggöra ett övervakande från det allmännas sida av antalet renar i lappbyarna. Redan i 1886 och 1898 års lagar om lapparnas rätt till renbete hade denna synpunkt beaktats och bestämmelse i desamma intagits om rätt för Konungens befallningshavande att vid fall av behov besluta om lapps förflyttande till annan lappby. Underlåtenhet att ställa sig ett dylikt beslut till efterrättelse föranledde att den tredskande ådömdes vite; försumlighet att erlägga detta medförde utmätning av erforderligt antal renar. Uppenbart var emellertid att dessa bestämmelser ej alltid kunde vara tillfyllest, varför det befanns nödigt att utrusta den övervakande myndigheten med verksammare maktmedel. I enlighet med denna uppfattning intogs i 1928 års renbeteslag, efter det förslaget varit föremål för förberedande ingående behandling, i 39 § bestämmelse om befogenhet för Konungens befallningshavande att som yttersta medel för att åvägabringa jämnvikt mellan betesmarker och renantal tillgripa åläggande om nedslaktning för att nedbringa renantalet till lämplig storlek. Att märka är att 39 § icke kan tillgripas förr än renantalet inom lappbyn som enhet betraktad blivit för stort. Rörande verkställighet av ett beslut om renminskning skola föreskrifter lämnas, som bland annat beakta, att lapp icke i oskälig grad kringskäres i sin näring. Denna sistnämnda bestämmelse kan givetvis bliva föremål för olika tolkning. Skilda meningar hava också uttalats om gränsen uppåt för storleken av den hjord, som en lapp bör äga rätt innehava. Det kan här vara på sin plats att lämna en kort redogörelse för de olika uttalanden, som härom gjorts. Från lapskt håll har man bland annat velat göra gällande, att maximiantalet renar för varje familj lämpligen borde sättas till 1 200 djur. Andra yrkanden hava varit moderatare och velat fixera antalet dels till 1 000 djur, dels till 800. Här kan vara lämpligt anteckna, att det möte med lapparna, som den 5—9 febr. 1918 hölls i Östersund, uttalade sig för att det högsta renantal, som en lapp borde äga rätt innehava, borde bestämmas till 1 000 djur. Beslutet fattades efter votering med 72 röster mot 69; att döma av den föregående diskussionen torde minoriteten hava röstat för att ingen maximigräns för renantalet skulle bestämmas. Om man för att undersöka det berättigade i de olika kraven beräknar avkomsten av hjordar utav de nu angivna storlekarna och i en sådan undersökning begagnar sig av de i det föregående använda siffrorna för beräkning av renskötselns

120 sannolika årsavkastning, 20 procent av renstocken och 25 kronor för varje slaktdjur, så erhålles följande siffror: av en hjord på 1200 djur slaktas 240 med ett värde av 6 000 kr. „ „ „ „ 1000 „ „ 200 „ „ „ „ 5 000 kr. » « » » 800 „ „ 160 „ „ „ „ 4 000 kr. Det synes sannolikt att en icke alltför stor familj, som äger 800 renar, borde utav avkastningen från denna hjord icke blott kunna hava en nöjaktig försörjning, utan även kunna lägga utav en sparpenning för att möta mindre goda år. Utan tvekan torde man emellertid kunna fastslå, att befogenhet för Konungens befallningshavande att bestämma det högsta renantal, som någon lapp vore berättigad äga, alldeles oavsett om lappbyns betesmarker för det närvarande vore överbelagda eller ej, tvivelsutan skulle på ett mycket verksamt sätt bidraga till att lösa frågan om betesmarkernas lämpliga utnyttjande. En sådan bestämmelse skulle ej blott reglera renantalet i lappbyn, utan även verka därhän, att lapparna tvingades omsätta renhjordens naturaavkastning i penningar i stället för att, såsom nu alltför ofta sker, underlåta att slakta och såmedels alltjämt öka hjordens storlek till förfång för mindre renägare och ej heller till gagn för sig själva. Ett belägg för att förhållandena på sina håll tenderat att utveckla sig i denna riktning finner man i den av herr Grapenson vid 1930 års riksdag väckta motionen (II. 379). Han skriver där bl. a. att "dessa lagar (de sedan år 1917 tillämpade) på ett synnerligt sätt underhålla den rike lappens sedan lång tid tillbaka kända obenägenhet att verkställa en rationell nedslaktning i den ofta onaturligt stora renhjorden. Följden blir i första hand, att slaktvärdiga djur i tusental belasta betesmarkerna utan all annan nytta än ägarens glädje över den stora hjorden och i andra hand, att lappen icke är i stånd att på ett effektivt sätt vårda sina renar, vilka därför vid första kritiska tillfälle ge sig i väg på egen hand." Sedan nu redogjorts för de förslag till renhjordarnas maximering, som varit under övervägande, må slutligen även omnämnas, att det minsta renantal på vars avkastning en mindre eller medelstor familj kan anses erhålla nöjaktig försörjning, vanligen uppgives vara 250 a 300 djur. En sådan hjord kan beräknas avkasta 1 250 a 1 500 kronor. Familjen bör då emellertid hava en sådan sammansättning, att lejd hjälp för renvaktningen ej behöver anlitas, såvida ägaren ej genom att i sin vård taga bofasta tillhöriga renar — skötesrenar — får ett tillskott till sin årsinkomst, som möjliggör anställande av dräng. Med den inskränkning i rätt för bofasta att äga renar, som i §§ 14—18 av renbeteslagen stadgas och som f. ö. ur

121 olika synpunkter visat sig väl avvägd, är dock möjligheten för en mindre renägare att erhålla sådan biinkomst rätt så beskuren. Står den ej till buds i en sådan omfattning, att skälig försörjning på den vägen kan erhållas, måste nomaden såsom "husman" förena sin hjord med en större renägares eller måhända, varom mer i det följande, söka med renskötseln förena jordbruksdrift. Såsom exempel på huru även ett litet reninnehav kan vara ett gott stöd för en familjs underhåll och hålla nere dess anspråk på hjälp från det allmänna kan anföras en familj från en av lappbyarna norr om Torneträsk. Familjen består av 8 personer och äger endast 60 renar. Det oaktat inskränker sig dess anspråk på det allmänna till ett årligt understöd av 300 kronor. Det är icke osannolikt, att många exempel skulle kunna framläggas, där förhållandena äro likartade.

Renskötsel och jordbruk. Huruvida lappen, vars förfäder under århundraden fört ett nomadiserande liv, äger förutsättningar som jordbrukare, och huruvida renskötsel och drivande av jordbruk äro näringar, som kunna förenas på en hand, äro frågor, som på skilda tider och av skilda bedömare besvarats mycket olika. På en tid, då jordbrukslägenheterna i de trakter, där lappen hade sin tillvaro, voro vitt spridda, och då det på dem bedrivna jordbruket stod på en mycket låg ståndpunkt, kunde det ej gärna förväntas, att nomadens liv skulle framvisa några egenskaper, som kunde vittna om anlag för en näring, vilken förutsätter bofasthet. Det åskådningsmateriel, som kunde tänkas bringa i dagen sådana egenskaper, fick man nämligen ytterst sällan tillfälle att komma i beröring med. Det kan därför ej väcka förvåning, att äldre tiders omdömen om lappens anlag för utövande av jordbruk äro mycket ofördelaktiga. Antydningar om en sådan uppfattning finner man redan i såväl 1671 års som 1673 års i det föregående omnämnda plakat. Än tydligare betonas i 1749 års reglemente och i 1760 års kronofogdeinstruktion, ur vilka utdrag härförut lämnats, att lapparnas rätta näringsfång ej vore jordens brukande. Uti berättelsen om en av Kungl. Maj :t år 1817 anbefalld undersökning uti Norrbotten och dess lappmarker för att utröna möjligheten att tillgodogöra där varande malmfyndigheter beröras även lapparnas ställning och jordbruksförhållandena i de befarna områdena. Sedan i berättelsen ifrågasatts det rättvisa uti att genom bosättningar i lappmarkerna uttränga dess ursprungliga innevånare, "de nornadiska lapparna", till förmån för nybyggarna, som ofta missbrukade sina

122 rättigheter till skada för landets egna barn, uttalade undersökningskommissionen, att man sökt göra lapparna lyckligare än i deras nomadiska liv genom att förmå dem att åtaga sig jordbruk och boskapsskötsel. "Men lapparna hava velat vara lyckliga efter eget och icke efter vårt begrepp", varefter rörande lappens förutsättningar som jordbrukare yttras: "Lapparnas lynne är alldeles icke passande för åkerbruk. De hata alla långvariga ansträngningar och följaktligen både åkerbruk och höbärgning, en längre fortsatt möda avskyr han, och de exempel äro högst sällsynta, att en infödd lapp blivit dugelig nybyggare". Som ett bevis för att de lappar, som i början av förra århundradet övergåvo nomadlivet och försökte ägna sig åt de bofastas näring, voro mindre framgångsrika, kan man måhända tolka Petrus Lsestadius' yttrande, då han i sina "Journaler" betecknar de icke-nomadiserande som den lapska nationens "avskräden". Den uppfattning, som kommit till uttryck i dylika uttalanden, har nog länge varit rådande och är kanske ännu ej helt utdöd. Man har emellertid, då man verkligen grundat sitt omdöme på sakförhållanden, generaliserat de fall, då en eller annan lapp, som på grund av vidriga omständigheter eller lättja misslyckats som renskötare, sökt sin utkomst som jordbrukare och självfallet misslyckats även där, då han ägt varken insikt i yrket eller energi. Med en på förhand intagen ställning till frågan har man sedan avgivit sitt svar och helt förgätit, att även andra än lappar, som skolat försöka sig som jordbrukare, misslyckats i sitt företagande. I den mån, som jordbruket kommit lapparna närmare in på livet, och de sålunda blivit i tillfälle att genom en sorts åskådningsundervisning insupa erfarenheter, har också omdömet om lappens förutsättningar som jordbrukare väsentligen ändrats. En så framstående kännare av lapparna och deras liv, som den norske rendriftsinspektören Kristian Nissen anser det omdömet, att lappen vore oduglig som jordbrukare, vara orättvist. — I sitt den 31 maj 1923 avgivna betänkande har 1919 års lappkommitté uttalat sig i frågan. Kommittén hade visserligen icke varit i tillfälle att i kulturellt hänseende från fall till fall undersöka av lapparna bedrivna jordbruk, men vad kommittén själv iakttagit och eljest hört från vederhäftigt håll uppgivas syntes giva stöd för den uppfattningen, att lapparnas jordbruk åtminstone efter en viss övergångstid i allmänhet icke vore särskilt underlägset det jordbruk, som under liknande naturliga betingelser bedreves av den jordbrukande, icke-lapska befolkningen. Att fall ej saknas, då lapp misslyckats som jordbrukare, torde, såsom redan nämnts, vara ovedersägligt. Motsatta erfarenheter kunna även antecknas såsom framgår av redogörelsen för den i det föregående omnämnda resa, vilken år 1934 företogs av utredningsmännen Ringstrand och Wanhainen i avsikt att studera av skogslappar bedrivet jordbruk. Redogörelsen är bilagd berättelserna om förarbetena för denna utredning

123 och torde visa, att lappen som jordbrukare kan nå resultat, vilka tåla jämförelse med medelgoda icke-lapska jordbruk. Förutsättningen måste givetvis vara, att de naturliga betingelserna för ett jordbruk föreligga. I den mån det kan befinnas gagneligt att anvisa lappar områden för fast bosättning och jordbruksdrift, måste det därför vara ett ofrånkomligt krav, att detta område utvaljes så, att odlingsbar mark är till finnandes och detta i en omfattning, som gör det möjligt att utvidga jordbruket. Beaktas ej denna senare synpunkt, har man även berövat lappen eggeisen att kunna förbättra sin ställning; han sjunker förr eller senare ned i fattigdom, håglöshetens givna följeslagare. En lättnad i försörjningen under lappens första tid som bofast är givetvis, om han har tillgång till ett gott fiskevatten, men att, såsom ofta framhålles, utvälja boplatsen med hänsyn till att detta villkor är för handen är att på urvalet lägga fullkomligt ovidkommande synpunkter. Beträffande i övrigt förläggning av lägenhet, som upplåtes åt lapp, vilken av olika anledningar måste övergiva renskötseln, hava lappar uttalat diametralt motsatta meningar. Somliga anse, att lägenheten bör ligga i närheten av någon by, av vars bönder lappen kan få handledning i jordbrukets bedrivande. Av andra har uttalats, att lägenheten ej bör förläggas i närheten av bofasta, enär lapparna icke komma överens med byns befolkning; undervisning i jordbruk, menar man, bibringas lappen lämpligare på annat sätt än genom att sammanföra honom med svenskar. I hög grad anmärkningsvärt och förtjänt av uppmärksamhet är ett vid möte med lapparna i Gellivare den 23 mars 1935 fällt yttrande i frågan om, varest lapparna borde anvisas jordbrukslägenheter, därest de ville övergå till bofasthet. Det vore, yttrade en renskötande lapp, icke lämpligt, att de stannade uppe i fjällen, där de icke skulle kunna försörja sig. Man borde akta sig att placera bofasta lappar i närheten av de renskötande; de passade icke ihop. Talaren hade erfarit, att Rensjölapparna (tillhörande Rautasvuoma lappby) icke alls tålde de i Kurravaara koloniserade lappfamiljerna, vilka voro de första att anmäla höskador, till och med före bönderna. Lappkolonat borde förläggas längre nedåt landet. I frågan, huruvida lapp bör samtidigt driva renskötsel och jordbruk, gå meningarna bland lapparna synnerligen mycket i sär. Vid en redogörelse för de olika synpunkter, som man vid samtal med lapparna kan finna företrädda, är det lämpligt att var för sig behandla fjällapparnas och skogslapparnas ståndpunkt. På grund av de olika yttre förhållanden, under vilka de bedriva sin renskötsel, blir även deras inställning till frågan om en kombination av renskötsel och jordbruk väsentligen olika. Hos fjällapparna finner man sålunda den meningen ganska allmänt företrädd, att de båda näringarna under inga förhållanden böra förenas; en av dem, säger man, måste bliva lidande, och i regel vore det renvården,

124 som vid en sådan kombination bleve misskött. Särskilt under den för jordbrukaren viktiga höbärgningen, som toge mycken tid i anspråk, bleve renvaktningen med nödvändighet försummad, om lappen ej hade till sitt förfogande eget folk, som kunde sättas in i det ena eller andra arbetet; att för höbärgningen leja arbetare bleve ej ekonomiskt, synnerligast som dagspenningen under denna tid vore hög. Det hade ej saknats exempel på att hänsyn till jordbruket medfört ett eftersättande av renskötseln, som i sin ordning föranlett skadegörelse genom renarna och därmed följande så stor ersättningsskyldighet, att lappens ekonomi blivit undergrävd. Om än, såsom nämnts, den nu relaterade ståndpunkten har många anhängare, så saknas dock ej, synnerligast i södra delarna av lappmarken, de vilka hysa en annan mening. Man kan emellertid ej, då man tager del av deras mening som anse att de båda näringarna kunna förenas på en hand, frigöra sig från den uppfattningen, att de mindre överväga, huruvida ett gott ekonomiskt resultat är att vinna genom en på detta sätt kombinerad verksamhet, än att de söka finna en form för försörjning av de ålderstigna lappar, som ej längre förmå uthärda de med renskötseln förbundna vedermödorna. Man anser, att lappen i sin krafts dagar bör ordna det fasta hem, dit han på ålderdomen kan draga sig tillbaka. Någon bärande vederläggning av de skäl, som anförts av dem, vilka uttala sig mot ett förenande av de båda näringarna, har man emellertid ej förebragt. Bland skogslapparna äro meningarna i den nu behandlade frågan mer ensartade än bland fjällapparna. Detta är ej heller ägnat att förvåna. Skogslapparnas renskötsel är sommartid helt förlagd till skogslandet och alltså till den trakt av lappmarkerna, där förutsättningar för jordbruksdrift kunna vara tillfinnandes, under det att fjällapparna under samma tid uppehålla sig i fjälltrakterna. Den tid, då jordbruket fordrar sin ägares arbete ute på marken, kan skogslappen hava tillfälle att ägna sig däråt, helst som i hans renskötselmetod, såsom i det föregående omnämnts, ingår att under sommaren lämna renarna en viss grad av frihet. Skogslapparna vilja nog också ganska enstämmigt göra gällande, att en kombination av renskötsel och jordbruk är en för dem ganska naturlig verksamhet, som helt kan utfylla deras arbetstid. Det kan ej heller med fog göras gällande, att de under utövande av en sådan verksamhet vanskött någondera grenen. Ett sådant omdöme får ej giva anledning till den slutsatsen, att de skulle i arbetsflit och omtanke stå över fjällapparna. Att skogslapparna lyckas i ett företag, där fjällapparna oftast misslyckas, om ej alldeles särskilt gynnsamma omständigheter — exempelvis manstark familj, som möjliggör arbetsfördelning — föreligga, beror därav, att utgångsläget

125 gynnar skogslappen; han kan förlägga sitt jordbruk till samma trakt, där han sommartid bedriver sin renskötsel. Frågan, huruvida lapp borde äga rätt att driva jordbruk i samband med renskötsel gjordes till föremål för behandling i en till 1917 års riksdag avlåten kungl. proposition n:o 169. I denna hävdades till att börja med att någon rätt för lapp att utan myndighets tillstånd bosätta sig å kronomark och där upptaga odling ej existerade. Sådan rätt hade emellertid en del lappar tagit sig, dels sådana, som på grund av ålder eller sjukdom ej kunde medfölja på flyttningarna, dels nomadlappar, som förlorat sina renar eller tröttnat på renskötseln, dels slutligen även lappar, som fortfarande bedreve renskötsel. Sedan åtskilliga sådana lägenheter i samband med utfärdande av kungörelserna den 5 juni 1909 (n:o 54) och den 3 juni 1915 (n:o 169) legaliserats, hade emellertid vid dessa författningars tillkomst bestämt uttalats, att några nya olaga bosättningar icke kunde tolereras. Det vore ej heller till gagn för lapparnas renskötsel, att enskilda lappar efter sitt fria skön upptoge nya lägenheter i trakter, som av hänsyn just till renskötseln ansetts böra undantagas från bosättning. Även om bofasta lappar vore mer än andra bofasta benägna för tillmötesgående mot nomaderna, så funnes dock ingen säkerhet för att ej deras lägenheter överginge till personer, som ej av rashänsyn manades till överseende i fråga om skador av renar. Vad särskilt anginge bosättning av lappar, som idkade renskötsel, så stode det för varje opartisk bedömare klart, att renskötsel ej utan stora olägenheter kunde förenas med bofast levnadssätt. Erfarenheterna hade visat, att, om renskötseln ej skulle råka på förfall, renarna på sina vandringar måste åtföljas av sina väktare. Då så ej varit fallet, hade förhållandet till de bofasta försämrats på grund av den skadegörelse, som de dåligt bevakade renhjordarna förorsakat. Staten saknade därför anledning att förhjälpa renskötande lappar till bosättning. Det kunde snarare ifrågasättas, huruvida man icke genom lagbestämmelser borde omöjliggöra föreningen av renskötsel och levnadssätt som bofast. Att omedelbart beträda en sådan väg skulle emellertid leda till blottställande av ett avsevärt antal lappar, särskilt skogslappar. De vore ofta för sin utkomst beroende av det primitiva jordbruk, som de i sammanhang med renskötseln idkade. De synpunkter på frågan om förenande av renskötsel med jordbruksdrift, som fått sitt uttryck i nu refererade delar av den Kungl. propositionen, föranledde Kungl. Maj:t att bland andra förslag till ändringar i då gällande renbeteslag av den 1 juli 1898 även underställa riksdagens prövning lagbestämmelser om kombination av de båda näringarna. Dessa bestämmelser hade intagits i § 39 av förslaget. I punkt 1 av denna förklarades bland annat att: "Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av lapsk härstamning, dock endast såvitt antingen fadern

126 eller dennes fader drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet." Punkt 2 av samma § hade erhållit följande lydelse: "Vill den, som i någon mån är av lapsk härstamning, men enligt här förut givna föreskrifter ej skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel såsom stadigvarande yrke utan samband med jordbruk, have han därtill lov och varder i ty fall för lapp räknad. Åstundar han driva skogsrenskötsel med eller utan samband med jordbruk, söke han därtill Konungens befallningshavandes tillstånd. Prövas den renskötsel, varom fråga är, kunna drivas utan synnerligt men för jordbruket i orten, äge Konungens befallningshavande meddela det sökta tillståndet för viss tid ej överstigande tio år. Ej må dock tillstånd lämnas annan än den, som huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej äger nödtorftig bärgning av jordbruk ". Riksdagen, som icke kunde godkänna propositionen i oförändrat skick, anhöll att vissa av de däri intagna förslagen, som rörde lapparnas bosättningsfrågor, bland annat den nu i sina huvuddrag refererade § 39, skulle bliva föremål för ytterligare övervägande i sammanhang med revision av hela lapplagstiftningen. Dessförinnan borde lapparna på allmänt möte sättas i tillfälle att överlägga i frågan och framlägga sina önskningar. Under detta möte, som avhölls i Östersund den 5—9 februari 1918, höll d. v. kandidaten T. Tomasson ett föredrag, i vilket han till behandling upptog bland annat frågan om lämpligheten av en kombination av renskötsel med jordbruk. Efter detta och diskussion fattades i ärendet en resolution, vari yrkades, att § 39 skulle utgå ur lagförslaget. "I stället yrkas förslagsvis följande: därest en revision av renbeteslagen nödvändiggör en förklaring över, vem som enligt nämnda lag skall anses för lapp och en dylik förklaring nödvändiggör att beröra hemmansbruk och renskötsel, så bör detta komma ifråga, först då en lapp lämnar renar i annans vård." I såväl föredraget som under diskussionen och i motiveringen till resolutionen saknar man en klargörande undersökning, huruvida förhållandena i nu berörda fråga kunna anses vara ensartade för fjällappar och skogslappar. Så mycket tydligare kom det till synes att så ej var fallet, när 1919 års lappkommitté under sina sammanträden med lappar på skilda orter upptog frågan till behandling. Vad som här ovan yttrats rörande den bland lappar rådande meningen, huruvida renskötsel och jordbruk med fördel kunna samtidigt utövas av en lapp, sammanfattar de åsikter, som på dessa sammanträden kommo till uttryck. Meningarna fingo då en mera preciserad form än i lappmötets vaga uttalanden. För egen del fann 1919 års lappkommitté övervägande skäl tala för att fjällappar ej borde med renskötsel förena jordbruk. Åt denna sin mening

127 gav kommittén uttryck genom förslag om ett lagstadgande (§ 24 av förslag till lag om fjällrenskötsel) av följande lydelse: "Vill renskötande fjällapp jämsides med renskötseln bruka eller biträda vid bruket av hemman, nybygge, fjällägenhet eller annan därmed jämförlig fastighet, göre anmälan härom hos Konungens befallningshavande. Ger verkställd utredning vid handen, att lappen icke kan antagas äga förutsättning att på ett tillfredsställande sätt driva renskötseln samtidigt med jordbruket, må Konungens befallningshavande förordna, att lappen, så länge han sköter jordbruk, skall hava renarna i vård hos renskötande fjällapp." Vad åter angår skogslapparna fann kommittén ej anledning framlägga något förslag av liknande innebörd. De hade i regel ett vida ringare antal renar än fjällapparna, och det vore för dem ett livsvillkor, betingat av renskötselns otillräcklighet för uppehället, att som hittills med renskötseln förena jordbruk. Vid den överarbetning av kommitténs förslag, som enligt uppdrag av statsrådet och chefen för Kungl. socialdepartementet verkställdes av landshövdingen Johan Widén såsom tillkallad särskild sakkunnig, upptogos i det av honom framlagda lagförslaget inga mot de nyss omnämnda svarande bestämmelser. Skäl för sin från kommitténs avvikande ståndpunkt fann Widén i den omständigheten, att "man numera torde hava kommit till den uppfattningen att förening av renskötsel och jordbruk må kunna äga rum". Under sådant förhållande syntes "det vara betänkligt att införa ett sådant i lagen ej förut upptaget stadgande, som det av kommittén föreslagna". Om det i vissa fall icke ansåges tjänligt för fjällrenskötseln, att fjällapp samtidigt ägnade sig åt renskötsel och jordbruk, torde dock, genom i lagförslaget framlagda bestämmelser om rätt för Konungens befallningshavande att ingripa mot försumliga renskötare, möjlighet erhållas att vidtaga åtgärder till rättelse, då förening av jordbruk och renskötsel medförde olägenheter för den sistnämnda näringen. Nu gällande lapplag av den 18 juli 1928 är byggd på det av Widén framlagda förslaget. På vilken grund Widén byggt sitt påstående, att man vid den tiden, då han avgav sitt yttrande, kommit till den uppfattningen, att förening av renskötsel och jordbruk må kunna äga rum, framgår ej av hans betänkande. Då detta uttalande står i en alldeles bestämd motsats till 1919 års lappkommittés endast fyra år tidigare avgivna, hade det varit av intresse att få hans påstående närmare belyst. Kommittén har visserligen i sitt betänkande uppgivit, att av 3 562 jordbrukande lappar 849 falla på Norrbottens fjällappar och 1 244 på samma läns skogslappar. Av dessa siffror kan man emellertid ej draga någon som helst slutsats angående lämpligheten av att förena renskötsel och jordbruk på en hand. Kommit-

128 tén har nämligen, såsom av dess uttalande tydligt framgår, under beteckningen "fjällappar" resp. "skogslappar", sammanfört såväl renskötande som icke renskötande lapsk allmoge. Av dess ovan anförda sifferuppgifter kan man därför ej draga annan slutsats, än att en renägande lapp med sitt innehav av renar kan förena drivande av jordbruk; sina renar kan han lämna i vård hos en renskötande. Att denne åter, om han är fjällapp, skulle kunna jämsides med sin renskötsel driva jordbruk bevisas däremot icke av lappkommitténs siffror, varför man får antaga, att Widén från andra källor hämtat bevis för sitt uttalande. Av Norrbottens renskötande fjällappar driver för närvarande enligt upplysning av vederbörande lappfogdar ingen jordbruk och renskötsel samtidigt. Inalles nio renskötande fjällappar, nämligen fem inom Jukkasjärvi socken och två inom vardera av Gellivare och Arjeplogs socknar äga hemman, men hava jordbruket utarrenderat. I denna omständighet torde man äga rätt se en bekräftelse på att för fjällrenskötselns vidkommande en sammankoppling av de båda näringarna ej är ändamålsenlig. Beträffande skogslapparna är däremot förhållandet ett helt annat. Enligt av utredningen verkställd undersökning uppgår antalet mer eller mindre självständiga, aktiva skogslapp-husbönder för närvarande inom länet till 109 st., koncessionsområdenas renskötare häri ej inräknade. Av dessa bo numera endast 5 st. året runt i kåtor, 2 i Gellivare och 3 i Jukkasjärvi (i Vittangi lappby), medan alla de övriga bo i hus och icke mindre än 62 st., sålunda över 50 % av dem bedriva jordbruk vid sidan av renskötsel; några av dessa skogslappar bo dock under omkr. 4 vintermånader, då de vårda renarna på längre avstånd från hemmet, i tältkåta. Erfarenheten rörande kombinationen av skogsrenskötsel och jordbruk synes giva vid handen, att denna förening av näringar på många håll inom länet givit mycket goda resultat: dessa jordbrukande skogslappar ha skött sina jordbruk på ett sådant sätt, att de stå fullt i jämnhöjd med övriga jordbruk på trakten, och dessa lappars ren vård tål mycket väl jämförelse med de icke jordbrukande renskötarnas prestationer på detta område. Det stöd renskötseln berett jordbruket vid en dylik kombination har i många fall gjort det möjligt för skogslappar att övergå till bofast levnadssätt utan något som helst direkt stöd från det allmännas sida. Kombinationen av renskötsel och jordbruk brukar ofta icke bli så långvarig utan arta sig till en övergångsform till bofast näring. Under loppet av ett par generationer har lappen i dessa fall övergivit arbetet med renvården och blivit helt bonde. Det ges dock exempel på skogslappar, som i generationer varit bofasta men ännu fortsättta med skötseln av renar. Sådana exempel erbjuda bl. a. de flesta skogslappar i Gellivare lappby ävensom i Maskaure skogslappby i Arjeplogs socken, båda grupperna tilllika uppvisande goda resultat av förenämnda näringskombination. I andra

129 fall åter har kombinationen givit mindre gott resultat, beroende i stort sett på att såväl jordbruket som renskötseln varit av för liten omfattning för att ens tillsammans kunna bereda sin utövare nödig bärgning; denne har då måst söka tillskottet i tillfälliga arbetsförtjänster, med påföljd att båda näringarna måst bli lidande. Men det dåliga resultatet torde i sådana fall icke bero på kombinationen i och för sig utan i medellöshet och givetvis många gånger bristande personlig duglighet. Med de erfarenheter för ögonen, som skogslapparnas förhållanden i Norrbottens lappmarker ställa till förfogande, synes det icke komma ifråga att för skogslapparnas vidkommande förhindra kombinationen renskötsel och jordbruk. Den kan i många fall betraktas som ett naturligt övergångsled från renskötsel till jordbruk. Anledningar till motsättning mellan renskötseln och jordbruket i Norrbottens lappmarker. Bland direktiven för utredningen angives även beaktande av vad riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott anfört i sitt utlåtande n:o 4 med anledning av en motion angående åtgärder till jordbruksnäringens skydd och stöd i vissa trakter av Norrbottens län. Utskottet, som finner det ådagalagt att vissa misshälligheter råda i förhållandet mellan de renskötande lapparna och den bofasta befolkningen i de trakter av länet där renskötsel bedrives, hänvisar de i motionen berörda spörsmålen till behandling av 1930 års lapputredning. Med anledning härav upptager utredningen här till skärskådande förhållandet mellan dessa två näringar inom lappmarken: renskötseln och jordbruket. Intressemotsättningen mellan renskötseln och jordbruket, mellan landets urinvånare och den inträngande kolonisten, är lika gammal som det lappländska jordbruket. Den har också låtit tala om sig kanske mer än något annat spörsmål rörande lappar och renar. Men man får akta sig för a t t anse denna motsättning som oöverkomlig; det är tvärtom all anledning antaga att de båda näringarna ännu under överskådlig tid skola få rum jämte varandra inom lappmarkerna. Anledningen till de återkommande tvisterna mellan lappar och bofasta är naturligtvis att söka i det intrång deras näringar bereda varandra: jordbruket för renskötseln och vice versa. Hittills har denna intressemotsats i Norrbottens lappmarker som bekant framför allt gällt renarnas skadegörelse på de bofastas i ödemarkerna vitt spridda ängar och utestående höhässjor, medan däremot skadegörelse på betesmarker för de bofastas kreatur, en faktor som t. ex. i Troms fylke i Norge ofta ger anledning till sammanstötningar mellan bofasta och lappar, i Norrbotten låter mycket sällan höra av sig.

130 Renskador på sådda vallar. På de senare åren har emellertid dykt upp ett konfliktämne av annat slag, nämligen renars skadegörelse på odlade insådda vallar; då dylika irritationer kunna tänkas uppträda oftare alltefter som jordbruket utvecklas, anser utredningen saken värd att här uppmärksammas. Dessa skadegörelser å vallar kunna inträffa såväl under barmarks- som vintertid. Under barmarkstid är det oftast skogsrenar, som förorsaka skadorna. Skogsrenarna kunna nämligen tidigt på våren hålla sig till vallar, då gräsbrodden på gödslad mark alltid skjuter fram avsevärt tidigare än fallet är ute på renens naturliga betesmarker. Särskilt oxrenar ha viss benägenhet att då uppehålla sig på vallar, till dess att grönbetet ute i skogarna hinner utveckla sig. Av ordningen för fjällrenskötselns bedrivande följer att skadegörelse av fjällrenar på vallar under barmarkstid måste höra till undantagen. Detta kan dock inträffa under år då lapparna till följd av skarbildning eller eljest ogynnsamma vinterbetesförhållanden måste släppa sina renar tidigt på våren nere i skogslandet och låta dem taga sig på egen hand till sommarbetesmarkerna i fjällen. Större eller mindre flockar av ren kunna då stanna kvar i skogen fram över våren, till dess att mygg och broms driva dem upp till fjälls, och därunder komma in på böndernas odlingar och bereda viss skadegörelse och irritation hos markägarna. Därtill har ofta bidragit svårigheten för bönderna att få hjälp av lapparna för renarnas bortförande; fjällappar, som dragit upp till sina sommarvisten, har det varit svårt för att icke säga omöjligt att få tag i, och skogslapparna hava skyllt på, att renarna tillhöra fjällapparna, varför skogslapparna icke ansett sig böra taga befattning med dem. Anspråk på ersättning för dylik vårskada på vallarna genom fjällrenar äro mycket sällsynta och hava hittills uppgjorts i godo. Risken för skadegörelse av fjällrenar på växande gröda under sommartiden är i övrigt, med hänsyn därtill att fjällrenarna då hållas på högfjällen, liten eller ingen. Ett stort intresse ifråga om skadegörelse på böndernas vallar knyter sig emellertid till renens grävning och betning på vallarna under höstvintern, d. v. s. under den tid, då renens föda även på hans egentliga betesmarker delvis utgöres av de även sent på hösten gröna bladskotten på vissa gräsarter (sitno). Vinterskada på vallar har härtills egentligen avhörts från nedre delarna av Gellivare och Jukkasjärvi socknar samt inom angränsande trakter av sedvanelanden. Verkliga belägg på huru stor skada dylik grävning genom snön och betning åstadkommer föreligga ej. Beträffande grävningens inflytande på äldre vallar, där växtbeståndet alltid utgöres av djuprotade Aira-, Poa- och Festuca-arter ("jägel" — finska pilli) äro uppfattningarna åtskilligt delade bland de praktiska jordbru-

131 kärna, i det att en del hålla före att grävningen åstadkommer stor skada, medan andra anse sig ha funnit, att renbetning under förvintern på dylika vallar icke åstadkommer nämnvärd nedsättning av skörden under den följande sommaren. På mossbelupna vallar tro sig en del jordbrukare rent av ha iakttagit gynnsamt inflytande av renens grävning. Det lär dock endast vara i undantagsfall som renen angriper sådana vallar, enär återväxten på dylika ju är mycket ringa. Gäller det däremot yngre, insådda vallar — och särskilt nyinsådda — äro uppfattningarna bland jordbrukarna eniga därom, att renens grävande och betande kan åstadkomma mycket betydande skada. Emellertid beror skadans omfattning även i fråga om färska vallar på de omständigheter, under vilka grävningen sker. Är nämligen marken tjälad, inskränker sig den direkta åverkan till att renen endast betar av bladskotten, och skadeverkningen stannar då vid en viss nedsättning i plantornas utvecklingsförmåga nästa sommar, medan renen däremot, ifall marken är otjälad, skadar plantorna redan vid grävningen och därtill rycker upp en del av dem med rötterna och sålunda fullständigt förstör växtbeståndet inom de partier, där grävning och betning äger rum. I regel torde emellertid snötäcket sådana år då marken icke tjälas vara så tjockt redan från hösten att renarnas grävning i hög grad begränsas., Vid sidan av skada genom själva betningen och uppryckningen av gräsplantor kan vinterbetning på vallar förorsaka skada även på det sättet att, då snön helt avlägsnas från vissa fläckar och tilltrampas på andra, uppkomsten gynnas av det under namnet tjälbränna kända fenomenet, som kännetecknas av att gräsroten dör bort på större eller mindre fläckar. Ur renskötselns synpunkt är det ett beklagligt faktum, att denna nya form av motsättning mellan renskötseln och jordbruket synes få större omfattning i samma mån som jordbruket inom lappmarken rationaliseras genom att insådd av gräsfrö kommer till ökad användning vid igenläggning till vall. Då återväxten på de färska vallarna alltid är rikligast, utgöra dessa det mest lockande betet för renen. Särskilt synes den späda timotejbrodden på nyinsådda vallar vara mycket begärlig, och då den tilllika är mest ömtålig för betning samt för is- och tjälbildning är det tyd ligt att renens åverkan på dylika vallar är en faktor att räkna med, när det gäller att bedöma förhållandet mellan renskötseln och jordbruket i lappmarkerna. Inträffar skadegörelsen å vallar under barmarkstid äro ju lapparna en ligt lagen ovillkorligen skadeståndsskyldiga. Beträffande vintertid — för såväl fjäll- som skogslappar ovan odlingsgränsen tiden september—maj och nedom odlingsgränsen tiden oktober—april — synes lagstiftningen icke alls tänkt sig någon lapparnas ersättningsplikt för skada genom renar

132 å "växande gröda", vartill väl ifrågavarande åverkan å vallar är att hänföra. Detta belyses i sin mån av ett rättsfall, berörande skogsrenar, avgjort av Gellivare lappmarks tingslags häradsrätt den 26 mars 1935. Häradsrätten fann ådagalagt att renar i oktober, november och december månader åren 1932 och 1933 tidvis uppehållit sig på ifrågakomna odlingar och där förorsakat viss skada dels å gräsbrodd, dels ock å bärgad gröda utestående i stack. I målet var vidare ostridigt att odlingarna under ifrågakomna tid icke varit inhägnade, att käranden uraktlåtit att vidtaga lämplig ågärd till skyddande av den i stack utestående grödan och att svarandena voro att anse som skogslappar. Efter antecknande därjämte att den mark vara skadan skett finge anses vara sådan mark, vara skogslappar jämlikt 3 § i 1928 års renbeteslag äga uppehålla sig med sina renar, och då käranden icke förmått visa att svarandena uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit vållande till skadan, så ogillades kärandens ersättningstalan och tillerkändes svarandena ersättning för rättegångskostnaderna. Genom dom den 29 oktober 1935 har Svea Hovrätt icke funnit skäl göra ändring i häradsrättens utslag; hovrättens dom har icke överklagats. — I detta sammanhang kan det äga sitt intresse att erinra om vad i förarbetena till nu gällande renbeteslag uttalats i detta ämne. Man framhöll där att, inom de områden där lapparna äga uppehålla sig med sina renar, all mark, vare sig allmän eller enskild, odlad eller icke odlad, är belastad med den till förmån för de renskötande lapparna stadgade servitutsliknande skyldigheten att tåla renbetning och rentramp, vadan alltså i legalt hänseende ingen skillnad förekommer mellan olika slags mark. — Gent emot denna något doktrinärt framställda sats måste invändas, att ingen lärer vilja på allvar ifrågasätta odlarens rätt att genom stängsel hålla den odlade marken fredad från renar, lika visst som det även torde vara att man icke med den nuvarande lagstiftningen kan genom uppodling i och för sig avlysa renbetesrätten från ett visst område. Lag och praxis torde väl kunna sägas gå ut ifrån att allenast genom ordentligt inhägnande renbetesrätten som sådan kunde avlysas från odlad mark. Det är dessutom beträffande ifrågavarande skadegörelser på odlingar att ihågkomma att omfattningen av skadorna och avgörandet i vad mån renarna bära skulden alltid måste bli en svår sak att bedöma. Minskning i skörd på en vall som varit utsatt för renar behöver icke alltid vara en följd enbart av renarnas åverkan utan kan bero på en mångfald andra orsaker: mögelbildning på gräsbrodden, användning av icke vinterhärdigt gräsfrö, naturlig isbildning samt — i fråga om andra årets och äldre vallar — bristande gödsling m. m. Det konfliktämne som representeras av dessa odlade vallar kan ännu icke sägas hava antagit några vidare dimensioner. Men då statsmakterna

133 själva uppmuntra till övergivande av de sämre naturängarna och upptagande av odlingar, så måste uppmärksamhet ägnas åt problemet, på det icke irritationsmomentet helt enkelt må flyttas över från skogsängarna till odlingarna. Lagstiftningen har, som nämnts, beträffande barmarksskadorna stadgat tydlig ersättningsskyldighet från renägarnas sida, under det att i fråga om skadegörelser vintertid jordbrukaren icke synes vara tillförsäkrad gottgörelse under några förhållanden. Ehuruväl utredningen inser att den som konsekvens härav följande nödvändigheten för jordbrukarna att effektivt stänga om odlingarna, för att med säkerhet kunna räkna på a t t undgå åverkan genom renar, på grund av kostnadsskäl mången gång ställer sig svår, måhända praktiskt omöjlig att genomföra, så anser utredningen sig icke för närvarande böra ifrågasätta någon ändring i skadeståndsreglerna för frågans lösande. De i renbeteslagen § 2 m. 3 och § 3 m. 3 anvisade utvägarna med förordnande från Konungen att visst område ej vidare må begagnas för renskötsel, därest utövandet av denna rätt prövas vara i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen därstädes, synes näppeligen ännu böra anlitas. Än så länge kan det icke sägas att ifrågavarande skaderisker uppnått den storleksordning att de skulle motivera en dylik utomordentlig åtgärd, och vidare torde avlysningen vara avsedd för vissa större arronderade områden och icke kunna påbjudas exempelvis för all odlad mark inom ett område. Utredningen anser det självklart att odlad jord icke bör begagnas till renbetning och att lapparna därför böra så vitt möjligt avhålla renarna därifrån. I fråga om spridda odlingar ute i markerna, särskilt när de äro oinhägnade, kan detta vara svårt nog; i renens natur är nedlagd driften att gräva sig ned genom snön till den föda hans instinkt eller luktsinne anger tillfinnandes därunder, och det får icke utan vidare tillskrivas försumlighet eller vårdslöshet i bevakningen, om renarna sålunda komma åt att göra åverkan på vallar. Men det kan å andra sidan icke vara med god renskötsel förenligt ifall renhjordar få komma in på byarnas inägor. Vid sålunda angivna förhållanden har utredningen funnit några särskilda lagbestämmelser i detta ämne icke påkallade, åtminstone icke för närvarande. I de instruktioner för lappväsendets tjänstemän, vartill förslag lämnas, har utredningen inskärpt plikten att tillse att lapparna i görligaste mån hålla renarna undan från böndernas odlingar. I avbidan på resultatet härav och av de åtgärder i övrigt för renskötselns uppryckning och rationalisering som utredningen föreslår finner utredningen det böra anstå med särskilda lagbestämmelser i detta ämne.

134 Renskador på bärgat hö

(höskador).

Den största anledning till misshälligheter mellan fjällappar och bofasta har dock, som ovan nämnts, varit att söka i renarnas skadegörelse på bärgad gröda, på böndernas utestående höhässjor ute på de i ödemarkerna vitt spridda naturliga ängarna. Där kan skadegörelsen under ogynnsamma förhållanden få rent av katastrofal omfattning. Lappmarksbondens produktiva mark har nämligen ända till sen tid utgjorts av några åkerlappar och en del röjd och gödslad gräsbärande mark (i de finskspråkiga trakterna kallad vainio) omkring gården och därtill massor av ängslägenheter i de omgivande ödemarkerna, från vilka så gott som allt foder till kreaturen hämtats. Statsmakterna hava under tidernas lopp nedlagt mycket arbete på att lindra och avlägsna denna motsättning, som tidvis starkt hotat renskötseln. Resultatet av dessa väsentligen på lagstiftningsåtgärder baserade strävanden blev emellertid magert, så länge de bofasta i lappmarkerna voro för sin foderproduktion uteslutande hänvisade till de naturliga ängarnas avkastning, och så har fallet varit ända fram till senaste sekelskiftet, då den moderna myrodlingen kan sägas hava börjat vinna insteg även i lappmarkerna. Att skydda hö för skadegörelse av ren genom stängsel kring hässjor eller genom uppförande av lador så länge som en avsevärd del av böndernas höförråd hämtas från sådana myrängar, som avbärgas endast vart annat eller vart tredje år — ibland ändå mera sällan — är svårt för att icke säga omöjligt. På sådana myrängar bliva de olika hässjorna så små, och deras ingärdande kräver så mycket arbete, att detta för bonden helt enkelt icke lönar sig, utan han måste taga risken och låta den lilla hässjan, som kanske icke innehåller mer än 75—100 kg. myrhö, stå utan stängsel, i hopp att hinna avhämta höet på första slädföre på hösten, innan lapparnas renar hinna till trakten. Uppförande av lador på dylika små myrängar kan naturligtvis ännu mindre komma ifråga. Inträffar det emellertid sen höst, d. v. s. tjälbildningen på myrarna drar långt ut på tiden antingen till följd av kraftigt snöfall på otjälad mark eller långvarig blid väderlek, blir det omöjligt för bonden att komma ut med sina dragare i tid, och lapparnas renar hinna före honom fram till hässjan med skadegörelse på höet som vanlig följd. Givetvis kan risken för skadegörelse ökas i hög grad genom vårdslöshet vid renarnas bevakning, men dessutom även av ogynnsamma betes- och väderleksförhållanden på senhösten, som kunna göra det omöjligt för lappen att ha hand om sina renar.

135 Uppgifter rörande höskadornas

omfattning.

För belysande av skadegörelsernas omfattning under de senaste tvenne decennierna skall här med ledning av tillgängligt material lämnas uppgifter över de belopp, till vilka skadegörelserna värderats under tiden 1916 —1934, jämte uppgifter om de lokaler, där de största skadegörelserna ägt rum; dessa uppgifter göra dock icke anspråk på fullständighet. Under åren 1916—1921 hava krav å höskadeersättningar inom lappbyarna i Karesuando, Jukkasjärvi och Gellivare socknar uppgått till sammanlagt 66 425 kronor, varjämte under samma tid utan angivande av pris fordrats ersättning iför 97 150 kg. hö. Härav hava lapparna betalat efter syn och värdering 17 230 kronor, utan syn eller värdering 8 577 kronor och efter rättegång och dom 850 kronor. Det kan nämnas, att å uppgiftshandlingar i många fall finnes anteckning om att syn och värdering verkställts av den skadelidne ensam och även i fall, då parterna hållit värdering, har det inträffat att den skadelidnes uppgifter lagts till grund för ersättningen för undvikande av rättegång. De ojämförligt största fordrade ersättningsbeloppen under 1916—1921 komma på Rautasvuoma och Norrkaitum fjällappbyar samt Vittangi och Gellivare skogslappbyar. För Norrkaitums vidkommande synas ersättningarna i regel ha betalts utan syn eller värdering samt med belopp som begärts. I Gellivare skogslappby ha också ersättningarna erlagts efter fordrade belopp men efter syn och värdering. Likaså i Vittangi skogslappby. År 1923 inträffade i Kurravaara, Jukkasjärvi och Svappavaara byar inom Rautasvuoma lappbys område höskador, vilkas omfattning på olika sätt uppskattats till 126 skrindor hö, representerande i kontanter ett belopp av 4 390 kronor. Under det följande året åstadkommo fjällrenar avsevärd skadegörelse både på växande gröda och på bärgat hö i Killingi by. De mest omfattande skadegörelserna under ovannämnda tid hava dock inträffat under åren 1926, 1928 och 1929. Skadornas omfattning under det förstnämnda året framgår av följande sammanställningar, i vilka även de byar, där skadegörelsen ägt rum utsatts.

136 Tablå över höskador inom Gellivare socken förorsakade av renar hösten 1926 (enligt protokoll vid förlikningssammanträde i Muorjevaara den 20 december). B y n s

n a m n

Skadesumma kronor

Killingi Kiviniemi Lappeasuando Soutujärvi och Puoltikasvaara Moskujärvi Neitisuando Tjoutsasjärvi Markitta Niilivaara Vettasjärvi Kääntöjärvi Purnuvaara Sjungberget, Ladnivaara, Allavaara Jutsajaure Summa

3 260: 39 1 395: 50 874: 70 3 834: 43 963: 15 2 194: 15 2 523: 20 627: 85 2 880: 64 3 717: — 25: 50 1 038: 75 1108: — 3 887: 88 28 331: 14

Tablå över höskador inom Jukkasjärvi socken förorsakade av renar hösten 1926 (enligt protokoll vid förlikningssammanträde i Svappavaara den 1 december). T, B

y n

s

n

a m

Skadesumma kronor

"

Jukkasjärvi by Svappavaara Piilijärvi Parakka Vittangi Kuoksu Merasjärvi Masugnsbyn

3 408: 59 19 165: 25 3 576: 94 7 658: 10 9 952: 63 709: 11 497: 97 567: 82 Summa

45 536:41

Även hösten 1928 rådde mycket ogynnsamma väderleksförhållanden och dåligt renbete i norra lappfogdedistriktet. I byarna söder om Torneträsk förlorade lapparna fullständigt herraväldet över sina renar, med påföljd att dessa redan tidigt på hösten i stora massor strövade ned mot skogslandet och anställde betydande skadegörelse på de bofastas höförråd på samma trakter som år 1926.

137 Enligt företagna uppskattningar och värderingar belöpte sig skadegörelsen då till ett värde av 37 908 kronor. Efter den nya renbeteslagens ikraftträdande den 1 januari 1929 ha större höskadegörelser inträffat allenast under vintern 1929—1930. Omfattningen av de inom norra lappfogdedistriktet åsamkade skadorna, som uteslutande avsågo oskyddat, utestående hö, och ägde rum å sådan tid, då lapparna ej voro lagligen förpliktade att ersätta desamma, framgår av nedanstående sammanställning. o

„ i

S

c k e n

°

Karesuando Jukkasjärvi Junosuando Tärendö Gellivare Summa

Antal kg. skadat hö

Av vederbörande lappar utgivna ersättningar

25 000 387 706 ] 6 552 J 65 245 J 360 695

585:50 12 000

18 908 50

6 323

För Karesuando sockens vidkommande ersattes hela fordrade skadeersättningsbeloppet av lapparna själva. För de övriga socknarnas del trädde länsstyrelsen kraftigt hjälpande emellan och bistod sålunda med tillhopa 38 504 kronor, vilka medel slutligen ersatts ur det av 1930 års riksdag till förfogande ställda anslaget å 100 000 kronor för tillfälliga hjälpåtgärder bland befolkningen i Norrbottens län. För skador av mindre omfattning, inträffade i Gellivare socken, har under åren 1930—1933 av lapparna erlagts 1 648 kronor, varjämte för skadegörelser förorsakade i Jukkasjärvi socken år 1932 av lapparna utgivits 303 kronor 30 öre; samtliga dessa belopp ha erlagts frivilligt av lapparna, som icke enligt lag varit skadeståndspliktiga. Inom södra fjälldistriktet ha höskador i regel förekommit allenast i ringa omfattning, och skadorna ha i allmänhet uppgjorts under hand utan det allmännas mellankomst. Under året 1929—1930 anställdes emellertid skador i Jokkmokks socken av gellivarerenar; dessa skador uppskattades till 3 156: 55 kronor, av vilket belopp av allmänna medel lämnades bidrag med 1 875: 08 kronor. Å sammanträdet med lapputredningen i Jokkmokk den 31 mars 1934 upplystes, att år 1932 renarna skadat omkring 2 000 kg. hö i Jokkmokks socken samt att för omkring 10 år sedan skador av liknande storlek förekommit därstädes. Under år 1932 betalade lapparna i Tuorpons lappby för höskador i Kvikkjokk och Peuraure 2 395 kronor och under år 1933 lapparna i Luokta-Mavas lappby för skada i Västerfjäll (Arjeplogs socken) 150 kronor.

Genom skogsrenskötseln åsamkad ersättningsskyldighet efter ikraftträdande av 1928 års renbeteslag har utgjort för skador å skogstorp och odlingslägenheter å annan mark, upplåten av domänstyrelsen (däribland å utarrenderade ströängar) å i mantal satt jord

730: 25 5 786: 55 16 485: 88

eller tillhopa kronor

23 002: 68

Härtill bör emellertid läggas dels de arrendesummor, som vissa skogslappar kunna få betala till domänverket för nyttjanderätt till ängar å kronoparker nedanför odlingsgränsen, dels belopp som likaledes vissa skogslappar betalt för stängsel omkring slåtterängar och höhässjor; dessa arrenden och stängningskostnader torde dock icke uppgå till mera avsevärda belopp. Förnekas skall icke att vissa brister i renskötseln inom lappbyarna i norra distriktet söder om Torneträsk — förhållanden vilka av utredningen i annat sammanhang behandlas — kunna haft sin givna skuld i att konflikter av nyss angivna storleksordning över huvud taget kunnat uppstå. Med tillhjälp av renstängsel genom praktiskt taget hela ifrågavarande område, från Stora Lulevatten till Torneträsk (uppförda åren 1929—1931 och närmare omförmälta här nedan), och en märkbar ändring till det bättre i själva renskötselarbetet har bevakningen höstetid och flyttningarna till vinterlanden kunnat så ordnas att skadegörelser å hö på ifrågavarande trakter ej längre behövt inträffa; undantaget hösten 1935, som i annat sammanhang beröres, synes i allt fall icke kunna läggas lapparna till last.

Medel att avvärja konfliktanledningar mellan renskötseln och jordbruket. Den hittills vunna erfarenheten torde ha givit vid handen, att det icke är möjligt att endast med lagstiftningsåtgärder uppnå en nöjaktig avspänning i förhållandet mellan jordbruket och renskötseln i Norrbottens lappmarker, utan dessa måste kompletteras med praktiska åtgärder, ägnade att såvitt möjligt undanröja själva anledningen till den förefintliga spänningen. Ty om än lappen icke lagligen är skyldig att i det särskilda fallet gottgöra skadan, så avskaffas icke härigenom själva irritationsmomentet; detta kvarstår beträffande den förnämsta konfliktanledningen mer eller mindre så länge den bofaste för sin existens är hänvisad till att bärga

139 vissa ängsmarker. Enda sättet att undanröja detta osäkerhetstillstånd är att göra den bofastes hushållning mindre beroende, helst oberoende av de sämsta och sämre myrängarnas avkastning. — På de bättre ängarna är det nämligen — även om de äro avlägset belägna — ekonomiskt möjligt att skydda den bärgade grödan antingen genom uppförande av lador eller genom att hägna in hässjorna, medan båda dessa åtgärder, som ovan framhållits, äro omöjliga på dåliga myrängar, där höet måste på grund av ängens ringa avkastning och markens svårframkomliga beskaffenhet lämnas utestående i oskyddade små hässjor. Glädjande nog ur båda näringarnas synpunkt synes också den nuvarande utvecklingstendensen inom det lappländska jordbruket peka i den riktningen, att jordbruket mer och mer frigör sig från beroendet av foderavkastningen på de sämre naturliga ängarna. På många håll ha redan en mycket avsevärd del av dem — upptill halva arealen — övergivits. Ersättning för den sålunda uppkomna minskningen i foderförråden söker man vinna genom utvidgning av de odlade arealerna. Till denna jordbrukets rationalisering hava statsmakterna dessutom direkt medverkat genom rikliga anslag både till utdikning av myrmarker och till jordens uppodling och även indirekt genom spridande av kunskap i jordbrukets rationella bedrivande. Vidare förtjänar rörande statens åtgärder för jordbrukets rationalisering i lappmarkerna särskilt framhållas indragning av ströängar, vilken verksamhet ju syftar till att befria det lappländska jordbruket från beroendet av de sämsta (inom kronoparkerna belägna) ströängarna. Under åren 1922—1933 hade enligt meddelande av Kungl. Lantmäteristyrelsen inom Norrbottens läns lappmark till kronan indragits icke mindre än 38 956 har ströängar nedom odlingsgränsen. Som ersättning för dessa hade planlagts uppodling av 1905 har jord och beviljats odlingsbidrag till ett belopp av 2 222 090 kronor. Att utvidgningen av de odlade arealerna går framåt inom länets lappmarker belyses av följande sammanställning över arealen odlad jord i lappmarkssocknarna, hämtad ur jordbruksräkningen åren 1913—20 och 1927. , be on c k e n

Odlad

Arvidsjaur Arjeplog Jokkmokk Gellivare trpt

areal

har

1913/20

ökning

1504 481 1016 722

2 406 943 1574 1264

902 462 558 542

3 723

2 464

140 S

Odlad areal har ökning 1927 1913/20

° c k e n

trpt Jukkasjärvi Karesuando Summa

3 723 (989 36 4 748

6187 601) 66 6 854

2 464 — 30 2 494

Sammanställningen ger vid handen, att arealen odlad jord ökats under den tidsperiod av c:a 10 år, som ligger mellan de båda jordbruksräkningarna, med över 50 % på arealen jord vid periodens början, en utveckling som synes båda gott icke blott för jordbrukets utan jämväl för rensktöselns framtid. Det bör emellertid på tal om de naturliga ängarna i lappmarken bemärkas, att arealen sådana är mycket stor — enligt den officiella statistiken uppgår den f. n. till 86 758 har, motsvarande icke mindre än c:a 8 har per ko — och att det med säkerhet tar mansåldrar, innan det lappländska jordbruket kan helt befria sig från beroendet av deras avkastning.

Under utredningen vidtagna åtgärder. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 30 maj 1930 gjorde statsrådet och chefen för Kungl. socialdepartementet, sedan han i detsamma berört de olika frågor, som under den av honom föreslagna utredningen borde bliva föremål för övervägande, följande uttalande: "I den mån åtgärder, som icke tåla uppskov, befinnas påkallade, bör naturligen utan hinder av vad nu anförts förslag till omedelbart genomförande av dylika åtgärder framläggas."

Byggnader och andra mekaniska

anordningar.

Under utredningsmännens befaringar av betesmarkerna och under de överläggningar med lapparna, vilka då eller eljest ägt rum, hava framlagts vissa förslag om utförande av byggnader eller vidtagande av andra åtgärder, som kunde vara ägnade att underlätta arbetet med renskötseln. Sedan dessa förslag vid omprövning av deras ändamålsenlighet befunnits böra komma till utförande, har länsstyrelsen i underdåniga framställningar begärt, att medel för arbetenas utförande skulle ställas till förfogande. I det följande lämnas en uppgift på dessa arbeten under särskilda rubriker, angivande arbetets art.

141 Stängselbyggnader. 1. I Rautasvuoma lappby å sträckan Tarrakoski—Kurravaara rågång—efter Rautas älv till Rautasfallet, 66 km., kostnad c:a 60 000 kronor, bidrag av lappfonden jämlikt nåd. brev den 4 december 1930 30 000: — 2. Från Falehaure i Luokta-Mavas lappby till Peuraure i Tuorpons lappby, 25 km., enligt nådigt brev den 23 januari 1931 31 734: 54 3. I Tuorpons lappby från Parkaj egge till Vallatjkartje med biarm vid Malenjarka, Peuraure och Kåbdespakte, 44 km., enligt nådigt brev den 11 mars 1932 (forts, av stängsel under 2) 49 431: 87 4. Utefter riksgränsen mot Norge i Arjeplogs socken på sträckan Skärremtjåkko—riksröset 232—Dattarkaise— Njuolastjåkko samt över dalgången Njuolasvagge, 18 km., enligt nådigt brev den 1 december 1933 34 837: 06 5. I Troms fylke, Lakselvdalens m. fl. distrikt, ledstängsel vid ny flyttningsväg vid övergård, enligt nådigt brev den 23 mars 1934 1 499: 90 6. Skyddsstängsel vid Vuojatätno i Sirkas lappby, enligt nådigt brev den 23 mars 1934 500: — Förutom förestående med statsmedel utförda stängselbyggnader har Kaalasvuoma lappby år 1933 helt med egna medel uppfört ett 9 km. långt stängsel mellan Laukuluspa och Puoltsa byagräns. Broar. 1. Över Lairojokk, Lilla Lairojokk, Varvekätno, Sartaätno, Falesjokk och Arvesätno, alla i Luokta-Mavas lappby . . . . 2. över Vuoitorjokk i Sirkas lappby. N:ris 1 och 2 enligt nådigt brev den 23 januari 1931 3. Över Raggisätno vid Kattovuoma i Talma lappby, delvis bekostad av Kattovuoma lägenhetsinnehavare och Talma lappby, bidrag från lappfonden enligt nådigt brev den 13 januari 1933 4. över Tiertoätno i Norrkaitums lappby enligt nådiga breven den 23 mars 1934 och den 8 februari 1935 5. Över Tjäktjaälven i Norrkaitums lappby enligt samma nådiga brev som n :o 4

3 300: — 1 057: —

300: — 1 060: 84 1 889: 16

142 6. Över Valtajokk, Snjutjotisjokk och Kisurisjokk i Sirkas lappby 7. över Luossajokk i samma lappby 8. Över Merkenesälven i Semisjaur-Njargs lappby N :ris 6, 7 och 8 enligt nådigt brev den 23 mars 1934. 9. över Kraptajokk i Arjeplogs socken, enligt nådigt brev den 8 februari 1935

3 840: — 343: 50 518: 43

150:

Skiljningshagar. Inom envar av Sörkaitums, Mellanbyns och Norrkaitums lappbyar — i Sörkaitums på fjället Seukok, i Mellanbyn nära Ainajokk och i Norrkaitum öster om Lietejaure, enligt nådiga breven den 23 mars 1934 och den 8 februari 1935 (Vissa kostnader bestridas av lappbyarna) Stugor

och

kåtor.

1. I Rautasvuoma lappby på Rautasholmen, 5-väggig stuga, enligt nådigt brev den 4 december 1930 2. Stugor i Varvek, vid västra ändan av Peskehaure och vid östra ändan av samma sjö, alla inom Luokta-Mavas lappby, enligt nådigt brev den 23 januari 1931 3. Kåta med bod vid Keron på norra sidan Peskehaure samt kåta i Sartavagge, allt inom Luokta-Mavas lappby, enligt nyssnämnda nådiga brev 4. Kåta med bod vid Värdejaure i Semisjaur-Njargs lappby, enligt nådigt brev den 23 mars 1934 Båtar

och

9 000: —

4 500: —

3 864: 20

505: — 500: —

båthus.

1. I Rautasvuoma lappby till Abisko jaure och Apporjaure samt i Kaalasvuoma lappby till Allés jaure, enligt nådigt brev den 4 december 1930 2. Två båtar, en utombordsmotor och fyra båthus vid Peskehaure i Luokta-Mavas lappby, enligt nådigt brev den 23 januari 1931 3. Roddbåtar till Tsåkahaure i Sirkas lappby, enligt nådigt brev den 13 januari 1933 4. Båt till Varvekätno i Luokta-Mavas lappby, enligt nådigt brev den 23 mars 1934

394: 60

2 056: 65 255: — 30: —

143 Stiganläggningar. 1. Inom Luokta-Mavas lappby på vissa sträckor mellan Västerfjäll och riksgränsen, enligt nådigt brev den 23 januari 1931 2. över Ultevis-fjället i Sirkas lappby, enligt nådigt brev den 13 januari 1933 3. Uppröjning av flyttningsväg från Kutjaure till Änonjalmi i Jokkmokks socken, enligt nådigt brev den 8 februari 1935

1 073: 34 593: — 130: —

Telefonanläggningar. 1. Från Varasviken till Västerfjäll i Arjeplogs socken, lappfondens bidrag enligt nådigt brev den 13 februari 1931 2. Från Gargejaure till Maskaure och Björkliden i Arjeplogs socken, lappfondens bidrag enligt nådigt brev den 22 juni 1932 3. Från Kiruna uppför Kalix älvdal till Nikkaluokta och från Kurravaara över Salmi till Kattovuoma, allt i Jukkasjärvi socken, lappfondens bidrag enligt nådigt brev den 2 juni 1933

8 000: —

2 800: —

8 000: —

För nedanstående anläggningar eller anskaffningar, som ännu icke fullgjorts, hava anslag beviljats med här angivna belopp. Stängselbyggnader. 1. Vid Paktekätje i Jokkmokks socken, enligt nådigt brev den 23 mars 1934 2. För inhägnande av flyttningsväg invid Laksvand i Balsfjord i Troms fylke 3. För uppförande av ledstängsel vid Signalälven i Kitdalen i Troms fylke

1 500: — 1 500: — 900: —

N:ris 2 och 3 enligt nådigt brev den 8 februari 1935. Broar. 1. Över Nautasjokk i Sirkas lappby 2. över Stalojokk i Tuorpons lappby 3. „ Laisälven i Arjeplogs lappby Förestående anslag enligt nådigt brev den 23 mars 1934.

50 1 000 1 066: 06

144 4. Över Aksjojokk i Arjeplogs socken 5. „ Granokjokk och Däpmojokk i samma socken 6. „ Kåtokjokk och Luottojokk i Jokkmokks socken . . . .

1100 200 2 600

Stigar. 1. Iståndsättande av flyttningsvägen mellan Låddejaur och Mähkak i Arjeplogs socken

1 000: —

Båtar. 1. Till Dellikälven i Arjeplogs socken 2. „ Maddakojokk och Gardeluobbal i Mellanbyns lappby

125: — 450: —

Telefonanläggningar. 1. För påbörjande av linje Luleluspen—Suorva 2. För linje Tjåmotis—Aktse 3. För linje Kvikkjokk—Njunjes

10 000 6 500 2 100

Samtliga linjer inom Jokkmokks socken. Anslag till brobyggnaderna n:ris 4, 5 och 6 samt för förestående stig, anskaffning av båtar och telefonaläggningar äro beviljade genom nådigt brev den 8 februari 1935.

Renminskning. De missförhållanden i olika delar av lappmarken inom Norrbottens län, särskilt inom Gellivare och Jukkasjärvi samt Arjeplogs socknar, vilka åberopats bland motiven för förevarande utredning hänföra sig icke enbart till förhållandet lappar och bofasta emellan utan avse även vissa brister i renskötseln. Riktigheten i dessa antaganden har av ingen bestritts. Vad Arjeplogs socken beträffar, visade sig missförhållandena bero dels på en överbelastning av betesmarkerna, dels på ett alltför ringa antal renvaktare. Följden hade blivit ständiga reninvasioner till Norge såväl på tider, då lapparna enligt renbeteskonventionen ej ägde betesrätt i Norge, som ock till områden, till vilka det är dem helt förbjudet att föra renar på bete. Dessa förhållanden gjorde det nödvändigt att utan avvaktan på utredningens slutliga förslag omedelbart ingripa för att åstadkomma en reducering av renantalet. I sådant syfte utdelades till lapparna under vintern 1930—1931 cirkulär med uppmaning att vid påföljd av tvångsåtgärder, därest upp-

145 maningen ej åtlyddes, minska sina renhjordar. Då dessa anmaningar visade sig gagnlösa, blev det nödvändigt att hösten 1931 skrida till tvångsåtgärder, och länsstyrelsen förelade 20 husbönder i Arjeplogs fjällappbyar att nedbringa sina renhjordar med sammanlagt 11 353 djur. Den i föreläggandet utsatta tiden för verkställande av länsstyrelsens påbud utlöpte utan att lapparna i något fall fullgjort detsamma. Under sådana omständigheter blev det nödvändigt att ingripa med direkta tvångsåtgärder, något som i hög grad försvårades genom att ovidkommande personer blandade sig i lappväsendets befattningshavares åtgärder och misstänkliggjorde myndigheterna hos lapparna. Delvis på grund härav men framför allt på grund av mindre lämplig väderlek under slaktsäsongens senare del kunde den föreskrivna renminskningen ej genomföras i full utsträckning. Sammanlagt nedslaktades 7 262 renar eller 63,97 procent av föreskrivna antalet. Av dessa försåldes tvångsvis 2 181 djur eller 30,03 procent av antalet. — Ehuru den år 1934 verkställda renräkningen visade, att renstammen i Arjeplogs fjällappbyar nedgått med 20,5 procent under senaste treårsperiod, var renantalet dock i förhållande till betesmarkernas bärighet allt för stort. Denna omständighet och det förhållandet, att de större renägarna allt fortfarande hade ett alltför ringa antal renvaktare, gjorde det nödvändigt att ånyo ingripa och påbjuda en tvångsnedslaktning. Denna kunde inskränka sig till att omfatta 3 100 renar, fördelade på fyra husbönder. Av dessa fullgjorde tre fullt lojalt påbudet; den fjärde, som fått tillstånd att inflytta till Norge och att som norsk lapp bedriva renskötsel i Glaamens distrikt, frikallades från föreläggandet. Efter nu omnämnda reduceringar av renhjordarna i Arjeplogs socken motsvarar renantalet, om fjällappbyarna betraktas som en helhet, ungefär det för dessa rationella, men fördelningen byarna emellan är däremot ej den lämpligaste. Inom Rasjverta betesområde föreligger nämligen otvivelaktigt en överbeläggning, som kan uppskattas till 1 500 djur. En överflyttning till andra betesområden inom socknen, vilka kunde mottaga detta antal, bör ej ske i annat fall än att renägarna anskaffa det större antal renvaktare som vore erforderligt, därest deras renhjordar bibehölles vid sin nuvarande storlek. Vid kommande slaktsäsong kan därför en minskning av renantalet i Rasjverta bliva nödig, även om detta måste ske genom en tvångsnedslaktning. Inom Gellivare och Jukkasjärvi socknar, där, såsom i det föregående omnämnts, särskild anledning till anmärkning mot renskötseln förelåg, har någon tvångsvis genomförd minskning av renantalet ej behövt äga rum. Det rationella renantalet inom byarna söder om Torneträsk har av utredningen kunnat fastställas till 41 500 djur; den år 1934 verkställda renräkningen utvisade, att renantalet för närvarande uppgår till 37 818 djur. Endast i Rautasvuoma lappby visade renräkningen ett något högre ren-

146 antal än det som ansetts rationellt, men överskottet var ej större än 594 djur. Anmärkningarna mot renskötseln inom dessa byar gälla andra och svårare tillrättalagda förhållanden. Vården om renarna, med djuren på sommarlanden sammanförda i stora, dåligt bevakade hjordar, har inom dessa byar blivit mer försummad än inom någon annan trakt i länet. Problemet att åstadkomma en förbättring i sommarrenskötseln inom lappbyarna mellan Torneträsk och Stora Lulevatten har visat sig höra till de mera svårlösta. Uppdelningen av storhjordarna på sommarlanden i mindre grupper har stött på motstånd hos lapparna, av vilka de flesta, särskilt de som nu stå i ledningen för arbetet, icke varit med om någon annan metod än den nu praktiserade. Och själva indelningen i områden att anvisa varje grupp till land har varit föremål för talrika överläggningar ute bland lapparna och på större sammanträden. Man har sålunda icke förrän till utredningens slutförande kunnat träffa avgörande i fråga om gruppindelning och områdestilldelning på sommarbetesmarkerna i dessa lappbyar. Framgången i arbetet med genomförande av detta program blir i det väsentliga beroende av i vad mån det lyckas att hos lapparna ingjuta en annan och mera ansvarskännande anda och en riktigare insikt om vad som i nuvarande tid måste krävas av renskötseln — strävanden i denna riktning hava hittills icke varit utan besvikelser. Kunna ifrågavarande anordningar, till vilka jämte övriga regler för renskötseln förslag framläggas här nedan i avdelningen "Rationella renantal och lappbyarnas indelning i betesdistrikt", icke genomföras på övertygelsens väg, så måste för renskötselns framtid andra medel av tvångsnatur tillgripas. Omgrupperingar,

ändrade flyttningsvägar

o. dyl.

I fråga om omgrupperingar och ändring av flyttningsvägar för att bringa mer ordning i förhållandet byarna emellan hava under utredningens gång vissa önskvärda förslag kunnat genomföras. Sålunda har det bestämts, att gränsen mellan Talma och Rautasvuoma lappbyars vinterland skall följa Torne älv även nedom odlingsgränsen till lappmarksgränsen, varigenom vunnits, att lapparna i Saarivuoma och Talma byar kunna flytta längre nedåt vinterlanden. Sedan den inom Gellivare skogslappby nybildade Muddus-gruppen numera som vinterland använder stora delar av trakten omkring Råneträsk, flyttar Sörkaitums lappby till vinterlanden längs landsvägen Gellivare—Överkalix. Vidare är att anteckna, att Virihaure-lapparna i Tuorpons lappby förmåtts att från och med sommaren 1931 flytta med sina familjer till sommarvistet vid Staloluokta;

147 att dessa lappar, som tidigare höstetid haft sina renar i en enda hjord, hösten 1934 förmåtts att dela upp sig på tre enheter; att Låtatj-lapparna av Sirkas lappby ha förmåtts att från och med sommaren 1933 utbryta sig från Vaisa-lapparna och bilda en särskild sommargrupp i Låtatj-området; att Vaisa-lapparna av Sirkas lappby, som tidigare alla bott i Vaisaluokta, sommaren 1934 förmåtts att dela sig i två grupper, den ena med viste i Ku t jaure, den andra med viste i Vaisaluokta; samt att Svaipa-lapparna av Arjeplogs lappby från och med vintern 1931 —1932 förmåtts att utbyta sin tidigare nyttjade, onaturliga flyttningsväg mot en lämpligare ned till Stavaträsk och Drängsmark i Västerbottens län.

Åtgärder för ökad avsättning av renkött. Bland frågor som i direktiven för utredningen anbefalldes till beaktande märkes även "vidtagande av åtgärder för ökad avsättning av renkött, åsyftande bland annat förbättrade metoder för djurens slaktande och för förvaring av färskt kött." Med anledning härav har länsstyrelsen sedan hösten 1931 — dessförinnan jämväl under slaktsäsongen 1925—1926 — i samband med större renminskningar bedrivit ett vid varje slaktsäsong upprepat arbete för att för lapparna underlätta avsättningen av renkött. Vid den stora renminskning, som förestod vintern 1925—1926, ställdes, efter därom av länsstyrelsen gjord framställning, ur Norrbottens lappfond till länsstyrelsens förfogande ett belopp på 150 000 kronor för att som förlagskapital räntefritt på vissa villkor försträckas de av länsstyrelsen anlitade förmedlarna av renaffärer. Av beloppet behövde emellertid då icke tagas i anspråk mera än 30 000 kronor för ändamålet, och tvångsnedslaktning behövde icke heller tillgripas. Sedan 1931 års allmänna renräkning ådagalagt, att en nödtvungen utslagning av omkring 25 000 djur utöver den normala avverkningen måste ske, fann länsstyrelsen av behovet påkallat att begära medel ur lappfonden för genomförande av renminskningen. Uti skrivelse den 29 oktober 1931 till statsrådet och chefen för Kungl. socialdepartementet anförde länsstyrelsen i detta hänseende bland annat följande. Den nödtvungna renminskningen hänförde sig dels till lappbyar, som för sommarbetning vore hänvisade till distrikt i Norge och vilkas renantal befunnits överstiga vad dit finge införas enligt renbeteskonventionen, och dels till hjordar, vilkas ägare hade alltför litet antal renvaktare enligt byaordningarna i förhållande till hjordens storlek. Som lapparna icke frivilligt komme att verkställa nedslaktning av renar i erforderlig utsträckning,

148 finge länsstyrelsen bereda sig på att genomföra minskningen med tvång. På grund av den ökade mängden renkött bleve emellertid avsättningsfrågan ytterst vansklig och säkerligen ägnad att vålla betydande svårigheter. Marknaden för renkött inom det egna landet hade — hitintills åtminstone — varit jämförelsevis ringa, och beträffande de stora avnämarna, Norge och Danmark, vore marknadsläget synnerligen ovisst. Åtskilliga svårigheter torde — bl. a. på grund av allmänt prisfall på livsförnödenheter, som lapparna hade svårt att sätta sig in i — uppstå att få fram de hjordar som måste slås ut, i synnerhet då man hade att förvänta att lapparna själva icke alltid komme att hjälpa till därmed utan mången gång skulle åstadkomma allehanda hinder, besvär och kostnader. Länsstyrelsen anhöll därför att få till förfogande ett lämpligt belopp till bestridande av vissa kostnader i samband med renslakten. För spridande av kunskap om renkött och lämpliga användningssätt för detsamma i vardagshushållningen och därigenom främja avsättningen inom landet vore det enligt länsstyrelsens åsikt erforderligt med en verksam propaganda. Rörande den mängd renkött utlandsmarknaden kunde konsumera och de priser, som på denna marknad och avsättningsområdet i det hela kunde bliva att räkna med, ansåge länsstyrelsen vara viktigt att söka skaffa en så vitt möjligt grundad kännedom. För dessa ändamål och för avsättningens underlättande över huvud ansåge länsstyrelsen ett belopp av 5 000 kronor erforderligt. Till hopsamling av hjordar och andra åtgärder för tillhandahållande åt uppköparna av renar tänkte länsstyrelsen sig behöva ett belopp intill 15 000 kronor. I anledning härav anvisades ur Norrbottens lappfond genom nådigt brev den 20 november 1931 ett belopp av högst 20 000 kronor för sagda åtgärder. — Under slaktsäsongen behövde emellertid av beloppet icke användas mera än omkring 900 kronor för olika åtgärder i samband med reklamverksamheten för öwad avsättning av renprodukter. På därom av länsstyrelsen gjord framställning anvisades genom nådigt brev den 31 december 1931 ytterligare 50 000 kronor till förlagskapital vid upphandling av renkött i samband med föreskriven renminskning inom södra distriktet, vilken minskning skulle omfatta omkring 11 800 renar. Av sistberörda belopp behövde emellertid ej något användas, då uppköpare med eget kapital i tillräcklig omfattning uppträdde. Bland andra under slaktsäsongen 1931—1932 av länsstyrelsen vidtagna åtgärder i ämnet märkas: a) Länsassessorn Sundbergs resa den 16—27 januari 1932 till Stockholm, Göteborg och Oslo för närmare studier av förhållandena inom renmarknaden ; b) Inhämtande av uppgifter angående järnvägsfrakter för renkött,, var-

149 efter framställning gjordes hos Kungl. järnvägsstyrelsen om nedsättning i de fraktsatser å Statens järnvägar, som vore gällande för renkött. — Järnvägsstyrelsen förklarade sig emellertid vara förhindrad att bevilja ifrågavarande fraktnedsättning; c) Anmaning till landstingets förvaltningsutskott att vid upphandling av renkött vända sig till lappfogdarna i länet. På därom av länsstyrelsen gjorda framställningar ställdes även under slaktsäsongen 1932—1933 ur Norrbottens lappfond medel till länsstyrelsens förfogande för ifrågavarande ändamål. Av de anvisade medlen användes under slaktsäsongen 20 000 kronor som lån till uppköpare av renkött, och omkring 11 700 kronor utanordnades under samma tid för reklamverksamhet. Med användande av sistangivna medel anordnade länsstyrelsen under januari och februari 1933 en s. k. renvecka i Stockholm, varvid bedrevs en omfattande propaganda för ökad konsumtion av renkött i form av effektfull annonsering i landets mest spridda tidningar och särskild utställning å Nordiska Kompaniet i Stockholm samt distribution i samband därmed av en tryckt ströskrift. Under slaktsäsongen 1933—1934 ställdes ur lappfonden till länsstyrelsens förfogande tillhopa 45 000 kronor för ifrågavarande ändamål. Av beloppet användes 25 000 kronor som lån till förlagskapital åt renhandlare och 5 000 kronor för reklamverksamhet beträffande renhandeln. Under februari 1934 anordnade länsstyrelsen en "renvecka", och reklamverksamhet bedrevs nu, förutom i Stockholm, i Göteborg, Norrköping, Borås och Karlstad, i stort sett efter samma principer som föregående år. Den under år 1934 verkställda allmänna renräkningen utvisade, att utöver den normala nedsiaktningen en avsevärd minskning av renstammen inom länet vore erforderlig. Denna nödtvungna reducering av renbeståndet berörde dels lappbyar, vilka inhyste större renantal än som finge betas i Norge, dels hjordar, vilkas ägare hade för litet antal renvaktare, och dels skötesrenägare, vilka höllo renar till högre antal och i annat fall än vad renbeteslagen medgav. Ifrågavarande renminskning inom länet beräknades omfatta omkring 15 000 djur utöver den normala avverkningen. På grund av denna avsevärda reducering av renstammen hade man att vänta ökad mängd renkött i marknaden, vadan det kunde befaras att avsättningsfrågan skulle komma att vålla svårigheter. Erfarenheten från de närmaste föregående åren hade visat, att det rådde brist på kapitalstarka uppköpare av renprodukter. Länsstyrelsen, som önskade garantera renägarna, i synnerhet de nomadiserande, kontant likvid för deras varor, begärde därför medel ur lappfonden för att utlämnas som lån till förlagskapital åt lämpliga renhandlare. Härjämte begärde länsstyrelsen ett visst belopp att täcka utgifter för övrig verksamhet till underlättande av avsättning av renkött.

150 De begärda medlen anvisades ur lappfonden. Det till förlagskapital avsedda beloppet 25 000 kronor utlånades i dess helhet, och av beloppet till reklamverksamhet m. m. användes omkring 2 000 kronor till bestridande av kostnaderna för åtgärder för ökad konsumtion av renkött, bl. a. genom deltagande i en utställning av renprodukter å livsmedelsutställningen "Vårt dagliga bröd" i Stockholm i mars och april månader. För undersökningar rörande möjligheter till ökad avsättning av renkött genom konserveringsindustri har länsstyrelsen av tillgängliga lappanslag använt 500 kronor. I samband med "renveckorna" har härjämte utdelats till restauratörer, hotellchefer, livsmedelsaffärer m. fl. recept och broschyrer rörande tillagning av renkött m. m., varjämte genom lappfogdarnas försorg besvarats ett stort antal förfrågningar från livsmedelsaffärer och andra i landet och delvis från utlandet angående renhandlare, pris å renprodukter m. m. Rörande nämnda reklamverksamhet och för ökad konsumtion av renkött i övrigt vidtagna åtgärder har länsstyrelsen från affärsmän i branschen och på annat sätt inhämtat, att åtgörandena i hög grad bidragit till att förbättra avsättningsmöjligheterna för renprodukter, särskilt inom landet. Under hela slaktsäsongen 1934—1935 var sålunda efterfrågan å renprodukter synnerligen stor, och i trots av den omfattande renslakten i länet var redan vid mitten av mars månad renköttet praktiskt taget slutsålt. Behov av särskild "renvecka", som man tidigare ämnat anordna, förefanns sålunda icke. Renslaktens humanisering och

renslakthygien.

Åtskilligt utredningsarbete har nedlagts på detta ämne, men något slutligt förslag i saken har ännu icke framkommit. För närvarande är ett förslag i hithörande frågor, uppgjort av förste provinsialläkaren i länet, varöver lappfogdarna yttrat sig, remitterat till länsveterinären för yttrande. Fortsatta undersökningar om slaktmetoder komma att företagas under instundande slaktsäsong, vadan förslag i ämnet torde föreligga först under förra delen av år 1936. I anslutning till ovannämnda redogörelse för vad under utredningens gång åtgjorts för att kunna framlägga förslag om förbättrade slaktmetoder må därjämte meddelas, att professorn vid Kungl. veterinärhögskolan Vilh. Skarstedt på begäran av utredningen beredvilligt gjort ett uttalande i ämnet. Detta yrkande har överlämnats till länsstyrelsen för dess kännedom.

1930 års lapputrednings förslag. Inledning. Förestående framställning har avsett att tjäna tvenne syften. Det har ansetts dels önskvärt att lämna en översiktlig redogörelse för den s. k. lappfrågans utveckling, dels lämpligt och i sin ordning att redogöra för de positiva resultat av utredningens arbete som redan föreligga. För att det först nämnda syftemålet skulle kunna hava ansetts vara fullkomligen uppnått, hade en redogörelse, grundad på mer djupgående arkivstudier än omständigheterna medgivit, varit av nöden. Det har nu endast varit möjligt att behandla några huvudpunkter av de förhållanden, vilka markera intressemotsatserna mellan en bofast och en nomadiserande befolkning. — Redan från utredningsarbetets början har det stått klart, att detsamma skulle bliva långvarigt. Det har gällt att söka finna utvägar, genom vilka vissa missförhållanden, som, innan de till sina verkningar kommit i dagen, fått stödet av en viss hävd, kunde bringas ur världen. Därför voro först och främst ingående undersökningar ute på marken av nöden; därefter var det lika nödvändigt att i utförda arbeten omsätta de slutsatser, som kunde dragas av undersökningarna och av de överläggningar, som ägde rum med den lapska befolkningen. Dessa arbeten krävde tid, i synnerhet som de i möjligast vidsträckta grad borde utföras under direkt ledning av lappväsendets egna befattningshavare, som samtidigt måste handlägga de med tjänsten förenade löpande göromålen. En sådan direkt ledning var emellertid i hög grad ej blott önskvärd, utan även av behovet påkallad, för att vederbörande skulle kunna erhålla ett mer personligt grepp på lappfrågan i dess enskilda delar. De åtgärder av en eller annan art, som sålunda under utredningens gång utförts, redovisas i den föregående avdelningen av detta utlåtande. De förslag, som i det följande framläggas, finna alltså sin allmänna motivering i förestående exposé av lappfrågans historiska utveckling och i den nyssnämnda redogörelsen för hittills utförda arbeten. I samband med de särskilda förslagen skall till dessa fogas den specialmotivering, som må kunna anses behövlig. Innan utredningen övergår till att framlägga dessa förslag, är det emellertid förslagsställarna angeläget att avgiva en förhandsreservation. Om

152 det beträffande varje utredning av en samhällsfråga gäller, att den har endast tidsbegränsat värde och giltighet, så är detta i alldeles särskild grad fallet med en utredning i den s. k. lappfrågan. Den berör, såsom i det föregående flera gånger framhållits, intressen som bäras av tvenne kulturformer — den nomadiserande herdens och den bofasta åkerbrukarens. Lappfrågan är därför i ingen mån en ensidigt lapsk fråga, utan sammanhänger på det allra närmaste med huru de båda kulturer, som sambo i de nordligaste delarna av vårt land, var för sig utveckla sig. Människosläktets historia från äldsta tider intill dessa dagar har visat, att herdekulturen fått vika inför åkerbrukets framåtskridande. Så torde väl också utvecklingen i vårt land förlöpa. Det kan betraktas som sannolikt, att bebyggelsens och odlingarnas ökade omfattning i de trakter, som tjäna som vinterbetesland åt renarna, måste medföra en minskning av deras antal och därmed en minskad förutsättning för att renskötseln skall kunna lämna livsuppehälle åt den nuvarande nomadstammen. I den mån en intensifierad renskötsel gör det möjligt för lapparna att bättre övervaka renhjordarna kan dessas nedskärande undanskjutas, men ett ökat jord värde står alltid som ett hot mot dem.

ADMINISTRATIONEN. Indelning i lappbyar. I det föregående har lämnats en redogörelse för tillkomsten av gällande bestämmelser angående indelning i lappbyar. Det har synts lämpligast att här intaga en uppgift om den nuvarande indelningen och om de länsstyrelsens beslut, på vilka denna grundar sig. A.

FJÄLLAPPBYAR.

Karesuando socken: Könkämä och Lainiovuoma lappbyar. Enligt länsstyrelsens beslut den 9 april 1927 hava dessa lappbyar gemensamma betesområden, och inom visst område tillkommer betesrätt även nedannämnda Saarivuoma lappby. Jämlikt länsstyrelsens kungörelse den 18 oktober 1887 voro Karesuando sockens fjällappar uppdelade på Rommavuoma och Suontavaara, Könkämä samt Lainiovuoma byalag. Lappar, tillhörande de båda förstnämnda, flyttade, innan gränsen till Finland år 1889 spärrades för de svenska lapparna, delvis inom finskt område. Sedan de därefter nödgats flytta uteslutande på svenskt område, hava de erhållit med Könkämä-lapparna ge-

153 mensamt betesland. Den 24 februari 1903 hade länsstyrelsen beslutat sammanslå lappbyarna i socknen till en enda, benämnd Karesuando byalag, en åtgärd vari förändring vidtogs genom ovan nämnda beslut av den 9 april 1927. Jukkasjärvi

socken:

Saarivuoma lappby, Talma lappby, Rautasvuoma lappby, Kaalasvuoma lappby. De lappbyarna tilldelade områdena äro bestämda genom länsstyrelsens beslut den 9 april 1927. Jämlikt länsstyrelsens kungörelse den 18 oktober 1887 flyttade lapparna i Saarivuoma och Talma lappbyar, sinsemellan skilda, på norra sidan Torne älv och omkring Vittangi älv. Gellivare

socken:

Norrkaitums lappby, Mellanbyns lappby, Sörkaitums lappby. Även för dessa lappbyar äro gränserna bestämda genom länsstyrelsens beslut den 9 april 1927. Länsstyrelsens kungörelse den 18 oktober 1887 fördelade likaledes socknens fjällappar på tre lappbyar — Norrbyn, Mellanbyn och Västerbyn — dock med en annan uppdelning byarna emellan av betesområdet. Jokkmokks

socken:

Sirkas lappby, Tuorpons lappby. Länsstyrelsens beslut av den 9 april 1927 angiver gränserna för de båda lappbyarnas områden. Före den 24 februari 1903 voro socknens fjällappar även fördelade på två lappbyar med samma namn som de nuvarande. Genom beslut denna dag sammanslogos med dessa de här nedan omnämnda S jokks jokks och Jokkmokks skogslappbyar på sådant sätt, att den förstnämnda tillades Sirkas och den senare Tuorpons. Den 9 april 1927 beslöt länsstyrelsen att återföra skogslapparna under särskild administration, dock i endast en lappby, Jokkmokks lappby.

154 Arjeplogs socken: Luokta-Mavas lappby, Semisjaur-Njargs lappby, Arjeplogs lappby. Gränserna för lappbyarna äro bestämda genom länsstyrelsens beslut den 9 april 1927. Enligt kungörelse den 18 november 1887 voro fjällappbyarna i Arjeplogs socken fem, nämligen Luokta, Mavasvuoma eller Norrvästerbyn, Njargs eller Sörvästerbyn, Semisjaurs och Arjeplogs. De båda förstnämnda å ena sidan samt Njargs och Semis jaurs å den andra sammanslogos 1927 till två lappbyar. B. Karesuando och Jukkasjärvi

SKOGSLAPPBYAR. socknar:

Vittangi lappby. Genom länsstyrelsens beslut den 12 juni 1928 äro lappbyns gränser bestämda. Gellivare socken: Gellivare lappby. Gränserna för lappbyn äro fastställda genom länsstyrelsens beslut den 14 januari 1928. Skogslapparna i ovannämnda socknar voro före den 14 januari och den 12 juni 1928 icke fördelade på lappbyar utan nyttjade enligt sedvana från varandra mer eller mindre skilda områden. Jokkmokks

socken:

Jokkmokks lappby. Lappbyns gränser äro fastställda genom länsstyrelsens beslut den 9 april 1927. Enligt bestämmelserna i länsstyrelsens kungörelse den 18 oktober 1887 voro skogslapparna i socknen fördelade på två lappbyar, S jokks jokks och Jokkmokks, vilka genom beslutet den 9 april 1927 sammanslogos till en by. Arjeplogs

socken:

Ståkke lappby, Maskaure lappby.

155 Byagränserna fastställdes genom länsstyrelsens beslut den 9 april 1927. Den förstnämnda lappbyn kallades därförut Luokta skogslappby, den sistnämnda Arjeplogs skogslappby. Arvidsjaurs

socken:

Malmesjaure lappby, Västra Kikkijaure lappby, Östra Kikkijaure lappby, Mausjaure lappby. Byindelningen är fastställd genom länsstyrelsens beslut den 31 maj 1917 och den 9 april 1927. Före sistnämnda dag voro socknens skogslappar fördelade på tre lappbyar, nämligen Malmesjaure, Västra Kikkijaure och Mausjaure, vilkas områden fastställdes genom länsstyrelsens kungörelse den 18 oktober 1887.

Erfarenheten har emellertid visat, att förestående indelning i vissa fall är i behov av en revision. Efter det att lapparna vid skilda tillfällen varit hörda över de framlagda indelningsförslagen och de därvid uttalade önskemålen, har följande förslag till indelning i lappbyar utarbetats. A. FJÄLLAPPBYAR. Könkämä. Gränser: i n o r r riksgränsen mot Finland från lappmarksgränsen till Treriksröset; i v ä s t e r riksgränsen mot Norge till Jukkasjärvi sockengräns; i s ö d e r från riksgränsen längs Kårvijaure och Kårvijokk till Kiepamajokks inflöde (Råvvepuoltsa), därifrån i rät linje till Njåmmeljaure och Taavajärvi, efter Taavajoki till Pulsujärvi, vidare efter Pulsujoki till Siimajokis inflöde, härifrån rät linje till den punkt, där bäcken från södra sidan Pållavare infaller i Måljojokk, denna bäck nedefter till Pulsujoki och Pulsujoki till Lainio älv; nedefter älven till inflödet av bäcken Lainijoki c:a 4 km. norr om övre Soppero, härifrån rät linje till Lannavaara by. Lainiovuoma. Lappbyn har gemensamt betesområde med Könkämä lappby. Saarivuoma. Gränsen i n o r r den i nästföregående stycke angivna södra gränsen

156 för Karesuando sockens lappbyar; i v ä s t e r riksgränsen till riksröset nr. 280; i s ö d e r en rät linje från detta röse längs Mannamtjärro fjällområde över Vuomajärvi västra ända till Mårsovardo, från detta berg en rät linje till Vassijokks utflöde i Pirttimäsjärvi, därifrån en rät linje längs myrmarkerna under Skierrivare till nordligaste punkten av Rienakkajoki och efter denna bäck till Rienakkajärvi, vidare rät linje till norra ändan av Sekkuvuoma och längs myrmarkens östra sida, under västra ändan av Tjiuro lågfjäll längs Viesorova till Maattajärvi på vintervägen Jukkasjärvi—Soppero. A n m . Förslaget om gräns mellan Saarivuoma lappby och Karesuando lappbyar innebär, att Saarivuoma finge nyttjanderätt till något större område inom Karesuando socken; byn skulle nämligen även omfatta de norra sluttningarna av fjällpartierna från Sarvesåive österut till Pållavare och mot Pulsujoki, vilka i regel ej lämpligen kunna tagas i användning norrifrån av Lainiovuoma-lapparna utan äro naturligen anslutna till Saarivuoma betesområden. Talma. Gränser: I v ä s t e r och n o r r : från Ofotenbanan längs riksgränsen till riksröset nr. 280 och därefter den här ovan angivna sydgränsen för Saarivuoma lappby; i s ö d e r från den punkt där järnvägen skär riksgränsen rät linje till västra ändan Vassijaure, längs denna sjö och vidare rät linje från dess östra ända till Låktajaure, längs denna sjö och Pahtajoki-vattendraget till Torneträsk, utefter denna sjö och Torne älv till odlingsgränsen. Rautasvuoma. Gränser: i n o r r den i förestående stycke angivna sydgränsen för Talma lappby; i v ä s t e r riksgränsen från järnvägen till Kamajokk; i s ö d e r Kamadalen till Snarapjaure, vidare under Tjålmetjåkko till västra ändan av Apporjaure samt Allés jokk till Rautas jaure, denna sjö och Rautasälven till järnvägsbron över den södra älvgrenen vid Rautas station, härifrån följande Kaalasvuoma lappbys renstängsel förbi Såkeåive, över Pitkäjänkkä till Kuosasvare, därifrån över Syväjärvi till nordligaste viken av Luossajärvi, denna sjö och bäcken därifrån till Lombolo, gamla flyttningsvägen till Aptasjärvi, Keski Aptasjärvi, Alanen Aptasjärvi och Kuosasjärvi mellan Koivu Kuosanen och Sittnunen (Sitnotjåkko) till Napulavuoma och vidare fram till landsvägen vid Mertaisjokk samt landsvägen fram till Svappavaara.

157 A n m . Lappbyns sydgräns komme enligt förslaget att erhålla ny sträckning på ett kortare avsnitt invid Rautasälven, vilken den komme att följa ända till järnvägsbron över den södra älvgrenen i omedelbar närhet av Rautas station för att sedan följa det för Kaalasvuoma lappby planerade renstängslet mellan Rautas och Kalix älvar söderut till Luossajärvi vid Kiruna. Av praktiska skäl bör det ifrågavarande stängslet anslutas till Rautasvuoma lappbys stängsel i Rautas älvdal vid den nämnda järnvägsbron; ett äldre av Kaalasvuoma-lapparna uppfört ris-stängsel över höstlanden har ävenledes utgått från denna punkt söderut, varför man i själva verket även tidigare tillämpat en uppdelning mellan de båda lappbyarna, som motsvarat den nu föreslagna östligare gränssträckningen. Kaalasvuoma. Gränser: i n o r r Rautasvuoma lappbys här ovan angivna sydgräns; i v ä s t e r riksgränsen från Kamajokk till Ivarstensröset; i s ö d e r från detta röse över Selkatjåkko till mynningen av Kaskasavagge, över Kebnekaisetopparna till Ladtjojaure och vidare gränsen mellan Jukkasjärvi och Gellivare socknar ned till odlingsgränsen. A n m . Förslaget om ovan angivna väst- och sydgräns för lappbyn innebär en förändring av dessa gränser sådana de bestämts genom länsstyrelsens beslut den 9 april 1927. Genom förslaget komma Kaalasvuoma-lapparna fram till Ivarsten, varigenom skapas en naturlig anslutning till gränsen för lappbyns betesmarker i Norge. Ärendet har behandlats på sammanträden med lapparna i Gellivare den 26 mars 1934 och den 23 mars 1935 samt i Vittangi den 28 mars 1934 och den 26 mars 1935. Norrkaitum. Gränser: i n o r r Kaalasvuoma lappbys här ovan angivna sydgräns; i s ö d e r från riksgränsen efter Sitasjaure till Ainajokks (kartans Lietejokk) utlopp i sjön, denna bäck uppefter till Lietejokks (kartans Ainajokk) inflöde och denna bäck uppefter till dess översta källsjö, härifrån över vattendelaren mellan Maitahattjåkko och Pattatjåkko till övre ändan av Kaitumjokks västra gren, denna utefter till Kaitumsjöarna, dessa till Kaitumälven och efter denna till Killingi by, därifrån över sjöarna Saivo, Joukkaisjärvi, Kådi jaure, Jaur ekes jaure, Ahvenjärvi (Vuoskojärvi) och Paukijärvi till Paukijokk, efter denna till Tjautsasjärvi, därifrån efter flyttningsvägen till Kutjasjärvi (Kutjesjärvi) samt efter Kutjas jokk till odlingsgränsen i närheten av Yli-Harrilompolo.

158 Mellanbyn. Gränser: i n o r r Norrkaitums lappbys här ovan angivna sydgräns; i s ö d e r från Paurojaure vid riksgränsen strax norr om riksröset nr. 252, bäcken fram till Kåbtåjaure, denna sjö till selen nedanför densamma, topparna av Aletåive, högsta delen av Ketsåive och vidare fram till nordligaste viken i Autajaure, denna sjö och vattendraget därifrån till Suorkijaure—Teusajaure—Kakerjaure och Pätsatj till Saivojokks mynning, denna bäck till översta källsjön, därifrån rak linje till Kuorpavardo högsta punkt och vidare till västra ändan Riteljaure, denna sjö och Sjaunjaälven till Kasajokks inflöde, därifrån rak linje österut till Vierajaure och vidare till Mattilompolo, denna sjö och Matti jokk till Alla jaure, sjön fram till norra ändan, därifrån rak linje över Utukkajärvi till Linaälv station och vidare efter järnvägen till odlingsgränsen i närheten av Sikträsk station. Sörkaitum. Gränser: i n o r r Mellanbyns lappbys här ovan angivna sydgräns; i s ö d e r gränsen mellan Gellivare och Jokkmokks socknar från riksgränsen till odlingsgränsen. A n m . Den föreslagna gränsen mellan Mellanbyns och Sörkaitums lappbyar har en något förändrad sträckning mot den, som bestämts genom länsstyrelsens resolution den 9 april 1927. Det nu framlagda förslaget innebär, att Mellanbyns lappar ej skola begagna något land på södra sidan av Maddakajokk annat än för genomflyttning till och från Njunjes, som är sommarland för den ena gruppen av Mellanbyn. Förslaget om gränsreglering har behandlats på sammanträde med lapparna i Gellivare den 23 mars 1935. Si?*kas.

Gränser: i n o r r gränsen mellan Gellivare och Jokkmokks socknar; i v ä s t e r riksgränsen från nyssnämnda sockengräns till en punkt mellan riksrösena nr. 243 och 242, där Kuoutelisjokks från Hurreluokta i Vastenjaure utgående dalsänka träffar riksgränsen; i s ö d e r Kuoutelisjokk från nyssnämnda punkt till Vastenjaure, därefter denna sjö till Lådde jokks utlopp, Lådde jokk till den punkt där bäcken från Para jaure infaller i Låddejokk, därifrån rakt över högsta punkterna på Niake och Nasastjåkko samt vidare längs höj dryggen mellan Kuopervagge och Alkavagge fram till mynningen av Akavagge, denna dal söderut efter Akajokk och över Akajöklarna samt efter den därifrån rinnande bäcken till Sarvesvagge, denna dal österut efter Sarvesjokk till Rapaälven, denna älv till

159 byn Snäv va, därifrån över det sydligare Perkisfjället till Harre jaure, därifrån efter Kalmejokk och över högsta punkten av Ritavare till Björkholmslandsvägen och denna väg till ödlingsgränsen; i ö s t e r odlingsgränsen. A n m . Viss mindre del av Sirkas lappby kommer att utgöra gemensamt betesland med Sirre skogslappby (se sid. 162). Jåkkåkaska. Gränser: i n o r r södra stranden av Vastenjaure från Jaurekaska till Lådde jokks inflöde i Vastenjaure samt därefter den för Sirkas lappby angivna sydgränsen; i s ö d e r norra stranden av Virihaure från Jaurekaska till Arasluokta, Ar as jokk (kartans Lemakjokk) till Ala jaure och dess östra ända, därifrån en rät linje till mynningen av Njåtsosvagge, höj dryggen söder om denna dalgång till den bäck som från de på kartan med Kåbrek betecknade höjderna utrinner i Njåtsosjokk, denna och Kamajokk till Kvikkjokks kapellby, sjön Saggat till Saggatluspen, en rät linje till Kvarntjärnarna, från den östligaste av dessa en rät linje till Jullejaure, Julie jokk till Katnes jaure, efter det sydligare till Katnes jaure rinnande vattendraget till Maivesjaure, Pälkaure, Tjäkaure, Slaptjajaure, söder om Juovvavare till Peine jaure och bäcken därifrån till odlingsgränsen ; i ö s t e r odlingsgränsen. A n m . Sedan på sammanträde med lappar från Sirkas lappby i Vaisaluokta den 3 augusti 1931 tanken på en uppdelning av Jokkmokks fjällmarker på tre. lappbyar framförts, hade frågan varit föremål för behandling vid sammanträden i Jokkmokk den 3 och 5 februari samt den 31 mars 1934. Därefter hade lappfogden Malmström, som jämte ombud för lapparna under sommaren 1934 verkställt undersökningar å marken, den 10 oktober och den 31 december 1934 avgivit yttranden i ärendet, vilket slutligen på sammanträde i Jokkmokk den 5 februari 1935 ånyo förelagts lappparna, varvid de förklarat sig för sin del godkänna det utarbetade förslaget till gränser för den nybildade lappbyn Jåkkåkaska. Tuorpon. Gränser: i n o r r den linje från riksgränsen till Vastenjaure, som utgör del av Sirkas lappbys södra gräns, Vastenjaure västra strand till Jaurekaska, Virihaure från Jaurekaska till Äras jokks (kartans Lemakjokks) utflöde vid Arasluokta samt därefter den för Jåkkåkaska lappby angivna sydgränsen; i s ö d e r gränsen mellan Jokkmokks och Arjeplogs

160 socknar; i v ä s t e r riksgränsen till gränsen mellan Jokkmokks och Arjeplogs socknar; i ö s t e r odlingsgränsen. A n m . Viss mindre del av Tuorpons lappby kommer att utgöra gemensamt betesland med Udtja skogslappby (se sid. 162). Luokta-Mavas. Gränser: i n o r r sockengränsen mellan Jokkmokk och Arjeplog från riksgränsen till Mattak jokk; i s ö d e r från riksröset nr. 234 (Muratjåkko) efter Vaimokryggen till Ikesjaure, denna sjö till Tjårresjokks inflöde, därifrån en rät linje till Nuorjojokks källor, därifrån efter Arforyggen till Tsekejokk, denna bäck till Kardaure, därifrån sjösystemet till Kruossasavon, flyttningsvägen därifrån till Pajep Harrok, denna sjö, Vuolep Harrok, Luoppal, Akajaure, Labbas, Rappens södra ända; i v ä s t e r riksgränsen; i ö s t e r Mattakjokk (Vuod jas jokk), Pite älv, Vuolvojaure, Sådda jaure, östra ändan av Mattaure, Suobdek jaure, Rappen. A n m . Förslaget följer i stort sett den förut fastställda byagränsen; landet mellan landsvägarna Lövnäs—Sikselet och Sikselet—Mattaure, som förut utgjort gemensamt betesområde för Ståkke och Luokta-Mavas, har dock nu helt tillagts den nybildade skogslappbyn Ståkke-Malmesjaure (se sid. 163). Tjidtjak. Gränser: i n o r r Luokta-Mavas lappbys i det föregående angivna sydgräns; i s ö d e r från riksröset nr. 232 efter renstängslet till Vaulatj åkko, därifrån Guj aure—Rånikj okk—Sädvaj aure—Skellefteälven—Hornavans norra strand till Pläutajokks inflöde; i ö s t e r Pläutajokk till inflödet av Puoudakaskajokk, en linje mellan Ardnafjalien till östra ändan av Rappen; i v ä s t e r riksgränsen från riksröset nr. 234 till riksröset nr. 232. Rasjverta. Gränser: i n o r r Tjidtjaks lappbys sydgräns till Pläutajokk, därefter Hornavan till Kakel; i s ö d e r Laisälven från riksgränsen till Hallbäcken, därifrån en linje till Kruturjaure, denna sjö, Jutis-sjöarna, Jutisälven till Aisjaure; i ö s t e r Aisjaure, Flukat, Uddjaur, Hornavan, Kakel; i v ä s t e r riksgränsen. A n m . Tjidtjak och Rasjverta lappbyar utgöra tillsammans den förutvarande Semisjaur-Njargs lappby, vars uppdelning

161 varit föremål för behandling på sammanträde med lapparna dels i Älvsbyn den 3 april 1934 och i Arvidsjaur den 29 maj s. å. samt i Arjeplog den 9 februari 1935 utan att anmärkningar framställts mot förslaget. Förutom en uppdelning i två byar innebär gränsförslaget, att den del av Lagastjavelk, som ligger öster om linjen Pläutajokks utflöde i Hornavan—Rappens östra ända och som tidigare utgjort gemensamt betesområde för Semisjaur-Njarg och Ståkke, nu helt tillförts den nybildade skogslappbyn Ståkke-Malmesjaure (se sid. 163) samt vidare, att landet mellan Hallbäcken—Kruturjaure—Jutissjöarna—Jutisälven—Aisjaure—landsvägen Båts jaur/Lais vall—Storlaisan, som tidigare tillhört Semisjaur-Njargs lappby, nu tillagts Maskaure skogslappby (se sid. 165). Svaipa. Gränser: i n o r r Laisälven från riksgränsen till Haukebolojokks utlopp i denna älv; i ö s t e r sistnämnda bäck, Haukebolojauratj samt stigen från denna sjö till Jertsjaur; i s ö d e r länsgränsen från Jertsjaur till riksgränsen; i v ä s t e r riksgränsen.

B. SKOGSLAPPBYAR. Vittangi. Gränser: färjstället över Lainio älv vid Nedre Soppero, landsvägen till Ylinen Ounisjärvi, Ounisjoki till Torne älv, denna älv till gränsen mellan Vittangi och Junosuando kapellförsamlingar, denna sockengräns mellan Karesuando och Muonionalusta till den punkt, där sockengränsen skares av Jyräjoki, efter denna bäck till Jyräjärvi, vidare rät linje mot nordväst över Halju-Rautujärvi och Alanen Lehtolaki till sjön Kultamajärvi södra ända och vidare fram till sjön Jokujärvi södra ända, härifrån rak linje mot väster förbi norra ändan av Nunasvaara till Lannavaara by vid Lainio älv och denna älv till färj stället vid Nedre Soppero by. Gellivare. Gränser: Gellivare kyrkoby, järnvägen till Harrträsk, rät linje mot sydsydväst över Unna Kuolpajaure till norra ändan av Råneträsk (Radnejaure), därifrån rät linje mot nordväst till Stuor Muddus och vidare mot sydväst efter Muddus jokk till Muddus jaure och samma vattendrag till Lule älv, denna älv nedöver fram till forsen Kirkerimkuoika i trakten av Messaure, därefter rät linje österut till den punkt där gränsen mellan Jokkmokk och Gellivare skares av Merkkipetäjänoja samt vidare socken-

162 gränsen söderut till knäet väster om Lomondivaara och vidare rät linje mot öster över Lomondivaara till Råne älv och denna älv nedöver till sockengränsen mellan Gellivare och Råneå, denna gräns östöver och gränsen mellan Gellivare och överkalix fram till landsvägen Gellivare—Kalix samt denna landsväg fram till Gellivare kyrkby. Sirre. Gränser: från Lilla Luleälvs sammanflöde med Stora Luleälv, förstnämnda älv till bäckmynningen strax öster om Nelkerim och uppefter denna bäck till Harrejaure och därefter i rak linje över denna sjö och vidare till Lulle Ållojaures sydligaste vik, över denna sjö till dess västligaste ände, bäcken till Alep ÅUojaure, rak linje över denna sjö och järnvägen till södra ändan av Sjatjoripme, denna sjö till dess norra ända, härifrån rak linje till Pajep Sjatjoripmes sydligaste vik, över denna sjö och uppefter bäcken till Samonåi ve jaure, över denna sjö och efter rak linje till högsta toppen av Årjep Tapmokvare, härifrån rak linje till Tapmokjaurats östra ända, vidare rak linje till Kailavarats högsta topp, härifrån i rak linje österut till kartans " P " i Pakkojokk och nedefter denna bäck till dess utflöde i Stora Luleälv, denna älv till dess sammanflöde med Lilla Luleälv. Udtja. Gränser: från den punkt strax norr om Rödberget, där lappmarksgränsen skär Krokan, efter nämnda gräns mot sydväst till Sikån, härifrån mot väster utefter gränsen mellan Arvidsjaurs och Jokkmokks socknar till odlingsgränsen, vidare mot väster efter gränsen mellan Arjeplogs och Jokkmokks socknar till högsta toppen av Talvatisåive, härifrån rak linje mot öster till sydligaste kröken av Tjäurajokk och ned efter denna bäck till Naustajaure, efter denna sjö till dess östra ända, härifrån rak linje till Padjejaures västligaste vik, över denna sjö och längs efter därifrån utrinnande bäck till Juokkiljaure, efter denna sjö till dess östra ända, längs Juokkiljokk till Nelkejokks inflöde i denna bäck, härifrån i rak linje mot öster till Puottaure vägskäl på landsvägen Älvsbyn—Jokkmokk, från detta vägskäl längs efter landsvägen till Puottaure, härifrån rak linje mot öster till den punkt, där lappmarksgränsen skär Krokan. A n m . Sirre och Udtja lappbyars område hava tillsammans utgjort område för den förutvarande Jokkmokks skogslappby. Frågan om uppdelning av denna lappby och om förslag till gränser för de nybildade lappbyarna behandlades på sammanträde med lapparna i Jokkmokk den 31 mars 1934. Därvid an-

163 slöto sig dessa till den framförda tanken. De delar av Sirre och Udtja skogslappbyar, som falla ovanför odlingsgränsen, komma att utgöra gemensamt betesland för skogslappbyarna och Sirkas respektive Tuorpons fjällappbyar (se sid. 158—160). Ståkke-Malmesjaure. Gränser: i v ä s t e r från Pläuta jokks utflöde i Hörna van, denna bäck uppför till Puoudakaskajokks inflöde, en linje mellan Ardnafjalien till Rappens östra ända, en linje till Suobdekjaure, denna sjö, en linje till Allep Mattaure, Gallaure, Saddajaure, Vuolvojaure; i n o r r sistnämnda sjös utlopp till Mattakjokks inflöde, denna bäck uppför till gränsen mellan Arjeplogs och Jokkmokks socknar samt mellan sistnämnda socken och Arvidsjaurs socken ned till lappmarksgränsen; i ö s t e r lappmarksgränsen från sistnämnda punkt till Piteälven; i s ö d e r Piteälven till Ljusträskbäckens inflöde, denna bäck, Tjartsejokk, Lullejaure, Malmesjaure, Suobdekjaure, Abraure, Gangsjajaure, Råtjejokk, Gublijaure, Lulepotten, Kakel, Hornavans norra strand till Pläuta jokks inflöde i sjön. A n m . Ovanstående gränser för Ståkke-Malmes jaure lappby innebära, att förutvarande Ståkke och Malmesjaure lappbyar sammanslagits till en by, och vidare att landet mellan Rappen — Suobdekjaure — Mattaure—vägen Mattaure/Sikselet—vägen Sikselet/Lövnäs, som tidigare utgjort gemensamt betesområde för Ståkke och Luokta-Mavas, samt den del av Lagastjavelk, som ligger öster om linjen Pläutajokks utflöde i Hornavan— Rappens östra ända och som tidigare utgjort gemensamt betesområde för Ståkke och Semisjaur-Njarg, helt tillförts den nybildade skogslappbyn Ståkke-Malmes jaure. Frågorna om byarnas sammanslagning och gränsändringarna i förhållande till fjällapparna ha behandlats å sammanträden i Älvsbyn den 3 april 1934 och i Jörn den 4 april 1934, varvid förslagen biträtts av lapparna. Fjällbonäs. Gränser: i n o r r Ståkke lappbys sydgräns från Gangsjajaure till lappmarksgränsen ; i ö s t e r lappmarksgränsen från Piteälven till Byskeälven; i s ö d e r Byskeälven till Arvidsjaursjön, denna sjö, Västra Kikkijaure, Jerfo jaure jokk, östra Jerfojaure, stigen från östansjö till Sarkaure, denna sjö och bäcken från Gangsjajaure. A n m . Lappbyn kallas nu östra Kikkijaure; förslaget om förändring av namnet biträddes av lapparna på samman-

164 trade i Jörn den 4 april 1934. Vid detta tillfälle anslöto sig lapparna även till förslaget om en reglering av gränsen på sådant sätt, att lappbyns område ej skulle sträcka sig längre västerut än till Gangsjajaure, ett förslag, som framlagts i lappfogden Hedbäcks redogörelse för skogsrenskötseln i Pite lappmark. Sioldat. Gränser: i n o r r Fjällbonäs lappbys södra gräns från lappmarksgränsen till Gangsjajaure, därifrån upp efter Råtjejokk, Gubli jaure, Lulepotten, Kakel; i v ä s t e r Hornavans östra strand, Arjeplogs-strömmarna; i s ö d e r Uddjaur, Välma, Storavan, inbegripet Storön, över Storbodsundet, gamla vintervägen över Hållstugan till Vuoskonjaure, bäcken från denna till Långträsket, denna till dess nedre ända, landsvägen ned till Glommersträsk och lappmarksgränsen. A n m . En lappby med ovan angivna gränser omfattar dels förutvarande Västra Kikkijaure lappby med undantag för det så kallade Hornlidslandet (kilen mellan Långträsket—landsvägen till Arvidsjaur—landsvägen till Avaviken—denna vik), som tillagts Mausjaure lappby, dels den s. k. Radnaurgruppen av Maskaure lappby. På sammanträde i Jörn den 4 april 1934 biträdde lapparna förslaget såväl om lappbyns omfattning som ock om namnförändringen. Mausjaure. Gränser: i n o r r Sioldats lappbys sydgräns; i v ä s t e r Storavan från Storbodsund till Bergudden, därifrån efter Skellefteälven till Naustajaure; i s ö d e r denna sjö samt Skellefte älv till lappmarksgränsen; i ö s t e r denna gräns till en punkt där landsvägen från Arvidsjaur vid Glommersträsk skär lappmarksgränsen. A n m . Genom detta förslag, som av lapparna biträtts på sammanträdet i Jörn den 4 april 1934, tillägges Mausjaure lappby dels den s. k. Sanduddsgruppen av Maskaure lappby med ett område av Arjeplogs socken, som begränsas av Storavan—Skellefteälven—Naustajaure, dels av förutvarande Västra Kikkijaure lappby det så kallade Hornlidslandet och av Arjeplogs socken ett område, som begränsas av gränsen mellan Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar, gamla vintervägen från Vuoskonjaure över Hållstugan till Storbodfjärden, Storbodsund och Storavan.

165 Maskaure. Gränser: i s ö d e r Laisälven från Hallbäcken till Haukebolo jokks inflöde, denna bäck uppför, stigen till Jertsjaur och gränsen mot Västerbottens län från Jertsjaur till Skellefteälvens utlopp ur Naustajaure; i ö s t e r denna sjö och Skellefteälven upp till Stora van; i n o r r Storavan, Välma, Uddjaur, Flukat, Aisjaur, Jutisälven, Jutissjöarna, Kruturjaure; i v ä s t e r denna sjö och en linje dragen från densamma till Hallbäcken. A n m . För de förändringar i Maskaure lappbys hittillsvarande omfattning, som en reglering av gränserna enligt förestående förslag innebär, är redogörelse lämnad här ovan i sammanhang med förslagen om gränser för Rasjverta, Sioldats och Mausjaure lappbyar. Inom sina ovan beskrivna byaområden måste skogslapparna tåla det intrång, som kan förorsakas dem genom fjällapparnas genomflyttning och vinterbetning. I det följande blir det anledning att närmare redogöra för gränserna för dessa fjällapparna tillförsäkrade, från all skogsrenbetning undantagna flyttningsvägar och vinterbetesland.

Byordningar. Enligt § 11 i gällande renbeteslag skall för varje lappby finnas en byordning. Lagrummet i fråga innehåller även anvisning om de förhållanden, som skola bliva föremål för behandling i byordningarna. Under ett tidigare skede av utredningen har den tanken varit föremål för övervägande, huruvida det ej kunde anses lämpligt att utfärda en för länets samtliga lappbyar gällande gemensam byordning. På detta sätt har frågan behandlats i Jämtlands län, och lagens bestämmelse, att "för varje lappby" skall finnas en byordning, torde väl knappast, om åtgärden i övrigt vore ändamålsenlig, behöva tolkas så strängt, att ett beslut i antydd riktning kunde anses vara lagstridigt. Om emellertid för Jämtlands län, där de förhållanden, under vilka lapparna leva och arbeta torde vara ganska ensartade, en för länet gemensam byordning kan befinnas vara det lämpligaste sättet att genomföra föreskriften i förenämnda lagstadgande, så är detta däremot ej fallet beträffande Norrbottens län. Dess större ytvidd och därmed följande växlande betingelser för renskötselns utövande lägga så stora svårigheter i vägen för en gemensam byordning, att tanken på en sådan synes böra helt uppgivas. Därtill kommer, att om man även i särskilda kungörelser skulle kunna lämna föreskrifter,

166 som fastställde gränserna för de områden, inom vilka betesrätt må utövas av de särskilda lappbyarna, allt i enlighet med § 7 av gällande renbeteslag, så återstode dock att inom ramen av en gemensam byordning lösa frågan om fördelningen av betet inom lappbyn. Visserligen kan detta tänkas ske genom att i byordningen intaga bestämmelse om att dylika angelägenheter finge avgöras genom överenskommelse mellan de renskötande lapparna, men den mindre goda ordning i fråga om renskötseln, som varit och är rådande i vissa trakter av Norrbottens län, och vilken — under utredningens gång av lapparna själva omvittnad — föranlett den nu avslutade utredningen, synes ej göra en dylik lösning tillrådlig. För att bringa ordning i renskötseln inom de särskilda lappbyarna kan det dessutom bliva nödvändigt att lagfora lapp, som för sina renar på bete inom område, där han ej har betesrätt. Även av denna anledning inger det betänkligheter av rättsligt-formell art att låta lappbyns uppdelande i betesområden bliva beroende av privata överenskommelser lapparna emellan; det torde nämligen kunna antagas, att den rättsliga betydelsen av en sådan överenskommelse i händelse av rättegång kan bliva föremål för olika tolkning, vilket däremot ej kan bliva fallet, om bestämmelsen är intagen i byordningen. På grund av angivna omständigheter har det synts lämpligast att i sammanhang med utredningens övriga förslag framlägga utkast till byordningar dels för fjällapp- dels för skogslappbyar, vilka utkast här följa.

FÖRSLAG TILL BYORDNINGAR FÖR FJÄLLAPPBYARNA INOM

NORRBOTTENS LÄN. § 1. Lappbyns gränser. I norr: Inom lappbyn må icke föras på bete mera än renar. Lapparna skola hålla sina renar inom lappbyområdet, vid äventyr av straff för överträdande av gränserna, som i gällande lag stadgas. § 2. Indelning i betesområden. Lappbyn är indelad i följande betesområden: Vårbetesområden, vilka må begagnas under tiden 1. 2. Sommarbetesområden,

vilka må begagnas under tiden

167 1. 2. Höstbetesområden, vilka må begagnas under tiden 1. 2. Lapparnas fördelning på ovan beskrivna betesområden bestämmes av länsstyrelsen efter lapparnas hörande. Vinterbeteslanden, vilka må begagnas under tiden , fördelas lapparna emellan av ordningsmannen. Lapp åligger att under här ovan föreskrivna tider vårda sina renar inom de områden, som äro honom till renbete inom byn anvisade. Lapp äge ej under flyttning rätt till bete å annans till gränserna bestämda område eller eljest lagligen intagna betesland under längre tid än ett dygn. För underlåtenhet att ställa sig bestämmelserna i denna paragraf till efterrättelse straffas den försumlige med vite från och med 25 till och med 500 kronor. § 3. Om förmän. För varje betesområde skola de lappar, som äro dit hänvisade, årligen bland sig utse en förman; dock att inom det område, ordningsmannen i lappbyn tillhör, särskild förman icke utses. För den sålunda valde meddelas, därest han befinnes därtill lämplig, förordnande av länsstyrelsen, som ock utfärdar instruktion för honom. Finner länsstyrelsen den valde icke lämplig, utfärdar länsstyrelsen förordnande för annan person.

Bevakning

§ 4. under olika årstider.

1) Lapp skall tillse, att renarna under vinterbetningen ej sprida sig över större område än nödigt. Till förhindrande av detta skall han dagligen företaga kringränning av sin hjord och till densamma återföra de strövrenar, som till äventyrs kunna hava avlägsnat sig från hjorden. 2) Från och med april månad skola såsom förberedande åtgärder till vårflyttningen renarna omsorgsfullt hållas samlade å minsta möjliga område. 3) Renarna skola under vårflyttningstiden vallas dygnet runt. Efter framkomsten till vårbeteslanden skola renarna så bevakas, att de hållas inom den för vårbetning anvisade trakten och för möjliggörande av detta skola fasta vaktposter eller bevakningslinjer utsättas på de platser, som lappfogden eller lapptillsyningsmännen, efter förslag av ordningsmannen i samråd med lapparna, bestämmer. 4) Hopsamling av renar för flyttning till sommarbeteslanden skall påbörjas i så god tid, att flyttningen från vårbeteslanden skall kunna ske senast den

168 5) Under vistelsen på sommarbetesområdet skall renskötande husbonde jämte sitt husfolk taga boplats inom dettas gränser. För möjliggörande av att renarna hållas inom områdets gränser skall bevakningen verkställas genom vallning och ofta upprepad sammandrivning av hjorden, ävensom genom utsättande av fasta vaktposter på erforderliga platser. 6) Senast den skola lapparna påbörja sammandrivning av hjordarna för utskiljning av främmande renar. 7) Lapp må ej inflytta å höstbeteslanden före den 1 september. För förberedelse till vinterflyttning skall hopsamling av gemensamma hjordar på höstlanden påbörjas senast den 1 oktober, och skilj ning till grupper om det högsta antal renar, som för varje höstbetesområde är tillåtet, skall vara genomförd före den 15 oktober. 8) Skilj ning till vintergrupper om högst 1.500 djur skall vara genomförd den 15 november, varefter flyttningen till vinterbeteslanden omedelbart skall vidtagas. 9) Renvaktare får icke under vistelsen på vinterbeteslanden hava sin bostad på längre avstånd än 10 kilometer från hjorden. För vistelsen å andra betestrakter äger länsstyrelsen bestämma boplats för renskötande lapp och hans familj. 10) Därest vid flyttning renar skulle lämnas efter eller släppas i förväg, skola lapparna, på sätt lagen därom stadgar, ofördröj ligen samla renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att sådant eljest genom lappfogdens, lapptillsyningsmannens, ordningsmannens eller förmannens försorg verkställes på lapparnas bekostnad. För underlåtenhet att ställa sig bestämmelserna i denna paragraf till efterrättelse straffas den försumlige med vite från och med 10 till och med 300 kronor; dock att uraktlåtenhet att verkställa sommarskiljningar, överträdelse av bestämmelsen om vinterhjordarnas storlek samt underlåtenhet att taga bostad på plats, som länsstyrelsen bestämt, medför vite från 50 till och med 500 kronor. § 5. Antalet renvaktare. Lapp åligger, att för de renar, han enligt renlängden har under sin vård, under alla tider av året hålla följande antal fullt dugliga renvaktare, nämligen: för hjord av intill 150 renar 1 väktare, „ „ „ 400 „ 2 väktare, „ „ „ 700 „ 3 väktare samt för varje påbörjat 300-tal därutöver ytterligare 1 väktare. Med fullt duglig renvaktare förstås lapp, som besitter fullständig arbetsförmåga och har fyllt 18 år. Lappar i åldern 15 till 18 år räknas som halva renvaktare. Två sådana kunna ersätta en väktare i åldern över 18 år. Av det ovan föreskrivna antalet fullt dugliga renvaktare skall dock för hjordar intill 400 renar alltid minst en vara i åldern över 18 år, för hjordar överstigande 400 renar skola alltid minst två innehava denna ålder. I hushåll, där barn under 10 år finnas hemma, skall en av husets full-

169 vuxna kvinnor anses som föreståndare för hushållet och får icke räknas som renvaktare. Vintertid, då hjordarna enligt § 4 p. 8 i denna byordning icke få omfatta större antal renar än 1500 djur, må antalet renvaktare beräknas, som om det vore allenast en ägare av hela hjorden. Därest lapp icke håller det antal renvaktare, som här ovan föreskrives, äger lappfogden anskaffa det bristande antalet väktare för den försumliges räkning och på hans bekostnad. Uraktlåtet uppfyllande av bestämmelserna i denna paragraf straffas med vite från 300 till och med 500 kronor för varje väktare som brister. § 6. Samling och skiljning av renar. 1) I sådana fall, då arbete, såsom hopsamling, vallning m. m. enligt byordningen skall gemensamt utföras av lapparna inom visst betesområde, skola lapparna sinsemellan uppgöra sådan arbetsplan, att samtliga därtill pliktiga personer komma att i arbetet deltaga, varvid varje lapps arbetsplikt skall beräknas efter det antal renar, som enligt gällande renlängd står under hans vård. Kunna lapparna inom betesområdet icke enas om sättet för arbetets fördelning, bestämmer ordningsmannen eller förmannen, huru arbetet skall utföras och fördelas. Tredskar lapp att utföra honom åliggande arbete, må detsamma genom ordningsmannens eller förmannens försorg utföras på hans bekostnad. I sådana fall, då gemensamt arbete, såsom utskiljning av renar m. m., lämpligen kan utföras genom särskilda ombud, vare samtliga lappar, som saken rör, skyldiga att ersätta kostnaden för ombudens arbete, varvid, där så ske kan, ersättningen skall utgå efter det antal renar, varje lapp innehar i den renflock, arbetet gäller. Kan detta renantal ej fastställas, skall fördelningen ske efter renantalet i gällande renlängd. 2) Då skiljning skall äga rum i viss renhjord, åligger det hjordens ägare att om plats och tid för skilj ningen underrätta ordningsmannen såväl i sin egen lappby som i angränsande lappbyar, och skola ordningsmännen sedan i sin tur vidarebefordra meddelandet till lapparna inom lappbyn. Då sådant bud erhålles, vare lapparna pliktiga att till skiljningen sända manskap med uppdrag att urskilja till sin lappby eller sitt betesområde hörande renar. 3) Kommer ej manskap för att skilja, må hjordens ägare på de frånvarandes bekostnad verkställa renarnas utskiljande och förande till närmaste hjord inom renarnas betesområde. Om sådana åtgärder må även ordningsmannen och förmannen samt lappfogden eller lapptillsyningsmännen förordna. Därest sådan utskiljning lämpligen icke kan ske, skall lappfogden förordna, huru med de kvarvarande främmande renarna skall förfaras. 4) Ersättning för uti p. 3) omförmäld skiljning vare renägarne pliktiga att gälda efter det renantal, var och en svarar för i den utskilda hjorden. 5) Ej må främmande renar utskiljas från hjorden och lämnas utan vård (s. k. lönnskiljning).

170 6) Då lappfogde eller lapptillsyningsman, ordningsman eller förman inom lappbyn eller tre lappar för skiljning eller annat ändamål sådant påfordra, vare lapp skyldig att ofördröj ligen och med noggrannhet hopsamla sin renhjord, vid äventyr att detta på hans bekostnad verkställes. 7) Innan skiljning får äga rum, skola samtliga i hjorden befintliga omärkta årskalvar märkas, så framt det med hänsyn till väderleksförhållanden lämpligen kan ske. 8) Lapp äger icke utan tillstånd vidtaga några åtgärder rörande renskötseln inom annat betesområde än det, han fått åt sig anvisat eller eljest lagligen intagit. Sålunda vare det envar förbjudet att begiva sig till annans betesområde för letning efter eller för sammandrivning och märkning av renar, utan att han erhållit tillstånd härtill av ordningsmannen eller förmannen för de lappar, som utnyttja området, eller vintertid av vederbörande hjordägare. Uraktlåtenhet att iakttaga bestämmelserna i denna paragraf straffas med vite från och med 25 till och med 300 kronor; dock att lönnskiljning och underlåtenhet att på tillsägelse, som i p. 5 sägs, verkställa hopsamling av renar medför vite från och med 50 kronor till och med 500 kronor. § 7. Om ordning å märknings-, skiljnings- och

slaktningsplatser.

1) Då renhjord är samlad för skiljning eller annat ändamål, skola hundar, som ej äro erforderliga för hjordens sammanhållande, hållas bundna. 2) När renhjord samlats för skiljning, märkning eller annat liknande ändamål, vare alla närvarande lappar pliktiga att på tillsägelse av närvarande tjänsteman vid lappväsendet eller hjordens ägare biträda vid intagandet av renar i skiljningshage (ringgärde), stängande av grindar till denna, ävensom i övrigt vid vidtagande av åtgärder för underlättande av förekommande arbeten och upprätthållande av ordning å platsen. 3) Ej må ren avlivas eller uppslaktas inom skilj ningshage; allt sådant arbete skall utföras på av hjordens ägare, ordningsmannen eller lapptillsyningsmännen särskilt anvisade platser utanför hagen, varvid ock skall iakttagas, att allt avfall sammanföres till platser, som härför bestämmas. 4) Hjordägare eller närvarande tjänsteman, som har att vaka över ordningen vid plats, där renar äro samlade, kan därifrån avvisa person, som genom sin närvaro hindrar eller stör pågående arbete. 5) Eldar må icke tändas annat än med tillstånd av hjordens ägare, ordningsman eller lappväsendets tjänsteman, vilka det därvid tillkommer att bestämma, varest dylika eldstäder skola förläggas. Försäljning av kaffe samt varor från salustånd må likaledes ske allenast på särskilt anvisade platser på lämpligt avstånd från skilj ningshage. För uraktlåtenhet att iakttaga bestämmelserna i denna paragraf utgör straffet vite från och med 10 till och med 300 kronor. § 8. Märkning och försäljning

av renar.

1) Verkställes ej märkning av årskalvar inom lagstadgad tid, och om-

171 besörjes märkningen av ordningsmannen, skall ersättning härför av renagaren utgivas med 1 krona 50 öre för varje inmärkt kalv. 2) Lapp, som genom två oj aviga vittnen kan styrka, att han verkställt märkning av annans renkalv i sin hjord, åtnjute härför av ägaren ersättning med 1 krona för varje kalv. 3) För ren med förstört eller förfalskat märke och för ren med okänt märke, som av ordningsmannen omhändertages, utgår skötarlön med det av lansstyrelsen för året fastställda beloppet. 4) Försäljning av omärkt ren, som ordningsmannen omhändertagit skall ske sa snart byalagets lappar mera allmänt samlas och företrädesvis vid större skiljningar. 5) För bestyret med försäljningar, varom ovan sagts, vare ordningsmannen berättigad till ersättning med 1 krona för varje försåld ren.

A llmän

§ 9. ordningsföreskrift.

Det åligger envar lapp inom lappbyn att beträffande renskötseln efterkomma de foreskrifter, som meddelas av lappfogden, lapptillsyningsmännen, ordningsmannen eller förmannen, så att ej skada, oreda eller försummelse vid renarnas bevakning uppstår Ohörsamhet mot sådana föreskrifter straffas med vite från och med 25 till och med 300 kronor. § 10. Byakassa. Lappbyns gemensamma medel — byakassan — förvaltas under gemensam ansvarighet av ordningsmannen och två av lapparna vid det i § 12 av lagen den 18 juli 1928 föreskrivna sammanträdet för tre års tid utsedda kassamän; dessa skola vid vite från och med 5 till och med 50 kronor vid förenämnda årssammanträde avgiva skriftlig redovisning över kassans ställning och medelsförvaltning till lappfogden för att därvid föredragas och granskas, varefter lapparna hava att besluta rörande ansvarsfrihet för förvaltningsmännen och medlens användning. Byakassans medel må efter beslut å sammanträde användas till följande andarna!: 1) till budskickningar rörande skiljningar, sammanträden eller dylikt; 2) till uppförande och underhåll av byns gemensamma skiljningshagar och andra for byns samfällda renskötsel erforderliga stängsel, vaktkåtor och samfärdsmedel; 3) till belöningar för rovdjurs dödande; 4) till gäldande av höskador, som orsakats av lappbyns sammanblandade hjordar, såvitt lappfogden och ordningsmannen finna detta lämpligt; 5) till förskotterande av kostnader för hämtning av renar i Norge och for hopsamling och hämtning av strövrenar från lappbyalagens sammanblandade hjordar;

172 6) till kostnader för sammanträdeslokaler; 7) till kostnader för lokal, bränsle och lyse för vandrande nomadskola vid lappviste; 8) till ersättning åt kassans handhavare för förvaltning av byns räkenskaper samt åt revisorer, där sådana utsetts. Vilja lapparna använda byakassan till andra ändamål, än vad som sagts, eller vilja de för något ändamål anslå högre belopp än 300 kronor, må de härom göra framställning till lappfogden, som, om så befinnes skäligt, äger att till framställningen lämna samtycke. Byakassans medel få icke utlånas till enskilda utan skola för lappbyns räkning insättas i bank. § 11. Sammanträde. Beslut i ärenden, som röra lappbyn gemensamt, må av lapparna fattas å sammanträde inför lappfogden, lapptillsyningsmännen eller ordningsmannen, därtill kallelse på övligt sätt utfärdas. Vid sammanträde inför ordningsmannen skall denne föra protokoll. Rösträtt å sammanträde tillkommer envar renskötande lapp, man eller kvinna, som fyllt 21 år och är husbonde. Som husbonde skall i renlängden uppföras icke allenast renskötande lapp med eget hushåll utan även hemmavarande söner och döttrar, vilka fyllt 21 år och äga över 150 renar. Beslut fattas genom enkel röstövervikt; vid lika röstetal skiljer i fråga om ordningsmannaval lotten, i andra frågor gäller den mening, som ordningsmannen biträder. För beslutförhet erfordras att minst fyra röstberättigade lappar förutom ordningsmannen äro personligen närvarande. Frånvarandes rösträtt må utövas genom fullmakt, dock må ingen rösta med mera än en fullmakt. Beslut i ärenden, som enligt gällande lag eller denna byordning icke behöva behandlas å det i § 12 av lagen den 18 juli 1928 nämnda årssammanträdet, må fattas å sammanträde med ordningsmannen jämte av lappbyn bland dess husbönder särskilt utsedda fullmäktige. Dessa skola vara tre till antalet och utses genom val å allmänt årssammanträde. Fullmäktige äro beslutmässiga, när ordningsmannen och två fullmäktige äro närvarande. § 12. Särskilda bestämmelser angående viten. Vid bestämmande av vitesbelopp skall hänsyn tagas till, huruvida den felande dragit vinst av sin förseelse, ävensom till vinstens omfattning. § 13. Besvär. Förmenar någon att beslut å sammanträde strider mot gällande lag eller denna byordning eller kränker hans enskilda rätt, äge han däröver hos länsstyrelsen anföra besvär inom 30 dagar från beslutets dag.

173 FÖRSLAG TILL BYORDNINGAR FÖR SKOGSLAPPBYARNA INOM NORRBOTTENS LÄN. § 1. Lappbyns gränser norr: Inom lappbyn må icke föras på bete mera än renar. Lapparna skola hålla sina renar inom lappbyområdet, vid äventyr av straff för överträdande av gränserna, som i gällande lag stadgas. § 2. Allmänna föreskrifter

för betning.

1) Lapp äge ej med sin hjord undantränga annan från av honom intagen betesmark eller intränga med sin hjord på den betesmark annan intagit. « i ? i ^ a p P ä g e e j h e l l e r v i d flyttning u tan innehavarens medgivande rätt till bete a annans intagna betesland under längre tid än ett dygn. 3) Vinterlanden, vilka må begagnas under tiden fördelas lapparna emellan av ordningsmannen. För underlåtelse att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna paragraf utgör straffet vite från och med 25 till och med 500 kronor. § 3. Bevakning under olika årstider. 1) Lapp skall tillse, att renarna under vinterbetningen ej sprida sig over större område än nödigt. Till förhindrande av detta skall han dagligen foretaga kringränning av sin hjord och till densamma återföra de strovrenar, som till äventyrs kunna hava avlägsnat sig från hjorden. 2) Från och med april månad skola såsom förberedande åtgärder till vårflyttningen renarna omsorgsfullt hållas samlade å minsta möjliga omrade. 3) Renarna skola under vårflyttningstiden vallas dygnet runt och skola etter tramkomsten till vårbeteslanden, såvitt betesförhållandena det medgiva, hallas i grupper, intill dess kalvningstiden inträffar. 4) Lapp skall senast den 25 juni påbörja hopsamling av renar för märkning av kalvar, vilket arbete skall pågå i en följd och så vitt möjligt vara tullgjort mom en månad. Med hänsyn till den i lag stadgade vidsträckta skadeersattmngsskyldighet under maj, juni, juli, augusti och september månader erinras lapp om vikten av att söka hålla renarna från trakter, som äro särskilt hotade av skadegörelse. 5) Under hösten skola lapparna senast den 10 september hopsamla renarna for sarvslakten och hålla dem under vård till brunsttidens början. Hopsamling av gemensamma hjordar och skiljning till vintergrupper om

174 högst 1.500 renar skall vara påbörjad senast den 10 oktober och genomförd till den 1 december. Härunder skola jämväl renar tillhörande andra lappbyar noggrant utskiljas. 6) Renvaktare får icke under vistelsen på vinterbeteslanden hava sin bostad på längre avstånd än 10 kilometer från hjorden. För vistelsen å andra betestrakter äger länsstyrelsen bestämma boplats för renskötande lapp och hans familj. 7) Därest vid flyttning renar skulle lämnas efter eller släppas i förväg, skola lapparna, på sätt lagen därom stadgar, ofördröj ligen samla renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att sådant eljest genom lappfogdens, lapptillsyningsmannens eller ordningsmannens försorg verkställes på lapparnas bekostnad. Underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i denna paragraf straffas med vite från och med 10 till och med 300 kronor; dock att uraktlåtenhet att verkställa hopsamling och skiljning till vinterhjordar inom föreskriven tid, överträdelse av bestämmelsen om vinterhjordarnas storlek samt underlåtenhet att taga bostad på plats, som länsstyrelsen bestämt, medför vite från 50 till och med 500 kronor. § 4. Antalet renvaktare. Lapp åligger, att för de renar, han enligt renlängden har under sin vård, under alla tider av året hålla följande antal fullt dugliga renvaktare, nämligen: för hjord av intill 150 renar 1 väktare, „ 400 „ 2 väktare, „ „ „ 700 „ 3 väktare samt för varje påbörjat 300-tal därutöver ytterligare 1 väktare. Med fullt duglig renvaktare förstås lapp, som besitter fullständig arbetsförmåga och har fyllt 18 år. Lappar i åldern 15 till 18 år räknas som halva renvaktare. Två sådana kunna ersätta 1 väktare i åldern över 18 år. Av det ovan föreskrivna antalet fullt dugliga renvaktare skall dock för hjordar intill 400 renar alltid minst 1 vara i åldern över 18 år, för hjordar överstigande 400 renar skola alltid minst 2 innehava denna ålder. I hushåll, där barn under 10 år finnas hemma, skall en av husets fullvuxna kvinnor anses som föreståndare för hushållet och får icke räknas som renvaktare. Vintertid, då hjordarna enligt § 3 p. 5 i denna byordning icke få omfatta större antal renar än 1500 djur, må antalet renvaktare beräknas, som om det vore allenast en ägare av hela hjorden. Därest lapp icke håller det antal renvaktare, som här ovan föreskrives, äger lappfogden anskaffa det bristande antalet väktare för den försumliges räkning och på hans bekostnad. Uraktlåtet uppfyllande av bestämmelserna i denna paragraf straffas med vite från 300 till och med 500 kronor för varje väktare som brister.

175 § 5. Samling och skiljning av renar. 1) I sådana fall, då arbete, såsom hopsamling, vallning m. m. enligt byordningen skall gemensamt utföras av lapparna inom visst betesområde, skola lapparna sinsemellan uppgöra sådan arbetsplan, att samtliga därtill pliktiga personer komma att i arbetet deltaga, varvid varje lapps arbetsplikt skall beräknas efter det antal renar, som enligt gällande renlängd står under hans vård. Kunna lapparna inom betesområdet icke enas om sättet för arbetets fördelning, bestämmer ordningsmannen, huru arbetet skall utföras och fördelas. Tredskar lapp att utföra honom åliggande arbete, må detsamma genom ordningsmannens försorg utföras på hans bekostnad. I sådana fall, då gemensamt arbete, såsom utskiljning av renar m. m., lämpligen kan utföras genom särskilda ombud, vare samtliga lappar, som saken rör, skyldiga att ersätta kostnaden för ombudens arbete, varvid, där så ske kan, ersättningen skall utgå efter det antal renar, varje lapp innehar i den renflock, arbetet gäller. Kan detta renantal ej fastställas, skall fördelningen ske efter renantalet i gällande renlängd. 2) Då skiljning skall äga rum i viss renhjord, åligger det hjordens ägare att om plats och tid för skiljningen underrätta ordningsmannen såväl i sin egen lappby som i angränsande lappbyar, och skola ordningsmännen sedan i sin tur vidarebefordra meddelandet till lapparna inom lappbyn. Då sådant bud erhålles, vare lapparna pliktiga att till skiljningen sända manskap med uppdrag att urskilja till sin lappby eller sitt betesområde hörande renar. 3) Kommer ej manskap för att skilja, må hjordens ägare på de frånvarandes bekostnad verkställa renarnas utskiljande och förande till närmaste hjord inom renarnas betesområde. Om sådana åtgärder må även ordningsmannen samt lappfogden eller lapptillsyningsmännen förordna. Därest sådan utskiljning lämpligen icke kan ske, skall lappfogden förordna, huru med de kvarvarande främmande renarna skall förfaras. 4) Ersättning för uti p. 3) omförmäld skiljning vare renägarne pliktiga att gälda efter det renantal, var och en svarar för i den utskilda hjorden. 5) Ej må främmande renar utskiljas från hjorden och lämnas utan vård (s. k. lönnskiljning). 6) Då lappfogde, lapptillsyningsman eller ordningsman inom lappbyn eller tre lappar för skiljning eller annat ändamål sådant påfordra, vare lapp skyldig att ofördröj ligen och med noggrannhet hopsamla sin renhjord, vid äventyr att detta på hans bekostnad verkställes. 7) Innan skiljning får äga rum, skola samtliga i hjorden befintliga omärkta årskalvar märkas, så framt det med hänsyn till väderleksförhållanden lämpligen kan ske. 8) Lapp äger icke utan tillstånd vidtaga några åtgärder rörande renskötseln inom annat betesområde än det, han fått åt sig anvisat eller eljest lagligen intagit. Sålunda vare det envar förbjudet att begiva sig till annans betesområde för letning efter eller för sammandrivning och märkning av renar, utan att han erhållit tillstånd härtill av ordningsman-

176 nen för de lappar, som utnyttja området, eller vintertid av vederbörande hjordägare. Uraktlåtenhet att iakttaga bestämmelserna i denna paragraf straffas med vite från och med 25 till och med 300 kronor; dock att lönnskiljning och underlåtenhet att på tillsägelse, som i p. 5 sägs, verkställa hopsamling av renar medför vite från och med 50 kronor till och med 500 kronor. § 6. Om ordning å märknings-, skiljnings- och

slaktningsplatser.

1) Då renhjord är samlad för skiljning eller annat ändamål, skola hundar, som ej äro erforderliga för hjordens sammanhållande, hållas bundna. 2) När renhjord samlats för skiljning, märkning eller annat liknande ändamål, vare alla närvarande lappar pliktiga att på tillsägelse av närvarande tjänsteman vid lappväsendet eller hjordens ägare biträda vid intagandet av renar i skiljningshage, stängande av grindar till denna, ävensom i övrigt vid vidtagande av åtgärder för underlättande av förekommande arbeten och upprätthållande av ordning å platsen. 3) Ej må ren avlivas eller uppslaktas inom skiljningshage; allt sådant arbete skall utföras på av hjordens ägare, ordningsmannen eller lapptillsyningsmännen särskilt anvisade platser utanför hagen, varvid ock sikall iakttagas, att allt avfall sammanföres till platser, som härför bestämmas. 4) Hjordägare eller närvarande tjänsteman, som har att vaka över ordningen vid plats, där renar äro samlade, kan därifrån avvisa person, som genom sin närvaro hindrar eller stör pågående arbete. 5) Eldar må icke tändas annat än med tillstånd av hjordens ägare, ordningsman eller lappväsendets tjänsteman, vilka det därvid tillkommer att bestämma, varest dylika eldstäder skola förläggas. Försäljning av kaffe samt varor från salustånd må likaledes ske allenast på särskilt anvisade platser på lämpligt avstånd från skiljningshagen. För uraktlåtenhet att iakttaga bestämmelserna i denna paragraf utgör straffet vite från och med 10 till och med 300 kronor. § 7. Märkning och försäljning av renar. 1) Verkställes ej märkning av årskalvar inom lagstadgad tid, och ombesörj es märkningen av ordningsmannen, skall ersättning härför av renägaren utgivas med 1 krona 50 öre för varje inmärkt kalv. 2) Lapp, som genom två oj aviga vittnen kan styrka, att han verkställt märkning av annans renkalv i sin hjord, åtnjute härför av ägaren ersättning med 1 krona för varje kalv. 3) För ren med förstört eller förfalskat märke och för ren med okänt märke, som av ordningsmannen omhändertages, utgår skötarlön med det av länsstyrelsen för året fastställda beloppet. 4) Försäljning av omärkt ren, som ordningsmannen omhändertagit,

177 skall ske så snart byalagets lappar mera allmänt samlas och företrädesvis vid större skiljningar. 5) För bestyret med försäljningar, varom ovan sagts, vare ordningsmannen berättigad till ersättning med 1 krona för varje försåld ren.

Allmän

§ 8. ordningsföreskrift.

Det åligger envar lapp inom lappbyn att beträffande renskötseln efterkomma de föreskrifter, som meddelas av lappfogden, lapptillsyningsmännen eller ordningsmannen, så att ej skada, oreda eller försummelse vid renarnas bevakning uppstår. Ohörsamhet mot sådana föreskrifter straffas med vite från och med 25 till och med 300 kronor. § 9. Byakassa. Lappbyns gemensamma medel — byakassan — förvaltas under gemensam ansvarighet av ordningsmannen och två av lapparna vid det i § 12 av lagen den 18 juli 1928 föreskrivna sammanträdet för tre års tid utsedda kassamän; dessa skola vid vite från och med 5 till och med 50 kronor vid förenämnda årssammanträde avgiva skriftlig redovisning över kassans ställning och medelsförvaltning till lappfogden för att därvid föredragas och granskas, varefter lapparna hava att besluta rörande ansvarsfrihet för förvaltningsmännen och medlens användning. Byakassans medel må efter beslut å sammanträde användas till följande ändamål: 1) till budskickningar rörande skiljningar, sammanträden eller dylikt; 2) till uppförande och underhåll av byns gemensamma skiljningshagar och andra för byns samfällda renskötsel erforderliga stängsel, vaktkåtor och samfärdsmedel; 3) till belöningar för rovdjurs dödande; 4) till gäldande av höskador, som orsakats av lappbyns sammanblandade hjordar, såvitt lappfogden och ordningsmannen finna detta lämpligt; 5) till förskotterande av kostnader för hopsamling och hämtning av strövrenar från lappbyalagens sammanblandade hjordar; 6) till kostnader för sammanträdeslokaler; 7) till ersättning åt kassans handhavare för förvaltning av byns räkenskaper samt åt revisorer, där sådana utsetts. Vilja lapparna använda byakassan till andra ändamål än vad nyss sagts, eller vilja de för något ändamål anslå högre belopp än 300 kronor, må de härom göra framställning till lappfogden, som, om så befinnes skäligt, äger att till framställningen lämna samtycke. Byakassans medel få icke utlånas till enskilda utan skola för lappbyns räkning insättas i bank.

178 § 10. Sammanträde. Beslut i ärenden, som röra lappbyn gemensamt, må av lapparna fattas å sammanträde inför lappfogden, lapptillsyningsmännen eller ordningsmannen, därtill kallelse på övligt sätt utfärdas. Vid sammanträde inför ordningsmannen skall denne föra protokoll. Rösträtt å sammanträde tillkommer envar renskötande lapp, man eller kvinna, som fyllt 21 år och är husbonde. Som husbonde skall i renlängden uppföras icke allenast renskötande lapp med eget hushåll utan även hemmavarande söner och döttrar, vilka fyllt 21 år och äga över 150 renar. Beslut fattas genom enkel röstövervikt; vid lika röstetal skiljer i fråga om ordningsmannaval lotten, i andra frågor gäller den mening, som ordningsmannen biträder. För beslutförhet erfordras att minst fyra röstberättigade lappar förutom ordningsmannen äro personligen närvarande. Frånvarandes rösträtt må utövas genom fullmakt, dock må ingen rösta med mera än en fullmakt. Beslut i ärenden, som enligt gällande lag eller denna byordning icke behöva behandlas å det i § 12 av lagen den 18 juli 1928 nämnda årssammanträdet, må fattas å sammanträde med ordningsmannen jämte av lappbyn bland dess husbönder särskilt utsedda fullmäktige. Dessa skola vara tre till antalet och utses genom val å allmänt årssammanträde. Fullmäktige äro beslutmässiga, när ordningsmannen och två fullmäktige äro närvarande. § 11. Särskilda bestämmelser angående viten. Vid bestämmande av vitesbelopp skall hänsyn tagas till, huruvida den felande dragit vinst av sin förseelse, ävensom till vinstens omfattning. § 12. Besvär. Förmenar någon att beslut å sammanträde strider mot gällande lag eller denna byordning eller kränker hans enskilda rätt, äge han däröver hos länsstyrelsen anföra besvär inom 30 dagar från beslutets dag. Någon särskild motivering till de i dessa byordningar föreslagna bestämmelserna torde ej vara av nöden. Dels utgöra de i huvudsak ett förnyande av nu gällande byordningar, dels hänföra de sig till de frågor, som enligt § 11 av gällande renbeteslag skola göras till föremål för behandling i byordningar. Endast i tvenne fall torde en närmare förklaring till nu föreliggande förslag vara påkallad. Det ena gäller den i § 3 av förslaget till byordning för fjällappbyar intagna bestämmelsen, att lappar skola för varje betesområde utse en förman, såvida icke lappbyns ord-

179 ningsman tillhör betesområdet. Förmanssysslan är en konsekvens av de bestämmelser om avgränsade betesområden på sommarbeteslanden, som i det följande (s. 180 ff.) motiverats, och förmännen äro avsedda att underlätta förbindelsen mellan lapparna såväl inbördes — inom både den egna lappbyn och angränsande — som med lappväsendets statsanställda befattningshavare. De stora avstånden inom länets fjälltrakter motivera i och för sig en anordning av nu föreslagna art. — Den andra bestämmelsen i de föreliggande förslagen, som måhända kan anses behöva en förklaring, är intagen i § 11, p. 2, av byordningen för fjällappar och i § 10, p. 2, av byordningen för skogslappar. Enligt förslaget skola vissa hemmavarande söner och döttrar till en såsom husbonde uppförd lapp även anses som husbönder. Med förslaget avses att jämställa dessa renägare med renskötande lappar och mot dem göra tillämpliga de föreskrifter, som av myndighet må kunna utfärdas, samt de bestämmelser om påföljd för underlåtenhet att iakttaga sådana föreskrifter, som gälla mot renskötande lapp. Erfarenheten har nämligen visat, att hemmasöner förmenat sig icke drabbas av de förbud eller föreskrifter, som utfärdats mot den renskötande husbonden, och att viten som utsatts för överträdelse av påbudet, ej skulle kunna hos dem exekutivt uttagas. Även om denna uppfattning ej är riktig, så synes det dock vara enbart till fördel, om varje tvekan därom undanröjes. I en till länsstyrelsen i Norrbottens län ställd skrift har f. ordningsmannen i Semisjaur-Njargs lappby Lars Andersson Rensund hemställt, att den i lapplagens § 11 p. 1 h) omnämnda ordningen för fattande av beslut i ämnen, som röra lappbyn, eller att beslutanderätten kan uppdragas åt fullmäktige, måtte göras till regel i Arjeplogs socken. Rensunds framställning går ut på att varje lappby i socknen skulle utse två eller tre ledamöter i den tänkta fullmäktigeinstitutionen, som skulle hava befogenhet att behandla och besluta i alla frågor, som röra lappar och renskötseln. Fullmäktige skulle bliva den egentliga styrelsen för hela lappväsendet. De skulle äga befogenhet bland annat att uppdraga åt lapptillsyningsmännen att vidtaga de åtgärder, som kunde erfordras. Dess ledamöter skulle äga lika rätt, vilken lappby i socknen det än måtte gälla. Över Rensunds förslag har lappfogden Malmström avgivit yttrande och därvid anfört, att detsamma otvivelaktigt kunde medföra vissa fördelar genom att bland annat förenkla lappadministrationens arbete. Han hade emellertid hemställt, att ärendet måtte tagas under övervägande i 1930 års lapputredning vid utarbetande av nya byordningar för lappbyarna i länet. Rensunds förslag torde knappast stå i överensstämmelse med det av honom åberopade lagrummet. Bestämmelsen i § 11 p. 1 h) gäller en ordning, som avser ordnandet av förhållandena inom den enskilda lappbyn, ej inom en grupp av lappbyar. Då, såsom förhållandet är inom Arje-

180 plogs socken, intressena inom de olika lappbyarna äro varandra ganska motsatta, kan det väl knappast förväntas, att fullmäktige skulle kunna framlägga lösningar av de uppkommande frågorna, som vore ägnade att utjämna motsatserna. Man kan befara, att besluten ena gången skulle gå i en riktning, den andra i en annan, allt efter som de olika lappbyarnas representanter kommit tillstädes. Ett rättvist och för alla lappbyar antagligt ordnande av rösträtten i en församling med den stora befogenhet, som Rensund vill tilldela de av honom föreslagna fullmäktige, skulle säkerligen möta stora svårigheter. Att en av statsmyndighet förordnad befattningshavare — lapptillsyningsmännen — skulle subordineras de utsedda fullmäktige måste betecknas såsom i hög grad olämpligt. På anförda skäl anses det av Rensund framlagda förslaget ej böra föranleda någon åtgärd. Däremot synes en fullmäktigeinstitution böra införas i den utsträckning § 11 p. 1 h) lapplagen lämnar rum för. Föreskrifter härom hava införts i § 11, sista stycket, i förslaget till byordningar för fjälllappar och i § 10, sista stycket, i förslaget till byordningar för skogslappar.

Rationellt renantal och lappbyarnas indelning i betesdistrikt. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 30 maj 1930 hade statsrådet och chefen för Kungl. socialdepartementet uti sin inledande redogörelse för de missförhållanden, som vore rådande i Norrbottens läns lappmark och som påkallade rättelse, bland annat uttalat, att, därest renantalet bättre avvägdes och en effektivare bevakning anordnades, detta otvivelaktigt komme att medverka till ett gott förhållande mellan lappar och bofasta. Detta statsrådets uttalande har gjort det till en angelägen sak att vid den utredning, som på statsrådets förslag beslöts, så noggrant som möjligt undersöka, huru stort renantal betesmarkerna i de olika lappbyarna kunde rationellt föda. För att bringa reda i renskötseln har det även varit nödvändigt att undersöka, huru byarnas betesmarker borde fördelas mellan skilda grupper av byns lappar. Endast genom undersökningar av nu angiven art och genom att jämföra dessa undersökningars resultat med resultatet av renräkningarna kunde det vara möjligt att få ett fast grepp på renskötselns nuvarande läge och en utgångspunkt för beslut om möjligen erforderliga förflyttningar av lappar från en lappby till en annan. I det följande framlägges en tabellariskt uppställd redogörelse för resultatet av de verkställda undersökningarna. Det i varje fall angivna renantalet har fastställts efter det överläggningar med lapparna ägt rum. Då det vid dessa överläggningar, i vad de berörde förhållandena inom Tjid-

181 tjaks och Rasjverta fjällområden, visade sig, att betydande skiljaktigheter forelågo mellan utredningens uppfattning om betesmarkernas bärighet och den mening, som vissa av lapparna inom dessa områden framförde, har beträffande dessa båda trakter en särskild kontrollerande undersökning med biträde av tvenne oj aviga lappar verkställts. Det resultat, som framgick vid denna förrättning, har i nedanstående tabell upptagits såsom det för dessa byar rationella renantalet. Nyssnämnda tabellariska redogörelse angiver: de särskilda byaområdenas uppdelning på olika betesområden där sådan uppdelning skett, det för varje sådant område och för byn i dess helhet som rationellt ansedda renantalet samt, efter en jämförelse mellan detta sistnämnda och resultatet av den senaste, år 1934 verkställda renräkningen, uppgift på det renantal, som möjligen kan ytterligare rymmas å byns betesmarker, eller det antal, med vilket nuvarande renstam bör minskas. För de fyra lappbyarna norr om Torneträsk — Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma och Talma — har genom konventionen med Norge antalet renar, som dit får föras på bete, bestämts till 39 000 djur. Då dessa byar sålunda i detta avseende äro att betrakta som en enhet, jämföres härnedan detta antal, betraktat som det rationella, med sammanlagda resultatet av renräkningarna. Genom konventionen äro vidare föreskrifter lämnade om särskilda renbetesdistrikt, varför i nedanstående tabell inga sådana uppgifter lämnas för nyssnämnda fyra lappbyar.

kan ökas med

CO

Pi

2°Ö

ca

-* ^ Oi

SH

CO

T>

•<-S

.

SO ÖJ

c3

CO i T3 P 2 a>

••s>

c3

— ?

CO

- 1

CO

CO

CO

fi

S-i

-t

35c<

CO CD

>

>-o c

~o

:o

e

so

w ,_

5^

a r t - - £.5

en;

rt CO TF

00 rH CO

so" CO

CO CO °

9.

J

"

CO rH

rH

r-l

CO

i e

SH

rH rH

-* C^

CD CO

"tf

CO

HO

S

1 Ö

13 CO

e

JS

CO

so

O O OS CO

05 CO

CO

LO

-o

CO

"e s

o •3 •HO

e

o

O O O

i

:o a £?

SO

-W CO

_o

o o

©

w "Ö *H CO °0j

o o

«H CO c

LO O!

CO

5? 73 CO

i

CO -to CO

rO •«9

CO

co CO

73 so

g

s co 73

a a 8 CO 8

CO

03 >

J « J5J)

:©

o co

^ to

Ö ^o3

^

r ^

•r-, :©

73 -^H

A

r*

oCÖ

O

o

PH 1

•

o3

to

co •

ffl

8 e 5-

PQ

•S a

o co

PH PH

O)

u

<

-o

a a Ö

ö

bc .2, o Ö

äH

= Ä •r-H

IH

fc<o

4H

o

2 O

H W «

-c; co3

CO

i-i

03 to

f-j oj

bfi

-H

0« CD

S r2

03 <D

h ri4

S co .73

Ö CO

^ (M

>> "co Ö £H

,£1 P. c3

:c5

> •O

c3

a

CO co c3

5H

P| O

"o bfi Ö

Fl :o3 ••-i

O

bl)

3 JZ)

I> i ~ ÖI-I ÖS i S •<—> H ^ft>

C o» >

SJ

co r—)

s

"C s 03

<D

s^

ft

i °& "

r2 -M . 03 !=! rH 7 3 03

<u

O

o

fe

o3 S-3

co PS

5H

O

o3

e CO »^ä

n^

bJO

•i—(

öj SJ C2>

to

g

0) c T3

o ko':? ö • S s-> ed Ö Ä o3 -O 03 to PH C

5-i 0)

s-> ro :o3

g :t W > > Q) > 73 73 03 °o3

5H

a

o

ä

S

Ö ?!i

B to

0)

(J)

=03

to

cu

I

<

r-H

O

T3 :0

O Ö

to C

C "* bo

eö e9 u fc

CO

T3

oj ^

o3

183 CO CO

oo CO

o o ia

O O O

t> CD

CO

o o o

o o o

(M

O O

o

OJ

CD

CO

=o3 •r-J

SJ

^ 03

o3

°fS :o3

g»

15 o

03 SJ

CO

r * :o3 °o3 •>--> •i-s « H

•'O

.

O 5-,

o»

fl ^ CD

bo bo

> g

:03

r-,

'.r> ^7

cl

o

>

^

.°£> ti) 4?

,2^1 73 o

.03 o r^ CO O £ ^

r£ ^ *Q »o3 ffl

O

(1) bo

fH O Z .rH

fl JD

ö

73 to

CD

o3

bo

SJ

•fl o3 g

5H

fl C/2

il^ fl oo3

fl fl

o3

g > O a * O

:o3 ^ 03 > to •73 * oo3

<» PH

to ^ i^ fl co CD 7 * •Qr-j :o3 O S> P3 to > co ^ CD cS>

I

2 ^

<

CO (N

rfl

s CD

03 ?H

> § S to O

PH

^

M

CD

CÖ

:o3

^

003 ft

O

CD

.03

5-,

I-,

fl a?

CD o3 to -+J

fl :o3fl fl o3 £

CD 73

*

73 S J

b Ps bo i to

|i O

rf.

bo -fl *S? " ^ o 15

co

o

g

bO r-S

I B >> i i

CO

•^

S

o

o3

M

oo3

rH

r^

£ r—I ^

O CQ Oj •:o3 r - j "l—J <+H

CD

cö

CD

fl

B A

o3

co

fl

bo

CD

fl fl >^ _o3

so FS

fl

bo

CD CD

CO

O

SJ

73 O

fl fl :o3C

.O

Ä

to

il 1-3

bo

5H

iv<

CD

> :o3 >

fl °

|P

•CD

03 rH rH

O

rfl

O

03 >

fl ^ ^

4J °g bo a3 o .2 ft bO >

>> s

•" i CO S 73 :o3

^ w fl

i© i

73 O

73 y .fl

ff CO 03

I o> St:

=©

SJ

CD

bo e «* 2 o o3

73. ^fl

rH

( N ho3

:c3

'a? 73 S J CD CD Ö

S 8 O rH

fl r£

o o o

O O O

o

CO

rrj

oo3

O O

O O

_ SJ

CD

rH

CD SJ

to :o3

>

rfl

O

o rH

CD

73 :0

co so

CO

73 °c3

CO

:0

to - fH C3 o3

-^ =C3 ^

I CD

CO

. *

fl

£

O co

C0

§

g o3 SJ

m fl fl

rQ

o3

O

fl <o3

•r-j CO

SJ •rH

TH rH

CD fH

184 O 00 OS

lO LO

2"ö ra CO rS3r *£ £

CJ5

T3

+J

O

dj

rf f>

fl

W

OT CÖ rH - U S CO CO co

>T3 :0

fl

o o

LO

o

a w-r-j, £ . f l fl C S s S of § « g

CO

o

C . co § ^ A'S •rt .£ co °rf +>

ca

c

o o o

-O g

CO

P + J < H co

P5

o o o

O O

fl .a «*H rTrQ fl $

rl

00 O

o

LO

CD fH rH

s2

O

CO

r*

:0 o3

fH

o

fl r-<

CO

fl fl o3 03 , £ 2 73 T"» fl W :c3 c03 r-« CD SJ

•r—s o03 SJ r 03 Q

fH

bo rH

fl

CD 73

»rf

03 co

fl fl 03

oo3 oo3

fl oo3 fH

SJ CO :o3

«H

>

73 r Q

. . oo3 >>

CO

#

M

s o

K

o03 :o3 •r-j

«

bo o :© O ^

r_

so" SJ C3

CD rH

fl io3

a ^ CO r*i fl

5-

•<^ C3 s o CO

°

CO 03

i-1

O

oas

o Jz;

±3 r=H

SJ

O

OJ CO

>

CD

o3 •r—S

d

.Q

a rf

o3

fl U

•I—5

rH

CD

Sig O rS

fl

SJ •rH

o3 r*

fH :0

CO

CD

r*

o o LO CO

o o

LO

ä CD

O

«S rfl

^ oo

S SJ o3 fl

O

•'-» *H fl CD

SH

fl CD fH CD

O

co

fH CD co

Q

5P *•< 35

w H H

CO

£ °TO

«

CD

CD

CO

g

O

bo to

CD

r*

rfl -rH

• CD r-i

o3 1 tofl bo

:0

Ö

O

SH

bC o3

> SJ CD 73

fl a •r-j

_

fl

O fH

CD

co

^ .s

C3

CD

3^ w ~. fl co O SJ 5 -g to v PS °< o3 j? bo

S. rfl rCj +? to M :o3 « g p3 73 o fl P H :o3 rfl > SJ o rn 7< fH

•r-

SJ

73 oCS fH

oo3 fH

VH

to CD

03 SJ CD rQ

,03 03

SJ SJ

>»

W

I O

I 03

CD o<J

o3

3 a CD

O & rfl CO fH

S

*H

r-H

C

.

CO (H

W

-TO

co

M

O

•r—a

TO

cO

r-H

rH

't £ CD oj •fl» «H 03

g

»03

fH

>

ex» ocrj SJ

15 -Ö

O

o

CO :0

o ä Ö so

CD CO

o fl

CO

"-1 fl

fl fl ?H 03

SH 03

Ö

. . :o3

fH CD

A

O

> r~> .fl o3 i> :o3 CO 73 rH

S

fn

:o3

SH

« rH

"r? bo W CO o3

CD

•O

>

rH

fl

CD O rH SJ SJ —H

Ö c rSS fH3 -Sä 0 bo

M

fl

Ä

SJ

03 SH

S

A

SH

•^ CO

:©

PH

t-1

fa

ft 15 LO

r-H

SJ

:0 SJ

fl CD TCD- , :o3

fl

«-» CD 7 3 rQ

SH

i©

CD

r^

CO

bb£ ^

CÖ

~ r^H :cvj <« CO 7 3

oo3

oo3 „r*

r*

fl :0

.§ •»0

e f r-H

r «

A

•"-o i f SH

-si .° fl

bo bO

SJ

-H"

rH

.fl —'

-i? :o3

co co f> :0 W2 03

fH :o3 HH,

to

•r->

rfl

CD

a | M" ^ CtoD :fH0 :o

'

s 8a ©-

r-H

bo

§1

fl fH 03

CD

rfl

bo C fH CD • „ ö CD 73

fH

ert

£ fl ° Ö O II

fl CO

boS -

CO o

o

w

•

rfl

00 Ö fH CD CO

fl

CD to

O

03 i l

a o

<^ ft ft CD

fl CD

fl

fl fH

r-H

ej

"rH

is a r^

o

ft fl

.„

bo < H co

oOj

«tso fl ^

%1

O

PH

fl g :° >fl

:

•-

•si

co S J

fl fl -7 g

fH CD

SJ

fl CD

03 fH

fH

•'r>

fl ä 03 O» bo fl

tö

rf

73 E-"

to 03 rH

m

186 rf

CO

c fl S"" 3 SH

rf

O O

CO

co rH CO "Ö

rH

iSH S^Ö-S fl -P fl rf *7» rf

s

> -s * rt co a; co

£

> T3 :© fl

rf

o fl

S S rf ' f l

jj)

fl

v rH »H rH -rH

r^g S S S

rf fl ., rH

rf

C

&

•>,

•o—'& £

MH cÖ

rH

CO

2-2 "g

°g fl fl

°f3

SH

h-H

^

'£ XS

fl °c$ £ ft

r-S

f

r^

°

fH

• rH

fl

rH,

rH

>

®

SJ

a • g rfl

fl -+•> :o3 fH CD CD K , °<| CO

-i-s

CD 73

rfl

fH rH,

S03 J r-J

©

SJ

"o* m

M

r>

^

fl

A

H

g-

S" ^

rfl

fl

5 fl o3 o3

ft

CD

T-»

CD

CH

rJ

fl

.rH

fl

bo

-r-i

fl

•r-5

ID

rfl 03 CO ^

•r—J

CD fH

"©

"SH

o3

fl oo3

a a

fH

fl CD

73 oo3

oo3

SJ

A CD

CQ <M

fH

rfl

c$

rfl

S J

O

SJ

CD CO

«4H

«

:o3

fn

r^ rJ H

O bo A3 co

15 r*

CO ' f n

>rH

...

fl

to

§1

SH

W

O

LO

*3 •rH

s5 a

CO

SH

03 : p

SJ

•>-»

SH

SJ

^

r^

fl rfl : S' fn 75 ?3 CD

fl

rQ , rfl

S J

S J

CO

4 J

g <* | ±1 C

gSH

O»

rJH

fl

.fl

fl

r"4

4 J

o3 fl fl

I*

o3 C

fl « fl

i>

T3

bo JH

b §

a <j r f l bO •ft >> p. 3 -«* fl

fl O .73 ft ' r ? : fl gg

to

S

rS A °o3 SH <1 2 a o 73 OJ £

r-0j

•r.

CO :

~

T-S

S J

fH

r-j 73

Öj ?3

§ bO M jS fl CQ

:0

73 H->

>

fl fl

03 rfl

I

O

O

o

I

rH o3 03 -d bo 73 ja

CD

SH

r>?

CD fn

A

f fH «fS

CD rQ

oo3

h-H fl o03

O

SJ

ft ft

rfl

bo * 4 J

to CD

SH

03 W .ft ° fl SJ

o

•r-S

SH

fl fl

a

fl

g ^ •S ^ •2 c3

•r-j

a rf

SJ

Crt CO - g

CD

fl

> 03

:o3 "-1

rH

*I r^? rH 2 A

:

fl

o3 4 J

o3 :o3 O > - A . o3 > o3 O . •73

H

ooS

SH

o

r-l

.., CO

SH

CD

& :o3 73 o3 =0

o 8

,r a*"

A "fl. ° 03 fl

O fl SJ

fH

,fH

CD ^

Q,

CD

fl o3

rS

CD CD .S fH Kf< 73 fn 73 CL, SH O :0 i S H 75 o to

73 "o : ^

rJH

O

O 9 o3 co

HH

o03

A » "S s•§ oo3 ^ :c«

SH

:© fl CO >

SJ*'

r-5

187 CD to O SH bo O A <D bo M :o3 s^> o3 to O > °o3 S J co "s! CO

fl fl_ —' tO

rt ._.

rrH fl 73

"1

O

CD

o^ r ^ " ^

003 SJ

fl fl ft SJ

m

SH 73 73

Ps SJ

fl CD CO

rH

fl "fi

fl :o3 SH

M rfl

-* fl -"OS :o3 03 oo3 fH •+H

"

fl

fl "g bo fl M °o3 «w

> £

° fl

CD :o3 . O r r « 73 r-H s3

CD 'A

•a -S o

W

^

r-,

SH

SJ

SH

fl

CD SJ

CS co O co

fl

rJ

fl

i—3 " f l SH :o3 o e 3 :o3 HH -*•"' CD 73 — SH P H r f l CD O

SH

bo 73

CD 7 3 fl

rfl

to

fl

fl fl

CD

"2? so so

ft

•—I

03 . CO

<a

13 O

>

•<—5

fl

• r . CO

:0 fl _H 1 :o3 SH " -

• r.

hi rQ

a E; •*•> 03

M

. ^ SH

O

s^C?

H* Q CO

rfl

fl A3

CD

fl

o3 J

CD r-H SH 7 3 SJ

SH

o CO C CD

fH :o3 rfl

fl CD

lä Q fl "fl O

fl

bO co

ft

bo £ fl

o3 r f l f" o 03 SH r^ . . S H cOj :c3 7 3 CO Ss <j oo3 r - H CD ^ fH S J •<—> CO 73

:c3 °o3 S J Ss S H bO "+H co

ri4 LO oo3 •I—j

• rH

>

o3 SH

<

CO

•2.SJ

o

to

CO

•<""» SJ

-rH

fl

CD fl 03

rfl

'"o : °

W-ft CD 73 :o3 SH SJ

fl 03

-Q

SJ

SJ

CD CD "o «+H CO

fl

fl LO

o3

..

CD

r-H

73 -Q

rH

ft

73 Q fl

fl fl ^ j

7 3 CO ••N CO

.?a3 CD SH :

SH

H

&0 03

"<>»

SJ

•SM

3ji

—• SH CO « H

rfl

r-H

SH

-rH

CD SH ^ O **-< ö o> B, SH b f i :o3 °03

ft

rfl

a a

o

^

to :c6 >

r

O to

fl

ö

i: ? ?3

LO <ft CO - o TOO i - Q to rt 03 =03 •rH SH SH : 0 C3 r Q rX to O C •r-i

o3 a 03

r^

CD

fl .-» 'fl -^

SH

%

CD

O : 0 °c3 1-3 « efn •i—J rco n

CD fH 03 S

O oo3 r^

fl

fl

SH

CD

CD 73

>> fl -*C

o

fH

r-*i r*

CD CO

o h ^> «0H) •A> r f l

SH

*?£

fH •+•»

"CD

I

US a a * -o fl a fl o

A .ft

rJ

j3 bo

CD

rH.

CD

_ijH

«

SH

a M • CD^ SwJ o a S0J

'

73 -^ r - H

J

CD

^

a a 03 oo3 CO r*

SH ^

r g fH £ CD .2 73 c3=o fl co bo rt M oo3 CO CD ^JJ •i—s .

i. fe

H o •rH

fl

rSi

-OS

rf5*^ rS^S CO

fH

S 4'8

rf fl 73 fl > 03 rf fl ^ -Urfl M

co co to

m

__ &3

rSfl.fl^ Ö >

ft^ S' ft fl fl Ö-S

rf -fl fl rf

C S

• Oft rf

rH :0 «H

-*

OJ

PH

CD

CD 73

:o3

>

CD

O

^ 03 fl

A

CD

SH

CO

T3

>

.

orf

B

»

- * rJH O

W

SH

SJ CO

ert

A

CD

SJ

rfl

CO

O

TO

SJ :o3 O

fl >

fl o3

•r-j SH

fl

oo3 SH

<SH

03 SH

o co CD SJ

SH

SH

fl

c3

oo3

TO 'S? ^

CD SH

2 3 fl

ft ft <^

PH » fl 7°3 CD* oro r-H 73 SJ

SJ

r-3 J*

SH

-^ fl

CD

rQ

>

rfl

>>

O

o

SH

s

«i ° CD SJ

K

fl CD

I

SH

d CD r-H -rH

SH

o3

CO

SJ

CD

fl

SJ

SH CD

bO bO CD « H

03 ^

O W A rfl

:

CD yr1

oo3

Sj o3

PH PH

° fl >

fl

CD

"C 73 :

^ Vs

O 73

fl

fl

SH

o3

>,

CD

rQ

CD SSJH

to

SH

CO

fl g

£> TO 03 h

bo

fl-

si ft To oo3 SH O SH

:O3

£ O„

§ !> :o3SH

bo

fl

>

3 W

co

Ils 15 B ft

O

EH MS

CD"

bo g

fl A :o3 °3

03 > >

fl

SJ

.rH

W rfl

CD co cO O

13 ^ fl

fl

CÖ S A • 5 =03

:o3

CD to

•r—5 CO

TO CD ^:o3 5 rX 73 • • CD fl co SH + J bO « :o3 TO O SH 3 CD CD CO SJ cO : 0 CD OT CD •i-» SJ rH rrt =0 oo3 SH CD :0 S- SH bO § * :0 r.^ Q TO :o3 '05 r-H CD •rH SH SJ _ fl 73 :0 SJ J3 SH

•r—s r—i

fl s a fl

to

_, fl 03

»i

PH"

fH

jg ° CO

fl oo3 °3 CD SH CO «frJ fl

SJ

fl ** a fl oo3 SH

SJ

•„ co o

SJ

SH

SH

>

A

CD

|3l SJ

r-H

i

SH

.a. rrH

o ^ fl o 3

a

fl

SJ

>» ft ft rf

CD 73 oo3

I

f n -fl <S : ° ert CO c3 oo3 o bo co w ^3 "g W r O o3 .. bo fl to o3 CD -H o3 O o PH CO SJ £ oo3 CD i

fl

fl ft fl ft

JH

CD SJ

rft

r*

o3

PH

T3

Ä

SH H CD

03 SH

fl > 2 fl rO CD

bO r ^ :o3 :o3 - Q r-S r S CO

fl

§ fl §

o o o "HS

fl

rfl

SH

O

rfl

oo3 co O

rfl

rfl

fl CD to

oo3

2 :o3fl 3 fl a c3

SJ CD 73

>

P fl | SH

HJ

fl O

03 CD

-fl S |

rfl

O

SH

T-»

fl

bO

-2 fl riX,to

i: a>| C ? l CD °c3 CO 7 ?

rfl

•r-5

r-H

s£ ~ :o3

CD

o03 SH

<fH

SH W

CD

4J 3

SH

bO •- fl fl S J CO co :o3 SJ

CO r f l '«>» 2*

SH CD

SJ CO

s3._

i S :° 3 P

CO

to o3 O X fH Q CO r f l SH

:o3

CO

SH

:p3 bO r>

CO r-H ••—I

r^

SH

CO

f^

fl SH

ft ft TO SJ

rfl

SJ

4J

| ert

$

CO

>

s

«rS

éfS

CD

:0

fl

'5? CD

CD

• A3 15 to "«*

SJ

3 £ > fl . ° fH o3

CD • T

rJ

fl CD

S § o* .5

SJ

fl :o3

§ > M

-rH

s

"^

CO

CD

'C PH

fl o

fl CD

73 oo3

CD CO

fl :o3

73 Q

co

A

rH

^

>

M

r-H

C8

O

bO M :x3

rirf

°o & CO

'«? A 5ä -^

SH B

! 3 CD

fH

CD 73 SH

I

CD

«

31 K ^

SJ1

x-^,

co

•ö A CD

r2

EM

to A ••<$

SH

rfl

A co

CD

S J

a bo

to

SH

f> Oj fl

SH

sa

CO

co °P H-H

SH SH

^

A

Ä

O

fl

fl fl

cö . ^ CO o . :ec

p

CD CO

rSJ O

1 A

<q oo3

SH

CD a

co a

•rH

TO

13 1 S H -23

o3 : 0 t—I

SH

rfl S SJ 03

CD SH

SJ

SH

:o3 :o3

s2 >

SH fl

M

SJ

«« r2 SJ

73 SH

SH

«H

O

CO 'fl

t/J

73 CD

•i -

73 I* O

so

S

•s B

IS

SJ

fl :ciC $ fl :rrt, fH fH ho bo .2 -S >> p^ a to

w

SJ

•^O> SCJD

73 CD

3 * j l CO or a

03 -i—s •r-» O M -)J T - J 7 3 *rH SH CO

03 M

fH CO | B

•'03 CD 7 3

CD

:crt O oo3 M SJ

cd

fl

-

fl

fn *fH• «+H

l_rl t/J

r>

H

03 Ö

tfn

fl

SJ

rQ

1 8

C3

'Z? TO ®

fH

CD

A •<-> fl :e5 CO

>»

ft ^ "S9 5 ft

TO « H

• rH

bo co : f l » S J r5 73 t» co CO 3

2 :© * > iA

fl

SH

co co

ii

As fl • r H

c03

bO

CO

to :0

;

SH

<»

rj

A :? :o3 © CD

fl CD SJ

rfl

O O

r-,

co

A

rS ^

H

- a 4J

SH

>

fH

SH

CD rQ

oo3

rrH

fl

a to CD SJ

CO

03 SH

o

B fl oo3

rt

rJ-

s

^

.CO

-Q

73 SH

to

^ fl

ft

to

s3

CO

190 OTrjH i-

-j

co

co

fl

r r ^ ^ S

CO *Ö

?H CJi

^

fl

+3

"3

*C?

rf

« ^,3

Z

co

co

co

CJi

•Il 3 I S" ft rf fl -flc 7eJ .fl ft

rf 6 a

ft

O O LO

rf

{J '

LO

rH

S i'

fl

HH

"*

5>

4) w CO °rf • O -|_> rH " « O) C

-2 i CD

fl

-£

5 O

'H SH

fn

1 co

<

& A SH

fl , CO

SH

«« rH

fl-

ee

CO

**="

:o3

CO

ft

-o i

fl

to

>

SH

ej

O SJ

bo o 03 HJ

SH CD

>

:©

ta SJ CD

w

- H

•2 i-rt

73 SJ

CD fH fl 03

rfl CO O

a -

•<

4J

Ös

O •i-» CO CD

1 CD SJ

CD 73

(11

°C3 so

* r-t

a r-H 005

SH CD

<o3

5»

=o3 SH «H

O

SJ

73 r2 HH SJ

fl fl

nffH lj

SJ

fl fl

CD SJ to :0 CD fH 3 ert •r-5

fl

CD

"o3 r-H CO

bo S J

co"

CD

c3 CO

•r-J SJ 03 SJ

A

SH

fl bO 73 SH

SH

=03

fH

:o3 fn bO

rO

ft

CD bO

=c5

2 « 2 Ag iS CD 73

rH

fH CD

:^

rJH o3

• i-t

CD SJ

| C 0 : C 3 ^

ort U «H

fl >

JU SH CD

'fl

— r—I

co "-£

5g rfl r—

-JH

> fl : 0 > ä

fl * "g

J H

CD SJ

:0 to • 1—1

fl Oj

""" O

fl

CD SH

O

©

fl

03 •i—>

o3

SJ

% fl

-P •rH oo3

Ä

rH CD 73 to

© 73

03 SJ SJ

SJ

fl

fH CD SJ CO :o3

>

0 rX O03 •r-5 SJ CO CD

fl

SJ

rfl"

rH

ri4 rfl CO 0

•r—5 CD r^ bO

bo °ert

TO >

•r-5 SJ

SH CD SH

P

fl n|-rt SH «H

03 •r—5

oo3

fl

fl

O03

rft

SH

SH

'CD

a

03 CD

>

rft

«

J_|

© SH

SH

© SJ CO

fl fl

© SJ CO eö

'fl : o 3 •rrt 73 > >

>> S J

73 CO

r2 SH

fl >> ö

ft ft 03

CO rj4 r^H

© SH

©

SH

SJ

O

r©

03 SJ SJ

©

fl

CO

SH

rft

:© SH SJ CO

a

fl ft ft

"-

rQ SH

©

a a

CD

fl

:© HH

•r>

CO r*

bo bo

CD SH

'fl r f l • rH 'fl

>

15 15 CO M

fl

TO r\

ert

r* O •r-S CD

rfl

0»

O •r-j ©

bo bo

fl > o3

CD SJ

SH oo3

> rfl O O • SJ CO :©

W

rH © CO

öe5

fl

:o3 SH

A

bo Soc3H co so

SH CO

fl

«•» : o 3

°c3

SH

QH

bo

co <D SH - H SJ A © :o3 ooS r * A S J ' * 03 © fH O rfl Hri ri4 A3 ^ bO SH • r - 5 o3 to © +_. 73 © P H :O3 >> r> b O :o3 to • i—i b O SH °o3 03

fl

fH

:0

SH

p

SJ SJ

o3

S J Öé5

©

SJ r-M

© r-H

fl

"-£ fl

:o3

fH

©

x< ©

o

CO

ri

to rfl

15 CD

rå S "K co

fH

:©

SJ

SJ

co

SJ

.. a fl ^ PH

73 SJ r-^

©

SH

fl

^ A s •« T-i fl :0 . oj to ro fi

SH KT

03 73 =03

«HH

rQ

a ©

^ ^

> fl CO 03 SH

<

r-^ o

:O3

A o3

^

^ CD

co bo

rX

rS

^ fl fl

Ö

.^

•r-, S J

«! fl o3 33 : SH 3 O ö bo >5 CO

o3 73

03 to bo 03

M

.

"

| .

^ r^H ©

£

»i w SJ CO

•r-j

H

y

•rH

© 0> SH

:P3 f> .rH

03 C

© :°

©

SH

A

-rH

rQ

L"

r-H g M © <4Hfl 73 a r ^ Sto J -fl SJ oo3 ' £ ocrt rft co

©

SH

>

HH

fl SJ

>» sP

W

M

SH

oo3

SJ

SJ

© CO

co

SH

SJ

ft fl fH 03

A =S

©

CO

ft ft

ift 9

co 03 SCD J :o3 to rQ SH :o3 o3 CD 73 CD :© 73 to

fl "* fHCD fl

03 SH

bo to ft 7 3 ert

© 73 oo3 fH

£

SH SH

ert r *

'•^•fl.

:S ,2f l

^ j

fH

CO

-rH

CO

oo3

^

fl oo3

^

r^ r^H

SJ

bO o3

•*

SH rfl

03 •03

CD

fH © to

fl -rH >

003 SH SH

E£ A .©

© 73 C 03 •r-a :©

fl CD

rfl O

o CO

:0

SH

CD

fl . *

o3 to'

°£

^ ^

"t

O

r-*

k> r*J O

A "S ••

rfl

CO

© 73 r-fl

j_5

bO H J fH rfl © o3 © •-> S J CO co M co 73 CO 73 ° fl -O 7 rO HJ co "fH Ö CO oo3 © •rH S J ^ 73

fl

ao r«

renan kan ökas med

00 O OJ

co "2

fn

m<

var kju rati

§ 3 éT? tfl

r-

41 Q

4)

rcS^

C

jrj

pbyn antal ligt iräkmg

r< rH

fl

C

"rf •fl

C

>H

rj

SH

1 ft

K.

CM O Tf< <M

O O LO

fl -o &_§• rf G

«H

^

rf - " - ^

o

8 L

« 1

rH

H

m oCTj

O O O

PrfH

<H

<5

CO

G

73 CD O

:o3 r*M

SJ

CO

fl CO

fH

CD •r-5

a

rfl

2"

fl

fn

'fl

co

c3

>

fl

fl :a3 M

H

r-H 1 ©

co ©

bo bo 03

r^ ©

O

>

H3

fl o3

73 rH © fl

:o3

S.1

W

CO

P3

s^

W

PH

O

r-H

w

IS

:ro

fl O

a SH

O

fl

r *

_s

©

§

2 ^* ö

CO

ft

O)

to

o

SH

a ft

o03

SH

>

rfl © O

s

SH " H

r> .rH

-*J

SH

a

© rQ

«5H

o3 03 rfl

SH

©

<D SH

fH

S J

o3

I -A to SH g , *ä o T3 bo ft •^>

fl

ft fl

rH O _, fl

03 SH

^

oo3

o03 SH SH

-A

fn 73

15 73

C

03 •r-5

fl

°o3 T—J SH oo3

© 73

= 0 SH

U ^o3i B r ä

r^

a ft rf

CD

to -2, Ä A fl fl

H

w

cert

-O

© 73

Q PH

rfl © ©

r!-H rJH ©

©

o ^ •rH

CD fH

rQ

42 J 3 ¥

oo3 fH SH

ia a to

ft o3

15 CO CO © 73

-c 'rf

rfl © ©

I SJ CO .•O

w

^ fl oo3 SH SH 03 r * CO

I*

ft T3 fl

03 H

03 rfl

CD

'i—i

A,

•r-5

HW CD

:o3 73

fH

CD

.rH rH

g

SH o03

SH

O

'05 fl Ö s 73, SJ SJ co , to

:o3 rfl

C

fl

'fH

SH

CD

SJ CO

© SH

fl

fl

:o3 fH

to

CD fH

fl

o03 bo ^ •I—s f SH

E-H b o

fl •g

Q>

•g

.3 r^

CO

...

fl

fl

CO

bo SH :o3fl 73ert

o

,

•73 fn

©

Ää

O o3 SJ

a TOM3

..

O

O o3 SJ

:CÖ © fn

"w ,„ : © to g ÖB o3

SJ

7 rv> I-H

fl 03 •r-5 CO fH O cert

ft

SJ

fl O

fl

03 SJ x4 O

fl

©

fl

HJ

CO

o3 73 CD

to

ett fH

:o3

CD fn

>

r* r* O r-tj O 73

SJ 03*" S J M O

oS -+J rJH ©

fl fl

193 O O

o CO I

I

x< r ^ «*

* 43

r2

H-*

M "-1 ©

©

rS .3

:o3 co 3 •SJ

•o3 O

<y

>rH

SH

'gj

SH

r^ fl-^5 o CD S J - r ^ to'T3 " • fl 73 fl C3 03

A W

73 ©

+> to

• rH W CD CO fl

:p3

rt

I r-H

r* O

SH

bO CO

rSc: S>.

co

00 fH

CD

CO

©

•% SH to fl © 88

oo3 ,Ss

73 SH :© G7 ^

H«

03 r*

CD

© 7^ A O 03 - A •r-5 •—.

fl | ö

:c3

©

.a ft

.03 SH

CD -i-rs

CO

<]H

JMfH

fl^

bO fl © CO

© 73

fl

fn

o3

=03

-.a

r-H

fl

fH

oo3

SJ

SH

fl ° bo a

M

fl. A r * ft fl © fl

to

fH

SH

.. 3 %

o3 M to fl :o3

r*

73 I a

fl •r-5 °o3

SJ

<N

-

§

a ^ fl rfl SH

03 PH

.rH SH

co

Ö

to

A B © t W "*

©

-

fl ©

©

:© -r-5

to ,H

f3

fH

CO

bo co

°o3 'T>

3 oS5

•°7? SA

fH

CO

w© C©"D 3© fl« CD fl

SJ

if

H

©

o3 ©

« > O to

oo3 K PH

°3 CO

:

fl SH

ft ft

rfl" 03 SJ

SJ >5

fH

73 SH

SH

co 7 fl o3 :s^ •<—>

„

A

CO

CD

SH-

bo « a O > :g w ft-rn

bO

rfl

>

fH

"7

© Ti ^

_

^

© 73 oo3 fH

«8

A

.

^

r^

-T

co

g rfl

© to ©

o3 fl r-*

>

rH

:©

w

=3

'fl

3 rSJ

^

O

.gto

bO

rfl

A 73 ©

AH

"7

SH

£ ft

:o3

cö o3 •""' to ö

fll

.1-2 3 to © Ö

:ci SJ

to CD

,-rrt oo3

rfl ^ ••—' "17* ^

+2

^ +>1 r-H bo fl !S © to P

rfl 15 ^

fH

fl

ss © SH

:

$

sP*

H ^ A3 +> © bo to

h © 2

A ** ft .f3 SJ

bo

fl> fl

w £ -S PH

CO

O

bo

TO •r-5 SJ fH

-, p •* CO a >» p c3

•«»» o03 SO

SJ —H

SH

r-H

>

CO

CO

fH SH

• .. CD to fl) bo r±M

® H-> to

oo3

I SJ

f( SH

rH

SH

rfl © ©

...

H fH

fl cert

>rH

B A ^ ert

3 ^ og • 2 , co r-7 A 3 :o3

>

0)

" £ ^ -S3

SJ

© rQ

rfl fl

HH :o3

:0 +* «2 r « J3 © oo3 , H

fl 5 >

a

to

CD

J

o3

co ^5 a PH

:TO

3o3 SH

c?

PH

SH 03 PH

fl© fn<D SJ

194 'rf B

^s co

r n r - H ^ S CO fH CO "Ö SH fl co

' T3

rf

SH

O

-J

OT

M

rf

H

•7 Z

iH +J rfl CO CO CO >'fl G :0

^ HJ "Jj

. "I

fH

M

"t- SH ft K. fl : 0 fl C» rf «H ö rQ fl

^H

1 H

H G « S : " SJ S H CO rQ

+* rf «

o o o

0)

fl

T)

B o

rfl

to r2

00 03 fH r-*i CO TO

CO

»a

fl

to T3

»rf

SH

© B

SH

s <U HJ

co

n

>

2K

aA 3 PS ©

© CO

2 J-H

r* K>

fl = 2 P

SO

^

r >

© 73

SJ CO

CD 73

o3

H

^

O co

fl

>» fl

SH 03

fl SH ert

^

CD

l ä EH ^ a a s?

SH

W

+*

cert

fn

SH

fH SH SH

fl

fl fl

SH 03

ft ft ert

.®

«H

fl

a

co O

: 0 -fl

SH

Z © j_>

=3

© rQ SH oo3

> o

-rH

JP PH

'C

<U rS a

ert Ö 73 fl P > :o3 73 :crt

r> a

fl

CO

_i_a :o3

bo <^ SH

fH 73 ho 4 H <D © SJ • r- <D

-rH

•CO

SJ

t» ert

CO

• rA jl S H OO3 0 :ert . S H C 73 ^

SH

d •r-5 fl rJH »ert fn •> HH

fl © 73

-

to (I)

© 73

:

fl

SH

r^ rfl

•rH

Q

*»

O

=03

r* r-^H

rH SH

O CD

7 fH

r*

ert r^ ocrt

DQ

"fl. ° M fl fl H r*

SH

ert

CD fl SH - H

fl

a

-M

03 EH

SJ

i fS §5 flert flert (n> fl i? ert £ £ © co

co

SJ MH

£

PH

ert

fl CD 73

r^ rJH

.. CO

©

fl

¥^

1o Av

i to COfl ^g

©

co :©

co

•r-5

.. fl :© X • 2 73 H

fH ©

Tå Ö

:0

••©

g -

A Pfl :eÖ SJ CO fl © SH S H A © ert - • ^ SH co

SH

ä 2 So © § 73 .0 r-H

© K to

>

ert HJ CO

HJ

-fl o

© _ fl .-H

rfl CO

A :crt

:o3

«

©

SH

© SJ <fl

fl TO

»ert SH

fn SH

oo3

CO

CO

•r—5

fl

fl CO

SJ

73 SH

:crt

CD

fl 03

fl o03 fH

0 s CO

ft ft rf

•r-5

:o3

SH

bo -L? ' 7 c3 '"* H* bo V -2 • r H ^ +^ S J r^ 'fl. • r. © 03 ^ -2, © "g CO < & CO co g © A 73 " •7» S r H f H © "£ fH bo © to

t»

+J

^

3 s> g :3

:o3 fn

$

rQ

©

oo3 SH

r-H

•SH O :o3 S© CO CO © 'fH,7HJ © SJ <J 73 SH :O3 •1—5 73 CO fl © SJ rfl SJ o3 03 fn oo3 S J :ort •r-5 SH r-H © o3 & 003 -rH "7s © <D

fl -fl

fH

bo ©

oOj fn SH

rfl

O

o

fl

bO O

a©

•r-5

©

fH

r-H

<

© :crt -Q © 73

SJ

195 CO

CO O CO 00

o o o <7i

o o LO

IN

9 SH

a % A 2d

y to :ert H J :ert © .Q PH

fn

to SH J 2

7^ >

03 SJ

-r-5

©

crt

'M

r^H

©

SJ

b fl

to

SJ

© co

• rH

A

to ^ 3 crt S J 73 :ert

fl

fl ° co >5

.—

SH

fl crt

fl

•r-5

SH

co

M

H PH

co

©

PH

o

• to :ert

•r.

©

^

^

?>

O fl

O

CO

A * :ert © SH bo CCS H J

b

SH

H H H PC

fl fl

A £ SH

CO rid

crt

bo P H

fH

r-H

fl "Ö

©

73 ^ > :© crt -» *H

C oo3 fH

r^

o

fl

>

SJ

ocrt

© 73

fl

CD CO

A

© co

fl fl

:crt ; c r t SH

SH

CO

. . . 0Q ho to © oo co co ^ -rH SH <M 2d ? 2d 5 H J *fH O crt © O A -A .2 © 2 d SJ 2d

* a

© -p

2d © 2d

« > SJ

fn 'fl °g

©

SH

PH

crt rT •>

SH

5* >

fl <s

i

#rH

H

A

M

A CD

2d

'o ©

CO ,id CD :0 73 73 crt

S SJ

© 73 ocrt

2d % 2d ^ 7 M

SH

^

fl

CO

fltf

ocrt SH

©

SH

SJ

© 22 SH ocrt

fl SH

crt

ft ft crt

CO

SH bO fl :ert © ert fl >T3 -> ,r

fl

2 M oo3 Q SH 3

r3°>

fH

SJ

£

fl

o

r-H

r-H r-H

SJ

©

«H

.73

•its

fl

SH

a

•r—»

a ft S . . . 00 .2 § ©SH CCOM SH SJ S J CO •H. I© fioo fl r. | -8 s © to

s3 2d

©

'fl fl

SH rrS . 2 SH

to fl

SJ

fl

—< fs

CO

:* EH

to

SJ

A ._ "*

•1—5

72 "3 ©

to A n3 tcrt P H

SJ

sfl

fH CD

ocrt

ert

CO

2d

fl

C-H

r f l ^ O -rH ©

a

SH

SJ

CD

ft

fn

2d

r2

CD SJ

„ CO

SJ rH

^ © ° to ^ -I :© 2 d

-A

o crt

72 <D crt to 73 fl crt

SJ

«J 73

>

L

rfl

• ^ »ert -Q

O

'«•»

,*H

o

SO

SH

CO

^ .§ '-o a p fl ^~.

r'

Ö

CO H>1

crt

o

CD

•r-5

co ert ocrt 2d r © SJ 00

>

bo r-3 a)

- *

fl

© 73

SJ SJ

-rH

7 SH SH

O

fl "© CO

H > fl

3 fl <i

SJ

ert bo * -S SJ fH P7 :crt CO -Q © SJ crt ert 73 S J SS JJ A

CD 'fl

CO to CD „ S H CD co 73 S 73 fl : © :o3 : co •—< SH S J . f l bo 3 S H k> SH :o3 S H 22 © fl

, fl

- f l :ert CO co

.2;'43 •r-5

5H

toö|

rfl

w

2d Ä 2d O 2 bo

P

"3 £

fl :0 fl CD © fn 73 CO

CO

CD

SJ

,FH

SH

:ert

©

.CO« >

SJ

oS

CD

CO

fl

'tbo CO

2d

> fl :crt © CD ert > bO r f l SH

• rH

a

196 rf fl fl rf co CO fH

co •2 rH fl to ' 75 rf HJ o 35 SH fl 73 fl > ^SH 2

I s*s £

co j) co >T3 C

ft rf-3 ft c fl

rf

H.S fl c

"fl

SH

rf

SH e j ' 0

ft > .

fl

, V

o

. w "xi

rf SH co fl

SJ

CD 73

• -

SJ

^ .

O

äi

bo bo t Ö

73 > CD S H crt : ca - £ A < crt frt 73 r-H 73 fn O

CD .fl

-|J 2d

SJ

CD

"8 Sä fl

HJ

SJ

crf

SJ

k>

7-3

W P

SH HJ

co 73 rfl

PQ

O O

fH

ert

s^ Ö

CO so fl ^ s TH

=Ö

CO ©

fH

rfl

>» ft ft rf r-S

4 J

EH fl •rH

fl 7

2d

SJ

2d

>-»

O

•S r2 73

.to +» j2j

CO

rfl, :ert 'co

ocrt

;

o co

fl

Crt S H •O © © > < * r S 2d CO J > SH

fl

ft'S? o3

SH

:o

CO r f l CD CD

£ fi g

—' -i—5 S H

co

flSH ©

SJ

£

O fl

rr!

W

a

©

g 8 . to^ "g

fl^ S^

1 *§fi

£g -° rt a 2

•>

Si I ^

fH

fl ^ h . . 0 7 3 rfl

ert

_> <! to °fj .?, 'to x CO fl r f l fl ert

o ©

C/J

to

©

fl

SJ

:03 2d to CD

:

f n CO

CD

t

> 03 -2 A :ert :crt t o CO CD > 2d : °=§ ,_, SJ

SH

© CO

fl

••crt

Crt > ^

bO SH SH

50 SH

bo

Ss

• • > CO

SJ

« g©

- p 2d .2 r * 73 fl CO O : _0

b , °crt

O

ocrt CD Q rQ ^ rH CO fl CD

fl O I fH : 0 © »Ö

, ° 7

SH

•rH

bO :crt •fl fl

^ £ fn ^ r-3 73 :crt g

© et « 75 •1-5 > co 2 - . S J -rJ © ; P crt C O CO ^ :ai fl rt 73 > S J

ert <5 o fl £ -g > > PH S J « <5 ^ 'fl fl fn

© 2d

co A A SH :crt S fn S H

fn

SH

SJ

Ö

-g O :crt

. fn to V co 2d » 2d r f l 03 rX g 2d o» •J3 =© 0 CO ° A •r-5 ^ C crt

it

* s-a

crt 73

SH

f j :crt 2 d tO fl ocrt <D 03 fH o © ert SH fl bo t-3 rQ 73 SH 7 3

rD

• r-5

CD ert

3 fl rr? crt jjrt a > 73fl) »ert • fl °crt «H fl

°o3

sa

A

CD 7 3

CO •<-+

crt :© X SJ

SH

?>

to

+? £ : © Crt S J

° fl fl

CO

73 CO OJ

SH SH

SJ

to :o3

ft > ft :o3 S J to fl4 a :ert fl to © co SH © . . . CD © r 2

P sc rrt *H

:0 to

to a

SJ

to

co :E?

rid fl 28co flO S A <D s-a ...

fH cert

C33 CO

2d

cert

H J

<H

M

©

S-S

r3r2 © 03 crt 73 fe bfl > fe co 3 o -fl :ertfl ^ fl crt

CD CO

CM

a

r-H

O03

SJ

SH SH

o o LO CM

co

©

å to i P> ö © SH

© 73

fl crt

CO

« :§

•r—5

SJ

fn

"SH

co

bo

•rrf

CO

.e« ^ > x< o M

a

©

»d

•

-A 73 © 75 2d

SJ

fe

SH

fl ocrt SH

SH

ert

fl O

SJ

fl

:cS

r-H ©

ocrt

© 73 C crt

fl 'fl fl ©

03 r-H

co 7^

SH

•r—5

a

r2 to W I

SH

£ fc fl

C »os

73 O to ©

SJ

SH

-rH

crt

SJ

SH

SH

73 .fl"

> rfl O

o CO

6 co ©

so so O 58 so

©

fl

rfl

CD

fl

crt © SJ SJ

CO

o pq

3*

©

crt co crt

:

PS fl

© SH

»ert

£

>

crt

rfl

© ©

CD SH

••« b O

Il ©

© t>

CO

tn

:©

Ö

S>

:ert

CD

e SJ

2d

SJ SJ

TO

2 *5 ^ 2dert fl CO a -Q crt

PH

SH

SJ

<D

ho S J

SJ

SH

SJ

fl : >0

ocrt SH SH

SJ

SH

>

© CO

:0

O

SJ

SJ

fl 2d 2d fl © O © fl SJ

SH

©

SJ

fl crt •rH, co "© :crt > t> fl SH SJ

SJ CO

• rH SJ

2d CO

:ert

-Q

fl © a 73

SJ

SH : 0 OJ S H

©

73 TO

fl PS

•r—5

^7

fl ds .a :crt °crt fl fH ert

SJ

SH

SH

SH

CD © co 73 d 73 2 2d r f l :© O ocrt fH c; SH O

fn

2d

fH

fl -r,

CD

SJ

fl

«0 CO

73 A

-rJ >5

O r^

CO

o

SH

SJ

•l-H

* i fl

a

r2 rQ

73 S H +* fl

co crt 2d 2d

fH

SJ

ft ert ft 73 r-H IB

bO to

ocrt

SJ

a ft ft

•r-5

© 73

SH Crt

fl

crt

oqrg © 73

:©

m

^

-

fl

§•

SH

_ 4J

© 22 =crt

° flg K

S J

•00 ^ bo CD

ft

- s o.

© 73

CL>

crt r^ r-H

to :crt

73 >5

„ •>

w

otf

-g a C 2d

1 •r~>

fl SH af crt SH

© fH

crt

:crt 73

fl •r-5

© <D crt fl fl ro © fl ev! »ert 7 crt

SJ

fH

"3

a PH

»foHs SH

fH'

fl £ fc

198 rf c fl ES'0 *2

fl

rf

CO

'

Tfl

rf -S O

co fH

co 'Ö fl

SH

CO fl

SH

HJ

fl

rf -r? rf fl > £

-C O]

SH

-> rf

^

SrS

2 M

M

^H

ft rf rfl £.g

2*« fl g fi rf

CO CO g

SH

ft

SH

oj rQ

•>,

JO ft £»

CO

I

fl ^ co :0 rf PH HH S H CO r Q

o o

CO

orf SH

LO

s

rH

O i

• • - {

:crt

©

s* SJ CO

:ert

crt

CO

r

SH

crt

£ fl

ocrt

fl CD

CO

SH

co

co

rfl

pq

fl fl © :ert

O

o CD

_bp SH bO SJ CO SJ 02

CO

'fl 'fl SH fl J ert Sfl SH

©

•r-J CO

crt

CO

SJ

bo to

fl :crt >

:ert

>> ft ft rf HH rQ

fl crt

SH

SJ SJ

fl

fH

r-H

S O co

A 3

•r-5

bo

«rf

SH

co 73 - H

fl CD

© 73

SJ

;

. to 15 ;

£fn

co co © 73

T3

|

a &73 © o

fl

:crt

> bo co

CO

fH

CD 15 bo Pi _bc fl • > 15 ;

fl

crt SH

a 73 o

o

• '

SJ

ert

•

r£

"

^ 15 PQ

!

SJ •r-H

fH

H-J

CO

73 Ö to 5> © SJ

•

fl • © •r-5

Ö

fl © a o3

s>

o >

SH

co fl 7^

crt

>

crt

© 73 °crt SH

© SJ

SH

ocrt

> rfl

SH SJ

s

SJ

fl

SJ -

PH

O © I SJ CO

:©

SH CD SJ to

:0

'

SH

S

tf

ert

fl ©

fl ^ SH SH

=S

C0

SH

rH

.„

fl

CD

© 73

:©

fl > ©

® 'c?

rQ

73 . f l •O —' 5 -P 7 :crt • fl fn

ft a to r2 fl ft fl B ert

crt 2d

CO

W

23 HJ a fl co - T 2 A © © 43 b ^ fla ft 2 A ft r-2 bo S H :g ert :o3 . Ö H 3 M £

<J 73

CO fl

©

SH

HJH —i

. fl O f> 7

fl $

• • a o fl »ert © SJ fe te mA : fn CD

co C fl :o3 ooS

SH

fl oCrt fH SH

to

"",

^

- ° CO

fl

o CO ö

I

•rrt

:© to

fl

rH CD SJ

to :ert

>

fl © 2

so 7 a © -fl :c3 ft HJ *5 > co J SH 7 3 Ö 7 Pcrt H :0 ft bo fl Qq r f l ä

W

k>

bO

© t ° ocrtfl

fl ^ -A, © >> 73 > ft fl ' ~" rnO r Ao ft fl ©

CO

rQ

SJ

>

:ert ©

©

SH

crt

HJ

SH

©

ft ft

©

a

fl

.a •

ö CD •—H 73 Pq 22 73 CO :© 73

C ocrt fH SH

Crt

söder Botten

ert

•r—s * j n

^-*

S

PH

r^

2d

^

Å

j H r H

IS 2 '-fl fi 5 °A « 2 ert 7 3 °crt

W r-d g fl

fl

ö

SJ

SJ

fl

199 O o o o

O O

o CM fl

crt

SH

HJ

•H

.3 •g

»03

SH

^ SH

© ffl

SH

SH

_,i

2H CD

SH

© C2

ert

e1

a fi^

p fl

to'1.

fl *<* -s

u a

*S ä CO

fl

to fl I © • -> JtoJ co co : o r5ä Ö

SH

rfl O

fl

©

05 CD

S K.

A " + - . :crt

£ *

fH SH

fl

CO

rj-J

id LO ' f l

2 A

crt CD fl CO © oo r > S J SH bO to .a» fl SH ; .-H oo3 : 0 o3 co bO^ M r-H

to

fl

©

CO

^

: © r-H . 2

fl

©

i

<D

I-S fr* afgr-a 7<

^ t •73

'ti fl

' o crt •r^ •75 73

crt 7 3 -H SrH :o3 H 73 u

. .2. § -1—5

rH

7-5 CD CD fl EH 2 d 7 3 <D

© 73

fl03

p 7 3 SH : fn 7S 3J 4CDJ SH fl © © co £ :ert S J 73 i 73 © SH bO 2 rfl .. to o3 bO crt © © o> ! > ö fn 2d fl T3 co CO © 73 Ö crts S 03 © SH °crt '43 fl SH 7 3 7 3

•1—5

:© SH

fl ©ert

SH SH

© 73 ocrt fH

fi © CO ©

SJ

<H

^

^ to g rid fH

§3

-^ 'fl fl

hr-

A .ert

SH crt • r - 5 >*H £ > © <x> a ert " S 7 S J

CO

c

CD

-* CO CM

rl, fl CO CO frt CD ^7 3 .03 SH P> SH SH 03

PH A fl 73 I A SH bO 15 •* © bo > ^ © S J >5 1 © co SH r? 2 d 73 fl PH © 7 © i co : 0 S J fl | fn :crt A fl OJ £ +» crt bO 5H T H 2d - ö : fl © O fl to bo « bO M co T 5 © to >v CO © 73 SH -id - f l !£a crt SH SH •> co fl °03 „ - 7

SH H J

^

2,

C SH

ft ft 03

crt

SJ

© 7 I

SJ rH >5 CO M CM CM

TH

s--> SJ SH CD © fl CO CO crt :p : 0

© 22 SH

ocrt

>

•r-5

SH

rH

flcrt • O © CO fH © to

fl ^

Z w c <

fl

o as

SH

H ÉH H pq

:o3

rfl

O ©

PH

w

fl

2 M

ho

P

° -g "C

:0

so

K

cq

<

°crt SH

j. -H

>5 rQ

CO

to : o

ft

:©

©

•r-5

bo 1-5

73 SJ

to ft r-H - 2 fl crt " H > crt g

22 - S § P _3 © ert r—c 7 SJ Crt S H 'A, co 73 CD co SJ 73 :crt 5: A »ert ^ E> 15 »crt o, O crt c$ PH « to ert •ti ••ö * * ert SH cq • fl O) fl SH I-Ö :crt © OJ fl crt .°5 fl SH 00 73 73 SJ rid ^ "o

S 'B

rJ

•ffgg •S S ä *

SH CD

fl fl

2d crt

CO

8 I '

fl fl

H5 fe

fl r2^ c3 3 2.

fl.2

co

fl

HJ

fl

Srn ^

OT " rf rH H J r f l

co co co 05 , _ £ T 3

A

fl rf HJ

>»SJ rQ

^

b0:cr3

fl

oo

fl SH fl ft rf ft fl fl fi'fl ^2 co

fl rH rf S: 0H

s

CO

>> rfr Q QH

c

CO

a 4) C O

rf

1 SH

CO

:0 SH

A

CO

.rf SH

O) rQ

i o

C c

O

c

o o

03 CO

^ <M fl CO CM SJ

© co :0 SH

<u "0

=rf SH

H

©

© 73

fl ©

fl

ocrt

ocrt

fl ©

fl

>> ft ft rf

rQ

rJ

©

fl SH

ft ft j3 ti

CO

a

'fl

SJ SJ >5

SH

© SJ

ocrt SH SH

© CO

©

:crt

©

a

CO :crt

> •i-*

Ö

cc OJ

SH

SJ

-fJ •i-H

CD to :0 fn

fH °crt

> rfl

O

to fl :crt fH

fn fl SH ocrt O ^ Ö

•^

.. SH

cp C0 A

:

SH

CO fJ

0) SJ

:0

fH

M

SH

ocrt fH SH

©

^

SH fl

- H

'7? co © fl

^ rH 03 :© "S»

ö

SJ

SH

O •r-5

J*

3 S*J

to

CD

CO

H J

O

SH

fl fl

.^ ~ SJ ©

crt

03 H

W

SJ

fH

ocrt

ho crt

SJ'

crt bo SH

© SJ

«

73 ^ A fl ert • T » bo bO

EH »ert

7 crt 73 SH

3 %

CO

> o

• •

£

CO

SJ

CD

co

O

:crt £ >

g w

fl - I SJ •rt fn © fl

:crt ^ rfl

SH

-M

P

© co O

ft

rH

fH 50

crt rfl*

r >

'~ HJ o fl 2 © ° O

SH

SH

CD r * O

2d ^

HJ CD cs

co :0

to

^ fl

*7

.a I a ? * co

SH r* ö7 bo W SH

HJ

bo • fl • s3 <M co

, &£ >fl bo crt ^ JX o ••crt

O fH 73 =© "O A ^ fl crt

©

fl 5 n

5? co

f

crt

| co rX

*> fl

r> % « ti ft fl :cö PH 73 Si

ft

A :ert b

bO

22 Crt —' , rrt

HJ

bo fl

tn CD

CO

_i>-J

> CDfl J3 co > >5

I-H

ö

fl te

SH

• t-~<

fl

© crt fH > r2 A 7 3 lo 72 crt :crt © * f f « fH > m 73 fn 3 - 3 H CO fl . 2 . ;crt © ocrt

°3

g HgJ

fl crt

•1—1

fl

rH Crt fl

fl 7 3

CO

fH

1 SJ

:0

03 to o3 to

* i W i* ftft fl~

to

K

crt 73 fn Crt

ho £j

o CO

SH

§ 3

SJ

fi bo CO fi 2 *

©

»ert fH

rQ

crt

SH

73 SH

CO

O CO

©

03 fl

ho

P3

SH SH

SSHH

• r-i SJ CO SH

CO

• rcrt -5

fl

O

HH

fl

ert

•r-t SH •rH SJ

© 73

SH

SJ SJ

CO

©

CO

:©

CO

i

:© SJ fl •-=, p <D ocrt c» bO

rfl C)

a:° o O

SJ

SflJ -S

fH

oq co CM

SH :crt 73

^ a I S3 o§

O

rQ

:crt

^

crt

^SH

>

-rH

rfl

CM s2

Sfl Ä fl

ert

r-H

%

ti

201 CO CO

•<# CM

CO LO

CM

O O O LO

7 i C3 C i

OI

© 73

fl

crt

© 73 »ert

•r—5

fl

I

CD

CD

C 22

bO • - S J -fl bO G CD ert © ft CO

>

ft

PH

2d

co

P

T-l

fl

ft fl O

^

o to ©

• r^

-rH

SH

SJ

oo3

4J

fl

©

SH

SH

rQ

ert

ft ft ,-3

ocrt

CO

rfl

SJ SJ rH?

4J r0

rfl

r

fl fl

crt

o

SH

SH

SH fl

SH

© HJ

fl CD SJ

7 7 T)

ti ft

SH

TH

^ * 3 ©

C

fl

ro

'I? ti

fl

CD

7 o

• r-H

7 SH

> CO ©

SH

äj© M

fH

fl CO r-H

to CD

SJ

OJ

13 SH 73 n ^ SJ g

>

Q

CD

CD fH

CD

rJ co

fl 2d crt 3

O

2d

oo3 bO

H

•~

M

m

fl

:©

fl

w

r-H O

Q

O) HH>

rfl SH

^ Ti fl

O C/J

W

.,-1

HJ

EH

te fl ^ fl <D hr, 7 fl g A ^ > •r-5 3 :o3 © ert

PH

I SJ

«"•»

ti r**

-rH

SJ

CO

so

CD

CO

£

:©

73 :£, cT*

fn 2d fl 2 d 03 •r-5 © t©

tö HH

ocrt

j>

to g r5 >

11 >

bo :eö ti fn > bo 7 2 d 73

"S

.*

> r 3 T3 73 : f l . fl fl I-H :ert CO H J CO

OJ -Q

© 73

fl

03 SH

•r—5

fO

H P3

OJ S H 73 2d

to ©

f-

7 SJ

LO

22 fM CM

ä

©

7 7

SJ

73 OJ

to 6

o

SH

£ TO ti C

7 S/75 S J © O 73 CO r—5

SH

HJ

SH

ti ft ft

03 ©

>

•r—5 CO

ert

P3

SJ

fl :ti CO SH

©

bo

rQ

•«

SH

fl

ocrt fH SH

ert

>

7 fl» C3

>> SH

1—1

a

© O to -Q

crt

SJ SJ

CO

•M CO

co

CO

o

SJ

SH

»ert

g © :^es 73 73 S J ffi CD 'fl

©

a

o

:Ö

2d ©

C

j

OJ 'O

fl .fl

ocrt

CO ©

T^

SH

©' 73 ocrt fH

SH

fH

SH

O

fl

•SH

•1—5

SH

ä

PH

. . . HJ

•rH

CD

Cl) SJ

SJ

3 :0 fl ^ flP 73 22 CD SJ CO CD H J H & fl C/J : 0 a ^ :0 7 fl to .§ fO « j§ . >_ oo3 23 © :crt ert - ° CD C/J fl © co fl :§ fl bo fl bO 73 r g 2D >H

> fl fl ©

Q.

crt JS fl 15 to :«l :°* a 73fl.ti COJjjQ © . I? CO 7 CO "f & flCD fl ^ 73 2 fl •7 © »crt £ 2 fl 0

©ert

O)

ft

©

^

:© SH

I

co

:

CO

bo

o

ö

co

1 SJ CO

HO CO

w

ft ft e o3 PH CO

g §-2

CO

i

Ti

CM

+> g m fl 73 fl - *

SH

oo

LO CO

(fj

CM CO LO

rftårff -fl l t fcl ^'

S

ft fl S £ fl

fH

o +J

rf

o o o

ft

o o o

T3 IH

orf

ro

SH

VH

0) rQ

PH

s

CM

O SJ

fl

: 0

g HS co 2d fl co crt S r-d

SH

O

"

K

•rH

^2

fl

> ta orf rH

a

03 I

-crt

' M

fl

ffi

rjd

8 2 ert

ocrt .fn ^H

:o3

fl SJ

HJ

:

^

CO

to

to* CO

SJ

fl >J O

rH

•-

H3H

03"

rQ

ft ft rf

HH

fl P rH

SJ

C/J 2 3 O °ec3

O 2d

fH © HJ

SJ

fl fn

:© 2d

< M ,__

3 2 d CO 2d »ert © © -r—5 r - H fl

SH

fl

HJ

fH

fl

A

c

SJ

i

fl

2 d

ry»

PH

>

ti fl

fl

fH

-r-5 HJ

©

•r—5 CO

2d

SJ

O •r—5 2d O 2d 72 ocrt

>

:o3

fe

© 73

SH

crt S :0

*a O

A -43

•rH

ro S©J co

-1—5

M

Ö-

7 Ar ert fl 7 • r_ » ocrt O frt fn i i

HJ

fl ft :o3SH ••-* 7 o03 03 ft o fl flCD SHfH O bo 2dco h i fl) fH f n 73 ©j§ fl ti) © © 73 7 <tj fl fl co : >0 :© bo=g O co fl 7 :© 50

SH

SH

7 3

CD :crt fn > CO ©3 '-o _

H-

4 J

•rH

co :crt r ö f; :crt > crt •-a', 73 > crt

>

^

:o G

° fl fl

-fl

^ CO fl

rfl CO

rH fl ©

SH

SJ

SH

SJ

... bo

CO co Ö r^d

*- *fl

SH CD SJ «+H

O

s> ••ö

-1

r-H ^

Ö o03

fl

IM

«H

<4H

s-

7 ,f_l :crt . _ •rH r> . n 73 73 CD > 5 :cö 73 CO

>

ro :n 4 J 73 i—l SH © 4->

fl a

•r-<

fl

r^

©

fH

ft

fl

SH

ocrt

•rH

>»

CO

SJ

J © J ,

£ A 73 :crt CO

*i—«

"H

© .A

3 7crt

r—|

co 7 3 :crt :crt

° * g ftft ©

SH

.a P2

crt

3 HJ CO

:efl

O

fl

SH

A) •1—5

SJ

•25 'c?

<J :eö A - CD

a l % ai '-fl

B

©

• r.

22 A 2fl 2

rl-H

CO

co

r2 'A fl1 r « co :crt f- 2d bO T3 P © 7 co

CO

2 -^ s cl

ocrt fn ^

SH

©

73 ocrt

fH

a

o CO

© SJ

ert

fl SH

ti ft r—t

crt SJ SJ

>5 SH

© 22 fH ocrt

> rfl

O

O

CO

ft a

to

i—c

K

©

CO

^

St co

rH»

=Ö

^

i

B so SH

SJ

ert

flert > O

fO

W

CO

•«~». CO 3 Ö*

o o

O O LO

LO

Trt

HJ

T3

© 2d

a rX

fl © fl 73

_© SJ

fl

©

fO SH

fl ocrt SH

o CO

w H W pq

fl © .?> 'fl 73 SH

03 SJ

SJ

a

2d co © 22 CM CM

O co

ert

ft

ert r>

CO

fl

a 7

fl

a 03 ©

crt SJ SJ >5

fH ocrt

>

SH

fl ert

• fl 03 SJ © fl HJ

fl

§ oo

© ©

flO A

>

HQ

fl

ocrt SH

SJ

©

22 S-H

Ö 7 t» fl

ti

to to ©

23 O

o

73 fö

2é s>

^

1 £ O a

s2

© 73

fi© .A3 03

ert

© 22

©

P 73 bo

is a

i -s

2d

O

SJ

:cö © 73 crt

SH

ti fl

ft et

a

ocrt

SH

fH ert

o 0 0 0 crt

PH

<1

•r—5

ert

PH

fl

ert

03 SJ CD

> fl c ©S H o

< s

©

© 22

Q

©

fl © ~ x CD

:©

:©

K

°3 73

© r2 ft

73 SH

SH

03 ©

fl SH

Crt

ert

fl

"H 22

fl

"£

fi

t g (M crt | CM fl o eoo crt {O .rH to

•5

ho

<

SH

fl

'

SH

SJ

SJ SJ ©

ft &

>» SH

© 73

O o» CM r?; a

w

SH

SH

,

"I—t

:ert a

fl

»ert

a :*

w

SH

O

77 CO ©

A CD >

a o D3 © SJ © -Q

SH

©

g crt •^ fl ?

co DQ A | 23 2d

HJ ©

•g o

ft HP "ert r> > Ö ©

fO

H3

©

r*

o _ :o3

s aw 3fl

*- 58

7 4-J

Ö r2 so CÖ 73 © fl

ert H3

SJ

I 3 S-H SÄ

ft ft

ft o ti fl

J A

ocrt

>

3 "I

ft s O __ 7

SH

03 73

©

os 2 d tH

fl

CD

73 »ort

©

rQ

ö

crt

Ä

•r-S

©

CD T 3

'

fl ti fl fl °a "K . :eö EH'fl CO > •<ri

Ö

SH

SH

<D oo3

r—H

rf fl

5 ^ 0

C

rM : o S

CO O <3i

CO SH CO

T3

fl rf rf

-

AT" r? rf -

fl £ •7 Z

CM C35

35 SH

rH CO

£

SH H J "r: O J) - v

&*0 e

'HS

til^rf ft ^ -flfl•-

<31 O

CM <35 CO

CO

CO

CO

00 O O O

O O LO

O

Qi fl C fl C

rf ""g « g

r-H

rf

I

•fl

H ft ;>,

fl :o ft ff rf SH cj —

o o

CM

fl — CO

0 0 0 0 0 0 CO CO CO

O O

co ° r f

o

7rf Si H° -J *CO C

0 0

0 0

LO

-7^ O

-Q &

PH

TH

fl

© 73

© 73 00 ej fH ©

> r^ ti

s

'co

OJ 73

SJ

co

CD

g

73 ©

SH

SJ

T3

•rf O m co -J to

PQ

.—H

CO

CO

rH

a © © 73

fl © SJ

> fl a

© r-d - U

• rH0

fl © © fH crt

© ro

> ti S J

to 00 crt PH

>. ft ft

ocrt

CD

#

2d 7

ert t/j

©

O SJ

M

SH

fl

'., 1 SH

fH

CO •r-i

fi 7rO3 > SH

CD © 2d CO bO S J CD © SJ rQ rQ 4J CD © SH

fl rH

b*

rH

© ocrt SH

a

7 co 7

©

CO

fl :crt CO

ft ti

ti SJ

SJ

>>

© 73 73 ©

© CO

© SJ ©

22 SH

ocrt

> rfl O O

SJ

CO 73 S->

fH

7 SJ SJ crt

SJ

s

CO

:0

w

• rH SJ

fH crt

a0 ft

SH

•ert

te < PP

<

CO

ho 1

PH

rJ

e

O O

© 73 ert.

fl

2d

Ä co •«» CD Ö éJ

SJ fl)

10 r Q

co

fl © ft ft fl

fl © fl ft fl to fl ft© ft fl ft fH

©

ft ft fl

PH

^ SH

•0

SH SJ

©

fH

fH

t •-

7 2d

f03 r-H

fl

co* I

ft fl 7 -fl © r JflH 'bC

fl H > P

25 HH

TH

73 SH

crt fl S J ©fl ft CD

H :©

IM

0 0 CO LO

fH

-7

0 0

ti CM fl OJ

73 fl fl © crt fH 7 :crt fl O fl a :© © a© SflJ SH 03 fl 73 © © © fl S J > fl © rfl 3 S J -O CJ fl 73 bo ©

CO

0 0

• rH

be

fl crt

SJ SJ •r-\

>

ft fl

crt crt

SH

>

bo ti

i

HJ

fl el § PH

© fH crt

>

0)

2 ft bO

I"

SH

I

c i co

to bo

to i

SH

CD

22 7 03

205 O

fl

o T-H

SH

fO bO

SJ

-** oCO

CO

•^

CM

CO CO

CO

T—1

T—1

Gi CO TH

73 ©

fi <35 LO <35

CO

co CM

O O O

00 CJ5 fM

00 CO

"CO"#

CM

Tf

TH

<Ji CO 00

CO

CO

co

LO

LO

tt>

o co

o o o

CM

CO

O

o o

o o

CO TfH

LO

LO

LO

CO

CO

T *

o o

o o

co 7

Mi :0

SJ :crt SH

:0 22

o o

t>

O

o co

i—I CO

oo

CM

CD O fH 2 H

© fl toCD to3 bO 7 3 7 3 ... 73 fl © SJ

SH

O

CO

O

73 bo

bo ~

ken bosatta rena en böra föras til

Tf

CM CO

sa ren ar, vil ka ti digare gruppi en av Gelli[vare s

© 73 CM

ft o -fl ft l-fl" o to A CO

2d crt bo O

2d £

fl © ft ft fl

to

a b

©

rfi ^

SH

SH

2d

©

to

:

2 SJ

SH

3 SH

bo i ©

CO

1*

bo

SH

fl

to 7< fl .2 ^ ert »7 Ta -

73 :©

SH

J*S H- 1

© ©

r*H

I

to

c

CO

EH

*CO

to

2d

'fl to :crt

fH

fl © SH

3 ©

ti

ert

SH SH

HJ

yj

to :crt

ert

SH 1

•>—J CO

©

CD

Ii ti HJ

ocrt

ti

S cog

^

Crt

°

.a> 2d a SH

2d ©

(-a P3 JO SH

©

P

^

o

a -^ co

O to bo , flr t

'CD

aa

SJ

rfl

SH SH

CO

>4 CD

'o CO

fl O

rQ :Crt

© SH

ä

ti

A

CO

<

3 ert

s ä

nan talet sats inom ppb;

©

S: © 7

••o *

CO

fl

2d ©

to ti r-D 03 _> .rA

to

ft ft

>-Ö

«

SH

7 K»

CS

I-H

206 Av förestående sammanställning, som visar dels det för varje lappby och betesområde fastställda rationella renantalet, dels resultaten av senaste renräkning, framgår att någon väsentlig överbeläggning av betesmarkerna för närvarande ej föreligger. Det övertal av renar, som på vårvintern 1934 funnits inom de fyra fjällappbyarna norr om Torneträsk, har blivit nedbringat genom slakt och försäljning under den därpå följande vintern 1934—1935 i enlighet med av länsstyrelsen fastställd plan och under kontroll av lappväsendets myndigheter. Skillnaderna mellan de rationella renantalen och de nuvarande äro sålunda ej större, än att ett tillrättaläggande kan ske utan att alltför ingripande åtgärder, såsom förflyttning av lappar till annan lappby, kunna behöva vidtagas. Emellan de fyra nordligaste lappbyarna inbördes äro dock förflyttningar av nöden, emedan fördelningen av renstammen nu icke står i överensstämmelse med den flyttningsordning, som gäller beträffande betesdistrikten i Norge på grund av renbeteskonventionen med detta land. Därvidlag märkes, att de tre nordligaste lappbyarna äro i viss mån överbelagda, medan Talma lappby, närmast Torneträsk, ej till fullo kunnat utnyttja sina betesdistrikt på norsk sida. En detaljerad plan för de omplaceringar, som äro påfordrade genom dessa förhållanden, är utarbetad efter lapparnas hörande och i samråd med vederbörande norska myndigheter. Den är avsedd att komma till verkställighet under vintern 1935—1936.

Gränser på

vinterbeteslanden.

Den här ovan intagna tabellariskt uppställda redogörelsen för föreslagen indelning av fjällappbyarna i betesdistrikt avser endast vår-, sommar- och höstbeteslanden. Såsom redan i det föregående framhållits, så förekomma i gränstrakterna mellan skogslapparnas och fjällapparnas betesområden ej alltför sällan sammanblandningar av renhjordarna, beroende på en mindre god uppläggning av lapparnas flyttningsvägar och en olämplig fördelning dem emellan av vinterbeteslanden. Under utredningens gång hava dessa förhållanden uppmärksammats, och åtgärder ägnade att avhjälpa olägenheterna ha diskuterats med de av saken berörda lapparna. För Pite lappmarks vidkommande — lappbyarna inom Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar — där olägenheterna på grund av den där starkt utvecklade skogsrenskötseln blivit särskilt märkbara, har det ansetts nödvändigt att genom bestämda gränser på vinterbeteslanden reglera förhållandena skogs- och fjällappar emellan. Dessa gränser gåvos den första utformningen på ett av såväl skogs- som fjällappar besökt sammanträde i Arvidsjaur den 29 maj 1934, då lapparna enade sig om följande förslag till gränser för flyttningsstråk och vinterbetesland:

207 I. Maskaures sydgräns: Slagnäs—Kokträsk—Mörttjärn—Grundträsk — Mensträsk — Finnliden — östra Högkulla — örträsk — Bjurträsk — Kvavisträsk — Långträsk — gamla Bastuträsk — landsvägen till Röjnoret—landsvägen till Nygård—landsvägen till Orrträsk—Bjurbäcken nedefter till sammanflodet mellan denna bäck och Bure älv till Ljusvattensheden (med nämnda hed fallande inom Maskaurebyn). II. Maskaures nordgräns ( = Mausjaures sydgräns): Skellefteälven. III. Arjeplogs lappbys sydgräns ( = Mausjaures nordgräns): Boksel— Svanträsk—Djupträsk—Klintträsk—efter myrarna i rät linje till Lillan —denna till Klintån—denna till Stavaträsk—därifrån efter Kågeälven ned till den punkt, där sockengränsen mellan Fällfors och Jörn lämnar älven, därefter efter sockengränsen mellan Fällfors och Skellefteå samt Byske och Skellefteå ned till havet. IV. Arjeplogs nordgräns (= Rasjvertas sydgräns): Siksjön—södra sidan av Byskeälven ned till Hobergsliden—Furuliden—Klöverfors— Drängsmark (i stort sett vattendelaren mellan Byske och Kåge älvar). V. Rasjvertas nordgräns (=Kikkijaurebyarnas sydgräns): Gesikberget —Hemberget—Antakberget—Skyberget—Storkaxen—Kåtaberget — efter länsgränsen—Åselsliden—Maltjärnliden—Fällforsliden — Degerberget — Långsjön—därifrån efter landsvägen ned till kusten. VI. östra och Västra Kikkijaures nordgräns ( = Tjidtjak—Njasjagruppens sydgräns): Moskosel — Lullejaur — Arakåive — Tjatnesvare — Tabmukåive—Tjuorvenåive—Kåbdaliden—Mattisberget— Steddijaursjön —Sarvasåive—södra kanten av Kanta-bergen—efter lidlandet till Gammelträsk ovanför Storsund—till Bastuträsk—till Tällträsk—Lillpiteälven ned till kusten. VII. Tjidtjak—Njas ja- och Malmesjaure-gruppernas älven.

nordgräns: Pite-

Ehuru lapparna en gång enat sig om nyss beskrivna gränser med undantag för vad desamma avsåge Ljusvattenhedens införlivande med Maskaures vinterbetesland — en fråga, över vilken alla intressenter icke kunde höras på sammanträdet i Arvidsjaur den 29 maj 1934 — blev förslaget sedermera föremål för klander, som föranledde nya överläggningar med lapparna. Sådana hava ägt rum dels i Norsjö den 16 december 1934 och i Jörn den 3 april 1935 i fråga om Maskaures gräns mot Västerbottens-lapparna, dels i Arjeplog den 9 februari 1935 och i Jörn den 3 april 1935 i fråga om gränser mellan Arjeplogs fjällappar och Arvidsjaurs skogslappar. På sammanträdena i Norsjö och Jörn avvisade lapparna i Grans fjälllappby Maskaure-lapparnas anspråk på tilldelning av vinterbetesland

söder om Skellefteälven av den utsträckning som överenskommits på sammanträdet i Arvidsjaur den 29 maj 1934. Granby-lapparna gjorde gällande, att Maskaure-lapparna av landen nedanför Röjnoret borde åtnöja sig med landremsan mellan Skellefteälven och järnvägslinjen Bastuträsk—Skellefteå. Malå-lapparna däremot — de av saken närmast berörda västerbottenslapparna — hade icke något att erinra mot ett i Norsjö framlagt jämkningsförslag, enligt vilket Maskaure skulle tillförsäkras betesrätt söder om Skellefteälven med sydgräns i linjen Slagnäs—Kokträsk—Mörttjärn—Grundträsk—Mensträsk—östra Högkulla—örträsk — Bjurträsk—Kedträsk^-mellan Holmträsk och Långträsk till Bastuträsk— Röjnoret—Orrträsk—Gummark — Gummarksnoret — Fahlmarksträsket. Med Malå-lapparna förenade sig vissa lappar från Ranbyns och Umbyns fjällappbyar, varjämte Maskaure-lapparna för sin del förklarade sig nöjda med jämkningsförslaget. De avstodo sålunda från Arvidsjaurs-förslaget av den 29 maj 1934 men kunde å andra sidan icke nöja sig med den av Granby-lapparna erbjudna landremsan mellan Skellefteälven och nämnda järnvägslinje; en sådan gränsdragning skulle nödvändiggöra en förskjutning av Mausjaure-byns nordgräns längre mot norr, men en dylik förskjutning vore helt otänkbar med hänsyn till den rådande trängseln på beteslanden längre norrut. Vid sammanträdet i Jörn ville lappfogden i Västerbotten och den vid sammanträdet närvarande representanten för länsstyrelsen i Västerbotten icke gå med på berörda jämkningsförslag. Fullständig enighet har alltså icke kunnat uppnås i fråga om gränsdragningen mellan Maskaure-lapparna, å ena, och Västerbottens-lapparna, å andra sidan. De av utredningen föreslagna regleringarna av flyttningsförhållandena inom hela Pite lappmark äro emellertid helt beroende av att Maskaure-lapparna bliva tillförsäkrade fullt tillräckliga vinterbetesmarker på södra sidan Skellefteälven. Med hänsyn till att renskötseln icke får betraktas som en uteslutande läns- utan måste ses som en riksfråga förefaller det naturligt att de framförda västerbottenssynpunkterna — för övrigt icke omfattade av de västerbottenslappar saken närmast rör och för de övriga, med hänsyn till anförda uttalanden och kända förhållanden beträffande markernas utnyttjande, knappast av det behov som man sökt göra gällande — böra tåla vid en jämkning enligt det å Norsjösammanträdet framlagda förslaget. I annat fall blir det omöjligt att åstadkomma en förbättring av de oefterrättliga flyttningsförhållandena skogslappar och fjällappar emellan inom Pite lappmark; utredningens program är med andra ord grundat på den förutsättningen att sydgränsen gentemot den västerbottniska renskötseln gives sådan sträckning att Maskaure-lapparna kunna inrymmas på landen söder om Skellefteälven.

209 Under tryckningen av detta betänkande har upplysning erhållits därom att skogslappar från Norrbotten — däribland även Maskaure-lappar — på 1890-talet regelbundet vintertiden med sina renar besökt Fahlmarkstrakten och övriga delar av det område, som omfattas av jämkningsförslaget från Norsjösammanträdet. Då Maskaure-lapparnas sedvanerätt till det omstridda området sålunda får anses dokumenterad, torde denna tvistefråga numera kunna avföras från diskussion. På sammanträdet i Arjeplog den 9 februari 1935 framställdes — förutom vissa anmärkningar mot betesfördelningen mellan Luokta-Mavas fjällappby och Ståkke-Malmesjaure skogslappby samt mellan Tjidtjaks fjällappby och Kikkijaure skogslappbyar (Fjällbonäs och Sioldat), vilka anmärkningar ledde till enigt ändringsförslag — dels av Rasjvertalapparna krav om att få behålla av dem nu nyttjat flyttningsstråk och vinterbetesland, det vill säga mot Moskosel och därifrån nedåt till Lomträsk—Grundsel—Nattberg—Storsund, dels ock av Svaipa-lapparna önskemål om att nordgränsen för deras flyttningsstråk och vinterbetesland skulle förskjutas mot norr, så att gränsen komme att följa Byskeälven. Skogslapparna i Fjällbonäs och Sioldats lappbyar lämnades på sammanträdet i Jörn den 3 april 1935 tillfälle att yttra sig över Rasjverta- och Svaipa-lapparnas sålunda framställda yrkanden om ändring av Arvidsjaursförslaget av den 29 maj 1934. De avvisade emellertid fjälllapparnas krav och framhöllo, att de icke skulle gå med på några som helst jämkningar i den överenskommelse rörande flyttningsvägar och vinterbetesland, som träffats å Arvidsjaurs-sammanträdet den 29 maj 1934, då lapparna varit talrikt församlade och full enighet uppnåtts jämväl i förevarande avseenden. De från skogslapphåll sålunda framförda invändningarna synas utredningen befogade. Den för ordnande av renskötseln i Pite lappmark så viktiga frågan om flyttningsstråk och vinterbetesområden synes utredningen, utan att befogade intressen trädas för nära, kunna finna en godtagbar lösning enligt nedanstående förslag: I. Maskaures sydgräns = Västerbottens-topparnas nordgräns: Slagnäs •— Kokträsk — Mörttjärn — Grundträsk — Mensträsk — östra Högkulla — Örträsk — Bjurträsk — Kedträsk — mellan Holmträsk och Långträsk till Bastuträsk — Röjnoret — Orrträsk — Gummark — Gummarksnoret — Fahlmarksträsket. II. Maskaures nordgräns = Mausjaures sydgräns:

Skellefteälven.

III. Mausjaures nordgräns = Svaipas sydgräns: Boksel — Svanträsk —Djupträsk — Klintträsk — efter myrarna i rät linje till Lillan — denna

210 till Klintån — denna till Stavaträsk — därifrån efter Kågeälven ned till den punkt, där sockengränsen mellan Fällfors och Jörn lämnar älven, därefter sockengränsen mellan Fällfors och Skellefteå samt Byske och Skellefteå ned till havet. IV. Svaipas nordgräns = Rasjvertas sydgräns: Siksjön—södra sidan av Byskeälven ned till Hobergsliden—Furuliden—Klöverfors—Drängsmark (i stort sett vattendelaren mellan Byske och Kåge älvar). V. Rasjvertas nordgräns = Sioldats och Fjällbonäs sydgräns: Gesikberget — Hemberget — Antakberget — Skyberget — Storkaxen — Kåtaberget— efter länsgränsen — Åselsliden — Maltjärnliden — Fällforsliden — Degerberget — Långsjön — därifrån efter landsvägen ned till kusten. VI. Sioldats och Fjällbonäs nordgräns = Tjidtjaks och Ståkke-Malmes jaures sydgräns: Moskosel—Lomträsk—Njallejaur—Grundsel—södra kanten av Kantabergen—efter lidlandet till Gammelträsk ovanför Storsund—Bastuträsk—Tällträsk—Lillpite-älven ned till kusten. VII. Ståkke-Malmes jaures nordgräns = Luokta-Mavas sydgräns: Vattendelaren mellan Vargisån och Piteälven, dock med rätt för fjällapparna att använda även landet mellan vattendelaren och Piteälven för genomflyttning samt för genomförande av erforderliga skiljningar.

Befattningshavare. Förmän. I den historik, som inleder nu föreliggande utredning, har lämnats en redogörelse för tillkomsten av de olika befattningar, vilkas innehavare hava sig ålagt att övervaka gällande lagar och förordningar rörande lappväsendet. Av denna redogörelse har framgått, att dessa befattningshavare äro dels de av lapparna själva utsedda ordningsmännen, dels de av statsmyndighet förordnade lapptillsyningsmännen och lappfogdarna. I det förestående förslaget till byordning för fjällappsbyarna har ifrågasatts, att det för dessa byar skulle tillkomma ännu en befattningshavare, förmannen, med uppgift att fullgöra en ordningsmans tjänst inom de här ovan föreslagna betesområden, där ordningsman ej vore hemmahörande. Då ordningsmannen allt fortfarande skulle fullgöra de uppdrag, som enligt gällande renbetes- och renmärkeslag eller enligt för honom utfärdad instruktion åligger honom, bleve förmannen närmast att anse såsom en andra ordningsman med begränsat tjänstgöringsområde och tjänsteåliggande. Denna begränsning i hans uppdrag understrykes än ytterligare därigenom, att han, på sätt framgår av förslaget till byordning, utses av

211 lapparna inom det betesområde, dit han har sin verksamhet förlagd, således ej av lappbyns samtliga lappar. Inom de tolv fjällappbyarna söder om Torneträsk skulle med deras i det föregående föreslagna indelning i betesområden erfordras tjuguen förmän. Liksom det på sin tid ansågs skäligt, att erforderliga medel för beredande av arvode åt ordningsmännen utginge av statsmedel, synes samma förfarande böra tillämpas i fråga om arvode åt förmännen. Detsamma synes dock med hänsyn till deras långt mindre omfattande uppdrag böra kunna sättas till ett vida lägre belopp än det, som tillerkänts ordningsmännen, och vilket inom lappmarkens lappbyar utgått med 200—350 kronor årligen samt inom koncessionslappbyarna från och med budgetåret 1934—1935 med 125 kronor. För förmännen torde ett årsarvode av 75 kronor kunna anses lämpligt avvägt. Vid bifall till detta förslag skulle för länets 21 förmän erfordras ett anslag av 1 575 kronor, med vilket belopp riksdagens anslag för lappväsendet alltså behövde höjas. Den instruktion för förmännen, som torde böra utfärdas, synes kunna byggas på den för ordningsmännen gällande med de förenklingar, som bliva den naturliga följden av förmännens mindre omfattande uppdrag.

Ordningsmän. När i det föregående omnämndes 1882 års lappkommittés förslag om skyldighet för lapparna att bland sig utse ordningsmän uttalades även, att detta förslag visat sig vara ett steg i rätt riktning för att åvägabringa ordning inom lappbyarna. Om sedermera, såsom utredningens redogörelse för lapparnas renskötsel tyvärr nödgats fastslå, denna ordning lämnat ganska mycket övrigt att önska, så kan detta dock i ingen mån sägas ha sin grund uti att ordningsmannainstitutionen som sådan fungerat mindre väl. Yttre förhållanden hava blivit organisationen övermäktiga, en omständighet, som så långt ifrån kan sägas tala för institutionens upphävande, att densamma snarare motiverar dess stärkande. Ett steg i sådan riktning tages genom förestående förslag om skyldighet för lapparna att utse förmän. Ordningsmännen böra alltså allt fortfarande bibehållas såsom lapparnas alldeles särskilda förtroendemän. För närvarande äro inom länet anställda 29 ordningsmän, därav 23 inom lappmarkens lappbyar och 6 inom koncessionsbyarna. Jokkmokks sockens nuvarande fjällappbyar föreslås emellertid nu ökade i antal från två till tre och dess skogslappbyar från en till två, varjämte SemisjaurNjargs lappbys område föreslås uppdelat på tvenne byar. Den ökning i antalet lappbyar, som genom dessa förslag skulle uppstå, motväges delvis genom en ifrågasatt sammanslagning av Ståkke och Malmesjaure lapp-

212 byar till en by. Efter det dessa förändringar i lappbyarnas antal och omfattning genomförts, blir sammanlagda antalet 31. Med bibehållande av ordningsmännens nuvarande årsarvoden, varierande mellan 125 och 350 kronor, och med ett årsarvode av förslagsvis 300 kronor åt de genom bydelningar nytillkomna ordningsmännen, erfordras en ökning av det för ändamålet utgående statsanslaget från 7 750 kronor till 8 350 kronor. Det är dock att märka, att detta belopp kan växla något från år till annat. Enligt § 13 mom. 2 av renbeteslagen skall ordningsman ställa sig till efterrättelse den instruktion, som Konungens befallningshavande utfärdar för honom. Förslag till sådan instruktion framlägges härnedan:

Förslag

till

instruktion

för

lappordningsmännen.

Ordningsman åligger: 1. Att vaka däröver, att bestämmelserna i gällande lagar och övriga stadganden rörande renskötseln och vad med denna står i samband efterkommas av lapparna inom hans lappby samt att, där så ej sker, söka åstadkomma rättelse och angående förhållandet fortast möjligt underrätta lapptillsyningsmännen. 2. Att tillse, att lapparna under sina flyttningsfärder framföra sina renhjordar i god ordning från och till de olika beteslanden och att vid flyttning förbi bebyggda orter i förväg underrätta om sin ankomst. 3. Att dels tillse, att alla lappar höstetid nedflytta från fjällen, dels tillse, att lapparna, i händelse renar höstetid kvarlämnas i fjällen eller om våren i skogslandet, företaga noggranna hopsamlingar (sänkningar) för renarnas återhämtande och förenande med huvudhjorden. 4. Att tillse, dels att andra lappar än de, som hava rättighet att beta sina renar å visst land, icke därstädes uppehålla sig med dem, och dels att erforderlig noggrannhet i renarnas bevakning allmänt iakttages. 5. Att tillse, att samtliga lappar företaga och noggrant genomföra behövliga skiljningar, samt att främmande renar återföras till vederbörande lappby. 6. Att tillse, att lapparna icke låta sina renar, vare sig i form av lösrenar eller hela hjordar, inkomma på norskt område å otillåten tid. 7. Att skaffa sig noggann kännedom om förekomsten av sjukdomar, uppträdandet av rovdjur m. m. i renhjordarna, att därom underrätta lapptillsyningsmännen och att föreslå de åtgärder, som med hänsyn till omständigheterna må kunna anses lämpliga. 8. Att övervaka, att gällande bestämmelser såväl om högsta tillåtna renantal inom visst betesområde som ock om högsta renantal, som enskild renägare må äga rätt innehava, noggrant iakttagas. 9. Att noggrant övervaka, att de till renskötselns underlättande upp-

213 förda stängsel, skiljningshagar, vaktstugor, vaktkåtor och bodar, båtar och båthus samt broar inom lappbyn hållas i gott skick och ej utsättas för skadegörelse. 10. Att till lapptillsyningsmännen anmäla allt olaga nyttjande av bete och slåtter eller utövandet av jakt eller fiske, varom ordningsmannen erhåller kännedom. 11. Att med största noggrannhet tillse, att renmärkeslagen efterleves och för detta ändamål föra förteckning över samtliga inom lappbyn använda renmärken. 12. Att vid renslaktningar, till förhindrande av olovliga tillgrepp av renar, föra noggrann kontroll över de nedslaktade renarnas öronmärken. 13. Att till lapptillsyningsmännen snarast möjligt anmäla uppkommet behov av fattigvård inom lappbyn och att även i övrigt lämna meddelande om förhållanden, som anses böra komma till myndigheternas kännedom. 14. Att lämna offentlig myndighet allt det biträde som kan krävas av hans ställning som ordningsman samt att infinna sig vid alla sammankomster och förrättningar, till vilka han kan bliva kallad av lapptillsyningsmännen eller lappfogden. 15. Att i övrigt företaga allt det som efter lag eller annan bestämmelse åligger honom som ordningsman och därvid särskilt aktgiva på ordningsmannens skyldighet att förvalta byakassan och att omhändertaga och försälja okända och omärkta renar.

Lapptillsyningsmän. Inom Norrbottens län äro för det närvarande anställda sju lapptillsyningsmän med årsförordnande. De skäl, som på sin tid föranledde, att denna befattning infördes i administrationen, hava i det föregående framlagts. Allt fortfarande äro dessa skäl gällande. Lapptillsyningsmännen utgöra en nödvändig länk i organisationen för handhavande av de göromål, som av förhållandenas säregna beskaffenhet påkallas. Det härefter intagna förslaget till instruktion för befattningshavarna i fråga torde också till fullo ådagalägga, att de förpliktelser, vilka enligt detsamma befunnits böra åvila lapptillsyningsmännen, äro av så mångskiftande art, att de ej kunna tänkas överlämnade till innehavaren av någon annan redan förefintlig tjänstebefattning, varigenom lapptillsyningsmännen bleve obehövliga. Det föreslås alltså, att lapptillsyningsmän alltjämt måtte förordnas, och att för dem blir gällande följande instruktion, vilken torde böra ankomma på Konungens befallningshavande att utfärda.

214 Instruktion

för

lapptillsyningsmän.

Lapptillsyningsmän åligger: 1. Att vaka däröver, att bestämmelserna i gällande lagar och övriga stadganden rörande renskötseln och vad med denna står i samband efterkommas såväl av bofasta som av lappar samt att, där så ej sker, söka åstadkomma rättelse och angående förhållandet fortast möjligt underrätta lappfogden. 2. Att övervaka lapparnas flyttningsfärder och tillse, att lapparna under desamma framföra sina renhjordar i god ordning från och till de olika beteslanden samt att, om härför så erfordras, åtfölja lapparna under deras flyttningar. 3. Att dels tillse, att alla lappar höstetid nedflytta från fjällen, dels övervaka, att lapparna, i händelse renar höstetid kvarlämnas i fjällen eller om våren i skogslandet, företaga noggranna hopsamlingar (sänkningar) för renarnas återhämtande och förenande med huvudhjorden, 4. Att tillse, dels att andra lappar än de, som hava rättighet att beta sina renar å visst land, icke därstädes uppehålla sig med dem, dels att erforderlig noggrannhet i renarnas bevakning allmänt iakttages. 5. Att tillse, att samtliga lappar företaga och noggrant genomföra behövliga skiljningar, samt att främmande renar återföras till vederbörande ägares hjord. 6. Att tillse, att lapparna icke låta sina renar, vare sig i form av lösrenar eller hela hjordar, inkomma på norskt område å otillåten tid. 7. Att skaffa sig noggrann kännedom om förekomsten av sjukdomar i renhjordarna, uppträdandet av rovdjur m. m., att därom underrätta lappfogden och att föreslå de åtgärder, som med hänsyn till omständigheterna må kunna anses lämpliga. 8. Att övervaka, att gällande bestämmelser såväl om högsta tillåtna renantal inom visst betesområde som ock om högsta renantal, som enskild renägare må äga rätt innehava, noggrant iakttagas. 9. Att noggrant iakttaga de i § 170 av den mellan Sverige och Norge ingångna konvention angående flyttlapparnas rätt till renbetning intagna bestämmelser angående avsändande och mottagande av underrättelser rörande olovlig renbetning. 10. Att då han därom av lappfogden anmodas tjänstgöra som förman vid utförande av arbeten för lappväsendets räkning, att noggrant övervaka, att de till renskötselns underlättande uppförda stängsel, skiljningshagar, vaktstugor, vaktkåtor och bodar, båtar och båthus samt broar ävensom lappväsendets inventarier hållas i gott skick och ej utsättas för skadegörelse, samt att för fullgörande av denna skyldighet minst en gång årligen förrätta syn å eller inventering av ifrågavarande anläggningar och lösegendom och därom före den 15 november till lappfogden avlämna rapport jämte de framställningar, som av besiktningen kunna föranledas. 11. Att ställa sig till noggrann efterrättelse Kungl. Maj :ts nådiga kungö-

215 relse angående lappfogdes och lapptillsyningsmans åligganden i händelse av inkräktning å kronomark den 19 juni 1917, (N:r 303), att till åtal anmäla allt olaga nyttjande av bete och slåtter eller utövande av jakt eller fiske ävensom att tillse, att de av länsstyrelsen för nyttjänderättsupplåtelser stadgade villkoren noggrant iakttagas, och att, då fall av överträdelse föreligger, därom omedelbart göra anmälan såväl till lappfogden som vederbörande landsfiskal. 12. Att ägna synnerlig uppmärksamhet däråt, att lapplagens bestämmelser (§§ 36—38) om förbud mot ofredande av lapparnas renar m. m. noggrant iakttagas samt verka för att de bofasta vidtaga sådana åtgärder för skyddande av bärgat hö, att risk ej föreligger för skadegörelse genom renar. 13. Att arbeta för ett gott förhållande mellan de bofasta och lapparna, att bibringa båda befolkningsgrupperna noggrann kännedom om deras ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, att söka förekomma övergrepp från såväl den ena som den andra parten, att för den skull göra sig väl förtrogen med såväl lapparnas som de bofastas allmänna förhållanden samt att i förekommande fall bispringa dem med råd, upplysningar och ingivande av de framställningar, som må kunna av omständigheterna påkallas. 14. Att beträffande sina resor noggrant rätta sig efter lappfogdens anvisningar samt att vid eventuellt behov av tjänstledighet i god tid till lappfogden insända framställning därom, ställd till länsstyrelsen, ävensom föreslå lämplig vikarie. 15. Att föra noggrann dagbok över sina resor och vad under desamma rörande tjänsten tilldragit sig samt att omedelbart efter varje månads utgång till lappfogden insända kopia av dagboken. 16. Att på anmodan av lappfogden biträda vid uppbörden av den s. k. särskilda avgiften för skötesrenar. 17. Att för lapparna framhålla, dels att deras ekonomiska intressen bäst iakttagas, om renantalet hålles inom sådana gränser, att hjorden väl kan övervakas och den fulla avkastningen därav tagas, samt betesmarkerna ej för hårt anlitas, dels att de genom en rationell beskattning av hjorden och hopsparande av inflytande försäljningsmedel stärka sin egen motståndskraft vid inträffande nödår. 18. Att, för vinnande av framgång i sin uppgift att verka till fromma för den lapska befolkningen och för dess förkovran, genom ett fast och rättvist uppträdande i tjänsten allvarligen beflita sig om att tillvinna sig respekt och förtroende. 19. Att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter rörande tjänstens uppehållande, som utöver de i förestående instruktion intagna må kunna av länsstyrelsen eller lappfogden meddelas.

Innan här till övervägande upptages frågan, huruvida den avlöning, som för närvarande utgår till lapptillsyningsmännen, må kunna betraktas

216 som skälig ersättning för ett så omfattande arbete, som åligger dem, så torde det först vara lämpligt undersöka, huruvida de former, under vilka lapptillsyningsmännen tillsättas och innehava sina tjänster, verkligen stå i rätt förhållande till de fordringar, som ställas på dem. Sina tjänster innehava de för närvarande på förordnande, utfärdat för ett år i sänder. Någon rätt till pension vare sig för dem själva eller — i händelse av deras frånfälle — för deras efterlevande är dem ej tillförsäkrad. Det var förklarligt, att, då förslag om anställande av lapptillsyningsmän först framlades, man gick till väga med försiktighet och förordnade vederbörande för korta tider, till och med i vissa fall endast för några månader i sänder. Förslaget innebar ett nytt uppslag i statens administration av de lappväsendet berörande förhållandena, och man ville pröva sig fram. Sedan dess har frågan kommit i ett annat läge. Försöket slog så väl ut, att, såsom förut meddelats, det befanns lämpligt att väsentligen öka antalet förordnade. Det är omvittnat, att lapptillsyningsmännen haft en uppgift att fylla, och i närvarande stund torde ingen — förutom möjligen några lappar, mot vilka tillsyningsmännen i kraft av sitt uppdrag nödgats ingripa — vilja göra gällande, att tjänsterna böra eller ens kunna indragas, om staten skall fylla sin uppgift som övervakare av lappväsendets angelägenheter. Den redogörelse för renskötselns nuvarande ståndpunkt, som i detta betänkande förut lämnats och som till huvudsaklig del byggts på uttalanden av lappar, visar oförtydbart, att reformer äro påkallade, men även att deras genomförande ej alltid har att påräkna medverkan från lapparnas sida. Inför en sådan situation måste staten, även om detta är förenat med någon ekonomisk uppoffring, se till, att nödiga organ finnas för att genomföra statens avsikter, vilka i detta fall kunna sammanfattas såsom innebärande ordning i förhållandena mellan två befolkningsgrupper i våra nordligaste bygder och i förhållandet till våra grannländer i vad detta beröres av sättet för renskötselns utövande här i landet. Om det sålunda icke torde kunna råda någon som helst tvekan om att lapptillsyningsmännens uppgift inom administrationen är av bestående art, så talar redan denna omständighet för att befattningarna uppföras på ordinarie stat. För ett beslut i sådan riktning tala även rent humanitära skäl. Lapptillsyningsmännens arbete är i synnerligt hög grad fysiskt påfrestande. Det är ej endast de stora avstånden inom deras tjänstgöringsområden och strapatserna under vandringar i svåra terränger, som sätta krafterna på prov. Arbetet får ej så sällan utföras under de mest vidriga väderleksförhållanden, som kanske ofta tvinga vederbörande att under bar himmel söka det skydd, som kan erbjudas. Ett tjänsteuppdrag, som utövas under sådana förhållanden, bör med nödvändighet vara förenat med sådana anställningsvillkor, att de lämna innehavaren trygghet

217 för ålderdomen och, om han slitits ut, innan tiden är inne för att en sådan trygghet bjudes honom, för hans efterlevande. Såväl det stadigvarande behovet av befattningshavare i lapptillsyningsmännens ställning och de ökade uppgifter, som kunna väntas bliva dem förelagda, som ock humanitära hänsyn tala alltså samstämmigt för att befattningarna uppföras på ordinarie stat. Vidkommande lapptillsyningsmännens nuvarande avlöningsförhållanden så har det redan omnämnts, att de åtnjuta ett månatligt utgående arvode, som för lapptillsyningsmännen i Saarivuoma och Talma lappbyar utgår med 175 kronor, under det att övriga sex med årsförordnande anställda uppbära ett månadsarvode på 125 kronor. Efter att tidigare för arbete utom hemmet hava kommit i åtnjutande av ett dygntraktamente om 13 kronor, uppbära de numera på grund av bestämmelse i Kungl. kungörelsen den 14 juni 1933 (369) en till 10 kronor (6 kronor för dag och 4 kronor för natt) sänkt ersättning. Reseersättning utgår i övrigt enligt allmänna resereglementets klass E III med tillägg till traktamentsersättningen av 25 procent, då resa på order av länsstyrelsen eller annan vederbörande företages inom Norge. Det beslut, som fick sitt uttryck i nyssnämnda kungörelse, innebar säkerligen för lapptillsyningsmännen en besvikelse och en i deras förhållanden icke alldeles oväsentlig minskning av årsinkomsten. Visserligen är det sant, att dagtraktamenten icke äro avsedda att vara ett tillskott i lön, och att de därför tillmätas så, att de endast utgöra ersättning för de med vistelse utom hemmet förenade ökade levnadskostnaderna. Men om denna vistelse utom hemmet ofta — kanske till och med oftast — måste ske under sådana former, är förenad med sådana umbäranden och strapatser, att tjänstemannens hälsa därunder lätteligen äventyras, så synes ett vidhållande av principen om dagtraktamentenas uppgift knappast vara välgrundat. Att motivera ett sådant vidhållande med hänvisning till de låga kontanta utgifterna för vivre och logis som man föreställer sig vara förbundna med resor i de trakter, där lapptillsyningsmännen i huvudsak hava att utföra sina tjänsteåligganden, är ej hållbart och kan endast bero på en tyvärr alltför vanlig obekantskap med de förhållanden, under vilka lappväsendets tjänstemän — tillsyningsmän såväl som lappfogdar — nödgas arbeta. Mot ett förslag om att uppföra tjänstebefattningarna på ordinarie stat kan måhända invändas, att vid tillsättande av en befattning av nu ifrågavarande art urvalet är synnerligen svårt, och att misstag kunna tänkas ske, som äro svåra att rätta, då den utnämnde innehar ordinarie anställning. Till ledning vid valet mellan flera sökande kunna ej skriftliga betyg ge ett säkert utslag. Det torde därför böra föreskrivas, att till ordinarie innehavare av befattning som lapptillsyningsmän endast kan utnämnas

218 den, som under minst tre år på förordnande uppehållit sådan tjänst och därunder på ett om nit och duglighet vittnande sätt fullgjort sina åligganden; dylik provtjänstgöring, som medfört fast anställning för vederbörande, bör givetvis få tillgodoräknas vid uppflyttning i löneklass. Beträffande därefter den löneställning, till vilken lapptillsyningsmännen böra hänföras, så är det vanskligt att framhålla någon viss befattningshavarkategori, som kunde sägas lämna en giltig jämförelse. Nära till hands ligger emellertid gruppen kronojägare och tillsyningsmän, vilka i domänverkets avlöningsreglemente av år 1934 placerats i lönegrad B 9; liksom kronojägaren har även lapptillsyningsmännen ett bevakningsområde sig anförtrott, fastän betydligt vidsträcktare, och jämväl ifråga om tjänsteuppgifternas omfattning och betydelse, det omdöme och det ansvar samt den förmåga av självständigt handlande som kräves av tjänsteinnehavaren torde lapptillsyningsmannabefattningen väl kunna uthärda jämförelsen med nämnda domänverkstjänst. Att lapptillsyningsmännen så länge fått vänta på en skälig reglering av sina tjänster har berott på att behovet av tjänsterna arbetat sig fram undan för undan och att deras stadigvarande natur också först småningom klarlagts; det öde som kommit lappfogdarnas löneregleringsfråga till del har jämväl i sin mån inverkat på frågan om ordnandet av förevarande befattningar. För närvarande äro, som nämnts, sju lapptillsyningsmän anställda inom Norrbottens län. Beträffande antalet ordinarie lapptillsyningsmannatjänster anser utredningen att detta tillsvidare kan begränsas till fem, en för varje av lappmarkssocknarna förutom Arvidsjaur. Förhållandena så vitt de nu kunna överblickas synas icke medgiva awarande av de återstående två lapptillsyningsmännen; tillsynen över och medverkandet i genomförandet av det nu föreslagna omorganisations- och saneringsprogrammet kommer fastmer att ännu åtskillig tid markera behovet av deras tjänster. Men dessa två befattningar synas kunna vara extra ordinarie, och av erfarenheterna från berörda reformeringsarbete torde böra få bli beroende, huruvida man skall kunna i framtiden undvara dessa två tjänster eller om de måhända böra upphöjas till ordinarie. Utredningen får sålunda föreslå, att för Norrbottens län inrättas fem lapptillsyningsmannatjänster på ordinarie stat, en för varje av Karesuando, Jukkasjärvi, Gellivare, Jokkmokks samt Arjeplog-Arvids jaurs socknar, och två dylika tjänster på extra ordinarie stat med tjänstgöringsområde som av länsstyrelsen bestämmes samt att tjänsterna placeras i lönegrad B 9.

219 Lappfogdar. När 1882 års lappkommitté i samband med avlämnande av sitt förslag till ny lapplag även hemställde, att en tjänsteman, förslagsvis kallad uppsyningsman, skulle förordnas för att i Jämtlands län bringa reda och ordning i förhållandet mellan lappar och bofasta, uttalade kommittén även en förhoppning, att denna tjänstebefattning, sedan ordnade förhållanden införts, skulle kunna indragas. I sitt den 20 november 1924 avgivna betänkande hava landsstatslönesakkunnige funnit sig kunna giva uttryck åt den meningen, att, om man även under tiden närmast efter de första lappfogdetjänsternas inrättande antog, att innehavarnas funktioner skulle vara av mera tillfällig art, man nu dock måste utgå från att befattningarna icke kunde undvaras. Tillgodoseende av det allmännas intresse fordrade otvivelaktigt alltjämt sådana för ändamålet särskilt kvalificerade organ, som de nuvarande lappfogdarna. Av det här nedan införda förslaget till instruktion för lappfogdarna torde även klart framgå, att de många och växlande arbeten, som det allmänna i ordningens intresse ålägger lappfogdarna, kräva för sitt fullgörande särskilda statliga organ. Om sålunda behovet av lappfogdar ej torde behöva här närmare motiveras, så torde det däremot vara nödigt undersöka, till vilket antal sådana befattningar behöva inrättas för att göromålen skola bliva utförda i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt. Sedan år 1916 äro inom Norrbottens län anställda två lappfogdar. Från april 1925 har göromålens omfattning framtvungit anslag till en biträdande lappfogde. Till följd av att fjällrenarna utgjorde den ojämförligt större delen av länets renmakt — enligt 1934 års renräkning omkring 137 000 fjällrenar mot omkring 38 000 skogsrenar plus omkring 18 000 renar i koncessionsområdena nedanför lappmarksgränsen efter Kalix och Torne älvdalar — och av det mera utsatta läge som fjällrenskötseln intog på olika sätt kom huvudparten av lappfogdarnas arbete att upptagas av fjällrenskötseln. Sedan det av olika skäl visat sig ofrånkomligt att ägna skogsrenskötselns förhållanden en särskild uppmärksamhet, indelades från 1 juli 1932 länet beträffande lappadministrationen i två fjälldistrikt, det ena omfattande fjällappbyarna i Arjeplogs och Jokkmokks socknar och det andra fjällappbyarna i den återstående lappmarken eller Gellivare, Jukkasjärvi och Karesuando socknar, samt ett skogsdistrikt omfattande samtliga skogslappbyar ävensom koncessionsområdena; skogsdistriktet anförtroddes åt den ene av lappfogdarna, och det södra fjälldistriktet kom till följd av sjukdomsfall att förestås av den biträdande lappfogden. Denna anordning bestod till dess skogslappfogden i februari 1935 hastigt skördades av döden. På grund av rekryterings-

besvär hava de två fjällappfogdarna därefter fått påtaga sig jämväl skogsrenskötselns angelägenheter, vardera beträffande området nedanför hans distrikt, en anordning som icke kan få bli annat än ett provisorium. Till belysande av arbetsmängden inom fjälldistrikten lämnas här några siffror rörande expeditionsarbetet för åren 1932—1935.

A.

Södra

Ärendenas

fjälldistriktet.

art

1) Inkomna från landskansliet 151 2) „ „ landskontoret 107 3) Ansökningar om rätt till jakt och fiske 213 4) Inkomna från lapptillsyningsmännen 65 5) „ „ övriga myndigheter och tjänstemän 59 6) „ „ norska myndigheter och enskilda 26 7) „ „ enskilda personer i Sverige 163 8) Telegram om olovlig renbetning i Norge 58

149 119 243 49

117 93 427 76

143 91 278 73

141 30

149 13

213 8

898 Summa

842 Ovan uppräknade inkomna ärenden hava föranlett följande antal utgående skrivelser. Ärendenas

1) Längre skrivelser, förvarade i koncept 2) Kortare yttranden, i huvudsak rörande jakt och fiske; innehållet antecknat i diarium

373 Summa

härav skrivelser, avlåtna på eget initiativ

168 B.

art

Norra

Ärendenas

fjälldistriktet.

art

1) Inkomna från landskansliet 2) „ „ landskontoret 3) Ansökningar om rätt till jakt och fiske 4) Inkomna från lapptillsyningsmännen . .

1932 L93-3

107 73 165 64

131 91 120 129

87 113 201 136

106 145 419 148

221 Ärendenas

art

5) Inkomna från övriga myndigheter och tjänstemän 55 6) „ „ norska myndigheter och enskilda 21 7) „ „ finska myndigheter och enskilda — 8) „ „ enskilda personer i Sverige 154 9) Telegram om olovlig renbetning i Norge 33 Summa

—

147 16

162 5

200 3

1142 Ovan uppräknade inkomna ärenden hava föranlett följande antal utgående skrivelser. Ärendenas

art

1) Längre skrivelser, förvarade i koncept 275 2) Kortare yttranden, i huvudsak rörande jakt och fiske; innehållet antecknat i diarium 144

364 Summa härav skrivelser, avlåtna på eget initiativ

609 139

766 166

1007 146

419 57

Antalet resdagar utgöra: år 1932 för södra distriktet 183, för norra 170 » 1933 „ „ „ 134, „ „ 183 » !934 „ „ „ 207, „ „ 176 » 1935 „ „ „ 171, „ „ 173 Av särskild anledning har för södra distriktet förelegat en redogörelse över göromålen under den tid distriktet förestods av den biträdande lappfogden; och meddelas därur, till utfyllnad av förestående siffermässiga uppgifter, följande: Den under vintern 1931—1932 verkställda tvångsnedslaktningen av renar i Arjeplog har krävt vidlyftiga utredningar och utlåtanden; två av dessa hava, förutom statistiska bilagor, omfattat vardera 60 maskinskrivna foliosidor. Av vidlyftig art är vidare det årligen återkommande upprättandet av fördelningslängder över betesavgifter till Norge; bland 1934 års utgående expeditioner finnes en sådan längd om 69 foliosidor. Ett och samma expeditionsnummer omfattar stundom flera olika ärenden. Detta gäller främst ansökningar om fastställelse av renmärken; sålunda omfattar 1934 års yttrande rörande renmärken i Jokkmokks socken 93

olika ärenden. Dessa ingå icke i statistiken över inkommande ärenden, och bland utgående expeditioner äro de upptagna under ett och samma nummer. Statistiken lämnar sålunda icke en i allo belysande bild av arbetsMycket av arbetet har föranletts av förhållandena till Norge. Det stora renantalet i Arjeplogs socken i förening med den inom socknen rådande renvaktarbristen och övriga missförhållanden på renskötselns område, varom de i det föregående lämnade meddelandena giva besked, har krävt ständig uppmärksamhet och ofta även personliga ingripanden. Vid olovlig renbetning har det varit nödvändigt att på ort och ställe kontrollera lapparnas utdrivningsarbete. Omfattande tvångsnedslaktningar genom norska lappväsendet hava krävt resor till Norge för granskning av de slaktade djurens öronmärken och slutligen har personlig närvaro ofta visat sig nödvändig vid syneförrättningar och rättegångar rörande ersättning för skadegörelse av renar. Antalet resdagar i Norge har varit år 1932 „ 1933 „ 1934

14 14 53.

Att döma av det sjunkande antalet inkomna telegram om olovlig renbetning i Norge synes det, som om förhållandena i detta avseende skulle vara på väg att förbättras. För att denna förbättring icke skall avstanna eller vilket vore än värre — tillståndet åter försämras, måste lappväsendets tjänstemän även i fortsättningen ägna en icke obetydlig del av sin arbetstid åt övervakandet av lapparnas efterlevnad av renbeteskonventionens bestämmelser. Arbetsuppgifterna inom det egna landet äro av vitt skiftande natur. Lappfogden skall, förutom med ärenden som hava direkt samband med lapparnas renskötsel, jämväl taga befattning med fattigvårdsväsendet och taxeringsförfarandet samt med förvaltningen av kronans marker ovan odlingsgränsen. I fråga om fattigvården bland lapparna kunna lappfogdens åligganden och befogenheter jämställas med statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenters. Han har att yttra sig i ärenden rörande samhällsvård åt lappar, att närvara vid kommunernas fattigvårdssammanträden och att utöva tillsyn över skötseln av de lapska ålderdomshemmen och av lappfattigvården över huvud taget. I taxeringsfrågor skall lappfogden tillhandagå taxeringsmyndigheterna med upplysningar om lapparnas förmögenhetsförhållanden m. m. och närvara vid taxeringsnämndernas sammanträden. Lappfogdens befattning med förvaltningen av kronomarkerna ovan odlingsgränsen består i förberedande handläggning av alla framställningar om upplåtelse av jakt, fiske, slåtter, fjällägenheter m. m. I synnerhet jakt- och fiskeärendena, som enligt den ovan intagna statistiken år 1934 uppgingo till ett antal av 427, taga mycken tid i anspråk. Fjällägenhetsärendena, som i allra flesta fall nödvändiggöra undersökning på ort och ställe, hava varit särskilt tidsödande. Under åren 1932 —1934 har lappväsendet bedrivit en omfattande byggnadsverksamhet i fjälltrakterna. Bland annat hava långa renstängsel uppförts i såväl Arjeplogs som Jokkmokks socknar. Sommaren 1932 var arbetsstyrkan over 80 man. Visserligen har särskild arbetsledare varit anställd för den när-

måste tillsynen vid arbetsplatserna, men trots denna anordning har givetvis även lappfogden i stor utsträckning fått ställa sin tid till förfogande för frågor, som haft samband med byggnadsarbetet. De slutliga avsyningarna hava verkställts av honom personligen, och arbetena hava i huvudsak likviderats genom hans direkta förmedling. Bland ytterligare vidlyftigare göromål under denna tid kan framhållas 1932 och 1934 års tvångsnedslaktningar av renar samt 1934 års allmänna renräkning. Under år 1932 försåldes genom direkt tvångsingripande 2186 renar för 34 319 kronor 95 öre, vilket belopp redovisades till 26 olika renägare genom utförliga redovisningshandlingar, omfattande 81 maskinskrivna foliosidor. Renräkningarna äro av regelbundet återkommande natur, och åtgärder för renstammens hållande inom behöriga gränser torde, även om formliga tvångsnedslaktningar av större omfattning så småningom kunna undgås, jämväl i framtiden aldrig kunna helt undvikas. Så långt vad angår lappfogdegöromålen i södra fjälldistriktet. Arbetet inom det norra fjälldistriktet företer en bild av ungefär samma art. En skildring av göromålen skulle — mutatis mutandis — i stort sett bli ett upprepande av det nyss anförda. Erinras må här endast att förhållandet till Norge, där samtliga lappbyar norr om Torneträsk äro hänvisade till sommarbetning i Troms fylke med ett renantal, som icke får överstiga 39 000, och till Finland, genom vars territorium flera renskötselgrupper hava att på vissa noga bestämda villkor passera vid flyttningarna till och från Norge, kräver synnerlig uppmärksamhet. På tal om fjällappfogdarna är att tillägga, att renantalet enligt 1934 års räkning utgjorde i södra fjälldistriktet 53 907 och i norra fjälldistriktet 83 121. Förestående utredning torde visa att för handhavande av fjällrenskötselns angelägenheter i Norrbottens län två lappfogdar äro oundgängligen erforderliga. Till direkt belysning av de med administrationen av skogsrenskötseln inom Norrbotten förenade göromål må anföras följande. Skogslappfogdens brevkoncept för år 1934 upptager 293 nummer, och enligt hans diarium för samma år behandlades 454 ärenden. Enligt 1934 års renräkning utgjorde antalet skogsrenar i länet 56 047; totala renantalet i Västerbotten var samma år — renarna räknade efter kalvningstiden enligt uppgift — 54 698 och i Jämtland 29 465. De rationella renantalen hava antagits till: för Västerbotten 45 000 å 46 000, för Jämtland 24 500 och för Norrbottens skogsrenar 45 900. Tilläggas bör att den förste föreståndaren för skogslappdistriktet, lappfogden Pappila, icke fick odelat ägna sig åt denna sin tjänst, i det han till stor del anlitades för arbeten i samband med 1930 års lapputredning, med ordnande av renhandel och renköttspropaganda och dylika under

denna tid särskilt aktuella frågor, varigenom viktiga arbetsuppgifter inom skogsrenvården fått ställas på framtiden. I detta sammanhang synes det, för ett närmare preciserande av lappfogdarnas arbetsuppgifter, vara lämpligt att hänvisa till det härefter intagna förslaget till lappfogdeinstruktion, vilken torde böra fastställas av K. Majt. Förestående utredning angående de göromål, som ankomma på lappfogdeinstitutionen inom Norrbotten, torde till fullo visa på ett stadigvarande behov av tre lappfogdedistrikt härstädes. Lappfogdeinstruktion. Lappfogden är i sin tjänst underställd länsstyrelsen och har att närmast under denna myndighet taga den befattning med lappväsendet, som nedan sägs, samt i övrigt fullgöra vad enligt denna instruktion eller eljest enligt lag eller författning honom åligger. Lappfogde åligger 1. Att vaka däröver, att bestämmelserna i gällande lagar och övriga stadganden rörande renskötseln och vad med denna står i samband efterkommas såväl av bofasta som av lappar samt att, där så ej sker, söka åstadkomma rättelse. 2. Att hava tillsyn över att de i p. 2—6 av tillsyningsmannainstruktionen givna föreskrifterna rörande lapparnas flyttningar, renskiljningar, sänkningar och andra åtgärder för åstadkommande av en god renskötsel bliva iakttagna. 3. Att själv eller genom annan i lämplig tid före flyttningarna verkställa undersökningar för åstadkommande av tillförlitlig upplysning om betesförhållandena, särskilt vintertid. 4. Att hålla sig noga underrättad om förekomsten av sjukdomar bland renarna, om uppträdande av rovdjur eller andra särskilda olyckor i renskötseln. 5. Att skaffa sig noggrann kännedom om renbeståndet och växlingarna däri samt för sådant ändamål bland annat göra sig underkunnig om kalvningsresultat och hålla kontroll över renslakten samt att, för åstadkommande av bästa möjliga utbyte av rennäringen för lapparna, med uppmärksamhet följa företeelserna på renmarknaden. 6. Att verka för ett gott förhållande mellan de bofasta och lapparna, att bibringa båda befolkningsgrupperna noggrann kännedom om deras ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, att söka förekomma övergrepp från såväl den ena som den andra parten, att för den skull göra sig väl förtrogen med jämväl de bofastas förhållanden. 7. Att beträffande förhållandet till Norge tillse att de i renbeteskonventionen med detta land eller eljest givna föreskrifter noggrant följas och att sålunda anmälningar för inflyttning i distrikt i Norge i riktig ordning avlämnas och expedieras, varvid iakttages att åtgärder i god tid vidtagas för eventuellt nedbringande av renantalet till överensstämmelse

225 med vad som för de skilda distrikten är tillåtet, att övervaka att flyttningarna till distrikten försiggå i behörig ordning och i enlighet med de till vederbörande fylkesman översända anmälningarna, ävensom att återinflyttningarna på hösten jämväl företagas i riktig ordning, att tillhålla lapparna att under vistelsen i Norge ställa sig konventionens bestämmelser, utfärdade bevakningsregler och andra för renskötseln gällande föreskrifter till noggrann efterrättelse och i händelse av överträdelse vidtaga åtgärder bland annat för renars återförande till område, där de må vistas, att vid syneförrättningar, förlikningar och andra rättshandlingar tillvarataga lapparnas rätt och bästa. 8. Att beträffande förhållandet till Finland tillse att de i konventionen med detta land och eljest givna föreskrifter noggrant följas och att sålunda de för genomflyttning till Norge över finskt territorium bestämda tider och vägar noga iakttagas, att åtgärder skyndsamt vidtagas för återförande av renar, som olovligen inkommit i det andra riket, att vid förrättningar för bestämmande av ersättning för skada genom renar de svenska lapparnas rätt och bästa tillvaratages. 9. Att beträffande den lapska fattigvården iakttaga föreskrifterna i nådiga brevet den 16 mars 1928 till länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län angående lappfogdes befattning med fattigvård och barnavård för lappar. 10. Att beträffande nomadskolväsendet lämna det biträde, som enligt författningarna i ämnet tillhör honom. 11. Att beträffande lapparnas beskattning mottaga, granska och i behörig ordning till ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd överlämna lapparnas taxeringsuppgifter samt om möjligt närvara vid taxeringsnämndernas behandling av lapparnas beskattningsärenden. 12. Att beträffande upplåtelse av lägenheter, jakt, fiske och slåtter samt andra nyttj anderätter ovan odlingsgränsen verkställa den förberedande undersökning och beredning av ärendena, som av länsstyrelsen uppdrages åt honom, att hava uppsikt över sålunda beviljade rättigheter och tillse att överträdelser av stadgade villkor bliva beivrade samt att i händelse av inkräktning å kronomark iakttaga bestämmelserna i nådiga kungörelsen i ämnet den 19 juni 1917 (303). 13. Att å sin expedition föra följande böcker, nämligen diarium enligt formulär, som av vederbörande länsstyrelse fastställes, upptagande inoch utgående ärenden, brevbok, upptagande koncept till utgående skrivelser, där de ej äro av det kortfattade innehåll, att detta lämpligen kan antecknas i diariet, samt kassabok. 14. Att över sin verksamhet årligen före den 1 juli till vederbörande länsstyrelse ingiva berättelse för sistförflutna renskötselår, omfattande tiden 1 maj—30 april; berättelsen bör avfattas enligt uppställning som angives i bilaga härefter. 15. Att beträffande sina resor iakttaga de anvisningar bl. a. ifråga om planläggning, anmälan om anträdande m. m., som av vederbörande länsstyrelse må lämnas, samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter rörande tjänstens uppehållande, som utöver de i denna instruktion intagna må kunna av länsstyrelsen meddelas.

226 Förslag

t i l l b i l a g a t i l l p. 14 i instruktionen.

lappfogde-

1) Befattningshavare inom distriktet. 2) Renantalet (ur renlängder eller renräkningslängder), angivet i tabellform och upptagande renantalet lappbyavis (egna och skötesrenar, lappars och svenskars) ävensom antal husbönder. 3) Lappfogdens verksamhet: sammanträden (ort och tid); resor (tillhopa under året och dagar); upplåtelser av skilda slag; anställda åtal. 4) Tillsyningsmännens verksamhet. 5) Betesförhållanden och renskötseln under året: flyttningar, kalvning, skiljningar, rovdjur, rensjukdomar, slakt, renmarknaden. 6) Förhållandet till bofasta (lappbyavis), höskador o. dyl. 7) Förhållandet till Norge (och Finland). a) takster; b) betesavgifter. 8) Byggnadsarbeten under året. 9) Särskilda förhållanden.

Avlöningen till lappfogdarna utgår för närvarande i form av ett årsarvode på 5 500 kronor, vartill efter fem års tjänstgöring kommit ett tillläggsarvode på 500 kronor. Ersättning för resor betalas enligt klass II C i allmänna resereglementet dock med det lägre traktamente, som bestämdes genom Kungl. kungörelsen den 14 juni 1933, varigenom traktamentet, för helt dygn räknat, sänktes från 19 till 15 kronor. Den biträdande lappfogden uppbär ett årsarvode av 4 200 kronor; reseersättning utgår enligt resereglementets klass II E med det enligt nyssnämnda kungörelse från 13 kronor till 12 kronor sänkta traktamentet. Nu utgående arvode till lappfogdarna fastställdes av 1921 års riksdag. Det framhölls av föredragande departementschefen i den proposition, genom vilken förslaget förelades riksdagen, att knappast några andra statens tjänstemän hade att fullgöra sin gärning under så uppslitande förhållanden som lappfogdarna. Någon förändring av deras tjänsteställning från årsförordnande till på ordinarie stat anställda ifrågasattes emellertid ej. I gemensam skrivelse av den 22 oktober 1922 hemställde länsstyrelserna i de tre norra länen, att lappfogdarna skulle uppföras på ordinarie stat och i avlöningshänseende jämställas med folkskolinspektörer. 1924 års landsstatslönesakkunniga, till vilka ärendet remitterats, ansågo sig kunna bekräfta, att lappfogdarnas arbete i hög grad ökats och funno sig kunna understödja länsstyrelsernas framställning. Lappfogdarnas uppförande å ordinarie stat borde ske i samband med en lönereglering för andra befattningshavare vid landsstaten. Därvid borde lappfogdarna

227 med hänsyn till dem åliggande arbetsuppgifter placeras något förmånligare än landsfiskalerna, men något lägre än landsfogdarna. I överensstämmelse härmed ansågo de sakkunniga, att lappfogdarna lämpligen borde inordnas i 14 :e lönegraden av avdelning B — numera B. 24. Länsstyrelserna, som bereddes tillfälle att yttra sig över de sakkunnigas förslag, vidhöllo samtliga, att lappfogdarna i lönehänseende borde jämställas med folkskolinspektörerna. Lappfogden hade i sin tjänst både att vara ett rådgivande och upplysande organ för länsstyrelsen och att handla självständigt. Tjänsten krävde tillika särskilda fysiska förutsättningar. Lappfogden måste äga grundlig kännedom om de särskilda förhållanden, under vilka lapparna och befolkningen i fjälltrakterna levde. Hans arbete vore av den art, att några jämförelsegrunder med andra tjänstemannaklasser näppeligen stode att åstadkomma. Rekryteringssvårigheterna vore även ett skäl att höja avlöningarna. Man kunde ej påräkna, såsom 1902 års löneregleringskommitté syntes hava ansett, att lappfogdarna regelmässigt kunde rekryteras ur landsfiskalskåren. Deras arbete vore så slitande, att en tidigare pensionsålder för dem ifrågasatts, ett förhållande som jämväl motiverade ett förbättrande av deras lönevillkor. — Den 10 juli 1926 överlämnade länsstyrelsen i Norrbottens län med tillstyrkan en framställning från länets båda lappfogdar, att de, som innehaft sina befattningar i tio år, men icke kommit i åtnjutande av ålderstillägg, måtte från och med den 1 juli 1926 få uppbära tvenne sådana å vartdera 500 kronor. Vid föredragning inför Kungl. Maj :t av de tre länsstyrelsernas i det föregående omnämnda framställning, uttalade departementschefen, att starka skäl för avlöningsförhöjning åt lappfogdarna förelåge. Han vore emellertid icke beredd att framlägga en definitiv lönereglering för dem. Sambandet mellan landsfiskalernas och lappfogdarnas löneställning borde bibehållas. Utredning om en förändrad lapplagstiftning påginge, och de resultat, vartill den kunde leda, kunde ej överblickas. En förbättring i löneavseende vore dock behövlig. I avvaktan på blivande lönereglering borde lappfogdarna komma i åtnjutande av en höjning av arvodet, motsvarande det ålderstillägg, som de skulle hava erhållit, därest tjänsterna varit uppförda på ordinarie stat. Denna avlöningsförbättring syntes böra utgå med 500 kronor. I enlighet härmed beslöt även riksdagen. Uti särskilda skrivelser av den 14 och den 12 november samt den 8 december 1928 hemställde länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, att frågan om uppförande av lappfogdarna å ordinarie stat måtte föreläggas 1929 års riksdag. Departementschefen förklarade emellertid vid ärendets föredragning inför Konungen, att han, som ansåge det olämpligt, att frågan upptoges till behandling annat än i samband

med definitiv lönereglering för övriga befattningshavaregrupper vid landsstaten, icke ansåge sig kunna förorda länsstyrelsernas framställning. Då länsstyrelserna i de tre norra länen under hösten 1930 avgåvo yttranden över 1928 års lönekommittés den 30 juni 1930 framlagda förslag om en provisorisk löneförbättring till landsfogdar och landsfiskaler, hemställde de ånyo, att lappfogdarnas avlöningsfråga, som icke berörts i lönekommitténs förslag, snarast måtte upptagas till definitiv lösning. Om dylikt förslag ej kunde föreläggas 1931 års riksdag, hemställde dock länsstyrelserna, att åtminstone förslag om en provisorisk löneförbättring måtte framläggas. Departementschefen fann visserligen, att med hänsyn till lappfogdarnas i hög grad ansvarsfulla och även i fysiskt avseende synnerligen krävande arbete deras avlöningsförmåner vore för knappt tillmätta. Förslag om en definitiv lönereglering vore med hänsyn till pågående utredningsarbete icke möjligt att framlägga. I betraktande av det statsfinansiella läget fann sig departementschefen ej heller kunna föreslå en mera provisorisk åtgärd till förbättrande av deras löneställning. Den 11 juli 1931 hade 1928 års lönekommitté framlagt förslag om lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler samt lappfogdar. Enligt detta förslag skulle de sistnämnda uppföras på ordinarie stat och placeras i 22 lönegraden. Kommittén kunde icke biträda länsstyrelsernas hemställan om tjänsternas placering i en vida högre lönegrad "särskilt som för erhållande av lappfogdetjänst icke finnes föreskriven någon särskild teoretisk utbildning". Kommittén erinrade om att vid inplacering av lappfogdetjänstema i 22 lönegraden traktamentsersättning skulle på grund av gällande bestämmelser vid resor inom Sverge utgå enligt traktamentsklass D i stället för nu enligt klass C. Kommittén fäste vidare uppmärksamheten på att ingen instruktion för lappfogdarna funnes utfärdad. Av statsfinansiella skäl fann sig departementschefen ej kunna föreslå att lappfogdarnas lönefråga förelades 1932 års riksdag. Samma inställning till frågan om en definitiv lönereglering för lappfogdarna har föredragande departementschefen intagit vid behandlingen av de 1933, 1934 och 1935 års riksdagar förelagda statsverkspropositionerna. Denna redogörelse visar att de tre länsstyrelser, som hava lappfogdar sig underställda, gjort åtminstone fyra framställningar — 1922, 1926y 1928, 1930 — om lappfogdetjänsternas uppförande på ordinarie stat och i löneställning motsvarande nuvarande B 26; länsstyrelsen i Norrbottens län har härutöver gjort ytterligare framstötar i ämnet åren 1925, 1927 och 1931, vid sistnämnda tillfälle i sitt yttrande över 1928 års lönekommittés betänkande med förslag till lönereglering för bl. a. lappfogdar. Att länsstyrelserna så enträget och enhälligt gått fram med denna sak måste i sin mån tyda på att saklighets- och rättfärdighetsskäl tala för de framförda önskemålen. Småningom hava också en del invändningar över-

229 givits, som i olika instanser plägat anföras mot ifrågavarande krav. Sålunda har statskontoret i ett yttrande den 22 mars 1928 bl. a. medgivit, att de kompetensfordringar som måste ställas på lappfogdarna och de arbetsuppgifter som åligga dessa tjänstemän vore helt olika dem som gällde för landsfiskalerna och vidare förklarat lappfogdarnas uppförande på ordinarie stat icke böra uppskjutas samt uttalat, att denna fråga syntes kunna lösas oberoende av en blivande lönereglering för fögderiförvaltningen. Trots att redan i den till 1921 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen framhölls, huru krävande lappfogdarnas tjänsteutövning är, trots att det från regeringshåll vitsordats, att de framställningar om en lönereglering och lappfogdetjänsternas uppförande på ordinarie stat, som av länsstyrelserna i de tre nordligaste länen gjorts, varit välgrundade, och att lönerna varit och äro för knappt tillmätta, så är lappfogdarnas lönefråga alltjämt oavgjord. Och dock hava fjorton år förflutit, sedan vederb. departementschef förklarade, att knappast några statens tjänstemän hade att fullgöra sin gärning under så uppslitande förhållanden som lappfogdarna. Händelserna hava också tyvärr bekräftat hans ord. Tre av befattningshavarna i denna tjänstemannagrupp, som inalles räknar fyra man och en biträdande lappfogde, hava under de senaste åren, mänskligt att döma förtidigt, skördats av döden, två hava dragit sig tillbaka med bruten hälsa, och av dem har den ene avlidit i sviter av den sjukdom som han under sin tjänsteutövning ådragit sig. Dessa fakta borde vara ägnade att övertyga även den mest sparsamme statshushållare, att den nuvarande ordningen är ohållbar. Numera torde väl heller knappast kunna med fog såsom skäl vidhållas frågans samband med lönereglering för landsfogdar och landsfiskaler. Lappfogdetjänsterna rekryteras icke numera såsom fallet var med de allra första lappfogdarna ur länsmans- eller landsfiskalskåren. Av de med döden avgångna lappfogdarna var en filosofie doktor, en filosofie licentiat, en folkskolinspektör och en hade avlagt kansliexamen. Av de nu tjänstgörande är en teol. kand. och reservofficer, en civil jägmästare, en filosofie kandidat och en har avlagt landsfiskalsexamen. Förhållandet bekräftar visserligen det härovan citerade uttalandet av 1928 års lönekommitté, att "för erhållande av lappfogdetjänst icke finnes föreskriven någon särskild teoretisk utbildning", men det visar något annat, som lönekommittén icke skänkt tillbörligt beaktande, nämligen att här är fråga om en tjänstebefattning, på vars innehavare måste ställas andra och vidare fordringar än examensbetyg och genom papper styrkta tjänstemeriter, nämligen uteslutande duglighet för just detta uppdrag. Man lär sig ej nomadernas levnadsvanor, förutsättningarna för deras huvudnäring, renskötseln, och för dennas inpassande i det ekonomiska liv, som utvecklingen i norra delarna av vårt land skapat, genom att avlägga en eller annan exa-

men, genom "någon särskild teoretisk utbildning". Vilken teoretisk utbildning som än uppställdes för behörighet till lappfogdetjänst, så skulle den icke garantera dugliga lappfogdar. Härtill fordras något annat och mera krävande: att man praktiskt lever sig in i förhållandena, att man har kärlek till uppgiften, och att man är beredd att för denna taga risken av en i förtid bruten hälsa. Utöver de mångahanda och stränga kvalifikationer, som här ovan och i skilda framställningar i ämnet ställts upp för lappfogdesysslan och som göra rekryteringen synnerligen ömtålig, må här endast ytterligare påminnas om den förtroendekaraktär lappfogdarnas verksamhet ute i orterna innebär med viktiga avgöranden gent emot lappar och bofasta. Dessa åtgöranden undandraga sig i stor utsträckning kontroll och måste därför baseras på tillit från länsstyrelsens sida. Än starkare framträder detta förhållande beträffande lappfogdarnas verksamhet i Norge; de träffa här å lapparnas vägnar förfoganden och representera i övrigt på ett i svensk administration säreget sätt den svenska statsmakten. 1928 års lönekommitté hyste viss tvekan rörande lämpligheten av att bereda befattningshavare med lappfogdarnas tjänsteåligganden den fasta anställning, som följer med konstitutorial eller fullmakt. Arbetets art — sade kommittén — ställer stora krav på vederbörandes förmåga att uthärda strapatser och umbäranden av olika slag, "och när pensionsåldern börjar närma sig, är en befattningshavare i regel icke i besittning av den kroppsliga rörlighet och spänstighet, som utgör en förutsättning för lappfogdebefattningens utövande. Förordnandesystemet innebär den fördelen för statsverket att möjlighet städse finnes till ombyte av tjänsteinnehavare, där sådant finnes av förhållandena påkallat." Kommittén fullföljde dock icke denna av väl mycken hänsyn till statsekonomin och alltför ringa känsla för statstjänarna präglade tankegång utan föreslog, att lappfogdebefattningarna skulle uppföras på ordinarie stat. Därvid ville dock kommittén framhålla vikten av att vissa garantier skapades för att tjänsterna erhölle fullt lämpliga innehavare. I sådant avseende föreslogs dels skyldighet för lappfogde att låta förflytta sig till annan tjänst inom den civila statsförvaltningen, dels föreskrift att till ordinarie lappfogde icke skulle antagas person, som ej under viss tid, förslagsvis minst två år, uppehållit lappfogdetjänst på förordnande eller under minst lika lång tid tjänstgjort såsom biträdande lappfogde och därvid visat sig lämplig för befattningen. Mot intetdera av dessa villkor torde någon berättigad erinran kunna göras. Det förra möjliggör att, om lappfogde under och genom sin tjänstgöring ådrager sig varaktig ohälsa, som gör honom oförmögen att på ett nöjaktigt sätt uppehålla tjänsten, nyttiggöra hans arbetskraft, där den kan finna användning i statens tjänst. Det andra villkoret, innebärande

231 samma fordran, som härovan föreslagits i samband med behandlingen av lapptillsyningsmännens tjänsteställning, möjliggör en prövning av vederbörandes kvalifikationer, innan fullmakt å tjänsten utfärdas. Rättvisa torde emellertid fordra, att prövotiden, väl genomgången, räknas den tillförordnade till godo vid uppflyttning i löneklass. Har den till tjänsten föreslagne dessförinnan på ett förtjänstfullt sätt uppehållit befattning som biträdande lappfogde under en som lämplig ansedd prövotid, bör fullmakt på ordinarie tjänst kunna omedelbart utfärdas för honom. Vad nu vidare beträffar de löneförmåner, som böra tillerkännas lappfogdarna, så hade 1924 års landsstatslönesakkunniga, såsom redan nämnts, föreslagit, att lappfogdarna skulle inordnas i då gällande 14:de lönegraden av avdelning B, motsvarande nuvarande lönegrad B. 24. Lappfogdarnas löneförhållanden borde — sade de sakkunniga — vara något förmånligare än landsfiskalernas, men något lägre än landsfogdarnas. 1928 års lönekommitté föreslog lön enligt lönegrad B. 22; tre reservanter uttalade sig för B. 23. Länsstyrelserna i de tre norra länen hava å sin sida hemställt, att tjänsterna i fråga skulle hänföras till lönegrad B. 26, och anfört, att lappfogdarna i löneavseende borde jämställas med folkskolinspektörer. Ehuruväl ett sammankopplande av lappfogdarnas lönefråga med löneregleringen för landsfiskaler och landsfogdar numera, på sätt ovan antytts, måhända icke med nödvändighet behöver ske, så innefattar ett uttalande av sammansatta stats- och första lagutskottet vid 1935 års riksdag, mot vilket erinran av riksdagen ej gjordes, att landsfogdarna (med ett enda undantag) böra placeras i lönegraden B. 29 — i relation till det tidigare återgivna principuttalandet att lappfogdarnas lön bestämmes i förhållande till landsfogdarnas — i viss mån ett medgivande åt länsstyrelsernas önskemål ifråga om löneställningen; samma utskott hemställde också om ett skyndsamt beaktande av frågan om en lönereglering för lappfogdarna. Till de övriga omständigheter, som böra komma under bedömande vid behandling av frågan om lappfogdarnas löneställning, må även läggas det förhållandet att lappfogdetjänsterna äro att betrakta som sluttjänster. Lapputredningen får alltså föreslå att Norrbottens län indelas i tre lappfogdedistrikt, två fjälldistrikt och ett skogsdistrikt med den omfattning som ovan angivits, och att varje av dessa distrikt anförtros åt en lappfogde på ordinarie stat med placering i lönegrad B. 26. Pensionering. Beträffande pensionsåldern för lappfogdarna ifrågasatte 1928 års lönekommitté att denna måtte sättas lägre än vad eljest normalt gällde för civila befattningshavare i statens tjänst och anförde i detta hänseende

landsstatslönesakkunnigas förslag att pensionsåldern för lappfogdarna borde sättas till 60 år. Med instämmande i de synpunkter som varit vägledande för dessa uttalanden hemställer utredningen att pensionsåldern för lappfogdarna bestämmes till 60 år och, på samma skäl som ligga till grund för denna lägre pensionsålder, att lappfogdarna måtte komma i åtnjutande av hel pension efter 20 tjänsteår. Enahanda bestämmelser ifråga om pensionsålder och tjänsteår, resp. 60 levnadsår och 20 tjänsteår, synas med hänsyn till tjänstens beskaffenhet motiverade jämväl för lapptillsyningsmännen.

Biträde åt lappfogdarna. På sätt här ovan omnämnts har omfattningen av lappfogdarnas göromål i Norrbottens län framtvungit anslag till ett biträde åt lappfogdarna alltsedan april 1925. Under denna tid har behovet av detta biträde alltmera befästats. Den biträdande lappfogden, såsom hans benämning blivit, är behövlig för biträde med diarieföring och annat expeditionsarbete på lappfogdarnas expedition, vid utredningar och uppsättande av skrivelser och för expeditionens skötsel under lappfogdarnas frånvaro på resor. Rörande den tid dessa tjänsteresor upptaga och omfattningen över huvud taget av lappfogdarnas expeditionsgöromål hänvisas till redogörelsen här ovan. Från dessa biträden hava de nu tjänstgörande lappfogdarna rekryterats. Bliva lappfogdarna uppförda på ordinarie stat, måste möjlighet finnas till tjänsternas uppehållande under semester, och även eljest bör tillgång finnas till arbetskraft, som kan företräda lappfogdarna. På detta biträde bör kunna ställas de kvalifikationer, att han skall kunna utbildas till lappfogde. Tjänsten torde kunna uppföras på extra ordinarie stat. I löneavseende synes tjänsten icke böra placeras lägre än i B. 18, närmast motsvarande det arvode, som nu utgår till biträdande lappfogden. Biträdesfrågans ordnande på angivet sätt till båtnad för samtliga lappfogdar kan så mycket lättare åstadkommas nu, sedan lappfogdarna beretts gemensamt kontorsutrymme inom länsstyrelsens lokaler. Lapputredningen hemställer alltså, att till biträde åt lappfogdarna i Norrbottens län inrättas en tjänst på extra ordinarie stat i lönegrad B. 18.

233 MEKANISKA HJÄLPMEDEL. För att underlätta arbetet med renskötseln, därigenom befordra dess intensifiering och sålunda även avlägsna konfliktanledningar mellan lapparna och den bofasta befolkningen har det befunnits lämpligt att genom vissa stängselbyggnader underlätta arbetet med flyttningar och förhindra sammanblandning av renhjordarna. Samma mål, lättnad i lapparnas arbete, har man sökt vinna genom att uppföra vaktstugor eller, där detta är tillfyllest, vaktkåtor uppe i fjällen samt genom att på olika sätt underlätta förbindelserna i ödemarkerna. I det följande framlägges en förteckning på de olika slag av arbeten, som av utredningen befunnits nödiga, ävensom en kostnadsberäkning för det framlagda förslagets genomförande. Varje i förslaget upptaget arbete har under överläggningarna med lapparna dryftats med dem. Innan utredningen övergår till att framlägga sitt byggnadsförslag, har det synts lämpligt att till underlättande av kostnadsförslagens granskning här intaga en redogörelse för de grunder, enligt vilka kostnaderna beräknats. Beräkning

av k o s t n a d e r f ö r f ö r e s l a g n a h j ä l p m e d e l för renskötseln. I.

mekaniska

Stängsel.

Vid beräkningarna för stängselbyggnader skiljer man på tre typer av stängsel, nämligen 1) Sådana med 6 längsgående trådar, vilka i huvudsak få tjäna såsom ledande stängsel, med samma riktning som byagränser och renarnas vanliga färdvägar; påfrestningen på dessa beräknas ej bliva synnerligen stor. 2) Stängsel med 7 längsgående trådar, vilket är normaltyp; tjänar även till sparrstängsel tvärs över flyttningsområden, där ej snöförhållandena kräva särskilt hög avspärrning. 3) Stängsel med 8 längsgående trådar, höjd över marken 1,8 meter, som bygges, där avspärrning skall åstadkommas över område med trafik avrenar även under svårare snöförhållanden, alltså egentligen endast i fjälltrakt och emot norska gränsen på sträckor, där drivbildning är vanlig redan under början av vintern, innan nedflyttningen är helt verkställd. Stängsel av denna typ föreslås icke för norra distriktet. Materialbehovet för stängslen framgår av följande tabell: Typ av stängsel

6-trådigt 7-trådigt 8-trådigt

2 33 mm :s glöd4mm:sgalv. järntrådi.™i trad i kg. m kg. per kkm. ' per km!

800 900 1 000

125 125 140

Märlnr

, st

'* ' Per km"

2 200 2 600 3 000

sst. t

-

per km. s t P er k m "

500 500 500

300 300 300

234 Härvid räknar man med, att till stagning av stängslet i huvudsak användes järntråd av den angivna, grövre dimensionen. Om strävor av trä i stället anbringas mot stolparna, åtgår mindre kvantitet järntråd. Minskningen kan beräknas till 75 kg. per km. Man observerar, att järntråd alltid bör begagnas till nedfästning av stängslet i kuperad terräng, varför kvantiteten varje gång måste beräknas högre än som skulle åtgå enbart för längdsträckning av tråden. — Det anses, att strävning med tråd skänker flera fördelar, varför man ej i de följande beräkningarna företagit någon reduktion av trådkvantiteten för sådana stängsel, som byggas i skogstrakt, och där trä-strävning sålunda vore möjlig för rimlig kostnad. Mängden av järnmaterial har alltså icke gjorts beroende av stängslets läge i förhållande till skogen. Vidare märkes, att man anser sig vid de flesta stängselbyggen kunna hålla ett avstånd mellan stolparna av 4 meter. I svårare terräng bör dock avståndet hållas kortare, liksom ock på särskilt utsatta punkter. Det bör därför i genomsnitt räknas med 300 stolpar per kilometer. Det räknas med följande priser på järnmaterial. 4 mm. galvaniserad järntråd 3 mm. glödgad galv. „ 1 % " galvaniserade märlor 5" klippspik

kr. 0: 25 per kg. „ 0:27 „ „ „ 3: — „ mille „ 7: — „ „

På grund härav bliva materialpriserna per kilometer för de olika stängseltyperna vid normala byggnadsförhållanden: ... , Typ av stängsel m

6-trådigt 7-trådigt 8-trådigt

Kostnad för järnmaterial per km.

Kr. (243:85) Kr. (270:05) Kr. (300:30)

245 270 300

Till ledning för beräkning av frakterna har man följande viktuppgifter. Stolpar (torrt virke). 6- eller 7-trådigt stängsel. Sågad furustolpe, 2,2 m., 4"X5", vikt 16 kg. Huggen „ 2,2 m., 4" „ 18 kg. „ björkstolpe, 2,2 m., 4" „ 21 kg. 8-trådigt stängsel. Sågad furustolpe, 2,5 m., 4"X5", vikt 18 kg. Huggen „ 2,5 m., 4" „ 20 kg. „ björkstolpe, 2,5 an., 4" „ 25 kg.

235 Då, som framhållits, stolpantalet i genomsnitt skall vara 300 per kilometer, blir vikten av erforderliga stängselmaterial följande. Typ av stängsel

6-trådigt 7-trådigt 8-trådigt

Vikt av järn_T.. Vlkt av stol ar material i . P i kg. per km. kg. per km. Sågade av furu huggna av furu av björk

1000 1100 1200

4 800 4 800 5 400

II. Skiljningshagar

5 400 5 400 6 000

6 300 6 300 7 500

(ringgärden).

Hagar för skilj ningsändamål ävensom för kalvmärkning ha föreslagits till uppförande i fjälltrakterna, på platser där spjälgärden av lapparnas gamla typ ej kunna byggas, alltså i huvudsak ovan trädgränsen eller i varje fall på ställen med klen skogväxt. Dessa hagar uppföras på samma sätt som de ovan beskrivna stängslen av järntråd. Man räknar med 9 längsgående 4 mm. trådar. Stolpavståndet hålles vid 2 meter på grund av brytningarna i byggnadslinjen. Hagens diameter skall i allmänhet vara 100 meter; dess omkrets alltså 300—350 m. Med sidokammare och ledarmar, i vilka sistnämnda stolpavståndet kan få P " P P t i n 4 meter, antages längden av byggd hage uppgå till närmare 1 000 meter. Materialåtgången beräknas på följande sätt. Järnmaterial, såsom för 1 km. 8-trådigt stängsel Härtill flätverksgärde till dörrar och för uppdelning av stora kammaren Stolpar, 2,5 meter, 4" '

1 200 kg.

Kr. 300: Kr 200 •

500 st.

Kostnaderna för uppsättning av skilj ningshagarna variera på grund av deras belägenhet; jämför olika resväg för arbetsfolk, m. m. III.

Broar.

Beräkningarna av kostnader för föreslagna broar äro gjorda efter särskilda undersökningar på de utsedda byggnadsplatserna. I allmänhet föreslås broarna byggda såsom hängbroar; vid smalare övergångsställen, och dar det är ur trafiksynpunkt önskvärt, har man dock tänkt sig spannbroar av större bredd. IV. Stugor och kåtor. Ritningar och kostnadsförslag till fjällstugor av två typer äro uppmmdre typen, fyraväggig 3,5X4,5 meter, hava inkl. inredning beräknats gjorda av t. f. länsarkitekten Å. Strindberg i Luleå. Kostnaderna för den till 1100 kronor; vikt c:a 1 200 kg. Fjällstugan, större typen (5 väggars) beräknas till (inkl. fast inred-

ning) 1 966 kronor. Samtliga priser beräknade för materialierna kapadftde och hopsatta, fritt Kiruna. Arbetskostnaderna å själva byggnadsplatsenen antagas uppgå till 125 kronor för den mindre stugan och 150 kronor föför den större. En ökning av stugornas höjd med 20 cm. i förhållande till d< de uppritade förslagen, vilken synes vara av behovet påkallad, föranleder ei en höjning av materialpriserna med omkring 50 kronor. Man finge fördenenskull efter avrundningar räkna med priser, förutom frakter, på 1 30G00 kronor för den mindre stugan och 2 200 kronor för den större stugan. . För beräkning av frakterna antecknas följande. Vikten av erforderliga material utgör för 4-väggig stuga c :a 1 300 kgkg. och för 5-väggig stuga c :a 1 900 kg. Under transport efter vanlig vinterväg tages väl 500 kg. per lassss; under transport i fjällterräng, där väg måste öppnas för transportenen, tages i medeltal knappa 300 kg. per lass. Man får alltså: T y p

4-väggig stuga 5-

»»

Vid transport efter väg

Vid transport i fjället

3 hästlass

5 hästlass

>>

varefter följande fraktkostnader erhållas: Ppr

kronor

5-väggig ,stuga kronor

—

— 60 20 20 20 20 15 25 15 20 45 — 10 45 —

35 180 100 100 60 100 75 125 75 100 225 20 50 225 15

40 240 140 140 80 140 105 175 105 140 315 25 70 315 20

lnaR

kronor Kronor

Vittangi—Soppero (bil) „ —Idivuoma eller Karesuando (bil) Karesuando—Mukkavuoma Mukkavuoma—Råstojaure —Kummajärvi Idivuoma—Liedakka Liedakka—Skierviåive —Pulsujärvi —Taavajärvi Soppero—Pirtavardo „ —ö. Åggojokk „ —Vassejaure Kiruna—Torneträsk (jv) Torneträsk—Kattovuoma . . . . . . . . Kattovuoma—Kamasjaure Kiruna—Jukkasjärvi (bil) Jukkasjärvi—Vittangi järvi — Pirttimäsjärvi

4-väggig stuga

På frakterna bör räknas 20 % tillägg för oförutsedda utgifter. De3en, som är obekant med de säregna förhållanden, under vilka transportercrna av materiel äga rum i nu ifrågavarande trakter, finner måhända ett ti tilllägg av 20 procent överdrivet högt. Man måste emellertid hålla i minnenet,

att.tt materielen som regel framföres genom trakter, där inga som helst vägägar finnas, att transportledens längd ofta uppgår till ett tiotal mil eller mener, och att transporten ofta försvåras eller t. o. m. måste avbrytas på grurund av snöstormar eller annan otjänlig väderlek.

E Efter dessa typbeskrivningar med summariska kostnadsuppgifter följa härar lapputredningens förslag till mekaniska anordningar för renskötselns upppphjälpande. För samtliga ifrågasatta anläggningar finnas detaljerade kosostnadsberäkningar uppgjorda, men har icke ansetts nödigt att här upptagaga annat än slutsumman för varje företag.

FÖRSLAG Å ANLÄGGNINGAR M. M. TILL UNDERLÄTTANDE AV RENSKÖTSELN. I. NORRA LAPPFOGDEDISTRIKTET. Stäjtängsel. Kostnad för varje arbete L, LAPPBYARNA NORR OM TORNETRÄSK.

1. C Gränsstängsel mot Finland efter Könkänämä älv, vilket bygges såsom 6-trådigt stäixängsel i tre avdelningar, nämligen a) Z) Lammaskoski—Naimakkajärvi,

20 km.

20 400

b) ) Keinovuopio—Vittangi järvi,

20 km.

22 000

c) b Naimakanluspa—Siikavuopio—Kelottijärv.rvi, 18 km 17 200 2. L Ledstängsel vid Leppäjoki—Olderelven, inonom Nordnessets distrikt i Norge, 400 metteter, 6-trådigt

3. S Stängsel mellan Råstojaure och Kilpisjärv.rvi, delvis ombyggnad av äldre stängsel, helajla sträckan 25 km., 7 trådar

28 950

4. t Stängsel

Laimoviken—Vuoskojaure—

i

kronor

för lappbyn

f

° r ^PP" ^ d e ' distrikt

238 Kostnad i kronor ... . j... , för lapp for varje for lappfogdearbete byn dig|rikt

Leinavand, 15 km., 7 trådar

14 295

5. Stängsel över udde i Leinavand, 1,5 km., 6 trådar; stolpavstånd delvis längre än 4 meter

1 535

6. Stängsel över Åstojokknäset mellan Altevand och Leinavand, 3 km., 6 trådar; stolpavstånd delvis längre än 4 meter

3 225

7. Stängsel mellan Talma och Rautasvuoma lappbyar å sträckningen Torneträsk—Vassijaure, 18 km., 6 trådar. Klippterräng

20 430

Oförutsedda utgifter för stängslen: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

8 223 8 745 16 968

17 000

145 565

RAUTASVUOMA LAPPBY.

1. Mellan Apporjaure och Snarapjaure, 18 km., 6 trådar (föreslås ej framgå till Tjunujaure) 25 300 2. Ledgärde vid Håikamakårtje,

0,3 km.

350 Oförutsedda utgifter för stängslen: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

1 861 1 634 3 495

3 500

1. över höstlandet mellan Kalix och Rautas älvar, 35 km., 7 trådar

26 670

2. Mellan Ladtjojaure 5 km., 6 trådar

3 750

KAALASVUOMA LAPPBY.

och

Paittasjärvi,

29 150

239 Kostnad för varje arbete

3. Ledstängsel vid Värakårsajokk, 1,2 km. Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

888 2 762

i

kronor

för lappbyn

f

° r ! *PP" JP^\ distrikt

1 640

3 650

35 710

MELLANBYNS LAPPBY.

1. Vid Ainajokk 6 trådar

från Sitasjaure,

5 km., 6 625

2. Vid Gardeluobbal, 2 km., 6 trådar . . . .

2 550

3. över näset mellan Kaitumsjöarna, 2 km., 6 trådar; stolpavståndet delvis längre än 4 m

1 950

4. Mellan Harrijaure och Kaitumjaure, c :a 800 m., 6 trådar

850 Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

921 737 1658

13 635

Skiljningshagar. LAPPBYARNA NORR OM TORNETRÄSK.

1. Vid Kummajärvi

2 250

2. Vid Råstojaurluspen, kostnaden densamma som för hage nr. 1

2 250

3. Vid Kamasjaure

2 150

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

660 335 995

7 650

224 060

240 Kostnad i kronor ... . j... T för lappfor varje for lappfog-delarbete *** distrikt RAUTASVUOMA LAPPBY.

1. I Kamadalen Oförutsedda utgifter:

å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

57 70 127"

1 115

KAALASVUOMA LAPPBY.

1. I övre delen av Alesvuobme

2 670

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

384 75 459"

3 130

NORRKAITUMS LAPPBY.

1. I Tjäktjavagge

2 341

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

293 87

och Täusa

146 90 236

2 721

MELLANBYNS LAPPBY.

1. I Mårka mellan Kaitum Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

16 486

241 Broar. Kostnad för varje arbete

i

kronor

för lappbyn

LAPPBYARNA NORR OM TORNETRÄSK.

1. över Kummajoki

mitt för

Kummajärvi

läger, 35 m

2. över Vuomajoki i Kummadalen

3. Över Kirkeselven

i Norge

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

102 115 217

1877 RAUTASVUOMA LAPPBY.

1. över Håikamajokk, renar, 17 meter

hängbro för klövje660

2. över Kårsavaggejokk, klövjerenar, 10 meter 3. över Kuolkasjokk, renar, 12 meter

spannbro för 460

hängbro för klövje530

4. över Alesätno, hängbro för gångtrafik, 30 meter

885 Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

148 179 327

1. över Rautasälven vid Tjuoppuk, hängbro för gångtrafik, c :a 65 meter

1 730

KAALASVUOMA LAPPBY.

2 865

^r ,.

242 Kostnad för varje arbete

2. över Levasjokk, nar, 26 meter

i

kronor

för lappbyn

hängbro för klövjere775

3. över Värakårsajokk, jerenar, 10 m

spannbro för klöv660

4. över Varsajokk, hängbro för klövjerenar, 12 m

640 Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

188 286 474

1. Över Ladtjojokk nära Nikkaluokta, hängbro för hästtrafik, 25 m

2. över Lietejokk, hängbro för klövjerenar, ovan Skaiti, 25 m

1 395

3. över Kirjasjokk, hängbro för gångtrafik, belägen ovan Skaiti, 35 m

1 005

4. över Kirjasjokk, hängbro för klövjerenar, belägen nedanom Skaiti, 21 m. . . .

5. över Autjejokk, fik, 7 m

4 280

NORRKAITUMS LAPPBY.

bjälkbro för hästtra-

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

317 259 576

575 MELLANBYNS LAPPBY.

1. Över Ainajokk ovan Skaiti, för klövjerenar, 22 m

hängbro 1 105

4 750

*%$» dig f rikt

243 Kostnad för varje arbete

i

kronor

för lappbyn

f

° r *?PP* g *

2. Över Ållajokk, hängbro för klövjerenar, 20 m

3. över Påstå jokk, spannbro, 10 m

375 Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

161 137 298

1. över Upmasjokk, hängbro för klövjerenar, 21 m

1 015

2. Över Seukojokk, renar, 17 m

2 480

SÖRKAITUMS LAPPBY.

hängbro för klövje-

3. Över Ahajokk, hängbro för klövjerenar, 15 m

675 Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

206 143 349

2 815

Stigar. LAPPBYARNA NORR OM TORNETRÄSK.

1. Laimoviken—Vuoskojaure—Ittetjålme Råstojaure—Mukkavuoma, 100 km. a 20 kr 2. Mukkavuoma—riksgränsen dalen, 40 km. a 20 kr

2 000

mot Signal800

RAUTASVUOMA LAPPBY.

1. Rensjön—Rautasluspa,

25 km. å 20 kr.

2 800

19 067

244 Kostnad för varje arbete

2. Rensjön—Tjuoppuk,

10 km. a 20 kr.

3. Alesätno—Kuolkasjokk—Pessisdalen— Kaisepakte, 30 km. a 20 kr

4. Väständan Rautasjaure—Alesätno och till stigen År os jokk—Alesvuobme (på södra sidan om Allesätno), 12 km. a 25 kr.

i

kronor

för lappbyn

1 600

KAALASVUOMA LAPPBY.

1. Tjuoppuk—Årosjokk med Aitejokk, 44 km. a 20 kr

biväg

2. Årosjokk—Värakårsa—Alesvuobme, km. å 20 kr

till 880 70

3. Genom Vistasdalen, 40 km. a 25 kr.

1 400 1 000

3 280

NORRKAITUMS LAPPBY.

1. Kaitums hållplats—uppefter Kaitum älv till Tjuonajokk, 60 km. a 25 kr

1 500

2. Kamasuando—Kamastjärro—Tjåorika, 30 km. a 20 kr

3. Täuna—Tjåorika—Passekårsa—Saivorova, 30 km. a 20 kr

4. Tjuonajokk—Pårraskårsa—Nikkaluokta, 35 km. a 25 kr

875 MELLANBYNS LAPPBY.

1. Fjällåsen — Arasåive — Såkevaratj — Tjårok—Tjuonajokk, 60 km. a 25 kr. .. .

1 500

2. Från föregående väg söderut till Kårsatj, 15 km. a 25 kr

3 575

°J _,.

245 Kostnad för varje arbete

3. Såkevaratj—Täuna,

12 km. a 20 kr.

4. Harrå — Vuomak — Pårka, 30 km. a 25 kr

i

kronor

för lappbyn

f

° r l*W~ ^ ^

2 865

SÖRKAITUMS LAPPBY.

1. Ruoptojokk lappläger — Vakkotak — Kårsatj, 25 km. a 25 kr

2. Vakkotak—Saivojaure—Pårka, a 25 kr

3. Satisjaure—Langas 8 km. a 20 kr

vid

20 km.

Kirjasluokta,

4. Stora Sjöfallet—Satisjaure, 20 kr

160 8 km. a

5. Väständan Ruotjajaure-bron över Upmasjokk—Kåbdåjaure genom Skuokevagge, 30 km. å 20 kr

2 045

16 165

900 Båtar och båthus. SÖRKAITUMS LAPPBY.

1. Två båtar med båthus vid Satisjaure— Vietasjokk beräknas draga en kostnad av 500 kronor. Vid Vietasjokks utlopp i Langas antages detsamma kunna erhållas för 400 kronor. Anskaffningen upptages sålunda till Stugor och kåtor. LAPPBYARNA NORR OM TORNETRÄSK.

1. Vid Njärejokk, 5-väggig 2. „ Råstojaurluspen, 4-väggig

2 700 1 650

246 Kostnad för varje arbete

3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10.

Ittetjålme, kåta med bod Kamasjaure, 5-väggig Skierriåive, 4-väggig Biggusjokk, kåta med bod . . , Åggojokk, 5-väggig Vassejaure, 4-väggig Pirttimäsjärvi, kåta med bod Taavajärvi, 4-väggig

800 2 550 1550 800 2 400 1600 800 1600

i

kronor för lappför lapp fogdebyn distrikt

16 45(

NORRKAITUMS LAPPBY.

Vid Tjåorika rengärde, Norrkaitums höstskilj ningsplats, 4-väggig stuga

1 400

MELLANBYNS LAPPBY.

1. Vid Såkevaratj, 4-väggig stuga 2.

„ Maitahatnjunje,

kåta med bod . .

1 400 800

2 200

SÖRKAITUMS LAPPBY.

1. Vid Vakkotak rengärde, som är Sörkaitums höstskiljningsställe, 5-väggig stuga

2 500

2. Vid Kåbtåjaure, 4-väggig stuga, tages från Norge

2 000

4 500

24 550

Summa för norra lappfogdedistriktet

301 228

II. SÖDRA LAPPFOGDEDISTRIKTET. Stängsel. SIRKAS LAPPBY.

1. Mot Gellivare socken från riksgränsen till Ruotjajaure, c:a 25 km., 8-trådigt stängsel 34 125

247 Kostnad för varje arbete

2. Vissa sträckor i Norge mot det svenska sommarbetesområdet Vaisan, c:a 7 km., 8-trådigt stängsel

10 790

3. Mellan Njåmmeljaure och Sallohaure, c :a 3 km., 7-trådigt stängsel

5 440

4. över Rapokmålke, c :a 500 meter, 6-trådigt stängsel

5. Mellan Sitojaure och Langas, c :a 6 km., 8-trådigt stängsel

9 580

6. Längs Sitoätno, ovanför Snavva, c:a 5 km., 7-trådigt stängsel

4 340

i

kronor fförr för lapp° ^ P fogbyn .Wf". distrikt

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

4 473 4 303 8 776

8 750

1. Längs Blackälven, c:a 7 km., 7-trådigt stängsel

5 055

2. I östra mynningen av Alkavagge, 1 km., 6-trådigt stängsel

3 160

74 150

JÅKKOKASKA LAPPBY.

c:a

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

518 562

1. Längs Kuoutelesjokk mot Svarte, c:a 5 km., 8-trådigt stängsel

9 180

2. över Jaurekaska mellan Virihaure och Vastenjaure, c :a 1 km., 6-trådigt stängsel

1 480

TUORPONS LAPPBY.

9 295

248 Kostnad för varje arbete

i

kronor

för lappbyn

3. Mellan Sårjåsjaure och Kappaluoppal, c:a 5 km., 6-trådigt stängsel 11 215 4. Från Sulitjelmaglaciären till Vaimok med biarm till Haddit, c:a 30 km., 6-trådigt stängsel

53 700

5. Från V allatjkårtj estäng slets till Säkokpakte, c:a 6 km., stängsel

7 155

ändpunkt 8-trådigt

6. Från Tarreätno till Kaskaivo, km., 8-trådigt stängsel

c:a 3 2 930

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

8 252 4 440 12 692 12 690

98 350

LUOKTA-MAVAS LAPPBY.

1. Från Peskehaure till Muotkejaure i Norge, c:a 2 km., 7-trådigt stängsel . . . .

2 195

2. Från Peskehaure till Mähkak, 8 km., 7-trådigt stängsel

8 200

3. Från Falehaure till Västerfjäll, 2 km., 7-trådigt stängsel

1 500

4. Från Ikes jaure till Mavas, c:a 8 km., 8-trådigt stängsel

14 200

5. Från Rappen till Saddajaure, km., 7-trådigt stängsel

7 640

c:a 10

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

1 925 2 411 4 336

4 300

38 035

°» ,.'

249 Kostnad för varje

i

kronor

för lapp-

f

° r !*pp

TJIDTJAKS LAPPBY.

Mellan Labbas och Hornavan, c:a 18 km., 8-trådigt stängsel

17 280

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

696 1 380 2 076

2 070

19 350

RASJVERTA LAPPBY.

Från Gujaure till Sädvajaure, km., 8-trådigt stängsel

c:a 17 18 870

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

752 1 511 2 263

2 250

21 120

SVAIPA LAPPBY.

Från Laisälven till Jertsjaur, 7-trådigt stängsel

c:a 5 km., 3 805

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

66 347 413

400 Skiljningshagar. SIRKAS LAPPBY.

1. På Norrvaisan, norr om Kutjaure

2 065

2. På Ultevisfjället vid Kuorpak

1 250

4 205

264 505

250 Kostnad i kronor ,.. . j... , för lappfor varje for lappWde arbete byn dig«rikt

3. På södra sidan Ultevis 4. Kalvmärkningsgärde

1 450 på Vaisan, vid

Kartejaure

5. På Aktse—Njunjes:

Lika med nr 3

1 450

565 423 988"

1. Seperjokk, hängbro för klövjerenar, 15 meter

2. Mikkajokk, 10 meter

spannbro för klövjerenar, 755

3. Smailejokk, 8 meter

spannbro för klövjerenar,

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

Broar. SIRKAS LAPPBY.

4. Pasta jokk, hängbro för klövjerenar, 25 meter

5. Kukkesvaggejokk, renar, 25 meter

hängbro för klövje-

6. Låddejokk, hängbro för klövjerenar, 21 meter

1 235

7. Mellätno, hängbro för klövjerenar, 32 meter

1 950

8. Vassjajokk, 12 meter

hängbro för klövjerenar,

9. Rapaätno, hängbro för klövjerenar, 35 meter

600 1 810

8 035

8 035

251 Kostnad för varje arbete

10. Allep Ålkatsjokk, renar, 15 meter 11. Nautasjokk, 30 meter

i

kronor

för lappbyn '

hängbro för klövje1 045

spannbro för klövjerenar, 775

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

1 187 608 1795

1. Kartejokk, hängbro för klövjerenar, 20 meter

2. Tarreätno, hängbro för klövjerenar, 20 meter

3. Vehejokk, hängbro för klövjerenar, 15 meter

13 815

TUORPONS LAPPBY.

4. Staddajokk, 25 meter

hängbro för klövjerenar, 1 375

5. Tokijokk, hängbro för klövjerenar, 26 meter

1 275

6. Rådde jokk, hängbro för klövjerenar, 14 meter

7. Rakkojokk, hängbro för klövjerenar, 16 meter

8. Tselekjokk, c :a 20 meter

hängbro för klövjerenar,

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

737 388 1125

1 125

8 660

f

° r ^pp" JEEfc. distrikt

252 Kostnad i kronor .... , för lapp for varje for lappfogdearbete byn distrikt LUOKTA-MAVAS LAPPBY.

1. Radneltjokk, 15 meter

hängbro för klövjerenar, 740

2. Peskehaurälven, hängbro för klövjerenar, 15 meter

3. Maranjokk, 17 meter

hängbro för klövjerenar,

4. Kardaurejokk, hängbro för klövjerenar, 21 meter

5. Väpsajokk, 10 meter

spannbro för klövjerenar,

6. Kätkemåtkenjokk, renar, 15 meter

hängbro för klövje570

7. Falesjokk, hängbro för klövjerenar, 15 meter

8. Pänajokk, hängbro för klövjerenar, 20 meter

625 Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

271 356 627

1. Sildutätno, hängbro för klövjerenar, 25 meter

2. Tjidtjakvaggejokk, jerenar, 11 meter

5 545

- TJIDTJAKS LAPPBY.

spannbro för klöv-

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 %

„ övriga poster 10 %

100 171

253 Kostnad

i

kronor

RASJVERTA LAPPBY.

1. Gujaurätno, hängbro för klövjerenar, 21 meter

2. Smuolejokk, hängbro för gångtrafik, 40 meter

1 140

3. Datjajokk, 10 meter

spannbro för klövjerenar,

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

165 166 331

1. Altajokk, spannbro för klövjerenar, 11 meter

2. Badas jokk, hängbro för klövjerenar, 25 meter

1 015

3. Klippö jokk, hängbro för klövjerenar, 17 meter

2 815

SVAIPA LAPPBY.

Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

147 144 291

2 475

Två båtar med tillhörande båthus vid Fjällfors i Laisälven

650 Båtar och båthus. RASJVERTA LAPPBY.

SVAIPA LAPPBY.

1. Två båtar med tillhörande båthus till Vaggejokk

34 835

254 Kostnad för varje arbete

2. Två båthus till Dellikärven

i

kronor för lappför lappfogdebyn distrikt

1050 Stugor och kåtor. SIRKAS LAPPBY.

id Läipajaure 2.

,

Stipokjaure

500 500

3.

,

Sallohaure

4.

„

Tjågnoris

500 500

5. ,

6.

500 Vas j i jokk

7. 8.

„

Tjärråmåske . . . .

9.

i

Ausutsvagge . . . .

10.

i

västra ändan av sjön Sitojaure . . på vägen Läipajaure —norska gränsen

12. „ „ „ vid Harremåske öster om Tuolpa—Perkis vid västra ändan Harrejaure

11.

„

„

„

13. Stuga i Kuorpak; 5-väggig Oförutsedda utgifter: å frakter 20 % „ övriga poster 10 %

62 143 205

1. Kåta med bod vid Rapaätno nära Kåtokjokks inflöde

500 JÅKKOKASKA LAPPBY.

7 945

255 Kostnad

i

kronor 1

^JlPP" ****

för varje arbete

för lappbyn

500 500

1 500

500 500

1 000

12 945

Summa för södra lappfogdedistriktet

322 020

2. Kåta med bod vid Stuor-Lastak 3. Kåta med bod vid Pårek TUORPONS LAPPBY.

Kåta med bod vid Sårj ås jaure TJIDTJAKS LAPPBY.

Reparation av vinterfjällstugan vid Skärremtjåkko RASJVERTA LAPPBY.

1. Kåta med bod vid västra ändan Gujaure 2. Kåta med bod vid Vaulavaggejokk SVAIPA LAPPBY.

Kåta med bod vid Sarvastjåkko

III. SKOGSLAPPSDISTRIKTET. Stängsel. MASKAURE LAPPBY.

Stängsel Krutur jaure—Laisälven,

c :a 5 km.

5- 000

5 000

775 Broar. VITTANGI LAPPBY.

1. över Sangijoki 2. „ Tuolpukkajoki, Pukijoki och 2 st. över Vasarajoki 3. „ Annivainanjoki 4. „ Kurujoki

300 300 100 75

256 Kostnad i kronor ,.. . n.. T för lappfor varje for lappf 0 gde arbete byn diJrikt

Båtar och båthus. VITTANGI LAPPBY.

1. 2 båtar med båthus i Telttäjärova . . . . 2. Båt vid Nedre Soppero

320 85

2 400

2 400

Stigar. VITTANGI LAPPBY.

Spångning av vägarna Viikus järvi — Lannavaara, Tuolpukka—Lannavaara och Tuolpukka—Nedre Soppero, 6 km. a 400 kr./km

Summa för skogslappsdistriktet

8 580

Utöver de åtgärder, som enligt förestående förslag ansetts böra komma till utförande, synes även erforderligt att vidtaga vissa förberedande arbeten för ordnande av handeln med renkött. För sådant ändamål hemställer utredningen att till länsstyrelsens förfogande ställes ett belopp av 5 000 kronor att användas till uppförande av slaktskjul på därför lämpliga platser

5 000

Slaktskjul.

Förestående förslag upptaga de byggnader m. m., som böra komma till utförande under de närmaste åren. Utöver vad detsamma innehåller hava emellertid under förhandlingarna med lapparna och efter övervägande av utredningen även andra åtgärder ansetts påkallade. Ehuru dessa ej införts bland den första byggnadsetappens arbeten, äro de emellertid att räkna bland sådana, som äro behövliga och böra komma till utförande i omedelbar anslutning till förestående förslags fullbordande. För arten av dem och för de kostnader, som deras utförande beräknas medföra, redogöres i följande tabell.

257 FÖRSLAG TILL BYGGNADER, HÄNFÖRLIGA TILL ANDRA UTBYGGNADSSTADIET. Stängsel. Kostnad i kronor för varje för lappför arbete byn länet

LAPPBYARNA NORR OM TORNETRÄSK. Stängsel utmed Bardu elv vid Slåtmoberget i Norge, 1 200 m., 6 trådar, stolpar av björk, som tagas på någon km:s avstånd från stängsellinjen

1 800

1 800

5 869

5 869

RAUTASVUOMA LAPPBY.

Stängsel över uddar vid Kurravaara och Laxforsen, sammanlagt 3 km. skogstrakt, dock någon transport av stolpar från kronoskog. Per km. 600 kronor KAALASVUOMA LAPPBY.

Stängsel tvärs över Tjäktjadalen

8 893

Broar. NORRKAITUMS LAPPBY.

1. över Tjäktjajokk, nära Kaitumjaure, hängbro för klövjerenar, 30 meter

1 700

2. över Kaitumjokk, nära Kaitumkätje, hängbro för klövjerenar, 15 m

2 635

500 TJIDTJAKS LAPPBY.

Över Krakajokk, hängbro för klövjerenar, 13 m Stigar. LAPPBYARNA NORR OM TORNETRÄSK.

Mukkavuoma—Koltaluokta, 20 kr

km.

a

258 Kostnad i kronor för varje för lappför arbete byn länet MELLANBYNS LAPPBY.

Mårka—genom Kaitumvagge till Sitasjaure, 40 km. a 20 kr

1 300

1 450 1450

2 900

3 400

Summa för länet

17 408

4 585 12 823

17 408

Båtar och båthus. SIRKAS LAPPBY.

Två båtar med tillhörande båthus i Stipokjaure (kartans Rättjaure)

Stugor och kåtor. LAPPBYARNA NORR OM TORNETRÄSK. 1. Vid Pirtavardo, 4-väggig stuga 2. „ Pulsujärvi, „ „ SIRKAS LAPPBY.

Kåta med bod vid Rikketjokk på Vaisan

Av detta belöpa sig på anläggningar i Gellivare och Jokkmokks socknar och inom länet i övrigt

I efterföljande tabell upptagna arbeten hava föreslagits till utförande, men det har vid överläggningarna om deras behövlighet framhållits, att de icke vore av den vikt, att de borde ingå uti de i det föregående upptagna två byggnadsstadierna. Därest efter dessas slutförande erfarenheten hade visat, att även nedan upptagna anläggningar vore erforderliga, borde frågan ånyo upptagas till omprövning. Då det sålunda är ovisst, om de komma att utföras, hava arbetena här endast upptagits med angivande av deras art och läge och den summa, som ett vart av dem uppskattningsvis beräknats kosta.

259 Kostnad i kronor för varje för lappför arbete byn länet

LAPPBYARNA NORR OM TORNETRÄSK. Stängsel efter gränsen Norge—Finland „ i Dividalen ned till Kuelven . . „ mellan sommardistrikten Tamok och Rosta

15 000 20 035 6 000

41 035

53 000

53 000

3 390

3 390

14 150

14 150

46 800

46 800

47 010

47 010

205 385

500 Summa för länet

206 835

SÖRKAITUMS LAPPBY.

Stängsel från Vuottasjaure till Pätsats SIRKAS LAPPBY.

Stängsel mellan Sallohaure och Luossaluokta i Vuojatätno JÅKKOKASKA LAPPBY.

Stängsel från Arasluokta till västra ändan av Alajaure RASJVERTA LAPPBY.

Stängsel från Nasafjäll till Njuolastjåkko SVAIPA LAPPBY.

Stängsel från Nasafjäll till Aksjoskaite NORRKAITUMS LAPPBY.

Stig från vägen Tjuonajokk—Pårraskårsa—Nikkaluokta till Ladtjodalen genom Savosvagge JÅKKOKASKA LAPPBY.

Båtar och båthus till Alkajaure TJIDTJAKS LAPPBY.

Kåta med bod vid Rebnisströmmens utlopp i Hornavan

260 I sin allmänna redogörelse för lappfrågan har utredningen omnämnt den betydelse, som telefonanläggningar hava för att underlätta arbetet med renskötseln. En utvidgning av telefonnätet är också ett framträdande önskemål. Genom framställningar till Kungl. Maj :t med begäran om anvisande av medel för sådana anläggningar har länsstyrelsen ägnat frågan särskild uppmärksamhet. Dessa framställningar hava av Kungl. Maj :t bifallits och senast genom nådigt brev den 8 sistlidne februari hava medel anvisats för följande telefonlinjer: för påbörjande av linjen Luspebryggan—Suorva efter Stora Lulevatten för linjen Tjåmotis—Snavva—Aktse „ „ Kvikkjokk—Njunjes

10 000 kronor 6 500 „ 2100 „

Länsstyrelsen avser därjämte att begära medel till fullbordande av den förstnämnda av dessa linjer, vartill beräknas erfordras, efter avdrag av från andra intresserade tillskjutet belopp av 3 000 kronor, ytterligare 12 000 kronor. Utöver vad sålunda i denna sak åtgjorts har det efter noggrant övervägande befunnits föreligga behov av följande linjer, för vilkas byggande erfordras för var och en av dem här nedan angivna anslag från lappväsendets sida. Kostnad i kronor för varje för lappför arbete byn länet

Karesuando socken. Linjen Kuttainen—Ruodosniemi Idivuoma—Liedakka Jukkasjärvi

..

9 300: —

socken.

Linjen Kurravaara—Sevuvuoma .. . „ Kiruna—Rensjön—Rautas — Krokvik Arjeplogs

2 800: 6 500:

3 300: 800

socken.

Linjen Labbas—Vaksnäs „ Varasviken—Luspevare(ö:a) „ Varjisträsk—Kuollejaure . . . ,, Merkenes—Junkarälven . . . .

2 600 950 5 150 1 300

4 100

261 Kostnad i kronor för värj i för lappför arbete byn länet

Linjen Jäkkvik—Tjärnberg—Sädva>?

J>

>» J>

>> ») >> >>

Jäkkvik—Sautel Jäkkvik—Jutis—Rebek . . . . Sädvaluspe—Tjallas Adolfström—Bäverholmen .. Hallbäcken—Krama Suddesjaure — Abraure — Brännudden Jäkna—Ström Sikselet—Båtsa

850 — 1800 — 350: — 4 000 — 1700 — 3 000 — 5 400 — 2 350 — 2 150 —

31600: —

45 000:

GeZZ'\vare socken.

Linjen Veiki—Pauki >» Malmberget—T j au t j as j aure >> Tjautjas jaure—Veiki >> Luspebryggan—Akkavare .. Gellivare—Linaälv—Allavare »> >> Vuoddas—Flakaberg Jokkmokks

2 900: — 4 000 : — 3 200 : — 5 950 : — 5 450 — 2 500 : — 24 000: —

socken.

Linjen Luvos—Skaite Juggi j aure—Sirre

14 500: — 2 250

16 750: Kronor

40 750: —

85 750: —

— Telefonanläggningarna inom Gellivare och Jokkmokks socknar hava upptagits skilt, därför att man tänkt sig dessa finansierade av medel som influtit från de här ovan (s. 70) omförmälta regleringsavgifterna för Suorva-dämningarna.

Uti efterföljande tvenne tabeller hava sammanförts uppgifter å dels de arbeten, som enligt förestående detaljerade planer anses böra komma till utförande, dels de kostnader, till vilka arbetena beräknas belöpa sig. Tabell n:o 1 redovisar sådana arbeten, som snarast böra verkställas, under det att tabell n:o 2 upptager sådana, vilka antagas kunna anstå, tills de i tabell n:o 1 upptagna blivit fullbordade.

262 B B B DQ

o © © O LO iO O O LO C\l © 00 t rf CO o •<* I C CD T j O i t>3 0 5 t > LO LO CO rf r f CO t > CO <M T f r f © <M CO © O Tf N T H CXI T H i> co rf

© O •^f H

O LO rf ©

-o

e

© O <M N

© O LO Tf

LO © © rf o o © LO LO t" r l

O

o

IQ O 0 0 CO LO CXI LO 00 LO N

00 <M 00

t-

© LO

oo trio

T-H

©

<M <M

CO C©

O O

o o

t>

LO ©

U O

CO

o u

rf O

LO O LO

a

ti o o © o

O O C5

LO

©

LO LO

rr

M

Ö

0Q

O o 00 (M

O O to H

O LO 00 t > <N LO M CO

»O LO © T^ oo o N N

t - LO © © t - t D 00 l f l 00 00 (M t > T H <N r f T-f

© LO CO H r f 00 <N c g

I £

© © © 00

LO H 00 CO

LO LO r f (M LO LO lO H

LO LO rH t > 00 r f N (N

LO © © CO

© © rf

LO © LO 00

LO

b-

© rf LO

LO CO © 00

OJ LO rf oa

© LO © LO © LO C\J CO © 00 Ci

LO © © CO LO C\I © CO rH 00 © TH T f CO i - l

LO © IQ CO ©

© © © LO

rf

SH

>>

X> ft ft

Jti

© © LO ©

t> ©

^ LO LO °os 0 0

ft bo

m

O» :0

SH

0)

ti

ti * fl

rX ta Ö

ti e

-Q

* r j ta

a

0)

bo

gi§ «T5 sä§ 1 3 3ti & | # £ j | | § •¥. M ST .3 T 3 t i —! ^ cö Ä cö

ö -"S T* ^ H ^ t f l -p .|j 3 2 o .a s "«

_Krf A5

3«^Sgw^^n«^> 3

3 i n ra > J ^

C S

s 3o ^4DÖ

.I-I

o M

O» r^4 O) eö

—-i

-M

•r-c

5-1

eö

«fH

>

:0

263 ro

sB

i

os LO ©

©

<M © © CO © © OO 0 0 «D 0 0 r f T-I LO O !

©

LO i-l

rf

C5 C5 Lf 5

T-H

00 ©

rf t> TH

=0

o

° u

H», SO

eS-.

© © ©

© © LO

© © rf CO

© LO

© LO ©

XII <ö

rO

g ^ O Co

5^ O rO

§?

Xi

Is

cä - ^

-U

°CÖ

°ai Xi

i

i

i

i

'

to

PQ

*^> S co < SO

SO

:©

55 •^ •<s>

p<ö

»-O

rO

^ e ^ ^ Ö

uej

© © LO

© © CO

© © 00

1—1

:©

sÖ

>:

u

r^

u pq

Ö

so

SO

**^>

•§

^3

<ö *Ö

SO

Si

co

ä

S

*.

CÖ

Oi co bO :c3 SJ

•<s>

co <a>

to

W

1 to CXI

rr

© ©

© ©

T-

l-l

LO

Cv C\

c> «5 LC )

LO CO

oo oo 1 1

1 LO © rH CO

CO © 00 00

SO

g

1»

rO

ti

•o

5 :

B B

o

co

m

o S3

s-^

^

Gb

** » -o

5-

>>

-0>

Xi

tt

a a

g •*s> SO

so co O

Tö

iJ

<o

s> :© Ca ö

a

e c

EH

E c SM

u pC

<x

ti

c 9

lig

B;

9 E •> >

| ö &3

M

ii

.

>

i

w H8 r9- ^ ~ Rj -c > ctj :9 o c te .3 i! j*

O, i

s-

-P

264 Av förestående tabeller framgår sålunda, att sammanlagda kostnaden för de anläggningar eller anskaffningar, som erfordras för att underlätta arbetet vid renskötselns bedrivande och möjliggöra tillämpande av en bättre ordning inom densamma, uppgår till (722 578 + 17 408) 739 986 kronor. Genomförande av detta byggnadsprogram bör, såsom av det sagda framgår, fördelas i två etapper på sådant sätt, att till den första hänföras arbeten för 722 578 kronor och till den andra arbeten för 17 408 kronor. För fullbordande av programmets första del synes böra anslås en tid av sex år. Det vore utan tvivel önskvärt att inom en kortare tid kunna genomföra förslaget och därmed hava skapat sådana förhållanden, att en regelrätt ordning mellan olika renskötselintressen och mellan nomader och bofasta utan eftergift kunde påfordras. Dels hänsyn till frågans finansiella sida, dels svårigheten att i de vidsträckta fjällmarkerna organisera och övervaka genomförande av ett mycket omfattande byggnadsprogram tala dock mot ett allt för starkt forcerande av detsamma. Sedan den första delen av arbetsprogrammet slutförts, anses en byggnadstid av två år böra anslås för dess andra del. Till detta hänförda arbeten äro visserligen ej mer omfattande, än att de kunnat inrymmas i programmets första del, men det har ansetts lämpligt att beträffande dem låta erfarenheten avgöra, huruvida de, sedan programmets första del fullbordats, böra utföras på föreslaget sätt eller möjligen efter en något modifierad plan. FINANSIERINGSPLAN. Då nu härefter det ovan framlagda byggnadsprogrammets finansierande upptages till behandling, så bör här först lämnas en redogörelse för de medel som finnas tillgängliga och kunna sägas vara avsedda att täcka kostnaden för sådana åtgärder, vilka avse att gagna de nomadiserande lapparna. Dessa medel äro Norrbottens lappfond, varjämte sedan något år medel blivit tillgängliga från de avgifter, som inflyta på grund av rätten till uppdämning vid Suorva av Stora Lule älvs övre källsjöar. Av dessa kunna Suorvamedlen endast tagas i anspråk för arbeten till förmån för de lappar, vilka genom uppdämningen fått vidkännas inskränkning av sina hittills brukade betesmarker. Detta har varit förhållandet med lappar tillhörande Gellivare och Jokkmokks socknars fjälllappbyar. Någon sådan begränsning rörande användningen av lappfondens medel finnes ej. Tillgängliga medel. Fondernas kassaställning vid utgången av budgetåret 1934/1935 kunde beräknas sålunda:

265 Norrbottens lappfond. Fondens tillgångar den 30 juni 1934 Från fonden hava anvisats 35 925: , varav beräknas kunna återlevereras 11 000: 24 925:

281485: —

samt avskrivits utlämnade lån för inköp av renar

66 795:

81720: —

Rest kronor

199 765: —

Fondens utgifter under senaste två år, med avdrag av kostnader som belöpa sig på byggnadsarbeten, uppgå i medeltal till avrundat belopp av 24 700 kronor eller ungefär samma belopp som inkomsterna. Under antagande av enahanda förhållande under budgetåret 1935/1936 och vidare under förutsättning, dels att om anslag för byggnadsarbeten under detta budgetår beviljas, detta får anses innebära motsvarande minskning i arbeten enligt nu framlagda byggnadsprogrammet, dels ock att avskrivningar av betesavgifter, förskotterade från lappfonden, icke längre komma att belasta denna utan — såsom statskontoret den 18 oktober 1934 med föranledande av en av länsstyrelsen i Jämtlands län i skrivelse den 9 mars 1934 gjord framställning föreslagit — bestridas av andra medel, så kan i en plan för finansiering av byggnadsprogrammet räknas med att lappfonden den 30 juni 1936 har en kassatillgång av samma storlek som den nuvarande eller kronor 199 765. Suor v a-medlen. Influtit i avgifter till och med 1934 Utbetalt enl. särskilda nådiga brev För fullbordande av påbörjade telefonanläggningar begäres under år 1935

146 540: — 35 730: 12 000:

47 730:

Rest kronor

98 810: — 20 860: —

Kronor

119 670: —

vartill komma avgifter för år 1935 Sannolik behållning den 30 juni 1936 Anläggningskostnader.

Under fasthållande av den härovan angivna begränsningen av Suorvamedlens användning böra kostnaderna för byggnadsprogrammets genomförande fördelas och avse dels åtgärder, som gälla Gellivare och Jokkmokks fjällappbyar, dels länet i övrigt. En sådan fördelning, vid vilken utgiften för slaktskjul 5 000 kronor föres med hälften på vardera grup-

266 pen, visar att av kostnaderna för byggnadsprogrammets första del komma i runda tal på Gellivare—Jokkmokks fjällappbyar 311 000 kronor och på länet i övrigt 411 000 kronor. Med utgående från förestående beräknade kassatillgångar och den nu gjorda fördelningen av kostnaderna framlägges följande finanstablå: Arbeten inom Gellivare och Jokkmokks Sammanlagda kostnader Till täckande av dessa beräknas finnas den 30 juni 1936 disponibla varjämte under vart och ett av sex byggnadsår inflyter i dämningsavgifter kronor 20 860 eller tillhopa

socknar. 311 000:

119 670: —

125 160:—

244 830: —

Brist kronor

66 170: —

Arbeten inom länets övriga lappbyar. Sammanlagda kostnader Till täckande av dessa beräknas finnas den 30 juni 1936 disponibla

411 000: —

Brist kronor

211235: —

vartill kommer förestående kapitalbrist för genomförande av byggnadsprogrammet i vad det avser Gellivare—Jokkmokks socknar

66 170: —

1 " ?65: —

Summa för byggnadsprogrammets genomförande erforderligt kapitaltillskott

Kronor

277 405: —

vilken summa i denna finansieringsplan måste ökas med kostnaderna för tvenne under byggnadstiden infallande renräkningar, vadan det erforderliga kapitaltillskottet kommer att uppgå till sammanlagt Kronor

317 405: —

Av kostnaderna för byggnadsprogrammets andra del belöpa sig på arbeten inom Gellivare och Jokkmokks fjällappbyar och inom länets övriga delar Kronor

4 585: — 823: ~

17 408: —

Av dessa kostnader kunna de förstnämnda bestridas med inflytande dämningsavgifter, under det att däremot till bestridande av kostnaden för övriga arbeten inga medel finnas tillgängliga.

267 Förestående kapitalbrist ökas därför med

317 405: — 12 823: — till kronor

330 228

Underhållskostnader. Finansplanen för byggnadsprogrammet är emellertid ej slutförd genom framläggande av förestående kalkyler. Anläggningarna och materielen tarva underhåll, om de skola kunna tjäna sitt ändamål. Efter noggrant övervägande av alla de på denna utgiftspost inverkande faktorer och med stöd av de erfarenheter, som hittills vunnits i hithörande frågor, anses följande, på anläggningskapitalet procentuellt beräknade årliga underhållskostnader erforderliga, nämligen: å stängsel och skiljningshagar med furustolpar „ „ björkstolpar „ broar ,, stigar „ båtar och båthus „ stugor med inventarier „ kåtor

5 % 10 % 5 % 2 % 10 % 2,5 % 10 %

Liksom anläggningskostnaderna på anförda skäl uppdelats allt efter som utgifterna bestridas från avgifter, som inflyta för Suorva-dämningen, eller från andra, särskilt till förfogande ställda medel, så hava också underhållskostnaderna beräknats särskilt för arbetena inom Gellivare och Jokkmokks fjällappbyar och särskilt för arbeten inom länet i övrigt. Med här ovan angivna utgångspunkter för underhållskostnadernas beräkning komma dessa att årligen kräva nedanstående belopp för olika slag av byggnader. Då telefonlinjerna underhållas av telegrafverket, och då något underhåll av slaktskjulen ej torde behöva beräknas, om för deras användande upptages en avgift, så ingå i nedanstående beräkningar inga underhållskostnader å dessa anläggningar. Byggnadskostnaderna äro avrundade till jämna hundratal kronor. Underhållskostnader för byggnadsprogrammets första del

Anläggningskostnad kronor

Gellivare och Jokkmokks socknar. Stängsel och skiljningshagar med furustolpar 180 300 „ björkstolpar 27 800 Broar 32 500 Stigar 8 500

~

Underhållskostnad kronor

5 10 5 2

9 015 2 780 1625 170

268 Underhållskostnader för byggnadsprogrammets första del

Båtar och båthus Stugor Kåtor Kronor

Anläggningskostnad kronor

%

Underhållskostnad kronor

900 10 000 8 000

10 2.5 10

90 250 800

Länets övriga delar. Stängsel och skiljningshagar med furustolpar 287 700 „ „ „ „ björkstolpar 22 400 Broar 22 200 Stigar 10 100 Båtar och båthus 2 100 Stugor 15 600 Kåtor 3 900 Kronor Underhållskostnader för byggnadsprogrammets andra del

Gellivare och Jokkmokks Broar Stugor Båtar och båthus Kåtor

14 730

268 000 5 10 5 2 10 2.5 10

14 385 2 240 1110 202 210 390 390

364 000

18 927

Anläggningskostnad kronor

%

Underhållskostnad kronor

2 600 800 600 500

5 2 10 10

130 16 60 50

socknar.

Kronor

4 500

Länets övriga delar. Stängsel och skiljningshagar med furustolpar „ „ „ „ björkstolpar Broar Stigar Stugor

7 700 1200 500 500 2 900

Kronor

12 800

5 10 5 2 2.5

385 120 25 10 70 610

Under förutsättning att en nyprövning rörande storleken av regleringsavgifterna för Suorva-dämningen, vilken prövning enligt vattenlagen kan påkallas under det nittonde året efter det då avgifterna börjat utgå, eller i detta fall år 1946, icke leder till sänkning av avgiftsbeloppet, kunna underhållskostnaderna å anläggningarna inom Gellivare och Jokkmokks

269 socknar, tillhopa för hela byggnadsprogrammet (14 730 + 256) 14 986 kronor, täckas av de årligen inflytande avgifterna, 20 860 kronor, även sedan från dessa gäldats anläggningskostnaden, som utgår under den senare delen av byggnadstiden med 4 500 kronor. Till gäldande av underhållskostnaderna å arbeten inom länet i övrigt, tillhopa (18 927 + 610) 19 537 kronor, finnas inga medel tillgängliga. Kapitaliserat efter en räntesats av tre procent utgör denna årliga underhållskostnad ränta å 651 233 kronor. Under antagande av att utgiften för underhåll börjar utgå från och med år 1946, d. v. s. tio år efter det arbetena kunna beräknas bliva påbörjade, och vidare under antagande att man vid beräkningen av detta kapitals nuvärde även räknar med en räntesats av tre procent, så blir nuvärdet av det kapital, som erfordras för att säkerställa anläggningarnas framtida underhåll 484 582 kronor. Kapitalbehov. För att det framlagda byggnadsprogrammet skall kunna genomföras föreligger, såsom av ovan gjorda beräkningar framgår, utöver tillgängliga medel ett kapitalbehov av i runt tal 330 000 kronor eller, under antagande av en byggnadstid på sex år och kostnadernas jämna fördelning under denna tid, ett årligt tillskott till nuvarande kapital av 55 000 kronor. Nuvärdet av en under sex år utgående ränta av denna storlek är, under antagande även i detta fall av en räntefot av tre procent, 297 945 kronor. Sammanlagda kapitalbehovet för genomförande av det framlagda byggnadsprogrammet och för säkerställande av anläggningarnas framtida underhåll utgör sålunda (484 582 + 297 945) 782 527 kronor eller i runt tal 800 000 kronor. tJnder förutsättning att lapparna själva, såsom i annat sammanhang redan föreslagits, påläggas skyldighet att i mån av förmåga bidraga till underhåll av vissa stänselanordningar, minskas det nu nämnda kapitalbehovet i någon grad. Vid beräkning av denna minskning behöver hänsyn tagas allenast till anläggningar utanför Gellivare och Jokkmokk; på grund av den jämna tillförseln av Suorva-medel är nämligen underhållet inom dessa socknar säkerställt utan annat kapitaltillskott. Härmed är icke sagt ätt lapparna i Gellivare och Jokkmokk i fråga om underhållsskyldighet skola givas en gynnsammare ställning än övriga lappar i länet; även här bör underhållet påvila lapparna i mån av deras förmåga. Med utgångspunkt ifrån att lapparnas gemensamma medel — byakassorna — i första hand böra tagas i anspråk för underhållsskyldighetens fullgörande, gäller det att undersöka ställningen hos dessa kassor. Enligt en i detta betänkande tidigare intagen sammanställning uppgår byakassornas nuvarande behållning — Gellivare och Jokkmokk undantagna och likaså

skogslappbyarna, vilka senare med hänsyn till det inom dessa ringa byggnadsbehovet icke kunna tagas i betraktande i fråga om underhållsskyldighet — till 40 901 kronor 98 öre. Under antagande, att byakassorna även i framtiden komma att tillföras inkomster genom försäljning av omärkta renar och att dessa inkomster skola täcka kassornas löpande ordinarie utgifter, skulle sålunda räntan å kassornas nuvarande behållning kunna tagas i anspråk för lapparnas underhållsskyldighet och kapitalbristen 800 000 kronor alltså kunna minskas med i runt tal 41 000 kronor. Antager man därutöver, att lapparna själva skola kunna bidraga med lika stort belopp som byakassorna, efter 3 procents ränta motsvarande en årlig utgift av ungefär 1 200 kronor, skulle kapitalbristen nedskäras med ytterligare 41 000 kronor, så att det från annat håll erforderliga kapitaltillskottet skulle komma att belöpa sig till i runt tal 718 000 kronor. Inför ett förslag om en kapitalinvestering av denna storleksordning framställer sig osökt frågan: är åtgärden ekonomiskt berättigad, eller, om den ej kan stödjas med motiv av ekonomisk art, tala andra skäl för att planen det oaktat genomföres? För besvarande av frågans första del torde det vara tillfyllest att hänvisa till den i det föregående framlagda undersökningen om den norrbottniska renskötselns nationalekonomiska betydelse. Denna undersökning visar, att den årliga avkomsten av denna näring — den direkta och den intäkt, som tillföres dem som idka handel med renprodukter — kan beräknas uppgå till ungefär 1 200 000 kronor. Utom det att den föreslagna kapitaltillsatsen sålunda synes fullt berättigad med hänsyn till avkomsten av den näring, som genom densamma stödjes, så tillkommer även, att ett beslut om förslagets realiserande är ägnat att underlätta samlevnaden mellan renskötselns och jordbrukets utövare i Norrbottens län, och vidare att avvärja anledningar till misshälligheter i förhållandet till grannländerna Norge och Finland, vilka upplåtit områden av sina land till begagnande för svensk renskötsel. Förstärkande av Norrbottens lappfond. När härefter till behandling upptages frågan om anskaffande av de för ändamålet nödiga penningemedlen, så torde man kunna utgå från att direkta anslag från staten ej kunna påräknas, om medel därförutan kunna ställas till förfogande. I detta betänkandes avdelning om lappväsendets fonder har omnämnts, att, då lappväsendet i Västerbottens och Norrbottens län vid tvenne tillfällen behövt ekonomiskt stödjas, Jämtländska renbetesfjällens skogsfond lämnat erforderligt kapital. Det ligger därför nära till hands att undersöka, om det även denna gång är möjligt att anlita samma hjälpkälla. En sådan undersökning giver vid handen, att dels

271 Jämtländska renbetesfjällens skogsfond vid ingången av budgetåret 1934/ 1935 hade tillgångar på sammanlagt 1 378 025:42 kronor, dels förutom denna fond Jämtländska lappväsendets fond, vid nyssnämnda tid med en behållning av 420 130: 86 kronor, står till förfogande för användning till fromma för lapparna i Jämtlands län, dels slutligen renantalet i detta län enligt senaste renräkningar uppgick till 29 465 djur, under det att antalet i Norrbottens län var 193 075 djur. Disproportionen är i ögonen fallande och ägnad att väcka frågan, huruvida det kan anses vara god organisation, att lappväsendets fonder äro splittrade på sådant sätt, som nu är förhållandet, och utan någon hänsyn till de behov av anslag, som kunna tänkas uppstå. Nedanstående tabell, avseende förhållandena år 1934, klarlägger enklast det nuvarande läget. Län Jämtlands

Västerbottens Norrbottens

F o n d e r

Kronor

Jämtländska renbetesfjällens skogsfond 1 378 025 Jämtländska lappväsendets fond 420 130 Västerbottens lappfond Norrbottens lappfond

Kronor

Antal renar

1 798 155 296 345 281 484

29 465 54 698 193 075

Utredningen får alltså hemställa, att från Jämtländska renbetesfjällens skogsfond till Norrbottens lappfond överföres ett belopp av 718 000 kronor. I detta sammanhang må erinras, att utredningens förslag, som synes, icke innehålla projekt om dislokation av lappar med renar till Västerbotten eller Jämtland ej heller andra åtgärder av beskaffenhet att påkalla utgifter för anstalter inom dessa län. Innan utredningen lämnar kapitlet om medelsbehovet för finansiering av de framlagda förslagen vill utredningen påpeka, hurusom nyss anförda siffror jämväl torde visa, att det måhända vore lämpligt undersöka, huruvida ej samtliga fonder borde sammanföras till en för hela lappväsendet gemensam. MAXIMERING AV RENINNEHAV. Verkställda renräkningar hava visat, att antalet renar är mycket ojämnt fördelat på de olika renägarna. Huru naturligt det än är, att det även bland nomaderna finnes fattiga och rika familjer, så ger dock förhållandet med hänsyn till renskötselns säregna karaktär och de omständigheter, under vilka den bedrives, anledning till eftertanke. Under utredningens gång har det påvisats både från lapskt och icke-lapskt håll, att stora ren-

272 innehav på ett fåtal händer kunna bliva till verklig olägenhet för de små renägarna och verka försämrande på renskötseln inom orten. Beskaffenheten av dessa olägenheter och betydelsen av dem hava behandlats i utredningens avdelning dels om olika renskötselmetoder, dels om reglering av reninnehav, till vilka båda hänvisas. Utav vad som där anförts kan fastslås, att de stora renhjordarna, vilka icke för ägarens existens behöva skattas lika hårt som de mindre, ofta hastigt växa, varvid det, särskilt i trakter med underhaltig renskötsel, uppstår svårigheter för de mindre renägarna att hava sina hjordar samlade och att ägna dem den skötsel de skulle önska. Då man samtidigt på grund av betesmarkernas begränsade förmåga att lämna renarna näring måste fastställa vissa maximisiffror för antalet renar inom de olika lappbyarna, så blir den oundvikliga följden av att de enskilda reninnehaven få obegränsat tillväxa, att antalet lappfamiljer, som kunna hämta sin utkomst av renskötseln, nedgår. Sedd ur synpunkten av det allmännas intresse är en sådan utveckling icke blott icke önskvärd utan tvärtom skadlig. Den enda möjligheten att råda bot för en fortgående utveckling i denna riktning är att i lag fastslå det antal renar, som envar lapp må äga rätt innehava. Då mot en bestämmelse av denna innebörd framhålles, att den vore ett hinder för att det fria initiativet och företagsamheten kunde göra sig gällande, så kan däremot återigen erinras, att om följderna av den privata företagsamheten visa sig landsskadliga, så måste staten i det helas intresse ingripa reglerande. I detta fall föreligger så mycket större skäl för ett sådant ingripande, som renägarna för möjligheten att överhuvud taget bedriva renskötsel på grund av särskild undantagslagstiftning utnyttja den naturliga avkastningen från marker, tillhöriga staten och andra enskilda medborgare än renägarna själva, och alltså ej vad egna marker producera. Mot en lagbestämmelse i antydd riktning har även gjorts den invändning, att § 39 av renbeteslagen redan innehölle direktiv mot de framhållna olägenheterna. Denna invändning förtjänar så mycket mindre avseende, som ett ingripande enligt detta lagrum först kan ske, om antalet renar inom lappbyn som enhet betraktad befinnes vara för stort. Håller sig detta inom gränsen för vad som i gällande byordning är föreskrivet, så lärer befogenhet helt saknas för länsstyrelsen att ingripa. Om det sålunda kan anses vara fastslaget att ett för stort reninnehav på enskild hand kan vara till skada för andra lappar och för renskötseln inom ett stort område, och om det likaledes måste stå utom allt tvivel, att staten vid sådant förhållande har ej blott rätt utan även skyldighet att ingripa, så blir nästa fråga ett övervägande, huru stort renantal, som må medgivas enskild lapp att innehava. På lappmötet i Östersund uttalade sig lapparna själva efter votering för ett högsta renantal av 1 000 djur. I den i det föregående framlagda utredningen om

reglering av reninnehav har påvisats, att sannolika årsinkomsten av en hjord på 1 200 djur är 6 000 kronor, av en hjord på 1 000 djur är 5 000 kronor och av en hjord på 800 djur är 4 000 kronor. Det vill synas som om siffran 1 000 renar ur olika synpunkter vore lämplig som maximigräns för reninnehav; även på en hjord om 800 djur bör ju en medelstor lappfamilj hava sin anständiga bärgning, men tusentalet har, psykologiskt sett, en bättre klang och större utsikt att vinna lappfolkets sympati, varjämte må erinras, att enligt ovan intagna förslag till byordning samma antal väktare kräves för en hjord om 800 djur som för en om 1 000. Fall kunna dock tänkas, då ett större reninnehav till en tid åtminstone kunde utan olägenhet tillåtas, och det borde därför vara länsstyrelse medgivet att bevilja sådant tillstånd, vilket borde vara tidsbegränsat. Utredningen för sålunda föreslå, att i 1928 års renbeteslag införes som en § 39 a. eller på annat lämpligt ställe ett stadgande av ungefär denna lydelse: "Lapp må : cke äga eller hava i sin vård större antal renar än 1 000, årets kalvar häri icke inräknade, Konungens Befallningshavande dock medgivet att, där sådant prövas kunna utan olägenhet tillåtas, lämna tillstånd att för viss tid och med angivet tal överskrida detta antal. Därest icke lapp inom skälig tid som av Konungens Befallningshavande förelägges avlägsnar överskjutande renantal, må minskningen åvägabringas på lämpligt sätt genom lappfogdens försorg."

PREMIER FÖR GOD RENSKÖTSEL. Av den utredning angående renskötselns läge, som i det föregående framlagts, torde utan tvivel kunna dragas den slutsatsen, att alla inom gränserna för en förnuftig ekonomisk hushållning liggande åtgärder, som kunna tänkas ägnade att verka stimulerande på renskötarnas ansträngningar att höja renskötselns standard, även böra tillgripas. En sådan åtgärd bland andra vore säkerligen utdelande av belöningar för god renskötsel. Redan nu finnes en statlig medalj för detta ändamål, att bäras å bröstet, i Norrbotten senast utdelad för omkring 40 år sedan. Detta belöningssätt, som torde böra komma till användning för utomordentliga fall, bör givetvis icke lämnas åt glömskan men synes böra kompletteras med även andra belöningsformer. För att göra avsedd verkan, d. v. s. dels befästa mottagaren i hi is strävan att utföra ett fullgott arbete, dels verka eggande på andra renskötare får den utdelade belöningen icke vara för njuggt tillmätt. Den bör till huvudsaklig del utgöras av penningpremier om c:a 200 kronor, kompletterade av exempelvis silverföremål till nytta /

eller prydnad, av typer som av gammalt bevarats bland lapparna. Det är god anledning antaga att man på detta sätt skall åstadkomma en ändring till det bättre i den bristande håg för arbetet med renarna, varom nämnts i kap. om "Olika renskötselmetoder" här ovan, särskilt hos ungdomen och icke minst hos den kvinnliga ungdomen. Anslag för dessa belöningar torde lämpligen böra begäras i länsstyrelsens årliga medelsäskanden ur lappfonden.

FÖRENINGSVÄSENDE. De sammanslutningar mellan lappar som äro till finnandes äro lokalt betonade, ett förhållande som har sin naturliga förklaring i de vidsträckta områden, inom vilka lapparna arbeta. En samverkan dem emellan genom periodvis återkommande möten, till vilka sändes representanter för de olika lokalföreningarna, vore säkerligen ägnad att befordra och höja renskötseln och klarlägga mången fråga, som av utvecklingens gång föres fram. Det är många spörsmål, som äro värda att diskuteras först inom de lokala sammanslutningarna och därefter på representantmötena. Här må endast antydningsvis nämnas tvenne. Beträffande många renskötares sätt att fullgöra byordningarnas föreskrifter om antalet renvaktare kan man tyvärr konstatera mycket påfallande försummelser med åtföljande dålig renvård och stora skadeståndsförpliktelser. Undersöker man arbetarförhållandena på andra orter, finner man, att det finns ett överskott på arbetskraft. Det vore under sådana förhållanden en för dylika föreningar nära till hands liggande uppgift att ordna en arbetsförmedling, som kunde ske under den enkla formen, att föreningens ordförande mottoge uppgift å behov av renskötare och distribuerade listor å dessa till alla andra föreningar, exempelvis varje kvartal. En för lapparna mycket viktig ekonomisk fråga är ordnande av försäljningen av renkött. Länsstyrelsen i Norrbottens län har, såsom framgår av den i det föregående intagna redogörelsen för saken, vidtagit vissa mått och steg för att underlätta avyttringen och popularisera användningen av renprodukter. Ett initiativ är därmed taget, men mycket återstår att utföra. För att vad som göres skall bliva till beståndande gagn måste det bottna i ett levande intresse hos lapparna själva och vara buret av en fast vilja till samverkan renägarna emellan. Här utstaka ånyo de stora vidderna en gräns för samarbetets omfattning. Det måste växa fram under ifrån, från de lokala föreningarna och inom dessa. Därifrån kan det vidgas och omsluta angränsande föreningar, alltefter som tanken mognar och gagnet av samarbete tydligt framträder. Första steget blir måhända

275 att träffa överenskommelser om försäljningspris. Därav kan födas sammanslutning för gemensam försäljning och avsättningens organiserande. I detta liksom i mycket annat, som syftar till samverkan i ekonomiska ting, må man emellertid taga sig till vara för brådstörtade beslut, som ofta följas av bakslag av den anledning, att medvetandet om samverkans behövlighet ej var fullt rotat hos de enskilda individerna. Av de här ovan förordade mötena mellan representanter för lokalföreningar kunde helt visst mycket vara att vinna för renskötseln, om de bevistades av lappväsendets befattningshavare, givetvis utan rösträtt för dem. Då lappfrågan ej är en länsbetonad fråga, så böra ej heller representantmötena vara begränsade att omfatta endast visst läns lokalföreningar. Av det allmänna böra dessa möten ekonomiskt understödjas med något belopp, som ej torde behöva bliva alltför stort.

ÅTGÄRDER FÖR LAPPARS BOSÄTTNING (LAPPKOLONISATION). Uti de i statsrådsprotokollet den 30 maj 1930 lämnade direktiven för lapputredningen återfinnes icke något direkt uppdrag beträffande lappars övergång till bofast levnadssätt. Härtill fanns så mycket mindre anledning som 1928 års kungörelse i ämnet vid den tiden knappast hunnit mer än träda i kraft och man icke hade några belägg för huru lagstiftningen verkat eller såg ut att komma att verka. I närvarande tid är man emellertid icke utan erfarenhet i detta avseende. Utredningens egna förslag, speciellt ifråga om fastställande av rationella renantal inom de olika betesområdena, komma även genom den nedskärning i renstammen de innehålla att medföra att en del lapska hushåll icke längre få rum inom rennäringen. Vidare förekomma redan nu åtskilliga fall, där lappfamiljer hänga kvar i renskötseln, oaktat deras reninnehav är så litet att det blott är en tidsfråga när de måste sluta som nomader; de allra flesta av dessa fall tillhöra områden, där någon utökning av renantalet knappast kan komma ifråga och sålunda deras bispringande till bättre bärgning i renar icke är att räkna med. Senare tiders fluktuationer beträffande priserna på renprodukter och lapparnas svårighet att inom rimlig tid anpassa sin levnadsstandard därefter är jämväl en sak att i detta sammanhang uppmärksamma. Därjämte föreligger en stor mängd fall av lapsk bosättning, där vederbörande ännu har lapprivilegiet i behåll, vilken bosättning är direkt hinder för renskötseln eller av annan anledning icke bör få vara kvar. Det icke minst viktiga skälet till att hela frågekomplexet rörande lappars bosättning och omhändertagande i annan näring måste här tagas upp och något utvecklas är emellertid att söka i den folkökning, som kunnat konstateras bland de renskötande lapparna.

276 De renskötande lapparnas befolkningsförhållanden. Beträffande de renskötande lapparnas befolkningsförhållanden har utredningen från docenten S. G. W. Wahlund erhållit nedan anförda uppgifter, grundade på undersökningar som framlagts i Wahlunds arbete: Demographic Studies in the Nomadic and the Settled Population of Northern Lapland, Uppsala 1932; undersökningarna ifråga angiva sig visserligen avse nomadlapparna, men resultaten kunna enligt författaren utan risk överflyttas att gälla även andra avgränsningar av den lapska folkstammen och sålunda exempelvis kategorien de renskötande lapparna. Det visar sig enligt Wahlund, att nomadlapparna sedan slutet av 1700talet uppvisa en dödlighet, som på intet sätt kan betecknas som hög. Jämfört med den svenska befolkningen i sin helhet ha de något högre dödstal i de yngre och något lägre dödstal i de äldre åldersgrupperna. Särskilt stor är deras dödlighet under det första levnadsåret. Vidare är lappkvinnornas dödlighet i samband med barnsbörd anmärkningsvärt hög. Den gängse uppfattningen är att lapparna gifta sig tidigt. Dock visa undersökningarna att deras giftermålsålder varken kan betecknas som anmärkningsvärt hög eller anmärkningsvärt låg. Den inomäktenskapliga födelsefrekvensen hålles tillbaka av en stor abortfrekvens. Dock kan den äktenskapliga fruktsamheten ingalunda sägas vara låg. Den utomäktenskapliga födelsefrekvensen är ringa. Sammanfattningsvis kan sägas, att nomadlapparna uppvisa tämligen normala demografiska förhållanden. Den bild man erhåller ur födelse-, giftermåls- och dödlighetsstatistiken är sådan, att den mycket väl skulle kunna gälla ett europeiskt kulturland under 1800-talet. Det är direkt felaktigt, att, som man gjort, framställa lapparna som ett döende släkte. I fråga om nomadlapparnas framtida befolkningsutveckling kan man med rätt stor trygghet utgå från de nuvarande förhållandena. Det är troligt, att den förbättring i lapparnas dödlighet under de sistförflutna 100 åren, som kunnat konstateras i ovannämnda arbete, fortsätter. I så fall kommer grunden för det slutomdöme, som här nedan fälles, att ytterligare stärkas. Det är givetvis omöjligt att med säkerhet förutsäga, i vad mån i en framtid nomadlapparna komma att företaga en medveten begränsning av barnantalet. Emellertid har vid undersökningarna ingen tendens till viljemässig minskning av fruktsamheten kunnat konstateras. Genom kalkyler, vilka äro för omfattande att här återge (se det anförda arbetet, i första hand sid. 180), visar det sig, att om ingen övergång skulle ske från nomadlappar till fastboendelappar (resp. från renskötsel till andra näringar), skulle de förras antal öka från generation till generation. Man kan tryggt räkna med, att om någon mera avsevärd vilje-

277 mässig begränsning av nomadlapparnas (resp. de renskötande lapparnas) barnantal ej kommer att inträffa, kommer deras födelse-, giftermåls- och dödlighetsfrekvens att resultera i en folkökning av minst 15 % för varje generation (ungefär 30 år). Om man utgår från, att deras numerär i framtiden måste hålla sig tämligen konstant, innebär detta att minst 15 % av lappbefolkningen för varje generation måste lämna renskötseln och övergå till andra näringar. Så långt Wahlund. Enligt utredningens mening nödgas man räkna med att den nuvarande renstocken i Norrbotten uppgår till ungefär vad som med hänsyn till betesmarkernas bärighet, jordbrukskulturens krav m. fl. på saken inverkande faktorer lämpligen får rum och att därmed även antalet lappar som av renskötseln hava sin utkomst icke mycket får överstiga det nuvarande. Enligt tillgängliga uppgifter utgör detta antal, hemmavarande familjemedlemmar inberäknade, för närvarande inom fjällappbyarna i länet 1 682 och inom skogslappbyarna 385, tillhopa 2 067. Med utgående från Wahlunds siffror skulle alltså för varje år omkring 10 av den renskötande lappbefolkningen behöva beredas utkomst i annan näring.

Några uppgifter rörande antalet renskötselberättigade lappar och ang. renköttspriser i Norrbotten. Till belysande av de renskötselberättigade lapparnas folkmängd och av fluktuationerna på renmarknaden intagas vidare nedanstående uppställningar, den sista upprättad av lapptillsyningsmännen Elias Stålnacke i Vittangi och avseende Jukkasjärvi och Karesuando socknar: Antalet renskötselberättigade lappar inom Norrbottens (jfr 1 och 8 §§ lapplagen): Socken

Inom

Aktiva renskötare (med hemmavarande familjemedlemmar)

lappmarkssocknar:

Icke renskötare (med hemmavarande familjemedlemmar)

bunrma

fjällappbyarna:

Arjeplog Jokkmokk Gellivare Jukkasjärvi Karesuando Summa

177 292 350 507 356

16 43 39 57

4 14 55 119

— —

—

—

—

197 349 456 724 356

2 082

12 41

278 Aktiva renskötare (med hemmavarande familjemedlemmar)

Socken

Inom

Icke renskötare (med hemmavarande familjemedlemmar)

Summa

:;:

)

)

•)

76 167 44 73 25 —

1 1

3 27

7 3

37 5

— — — — — —

80 50 52 4 15 33

163 222 99 49 49 41

88 247 86 149 88 78

331 519 237 202 152 152

—

1593 I hela länet 2 067

4 262

skogslappbyarna:

Arjeplog Arvidsjaur Jokkmokk Gellivare Jukkasjärvi Karesuando Summa Icke tillhörande

80 216 44 214 33

lappbyar:

Arjeplog Arvidsjaur Jokkmokk Gellivare Jukkasjärvi Karesuando Summa

Av de renskötande lapparna hava följande antal familjer samt enskilda personer, som stå i husbondeställning, inom respektive socknar enligt 1934 års allmänna renräkning mindre än 100 egna renar: Socken

Bland fjällappar Antal %

Bland skogslappar Antal %

Summa Antal %

66*67 53*34

7*31

16 25 10 4 7 —

—

20 25 23 19 45 6

20-54

53-

138 Arjeplog Arvidsjaur .. Jokkmokk .. Gellivare . .. Jukkasjärvi . Karesuando .

4 — 13 15 38 6

10* 8 1

Summa

— 19*40 ^0*80 0^*76

62* 5 o 30*77 46*66

ö^*26 5ö*34

26*i3 ÄÖ"OO

34-3i 7-31

28-

*) anger antalet personer, vilka förut bedrivit renskötsel eller biträtt däri; **) anger antalet personer, vilkas fäder eller mödrar såsom stadigvarande yrke bedriva eller förut bedrivit renskötsel eller biträtt däri; ***) anger antalet personer, vilkas far- eller morföräldrar såsom stadigvarande yrke bedrivit renskötsel eller biträtt däri.

q ^ä JH

w

©

©

LO

LO LO LO LO

LO

LO

LO

©

©

c- ©

t>-

co

©

©

©

O O O O O H H C C

» bo

ixo

© LO LO t -

LO LO LO LO LO CO CO rt* LO t -

S3 be :o ^M

LO LO LO © rj< rf< LO ©

LO

LO

LO LO © 0 0 (M l O

«•* fc O O O O O H H ^ bo

O

us OS

O P*

JH

-CO

1 *H

CL

>

O c3

•

O

O

H

H

M

©

©

© rH

© CM

© CO

E H - A H H ^

•o

3nren . per

fn +i eS m

fe^ fe

LO

©

M

i

O

CO

© oo

»O CO

© rt<

© ©

LO LO

LO ©

TH

© LO

LO

©

CM

LO CM

LO CO

© LO

rH

© ©

© ©

CO

© "tf

©

© ©

© CO

eg ©

CM

|

LO © CO LO

©

©

© LO

© ©

©

©

LO LO © TH ©

1 1 | 1

r H LO ^ 2 CM t > CM LO CM CO CM CM r H rH rH rH

rH

| | © rt< rH rH

LO rH

oo r-i

^

OS 05

LO

| 1 1 | 11 11 | 1

|

faCu 2

T

H

©

LO LO LO LO © © t > C - 0 0 © LO LO

© ©

LO ©

LO ©

*>

©

© CO

© CM

© CM

LO CM

CM

CM rH

LO rH

TH

© CO

j LOi CM

© r*

LO ©

© CO

© ©

I

© LO rH © ©

© © ©

© LO

LO r*

LO CM

LO CM

r* CM

1 LO ©

© LO

LO r*

© rt*

© CM

© rH

00 rH

CO CM

hCM

© ©

© LO

© r«

LO CO

© CM

©

© LO CM CM

© 00

LO

LO LO

© LO

© CO

•r—i 1—1

LO

LO

rc-

*>

1 Sä r».

°ö

bo ^ V

£

5>

m JH ? "OS

£

£ fl

O

JH S o,

LO LO t > LO © CM -rf

LO LO

LO CM

© ©

•^ •+o Ö

a

-to

riä

a

ft.

LO

? JH M« bo c«

•OJ CD S P*>2 JH*